Onsdagen den 25 oktoberDe västeuropeiska integrationssträvandena, m. m (Riksdagens protokoll 1961:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 27

FÖRSTA KAMMAREN

24—25 oktober

Debatter m. m.

Onsdagen den 25 oktober
De västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

1961

Sid.
. 4

1 Första kammarens protokoll 1961. Nr 27

tf- K U

.fri k v. \h. b a r ■ r o

i-tf ti ! • i

.1(1 ,!(i

•fiflo)jfti «iS{,.itoii UfifMtejDO

'' . i - • ■ l- •*!" in i J?

Tisdagen den 24 oktober 1961

Nr 27

Tisdagen den 24 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 16, 17
och 18 innevarande månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen på
grund av offentligt uppdrag utomlands
beviljades herr Siegbahn från den 19 oktober
för den tid, som åtginge för uppdragets
fullgörande.

Vidare upplästes följande till kammaren
inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet från och med den 26
oktober 1961 tills vidare för att fullgöra
uppdraget såsom svensk delegat vid Förenta
Nationernas generalförsamlings XVI
möte i New York.

Stockholm den 23 oktober 1961.

Torsten Bengtson

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Bengtson
på grund av berörda uppdrag vore
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet.

Anmäldes Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade skrivelse, nr 186, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades, att Kungl. Maj:t
prövat lämpligt, att i den i § 56 riksdagsordningen
stadgade ordning till
riksdagen gjordes meddelande rörande
de västeuropeiska integrationssträvandena,
ävensom förordnat, att meddelandet
skulle framföras i första kammaren av
statsministern och i andra kammaren av
statsrådet och chefen för handelsdepartementet.

Herr talmannen yttrade, att han i anslutning
till den nu föredragna skrivel -

sen finge tillkännagiva, att enligt överenskommelse
med hans excellens herr
statsministern det i skrivelsen avsedda
meddelandet komme att lämnas vid morgondagens
sammanträde.

På sedermera gjord proposition beslöts,
att förevarande kungl. skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

175, med förslag till lag om ändring
i kommunala vallagen den 6 juni 1930
(nr 253), m. m.;

nr 176, angående bestridande av vissa
kostnader för bärgning m. m. av regalskeppet
Wasa;

nr 177, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om pensionsstiftelse m. m.;

nr 179, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

182, angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område;

nr 183, angående vissa ändringar
i hushållningssällskapens organisation,
m. m.;

nr 184, angående nedsättning av viss
allmänna arvsfonden tillkommande fordran,
m. m.; och

nr 185, angående riktlinjer för en omorganisation
av det rättpsykiatriska undersökningsväsendet.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Sundin under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad motion, nr 688, i anledning
av sprängningen av den Tyska
superatombomben.

Kammarens sammanträde avslutades,
kl. 16.05.

In fidem

K.-G. Lindelöw■

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Onsdagen den 25 oktober förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena,
m. m.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER
erhöll ordet för att framföra
det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 186 avsedda
meddelandet och anförde därvid:

Herr talman! Riksdagen informerades
i våras vid flera tillfällen om utvecklingen
av de europeiska integrationssträvandena.
Senast skedde detta den 12
maj. Utvecklingen efter denna tidpunkt
har framför allt präglats av Storbritanniens
och Danmarks beslut att ansöka
om förhandling om villkoren för medlemskap
i den europeiska ekonomiska
gemenskapen. Genom dessa beslut uppkom
en helt ny situation för Sverige liksom
för de övriga Efta-länderna.

Det brittiska beslutet, av vilket det
danska gjordes avhängigt, fattades först
efter föregående konsultationer med övriga
Efta-medlemmar. Vid dessa konsultationer
motsatte sig inget av de övriga
Efta-länderna Storbritanniens och
Danmarks beslut. För svensk del har vi
genomgående ställt oss positiva till alla
uppslag som vore ägnade att göra slut på
den nuvarande ekonomiska splittringen
i Europa och som kunde leda till upprättandet
av en enda europeisk marknad.

Konsultationerna ledde till en överenskommelse
mellan Efta-länderna om inbördes
solidaritet vid deras kommande
förhandlingar med gemenskapen. Överenskommelsen,
som återfinnes i kommunikén
från Eftas ministermöte i London
den 28 juni, slår fast att Eftaländerna
skall samordna sina aktioner
och förbli enade under hela förhandlingsskedet.
Efta som organisation och
de rättigheter och förpliktelser den medför
skall bestå åtminstone till dess att
tillfredsställande arrangemang förhand -

lats fram som tillgodoser alla medlemmarnas
skilda legitima intressen och som
sålunda möjliggör för dem alla att från
samma tidpunkt deltaga i en integrerad
europeisk marknad. En dellösning som
skapar nya ekonomiska uppdelningar i
Europa kan under inga omständigheter
betraktas som tillfredsställande. Av särskildt
intresse för Sverige, liksom för
Schweiz och Österrike, är vidare att de
särskilda politiska problem som reser
sig för enskilda medlemsländer, och
därmed sådana som gäller neutraliteten,
erkänns som legitima i London-kommunikén.
Det samförstånd som råder mellan
Eftas medlemmar bekräftades också
i Efta-rådets enhälliga deklaration
den 31 juli, vari samtliga Efta-länder
tillkännagav sin avsikt att med den europeiska
ekonomiska gemenskapen överväga
åtgärder varigenom de alla kunde deltaga
i en enda marknad omfattande omkring
300 milj. människor.

Det har redan från början varit ett av
Eftas huvudsyften att bereda vägen
för en uppgörelse om en europeisk stormarknad
omfattande både den ekonomiska
gemenskapen och Efta-länderna.
Många olika vägar till en sådan uppgörelse
står öppna och har också övervägts
både här i Sverige och på andra
håll i Europa. Broslagning mellan gemenskapen
och Efta är en möjlighet
som diskuterats. Medlemskap i Efta
för gemenskapen som enhet är en annan.
I båda dessa fall hade det i första
hand blivit fråga om förhandling mellan
de båda organisationerna som sådana.
Genom Storbritanniens beslut att
pröva utvägen med enskild anslutning
till gemenskapen har ett läge uppkommit
som kan väntas resa svårigheter av både
procedurell och annan art. Detta framhäver
ytterligare Efta-solidaritetens betydelse.
Det förtjänar också att särskilt
framhållas att Storbritannien, när landet
som den första Efta-medlemmen
slagit in på förhandlingar med den eko -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. in.

nomiska gemenskapen, klart understrukit
solidaritetsförpliktelsens betydelse
genom att som ett av sina huvudvillkor
för en överenskommelse ange att övriga
Efta-länder uppnår tillfredsställande
uppgörelser. Senast framhölls detta uttryckligen
då lordsigillbevararen Heath
för två veckor sedan i Paris inledde de
brittiska förhandlingarna med gemenskapen.

Det nya läget innebär emellertid icke
blott separata förhandlingar inom solidaritetsförpliktelsens
ram. Det innebär
också separata val mellan Rom-fördragets
två anslutningsformer, medlemskap
och association. Danmark har härvidlag
följt det brittiska exemplet och ansökt
om medlemskap. Övriga Efta-länder
har ännu icke gjort några individuella
ansökningar om förhandling. Vilket val
de till slut kommer att träffa mellan
medlemskap och association är i vissa
fall ännu en öppen fråga. Klart står dock
redan att några av dem icke kan välja
medlemskap.

Det är i detta sammanhang viktigt att
konstatera att associationen är en i Romfördraget
angiven form för en uppgörelse
som i sak innebär att det associerade
landet i ekonomiskt avseende deltager i
den integrerade marknaden. I ett uppmärksammat
anförande inför den europeiska
ekonomiska gemenskapens parlamentariska
församling den 18 september
i år har ordföranden i gemenskapens
kommission, professor Hallstein,
närmare utvecklat detta. Han påpekade
därvid att ett land utanför gemenskapen
av olika legitima skäl kan se sig förhindrat
att bli full medlem enligt art. 237
i Rom-fördraget. Fördraget erbjuder därför
en annan och mera flexibel anslutningsmöjlighet,
nämligen association enligt
art. 238. Associationen ger det associerade
landet möjlighet till en strukturell
sammanlänkning med gemenskapen
under bibehållande av självständighet på
clet politiska planet. Det är felaktigt, sade
professor Hallstein, att avfärda associationen
som mindervärdig i förhållande
till medlemskap. Den utgör också ett
fullvärdigt instrument för europeiska cnhetssträvanden.
Den tillåter olika för in -

dividuella fall anpassade lösningar, alltifrån
sådana som i endast ringa mån lånar
sitt innehåll från Rom-fördraget till
sådana som nästan övertager hela innehållet
i detta fördrag. Inom ramen för
artikel 238, förklarade professor Halistein,
kan gemenskapen och det utomstående
landet lättare enas om särbestämmelser,
som tar hänsyn till det associerade
landets individuella omständigheter
och dess redan bestående förbindelser
med gemenskapen.

Inför det perspektiv som den europeiska
integrationsfrågan sålunda erbjuder
efter den senaste händelseutvecklingen
är det anledning att i korthet rekapitulera
de allmänna utgångspunkterna
för Sveriges ställningstagande.

Därvid skall först ånyo fastslås Sveriges
positiva grundinställning till internationellt
ekonomiskt samarbete. För ett
litet och högindustrialiserat land som
vårt är utrikeshandeln av största betydelse
i strävandena mot fortsatt framåtskridande.
Att skapa gynnsamma betingelser
för avsättningen av vår export är
en primär uppgift för vår handelspolitik.
Men vårt intresse för internationellt
ekonomiskt samarbete är inte begränsat
till handelspolitiken. Över huvud taget
har vi tagit fasta på de möjligheter som
det internationella samarbetet erbjuder
att verka för en fredlig utveckling och
för en förbättring av folkens levnadsvillkor.
Vårt aktiva deltagande i internationella
ekonomiska organisationer, världsomfattande
såväl som regionala, är liksom
vår traditionellt frihandelsvänliga
politik ett uttryck för denna strävan.

Eftersom två tredjedelar av vår han
del sker med andra europeiska länder
har självfallet samarbetet inom ramen
för europeiska organisationer särskild
betydelse för oss. Vi har med stort intresse
engagerat oss i strävandena att frigöra
handeln i Europa och att skapa ett
marknadssystem svarande mot den m :i
tidens tekniska och ekonomiska krav.
Mot denna bakgrund har det varit naturligt
för oss att betrakta det initiativ til)
ekonomisk integration som tillkomsten
av den europeiska ekonomiska gemenskapen
innebär som ett viktigt steg mot

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

ett friare varuutbyte och ekonomiska
framsteg. Det är lika naturligt att vi finner
det vara av den största betydelse att
den ekonomiska integrationen utsträckes
att omfatta alla de länder som deltagit i
och förhandlat om marknadssamarbete
i Europa. Att söka politiskt framkomliga
vägar till en enhetlig europeisk marknad
får icke tolkas som en negativ attityd
mot den europeiska ekonomiska gemenskapen.
Det innebär i stället ett bejakande
av den utveckling mot ekonomisk
integration som gemenskapen inlett.
Att understryka Europas beroende
av och ansvar mot den övriga världen
och hävda att hänsyn härtill bör tagas
vid integrationspolitikens utformning förestavas
av omsorg om framgång för
denna politik i dess allmänna världsekonomiska
sammanhang.

En vidgad ekonomisk integration i
Europa förutsätter emellertid att hänsyn
tas till de problem som reser sig
på den rent politiska sidan. En rad
europeiska länder har här särskilda intressen
av skiftande slag att bevaka. För
Sveriges, liksom för Schweiz’ och Österrikes
del, gäller det i första hand att
upprätthålla neutraliteten. Svenska regeringen
respekterar de särskilda politiska
mål som den europeiska ekonomiska gemenskapens
medlemmar uppställt för
sitt samarbete. Det har aldrig föresvävat
oss att ifrågasätta en uttunning av detta
samarbete. Men samtidigt anser vi oss
böra kunna påräkna förståelse från gemenskapens
sida för de särskilda överväganden
som neutralitetspolitiken föranleder
i vårt eget och de övriga neutrala
ländernas fall. Detta gör vi så mycket
mer som vi inte kan finna att vår egen
neutralitetspolitik behöver förhindra ett
deltagande i en integrerad europeisk
marknad. Vi är vidare övertygade om att
vår neutralitetspolitik också har ett allmänt
värde som fredsbefrämjande faktor
i den internationella bilden. Och vi
kan inte föreställa oss att det skulle ligga
i något lands eller i någon ländergrupps
intresse att Sverige uppger sin
neutralitetspolitik. För Sverige är det under
alla förhållanden en given förutsättning
för deltagande i en marknadsupp -

görelse att denna för vår del måste vara
så utformad att den ger utrymme för ett
konsekvent fullföljande av vår traditionella
utrikespolitik. Vår föresats att värna
om neutraliteten är orubblig och några
missförstånd på den punkten får inte
förekomma.

De allmänna utgångspunkterna för
Sveriges ställningstagande är alltså dels
vårt oförminskade intresse av att deltaga
i en integrerad europeisk marknad,
dels vår orubbliga föresats att icke vid
en uppgörelse om sådant deltagande sätta
neutraliteten i fråga. Det är i detta
sammanhang angeläget att för alla understryka
det självklara förhållandet att
regeringens linje icke innebär isolering
från de europeiska samarbetssträvandena.
Alternativet att frivilligt ställa Sverige
utanför en integrerad Europa-marknad
har över huvud taget icke övervägts
i regeringen. Vad frågan gällt är att finna
en anslutningsform som går att förena
med en konsekvent neutralitetspolitik.
Under tidigare utvecklingsfaser har
denna fråga icke ställts på sin spets.
Den stora frihandelsförhandlingen i Paris
1956—1958 var i politiskt hänseende
oförbindlig. Detsamma skulle med all
sannolikhet ha gällt en förhandling om
broslagning mellan den europeiska ekonomiska
gemenskapen och Efta som
organisationer. Med den vändning utvecklingen
nu tagit i riktning mot separata
förhandlingar om anslutning mellan
varje Efta-land och gemenskapen
måste emellertid Sverige välja en sådan
förhandlingsväg som icke medför någon
inskränkning i vår utrikespolitiska handlingsfrihet.
Det är i det sammanhanget
som frågan om medlemskap enligt artikel
237 eller association enligt artikel
238 anmäler sig.

Underlaget för regeringens bedömning
har varit ett ingående studium av
Rom-fördragets alla aspekter, dess konkreta
bestämmelser, dess tillkomst- och
utvecklingshistoria samt signatärmakternas
ekonomiska och politiska syften. De
slutsatser som regeringen kommit till
betingas för det första av innehållet i
vissa av fördragets regler. Som ett exempel
härpå kan nämnas bestämmelserna

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

om en gemensam överstatlig handelspolitik
gentemot utomstående länder. För
det andra betingas slutsatserna av de
klart politiska syftena med Rom-fördraget.
Oavsett huruvida dessa kommit till
direkt uttryck i fördraget eller icke, kan
något missförstånd icke föreligga på
denna punkt. Fördragets signatärmakter
framhåller som något fullkomligt naturligt
att det politiska innehållet är en
kärnpunkt i Rom-fördraget. De strävar,
som tydligt framgår bl. a. av kommunikén
från statscliefsmötet mellan de sex
medlemsländerna i Bonn den 18 juli i år,
efter att ytterligare vidga och fördjupa
sitt politiska samarbete. Talesmän för
dem har i anslutning till Bonn-mötet förklarat
att medlemskap enligt Rom-fördraget
endast kunde beviljas sådana länder
som gjorde politiska åtaganden i enlighet
med förklaringen. Att på annan
grund söka inträde vore snarast illojalt.

Resultatet av regeringens överväganden
blev ett klart konstaterande av att
medlemskap i den europeiska ekonomiska
gemenskapen icke är förenligt
med den svenska neutralitetspolitiken.
Regeringens val kunde därför endast bli
association.

Vi har för svensk del ingen anledning
att kritisera den politiska innebörden
av gemenskapens samarbete. Vi måste
samtidigt konstatera att det skulle strida
mot vår neutralitetspolitik att genom
medlemskap enligt Rom-fördraget identifiera
oss med så långtgående politiska
samarbetssträvanden. Valet av anslutningsform
måste givetvis ske under hänsynstagande
till vår utrikespolitiska
ställning i dess helhet.

Frågan kan naturligtvis ställas om det
icke vid förhandling om medlemskap
skulle vara möjligt att utverka ändringar
i Rom-fördragets regler på de för oss
kritiska punkterna. Enligt alla tillgängliga
uttalanden från gemenskapens sida
saknas möjligheter härtill. Av den brittiska
förhandlingsuppläggningen gentemot
gemenskapen framgår att Storbritannien
utgått från att några utsikter ej
föreligger att uppnå ändringar i Romfördragets
grundläggande bestämmelser.

Det liar vidare ifrågasatts om icke ge -

menskapens allmänna karaktär ändras
genom upptagande av ett antal nya medlemmar.
Det måste emellertid fastslås
att en vidgning av medlemskretsen med
länder som i säkerhets- och försvarspolitiskt
hänseende redan är förbundna
med gemenskapen inom ramen för andra
internationella organisationer icke i
och för sig minskar våra neutralitetspolitiska
betänkligheter mot ett medlemskap.

Så länge det ännu förelåg möjligheter
till en förhandling i marknadsfrågan
som icke ställde de här berörda politiska
frågorna på sin spets fanns det givetvis
ingen anledning att vi skulle göra
det från svensk sida. Regeringen fann
det emellertid angeläget att i ett inom
Efta-kretsen i maj i år framlagt förslag
precisera sin inställning till integrationsfrågan.
Detta förslag tog sikte på
en ekonomisk lösning av det europeiska
integrationsproblemet syftande till att
skapa en fri marknad i Europa med låg
tullnivå utåt. Det ekonomiska samarbetet
skulle icke utgöra något hinder för
de länder soin så önskade att utveckla
ett fördjupat politiskt samarbete. Den
europeiska uppgörelsen borde utgöra ett
led i samtidiga strävanden på allmän
internationell grundval att uppnå en frigörelse
av världshandeln. Därvid borde
särskild uppmärksamhet ägnas åt behovet
att underlätta de underutvecklade
ländernas export och därigenom ge dem
verksamt stöd i deras ekonomiska uppbyggnadsarbete.
Även i det nya förhandlingsläge,
som inleddes med den brittiska
ansökan den 31 juli om medlemskap
i den ekonomiska gemenskapen,
bibehåller de internationella avsnitten
av förslaget sin betydelse som ett uttryck
för Sveriges målsättning på detta
område.

I den nya situationen utlöstes i Sverige
en livlig diskussion om förhållandet
till den europeiska ekonomiska gemenskapen.
Härunder krävdes bl. a. att även
Sverige skulle begära förhandling om
medlemskap. Regeringen klargjorde sin
inställning i utrikesnämnden. För att
undvika missförstånd om den svenska
utrikespolitiken framstod det som ound -

8 Nr 27 Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

gängligen nödvändigt att regeringen
även inför offentligheten snarast redovisade
sin hållning i fråga om formen för
anslutning till den ekonomiska gemenskapen.
Intryck fick ej skapas att Sverige
skulle vara på glid från neutralitetspolitiken.
Den förklaring som därför
avgavs av mig kvarstår givetvis i
alla delar som ett uttryck för regeringens
uppfattning.

Den möjlighet som står öppen för Sverige
är alltså association med den ekonomiska
gemenskapen enligt Rom-fördragets
artikel 238. Som bl. a. professor
Hallstein framhållit i sitt nyssnämnda
uttalande inför gemenskapens församling
kan i dylikt fall ett lands anslutning till
gemenskapen anpassas efter dess särskilda
omständigheter. Det bör alltså vara
möjligt att här utverka de undantag
som vår neutralitetspolitik kräver. Det
gäller för oss att bibehålla våra möjligheter
att själva sluta handelsavtal med
länder utanför den förenade marknaden.
Försörjningen under krigstid med
vitala produkter, däribland inte minst
livsmedel, måste säkerställas. Vi måste
bibehålla handlingsfrihet vid krig för
att uppfylla vad en neutral stat då har
att iakttaga. Vi måste vidare ha rätt att
uppsäga associationsavtalet. Och slutligen
finns det en gräns för våra möjligheter
att överlämna beslutanderätt till
en förenad marknads institutioner.

Schweiz ocli Österrike har här problem
liknande våra. Det har därför varit
naturligt att med dem jämföra vår
syn på dessa frågor. Efter överläggningar
på tjänstemannaplanet i Wien och
Geneve har ett ministermöte ägt rum i
Wien för några dagar sedan. Det kunde
därvid konstateras att de tre länderna
har samma uppfattning om vilka avsnitt
av Rom-fördraget soin ger anledning till
betänkligheter just ur neutralitetens synpunkt.

Det skall klart framhållas att de undantag
som här berörts begränsar sig
till vad som neutralitetspolitiken oundgängligen
kräver och på intet sätt avspeglar
svenska önskemål som grundar
sig på andra överväganden. Vi har som
redan sagts det största intresse för ökat

ekonomiskt samarbete i Europa. Vi är
angelägna att deltaga i en integrerad
stormarknad och att undvika att de svenska
exportnäringarna utsätts för en tyngande
diskriminering. Vi är samtidigt
medvetna om att dessa fördelar icke kan
vinnas utan att vi också ikläder oss förpliktelser
för egen del. Vi är beredda att
på vårt håll ge full reciprocitet genom att
öppna den svenska marknaden för gemenskapens
export. Men möjligheterna
begränsas ej till enbart detta. Vi har,
som redan sagts, ett starkt intresse även
för allmänt ekonomiskt-politiskt samarbete.
Detta har redan kommit till uttryck
i OEEC och OECD. Vi ställer oss
emellertid inte främmande till en utveckling
mot fastare samarbetsformer och
förpliktelser på detta område som går
utöver vad som exempelvis diskuterades
vid frihandelsförhandlingen i Paris eller
vad som inskrivits i Efta-konventionen.
Som i varje förhandling blir det
därvid fråga om att avväga de uppoffringar
som kan aktualiseras mot de fördelar
som kan vinnas. Vår förhandlingsinställning
präglas alltså av flexibilitet
och kompromissvilja. Detta innebär
dock inte att vi vill uppge vårt önskemål
om låga tullar gentemot omvärlden
samt en allmän frigörelse av världshandeln,
inte minst i förhållande till de underutvecklade
länderna.

Den närmaste uppgiften är nu att på
lämpligt sätt och så snart som kan vara
lägligt inleda förhandlingar med den
europeiska ekonomiska gemenskapen om
Sveriges association med denna enligt
artikel 238 i Rom-fördraget och på
grundval av de utgångspunkter som här
just redovisats. Det är givetvis mycket
viktigt att samtliga Efta-medlemmar likaväl
som gemenskapen är klart medvetna
om det svenska intresset för en
snabb uppgörelse i marknadsfrågan.
Samtidigt är det angeläget att vi anpassar
oss till den allmänna förhandlingsutvecklingen
på ett ur alla berörda parters
synpunkt ändamålsenligt sätt. Förliandlingsutvecklingen
mellan gemenskapen
och Storbritannien kan här behöva
ägnas särskild uppmärksamhet.
Detsamma gäller de önskemål och syn -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

punkter som kan framkomma som resultat
av samråd i olika former med våra
nordiska grannländer. Vi lägger på
svensk sida största vikt vid att de samarbetsresultat
som uppnåtts mellan de
nordiska länderna konsolideras. Men vi
är också angelägna om att vår nordiska
ekonomiska samverkan skall kunna vidareutvecklas
inom ramen förden europeiska
integrationen. Den nordiska sammanhållningen
kan bli av särskild betydelse
för Finlands relationer till det europeiska
marknadssamarbetet. Den svenska regeringen
förutsätter att hithörande problem
ingående kommer att övervägas vid det
förestående mötet mellan de nordiska
ländernas statsministrar och Nordiska
rådets presidium på Hangö den 11 och
12 november.

Det är alltså regeringens avsikt att en
svensk ansökan om association skall inlämnas
till gemenskapen inom en nära
framtid. Vid det redan nämnda ministermötet
i Wien har samråd ägt rum
med de båda övriga neutrala Efta-medlemmarna
om proceduren för ett formellt
förhandlingsanbud till gemenskapen.
Det framgick därvid att Schweiz
och Österrike delar Sveriges önskan om
samordning av de neutralas aktion. De
tre länderna räknar med att taga initiativ
till förhandlingar med gemenskapen
före årets slut. Innan beslut fattas om
den exakta tidpunkten kommer ett ministermöte
i Efta att hållas under andra
hälften av november månad.

De kontakter som regeringen haft med
intresserade parter här i Sverige har visat
att vi helt naturligt inte har en i alla
enskildheter identisk syn pa det mycket
omfattande frågekomplex som här
rullas upp. Men viljan alt skapa förutsättningar
för vårt lands deltagande i en
europeisk stormarknad har vi alla gemensam.
Det gäller nu att stärka vår förhandlingsberedskap.
Ett värdefullt utrednings-
och förberedelsearbete för förhandlingar
har redan utförts i samverkan
mellan myndigheter och näringsorganisationcr.
Detta samarbete liar sammanhållits
av kommerskollegium med en
därtill knuten särskild delegation av representanter
för näringsliv ocli arbets -

marknad. Inför de förestående förhandlingarna
vore det önskvärt om förberedelserna
och kontakterna med näringslivet
kunde ytterligare fördjupas och
breddas. Det blir särskilt under ett förhandlingsskede
av betydelse att snabbt
kunna förmedla informationer till berörda
intressen och få erforderliga reaktioner
i uppkommande frågor. Härvidlag
borde man kunna räkna med ett
starkt intresse även från näringslivets
sida för att stärka kontakterna, att effektivt
utnyttja vår samlade utredningskapacitet
och att säkra ett enhetligt
svenskt uppträdande inför förhandlingarna.
Om förutsättningar för en sådan
koordination visar sig föreligga är regeringen
beredd överväga att vidta vissa
organisatoriska förändringar och utvidga
den krets av representanter för
näringsliv och organisationsväsende som
genom kommerskollegium direkt medverkar
i förberedelsearbetet. Regeringen
kommer liksom hittills att upprätthålla
kontakter med ledarna för de demokratiska
partierna i riksdagen. Givetvis
får dessa frågor också fortlöpande
diskuteras i utrikesnämnden.

Det förestående förhandlingsskedet i
Europa innehåller stora osäkerhetsmoment
och kan väntas erbjuda betydande
svårigheter. Detta gäller inte bara för
Sverige utan även för övriga Efta-medlemmar
och bland dem Storbritannien.
Vi har emellertid redan uppnått betydande
tullättnader inom Efta. Efta-solidariteten
under förhandlingarna är, som
redan framhållits, en annan viktig faktor.
Alla Efta-länderna är också inställda
på att i avvaktan på en uppgörelse
med gemenskapen utveckla sitt inbördes
samarbete. Vi hoppas att det
snart skall erbjuda sig tillfälle att fatta
beslut om påskyndande av den interna
tullavvecklingen Efta-länderna emellan.

För vår egen del är nu siktet klart inställt
mot målet, och vi måste göra eu
gemensam ansträngning att bortse från
nyansskillnader för att samlas kring en
enhetlig svensk linje. Vi hoppas att förhandlingarna
med den europeiska ekonomiska
gemenskapen ej skall vara avlägsna.
Med stöd av en nära nog enhällig

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m

folkopinion har den .svenska regeringen
inom ramen för en strikt neutralitetspolitik
konsekvent främjat en aktiv
svensk medverkan vid skapandet av en
europeisk stormarknad. Denna handlingslinje
skall vi fullfölja.

Herr talmannen yttrade, att vid den
överläggning i anledning av Kungl. Maj :ts
nu framförda meddelande, till vilken flera
talare anmält sig, finge beröras även
frågor, som icke omnämnts i meddelandet.

Herr talmannen lämnade härefter ordet
till herr EWERLÖF (h), som anförde:

Herr talman! Riksdagen samlas nu
till höstmöte under hotfulla tecken i
världen, tecken som kulminerat i 50-megatonsbomben. Den av Sovjet provocerade
Berlinkrisen har fört oss närmare
en katastrof än vi hittills varit
under den oroliga efterkrigstiden. Situationen
i Kongo är alltjämt fylld av
sprängstoff, något som berör oss särskilt
nära här hemma, då svenskar där
hedersamt fullgör en uppgift som blivit
allt vanskligare. Lösningen på Algerietfrågan
låter ännu vänta på sig, och faran
för stabiliteten i Frankrike består.
Med Laosproblemet leker alltjämt de
många herrarna i Geneve och de tre
prinsarna på stället. Sydvietnam står
närmast i tur att förtäras av öst som
nästa blad i kronärtskockan. Uppräkningen
skulle kunna fortsättas, men det
sagda må räcka.

I detta världsläge kändes det som en
smärtsam och hart när oersättlig förlust,
när Dag Hammarskjöld stupade på
sin post. Genom sitt skickliga, tålmodiga
och oväldiga arbete som FN:s generalsekreterare
hade han kommit att bli
en symbol för alla ärliga fredsvänners
förhoppningar. Aldrig i världshistorien
torde så många människor jorden över
varit engagerade i gemensam sorg över
en bortgången. Han tillhörde dem alla,
men han var dock framför allt vår, och
det har vi rätt att vara Stolta över. Med
glädje har vi mottagit budet att Norges
storting hedrat honom postumt med Nobels
fredspris för 1961.

Alltsedan Hammarskjölds död har
man inom FN brottats med att finna
en ersättare. Det är en fortsättning på
den i fjol av Sovjet inledda kampen för
att beröva generalsekreteraren den oberoende
ställning, som tillkommer honom
enligt FN :s charta. Det är att hoppas
att, inte minst med Hammarskjöld i tankarna,
majoritet till sist skall vinnas för
en nöjaktig lösning. Men det hastar.
Förenta Nationernas framtid står på
spel. Särskilt har vi anledning fråga oss,
liur nu rådande läge påverkar förhållandena
i Kongo och den trygghet vi
måste kunna känna för en följdriktig
användning av våra landsmän där nere.

På hemmaplan är frågan om vår anslutning
till den europeiska marknaden
brännande aktuell och mera betydelsefull
än det mesta vi under lång tid sysslat
med. Det nyss föredragna regeringsmeddelandet
gäller denna sak. Jag nästan
skäms att tala om för kammaren, att
om det inte hade gjorts en framstöt från
oppositionshåll, skulle riksdagen inte
fått tillfälle att debattera det avgörande
steg, regeringen nu tänker ta med allt
vad det innebär för landets framtid. Det
enda skäl, jag kan tänka mig till detta
allvarliga förbiseende, är väl det, att
när herrar Erlander och Hedlund var
överens om tagen, så ansågs det onödigt
att besvära riksdagen. En sådan undervärdering
av våra demokratiska spelregler
står i bjärt kontrast till de ingående
överläggningar, som ägnats motsvarande
fråga i andra Efta-länders parlament.

Det hade ur landets synpunkt varit av
stort värde om den enighet, som tidigare
rått i fråga om både nödvändigheten av
och formerna för vårt lands ekonomiska
integration med Europa och västvärlden,
kunnat bestå även i det läge som
uppkommit i och med att Efta-länderna
med England i spetsen börjat att var
för sig söka sig över till den europeiska
marknaden (EEC). Förutsättningarna
härför borde varit goda. Vid det samråd
som ägt rum mellan partiledarna och i
utrikesnämnden har man varit överens
om både att en svensk anslutning till
EEC bör sökas och att som förutsätt -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm. Nr 27 11

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

ning för anslutning måste gälla, att vår
alliansfria utrikespolitik icke träds för
nära. Meningarna har emellertid gått
isär beträffande frågan, om anslutning
skall begäras i form av medlemskap eller
blott associering. Regeringen har
med stöd av centerpartiets företrädare
stannat för associering, under det att
högerns och folkpartiets företrädare ansett
att medlemskap borde eftersträvas
och att vi vid ansökningen om inträde
borde med angivande av det utrikespolitiska
förbehållet lämna anslutningsformen
öppen. Med ett sådant tillvägagångssätt
skulle enighet kunnat vinnas om
den anslutningsform, som under förhandlingarnas
gång hade visat sig vara
den för oss framkomligaste. Regeringen
hävdar att redan gjorda sonderingar
gett vid handen, att man på bestämmande
håll inom EEC avvisar medlemskap
för Sveriges del. Till det kan jag endast
säga, att av det material, som ställts
till vårt förfogande, några entydiga slutsatser
i sådan riktning icke kan dragas.

I statsministerns kommunikéer efter
partiledaröverläggningen den 31 juli
och utrikesnämndssammanträdet den 17
augusti undvek han att låsa fast regeringens
ställning. Det överraskande beskedet
om att regeringen bestämt sig för
associeringslinjen kom i ett tal av statsministern
inför Svenska Metallindustriarbetarförbundet
den 22 augusti — fem
dagar efter utrikesnämndssammanträdet.
Vad som inträffat under mellantiden
undandrar sig mitt bedömande.
Detta tal verkade oroande, lika väl som
de i andra sammanhang gjorda nedsättande
uttalandena om våra kontrahenter
och deras regeringar. Det kunde befaras
att den impopularitet, som Sverige
enligt täta vittnesbörd dragit på
sig i dessa kretsar, skulle få ny näring
I stället för att låta ett positivt intresse
för Europamarknaden komma till uttryck
präglades talet av tveksamhet på
punkt efter punkt och av att vi egentligen
har det bra som vi har det. Att vi
liar en god ekonomisk ställning i nuvarande
läge kan inte jäva det faktum, att
om vi skulle riskera att hamna utanför
den europeiska tullmuren med England,

Danmark och Norge innanför, detta
skulle komma att få mycket allvarliga
konsekvenser för vår framtida ställning
och standard. De siffror, som företeddes
från industrihåll vid den nyligen hållna
Harpsundskonferensen, talade sitt tydliga
språk, och tendensen kommer säkerligen
att bekräftas ytterligare av de
utredningar som på bred front är i
gång.

Alla ekonomiska jämförelser mellan
ett innanför och ett utanför tullmuren
kring den utökade Europamarknaden
visar på önskvärdheten av en så fullständig
anslutning som möjligt för Sveriges
del. Vi har inte råd att snegla på
förmenta fördelar av att vara obundna
av de spelregler, som följer den större
marknaden åt.

Vad den utrikespolitiska aspekten angår
har vi som jag redan framhållit alla
varit överens om att vi måste tillförsäkras
möjlighet att fortsätta vår fastlagda
utrikespolitiska kurs: alliansfrihet
i fred, syftande till neutralitet i
krig. I det fallet svävar ingen på målet.
Det skall inte lyckas någon att göra gällande
att bakom meningsskiljaktigheten
om sättet för anslutning till EEC skulle
ligga större eller mindre uppriktighet
i bekännelsen till denna utrikespolitiska
grundlinje. Världsläget i allmänhet och
vårt eget läge på kartan ger oss övertygelsen
att vi därmed inte bara bäst gagnar
våra egna intressen utan också blir
i stånd att efter måttet av våra krafter
lämna verksammast möjliga bidrag till
fredens sak i vår del av världen. Det anses
att förståelsen för denna vår inställning
är i växande utomlands. Det är ett
angeläget svenskt intresse att befästa och
befordra en sådan förståelse. Det bör
bl. a. kunna ske genom att vi själva är
beredda att visa vår förståelse för länder
som av andra historiska erfarenheter än
våra sökt sin trygghet i nära samverkan
även i fråga om utrikes- och försvarspolitik.
Den balans, som skapats genom
sammanhållningen i väster, är vid i själva
verket en betingelse för den friställdhet,
vi valt. När den ekonomiska integrationen
enligt Romavtalet bl. a. har det
medvetna syftet att för framtiden för -

12 Nr 27 Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

hindra krig mellan Tyskland och Frankrike
och att brygga för en politisk integration
av ett eller annat slag i Västeuropa
är detta ett syfte, som ligger
även i vårt intresse. Enligt regeringen
leder emellertid detta syfte till att vi
inte kan ifrågasätta medlemskap ens under
uttrycklig förutsättning att vår alliansfrihet
garderas, tv det förmenas
kunna kompromettera vår hållning. Det
är en skuggrädsla som vi inte kan dela.
Vidare menar regeringen, att vissa ändringar
i Romavtalet måste komma till
stånd för att vår alliansfrihet skulle kunna
upprätthållas och att det vore ett
önsketänkande att tro, att sådana ändringar
skulle kunna åstadkommas. Ja,
detta sista är säkert riktigt. Men vem
har tänkt sig att själva Romavtalet skulle
ändras med verkan för samtliga medlemmar
för att tillgodose vår alliansfrihet.
Vi har hela tiden tänkt oss, att man skulle
syfta till ett protokoll av samma natur
som de vilka redan reglerar vissa förhållanden
för särskilda stater. Det bör inte
vara svårare att få alliansfriheten fastslagen
i denna form än i ett associationsavtal.
Associering har från början varit
tänkt för mindre utvecklade länder, under
det att medlemskap avsetts för högt
utvecklade industriländer. Endast medlemskap
bereder möjlighet att på lika fot
deltaga i arbetet inom gemenskapens olika
institutioner, medan associering icke
medför något inflytande på den politik,
som kommer att föras. Förhandlingar
om medlemskap sker med själva ministerrådet,
under det att förhandlingar om
association skall föras med herr Hallsteins
kommission i Rryssel. Alla dessa
omständigheter talar starkt till förmån
för medlemskap för Sveriges del. Vi vidhåller
alltjämt att Sverige bort i första
hand eftersträva medlemskap. Även om
slutresultatet skulle ha blivit en associering
tror jag att ett sådant utspel skulle
ha varit ägnat att underlätta förhandlingarna.

Även om vi beklagar, att regeringen
underkänt den linje, vi förfäktat, är
dock huvudsaken, att alla krafter förenar
sig om att söka göra det bästa möjliga
av den situation, som regeringen skapat.

Det formella sättet för vår anslutning till
gemenskapen är ju inte det enda avgörande.
Jag erkänner gärna att de ansatser
till samlande tag, som vi hittills förgäves
väntat på från regeringens sida,
äntligen börjar visa sig i dagens meddelande.
Visserligen håller man fast vid
associeringslinjen — något annat var ju
inte att vänta — men hela sättet att lägga
upp problemet, uttalandena om vårt
starka positiva intresse av samverkan i
den europeiska marknaden, om den goda
vilja, med vilken vi går till förhandlingar,
skiljer sig vida från den förvirrade
debatt som ägt rum från slutet av augusti.
Kanske bär vår kritik inte varit
utan verkan. Med det anslag, regeringen
nu givit, borde goda förutsättningar finnas
för samverkan under de fortsatta förhandlingarnas
gång både på det politiska
planet och med företrädare för landets
näringsliv. Jag tar fasta på regeringens
uttalade avsikt att bygga ut
formerna för samråd. Jag vill särskilt
understryka att, inte minst när det gäller
det politiska samarbetet, kontakterna
måste tas på ett stadium då ståndpunkterna
ännu inte hunnit låsas.

Vi står uppenbarligen inför svåra
förhandlingar. Riktmärket bör vara det
som från början varit gemensamt för
oss alla, att å ena sidan söka så fullständigt
som möjligt hamna inom tullunionens
ram och å andra sidan utverka
de reservationer som betingas av vår
alliansfrihet.

I sistnämnda hänseende tar jag med
tillfredsställelse fasta på ett uttalande
av handelsministern, nu upprepat i dagens
meddelande, att man strävar efter
att till det minsta möjliga begränsa de
områden av Romavtalet som träffas av
utrikespolitiska invändningar och att
man inte kommer att bakom utrikespolitikens
täckmantel söka dölja ekonomiska
problem och svårigheter.

På alla övriga punkter, säger herr
Lange, kommer man att inta en flexibel
ståndpunkt. Ja, redan detta får betecknas
som ett framsteg och jag inser att
han på detta stadium måste uttala sig
med en viss försiktighet. Det gäller väl
i viss mån också oss, som deltar i denna

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

debatt. Jag vill dock göra några reflexioner
närmast i anslutning till vissa konkreta
uttalanden i statsministerns metalltal,
som är den mest fylliga redogörelse
för regeringsinställningen, som vi
tidigare haft att tillgå. Det heter där, att
»vår huvudlinje förblir att söka främja
en enhetlig Europamarknad utan politiska
bindningar för de enskilda medlemmarna,
med låga tullar utåt och utan nya
protektionistiska element». Efter framhållande
av att man i olika sammanhang
hävdat denna inställning säger statsministern
att »vi håller fast vid den även
inför det förhandlingsskede, som nu inleds».
Yad innebär detta? Är vi inte beredda
att i utgångsläget acceptera EEC:s
med möda tillkomna tullmur? Skall vi
gengångaraktigt begära anslutning som
frihandelsområde eller skall vi kräva
sänkning av tullmuren utöver vad redan
planerats? Det skulle säkert vara en
olycklig spelöppning.

De socialpolitiska bestämmelserna lär
väl inte erbjuda några svårigheter ur
svensk synpunkt, då de endast har karaktär
av minimibestämmelser och icke
hindrar den framtida utvecklingen. Inte
heller arbetsmarknadspolitiken tycks
efter ordalagen i Romavtalet erbjuda
några större problem för oss.

Stadgandena om etableringsrätt och
fria kapitalrörelser innebär en viss omläggning
av regler, som vi nu tillämpar,
men är väl att betrakta som en logisk
konsekvens av det ekonomiska system,
som Romavtalet bygger upp.

Jag nöjer mig med att uttala önskemålet,
att likaväl som man är beredd
att i möjligaste mån begränsa de utrikespolitiska
reservationerna man i än högre
grad måtte iaktta återhållsamhet med
reservationer på det ekonomiska området.

Som en förberedande åtgärd har regeringen
trätt i förhandling med Österrike
och Schweiz. Sammankopplingen
har förestavats av att samtliga tre länder
räknas till de s. k. neutrala. Detta
förhållande gör naturligtvis problemen
i viss mån besläktade, men samtidigt
måste det hållas i minnet alt det råder

cn bestämd skillnad både historiskt och
reellt mellan vad som menas med »neutralitet»
i de olika fallen. Utan att känna
till något närmare om innebörden i de
tydligen långt framskridna förhandlingarna
tillåter jag mig fråga, om ett gemensamt
framträdande kan ske utan
att den i sammanhanget icke oväsentliga
skillnaden i utrikespolitisk status suddas
ut?

Efta, som skulle tjäna som brobyggare
mellan de sex och de sju, bär kommit i
bakgrunden sedan varje land för sig
hänvisats att agera på egen hand. Men
som clearingställe för de sjus förhandlingar
med de sex bör Efta alltjämt ha
en viktig uppgift att fylla. En nära fortlöpande
kontakt och samordning mellan
de sju ter sig ytterst angelägen. Det gäller
att hela tiden hålla fast vid Englands
utfästelse, att Efta skall bestå till dess
att tillfredsställande arrangemang förhandlats
fram, som tillgodoser alla
Efta-medlemmars skilda legitima intressen
och som sålunda gör det möjligt för
dem alla att från samma datum deltaga
i en integrerad europeisk marknad. Medan
vi väntar härpå skulle det vara ett
välkommet livstecken från Efta om en
påskyndad tullreducering på ytterligare
10 procent kunde komma till stånd fr.
o. m. den 1 januari 1962.

Jag är glad åt att regeringsmeddelandet
understryker den nordiska aspekten.
De nordiska länderna får inte tappa
bort varandra i något som har tycke av
irrgångssalong utan hela tiden ha som
riktmärke att söka bevara den särskilda
sammanhållning, som läge och historia
anvisar oss. Vi kan inte se nya tullmurar
växa upp omkring oss eller låta hinder
resas mot en fortsatt utveckling av arbetet
på nära gemenskap inom olika
områden av samhällslivet. Just nu tycks
det mig vara särskilt viktigt att hålla
nära kontakt med Norge, som ännu inte
tagit slutlig ställning till marknadsfrågan.

Och så till sist, herr talman, önskar
jag den skuta, som nu skall sättas i sjön,
en lyckosam seglats på ett svårbemästrat
hav mot ett lockande mål.

14 Nr 27 Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Den regeringsdeklaration
som kammaren här i dag har emottagit
skiljer sig i ett avseende något från de
tongångar som på sina håll tidigare har
varit märkbara i den offentliga debatten
om en europeisk stormarknad. Regeringen
intar här en något välvilligare attityd
än man förut har observerat, inte
bara som vanligt till frågan om internationellt
samarbete i allmänhet utan också
till den ekonomiska integration som
det nu är fråga om. Man har tydligen
anledning notera, att den intensiva debatt
som i dessa frågor förekommit på
senare tid här i landet och de ekonomiska
realiteter som det svenska näringslivet
presenterat, sedan regeringen tog
kontakt åt det hållet, har gjort verkan
och har föranlett denna attitydförändring.
Det är bara att hoppas att denna
positiva inställning också skall avspeglas
i handling när den dagen kommer.

Men sin huvudinställning om på vilket
sätt Sverige skall söka anslutning till
EEC har regeringen inte ändrat. I motsats
till regeringen och dess stöttepelare
i denna fråga herr Hedlund har folkpartiet
som bekant ansett att ansökan om
associering bort tillgripas först om det
visat sig omöjligt för Sverige att acceptera
de villkor som efter förhandlingar
kan komma i fråga när det gällt fullt
medlemskap. Detta har vi formulerat i
tesen »pröva först och döm sedan». Regeringen
har valt att döma utan den föregående
prövning som vi har ansett naturlig.
De överväganden som på annat
sätt kan ske är enligt vår mening icke
tillräckliga.

Låt också mig i detta sammanhang slå
fast — liksom herr Ewerlöf gjorde, och
även om det i och för sig borde vara
överflödigt — att denna olikhet i bedömningen
ingalunda beror på några
delade meningar om den svenska neutralitetspolitiken.
Fullständig enighet råder
mellan alla partier om att vår neutralitet
icke får komma i kläm genom
en anslutning till den gemensamma
marknaden. Jag saknar den betoningen
av den svenska enigheten i regeringsdeklarationen.
Folkpartiet är lika ange -

läget att slå vakt om den neutralitetslinje
vi har som någonsin regeringspartiet.
Jag trodde också att man på alla
håll var fullt på det klara med denna
enighet, men tyvärr har jag nödgats konstatera
att antydningar om motsatsen
sprids. Det är djupt beklagligt att debatten
om en så viktig fråga som den det
här gäller skall förgiftas av dylika misstänkliggöranden.

De olika ståndpunkterna har ju i stället
gällt om det är möjligt att vara fullvärdig
medlem av den gemensamma
marknaden med neutralitetspolitiken
ograverad eller icke. Folkpartiet menar
att endast direkta förhandlingar kan ge
klart besked om den saken. Denna möjlighet
borde därför inte lämnas oprövad.
Men jag vill uttryckligen markera
att vi aldrig har förordat något slags
villkorslöst medlemskap. Folkpartiet har
hävdat — jag upprepar det än en gång
— att en fullvärdig svensk anslutning
ger oss bättre fördelar än en associering
och därför bort i första hand undersökas.
Först om den vägen icke varit
framkomlig med hänsyn till vår neutralitet
eller av andra orsaker borde man
ha gått över på associeringslinjen. England
har ju begärt inträde i EEC under
klar förutsättning att man kan komma
överens om villkoren. I sitt tal — i flera
avseenden överraskande — inför metallarbetarkongressen
förklarade statsminister
Erlander också saken på ett fullt riktigt
sätt när han sade: »Det bör framhållas
att ansökningen är försedd med
så många reservationer, att engelsmännen
på intet sätt definitivt bundit sig.»
Varför skulle inte Sverige kunna göra
samma försök?

Motiveringarna härför växlar litet. I
sitt tal till metallarbetarna ansåg statsministern
att en sådan ansökan skulle »i
dagens läge kunna vara direkt skadlig
för våra vitala intressen, eftersom den
kunde uppfattas som en politisk handling
med den innebörden, att vi var beredda
att avvika från vår neutralitetspolitik
och söka anknytning till Atlantpakten».
Är inte detta att se spöken på ljusa
dagen? Om alla riksdagens demokratiska
partier, LO, arbetsgivareföreningen och

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm. Nr 27 15

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

andra fackliga eller ideella organisationer,
kort sagt hela Sverige, klart understryker
att vi icke avser att rubba vår
neutralitet och att vi är eniga om att
tillgodose dess krav, då har jag verkligen
svårt att begripa hur någon makt
— utom de som önskar en svensk isolering
— kan med framgång misstänkliggöra
oss.

I regeringsdeklarationen tas nu till behandling
upp den europeiska gemenskapens
politiska syften. Ingen kan naturligtvis
bestrida att politiska syften finns.
Man måste emellertid göra klart för sig
vad som menas med »politiska syften».
Uttrycket får inte bli något slags besvärjelseformel
med oklar och ständigt illavarslande
innebörd. En förstärkning av
de anslutna ländernas ekonomi medför
redan i och för sig en politisk förstärkning
för dem. Det kan knappast vara en
sådan politisk förstärkning som skulle
behöva förhindra ett svenskt medlemskap
under de av mig nyss nämnda förutsättningarna.
Däremot är det — som
också framhölls i regeringsdeklarationen
— klart att vissa bestämmelser i
Romfördraget är av beskaffenhet att inge
betänksamhet ur neutralitetssynpunkt
och därför skulle ha föranlett krav på
undantagsklausuler vid en medlemsansökan.
Regeringen skildrar i sin deklaration
vilka möjligheter som i detta hänseende
föreligger vid en associering, men
däremot saknas varje antydan om att
undantagsprotokoll även kan upprättas
vid ansökan om fullt medlemskap. Låt
mig i det avseendet något komplettera
regeringsdeklarationen. Rätten även för
nya inträdessökande att förhandla om
sådana speciella undantagsklausuler finns
nämligen klart fastslagen i kommissionens
första memorandum till ministerrådet
1959. Där sägs det om det fulla
medlemskapet bl. a.: »Detta utgör det
mest fulländade integrationsstadiet, ehuru
givetvis avhängigt av ''villkoren för
anslutningen’ och de ''ändringar i fördraget’
som må ifrågakoinma för att beakta
vissa faktorer, egenartade för den
nya medlemmen.» Det sägs vidare att
dessa undantag givetvis måste gälla »precisa
ocli begränsade fall» och att de na -

turligtvis inte kan rubba de fundamentala
bestämmelserna i traktaten.

Att Sverige icke skulle kunna få den
för vårt land egenartade faktor som heter
neutraliteten beaktad torde såvitt jag
förstår icke kunna visas med mindre än
att förhandlingar om saken har kommit
till stånd. Att på basis av uttalanden och
förmodanden avstå från att försöka är
för mig och mina meningsfränder otillfredsställande.

Det har också gjorts stor affär av talet
om att EEC-länderna längre fram
skulle syfta till en europeisk federation.
Federationssträvandena i Europa är ju
ingenting nytt, och åtskilliga av EEC:s
talesmän har långt före gemenskapens
tillkomst t. o. m. givit uttryck åt förhoppningen
om att Europas förenta stater
skulle komma till stånd. Regeringsdeklarationen
hänvisar nu bl. a. till den
s. k. Bonn-deklarationen. Den är ett
mångordigt och enligt mitt tycke ganska
frasrikt dokument, som ostridigt utgör
en kompromiss mellan olika meningar.
Enigheten — t. ex. från president de
Gaulles sida — torde vara långt ifrån
vad deklarationen ger intryck av. Med
intresse må man också observera, att
sedan det i deklarationen talas om att
finna vägarna till »något slags statsform»
för folkens enande, så nöjer man
sig med beslutet att »låta pröva» de olika
punkterna i det europeiska parlamentets
beslut av den 29 juni 1961 rörande medlemsländernas
politiska samarbete. Jag
tycker att ett sådant uttalande inte förpliktar
till alltför mycket. Närmast verkar
uttrycket att vara tillkommet för att
envar medlem skall kunna inläsa så mycket
eller kanske så litet som han önskar.
President Macmillan försäkrade det engelska
parlamentet mycket bestämt under
debatten där, att medlemskapet i EEC
icke skulle föra Storbritannien in i någon
federation. Man borde därför kunna
vara övertygad om att en sådan utveckling
icke kommer att ske, om England
blir medlem. England kommer som medlem
att ha vetorätt, och även detta tyder
väl på att den europeiska gemenskapen
kommer att få en annan prägel, sedan
England och Danmark ocli kanske Norge

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 19(31 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.
samt även andra länder blivit medlem -

mar.

I folkpartiet beklagar vi att regeringen
hade så bråttom att avvisa tanken på att
undersöka möjligheten av ett sådant
medlemskap i EEC, som automatiskt
skulle ge Sverige del av alla de rättigheter
som tillkommer dess medlemmar,
utan att inkräkta på vår neutralitetspolitik.
Vi anser att regeringen genom denna
underlåtenhet utsatt vårt land för
risken att komma i en sämre position
beträffande det europeiska samarbetet
än som varit nödvändigt — med alla de
nackdelar som detta kan medföra för
vårt näringsliv och för vår levnadsstandard.

Men — valet är gjort! Associeringsansökningens
syfte sägs nu vara att alla
varugrupper skall med i tullunionen.
Det är klart att regeringen kan göra upp
en julklappslista på sina önskningar men
när jag i tidningarna läser ett uttalande
av näringslivet, som säger att en associering
som innebär tullfrihet för samtliga
varugrupper inte kommer att vålla någon
strid, då undrar jag om regeringen
vid Harpsundskonferensen verkligen har
försökt inge näringslivet tron att något
sådant skulle vara möjligt utan långtgående
svenska åtaganden. Visserligen
blir resultatet avhängigt av förhandlingar,
men redan i förväg vet man, att en
associerad får fördelarna i direkt förhållande
till förpliktelserna.

Detta faktum har man anledning att
observera ej minst i samband med en
speciell passus i regeringsdeklarationen.
När där uppräknas vissa omständigheter
som ur neutralitetssynpunkt bör föranleda
svenska krav på undantagsbestämmelser,
kommer följande tillägg: »Och
slutligen finns det en gräns för våra
möjligheter att överlämna beslutanderätt
till en förenad marknads institutioner.»
Jag tror jag har många med mig, när jag
direkt frågar statsministern vad som innefattas
i detta diffusa uttryck. Jag hoppas
uppriktigt att det inte innebär, att
förhandlingarna skall få något slags karaktär
av kohandel med en motpart, som
det gäller att få ut mesta möjliga förmåner
av till minsta möjliga pris.

Åtskilliga vittnesbörd tyder på att man

redan nu på kontinenten fått den tråkiga
uppfattningen att det enda vi från svensk
sida vill vara med om är att plocka russinen
i kakan. Man kan i det sammanhanget
inte underlåta att erinra sig metallkongresstalets
uppräkning av en
mängd områden utanför utrikespolitiken,
där sexstaterna uppges få lämna
ifrån sig sin suveränitet till överstatliga
organ. Statsministern räknade upp den
ekonomiska politiken, socialpolitiken,
skattepolitiken, arbetsmarknadspolitiken,
jordbrukspolitiken, kapitalrörelserna,
tullarna etc. En sak är, att något totalt
uppgivande av suveräniteten i alla dessa
hänseenden är det inte alls tal om. En
annan sak är, att om regeringen ämnar
gå till associeringsförhandlingarna med
krav om köpslagan på var och en av
dessa punkter — vilket tycktes framgå
av talet — lär de s. k. fördelarna av en
associering bli tämligen begränsade. Det
är inte möjligt att nu gissa, vari sådana
begränsningar kan bestå. Men skulle det
—- som utländska uttalanden antyder ■—
innebära att vi når anslutning endast
för vissa varugrupper, medan andra
lämnas utanför, kommer detta att få mycket
allvarliga följder. De »vrakade» näringsgrenarna
— om jag får uttrycka mig
så — får räkna med höga tullsatser, som
svårligen lär kunna bortrationaliseras.
Det kan betyda sänkta löner för dem
som är anställda i denna produktion. De
berörda industrierna kommer säkerligen
också att söka flytta en del av sin tillverkning
från Sverige innanför tullmurarna.
Exempel på sådana planer har redan
givits. Det betyder minskade arbetstillfällen
i Sverige och ett negativt inflytande
på lönestandarden i genien. Det
är därför säkert av oändligt stor betydelse,
att förhandlingarna också i realiteten
sker i en sann anda av europeisk
gemenskap. Förhandlingarna gäller ingen
motståndare. De gäller länder, med
vilka vi har så mycket gemensamt, att
även det stärkande av den politiska sammanhållningen
i Europa, som för mången
tycks vara en styggelse, i själva verket
inom rimliga gränser bör vara ett
allmänt västerländskt intresse, även ett
svenskt.

Visserligen understryker dagens rege -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

ringsdeklaration vikten av det nordiska
samarbetet, men regeringen verkar inte
särskilt bekymrad för detta samarbete,
om jag inte fattat deklarationen fel. Saken
skall dryftas av regeringarna vid en
konferens i Hangö i november. Tyvärr
tror jag att detta blir ett mycket besvärligt
problem. Med Danmark och troligen
Norge som 100-procentiga medlemmar av
EEC och Sverige som associerad riskerar
vi att årtionden av nordiskt samarbete
spolieras eller svårt skadas. Redan
möjligheten att en hög tullgräns för vissa
varor skulle komma att dras genom
Skandinavien är ett allvarligt hot. Därtill
kommer att också andra sidor av det
nordiska samarbetet kan påverkas av de
enskilda ländernas anslutningsförhållanden
till EEC. De försök som inom Nordiska
rådet sker för att göra det bästa
möjliga av situationen följer vi med starka
önskningar om framgång. Det får inte
bli så att den europeiska integrationen
skärper gränserna mellan Nordens länder
i stället för att bidra till att utplåna
dem.

När regeringen nu går att förbereda
associationsförhandlingarna, inbjuder
den näringslivet till en ytterligare fördjupad
kontakt, önskemålet om en sådan
breddning av förhandlingsförberedelserna
är naturligt. Det måste därför
ifrågasättas, om inte också en politisk
breddning vore önskvärd inför uppbyggnaden
av den svenska förhandlingspositionen.
Uppfattningen att alla partier
utanför regeringen skall hållas underrättade
via utrikesnämnden och partiledarna
och inte på annat sätt har tidigare
kritiserats från vårt håll. Vi har
den meningen, att det ur allmän svensk
förhandlingssynpunkt borde vara av värde,
om förberedelserna till dessa viktiga
förhandlingar kunde ske i samverkan
över partigränserna. Vi vidhåller givetvis
vår uppfattning, att det svenska
utspelet bort vara ett annat, men regeringen
har nu fattat sitt beslut — för
vilket den givetvis också bär ansvaret.
1 denna situation giiller det då alt nå
bästa möjliga resultat, och detta iir självklart
ett gemensamt intresse för oss alla,
oavsett partitillhörighet. Eu direkt med 2

Första kammarens protokoll 1961. AV 27

verkan i förberedelsearbetet av de demokratiska
partierna utanför regeringen
borde därför vara naturlig. Det är märkligt,
att regeringen tycks vara ovillig
härtill.

Sedan riksdagen åtskildes i våras har
åtskilligt inträffat även på andra områden
som kunde ge anledning till kommentarer.
För att inte väsentligt förlänga
debatten skall jag inskränka mig till några
synpunkter på ett par spörsmål av
utrikespolitisk art.

Att jag därvid främst tänker på vad
Dag Hammarskjölds bortgång betytt torde
vara naturligt. Det är med djupaste
tillfredsställelse vi erfarit, att hans osjälviska
uppoffrande arbete för världsfreden
fått den offentliga hedersbevisning
som Nobels fredspris utgör.

Hammarskjölds bortgång har ställt FN
i en svår situation. Redan tidigare arbetade
starka krafter på att förhindra att
FN skulle bli vad vi hoppats: ett verksamt
organ för fred, frihet och framåtskridande
i världen. Dessa krafter har
genom Hammarskjölds bortgång fått friare
svängrum. Det är icke utan att man
med bekymmer ser på FN:s framtid. Om
dess handlingskraft förlamas genom att
sekretariatet får en organisation som
omöjliggör ett obundet, sakligt betingat
handlande, då förvandlas organisationen
till en diskussionsklubb utan verkligt
värde.

FN är ju framför allt ett stöd för de
små staterna — stormakterna klarar sig
alltid. Även ur den synpunkten är det
av betydelse, att vi i Sverige beslutsamt
och enigt med all vår förmåga bidrar till
att FN skall bestå som en reell maktfaktor.
Jag hoppas, att ingenting från
svensk sida skall tillåtas förhindra en
sådan FN-politik.

Hur FN-sekretariatet ordnas blir också
av stor betydelse för Kongoaktionen och
har speciellt intresse för Sverige som pa
olika sätt lämnat sitt stöd till detta företag.
.lag vill i det sammanhanget understryka
att det ur svensk synpunkt skulle
vara betydelsefullt om den svenska för
svarsstaben kunde placera en man vii
den stat) som från FN:s högkvarter
New York leder de kongolesiska FN-ope

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

rationerna. Med de risker som finns för
att läget i Kongo skall ytterligare skärpas
och det ansvar som vi måste ha för den
svenska truppen därnere, hör upprättandet
av en sådan direktförbindelse mellan
den svenska försvarsstaben och New
York-staben snarast komma till stånd.

Att Sverige på Förenta Nationernas begäran
sänt förstärkningar till Kongo i
form av kraftigare och kompletterande
beväpning möter, i den omfattning det
hittills skett, ingen gensaga från min
sida. Så länge vi skall ha trupper därnere
måste det vara ett vitalt intresse
både att de kan verkningsfullt försvara
sig och att de kan inge den respekt, utan
vilken ordningsuppgiften svårligen kan
lösas. Det är beklagligt om bristerna hittills
— som i något fall torde ha skett —
har framkallat bristande aktning förFN:s
trupper.

Sällan torde någon åtgärd ha så starkt
upprört allmänheten som det ensidiga
ryska återupptagandet av atombombproven.
Att detta återupptagande inte skedde
av en slump utan var väl förberett har
världen fått grundliga bevis för. Det är
begripligt om reaktionen i Sverige varit
stark, då vårt land under ogynnsamma
förutsättningar kan utsättas för allvarlig
radiakfara från proven i polarregionen.
Det må vara tillåtet att även i denna kammare
uttala tillfredsställelsen över att
statsministern — låt vara på ett sent
stadium — direkt till den ryske regeringschefen
uttryckt vår oro för vad denne
satt i gång.

De ryska atombomproven kompletterades
i förrgår av den ryske försvarsministern
med ett skräcktal till världen om
den fruktansvärda förödelse som Sovjet
anser sig kunna hota med. Aldrig tidigare
har väl en världen omfattande protestresolution
mot atomhotet bort vara mer
motiverad än nu. Men det svenska försöket
att tillsammans med andra länder
som kan beröras av de ryska bombproven
i FN få en resolution antagen har
råkat i bakvatten. Av tidningsuppgifter
att döma var aktionen taktiskt dåligt förberedd.
Det är beklagligt att utrikesministern,
som själv tycks ha skött kontakterna
från svensk sida, inte kun -

nat grundligare undersöka de praktiska
förutsättningarna för resolutionens genomförande
så att man sluppit den utgång
som följt.

Resultatet hittills vill jag närmast betrakta
som ett beklämmande exempel på
många nationers —■ inte minst de ganska
färska färgade nationernas — oro för att
våga sanningen i dagens värld — inte
ett kritiskt ord åt den ena sidan utan ett
liknande åt den andra! Den s. k. terrorbalansen
är ett skräckvälde som förkväver
ärligheten och binder uppriktigheten.

Att resignera för detta vore orimligt.
Vad vi först och främst kan göra är väl
att trots motgångarna hittills ånyo försöka
övertyga Förenta Nationerna om
nödvändigheten av att det framlagda resolutionsutkastet
antas. Även i övrigt är
det min övertygelse att Sverige tillsammans
med den fria världens folk har en
viktig uppgift att fylla genom att på det
sätt som i varje särskilt fall är möjligt
ge vårt bidrag i kampen mot den fruktan
som vilar över världen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Vårt land står inför mera
betydelsefulla ställningstaganden än vad
som förekommit på mycket länge. Det
gäller framför allt att slå vakt om den
neutralitet och den alliansfria politik som
största delen av svenska folket förklarat
sig för och som vid många tillfällen manifesterats
i den svenska riksdagen. Under
åtskilliga utrikesdebatter har vi fått
den uppfattningen att inga meningsskiljaktigheter
förelegat i fråga om neutralitetspolitiken.
Nu har emellertid denna
fråga i högsta grad aktualiserats genom
diskussionen om det europeiska samarbetet
och i synnerhet om på vilket sätt detta
skall utformas. I den svenska neutralitetspolitiken
ser vi i centerpartiet en
princip för fred och frihet som inte får
rubbas. Vi säger ja till neutraliteten, och
vi säger ja till Fluropa med bibehållen
neutralitet.

Sverige har trots sin deklaration om
neutralitet inte ställt sig utanför det internationella
samarbetet. Sverige är medlem
i Förenta Nationerna och dess spe -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

cialorgan och har utfört ett aktivt arbete
i denna organisation. Vårt land är också
medlem i Europarådet, Nordiska rådet
m. fl. organisationer, avsedda för
samarbete mellan länderna. I detta sammanhang
bör också erinras om medlemskapet
i Efta och den ak liva insatsen från
svensk sida för att få till stånd denna
organisation.

Dagens debatt gäller ingalunda, om
Sverige skall säga ja till Europa eller
inte — vem har egentligen sagt nej till
Europa? Debatten gäller endast under
vilka former ett sådant samarbete skall
komma till stånd. Vi vill från centerns
sida inte offra neutraliteten för att eventuellt
ernå materiella fördelar för vissa
grupper eller intressen inom vårt folk.
Vi menar att en anslutning till EEC måste
ske i associationens form. När herr
Ewerlöf och herr Lundström talade om
ställningstaganden och förvirrad debatt
och sådant, vore det på sin plats att förklara
att centerpartiet inte fört någon
som helst förvirrad debatt eller varit
stöttepelare åt någon som herr Lundström
uttryckte sig, utan givit uttryck åt
ett klart ställningstagande bl. a. genom
ett uttalande den 31 augusti, av vilket
framgår att det inte varit någon tvekan
om var centerpartiet ställt sig i denna
fråga.

För åtskilliga år sedan riktades det
attacker mot vårt lands alliansfria politik.
Både i riksdagen och i vissa tidningar
framfördes åsikter som inte var
förenliga med neutralitet och en alliansfri
utrikespolitik. Det förefaller emellertid
som om enigheten på denna punkt
under årens lopp blivit allt större. Nära
nog hela svenska folket står nu bakom
neutralitetspolitiken. I internationella
kretsar har man respekterat och helt erkänt
Sverige som neutral stat. Detta
framgår t. ex. av verksamheten i Förenta
Nationerna, där Sverige ofta som neutral
stat föreslagits av de olika maktblocken
till ledamotskap i kommittéer ocli dylikt.
Enligt centerns upfattning bör vårt
land behålla sin ställning och sitt anseende
som neutral stat. Jag skall nu inte
tala om de försvarspolitiska och andra
förvecklingar som skulle uppkomma om

Sverige lämnade neutralitetens väg. Det
handelspolitiska samarbete som vi nu
diskuterar måste ske i sådana former att
vår neutralitet förblir orubbad.

En konsekvent neutralitetspolitik kräver
ett effektivt försvar som kan avvärja
eventuella försök att annektera vårt
land eller områden därav i syfte att utnyttja
det i konflikter mellan andra länder.
Vi har försökt att efter måttet av
våra resurser bygga upp ett försvar som
i någon mån skall kunna avvärja eventuella
hot mot vårt land. Det är glädjande
att konstatera att partierna i stort
sett kommit till enighet om hur dett»
försvar skall uformas. Ett effektivt försvar
fordrar emellertid också beredskapsåtgärder
på olika områden. Dett»
gäller framför allt i fråga om försörjningen
med livsmedel. Även om målsättningen
för jordbrukspolitiken har partierna
kunnat enas. Därmed har jag
nämnt tre områden inom svensk politik
där partierna kunnat komma till ett
enigt resultat: neutralitetspolitiken, försvaret
och beredskapsåtgärderna. Nu är
det min varma önskan — och det skulle
säkerligen vara till stor nytta för vårt
land •— att partierna måtte enas om på
vilket sätt Sverige skall deltaga i Europamarknaden.

Vilka är förutsättningarna för att Sverige
med bibehållen neutralitet skall
kunna få till stånd samarbete med inte
endast Efta-länderna utan också med
nuvarande och eventuellt tillkommande
länder inom EEC-organisationen? Det
bör då erinras om försöken att bilda ett
västeuropeiskt frihandelsområde. Vi bör
nogsamt komma ihåg att trots god vilja
i varje fall från svensk sida förhandlingarna
inte ledde till resultat. Någon öppen
och fullständig redovisning om varför
förhandlingarna inte ledde till resultat
lär vi nog inte få, men man kan
förmoda att meningskiljaktigheterna varit
stora, ocli man kan till och med
ifrågasätta om det hos alla parter verkligen
fanns en uppriktig vilja att bild»
ett västeuropeiskt frihandelsområde. Efter
vad jag minns avslutades aldrig förhandlingarna
i Paris formellt, men de
facto upphörde de i slutet av År 195S.

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

Följden av att dessa förhandlingar misslyckades
blev att vi fick ett handelspolitiskt
delat Europa. EEC, som började
sill verksamhet före Efta, är inte bara
en tullunion utan också en ekonomisk
och politisk union. Det efter mycket aktiv
insats från svensk sida bildade frihandelsområdet
Efta syftar till samarbete
på handelns område men är inte en
politisk organisation som EEC.

Jag skall inte relatera vad som hänt
senare med avseende på önskemålen om
samarbete med EEC, Englands och Danmarks
ställningstagande man. Samarbetet
med EEC har emellertid aktualiserats
härigenom och har ju också givit anledning
till dagens debatt. Det har uttalats
befogade farhågor från företrädare för
det svenska näringslivet, om Sverige
skulle komma helt utanför ett europeiskt
samarbete, vari flertalet länder deltoge.
Svensk export skulle givetvis få svårigheter
att hävda sig om den skulle kämpa
mot högre tullmurar och ogynnsammare
villkor än länderna inom sexstatsunionen.
Från centerns sida säger vi därför
ja till Europa men dessförinnan ja till
neutraliteten. Enligt vår uppfattning kan
vårt land inte säga ja till Europa och
nej till neutraliteten. Det råder inga delade
meningar om önskvärdheten för
Sveriges del av ett samarbete med sexstaterna
och de länder som ytterligare
kommer att ansluta sig till denna organisation.

Det har sedan länge stått klart att Sverige
med bibehållen neutralitet inte kunde
gå in som medlem i sexstatsunionen.
Utom sina övriga uppgifter är EEC också
en politisk organisation. Centerpartiet
har vid åtskilliga tillfällen uttalat som
sin bestämda uppfattning, att vårt land
inte bör inlåta sig på några politiska
engagemang av denna art i samband med
anslutning till handelsområden. Detta
framgår t. ex. av den partimotion som
centern framlade vid godkännandet av
Efta-konventionen. I denna heter det
bl. a.: »Särskild vikt måste enligt vår
mening läggas vid att frihandelssammanslutningens
konstitution blir fullt förenlig
med fria staters krav på suveränitet
och oberoende. Ur denna synpunkt är

det väsentligt att det högsta beslutande
organet, rådet, genom majoritetsbeslut
kan vidtaga åtgärder för att säkra en
medlemsstats rätt och intressen, medan
det däremot fordras enhällighet i fråga
om beslut som innebär förpliktelser för
medlemsstaterna. Därigenom uttrycktes
varje enskild medlemsstats ansvar, och
vidare garanteras en fri samverkan medlemsstaterna
emellan inom den större
enhet som frihandelssammanslutningen
utgör.»

För Sverige, som är en alliansfri stat,
har givetvis dessa spörsmål en särskild
betydelse, vilket också framhölls i motionen
: »Ur svensk synpunkt måste dessa
grundläggande drag i konventionen
hälsas med tillfredsställelse. En medveten
strävan att stå utanför politiska
blockbildningar är en grundval för
svensk utrikespolitik. En sådan grundsyn
måste självfallet återspegla sig på
angränsande områden, såsom försvarspolitik,
handelspolitik o. s. v. Det måste
eftersträvas att handelsförbindelserna
inte utvecklas på sådant sätt att vi blir
beroende av en viss ekonomisk politisk
maktkonstellation. Vidare måste uppmärksammas
att vår försvarspolitik förutsätter
en viss grad av beredskap på
det ekonomiska området.»

I motionen underströks även att alliansfrihetens
krav måste uppmärksammas
vid de fortsatta strävandena för ett
frihandelsområde omfattande hela Västeuropa:
»Vid fortsatta strävanden till
samordning av sex- och sjustatsblockens
handelspolitik måste därför enligt vår
mening målsättningen vara att söka förverkliga
de ursprungliga planerna på att
till sexstatsmakternas tullunion ansluta
andra OEEC-länder inom en frihandelszon.
Därigenom kan för vårt vidkommande
bättre möjligheter bevaras att inom
landet upprätthålla en tillräckligt differentierad
produktion för tryggande av
en nödvändig självförsörjning. Vårt geografiska
läge och i anslutning därtill vår
traditionella alliansfria utrikespolitik
måste vara de självklara utgångspunkterna
för våra strävanden vid fortsatta
förhandlingar om samarbete mellan de
båda handelsblocken.»

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

Det har vid flera tillfällen från annat
håll understrukits att EEG är en politisk
organisation. Jag skall citera några
uttalanden av högerpartiets nuvarande
ledare herr Heckscher. I ett riksdagsanförande
den 12 december 1958 yttrade
herr Heckscher bl. a.: »Samtidigt som
man alltså är förvånad över att regeringen
är så litet intresserad av att få en sakdebatt
i den här frågan, kan man nämligen
säga att regeringen ändå kan påräkna
en stor enighet bakom sig i fråga
om den allmänna målsättningen såväl vad
gäller arbete för att åstadkomma en vidgad
europeisk handel som vad gäller
arbete för att komma ifrån diskrimineringsrisken
och vad gäller den ståndpunkten
att en anslutning till Romavtalet
för Sveriges del knappast kan vara något
möjligt alternativ. På dessa punkter tror
jag det råder så stor enighet, att regeringen
lugnt kan säga, att den har riksdagen
bakom sig.»

I ett tal i utrikesdebatten den 11 mars
1959 sade herr Heckscher vidare: »Någon
optimism vare sig i fråga om svenskanslutning
till sexstatsgruppen eller i
fråga om en tullunion med denna har
jag emellertid mycket svårt att känna.
Jag tror att vi här står inför mycket
mäktiga ekonomiska intressen hos sexstatsgruppens
medlemmar, som icke
skulle vara förenliga med en från vår
synpunkt ekonomiskt möjlig överenskommelse.
Det är av politiska skäl som sexmaktsgruppens
medlemmar kunnat sluta
sin överenskommelse. Det är osannolikt
att de skulle släppa in en partner
som inte vore villig att betala det politiska
priset.»

Herr Heckscher betonade vidare:

»Om jag får börja med att säga några
ord om sexstatsgruppen, är det alldeles
klart, såsom här även framhållits av de
båda föregående talarna, Ohlin och Hedlund,
att Sverige inte kan överväga att
söka inträde i denna organisation. Det
är för övrigt mycket tvivelaktigt, om vi
skulle ha blivit insliippta därest vi begärt
ett sådant inträde.»

I ett tal så sent som den 12 april 1961
yttrade herr Heckscher: »Vid en presskonferens
ganska nyligen sade den ame -

rikanske finansministern Dillon följande:
''Om de sex och de sju kunde nå
fram till en överenskommelse som vore
icke blott ett kommersiellt avtal men
också ett politiskt avtal sådant som vi
har i Romfördraget, skulle den västliga
världen stärkas och Förenta staterna
vore redo att betala priset i form avdiskriminering
mot vissa amerikanska
varor.’ Här har vi alltså ett ännu klarare
markerande av att det är de politiska
synpunkterna som är de väsentliga.»

Det var herr Heckschers kommentar
till dessa ord av Dillon, och Dillons tal
markerade att Romfördraget är ett politiskt
avtal.

Jag skulle kunna fortsätta med ytterligare
citat som visar att man på olika
håll fått den uppfattningen att Romavtalet
är så politiskt betonat att vi inte
kan acceptera det. Detta påpekades ytterligare
från herr Heckschers sida när
han sade: »Efta-politiken har genomförts
under enighet mellan de demokratiska
partierna, och vi bär alla ett gemensamt
ansvar för att den politiken
kom till stånd. Vi har varit ense om att
icke begära inträde i sexstatsavtalet.
Man frågar sig vad som därvidlag kan
ha förändrats. För min del vidhåller jag
min uppfattning att såsom sexstatsorganisationen
för närvarande ser ut är det
inte möjligt för oss att begära inträde.»

Jag har velat anföra detta som betydelsefulla
uttalanden för att markera
sexstatsunionens politiska karaktär. ER
par uttalanden av ytterligare en auktoritet
på området må anföras. De är
hämtade från tal av herr Ohlin. Vid Saltsjöbadskonferensen
sade herr Ohlin: »En
anslutning till de sex betyder bl. a. att
Sverige måste uppge sin traditionella utrikespolitiska
linje.» Han fortsatte senare:
»Sexmaktsunionen är som alla vet
inte främst en organisation för friare
handel i Västeuropa utan en politisk
union, byggd på en samordnad ekonomisk
politik. Dess uppgift är att lägga
grunden till en politisk federation, som
kan uppnå politisk stabilitet, trygga
samverkan mellan Tyskland och Västeuropa
i övrigt samt befrämja en ekonomisk
standardhöjning.»

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

j\ng. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

Bonndeklarationen av den 18 juli 1961
Bär redan nämnts många gånger, men
jag kan få läsa upp något ur den i alla
fall. I den understrykes ytterligare dessa
.sex länders önskan till politiskt samarbete.
I denna uttrycker de sex stats- och
regeringscheferna sin fasta föresats att
fullfölja även den politiska målsättningen
och framhåller att »andra europeiska
stater, som är beredda att inom alla områden
påtaga sig samma ansvar och samma
förpliktelser, må ansluta sig till de
europeiska gemenskaperna».

Detta om den politiska betoningen av
sexstatsområdet. För oss är det utan vidare
klart att detta är en politisk organisation,
och det kan inte förenas med
vår neutralitetspolitik att söka anslutning
som medlem däri. Det har uttalats
att Sverige skulle kunna ernå vissa ändringar
i Rom-avtalet för sin del. Detta
är ganska optimistiskt. Det har ju förekommit
försök till förhandlingar. En sådan
mäktig grupp som hela Efta sökte få
iindringar i sexstatsavtalet men har hittills
inte lyckats. England har formellt
sökt inträde i EEC, och det är heller inte
ett land som saknar vare sig politisk eller
ekonomisk betydelse. Hittills har vi
inte hört någonting om att EEC förklarat
sig villig att rucka någonting på sina
statuter därför att England sökt inträde.

Det är alltså ganska optimistiskt att
tänka sig att vårt lilla land skulle ha några
möjligheter att få några undantag från
Romavtalets bestämmelser. Vad skulle
dessa stater egentligen ha för skäl att
visa så stor välvilja mot Sverige? Vi tillhör
inte Atlantpakten, så det kan inte
tänkas att man för den skull skulle ha
några intressen av att låta oss stå utanför
i vissa avseenden.

Vi är naturligtvis mycket angelägna att
få kontakt med Europamarknaden, men
därför får vi inte framställa detta som
endast innebärande fördelar. I den livliga
debatt som förekommit nu förefaller
det som om man mest velat framhålla de
stora fördelarna, men det finns också
både risker och nackdelar om vi skulle
ansluta oss till Romavtalet.

Jag vill bara erinra om den debatt
som fördes när vi antog konventionen

om Efta. Det gjorde vi i enighet, men
läs protokollen så skall ni få se att flertalet
talare anförde tvekan inför de fördelar
och nackdelar Efta skulle medföra.
Det var alltså inte någon större trosvisshet
och säkerhet när vi skulle ansluta oss
till Efta.

Det har nämnts t. cx. att det skulle
kunna medföra en stor arbetslöshet om
vi inte kom med i EEC. Ja, men vi bör
väl tänka på att om vi kommer med i ett
stort västeuropeiskt frihandelsområde i
den ena eller andra formen, bör vi också
räkna med att få en mycket stark konkurrens.
Sverige har inte bara att gå ut
och sälja på en större marknad, denna
marknads länder försöker också sälja till
vårt land. Därmed råkar vi kanske ut
för mycket stora svårigheter. Vi måste
under alla förhållanden räkna med stora
omställningsprocesser där viss arbetslöshet
kan komma att uppträda, men vi
har också vissa andra svårigheter. Om
vi tillhör Romavtalet, kommer vi inte att
få driva en sådan politik som vi under
lång tid fört i vårt land. Den konjunkturpolitik
vi bedrivit kommer inte att
kunna föras i samma former som tidigare.

Jag skall nämna något om vad som
står i Romavtalet. Jag medger att vissa
punkter inte är fullt klart utformade,
men man ser tydligt vart de syftar.

Beträffande kapitalrörelserna står t. ex.
i artikel 67: »I den mån den gemensamma
marknadens funktion så kräver,
skola under övergångstiden medlemsstaterna
sinsemellan dels stegvis avveckla
alla de restriktioner för kapitalrörelserna,
som tillämpas mot kapitalinnehavare
hemmahörande i medlemsstaterna,
dels ock upphäva all diskriminering på
grund av nationalitet eller på grund av
var parterna äro bosatta eller var kapitalet
är placerat.»

I artikel 70 heter det: »Kommissionen
skall föreslå Rådet åtgärder för den stegvisa
samordningen av medlemsländernas
valutapolitik i vad angår kapitalrörelser
mellan medlemsländer och tredje land.»

Beträffande valutapolitiken står i avtalet
saker som kunde vara av visst intresse,
och om den ekonomiska politi -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

ken heter det i artikel 103: »Medlemsstaterna
betrakta konjunkturpolitiken i
respektive stater såsom en fråga av gemensamt
intresse.» Vidare förklaras i artikel
105: »För att underlätta förverkligandet
av de i artikel 104 uppställda
syftemålen skola medlemsstaterna samordna
sin ekonomiska politik.»

Jag har velat anföra detta för att påvisa
att en anslutning inte endast skulle
medföra fördelar. Frågan om vår beredskap
bör väl också beaktas. Vad har
man sagt som angår denna?

I artikel 40 står bl. a. att det skall ske
en obligatorisk samordning av de olika
nationella jordbruksregleringarna, och
det skall bli en gemensam europeisk
jordbruksreglering. I artikel 43 står vidare
om detta: »Rådet kan med kvalificerad
majoritet besluta att, under de
förutsättningar som omnämns i punkt 2,
ersätta de nationella marknadsregleringarna
med de gemensamma organisationsformer,
som omnämnas i artikel
40.»

På denna punkt har en fullständig
utformning inte skett, och man kommer
att diskutera vidare, men vi har i alla
fall fått en klar hänvisning till vart man
egentligen syftar med det hela. I det
sammanhanget kan jag hänvisa till vad
som stått i RLF-tidningens ledare för
den 25 oktober, där man i rätt bestämda
uttalanden ber oss observera att vi
inte bör ta för lätt på vad som kan förekomma
på detta område.

Jag vill även nämna att etableringsrätten
också kan medföra mycket stora
konsekvenser för vårt land och säkerligen
skulle förändra åtskilligt av den
lagstiftning vi hittills ansett oss böra
tillämpa.

Med hänvisning till att det står fullt
klart att Romavtalet också är ett politiskt
avtal torde det sålunda också stå
fullt klart att Sverige inte kan ansluta
sig till detta avtal sådant det nu lyder.
KEC-organisationen synes vara mycket
bestämd i fråga om mål och syften. Inga
ändringar har gjorts i Romavtalet, och
inte heller har minsta antydan förekommit
om att man är villig till några ändringar.
Inte ens till den dock ganska mäk -

tiga Efta-sammanslutningen har man antytt
någon benägenhet till ändringar, och
ej till England. Det är därför nog rätt
utsiktslöst att vårt lilla land vid ett direkt
medlemskap skulle kunna uppnå
undantag eller ändringar i de bestämmelser
som gäller. Därmed torde det
också vara fullt klart att Sverige inte
bör söka medlemskap utan i stället associering
med EEC.

Herr talman! När vi diskuterar dessa
problem, som avser att bygga upp och
skapa bättre relationer mellan olika länder
står vi tyvärr inför det rätt nedslående
faktum att vi i går fick fira Förenta
Nationernas dag i skuggan av väldiga
världshändelser som inte precis inger
optimism. Dag Hammarskjölds död innebar
en svår förlust, inte bara för Sverige
och Förenta Nationerna utan för
hela världen. Han var inte endast en
tjänsteman i Förenta Nationerna. Han
var någonting av en fredsapostel. Vi
må hoppas att hans verk skall kunna
fortsättas, men en svår situation har
uppträtt genom hans frånfälle.

Dag Hammarskjöld betonade ofta en
sak som bör observeras av både svenskar
och andra, nämligen att Förenta
Nationerna var ett organ för speciellt
de mindre länderna. De största stormakterna
skulle kunna tänkas förmå
hävda sig ändå, men de mindre länderna
fick framför allt förlita sig på Förenta
Nationerna. Jag lade märke till att detta
vann väldig anklang bland de nya afrikanska
staterna, som ofta betonade att
de små staterna hade sin stora tillit till
Förenta Nationerna.

Herr Lundström riktade kritik mot
det svenska resolutionsförslaget i Förenta
Nationerna beträffande vädjan till
Ryssland att avstå från att låta 50-megatonsbomben
explodera. Jag har inte tillgång
till detaljerna från handläggningen
av detta ärende, men från min erfarenhet
av arbete i Förenta Nationerna
förstår jag att det inte är så alldeles
enkelt att få igenom en sådan resolution
som Sverige med flera länder fört
fram. Det stöter på svårigheter och väcker
en rad intressen och spekulationer
från många länder. Jag vill därför inte

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

fälla någon dom över vad som hänt.
Man kan väl förstå svårigheterna, även
om jag självfallet önskar att resolutionen
skall antas.

Jag vill också slutligen framhålla att
vi från centerns sida genom direkt telegram
klart markerat vår oro och avsky
i fråga om vad som hänt vid de stora
försök med kärnvapen som förekommit
på senare tid. Vi understryker och är
glada över det telegram statsministern
har skickat. Det är svårt att förstå varför
man skall företa sådana försök. De
skapar en allmän aversion överallt i
världens länder, tror jag. Det är över
huvud taget svårt att förstå meningen
med att utsätta människor som är helt
fredliga och inte har attackerat någon
för de faror det innebär att prova sådana
vapen såsom man nu gjort.

Med detta, herr talman, har jag avslutningsvis
berört några aktuella frågor.
Huvuddelen av mitt anförande har
inneburit att Sverige bör behålla sin
neutralitet. Det gör vi bäst genom att
icke engagera oss i Romavtalet på annat
sätt än genom associering, icke anslutning.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är mångahanda ting
som vi är alldeles överens om, i dag liksom
de flesta gånger förut när vi resonerat
kring utrikespolitiken. Vad de tre
föregående talarna har sagt här om de
allmänna utrikespolitiska frågorna kan
jag ansluta mig till, dock med undantag
för herr Lundströms angrepp mot vår
FN-delegations sätt att hävda sina synpunkter.
Det är för mig obegripligt hur
herr Lundström kunde göra detta angrepp.
Jag har kanske haft tillfälle att
mera ingående än herr Lundström följa
hur dess arbete har lagts upp, och jag
finner det angeläget att säga att kritiken
är i högsta grad obefogad.

Om den fråga som vi nu närmast skall
diskutera rader det trots den intensiva
och ibland hetsiga debatten ett betydande
mått av enighet. Detta tillät jag mig
framhålla i utrikesnämnden den 17 au -

gusti. Det har uppstått en praxis, som
är ganska tvivelaktig, att det får sippra
ut vad som förekommer i utrikesnämnden.
Jag anser för min del att man har
rätt att återge sina egna anföranden i
den mån de icke innehåller direkt polemik
mot andra medlemmar av utrikesnämnden,
men att man i övrigt i enlighet
med den försäkring man avger första
gången man träder in i utrikesnämnden
bör vara varsam med rapportering från
nämnden. Jag trodde ända till denna
sommar att vi alla var överens om detta.

Men vad man själv har sagt i utrikesnämnden
kan man som sagt yttra även
offentligt, och jag skall tillåta mig att
citera ett par saker från det stenografiska
referatet som det kan vara av intresse
att få in i kammarens protokoll,
eftersom jag vid detta sammanträde den
17 augusti tydligen inte lyckades få klargjort
för herrar Ewerlöf och Lundström,
som jag tror båda var närvarande, vad
jag verkligen ville säga.

Jag frågade om det skulle vara omöjligt
att tänka sig att i en deklaration,
som jag efter vad som inträffat ansåg
vara tämligen oundviklig, säga att vi var
överens om att förhandla på neutralitetens
grund samt att en förhandling på
denna grund betydde att vi inte kunde
ansluta oss till Romavtalet i dess nuvarande
utformning. Jag frågade om det
skulle vara omöjligt att ena sig om en
linje som jag föreställde mig skulle ge
ett klart besked om var vi står.

Efter inlägg av herrar Ohlin och
Heckscher, som jag givetvis inte skall
referera, tog jag upp saken på nytt. Jag
frågade än en gång: »Vad är det som
gör att oppositionen inte kan ansluta sig
till en förklaring, att vi med hänsyn
till neutralitetspolitiken icke kan förhandla
på det nuvarande Romavtalets
grund? Vad är det som gör att det skulle
vara omöjligt för er att ansluta er till
en sådan förklaring?»

Råde högerledaren och folkpartiledaren
räckte under hand över kompromissförslag
till mig. Jag yttrade beträffande
högerledarens förslag att det var oacceptabelt.
Beträffande folkpartiledarens förslag
yttrade jag följande: »Jag skall inte

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm. Nr 27 25

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

förlänga diskussionen nu. Jag vill bara
säga att jag skall se på den av herr Ohlin
föreslagna formuleringen. Min avsikt
har ju varit att skapa klarhet om att den
nuvarande utformningen av Romavtalet
icke möjliggör ett svenskt medlemskap.
Jag kan inte i hastigheten överblicka, om
det är samma sak som herr Ohlin uttrycker.
Mina formuleringar är naturligtvis
inte sakrosankta, men det är riskabelt
att utan vidare låsa fast sig vid
en formulering i en ömtålig fråga. Jag
ber därför att få fundera litet på formuleringen.
»

Det kan ju inte råda någon tvekan om
vad som här klart och entydigt har
sagts. Jag är därför överraskad över att
man tycks ha missuppfattat det, och jag
tillåter mig upprepa mina frågor från
utrikesnämnden den 17 augusti: Vad är
det som gör att folkpartiet och högern
icke kan acceptera en linje som de i dagens
debatt ändå tycks vara så nära?

Jag klargjorde vidare två ting i utrikesnämnden
den 17 augusti. Jag sade att
regeringen efter noggrann prövning kommit
till den ståndpunkten, att Romavtalet
och neutraliteten icke är förenliga. Jag
sade också att regeringen dittills varit
rätt försiktig med sina uttalanden men
att denna försiktighet lett till en våldsam
snedvridning av hela den politiska
diskussionen. Vissa av oppositionens stora
tidningar hade krävt en anslutning.
De som inte ville gå in för en anslutning
sades vilja isolera Sverige från Europa.

Regeringen höll sig tyst. Denna regeringens
tystnad betecknade jag i mina
två anföranden i utrikesnämnden den 17
augusti såsom ägnad att snedvrida diskussionen,
eftersom diskussionen bara
fördes av dem som hade en annan mening
än vi. Jag yttrade därför att jag
trodde det skulle bli en serie missuppfattningar,
om ledamöterna gick från
sammanträdet utan att vi klart angivit
att vi anser att Romavtalet och neutraliteten
icke kan förenas.

Varför är det då så förvånande att
denna deklaration kom i mitt Metalltal
den 22 augusti? Redan den 17 augusti
hade jag ju i utrikesnämnden klarlagt
vår inställning. .lag beklagar att det bli -

vit nödvändigt att på detta sätt ur utnkesnämndens
stenogram läsa upp vad
som där faktiskt förevarit för att göra
slut på en underlig mytbildning om att
jag i utrikesnämnden den 17 augusti på
någon punkt skulle ha intagit en annan
inställning än den som jag intog i Metalltalet
den 22 augusti.

Vad som gjorde Metalltalet den 22 augusti
nödvändigt var just att det pågick
en ständig missförståndsbildning om
den svenska regeringens ståndpunkt. Så
länge som det icke sades ifrån offentligt
lika klart som det sagts i utrikesnämnden
den 17 augusti fanns det fog för
den tanken, att regeringen kanske ändå
var på glid bort från neutraliteten.

Herr Ewerlöf, jag tvivlar inte ett ögonblick
på herr Ewerlöf såsom anhängare
av den svenska neutralitetslinjen. Men
det har kommit så många som tolkar
neutralitetens rätta innebörd för oss.
Det är väldigt roligt att det har blivit
så många. Det kan inte annat än glädja
oss att t. ex. tidningen Expressen i nästan
varje nummer talar om vad som är
neutralitet och vad som icke är förenligt
med neutraliteten. Detsamma gäller
Dagens Nyheter, Handelstidningen, Eskilstuna-Kuriren
och alla tidningar som
tagit en klar position vilken icke är anslutning
till neutralitetslinjen. Med andra
ord, jag tror obetingat på herr Ewerlöf
när han förklarar sig vara neutral. Men
det är inte lika lätt för den utländska
opinionen att veta att de stora tidningarna,
som tidigare varit ivriga anhängare
av Atlantpakten, nu plötsligt bytt
åsikt och är lika varma försvarare av
neutraliteten. Det är sannerligen inte
lätt att förstå det, utan det kan uppstå
den missuppfattningen att deras tal om
neutraliteten inte har någon särskild
inebörd och att man bakom det talet
bara döljer sin gamla uppfattning.

Detta är naturligtvis en mycket delikat
situation. Jag försäkrar dock att det
inte var några andra hänsyn än hänsyn
till landets intresse att neutralitetspolitiken
icke skulle bli föremål för missförstånd
som föranledde mig att med regeringens
gillande göra de formuleringar
som jag gjorde i mitt Metalltal den 22

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 19G1 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

augusti, formuleringar som jag är beredd
att ord för ord upprepa även denna
dag. Det skall nämligen inte lyckas
för någon att här försöka få fram en
skillnad mellan Metalltalet av den 22 augusti
och regeringsdeklarationen av i
dag.

Herr Ewerlöf gjorde visserligen ett
försök i den vägen. Han säger att i Metalltalet
gick jag hårt fram på den gamla
lågtullinjen. Men, herr Ewerlöf, det
är nästan precis samma formuleringar i
regeringsdeklarationen i dag. Jag säger
lika klart i dag att vi inte vill avstå
från strävandena — inte minst med
hänsyn till de underutvecklade folken
— att få lägre tullar i Europa. Jag vill
gärna skärpa det ungefär så som jag
gjorde i Metalltalet, där jag sade, att det
ur världens synpunkt vore en olycka
om de bäst ställda länderna i världen
omkring sitt välstånd byggde upp tullmurar
som skulle bli svåra att stiga
över. Jag kan aldrig tänka mig att herr
Ewerlöf vid närmare eftertanke kan ha
någon annan mening än att det är det
lilla frihandelsvänliga Sveriges uppgift
att göra vad det kan för att förhindra
resandet av en sådan tullmur gentemot
de underutvecklade folken och Amerika.
Jag är för min del övertygad om att
man väl ändå måste lyssna något på
dessa krav. Men det skulle göra mig
mycket ledsen om man från början skulle
säga sig att detta är en av de saker
som gör det olämpligt för oss att gå till
förhandlingsbordet.

Vad jag här sagt om tullmurar är precis
detsamma som jag sade i Metalltalet.
Sedan är det naturligtvis klart att
när det gäller tullmurarnas höjd räknar
vi inte det som en politisk fråga av
den valören att vi säger, att en tullmur
på 15 procent är förenlig med neutraliteten,
medan en tullmur på exempelvis
22 procent är oförenlig med neutraliteten.
Därvidlag har vi i stället sagt precis
det som jag framhållit i regeringsdeklarationen
och som jag också sade i
Metalltalet, nämligen att på denna punkt
vill vi förhandla oss fram till en så
hygglig lösning som möjligt. Båda gångerna
har jag dock fastslagit att vi icke

avstår från våra strävanden att försöka
att åstadkomma en så låg tullmur som
möjligt.

Herr Lundström anförde andra exempel.
Han räknade upp en rad olika saker
som jag tog upp i Metalltalet: våra
möjligheter att föra en arbetsmarknadspolitik,
etableringsrätten och alla dessa
andra ting. Ja, men herr Lundström,
det är orimligt att tänka sig att vi som
herr Lundström säger skulle sätta oss
vid förhandlingsbordet och redan från
början avstå från dessa ting.

Herr Lundström hade mycket att säga
om oss som förhandlare, men jag tror
att jag skulle känna mig ännu mera orolig
än herr Lundström gör i dag, om det
vore herr Lundström som förhandlade,
och jag hoppas att herr Lundström också
skulle känna sig orolig.

Det finns en mängd ting som vi anser
att vi liar skött ganska hyggligt. Sedan
motståndet på 1930-talet bröts ned
är vi överens om arbetsmarknadspolitiken
och en rad andra ting som vi har
byggt upp till skydd för människorna
här i landet. Nu erbjöds möjlighet att
komma in i ett större ekonomiskt sammanhang
— det är en oerhört stor fördel
för vår välståndsutveckling att få
den chansen —- men när vi skall bestämma
oss skall vi också, såsom herr
Bengtson sade nyss, erinra oss att det
finns nackdelar, och sedan får vi väga
fördelar och nackdelar mot varandra.
Det har ingenting med vår neutralitetspolitik
att göra, utan det är en fråga
om förhandling rörande ekonomiska angelägenheter,
och vi hoppas att vi klart
och tydligt inför svenska folket skall
kunna redogöra för vad vi kan vinna
och vad vi kan förlora på den ena eller
andra linjen.

Det anföres här att de siffror som Industriförbundet
har kommit med skulle
ha påverkat regeringens ställningstagande.
Jag har redan svarat att regeringens
ställningstagande i dag är precis detsamma
som det var innan dessa siffror
publicerades, och följaktligen har det på
den punkten inte varit fråga om någon
påverkan i viss riktning. Däremot vill
jag inte bestrida att det har sitt stora

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

värde att man bransch för bransch går
igenom situationen, ty en av de frågor
som blir besvärliga vid förhandlingarna
är väl just att det kan finnas tendenser
hos somliga att vilja släppa in oss på
vissa områden och försöka stänga oss ute
på andra. Därvidlag har naturligtvis Industriförbundets
analys och de siffror
detta kommit med sin stora betydelse; vi
kan genom dem få klart för oss vad sådana
partiella historier skulle kunna
komma att innebära. Däremot tror jag
att det är bortkastad arbetskraft när
man sitter och räknar ut vad en isolering
skulle komma att totalt betyda. Ingen
människa har föreslagit isolering. Vi
utgår inte från tanken att Sverige skulle
bli en isolerad ö i Europa, och vi har
inte sett något enda exempel på att andra
vill tvinga fram en sådan utveckling.
Jag tror att man skulle kunna hitta på
någon bättre användning för utredningsapparaturen
än att räkna på denna osannolika
situation, men, som sagt var, det
har ju inte vi egentligen med att göra.
Jag vill emellertid bestämt varna för alla
dessa klumpsiffror som kommer ut, t. ex.
när det slås upp i alla tidningar att en
isolering kostar oss 1 300 miljoner kronor.
Vad betyder en sådan siffra? För
det första blir det väl ingen isolering,
och för det andra är denna siffra framräknad
från ett fullkomligt statiskt betraktelsesätt,
nämligen att ingenting
kommer att förändras under 1960-talet,
utan att det kommer att bli samma varuutbyte
och samma varor. Jag måste säga
att jag är glad över att inte den svenska
industrien ledes efter några sådana statiska
principer annat iin när det gäller
utredningsarbete. Det är en orimlig konstruktion,
det är orimligt att slänga ut
en siffra som måste komma att vilseleda
människorna. Många har kommit till mig
och sagt: Var det inte dyrare? Ja, det
vet vi ingenting om, har jag sagt. 1 300
miljoner kronor iir ju när det gäller neutraliteten
i och för sig en ganska liten
summa; den blir kanske mycket mindre
eller mycket större. Jag har förklarat att
siffran är meningslös och att det inte
finns någon grund för den. Då kan man
ifrågasätta vad det kan vara för idé att

komma med dessa allmänna resonemang,
som vilar på ett verklighetsunderlag
som inte finns, på antagandet att vi
lever i en statisk värld, att det inte blir
en välståndsutveckling ens i EEC som
kommer att kräva mera varor o. s. v. Däremot
är det värdefullt med branschundersökningar
och med analyser som talar
om var de svaga punkterna kan finnas
och var de starka punkterna är. Dessa
faktorer kan medverka till att bygga
upp en god svensk förhandlingsposition.

Nu är jag, herr talman, faktiskt ganska
överraskad över att denna diskussion
om anslutning och associering tagits upp
i dag av oppositionens talesmän. Sedan
Österrike och Schweiz har intagit sina
positioner borde det väl vara alldeles
klart att det var regeringen som bedömde
situationen riktigt. Jag undrar hur det
skulle ha sett ut i dag, vilken förhandlingsbasis
vi haft i dag, om vi hade rusat
i väg med en ansökan om anslutning
och sedan Österrikes och Schweiz’ experter
kommit fram till den positionen
att neutralitet icke går att förena med
Romavtalet. Vi hade under sådana förhållanden
slagit sönder all respekt för
vår neutralitet i yttervärlden, väckt en
mängd förhoppningar i väster och väckt
många misstankar i öst. Vad skulle det
tjänat till och vilken förhandlingsposition
skulle vi ha haft, om Österrike och
Schweiz med hänsyn till neutraliteten
skulle sitta ocli förhandla om associering,
medan Sverige också med hänsyn
till neutraliteten skulle sitta och förhandla
om anslutning? Nej, jag trodde inte
ett ögonblick att herrarna skulle vara
intresserade av att ta upp detta kapitala
misstag i er bedömning till ventilation
efter Österrikes och Schweiz’ ställningstagande.
Det torde vara bättre, säger jag
ännu en gång, att Lange sköter denna
sak enligt sina linjer och sin förhandlingsmetodik
iin enligt de råd vi får
i dag. Tv hur skulle vår förhandlingsposition
ha sett ut med etl fullkomligt ensamt
Sverige, om det hade velat sig illa?
Då skulle det verkligen ha varit befogat
att tala om isolering.

Det är klart att de förestående förhandlingarna
inte kommer att beröra det

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

politiska. På den punkten är vi eniga.
Men det blir ju ekonomiska förhandlingar,
och vid dem får man ge och ta, herr
Lundström. Vi kommer att ha i ögonsikte
allt det vi kan vinna genom en
associering, vi kommer att ivrigt arbeta
för att nedbryta tullbarriärerna, men vi
kommer också att redovisa vad Sverige
förlorar; och sedan blir det ett resonemang
kring de ekonomiska frågorna. Vår
intention är självfallet att försöka åstadkomma
ett sådant resultat att hela det
svenska näringslivet behandlas något så
när enhetligt. Vi vill inte ha en diskriminering
mot någon del av vårt näringsliv,
och det kan hända att vi för denna
viktiga och betydelsefulla saks skull får
vara beredda att avstå från sådant som
vi annars sätter värde på. Detta är innebörden
i att vi är beredda att förhandla
om de ekonomiska tingen.

Herr Lundström var angelägen om att
vi skall försöka sköta underhandlingarna
så att det inte blir för stora tullbarriärer
i Norden. Jag delar helt den meningen
— vi skall försöka åstadkomma så
goda villkor som möjligt för ett fortsatt
ekonomiskt samarbete i Norden. Men,
herr Lundström, glöm då inte Finland!
Är man intresserad av att till Norden
även räkna Finland, då torde det stå
klart att regeringens linje med associering
är den som hjälper finnarna, under
det att er linje skulle ha satt Sverige
i en utomordentligt bekymmersam förhandlingsposition
även gentemot Finland.

Jag upprepar att vi är villiga att ta
kontakter med näringslivet och de politiska
partierna. Vi har gjort det hittills,
och jag har i utrikesnämnden vädjat om
ett större mått av enighet. Den vädjan
mötte inte något vidare intresse den
gången, men om dagens debatt får tolkas
som en tillnyktring på den punkten
finner jag det utomordentligt tillfredsställande.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill omedelbart ställa
frågan: Skall jag verkligen fatta statsmi -

nistern så att man tänker gå ut i dessa
förhandlingar med syftet att nedbryta
tullbarriärer i betydelsen av EEC:s yttre
tullmur? Jag förstår mycket väl om
man från svensk sida alltjämt betraktar
det som ett framtidsmål att via den europeiska
marknaden nå fram till en större
sammanslutning i väster, en Atlantgemenskap,
kanske till sist en gemenskap
över världen, men är det verkligen
möjligt att man utgår från att det
kan vara en realistisk metod i dagens
läge? Det ter sig för mig så häpnadsväckande
att jag inte förstår vad som
menas.

Visst är tullmuren hög, men den innebär
ju i och för sig inte någon kostnadsökning
för Sverige. Man talar om
de underutvecklade länderna, men för
dem är denna tullmur dock inte värre än
att det genomsnittligt lär röra sig om
ungefär 5 procent.

Det är klart att om vi hade valt vägea
att söka medlemskap så hade vi i fortsättningen
fått helt andra möjligheter
att arbeta för ett framtida realiserande
av den svenska linjen, men genom att
vi valt associeringen kommer vi att stå
utan direkt inflytande i fortsättningen.

När det gäller situationen i utrikesnämnden
bestrider jag inte att statsministern
där lät förstå att man på regeringssidan
var mer eller mindre besluten
att gå associeringens väg. Men på
den andra sidan hoppades vi i det längsta
att kunna hålla möjligheten öppen att
eventuellt komma fram till ett mellanalternativ,
där vi ställde oss avvaktande
till vilken väg motparten i förhandlingarna
skulle bedöma som den för oss
lämpligaste, med hänsyn till våra reservationer
för alliansfriheten. Och när
statsministerns kommuniké efter utrikesnämndens
sammanträde icke låste frågan,
utan bara utan angivande av formen
sade att vi var överens om att driva
förhandlingar om anslutning, så fattade
jag detta — jag vet inte hur andra
uppfattade det -— såsom ett medgivande
åt vårt håll att tills vidare låta det
slutliga avgörandet i denna fråga ytterligare
stå öppet.

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först understryka,
för att inte något missförstånd skall
uppstå, att jag icke riktat något angrepp
mot det svenska förslaget till FN-resolution.
Tvärtom har jag anslutit mig till
detsamma. Men jag har tillåtit mig uttrycka
den meningen att det hade varit
lyckligare om det taktiska förarbetet
varit grundligare så att möjligheterna till
framgång för resolutionsförslaget kanske
blivit större än de nu visat sig vara.

Jag anser inte att regeringen här
skall yppa sitt utgångsläge vid förhandlingarna,
och jag har inte sagt att jag
tycker att man redan i förväg bör tala
om att man skall binda sig vid det ena
eller det andra. Men jag fruktar att den
motvillighetens anda inför de fortgående
integrationssträvandena som regeringen
då och då givit uttryck åt redan
har vållat vår förhandlingsposition icke
ringa skada. Jag skall härvid i barmhärtighetens
namn förbigå de talrika
och i något fall kränkande uttalanden
som gjorts från svenskt regeringshåll
om stater och regeringar med vilka vi
snart kommer att förhandla. Allvarligare
är att regeringen genom sitt allmänna
sätt att handlägga frågan har skapat en
sådan ovisshet om Sveriges avsikter att
man på sina håll till och med ifrågasatt
om vi ens kan bli associerade med EEC.
I den situation i vilken vårt land måste
gå till förhandlingar är det också enligt
min mening ett psykologiskt och politiskt
missgrepp att så att säga ställa
sig på så långt avstånd som möjligt från
de ekonomiska intentioner som den europeiska
gemenskapen har, i förhoppning
att sedan genom förhandlingar
kunna mötas på halva vägen. Att fortfarande
t. ex. föra resonemang som nästan
sammanfaller med den gamla frihandelsidén
och endast i begränsad omfattning
godta den integrationsanda som
präglar arbetet inom EEC kan, tycker
jag, endast skapa försämrade utsikter
vid förhandlingar. En mera entydig positiv
hållning till integrationssträvandena
skulle utan tvivel skapa en välvilligare
förhandlingsatmosfär utan onödig
misstänksamhet mot våra avsikter och

ge ett bättre utgångsläge än vad en
motvillig eller tveksam hållning skulle
göra.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! En debatt om vad som
har gjorts i det förflutna är alltid en
trist historia, men man kommer ju inte
ifrån den, när nu några av herrarna har
dragit upp debatten på det sätt som
skett. Jag trodde när jag gick hit att debatten
skulle gå i samma anda som regeringsdeklarationen,
som ju är en invitation
att för framtiden vara med
och bygga upp en svensk förhandlingslinje.
Det är detta som är viktigt och
som verkligen betyder någonting. Att
resonera som en del av herrarna gjort
— vilket tvingat mig till samma sak —
om vad som gjorts och inte gjorts tycker
jag är överraskande. Men eftersom nu
denna jakt efter det förflutna kommit
att ingå i debatten, skulle jag vilja säga
att det är fullkomligt riktigt som herr
Ewerlöf säger att jag gjorde ett nytt
försök på kvällen den 17 augusti att hålla
ihop de olika riktningarna, i medvetande
om att det var förenat med vissa
risker, men jag tänkte att det kunde
vara värt att göra ett försök till. Hur
bemöttes det? Jag skall inte läsa mycket
om vad pressen skrev, men till att börja
med vill jag citera Svenska Dagbladet,
där det heter: »Herr Erlanders uttalande
och framträdande i TV om resultatet
av utrikesnämndens sammanträde
tycktes ge bilden av en landsfaderlig
statsminister, som i en kritisk situation
lyckats ena partierna. . . Den vackra
bilden av allmän enighet under statsministerns
ledning torde emellertid tyvärr
inte fullt ut motsvaras av verkligheten.
Bakom herr Erlanders överslätande och
inte alltför upplysande formuleringar
döljer sig motsättningar, som knappast
kan ha undgått att komma till uttryck
vid den enligt uppgift livliga diskussionen
inom utrikesnämnden.»

Dagens Nyheter spinner på ungefär
samma tråd: »Politisk strid signaleras
om Europamarknaden» och »utrikes -

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

nämnden oenig om Europamarknaden».

Hade det inte, herr Ewerlöf, varit att
direkt vilseleda opinionen om jag hade
gjort ett nytt försök att följa samförståndslinjen?
Jag tror -— om jag skall
göra några syndabekännelser, och det
skall man kanske göra — att det var ett
misstag att jag inte den 31 juli klart och
bestämt sade ifrån vad som var regeringens
ståndpunkt. Debatten hade säkerligen
blivit lika het som den sedan
blev, men den hade i alla fall aldrig
byggt på den missuppfattningen att regeringen
hade varit på glid bort från
neutraliteten.

Som sagt, vi kan hålla på länge med
att rota i det förflutna. Det är ju alltid
intresseväckande för memoarförfattare,
men jag tror att det står klart att jag
har givit besked i vederbörande instanser
om regeringens inställning. Jag försökte
så länge som möjligt att ena de
stridande parterna, men sedan det visat
sig omöjligt att åstadkomma den enigheten
var det väl självklart att det skulle
ha blivit många missuppfattningar
utomlands, om regeringen fortfarande
hade varit tyst.

Metalltalet den 22 augusti avsåg att
klargöra hur det förhöll sig, och jag tror
att det var utomordentligt välgörande
för den fortsatta debatten att det hölls
och att det därefter skedde en tillnyktring
i debatten.

Jag uttryckte mig kanske illa, men det
bär aldrig varit min avsikt att vi skulle
gå in i EEC-förhandlingarna i avsikt att
riva ner alla tullbarriärer. Visar det sig
när stenogrammet blivit utskrivet att
jag sagt det, skall jag gärna beklaga detta.
Vad jag sade var två ting. Jag sade
att vi går in i de här förhandlingarna
och försöker få ned tullarna till så låg
nivå som möjligt, och jag sade att frågan
om det skulle vara 15 procent eller
22 procent yttre tullmur kan inte
vara avgörande för vår tolkning av neutraliteten.
Jag sade vidare att vi har
stöd därvidlag av de underutvecklade
folken och av Amerika. Det förhåller
sig inte så som det har gjorts gällande
att vi skulle behöva gå in i EEC för att
där verka för den saken. Varken de un -

derutvecklade folken eller Amerika tillhör
EEC, men de står säkert på precis
samma tullpolitiska linje när det gäller
Europa som den svenska regeringen gör,
och därför saknar vi verkligen inte
bundsförvanter och möjlighet att ta
upp dessa frågor. När jag emellertid
talade om tullbarriärer som inte får
byggas upp talade jag om Norden. 1
det avseendet beklagade jag livligt om
tullspärrarna skulle förhindra ett ekonomiskt
samarbete i Norden. Jag sade
i det sammanhanget också: Glöm inte
heller Finland!

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Liksom hans excellens
herr statsministern är jag något förvånad
över att vi nu igen diskuterar fullt
medlemskap. Jag konstaterar dock att
det efter två och en halv timmes debatt
har fällts en del — som jag tycker —
glädjande yttranden. Vi har åter fått
starka betyganden om att Sverige skall
föra en alliansfri politik, som senare
också, får vi hoppas, leder till neutralitet
om det skulle bli krigiska förvecklingar.
Det är glädjande att detta ytterligare har
betygats, ty det kan inte sägas för många
gånger.

Vidare är det glädjande att man i dagens
debatt inte på något sätt försökt
bestrida att EEC också är en politisk organisation.
Därmed har man kommit
fram till att vi inte kan söka inträde som
fullvärdig medlem på alla de villkor som
finns i Romavtalet.

Då kommer nästa fas i utvecklingen.
Sverige skulle söka inträde men då försöka
haka fast vid det lilla halmstrå som
består i att EEC skulle vara villigt att
för Sveriges del göra speciella tilläggsbestämmelser.
En EEC-marknad som
omfattar cirka 170 miljoner människor
skulle alltså ta speciella hänsyn till Sverige.
Det vore ganska optimistiskt att tro
det. Om man skall försöka nå fram till
enighet är det inte så stor anledning att
ta upp den frågan i dag.

Jag tog fasta på herr Ewerlöfs ord,
som jag tyckte var riktiga, att man skulle
försöka nå fram till enighet. Det in -

Onsdagen den 25 oktober 1901 fm. Nr 27 31

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

Hans excellens herr statsministern

stämmer jag helt i. Men det är nog så
att den politiska situationen i vårt land
var den, att centerpartiet på ett mycket
tidigt stadium tog ställning till detta och
föreslog associering. Sedan förklarade
regeringen att den var av samma uppfattning
och att det närmast skulle bli
associering. Skall man nå enighet är det
inte riktigt som herr Ewerlöf sade, att
om dessa båda partier tagit annan ståndpunkt
skulle vi fått enighet -—• givetvis
om majoriteten böjt sig för minoriteten.
Men det är kanske något mera naturligt
att fordra att minoriteten överväger sin
ståndpunkt litet närmare och ser efter
om den kan komma fram till enighet och
arbeta för associering i stället för att
ytterligare tala för fullt medlemskap.

Herr EWERLÖF (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte låta det stå
oemotsagt när man undan för undan har
uttryckt sig på det sättet, att det skulle
ha inneburit att glida bort från neutraliteten
för den händelse Sverige sökt medlemskap
på de betingelser vi har gjort
gällande. Det har ännu inte på något
sätt kunnat visas vad som skulle kunna
utgöra ett hinder för att i ett tilläggsprotokoll
till Romavtalet få in precis
samma reservationer till förmån för vår
neutralitet som de bestämmelser man nu
syftar till att få i ett associeringsavtal.
Det måste vi hålla fast vid, annars skulle
man ju stå som en lögnare, när man å
ena sidan önskar att få medlemskap och
å andra sidan säger att man är lika angelägen
som någon om att neutraliteten
skall skyddas. Genom det jag har sagt
bortfaller det resonemang som statsministern
tidigare förde om hur besvärlig
situationen blivit för oss om Schweiz
och Österrike hade agerat på sitt håll
samtidigt som vi begärt medlemskap under
den uttryckliga förutsättningen att
vi hade fått vår neutralitet garderad. Jag
kan inte alls förstå att vi därigenom
hade kommit i ett besvärligare läge med
hänsyn till Schweiz och Österrike med
tanke på deras mycket olikartade situation
i fråga om »neutraliteten».

ERLANDER:

Herr talman! Vad som är förenligt
med vår neutralitetspolitik och vad som
är oförenligt med den är givetvis en bedömningsfråga.
Vi har efter mycket noggrann
prövning kommit till exakt samma
resultat som Schweiz och Österrike
har gjort, nämligen att medlemskap inte
är förenligt med neutraliteten. Mot detta
sätter nu herr Ewerlöf sitt omdöme. Det
är klart att jag tillmäter herr Ewerlöfs
omdöme stort värde, men jag måste säga
att det skulle vara mycket besynnerligt
om Schweiz, Österrikes och Sveriges regeringar
vid noggrann prövning av dessa
förhållanden skulle så grundligt ha
misstagit sig, medan herr Ewrerlöf skulle
sitta inne med de riktiga bedömningarna.

Jag har inte ett ögonblick velat beskylla
herr Ewerlöf för dubbelspel. Jag
tror det är en omdömesfråga, där vi bedömer
läget på ett sätt och herr Ewerlöf
på ett annat. Utvecklingen efter vårt
ställningstagande har bekräftat riktigheten
av vår bedömning.

Jag vill läsa upp en rapport som kom
den 16 oktober. Där återges ett anförande
av herr Hallstein i vilket han först
talar om att EEC-staternas samverkan
gäller utrikespolitik, kulturpolitik, försvarspolitik
såsom nödvändiga delar av
den gemensamma marknaden. En reducering
till bara det ekonomiska kan inte
komma i fråga. Vår ambassadörs rapport
härom är inte hemlig utan kan distribueras
till pressen och andra. Vår ambassadör
sammanfattar att det enligt
herr Hallsteins åsikt inte vore möjligt att
kräva fullt medlemskap och samtidigt
föra neutralitetspolitik.

Det vore väl ändå konstigt om
Schweiz, Österrikes och Sveriges regeringar
med all sin expertis samt herr
Hallstein som sitter som ordförande i
kommissionen samt andra miinniskor
skulle ha fattat situationen fel och bara
den svenska oppositionen skulle ha funnit
sanningen. Vi måste viil iindå i detta
fall förlita oss på nästan hela den samlade
expertisen i Europa.

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det är väl ingen som
väntat sig något annat än att dagens
debatt till det väsentliga skulle domineras
av frågan om den gemensamma
marknaden och vår inställning till den.
Det faller sig naturligt med hänsyn till
regeringens deklaration i denna fråga,
som upplästes i början av detta plenum
och följaktligen utgör ett underlag för
debatten.

Innan jag övergår till att yttra mig i
denna fråga skulle jag emellertid gärna
vilja ansluta mig till ett uttalande som
herr Ewerlöf gjorde i början av sitt
anförande. Han omnämnde den kris
som uppstått inom FN och som resulterat
i att världsorganisationens auktoritet
i stor utsträckning har kommit
att reduceras. Det är fortfarande spänningen
mellan öst och väst som därvid
spelar den största rollen. Dag Hammarskjöld
har alldeles siikert haft en
mycket svår period, innan han råkade
ut för den tragiska händelse som resulterade
i hans bortgång.

Därigenom har situationen ytterligare
försvårats, och det finns väl inte —
såvitt man nu kan bedöma — så synnerligen
stora utsikter till någon mera
avsevärd förbättring i läget för närvarande.
Därmed följer väl också att
i första hand de små länderna inte känner
trygghet beträffande FN:s möjligheter
att bevaka händelserna i världen
och ingripa på ett effektivt sätt för bevarande
av frihet och fred mellan folken.

Det kalla kriget rasar med oförminskad
häftighet, och det förefaller som om
man inte skulle ta någon hänsyn vare
sig till de risker, som kan vara förknippade
med kärnvapenprov i stor skala,
eller eljest till förvecklingar som kan
inträda ute i världen. Jag tror att vi
både med oro och bekymmer kan beklaga
dessa förhållanden. I detta avseende
är jag helt överens med herr Ewerlöf.

Sedan sträcker sig emellertid inte mina
möjligheter att vara överens med honom
längre. När vi kommer över till

frågan om den gemensamma marknaden
kan man ju diskutera hur mycket som
helst om vad som föranlett, att debatten
fått en sådan inriktning som den fått i
vårt land. Är det riktigt som herr Ewerlöf
säger, att det beror på regeringens
deklarerade ståndpunkt om våra möjligheter
att vinna anslutning till den gemensamma
marknaden, eller är det de
borgerliga partiernas dessförinnan deklarerade
mening, att man ovillkorligen
skall ansöka om fullt medlemskap och
att förhandlingarna sedermera skulle få
avgöra, vilken anslutningsform som till
sist skulle erhållas?

Jag tycker att herr Bengtson i sitt anförande
här i dag utomordentligt väl dokumenterat,
hur eniga vi en gång varit
om att vår neutralitet inte var förenlig
med medlemskap i gemensamma marknaden.
Bestämmelserna för denna gemenskap
har inte ändrats, sedan dessa
uttalanden gjordes. Följaktligen är det
de, som gjort dessa uttalanden, som har
ändrat uppfattning och numera kommit
till den slutsatsen, att man borde försöka
få ett fullt medlemskap med reservation
för bevarande av vår neutralitet.
Jag vet inte om det finns något realistiskt
i en sådan bedömning, då ändå
ingen förnekat att den gemensamma
marknaden inte uteslutande är en överenskommelse
avseende samarbete på ekonomiens
och handelns områden. Tvärtom
är målsättningen från början sådan,
att man undan för undan skulle sikta
på ett närmare samarbete mellan de anslutna
länderna även i politiskt avseende.

Redan i samband med skapandet av
kol- och stålunionen gjordes uttalanden
av dem, som stått för initiativet, ett konstaterande
i vilket man beklagade den
försvagning av Europas ställning som
hade inträtt i världen kanske i mycket
stor utsträckning på grund av kriget
men även genom utvecklingen inom näringslivet,
där representanterna för de
stora marknaderna hade så avsevärda
fördelar framför representanterna för en
splittrad marknad som Europa, att de
senare inte kände sig ha möjlighet att
hävda sig utan måste söka åstadkomma

Onsdagen den 25 oktober 19C1 fm. Nr 27 33

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

en gemenskap även mellan Europas stater.
Därvid exemplifierades både USA
och Sovjetunionen som länder, som på
grund av sin storlek hade resurser, som
Europa numera saknade. Det är ingen
som vill förneka och heller ingen som
liar förnekat, att de strävanden som ligger
till grund för denna gemenskap inte
bara gäller det ekonomiska utan även
det politiska samarbetet.

Jag vet inte om man behöver ha någon
särskild sakkännedom i dessa ting
eller någon särskild inblick i vad som
föregick bildandet av sexstatsmarknaden
— alltså den gemensamma marknaden
— och Efta, eller om man behöver
ifrågasätta något annat än att Sverige
hela tiden visat ett mycket starkt
intresse av en medverkan för att åstadkomma
största möjliga marknad. Det
har dokumenterats i förhandlingarna
om ett västeuropeiskt frihandelsområde,
som syftade till att omfatta eller
innesluta samtliga 17 stater i Europa
som ansågs ha en sådan ställning att
de skulle kunna ha intresse av en sådan
marknad. Förhandlingarna resulterade
i att man konstaterade, att de
sex syftade längre och att de sju inte
ansåg sig kunna förhandla vidare om en
anslutning på grund av att de inte kunde
acceptera de regler för samarbetet
eller de syften med samarbetet, som var
grundläggande för de sex.

Det var ingen opinion i Sverige mot
detta konstaterande. Man fann det naturligt.
England ansåg också naturligt att
hålla sig utanför på grund av att England
vid det tillfället inte kunde acceptera
de villkor som var förknippade med
medlemskapet i den gemensamma marknaden.

Så bildades Efta. Handelsminister
Lange deltog mycket aktivt både i frihandelsförhandlingarna
och sedermera i
de förhandlingar som föregick bildandet
av Efta. Vi har ingen anledning att
beklaga oss över utvecklingen när det
gäller vårt näringsliv och vår utrikeshandel
efter det att Efta kom till. Men
för England bär utvecklingen inte varit
lika gynnsam. Man kan där blicka tillbaka
på några mycket ogynnsamma år

:l Första kammarens protokoll 1061. Nr 27

både i fråga om utrikeshandelns utveckling
och i fråga om betalningsbalansen.
Jag förmodar att det är dessa
förhållanden som föranlett engelsmännen
att ändra sin inställning. De tror
inte på möjligheten att inom Efta skapa
ett sådant underlag för framsteg, att
England och samväldet kan hävda sig
på det sätt som de har anledning att
eftersträva. Det är väl den grundläggande
tanken bakom Englands ansökan om
medlemskap i den gemensamma marknaden.

Låt mig redan nu understryka, herr
Ewerlöf, att England inte har behövt
hysa några politiska betänkligheter mot
en anslutning, eftersom England redan
är med i Atlantpakten. Detsamma gäller
Danmark, som i samband med frihandelsförhandlingarna
och de därefter
följande förhandlingarna om bildandet
av Efta deklarerade, att det för Danmarks
del naturligtvis skulle vara mycket
bättre om man kunde vinna enighet
om den större marknaden — Danmark
exporterar ju sina jordbruksprodukter
till båda områdena i mycket stor utsträckning.

Ännu håller Efta formellt samman,
men man måste väl ta på allvar uppbrottsstämningen
hos i varje fall två av
länderna — England och Danmark. Norge
är fortfarande tveksamt, men är inte
heller i samma ställning som vi, eftersom
Norge tillhör Atlantpakten och inte
behöver åberopa politiska betänkligheter
av samma slag som Sverige när det
gäller en anslutning.

England har gjort starka reservationer
i samband med sin anmälan och
understrukit, att anmälan till medlemskap
inte är detsamma som accepterande
av medlemskap. Englands slutliga ställningstagande
beror ju bl. a. på resultatet
av de förhandlingar som kommer
att föras. Även när det gäller det ekonomiska
samarbetet finns det vissa villkor
som kan vara besvärande, i synnerhet
för eu stormakt som England, eftersom
reglerna går ut på att efter hand som
de olika etapperna genomförs skall den
myndighet, som handhar gemenskapen,
få ett stort inflytande på handeln på

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

grund av att handelsavtalen skall slutas
via de gemensamma organen. Även i
andra avseenden kommer länderna att
få släppa efter på en del av den suveränitet,
som de tidigare haft eller nu
har.

Det har gjorts ett uttalande ■— det
har inte publicerats, men har ändå kommit
till min kännedom ■— av ungefär
denna innebörd: »Visst skall man slå
vakt om suveräniteten också i sådana
ting så långt det nu låter sig göra.»
Men ett faktum är, att suveräniteten i
många avseenden numera är mera formell
än reell, eftersom det ju förhåller
sig så, att även om man har stor frihet att
besluta om sitt eget ställningstagande,
så påverkas beslutet i stor utsträckning
av vad som i övrigt sker i världen. Man
kan därför gott säga, att inflytandet
från omvärlden är mycket stort, trots att
man har formell rätt att själv besluta
hur man vill ställa sig.

I detta sammanhang har regeringen
deklarerat, att ett fullt medlemskap med
de konsekvenser detta skulle få för vår
neutralitet och för vår alliansfria ställning
är uteslutet. Samtidigt har det
emellertid sagts, att vi är beredda att
förutsättningslöst diskutera de vilkor
som är förknippade med en anslutning
till det ekonomiska samarbetet, fördomsfritt
och utan att blanda in vår neutrala
ställning, och väga våra förpliktelser
mot de fördelar som otvivelaktigt kan
vinnas genom anslutningen. Det hela
får sedermera bli en fråga som diskuteras
i ett sammanhang. På förhand kan
man ju inte tala om vad det är man kan
släppa efter på och vad man ovillkorligen
måste ha undantag för. Jag tror
följaktligen att man med hänsyn till
vår tidigare redovisade positiva inställning
till ett europeiskt ekonomiskt
samarbete kan utgå ifrån att förhandlingarna
från vår sida kommer att föras
i sådan anda, att man eftersträvar
en associering eller anslutning, som går
så långt det över huvud taget är möjligt
att komma.

Nu vet jag, att bakom oppositionens
inställning egentligen inte ligger någon
tveksamhet i det avseendet. Det finns

ju heller ingen grund i det som har
föregått den situation, som vi i dag är i,
att hysa någon tveksamhet i fråga om
regeringens inställning med den positiva
ståndpunkt den hela tiden har haft
att söka åstadkomma det bästa möjliga.
Det finns därför ingen anledning att nu
över huvud taget ifrågasätta något annat
än att man fortfarande har samma
inställning och är positivt inställd till
en Europagemenskap i allra vidaste utsträckning.

Utan oppositionens ingripande, yttrade
herr Ewerlöf, skulle riksdagen inte
ha fått tillfälle att diskutera den viktiga
fråga, som nu är föremål för behandling,
eftersom regeringen då skulle ha tagit
initiativ som skulle ha bundit frågan på
sådant sätt, att diskussionen inte hade
kunnat föras låt oss säga i så fria former
som nu ändå är förhållandet. Jag
ifrågasätter, om det är ett alldeles riktigt
konstaterande. Frågan har ju inte
forcerats fram. Har någon forcering ägt
rum, har det väl varit föranlett av oppositionens
inställning, att Sverige så
snart som möjligt skulle anmäla sitt intresse
för gemenskapen. Innan man har
kommit dit, har emellertid förhandlingar
fått lov att föras inom Efta, eftersom
det så långt möjligt bör göras försök att
hålla det hela samman. Men det har
också varit nödvändigt att föra ett resonemang
med de två övriga neutrala staterna,
Österrike och Schweiz, innan en
anmälan om associering, som det har
varit fråga om, kunnat insändas. Det
finns väl all anledning att räkna med
att den tidpunkt, som nu är angiven -—
mitten av december — som det tidigaste
datum då en anmälan kan insändas,
inte hade kunnat flyttas fram i tiden
om nu, som oppositionen antar, regeringen
hade fått handla utan sådant ingripande,
som herr Ewerlöf förmenar
har skett och som lett till att vi nu fått
tillfälle att diskutera frågan. Jag tror
att vi oavsett detta skulle ha varit i samma
situation, d. v. s. att det skulle ha
funnits möjlighet att diskutera frågan
vid den remissdebatt, som sedvanligt
brukar äga rum även under höstriksdagen.

Onsdagen den 25 oktober 19G1 fm.

Nr 27

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

Herr Ewerlöf har vidare den uppfattningen,
att frågan skulle ha vunnit på
om statsministerns tal vid Metallkongressen
varit präglat av en mer positiv
inställning till Europamarknaden. Han
ville konstatera, att hela talet varit
fyllt av tveksamhet inför konsekvenserna
av en anslutning, oavsett formen för
anslutningen.

Jag vet inte, om man bör tolka talet
på det sättet — det beror väl helt och
hållet på vilken inställning man har till
frågan. Själv har jag den uppfattningen
att den diskussion, som hittills har förts,
inte varit tillgänglig för menige man. Det
är väl inte tänkbart, att svenska folket
i gemen har tillräcklig kännedom om
Romavtalet och dess konsekvenser jämfört
med vad som gäller enligt Efta-konventionen,
eller vad det i övrigt rör sig
om, att det kan bilda sig en bestämd
uppfattning om huruvida ett medlemskap
i den gemensamma marknaden är
möjligt eller om det är bättre att ansöka
om en associering — att alltså över
huvud taget ha någon uppfattning om
de konsekvenser, som det ena eller andra
kan föra med sig för svenskt näringsliv
och svensk arbetsmarknad.

Är det någonting i statsministerns tal,
som kan tolkas som tveksamhet, är det
väl inriktningen på att göra klart för
ombuden vid Metallkongressen vad innebörden
av en anslutning kan komma att
bli. Har det skadat utgångsläget vid förhandlingarna,
kan det väl inte ha varit
fallit i så stor utsträckning. Jag har däremot
den uppfattningen, att det sätt på
vilket frågan framställts av de borgerliga
partierna och även av näringslivets
representanter själva måste ha skadat
vår position i ofantligt mycket större utsträckning.
Det görs ju nämligen gällande,
att frågan om anslutning är en fråga
om liv och död för Sverige. Bör man
föra sådana resonemang, när man diskuterar
om man skall ta upp förhandlingar
om en anslutning?

Dessutom tror jag att vad som sagts
utgör en nedvärdering av vår ställning i
världen. Man skulle kunna få den uppfattningen,
att vi inte har någonting att
komma med och att en anslutning skulle

vara en nåd att stilla bedja om, eftersom
hela vår existens hänger på ett så svagt
snöre. Jag tror inte alls, att det finns
någon anledning att hysa en så pessimistisk
inställning till vare sig vår ställning
i Europa och världen eller till de förhandlingar
som skall föras. Vi har mycket
att komma med. Vi säljer mycket
ute i världen. Vår export rör sig om väldiga
belopp. Men vi importerar också
lika mycket och ofta mera, eftersom vi
ibland har ett underskott i handelsbalansen.
Vår import från den gemensamma
marknaden är mycket omfattande. Vi
säljer mindre dit. Vårt importöverskott
enbart från Tyskland kan uppskattas till
över en miljard kronor. Även om Tyskland
är stort och ekonomiskt starkt, bör
dess näringsliv vara intresserat av den
svenska marknaden.

Inte behöver man inför de förestående
förhandlingarna eller i den diskussion,
som här fördes, undervärdera vår ställning
på det sätt som skett. Jag har den
bestämda uppfattningen att den, som
gjort de beräkningar som publicerats angående
vad vi skulle förlora om vi kom
att stå utanför, inte har fast mark under
fotterna. Industriförbundets representanter
har här statistiskt försökt att
bevisa att vi skulle förlora från en halv
miljard till över en miljard kronor. Det
är prognoser som präglas av den inställning,
som vederbörande har, och de har
ingenting med verkligheten att göra.

Varför skall man nu göra sådana beräkningar?
Vi är ju allesammans överens
om att vi under alla förhållanden skall
försöka komma till en överenskommelse,
som ger oss en anslutning och en anslutning
på så goda villkor som möjligt.
Med goda villkor menar jag i detta sammanhang
att vi kan delta i samarbetet
så långt det över huvud taget är möjligt.
Det är inte på det sättet som herr
Lundström trodde, att vi var ute efter
att komma i en sådan situation, att vi
kunde plocka russinen ur kakan och
ingenting annat. Vi har alla klart för
oss att medlemskapet medför förpliktelser,
men att det också medför fördelar,
och är det hela vid upplagt, skall det
ena uppväga det andra. Ingen räknar väl

36 Nr 27 Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

därför med att förhandlingarna skall föras
i en sådan anda, att endast under
förutsättning att vi uteslutande får förmåner
skall vi kunna sluta en överenskommelse.
Alla, som har deltagit i förhandlingar
och som varit inställda på
att söka nå resultat, är väl ändå på det
klara med att det alltid finns förplikelser
men att man även får räkna med
förmånerna — eljest finns det ingen anledning
att över huvud taget ifrågasätta
något resultat av de förhandlingar som
skall föras.

Det har också sagts, att det inte blir
möjligt att nå några snabba resultat, eftersom
det är fråga om invecklade förhandlingar.
Förhandlingarna med England
kommer att gå i första rummet och
sedermera förhandlingarna med de länder,
som söker helt medlemskap. Först
därefter är man beredd att på allvar diskutera
associationsvillkoren. Vi har erfarenheter
av de förhandlingar, som
förts angående möjligheterna att skapa
cn nordisk tullunion och en nordisk gemensam
marknad. Såväl herr Ewerlöf
som jag har varit med i dessa förhandlingar,
och vi vet hur trögt och hur svårt
det är att komma fram, framför allt om
man vill nå ett resultat — vilket inte vi
gjorde. Det berodde på att det fanns så
många betänkligheter, först och främst
med hänsyn till att den nordiska marknaden
var en så liten del av den marknad
som de olika länderna hade och att
fördelarna följaktligen inte kunde bli så
stora. Man vågade inte heller satsa på
att den nordiska gemenskapen skulle få
så stor betydelse i de förhandlingar, som
sedermera skulle komma att föras i fråga
om en anslutning till den gemensamma
marknaden och framför allt i fråga om
Efta —- i fråga om frihandelsområdet
var förhandlingarna då redan i gång.

Det är väl ingen här som ifrågasätter
någonting annat än att det nordiska samarbetet
skall bevaras i så stor utsträckning
som möjligt. Huruvida ett fullvärdigt
medlemskap i den gemensamma
marknaden för något eller några av de
nordiska länderna, en associering för
andra nordiska länder och en möjlighet
att något nordiskt land kan komma att

stå utanför, kommer att verka försvårande
för det nordiska samarbetet, vet jag
ingenting om — och kanske ingen annan
heller. Men vi kan väl ändå alla
vara överens om att Sverige i dessa förhandlingar
varit positivt inställt till tanken
att så långt det över huvud taget varit
möjligt handla efter ensartade linjer.
Vi är säkerligen också fortfarande av
den uppfattningen att vi bör uppträda
gemensamt, hävda nordiska intressen så
långt det över huvud taget är möjligt och
också bevara intresset för ett nordiskt
samarbete även på det ekonomiska området,
om det nu skulle bli så att vi väljer
olika former för anslutning till den
gemensamma marknaden och sedermera
kan konstatera att också något land står
utanför.

Det är självklart att man kan ha olika
meningar om vilken väg man bör välja.
Vi som varit med om förhandlingar i ett
flertal år i olika sammanhang har nog
i allmänhet den erfarenheten, att det inte
spelar så stor roll hur utspelet är. Det
har visserligen visat sig vara svårt många
gånger att få någonting utöver vad man
från början krävt, eftersom detta varit
det grundläggande i förhandlingsarbetet,
men det har ändock förekommit att man
till slut kunnat få något mera, eftersom
omständigheterna varit sådana och utvecklingen
varit så snabb att utgångsläget
när en gång förhandlingsunderlaget
— eller utspelet, som man ofta säger —■
fastställdes var ett annat än när förhandlingarna
lider mot sitt slut.

Jag förmodar att det förhåller sig så
här också. Skulle mot förmodan oppositionen
ha rätt i att Romavtalet medger
ett medlemskap utan politisk bindning,
och vore detta den för den gemensamma
marknaden fördelaktigaste lösningen,
skulle det väl vara underligt om de
höll inne med ett sådant bud bara därför
att vi har anmält oss för associering.

Men, herr talman, jag för min del har
svårt att tro att en sådan möjlighet finns,
eftersom målsättningen för den gemensamma
marknaden ändå går betydligt
längre än enbart ett ekonomiskt samarbete.
Man eftersträvar en europeisk
enhet även på det politiska planet. Före -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm. Nr 27 37

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

trädarna för de grundsatser som legat
till bas för överenskommelsen om den
gemensamma marknaden förmenar, att
man endast därigenom kan nå den styrka
i Europa som är nödvändig för att
vi i fortsättningen skall kunna hävda oss
i världen. Det blir inte på samma sätt
som tidigare, då Europa intog en ledande
ställning, men genom gemenskapen
hoppas man i varje fall kunna tillskansa
sig en ställning, som är tillräckligt stark
för att vi skall kunna ha något inflytande
på utvecklingen i världen och utformningen
av den framtida politiken.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag kommer också i
mitt anförande huvudsakligen att ägna
mig åt Europamarknaden och därmed
sammanhängande frågor, men då flera
av de tidigare talarna har varit inne på
andra frågor, bl. a. vätebombsfrågan,
vill jag säga ett par ord i den saken inledningsvis.

Det var en något senkommen demonstration
emot kärnvapen och kärnvapenexperiment
som gjordes i går i
andra kammaren av samtliga borgerliga
partiledare och som fullföljdes här i
dag av de borgerliga partierna. Det
skulle kanske inte behövts dessa demonstrationer
om ni hade kommit ihåg
saken litet tidigare och liksom vi kommunister
i åratal uppträtt emot alla
kärnvapenprov, emot kärnvapens användande
i krig och för internationell
nedrustning och avrustning. Att demonstrationerna
kom nu och riktar sig ensidigt
mot en bomb är inte ägnat att
inge något egentligt förtroende’ till objektiviteten
i framträdandet. De politiska
avsikterna sticker ju alltför tydligt
fram för att det skall gå i folk.

Högern exempelvis har ju, delvis understött
av folkpartiet för all del, förl
eu intensiv kampanj i flera år för att
de svenska stridskrafterna skall utrustas
med atomvapen. Får man nu hoppas
att den kampanjen tar slut i och med
den deklaration som gjordes i går av
högerledaren i andra kammaren och de
tonfall herr Ewerlöf har avgivit i sam -

ma fråga? I så fall, herr talman, må
man beklaga så mycket som helst vad
som skett i nordpolsregionen, men det
har då redan haft en positiv betydelse
för vårt land.

Herr talman, jag skall nu ägna uppmärksamheten
några minuter åt de
marknadspolitiska frågorna. Låt mig
först säga att den feberheta diskussion
som förts under de senaste månaderna
angående Sveriges handelspolitiska orientering
och ställning till den s. k. Europamarknaden
återspeglar kristillståndet
i den kapitalistiska ekonomien,
trots den högkonjunktur som ännu råder
i större delen av världen.

Diskussionen vittnar om att det pågår
en strid på liv och död mellan de stora
internationella monopolen och trusterna,
en strid som inte tar några hänsyn
till olika länders nationella intressen,
utan endast till vad man anser gagna
den ena eller andra kapitalsammanslutningen.
Nationsgränser och aktning för
nationer eller nationella värden är främmande
begrepp för de stora monopolen.

När riksdagen i mars 1960 ratificerade
Sveriges anslutning till sjustatsmarknaden
ansåg de borgerliga partierna
och regeringen det innebära en stor
framgång. Handelsministern fick många
klappar på axeln för sin energi och förhandlingsskicklighet.

Nu befinner sig sjustatsmarknaden i
upplösning. Det bekräftar den ståndpunkt
som kommunisterna intog när
konventionen genomdrevs. Vi hävdade
att Sverige bör föra en alliansfri handelspolitik
och inte engagera sig i några
handelsblock. Vi förordade att Sverige
borde ta ett initiativ med syfte att åstadkomma
raserandet av alla handelsbarriärer
och göra slut på handelspolitisk
diskriminering i stället för att engagera
sig i ett nytt handelsblock med ytterligare
skärpning av handelskriget som
följd. Man måste medge att utvecklingen
har bekräftat riktigheten i denna
ståndpunkt.

Nu har England de facto brutit upp
från Efta, står med hatten i hand, bockar
och tigger hos de västtyska mono -

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

polen om att få komma med i den s. k.
europeiska gemenskapen. Men inträdesbiljetten
är dyr. Den kostar bl. a. avgörande
delar av den nationella suveräniteten.
Och parkettplatserna är redan
upptagna av självmedvetna herrar från
västtyska, franska och italienska monopolsammanslutningar.
De har också
fastställt programmet, och några ändringar
av betydelse i regi och rollbesättning
torde inte ens England kunna
åstadkomma.

Englands steg innebär ett dråpslag
mot Efta om det kan fullföljas. Och det
är väl detta som förorsakat den panikartade
diskussion som vi haft i vårt
land.

Högern ropar på stora affischer i en
kampanj ut parollen: »Säg ja till Europa!»
Ja, det låter väldigt vackert eftersom
vi är ett europeiskt land, men vad
menar man egentligen med Europa? Nuvarande
sexland omfattar 160 miljoner
människor av Europas drygt 550 miljoner.
Man säger alltså ja till knappt en
tredjedel av Europa. Parollen får kanske
tolkas så att högern menar: »Säg
ja till det internationella monopolkapitalet.
» Det passar bättre in i bilden, tv
de tongivande inom det s. k. näringslivet
trycker på för svensk anslutning
och mobiliserar alla sina propagandistiska
och tekniska resurser för att piska
fram en folkstämning för inträde i EEC.
Folkpartiet sluter upp på samma linje.

I högerpropagandan förkunnas sedan
en tid tillbaka att nationell suveränitet
är ett imedeltida begrepp och att Sverige,
om man skall se sanningen i vitögat,
numera bara är »ett landskap i Europa».
Ja, det är egentligen en ganska bra omskrivning
av de grundläggande principerna
i Romfördraget. Går vi in i EEC,
överför vi därmed en råd suveräna befogenheter
till Brysselkommissionen,
och Sveriges riksdag förvandlas till ett
landsting och regeringen till en länsstyrelse,
för att fortsätta högerns bild om
Sverige som ett landskap i Europa. Alla
avgöranden av betydelse kommer att
fattas i Bryssel av en kommission under
Hallsteins ledning, och där har de stora
västliga makterna redan i stadgan till -

försäkrat sig absolut och dominerande
majoritet.

Det är under sådana omständigheter
närmast groteskt att säga att vi kan acceptera
detta avtal och ändå bibehålla
alliansfrihet och neutralitet.

Det är ingen hemlighet, herr talman,
att syftet med den s. k. gemenskapen är
att lägga en mera stabil ekonomisk
grundval för Atlantpakten, vilket klart
utsäges i deklarationen från Bonn den
18 juli, vilket sedermera ytterligare bestyrkes
av statsministerns citat av ett
uttalande av Hallstein den 16 oktober.
Det är inte heller svårt att märka, herr
talman, i allt spel som försiggått, USA:s
styrande hand bakom det hela! Att denna
ekonomiska och politiska förstärkning
av Atlantpakten passar den svenska
högern, som i mer än tio år verkat
för att Sverige skulle ansluta sig till Atlantpakten,
kan ingen bestrida. Men
också ur flera andra synpunkter känner
sig de reaktionära kretsarna lockade
till Romfördraget. De tycker då att
de kommer i gott sällskap. Vilka är det
vi skall förena oss med och bilda gemenskap
med? Ja, det är den katolska
reaktionen i Västtyskland och Italien.
Det är med de Gaulles reaktionära persondiktatur,
som för övrigt håller på att
drunkna i Algerietkrigets blodbad. Vi
skall bilda gemenskap med de gamla
krigsförbrytarna från Hitlertiden, som
nu besätter alla viktiga poster i den
västtyska industrien, i domstolarna, i
den nya armén o. s. v. Men inte nog med
detta! I stallgången skymtar Portugals
blodbestänkte diktator, vars dåd i Angola
upprör en hel värld, och bakom
honom står Spaniens Franco ocli vinkar.

Denna historiska slum vill nu högern
och folkpartiet att vi skall göra gemenskap
med. De är starka låter man förstå.
Vi kan inte ställa oss utanför. Ja,
de är ungefär lika starka som Hitler var
under andra världskrigets sista månader,
när han organiserade den s. k. folkstormen
och mobiliserade 14—15 års
pojkar och utlevade pensionärer vid
fronten för att rädda sitt gaskammarsystem
undan historiens obevekliga dom.

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

Vi vet hur det slutade. Historien upprepar
sig aldrig. Den visar ständigt nya
aspekter. Den nya »europeiska gemenskapen»
är ett led, som det så vackert
heter, i samma politik som gick under
beteckningen »Neuropa» och som fick
sådana ohyggliga konsekvenser över
hela världen.

1 den offentliga debatten har man ännu
inte — så långt jag kunnat följa den
— dragit fram argumentet att det skulle
vara ett »demokratiskt intresse» för Sverige
att ansluta sig, men jag skulle inte
bli ett dyft förvånad om också ett sådant
argument dyker upp. Tills vidare
föredrar man att hävda att det ar en
ekonomisk nödvändighet för Sverige att
begära anslutning.

Så drar man i gång elektronhjärnorna
på Industriförbundet och får fram resultatet
att svenskt nej till EEC innebär
över en miljard i förluster, att en
väldig arbetslöshet hotar, att svenska
företag måste läggas ned och att en väldig
kapitalflykt från Sverige skulle bli
följden. Det enda sanna man kanske kan
befara är väl det sista. En sådan kapitalflykt
har emellertid pågått länge; kapitalet
har intet fosterland, det följer
alltid efter profiterna. Där arbetskraften
är billigast och vinsten störst, där
hopar sig också kapitalet. Men det borde
vara möjligt för den svenska riksdagen
att hindra detta genom lagstiftning,
som vi för övrigt tidigare har föreslagit.

De skräckskildringar som publicerats
från borgerligt håll och industrihåll om
vad som sker ifall vi inte går in i EEC
kan bara vara till glädje för Brysselkommissionen,
men de har — som tidigare
har påpekats — ingenting med
verkligheten att göra. Från nuvarande
EEC köper vi för cirka 6 miljarder om
året, och vi säljer för litet mer än 4.
Om vi också räknar in England och
Danmark, blir resultatet ungefär detsamma
— vi köper för 8,5 miljarder och
säljer för 7 miljarder.

Det är alltså Sverige som har trumf
på hand. Den s. k. europeiska gemenskapen
liar allt intresse av att sälja på
Sverige, etl förhållande som måste till -

mätas stor betydelse i det kommande
handelskriget. Kan någon säga mig varför
västtyskarna plötsligt skulle förlora
behovet av svensk järnmalm, om vi inte
går in i EEC? Masugnarna i Ruhr kräver
sitt dagliga kvantum. Varför skulle
de förlora intresset för svenska trävaror,
pappersmassa och papper? Det är
bekant att vi kan sälja massa till priser
som är 20—30 procent lägre än deras
egna tillverkningskostnader. Och säg
mig varför tyskarna skulle förlora intresse
för att sälja Volkswagen i Sverige
om vi inte går in i EEC. Eller är det
någon som tror att vi skulle bli avstängda
från import av franska och italienska
sydfrukter och viner eller av
sådana bilar som Fiat och Citroen om
vi inte går in i marknaden? Allt sådant
tal är bara skräckskildringar, som inte
har den minsta relevans i verkligheten.

Vi menar att Sverige har en stark
handelspolitisk ställning. Den som vill
sälja till oss måste också köpa från oss.
Det är ett intressant faktum att Sveriges
exportökning under årets sju första månader
var högre till EEC än till Efta —
till EEC ökade den 22,3 procent, medan
ökningen till Efta stannade vid 21,4 procent.
Skräckmålningarna i pressen och
de statistiska beräkningar som har framlagts
av Industriförbundet och från annat
håll bevisar egentligen bara en gammal
sats, nämligen att det finns tre slags
osanningar: lögn, förbannad lögn och
statistik.

Men det väsentligaste är ändå, såsom
tidigare har understrukits i debatten,
den politiska målsättning som inneslutes
i Romfördraget. Den har utlagts vid
många tillfällen, ocli jag skall därför
nöja mig med bara ett par korta citat.

I november 1959 sammanfattade förbundskansler
Adenaucr Romavtalets innebörd
i följande ord: »De sex stater
som inträtt i den europeiska gemenskapen
ser det i första hand som en politisk
angelägenhet, då det enligt vår mening
är den enda möjligheten att skydda
Västeuropa mot östern.» Professor
Hallstein, chefen för Brysselkommissionen,
förklarade samtidigt: »Vi är inte
här för att giira affärer — vi är här för

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

att göra politik.» Den 18 juli i år förklarade
en ministerkonferens med sexstaterna,
att syftet med gemenskapen är att
stärka Atlantpakten.

Här gäller det alltså en sammanslutning
med klart politiskt syfte, ett syfte
av sådant slag att det är helt oförenligt
med svensk alliansfrihet och neutralitet.
Romfördraget lägger sådan makt i
händerna på kommissionen i Bryssel,
där de tre stormakterna Västtyskland,
Frankrike och Italien har absolut majoritet,
att de anslutna länderna kommer
att förlora sin nationella suveränitet.
Om Sverige skulle följa högerns och
folkpartiets rekommendation och gå in
i den s. k. gemenskapen, vad skulle då
inträffa? Jag kan inte skildra allt som
skulle inträffa, utan jag får inskränka
mig till några exempel.

Kommissionen i Bryssel skulle bestämma
den svenska kronans värde och
bestämma vilken konjunkturpolitik som
skulle föras i Sverige. Den skulle avgöra,
vilka företag eller industrigrenar
som ur räntabilitetssynpunkt skulle läggas
ned. Kommissionen befattar sig med
skattepolitikens utformning och avvägning,
och jordbrukspolitikens utformning
med subventioner o. s. v. bestämmes
i Bryssel — jag kan på den punkten instämma
i de varningar som herr Bengtson
från centerpartiet uttalade. Beträffande
socialpolitiken måste direktiv inhämtas
från kommissionen i Bryssel,
som har i uppdrag att åstadkomma en
harmonisering av lagstiftningen. Jag vet
inte vad det är som gör högern och folkpartiet
till så ivriga förespråkare för en
svensk anslutning. Är det möjligen så att
högern och folkpartiet på nytt vill komma
åt ATP på denna väg? Skall lagstiftningen
harmoniseras, kommer professor
Hallstein och hans gelikar i Bryssel att
lägga en rad av de sociala förmåner under
luppen som den svenska arbetarklassen
tillkämpat sig.

Om tyska eller andra länders monopol
skall få rätt att köpa upp svenska naturtillgångar,
jordbruk, gruvor, vattenfall
etc. bestämmes av kommissionen i
Bryssel och inte i Sverige.

Om Sverige vill sluta handelsavtal med

land utanför den s. k. gemenskapen blir
det inte längre vår egen angelägenhet,
utan en angelägenhet för kommissionen
i Bryssel. Avsikten är inte bara att diskriminera
handeln med de socialistiska
länderna utan också handeln med de
s. k. u-länderna i Asien och Afrika och
de latinamerikanska staterna.

En sådan politik vill anhängarna av
svenskt medlemskap i EEC! Behöver
det tilläggas att det är allt annat än
svenska intressen de företräder.

Herr talman! Regeringen är nu inne
på den linjen att Sverige skall uppta
förhandlingar om associering. Vad innebär
det? Ja, det är ett faktum att Romfördraget
inte stadgar någonting bestämt
på den punkten. Det finns inga
klart fixerade formuleringar om vad en
associering innebär mer än att associering
är ett steg på vägen mot fullt medlemskap.

Enligt handelsministern skall Sverige
inta en »flexibel ståndpunkt» vid de
förhandlingar som eventuellt kommer
till stånd. Enligt vad som framgått av en
artikel i regeringens främsta språkrör,
Stockliolms-Tidningen, den 7 oktober
är regeringen inte främmande för att
acceptera hela Romavtalet »med undantar
av de bestämmelser som strider mot
vår neutralitetspolitik».

Vad är det för bestämmelser som inte
strider mot vår neutralitetspolitik? Bara
att gå in i ett handelspolitiskt block, som
associerad eller medlem, är en handling
som står i strid med neutralitetspolitikens
grundläggande principer.

Till allt detta säger man från olika
håll: vi måste ju ha samverkan i Europa.
Det låter vackert. Men det är i alla
fall frågan om med vilka man samverkar
och syftet med samverkan. Repet och
den hängde måste också samverka för
att uppnå ett visst resultat. Men i regel
håller repet.

Vår ståndpunkt är entydig och klar.
Vi vill inte schackra bort Sveriges suveränitet.
Vi vill inte rucka en millimeter
på vår alliansfrihet och vår neutralitet.
Vi vill fri handel åt alla håll — vi är
mot alla former av handelspolitisk diskriminering.
Vi går emot varje inbland -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm. Nr 27 41

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

ning utifrån i vår ekonomiska politik,
skatte- och socialpolitik. Vi kan inte
godkänna att utländska företag eller
enskilda utan tillstånd av svenska myndigheter
skall få rätt att starta företag,
förvärva naturtillgångar, jordbruk etc.,
i landet.

Vi anser att Sverige skall slå vakt om
sin handelspolitiska frihet. Den stora
världen, den stora marknaden, ligger
utanför sex-land. Där öppnas nya väldiga
marknader och avsättningsområden
för svenska kvalitetsprodukter, både i
de s. k. u-länderna och inom den socialistiska
delen av världen.

Den kapitalistiska delen av världen
kommer i alltmer utpräglad grad att
präglas av kriser och handelskrig. När
marknaderna krymper -— och det gör
de inom den delen av världen — blir
slagsmålen allt häftigare. Sverige har
ingen anledning att blanda sig i dem.
Vi är övertygade om att vi kan trygga
god sysselsättning och fördelaktig handel
genom att inrikta vår handel mot
de två tredjedelar av mänskligheten som
går vägar i annan riktning än den kapitalistiska.

Herr GEIJER (s):

Herr talman! Jag vill i ett så kortfattat
anförande som möjligt anföra några synpunkter
på debatten om Europamarknaden,
då hela frågeställningen i hög
grad berör löntagarna både direkt och
indirekt.

Det är ingen tvekan om att man på
löntagarhåll också följer den pågående
debatten med mycket stort intresse.
Även om den stora massan av löntagarna
har svårigheter att följa med och bedöma
alla de olika faserna är man dock i
ett avseende genomgående klar i sin
uppfattning, nämligen att det från
svensk sida icke skall vidtas några sådana
åtgärder eller träffas några sådana
överenskommelser, som kan äventyra
den svenska neutraliteten.

.Tåg tror — för att använda ett uttryck
som landshövdingen i Västerås använde
i ett anförande -— att det är nödvändigt
för vårt land att under fredstid fö -

ra en sådan alliansfri politik, att vi under
krigstid kan vara neutrala. Det är
en uppfattning som delas av den övervägande
delen av det svenska folket.

Från oppositionens sida har det, både
i dag och vid andra tillfällen, sagts
att man vill bibehålla den svenska neutraliteten.
Emellertid blir man litet fundersam
när man hör dessa uttalanden,
då man vet att man på det hållet i övrigt
handlar och talar som om man vore
beredd att uppge den svenska neutralitetspolitiken.
Att hävda att vi skall
kunna ingå som fullvärdig medlem i
EEC med bibehållande av den svenska
neutraliteten måste bygga på mera tro
än vetande.

Om man ser den nu förda debatten
ur löntagarnas synpunkt, skulle jag vilja
framhålla att vi från början har intagit
den ståndpunkten, att Sverige icke
kan och icke bör söka medlemskap i
EEC. Vi är medvetna om att det skulle
innebära en så stor förändring i vår utrikespolitiska
hållning, att det vore fråga
om en helt ny orientering. Men det
är klart att vi samtidigt är fullt medvetna
om den betydelse som det ekonomiska
samarbetet har, och det är om
detta som det svenska folket så långt
som möjligt bör samla sig. En sådan
samling bör ske inte minst inom de politiska
partierna för att vi utåt skall
kunna visa en så enhetlig attityd som
möjligt.

Det råder ingen tvekan om att det
västeuropeiska ekonomiska samarbetet
har en väsentlig betydelse för vår ekonomiska
utveckling och vår framtid.
Vår handel med Västeuropa är så betydande
att vi inte kan bortse från detta.
Utan att göra mig skyldig till upprepning
av vad som tidigare har sagts i
denna debatt vill jag betona att de siffersammanställningar
och de utredningar,
som nu ser dagens ljus och som
berättar om hur mycket vi skulle förlora
på att icke vara medlemmar eller
att icke vara associerade, är en ganska
meningslös matematik, ty ingen vet någonting
om vår situation i det läget.

Ett faktum, som inte kan bortresoneras,
är att vår handel med Västeuropa

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 19G1 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

sedan EEC skapades har varit framgångsrik.
Den har varit framgångsrik
även inom Efta-området, och det är
riktigt att vi efter tillkomsten av EEC
har exporterat betydligt mer till de
sex länderna än vi har gjort någon gång
tidigare. Om vi jämför de sju första månaderna
i år med de sju första månaderna
år 1960, är det ett faktum att vi
har en mer än 20-procentig exportökning,
liksom vi har en mer än 20-procentig
exportökning även till Efta-området.

Jag skulle emellertid även i fråga om
dessa siffror vilja framhålla, att inte heller
de säger hela sanningen, ty ingen vet
hur stor vår ökning av exporten till dessa
sex länder skulle ha varit, om inte
EEC hade funnits. Kanhända skulle den
20-procentiga exportstegring, som vi nu
vet har ägt rum, då ha varit 25, kanske
30 procent.

De siffror, som vi har till förfogande,
visar ändå att Sverige har en betydande
styrka på exportområdet, och om vi
skulle ställas helt utanför, eller som
det brukar uttryckas »bli isolerade»,
skulle förmodligen ändå en viss handel
med EEC-länderna äga rum, framför allt
på sådana varuområden som är tullfria
eller nästan tullfria hos EEC-länderna.
Dit hör ju malmen och massan, för att
nämna dessa två viktiga produkter som
exempel. Men det kan också tänkas att
vår export av halvfabrikat i den situationen
skulle komma att spela en större
roll i vår utrikeshandel än den nu gör,
men på bekostnad av färdigvaror. Hela
vår strävan har varit och måste av naturliga
skäl vara att vi ökar vår andel
då det gäller manufakturerade varor, ty
den kostnadsfördelning i produktionen,
som äger rum, säger oss att vi på lång
sikt kan göra oss starkare gällande i ju
högre grad vi har manufaktureringen
inom våra egna gränser. Det talar enligt
min mening för nödvändigheten av
en uppgörelse med EEC-länderna.

Kanske ännu mera för en uppgörelse
med EEC talar den omständigheten att
vi, om icke en uppgörelse träffas, möter
nya svårigheter i fråga om den export
som nu går till Danmark och Norge. Vi

har till Danmark och Norge en export
på sammanlagt omkring 1,7 miljarder
kronor. Det är klart att om vi i fortsättningen
gentemot dessa länder möter
de högre yttre tullmurar, som EEC-länderna
kommer att upprätthålla, får det
en negativ inverkan på vår handel på
det nordiska planet. Erågan är om vi
kan kompensera oss för ett sådant bortfall.
I viss mån skulle självfallet en kompensation
kunna erhållas på andra marknader,
men det är alltid fråga om en
mycket långvarig process och en mycket
svår process när det gäller att komma
till en större omläggning av den
svenska utrikeshandeln. Jag tror därför
inte man skall ha några illusioner i
fråga om möjligheterna att åstadkomma
en hastig förändring och en kompensation
på de marknader, som vi under
alla förhållanden hoppas kunna öka
vår export till.

Det jag nu sagt innebär att vi på
löntagarsidan anser det vara viktigt att
en uppgörelse med EEC kommer till
stånd, men att den icke får gå vägen
över fullt medlemskap, varigenom vi
skulle påta oss de politiska bindningar
som Romavtalet innefattar. Vi är beredda
att förhandla om de ekonomiska
faktorerna, men vi är icke beredda att
ge något avkall på den neutralitetspolitik
Sverige hittills fört och bör föra även i
fortsättningen.

Denna deklaration överensstämmer i
stort med vad de borgerliga partiernas
representanter sagt här i debatten, men
jag upprepar vad jag framhöll inledningsvis:
samtidigt som oppositionen
säger så, handlar den på ett sätt som antyder
raka motsatsen. Det är dock orimligt
att tänka sig, att vi skulle kunna begära
fullt medlemskap och såsom medlem
slippa undan de politiska bindningar
som åligger övriga medlemmar i
EEC. Jag tror för min del att förvåningen
skulle bli störst inom EEC, därest vi
begärde anslutning med fullt medlemskap
men förutsatte att EEC skulle gå
med på sådana medgivanden.

Därför är, som jag ser det, enda möjligheten
att förhandla om en ekonomisk
associering till det europeiska handels -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm. Nr 27 43

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, in. m.

området och därvid söka nå ett resultat
som så mycket som möjligt tillgodoser
våra intressen. Jag säger »så mycket som
möjligt» — jag tror att den dag då förhandlingarna
om detta ekonomiska avtal
slutförts, skall det visa sig innebära
så många negativa punkter att betydande
kretsar inom den borgerliga oppositionen
men kanske framför allt vissa
delar av vårt näringsliv blir betänksamma
om vi över huvud taget skall vara
anslutna genom ett associeringsavtal,
liksom heller inte genom fullt medlemskap.
Ty ingen skall tro att vi har möjligheter
att vid dessa förhandlingar med
EEC enbart uppnå förmåner som tillgodoser
våra intressen — vi kommer
också att få göra eftergifter. Så snart
det är fråga om förhandlingar blir ju
slutresultatet en kompromiss, och oftast
går båda parterna missnöjda ur förhandlingen.

Jag tror alltså att man inte skall hvsa
några överdrivna förhoppningar om våra
möjligheter att i slutskedet få till
stånd ett avtal som helt tillgodoser våra
önskemål, men vi hoppas ändå att det
slutresultat som nås skall visa sig vara
bättre än att stå helt utanför. I slutomgången
gäller det för oss att väga fördelarna
mot nackdelarna av att stå utanför
handelsområdet eller vara anslutna till
det. För min del hoppas jag och tror
fortfarande, att det skall bli möjligt att
nå en uppgörelse av det innehållet att
fördelarna överväger. Men på många
punkter torde resultatet bli negativt,
och inte minst inom näringslivet självt
kommer väl tveksamhet att yppa sig, om
vi över huvud taget skall vara med.

Man får komma ihåg att när vi talar
om näringslivet rör vi oss med ett begrepp
som det är mycket svårt att definiera.
Det svenska näringslivet är ingenting
entydigt. Småindustrien och
hantverket har sina speciella intressen,
och det vore nog felaktigt att tro att dessa
intressen sammanfaller med storindustriens;
på vissa områden sammanfaller
intressena, men på många punkter
ligger det annorlunda till. I en uppgörelse
av detta slag kan det bli så att

vissa grenar av vårt näringsliv erhåller
villkor som överväger mera till det negativa
än det positiva, men samtidigt
kan fördelarna bli så stora för andra
grenar av näringslivet, att man ändock
finner det riktigt att träffa en uppgörelse
om, som jag kallar det, en ekonomisk
anslutning till EEC.

Jag skall inte längre ta tiden i anspråk.
Jag har med dessa korta anmärkningar
velat anföra synpunkter på hela
denna fråga och även framhålla, att vi
inom löntagarlägret är starkt intresserade
av vad som här händer. Det är
naturligt att vi följer frågans utveckling
med stort intresse. Vi är ytterst bekymrade
över vilken effekt och vilka
verkningar ett avtal kommer att få på
vissa punkter. Här har talats om social
integration, om etableringsrätt o. s. v.,
men jag tror att den mest tveksamma
punkten inte bara för löntagarna utan
kanske för huvudparten av svenska folket
är de fria kapitalrörelserna. Här
gäller ju frågeställningen den ekonomiska
politik vi för och vill föra i fortsättningen,
en politik som det faktiskt nu
råder principiell enighet om i vårt land.
Kan denna ekonomiska politik föras i
framtiden, efter en ekonomisk associering
med fria kapitalrörelser och de
svårigheter som följer därav? Därom
vet vi inte tillräckligt i dag. Jag vill understryka
att det är betydelsefullt i
vårt land att den ekonomiska politik
som har förts — inte minst tänker jag
då på arbetsmarknadspolitiken, sysselsättningspolitiken
— kan föras av oss
även i framtiden såsom medlemmar av
en europeisk ekonomisk enhet. Det
finns saker som talar i motsatt riktning,
men det finns också lyckligtvis saker
som talar för att det skulle vara möjligt.
Ty även om Västeuropa för närvarande
är behärskat av konservativa krafter
och konservativa regeringar, kommer
man ändå inte ifrån att det även i sådana
länder inom Västeuropa pågår en
utveckling i riktning mot de strävanden
som vi har haft här i landet under de
senaste 20—25 åren, alltså till en mera
progressiv ekonomisk politik med syfte

44 Nr 27 Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

att driva utvecklingen hastigare framåt
och med större omtanke om sysselsättningspolitiken.

Jag hoppas alltså att de förhandlingar
som nu kommer att äga rum skall leda
fram till ett acceptabelt resultat. Jag
tror att det är svårare att komma fram
till ett sådant resultat, om man från de
borgerligas sida gör hela denna angelägenhet
till en politisk stridsfråga. Det
finns vissa tecken som tyder på det, men
jag har svårt att förstå att de borgerliga
partierna skulle kunna vinna någonting
på att göra denna fråga till en inrikespolitisk
stridsfråga. En sådan kampanj
kommer bara att sluta på ett sätt, nämligen
att svenska folket starkt kommer att
förklara sig stå på neutralitetens grund.
Jag tror att varje försök att luckra upp
den svenska neutraliteten — vare sig
det sker direkt eller indirekt — med
kraft kommer att tillbakavisas av det
svenska folket, om frågan görs till en
politisk stridsfråga.

Det bästa resultat som kan nås ur
hela denna förhandlingsprocedur vore
om vi kunde ena oss om den associationslinje
som regeringen har tagit ställning
till. Vårt land kan givetvis uppträda
med större styrka om nationen är
enad bakom denna linje än om man
inom EEC-området är medveten om att
det inom Sverige finns vissa krafter som
arbetar i annan riktning, som kanske
politiskt skulle tillfredsställa EEC-länderna
och atlantpaktsländerna mera än
en enbart ekonomisk uppgörelse.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Den hage inom vilken
denna debatt i huvudsak har rört sig
börjar vid detta laget bli i hög grad avbetad
och det finns endast få små klöverstycken
som ännu inte blivit berörda.
Jag skall därför med några korta anmärkningar
egentligen inskränka mig till
att påpeka vissa förhållanden och omständigheter
som kanske inte har blivit
fullt belysta i den hittillsvarande debatten.

Först skulle jag, herr talman, vilja beröra
ett område, som i denna debatt har

förekommit endast i förbigående och
som ligger utanför spörsmålet om den
gemensamma marknaden. Jag skulle
nämligen vilja säga några ord om vårt
engagemang i Kongo.

Det svenska engagemanget i Kongo
har under senaste tiden ökat. Förstärkningar
har tillförts den svenska truppen
både i form av betydande mängder
krigsmateriel och i form av manskap.
Truppen, som från början var avsedd
endast för rent polisiära uppgifter och
utrustad därefter, kan väl nu under därvarande
förhållanden också användas
som stridande trupp och har i viss mån
redan använts som sådan. Detta är delvis
en följd av säkerhetsrådets resolution
från februari och delvis har det
föranletts av utvecklingen i Kongo. Samtidigt
råder stor ovisshet om vem eller
vilka som efter Hammarskjölds bortgång
leder aktionen i Kongo. Säkerhetsrådet
är fortfarande paralyserat. Någon ny generalsekreterare,
även en temporär sådan,
är inte utsedd, och ovisshet råder
i alla händelser om den nye mannen,
om enighet kan nås, verkligen kommer
att kunna funktionera i enlighet med
stadgans bestämmelser.

Situationen i Kongo har väl i så måtto
förbättrats som en centralregering i Leopoldville
bildats och erkänts av stormakterna,
men ännu råder stor osäkerhet
om huruvida dess auktoritet verkligen
sträcker sig till exempelvis Stanleyville
och Kasai; att den ännu inte behärskar
Katanga synes uppenbart. Striderna och
oroligheterna inom detta område tycks
hittills endast ha medfört att gruvproduktionen
i högst avsevärd grad nedgått,
vilket i och för sig redan minskar
provinsens ekonomiska betydelse för
Kongo.

Kongo har blivit en utomordentligt
dyrbar affär för Förenta Nationerna, och
det synes mer än ovisst om aktionen
över huvud taget kan fortsättas både på
det militära och civila planet i brist på
medel. Man har auktoriserat sekretariatet
att fortsätta aktionen i två månader
och att ytterligare låna upp 20 miljoner
dollar, men något beslut om hur denna
summa skall betalas har inte träffats.

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm. Nr 27 45

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

Medlemsstaternas villighet att finansiera
företaget förefaller på de flesta håll att
vara mycket ringa, även där man talar
stora ord om Förenta Nationernas stora
betydelse för Kongos framtid.

Med dessa ord har jag inte velat rikta
någon som helst kritik mot regeringens
hittillsvarande åtgärder. Inte heller skall
jag försöka bedöma vissa kongopotentaters
inbördes politiska eller moraliska
värde, men nog är läget sådant att det
kräver en oavlåtlig uppmärksamhet och
försiktighet från svensk sida. Vi kan lätt
inledas i förvecklingar som vi aldrig avsett
att bli inblandade i, och det är för
mig något ytterst motbjudande att svenska
soldater skall skjuta ner infödingar,
vare sig de är Katangagendarmer eller
de tillhör Balubastammen.

Jag tycker för min del att det vore
önskvärt, om i denna debatt från regeringens
sida kunde sägas något om hur
man för närvarande ser på läget i Kongo.
Det förefaller mig som om svenska folket
i detta hänseende var ganska dåligt
orienterat. Jag vill i det sammanhanget
med tillfredsställelse hälsa den uppgift
som lämnats i tidningspressen, att det
nu — äntligen, skulle jag vilja säga —
görs ett försök att få ordnad en ordentlig
förbindelselinje mellan de militära
myndigheterna i Sverige och högkvarteret
i New York.

Regering och riksdag har varit eniga
om att den svenska utrikespolitikens
grundregel är alliansfrihet i fred, syftande
till neutralitet i krig. Så långt har
inga som helst meningsskiljaktigheter förefunnits
eller förefinns mellan ansvariga
representanter för något av de demokratiska
partierna, men det är väl
ändå ganska klart att det finns vissa nyanser
i uppfattningen inte bara mellan
partierna utan även mellan individer om
det utrymme grundregeln lämnar vid bedömandet
av konkreta spörsmål och
ståndpunktstaganden. Det finns ju exempelvis
en neutral eller rättare sagt neutralistisk
uppfattning, som gör gällande
att en sådan här grundregel innebär att
man över huvud taget inte får hysa —
eller åtminstone inte ge till känna —-någon mening i någon fråga som har

någon beröring med motsättningarna
mellan stormaktsgrupperna. Sitt mest typiska
uttryck tog sig väl denna uppfattning
vid Belgradkonferensen, där man
inför igångsättandet av de ryska kärnvapenproven
inte vågade eller ansåg sig
kunna rikta protester till den makt som
brutit stilleståndet utan nöjde sig med
allmänna uttalanden om faran av kärnvapenprov
över huvud taket, eller när
man från samma håll inte kan ansluta
sig till den protestresolution som
framlagts i FN av Danmark, Norge, Sverige,
Island, Japan och Kanada mot den
helt prestigebetonade sprängningen av
en rysk jättebomb, därför att detta skulle
innebära ett ställningstagande i det
kalla kriget. Längre kan man inte gå i
en rent könlös opportunistisk — jag
skulle vilja säga feg — neutralistisk politik.

Det är också från det hållet endast ett
visst slags kolonialism som väcker indignation,
den kolonialism som för övrigt
i allt väsentligt är helt avskaffad eller
under avveckling. Förtryck från vita
folk gentemot färgade folk är fördömligt,
förtryck från vita folk gentemot vita eller
från färgade gentemot andra färgade
är däremot fullkomligt likgiltigt eller
rent av naturligt för dessa länder. Det
är självklart att dessa synpunkter är i
viss mån historiskt förklarliga, de är en
följd av det förtryck som de flesta av
dessa folk varit utsatta för, men detta
kan inte motivera den moraliska självförhävelse
som utgör ett så förhärskande
inslag i exempelvis en Krishna Menons
förkunnelse. För svensk politik är lyckligtvis
en dylik attityd främmande. Att
man från ledande håll bör iakttaga en
viss återhållsamhet i uttalanden om
världspolitiska tvistefrågor som inte direkt
berör oss må vara riktigt och naturligt,
även om det kanske inte kan förnekas
att återhållsamheten minskar när
avståndet till händelsernas lokalisering
ökar. Men återhållsamheten måste ha sill
givna begränsning och får inte la sig uttryck
i eu strävan att söka ge parterna
rät! varannan gång. Vi kommer aldrig
att kunna undgå att utsättas för kritik
utifrån och särskilt inte österifrån. Vilja

46 Nr 27 Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

till objektivitet, om nu någon sådan kan
finnas, ger ingen garanti. Därpå har väl
den ryska kritiken mot Hammarskjöld
varit ett skolexempel. Vår politik kan
inte heller få influeras av en strävan
att ställa oss in hos de s. k. u-länderna.
Vi inbillar oss ofta att vi omfattas med
en särskild sympati i dessa länder, och
vi slickar med stor tillfredsställelse i oss
en del smickrande artigheter som tillhör
besökande dignitärers vanliga drickspengar.
I själva verket tror jag inte att
vi kan räkna med någon verklig särställning
av betydelse. Ett exempel härpå
har vi kanske upplevat vid valet av
doktor Eklund som atomkommissionens
generaldirektör, vid vilket de sovjetryska
invändningarna understöddes av ett
stort antal afroasiatiska staters representanter.

Vår insats till u-länderna blir alltid av
mycket begränsad betydelse och får inte
motiveras ens till en del av det särskilda
värde som hjälp från Sverige skulle innebära.
I så fall kommer den på lång
sikt att bereda oss idel besvikelser. Inte
heller kan vi ju säga att vi framträder i
någon särställning i förhållande till övriga
europeiska stater, där hjälpen per
capita är mångdubbelt större, än vad
Sverige hittills presterat och avsevärt
större än vad jag tror Sverige kan tänkas
förmå.

De här reflexionerna ligger kanske en
smula utanför dagens huvudämne. Beträffande
huvudfrågan vill jag säga, att
för mig har städse en gemensam marknad,
omfattande hela Västeuropa, utgjort
ett framtidsmål som man med alla krafter
borde sträva efter. Endast genom en
sådan gemensam marknad kan den europeiska
demokratiska världen nå en
full och harmonisk ekonomisk utveckling
med till fullo utnyttjande av teknologiens
alla landvinningar. Endast därigenom
kan man vinna den ekonomiska
styrka, som kan göra konkurrensen —
eller jag skulle vilja säga tävlingen —-med den totalitära utvecklingen på det
ekonomiska området möjlig att verkligen
vinna. Endast därigenom kan vägen beredas
för en frihandel mellan Europa
och de högt industrialiserade makterna

hinsides haven, och en sådan stark ställning
att en verklig hjälp kan lämnas till
u-länderna.

Jag har alltid ansett att sexstatsmakternas
ekonomiska sammanslutning är
ett stort steg framåt. En svensk anslutning
till denna marknad i en eller annan
form har synts mig omöjlig, så länge
inte Storbritannien tog ett liknande steg,
dels därför att Storbritannien utgjort en
av våra främsta marknader, dels därför
att själva sammanslutningen ofrånkomligen
skulle få en i många avseenden annan
karaktär genom Storbritanniens
medlemskap. Efta var därför främst ett
steg mot att nå en gemensam marknad
genom tillskapandet av en gemensam
förhandlingsfront. Nu har ju situationen
helt ändrats. Storbritannien, följt av
Danmark och troligen Norge, har begärt
inträde. Jag beklagar inte ett sådant steg.
Det kommer av allt att döma att påskynda
förverkligandet av en verklig
stormarknad.

Att Sverige skulle stå utanför en sådan
marknad synes mig helt uteslutet,
och det är ingen som yrkar på det. Alla
de utredningar som gjorts och alla de
uppgifter som lämnats, vilket värde man
än tillmäter enskildas sifferuppgifter, är
ju så entydiga och avgörande, att det förefaller
vara en fullständigt hopplös
uppgift att hävda att vi i kall och karsk
isolering skulle kunna gå helt och hållet
vår egen väg. Det har emellertid funnits
röster som till en början hävdat att vi
utan större risker skulle kunna stå utanför.
De har i allt väsentligt tystnat. Detta
innebär också från det hållet ett steg
mot en enhet som vi alla eftersträvar.
Inte heller har jag kunnat förstå att ett
antagande i allt väsentligt av Romavtalets
allmänna ekonomiska villkor i och
för sig skulle kunna anses utgöra en uppoffring
från Sveriges sida, om nämligen
Romavtalet omfattar samtliga Europas
stater. Den största olägenheten är enligt
min uppfattning den höga yttre tullmuren,
men betydelsen av denna minskas
dels på grund av frihandelsområdets
storlek, då det omfattar de flesta industrialiserade
länder utom Förenta staterna
och Kanada och det är att förutse

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm. Nr 27 4 i

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

att tullmuren kommer att sänkas genom
förhandlingar med dessa stater, dels
slutligen därför att många råvaror som
utgör u-ländernas huvudsakliga export
fortfarande kommer att vara tullfria eller
belagda med mycket låga tullar. Och
fri kapitalmarknad mellan marknadens
länder, friare arbetsmarknad, gemensam
politik för bibehållande av full sysselsättning,
gemensamt bekämpande av depressioner,
försök till höjande av socialpolitiken
hos i detta avseende mera efterblivna
stater — kan verkligen ett deltagande
i detta samarbete betecknas såsom
uppoffringar?

Det har funnits olika meningar om formen
för det svenska samarbetet med den
gemensamma marknaden. Jag tänker inte
i dag ta upp denna fråga, ty jag tycker
att det inte tjänar mycket till att i nuvarande
situation gå närmare in på den.
Den svenska regeringen, stödd på sitt
eget parti, på Landsorganisationen och på
centerpartiet, har för hela världen tillkännagivit
att vi kommer att söka association,
och under sådana förhållanden
tjänar det över huvud taget inte mycket
till att diskutera den eventualitet, den
taktiska framgångslinje, som jag för min
del hade ansett vara klokare. När nu
detta beslut om association är förkunnat
för hela världen, tycker jag att det ligger
i allas vårt intresse att allas vår strävan
— även från näringslivets sida och
från den politiska oppositionens — bör
gå ut på att lämna vårt bidrag till att
associationsförhandlingarna skall ge det
för svenskt näringsliv och för Sverige
mest fördelaktiga resultatet.

.Tåg har, herr talman, givetvis med det
största intresse i dag tagit del av den
regeringsförklaring som avgivits. Herr
statsministern har här förklarat att den
är identisk med det tal som han höll inför
metallarbetarkongressen. Det må vara
hans tolkning, men det intryck som denna
förklaring ger i förhållande till det
talet är åtminstone för mig och jag tror
för de flesta ganska väsensskilt. Tonen
är annorlunda. Uttrycken är avvägda på
ett annat sält. Om statsministern menade
ahsolut detsamma i båda fallen så
uttryckte han sig vid mctallarbetarkon -

gressen på ett mycket otydligt sätt. Nu
har det ju i det aktstycke som föredragits
för oss i dag talats många ord om
och kraftigt understrukits, att vi kommer
att gå till denna associationsförhandling
med en positiv inställning. Jag
anser att vi har all anledning att ta fasta
på detta uttalande. Den svenska regeringen
kommer att gå till dessa förhandlingar
med en positiv och flexibel attityd.
Det har sagts, att det inte kommer
att bli någon diskussion om de politiska
undantag som måste göras för att bevara
vår neutralitet, men det är klart att det
kommer att bli diskussion om dem, kanske
inte om syftet men om hur syftet
skall nås och hur det skall formuleras.

Jag tar ett exempel. Det har sagts och
sägs här, att ett av de förbehåll som måste
göras är att vi skall bibehålla våra
möjligheter att själva sluta handelsavtal
med länder utanför den förenade marknaden.
Men de länder som tillhör denna
marknad är associerade i fråga om
näringslivets alla exportprodukter, och
detta innebär en tullunion. Det är väl då
fullständigt självklart, att ett enskilt
land i en tullunion inte kan förhandla
om ett handelsavtal med tredje land avseende
tullkoncessioner. I det avseendet
är handelspolitikens frihet inför enskilda
handelsavtal i viss mån begränsad.
Det finns naturligtvis andra former av
handelsavtal, där vi måste förbehålla oss
frihet. Det är inte säkert att man i Romavtalet
avser att begränsa de enskilda
makternas handlingsfrihet i det avseendet,
för så vitt den inte skadar andra
makters direkta intressen. Men jag är
övertygad om att man på den punkten
kan erhålla full klarhet och att vi kan
få igenom vad som behövs för att bevara
vår neutralitet, som självfallet måste
innefatta en viss frihet på detta område.

Man säger också, att försörjningen under
krigstid med vitala produkter, däribland
inte minst livsmedel, måste säkerställas
i neutralitetens intresse. Jag
hoppas att regeringen själv inte tolkar
detta uttalande alltför vidsträckt. Det är
viil ganska självklart alt ett tredje världskrig
— om man kan tänka sig in i vad

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

det skulle innebära -— inte alls blir någonting
liknande det andra världskriget
med dess långa avspärrning och vad
denna innebar. Ett tredje världskrig
kommer att bli en katastrof, som man
över huvud taget inte kan föreställa sig.
Det är väl mycket svårt att säga, huruvida
vi i händelse av en sådan katastrof
kan under många år uppehålla en försörjning
med vitala produkter. Å andra
sidan kan man naturligtvis i ett dylikt
förbehåll plocka in ungefär vad som
helst, men jag utgår ifrån att detta ingalunda
är regeringens avsikt.

Här har i dag en viss diskussion ägt
rum om följande uttalande i regeringsdeklarationen:
»Detta innebär dock inte
att vi vill uppge vårt önskemål om låga
tullar gentemot omvärlden samt en allmän
frigörelse av världshandeln, inte
minst i förhållande till de underutvecklade
länderna.» Jag kan inte förstå statsministerns
uttalande här på annat sätt
än att han verkligen avsåg, att när man
började dessa förhandlingar skulle man
yrka på att de övriga länderna också
sänkte den allmänna tullnivå som gäller
för de sex. Man skulle alltså sätta detta
som ett förhandlingsmål vid de bilaterala
förhandlingarna med den gemensamma
marknaden. Det förefaller mig vara en
fullständigt orealistisk politik. Det är
meningen att vi skall inträda i en tullunion.
Vi måste väl vid detta inträde respektera
den tullmur som omger tullunionen,
eftersom den är en medelproportional
mellan de anslutna ländernas
tullnivåer. Det kan ju hända att nivån
kommer att förändras genom att flera
stater blir medlemmar, men att vi skulle
kunna uppnå någon speciell tullsänkning
av allmän karaktär för tullunionen
förefaller mig vara en helt orealistisk
tanke. Om man däremot tolkar uttalandet
på det sättet, att vi skall bibehålla
vår strävan att med alla krafter arbeta
för en lägre tullnivå inom tullunionens
område och vid de förhandlingar som
kommer att bli oundvikliga mellan den
europeiska gemenskapen och de högindustrialiserade
länderna hinsides haven,
är jag naturligtvis hundraprocentigt ense
med den regeringsförklaring som avgivits.

Slutligen, herr talman, skulle jag vilja
säga följande. Vi går till en mycket svår
och mycket besvärlig förhandling. Jag
tror att den i svårighetsgrad i viss mån
kan jämföras med de förhandlingar om
krigshandelsavtal som vi förde med de
krigförande under världskriget och med
vilka, för att använda ett nu mycket populärt
ord, jag var ganska nära associerad.
Vid sådana förhandlingar gäller det
i allra högsta grad att från början kunna
skapa ett gott förhandlingsklimat. Det
kan ske på många sätt. Det kan ske genom
att man under hand och genom personliga
förbindelser i de olika länderna
försöker skapa en sådan inställning till
motpartens förhandlare, att man möts
på förtrolig och vänskaplig fot. Det kan
ske genom att man i sin allmänna attityd
ger motparten det intrycket, att man
går till dessa förhandlingar, inte dragen
till slaktbordet, utan därför att man anser
att det allmänna syftet med förhandlingarna
är av godo. Framför allt skapar
man inte ett gott förhandlingsklimat
om man — som kanske skett på vissa
håll i det förgångna — resonerar ungefär
så, att »den här klubben har ju en
bra lokal och en härlig swimmingpool
o. s. v., men det är ju väldigt otrevligt
att behöva associera sig med de där medlemmarna.
Vi vill ju gärna vara med i
denna klubb, ty det ger oss vissa fördelar,
men det är ofantligt otrevligt att behöva
umgås med dess medlemmar.» Detta
är inte rätta sättet att skapa ett gott
förhandlingsklimat. Jag vill understryka,
att det är oerhört viktigt att se till
detta. Jag tror att vi alla — både opposition
och näringsliv, som jag kanske i
viss mån företräder — nu måste förena
våra krafter och göra allt vad vi kan
för att förhandlingsproceduren skall
komma att förflyta på ett sådant sätt att
den ger för Sverige bästa möjliga resultat.

Herr statsministern har talat om att
en tillnyktring skett på den borgerliga
fronten. Jag tror och hoppas, att den
förklaring som i dag avgivits också i viss
mån kan betecknas som en tillnyktring
från det andra hållet och att det därför
skall vara möjligt att åstadkomma en gemensam
plattform för de förhandlingar

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

som — jag upprepar det — är bland de
mest prövande och svåra som Sverige
haft att genomföra efter det andra världskrigets
slut.

Vi skall inte tro, mina damer och herrar,
att vi är så oerhört populära på den
europeiska kontinenten. Det är väl snarast
tvärtom i många avseenden. Vi anses
som ett land som har åstadkommit
mycket i fråga om sin industriella utveckling,
om sin socialpolitik, om ett
gott förhållande mellan arbetsmarknadens
parter o. s. v., men vi anses samtidigt
vara alldeles ovanligt —■ om jag nu
får uttrycka mig på ett något mindre
parlamentariskt sätt — »malliga». Jag
kan inte neka till att jag tror att detta
kommer att ligga oss i viss mån i fatet,
och just därför att vår popularitet är
ganska ringa, tror jag att det inte ligger
någonting felaktigt i att säga, att regeringen
aldrig kommer att kunna genomföra
förhandlingarna på ett för Sverige
tillfredsställande sätt utan hjälp av oppositionen
och näringslivet.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Debatten om marknadsplanerna
har följts med ett osedvanligt
intresse. Jag kan inte erinra mig att vi
haft en liknande offentlig debatt i en
handelspolitisk fråga på många år. Ett
tag såg det ut som om vi skulle ha fått
en upprepning av den debatt vi förde
för femton år sedan om ett mycket bekant
handelsavtal, men efter dagens deklarationer
blir inte stridsinläggen lika
intensiva som de var tidigare under sommaren.

Den pågående debatten har haft en
fördel som iir påtaglig. Det har nu fiån
alla håll betonats hur beroende detta
land är av sin export. Om detta får tas
som uttryck för en ny och förbättrad
insikt om exportens betydelse, är det ett
mycket stort framsteg. Det är inte alltför
många år sedan man kunde få föra
långa resonemang för att övertyga folk
om behovet av åtgärder för att främja
(ten export, som man nu finner vara en
absolut livsbetingelse för oss.

Exporten har också haft en mycket

4 Första kammarens protokoll 1061. Nr 27

gynnsam utveckling under 1950-talet.
Vår utrikeshandel har volymmässigt ökat
med en fjärdedel och värdemässigt har
den väl tredubblats. Folk i allmänhet får
kanske den uppfattningen att vi jämt
och ständigt har besvärligheter med vår
utrikeshandel, därför att vi har ett s. k.
importöverskott. Statistiskt sett har vi
haft importöverskott under alla år med
undantag för år 1951, då vi hade ett litet
statistiskt överskott i utrikeshandeln
men ett reellt överskott, som var mycket
betydande.

Sverige kan väl sägas ha tagit aktiv
del i det arbete, som syftar till att skapa
bättre förhållanden och stadga i utrikeshandeln.
Vi har helhjärtat deltagit i arbetet
inom OEEC, vilket har lett till
mycket goda resultat. Det var ju tragiskt
att man inte kunde fullfölja det arbetet
och omedelbart skapa en enhetlig Europamarknad.
Nu fick vi i stället De sex
och De sju.

Herr Lundström försökte göra gällande
att vi nästan drivits till dessa förhandlingar
utan något egentligt intresse.
Förhållandet är emellertid raka motsatsen
till vad herr Lundström sökte göra
gällande. När det gäller en frigörelse av
vår handel, när det gäller att få valutorna
konvertibla och när det gäller att
sänka tullarna vet jag ingen nation som
mera helhjärtat gått in för detta än vi
gjort. Den beskyllning som herr Lundström
här gjorde är alltså totalt felaktig.
Vi kan nu säga att vårt lands deLagande
i Efta-samarbetet inte på något
sätt varit påfrestande för vårt lands näringsliv
— alldeles tvärtom. Jag ser det
så att vi för en handelspolitik som innebär
att vi har relativt låga tullar och att
vi vill avskaffa restriktionerna. Ett land
som för en sådan allmänt inriktad handelspolitik
får inga särskilt stora svårigheter
med att fullfölja avtal av Efta-konventionens
karaktär. Med andra ord: det
har gått bra.

Det man nu debatterar är egentligen
den rent kommersiella sidan: huruvida
vi skall kunna få förmånen att få del av
de sänkta tullarna och omsider efter eu
övergångsperiod få komma in på den
helt tullfria marknaden. Vi har inte hört

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

så värst många, som sökt argumentera
på den linjen, att vi skulle ha synnerligen
stora besvärligheter med att biträda
det s. k. Romavtalet när det gäller de
rent kommersiella bestämmelserna. Svårigheterna
ligger ju på det rent politiska
planet. Om en sak är vi alla för det mesta
ense: en stormarknad för Europa utan
interna tullar och handelsrestriktioner
borde väl ge möjligheter till snabbare
ekonomiska framsteg. .Tåg tror emellertid
inte att jag kan instämma i herr Bohemans
uttalande, att detta skulle vara en
grundförutsättning för nya framsteg. Erfarenheten
visar ju att man kan uppnå
resultat även under andra former av
samarbete än just denna typ. Jag kan
inte tänka mig att man skulle se svårigheterna
i första hand däri att vi skulle
få omställningsproblem av så betydande
omfattning genom en anslutning till
Romavtalet, utan svårigheterna ligger
som sagt på det politiska planet.

Det är inte min avsikt att här söka
analysera dessa politiska ting och värderingar
och den tolkning av avtalet som
skett här tidigare. Jag vill emellertid ha
sagt att en begränsning av vår hittills
autonoma handelspolitik på ett sätt, som
en anslutning till Europamarknaden
skulle innebära, inte bör vålla några betänkligheter
ur svensk synpunkt, under
förutsättning att man kan få de politiska
bestämmelserna utformade på ett
sådant sätt att vår alliansfrihet bevaras.
Ibland får jag det intrycket — när jag
hör inlägg i denna debatt — att man
resonerar så att om det icke blir något
annat val, får vi väl offra vår alliansfrihet
och vår neutralitet, eftersom
det är nödvändigt att komma in på den
stora marknaden. Jag tror att det är ett
mycket kortsiktigt resonemang. På längre
sikt bör det inte råda någon som
helst tvekan om var vi skall ställa oss
och var vi står. Det går att använda olika
formuleringar. Man talar som om man
nästan vore beredd att acceptera alla
dessa politiska bestämmelser i avtalet
och slutar med en förhoppning om en
anslutning i någon form till stormarknaden.
Ja, det är klart att vi väl alla
önskar en anslutning i någon form, ett

förhandlingsresultat som innebär att vi
här i Sverige kommer med i stormarknaden.
Men det kan finnas fördelar som
köps för dyrt. Herr Boheman hade t. ex.
när det gäller friheten att sluta handelsavtal
en tolkning som var mycket välvillig.
Så långt jag förstår skulle vi avstå
från rätten att själva suveränt besluta,
även bortsett från ändringar i tulltaxorna,
utan detta skall ske på annat
håll. Härtill kommer en hel del andra
väsentliga frågor.

Det är alltså min mening, herr talman,
att framföra den åsikten, att när del gäller
för vårt land kanske livsviktiga ställningstaganden
skall vi bevara vår handelsfrihet
även framöver.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! I det anförande, med
vilket herr Ewerlöf tidigare i dag inledde
debatten i denna livsviktiga angelägenhet,
alltså omedelbart efter det att
statsministern hade läst upp regeringsdeklarationen,
framhöll herr Ewerlöf
enligt min mening med all rätt den förvirring
som har präglat diskussionen i
denna fråga hittills. Jag skulle gärna vilja
anknyta några reflexioner just till
denna av herr Ewerlöf framförda karakteristik
av debatten. Även jag menar,
att en sådan förvirring varit för
handen, men då frågar man sig: Var
finns anledningen till detta förhållande?
Vem bär skulden för det?

Jag är ledsen, herr talman, att jag
måste säga att, som jag nu ser på denna
sak, bär regeringen, statsledningen, i ej
ringa mån ett ansvar för att en sådan
förvirrad debatt har ägt rum. Jag vill
inte påstå att man från regeringens sida
här har agerat medvetet. Här kan ha inträffat
omständigheter, som kanske har
påverkat regeringen i en eller annan
riktning, men det, som vi har att ta fasta
på, är den mindre tillfredsställande
utformningen av debatten. Vad kan den
då bero på? Såvitt jag förstår måste den
bero på att regeringen och den krets,
som står kring statsledningen, ensidigt
har inriktat hela meningsutbytet på vad
jag skulle vilja kalla för neutralitets -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm. Nr 27 51

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

frågan. Jag är den siste, som ett ögonblick
skulle vilja ifrågasätta betydelsen
av den aspekten på problemet — den är
ju ganska avgörande för oss alla — men
effekten av denna en smula ensidiga
uppläggning av debatten har ostridigt
blivit att andra och för många människor
lika väsentliga synpunkter på detta
frågekomplex har blivit mer eller mindre
skjutna i bakgrunden. Vad skulle det
exempelvis kosta oss, om vi bleve ställda
utanför den marknad, som nu är under
uppbyggnad i Europa, i fråga om
vårt näringsliv, vår arbetsmarknad och
sysselsättning, kort sagt, hela vår standard? Det

är ganska karakteristiskt för den
debatt, som i dag har ägt rum, att den
förste från den krets, som står regeringen
nära och, som har berört denna
sida av problemet, faktiskt är Landsorganisationens
ordförande, herr Geijer.
Han framhöll och underströk i ett anförande,
till vilket vi alla lyssnade med
uppmärksamhet, de risker för dessa
ting, som skulle uppstå, om vi ställdes
utanför.

Nu har det ju som sagt inträffat det
som vi alla känner. Saken hade emellertid
kunnat undvikas, debatten skulle
ha kunnat få en helt annan stadga, om
man vid en tillräckligt tidig tidpunkt
från regeringens sida hade försett allmänheten
med ett så fylligt och så allsidigt
material som möjligt, underställt
allmänheten detta för dess uppmärksammande
och prövning. Så har tyvärr
inte skett. I stället har det, som vi alla
vet, fallit på andras lott att sörja för
denna erforderliga upplysning. Det har
fallit på institutioner och sammanslutningar
inom näringslivet att så förfara.
Inom dessa kretsar har utförts omfattande
på tullsatser och utrikeshandelsstatistik
grundade kalkyler och utredningar;
ett ständigt allt rikligare siffermaterial
har ställts till allmänhetens förfogande
och bedömande.

.lag är glad att kunna konstatera, att
statsministern i dag, när han omnämnde
detta, gav sitt erkännande åt detta
utredningsarbete. Han menade, om jag
inte missuppfattade honom, att denna

genomgång bransch för bransch av vad
en isolering skulle innebära, är av värde
vid de kommande förhandlingarna. Men
då måste man fråga sig: Varför har det
inte legat i regeringens intresse att tillhandahålla
allmänheten en sådan information?
Regeringen har ju den stora
utredningsapparaten i sin hand och
hade lätt kunnat få fram ett dylikt material.

Genom att en sådan upplysning inte
i tillräckligt god tid har kunnat ställas
till medborgarnas förfogande, har debatten
i många hänseenden blivit snedvriden.
Jag vill bara erinra om en sak,
som vi alla känner till. Under ett tidigare
skede i debatten gjordes —- inte
bara i den socialdemokratiska pressen
— ofta gällande, att vi, om vi verkligen
komme att ställas utanför, dock icke
behövde se alltför mörkt på framtiden.
Vi känner nog igen detta argument, som
bereddes så stor publicitet ända tills för
ganska kort tid sedan. Man sade, att vi
ju är ett råvaruland med stora naturliga
resurser. Ja, herr talman, visst är vi ett
råvaruland med stora resurser. Ödet
har varit oss gunstigt härvidlag, men
det räcker tyvärr inte för en svensk industri
att bara ha råvaror. Det måste
också finnas en marknad med tillräcklig
storlek, där vi kan konkurrera med
andra producenter på något så när lika
villkor, en marknad som ger utrymme
för vad vi brukar kalla »de långa serierna»
eller, för att använda ett annat
uttryckssätt, det är i den stora produktionen
marginaltonnen, de sista tonnen,
som är de billigaste och därför också
ger den bästa förtjänsten.

I det anförande, som herr Geijer höll,
uppehöll han sig bl. a. vid en synpunkt,
som är betydelsefull i detta sammanhang.
Jag är glad över att kunna konstatera
den uppmärksamhet, som han
för sin del fäste vid den synpunkten.
Han nämnde att vi, om vi skall söka
kompensation på andra håll, kanske får
riskera att sälja råvaror och halvfabrikat
och skulle nödgas vidkännas inskränkningar
i exporten av färdiga fabrikat.
Detta är den s. k. manufakturreringssynpunkten.
Jag medger gärna, atl

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

det är naturligt att en talare från de utsiktspunkter
som herr Geijer bär måste
anlägga en sådan synpunkt, men det är
därför inte mindre värdefullt, att den
kom fram.

I presspolemiken, men även annorstädes,
har på somliga håll gjorts gällande,
att vi skulle ha icke oväsentliga kompensationsmöjligheter
på nya marknader,
därest de gamla i större eller mindre
utsträckning föll bort. Herr Geijer
var ju också inne på den saken. Man
har tänkt på en expanderande handel
Österut och på de i utveckling stadda
länderna.

Detta är onekligen, ärade kammarledamöter,
ett rätt bestickande argument,
kompensation österut, kompensation
hos u-länderna. Naturligtvis ligger det
någonting i detta. Vårt land är ju sedan
gammalt av många skäl hänvisat till
att med sina exportvaror vända sig till
hela världen. Men söker man tränga
problemet närmare in på livet, uppenbarar
sig dock ganska omedelbart svårigheterna.
Vi får ju hålla i minnet att,
om vi till EEG räknar de länder, som
nu hör dit och som vi vet kommer att
ansluta sig, finner vi, att de tillsammans
tar emot 70 procent av vår utrikeshandel.
Då reser sig naturligtvis frågan,
i vilken utsträckning kompensation
kan synas sannolik, exempelvis hos uländerna.

Jag tror, att den frågan kan klaras av
bäst och begripligast om man tar ett
konkret fall, som nyligen offentliggjorts
med namn och verifikationer i pressen.
Det gäller ett stort svenskt företag av
markerad exportkaraktär. Det tillverkar
bl. a. kontorsmaskiner. Afrika svarar för
endast 7,5 procent av företagets export,
trots att företaget i fråga i de flesta av
länderna i den världsdelen beträffande
kalkylmaskiner har en marknadsandel
som överstiger 50 procent. Förra året
fick detta svenska företag — och det
skall vi ju vara glada åt — hela statsordern
på kontorsmaskiner till en av de
nya staterna. Denna order omfattade,
mina damer och herrar, 250 maskiner,
och den sysselsatte bolagets fabriker här
hemma i Sverige 2 timmar. Jag tycker,
att detta konkreta fall är intressant.

Nu säger naturligtvis någon att detta
är ett extremt fall. Kanske det, men å
andra sidan kan man, om man ger sig
tid att undersöka förhållandena för vår
verkstadsindustri, vår pappersindustri,
vår kemiska industri o. s. v., anföra en
oändlighet av exempel på hur små dessa
verksamhetsgrenars möjligheter är
att på dessa nya marknader vinna ersättning
för eventuellt bortfallande
gamla.

Sedan en annan sak, som man inte
heller tycks ha tänkt på, när man fört
denna kompensationsargumentering.
Det är nog inte ur vägen att påpeka, att
vi inte kommer att vara ensamma om
dessa marknader. Vi kommer att möta
starkt ökad konkurrens från de europeiska
industristaterna inom EEC. Denna
ökade konkurrens kommer att gälla
både priser och krediter. Det senare är
inte minst viktigt. Våra begränsade möjligheter
att möta u-ländernas anspråk
på långfristiga krediter uppges — och
det tror jag är riktigt — redan ha varit
hindersamma. Ävenledes får det nog anses
såsom icke otänkbart, att en regional
integration av u-länder, som ju i
Sydamerika redan hunnit ett stycke på
väg, kan bereda särskilt ett isolerat Sverige
oöverstigliga svårigheter, om den
samordnas med den europeiska integrationen.

Naturligtvis önskar vi alla, att u-länderna
så småningom skall få en stabil
ekonomi, bli mera köpkraftiga o. s. v.,
och vi gör också vad i vår begränsade
förmåga står för att hjälpa till härmed.
Kammaren fick ju härförleden på pulpeterna
en proposition om ett nytt organ,
nämnden för internationellt bistånd.
Denna proposition är ju på sitt
sätt ett tecken på denna vår inställning.
Jag hade kanske inte väntat, att herr
Geijer skulle understryka vad jag nu
kommer att säga, men jag är glad för att
han ut ifrån sina utgångspunkter gjorde
det: alla förstår ju att detta arbete på
en utvidgad marknad hos u-länderna är
ett arbete i ovisshetens tecken och på
mycket lång sikt -— det var ju herr Geijers
egna ord — med resultat som vi
inte kan skönja men blott hoppas på.

Så har vi naturligtvis öststaterna. Där

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

53''

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

finns en marknad som kanske kan ytterligare
utvecklas, det vill jag inte bestrida.
Men vi kan å andra sidan inte
bortse ifrån att handeln österut är statsdirigerad.
Erfarenheten visar, att vår
export österut till följd därav är underkastad
ganska starka fluktuationer. Endast
inemot 5 procent av vår utrikeshandel
kommer för närvarande på Östeuropa,
såvitt jag är riktigt underrättad.

Nå, nu har denna verklighetsfrämmande
kompensationsargumentering tynat
av, och det är kanske inte någon
anledning att spilla ytterligare ord på
den, men jag tror den har ställt till en
del förvirring, och det hade aldrig behövt
inträffa om regeringen i tid hade
sörjt för en fyllig upplysning i dessa
ting.

Man har på somliga håll uttryckt farhågor
för att ett mer intimt samarbete
med EEC i viss mån skulle kollidera med
riktlinjerna för vår konjunkturpolitik.
Dessa farhågor måste bottna i ett missförstånd.
Principiellt råder ju exempelvis
inga motsättningar mellan oss och
EEC-länderna i fråga om arbetsmarknadspolitiken.
Inte heller LO:s ordförande
gjorde några erinringar på den punkten,
såvitt jag kunde följa honom. Upprätthållandet
av en hög sysselsättning är
ju också ett av de mål, som Romtraktaten
uppställer. Vad beträffar de enskilda
ländernas penning- och prispolitik kan
man fråga sig, om bindningen vid fullt
medlemskap eller associering blir större
än den som redan existerar.

Herr John Ericsson i Kinna gav i sitt
anförande för ett par minuter sedan sin
helhjärtade anslutning till vårt arbete i
OECD och allt vad dessa organisationer
nu heter. Där försiggår ett betydande
samarbete i fråga om den ekonomiska
politikens utformning bland medlemsstaterna.

Att så är förhållandet framgår också
av ett avsnitt i den regeringsdeklaration
som vi hörde i förmiddags. Regeringen
säger sig diir vara medveten om att de
fördelar, som står att vinna vid en anslutning,
»icke kan vinnas utan att vi
också ikläder oss förpliktelser för egen

del». Detta underströks också av herr
Geijer. Regeringen förklarar vidare att
»vi är beredda att på vårt håll ge full
reciprocitet genom att öppna den svenska
marknaden för gemenskapens export».
»Men», fortsätter regeringen —
och detta tycker jag är en löftesrik passus
— »möjligheterna begränsas ej till
enbart detta. Vi har, som redan sagts,
ett starkt intresse även för allmänt ekonomiskt-politiskt
samarbete. Detta har
redan kommit till uttryck i OEEC och
OECD». Jag kan inte hjälpa att jag i
likhet med herr Boheman för en stund
sedan måste finna, att detta uttalande
präglas av en mera positiv inställning till
dessa viktiga problem än vad som i tidigare
skeden kommit till synes i regeringens
uttalanden.

När vi talar om konjunkturpolitiken,
borde kanske också påpekas, att som en
följd av vårt starka ekonomiska beroende
av utlandet är våra möjligheter att
föra en konjunkturpolitik, som mera väsentligt
avviker från den som förs i de
stora industriländerna, begränsade, något
som stabiliseringsutredningen såsom
kammarens ledamöter kanske erinrar sig
också klart framhållit.

Förmodligen tämligen snart — man
har sagt i mitten av december — inleds
förhandlingarna. Vårt utgångsläge är, såsom
det här har understrukits från alla
håll, både från regeringens och oppositionens
sida, besvärligt. Det skulle enligt
min mening kanske ha varit något
gynnsammare både förhandlingsmetodiskt
och inte minst psykologiskt, om
inte vissa uttalanden i ett tidigare skede
hade gjorts från tongivande håll i dessa
ting. Vi lyssnade alla på herr Boheman,
som ju har en stor erfarenhet på detta
område. Han talade om betydelsen av eu
gynnsam atmosfär, när man går till förhandlingarna.
Herr Bolieman hade en
stor del av ansvaret för viktiga förhandlingar
under andra världskriget. Han vet
därför vad han talar om. Jag tror att
atmosfären skulle ha kunnat vara betydligt
bättre än vad den nu iir. Vi står
emellertid, där vi nu står, och får försöka
göra det bästa möjliga av situationen.

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

Härförleden —• det är kanske många
fler än jag som observerat det — erkände
handelsministern i »Tidsspegeln» mer
oförbehållsamt än vad statsråden i varje
fall vid den tiden brukade göra, att
det skulle bli, som orden föll, »mycket,
mycket svårt» för oss att stå utanför
både medlemskap och ett associeringsavtal.
Handelsministern tilläde, att det
inte bara är villkoren för associering -—-observera detta, ärade damer och herrar,
— som är oklara, utan att vi inte
heller vet vad ett medlemskap i EEC
kommer att innebära, sedan flera länder
utöver de nuvarande sex trätt till.
Det påpekandet från handelsministerns
sida är värdefullt och bör uppmärksammas
av alla partier i riksdagen.

Handelsministern har också tidigare
betecknat regeringens hållning i EECfrågan
såsom flexibel. Kammarens ledamöter
observerade helt säkert, att detta
uttryck även förekommer i dagens regeringsdeklaration.
Det låter höra sig,
och jag är tillfredsställd med att det har
fått komma med.

Jag skulle emellertid i detta sammanhang
gärna vilja understryka angelägenheten
av att vi vid dessa förhandlingar
inte gör anspråk på undantagsbestämmelser
i större utsträckning än vad som
kan anses vara nödvändigt med hänsyn
till vår alliansfria utrikespolitik.

Och så ett par ord i cn angelägenhet
som säkert ligger oss alla här i kammaren
varmt om hjärtat. Ett par tidigare
talare har varit inne på den saken; jag
anser det icke desto mindre icke ogrannlaga
att också jag berör den. En svensk
isolering skulle göra Kölen till en hög
tullgräns mot Norge och Öresund till en
djup vallgrav mot Danmark. Om jag inte
missminner mig har statsminister Erlander
själv vid något tillfälle berört detta
onekligen dystra perspektiv. Vi må verkligen
hoppas att här skall uppenbara sig
kompromissmöjligheter, som hindrar en
dylik ytterligare uppspaltning av Norden.
Jag bekänner helt uppriktigt, att
det för mig varit smärtsamt att gång efter
annan nödgas konstatera hurusom
det nordiska samarbetet har lidit det
ena skeppsbrottet efter det andra. Vi

tål nog inte så vidare mycket ytterligare
i den vägen, om vi över huvud taget
med något uns av berättigande skall
kunna tala om begreppet Norden.

I detta sammanhang skulle jag gärna
vilja fästa uppmärksamheten vid det
gemensamma uttalande som för ett par
dagar sedan gjordes av Industrirådet i
Danmark, Norges industriförbund och
Sveriges industriförbund. »Vi ser i
dag» — heter det i uttalandet —- »med
bekymmer på att de nordiska länderna
kanske intar olikartad ställning i det
vidgade västeuropeiska samarbetet och
fruktar att våra länders traditionella
samhandel, som är av väsentlig betydelse
för produktion och sysselsättning i
våra länder, kan bli utsatt för allvarlig
tillbakagång.»

Till slut vill jag än en gång påpeka,
herr talman, att förhandlingarna, såsom
här har understrukits också från regeringshåll,
förmodligen blir både långa
och svåra. För egen del vågar jag hålla
före, att, om det fortsatta meningsutbytet
här i landet i denna för hela vårt
folk livsavgörande fråga kunde hållas på
ett sakligt plan och ske utan prestigesynpunkter
och utan inrikespolitiska sidoblickar,
så skulle detta underlätta de
resultat till fromma för vårt näringsliv
och därmed för vårt land, som vi säkert
alla dock hoppas på.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT,

(s):

Herr talman! Jag har med stort intresse
lyssnat till de inlägg som gjorts
under dagens debatt, och inte minst
fäste jag mig vid herr Bohemans yttrande.
Jag kom att tänka på engelska parlamentariska
förhållanden och undrade
om jag inte hörde utrikesministern i
skuggkabinettet tala om sina erfarenheter,
när han kallt, skickligt och med en
humor som var uppfriskande bedömde
det europeiska samarbetet. Han utnämde
sig själv, oppositionen och industrien
till popularitetens fanbärare när det
gäller den delegation som skall förhandla
med sexstatsklubben.

Jag tror herr Boheman har rätt i vad

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

lian sade om att svenskarna inte är så
populära som vi kanske inbillar oss
här hemma. Han sade att atmosfären
bör göras gynnsam och att det därför
gäller att föra dessa förhandlingar på
ett sätt som tar hänsyn till det förhållandet.
Den tolkning jag gör av hans
yttrande är att det fordras enighet inför
den uppgiften. Jag delar den uppfattning
han förde fram i sitt inlägg; jag
tror det är nödvändigt att vi här står
rygg mot rygg inför de förestående förhandlingarna,
som säkert kommer att bli
svåra nog ändå.

Det har talats här om att debatten,
kanske inte i dag men tidigare, varit förvirrad.
Även den uppfattningen kan jag
dela, men vems är felet? Herr Hagberg
var inte särskilt frikostig — han lade
ansvaret på regeringen. Skall man
klandra regeringen för något, skall det
väl vara för att den inte förde fram sin
neutralitetsdeklaration hårdare, bestämdare
och framför allt tidigare än
som skett; i så fall kanske en del av
den diskussion hade uteblivit som uppstod
genom att någon deklaration från
regeringshåll inte hördes av.

Nu har emellertid oppositionen under
en lång tid då denna förvirrade debatt
pågått haft tillfälle att tvätta regeringens
linne inför sexstatsunionens ledande
mäns ögon. Man har gjort det med stor
intensitet. I dag verkar det som om
man skulle börja fundera på att stoppa
fredspipan, men man vill först uppföra
en liten krigsdans innan man gör sig
beredd till detta fredsverk.

Vad är det som kvarstår i debatten?
Såvitt jag kan finna är man enig om
regeringsdeklarationens positiva innehåll
— vi har inte hört någon kritik mot
det. Däremot menar högern och folkpartiet
att man först borde ha sökt fullt
medlemskap och undersökt möjligheterna
att förena medlemskap med alliansfrihet
och neutralitet — om detta förvägrades
skulle man sedan gå över på
associeringslinjen.

Mig veterligt har under debatten inga
sakskäl anförts som ger underlag för
en förhoppning om att en sådan förhandlingsordning
skulle lia kunnat leda

till något resultat. Däremot finns det
många uttalanden för motsatsens riktighet.
Ett synnerligen tungt belägg härför
är att den prövning som Österrikes
och Schweiz regeringar företagit har
lett till samma resultat som den svenska
regeringens, nämligen att Romavtalet i
dess nuvarande utformning icke är förenligt
med neutralitetslinjen. Vad är
neutralitet? Ja, herr Boheman har gett
oss exempel på den känslosammaste,
den ytterlighetsbetonade tolkningen i
strikt neutral riktning, sådan regeringarna
i den afroasiatiska gruppen gestaltat
den. Detta är väl ytterlighetsståndpunkten
i den riktningen, att man
över huvud skall avhålla sig från varje
ställningstagande i en politisk situation.
Definitionen på den motsatta ytterligheten
var inte lika klar; såvitt jag kunde
uppfatta uteblev den. Jag vet inte
hur pass nära Romavtalet eller Natokombinationen
den skulle ligga, men avuttalanden
som gjorts tidigare föreställer
jag mig att det finns en ganska vid
latitud mellan dessa två ytterligheter.
Sedan nu de två andra neutrala ländernas
regeringar gjort samma prövning
som den svenska regeringen av alliansfriheten
och neutraliteten i förhållande
till Romavtalet, undrar jag om det ändå
inte vore nyttigt med en självprövning
från oppositionens sida. Jag vågar naturligtvis
inte förorda en full anslutning
till MRA — det är ju en rätt diskutabel
organisation — men hur skulle det vara
med en associeringslinje där?

Emellertid föreställer jag mig att det
kunde vara riktigt att man nu släpper
hela denna diskussion som pågått så
länge, om vilken linje man skall välja,
låter det som varit få vara vid vad det
varit och i stället söker komma fram till
ett enigt uppträdande. Oppositionens
varma intresse för Atlantpaktspressens
heta åtrå att göra politik av denna fråga
ser nu ut att ha svalnat. Då borde
man kunna ta konsekvenserna av detta
och i stället diskutera samarbetet och
hur det skall utformas. Jag kan dock
inte underlåta att ge uttryck åt en stilla
förundran över att så många inom
svenskt näringsliv så aningslöst låtit

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

sig fångas av oppositionspropagandan.
I uttalanden och artiklar spalt upp och
spalt ned har man redovisat sina produktionsförhållanden,
sina svagheter och
sin sårbarhet. Ibland har detta kunnat
föranleda en undran, om denna bekännelsefrimodighet
skulle innebära en ny
förhandlingsform även för andra avtal.
Att man informerar regering och myndigheter
är bara i sin ordning, men att
ge främmande beskickningar i Stockholm
så mycket översättningsarbete för
sina uppdragsgivare är väl ändå en något
missriktad ambition.

Å andra sidan kan jag väl förstå exportindustriens
bekymmer och iver.
Förhandlingarna komer att gälla vitala
näringsintressen, och därför är det nödvändigt
att vi håller samman och, som
jag förut nämnde, står rygg mot rygg.
Vi vill komma med i det västeuropeiska
samarbetet. Vår export av högförädlade
varor förutsätter att marknaden i
Västeuropa kan bibehållas. Vi får mycket
stora omställningsbekymmer om
detta inte kan ordnas, och för en hel
industrier skulle den omställningen bli
förödande. Men det finns ingen anledning
att tala om denna fråga och dess
negativa sidor så länge vi ännu står vid
förhandlingsdörren; det är bättre att
ställa in sig på ett positivt resultat av
förhandlingarna och se vad man kan
uppnå vid dem.

Därför har vi ingen orsak att i dag
gå in i detalj diskussion om vad som kan
hända och vad som kan förväntas. Vi
har önskemål och får som ett axiom
räkna med att även motparten har det,
men vi får ställa våra krav och avvakta
motkraven. Och låt oss gå till verket
med något större känslokyla än som
präglat svensk debatt hittills. Vi vill
komma med i stormarknaden. I den önskan
förenas vi, låt oss gemensamt sträva
mot det målet. Och låt oss sluta med
kritiken och diskussionen om ansluiningsformerna.
Låt oss gå fram på en
enad linje.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Vad som uppkallade mig
i debatten var egentligen två punkter

i herr Hagbergs anförande. Jag tror att
ett tillrättaläggande kan vara på sin
plats.

Herr Hagberg hade vänligheten att
citera ett uttalande av mig i en radiointervju,
där jag framhöll att man ingenting
vet om associationens närmare villkor,
men också tillfogade att man heller
ingenting med bestämdhet vet om medlemskapets
innehåll. Detta är alldeles
riktigt, ärade kammarledamöter. De
ekonomiska förpliktelserna vid en associering
är inte kända och kan inte
fixeras på förhand. Det är likaså mycket
man inte vet om medlemskapets villkor,
men ett par ting är alldeles klara
när det gäller denna anslutningsform.
Romavtalet innehåller bestämmelser angående
medlemskap som för oss alldeles
klart ter sig oförenliga med Sveriges
ställning som neutral stat; jag vill understryka
detta än en gång, ehuru det
sagts tidigare i debatten. Och som herr
Carl Albert Anderson nyss framhöll har
Schweiz och Österrike vid ett studium
av samma material från liknande utgångspunkter
kommit fram till samma
uppfattning som vi.

När jag ändå har ordet, herr talman,
tillåter jag mig att säga ytterligare en
sak i anslutning till herr Hagbergs anförande.
Han kom in på tullarna, och
det kan trots allt vara på sin plats att
här uttala en varning för att tillmäta
tullarna alltför stor betydelse. Tullskillnader
är viktiga handelshinder, men i
verkligheten är de sällan ensamma avgörande
för konkurrensförmågan.
Många andra faktorer spelar in. Ett bevis
för tullarnas mera begränsade betydelse
i konjunktursammanhanget är att
vi under det senaste året kunnat öka vår
export på Västtyskland även av färdigvaror
belagda med tullar, trots att tullarna
på dessa varuområden sänkts för
konkurrerande företag inom den gemensamma
marknaden utan att vi fått del
av samma förmån. Tullarna betyder
mycket men inte allt — det är den slutsats
jag anser att man har skäl att dra.

Slutligen, herr talman, kan jag inte
heller underlåta att uttrycka min glädje
över att vi — vilket jag tror att vi kan

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

konstatera redan av den del av debatten
som hittills ägt rum — har kommit varandra
närmare i dessa frågor. Även
bland dem som ställt sig kritiska inom
högern och folkpartiet finns förståelse
för att vi i varje fall i nuvarande läge
bör söka oss fram på associationens väg.
Det är en väg som regeringen ansett
möjlig att pröva, men vad det kommer
att medföra kan vi inte veta i dag. Romfördraget
säger, som jag nyss framhållit,
ingenting om associationens ekonomiska
innehåll. Detta måste bli föremål för en
förhandling, där ingen på förhand kan
förutsäga utgången. Vi vet vad vi eftersträvar
men ingenting om det pris som
kan komma att avkrävas oss. Blir det
för högt kan vi tvingas att söka helt nya
vägar för vår medverkan i den europeiska
ekonomiska integrationen.

Vad som än kan komma att inträffa
står vi ändå inte med tomma händer
eller utan bundsförvanter. Ja, även
utanför kretsen av bundsförvanter finns
det många som har intresse av och förståelse
för att vårt land med bibehållande
av sin neutrala ställning, sin sociala
och politiska särart, skall beredas
tillfälle att deltaga i det vidare ekonomiska
samarbete som nu håller på att
växa fram i Europa.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för den lilla kommentar,
som han ägnade ett avsnitt av mitt inlägg
för en stund sedan. Det som jag hade
fäst mig vid var handelsministerns
uttalande om att vi ingenting heller vet
om vad ett medlemskap i EEC kommer
att innebära, sedan andra länder utöver
de nuvarande sex har trätt in. Vi är väl
alla medvetna om att, därest flera länder
skulle följa i Storbritanniens och
Danmarks spår och det s. k. lill-Efta så
småningom upphöra, kommer väl hela
medlemsfrågan i ett nytt läge. Jag föreställer
mig att detta var andemeningen
i herr statsrådets uttalande i »Tidsspegeln»
för någon tid sedan.

Vidare berörde herr statsrådet tullfrågan,
och jag kan gärna medge, att

statsrådet har rätt, när han säger att vi
alltjämt, trots de tullar som finns, framgångsrikt
har kunnat uppehålla export
exempelvis på Tyskland. Å andra sidan
beräknas ju EEC inte vara fullt uppbvggt
förrän vid slutet av 1960-talet, och
det är väl egentligen då som den allvarliga
situationen inträder; då är ju hela
detta väldiga marknadsområde färdigt
och en enhet. Då kommer vi naturligtvis
att mötas av ganska allvarliga perspektiv,
därest vi nu — vilket väl ingen
hoppas — skulle misslyckas med våra
förhandlingar.

Det finns en omständighet i detta sammanhang
som inte har berörts här i dag
men som jag gärna skulle vilja understryka,
nämligen den att i skydd av den
tullmur som beräknas vara färdig vid
slutet av detta årtionde kommer ■— det
ligger i sakens natur, och herr statsrådet
är säkert helt ense med mig härom •—
kontinentens industrijättar att växa sig
långt starkare än de i dag är. De kan
räkna med en hemmamarknad på kanske
300 miljoner människor — det är ju
den siffra som nämndes i regeringsdeklarationen
— och de kan satsa än mera
än de hittills gjort på forskning, effektivitet,
rationalisering och fulländade
försäljningsorganisationer. Hur kommer
allt detta att ta sig uttryck utanför
tullmurarna? Ja, kammarens ärade ledamöter
kan nog själva ge svaret. Faran
för en ödeläggande dumping exempelvis
i vårt land är naturligtvis uppenbar.
Nu hoppas vi ju alla, att detta inte skall
bli fallet utan att det skall finnas möjligheter
också för oss att på rimliga
villkor komma med i den större marknaden.

Jag har dock inte ansett det vara
utanför ramen för denna överläggning
att peka på de risker som här kan föreligga.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! .lag skall verkligen inskränka
mig till ett kort genmäle. Jag
tänker inte ta upp den debatt som här
redan har förts och som jag inte vet i
vilken utsträckning handelsministern

58 Nr 27 Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

kan ha skaffat sig kännedom om. Det
var snart sagt bara ett ord i det som
han nyss anförde som uppkallade mig.

Handelsministern uttalade sin tillfredsställelse
över att vi nu tycktes ha
kommit varandra närmare och att vi nu
var överens om att vi bör gå associationsvägen,
som han uttryckte det. Så
långt är vi inte överens. Jag har använt
uttrycket att även om vi beklagar att
regeringen underkänt den linje vi förfäktat,
är dock nu huvudsaken att alla
krafter förenar sig om att söka göra det
bästa möjliga av den situation som regeringen
har skapat. Det leder ju till
samma resultat, och jag förutsätter att
det nu skall bli en samverkan på dessa
olika plan. Men så långt som att ha
kommit överens om att vi bör gå associationsvägen
har vi inte kommit.

Herr BOHEMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! I sitt korta inlägg lade
handelsministern fram den ganska självklara
tesen att vi ingenting vet om vad en
association egentligen innebär. Det är
val alldeles klart att vi inte gör det. Men
just därför att själva associationsbegreppet
kan innebära så många olika saker
är det en synpunkt som jag vill framföra.
Jag är övertygad om att handelsministern
redan tänkt på den.

Om vi genom associationen kommer
att stå innanför hela den tullmur och ingå
i den tullunion som den gemensamma
marknaden innebär, skulle det heller
inte vara omöjligt att söka utverka att
vi åtminstone i vissa avseenden får även
som associerad makt deltaga i vissa av
de beslut som Rom-institutionerna träffar.
Jag kan alltså tänka mig en association
som innebär ett deltagande delvis
i de beslut som träffas av den gemensamma
marknadens institutioner när även
besluten inte direkt berör en associerad
makts intressen.

Jag vill bara få framföra att jag tycker
att detta är ett mål som bör eftersträvas
vid associationsförhandlingarna. Jag
är övertygad om att handelsministern
har tänkt på detta, men jag ville bara
framföra tanken i debatten.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten med att ytterligare orda om
sätten för anslutning. Det bär vi talat
tillräckligt mycket om i dag, tycker jag.
Jag kan dock inte låta bli att säga ett
par ord om de neutrala länderna
Schweiz och Österrikes betydelse.

När Sverige — såsom gång på gång
sker i debatten — i neutralitetshänseende
jämförs med Schweiz och Österrike
— det skedde senast i herr Carl Albert
Andersons anförande och omnämndes
även av handelsministern — tycker jag
ändå att det bör sägas ifrån att det i
många hänseenden är viss skillnad, och
inte så liten, mellan Schweiz och Österrikes
neutralitet å ena sidan och Sveriges
å den andra sidan.

Schweiz har en neutralitet som den
anser så ömtålig att landet inte ens är
med i FN. Vårt land är med i FN och
anser inte att den skillnaden gentemot
Schweiz behöver ha någon betydelse.
Schweiz bär stormaktsgarantier för sin
neutralitet, och Österrike har en neutralitet
som är påtvingad och har dessutom
Ryssland som skyddsmakt.

I Sverige har frågan om vi skulle
skaffa oss garantier för neutraliteten varit
uppe till behandling men avvisats,
därför att vi själva ville bestämma om
hur vår neutralitet skall utformas och
om på vilket sätt den skall försvaras.
Olikheten är klar, och jag tycker att det
är fullt motiverat om vi intar en något
annan attityd till stormarknaden än vad
Schweiz och Österrike gör.

Det bör dessutom observeras att Irland,
en av de mest neutrala stater som
finns, inte har dragit sig för att begära
fullt medlemskap i EEC, en sak som jag
inte har hört nämnas här i dag.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är alldeles överens
med herr Hagberg om att vi vet rätt litet
om de ekonomiska villkoren för ett
medlemskap i EEC. Men så mycket vet
vi om de allmänna villkoren beträffande
medlemskapets förpliktelser, att vi
av utrikespolitiska skäl inte kan överväga
en anslutning i den formen.

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

Till lierr Ewerlöf vill jag bara säga
att jag har klart för mig att vi i den diskussion
som har ägt rum inte på alla
punkter har varit överens utan har haft
olika meningar. Men herr Ewerlöf är
väl villig att också ge mig rätt i att har
vi i denna debatt kommit fram till att
vi är överens för närvarande om hur
fortsättningen skall bli är ändå ganska
mycket vunnet.

Vidare vill jag också instämma i vad
herr Bolieman framhöll beträffande
önskvärdheten av att ett associerat land
får deltaga i de beslut som fattas av den
gemensamma marknadens organ, i varje
fall i den mån de berör det landet. Jag
skulle bara vilja gå ännu längre än vad
herr Boheman har gjort i detta fall och
säga att jag inte kan tänka mig en association
där vi inte skulle få vara med
om att deltaga i dylika beslut. Vi har
Finland associerat till Efta, och vi har
ett associationsråd där Finland kan låta
sin röst bli hörd i sina relationer till
frihandelsområdet.

Visst, herr Lundström, finns det olikheter
i de sätt varpå Schweiz och Österrikes
neutrala ställning utvecklats och
uppfattats i dessa länder å ena sidan
och vår neutralitet å andra sidan. Det
kan jag erkänna, men det finns, som det
har visat sig, inga andra betänkligheter
just ur dessa synpunkter i samband med
Romfördraget i dessa två länder än hos
oss. Det är här inte fråga om hur neutraliteten
ser ut och vilka stormaktsgarantier
som exempelvis Schweiz skulle
ha erhållit, utan här är helt enkelt fråga
om vilka möjligheter Schweiz, Österrike
och Sverige har att i fortsättningen
föra en neutralitetspolitik, om de blir
medlemmar av den gemensamma marknaden.
Det har vi funnit vara omöjligt
för alla tre länderna av liknande skäl.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara kvittera
vad handelsministern sade med att
framhålla att jag anser att med dagens
meddelande har det tagits ett mycket
stort steg framåt för att möjliggöra en
fortsatt samverkan. Jag anser och jag

har utvecklat det här tidigare —- att det
är ett helt annat anslag vi nu fått höra
än vad vi förut haft att räkna med, och
jag skulle vilja säga att jag betraktar
detta måhända på visst sätt såsom en
följd av att vi har glädjen att se handelsministern
åter i tjänst efter hans genomgångna
sjukdom.

Herr ANDERSSON, TORSTEN (ep):

Herr talman! Efter detta rörliga mellanspel
i den normala lunken skall jag
inte gå tillbaka till diskussionen om frågan
i stort. Låt mig bara göra några korta
reflexioner.

När jag har lyssnat på debatten, tycker
jag att den har varit mycket nyttig
och välgörande, ty den har hyvlat bort
åtskilliga av de överdrifter som vi har
fått till livs under den gångna sommaren.
Debatten har visat att det finns inget
reellt underlag under högerns kampanj
»Säg ja till Europa!» Ingen har vare
sig nu eller tidigare sagt nej. Den
har också rensat bort åtskilligt annat
som har varit ägnat att förvirra allmänhetens
uppfattning om vad den här frågan
är för någonting. Debatten har klarlagt
att man inom högern och folkpartiet
inte är mer säker på sin intagna
hållning än att man anser att det finns
alla alternativ från medlemskap till
associering, och när man har varit så
pass tveksam om riktigheten i sin hållning,
så är det lite underligt att höra
exempelvis herr Lundström tala om
att han hoppas att det inte skall bli någon
»kohandel» i den här frågan, då av
allt att döma hans utgångspunkt har varit
att pressa sig från ett eventuellt medlemskap
till en associering. Det får väl
betraktas som ett skämt av ett godmodigt
öde.

Även om sålunda alla partier — om
vi bortser från kommunisterna — säger
ja till det europeiska samarbetet, så är
det ändå viktigt att man pekar på några
punkter där det givetvis uppstår problem.
Tidigare har nämnts den position
som de små och medelstora företagen
intar, och det kan vara anledning
att ånyo stanna ett ögonblick vid detta,

60 Nr 27 Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

allra helst som ju i regeringsdeklarationen
klart sägs ut att vi »är beredda att
på vårt håll ge full reciprocitet genom
att öppna den svenska marknaden för
gemenskapens export».

Nu är det på det sättet att den mindre
och medelstora industrien här i Sverige
i mycket hög grad — vad beträffar småindustrien
ända upp till 90 procent —
är inriktad på den svenska hemmamarknaden,
och det är uppenbart att om man
skulle genomföra full reciprocitet, vilket
i och för sig måste anses vara det
riktiga om man säger ja till europeiskt
samarbete, då måste man också se på
konsekvenserna.

Det är uppenbart att det råder högst
väsentliga skillnader för olika företag
och olika delar av näringslivet när det
gäller att gå in i den gemensamma marknaden,
och det vore kanske av intresse
att se på vilka förutsättningar exempelvis
en svensk företagare har som har
etablerat sig inom sexstatsmarknaden.
Jag har studerat frågan i Holland och
funnit att med de faktiska förhållanden
som råder där finns det anledning att
hysa vissa bekymmer. I Holland tar
man med öppna armar emot de företag
som vill etablera sig och som naturligtvis
sedan kommer att ha möjlighet att
få vårt land som försäljningsområde när
gränserna öppnas. Då man ser hur företagen
tas emot och jämför med de svenska
företagens förmåner, blir man ganska
överraskad. Inom vissa områden, i
Holland, där man från statens sida har
anledning att stimulera företagsamheten,
löses det nya företagets problem på det
sättet att det alltid till hyggligt pris förses
med erforderlig tomtmark. Företagaren
får av holländska staten, med borgen
av vederbörande kommun där han
etablerar sig, låna hela det belopp som
det kostar att uppföra den nya fabriksanläggningen.
Han får exempelvis låna
på en amorteringstid av 25 år med jämna
årsannuiteter till den enligt svenska
förhållanden mycket facila räntan av
4,5 procent, som är bestämd för hela länetiden.
Han kan dessutom komma i åtnjutande
av vissa subventioner som
skall utjämna alldeles särskilda kostna -

der för honom, och han har således från
början ett mycket gott utgångsläge. Han
kan under de första sex åren åtnjuta
full rätt att avskriva uppståndna förluster
mot uppståndna vinster. Han har
också under de första åren all frihet till
avskrivning.

Det kanske också bör tilläggas när det
gäller att bedöma hans utgångsläge i
konkurrensen inom sexstatsmarknaden
att han kan falla tillbaka på en arbetslön
— om man räknar in alla socialavgifter
som företagaren har att erlägga
både i Sverige och i Holland — som i
dag uppgår till 45 procent av den svenska.

Han kan vidare falla tillbaka på ett
lönestopp som har den utformningen att
lönerna får röra sig mellan ett minimum
och ett maximum. Om företagaren överskrider
maximum kan det bli fråga om
åtal av kontrollorganet så att han får
böta. Det är uppenbart att sådana förhållanden
måste göra en lång rad företagare
på den svenska sidan betänksamma.
Att storföretagen har en direkt fördel
av sitt engagemang råder det väl
ingen diskussion om, men att man bland
småföretagen kommit på andra tankar
visas inte minst av att vid diskussionen
i dag tillförsikten inte är så stor ens
bland de topporganisationer och företagare
som tidigare var rätt avgjort positivt
inställda.

Det torde vara klart att när man inlåter
sig på en mera ingående diskussion
om dessa problem och när man engagerar
sig för detta samarbete, måste
man på svensk sida låta det åtföljas av
åtgärder som är ägnade att minska det
tryck som den svenska företagsamheten
får på sig i det ögonblick gränserna öppnas.

Det är uppenbart att det framför allt
är kapitalfrågan som det här gäller. Det
måste öppnas möjlighet, speciellt för de
mindre företagen, att ordna upp sina
investerings- och rationaliseringsfrågor
på ett vettigt sätt, och där ligger kapitalfrågan
i förgrunden. Jag tror att detta
är en av de frågor som man från svensk
sida kommer att få ägna allt större uppmärksamhet
åt, om associationen med

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

den gemensamma marknaden inte skall
bli förödande för en lång rad företag
här i landet.

Någon har här i talarstolen låtit förstå,
att om det visar sig att man genom
integrationen uppnår fördelar för vissa
grupper kan man inte undgå att det går
ut över andra. Nåja, det är naturligtvis
en i och för sig klar och lättfattlig ståndpunkt,
men det är inte så enkelt för
de människor som drabbas av denna
förenkling. Därför menar jag, herr talman,
att man samtidigt som man diskuterar
integrationen måste föra in i bilden
de problem som dessa företagare redan
nu brottas med och som de i ännu
högre grad kommer att få brottas med
när konkurrensen ökar. Då det framför
allt gäller dessa mindre företag är det
uppenbart att man även måste offra
något för att få till stånd ett samarbete
mellan dessa grupper av företagare, utan
vilka det inte kan vara möjligt att täcka
den nya stora hemmamarknad som integrationen
ju ändå kommer att medföra.
På denna punkt hoppas vi att regeringen
skall ta initiativ som gör det
möjligt för dem att klara sina uppgifter.
Om dessa initiativ uteblir är det naturligtvis
riksdagens sak att se till att
dessa frågor löses på ett sådant sätt att
inte hela den vinst man möjligtvis kan
förutse att hemmamarknaden kan tillföra
vissa grupper skall betalas av andra
grupper, som inte har resurser att
hävda sig på egen hand i konkurrensen.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Det svenska näringslivet
har vid flera tillfällen undantagslöst
deklarerat ett positivt intresse för vårt
lands anslutning till en vidgad Europamarknad.
Från exportindustriens sida
har framhållits de nackdelar, innebärande
produktionsbortfall och risk för
sysselsättningssvårigheter, som en avstängning
från ett EEC, vari några av
de nuvarande Efta-staterna inginge,
skulle innebära. Synpunkter som belyser
det berättigade i dessa farhågor har
även framförts i dagens debatt i riksdagen.
Jag har därför icke anledning

att närmare uppehålla mig vid dessa
förhållanden.

Låt mig, herr talman, i stället framföra
några synpunkter från andra grupper
av näringslivet, nämligen hantverkets
och den mindre industriens inställning
till vårt lands anslutning till EEC.
Såväl hantverket som i viss utsträckning
även den mindre industrien finner
sin avsättning på lokala marknader eller
inom en begränsad hemmamarknad,
och de berörs därför icke direkt i samma
utsträckning som exportindustrien av
förändringar i utlandsmarknaden. Det
kan synas som om det inte skulle ha någon
större betydelse för dem, om tullmurar
rivs och handelshinder avlägsnas
mellan Europas övriga stater och vårt
land. Det kan synas som om frågan om
integrationen på handelns område i Europa
skulle ha mindre intresse för dessa
näringsgrenar. Det kan kanske t. o. m. påstås
att nuvarande förhållanden med avgränsning
av nationella marknader utgör
ett skydd för hantverkets och hemmaindustriens
avsättning. Slopande av tullmurar
och handelsrestriktioner, fri etableringsrätt
m. m. kan både för hantverket
och för servicebranschen liksom även
för hemmaindustrien innebära ökad konkurrens
utifrån av kapitalstarka företag
inom dessa områden, företag med
stora resurser och en utbyggd försäljningsorganisation
som lätt kan utsträckas
till nya marknader.

Herr Andersson har också pekat på
en del svårigheter och problem som en
vidgad europeisk integration skulle medföra
för de mindre företagen. Han har
framhållit de svårigheter som reciprociteten
för exporten innebär. Lika stora
blir svårigheterna när det gäller etableringsfriheten,
kanske speciellt för ett
land som vårt, där näringsfriheten inte
tillåter någon lagstiftning som skydd
t. ex. på hantverkets område. Där är vi
i ett sämre läge än man är i de nordiska
broderländerna och i andra länder i
Europa, där det finns kompetensvillkor
för drivande av företag. Jag skall inte
ta upp dessa frågor till diskussion nu.

Jag vill också instämma i vad herr
Andersson sade, att det kan bli en hel

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

del omställningssvårigheter för hantverket
och den mindre industrien när det
gäller att anpassa sig till Europamarknaden
och att det från statsmakternas
sida behövs åtgärder för att underlätta
denna omställningsprocedur. Vi har vid
flera tillfällen tidigare i riksdagen tagit
upp denna fråga, både i remissdebatter
och vid behandlingen av propositioner
och motioner.

På kort sikt kan de synpunkter jag
ovan anfört ha ett visst fog för sig, men
ser man saken i något vidare perspektiv
kommer man enligt min mening till
den åsikten att även för företag inom
hantverket och den mindre industrien är
anslutningen till en europeisk stormarknad
av stor betydelse.

För det första är hantverket -— och
det gäller även företag inom den mindre
industrien — i högsta grad beroende
av att vårt materiella välstånd bibehålls
och utvecklas. Många yrken inom produktion
och service har utvecklats
kvantitativt och kvalitativt i takt med
det allmänna ekonomiska framåtskridandet
i vårt land. Många producerande
företag inom hantverket och
den mindre industrien arbetar inom
branscher och yrken som för sin avsättning
förutsätter goda inkomster och
god materiell standard hos allmänhetenkunderna.
Detsamma gäller även många
servicebranscher. Låt mig bara nämna
hantverksyrkena inom bilbranschen.
Deras utveckling är beroende av svenska
folkets förmåga att investera i bilköp.
Jag skulle kunna nämna många
andra branscher. Dessa områden kräver
god service och medverkan av
skickliga fackmän.

Det har även kunnat konstateras att
servicebranscherna inom svensk företagsamhet
växer snabbt, och man väntar
sig, om den ekonomiska utvecklingen
fortsätter som hittills, en fortsatt expansion
inom dessa näringsgrenar. Det
är alltså av stort intresse för dessa yrkeskårer
liksom för alla andra samhällsgrupper
att det ekonomiska framåtskridandet
i vårt land — ett framåtskridande
som i hög grad bygger på vår exportindustri
och dess möjligheter till

avsättning på den utländska marknaden
— bibehålies och utvecklas.

För det andra är många av de företag
som arbetar för vår hemmamarknad
beroende av import av såväl halvfabrikat
som råvaror, liksom även av maskiner
och verktyg. Men våra möjligheter
att importera är helt avhängiga av vår
förmåga att anskaffa utländsk valuta,
således av vår export. Om vårt land blir
nödsakat att skära ned importen på
grund av förlorad utländsk marknad,
går det i hög grad ut över de många
mindre företagen inom hantverk och industri.
Vid en importbegränsning är det
naturligt att vår utlandsvaluta i första
hand används för anskaffande av råvaror
och maskiner för sådana näringsgrenar
och samhällsområden som är av
speciell betydelse för vår folkförsörjning
och stärkandet av vår konkurrenskraft
utåt. Det finns en stor risk
att hemmamarknadsföretagen i många
branscher inom handel, hantverk och
industri i ett sådant läge skulle få sitta
emellan då det gäller försörjningen med
råvaror, råmaterial och utrustning. Det
är således i hög grad av vikt för de företag
som arbetar på vår hemmamarknad
att vi slår vakt om de exportmöjligheter
som vårt näringsliv har.

Det finns emellertid många företag
även inom den mindre och medelstora
industrien som söker avsättning för sina
råvaror på utlandet. Under senare
år har ett växande antal mindre industriföretag
med energi och framgång
sökt sig ut på exportmarknaden, varvid
goda resultat uppnåtts både på kontinenten
och i England. Det har varit
fråga om branscher av skilda slag, t. ex.
konsumentvaror inom heminredningsoch
hushållsområdet. Dessa mindre företag
har såväl i fråga om kvalitet som
— trots det relativt höga kostnadsläget
här hemma — i fråga om pris kunnat
framgångsrikt konkurrera med utländska
företag. Det gynnsamma resultatet
har många gånger berott på gruppsamverkan
både i produktionsledet och i
distributionsledet. Man kan konstatera
att den mindre industrien sedan några
år tillbaka är i färd med att i fråga om

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm. Nr 27 63

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

tillverkning och försäljning anpassa sig
till en vidgad marknad.

Redan diskussionen om ett gemensamt
europeiskt frihandelsområde inspirerade
till åtgärder. Eftafördraget innebar
en ytterligare impuls. Det gällde att möta
den ökade konkurrensen utifrån och
utnyttja de möjligheter som den vidgade
marknaden gav. Nu väntar även den
svenska småindustrien liksom hela näringslivet
med spänning på hur de europeiska
integrationssträvandena skall utvecklas.
Det är givet att det nuvarande
oklara läget beträffande exportens
framtidsutsikter skapar osäkerhet bland
dessa företag. Även för dem innebär det
ovissa läget svårigheter när de på längre
sikt skall planera produktionsinriktning
och exportåtgärder.

Många företag inom den mindre industrien
medverkar dessutom som underleverantörer
till betydande industrier
i produktionen av exportvaror
och är därför beroende av exportmarknadens
utveckling. Underleverantörssystemet
är mycket utbrett hos oss. Man
kan t. ex. ta en sådan industri som Volvo,
vilken lär ha omkring 1 000 underleverantörer
för sin bilproduktion. En
betydande del av den industriella expansionen
i vårt land under de gångna
decennierna vilar på ihopsättningsindustrier
och deras underleverantörer. Det
är för resten samma tendens här i Sverige
som i USA och andra högindustrialiserade
länder. Dessa industrier, bland
vilka återfinns en mängd små och medelstora
enheter, är beroende av exportmarknadens
fortsatta utveckling.

Jag vill, herr talman, med det sagda
framhålla att för hantverket och den
mindre industrien, såväl de företag som
arbetar på hemmamarknaden som dem
som söker sig ut på export, är det av
betydelse att våra handelsförbindelser
bibehålies och utvecklas med Europas
stater, vilka ju — som tidigare framhållits
i denna kammare — köper en
väsentlig del av våra exportartiklar. När
därför flera av Eftastaterna har för avsikt
att söka anslutning till EEC iir det
av intresse för hela del svenska näringslivet
att även vårt land gör allt vad det

kan för att komma inom stormarknadens
tullmurar. Också för hantverkets
och den mindre industriens del föreligger
således starka önskemål om att förhandlingar
från svensk sida snarast
kommer till stånd beträffande Sveriges
anslutning till De sex, så att en avveckling
av De sex tullskydd gentemot
vårt land sker i samma takt som för
EEC:s medlemsstater.

Härom är ju för övrigt alla de demokratiska
partierna ense. Vi är ense om
att allt bör göras för att vårt land med
bibehållande av sin alliansfrihet skall
söka sådan anslutning till EEC, att
största möjliga del av vårt näringsliv
kommer innanför unionens tullmurar.
Om metoden för denna anslutning har
diskussionen emellertid gått hög. Jag
anser denna fråga, herr talman, vara
av sådan betydelse för vårt land, att
man borde ha försökt hålla den ovanför
partistriderna. Det borde ha kunnat lyckas,
om ej regeringen på så tidigt stadium
definitivt avvisat tanken på medlemskap
som helt oförenlig med vår alliansfria
politik och helt låst sig för associationslinjen.

Jag skall inte här gå in på de skäl
som regeringen haft för sitt ståndpunktstagande.
Trots allt vad som har
sagts i den offentliga debatten har det
emellertid inte funnits anledning för
regeringen att tro att något av oppositionspartierna
skulle ha velat göra avkall
på vår allmänt omfattade alliansfria
linje och vår vilja att värna om vår
neutralitet. Jag vill understryka att folkpartiets
vilja till alliansfrihet inte har
kunnat sättas i fråga.

Inför detta konstaterande borde det
ha varit angeläget för regeringen att,
innan den tog definitiv ställning till metoderna
för vår anslutning till EEC, inbjuda
såväl de demokratiska partierna
som representanter för näringslivet till
överläggningar, bl. a. för tolkning av
Romfördragets innebörd. Många av de
missförstånd och mycket av den debatt
som förts under de gångna månaderna
skulle ha varit överflödiga och onödiga,
om regeringen på ett tidigare stadium
hade tagit kontakt både med de dento -

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 19G1 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

kratiska partierna och näringslivet. Två
av de borgerliga partierna liksom framstående
representanter för vårt näringsliv
har ju inte varit lika säkra då det
gällt tolkningen av Romfördragets politiska
innebörd som regeringen. När
herr Andersson i Brämhult gör gällande
att folkpartiet tidigare låst sig för medlemskap
och att denna debatt visat att
partiet sviktar i denna fråga, vill jag
bara framhålla att folkpartiet aldrig definitivt
påstått att begäran om ett medlemskap
varit den framkomliga vägen,
men vi har gjort gällande att man genom
förhandlingar borde undersöka om
det inte kunde vara möjligt att inom ramen
för ett fullt medlemskap ernå sådana
undantagsbestämmelser i Romfördraget
att vår alliansfrihet skyddas. Vi
har alltså velat ha dörren öppen för de
två olika metoder som här har diskuterats.
Vi har från folkpartiets sida liksom
från industriens sida hyst den åsikten,
att ansökan om förhandlingar om
medlemskap skulle ha medfört de bästa
möjligheterna att klarlägga fördragets
olika bestämmelser och givit det bästa
underlaget för förhandlingar om de undantagsbestämmelser
och förbehåll som
vårt land har anledning att kräva bl. a.
på grund av sin alliansfria linje. Associeringsförfarandet
hade kvarstått som
en lösning, om vi ej funnit medlemskapet
acceptabelt, och utgångsläget för associeringsförliandlingar
hade i varje
fall icke försämrats av ett sådant förfarande.
Men, som sagt, det hade varit
önskvärt att överläggningar förts om
metodiken för anslutning innan någon
av parterna låst sina positioner. Kanske
de skäl som framkommit från de
två sidorna hade varit möjliga att sammanjämka,
eller kanske hade den ena
eller andra sidan helt kunnat acceptera
de skäl som förebragts för den andra
sidans ståndpunkt.

Nu är frågan avgjord i och med regeringens
ställningstagande och centerpartiets
uppslutning på regeringens linje.
Det är då av vikt att allt görs för att
associeringsförhandlingarna snarast
kommer till stånd. För näringslivet är
det av vikt att klarhet snarast nås om
anslutningen till en vidgad Europamark -

nad. Så länge oklarhet råder om läget
bär företagen mycket svårt att teckna
långfristiga order och därmed effektivt
planera sina inköp och sin produktion.

Jag vill instämma med de talare som
före mig har framhållit att det nu är
nödvändigt att vi gemensamt i samarbete
mellan regeringen, de demokratiska
partierna och näringslivet gör allt
vad vi kan för att få till stånd ett gemensamt
uppträdande och för att vid
associeringsförhandlingarna få så gynnsamma
villkor för vårt näringsliv som
möjligt. Låt oss helhjärtat satsa på detta.

Man kan även med tillfredsställelse
notera regeringsdeklarationens konstaterande
att vi alla gemensamt vill skapa
förutsättningar för vårt lands deltagande
i en europeisk stormarknad och
att klarhet råder om nödvändigheten av
att i samverkan mellan myndigheter och
näringsorganisationer stärka vår förhandlingsberedskap.
Regeringen uttrycker
även önskemålet om att kontakten
med näringslivet bör ytterligare fördjupas
och breddas. Detta är också ett
näringslivets intresse. Jag är övertygad
om att alla grenar av näringslivet är beredda
att medverka till en utbyggnad av
den samverkan som redan nu finns, så att
den samlade erfarenhet och all den utredningskapacitet
som finns i vårt land
på detta område utnyttjas på ett effektivt
sätt. Denna samverkan bör emellertid
enligt min åsikt även utsträckas till
att omfatta de demokratiska partierna.
Det bör, som jag redan framhållit, vara
en strävan att hålla dessa för vårt folk
utomordentligt viktiga frågor ovanför de
politiska striderna. Då är det även angeläget
att kontakten och samarbetet mellan
regeringen och de politiska partierna
i denna fråga utvecklas och stärkes.
Det hade varit önskvärt att en sådan
vilja till samarbete med oppositionen
hade kommit till starkare uttryck i regeringsdeklarationen
än som nu blivit
fallet.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få komplettera
herr Stefanson på en punkt. Han

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

sade att folkpartiet haft den uppfattningen
att man först borde undersöka möjligheterna
till medlemskap och sedan ta
en associering. Han talar i så fall inte
på hela folkpartiets vägnar. Det finns
prominenta företrädare för en annan
uppfattning inom partiet, nämligen
bland andra — om jag inte är fel underrättad
— partiets vice ordförande.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Inledningsvis vill jag beröra
två förhållanden som, såvitt jag kan
finna, har sin grund i felbedömningar
från regeringens sida. Jag gör det därför
att jag i fortsättningen inte kommer att
så mycket syssla med regeringens ställningstaganden
i dessa frågor.

Frågan om neutraliteten och anslutningen
till EEC är av betydande räckvidd.
Den första stora debatten därom
vid höstriksdagens början är så pass betydelsefull
att det framstår som rimligt
att utrikesministern hade varit närvarande
och kunnat ge riksdagen besked
både i dessa frågor och på andra punkter.
Det utrikespolitiska läget är kritiskt,
och inte minst de krigiska engagemangen
i Kongo — tvärtemot vad utrikesministern
i februari ansåg riktigt — hade
motiverat en förklaring, över huvud taget
framstår det såsom önskvärt att garantier
skapas för att svensk krigsmakt
icke utan riksdagens hörande insättes
för så blodiga företag. Men då det i samband
härmed hänvisas till att Sverige
handlat på anvisning av Förenta Nationerna,
kunde det vara av intresse att
få en auktoritativ upplysning om i vilken
utsträckning de till denna organisation
anslutna staterna kan betraktas som
demokratier i den mening som här i landet
är vedertagen.

Regeringens gensaga mot det ryska
atombombsexperimentet har anslutning
från oss alla. Eu annan sak är att det
närmast framstår som felbedömning av
Sveriges ganska blygsamma roll i världspolitiken,
att utrikesministern engage 5

Första kammarens protokoll 1961. Nr 27

rat sig därborta i stället för att komma
hem när riksdagen samlats. Här är hans
närvaro av större betydelse. Insatserna
där borta hade med fördel kunnat anförtros
åt andra.

Sedan vill jag säga att man ganska olika
kan bedöma det läge vi befinner oss
i, och det har bedömts ganska olika i
den diskussion som här har förekommit.
Man har från vissa håll sagt att det var
utspelandet av neutraliteten som var det
centrala i debatten och att det var detta
som snedvred det hela. För min del har
jag inte alls sett saken på det sättet, utan
det var tvärtom så, att det blev nödvändigt
att understryka neutralitetsproblemets
stora betydelse i detta sammanhang
på grund av den propaganda och
den agitation som hedrevs i en del stora
tidningar. Man måste säga sig att man
kunde befara att det skulle skapas en
defaistisk inställning, enligt vilken det
så att säga inte längre skulle vara något
problem utan allting skulle köras
fram efter vissa uppdragna linjer. Det
var därför nödvändigt att ganska starkt
poängtera att det gäller att avvärja en
fara för landet, om denna agitation
oemotsagt fått ensidigt påverka opinionen
med skräckbilder av vilket elände
och vilken arbetslöshet det skulle innebära
om vi stannade utanför EEC. Jag
vill inte på något sätt bestrida att det
kan ligga mycket av sanning i vad som
i detta fall har sagts. Men jag menar att
det var en ensidig framställning och
att man bortsåg från att även en anslutning
medför omställningsproblem, omställningssvårigheter
som kan bli nog så
förödande för dem som råkar ut därför.
Man kunde hoppas att sådana omställningssvårigheter
skulle kunna lindras
genom särskilda åtgärder. Jag vill inte
ingå på frågan i vad mån man i överensstämmelse
med uppfattningarna om
den gemensamma marknaden, den gemensamma
penningmarknaden och den
gemensamma arbetsmarknaden kan vidta
sådana åtgärder som medför rubbningar
på dessa tre områden, utan jag
vill endast säga att man har förbisett de
stora svårigheter som även en anslutning
till EEC måste föra med sig.

66 Nr 27 Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

När jag nu kom att beröra cn smula de
olägenheter som kan synas grundade i
Romtraktaten och i Bonndeklarationen,
har jag gjort det därför att jag menar att
man så ensidigt har pekat på det andra
som har måst verka snedbelastande på
opinionen.

Det är inte så att en anslutning skulle
innebära enbart sötebrödsdagar för vårt
folk. Det finns en betydande skillnad
mellan exempelvis få stora exportföretag,
som verkligen kan ha betydande olägenheter
av att vi inte kommer med omedelbart,
och de många och små företagare,
som producerar för hemmamarknaden.
Detta med hänsyn till den svåra konkurrens
från folk med lägre levnadsstandard
som skulle drabba dessa. Det allvarliga
med denna de stora exportintressenas propaganda
är om den emotsagd ges tillfälle
att skapa en stämning som för till självuppgivelse
och försvagar Sveriges
handlingsfrihet och förhandlingsmöjligheter
utåt. Jag skulle vilja säga att ur
det svenska folkets synpunkt är det primära
och det väsentliga den inställning
som vi har här hemma, och den kan påverkas
på ett sätt som inte kan vara till
gagn för de förhandlingar som vi alla
räknar med skall föras och som vi hoppas
skall kunna föras till ett lyckligt slut.

Här kommer högerns slogan om »Ja
till Europa» in i bilden. Inom detta parti
råder delade meningar härom. För att
förtydliga den bild som lämnats från högerhåll
här i kammaren vill jag återge
ett uttalande i en av Högerns ungdomsförbund
utgiven skrift, nämligen dess
vid förbundsstämman i Kalmar 1961 antagna
handlingsprogram, där det står:
»Det är vår övertygelse att Sverige i
längden varken kan eller bör stå utanför
den ekonomiska sammanslutning på
kontinenten som sexstatsunionen utgör.
I den mån ett närmande från Sverige
till sexstaterna medför en inskränkning
av den nationella suveräniteten bör ej
heller detta hindra oss från att positivt
och energiskt söka åstadkomma en sammanslutning
av Västeuropa till en ekonomisk
och politisk enhet.»

Den agitation som har drivits under
mottot »Ja till Europa» är oklar och ger

rum för olika tolkning. Den kan innebära
mycket allmänt hallna sympatiyttringar
för värden, som vi har gemensamma
med många där västerut, men
det går också att tolka in däri annat i
olika grader ända fram till kravet på
anslutning till EEC, till västpakten eller
till Europas förenta stater. I en tid då
folken ute i världen alltmer finner sin
egenart och sin egen nationella existensform,
då stammar blir till folk och
underkuvade folk offrar allt för sin nationella
frihet, tycker man att det borde
vara ett hopplöst otidsenligt företag
att överväga vilka ekonomiska förmåner
som skall locka ett fritt folk med en
gammal nationell kultur som vår att ge
avkall på sina uråldriga folkliga frihetsvärden.

Hela uppläggningen av propagandalinjen
»Ja till Europa» är, som jag berört,
så dimhöljd både i sin argumentation
och i sin målsättning, att den icke kan
inge förtroende. Redan vad vederbörande
menar med Europa framstår som
ovisst. Säkert är att man icke menar
detsamma som vi en gång fick lära oss
i Carlssons Skolgeografi. Det är inte troligt
att dessa kretsar avser att säga ja
till Ryssland, till Polen, till Rumänien,
till Bulgarien, till Ungern och till Tjeckoslovakiet
— och de länderna ligger
nu en gång i Europa. Avser man att säga
»Ja» till Spanien och Portugal, eller
iir Europa i realiteten bara täckord för
de länder som annars betecknas som
västpaktsländerna? Det kan betvivlas att
sådan propaganda utgör någon riktigt
god grund för svensk neutralitetspolitik.

Här har påståtts att centerpartiet slutit
upp på regeringens linje, och det
har riktats en irriterad kritik mot centerpartiet
för att vi har intagit den ställning
vi gjort. Vad vi har gjort är intet
annat än att vi så fast och så tidigt sade
ifrån att medlemskap i EEC sådant det
är och i huvudsak torde förbli inte låter
sig förenas med vår uppfattning om
svensk freds- och neutralitetspolitik. En
av anmärkningsanledningarna var att vi
i centern först borde ha bett högern och
folkpartiet om lov innan vi sade vår mening.
Härtill må anmärkas att centern

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

är ett självständigt parti med en ledning
som vi valt själva. De stora parlamentarikerna
i några huvudstadstidningar må
gärna för oss leka sin låtsaslek om regeringsalternativ
och om ordföranden i ett
något större oppositionsparti som »oppositionens
ledare». Sådant gör oss i centern
bra litet. Men när det talas om att
denne storhet avser att kalla de mindre
till konferens och när det säges — i en
stor folkpartitidning — att avsikten med
denna offentliga inbjudan är att ställa
Gunnar Hedlund mot väggen, då bör det
sägas ifrån att en sådan politik är förfelad.
Folkpartiledaren vet säkert hur han
skall komma till tals med sina kolleger
i de andra partierna i all enkelhet utan
att saken behöver stofferas ut på detta
sätt. Mot sådana manövrer finns bara ett
sätt att reagera, och det är inte till gagn
för något samarbete.

Vidare vill jag beröra en annan sak.
Om någon bytt om fot när det gäller
EEC så är det inte centerpartiet. Den
fredsbevarande neutralitetspolitik som
centern företräder är ett arv från bondeförbundet
med traditioner från generationer
av svenska bondepolitiker. När
Efta-anslutningen diskuterades 1960 var
både herr Ohlin och herr Heckscher
på det klara med att EEC inte passade
ihop med den svenska neutraliteten. Det
är inte känt något datum för en eventuell
sinnesförändring, och de har ju
inte heller någon skyldighet att meddela
centern om det. Men vad vi har rätt att
reagera mot är att man angriper oss,
som inte har ändrat ståndpunkt, och söker
misstänkliggöra våra bcvekelsegrunder.

I detta sammanhang må ett ögonblick
beröras ett i högerns landsortstidningar
cirkulerande försvar för att herr Heckscher
numera skulle ha ändrat mening
om EEC och neutraliteten. Jag tar för
givet att herr Heckscher var mycket litet
tacksam för det försvaret. Man glömmer
något väsentligt, heter det i denna
cirkulärartikel. Man glömmer att Englund
och Danmark nu söker inträde i
EEC. Ja, att detta iir ett betydelsefullt
förhållande står utanför all diskussion.
Men hur EEC-pakten skall kunna bli me -

ra förenlig med neutraliteten därför att
Atlantpaktsländerna England och Danmark
ansluter sig till den är väl ändå
rent obegripligt. Marknadsförhållandena
påverkas naturligtvis därav, men det är
ju en annan sak.

Även med risk av upprepning vill jag
anföra några synpunkter på den nuvarande
EEC-traktaten sådan den uppfattats.
Jag vill tillägga att jag vet att man
här rör sig på ett område som kanske
skulle behöva den analys som efterlysts
och som skulle ha bidragit till att rationalisera
dagens diskussion. Jag tror
emellertid att de synpunkter som jag
här anför i allt väsentligt är av avgörande
betydelse när det gäller bedömande
av traktaten sådan den nu föreligger.

Den berör i viss mån vår svenska lagstiftningsrätt.
Den ger vissa bemyndiganden
beträffande beskattning, d. v. s. fastställande
av avgifter. På dessa områden
har ibland vissa bemyndiganden lämnats
till regeringen, men det måste betraktas
som en ur riksdagens synpunkt
svårkontrollerbar nyhet att sådana fullmakter
skulle lämnas till en väsentligen
främmande, överstatlig myndighet.

EEC-traktaten inkräktar också på vårt
lands fria rätt att sluta handelsavtal
med utanför pakten stående land. Det är
naturligt att om man räknar med en enhetlig
marknad får inte de enskilda
medlemsstaterna stora möjligheter att
på egen hand vid sidan därav bedriva
en handelspolitik. Detta berör således
på ett viktigt område vår traktatfrihet,
vår rätt att sluta avtal, nämligen handelsavtal.
Det blir även en gemensam
kapitalmarknad samt en gemensam arbetsmarknad.
Svensk statsmakts inflytande
över räntepolitiken försvinner
praktiskt sett. Man skall inte tro att vi
kommer att dominera alltför mycket i
en sammanslutning av det formatet. Vår
skyddade arbetsmarknad, vår i jämförelse
med EEC-staterna högre lönenivå,
vår arbetslöshetspolitik o. s. v. påverkas
därav. Även om på vissa områden
i konkurrens med andra en lägre lönenivå
kan synas välkommen, innebär den
också en sänkt köpkraft inom landet.
Detta är något att beakta för den före -

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

tagsamhet som producerar för hemmamarknaden.

Beträffande företagsamheten på hemmamarknaden
griper den s. k. fria etableringsrätten
in, den fria rätten att i
annat land sätta i gång företag, investera
kapital i fastigheter och fabriksanläggningar
träder i förgrunden. Det är
uppenbart att detta kan ha varit söt luft
för det slags svensk företagsamhet som
i grund och botten är internationellt
orienterad. Men för andra ligger saken
annorlunda till. Nu krävs enligt svensk
rätt tillstånd för utlänningar att bedriva
handel, industri, hantverk o. s. v. här
i landet. Utländska bolag har inte heller
rätt att utan tillstånd starta filialer här.
Inte heller får den som inte är svensk
medborgare utan vidare förvärva fast
egendom här eller köpa aktier i svenska
bolag. Kapitalexport, export av aktier
o. s. v. är också belagd med restriktioner.

Beträffande åtskilligt som jag här berört
gäller att det skall komma successivt.
Det är projekterat och skall nås genom
en successiv utveckling. Men detta är
en tröst för den som vill sticka huvudet
i busken. Vi skall inte inbilla oss att det
går att inrätta det så för oss att alla fördelar
skall komma omedelbart, medan
nackdelarna kan skjutas på framtiden.
Vill vi ha fördelarna får vi också bereda
oss på att ta nackdelarna, och de är
som nämnts inte små. Det betyder att
småföretagarna i vårt land får bereda
sig på att det kommer utländska hantverkare
och handlande, även stora utländska
varuhus. Det kommer också utländsk
arbetskraft utan alla restriktioner.
I den mån utlänningarna är vana
vid att leva billigare och primitivare än
folket här hårdnar givetvis konkurrensen,
priserna på arbete och produktion
pressas ned. Om våra sammanslutningar
vill värja sig genom avtal ocli exempelvis
nyetableringskontroll, bör vi ha
klart för oss att detta strider mot EEC:s
principer om fri gemensam marknad.

Rätten att köpa aktier i våra bolag är
en sak. Att fritt förvärva svensk jord
och skog strider också mot nu gällande
lag. Vill vi släppa fram utlänningarna
och låta det utländska kapitalet fritt
härja, där vi hittills haft restriktioner

gentemot svenska medborgare? Vill vi i
detta läge mjuka upp bolagsförbudslagen? Beträffande

jordbruket har vi klart
för oss att EEC:s målsättning är en försvagning
i jämförelse med det i vårt
land gällande avtalet. RLF:s ordförande
har också nyligen i ett föredrag ansett
sig kunna konstatera att de nuvarande
pressade priserna på smöret på exportmarknaden
har sammanhang med att
vad han kallar »den troliga EEC-marknaden»
kastar skugga exempelvis på
prissättningen i England. Om rent allmänt
mycket av vad som i det föregående
berörts beträffande EEC ännu är
oklart, gäller detta särskilt om jordbruket.
Där är ovissheten och otryggheten
uppenbara. Men frågan om jordbrukets
ställning är inte i främsta rummet
ett jordbrukarnas intresse. Det gäller
folkförsörjningen, livsmedelsförsörjningen
vid krig eller av krig vållad avspärrning.
Med hungerkniven på sin
strupe är inget folk fritt, må det sedan
benämna sig aldrig så alliansfritt. Erfarenheterna
från tvenne storkrig visar
klart vilka krav som ställs på hela näringslivet.
Skall det svenska försvaret
kunna fylla sin uppgift i sådana lägen
krävs också en ekonomisk försvarsberedskap.
Redan detta visar att den juridiska
spetsfundigheten om vad som är
militärpolitisk och vad som är ekonomisk
bindning ar ganska tom på innehåll.
Vi skall inte inbilla oss att vi i det
totala krigets dagar kan vara en fast anknuten
del av ett krigförande lands produktionsområde
och samtidigt vara
verkligt neutrala. Redan förra storkriget
gav ett exempel på hur vår malmexporl
till Tyskland höll på att förskaffa oss
ett överfall från Frankrike och England
över Narvik. Men om våra handelsförbindelser,
gagnet av vår produktion,
kommer båda parterna till del, har ingen
av dem ensidigt intresse av att stoppa
den.

Med hänsyn till vår egen livsmedelsförsörjning
intar jordbruksproduktionen
en ställning av central betydelse. Detta
har också beaktats vid uppgörandet av
grunderna för svensk jordbrukspolitik.

I proposition till 1947 års riksdag

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm. Nr 27 69

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

gjorde tidigare försvarsministern, dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet
P. E. Sköld, uttalanden som vunnit
anslutning av riksdag och folk. Ur detta
yttrande av herr Sköld må anföras:

»Vad jordbruket betytt för vårt land
såväl under det förra som under det
senaste världskriget kan ej mätas med
pengar. Utan att man därmed underskattar
de på sitt sätt lika betydelsefulla
insatser, som gjorts av övriga grenar av
näringslivet, torde det vad särskilt den
senaste avspärrningsperioden angår, vara
befogat att uttala, att det förhållandet,
att vår livsmedelsförsörjning kunnat
uppehållas i stort medelst egen produktion.
otvivelaktigt varit en av huvudorsakerna
till att landet kunnat hållas
utanför de internationella förvecklingarna.
—■ — — Det torde vidare vara
nödvändigt, att man av beredskapsskäl
under normala förhållanden uppehåller
en produktion av den storlek, som erfordras
för tryggande av landets försörjning
i en avspärrningssituation.»

Dessa ord kräver alltfort beaktande,
tv de är grundade på dyrköpta erfarenheter.
De innebär också en varning för
att som här ifrågasättes kasta ut ömtåliga
delar av vårt näringsliv i något
ovisst utan att vi vet vad det kan bli av
det hela.

Vid behandlingen av propositionen
om Sveriges anslutning till Efta förra
året väcktes av herr Karlsson i Vikmanshyttan
och mig samt i andra kammaren
av herr Elmwall jämte ett halvt dussin
inedmotionärer en motion, vari framfördes
synpunkter som nu synes ha vunnit
större beaktande än då. Vi motsatte
oss icke en anslutning till Eftatraktaten,
men vi begärde en omprövning av
villkorens förenlighet med svensk neutralitetspolitik.
Det var dels de allmänna
riskerna för svensk handlingsfrihet
som motiverade betänkligheterna. Framför
allt var det emellertid tanken på vår
folkförsörjning vid krig och avspärrning
som utgjorde grunden för våra farhågor.
Det är synpunkter som i det sammanhang
som nu föreligger kommer tillbaka
och som, såvitt jag kan finna, gör
sig gällande med ökad riitt.

I propositionen tröstade man oss med
hänvisning till att jordbrukarna skulle
erhålla kompensation för förlusten. Motionärerna
var alla jordbrukare, och vi
menade, att den saken väl finge ordna
sig. Men frågan var för oss vem som
kompenserar svenska folket för en
bristfällig folkförsörjning den gången
nöden klappar på. Genom Eftaavtalet
köpte sig exportindustrien tillträde på
den danska marknaden på jordbrukets
bekostnad. Och vårt land fick förplikta
sig att mottaga viss dansk import av
jordbruksprodukter samt dessutom lova
att vid ökad svensk konsumtion av sådana
varor ge danskarna motsvarande
försteg.

Meningen med det danska avtalet var
först att rabattera införselavgifterna på
de danska produkterna, men till slut bestämde
man sig för att Sverige skall av
jordbruksregleringsavgifter betala skatt
till det danska jordbruket med årligen
10 miljoner kronor.

När vi motionärer inom centern 1960
anmälde bekymmer för dessa handelsavtal
och neutraliteten skedde detta inte
minst med hänsyn till den omständigheten
att det danska jordbruksavtalet, som
ställdes som ett villkor för vår anslutning
till Efta, medförde att vår livsmedelsförsörjning
kom i beroende av en
till västpakten ansluten stat. Det bleve
inte lätt att hålla på en klar ncutralitetslinje
om tumskruvarna vid en avspärrning
droges åt och hotade vårt
folk med livsmedelsbrist.

Ja, det var då. Men om Efta tar slut,
så kommer väl den danska traktat, som
var ett villkor därför, också bort. Däremot
skall man nog inte inbilla sig att
vi därmed får slut på systemet att gynna
exportindustrien på jordbrukets bekostnad.

När den danske utrikesministern Jens
Otto Krag för ungefär en månad sedan
diskuterade EEC med herr Ohlin yttrade
herr Krag enligt Svenska Dagbladet
av den 17/9 följande:

»Verkligt samarbete (mellan Sverige
och Danmark) i förhandlingarna med
EEG förutsätter bl. a. att Sverige är villigt
att offra något för den danska jord -

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

bruksexportens placering, medan Danmark
då skall göra motsvarande offer
för svenska industriprodukter.»

Så nu är vi där igen med den oheliga
alliansen mellan svensk exportindustri
och utlänningarna på det svenska jordbrukets
bekostnad. Den danske utrikesministern
uppfattade som vi finner inte
alls anslutningen till EEC som någon fullvärdig
garanti för det danska jordbrukets
exportmöjligheter till dessa länder,
utan ville försöka skaffa någon ny fördel
på det svenska jordbrukets bekostnad.
Det är även uppenbart att sådana
åtaganden kan binda oss beträffande
livsmedelsförsörjningen och göra denna
beroende av detta A-paktsland.

Jag berörde nyss principerna för jordbrukets
produktionsavvägning. Men det
är nog inte enbart jordbrukets offer till
danskarna för att gynna exportindustrien
det här gäller. Vår expertis konstaterar
på goda grunder att vårt lands
självförsörjning i fråga om jordbruksoch
trädgårdsprodukter ingalunda är så
hög som oftast görs gällande. Vi har en
betydande import av trädgårdsprodukter
som skapar svårigheter för att upprätthålla
en tillräcklig inhemsk produktion.

Beträffande jordbruket som helhet tyder
beräkningarna på att under 1950-talet självförsörjningen stannat vid cirka
90 procent. Detta om även foderimporten
beaktas. Och det är att märka att de
senare årens siffror är lägre.

Med den jordbrukspolitiska målsättning
som för närvarande är på modet är
det väl heller inte att hoppas på någon
bättring. De punktvisuppträdande produktionsöverskotten
och diskussionen
om hur de skall kunna vinna avsättning
bär här på ett betänkligt sätt misslett
även den del av allmänna opinionen som
vill benämnas upplyst. Vid en avspärrning
tillkommer att tillgången på produktionsmedel
minskar. Den redan hårt nedpressade
tillgången på arbetskraft försämras
också genom eventuella militärinkallelser.

En annan sak är att det ur beredskapssvnpunkt
erbjuder stora vanskligheter
att, som tendensen nu är, koncentrera

jordbruket till vissa liögproducerande
områden men avfolka jordbruket och
därmed källorna för livsmedelstillgången
i stora landsdelar. Här måste avvägningen
göras försiktigare om icke för
stora delar av vårt folk beredskapstanken
alldeles skall förfuskas och tillgången
på åtminstone vissa livsmedelskvantiteter
äventyras.

Som tidigare berörts ligger jordbrukspolitiken
inom EEC väsentligen i stöpsleven.
Ett accepterande på förhand av
vad som därur kan framkomma är ett
vågspel. Något säger det att redan EEC:s
målsättning för jordbrukets del innebär
en försvagning jämfört med i Sverige
gällande jordbruksavtal. En annan sak
är jordbrukarnas förhandlingsrätt. Det
är ingalunda likgiltigt om vi får ha våra
årliga prisförhandlingar kvar eller hur
saken annars kan ordnas. Inom EEC
åsyftar man gemensam jordbruksmarknad
och gemensamma beslut av regeringarna.
Detta slutmål är någonting annat
än den förhandlingsrätt med svenska
myndigheter som våra organisationer
tillvunnit sig. Jag menar att detta är
viktiga ting. Men huvudsaken är att vårt
lands oberoende hänger så nära tillsammans
med att vi har en .svensk jordbruksproduktion
som klarar landet i svåra
tider.

Vad som här sagts anknyter till gällande
bestämmelser inom EEC och vad
som angivits som dess målsättning. Men
även de som påyrkar ansökan om svenskt
medlemskap avser uppmjukningar och
undantagsbestämmelser härifrån. Alldeles
detsamma gäller om associationsbegreppet.
Om hur en association skall utformas
vet vi ännu mindre än om vilka
små jämkningar EEC kan gå med på för
medlemskap. Man kan t. o. m. tala om
olika former för association, på samma
sätt som det talas om 99 olika sätt att
tillaga rabarber. Det har talats om en
form av association som inte innehåller
stort andra villkor än som kan gälla för
medlemskap. En sådan association är givetvis
tänkbar, men den är enligt vad
som ovan sagts lika oförenlig med svensk
frihet och fredspolitik som medlemskapet.
Det kan tänkas en rad olika grader

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm. Nr 27 V1

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

för association, men därom vet vi ingenting.
Det är därför omöjligt att ta ståndpunkt
härtill i nuvarande läge. Vi ser
gärna att det kommer till förhandlingar
som kan klarlägga läget så att vi på den
grunden sedan kan ta ståndpunkt. Men
det väsentliga är att självuppgivelsens
anda inte får breda ut sig och försvåra
möjligheterna för våra förhandlingar.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag är ledsen över att på
nytt behöva återkomma, men några ting
som sagts i debatten gör att jag gärna
vill säga ytterligare några ord.

Jag uttrycker min tillfredsställelse
över att de flesta talare — även från
oppositionen — säger att det viktiga
som vi nu har att göra är att anstränga
oss för att gemensamt bygga upp en
svensk förhandlingsposition. Jag upprepar
att det var just i det syftet, att
underlätta uppbyggandet av en svensk
förhandlingsposition under medverkan
av alla parter, som regeringsdeklarationen
faktiskt inbjöd till en sådan medverkan.

Det förvånar mig emellertid att dessa
deklarationer om intresset av att medverka
skall behöva åtföljas av en sådan
kolossal iver att visa, att regeringen har
pressats bort från en tidigare position.
När vi går att ta ställning till den allvarligaste
ekonomiska fråga som vi haft
att ta ställning till på mycket länge, kanske
viktigare än alla frågor som den nuvarande
uppsättningen av kammarledamöter
haft anledning att ta ställning till,
verkar det på vissa talare som om det
viktigaste är att visa att regeringen pressats
till en ny position. Det vore väl
inte i och för sig någonting att säga om
detta rotande i vad som har förevarit,
om man gjorde det allra minsta försök
att lämna en objektiv redogörelse för
vad som har förevarit.

Det angelägnaste tycks alltså vara att
framställa saken så, som om regeringen
steg för steg har pressats av oppositionen
till att inta en mera välvillig inställning
till det europeiska samarbetet.

Jag bara frågar, om det absolut viktigaste
just nu är att ge utlandet den föreställningen.
Är det sant, skall man naturligtvis
inte dölja att man har en regering
som så kapitalt felbedömer situationen
och därefter låter sig pressas. Men
om det finns det allra minsta tvivel om
att detta är sant — kan det då vara ett
stöd i arbetet på att bygga upp en .svensk
förhandlingsposition att man lämnar en
skildring som är felaktig och som dessutom
måste verka besvnnerlig på utlandet? Skildringen

är felaktig. Jag tillät mig
redan i mitt tal i Kiel i juni säga ungefär
detsamma som har sagts i dagens
regeringsdeklaration. Jag har hört att
det talet åberopats emot mig av en talare
i andra kammaren, som ville visa att jag
den 18 juni hade ådagalagt förhandlingsvilja,
men att jag sedermera övergivit
den linjen.

Mitt tal i Kiel var en deklaration om
önskvärdheten och nödvändigheten av
ett närmare ekonomiskt samarbete och
ett lika starkt markerande av att detta
samarbete icke kunde få sådana former,
att neutraliteten kom i fara. Precis detsamma
har vi sedan sagt hela tiden. Jag
vågar påstå att ingen kan leta upp ett
uttalande i det här berörda talet vid
Metalls kongress den 22 augusti som
skulle stå i strid med den deklaration
som är gjord här i dag.

En god vän till mig som tillhör ett av
de borgerliga partierna — jag har nämligen
vänner även på den sidan, hur underligt
det än kan förefalla efter alla
heta diskussioner -— riktade samma anklagelse
mot mig och ansåg att Metalltalet
var så ytterligt aggressivt. Jag bad
honom att gå igenom talet och säga, var
jag intagit en isolationistisk hållning, var
jag varit aggressiv. Han läste talet och
sade sedan: »Mitt intryck av talet berodde
egentligen på att du lät så arg
när du talade i radio!»

Ja, jag har aldrig trott att min stämma
är så välljudande — jag kan ju inte
hjälpa att den låter som den gör, och jag
har inte hört talet själv; det är ju svårt
att höra sig själv i en stor kongresshall
—- men att på grundval av detta säga att

72 Nr 27 Onsdagen den 25 oktober 19(il fnl.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.
talet var aggressivt, det är väl litet kraf -

tigt. Och i varje fall talade jag inte så
högt att det kunde höras utanför landets
gränser! De vantolkningarna måste faktiskt
ha tillkommit genom pressen och
på annat sätt.

Om nu talet i Kiel, Metall-talet och dagens
regeringsdeklaration är uttryck för
samma linje, vad skall det då tjäna till
att som en huvudpunkt försöka göra gällande
att regeringen har pressats till en
mera förliandlingsvänlig, en mera europaviinlig
attityd? Om detta vore sant
skulle det ju inte vara möjligt att dölja
det, och om det inte är sant kan jag
inte begripa av vilken anledning det
skulle vara så angeläget att göra ett huvudnummer
av saken.

Herr Boheman sade att vi går mot svåra
förhandlingar. Ja, det har jag framhållit
åtskilliga gånger. Så säger herr Boheman,
att vi aldrig kommer att klara
dessa besvärliga förhandlingar om inte
oppositionen hjälper till. Ja, de bidrag
oppositionen hittills lämnat till uppbyggandet
av den svenska förhandlingspositionen
bär ju haft rent nedbrytande karaktär.
Om vi följt oppositionens råd,
skulle vi som ensamt neutralt land ha
svävat någonstans i luften, skilda från
Schweiz och Österrike. Vi skulle inte
haft bundsförvanter någonstans; kanske
skulle vi rent av ha bundit oss för punkter
där vi kunde vara villiga att göra eftergifter.
Blir inte hjälpen från oppositionen
bättre i framtiden än den varit
hittills, då tror jag nästan det vore bra
om oppositionen kunde förhålla sig alldeles
neutral och inte lade sig i den
här affären. Insatserna hittills har, tror
jag, inte på någon enda punkt bidragit
till en förstärkning av den svenska förhandlingspositionen.

Men om dagens debatt —• och jag upprepar
det när jag till min stora glädje
ser att herr Ewerlöf nu åter intar sin
plats i kammaren — betyder en förändring
och en tillnyktring, så att man verkligen
kan säga att det finns en vilja hos
oppositionen att vara med och bygga
upp en svensk förhandlingsposition inför
de mycket besvärliga förhandlingar
vi har framför oss, ja, då hälsar vi det

naturligtvis med den allra största tillfredsställelse,
lika väl som vi med tillfredsställelse
hälsar att det ibland förefaller
som om näringslivet verkligen
vore starkt intresserat av att medverka.
Ibland görs kanske uttalanden som ter
sig litet överraskande mot den bakgrunden,
men vi vill ju i det längsta tro att
här finns ett gemensamt svenskt intresse,
som vi borde kunna med förenade
krafter hävda på ett hyggligt sätt.

Nu säger herr Stefanson i sitt utomordentligt
sympatiska anförande, att det
är beklagligt att regeringen icke på ett
tidigare stadium tagit upp kontakter, så
att man kanske kunde ha sluppit ifrån
eu del av de missförstånd som snedvridit
debatten. Jag tycker att inte heller
den anklagelsen är riktig, även om den
har en helt annan valör än talet att vi
blivit pressade till eftergifter. Jag har
också gång på gång frågat mig, herr Stefanson,
om det varit något fel med det
sätt på vilket vi lämnat informationer,
eftersom precis samma informationer
lett oss fram till en uppfattning beträffande
neutraliteten och EEC, medan
andra partier kommit fram till eu helt
annan uppfattning.

Kanske har det varit något fel i vårt
sätt att informera — jag vill inte bestrida
att vissa ting kanske kunde ha markerats
ännu kraftigare — men det är
fullständigt felaktigt när man säger att
vi inte tog kontakt med exempelvis oppositionen
på ett tillräckligt tidigt stadium.
Den 31 juli — samma dag som
engelsmännen meddelade sin avsikt att
söka inträde i EEC — hade vi en överläggning
med partiledarna i kanslihuset,
där regeringen redovisade sin syn
och med intresse lyssnade till partiledernas
uppfattning. Vi resonerade då
om när vi skulle mötas nästa gång, och
vi kom överens om att det var bra om
vi kunde mötas i utrikesnämnden men
att det inte fanns någon anledning att
omedelbart sammankalla nämnden; såvitt
jag vet hade ingen av de närvarande
något annat önskemål än att nämnden
skulle sammanträda den 17 augusti. Vid
nämndens sammanträde 17 augusti ansåg
ingen av dem som yttrade sig, att Rom -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm. Nr 27 73

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

avtalet i sin nuvarande utformning kunde
förenas med neutraliteten — man ville
ändra avtalet eller åstadkomma ett tillläggsavtal
— och därför vädjade jag flera
gånger om att man i en gemensam
kommuniké, på det sätt jag skildrade i
förmiddags, skulle slå fast de väsentliga
ting om vilka vi är överens.

Gentemot de demokratiska partierna
och gentemot riksdagen har vi verkligen
i detta ärende utomordentligt gott
samvete. Vi har gjort vad vi har kunnat
för att ta kontakter på ett tidigt stadium.
Vad vi möjligen har underlåtit —
och det nämnde jag också i förmiddags
—• är att vi den 31 juli skulle ha gått ut
med en klar deklaration av ungefär samma
innehåll som Metalltalet den 22 augusti.
Det är sannolikt att det skulle ha
underlättat diskussionen.

Jag har i annat sammanhang sagt att
en regering är skyldig att på det sättet
vägleda opinionsbildningen, att den beskriver
sin egen inställning till en viktig
fråga. Det gäller inte här att regeringen
bär bundit sig för tidigt, utan att
regeringen för sent har deklarerat vilken
uppfattning som var dess. Det är
jag för min del beredd att ta ansvaret
för, men jag måste bestrida påståendet
att vi inte har tagit kontakt med oppositionspartierna
i tid och att vi har
bundit oss på ett för tidigt stadium.

Herr talman! Det som gjorde att jag
begärde ordet var emellertid en fråga
av herr Boheman.

Herr Boheman började den delen av
sitt anförande med en förklaring, att
han gillade vad regeringen hittills hade
gjort i Kongo, men han tyckte att det
vore rimligt om den svenska riksdagen
fick eu aldrig så kort redogörelse för
hur regeringen såg på Kongosituationen
i dag. .lag har i samråd med representanter
för utrikesdepartementet försökt
att göra en skildring av läget och vår
bedömning av det i dag.

Det är klart att möjligheterna att
snabbt få fullständiga och korrekta informationer
om utvecklingen inte är så
goda som vi skulle önska. FN förmedlar
tyvärr inte självt några nyheter från
Kongo, och de upplysningar som kom (t

Första kammarens protokoll l!)C>1. Nr 27

mer fram till pressen är ofta förvrängda
och ofullständiga. Rapporterna till de
svenska militära myndigheterna hinner
ofta inte fram i tid för att korrigera
sensationsmeddelanden. Det är i syfte
att förbättra nyhetstjänsten som vi tagit
vårt initiativ till överläggningar med
Förenta Nationernas sekretariat, och
just nu befinner sig några representanter
från försvarsstaben och utrikesdepartementet
i New York i det uppdraget.
Vi hoppas att allmänhetens legitima
behov av snabba och korrekta nyheter
från Kongo i fortsättningen skall kunna
tillgodoses bättre än som tidigare ofta
varit fallet.

När Hammarskjöld for till Kongo den
12 september var det för att genom förhandlingar
på platsen, både med den
nya Adoularegeringen, vars tillkomst i
parlamentariska former i och för sig
kan betraktas som en seger för Förenta
Nationerna, och med Tshombe, som sagt
sig åtminstone i princip acceptera Förenta
Nationernas uppdrag enligt 21-februariresolutionen,
försöka få de av Förenta
Nationerna beslutade riktlinjerna
genomförda i praktiken.

Vilka var dessa riktlinjer? Ja, det var
att förhindra inbördeskrig och fortsatt
inre söndring, att avlägsna de utländska
politiska och militära rådgivarna och
att utnyttja världsorganisationens resurser
för att ekonomiskt sätta ett enat
Kongo på fötter.

Hammarskjöld kände svårigheterna,
men han misströstade inte. Genom närvaron
av FN-trupperna, som nyligen hade
förstärkts, ansåg sig Hammarskjöld
ha en rätt stark förhandlingsposition.
Nu blev det inte Hammarskjöld själv
som fick fullfölja förhandlingarna. Det
lönar sig inte att spekulera om vad det
hade betytt, diirest lians enastående auktoritet
och förhandlingsskicklighet här
hade kommit till användning. Genom
överläggningar, som fördes av Hammarskjölds
nära medarbetare och helt i
hans anda, nåddes ett eldupphöravtal
mellan Förenta Nationerna och Tshombe
den 20 september. Därigenom hoppades
man att få ett slut på det onormala
och otillfredsställande läge som rått se -

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

dan månadsskiftet augusti—september.
Avtalet har sedan fullföljts genom en ny
uppgörelse den 13 oktober, och ansträngningar
pågår just nu att genomföra
utväxling av fångar och andra åtgärder
för normalisering av läget.

Förenta Nationerna har härigenom
naturligtvis inte uppgivit sina mål för
Kongoaktionen, och förhandlingarna på
grundval av 21-februariresolutionen
fortsätter. Naturligtvis blir dessa förhandlingar
svåra. Nya bakslag kan befaras,
och även i bästa fall kommer det
att dröja lång tid innan de politiska och
ekonomiska förutsättningarna för ett
enat Kongo är skapade. Till dessa förutsättningar
hör otvivelaktigt avlägsnandet
av de utländska legionärerna, vilka
bär ett så tungt ansvar för att delar av
befolkningen i Katanga kommit att misstro
Förenta Nationerna och ibland med
våld har sökt hindra dess arbete.

Vi bär emellertid ingen anledning att
kasta yxan i sjön. Det finns också omständigheter
som kan inge en låt vara
begränsad optimism. Tshombe själv, till
skillnad från några av hans närmaste
män, tycks vara inställd på att komma
till en allvarlig förhandling med Adoularegeringen
och tycks erkänna behovet
av ett samarbete mellan alla delar av
Kongo. Åtminstone hittills har inte någon
av stormakterna genom sin hållning
ställt sig i vägen för ett sådant
samarbete. Den belgiska regeringen har
genom sin nye utrikesminister, herr
Spaak, visat klar villighet att föra sin
politik i nära anslutning till Förenta
Nationernas målsättningar i Kongo, och
Förenta Nationerna självt har genom
omgrupperingar av sina militära styrkor
och genom tillförseln av nya vapen,
bl. a. flygplan och luftvärnsartilleri, förbättrat
sitt utgångsläge när det gäller att
hindra incidenser och oansvariga tilltag
från den lokala militärens sida.

Framtiden är oviss, och vi kunde inte,
när beslutet om vårt deltagande i Kongoaktionen
fattades, förutse den faktiska
utveckling som vi nu bevittnar. Även de
svenska soldaterna, som gör sin insats
i Kongo på ett så utomordentligt hedrande
sätt i FN:s tjänst, kan ånyo kom -

ma i farofyllda situationer. Läget har
inte förändrats på ett sätt som gör det
tillrådligt eller försvarligt för oss att
ompröva vårt engagemang. Vi har förtroende
för Förenta Nationernas vilja
att handla i enlighet med stadgan och
de fattade besluten. Att svika FN i
Kongo skulle inte stå i överensstämmelse
med vår grunduppfattning om vad vår
utrikespolitik förpliktigar och berättigar
oss till i vårt internationella handlande.

Herr BOHEMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall först och
främst be att få framföra mitt uppriktiga
tack för den senare delen av statsministerns
anförande, där han redogjorde
för svenska regeringens inställning
under nuvarande förhållanden till
läget i Kongo och det svenska engagemanget
där.

Jag har ju aldrig — något som statsministern
inte heller lät framskymta —
yrkat på att svenska regeringen på något
vis skulle undandra Förenta Nationerna
sitt stöd i Kongo. Jag ansåg det endast
vara av stort intresse, att kammaren och
riksdagen kunde få veta regeringens
syn på dessa spörsmål. Det har vi nu
fått.

Jag måste säga att jag med stor tillfredsställelse
hälsar den åtgärd som regeringen
har vidtagit, nämligen att
skicka ut militär och annan personal till
New York för att söka åstadkomma eu
bättre förbindelsetjänst mellan de svenska
styrkorna och regeringen, varigenom
vi bättre kan följa vad som händer
där nere och få tillförlitligare underrättelser
därifrån. Svenska militärer
skulle på det sättet kanske också i någon
mån hemifrån Sverige kunna utöva inflytande
på användningen av de svenska
truppperna i Kongo och deras disposition.

Den risk som föreligger är egentligen
att de svenska trupperna kan komma att
invecklas i verkliga strider i det inbördeskrig,
som kan uppstå i Kongo. Det
är därför som jag över huvud taget är
ytterst angelägen om att man från svensk
sida så noga som möjligt skall följa ut -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

vecklingen, så att ett ingripande i den
ena eller andra riktningen kan ske i rätt
tid. Vi hoppas och tror att Hammarskjölds
intentioner kommer att fullföljas
av hans efterträdare, men då vi inte
vet vem efterträdaren är och då vi inte
vet hur han kommer att kunna fullgöra
sitt ämbete, är en snabbare förbindelsemöjlighet
av stor och avgörande betydelse.
Jag ber att få tacka för att regeringen
velat informera oss om att den
nu gör försök att åstadkomma en sådan
förbindelse.

Eftersom jag i alla fall har några minuter
kvar skulle jag, herr talman, med
anledning av den första delen av statsministerns
anförande bara vilja säga, att
vad jag inskränkte mig till var att konstatera,
att musiken i dagens regeringsdeklaration
föreföll mig att vara helt annorlunda
än musiken i anförandet inför
Metallindustriarbetarförbundet. Det må
vara hänt att detta kan vara felaktigt
och att det när det gäller ordalagen inte
finns någonting i det ena, som strider
mot det andra, men för den som har ett
s. k. musikaliskt öra tror jag att intrycken
i alla fall har varit annorlunda.

Emellertid tycker jag att det är fullständigt
onödigt och meningslöst att nu
uppehålla sig vid huruvida den ena eller
den andra har förändrat sina ståndpunkter
eller förskjutit dem. Huvudsaken
är att det kan konstateras, att i det
läge som uppkommit alla goda krafter
vill medverka till att de förhandlingsresultat
som vi skall åstadkomma blir så
goda som möjligt. Jag ser ingen anledning
för statsministern att betvivla att
det även i oppositionen finns medlemmar,
som därvid kan göra någon nytta.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! När jag råkade komma
in i kammaren fann jag till min överraskning,
att statsministern hade hämtat
krafter för att återuppta diskussionen —
en diskussion, såvitt jag förstår, av samma
innebörd som den vi redan förut har
fört.

Jag har inte hört den första delen av
anförandet, men när jag kom in ställdes

jag inför frågan, huruvida det verkligen
var så att man kunde räkna med att från
oppositionens sida få till stånd en samverkan
när det gällde att söka utforma
en enhetlig svensk linje vid kommande
förhandlingar.

Jag trodde att det ganska klart hade
framgått av mitt tidigare anförande, att
jag för min del mycket bestämt utgick
ifrån att det genom det regeringsmeddelande,
som vi har fått i dag, borde finnas
goda förutsättningar för en samverkan
för att göra det bästa möjliga av den
situation som nu föreligger och som visserligen
är annorlunda än den vi skulle
ha önskat men som vi inte kan annat än
anpassa oss efter.

Så långt är den saken klar.

Jag kan förstå av herr Bohemans replik,
att statsministern i sitt anförande
ånyo uppehållit sig vid Metall-talet. Jag
skulle finna det i och för sig mycket
tacksamt att här närmare utveckla, vad
det är i detta Metall-tal som har kommit
att i hög grad förrycka diskussionen i
detta ämne. Jag ifrågasätter dock huruvida
det nu, när vi ändå har kommit så
långt att vi är överens om att börja på
ny kula från den utgångspunkt, som föreligger
i dag, verkligen är lämpligt att
återigen öppna process i denna sak.

Det må vara nog sagt, att Metall-talet
var så negativt till sin innebörd, att man
närmast skulle kunna tro att regeringen
var fullt förtrogen med tanken att vi
skulle komma att hamna utanför europamarknaden
och att frågan var huruvida
det verkligen vore värt att offra de
epokgörande framsteg, som gjorts i fråga
om ekonomisk politik, arbetsmarknadspolitik
m. m. tack vare den svenska
regeringen — allt detta kunde man få
avstå från om man anslöt sig till den gemensamma
marknaden. Däremot fanns
det inte ett ord för att inför denna arbetarpublik
tala om hur betydelsefullt det
var att vi verkligen kom med i denna
marknad och vilka verkningarna skulle
bli för den händelse vi inte gjorde det.
I talet staplades bara på varandra de
omständigheter, som både med hänsyn
till neutraliteten och den inre ekonomiska
politiken gjorde det mycket tvek -

76 Nr 27 Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

samt, huruvida det var värt offret att
sig in på europamarknaden.

Det var ju detta som kom att verka
aom en chock på oss andra, som ändå
fiela tiden har levat i den tron att vi
alla förenades i en bestämd positiv önsikan
om att kunna komma så fullständigt
som möjligt innanför tullmuren på Eurof)as
kontinent.

Men, som sagt, jag skall inte fortsätta
med att föra denna debatt vidare. Jag
tycker att statsministern skulle kunna
nöja sig med uttrycken för den lojalitet,
som han i alla fall vet att han kan räkna
med här i landet. Det skulle vara roligt
att någon gång få ett erkännande av att
så verkligen är förhållandet. Att vi har
Olika åsikter är en sak, men lojaliteten
finns där, och i detta fall, då det inte
gäller partier utan det gäller landet som
sådant, skall ingen behöva ifrågasätta
att den lojaliteten i fortsättningen skall
räcka till för att göra det bästa möjliga
av den situation som nu föreligger,
i Jag vill i likhet med herr Boheman
tacka för vad statsministern har sagt till
■upplysning om situationen i Kongo. Jag
tror att det var välgörande inte bara för
oss, utan för svenska folket i allmänhet,
att få del av de upplysningar statsministern
i det hänseendet har kunnat lämna.

i Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

■ Herr talman! Eftersom jag i mitt första
anförande efterlyste möjligheten till
en bättre direktkontakt mellan den
svenska försvarsstaben och staben i New
Vork, vill jag nu efter att ha hört statsministerns
upplysningar begagna tillfället
att uttala min tillfredsställelse över
att min begäran synes vara förverkligad.

För övrigt skall jag bara helt kort instämma
med de synpunkter beträffande
samarbetet i fortsättningen mellan de olika
partierna, som har framförts av herr
Boheman. Statsministern säger att konstruktiva
uppslag från oppositionens sida
hittills har varit obetydliga, för att
ihte säga obefintliga, men jag vill understryka
att debatten hittills praktiskt
taget helt har gällt anslutningsformen.
I det förberedelsearbete som härefter

skall ta vid är ju den saken avgjord och
någon debatt därom behöver inte inflammera
det kommande samarbetet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag kan väl föreställa
mig den skräckblandade förvåning, som
min sånglärare skulle ha erfarit, om han
hade anat att ett anförande av mig skulle
komma att underkastas en musikkritisk
analys av det slag som herr Boheman
här presterade! Det är en stor ära
för mig, men tyvärr är det inte som musiker
jag tror mig ha en uppgift att fylla
i samhället. Jag tror det vore bättre att
analysera vad jag har sagt än att analysera
i vilket tonläge jag har sagt det.

Tänk om det går så illa att ni missuppfattar
mig på samma sätt i dag! Nu
är alla nöjda och belåtna och säger att
jag hållit ett bra tal. Tänk om det bara
beror på rösten och att ni när ni läser talet
säger: »Han är ju precis likadan som
förut!» Hur går det då?

Jag tror därför att det är mycket farligt
att ta så kraftigt intryck av hörselfenomenen,
som somliga av herrarna
tycks ha gjort. Jag vidhåller att det inte
finns några skillnader mellan vad vi har
sagt från regeringens sida förut och vad
vi har sagt i dag, och jag kan inte förstå
av vilken anledning det skall vara
nödvändigt att ideligen fastna vid att det
finns skillnader.

För att visa att talet inför metallindustriarbetarkongressen
hade ett positivt
innehåll skall jag läsa in ett avsnitt i
kammarens protokoll, nämligen den passus
där jag talar om lämpligheten av att
förhandla. Jag sade bland annat: »Det
är vår förhoppning att förhandlingar nu
kommer i gång för att utröna möjligheterna
att nå fram till det positiva mål
som vi klart och konsekvent har eftersträvat:
att upphäva den ekonomiska
splittringen och skapa en västeuropeisk
stormarknad. Det finns ingen anledning
att se med pessimism på läget, att utbreda
den föreställningen att det skulle vara
omöjligt för de neutrala länderna
att nå fram till ett tillfredsställande eko -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

nomiskt arrangemang med Europamarknaden.
Vi står inför stora och invecklade
problem som sannerligen inte är lättlösta.
Samtidigt hyser vi den uppfattningen
att de sakliga argumenten för att
skapa en stormarknad som omfattar 300
miljoner människor har en så stor tyngd
att alla parter borde ha ett starkt intresse
av att förhandlingarna leder fram till
ett resultat som kan tillfredsställa de
skilda legitima intressen som gör sig gällande.
»

Jag skulle kunna fortsätta med läsningen.
Det torde inte vara möjligt att
av dessa uttalanden få stöd för uppfattningen,
att det är ett negativt, ett isolationistiskt
anförande. Men det är ju,
herr Ewerlöf, vad jag har sagt hela tiden,
och det är för mig obegripligt att
debatten i dag lagts upp så som oppositionen
gjort.

Jag noterar nu med största tillfredsställelse
att man är beredd att samverka
för framtiden. Jag tror -—- och det trodde
vi inom regeringen när vi skrev regeringsdeklarationen
— att det viktiga,
det som betydde någonting, var strävandena
att förena politikerna och näringslivets
representanter i arbetet på att bygga
upp en svensk förhandlingsposition.

Jag vill inte alls bestrida, herr Boheman,
att det inom oppositionen och
framför allt inom näringslivet finns
utomordentliga krafter som skulle kunna
göra oss stora tjänster vid uppbyggandet
av denna förhandlingsposition. Det
var inte min mening att vinka med kalla
handen. Tvärtom — vi vill gärna få
det stöd som utnyttjandet av dessa krafter
innebär. Men då fordras, att även de
tar hänsyn till de faktiska förhållandena,
till vad vi har sagt, till våra intentioner.
Inte blir det en förtroendefull
samverkan, om de börjar detta samarbete
med den känslan att regeringen har

motvilligt pressats till eftergifter, men
innerst inne är anhängare av en svensk
isolering. Just för att möjliggöra ett förtroendefullt
samarbete i fortsättningen
tror jag att det är nödvändigt att man
rensar bort missuppfattningarna om vail
som har förevarit.

Herr BOHEMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag betvivlar inte ett
ögonblick att statsministern är omusikalisk,
men jag är övertygad om att han
är så intelligent, att han förstår precis
vad herr Ewerlöf och jag menar. Jag av
också övertygad om att han kan acceptera
om jag säger, att hans regeringsförklaring
i dag understryker de positiva
sidorna av ett samarbete när det gäller
den gemensamma marknaden mer än
olägenheterna, medan dessa senare underströks
mera i Metallanförandet.

Men jag tycker att detta nu är fullkomligt
likgiltigt. Eftersom vad som i
dag föreligger är en regeringsförklaring
håller jag mig uteslutande till den, ocfW
jag anser att den är i många avseenden
tillfredsställande. Det har jag givit uttryck
åt. Jag har också sagt att i den
situation, där vi nu befinner oss, behöver
alla goda krafter samverka, och jag
tycker att det ändå borde kunna vara
en källa till ganska stor tillfredsställelse
för regeringen, att en sådan förklaring
görs.

På framställning av herr talmannen beslöts,
att den fortsatta överläggningen
skulle uppskjutas till aftonsammanträdef.

Kammaren åtskildes kl. 17.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Onsdagen den 25 oktober eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena,
m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen i anledning
av det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 186
avsedda meddelandet.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! I en replik på förmiddagen
uttalade statsministern sin förvåning
över att oppositionspartierna över
huvud tagit upp en debatt om alternativet
»anslutning» i dagens överläggning.
Frågan är ju avgjord genom regeringens
beslut att förhandla om associering. Visserligen
är saken klar, men detta får väl
inte hindra dem, som tvivlar på att detta
beslut är det enda riktiga, att framföra
argumenten för sin mening. Om så
vore fallet, skulle ju debatten i dag vara
ganska meningslös.

Det är en detaljfråga i det stora spörsmålet
om vårt lands ställning till Europamarknaden
som jag hade tänkt att belysa
i mitt anförande, och den gäller
jordbrukets ställning i Europamarknaden.
Denna fråga har intagit en mycket
framskjuten plats i den allmänna debatten.
Där rör vi oss också på ett område
som är svårare att bedöma än när det
gäller näringslivet i övrigt. I Romfördraget
har medlemsländerna i den gemensamma
marknaden visserligen kommit
överens om att driva en gemensam
jordbrukspolitik, men övergången skall
ske successivt under en sexårsperiod,
och ännu har man endast delvis kommit
till några påtagliga resultat. Fortfarande
är därför den praktiska utformningen
av jordbrukspolitiken inom EEC
mycket allmänt formulerad både när det
gäller politikens mål och medel.

När man mot varandra skall väga fördelar
och nackdelar för jordbruket av
att vårt land kommer med i EEC, är det

många olika frågor som dyker upp. En
fråga gäller den prisnivå, som kommer
att förverkligas inom den gemensamma
marknaden. Där visar gjorda jämförelser
att de svenska producentpriserna
hittills legat på en nivå som ganska nära
ansluter sig till genomsnittet för Västeuropa.
Det gäller framför allt vid en
jämförelse med de största avnämarna av
vår jordbruksexpert, nämligen England
och Västtyskland. För dagen torde det
därför i detta avseende icke erbjuda några
svårigheter för jordbruket att klara
ett handelspolitiskt samgående med övriga
västeuropeiska länder. Men vad blir
det för konsekvenser för oss, om vi kommer
att stå utanför den gemensamma
marknaden? Den gemensamma jordbrukspolitiken
syftar till att höja produktiviteten
inom jordbruket genom olika
rationaliseringsåtgärder, såsom vi bedrivit
jordbrukspolitik i vårt land sedan
lång tid tillbaka. Syftet är att öka livsmedelsproduktionen
och göra gemenskapen
så oberoende av import som
möjligt. Detta skall man bl. a. vinna genom
en avskärmning mot omvärlden och
genom preferenser mellan medlemsländerna.
Vad kan detta få för följder för
oss?

Vi kan se på vår handel med livsmedel
under det gångna året. Vi exporterade
livsmedel för 390 miljoner kronor
under 1960, och därav gick 72 procent
till länder inom EEC jämte England och
Danmark. Om fiskexporten räknas med,
blir exportsumman ungefär 445 miljoner
kronor. Om vi bleve kvar utanför
EEC, kunde vi få svårigheter att i framtiden
avsätta vårt exportöverskott till de
traditionella marknaderna. Vi har visserligen
redan nu tullmurar att klättra
över, men om livsmedelsproduktionen
inom EEC ökas som man avsett, kan det
över huvud taget bli omöjligt för oss att
exportera. Vi kan i stället till och med
riskera att få taga emot en dumpingexport
från EEC, om totalproduktionen där

Onsdagen den 25 oktober 19G1 em.

Nr 27

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

ökar snabbare än konsumtionen. Det är
därför inte alls säkert att vi kan behålla
vår jordbrukspolitiska handlingsfrihet,
om vi stannar utanför EEC. Om vi dels
får svårigheter med vår egen export,
dels riskerar att även inom landet få
konkurrera med billigare livsmedel, kan
vår handlingsfrihet bli en illusion.

En annan väsentlig fråga i diskussionen
gäller den jordbrukspolitiska målsättningen.
Enligt Romfördraget skall
jordbrukspolitiken inom den europeiska
gemenskapen tillförsäkra jordbruksbefolkningen
»en skälig levnadsstandard».
Enligt vårt sexårsavtal skall jordbrukarna
erhålla inkomstlikställighet
med industriarbetarna i de två lägsta
dyrorterna. Vi har alltså en betydligt
mera preciserad målsättning i Sverige
än inom EEC. Det har också bland andra
jordbruksministern anfört som skäl mot
en svensk anslutning till EEC. Men är
skillnaden i själva verket så stor? Hur
har det gått att förverkliga den tänkta
inkomstlikställigheten hos oss? Av naturliga
skäl har man inte kunnat göra
några egentliga beräkningar av utvecklingen
sedan 1959. Tiden har varit för
kort ännu. Men vi vet att inkomstklyftan
beräknades till 3 600 kronor, när vi
började det nuvarande sexårsavtalet för
två år sedan. Av denna skillnad skulle
en tredjedel eller 1 100 kronor täckas
av avtalet. Resten skulle jordbrukarna
själva täcka genom att få behålla rationaliseringsvinsten
vid jordbrukets rationalisering.
Inom jordbrukarkretsar ser
man emellertid ganska pessimistiskt på
den hittillsvarande utvecklingen. Visserligen
fungerar avtalet rent tekniskt efter
beräkning, och de olika spärreglerna utlöses
med jämna mellanrum, men den
enskilde jordbrukaren frågar sig onekligen,
hur det verkar för honom. Inom
stockholmsområdet, där Mjölkcentralen
har sill verksamhet inom mejeribranschen
— ett område som jag själv tillhör
— har vi under hela första halvåret
i år haft ett lägre producentpris på
mjölk än under motsvarande tid i fjol.
Prisstegringen på smör och konsumtionsmjölk
har inte ens räckt till för att
ge producenten samma pris som i fjol

och ännu mindre räckt till för någon
prishöjning. De ökade omkostnaderna
inom mejeridriften och vid distributionen
har ätit upp hela inkomstökningen
för mejeriet. Priserna på brödsäd sänktes
med två kronor per deciton i höst.
Även om vi vet att den ena kronan går
till skördeskadeskyddet, innebär det en
kännbar prissänkning för spannmålsodlaren.
De nu anförda exemplen kan fortsättas
på många andra områden. Samtidigt
har vi bevittnat en betydande inkomststegring
för andra grupper och
befarar bl. a. en kraftig stegring av produktionskostnaderna
efter den kommande
avtalsrörelsen. Det är därför inte underligt,
om jordbrukarna ser pessimistiskt
på möjligheterna att utjämna inkomstklyftan
sådan den beräknades i sexårsavtalet.
Skillnaden blir då kanske inte
så stor mellan vår inkomstlikställighet
och en »skälig inkomststandard» inom
EEC.

Möjligheten att bevara vår alliansfrihet
och ändå gå in som medlem i EEC
har redan tidigare behandlats i dagens
debatt. Jag vill bara framföra några synpunkter
på denna fråga ur beredskapssynpunkt
— en fråga som även den redan
tidigare har varit föremål för uppmärksamhet.
För att vi skall kunna bevara
vår alliansfrihet är det nödvändigt
att även ha sörjt för vår livsmedelsberedskap.
Annars kan möjligheten att hålla
oss neutrala bli ett talesätt utan egentligt
innehåll. Det är en utbredd uppfattning,
att vi har en tillräckligt stor livsmedelsproduktion
inom landet för närvarande
för att klara landets försörjning
även vid en avspärrning. Tidvis har vi
ju till och med haft bekymmer för att
finna avsättning för vårt produktionsöverskott.
Men den omständigheten att
vi exporterar jordbruksprodukter betyder
ju inte att vi är mer än självförsörjande
i fråga om livsmedel. Importen av
livsmedel och förnödenheter för produktionen
— gödselmedel, fodermedel
och framför allt traktorbränsle — är betydligt
större än exporten. Självförsörjningsgraden
under hela 1950-talet har
beräknats till cirka 93 procent och beräknades
i slutet av årtiondet ha sjunkit

80 Nr 27 Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

till mellan 85 och 90 procent. Jordbrukets
sårbarhet är också mycket större nu
än under det senaste världskriget. För
varje dag som går blir det färre människor
sysselsatta inom jordbruket. Den
ökade mekaniseringen, som kommer i
stället, är helt baserad på importerade
drivmedel. Den minskade tillgången på
mänsklig arbetskraft och kreaturslös
drift har medfört en mer extensiv jordbruksdrift
än tidigare. Produktionen avlivsmedel
har därför under de senaste
åren inte varit större än i slutet av 1930-talet, trots de framsteg som jordbruket
gjort i många avseenden både när det
gäller växtodling och djurskötsel. Sedan
slutet av 1930-talet har emellertid vår
folkmängd ökats med 18 procent. Om vi
skall kunna klara livsmedelsförsörjningen
vid en avspärrning, är det därför
nödvändigt att vi utnyttjar alla produktionsresurser
inom jordbruket. Den bästa
beredskapen på livsmedelsfronten är
en väl utbyggd levande produktion. Om
vi blir utestängda från den gemensamma
marknaden och får svårigheter att
få avsättning för vår jordbruksexport,
kommer detta inte att öka självförsörjningsgraden
inom landet utan snarare
tvärtom, tv det kommer att innebära
minskade möjligheter att utnyttja hela
produktionsapparaten så effektivt som
möjligt på jordbrukets område.

Fn anslutning till EEC väntas medföra
stora fördelar för samhället i dess
helhet, medan motsatsen kan inträffa om
vi tvingas stå utanför. Det som är fördelaktigt
för samhället i stort är givetvis
också till gagn för jordbruket. Direkt
har landets jordbrukare intresse av en
anslutning bl. a. som ägare till hälften
av den svenska skogsarealen och med
hänsyn till den produktion som kommer
från skogen. Men även indirekt har
jordbruket nytta av- goda konjunkturer
inom landet med tv åtföljande goda avsättningsmöjligheter
för jordbrukets produkter.
Det borde också erbjuda fördelar
för vårt land att som medlem få en
chans att delta i de diskussioner som
berör den gemensamma jordbrukspolitikens
utformning. Det är en fördel som
det är tveksamt om jordbruket får vid

en associering, även om handelsministern
har förklarat sig ha uppmärksamheten
riktad på dessa frågor.

Som jag sade redan inledningsvis rör
vi oss här på ett område, där det är
svårt att i förväg bedöma utvecklingen.
Både England och Danmark har emellertid
genom sin inträdesansökan i EEC
visat att de är beredda att efter modifikationer
som kan vinnas förhandlingsvägen
acceptera en gemensam jordbrukspolitik.
Den engelska regeringen torde
därvid möta mycket större svårigheter
än vi med hänsyn till jordbrukspolitikens
utformning i England. Den har
dock utfäst sig att ta hänsyn till sitt
jordbruks vitala intressen vid de förhandlingar
om anslutning som inletts.
Osökt tränger sig den frågan på, varför
vår regering och vår jordbruksminister
inte velat ens undersöka möjligheterna
även för vårt land att på acceptabla villkor
vinna inträde i den europeiska gemenskapen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Eskilsson frågade
varför inte Sverige gjort ansökan om
medlemskap, när England och Danmark
har gett sig in på att göra det. Jag förmodar
att herr Eskilsson med någon eftertanke
kan konstatera, att det för England
och Danmark inte existerar något
neutralitetsproblem, tv de är ju redan
Atlantpaktsstater, herr Eskilsson!

Herr Eskilsson och jag var fullständigt
sams när det gäller de skavanker som
vår livsmedelsförsörjning har. Jag konstaterar
också att herr Eskilsson och jag
ser likadant på saken när det gäller jordbrukets
intresse av en köpkraftig hemmamarknad.
Men jag undrar om inte
herr Eskilsson då också ställer sig något
betänksam gentemot en gemensam
arbetsmarknad, som kan pressa ned
köpkraften på den svenska hemmamarknaden
och därigenom försvåra avsättningen
inom landet.

Jag fäste mig vid att herr Eskilsson var
överens med mig om att vårt överskott
i många hänseenden är att betrakta som

Onsdagen den 25 oktober 1901 em. Nr 27 81

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

skenbart när det gäller jordbruksprodukterna.
Hem Eskilsson var överens med
mig om att det faktiskt förhåller sig så
—- bortsett från vissa produktionstoppar
— att man doek får räkna med att vår
produktion redan nu icke motsvarar
försörjningsbehovet. Han påpekade i alla
fall att vi exporterar jordbruksprodukter
och att det kan bereda svårigheter.
Ja, det är alldeles riktigt, det blir på
det sättet så länge vi importerar drivmedel
och fodermedel och på det viset håller
produktionen stor, men det ger intet
fast underlag för folkförsörjningen.
De omställningsförhållanden, som ett inträde
i EEC skapar, är givetvis så pass
väsentliga att man nog kan tänka sig att
få värre svårigheter att kämpa med än
ett överskott på jordbruksmarknaden.

Till sist vill jag konstatera den förnöjsamhet
med vilken herr Eskilsson
tycktes vilja acceptera en lägre prisnivå
än avtalet lovat jordbrukarna, bara vi
kom med i EEC. Han sade att det nog
inte blev bättre men att det ser så illa
ut med möjligheter att göra overklighet
av avtalet att det nog inte bleve någon
större skillnad.

Allra sist vill jag framhålla att det
fordras visst kurage att på en gång tala
om medlemskap i EEC och samtidigt gå
in på jordbruksproblemet, där undantagen
från detta medlemskap blir det väsentliga
och den gemensamma jordbruksmarknaden
blir det lidande som
man får försöka övervinna.

Herr ESKILSSON (li) kort genmäle:

Herr talman! .lag vet egentligen inte
vad jag skall vända mig emot i herr
Nilssons anförande, eftersom han betonade
så många punkter där vi var överens.
Herr Nilsson framhöll emellertid
att jag hade uttryckt en mycket stor grad
av förnöjsamhet, när jag förklarade att
utvecklingen enligt vårt sexårsavtal inte
såg ut att te sig bättre än om vi komme
med som medlem inom EEC och fick
del av den skäliga inkomststandard som
detta avtal utlovar.

Problemet ligger viil inte till på det
viset, herr Nilsson. Meningen med den

gemensamma Europamarknaden är ju att
för hela vårt näringsliv skapa en större
marknad, att ge vårt näringsliv över huvud
taget ett större utrymme för avsättning
av dess produkter. Om vi får fördelarna
av den större marknaden, med
allt vad det innebär av ökade produktionsmöjligheter,
menar jag att detta
också kommer att återverka på jordbrukets
möjligheter att få en fullgod avsättning
för sin produktion.

Vi har redan sett att det kan bereda
svårigheter att få ut de priser som scxårsavtalet
har avsett att ge. Dessa svårigheter
kan öka i ännu högre grad, om
vårt marknadsutrymme minskas och om
vi dessutom får konkurrera med jordbruket
inom andra länder, som har lägre
produktionskostnader än vi bl. a. när
det gäller arbetslönerna.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det är naturligtvis en
svaghet i den diskussion herr Eskilsson
och jag för. Det sakliga underlaget för
bådas vår uppfattning är EEC:s »skäliga
inkomst» och det svenska jordbruksavtalets
krav på »likställighet». Vad dessa
två saker blir i praktiken är naturligtvis
inte alltför mycket att gräla om. Men
att redan i detta sammanhang ge avkall
på kravet om likställighet, som vi är avtalsenligt
lovade, tycker jag var litet
vårdslöst.

Annars kan väl herr Eskilsson och jag
förstå varandra ganska bra om vi säger,
att vi vet ju inte vad man kan komma
fram till för förslag och ha för möjligheter.
Jag är inte alls säker på att herr
Eskilsson och jag, när förslagen ligger
på bordet, har lika lätt att svälja allt
vad man serverar oss som herr Eskilsson
tycks vara lagd för i dag.

Jag tror inte det tjänar någonting till
att försöka förgylla upp EEC-anslutningen.
Om herr Eskilsson svarar att det
kanske inte tjänar så mycket iner till
att som jag kritisera och vara skeptisk,
kan jag väl i fridens namn hålla med
honom om att vi får väl viinta och se.
Som jag sagt tidigare i dag: Det diir med

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

association kan tänkas i så många grader
och former som de nittionio sätten att
tillaga rabarber. Låt oss gräla om rabarbern
när den är serverad.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara inlägga en
protest mot att herr Nilsson sagt att jag
har givit avkall på målsättningen för
den svenska jordbrukspolitiken. Det har
jag inte gjort. Jag har endast visat hur
utvecklingen varit under de gångna två
åren och vilka farhågor detta har medfört
inom jordbrukarkretsar för svårigheten
att få ut de priser som sexårsavtalet
var avsett att ge. Men detta innebär
väl inte att jag personligen förklarat
mig vara beredd att gå ifrån de utfästelser
som man har givit enligt sexårsavtalet.

Sedan ber jag herr Nilsson observera
att vad jag kritiserade i mitt anförande
var att man inte undersökt, vilka möjligheter
som hade erbjudit sig för oss att
komma med som medlem i EEC. Jag har
sagt att man åtminstone bort kunna göra
denna undersökning, innan man kategoriskt
ställt sig utanför. Man borde ha
undersökt vilka fördelar och möjligheter
ett medlemskap medförde, innan man
tackade nej.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag skall så här efter
middagen inte försöka intressera kammaren
för min mer eller mindre personliga
syn på den intrikata frågan om formen
för vårt lands anslutning till den europeiska
ekonomiska gemenskapen. Jag biträder
i denna del i huvudsak de synpunkter
som anförts av herr Ewerlöf.
Jag kan emellertid inte låta bli att ytterligare
peka på att ett fullt medlemskap
dock skulle ha erbjudit åtskilliga fördelar,
som associationsformen inte skänker.
Om alternativet fullt medlemskap
funnits, hade exempelvis ingen av de sex
kunnat kräva, att skogsprodukterna skulle
undantagas — det har ansetts att risk
föreligger att från Frankrikes sida ett
dylikt krav skulle komma att ställas.

Därtill kom att vårt land vid fullt medlemskap
skulle sitta med i rådet och
kunde använda sina röster inom gemenskapen
på det sätt som bäst främjade
våra intressen.

Jag är emellertid medveten om att fullt
medlemskap inte utgör en allena saliggörande
lösning, och det är dessutom
osäkert om en svensk ansökan om sådant
medlemskap, innefattande förbehåll
för vår alliansfria politik, över huvud
taget skulle ha utsikt till framgång. Professor
Hallsteins uttalande härförleden
måste självfallet i denna del tillmätas
visst vitsord.

Det väsentliga är trots allt inte formen,
utan den omständigheten att vårt
land nu helhjärtat söker anslutning. Det
är därför i och för sig glädjande att regeringen
— om jag fattat regeringsförklaringen
rätt — ställt sig klart positiv
till en svensk anslutning som associerad,
vad nu detta fina ord innebär, och till
skapande av den strukturella förbindelse
med den europeiska gemenskapen, som
på längre sikt är oundgängligen nödvändig
för vår fortsatta välståndsutveckling.
Detta måste ju på sätt och vis, om också
i begränsad omfattning, innebära en solidaritetsförklaring
med de europeiska
folken från svensk sida, som måste skapa
en förbättrad förhandlingsatmosfär
när vi inlämnar vår ansökan.

Jag hälsar med tillfredsställelse, att regeringen
understryker vårt livliga intresse
av att delta i en integrerad europeisk
marknad vilken, vad man än må
säga därom, ur de deltagande ländernas
synpunkt sett är ett politiskt storverk
och att regeringens linje inte innebär
isolering från de europeiska samarbetssträvandena.
Att herr statsministerns famösa
uttalande på Metalls kongress givits
en annan tolkning må hans excellens
förlåta. Han får tydligen akta sig för
att låta lika arg en annan gång.

Enligt min åsikt hade det emellertid
varit ännu mer glädjande, om regeringen
i sin deklaration hade underlåtit att
kringgärda sitt ståndpunktstagande med
reservationer i en viss punkt. Jag tänker
härvid på att regeringen även denna
gång begagnar tillfället att vädra låg -

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27

Ane. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

tulltanken, i och för sig teoretiskt aktningsvärd.
En del av de besvikelser som
vår handelspolitik på det europeiska integrationsområdet
råkat ut för från Parisförhandlingarnas
sammanbrott 1958
ocli till nu har av allt att döma sammanhängt
med att man på regeringshåll
inte kunnat frigöra sig från tanken, att
harmoniseringen av tullarna måste ske
med vår svenska tullmur som riktpunkt.
Det har förvånat många att regeringen
kört fast sig i denna tanke, som för dagen
måste framstå som orealistisk. Att
föra fram den även nu måste vara en
olycklig förhandlingstaktik. Jag är rädd
för att det endast kan vara ägnat att
skärpa motpartens ståndpunkt.

I detta fall är det ju icke fråga om en
vanlig kollektivavtalsförhandling utan
om att vinna inträde i en internationell
organisation med redan fastställda stadgar.
Jag tror att det för sexstatsblocket
framstår såsom ett absolut minimikrav
att dess yttre tullmur, som för närvarande
är den centrala punkten i det hela,
i huvudsak accepteras. Denna yttre tullmur
är i fråga om sin arkitektur mer eller
mindre ett fait accompli, som det
icke är mycket att göra åt. Möjligen kan
vissa tullfria kontingenter utverkas men
inte mer. Skall vi ha utsikter att komma
med, måste vi godtaga tullunionens arkitektur
i dess huvuddrag. Sexstatsblocket
lämnar säkerligen icke ut några fribiljetter;
inte heller kan ett land som
vårt räkna med att komma in på barnbiljett.

Herr statsministern sade visserligen i
förmiddags, att tullfrågan kan det förhandlas
om, och det är ju bra. Men begär
vi lättnader på ett område, är det
risk för att de sex kommer att begära
kompensation på ett annat område och
komma med yrkande att vi skall åtaga
oss saker som för oss kan vara nackdelar.
Det är att märka att en liarmonisering
av våra tullar efter den högre tullnivå,
som sexstatsblocket kommer att få,
icke kommer att verka höjande på vår
egen inhemska prisnivå vid det förhållandet
att två tredjedelar av vår import
efter band skulle bli tullfri. Att eu viss
diskriminering av de underutvecklade

länderna kommer till stånd är odiskutabelt,
men den blir relativt begränsad,
eftersom dessa länder huvudsakligen
producerar råvaror, som inte kommer
att drabbas av nämnvärda tullar eller
som kanske rent av är tullfria. Tullhöjningen
skulle framför allt drabba importvaror
från USA och Kanada. Båda
dessa länder tillämpar emellertid själva
ett ganska rigoröst tullsystem med relativt
höga tullar. Här kan kanske så småningom
ömsesidiga lättnader utverkas
efter förhandlingar mellan Europablocket
och dessa två stater. Rätt forum för
internationella tullsänkningar är i övrigt
Gatt.

Den högre tullnivån skulle för övrigt
inte bara ha nackdelar utan även någon
fördel, nämligen framför allt den fördelen
att den skulle skänka oss ett förbättrat
skydd mot dumping från utomstående
länder.

Att ett gemensamt intresse finns för
ett lyckosamt förhandlingsresultat, därom
kan regeringen vara fullt övertygad.
Det gäller inte minst näringslivets organisationer.

I anledning av vad som sagts från
flera håll här i dag vill jag gärna uttala,
att jag delar uppfattningen att ett svenskt
deltagande i Europamarknaden icke uteslutande
blir en dans på rosor, utan att
medaljen har en baksida, i det att deltagandet
kommer att medföra påfrestningar
för många och nödvändiggöra en
omfattande strukturell omställning av
viktiga grenar av vårt näringsliv.

Herr talman! Jag hade tänkt att vid
detta tillfälle ge uttryck för den oro och
de bekymmer som man inom vida kretsar
hyser för den svenska bataljonen i
Kongo med tanke på de ökade risker
som uppstått under den senaste tiden.
Efter statsministerns anförande skall jag
inte närmare ingå härpå. Jag utgår ifrån
att den svenska bataljonen icke kommer
att insättas i direkt offensiva militära
operationer och att den målsättning för
den svenska insatsen, som angavs av utrikesministern
i april, alltjämt gäller.
Men en liten sak vill jag i detta sammanhang
beröra.

I svenska tidningar läser man gång

84 Nr 27 Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

efter annan om »den svenska Kongoaktionen»,
och jag har t. o. m. i en tidning
sett en stor rubrik om ett »svenskt
ultimatum till Katanga». Det vore olyckligt
om genom en sådan rubricering i
pressen den missuppfattningen skulle
insmyga sig att det är Sverige som sådant
som agerar i Kongo och icke FN.
Än värre vore det om opinionen i utlandet
skulle få den uppfattningen. Att en
viss begreppsförvirring gör sig gällande
på vissa håll utomlands kom nyligen till
uttryck i samband med Franska Kongos
åtgärder mot de svenska missionärerna
— lyckligtvis inhiberades sedermera
dessa åtgärder. Jag tror att det vore
lämpligt att regeringen på olika sätt söker
lägga detta till rätta. Vårt lands public
relation-organ har härutinnan en viktig
uppgift.

Herr BRANTING (s):

Herr talman! För en stund sedan meddelade
radion att ytterligare en atombomb
blivit avfyrad vid Novaja Zemlja.
Samtidigt fick man veta att amerikanerna
i anledning av dessa sovjetiska företag
nu också skulle påbörja atombombsprängningar.
Jag tillåter mig att begagna
detta tillfälle att energiskt instämma
i de beklaganden som framförts och de
protester som har höjts med anledning
av den sovjetryska åtgärden att bryta
atombombstoppet och börja med dessa
sprängningar, vilka — såsom man kunde
förutse — redan har fått den konsekvensen
att man på andra håll vill göra
på samma sätt.

Jag protesterar mot detta, liksom så
många andra har gjort, och beklagar
det, men jag vill också vända mig mot
den vanvettiga konklusionen, att detta
på ringaste sätt skulle motivera att man
på andra håll gör sammaledes. Anledningen
till att hela mänskligheten nu är
upprörd över de ryska förehavandena
är ju den förgiftning av atmosfären som
i sinom tid drabbar snart sagt hela jordens
befolkning. Det kan väl inte vara
rimligt att ta dessa åtgärder såsom motivering
för att fortsätta på samma vis
och därigenom ytterligare förvärra situationen.

Jag har läst någonstans att den sovjetryske
ledaren skulle ha förklarat, att meningen
med allt detta är att man vill
väcka upp mänskligheten och fästa dessuppmärksamhet
på de oerhörda farorna,
för att på det sättet få till stånd en sådan
situation att man återigen kan ta
upp förhandlingar om ett totalt avbrytande
av dessa experiment och en nedskrotning
av hela atombeväpningen.
Detta är enligt mitt förmenande en icke
på något sätt godtagbar metod att nå det
åsyftade målet. Det påminner mig om
försäkringsagenter som försöker få försäkringar
mot krossade fönsterrutor genom
att själva krossa rutor för att övertyga
vederbörande butiksinnehavare om
nödvändigheten av att skaffa en försäkring.
Vad man nu positivt måste kräva
är naturligtvis att förhandlingarna återupptas
på det internationella planet, så
att det verkligen blir allvar av vad man
på många håll säger sig eftersträva, nämligen
ett totalt avlysande av dessa människofientliga
åtgärder.

Jag kan inte låta bli, herr talman, att
i detta sammanhang i all blygsamhet påminna
om en motion, som jag och en
inedmotionär i andra kammaren väckte
i januari 1955, där det krävdes tillsättande
av en kommission som skulle införskaffa
allsidiga uppgifter om atomstridsmedlens
destruktiva verkningar på
livsbetingelserna, med beaktande jämväl
av antagliga konsekvenser av ett allmänt
atomkrig, samt att i fortlöpande rapporter
framlägga dessa uppgifter för riksdagen
och därmed för svenska folket.
Jag erinrar om detta därför att man på
den tiden tycktes sova och inte förstå
den fara som ligger i vad som påbörjades
med atombomberna mot Japan.

Motionen förkastades naturligtvis i
bägge kamrarna — den föranledde ingen
åtgärd. Saken är nu gammal, begravd
och förbi, men möjligen kan vi nu hoppas
att en allmän insikt börjat utbreda
sig beträffande nödvändigheten av internationella
åtgärder gentemot dessa företag.
Likaså kan vi väl hoppas att de röster
tystnar, som kräver att också vi här
i Sverige skall börja med dessa experiment.

Onsdagen den 25 oktober 1961 em. Nr 27 85

Ang. de västeuropeiska integrationssträvandena, m. m.

Får jag sedan, herr talman, bara med
några ord gå in på huvudämnet för dagens
debatt, nämligen frågan om association
till den europeiska marknaden.
Debatten synes mig — jag är ledsen att
behöva säga det — närmast ha skärpt
motsättningarna mellan de två grupper
som finns här i landet och som jag, med
en kanske skandalös förkortning, skulle
vilja kalla neutralister respektive Atlantpaktsanhängare.
Det finns alldeles uppenbart
två sådana strömningar — den
ena gruppen vill gå den försiktigaste
tänkbara vägen, den andra gruppen beklagar
att vi inte sökt inträde hos De
sex. Jag tror att det — tyvärr, höll jag
på att säga — finns många anhängare av
den sistnämnda linjen, vilka handlar i
god tro och uteslutande med hänsyn till
sin bedömning av de förmåner som den
linjen ur rent ekonomisk synpunkt skulle
bereda Sverige. Men jag tycker icke
att det bör vara tillåtet att talare, som
från denna plats yttrar sig i politiska
frågor, visar en sådan blindhet för de
politiska sammanhangen som en sådan
ståndpunkt i alla fall måste anses av
slöja. Efter alla de upplysningar som
lämnats om innebörden av en anslutning
åt det hållet och efter upplysningarna
om motiveringen för tillkomsten
av unionen mellan de sex — bakgrunden
var ju rent politisk — tycker jag
att man inte rimligtvis kan låtsas som
om man inte hade en aning om att denna
fråga har en starkt politisk aspekt,
som måste beaktas av oss och som vårt
land inte på något sätt kan negligera.
Det är icke övertygande, åtminstone är
det på något sätt skorrande, när anhängarna
av anslutningslinjen gör gällande
att de inte alls vill rubba vår neutralitet
eller vår politiskt fria ställning,
sådan vi förut haft den.

Får jag bara tillägga att det förefaller
mig som om dessa ekonomiska resonemang
har kommit upp vid en ovanligt
olycklig tidpunkt. Det kan ju inte bortses
ifrån att hela det sammanförande av
de ekonomiska intressena i Västeuropa,
som nu sker på det ena eller andra sättet,
innebär ett förstärkande av den politiska
samhörigheten bland i synnerhet

Atlantpaktsländerna. Dessa frågor kommer
nu upp till diskussion här i vårt
land, liksom de har gjort i de övriga neutrala
länderna, just under det att en
ytterst allvarlig världskris oroar oss.
Man får det intrycket, att här är fråga
om att gräva det dike ännu djupare,
som redan skiljer öst och väst, genom att
man så definitivt, som nu sker, organiserar
upp ekonomiska associationer på
den ena sidan och har ett annat system
på den andra. Menar man allvar med
tanken på att leva i fred och gynna en
fredlig samlevnad sida vid sida mellan
olika system, som man nu säger på östsidan
och som man naturligtvis också
i princip ansluter sig till på vår sida,
bör väl inte hela den ekonomiska aktiviteten
och organisationsföretagen gå ut
på att liksom spränga de två världarna
ytterligare isär från varandra. Lyckligare
vore väl om man så småningom kunde
finna och utveckla former för även
ett vidgat ekonomiskt samarbete mellan
öst och väst.

Jag vill, herr talman, inskränka mig
till dessa korta reflexioner.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

I tidigare utdelad plan för höstens
plena har angivits, att plenum eventuellt
hålles i morgon torsdag kl. 10.00, nämligen
om så erfordras för fortsättning av
dagens överläggning i anslutning till
Kungl. Maj ds i dag till riksdagen lämnade
meddelande.

Något sådant plenum erfordras nu
emellertid icke. Vid sådant förhållande
kommer plenum icke att hållas i morgon.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 175, med förslag till lag om lindring
i kommunala vallagen den 6 juni
1930 (nr 253), m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 170,

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

angående bestridande av vissa kostnader
för bärgning av regalskeppet Wasa.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 177, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om pensionsstiftelse
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 179,
angående försäljning av vissa allmänna
arvsfonden tillfallna fastigheter.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

182, angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område; och
nr 183, angående vissa ändringar
i hushållningssällskapens organisation,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 184,
angående nedsättning av viss allmänna
arvsfonden tillkommande fordran, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 185, angående riktlinjer för en
omorganisation av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
motionen nr 688.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet fr. o. m. den 3 november
t. o. m. denna sessions slut för
fullgörande av erhållet uppdrag som
svenskt ombud vid Förenta Nationernas
församlings sammanträde i New York.

Stockholm den 25 oktober 1961

Erik Boheman

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes en av herr
andre vice talmannen Ivar Johansson
under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad, av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 689, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 171, med förslag
till lag angående ändring i lagen den 17
juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 20.25.

In fidem
K.-G. Lindelöiv

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

611128