Onsdagen den 26 Januari 1876 (Riksdagens protokoll 1870:126)

Den ”6 Januari.

Onsdagen den 26 Januari 1876.

Kammaren sammanträdde ld, 10 f. m.

Justerades protokollet för den 20 dennes.

Sedan Herr (trefven och Talmannen tillkännagifvit, att Herr Statsrådet
Berg anmält sig nu skola på Kongl. Maj:ts nådiga befallning
till Kammaren aflemna åtskilliga Kongl. Propositioner och Skrifvelser,
framträdde Herr Statsrådet och öfverlemnade till Herr (trefven
och Talmannen nedannämnda Kong].

Propositioner:

om antagande af en författning angående ändring i Konkurslagens
stadganden om borgenärsed och ackord;

med förslag till författning angående upphäfvande af frälsemäns
och deras vederlikars rätt till särskilt forum i brottmål;

angående försäljning af kronans egendom i Tanger;

angående ändringar i §§ 45, 46 och 47 af Förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm;

angående anslag till fortsättande af Statens jernvägsbyggnader;

i fråga om anläggning af en ny jernvägsstation å södra stambanan
mellan stationerna Elmhult och Ousby;

angående disponerandet af de åt f. d. Bergsskolan i Falun upplåtna
gårdar m. m.;

om rättighet för Göta kanalbolag att af de till säkerhet för kanalens
framtida underhåll i Riksgälds-kontoret deponerade medel lyfta
en summa af 100,000 Riksdaler mot aflemnande af 1,000 stycken aktier
i Kinda kanalverk å sammanlagdt enahanda belopp;

angående försäljning af indragna krono-inspektorebostället iAvesta;

i fråga om upplåtelse till Göteborgs och Bohus läns landsting
af en tomtplats å Bohus fästnings område för anläggning af ett sjukhus

Den 26 Januari

i fråga om bestämmande i penningar af arrendeafgifterna för Statens
egendomar;

angående ändring i nu gällande stadgande i fråga om stämpelpapper
å diplomer, hvilka utfärdas för agenter, generalkonsuler och
konsuler; samt

Skrifvelser:

om förordnande af en Statsråds-ledamot att utöfva den befattning
med riksdagsärender som enligt § 46 af Riksdagsordningen tillkommer
en ledamot af Stats-Rådet;

i anledning af åtskilliga vid sistförflutna riksdag beslutade lagförändringar.

Härefter blefvo samtliga ofvanomförmälda Kongl. Propositioner
•och Skrifvelser föredragna och bordlagda.

Föredrogos och hänvisades till Stats-Utskottet Riksdagens år 1869
församlade Revisorers berättelser:

l:o om granskningen af Riksgälds-kontorets tillstånd och förvaltning
jemte Fullmäktiges i nämnda verk i anledning deraf afgifna
yttrande; samt

2:o angående förvaltningen, dels år 1867 af Manufakturdiskontfonden
och dels åren 1867 och i868 af öfriga under Kongl. Maj:ts och
Rikets Kommers-kollegium ställda fonder och medel;

och skulle dessa berättelser Andra Kammaren delgifvas.

Föredrogs och hänvisades till Banko-Utskottet Riksdagens år 1869
församlade Revisorers berättelse angående Riksbanken.

Föredrogs Justitie-ombudsmannens vid innevarande riksmöte afgifua
embetsberättelse.

Begärdes på bordet.

Fortsattes öfver]äggningen om Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
angående Stålverkets tillstånd och behof.

Herr Statsrådet Abelin: Under debatten förliden Måndag vid
föredragning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, angående
Statsverkets tillstånd och behof, hafva mot Propositionen, i

Den 26 Januari.

livad den rörer landtförsvarsärendena, framställts några anmärkningar,
för k vilkas besvarande jag anhåller att eu stund få taga Kammarens
uppmärksamhet i anspråk.

Den första anmärkning, som härvid framställdes, gällde den organisationsplanen
åtföljande aflöningsstat, mot hvilken en ärad talare,
Herr Grefve H. Hamilton, funnit skäl till anmärkning derutinnan,
att aflöningen i de lägre graderna blifvit för lågt beräknad. Medgifvas
måste ock, att lönerna i allmänhet och särskildt till det yngre
befälet äro lågt upptagna; men jag har vid upprättande af föreliggande
partiela aflöningsstat ansett mig icke kunna ställa mig på annan
grund, än att söka bereda löntagarne vid de nya korpserna samma
förmåner, som tillkomma deras vederlikar inom den öfriga arméen,
med hvilka de ega samma tjensteåligganden. Jag har alltså
tagit medelbeloppet af de nu utgående lönerna inom de olika
graderna af arméen till norm vid uppgörande af de nya staterna,
och der någon förändring, som icke afsett jemnandet af siffertafla,
egt rum, har den i allmänhet skett till fördel för de lägre
graderna och sålunda i den riktning talaren sjelf angifvit; hvaremot
regementschefs-lönen upptagits vida lägre än det medelbelopp, hvarmed
den i öfriga arméen för närvarande utgår. Det är dessutom vid
uppgörandet af de nya staterna att bemärka, hurusom för löntagarne
vid de nya korpserna icke ifrågakommer afkortning för ackordsamortering,
till följd hvaraf dessa i sjelfva verket vore att anse väl lottade
i jemförelse med dem, som vid andra regementen och koijpser
anställts inom samma grad. Såsom jag redan nämnt, vill jag ingalunda
förneka, att jag anser lönerna i allmänhet och särskildt för befälet
i de lägre graderna vara låga, och att en förhöjning deri vore
önskvärd; men man måste hågkomma, att en förhöjning, om än aldrig
så obetydlig, i aflöningen inom de grader, eller kompani-befälsgraderna,
der antalet medlemmar är mer talrikt, åstadkommer, änskönt
löneinkomsten för individen blefve föga ökad, en ganska betydlig förhöjning
i de allmänna utgifterna, och att det derföre måste väcka en
viss betänksamhet att framlägga förslag i sådan riktning. Exempelvis
vill jag anföra, att om en löneförbättring af endast 100 R:dr tillädes
hvarje furir, d. ä.: hvarje medlem af den lägsta underofficei-sgraden i infanteriet,
skulle deraf föranledas en utgift uppgående till nära 40,000 R:dr.

Herr Grefve Hamilton och, i likhet med honom, Herr von Koch
hafva, i fråga om bildandet af en stamtrupp för Blekinge beväringsmanskap,
framhållit, hurusom denna trupp borde vara indeif. för hvilket
fall ett erforderligt antal Blekings-båtsmän väl borde från sjö-till
landtförsvaret öfverflyttas. De åsigter, jag uttalat i mitt underdåniga
memorial den 31 December 1868, gifva tydligen tillkänna, att jag an -:ser den indelta stamsoldaten, med fästadt afseende å våra förhållanden,
vara att föredraga framför den värfvade. Jag framhåller der
oförbehållsamt de ekonomiska m. fl. skäl, hvilka synas mig innebära
en varning att icke utöfver de oundgängligaste behofven öka den värfvade
truppstyrkan; och då inga omständigheter rubbat''min öfvertygelse
härutinnan, bör den förklaring från min sida icke vara Kammaren
oväntad, att, så vidt de förhållanden, som i öfrigt härmed ega
sammanhang, kunna nöjaktigt regleras, den af talarne föreslagna åt -

ten 2G Januari.

gärden vore den i princip riktigaste och tvifvelsutan äfven i flera hänseenden
i (ifrigt den fördelaktigaste. Ätt jag emellertid icke föreslagit
denna åtgärd, förklaras af följande förhållanden. Till en början
har jag i mina förslag om disposition af sjöförsvarets krafter sett mig
nödgad inskränka mig till hvad för sjöförsvaret kunde, utan uppoffring
af dess egna ändamål, anses umbftrligt; dernäst har jag i
det redan befintliga Marinregementets öfverflyttande till landtförsvayet
tyckt mig finna en lika enkel som naturlig utväg att omedelbart
bereda en stamtrupp för Blekinge beväringsmanskap, hvarjemte jag
hållit före, att en garnis orerande trupp vore nödvändig i Carlskrona,
och att denna borde vara värfvad samt, under förutsättning af Marinregementets
öfverflyttning, utgöras af Blekinge läns värfvade skarpskyttekorps,
intill dess sjöförsvaret kunde blifva i tillfälle att med eget
manskap besörja garaisons-tjenstgöringen. Då emellertid öfverflyttningen
af Marinregementet till J andtförsvaret icke lägger hinder f vägen
för regementets totala reduktion, derest eu sådan i en framtid
skulle beslutas, vågar jag hoppas, att Riksdagen, äfven om dess majoritet.
skulle dela de båda talarnes åsigt i detta fall, icke måtte vägra
sitt bifall till den af Kongl. Maj:t föreslagna öfverflyttningen af regementet
från sjö- till landtförsvaret.

Förutnämnde tvänne talare yttrade sig jemväl i fråga om beväringsinrättningen
och företrädesvis om sättet för beväringens öfvande.
Då emellertid denna fråga.icke ingår i den nu föreliggande Kongl.
Propositionen, anser jag mig icke nu böra upptaga tiden, hvarken
med bemötande af. de. värde talarnes åsigter i den delen, såvidt de
äro från mina skiljaktiga, ej heller med utvecklingen af mina egna,
helst dessa sednare oförändrade, som de äro, återfinnas i nyss åberopade
memorial. Jag har endast velat begagna tillfället för att tillkännagifva.
att, om jag icke tillstyrkt Kongl. Maj:t att till Riksdagens
afgörande framlägga något förslag till beväringslag, oaktadt beväringsinrättningen
med regleringen af stammen kan anses hafva
ett så nära sammanhang, detta härrört dels från en genom erfarenheten
vunnen varning att icke samtidigt framlägga till afgörande flera
frågor af mera omfattande art, dels ock af föreställningen, att om blott
stammen eller den kärna, kring hvilken det öfriga försvaret bör gruppera
sig, blefve först organiserad och erhölle bestämda former, man
sedan lättare skulle komma till rätta med det öfriga.

Herr Grefve Hamilton yttrade vidare, att den föreslagna förhöjningen
i anslaget till beväringsmanskapets vapenöfmngar icke borde,
medgifvas, utan att öfningarne för år 1871 borde så ordnas, att utgifterna.
derför kunde inskränkas inom den nuvarande anslagssumman
och derjemte någon besparing på andra anslag åvägabringas. Innan
jag går att uttala min åsigt härutinnan, måste jag erinra, att den
äskade förhöjningen icke innebär, att de utgifter, som för ändamålet''
åtgått under flera föregående år, skulle förökas. Omkostnaderna för
beväringens vapenö.fningar hafva nemligen under åren 1866—1868 i
medeltal uppgått till 730,000 R:dr och således med ett medelbelopp
af 230,000 R:dr öfverstigit det för hvartdera af nämnda år i Riks-staten
uppförda belopp, och den föreslagna förhöjningen afser således
allenast, att man måtte uppföra anslaget till belopp, som närmar sig

Den 2(> Januari.

de verkliga utgifterna, kunnande man för (ifrigt hoppas att i följd af åtskilliga
redan vidtagna eller beslutade åtgärder, dem jag anser böra
blifva till beväringsinrättningens fromma i öfrig!, dessa kostnader
kunna hädanefter åtminstone i det närmaste begränsas inom det nu
äskade anslaget.

I afseende åter å den ifrågasatta besparingen å öfningsanslaget,
så anse)'' jag en sådan, som under nuvarande förhållanden vore liktydig
med en förkortning af den för beväringen nu anslagna öfningstdden,
icke böra eller kunna under nästa och derpå följande, år ega
rum, enär nemligen den alltför otillräckliga öfningstiden minst då,
när fråga blir att göra beväringen förtrogen med nya vapen och nya
reglementen, borde undergå någon förkortning. Men då åtskilliga
omständigheter förena sig att för innevarande år göra en inställelse
af andra klassens öfningar mindre menlig, så bör på detta årets anslag
kunna vinnas eu besparing, hvilken, enligt mig meddelade approximativa
beräkningar skulle uppgå till 410,000 R:dr, deraf 250,000 R:dr
på öfningsanslaget och 160,000 R,:dr på extra anslaget föribeväringsmanskapets
beklädnad. En sådan inställelse för innevarande år åt
andra beväringsklassens öfningar kan iag så mycket mindre motsätta
mig, som jag varit betänkt derpå att, sedan uppgifter om auktionsprisen
vid upphandlandet af mötenas förnödenheter hunnit allmänt inkomma
och en derå grundad fullt tillförlitlig beräkning kunnat upprättas
öfver den besparing, som genom den tilltänkta inställelsen
kunde vinnas, föreslå Kong!. Maj:t en sådan åtgärd.

I fråga slutligen om anslaget till de frivilliga skarpskytteföreningarne,
livilket anslag Herr Grefve Hamilton ansett kunna nedsättas
till 50,000 R:dr, vill jag till en början erinra, att någon förhöjning
i nämnda anslag icke är ifrågasatt, utan att det äskade anslaget
är upptaget till samma summa, som för närvarande utgår. —
Det till skarphkytteföreningarne direkt utgående understöd utgjorde
för år 1869 69,206 R:dr. Denna summa, fördelad på 268 föreningar
om tillsammans 37,400 medlemmar, torde äfven med afseende endast
,å det ursprungliga ändamålet med detta anslag neppeligen kunna anses
öfverflödigt stor. Ännu mera otillräcklig visar sig denna summa,
när man betänker så väl det nuvarande, som det äskade, anslagets
dubbla ändamål, att understödja och uppmuntra de frivilliga skarpskytteföreningarne
samt att bestrida kostnaderna för upprättande åt
skjutbanor för dessas och arméens gemensamma behof. Att det sednare
målet ej på långt när vunnits, visar sig bäst deraf, att, oaktadt
tvänne års besparingar blifvit tagna i anspråk, det hittills .endast i
fyra län är möjligt fylla det oundgängligaste behofvet af skjutbanor.
Jag skulle för Girigt beklaga om ett anslag, hvilket, såsom detta,
är afsedt att så väl inom arméen som den öfriga befolkningen inveckla
skjutfärdigheten och derigenom framkalla en tillförsigt till
•egen kraft, som på nationens stridbarhet måste hafva ett stort inflytande,
nu skulle nedsättas.

Herr Statsrådet, Friherre Lejonhufvud: Då jag först dagen före
Riksdagens öppnande blifvit kallad till ledamot i Konungens Rådskammare,
torde Herrarne ursäkta, om jag, vid upptagande af de an -

Den 26 Januari.

anmärkningar,_ som _ framställts emot Femte Hufvudtiteln i KongL
Maj:ts Proposition, icke skalle vara så rustad, som eljest borde vara
fallet.

Herr Grefve Hamilton liar framställt anmärkningar emot delsflottans
materiel och dels dess ekonomi. Hvad materielen beträffar,,
är det att märka, att vi för närvarande hafva två slag af egentliga
stridsfartyg, nemligen pansarbåtar och monitorer. I afseende å de
förra ansåg Grefve Hamilton att, då de prof, som med dem blifvit
anställda,^ enligt Herr Grefvens uppgift, icke varit tillfredsställande,
man af sådan anledning icke borde bygga nya pansarbåtar till det
antal, Kongl. Maj:t föreslagit. Emellertid förhåller det sig så med
dessa prof, hvilka förliden sommar verkställdes under ledning af en
derför tillsatt komité, att de, långt ifrån att utfalla ogynnsamt, tvärtom
gåfvo ett ganska fördelaktigt resultat.

Naturligtvis kunna dessa båtar icke uppfylla alla önskvärda fordringar;
men det har ännu icke lyckats den nautiska tekniken och
mekaniken att konstruera sådana pansarklädda båtar af mindre cert,,
som kunde på en gång förena egenskaperna af att vara snabbgående,,
kunna bära grofva kanoner och motstå ett kraftigt artilleri. Då således
något häraf måste uppoffras, har man, och detta med rätta, ansett,
att fartygets stridsduglighet i första rummet borde afses, obh
att dess fart icke vore lika väsendtlig, helst fartygen endast äro ämnade
till ortförsvar och att hufvudsakligen operera i Stockholms skärgård,
hvarjemte man vid behof af dessa båtars hastigare transporterande
till och från de ställen, der de skulle uppträda, kunde påräkna
biträde af bogserångbåtar, hvaraf vi hafva erforderligt antal, att när
som helst kunna disponera. Storleken af dessa fartyg, hvilka, såsom
jag redan antydt, hufvudsakligen äro beräknade för positionsförsvaret,
bestämdes jemväl af dimensionerna i Göta kanals slussar, på detman
med dem skulle kunna komma från östra kusten till den vestra,,
utan att behöfva göra den långa turen kring södra delen af landet.
De ega tillräcklig egen rörelsekraft för att kunna manövrera under
striden och, om så erfordras, draga sig tillbaka; men, såsom jag förutnämnt,
vid längre transporter behöfvas bogserångfartyg. Skulle nu
en ny uppfinning komma oss till hjelp, hvarigenom vi, utan att uppoffra
öfriga egenskaper, kunde uppbringa farten på dessa båtar, såär
klart, att vi komma att begagna oss af en dylik uppfinning. För
närvarande står den oss icke till buds, men deri torde icke ligga tillräcklig
anledning att vägra det äskade anslaget.

Hvad jag nu nämnt afser hufvudsakligen den Ericssonska pansarbåten.
Beträffande deremot den efter en annan princip byggda pansarbåten
Garmer, så har denna visserligen befunnits ganska användbar,
men likväl underlägsen den Ericssonska, som är byggd efter
monitorscerten; hvarföre man också föreslagit, att de nya båtarne
skulle konstrueras i enlighet med det sistnämnda byggnadssättet.
Deras dimensioner skulle dock blifva så mycket större, att dessa fartyg
icke skulle kunna passera Göta kanal, utan endast Stockholms
och Södertelje slussar. Härigenom vunne man den fördel, att de
kunde bära en kraftigare pansarklädnad och erhölle större nautiska,

Den 26 Januari,

egenskaper, men å andra sidan blir man då nödsakad att uppoffra
handkraften såsom fortskaffningsmedel.

Handkraften bär på sednare tider så mycket afhandlats, att jag
nu icke vill uppehålla mig dervid; men jag anser mig böra nämna,
att man nu mera i utlandet börjar förse segelfartyg med maskineri
för handkraftens tillgodogörande, för att deraf betjena sig när fartygen
skola löpa i eller ur hamn, eller då segelkraften behöfver förstärkas
med en eller två knop.

Hvad derefter beträffar de egentliga monitorerna, håller jag före,
att opinionen här i landet stadgat sig derom, att dessa fartyg äro
nödiga för vårt försvar. Visserligen hafva de nya skjutförsöken bekräftat,
att det hittills använda tornpansaret icke tillräckligt eger
förmågan att motstå det kraftiga artilleriet, men systemets uppfinnare
John Ericsson har genast och opåkailad tillsändt oss de upplysningar,
han ansåg kunna lända till undanrödjande af denna olägenhet.
Några ritningar, som visade huru den erforderliga förändringen
skulle utföras, hafva likväl ännu icke hunnit uppgöras, men
våra konstruktörer äro sysselsatta med deras utarbetande, och när
de blifvit färdiga, komma de att underkastas en noggrann pröfning
innan de tillämpas. Hvad förändringen kommer att kosta, tilltror
jag mig icke att nu uppgifva, men jag befarar, att det icke är troligt,
att det låter sig göra att dividera det af Kongl. Maj:t till förstärkning
af monitorer äskade anslaget, 240,000 K:dr, med tre, ty sannolikt
kan den äskade summan icke förslå till ändring af tre monitorer.

Någon minskning i de begärda anslagen kan jag således ingalunda
tillstyrka, helst derigenom skulle uppstå icke allenast den olägenhet,
att manskapet en längre tid finge vänta på materiel, som erfordras
för dess behöriga öfning, utan jemväl det sorgliga tillstånd
komme att fortfara, hvari vår flotta, i dess diminutiva skick, nu befinner
sig, att den nemligen icke kunde lemna oss ett kraftigt försvar
i händelse af ett fredsbrott. — Vi hafva icke sådana resurser
som England och Nord-Amerika, att vi kunna på 100 dagar bygga
en flotta, och vi sakna äfven medel att anskaffa oss en sådan, från
utlandet. Erfarenheten lärer ock tillräckligt, att dylika beställningar
i ett neutralt land sällan kunna under krigstid utföras, emedan aen
andra krigförande makten gemenligen hindrar utlemnandet af sålunda
beställda fartyg.

Med afseende å flottans ekonomi har Grefve Hamilton fäst sig
dervid, att en liten behållning uppkommit å anslaget till båtsmäns
förseende med kojer och täcken. Denna behållning har emellertid
icke uppstått genom någon egentlig inbesparing, utan deraf, att, då
Kronan öfvertog bestyret att förse båtsmännen med kojer och täcken,
bestämdes det, att rust- och rotehållare skulle till Kronans förråd
aflemna de af rusthållen och rotarne redan anskaffade dylika persedlar,
hvarefter dessa blifvit begagnade och sålunda minskat behofvet
af anskaffande af nya sådana persedlar. En stor del af dessa
medel torde emellertid redan detta år erfordras för det afsedda ändamålet,
och i öfrigt ber jag att få fästa uppmärksamheten derå, att
om i några af anslagen å Femte Hufvudtiteln uppkommit en besparing,.

Den 26 Januari hafva

deremot andra anslag företett ganska betydliga brister, t. ex.
anslaget för mariners med fleras beklädnad, hvarå vid slutet af år
1868 uppkommit en brist af icke mindre än 259,751 R:dr 47 öre. Ett
annat anslag, som jemväl företer brist, är det för båtsmännens beklädnad,
hvilken brist, som emellertid icke finnes ömförmäld i den Kongl.
Propositionen, äfven torde uppgå till ett par hundra tusen R:dr. Angående
förstnämnda brist pågår för närvarande eu noggrann undersökning
för att utröna huru den tillkommit, och angående den sistnämnda
bristens uppkomst härrör den deraf, att, när Kronan öfvertog
båtsmannens beklädnad, förefanns anslag till underhåll, men icke
till uppsättning; och då man nu ej velat sammanblanda kostnaden
för uppsättningen med underhållskostnaden, så inträffade att den förra
qvartan såsom eu betydlig brist, under det att den sednare visar den
lilla behållning, som synes af Kongl. Maj:ts Proposition. Efter all
sannolikhet nödgas Kongl. Maj:t att framdeles hos Riksdagen göra
framställning om fyllande af dessa behof.

H. jExc. Herr Friherre De .Ge er: Den talare, som först till
granskning upptog Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående
.Statsverkets tillstånd och behof, yttrade eu önskan, att Konungens
Rådgifvare måtte uttala sig, huruvida det vore att emotse några sådana
förslag ^ till förbättring i fråga om lagstiftningen och lagskipningen,
att derå kunde grundas en förväntan på besparing i utgifterna under
Andra Hufvudtiteln och framförallt i fråga om fångvården.

Den höga aktning, jag hyser för nämnde talare, föranleder mig
att i korthet beröra frågan. Jag ernår likväl dervid icke ingå i någon
undersökning om de brister, som vidlåda vår brottmåls-lagstiftning
och lagskipning, eller om sättet att afhjelpa dessa brister; ty
äfven om jag dertill skulle ega förmåga, vore jag dock tveksam, huruvida
tillfället voro lämpligt; och jag tillåter mig att uttala den förhoppning,
att Stats-Utskottet icke måtte af den värde talarens framställning
taga sig anledning förvandla en budgets-fråga till en lagstiftningsfråga.
Sådan har visserligen icke varit den aktade talarens
mening, derom är jag öfvertygad; men det har verkligen åtskilliga
gånger händt, att . Stats-Utskottet, i ändamål att bereda Statsverket
besparingar, gjort framställningar om förändringar i såväl lagstiftningen
som lagskipningen. En sådan ordning är, enligt min tanke,
icke riktig, utan anser jag, att Representationen icke bör taga initiativ
i dylika frågor, med mindre de undergått utredning och behandling
af sådana Utskott, som för dylika frågors förberedande handläggning
äro afsedda. Först sedan lagstiftningsfrågan är afgjord, är tiden
inne att efterse hvilka besparingar deraf kunna blifva en följd.

Det kan emellertid icke förnekas, att de nuvarande betydliga
fångvårdsutgifterna gifva grundad anledning till allvarliga bekymmer,
icke blott för de dryga uppoffringar, Statsverket måste vidkännas,
utan jemväl och ännu mera derför, att de utgöra en tillförlitlig barometer
på ett ganska sorgligt tillstånd här i landet.

Herr Grefve Hamilton har yttrat, att det onda, öfverbefolkningen
i fängelserna, till en del hade sin rot i vår lagstiftning angående

försvarslösa,

Den 26 Januari.

försvarslösa, de der dömas att hållas 1 ängsligt förvar, ehuru de icke
begått brott. Med anledning häraf vill jag nämna, att en revision
af lagstiftningen angående försvarslösa personer är under beredning,
och tvifvelsutan skall man dervid söka att i möjligaste måtto undanrödja
de anledningar till orättvisa eller grymhet, hvartill den nuvarande
lagen i sin tillämpning möjligen kan låna sig. Det finnes dock
alltid en klass, som nödvändigt måste under tillsyn hållas till arbete;
och så länge arbetsanstalter icke kunna åstadkommas inom länen
eller för särskilda kommuner, befarar jag, att genom lagstiftningen
icke någon synnerlig förminskning i utgifter på detta område står
att vinna.

Vidare ansåg Grefve Hamilton, att det stora fångantalet i betydlig
mån vore att tillskrifva den nya strafflagen.. I detta afseende
vill jag erinra, att redan flora är före den nya strafflagen antagits
speeiela strafflagar, såsom t. ex. förordningarne om stöld, snatteri
och rån, om förfalskning, bedrägeri och annan oredlighet, samt om
mord, dråp och annan misshandel, uti hvilka lagar, som afsågo de
allmännast förekommande brotten, latitudsystemet tillämpades med
fullt lika långa straffsatser, som innehållas i den nya strafflagen.
Att på rista tiden fångantalet ökats, torde derföre sannolikt i endast
ringa man böra tillräkna^ strafflagen; men detta hindrar icke, att ju
straffen i denna lag kunna vara för långa, och i detta hänseende är jag
nästan benägen att gifva Grefve Hamilton rätt, åtminstone så till vida,
att om icke fängelsestraffen i vår strafflag redan nu äro att anse
såsom alltför långa, komma de i en icke aflägsen framtid att så anses.
Det hörer nemligen till historien af all brottmålslagstiftning,
att straffen blifva allt mildare och mildare, och detta icke blott inom
hvarje stad särskilt utan öfver hela den civiliserade verlden. Vid
eu blick på de många nya strafflagar, som under detta århundrade
utkommit i Europa, skall man finna att ju yngre datum en strafflag
bar desto mildare äro straffen; och vår strafflag utgör icke något
undantag från denna regel, ehuru den numera med afseende å mildhet
i straffbestämmelserna blifvit öfverträffad af strafflagar, som
utkommit efter vår. Det är emellertid ingen lätt sak att bedöma,
huruvida det allmänna rättsmedvetandet hos oss kan redan vara moget
för eu allmän nedsättning i straffen, och onekligen skulle vi hafva
gått fort framåt, om så vore förhållandet, då nya strafflagen endast
fem år varit i tillämpning.

Grefve Hamilton framkastade jemväl en tanke, som synes mig
förtjent af ganska mycken uppmärksamhet, nemligen att man, såsom
en förmedling eller öfvergång från de långa fängelsestraffen, kunde
stadga, att den fånge, som någon längre del af strafftiden förhållit
sig väl, blefve liksom på försök satt på fri fot och, om han derefter
fortfarande iakttog ett godt uppförande, lemnades i sin frihet, hvaremot
han, i motsatt fall, skulle åter insättas i fängelset för att uttjena
återstoden af det ådömda straffet. Detta är ett förfarande, som
här i landet redan en längre tid tillämpats med afseende å sådana
lifstidsfångar, som icke blifvit dömda för allt för svåra brott. Kong!.

• Maj:t har nemligen då, när lifstidsfånge i minst 10 år uppfört sio Riksd.

Prof. 1 Afd. 1 Band. .!

Den 26 Januari.

väl, tillåtit att lian sattes på fri fot, men under förbehåll, att, om:
han åter beginge brott, som störde allmänna säkerheten, han skulle*
till fängelset återsändas för att fortsätta lifstidsstraffet.

Denna tanke har i ett förslag till allmän strafflag för Hordtyskland
vunnit en vida större utsträckning, i det man föreslagit, att alla
fångar, som vore dömda till frihetsstraff icke understigande 2 år,
skulle, sedan de utstått hälften af sitt straff och derunder visat godt
uppförande, försättas å fri fot, men ställas under polisuppsigt; hvarefter
i händelse de uppförde sig väl under återstående strafftiden,
brottet skulle vara försonadt. Om de deremot under den tid, de sålunda
vistades under polisuppsigt, afveke från gifna föreskrifter eller
beginge något brott, skulle de åter insättas i fängelse för att der
qvarhållas så lång tid, som af den ådömda strafftiden återstod, när
de ställdes under polisuppsigt. — Enligt hvad jag erfarit af förhandlingar
i Preussiska herrehusets justitiekommission, har detta förslag
emellertid väckt stora betänkligheter, Indika måhända skulle blifva
ännu större bär i Sverige, i anseende till svårigheten att här åstadkomma
en tillfredsställande polisuppsigt. Det är dock möjligt, att
denna tanke kan för framtiden blifva fruktbärande, och det bör derföre
blifva af stort intresse att följa dess utveckling i nyssnämnda
lagförslag.

I sjelfva verket har det höga antal fångar, hvarmed våra fängelser
nu äro befolkade, tillkommit under åren från medlet af 1867
till samma tid 1869. Under de tio nästförutgångna åren var antalet
af våra straffarbetsfångar, om icke alldeles oförändradt, likväl underkastad!
allenast en obetydlig förhöjning; men derefter steg det så
mycket hastigare, så att då antalet af straffarbetsfångar vid 1866 års
slut icke uppgick till mera än 3,419, hade det redan den 31 Augusti
1867 uppgått till 3,691 och utgjorde den 31 Augusti 1868 4,526 samt
samma dag 1869 4,762. Orsaken till denna så hastiga tillväxt synes
mig förnämligast böra sökas i den omständighet, att de hårda år,
som öfvergått landet, medfört nöd och dåliga affärer, hvilket, såsom
alltid, framkallat demoralisation och skapat brott. Yi böra dock
hoppas, att med orsaken äfven verkningarne skola upphöra, utan att
lemna efter sig någon allmännare skada i folkets sedliga rot.

Den ökade fångvårdskostnaden är dock icke en följd allenast af
ett förökadt fångantal, — ehuru äfven detta måste verka.i.betydlig
mån — utan jemväl deraf, att prisen på lifsmedel samtidigt varit
ytterligt stegrade. Härtill kommer, att minskadt arbetstillfälle gjort
det omöjligt att på vinstgifvande sätt sysselsätta fångarne, och slutligen
att, då det vanliga utrymmet inom fängelserna icke medgifvit
att derstädes förvara alla fångarne, man måst förhyra och inreda
nya lokaler samt derför anställa extra bevakning.

Grefve Hamilton uttalade jemväl den tanken, huruvida icke ett
till förstärkning af Hofrätternas divisioner äskadt anslag skulle kunna
undvikas, derest Hofrätternas ordinarie divisioner något ökade sitt
arbete och, framför allt, derest det vidlyftiga expeditionssättet ändrades.
Den arbetsprodukt, som de ordinarie divisionerna i Hofrätterna
lemna, synes mig likväl motsvara alla skäliga anspråk, som på

Den 2G Januari.

dem kunna ställas, och särskild! tror jag mig veta att i åtminstone
en af Hofrätterna arbetet gränsar nära till öfveransträngning.

I fråga om den förmenta vidlyftigheten i expeditionssättet är jag
af alldeles motsatt åsigt med den värde talaren. Jag tror nemligen,
att knappast någon här i landet skrifver så kort som våra öfverdomstolar.
Det är sannt, att de skrifva långa meningar, men det
sker till undvikande af ett onödigt upprepande af samma ord. Deras
utslag innehålla knappast ett enda öfverflödigt ord, men detta gör också,
att man måste i minnet qvarhålla hvarje ord i meningen för att rätt
uppfatta densamma, hvaraf åter blir eu följd, att läsningen deraf blir
för allmänheten ansträngande och tröttsam; och då man eljest vanligtvis
tröttas vid läsningen af hvad som är för långt, antager man,
att tröttheten äfven i detta fall är beroende af det skrifnas längd,
ehuru det i sjelfva verket är kortheten, som vållar tankeansträngningen
och den deraf härflytande tröttheten.

För allmänheten tror jag att det skulle blifva föga båtnad, om
det af Grefve Hamilton föreslagna expeditionssätt blefve antaget, så
att t, ex., om Hofrätten fastställde ett underrättens utslag, sådant
skulle omnämnas med endast ett par rader. Hofrättens dom bör väl
innehålla en rubrik, som bestämmer hvithet underrättens utslag det
är som fastställes och i hvilka afseenden målet varit understäldt dess
pröfning. Det skulle ock vara synnerligen obeqvämt, om den part,
som erhållit en Hofrättens dom, skulle dermed icke kunna styrka
eller utkräfva sin rätt, utan vara nödsakad, att för sådant ändamål
låta Hofrättens dom åtföljas af underrättens ofta vidlyftiga protokoll
i saken.

Jag tror derföre ingen verklig fördel vara att vinna genom förkortning
i expeditionssättet; och då, för den sannolika händelse, att
antalet mål, som till jHofrätterna inkomma, fortfarande blir lika
stort som under närmast föregående år, ifrågavarande anslag är af
nöden, på det icke parter alltför länge må uppehållas i sin rätt, anser
jag fulla skäl förefinnas för det begärda anslagets beviljande.

Herr Hazelius: De anmärkningar emot Fjerde Hufvudtiteln i
Kongl. J!aj:ts Proposition, som framställdes af den talare, hvilken i
förrgår öppnade diskussionen, hafva redan till större delen blifvit
bemötta af Herr Departements-chefen; men han har dock lemna! mig
en liten efterskörd, hvaraf jag anhåller få begagna mig.

Grefve Hamilton yttrade, att man icke bör ruinera sig genom
krigsrustningar. Detta är fullkomligt sannt, och ehuru sjelf militär,
har jag alltid varit af denna åsigt. Jag anser ock det nuvarande
högt uppdrifna permanenta krigstillståndet i Europa vara en olycka,
så stor, att jag befarar, att den i en framtid, om icke snar rättelse
sker, kommer att för de bestående regeringssätten bereda de största
vådor. Jag saknade emellertid i den aktade talarens yttrande det
tillägg, att hans sats gäller icke blott vårt land, utan hela Europa,
och att det icke för Sveriges regering är möjligt att, med mindre andra
länder beträda samma bana. för landet afvärja denna störa
olycka.

5 ‘1

Den 26 Januari.

Inom Andra Kammaren väcktes vid förra riksdagen i sådant
Hänseende en motion, som åtminstone hade ett praktiskt syfte, det
nemligen att man måtte begära Konungens medverkan till underhandlingar
med de stora Europeiska makterna i ändamål att nedbrinna
arméernas styrka och de dermed förenade kostnaderna, o^ltet
var praktiskt, men utförandet overkställbar!, ty det är icke till den
Svenska regeringen som man i detta afseende borde vända sig, utan
till de stora makterna, som hålla verldsspiran i sin hand.. De äro de som
skulle tilltalas, men visserligen icke genom Konungen i sverige. I orr
eller sednare torde det dock ske genom den allmänna meningens påtryckning,
ty länge kunna icke folken förmå uthärda de nuvarande

boidoina.^n ttrad^ att om krigskostnaderna ej nedsattos, kunde
man, såsom eu framstående statsman i ett annat land gjort,. föreslå
hela försvarsväsendets fullständiga afskaffande. Jag torde icke behöfva
påminna om, att detta förslag framställdes vid eu offentlig
föreläsning i Köpenhamn af en man (Biskop Monrad), som sedermera,
fört sitt land till branten af dess undergång, en statsman, hvars
stora kraft och beslutsamhet man måste erkänna, men som velat
uppoffra arméen, icke för landets försvar utan för ett fantom, Dannevirke-fantomet.
som icke blef mera verklighet derföre, att lian pa

detsamma tryckte sin biskopsmössa. . .... ., . .

Samme talare yttrade vidare, att man hittills vid beräkningen
af vår försvarsstyrka utgått från den grundsats, att man beraknat
densamma efter den anfallandes styrka. Jag delar hans åsigt om
felaktigheten i ett sådant förfarande; men det ligger ingalunda till
grund för vårt försvarsverk. Det är val sannt att eu sådan beräkning
finnes i det för några år sedan åt landtförsvars-komiteen afsina
betänkandet, men den står der mera såsom eu tröst för oss, i
det den visar, huru stor styrka var mäktige granne kan antagas foi
foga öfver vid ett anfall inom våra gränser. Men den råtta beräkningsgrunden
måste vara den förmåga vi kunna ega att i fredstid underhålla
eu armé; och denna grundsats ar också af nu vai ande Cheten
för Landtförsvars-departementet tydligen uttalad i hans loisla0 till

gilla,, jag talarena^påstående, att det
kunde vara skäl att ändra beväringsexercisen pa det satt, att blott
en del af beväringen öfvades, och att denna del erholle större öfning.
Ur allmänt medborgerlig synpunkt deremot vore det af vigt att hela
beväringen öfvades Den af talaren i detta hänseende uttalade åsigt
omfattades redan af den landtförsvars-komite, pa hvars förslag
Kon»! Maj-.t grundade sin Proposition till Rikets Ständer vid riksdaerå
1865-1866; men, mine Herrar! huru bemöttes detta förslag?
Vi komma alla ihåg huru det möttes med eu storm af ovilja och huiu
man satte sig emot utlottning^! - “blodslottmngen _ såsom uen
kallades. Och likväl, hvilken annan utväg förefinnes i sadant fall.
Jag åtminstone känner ingen annan åtgärd för att, utan andras ioinärmande,
uttaga eu viss del; och jag beklagar, att den värde tala?em
då hän framställde detta förslag, icke tillika yttrade sig om sätet
för dess utförande, ty på sattet beror dock verkställigheten. Såsom

Den -IG Januari.

lag redan nämnt, kan jag för min del icke uttänka något annat sätt
äiT lottning, ty icke kan. man, t. ex., låta de långe gå i^ fält, men
låta de små stadna hemma, eller utvälja de fattige, men låta de rika
vara. Skulle derföre Stats-Utskottet fästa sin uppmärksamhet på den
af talaren uttalade tanke, vore det högeligen önskvärd!, om Utskottet
jemväl ville yttra sig om sättet för dess verkställighet, ty troligt är
att förslaget då ej blefve lika smakligt som då endast tanken framlväsi”B
s

Sedan jag nu yttrat mig angående Fjerde Hufvudtiteln, her jag
att i korthet få vända mig till den Åttonde. j

Talaren har här ånyo framställt sin gamla tanke om fördelen
att inrätta blott .ett visst, mindre, . antal skolor för den klassiska
bildningen, och andra för den realistiska. Härutinnan är mm åsigt,
såsom jag redan långt före detta ådagalagt, alldeles motsatt hans.
Jag är visserligen icke öfvertygad om de klassiska studiernas stora
nytta för embetsmannabildningen; ty erfarenheten både i framfarna
och nuvarande tiden visar, att man kan blifva en mycket duglig embetsman
och uppstiga till de högsta platser i Staten, utan att hafva
inhemta! klassiska studier; men ett faktum är, att de för närvarande
äro föreskrifna såsom kompetensvilkor för de flesta embetsman, äfvensom
för prester, samt att de utgöra eu del åt den högre odlingen.
Men med all aktning för den lärda dunstkrets,. som möjligen kan
finnas några mil från stiftstäderna, dit talaren vill förlägga de klassiska
studierna, kan jag omöjligen komma till den öfvertygelse, att
befolkningen kring Strengnäs, Skara in. in. särskild! skulle vara skapad
för att uppfostras till embetsman eller prester. Enligt talarens
förslag skulle i vidsträckta delar af landet, såsom större delen åt
Norrland, Dalarne, Nerike, Jönköpings och Elfsborgs län, Halland,
o. s. v. icke vara tillfälle till offentlig undervisning i de klassiska
språken \. och dermed vore till följd af kostnaderna en stor del af den studerande
ungdomen utestängd från detta bildningsmedel. Detta kan jag
icke gilla; men deremot instämmer jag alldeles med den arade talaren.i
fråga om behtffligheten af inrättandet af många enskilda, skolor, som
kunde täfla med Statens, äfvensom att lärjungarnes antal 1 skplprna inskränktes.
De enskilda-skol orna kunna dock icke ersätta saknaden åt
klassiska skolor i de delar af landet, som dermed ej skulle hugnas, ty
undervisningen der blir oundgängligen kostsammare för lärjungens
målsman, än den undervisning som bibringas i Statens skolor; och
det svnes mig derföre som om det vore med rättvisa öfverensstämmande,
om man, heldre än att inskränka antalet ax de offentliga skolorna.
ville, för att minska utgift mim å Åttonde Hufvudtiteln, höja
afgiften för de förmögnares barn, som i Statens skolor erhålla undervisning.
. „ .

Jag instämmer på det lifligaste med den aktade talaren deri, att
oaktadt vi söka åstadkomma besparingar, så är det icke möjligt att
förekomma en statsbrist. Han sjelfkär öppet erkänt, och jag. delar hans
åsigt, att de af honom föreslagna utvägarne, ändring i fångvården,
försvarslöshetsförordningen, latitudsystemet med dess långa fängelsestraff,
Hofrätternas expeditionssätt, folk- ocli elementarundervisningen
— allt framtidstankar — icke medföra besparing för den stätsregle -

Den 26 Januari.

ring, som nu föreligger oss. Men med all den aktning, som jag hy"
ser för Regeringen, nödgas jag påstå, att det varit önskligt, om Regeringen
tagit initiativ att bereda inkomstkällor på annat sätt, än genom
bevillningens böjande och genom lån. Men Regeringens tveksamhet
härutinnan kan ganska lätt förklaras, då Regeringen hvarken från
Representationen eller från den tredje statsmakten, pressen, erhållit
något understöd eller någon ledning och anvisning i denna riktning.
Hvad se vi väl i dessa dagar! Man höjer verop öfver statsbristen,
man afråder från att låna; men man framställer ingen, annan utväg
till dess afhjelpande än “besparing". Skapandet af nya inkomstkällor
är väl dock hvad som förr eller sednare bur nödvändigt. Skulle man
väl här i landet upptaga Biskop Monrads förslag, att indraga hela
Fjerde och Femte HufvudtitlarneV Då kunde äfven följa den Tredje,
ty hafva vi icke behof af försvar, kunde våra diplomater gerna utgöras
af konsularagenter. Härigenom skulle visserligen uppkomma
stora “besparingar", statsbristen fyllas, banko vinsten ej behöfva tillgripas,
utan användas till uppköp af räntebärande obligationer i utlandet,
att dermed bilda eu besparingsfond till fäderneslandets försvar!
Dock, mine Herrar, en nation, som icke anser öfverensstämmande
med sin värdighet att kasta bort vapnen och säga: kom och
tag oss, den måste försvara sig, försvara sig tills den faller, om den
icke får hjelp af det öfriga Europa; men vi skola kämpa oss till den
hjelpen, genom att söka försvara oss och strida så länge vi förmå;
säkert skall Europa då heldre söka afböja den eröfring som hotar oss än
den som hotar Kina och Indien — om vi blott visa att vi vilja försvara
oss.

Omnu, till statsbristens fyllande, hvarken bevillningens höjande eller
låns upptagande är lämpligt, hvad återstår då annat, än att försöka skaffa
oss verkliga och varaktiga inkomstkällor? Jag är icke någon statsekonom,
men jag kan icke inse, hvarföre icke ett fattigt land, sådant som
vårt, der just fattigdomen gör den direkta beskattningen tryckande,
kan taga exempel från de större och mäktigare länderna och enligt
deras föredöme hemta statsinkomster genom indirekt beskattning.
Det är allom väl bekant, hurusom det rika England icke försmår att
till statskassan indraga högst betydliga inkomster genom inregistreringsafgifter,
genera höga förbrukningsafgifter på tobak, genom licenser
på tobaksförsälining, genom acciser, genom hög beskattning på
öfverflöd och od3rgd i alla riktningar. Ett dylikt förfarande iakttaga
vi blott med afseende å en enda artikel, nemligen bränvin; men hvarföre
icke förfara på samma sätt med andra lämpliga beskattningsföremål? Jag

vet väl, att en motion i sådan syftning troligen icke skulle
hafva någon verkan, och jag antager att det nuvarande Bevillningsutskottet
komme att, i likhet med dess föregångare under riksdagarne
1867—1869, då fråga varit om beskattning af tobak, svara oss: vi behöfva
den icke, det är så oangenämt att införa flskaliska kontroller, folket
är så ovant dervid, (man glömmer beskattningen på bränvin); men
om således nulla redemtio är att från detta håll förvänta, då har
man ingen annan tillflykt, än att vända sig till Regeringen och begära
dess initiativ. Derföre vore det önskligt, att inom Representa -

Den 26 Januari.

fionen måtte höja sig röster för beträdande af denna väg, den enda.
som. enligt min tanke, går till målet. Jag önskar, att. de, som ytter
.sig i sådan riktning, icke måtte blifva ropande röster i öknen.

Grefve von Plåten: Jag kommer nu att med några ord.yttra

mif, så väl om den Kongl. Propositionen, som med anledning af
några mot densamma gjorda anmärkningar, men jag. heder om ursäkt
att jag härvid tager till grund min enskilda uppfattning af dessa anmärkningar,
sådana de muntligen framställts, då jag ännu icke haft
tillfälle att so desamma i skrift, framställda.

Jag är glad att kunna biträda den önskan, som uttalats af eu
ledamot från Södermanland, nemligen att statsutgifterna.böra inskränkas.
Jag önskar ock att inskränkning till det nödvändigaste må ske,
men jag tror att man, för att vinna något, bör ej allenast uttala
önskningar, utan äfven visa sättet huru man skall gå tillväga, om
man vill förverkliga dem, och icke heller framställa andra önskningar
än sådana, som äro verkställbara. Jag för min del förordar visserligen
äfven, i afseende å Fjerde Hufvudtiteln, att det begärda anslaget
till beväringen må inskränkas, men jag inser icke huru en mindre,
men bättre öfvad styrka skall kunna åstadkommas utan lottning
och långt strängare öfning under en. längre tid för dem, på Indika
lotten fallit, livilket allt Representationen ännu icke synes beredd

att antaga. . .

Jag tager mig friheten erinra, hvad som icke heller torde för eu
del vara obekant, att jag sökt befordra öfverflyttningar af båtsmansnummer
till landtförsvaret, och fördelarne. af en sådan åtgärd synes
mig under nuvarande förhållanden så gifna, att någon tvist derom
icke kan förekomma, men jag vill tillägga, i afseende å den. föreslagna
öfverflyttningen af båtsmansrotehåll till soldatrotehåll inom Södra
Möre härad, att jag hyser en viss tvekan, huruvida det icke, för den
händelse att minskning af manskap för flottan inom Blekinge uppstår,
vore en fördel att hafva qvar inom södra Sverige en trujip, som är
öfvad för flottan, då jag dessutom icke anser värfvadt sjöfolk vara
lika lämpligt, men kommer det derhän, hvilket jag ingalunda anser
.omöjligt, att Carlskrona blifver depot och Stockholm hufvudstation
för flottan, ser jag inga hinder för den föreslagna förändringen.

Om jag i afseende å nästa Hufvudtitel kommer att^ yttra mig
något vidlyftigt må det ursäktas mig, då jag ej kan undgå att känna
ett visst moraliskt ansvar för hvad som dit hörer, och jag anser mig
vara skyldig att afgifva några upplysningar för att lemna Kammaren
tillfälle att bedöma, om hvad soin blifvit yttradt. är riktigt.

Det kan ingen neka. att det är en stor oriktighet^ att på vissa
anslag uppkommer brist under det att öfverflöd finnes å andra, men
jag tror att det enda verksamma sättet att afhjelpa ett sådant förhållande
vore att göra Statskontoret till Statsverkets, ende kassör
.så att ifrån de andra administrativa verken utgåfves anvisningar, med
hvilka Statskontoret sedermera finge redovisa.

Det kan, utan att administrationen gjort sig skyldig till något
misstag, af flera anledningar inträffa att besparingar uppstå å som -

Den 26 Januari.

liga anslag under det att brist förefinnes å andra, ecb jag vill härpå
anföra ett par exempel.

Man har anmärkt att a de medel, som anslagits till sjö vapnets
öfningar, uppkommit en stor besparing, och det kan icke nekas att
sä är förhållandet, men det är gifvet att för utförandet af en sjöexpedition
erfordras . medel till bestridande af utgifter under expeditionen,
Indika icke kunna på förhand så noga bestämmas, och
hvartill kommer att man måste vara beredd på utgifter till följd af
räkenskapernas granskning af Kammarrätten, för hvilket icke obetydlig
till fordras, hvarigenom det händer att man, för att vara säker.
pa förhand maste beräkna ett större anslag, än som måhända sedermera
kommer att användas. Detta gäller i allmänhet, men en särskild
orsak till nu befintliga öfverskott å exercismedlen är den att
då för några år sedan det sattes i fråga, såsom nyttigt för handelns
befrämjande, att fartyg utsändes till kinesiska farvattnen, och sådana
expeditioner äro af flera anledningar kostbarare än andra, antog Departementschefen
som en nödvändighet att genom i tid''gjordt besparingar
göra sig beredd derpå, utan att särskild! behöfva anlita
Representationen,. hvilkens intresse för saken dessutom på ett otvetydigt
sätt syntes ådagalagd, då icke någon anmärkning gjordes mot
det ganska, frikostiga anslag, som Regeringen, utaf de Tredje Hiifvudtiteln
tillhörande medel, i samma syfte lemnade. Det har sedermera
vidtagits andra åtgärder, men det är derföre ej sagdt, att icke för framtiden
är ändamålsenligt att till dessa eller andra farvatten utsända
expeditioner. Dylika äro ganska dyra och då det finnes medel till
flottans öfning utan att man behof! använda hela anslaget dertill, och
man således kunnat erhålla en besparing att tillgå i händelse af behof,
har man ansett sig böra på så sätt bereda sig medel, enär man
eljest skulle nödgats vända sig till Representationen med begäran
om särskild! anslag till expeditionen, hvilket åter icke varit ändamålsenligt,
då måhända vid den tid, då den bort afsända.?, Representationen
icke varit samlad.

Man bär äfven anmärkt, att å anslaget till, om jag för korthets
skull så ma kalla den, spanmålsfonden uppkommit ett öfverskott, men
äfven detta torde till någon del Kunna nöjaktigt förklaras, om man
fäster uppmärksamheten på att orsaken till öfverskottet ä detta anslag
är en följd af förändringar och indragningar, som vidtagits med
arbetspersonalen vid flottan, men kvilha anordningar dock. såsom varande,
helt och hållet af interimistisk beskaffenhet, icke kunnat eller
bort i förtid användas såsom stadig beräkningsgrund och jag tror
mig derigenom hafva visat, att man bör med någon mildhet bedöma
dem, som behandlat, frågan.

Det torde lemnas mig öppet att äfven få yttra några ord med
anledning af de anmärkningar, som framställts emot det sätt, hvarpå
räkenskaperna blifvit förda, cell jag vill blott dervid saga'' att jag
tror det. orsaken till klandret bör sökas mera i förändrade förhållanden
än i bristande uppmärksamhet hos Regeringen. Jag vill erinra,
att till grund för Förvaltningens räkenskaper ligga räkenskaperna vid
de särskilda stationerna och de förra äro beroende af uppställningen
af räkenskaperna vid de sednare, hvilka åter måste grundas på det

Den 26 Januari.

redovisningssätt, som förde olika etablissementernas verkstäderblifvit
antagna, men i afseende å hvilka sannolikt stora förändringar komma att
vidtagas. Det lärer icke heller vara Kammaren obekant att Regeringen
för längre tid tillbaka insett vigten af allt detta och till följd deraf nedsatt
en komité för åstadkommande af nödiga förändringar, hvilken komité
nedlagt mycken möda på ett särdeles omfattande och vidlyftigt arbete,
och, enligt hvad jag har mig bekant, äfven afgifvit ett betänkande,
som nu utgör föremål för vederbörandes yttrande och sedermera
sannolikt, innan årets slut, blir föremål för Kongl. Maj:ts
pröfning.

Jag i första hand vet sjelf att mig kan säkerligen göras den förebråelse
att icke såsom Departements-chef hafva användt all den flit och möda
som jag bort och önskat, och måhända skall man göra äfven dem,
som efterträdt mig, en dylik förebråelse, men en möjlighet är ju äfven
att man misstager sig, då man utan noggrann sakkännedom fordrar..
att dessa saker redan skulle hunnit ordnas på ett fullt tillfredsställande
sätt.

Jag begär nu att med några ord få bemöta an märkning ar ne mot
vissa detaljpunkter, ehuru Departements-chefen redan besvarat dem,
men Kammaren torde finna, att han ej kunnat hinna redan sätta sig
så in i dessa förhållanden som jag bort, likaså väl som jag icke
kan anses utan allt moraliskt ansvar för hvad som i antydd riktning
blifvit åtgj or dt. Det har blifvit sagdt att det icke bär byggas mer än
en pansarkanonbåt. emedan den nya modellen till dylika båtar befunnits
oduglig. J ag har dock icke samma åsigt och antager att man
fällt för strängt omdöme i frågan, till följd deraf att man icke egt
kännedom om afgifna yttranden rörande densamma.

Ett stöd för min åsigt rörande modellen till kånonbåtarne liemtar
jag från ett utlåtande, afgifvet af den komité, som af Kongl..
Maj:t den 19 Augusti sistlidet år tillsattes för anställande af undersökningar
och jemförelseförsök med pansarbåtarne Gfarmer och Sköld,
utur k vilket utlåtande, underteckna dt af komitéledamöterne, Cheferna
för Skärgårds-artilleriet, för Förvaltningen af sjöärendena och Ofverdirektören
vid Marin-ingeniör-korpsen, jag ber att få uppläsa följande

yttrande:-----synes det oss, att dessa båda pansarbåtar icke

kunna annat än anses dugliga till det med dem afsedda ändamålet
nemligen strid i skärgård-------å Sköld är hela maskineriet, ång pannan

och drillen med sin ledning helt och hållet under vattenytan.
Äfven sjelfva fartyget, som omsluter uppbördsrummen, befälets och
besättningens bostäder m. m., är under vattenytan, så att nära nog
allt, som synes öfver vattnet, må af fienden sönderskjutas utan att

fartyget med hvad det innebär skadas--ingen krutrök besvärar

kanonbetjeningen; ventilationen och utrymmet inom bords motsvara
allt hvad för trefnaden rimligtvis, kan begäras. — — — Dertill
bar Sköld uti sitt handkräftsmaskineri en icke oväsendtlig fördel.
Medelst denna rörelsekraft är Sköld, när helst anfallen, genast färdig
att manövrera och rikta kanonen. — — Då dertill handkraftsmaskineriet
drifves uti det för besättningen afsedda rummet, så upptager
det icke något särskildt utrymme, hvarföre det ej medför någon
enda olägenhet, men väl fördel.

Deri 23 Janaari.

Ehui’u vi nu, såsom ofvan är anfördt, anse att båda ifrågavarande
pansarbåtar hvar för sig äro dugliga stridsfartyg, samt såsom
modeller, efter att några förändringar vidtagits, af högt värde, måste

vi dock vid jemförelsen dem emellan åt Sköld gifva företrädet.--

Så synes oss ännu mera afgjordt, att Sköld vid nu förestående byggnad
af en pansarbåt bör tagas till modell; dock, såsom förut är sagdt,

att maskinkraft och tornpansar så vidt möjligt är ökas.---- Vidare

böra vi tillägga att ehuru vi förutse att den ökade maskinkraften,
som erfordrar än gröfre propelleraxel m. m., kommer att framkalla
en så stor friktion att lasten å handkraftsmaskineriet måhända blir
större än hvad det kan öfvervinna, så anse vi dock att äfven å den
nya båten denna framdrifningskraft bör tillämpas. Befinnes den otillräcklig
och derföre måste borttagas, är derigenom ingen skada skedd,
enär dess kostnad icke är nämnvärd, och det utrymme detta maskineri
erfordrar, icke i något hänseende haft inflytande på inredningen
för öfrigt; hvaremot, om handkraftsmaskineriet fortfarande blir användbart,
pansarbåtens stridsbarhet genom detsamma i väsendtlig mån
fullkomnas.

Af denna komités åtgöranden synes, att Regeringen gått tillväga
med all möjlig försigtighet, och jag anser derföre ej lämpligt att man
afslår det fordrade anslaget.

I afseende å monitorerna har yttrats, att man endast borde ändra
en af dem, emedan nya förändringar i dessa vapen kunna komma att
ske och man icke vet huru dessa förändringar skola blifva. Herr
Departements-chefen har sagt att lian verkligen vet huru dessa förändringar
skola verkställas, ehuru kostnaderna för desamma ännu
icke blifvit beräknade, ock eu hvar torde inse att ej annan förändring
gerna torde kunna ifrågakomma, än ökande af pansarbeklädnadens
tjocklek. Att under sådana förkållanden, då vi hafva fartyg, som
lätt kunna göras användbara och som kostat oss mycket, ej å dem
emot eu jemförelsevis ganska rimlig kostnad vidtaga förändringar,
som göra dem fullt tidsenliga, synes mig icke välbetänkt, och att
uppskjuta ändringen af Henne fartyg, då tillgångar inom Hufvudtiteln
icke saknas, och hopa kostnaderna på ett blifvande år, då medel
möjligen saknas, synes ingalunda lämpligt. Jag instämmer derföre
i Herr Departements-chefens yttrande att det vore ganska illa.
om det begärda anslaget ej beviljades. Jag kan ej heller annat än
instämma i den uttalade belåtenhet, att vår landsman Ericsson utan
uppmaning skyndat att, så fullständigt som möjligt, meddela underrättelser
om förändringar och förbättringar som skett, och jag har
sett så många prof på hans fosterlandskärlek, att det icke väcker
min förundran att han äfven vid detta tillfälle velat lemna sin medverkan
till denna frågas lösning.

Jag måste derjemte tillägga att sedan den värde talaren yttrat
sig om obetydligheten af sjöförsvarets närvarande materiel, på ett
sätt som svårligen kunde vara angenämt att höra för någon af Kammarens
ledamöter, lika litet som det torde kunna tydas som vittnande
om talarens belåtenhet, är det mig omöjligt, hos hvem nu
felet bör sökas, att fatta följdriktigheten af hans tankegång, då, efter
ett dylikt uttalande och sedan han upplyst att tillgångar inom Hut''-

Den 26 Januari.

vudtiteln finnas till ett af honom strängt klandradt belopp, i stället
för att yrka på dessas användande till de så bittert anmärkta bristernas
afhjelpande, han uppmanar till begagnande deraf för uppfyllande
af för Sjöförsvaret alldeles främmande behof.

Det må slutligen tillåtas mig att yttra några ord i en fråga, som
icke tillhör denna Hufvudtitel. Man har klandrat att i den Kongl.
Propositionen föreslagits att man skulle lägga förhöjd skatt på bränvin.
Jag för min del beklagar att bränvinet någonsin kommit att
utgöra en så mäktig beståndsdel för Sveriges välbefinnande, ehuru
ä andra sidan jag visserligen icke klandrar att fördelen af den beskattning,
som måste läggas på denna handtering, användes för det
allmänna bästa. Jag kan dock icke dela den åsigt, som eu annan
ledamot från Södermanland uttalat, då han säger att han motsätter
sig förhöjningen af skatten å bränvin, emedan statsinkomsterna då
skulle minskas i följd af minskad konsumtion. Han har frågat hvem
som, under ett föregående år då beskattningen höjdes utan att verka
fördelaktigt på statsinkomsterna och tillverkaren naturligtvis icke
heller hade fördel af den höjda skatten, hade vinst derpå, och jag
•svarar obetingadt nationen, ty säge hvad man vill, har dock konsumtionen
af bränvin bland allmänheten minskats. Då således ökad
tillverkningskatt bör medföra antingen minskad bränvinsbränning
■ eller ökad statsinkomst, synes den böra vara i endera händelsen
ändamålsenlig och jag kan icke annat än tillstyrka den. Jag erkänner,
att jag för min del skall icke ogerna till någon del med ökad
bevillning bidraga till fyllande af den brist som uppkommit och detta
så mycket heldre som jag anser att den nog allmänna enskilda tryckta
.ställningen härleder sig långt mera från enskild skuldsättning än
från Statens ökade beskattning och jag är säker att räntan, å de enskildas
skulder är vida högre än den skatt, som han får till Staten

erlägga. . ,

Jag anhåller att dessa mina yttranden må få åtfölja remissen åt
den Kongl. Propositionen.

Friherre Raab, Adam: Vi hafva redan hört så många talare uppträda
och yttra sig rörande den Kongl. Propositionen, att utan tvifvel
mången bland Eder menar att det kan vara nog med tal för blott
en remiss, men jag beder dock få erinra att denna remiss angar den
vigtigaste handlingen vid riksdagen och det synes mig icke olämpligt
att de olika opinionerna inom Kammaren gorå sig hörda. I förlitande
således derpå, att icke handla orätt,, utbeder jag mig Herrar -nes godhet att en stund afhöra hvad jag i detta ämne kommer att
anföra. För mm del kan jag icke törneka att i och med civilisationens
stigande behofven äfven ökas och att det är svårt att åstadkomma
nödiga och opåräknade utgifter utan att ock fordra ökad beskattning.
Dessa ökade behof och fordringarne å ökad beskattning
följa hvarandra. Men jag bekänner dock att jag blef ledsamt öfverraskad,
då jag såg att vi hunnit derhän, att vi behöfde upplåna
0,500,000 It:dr, oaktadt för de nu föreslagna jemvägsbyggnaderna endast
skulle erfordras 5,600,000. Således skulle vi låna ej blott för
att betala hela kostnaden för de nya jemvägsbyggnaderna. utan der*

Dm 26 Januari.

jemte för att konvertera en skuld, som förut gjorts och som vi hoppats
kunna betala med våra inkomster. Det är på sådant sätt som
den enskilde förstörer sina affärer; han upptager till eu början ett
mindre ficklån, men kan sedermera icke betala detsamma, utan nödgas
för sådant ändamål upptaga ett större lån och så allt vidare. För
min del önskar jag att Staten icke måtte tillvägagå på såclant sätt,
ty då torde dess affärer snart blifva alltför intrasslade och svåra att
upphjelpa. Jag beder att få erinra att vid föregående riksdagar uttalats
den princip, att Staten för nya jernvägsbyggnader borde tillsläppa
lika mycket som behållningen åt jernvägstrafiken utgör; detta
har åtminstone uttalats såsom en allmän åsigt och det vore väl icke
för mycket, om nutiden gåfve detta bidrag, då vi af våra fäder fått
utan skuld emottaga så många arbeten, hvaraf vi nu begagna oss.

Derjemte får jag säga att jag icke utan bekymmer förnummit det
sätt som Regeringen föreslagit, för att åstadkomma de erforderliga
tillskotten. Det har föreslagits att tillverkningsafgiften å hvarje kanna
bränvin skulle ökas med 10 öre utöfver flen redan bestämda afgiften
70 öre, men, mine Herrar, man bör ihågkomma att utom dessa 70 öre,
som erläggas till Staten, hvarje bränvinsbrännare får vidkännas ränta
å skatten, hvilken ju skall betalas i förskott, och denna ränta utgör
ungefär 5 öre, och dessutom bör bemärkas, att bränvinet afprofva»
färskt och att det sedermera förlorar både i styrka och qvantitet,
hvarföre, om man sammanlägger allt detta, bränvinsbrännaren redan
mi skattar icke 70 utan omkring 75 öre per kanna; och att derutöfver
höja denna skatt till 85 öre, gränsar till ett belopp, som jag
tror Staten skulle få svårt ätt uttaga. Jag anser rent ut sagdt, att
genom påläggandet äf eu sådan beskattning, Staten icke skaffar sig
någon inkomst å bränvin. Det liar redan förut visat sig att de förra
tillökningarne, som skett i denna skatt, icke bidragit till att bereda
Staten större inkomst och jag för min del tror, att ju högre, man
kommer med skatten desto mer biafvel'' nämnda förhållande det resultat
man erhåller. Härtill kommer dessutom att ett sådant ökande af
till verkningsafgiften för bränvin onekligen uppmanar till lönnbränning
och smuggling, och jag får således på det högsta afstyrka den föreslagna
tillökningen i bränvinsskatten. Likaså vågar jag yrka att icke
någon förhöjning må ske å bevillningen. Om det vore möjligt att
åstadkomma en Bevillnings-förordning, hvarigenom man vid bevillningens
bestämmande kunde riktigt träffa de verkliga tillgångarne,
så skulle äfven jag anse det vara riktigt att höja bevillningen, men
vi känna alltför väl svårigheten att med skatterna rättvist träffa den
skattskyldige, enär ofta den, som har den mesta synliga egendomen,
har den minsta verkliga behållningen. Derjemte vill jag påpeka, hurusom
det faller oangenämt i ögonen, då man får debetsedeln i sin hand
och finner att bevillningen blifvit höjd —- något som lätt väcker förtrytelse,
—- en omständighet, som ingalunda bör förbises. Jag ber
att i det afseendet få erinra, hurusom Hartmansdorff vid 1849 och
1850 års riksdag genomdref att de kostnader, som orsakats genom,
understödet åt Danmark, lades på bevillningen just emedan ban önskade
derigenom göra företaget misshagligt hos folket. Han uttalade
detta temligen tydligt och han lyckades äfven i sin beräkning.

Den 76 Januari.

Hvad åter angår den utvägen att genom besparingar minska statsutgifterna,
sä får jag bekänna att jag är ledsen att icke kunna framställa
några förslag, hvarigenom man skulle kunna åstadkomma några
mera betydande besparingar. Emellertid anhåller jag nu att för ett
ögonblick få vidröra några af hufvudtitlarnes utgiftsposter.

Hvad dervid först beträffar den Första Hufvudtiteln, så är dervid
intet att säga, då enligt min mening hvarken någon minskning eller
tillökning i dess anslag kan eller hör ifrågakomma, och hvad angår
den Andra Hufvudtiteln, så är jag så litet hemmastadd i de ämnen,
som dit höra, att jag icke anser mig befogad att emot de under densamma
förekommande utgifter göra några, anmärkningar. I afseende
å Tredje Hufvudtiteln beder jag få anmärka att anslaget till generalkonsuln
i London synes mig val högt, då detsamma är upptaget till

15,000 it:dr Hamburger banko, inberäknadt kontorsliyra och aflöning
till biträden, och jag föreställer mig att man af denna summa, i Svenskt
mynt utgörande 60,000 B:dr, skulle kunna hafva större gagn, om man,
i stället för att hafva eu generalkonsul i London med nästan furstligt
apanage, fördelade summan, så att vi kunde få aflönade konsuler på
flera orter i England, der vi hafva störa handelsförbindelser och således
behöfva konsulsagenter.— Då jag nu är inne på Tredje Hufvudtiteln,
begagnar jag äfven tillfället att framkasta en tanke, som jag
eljest svårligen kan få tillfälle att uttala, den må nu gälla hvad den
kan. Jag föreställer mig nemligen, att om i stället för den uppfostran
af den diplomatiska korpsen, som nu sker derigenom att unga män,
så snart de afslutat sin akademiska bana, taga sitt inträde på den
diplomatiska banan och sedermera der erhålla sin utbildning och användning.
de särskilda befattningarne inom diplomatiska korpsen
bestriddes af civila eller militära tjensteman, så att den diplomatiska
banan ej vidare blefve så exklusiv, så skulle de diplomatiska ärendena
ingalunda förlora derpå, men väl eu vinst uppstå, hvilken jag
anser böra påpekas. Jag känner alltför väl att vi äfven i sednare
tider haft utmärkta män, som gått den diplomatiska vägen, men jag
återkallar ock i minnet andra personer, hvilka, ehuru de icke börjat sin
bana såsom diplomater, ändock blifvit utmärkta ministrar, i hvilket.
afseende jag endast torde behöfva erinra om namnen Löwenhjelm,
Björnstjerna, Palmstjerna. Jag vågar ej nämna om den närvarande
tiden, men, inine Herrar, vi se äfven här i denna Kammare personer,
hvilka varit använda i höga diplomatiska värf, efter att förut hafva
beklädt helt andra befattningar.

Jag tillåter mig härvid påpeka den fördelen att om en skicklig
embetsman, som redan här hemma förvärfvat sig duglighet och en vida
större kännedom om fäderneslandets förhållanden än en yngling kan
vinna genom tjenstgöring inom Utrikes-kabinettet, utskickades såsom
diplomat, han onekligen skulle kunna tillegna sig en mera omfattande
kännedom om de utländska förhållandena och bättre tillgodogöra
dem åt sitt fädernesland, då han hemkom, än nu i allmänhet sker.
Detta skulle äfven kunna åstadkomma någon ekonomisk vinst, om
derigenom att diplomaterne kunde återflyttas till embeten inom landet,
behofvet af vissa pensioner och exspektansmedel för den diplomatiska
korpsen kunde upphöra. Jag beder emellertid om tillgift för det jag

Den 26 Januari.

framkastat denna tanke, men är den olämplig, så liar den kanske ock
redan dunstat bort.

Då jag nu rörande den Fjerde Hufvudtiteln ber att få yttra några
ord, vänder jag mig icke mot Herr Krigsministern, utan emot några
föregående talare, och främst emot den som först yttrade sig i Måndags.
Det yttrades nemligen af honom att det begärda anslaget för
beväringen icke borde beviljas, emedan han ansåg att man kunde inskränka
antalet af beväringsynglingar, men, skola vi verkligen fånågot
försvar, så behöfva vi i sanning såväl folkbeväpning som våra
stamtrupper; och detta mål kan ej, enligt ruin mening, stå att vinna,
utan att låta exercera så många som möjligt och jag anser derföre
högst vådligt att inskränka antalet af beväringsynglingar, ty jag ser
verkligen icke framtiden så tryggad som en och annan tyckes göra
det. Sannt är visserligen att isynnerhet i det vestra Europa man
tyckes vara så upptagen af sina inhemska angelägenheters ordnande,
att fredens störande i Europa just icke tyckes vara att för den närmaste
framtiden befara, men, ju mera den materiela egennyttan, hvilken
utgör den grundton, som genomgår vårt tidehvarf, gör sig gällande
inom regeringarne, desto större synes faran vara för vår framtid
och för mig synes som om vi kommit ifrån den chevalereska tid,,
då det ena landet försvarade det andra, om det blifvit orättvist anfallet.
Det saknas icke heller exempel från de sednare tider, huru
den svagare blifvit lemnad i sticket, och, om nationerna komma till
den åsigt, som England uttalat, att man icke bör lägga sig i andras
politik, då äro vi att beklaga. Jag tror derföre det för vår framtid
vara säkrast att vi söka förvärfva oss sjelfva tillräcklig förmåga att
försvara oss. Jag vill erinra om de ord, som yttrades af en talare
från Norrlandsbänkarne: “Vill man vänta hjelp utifrån, så måste man
först söka hjelpa sig sjelf."

Om således beväringsexercisen icke kan minskas, kan det icke
heller komma i fråga att nu nedsätta anslaget till beväringens beklädnad,
hvaremot jag hoppas, att i den närmaste framtiden en inskränkning
deri kan komma att ske på det sätt, att ynglingar^ begagna
egna kläder, hvilka derföre icke behöfva Arara af någon märkvärdig
snitt. Likaså är det min tanke om skarpskyttesaken att denna
vackra institution bör understödjas, och det är säkert, att, om anslaget
till skarpskytteväsendets befrämjande komme att nedsättas,
det skulle synas som en demonstration emot sjelfva saken ^ och antyda,
att liepresentationen icke egde nog varmt intresse för. de. fosterländska
män, som uppoffrat tid och krafter för denna institution.

I afseende på den föreslagna öfverflyttningen och förändringen af
håtsmansrotehållningen till soldatrotehåll inom Södra Möre härad har
jag icke någon anmärkning att framställa, hvaremot jag skulle vilja
göra ett amendement härtill, men jag vet att en fullständig motion
derom förekommer i Riksdagens Andra Kammare och jag hänför mig
till densamma.

I afseende å den Femte Hufvudtiteln vill jag endast nämna att
jag beklagar, om det nu skall behöfva göras inskränkningar, å anslaget
till denna hufvudtitel. Yi äro omgifra af haf och ett sjöförsvar
lärer då också vara alldeles nödvändigt. I sanning, jag förstår ej,

Den 26 Januari.

huru (let vid sådant förhållande kan gå för sig att ytterligare knappa
in på den lilla flotta, vi ega.

Beträffande den Sjette Hufvudtiteln skall jag blott helt koi''t
vidröra densamma. Jag vill endast erinra om några utgifter under
denna Hufvudtitel, Indika jag anser kunna och böra inskränkas. Det
är nemligen föreslaget att jemte 6,000 R:dr, utgörande det ordinarie
anslaget till rikets ekonomiska karteverk, ytterligare skulle anvisas
ett extra anslag för detta karteverk af 60,000 R:dr, och derjemte till
Topografiska korpsens arheten 60,000 R:dr och till geologiska
karteverket 55,000 R;dr. således en summa för vårt karteverk af

181.000 R:dr.

Hvad det geologiska karteverket angår, så bär jag visserligen
trott att detsamma varit af stor nytta, ehuru jag icke vetat hvari
denna nytta egentligen bestått, och då jag härom förfrågat mig, bär
ej heller någon menniska kunnat göra klar för mig den praktiska
nytta, detta karteverk eger. Jag läste till ocli med för ett par dagar
sedan i tidningarne en artikel, som uppgafs vara skrifven af numera
aflidne chefen för geologiska karteverket, Professoren Erdmann, i
hvilken artikel, innefattande ett försvar för anslaget till detta karteverk,
författaren sökt framställa nyttan ocli gagnet deraf. I sanning,
jag bl ef ej heller deraf öfvertygad, ehuru jag naturligtvis ej kan förneka
att arbetet i vetenskapligt afseende kan vara af ganska stort
intresse. Skall emellertid arbetet med detta karteverk fortgå på
samma sätt som hittills och flere personer lockas att egna sig deråt,,
kan det blifva betänkligt nog i en framtid, då allmänheten fått alldeles
klart för sig, att den icke eger något gagn af dessa kartor och
derföre upphör att köpa dem, så att detta arbete måste afstadna.
Det vore då sorgligt, om då alltför många personer vore dervid anställda
och sålunda komme att på en gång sakna både arbete och
bröd. Jag önskar derföre att någon indragning må ega rum på anslagen
till karteverk och föreställer mig äfven att Regeringen kan
föranstalta derom att begge de topografiska och ekonomiska karteverken
blifva sammanslagna. _ Jag inser visserligen att ett ekonomiskt
karteverk är nyttigt, ehuru jag fruktar att de utmärkande!! af åker
och äng, som förekomma å nu upprättade kartor, icke äro fullt vägledande
och tillförlitliga om några år. Ett karteverk måste vi hafva,
men att hafva mer än ett och att till desamma betala tillhopa

126.000 R:dr, som nu utgår till de ekonomiska och topografiska, synes
mig vara något för mycket.

Såsom ledamot af Landtbruks-akademien och sjelf jordbrukare,
borde jag vara en vän till alla anslag för jordbrukets befrämjande,
men jag undrar dock, om man verkligen behöft höja anslaget till
utdikningar och vattenaftappningar i de norra länen från 60,000 till

90.000 Ralr, likasom man ock kan fråga, om det varit nödvändigt att,
för storskiftes- och afvittringsarbetenas fortsättande, utöfver det ordinarie
anslaget, 63,000 R:dr, ytterligare anvisa, såsom nu blifvit
föreslaget, ett extra anslag af 107,000 R:dr och således tillsammans
för sistnämnda arbeten 170,000 R:dr. Jag vet väl, att man säger,
att det är för att snarare få slut på dessa arbeten, men jag anser
det äfven härvidlag vara en olägenhet att eu mängd personer, hvilka

Den 26 J annan,

nu äro sysselsatta med dessa arbeten, på eu gång stå utan bröd, derest
man sedermera på en gång och icke så småningom drager in på detta
anslag.

vidkommande slutligen den Åttonde Hufvudtiteln, så tycker jag
mig finna att Departements-chefen varit alltför liberal att understödja
de förslag, som inkommit rörande anslag under denna Hufvudtitel,
hvarföre äfven på blott de ordinarie anslagen begärts en tillökning i
slutsumman med 139,600 R:dr.

Det liar i afseende å denna hufvudtitel blifvit mycket sagdt och
jag vill blott som hastigast vidröra ett par förhållanden. Jag'' medgifver
att det kan vara af stort intresse att kunna bereda undervisning
i trädgårdsskötsel vid folkskolelärareseminarierna, men jag anser
att ombesörjandet häraf bör öfverlemnas åt landstingen och att
utgifterna härför böra bestridas af de inkomster, som landstingen och
hushållningssällskapen hafva till sitt förfogande. Yi höra nemligen
komma ihåg, att dessa institutioner hafva fått sig anslagna andelar
af bränvinsmedlen och man kan derföre ställa vissa anspråk på dem
i dylika afseende!!. Yissa landsting hafva också redan beviljat medel
för beredande af undervisning i detta ämne och genom att låta
Staten öfvertaga denna omsorg skulle man således komma landstingen
att afstadna i en verksamhet, som dock egentligen tillhör dem.
Det är äfven begärdt ungefär 53,000 R:dr för uppbyggandet af ett
lärohus för folkskolelärareseminariet i Wexiö, af hvilket belopp

20,000 Rall’ skulle utgå under detta år. Jag anser icke att de till
stöd för behofvet af eu sådan byggnad anförda motiverna äro särdeles
talande, utan snarare tvärtom. Det heter nemligen, bland annat, att
seminariets öfningsskola måst förläggas i en aflägsen stadsdel, hvarigenom
elevernas tid borttoges, då de nödgades dagligen tillryggalägga
en lång väg; äfvensom att, enär icke någon Staten tillhörig
byggnad funnits att tillgå, lokal måst hyras, men hvad vidkommer
det första motivet så lärer väl ingen, som sett Wexiö, kunna påstå,
att äfven om man bor i den ena delen af staden, det icke bör vara så
långt att gå till den andra, och hvad det sednare motivet beträffar, så är
det bestämdt billigare att hyra lokal än att Staten låter uppbygga eu
sådan. Dessa motiver kunna således icke i min tanke tillerkännas
full giltighet. Jag hemställer derjemte, om den tanke ej snart kan
komma att göra sig gällande, att man sammanslår dessa seminarier
med elementarläroverken, och, då frågan derom kanske snart nog på
allvar kommer å hane, vore det ju olämpligt att nu anslå dessa

20,000 Half för påbörjande af en särskild seminariibygdnad.

Då emellertid, äfven om man skulle kunna gorå de besparingar
jag nu antydt, någon synnerligt nämnvärd minskning i statsutgifterna
icke uppstår, måste man naturligtvis vara betänkt på ökande af inkomsterna;
och frågan blifver då: huru skall detta ske? hvarifrån
skall man taga dessa ökade inkomster, då man ej vill öka bevillningen
och ej heller lägga högre skatt på bränvinet? Jag bär förut vidrört
artikeln tobak och vid. en föregående riksdag föreslagit tull å
densamma. Jag respekterar de skal, som emot min åsigt då uttalades.
Man säde, att tull icke kunde läggas å tobak af internationela

skäl

Den 26 Januari i

skal i följd af förhållandet till Norge, men om så är att tobak icke
kan beläggas med tull, då måste vi öfvergå till accis. Tobaksskatten
gaf i Frankrike för 4 eller 5 år sedan 300,000,000 Francs, och om äfven
Frankrike eger tio gånger så mycket folk som vårt land, så tycker
jag att det skulle smaka oss godt, om vi kunde bekomma blott
en tiondedel af denna summa. Men vill ej Kammaren eller Utskottet
att man skall lägga afgift på tobak, så kan man ju lägga skatt å
kaffe. Vi förbruka årligen 20 millioner skålpund kaffe, och skatt å
kaffe är lämpligare än förhöjd skatt å bränvin, ty den förra drabbar
ej de fattigaste i samhället. Madamerna i städerna skulle visserligen
icke tycka om att betala högre skatt för kaffet, men för den fatti-i
gare landtbefolkningen, som uppblandar sitt kaffe med råg och annat,
blefve denna skatt ej så kännbar. Ja, jag skulle till och med icke
anse olämpligt att lägga ett eller annat öres skatt å socker, och jag
tror ej heller att eu sådan skatt skulle väcka förtrytelse hos den fattigare
befolkningen, hvilken för socker har surrogat i honung och
sirap.

Jag har en. annan tanke, som jag äfven vågar uttala, ehuru jag
redan tycker mig se många dervid runka på hufvudet, nemligen den
att man skulle lägga skatt å hvete och hvetemjöl, ty dessa artiklar
utgöra verkligen icke nödvändiga beståndsdelar i de fattigas födoämnen.

Jag har här framkastat dessa förslag endast för att komma tillmålet
att icke behöfva öka skatten på bränvin och ej heller behöfva
höja bevillningen, och på det att vi åtminstone till någon liten del
må få bidraga till de vackra jernvägsbyggnader, som för närvarande
äro för handen.

Ännu en fråga blifver, huruvida det icke, om dessa föreslagna
skatter ej förslå, skulle vara lämpligt att t. ex. öka stämpelpappersskatten.
Jag tror visserligen ej, att det vore rätt att i allmänhet öka -de nuvarande afgifterna för stämpelpapper såsom vid fastighetsköp
och å domstolsprotokoll, men skulle man ej kunna, såsom i andra
länder med stämpel belägga sådana handlingar som till exempel or*
lofssedlar,. vexlar, räkningar och dylikt? Den afgift af blott en penny,,
som man i England lägger å samtliga handlingar, bereder Staten en
inkomst af stora summor och hvarföre skulle ej vi kunna göra det-,
samma. Jag har framkastat detta såsom ett yttersta sätt för statsinkomsternas
ökande, ty jag är för min del lifligt öfvertygad om
olämpligheten af att öka de direkta skatterna, och önskar derföre
att den tillökning i inkomster, som vi nödvändigt behöfva, må tagas,
genom indirekta skatter.

Jag anhåller att detta mitt yttrande må få åtfölja remissen af
den Kongl. Propositionen till Stats-Utskottet.

Herr Nordström: Hans Excellens Herr Justitiestatsminister!* .
har i dag till bemötande upptagit åtskilliga af de anmärkningar,
hvilka vid anslagen under Andra Hufvudtiteln, och deribland särskild! .
det som afser fångars vård och underhåll, under diskussionen den 24 .
dennes af en högt ärad talare i denna Kammare framställdes jemte

Riksd. Prof. 1 Afd. 1 Band. . 5

lits

Den 96 .januari

önskningar om möjligheten af besparingar i nämnda hänseende. Erkännande
dessa önskningars befogenhet i allmänhet, yttrade Hans
Excellens derjemte, att man i anslagsfrågor, som tillhörde btats-Utskottets
förberedande behandling, icke borde inblanda frågor om den
egentliga lagstiftningen, de der lågo under Lag-Utskottets kompetens.
och tilläde att, om Stats-TJtskottet möjligen, med anledning af anmärkningarne,
funne sig böra framkomma med ett eller annat förslag,
sådant dock icke mot grundlagen kunde leda till något resultat, i)
är detta Hans Excellens yttrande, som närmast föranledt mig att begära
ordet, för att uttala mina åsigter om den egentliga betydelsen
af de mångahanda anmärkningar och önskningar, hvilka med anledning
af den vid eu riksdag afgifna Kong!. Propositionen om Statsverkets
tillstånd och behof kunna af nationens ombud framstalias
önskningar och erinringar, dem jag för min del ej kan annat an anse
fullt konstitutionel! befogade att just vid ett sadant tillfälle frambära .

Dtet gifves ett initiativ, som våra grundlagar nedlagt i representantens
hand och som framträder, då det begagnas, i form åt motion
med af grundlagarne erkändt anspråk uppå att efter vederbörlig pro -ning framkalla ett Riksdagens beslut, hurudant detta an ma b hiva.
I dessa motioner uttalas önskningar, åt hvilka representanten vill _ereda
förverkligande så snart som möjligt. Det gifves andra önskningar,
som äfven afse förbättrande af samhällets refvor, eller reformer
tf häfkrafterna och kanalerna för dess sociala lif, och som, ehuru icke
egnade att genast göras till föremål för motioner, likväl tillit förtjena
att så tidigt som möjligt bringas till allmän kännedom, för att i sinom
tid vinna afhjelpande och rättelse; och för dessa önskningars offentliggörande
äro likaledes folkets till riksdag församlade representanter
de mest naturliga organer. I äldre handlingar återfinner man
stundom på en riksdag benämningen “samtal*1, “samspråk Denna
benämning är ganska uttrycksfull; den utmärker samtal och samråd
emellan folkets församlade ombud på ena sidan och Konungen el er,
efter en nyare politisk uppfattning, hans ombud på den andra om
samhällets hehof och välfärd, och för dessa samtal kan ingen samhällsfråga
sägas vara främmande, den må då förr eller sednare anses
kunna leda till erforderliga åtgärder. Men ordet “samtal11, mme Herran,
är här en bokstaflig öfversättning af det gamla orclet parlament
(pärliamentum), och man kunde således säga, att rättigheten för Representationen
att till Regeringen frambära önskningar till moget öfvervägande,
äfven om de ej genast kunde förverkligas, utgör en parlamentarisk
princip, som är sjelfgifven, derest den icke uttryckligen
blifvit i lag förnekad. De utgöra då, dessa önskningar, för Regeringen
väckelser, öfverflödiga i flera fall måhända, men aldrig skadliga,
utan tvärtom städse egnade att grunda ett godt förhållande och en
god samverkan emellan Representationen och den högsta styrande

makten-n ^et goda fordrar ordning i handling, och hvilket är

då enligt vår författning, det lämpligaste tillfället att frambära sa
beskaffade Önskningar? En så kallad svarsadress på trontalet vid
riksdagens öppnande ingår ej i våra konstitutionel^ bruk. Eet sa
kallade déchargebetänkandet, som efter granskning af Statsrads-pio -

Deri 26 Ja:> Häri.

tokollen skall af Konstitutions-Utskottet framläggas, afser rätteligen
hvad inom Regeringen efter sednaste riksdag passerat och således något
redan förflutet, och egnar sig således icke heller till utgångspunkt
för omförmälda önskningars framställande. En sådan deremot erbjuder
naturligen remissen till vederbörlig behandling af Konungens proposition
om Statsverkets tillstånd och behof.

I denna proposition beröras, i allmänhet taladt, under respektiva
afdelningar alla de stora samhällsintressen, hvilkas vård och befordran
med statsanslag skola understödjas, och för hvilka anslags betäckande
nödiga inkomster skola beredas; och som utgifternas belopp
i väsendtlig mån bero af den större eller mindre ändamålsenligheten,
den större eller mindre behöfligheten eller obehöfligheten, den mer
eller mindre väl beräknade organisationen af de inrättningar af mångfaldiga
slag, hvilkas bestämmelse är att utgöra medel för upprätthållandet,
ledningen, ansen af dessa stora intressen, kan för Representationen
intet lämpligare tillfälle erbjuda sig, än att, efter tagen
kännedom af denna statshandling i dess helhet, yttra sig om hvad
hon, såsom sammansatt af folkets valda ombud och således med dess
önskningar och behof, enligt regeln, nära förtrogen, anser i de bestående
inrättningarne behöfva ändras, reformeras, tidsenligt förbättras,
och i sammanhang dermed huruledes utgifterna derefter må kunna
lämpas och rättas. Så beskaffade, icke i form af motioner framträdande.
, önskningar kunna, jag upprepar det, ej annorledes betraktas
ån såsom väckelser, men obestridligen hafva de sin rot i sjelfva den
konstitutionel samhällsordningens principer och behöfva fördenskull
icke något särskild! stöd af lag för sitt berättigande.

Jag begagnar detta tillfälle att, äfven för min del, yttra några
ord om det begärda förslagsanslaget till fångars vård och underhåll.
Det har, enligt hvad de till propositionen fogade Statsrådsprotokollen
upplysa, varit bestämdt till 1,300,000 Riksdaler, men utgifterna å
detta anslag hafva dock öfverskridit detsamma år 1868 med omkring

320,000 och år 1869 med 370,000 Riksdaler. Beloppet är ganska respektabelt,
äfven om man antager, att de öfverskridande summorna
endast vore öfvergående företeelser; och en nära till hands liggande
fråga blir då, huruvida icke genom ändamålsenliga åtgärder för framtiden
en minskning i detta anslag kunde beredas. Bland flera orsaker
till det nuvarande höga beloppet torde man knappt misstaga sig,
om man söker åtskilliga af dem äfven i vår brottmålslagstiftning, vår
brottmålsprocess, och i dessa lagar om försvarslöshet och lösdrifveri,
som så synnerligen äro egnade att öka antalet af fängelsernas innevånare.

Den nya strafflagen af år 1864 har på brottsliga handlingar företrädesvis
tillämpat frihetsstraffen; i strafflagen af år 1734 voro
deremot kroppsstraffen i fråga om gröfre brott tillämpade. Den nya
lagens straffsystem är en naturlig följd af en stigande humanitet och
kan derför ej annat än gillas till principen. Men, utom de bekymmerfulla
inverkningar, de till tiden långa frihetsstraffen kunna utöfva

f>å den brottsliges familj, är det särskild! en fråga, värd den omsorgsullaste
pröfning, huruvida man vid mätningen af dessa straff träffat
det rätta måttet. Redan den stora latitud, lagen i de jemförelsevis

Den 26 Januari.

6»

flesta fall öppnar för domaren vid bestämmande af den sakfälldes
strafftid, lemmar rum för tvifvel i detta hänseende. Enär straffmattet
icke innefattar något absolut, utan måste bero af lagstiftarens godtyckliga
bestämmande efter bästa förstånd och samvete, men vid brottslighetens
bedömande i hvarje särskilt fall de konkreta, an försvarande,
än mildrande omständigheterna äfven måste komma under öfvervägande,
kan en viss latitud i fråga saval om straffart som strafftid
icke undgå att medgifvas; men då den, såsom efter nu gällande
strafflag hos oss, stundom får efter domarens pröfning utsträckas,
hvad straffarbete angår, till exempelvis sex, eller, hvad som ar mera vanligt
till fyra år mer eller mindre, framställer sig en latitud i denna
störa utsträckning såsom eu ur flera synpunkter oetänkhg, i domarens
hand nedlagd makt, i synnerhet dä man erinrar sig, att hos oss
i första instansen på landsbygden domstolen ar sa organiserad, att
tillämpning inom latituden af en längre eller kortare strafftid hufvudsakligen
beror af en enda persons uppfattning åt och omdöme om de
konkreta omständigheternas betydelse i afseende a brottslighefsgraden
och imputabiliteten i hvarje särskildt fall.

När uti andra kulturstater revisioner af deras strafflagar i nyaie
tider företogos och äfven i afseende å frihetsstraffen ett latitudsvstem
i större skala än tillförene, ehuru med mindre utsträckning an
nu hos oss, adopterades, glömde man icke, att äfven organisationen
af brottmålsdomstolarne var i behof af eu reform, i hvars syften,
bland annat, ingick, att tillämpningen af latituden icke Ange ens i
första instansen, bero af endast en persons definitiva beslut, att sid
slutpröfningen af de omständigheter, som konstituerade den anklagades
brottslighet, honom till biträde sakkunnige försvarare skulle tillförordnas,
att ransakning och dom skulle utgöra föremal för olika
domares funktioner, och att målet skulle bringas till slut utan tidsutdrägt
eller annat uppskof, än som ovilkorligen pakallades af den
erforderliga bevisningens åstadkommande, hvarvid den domstol eller
den domare, åt hvilken ransakning^! var uppdragen egde i fråga om
de delar af denna bevisning, som på annan ort maste upptagas, fordra
biträde af der residerande domare. Härtill kommer juryn som
skall döma öfver skuld eller oskuld i de domstolar, hyll ka det tillkommer
att fälla dom i gröfre brottmål, eller sådana, hvarå lagen utsatt
både affliktiva och vanärande eller endast vanärande straff (såsom
t. ex. straffarbete). ,,

Om nu med dessa, endast i största korthet antydda grunddrag
af den i nyare tider reformerade brottmålsprocessen i Europas kulturstater
(t. ex. Frankrike, dar juryn redan i början af 1790-talet infördes,
de Tyska staterna, der den efter 1848 blifvit införd, och de
vesteuropeiska fastlandsstaterna, för att ej tala om England) jemföras
de grundsatser, efter hvilka domstolar^ i första instansen pa
landet hos oss äro organiserade och skola vid behandlingen af brottmål
procedera, torde väl jemförelsen icke kunna sagas utfalla
till fördel för de sednare. Ordföranderne _i Häradsrätterna äro pa
en gång inqvisitorer, ransakare och domare i brottmål. Ledamöterna
i nämnden äro hufvudsakligen endast tingsvittnen. Endast såsom
hjelp i rättegången, men ej i saken, kan aen anklagade fa begagna

Den “26 Januari.

biträde, medan det är ordföranden, som förer protokollet, gifver det
vitsord och sålunda bestämmer innehållet af ransakningen och instruktionen
af den sak, hvaröfver han slutligen, fäller dom. Afbrott och
uppskof i densamma inträffa ofta af anledningar, dem en reviderad
brottmålsprocess lätteligen skulle kunna, aflägsna; och slutligen bör
ej förglömmas denna hos oss alltför vanliga omvexling af ordförande,
i anseende till den lätthet hvarmed ordinarierne kunna erhålla tjenstledighet
— en omvexling dock, som för den mogna pröfning, det
allvar, hvarmed ransakningen bör handhafvas, icke kan vara fördelaktig
eller gifva fullt stöd åt den stora latitud vid straffmätning,
som nu åt Ordföranden är öfverlemnad, utan allt afseende på hans
egen erfarenhet och förmåga att samvetsgrant bedöma de olika omständigheternas
inre sidor. Läggas härtill de långa mellantiderna
mellan häradsrätternas ordinarie sammanträden, och tagas alla dessa
omständigheter i gemensamt öfvervägande, torde man icke kimna befria
sig från den öfvertygelse, att åtskilliga af orsakerna till det stora
antal fångar, som nu befolka fängelserna, äro att söka deruti, att de
sitta der längre, än alltid nödigt och skäligt vore, och att ett af botemedlen
deremot vore att finna i en revision af strafflagen, brottmålsprocessen
och häradsrätternas organisation.

Om denna organisation kunde med skäl sägas, att den öfverlefvat
sin tid, icke med afseende på de elementer som ingå i sammansättningen,
utan med afseende på de grunder, som. konstituera dess
verksamhet, och då man jemför denna organisation i dess nuvarande,
af 1734 års lag bestämda skick med dess beskaffenhet efter lag am e
i äldre tider, skall man svårligen kunna finna utveckligen. stå i harmoni
med ursprungstanken. Samhällslifvet har dessutom i så många
andra afseenden gått framåt och förändrat gestalt, att organisationen
af domstolarne i första instansen på landet icke längre utan väsendtliga
reformer kan motsvara dess kraf. — Yäl är det sannt, hvad
H. Exc. Herr Justitie-statsministern ock anmärkte, att latitudsystemet
vid straffmätning efter dess nya beskaffenhet icke först genom
den nya strafflagen af år 1864 infördes: det infördes delvis redan
genom förordningen af år 1855 om ansvar för stöld m. m., 1858 om
ansvar för förfalskning, bedrägeri m. m. och 1861 om ansvar för mord,
dråp m. m.; men icke mindre sannt är, enligt hvad riksdagsprotokollen
visa, att redan då uppmärksamheten allvarligen fästades på
angelägenheten af, att äfven organisationen af häradsrätterna på
samma gång borde reformeras.

Hvad angår frågan om försvarslöshet och lösdrifveri samt det
tillskott till fångars antal och kostnaden för deras underhåll, som hithörande
förordningar föranleda, må här erinras derom, att den sednaste
hufvudförordningen i ämnet af den 29 Maj 1846 är äldre än de
nyaste lagarne om näringsfriheten, och att redan denna omständighet
gör en revision af den förra nödig. Sjelfva begreppet försvarslöshet
är ock något, som med ledning af erfarenheten torde förtjena förnyad
granskning; och om en lycklig revision af dessa samhällsfrågor kunde
genomföras, skulle ett icke obetydligt medel .blifva vunnet till minskning
af fångars antal med hvad deraf följer. Men som jag redan

Tf''

Deti 26 Januari.

kanske för länge tagit Kammarens tid i anspråk, afstår jag denna
gång från att vidare begagna ordet. —

Herr Tornerhjelm: Det är icke uppmuntrande att fatta ordet
efter den utmärkte talare, som yttrat sig näst före mig. i ett lärdt
och intressant föredrag om lagskipningen i Europa, hvithet ämne
dock icke egentligen hör till den förevarande öfverläggningen. Jag
vill yttra mig om våra finansiela förhållanden och vårt krigsväsende,
men skulle icke hafva begärt ordet, om jag icke ville komma till ett
bestämdt mål efter de sväfvande åsigter, som blifvit i dessa ämnen
uttalade. Det vore derföre väl, om Stats-Utskottets Herrar ledamöter
ville fästa uppmärksamhet vid det förslag, jag skall hafva äran
framställa. Då jag betraktar Kong!. Maj:ts Proposition om Statsverkets
tillstånd och behof, så finner jag, att en statsbrist verkligen
exsisterar, samt att denna statsbrist, som vi visserligen länge afvetat,
dock nu antagit bestämda former och växt till. så att vi måste med
allvar tillse, att den icke växer oss öfver kufvudet. De utvägar, som
funnos för afhjelpande af denna statsbrist äro tvenne: lån, högre beskattning
eller besparingar, af hvilka Kongl. Maj :t föreslagit de tvänne
förstnämnda. Lån bör man dock alltid, så vidt möjligt är, undvika,
och hvad högre beskattning beträffar, så tror jag det icke vara klokt,
nyttigt eller nödvändigt att höja den allmänna.bevillningen. Då vi
hafva haft en vapenskatt, men temligen omotiveradt borttagit den,
tror jag det icke vara lämpligt att åter införa en skatt af samma
natur. Att höja bränvinsskatten anser jag icke heller lämpligt, ty
bränvinsnäringen är redan tillräckligt beskattad, och. en förhöjning
af skatten skulle icke bereda någon annan än luren drejare vinst. Jag
måste derföre öfvergå till de särskilda Hufvudtitlarne. och tillse, om
man icke på dessa skulle kunna göra några besparingar, utan att
rubba statsmaskinens gång. På Första Hufvudtiteln anser jag ingen
förändring kunna vidtagas och icke heller på den Andra, så vida man
icke skulle kunna, på sätt af föregående talare blifvit anmärkt, något
minska anslaget till fångars vård och underhåll. En talare här
midt emot mig har visserligen ifrat för besparing af de 10,000 P.dr.
Kongl. Maj:t äskat för förstärkning af Hofrätterna med extra, divisioner,
men jag kan icke dela den värde talarens åsigt, ty göromålen
inom Hofrätterna hopas så, att utan beviljande af nämnda anslag
vigtiga rättegångsfrågor kanske skulle länge få ligga oafgjorda, oaktadt
Hofrätternas arbetskrafter strängt anlitas. Under det jag tror,
att äfven på Tredje Hufvudtiteln ingå betydliga besparingar kunna
göras, derest icke, såsom en talare yrkat, någon indragning på anslaget
till konsulsväsendet skulle kunna göras, delar jag deremot
Grefve Hamiltons åsigt, att på Fjerde Hufvudtiteln åtskilliga betydliga
besparingar skulle kunna utan fara för det allmänna genomföras.
Jag går nu direkte på målet, och det är, att anslaget till beväringens
vapenöfningar helt och hållet indrages, under förutsättning
likväl att en lag af den beskaffenhet, jag tänkt mig. blir antagen.
Enligt min tanke motsvaras de störa, omkostnaderna för beväringens
vapenöfningar ingalunda af den militäriska nytta de kunna
medföra. Det af Regeringen framlagda förslag till omorganisation

Deri 26 Jnnuftri.

af vårt försvarsväsende har af Representationen blifvit afs.laget, och
vi måste således bibehålla vår nuvarande stam af ind.elt odn värfvad
trupp. Denna kärna för vårt försvar, för upprätthållande af vår
frihet bör aktas såsom en ögonsten, den böra vi vårda och utveckla
till fullt militärisk krigsbildning; vi hafva sett, huru vigtig den Öfverlägsna
militäriska krigsbildningen nu för tiden är. Men jag tror,
å andra sidan, att, när vi icke hafva råd att göra konskriptionen till
en fullt krigsduglig trupp, det icke är skäl att bortkasta störa summor
på dess half bildning. Med stort nöje har jag hört Herr Krigsministern
yttra, att beväringens vapenöfningar skulle för det närvarande
möjligen under ett är kunna indragas, men om en sådan
åtgärd ’ vidtoges under ett år och tiden för beväringens öfning
sålunda förkortas, är det en gifven konseqvens, att de derå använda
penningarne äro ännu mera bortkastade, och jag yrkar derföre, att dess.a
öfningar måtte för det närvarande helt och hållet inställas.

Nu har Kongl. Magt äskat, att det hittills utgående anslaget till
beväringsmanskapets vapenöfningar måtte för år 1871 förhöias fr,ån

500,000 R:dr till 600,000 R:dc, men vi veta, att kostnaderna för detta
ändamål vanligen uppgå till 720 ä 750,000 R:dr. Om vi ock antaga,
att de icke uppgå till mera än 700.000 R:dr, men indraga detta belopp,
så kunna'' derjemte af det till beväringsmanskapets beklädnad
äskade anslag å 189,000 R:dr ungefär 100,000 R:dr inbesparas, underdel
att återstående 89,000 R:dr skulle kunna användas'' till materielens
underhåll. Således hafva vi der redan en besparing af 800,000
R:dr, och om vi vidare fästa oss dervid, att 30,000 man .under 20
dagars öfning dragas från sitt arbete, sä komma vi, med.én beräkning
af icke högre värde å hvarje dagsverke än 1 R:dr, till en behållning
för landet af tillhopa 1,400,000 R:dr. I sanning, guiné Herrar,
en effektiv besparing. Jag tror, att genom en ^åaan besparing
vårt försvar icke skulle i någon mån förminskas och skulle i motsätt
fall icke heller vilja med min röst dertill bidraga. Jag har ock n^-gon erfarenhet i denna väg, ehuru icke så stor som Herrar Grenehaier,
och jag vet. att eu trupp efter kort öfning icke är så (beskaffad,
att den kan på något mera verksamt sätt tjena till iförsvar för vjjrt
land. När jag nu föreslår, att beväringens öfningar skola indragas,
ryser törhända mången; men, mine Herrar, jag förutsätter, att Ji.e.n
omtänksamma och förståndiga Regering vi hafva — och jag ..hoppas
att vi alltid skela hafva en sådan—skall vara så val underrättad ögn
de politiska förhållandena, att vi _ icke helt plötsligt öfverras.kas .af
ett krig. Om anfallskrig kan ju ej .blifva fråga. Skulle ,åj;er .eft fö.rbundskrig
uppkomma, hafva vi ju alltid under
derom tid att bereda oss, och det vore endast ett försvarskrig, so.m
skulle kunna medföra fara, men äfven ett sådant ,kan icke sa plötsligt
uppstå, att Regeringen derom på förhand icke egt någon vetskap.
För att vi emellertid vid ett sådant tillfälle må vara rustade
till vårt försvar, vill jag, under förutsättning att anslaget till beväriijgsöfningarne
indrages, föreslå, att en särskild lag antages’af
det innehåll, att, när Regeringen så finner skäligt och nödigt, den tuå
ega rätt att inkalla beväringen till öfning,'' men då icke endast för
14 dagar, utan för så lång tid som erfordras för att gorå .hevärjn -

Den 26 Januari.

gen krigsduglig, samt att medel för sådant ändamål ställas till Regeringens
disposition. Om en sådan lag funnes, tror jag, att ingen
af Herrarne skulle kunna förneka, att beväringen kunde erhålla- en
långt lämpligare och mindre kostsam öfning än för det närvarande.

Jag anhåller, att detta mitt yttrande måtte få åtfölja Kongl.
Maj:ts Proposition till Stats-Utskottet, och jag tror, att hvar och en,
som verkligen intresserar sig för landets försvar, skall ingå på mitt
nu gjorda förslag, likasom att landet skulle vara Regeringen tacksamt,
om förslaget icke mötte motstånd från dess sida. Det vore ett
ytterligare bevis på Regeringens beredvillighet att tillmötesgå Representationens
önskningar. Friherre af Ugglas har yttrat, att Regeringen
sökt göra besparingar, och jag tror, att så är förhållandet,
men det bör dock vara Regeringen kärt, att inom Representationen
blifvit framstäldt ett förslag, som är så gagneligt och skulle medföra
så stora besparingar som det af mig nu väckta. Jag är fullt öfvertygad,
att min åsigt skall blifva mycket attackerad, men jag är fullkomligt
beredd att försvara densamma.

Herr von Greijer: Under öfverläggningarne så väl i Måndags
som i dag rörande den förevarande nådiga propositionen om Statsverkets
tillstånd och behof hafva många tankar blifvit uttalade, dem
jag sökt lägga på minnet för att deraf hemta ledning för det arbete,
som förestår mig såsom ledamot af Bevillnings-Utskottet, hvartill
Kammaren behagat utse mig. Regeringen har nu, likasom vid 1867
års riksdag, föreslagit, att de medel, som erfordras för fyllande af
Statsverkets behof, måtte upptagas dels på den direkta, dels den indirekta
beskattningens väg. Det torde ock vara rådligast att begagna
båda dessa skattemetoder, ehuru man är benägen att ur teoretisk
synpunkt tillerkänna den ena ett gifvet företräde framför den
andra. Hvad förhöjning af bränvinsskatten beträffar, så förenar jag
mig med dem, som funnit det önskvärdt, att denna konsumtionsskatt
utbytes emot någon annan indirekt beskattning. Det har ofta anmärkts,
att bränvinstillverkningsafgiften redan nu är en i förhållande
till varans värde mycket hög skatt, och att den redan verkat hvad
dermed i förening med försäljningsafgiften åsyftats, eller minskning i
bränvinskonsumtionen. Enligt officiel statistiska uppgifter, meddelade
här i Kammaren vid förra riksdagen, har denna konsumtion nedgått
ända derhän, att i förhållande till folkmängden här fortares mindre
bränvin än i Danmark, hvarest dock aldrig, åtminstone icke i detta
århundradet, klagats öfver omättligt bruk af starka drycker. Vid sådant
förhållande anser jag betänkligt att öka bränvinsskatten, som
otrifvelaktigt trycker de mindre bemedlade klasserna mycket hardt.
I fråga åter om hvilken indirekt skatt skulle kunna sättas i stället,
är jag mycket tveksam; min tanke har dervid fallit på försäljningsskatt
å tobak, hvarom så många gånger varit taladt. Att mycket
stora svårigheter torde möta för genomförandet af en sådan beskattning
vet jag väl, men jag tillåter mig fästa uppmärksamheten derpå,
att för regleringen af en försäljningsskatt å tobak torde några analogier
kunna hemtas från lagen om bränvinsförsäljning, som för vissa
fall- bestämmer, att säljaren skall af kommunalnämnden taxeras för

Den 26 Januar''.

det belopp, han anses komma att afyttra. — Enligt hvad jag förut
sagt, kan jag icke hafva något emot, att bevillningen efter andra artikeln
höjes, men i likhet med en talare, som yttrade ^sig i Måndags,
måste jag beklaga, att bevillningsförordningen är så skrifven, att
bevillningen efter andra artikeln, i stället för att åt en hvar. skattskyldig
erläggas i förhållande till hans behållna inkomst, blifvit hvad
fastighetsbevillningen angår en grundskatt, utgående till oförändradt
belopp, antingen fastighetens egare är skuldsatt eller icke. Att några
praktiska svårigheter kunna möta för fastighetsbevillningens förvandling
till inkomstbevillning, tror jag icke; i Danmark, der en
“overordentlig“ bevillning under sednare åren utgått till betäckande
af krigskostnaden, och der man håller på att införa en lag om årlig
bevillning — der skattar fastighetens egare icke för större del af fastighetens
afkomst än som återstår, sedan prioriteter och gäld blifvit
af dragna. Under förra riksdagen gjorde Bevillnings-Utskottet
sig mycken möda att utreda, huru fastighetsbevillningen lämpligast
skulle kunna förvandlas till inkomstbevillning. Utskottet ansåg dock,
och efter hvad jag tror på goda skäl, att så länge bevillningen efter
andra artikeln ligger till grund för kommunalbeskattningen, kan afdrag
för skuld ej fastighetsegaren medgifvas, emedan i sådan händelse
kommunalbördan i en del kommuner ej fick någon bärare. Också
har man i Danmark helt andra grunder för kommunalskatten än för
bevillningen till Staten. Jag har nu yttrat hvad jag egentligen velat
säga, men emedan jag har ordet, ville jag tillägga, att jag till fullo
instämmer med Grefve Hamilton, att en nedsättning i utgifterna under
Fjerde Hufvudtiteln skulle, utan att någon skada deraf uppkom,
kunna beredas, derigenom att blott en del och icke såsom nu hela
massan beväring undergick vapenöfning i fred. Den tanken är icke
alldeles ny, att det lände på en gång till besparing och ökad stridskraft,
om en del beväring ilek en längre öfning och öfriga delen lemnades
ouppbådad tills krig inträlfade. Utur en af arméens befäl högt
värderad brochyr om arméens organisation har jag antecknat följande
ord: “När vi hafva den värfvade och indelta arméen, är konskriptionen
för stor, emedan dess öfningar kosta Staten för mycket,
utan att lemna nog valuta derför i verklig krigsduglighet“.

Emot den af Grefve Hamilton förordade inskränkning af beväringsexercisen
har en talare anmärkt, att ehuru den kunde vara militäriskt
riktig, är den dock af medborgerliga skäl förkastlig. Så uppfattade
jag talarens ord? — Men är saken ekonomiskt fördelaktig och militäriskt
riktig, synes den mig böra försökas.

Lika med Grefve Hamilton anser jag ock, att aflöningen för de
lägre befälsgraderna är för lågt beräknad. Och då Herr Krigsministern
härvid erinrat, att medelbeloppet af de nu utgående lönerna inom de
olika graderna i arméen ligger till grund för de nya lönerna, så ber
jag att få nämna, det man länge, bland annat i artiklar uti Krigsvetenskapsakademiens
tidskrift, klagat öfver, att den lägsta _ officersgradens
lön såsom procenttal af den högsta gradens lön är i Sverige
mycket mindre än i andra Eiiropeiska arméer.

I anledning deraf att Herr Krigsministern bemärkt, att för de
nya löntagarne icke ifrågakomma några afkortningar, torde jag få

IHn 26 Januari.

fästa uppmärksamhet på, att när de nya lönerna skola jemforas med
de gamla löner som indelta officerarne nu uppbära, bör ej förglömmas,
att de nya lönerna, hvilka skola betalas af Staten och ej gå af
boställen, få vidkännas en afkortning som icke drabbar de gamla Yönebelpopen,
sådana de af Herr Krigsministern äro eller kunnat vara
beräknade. De sistnämnda lönebeloppen påligger nemligen i allmänhet
hvarken kommunalskatt eller bevillning, hvilket deremot är fallet
med de nya lönerna. För en subalternofficer vid nuvarande indelta
arméen äro bevillning och kommunalskatt fråndragna hans lön, när den
af regementsskrifvaren till honom utbetalas; hans synliga lönebelopp
är således, hvad bevillning och kommunalskatt angår, en nettoinkomst,
men för en subalternofficer på nya lönestaten är i detta afseende
lönebeloppet en bruttoinkomst.

Herr Reuterswärd; Då en så betydelsefull handling som Kong!.
Maj:ts Proposition angående Statsverkets tillstånd och behof öfverlemnas
till Riksdagen för att i grundlagsenlig ordning behandlas,
anser jag det vara af vigt att densamma, före remissen till Utskott,
underkastas > en fullständig diskussion inom Kamrarne. Vi mötas nu
äter af den sorgliga underrättelsen, att en betydlig statsbrist står för
dörren, en statsbrist som i hufvudsakligaste mån framkallats af missväxterna
under åren 1867 och 1868. För denna statsbrists fyllande
föreslår Kong! Maj:t följande utvägar, nemligen: l:o anvisande af
hela 1869 års bankovinst, som beräknats till 1,500,000 R:dr, 2:o användande
af en liten besparing å Femte Hufvudtiteln, uppgående till

200,000 Rall-, 3:o upplåning af 9,500,000 R:dr, 4:o bränvinstillverkningsafgiftens
förhöjning från 70 till 80 öre, (en tillökning i inkomster,
som dock, på skäl som i den Kongl. Propositionen finnas angifna,
icke medtagits i slutliga beräkningen). 5:o åtagande af allmän bevillning
till samma belopp som hittills, eller 2,600,000 R:dr, och slutligen.
6:o en särskild tilläggsbevillning, motsvarande 30 procent
af allmänna bevillningen enligt andra artikeln. Beträffande såväl
bankovinsten som besparingen å Femte Hufvudtiteln är icke något
att säga, ehuru jag för min del skulle önska, att det ej blefve
allmän praxis att hvarje år till sista shillingen utanordna bankovinsten
till statsutgifters betäckande, utan att åtminstone någon del deraf
reserverades för bankens egna behof. Vidkommande åter den föreslagna
> förhöjningen i bränvinsskatten,. så är derom redan så mycket
ordadt, att jag nu kan inskränka mig till att endast instämma med
de talare, som anse att bränvinstillvevkningen, denna för våra förhållanden
naturliga näring, redan , är så högt beskattad, att den ej
gerna tål mera. Man hör ock besinna, att förhöjningen ytterst skulle
drabba konsumenterna, d. v. s. i allmänhet den fattigaste delen, af
befolkningen, som, när den köper sitt bränvin, får betala ej blott tillverkningsskatten
utan äfven utskänkningsafgiften. Att Riksdagen
utan tvekan kommer att fortfarande åtaga sig allmän bevillning till
det belopp Kongl. Maj:t äskat, derom, är, jag fullt öfvertygad, men
deremot torde tankarne vara så mycket mera delade, huruvida Riksdagen
kan och bör bevilja den förhöjda beskattningen enligt andra
artikeln i bevillningsförordningen. Vore beskattningen enligt andra

Den 26 Januari

artikeln fullt rättvis till sin grund, skulle jag icke hafva så mycket att
invända mot att begagna denna utväg till bristens betäckande, men
den är beklagligtvis till den grad orättvis och obillig, att jag anser
i högsta måtto oklokt att lägga detta beskattningssätt till grund fölen
ny pålaga. Flere talare hafva redan påpekat detta; och jag vill
derföre endast upprepa, att så länge bevillning å fastighet utgår efter
jordens taxeringsvärde, utan afseende å de skulder som belasta fastigheter,
så länge måste förevarande beskattning kännas tryckande och
orättvis. Ett exempel visar tydligen sanningen af hvad jag nu yttrat.
Två särskilda fastigheter, hvardera taxerad till 10,000 R:dr, egas af
olika personer. Den ene har sin egendom skuldfri och kan dessutom
hafva ett litet kapital, hvarom bevillnings-beredningen saknar kännedom;
den andre har deremot sin fastighet intecknad till dess fulla
värde och kanske derutöfver; båda egarne få emellertid så till Staten
som kommunen betala på. öret lika mycket. Detta är ju uppenbart
orättvist, och förr än vi fått en bevillningsförordning, som åtminstone
någorlunda utjemnar denna obillighet, förr bör ej andra artikeln
läggas till grund för en ny skatt.

Jag vet nogsamt, ätt det under närvarande förhållanden icke båtar
mycket att hemställa, att man. då en ökad beskattning erfordras,
hellre måtte tillgripa det indirekta än det direkta beskattningssättet.
Den indirekta skatten har dock den obestridliga förtjenst, att. den
mindre bemedlade kan i det närmaste undandraga sig densamma, då
deremot den direkta skatten nödvändigt trycker alla och trycker dem
så hår dt, att, mäktar ej någon utgöra skatten, från honom utmätes
sista styfvern. Jag vill derföre hemställa, i första hand till Statsutskottet.
att vid behandlingen af Kong], Maj:ts Proposition söka i
alla möjliga riktningar vidtaga besparingar, och, om detta ej lyckas,
i sista hand till Bevillnings-Utkottet, att detta måtte tillse huruvida
ej någon tullförhöjning kan ega rum å sådana artiklar i tulltaxan,
som ej äro af Franska traktaten beroende. Ordet tu/Jfnrhöjning låter
vedervärdigt i mångas öron, men detta medel är och blir dock den
enda möjliga utvägen att afhjelpa stats bristen. Höjer man åter ständigt
de direkta skatterna, men vägrar fortfarande att röra vid tullar,
så framkallar man slutligen eu reaktion, som kan gå längre än äfven
vi protektionister önska. Hvad jag nu yttrat - hvithet torde fa åtfölja
den Kongl. Propositionen vid dess remiss till Stats-Utskottet—
hoppas jag emellertid ej måtte betraktas såsom någon anmärkning mot
Regeringen, hvars åsigters renhet och hvars fosterlandskärlek jag är
den förste att erkänna.

Herr Wallenb erg; Såsom medlem af Stats-Utskottet vid innevarande
riksdag vill jag ej nu tillåta mig att yttra mig om några siffror,
utan endast uttala mina åsigter i anledning af några här vidrörda
principer. _

Den första af dessa yttrades vid diskussionen om de 10,000 R:dr,
som blifvit begärda till Hofrätternas förstärkning. Jag är af den
åsigt, att man ej kan betala för mycket för en snabb rättvisa, den är
en dubbel rättvisa. Hvarje tillökning i detta afseende är en välgerning
mot allmänheten och nationen, och kunde man derjemte vinna

Den 26 Januari.

en sammanjemkning af de olika åsigter, som på sednare, tider i Högsta
Domstolen ofta gjort sig gällande! så vore det ovärderligt, enär endast
ett färre antal parter då der komme att söka ändring.

En annan fråga, som bär blifvit vidrörd, är den angående, lagskipningen
och angående fångars vård och underhåll. Jag vill ej
ingå i någon närmare granskning häraf, men jag ber att få uttala en
allmän åsigt, som går man och man emellan och som förtjenar Regeringens
uppmärksamhet för att få vederläggning, nemligen att underhållet
för fångar blifvit så rikligt tilltaget, att flertalet af vår fattiga
befolkning i allmänhet icke kan påräkna att lefva så godt. Det kan
emellertid ej göra något godt intryck på rättsbegreppen, att den fattige
skall vara bättre logerad och född såsom fånge än som fri. Det har
med detta icke varit min mening att göra någon anmärkning emot
det för fångvården begärda anslag, jag har endast velat uttala en
mening som jag hört ofta yttras.

1 afseende på undervisningsväsendet har jag ock ett uttalande
att göra, till den kraft och verkan det kan hafva; jag anser nemligen
att man visserligen icke får lära för mycket de så kallade läroåren,
men jag vågar påstå, att man använder för mycken tid på hvad som
skall imhemtas, då i vårt land åtgå ända till 15 år för inlärande af
hvad som erfordras för inträde i de lägre graderna af mensklig, sysselsättning,
hvilket är en alldeles för lång tidrymd af en menniskas
lif. Man bör ihågkomma, att “man lär så länge man lefver,“ och att
det är fåfängt att försöka blifva fullärd, innan man begynt att på det
praktiska lifvets område begagna någon del af sitt vetande. Någon
ändring häruti vore i sanning en stor välgerning.

Vid ordandet om frågan om en förhöjd beskattning å bränvinstillverkningen,
derom dock nu ej något Ivongl. Maj:ts förslag föreligger,
utan i den Kongl. Propositionen endast finnes omnämndt, att
Kongl. Makt är sinnad att om en sådan förhöjning, till .Riksdagen
göra särskild framställning, har en talare yttrat sitt missnöje deröfver,
att det icke blifvit föreslaget någon kredit på bränvinstillverkningsafgiften.
Men jag vet icke något afseende, i hvilket detta skulle kunna
anses såsom en förbättring. Ett sådant medgifvande skulle, enligt
min tanke, endast leda till att Kronan blefve inblandad i en mängd
dåliga konkurser, eller ock till att en mängd tjensteman måste tillsättas
för att öfvervaka Kronans rätt i detta hänseende. Talaren
jemförde detta med den kredit på tullafgifter, som beviljas vid så
kallade nederlag; men detta är en helt annan sak, och hvar och en
inser, att tullpersonalen är för kontroll i detta afseende vida talrikare
och bättre organiserad än bränvinskontrollanterna.

Här har, då man sökte efter en inkomsttitel, blifvit taladt om
accis på tobak. Det tillkommer ej mig att derom yttra mig, men jag
tror, att i detta hänseende är mycket att göra. Hvad jag ock egentligen
fäster mig vid är ett yttrande utaf en af Regeringens ledamöter,
“att detta vore en fråga, som kunde tagas under öfvervägande
af Bevillnings-Utskottet“. Detta yttrande visar nemligen den uppfattning
vara hos Regeringen rådande, att hon ej skulle anse tillständig!
befatta sig med de saker, som tillhöra Bevillnings-Utskottet. Men
jag för min del tror åtminstone, att det ej kan vara något förnär -

Den 26 Januari.

mande för Svenska folkets rätt att sig sjelf beskatta, om Kongl. Maj :t
ville hjelpa Riksdagen med förslag i afseende på sättet för skatternas
utgörande. Det är omöjligt för Bevillnings-Utskottet, der vanligtvis
mycket stridiga åsigter äro representerade, och som egentligen
är ett berednings-utskott för att taga i öfvervägande vår bevillningsstadga,
att, derest det ej innehåller sällspord! utmärkta krafter,
utarbeta något förslag i den vägen. Jag åtminstone tror, att det är
fåfängt, att man från Bevillnings-Utskottet väntar få ett praktiskt
förslag till accis på tobak, utan får man väl hoppas att, ifall dylikt
förslag anses nyttigt, Regeringen härutinnan måtte taga initiativet;
hvithet ingalunda torde kunna innebära något förnärmande för Riksdagens
beskattningsrätt.

Här har vidare af en talare blifvit yttradt, att intecknade egendomar
och skuldfria egendomar borde betala olika bevillning till Kronan.
— Det är emot denna åsigt, som jag ber att få inlägga en erinran.
Huru skulle det väl då gå, om all Svensk jord vore till hela värdet
intecknad? Den kunde väl icke då blifva alldeles bevillningsfri.
Statsmakterna få väl utgå från den förutsättningen, att all egendom
eges af den som dertill kan visa laga fång. Någon förändring i det
hänseendet torde derföre ej vara möjlig. I öfrigt anser jag att inkomstbevillningen
ganska väl kan utsträckas, men denna utsträckningbör
föregås af ett grundligt arbete, för att få fördelningen deraf rättvis,
ty såsom det nu är, mångdubblade tillökningen endast orättvisorna.
Detta är ett kändt förhållande, och jag tror äfven, att Representationen
bör ställa sina förhoppningar på Regeringens initiativ för att
häri erhålla en förbättring.

Slutligen har jag en särskild sak att tillägga! afseende på den Kongl.
Propositionen. Då chefen för Sjöförsvars-departementet skulle besvara
några vid Femte Hufvudtiteln framställda anmärkningar, yttrade han,
bland annat, att det vore ett kändt förhållande, att han (lagen före Riksdagens
början emottagit sin portfölj. Vid den Kongl. Propositionen finnes
fogadt ett statsråds-protokoll för den 7 innevarande månad, utvisande
att Statsrådet Thulstrup då inför Kongl. Maj:t föredrog den till Femte
Hufvudtiteln hörande del af statsregl eringen; men nu då denna Hufvudtitel
några dagar sednare är föremål för Kammarens öfverläggningar,
så finna vi i spetsen för Sjöförsvars-departementet en helt
annan person. Det är på detta egendomliga förhållande jag velat
fästa uppmärksamheten. Herrarne må dock ej tro, att i hvad jag
nu sagt ligger någon saknad efter den afgångne eller något misstroende
mot den nye Departementschefen. Jag för min del tillåter mig
aldrig att fälla ett omdöme, förrän jag kan grunda det på verkliga
handlingar; och sådana förefinnas ej här. Det som jag klandrar är
detta egendomliga och mot det konstitutionela statsskicket stridande
förhållande, att en proposition föredrages af en Konungens minister,
som dagen derpå, utan känd anledning, afgår, ty da^jag i ett Statsråd
ser någonting helt annat än ett vanligt kollegiiråd,^ kan jag ej
såsom giltig anledning i detta fall antaga, att den afgångne just i
samma dagar blifvit pensionsmessig. Det är min åsigt härom jag
velat till protokollet uttala.

Den 26 Januari.

Grefve Mörner, Carl Göran: Då redan såmycket blifvit ytt radt

angående denna Kong!. Proposition, skall jag försöka att vara
så kort som möjligt.

Kongl. Maj:t har äskat, att det förslagsanslag af 20,000 R:dr.
som vid nästlidne riksdag beviljades för att användas, bland annat,
till adjunktionsarfvoden. för den händelse en eller flera af rikets Hofrätter
skulle behöfva arbeta på förstärkta divisioner, äfven för nästkommande
år måtte få utgå med ett till 10,000 R:dr nedsatt belopp.
För min del har jag svårt att finna, att, då riksdagen börjas redan i
Januari nästa år och Hofrätterna ungefär samtidigt träda i verksamhet,
det kan vara nödvändigt att redan nu ställa ett förslagsanslag
till Kongl. Maj:ts disposition för en eventualitet, som man ej är viss
på, huruvida den skall inträffa eller icke. Det synes mig derföre
lämpligare, att vi uppskjuta med bestämmandet af anslag för detta
behof till nästa riksdag, då det hunnit att med större säkerhet blifva
kändt. Detta anslags natur af förslagsanslag gör dessutom, att en
nedsättning i dess belopp ej innefattar någon garanti, att ej utgilten
blifver lika stor 1871 som 1870. Jag vill ej tillåta mig någon gissning,
huruvida det öfverklagade förhållandet med de tilltagande balanserna
hos Hofrätterna kan vara beroende på någon annan omständighet
än målens ökade antal, särdeles då jag icke vet något sätt
att göra en anmärkning i det hänseendet gällande. Men det torde
vara ursäktligt, om, då man finner divisions-chefer, hvilka uppnått ej
allenast pensionsåldern, utan hunnit åtskilligt öfver 70-talet, man då
antager möjligheten af, att en tjensteman vid denna ålder ej med
all önsklig raskhet och drift kan fullgöra sitt vigtiga kall. Om det
vidare är en känd sak, att åtskillige ledamöter jemte sin befattning
i embetsverket hafva tid att åtaga sig en mängd enskilda uppdrag,
så vittnar detta förhållande åtminstone ej om någon öfveransträngning
för de ledamöterne. Genom den förändring, som år 1858 skedde
i Hofrätternas arbetsordning, skedde äfven en inskränkning i deras
ordinarie sessioner, som ersattes genom en förändrad indelning af
sommarvakansen. Jag känner ej, huru arbetet på vakansen tillgår,
men i fordna tider handlades då hufvudsakligen endast s. k. löpande
ärenden. Om detta fortfarande är förhållandet, så att tiden för de
ordinarie sessionerna blifvit inskränkt, men den tid blifvit förlängd,
hvarunder endast löpande ärenden handläggas, så torde äfven i denna
omständighet en anledning till de ökade balanserna kunna sökas.

Hvad Fjerde Hufvudtiteln angår, så föreslås i andra punkten en
öfverflyttning af tillhopa 1,897 nummer utaf båtsmanshåll till arméen
och i sammanhang härmed, att de rusthållare, som skulle från
flottan öfverflyttas måtte komma i åtnjutande af enahanda frihet från
deltagande i underhållet af soldatens beklädnad, som soldatrotehållare
numera åtnjuta. Men vi böra komma ihåg, att de rusthållare,
som förut tillhöra arméen, få besörja äfven soldatens beklädnad, och
jag skulle derföre önska, att Stats-Utskottet ville taga i öfvervägande,
huruvida förhållandet med båtsmansrusthållet är sådant, att det lämpligen
bör föranleda till en sådan befrielse som den nu föreslagna.

I 5:te punkten föreslås uppsättande af en kontant aflönad truppstyrka.
Denna skulle komma att utgöra en förstärkning af de in -

Den 26 Januari.

delta trupperna, ocli således skulle kär en sammanblandning uppstå
mellan indelta och kontant aflönade trupper. Det har förut varit
ifrågasatt att genom mera utsträckta öfningar för beväringen fylla
behofvet af ökad styrka; och jag för min del anser den förstärkning,
som från detta håll kan beredas, ändamålsenligare än den som kan
erhållas genom värfning. Det har åtskilliga gånger blifvit anmärkt
det mindre lämpliga i att sammanföra beväringen med värfvade trupper.
Jag kan visserligen ej i allo instämma i en sådan åsigt, men
då jag ej är fullt öfvertygad om behofvet i fredstid af dessa små,
spridda, värfvade truppkorpser, som genom den föreslagna anordningen
skulle uppkomma, så får jag för min del hemställa, att Statsutskottet
måtte se till, om ej den erforderliga tillökningen skulle
kunna åstadkommas genom användande af beväringen. Det har vidare
blifvit ifrågasatt, att marinregementet skulle öfver föras från sjötill
landtförsvaret likasom att Wermlands fältjägareregemente skulle
förändras till korps'' och minskas från 600 till 500 man. Denna förminskning
af 100 man på Wermlands fältjägareregemente fruktar jag
skulle komma att blifva mycket dyr för Statsverket, ty i sammanhang
dei''med är äfven föreslaget, att det öfvertaliga befälet och underbefälet
skulle, med bibehållande af sina frilla löner, komma att
förflyttas på indragnings stat. Bland andra som skulle komma att dit
öfverflyttas vore regementschefen, med en lön af 6,000 R:dr. Jagundrar
just, huru många man af regementet, som endast med denna
chefslön skulle kunna underhållas. Lägger man dertill, att åtskilliga
andra af befälet vid samma regemente skulle komma att åtnjuta enahanda,
förmån,så tror jag, att detta blir en besparing, som blir dyrbar.
Äfven har förut omtalats, att beväringen i denna provins skulle
vara så talrik, att det vore svårt att öfva den under närvarande förhållanden,
då befälstillgången ej vore större, och naturligtvis skulle
denna svårighet komma att ökas, i samma mån som befälet minskades.
Det är likvisst mindre utgiften för tillfället, som gör, att jag
påkallar Stats-Utskottets uppmärksamhet i denna del, utan det är
den erfarenhet, som vi hafva från Femte Hufvudtiteln och som varnar
oss från att fortgå på en sådan organisationsväg. som den hvilken
der blifvit följd. Att en officer vid''unga år och fullt tjenstbar
öfverflyttas på indragningsstat med åtnjutande af hela lönen, kan visserligen
för honom sjelf vara särdeles angenämt, men det torde ej
vara rättvist, då samme man, om han tjenade till dess han nått eu
hög ålder vid afskedet, endast finge hälften af hvad han nu får vid
unga år. Yi se flera af flottans mest duglige officerare figurera på
de många olika sorters reserv-, indragnings- och pensionsstater, som
der förekomma; och det skulle, enligt min tanke, ej vara önskligt, att
vi på Fjerde Hufvudtiteln finge en likartad inrättning till stånd.

Hvad Femte Hufvudtiteln angår, så beder jag att få fästa uppmärksamheten
på den uppgift, som förekommer å pag. 26 i den Kong],
Propositionen, der det heter:

“Enär den vid 1867 års riksdag bestämda summa af 10,861 R:dr
till aflöning åt de å ilottans gamla reservstat då kvarstående officerare
ännu med oförändradt belopp är inbegripen i förutnämnda allmänna
penningeanslag, ehuru numera till officerarnes å berörda re -

Deii 2ö Januari.

servstat aflönande endast erfordras 5,468 R:dr 12 öre, skulle skilnaden
emellan berörda tvänne belopp, eller 5,402 R:dr 88 öre, kunna aflöningsanslaget
fråndragas; men Kongl. Maj:t föreslår likväl Riksdagen
att låta det nuvarande anslaget orubbadt qvarstå, för att med ej
mindre nu befintliga än äfven framdeles derå uppkommande besparingar
öka aflöningstillgångarne för sjöförsvarets nybildade korpser och
såmedelst bereda en Hastigare öfvergång till normalstaterna.“

Det är således ej för att användas till det ändamål, hvartill detta
anslag är anvisadt, som det nu skulle bibehållas, utan för att lemna
tillgång till fyllande af ett annat behof, som ej blifvit underkastadt
Riksdagens pröfning. Mig vill det synas, att då det är uppgifvet, att
anslaget ej erfordras för sitt ändamål, öfverskottet ock må indragas.
Vidare föreslås eu tillökning i det såsom förslagsanslag uppförda tillskott
i de till båtsmansindelningen i Blekinge anslagna räntor från
16,000 R:dr till 24,200 R:dr. I hvad mån en större eller mindre tillökning
i dessa räntor är erforderlig, beror på eu årligen vexlande uträkning,
och det är naturligt, att utgifterna å detta anslag skulle
hafva ökats under de sednare åren; men att nu, då Staten visar brist
i tillgångarne, höja detta anslag, synes mig ej lämpligt, hvarföre jag
för min del skulle vilja hemställa, att ifrågavarande förslagsanslag
måtte få qvarstå oförändradt, helst jag tror, att vi snarare hafva att
emotse en minskning än en tillökning i utgifterna å detsamma.

Ett annat förslagsanslag under denna hufvudtitel, som äfven blifvit
ifrågasatt att höjas, är det till rese- och traktamentspenningar,
som nu utgör 5,000 R:dr, men nu blifvit föreslaget till 15,000 R:dr.
Man måste erkänna, att utgifterna å detta anslag hittills betydligt
öfverstigit det belopp Staten upptager, men då Kongl. Maj:t vid denna
riksdag täcktes hemställa, att åtskilliga aflägse belägna båtsmanskompanier,
till hvilka, såsom saknande fast befäl, officerare från flottans
olika stationer hittills blifvit sände, måtte öfverflyttas till arméen,
så komma dessa kompanier ej vidare att taga officerarne och
deras resor i anspråk, hvadan jag tror denna tidpunkt ej vara lämplig
att föreslå någon förhöjning i detta anslag.

På Åttonde Hufvudtiteln förekommer under punkten 7 frågan om ett
anslag till musikaliska akademien å 7,000 R:dr i ändamål att användas
till ränta och amortering å ett af akademien upptaget lån, afsedt
för uppförande af en byggnad för akademien och dess läroverk å
Kronans tomt N:o 8 Blasiiholmen. Vid förra riksdagen var äfven
fråga om ett anslag till ifrågavarande akademi, och hotade man då,
att om detta ej bifölles, skulle akademien komma på gatan. Lyckligtvis
inhemtas af Departementschefens yttrande, att denna fara
blifvit besvuren. Akademien har tak öfver hufvudet till 1872, men nog
kan det synas ovanligt, att en akademi först tager upp lån för att bygga
sig ett hus och sedan kommer och säger till Riksdagen “betala". Härtill
kommer dessutom en annan omständighet, som bör beaktas, nemligen
att den ursprungliga kostnaden var beräknad till 150,000 R:dr, men
om en tomt åt akademien kostnadsfritt anvisades, så skulle derigenom
uppstå en besparing af 43,528 R:dr. Såsom den Kongl. Propositionen
utvisar, har en tomt åt akademien blifvit anvisad, men icke

dessmindre

Don :''(i Januari.

dessmindre beräknas amorteringen på det större beloppet eller 150,000
R:dr. Denna kostnad grundar sig dessutom på ritningar och kostnadsförslag,
som val blifvit underkastade Öfverintendents-embetets
granskning, men hvilka embetet funnit i åtskilliga hänseenden mindre
tjenliga, hvarpå akademien i sitt utlåtande (pag. 37 i Statsråds-prot.)
erinrat, att dessa ritningar blott varit förslagsritningar; och således
har man ännu ej några bestämda ritningar att gå efter. På alla
dessa skäl och, då akademien är betryggad i afseende på lokal under
de närmaste åren, så kan jag ej inse det oundgängliga behofvet att
nu anvisa det begärda beloppet.

Bland de å denna hufvudtitel begärda anslag för tillfälliga behof
förekommer på sidan 39 punkten 2 till uppförande af byggnad för
Kongl. Biblioteket 484,000 R:dr, hvaraf 45,000 R:dr att under år
1871 utgå. Jag måste erkänna att, såsom förhållandet nu är med det
Kongl. Biblioteket, så är det illa stäldt. Det har ej tillräckligt utrymme
för besökande och det är svårt att der erhålla de böcker, som
man åstundan, till följd af det trånga utrymmet. Sjelfva behofvet i
detta hänseende vill jag således ej bestrida, men om jag öfvergår
till Departements-chefens redogörelse för hvad som i ärendet förekommit,
så finner jag, att den plats, der det nu är fråga om att förlägga
Kongl. Biblioteket, är Humlegården. Det är visserligen sannt,
att der ej saknas utrymme för en dylik byggnad, men, såsom ock
Kongl. Bibliotekarien, efter mitt förmenande, med skäl erinrat, är
denna plats särdeles aflägsen från alla andra vetenskapliga institutioner
och således obeqväm för alla dem, som vilja begagna biblioteket.
Han bär visserligen sedermera modifierat detta sitt omdöme, derföre
att åtskilliga större byggnader skulle blifvit uppförda på Ladugårdslandet,
men så vidt jag vet, har ej någon vetenskaplig institution
blifvit dit förlagd, så vida man icke vill såsom sådan räkna den nyinrättade
elementarskolan, för hvars räkning ett hus blifvit förhyrdt
på Sevedbåtsgatan.

En annan plats har förut varit i fråga, nemligen i närheten af
Adolf Fredriks kyrka. Denna tomt presenterar, om jag ej misstager
mig, ett lågt plank åt Drottninggatan och en bryggerianläggning
jemte några andra hus åt motsatta sidan. Den är således obeWggd
åt bästa sidan och har på den andra endast obetydliga hus. Statsrådsprotokollet
upplyser, att denna tomt blifvit Kronan hembjuden
för 240,000 R:dr. Detta är visserligen en betydlig summa, men jag
vet ej, huru länge det är sedan detta anbud gjordes, måhända kan
egendomen med afseende å det nu inträdda prisfall å fastigheter erhållas
för billigare pris, och ej heller bär jag sett någon beräkning af
värdet å de materialier, som ingå i de nuvarande byggnaderna å
denna plats, ty det blir ju alltid en besparing att kunna använda
dessa, likasom att begagna den grundläggning,_ som redan är gjord
för de gamla byggnaderna å platsen. Mig vill det synas, att en
närmare granskning häraf ganska väl kan behöfvas och att då så
många byggnader för Statens räkning äro af behofvet påkallade och
så många platser finnas, som tarfva en bättre anordning, det varit
lämpligt, om detta tagits i gemensamt öfvervägande. Det har länge

Rifod. Prof. 1 Afd. 1 Band. ö

Den 26 Januari.

talats om ett ordnande af Helgeandsholmen, hvilket kan vara val behöflig!,
då de dervarande byggnaderna hålla på att falla lummer,
såsom hvar och en af oss kan se, då han går från detta rum åt norr.
Det har vidare köpts in ett hus för Kronans rakning vid Höfla Bodarne
för ett pris, som verkligen kan kallas godt, i jemförelse med
priset för den nyss omnämnda tomten, som åter är väl dyrt. r a det
att alla dessa oordnade förhållanden ej må fortfara, vore det önskligt
att man toge dem i noggrant skärskådande. Jag tror ej att bibJioteksbyggnaden
skulle misspryda Helgeandsholmen, om den dit bleive
förlagd, likasom ej heller att man skulle finna någon plats, der uen voie
mera betryggad mot eldfara. Min mening är emellertid ej att nu
förorda en sådan åtgärd, men det synes mig _ att någon plan i det
hela är nödig, innan man gör så betydliga utgifter.

På Nionde Hufvudtiteln förekommer ett anslag, som visserligen
är litet, men som förefaller mig temligen öfverflödigt, nemligen 2,UOO
R:dr såsom slutlig ersättning åt Professor Schlyter för biträde och
andra kostnader vid utgifningen af Sveriges gamla lagar. Såvidt jag
har inhemtat, är hans arbete slut, och jag kan då ej törsta hvartill
denna summa skulle erfordras; åtminstone synes den mig komma

f° Ihf den af Kongl. Maj:t uppgjorda beräkning öfver Statsverkets
inkomster redan varit föremål för granskning af så många talare, vill
jag inskränka mig till att yttra, att_ jag anser det den beräknade
bränvinstillverkningen gerna kunnat bibehållas vid 14,000,000 kannor
i stället för att nedsättas till 121. Jag hemtar anledning till denna
min åsigt såväl af det kända förhållande, att bränvinstillverkningen
under en längre tid uppgått till det förra beloppet, som af den omständigheten
att, om äfven en minskning egt ruin under de sednast
missväxtåren och tillverkningen sistlidna höst ej heller bedritvits i
särdeles stor skala, så har den dock i år ökats ej obetydligt. Anledningen
till minskningen sistlidna höst torde sannolikt vara att söka
deri, att produktionen af potatis hämmades genom den i Augustim ånad
inträffade frosten. De som bränna om hösten begagna nemligen
hufvudsakligast potatis. De åter som använda säd voro sistlidne höst
sysselsatte med jordbruket; de fingo äfven in sin gröda sednare än
vanligt och då de fingo in den, var den så beskaffad, att man måste
vänta på kallt väder för att kunna tröska den._ Detta allt har gjort,
att deras vårsädgstillgång ej förr än nu varit för dem tillgämglig.
Om vi få hoppas, att vårt land ej alltjemt skall komma att lida åt
missväxt, så skola vi väl ock kunna förmoda, att förhållandena skola
återgå till sitt normala skick.

Deremot kan jag ej instämma i förslaget att höja bränvmstillverkningsafgiften.
Jag tror ej, att detta skulle komma att inbringa
något särdeles, utan fruktar, att det blott komme att blifva ett premium
för lönnbränning och smuggling.

Grefve Hamilton, Henning: Då jag förra gången hade ordet,
upptog jag måhända alltför länge Kammarens tid, hvarföre jag tvekade
innan jag ånyo aijmälde mig. Jag söker emellertid mm ursäkt
deri, att öfverläggningen till en stor del rört sig omkring de anmärk -

Den 2(i Januari

ningar jag i förra plenum tog mig friheten i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition, framställa, och det torde derföre anses såsom
en billig önskan å min sida att med några ord bemöta hvad i
anledning af mitt förra yttrande blifvit anfördt.

Det vigtigaste deraf är utan tvifvel det, som rörer befogenheten
att vid remissen af Kongl. Maj:ts Proposition framställa sådana anmärkningar,
som ej kunna föranleda någon åtgärd af Stats-Utskottet
vid innevarande riksdag. Min åsigt i detta hänseende har af en föregående
talare blifvit så fullständigt försvarad, att jag endast har att
tillägga, att jag anser det vara till och med en pligt för Representationen
att icke se endast på ögonblickets kraf, utan äfven sträcka
sin blick mot kommande tider, på det att Regeringen måtte få anledning
att emellan riksdagarne förbereda sådana förändringar, som af
landet önskas. Jag har visserligen icke med min röst bidragit till
införandet af den Representation, vi nu ega, men sedan den en gång
blifvit vår, har jag samvetsgrannt försökt i min mån bidraga dertill,
att den måtte ega och förtjena landets förtroende. Detta sker dock
ingalunda genom att i tid och otid klandra Regeringen och tillskrifva
henne skulden för allt mindre godt, eller derigenom att vi blott sköta
de löpande ärendena såsom i ett embetsverk och affärda ett stort
antal motioner, utan derigenom att Representationen söker att göra
för sig klart, hvad som i sjelfva verket är landets önskningar och
behof, samt i hvad på henne beror, förbereda deras tillfredsställande.
Det är ur denna synpunkt, som jag trott, att man redan vid denna
riksdag borde bringa på tal äfven sådana frågor, som väl icke genast
kunna lösas,, men som just derföre att deras utredning fordrar tid,
böra göras, till föremål för uppmärksamhet, innandentidk ommer, då
deras lösning redan borde vara verkställd.

I hufvudsaken afsåg mitt förra yttrande ej det närvarande utan
framtiden, och jag betonade särs ildt, att Regeringen iakttagit en
sparsamhet, för hvilken man hade anledning att vara tacksam; men
å. andra sidan vågade jag tillägga, att, då ständigt nya behof och utgifter
måste uppstå, det vore skäl att undersöka, om ej vissa äldre
utgiftsposter kunde upphöra eller åtminstone inskränkas, och sålunda
jemnvigt emellan inkomster och utgifter bibehållas. Härpå har Chefen
för Pinans-departementet svarat, att det icke vore farligt, om äfven
de gamla behofven kräfde fortfarande lika stora bidrag, emedan de
sednaste åren varit undantagsår, under hvilka statsinkomsterna varit
lägre än. de normala. Det är också fullkomligt sannt, att de sednare
åren varit undantag, och man kan nästan antaga såsom visst, att, om
skördarne blifva rikare, äfven statsinkomsterna skola höja sig. Härvid
måste dock iakttagas, att en ständig stegring af Statens utgifter
icke kan ega rum, utan att välståndet i landet verkligen ökats, men
att en förhöjning i statsinkomsterna icke alltid antyder ett ökadt välstånd.
Detta skulle vara förhållandet endast i det fäll, att de ökade
inkomsterna vore en följd af näringarnes förkofran, utan att skatterna
blifvit. förhöjda. Frågan blir således, hvad som hos oss hittills åstad
kommit en tillväxt i statsinkomsterna. Ty värr är detta ingenting
annat, än att folket begagnat mera utländska produkter och konsumerat
mera bränvin. Ingendera af dessa inkomstkällor antyda i och

Deri ''26 Januari.

för sig något godt, hvarföre jag till och med måste hoppas, att, om
de föregående åren lärt oss någon sparsamhet och om bränvmskonsumtionen
ej utgör ett lika stort behof som förr, en eller annan bättre
skörd icke skall föranleda en stegring i statsinkomsterna, bannolikt
sker det icke i någon högre grad förr, än de sednaste årens erfarenhet
åter blifvit glömd. Men äfven om vi antaga ett annat förhållande,
tror jag likväl icke, att man derföre med säkerhet kan påräkna
en tillfyllestgörande stegring af statsinkomsterna, tv dertill^ skulle
fordras, att dessa växte i samma mån som nya behof uppstå. ^ Om
vi i detta afseende kasta blicken tillbaka på de sednaste tjugo aren,
så finna vi, att statsinkomsterna under denna tid stigit med etthundra
men utgifterna med etthundrafemtio procent. _ Det är derföre,
efter min uppfattning, klokt att i tid undersöka, hvilka besparingar
möjligen kunna göras, om icke i år, ja kanske icke en gång nästa ar,
men dock i en ej alltför långt aflägsen framtid, och det är derföre
jag ansett mig böra redan nu påpeka behofvet af rättelse, der jag
trott mig finna ett missförhållande, såsom t. ex. vid Andra Hufvudtiteln
i fråga om det betydliga anslaget för fångars vård och underhåll.
. , ,, ,

Ännu ett yttrande åt Chefen för Finans-departementet ber jag
att få upptaga. Jag framställde ej något förslag angående ökad tull
på tobak och kaffe, utan antydde blott den ökade statsinkomst, som
derigenom skulle beredas, på ett sätt som efter mm förmening var
lämpligare än en ökad bränvinstillverkningsafgift. Härvid anmarkte
Herr Chefen för Finans-departementet, att, då kaffe i sednare tider
börjat för de fattigare ersätta bränvinet, en beskattning å kaffe likaväl
som å bränvin komme att drabba den arbetande klassen; och anfördes
såsom bevis för den ökade kaffeförbrukningen, att införseln åt
kaffe under de sednaste tio åren stigit från femton till tjugo millioner
skålpund. Ökningen är dock icke i verkligheten så stor som
dessa siffror antyda. Den stora införseln sistlidna år var nemligen
en följd deraf, att förråden under år 1868 blifvit uttömda. 1 medeltal
för de sednaste fem åren har införseln af kaffe utgjort 17,335,000
skålpund, hvilket väl visar en tillökning vid jemförelse med närmast
föregående qvinqvennium, under hvilket medelinförseln var lo,719,OOU
skålpund, men skilnaden utgör endast 1,600,000 skålpund, och antyder
således icke med visshet att förbrukningen_ af kaffe väsendtligen
tilltagit bland den del af de arbetande, som sjelfve betala sin föda.
Endast inom den tjenande klassen tror jag att bruket ökats. Hvad
åter beträffar de egentligen arbetande, göra de sig en illusion, da de
anse sig dricka kaffe, men i sj elfva verket förtära cikoria. Af denna
rot har införseln också under de sista tio åren ökats högst betydligt,
nemligen från 300,000 till 1,324,000 skålpund.

I afseende på de särskilda Hufvudtitlarne kan man sätta i fråga,
huruvida det vid remiss af den Kongl. Propositionen lönar mödan
att tala om ett visst anslag, då man ej för tillfället yrkar en nedsättning
deraf, och Kongl. Maj:t icke heller äskat eu förhöjning, så
som förhållandet är med anslaget för fångars vård och underhåll.
Här föreligger dock ett fall. då jag anser att en besparing kan och
hör ske, så mycket heldre som den måste blifva en följd af en för -

JJ(jn 26 Januari.

bättrad lagstiftning, hvaraf behofvet är ännu större. I denna öfvertygelse
har jag blifvit ytterligare stärkt genom det sakkunniga yttrande,
som nyss afgafs af en ledamot från Norrland, och är jag
visserligen icke den förste som insett, att vår lagstiftning angående
lösdrifveri och det allt för långt drifna latitud-systemet i vår strafflag
samt deri medgifna öfverdrifvet långa fängelsetiderna medföra,
jemte öfriga olägenheter, onödigt stora kostnader för fångvården.
För att minska dessa fordras likväl icke oundgängligen en lagförändring.
Besparingar kunna äfven åstadkommas i administrativ
väg, t. ex. med afseende på personer, som skola undergå några dagars
fängelse för bristande tillgång att betala ådömda böter. Detta
skall nu alltid ske i länsfängelset, hvarigenom Staten ådrages kostnaden
för fångens transporterande kanske tjugo mil eller derutöfver,
då ett för ändamålet fullt lämpligt stads- eller häradshäkte måhända
finnes i grannskapet att tillgå. Jag vet väl att denna fråga icke tillhör
Stats-Utskottet, men vågar dock hysa den förhoppning, att dess
vidrörande vid detta tillfälle ej skall hafva varit alldeles ändamålslöst,
då en välvillig regering svårligen torde kunna undgå att framdeles
deråt egna någon uppmärksamhet.

På min anmärkning vid förslagsanslaget till Hofrätterna, hvilken
ingalunda var ett yrkande om afslag derå, utan blott en antydan om
önskvärdheten af dess försvinnande, bär svarats, att expeditionssättet
inom Hofrätterna verkligen vore lämpligt, och att ledamöterna
ändock äro öfveransträngde. År det så — hvarom. Stats-Utskottet
torde bereda sig närmare upplysning — håller jag ej strängt på min
anmärkning, men tror dock tills vidare att den icke alldeles saknat
befogenhet. Naturligtvis är jag icke nog förmäten att tilltro mig
kunna uppgifva huru Hofrätternas arbetssätt bör ordnas, men något
har jag hört jurister anse kunna göras, för att minska deras arbetes
tyngd." Blott ett exempel må jag anföra. 1 de aldra flesta fall fastställa
Hofrätterna underrätternas utslag, och hafva likväl för dem
ett icke obetydligt skrifveri, som måste af ledamöterna granskas.
Vore det ej möjligt, att, då en underrätts utslag öfverklaga des, den
klagande parten kunde åläggas att inlemna detsamma i två exemplar,
då Hofrätten, i händelse af fastställelse, endast behöfde teckna
denna ä det ena exemplaret och återställa det till parten. Det vore
åtminstone ett skyndsamt och föga besvärligt expeditionssätt, som
jag underställer herrar juristers pröfnig.

Hvad angår Fjerde Hufvudtiteln, ber jag fä erinra derom, att jag
icke yrkat någon nedsättning i anslaget för beväringens öfningar,
hvilket ju dessutom varit ändamålslöst, då frågan är om ett förslagsanslag.
Jag har endast motsatt mig anslagets höjande, för att dermed,
då afl möjlig sparsamhet på denna Hufvudtitel är nödig,, antyda
den väg, på hvilken en besparing, enligt min mening, lämpligast
kan ske. Det är nemligen en tanke, som genomgår alla mina åtgärder
såsom riksdagsman, att Riksdagen icke bör i första hand besluta
öfver frågor, hvilka fordra utredning och behandling af Regeringen,
för att på ett tillfredsställande sätt lösas. Deremot tror jag det vara
Representationens rätt och pligt att Öppet uttala sina åsigter. om. de
förändringar, hon anser nödiga, och sin öfvertygelse om den riktning,

Den 26 Januari.

hvari de böra ske. I detta fall har Chefen för Landtförsvars-departementet
redan gått Representationen i förväg genom tillkännagifvandet,
att andra klassens beväringsöfningar i år måhända komma att inställas,
hvilket åtminstone torde vittna att jag icke misstagit mig, då
jag ansett en tillökning af detta förslagsanslag höra undvikas. Då
man emellertid yrkat, att jag, som vill framkalla en besparing, också
måtte säga huru den skulle kunna ske, får jag öppet säga, att jag
icke anser den böra åstadkommas genom att alldeles inställa andra
beväringsklassens öfningar. Tvärtom tror jag, att en del af denna
klass bör öfvas fullt så mycket och mera än hvad nu sker, och frågan
är för mig blott huru detta skall kunna ske med minskad kostnad.
I detta afseende torde enda utvägen vara att minska de fullständigt
öfvades antal, då enda svårigheten blir att uttaga detta
antal. Måhända kunde det ske derigenom, att man till öfning inkallade
endast dem af andra klassen, som hade en viss större längd,
än den i allmänhet för beväringen bestämda. Ofningen för de mindre
skulle sålunda blifva inskränkt till den rekrytbildning, som meddelas
första klassen. Hvad åter sistnämnda klass angår, hafva vi
af Sundhets-kollegii berättelser sett, huru bevärings-ynglingarnes antal
ökas. För ett år sedan beräknade Chefen för Landtförsvars-departementet
första klassens beväring till 19,000 man, och för .sistlidne
år visar det sig, att de approberades antal redan öfverstigit 20.000.
Fcrtgår det sålunda, måste utgifterna för beväringens öfningar ständigt
ökas, utan att man kan säga, att landets behof af försvarskrafter
ökas med folkmängden. Det torde derföre blifva nödigt att genom
skärpta vilkor för approbation redan minska den första klassen,
och att sedan för andra och tredje årets öfningar ytterligare förringa
antalet, genom att efter vissa grunder uttaga endast en del, men åt
denna gifva fullständig soldatbildning. På detta sätt skulle, efter
min öfvertygelse, vårt försvar blifva mindre kostsamt och likväl mera
betryggande, än hvad det för närvarande är.

1 öfrigt är det långt ifrån mig att anse, att man af fruktan för
de störa kostnaderna, bör kasta all tanke på försvar öfver bord.
Endast såsom en varning har jag i detta afseende anfört ett yttrande
af en statsman i vårt grannrike, i bedömandet af hvars embetsmannaverksamhet
iag likväl, i motsats till en föregående talare, icke funnit
tillständig! att här ingå. Jag är också öfvertygad, att, om frågan
verkligen varit allvarligt å bane, skulle hans fosterlandskärlek icke
tillåtit honom att vidhålla en tanke, hvilken han icke heller någonsiii
framställt såsom en mognad öfvertygelse.

Behofvet af nuvarande anslag för skarpskytteföreningarne, hvari
iag trott en nedsättning kunna ske, har fortfarande blifvit vidhållet.
TVTrri förmodan att anslaget kunde minskas grundade sig derpå, att,
enligt hvad jag i tidningarne sett uppgifvet, den ena skarpskyttekorpsen
efter den andra blifvit upplöst. Huru härmed förhåller sig,
lärer Stats-Utskottet emellertid ej underlåta att utröna.

Beträffande Famte Hufvudtiteln har jag yttrat en önskan, att
man måtte i någon mån inskränka arbetena för år 1871, och har
derpå intet annat blifvit svaradt, än hvad man kan draga såsom en

Den 26 Januari.

slutsats af den Kong! Propositionen, eller att Regeringen finner det
vara bättre att de föreslagna arbetena verkställas.

Betrakta vi hvarje särskildt arbete för sig och börja med monitorerna,
så upplyste Chefen för Sjöförsvars-departementet, att något
förslag till deras förstärkande ännu ej blifvituppgjordt. Under sådana
omständigheter synes det mig nog tidigt att bevilja anslag, för att
å alla våra monitorer företaga en förändring, hvars beskaffenhet och
deraf följande kostnad ännu ingen känner. Bevilja vi någon del af
anslaget, så att förändringen å en monitor kan företagas, torde vi
vid nästa riksdag få erfara huruvida det verkställda arbetet befinnes
tillfredsställande, och kunna i sådant fäll bevilja anslag äfven för
de öfriga. Man har sagt, att fråga endast vore att förstärka monitorernas
torn, men kanske hafva de många andra delar, som behöfde
förstärkas, t. ex. däcken, hvilka äro allt för svaga att motstå den
vertikala elden, som genom begagnandet af refflade mörsare vunnit
i säkerhet. Skulle detta vara förhållandet, kommer naturligtvis kostnaden
att högst betydligt öfverstiga hvad som nu blifvit föreslagit.

Hvad pansarbåtarne angår, har jag hvarken tänkt eller yttrat,
att hvad som hittills blifvit gjordt är odugligt; tvärtom tror jag, att
det för sitt ändamål kan vara ganska godt. Emellertid se vi af
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, att de sednast förfärdigade pansarbåtarne
ej befunnits så ändamålsenliga, att flera af samma slag skola
byggas, utan är afsigten att under innevarande år bygga en och under
år 1871 två större pansarbåtar, alla af en ny konstruktion, som
dock ännu icke är fastställd. Jag måste derföre vidblifva min mening,
att man gör klokast att ej på en gång förfärdiga flera båtar
af ett slag, som ännu icke är pröfvadt, och att det således är tillräckligt,
om Kongl. Maj:t under nästkommande år kan disponera medel
till en sådan. Orsaken hvarföre man ej lyckats hittills erhålla tillfredsställande
pansarbåtar är visserligen icke att söka i bristande skicklighet
hos våra konstruktörer, utan deri att man velat lösa ett problem,
som, enligt hvad jag tror, är olösligt. Man har nemligen velat göra
en båt så liten, att den kunde passera Göta kanal; så föga djupgående,
att den kunde begagnas allestädes i vår skärgård; så pansarklädd,
att han kunde emotstå nutidens artilleri; och med den bärighet,
att han kunde bära artilleri af svåraste slag. Att kunna motsvara
alla dessa, till en del mot hvarandra stridande fordringar, är
mer än hvad man af någon konstruktör kan begära. Enligt hvad
jag i dag hört, lärer man nu hafva för afsigt att öka båtens, dimensioner,
så att hon icke skulle kunna gå igenom Göta, men väl Södertelje
kanal. Härigenom skulle hon också erhålla utrymme för en
kraftigare maskin. Allt detta kan vara riktigt, men ändrar likväl
icke min åsigt om olämpligheten af stora anslag till opröfvade ändamål.

Om jag i öfrigt i afseende på Femte Hufvudtiteln gått något
hårdhändt till väga, så tvekar jag icke heller att uttala min öfvertygelse,
att vår flottas angelägenheter under sednare tider ej blifvit
så vårdade, som Representationen haft anledning att önska. Villigt
medgifver jag att, under den utveckling sjövapnet i våra dagar undergått,
ingen administration skulle kunnat hålla vårt sjöförsvar i

'';m 26 Januari.

fullgodt skick med de anslag, som för detta ändamål varit gifna.
Riksdagen har dock beviljat allt hvad Regeringen begärt, och hvad
man med skäl kunnat, vänta är, att ej sjövapnet skulle komma i den
fullständiga upplösning, hvari det nu synes befinna sig.

Jag skall ej längre uppehålla Kammaren med besvarandet af
anmärkningar, som vid mitt förra yttrande blifvit framställda, men
ber att få säga några ord om tvänne anslag å Åttonde Hufvudtiteln
som här blifvit vidrörda, nemligen byggnadsanslagen till Musikaliska
Akademien och Kongl. Biblioteket.

Musikaliska Akademien har under de sednare åren utvecklat sig på
ett särdeles förtjenstlullt sätt, och när man ser den enskilda förmågan
anstränga sig och vinna för det allmänna så gagnande, resultater, anser
jag ock, att Representationen bör visa sin välvilja genom att understödja
sådana bemödanden. Jag måste dock erkänna, att anslaget till Musikaliska
Akademien blifvit något lösligt behandlad! Ännu äro hvarken
ritningar till byggnaden eller kostnadsförslag fastställda, och
man vet således icke, om de ifrågasatte 150,000 R,:dr blifva behöfliga
eller om ej möjligen en mindre summa vore tillräcklig. Musikaliska
Akademien skulle, om anslaget beviljas, upptaga ett lån, men vildren
äro ännu okända. Jag tror det derföre vara för tidigt att på
ordinarie stat uppföra detta anslag, helst jag tvekar om det någonsin
bär dur uppföras, då det afser amorteringen af ett lån och således
efter längre eller kortare tid måste försvinna. Jag inskränker mig
derföre till att hos Stats-Utskottet förorda anslaget, dock att det må
uppföras å extra stat, hvarjemte den önskan torde få uttryckas, att
Kongl. Maj:t måtte meddela nästkommande Riksdag en fullständig
utredning af behofvet.

Hvad åter angår anslaget till Kongl. Biblioteket, så finnes val
ingen institution, som för både allmänhetens och sin egen skuld deraf
är i större behof, då det nu är nästan otillgängligt för dem, som deraf
önska begagna sig. Huruvida Humlegården dertill är den lämpligaste
plats, som kan erhållas, lemnar jag derhän, men så till vida är den
dock särdeles lämplig, som utrymme finnes för tillbyggnad, då sådan
i framtiden sannolikt blir behöflig. I ingen händelse bör biblioteket
förläggas inne i staden omgifvet af andra byggnader, som utsätta
det för eldfara och hindra dess utvidgande. Hen anmärkning jag vid
detta anslag ville framställa, går i motsatt riktning mot de föregående.
Jag finner det nemligen något småaktigt, att man afprutat 6,300 R:dr,
eller den kostnad som beräknats för de å ritningen upptagna arkitektoniska
prydnader, samt afkortat 22 fot af byggnadens ursprungligen
föreslagna längd. Det, synes mig i sanning, att, då fråga är om
en byggnad för ett så stort och vigtigt ändamål, man icke bör gifva
prof af en icke tillämpad sparsamhet, hvaraf följden endast skulle
blifva, att behof af tillbyggnad inträffade så mycket förr. För min
del skulle jag derför önska, att Stats-Utskottet måtte finna utväg att
tillstyrka beviljandet af hela det belopp 544,266 R:dr 97 öre, som
efter den ursprungliga planen beräknats för ifrågavarande byggnad.

Hans Excellens Herr Grefve Wachtmeister: En föregående
talare har med afseende på Tredje Hufvudtiteln framställt ett par

Den 26 Januari.

anmärkningar, som jag vill besvara. Den första anmärkningen gällde
den nya organisationen af general-konsulatet i London. Ja det är en
vigtig fråga och kanske den vigtigaste, hvarmed jag efter tillträdet
af mitt embete haft att befatta mig, och åt hvilken jag derföre egnat
den största omsorg. Jag är således den ärade talaren tacksam, att
han redan vid riksdagens början bragt denna fråga under öfverläggning,
och jag derigenom fått tillfälle att yttra mig derom.

Jag får då tillkännagifva, att jag ej kan dela den värde talarens
åsigt, att de nu anslagna beloppen för ifrågavarande konsulat skulle
vara för höga. En hvar, som känner lefnadskostnaderna i London,
torde instämma deri att 24,000 R:dr ej äro för mycket för en generalkonsul,
om han skall kunna lefva så, som hans ställning fordrar. Jag
tror ock, att alla skola instämma deri att äfven de öfriga lönerna
blifvit nätt och jemnt tilltagna. Hvad angår anslaget till expenser och
kontorsbyrå, 12,000 R:dr, så får jag nämna, att deri inbegripes, jemte
hyra för lokal i en mycket dyr trakt af London, der hyrorna ständigt
stegras, kostnaden för de i England så dyrköpta juridiska biträdena,
äfvensom andra biträden, konsulns resor m. m. Man har vidare
anmärkt, att man för en del af den summa, som för påräknade lästafgifter
till konsulsfonden ingår, skulle kunna upprätta andra aflönade
konsulater i England; men detta beror till en del på ett missförstånd, emedan
dels, äfven om man då kunde något inskränka kontorspersonalen vid
general-konsulatet i London, dessa medel, såsom ungefär nätt och jemnt
behöfliga för sistnämnda konsulat, ej skulle lemna tillgång till några
andra konsulslöner, dels ock ett hinder ligger deri, att de platser, som
i så fall skulle blifva bestämda att erhålla aflönade konsuler, redan
äro besatta med vice konsuler, som man väl icke, utan vidare anledning,
kan eller bör afskeda. Då emellertid genom Kongl. Maj:ts beslut
general-konsulatets i London distrikt är bestämdt att tills vidare
omfatta hela Storbritannien, är derigenom tillfälle beredt för en blifvande
utrikesminister att, när ett vice konsulat blir ledigt, tillse, huruvida
icke genom lästafgifternas indragning till konsulsfonden, tillgång
kan beredas för aflöning åt en konsul, som kunde erhålla eget
distrikt. För min del vill jag dock öppet tillkännagifva, att jag är
öfvertygad om nödvändigheten, att generalkonsulats-distriktet bibehålies
vid sitt nuvarande omfång, och att jag aldrig kommer att tillstyrka
en sådan åtgärd »som den nyssnämnda. De flesta mål som förekomma,
till skyddande af vår handel, måste alltid i London finna sin slutliga
afgörelse, och der kommer alltid att vara hufvudsätet för konsulats-göromålen.
Deremot kan jag ej underkänna den anmärkningen,
att det skulle vara mera ändamålsenligt, om i de vigtigare hamnarne
vice konsulerne, i stället för att vara utländske köpmän, vore infödde
Svenskar eller Norrmän och aflönade embetsman; något som dockallt
för väl kan åstadkommas, utan att konsulats-distriktet delas, på så
sätt nemligen att, när ledighet uppstår, en Svensk eller Norsk embetsman
utnämnes till vice konsul med bestämd aflöning och ställes
i beroende af generalkonsuln i London. Om under min embetstid
denna eventualitet skulle uppstå, så är jag hågad att föreslå ett sådant
förfarande, men deremot aldrig att distriktet må delas.

Jag har äfven en motsatt åsigt emot den värde talaren, som jag

Oen 26 Januari.

bär besvarat, uti den andra punkten ban vidrört och hvarom jag likaledes
ber att få yttra några ord. Hans anmärkning gällde sjelfva
grunderna för befordringssättet inom vår diplomats- och konsulsstat,
hvarvid den ärade talaren föreslog, att man skulle inom diplomatien
använda personer, som förut tillhört andra embetsbanor. Detta förekom
nemligen esomoftast i förra tider, då det för att vara diplomat
hufvudsakligen erfordrades stor lefnadsvana, lysande börd, ett stort
namn och äfven förmögenhet, samt att tillhöra den samhällsklass, som
förr beklädde alla högre statsembeten i Europa; och då var ett sådant
system, som det antydda, fullt berättigad! Nu deremot är diplomatien
något helt annat, och har man på densamma vida större
fordringar än förr. Den mångfald af intressen, som genom den innerligare
samfärdseln folken emellan på sednare tider uppstått, påkalla
utan tvifvel hos de personer, som skola handhafva dessa intressen,
utom de i diplomatien erforderliga framstående sociala egenskaper,
en sakkunskap, ett nit och en erfarenhet i dithörande ämnen,
som företrädesvis måste stå att finna hos dem, hvilka utbildat sig
särskildt för denna bana. Detsamma gäller äfven befordringen af konsulerna.
på sådana platser der de är o aflönade.

Icke desto mindre har man i andra länder äfven nu för tiden
plägat använda personer i diplomatiska värf, utan att de tillhört den
diplomatiska carriéren. Detta förhållande eger dock företrädesvis rum
i de större länderna, der en diplomatisk post ofta tillsättes endast
med afseende på en viss vigtigare politisk fråga för tillfället, och då
är det naturligt att, när någon viss framstående statsman gjort sig
känd för omfattande detaljkunskaper just uti den frågan, man anser
det för en stor vinst att kunna begagna sig af den utmärkte personens
förmåga, jemväl på det diplomatiska området, och äfven inom
vårt eget land har, fastän undantagsvis, sådant inträffat, erkännande
iag villigt, att vi ha haft sådana undantag att tacka för att flera bland
landets utmärktaste män inträdt på den diplomatiska banan. Detta
kan emellertid ej vara annat än ett undantagsförhållande, och jag
hoppas, att under min administration några sådana utomordentliga politiska
förvecklingar icke må inträffa, hvilka kunna påkalla ett sådant
steg. Jag är lifligt öfvertygad, att den praktiska utbildning, som våra
yngre diplomater erhålla på denna bana, är nödvändig. Låt vara,
att vi nu kanske hafva mindre politiska intressen än förr att i utlandet
bevaka, men jag ber dock att få erinra om vigten af våra materiela
intressen, hänvisande bland annat på det faktum, att Sverige
-—Norge är den andra sjöfarande makten i Europa och den tredje på
jorden. Jag tror att vid sådant förhållande de personer, som skola
bevaka dessa intressen, vare sig såsom diplomater eller konsuler, väl
behöfva att hafva erhållit en uppfostran, som särskildt gör dem förtrogna
med hvad dylika värf kräfva. Detta är en åsigt, som jag åtminstone,
för min del, vill försöka göra gällande; hvaremot jag af
alla krafter skall motarbeta det system, som den värde talaren anvisat.
Skulle åter ett sådant system anses lämpligare, är jag öfvertygad,
att första steget på denna väg måste blifva att till utrikesminister
antages en man, som icke tillbragt hela sin föregående lefnad
på de förenade rikenas diplomatiska- och konsuls-bana,

Den 26 Januari.

Herr Wijkander: Då tiden är så långt framskriden, önsken I

sannolikt, mine Herrar, att jag måtte afstå från ordet, men under
denna diskussion hafva förekommit yttranden, emot hvilka lag i mm
obetydlighet anser mig pligtig att nedlägga en protest, då icke någon
annan gjort det. Herr Chefen för Landtförsvars-departementet lärer
nemligen — olyckligtvis var jag icke vid tillfället närvarande -hafva vid början af detta plenum yttrat, att, derest anslaget till_andra
beväringsklassens öfning innevarande år indroges, han dervid icke
skulle hafva något att erinra, och Herr Tornerhjelm har skyndat att
häraf draga de yttersta konseqvenserna, då han påyrkat att all öfning
för beväringen under fredstid måtte upphöra. Jag skall nu icke uppehålla
mig vid öfverraskningen att, sedan Kong! Maj:t för ungefär14
dagar sedan till arméen utfärdat ordres om ifrågavarande öfning tor
andra klassens beväring, gemensamt med stammen, Herr Chefen för
Landtförsvars-departementet, redan innan Kongl. Maj:ts Proposition
är remitterad, förklarar sig beredd att förorda samma öfnmgs inställande
innevarande år, utan..jag skall hålla mig till saken och söka
vara så kort som möjligt. År ändamålet med arméen landets försvar,
kan det icke vara riktigt att lemna den utan öfning. Armeen
består icke endast af stam, utan af stam och bevaring. Kan bevaringens
öfning inställas 1870, hvarföre. icke äfven 1871 och sa allt
framgent? Hvad garanti eger man, att icke just 1870 års andra klass
är den, som för landets försvar erfordras, och huru skall man kunna
öfvertyga dem, som kanske äro mindre varma än jag för arméens öfningar,
att 1871 års andra klass behöfver öfvas, ehuru öfmngen af
1870 års kan utan nämnvärd olägenhet inställas? Eller huru öfvertyga
någon, att stammen med sin 30-åriga tjenstetid icke kan 1870
undvara ett års regementsmöten, då för beväringen, med sina 30 dadagars
öfning, halfva öfningstiden kan nämnda år indragas. Man säger,
att beväringen kan vid ett krigs utbrott inkallas under fanorna
och erhålla sin öfning, men äfven om fienden härtill skulle lemna nödig
tid, hvilket väl är bra litet sannolikt, har icke da den endastunder
30 dagar öfvade beväringen behof af ytterligare öfning? Alltsammans,
jag erkänner det, gör på mig det mest smärtsamma intryck
såsom en erinran om frihetstiden, då man städse sökte bereda sig till
gångar för statens behof genom indragningar på arméens öfning. De
militära följderna äro oss nogsamt bekanta. Jag fattar deng som vilja
nedsätta vår armés numeriska styrka, för att derigenom åstadkomma
jemnvigt i Statens budget, men jag begriper icke. dem, som vilja
bibehålla eller öka arméen, men indraga på dess. öfning. Den nuvarande
öfningen tål icke indragningar, och beväringen hörer lika val
till arméen som stammen, och är i farans ögonblick den aednares enda

rekryt-tillgång. . „ ,

Jag anhåller att detta mitt yttrande matte vid remissen af den

Kongl. Propositionen få densamma åtfölja.

Grefve Mörner, Oscar: Utan att vilja anses hafva, biträdt alla
de förslag och framställningar som i den Kongl. Propositionen förefinnas
och, ännu mindre, alla de anmärkningar som.af föregående
talare blifvit framförda, kommer jag för min del att inskränka mig

Den 2fi .Januari.

Ti?

till påpekande af två omständigheter, en af generel och en af speciel
art; nu borde väl kanhända den generela komma först, men för
mig passar det bättre att börja med den speciela.

1 öfverensstämmelse med hvad som antyddes i förra årets Kongl.
Proposition angående arméens omorganisering, har i nu förevarande
Kongl. Proposition förslag blifvit framstäldt derom, att en del båtsmans-kompanier
skulle, såsom för flottan öfverflödiga, ifrån sjö- till
landt-försvaret öfverföras. Då det icke torde gagna att ifrågasätta
statsmakternas behörighet att utan rotehållarnes hörande i denna
fråga besluta, får man antaga att, derest .Riksdagen bifaller förslaget,
kommer en sådan öfverföring att ske. Då synes likvisst rättvisan
fordra att de vilkor, hvarunder en sådan förändring skall ega rum,
blifva noga och bestämdt utsatta, så att rotehållaren icke i en framtid
må blifva utsatt för misstag och godtyckligheter. Men den Kongl.
Propositionen innehåller icke härom några uppgifter alls. Möjligen
kan sägas, att det är klart, att, då annorlunda icke är föreslaget,
blifver förändringen endast den, att den karl dessa ifrågavarande
båtsmansrotar hålla, kommer att kallas soldat i stället för båtsman,
med den af Regeringen föreslagna lindringen i anseende till kostnaden
för beklädnaden, som för soldaterne vid indelta armén eger
rum. Kunde man lita på att sålunda blefve, behöfdes icke vadare
ordande i denna sak, men då erfarenheten mera än eu gång visat, att
af förmenta klarheter vid tillämpningen blifvit dunkelheter, samt då
lindring — en sak som jag för min del icke begär, endast jag slipper
ökade utskylder — blifvit ifrågasatt, det icke är någon klar tanke
att förhållandet emellan legokarlen och roten skall förblifva orubbadt,
utan fastmera framgår att karlen kommer att, såsom soldat, anses
böra vara i likställighet med öfrige soldater, samt, äfven der vakansafgift
skall utgå, det icke är gifvet efter hvad grund den kommer att
beräknas antingen såsom för soldat eller båtsman — finner jag mig
böra hos Stats-Utskottets ledamöter anhålla, att de åt detta ärende
egna den uppmärksamhet, att noga och bestämdt må blifva utredt,
hvad som, enligt hvad jag antydt, bestämmas bör och i den Kongl.
Propositionen icke är utveckladt.

Den anmärkning af generel art, jag finner mig föranledd göra,
angår beräknandet af'' Statsverkets inkomster och utgifter. De förra
synas mig vanligen beräknas för högt. de sednare för lågt. Om äfven
utgifter under sednare åren visat en bestämd tendens att stiga, beräknas
de ändå efter flera års medelbelopp, hvarigenom visserligen en
mindre, men icke sann summa blifver att i Riks-staten utföra. Om
äfven debet och kredit härigenom lättare gå ihop, iippstår dock för
landet derigenom ingen vinst, ty blifver statsbrist — och sådan har
nu flera år förekommit —, måste den fyllas, och bättre är då att så
ifrån början reglera staten att medel till bestridande af påräknade
utgifter finnas. Den enskilde, som beräknar sina inkomster högt och
sina utgifter med möjligaste knapphet, går vanligen snart nog sin
ruin till mötes.

Af några talare hafva satser och åsigter blifvit framställda och
uttalade, dem jag icke tror mig kunna gilla, men då jag icke hunnit
närmare öfverväga dem och bedöma deras verkliga värde, vill jag

Den 26 Januari.

icke ingå i någon granskning af dem. Den framskridna tiden manar
mig äfven att sluta.

Herr Rydqvist: Ehuru jag af flera anledningar, och synnerligast
i anseende till den långt framskridna tiden för dagens förhandlingar,
icke ärnar afgifva något mera utförligt yttrande i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof, anhåller
iag likväl att för några ögonblick få taga Kammarens uppmärksamhet
i anspråk beträffande en fråga, som rörer Tredje Hu

vudtiteln. ., t , , , ..

Af det utdrag af protokollet öfver Utrikes-departementets ärenden,
som hölls uti Stats-Rådet den 7 dennes och finnes., jemte dertill
hörande bilaga, intaget i ofvannämnda nådiga Proposition, mhemtas,
att påräknade lästafgifter i Stor-Britanmen, som till konsulsfonden
skola ingå, beräknas till Hamburger banko . . . • • K;dr

men löner och expenser vid generalkonsulatet i Lön- -<~nnn

don åter till.........■..... ”

så att öfverskottet blott kunde antagas till . .. • • • . » ''•

Mot denna beräkning af tillgångar kan jag desto mindre hafva
anledning att framställa någon erinran, som grunderna för densamma
icke blifvit framlagda. Men desto större skål anser jag mig ega att
fasta Kammarens uppmärksamhet på det föreslagna nya anslaget till
generalkonsulatet i London, och detta oaktadt H. Ex. Statsministern
för Utrikes-ärendena nyss afgifna anförande i detta ämne. Det vi
nemligen till en början förefalla mig, som skulle den nye aflöna e
konsulats-inrättningen i Stor-Britanniens hufvudstad, med dess generalkonsul
och under honom tjenstgörande vicekonsul en kanslist
och två kontorister, afse upprättande derstädes, för Svensk-JNorsk
räkning, af ett embetsverk, i närmaste likhet med sednare tiders
Svenske general-direktionen, i hvilket chefen, general-konsuln allenast
behöfde vaka öfver göromålens gång samt underskrifva expeditionerna,
när han ej funne för godt att uppdraga äfven detta bestyr a,t yicekonsuln.
Denne generalkonsul, hvilken således hage till sitt förfogande
fyra tjensteman, aflönade utaf konsuls-fonden, och hvuka
måste åtlyda hans “sic volo, sic jubeo“, synes mig med detta, efter
mitt förmenande alltför betydliga tjenstebiträde, under utöfningen a
sin förvaltning, kunna betrakta sig såsom en högre ställd embetsman,
den der icke behöfver sjelf lägga hand vid göromålen. Men sa hafva
våra konsulater allt hittills icke betraktats och få de icke, i min tan e,
betraktas. Sinekurer har Sverige icke råd att aflöna, och blir en
embetsman försedd med 24,000 R:dr R:mt i kontant lön, har man skål
att af honom fordra, ej mindre att han är fullt vuxen ocn duglig för
befattningen, än äfven att han sjelf gör fullt skäl för den höga af "

/"afseende på organisationen af de Svensk-Norrska konsuls-platserna
i Stor-Britanien, eller bibehållande åt ett enda konsulat töi
England, Skottland och Irland, dristar jag vara af motsatt åsigt med
den H. Exc. Herr Statsministern för Utrikes-ärendena nyss uttalat.
Mig förefaller nemligen, att det system — eller rättare sagdt den
brist på system, — hvilket sedan äldre tider varit och fortfarande är

Den 26 Januari.

rådande inom vår konsuls-förvaltning, bör småningom, eller när sådant
lämpligen kan ske, ändras. Det förhåller sig nemligen så, att i vissa
länder, med hvilka Sverige-Norge ega mer eller mindre vidsträckta
handelsförbindelser, är allenast en general-konsul anställd, och under
denne ett större eller mindre antal viee-konsuler, i andra länder åter
flere konsuler för bestämda distrikter, och under dessa likaledes vieekonsuler.
Till den förra kategorien höra, hvad Europa beträffar,
Finland, .Danmark samt Stor-Britanien och Irland, till den sednare
exempelvis Norra Tyskland, Spanien och Frankrike, — för att nu
blott vidröra de länder, med Indika de förenade rikena hafva större
affärsförbindelser. I min tanke bör nu antingen det ena eller det
andra af dessa system hyllas och konseqvent genomföras, när så ske
kan; ty då konsulats-göromålen och angelägenheterna äro af alldeles
enahanda art, kan jag åtminstone för min del icke inse, hvarföre
deras anordning skall vara olika it. ex. Italienska, Tyska och Franska
hamnar mot i England, Danmark och Finland. Min öfvertygelse är
då, att vi, i likhet med andra nationer, böra hafva ordinarie konsuler,
för vissa distrikter, i alla de länder, med hvilka handels- och sjöfartsförbindelser
ega rum, samt att förthy, när generalkonsuls-befattningen
i London nu blifvit ledig, konsuls-distrikten bort blifva uppgjorda
för England, Skottland och Irland, med lämpliga aflöningar
åt konsulerne i London, Liverpool, Hull och New-Castle; hvaremot
de Svensk-Norska affärerna på Skottland och Irland icke synas mig
påkalla aflö.nade konsuler. Ätt fortfarande bibehålla ett enda konsulat
för . sistnämnda länder, med derunder lydande vicekonsuls-stationer,
hvilkas antal i April 1869 uppgick till icke färre än ett hundrafemton,
anser jag för min del ingalunda vara lämpligt samt öfverensstämmande
med Sveriges och Norges handels- och sjöfartsintressen.

Jag anhåller vördsamt, att detta mitt anförande må få åtfölja
remissen af den Kongl. Propositionen till Stats-Utskottet.

Herr Statsrådet Carlson: Angående två anslag på Åttonde Hufvudtiteln
äro några anmärkningar gjorda, hvilka jag, ehuru tiden långt
framskridit, beder att få i korthet besvara. Den första angick den
föreslagna byggnaden för Musikaliska Akademien, i afseende hvarå en
talare anfört, att Akademien redan syntes hafva upptagit det ifrågavarande
lånet. Så är dock ingalunda förhållandet. Orsaken, hvarföre
man begagnat den ordställning i Kongl. Maj:ts Proposition,
hvaraf, den värde talaren dragit en sådan slutsats, är den, att i det
ögonblick anslaget skulle utgå, lånet måste vara redan upptagei. Vidare
är anmärkt, att anslaget icke skulle hafva bort på ordinarie stat
uppföras. Men utan att detta sker, inser jag icke, huru Akademien
skulle kunna ega den säkerhet, att hon vågade upptaga det ifrågavarande
lånet. I afseende på denna punkt hafva vidare anmärkningar
blifvit gjorda, dels derom att det ej vore klart synligt, att någon
besparing uppkom derigenom, att Staten lemnade tomt till byggnaden,
dels ock.att ritning och kostnadsförslag ännu icke blifvit fastställda.

I anledning häraf bör jag anföra, att fastställelse af ritningarne icke
lärer kunna ifrågakomma, förrän anslag blifvit beviljadt, äfvensom

Den 26 Januari.

9f>

att numera fullständiga, så väl ritningar som kostnadsförslag från
Öfverintendents-embetet inkommit och skola jemte alla till ämnet
hörande upplysningar Stats-Utskottet tillhandahållas. Dessa visa att,
ehuru för tomtens inköp inga medel behöfva beräknas, ett icke obetydligt
belopp är behöflig! för dess aptering, och deraf, äfvensom af den väl
behöfliga utvidgning de afsedda lokalerna erhållit i Ofverintendentsembetets
förslag, förklaras totalsummans bibehållna belopp. Hvad
angår anslaget till en byggnad för Kongl. Biblioteket, så torde jag
i afseende på den plats, man afsett för denna byggnad, ej. behöfva
vara vidlyftig, enär anmärkningarne i detta hänseende gått i motsatt
riktning mot hvarandra; jag bör endast erinra derom, att den nu föreslagna
platsen blifvit, på sätt Statsråds-protokollet utvisar, förordad
af såväl den myndighet, som skall uppföra byggnaden, som af den,
hvilken kommer att begagna densamma. Beträffande åter den anmärkning,
som blifvit gjord deremot, att man genom uteslutande af
några gipsorneringar å byggnaden äfvensom kandelabrarne vid porten
jemte några flera i det ursprungliga förslaget afsedda.prydnader samt
genom att något minska byggnadens längd knappat in något på det
ursprungliga kostnadsförslaget, ber jag få nämna, att detta föranledts
af Riksdagens år 1866 uttryckligen framställda önskan om “iakttagande
af all den sparsamhet, som med byggnadens varaktighet och ändamålsenliga
anordning vore förenlig.11 Då nu inga andra besparingar
kunde göras än de nyssnämnda, samt den erforderliga byggnadssumman
i sig sjelf var ganska stor, har Regeringen ansett sig.böra
föreslå den nedsättning i anslaget, som genom nämnda besparingar
står att vinna.

Grefve Hamilton, Henning: Det är ej för egen räkning jag

denna gång begärt ordet, utan endast för att upplysa om ett misstag,
som blifvit begånget, i det en talare yttrat att Chefen för L.andtförsvars-departementet
skulle föreslagit indragning af anslaget till andra
klassens beväringsöfningar. Departements-chefen har icke fällt ett
dylikt yttrande, hvaraf man kunde draga den slutsats, att han ansåg
andra klassens beväringsöfningar öfverflödiga. Han har endast sagt,
att han med afseende å de blifvande möteskostnaderna med flera skäl
funnit anledning tillstyrka, att för innevarande år andra klassens öfningar
måtte inställas, hvilket är något helt annat, och icke innebär ett
medgifvande att det nuvarande anslaget kunde minskas.

Herr Statsrådet Abelin: Om Herr Wijkanders yttrande kunde
vara mycket att säga; men då jag i kufvudsaken blifvit af Herr
Grefve Hamilton förekommen och tiden redan är långt framskriden,
vill jag afstå från ordet, och detta så mycket heldre som Kammaren
af Herr Wijkanders hela yttrande nogsamt erfarit, att lian,, på sätt
han ock sjelf tillkännagifvit, vid tillfället då jag yttrade mig, varit
frånvarande.

H. Exc. Herr Grefve Wachtmeister: Jag ber att blott få
besvara några anmärkningar, som af en talare blifvit gjorda i an -

«6

Den 26 Januari.

ledning af mitt förra yttrande. Hvad generalkonsulatet i London
beträffar, så har jag förut framställt de skäl, hvarföre jag anser att
centralpunkten för vårt konsulsväsende i England bör vara i London.
Skulle framdeles inträffa, att vår handel på Skottland eller Irland
skulle taga ökad fart, kan då vara tid nog att tänka på ändamålsenligheten
af särskilda konsulaters inrättande i något af dessa
länder. Eör närvarande linnes ingen anledning dertill, och det skulle
blott förorsaka onödig kostnad. I afseende på anmärkningen mot
den för stora personalen vid generalkonsulatet i London, vill jag upplysa
den värde talaren, att under den sednare generalkonsulns tid
personalen varit en man starkare än nu blifvit föreslaget; men det
oaktadt satt den gamle mannen på kontoret hela dagen och arbetade,
icke blott utdelade befallningar.

Uti andra länder med en större utsträckning kan det deremot vara
riktigt att indela landet i vissa konsulsdistrikter; detta beror på de
lokala förhållandena, och det är omöjligt att i detta afseende uppgöra
ett bestämdt system. Så är det t. ex. i Frankrike ett helt annat
förhållande än i England. I Frankrike är en sådan centralisation
ej behöflig, ty hufvudstaden der är ej någon sjöstad, och beskickningen
eger der tillfälle att ombesörja de angelägenheter i och för
våra handelsförbindelser, hvilka måste i hufvudstaden uträttas. Men
det kan ej beskickningen i London, den kan ej sätta sig i förbindelse
med alla de myndigheter och domstolar i London, som konsulatet
behöfver anlita.

Här har jemväl fråga yppats om ett kraftigare skydd för våra
handelsintressen i Orienten. För några år sedan afsändes, såsom bekant,
dit en agent, hvilken fullkomligt motsvarat de fordringar, man
ställde på honom. Nya åsigter i denna fråga hafva emellertid sedan
dess börjat göra sig gällande, de hafva blifvit framlagda af nämnde
agent och äro för närvarande underställda Kongl. Maj:ts och vederbörande
myndigheters pröfning. Jag anser mig dock hvarken kunna
förutse denna frågas lösning eller tillsvidare böra yttra mig närmare
derom.

Till sist är det ännu en punkt, som har blifvit vidrörd, nemligen
obehöfligheten af vissa konsulater vid Medelhafvet. Såsom jag redan
förut haft äran meddela Representationen, är det äfven min åsigt,
att flera af dem kunna undvaras, och då ledigheter uppstå, vill jag
också för hvarje särskildt fall taga i öfvervägande, huruvida indragning
bör ega rum samt derefter hos Kongl. Maj:t göra den hemställan,
hvartill jag anser mig befogad.

Herr Wijkander: Då Grefve Hamilton upplyst mig, att jag
icke rätt formulerat Herr Chefens för Landtförsvars-departementet
yttrande, är det min pligt att öfver detta mitt ofrivilliga misstag till
protokollet uttala min ledsnad, men hvad Herr Grefven upplyst gifven
mig icke anledning att återkalla mitt yttrande, hvithet gällde
uteslutande saken, icke ordställningen.

Efter

Den 27 Januari.

Efter härmed slutad öfverläggning hänvisades den Kong!. Propositionen
jemte yttrandena till Stats-Utskottet.

Kammaren åtskiljdes kl. 4 e. m.

In fidem
0. Brakel.

T horsdagen den 27 Januari 1870.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades tre protokollsutdrag för den 26 dennes och protokollet
för den 22 dennes för- och eftermiddagen.

Upplästes en af Friherre Tersmeden inlemnad motion, Ko 2,
om beviljande af ett anslag å 500,000 K:dr för en enskild jern vägsanläggning
emellan Köping och Sevalla, under förutsättning af norra
stambananans framdragande öfver sistnämnda punkt.

Begärdes på bordet.

Herr O delberg afgaf en motion, N:o 3, angående åtskilliga ändringar
i tulltaxan.

Bordlädes.

Riksd. Prof. 1870. 1 Afd. 1 Band.