Onsdagen den 26 mars fm (Riksdagens protokoll 1969:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 13

ANDRA KAMMAREN

1969

26 mars

Debatter m. m.

Onsdagen den 26 mars fm.

Sid.

Utrikes- och handelspolitisk debatt............................. 3

Meddelande ang. plena torsdagen den 27 och fredagen den 28 mars. . 82
Meddelande ang. plan för arbetet under återstoden av vårsessionen.. 82

Onsdagen den 26 mars em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt (forts.)....................... 82

Biafrakonflikten.............................................. 121

Ändring i lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, m. m.. 124

Meddelande ang. besök på Kungl. Teatern....................... 129

Utgifterna på kapitalbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde:

Investeringsplan för kommunikationsverken m. m.............. 130

Statens järnvägars anslagsbehov ............................. 131

Luftfartsverkets anslagsbehov ............................... 136

Sjöfartsmateriel m. m....................................... 139

Översyn av inkassofirinornas verksamhet........................ 141

Meddelande om enkla frågor av:

herr Clarkson (m) ang. rättelse av felaktig anmälan om sjukdomsfall
..................................................... 148

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. reglerna för användandet av läroböcker
som icke granskats av statens läroboksnämnd.......... 148

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. den uppsökande verksamheten

inom åldringsvården...................................... 148

herr Strömberg (fp) ang. reglerna för stationär vägbelysning...... 148

1—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 13

Nr 13

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 26 mars em.

Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, om Biafrakonflikten............... 121

— nr 2, ang. riktlinjer för utrikespolitiken...................... 123

Första lagutskottets utlåtande nr 19, ang. ändring i lagen om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål, m. m.................... 124

Statsutskottets utlåtande nr 9, rörande utgifterna på kapitalbudgeten

inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde..... 129

Andra lagutskottets memorial nr 27, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut angående inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa
fall.................................................... 141

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 12, om översyn av inkasso firmornas

verksamhet...................................... 141

Onsdagen den 2G mars 19(59 fm.

Nr 13

Onsdagen den 26 mars

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 18 innevarande
mars.

§ 2

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
i anslutning till det i Kungl.
Maj:ts skrivelse nr 68 avsedda meddelandet
finge omfatta jämväl utrikesutskottets
utlåtanden nr 1 och 2, men att
yrkanden beträffande dessa utlåtanden
finge framställas först sedan desamma
föredragits.

Härefter lämnade herr talmannen ordet
till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som framförde
förenämnda meddelande, så lydande:

Herr talman! Det snart tilländalupna
1960-talet förtjänar onekligen beteckningen
de snabba förändringarnas tidevarv.

Bedrifterna på raket- och rymdforskningens
område ger oss dramatiska påminnelser
om den mänskliga skaparkraftens
förmåga att lägga nya världar
under människans kontroll. Inom atoinforskningen,
elektroniken och datatekniken
framkommer resultat som kanske
är mindre uppseendeväckande men därför
inte mindre viktiga när det gäller
att förändra människornas levnads- och
arbetsvillkor. I många avseenden försiggår
en utveckling, ofta inom ramen för
ett nära internationellt samarbete, som
inte kan undgå att hastigt påverka förhållandena
mellan människor, folk och

nationer. Här gäller det allt från vardagliga
bekvämlighetsfrågor till problem av
vikt för staternas säkerhet. Det kan
t. ex. erinras om det genombrott av sekretessvallen
som sker till följd av telesatelliternas
förmåga att föra information
och undervisning till snart sagt
varje jordens hörn. För ett 15-tal år sedan
föreslog president Eisenhower att
supermakterna skulle tillåta flygspaning
över varandras områden, men förslaget
ansågs den gången alltför långtgående.
I dag kan en spaningssatellit från yttre
rymden upptäcka och fotografera ett
flygplan på marken.

De vetenskapliga och tekniska framstegen
förändrar snabbt den internationella
miljön. På de flesta av livets områden
intensifieras det internationella
samarbetet i ständigt ökad grad. Själva
attityden till vår omvärld är under förvandling.
Människor och nationer har
kommit varandra närmare. Vår grannes
problem har blivit våra egna. Och i dagens
krympande värld är vi alla grannar.

Självfallet kan så genomgripande förändringar
inte undgå att påverka staternas
inbördes förhållanden. Det nationella
intresset som alltjämt styr staternas
utrikespolitik har med logisk
nödvändighet fått en vidare mening. Det
gäller i dag inte bara att skydda de
egna gränserna och att förbättra den
egna handelsbalansen. I kärnvapenåldern
måste ansträngningarna att skydda
freden sträcka sig långt bortom våra
gränser. Kraven på handelspolitisk och
ekonomisk integration gör sig alltmera
gällande. Därtill kommer med växande
styrka in ett nytt element, nämligen
nödvändigheten att minska klyftan mel -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

lan rika och fattiga länder. Inte minst i
vårt land framträder kraven på solidariska
insatser till förmån för u-länderna.
Allt detta tvingar människorna att
i ökad utsträckning engagera sig i problem
med världsvida perspektiv.

Medför förändringarna i den internationella
omgivningen också att Sveriges
utrikespolitik förändras? Om frågan avser
den utrikespolitiska kursen, så är
svaret ett klart nej. Vår utrikespolitiska
grundlinje ■— neutralitetspolitik definierad
som alliansfrihet i fred syftande till
neutralitet i krig -— ligger lika fast som
någonsin förut. Den låter sig inte påverkas
ens av så genomgripande förvandlingar
i den internationella omgivningen
som de nyss nämnda. I inledningen
till förra årets utrikesdebatt underströk
regeringen vår beslutsamhet att undvika
bindningar av politisk och militär natur,
som vid krigsfall kunde omöjliggöra
neutraliteten. Vi bör handla så att vi
inte ger upphov till förväntningar på
ena hållet eller farhågor på det andra
att Sverige i ett givet läge, ens under
starkt yttre tryck, skulle sluta upp på
ena sidan i fall av krig. Men det underströks
också, att vår neutralitetspolitik
inte får förväxlas med åsiktsneutralitel.
Demokratins ideal och värderingar har
en fast förankring hos vårt folk. Vi reagerar
därför med styrka när andra små
nationer utsätts för övervåld eller när
sociala rättvisekrav slås ner med vapenmakt.
En angelägen uppgift för vår neutralitetspolitik
är att i de internationella
rådslagen med fasthet och konsekvens
hävda dessa grundläggande värderingar,
som enligt vår mening bör prägla
framtidens internationella samhälle. I
denna riktning har vårt utrikespolitiska
handlande aktiverats. De yttre skälen
har nyss redovisats. De inre leder oss
in på ämnet demokrati och utrikespolitik.

Som framlidne presidenten John F.
Kennedy en gång påpekade har den linje
som skiljer inrikes och utrikes angelägenheter
blivit lika obestämd som en

linje dragen i vatten. Vad som händer
oss här hemma har en direkt och nära
betydelse för vad vi kan eller måste
göra utomlands, tilläde han. Vad som
händer oss ute i världen har en direkt
och nära betydelse för vad vi kan eller
måste göra hemma.

I en demokrati som vår är regeringens
handlande även i utrikespolitiska
frågor underkastat de politiska kontrollorganens
och därmed i sista hand den
enskilde väljarens granskning. Också i
utrikespolitiken fungerar vårt demokratiska
styrelsesätt i en växelverkan mellan
statsmakterna och väljarna. Opinionsyttringar
från olika minoritetsgrupper
bör beredas varken mer eller
mindre uppmärksamhet och hänsynstagande
än de förtjänar, nämligen som
exempel på den rätt till individuella inlägg
i den offentliga samhällsdebatten,
som tillkommer varje medborgare i ett
fritt samhälle.

Beskrivningen av den utrikespolitiska
beslutsprocessen i en demokrati skulle
emellertid inte bli fullständig, om
man inte nämnde de särskilda hänsyn
som ofta måste tas när det gäller våra
förbindelser med främmande makt. I
den meningen uppvisar ofta utrikespolitiken
särdrag i förhållande till inre
angelägenheter. Ett beslut som i och för
sig skulle vara önskvärt kan böra anstå
eller avvisas av sådana hänsyn. Dessa
kan gälla avtalsförpliktelser gentemot
främmande makt eller väntade återverkningar
på det utrikespolitiska planet
som väger tyngre än det intresse som
beslutet avser tjäna. Avvägningar av
detta slag kan stundom vara svåra och
känsliga. De kan lida av den ur demokratisk
synpunkt beklagliga bristen att
inte kunna omedelbart och öppet redovisas,
antingen emedan de grundar sig
på förtroliga informationer eller av allmänna
internationella grannlagenhetsskäl.
För att underlätta redovisningen
har grundlagen föreskrivit förtroliga
samrådsförfaranden mellan regering
och riksdag.

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

Den internationella utvecklingen under
det gångna året har varit synnerligen
händelserik.

Strävandena att gradvis vidga människornas
frihet i vår världsdel har råkat
ut för svåra bakslag. I Tjeckoslovakien
utövas ett ständigt tryck mot de krafter
i landet, som försöker bevara så mycket
som möjligt av liberaliseringsprogrammet.
I några andra östeuropeiska stater
präglas den politiska utvecklingen av
en inre åtstramning. I Grekland gör sig
regimen ingen brådska med att tillämpa
ens den konstitution, som antagits under
allt annat än demokratiska former,
t Spanien har tendenser till ökad tolerans
avlösts av undertryckningsåtgärder
mot olika oppositionsgrupper. Överallt
anar vi spänningar inom de totalitära
eller auktoritära regimerna också när
ytan ger ett intryck av lugn.

Utvecklingen i Tjeckoslovakien efter
januari 1968 följdes i Sverige med intresse
och sympati. Framför allt gällde
detta strävandena att inom ramen för
ett kommunistiskt system öka människornas
frihet. Vissa resultat hade uppnåtts.
Utvecklingen ingav också förhoppningar
om ökat samförstånd mellan
väst och öst. Invasionen blev ett
hårt slag mot dessa förväntningar.

Det sovjetiska agerandet i Tjeckoslovakien
kan tolkas som ett försök att med
hårda medel förhindra en befarad förskjutning
i det rådande balansläget mellan
öst och väst i Europa. Det har inte
heller medfört någon radikal förändring
i västmakternas politik. En effekt av
augustihändelserna är emellertid, att
den tendens som tidigare funnits till
uppluckring av de stora militärblocken
har avstannat. Dessutom råder nu betydande
osäkerhet beträffande metoderna
att fullfölja arbetet för europeisk avspänning.

På svensk sida delar vi övertygelsen,
att de skador som åsamkats avspänningssträvandena
i Europa och i världen
måste repareras och att återfall i det
kalla krigets metoder måste förhindras.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Stora förväntningar knyts nu till planerna
på samtal på högsta nivå mellan
Förenta staterna och Sovjetunionen,
Hoppingivande i detta sammanhang är
den anda av saklighet och måttfullhet
som präglat president Nixons första
offentliga uttalanden om förbindelserna
mellan supermakterna. Detsamma gäller
den nye amerikanske presidentens visade
intresse för Europas problem. En
avvaktande hållning med positiv underton
har kunnat förmärkas från Sovjetunionen.

Den senaste Berlin-krisen är en ny
påminnelse om att den tyska frågan
fortfarande är olöst. Samtidigt har dock
stormakterna under Berlin-krisen givit
nya bevis för sin vilja att söka förhindra
att lokala kriser urartar till storpolitiska
sammanstötningar.

Den inrikespolitiska utvecklingen i
Grekland inger inga förhoppningar om
en snar återgång till normala demokratiska
förhållanden. Den grekiska regeringen
har inte infriat sina löften om
parlamentsval före våren 1969. Tvärtom
har frågan om en utveckling i demokratisk
riktning ställts på framtiden. Den
grekiska regimen kränker enligt vår
uppfattning Europarådets konvention
om mänskliga rättigheter och uppfyller
bl. a. härigenom inte villkoren för medlemskap.
Sedan Europarådets rådgivande
församling tagit upp frågan, anmälde
Sverige tillsammans med Danmark och
Norge de grekiska kränkningarna av
konventionen inför europeiska kommissionen
för mänskliga rättigheter. Förfarandet
pågår alltjämt. Församlingen
har senare uppmanat ministerkommittén
att fästa grekiska regeringens uppmärksamhet
på att församlingen ej anser
att Grekland uppfyller villkoren för
medlemskap. Grekland bör därför dra
sig ur rådet. Ministerkommittén uppmanas
vidare att inom en lämplig tid
vidta åtgärder enligt stadgans artiklar.
Regeringen delar dessa slutsatser i församlingens
rekommendation. Vi ämnar
inte minska det tryck vi hittills utövat

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

i syfte att få en lösning på Greklandsfrågan
enligt konventionen om mänskliga
rättigheter och rådets stadga. Det
är viktigt att vi inom Europarådet på
allt sätt verkar för att organisationens
grundläggande principer upprätthålls.

Formerna för samarbete mellan Västeuropas
stater har sedan krigsslutet varit
föremål för en nästan oavbruten debatt.
Praktiska ekonomiska skäl för eu
närmare samverkan har blandats med
långtgående politiska visioner av ett
Västeuropa underordnat överstatliga institutioner
och talande med en röst i de
stora internationella frågorna. Samarbetsdebatten
har under årens lopp avsatt
åtskilliga resultat främst på det ekonomiska
området men har också tenderat
att leda in i politiska återvändsgränder.
Den beklagliga markmadssplittringen
i Västeuropa är till stor del
betingad av intressemotsättningar på
det politiska planet. I ett tidigare skede
stimulerades debatten av fruktan för
Sovjetunionens avsikter gentemot Västeuropa.
Under senare år har farhågor
för Förenta staternas ekonomiska, politiska
och militära försprång kommit
att spela eu allt större roll.

När det gäller ambitionerna att utforma
en särskild västeuropeisk linje i
de stora internationella frågorna måste
Sveriges hållning betingas av vår beslutsamhet
att hävda neutralitetspolitiken.
Vi kan sålunda inte tänka oss att
ingå i organisationer, som skulle förplikta
medlemmarna till en så långtgående
.samordning av utrikespolitiken
alt vår neutralitetsvilja kunde ifrågasättas.
Våra förbehåll innebär inte att
vi skulle ha någon önskan att motverka
ett fastare utrikespolitiskt samarbete
mellan andra europeiska stater inbördes.
Ur allmänt europeisk synpunkt kan
det endast beklagas, att motsättningarna
mellan några av de ledande staterna i
Västeuropa under senare tid tillspetsats.

När man talar om behovet av ett ökat
europeiskt inflytande i världspolitiken,

preciserar man sällan enligt vilka principer
detta inflytande bör utövas. Vad
vi främst vill slå vakt om i det europeiska
arvet är demokratin och toleransen.
När det gäller att tillämpa demokratins
och toleransens principer på det internationella
fältet, är det dock inte självklart
att man har mest att vinna genom
att uppträda som ett sammansvetsat
block. Olika europeiska stater kan ha
växlande förutsättningar att skapa ett
förtroendefullt förhållande till utomeuropeiska
stater, vilkas medverkan är
nödvändig för lösningen av olika internationella
problem.

Herr talman! Vid tiden för fjolårets
utrikesdebatt dominerades den utrikespolitiska
bilden av kriget i Vietnam.
Världsopinionen upprördes över detta
krig som med sina ohyggliga följder för
den vietnamesiska civilbefolkningen
blott syntes tillta i intensitet.

Bilden är i dag inte längre lika mörk.
Parterna har äntligen börjat förhandla.
Av många vittnesbörd att döma synes
nu alla parter ha kommit till insikt om
att ett avgörande inte kan nås med
militära maktmedel. Ändå bedrivs fortfarande
omfattande militära aktioner
som kräver stora offer i människoliv.
Omvärlden har anledning att vädja till
parterna att inte ta riskerna av utökade
krigsmän dlingar. Vietnam-konflikten

kan endast lösas med politiska medel.

Kriget i Vietnam har under flera år
försvårat strävandena till samförstånd
mellan stormakterna. Framsteg har förhindrats,
inte minst i nedrustningsfrågan.
Världen väntar med otålighet på
att förhandlingarna i Paris skall ge resultat
som möjliggör för Vietnams folk
att självt bestämma över sin framtid.

Efter krigshandlingarnas upphörande
kommer frågan om svenskt bistånd till
Vietnam alltmera i förgrunden. Detta
bistånd kommer tills vidare att lämnas
inom ramen för en nordisk aktion, och
det kommer att tillerkännas särskilt hög
prioritet i vår u-hjälp.

Konflikten i Nigeria går nu snart in

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

på sitt tredje år. Det är ytterst beklagligt
att en lösning av denna tragiska
konflikt inte hittills kunnat åstadkommas.
Tyvärr kan det inte förnekas att
möjligheterna att finna en lösning för
dagen ter sig mörka.

Nigeria är medlem av de afrikanska
staternas enhetsorganisation, OAU. Nigeria
är också medlem av FN och samväldet.

I FN gjordes under generalförsamlingen
i höstas allvarliga ansträngningar
underhand att få åtminstone frågans
humanitära sidor behandlade i
församlingen. De nordiska länderna
deltog i dessa diskussioner, vilka emellertid
inte ledde till något resultat sedan
det blivit uppenbart att erforderligt
stöd saknades bland de i detta sammanhang
särskilt viktiga afrikanska staterna.

Detta får ses mot bakgrunden av att
OAU vid sitt statschefsmöte i Alger i
september hade antagit en resolution
enligt vilken Nigerias enhet skulle upprätthållas.
Medlemsstaterna i såväl OAU
som FN uppmanades att avhålla sig
från åtgärder som kunde skada denna
enhet. Resolutionen antogs med den
överväldigande majoriteten av 33 stater
mot 4. Vid en presskonferens i New
York den 28 januari sade generalsekreterare
U Thant att han inte kunde se
hur en medlemsstat eller generalsekreteraren
med hänsyn till denna resolution
kunde ingripa i konflikten. Han
tilläde att mer än hälften av FN:s medlemsstater
hade problem med utbrytningsrörelser.
Dessa problem var rent
interna. Om FN skulle godkänna sådana
utbrytningsrörelser, skulle det inte
bli något slut på dessa problem i många
medlemsstater.

Diskussionerna i FN har även gällt
möjligheterna att få upp konflikten i säkerhetsrådet.
För att ett ärende skall
upptagas på rådets dagordning fordras
bifall av åtminstone nio medlemmar av
femton. En blick på den nuvarande sammansättningen
ger vid handen att ett

Utrikes- och handelspolitisk debatt

förslag att behandla Nigeri a-frågan
långt ifrån skulle samla detta antal.
Endast en av rådets medlemmar, Zambia,
har hittills erkänt Biafra. En annan
medlem, Frankrike, har dock som bekant
lämnat ett relativt aktivt stöd åt
Biafra.

En bidragande orsak till de afrikanska
staternas ovilja att ta upp Nigeria-konflikten
till behandling i FN är
att OAU tillsatt en egen kommitté med
sex afrikanska statschefer för att undersöka
möjligheterna att nå en lösning.
Kejsar Haile Selassie är ordförande.
Kommitténs strävanden har ännu inte
lett till något märkbart resultat, men
vi vet att kejsaren ägnar frågan stor
uppmärksamhet. Kommittén skall sammanträda
i Monrovia den 17 april.

Försök att göra framsteg mot en lösning
gjordes även vid samväldeskonferensen
i London i januari då 28 länder
var representerade, de flesta afro-asiatiska.
Ej heller här lyckades man. Officiellt
intog konferensen ståndpunkten
att konflikten utgjorde en inre angelägenhet
för Nigeria.

Den hållning som alltså intages av
den överväldigande majoriteten av de
afrikanska staterna måste ses mot bakgrunden
av att dessa, sedan den koloniala
epoken i stort sett avslutats, i
OAU :s stadga förpliktat sig att respektera
varandras integritet. Initiativ av
politisk innebörd i Nigeria-konflikten
skulle alltså gå emot den uttalade politiska
viljan hos den överväldigande
majoriteten av de afrikanska staterna
och av dessa uppfattas som ett antiafrikanskt
ståndpunktstagande. Otvivelaktigt
ser man dock även i Afrika med
växande oro på det utdragna kriget i
Nigeria. En skiftning i attityderna får
inte uteslutas om konflikten fortsätter
länge till. Tillsammans med de andra
nordiska länderna har vi sökt påverka
utvecklingen där vi ansett att realistiska
möjligheter förelegat.

Genom vår FN-representation får vi
upplysningar om läget i FN och har

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

förbindelser med generalsekreteraren.
Genom våra ambassader i Afrika håller
vi kontakt med de berörda afrikanska
regeringarna och OAU. Representanter
för Biafra har flera gånger fått tillfälle
framlägga sina synpunkter i utrikesdepartementet.

Konflikten i Nigeria har fört med sig
svåra lidanden och umbäranden för civilbefolkningen
i de berörda områdena.
Regeringen har hävdat att det bästa vi
kan göra är att försöka ge dessa människor
en så effektiv humanitär hjälp som
möjligt. Detta är även de andra nordiska
regeringarnas inställning. Av omständigheterna
har vi tvingats skilja på
konfliktens politiska och humanitära
sidor. Av intresse är också att president
Nixon i ett budskap till federalregeringen
för en månad sedan förklarade
att den amerikanska regeringen
önskar göra klar åtskillnad mellan den
moraliska förpliktelsen att tillgodose
humanitära behov och inblandning i
andras politiska angelägenheter.

Stora humanitära hjälpinsatser har
redan gjorts. Där inga andra transportvägar
stått till buds har luftbroar upprättats.
Från svensk sida deltar Röda
korset, Lutherhjälpen och Rädda barnen
i denna hjälpverksamhet. Staten har
på olika sätt lämnat finansiellt och materiellt
stöd.

I september förra året accepterade vi
en inbjudan från den federala regeringen
att delta i en internationell observatörsgrupp
för att följa de federala truppernas
uppträdande. Huvudskälet härför
var förhoppningen att närvaron av
sådana observatörer skulle vara ägnad
att humanisera krigföringen. Vi tror att
observatörernas närvaro också haft
denna effekt. Regeringen finner det angeläget
att uttrycka sin uppskattning av
de insatser som de svenska hjälparbetarna
och observatörerna gör under
svåra och farliga förhållanden.

Att få fram den humanitära hjälpen
har hela tiden mött svårigheter på
grund av de stridande parternas poli -

tiska och strategiska överväganden. En
lång rad framställningar har gjorts, i
regel av de nordiska länderna, för att
försöka komma över dessa svårigheter.
Vi har riktat oss både till parterna och
till andra länder som har bättre möjligheter
än vi att påverka utvecklingen.
Våra humanitära strävanden avser såväl
att avhjälpa nöden och svälten hos
civilbefolkningen som att i görligaste
mån skydda den mot krigets fasor. I
ett uttalande den 3 mars säger de nordiska
regeringarna att de mot bakgrunden
av underrättelserna om bombning
från flyg lägger vikt vid att federalregeringen
sagt sig eftersträva att undvika
lidanden för civilbefolkningen. Regeringarna
riktar i sitt uttalande, som
delgivits federalregeringen, en vädjan
om att allt göres för att undvika att
civilbefolkningen utsättes för lidanden
och förluster i samband med militära
operationer.

Vi kommer även i fortsättningen att
i samråd med de andra nordiska länderna
vidtaga alla de åtgärder som är
möjliga för att öka och effektivisera
hjälpen och lindra civilbefolkningens
lidanden. Vi kommer naturligtvis också
att uppmärksamt följa utvecklingen och
på diplomatisk väg verka för en lösning
av den tragiska konflikten.

Erfarenheterna från det gångna årets
FN-arbete har understrukit både vad
organisationen kan göra för att främja
sina huvudsyften och vad den inte är
i stånd till.

Av de senaste årens storpolitiska kriser
är det blott den i Mellersta Östern
som kommit upp till sakdebatt i FN.
I försöken att få en uppgörelse till stånd
intar Förenta Nationerna en central
plats. FN:s organisation för övervakning
av 1948 års vapenstillestånd är
fortfarande i verksamhet och utövar
kontroll längs flera av eld-uppliörlinjerna,
däribland vid Suezkanalen. Den
har däremot inga möjligheter att verka
vid linjerna mellan Israel och Jordanien
till följd av brist på överenskom -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

melse mellan parterna. Generalsekreteraren
har uttryckt förhoppningen att
en sådan överenskommelse skall kunna
träffas.

Viktigast är emellertid att FN genom
säkerhetsrådets beslut den 22 november
1967 uppställde vissa principer för
en fredlig uppgörelse. Parterna har också
i och för sig godtagit principerna,
men någon praktisk lösning har ännu
inte uppnåtts. Detta heror på oenighet
både om de rätta metoderna för att genomföra
principerna och om deras exakta
tolkning. Generalsekreterarens särskilde
representant, ambassadör Jarring,
fortsätter sitt arbete för att genom
kontakter med parterna främja
överenskommelse om resolutionens genomförande.

Under det gångna året har det blivit
allt klarare att man inte kan hoppas på
någon uppgörelse utan ett visst mått
av enighet mellan stormakterna. Dessa
har inlett en serie kontakter i Förenta
Nationerna om möjligheterna att sätta
rådsresolutionen i verket. De har alla
klargjort, att det inte gäller att diktera
fredsvillkor för parterna. I stället vill
de ange praktiska utvägar för stöd åt
ambassadör Jarrings ansträngningar.
Vi hoppas livligt att dessa överläggningar
blir framgångsrika. Den onda cirkeln
av olika slags våldsåtgärder och repressalier
gör det alldeles klart, att tiden
inte verkar för fred och att Mellersta
Östern riskerar att bli en allt farligare
härd för internationell spänning.

FN:s inflytande i de stora politiska
tvistefrågorna kan ännu inte göra sig
gällande med avgörande styrka. Organisationens
värde som kontakt- och förhandlingsorgan
och som instrument för
internationell opinionsbildning bör
dock ingalunda underskattas. Därutöver
får FN ökande betydelse som organ för
fredligt samarbete på en rad delvis nya
områden. Inte minst gäller detta de problem
som sammanhänger med utnyttjandet
av modern vetenskap och teknik.
För detta samarbete, som i rätt hög

Utrikes- och handelspolitisk debatt

grad kan hållas utanför de storpolitiska
motsättningarna, erbjuder Förenta
Nationerna ofta den bästa, och i flera
fall den enda tänkbara, ramen. Från
svensk sida har vi ansett att dessa möjligheter
till samarbete måste vaksamt
utnyttjas. Det är också mot den bakgrunden
man bör se den på svenskt
initiativ tillkomna utredningen om direktsändande
satelliter och det likaledes
på svenskt förslag fattade beslutet
om en miljökonferens år 1972. När det
just gäller miljövårdsfrågor har vi syftat
till att, medan tid är, få till stånd
en upplyst internationell debatt, som
klargör vikten av energiska åtgärder
från regeringarnas och de internationella
organisationernas sida.

Under senare tid har uppmärksamheten
kommit att alltmer inriktas på
den bristande politiska stabiliteten i
stora delar av Asien och Latinamerika.
Länderna där brottas med ytterligt svårbemästrade
ekonomiska och sociala problem.
Förhållandena varierar mycket
från land till land. Fn allmän bedömning
är att ett snabbare framåtskridande
ofta förutsätter genomgripande omdaningar
i vederbörande staters samhällssystem.

De svåra problemen i södra Afrika
har inte kunnat bringas närmare sin
lösning. I Sydafrika fortsätter man på
apartheidpolitikens kollisionskurs. FN:s
ansträngningar beträffande Sydvästafrika
har kommit in i en återvändsgränd.
De har emellertid nu fått ny
tyngd genom säkerhetsrådets resolution
förra veckan, varigenom Sydafrika
uppmanas att dra tillbaka sin administration
från Sydvästafrika. Sanktionspolitiken
mot Rhodesia har ännu inte
lämnat avsett resultat. Portugal vägrar
alltjämt att ge folken i sina afrikanska
kolonier den frihet som tillkommer
dem.

Inom kort får riksdagen tillfälle att
ta ställning till ett lagförslag, som syftar
till att för svensk del effektivt genomföra
FN :s säkerhetsråds beslut om

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

sanktioner mot utbrytarregiinen i Rhodesia.
Detta förslag kan på sitt sätt illustrera
hur många invecklade problem
som uppstår om man vill göra allvar
av försök att isolera en regim, som trotsar
grundläggande krav uppställda av
en nästan enhällig internationell gemenskap.
Sedan FN slagit in på sanktionslinjen
i fallet Rhodesia, måste den fullföljas
tills man uppnått en lösning av
den bakomliggande konflikten. De hittillsvarande
erfarenheterna av denna
sanktionspolitik är inte uppmuntrande.
Ett betydande tryck har åstadkommits
på Rhodesia. Men det har i varje fall
inte ännu varit ett tillräckligt tryck för
att frambringa en tillfredsställande lösning.
Erfarenheterna kan ej anses inbjuda
till andra liknande försök utan
att förutsättningarna bedöms som gynnsamma
för att resultat skall uppnås. Detta
gäller även där en stark internationell
opinion yrkar på övergång från
opinionsbildning till handling.

Det är mot denna bakgrund man måste
notera att det inte finns några tecken
på att FN:s säkerhetsråd skulle
fatta beslut i enlighet med de rekommendationer
rörande behovet av ekonomiska
sanktioner mot Sydafrika, som
generalförsamlingens majoritet ställt
sig bakom. FN har all anledning att upprätthålla
ett konstant tryck mot den
sydafrikanska regeringen för att förmå
den att ändra sin politik. Man måste
dock vara medveten om att politiska
förutsättningar för närvarande saknas
för att via FN få underlag för väsentligt
mera långtgående åtgärder än vad som
hittills varit fallet.

På nedrustningens område slutfördes
förra året förhandlingarna om det viktiga
fördraget angående förhindrande
av spridning av kärnvapen till ytterligare
stater. Detta har dock ännu inte
trätt i kraft. Så sker, när det ratificerats
av de tre kärnvapenmakter, som
undertecknat det, Sovjetunionen, Storbritannien
och Förenta staterna, samt
40 andra stater. Hittills har nära 90

stater undertecknat fördraget, medan
ett tiotal har ratificerat det, därav två
av kärnvapenmakterna, nämligen Storbritannien
och Förenta staterna. Våra
nordiska grannländer hör till dem som
ratificerat.

Regeringen överväger att förelägga
vårriksdagen fördraget för godkännande.
Sedan Förenta staterna nu ratificerat
kan övriga stater väntas följa efter
i snabbare takt. Regeringens förhoppning
är, att de länder, framför allt
i vår del av världen, som ännu ej anslutit
sig till fördraget, snarast skall
göra detta. Fördraget kan väntas verksamt
bidra till en avspänning i Europa
endast om det vinner allmän anslutning
inom regionen.

Förhandlingarna vid nedrustningskonferensen
i Geneve har nyligen återupptagits.
Det är nu kärnvapenstaternas
tur att fullfölja de löften som de
har givit om att låta icke-spridningsfördraget
följas av verkliga nedrustningsåtgärder
på kärnvapenområdet.
En utbyggnad av system av antirobotvapen
måste ses som en utveckling i
fel riktning. Härigenom uppstår risk
att även arbete på framställning av nya
offensiva vapen inleds. Icke-spridningsfördraget
var främst en produkt av
god vilja hos de icke kärnvapenägande
staterna. Vi anser därför att det är stormakterna
som bör ta nästa steg genom
att medverka till åtgärder, som
inskränker också deras handlingsfrihet
på kärnvapenområdet. Vi kommer att
yrka på en komplettering av det partiella
provstoppsavtalet med ett avtal
om förbud mot de underjordiska kärnvapenproven.

På det handelspolitiska planet är det
liksom förra året Norden, Europa och
u-länderna som står i centrum för intresset.
Regeringen förklarade i sin deklaration
förra året att dessa problem
visserligen är av olika karaktär, men
att de ändå har ett inre sammanhang.
Handelspolitiken måste föras med konsekvens.

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

För ett litet land som Sverige, vars
ekonomi är starkt beroende av utrikeshandeln,
är förekomsten av fasta internationella
regler för de mellanstatliga
handelspolitiska förbindelserna av särskilt
stor betydelse. Under efterkrigstiden
har ett sådant internationellt regelsystem
kunnat skapas, framför allt
inom ramen för GATT. Vår handelspolitik
måste sålunda föras med iakttagande
av de förpliktelser som vi själva
frivilligt påtagit oss genom anslutning
till GATT och andra internationella avtal.
Det är ett livsintresse för oss att
tilltron till Sveriges vilja och förmåga
att respektera ingångna avtal vidmaktliålles.
Krav på att Sverige ensidigt
skulle avbryta sin handel med eller
vidtaga handelspolitiskt diskriminerande
åtgärder mot vissa stater med motivering
att dessa stater styres av regimer
som vi ogillar måste avvisas. Att
införa ett sådant element av politisk
diskriminering i svensk handelspolitik
skulle driva oss till olika former av avtalsbrott,
motverka strävandena att
åstadkomma en friare världshandel och
ställa statsmakterna inför utomordentligt
vanskliga politiska bedömningsproblem.
Ekonomiska eller handelspolitiska
sanktioner mot andra länder bör för
vår del endast ifrågakomma, då dessa
åtgärder kan grundas på en av FN:s
säkerhetsråd antagen resolution. Detta
är också den enda förutsättningen för
att en handelsblockad kan bli effektiv.
Blockadåtgärder från ett enstaka lands
sida blir oftast verkningslösa och kan
dessutom skada landet självt.

Den handelspolitiska linje som statsmakterna
hittills följt ligger fast. Den
syftar till att uppnå friast möjliga
världshandel. Även inom ramen för en
sådan handelspolitik kan temporära
skyddsåtgärder till förmån för vissa industrigrenar
vara berättigade. Sådana
åtgärder har också vidtagits vid enstaka
tillfällen under de senaste åren för att
komma till rätta med allvarliga marknadsstörningar.
Ingripandena måste

Utrikes- och handelspolitisk debatt

även ses mot bakgrund av behovet att
upprätthålla en viss beredskapsproduktion.
De ekonomiska strukturproblem
som en skärpt internationell konkurrens
skapar måste på sikt lösas med
närings- och arbetsmarknadspolitiska
medel.

Det är Norden som har krävt merparten
av våra handelspolitiska förhandlingsresurser
under senare tid.
Förhandlingsläget har behandlats ingående
vid Nordiska rådets session nyligen.
Det var därvid glädjande att kunna
konstatera en långtgående enighet
mellan parlamentariker och regeringsledamöter.

Tillgängligt material har överlämnats
till riksdagen. Någon mera omfattande
redovisning i detta sammanhang är
därför knappast erforderlig. Ämbetsmännen
har fått i uppdrag att framlägga
ett traktatsutkast senast den 15 juli.
Även om den slutliga politiska förhandlingsfasen
inte börjar förrän efter detta
datum kommer regeringarna att hålla
nära kontakt med ämbetsmännen. Ett
tålamodskrävande arbete återstår. Det
nordiska samarbetet har nu fått eu
chans som det gäller att utnyttja.

De nordiska ländernas utrikes- och
säkerhetspolitik rubbas inte av ett fördjupat
ekonomiskt samarbete. Inget av
de nordiska länderna önskar förändra
eller skapa tveksamhet om sin utrikespolitik.
Den linje som hittills har följts
av de enskilda länderna har bidragit
till stabilitet och balans i Nordeuropa.

Det europeiska ekonomiska samarbetet
befinner sig i ett låst läge. Regeringen
vidmakthåller liksom hittills en
hög beredskap inför förändrade situationer
i framtiden. Kontakter upprätthålles
på olika nivåer med företrädare
för EEC-kommissionen och medlemsländerna.

Ansträngningarna att skapa en stor
europeisk marknad fortsätter. Man kan
inte säga, att det senaste årets erfarenheter
varit uppmuntrande. När det gäller
patenträtt har emellertid EEG vid

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

sitt möte den 3—4 mars beslutat ta direkt
kontakt med vissa utomstående
länder, däribland Sverige. Regeringen
välkomnar detta beslut. På det teknologiska
området har en särskild arbetsgrupp
i dagarna lagt fram en rapport
som så småningom kan öppna möjligheter
för deltagande av utomstående
länder i vissa projekt. Däremot synes
mycket obetydliga framsteg ha gjorts
i diskussionerna om handelsarrangemang.

Diskussionerna i EEC om temporära
arrangemang har i hög grad kommit
att röra sig kring förhållandet mellan
sådana lösningar och en senare anslutning
till EEC. Benelux-länderna och
Italien har hävdat att en direkt anknytning
till framtida medlemskap måste
kunna påvisas. Västtyskland har ansett
det tillräckligt, att arrangemangen
ställs in i perspektivet av ett senare
medlemskap. Frankrike har bestämt avvisat
varje form av förbindelse mellan
de två men framhåller att arrangemang
bör kunna underlätta framtida medlemskap.
Svenska regeringen har i EEChuvudstäderna
i början av året ånyo
erinrat om att dess ansökan från juli
1967 innebär att regeringen, under den
självklara förutsättningen att neutralitetspolitiken
kan fullföljas, kan tänka
sig medlemskap. Detta utgör ytterligare
ett argument för att Sverige får tillfälle
att från början medverka i eventuella
temporära arrangemang.

Regeringen hälsar med tillfredsställelse
Islands beslut att söka medlemskap
i EFTA. Förhandlingar om Islands
inträde pågår för närvarande i
Geneve. Inom organisationen diskuteras
vidare sådana viktiga frågor som
konkurrens- och undantagsregler på
grundval av ett av de nordiska länderna
framlagt förslag.

Handeln med Östeuropa har uppvisat
en tillfredsställande utveckling inte
minst när det gäller Sovjetunionen. Här
finns näraliggande marknader, som för
vissa sektorer av den svenska industrin

är mycket viktiga. Under de senaste
åren har nya principer prövats i de
bilaterala förhandlingarna med östländerna.
Med några av dessa har industriella
samarbetsavtal slutits. En förstärkning
av den kommersiella representationen
i Östeuropa har påbörjats.
Bland annat har i dagarna en handelssekreterare
tillsatts i Prag.

På det världsvida planet möter två
stora handelspolitiska problemkomplex.
Det ena gäller arbetet på att bevara
och vidga den frigörelse av handeln
som åstadkommits under de senaste
tjugo åren. Det andra är frågan om hur
man med handelspolitiska metoder skall
kunna påskynda tredje världens utvecklingssträvanden.

Handeln har liberaliserats i hastig
takt under efterkrigstiden. Samarbetet
i internationella organisationer som
GATT och OECD har härvid utgjort
en mäktig hävstång. Det har emellertid
visat sig att en del länder haft svårigheter
att uppfylla sina åtaganden i Kennedyronden.
För att komma till rätta
med sina betalningsbalansproblem har
vidare vissa länder under de senaste
månaderna vidtagit åtgärder som påverkar
den internationella handelns utveckling
i negativ riktning.

Detta stämmer till eftertanke. Man
kan fråga sig om det finns risk för att
åtgärderna upprepas. De nyprotektionistiska
strömningar, som finns i såväl
Europa som Förenta staterna, kan mycket
väl växa sig starka om ingenting
görs häremot på ett tidigt stadium. Det
finns här utrymme för initiativ. Det
ligger nära till hands att i berörda organisationer,
i första hand GATT och
OECD, ta upp frågan om effekten av
sådana åtgärder och möjligheterna att
undvika dem i framtiden. Så har också
skett från svensk sida.

På alla områden möter oss kraven
på insatser till förmån för u-länderna.
Den FN-konferens om handel och utveckling,
som hölls i New Delhi för
ett år sedan, fäste världens uppmärk -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

samhet på dessa problem. Tyvärr visade
konferensen att det är svårt att enas
om konkreta åtgärder på handelsområdet.
Den gav emellertid indikationer på
tänkbara vägar. Ett konkret resultat
kunde inregistreras i höstas, då ett internationellt
sockeravtal ingicks. Under
förra året kom man också överens om
en förlängning av kaffeavtalet. Detta är
betydelsefulla avtal, som i sin metodik
pekar framåt mot prisstabiliserande åtgärder
för andra råvaror.

Men vi vet också att u-ländernas ekonomiska
framåtskridande kräver att
produktionsbasen breddas. Exporten av
halvfabrikat och färdigvaror måste stimuleras.
Detta är bakgrunden till det
pågående arbetet på ett system för tullpreferenser.
Erån svensk sida har vi
strävat efter att i nära samarbete med
de andra nordiska länderna få till stånd
eu ordning som kan bli till verklig nytta
för u-länderna. De nordiska länderna
har i detta syfte i OECD nyligen
lagt fram ett gemensamt förslag till lösning
av preferensfrågan.

Vidare anförde:

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Vad regeringsdeklarationen
innehåller om de tekniska och
vetenskapliga framstegen, deras inverkan
på människornas levnads- och arbetsvillkor
och på ländernas förhållanden
till varandra i skilda avseenden
kan naturligtvis inte bli föremål för
gensaga, så mycket mindre som det gäller
en företeelse som pågått länge och
där det nya egentligen endast är den
accelererande takten. Sedan må det vara
en öppen fråga vad som i varje tidsskede
varit det mest epokgörande: ångan,
elektriciteten, förbränningsmotorerna,
flygkonsten etc., eller vad vi har bevittnat
nu under de senaste decennierna.
Jag förbiser då inte att en mycket
väsentlig skillnad i utvecklingstakten
kan vara så framträdande att en gradskillnad
faktiskt kan te sig som något
.av en artskillnad.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Uttalandet om att vår utrikespolitiska
grundlinje, neutraliteten, ligger lika
fast som någonsin, ställer jag mig naturligtvis
helt bakom. Särskilt vill jag stryka
under deklarationens ord att vi bör
handla så, att vi undviker bindningar
av politisk och militär natur som vid
krigsfall skulle kunna omöjliggöra neutralitet.
Men det är uppenbart att det
fordras mer än alliansfrihet. Vår försvarskraft
måste ge andra stater anledning
räkna med att vi avser att avvisa
objudna gäster, och vi måste ha försörj
ni ngsresurser i skilda avseenden —•
jag tänker inte bara på livsmedel utan
även på drivmedel o. s. v. — som ger
oss faktisk möjlighet att vara oberoende
under tillräckligt lång tid och för alt
omvärlden skall veta att vi har denna
möjlighet. Det är alltså otillräckligt att
i ett sådant här sammanhang endast tala
om alliansfrihet, när det är så mycket
mer som fordras.

Att vår neutralitet inte har någonting
med åsiktsneutralitet att göra har ju
kommit till uttryck mycket ofta. Vi kan
peka på reaktionen inför händelserna
i Tjeckoslovakien, Rhodesia och varför
inte även Vietnam, Grekland och Spanien.
Vi kan också helt allmänt hänvisa
till ofta förekommande uttalanden från
representanter för skilda demokratiska
partier, där vi tar avstånd från varje
form av diktatur och framhåller att demokratin
är det enda styrelsesätt som
vi kan godta i vårt land.

I regeringsdeklarationen, för att nu
återgå till den, framhålls att stora förväntningar
knyts till planerna på samtal
på högsta nivå mellan Förenta staterna
och Sovjetunionen. Det är en allmän
uppfattning att det finns motiv för
sådana förväntningar.

President Nixon har vid upprepade
tillfällen under valkampanjen och senare
förklarat, att konfrontationens tid är
förbi och att den måste ersättas med
förhandling. Innebörden av detta uttalande
har tolkats så, att Nixon så långt
möjligt vill verka för en avskrivning av

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

det kalla kriget mellan väst och öst och
att han vill försöka få till stånd förhandlingar
mellan Förenta staterna och
Sovjetunionen om lösning av de väsentliga
kontroversiella problem som nu
skapar spänningstillstånd i världspolitiken.
Framtiden får visa om utvecklingen
går i den riktningen.

Det kan verka något överraskande att
Nixon gjorde sin propå om en sådan
dialog med Sovjet så pass kort tid efter
ockupationen av Tjeckoslovakien. Den
i varje fall relativt måttfulla amerikanska
reaktionen mot inmarschen ger vid
handen, att Förenta staternas regering
sannolikt accepterade den ryska uppfattningen
av den tjeckoslovakiska krisens
natur, nämligen att Tjeckoslovakien
som medlem av Warszawapakten
tillhör den sovjetryska intressesfären
inom vilken varken politisk eller än
mindre militär intervention av västmakterna
var tänkbar. Varken Johnsonadministrationen
eller Nixon torde ha
uppfattat aktionen mot Tjeckoslovakien
som ett verkligt hinder för en fortsatt
dialog med Sovjetunionen, en dialog
som väl egentligen ännu inte har avsatt
något annat konkret resultat än förbudet
mot spridning av kärnvapen.

Allt detta hindrar emellertid ingalunda
att vad som inträffade i Tjeckoslovakien
utgör en stor besvikelse för alla
dem som har räknat med en, låt vara
långsamt, fortgående liberalisering i
länderna bakom järnridån. Vi får se
om den liberaliseringen på nytt kan
komma till stånd — i varje fall hoppas
vi det.

Det är väl knappast för djärvt att anta
att president Nixon försöker åstadkomma
en enig front med gemensamma
handlingslinjer inom västmaktsblocket,
innan han eventuellt möter de ryska ledarna
för seriösa överläggningar. Hans
europaresa tycks i varje fall delvis ha
haft ett sådant syfte. President Johnson
å sin sida var så pressad av Vietnamkrigets
bekymmer, att han sannolikt av
den anledningen aldrig fick tid att mera

ingående sysselsätta sig med de europeiska
frågorna. Detta tycks på sina håll
ha föranlett tvivel om att man i Förenta
staterna skulle vara beredd att uppfylla
sina militära förpliktelser enligt Atlantpakten,
om det ställdes inför risken av
en militär konfrontation med Sovjetunionen.
Det förefaller som om Nixon
nu är beredd att ge besked på den
punkten. Genom sina besök i flera europeiska
huvudstäder tycks han att döma
av tidningsreferaten på ett nästan demonstrativt
sätt ha velat övertyga om
att Förenta staterna inte kommer att
svika givna löften. Från hans utgångspunkt
skulle givetvis starka meningsbrytningar
inom västmaktslägret inte ge
något gott utgångsläge för den dialog
med ryssarna som jag här har talat om.
Nixon måste emellertid försöka åstadkomma
samling med andra metoder än
vad ryssarna gjorde. De gjorde det med
våld. Nixon får försöka att gå övertalningens
svårare men, om han lyckas,
mycket angenämare väg. Vad han kan
åstadkomma i det fallet får vi väl se.

Raden av storpolitiska frågor som
fordrar konsultationer eller verkliga
förhandlingar mellan supermakterna är
lång. Ett flertal problem kan bara lösas
på lång sikt; andra är av mera akut natur.
I fråga om Vietnam-kriget och
spänningen i Mellersta östern kan vi
väl konstatera att det föreligger en
kombination av långsiktiga och akuta
problem.

Fredsförhandlingarna i Paris har äntligen
kommit i gång. Där blev det väl
en försening genom presidentskiftet. I
dagens tidningar kan man läsa vissa detaljer
från Paris som, om det som skrives
är riktigt, bör vara ägnat att något
underlätta förhandlingarna. De förhamdlingarna
kan bli hårda och besvärliga,
och de har i viss mån ackompanjerats
av militära framstötar, vilka kanske
syftar till att stärka positionerna
vid förhandlingsbordet.

Vietnam-kriget bär givetvis blivit en
svår belastning för alla, inte minst för

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

Förenta staterna, och en stark opinion
där tycks kräva en avveckling. Ett slut
på striderna skulle kanske kunna innebära
början till en inledande avspänning
— om också inte direkt samförstånd
— mellan Förenta staterna och
Sovjetunionen. Där finns emellertid
många synnerligen svåra problem att
knäcka. Hur skall det bli med Syd- och
Nordvietnam? Skall de slås iliop eller
inte? Vad vill t. ex. FNL i det fallet?
I sitt program 1967 sköt man undan den
frågan. Först någon gång i framtiden
kan den bli aktuell, sade man då. Senare
har man väl också varit inne på
tanken att ställa frågan på framtiden
och låta folken i de båda staterna ta
ställning utan inblandningar och påtryckningar
utifrån, sedan såren efter
det nu pågående kriget börjat läkas.
Om Sydvietnamn skall bestå som egen
statsbildning blir det en väsentlig fråga
för fredsförhandlarna att avgöra vem
som skall få den politiska makten i detta
land. Det har, som jag nämnt, i dagens
tidningar förekommit uppgifter
som kanske innebär inledningen till en
uppgörelse.

Bland de oroshärdar som förekommer
på andra håll i Sydostasien är det
grannstaterna Laos och Kambodja som
träder i förgrunden.

Jag vill härefter övergå till att behandla
Mellanösternkonflikten, där
spänningen har skruvats upp mer och
mer. De militära intermezzona blir allt
talrikare. I de allra flesta fall är det
emellertid som bekant inte fråga om
sammanstötningar mellan Israels krigsmakt
och reguljära förband ur de arabiska
grannstaternas arméer utan det
är fråga om gerillaaktioner av de palestinska
befrielseorganisationerna mot
israeliskt territorium och därpå följande
israeliska repressalieaktioner. Detta
förhållande ger en något annorlunda
aspekt på den arabisk-israeliska konflikten
än vi förut varit vana vid.

De arabiska flyktingarna från Palestina
tycks ha blivit alltmer politiskt

Utrikes- och handelspolitisk debatt

medvetna och anser sig vara rättmätiga
palestinska medborgare som har rätt att
kräva att få sitt land, Palestina, tillbaka.
De har organiserat befrielserörelser,
vilkas politiska mål är varken mer eller
mindre än ett förintande av staten Israel.
Medlet för att nå detta mål tror de
vara gerillaanfail mot Israel. Befrielserörelsernas
aktivitet har — vad man än
i övrigt må vilja säga om dem —• förvärrat
ett redan förut svårt inflammerat
krisläge.

På franskt initiativ har som bekant
Förenta staterna, Sovjetunionen och
England tillsammans med Frankrike
inlett konsultationer i syfte att pacificera
krishärden i Mellersta östern och
därmed så småningom skapa förutsättningar
för ett fredsslut.

Ståndpunkterna verkar emellertid
vara hårt låsta. Israel har konsekvent
vägrat att acceptera erbjudanden om
medling från vare sig FN eller någon
stormakt. Dess linje är i stället direkta
förhandlingar med arabstaterna, vilka
å sin sida ungefär lika hårdnackat vägrat
gå in på sådana, dock med undantag
av att Egypten förklarat sig berett att
agera genom ombud, varvid väl Gunnar
Jarring skulle vara en självskriven
man. Arabstaterna uppställer som ett
i varje fall hittills oeftergivligt villkor
att Israel uppfyller FN-resolutionens
krav om att utrymma de områden som
ockuperades under junikriget 1967. Israel
vill å sin sida ha garantier för en
fredlig framtid innan man diskuterar
ett uppgivande av ockuperade områden.

Både bland israeler och araber synes
den pessimistiska uppfattningen
sprida sig, att konflikten dem emellan
är hart när olöslig och att man under
obegränsad tid framöver måste tänka
sig att leva i krigstillstånd.

De överläggningar med de ryska ledarna,
som president Nixon försöker
få till stånd, skulle givetvis alldeles
särskilt komma att beröra frågor om
begränsning av kärnvapenrustningar -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

na. Sådana rustningar skulle dra
enorma kostnader och ökningen i effektivitet
kan anses diskutabel. Försvarsminister
McNamara var ju absolut
emot saken, om jag inte minns fel,
just därför att han menade att effektivitetsökningen
i förhållande till kostnaderna
var diskutabel i allra högsta
grad. — Genom planerna på de s. k.
antirobotsystemen har kärnvapenrustningarna
inträtt i en ny fas, som på vederhäftigt
håll anses kunna leda till en
farlig skärpning av motsättningarna
mellan supermakterna, om det inte går
att få till stånd en internationell kontroll.
I detta sammanhang kommer,
som vi vet, Kina mycket intensivt in i
bilden.

Jag vill uttrycka förhoppningen att
den svenska regeringen energiskt fullföljer
sina ansträngningar för att få
till stånd en begränsning av kärnvapenrustningarna.
Regeringen har ju varit
livligt verksam på detta område och
icke helt utan framgång. Då finns det
väl allt skäl att hemställa till regeringen
■—• om det nu behövs — att den
energiskt fullföljer åtgärderna i detta
syfte. Hur som helst hälsar jag alla sådana
åtgärder med glädje och tillfredsställelse,
så mycket mer som regeringsdeklarationen
är otvetydig på den punkt
där det heter: »Ickespridningsfördraget
var främst en produkt av god vilja
hos de icke kärnvapenägande staterna.
»

Nära förbundna med frågorna om
rustningsbegränsning är de större och
vidare problemen om samexistensen
mellan det kommunistiska Östeuropa
och de västliga demokratierna. Som
jag nyss sade tycks president Nixon
vara angelägen att hålla nära kontakt
med Förenta staternas europeiska allierade
inför ett sådant helt säkert givande
tankeutbyte med ryssarna.

Herr talman! Jag har många saker
att skumma över, och jag går nu till frågan
om kraftverket i Cabora Bassa. Därvidlag
delar jag uppfattningen att det

avgörande är, om kraften kan väntas
gå till Rhodesia. Full klarhet föreligger
ännu icke på den punkten. Det är önskvärt
att regeringen gör allt vad som
står i dess makt för att undersöka denna
sak, i den mån det inte har skett,
och upplyser svenska folket om resultatet
av en sådan undersökning.

Beträffande många andra uttalanden
i regeringsdeklarationen kan jag fatta
mig kort. Det gäller Grekland, det gäller
Spanien och det gäller Portugal, där
jag inte hyser någon avvikande mening
utan finner de vidtagna eller aviserade
åtgärderna så ändamålsenliga som läget
medger att de kan bli. Det är praktiskt
genomförbara lösningar som de
betryckta egentligen är betjänta av, låt
vara att naturligtvis även sympatiyttringar
kan ha sin betydelse.

Så ett par ord om Förenta Nationerna.
I deklarationen sägs: »FN:s inflytande
i de stora politiska tvistefrågorna
kan ännu inte göra sig gällande med avgörande
styrka.» Det är klart att detta
i och för sig är riktigt, men orden kan
kanske ge anledning att förvänta att
FN med sin nuvarande konstruktion
inom en snar framtid skall ha möjligheter
i skilda sammanhang göra sig
gällande med avgörande styrka. Jag
tror att de som tolkar uttalandet så
ställer för stora förväntningar. Konstruktionen
av FN är väl knappast sådan.
Förenta Nationernas viktigare organ
är ju regeringsförsamlingen, säkerhetsrådet
och sekretariatet. Den stora
regeringsförsamlingens uppgift är i
stort sett rekommendationens väg —
låt vara att Achesonresolutionen på sin
tid lyckades åstadkomma inte så litet
mera. Den innebar att församlingen
kan acceptera och godkänna frivilliga
ingripanden av medlemsstater i konflikter.

Jag säger detta därför att jag ibland
möts av frågan varför FN inte gör så
eller så, då organisationen består av
så och så många stater i världen. Då
får man försöka förklara organisatio -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

nens konstruktion och påpeka att vi liar
haft stridigheter i världen i evinnerlig
tid och att det då vore litet för mycket
begärt att vi på några årtionden skulle
lyckas åstadkomma en institution, som
helt undanröjer sådana stridigheter. Vi
får dock göra så mycket vi kan. Vi får
fortsätta att med all vår kraft stärka
FN. Kan man förstärka församlingen
ytterligare — sannolikt måste detta ske
med hjälp av någon kringgående rörelse
såsom i Acliesonresolutionen — är
det så mycket bättre, eftersom vi vet att
det beslutande organet, säkerhetsrådet,
kan lamslås genom att en enda av de
där sittande stormakternas representanter
säger nej.

Sedan vill jag ta tillfället i akt och
understryka att jag har samma uppfattning
som regeringen om att Sverige
som ett litet land inte kan göra så
mycket genom ensidiga åtgärder. Naturligtvis
kan vi också genom hjälpåtgärder
enskilt dra ett strå till stacken, men
ensidigt kan vi inte åstadkomma några
verkligt stora resultat. Varthän skulle
det bära om vi inledde en separat handelsbojkott
mot länder, vilkas styrelsesätt
vi inte gillar? Har kammarens ledamöter
räknat över med hur stor del
av världen vi skulle kunna få handla,
om vi följde denna tankegång? Den
återstående delen blir inte så stor. Flertalet
länder har icke den demokrati
som vi gillar.

När man här i riksdagen och på andra
håll under senare tid har diskuterat
handelspolitiska frågor har det europeiska
marknadsperspektivet dominerat.
I dag är det litet annorlunda. Nu
är det ett vidgat ekonomiskt samarbete
på nordisk bas som står i centrum för
intresset. I detta ligger ingen önskan
om någon kursförändring. Vad det gäller
är att bearbeta problem som har aktualitet
och att försöka tillvarata de inte
oväsentliga, kanske till och med rätt
stora möjligheter till samverkan som
måste finnas mellan länder med relativt
lika förhållanden. Det är inte så,

2 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr

Utrikes- och handelspolitisk debatt

att vi på något sätt skulle vara beredda
eller ha den minsta önskan att dra oss
ur EFTA-samarbetet, men en konstruktion
av den typ som i dag diskuteras
mellan de nordiska länderna saknar aktualitet
inom hela EFTA. Inom EFTAsamarbetets
ram bör vi emellertid kunna
åstadkomma någonting även i Norden.

Sedan får vi väl se vad som kan
hända med ett vidare samarbete i Europa.
Jag har alltid trott att i sådana
stora sammanhang det mest ändamålsenliga
kommer att vinna i det långa
loppet, och jag tror det också i dessa
frågor. Utsikterna till broslagning mellan
EFTA och EEC är i dag inte aktuella,
det vet vi.

När man har tagit upp frågan om
det ekonomiska samarbetet i Norden
har det betytt att man siktar mot en
nordisk lösning, som grundas på de
fyra ländernas egna förutsättningar att
— som jag sade — inom ramen av ett
bibehållet EFTA-samarbete skapa en
rationellare arbetsfördelning de nordiska
länderna emellan och stärka den
gemensamma positionen i internationella
sammanhang. Det pekas ofta på
Nordens betydelse i Kennedyronden.
En utomstående har svårt att bedöma
hur stor den var, men att den var rätt
betydande tror jag man vågar säga.

Det stora steget — det skall vi komma
ihåg — mot ett vidgat samarbete
i Norden är dock redan taget i och
med EFTA-samarbetet. Vi har bl. a. rivit
ned interntullarna mellan de nordiska
länderna på flertalet industrivaror. Sedan
åtskilliga år har vi en fri arbetsmarknad.
Samordningen när det gäller
näringslagstiftning och sociallagstiftning
har på åtskilliga områden kommit
långt, och även i andra avseenden är
samarbetet ganska väl utbyggt. Det är
säkert inte förmätet att påstå, att vi
på viktiga punkter i sådana sammanhang
har hunnit längre än EEC.

Jag tror inte att man riskerar att bli
motsagd, om man gör gällande att de
13

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

i EFTA deltagande länderna i stort sett
haft goda erfarenheter av samarbetet.
Vi vet att många ställde sig litet tveksamma
och skeptiska inför EFTA-samarbetet
i början, men i dag är det nog
få som vill ta steget tillbaka till en
isolerad nationell marknad och inte heller
många som hävdar att vi kunde ha
tänkt oss andra lösningar. Detta bör
vara en tankeställare för oss även i ett
nytt sammanhang. Även om man vill gå
försiktigt fram med tanke på nackdelarna
gäller det att försöka bedöma,
om inte fördelarna ändå kan väntas
äverväga väsentligt.

Den preliminära Nordekrapporten är
det inte mycket att säga om i detta sammanhang.
Vi vet att vi snart får nya
uppgifter. Man har diskuterat s. k. paketlösningar,
tydligen beroende på att
en åtgärd kan vara till nackdel för vissa
länder och till fördel för andra och
vice versa. Detta kan man jämna ut.
Svårigheten ligger då i att jämna ut
det internt inom ifrågavarande land, så
att inte speciella grupper får bära
tungan.

Mitt allmänna intryck är att det borde
finnas goda förutsättningar. Visserligen
finns det stora stötestenar, t. ex.
fisket och jordbruket. Men på kort sikt
med tillskottsleveranser och prioritet
bör det väl inte innebära några svårigheter.
Det återstår att se huruvida
man här i Norden kan skapa en marknad
som bättre passar behovet, d. v. s.
större spannmålsproduktion och mindre
animalieproduktion.

För utredarna och för dem som i första
hand har det politiska ansvaret gäller
det att se till att det inte uppstår
så stora sociala problem, att det blir
svårt att ansluta sig.

Från en del håll har påpekats att
lokaliseringspolitiken har fått alltför litet
utrymme. Detta gäller inte bara vårt
land utan även andra länder. Jag tror
man har all anledning att ägna även
detta problem en större uppmärksamhet.
Det är en viktig -— jag höll på att

säga nästan nödvändig —• förutsättning
att man får en så stor uppslutning som
möjligt kring ett sådant projekt som
detta. Man får då inte förbise problem
av den räckvidden.

För världshandeln har uppgörelserna
i Kennedyronden inneburit ett stort
framsteg men bara ett steg. Självklart
är tiden inte mogen för något nytt
steg i dag. Som det konstateras inledningsvis
i regeringsdeklarationen går
emellertid utvecklingen fort i vår värld
och det gäller att följa med. Jag vet
inte om man är för sangvinisk om man
ställer sig frågan: Kan det också bli en
Nixonrond på liknande sätt?

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Vi har nyligen haft en
session med Nordiska rådet i Stockholm.
Huvudfrågan under sessionen var
givetvis planerna på ett långtgående
nordiskt ekonomiskt samarbete. Det var
glädjande att kunna konstatera att en
positiv vilja manifesterades från samtliga
medlemmar i det planerade Nordek,
en vilja som ger oss anledning att
hoppas att 1969 verkligen skall bli det
år då den gemensamma nordiska ekonomiska
marknaden får de erforderliga
klarsignalerna. Jag är övertygad om
att statsministrarna i samtliga förhandlande
länder bär spelat och kommer
att fortsätta att spela en konstruktiv
och pådrivande roll. Även om det inte
är så vanligt, skulle jag på denna punkt
vilka tillåta mig att säga några personliga
ord, utgående från iakttagelser
från den observationspost jag haft. Det
är män mening att både den norske och
den finske statsministern har givit prov
på stor viljestyrka och politiskt mod.
Jag tror inte att någon kan ta illa upp
om jag uttrycker en särskild uppskattning
av den energi med vilken den
danske statsministern, Hilmar Baunsgaard,
i linje med sin utpräglat nordiska
personliga orientering drivit
fram denna fråga till förnyad aktuali -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

tet. Jag anser det också vara rättvist
att här betyga att statsminister Erlander,
såvitt jag förstår, agerat med både
takt och skicklighet i besvärliga situationer.
För det hyser vi säkerligen alla

— inte bara de demokratiska svenska
partierna utan även representanterna
för övriga länder i det tillämnade Nordek
— stor uppskattning. Det må därefter
också tillåtas mig att säga — och
jag vet att regeringens företrädare därvidlag
är beredda att instämma med mig

— att Bertil Ohlins insatser, som präglats
av en djup hängivenhet för den
nordiska saken och en lika djup kännedom
om det omfattande sakmaterialet
och goda personliga förbindelser,
har bidragit till att vi kommit så hyggligt
på väg som vi ändå gjort.

Vid utrikesdebatten förra året ungefär
vid den här tiden hade jag tillfälle
att konstatera en grundläggande överensstämmelse
i värderingar mellan alla
de svenska demokratiska partierna beträffande
Nordens utrikes- och säkerhetspolitiska
läge. Det uttalades då i
regeringsdeklarationen, att de olika gestaltningarna
av de fyra nordiska ländernas
utrikespolitik var och en på sitt
sätt lämnat betydelsefulla bidrag till
den stabilitet och det lugn, som i stort
sett varit utmärkande för det nordiska
området. I remissdebatten för sex veckor
sedan uttryckte jag uppfattningen
att den nordiska ekonomiska union, som
nu ligger inom blickfältet, naturligtvis
under inga omständigheter kan få ett
innehåll eller byggas upp under former,
som på något sätt skulle medföra
att de deltagande ländernas möjligheter
att fortsätta sin egen utrikespolitik
skulle påverkas. Årets regeringsdeklaration
innehåller konstateranden av samma
slag i båda dessa avseenden, och
jag hälsar detta med tillfredsställelse.

De uppfattningar, som kommit till
uttryck inte endast i sovjetisk press
utan även i finländsk och norsk om att
det skulle finnas några dolda avsikter
från en eller annan av de deltagande

Utrikes- och handelspolitisk debatt

parterna att söka påverka huvudlinjerna
i de andra ländernas utrikes- och
säkerhetspolitik, saknar varje reell
grundval. De fyra nordiska ländernas
regeringar och de demokratiska oppositionspartierna
i dessa länder — de
må ha den ena eller andra uppfattningen
t. ex. när det gäller samhällets ekonomiska
organisation — är helt på det
klara med riktigheten av de ord som
utrikesministern för en liten stund sedan
fällde: »De nordiska ländernas utrikes-
och säkerhetspolitik rubbas inte
av ett fördjupat ekonomiskt samarbete.
Inget av de nordiska länderna önskar
förändra eller skapa tveksamhet om sin
utrikespolitik. Den linje som hittills har
följts av de enskilda länderna har bidragit
till stabilitet och balans i Nordeuropa.
»

Om den debattunge som väckts till
liv i Norge genom ett par något överhettade
initialinlägg skulle jag vilja säga
två saker. De antaganden som där
gjorts om hur Sveriges handlande skulle
kunna gestalta sig i det ena eller andra
framtida, hypotetiska läget är enligt
min mening orimliga. Det går naturligtvis
att spekulera om mycket. Men spekulationer
som utgår ifrån att den svenska
utrikespolitikens grundlinje skulle
kunna överges och att den svenska neutraliteten
alltså inte bestämt skulle försvaras
och hävdas under ett starkt yttre
tryck är — det vågar jag säkert säga
— med hänsyn till alla de svenska demokratiska
partiernas uppfattning helt
utan förankring i verkligheten.

Jag vill, hur överflödigt det än kan
förefalla, deklarera min anslutning till
regeringens deklaration att vår utrikespolitiska
huvudlinje — neutralitetspolitik
definierad som alliansfrihet i fred
med sikte på neutralitet i krig — ligger
lika fast som någonsin förut.

Jag skulle också vilja göra en annan
reflexion i detta sammanhang. Jag kan
inleda även den med ett instämmande
i utrikesministerns formuleringar nyss.
Han sade att opinionsyttringar från oli -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ka minoritetsgrupper bör beredas varken
mer eller mindre uppmärksamhet
och hänsynstagande än de förtjänar,
nämligen som exempel på den rätt till
individuella inlägg i den offentliga samhällsdebatten
som tillkommer varje
medborgare i ett fritt samhälle. Därefter
tilläde utrikesministern, och jag instämmer
även i detta: »Beskrivningen
av den utrikespolitiska beslutsprocessen
i en demokrati skulle emellertid inte bli
fullständig om man inte nämnde de
särskilda hänsyn som ofta måste tas när
det gäller våra förbindelser med främmande
makt. I den meningen uppvisar
ofta utrikespolitiken särdrag i förhållande
till inre angelägenheter.» Något senare
i deklarationen hette det: »Avvägningar
av detta slag kan stundom vara
svåra och känsliga.» Jag tror inte, herr
utrikesminister, att det är förmätet om
jag mot bakgrunden av dessa kloka uttalanden
i regeringsdeklarationen erinrar
om vad jag tillät mig att säga i utrikesdebatten
förra året:

»Det kan synas självklart», föll orden
då, »men jag tror att det ändå är nödvändigt
och välmotiverat att framhålla,
att det, modest uttryckt, är lämpligt att
hålla isär en FNL-grupps manifestationer,
en demonstration kring Vietnamtragedin,
som blir en deciderad uppslutning
på en av de krigförande parternas
sida, och alla möjliga meningsyttringar
från enskilda eller organisationer
eller naturligtvis från pressen å
ena sidan och å den andra de former,
i vilka regeringens mening förs fram
och de tillfällen då detta bäst bör
ske.»

Vad jag alltså i detta sammanhang
för det andra vill säga — inte minst
med anledning av de missuppfattningar
som förekommit på sina håll i Norge,
låt vara i ganska begränsade kretsar •—
är att det, med hänsyn till önskvärdheten
att uppnå en så stor framgång som
en nordisk ekonomisk union skulle vara,
är angeläget att alla regeringens ledamöter
följer de riktlinjer som nu så

förtjänstfullt uppdragits i regeringsdeklarationen.

Därmed, herr talman, är jag inne på
principerna för den svenska utrikesoch
neutralitetspolitiken i övrigt. Jag
skall inte gå in på det allmänna europeiska
integrationsproblemet. Herr Gustafson
i Göteborg kommer att behandla
denna och andra europeiska frågor senare
i debatten. Jag vill bara konstatera
att regeringen nu i deklarationen
tillkännager att den i början av detta
år i EEC-ländernas huvudstäder poängterat
att den svenska regeringen, självklart
under förutsättning att neutralitetspolitiken
kan fullföljas, är intresserad
även av fullt medlemskap i EEC.
Den aktionen tycks mig tala för att man
också inom regeringen nu kommit underfund
med att det på den punkten
har brustit i fråga om klarhet.

Jag vill instämma i de ord som utrikesministern
fällde om att en huvudregel
för oss måste vara att bevara tilltron
till Sveriges vilja och förmåga att
respektera ingångna avtal, inte minst
på handelspolitikens område. Det måste
då innebära att krav på att Sverige
ensidigt skulle vidta åtgärder av ekonomisk
sanktionskaraktär mot andra stater
inte kan vara realistiska. Får jag
tillfoga att de heller inte är realistiska
ur en annan synvinkel: om sådana åtgärder
skall ha någon effektivitet för
att komma till rätta med t. ex. metoder
av regimer som den svenska opinionen
ogillar, måste de ha stor anslutning
från andra stater. Åtgärder som ett stort
antal svenska medborgare finner moraliskt
berättigade kan ändå ur synvinkeln
av möjligheten att verkligen uppnå
resultat från den svenska statens sida
te sig meningslösa. Detta är en sak. En
annan sak är att enskilda medborgare
givetvis, var för sig eller i organiserade
grupper, kan och är fria att genomföra
bojkottåtgärder av olika slag, så
länge dessa står i överensstämmelse
med svensk lag samt gällande regler
och avtal på arbetsmarknaden.

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

Detta i sin tur innebär att om den
svenska staten inte kan driva sanktionspolitik
på egen hand så är det också
så omöjligt att ställa anspråk på att en
sådan politik skall drivas av ett eller
annat enstaka företag och därmed av de
vid detta företag anställda, som måste
bära konsekvenserna. Det är orimligt
att begära av enskilda företag och av
den ena eller andra gruppen av anställda
att de skall påta sig särskilda och
tyngre uppoffringar än andra medborgare
för att uttrycka det svenska folkets
avsky för apartheidpolitiken i Sydafrika
eller Rhodesia, för förtrycket i
Portugal och dess kolonier, för militärjuntans
välde i Grekland o. s. v. Detta
varken bör eller skall emellertid hindra
någon från att uttala sig om lämpligheten
och framsyntheten av handel under
nuvarande förhållanden med det
ena eller andra landet från andra länders
och deras näringslivs sida. Jag
tror t. ex., som jag tidigare framhållit i
riksdagen, inte alls att det är klokt eller
riktigt vare sig från moraliska eller
företagsekonomiska utgångspunkter —
och de är inte så skilda åt som marxisterna
ofta föreställer sig — att nu göra
omfattande investeringar i områden som
Portugal och dess kolonier, Sydafrika
eller liknande länder. Dessa regimer
saknar ändå det fundamentala stöd för
sin stabilitet som anslutningen från eu
folkmajoritet medför.

Däremot innebär den linje som jag
lörfäktar — och däri instämmer jag
med utrikesministern — att om vi vill
föra en allvarlig diskussion måste vi
också beakta de svårigheter som föreligger.
Jag hade t. ex. för ungefär fem
år sedan inga särskilda svårigheter att
avbryta exporten till Sydafrika från
det företag, där jag har inflytande. Utan
någon egentlig åtgärd hade vi tidigare
avbrutit exporten till Portugal. Vi var
i detta företag i den lyckliga omständigheten
att vi av den anledningen inte
behövde vidta någon inskränkning i sysselsättningen,
utan utvecklingen har

Utrikes- och handelspolitisk debatt

gått åt andra hållet. Men det är inget
allmängiltigt exempel. Min principiella
uppfattning är alltså att om åtgärder
skall vidtas, som sträcker sig ut över
enskilda människors eller olika gruppers
organiserade och inom lagens gränser
möjliga bojkottåtgärder, måste detta
ske på de svenska statsmakternas ansvar.

Slutligen vill jag i detta sammanhang
säga, att om sanktionsåtgärder vidtas,
så måste det också vara en uppgift för
den svenska staten att organisera dessa
åtgärder så alt alla svenska medborgare
får vara med — och måste vara med —
att solidariskt bära de därmed förenade
kostnaderna.

I ett avseende vill jag emellertid, herr
talman, anmäla en reservation mot regeringsdeklarationen.
Den fäster 100-procentigt ensidigt vårt lands möjligheter
att delta i åtgärder av sanktionskaraktär
vid beslut i FN:s säkerhetsråd.
Det är som bekant så att endast
ett beslut av säkerhetsrådet medför ett
åläggande som måste följas av alla stater.
Men ett enda stormaktsveto kan omintetgöra
en handling, vilket herr Hedlund
just har påpekat. Jag vill inte,
och jag har under en följd av år intagit
den hållningen, utesluta att det i ett läge,
då FN:s säkerhetsråd på grund av
ett veto eller på grund av andra omständigheter
inte blir i stånd att agera,
ändå skall visa sig möjligt att genom solidariska
överenskommelser mellan en
rad stater — som då naturligtvis måste
inkludera de i ett givet sammanhang
betydelsefulla stormakterna •— åstadkomma
resultat av praktisk karaktär.

Jag vill återvända ett ögonblick till
den erinran om den s. k. Achesonplanen
som herr Hedlund gjorde för en
liten stund sedan. Det är 20 år sedan
denna plan kom till. Det var ju då närmast
genom en slump eller ett förbiseende
från Sovjetunionens sida, som
då själv genom sin frånvaro gick miste
om möjligheten att avge ett veto, som
FN kunde ingripa i konflikten mellan

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Nord- och Sydkorea och motsätta sig
den nordkoreanska aggressionen. Achesonplanen
avsåg att ge en signal om att
ifall säkerhetsrådet inte handlat skulle
Förenta Nationernas generalförsamling
ändå ha möjlighet att åtminstone upp''
fordra till handling. Det var ju detta
som låg bakom planen som kallades
»samverkan för fred». Denna skulle naturligtvis
inte kunna innebära ett åläggande
för FN :s medlemsstater men
den skulle kunna medföra rekommendationer
till dessa att vidta åtgärder
mot en nation vars handlingssätt hotade
freden. Sverige röstade också för
denna plan.

Det är sant att Förenta Nationerna
har förändrats åtskilligt sedan den tiden.
Det är i och för sig märkligt att
konstatera hur ofta just samma kretsar
och samma människor, som mycket
kraftigt hävdar utvecklingsländernas
rätt, samtidigt vill hävda, att allteftersom
allt flera nationer vunnit säte och
stämma i Förenta Nationerna — detta
har ju varit just utvecklingsländer -—
har ausvarighetsgraden inom organisationen
avtagit. Även de stormakter,
som för nära 20 år sedan verkade för
att denna plan skulle antagas, har nu
blivit i mer eller mindre hög grad betänksamma.
Det hindrar emellertid inte
att jag tycker det är ganska onödigt att
även mindre stater som Sverige, vilka
i och för sig och på lång sikt inte kan
ha något intresse av att stormaktsinflytandet
och naturligtvis det redan nog
stora supermaktsinflytandet i världen
ytterligare förstärkes, skall begagna varje
tillfälle att stämma in i den kör som
vill bortse från möjligheterna av att
denna en gång antagna plan någonsin
skulle kunna komma att tillämpas. För
min del vill jag alltså inte generellt
utesluta att ett läge kan inställa sig
någon gång i framtiden, då det kan
vara befogat att söka tillämpa denna
plan eller utföra handlingar som ligger
i linje med den. Då skall Vi inte på för -

hand avstänga oss från möjligheten att
göra detta.

Jag skulle vilja fråga utrikesministern
om han — med de formuleringar
han för en liten stund sedan använde
— verkligen avsåg att säga att vårt
land under alla förhållanden skulle avstå
från en åtgärd som rekommenderades
av två tredjedels majoritet i FN:s
generalförsamling men mot vilken tidigare
i säkerhetsrådet exempelvis Formosa-Kina
inlagt ett veto.

Herr Hedlund talade här om FN :s
framtid. Jag tror att han har alldeles
rätt i att det skulle vara felaktigt att
tillmäta Förenta Nationerna större kapacitet
och förmåga i olika avseenden
än organisationen nu har. Men det finns
en annan mera långsiktig aspekt på
detta problem, soin jag vill uppehålla
mig vid ett par minuter.

Ett par formuleringar i regeringsdeklarationen
tycker jag pekar i den riktningen
att den svenska regeringen nu
egentligen inte tycker sig kunna skönja,
i varje fall inte under avsevärd tid
framåt — däri överensstämmer min
bedömning inte med herr Hedlunds —
någon annan framtid än en sådan, där
stormakterna och framför allt supermakterna
med de ekonomiska och militära
medel de besitter skall vara världens
herrar och domare och att i realiteten
alla andra stater ytterst måste
rätta sig efter deras vilja. Jag tror, herr
talman, att det är alldeles riktigt, att
det under en lång tid framåt kommer
att liksom nu vara stormakternas vilja
och handlingar som ytterst avgör världens
öde. Jag vill också säga att det naturligtvis
i och för sig är med tillfredsställelse
man betraktar de tecken på
beredskap att diskutera uppgörelser
sinsemellan i världspolitiska huvudfrågor
som har framskymtat från supermakternas
sida.

Men jag tror att vi har skäl att någon
gång erinra oss att det kan bli fråga
om uppgörelser som mycket väl kan

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

bli påfrestande, ja synnerligen påfrestande
för många folkgruppers och nationers
självbestämmanderätt. Jag erinrar
om den europeiska stormaktskonsertens
dagar för tre fjärdedels sekel
sedan då fem stormakter styrde och
ställde med de små europeiska folkens
förhållanden allteftersom de själva inbördes
kunde komma överens. Att ha
eu upprepning av detta tillstånd i
världsskala där Förenta staterna och
Sovjetunionen är, som jag nyss uttryckte
det, både herrar och domare, det
är sannerligen inget idealtillstånd. Även
om vi skulle betrakta det demokratiska
Europa som en enhet, vilket vi inte
kan, så måste vi ändå konstatera att
det kommer att dröja länge än, innan
det kan framträda som en självständig
egen kraft som med samma styrka och
med samma höga röst som Förenta staterna
och Sovjetunionen kan delta i
världskonserten. Det är inte osannolikt
att Kina i det avseendet kommer före
Europa.

Desto mer klart tycker jag det är,
herr talman, att det ligger särskilt i de
staters intressen, som står utanför stormakternas
krets, att söka göra vad de
kan för att stärka Förenta Nationernas
möjligheter att bevara freden och att
mer effektivt vaka över att de mänskliga
rättigheterna inom staterna iakttages.
Det kan vara dags att återuppliva
en tankegång, som drevs med en viss
energi under åren kring andra världskrigets
slut, en tankegång som gick ut
på att man skulle påbörja en successiv
förvandling av Förenta Nationerna och
dess organ till någonting som kunde
likna en verklig världsregering.

Här finns verkligen en vision. Den
ter sig nu mycket avlägsen. Men låt
oss se, om det är möjligt för oss att ge
den fastare konturer och finna några
praktiska vägar att nalkas den. Det är
klart att det blir en lång och besvärlig
stråt och att det vore ett misstag, om
vi under tiden handlade så, som om

Utrikes- och handelspolitisk debatt

visionen redan var en realitet. Men jag
tycker inte heller att vi skall skrämmas
av olyckskorpar och cyniker som
kraxar om det gagnlösa i sådana försök.
Att sträva efter en fastare rättslig
reglering av förhållandena mellan folken
tror jag aldrig kan vara gagnlöst.

Det är i linje med sådana strävanden
som vi från vår sida tidigare uppmanat
den svenska regeringen att söka
ta initiativ till särskilda nordiska aktioner
för att åstadkomma en starkare
press på Sydafrika att mildra och så
småningom upphäva apartheidpolitiken.
Vi har också gjort det när det
gäller att söka åstadkomma ett internationellt
solidaritetssystein som skulle
utjämna påfrestningarna olika länder
emellan, när åtgärder av ekonomisk
sanktionskaraktär vidtas, även om de
icke enhälligt påbjuds av säkerhetsrådet.

Vi har också uppmanat regeringen
att inom EFTA:s ram söka finna vägar
att komma till rätta med Portugals politik
i t. ex. Angola och Mozambique.
Nu uppmanar vi regeringen att göra ytterligare
ansträngningar att söka få slut
på vapensändningarna till Nigeria och
slut på eländet där, som enligt flera
initierade bedömare kräver tusentals
offer om dagen. Herr Ohlin kommer
att behandla denna fråga närmare. Det
är mycket svårt för mig att bedöma om
regeringen i de flesta av dessa och
näraliggande avseenden gjort allt vad
den kunnat. Det är klart att jag är medveten
om att svårigheterna är stora, men
jag har knappast fått det intrycket att
regeringen gjort allt vad den kunnat.
När det gäller Nigeria och Biafra tycker
jag det är tydligt att så inte är fallet.
Men jag får, för att inga missförstånd
skall uppstå, upprepa att den sekundära
linje som jag här utvecklat —
det är givet att säkerhetsrådslinjen är
den primära —- måste för att över hutaget
kunna tillämpas innebära ett sådant
mått av effektivitet att det finns

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

rimlig utsikt till framgång med det avsedda
syftet.

Jag vill gärna instämma i de ord herr
Hedlund yttrade beträffande Cabora
Bassa. Jag tror att det verkligen är av
stor betydelse att det klarläggs om leveranser
så småningom kommer alt gå
från detta kraftverk, ifall det nu kommer
till stånd, till Rhodesia. I så fall
skulle det vara, såvitt jag förstår, i klar
strid med de påbud om tvingande sanktioner
som just Förenta Nationernas säkerhetsråd
bär låtit utgå och om vilka
den svenska regeringen nu snart kommer
att lägga en lag på bordet för att
fullfölja.

Beträffande nedrustningen vill jag
också instämma med herr Hedlund och
inskränker mig till att tillägga att jag
tror att det är av väsentlig betydelse
när det gäller icke-spridningsavtalet, sedan
nu även Förenta staterna ratificerat
detta avtal, att vi får klarhet om
den västtyska regeringens inställning.

Herr talman! Det grymma kriget i
Vietnam fortsätter och vi ser tyvärr
inga tecken på avmattning i Paris-förhandlingarnas
skugga. De med stora förväntningar
hälsade förhandlingarna om
vapenstillestånd och fred har hittills
icke givit några synbara resultat. Såvitt
jag förstår har vi från svensk sida mycket
små möjligheter att påverka förhandlingarna.
Däremot borde vi i kraft
av våra traditioner vara beredda att
stödja folket i hela Vietnam med vidsträckta
humanitära insatser den dag
det blir möjligt starta återuppbyggnaden.
Ur denna synvinkel vill jag beklaga
att regeringen tycks ha bundit
sig för att den kommande Vietnamhjälpen
skall inräknas i den ökning av
den ordinarie u-lijälpen som riksdagen
redan fattat principbeslut om. Det hade
synts mig rimligare att vi lagt denna
hjälpverksamhet ovanpå den fastlagda
planen. Det skulle också göra det möjligt
för oss att uppnå enprocentmålet
något tidigare än 1974—1975. Jag tror
att det för övrigt skulle ha varit helt

i enlighet med statsutskottets önskemål
förra året, och jag tycker det är något
förvånande afl regeringen nu avviker
från denna uppfattning. Fn kraftig
hjälp till Vietnam, och det önskar vi
alla, kan ju komma att bli så omfattande
att den menligt inverkar på våra
möjligheter att öka vår u-hjälp till andra
länder i den takt som nu förutsatts.
Detta kan knappast vara rimligt.

Herr talman! Jag vill tillfoga att det
syns mig alldeles uppenbart att kraven
på vår ordinarie biståndsverksamhet
kommer att öka mycket kraftigt. Vi har
ju från vår sida under en längre tid
framfört önskemål om vidgade insatser
för flyktingar i Afrika och Främre
Orienten samt krav på att göra Zambia,
som speciellt drabbats av Rhodesiasanktionerna,
till ett huvudmottagarland.

Det är väl också tydligt, herr talman,
att den latinamerikanska kontinenten
härvidlag kommer alltmer i
blickfältet. Det finns många skäl att
planera för ett stöd till denna kontinent
inom ramen för de svenska biståndsinsatserna.
Jag anser att det är
glädjande att intresset i vårt land för
Latinamerika vuxit under de senaste
åren. Vi vet att denna kontinent har
väldiga möjligheter men att den också
rymmer mycket av förtryck och sociala
motsättningar. Behovet av bistånd är
stort eftersom många av staterna befinner
sig i ett skede där kraven på en
snabb ekonomisk och social utveckling
oavbrutet växer i styrka samtidigt som
befolkningsökningen är snabbare än på
många andra ställen i världen.

Jag vill förorda att en planering nu
sker också för en utbyggd svensk biståndsverksamhet
för Latinamerika. I
första hand bör vi då inrikta oss på
projekt inom sådana områden som är
av avgörande betydelse för Latinamerikas
utveckling och där vi har speciella
erfarenheter att erbjuda. Jag skall här
inte närmare gå in på det. Herr Ullsten
kommer att tala om det senare under
debatten.

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

L samband med frågan om Latinamerika
vill jag emellertid göra den observationen
att det starka ekonomisk-politiska
beroendet av Förenta staterna
naturligtvis är en explosiv faktor. En
förutsättning för John Kennedys 1961
inledda framstegsallians var att begreppet
demokrati på västra halvklotet inte
längre bara skulle betyda antikommunism.
Sedan dess har man i Washington
utgått från att det råder ett orsaksförhållande
mellan utländskt finanseringsbistånd,
ekonomisk tillväxt, politisk stabilitet
och demokrati. Man kan beklaga
att Förenta staterna efter president
Kennedys död haft en tendens att i Latinamerika
vara mer tolerant mot de
antidemokratiska krafterna på högersidan
än mot sådana på vänstersidan.
Detta betyder emellertid inte att alliansen
inte har åstadkommit resultat. Jag
vill gärna konstatera det mot bakgrunden
av alla rövarhistorier som spritts.
Förenat staterna har i stort sett hållit
sitt löfte att tillföra Latinamerika 1 miljard
dollars årligen.

Härefter skall jag gå över till att säga
något om läget i Östeuropa och Främre
Orienten. Problemen där går regeringsdeklarationen
förbi med ganska lätt
band. Vi följde alla med stor spänning
hur tjeckoslovakerna förra året försökte
förverkliga sin dröm om en framtid
i frihet. Och många av oss greps av
stark oro när inte långt efter den sovjetiske
ministerpresidentens besök här
förra sommaren truppkoncentrationerna
runt Tjeckoslovakiens gränser tätnade
och de hotfulla kraven riktades från
Warszawa till Prag, trots den bekännelse
till folkens självbestämningsrätt som
vi nyss förut hört herr Kosygin och
herr Erlander gemensamt avge. Vi beklagade
att denna oro inte då fick något
gensvar från regeringens sida. Och sedan
enades vi i en känsla av vrede och
sorg, när till slut Warszawapaktstaternas
militära aktion sattes in. Vi har
också genom rapporterna därefter från
Tjeckoslovakien upplevt hur mitt bland

Utrikes- och handelspolitisk debatt

sovjets pansar- och supermaktstyrka
våldet inte kan besegra allt. Även med
landet härtaget fortsätter det tjeckoslovakiska
folket och inte minst dess ungdom
sin kamp.

1 dagarna har vi fått ett nytt bevis för
Moskvas bristande tilltro till sin egen
befolkning. De störningar av västerländska
radiosändare som var ett av sovjetregimens
svaghetstecken under det kalla
krigets år har åter startats. Friheten
att lyssna är för en diktatur en farlig
frihet. Jag har hört ett rykte om att
man på sina håll här i landet har börjat
fundera över hur man skall kunna förhindra
friheten att se t. ex. direktsändningar
från satelliter till TV-mottagare
i hemmen, en möjlighet som börjar rycka
i förgrunden. Perspektivet skymtade
i regeringsdeklarationen. Jag hoppas att
det bara är rykten. Friheten att lyssna
och friheten att se är inte farlig, bara
det finns olika saker att välja emellan
att lyssna till och se på. Sådan frihet
tillhör grundvalarna för tankens frihet
och självständighet, och det saknas sannerligen
inte tecken på att diktatorerna
i Kreml har anledning att befara en tillväxt
av längtan efter en sådan frihet
bland sina egna medborgare.

En central tes i marxismen har varit
övertygelsen att industristaterna skulle
uppleva allt värre lågkonjunkturer med
sammanbrott av kreditväsendet och
långvarig arbetslöshet o. s. v. som följd.
Vad är det som skett i verkligheten?
Sedan 35 år tillbaka har marknadsekonomin
inte upplevt någon allvarlig kris
av detta slag. Den marxistiska kristeorin
lämnar inte heller i detta avseende
något bidrag av vikt till en verklig analys
av vår tids problem. Betecknande
är att kommunismens utbredning i Östeuropa
utanför Sovjet inte skett enligt
denna marxistiska modell utan — möjligen
med undantag av Jugoslavien —
genom militärt tvång och våld utifrån.

Inte heller har det kommunistiska sy
stemet i Östeuropa varit en framgång. I
de strävanden som framträtt att införa

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

en del marknadsekonomiska element
måste i och för sig ligga ett erkännande
av att det funnits tillkortakommanden.
Både dessa strävanden och misslyckandena
i och för sig är anledning till bekymmer
i öst. Vi vet t. ex. att bakgrunden
till kravet på ekonomiska reformer
i Tjeckoslovakien var att totalproduktionen
stod praktiskt taget stilla under
tre år i mitten av 1960-talet och att ökningen
av den totala produktiviteten
under 15 år bara var ungefär en fjärdedel
i Tjeckoslovakien i jämförelse med
motsvarande ökning i Västeuropas avancerade
länder. Tjeckoslovakien är dock
ett land som före andra världskriget
hade nått långt i fråga om utvecklingen
av ett differentierat näringsliv och en
fin industri. Det är inte märkligt att det
är i Tjeckoslovakien som man först på
allvar upptäckt det kommunistiska produktionssystemets
svagheter. Man har
börjat göra det också i andra öststater
liksom även i Sovjetunionen.

Om man emellertid i fråga om Latinamerika
kan tala om ett ekonomiskt och
politiskt inflytande från Förenta staterna,
har Sovjets invasion av Tjeckoslovakien
visat att Sovjet utan några som
helst förskönande omskrivningar hävdar
att Moskva har rätt att bestämma utvecklingen
i de östeuropeiska staterna.
Enligt den s. k. Brezjnevdoktrinen har
Sovjet rätt att ingripa i de andra socialistiska
länderna inom den ryska maktsfären
om socialismens sak anses hotad.
Doktrinen har byggts ut med ännu en
punkt: även när det gäller det ekonomiska
området måste de socialistiska
staterna ge avkall på sin suveränitet.

Man kan förstå att Rumänien efter
vad som hänt i Tjeckoslovakien motsätter
sig många ryska propåer. De
rumänska ledarna vill inte uppge den
grad av politisk och ekonomisk frihet
som de kunnat erövra de senaste åren.
Man bör samtidigt lägga märke till att
det när det gäller Rumänien i hög grad
är fråga om att hävda frihet utåt. De

strävanden till ekonomisk frigörelse
i den egna inre ekonomin, som präglat
framför allt Tjeckoslovakien men som
det också funnits motsvarigheter till både
i Ungern, i Polen och inte minst
i Sovjetunionen, har väl knappast någon
parallell i Rumänien, som inåt präglas
av ett konservativt kommunistiskt
styre. Och det behöver inte särskilt
framhållas att oron inför de ryska avsikterna
finns även i Titos Jugoslavien,
som snarast måste uppfatta Brezjnevdoktrinen
som ett hot mot sin egen frihet.

Offren för antiliberaliseringsvågen
i Sovjet och i andra östeuropeiska länder
är i dag många. De hårda domarna
mot intellektuella i Moskva och den
allt brutalare antesimitismen är bevis
på detta. Judeförföljelserna har tagit
allt större dimensioner efter sexdagarskriget
mellan Israel och arabstaterna.
Herr Ahhnark kommer i sitt anförande
i kammaren att beröra detta. Jag kan
emellertid inte underlåta att speciellt
nämna de polska judarnas tragedi.

Av de tre och en halv miljoner judar
som levde i Polen före andra världskriget
finns det i dag kvar bara mellan
25 000 och 50 000. Nästan 3 miljoner
dog i de nazistiska koncentrationslägren
och nästan en halv miljon lämnade
Polen så snart kriget var över. Det var
mindre än 100 000 polska judar som beslöt
att stanna kvar och hjälpa till att
bygga upp det nya Polen. Vilket har deras
öde blivit? Jag anser, herr talman,
att vi från svenskt håll bör öppna möjligheter
att ta emot polska judar som
på grund av utvecklingen i sitt hemland
vill söka en fristad här.

Herr Hedlund berörde något det mycket
betydelsefulla problemet om hur det
gått med liberaliseringstendenserna
i Sovjetunionen. Diskussionen i denna
fråga har varit livlig. Man har frågat
sig: Varpå beror denna utveckling bort
från en liberalisering inåt och i riktning
mot en — frånsett Förenta staterna
— hårdnande attityd utåt?

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

För ett par år sedan lyssnade jag
i samband med en resa i Centraleuropa
till en diskussion i en mycket kvalificerad,
vågar jag säga, krets av bedömare
av dessa problem, inkluderande personer
med en långvarig erfarenhet av
sovjetiska förhållanden. Huvudfrågan
var om man behövde riskera att den islossning,
som ekonomiskt och beträffande
den individuella rörelsefriheten
i olika avseenden började i Sovjet under
Chrustjov, skulle avbrytas och eventuellt
följas av en på nytt inträdande istid.
Meningarna var delade, men ett huvudintryck
var att Sovjet efter långsamma
och försiktiga steg på liberaliseringens
väg ändå hade kommit att passera
punkten utan återvändo. Den ryska
ekonomin hade nått den utvecklingsgrad
där den redan blivit ganska komplicerad.
Allt fler miljoner och tiotal
av miljoner i Sovjetunionen hade börjat
få anspråk utöver det mer elementära
livsuppehället — och vad de då ville
ha, det ville de välja själva. Det sovjetiska
undervisnings- och utbildningsväsendet
hade sedan rätt länge producerat
en stor mängd av bl. a. högt begåvade,
skickliga specialister på olika områden.
De var naturligtvis hårt bearbetade av
den politiska indoktrineringsapparaten,
men de visade allt mindre benägenhet
att använda sina kunskaper, sin förmåga
och sitt tänkande uteslutande inom
de gränser som tilldelats dem. Ett återtåg
till Stalintidens metoder skulle därför
vara praktiskt omöjligt. Svängningar
fram och tillbaka kunde nog inträffa,
men huvudtrenden måste gå mot allt
större frihet.

Detta är, herr talman, den optimistiska
inställningen, och den var säkerligen
i och för sig lättare att formulera för
två år sedan än vad den skulle vara
i dag.

I en av Economists utmärkta brief
booklets har Brian Beedham något utvecklat
och motiverat en mer pessimistisk
uppfattning. Jag kan här inte ge
annat än en svag föreställning om detta

Utrikes- och handelspolitisk debatt

klara resonemang, som jag rekommenderar
till studium.

Beedham bestrider naturligtvis inte
den ekonomiska och tekniska utveckling
som ägt rum i Sovjet och de frigörelsestämningar
och av dem framkallade
spänningar som präglar det sovjetiska
samhället. Han instämmer i uppfattningen
att en del av spänningen — och kanske
den väsentligaste — hänger samman
med att åtskilliga ekonomer, såväl
i Sovjet som i de andra Warszawapaktsstaterna,
möjligen med undantag
av Rumänien, kommit fram till uppfattningen
att den kommunistiska ekonomiska
ordningen inte fungerar bra. För
att de ekonomiska framstegen där skall
kunna fortgå på ett sätt som kunde ge
öststaterna någon rimlig chans att hänga
med i välfärdsutvecklingen i västländerna,
vilket de enligt Beedhams mening
nu inte gör, måste den ekonomiska
och i viss mån andliga frigörelseprocessen
också fortsätta. Den tjeckiske professorn
Ota Sik är en företrädare för
dessa tankegångar men han är inte ensam
■— han har motsvarigheter i Ungern,
Polen och även i Sovjetunionen.

Och härvidlag befinner sig de kommunistiska
partierna i Östeuropa, anser
Beedham, i ett olösligt dilemma. Fortsätter
utvecklingen kan partierna själva
eller åtminstone deras nuvarande
status och funktioner i de olika länderna
råka i fara. Under sådana förhållanden
kommer även det sovjetiska
samhället att få en alltmer pluralistisk
prägel, och då kan det kommunistiska
partiet inte ha samma dominerande
inflytande som nu. Måste inte därför,
frågar Beedham, partiet även till priset
av en för det sovjetiska folket och för
hela världen god utveckling se till att
trenden mot frihet stoppas? Beedham
pekar på krafter inom framför allt det
sovjetiska kommunistpartiet som verkar
för att det är partiet och inte framstegstakten
som måste räddas.

Det är svårt, säger han, att undgå
slutsatsen att det väsentliga problemet

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

för alla marxister — de må vara leninister,
stalinister, trotskyister, maoister
eller något annat — är deras fasta
tro att det bara är de som själva kan
förstå »historiens lagar». Därför är det
också bara de som kan tillåtas att utöva
makt. De kämpar och grälar bittert inom
sin egen krets om vilken fraktion
i partiet som verkligen är i besittning
av den fulla sanningen. Men resultatet,
vilken fraktion som än vinner, blir alltid
detsamma: koncentration av makten
i ett fåtals händer, intolerans i inställningen
till rivaliserande idéer, förtryck
av opposition och fortsättning av
diktaturen.

Det finns, menar Beedham, en stor
risk att en fruktansvärd möjlighet föreligger
att det sovjetiska kommunistiska
partiet har fångat sig självt i en fälla.
Det kan inte tillåta radikala förändringar
i systemet utan att medge att det
har gjort fel och utan att förstöra Sovjetunionens
krav på ledarskap i den
kommunistiska världen. Behovet av att
rättfärdiga de egna positionerna och
den ryska nationalismens intressen förenas
för att göra den nuvarande sovjetiska
ledarskaran till kanske den
mest konservativa i världen. Och där
finns inget oppositionsparti, inget valsystem
som kan hjälpa till att ändra
dess uppfattning. Här finns förklaringen,
menar Beedham, till att situationen
1969, efter invasionen i Tjeckoslovakien,
är så fundamentalt annorlunda
än situationen 1956 efter invasionen
i Ungern. År 1956 gick den underliggande
trenden i Sovjet i liberaliserande
riktning. Det var Chrustjovs svar
på den explosion av missnöje som
följde Stalins död. 1969 går den underliggande
trenden i stället i riktning
mot ökat undertryckande.

Detta förklaringssätt ger eu bild av
huvudanledningen till det ryska ingripandet
i Tjeckoslovakien och till det
ökade trycket på övriga Warszawastater
och på Jugoslavien. Förklaringen skulle
vara att Sovjet fruktar åskådnings -

exempel på ansträngningar till en liberal
och demokratisk utveckling inom
kommunistiska partier. En sådan utveckling
skulle i tidens längd kunna
hota själva de kommunistiska partiernas
ställning.

Det är omöjligt att i dag med någon
säkerhet bedöma vilken av de båda här
relaterade uppfattningarna, om någon,
är den rätta: den optimistiska som anser
att Sovjet trots allt passerat punkten
utan återvändo eller den mer pessimistiska
som jag här senast relaterat.

Det finns emellertid också andra försök
att förklara det ökade ryska trycket
mot övriga Warszawapaktstater och
mot Jugoslavien än det sovjetiska kommunistpartiets
ideologiska dilemma. De
hänger samman med den nu etablerade
sovjetiska marina närvaron i Medelhavet.
Denna i sin tur kom till stånd i och
med att spänningen mellan Israel och
arabvärlden kulminerade i sexdagarskriget.
Det är inte säkert att detta
krig var den enda eller ens den avgörande
orsaken till att större ryska flottenheter
uppenbarade sig i Medelhavet.
Men att den ryska marinen med någon
styrka presenterade sig där just då det
skedde, berodde säkert på den israelisk-arabiska
konflikten.

Det har spekulerats och skrivits mycket
om den ryska flottan i Medehavet.
En tankelinje går ut på att inträdet där
skett i första hand som en demonstration
avsedd att stödja arabstaternas och
Sovjets positioner inför överläggningar
om en definitiv fred i Främre Orienten.
Mera långsiktiga ryska planer på att
etablera en permanent position i Medelhavet
skulle då antingen knappast föreligga
eller i varje fall komma i andra
rummet.

Ett annat hypotetiskt antagande är
att huvudsaken för Sovjet just är att
etablera en permanent styrkeställning
i Medelhavet, som hittills varit helt behärskat
av NATO-makterna med den
amerikanska sjätte flottan i spetsen.

Det kan inte, herr talman, helt och

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

hållet uteslutas att detta andra och allvarligare
antagande har en verklighetsbakgrund.
Det allvarliga ligger då i att
im det verkligen är en sovjetisk avsikt
att försöka etablera något av en styrkeposition
i Medelhavet, där NATO:s
överlägsenhet nu är mycket stor, är
det svårt att se att något sådant skulle
kunna förverkligas utan att Sovjet också
söker att militärgeografiskt komma
närmare Medelhavet.

Det har ju tidigare under århundraden
funnits en rysk trend i den riktningen.
Skulle den återupplivas, kommer
den sovjetiska politiken säkerligen
att ställas in på lång sikt och kanske
att präglas av stort tålamod. Men
det behövs bara en blick på kartan för
att se att det är bl. a. Rumänien och
Jugoslavien som då först kommer i det
sovjetiska blickfältet. Det är ingalunda
osannolikt att just detta är en av anledningarna
till den stigande oron i
dessa båda länder. Jag hoppas att utrikesministern
är ense med mig om
att den nationella självbestämmanderätten
bör gälla även beträffande dessa stater
och att han här vill bekräfta detta.

Situationen i Främre Orienten, som
fortfarande är mycket labil, öppnar således
vida och allvarliga perspektiv,
som jag här har snuddat vid. Det skulle
innebära ett fruktansvärt avbräck för
både internationalismens idé och de
demokratiska stormakternas anseende,
om nuvarande händelsekedjor med sabotage
och repressalieåtgärder mellan
arabstaterna och Israel utvecklades
därhän att Israels existens sattes i fara.
En sådan utveckling måste avvärjas. Israel
och dess befolkning har rätt att
överleva. En undergång för detta folk
skulle innebära — som jag uttryckte
det i remissdebatten — ett förkrossande
slag för demokratin i världen och
för Förenta Nationerna. Det måste vara
vår förhoppning att förnuftet och rädslan
för oerhörda konsekvenser skall
vägleda de direkt engagerade staterna
)ch stormakterna att finna en lösning.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Men jag vill gärna säga att de antiisraeliska
stämningar som nu på sina håll
framträder i Sverige hör till de företeelser
som under senare år berört mig
mest illa.

Det finns tecken — dagens underrättelser
från Pakistan är ett av dem, men
inte det mest betydelsefulla — som tyder
på att Sovjetunionen kanske i stigande
grad måste splittra sina intressen
mellan å ena sidan sina västra och södra
gränser och å den andra sina östra
och sydöstra. Gränsstriderna mellan
Kina och Sovjet kan — eftersom de
troligen är konsekvenser av stora och
djupt liggande intressemotsättningar
mellan Peking och Moskva — utvecklas
till en allvarlig konflikt i stället för de
propagandaskärmytslingar inför det
stora kommunistmötet i Moskva som
de kanske hittills mest gett intryck av
att vara. Det rör sig i kinesernas ögon
även här om en kamp mellan renlärighet
och revisionism. De värsta revisionistiska
syndarna finns ju fortfarande,
enligt Peking, i Moskva.

I själva verket, herr talman, är det
sedan många år möjligt att iaktta hur utvecklingen
i Fjärran Östern, trots alla
motsättningar i andra avseenden mellan
Förenta staterna och Sovjetunionen
och t. o. m. trots Vietnamkriget, övar
ett trj^ck på de båda supermakternas
politik att i stigande grad betrakta det
kinesiska problemet som till en del innehållande
för dem båda gemensamma
frågeställningar. Om — vilket inte är
alldeles osannolikt — historiens brännpunkter
under de närmaste årtiondena
flyttar från Atlantens och Medelhavets
stränder till Ost- och Sydostasien, kan
ju optimisten hoppas att det också
skall leda till avspänning och en minskning
av misstänksamheten i vår del
av världen. Det skulle, herr talman, ge
det demokratiska Europa större möjligheter,
möjligheter som det i dag inte
ensamt har, att åter med tyngd hävda
sina uppfattningar om hur mänskligt
liv bör levas.

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Efter herr Wedéns globala
rundfärd på det utrikespolitiska
fältet skall jag återgå till den regeringsdeklaration
som vi har fått uppläst här
i dag.

Jag vill gärna börja med att komplimentera
regeringen för den deklarationen.
Jag tycker att både de rent handelspolitiska
och de allmänna utrikespolitiska
bedömningarna står mycket
väl i överensstämmelse med de huvudlinjer,
som samtliga demokratiska partier
sedan lång tid varit överens om.
Det finns en mjukhet i formuleringarna
men även fasthet, framför allt då det
gäller det handelspolitiska avsnittet, och
jag tror att detta är ett uttryck för den
bedömning som den övervägande majoriteten
av det svenska folket har i dessa
kontroversiella och ofta ömtåliga frågor.

Deklarationen utgör också en klar
vidräkning med de extremistiska ståndpunktstaganden
från vänsterhåll, som
i alltför hög grad fått dominera den utrikespolitiska
debatten under senare år.
Både folkpartiets radikala falang och
Stockholms arbetarkommuns mera vänstervridna
uttalanden får en klar tillrättavisning
i regeringens deklaration.
Detta bör ge större möjligheter för vår
gemensamma neutralitetslinje att vinna
ökad respekt och ökat förtroende i omvärlden.

Bakom den samstämmighet, som alltså
föreligger mellan regeringens inställning,
såsom den uttryckes i dagens deklaration,
och moderata samlingspartiets
inställning, ligger väl den traditionella
uppfattningen att inget demokratiskt
parti vill ifrågasätta den utrikespolitik
»om präglas av alliansfrihet i
fred syftande till neutralitet i krig. Detta
kan tyckas vara ett självklart och
därmed onödigt konstaterande. Så är
emellertid inte fallet. Vår neutralitetspolitik
utsätts nämligen i dag för långt
större påfrestningar än tidigare.

Efter andra världskriget upplevdes

den svenska neutraliteten av många
människor som en politik med isolationistiska
drag. I dag är situationen helt
omvänd. Neutraliteten uppfattas nu inte
som ett hinder för oss att aktivt och
ofta känslomässigt deltaga i den utrikespolitiska
diskussionen och forma egna
omdömen om utrikespolitiska ofta mycket
kontroversiella frågor. Med andra
ord har utrikespolitiken blivit ett ämne
som diskuteras dagligdags. Särskilt den
unga generationen har en tendens att
engagera sig allt hårdare i andra länders
inrikespolitik, vilket från vår horisont
måste betraktas som utrikespolitiska
ställningstaganden.

Denna utveckling kräver naturligtvis
skärpt uppmärksamhet, och ur dessa
synpunkter blir också det organiserade
internationella samarbetet av ökad betydelse
för alla mindre länder som vill
ta del i de utrikespolitiska frågorna —
och Sverige är ju ett litet land.

Stormakternas roll är emellertid mera
självklar på den internationella scenen.
Stormakternas egna ställningstaganden
är av betydelse för det mesta
som sker på denna scen, men de mindre
ländernas möjligheter att göra sig hörda
och utöva inflytande sammanhänger
däremot till avgörande del med de former
av internationellt samarbete som
utvecklats under de senaste decennierna.

Vår utrikespolitik har i växande utsträckning
blivit inriktad och bestämd
av vår anslutning till olika internationella
organisationer. Att det i dag på ett
annat sätt än tidigare blivit självklart
och naturligt för oss att internt diskutera
och ta ställning till andra länders
interna problem och mera isolerade
mellanfolkliga frågor sammanhänger
också till stor del med denna utveckling
mot ökat organiserat internationellt
samarbete.

Jag tror det finns anledning att understryka
att vi i allmänhet arbetar
mera konstruktivt om vi förlägger våra
insatser inom ramen för dessa interna -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

tionella samarbetsorgan och att isolerade
så att säga bilaterala demonstrationsaktioner
kan vara till mera skada än
nytta.

Under senare år har regeringen ofta
fallit för frestelsen att av inrikespolitiska
skäl vika för populära och högljudda
opinioner. Utrikespolitiken blev i
valrörelsen förra året ett inrikespolitiskt
tillhygge. Från moderata samlingspartiets
sida har vi ständigt varnat för att
använda utrikespolitiken i sådant syfte,
eftersom ett sådant förfarande lätt kan
leda till missförstånd i andra länder om
vart vår politik syftar. Ur denna synpunkt
är det glädjande att konstatera att
regeringen i dagens deklaration så klart
slår fast, att opinionsyttringar från olika
minoritetsgrupper bör beredas varken
mer eller mindre uppmärksamhet
och hänsynstagande än de förtjänar,
nämligen som exempel på den rätt till
individuella inlägg i den offentliga samhällsdebatten
som tillkommer varje
medborgare i ett fritt samhälle.

Efter dessa mera allmänna synpunkter
vill jag ta upp en del punkter i regeringens
utrikespolitiska handlande,
som ändå bör bli föremål för närmare
diskussion och där regering och opposition
inte har helt sammanfallande
uppfattningar.

En sådan fråga är fortfarande den
svenska inställningen till kriget i Vietnam.
Regeringen tycks se relativt optimistiskt
på möjligheterna att få ett slut
på kriget. Av många vittnesbörd att
döma skulle, som det uttrycks, parterna
ha kommit till insikt om att ett avgörande
inte kan nås med militära medel.
Jag hoppas att denna bedömning inte
endast är optimistisk utan även realistisk.
Kriget tycks trots detta fortgå med
oförminskad styrka. Under den gångna
veckan dödades 351 amerikaner, och
över 10 000 amerikaner har dödats sedan
Parisförhandlingarna inleddes för
tio månader sedan. I en artikel av James
Reston i New York Times häromdagen
räknar man med att ytterligare

Utrikes- och handelspolitisk debatt

8 000 liv enbart på den amerikanska
sidan skulle gå till spillo de närmaste
sex månaderna. Om man har sådana
siffror på den amerikanska sidan är de
säkert mångdubbla inom FNL, bland de
nord- och sydvietnamesiska soldaterna
och bland civilbefolkningen. Varje månads
uppskov med att nå åtminstone
vapenstillestånd kräver alltså flera tusen
människors liv.

Regeringens uttalande om att omvärlden
har anledning att vädja till parterna
att inte ta riskerna av utökade
krigshandlingar är det inte svårt att
ställa sig bakom. Men detta är tyvärr
en mycket begränsad målsättning. Vad
det gäller är naturligtvis inte i första
hand att förhindra en utökning av kriget
utan att få ett slut på själva krigshandlingarna.
Det är det som vi tillsammans
med andra länder måste arbeta
för, och vår opinionsbildning för fred
måste då inrikta sig lika mycket mot
FNL och Nordvietnam som mot Amerika
och Sydvietnam. Vi vinner inget med
att ställa ensidiga krav på Amerika. Lika
viktigt är att FNL och Nordvietnam
medverkar till att striderna upphör.

Vietnamfrågan har också fått en annan
dimension i vår utrikespolitiska debatt
genom att regeringen ställde oppositionen
helt utanför sitt beslut att formellt
erkänna Nordvietnam. Stark kritik
måste riktas mot detta förfaringssätt.
Det var allvarligt nog att utrikesnämnden
ställdes utanför sin grundlagsenliga
rätt att diskutera frågan innan
beslutet fattades. Än allvarligare
var att åtgärden vidtogs av regeringen
utan att någon diskussion togs upp med
de nordiska broderländerna. Underlåtenheten
att i förväg konsultera de danska,
finska och norska regeringarna skapade
irritation. Med tanke på de ömtåliga
och viktiga överläggningar som vi
inom ramen för det nordiska samarbetet
för närvarande för får regeringens
förfaringssätt betraktas som mycket
anmärkningsvärt. Åtgärden kan heller
inte — som regeringen velat framställa

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

den — vara ett utrikespolitiskt rutinärende.
Det gällde inte att konstatera
ett faktiskt förhållande, utan beslutet
innefattade en förändring i ett sedan
lång tid bestående politiskt läge.

Regeringen har motiverat sitt handlingssätt
med att ett erkännande av
Nordvietnam skulle ha en positiv inverkan
på fredsförhandlingarna i Paris.
Denna bedömning kan med skäl ifrågasättas.
I själva verket gav man den ena
av de krigförande parterna en viss favör,
vilket icke kan anses ligga i linje
med det utrikespolitiska handlande,
som man kan förvänta av en neutral
stat.

Enligt regeringsdeklarationen kommer
frågan om svenskt bistånd till Vietnam
efter krigshandlingarnas upphörande
att tillerkännas särskilt hög prioritet
i vår u-hjälp. Herr Wedén berörde
också denna fråga. Detta förefaller mig
diskutabelt. Jag delar helt uppfattningen
att vårt land bör göra en stor insats
för Vietnams folk när ett stillestånd
nåtts men anser bestämt att detta bör
ske i särskilda former. Det kan inte vara
acceptabelt att våra andra u-hjälpsinsatser
skall behöva stå tillbaka eller
bromsas upp för att vi skall finna utrymme
för denna uppgift.

Omsorgen om den svenska utrikespolitiken
ställer ibland inte bara regeringen
utan alla de demokratiska partierna
i Sverige inför mycket ömtåliga överväganden.
I Rhodesia, Sovjet och andra
öststater, i Spanien, i Grekland och i
Sydafrika tillämpas på skilda håll terror
och förtryck, en förföljelse mot oliktänkande.
Man har där regimer som vi
inte i något avseende kan godta. Å andra
sidan är det alls inte säkert att vi
skall falla undan för varje krav på
sanktioner mot eller demonstrativa utfrysningar
av dessa regimer. Sanktionsvapnet
har vid flera tillfällen, senast när
det gäller Rhodesia, visat sig ha ett
mindre värde. Insatserna har ofta fått
rakt motsatt effekt mot vad som åsyftats.

Det är därför glädjande att regeringen
även på denna punkt nu tar klar ståndpunkt,
då den konstaterar att »hittillsvarande
erfarenheter av sanktionspolitiken
inte kan anses inbjuda till andra
liknande försök utan att förutsättningarna
bedöms som gynnsamma för att
resultat skall uppnås». Självklart skall
Sverige solidariskt verka för, ansluta
sig till och söka realisera åtgärder som
FN-länderna gemensamt beslutar inom
FN :s ram. Men att därutöver försöka
ingripa i interna förhållanden i andra
länder kan komma att strida mot våra
egna nationella intressen, och ett sådant
handlande kan också bli svårt att
förena med vår alliansfria utrikespolitik.

Det har sagts att den svenska utrikespolitiken
har till främsta syfte att vara
ett instrument för våra egna intressen
och att bevara landets fred och frihet.
Det ställer -—• såsom jag tidigare understrukit
—• krav på politikens faktiska
utövning, både i fråga om konsekvens
och målmedveten viljeinriktning. I dag
finns det emellertid extrema kretsar
som gärna vill ändra på denna realistiska
syn och se den svenska utrikespolitiken
—■ och använda den så -— som
ett instrument att ingripa i främmande
länders inre förhållanden. Dessa extrema
uppfattningar bygger på föreställningen
att svensk utrikespolitik skall
användas för att omdana världen i
marxistisk riktning. Jag tänker nu i
första hand på de upprepade kraven
om stöd till s. k. sociala befrielserörelser.
Man skulle med andra ord från
dessa håll med svenska skattebetalares
medel vilja finansiera de politiska rörelser
i de fattiga länderna som syftar
till en revolutionär omvälvning.

Mot detta resonemang kan verkligen
bestämda invändningar göras. Man bortser
t. ex. helt från de praktiska svårigheterna
att från fall till fall avgöra vilken
politisk revolutionsrörelse man
skall satsa på. Alla befrielserörelser är

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

inte verkliga befrielserörelser, även om
knappast någon revolution i världshistorien
torde ha genomförts utan att den av
dem som erövrat makten betecknats som
befrielse. Framför allt skulle dock sådana
ställningstaganden -— och däri
ligger naturligtvis det allvarliga — helt
strida mot den utrikespolitik som flertalet
av oss är överens om och även
minska våra möjligheter att spela den
roll i den internationella utvecklingen
som vi kan göra.

Med vår självvalda utrikespolitik och
de krav som den ställer på vår säkerhetspolitik
följer också besvärliga och
ömtåliga överväganden i de internationella
förhandlingar om rustningsbegränsningar
och nedrustning som förs.
Nedrustningsförhandlingarna i Geneve
står efter de koncentrerade ansträngningarna
att åstadkomma ett icke-spridningsavtal
inför ett nytt skede och det
vore därför värdefullt om vi, när nu en
omgång har slutat och en ny omgång
har börjat, på grundval av gjorda erfarenheter
i förväg kunde försöka bedöma
ich diskutera de konsekvenser som oli<a
ställningstaganden kan få för den
svenska säkerhetspolitiken. Men eftersom
riksdagen väntar eu proposition
om Sveriges ställningstagande till ickespridningsavtalet
torde det finnas anledning
och tillfälle att mer i detalj återkomma
till dessa frågor.

Herr talman! En tragedi som på senare
tid mycket upprört oss är vad som
händer i Biafra. Många dödas och såras
i inbördeskriget och framför allt civilbefolkningen
lider oerhörd nöd. Från
oppositionspartierna har därför i år
gjorts flera framställningar i riksdagen
om att regeringen skall aktivera sina insatser
för att medverka till att få slut
på kriget och massutrotningen och för
att lindra nöden.

Den socialdemokratiska riksdagsmajoriteten
tycks emellertid inte vilja gå
längre än man hittills gjort i fråga om
svenska hjälpinsatser. Skälet för denna

Utrikes- och handelspolitisk debatt

försiktighetens attityd har utvecklats
både i regeringsdeklarationen och i ett
uttalande av majoriteten i utrikesutskottets
utlåtande nr 1.

Inom oppositionen har vi inte velat
godta den socialdemokratiska majoritetens
mer kyliga inställning. Vi menar
bl. a. att den svenska regeringen måste
vara beredd till ökad finansiell insats
för att effektivt hjälpa den nödlidande
befolkningen i Biafra.

De fortsatta vapenleveranserna till de
stridande parterna har också med rätta
upprört folkopinionen. Försäljningen av
vapen, både till Nigeria och till Biafra,
företer ett komplicerat mönster. Vi vet
t. ex. att Sovjetunionen och Storbritannien
fortsätter att leverera vapen till Nigeria,
men man har också påträffat
franska, västtyska, italienska och tjeckiska
vapen bland de stridande. Här
bör Sverige tillsammans med de nordiska
regeringarna kunna ge mer eftertryck
åt kravet att vapenleveranserna
skall upphöra. Men det räcker inte för
t. ex. Sovjetunionen och Storbritannien
att sluta leverera vapen; de bör också
aktivt ingripa mot all illegal försäljning
av vapen till de stridande.

I en motion från moderata samlingspartiet
har vi även aktualiserat frågan
om FN: s möjligheter att i humanitärt
syfte ta upp konflikten på sin dagordning.
I regeringsdeklarationen avvisas
denna tanke med hänsyn till att man
inte räknar med att uppnå någon framgång
med en aktion av detta slag.

Det är möjligt att regeringen gör en
riktig bedömning i fråga om stämningsläget
just nu i FN. Men å andra sidan
bör en gemensam nordisk aktion i FN
successivt kunna skapa opinion för ett
mer aktivt inflytande från FN i Biafrakonflikten.
Det förhållandet att de afrikanska
staternas enhetsorganisation
OAU för närvarande ställt sig bakom Nigeria
får inte avhålla oss från att i humanitetens
intresse aktivera stödet till
Biafra.

3 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 13

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Inte minst har den norske utrikesministern
här i Skandinavien diskuterat
förutsättningen att ta upp frågan
till behandling i FN. Han har frågat om
det inte vore lämpligt att FN skaffade
sig möjligheter att verka med mer kraftfullt
utformade medel och ökad auktoritet
än vad som hittills varit fallet.
Från oppositionens sida har vi därför
med bestämdhet krävt att den svenska
regeringen i samverkan med de övriga
nordiska länderna på nytt skall undersöka
förutsättningarna för att ta upp
konflikten till behandling i FN, detta för
att kunna lindra nöden, för att bidra
till vapenvila och för att åstadkomma
förhandlingar i syfte att nå fred.

Herr talman! Låt mig nu gå över till
det mera kortfattade men därför inte
mindre intressanta avsnittet i regeringsdeklarationen,
d. v. s. det om handelspolitiken.

Under 1968 uppnåddes en mycket god
expansion av världshandeln, kan vi utläsa,
vilket är en positiv utveckling.
Men jag tror det är viktigt att detta inte
föranleder oss att tro att de senaste
årens utvecklingstendenser på den internationella
ekonomiska scenen, som
vi skulle kunna kalla nyprotektionismen,
nu tillhör ett övervunnet stadium.
Framför allt har de valutatekniska problemen
kommit att spela en alltmer betydande
roll i detta sammanhang. Ett
antal valutakriser har gjort världslikviditetsproblemet
till en fråga som går
utanför experternas krets.

Olika förtjänstfulla försök har gjorts
för att komma till rätta med dessa likviditetsproblem
och det internationella
betalningssystemet över huvud taget.
Efter andra världskriget bär vi varit
med om att bygga upp ett internationellt
valutasystem som i stort sett varit
mycket framgångsrikt. Under efterkrigstiden
har vi haft en enastående internationell
ekonomisk expansion. Vi bär
under större delen av denna tid undgått
de valutakriser som var så vanbga
under mellankrigstiden och som ska -

pade svårigheter och som även framkallade
ofta djupgående depressioner.

Vi kan emellertid i dag inte blunda
för att de aktuella svagheterna i det internationella
betalningssystemet snabbt
kan få olyckliga konsekvenser. Världslikviditetsproblemet
och därmed sammanhängande
problem på valutaområdet
är tyvärr ytterst en process i riktning
mot ett bristande förtroende och
en tilltagande protektionism. Denna
process kan, om den består för länge, inte
undgå att påverka de internationella
attityderna i oförmånlig riktning. En
allmänt frihandelsvänlig inställning är
naturligtvis en självklarhet för vårt land
med vår ekonomiska struktur och skulle
inte i detta sammanhang behöva aktualiseras.
Men de utvecklingstendenser
som jag berört här understryker behovet
av observans och ytterligare aktivitet
från den svenska regeringens sida
i fråga om det internationella monetära
samarbetet. Detta är lika viktigt som
vårt intresse för de traditionella marknadsfrågorna,
vilka vi ju också traditionellt
diskuterar i samband med utrikesdebatten.

Det nordiska samarbetet behandlades
ingående för en tid sedan vid Nordiska
rådets sammanträde i första kammaren
här i Stockholm. Därför vill jag inte gå
närmare in på de enligt min mening
otvetydiga fördelar som denna integration
skulle ha både på kort och på längre
sikt för samtliga nordiska länder. De
tekniska problemen och de tänkta lösningarna
på samarbetet har för övrigt
på ett utomordentligt förtjänstfullt sätt
redovisats i den nordiska ämbetsmannakommitténs
betänkande. Ämbetsmännen
fortsätter också sina överläggningar
och vi får uttrycka en förhoppning
att dessa successivt kommer att leda till
lösningar på de svåra och komplicerade
frågor som återstår på t. ex. jordbrukets
område, i fråga om de fria kapitalrörelserna
och i fråga om gemensam näringslagstiftning
och annat som tagits upp
i detta sammanhang.

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

Av särskilt intresse i dag är att våra
planer på att fördjupa det nordiska
samarbetet har väckt kritik i både öst
och väst. Från sovjetiskt håll har kritiken
tidvis varit mycket stark. Man har
uttalat farhågor för att Sverige och Finland
via det planerade Nordek skulle
dras in i NATO: s intressesfär. Kritiken
från väst har varit mera försiktig och
nyanserad. Även där tycks man emellertid
i inflytelserika kretsar hysa vissa
farhågor för våra samarbetssträvanden.
1 början av februari uppgav t. ex. den
danska tidningen Politiken att Danmarks
ambassadör hos EEC-länderna
mottagit en rad handfasta varningar
mot ett danskt inträde i en ekonomisk
union i Norden. Detta skulle nämligen
enligt uppfattningen i EEC-ländernas
huvudstäder försvåra Danmarks möjligheter
att komma in i EEC.

Det finns också andra exempel. I början
av mars uttalade Belgiens utrikesminister
Pierre Harmel för Svenska
Dagbladet att »skapandet av en nordisk
ekonomisk union under vissa förhållanden
kan medföra svårigheter för
en utvidgning av EEC längre fram». Det
har också gjorts gällande att Nordek
skulle minska möjligheterna för t. ex.
Sverige och Finland att fullfölja sin traditionella
utrikespolitiska kurs.

Själva utgår vi helt naturligt från att
Nordek inte skall påverka de nordiska
ländernas utrikespolitik. Vi kan i det
sammanhanget peka på att EEC-ländernas
tullunion ingalunda hindrat dessa
länder från att föra en självständig utrikespolitik.
Men det räcker inte med
att vi själva är övertygade. Vi måste
också få de inflytelserika kretsarna i
såväl ost som väst att inse detta.

Jag vet att en informationsgrupp har
tillsatts inom ramen för Nordiska rådet
för att behandla denna fråga, men några
resultat har denna inte kunnat uppvisa,
åtminstone bär några resultat ännu
inte redovisats. Av allt att döma behövs
därför nu en energisk upplysningskampanj
via våra ambassader och general -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

konsulat. Det måste vara av särskilt intresse
för oss svenskar att avsikterna
med Nordek klarläggs för alla berörda
parter därför att frågan i allra högsta
grad sammanhänger med våra möjligheter
att fortsätta vår netralitetspolitik.

I regeringsdeklarationen heter det att
den »svenska regeringen har i EEC-huvudstäderna
i början av året ånyo erinrat
om att dess ansökan från juli 1967
innebär att regeringen, under den självklara
förutsättningen att neutralitetspolitiken
kan fullföljas, kan tänka sig
medlemskap».

Givetvis är det tillfredsställande att
regeringen gör ytterligare ansträngningar
att för EEC-länderna tolka innebörden
av handelsminister Langes brev i
juli 1967. Det vore också fel av mig att
försöka hårdra formuleringen. Men inte
minst med tanke på regeringens förflutna
i EEC-frågan hade det varit bättre
om det i stället för »kan tänka sig medlemskap»
hade stått att Sverige »under
den självklara förutsättningen att neutralitetspolitiken
kan fullföljas vilt ha
ett medlemskap».

Den formuleringen hade i större utsträckning
antytt en aktiv strävan, en
politisk viljeinriktning att medverka till
Sveriges inlemmande i en stor ekonomisk
gemenskap i Europa.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag kan först göra den
personliga bekännelsen att jag satt och
misströstade under de första inläggen
efter regeringsdeklarationen. Ingen gick
ju egentligen in i närkamp med de av
regeringen framförda uppfattningarna,
utan man använde sig av rent allmänna
talesätt. Detta gör naturligtvis att den
här enligt min mening viktiga utrikespolitiska
debatten blir tråkig. Jag hade
en känsla av att inläggen överansträngde
de muskler med vilka vi gäspar och
detta hade sin grund i flera omständigheter.
Bl. a. berodde det på att herr
Wedén, som herr Holmberg mycket rik -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

tigt framhöll, hängav sig åt en allmän,
global rundmålning utan att gå in på
konkreta frågor.

Herr Wedén var missnöjd med vårt
agerande i Förenta Nationerna men angav
inte skälen. Han tyckte att vi inte
hade övat tillräcklig påtryckning mot
den sydafrikanska och den portugisiska
politiken men angav inte heller här
några orsaker. Han berörde inte med
ett ord de allvarliga påtryckningar som
Sverige utövat både i Förenta Nationernas
generalförsamling och annorstädes
när det gäller denna politik. Han sade
vidare att han var kritisk mot regeringens
Nigeria- och Biafrapolitik men sade
ingenting om varför. Det ville han
överlåta åt herr Ohlin att närmare redogöra
för. Han underströk också betydelsen
av att vi i fortsättningen ägnar
Latinamerika ett stort intresse men inte
heller härvidlag hade han någonting
att komma med; det skulle han överlåta
åt herr Ullsten. Slutligen fick man
en känsla av att greklandsfrågan eventuellt
också kan komma att tas upp,
men det överlät han åt herr Gustafson i
Göteborg att göra.

Det är inte lätt att komma underfund
med vad herr Wedén verkligen vill och
jag vet inte riktigt hur jag skall nalkas
hans argument, eftersom han faktiskt
placerat sig så att säga utanför mattan
redan i sitt inledningsanförande. I stället
ägnade han sig under en längre
stund åt den ryska ekonomiska politiken
och de svårigheter som ryssarna
har att brottas med. Han talade om förhållandena
i Medelhavet och om dem
lcan man naturligtvis alltid spekulera.
Vidare uppehöll han sig vid vad Sovjetunionen
tänker beträffande utvecklingen
i Mellanöstern och vad ryssarna
har för avsikter med att låta sin flotta
gå ut i Medelhavet. Men en sak skall vi
inte förbise i detta sammanhang, herr
Wedén, nämligen att båda supermakterna,
såvitt vi förstår, önskar en fredlig
lösning av konflikten i Mellanöstern,
eftersom den är så oerhört farlig om

den skulle framkalla en konfrontation
mellan supermakterna och därigenom
bli ett direkt hot mot världsfreden.

Sedan frågade herr Wedén vad jag
skulle säga, om Sovjet skulle ingripa
mot Jugoslavien och Rumänien på samma
sätt som man gjorde mot Tjeckoslovakien.
Men, herr Wedén, svaret på den
frågan har vi ju redan givit genom den
häftiga kritik vi utövat mot ockupationen
av Tjeckoslovakien. Både i Förenta
Nationerna och här hemma har vi deklarerat
att vi betraktar det som förkastligt
att Sovjet anser sig ha rätt att
ingripa mot ett annat land även om
det föreligger en ideologisk gemenskap.
Det har vi tydligt förklarat och därför
har jag svårt att förstå hur herr Wedén
kan säga att jag med lätt hand har
gått förbi vårt förhållande till Östeuropa.

Herr Wedén tog också upp judeförföljelserna,
framför allt i Polen, men inte
heller där hade han något att säga.
Han antydde bara en indirekt kritik
mot vår utrikespolitik och vårt handlande
i det sammanhanget men angav
inte hur eller varför — det överlät han
åt herr Ahlmark.

Det är ju ett sätt att lägga upp ett utrikespolitiskt
resonemang som kan göra
en förtvivlad. Och det medförde också
att herr Wedéns anförande verkade
tandlöst för att vara av honom. Den delegering
av frågorna som folkpartiledaren
och hans meningsfränder här
gjort kanske kan anses föredömlig
ur partipolitisk-demokratisk synpunkt,
men det är ett förfarande som absolut
inte ger oss några möjligheter att diskutera
problemen så som vi önskar.

Efter att ha sagt detta skall jag emellertid
ge herr Wedén några erkännanden.
Inledningsvis talade herr Wedén
om reaktionen i vissa norska tidningar
när det gäller den svenska utrikespolitiken
och dess verkningar. I dessa tidningar
ifrågasatte man var Sverige
egentligen stod, och man försökte ge
ett intryck av att vi skulle ha övergivit

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

neutralitetspolitiken. Herr Wedén tillbakavisade
nu alla sådana påståenden,
och han gjorde det på samtliga demokratiska
partiers vägnar. Detta var värdefullt,
och jag inregistrerar det med
tillfredsställelse. Jag vill emellertid säga
att det egentligen har varit enbart
roande att ta del av de enkla politiska
kortkonster som dessa tidningar i Norge
har presterat. Flertalet norska tidningar
har tagit avstånd från skriverierna,
och jag kan också återge vad en
representant för den norska regeringen
sagt i sammanhanget. Försvarsminister
Tideman har förklarat att Officersbladets
ledare avslöjar en uppseendeväckande
brist på politisk bedömningsförmåga
och att det inte finns någon anledning
att betvivla den svenska neutraliteten.
Under sådana förhållanden skall
vi väl inte ta sådana här påståenden
alltför allvarligt.

Vad sedan herr Hedlunds anförande
angår vill jag säga att det är en självklarhet
för oss att också i fortsättningen
bekämpa kärnvapenrustningarna. Likaså
är det en självklarhet för regeringen
att neutralitetspolitiken skall stödjas
av ett starkt försvar. Det senare har vi
ansett vara så oomtvistligt att vi inte
har tagit med det i deklarationen, såsom
vi annars brukat göra.

Vi kommer således att bekämpa antirobotvapenupprustningen.
Denna är enligt
mitt förmenande ekonomiskt äventyrlig.
Vi har också i regeringsdeklarationen
uttryckt förhoppningen att de
båda supermakterna skall inleda förhandlingar
om dessa frågor, så att de
stora ekonomiska utlägg som en sådan
upprustning kräver kan användas för
vettigare ändamål. I detta avseende kan
jag försäkra herr Hedlund att vi kommer
att trycka på hos kärnvapenmakterna.

Vi har ju också framhållit att de icke
kärnvapenbärande makterna genom ickespridningsavtalet
tagit det första steget,
vilket i själva verket kan sägas vara
en uppoffring från deras sida. Nu

Utrikes- och handelspolitisk debatt

måste vi kräva av kärnvapenmakterna
att de tar nästa steg, och vi kommer
i fortsättningen att fullfölja denna politik
och dessa påtryckningar med all
kraft.

Herr Hedlund ställde vidare i sitt anförande
den direkta frågan om hur vi
ställer oss till Cabora Bassa-projektet
och det sanktionsförfarande som kan
bli aktuellt i detta sammanhang. Jag har
för min del nästan alltid tvivlat på att
detta kraftverksprojekt skall komma till
stånd, eftersom det innebär så väldiga
investeringar för ett fattigt land som
Portugal. Det har dessutom talats om
att en miljon portugiser skulle »deporteras»
till Mocambique för att kolonisera
detta land. Jag har aldrig trott på
dessa uppgifter, och det visar sig också
att den nuvarande portugisiska regeringen
ställer sig ytterligt tveksam inför
ett så stort ekonomiskt åtagande,
som samtidigt måste innebära något av
tvångsåtgärder mot den vita befolkningen
i Portugal.

Om det emellertid skulle visa sig att
det från Cabora Bassa skulle komma
att levereras kraft till Rhodesia, träder
våra sanktionsbestämmelser omedelbart
i kraft. Skulle något företag, exempelvis
Asea, under dessa omständigheter
delta i leveranser eller utbyggnadsarbeten,
kommer de svenska domstolarna
med denna utgångspunkt omedelbart att
ingripa. Vi behöver inte sväva på målet
i detta avseende, så som de verkliga
förhållandena ligger till. Cabora Bassa
skall ju leverera elkraft till Sydafrika,
men dessa kraftleveranser kommer, om
och när bygget förverkligas, antagligen
inte att kunna föras vidare från Sydafrika
— vilket är den enda möjligheten
— till Rhodesia förrän omkring
1978. Och det skulle vara en mycket
pessimistisk bedömning att anta att de
FN-sanktioner, som nu en nära nog enhällig
värld försöker att tillämpa mot
Rhodesia, inte år 1978 skulle ha lett till
att Smithregimen störtats. En sådan
bedömning innebär att man antar sank -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

tionsvapnet vara verkningslöst, vilket
skulle vara ett svårt slag för Förenta
Nationerna.

Jag hoppas att sanktionsvapnet dessförinnan
skall ha visat sig vara så
skarpslipat och verkningsfullt att den
nuvarande rh o desi a regimen dessförinnan
fallit.

Herr Wedén säger vidare i anslutning
härtill att enskilda företag och personer,
om de så vill, bör på egen hand
inskrida mot företeelser av denna art.
De skulle kunna tillgripa privatsanktioner
till exempel mot Sydafrika. Till detta
vill jag säga att den möjligheten
finns. Det är en självklarhet för mig
att jag inte köper sydafrikanskt vin
eller sydafrikansk frukt, och möjligt är
att det för herr Wedéns företag är naturligt
att upphöra med leveranser till
Sydafrika. Men jag understryker att detta
inte innebär att vi skall överlåta enbart
åt företagen eller åt enskilda människor
att tillgripa sådana privata sanktioner.
Jag respekterar herr Wedén om
han gör på detta sätt beträffande sitt
företag lika väl som jag anser att jag
som privatperson handlar på egen
hand när jag reagerar mot en förhatlig
regim, exempelvis i Sydafrika. Jag får
på detta sätt utlopp för min avsky för
den sydafrikanska regimen och herr
Wedén får kanske utlopp för samma avsky
genom sitt företag. Men detta kan
inte förleda oss till att anse att enskilda
företag och enskilda människor skall
överta ansvaret för vår handelspolitik
genom dylika åtgärder.

Det är mot denna bakgrund som jag
skulle önska att herr Wedén något förtydligade
sitt anförande beträffande
Cabora Bassa. Anser herr Wedén att
ASEA skulle avstå från dessa leveranser?
Särskilt intressant skulle det vara
att lyssna till vad herr Ericsson i Åtvidaberg,
som tillhör samma parti som
herr Wedén och herr Ahlmark, anser
om saken. Herr Ericsson höll för kort
tid sedan här i kammaren ett enligt
min mening tungt vägande anförande

om den svenska marknadsföringen i olika
länder. Jag tycker att herr Ericsson
skulle göra ett inlägg även nu, och jag
hoppas att han inte just inför denna utrikesdebatt
drabbats av Hongkonginfluensan.

Herr Wedén säger vidare att han önskar
att Förenta Nationernas mindre stater
skall ha större handlingsfrihet. Därvidlag
kan jag instämma med honom.
Det är naturligtvis ur en liten stats synpunkt
inte önskvärt att supermakterna
dikterar allt för alla. Vi kan också konstatera,
att de mindre staterna inom
Förenta Nationerna under senare år
skaffat sig större handlingsfrihet än de
hade tidigare. Under det kalla krigets
dagar följde öststaterna Sovjetunionen i
vått och torrt, och de flesta av de mindre
västliga demokratierna följde Förenta
staterna i allt. Men under senare år
— och det var fallet särskilt före ockupationen
av Tjeckoslovakien — blev
rörelsefriheten för de mindre nationerna
större. De västliga länderna följde inte
alltid Förenta staterna. Alla som varit
i Förenta Nationerna kan intyga riktigheten
av vad jag säger. Och på samma
sätt förhöll det sig med de östliga staterna:
de följde inte längre Sovjetunionen.
Rörelsefriheten blev alltså större,
och detta i sin tur påverkade förhållandena
inom respektive militärallianser
i det att Warszawapaktens stater kunde
tillåta sig ett uppträdande mot Sovjetunionen,
som några år tidigare varit
otänkbart, lika väl som NATO kom att
kämpa med vissa mindre svårigheter,
därför att medlemsstaterna inte utan vidare
godtog den amerikanska synen på
olika frågor. Vi fick exempelvis uppleva
att även NATO-stater riktade en hård
kritik mot Förenta staternas politik i
Vietnam.

Eftersom herr Wedén kom in på frågan
om vårt handlande när det gäller
Polen och förföljelserna av landets judar,
kan jag säga att vi från svensk sida
förvisso har reagerat mot dessa förföljelser.
Jag gjorde det första gången vid

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

den socialdemokratiska partikongress
som hölls föregående år, och detta medförde
en omedelbar reaktion från Polens
sida; den polske statsministern
Zyrankiewicz inställde sitt planerade
Sverigebesök. Men jag kan också säga att
vi har öppnat våra gränser för polska
judar. För närvarande har omkring 250
judar fått en fristad här i Sverige, och
vi har förklarat att vi kan mottaga ytterligare
kontingenter från Polen. Jag
nämner detta endast som en upplysning.

Herr Wedén ställde också en särskild
fråga till mig beträffande sanktionsförfarandet.
Jag tyckte nog att han
därvid gav uttryck för en viss otydlighet;
han tog ett hypotetiskt exempel
som inte är av denna sinnevärlden.
Bland alla stater nämnde han Formosa,
som i säkerhetsrådet skulle inlägga sitt
veto mot ett eventuellt beslut om ett
sanktionsförfarande. Men eftersom herr
Wedén ställt frågan skall jag väl svara.

Om herr Wedén med ingripande avser
tvångsåtgärder mot en annan stat,
blir mitt svar att ett sådant beslut måste
grundas på stadgans bestämmelser.
Endast säkerhetsrådet har enligt stadgan
kompetens att fatta beslut om
tvångsåtgärder. Ett strikt iakttagande
av denna regel är av vital betydelse
för ett neutralt lands medlemskap i
Förenta Nationerna. Vi har såsom FNmedlem
uppgivit vår neutralitet endast
i den mycket begränsade omfattning
som följer av omröstningsreglerna i säkerhetsrådet.
Att utvidga våra förpliktelser
till att delta i tvångsåtgärder är
inte förenligt med den svenska neutralitetspolitikens
grundlinje.

Det är rätt viktigt att man håller fast
vid detta, herr Wedén. Jag vill emellertid
erinra om att Sverige har varit pådrivande
i generalförsamlingen när det
gällt att uppmana säkerhetsrådet att
energiskt ta sig an problemen i södra
Afrika. Vad beträffar just det av herr
Wedén nämnda fallet, nämligen att ett
beslut om sanktioner blockerats av For -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

mosakina, vill jag åberopa den resolution
om förenad handling för fred som
antogs av generalförsamlingen 1950 och
som jag tror att herr Wedén också var
inne på. Den möjliggör att frågor om
hot eller brott mot freden, som i säkerhetsrådet
blockerats genom oenigheten
mellan stormakterna, kan överföras till
församlingen. Denna kan då teoretiskt
även anta rekommendationer om åtgärder
av sanktionsnatur. Fastän resolutionen
flera gånger har använts av både
öst och väst för att på detta sätt föra
över frågor till den vetofria församlingen,
har denna aldrig utnyttjat möjligheten
att anbefalla åtgärder av sanktionsnatur
enligt detta förfarande. Skulle
så ske med två tredjedels majoritet,
får vi emellertid i det konkreta fallet
överväga om vi anser oss böra följa
rekommendationen.

Men herr Wedén anförde, som sagt
ett exempel som inte är av denna världen.
För det första anser vi från svensk
sida att Formosa inte skall representera
Kina i Förenta Nationerna. För det andra
skulle jag vilja se ett Formosakina
som inlade ett veto mot Förenta staterna.
Det är med andra ord en otrolig
konstruktion som herr Wedén har gett
sig in på; jag vet inte vem som har lurat
honom att göra det, men jag har
svårt att tänka mig att herr Wedén
själv har kommit på idén.

Så kommer jag till frågan om Vietnam.
Herr Wedén och även herr Holmberg
anser att vi — och det kan jag
ge dem rätt i —■ bör kraftigt bistå det av
kriget hårt sargade vietnamesiska folket.
Jag kan väl också säga att vi har
all anledning att gå in på vad som skall
göras. Emellertid har man från oppositionens
sida fäst det största avseende
vid att vi skulle ge ett bistånd som gick
utanför den ordinarie ramen — vad det
nu kan innebära och vad man nu har
för avsikter därmed. Menar man verkligen
att vid ett bistånd åt vad man
kallar ett kommunistiskt eller socialistiskt
land det bör markeras att detta inte

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

får ske inom biståndsramen, eller vad
är det man är ute efter? Det viktiga
är väl att vi bär pengar till förfogande
för att vi skall kunna göra en massiv
insats just i Vietnam.

Riktigt är — som både herr Wedén
och herr Holmberg framhöll — att man
inte kan hysa alltför stora förhoppningar
om att kriget snart skall upphöra
och ett vapenstillestånd inträda. Men
vi bedömde med en gång situationen så,
när vi erkände Nordvietnam, att båda
parter verkligen önskade att kriget skulle
ta slut. Då ansåg vi den rätta tidpunkten
vara inne att erkänna Nordvietnam,
eftersom alla de i striden inblandade
efter vårt förmenande tycktes
vilja eftersträva vapenstillestånd.
Jag stärktes i denna övertygelse, när
jag i går läste meddelandet om att Sydvietnams
president äntligen har förklarat
sig beredd att inleda direkta förhandlingar
med FNL. Det anser jag vara
ett välkommet tecken på en önskan
t. o. m. hos Saigonregeringen att söka
sig fram till en uppgörelse. Om detta
initiativ möter gensvar, kanske en ny
och mera hoppingivande akt i det vietnamesiska
dramat kan inledas.

Emellertid har jag den uppfattningen
att vi redan nu skall bisträcka Vietnams
folk. Oberoende av planeringen
för en återuppbyggnadsinsats i Vietnam
efter krigshandlingarnas upphörande
har ju medel för humanitär hjälp till
Vietnam lämnats av svenska staten genom
Röda korset, som kunnat fördela
medicinsk utrustning — huvudsakligen
läkemedel —- till olika delar av det sargade
landet. En relativt stor insats är
under genomförande i form av leveranser
av sjukhusutrustning till Nordvietnam
inom en kostnadsram av 10 miljoner
kronor.

I anslutning härtill vill jag påminna
herr Holmberg om att han nyss kritiserade
regeringen för att vi skulle vara
beredda att ge humanitär hjälp åt befrielserörelser
i olika länder. Men han
har själv övergivit den princip som

han säger sig företräda, när han inte
har haft något att erinra mot att vi
lämnat humanitär hjälp till FNL i
Sydvietnam. FNL är en befrielserörelse,
herr Holmberg. Dessutom säger han
nu att vi skall lämna ytterligare hjälp
åt Vietnam. Vad vill egentligen herr
Holmberg? På vilket ben står han?
När det gäller FNL har han i varje fall
inte offentligt förklarat att han motsätter
sig att vi lämnar humanitär hjälp
till denna befrielserörelse. När det gäller
andra befrielserörelser — jag skulle
tro att han åsyftar befrielserörelser i
södra Afrika — motsätter han sig sådan
hjälp. Efter vad jag kan förstå har
han inte heller motsatt sig en hjälp
till den sudanska befrielserörelsen och
de flyktingar som har drabbats av den
sudanska regeringens synnerligen hårdhänta
politik gentemot de svarta i detta
land.

Därför har jag svårt att inse att det
skulle vara ett större misstag av oss
om vi försökte bisträcka befolkningen
i de områden som exempelvis behärskas
av Frelimo, när ingen har motsatt
sig humanitär hjälp till de områden
som behärskas av FNL i Sydvietnam.

Men vi kan göra åtskilligt mera. Sedan
striderna i stort sett upphört inom
Nordvietnams område kan vi före ett
formellt krigsslut försöka genomföra
en biståndsinsats av betydelse för landets
försörjning. Min förhoppning är
att förutsättningar snart skall finnas
för bistånd av motsvarande slag även
i Sydvietnam. Det senaste tecknet på
detta är president Van Thieus uttalande
att man nu är beredd att underhandla
med FNL. Så småningom kan detta
kanske leda till att det bildas en regering
som har det sydvietnamesiska folkets
förtroende.

När det gäller att uppnå en förbättrad
jordbruksproduktion i Nordvietnam
vet vi att konstgödningsmedel är
av avgörande betydelse. Tillgången på
handelsgödsel anses otillräcklig, i synnerhet
som landets egen industri ut -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

satts för svår förstörelse. Vår ambassadör
i Hanoi, som beräknas anlända till
Nordvietnam inom kort, skall därför
erbjuda landets regering en svensk
gåva av handelsgödsel, som är kostnadsberäknad
till 10 miljoner kronor och
är avsedd att levereras så snart som
möjligt. Medel härför finns tillgängliga
inom biståndsanslagens ram. Utöver ett
specialanslag tidigare på 10 miljoner
kronor för sjukhusutrustning; ställer vi
alltså nu ytterligare 10 miljoner kronor
till förfogande för konstgödsel.

Min förhoppning är — det understryker
jag än en gång — att vi inom
en snar framtid skall kunna göra liknande
insatser när det gäller Sydvietnam
sedan striderna och bombningarna
har upphört.

Vidare gjorde herr Holmberg med
direkt anknytning till regeringsdeklarationen
en del reflexioner som kan
ge anledning till debatt. Jag är tacksam
för att han verkligen tog upp
sådana spörsmål i stället för att ge sig
ut på så vida fält, att uppfattningen om
speciellt den svenska utrikespolitiken
inte kommer till klart uttryck.

Moderata samlingspartiet har redan i
sin motion angående riktlinjerna för
utrikespolitiken varit inne på de tankar
som herr Holmberg nu framförde
i sitt anförande. I denna motion framhålles,
att utrikespolitiken lika litet
som inrikespolitiken kan bedrivas opåverkad
av den allmänna åsiktsbildningen.
I anslutning härtill understryker
man önskvärdheten av en upplysningsverksamhet
som vidgar kunskapen om
sammanhangen och fördjupar debatten
i utrikespolitiska frågor.

Nåväl, i de synpunkterna kan jag
nstämma.

Vidare anför man, att vi bör trygga
vår egen säkerhet, medverka till att
utjämna motsättningarna i världen,
stärka de mänskliga rättigheterna, bistå
behövande länder, utvidga det internationella
utbytet av kultur och vetenskap,
stödja svensk export och be -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

driva en omfattande informationsverksamhet.

Dessutom understryks i motionen —
och det gjorde också herr Holmberg i
sitt anförande — kravet på konsekvens
och fasthet i det utrikespolitiska handlandet
samt behovet av en »allsidig, objektiv
och realistisk informationsverksamhet».

I allt detta kan jag i stort sett instämma.
I själva verket har moderata
samlingspartiet återgivit vad regeringen
långt tidigare sagt i officiella deklarationer.
Man har, till och med använt
våra egna formuleringar; era uttalanden
är ingenting annat än fallfrukter
från regeringens utrikespolitiska
kunskapsträd.

Men ändå framhåller moderata samlingspartiet,
att vi i vårt utrikespolitiska
handlande inte får låta oss för starkt
påverkas av inrikespolitiska stämningar.
Däri ligger en förtäckt kritik mot
regeringen, som man alltså anför sedan
man använt våra egna ord för att beskriva
hur utrikespolitiken bör bedrivas.
Jag undrar om inte herr Holmberg
och övriga motionärer inom moderata
samlingspartiet förbiser att vi
lever i en föränderlig värld. Med neutraliteten
som riktmärke kan våra ställningstaganden
till för mänskligheten
avgörande problem inte förbli statiska.
Vi skall veta att det teknisk-vetenskapliga
samarbetet halvt omärkligt har
smugit sig över oss. Vi är omslutna av
dess grepp som blir allt obönhörligare.
Den saken var för övrigt herr Holmberg
själv inne på i sitt anförande.

Om vi inte inser detta faktum och
försöker motverka dess negativa verkningar,
gör vi oss skyldiga till en utrikespolitisk
försummelse. Det är helt
enkelt nödvändigt att folken samfällt
söker lösa de mest överhängande problemen,
om dessa inte skall laddas upp
och leda till katastrofer och mänsklighetens
självförintelse. Det är också därför
som vi i vår regeringsdeklaration
framhåller följande: »På de flesta av

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

livets områden intensifieras det internationella
samarbetet i ständigt ökad
grad. Själva attityden till vår omvärld
är under förvandling. Människor och
nationer har kommit varandra närmare.
Vår grannes problem har blivit
våra egna. Och i dagens krympande
■värld är vi alla grannar.»

Av den anledningen, herr Holmberg,
kan man inte utan vidare säga, att vi
lägger oss i andra länders inrikespolitik
när vi deklarerar vår uppfattning
om vad som händer i olika delar av
världen. Strax efter det att herr Holmberg
gett uttryck för sin uppfattning
på den punkten gick han in på frågan
om Nigeria-Biafra. Att ta upp den frågan
betraktas, herr Holmberg, — inte
minst av stora grupper av medlemsstaterna
i Förenta Nationerna — som en
inblandning i ett annat lands inrikespolitik.
Varför tar då herr Holmberg
upp frågan?

Jo, han gör det dels av humanitära
och moraliska skäl, dels måhända av
den anledningen att en sådan krutdurk
som Nigeria-Biafra-konflikten kan vara
ett direkt hot mot den fredliga samvaron
även i andra delar av världen. När
han exempelvis ansluter sig till kritiken
av Förenta staternas handlande i
Vietnam har han också gjort det av
den anledningen att han anser att den
konflikten kunde breda ut sig och bli
ett direkt hot mot världsfreden.

Herr Holmberg försökte alltså här i
talarstolen dra upp en princip för sitt
handlande men kom i en senare del
av anförandet att uppträda mot den
princip han några ögonblick tidigare
hade förfäktat. Jag vill inte förebrå
herr Holmberg härför, jag tror att vad
han sade var alldeles riktigt. Men detta
betyder att vi inte kan betrakta utrikespolitiken
och neutralitetspolitiken
på samma sätt i dag som vi gjorde på
1940- och 1950-talen. Vi lever i en föränderlig
värld och kan inte undgå att
ta ståndpunkt. Begeringen har ju ock -

så förklarat att vår neutralitet inte får
förväxlas med någon åsiktsneutralitet.

Låt mig sedan beröra en konkret
fråga som togs upp av herr Holmberg,
nämligen BiafrakonfMkten. Ingen
bestrider den tragiska sanningen, det
brutala faktum som stirrar oss i ansiktet:
Nigeria-Biafra. Jag hade i går tillfälle
att i televisionen se en skärva
av de fasor som där möter oss. Inbördeskriget
kräver förvisso oerhörda offer
i både soldater och civilbefolkning
och därutöver tar svälten sin dryga tribut,
inte minst bland barnen. Att sådant
dödande kan pågå i månader och
år utan att man kan hejda det är en
bitter påminnelse om att världen inte
kommit särskilt långt när det gäller
fredlig konfliktlösning. Vi har liknande
erfarenheter — det vet herr Holmberg

— av krigen i Vietnam, i Algeriet, i Mellersta
Östern och annorstädes. Alla har

— i varje fall vi här i Sverige — velat
stoppa dessa fasansfulla händelser; i
det avseendet råder inga delade meningar.
Jag har samma uppfattning som
den oppositionen företräder, nämligen
att vi inte med armarna i kors kan åse
ohyggligheterna. Det är därför jag säger
att vi i avvaktan på en lösning —
helst en fredlig sådan — måste komma
till undsättning för att skapa förutsättningar
för vad jag skulle vilja kalla
det mänskliga uthärdandet och det
mänskliga överlevandet, och det är just
den politiken regeringen har velat föra.

Herr Holmberg påstod att regeringspartiet,
d. v. s. socialdemokraterna, intagit
en kyligare hållning i Nigeria-Biafra-konflikten
än herr Holmberg och
herr Wedén gjort. Jag förstår inte vad
han menar med det. Om han tänkte på
den humanitära hjälpen — och jag fick
det intrycket att han gjorde det —
kan jag försäkra att det ingalunda förhåller
sig på det sättet.

Hittills har staten bidragit med 8,5
miljoner kronor till det humanitära
hjälparbetet för den nödlidande befolk -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

ningen i Nigeria och Biafra, avseende
tiden t. o. in. februari i år. Organisationerna
har själva avsatt insamlingsmedel
för verksamheten i en sådan omfattning,
att de statliga bidragen kommit
att motsvara ungefär en tredjedel
av den totala medelsåtgången. I sina
beräkningar av medelsbehoven för denna
hjälpverksamhet förutskickade SIDA
i januari att behovet av statliga bidrag
under de senaste månaderna skulle
komma att uppgå till omkring 1 miljon
kronor i månaden, så länge verksamheten
bedrivs i nuvarande former och
omfattning. Sedermera har Röda korset
anmält särskilda behov för att klara
flygtransporter av olika förnödenheter,
främst mat och medicin. Organisationerna
behöver garantier för att verksamheten
kan fortsätta så länge läget
i stort sett är detsamma som nu, och
regeringen beräknar att för de närmaste
månaderna ytterligare 7 miljoner
kronor av tillgängliga anslagsmedel
skall avsättas för dessa humanitära
hjälpinsatser. SIDA håller fortlöpande
kontakt med organisationerna och behandlar
deras framställningar om bidrag.
Beräkningarna bygger på förhoppningen
att allmänheten även i fortsättningen
skall ge gensvar på de frivilliga
organisationernas vädjanden om
hjälp till offren för den tragiska konflikten.

Vad är det då för kyla som jag utstrålar,
herr Holmberg? Vi är beredda
att ge just vad de frivilliga organisationerna
och Röda korset begär av regeringen.
Fram till nu har man begärt
8,5 miljoner kronor och fått denna summa.
Nya önskemål har framställts och
regeringen är beredd att ställa ytterligare
7 miljoner kronor till förfogande.
Är detta ett uttryck för kyla?

Herr Holmberg antyder emellertid
också att vi skulle kunna göra politiska
insatser. Ja, vad menar herr Holmberg
med det? Jag vet att folkpartiet tidigare
har varit inne på liknande tankegångar;

Utrikes- och handelspolitisk debatt

det finns inom folkpartiet t. o. m. de
som anser att vi borde erkänna Biafra,
vilket antagligen skulle innebära att vi
klippte av våra möjligheter att ge den
humanitära hjälp som gör det möjligt
för människorna framför allt i Biafra
att uthärda och överleva de fasor som
de nu utsätts för. Folkpartisterna har
emellertid nu blivit litet försiktigare
och anser att vi bör ingripa på annat
sätt —• herr Holmberg var också inne
på den tanken. Man vill att frågan skall
tas upp i FN och att vi på det sättet
skall göra en politisk insats. Man anser
tydligen detta viktigare än att ge dessa
stackars lidande människor humanitär
hjälp.

Beträffande frågan om att tillgripa ett
vapenembargo har den svenska regeringen
och de övriga nordiska regeringarna
klart och tydligt sagt sin mening;
vi har underrättat både Moskva och
London om att vi anser det mycket
nedslående att leverera vapen till stridsområdena.
Men vi vet också att det
finns andra länder —- Portugal, Spanien,
Frankrike och i viss mån även Kina —
som hjälper biafranerna i deras kamp
mot Lagosregeringen. Det är sålunda
mycket oheliga allianser som förekommer
här: å ena sidan Sovjetunionen
och Storbritannien och å andra sidan
Kina, det av folkpartiet förkättrade Portugal,
Frankrike och Spanien. De senare
hjälper de biafraner som folkpartisterna
nu, i och för sig på riktiga grunder,
lägger sig ut för. Men vi vet att om vi
skulle gå längre och mera spektakulärt
kräva ett inställande av vapenleveranserna
framför allt till den federala regimen,
så skulle detta betraktas som att
vi lade oss i landets inre angelägenheter.
Följden av detta skulle kunna tänkas
bli att vi i fortsättningen inte kan
ge den humanitära hjälp vi finner så
viktig.

Beträffande frågan att vi skulle aktualisera
detta problem i FN skall jag bara
citera vad generalsekreterare U Thant

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

sagt i det sammanhanget: »Enligt mina
bästa informationer är den federala militärregeringen
i Lagos villig att samarbeta
med de internationella hjälporganisationerna
för att få in de nödvändiga
förråden och livsmedlen till den
nödlidande befolkningen i området. Det
är sålunda min bedömning av problemet
att hindren inte härrör från Lagos.
Detta är min slutsats, baserad på min
särskilda representants — herr Gussing
— slutsats. Han har varit där någon
tid, som ni alla vet.»

U Thant sade vidare: »Det är viktigt
att betänka att FN såsom sådant inte
kan tillstyrka eller understödja någon
åtgärd för utbrytning från en medlemsstat.
»

U Thant säger också att mer än hälften
av FN :s medlemsstater är hemsökta
av utbrytningsproblem. Om FN väl accepterar
rätten till utbrytning i princip,
så blir det ingen ände på de problem
som FN kommer att ställas inför. Vad
FN som sådant och dess generalsekreterare
kan göra i Nigeriafallet inskränker
sig därför till att med all makt sträva
efter att lindra oskyldigas lidanden.

Detta är generalsekreterare U Thants
uppfattning. Den delas av praktiskt taget
alla de afroasiatiska staterna, den
delas vidare av östblocksstaterna och
den delas av Storbritannien. Ändå menar
man nu att vi nu utan att tänka oss
för skall ta upp saken i FN och där få
en omröstning till stånd, vilken på ett
för Lagosregeringen önskvärt sätt skulle
kunna utnyttjas till att dra slutsatsen:
Se där, vi har nära nog en hel värld
bakom oss!

Men, säger man, den svenska regeringen
är ovillig i motsats till sina nordiska
grannregeringar till politiskt
handlande. Är vi verkligen det? Har de
övriga nordiska regeringarna en annan
politik beträffande Nigeria och Biafra
än den svenska regeringen?

Ja, säger man då. Reservanterna i utskottsutlåtandet
har letat reda på ett uttalande
av Norges utrikesminister Lyng,

hållet i Förenta Nationerna. Jag tänker
citera detta här även om det tar litet tid,
ty när man nu har kritiserat regeringens
förfarande måste jag i alla fall försöka
reda ut begreppen. Det är mot denna
bakgrund — d. v. s. vissa tecken på
ökad förståelse för Biafras situation vid
FN :s generalförsamling i höstas jämfört
med de alltjämt bestående svårigheterna
att ta upp frågan i FN — som den
norske utrikesministern ändå ställt frågan,
om det inte vore lämpligt att F"N
skaffade sig möjligheter att verka med
mer kraftfullt utformade medel och
ökad auktoritet. Eventuellt skulle ett
särskilt fördrag träffas härom. Avsikten
skulle vara rent humanitär. Märk väl:
rent humanitär! I detta avseende skiljer
sig inte Lyng från den svenska regeringens
uppfattning. Och utrikesminister
Lyng fortsatte enligt utskottsutlåtandet:
»De tragedier som vi sett den senaste
tiden, t. ex. i Nigeria, pekar på
nödvändigheten av en sådan utvidgad
auktoritet för FN. FN :s stadga är ett
flexibelt instrument. Det ankommer på
medlemsstaterna att utveckla de maktresurser
som, även om de inte är uttryckligen
inskrivna i stadgan, är tilldelade
FN som en nödvändig beståndsdel
vid fullgörandet av dess plikter men
som inte ännu har formulerats i internationella
överenskommelser.»

Det är riktigt, att utrikesminister
Lyng i sitt tal i generaldebatten i generalförsamlingen
i höstas fäste uppmärksamheten
vid frågan hur man skall kunna
utveckla och stärka FN, så att FN
skall kunna spela en mera aktiv roll för
att förhindra och lösa tvister och att
förhindra mänskligt lidande. Plan föreslog
i detta sammanhang att generalsekreteraren,
UNICEF, Internationella
livsmedelsfonden och flyktingkommissarien
skulle ges större befogenheter att
organisera och tillhandahålla humanitärt
bistånd till civilbefolkning som
drabbas av krig eller annan katastrof.
Eventuellt kunde dylikt bemyndigande
lämnas enligt särskilt avtal.

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

Frågan berördes senare även i generalförsamlingens
sociala utskott, då detta
behandlade frågan om FN-bistånd
vid naturkatastrofer, ett ärende, där
Sverige har medverkat aktivt tidigare.
I samband med antagandet av detta förslag
om bistånd vid naturkatastrofer uttalade
den norske delegaten i utskottet,
att allt mänskligt lidande måste förhindras,
oavsett om grundorsaken var
naturkatastrofer eller sådana faktorer
som exempelvis bristande ekonomisk
utveckling, hungersnöd eller väpnade
konflikter. Norska regeringen ville därför
framföra tanken att grundvalarna,
politiska såväl som legala, för den internationella
nödhjälpen borde underkastas
en ny och kritisk granskning.

Jag känner alltså väl till dessa norska
tankar som vi för vår del naturligtvis
understöder. Jag måste emellertid påpeka,
att dessa norska tankar ännu inte
har konkretiserats i något förslag. Det
förefaller mig därför förhastat att, såsom
oppositionen här gör, åberopa dem
som något slags underförstått bevis för
att regeringen inte skulle vara lika företagsam
som den norska. Denna tolkning
eller teckning är inte alldeles fläckfri.

Jag vill tillägga att detta förslag måhända
t. o. m. kan komma att stupa på
afroasiatiskt motstånd vilket vore ytterst
beklagligt.

Som vi har sagt i utrikesdeklarationen,
är vi beredda att stödja och delta
i alla realistiska förslag. Med orealistiska
menar jag sådana som inte har någon
utsikt att få erforderligt stöd i FN.
Som jag förut sade: Om ett förslag faller
i FN eller kanske inte ens kommer upp
på dagordningen skulle det kunna motverka
förslagets syfte och utnyttjas politiskt
av den federala regeringen.

Med anledning av vad man nu har
sagt om den inaktivitet som vi skulle ha
visat vill jag hänvisa till vad utrikesminister
Lyng sade i sitt anförande
i det norska stortinget. Vad sade han1}
Jo, hans argumentation överensstämmer
med den som vi fört i utrikesdeklaratio -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

nen, därför att vi i mångt och mycket
delar hans uppfattning i dessa ting. Han
hänvisar till Samväldet, där frågan inte
kunde tas upp, han hänvisar till OAU
och hur svårt det är att komma överens
med de afrikanska staterna, som är
misstänksamma mot varje framtöt som
görs från européer. Han hänvisar till
omöjligheten eller svårigheterna att ta
upp frågan i FN. Han citerar U Tbant
mera ingående än vad jag nu gjort och
han kommer till slutsatsen att man
måste skilja på politiska och humanitära
åtgärder. För sin del kommer han
slutligen fram till att vi i första hand
måste inrikta oss på att försöka garantera
den humanitära verksamhet som
bedrivs. Detta är fakta som vi inte kan
negligera, och vår vilja att humanitärt
bisträcka den hårt drabbade befolkningen
kan inte ifrågasättas.

Häromdagen läste jag i tidningen att
danskarna skulle ha blivit så mycket
mer dådkraftiga än vi. Vad hade skett?
Jo, en delegation från Biafra hade besökt
den danske statsministern — för
övrigt samma delegation som besökte
mig några dagar senare. Vad hade den
danske statsministern sagt? Jo, han hade
yttrat att de skulle ta upp frågan vid
utrikesministermötet, varefter Dagens
Nyheter gjorde reflexionen att den
svenska regeringen väl ändå inte kommer
att motsätta sig detta. Nej, det har
vi aldrig tänkt. Det är helt enkelt en
självklarhet att vi diskuterar NigeriaBiafra
när vi träffas i april, lika väl
som vi diskuterar Mellanöstern och Vietnam.
Kan denna danska upplysning
betecknas som ett utslag av större aktivitet
än vår måste jag säga att begreppet
banalitet fått en ny friskhet. Men det
har herr Baunsgaard helt säkert inte
heller avsett. Att använda denna händelse
som ett vapen mot den svenska regeringen
finner jag närmast skrattretande.
För övrigt har vi vänt oss till Köpenhamn
och frågat, om man har några särskilda
planer och förslag som vi kan ta
upp vid utrikesministermötet. Men vi

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

har fått svaret att intill nu inte så är fallet.
Jag vet emellertid inte om herr Wedén
eller herr Holmberg sitter inne med
några hemliga stalltips om vad danskarna
tänker företa sig. Det intryck jag
fått vid diskussioner med mina nordiska
kolleger är att vår syn väl sammanfaller
beträffande vad som bör göras
i fråga om Nigeria-Biafra.

Till slut måste jag säga än en gång
att jag är herr Holmberg tacksam för att
han tog upp en konkret fråga så att det
fanns möjlighet för mig att göra ett tillrättaläggande
beträffande den svenska
politiken på detta område. När det gäller
folkpartiet ser det ut som om jag
skulle få vänta tills herrar Ullsten,
Ohlin och Ahlmark får tillfälle att yttra
sig. Jag vill redan nu be om ursäkt för
den händelse jag inte kan vara närvarande
för att höra på alla deras oförgripliga
argument, eftersom jag också
måste företräda regeringen i första
kammaren.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Vad jag främst saknar
i regeringsdeklarationen är en starkare
markering av solidariteten med de förtryckta
folkens och befrielserörelsernas
kamp. En sådan solidaritetspolitik måste
enligt vår uppfattning vara en huvudlinje
för svenskt utrikespolitiskt handlande.
Vilket är, herr utrikesminister,
skälet till att denna solidaritet inte har
betonats starkare i regeringens deklaration
här i dag?

Den vanliga formeln för att beskriva
grundlinjen för den svenska utrikespolitiken
är att den innebär neutralitet,
definierad som alliansfrihet i fred syftande
till neutralitet i krig. Den formeln
upprepas av regeringen i dagens deklaration,
och härom säger sig alla partier
vara ense. Vänsterpartiet kommunisterna
ansluter sig också till denna grund -

linje. Men vi vet att olika tolkningar
göres av hur en sådan politik skall utformas
praktiskt. Formeln täcker bara
en del av den svenska utrikespolitiken.
Våra säkerhetspolitiska bedömningar
måste kompletteras med en solidaritetspolitik,
i vilken vi tar ställning för de
undertryckta folken och deras frihetskamp.
Jag ber att få ta några exempel
för att visa detta.

Vårt ställningstagande till vad som
hänt och händer i Vietnam kan bara
delvis uttryckas i en formel för neutralitetspolitik.
Det grundläggande måste
här vara vårt ställningstagande mot angriparen,
som är Förenta staterna, och
för det vietnamesiska folket som kämpar
en rättvis kamp.

Bojkotten mot den illegala regimen
i Rhodesia är ett annat exempel. Den
självklara solidariteten med Frelimo ocli
dess kamp i Mocambique är ytterligare
ett. Eftersom jag utförligt utvecklade vår
ståndpunkt i den frågan i en interpellationsdebatt
förra veckan vill jag bara nu
tillägga att ASEA: s leveranser till kraftverket
i Cabora Bassa på ett enkelt sätt
kan stoppas, om riksdagen bifaller den
motion som vpk-gruppen väckt. I den
motionen föreslås en utvidgning av den
nuvarande kontrollen över exporten av
krigsmateriel till att gälla också andra
typer av strategisk materiel. Mozambiques
folk befinner sig mitt uppe i eti
frihetskrig mot den portugisiska kolonialmakten.
Det måste vara självklart
att svenskt understöd inte skall lämnas
till förtryckarmakten. Är inte detta den
avgörande frågan, herr utrikesminister?
ASEA:s stöd till Portugal måste enligt
vår mening stoppas. Det kravet kan inte
trollas bort med en hänvisning till det
läge som eventuellt råder 1978.

I Vietnam fortsätter utrotningskriget
mot det vietnamesiska folket. Efter det
att USA: s flygvapen upphört med bombardemangen
mot Nordvietnam — tillfälligt
eller inte får utvecklingen visa -—
sättes alla resurser in mot sydvietnamesiskt
territorium. Det är ett framsteg

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

att parterna nu kunnat samlas kring
förhandlingsbordet, men detta får inte
komma opinionen att mattas när det
giiller stödet till Vietnams folk och fördömandet
av de amerikanska angriparna.
President Nixon fortsätter samma
brutala krigspolitik gentemot Vietnam
som hans företrädare i presidentämbetet
förde. Jag kan inte se några skäl till
positiva uttalanden på den punkten.

Däremot finns det allt skäl att ytterligare
utveckla stödet till Vietnams folk.
Bistånd bör enligt vår mening ges redan
nu, inte uppskjutas till efter krigets slut,
och det är inte riktigt som utrikesministern
säger att ett sådant bistånd skulle
vara meningslöst i dagens läge. Tvärtom
har det utomordentligt stor betydelse.
Vårt parti anser också att vårt land
bör erkänna FNL, Sydvietnams nationella
befrielsefront, som nu i realiteten
utövar statsmakt i Sydvietnam, och helt
bryta med marionettregeringen i Saigon.
Vilken är regeringens ståndpunkt
i den frågan?

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp de
små sarkasmerna i början och slutet av
utrikesministerns anförande. Han ansåg
att det inte var mycket att säga om mitt
förra yttrande, men han sade i själva
verket en hel del om det. Jag är ledsen,
herr utrikesminister, att jag inte kan
finna några andra ord för vad Ni sade
än att det var bland det virrigaste jag
hört från en svensk utrikesminister på
mycket länge.

Jag sade i mitt inledningsanförande
två saker beträffande grundvalen för
sanktionsåtgärder från Förenta Nationerna.
Den ena var att det bara är
säkerhetsrådet som kan fatta beslut med
tvingande verkan för andra stater. Den
andra var att jag hänvisade till att det
genom »samverkan för fredsresolutionen»
finns en möjlighet att i generalförsamlingen
med 2/3 majoritet rekommendera
medlemsstaterna att vidta åtgärder
av t. ex. ekonomisk sanktionskaraktär.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

En sådan rekommendation har ingen
tvingande karaktär. Jag gjorde en klar
distinktion mellan dessa båda alternativ.
Därefter förklarade emellertid utrikesministern
ändå från talarstolen att
detta verkligen var något sensationellt
— herr Wedén vill utsträcka tvångsåtgärderna
till att gälla även beslut som
fattas av generalförsamlingen! Nej, herr
utrikesminister, det har jag inte alls
sagt.

Och därpå säger utrikesministern att
vi, om generalförsamlingen verkligen
gör en sådan deklaration med 2/3 majoritet,
får ta upp saken till övervägande.
Det var innebörden i hans uttalande.
Detta är emellertid, herr utrikesminister,
precis samma ståndpunkt som den
jag har. Men det är en annan ståndpunkt
än den som uttalas i regeringsdeklarationen.
Där heter det nämligen
att ekonomiska eller handelspolitiska
sanktioner mot andra länder för vår
del endast bör ifrågakomma då dessa
kan grundas på en av FN:s säkerhetsråd
antagen resolution. Utrikesminister
Nilsson har alltså nu gjort det tillmötesgåendet
mot mig att lägga till det kriterium
jag framfört, och det hälsar jag
med tillfredsställelse. Det var bara synd
att han skulle svepa in det i en sådan
dimridå av virrighet.

Jag vill bara för klarhetens skull upprepa
att jag beträffande sanktionspolitik
i övrigt för det första har sagt att
vi inte kan tillgripa isolerade ekonomiska
sanktionsåtgärder från svenskt
håll. Detta har samband dels med ingångna
avtal, dels med det förhållandet
att sådana utgärder måste ha en rimlig
effektivitet. Jag har för det andra sagt
att det när man ställer detta krav beträffande
den svenska statens åtgärder
så är det helt naturligt att man inte kan
rikta krav mot enskilda företagare att
de skall föra privat sanktionspolitik.
Jag sade därefter att detta är en sak
men att det är en annan sak att enskilda
personer, organisationer och naturligtvis
även företag, om de finner att

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

moraliska eller företagsekonomiska skäl
talar därför, avstår från viss export

o. s. v.

Jag frågade vidare, och för att ta ytterligare
en konkret punkt, om det verkligen
är meningen att det svenska stödet
till Vietnam skall utgå inom ramen
för den plan för enprocentshjälpen som
regeringen framlagt. På denna punkt
försökte utrikesministern verkligen
»springa bort från mattan» för att
använda hans egen terminologi. I den
mån det gick att utläsa något besked
ur hans anförande var det emellertid
att den svenska Vietnamhjälpen skulle
utgå inom ramen för regeringens plan.
Detta medför, såsom herr Holmberg och
jag påpekat, den ofrånkomliga konsekvensen
att utbyggnaden av det svenska
u-landsstödet i andra avseenden inte
kan fortgå som planerat.

Jag efterlyste också regeringens intresse
för en planering av det svenska
stödet till en del av de latinamerikanska
länderna. Om det sade utrikesministern
ingenting. Jag vill dessutom beträffande
Biafra, som vi senare skall återkomma
till, uppmana utrikesministern att läsa
vad som anförs i utskott.smajoritetens
utlåtande respektive i reservationen beträffande
vapenembargot. I så fall tror
jag att utrikesministern får klart för sig
var meningsskiljaktigheterna ligger på
en central punkt. Jag tror visst att Ni
har försökt, men försök igen! Den kolossala
risk, som vi löper, är ju att
under veckornas och månadernas lopp
av ändlösa diskussioner kan problemet
Biafra upphöra att finnas till genom att
det biafranska folket upphör att existera.
Vi måste alla känna ett oerhört
tryck, som enligt min mening också
regeringen bör känna på ett starkare
sätt än den hittills gjort.

Beträffande folkens självbestämmanderätt
noterar jag till slut ett halvt erkännande
från utrikesministern när det
gäller Rumänien och Jugoslavien. Jag
vill dock för kammarens ledamöter läsa
upp vad utrikesminister Nilsson yttrade

i ett TT-referat några dagar före den
ryska invasionen i Tjeckoslovakien.
Han sade:

»Ord som påtryckningar och nervkrig
har använts om dessa förhandlingsmetoder.
» Det gällde alltså de metoder
som Warszawapaktsstaterna hade
använt före invasionen i Tjeckoslovakien.
Och utrikesministern fortsatte:
»Man har också talat om inblandning i
inre angelägenheter. Under ett skede av
utvecklingen gick man händelserna i
förväg och talade om möjligheten av en
militär intervention,---.

Resultatet blev varken att Sovjetunionen
ockuperade landet för att själv ta
hand om utvecklingen där och om det
militära försvaret eller att den genomdrev
ett regeringsskifte i Prag.»

Jag tror inte att det behöver betraktas
som alltför märkligt, herr talman,
om man när detta sagts ett par dagar
före den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien
vill ha ett klarare besked om
den svenska regeringens inställning till
självbestämningsrätten när det gäller
andra nationer inom detta område.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig börja med att
ta upp en fråga som jag inte aktualiserade
men som herr Wedén gick in på,
nämligen Cabora Bassa-projektet. Vi
har nu återigen fått besked om var herr
Hermansson står; det hade vi ju klart
för oss tidigare. Vi vet var utrikesministern
står. Själv har jag för moderata
samlingspartiets del inte sagt något
särskilt. Jag vill bara sammanfattande
säga att vi anser att projektet bör
genomföras. Vi anser att ASEA:s engagemang
är riktigt. Vi anser också att
det förhållandet, att man måhända tekniskt
i en framtid skulle kunna leverera
kraft till Rhodesia, inte bör vara hindrande.

Om jag har fattat excellensen Nilssons
inställning rätt tycks vi på denna
punkt inte stå långt från varandra —
även om jag vet att stora delar av

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

Stockholms arbetarekommun har en annan
uppfattning. Men var står nu herr
Wedén i denna fråga?

Excellensen Nilsson tog också upp
frågan om frihetsrörelserna och fann
det underligt att jag hade sagt att det
inte var riktigt att med svenska skattebetalares
medel finansiera s. k. frihetsrörelser,
därför att det är utomordentligt
svårt att från fall till fall avgöra
vad som är en frihetsrörelse och vad
som icke är det. I Angola finns det tre
frihetsrörelser. I Rhodesia finns det två
frihetsrörelser. I Sydafrika finns det
en frihetsrörelse, som dock är starkt
splittrad. I Sudan är det mycket tveksamt
vilken som är den riktiga och viktigaste
frihetsrörelsen. Och går vi över
till Latinamerika finner vi att problemet
är lika svårt där.

Det är ur den synpunkten som jag
tycker det är fel att man, inte från
regeringens sida utan från en del extrema
grupper, så hårt vill engagera
svensk utrikespolitik i direkt ekonomiskt
stöd för frihetsrörelserna. Men
denna min principiella uppfattning står
inte alls i strid med inställningen att vi
bör driva på den humanitära hjälpen
exempelvis till Vietnam. Där är det
fråga om ett krig och där kan vi inte
göra någon skillnad, inte dirigera den
humanitära hjälpen till en av parterna.
Nej, FNL eller Sydvietnam eller Nordvietnam
— civilbefolkningen, var den
än befinner sig — måste självfallet ha
lika mycket hjälp.

Det är alltså inte jag, herr utrikesminister,
som står på ett ben. Jag står
på båda benen och anser att de humanitära
insatserna skall göras över hela
linjen. Jag har närmast uppfattningen
att excellensen Nilsson av skilda anledningar
inte bara står på ett ben utan
även blundar med ena ögat.

Vår utrikespolitiska motion betraktade
excellensen Nilsson som en fallfrukt
av regeringens utrikespolitik. Jag
vet inte om jag skall känna mig smickrad
eller illa berörd. Jag väljer det

Utrikes- och handelspolitisk debatt

första, därför att när det gäller utrikespolitiken
har vi båda inte några diametralt
motsatta uppfattningar. Herr
Nilsson har också påpekat att vad som
står i denna motion i stort sett överensstämmer
med denna allmänna utrikespolitiska
linje. Men eftersom den utrikespolitiska
diskussionen ständigt är
aktuell finns det anledning att återkomma
och slå fast huvudlinjerna i de
demokratiska partiernas utrikespolitik.
Detta var syftet med vår motion.

Sedan tog herr Nilsson upp Biafra
och Nigeria. Utrikesministern frågade
onekligen med en viss hetta vad det var
för kyla regeringen hade visat. Varifrån
kom denna hetta?

Ja, den kanske var betingad av ett
visst obehag över den snävhet, med vilken
majoriteten skrivit sitt utlåtande i
Biafrafrågan. Moderata samlingspartiet
hade gärna sett en gemensam skrivning
i frågan. Vi tycker att det hade varit
riktigt att vi gemensamt ytterligare
hade understrukit behovet av ökad humanitär
hjälp, behovet av att aktualisera
frågan i FN, inte politiskt i första
hand utan med en humanitär bakgrund.
Vi hade också tyckt att det var riktigt
att gemensamt aktualisera det nordiska
samarbetet och att ta upp vapenfrågan.

Det är alltså mot bakgrund av vad
majoriteten har skrivit i sitt utlåtande
i den här frågan som vi har anledning
att karakterisera regeringens linje såsom
kylig när det gäller Biafra. Men
det är naturligtvis möjligt att jag tar
fel och att utrikesministern ger utlåtandet
en sådan tolkning att vi i framtiden
kan slippa beteckna denna regeringens
inställning till Biafra som kylig.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Först ett par ord till
herr Hermansson. Herr Hermansson är
inte riktigt belåten med den solidaritet
med de förtryckta folken som vi
ger uttryck för i regeringsdeklarationen.
Han tycker att vi borde ha gått

4 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 13

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

längre. Han anser att vi skulle ha använt
oss av andra formuleringar. Men
i deklarationen har vi sagt — tidigare
har vi också givit uttryck för detta —
att vi känner solidaritet med de förtryckta,
varhelst de befinner sig på vår
jord. Om det sedan gäller färgade i
Sydafrika, om det gäller indianer som
bringas om livet i Latinamerika, om
det gäller de för sin nationella frihet
kämpande vietnameserna känner vi
denna solidaritet. Det gläder mig att
det socialdemokratiska partiet måhända
inte är ensamt om detta.

Menar herr Hermansson med vad han
sagt att den solidaritet vi visat inte är
tillräcklig när det gäller vietnameserna,
att det är för litet när vi satsat 10
miljoner kronor för utrustning av ett
sjukhus plus humanitär hjälp i Nordvietnam
och att det är snålt när vi nu
anslår 10 miljoner kronor för inköp av
konstgödsel? Ja, naturligtvis kan han
säga att vi skulle kunna göra mera.
Men här har nog herr Hermansson fallit
för den frestelse som vi européer
ofta faller för — jag höll på att säga
den gamla missionärsinställningen. Vi
skall säga till vietnameserna att nu ställer
vi så och så mycket till ert förfogande.
Men var inte säker på att det
uppskattas! Jag vill säga det också till
herr Wedén. Tänkbart är att de vill
komma till oss och tala om vad de behöver
och i vilken utsträckning de vill
ha biståndssamarbete med oss. Att vi så
där från ovan skulle låta förstå att vi begriper
dessa ting bättre än vad de gör
anser jag vara felaktigt. Enligt mitt förmenande
är det ett försök att rent inrikespolitiskt
skapa en föreställning om
att vår solidaritetskänsla skulle vara
mindre helhjärtad än den som herr
Hermansson ger uttryck åt.

När det gäller frågan om våra handelsförbindelser
med andra stater vill
jag än en gång understryka för både
herr Holmberg och herr Hermansson,
att den ståndpunkt som regeringen intar
är det socialdemokratiska partiets

ståndpunkt. Herr Holmberg talar om
Stockholms arbetarekommun — men
det socialdemokratiska partiet är inte
likriktat. Där finns delade meningar.
Jag vet inte hur herr Holmberg har
det i sitt parti, men jag utgår från att
det inte är allt vad han säger som varenda
medlem av moderata samlingspartiet
i sin tur svär på. Vi har haft mycket
synliga bevis på att det också i
folkpartiet råder en inre demokrati,
liknande den som är förhärskande inom
socialdemokratin. Kanske går man
inte fullt så långt när det gäller den
inre demokratin som inom socialdemokratin;
framför allt sker nog nomineringen
av kandidater till denna församling,
inte på samma strikt demokratiska
grund som i det socialdemokratiska
partiet, men det kan vi bortse
från. I varje fall är vi överens om
att vi ingalunda är anhängare av likriktning.
Därför är det inte så märkvärdigt
att det fanns en minoritet inom
Stockholms arbetarekommuns representantskap
som hade en annan uppfattning
än den jag och regeringen har
beträffande vårt synsätt på det handelspolitiska
området gentemot för oss
misshagliga regimer. Även om folkpartiet
genom herr Ahlmark stundom vill
ge det intrycket att det skulle vara -—•
om man vill uttrycka det så — mera
radikalt än regeringen i detta avseende,
tycker jag dock att herr Wedéns senaste
anförande gav oss en anvisning
om att herr Ahlmark i sitt ställningstagande
är en ropandes röst i öknen
inom folkpartiet. Jag ber att få inregistrera
detta.

Hur skulle det gå, herr Hermansson,
om Sverige — som är ett litet land,
ekonomiskt i hög grad beroende av
sin export —■ skulle inleda enskilda
sanktioner utan samordning med andra
stater gentemot länder som har misshagliga
regimer? Först och främst skulle
vi riskera att detta så småningom
drabbade oss själva, ty vi kan räkna
med att man kom att vidta motåtgärder

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

mot oss. Vad skulle det betyda? Det
finns bl. a. en beräkning som har gjorts
inom Exportföreningen, och den visar
att om vi skulle bryta våra handelsförbindelser
med regimer, som ur demokratisk
synpunkt inte är rumsrena,
skulle mellan 80 000 och 100 000 arbetare
och andra anställda i vårt land ställas
inför sysselsättningsbesvärligheter.
Om vi drev en sådan politik skulle vi
undergräva vår egen ekonomi, och resultatet
därav skulle bli att man i fortsättningen
inte skulle fästa så stort avseende
vid vad Sverige sade.

Vad är det nämligen som gör att
man lyssnar till Sverige i internationella
sammanhang? Jo, det är i första
hand den omständigheten, att vi har
en stark ekonomi. Vad än oppositionen
säger i detta avseende beträffande resultatet
av den långvariga socialdemokratiska
politiken i vårt land är detta
ett faktum. Det andra som inger respekt
är att Sverige är ett socialt föregångsland.
Om vi skulle driva en politik som
undergrävde vår ekonomi och som i
sin tur medförde att vi måste slå av
på vår sociala framstegstakt och kanske
komma i ekonomiskt beroende av
någon stormakt, då skulle man sannerligen
inte lyssna på oss på samma sätt
som man gör för närvarande.

Vad de socialistiska staterna beträffar
knyter för övrigt Sovjetunionen inte
bara diplomatiska utan också handelsförbindelser
med de latinamerikanska
militärregimerna. Man har nyligen slutit
ett avtal med Peru. Fidel Castro på
Kuba kritiserar då Sovjetunionen och
säger att den förråder sina socialistiska
ideal när den inleder handelsförbindelser
med dessa diktaturstater. Ryssarna
kan svara honom att Kuba ju
har både diplomatiska och mycket intima
handelsförbindelser med Spanien
och Portugal som har fascistiska regimer.
År detta också förräderi mot de
socialistiska idealen? Eller är det förräderi
av Kina att ta underhandskontakter
med Förenta staterna och börja

Utrikes- och handelspolitisk debatt

förhandla om en framtida ko-existens
i Sydostasien och vara berett att ta
upp också handelsförbindelser med
Förenta staterna, där kapitalisterna hyser
stora förhoppningar inför framtiden
på grund av de väldiga leveransmöjligheter
som det skulle bli fråga om
beträffande Kina?

Varför skall man då •— jag vänder
mig nu också till dem som företräder
den uppfattningen inom folkpartiet och
annorstädes -— just när det gäller en
enda befrielserörelse och ett enda område,
nämligen Mozambique, och ett
enda projekt, nämligen Cabora Bassa,
känna särskilda moraliska förpliktelser,
medan man lämnar de förtryckta
folken i många andra delar av världen
helt åt sitt öde? Detta kallar jag inkonsekvens.
Jag anser att det är med
förlov sagt ett ganska materialistiskt
samvete som bara känner sig förpliktat
att tillgripa handelspolitiska stridsåtgärder
för att hjälpa ett enda folk
och samtidigt blundar för de förtryckta
folken på många andra håll i världen.

Sedan säger herr Wedén att det var
ett osedvanligt virrigt anförande jag
senast höll. Det kan hända, även om
jag inte utan vidare vill erkänna att
herr Wedén utgör ett logiskt mönster
för oss alla.

När jag talade om Förenta Nationerna
uppehöll jag mig vid de principer
som vi har att hålla oss till och som
är avgörande för vår neutralitetspolitik,
nämligen att säkerhetsrådet skall
fatta beslut för att vi skall tillgripa exempelvis
sanktioner. Det innebär att
samtliga stormakter då är ense, och
vi undviker alltså att engagera oss för
den ena eller andra stormaktssidan i
en eventuell konflikt. Jag utgår från
att vi inte har några delade meningar
beträffande detta. Men i vissa lägen har
vi — som herr Wedén illustrerade genom
ett tänkt exempel som enligt mitt
förmenande inte är av denna världen,
nämligen att Formosakina skulle inläg -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ga sitt veto — möjligheten av en rekommendation
med 2/3 majoritet i generalförsamlingen.
I ett sådant läge får
man ta ståndpunkt till vad man bör
göra. Men principen är ju ändå fastlagd.
Jag tycker att det är märkligt
att herr Wedén som exempel tar en
händelse, om vilken man kan säga att
det är praktiskt taget uteslutet att den
skall inträffa. Jag finner det uteslutet
att Formosakina — med tanke på dess
läge intill Folkrepubliken Kina — skulle
inlägga ett veto mot Förenta staterna.
Jag undrar om herr Wedén ett enda
ögonblick verkligen tänkt sig att en
sådan situation är trolig. Jag tror inte
att den kommer att uppstå. Tror herr
Wedén det? Det skulle vara intressant
att få veta.

Herr Wedén påpekade för mig att
jag inte sagt någonting beträffande ett
eventuellt utvecklingsbistånd till de latinamerikanska
staterna. För min del
betraktar jag inte ett sådant bistånd
som uteslutet. Stockholms arbetarekommun
— om jag nu skall hänvisa till
den •— har gjort ett uttalande, att vi
så snart som möjligt bör inrikta vår
biståndsverksamhet på Kuba. Kuba bör
otvivelaktigt till Latinamerika, och jag
tycker att det skulle vara en god inkörsport.
Det tycker kanske herr Wedén
också. Det är ju i varje fall ett intressant
experiment som pågår i Kuba.
Men vi kan även tänka oss att inleda

— och det bar vi för övrigt redan gjort

— ett utvecklingsbistånd till andra latinamerikanska
stater i fråga om familjeplanering,
exempelvis i den mån
man i dessa länder inte av religiösa
skäl motsätter sig vår politik. Hur detta
i fortsättningen kan komma att utvecklas
är det alldeles för tidigt att uttala
sig om; som herr Wedén vet har vi
händerna fulla på många andra håll.

I fråga om Biafra—Nigeria säger herr
Wedén, att det väl kan vara riktigt att
regeringen tillsammans med de övriga
nordiska regeringarna försökt påverka
dem som kan ha ett avgörande inflytan -

de när det gäller att få slut på kriget
Det kan inte bestridas att vi försökt
påverka dem. De nordiska utrikes- och
statsministrarna har gång på gång gjort
gemensamma uttalanden i den riktningen.
Ja, fortsätter herr Wedén, det gäller
dock att försöka och försöka igen. Men
vi har ju i regeringsdeklarationen sagt,
att vi på diplomatisk väg i den mån det
framkommer realistiska förslag skall
göra nya försök att få till stånd vapenvila
och fred i Biafra—Nigeria. Vi kan
inte göra några vidare utfästelser, eftersom
vi då skulle riskera att lova för
mycket. Jag följer sedan gammalt principen
att hellre inte lova någonting och
kanske hålla litet mer än att lova för
mycket. Jag vet att folkpartiet har den
motsatta principen för sitt handlande,
men det är eu politik som jag inte vill
ansluta mig till.

Herr Wedén tycks medge att regeringen
inte varit så overksam som han
tydligen hade hoppats kunna ge ett intryck
av i denna utrikesdebatt; på den
punkten har herr Wedén uppenbarligen
insett att han misslyckats i sina
strävanden. Men då säger han: Vad
skall man tro om en regering som till
den grad kunde missta sig på händelseutvecklingen
i Europa i samband med
liberaliseringstendenserna i Tjeckoslovakien;
hur skall man kunna räkna med
att denna regering skall göra en riktig
bedömning i fråga om Biafra—Nigeria?

Jag skall gärna ta upp en diskussion
om »felbedömningen» när det gällde
Tjeckoslovakien. Om man gör ett sådant
påstående som det herr Wedén nyss
gjorde förbiser man ett av de viktigaste
inslagen i den tjeckoslovakisk-ryska
krisen, nämligen dess vågrörelser, dess
växlingar mellan hårda och mjuka perioder,
mellan förhoppningar om en
uppgörelse i godo och dödläge. Det
finns, herr Wedén, anledning anta att
även den ryska ledningen mer än en
gång ändrade mening under de sju, åtta
månader som den tjeckiska liberaliseringen
hann pågå. Föga sannolikt är att

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

denna ledning redan från början förutsett
en invasion, även om militären företog
förberedelser för en sådan eventualitet.
Tvärtom är det troligt att åtminstone
inflytelserika personer inom den
sovjetiska ledningen i det längsta sökte
undvika en sådan utveckling. Ciernainötet
som åsyftades i mitt anförande i
Nässjö, vilket herr Wedén citerade, följdes
av ett par veckors avbrott i den
ryska polemiken. Denna upptogs först
några dagar före den 21 augusti. Vad
som föranledde vändningen under dessa
ödesdigra dagar och vad som förmådde
den ryska ledningen att fatta beslutet
om invasion vet vi inte. På
svenskt håll var det naturligtvis svårt
att förutsäga en vändning som ryssarna
kanske ännu inte själva bestämt sig för.
Skärpningen av den ryska polemiken
dagarna före den 21 augusti kunde inge
oro, men presskampanjer hade förekommit
Tidigare i denna vågrörelse. Jag
erinrar dessutom om att jag avslutade
mitt anförande med ett konstaterande
att detta var vad som dittills hade skett
och att vi hade anledniing att med den
största uppmärksamhet följa den kommande
utvecklingen — den kunde komma
att i hög grad påverka det politiska
klimatet i Europa. Herr Wedén kan
väl i alla fall inte förneka att jag sade
detta.

Vad beträffar synpunkten att svenska
regeringen borde ha gjort ett offentligt
uttalande som herr Wedén ville eller på
något annat sätt borde ha tagit ställning
till krisen innan den utlöste ett militärt
ingrepp, vill jag erinra om den svensksovjetiska
kommuniké som utfärdades
den 13 juli i samband med ministerrådsordförande
Kosygins besök i Sverige.
I denna kommuniké uttalades:
»Sveriges och Sovjetunionens regeringar
anser att problemet att trygga säkerheten
i Europa och att utveckla ett allmänt
europeiskt samarbete är av utomordentlig
betydelse för Världsfredens
bevarande.» Parterna var ense om betydelsen
av att i detta syfte »utveckla

Utrikes- och handelspolitisk debatt

sambandet mellan alla europeiska stater
på grundval av jämlikhet, icke inblandning
i inre angelägenheter, respekt
för den statliga suveräniteten och den
territoriella integriteten samt på grundval
av övriga principer i FN:s stadga».
Vi tyckte faktiskt att det var ett bra uttalande,
som man kunde få den sovjetiska
ledningen att gå med på. Det är ju,
som jag nyss sade, möjligt att man i den
sovjetiska ledningen inte var på det klara
med hur man skulle handla, eftersom
man kunde iakttaga dessa vågrörelser.
Man var tydligen osäker om vilket som
var det riktiga handlingssättet, inte
minst med tanke på de reaktioner som
man kunde vänta såväl frän de västerländska
länderna som från de kommunistiska
partierna i en hel råd både
öststater och väststater. Dessa reaktioner
tog sig också mycket drastiska uttryck;
bl. a. var herr Hermansson och
hans kommunistiska parti i Sverige beredda
att trappa ned de diplomatiska
förbindelserna med Sovjetunionen. Allt
detta hade tydligen ryssarna i tankarna
när de skulle ta ståndpunkt till hur de
skulle förfara med Tjeckoslovakien.

Jag vill i detta sammanhang också
erinra om ett uttalande som jag gjorde
i Nässjö den 17 augusti — alltså tre dagar
före invasionen. Jag framhöll där
den påfallande återhållsamhet som visats
av demokratiska regeringar och
statsmän i den västliga världen. Man ansåg
att läget var så känsligt att man
borde undvika inblandning. Och vi delade
denna uppfattning. Herr Wedén
var praktiskt taget ensam om sin. Det
föreföll enligt mitt förmenande självklart
att Dubceks och den nya tjeckoslovakiska
ledningens uppgift i den svåra
situation som de utan tvivel befann
sig i inte skulle underlättas av sådana
uttalanden. Den uppfattningen var praktiskt
taget alla västerländska länder ense
om. Jag känner inte till något land
som delade herr Wedéns uppfattning.
Dessutom vet vi — lyssna på det, herr
Wedén! — att den tjeckoslovakiska re -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

geringen delade denna bedömning. Det
kan ändå ha en viss betydelse, eftersom
det var den som vi ville stödja.

Herr Holmberg säger att han inte är
motståndare till att vi skall lämna humanitär
hjälp till befrielserörelser; han
har varit med om att lämna sådan till
FNL och har från principiell synpunkt
ingenting emot att vi lämnar hjälp till
befrielserörelser i andra länder än Vietnam.
Men han säger att det stöter på
praktiska svårigheter.

Beträffande den allmänna principinställning
som herr Holmberg redovisar
utgår jag från att uppfattningen inom
moderata samlingspartiet inte är likriktad;
jag tror mig kunna slå fast att
herr Holmberg tillhör de ljusblå inom
partiet. Om jag utgår från den kritik
som levererats i vad vi fortfarande kallar
högerpressen mot regeringens handlande
och utfästelser, måste jag dra slutsatsen
att herr Holmberg inte har partiet
helt bakom sig. Men jag inkasserar
nu med stor tillfredsställelse att herr
Holmberg har denna uppfattning och
att han bara hyser en viss fruktan för
alt det kan stöta på praktiska svårigheter
att dela ut humanitär hjälp, därför
att det finns med varandra konkurrerande
befrielserörelser.

I det avseendet kan jag instämma
med herr Holmberg. Jag instämmer sålunda
både i vad han principiellt säger
om vår beredskap att humanitärt hjälpa
befrielserörelser och i hans uppfattning
om de svårigheter som föreligger när
det gäller att fördela gracerna på med
varandra konkurrerande befrielserörelser.
Detta kommer alltid att vara ett
problem; det gäller för oss att ta pulsen
på de olika befrielserörelserna och dra
våra slutsatser. Vi vet att motståndet
mellan med varandra konkurrerande
rörelser kan t. o. m. vara så starkt att
man tar livet av varandra inbördes i
stället för att ägna sig åt den förtryckare
som man vill bekämpa.

När herr Holmberg talade om vår
karakteristik av moderata samlingspar -

tiets motion som den s. k. fallfrukten
visste han inte om han skulle känna sig
förolämpad eller smickrad. Han slutade
med att känna sig smickrad, och det
tyckte jag han gjorde rätt i. Ty om han
ansluter sig till den utrikespolitik och
den neutralitetspolitik som regeringen
för tror jag att han hamnar på rätt ställe
genom att känna sig smickrad över
sin fallfrukt från regeringen som vi
nyss talat om.

Men jag tror nog, herr Holmberg, att
uppfattningarna inom moderata samlingspartiet
i den här frågan inte är helt
likriktade. Detta framgår om man som
jag med intresse läser vad bl. a. Atidningarna
skriver om vår utrikespolitik
och där ofta finnes omdömen om
denna politik, vilka, beträffande den
här diskuterade fallfrukten, skulle få
herr Holmberg att hellre känna sig
förolämpad än smickrad. Men han tillhör
tydligen de ljusblå inom partiet,
ett förhållande som jag gärna inregistrerar.
Jag har ingenting emot att få så
stor uppslutning som möjligt kring vår
utrikespolitik. Om herr Hermansson nu
också sluter upp kring den — det gör
han ju i många fall — tycker jag bara
att detta är något som man noterar
med tillfredsställelse. Det stärker nämligen
vår position utåt att ha en så stor
del av vårt folk som möjligt bakom vår
utrikespolitik. Det är därför som jag
inkasserar alla sådana här uttlanden
inte bara i mitt eget utan också i landets
intresse.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Utrikesministern har
stora anspråk. Dels vill han ha en så
stor uppslutning kring sin politik som
möjligt från andra partier, dels vill han
också ha en mycket skarp sakdebatt.
Ibland kan naturligtvis dessa önskemål
kollidera. I mitt anförande skall
jag försöka tillfredsställa det senare
önskemålet och begränsa mig till att

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

tala om fallet Cabora Bassa, som också
utrikesministern var inne på.

Jag tyckte att utrikesministern i den
här frågan använde alldeles för många
argument för att vara riktigt övertygande.
I flera fall slog han in öppna
dörrar. Såvitt jag vet har ingen ställt
något krav på att Sverige skall inleda
ett allmänt handelskrig, inte heller mot
Portugal. Vi gör i varje fall inte det.
Det konkreta krav som vi och många
andra har ställt innebär att regeringen
skall ingripa för att stoppa ASEA:s leveranser
till Cabora Bassa-projektet.
Detta är alltså en mycket speciell och
konkret sak.

Då frågar utrikesministern: Varför
skall vi bara ingripa beträffande Cabora
Bassa, Mozambique och Frelimo? De
som ställer detta krav har en enkelriktad
solidaritet, menar han.

Nej, det förhåller sig tvärtom. Vi har
en mycket stark allmän solidaritet med
de nationella frihetsrörelserna. Det var
denna solidaritet jag ville att utrikesministern
skulle ha betonat starkare i
regeringsdeklarationen. Men det finns
förhållanden som gör att fallet Cabora
Bassa är speciellt gravt och att man
därför måste ingripa.

Cabora Bassa-projektet står i direkt
strid med för det första Frelimos kamp
för ett fritt Mozambique, för det andra
FN:s resolution om den portugisiska
kolonialpolitiken och för det tredje
FN:s beslut om handelsbojkott mot
Rhodesia. Vidare är utgångspunkten
att Mozambiques folk för ett befrielsekrig
mot den portugisiska regimen.
ASEA:s leveranser till Cabora Bassa
skiljer sig därför till innebörd och
verkningar inte nämnvärt från leveranser
av krigsmateriel, vilket enligt
min mening är ett speciellt skäl för att
regeringen skall ingripa.

Men utrikesministern talade också
själv för den ståndpunkt han kritiserat.
Han sade att vi inte skall ha någon
missionärsinställning till de nationella
frihetsrörelserna och folken i tredje

Utrikes- och handelspolitisk debatt

världen. Jag är helt överens med honom
på den punkten. Vi skall känna solidaritet
med dem och det är någonting
annat. Utrikesministern sade vidare att
vi inte skall erbjuda dem saker, utan
vi skall göra vad de vill att vi skall
hjälpa dem med och göra för dem. Ja,
men varför gör vi inte det i fallet Cabora
Bassa? Utrikesministern vet mycket
väl att Frelimos ståndpunkt och vad
de har sagt till oss är att de vill att
Sverige skall stoppa projektet. De har
begärt att vi skall söka vidta åtgärder
för att stoppa ASEA:s leveranser till
Cabora Bassa-projektet. Den inställningen
har den nu mördade frihetsledaren
Mondlane många gånger gett uttryck
för, och jag tror att han var helt
representativ för sin rörelse. Jag tycker
alltså att på den punkten var utrikesministerns
argumentation motsägande.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först säga att
när jag förut resonerade om en plan för
ett svenskt utvecklingsstöd till Latinamerika,
föresvävade det mig en betydligt
bredare approach till detta problem
än den som utrikesministern talade
om. Det gäller ju flera länder -—■
jag vill nämna bara exempevis Chile,
Venezuela och Costa Rica —• som även
om man ser det ur den interna demokratiska
utvecklingens synvinkel är på
rätt god väg.

Jag gjorde verkligen ingen sammankoppling
mellan diskussionen om Tjeckoslovakien,
som vi har fört om förhållandena
i samband med invasionen
där, och Nigeria samt Biafra. Om jag
över huvud taget gjorde någon sammankoppling,
vilket jag i viss mån
gjorde, så var det mellan händelserna
i Tjeckoslovakien och Rumäniens och
Jugoslaviens läge. Jag vill säga till utrikesministern
att det är klart att man
kan göra gällande och söka belägga
detta, att det fanns en tvekan inom den
sovjetiska statsledningen för invasio -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

nen. Men det är inte den saken som jag
diskuterar. Vad jag påpekar är ju helt
enkelt det, att de starka truppkoncentrationerna
före invasionen och de starka
påtryckningarna att återinföra censuren
i Tjeckoslovakien före invasionen
som vidtogs av de flesta av de andra
Warszawapaktsstaterna icke stod i
överensstämmelse med den i och för
sig bra resolution som antogs vid ministerpresident
Kosygins besök här.
Även om regeringen inte ville påpeka
detta positivt, var det ju under alla
förhållanden onödigt — det är väl det
minsta man kan säga — att använda
sådan formuleringar, att de kunde tas
till intäkt för ett urskuldande av sådana
sovjetiska åtgärder som otvivelaktigt
var påtryckningsåtgärder i strid med
deklarationen om folkens självbestämmanderätt.

Utrikesministern talar om principer
och återvänder till diskussionen om
FN. Utrikesministern säger nu för andra
gången att han visserligen inte tror
att det skall inträffa men att han är
beredd att pröva den situation som kan
uppkomma om generalförsamlingen
med 2/3 majoritet beslutar att rekommendera
åtgärder av ekonomisk sanktionskaraktär.
Jag vill bara slå fast att
vi i så fall har samma uppfattning beträffande
villigheten att pröva. Det är
en annan uppfattning än den som tillkännages
i regeringsdeklarationen, där
man endast talar om säkerhetsrådet.
Det var för att belysa orimligheten i
den ståndpunkten som jag tog exemplet
med Formosakina.

Till slut vill jag, herr talman, bara
säga — jag tror att herr Holmberg
efterlyste ett besked på en punkt som
han fann oklar — att det inte finns någon
sådan oklarhet i min framställning
när det gäller sanktionsförfarandet mot
Rhodesia och problemet Cabora Bassa.
.lag anser att om det kan påvisas, att
det kommer att föreligga ett brott mot
det beslut som säkerhetsrådet har fattat
beträffande sanktionerna mot Rhode -

sia, då och endast då har den svenska
regeringen skyldighet att ingripa och
svenska företag skyldighet att rätta sig
därefter.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
Sven Wedén för beskedet beträffande
Cabora Bassa, ty eftersom det inte påvisats
att vare sig engagemanget eller
genomförandet av projektet strider mot
de föreskrivna sanktionsbestämmelserna
föreligger uppenbarligen ingen meningsskiljaktighet
mellan mitt tidigare
uttalande, som var mycket klart, och
Sven Wedéns. Jag är utomordentligt
tacksam härför.

Det är alldeles riktigt, herr utrikesminister,
att jag, liksom som jag hoppas
den helt övervägande majoriteten
av det svenska folket, har den uppfatt
ningen att man när det gäller humanitära
insatser inte får göra åtskillnad med
hänsyn till att människorna tillhör olika
stater och olika organisationer eller
därför att de har olika politiska uppfattningar
o. s. v. Jag förutsätter verkligen
att utrikesminister Nilsson anser
att denna principiella uppfattning är
inte en politisk uppfattning utan en
mänsklig som skär rakt igenom partierna.
Och den kan man inte göra politik
av.

Jag har däremot tagit avstånd från
ekonomiskt stöd exempelvis från Sverige,
till s. k. frihetsrörelser, om sådant
stöd syftar till militär utbildning eller
annat som är avsett att stärka frihetsrörelsers
militära insatser, ty detta har
ingenting med humanitet att göra.

Jag vill sluta med att säga att jag
också är glad över att utrikesminister
Nilsson har kommit moderata samlingspartiet
allt närmare i fråga om
vår allmänna utrikespolitiska uppfattning,
och jag är också övertygad om
att han inser att avståndet mellan regeringens
officiella utrikespolitik, ledd av
utrikesministern, samt vänsterextremisternas
och vissa radikala gruppers in -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

ställning ökat betydligt under denna
intressanta debatt.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag har tidigare framhållit,
herr Holmberg, att jag inte har
någonting emot att det blir en så bred
folklig uppslutning som möjligt bakom
vår utrikespolitik. Vi skall väl inte tala
om vem som närmar sig den ena eller
andra. Tidigare har jag haft det intrycket
att samtliga politiska partier, möjligen
herr Hermanssons parti någon
gång undantaget när det vill trappa ned
våra förbindelser med Sovjetunionen,
står bakom regeringens officiella utrikespolitik.

När det gäller diskussionen om särskilda
objekt kan det finnas delade
meningar och så har också varit fallet.
När herr Holmberg sade att jag närmat
mig moderata samlingspartiet tänkte
han väl på Cabora Bassa-projektet och
ingenting annat. Jag tycker emellertid
— och det vill jag säga till herr Hermansson
— att den ståndpunkten att
vi skulle göra ett ingripande när det
gäller bara en enda krutdurk, då det
finns så många krutdurkar i denna
värld, haltar!

Jag anser att man måste vara konsekvent
i det avseendet, även om vi i
frågor som gäller moral och mänsklighet
vänder oss mot all terror, var den
än förekommer. Jag vill också försöka
göra klart för herr Hermansson att vad
jag har sagt om en skarp sakdebatt —
jag vet förstås inte om jag använde ordet
skarp — och min önskan om en
så stark uppslutning som möjligt kring
vår utrikespolitik inte står i något som
helst motsatsförhållande till vartannat.
När vi kommit in på sakproblemen har
det ju visat sig att den ene talaren efter
den andre ansluter sig i stort till regeringens
deklaration rörande utrikespolitiken.
Ja, t. o. m. herr Hermansson har
gett erkännande åt deklarationen och
har invändningar att göra i bara några

Utrikes- och handelspolitisk debatt

få avsnitt. Det är det som jag är intresserad
av, inte allmänna talesätt. Jag vill
ha en sakdebatt, där vi kan komma in
på argumenten och den bakomliggande
verkligheten och dra slutsatser därav
för vårt handlande.

Vad sedan Cabora Bassa beträffar
vill jag än en gång säga att om ASEA:s
leveranser dit skulle visa sig vara ett
brott mot sanktionerna mot Rhodesia,
så kommer leveranserna att stoppas.
Och det behöver inte regeringen göra;
då kan en svensk domstol ingripa och
vidta erforderliga åtgärder.

Beträffande regeringens utrikespolitiska
bedömning vill jag upprepa för
herr Wedén att den ståndpunkt regeringen
har och har haft långt tidigare
är den att ideologiska skäl inte får tas
till förevändning för att ockupera eller
lägga sig i ett annat lands inre angelägenheter.
I det fallet har vi aldrig
svävat på målet utan gång på gång förklarat
vår ståndpunkt både i FN och
annorstädes. Vad angår mitt tal om det
hot som Tjeckoslovakien var utsatt för
vill jag emellertid fråga hur herr Wedén
själv skulle ha handlat. Om herr
Wedén hade fått ett uttalande av ministerrådsordföranden
Kosygin om
icke-inblandning i andra staters angelägenheter,
skulle herr Wedén då inte
ha utnyttjat det och sagt att han betraktade
som orimligt att Sovjet skulle
ockupera ett annat land, även om detta
andra land var kommunistiskt? Skulle
herr Wedén i stället då ha antytt att
risk förelåge för att Sovjetunionen
komme att ockupera ett sådant land —
när samtidigt den tjeckiska regeringen
deklarerade uppfattningen att den ansåg
att någon sådan ockupation inte
förestod? Det var ju den bakomliggande
bevekelsegrunden för mitt uttalande.
Att förfara på annat sätt skulle ha
varit ett misstag. I praktiskt taget alla
andra västerländska regeringar hade
man därvidlag samma uppfattning.

När det sedan gäller den s. k. orimligheten
i deklarationen när vi talat om

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

vår principiella inställning till säkerhetsrådets
roll rörande sanktioner vill
jag säga att den uppfattning som vi där
för till torgs inte alls är orimlig. Det
är den som gäller i nästan alla fall.
Undantag härifrån har vi aldrig hittills
upplevat.

Vad jag vill säga är att det inte är
den ståndpunkt vi uttalat i deklarationen
som är orimlig, utan att det är det
exempel herr Wedén anfört som är
orimligt.

Sedan till herr Holmberg! När staten
bistår befrielserörelser så gäller det humanitärt
bistånd. Jag ber att få inkassera
beskedet att herr Holmberg är med
härom och betraktar sådana hjälpinsatser
som självklara. Han gör det på rent
mänskliga bevekelsegrunder, och det är
också min inställning. Han kan emellertid
riskera, liksom vi fått erfara i
andra sammanhang, inte minst när det
gäller konflikten Biafra—Nigeria, att sådant
bistånd missuppfattas av den ena
parten.

När vi på rent mänskliga grunder ger
humanitärt bistånd åt biafranerna anser
Lagosregeringen att vi därigenom i viss
mån engagerar oss så att det även militärt
kan tjäna regeringen i Biafra. Om
man begränsar hungersnöden och dödligheten
skulle alltså biafranernas möjligheter
till militärt motstånd mot regimen
i Lagos öka. Risken av ett sådant
synsätt får vi räkna med i dylika
sammanhang. Vi tar emellertid inte hänsyn
härtill. Jag är överens med herr
Holmberg om att de mänskliga bevekelsegrunderna
skall få ta överhanden.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tar till orda bara för
att i största korthet säga några ytterligare
ord i frågan om ekonomiska sanktioner
särskilt beträfande ASEA: s medverkan
i Cabora Bassa. När herr Wedén tidigare
i denna debatt ställdes inför frågan
var han själv befann sig i detta avseende
hänvisade han, enligt vad som

har refererats för mig, till herr Ahlmark.
Nu är herr Ahlmarks uppfattning i
denna fråga inte av särskilt stort intresse
för kammarens ledamöter. Så sent
som i torsdags hade han och jag en utdragen
debatt just som detta spörsmål,
och de som åhörde denna har därför
fullständigt klart för sig var herr Ahlmark
står i detta avseende. De som inte
åhörde debatten kan ju ur protokollet
utläsa vilken hans uppfattning var.

Det var i själva verket folkpartiledarens
uppfattning som var av intresse för
oss, och jag måste nu i likhet med herr
Holmberg uttala min tillfredsställelse
över att herr Wedén så klart uttalade
ungefär följande inställning: Kan det
inte ledas i bevis att ASEA: s medverkan
i Cabora Bassa avser att möjliggöra
strömleveranser till Rhodesia skall heller
inga åtgärder vidtas för att förbjuda
ASEA att engagera sig i projektet.

Detta är ett klart besked. Därmed har
folkpartiledaren intagit precis samma
ståndpunkt som den regeringen och övriga
partiledare — nu senast återigen
herr Holmberg — givit uttryck åt, och
detta tycker jag är förträffligt. Jag tycker
också att det är mycket bra att herr
Ahlmark äntligen fått ett besked av sin
partiledare om var denne står i denna
fråga. I den debatt som vi förde i torsdags
försökte herr Ahlmark göra gällande
att en helt annan ståndpunkt skulle
föreligga. Jag är mycket belåten med
beskedet, och jag är bara något förvånad
över att herr Ahlmark som i likhet
med sin partiledare tillhör folkpartiets
styrelse inte kunnat få detta besked en
smula tidigare.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Handelsministerns slutsatser
var på ett par punkter mycket
långtgående, så jag finner mig föranlåten
att säga till honom att han inte
skall dra så långtgående slutsatser.

När det gäller kärnfrågan, under vilka
omständigheter den svenska staten har
skyldighet att ingripa i det fall som vi

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

diskuterar eller över huvud taget har
skyldighet att ingripa när det gäller åtgärder
av ekonomisk sanktionskaraktär
av vad slag det vara må, så måste utgångspunkten
vara ett beslut av säkerhetsrådet.
När det gäller Cabora Bassa
blir frågan alltså om anläggningen där
och omständigheterna i samband med
den — bl. a. vad gäller strömleveranser
— står i strid med säkerhetsrådets beslut.

Detta om den sidan av diskussionen.

Jag har läst protokollet från handelsministerns
debatt med herr Ahlmark
häromdagen. Den debatten rörde ju icke
endast denna fråga utan också och framför
allt om man, även för den händelse
att någon skyldighet icke förelåg, exempelvis
genom aktioner inom EFTA: s
ram kunde åstadkomma ett tryck på Portugal
över huvud taget när det gäller de
tre krig som Portugal för i Afrika. Därvidlag
måste jag säga att jag tror att herr
Ahlmarks tolkning av EFTA-stadgans
möjligheter — det är fråga om § 2 a och
b — är mera riktig än den som handelsministern
gjorde. Det är en sak. Men
en annan sak som jag inte vill underlåta
att deklarera, därför att jag tycker att
man i dessa sammanhang verkligen skall
vara realist, är att jag i mitt första anförande
uppställde två kriterier för
svenska möjligheter att medverka till åtgärder
av ekonomisk sanktionskaraktär.
I det ena fallet gäller det ett klart beslut
av säkerhetsrådet. I det andra fallet gäller
det huruvida det är möjligt, även om
ett sådant beslut icke föreligger, att
exempelvis inom en ram som EFTA:s
uppnå en sådan grad av enighet mellan
de deltagande nationerna, att man verkligen
kan vänta sig ett effektivt resultat.
Under sådana förhållanden skulle man
ju även kunna pröva den vägen. Men kan
man inte vänta sig något effektivt resultat
faller också denna möjlighet.

Som jag ser det är därför den springande
punkten: Har det funnits eller kommer
det i framtiden att finnas några
praktiska förutsättningar att vinna våra

Utrikes- och handelspolitisk debatt

EFTA-partners medverkan för åtgärder
i syfte att öva press på Portugal? Jag är
fortfarande inte övertygad om — jag
markerade det från början — att den
svenska regeringen i det avseendet har
gjort allt som är möjligt att göra, men
jag är villig erkänna att jag förstår att
svårigheterna måste vara mycket stora.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Handelsministern hade
rätt på en punkt: vi förde i förra veckan
en lång debatt om just den fråga som
han nu åter tagit upp. Jag förstår att
statsrådet Lange känner ett behov av
att rehabilitera sig för sina insatser i
den debatten genom att än en gång ta
upp den. Får jag då bara kort sammanfatta
vad som är min ståndpunkt.

Frihandel och internationell samverkan
ser jag som självklara inslag i samarbetet
mellan länderna. Det har inte varit
tal om att ändra på den principen.
Det har heller icke varit tal om att lansera
en princip om att vi bara kan handla
med länder som är demokratiska. Däremot
har jag betraktat Portugal som ett
särfall på två sätt. För det första är Portugal
det enda land som bedriver kolonialkrig
i gammal stil, krig som blir
längre genom att Portugal får ökade ekonomiska
resurser. För det andra är Portugal
den enda diktatur som är med i
något av de västeuropeiska handelsområdena.
Vi skulle genom EFTA kunna
påverka Portugal.

Det är också min uppfattning att Portugal
bryter mot § 2 a i EFTA-avtalet,
där det står att syftet är ett »rationellt
utnyttjande av tillgångar» och en »fortlöpande
förbättring av levnadsstandarden».
På den punkten har statsrådet
Lange tidigare alltid sagt att min tolkning
varit felaktig.

.Tåg har också framhållit att jag tycker
det är olämpligt att EFTA-staterna i sina
uttalanden försökt vara solidariska också
med Portugal inför kommande förhandlingar
med EEC. Det skulle vara en
hård påtryckning på Portugal om man

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

där fick reda på att landet icke hade något
förhandlingsstöd att vänta från övriga
EFTA-medlemmar inför eventuella
förhandlingar med EEC. Nära två tredjedelar
av Portugals utrikeshandel går
nämligen till den västeuropeiska marknaden.

Beträffande Cabora Bassa har jag sagt
att det är olämpligt att detta projekt
kommer till stånd. I nuvarande politiska
läge bidrar det till att svetsa samman de
vita minoritetsregimerna i södra Afrika.
.Tåg har också sagt att Cabora Bassa-projektet
— den 30 mil långa sjön ovanför
Cabora Bassa går praktiskt taget in i
Rhodesia — kan sägas strida mot 1968
års FN-resolution (§ 3 b), enligt vilken
förbjuds »varje verksamhet av egna
medborgare ... som skulle främja eller
är ägnad att främja utförsel av råvara
eller produkt från Sydrhodesia».

Det är min ståndpunkt. Herr Langes
feltolkningar kan inte ändra den.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! För att börja med herr
Ahlmark vill jag säga att jag inte vet i
vilket avseende jag skulle ha feltolkat
hans uppfattning. Vad herr Ahlmark nu
har sagt är en upprepning av vad han
sade i torsdags. Detta är alltså andra
gången denna kammare fått nöjet och
nyttan att lyssna till nästan ordagrant
samma sak som herr Ahlmark framfört
tidigare. Jag är rädd för att det inte blir
sista gången.

Men herr Ahlmark kommer inte ifrån
att han i den debatten klart uttalade sig
för att Portugal var ett särfall och att
med hänsyn till Portugals engagemang i
Mozambique —• oavsett om man kunde
åberopa ett FN-beslut om sanktioner —
skulle den svenska regeringen ändå ingripa
mot ASEA och förhindra leveranser
till Cabora Bassa. Det står fast.

Jag märkte att herr Wedén så snabbt
som möjligt försökte komma ut ur detta.
Men det är ju den frågan vi diskuterar,
herr Wedén. Om herr Wedén inte tar

tillbaka vad han sagt har han givit ett
klart och otvetydigt besked om att därest
inte sanktionsbestämmelserna och sanktionerna
gentemot Rhodesia kan åberopas,
skall och kan inte den svenska staten
ingripa mot ASEA. Det är ett bra
besked som jag tycker att herr Wedén.
skall hålla fast vid.

Kom sedan inte och säg att jag drar
långtgående slutsatser! I vilket avseende
var slutsatserna i mitt förra anförande
långtgående? De var inte längre än dem
jag nu drog. Jag kan bara säga att herr
Ahlmark och jag redan diskuterat frågan
om Portugals EFTA-poIitik. Herr Ahlmark
må göra vilken tolkning som helst
av EFTA-bestämmelserna — det är dessvärre
inte hans tolkning som är intressant
i sammanhanget utan hur EFTA
självt tolkar konventionens bestämmelser.

Jag har vid två tillfällen lyckats ta upp
frågor till diskussion i ministerrådet om
Portugals politik, men jag har varit praktiskt
taget ensam om detta. Detta är en
upprepning av vad jag senast sade till''
herr Ahlmark. Jag har emellertid inte
sagt att jag skall avstå i fortsättningen
från att begagna varje tillfälle i samband
med EFTA att ta upp frågan om
hur Portugal följer de sanktionsbestämmelser
som antagits i FN gentemot Rhodesia
eller frågan om huruvida Portugal
har en arbetsmarknadslagstiftning. Jag
ämnar inte avstå från att påpeka att man
inte tillåter fria intresseorganisationer
och fackföreningar att verka o. s. v. Allt
detta kan göras, och det har skett så
många gånger förut. Det har skett under
två år, varav två gånger i ministerrådet.
Jag kan försäkra herr Wedén att jag inte
kommer att förtröttas att göra det även
i fortsättningen. Han kanske tycker att
jag skall göra det ytterligare några gånger.
Jag kan försäkra att varje tillfälle
kommer att utnyttjas.

Men, ärade kammarledamöter, debatten
gäller icke detta. Vad frågan gäller
har herr Wedén för sitt vidkommande
givit ett otvetydigt besked om. Herr

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

Ahlmark har sagt att detta är ett särfall,
llnder sådana omständigheter bör man
kunna göra ett ingripande som förhindrar
ASEA att medverka. Står det kvar är
det herr Ahlmarks uppfattning. Om herr
Wedéns här deklarerade ståndpunkt står
kvar är hans uppfattning den motsatta,
och vi har bara att konstatera det. Fortfarande
är jag glad över att herr Wedén
lämnat ett så otvetydigt besked. Men försök
inte tala om EFTA i detta sammanhang.
Det är ett försök till undanglidning.
Det var faktiskt en annan sak jag
tog upp och frågade herr Wedén om.

Vi skall i andra internationella organisationer
såsom FN, och jag utesluter
inte Internationella arbetsbyrån, i framtiden
försöka verka för att öva påtryckningar
på Portugal. Det är herr Wedén
bekant att vi redan på många håll har
gjort det, och vi kommer att fortsätta att
göra det. Emellertid är det av intresse
för denna kammare, för hela riksdagen
och •— föreställer jag mig — för opinionen
och säkerligen för tidningen Expressen
att få veta var folkpartiledaren
står i fråga om ASEA: s medverkan i
Cabora Bassa. Det är detta jag tror att
vi skall diskutera, om vi skall behöva
fortsätta debatten.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag anser det nödvändigt
att diskutera båda dessa saker, såväl den
speciella frågan om Cabora Bassa som
det allmänna förhållandet till Portugal
inom EFTA: s ram. .lag tar inte tillbaka
ett dugg av det besked som jag har lämnat
och som handelsministern har tolkat
riktigt i det förra fallet.

I det andra fallet, som gäller det allmänna
förhållandet till Portugal inom
EFTA:s ram, har jag sagt, och det vill
jag understryka, att jag tror att handelsministern
har begått ett misstag när han
inte tidigare har tagit upp denna problematik
på en bredare front — med utgångspunkt
inte bara i EFTA-stadgans
§ 2 b utan även i § 2 a, som bör lämna
honom en vidare handlingsräjong. Men

Utrikes- och handelspolitisk debatt

jag skall gärna erkänna en gång till, att
jag förstår att detta inte är ett lätt problem;
det är svårt därför att man behöver
uppnå en tillräcklig grad av enighet,
om det verkligen skall bli ett effektivt
resultat.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingen som helst
förhoppning om att få handelsministern
att förstå vad jag menar, men jag
vill än en gång tala om för kammarens
ledamöter vad som är min uppfattning
om Cabora Bassa. För det första har
jag sagt att det är allmänt olyckligt att
projektet kommer till stånd, eftersom
det svetsar samman de vita minoritetsregimerna
i södra Afrika. Herr Lange
sade faktiskt någonting åt det hållet i
förra veckan, då han enligt protokollet
förklarade att om han satt i ledningen
för ASEA skulle han säga: »Det
här skall vi inte göra.»

För det andra har jag sagt att enda
legala möjligheten att från svenska statens
sida att nu stoppa projektet är om
det strider mot FN-resolutionen mot
Rhodesia. Jag tror att det gör det, nämligen
mot paragraf 3, mom. B.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Ahlmark anser
att jag var överens med honom i denna
fråga när jag uttalade min personliga
uppfattning om ASEA:s medverkan i en
tänkt situation, och han har väl rätt i
det. Men då finns det ingen anledning
att diskutera saken i dag igen.

Om herr Ahlmark menar att ASEA
begår ett brott mot sanktionsbestämmelserna,
sådana de är utformade, hoppas
jag verkligen att han fäster inte
bara opinionens utan allas uppmärksamhet
på detta. Kommer ASEA att begå
ett sådant lagbrott, kommer det att
beivras vid domstol, och då är det herr
Ahlmarks skyldighet att hjälpa åklagaren
att leda påståendet i bevis.

Till herr Wedén vill jag bara säga

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

att jag tog intryck av hans yttrande att
han hade läst den debatt, som herr Ahlmark
och jag förde i torsdags. Då diskuterade
vi också denna fråga om EFTA.
Det fanns på den punkten inte några
principiella skiljaktigheter mellan oss.
Kanske är jag en smula mera pessimistisk
— herr Wedén är inte heller så
optimistisk när det gäller att verkligen
uppnå resultat den vägen — men vi
kommer inte att förtröttas i våra försök.

I litet över två år har vi nu haft denna
fråga uppe i EFTA-sammanhang. Detta
är alltså ingenting nytt utan innebär ett
fullföljande av en linje, som vi långt innan
jag fick rådet från herrar Wedén
och Ahlmark har följt i EFTA.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Debatten om Cabora
Bassa har varit utomordentligt intressant
och avslöjande. Det har visat sig
att regeringen, herr Wedén och herr
Holmberg enligt samstämmiga vittnesbörd
har exakt samma uppfattning i
den avgörande frågan. Det blir intressant
att höra i fortsättningen vad de
yngre inom folkpartiet säger och likaså
vad de inom socialdemokratin säger,
som vill ha en konsekvent solidaritetspolitik
men nu får höra att deras parti
har samma ståndpunkt som herr Holmberg.

Både utrikesministern och handelsministern
har anfört att om det visar sig
att ASEA:s leveranser innebär ett brott
mot sanktionsbestämmelserna när det
gäller Rhodesia så skall leveranserna
stoppas. Vad skall man då göra om det
visar sig i efterhand att elektrisk kraft
med tillhjälp av dessa anordningar börjar
levereras till Rhodesia? Tänker man
då hämta hem anläggningarna om dessa
redan finns på plats eller vad tänker
man göra? Jag tror inte att den ståndpunkten
är hållbar. Den går icke att
försvara. Det avgörande är att stödja
Frelimos och folkets befrielsekamp i

Mocambique mot den portugisiska kolonialregimen.
Man kan inte komma undan
denna huvudfråga genom att bara
diskutera frågan om sanktionsbestämmelserna.
Vi vet alla att det finns möjligheter
att stoppa ASEA:s leveranser
av material till projektet i Cabora Bassa.
Diskussionen kommer att fortsätta.

Utrikesministern sade i ett tidigare
skede av debatten att den tenderade
att anstränga de muskler med vilka
man gäspar. Det är möjligt att han tar
tillbaka det påståendet efter de senaste
replikväxlingarna. Vad han sade visar
emellertid på ett problem, som inte
bara är att skämta med. Man kan inte
komma ifrån att också regeringsdeklarationens
utformning har en viss skuld
till debattens karaktär.

Utrikesdebatter av detta slag förs ju
i riksdagen regelbundet en eller två
gånger om året. Debatterna inleds av
en mycket omfångsrik redogörelse av
regeringen som försöker spänna över
hela det aktuella utrikespolitiska fältet.
Talesmännen för oppositionspartierna
jagas av samma ambition att inte glömma
bort något land i världen som har
problem — och vilket land bär inte det?
Såväl regeringsdeklaration som anföranden
riskerar lätt att bli ett slags kataloger
över länder och problem men inte
mycket mera. Debatten kommer att
sträcka sig över mycket stora områden
och riskerar att inte ge någonting nytt
utan begränsa sig till en uppräkning
av redan kända ställningstaganden.

Det är naturligtvis inte fel att ha en
stor sammanfattande utrikesdebatt, men
jag tror det skulle vara mera givande
om riksdag och regering oftare debatterade
internationella frågor och då i
anslutning till konkreta förslag. Regeringsdeklarationerna
kunde också utformas
på ett annat sätt. De kunde ge
mera av analys och vara mindre av kataloger.
Som de nu skrivs blir de lätt en
blandning av självklarheter och grumliga
uttalanden där begreppen används
på ett ganska lösaktigt sätt. Problemen

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

slätas över i stället för att redovisas och
undersökas.

Regeringsdeklarationen startade denna
gång mycket storslaget med en hänvisning
till raket- och rymdforskningen,
atomforskning och elektronik. Utan
tvivel är det så att de vetenskapliga och
tekniska framstegen snabbt förändrar
den internationella miljön, men i vilken
utsträckning? Vilka grunddrag ser regeringen
i den internationella utvecklingen?
Därom får vi inte veta mycket.
Det talas allmänt om att det nationella
intresset alltjämt styr staternas utrikespolitik,
men vad detta innebär förklaras
inte närmare. I ett annat avsnitt ser
man frågorna ur »allmänt europeisk
synpunkt», vad nu detta kan vara för
något. Man säger vidare att det finns
vissa krav som framträder och gör sig
gällande. Det är kraven på handelspolitisk
och ekonomisk integration och
det är nödvändigheten att minska klyftan
mellan rika och fattiga länder.
Utan tvivel är det senare nödvändigt!

I deklarationen blandas alltså sådant
som benämns intressen, synpunkter,
krav och nödvändigheter. Men det finns
inget försök till analys av problem och
motsättningar. Jag skulle vilja ställa
frågan — utrikesministern är inte kvar
i kammaren längre men jag kan ställa
den till hans partivänner: Är utrikesministern
själv verkligen tillfredsställd
med denna typ av framställning? Ger
den tillräcklig grundval för de bedömningar
som en statsledning måste göra?

I själva verket framträder mycket bestämda
grunddrag i den internationella
utvecklingen under de senaste årtiondena.
Det är en utveckling präglad
av skärpta motsättningar och konflikter.
Det dominerande draget är den
kamp för nationell och social frihet som
förs av hela folk och stora rörelser
mot de imperialistiska förtryckarna.
Denna frihetskamp har lett till att en
rad folk som tidigare levde under kolonialt
förtryck kunnat erövra nationell
självbestämmanderätt. Vietnams

Utrikes- och handelspolitisk debatt

folk liksom folken i Angola, Mozambique,
Portugisiska Guinea och andra
länder befinner sig mitt uppe i väpnad
kamp för sin frihet. I andra länder i
Asien, Afrika och Latinamerika tas denna
strid upp och kommer att föras till
seger.

Problemet om nationell självbestämmanderätt
är stort också för länder
som erövrat formell självständighet. Utländskt
kapital kan ha ett inflytande i
dessa länder som gör den nationella friheten
till en chimär. Nykolonialismen
är en realitet och den utövas ofta av
de stora »internationella» kapitalistiska
trusterna, vilka håller på att dela upp
stora delar av världen mellan sig. Till
ursprunget svenska företag deltar också
i denna exploatering och nyuppdelning
av världen.

Handelspolitik och ekonomisk politik
av olika slag påverkar och är en
del av utrikespolitiken. Uttalandet i regeringsdeklarationen
om att »också i
utrikespolitiken fungerar vårt demokratiska
styrelsesätt i en växelverkan mellan
statsmakterna och väljarna», måste
kompletteras med en annan sats som
kan formuleras ungefär så här: Också
i utrikespolitiken fungerar vårt kapitalistiska
produktionssätt i en växelverkan
mellan statsmakterna och företagen.

Den som hlundar för den satsen får
knappast en realistisk bild av den svenska
utrikespolitikens förutsättningar.
Och frågan är vilken uppmärksamhet
och vilket hänsynstagande som bereds
opinionsyttringar från de minoritetsgrupper
— ja, man kan som bekant säga
familjegrupper — som utgör svensk
storfinans. Betraktas de som blott och
bart individuella inlägg i den offentliga
samhällsdebatten eller ges de en större
vikt?

Frågan är i hög grad befogad. De
stora finansintressena i vårt land driver
en omfattande kapitalexport och
medverkar i stor utsträckning i internationella
finansföretag av olika slag.

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Investeringarna i s. k. svenska företag
utomlands ökar mycket starkare än investeringarna
i det svenska näringslivet.
Genom beslutet om statliga investeringsgarantier
— även om detta fick en
mera begränsad form än de borgerliga
krävde — knyts statens intressen samman
med privatkapitalets. Hela debatten
om ASEA:s engagemang i Cabora
Bassa-projektet illustrerar problemets
existens.

Det internationella läget skall givetvis
inte svartmålas, men på åtskilliga
punkter går regeringsdeklarationen med
mycket lätt hand över svåra problem.
En kraftig ökning har ju skett av de
militära rustningarna; militarismen gör
sig bred och påverkar utvecklingen.
Även vetenskapen engageras i hög grad
i denna militarisering. De vetenskapliga
och tekniska framstegen kan utnyttjas i
livets tjänst, men de kan som vi vet
också vara dödsbringande och katastrofala
medel för att utsläcka miljontals
liv. Det är utmärkt om resultat kan
uppnås när det gäller kärnvapennedrustning,
men svårigheterna i nedrustningsarbetet
under de senaste åren får
icke skymma det mål för vilket vi måste
arbeta: fullständigt förbud mot kärnvapen,
allmän och kontrollerad nedrustning.

Även de marknadspolitiska frågorna
har tagits upp i regeringsdeklarationen.
Det blir många tillfällen att återkomma
till dessa och jag vill därför
kort och gott sammanfatta vårt ställningstagande
i följande tre punkter:

1. Sverige bör gentemot länderna i
tredje världen genomföra de förändringar
av handelspolitiken, som av dessa
krävdes i Algerstadgan.

2. Svensk anslutning till EEC är icke
förenlig med den alliansfria politiken.

3. Nordek får icke bli ett steg till
medlemskap i EEC.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Det finns väl inte någon

som helst anledning för mig att göra
någon exposé efter den omfattande debatt
som har förts i dag. Jag tycker i
motsats till herr Hermansson att regeringsdeklarationen
på de allra flesta
punkter upptar en analys av situationen
och att den är ett klart uttryck för
den svenska ståndpunkten, den svenska
regeringens ståndpunkt i varje fall.
Möjligen kan man väl mot den rikta
anmärkningen att den rör sig över alltför
stora fält, vilket ju herr Hermansson
också anförde. Men det beror väl
på de förhållanden som omtalas i inledningen
till regeringsdeklarationen, nämligen
att den värld vi lever i blivit allt
trängre. Vi är alla beroende av varandra,
och även länder som ligger långt
bort och deras problem kommer att bli
intressanta för oss.

För egen del har jag möjligen saknat
en analys av det problem som här har
kallats för Cabora Bassa-problemet och
som ju har diskuterats under åtskilliga
timmar. Personligen har jag den uppfattningen
att ett byggnadsprojekt av
detta slag i hög grad kommer att påverka
förhållandena i landet i fråga; det
kommer t. ex. att påverka frihetsrörelsens
möjligheter att arbeta. Men det kan
väl ändå inte vara så att det faktum att
överföring av kraft skall äga rum till
Sydafrika — experterna är ju ense om
att någon avtappning till Rhodesia inte
kan ske — ger Sverige någon möjlighet
att stoppa denna leverans. Det hade
naturligtvis varit värdefullt om regeringen
hade lämnat en redovisning av
en del andra problem, t. ex. hur den
nya sjön kommer att påverka kommunikationerna
till och från Rhodesia,
vilken betydelse denna väldiga damm
kommer att få för frihetsrörelsens möjlighet
att verka o. s. v. Vi har ju ändå
inom vårt land en mycket stark känsla
för frihetsrörelserna i dessa områden;
detta har ju tagit sig många uttryck i
vårt politiska liv. Det är därför man
med saknad måste konstatera att rege -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

ringsdeklarationen inte innehåller någon
mera utförlig analys av dessa förhållanden.

Det var emellertid inte för att säga
detta jag begärde ordet. Jag vill i detta
anförande behandla en annan fråga,
nämligen greklandsfrågan. Jag skulle
vilja understryka några synpunkter
som anförs i regeringsdeklarationen.
Man talar om att den svenska regeringen
är beredd att fortsätta den processuella
aktion som för närvarande pågår
inför Europakommissionen för de
mänskliga rättigheterna. Det har ju
framkommit att domarna inom denna
kommission varit tämligen svala inför
de skandinaviska staternas framställning
men att den grekiska regeringen
nu uppträtt så utmanande att kommissionens
inställning helt förändrats.

Vi har fått läsa i tidningarna om hur
kommissionens ledamöter har hindrats
från att höra vittnen i Grekland om förhållanden
som varit föremål för process
inför kommissionen. Jag vet att detta är
en mycket tidsödande historia, och man
får väl räkna med att förfarandet inte
kan slutföras förrän om åtskilliga år.

Viktigare i dagens situation är därför
att den svenska regeringen inom ministerkommittén
aktualiserar en suspension
eller uteslutning av Grekland.
Tågordningen är ju den att den rådgivande
församlingen nu har uttalat sig
för att Greklands nuvarande statsskick
och det sätt varpå detta tillämpas inte
uppfyller de krav som ställs på en medlem
av Europarådet. Det åligger då
ministerkommittén att ta upp frågan
till behandling. Eftersom denna ministerkommitté
är sammansatt av representanter
från en rad regeringar där
man har en mycket konservativ syn på
dessa frågor är det risk för ett betydande
motstånd. Jag har dock från
denna talarstol velat understryka betydelsen
av att frågan drivs med kraft
så att ministerkommittén fattar ett beslut.
Det kan inte vara vårt land värdigt

Utrikes- och handelspolitisk debatt

att vara medlem i en organisation, om
dess grundläggande regler utan vidare
under åratal kan åsidosättas.

När man ser på den grekiska utvecklingen
finner man att det förra året
gjordes ett referendum angående den
nya konstitutionen. Detta föregicks av
en propagandakampanj som styrdes
statligt. Det gavs inte möjlighet för
grupper eller personer, som ville verka
för en utblankning eller ett nejröstande,
att komma till tals. Det har sagts att i
vissa vallokaler fanns två—tre nej-valsedlar
men stora travar med ja-valsedlar.

Obligatorisk röstning genomfördes
också, alla som var mellan 21 och 70 år
ålades röstplikt om de bodde inom 50
kilometer från vallokalen. Om de inte
utnyttjade sin rösträtt och alltså bröt
mot den röstplikt som var dem ålagd
kunde de dömas till höga böter, körkortet
kunde dras in, pass och arbetstillstånd
återkallas etc. Denna press på
befolkningen ledde helt naturligt till
resultatet att en betydande majoritet för
den nya konstitutionen uppnåddes.

Denna konstitution fyller inte de
krav som man har rätt att ställa på en
demokratisk konstitution. Men även om
den i viss mån kan sägas vara demokratisk
har den grekiska regeringen ännu
inte gjort någonting i syfte att förverkliga
den. För att den skall träda i kraft
fordras en hel del ytterligare lagstiftning.
Man har inte vidtagit några åtgärder
för att stifta dessa kompletterande
lagar; man har endast gjort vissa
ansatser för att skapa den förvaltningsdomstol
som ingår i konstitutionen.

Under den diskussion som fördes i
den rådgivande församlingen innan den
fattade sitt beslut fann man argument
som gick ut på att Grekland inte kunde
uteslutas ur Europarådet eftersom detta
skulle skapa bekymmer beträffande
Greklands medlemskap i NATO. Den
svenske delegaten herr Björk framhöll
då mycket riktigt att Europarådet ju

5 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 13

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

inte var samma sak som NATO — inte
ens dess politiska organ — och att det
rimligen borde vara NATO:s huvudvärk
om det här förhållandet blev bekymmersamt.

Men hösten 1968 hävde den amerikanska
staten sitt vapenembargo till
Grekland. I USA ser man uppenbarligen
med ett visst välbehag på Greklands
nya regim av överstar. I Nixons
valprogram — The Republican Platform
1968 —- uttalades mycket bestämt, att
de kuvade folken i Östeuropa en dag
skulle återvinna sin frihet och sitt oberoende
och att det republikanska partiet
skulle försöka påskynda ankomsten
av denna dag genom att uppmuntra till
den större politiska frihet som eftersträvas
av människorna i dessa länder.
Däremot gör man inte någonting för att
stimulera den frihetssträvan som finns
i det land, vilket förlorat sin frihet med
hjälp av NATO-förmedlade vapen. Jag
tycker att detta är en synpunkt som hör
hemma i denna utrikesdebatt där man
så lätt målar i vitt och i svart genom
att tala om den demokratiska västvärlden
å ena sidan och östblockets förhållanden
å den andra sidan.

Herr talman! Till slut vill jag understryka
ytterligare ett förhållande. Efter
militärjuntans kupp i Grekland i april

1967 har vi haft en turistbojkott mot
Grekland, vilken för Sveriges del varit
tämligen effektiv. Under åren 1966—

1968 minskade turismen från Norden
med 70,5 procent. Den svenska turismen
minskade med hela 84,6 procent,
turismen från Finland med 40 procent,
från Danmark med 53 procent och från
Norge med 40 procent. Den nordiska
insatsen var alltså mycket effektiv med
tanke på att turismen från hela Europa
minskade med endast 30 procent. Det
kan tilläggas att turismen från Amerika
till Grekland under denna tid ökade
med 1 procent.

Men nu börjar man på den svenska
marknaden att åter anordna turistresor
till Grekland. Jag tror därför det är av

mycket stor vikt att den svenska opinionen
är vaksam och inte handlar i
strid med sin uppfattning. Enligt min
mening innebär förlusten av stora inkomster
från turismen ett betydande
tryck på regimen i Grekland.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! När jag nu vänder mig
till det 20-tal ledamöter som finns kvar
i kammaren före middagsrasten är det
självklart att jag — liksom herr Martinsson
— inte kommer att göra något allmänt
svep över utrikespolitiken.

Kammaren såg faktiskt annorlunda ut
vid partiledarnas framträdanden. Men
utrikesminister Torsten Nilsson var ändå
inte nöjd. Han beskrev kammaren
såsom högst ointresserad, ledamöterna
verkade utledsna på debatterandet.
Själv satt han och kanske inte direkt
halvsov men försökte dölja sina gäspningar.
Han sade att det inte är någon
gadd i oppositionen som han betecknade
som tandlös. Den framförde enbart
allmänna resonemang utan förmåga till
någon kritik.

Jag undrar om inte det som utrikesministern
beskrev på det sättet i själva
verket representerar ett välförhållande.
Att utrikesdebatten är uddlös innebär
ju att vi här i landet i fråga om utrikespolitiken
inom partierna är i mycket
överens. Det är en sak som vi faktiskt
skall vara tacksamma för.

Här upprepas gång på gång deklarationerna
i regeringsförklaringen om att
vår neutralitetspolitik skall definieras
som alliansfrihet i fred syftande till
neutralitet i krig. Det upprepas och upprepas
och kan tyckas vara banalt, men
jag tycker att det ligger ett värde i att
detta fastslås från alla partier åtminstone
någon gång om året.

Här sägs att vi bör handla så, att vi
inte ger upphov till förväntningar på
det ena hållet eller farhågor på det andra
för att Sverige i ett givet läge under
starkt tryck skulle kunna sluta upp på
ena sidan i fall av krig. Detta har också

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

upprepats och upprepats, men jag anser
att det är värdefullt, att vi en eller annan
gång om året kommer tillsammans
och också härvidlag upprepar vad vi
alla på det sättet är överens om.

Sådana här uttalanden får inte, såsom
Torsten Nilsson uttryckte det, anses
som »fallfrukt från regeringsträdet».
Nej, de representerar någonting annat
och någonting mycket viktigare och djupare.

Jag skall på denna punkt faktiskt instämma
med herr Hermansson, när han
säger att det inte får stanna bara med
alliansfrihet utan att vi naturligtvis skall
ingripa i utrikespolitiken, när vi finner
det befogat. Visst skall vi det, även om
det inte är säkert, att vi då bestämmer
oss för de linjer som herr Hermansson
företräder, men rent principiellt är
hans konstaterande riktigt.

Men vi skall göra det med en viss försiktighet,
därför att vårt land har skaffat
sig ett förtroendekapital i utrikespolitiska
sammanhang, ett förtroendekapital
som vi skall vara rädda om. Vi
skall använda vår goodwill, när vi anser
det riktigt, och vi har en goodwill
i de internationella sammanhangen.
Det kan vi konstatera. Vi vet att så
snart någonting skall göras, låt oss säga
inom FN, där det krävs att de som
agerar skall vara neutrala och objektiva,
så kommer Sverige i regel med.

Jag går tillbaka till den diskussion
som här har förts. Den gällde till exempel
u-hjälpen till Vietnam. Då det gäller
den stora u-hjälp som här måste komma
i fråga, menar jag att den skall ges för
sig på ett särskilt konto utanför den ordinarie
u-hjälpen. Med anledning av
den ståndpunkten frågade utrikesministern:
Är det för att det gäller kommunistiska
länder? Nej, naturligtvis inte
alls. Jag menar att vad vi skall göra
för Vietnam, så snart vi kan, inte får
leda därhän, att vi prutar av på de
ordinarie anslag vi har till u-hjälp så
att vi måste förändra de planer som vi
har därvidlag.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Vi skall över huvud taget inte blanda
in politiska bedömningar då det gäller
u-hjälpen. Den avser människor och det
kan vara fråga om befrielserörelser,
men vi ger inte u-hjälp för att stödja
någon viss politik utan för att hjälpa
där det verkligen finns behov och där
vi vet att hjälpen verkligen går till de
nödlidande. Detta är u-hjälpens huvudprincip.
Sedan tillkommer andra principer.
Någon gång, det gäller exempelvis
Etiopien, är det av tradition vi ger
ett visst land u-hjälp. Men även andra
omständigheter kan vara bestämmande.
Man vill exempelvis ha u-hjälpen
geografiskt koncentrerad av rent praktiska
skäl. Vi har, det vill jag särskilt
framhålla för folkpartiet, nog inte varit
så intresserade för u-hjälp till Sydamerika,
men detta beror endast på det
praktiska förhållandet att så få svenskar
verkligen behärskar spanska. Det rör
sig alltså om en språkbarriär som vi
vill slippa ifrån.

Utrikesministern sade att kritiken
mot regeringsdeklarationen var tandlös,
men jag får nog lov att instämma
med herr Hermansson ännu en gång
och framhålla att detta beror på regeringsdeklarationen
själv, eftersom den
inte innebär någon analys av de förhållanden
som beskrivs. Ett typiskt
exempel härpå är bedömningen av
Kommunistkinas ställning inom världspolitiken.
Utrikesministern talade beträffande
faran för ett atomangrepp om
de »två» supermakterna och menade
naturligtvis Förenta staterna och Sovjet.
Men han glömde att det finns en
tredje atommakt, nämligen Kommunistkina.
Det är klart att Kommunistkina inom
överskådlig tid inte kan få fram
nukleära vapen i så stor omfattning.
Det riskabla är emellertid att ett atomkrig
kan påbörjas, och då behövs det
inte så stor arsenal för att åstadkomma
obotliga skador.

Utrikesministern sade sig hoppas att
vi slipper ifrån ABM-systemet, eftersom
det är vansinnigt att lägga ned så myc -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ket pengar på något sådant. Se hur
amerikanarna nu planerar sitt ABMsystem!
De uppför det så, att de skyddar
sig mot både Pekingkina och Sovjet.
Det är värt att lägga märke till detta,
och det är också värt att observera
att Nixon under valkampanjen framhöll,
att amerikanarna visserligen inte
är beredda att släppa in Kommunistkina
i FN nu men att de förr eller senare,
och det verkade på Nixon som
han menade relativt snart, blir tvungna
att göra det.

Nej, vi är tvungna att räkna med
Kina som en maktfaktor och i sammanhanget
räkna med motsättningar
mellan Sovjet och Kommunistkina. Den
är naturlig, vilket jag framhållit från
den här talarstolen tidigare redan under
den tid då det inte förekom några
yttre konflikter mellan de båda staterna.
Nu har skärmytslingar ägt rum på
gränsen mellan Pekingkina och Sibirien,
men vi inser att det förr eller senare
måste bli allvarligare motsättningar där
borta av rent befolkningspolitiska skäl.

Å ena sidan har vi Kommunistkina
med en befolkning på just nu 710 miljoner
människor. Den kommer att öka
med 500 eller ännu troligare 600 miljoner
människor fram till sekelskiftet.
Var skall dessa 600 miljoner nya kineser
ta vägen? Ja, kineserna har sökt sig
söderut till Tibet, men där finns det naturhinder
som gör att man inte kan placera
mycket människor i området. Även
Indien ligger söderut, men där råder
överbefolkning. I Bortre Indien finns
det vissa möjligheter att placera en del
kineser, dock inte särskilt många. Ännu
längre bort ligger Australien, men det
lär väl dröja innan kineserna kommer
så långt. Japan har varit starkt överbefolkat
men har klarat sin befolkningssituation.
Där finns det dock inte något
livsrum för Pekingkina. Då återstår bara
Sibirien, där det för närvarande råder
ett befolkningsmässigt lågtryck.
Mellan Sibirien och Kina — som alltså
representerar ett mycket starkt befolk -

ningshögtryck — måste det komma till
en explosion.

Härtill kan läggas att det i Sibirien
till och med finns vissa avfolkningstendenser.
Människor beger sig därifrån.
Det är samma fenomen som vi i vårt
land möter i flykten från landsbygden.
I Sovjet har man uppmärksammat avfolkningen
i Sibirien, och under de senaste
veckorna har det därför drivits
propaganda för att få människor att
bosätta sig där. Jag förstår detta. Självfallet
känner man också i Kina till situationen.

Nå, men de ideologiska motsättningarna
mellan Kommunistkina och Sovjet?
Ja, man kan ju kalla det så om man vill.
Sovjet har gått in för en politik som säger
sig syfta till en fredlig samexistens,
och det är naturligt för ett industriland
som Sovjet. Kommunistkina däremot
har inga sådana intressen. Kina är alltjämt
ett u-land och kommer att så förbli
ännu i långa tider. I Sovjet säger
man att Pekingkina representerar en
småborgerlig nationalism, vilket kan
vara sant, och Kina säger å sin sida att
det i Sovjet håller på att uppstå en kapitalism
liknande den som fanns där
under tsarväldet.

När jag tittar i mina papper för att
se vad som kan vara värt att kommentera
ytterligare kommer jag naturligtvis
till Biafra. Nu har det emellertid redan
sagts en hel del om Biafra och jag skall
inte upprepa det. Jag anser det dock
vara väsentligt att något beröra det sätt
varpå denna fråga behandlades i utrikesutskottet.

Först fick vi i utrikesutskottet ganska
noggranna föredragningar, som dock
uteslutande gällde rent sakliga beskrivningar
av situationen i Biafra. När vi
sedan i utskottet kom till verklig
överläggning låg på vårt bord det förslag
som utskottsmajoriteten i dag har
presenterat här i kammaren. Vid det
utskottssammanträdet hade jag inte tillfälle
att resonera om denna fråga med
någon, inte ens med min partivän i för -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

sta kammaren. Utlåtandet låg emellertid
på bordet och majoriteten förklarade
att vi fick tillstyrka det eller låta bli.
Följden blev naturligtvis en reservation
från vår sida, eftersom tiden inte tillät
någon ordentlig behandling av frågan.

Det är givetvis ett önskemål att vi
har ett förtroendefullt samarbete i utrikespolitiken,
men då får man inte bära
sig åt så som den socialdemokratiska
majoriteten gjorde i utrikesutskottet.
Det kan hända att vad som där skedde
berodde på att vissa av de tongivande
socialdemokraterna inom utskottet
inte levt sig in i den praxis, som vi väl
haft i ett par decennier, nämligen att
då det gäller utrikespolitiken försöka
ta fasta på vad som förenar och inte på
vad som skiljer oss. Jag hoppas att vad
som nu hänt är en engångsföreteelse
och att vi skall komma tillbaka till det
gamla samarbetet.

En annan företeelse i samma riktning
som jag inte vill göra för stort
nummer av gäller frågan om erkännandet
av Nordvietnam, som inte i förväg
föredrogs i utrikesnämnden. Jag skulle
visserligen tro att man på regeringshåll
visste att det inte förelåg någon
meningsskillnad i denna fråga, men jag
tycker ändå att det är av värde att vi
även i sådana fall håller oss till de former
som är föreskrivna i svensk grundlag.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
dessa synpunkter. Något yrkande skall
ju inte ställas i detta sammanhang, men
jag kan meddela att jag beträffande högermotionen
kommer att rösta för utskottets
hemställan och i övrigt för reservationen.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det skulle ha varit frestande
att ge utrikesminister Torsten
Nilsson några repliker efter hans mer
än vanligt yviga och pratsamma anfö -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

randen i denna kammare. Efter vad han
tydligen ansåg vara något tråkiga inledningar
— han får väl i så fält räkna
sin egen regeringsförklaring som en
mycket tråkig första inledning — övergick
utrikesministern till att hålla långa
inte så roliga egna anföranden. Vårt
arbetsprogram är emellertid långt, och
jag skall därför motstå frestelsen att
replikera.

Låt mig först helt kort slå fast —vilket
ju alla är överens om och vilket
även utrikesutskottet framhåller i ett
utlåtande •— att vår neutralitetspolitik
är orubblig och beslutsamt bör hävdas.
Nu gäller det att diskutera några sidor
av dagens regeringsförklaring som närmast
sysselsätter sig med händelser och
problem under de senaste tolv månaderna.

Man kan inte annat än konstatera att
det finns en ganska överraskande lucka
i denna regeringsförklaring. Såsom herr
Wedén påpekade går regeringen inte
in på en så viktig fråga som den s. k.
Bresjnevdoktrinen, enligt vilken Sovjetunionen
för sig reserverar rätten att
inskrida närhelst enligt dess egen bedömning
den socialistiska utvecklingen
hotas i något socialistiskt land. Självfallet
är denna doktrin, som man alltså
inte bara hävdat i en given situation
utan också gör till en princip, en
ytterst allvarlig sak. Ingripandet i Tjeckoslovakien
var alltså inte bara ett enstaka
undantagsfall. Nej, det är fråga
om en huvudriktlinje för Sovjets politik
mot i första hand sådana länder som
Sovjetunionen själv betecknat som socialistiska.

Det är uppenbart att denna förklaring
i stor utsträckning kan ses som
en omldädning av Sovjetunionens förmenta
rättighet att inskrida närhelst
man anser sina säkerhetsintressen hotade.
Det bestämda hävdandet av denna
ståndpunkt är något av det mest
beklagliga som på länge har inträffat
inom europeisk politik. Sovjetdeklarationen
visar också att det är en sak

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

som man där fäster en avgörande vikt
vid. Man anser sig bl. a. kunna kräva
censurens återinförande i socialistiska
länder och en omläggning av den inre
ekonomiska politiken.

Är det inte uppenbart att detta är
en politik som strider mot folkens självbestämmanderätt?
Jo, det vill väl ingen
bestrida. Men den svenska regeringen
bedömde situationen i augusti, sedan
Bratislavaöverenskommelsen hade ingåtts
och innan invasionen i Tjeckoslovakien
började, på ett helt annat
sätt. Hur ljusblå och verklighetsfrämmande
ter sig inte regeringens bedömning
av förhållandena i Östeuropa vid
denna tidpunkt! Man ursäktade då i
olika uttalanden, t. ex. den 6 och 7 augusti
och den 17 augusti — alla sålunda
före invasionen — Sovjets militära
påtryckningar och krav, vilka var helt
oförenliga med självbestämmanderätten.

Utrikesminister Torsten Nilsson har
gjort gällande att regeringen vid denna
tidpunkt sade klart ifrån, men det
är ett minnesfel eller ett fel av annat
slag. Herr Erlander framhöll vid presskonferensen
den 6 augusti att enligt
hans mening Sovjet, när man marscherat
med sina trupper och framfört sina
krav, följt de riktlinjer som redovisats
i den gemensamma Kosygin-Erlanderska
förklaringen i Stockholm en
knapp vecka tidigare. Och utrikesminister
Torsten Nilsson sade att läget
i Tjeckoslovakien inte hade hlivit så
dåligt.

Nu frågar utrikesministern: Vad skulle
vi ha gjort? Ja, först och främst är
det, som herr Wedén redan nämnt, lätt
att peka på vad regeringen inte skulle
ha gjort. Om regeringen verkligen vill
hävda folkens självbestämmanderätt
skulle den väl inte under augusti —
mellan offentliggörandet av Bratislavaöverenskommelsen
och invasionen —
flera gånger ha trätt fram och ursäktat
Sovjets beteende. Regeringen skulle
inte ha sagt att dessa påtryckningsåtgärder
och krav på censur var över -

ensstämmande med en förklaring om
självbestämmanderätt. Men det gjorde
regeringen. Vi har ännu inte fått någon
motivering till detta handlingssätt från
utrikesministern. Måhända kan en sådan
lämnas senare i kväll, om utrikesministerns
partivänner vill underrätta
honom om att jag efterlyser ett besked
på denna punkt, som han slingrade sig
ifrån under diskussionen med herr
Wedén.

Utrikesministern var i dag mycket
illa trängd när han här tog upp denna
sak till ingående behandling. Att han
så gjorde överraskade mig. Han sade:
Herr Wedén kan inte bestrida att jag
uttalade att man borde följa utvecklingen
i Tjeckoslovakien med stor uppmärksamhet.
Och utrikesministern verkade
riktigt stolt över dessa statsmannaord,
över att han i alla fall sagt att
utvecklingen borde följas med uppmärksamhet.
Fram till den aktuella tidpunkten
hade ju ingenting inträffat som
stred mot självbestämmanderätten.

Jag kan inte göra någon annan kommentar
än den, att nog är det mycket
roligt detta utrikesministerns demonstrerande
av sina visa statsmannaord
om »följande av utvecklingen» — förfärligt
roligt. Nog har Torsten Nilsson
infört ett drag av lustighet i en eljest
allvarlig debatt när han på detta sätl
försöker framträda som den store utrikespolitikern
som visserligen ursäktai
det sovjetryska beteendet men som sedan
säger: »Vi måste med uppmärksamhet
följa utvecklingen.» Ett verkligt
statsmannaord!

Diskussionen gäller emellertid i dag
inte närmast dessa ting, utan i stället
frågan om varför dagens regeringsförklaring
helt förbigår Bresjnevdoktrinen,
detta Sovjetunionens fasthållande vid
en interventionsrätt av angivet slag.
Sveriges folk och riksdag får inte veta
om regeringen delar uppfattningen att
Sovjets hävdande av denna interventionsrätt
är ett ytterst oroande och allvarligt
inslag i den europeiska politi -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

ken och att det står i klar strid mot
folkens självbestämmanderätt. Om man
anser detta och betraktar det som en
viktig sak, borde regeringen inte ha gått
förbi den i sin deklaration.

För någon stund sedan sade utrikesministern
att han har ju tidigare talat
om folkens självbestämmanderätt, bl. a.
i FN. Javisst, men den inledande förklaringen,
närmast en översikt över viktiga
sidor av utrikespolitiken under det
senaste året, innehåller inte bara sådana
saker som utrikesministern inte talat
om i FN eller annorstädes. Principen
är att man här lägger fram ett urval
av saker som regeringen anser vara väsentliga
för bedömningen av utgångspunkterna
för Sveriges, vissa andra länders
och FN:s politik. Då bör man inte
gå förbi något av avgörande intresse
för de internationella relationerna som
denna Bresjnevdoktrin dock är.

Herr talman! På tal om den tragiska
Nigeria—Biafra-konflikten hänvisar regeringen
till uttalandet av president
Nixon om att den amerikanska regeringen
önskar göra en klar åtskillnad
mellan den moraliska förpliktelsen att
tillgodose humanitära behov och inblandning
i andras inre politiska angelägenheter.
Det är utan tvivel en viktig
synpunkt. Men när det gäller att motverka
fortsatta strider, bl. a. bombanfall
med ödesdigra verkningar för civilbefolkningen,
eller att motarbeta rasförtryck
-— uppenbart skrämmande och
sedan lång tid pågående — uppstår inte
sällan gränsfall, där man finner det
vara av internationell betydelse att försöka
bromsa en ödesdiger utveckling,
som f. ö. på lång sikt kanske kan medföra
risker för världsfreden.

Det är mot denna bakgrund som man
inom Förenta Nationerna med svenska
regeringens samtycke och godkännande
har diskuterat sådana frågor som
Sydafrikas raspolitik och Portugals kolonialpolitik,
även om man efter mycket
formalistiska resonemang kanske skulle
kunnat hävda att dessa saker ligger

Utrikes- och handelspolitisk debatt

utanför sådant som kan sättas på dagordningen.
Jag tror inte att en sådan
formalism skulle vinna några sympatier
här i landet, och regeringen vill nog
inte hävda detta. Då får man naturligtvis
fråga sig, om det inte i Biafrakonflikten
föreligger ett sådant fall. Kalla
det gärna ett gränsfall, men det är ett
fall där utomordentliga lidanden för
stora grupper av civilbefolkningen blir
följden av de pågående striderna, på vilka
man inte kan skönja något slut. Det
är ett fall där risker av allehanda slag
uppkommer och där det därför måste
framstå som ett humanitärt och allmänt
internationellt intresse att allt göres
som göras kan för att bromsa en ödesdiger
utveckling och främja stridernas
upphörande. Det är alldeles klart, herr
talman, att frågan om vapensändningarna
då kommer att tränga sig fram.
Om inte vapenleveranser gjordes med
vissa regeringars goda minne, skulle de
vapensändningar som kanske i alla fall
kom till stånd inte möjliggöra så omfattande
strider som de vilka människorna
i Biafra och i någon mån i Nigeria
har fått uppleva.

Som alla vet levereras vapen inte
minst från Sovjetunionen och Storbritannien.
Men där föreligger den skillnaden
att enligt officiella brittiska förklaringar,
vilkas riktighet såvitt jag vet
inte på något allvarligt sätt har bestritts,
förekommer inga brittiska piloter, inga
brittiska bombplan och inga brittiska
bomber i dessa strider Nigeria—Biafra,
medan däremot sådana stridsmedel från
annat håll sänts i ganska riklig omfattning.

Det förefaller mig som om det i ett
sådant läge fanns mycket starka skäl
att söka motverka såväl de vapenleveranser
som sker med vissa regeringars
samtycke som de andra, vilka går genom
den internationella vapenhandeln. Nog
är det därför angeläget, herr talman, att
Sverige, helst tillsammans med övriga
nordiska länder, försöker motarbeta
dessa vapenleveranser. Just vårt land,

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

vars regering anser sig ha gjort så mycket
för att hålla vår egen vapenexport
under en viss kontroll av hänsyn till
att man inte vill öka stridsaktiviteten på
olika håll i världen, borde kanske känna
en förpliktelse att aldrig släppa detta
grepp. Allt som göras kan för att motverka
vapenleveranserna måste göras.

Hittills har det inte ansetts möjligt att
föra upp Biafrakonflikten inför Förenta
Nationerna, men det är väl uppenbart
att en situation kan ändras, och därför
bör man inte slå sig till ro med att den
är hopplös. Den norske utrikesministern
har i ett tal visat — såsom finns antytt
i reservationen och som även herr Wedén
och utrikesministern har diskuterat
— en mera dynamisk inställning till
spörsmålet om FN:s arbetsmöjligheter.
Utan att direkt ange någon lösning har
han ställt frågan, om man inte borde bereda
Förenta Nationerna ökade möjligheter
att verka i sådana fall där organisationen
hittills har haft svårigheter.
Vad svarar utrikesminister Torsten Nilsson
på detta? Han säger att herr Lyng
inte har kommit med några konkreta
förslag, så tills vidare är det ingenting
att ta på. Det är en något ointresserad
axelryckning herr Torsten Nilsson består
sin norske kollega. Kanske hade det
varit mera naturligt om han hade sagt:
»Visserligen finns det för närvarande
inga konkreta förslag, men jag håller
helt med herr Lyng om att vi verkligen
bör anstränga oss till det yttersta för att
se om vi inte kan finna åtminstone några
konkreta möjligheter för FN att agera,
möjligheter som kanske går något utöver
vad som hittills har betraktats som
tänkbart.» Får jag erinra om att när det
gäller Sydafrika och Portugal håller
man — som jag nämnde — inte så strikt
på en del mera formalistiska gränsdragningar.

Utrikesutskottets socialdemokratiska
majoritet vill emellertid inte vara med
om några uttalanden om försök att
åstadkomma positiva åtgärder för att

minska vapenleveranserna och främja
utsikterna till fred i Biafra—Nigeria. Utskottsmajoriteten
säger att förutsättningar
saknas för en utveckling varigenom
man skulle sätta stopp för vapenleveranserna
till Nigeria, inklusive Biafra
Ja, det är möjligt. Men för det första
kan man alltid försöka, och för det andra
kan det väl räcka en bit om leveranserna
visserligen inte stoppas men ändå
minskas väsentligt. Om man t. ex. kunde
minska tillförseln av bombplan, bomber
och piloter till planen skulle åtskilligt
vara vunnet även om en del andra vapen
strömmar till.

Utskottsmajoriteten säger vidare att
det är fara för att den humanitära hjälpen
skulle kunna komma i svårigheter
om man vidtog åtgärder för att begränsa
vapentillförseln till Nigeria och Biafra.
Jag vill då först och främst erinra om
att utrikesministern nyss talade om att
Nigeria skulle reagera därest man försökte
hindra vapentillförseln till den federala
regeringen i Nigeria. Det har inte
varit tal om att hindra vapentillförseln
endast till själva Nigeria, utan det skulle
gälla bägge parter, både den federala
Lagosregeringen och de styrande i
Biafra.

Fråga är om utskottsmajoriteten har
tillräckliga skäl för påståendet att det är
stor risk för att den humanitära hjälpen
förhindras om en utanförstående stat
vidtar åtgärder genom vilka man söker
minska vapentillförseln åt bägge hållen.
Om de nordiska länderna fick till stånd
en aktion kring vilken ett ganska stort
antal stater kunde samla sig, undrar jag
om den federala Lagosregeringen skulle
välja att ta en strid med en sådan internationell
opinion och ytterligare försvåra
humanitär hjälp. Jag tror att
världsopinionen skulle resa sig mot en
sådan hållning och att det därför är en
överdriven ängslan när man nu vill avstå
från åtgärder för att begränsa vapentillförseln
med motiveringen att Lagosregeringen
kan svara med hinder för

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

de humanitära åtgärderna, ett slags utpressningspolitik
med många människors
liv såsom ett inslag.

Herr Wahlund har redan påpekat att
enligt reservanternas mening hemföll utskottsmajoriteten
åt ett något egendomligt
och ovanligt förfaringssätt genom
att inte låta oss i utskottet diskutera denna
fråga innan vi tog ställning. När vi
skulle börja diskutera presenterades ett
utkast till yttrande -— det lär ha funnits
två alternativa utkast, det ena skulle
användas om vi var snälla och det andra
om vi inte var snälla. Utrikesutskottet
bör nog återvända till sådana metoder
för frågornas handläggning som överensstämmer
med traditionen sedan gansga
många årtionden.

Herr talman! Låt mig tillägga att naturligtvis
är det som sker i södra Sudan
också en tragisk situation av skrämmande
proportioner. Även här aktualiseras
frågan om vapenleveranser; det tycks
till stor del vara från Sovjetunionen som
t. ex. flygplanen kommer.

Vi får inte vänja oss vid att anse som
mindre allvarliga de fall där den förtryckande
och den förtryckta parten råkar
ha samma hudfärg. Ett samlat nordiskt
initiativ för att få slut på vapenleveranserna
även till Sudan skulle vara värt att
övervägas.

Herr talman! .lag hade tänkt att närmare
gå in på frågan om Nordek. Jag är
emellertid tveksam huruvida det är
lämpligt att vid denna tid på dagen
göra det — jag hoppas få tillfälle
att återkomma till den senare. Får jag
nu framhålla bara ett par synpunkter.

Det gäller här en plan för en radikal
utvidgning av samverkan i Norden på
det ekonomiska området med en tullunion
som en av grundpelarna. Det har
frågats: Varför en tullunion — vi har
ju redan genom EFTA en fri marknad
för handeln med industrivaror? Svaren
är bl. a. följande:

1. Vi måste ändå i längden harmonisera
våra tullsatser för att vi inte

Utrikes- och handelspolitisk debatt

skall få en snedvridning av handeln,
och då finns det starka skäl att söka
åstadkomma denna harmonisering just
genom tillskapandet av en tullunion.

2. En gemensam marknad fungerar
bäst om gemensamma regler och institutioner
skapas. Det räcker inte att bara
ta bort direkta hinder för handeln.
Samverkan i fråga om andra ting —
inte minst på jordbrukspolitikens område
men även beträffande en del av
den ekonomiska lagstiftningen, kapitalrörelser
och nyetableringsrätt — förutsätter
en preferensbehandling inom
Norden, som knappast rimmar väl med
GATT-reglerna och andra bestämmelser,
såvida vi inte har en sammanslutning
av tullunionens radikala karaktär.

3. Fördelarna utåt av en gemensam
handelspolitik kan knappast till fullo
uppnås om vi inte har en gemensam
tullpolitik inom en tullunions ram.

På jordbrukets område saknas förutsättningarna
för en gemensam marknad,
så länge vi inte kommit in i EEC
med dess omfattande reglering. Men
det krävs naturligtvis speciella överenskommelser
— låt vara med till en
början begränsad räckvidd — beträffande
vissa preferensbestämmelser, särskilt
till Danmarks förmån, när det gäller
leveranser av de livsmedelskvantileter
som behöver importeras till Sverige
och de andra nordiska länderna.
Det torde emellertid knappast bli fråga
om någon exklusiv rätt för Danmark
att fylla detta importbehov till hundra
procent. Här uppkommer olika förhandlingsfrågor
både beträffande kvantiteter
och de priser till vilka importen i
så fall skall betalas.

Herr talman! Jag vill särskilt understryka
vikten av att man håller fast
vid riktlinjen att ingen folkgrupp skall
behöva förlora på Nordeks förverkligande.
Tvärtom skall varje folkgrupp
— således även jordbrukarna här i Sverige
— få sin andel av den gemensamma
vinsten av Nordek. Jag uppmanar

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

regeringen att något effektivare än hittills
söka lugna den svenska jordbrukaropinionen
på den punkten, där jag
knappast tror att det finns några delade
meningar. Det är alldeles klart att
en sådan deklaration från regeringens
sida också måste — kanske relativt
snart — följas av konkreta åtgärder till
jordbrukets förmån.

På många håll anser man att det är
fara i dröjsmål. Jag delar den uppfattningen,
men jag tycker att man bör erkänna,
att sedan statsministrarna och
andra politiker träffades i maj i Köpenhamn,
så har arbetet på att klargöra
problemställningarna bedrivits
med stor energi. Det har inte varit fråga
bara om utredningar, utan det har
varit ett inslag av förhandlingar, som
ämbetsmännen skött i nära kontakt med
regeringarna. Jag vill gärna upprepa
vad jag sade i Nordiska rådet, nämligen
att regeringarna och deras medhjälpare
utfört ett mycket energiskt och skickligt
arbete, som svårligen kunde ha gått
fortare. Den 15 juli har nu satts som
det datum, vid vilket ämbetsmännen
skall ha utarbetat ett traktatutkast. Detta
arbete sker i kontakt med regeringarna
och med ett växande inslag av förhandlingar.
Det finns, såvitt jag kan
se, inga möjligheter att klaga på den
takt i vilken arbetet bedrivs.

Tvärtom måste man konstatera att
takten är långt snabbare än vi har varit
vana vid tidigare i Sverige.

Nu återstår naturligtvis det viktigaste,
nämligen själva uppgörelsen. Det
är begripligt om ingen regering kan
binda sig i förväg på de avgörande
punkterna; det måste ske genom en
stor samlad uppgörelse. Någon gång i
vinter hoppas jag att ledande regeringsledamöter
skall sammanträda och träffa
denna stora uppgörelse om bl. a.
jordbrukspolitiken, om tullsatsernas
höjd för järn, stål, plast m. m., om
storleken av de kapitalströmmar som
''kall organiseras och som går utöver

en i stort sett fri kapitalmarknad och
om en del andra saker.

Herr talman! Jag skulle gärna se att
Tage Erlander kom med bland de förhandlare
som någon gång under den
kommande vintern skall ta ställning till
detta. Hans auktoritet måste väl efter
hans 23 år på statsministerposten anses
bestå ett avsevärt antal månader
och ge honom möjlighet att fullfölja
ett med stort intresse påbörjat arbete.
Men strängt taget, herr talman, är det
ju inte min uppgift att ge råd till en
framtida socialdemokratisk regering,
om vars sammansättning man inte ens
vet något närmare.

Något som naturligtvis måste betonas
är att Nordek inte bör hindra utan
snarare underlätta EFTA-staternas inträde
i EEG. Det måste finnas handlingsfrihet
för varje enskild nordisk
stat därvidlag. Men man kan kanske
hoppas att staterna ute i Europa vid
förhandlingar om EEC:s utvidgning —
t. ex. om fem, sex år då Nordek, hoppas
jag, fungerar med full kraft — skall
finna det naturligt att medverka till en
ordning som medger ett nordiskt inträde
i EEC, i varje fall för Danmarks,
Norges och Sveriges vidkommande, och
speciella arrangemang för Finland, på
sådana betingelser att Nordek kan bestå.
Benelux är ju en livskraftig organisation
inom EEC, och Nordek bör
också kunna vara det, med vanliga reservationer
om bevarande av neutralitetspolitiken
i Sverige och naturligtvis
även i Finland.

Nordek bör inte ses bara som en väg
till snabbare standardhöjning i Norden.
Nordek bör också ge oss ökade resurser
för hjälp åt u-länderna och större
möjlighet att göra vår stämma hörd till
förmån för en internationell utveckling
som främjar det ekonomiska framåtskridandet
i världen genom en friare
handel. Kanske vågar man hoppas
att en sådan utveckling skall ge den
demokratiska synen ökat inflytande vid

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

vissa internationella förhandlingar, vilket
LO-organisationerna i Norden nyligen
uttryckt så, att en förstärkning
av de samhällsalternativ som de nordiska
länderna nu utgör skulle komma
till stånd.

Man har frågat om Nordiska rådets
session för en månad sedan innebar
något framsteg i fråga om Nordek. Jag
tror nog att den i viss mån gjorde det.
Regeringarna fick bekräftat att de har
ett starkare stöd från sina parlament
än de kanske räknat med, och regeringarna
kunde efter personliga kontakter
med varandra ge uttryck för en
klart positiv inställning, även om slutförhandlingarna
om själva den stora
uppgörelsen ännu inte börjat. Att regeringarna
åtog sig att till den 15 juli ha
slutfört det utrednings- och förhandlingsarbete
jag tidigare berört är sannerligen
också uttryck för en allmänt
positiv inställning.

Till sist, herr talman, en enda kort
kommentar till regeringens uttalande
om u-landshjälpen. Regeringen hänvisar
till det nya internationella sockeravtalet
i höstas. Detta avtal håller sockerpriset
vid import till Sverige uppe
vid ungefär det dubbla jämfört med
priset på världsmarknaden under senare
år.

Med vemod måste regeringen tänka
tillbaka på diskussionen år 1966, då
man lovade Sveriges folk starkt sänkta
genomsnittspriser på socker med hänvisning
till att växande kvantiteter socker
skulle importeras till Sverige till
de oerhört låga priser som då noterades
på världsmarknaden. Från oppositionen
påpekades att om regeringen
ville stödja u-länderna genom att betala
sådana sockerpriser som t. ex. Förenta
staterna och Storbritannien helt
frivilligt gjorde, fanns inte utsikter till
annat än en mycket begränsad vinst.

Detta vårt tal hjälpte inte. På regeringshåll
och i den socialdemokratiska
pressen hade man tydligen tänkt sig

Utrikes- och handelspolitisk debatt

att infria sina stora löften till konsumenterna
genom att fortsätta att betala
u-länderna orimligt låga priser för socker,
av storleksordningen 30—35 öre
per kg.

Nu har regeringen tydligen kommit
på bättre tankar, och det hälsar jag
med tillfredsställelse. Man accepterar
en överenskommelse beträffande prisnivån
av ungefär det slag som den
tidigare engelsk-amerikanska politiken
innebar. Borta med vinden är tanken
på stora prissänkningar på socker i
Sverige med hjälp av orimligt låg betalning
till u-länderna och deras under
bekymmersamma förhållanden levande
människor.

Jag hoppas, herr talman, på en vidare
positiv utveckling av regeringens
u-landspolitik, där man också tar den
konsekvens som herr Wedén tidigare
berörde: endast om man ger en tillräckligt
vid ram för det samlade ulandsstödet
från svensk sida kan man
samtidigt uppfylla önskemålen att genomföra
en omfattande hjälp till Vietnam
och dess lidande folk och ändå
fortsätta att kraftigt utveckla hjälpen
till u-länderna på andra håll i världen.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! I denna debatt och som
bakgrund till några reflexioner kring
regeringsdeklarationen kan det vara
motiverat att än en gång konstatera, hur
det utrikespolitiska intresset i vårt land
fördjupats under de senaste åren.

Vår tidigare benägenhet att i den egna
trånga vrån här uppe i Norden isolera
oss känslomässigt och utrikespolitiskt,
i stort sett obekymrade om utvecklingen
på världsscenen, har nu ersatts av en
stark känsloinlevelse i det internationella
skeendet. Visst finns fortfarande i
vårt land många — kanske alltför många
— som upplever de egna näraliggande
problemen som de enda reella och väsentliga,
men flertalet av oss, och det
gäller framför allt ungdomen, känner

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

sig moraliskt skyldiga att ta ställning
även till det som sker utanför våra gränser.
Och vi gör det på ett sätt som för
bara något tiotal år sedan skulle ha förefallit
alldeles otänkbart.

Det är i dag en politisk realitet att
vida kretsar i den svenska opinionen
vägrar att låta sig isoleras från den internationella
händelseutvecklingen. Kravet
på solidaritet begränsas inte längre
till vårt eget territorium; det har fått en
påtagligt internationell räckvidd.

Man kan emellertid fråga sig, om det
nya intensiva intresset för vad som sker
utanför våra gränser motsvaras av ett
lika starkt begär att skaffa sig underlag
och kunskaper för de engagerade uttalanden
och krav på insatser och reaktioner
— negativa eller positiva — från
vårt lands sida som görs. Jag har tidigare
här i kammaren ställt den retoriska
frågan, om de nyhetsförmedlare och
opinionsbildare, som i hög grad bidragit
till de enskilda människornas starka inlevelse
i vad som sker ute i världen, är
och har varit medvetna om sitt ansvar
för att förmedlingsverksamheten utövas
objektivt och med respekt för fakta där
sådana går att konstatera. Jag har påstått
och påstår fortfarande att massmedias
strävanden att skapa effekt och
affekter och att bilda opinion ofta har
lett till en starkt subjektiv och ensidig
förmedlingsverksamhet som har bortsett
från utrikespolitiska realiteter. Opinionsbildningen
kan därigenom på lång
sikt vara ägnad att skada inte bara de i
och för sig riktiga och goda syften som
den eftersträvar utan också vårt lands
intressen. Detta understryker kraftigt
regeringens eget ansvar för utrikespolitisk
information och faktaspridning.

Om man jämför den regeringsdeklaration
som nu ligger på riksdagsledamöternas
bord och de deklarationer vi haft
de senaste åren med de regeringsdeklarationer
som östen Undén presenterade
under sin tid som utrikesminister finner
man påfallande olikheter. Det kan
bero på Östen Undéns kritiska, låt mig

säga juristpräglade formuleringsförmåga,
men det kan naturligtvis också bero
på att trycket från den utrikespolitiskt
aktiva opinionen har framtvingat hänsynstaganden
som i sin tur har påverkat
både innehåll och formuleringar i deklarationerna.

Men oavsett motivet är dagens regeringsdeklaration
synnerligen allmänt
hållen. Formuleringarna saknar i många
hänseenden den precision som man borde
kunna förvänta sig i ett aktstycke,
vilket noggrant kommer att studeras av
omvärldens diplomater för vidare befordran
och åberopande i skilda internationella
sammanhang.

Det förekommer visserligen i deklarationen
— det skall jag inte bestrida —
klara uttalanden som man hälsar med
tillfredsställelse. Men anknytningen till
konkreta utrikespolitiska situationer är
ibland så lös, att preciseringarna förlorar
en stor del av sitt värde.

Ingressens påminnelse om raket- och
rymdforskningens landvinningar och
hänvisningarna till den mänskliga skaparkraftens
förmåga att som det heter
lägga nya världar under människans
kontroll är säkerligen nyttiga i ett sådant
här sammanhang. Slutsatsen att
vetenskapliga och tekniska framsteg förändrar
den internationella miljön och
påverkar staternas inbördes förhållanden
skall heller ingalunda bestridas.
Men jag tycker att visionerna om en ny
och förändrad värld kräver en samtidig
påminnelse om att de mänskliga krafter
som styr eller tror sig kunna styra frarntidsutvecklingen
inte har förändrats i
takt med tekniken. De nya världar som
öppnar sig kommer att vara befolkade
av i stort sett människor av samma slag
som det förflutnas. Precis som i dag
kommer dessa människor att ge uttryck
för sina egoistiska, kortsiktiga strävanden,
för individuella eller kollektiva
aggressiva tendenser, som tar sig uttryck
i motsättningar folk och länder
emellan, i konflikter och i sista hand
våldshandlingar.

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

Jag citerar: »Det nationella intresset
som alltjämt styr staternas utrikespolitik
har med logisk nödvändighet fått eu
vidare mening.» Detta är förvisso riktigt
liksom att det i dag inte bara gäller
att skydda de egna gränserna och att
förbättra den egna handelsbalansen utan
också att låta ansträngningarna gälla
skyddande av freden långt bortom våra
gränser. Sådana strävanden från vår
sida motsvaras också av ett ökat beroende
av andra staters nationellt betinga<de
intressen.

De breddade perspektiven har inte
uteslutande positiva konsekvenser. De
ställer större krav än tidigare på en målmedveten,
realistisk och ansvarsmedveten
utrikespolitik. Inom den begränsade
ram som står till ett litet lands förfogande
måste utrikespolitiken bidraga
till att hävda våra egna trygghetsbehov
och våra egna nationella intressen i den
vidare krets av nationer där vi nu med
.eller mot vår vilja har fått se oss indragna.

Samtidigt som vi på det internationella
planet försöker fullfölja de strävanden
hos den västerländska demokratin,
som majoriteten av vårt folk omfattar,
har inom vårt eget land menings,
riktningar i allt större utsträckning börjat
göra sig gällande, vilka inte bara
ifrågasätter dessa värderingar utan också
öppet förklarar sig redo att om så
behövs tillgripa våld för att förändra
bestående samhällssystem. Denna motsägelse
mellan å ena sidan vår demokratis
strävanden att motarbeta våld och
garantera fred och å andra sidan strömningar
inom denna demokrati, vilka är
beredda att legitimera våldet, kan man
inte bortse ifrån när man gör utrikespolitiska
bedömningar.

Våld är och förblir våld, vilka motiv
som än åberopas för dess användning
för att åstadkomma en förändring av det
bestående. De makter som med våldsmedel
inkräktar på andra staters suveränitet
och oberoende brukar alltid veta
.att till stöd för sina åtgärder åberopa

Utrikes- och handelspolitisk debatt

bevekelsegrunder som de anser berättiga
angreppen moraliskt sett. Vi har
kommit, brukar det heta från dessa makter,
för att befria undertryckta folk. Nationella
frihetsintressen och sociala rättvisekrav
har i alla tider fått motivera
omstörtningsåtgärder och revolutioner.
Det kan inte anses ingå i vår utrikespolitik
att bedöma och värdera styrkan
av eller det berättigade i sådana argument;
en helt annan sak är att enskilda
människor eller grupper av människor
i vårt land själva efter måttet av inhämtade
uppgifter försöker ta ställning till
vad som sker. Om vårt land som sådant
skulle engagera sig i sådana konflikter
runt om i vår oroliga värld och med
skattemedel eller på annat sätt finansiera
eller stödja så kallade frihetsrörelser
av olika slag i deras kamp, skulle
detta kunna få oöverskådliga konsekvenser
för oss och stå i klar strid mot
hittills vedertagna utrikespolitiska
grundprinciper.

Jag vill understryka denna uppfattning,
inte minst med hänsyn till den
debatt som förts tidigare här i dag. Jag
tycker det är glädjande att alla demokratiska
partier nu i varje fall tycks
vara helt ense i detta hänseende.

Herr talman! Regeringsdeklarationen
pekar på den oro, de motsättningar och
de förvecklingar med eller utan användning
av vapen, som kännetecknar
världsläget. Men deklarationen saknar
i viss utsträckning realistiska analyser
av konflikterna och av de spridningsrisker
som de för med sig. Den kan inte
sägas ge den samlade utrikespolitiska
beskrivning av världsläget bedömt från
vår horisont som borde ha ingått i en
utrikespolitisk deklaration avsedd att
inte bara debatteras i riksdagen utan
också utgöra underlag för studier av ett
av den internationella utvecklingen intresserat
folk som vårt. Herr Ohlin har
pekat på vissa brister. Det finns många
andra. Trilogin Kina, Sovjet och USA
saknas helt, splittringarna inom Warszawapakten
saknas helt, gränstvister -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

na, frågan om Västtyskland och Östtyskland
saknas helt, och över huvud
taget saknas de breda utrikespolitiska
bedömningar som jag menar borde ha
ingått i en sådan här deklaration. Den
är på något sätt överslätande och förbigår
alltså väsentligheter. Man tycker
sig, herr talman ■— men jag kanske är
orättvis — i denna utrikespolitiska deklaration
som i så många andra spåra
uppfattningen att Sverige kan stå utanför
världskriser och konflikter, att vi
även i fortsättningen skall kunna studera
världshändelserna från vår plats
här uppe på världsteaterns andra rad,
att vi med andra ord intar en särställning
i förhållande till staterna i övrigt
och att vi utan nämnvärda risker för
vår egen trygghet och ekonomi kan fortsätta
att fungera som världssamvetet
nummer ett.

Jag har här understrukit regeringens
ansvar för fullständig information om
utrikespolitikens realiteter. Ju mer utrikespolitiskt
intresserad den allmänna
opinionen blir, desto större krav kommer
den opinionen att resa på att få påverka
utrikespolitikens innehåll. Därmed
ökar också behovet av kunskaper i
allmänhet och om svensk utrikespolitiks
uppgifter och begränsningar i synnerhet.

Sådan informationsverksamhet är besvärlig
dels därför att våra möjligheter
att direkt styra eller påverka den internationella
utvecklingen är — i den mån
den över huvud kan påverkas av oss —
utomordentligt små, dels därför att på
det utrikespolitiska fältet moraliska värderingar
inte sällan står i konflikt med
politiska realiteter och på sikt kanske
också med våra egna intressen. Just därför
måste upplysningsverksamheten inriktas
på att göra klart för såväl opinionsbildare
som den allmänna opinionen,
vilka konsekvenser som kan inträda,
om svenska utrikespolitiska ståndpunktstaganden
grundas på våra egna
värderingar av vad som sker ute i världen,
med konsekvenser för oss själva i

första hand och i andra hand för våra
möjligheter att påverka händelseförloppet
i önskvärd riktning och att ge stöd
och hjälp åt dem som kan behöva det.
På det utrikespolitiska fältet kan strävan
efter att vilja väl försvåra eller fördärva
möjligheterna att praktiskt åstadkomma
det vi vill. Svenska bojkottåtgärder
— fullt naturliga utslag för vårt avståndstagande
eller vår avsky gentemot
maktövergrepp eller våldsregimer på
olika håll — kan få konsekvenser rakt
motsatta dem vi eftersträvar. Det kan
rent av bli ett stöd för regimer som vi
vill komma åt. Det finns därför, herr
talman, anledning att med tillfredsställelse
hälsa deklarationens klara uttalanden
om att ekonomiska eller handelspolitiska
sanktioner mot andra länder
för vår del endast bör ifrågakomma, då
de kan grundas på av FN:s säkerhetsråd
antagna resolutioner.

Jag tycker att deklarationens påvisande
av, som det heter, utrikespolitikens
»särdrag i förhållande till inre
angelägenheter» också är värdefullt
liksom erinran om att utrikespolitikens
särskilda hänsynstaganden kan
leda till att i och för sig önskvärda
åtgärder »kan böra anstå eller avvisas».

Men deklarationens slutsats att grundlagen,
för att underlätta redovisningen
av de komplicerade avvägningar som
det här kan bli fråga om, har föreskrivit
»förtroliga samrådsförfaranden mellan
regering och riksdag» får i detta
sammanhang en klart självironisk innebörd.
Grundlagens föreskrifter i detta
hänseende har ju som vi vet alltför ofta
inte utnyttjats.

Att regeringens handlande i utrikespolitiska
frågor, liksom också i inrikespolitiska,
i sista hand är underkastat
den enskilde väljarens granskning
är självklart och behöver inte påpekas.
Den växelverkan mellan statsmakter
och väljare som deklarationen apostroferar
är alltså en politisk realitet, men
den understryker ytterligare statsmakternas
skyldighet att inte bara upplysa

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

och redovisa fakta utan också, och jag
säger detta eftersom det här gäller för
vårt land väsentliga frågor, att ta och
bära ett klart eget ansvar även när väljaropinionens
kritik skulle kunna få
inrikespolitiska konsekvenser.

Här, liksom på det försvarspolitiska
fältet, är de politiska avvägningsproblemen
ofta komplicerade och svåröverskådliga.
Den demokratiska regeringen
har å ena sidan att anpassa sig efter
den opinion som utgör dess regeringsunderlag
och skapar förutsättningar för
dess existens, men å andra sidan har
den ett egetansvar för landets trygghet
och oberoende, ett ansvar som kommer
till uttryck i konkreta försvars- och utrikespolitiska
ställningstaganden. Det
ansvaret måste kunna vara överordnat
mer eller mindre tillfälliga politiska
meningsyttringar. En långtgående följsamhet
till tid efter annan varierande
opinioner skulle, som också understryks
i moderata samlingspartiets motion, försvåra
våra möjligheter att driva den
fasta och konsekventa utrikespolitik
som utgör en nödvändig förutsättning
för omvärldens förtroende och för att
vår neutralitet skall kunna bli respekterad
vid konflikter. Finner regeringen
det svårt att vinna allmän förståelse
för sitt handlande får den ta konsekvenserna
härav och inte anpassa handlandet
efter sina inrikespolitiska farhågor.

Jag syftar, herr talman, som flertalet
väl har förstått bl. a. på regeringens erkännande
av Nordvietnam i början på
året. Det är inte erkännandet i och
för sig som jag kritiserar utan tidpunkten
och sättet för regeringens beslut.
Det tillkom som en eftergift åt grupper
i samhället som i första hand ville
rikta ett slag mot Förenta staterna och
kan inte förväntas leda till några påvisbara
positiva konsekvenser för vare
sig Nordvietnam eller fredens sak.

Jag upprepar, herr talman, att ett
lands utrikespolitik har till uppgift
att tillvarata landets intressen. Utri -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

kespolitiken är för den lilla staten inte
ett område inom vilket den skall ge uttryck
för sina värderingar och sina negativa
eller positiva reaktioner gentemot
andra stater eller inrikespolitiska
förhållanden i dessa.

Vi har tidigare varit överens om att
neutralitetspolitik inte får förväxlas
med åsiktsneutralitet, och jag kan apostrofera
deklarationens uttalande att vi
»i internationella rådslag» skall hävda
våra grundläggande värderingar. Vårt
utrikespolitiska handlande påverkas
självfallet också av våra värderingar,
men det innebär inte att värderingarna
skall slå så hårt igenom, att vi i konkreta
situationer på grund av dem vidtar
utrikespolitiska åtgärder som strider
eller kan befaras strida mot vårt
lands intressen. Jag vill inte helt utesluta
möjligheten att vi kan tvingas
vidta även sådana åtgärder men i så
fall, om vi verkligen funderar på det,
måste de vara grundade på utomordentligt
noggranna överväganden, konsekvenserna
av olika handlingsalternativ
måste ha klarlagts på förhand och de
olika politiska partierna måste ha fått
tillfälle att i förväg klart redovisa sina
synpunkter.

Mot den bakgrunden vidhåller jag
alltså att erkännandet av Nordvietnam
i det läge som då var för handen var
ägnat att skada svenska intressen utan
att medföra några positiva konsekvenser.
Det är inte bara Förenta staterna
som har reagerat klart negativt. Att en
sådan reaktion skulle komma var regeringen
säkerligen medveten om; kanske
såg man till och med fram emot
den med vissa förhoppningar. Nej, jag
syftar främst på den europeiska och
framför allt den nordiska reaktionen.
Regeringarna i våra nordiska grannländer
mottog det plötsliga svenska steget,
som de fick vetskap om genom
dagstidningarna, med milt sagt harmsen
förvåning. Det upplevdes som ett uttryck
för brist på mognad, och man
frågade efter den utrikespolitiska kon -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

sekvens och fasthet som regeringsdeklarationen
nu i olika sammanhang talar
så varmt om. Man kan väl förstå
att den svenska regeringen efter detta
avsteg från principen om erkännande
av delade stater kan få vissa svårigheter
att försvara sig mot dem som anser
att Östtyskland och Nordkorea bör
bedömas på motsvarande sätt. Och att
kravet att erkänna Biafra har fått aktualitet
är mot den bakgrunden inte förvånande.

Att flertalet västeuropeiska stater blev
minst sagt bestörta har regeringen säkert
själv vid detta laget kunnat konstatera
— och något annat var självfallet
inte heller att vänta. För den
som under flera år fått företräda svensk
alliansfri utrikespolitik i Europarådet
har situationen inte blivit lättare. Även
om man inte skall göra gällande att vårt
erkännande i och för sig kan sägas utgöra
ett avsteg från vår alliansfria utrikespolitik
är det ställt utom tvivel,
att vissa stater har uppfattat åtgärden
som en demonstrativ handling riktad
mot en stat till förmån för en annan.
Åtgärden förstärker verkligen inte argumentationen
om det utrikespolitiskt
neutrala Sverige.

Herr talman! Det avsnitt i deklarationen
som ägnas åt europapolitik är
som vanligt betydligt mera begränsat
än de delar som uppehåller sig vid
utomeuropeiska problem. Den kritik
som jag här under flera år har riktat
mot den svenska regeringen för dess
bristande inlevelse i europeiska tankegångar
står fast. Vårt utrikespolitiska
engagemang tycks stå i direkt relation
till avstånden. Våra möjligheter att bidra
till ett fördjupat samarbete de europeiska
folken emellan är långt ifrån
begränsade, även om hänsyn tages till
den särställning vi som alliansfri stat
intar. Den särställningen överbetonas
ibland i den europeiska debatten. Det
finns stater därute som med misstroende
bedömer vår politik och anser att

vi har brutit oss ut ur den västeuropeiska
gemenskapen. Under senare tid
har dessa röster blivit flera. Det måste
därför betraktas som ett primärt angeläget
mål för oss att påvisa vår historiska,
ideologiska och kulturella samhörighet
med Europa. Den åsiktsneutralitet,
som understrykes i regeringsdeklarationen
och som berättigar oss
till att ta klart avstånd från det som
vi anser felaktigt i omvärlden, möjliggör
ju för oss att ge minst lika klart
uttryck för samhörighet med stater
och kontinenter som står oss nära.

På kreditsidan i det hänseendet står
— som regeringsdeklarationen erinrar
om — EEC:s inbjudan till oss att delta
i ett utvidgat europeiskt patentsamarbete.
Såvitt jag vet är det första gången
efter EEC:s tillkomst som ett positivt,
konkret initiativ kommit att omfatta
även vårt land. Det tilltänkta fördjupade
teknologiska samarbetet hör också
till de positiva inslagen i väven.

Men fortfarande kvarstår ett klart
drag av isolering, som är betingat av
den form vår ansökan om anslutning
till EEC en gång fick, en form som regeringen
av i första hand prestigeskäl
nu inte vill ändra på. I början av innevarande
år har regeringen, sägs det i
deklarationen, erinrat om att dess påminnelse
från 1967 innebar att regeringen
kunde »tänka sig medlemskap»
i EEC. Varför inte ta den befarade prestigeförlusten
och direkt begära medlemskap?
Nej, har man från regeringens
sida sagt, även om man skulle förena
en sådan åtgärd med det uttryckliga
förbehållet om svensk neutralitetspolitik
skulle en sådan ansökan kunna
missuppfattas. Man skulle då kunna få
den uppfattningen, att något nytt inträffat
som förändrat regeringens utrikespolitiska
grundsyn.

Jag har svårt att förstå detta resonemang.
Den svenska grundsynen hade
förändrats redan 1967 bl. a. under intryck
av vissa händelser därute. Det

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

är obestridligt, och det har herr Lange
själv medgivit i debatten både i denna
kammare och i andra sammanhang.

Medlemskap anses nu kunna vara förenligt
med vår neutralitetspolitik. Varför
då inte uttryckligen begära medlemskap,
när man vet att en sådan åtgärd
skulle rensa luften och leda till
att Sverige inräknades bland övriga
»applicant states», som det brukar heta.

De i denna kammare som liksom
jag är ledamöter av Europarådet är
medvetna om att den nuvarande oklarheten
missbrukas av våra europeiska
vänner. Antingen förstår man inte var
Sverige står eller också vill man inte
förstå detta. Vi räknas därför helt enkelt
inte till den grupp av stater som
är intresserade av medlemskap. Detta
är i dag ett faktum. Det har dessutom
hänt så mycket på Europamarknaden,
som gör att situationen i dag är en
annan än den var tidigare. Det har som
bekant också hänt en del här uppe i
Norden. Det är nu mera angeläget än
tidigare att de nordiska länderna håller
ihop och att det inte är någon olikhet
i ekonomiskt avseende mellan oss.
Detta gör det mer befogat än förr att
Sverige gör klart för Europa att vi är
villiga att underkasta oss de diskussioner
som kommer att åtfölja en klar ansökan
om medlemskap med de nödvändiga
neutralitetsförbehållen.

Till sist, herr talman, kan jag oreserverat
instämma i det handelspolitiska
avsnittet i deklarationen och dess klara
understrykande av vårt livsintresse att
tilltron till vår vilja och förmåga att respektera
ingångna avtal vidmakthålles.
Om Sverige skulle ensidigt bryta sin
handel med eller vidta handelspolitiskt
diskriminerande mot vissa stater med
motivering, att dessa styrs av regimer
som vi ogillar, skulle våra möjligheter
att skapa trygghet, välstånd och vidareutveckling
här hemma och att bidra till
den underutvecklade världens välståndsutveckling
undergrävas. Det är ju

Utrikes- och handelspolitisk debatt

bl. a. mot bakgrunden av sådana klara
distinktioner mellan inrikespolitik och
världshandel — mellan moraliska värderingar
och förnuft — som vi med
framgång strävat efter ett utbyggt handelspolitiskt
utbyte med öststaternas
diktaturer och även lyckats främja handeln
med Östeuropa.

Vi måste emellertid samtidigt vara
medvetna om — och det är såvitt jag
förstår också regeringen — att i dag
protektionistiska drag gör sig alltmer
gällande runt om i världen under trycket
av valutasvårigheter och sysselsättningsbekymmer.
Kennedyronden blev
på något sätt kulmen på liberaliseringssträvandena.
Redan nu har en påtaglig
regress kunnat konstateras på olika håll.
Erfarenheten har visat — det finns anledning
att understryka detta — att
kortsiktiga protektionistiska åtgärder i
ett land snabbt utlöser motsvarande begränsningar
i andra länder och därmed
en kedjereaktion, som i sin tur försämrar
världskonjunkturen och förutsättningarna
för ett välståndsfrämjande
handelsutbyte. I sista hand drabbar
verkningarna härav framför allt de fattiga
länderna, dem där svälten och nöden
är mest framträdande.

En fri världshandel utgör — det kan
vara angeläget och nyttigt att understryka
detta inför många av de »samhällsförbättrare»
som i dag gör sina röster
hörda i den svenska teatersalongen
— en av de viktigaste betingelserna för
att komma till rätta med världssvälten
och att lägga grunden för rimliga utvecklingsmöjligheter
i den fattiga delen
av världen.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
den fortsatta överläggningen i förevarande
ärende samt behandlingen av övriga
på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att
fortsättas;’

6 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 13

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

§ 3

Meddelande ang. plena torsdagen den 27
och fredagen den 28 mars

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Kammarens

sammanträde i morgon,
torsdagen den 27 mars, blir ett arbetsplenum,
som tar sin början kl. 13.00 och
inledes med en frågestund. Sammanträdet
kommer att efter sedvanligt middagsuppehåll
fortsättas på kvällen
Fredagens arbetsplenum avses skola avslutas
omkring kl. 16.30.

§ 4

Meddelande ang. plan för arbetet under
återstoden av vårsessionen

Herr ANDRE VICE TALMANNEN anförde: Till

kammarens ledamöter har utdelats
en preliminär ärendeplan för behandling
i kamrarna av utskottsutlåtanden
under återstoden av vårsessionen.
Till komplettering av densamma vill jag
meddela, att statsutskottets utlåtande angående
kommunikationsdepartementets
driftbudget kommer att föreligga till
slutlig behandling onsdagen den 9 april
och utlåtandet angående försvarshuvudtiteln
onsdagen den 16 april.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.10.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 26 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Utrikes- och handelspolitisk debatt
(forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
i anledning av det i Kungl.
Maj:ts skrivelse nr 68 avsedda meddelandet
om Sveriges utrikes- och handelspolitik
nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid ordet, i enlighet med
förut gjord anteckning, till

Herr ALEMYR (s), som yttrade:

Herr talman! Det är min litet underliga
uppgift att nu kl. 19.30 efter middagsuppehållet
tala å utskottets vägnar

i denna långa utrikesdebatt inför en
kammare, där jag kan räkna 12—15 ledamöter.
Jag hoppas att herr talmannen
uppskattar att jag inte fördjupar
mig i de olika frågeställningar som tidigare
avhandlats i utrikesdebatten utan
håller mig strikt till de utlåtanden, som
utrikesutskottet förelägger riksdagen.

Det ena utlåtandet avser ett motionspar
från moderata samlingspartiet, i vilket
man yrkar att riksdagen skall avge
en skrivelse om riktlinjerna för utrikespolitiken.
Detta motionspar har ett enhälligt
utrikesutskott avstyrkt. Det är
i och för sig intressant att notera detta,
därför att motionärerna -—• som på
alla punkter har fått ett enhälligt utskott
mot sig — själva har anslutit sig
till uppfattningen att det för närvarande
inte finns några skäl att avge en

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

skrivelse om utrikespolitikens riktlinjer.

Det andra utlåtandet gäller Biafrafrågan,
och inte mindre än tre motionspar
behandlas i det. Detta utlåtande har
resulterat i en majoritetsskrivning och
en reservation vilken samtliga de borgerliga
ledamöterna har skrivit under.
På grund av att den borgerliga gruppen
inte var fulltalig — en centerpartistisk
stol stod tom — slapp utskottet
att dra lott, och majoriteten yrkar således
avslag på motionerna.

Under debatten har det från oppositionshåll
sagts att handläggningen i utrikesutskottet
har varit tvivelaktig. Jag
observerade att herr Wahlund var
starkt kritisk mot majoriteten i utskottet,
när han uttalade att vissa av de
tongivande i utrikesutskottet på den socialdemokratiska
sidan inte levt sig in
i den praxis som rått sedan decennier
i detta utskott, nämligen att eftersträva
enighet. Jag vet inte vilka personer herr
Wahlund avser med uttrycket »vissa av
de tongivande i utrikesutskottet». Praktiskt
taget alla de socialdemokrater som
sitter i utrikesutskottet har varit med
i riksdagen mycket lång tid, har lång
erfarenhet av utskottets arbete och uppskattar
varje strävan att nå enighet i
fråga om den svenska utrikespolitiken.
Det är således inte på grund av bristande
erfarenhet av riksdagsarbetet som
den socialdemokratiska utskottshälften
yrkar avslag på dessa motioner, utan
det är helt enkelt därför att vi icke
kan se något skäl att göra de uttalanden
som motionärerna önskar.

I själva verket, herr talman, är reservationen
alldeles onödig, eftersom den
är tämligen lik majoritetsutlåtandet. Endast
på några punkter avviker den i någon
ringa grad från vad majoriteten
skriver. Man har ett intryck av att oppositionens
representanter bara till varje
pris ville ha en reservation. Hade de
varit intresserade av enhällighet, borde
det varit onödigt att skriva denna reservation.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Oppositionen hävdar nu att utskottet
fick för kort tid på sig att handlägga
denna fråga. Jag vill å utskottets vägnar
förklara att sällan — och under de senaste
åren aldrig — har ett ärende behandlats
under så lång tid och vid så
många tillfällen i utrikesutskottet som
just detta frågekomplex. Man kan invända
att det betyder att utrikesutskottets
behandling av ärendena i regel är
relativt summarisk. Jag tar inte ställning
till detta påstående; denna gång
har utskottet vid tre sammanträden behandlat
de frågor som aktualiserats i
motionerna om Biafra.

Vi kom fram till att det lämpligaste
var att ta debatten om Biafra i samband
med utrikesdebatten för att undvika att
få två diskussioner om Biafrakomplexet.
Det kunde knappast vara anledning att
dels diskutera Biafra i dag, dels ta upp
frågan vid ett annat tillfälle så att kammarens
ledamöter skulle få höra samma
argument upprepas en gång till.

Ilerr Ohlin råkade blanda ihop korten
i sin kritik av utrikesutskottet. Han
sade att majoriteten hade med sig två
utlåtanden i denna fråga; det ena skulle
användas om oppositionens ledamöter
var snälla och det andra om de inte
var snälla. Det var i ett annat ärende,
nämligen när det gällde den motion från
moderata samlingspartiet som jag inledningsvis
talade om, som dessa två alternativ
förelåg — jag vill bara ha detta
inskrivet i kammarens protokoll. Om
man, som herr Ohlin har gjort, riktar
en kraftig formell kritik mot motståndarna
i utrikesutskottet är det väl rimligt
att begära att man håller reda på
händelseförloppet.

Herr Ohlin sade också att majoriteten
i utskottet inte vill medverka till
åtgärder för att påskynda freden i Nigeria.
Det är ett fullständigt orimligt
påstående, och det är därför ytterligt
överraskande att den som gör det inte
är närvarande i kammaren, när representanterna
för motståndarsidan motiverar
sitt ställningstagande.

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Herr talman! Det är självklart att vi
som sysslar med politik här i landet
upprörs av det fruktansvärda händelseförloppet
i Biafra. Den hunger, det lidande
och det dödande som varje dag
drabbar en värnlös befolkning är något
av det ohyggligaste som vi har upplevt
i modern historia. Men de problemen
löser man inte genom att följa de
rekommendationer som finns i utskottsreservationen,
och jag vill här hänvisa
till vad utrikesministern har anfört tidigare
i dagens debatt. Att beskylla sina
motståndare för att inte vara intresserade
av att uppnå lösningar av de ytterligt
allvarliga problem, som mänskligheten
har att brottas med, betraktar
jag som ett mycket allvarligt övertramp.

Utskottsmajoriteten anser det naturligtvis
vara ytterst värdefullt om man
kan nå enhällighet vid behandlingen av
frågorna i utrikesutskottet, därmed markerande
enigheten kring huvudlinjerna
i den svenska utrikespolitiken. Vi strävar
efter detta, men det kan uppstå situationer
då det är omöjligt att uppnå
enhällighet. T sådana fall är det viktigt
att vi inte överdriver åsiktsskillnaderna.
I fråga om Biafrakonflikten är
åsiktsskillnaderna relativt obetydliga;
de gäller frågan om i vilken utsträckning
man tror att ett försök att aktualisera
problemkomplexet i FN:s säkerhetsråd
är möjligt och kan påverka
utvecklingen gynnsamt. Där har de två
sidorna kommit fram till olika slutsatser.
Det betyder inte att någon sida är
mindre intresserad av att nå fram till
•en lösning av detta fruktansvärda problem.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utrikesutskottets utlåtande nr 1.

Vidare anförde:

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Alemyr har säkert
lagt märke till att jag är en mycket
snäll människa, och den förklaring som
jag hade på vad som hände i utskottet

var den snällaste mot socialdemokraterna
som jag kunde komma på. Nu
säger herr Alemyr att motiveringen låg
på ett annat plan; det var, säger han,
i mycket långa och många föredragningar
i utskottet. Det kan jag hålla
med om. Men det var just föredragningar.
När vi kom fram till realbehandlingen
låg majoritetens skrivningsförslag
på bordet, och vi hade utan att
jag kunde konferera med min partikamrat
att ta ställning till det omedelbart
eftersom ärendet skulle klaras på
ett par timmar under eftermiddagen.

1 den situationen yrkade jag liksom
även herr Ohlin, att frågan skulle bordläggas.
Jag bedömde saken så att vi, om
vi haft tid på oss, troligen hade kunnat
diskutera oss samman. Häremot
genmäldes att det var nödvändigt att
få upp detta ärende till behandling
i kamrarna vid utrikesdebatten. Varför
var det så nödvändigt? Vi hade i dag
kunnat föra exakt samma diskussion i
Biafrafrågan som vi nu gjort och i fortsättningen
kommer att göra, även om
motionerna hade kommit upp till behandling
veckan efter påsk. Det hade
då blivit samma diskussion vid två tillfällen,
säger herr Alemyr. Ja, det är
möjligt, men jag föreställer mig att diskussionen
den andra gången då hade
kunnat bli mycket kort. Detta är en så
viktig fråga, att vi borde ha tagit den
lilla olägenhet som detta kunde ha
medfört. Jag ansåg att vi inte borde
bråka om en så här viktig sak, när det
låg inom möjligheternas gräns att komma
överens.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Frågan om den nordiska
ekonomiska unionen har dominerat
debatten under senare tid. Men någon
större klarhet kring problemen tycker
jag ändå inte har skapats. I remissdebatten
anförde jag vissa kritiska synpunkter
i denna fråga. Det var någonting
som statsrådet och chefen för handelsdepartementet
inte tyckte om. Han

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

ansåg väl att vi har en så förträfflig
regering, att den kan klara saken ensam,
och att den inte bör bli störd i sina
ritningar. Emellertid fann handelsministern
det vid det tillfället opportunt
att mot bättre vetande rikta en
anklagelse mot centerpartiet för att
detta inte i tid skulle ha bevakat vissa
intressen i sammanhanget. För att nu
förebygga ytterligare sådana beskyllningar
skall jag be att få ta detta tillfälle
i akt att framföra några reflexioner
kring frågan om den nordiska
marknaden.

Frågan har efter årets remissdebatt
debatterats i Nordiska rådets session.
Det starkaste intrycket från den diskussionen
är att den första allmänna
begeistringen har dämpats betydligt.
.lag hälsar det med tillfredsställelse. Vi
har nämligen ännu fått veta alltför litet
om de sannolika verkningarna ■—•
såväl de positiva som de negativa —•
av en sådan tullunion. Vilka näringsgrenar
är det som skall göra vinsterna,
och på vilket sätt skall vinsterna, utöver
dem som bör bli resultatet av en
ökad kundkrets, komma fram? Om den
saken har det ännu inte lämnats något
besked. Jag ställde dessa frågor till
en statssekreterare och fick då beskedet,
att det är en sak som vi får utreda.

Det svaret är ju häpnadsväckande. Är
det verkligen på det sättet att ämbetsmannakommittén
till den 15 juli skall ha
utarbetat förslag till traktatbestämmelser,
av vilka vi ännu icke känner de
praktiska konsekvenserna? Vi skall kanhända
göra utredningar om detta sedan
vi har fattat beslut? Innan de olika nordiska
parlamenten ställs inför konkreta
beslut bör ett så omfattande klarläggande
som möjligt göras av de sannolika
verkningarna av olika åtgärder. Innan
dess, menar jag, bör vi ta det lugnt och
inte forcera fram beslut i frågor som
inte är tillräckligt utredda. Jag delar
därför inte den uppfattningen som har
framförts tidigare i dag i debatten, näm -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ligen att det här gäller att skynda på;
här är ingen tid att ge bort, har man
sagt. Jag tror det är farligt att forcera
denna fråga om vi inte känner till konsekvenserna
av åtgärderna.

Det har redan nu vuxit fram ett omfattande
samarbete mellan de nordiska
länderna, och det, menar jag, skall hälsas
med tillfredsställelse. De nordiska
länderna har mer gemensamt än någon
annan grupp av länder i världen. Vår
gemensamma historia och våra likartade
språk är goda grundbetingelser för en
fortsatt väg till samförstånd. Det är
ingalunda på det sättet att ett nordiskt
ekonomiskt samarbete är något nytt påfund.
Det har för länge sedan spontant
sprungit fram som en produkt av den
samhörighet som Nordens folk naturligen
känner och som de också bör vara
måna om att bevara.

Den bättre kartläggning av problemen
som j ag nyss efterlyste tror jag inte är svår
att åstadkomma. Det går sannolikt att
bygga vidare på den utveckling av det
nordiska samarbetet som pågått åtskilliga
år och som alldeles särskilt sedan tullarna
avvecklades inom EFTA åstadkommit
synnerligen goda resultat. Vi
har redan i dag ett praktiskt taget tullfritt
Norden, om man undantar Island,
och detta har vi nått före den i EFTA
utsatta tiden för tullarnas avveckling.
Den större kundkrets som Nordens samlade
befolkning utgör är alltså redan i
dag en verklighet. Under de senaste 6—7
åren har samhandeln i Norden ökat
ungefär dubbelt så mycket som Nordens
handel med övriga länder. Av Danmarks
export går nu en större del till Norden
än som går till det stora EEC-området,
och samma resultat har vi snart också
nått beträffande Sveriges export. Exporten
till de nordiska länderna uppgick
1967 till inte mindre än 6,2 miljarder,
medan värdet av exporten till EEC-området
endast uppgick till 6,3 miljarder,
trots det mångdubbelt större kundunderlag
som finns i EEC-länderna.

På produktionssamarbetets område

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

har vi redan nu uppnått mycket goda
resultat ■— det gäller verkstadsindustrin,
gummiindustrin, den kemiska industrin,
textilområdet etc. Detta samarbete
har huvudsakligen formen av vad
man kallar för underleveranser, och
dessa underleveranser från nordiska
länder till svensk industri är i dag ganska
omfattande. Även där pågår en utveckling
i ganska snabb takt. Vi har redan
nu ett omfattande nordiskt samarbete
av finansiell karaktär med betydande
kreditgivning länderna emellan.
Vi samarbetar inom Norden på handelspolitikens
område, i fråga om kraftförsörjning
och i samtrafiken mellan
de nordiska länderna. På rättsväsendets
område har vi samordnat exempelvis
familjerätten, strafflagstiftningen och
processlagstiftningen, och vi har på näringslagstiftningens
område nått fram
till frihet beträffande etablering inom
de nordiska länderna. Vi har nått samma
resultat inom arbetsmarknads- och
socialpolitikens område, och de ringa
språksvårigheterna mellan de nordiska
länderna har lett fram till ett betydande
samarbete på undervisningens och
forskningens område.

Det är alltså ett synnerligen omfattande
nordiskt samarbete som redan nu
har åstadkommits, och jag är övertygad
om att det kommer att utvidgas framöver.
Jag skulle vilja säga, att oavsett
huruvida det blir en tullunion eller inte
kommer med all säkerhet detta samarbete
länderna emellan att ständigt växa.
Det är därför betydelsefullt att vi får
klarhet i vad en tullunion kommer att
betyda utöver det samarbete som vi redan
har i gång. Såvitt jag förstår kommer
en tullunion i varje fall att betyda
en skärpt differentiering av näringslivets
struktur och därmed också en ökad
beroendeställning länderna emellan.

Helt naturligt har jordbruksfrågorna
blivit de besvärligaste frågorna i denna
nordiska debatt. Det är en motsvarighet
till förhållandena inom EEC, där
jordbruksfrågorna är de besvärligaste.

Kanhända mer än andra varor är livsmedel
avgörande för ett lands möjlighet
att bevara sitt oberoende i avspärrningsoch
orostider och för försvarsmöjligheterna
i krig. Det är därför förenat
med speciella risker att binda sin livsmedelsberedskap
vid något annat land,
särskilt om detta land i sin tur tillhör
en militärallians. Jordbrukslandet i Norden
— Danmark — är ett Nato-land;
mer behöver inte sägas med hänsyn till
den debatt vi hade här i går kväll.

Nu tycks Danmark emellertid tillmäta
lösningen av jordbruksfrågorna en
avgörande betydelse. Man har sagt från
dansk sida att man är mindre intresserad
av en nordisk marknad om man
inte på denna kan få en vidgad avsättning
för sitt livsmedelsöverskott. Genom
bilaterala avtal inom EFTA har emellertid
en ökning av den danska exporten
till övriga nordiska länder åstadkommits.
Vi har ett sådan avtal med Danmark,
att Sverige årligen betalar 40 miljoner
kronor till Danmark som stöd åt
dansk export av livsmedel till Sverige.
Hittills har vi i sådant exportbistånd betalat
ut ungefär 160 miljoner kronor.
Om man jämför innebörden av detta
avtal med myndigheternas inställning
till det svenska jordbruket kan man åtminstone
göra den reflexionen att danskarna
bör känna en viss tacksamhet.

Enligt ett förslag som färdigställts
inom ämbetsmannakommittén skall i en
samordnad jordbruksmarknad en fond
på 1 miljard danska kronor bildas. Sverige
skall betala 40 procent av detta belopp.
Det finns anledning ställa frågan,
om man med samma glada min kommer
att skriva ut en check på nära 300 miljoner
kronor årligen på våra skattebetalares
bekostnad för att betala danska
exportförluster på livsmedel. I varje fall
har man inte visat en sådan generositet
för att hjälpa de svenska exportkassorna,
alltså jordbrukets regleringskassor.

Den danska exporten av livsmedel till
Sverige är redan nu ganska betydande.

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

Danmark ökade sin andel i vår totalimport
av kött och fläsk från 65 procent
1966/67 till 72 procent 1967/68. Sverige
importerade detta år 12 317 ton nöt- och
kalvkött, varav Danmark levererade 62
procent eller 7 480 ton. Men vi köpte
även från andra håll. Från Australien
fick vi 1 374 ton, från Irland något över
800 ton och från öststaterna inte mindre
än 3 170 ton.

Men vi säljer industrivaror till dessa
länder söm betalar detta med livsmedel
till Sverige. Frågan är nu om vi skall
överflytta denna import från övriga länder
till Danmark och kanske därmed
äventyra våra handelsförbindelser med
dessa länder.

Vi importerade 1967/68 11 975 ton
fläsk, varav Danmark levererade 97 procent,
alltså praktiskt taget alltsammans.

Naturligtvis skulle vi kunna importera
vårt restbehov av socker —- mellan
35 och 40 procent av totalbehovet —
från Danmark. Men det skulle betyda att
vi då får avvisa importen från u-länderna.
Jag förmodar att man inte är intresserad
av det.

Det är möjligt att man betraktar en
redovisning av dessa siffror som uttryck
för en negativ inställning till hela problemet.
Det må man göra om man vill.
Jag vill emellertid ha sagt att vi skall
ha klart för oss att möjligheterna att utöka
vår livsmedelsimport från Danmark
inte är så särskilt stora, om vi inte vill
strypa importen från andra länder och
därmed äventyra industriexporten dit,
eller vill sätta oss i en som jag har
framhållit farlig beroendeställning av
ett NATO-anslutet land. En annan sak är
att om vi har direkt brist på varor kan
vi naturligtvis gynna dansk export. Men
vi skall ha klart för oss att det även
därvidlag finns begränsningar som vi
inte kommer ifrån.

Om regeringspartiet lyckas med sin
avsikt att nedbanta försörjningen här
till 80 procent av behovet, får vi naturligtvis
ett ökat utrymme för import från
Danmark. Men det betyder också att vi

Utrikes- och handelspolitisk debatt

får räkna med en ökad beroendeställning.
De som är ansvariga för den nuvarande
svenska jordbrukspolitiken
kanhända kommer i ett besvärligt dilemma.
Man intar ju mot det svenska
jordbruket den hållningen att produktionen
här skall minska. Sålunda söker
man bl. a. genom avgifter minska importen
av kraftfoder. Men det stora danska
överskottet av animalier är till betydande
del baserat just på importerat proteinrikt
foder från u-länderna, ett protein
som dessa länder mer än väl själva
hade behövt. Man ställer sig därför frågan,
om det en gång kommer att resas
samma krav på det danska jordbruket
att det skall nedbantas som man nu ställer
på det svenska.

I tidningen Veckans Affärer fördes för
några veckor sedan ett synnerligen intressant
resonemang. Även om det var
radikalt, tycker jag inte man skall lämna
det helt obeaktat. Det resonemanget
gick ut på att liksom industrin i en ekonomisk
union så småningom differentieras
till de naturliga betingelserna,
skulle samma sak ske med jordbruksproduktionen.
Man kom då i denna artikel
fram till följande resultat. Om man
betraktar jordbruket i Norden som en
enhet, bör vegetabilieproduktionen för
läggas till de danska och skånska slättbygderna,
medan den nuvarande stora
animalieproduktionen i Danmark då bör
flyttas över till Finland, norra Sverige
och Norge. Det är ett logiskt resonemang
med hänsyn till den verkan som
en handelsunion rimligen bör ha. Frågan
är bara, om man kommer att tilllåta
en sådan differentiering, inte minst
från dansk sida med hänsyn till beredskapen.
Resonemanget är som sagt radikalt
men det är inte helt utan grunder.
Som jag tidigare framhållit förekommer
redan nu ett betydande nordiskt samarbete,
och vi har en kraftigt ökande
nordisk samhandel som sannolikt kommer
att vidgas under alla förhållanden.
Storleken av denna ökning, som är beroende
av en harmonisering av den ytt -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

re tullmuren, måste vi ha klart för oss
innan det fattas något beslut, ty det är
ju de eventuella vinster, vilka inte skulle
uppstå utan en tullunion, som måste vägas
mot de uppoffringar som en sådan
överenskommelse kan komma att kräva.
Det är det tillskott, vilket skall komma
till stånd genom tullunionen, som bör
värderas. De andra värdena får vi sannolikt
ändå.

Om det skulle bli fråga om uppoffringar
vill jag upprepa vad jag tidigare
framhållit, nämligen att det inte får gå
ut över låginkomstgrupperna i vårt land
och inte heller över vår nationella suveränitet
och vårt oberoende. Vårt lands
jordbruk är sannolikt inte berett att
bära sådana uppoffringar för att ge fördelar
åt grupper med en starkare ställning,
ty jordbrukarna är vårt lands
största låginkomstgrupp. Men den svarar
för en av våra viktigaste produktionsgrenar.

När avgörandena skall träffas inom
Nordek är det därför min bestämda mening,
att jordbrukets egna företrädare
bör ha ett betydande inflytande på besluten.
Om man tar hänsyn till de förhållanden
jag här har berört förstår man
kanhända bättre det svenska jordbrukets
kritiska hållning, men jag tror ändå
att den mer försiktiga inställning som
jordbruket och dess folk intagit och
även kommer att inta, är mer realistisk
än inställningen på andra håll. Vi
bör, som jag tidigare sade, inte förhasta
oss i denna fråga utan ge oss tid till en
ordentlig kartläggning av alla de konsekvenser
som ett så viktigt avgörande
kan komma att medföra.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag skall inte kommentera
herr Hanssons i Skegrie mycket
intressanta anförande i annan mån än
genom att hänvisa till herr Hedlunds
yttrande tidigare i dag, att de uppoffringar
som det kan bli fråga om i samband
med genomförandet av en ekonomisk
union i Norden måste bäras

solidariskt. I så fall bör väl vägen vara
något jämnare än man möjligen kan
tro efter att ha hört herr Hansson
i Skegrie.

Jag vill göra ytterligare ett par kommentarer
till vad som sagts tidigare
i dag, innan jag går in på mitt egentliga
ärende.

Herr Wedén täckte i dag inte hela fältet
av den utrikespolitiska debatten.
Han hade i förväg delat upp området
på olika talare från folkpartiet. Det
har ju tidigare klagats på att partiledarna
dominerar debatterna och betar
av hela området, så att överläggningarna
sedan blir intresselösa. Därför hade
herr Wedén försökt tillmötesgå den
kritiken genom att i dag förfara på annat
sätt. Men detta passade inte utrikesminister
Nilsson som till sin förfäran
upptäckte att han eventuellt skulle
behöva lyssna på hela utrikesdebatten,
inte bara på partiledarnas anföranden.
Ja, det är inte lätt att vara alla människor
till lags!

I ett av sina anföranden talade utrikesministern
sedan i ganska nedlåtande
ton om »missionärsinställningen»
gentemot utveklingsländerna. Kommunistledaren,
herr Hermansson, instämde
helt häri och tilläde ordagrant: »Vi
skall känna solidaritet, och det är något
helt annat!» Herr Hermansson påstod
alltså att missionärerna inte känner
någon solidaritet med de människor
som de arbetar tillsammans med. Det
är ett påstående som antingen tyder på
en häpnadsväckande okunnighet om
missionsarbetet eller också är tillkommet
för att skada det missionsarbete
som svenska kyrkan och frikyroksamfunden
utför. Både herr Hermansson
och många u-landsarbetare skulle säkert
ha mycket att lära av det energiska
och uppoffrande arbete som missionärerna
bedriver i utvecklingsländerna.

Så några ord i Greklandsfrågan. Alltsedan
statskuppen i Grekland genomfördes
för snart två år sedan har den

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

nya regimen givit upprepade löften
om en återgång till ett demokratiskt
och parlamentariskt styrelsesätt, men
ingenting tyder på att man ämnar uppfylla
de löftena. Visserligen har det
förekommit en folkomröstning om en
ny konstitution i Grekland, men den
försiggick under belägringstillstånd, då
var och en som talade mot den nya
konstitutionen riskerade att bli ställd
inför krigsrätt Den nya konstitutionen
uppfyller inte de krav man ställer på
en demokrati, men inte ens denna
bristfälliga och dåliga konstitution gäller
i sin helhet. De artiklar som innehåller
utfästelser om mänskliga fri- och
rättigheter har inte satts i kraft, politiska
partier får inte förekomma och
några val till parlament finns inte inom
synhåll.

I Europarådets rådgivande församling
har man visat mycket stort tålamod,
och i nära två år har man där velat ge
den grekiska regimen en chans att visa
att den ämnade återgå till demokrati.
Men i januari i år konstaterade man
att den grekiska regimen hade brutit
allvarligt mot reglerna för medlemskap
enligt Europarådets stadga och att Grekland
därför borde dra sig ur rådet.
Om så inte skedde inom viss tid, rekommenderades
ministerrådet att vidta
åtgärder enligt artiklarna 3, 7 och
8 i stadgan, d. v. s. ministerkommittén
rekommenderades att suspendera eller
utesluta Grekland.

Nu har det invänts att den anmälan,
som gjorts mot Grekland inför
kommissionen för de mänskliga rättigheterna
för brott mot konventionen,
ännu inte har slutbehandlats och att
man borde avvakta den behandlingen
innan åtgärder vidtages. Jag tror att
det inte minst med tanke på den formulering
som använts i regeringsdeklarationen
är angeläget att påpeka att
Europarådsförsamlingen inte på något
sätt åberopar konventionen om de
mänskliga rättigheterna, när man rekommenderar
ministerkommittén att

Utrikes- och handelspolitisk debatt

vidta dessa åtgärder. Frågan huruvida
ett brott har begåtts mot konventionen
är sub judice och avgöres i ett senare
skede.

Det torde vara omöjligt för Europarådets
rådgivande församling att grunda
ett beslut om att rekommendera
suspension på ett sådant förhållande.

Nej, man stöder sig helt på Europarådets
stadga, där det i artikel 3 sägs
att varje medlemsstat måste ha en parlamentarisk
demokrati och uppriktigt
och effektivt måste samarbeta inom
Europarådet för att uppnå dess syfte.
Inte ens den grekiska regimen själv
förnekar att Grekland för närvarande
bryter mot reglerna för medlemskap
enligt Europarådets stadga.

Det kan finnas vissa risker att man
också inom ministerkommittén — när
denna fråga tas upp där i maj — kan
invända att man måste avvakta kommissionens
och eventuellt ministerrådets
ställningstagande i frågan om konventionen
om de mänskliga rättigheterna.
Det är därför jag tycker att det är
så angeläget understryka, att åtgärder
nu måste grundas på Greklands brott
och kränkning av Europarådets stadga.

Det finns personer som brukar anföra
andra skäl mot att Grekland skulle
lämna Europarådet. Man hänvisar till
strategiska skäl och talar om faran för
en kommunistisk regim i Grekland

o. s. v. Det är min fasta övertygelse,
herr talman, och den är baserad på
många samtal med greker som representerar
båda sidorna, att en långvarig
diktatur i Grekland ökar riskerna
för en polarisering av ståndpunkterna
i detta land. Den skulle kunna ge en
grogrund för en kommunistisk underjordisk
rörelse som riskerar att växa.

Hittills har det funnits förutsättningar
för en bred samlingsregering i Grekland
för den händelse diktaturen skulle
upphöra, och detta skulle innebära en
ökad både ekonomisk och politisk stabilitet
i denna del av världen. Det vore
beklagligt om denna möjlighet till en

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

bred demokratisk samling i Grekland
skulle spelas bort av de grekiska överstarna.

Jag noterar emellertid med stor tillfredsställelse
att regeringen med kraft
kommer att verka inom ministerkommittén
för att Europarådets rådgivande
församlings rekommendation skall följas,
och det är många i vårt land som
kommer att följa ministerkommitténs
sammanträde i London i maj med mycket
stort intresse.

Den andra frågan som jag i mycket
stor korthet skall ta upp är den intressanta
upplysning, som lämnas i regeringsdeklarationen,
att den svenska regeringen
i början av året i EEC-huvudstäderna
ånyo erinrat om att dess ansökan
från juli 1967 innebär att regeringen
under den självklara förutsättningen
att neutralitetspolitiken kan
fullföljas kan tänka sig medlemskap.

För den som gång på gång i den europeiska
debatten hört talas om »de fyra
ansökande länderna» — och härmed avses
Storbritannien, Norge, Danmark
och Irland, medan Sverige glöms bort
— är det glädjande att höra att regeringen
understrukit detta. Om det
skulle dröja mycket länge innan det
kan bli aktuellt att utvidga EEC, pågår
det dock en serie samtal på olika områden
om möjligheterna att i avvaktan
på en sådan lösning kunna få till stånd
överenskommelser på handelsområdet,
på det teknologiska området och på det
monetära området. I dessa diskussioner
hör man gång på gång talas om att »de
fyra ansökande länderna» kanske skulle
inbjudas att delta i sådana samtal,
och därvid glöms Sverige bort. Till
och med en sådan man som den engelske
finansministern Jenkins sade i januari
i Europarådets rådgivande församling
att man hade diskuterat om
inte »de fyra ansökande länderna»
också skulle kunna få delta i europeiska
samtal om monetärt samarbete.

Det är ju fantastiskt att han uteslöt
Sverige, som dock varit med och beta -

lat stora pengar för detta monetära samarbete.
— När finansminister Jenkins
blev uppmärksamgjord på att han talat
om »fyra stater» skyndade han sig
att säga: Givetvis skall Sverige vara
med i sammanhanget.

Men här har blivit en ordets makt
över tanken. Man talar gång på gång
om »de fyra ansökande staterna». Därför
vill jag till sist uttrycka förhoppningen
att regeringen skall se till att
synpunkterna på frågan inte bara understryks
på ambassaderna och i slutna
rum på kontinenten och att regeringen
inte heller inskränker sig till
denna deklaration i riksdagen, som jag
naturligtvis hoppas skall få spridning.
Nej, man bör också i den allmänna
europeiska debatten från regeringshåll
— och det brukar finnas tillfälle
därtill — understryka dessa synpunkter.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! I dagens regeringsdeklaration
liksom i de senare anförandena
av utrikesministern har — som
vanligt, skulle jag vilja säga -— de problem
som gäller vår egen världsdel
kommit något i skymundan. Men eftersom
vi lever i Europa måste väl ändå
utvecklingen i vår världsdel och våra
möjligheter att påverka den alltid utgöra
ett av de främsta spörsmålen i en
debatt om svensk utrikespolitik.

Nu sade utrikesminister Nilsson i sitt
inledningsanförande att människor och
nationer har kommit varandra närmare
och att vår grannes problem har
blivit våra egna. I dagens krympande
värld, fortsatte utrikesministern, är vi
alla grannar. Det är riktigt. Men det
förefaller mig som om — jag tillåter
mig att använda detta uttryckssätt •—
våra mesta grannar är de som finns
längst bort från oss.

Jag hade tänkt att i detta anförande
endast fästa uppmärksamheten på vissa
tendenser i de östeuropeiska länderna
— tendenser som jag tycker i allt -

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

för ringa grad uppmärksammas i vårt
land.

För några veckor sedan höll de jugoslaviska
kommunisterna en partikongress
som blev märklig i flera avseenden.
Det fattades en rad beslut som
betyder att Jugoslavien nu ämnar genomföra
en grundligt reformerad socialism,
att statens inflytande över näringslivet
minskas ytterligare, att den
enskilda företagsamheten stimuleras
och att det skall bli lättare för både
människor, varor och kapital att passera
Jugoslaviens gränser i båda riktningarna.

Partikongressen blev också märklig
därigenom att Tito åter i skarpa ordalag
fördömde ockupationen av Tjeckoslovakien
och därmed återigen poängterade,
att han bestämt tar avstånd från
Brezjnevdoktrinen med allt vad den
innebär av ingripande från Sovjet mot
satellitstater som inte följer de rena
socialistiska lärorna.

Mitt andra exempel hämtar jag från
Ungern, där man sedan ett år tillbaka
genomfört en rad ekonomiska reformer
som i likhet med de jugoslaviska syftar
till att steg för steg eliminera den
statliga centraldirigeringen av näringslivet,
till att främja en socialistisk
marknadshushållning — om man får
kalla den så — samt till att företag
skall kunna sköta sig själva och gå med
vinst. Man planerar lättnader för utrikeshandeln
och tänker införa ett prissystem
som liknar det som tjeckerna
en gång hoppades kunna genomföra i
sitt land. Precis som i Jugoslavien vill
man i Ungern även utveckla och främja
det ekonomiska samarbetet med de
demokratiska länderna i västra och
norra Europa.

Mitt tredje och sista exempel hämtar
jag, herr talman, från Östtyskland.

För ett par veckor sedan ägde Leipzigmässan
rum. Där inträffade det att.
i varje fall en större västtysk koncern
hade en utställning gemensamt med ett
större statsägt östtyskt företag. Både

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Frankfurter Allgemeine Zeitung och
Siiddeutsche Zeitung skrev att nu hade
det blivit töväder och islossning i relationerna
mellan öst och väst. Man talade
också om att de banketter som hölls
i samband med mässan var rena förbrödringsf
esterna.

Jag skall gärna medge, herr talman,
att de tre exempel som jag nämnt vart
och ett för sig kanske inte är så märkligt,
men om man ställer dem tillsammans
får man ett mönster som ändå är
värt att iakttaga. Jag menar att det är
detta som vi i vårt land i alltför ringa
utsträckning har beaktat. Dessa mera
begränsade frågor har vi inte satt in i
de sammanhang där de hör hemma.

Jugoslavien har utan tvekan kommit
längst i fråga om liberaliseringen, men
också i Ungern är stora ting på gång.
I Tjeckoslovakien vet vi att nyordningen
skedde alltför snabbt med de svåra
bakslag som blev en följd därav. Vi har
anledning att tro att Östtyskland bereder
sig på en ekonomisk återhämtning
av stora mått, och i Rumänien påbörjas
en industrialisering med benäget bistånd
av såväl italienska som västtyska
och franska storföretag. Vem vet vad
som egentligen händer i Sovjetunionen
själv?

Trenden att ersätta statlig centraldirigering
med någon form av marknadshushållning
bör enligt min mening
uppmärksammas i mycket större utsträckning
än vad som för närvarande
sker. Det är inte bara det att vi här i
Sverige i vår utrikespolitiska debatt bör
fästa uppmärksamheten på dessa frågor,
utan vi bör också medvetet sträva efter
att utöka våra handelspolitiska förbindelser
med dessa länder. Vi bör sträva
efter att främja utbytet av kulturella,
vetenskapliga och tekniska frågor, och
jag tror att vi på ömse håll har mycket
att hämta om våra länder konfronteras
med varandra.

Utrikesministern talade om det angelägna
i att man försöker minska motsättningarna
mellan fattiga och rika län -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

der. Han kunde kanske ha tillagt att det
också är angeläget att vi försöker hjälpa
de länder och de folk som i dag är ofria
att kunna föra en tillvaro i mera demokratisk
riktning och med större frihet
för den enskilda människan. Jag tror
att vi också i det hänseendet har en mission
att fylla, men förutsättningen, herr
talman, för att vi skall kunna spela en
roll i dessa avseenden är att vi själva
för en ekonomisk politik, som inte leder
till en ökad statlig dirigering och därmed
går åt det håll från vilket dessa
länder egentligen vill fjärma sig. En förutsättning
är också att vi verkligen försöker
slå vakt om vår demokrati så att
denna inte blir missförstådd.

För egen del vill jag gärna säga att
jag tycker att de antidemokratiska tendenser
vi på sista tiden har iakttagit i
vårt land inte är enbart av ondo, därför
att jag tror att vi därigenom har uppfattat
att den demokrati som vi kanske
många gånger trott varit en självklarhet
inte är så självklar och att vi därför
måste anstränga oss att slå vakt om demokratin
i vårt eget land allra först för
att vi därigenom skall ha möjlighet att
sprida kunskapen om hur man lever i
ett fritt land med den yttrandefrihet och
tankefrihet som vi tycker är omistliga
värden.

Herr HELLSTRÖM (s):

Herr talman! Har den svenska staten
över huvud taget ett manöverutrymme
för att kunna medverka till en social
och ekonomisk utveckling i de fattiga
länderna? Det finns grupper som bestrider
detta från vitt skilda utgångspunkter.
Det finns både en konservativ och
en radikal determinism i synen på Sverige
och den tredje världen. De radikala
deterministerna menar att väpnade revolutioner
är både nödvändiga och
ofrånkomliga i nästan hela den tredje
världen. Utvecklingssamarbete, biståndspolitik
och liknande från vår sida
är meningslöst och innebär snarast ett
förstärkande av det förtryck som de

fattiga folken lever under och en ytterligare
påspädning på de rika ländernas
utsugning, säger man.

Den konservativa determinismen ser
i stället fattigdomens orsaker hos de
fattiga folken själva. De måste själva
lösa sina problem och lära sina egna
läxor, säger man, ungefär som vi här i
Europa har gjort under tidigare århundraden.
Med denna syn blir bistånd och
utvecklingssamarbete allmosor, det blir
ett lindrande av nöden men ingenting
mera.

Det finns en liberal variant av denna
uppfattning. Bara genom att stödja de
ekonomiska marknadskrafterna och ge
dem fritt spelrum kan man få en rationell
arbetsfördelning och höja levnadsstandarden
i den tredje världen, säger
man. Staten kan puffa på denna process
genom att göra kapitalet fritt rörligt.
Genom att stödja privatföretagens etablering
i u-länderna kan man skynda på
den osynliga handens arbete.

Är determinismen nödvändig med
dess snäva syn på den statliga politikens
möjligheter? Jag tror inte det. Visserligen
tror jag som de socialistiska
kritikerna att u-ländernas fattigdom i
dag på många håll inte i första hand är
en följd av anonyma marknadskrafter.
Det är uppenbart att de rika ländernas
kolonialpolitik har drivit tillbaka flera
fattiga länder till en relativt sett värre
fattigdom än under tidigare perioder.
De europeiska ländernas ltolonialisering
av Asien är kanske det bästa exemplet
på detta. I Indien fanns vid engelsmännens
ankomst en spirande, delvis väl
utvecklad textilindustri, skeppsbyggeri
och mycket annat. Engelsmännen bröt
sönder denna industrialiseringsprocess
med militära maktmedel och gjorde om
Indien till ett råvaruproducerande område,
som sedan fick ge England billiga
råvaror till dess industrialisering. Uländernas
fattigdom i dag måste i viss
utsträckning ses i samband med det kapitalistiska
ekonomiska system som har
rått och råder i de flesta rika länder.

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

Var kommer Sverige in i detta sammanhang?
Hur snärjda är vi av synliga
avtal till gagn för de rika länderna, av
osynliga överenskommelser mellan de
multinationella storföretagen? Har vi ett
manöverutrymme för att bidra till en
dräglig försörjning och en jämn fördelning
av tillgångarna i de fattiga länderna?
Vi kan på kort sikt i allmänhet inte
hindra de alltmer internationaliserade
svenska storföretagen att driva en egen
utrikespolitik genom sina investeringar
och försäljningar. Därtill har samhället
ännu tyvärr alltför liten makt över kapitalförsörjningen.
Men vi kan redan nu
göra, och gör också i viss utsträckning,
direkta statliga insatser, som främjar en
.social utveckling och en jämn fördelning.
Också om våra insatser är små
kan de få en stor marginell effekt i vissa
områden.

Flera av de länder i den tredje världen
som allvarligt arbetar efter en social
utvecklingsplan motarbetas eller får
ett obetydligt stöd av de västeuropeiska
och nordamerikanska staterna. Här är
ett svenskt samarbete särskilt motiverat.
Det gäller stödet till de sociala befrielserörelserna.
Här kan politiska rörelser
som det socialdemokratiska partiet
spela en roll. Vi stöder och samarbetar
aktivt med en lång rad sociala
frihetsrörelser i Afrika, i Sydostasien
och i Latinamerika. Men det gäller också
statligt bistånd till sådana sociala
befrielserörelser som de facto administrerar
betydande landområden.
PAIGC i det s. k. Portugisiska Guinea
och Frelimo i Mozambique driver ambitiösa
jordbruksprogram, har ett utbyggt
skolväsen med ungdoms- och vuxenutbildning,
upprättar ett nät av sjukvårdsstationer
och driver kampanjer för elementär
hälsovård. Särskilt PAIGC får
mycket litet stöd utifrån för detta sociala
utvecklingsarbete, som bedrivs i
krigets mitt

Det gäller vidare ekonomiskt och tekniskt
bistånd till länder som arbetar
efter en social utvecklingsplan. Det öka -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

de biståndet till Tanzania är glädjande
i detta sammanhang. Ambassaden i
Hanoi ger oss möjligheter till utvecklingssamarbete
med Nordvietnam. Jag
vill understryka vikten av att den svenska
insatsen i Vietnam inte inskränks till
en humanitär hjälp och ett återuppbyggnadsbistånd
utan planeras som ett mera
långsiktigt industriellt utvecklingssamarbete,
om detta är Nordvietnams önskan.
Det gäller också ekonomiskt bistånd
till Swaziland, det gamla brittiska
protektoratet i södra Afrika som blev
självständigt i höstas — ett sista andningshål
för den sydafrikanska oppositionen.
Risken för att Swaziland blir en
sydafrikansk lydstat, ett Bantustan, om
inte bistånd utifrån ges för den ekonomiska
utvecklingen, är överhängande.
Landet är litet men rikt på utvecklingsbara
mineraler. Men tiden är knapp.

Det gäller samarbetet med Kuba som
starkt bör intensifieras. Där blir den
nya ambassaden en god hjälp för att stimulera
till ökad handel och ökat kulturellt
utbyte; på det sättet bidrar vi till
att bryta den isolering som USA och
andra rika länder har tvingat fram.

Det gäller slutligen •— för att återvända
till ursprunget — hela inriktningen
av vår handelspolitik. De handelspolitiska
uppoffringar som vi är beredda
att göra betyder på längre sikt
mycket mer än de penninggåvor som vi
ger, vare sig de utgör 1, 2 eller flera
procent av bruttonationalprodukten.

Förr tvingade västvärlden u-länderna
med militära maktmedel att bli råvaruproducenter
som gav oss en billig industrialisering.
I dag tvingar den rika
världen u-länderna att stanna kvar som
råvaruproducenter och motverkar deras
industrialisering med tullpolitiska
och handelspolitiska maktmedel. Det
sker genom att hålla låga tullar på råvaror
men avskräckande höga tullar
just på förädlingsmomenten, på industrialiseringsprocessen,
genom kvotering
av industrivaruimport från u-länder
o. s. v.

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Sverige är som bekant ett av de få
rika länder som över huvud taget gått
med på att förhandla på u-ländernas
egna villkor i UNCTAD. Men också vi
är bundna av det nät av internationella
avtal som gynnar den rika världen. Något
kan vi dock göra. Inte minst viktigt
är det att vi sätter in strävandena till
en nordisk tullunion i detta sammanhang:
att minska spärrarna för u-ländernas
industrialisering.

Handelsministern har i Nordiska rådet
understrukit vikten av att Nordekländerna
bör arbeta gemensamt i internationella
organ för preferenser till uländernas
förmån. Man kan gå vidare
och fråga om inte preferenser för något
eller några av våra huvudmottagarländer
på längre sikt kan tänkas också
inom Nordeks ram genom associeringsavtal
eller på annat sätt.

Det kan synas orealistiskt att väcka
denna fråga vid ett tillfälle när arbetet
på att jämka interna nordiska intressen
är svårt nog, men jag tror ändå inte att
denna aspekt får tappas bort. Det effektivaste
stödet på lång sikt för våra huvudmottagarländer
blir en kombination
av tull- och handelspolitiska preferenser,
av bistånd till industriuppbyggnad
och av stimulans till marknadsföring.

Detta är några bidrag som vi kan ge,
men de bör ges på sådant sätt att det
inte blir de lågavlönade här som med
sysselsättningssvårigheter får betala vår
solidaritet; den måste betalas av hela
folket genom resurser till intensifierad
arbetsmarknads- och näringspolitik —
den nationella och den internationella
jämlikheten betingar varandra.

Vi har alltså enligt min mening ett
visst manöverutrymme för en internationell
solidaritetspolitik, även om vi i
många avseenden är hårt bundna vid
det skyddssystem som den rika världen
har byggt upp. Det manöverutrymmet
skall vi använda inte med ett slags hjälparattityd,
utan vi måste blygsamt arbeta
för att den fattiga delen av världen
skall få en rättvis andel av jordens till -

gångar. Det målet kan synas totalt orealistiskt
eller långt avlägset i en tid då
klyftorna i stället vidgas mellan fattiga
och rika, när stormakternas makt över
naturtillgångarna växer, när outnyttjade
naturtillgångar kan inmutas fotografiskt
från rymdsatelliter. Men utan det
målet, att jämnt fördela överflöd och
nödtorft, har det politiska arbetet ingen
mening, vare sig här hemma eller ute i
världen.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag skall begränsa mitt
anförande till några reflexioner kring
frågan om det nordiska ekonomiska
samarbetet. Jag vill redan från början
deklarera, att jag ser mycket positivt
på ett utvidgat ekonomiskt samarbete
i Norden. Små länder som de nordiska
måste gå vidare på samarbetets väg
om de skall lyckas bevara dynamiken i
sitt näringsliv och hävda sig i den internationella
konkurrensen. På sikt bör
ett sådant samarbete leda till en bättre
resursfördelning till fördel för oss alla.

Ett nordiskt samarbete bör vara resultatgivande
främst beträffande forskning,
utbildning, näringspolitik, konkurrensregler
och beträffande handelspolitiken,
både inbördes och i förhållande
till tredje land. På handelspolitikens
område har det nordiska samarbetet
redan gett mycket goda resultat.
Jag tänker då främst på det framgångsrika
gemensamma uppträdandet i
Kennedyronden. Detta kunde ske inom
ramen för redan etablerat samarbete i
Norden och inom EFTA. En tullunion
med de institutioner som därvid byggs
upp skulle naturligtvis stabilisera det
ekonomiska samarbetet såväl inom
unionen som gentemot tredje land. Vi
har emellertid redan nått ganska långt
i samarbetet i och med att vi har tullfrihet
på industrivaror och en fri arbetsmarknad
inom Norden. Vi har ett
gott samarbete på luftfartens område
och ett begynnande samarbete på sjö -

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

fartsområdet. Takten ökas kraftigt när
det gäller integreringen på industriområdet
mellan företag i de nordiska länderna.
Samarbetet har hittills vuxit
fram på ett naturligt sätt när det varit
möjligt att åstadkomma ekonomiska
vinster utan att störa andra områden
av näringslivet. Mycket tyder på att vi
ännu har a står i början av ett utvecklingsskede
i det nordiska samarbetet.
Jag tror mycket på denna utveckling
även om vi inte skulle lyckas med planerna
på tullunionen.

Mot bakgrunden av de resultat som
redan uppnåtts bör vi nog inte överdramatisera
följderna av ett eventuellt
misslyckande i de pågående förhandlingarna.
Alla demokratiska partier och
regeringarna i de nordiska länderna
önskar att förhandlingarna om en tullunion
skall gå i lås. Men vi får inte
blunda för att alla länder har sina svårigheter
att bemästra och att inget land
kan underlåta att ta hänsyn till dessa.
Såväl inom respektive länder som länderna
emellan måste den regeln gälla,
att ingen enskild grupp skall bära omställningsproblemen,
utan dessa måste
solidariskt bäras av hela folket. Det
bör underlätta möjligheterna att nå en
överenskommelse. Vi har inom alla nordiska
länder strukturproblem, och dessa
måste lösas med försiktighet. I annat
fall blir det svårt att undgå inre
politiska störningar, och sådana skulle
skada förutsättningarna för fortsatt utvidgning
av samarbetet.

Det råder stor enighet om att ett
utvidgat nordiskt samarbete i form av
en tullunion skulle grundlägga förutsättningarna
för en ökad slagkraft på
världsmarknaden och en expansiv ekonomisk
utveckling i Norden. Vi måste
samtidigt konstatera att en tullunion inte
nu löser de mest akuta handelsproblemen
för de nordiska länderna inom
Nordens gränser. Därvidlag kompletterar
dessa länders näringsliv varandra
inte särskilt väl. Den större hemmamarknaden
inom Norden måste emel -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

lertid på längre sikt få stor betydelse.

Sverige och Finland är neutrala stater.
Detta kräver särskilda hänsyn bl. a.
beträffande försörjningen av livsmedel.
Norges, Sveriges och även Finlands geografiska
utsträckning skapar också problem.
Fn fri jordbruksmarknad är enligt
min mening av dessa skäl inte aktuell.
Fn av Nordek föranledd hårdare
strukturrationalisering för jordbruket i
Sverige än vad riksdagen beslutade år
1967 kan inte accepteras för vårt land.
Det skulle innebära risker för vår neutralitet,
vilka jag hoppas att en överväldigande
majoritet av vårt folk inte vill
ta. Det skulle också innebära att större
delen av vårt odlingslandskap lades
öde. Norrland skulle drabbas särskilt
hårt, och knappast någon jordbruksproduktion
skulle bli möjlig i detta område.
De redan mycket svåra problemen
där skulle ytterligare förvärras.

Att i ett avtal om tullunion smälta
samman de olika nordiska ländernas
näringsliv är ingen lätt uppgift. Det
är många tusen människors öden som
berörs. Även om enighet redan uppnåtts
i ämbetsmannaöverläggningarna
om 75—80 procent av varuområdet, är
de återstående frågorna utomordentligt
svårlösta. Det är inte bara jordbruksfrågan
som utgör ett problem. Den danska
industrin har för sin del, för att
ta ett exempel, visat på att kostnadsfördyringar
skulle uppstå som skulle få
mycket svåra verkningar. Jag skall, herr
talman, inte ta upp tiden med att räkna
upp fler problem. Gemensamt för alla
länderna är emellertid att problemen
ligger nära i tiden medan de stora vinsterna
ligger i en mer oviss framtid. Jag
tror att folk i allmänhet kommer att
uppleva situationen så. Samarbetet och
dess former måste därför ha sin grund
i reella fördelar som är uppenbara för
människorna. Ingen kan ju i dag ange
en lösning som leder fram till en överenskommelse.
Fn sådan kräver eftergifter
från alla, och en eftergift kan

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

vara den att tullunionen inte kan bli
så hel och fullgången som man väl i
och för sig skulle kunna önska.

Det nordiska samarbetet är, som jag
ser det, mera motiverat av nödvändigheten
av samarbete på grund av våra
respektive länders litenhet i världen än
av möjligheterna att för dagen komplettera
varandras näringsliv sinsemellan.
Eu tullunion är en avancerad och
effektiv form för samarbete på det ekonomiska
området. Men även en sådan
kan inrymma modifikationer och särskilda
bestämmelser. Särskilt torde detta
vara nödvändigt på jordbruksområdet,
men även inom andra områden blir
nog särbestämmelser nödvändiga.

Herr talman! Trots alla dessa svårigheter
borde det finnas goda förutsättningar
att nå ett avtal om ett nära
samarbete. Jag har hört många som har
uttalat att Nordekfrågan är en ödesfråga
för nordiskt samarbete och för den
ekonomiska utvecklingen i Norden. Jag
har svårt att känna denna ödesmättade
dramatik. Jag tror nämligen på en
successiv utveckling mot ytterligare
samarbete, oavsett om det blir en tullunion
eller inte. Vi har kommit långt
på väg, och allt tyder på att samarbetet
innebär reella fördelar för Nordens
folk.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag vill i kväll tala om
två stora tragedier. Den ena är den
katastrof som inleddes för ett par år
sedan och som kostat fler människor
livet än någon annan konflikt efter det
andra världskriget. Det är alltså kriget
i Biafra. Den andra tragedin tycks vara
en av mänsklighetens eviga följeslagare.
I ett par tusen år har den drivit fram
förföljelser och utrotning, förgiftat förhållandet
mellan människor och nationer.
Det är antisemitismen, hetsen mot
judarna.

Biafra är den här debattens huvudfråga.
Det är en konflikt som inte passar
in i de ideologiska mönster och

scheman som en del älskar att betrakta
krig och kriser efter. Den ena parten
stöds dels av ett land som brukat betraktas
som demokratins och parlamentarismens
säkraste fäste, Storbritannien,
dels av den nation som är den mäktigaste
diktatur historien känner, Sovjetunionen.
Den andra parten har på
sin sida ett par av de afrikanska länder
som vi starkast sympatiserar med,
Tanzania och Zambia. Den stöds av allt
att döma också indirekt, och med dubiösa
motiv, av Frankrike och Portugal.

Det är lätt att förstå att så egenartade
kombinationer skapar osäkerhet och
förvirring hos dem som vill ta ställning.
Men det får inte leda oss till tystnad
om Biafrakrigets politiska innebörd.
Jag tror att en politisk lösning kräver
att Biafra i framtiden får en mycket
mer självständig ställning än tidigare.
De klyftor mellan folkgrupper som kriget
är ett uttryck för och själv har skapat
kan inte fyllas igen enbart genom
att man återgår till tidigare förhållanden.
Om biafranernas självstyrelse i någon
form skall sökas genom att landet
blir en egen republik eller en del i en
ny federation med mera självbestämmande
för Biafra kan det vara svårt
att ha en bestämd mening om. Men det
är osannolikt att man utan lösningar av
det slaget kan nå en varaktig fred.

Men det är klart: det finns en annan
väg att göra slut på kriget. Den vägen
har av engelsmännen kallats för a quick
kill, ett snabbt dödande, en omedelbar
militär triumf för Lagosregeringens
styrkor. Den tanken bestämde mycket
av Englands hållning när inbördeskriget
startade för snart två år sedan. Det
var ett skäl för den omfattande vapenexporten
till den federala sidan.

Det var bara det felet med teorin,
att den inte räknade med Biafras motståndskraft
och stridsvilja. I stället för
a quick kill har vi fått ett så utdraget
och fruktansvärt direkt och indirekt
dödande, att en del iakttagare tror

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

att kriget redan krävt omkring en miljon
dödsoffer.

Därför har debatten om vapenexporten
till Nigeria varit intensiv det senaste
året. Att kritiken främst kommit
att riktas mot Sovjet och England är
naturligt. Många känner mindre indignation
mot dem som, oavsett motiv,
stöder den militärt underlägsna parten
än mot de stormakter som hjälper den
sida som är överlägsen. Att utan reservationer
fördöma de sovjetiska vapensändningarna
är därför självklart. Mycket
talar för att man skulle ha uppnått
ett vapenembargo, om Sovjetunionen
varit beredd att delta i ett sådant. Men
samtidigt upplever de flesta av oss den
väldiga svårigheten att påverka den supermakt
som sänder bombplan till Nigeria,
som återupprustat arabstaterna
med nya risker för ett nytt krig och
som nu ockuperar Tjeckoslovakien.

Man ställer mycket större moraliska
krav på Storbritannien. Och kritiken
mot de engelska vapensändningarna är
hårdast och mest utförd i själva Storbritannien.
För knappt två veckor sedan
hölls en lång debatt i det engelska
underhuset om Nigeria. En serie tal och
dueller gav bilden av ett parlament,
fyllt av både djup samvetsnöd och kall
maktpolitik inför katastrofen i Biafra.

Vi känner argumenten för fortsatt
brittisk vapenexport. England måste behålla
sitt inflytande i Lagos. England
måste stödja en medlem av samväldet
som hotas av uppror. England skulle
lämna fältet fritt för Sovjetunionen, om
vapensändningarna inställdes. England
skulle inte kunna driva fram ett vapenembargo,
om man dessförinnan ensidigt
inställt sina egna leveranser. England
har stora ekonomiska intressen i
Nigeria.

Motsidans sakskäl är lika kända. Det
är inte Englands uppgift att genom vapensändningar
förlänga blodbadet i
Biafra. England kan omöjligt verka som
medlare, om landet ensidigt tar ställning
för den ena parten och mot den
7—Andra kammarens protokoll 1969. Nr

Utrikes- och handelspolitisk debatt

andra. England har inte uppnått något
väsentligt positivt genom den vapenexport
som hittills pågått. England
komprometterar sig i omvärldens ögon
genom att bli indirekt ansvarigt för
kriget.

Det kanske avgörande moraliska dilemmat
för engelsmännen är följande.
Sovjet säljer alltmer vapen till Nigeria,
får troligen större inflytande där,
tycks inte ha några planer på att avbryta
vapensändningarna. Om England
då upphör med sina leveranser, kan
det betyda att Sovjet fyller ut tomrummet
och ökar sina sändningar. På vilket
sätt har då Storbritannien underlättat
en fredlig lösning?

Låt oss anta att verklighetsbeskrivningen
bakom den frågan är riktig;
det är långtifrån säkert att den är det.
Det är ändå, tror jag, moraliskt omöjligt
att fortsätta vapensändningarna
bara därför att någon annan går in i
stället, om vi inte gör det. Ledaren för
det liberala partiet i England Jeremy
Thorpe uttryckte den tanken på följande
sätt i sitt utomordentliga anförande
i samma underhusdebatt:

När vi frågar: »Vad tjänar det till
att upphöra med vapensändningarna —
tvår vi inte då våra händer på samma
sätt som Pontius Pilatus?» Jag tror
inte att det ligger i vårt lands intresse
att stå till tjänst som vapenleverantör
vid inbördeskrig. Och när man säger
att om vi inte gör det, så kommer
någon annan att göra det, så är det det
svar man fått »av narkotikalangaren
och av svartabörshajen genom alla århundraden».

Så långt Jeremy Thorpe. Jag har den
största sympati för den hållning som
den engelske liberale ledaren här har
intagit. Han stöds i England av en
bred opinion över partigränserna. Vi
bör stärka den opinionen genom att
ansluta oss till den. Ett öppet och rejält
svenskt avståndstagande från den
engelska vapenexporten ■— liksom från
den sovjetiska — bör vara ett inslag i
13

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

en mer aktiv politik från vår sida i
ansträngningarna på att få ett slut på
kriget om Biafra. Reservationens förslag
om en nordisk aktion för ett vapenembargo
är ett initiativ som vi bör
ta.

Om Biafrakonflikten är en ganska ny
fråga är antisemitismen en av de äldsta
man kan tänka sig. I några tusen år
har judar förföljts och ibland förintats
för sin tro och sitt ursprung. I nästan
alla århundraden har diskriminering
av judar förekommit. Den har varit
mer eller mindre hård, mer eller mindre
omfattande — men den har nästan
alltid funnits där som ett inslag i samhällen
av helt olika typ och i helt olika
utvecklingsstadier. I vår tid har antisemitismen
gått mot ett slags fulländning
i brutalitet och slutgiltighet. Sex
miljoner mördade judar orkade Hitler
och hans anhang med innan nazismen
besegrades.

Efter andra världskriget trodde säkert
många att antisemitismen var så
definitivt komprometterad att den inte
längre kunde vara ett problem. Ingen
regim vågar driva dess teser och ingen
regering vågar utsätta judarna för förtryck
och trakasserier. Tv den regering
bas av ett så kraftigt fördömande av
världsopinionen att den kommer att
tvingas till reträtt och anständighet.

Det gick inte så. Antisemitismen lever
vidare. I demokratierna är den så
noga övervakad att den i regel inte utgör
något allvarligt problem. Det är värre
i de länder där gruppdiskriminering
och grupphets inte brännmärks av
en allmän opinion, av självständiga organisationer
eller av en fri press. Under
Stalins tid utrensades i Sovjet ett
stort antal judar från ledande befatningar.
Men avstaliniseringen satte inte
punkt för antisemitismen. På 1960-talet
har den åter ökat. Nu, efter sexdagarskriget,
är antisemitismen i Sovjet
och Östeuropa så påtaglig att den åter
är ett brännande problem.

Men, någon kan invända, nu gäl -

ler det inte antisemitism. Vad som nu
propageras i kommunistländerna är antisionism,
vilket är något helt annat.

Jag medger gärna att det kan vara
svårt ibland att dra en gräns mellan
antisemitism och antisionism i uttalanden
och karikatyrer. Kritik mot Israel
och mot idén om Israel kan ofta te sig
som något värre, som en ny hets mot
det folk som så ofta levt i utplåningens
skugga. Och visst kan vi som lever i
Europa i dag vara överdrivet känsliga
för formuleringar som så snabbt leder
våra tankar till Tredje rikets propaganda.

Men även om gränsen ibland kan vara
svår att dra är det ändå alltför tydligt
att nu har åter antisionismen i Sovjet
och Polen i stor utsträckning slagit
över i antisemitism. »Det är antisemitism
när någon angriper juden därför
att han är jude.» Så sade Wladyslaw
Gomulka i ett tal för ett år sedan. Det
är just detta — man angriper judar
därför att de är judar — som nu sker
både i Sovjet och i Gomulkas eget land.

Denna diskriminering tar sig många
uttryck. Man förhindrar undervisning
i jiddisch och hebreiska, trots att mängder
av andra språk lärs ut till etniska
minoriteter. Man försvårar eller förhindrar
utgivningen av tidningar på
de judiska språken. Man minskar år
från år antalet synagogor — antalet
är redan nu nere i omkring 60 stycken.
Det finns ingen judisk teater i Sovjet;
den sista stängdes av Stalin. Praktiskt
taget inga böcker trycks längre på jiddisch.
Andra folkgrupper i Sovjet, vilka
är mycket mindre än de 2 å 3 miljoner
judar som finns där, ges betydligt
större frihet och resurser.

Alvar Alsterdal är den kanske främste
svenska experten på judarnas förhållanden
i de kommunistiska länderna;
jag utgår i hög grad från de fakta han
har presenterat. Enligt Alsterdal pågår
just nu i Sovjetunionen en systematisk
utarmning i kulturellt avseende av den
judiska folkgruppen. En annan bedö -

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

mare har beskrivit den tendensen som
»kulturellt folkmord».

I det kommunistiska partiet och i
förvaltningen är judarna klart underrepresenterade
i förhållande till den andel
de utgör av befolkningen. I diplomatin
och i krigsmakten, där de tidigare
var ganska många, är de nu försvunna.
Samtidigt hindrar man judarna
från att utvandra till Israel. I strid med
tidigare löften låter man dem inte återförenas
med sina familjer i andra länder.

Mosaiska trosbekännare diskrimineras
också på andra sätt. I den antireligiösa
propagandan är utfallen mot judarna
särskilt hårda och långtgående.
I en bok av en ledande sovjetisk antisemit
sägs, att judaismen och sionismen
har samma mål: att »andligen förslava
hela mänskligheten». Medan man förhindrar
tryckningen av judiska böcker,
publicerar man alltså skrifter med våldsamma
utfall mot judarna i Sovjet och
ute i världen. Vad det kommunistiska
partiet i Sovjet strävar efter tycks vara
att ta bort allt som kan finnas kvar
av judiska traditioner, religionsutövning
och nationellt medvetande.

Efter junikriget mellan Israel och
arabstaterna för snart två år sedan har
kampanjen och propagandan skärpts
och blivit mera extrem. Nu anklagar
också de centrala sovjetiska tidningarna
judarna för sammansvärjningar och
imperialism och för att använda nazistiska
metoder. Man talar om »sionistiska
gangsters» och publicerar karikatyrer,
där judar och israeler beskrivs
som Hitlers efterföljare och mänsklighetens
dödgrävare. En rad av de teckningarna
från senare år har tryckts
i en svensk, dokumentär skrift. I sin
vulgaritet och hatiskhet påminner de
på många sätt om nazismens bildpropaganda
i Der Stiirmer och andra antisemitiska
tidningar för 30 år sedan.

I Polen har kampanjen gått ännu
längre, vilket herr Wedén tog upp. De
antijudiska utrensningarna där har bli -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

vit en del av maktkampanjen inom det
kommunistiska partiet. Flera tusen judar
har lämnat Polen sedan sexdagarskriget.
Ännu fler väntar på att få görä
det. Ändå var det inte många tusen
judar som fanns kvar i Polen efter krh
get sedan Hitlers gaskamrar och avrättningsbataljoner
hade gjort sitt och sedan
merparten av de överlevande utvandrat
till Israel. Det är nästan ofattbart
att just i det land, som rymde
Auschwitz och andra dödsfabriker, eu
ny totalitär regim nu skall utnyttja den
kvarblivande folkspillran för att i maktpolitiska
syften vädja till en latent folklig
antisemitism. Polen håller, enligt
Alvar Alsterdal, på att bli »judenrein».''

Jag sade att i demokratierna är vaksamheten
mot antisemitiska uttryck och
tendenser så stor att det inte är något
överhängande problem. Men det finns
skäl att betona att den vaksamheten
måste skärpas efter sexdagarskriget.
Att vi fått en intensiv debatt om Mellersta
Östern är glädjande. Kanske har
ingen konflikt efter andra världskriget,
med undantag för Kubakrisen 1962y
varit farligare för världsfreden än just
junikriget. Kanske är nu ett nytt krig
under uppsegling. De mänskliga lidanden
som möter besökare i flyktinglägren
är skakande. De politiska problemen
med de ockuperade områdena,
med militära konfrontationer och ömsesidiga
repressalier och ett aldrig vikande
hot mot Israels existens — att
allt detta diskuteras är angeläget. Att
också Israels politik och avsikter granskas
och kritiseras, liksom andra länders
politik, är helt i sin ordning.

Men det senaste året har ibland, också
i den svenska debatten, smugits in
tonfall i kritiken mot Israel och sionismen
som i sina överdrifter, generaliseringar
och fördömanden lätt kan
komma att vädja till antisemitiska stämningar
och fördomar. Staffan Beckmans
bok »Palestina och Israel» är det värsta
exemplet hittills. Lyssna på följande
mening, som vill beskriva Israels bil -

100 Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

dande: »Flyktingarna strömmade in och
det skramlade och prasslade i den vita
världens insamlingsbössor; sionisterna
hade efter alla sina ränker, våldsdåd
och intriger till slut fått folk och medel
till sin stat.»

Beckman är en av de flitigaste kritikerna
av Israel, nyttjad också i radio
och TV. Här har han i eu enda mening
samlat ett antal klichéer som
många tycker sig ha hört förr. Det
skramlar och det prasslar i judarnas
insamlingsbössor, de når sina mål med
ränker, våld och intriger. Sådant är inte
utrikespolitisk analys — det är brutala
gruppfördomar med en ohygglig
klang i formuleringen.

Det senaste inslaget i kampanjen mot
Israel är att jämföra judarnas avsikter
med nazismens. Ett färskt flygblad
från den så kallade »Aktionsgruppen för
Palestinas folk» påstår följande: »Nazityskland
verkade för en lösning på
det judiska problemet genom att försöka
skapa ett icke-judiskt Tyskland,
och sionisterna vill lösa det judiska
problemet genom ett icke-arabiskt Palestina.
» Och i en motion från en SSUklubb
i Stockholm till den socialdemokratiska
partikongressen i år låter
det likadant: »Israelerna tycks besitta
samma attityd gentemot araberna som
tyskarna en gång mot judarna.»

De som skrivit dessa meningar inser
naturligtvis inte det oerhörda i anklagelsen
att israelerna skulle vara inställda
på samma politik som nazisterna.
Och de bortser också helt ifrån
att araberna i Israel t. ex. har fulla
medborgerliga rättigheter. Att avslöja
falskheten i en kampanj av det slaget
är viktigt. Det kunde t. ex. vara naturligt
att en ung socialdemokratisk riksdagsman
som Mats Hellström säger sin
mening om den propaganda som hans
SSU-kamrater i Stockholm nu bedriver.
Jag hoppas att han inte föredrar att
vara lika tyst om den saken som han
numera är om Portugal, EFTA och Cabora
Bassa. I den frågan har han tidi -

gare tagit bestämd ställning. Men sedan
han kom till riksdagen har han både i
förra veckan och i dag varit förunderligt
tyst om den saken. Jag hoppas att
han har lättare att säga något om Mellersta
Östern.

Att Israels politik måste diskuteras
med samma öppenhet som andra länders
utrikeslinje är självklart — jag
upprepar detta. Det är också uppenbart
att mycket av kritiken mot Israel
från främst vissa yngre har ideella motiv
och utgår från en känsla av solidaritet
med de palestinska flyktingarna.
Jag tror visserligen att den solidariteten
bör leda till helt andra slutsatser.
Och jag delar i stort sett inte den
kritiken mot Israel. Vänstersocialisternas
engagemang i konflikten i Mellanöstern
grundas ofta på falska paralleller,
på bristande kunskaper om staten
Israels bildande och sociala förhållanden
samt på illusioner om arabstaternas
politik och avsikter. De frågorna kan
och bör bedömas på samma sätt som
förenklingar och felaktigheter om andra
internationella konflikter.

Men vad jag främst vänt mig emot
är de brutala generaliseringar och hatiska
fördömanden av Israel som blivit
en del av debatten om Mellersta Östern.
Judarna har sökt sig till Israel för att
undgå förföljelser och utrotning. De
har skapat en demokrati med större
social jämlikhet än nästan alla stater i
världen. De har länge strävat efter förhandlingar
och fred i området. Men de
är lika fast beslutna att inte en gång till
i sin historia besegras och fördrivas.
När det landet och det folket jämförs
med nazisterna, när vi åter får veta att
de med ränker och kapital vill undertrycka
andra folk och än en gång framställs
som marionetter och mördare så
finns det alla skäl att säga ifrån. Vi har
mött den typen av propaganda förr, och
den får inte åter breda ut sig.

De båda frågor som jag här har tagit
upp — vapensändningarna till de
krigförande i Biafra och antisemitis -

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13 101

men i främst Sovjetunionen — har inget
sakligt samband. Men de är båda tragedier
som kräver oss på ett ställningstagande.
Vi bör uttala oss för ett vapenembargo
gentemot de stridande i
Nigeria och mot främst den sovjetiska
och engelska vapenexporten. Vi måste
klart och öppet säga ifrån om vår avsky
inför den skärpta antisemitiska propagandan
i främst Sovjetunionen ocl
Polen. Att här stå tysta eller tala undvikande
vore ett svek mot dem som lider
både nära och långt ifrån våra
egna gränser.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HELLSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad först angår herr
Ahlmarks egendomliga sätt att polemisera
genom att dra fram enskilda motioner
och försöka få dem att ge en bild
av ett partis handlande vill jag säga
att det orimliga i metoden illustreras
av att vad herr Ahlmark här anförde
i stora stycken lät som en högläsning
ur vad socialdemokraten Alvar Alsterdal
har skrivit i dessa frågor. Den SSUmotion
som herr Ahlmark refererade till
överensstämmer icke med SSU-distriktets
styrelses uppfattning. Det vet givetvis
herr Ahlmark, ty har han läst
motionen så har han också läst styrelsens
utlåtande och sett att motionen
saknar stöd hos styrelsen; eller att det
förhåller sig så det förtiger han här.

Vad som gör hela bilden något mer
komplicerad än herr Ahlmark — och
i och för sig också Alvar Alsterdal —
framställer den är att araberna givetvis
kan betrakta israelerna som angripare,
som inkräktare. Om man ser hela
Israelfrågan ur arabernas synpunkt blir
den litet mindre enkel än vad herr
Ahlmark här gör den till. Men den
uppfattning som framförs i den påtalade
motionen har som sagt inget stöd
hos SSU-förbundet eller hos styrelsen

Utrikes- och handelspolitisk debatt

för Stockholms SSU-distrikt, och det
vet herr Ahlmark.

När det sedan gäller Cabora Bassafrågan
har jag tagit upp den på den
socialdemokratiska partikongressen, och
jag står fast vid kongressens beslut som
innebär, att om ASEA:s leveranser till
Cabora Bassa är ett brott mot FN-sanktionerna
gentemot Rhodesia, så kommer
leveranserna att stoppas. Herr Ahlmark
säger att jag har varit tyst i den
frågan, men jag talade om den senast
på Stockholms arbetarekommuns representantskap
förra helgen. Jag har alltså
inte varit tyst under de senaste veckorna.

Om herr Ahlmark har en annan uppfattning
än att det här gäller de internationella
sanktionerna och vill att Sverige
skall företa en enskild blockad i
Cabora Bassa-frågan, så måste jag säga
att herr Ahlmark intar en helt orimlig
position. Å ena sidan vill han lätta
kapitalregleringen och liberalisera kapitalrörelserna,
göra det lättare för det
svenska kapitalet att flytta utomlands
— han röstade för det senast 1968.
Vidare vill han minska samhällets styrmöjligheter
över kapitalet i Sverige, å
andra sidan vill han att regeringen skall
ha möjlighet att ingripa mot de alltmer
internationaliserade svenska privatföretagens
engagemang utomlands.
Man kan inte få bägge sakerna på en
gång. Den linjen är omöjlig att hålla,
herr Ahlmark — men det är en typisk
folkpartilinje.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte att Mats
Hellström blir så upprörd när jag i Cabora
Bassa-frågan för fram samma uppfattning
som han själv talade för i fjol
innan han kom in i riksdagen. Jag har
bara undrat varför han har blivit sä
tyst som riksdagsman och varför han
inte tagit till orda i någon av de båda
debatter vi har haft om Portugal. Varför
har herr Hellström inte vågat gä
upp i en debatt för att pressa statsråd

102 Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

det till den ståndpunkt som vi båda
intar i den här frågan?

Så några ord om Israelfrågan. Mats
Hellström säger att jag visste vilken
uppfattning han har där. Det visste jag
alls inte. Om man läser SSU-distriktets
motion om Israel får man inte en
lika vulgär bild som om man läser motionen
från SSU-Vällingby — naturligtvis
inte! — men man får också en mycket
ensidig och fientlig bild av Israels
politik under de senaste åren. I distriktets
motion säges klart att man »med
bestämdhet tar avstånd från den israeliska
provokations- och aggressionspolitiken»,
att det var Israel som startade
junikriget (men ingenting om bakgrunden),
att det var Israel som slog
till på Beiruts flygplats (inga förklaringar
varför de gjorde det) och att
det är »ointressant när Israel säger att
de inleder en så kallad kommandoaktion
i självförsvar. Det fanns därför
skäl i att ta reda på var Mats Hellström
står.

Nu svarar kanske herr Hellström att
jag kan gå till kommunstyrelsens utlåtande
över de båda motionerna. Men
då gör han det inte särskilt lätt för sig.
I det utlåtandet tar man nämligen inte
ställning. Själva kvintessensen i utlåtandet
är ju att man inte vill ta ställning
mellan de israelvänliga och de
israelfientliga i socialdemokratiska partiet.
Det står på detta sätt i utlåtandet
— jag citerar ordagrant för att herr
Hellström skall få klart för sig vad han
tycker: »Åtskilliga partimedlemmar har
under årens lopp tagit djupa intryck
av uppbyggnadsarbetet i Israel och av
israelernas energiska kamp att hävda
sin stats existensberättigande. Andra
har varit benägna att ta växande hänsyn
till arabernas synpunkter, vilka
bygger på en annan bedömning av ett
komplicerat historiskt förlopp. Det skulle
vara meningslöst och skadligt att mot
bakgrund av dessa åsiktsnyanser söka
framtvinga en majoritetslinje inom partiet
i frågor som är sällsynt svårbe -

dömda och där ett ställningstagande av
partiet inte heller skulle vara ägnat
att främja en positiv lösning.»

Jag frågade därför herr Hellström
om han delade SSU:s i Vällingby uppfattning
att israelernas avsikter i dag
är likvärdiga med nazisternas avsikter
mot judarna.

Herr HELLSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har redan besvarat
herr Ahlmarks fråga. Jag hoppas att
det framgått att varken SSU-distriktet i
Stockholm eller arbetarekommunen i
Stockholm delar den värdering som
kommer till uttryck i motionen från
SSU-Vällingby.

Beträffande Cabora Bassa vill jag säga
att Torsten Nilsson i dag givit uttryck
för den uppfattning som den socialdemokratiska
partikongressen uttalat,
men herr Ahlmark har polemiserat
mot denna uppfattning. Det betyder att
herr Ahlmark måste tänka sig enskilda
svenska sanktioner. Men varför i så
fall, herr Ahlmark, enbart i Cabora Bassa?
Varför inte också i Thailand? I
Thailand bygger nämligen Sentab en
strategisk väg, som kommer att öka den
thailändska regeringens möjligheter att
med USA:s stöd bekämpa den thailändska
sociala frihetsrörelsen. Detta är i
många avseenden en parallell till Cabora
Bassa-frågan och visar att man inte
kan se Cabora Bassa som ett särfall, om
man vill gå in för enskilda svenska
sanktioner.

Det finns en rad investeringar och
försäljningar som har liknande effekter
som i fallet Cabora Bassa, och Sentab i
Thailand är ett exempel på det. Varför
tar då herr Ahlmark inte upp denna
fråga? Jag kan tänka mig att det beror
på att herr Ahlmark inte har sådana
politiska värderingar att han vill stödja
de sociala frihetsrörelserna i Sydostasien.
Herr Ahlmark är en av de unga
politiker som aldrig, såvitt jag vet, uttalat
sig för stöd till FNL. I så fall har
han gjort det på ett mycket sent sta -

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13 103

dium. Men han har inte i riksdagen,
såvitt jag vet, motionerat om ett stöd
till Vietnam från den svenska staten.

När nu regeringen lägger fram ett
förslag om hur vi skall utforma ett bistånd
till Vietnam tänker sig herr Ahlmark
att det skall gå utanför den svenska
biståndsramen. Av vilka skäl? År
det därför att man inte har sådana
politiska värderingar att man vill ge ett
bistånd till Vietnam eller är det av
någon annan anledning? Det är en fråga
som hänger ihop med Gabora Bassafrågan.
De thailändska investeringarna
och investeringarna i Sydamerika
kan inte ses isolerade.

Det är ett uttryck för dubbelmoral
om man vill inrikta sig enbart på projektet
i Mocambique men inte ser eller
vill se att motsvarigheter förekommer
över hela världen. Verkligheten är inte
så enkel, herr Ahlmark, att den är anpassad
till den liberala verklighetssynen.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! När jag frågar Mats
Hellström om Israel börjar han tala om
Vietnam och Thailand. Det visar hur
illa berörd han är av att behöva ta
ställning antingen för den israelfientliga
opinionen i sin egen arbetarkommun
eller för den israelvänliga opinion
som också finns där. Han vill inte göra
detta ställningstagande och därför börjar
han tala om något annat.

Det blir inte heller bättre när han
börjar tala om något annat. Då påstår
han nämligen att jag inte skulle ha uttalat
mig om Vietnam i riksdagen. Jag
tog upp just den frågan bl. a. under
förra utrikesdebatten. Herr Hellström
kan gå till protokollet och finna en serie
uttalanden på punkt efter punkt: om
bombningen av Nordvietnam, om FNL:s
ställning, om fria val, om upptrappningen
o. s. v. Om herr Hellström har några
invändningar mot det anförandet, kan
han ju återkomma med sina argument
i någon senare debatt.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Det mest märkliga som herr Hellström
sagt här i riksdagen i dag tycker
jag är att han angriper vad Ola Ullsten
och jag sade i en debatt med Torsten
Nilsson nyligen. Vi har kritiserat att biståndet
till Vietnam läggs innanför den
redan fastlagda planen, i strid mot statsutskottets
utlåtande förra året. Det skulle,
enligt Hellström, vara ett tecken på
att vi inte är så intresserade av bistånd
till Vietnam.

Det är precis tvärtom. Om man vill
ha ett stort stöd för återuppbyggnadsarbete
i Nordvietnam och i Sydvietnam,
önskar man ju inte att det skall konkurrera
med en serie andra projekt, vilket
måste bli fallet om biståndet ligger
innanför den uppgjorda biståndsplanen.
Men lägger man det utanför planen, som
vi har föreslagit, kan stödet och biståndet
bli större.

Jag är glad att herr Hellström gick in
på den frågan. Vad han har sagt visar
ju hur fel han har på alla andra punkter
som han tagit upp.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HELLSTRÖM (s), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att till protokollet
få antecknat att jag nu inte har rätt
till någon ytterligare replik.

Vidare anförde:

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Herr Ahlmark är vältalare
till bristningsgränsen. Jag har
inte möjlighet att nå samma höjder utan
kommer att föra fram några praktiska
synpunkter.

Anknytningen utrikespolitik—handelspolitik
är för vanlig för att behöva
poängteras. Åtgärder på den utrikespolitiska
sidan kan menligt påverka ett
lands handel med ett eller flera länder.
Så sammanflätade som utrikespolitiken
och handelspolitiken blivit finns det
anledning att göra några reflexioner.

Totalitära regimer använder ibland
handeln som ett påtryckningsmedel för

104 Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

att få gensvar för sitt utrikespolitiska
agerande. Vi ser exempel på detta i
förbindelserna mellan länder med totalitära
och liknande styrelseformer. Däremot
kan sådana länder vara angelägna
att trots utrikespolitiskt agerande mot
exempelvis en stat i väst behålla goda
handelspolitiska relationer med denna
stat. Ibland undrar man verkligen hur
goda handelsförbindelser kan upprätthållas
trots bitter fiendskap. Härvidlag
gäller ordspråket att nöden har ingen
lag. Å andra sidan kan handeln med
en stat leda till bättre utrikespolitiska
förhållanden.

Låt mig göra klart att jag delar svenska
regeringens syn -— och jag hoppas
att det är hela svenska regeringens syn
— att Sverige skall respektera ingångna
avtal och att ekonomiska sanktioner
skall vidtagas mot ett land endast efter
beslut av FN :s säkerhetsråd. Jag erkänner
att vetorätten är ett problem. Men
vi skall alltså inte frångå träffade avtal.

Jag har med intresse läst protokollet
från debatten mellan en — som jag tycker
— för tillfället ovanligt ung handelsminister
och en ytterligare något yngre
ledamot av denna kammare rörande
Cabora Bassa-frågan. Det är viktigt att
det poängteras, utan darr på rösten, att
egna små sanktioner utan plan och
sammanhållning, utan samlat stöd från
andra demokratiska länder, har föga
värde och inte hjälper undertryckta folk
i andra länder. Att tro något annat är
att hänge sig åt önsketänkande.

Jag läste att herr Lange uttalade att
ASEA är i sin fulla rätt att genomföra
leveranser till Cabora Bassa men att
man meddelat ASEA att företaget självt
får ta ansvaret. Jag tycker det är att
uppträda i två skepnader. Så länge man
biträder uppfattningen att det är FN:s
säkerhetsråd som har att fatta beslut
rörande sanktioner skall man helhjärtat
sluta upp på det svenska företagets sida.
Då är man medansvarig, då är företagets
åtgärder godtagna.

Den andra frågeställningen blir: År
en uppbyggnad av Cabora Bassa-projektet
av negativt eller positivt värde för
den undertryckta majoriteten av den
färgade befolkningen? Jag är av den
uppfattningen att ju mer man tekniskt
utvecklar en stat, ju mer kunskaper den
inhemska befolkningen tvingas att skaffa
sig desto större är chansen för denna
befolkning att göra sig gällande och
desto snabbare kommer frigörelsen. Jag
tycker att detta är en historisk bild av
själva utvecklingen. När svenskt näringsliv
gör insatser i u-länderna, inte
minst i den lovliga gärningen att driva
affärer, då kan bägge parter få nytta
av detta. Då hjälper man den inhemska
befolkningen i allmänhet till en bättre
standard. Att hävda motsatsen vore en
overklig bild, en verklighetsförfalskning.
Kanske förföll herr Hellström något
till en sådan bild.

Att representanter för oppositionen
skall försvåra för regeringen att hålla
en strikt linje i dessa frågor kan enligt
min mening vara oroande. Man behöver
inte vara särskilt lyhörd för att konstatera
att attityden mot Sverige och svenska
varor i bl a. USA har undergått en
försämring. Reser man i USA får man
detta klart för sig. Tidningarna ger besked
på den punkten, och svenska företag
har fått uppleva det i kontakten med
köpare och agenter. Ordet svensk sägs
ha fått en dålig klang i USA-reklamen.
Sergels torg, Hanoi, Cuba och inte minst
mottagandet av US A-desertör er är förklaringar.
Den svenska regeringen har
valt att upprätthålla kontakten med det
stora landet i väster efter dessa s. k.
vänskapliga förhållanden.

Låt mig genast tillägga att om vi
har starka skäl för ett sådant utrikespolitiskt
agerande, så skall vi inte låta
oss påverka av det köpmotstånd som
ett land eller landets affärsmän visar.
Om regeringen tycker att den handlat
riktigt, kan den med gott samvete låta
denna kritik rinna av sig, men då upp -

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13 105

står ett men. De som först får ekonomisk
känning av regeringens agerande
är en del av näringslivet och de däri
anställda. Det kan ju sägas att om majoriteten
av det svenska folket valt denna
regering, får man finna sig i att företaget
går i konkurs eller anställda blir
utan arbete. En klok regering måste
uppfatta en sådan händelseutveckling
som besvärande och försöka vidta åtgärder
för att eliminera de negativa sidor
som regeringens agerande har bidragit
till.

Nu ber jag att få ställa en fråga: Vad
har regeringen gjort för att försöka
återställa jämvikten i bl. a. förhållandet
till Amerika? Förstår regeringen
att om den å ena sidan minskar svenskt
anseende bör den å andra sidan sätta
in krafter och pengar för att försöka
förbättra detta anseende, eller är det
näringslivet självt som skall sopa upp
efter regeringen? Om regeringen skall
agera som den gör fordras särskilda
beredskapsåtgärder för att åtminstone
upprätthålla ett handelns status quo.
Det betyder att Kollegiet för Sverigeinformation
i Utlandet, Exportföreningen,
handelssekreterare m. fl. måste få ett
bättre underlag för sin verksamhet.

Till Exportföreningen har inkommit
talande bevis för att handeln med USA
har fått sina stötar, och regeringen har
erhållit information därom. Många av de
brev som kommit svenska företagare till
handa är av den karaktären att man
kan vifta bort dem som koleriska, men
många bevis finns för att Sveriges utrikespolitiska
handlande och inte minst
det USA-fientliga uppträdandet i Sverige
skapar bitterhet och förvåning i
USA.

När svenska PR-annonser i dag möts
med direkta svar i form av ett stort
antal brev med starkt kritisk inställning
till oss, när svenska affärsmän
genast får beskedet att ett besök i USA
icke lönar sig, när grupper av amerikanska
affärsmän inställer resor till

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Sverige därför att de riskerar demonstrationer
— då kanske vi måste reagera
på något sätt.

Även om USA-medborgare kan vilseledas
i fråga om Sverige genom sin tidningspress
—■ ett förhållande som det
åligger oss att rätta till — förekommer
i vårt land en allt större snedvridning
i informationen om USA. Vad vi svenskar
i dag matas med är ofta och i huvudsak
Amerikas negativa sidor. Det är
ingen objektiv bild av Förenta staternas
förhållanden som tecknas. Även om
det material som presenteras kommer
från Amerikas egna TV-kameror och
från dess film och press, plockas systematiskt
endast sådant ut som kan snedvrida
allmänhetens syn på detta stora
land, sådant som många gånger ger en
orättvis, osympatisk och förgrovad bild
av händelseutvecklingen där borta. Visst
finns det på handelssidan i någon
svensk tidning notiser om Amerikas
ekonomiska utveckling och den allmänförbättring
som kommer dess människor
till del, men dessa meddelanden är förbehållna
de fackekonomiskt intresserade
och kommer sällan allmänheten till
del.

Representanter för vårt näringsliv
har frågat — jag citerar: »Har vi å
ena sidan inte råd med en rikare och
mer nyanserad information och diskussion
i ett land med hög folkbildning
och en fri ställning i världspolitiken?
Har vi å andra sidan råd att i en situation,
då vårt utlandsberoende — då
det gäller politik, ekonomi, teknologi
och kultur —- för varje år blir allt mer
utpräglat, orientera oss efter fördomarnas
och slagordens förgrovade kartor?»

Det råder inget tvivel om att Amerika
är det mest dynamiska samhället på
sä gott som alla områden med en nationell
kreativitet som knappt kan jämföras
med något annat lands, trots alla
för oss oförståeliga händelser och opinionsyttringar.
Kan vi i vårt land få
besked om utvecklingen i Amerika? Får

106

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

vi möjlighet att förstå denna stora kontinent
i dess våldsamma expansion,
med alla de svårigheter som ett sådant
land måste möta och det ansvar som
det har, med ett befolkningsmaterial,
bestående av människor från nära nog
alla andra länder? Hur länge skall massmedia
använda sin snäva kameravinkel
för att hindra svenska folket att få
en bred information?

Det torde vara alldeles klart att
USA:s egen information om vårt land
präglas av samma knapphet, men det
beror på för det första att man känner
att vår regering accepterar opinionsyttringar
mot USA, för det andra
att massmedia låter Sverige få del endast
av Amerikas negativa sidor. På
ett område är de — det skall jag erkänna
— mera frikostiga; det är när astronauterna
gör sina promenader i rymden.

Utrikesministern har i dag — och
det var välbehövligt —■ åter aktualiserat
vårt lands neutralitetspolitik och
betonat att denna inte får förväxlas med,
som han säger, åsiktsneutralitet. Och
så tillägger utrikesministern: »Demokratins
ideal och värderingar har en fast
förankring hos vårt folk.»

Jag skulle vilja ställa en allvarlig
fråga: Hur skall svenska folket kunna
hålla demokratins ideal levande om
man missgynnar de informationer, som
visar att Amerika trots allt är en av
våra mest aktiva demokratier, och lämnar
informationer som visar en annan
bild? Om vi inte lämnar en bred och
sann information om andra länder undergräver
vi människornas möjligheter
att hålla levande det som vi sätter högst,
demokratin. Fortsätter denna ensidiga
upplysningsverksamhet kan opinionen i
detta land drivas därhän att regeringen
kanske måste överge dagens syn på neutralitetspolitiken.
Är man inom regeringen
medveten härom?

Herr BERGQVIST (s):

Herr talman! Det framhålles ofta att

icke-diskrimineringen är den grundläggande
principen för den internationella
handeln. Uttrycket icke-diskriminering
spelar också en viktig roll i GATT-avtalet.
Det verkar både tilltalande och
rättvist att den internationella handeln
sker på en icke-diskriminerande
basis. Men när man ser på hur detta
fungerar i praktiken finner man att
man måste göra stora reservationer.

För det första behandlas länderna
tullmässigt lika enbart på varje enskilt
varuområde för sig. Det betyder att ett
land kan sätta särskilt höga tullar på
varuområden, där vissa speciella länder
är huvudleverantörer. På andra varuområden,
där andra länder är huvudleverantörer,
kan man göra importrestriktionerna
små och obetydliga. Formellt
uppträder man oklanderligt, men
i praktiken kan det bli fråga om diskriminering
av mycket allvarligt slag.

För det andra kan konstateras att
icke-diskrimineringsklausulen blir synnerligen
godtycklig när man, som sker
inom GATT, gör undantag för frihandelsområden
och tullunioner. Ett regionalt
block på handelns område innebär
diskriminering mot alla dem som
är utanför blocket. Den betydande regionala
blockbildning som har ägt rum
under efterkrigstiden har medfört en
kraftig tillväxt av diskrimineringsinslagen
i det internationella handelssystemet.

Till detta kan man sedan foga en
principiell synpunkt. Genom skyddspolitik
diskriminerar man alltid till förmån
för de inhemska producenterna
och mot de utländska. Om man nu accepterar
diskriminering mot utlänningarna,
varför skall man då diskriminera
alla utlänningar i precis lika hög grad
utan hänsyn till ekonomiska, humanitära
och andra väsentliga omständigheter?
När vi talar om tullpreferenser
för u-länderna är detta i själva verket
ingenting annat än en diskriminering
av de rika länderna till förmån för de
fattiga länderna.

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13 107

Jag vill slå fast två ting: Det är för
det första i och för sig inte fult eller
klandervärt att man diskriminerar på
handelns område; det beror helt på de
speciella omständigheterna. För det
andra stämmer det illa med den faktiska
verkligheten att säga att ickediskriminering
i dag är den grundläggande
principen för den internationella
handeln.

Under efterkrigstiden har världshandeln
expanderat kraftigt. Volymökningen
har varit cirka 7 procent per år,
och enbart under de senaste tio åren
har världshandeln, i löpande priser
räknat, fördubblats. Men det snabba
uppsvinget av handeln har ingalunda
haft ett jämnt och harmoniskt förlopp.
Vi har fått stora förändringar i handelsmönstret
— det smårutiga har blivit
alltmer storrutigt. Strukturförändringarna
har skapat många allvarliga
problem för enskilda länder och grupper
av länder. Världshandelns tillväxt
har ackompanjerats av valutakriser, devalveringar,
deflationspolitik, förtroendekriser,
häftiga privata spekulationsvågor,
u-länder som kommit i kläm i
den allt hårdare konkurrensen, o. s. v.
Å andra sidan kan man finna exempel
på internationell samverkan för att
plåstra om det internationella valutasystemet
och få det att hanka sig vidare,
raserande av handelshinder och
utvidgat regionalt och annat internationellt
samarbete.

Det är i denna sjudande gryta av utveckling
och problem som man har sökt
praktisera vissa regler för den internationella
handeln. Ursprungligen försökte
man få till stånd en internationell
handelsorganisation med betydande befogenheter,
men dessa planer stupade
när den amerikanska kongressen satte
sig på tvären, därför att kongressen
inte ville avhända sig en del av beslutanderätten
över den amerikanska handelspolitiken.
I stället för den internationella
handelsorganisationen fick vi
ett betydligt lösligare arrangemang,

Utrikes- och handelspolitisk debatt

nämligen GATT. GATT-avtalet tillämpas
fortfarande juridiskt sett provisoriskt.
De deltagande länderna har gjort förbehåll
för sådan intern lagstiftning som
strider mot GATT:s ordinarie förpliktelser.
Sålunda har exempelvis Sverige
åberopat gällande lagstiftning för ett
bibehållande av vår jordbruksreglering.

För u-länderna har GATT-avtalet inneburit
vissa svårigheter. Riktlinjerna
för GATT drogs upp utan något större
hänsynstagande till u-ländernas speciella
problem. Att man sedan tillskapat
UNCTAD har hittills inte medfört
någon avgörande förändring. UNCTAD
kan lika litet som GATT fatta några bindande
beslut mot något lands vilja, och
de rika länderna har ännu inte velat
göra så stora eftergifter som vore motiverat
med hänsyn till u-ländernas allvarliga
läge.

Hur skall Sverige agera i en värld,
där mycket tyder på att mänskligheten
är inne i en katastrofkurs? Det är naturligt
att ett land som Sverige söker
nå lösningar på de ekonomiska problemen
tillsammans med andra länder.
På handelns område har Sverige en
huvudregel som innebär att vi handlar
så mycket som möjligt med så många
som möjligt. Jag vill också deklarera
den uppfattningen, att vi inte kan underlåta
att handla med alla länder som
vi ogillar. Det skulle leda till orimliga
konsekvenser. Men det kan finnas fall,
där det är rimligt och riktigt att genomföra
begränsningar i den svenska
handeln. Vi har t. ex. fallet Rhodesia,
där FN har fördömt rasförtrycket och
där länderna lyckats komma överens
om en bojkott. Sverige tillämpar också
en diskriminering av politiska skäl när
det gäller vissa varor — jag tänker på
vapenexporten. När det reses krav på
att vi skall förhindra en viss leverans
från Sverige, kan man inte redan i utgångsläget
avfärda en diskussion med
att detta strider mot vad vi brukar göra,
ty vi gör också motsatsen i vissa fall.

108 Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

I den svenska handelspolitiken finns
det redan element av diskriminering av
politiska skäl, såväl när det gäller ett
land som helhet som när det gäller ett
visst slag av leveranser.

Därmed är jag oundvikligen inne på
Cabora Bassa-projektet, som har diskuterats
mycket här i dag. För att det inte
skall uppstå några missförstånd vill jag
framhålla att det resonemang jag för i
denna fråga påtagligt skiljer sig från
den argumentering som smattras fram
från ungliberalt håll under interpellationsdebatter
och annat.

Frågan om ASEA:s medverkan i
Cabora Basa-projektet togs ursprungligen
upp med hänsyn till sysselsättningsaspekten.
Jag vill för min del säga att
om samhället gör ingripanden mot ett
enskilt företag i den internationella solidaritetens
namn, måste man samtidigt
försöka se till att man inte skadar den
inhemska solidariteten. Det får inte vara
så, att det är de som är anställda i
företaget som får stå för kostnaderna
för att vi andra tillmötesgår våra internationella
samveten, utan här får vi gå
in gemensamt via samhället.

Cabora Bassa-projektets negativa följder
är vid det här laget välkända. Herr
Lothigius avslöjade en syn på projektet
som visar att han skalat bort för bedömningen
av denna fråga viktiga element.
Det har spekulerats en del över om det
inte kan vara bra för Frelimo att ha
Cabora Bassa-projektet den dag landet
får självbestämmanderätt. Men när man
resonerar så, bortser man ifrån att Cabora
Bassa-projektet kombineras med
en stor invandring av portugiser och
ifrån att Sydafrika får starkare skäl att
militärt stödja Portugal med stora insatser;
redan i dag finns en bataljon
sydafrikanska soldater i Mozambique.

Jag tror inte på den teori herr Lothigius
lanserade och som väl kan sägas
vara en variant av den där svepande
historiska förklaringen att industrialiseringsprocessen
och demokratiseringsprocessen
går hand i hand; vid en ökad

industrialisering skapas det bättre förutsättning
för en ökad demokratisering.
Man kan kanske ta fram en del länder
som haft en sådan utveckling •—- man
kan rent av hitta många sådana. Men
man kan också anföra flera exempel på
motsatsen. Tag Sydafrika, som genomgått
en mycket kraftig industrialisering
men där man i dag står utomordentligt
långt från demokrati. För herr Lothigius
kunde det väl kanske ligga nära till
hands att erinra sig öststaterna, som ju
i regel onekligen har en mycket hög industrialiseringsnivå
men vilkas demokratiseringsnivå
man väl kan ifrågasätta.
För Mocambiques del är det uppenbart
att en industrialisering av det slag som
Cabora Bassa-projektet skulle innebära i
själva verket skulle försena och försvåra
demokratiseringsprocessen, förlänga
befolkningens lidanden och försvåra
livet för lång tid framöver.

Att ASEA har betydelse för Cabora
Bassa-projektet kan inte förnekas. Den
senare tidens uppgifter om den portugisiska
regeringens tveksamhet när det
gäller projektet innebär kanske att
ASEA:s betydelse är större än man tidigare
har räknat med.

Handelsministern gav enligt snabbprotokollet
den 20 mars också uttryck
för uppfattningen att det inte är önskvärt
att ASEA engagerar sig i projektet.
Enligt protokollet förklarade herr
Lange, att om han satt i bolagsledningen
skulle han säga: »Det här skall vi
inte göra».

Herr talman! Enligt min mening bör
ASEA:s tilltänkta medverkan i Cabora
Bassa-projektet stoppas. När det gäller
att finna en lämplig form för att göra
det vill jag framställa följande förslag.

Sverige bör agera för att få en s. k.
waiver av GATT, d. v. s. ett direkt medgivande
att förhindra ASEA:s medverkan
i Cabora Bassa-projektet. Den formella
motiveringen kan anges så, att
Cabora Bassa-projektet kommer att stärka
Rhodesias ekonomi. Det är en ståndpunkt
man kan inta vare sig man påvi -

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13 109

sar strömleveranser eller ej. Man kan
nämligen visa, hur den ekonomiska expansion
som kommer att uppstå vid
Rhodesias gräns och som dessutom kommer
att kombineras med en portugisisk
invandring inte kan undgå att påtagligt
påverka Rhodesias ekonomi, eftersom
Portugal bryter mot Förenta Nationernas
Rhodesiabojkott.

Mitt förslag innebär att Sverige handlar
på ett sätt som inte på något vis bryter
internationella överenskommelser.
Det avgörande är om man kan vinna en
stor del av GATT-medlemmarna över på
en sådan linje. Det skulle behövas att
mellan 38 och 50 GATT-medlemmar
ställde sig positiva till ett sådant arrangemang.
Jag tror att det kan finnas rätt
goda möjligheter att nå fram till ett resultat
på den här vägen. Jag grundar
den uppfattningen på bl. a. följande
skäl.

Vi har 45 u-länder som är medlemmar
i GATT, och den överväldigande delen
av dem har i FN agerat på ett mycket
aggressivt sätt gentemot Portugal och
Rhodesia.

Vi kan också peka på att det var 84
länder som i FN:s generalförsamling
tillsammans med Sverige röstade för en
resolution den 29 november 1968, där
man fördömer Portugal därför att Portugal
bryter mot FN-sanktionerna mot
Rhodesia, därför att Portugal kränker
den afrikanska befolkningens rättigheter
och därför att Portugals kolonialpolitik
stör internationell fred och säkerhet.

I samma resolution hälsar man med
tillfredsställelse de framsteg som de nationella
befrielserörelserna gjort genom
sin kamp och sitt uppbyggnadsprogram.
Vidare säger man att de internationella
finansintressena försvårar folkens kamp
för självbestämmanderätt och stärker
Portugals militära ansträngningar.

Det skulle vara mycket olyckligt om
vi nu definitivt och oåterkalleligen avvisade
Frelimos vädjanden när det gäller
att hindra svensk medverkan i

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Cabora Bassa-projektet. I stället bör vi
samtidigt som vi bygger ut solidariteten
inom vårt eget land också utvidga
vårt engagemang i de internationella
solidaritetsfrågorna. Våra relationer till
de nationella och sociala befrielserörelserna
bör undan för undan förstärkas
och fördjupas.

I detta anförande instämde herrar
Gustavsson i Nässjö och Lindkvist (båda
s).

Herr LOTHIGIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Det finns mycket i det
anförande som herr Bergqvist framföde
initierat, eftertänksamt och sympatiskt
som jag kan instämma i. När det
gäller synen på hur man skall hjälpa
de svarta världsdelarna måste vi dock
konstatera att det finns olika uppfattningar.
Att peka på öststaterna såsom
ett exempel på att en industrialisering
har tillbakahållit utvecklingen mot demokrati
är inte särskilt lyckat. I stället
är det väl snarare så, att ju längre industrialiseringsprocessen
fortskridit i
ett av dessa länder och ju mer levnadsstandarden
stigit, desto större blir förutsättningarna
att människorna själva genomdriver
en demokratiseringsprocess.
Jag har samma syn på många länder i
den svarta världsdelen.

Sydafrika är ett exempel åt andra
hållet. Jag tror dock trots allt att det
är fråga om en övergångsperiod i detta
land, att folket visserligen fått lida länge
men att man kommer att nå resultat i
en demokratiseringsprocess som följd av
industrialiseringen.

Ett näraliggande exempel är Sverige.
Tack vare att vi fick elektricitet när
vårt land var underutvecklat och därigenom
möjlighet skapades för industriell
verksamhet kunde också vårt folk
skaffa sig större lärdomar — och måste
skaffa sig sådana — vilket utgjorde en
förutsättning för vår demokratiseringsprocess.

Ilo Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Herr BERGQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Man kan naturligtvis i
allmänna ordalag instämma i vad herr
Lothigius sagt om att det historiskt sett
har förekommit att ett underutvecklat
land haft glädje av industrialiseringsprocessen,
men att överföra eu allmän
teori av detta slag på Cabora Bassaprojektet
är inte möjligt. Här finns nämligen
påtagliga skillnader. Vad innebär
detta projekt om vi tar med de sociala
och politiska förhållandena i bilden? Jo,
det innebär att man får en invandring
av portugiser, vilket kommer att förstärka
Portugals kolonialmakt. Sydafrika
får ett starkare skäl att engagera sig för
stöd åt den portugisiska förtryckarmakten.
Det internationella storkapitalet
kommer att ytterligare engagera sig på
Portugals sida. Jag tror man kan lita på
det uttalande som den mördade ordföranden
i Frelimo, Eduardo Mondlane,
gjorde i juli 1968 då han förklarade att
detta projekt kommer att förlänga befolkningens
lidanden och försvåra en
demokratisering i Mozambique.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Herr Bergqvist började
med att säga att han skulle ge uttryck
för en annan syn på Cabora Bassaprojektet
än vad de unga liberalerna
gjort. Jag hoppas att herr Bergqvist inte
blir ledsen om jag säger, att jag kan instämma
i praktiskt taget allt han sade.
Dessutom fann jag det glädjande att han
verkligen sade det i denna talarstol och
inte valde att liksom andra unga socialdemokrater
lämna radikalismen i Cabora
Bassa-frågan utanför andra kammarens
sammetsdraperier.

Herr Bergqvist påpekar att vi måste
bedöma denna fråga inte bara från mer
eller mindre idealistiska och utrikespolitiska
utgångspunkter utan också
med hänsyn till de arbetsmarknadspolitiska
effekter den kan få, i det här fallet
för 300 anställda i Ludvika.

Självklart måste vi göra det, vilket vi
också ganska ofta har framhållit. Det är

också av det skälet som handelsminister
Langes och andra regeringsföreträdares
uppfattning, att detta är en sak enbart
för företagen och inte något som regeringen
har någon anledning att ta ansvar
för är så felaktig. Vi kan acceptera
en sanktionspolitik av den typ som herr
Bergqvist och jag och herr Ahlmark tidigare
har förordat, under förutsättning
att man från samhällets sida är villig att
ta de ekonomiska konsekvenserna av
det, de ekonomiska konsekvenser som
kommer att drabba enskilda företag och
dem som är anställda i dessa företag. På
den punkten är vi fullständigt eniga.

Jag tycker också att det var ett intressant
uppslag av herr Bergqvist, när
han sade, att vi skall söka få till stånd
en internationell överenskommelse via
GATT, som innebär att man från Sveriges
sida får sanktion för att säga till
svenska företag att denna investering
inte är önskvärd. Jag tror att det är
angeläget av flera skäl, inte bara med
hänsyn till konkurrensen mellan företag
i olika länder utan också därför att
då bortfaller eu av svagheterna med en
sådan sanktion, nämligen den att om
ett svenskt företag låter bli att gå in i
Cabora Bassa, kan företag från andra
länder göra det i stället. Den effekten
skulle man i varje fall bidra till att eliminera
genom en internationell överenskommelse.
Därför tycker jag att det
uppslaget är alldeles utmärkt.

Jag begärde, herr talman, ordet för
att ta upp två andra frågor som har berörts
i debatten i dag. Den ena är kravet
på ökade svenska biståndsinsatser
i Latinamerika, den andra är Biafrafrågan.

Intresset för den latinamerikanska
kontinenten är ganska stort i Sverige
just nu. Skälen för det kan vara många:
dels det allmänt ökade intresset för tredje
världens problem, dels kanske också
det faktum att den latinamerikanska
kontinenten rymmer större förhoppningar
och större problem än många
andra delar av den tredje världen. La -

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

111

tinamerika har inte kommit i fokus på
samma sätt som länderna i Afrika och
Asien där avkoloniseringen efter andra
världskriget har lett till uppkomsten av
en rad nya stater med starkt behov av
politiskt och materiellt stöd utifrån för
att kunna utvecklas, ett behov som har
mötts med starka sympatier från viktiga
delar av världsopinionen.

Problemen på den latinamerikanska
kontinenten är därför inte mindre. De
flesta av kontinentens stater har varit
självständiga i mer än hundra år. Den
sociala och ekonomiska utvecklingen
liknar ändå i stor utsträckning den som
ägt rum i de områden som koloniserats
av europeiska kolonialmakter i Afrika
och Asien: en hård exploatering från
utländska ekonomiska intressen av arbetskraft
och naturresurser, en våldsam
skillnad i levnadsstandard mellan ett
litet skikt av ekonomiskt välbärgade och
den stora massan av folket, försummande
av utbildningen, som lett till att en
stor del av befolkningen är analfabeter,
en ekonomisk struktur, som byggts upp
för att ge inhemska och utländska investerare
snabba och stora vinster men
utan nämnvärd inriktning på att höja
den allmänna levnadsstandarden.

Resultatet har blivit att man i stor utsträckning
har försummat allmännyttiga
investeringar i billiga bostäder, sjukhus,
vägar och skolor. Arbetslösheten är
här liksom i andra ekonomier av samma
typ mycket stor. Även om de latinamerikanska
länderna har en per capitainkomst
som är väsentligt högre än i de
afrikanska och asiatiska u-länderna, är
det ingen tvekan om att de allra flesta
länderna på den latinamerikanska kontinenten
är att betrakta just som uländer.

Typiskt för kontinenten är också det
starka beroendet av USA. USA är den
viktigaste handelspartnern för praktiskt
taget samtliga stater. I flera fall svarar
USA för mer än hälften, ibland upp till
80 procent av all utrikeshandel. De amerikanska
investeringarna är de helt do -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

minerande relativt sett, även om europeiska
och japanska har kommit in som
konkurrenter under senare år.

Den tyngdpunkt av investeringar i
infrastrukturella projekt, och utvecklingsprojekt,
som var målsättningen i
Kennedys framstegsallians, har i stort
sett uteblivit. Mer än hälften av de amerikanska
investeringarna är i dag koncentrerade
till gruvhantering och oljeutvinning.

Det starka ekonomiska beroendet av
utlandet har också i latinamerika skapat
ett problem som är akut i andra uländer,
nämligen en mycket stor skuldbörda.
Av FN-statistiken framgår att de
latinamerikanska ländernas samlade
skuld till utlandet från 1960-talets början
ökat från 6 miljarder till det dubbla,
12 miljarder, vid 1960-talets mitt. Under
1970-talet kommer detta problem att bli
ännu mer akut. Skuldbördan växer av
sin egen kraft. Cirka 40 procent av de
nya lån som tas upp i dag krävs för att
finansiera räntor och amorteringar på
tidigare lån. I detta avseende kan man
säga att de latinamerikanska länderna
hamnat i ett läge som är värre än de
övriga u-ländernas generellt sett. För
att klara denna skuldbörda skulle de
latinamerikanska länderna behöva väsentligt
skära ned importen. Samtidigt
vet man att en nödvändig förutsättning
för en ekonomisk utveckling i
stället är en ökning av importen. Det
är en ekonomisk ekvation som inte går
ihop och som på ett drastiskt sätt
åskådliggör ett av u-landsekonomiernas
allra svåraste dilemman.

Även i ett annat avseende är de latinamerikanska
länderna utsatta för
större problem än många andra u-länder.
Det är den u-landsregion som har
den snabbaste befolkningsökningen.
Med nuvarande ökningstakt kommer
befolkningen att ha fördubblats på 25
år. Vid sekelskiftet levde ungefär 60
miljoner människor i detta område. 1
dag har kontinenten 260 miljoner invånare
och år 2000, d. v. s. om cirka

112 Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

30 år, kommer befolkningens storlek
att uppgå till 600 miljoner. Tendenserna
skiftar från land till land. Några av
länderna har en ganska måttlig befolkningsökning,
inte mycket större än de
europeiska staternas, men inget land
kommer under 1 procent, och i de flesta
länder ligger befolkningsökningen vid
3 procent, vilket kan jämföras med ungefär
0,6 procent för Sverige.

De problem som följer i överbefolkningens
spår är enorma. Framstegen i
fråga om produktionsökning, och det
görs sådana, äts i mycket stor utsträckning
upp av befolkningsökningen. I
inget land har under perioden 1960—
1965 bruttonationalproduktens stegring
per capita kunnat hålla jämna steg med
befolkningsökningen. Costa Rica, som
sannolikt har världens snabbaste befolkningsökning,
hade en ökning av
bruttonationalprodukten per capita förra
året på 1 procent medan befolkningsökningen
uppgick till 4 procent. Det
säger sig självt att förutsättningarna för
en ekonomisk utveckling är mycket
svåra under sådana förhållanden.

En annan konsekvens är storstädernas
förslumning. I Latinamerika liksom
i Asien är urbaniseringsprocessen mycket
snabb. Sven Lindqvist redovisar i
en av sina artiklar i Dagens Nyheter
en ganska skrämmande sifferserie.
Mellan 1960 och 1975 kommer städernas
invånarantal att öka med ungefär
100 miljoner människor. Lima, huvudstaden
i Peru, hade vid mitten av 1950-talet 1 miljon invånare, varav ungefär
10 procent bodde i slumområden. I
början av 1960-talet, alltså ungefär fem
år senare, hade stadens invånarantal
fördubblats och antalet personer som
levde i slumområden hade ökat från 10
procent till 20 procent. I dag, mer än
fem år senare, har staden ungefär en
halv miljon fler människor och ungefär
30 procent lever i slumområden.

Det liv som de här människorna är
dömda till är en tillvaro i arbetslöshet,
obeskrivliga sanitära förhållanden och

sjukdomar som bryter ned dem både fysiskt
och psykiskt. För att hindra att
bostadssituationen förvärras, alltså inte
för att skapa relativt sett fler bostäder,
skulle man enligt FN-statistiken behöva
bygga ungefär 2,5 miljoner bostäder per
år. Men det byggs endast ungefär en
sjättedel härav och det mesta som byggs
är tyvärr för dyrt att hyra för slummens
invånare.

En annan konsekvens av den våldsamma
befolkningstillväxten är en tilltagande
brist på livsmedel. Redan i dag lever
ungefär 50 miljoner människor i de
latinamerikanska länderna under svältgränsen,
även om också i detta avseende
förhållandena skiftar från land till land.
För att hindra att läget även på detta
område skall bli ännu sämre måste jordbruksproduktionen
stiga med cirka 40
procent. Det kommer den sannolikt inte
att göra dels därför att det skulle kräva
en uppodling av större arealer och ganska
radikala jordbruksreformer, mot vilket
det finns betydande politiskt motstånd,
dels därför att en sådan ökning
av jordbruksproduktionen skulle kräva
stora kapitalinsatser som med hänsyn
till den stora skuldbördan, som jag tidigare
talat om, sannolikt inte kan åstadkommas.
I detta perspektivs förlängning
framtonar en fruktansvärd hungerkatastrof
mot 1970-talets mitt, en katastrof
som blir oundviklig om man inte
gör något radikalt. Och det som måste
göras för att undvika den och för att
kontinentens sociala och ekonomiska efterblivenhet
skall kunna brytas är en genomgripande
förändring i den politiska
viljeinriktningen. Naturliga resurser för
att åstadkomma en sådan utveckling
finns i form av outnyttjade naturtillgångar
och stora, ännu inte uppodlade
områden i de flesta av länderna, i en i
förhållande till många andra u-länder
relativt hög standard på den högre utbildningen
och forskningen och sist
men inte minst betydande privata kapitaltillgångar.
Vad som fattas är i de
flesta fall den politiska viljan att utnytt -

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

113

ja resurserna så att de kan komma inte
bara en liten privilegierad elit till del
utan bli till nytta för alla.

Men utöver de egna ansträngningar
som man måste begära av länderna själva
krävs det också insatser utifrån av
sådan typ där även Sverige kan ta del,
låt vara att de insatserna internationellt
sett — och ännu mera givetvis om man
ser till vad Sverige kan göra enskilt —
kommer att bli ganska marginella. Mot
den bakgrunden vill vi från folkpartiet
föreslå att man vid planeringen av biståndspolitiken
ger de latinamerikanska
länderna ökad prioritet. Vi tror inte att
det vore riktigt av framför allt praktiska
skäl att göra något av de latinamerikanska
länderna till huvudmottagarland,
men vi anser det riktigt att satsa på vissa
typer av projekt där Sverige har speciella
förutsättningar att göra en insats
genom de erfarenheter vi har från annat
u-landsarbete på andra kontinenter, erfarenheter
som det är angeläget för dessa
länder att få ta del av.

Efter upprepade framstötar från vårt
håll har regeringen nyligen lagt fram
förslag om att rusta upp Ibero-amerikanska
institutet i Stockholm. Därigenom
får vi större möjligheter att följa
den sociala, ekonomiska och politiska
utvecklingen på den latinamerikanska
kontinenten. Det är också naturligt att
det initiativet följs upp av förslag som
innebär direkta svenska biståndsinsatser
i detta område. Jag tror att den viktigaste
insats som Sverige där kan göra
är att satsa på familjeplaneringen för
att göra det lilla som kan åstadkommas
på kort sikt — på lång sikt kan man
åstadkomma ganska mycket — för att
bromsa den våldsamma befolkningsexplosionen.

Det finns flera skäl varför vi bör göra
det. För det första bör vi göra det för
att Sverige tillsammans med USA är
praktiskt taget det enda land som bedriver
bilateral familjeplaneringsverksamhet.
FN har hittills varit ganska passivt.
För det andra har Sverige särskilt goda

Utrikes- och handelspolitisk debatt

politiska förutsättningar. De amerikanska
programmen i Latinamerika möts i
mycket stor utsträckning av politiskt
betingad misstro. Det tredje skälet är att
familjeplanering bland de arbetslösa i
slummen och bland de undernärda och
undersysselsatta jordbruksarbetarna och
småbrukarna på landsbygden är en nödvändig
förutsättning för att man skall
komma någon vart med andra biståndsinsatser.
Det fjärde skälet slutligen är
att det i Latinamerika som i andra regioner
är nödvändigt om man skall kunna
åstadkomma en grundlig modernisering
av samhället, en revolution om
man så vill, att kvinnan blir befriad
från sina ständiga havandeskap och att
hennes status inom familjen och samhället
blir en annan än enbart barnaföderskans.

Dessa fyra skäl talar för att vi skall
satsa på familjeplaneringen. Man kan
fråga sig, om det är möjligt att genomföra
en sådan i dessa katolska länder.
Ja, jag tror det. Det politiska motståndet
finns där — och även det religiöst
betingade — men det råder inga tvivel
om att det håller på att brytas ned. I
flera av länderna praktiseras redan familjeplanering,
bl. a. genom IPPF-projekten,
som för övrigt delvis är självfinansierande.
Flera regeringar i Latinamerika
— jag tror mer än hälften av
dem — har begärt, formellt eller informellt,
av Sverige att få familj ep laneringsprojekt.
Vi tycker att vårt land i
första hand bör vara berett att göra en
insats i dessa länder för att bygga upp
en organisation för familjeplanering
och att sedan bedriva klinisk och uppsökande
verksamhet.

Det är i detta sammanhang givetvis
också nödvändigt att SIDA får de personella
resurser som behövs för att klara
en sådan ökad insats. Det kan inte
accepteras, vilket vi från vårt hållt
framhållit alldeles nyligen i en debatt
med utrikesministern, att man på detta
område skall tvingas slå av på takten
därför att SIDA inte kan få de anslag

8—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 13

114 Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

som man begärt för personalrekrytering.
Det finns intresserade människor som
är beredda att gå in i arbetet bara det
går att få fram pengar. Detta problem
måste lösas.

Vi tror också att Sverige kan göra en
insats på utbildningsområdet. Det förbereds
ett s. k. multibi-projekt när det
gäller utbildningsverksamheten, d. v. s.
ett projekt som kommer att drivas av
UNESCO men som kommer att i stor utsträckning
planeras och finansieras av
Sverige.

Vi tror också att det på det jordbrukskooperativa
området finns värdefull
svensk erfarenhet att ta vara på, som
kan vara till nytta på den latinamerikanska
kontinenten. KF och Lantbruksförbundet
har redan satt i gång en verksamhet
som är knuten till det s. k. Integrationsinstitutet
i Puerto Rico. För
KF :s del finansieras detta arbete med
frivilliga bidrag, som kanske kan räcka
för den rådgivande verksamheten.
Men om man också vill satsa på en bred
utbildningsverksamhet inom den kooperativa
sektorn behövs det helt andra
ekonomiska insatser, och där skulle
SIDA kunna rycka in.

I den mån det finns politiska förutsättningar
härför — och det tror vi att
det gör — bör Sverige också medverka
i uppbyggandet av det fackliga organisationsarbetet
inom jordbrukssektorn.

Till sist bör man även nämna de
svenska företagens liksom för övrigt
även missionens verksamhet i Latinamerika.
Det rör sig när det gäller företagen
om investeringar på tillsammans
ungefär 250 miljoner kronor uppdelade
på ett 60-tal företag. De erfarenheter
som de inom dessa företag arbetande
tjänstemännen och teknikerna har lär
kunna utnyttjas när det gäller att främja
industrialiseringen och uppbyggandet
av infrastrukturen. För att möjliggöra
för SIDA att stimulera från utvecklingssynpunkt
särskilt angelägna industriprojekt
bör det svenska investerings -

garantisystemet utsträckas till att i princip
även gälla Latinamerika.

Det är, såsom jag inledningsvis sade,
givet att svenska insatser på denna jättelika
kontinent med de oerhörda problem,
som den visar upp, kvantitativt
måste bli av förhållandevis marginell
betydelse. Men detta kan också sägas
om våra insatser i u-länder på övriga
kontinenter. Vi måste ändå vara beredda
att ta vår del av ansvaret för större
internationella biståndsinsatser för att
u-länderna skall kunna lyfta sig ur sin
sociala och ekonomiska misär, i Latinamerika
likaväl som i Afrika och i
Asien.

Jag skulle därefter, herr talman, bara
vilja säga några ord i Biafrafrågan.
När man läser utrikesutskottets utlåtande
slås man av den konsekventa underlåtenheten
att ta ställning i någon
enda av de frågor som Biafradebatten
egentligen handlar om. Man går med
på att det behövs ökade humanitära
insatser — det skall erkännas — men
man är ytterst vag när det gäller att
förorda några initiativ från regeringen.
Man uttalar att inkommande ansökningar
om statsbidrag från de frivilliga organisationerna
skall prövas positivt,
men det är i stort sett allt.

När det gäller önskemålet att konflikten
skall föras upp på FN:s dagordning
noterar utskottsmajoriteten att utsikterna
för att detta skall lyckas är
ganska små. Ja, det är säkerligen en riktig
bedömning att det är svårt att åstadkomma
detta just nu. Men jag skulle ändå
vilja fråga: Vad anser utskottet i
sakfrågan?

Utskottet utgår från att regeringen
skall stödja initiativ som tas från andra
håll, ifall det tas sådana initiativ, och
det är väl också det minsta man kan begära.
Men varför säger inte utskottet ut
att det får anses rimligt att saken tas
upp i FN? Några formella hinder att
göra det finns inte. Det går att resa
frågan med hänsyn till konfliktens hu -

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13 115

manitära aspekter, och det framhålls
också i utlåtandet. Det är möjligt att
åberopa att det här gäller en fråga om
självbestämmanderätt. Att göra det är
inte —• vilket jag tycker att utrikesministern
försökte göra gällande i debatten
tidigare i dag — detsamma som att
vi tar ställning till ett erkännande av
Biafra. Det innebär bara ett konstaterande
av att det finns krafter som hävdar
denna självbestämmanderätt och
att det därför är rimligt att saken får
diskuteras i FN.

Det går också — precis som i fråga
om exempelvis Cypern och Kongo — att
åberopa risken att konflikten kan sprida
sig och bli allvarligare, låt vara att
en sådan bedömning kanske inte är särskilt
realistisk.

Det väsentliga är emellertid att Sverige
har formella möjligheter att ta ett
initiativ till att denna fråga kommer
upp på FN:s dagordning. Det är en möjlighet
som jag tycker att man bör utnyttja,
även om man bedömer utsikterna
för närvarande som ganska små. Jag
tycker också att utskottet borde ha kunnat
säga detta klart ut.

När det gäller vapenleveranserna
nöjer sig utskottet med att notera, att
det inte är sannolikt att parterna kommer
att gå med på ett stopp av leveranserna
till de stridande i Biafra—Nigeriakonflikten.
Även det är förmodligen
en alldeles korrekt bedömning för
dagen. Men vår uppgift måste väl ändå
vara att försöka påverka dem som levererar
vapen att avstå från det och att
åstadkomma ett leveransstopp, eftersom
det är förutsättningen för att vi
skall kunna få ett eld upphör och så
småningom förhandlingar.

Jag tror att ett uttalande från Sveriges
riksdag i den riktningen — och
ett uttalande som inte bara är en beskrivning
av läget —- skulle kunna ha
sin betydelse i opinionsbildande syfte.
Ingen har begärt, och jag tror inte heller
att det vore klokt att göra det, att
regeringen skall ta ställning till hur

Utrikes- och handelspolitisk debatt

konflikten slutgiltigt skall lösas. Utgångspunkten
för en sådan lösning måste
naturligtvis vara att den diskriminering
av ibostammens medlemmar, som
är konfliktens bakgrund, upphör. Om
en sådan lösning skall ske inom en
federativ sammanslutning, där den forna
östprovinsen får en viss autonomi
eller om lösningen måste ske genom att
man gör Biafra till en självständig stat,
är det svårt att i dag ha någon mening
om.

Vad som däremot är lätt att ha en
mening om — och jag tycker att det
bara går att ha en enda mening — är
att den frågan måste avgöras vid förhandlingsbordet
och inte genom fortsatta
strider. Det kan visserligen hävdas
att om man intar den ståndpunkten
befinner man sig längre ut på Biafrasidan
än på Lagossidan, eftersom Biafraledarna
har accepterat villkorslösa
förhandlingar, medan Lagosregeringen
kräver en total underkastelse av vad
man där kallar för utbrytarprovinsen.

Det är parternas ståndpunkt att Biafra
accepterar villkorslösa förhandlingar,
medan Nigeria säger nej till sådana
och bara vill föra förhandlingar under
förutsättning att utgångspunkten är att
det så småningom skall bli ett enigt
Nigeria. Jag tycker att trots att man kan
säga att Biafra visar ett större intresse
att få till stånd sådana förhandlingar
måste från våra utgångspunkter den enda
rimliga linjen vara att förhandlingar
skall komina till stånd. Nigeriasidan har
under sina strategiska förutsättningar
allt att vinna på att förhandlingarna
dröjer — man vet att man har det militära
övertaget, att man kommer att
segra även om det tar litet tid.

Frågan är då, om vi kan vara beredda
att acceptera det pris som en lösning
genom fortsatt krig kommer att kräva
i form av människoliv och lidande, i
form av fortsatt massvält. Svaret på den
frågan måste givetvis bli nej, och konsekvensen
av det svaret måste bli en
aktivare politik från .svenska regering -

116 Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ens sida —- inte den resignation som
präglar utskottsmajoritetens skrivning.
Ingen betvivlar väl att regeringen inte
utnyttjat de diplomatiska kanalerna till
London, Moskva och Lagos för att ge
sin mening till känna. Vad man på detta
stadium av konflikten emellertid kan
begära är att regeringen inte nöjer sig
med den tysta diplomatins politik utan
att den också är beredd att utåt föra ett
klarare politiskt språk.

Regeringen säger i sin deklaration
att vår neutralitetspolitik »inte får förväxlas
med åsiktspolitik. Demokratins
ideal och värderingar har en fast förankring
hos vårt folk. Vi reagerar därför
med styrka när andra små nationer
utsätts för övervåld eller när sociala
rättvisekrav slås ner med vapenmakt».
Jag antar att majoriteten i utrikesutskottet
anser att det finns skäl att reagera
även inför det som i dag händer i
Biafra. Då hade det också funnits skäl
att dra de praktiska konsekvenserna av
en sådan inställning i Biafrafrågan genom
ett klarare ställningstagande i utskottsutlåtandet,
ett ställningstagande
mot vapenleveranserna till båda parter,
för eld upphör och förhandlingar. Det
kanske skulle tas mindre väl upp av
Lagos, London och Moskva. Men om
vi menar allvar med att vår neutralitetspolitik
inte är en åsiktsneutralitet,
måste vi vara beredda att ta den risken.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara en liten kort replik
till herr Ullsten. Jag är mycket tacksam
för att han verkligen tagit del av
vad utrikesutskottet skriver, men han
har tolkat det felaktigt.

Herr Ullsten säger att utskottets utlåtande
präglas av resignation. Det är
inte riktigt. Jag ber att få erinra herr
Ullsten och kammarens ledamöter om
att utskottet mycket klart säger ifrån,
att det är angeläget att regeringen tar
de initiativ som är möjliga för att på
det internationella såväl som på det
nordiska och nationella planet åstad -

komma en koordination av hjälpinsatserna
till Biafra. Det är ett mycket bestämt
uttalande.

Därutöver säger utskottet på tal om
vapenembargot: »Utskottet förutsätter
emellertid att regeringen med uppmärksamhet
följer frågan om ett vapenembargo.
»

Detta är mycket klara uttalanden, herr
talman, men på en punkt har utskottet
varit ytterligt försiktigt. Vi har inte velat
säga eller göra någonting som skulle
kunna göra ont än värre i Biafra. Situationen
är så allvarlig, att vi inte vill
rekommendera den svenska regeringen
att vidta några åtgärder som av Lagosregeringen
kan tolkas som ett ställningstagande
och därigenom försvåra möjligheterna
att verkligen genomföra en
humanitär insats i Biafra.

Herr talman! Jag tror att om man
så ensidigt som herr Ullsten nu har
gjort skulle försöka bedöma denna problematik,
riskerar man att medverka
till en mycket allvarligare situation än
den som för närvarande föreligger.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag försökte säga i
mitt anförande var att utrikesutskottet
enbart beskrivit situationen. Det har
sagt att regeringen skall ägna uppmärksamhet
åt det ena och det andra problemet,
men det har konsekvent vägrat
att för egen del ta någon ställning i
sakfrågorna.

Låt mig bara ta ett exempel. Det gäller
vapenleveranserna. Utskottet säger
därvidlag att det inte finns några utsikter
att få med parterna på ett vapenembargo.
Den formulering som finns
i reservationen har man t. ex. inte varit
beredd att gå med på. Där siigs: »De
fortsatta vapenleveranserna till de stridande
parterna upprör med rätta folkopinionen.
Den svenska regeringen bör
i kontakt med övriga nordiska regeringar
verka för att de länder som levererar
vapen inte blott själva slutar därmed
utan att de också aktivt ingriper

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13 117

mot försäljning av sådana till de stridande.
» Vad som har begärts i motionen,
vad jag här har begärt, vad en aktiv
och otålig opinion utanför detta
hus har begärt är att regeringen — och
i detta fall riksdagen — skall ta ställning,
inte bara göra bedömningar av
de diplomatiska, politiska och praktiska
förutsättningar som finns för att
åstadkomma det ena eller det andra.
I detta fall bör riksdagen säga klart ut
om den anser det rimligt att England
och Sovjet skickar vapen för att möjliggöra
ett av de allra värsta folkutrotningskrig
som den afrikanska kontinenten
varit med om. Det är ett ganska
rimligt krav att man på den punkten får
klartext från utskottet, men det har vi
inte fått.

Fru DAHL (s):

Herr talman! Låt mig efter herr Ullstens
senaste inlägg inledningsvis konstatera
att han tycks ha ändrat åsikt
sedan han i höstas skrev en artikel i
Expressen med rubriken »Erkänn inte
Biafra». Jag har tyvärr inte artikeln
här, men jag tror att herr Ullsten ändå
erinrar sig den.

De företrädare för den ungliberala
rörelsen som av någon anledning tycks
föredra att kalla sig ungliberaler i stället
för folkpartister har gång på gång
här efterlyst ståndpunkten i olika frågor
hos enskilda socialdemokrater. Jag
kan förstå att den frågan är mycket intressant
för människor som bedriver
sin politiska verksamhet mest som PRjippon
med halmhattar, men det kanske
vore bra för ungliberalerna att
erinra sig att man faktiskt bör ha en
mer funktionell syn på politiken än eu
personlig PR och att det kanske är särskilt
intressant för väljarna att få en
något så när klar bild av var partiet
står. Att det kan förekomma debatt
inom partiet är naturligtvis bara bra
och det är självfallet inte heller något
fel att den demonstreras utåt, men den
dubbelmoral som ideligen redovisas

Utrikes- och handelspolitisk debatt

från borgerlig sida är däremot högst
betänklig. Kanske är den inte förvånande
när vi vet att den borgerliga ideologin
givetvis hindrar en från att ta avstånd
från de system, som skapar de
missförhållanden, som man vill protestera
mot, och att man därför tvingas
till punktinsatser. Det är naturligtvis
också ett mycket svårt läge att inte ha
sitt parti och sina väljare bakom sig.

Jag tycker att det var en framgång
att folkpartiets ledare i dag deklarerade
att han inte anser det lämpligt att ASEA
engagerar sig i de portugisiska kolonierna
i dagens situation, men det är
mig veterligt första gången som något
sådant uttalande görs. Jag vill bara påminna
om en intervju med den numera
mördade ledaren för Frelimo, Eduardo
Mondlane, som gjordes i juli förra året,
alltså ett par månader före valet. Mondlane
sade bl. a.: »Jag talade med en
ledare inom folkpartiet för två månader
sedan, han sade: ’Vi tror att det är
bättre att investera i ert land så att ni
får er frihet så kommer ni att vara rikare
än ni är nu.’» Det vore intressant
att få reda på om man fortfarande försöker
sätta sig mellan två stolar eller
om man har ändrat ståndpunkt också
på folkpartiledarhåll.

Från socialdemokratisk sida har vi
aldrig tvekat när det gällt frågan om
lämpligheten, men det är svårt — som
både herr Hellström och herr Bergqvist
har påpekat — att finna former för att
anpassa handels- och utrikespolitiken
efter de värderingar man har och göra
dem till ett instrument för dessa. Jag
är därför mycket tacksam för de förslag
som herr Bergqvist här har lagt
fram, och jag vill gärna ta tillfället i
akt, herr talman, att deklarera att jag i
stort sett instämmer i hans yttrande och
att jag hoppas att vi också vid närmare
granskning skall finna att det har angivit
en konstruktiv väg ur det mycket
svåra dilemma vi har befunnit oss i.

Herr talman! Utvecklingssamarbetet
i vid bemärkelse har kommit alt bli en

118 Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

allt viktigare del av vårt internationella
handlande. De jämlikhetssträvanden
som vi från socialdemokratiskt håll betraktar
som centrala måste omfatta alla
människor och alla folk. Vi delar med
majoriteten av världens folk — men
däremot inte alltid med deras statsledningar
— en på intresse och djup
övertygelse grundad målsättning: Vi
måste få ett stopp på stormaktspolitiken
och krigsrustningarna, vi måste
hävda de små staternas rätt att själva
fritt få utforma sina samhällen, vi måste
tvinga fram en situation där de gemensamma
resurserna används för att
utveckla välståndet och fördela det mera
rättvist, och det måste bli de många
arbetande människorna som genom sina
samhällsorgan och de internationella
organisationerna får bestämma hur de
gemensamma resurserna skall användas.

En sådan strävan måste ta sig uttryck
i ett förtroendefullt och välorganiserat
samarbete med andra länder
inom utrikespolitiken, handelspolitiken
och biståndspolitiken. Detta är vad
vi på socialdemokratiskt håll i alltmer
ökad utsträckning har försökt lägga
vikten vid, och vi har särskilt försökt
bygga ut samarbetet med u-länderna.
Det har klart demonstrerats vid vårt
arbete i de internationella organisationerna,
inte minst när det gäller handelspolitiken.
Det är få länder som vi
har så nära samarbete med som med
dem som är huvudmottagare av vårt bistånd.

Ändå har den svenska debatten, inte
minst från borgerligt håll, på ett olyckligt
sätt kommit att domineras av frågan
om enprocentplanen. Det har lett
till att man försummat andra frågor
som enligt min mening är mycket viktigare
för att förbättra u-ländernas situation.

Den första punkten gäller självfallet
utrikes- och handelspolitikens utformning
och samordning med biståndspolitiken.
Vad vi kan göra utrikespoli -

tiskt och handelspolitiskt är på sikt
mycket viktigare än de begränsade biståndsinsatser
vi gör i vissa huvudmottagarländer.
Det är också viktigt att biståndet
får utgöra en del av ett samordnat
internationellt handlande.

För det andra måste vi komma förbi
själva enprocentplanen till en mer långsiktig
målsättning. Enprocentplanen är
bara ett etappmål och inget mått på vad
vi skulle behöva eller skulle kunna föra
över till u-länderna, inte heller på
vad som vore en rimlig resursöverföring
från de rika till de fattiga länderna.

För det tredje måste vi mycket mer
ingående än hittills diskutera innehållet
i u-hjälpen. När enprocentplanen lädes
fram här i kammaren i maj förra
året underströk utrikesministern att
frågan om den långsiktiga målsättningen
samt innehållet och omfattningen
på lång sikt av biståndet var viktigare
än de kortsiktiga anslagsfrågorna.

När riktlinjerna för biståndet dragits
upp har det alltid sagts att det skall
medverka till att främja en ekonomisk
och social utveckling och en långtgående
utjämning av levnadsvillkoren.
Den linjen har under det senaste året
särskilt starkt understrukits av regeringen
och dess företrädare bland annat
i de internationella organen. Vi bör
enligt min mening öka våra ansträngningar
att låta dessa idéer slå igenom
i det praktiska biståndssamarbetet.

Utvecklingssamarbetet kan lika litet
som utrikespolitiken, handelspolitiken
eller det nationella reformarbetet vara
ideologiskt neutralt ■— det har i själva
verket strategisk betydelse för de internationella
jämlikhetssträvandena.
Genom valet av samarbetspartner och
genom utformningen av biståndet bidrar
vi medvetet eller omedvetet till att
öka eller minska jämlikheten mellan
nationer, grupper och enskilda människor
inom de olika länderna. Det
statliga biståndet innebär alltid att vi
stöder mottagarlandets centrala poli -

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13 119

tiska målsättningar och underlättar för
detta att förverkliga sina planer.

Den tendensen förstärks om man som
Sverige grundar samarbetet på principerna
om samarbete på lika villkor,
icke-inblandning och respekt för mottagarlandets
integritet. Jag vill också
betona att jag inte tror att vi med särskilt
stor sannolikhet kan hävda att det
skulle vara möjligt att indirekt påverka
utvecklingen i ett land genom progressiva
insatser. De insatser vi gör i
andra länder är av så liten omfattning
att de inte kan få särskilt stor effekt
på samhällsutvecklingen i stort annat
än om de står i samklang med landets
egna målsättningar. Föreställningen att
bistånd alltid innebär hjälp till fattiga
och nödställda människor och därför
är till nytta oavsett politisk regim och
social struktur i mottagarlandet måste
avvisas som en orealistisk och konservativ
verklighetsflykt.

Fattiga och diskriminerade människors
livsvillkor kan varaktigt förbättras
bara genom att man förändrar det
samhällssystem som skapat missförhållandena.
U-ländernas situation kan förbättras
bara genom en förändring av
den nuvarande internationella handeln
och arbetsfördelningen, genom en handelspolitik
som stöder u-ländernas ansträngningar
att utveckla näringslivet
och öka exporten och genom ett omfattande
inre reformarbete i den tredje
världens länder.

I själva verket är de svenska väljarna
mycket medvetna om den problematiken,
och detta hör till de frågor som
man ständigt möter när man är ute
och diskuterar dessa problem. Detta har
också understrukits i utrikesministerns
deklaration i dag.

För vår egen del måste enligt min
mening strävandena att främja ekonomisk
och social utveckling framför
allt komma till uttryck i valet av samarbetspartner
och arbetsområden för
biståndet. Innan vi inleder samarbete
med visst land bör vi noggrant prö -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

va, om mottagarlandets sociala struktur,
planering och målsättning är sådana
att det finns förutsättningar för
ett förtroendefullt samarbete.

Jag vill, herr talman, understryka
att det inte får bli fråga om hastiga och
oöverlagda aktioner från svensk sida
i tillfälliga politiska situationer, om inblandning
i andra länders förhållanden
eller om bedömning i alltför enkla termer,
där vi oöverlagt överför våra egna
värderingar. Vad det är fråga om
är att försöka finna former för att bedöma
det komplicerade samspelet av
politiska, ekonomiska och sociala faktorer
och hur dessa påverkar förutsättningarna
för utveckling och utvecklingssamarbete.

Den nuvarande kretsen av huvudmottagarländer
har inte valts med sådana
överväganden som grund. Under
det senaste året har det skett en kraftig
utbyggnad av stödet till de sociala
frihetsrörelserna och till progressiva
länder som Tanzania. En stor insats i
Vietnam planeras. Den utvecklingen bör
fortsätta. Men trots denna medvetna
satsning råder det fortfarande en betydande
disproportion mellan mottagarländer
av olika karaktär.

Herr talman! Enligt min mening bör
utvecklingssamarbetet på ett mer medvetet
sätt än hittills koncentreras till
de sociala frihetsrörelserna och till länder
som satsar på en snabb ekonomisk
utveckling och social utjämning och på
ett ökat samhällsinflytande för medborgarna.
En sådan förändring kan inte
ske hastigt utan kräver en lång omställningsprocedur.
Men den kraftiga
ökningen av biståndsanslagen under de
närmast följande åren ger särskilda
möjligheter till en sådan successiv
överföring och tyngdpunktsförskjutning.
Vi bör enligt min mening ompröva
huruvida samarbetet med de nuvarande
huvudmottagarna bör fortsätta i
oförändrad omfattning och om nya liuvudmottagare
bör tas med i kretsen.
Biståndssamarbetet får inte huvudsak -

120 Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ligen vara en fråga om välgörenhet för
att lätta våra egna samveten, utan det
måste vara ett instrument för ett medvetet
och konsekvent samhällsbyggande.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Utrikesministern har
liksom utrikesutskottet avfärdat de motioner,
vari det yrkats på ett samfällt
nordiskt politiskt agerande i FN för
att lösa Biafrafrågan, d. v. s. för att få
stopp på vapenleveranserna. Utrikesministern
hade två väsentliga invändningar.

Hans första invändning var att det
var omöjligt att vinna gehör för saken;
en framställning skulle inte ge resultat.
Han hänvisade till de ansträngningra
på det humanitära området som gjordes
i höstas; dessa hade inte lyckats.
Han hänvisade också till de afrikanska
statschefernas möte i Alger i september
i fjor, där man slöt upp kring Nigerias
enhet. Han hänvisade även till
läget i säkerhetsrådet, där man endast
kan räkna intresse från en av de 15
medlemmarna.

Med rätta framhålles det att »FN:s
inflytande i de stora politiska tvistefrågorna
ännu inte kan göra sig gällande
med avgörande styrka». Det är
en dyster sanning. Vi har ju Biafraproblemet
litet varstans i världen, svåra
konflikter där man hade hoppats
att just FN med sin internationella prestige
skulle kunna göra en insats. I södra
Sudan t. ex. fördrivs och förgörs en
folkgrupp, och vi vet alltför litet om
det, eftersom det inte fått samma publicitet
som Biafrakonflikten.

Utrikesministern fortsatte: »Organisationens
värde som kontakt- och förhandlingsorgan
och som instrument för
internationell opinionsbildning bör
dock ingalunda underskattas.» Jag tycker
nog att vi skulle spela mer på det

instrumentet, opinionsbildningsinstrumentet.
Även om det inte ger utdelning
direkt kan opinionen påverkas, men
det sker inte genom tystnad.

Den andra invändningen är att vi
med en politisk framställning i FN
skulle riskera de humanitära insatser
som nu görs; man skulle betrakta det
som en inblandning i Nigerias inre angelägenheter.
.Tåg vet inte riktigt på
vilka grunder utrikesministern bygger
ett sådant uttalande. Det är klart att en
statlig eller halvstatlig hjälpinsats kunde
komma i fara, men det omfattande
hjälparbete som nu dominerar fältet
bedrivs av kyrkorna. 20 plan för varje
natt över förnödenheter. Det är en rent
opolitisk insats. Man laborerar i dag
inte med några tillstånd eller konfirmationer
av regeringar. Det innebär i
sin tur att det förekommer beskjutning,
men hjälpen kommer fram.

Bedöms det nu som omöjligt att via
FN få de inblandade stormakterna att
förstå Nigerianska Federationens bästa
kan man väl ta helt informella kontakter.
Vi har ju så många bindningar med
dessa stater på andra fält. Det vore naturligt
att de nordiska regeringarna
toge dessa kontakter, eftersom de nordiska
hjälporganen, i synnerhet kyrkorna
— Lutherhjälpen när det gäller
Sverige — svarar för så stor del av de
humanitära insatserna i Biafra. Vi kan
inte i längden hålla på och samla pengar
för att läka de sår som England,
Frankrike och Sovjet indirekt är orsak
till. Det är en grotesk ordning.

Katastrofens omfattning är svår att
överblicka. Det visades en TV-film i
går, gjord av en holländsk journalist.
Den spelades in i huvudstaden Omoahia
och gav en frän bild av de betingelser
under vilka biståndsarbetarna utför
sin gärning. Det beräknas för närvarande
att av befolkningen 7 000 människor
dör av svält per dag och att
denna siffra stiger. 6—8 miljoner människor
beräknas finnas i Biafra. Den
totala siffran för antalet döda på grund

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13 121

av svält är ca en och en halv miljon.
Det är avsevärt många fler dödsoffer
än Vietnam har krävt.

Dessa uppgifter bekräftades häromdagen
vid en konferens för kyrkornas
världsråd i Geneve av G. F. Igwe som
representerar Christian Council i Biafra.
Jag vill, herr talman, till slut ge
någon information om hur kyrkornas
hjälp har fungerat och då i synnerhet
om den svenska Lutherhjälpens insats.

Redan hösten 1967 förberedde Kyrkornas
världsråd tillsammans med Nigerias
kristna råd, som fanns på bägge
sidor om fronten, en fältorganisation
med tanke på sjukvård och bespisning.

Denna organisation byggdes upp
främst med missionärer och utbildad
infödd personal. Man räknade då med
att förnödenheterna skulle kunna forslas
in sjö- och landvägen via Port Harcourt
till Biafra och från Lagos till de
områden som hölls av det federala Nigeria.
Detta visade sig snart omöjligt,
och förråden av mat och medicin, främst
från olika kyrkliga hjälporgansationer,
måste lagras i Lagos och på öarna
Fernando Poo och Sao Thomé.

Kyrkornas världsråd och Röda korset
sökte på olika sätt att med berörda
regeringar förhandla fram en lösning
på problemet med transporter in till
nödområdena. Det misslyckades dock,
och endast sporadiskt kom en del flygplanslaster
fram. Detta gällde både Röia
korset och Kyrkornas världsråd.
Under sommaren 1968 blev därför situationen
akut, och det var natten mellan
den 11 och 12 augusti som flygkapten
Carl-Gustaf von Rosen gjorde den
historiska inflygningen till Biafra. Detta
blev början till vad som har kallats
kyrkornas luftbro.

Den 19 augusti bestämde de nordiska
kyrkornas hjälporganisationer att tillsammans
chartra i första hand tre
transportplan. Denna tillfälliga organisation
— kallad Nordchurchaid -—■ har
nu fem stora plan för transport av mat

Biafrakonflikten

och medicin från Sao Thomé till Biafra.
Fram till den 23 mars i år hade Nordchurchaid
tillsammans med främst tyska
protestantiska och katolska kyrkor
gjort 1 850 inflygningar, d. v. s. ungefär
20 per natt, med bortåt 18 000 ton
livsviktiga mediciner och matvaror.

Man har också 700 bespisningsställen,
där det serveras 600 000 måltider
till svältande barn och kvinnor, och
man ger medicinsk hjälp till cirka
20 000 patienter i sjukhus och kliniker.
Det är en holländsk läkare vid namn
Middelkoop som leder det medicinska
arbetet.

Lutherhjälpen har sedan mitten av
augusti satsat 8,5 miljoner kronor. Av
detta har man fått 2,1 miljoner av staten,
medan resten är frivilligt insamlade
pengar. Vidare har man gjort ett
åtagande för tre månader framåt att
svara för 1,2 miljon per månad.

När de nordiska kyrkorna nu tar så
stora risker, satsar så mycket pengar
och människor, är det förståeligt om
man också väntar sig motsvarande ansträngningar
från nordiska politiker.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Biafrakonflikten

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av motioner om Biafrakonflikten.

Till utrikesutskottet hade hänvisats
fyra motionspar rörande olika åtgärder
med anledning av Biafra-konflikten,
nämligen

dels de likalydande motionerna I: 304
av herr Dahlén m. fl. och II: 334 av
herr Wedén m. fl., vari hemställdes att
riksdagen som sin mening måtte uttala

1. att regeringen toge initiativ till
ökade humanitära insatser i Biafra och
att statliga medel härvid utlovades,

2. att regeringen övervägde lämpliga

122 Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Biafrakonflikten

former att ge ökad tyngd åt kravet att
vapenleveranserna till de stridande parterna
upphörde, varvid främst Sovjets
och Englands ansvar borde framhållas,

3. att regeringen därvid också framhölle
vikten av att främst England och
Sovjet utnyttjade sitt inflytande över
Lagosregeringen för att få denna att gå
med på eldupphör och förhandlingar,

4. att regeringen, därest andra åtgärder
icke visade sig vara framkomliga,
toge initiativ i syfte att få FN att ta
upp Biafra—Nigeria-konflikten på sin
dagordning, varvid borde eftersträvas
en resolution som krävde stopp för vapensändningarna,
vapenstillestånd under
internationell kontroll och förhandlingar,
samt

5. att de här förordade initiativen
toges i kontakt med övriga nordiska
länder;

dels de likalydande motionerna I: 397
av herrar Ingvar Andersson och Blomquist
och II: MO av herr Werner in. fl.,
vari hemställdes att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla att
regeringen toge initiativ till en gemensam
nordisk regeringsframställning i
FN:s generalförsamling om skyndsam
behandling av Biafra—Nigeria-affären;

dels de likalydande motionerna I: 39S
av herr Brundin och 11:462 av herrar
Björck i Nässjö och Clarkson, vari hemställdes
att riksdagen måtte uttala att
regeringens FN-representation måtte
verka för att Biafra-frågan snarast droges
inför FN:s säkerhetsråd;

dels de likalydande motionerna I: 399
av herr Ilernelius in. fl. och 11:463 av
herr andre vice talmannen Cassel m. fl.,
om aktioner inom FN :s ram för bl. a.
humanitär hjälp vid internationella konflikter.

Motionerna I: 304 och II: 334 hade
hänvisats till statsutskottet såvitt avsåg
punkten 1 och i övrigt till utrikesutskottet.

Utskottet hemställde, att motionerna

1. 1:304 och 11:334, såvitt nu var i
fråga,

2. I: 397 och II: 470,

3. I: 398 och II: 462, samt

4. I: 399 och II: 463,

måtte anses besvarade med vad utskottet
anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundström (fp), Virgin (m), Bengtson
(ep), Dahlén (fp), Holmberg (m), Wahlund
(ep) och Ohlin (fp), som ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna

1. 1:304 och 11:334, såvitt nu var i
fråga,

2. I: 397 och II: 470,

3. 1:398 och 11:462, samt

4. I: 399 och II: 463,

i skrivelse till regeringen ge till känna
vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till den av herr Lundström m. fl.
avgivna reservationen.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ohlin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
utrikesutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13 123

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Lundström in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ohlin begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
109 ja och 82 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av motioner angående
riktlinjer för utrikespolitiken.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till bevillningsutskottet propositionen
nr 45, med förslag till traktorskatteförordning,
m. m.;

till utrikesutskottet propositionen nr
46, angående godkännande av avtal om
räddning och återsändande av rymdfarare
samt återlämnande av föremål
som sänts ut i yttre rymden; samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 48, med förslag om inrättandet av
en pressens lånefond in. m.,

nr 53, angående organisationen av
statens invandrarverk, in. m.,

nr 55, angående viss tidningsdistribution
genom postverket, och

nr 56, angående ökade resurser för
statlig företagsetablering inom ramen
för ett särskilt bolag, m. in.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
å hordet vilande proposition nr 58, an -

Biafrakonflikten

gående ny organisation av sjöfartsverket,
m. in., hänvisades propositionen, såvitt
avsåg ändringar i folkbokföringsförordningen
och mönstringsförordningen,
till lagutskott, såvitt angick bidrag
till småbåtshamnar och anslag under
nionde huvudtiteln, till jordbruksutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var efter annan och
hänvisades till statsutskottet Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner:

nr 60, angående inrättande av ett
statligt aktiebolag för konsultverksamhet
på rationaliseringsområdet, samt

nr 64, angående ändring av avtal den
5 maj 1948 mellan staten och Svensk
Interkontinental Lufttrafik AB.

Slutligen föredrogs Kungl. Maj:ts å
hordet vilande proposition nr 80, angående
allmän beredskapsstat för budgetåret
1969/70; och hänvisades propositionen,
såvitt avsåg jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 1062;
samt

till lagutskott motionerna nr 1063 och
1064.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 1065, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 16, angående
anslag till studiebidrag m. m.
för budgetåret 1969/70, hänvisades motionen,
såvitt avsåg rätten till utbildningsbidrag,
till statsutskottet och i övrigt
till lagutskott.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr
1066; och

till lagutskott motionen nr 1067.

Vid föredragning av den å bordet vi -

124 Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ändring i lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, m. m.

lande motionen nr 1068, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 25, med
förslag till lag om ändring i föräldrabalken,
in. m., hänvisades motionen, såvitt
avsåg ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen,
förordningen om
arvsskatt och gåvoskatt samt förordningen
om statlig förmögenhetsskatt, till bevillningsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

Slutligen föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och
hänvisades därvid

till lagutskott motionerna nr 1069 och
1070;

till utrikesutskottet motionen nr 1071;

till statsutskottet motionerna nr 1072
—1075; samt

till jordbruksutskottet motionerna nr
1076—1079.

§ 6

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Fälldin (ep), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
beskattningen av låginkomsttagare,

herr Fälldin (ep), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
bestridandet av kostnader vid
omflyttning av arbetskraft, samt

herr Westberg i Ljusdal (fp), till herr
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående forskningen
om massmedias påverkan på människors
beteenden och handlingsmönster.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 7

Ändring i lagen om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag

angående ändring i lagen den 16 juni
1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål, m. in., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 7 februari 1969 dagtecknad
proposition, nr 22, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den
16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål,

2) lag angående ändrad lydelse av
12 § lagen den 25 april 1958 (nr 213)
om behandlingen av häktade och anhållna
m. fl.,

3) lag angående ändrad lydelse av
22 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om
behandling i fångvårdsanstalt.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta likalydande
motioner, nämligen

dels motionerna I: 918 av herrar
Blomquist och Schött och II: 1052 av
fru Kristensson och herr Oskarson, vari
hemställdes att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 22 i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
skyndsam utredning och förslag till åtgärder
för att förkorta väntetiderna vid
rättspsykiatriska undersökningar i enlighet
med vad i motionerna anförts,

dels motionerna I: 919 av herrar Harald
Pettersson och Ernst Olsson samt
II: 1053 av herrar Larsson i Luttra och
Boo, vari hemställdes att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttalade, att
genomförandet av 1961 års organisationsplan
för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
borde såvitt möjligt
påskyndas och åtgärder i övrigt
vidtas för att nedbringa väntetiderna
vid sådana undersökningar i enlighet
med vad som anförts i motionerna.

Utskottet hemställde,

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13 125

Ändring i lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, m. m.

A. att förevarande proposition, nr 22,
måtte av riksdagen bifallas;

B. att förevarande motioner,

1) I: 918 och II: 1052 samt

2) I: 919 och II: 1053,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Schött (m), Svanström (ep) och Dockered
(ep), fru Kristensson (m), herr
Polstam (ep) samt fru Anér (fp), vilka
ansett att utskottet under B bort hemställa att

riksdagen i anledning av förevarande
motioner,

1) 1:918 och 11:1052 samt

2) I: 919 och II: 1053,

måtte dels uttala att genomförandet av
1961 års organisationsplan för det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet
borde såvitt möjligt påskyndas, dels anhålla
om skyndsam utredning och förslag
till åtgärder för att förkorta väntetiderna
vid de rättspsykiatriska undersökningarna
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! I första lagutskottets utlåtande
behandlas en proposition där
åtgärder föreslås för att man skall komma
till rätta med de alltför långa väntetiderna
för rättspsykiatriska undersökningar.
I propositionen föreslås två åtgärder.
Den ena är att den häktade i
väntan på rättspsykiatrisk undersökning
skall kunna förvaras i fångvårdsanstalt
och därvid vara underkastad de
behandlingsregler som gäller för dem
som annars är intagna på sådan anstalt.
Den andra är att man skall kunna avräkna
häktningstiden för dem som har
dömts till ungdomsfängelse eller internering
efter att de har genomgått rättspsykiatrisk
undersökning, men den tid
som skall avräknas är endast den som
överskjuter den lagstadgade tid som

gäller för rättspsykiatriska undersökningar.

I utskottet har det inte rått några delade
meningar om lämpligheten att vidta
dessa åtgärder. Men vi har ändå i
utskottet ansett att det kan riktas principiella
invändningar mot att man behandlar
häktade som om de redan vore
dömda. Utskottet har därför velat markera
och stryka under vad departementschefen
själv är inne på, nämligen
att förslaget i den delen bör ses som ett
provisorium och är motiverat endast av
de olämpliga förhållanden som nu råder
i och med att väntetiderna under en
längre tid har varit så långa.

Till utskottets utlåtande är fogad eu
reservation som inte gäller dessa saker
utan syftar till åtgärder för att också
på annat sätt förkorta väntetiderna.
Vi reservanter menar att det inte
räcker med att man går den väg som
man har föreslagit i propositionen genom
att företa dessa i och för sig rätt
anmärkningsvärda åtgärder, utan man
bör, vilket vi tycker är minst lika viktigt,
också sträva efter att förenkla uudersökningsförfarandet.
Vi tror därför
att det är angeläget att man får en utredning
som syftar till ett förenklat förfarande,
så att man kan avlasta läkarna
en del av det arbete, som de nu
utför i samband med dessa undersökningar,
och förstärka t. ex. kuratorspersonalen
och låta kuratorerna göra en
del av de undersökningar som nu åvilar
läkarna. Vi tror att man därvidlag kan
hämta mönster ifrån t. ex. abortrådgivningen
och ifrån de barnpsykiatriska
undersökningarna där man har ett mer
modernt förfarande än i fråga om de
rättspsykiatriska undersökningarna.

Inga sådana åtgärder övervägs för
närvarande, och det är därför som vi
från reservanternas sida har velat hemställa
om att man får en sådan här utredning.
Den tycker vi gärna kan bedrivas
på departementsnivå, men vi förutsätter
givetvis att man till en sådan
översyn knyter experter som har prak -

126 Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ändring i lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, m. m.

tisk erfarenhet av hur arbetet bedrivs
på fältet.

Med det anförda vill jag, herr talman,
yrka bifall till den reservation
som är fogad till första lagutskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herr Wiklund
i Stockholm och fru Anér (båda
fp).

Herr DOCKERED (ep):

Herr talman! Jag vill understryka fru
Kristenssons uttalande att det inte råder
några delade meningar om att den
proposition som ligger till grund för det
här utskottsutlåtandet skall bifallas.

När 1961 års organisationsplan för
det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
antogs uttalades från alla håll,
även här i kammaren och av departementschefen,
att denna organisationsplan
snabbt skulle genomföras och att
den för ändamålet nödvändiga upprustningen
skulle äga rum skyndsamt.

Den proposition som vi nu skall anta
innebär ju, herr talman, en nödlösning
och utgör bara ett bevis på att den situation
som vi råkat i är allvarlig. Vi
är helt ense beträffande de åtgärder
som föreslås i propositionen, vilket
framgår av yrkandet under A. i utskottsutlåtandet.

Jag övergår så till yrkandena under
B. i utlåtandet. Enligt vår åsikt är denna
fråga mycket viktig. På sidan 19 i
första lagutskottets utlåtande står bl. a.
följande: »Angelägenheten av att en effektiv
rättspsykiatrisk organisation
kommer till stånd så snart som möjligt
har också understrukits av departementschefen
i 1961 års proposition angående
riktlinjer för omorganisationen.
» Nu anser utskottsmajoriteten att
det med hänsyn härtill inte behöver
göras något uttalande från riksdagens
sida beträffande snabbheten i reformen.
Vi reservanter anser dock att det förflutit
lång tid, åtta år, sedan detta uttalande
av departementschefen gjordes.

Sedan kommer då denna nödlösning
som enligt vad vi är överens om måste
tas i den nuvarande situationen. Men
alla måste vara medvetna om att det
rör sig om ett förhållande som skapar
osäkerhet i fråga om den enskildes
rätt och att det kan innebära ett oerhört
lidande för vederbörande. Detta
förhållande har kanske helt kunnat
undvikas om rationella metoder i samband
med en snabbare upprustning, enligt
med vad som uttalades år 1961,
verkligen ägt rum. Enligt min mening
kan inte riksdagen vara nöjd med den
takt som presterats beträffande denna
organisationsutbyggnad, utan riksdagen
har rätt att kräva att saken påskyndas.
Det är härvidlag fråga om huruvida
man skall göra ett påpekande, och
på denna punkt har det uppstått delade
meningar vid utskottsbehandlingen.
Vi reservanter vill göra en framstöt både
med hänsyn till den enskildes säkerhet
och med tanke på det lidande som kan
orsakas av de långa väntetiderna. I propositionen
redogörs för hur det förhåller
sig med detta, och det framhålles
att det kan bli fråga om mer än tre
månaders väntetid, vilket måste innebära
en ohygglig situation för vederbörande.
Därför yrkar reservanterna på
att riksdagen gör ett uttalande. Vi har
som sagt inget säryrkande under moment
A.

Vid moment B. yrkar vi bifall till reservationen
om skrivelse till Kungl.
Maj :t. Efter den långa tid som gått
kan det inte anses förmätet att riksdagen
ånyo påpekar det angelägna i att
utbyggnaden påskyndas, så att vi kan
undvika de lidanden som de långa väntetiderna
nu för med sig.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Fru LöFQVIST (s):

Herr talman! Om man närmare penetrerar
vad som finns inskrivet i propositionen
är det inte mycket som skiljer
utskottsmajoriteten och reservan -

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

127

Andrmg i lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, m. m.

terna. Samma motivering som finns i
inledningen till reservationen har departementschefen
använt när han föreslagit
ifrågavarande författningsändringar.
Han skriver nämligen att väntetiderna
är alltför långa och att de
under de senaste åren ständigt har
ökat. Propositionens syfte är att minska
olägenheterna med de långa väntetiderna
vid de rättspsykiatriska undersökningarna
av häktade. De föreslagna bestämmelserna
bör, framhålles det också
i propositionen, ses som ett provisorium
i avvaktan på att förhållandena
inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
förbättras. Undersökningarna
skall i allmänhet kunna utföras
under de föreskrivna sex veckorna.

En varaktig förbättring i detta hänseende
förutsättes komma till stånd i
och med genomförandet av 1961 års
organisationsplan, men departementschefen
anser att man inte kan slå sig
till ro med de förbättringar som kan
åstadkommas med redan beslutade organisatoriska
ändringar. Han har därför
i propositionen uttryckt sin oro
och lagt fram här presenterade särförslag.
Inom justitiedepartementet pågår
för närvarande också en undersökning
rörande möjligheterna att genomföra
reformer inom rättsväsendet, vilka bl. a.
kan medföra en bättre hushållning med
resurserna på rättspsykiatrins område.
I avvaktan på att den nya organisationen
genomföres och mera ingripande
lagreformer hinner genomföras föreslås
nu föreliggande författningsändringar,
som visserligen är begränsade men som
kan förbättra förhållandena för de häktade
exspektanterna.

Enligt 1961 års organisationsplan
skall de psykiatriska avdelningarna inom
kriminalvården, som för närvarande
tjänar som rättspsykiatriska kliniker,
ersättas med fem fristående, nybyggda
kliniker förlagda till Stockholm, Uppsala,
Göteborg, Lund och Umeå. De
skall anknytas till de medicinska lärosätena
på respektive orter. Klinikerna

i Uppsala och Lund är nu under uppförande
och beräknas kunna tas i bruk
hösten 1969. Kliniken i Göteborg räknar
man med att kunna börja bygga under
våren 1969, och kliniken i Umeå beräknar
man kunna ta i anspråk omkring
den 1 juli 1970. Den återstående
kliniken, i Stockholm, räknar man inte
med att kunna ha färdig förrän 1973.

I reservationen görs vissa påpekanden
och hemställs att byggnationen skall
forceras betydligt, så att därmed också
organisationsplanen kan genomföras
tidigare än vad som förutsätts i
propositionen.

Man kan givetvis fråga sig om en ny
utredning eller en forcering av byggnadsplanerna
verkligen kan ge några
framsteg på detta område med hänsyn
till att klinikerna i Uppsala och Lund
redan är så pass långt framskridna att
de beräknas kunna tas i bruk i höst.
Också för kliniken i Göteborg måste
i varje fall ritningar och beslut vara
klara, om byggnationen skall kunna
startas i höst. Umeåkliniken måste
dessutom i varje fall vara i vardande
om den skall kunna tas i bruk ungefär
vid midsommarhelgen nästa år.

Ingen av utskottets ledamöter vill väl,
lika litet som departementschefen, påstå
att allt är som det borde vara. Om så
hade varit förhållandet, hade vi givetvis
inte haft att ta ställning till förevarande
proposition i dag. Men det är inte
bara genom de nu föreslagna förändringarna
i författningen som Kungl.
Maj :t har ägnat ärendet sin uppmärksamhet
under den tid som gått. Vissa
förändringar och förbättringar har genomförts.
Utökade medel har beviljats,
och nya tjänster för läkare och
även övrig personal har under det gångna
året tillsatts och befattningshavarna
är nu i verksamhet. Även utvecklingen
av de personella och tekniska resurserna,
som reservanterna också vill söka
påskynda, har tagits upp propositionsvägen,
nämligen under femte huvudtiteln,
som visserligen inte faller på första

128 Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ändring i lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, m. m.

lagutskottet men som kommer att behandlas
i annat sammanhang. De gjorda
äskandena och socialstyrelsens förslag
beträffande de personella resurserna
har också i huvudsak upptagits i nämnda
proposition och kommer att behandlas
i kammaren i ett annat sammanhang.

I det sista avsnittet av utskottets
utlåtande behandlas yrkandena i motionsparet
1:918 och 11:1052 om vissa
förenklingar i undersökningsförfarandet.
Också reservanterna har ansett detta
vara så pass vanskligt ur rättssäkerhetssynpunkt,
att motionerna inte alls
tagits med i reservationen, vilket väl
för övrigt var väntat.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Fru Löfqvist sade att
det inte är mycket som skiljer utskottsmajoriteten
från reservanterna. Ja, det
beror förstås i viss mån på hur man
ser frågan. Den första detalj beträffande
vilken våra uppfattningar skiljer sig
är väl den skiftande grad av otålighet
varmed vi avvaktar genomförandet av
utbyggnadsplanerna.

Den andra frågan beträffande vilken
vi har skiljaktiga uppfattningar och vilken
jag bedömer som den kanske mest
viktiga, är reservanternas krav på en
översyn av förfarandet i samband med
de rättspsykiatriska undersökningarna.
Mig veterligt är en sådan översyn över
huvud taget inte påtänkt, och fru Löfqvist
har såvitt jag vet inte heller gjort
gällande att så skulle vara fallet. Vi
vet att rutinerna i samband med dessa
undersökningar är gammalmodiga och
att förfarandet kan förenklas högst betydligt
utan att därmed rättssäkerhetskravet
eftersatts. Jag tycker att det är
förvånande att man inom just detta
område av justitiedepartementet inte
har intresse för att modernisera och
rationalisera, något som man i rätt be -

tydande grad och rätt föredömligt gått
in för på andra områden.

Nu visar fru Löfqvist på de förbättringar
som departementschefen aviserar.
Och naturligtvis är det förbättringar
som vi inte helt skall bortse från.
De innebär att läkararvodena höjs i viss
utsträckning, att en extra överläkartjänst
inrättas under begränsad tid —
något år —• och att en kuratorstjänst
och två tjänster som kansliskrivare inrättas.

Dessutom säger fru Löfqvist att det
i justitiedepartementet pågår en undersökning
av möjligheterna att genomföra
reformer inom rättsväsendet som kan
få inverkan på de förhållanden det här
gäller. Men dessa reformer åsyftar ju
heller inte alls det vi vill åstadkomma:
en rationalisering av förfarandet. Och
jag skulle verkligen vilja veta vad fru
Löfqvist egentligen kan ha emot att
man på detta område försöker rationalisera
och modernisera. Det vore intressant
att få reda på detta.

Vi tycker att begäran i reservationen
är mycket hovsam. Det heter ju där att
en översyn kan göras på departementsnivå
med biträde av de experter som
kan finnas till hands för att anlägga
synpunkter på frågan.

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! Det kan väl ändå inte
påstås, fru Kristensson, att oron skulle
vara mindre hos utskottets ledamöter
eller framför allt hos departementschefen
med anledning av den situation i
vilken vi befinner oss på detta område.
Departementschefen har ju visat att han
på olika sätt vill försöka skapa möjligheter
att klara av undersökningsfallen
under den fastställda tiden. När detta
inte går försöker han via ändringar
i författningarna avkorta tiden för att
därigenom åstadkomma säkerhet och
minska lidandet för dem det gäller.

Det jag tänkte på, fru Kristensson,
var främst motionsförslaget angående

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13 129

Meddelande ang. besök på Kungl. Teatern

de s. k. § 7-intygen, som det inte kan
anses särskilt önskvärt att genomföra.

Vad gäller utskottets syn på den fortsatta
utvecklingen slår ju utskottet i sin
skrivning fast, att det är självklart att
allt som göras kan skall göras och att
det därför inte behövs något särskilt uttalande
på den punkten. I flera avsnitt
har ju utskottet också instämt i motionärernas
uttalanden, något som klart
finns angivet i utlåtandet.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag lovar kammaren att
det är sista gången jag yttrar mig i det
här ärendet. I all korthet vill jag bara
säga till fru Löfqvist att departementschefen
visst har visat att han på olika
sätt vill åstadkomma förbättringar. Vad
jag och reservanterna menar är att
jämsides med att man genomför den
kanske något tvivelaktiga åtgärden att
behandla häktade som om de redan vore

första lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 19, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Schött m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Kristensson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 106 ja och 85 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

dömda borde man ha varit långt framme
på den andra vägen. Därvidlag borde
de rationaliseringar som kunde uppnås
ha varit genomförda, varigenom väntetiden
skulle ha kunnat förkortas. Om
detta hade genomförts för länge sedan,
hade kanske inte denna åtgärd behövt
tillgripas med det förslag som innefattas
i den proposition vi nu behandlar.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Flerr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Kristensson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
9—-Andra kammarens protokoll 1969.

§ 8

Meddelande ang. besök på
Kungl. Teatern

Herr TALMANNEN yttrade:

Kungl. Teatern anordnar tisdagen den
22 april 1969 en föreställning av operan
Turandot för riksdagens ledamöter
m. fl. inbjudna. Föreställningen börjar
kl. 19.30. Under pauserna inbjudes samtliga
deltagare att intaga förfriskningar
i teaterns olika publika utrymmen.

De som så önskar är välkomna att
medföra en gäst.

Teckningslistor, som indrages fredagen
den 11 april, finns utlagda i kapprummet.

§ 9

Utgifterna på kapitalbudgeten inom
kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
9, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsNr
13

130 Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Investeringsplan för kommunikationsverken m. m.

verkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1969/70 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner.

Punkten 1

Investeringsplan för
kommunikationsverken in. in.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 8, s. 159—
162) lämnat en sammanfattande redogörelse
för kommunikationsverkens investeringar,
avseende postverkets, televerkets,
statens järnvägars och luftfartsverkets
fonder samt statens vägverks förrådsfond
och sjöfartsverkets fond. Anslagen
för nästa budgetår under dessa
fonder hade beräknats så, att de jämte
förutsedda behållningar vid budgetårets
ingång skulle motsvara den föreslagna
medelsförbrukningen och därutöver ge
en marginal om ca 10 %.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 62S
av herr Sveningsson och II: 714 av herr
Petersson i Gäddvik, vari yrkats att riksdagen
måtte besluta att för budgetåret
1969/70 till Posthus, Teleanläggningar,
Järnvägar, Flygplatser, Vägmaskiner,
Sjöfartsmateriel m. m. anvisa ett investeringsanslag
om 1 091,2 milj. kronor
— ett i förhållande till departementschefens
förslag 50 milj. kr. lägre belopp,

dels de likalydande motionerna 1: 375
av fröken Lundbeck och II: 713 av herr
Oskarson in. fl.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna 1:628 och 11:714 som sin
mening ge Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet anfört beträffande investeringsplan
för kommunikationsverken
m. m.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 375 och II: 713.

Reservation hade avgivits beträffande

viss minskning av investeringsanslagen
av herrar Ottosson, Strandberg, Bohman
och Cassel (samtliga in), som ansett att
utskottet under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 628 och II: 714 som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört beträffande investeringsplan
för kommunikationsverken
in. m.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr andre vice talmannen CASSEL
(in):

Herr talman! Den reservation som
finns fogad till denna punkt är en mycket
gammal bekant för alla dem som
suttit åtskilliga år i denna kammare,
men för att informera våra nya vänner
i kammaren vill jag säga några ord
om den. När det gäller kommunikationsverkens
investeringar — postverkets,
televerkets, statens järnvägars och luftfartsverkets
fonder samt statens vägverks
förrådsfond och sjöfartsverkets
fond —- beräknar man vad som kommer
att gå åt. Men allt detta är emellertid
mycket säreget just för dessa anslag.
Man lägger på 10 procent därför att
man menar att det kan bli dåliga tider
med besvärliga arbetsförhållanden, och
då kan det vara bra för Kungl. Maj:t
att ha pengar till hands och kunna öka
intensiteten i investeringarna inom affärsverken.

Vi har från moderata samlingspartiets
sida sagt att 10 procent är väl mycket,
och vi har räknat ned detta belopp
med 50 miljoner kronor. Nu skall
man inte tro att det betyder att Kungl.
Maj:t är alldeles utan pengar, om det
skulle inträffa någon förändring i konjunkturbilden
som man inte nu kan bedöma.
Det innebär bara att Kungl. Maj:t,
om någonting sådant skulle hända, får
lov att gå till riksdagen och begära
anslag på tilläggsstat. Detta betyder i

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13 131

sin tur att riksdagen inte avhänder sig
sitt grepp över dessa pengar.

För att undanröja alla missförstånd
vill jag gärna säga klart ifrån, att vi
inte i och för sig betraktar vårt förslag
som eu besparing på 50 miljoner
kronor utan bara som en något strängare
hushållning och ett något skarpare
iakttagande av riksdagens rätt än vad
majoriteten har velat ge sig in på.

Jag skall stanna vid detta, herr talman,
och nöja mig med att yrka bifall
till reservationen 1.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Denna metod att ha en
reserv på 10 procent av konjunkturmässiga
eller andra skäl beslöt riksdagen
så tidigt som år 1962 i enighet. Majoriteten
i utskottet har ansett att det inte
finns någon anledning att ändra denna
princip.

Som herr andre vice talmannen påpekade
föreslår moderata samlingspartiet
inte någon besparing ur samhällsekonomisk
synpunkt, eftersom det förhåller
sig så att om konjunkturen fortsätter
att förbättras varken den marginal
på 5 procent som herr Cassel talar för
eller de återstående 5 procenten av de
10 procenten kommer att bli utnyttjade.
Någon sänkning av statsutgifterna med
den konjunkturbedömning som man nu
har är det alltså inte fråga om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr andre vice talmannen
Cassel begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Statens järnvägars anslagsbehov

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1)
inom. 1) i utskottets utlåtande nr 9, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Ottosson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringsproposdtionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr andre vice talmannen
Cassel begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsappianat
verkställdes. Därvid avgavs 165
ja och 25 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls

Punkten 4

Statens järnvägars anslagsbehov

Kungl. Maj:t hade (s. 187—205) föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1969/
70 under statens järnvägars fond anvisa
i statsrådsprotokollet angivet investeringsanslag
av 382 200 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:121
av herr Werner och II: IW av fru Ryding
m. fl. i vad avsåge hemställan att
frågan om förbättrade järnvägskommunikationer
i främst Kalmar län skynd -

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

132 Nr 13
Statens järnvägars anslagsbehov

samt utreddes, inbegripet även frågan
om en breddning till normal spårvidd
av bansträckan Kalmar—Berga,

dels de likalydande motionerna 1:118
av herrar Nils Nilsson och Stefanson
samt II: 218 av herrar Jonsson i Mora
och Boo, vari yrkats att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte vidta
åtgärder för elektrifiering av järnvägslinjen
Borlänge—Mora,

dels motionen 1:201 av herr Karl
Pettersson,

dels de likalydande motionerna I: 7
av herr Axel Andersson m. fl. och II: 8
av herr Jonsson i Mora m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 57
av herr Kaijser och II: 66 av fröken
Wetterström m. fl.,
dels de likalydande motionerna I:
620 av herr Eric Peterson m. fl. och
II: 697 av herr Jonsson i Mora m. fl.,
vari yrkats att riksdagen måtte hemställa
hos Kungl. Maj :t att åtgärder vidtoges
så att även änkepensionärer enligt
lagen om allmän försäkring inneslötes
i den utvidgning av 67-kortets
giltighet för rabatt på resor soim riksdagen
beslutat efter hemställan i proposition
nr 155 vid 1968 års riksdag,
dels de likalydande motionerna I:
606 av herr Jonsson och II: 692 av fru
Holmberg,

dels motionen 1:160 av herr Karl
Pettersson.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Järnvägar
in. in. för budgetåret 1969/70 anvisa ett
investeringsanslag av 382 200 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 121 och II: 140 i vad de avsåge
järnvägskommunikationerna i Kalmar
län,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:118 och II: 218,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 201,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 7 och II: 8,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 57 och II: 66,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 620 och II: 697,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 606 och II: 692,

9. att riksdagen måtte avslå motionen
1:160.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits beträffande elektrifiering av
järnvägslinjen Borlänge—Mora av herrar
Mellqvist (s) och Eliasson i Sundbor
n (ep).

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

JONSSON i Mora (fp):

Herr talman! Under punkten 4 i utskottets
utlåtande behandlas några motionspar
som jag skulle vilja framföra
några synpunkter på.

I motionsparet 1:7 och 11:8 har vi
motionärer tagit upp frågan om pensionärernas
reserabatter och det s. k. 67-kortets giltighet. Vi har yrkat att giltigheten
skulle utsträckas att även avse rabatt
vid resa i första klass på järnväg.

Under det senaste året har förbättringar
genomförts vilka i stort sett överensstämmer
med vad vi bl. a. från folkpartiets
sida tidigare har motionerat om
— 67-korten gäller nu även på busslinjer
samt för förtidspensionärer med flera
grupper. I våra motioner har vi angivit
några skäl för att 67-kortet borde
berättiga till rabatt även vid resa i första
klass på järnväg. Vi har bl. a. nämnt
att pensionärer därigenom vid längre
resor skulle kunna utnyttja första klass
sovvagn och att det för en del gamla
kan betyda en extra bekvämlighet att
få resa i första klass.

Utskottet skriver att det för sin del
finner »vissa skäl tala för motionärernas
uppfattning att rabatteringen bör
avse jämväl första klass. Enligt vad utskottet
erfarit har emellertid inom SJ
en utredning igångsatts rörande kostnaderna
för en sådan reform. Med beak -

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13 133

tande härav och då utskottet förutsätter
att SJ — därest reformen av företagsekonomiska
skäl befinns motiverad —
vidtager härav föranledda åtgärder avstyrks
motionerna i fråga.»

Jag tycker detta är en positiv skrivning
som man kanske kan få betrakta
som en beställning. Då jag hyser den
uppfattningen att det kan föreligga företagsekonomiska
skäl som motiverar
en lösning i enlighet med vad vi föreslagit
i motionen, hoppas jag att den nu
pågående utredningen skall leda till ett
positivt resultat. Jag har därför, herr
talman, på denna punkt inget särskilt
yrkande.

Det andra motionsparet, 1:620 och
11:697, berör också 67-kortets giltighet
och reserabatterna. 1968 års riksdag biföll
ett förslag från regeringen, som vi
tidigare framställt motionsledes, att 67-kortet skulle få gälla även för resor som
görs av förtidspensionärer, pensionärer
med förtida uttag, samt pensionärer
med sjukbidrag, invaliditetsersättning
och hustrutillägg.

I denna uppräkning saknar man emellertid
gruppen änkepensionärer, vilka
alltså är ställda utanför denna förmån.
De befinner sig alltså i ett sämre läge
än andra pensionärer. Låt mig för att
belysa hur det kan verka som exempel
ta en pensionär vars hustru har hustrutillägg.
Om mannen avlider och hustrun
därefter i stället för hustrutillägg får
änkepension, så bortfaller möjligheten
till rabattresa. Yi yrkar i motionen att
67-kort skall gälla även för änkepensionärer.

Även dessa motioner har utskottet avstyrkt.
Vid sin prövning av denna fråga
har utskottet funnit att det skulle bli
svåra gränsdragningsproblem om förslaget
genomfördes. Man utgår tydligen
ifrån — och det kan ju vara riktigt —•
att änkepensionärerna befinner sig i
mycket olika åldrar. Det förefaller mig
ändå som om man skulle kunna finna
en framkomlig väg genom att fixera en
åldersgräns.

10— Andra kammarens protokoll 1969.

Statens järnvägars anslagsbehov

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna I: 620 och II: 697.

Det tredje motionspar som jag skulle
vilja säga några ord om gäller en helt
annan fråga. I motionerna 1:118 och
11:218 har vi motionärer återkommit
med vårt yrkande från förra året angående
elektrifiering av järnvägslinjen
Borlänge—Mora. Utskottet hänvisade i
fjol till de pågående förhandlingarna
angående ökade virkestransporter på
järnvägslinjerna inom Dalarna till följd
av att flottningen på älvarna skulle
komma att upphöra. Dessa förhandlingar
har nu slutförts och det har träffats
en överenskommelse om virkestransporter
på järnväg. Detta betyder att det på
järnvägslinjerna inom vårt län, och då
även på den handel som vår motion avser,
kommer att bli en väsentligt ökad
virkestransport. Detta ställer ökade
krav på transportmöjligheterna. Det
kommer att finnas ett antal virkesterminaler
i närheten av Mora från vilka en
kontinuerlig trafik med virkestransporter
kommer att äga rum till avnämarna,
såsoim sågverk och pappersbruk inom
och utom länet.

Motionärerna har den uppfattningen
att det ökade transportbehovet bättre
kan tillgodoses om man genomför en
elektrifiering av bandelen. En elektrifiering
skulle också onödiggöra den oljeförbrukning
som dieselloken nu medför;
man skulle i stället kunna utnyttja
den inom landet producerade elkraften.
En elektrifiering skulle också medföra
fördelar för persontrafiken genom snabbare
tåg och ökad trafiksäkerhet. Vi har
en god förbindelse med Stockholm genom
dieseltåget Siljan. Det visar sig
emellertid att detta tåg har vissa tekniska
svagheter och vid olika tillfällen
måst utbytas mot ett vanligt loktåg. Senast
denna vecka blev jag utsatt för en
sådan händelse när jag reste ned till
Stockholm.

Den elektrifieringskalkyl, som SJ utfört
och som utskottet hänvisar till, har
jag litet svårt att gå in på, eftersom jag

Nr 13

134 Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Statens järnvägars anslagsbehov inte

närmare känner till vad den visar
för siffror; det framgår inte heller av
utskottets utlåtande. Som motivering
för sitt avslagsyrkande anför utskottet:
»Enligt vad utskottet erfarit har emellertid
utvecklingen i olika avseenden
inte bedömts bli sådan att en elektrifiering
av bandelen f. n. är tillräckligt
motiverad.»

Om man får tolka det välvilligt kan
man kanske hoppas att utvecklingen i
framtiden skall bli sådan att man kan
finna motiv för en elektrifiering av
denna handel. Jag vill tro att det i så
fall skall finnas möjligheter att återkomma
i denna fråga. Jag ber ändå,
herr talman, att få yrka bifall också till
motionerna I: 118 och II: 218.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag hade helst sett att
vår motion 11:140, som är en följdmotion
till motionen 11:156 rörande näringspolitiska
initiativ för sydöstra Sverige,
hade kunnat behandlas i anslutning
till den centrala fråga vi har tagit
upp, nämligen sysselsättningsproblemen.
Det är dessa som utgör bakgrunden
till yrkandena om åtgärder för att
förbättra kommunikationerna, inklusive
godstrafiken, inom denna del av landet.
Då så emellertid inte skett — det är inte
något att göra åt nu — måste jag tyvärr
hänvisa till nyssnämnda motion om sysselsättningsskapande
åtgärder och den
betydelse som väl utvecklade kommunikationer
har för näringslivets utveckling.
Jag kan också hänvisa till en av vår
grupp väckt motion om trafikpolitiken
i dess helhet.

Frågan om kommunikationerna måste
sättas in i sitt näringspolitiska sammanhang.
Vi ser här ett av exemplen på
underlåtenheten att ta sådana hänsyn.
Ett ensidigt hänsynstagande till SJ: s
lönsamhetstänkande har lett till att
kommunikationerna i denna del av Sverige
blivit underutvecklade med menlig
följd för näringslivet. Vi har i huvudmotionen
dragit slutsatserna härav och

hävdat att vill man främja den näringspolitiska
utvecklingen inom ett område,
så måste såväl den spårbundna trafiken
som vägväsendet förbättras.

Herr talman! Det byggs en dyrbar bro
till Öland. Men vad händer under tiden
med kommunikationerna inom det närbelägna
området på fastlandet? Utskottet
redovisar hur SJ: s nedläggningspolitik
har fungerat, och det är tyvärr
en trist läsning. Efter allt detta har utskottet
bara en slutsats att dra, nämligen
att man bör avstyrka vår motion.
Jag anser, herr talman, att det inte lönar
sig att i detta sammanhang gå in på
alla de spörsmål som är förbundna med
dessa frågor. Jag får anledning att senare
återkomma till detta problemkomplex.
Detsamma kan sägas beträffande
riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken.
De bör lämpligen tas upp i sin
helhet.

Låt mig bara till sist få beklaga att
utvecklingen för landets sydöstra de!
fått en sådan inriktning att utskottet
inte tycks vilja underkasta frågan någon
allvarligare prövning.

Jag vill hemställa om bifall till motionen
1:121 och 11:140, innebärande att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer att dessa frågor utreds.

Fröken WETTERSTRÖM (m):

Herr talman! Bara några ord! Jag
återvänder till 67-kortet som herr Jonsson
i Mora nyss talade om.

Det har under en följd av år gjorts
upprepade framstötar i riksdagen om en
utsträckt användning av SJ: s 67-kort.
Det är nu glädjande att se att det inte
har varit förgäves, utan att man steg för
steg har kunnat tillmötesgå framställningarna.
Förmånen gäller från den 1
juli 1968 också SJ: s bussar, och en viss
utsträckning av giltighetstiden har skett.
Nu har vidare riksdagen på förslag av
Kungl. Maj :t beslutat att 67-kortet från
och med den 1 januari i år också skall
gälla för förtidspensionärer samt för
dem som åtnjuter ålderspension med

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13 135

förtida uttag och sjukbidrag, invaliditetsersättning
eller hustrutillägg. I princip
skall statlig subvention kunna utgå.

I likhet med herr Jonsson i Mora har
också herr Kaijser, fru Kristensson och
jag inlämnat en motion där vi begär att
man skall kunna få rabatt också vid resa
i första klass. Vi tycker att en sådan
reform är ytterst befogad. Om man är
gammal och kanske trött eller sjuk och
vill åka tåg i litet tystare och komfortablare
miljö än en andraklassvagn kan
erbjuda, borde man — tycker vi — ha
rätt att göra det till en något reducerad
biljettkostnad och bara betala mellanskillnaden
i förhållande till halv andraklassbiljett.
Men det riktigaste vore naturligtvis
att 67-kortet berättigade till
resa för halva ordinarie biljettpriset i
både första och andra klass. Om man
företog en sådan ändring, skulle man
dessutom få enhetlighet i Norden på
detta område.

Det kan inte hjälpas att jag finner det
litet diskriminerande och oriktigt ur
jämlikhetssynpunkt, som vi så ofta talar
om nu för tiden, att endast andraklassresor
skall berättiga till rabatt. Jag är
emellertid glad att statsutskottet i stort
delar motionärernas uppfattning och
att den utredning som vi förordar redan
har satts i gång inom SJ, där det
skall undersökas vad detta kan komma
att kosta. Jag tycker alltså att motionerna
i stort sett är tillstyrkta.

Bara på en enda punkt har jag någonting
att invända. Utskottet skriver
nämligen att det förutsätter att SJ —
därest reformen av företagsekonomiska
skäl befinnes motiverad — vidtager erforderliga
åtgärder. Det vore naturligtvis
allra bäst om det visade sig att det
kunde ske, och jag tror inte det är uteslutet
att man kan genomföra en sådan
reform av företagsekonomiska skäl, men
jag tycker att det, även om så inte skulle
vara fallet, finns anledning att i sådan
händelse tillerkänna SJ ersättning från
staten. Vi får väl dock avvakta utredningen
och se vad den leder fram till.

Statens järnvägars anslagsbehov

Herr Jonsson i Mora har också en
motion som gäller att änkor skulle kunna
få 67-korlet. Jag måste tyvärr säga
att jag i likhet med utskottet har svårt
att tänka mig en sådan utvidgning. Där
är ju gränsdragningen mycket svår att
göra, och det gäller att föra in en helt
ny kategori i detta sammanhang. På den
punkten är jag som sagt mycket tveksam.

Jag har inget yrkande, herr talman.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När det gäller fru Rydings
motion nr 140 vill jag fästa uppmärksamheten
på att i detta sammanhang
endast behandlas frågan om järnvägskommunikationerna
i Kalmar län,
d. v. s. en breddning av bansträckan
Kalmar—Berga, och därvidlag vill jag
hänvisa till vad utskottet anfört och yrka
bifall till utskottets förslag.

Beträffande motionen II: 218 om elektrifiering
av bandelen Borlänge—Mora
gäller vad som sägs i utskottets enhälliga
utlåtande att kalkylen för närvarande
inte är sådan att en elektrifiering av
bandelen är tillräckligt motiverad. Herr
Jonsson i Mora hade vissa förhoppningar
för framtiden i den här frågan, och
det är klart att man ju alltid kan instämma
i fromma förhoppningar på
den punkten.

Sedan vill jag, herr talman, ta upp
frågan om 67-kortet, och det är riktigt
som motionären har sagt att frågan rönt
sympati i utskottet. Framför allt har
man tänkt på den fördel det måste anses
innebära för ett pensionärspar som
skall göra en lång resa över natten att
få vara i samma sovkupé, eftersom de
kan behöva hjälpa varandra o. s. v. Det
finns alltså förståelse för detta inom
utskottet och vi hyser tillfredsställelse
över att SJ har startat en utredning om
kostnaderna. Vi förutsätter också att reformen
genomförs om det visar sig företagsekonomiskt
motiverat. Skulle den

136 Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Luftfartsverkets anslagsbehov

däremot kräva extra anslag måste riksdagen
beredas tillfälle att pröva frågan.

Min spontana reaktion på förslaget att
änkepensionärer skall få använda 67-kortet var att det här måste röra sig om
något förbiseende. Ty det tycks så självklart
att om förtidspensionärerna nu
fick den här rättigheten så borde rimligen
änkepensionärerna också få den.

Men när man undersöker saken närmare
finner man —- som fröken Wetterström
också antydde — att problemet
är ganska komplicerat. Förtidspensionärer
har fått sin folkpension på
grund av sjukdom, invaliditet eller någon
annan orsak. Där kan man alltså
utan vidare göra en jämförelse med de
pensionärer som har rätt till 67-kortet.
Men änkepensionärer finns av flera olika
kategorier. En hustru som exempelvis
är 36 år när mannen går bort får
då en femtondel av folkpensionen,
d. v. s. ungefär 35 kronor i månaden.
Det förutsätts att hon är beroende av
inkomster för sin försörjning, och hon
kan alltså inte utan vidare sägas vara i
samma situation som en folkpensionär
eller förtidspensionär. Vi har också fallen
med de så kallade övergångsänkorna
som inte får någon änkepension.
Denna kategori kommer naturligtvis att
känna av orättvisan i sin situation ännu
mera, om någon änkepension inte betalas
ut på grund av beslut som fattats
år 1960 och om tillfälle inte heller ges
att använda 67-kortet.

Man kan naturligtvis tänka sig att införa
en åldersgräns. I en av motionerna
har antytts tanken att ge änkepensionärer
över exempelvis 50 år den här förmånen.

Jag har nämnt dessa förhållanden för
att visa att problemet är mycket komplicerat.
Jag kan säga så mycket att vi
har stor förståelse för frågan och att vi
inom utskottet tycker att det finns motiveringar
för motionernas tankegångar.
Men vi har inte kunnat finna någon
metod som skulle möjliggöra användan -

det av 67-kortet för denna kategori utan
närmare gränsdragning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. t

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels cck på bifall till motionerna 1:121
och 11:140 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 118
och 11:218; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 4—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 7

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 620
och 11:697; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 8 och 9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Luftfartsverkets anslagsbehov

Kungl. Maj:t hade (s. 206—215) föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1969/
70 under luftfartsverkets fond anvisa
i statsrådsprotokollet angivet investeringsanslag
av 30 500 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13 137

318 av herr Strandberg och II: 707 av
herr Lothigius in. fl.,

dels de likaly dande motionerna I: 632
av herr Wirtén m. fl. och II: 680 av herr
Almgren m. fl.,

dels motionen II: 721 av herr Wachtmeister,
vari hemställts att -riksdagen
ville besluta att avslå statsverkspropositionens
yrkande om 13,8 milj. kr. till
Sturup flygfältet samt att i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära ny utredning, utförligare
behandlande Eslövs- eller andra
alternativ,

dels motionen II: 687 av herrar Franzén
i Träkumla och Gustafsson i Stenkyrka.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:632 och 11:680 samt II:
721, sistnämnda motion såvitt nu var
i fråga, till Flygplatser m. m. för budgetåret
1969/70 anvisa ett investeringsanslag
av 30 500 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 721 i vad den avsåge skrivelse
till Kungl. Maj :t,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 318 och II: 707,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
11:687.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Trots fröken Åsbrinks
pedagogiska möda, som jag hoppas i
längden inte skall vara förspilld, har
statsutskottet sill vana troget inte nedlåtit
sig till att motivera sitt avstyrkande
av min motion om Sturupflygfältet. Att
principbeslut fattats år 1966 är ju inget
motiv.

Jag var inte med här i riksdagen när
denna fråga tidigare diskuterades, men
jag har av protokollen inhämtat vad
som förevarit, och det var — sanningen
att säga — inte mycket. Snarast har det

Luftfartsverkets anslagsbehov

varit beklämmande att läsa hur lättsinnigt
hela angelägenheten behandlats.

Det är svårt att frigöra sig från uppfattningen,
att det för luftfartsverket varit
en prestigesak att realisera det preliminära
beslut om flygplatsens placering
som fattats i samråd med någon
sockenpolitiker med Peter Jönsson i
Träslända som högt och hundraårigt
föredöme: »Där skall flygplatsen ligga,
för här bor jag.»

Med utgångspunkt därifrån har man
lagt upp hela sin argumentering med
uteslutande av obehagliga remissyttranden,
med sammanblandning av sakkunnigutlåtanden
och egna kommentarer,
så att det fordras omsorgsfulla studier
av grundhandlingarna för att få klart
för sig vem som sagt vad o. s. v.

En sådan omvänd bevisföring är för
all del inte ovanlig, men den blir därför
inte mera försvarbar. Såvitt av protokollen
framgår har riksdagen inte fått
en tillräcklig orientering om följderna
av förläggning av flygfältet till Sturup,
inte om de närmaste planerna och än
mindre om vad som längre fram komma
skall.

Att ytterligare avverkning av bokskog
måste ske på sidorna av banorna är redan
klart. Att landskapet svårt kommer
att sargas av den motorvväg som hänger
samman med flygplatsen står också
klart. Att den bebyggelse med bostäder
och serviceanläggningar av olika slag
som hör till en flygplats av detta slag
och annan bebyggelse som dras till
dess grannskap, inte kommer att göra
det hela bättre, lär väl också vara klart
för den som vill förstå. Men inte ens
i grova drag har man brytt sig om att
framlägga en dispositionsplan för
grannmarkerna. Och enligt hittills icke
dementerade pressuppgifter är man redan
i full färd med att planera in ytterligare
ett par banlängder utöver dem
som det remissbehandlade och av riksdagen
diskuterade förslaget har tagit
upp.

Tänker man utvidga Sturup till en

138 Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Luftfartsverkets anslagsbehov

storflygplats i konkurrens med Saltholm,
som ligger så nära, att flygplatsen
där framkallar en viss kapacitetsbegränsning
för Sturup, som man enligt
luftfartsverkets egen promemoria inte
kan överblicka för mer än 15—20 år
framåt? Håller med andra ord Sturup
på att bli både en storflygplats och ett
provisorium?

Världens främsta experter bär uttalat,
att om man vill förlägga en flygplats
till ett ställe med maximal risk för
kollisioner med flyttfågel man bör välja
just Sturup. Det är så att bl. a. terrängformation
och kustlinjer påverkar flyttfågelsstråken;
vi har bara att konstatera
faktum, att vi i det aktuella området
har en koncentration av flyttfågel, som
för vissa arter är starkare än på något
annat håll i Europa. Sedan jag i
fredags begärde ordet i denna fråga
har för övrigt en kvällstidning på ledarplats
tagit upp detta problem, och jag
hänvisar kammarens ärade ledamöter
till att i dagens nummer av Expressen
studera en mycket talande karta över
flyttfågelssträcken i Skåne.

Sådana här invändningar avfärdar
luftfartsverket med ett påstående, att
erfarenheter från bl. a. Toronto i Canada
gett oss medel att minska riskerna,
men vilka dessa medel är har riksdagen
inte fått veta. Det kan därför vara på sin
plats att här tala om vad de kanadensiska
experterna åsyftar.

Avskjutning och giftutläggning skall
ske både för att direkt avliva fågel och
för att indirekt göra dess livsuppehälle
omöjligt genom att ta död på insekter,
daggmaskar, smågnagare och andra bytesdjur,
som drar fågel till sig -— allt
detta med nya faror i släptåg: förorening
av grundvatten, giftkoncentration
i marken o. s. v. Hjälper inte detta får
man tillgripa åtgärder i större skala
även utanför flygfältets gränser såsom
massavverkning av skog, igenfyllning
eller utdikning av sjöarna.

Så ser alltså svensk miljövård av år
1969 ut i praktiken. Vi har dock här

att göra med naturkrafter som man inte
sätter ur spel bara med en grävskopa.

I min motion nr 11:721 har jag anfört
att än så länge ingen skada är
skedd eftersom arbetena hittills inskränkt
sig till inköp av mark. Det är
ännu inte för sent att utreda frågan
bättre i syfte att få en lokalisering
som medför mindre risker för människoliv
än Sturup, och vid en sådan jämförelse
väger avståndet till Malmö lätt.

Herr talman! Jag skall med hänsyn
till klockslaget inte ytterligare förlänga
debatten i denna fråga utan nöja mig
med att påpeka att budgetdeputerade i
sin sammanställning av vad bifall till
olika motioner skulle innebära av någon
anledning tycks ha glömt bort att
ett bifall till min motion medför en
minskning i utgifterna på riksstaten
med 13,8 miljoner kronor. Men det är
inte av hänsyn till detta belopp, utan
med tanke på de oersättliga värden i
form av människoliv och miljö som
står på spel som jag nu yrkar bifall
till motionen II: 721. Och jag vill, herr
talman, för att mina barnbarn i skrifterna
skall ha belagt att deras farfar
inte har medverkat till en sådan skändlighet
som Sturup-fältet meddela att
jag kommer att begära såväl votering
som rösträkning.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Wachtmeister gav
en mycket målande skildring av hur
beslutet om förläggningen av flygplatsen
till Sturup kommit till. Jag är inte
säker på att de från Malmö stad och
Malmöhus läns landsting som deltog
vid slutandet av avtalet riktigt känner
igen den beskrivningen.

Herr Wachtmeister sade också att utskottet
inte ägnat så stort utrymme åt
behandlingen av hans motion. Det beror
emellertid på att, oavsett vilken uppfattning
man än kan ha om den lämpligaste
förläggningen av flygplatsen, förberedelserna
nu har nått så långt att
det enligt utskottets mening är ogör -

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13 139

ligt att ändra beslutet. Jag skulle tro
att herr Wechtmeister kanske innerst
inne har samma uppfattning. Han klagar
över att utskottet ägnat litet utrymme
åt behandlingen av hans motion
men den omfattar bara en halv sida, vilket
tyder på att han själv kanske inte
ansett det mödan värt att närmare utveckla
motiven för sin framställan.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Nej, herr Gustafson i
Göteborg, orsaken är inte alls den att
jag inte skulle vara övertygad om att
flygplatsen bör ligga på ett annat ställe.
Jag tror att det är Lin Yutang som
någonstans har sagt att en vis man inte
ödar tid på den som inte går att undervisa.
Det är vad jag här tänkt på.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det är förvånansvärt
att herr Wachtmeister klagar över att
vi i utskottsutlåtandet gett så litet utrymme
åt hans motion, om han på
förhand visste att det inte lönade sig
att undervisa oss.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1 och 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 721;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Waohtmeister begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 5)
mom. 1 och 2 i utskottets utlåtande
nr 9, röstar

Sjöfartsmateriel m. m.
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till motionen
II: 721.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wachtmeister begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 141 ja och 24 nej,
varjämte 28 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt oförändrat.

Mom. 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 6—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Sjöfartsmateriel m. m.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 9, punkten 11, behandlas bl. a.
några motioner rörande Vänerns och
Vätterns förbindelse med havet. Utskottet
skriver där i sitt enhälliga utlåtande
att kanaltrafikutredningens förslag är
under beredning i Kungl. Maj ds kansli,
och utskottet föreslår därför att motionerna
inte skall föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets utlåtande justerades den 11

140 Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Sjöfartsmateriel m. m.

mars, och två dagar senare, alltså den
13 mars, meddelades det att en proposition
skulle komma att framläggas i
ärendet. Detta väckte en viss förvåning
hos fjärde avdelningens samtliga ledamöter.
Om man i avdelningen hade
känt till att en proposition kunde förväntas,
hade behandlingen av motionerna
givetvis uppskjutits så att den kunde
ske i samband med propositionen.

Ur vissa synpunkter kan utskottet
givetvis säga att Kungl. Maj :t denna
gång har handlat mycket snabbt. Utskottet
skriver nämligen: »Utskottet förutsätter
dock att utredningsförslagen, med
hänsyn till dessa frågors stora betydelse
inte minst för berörda bygder, skyndsamt
prövas av Kungl. Maj :t samt att
resultaten härav redovisas för riksdagen.
»

Det tog alltså två dagar från det att
utskottet hade givit uttryck för sin uppfattning
till dess att det meddelades
från kommunikationsministern att ett
förslag skulle framläggas. Vi vet att det
givetvis inte gått till riktigt på detta
sätt, utan att tanken på en proposition
måste ha funnits tidigare i departementet.
Jag vill nu bara uttrycka den
förhoppningen att vi i framtiden skall
få något bättre kommunikationer mellan
kommunikationsdepartementet och
statsutskottets fjärde avdelning.

När denna fråga behandlades i första
kammaren förra veckan yrkades det
återremiss med motiveringen att det
skulle vara osäkert huruvida det vore
möjligt att på nytt motionera i ärendet
sedan motionerna avslagits. Man menade
att samma fråga inte kunde behandlas
två gånger av samma riksdag.
Jag har emellertid den mycket bestämda
uppfattningen att om propostitionen
för det första framläggs och för det
andra remitteras till utskott finns det
möjligheter att väcka motioner i anledning
av den. Därför är ett återremissyrkande
av denna anledning på
intet sätt motiverat.

Jag har bara velat framföra dessa

synpunkter i kommunikationsministerns
närvaro, och jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen CASSEL:

Herr talman! Efter herr Gustafsons
i Göteborg anförande är det egentligen
inte mycket för mig att tillägga. Jag
vill emellertid säga att den som liksom
jag i många herrans år väckt motioner
i oppositionsställning ibland kan känna
sig luttrad och prövad och fråga sig
vad det skall tjäna till att motionera,
eftersom motioner ändå alltid blir avslagna.
Men denna gång har vi verkligen
blivit hyggligt behandlade, i första
hand av utskottet vilket, såsom herr
Gustafson i Göteborg påpekade, skrivit
ytterligt välvilligt och faktiskt understrukit
hur utomordentligt betydelsefullt
det är för de berörda bygderna
att få en säker och pålitlig vattenväg
mellan Västerhavet och Vänern.

För det län jag representerar, Värmland,
som ju är ett i hög grad prövat
län med svår arbetslöshet och besvärliga
lokaliseringsproblem, är denna
vattenväg en absolut förutsättning för
att kunna fortleva med en hög industriell
utvecklingstakt. Jag är alltså
tacksam för den skrivning som utskottet
beskärt vår motion. Jag är emellertid
ännu mera tacksam mot kommunikationsministern
som i anledning av
motionen -— jag uppfattar saken så —•
satt full fart i departementet och blivit
så på alerten att han är beredd att
lägga fram en proposition redan efter
påsk.

Att förbindelseleden mellan Vänern
och Västerhavet måste vara en utbyggnad
av Trollhätteleden står för mig och
som jag tror för de flesta fullständigt
klart. Med tillämpning av den princip
som vi under senare år följt, nämligen
att godset självt skall betala sina transportkostnader
och att godsets transport
på olika trafikleder eller med olika trafikmedel
alltså inte skall subventioneras,
skulle det i verkligheten vara omöj -

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

141

ligt — och det är bäst att omedelbart
deklarera detta — att bygga ut leden
mellan Vänersborg och Uddevalla. Skulle
man ta ut sådana kostnader av trafikanterna
att denna led skall betala
och förränta sig, blir transporterna så
jlyra att det gods som skall forslas denna
väg icke förmår betala dem.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag har allmänt ett intryck
av att det brukar vara hyggliga
kommunikationer mellan statsutskottet
och departementet när det gäller att få
ut informationer till utskottet om vad
vi arbetar med inom departementet.
Jag kan inte veta hur det har gått
till denna gång. Jag kan möjligen bidra
med den förklaringen att det, såsom
påpekas i utlåtandet, är fråga om en
relativt nyligen genomförd och remissbehandlad
utredning.

Vi har ansett den vara av den karaktären
att vi skall försöka att så snabbt
som möjligt komma fram till ett resultat.
Jag har mycket sent fått en föredragning
i ärendet och då betraktat det
som angeläget att vi försöker framlägga
en proposition redan under vårriksdagen.
Det kan förmodligen inte ske så
tidigt att det blir möjligt för riksdagen
att fatta beslut i vår, men vi arbetar
som sagt med sikte på att framlägga
propositionen i vår.

Det är möjligt att den kontakt som
utskottet något tidigare haft med departementet
föranlett vederbörande
kontaktman att uttrycka sig litet försiktigare
innan klarhet vunnits om den
ståndpunkt som vi tog efter föredragningen.
Detta torde vara hela förklaringen
till det som nu inträffat, då det ju
ur utskottets synpunkt var något överraskande
att ett positivt besked lämnades
så snabbt. Men det väsentliga måste

Översyn av inkassofirmornas verksamhet

det väl ändå vara att det händer någonting
i frågan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 10

Föredrogs och laåes till handlingarna
andra lagutskottets memorial nr 27,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av andra lagutskottets
utlåtande i anledning av motioner
angående inkomstprövningen beträffande
änkepension i vissa fall.

§ 11

Översyn av inkassofirmornas
verksamhet

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av
motion om översyn av inkassofirmornas
verksamhet.

I den till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionen II: 28 av herr
Sjöholm hemställdes att riksdagen måtte
besluta att hos Kungl. Maj :t begära
att inkassofirmornas verksamhet måtte
göras till föremål för en allmän översyn
utifrån de synpunkter som i motionen
framhävts och för tillgodoseende
av dess syften.

Utskottet hemställde,

-att motionen II: 28 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Andersson i Örebro (fp), som ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen
II: 28 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära att inkassofirmornas verksamhet
måtte göras till föremål för en
allmän översyn utifrån de synpunkter
som framhävts i motionen och för tillgodoseende
av dess syften.

142 Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

översyn av inkassofirmornas verksamhet

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! I förevarande utlåtande
från allmänna beredningsutskottet behandlas
— med anledning av motionen
II: 28 — inkassobyråernas verksamhet.
I motionen har föreslagits en allmän
översyn av inkassofirmornas verksamhet;
motionären önskar en statlig översyn
och vill att det skall komma till
stånd en bättre krävsed, som utesluter
möjligheterna för oblyga inkassofirmor
att pina gäldenärer genom att sända
kravbrev av sådan innebörd att skadeuppsåtet
är uppenbart. Dessa hotelsebrev
har till syfte att skrämma gäldenären
till underkastelse.

År då vissa inkassobyråers verksamhet
i behov av en översyn? Utskottet
förklarar i utlåtandet att det i likhet
med motionären anser att »kravbrev
från vissa inkassobyråer ofta har en
onödigt hotfull avfattning», och utskottet
finner det angeläget att sådana metoder
motverkas. Emellertid förlitar sig
utskottet på en självsanering inom
branschen och är för närvarande inte
berett att tillstyrka motionen.

Kan man då förlita sig på att dessa
inkassobyråer har intresse av att få
branschen sanerad? Av landets 1 400
inkassobyråer är det stora flertalet
självfallet bra, men det finns också sådana
som är mindre bra och det är dessa
man vill komma åt genom en översyn.

Jag tror nu inte att det kommer att
ske någon självsanering av de inkassobyråer
som bedriver sin verksamhet på
ett utmanande sätt. Den uppfattningen
har man också inom landets rättshjälpsanstalter,
och Sveriges advokatsamfund
har i en skrivelse år 1966 till
justitiedepartementet påtalat förhållandena.

När vi behandlade frågan i utskottet
tog vi bl. a. del av ett remissyttrande
från kommerskollegium vari konstate -

ras att det finns vissa avarter inom inkassobyråverksamheten.

Kollegiet framhöll emellertid att man
med hänsyn till »den utmätta tiden för
remissens besvarande» nödgats avstå
från en undersökning av inkassoföretagens
indrivningsverksamliet. En sådan
undersökning ville Stockholms handelskammare
genomföra men på grund av
tidsbrist var detta inte möjligt. Om utskottet
hade haft ett mera fullödigt remissmaterial
tror jag att dess ställningstagande
varit ett annat.

Det saknas sannerligen inte bevis på
hur hänsynslöst och fjärran från god
affärssed som vissa inkassobyråer arbetar.
Jag skall här inför kammaren citera
ur ett brev till en gäldenär: »Utslag
har meddelats i mål mellan Eder
och rubr. firma, och vill vi genom denna
skrivelse bereda Eder tillfälle att
göra upp i godo. I motsatt fall se vi oss
nödsakade överlämna ärendet till utmätningsmannen
för verkställighet.

Utmätning kommer då att verkställas
i Ert bohag, lösöre, bil, TV-mottagare,
konstverk, kylskåp etc. ävensom
i Er lön och event. överskjutande skatt.
Bemärk vad ett utmätningsförfarande
kan komma att betyda för Er, inte bara
i kostnadshänseende utan även i publicitetssammanhang.

Skulle Ni sakna tillgångar till skuldens
gäldande, kommer Ert namn och
adress, ävensom skuldbelopp att offentliggöras
i härför avsedda tidskrifter.
Dessa tidskrifter utges i syfte att förhindra
nya krediter till personer som
saknar tillgångar.

Detta har till följd att Ni hos banker
och upplysningsfirmor registreras såsom
en insolvent person. Ni blir med
andra ord icke kreditvärdig.

Därest utmätningen resulterar i att
Ni vid detta tillfälle saknar tillgångar,
avskrives för den skull icke ärendet.
Borgenären kan med ledning av utmätningsprotokollet
begära Er i konkurs,
eller avvakta och efter någon tid göra
ett nytt utmätningsförsök. Tänk på vad

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13 143

det innebär att kanske ett helt liv varje
morgon vänta att utmätningsmannen
skall ringa på dörren!

Vad som ovan anförs är tyvärr en
bister verklighet, varför vi förmoda att
Ni vill göra rätt för Er och få saken ur
världen.»

Det citerade brevet är icke den enda
typ av kravbrev som dessa byråer använder.
Man har kraftfullare skrämselmedel.
Man skickar till gäldenären någonting
som ger sken av att vara en
»stämningsansökan», som kan skrämma
mottagaren tillräckligt och ge inkassobyrån
ekonomisk utdelning. Sedan spelar
det ingen roll om handlingen är ett
falsarium från början till slut.

Det är självklart att det finns dåliga
betalare, men ofta har de som utsatts
för inkassobvråerna fått varor av så
undermålig kvalitet att de försökt erhålla
rättelse. Följden har varit att de
fått inkassobyrån på halsen.

Det är som utskottet skriver självklart
att många människor på detta sätt
blir förföljda av inkassobyråerna. De
förhållanden som i dag råder inom inkassobranschen
och som förmodligen
framgent kommer att ta alltmer utmanande
former borde ha gett utskottet
anledning att inte visa sådan brådska
vid behandlingen av motionen, utan
vänta tills ett fullödigare remissmaterial
förelegat.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

1 detta anförande instämde herrar
Lundberg (s), Börjesson i Falköping
(ep), Sellgren (fp) och Sjönell (ep).

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är långt lidet på
dagen och kanske är det symtomatiskt
att just detta ärende kommer upp efter
mörkrets inbrott. Det rör företeelser
som i många fall illa tål dagsljus. Tyvärr
verkar det också som om utskottet
inte vore villigt att plocka fram ärendet
i dagsljuset.

Översyn av inkassofirmornas verksamhet

Herr Andersson i Örebro har rätt ingående
klargjort vad ärendet handlar
om. Det finns många utmanande exempel;
i min bänk har jag sådant material,
men jag vill inte besudla denna
talarstol med eländet. Redan själva tillvägagångssättet
är avskräckande. Först
får man alltså in ett ärende från en borgenär
och tar betalt av honom så att
man klarar sig med vinst. Sedan klämmer
man ut så mycket man kan av gäldenären,
och det är synnerligen oblyga
belopp. När man t. ex. bilägger inbetalningskort
tar man 6 kronor stycket
för att man lägger det i ett kuvert. För
åtta kort blir det alltså 48 kronor; jag
har ett exempel härpå.

Dessa firmor publicerar också ansökningar
om s. k. betalningsförelägganden.
Det händer ofta att dessa uppgifter är
alldeles felaktiga, men då har man redan
publicerat dem i en tidskrift till
stor skada för de personer det gäller.
Om vederbörande sedan påpekar felet
måste han betala en extra avgift för
att få in en rättelse.

Här i Stockholm hade en firma en
gäldenär med ett ganska ovanligt efternamn,
men man hade tappat bort
förnamnet. Det fanns fyra personer
med samma efternamn, och då krävde
man för säkerhets skull alla fyra på
skulden, som gällde en symaskin.

Till all olycka godtog riksdagen före
jul en lag om utmätning i lön, som
man kallade det; i verkligheten rör det
sig om införsel i lön. Lagen innebär
alltså att man får gå in i lönen för alla
sorters fordringar. Bokagenter som säljer
värdelösa böcker kan hädanefter
begära införsel i en anställds lön och
driva ned hans inkomster till existensminimum
— och existensminimum i
detta land är någonting som man inte
kan existera på. Det har redan skickats
ut hotelsebrev från inkassobyråer, i vilka
de talar om för människor att de
nu kan göra införsel i deras lön för
sådana fordringar. Det är den senaste
modellen.

144 Nr IS

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Översyn av inkassofirmornas verksamhet

I min motion har jag skrivit — kanske
rätt hårt -— att för många inkassobyråer
profitvärdet vida överstiger
människovärdet. Jag vidhåller att det
är ett riktigt omdöme. Dessa firmor
håller ofta människor i livslång plåga.
Jag har också skrivit att de pinar
pengar och kanske till och med livet
ur människor, och jag tror att man
kan hitta exempel på det. Firmorna
laborerar på laglighetens gränsmarker,
det vet vi alla.

Det egendomliga är att det förefaller
som om utskottet har klart för sig att
det förhåller sig så, men utskottet reagerar
synbarligen inte. Sömngångaraktigt
kommer man fram till precis den
slutsats som nästan alltid drabbar en
motion, nämligen att den icke bör föranleda
någon riksdagens åtgärd. Utskottet
har inte ens kunnat avvakta en mycket
snabb och kort utredning som Stockholms
handelskammare har velat göra;
det påpekade också herr Andersson i
Örebro. Det hade varit värdefullt för
utskottet att få en sådan kartläggning
av inkassobyråernas metoder här i
Stockholm som grund för sitt beslut,
men man har inte velat vänta på den.
Jag vågar påstå att detta ärende är
mycket illa behandlat.

Det är också ganska märkvärdigt att
utskottet har fastnat på ett enda förslag
i motionen som jag har framkastat
som ett alternativ bland många, nämligen
att man skulle kunna införa någon
sorts auktorisation av dessa företag, så
att de kunde tvingas in på mera hyfsade
metoder. Där har utskottet hakat
upp sig och inte kommit vidare. I motionen
begär jag emellertid — som herr
Andersson i Örebro så riktigt påpekade
— en förutsättningslös utredning,
och det finns ju många andra metoder
som man kunde tänka sig. Jag har ett
mycket fint förslag, men jag skall inte
ta upp det så här sent; inspirationen
tryter ju en aning på småtimmarna, och
det kanske inte heller skulle löna sig
mycket. Det finns emellertid många

andra utvägar som man skulle kunna
pröva.

Jag skall ta ett exempel, som kanske
inte är så närliggande men för mig
ganska naturligt. Det anses ju att det
är fult att tjäna pengar på proffsboxning,
och det kommer en proposition
om förbud mot sådan. Här har vi nu
affärslivets proffsboxare. Det är psykisk
misshandel i ett obegränsat antal
ronder som förekommer i detta sammanhang.
Jag tycker att vi borde sätta
stopp för den ena misshandeln lika väl
som för den andra. Men utskottet lever
fjärran från verkligheten och menar
bara att man borde lita på dessa företags
självsanering.

Sanering är ett ord som inte finns
i dessa firmors ordlistor — jag tror
inte att man förstår vad som menas med
det, och ännu mindre förstår man betydelsen
av ordet självsanering. Det är
lika verklighetsfrämmande att lita till
självsanering på detta område som till
att narkotikaträsket skulle sanera sig
självt. Får ett utskott vara hur godtroget
som helst? Det är utan tvekan här
fråga om träskmark, och jag tycker det
borde vara vår uppgift att försöka få
till stånd en ändring. Det finns människor
som verkligen far illa i dessa
träskmarker.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
— det förefaller som om
herr Andersson i Örebro vore den ende
i utskottet som verkligen har fattat vad
saken handlar om.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har väl inte heller fattat vad frågan
gäller. Han uttalar visserligen i reservationen
att det finns andra utvägar än
auktorisation, men han har inte nämnt
några sådana. Han måste väl litet sömngångaraktigt
ha uppfattat att det bör
finnas andra lösningar, men han har
tydligen inte haft klart för sig vilka
de är.

Motionären angriper framför allt per -

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13 145

soner som säljer vid dörrarna och lämnar
kraven till en inkassobyrå, som när
den försöker inkassera pengarna använder
hotfulla metoder. Jag vet mycket
väl, herr Sjöholm, att sådant förekommer.
Jag har haft kontakt med personer
inom socialvården i Stockholm som
lämnat många exempel på att just den
grupp människor som har det svårt
drabbas hårt. De kan inte betala, och
de kommer i ett allt sämre läge allteftersom
kraven blir äldre. Det är riktigt,
som herr Sjöholm säger, att firmorna
lägger på avgifter och att det
blir dyrare och dyrare för gäldenärerna.
Det är ingen nyhet, och det är inte
oriktigt att beskriva detta som ett stort
obehag som man skulle vilja göra något
åt.

Det har gjorts en utredning om konsumtionskrediter.
Där pekade man på
att en utväg just för dem som gör köp
vid dörrarna att slippa komma i beroende
skulle vara att de kunde få ångra
sitt köp som kanske skett på grund
av överrumpling. På det sättet skulle
man komma ifrån en skuld som man
inte var beredd att betala. Detta vore
kanske ett sätt att undvika sådana köp,
men det vore inte ett sätt att komma
åt dem som med hot försöker driva
in sina fordringar.

Herr Sjöholm och likaså herr Andersson
i Örebro sade att vi i utskottet inte
hade gjort oss möda att höra dem som
skulle kunnat ge oss upplysningar i frågan.
Men herr Andersson i Örebro sitter
ju i utskottet, och mig veterligt har
han inte föreslagit ett annat remissförfarande.
Vi inom utskottet är alltid lyhörda
för sådana förslag och skulle
med glädje ha inhämtat ytterligare kunskap
utöver den som kommerskollegium
kunnat ge. Kommerskollegium
brukar även höra handelskamrarna. Att
vi inte begärt in fler upplysningar beror
alltså inte på bristande intresse,
utan helt enkelt på okunnighet om var
dessa positiva åtgärder finns att hämta
och vem som skulle kunna föreslå dem;
10 -— Andra kammarens protokoll 1969.

Översyn av inkassofirmornas verksamhet

både motionären och reservanten har
varit litet reserverade. Med den kunskap
som vi inhämtat från kommerskollegium
har vi ansett att även om
vissa inkassofirmor bedriver sin verksamhet
under otrevliga former är det
svårt alt finna någon utväg för att kunna
begränsa denna på annat sätt än genom
att begränsa köp som är mindre
väl övertänkta.

Det är således inte likgiltighet utan
ovetande om en väg som skulle kunna
leda till en sanering av verksamheten
som gjort att utskottet avstyrkt kravet
på en allmän utredning. Om man anbefaller
en utredning bör man ändå ha
någon anvisning om på vilken väg man
skulle kunna nå ett resultat.

Vi har således avstyrkt motionen,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i diskussionen om vem som satt och sov
i utskottet. I sanningens namn bör det
ändå sägas, att utskottet rent allmänt
varit intresserat av denna fråga. Vad
jag framför allt vänt mig mot är snabbheten
i remissförfarandet. Jag kände
under utskottsbehandlingen inte till att
remisstiden varit endast två veckor och
att Stockholms handelskammare var villig
alt göra denna utredning.

Fru Eriksson i Stockholm tog upp
frågan om möjligheten att få lämna tillbaka
gods som köpts vid dörr. Det är en
utomordentligt viktig fråga, som snart
bör lösas. Jag har hört sägas att denna
fråga har hänskjutits till Nordiska rådet
för att man skall få möjligheter till en
likvärdig bedömning.

Jag visade utskottet en hel del material,
som jag tyckte var rätt graverande.
Bara de brev jag läste upp och de kuvert
jag visade borde ha givit anledning
till en utredning beträffande den här
typen av inkassoföretag.

Nr 13

146

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Översyn av inkassofirmornas verksamhet

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det här skall väl inte
urarta till en debatt om vem som sovit
tyngst i utskottet. Det förefaller emellertid
som om herr Andersson varit mest
vaken eftersom han fattat vad det hela
rör sig om; jag vidhåller att övriga ledamöter
av utskottet inte gjort det.

I motionens kläm begärs en allsidig
utredning av frågan. Avsikten var givetvis
att utredningen skulle lägga fram
dessa förslag som fru Eriksson talat om.
När vi begär en utredning brukar vi ju
räkna med att den skall presentera förslag.
En sådan här utredning skulle helt
visst kunna komma med olika uppslag.

Utskottet har även begått det misstaget,
att det helt och hållet hängt upp sitt
yttrande på frågan om avbetalningskontrakten
och försäljningen vid dörrarna.
Motionen gäller emellertid ett mycket
större problem. Den avser alla sorters
skulder; dessa firmor kräver inte bara
på avbetalningsskulder. Men helt visst
är det riktigt att det på detta område
florerar skoj utan like som man också
bör försöka komma till rätta med. Jag
har tidigare motionerat om den saken.
Kunde man genomföra konsumtionsutredningens
förslag att det skall vara
möjligt att få ångra ett köp så vore det
ett stort framsteg. Men den nu aktuella
motionen handlar alltså inte om den saken.

Låt mig bara ta ett exempel. Om en
sådan här inkassofirma får i uppdrag
att driva in en avbetalningsskuld på
200 kronor, så resulterar det så småningom
i att man får gäldenären afl
skriva på en förbindelse, som avser ett
betydligt större belopp och i vilken det
inte står någonting om vad skulden
grundar sig på. Inkassofirman lagsöker
sedan på det större beloppet och begär
därutöver att få täckning för sina
kostnader. På detta sätt får man betalt
för kostnaderna två gånger. Eftersom
det i förbindelsen inte står någonting
om vad denna grundar sig på har man

också helt plötsligt två exekutionsurkunder.

Detta är mycket värre än vad fru
Eriksson tydligen har fattat.

Fru Eriksson i Stockholm säger att
man i och för sig skulle vilja göra någonting
åt denna sak. Men varför gör
man då inte det? Det är en underlig
ordning att ett utskott först säger att
detta skulle vi vilja göra någonting åt,
för att strax därefter säga att det gör vi
ändå inte. Fru Eriksson i Stockholm
brukar ha ett socialt samvete, men denna
gång har det tydligen inte fungerat.
Här finns annars gott utrymme för ett
socialt samvete. Dessa människor får
plågas bara för att man inom vissa
kretsar skall kunna håva in feta vinster.
Jag tycker att det borde vara vår uppgift
här i riksdagen att sätta stopp för
detta.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Sjöholm har tidigare
sagt att han har kommit med en
rad uppslag till lösningar, men fortfarande
får vi bara höra hur bedrövliga
förhållandena är. Herr Sjöholm säger
att det är utredningens sak att framlägga
lösningar. Själv anvisar han en
lösning, och det är en auktorisation.
Den lösningen har tillbakavisats vid tre
olika tillfällen under de senaste åren.
När han då trots det sociala samvete
som åberopas inte kommit på någon annan
uppslagsända är det väl ganska naturligt
att utskottet inte bara känt sig
tveksamt att begära en utredning utan
också fått uppfattningen att tydligen
inte ens en mycket intresserad motionär
har någon utväg att anvisa för att
avhjälpa missförhållandena. Herr Sjöholm
ler, men det hjälper inte ett dugg.
Inte heller hjälper det att påstå att vi
har gått snabbt förbi ärendet i utskottet.
Det har vi inte gjort, och det var felaktigt
av herr Andersson i Örebro att påstå
det.

Jag vill inte ansätta herr Andersson

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

147

ytterligare; han vet bäst själv att inte
heller han kom på någonting när vi
diskuterade saken. Han åberopade ett
brev, och det sade ju en hel del om
vilket ofog som förekommer men där
var det stopp för herr Andersson, och
det är tydligen stopp också för herr
Sjöholm även om han går upp i talarstolen
aldrig så många gånger.

Vi vågade alltså inte lita på att det
fanns några andra utvägar. Det är oriktigt
att anklaga oss för att vi inte har
försökt. Vi har försökt och misslyckats
liksom herr Sjöholm.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag vet inte om det är
något fel att gå upp i talarstolen. Jag
brukar tala från den; den är ju till för
det.

Jag vet inte om fru Eriksson i Stockholm
verkligen menar att man skall göra
utredningen i den motion man avlämnar
i stället för att låta den utredning
man anbefaller framlägga förslagen.
Jag kan framställa ett förslag
här, men utredningen skall ju inte göras
från talarstolen heller, fru Eriksson.

Jag har en mycket klar uppfattning
om hur man skulle kunna lösa problemet.
Det allra bästa vore att göra dessa
inkassofirmor onödiga. Det är en tanke
som har funnits tidigare. Om man har
en räkning skall man alltså inte behöva
gå omvägen över en domstol och få ett
betalningsföreläggande. Det är bara en
formell procedur; domstolen granskar
inte ärendet på något materiellt sätt.
Man skulle alltså bara behöva skicka in
räkningen till utmätningsmannen och
han skulle ombesörja resten. Man skulle
ha en mycket lättbegriplig blankett som
alla människor som bedriver affärer
hade tillgång till. Har man en motsträvig
kund så skickar man in denna blankett,
och utmätningsmannen tar då
hand om saken, och gör det objektivt
och hyfsat utan några oblyga profitintressen.
Man skulle därigenom i stor

Översyn av inkassofirmornas verksamhet

utsträckning onödiggöra den här sortens
verksamhet.

Jag tror att en utredning bestående av
sakkunniga personer skulle kunna komma
på en sådan idé. Men utredningen
skall väl ha någonting att göra. Vad
skulle man med utredningen till om jag
skulle föreslå allting i motionen? Jag
tror att det är en ståndpunkt som fru
Eriksson aldrig tidigare intagit. Det är
tydligen det enda försvar utskottet kan
anföra nu. Men det är ett magert försvar
även för att vara så sent på natten, fru
Eriksson.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Andersson i Örebro
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen av herr Andersson i Örebro.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Örebro begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 99 ja och

148 Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

81 nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

§ 12

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtande nr 36, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om
anslag för budgetåret 1969/70 till skatteutjämningsbidrag
till kommunerna
m. m. jämte motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

17, i anledning av motioner om
obligatorisk ansvarsförsäkring för tillverkare
och försäljare av läkemedel,
och

nr 18, i anledning av motion om en
datacentral för registering av försäkringar.

§ 13

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 105, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål,
m. m.

§ 14

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 31, angående forskarutbildning
och forskarkarriär m. m.,

nr 36, angående anslag för budgetåret
1969/70 till byggnadsarbeten samt

inredning och utrustning av lokaler vid
universitet, högskolor m. m.,

nr 44, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.,

nr 50, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 16 maj
1958 (nr 295) om sjömansskatt,

nr 54, med förslag till statligt förarskydd,
samt

nr 105, angående utgifter på tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågar, nämligen av:

herr Clarkson (m), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående rättelse av felaktig anmälan
om sjukdomsfall,

herr Johansson i Skärstad (ep), till
herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående reglerna
för användandet av läroböcker som
icke granskats av statens läroboksnämnd,

herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående den uppsökande
verksamheten inom åldringsvården,
och

herr Strömberg (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående reglerna för
stationär vägbelysning.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.54 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB, STHLM 69
914226