Onsdagen den 25 oktober.Remissdebatt ang. Kungl. Maj:ts proposition nr 254 (Riksdagens protokoll 1950:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

FORSTA KAMMAREN

Nr 26

21—25 oktober.

Debatter m. m.

Onsdagen den 25 oktober.
Remissdebatt ang. Kungl. Maj:ts proposition nr 254

Sid.
. 4

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Onsdagen den 25 oktober.
Val av andre vice talman.......................

1 Första kammarens protokoll 1950. Nr 26.

Lördagen den 21 oktober 1950.

Nr 26.

Lördagen den 21 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 247, angående finansieringen av
riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap
inköps- och lagringsverksamhet; nr

248, angående viss förstärkning
av civilförsvaret, sjukvårdsberedskapen
samt den särskilda polisverksamheten
för hindrande och uppdragande av
spioneri m. m.;

nr 249, angående tillfälliga tillägg å
vissa löner och pensioner;

nr 250, angående täckning av kostnader
för det svenska fältsjukhuset i Korea; nr

251, angående forcering av vissa
materielanskaffningar för försvaret
m. m.;

nr 252, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring;

nr 253, om godkännande av överenskommelse
angående varuutbytet mellan
Sverige och Schweiz m. in.;

nr 254, angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1950/
51;

nr 255, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155)
angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker, m. m.; samt

nr 256, angående kostnader för vissa
hjälpåtgärder i anledning av Surtekatastrofen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
kammarens nästa sammanträde Kungl.
Maj :ts propositioner nr 254, 255 och 251
skulle i nu angiven ordning uppföras
främst samt därefter de övriga nu bordlagda
kungl. propositionerna i nummerföljd.

Anmäldes och bordlädes riksdagens
revisorers berättelse angående tull- och
skattefrihet för vissa varor i samband
med proviantering av flottans fartyg.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad får härmed vördsamt
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
från och med den 25 oktober, då jag
avreser som svensk delegat till Förenta
Nationerna, intill den tidpunkt, då jag
åter kan intaga min plats i kammaren.

Stockholm den 19 oktober 1950.

Georg Andrén.

Den begärda ledigheten beviljades.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 2.04 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Onsdagen den 25 oktobei* förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr Bergvall anmälde, att han den
23 i denna månad åter infunnit sig vid
riksdagen.

Justerades protokollen för den 17 och
den 19 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrift:

Till riksdagens första kammare.

Med hänsyn till min sjukdom hemställer
jag om befrielse från uppdraget
som ledamot av riksdagens första kammare.

Malmö den 20 oktober 1950.

Anton Sjö.

Kammaren godkände det hinder, som
herr Sjö åberopat till stöd för sin avsägelse
av riksdagsmannabefattningen,
samt biföll den gjorda ansökningen.

Företogs val av andre vice talman;
och utsågs därtill

herr Strand .......... med 108 röster.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1950/51.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 254, angående utgifter å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1950/51.

Herr DOMÖ: Herr talman! På kammarens
bord ligga viktiga propositioner,
som vittna om att åtskilligt hänt sedan
vårriksdagen. De vittna om orolig tid
och varsla om ökade svårigheter för regeringen
och för det svenska folket.

Samtidigt som jag härmed, herr talman,
hemställer om remiss till vederbörande
utskott av på bordet liggande
propositioner, vill jag hos talmannen
anhålla att på samma gång som jag yttrar
mig i en del av de frågor, som beröras
i propositionerna, enligt riksdagspraxis
få draga fram en del andra politiska
spörsmål. Jag tillåter mig att börja
med några ord om höstens val och
dess utgång.

Som sig bör vill jag efter valslaget
hylla segraren. Jag gratulerar hans excellens
herr statsministern till valresultatet.
Ingen bör förneka — och jag vill
gärna erkänna — den skicklighet varmed
statsministern företrätt den socialdemokratiska
linjen, både före och under
valet — för att trygga makten. Med
moderation och behagliga vändningar
har den socialistiska dagsuppfattningen
serverats väljarna. Smakliga och starka
kryddor tillsattes för att inte smaken av
de obehagliga ämnen, som måste i någon
mån ingå i valkosten, skulle tränga
igenom. För säkerhets skull väntade
man till efter valet med de mera beska
men nödvändiga politiska rätter, som
inte socialdemokraterna i längden kunna
undgå att ta till. Medicinen efter sötsakerna,
grovbröd efter pepparkakorna.
Smekmånaden med väljarna räckte nästan
precis en kalendermånad. Den 20
oktober förtäljde tidningarna att nya
konsumtionsskatter föreslagits riksdagen.
Jag vill i förbigående, herr talman,
nämna den egendomliga omständigheten,
att riksdagsmännen fingo en redogörelse
för innehållet i propositionerna
genom tidningarna långt innan vi hade
tillfälle att ta del av dem här i riksdagen.
Först på eftermiddagen den 20 lära
propositionerna ha varit tillgängliga
för riksdagsledamöterna. Jag försökte
själv klockan 3 på fredag eftermiddag
få tillfälle att studera propositionerna
och konjunkturinstitutets viktiga med -

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetaret 1950/51.

delande, som ju alla riksdagsmän voro
angelägna att taga del av, men tryck
fanns då ej tillgängligt i kammaren. Det
är ett beklagligt förhållande, tycker jag,
att det så ofta förekommer, att handlingar,
som av regeringen skola lämnas
i riksdagen, komma ledamöterna till
handa i tryck långt efter det att de blivit
formellt bordlagda och redogörelser
för dem lämnats i tidningarna.

Jag tillät mig nyss att ironisera över
att det var en del saker, som man kommit
fram med först efter valet. Men man
kanske inte skall ironisera över att t. ex.
kaffesubventionen räckte föga mer än
över valdagen eller att de nya skatteprojekten
höllos tillbaka över valet; det
var väl knappast någon initierad som
väntade något annat. Löftespolitik och
innehållandet av stormvarningar är ju
en ganska vanlig attityd i den svenska
valrörelsen. Socialdemokraterna äro för
övrigt inte det enda parti som är med
på noterna i den valsmelodien.

Den goda prestation, som socialdemokraterna
gjort vid valet, förringas knappast
av uppsugningen av f. d. kommunistväljare.
Jag vill emellertid hoppas
att de f. d. kommuniströstande, som tagit
sin tillflykt i den stora socialdemokratiska
famnen, må förbli där utan att
ställa till för mycken oro eller åstadkomma
infektion.

Regeringspartiet drev i valrörelsen en
starkt modererad linje. Regeringen ville
uppenbarligen ge intryck av samarbetsvilja
och av att den stod obunden av
socialistiska doktriner och planhushållarteorier.
Detta förpliktigar under den
fortsatta period av socialdemokratisk
maktutövning, som nu ligger framför
oss. Det danska valet gav i siffror, som
inte kunna missförstås, herr Hedtoft en
anvisning: anvisningen att söka samarbete.
Detsamma kan — rent siffermässigt
— inte sägas om den svenska valutgången,
men här i landet borde själva
huvudmelodien i den socialdemokratiska
locksången inför den 17 september
leda till samma slutsats.

Kommunisterna fingo i valet en påminnelse
om sin dödlighet. Det måste
glädje varje uppriktig svensk att de

svenska väljarna gåvo kommunistledarna
en ordentlig läxa, när dessa klart visade
att de betraktade det som sin huvuduppgift
att vrida sig åt öster. Men
de kommunistiska nerderlagen överallt
i landet skola inte överskattas. Kommunisterna
minskade sin andel av väljarkåren
med nära två procent, men de behöllo
— och detta är det viktiga — nära
fem procent eller praktiskt taget
190 000 röster, trots Korea-kriget, trots
de goda tiderna här i landet, trots deras
klart dokumenterade beroende av
främmande makt. Kommunistfaran är
ingalunda över. Demokratien har vunnit
en delseger, men tyvärr inte någon
slutseger.

Under valrörelsen fingo vi höra att
socialdemokraterna klarat krisen — nu
få vi höra att den hotar. Nu kallas den
Koreakrisen, och från Koreakriget härledas
alla besvärligheter vi är utsatta
för.

Jag vill såsom typexempel på debattinlägg
i valrörelsen 1950 föredraga ett
socialdemokratiskt tidningsuttalande.
Det skadar inte att det bevaras genom
intagande i riksdagens protokoll. Inlägget
löd: »’Vi klarade krisen’ är en slogan,
som inte tilltalar de borgerliga.
Yilka vi, frågar man. Svaret är: alla
som genom sin anslutning till regeringens
stabiliseringspolitik bidragit till de
ekonomiska framstegen. Den fulla sysselsättningen
räddades. Jordbrukets
ekonomiska förutsättningar klarades.
Produktionen steg. Valutasituationen
förbättrades. Exporten ökades, importen
likaså. Ransoneringarna kunde avskaffas.
Utrymme gavs för skattesänkningar
och för fria avtalsrörelser. Krisen
klarades. Detta är obestridligt. Även
de övriga partierna hade sin chans att
vara med i detta program, men man avböjde
att skriva på ''Erlanders och Wigforss
papper’.»

Nu en månad efter valet talas annat
språk, ej blott i skatteökningspropositionen
utan även i det socialdemokratiska
huvudorganet MT, fast åtminstone i MT
åtskillig brist på full upplysning om läget
föreligger. Under rubriken »Ett gott
läge — men riskfyllt» skrivcs i MT den

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

20/10: »Vi har i dagens läge en hög och
stigande produktion. Varutillgången motväger
efterfrågan. Den ekonomiska verksamheten
är intensiv men har icke slagit
över i inflation. Det råder alltjämt
samhällsekonomisk balans.» För detta
stycke, särskilt vad det gäller de två
sista meningarna, är frågetecken högst
motiverat. Som strutsen söker man gömma
sig för verkligheten och vill inte se
eller erkänna att inflationen är över oss.
Mera verklighetsbetonat blir skribentens
uttalande, när det gäller att konstatera
vad som skedde för flera år sedan. Om
detta sägs i den åberopade MT-ledaren:
»Den faktiska situationen är att man för
fyra år sedan rätt allmänt förlyfte sig i
anspråken på standardhöjning och sedan
blev så illa tvungen att ta det försiktigt
för att produktionen skulle hinna
ifatt.» Man bör erinra sig att vi för
fyra år sedan också hade val. Även då
förklarades före valet att vi hade en utmärkt
ekonomisk situation och att inflationsrisken
var en högerns skrämselbild.

Jag tillåter mig göra påståendet, att
socialdemokraternas tvärsäkerhet och
bristande realitetssinne gjort nuvarande
och väntande svårigheter större än vad
de behövt vara. Jag skall anföra några
skäl för detta mitt påstående.

När förra hösten devalvering av den
svenska kronan måste tillgripas, fick
svenska folket och väl även regeringen
en svår chock. Men i stället för att då
ta konsekvenserna av devalveringen —
omfattningen av denna kunde också diskuteras
— och låta de högre importpriserna
slå igenom, vilket skulle skett i
glidande tempo, tog man till subventioner
i verkligt stort format och ställde
därvid riksdagen inför fullbordat faktum.

När vi från högern då kritiserade detta
förfarande av regeringen, hänvisade regeringen
till avtal med organisationerna
och till utsikten att det internationella
prisläget snart skulle sjunka igen. Vi
genmälde att genom devalveringen en sådan
ny situation uppstått, att man på
nytt borde ha tagit upp de ekonomiska

frågorna med organisationerna och sökt
förhandla sig till ett godkännande av
nya prislinjer. Därvid framhöllo vi att
det internationella prisläget knappast inom
överskådlig tid skulle sjunka, åtminstone
inte i den grad att den stämde
med den nivå, som man på regeringsliåll
avsåg erhålla genom subventioneringen.
Vi framhöllo också nödvändigheten
att målmedvetet hävda penningvärdet,
bl. a. genom penningpolitiska medel
och stark återhållsamhet med statliga utgifter.

Kravet på återhållsamhet mot alla icke
absolut nödvändiga utgifter måste gälla
fortfarande. Jag hoppas att den Wärnska
utredningen, allteftersom den hinner
igenom de olika utgiftsområdena, skall
kunna anvisa utvägen härvidlag. Staten
måste spara — inte bara småpengar men
också småpengar.

Trots alla försäkringar om att vi nu
ha ekonomisk balans vågar jag ge uttryck
för tvivel på att så är fallet. Utfallet
av 1949/50 års budget, utsikterna för
resultatet av 1950/51 års budgetår, riksgäldskontorets
upplåning i riksbanken
och begagnandet av alla möjligheter att
utnyttja reserver synas mig bestyrka att
vi i stället för åsyftad överbalansering
ha ett ansträngt statsfinansiellt läge och
ett mycket ömtåligt läge samhällsekonomiskt.
Inflationsriskerna äro uppenbara.
Troligen äro vi inne i ett inflationsförlopp
av ganska stark häftighet. Att motverka
och bemästra detta blir säkerligen
betydligt svårare med den ekonomiska
linje som följts än vad det skulle varit,
om regeringen redan i fjol ändrat kurs
och valt en mera realistisk linje.

Nu få vi på en gång ta svårigheterna
med anpassning till en prisnivå, som betingas
av och i erforderlig mån anslutes
till den internationella utvecklingen, och
vi få också ta vår samhällsekonomiskt
besvärliga situation. Visst ha vi i landet
full sysselsättning och stark produktion,
men detta lär inte hjälpa oss till en stabil
balans, om vi inte kunna påräkna en
ekonomisk kurs av annat slag än den
som hittills följts. Den regleringspolitik,
som regeringen fört, har kanske givit

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetaret 1950/51.

lättnad och skenbar balans för stunden,
men ej den önskade samhällsekonomiska
balansen eller tryggandet av penningvärdet.
Regeringen har tydligen låst fast sig
— det är farligt i en sådan orolig ekonomisk
tid som den nuvarande — vid
tanken att statligt kontroll- och regleringsförfarande
är det som framför allt
behövs eller kan komma i fråga för att
reda upp den samhällsekonomiska situationen.
I den grad tycks regeringen ha
varit fången av tron på riktigheten i sin
linje, att den skyggat för erforderliga
ågärder, som kunde hänföras till den
fria samhällsekonomien, t. ex. att i tid
vara med om användandet av automatiskt
verkande penningpolitiska
medel, och därför hamnat i regleringsdiket.

Visst kan mycket av det svåra i den
nuvarande situationen hänföras till följderna
av Koreakrisen, men långt ifrån
allt. Det var redan före det oväntat utbrutna
Koreakriget rätt uppenbart att en
stigande marknad med farliga inflationstendenser
var på väg. Nej, herr talman,
regeringen får allt i hög grad ta på sig
ansvaret för att situationen är sådan den
är när det gäller penningvärdet och den
samhällsekonomiska balansen.

Men nu bör man ej tala för mycket
om den mjölk, som spilldes i fjol, och jag
tillhör inte dem som med jämmer och
veklagan vilja konstatera, att vi äro inne
i ett läge, som förorsakats av andra
och som inte går att få annorlunda. Jag
tror att vi ha goda möjligheter att klara
oss igenom svårigheterna — om man
tar till de därför erforderliga medlen.
Men man får inte underlåta att analysera
läget och undersöka det befogade i
de meningar, som föras fram från annat
håll. Nu gäller frågan framför allt hur
svårigheterna skola klaras upp, och mycket
kommer att bero på finansministerns
och regeringens möjlighet att iördomsfritt
frigöra sig från den dogmatiska
bundenhet vid egna teorier och den övertro
på statlig regleringsförmåga som regeringen
hittills visat. Finansminister
Sköld har för visat prov på erforderlig
anpassning och kraft i svåra situationer.

Jag hoppas han skall göra det även denna
gång. Vilja till samförstånd för lösande
av de svåra uppgifter av samhällsekonomisk
och statsfinansiell natur, som vi
nu stå inför, kommer säkerligen ej att
fattas hos högern eller hos dem som ansluta
sig till dess ekonomiska linje.

Över alla områden av vårt ekonomiska
liv kan man spåra devalveringens inverkan.
Vid ett första ögonkast på konjunkturinstitutets
tabeller för sparandets
utveckling, åtminstone i den mån det
rör sig om bankinlåningens förändringar,
får man det intrycket, att nu äntligen
bär det blivit en vändning till det
bättre. Ur den villfarelsen tas man emellertid
snabbt vid en läsning av texten.
Den ökning av inlåningen från 829 miljoner
kronor till 1 320 miljoner kronor
under budgetåren 1948/49 och 1949/50,
som redovisas, har mer än helt och hållet
sin förklaring i de typiskt företagsbetonade
inlåningsräkningarnas ökning,
medan de, som representera vad de enskilda
människorna spara, visa en absolut
nedgång. Det ger anledning till den
slutledningen, att det företagsmässiga
sparandet här i landet är större än man
kanske vågat räkna med, under det att
det enskilda sparandet på sista tiden
kraftigt minskat. Om jag inte minns fel,
sades det från konjunkturinstitutets håll
förra året, när subventionsfrågan var på
tal, att det fanns anledning räkna med
en ökning av sparandet. Tyvärr har detta,
såsom jag nyss nämnde, inte inträffat.
Det aktualiserar därför ånyo frågan
om verkligt effektiva åtgärder för sparandets
höjande. Efter vad ryktet förmäler,
lär den statliga sparkampanjen
skola slopas. Det har visst visat sig, att
propagandans makt på detta område
inte är alltför stark. Bristen på tilltro
till penningvärdet gör sig gällande även
på detta område.

Jag tillåter mig därför fråga regeringens
representanter — jag skulle vilja
ställa frågan främst till finansministern,
ehuru jag ställt den många gånger tidigare
— vilka åtgärder regeringen tänker
vidtaga för att uppmuntra sparandet.
Jag skulle vilja göra åtskilliga ut -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till

läggningar i denna fråga, men jag skail
avstå från det.

Jag skall i stället tillåta mig att rikta
några andra frågor till finansministern,
och jag Loppas frågorna kunna vidarebefordras
till lionom. Hur stort sparbelopp
har influtit genom folkrörelsernas
av staten bekostade kampanj för lönesparande?
Vilka kostnader har staten
lagt ut för att få till stånd detta
sparande? Om kostnaderna angivas i
procent, vilken procent av sparbeloppet? Man

tycks numera även på regeringshåll
anse rörlig ränta vara ett lämpligt
penningpolitiskt medel. Men det skall
— enligt vad jag vill minnas finansministern
har sagt — vara lågräntepolitik
inom fastställd ram. Menas därmed en
fixerad övre gräns för räntan? Jag tror
inte att exempelvis någon större höjning
av räntan skulle behöva ifrågakommas
för att nå eftersträvad effekt, men
denna effekt skulle väl på längre sikt
äventyras, om man bestämt visste och
det av staten bestämdes, att utöver en
viss gräns kommer räntan aldrig att stiga.
Vid en fixerad gräns skulle väl i kalkylerna
räknas med kapitalränta enligt
denna och eftersträvad återhållsamhet
vid upplåning ej ernås. Jag vore mycket
tacksam, om finansministern senare i
dag, eller eventuellt någon annan ledamot
av regeringen, ville klargöra uppfattningen
i själva räntefrågan och de
frågor som jag här berört.

Professor Bertil Ohlin, folkpartiledaren,
lär också ha givit uttryck för önskvärdheten
av rörlig ränta inom viss
ram. Jag är inte i tillfälle att här i kammaren
ställa någon fråga till honom om
hur han tänker sig en sådan räntepolitik
anordnad eller vad han tror om verkan
av den, men kanske någon av hans partikamrater
i denna kammare kan ge
upplysning om folkpartiets uppfattning
härvidlag. Vi börja ju bli alltmera överens
om att det ej längre går att hålla en
fastlåst och konstlad prisnivå, utan att
statsreglerandet bör ersättas med fri
ekonomi. Varken för tjänster eller varor
kunna priserna fixeras av statliga myndigheter
utan att skadeverkningar upp -

riksstaten för budgetåret 1950/51.
stå, t. ex. snedvridning av produktion
och konsumtion.

Från högerhåll krävde vi redan förra
hösten en plan för en sådan statlig ekonomisk
politik som skulle resultera i
snabbast möjliga övergång till en friare
ekonomi. Vi krävde också i konsekvens
därmed priskontrollens avskaffande
från ingången av år 1951.

För att få samhällsekonomisk balans
och hindra penningvärdets ytterligare
fall måste ju prisnivån få anpassas efter
det nya internationella läget i fråga
om importpriserna. Vi kunna inte ha
produktionskostnader som avsevärt ligga
över konkurrenternas, inte äta mer än
vi producera, inte finna oss i ständigt
svällande statsutgifter, inte ersätta frivilligt
sparande med tvångssparande.
Skola vi kunna hävda svensk standard,
och däri ligger uppgiften, måste vi komma
ifrån de surrogat en statlig regleringspolitik
erbjuder och komma fram
till en naturlig prisbildning — utan
priskontroll — en naturlig anpassning
till våra verkliga resurser och en rimlig
beskattning. Staten får lägga om sin
egen finanspolitik, riksbanken lägga
kraft bakom de många orden om en åtstramande
penningpolitik och allmänheten
genom handlingar bibringas en riktig
uppfattning om våra framtidsmöjligheter,
vilka sannerligen inte äro små
men därför icke obegränsade.

Priskontrollens uppgift — om denna
kontroll skall vara kvar — måste väl i
huvudsak bli att få prisstegringen att
ske successivt, att se till, att priserna ej
slå igenom på en gång. Om vi i fjol
hade tagit följderna av genom devalveringen
förorsakade importprishöjningar,
hade icke dessa kommit så häftigt
som nu torde bli fallet. I fjol voro lagren
rätt goda, och importprisernas höjning
på grund av devalveringen gick
med relativt få undantag ganska sakta.
Nu är läget betydligt svårare att bemästra.

För min del kan jag inte finna annat
än att priskontrollen bör avskaffas,
helst vid detta års utgång. Nu har detta
inte planlagts, och därför får man måhända
inskränka sitt krav till att denna

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetaret 1950/51.

kontroll avskaffas vid nästa budgetårs
ingång. I vart fall skulle jag vara mycket
tacksam för upplysning om vilka
uppgifter finansministern — som vill ha
priskontrollen kvar — avser att tilldela
kontrollen och hur dess verksamhet tankes
inriktad.

Devalveringen var ju förra höstens
allt överskuggande händelse, som föregick
och satte sin prägel på den ekonomiska
debatten då. I år är det de fria
avtalsförhandlingarna på arbetsmarknaden
som kasta sin skugga framför sig.
Förra året var det en allvarlig varning,
som den ekonomiska utvecklingen tilldelade
det svenska folket för den politik,
som tidgare förts. I år är det principiellt
sett glädjande att friheten åtminstone
på ett viktigt samhällsområde
återställes. Jag vill inte vara pekpinne
för arbetsmarknadens parter — de äro
ganska säkert skickade att taga sitt ansvar
— men jag tillåter mig framhålla
att den ställning, som de komma att intaga,
i särskilt hög grad återverkar på
samhällets ekonomi. De löneförbättringar,
som kunna komma att lämnas, resultera
i motsvarande ökningar av köpkraften,
som till större delen kommer
att efterfråga företagens produkter och
ge dem nya vinster. Det är ett perpetuum
mobile som fortsätter, och inflationen
har säkert benägenhet att följa
med i, eller att leda, den dansen. Men
det är dock inte arbetsmarknadens organisationer
som i första hand bära ansvaret
för penningvärdet, utan detta
måste bäras av de penningvårdande myndigheterna,
främst riksbanken. Vad man
kan begära av parterna på arbetsmarknaden
är, att de i det helas intresse inte
omöjliggöra eller onödigtvis försvåra de
penningvårdande instansernas strävan.

Det har i den socialdemokratiska propagandan
talats många vackra ord om
bostadsbyggandet. Ser man litet närmare
på de saker, som höra ihop med den
statliga bostadspolitiken, skönjer man
snart inte bara fläckar utan stora besynnerligheter.

Den avsedda och utlovade takten liar
ej kunnat hållas, ej heller kostnadsramen
vid byggandet. I stället för 50 000

lägenheter lär byggandet i år stanna
vid något över 40 000. Är resultatet bättre,
så äro vi tacksamma att få upplysning
om det. Byggnadstiden beräknades
kunna förkortas. Jag vill fråga, om detta
har blivit fallet. Jag bär intrycket
att byggnadstiden räknad i månader har
råkat bli längre på många håll än den
förut var. Köerna av bostadssökande
ökas, särskilt i storstäderna.

En mycket vanlig uppfattning bland
allmänheten är: bostadseländet ökar,

likaså den svarta börsen på hyresmarknaden,
där det finns två hyresnivåer.
Våningsfideikommiss äro införda såsom
en ny besittningsrätt. I fråga om bostadstillgång
är svenska folket indelat i
två grupper, besuttna och obesuttna.

Såsom mål har bland annat uppsatts
att genom förbättrade bostadsförhållanden
söka motverka flykten från landsbygden.
Hur ställer sig detta i praktiken?
Genom bristfälliga anordningar för
snabbt planerande och för byggande
med utnyttjande av hygieniska förbättringar
i form av vatten- och avloppsanläggningar
för tätbebyggelse har byggandet
på landsbygden hindrats eller avsevärt
försenats. Avstyckning av tomter,
där tätbebyggelse kan beräknas uppstå,
får ej ske utan att godkänt förslag till
byggnadsplan samt till avlopps- och
eventuellt vattenledning för den blivande
sambebyggelsen föreligger. Knappast
någon vet hur svårigheterna i fråga om
avstyckning eller uppgörande av förutnämnda
tekniska sanitetsförslag skola
kunna lösas inom rimlig tid. Brist på
tekniska experter och på samordning
mellan beslutande myndigheter förlamar
i hög grad byggnadsverksamheten på
landet. En tomtköpare blir snart trött
på alla svårigheter och all pappersexercis
i fråga om byggnadsplaner, avstyckning,
lånebeviljande, byggnadstillstånd
m. m. och flyttar till närmaste
stad eller samhälle, där tomter o. d. redan
finnas tillgängliga. Det kan också
hända att den, som vill bygga i en by,
av länsbostadsnämnd hänvisas till stationssamhället
i orten.

Under vårriksdagen vädjade jag här
i kammaren till socialministern, då han

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

besvarade en interpellation om hithörande
förhållanden, att han måtte vidtaga
åtgärder för att de anordningar,
som höra ihop med tomtavstyckning,
uppgörande av byggnadsplaner och avlopp
m. m. för tätbebyggelse å landsbygden,
skulle samordnas och att tillräcklig
teknisk personal skulle ställas
till förfogande för vederbörande myndigheter.
De besvärliga förhållanden,
som fortfarande råda vid bostadsbyggandet
på landsbygden och som kanske i
dag te sig än mer drastiska, ge mig anledning,
herr socialminister, att ånyo anhålla
om erforderliga och snabba åtgärder
för att undanröja hindren.

På senare tid har det talats om att antalet
utredningar börjar bli alldeles för
stort. Det har man sagt länge, men floran
har ändå ökats undan för undan.
Snart vet ingen vem som sitter i alla utredningar.
Ämbets- och tjänstemännen
ha svårt att hinna med sina ordinarie
sysslor. Nästan alla, som äro någorlunda
lämpade till det, sitta sekreterare i
mängder av olika kommittéer. Förslag
efter förslag rullar fram. Ingen hinner
väl läsa dem med eftertanke — kanske
inte alltid ens kommittéledamöterna.
Det är bara en utredning som tiger
som muren — herr Danielsons kampkommitté
mot krånglet. En tidning efterlyste
i valrörelsen statsrådet Danielson.
Tillåt mig fråga: Har han kommit
till rätta, eller har han själv förirrat
sig in i allt krångel?

I höst har det inträffat en del svårigheter
av speciell art, naturkatastrofer,
olämplig väderlek och sådant. Med förskräckelse
hörde vi om Surteolyckan.
Jag är glad att man från regeringshåll
resolut tog itu med den frågan och söker
att åt de drabbade åstadkomma det
stöd som kan vara möjligt. Jag vill hoppas
att också de skördesvårigheter och
de stora förluster, som ha drabbat en
del jordbrukare i det västsvenska området,
skola bli ordentligt undersökta och
att inte heller stöd till dem som lidit
stora skador skall utebli, om sådant befinnes
erforderligt.

Herr talman! Det är mångahanda ting
som i denna oroliga tid påkalla den

svenska riksdagens uppmärksamhet. Enligt
min mening är det dock särskilt
två stora nationella livsfrågor vi måste
koncentrera oss på.

Den första är tryggandet av landets
självständighet och frihet. För att kunna
göra detta krävs en beslutsam samling
kring en utrikes- och försvarspolitisk
linje, där vår västerländska demokratiska
livssyn bestämt markeras och
hävdas, där samhörigheten med västdemokratierna
tar sig bestämda uttryck i
gemensamt arbete för att stärka det demokratiska
Europa, där vi försvarspolitiskt
intaga en fri ställning utan stormaktsallianser
och där vår försvarsvilja
tar sig det bestämda uttrycket att vi
hålla vårt försvar i sådant skick, att vi
kunna fylla vår uppgift i det demokratiska
Europa, att efter yttersta förmåga
försvara oss mot angrepp.

Den andra stora uppgiften är att åstadkomma
en stabil samhällsekonomi och
trygga penningvärdet. Också härutinnan
måste vi spänna all vår kraft och
ta svårigheter och ansträngningar för
dagen för att ej äventyra eller över hövan
belasta kommande tids ekonomi.

Väl se vi olika i många stycken på de
samhällsekonomiska problemen, men
med god vilja och fördomsfrihet från
alla håll går det att finna samlande lösningar
i båda de två stora livsfrågor jag
nämnt. De höra också intimt samman.
Utan produktiv och ekonomisk styrka
respekteras inte vår utrikes- och försvarspolitik,
utan bestämd utrikespolitik
och starkt försvar ingen trygghet för arbete
och framåtskridande. Det är kanske
omöjligt att enas i en samlande poltik i
nämnda livsfrågor —- men, herr talman,
det är nödvändigt!

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! De propositioner, som nu
ligga på riksdagens bord, återspegla i
viss mån den förändring i det politiska
läget, som inträtt sedan riksdagen åtskildes
vid vårsessionens slut. Sedan
dess har kriget i Korea oroat världen
och satt sin prägel på mångt och mycket,
och här i landet ha vi utkämpat
kommunalvalen, som höjt spänningen

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetaret 1950/51.

några grader. Koreakriget är väl nu i
stort sett utkämpat, och man vill hoppas
att utgången därav skall bidra till att
höja respekten och tilliten för Förenta
Nationerna i dess viktiga uppgift att
söka upprätthålla freden i världen och
lösa tvister och motsättningar mellan
folken på fredlig väg. Ännu äro vi emellertid
icke där, utan det är den väpnade
makten som fäller utslaget. Man har därför
anledning att vara den makt tacksam,
som med stora uppoffringar framför
andra hävdat efterlevnaden och tilllämpningen
av bestämmelserna i förbundspakten.

Förenta staterna, som tidigare gjort
så stora insatser för återuppbyggnad av
de under det senaste världskriget hemsökta
länderna, ha åter på ett realistiskt
sätt visat, att de vilja skapa ordning och
reda i världen.

Vad det förrättade valet beträffar, så
synes det, efter uttalanden i vissa tidningar,
som om varje parti anser sig
ha hävdat sin ställning, vilket icke vill
säga så litet. Regeringspartiet har ju
härjämte erhållit en viss röstökning och
ser sålunda icke sin ställning hotad.
Men denna ökning innebär säkerligen
icke en fullmakt för genomförande av
de 27 punkterna eller för omskapandet
av samhället i en viss riktning utan är
snarare att uppfatta som en förståelse
för det samförstånd, som partiet i vissa
viktiga frågor sökt ernå. Framgången,
om det nu är en sådan, kan knappast
ge anledning till firandet av tack- och
lovfester. Det är så mycket som ännu
är ovisst och osäkert i framtidsperspektivet.
Det politiska och ekonomiska läget
är långt ifrån stabiliserat. De ord,
som hade ett så framträdande rum på
den socialdemokratiska valappellen: »Vi
klarade krisen», ge snarare anledning
till eftertanke än till triumfrop. Vittnar
inte det nuvarande ekonomiska och politiska
tillståndet om att vi leva under
ganska krisartade förhållanden? Och
mycket tyder på att vi fram mot årsskiftet
kunna bli utsatta för en ganska
elakartad inflationskris, som det kan bli
svårt att bemästra, om icke tillräckliga
åtgärder härför vidtagas.

De nu framlagda propositionerna äro
ju också en följd av de krisartade förhållanden,
som råda i världen. De flesta
länder ha inför det skärpta världspolitiska
läget sett sig nödsakade att stärka
sitt försvar, och det måste vara angeläget
även för oss att hålla en god försvarsberedskap.
Visserligen måste det
i nuvarande läge vara en styrka för vårt
land att vi under de senaste åren hållit
vårt försvarsväsen på en ganska hög
ståndpunkt, så att vi icke som flera
andra länder stå inför svårigheten eller
omöjligheten att på kort tid organisera
upp ett försvar. Att åstadkomma den
förstärkning av vårt försvar, som i nuvarande
läge är nödvändig, kan icke
vara oöverkomligt.

Å tilläggsstaten begäras nu för försvarets
räkning 133 miljoner kronor,
varav 40 miljoner kronor för civilförsvaret
och 10 miljoner kronor för utrustning
av fältsjukhuset i Korea. Därjämte
hemställes om vissa beställningsbemyndiganden.
Det innebär i huvudsak
anskaffning av viss modern krigsmateriel
och ammunition, som överbefälhavaren
och försvarsgrenscheferna ansett
angelägna, och forcering av tillverkningen
av redan beställd materiel. Det
gäller därjämte civilförsvarets organisation
och upprustning.

Enligt proposition nr 251 har försvarsministern
i stort sett godtagit överbefälhavarens
och de olika myndigheternas
framställningar till förstärkning av
försvarsberedskapen så som de framlades
vid den överläggning, som tidigare
i höst ägde rum mellan regeringen och
representanter för de demokratiska partierna
och varom regeringen sedan utsände
en kommuniké.

Det är dock på en punkt jag ifrågasätter,
om propositionen fullt täcker vad
som innehålles i kommunikén, nämligen
utökning av antalet reservofficerare vid
armén. Kommunikén innehåller härom:
»Regeringen avser att tillmötes gå

överbefälhavarens krav på ökad utbildning
av reservofficerare och intensifiering
av den frivilliga befälsutbildningen.
» Men i propositionen uttalar
statsrådet Vougt till svar på en fram -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till
ställning av arméchefen om utökning av
antalet reservofficerare vid armén, att
han får »erinra om att Kungl. Maj:t genom
beslut den 28 augusti 1950 beslutat
öka antalet reservofficerare, som må antagas
vid armén under år 1951, med 30
till 250. Jag är icke beredd att i förevarande
sammanhang förorda en ytterligare
ökning.» I kommunikén sades det,
som jag tidigare nämnde: »Regeringen
avser att tillmötesgå överbefälhavarens
krav på ökad utbildning av reservofficerare»
etc. Det är alltså något annorlunda
till innehållet än vad som uttalas
om samma sak i propositionen. Försvarsministern
yttrar vidare: »Jag får
erinra om att här avsedd personal är
utbildad till värnpliktiga officerare. Med
hänsyn till de betydande kostnader ett
bifall till förslaget skulle innebära för
fredsorganisationen synes förslaget böra
prövas först i samband med framtida
principbeslut rörande försvarskostnaderr.
a.»

Det är ju känt för alla som tagit närmare
del av vår försvarsorganisation,
att det råder brist på officerare inom
armén och att många officerstjänster på
den aktiva staten äro vakanta. Dessa
brister äro särskilt framträdande i fråga
om krigsorganisationen eller vid mobilisering.
Då räcker inte befälet på långa
vägar till för förbanden, utan befälsföringen
måste då i allt för stor utsträckning
utövas av värnpliktigt befäl,
vilka icke ha den militära utbildning,
som kräves för en sådan befälsföring.
Nu har chefen för armén i sin framställning
till regeringen bl. a. framhållit, att
endast 50 procent av hela antalet lämpliga
reservofficersaspiranter kunnat anställas
såsom fänrikar i reserven. Härigenom
hade aspiranter med mycket goda
betyg måst avvisas, trots att betygen
x många fall till och med skulle ha berättigat
vederbörande till inträde i
krigsskolan eller försvarets läroverk,
om han så önskat. Det antal reservofficerare,
som årligen anställdes, kunde
därför utan svårighet ökas. En sådan
ökning innebure en betydande förbättring
av kvaliteten hos krigsförbanden.

riksstaten för budgetåret 1950/51.

Med hänsyn till kvalitetskravet synas
omkring 100 man kunna utväljas per
årsklass, och en engångsuttagning av
*">00 reservfänrikar borde ske innevarande
budgetår.

Detta uttalar chefen för armén. Kostnaderna,
säger han vidare, för den föreslagna
utökningen, avseende ekiperingshjälp,
tjänstgöringstraktamenten m. m.,
ha uppskattats till 210 000 kronor för år
1950/51 för att 1960/61 ha stigit till
560 000 kronor. Det skulle medföra en
avsevärd förstärkning av förbanden, vilket
vore värt att ytterligare omprövas,
särskilt i en tid när man vill ha beredskapen
på en sådan ståndpunkt att försvarskraften
snabbt kan tas i anspråk.

I fråga om överbefälhavarens förslag
att inkalla gruppchefer ur armén och
kustartilleriet, vilka genom begränsningen
av utbildningstiden under åren
*947—1950 ansetts ha fått en ofullständig
första utbildning, till en månads
extra tjänstgöring uttalar departementschefen,
att det måste bedömas med utgångspunkt
från det aktuella beredskapsläget
och att han icke för närvarande
anser det möjligt att bedöma, huruvida
dylika inkallelser böra tillgripas.
Sedd från beredskapssynpunkt vore naturligtvis
en sådan kompletterande utbildning
av betydande värde.

Dessa extrakostnader för försvarsberedskapen
föreslår nu finansministern
till en del skola täckas genom höjda
skatter på spritdrycker, malt- och läskedrycker
samt choklad och konfityrer.
Han följer härvid liksom många finansministrar
före honom minsta motståndets
lag, väl inseende att på sprit och
tobak samt på maltdrycker går det i
allmänhet att ta ut högre skatter utan
att del röner något större politiskt motstånd.
Var den övre gränsen ligger, är
svårt alt säga. Jag tror för min del, att
finansministern får sin proposition välbärgad
i hamn även den här gången.
Den har ju ett tvåfaldigt syfte; dels att
täcka kostnaderna för den extra försvarsberedskapen
och dels att bidra till
att hålla inflationen tillbaka genom uppsugande
av köpkraft. En finansiering
av försvarskostnaderna utan upptagan -

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm. Nr 26. 13

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

de av extra skatter skulle leda till att
det beräknade budgetöverskottet, som i
huvudsak består av bilskattemedel och
är avsett till vägväsendet, helt utpumpades.
Ja, det kanske kommer att ske
i alla fall! Därför behövas nog dessa
extra skatter såsom ett tillskott till budgeten.

För övrigt aviserar finansministern
nya indirekta skatter i form av höjda
taxor å järnvägar, höjda post-, telefonoch
telegrafavgifter m. m. Men dessa
taxor äro redan nu ganska höga. Inträdesavgiften
för erhållande av telefon är
t. ex. 200 kronor. Den höjdes till detta
belopp för några få år sedan med motivering
att antalet nytillkommande
abonnenter var synnerligen stort och
att det rådde knapphet på material för
telefonväsendet samt att denna höga inträdesavgift
blott skulle tas ut under en
övergångstid. Nu tycks den bli bestående,
vilket inte kan anses som rättvist
mot de nya abonnenterna, som härigenom
få erlägga en väsentligt högre avgift
— jag kallar det beskattning, ty det
är naturligtvis inte omkostnader, som
ligga i denna högre avgift. Kommunikationsverken
böra inte bli skatteinstrument
till staten, utan deras förnämsta
uppgift bör vara att på ett tillfredsställande
sätt betjäna allmänheten. Jag tror
att de då bäst gagna utvecklingen. Skatte-
och taxeförhöjningar komma, om de
införas, att i viss mån bidra till höjande
av levnadskostnaderna samtidigt med
att inflationistiska tendenser framträda.

Finansministern säger i propositionen
nr 255, att »framtidsperspektiven ställa
statsmakterna inför allvarliga problem»
och att det »i deitta läge kräves återhållsamhet
på alla områden av det ekonomiska
livet». Men samtidigt ha vi kravet
på att de sociala välfärdsåtgärderna skola
utvidgas och förbättras. Alla önska vi
väl att detta sker i den utsträckning
som det är möjligt, och flera sådana förslag
stå nu på dagordningen, bland dem
treveckorssemestern. Men jag anser, att
de inte böra genomföras i raskare takt
än de ekonomiska betingelserna tillåta.
För denna mening ha vi talande bevis,
icke minst däri, att en proposition om

uppskov med genomförande av sjukvårdsreformen
i dag för andra gången
ligger på riksdagens bord; uppskov är
en gång tidigare beslutat med genomförandet
av lagen om sjukförsäkring.
Socialministern föreslår nu uppskov
med dess ikraftträdande på obestämd
tid. Han säger härom i propositionen, att
hur angeläget det än är att sjukvårdsreformen
genomföres, synes det icke möjligt
att låta den träda i kraft den 1 juli
1951. Han har sålunda fått finna sig i
att avvakta den utredning, som finansmistern
igångsatt angående den ekonomiska
långtidsplaneringen på det samhällsekonomiska
och statsfinansiella området,
och att avvakta möjligheterna för
det fortsatta socialpolitiska reformarbetet.
Inför den realistiska verkligheten
går det inte ens för en mycket ivrig
socialminister att reformera fortare än
de ekonomiska förhållandena medgiva.
Behandlingen av denna fråga visar för
övrigt, att riksdagen icke bör fatta beslut
om genomförande av stora kostnadskrävande
organisationsförslag att träda
i kraft först flera år framåt i tiden —
skolreformen är ju handlagd av statsmakterna
på samma sätt.

Nu anbefaller finansministern återhållsamhet
i fråga om de privata investeringarna
och den privata konsumtionen,
men då bör ju också det allmänna
iakttaga återhållsamhet, sparsamhet och
försiktighet. Statsförvaltningsapparaten
har svällt oerhört under de senare åren.
Inom bondeförbundet ha vi gjort framställningar
till riksdagen om att största
möjliga sparsamhet bör iakttagas inom
statsförvaltningen, och vi avlämnade en
motion till årets riksdag, vari hemställdes,
att riksdagen skulle besluta en undersökning
om förenkling och effektivisering
av statsförvaltningen.

Visserligen har finansministern tillsatt
en utredningsman för denna sak, och
enligt vad det ryktas anser han att det
skulle gå att göra en besparing på omkring
25 miljoner kronor. Om detta låter
sig genomföra, blir kanske en annan
sak.

Inför det läge, som skildras i den av
finansministern framlagda propositio -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till
nen, med fara för inflation och försämrat
penningvärde, komma höstens avtalsförhandlingar
att företagas. Vid dessa
förhandlingar vilja naturligtvis löntagargrupperna
ha sina reallöner förbättrade,
och i den mån ökningen av
produktionen medger detta, borde det
icke möta något större motstånd. Gå de
därutöver, så är det fara för att den rikliga
penningmängd, som därigenom skapas,
kommer att framdriva och öka inflationen.
Det medel som finansministern
förordat häremot, förutom rekommendationen
till återhållsamhet i fråga
om ekonomisk expansion, är införandet
av vissa skatter och avgifter. Han åberopar
även bestämmelsen om skärpning
av bankaktiebolags kassareserv, som
satts i kraft från den 1 oktober i år,
och den överenskommelse om strängare
kreditgivning, som träffats mellan riksbanken
och privatbankerna, samt den
modifiering på ränteområdet, som åstadkommits
genom att riksbanken upphört
med obligationsinköp på börsen.

Av de avtalsuppgörelser, som komma
att träffas, kommer även jordbruket som
näring att beröras. Därför bör det redan
nu sägas ut, att jordbrukets folk inte får
bli lidande på de avtal, som nu träffas,
och att man förväntar, att statsmakterna
skola infria de förpliktelser eller löften,
som i detta avseende tidigare givits.

De åtgärder, som nu av finansministern
föreslås, anses kanske av mången
vara ganska oskyldiga; detta gäller dels
de penningpolitiska åtgärderna och dels
åtgärderna i övrigt. De kanske rent av
betraktas som en viss homeopatmedicin,
ja, till och med på visst håll som ett
slags kvacksalveri. Det gäller i varje fall
här en avvägning, och man måste söka
komma fram till det bästa resultatet. Finansministern
säger för övrigt på flera
ställen i propositionen, att man inte får
dra sig för att vidta de kraftiga åtgärder,
som kunna komma att visa sig nödvändiga.
Vid årsskiftet, när löneavtalen
skola träda i kraft, det gamla lönestoppet
skall upphöra, subventionerna och
prisstoppet i viss mån upphöra, även
om priskontrollen finns kvar, kommer
man ju i ett ganska besvärligt läge, och

riksstaten för budgetåret 1950/51.

frågan är, om detta då skall kunna bemästras.
Det blir i första hand regeringens
sak att se till att åstadkomma den
rätta avvägningen. Huruvida det skulle
ha varit bättre att så småningom ha glidit
över i ett högre prisläge, torde vara
svårt att med någon visshet yttra sig om.
Under det gångna året har det i varje
fall varit en viss stabilitet såväl på lönemarknaden
som på prismarknaden, vilket
har skapat en viss trygghet. Skulle
man ständigt ha befunnit sig på glid i
utförsbacken, vilket skulle ha blivit följden,
om man undan för undan gått över
från ett prisläge till ett annat, skulle
detta ha varit som en akut sjukdom, som
ständigt gjort sig gällande. Även om svårigheter
komma att uppstå vid årsskiftet,
torde de dock inte vara värre än att
vi därefter skola kunna återgå till ett
visst stadgat läge. Jag medger villigt, att
det är klart att prisläget måste komma
att höjas, men man bör kunna hålla detta
vid en sådan nivå, att det inte medför
inflation —■ räknat i pengar kommer det
ju alltid att inträda en viss värdeförsämring.
Om det i realiteten inträder en
penningvärdesförsämring, beror ju till
stor -del på dem, som äro ansvariga för
handhavandet av dessa frågor, och det
är i första hand regeringen.

Jag skall även vid detta tillfälle, liksom
den föregående talaren, bringa i
åtanke de svårigheter, som särskilt en
stor del av den i västra Sverige boende
befolkningen genom den rikliga nederbörden
varit utsatt för, dels vid Surtekatastrofen
och även beträffande jordbrukarna
i stora delar av västra Sverige.
genom den försämring som skörden
undergått på grund av den rikliga
nederbörden. Jag förutsätter att, om så
skulle visa sig nödvändigt, riksdagen
skall vidta åtgärder för att de i någon
mån skola bli tillgodosedda för de svåra
förluster, som drabbat dem.

Jag kan inte heller underlåta att framhålla
de svårigheter, som äro förenade
med avsättningen av den svenska fruktskörden.
Det klagas alltjämt över att den
utländska frukten fyller marknaden och
att den rika fruktskörd, som vi i år erhållit,
till stor del förstöres. Åtgärder

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

borde därför vidtagas för att under år
med rik fruktskörd inom landet avsättning
beredes på vår egen marknad för
densamma.

Jag vill, herr talman, liksom herr
Domö, till sist uttala, att jag hoppas, att
det skall bli möjligt att i samförstånd
lösa de viktiga nationella frågor, som vi
stå inför, och att även de ekonomiska
frågorna lösas på ett sådant sätt, att
inte vårt land tar skada därav.

Herr OHLON: Tillåt mig, herr talman,
att uttala ett tack till regeringen för den
raskhet, med vilken den gått till verket
för att bringa hjälp åt alla de människor,
som blivit lidande av katastrofen
i Surte. Och må det tillåtas mig att
vid detta tillfälle ge uttryck för den
allmänna tillfredsställelsen med vederbörande
statliga myndigheters effektivitet
och snabbhet, då det gällt att bistå
invånarna och bringa reda i förhållandena
efter olyckan. Vad de tekniska verken
här presterat, borde vara en förebild
för svensk byråkrati. Vi få nu hoppas,
att de statliga myndigheterna i fortsättningen
måtte visa samma framåtanda
och effektivitet som de hittills
ådagalagt därnere.

Jag vill också, herr talman, lyckönska
regeringen till att den redan i början
av valrörelsen hade övervunnit krisen
och att denna förnämliga prestation höll
sig hela valperioden ut. Det är emellertid
tråkigt, att en ny ekonomisk kris
tog sin början redan den 18 september
1950, d. v. s. dagen efter valet, om jag
inte missminner mig. Aldrig tillförne
i den ekonomiska historien har man så
exakt till begynnelsestadiet kunnat datera
en ekonomisk förändring. Redan
hösten 1948 fingo vi ju uppleva något
liknande, ehuru inte så utpräglat som
i år. Denna de ekonomiska krisernas
plötsliga upphörande och lika plötsliga
renässans i samband med valrörelserna
tycks bli en periodiskt återkommande
företeelse, som sannolikt kommer att
väcka sentida historikers oförställda intresse.
Alla dystra framtidsperspektiv
äro utplånade i början av valrörelsen,
men de framträda med desto större

skärpa, när valrörelsen är över. Regeringen
är som sagt att lyckönska till
detta gynnsamma händelseförlopp.

Nu finns det emellertid de, som förmena,
att den där vackra synen på samhällsekonomien
i början och under en
valrörelse rätt mycket är en synvilla och
påminner om historien om Kejsarens
nya kläder. Det var bara en minoritet,
som varseblev den sköna utstyrseln. Man
måste tydligen mycket noggrant ha studerat
vissa valparoller för att få det
rätta perspektivet. Och efter valet förändrar
sig panoramat t. o. m. från kanslihusets
horisont.

Såsom framgår av konjunkturinstitutets
senaste rapport, var vårt ekonomiska
läge vid årsskiftet gynnsamt, vartill
icke minst bidrog den devalvering av
kronan, som förra året genomfördes. Vår
exportindustri fick härigenom en välbehövlig
injektion, förstärkt av det internationella
konjunkturuppsvinget förra
året. Den ökade inhemska produktionen
och importen under första hälften av
innevarande år resulterade i en bättre
försörjning med konsumtionsvaror än vi
upplevat allt sedan krigsutbrottet. Det
ekonomiska läget tycktes vara stabilt.
Men var finns den glädje, som varar beständigt?
Högkonjunkturen blev en kedjereaktion
och utvecklade sig till en
överkonjunktur med alla dess kännemärken:
brist på arbetskraft, överrörlighet
på arbetsmarknaden och tendens till
prisstegringar.

Det är, herr talman, inga blinda krafter,
som här driva sitt spel! Tvärtom,
det är i hög grad medvetna krafter. Det
finns en makt, med stort M, med det
kalla kriget såsom en av programpunkterna.
Där arbetar man oavlåtligt att
sprida missnöje och oro bland västerlandets
befolkning. Och det bästa hjälpmedlet
härvidlag är att störa de industriellt
högst utvecklade samhällenas
ömtåliga ekonomiska organism oeli att
framkalla rubbningar. Rilden är densamma
i alla länder. Den av det kalla
kriget framkallade rustningskonjunkturen
var väl ägnad att rubba den ekonomiska
jämvikten. Vart utvecklingen bar
hän, stöd klart redan i början av detta

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till

år. Koreakriget blev i somras pricken
över i.

Prisstegringsvågen tornade allt mera
npp sig. överallt framkallade de stegrade
levnadskostnaderna krav på löneförhöjningar.
Männen hämtades från
det fredliga arbetet till försvaret, och
många flera sattes att tillverka improduktiva
förstörelseredskap eller förnödenheter
åt dem som skulle använda
redskapen. I samhällen med full sysselsättning
kunde icke ersättare anskaffas
för alla de arbetare, som gingo förlorade
för det fredliga framstegsarbetet.
Fredsproduktionen blev sålunda knappare,
men gemene man har svårt att
förstå sammanhanget, har svårt att förstå
att beliovstäckningen blivit sämre.
Man kräver alltjämt standardökning,
fastän förutsättningarna härför blivit
mindre.

Från regeringshåll har man under
dessa efterkrigsår med en enveten uthållighet
hänvisat till vårt beroende av den
utländska marknaden. Ingen vill väl heller
bestrida, att ett världskrig och till
på köpet ett världskrig nr två, som satte
in redan innan sviterna av det föregående
försvunnit, måste medföra svårigheter
även för ett land som vårt, som
ej var indraget i själva kriget. Men det
finns nog många som tycka, att regeringen
på detta sätt gjort det en smula
för lätt för sig och att vi skulle ha kunnat
slippa ifrån en del trångmål genom
en annorlunda inriktad ekonomisk politik.
Regeringen hissade ju också efter
1948 års val nya signaler, och den ekonomiska
jämvikten syntes vara återställd.
Då inträffade det sista kalla kriget
och Koreaäventyret med alla dess
konsekvenser.

Sammanhanget är i dagens situation
klarare än förut. Nu tror jag, att flertalet
är ense med regeringen om att den
sista utvecklingsfasen är i hög grad internationellt
betonad, även om regeringen
icke är utan sitt ansvar. Den internationella
prisstegringen når oss genom
utrikeshandeln, och utan utrikeshandeln
kunna vi icke leva. Vi kunna icke
hindra export- och importvarorna att
stiga i pris, och vi kunna icke heller

riksstaten för budgetåret 1950/51.
helt förhindra, att denna prisstegring
slår igenom på den inre marknaden. De
bortfallande subventionerna äro en ytterligare
omständighet, som drar nmd
sig en viss prisstegring.

Härtill kommer tyvärr samtidigt en
annan inflationsfaktor, nämligen den
söndervittrande lönestabiliseringen.
Bortsett ifrån att lönestoppet synbarligen
icke längre är psykologiskt hållbart,
iiar det redan kommit i upplösning genom
en glidande löneökning under mer
eller mindre förtäckta former på snart
sagt alla verksamhetsområden utanför
de statliga och kommunala förvaltningarna.
Den största faran är, att båda dessa
inflationsfaktorer i förening återverka
på levnadskostnadsindex, som i sin
tur framkallar nya krav på högre löner.
Resultatet blir, som en föregående talare
sade, ett ekonomiskt perpetuum
mobile, som leder till penningvärdets
förintelse, om inga effektiva hinder sättas
i vägen. Löneförhöjningarna föranleda
höjda priser och ökade levnadsomkostnader
med krav på nya löneförhöjningar
och ytterligare ökning i levnadskostnaderna,
tills det hela spricker. Möjligen
kunde en rättelse komma till
stånd, om den internationella överkonjunkturen
dämpades ned. Vi ha nu återigen
efter ett kort andrum kommit in
i en säljarnas marknad. Överallt är efterfrågan
större än utbudet med ty åtföljande
inflatorisk effekt. Detta gällei
ej minst arbetsmarknaden. Den akuta
bristen på arbetskraft minskar arbetets
produktivitet och ger upphov till lönestegringar
utan motsvarande produktivitetsökning.
Allt flyter, allt är ovisst
utom det faktum, att det framför allt
blir spararna som få betala kalaset, nu
som förut, och då främst småspararna,
som se sina tillgångar undan för undan
sjunka i värde.

Man kan ställa sig den frågan, vad
dessa människor, ofta i blygsamma ekonomiska
omständigheter, ha begått för
ogärningar, eftersom just de ideligen
skola utsättas för det vedergällande straffet.
Liksom den korinthiske konung
Sisyfos i den grekiska mytologien på
grund av sin list och framsynthet tvangs

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

att i underjorden för all evighet ständigt
rulla en sten uppför en sluttning
för att återigen se den ramla ner igen,
så lockas spararna med allsköns medel
att samla för sin ålderdoms dagar för
att ständigt se sina bemödanden gäckade.
Deras öde är att med jämna mellanrum
se sina sparmedel ramla utför
i värde utefter inflationens avsatslika
sluttning.

Vi kunna ta som exempel för att belysa
detta en person, som år 1937 inköpte
en svenska statens 3-procentiga
obligation på 1 000 kronor. Vi tänka oss
vidare, att han under årens lopp ej förbrukat
något av avkastningen utan gjort
den räntebärande på en bank. Hans
samlade kapital är då i dag omkring
1 450 kronor, men på grund av penningvärdets
fall borde 1 000-kronorsobligationen
från år 1937 i år ha varit
utställd på minst 1 650 kronor, om det
skulle ha bibehållit sitt realvärde. Personen
i fråga har icke förbrukat något
av avkastningen. Han har sparat den
helt. Till gengäld härför ser lian i dag
sitt kapital, trots den sparade räntan,
minskat med minst 200 kronor i dagens
penningvärde. Det allmänna har med
andra ord ålagt honom ett bötesbelopp
för hans sparande på minst 200 kronor.
Till yttermera visso har det allmänna
avkrävt honom skatt för den ränteavkastning,
som han bara haft besvär
med, och kanske, om det vill sig riktigt
illa, också förmögenhetsskatt. Och sä
finns det folk, som beskärmar sig över
den otillräckliga sparverksamheten i
landet!

Jag minns en journalist, som nämndes
ansvarslös därför att han vid ett tillfälle
ifrågasatte, huruvida staten till fullo
skulle komma att betala tillbaka de
pengar den lånat. Affärer kunna göras
på det ena sättet eller det andra sättet.
När staterna göra valutaaffärer, förfara
de ofta på det andra sättet.

Man hör ofta uttalas, att det är regeringen,
som skall leda den politiska utvecklingen
i landet, ty endast den sitter
inne med alla informationer och har
den översikt över läget, som behövs för
att bedöma händelseförloppet. Det är

2 Förslå kammarens protokoll 1950. Nr 26.

därför man med en alldeles särskild
spänning går att studera den proposition
nr 255, där de nya skatteprojekten
framläggas och där den ekonomiska problemställningen
formuleras. Må det sägas
först som sist, att den, som trott sig
kunna ur propositionen hämta upplysning
om regeringens ekonomiska politik,
han går besviken från läsningen.
Med ledning av konjunkturinstitutets
senaste översikt lämnas en klar redogörelse
för den ekonomiska situationen,
men om sitt s. k. handlingsprogram är
finansministern ganska förtegen — jag
förutsätter nämligen, att det finns ett sådant
program.

Kanske beror finansministerns förtegenhet
på vad som hände i fjol. Då var
man ganska säker på sin sak. Man förutspådde
en lugn konjunktur, som skulle
möjliggöra de då införda subventionernas
avskaffande utan någon större prisstegringseffekt.
De förutsättningar, under
vilka krondevalveringen förra året
företogs, ha icke visat sig hållbara. I
stället för prissänkning har ute på
världsmarknaden inträtt en prisstegring
och en rusning efter varor i den
nya upprustningens spår. Trots all agitation
av den statliga informationen i
form av filmer och på annat sätt ha vi
fått en överrörlighet på arbetsmarknaden,
som på sina håll hotar att leda till
sänkt produktion. Det är tydligt, att såväl
arbetsgivare som arbetstagare spekulera
i en alltmera hotande inflationstendens.

Alldeles med händerna i kors ha ju
inte statsmakterna suttit. Upphörandet
av riksbankens obligationsköp, som vid
vårens ekonomiska debatt karakteriserades
såsom en ansvarslös och lättsinnig
åtgärd, visade sig två månader senare
vara ett utslag av högsta politiska visdom.
Det blev heller inga katastrofala
följder av att åtgärden vidtogs. Tvärtom
bär den nog haft en nyttig konjunkturdämpande
effekt. T det sammanhanget
må det tillåtas en oppositionens tjänare
att uttala sin tillfredsställelse med varje
syndare — han må nu vara statsråd
eller ej — som sig omvänder och bättrar,
även om omvändelsen sker på en

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

enda natt. De från och med den 1 oktober
införda skärpta bestämmelserna angående
affärsbankernas kassareserver
böra vara ett effektivt medel att inskränka
långivningen och hålla investeringarna
nere, men bankernas inleveranser
till riksbanken få icke fördärvas
av en lättsinnig finanspolitik.

Under den senaste tiden ha sådana
ingrepp som nya importrestriktioner
och kronappreciering föreslagits i syfte
att vi skulle skydda oss mot den utifrån
kommande prisstegringsvågen. Jag skall
inte ingå på dessa spörsmål närmare;
jag tror att de äro för tidigt väckta.

Låt oss i stället återgå till propositionen.
Om sanningen skall fram har man
inte där mycken näring att hämta för
en diskussion om de dagsekonomiska
problemen. I stället förmanar finansministern
arbetsmarknadens parter och
den hamstrande allmänheten att inte
hänge sig åt några inflationsförväntningar.
Vilja de inte lyda, så skall det
bli annat av, men vad det skall bli, därom
får man ingenting veta.

Och så blev resultatet det gamla vanliga,
när staten behöver pengar eller
när den samhällsekonomiska balansen
skall återställas. Man faller tillbaka på
ökade skatter på sprit, Öl, läskedrycker
och sötsaker. Därom vore kanske inte
så mycket att säga, därest icke dessa
nya skatter utgjorde en frestelse för staten
att öka sådana utgifter, vilka gott
kunde anstå. Till denna fråga torde det
bli anledning återkomma, när bevillningsutskottet
kommit med sitt utlåtande.

Men det gäller inte bara att hålla de
investeringar i schack, som finansieras
medelst bankernas kreditgivning. Man
måste även dämma upp företagens självfinansierade
investeringar. Tydligen har
finansministern, trots remissinstansernas
motstånd och trots den berättigade
kritik, för vilken finansministerns förslag
om investeringsskatt varit utsatt,
inte alldeles släppt tanken på en inskränkning
av företagens fria avskrivningsrätt.
Denna inskränkning skulle
förverkligas genom en extra skatt på
dolda reserver. Finansministern säger,

att han icke har tagit slutlig ställning
till frågan men att, om den föreslagna
skatten icke lämpligen kan genomföras,
man får se sig om efter andra medel för
att begränsa de självfinansierade investeringarna.
Jag skulle vilja framställa
en fråga: Den där projekterade investeringsskatten
var väl inte bara en konjunkturdämpande
företeelse, utan den
hade väl också ett fiskaliskt syfte, eftersom
den avsågs verka retroaktivt och
avsågs träffa investeringar, som i år redan
utförts eller beslutats? Och då kommer
jag fram till statsrådet Skölds uttalande
i radiodebatten tre dagar före
valet angående eventuell ökning i skattebördan.
Statsrådet var mycket oskyldig
den gången och visste föga om nya skatter,
men så kom valet och avslöjade, att
man länge förberett ganska vidlyftiga
skatteprojekt. Fortfarande vilar mystikens
skimmer över detta gamla land!

Hur stämmer för övrigt investeringsskatten
med de utfästelser angående fri
avskrivning, som 1947 gjordes i samband
med höjningen av bolagsbeskattningen? Kärnpunkten

i propositionen är departementschefens
förklaring, att en
omisskännlig förskjutning av det ekonomiska
läget bort ifrån samhällsekonomisk
jämvikt har ägt rum under det
sista året. »Denna förskjutning yttrar
sig ännu så länge huvudsakligen blott
som av förväntningar och spekulationer
styrda tendenser till störningar av jämvikten.
Det är den ekonomiska politikens
för dagen angelägnaste uppgift att
förhindra, att dessa tendenser ... få tillfälle
att växa sig starka och efter hand
omintetgöra det med betydande ansträngningar
vunna resultatet av tidigare
års stabiliseringssträvanden.» »I
synnerhet», fortsätter statsrådet, »bör
uppmärksamheten riktas på riskerna för
att de nu existerande förväntningarna ge
upphov till en kumulativ uppdrivning
av den svenska pris- och kostnadsnivån.
Kommer en sådan utveckling i gång,
blir den svår att bryta, såsom erfarenheterna
beträffande krigsårens prislönespiral
visa. Det gäller därför att
från början föra en inflationsbekämpan -

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm. Nr 26. 19

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

de politik. Riktpunkten för en sådan politik
måste vara att oeftergivligt hålla
efterfrågan i samhället inom gränserna
för de reala resurserna, så att något utrymme
för en självständig inhemsk priskonjunktur
ej skapas.»

Det var ju kloka ord. Men tillåt mig
det oaktat att ställa en fråga: Vilket är
regeringens program, när det gäller att
oeftergivligen hålla efterfrågan i samhället
inom gränserna för de reala resurserna?
Eller, rättare sagt: Vad är regeringens
program för att upprätthålla
ett stabilt penningvärde?

I detta sammanhang inställer sig ett
annat mycket intressant spörsmål, nämligen
hur det mäktiga DO förhåller sig
till regeringens deklaration. I LO-organet
ÅT för i förrgår är införd en intressant
ledande artikel om de förestående
avtalsförhandlingarna, där det bland
annat heter: »Det skulle vara verklighetsfrämmande
att bestrida det samband
som råder mellan löner och priser.
Lönerna ingår i de kostnader, som
till sist måste vara bestämmande för priserna
såtillvida, att dessa icke åtminstone
varaktigt kan understiga kostnaderna.
Men lönekostnaderna är sällan
initierande för en prisstegring eller en
inflation.» Och så heter det litet längre
fram i samma artikel: »En inflation är
väsentligen beroende av staternas åtgärder.
Den är så att säga ett statsmoiiopol.
Staterna kan igångsätta och späda
på den, men är också de enda som
i sina händer har verksamma åtgärder
för dess hejdande.» Andemeningen i artikeln
är möjligen, att fackföreningarna
höra förhandla till sig så höga löner
som de kunna få från arbetsgivarna,
och hur det sedan går med penningvärdet,
det är regeringens sak att klara av.
Eller kanske meningen är, att regeringen
från sin centralplats skall ge anvisning
på den högsta lönenivå, som är
tillåten för att penningvärdet skall kunna
upprätthållas? Under alla omständigheter
åligger det tydligen enligt DO
regeringen och riksdagen att tillse, att
penningen som värdemätare hålles oförändrad.
Det skulle vara intressant att
få höra herr andre vice talmannen ut -

veckla detta tema angående sambandet
mellan intresseorganisationernas åtgärder
och vad regeringen kan göra för att
förhindra en inflation.

Om regeringen och riksdagen helt
.skola bära detta ansvar, så räcker det
inte med allmänna förmaningar eller
ens hotelser. Då vill det nog andra medel
till, ej minst penningpolitiska. Och
därmed kommer jag in på den fråga
som herr Domö ställde. Han frågade,
vad folkpartiet hade för inställning i
räntefrågan. Herr Domö menar tydligen
frågan om räntan, i den mån den kan
utnyttjas för att bibehålla kronvärdet
intakt. Till det vill jag svara, att enligt
folkpartiets mening — såvitt jag är rätt
underrättad — måste alla medel användas,
som rimligen kunna användas för
att hålla penningvärdet konstant. En
samordning måste ske på detta område,
och folkpartiet har vid mer än ett tillfälle
förklarat, att det icke dogmatiskt
fasthåller vid den nuvarande räntenivån
men har förmenat att räntan bör hållas
sa låg som möjligt. Det är nämligen så,
att i dagens läge betyder räntan mindre
än förr. Vad som framför allt är av betydelse
är att det sker en åtstramning
på kapitalmarknaden.

Frågan om vår svenska kronas värdebeständighet
är ett komplicerat problem,
där det gäller att avväga olika intressen
mot varandra. Den är också ett
politiskt problem, till vars lösning det
gäller att få med de olika partierna och
helst på ett tidigt stadium. Hur vore det
med en regelbunden kontakt mellan partierna
och de stora intresseorganisationerna
under regeringens ledning för att
skissera upp den ekonomiska politikens
huvuddrag, allt med ändamål att bibehålla
den svenska kronans värde? I själva
verket ligga i detta problem inneslutna
en central social fråga och en
fundamental rättsfråga. »Det effektivaste
sättet att krossa ett samhälle är att fördärva
dess valuta.» Så talar den kunnige
yrkesrevolutionären.

Beträffande övriga propositioner, som
i dag ligga på kammarens hord, har jag,
herr talman, icke mycket att säga. Försvarsfrågan
hölls under valrörelsen i det

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

väsentliga utanför striden. Det vore ur
många synpunkter lyckligt, om så kunde
förbli även i fortsättningen. De kontroversiella
spörsmålen om utökning av
reservofficerskadern och förstärkt
gruppchefsutbildning borde kunna avgöras
i samförståndets tecken. Alla demokratiska
partier torde med tillfredsställelse
ha tagit del av förslagen om
effektivisering av civilförsvaret, sjukvårdsberedskapen
och den s. k. särskilda
polisverksamheten.

Varje tidsperiod har sitt signum, och
sä har även vår, som är de illa genomtänkta
och lättsinnigt genomförda principbeslutens
tidsperiod. Därmed vill jag,
herr talman, yrka remiss till vederbörande
utskott av propositionen om uppskov
med sjukförsäkringen. Jag yrkar
också redan nu remiss till utskotten av
övriga i dag föreliggande propositioner.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag lade märke till att herr
Domö var vänlig nog att gratulera det
socialdemokratiska partiet till valsegern,
och han gav också ett erkännande
för nit och skicklighet i valrörelsen, förmodligen
i första hand riktat till regeringens
representanter. Men han ville
även konstatera, att valrörelsen som vanligt
gått i löftespolitikens tecken, och
han sade då litet så där vid sidan om,
att detta gällde inte bara socialdemokraternas
valrörelse utan tydligen också
de andra partiernas, och han underlät
blygsamt nog att tala om för oss, vem
som hade rekordet i det slagets politik.

Vi ha även under debatten kunnat
konstatera, att en och annan blomma
räckts till regeringen, framför allt för
surtehjälpen. Dessutom har det varit
en och annan blomma, där det också
förekom någonting av törnen. Eljest ha
vi väl i allmänhet fått den känslan, att
ekonomiska debatter — och det är ju
ändå de ekonomiska tingen, som präglat
våra remissdebatter under de senaste
åren — inte precis äro underlaget
för något evangelium till tröst för
mänskligheten. Snarare tendera de väl
till att bli en erinran om vår dödlighet.

Den, som har lyssnat till anförandena
här i dag, måste ha fått en känsla av att
vi egentligen dväljas i jämmerdalen, att
människorna leva under trycket av bekymmer
och svårigheter och i eu tilltagande
ångest inför vad framtiden kan
ha i ytterligare beredskap åt en pinad
medborgare i ett socialistiskt styrt samhälle.
Nu sitta vi och lyssna, och så
ruska vi på oss ett slag, och så återföras
vi till verkligheten och kunna konstatera,
att allt det där egentligen inte
har någonting med verkligheten att göra.
Samma skiva har spelats i ett otal
tidigare remissdebatter. Ofärden har
stått lurande vid dörren, enligt predikanternas
spådomar, och den nuvarande
regeringen har varit och är enligt
deras mening en alltför opålitlig väktare
och vakare över vår allmänna välfärd.
Ändå ha inte väljarna tagit något
intryck av allt som har påståtts i den vägen
i sådan utsträckning, att spådomen
om solnedgången för socialdemokratien
blivit verklighet. Men tänk ändå, vad
en sådan solnedgång skulle ha tett sig
hänförande för dem, som ha räknat med
en egen sol i uppgående samtidigt!

Vi få hålla oss till verkligheten och
söka trösta oss med att det är ont om
profeter i vår upplysta tid, vilka ha gåvan
att rätt sia om framtiden, vare sig
det sker med stöd av teckentydare eller
av politisk Gallup. Håller man sig till
verkligheten, blir bilden något annorlunda.
»Vi klarade krisen» kan kanske
tillerkännas ett berättigande, om vi hålla
oss till passerade skeden och övervunna
kriser och i detta sammanhang
lämna det kommande skedet och den
väntade krisen.

Blicka vi tillbaka på de år, som ligga
närmast i tiden, måste vi nämligen erkänna,
att trots krisbekämpande åtgärder
av olika slag ha förhållandena varit
goda och utvecklingen gynnsam. Vi ha
kunnat glädja oss åt full sysselsättning,
vilken givit arbetstillfällen åt alla, som
velat och kunnat taga arbete, och tillfredsställande
utbyte åt företagen och
företagarna. Jag har för min del i varje
fall varit i tillfälle att bevittna mera
otillfredsställande förhållanden i gamla

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetaret 1950/51.

Sverige och mera oroande framtidsperspektiv
också för den delen.

Jag håller emellertid med om att vi
nu stå inför en i många avseenden olikartad
ekonomisk situation, om man jämför
med den som varit aktuell i samband
med de senaste årens stabiliseringsöverläggningar.
Under dessa ha vi
som bas haft en sannolikhetsprognos,
som visat goda förutsättningar för en
relativt fast prisnivå inom landet, därest
kostnadsuppdrivande åtgärder av
skilda slag kunnat undvikas. Det har
också vid dessa överläggningar funnits
sannolikhet för att en överenskommen
inkomststabilisering skulle komma att
gälla samtliga inkomsttagargrupper i
samhället. Ett undantag från dessa allmänna
förutsättningar förelåg emellertid
under förra hösten efter devalveringen,
då prisnivån beräknades kunna
bållas endast med hjälp av subventioner
i betydande omfattning, i första hand
för att neutralisera verkningarna av en
väntad prisstegring på importvarorna.
Det var då också ställt utom allt tvivel,
att exportnäringarna hade att påräkna
ett uppsving med stigande priser, sannolikt
av sådan storleksordning, att de
mer än väl skulle kunna väntas kompensera
det prisfall, som inträffat före
devalveringen. Detta prisfall var ju särskilt
påtagligt för massaindustrien.

Vi voro alltså föregående höst fullt på
det klara med att det inte kom att föreligga
samma förutsättningar för eu stabiliseringsaktion
som tidigare, men efter
diverse överläggningar gingo vi ändå
på den linjen. Sedan dessa förhandlingar
— i vilka samtliga de parter voro
med, som brukat delta i stabiliseringsöverläggningarna
— hade förts med regeringen,
godtog också riksdagen subventionslinjen
och beviljade anslag för
subventioner i syfte att neutralisera
verkningarna av väntade prisstegringar,
framför allt på importvarorna. Men det
skedde, såsom också har påpekats här
i debatten, inte utan invändningar. Det
stod klart för alla, att en gynnsam prisutveckling
i detta sammanhang skulle
betyda en utveckling med fallande pri -

ser på världsmarknaden, och då skulle
det kunna komma att medföra, att de
beslutade subventionerna automatiskt
avvecklades, medan å andra sidan en
ogynnsam utveckling — d. v. s. en med
stigande priser — skulle ställa oss inför
betydande svårigheter vid 1950 års
utgång, då subventionerna under alla
förhållanden beräknades skola bortfalla.
Nu äro vi som sagt där. Priserna på
världsmarknaden ha stigit mycket kraftigt,
och det har alltså varit en i hög
grad ogynnsam utveckling, om vi se det
ogynnsamma just ur dessa synpunkter.
Orsaken är Koreakriget och den som
följd härav utlösta upprustningsvågen.
Koreakriget med den storlek det har
skulle väl i och för sig inte ha behövt
spela så stor roll på världsmarknaden,
men det har fört med sig en upprustningsvilja
praktiskt taget över hela världen,
och den i sin tur har åstadkommit
en efterfrågan, som har verkat prisstegrande
i mycket hög grad.

Det är klart att ingen förra hösten
kunde förutse, att vi skulle ha ett krig
under 1950, och heller inte att det skulle
bli en sådan upprustningssträvan, att
man skulle behöva räkna med inte bara
stigande priser på grund av devalveringen
utan också på grund av de följder,
som voro att räkna med vid krigstillfällen
och rustningsiver. Men svårigheterna
bli som sagt inte mindre därför
att man inte varit i tillfälle att räkna
med denna faktor, som bar kommit in i
ekvationen.

Enligt konjunkturinstitutets höstrapport
ha importpriserna på ett år stigit
med nära 30 procent och exportpriserna
med cirka 40. På hemmamarknaden ha
dessa våldsamma prisrörelser hittills icke
slagit igenom i prisnivån. Levnadskostnaderna
ha nämligen enligt samma
källa inte stigit med mer än cirka två enheter,
vilket är något mer än en procent.
I samband med bland annat subventionernas
avveckling vid årsskiftet tillkomma
enligt gjorde beräkningar ytterligare
3 procent samt av andra orsaker ungefär
lika mycket. Vid årsskiftet skulle
vi alltså ha alt riikna med en uppskruv -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till

ning av hela prisnivån med cirka 6 procent.
Och så säger konjunkturinstitutet,
att det anser sig på grund av produktionsutvecklingen
kunna räkna med en
marginal på cirka 3 procent för reallöneförbättringar
under nästkommande
år. Blir det en höjning av inkomsterna,
som överstiger detta, så är den av ondo.

Nu sade förste vice talmannen, att
han förstod, att en anpassning till det
nya läget skulle vara nödvändig, och
den var det i och för sig inte så mycket
att erinra emot, därest den kunde ske
utan att vi behövde inregistrera en sänkning
av penningvärdet. Men om det är
riktigt, som det står i konjunkturinstitutets
rapport, att prisstegringarna på
grund av vad som har inträffat måste
bli ungefär av storleksordningen omkring
(i eller 61/, procent och vi skola
göra denna anpassning, så måste det väl
betyda en penningvärdeförsämring av i
varje fall motsvarande storleksordning.
Den kunna vi inte komma ifrån, vare
sig vi vilja acceptera en anpassning till
det nya läget eller vi vilja försöka klara
oss fram på annat sätt. En faktisk penningvärdeförsämring
har inträffat, och
skola vi anpassa prisnivån ocli lönerna
efter vad som redan har inträffat, så
måste det följaktligen bli en lönehöjning
med dessa 61/. procent, för att man skall
bibehålla den reallön, som redan utgår.
Skola vi ha någonting däröver och ta ut
de 3 procent, som konjunkturinstitutet
räknar med skola finnas, komma vi alltså
upp i närheten av 10 procent såsom
någonting, som icke skulle vara orealistiskt.

På grundval av konjunkturinstitutets
beräkningar och antaganden vänder sig
nu allmänna opinionen, så långt den är
representerad i föregående talare — fast
de inte ha nämnt så värst mycket om
den saken, medan däremot den borgerliga
pressen har varit ganska ivrig — till
arbetare och anställda med en erinran
om nödvändigheten av återhållsamhet
och varsamhet i förestående avtalsrörelser.
Jag har tidigare varit i tillfälle att i
denna kammare påtala ensidigheten i
adresseringen av dessa varningssignaler.
Jag efterlyser allt fortfarande en allsidig

riksstaten för budgetåret 1950/51.
och objektiv belysning av andra tendenser
i det ekonomiska skeendet av inflationsdrivande
natur, som otvivelaktigt
finnas och vilkas styrka blivit särskilt
påtaglig under det senaste årets utveckling.
Jag saknar i konjunkturinstitutets
översikt en analys angående de konsekvenser
för den svenska prisnivån, som
kunna befaras på grund av den redovisade
utvecklingen beträffande import- och
exportpriserna. Jag frågar mig själv: Är
det verkligen realistiskt att utgå från att
denna utveckling icke kommer att få
andra verkningar på den svenska prisnivån
och de svenska priserna än dem,
som följa med avvecklingen av subventionerna
och något litet däröver?

Jag har sett i pressen omnämnas, att
anbuden vid hållna skogsauktioner i år
ligga ända upp till 60 procent över vad
som betalades för ett år sedan. Är det
över huvud taget tänkbart, att denna
upptrissning av rotvärdet på skogen, som
är en naturlig konsekvens av de höga priserna
på skogsprodukter, skall gå spårlöst
förbi prisutvecklingen i övrigt? Det
har sagts, att det inte har gjorts några
avslut till dessa angivna anbud, därför
att vederbörande ha fått upplysning om
att det planeras vissa exportavgifter, och
i händelse sådana komma till stånd, vilja
de att anbudsgivarna skola pröva, huruvida
de äro villiga och ha möjlighet
att ändå betala eller stå för de givna
buden. Det förefaller mig i varje fall
alltför sangviniskt att tro, att det med
dessa fakta för ögonen — dels den stora
prisstegringen på skogsindustriens produkter,
dels de på grund därav också
höjda rotvärdena på skogen — skall vara
möjligt att övertyga exempelvis skogsarbetarna
om att marginalen för deras
reallönehöjning skulle vara begränsad
till 3 procent. Detta gäller naturligtvis
arbetarna inom skogsindustrien över huvud
taget. Räntabiliteten har blivit både
god och mer än god, och det är ett faktum,
att lönenivån ligger under genomsnittet
och följaktligen är i behov av
justering uppåt både med hänsyn till
sitt eget läge och med hänsyn till den
goda betalningsförmågan hos företagen.
Över huvud taget synas exportindustri -

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm. Nr 26. 23

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

erna under de senaste åren genom prisutvecklingen
på världsmarknaden ha
kommit i en alltmera gynnad ställning i
ekonomiskt hänseende, medan hemmamarknadens
industri av samma orsaker
blivit pressad. Eftersom det är den senare,
som väger tyngst i fråga om indexfamiljens
budget, är det självklart att
en anpassning till det nya läge, som
uppkommit, måste sätta spår och märkbara
spår i levnadskostnadstalet. En lönehöjning
inom exportindustrierna behöver
ju i och för sig inte betyda några
stegrade priser på hemmamarknaden.
Eftersom världsmarknadspriserna inte
fastställas med hänsyn till våra kostnader
eller kostnadsutvecklingen utan på
helt andra grunder, så spelar det inte
någon större roll, kan man säga, men
det är ju ett känt faktum, att äro exportpriserna
höga, så sträva vederbörande
exportörer efter att också få ut samma
priser på hemmamarknaden; eljest
riskerar hemmamarknaden att bli utan
dessa varor. Det ha vi alldeles särskilt
varit i tillfälle att diskutera och få kännedom
om under de senaste åren, när
det gällt landets försörjning med papper.
Där ha export- och hemmamarknadspriserna
varit skilda åt i mycket
stor utsträckning, och detta har naturligtvis
utgjort ett hinder för att förse den
svenska marknaden med allt det papper
den skulle önska och ha behov av.

Nu är det klart, att man kan göra den
invändningen — och den kan också i
viss utsträckning vara berättigad — att
lönerna trots avtalsprolongering glidit
uppåt inte så obetydligt på vissa områden
och att en anpassning har kunnat
äga rum. Det är riktigt, att så skett, men
det är också ett faktum, att denna löneglidning
fallit mycket ojämnt. De som
ha blivit utan eller fått nöja sig med
mindre iin genomsnittet representera till
huvudsaklig del anställda inom det område
av näringslivet, som är särskilt
känsligt i fråga om levnadskostnadsutvecklingen,
exempelvis livsmedelsindustrien.
Denna arbetar i mycket stor utsträckning
med fasta löner. Där förekommer
mycket litet ackord, och följaktligen
äro lönerna där i stort sett de -

samma som då det senaste avtalet slöts
1948. De ha fått en mycket liten del av
den löneglidning, som ägt rum under
dessa år, och skall nu en anpassning ske,
kommer det följaktligen att betyda märkbara
pressningar uppåt i levnadskostnadsindex.

Herr talman! Jag känner mig för min
del inte övertygad om att det är praktisk
politik att i den situation vi stå inför
vid instundande årsskifte söka övervältra
ansvaret för bevarandet av penningvärdet
på arbetarnas och de anställdas
organisationer och låta de av mig
påtalade förhållandena passera revy i
debatten utan ansatser till att ens diskutera,
på vilket sätt man anser sig kunna
komma till rätta med dem eller finna en
väg till anpassning utan att det behöver
få alltför svåra konsekvenser både för
prisnivån och i samband därmed naturligtvis
också för vårt penningvärde. Jag
har fäst mig vid att ingen av de tidigare
talarna har ägnat just dessa problem något
intresse eller spillt några ord på det
faktum, som ändå är det avgörande för
prisutvecklingen under det år som bär
gått på export- och importvarorna och
som nu kommer att slå igenom på den
svenska prisnivån vid eller omkring årsskiftet.
Jag har svårt att tänka mig att
en ymnigt flödande guldström åt exportindustrierna,
samtidigt som motströmmen
i form av stegrade importpriser
sprides ut över konsumenterna, kan skapa
den anda av förståelse, som är nödvändig
för en samling kring en ny eller
förnyad stabiliseringspolitik.

Herr Ohlon tog i sitt anförande upp
en artikel i Aftontidningen, Landsorganisationens
tidning, och utgick såsom
självklart från att den artikeln härstammade
eller var stimulerad från Landsorganisationen.
Det är felaktigt. Tidningen
skriver efter sina egna bedömanden.
Man frågar inte oss efter vår uppfattning,
om man skriver en ledarartikel av
det slag, som herr Ohlon här åberopade.
Artikeln står helt för tidningens egen
räkning, men jag har för min del inte
funnit, att det i och för sig är några fel
i den, utan vi kunna nog i mycket stor
utsträckning dela den uppfattning, som

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till
tidningen ger till känna, nämligen att arbetsmarknadsparternas
organisationer
näppeligen kunna åta sig ansvaret för
prisutvecklingen och penningvärdet. Det
få andra makter i första rummet ta hand
om, och man får väl, som herr Domö
också gjorde i sitt anförande, nöja sig
med att inte sträcka sig längre än att
man hoppas på att arbetsmarknadsparterna
skola ha förståelse för nödvändigheten
av att också deras medverkan
lämnas i en strävan efter att försöka nå
ett tillfredsställande resultat i fråga om
att stabilisera penningvärdet.

Beträffande de propositioner, som stå
närmast på dagordningen för remiss, har
jag inte mycket att säga. Det har redan
nämnts, att vid överläggningarna mellan
partiledarna för de demokratiska partierna
har det rått samstämmighet om
nödvändigheten av ytterligare anslag för
stärkande av försvarsanstalterna och för
en utbyggnad av civilförsvarets beredskap.
De nya skatter, som föreslås, föranleda
heller ingen erinran från min sida.
Förslaget bestyrker ett inom riksdagen
känt förhållande, att i ett beträngt
skatteläge finns alltid möjligheten att
lägga på något ytterligare på sprit och
tobak. Den senare finns visserligen inte
med i propositionen, men den blir dyrare
i alla fall, därför att man från den
1 januari tydligen kommer att ta ut den
fördyring på tobaken, som inträffat redan
under föregående år men som man
av stabiliseringsskäl avstod från att ta
ut då. Den kommer tydligen att slå igenom,
när vi komma efter den 1 januari.
Det är klart, att humöret sjunker något
hos dem som drabbas av de nya pålagorna,
men man kan väl räkna med att
humöret blir ändå sämre, därest de avstå
från njutningsmedlen, och finansministern
kan räkna med att det antagna
tillskottet i statskassan kommer att flvta
in.

Det hjälper emellertid bara för innevarande
budgetår. Utgiftsstegringarna
under det nästkommande, som redan nu
kunna skönjas, fordra ytterligare tillskott
på inkomstsidan. Diskussionen om nödvändigheten
av skattesänkningar måste
sålunda redan nu kompletteras med en

riksstaten för budgetåret 1950/51.
diskussion om var de nya inkomstkällorna
skola sökas. Det är inte så märkvärdigt,
om den stora allmänheten tycker,
att det hela verkar något litet av
karusell.

Herr talman! Jag har inget att ytterligare
tillägga i fråga om de propositioner,
som stå på remiss.

Herr LUNDGREN: Herr talman! I proposition
nr 251 har Kungl. Maj:t för
riksdagen framlagt förslag angående
forcering av vissa materielanskaffningar
för försvaret m. m. Det är glädjande
att konstatera, att regeringen dragit de
försvarspolitiska konsekvenserna åtminstone
i vissa avseenden av den senaste
tidens utrikespolitiska händelser.
Det hade dock säkerligen varit bättre,
om denna förstärkning av vårt försvar
kommit tidigare. Icke minst ur ekonomisk
synpunkt hade det varit gynnsamt,
om statsmakterna ökat materielanskaffningen,
innan de utrikespolitiska händelserna
försvårat eller i varje fall fördyrat
denna. Det har dock icke tidigare
saknats varningar om annalkande storm,
och det hade därför varit befogat att företaga
dessa förstärkningar.

Det är av särskild betydelse, att försvarsförstärkningarna
omedelbart beslutas,
då det i varje fall tar relativt lång
tid, innan besluten hinna effektueras,
och då riskerna för freden måste bedömas
såsom särskilt stora under 1950-talets mitt.

Det är med tacksamhet vi alltså konstatera,
att regeringen begärt omedelbara
förstärkningar av vår materiella beredskap.
Dessa motsvara enligt vår uppfattning
i stort vad som i nuvarande läge
är möjligt och rimligt att åstadkomma.
Det är endast på några punkter som vi
i detta avseende hava avvikande mening.
Däremot måste vi tyvärr konstatera, att
regeringen i fråga om den personella
beredskapen fortfarande intager samma
negativa ståndpunkt som varit kännetecknande
för statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet under de senaste
åren. I detta avseende är läget utomordentligt
allvarligt. Alla skäl tala enligt
vår uppfattning för att riksdagen i des -

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetaret 1950/51.

sa avseenden beslutar vissa förstärkningar
utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit I

propositionen framhåller departementschefen,
att beställningar av materiel
utlagts eller väntas komma att under
den närmaste tiden utläggas till
mycket betydande belopp, omkring 1 330
miljoner kronor, men att leveranstakten
är relativt dålig. Departementschefen
konstaterar, att möjligheterna till forcering
av materielleveranser synas vara
relativt begränsade, men förutsätter, att
ansträngningar göras för att forcera
ifrågavarande leveranser. Redan beviljade
reservationsanslag och beställningsbemyndiganden
motsvaras av brister i
utrustningen eller av omodern materiel,
som Kungl. Maj:t och riksdagen ansett
böra fyllas respektive ersättas, och det
är av allra största betydelse, att detta
snarast sker. Därest icke på frivillighetens
väg nödvändiga leveranser till försvaret
kunna komma till stånd, bör
Kungl. Maj:t med stöd av förfogandelagen
bereda för försvaret oundgängligen
nödvändiga leveranser förtursrätt.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
har hemställt om åtgärder till
ökning av flygindustriens produktionstakt.
För detta ändamål fordras ett beställningsbemyndigande
på 13 miljoner
kronor och ett anslag på tilläggsstat för
innevarande budgetår på 11,5 miljoner
kronor. Beloppet avses för inköp av
verktygssats och lagerköp av importmateriel.
Som skäl härför anför flygförvaltningen,
att den utomlands pågående
flygupprustningen begränsar möjligheter
till köp i utlandet. Även politiska
skäl kunna lägga hinder i vägen för sådana
köp. De föreslagna åtgärderna
skulle medgiva, att leveranstakten ökades
inom den svenska flygindustrien
med 30 procent från och med hösten
1952.

Den verkliga kostnaden för dessa åtgärder
till ökning av flygindustriens
produktionstakt blir endast 2 miljoner
kronor, nämligen för anskaffning av
denna extra verktygssats, medan återstoden,
9,5 miljoner kronor, endast innebär
en förskjutning av vissa utgifter

från senare budgetår till budgetåret
1950/51.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
har även hemställt om nytt beställningsbemyndigande
för året 1950/
51 om 24," miljoner kronor för anskaffning
av nattjaktplan. I motiveringen
framhåller chefen för flygvapnet, att de
nuvarande nattjaktplanen levererades
under åren 1948 och 1949 samt att det
redan vid anskaffningen förutsattes, att
flygplanen icke skulle kunna utnyttjas
under längre tid än fyra år. Nu gällande
anskaffningsplaner göra det icke möjligt
att genomföra förnyelse av nattjaktplanen
förrän långt senare. På grund av
haverier har flygplanbeståndet avsevärt
nedgått.

Behovet av omedelbar ersättning av
nattjaktplan av ifrågavarande typ ökas
på grund av att dessa jaktplan, under
den tid typen varit i tjänst i Sverige,
visat sig vara behäftade med vissa konstruktiva
svagheter, som varit anledningen
till eller kunna ha bidragit till ett
flertal haverier med dödlig utgång. Ordalydelsen
i propositionen kan beträffande
haverierna skapa den uppfattningen,
att dessa inträffat endast i samband
med större påfrestningar vid
»krigsmässiga övningar». Detta är emellertid
icke fallet, då sådana haverier
förekommit även vid rent skolmässiga
övningar. I samråd med tillverkaren pågår
intensivt arbete för att avhjälpa dessa
svagheter. Men de ökade kraven på
säkerhetsföreskrifter liksom ock ökade
underhållskostnader för att hålla flygplanen
i tjänst innebära en begränsning
i vår beredskap. Därtill kommer emellertid
ytterligare, att den flygande personalens
förtroende för flygplantypen
enligt uppgift har undergrävts, vilket
bland annat medför allvarliga följder för
förbandets stridsvärde.

Med hänsyn till såväl flygsäkerheten
som flygberedskapen är det oundgängligen
nödvändigt att vidtaga åtgärder
för att ersätta den nuvarande flygplantypcn
med modernare nattjaktplan. Den
totala kostnaden härför uppskattas till
(it) miljoner kronor. För att finansiera
anskaffningen stå inom flygvapnets

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungi. proposition ang. tilläggsstat I till
kostnadsram endast de medel till förfogande,
som äro avsedda för en planenlig
förnyelse av nattjaktplanen.

Departementschefen finner det nödvändigt,
att flottiljen snarast möjligt tillföres
nya jaktplan i sådan omfattning,
att de krigsmässiga övningarna kunna
bedrivas med modern och ur säkerhetssynpunkt
god materiel. Även beredskapsskäl
kunna åberopas vid dylik anskaffning.
Departementschefen förordar,
att åtgärder redan nu vidtagas för anskaffning
inom kostnadsramen, men är
icke nu beredd att förorda anskaffning
utöver kostnadsramen.

Departementschefens förslag innebär,
att endast något mer än hälften av de
erforderliga nya flygplanen nu kan anskaffas.
Detta antal är icke tillräckligt
ens för att utrusta flottiljens stridande
linjeförband. Någon reserv för förluster
i krig samt för översyner och haverier
kommer icke att finnas. Om flottiljen
skall hållas fulltalig, måste därför, såvida
kompletterande anskaffning av nya
flygplan icke kan ske, flygplan av den
nuvarande typen fortfarande hållas i
tjänst, därest detta av flygsäkerhetsskäl
över huvud taget blir möjligt. Flvgplantypen
är redan nu omodern, och om
några år kan den icke anses vara användbar.
Från såväl underhålls- som utbildnings-
och flygsäkerhetssynpunkter
är det slutligen i hög grad olägligt att
två vad teknisk utformning och flygegenskaper
beträffar helt olika stridsflygplantyper
ingå i en och samma flottilj.

De skäl som chefen för flygvapnet anfört
för att redan nu erhålla beställningsbemyndigande
utöver flygvapnets
kostnadsram för anskaffning av nya
jaktflygplan äro synnerligen starka. Jag
vill därför uttala den förhoppningen, att
departementschefen ånyo prövar denna
fråga vid behandling av den tilläggsstat
för innevarande budgetår som skall föreläggas
nästkommande års riksdag.

Om alltså, herr talman, regeringens
förslag rörande förstärkning av den materiella
beredskapen med de modifikationer
som jag nyss antytt måste anses
i stort tillfredsställande, kan tyvärr inte

riksstaten för budgetåret 1950/51.
detsamma sägas om den föreliggande
propositionen i vad den berör den personella
beredskapen. Departementschefen
har i frågan om den personella beredskapen
icke ansett sig kunna biträda
överbefälhavarens och försvarsgrenschefernas
förslag med undantag för ökning
av vissa anslag till frivilliga försvarsorganisationer.

Chefen för armén har begärt, att antalet
reservofficerare vid armén utökas.
Detta antal var enligt 1941 års försvarsutredning
beräknat till 220 nyanställda
reservofficerare årligen vid armén. Genom
beslut den 28 augusti innevarande
år har Kungl. Maj :t dock höjt antalet för
år 1951 till 250. Maximeringen medför,
att endast hälften av antalet lämpliga
officersaspiranter kunnat anställas såsom
fänrikar i reserven. Det antal reservofficerare,
som årligen anställes,
kan därför utan svårighet ökas. En sådan
ökning skulle innebära en betydande
kvalitativ förbättring av krigsförbanden,
då reservofficerare tjänstgöra
vart tredje år, medan värnpliktiga officerare
endast fullgöra tre repetitionsövningar
i likhet med andra värnpliktiga.
Detta konstaterande innebär — jag
är, herr talman, angelägen att understryka
detta — icke något undervärderande
av det plikttrogna, intresserade
och uppoffrande frivilliga utbildningsarbete,
som talrika värnpliktiga officerare
underkasta sig genom befälsutbildningsförbundet.
Det är av anförda skäl
önskvärt att öka antalet nyantagna reservofficerare
från 220 — under år 1951
250 — till av chefen för armén föreslagna
350. Ekonomiska skäl kunna
omöjligen tala mot en sådan anordning,
då kostnaderna härför beräknas uppgå
till 190 000 kronor årligen.

Därjämte föreslår chefen för armén,
att av årskurserna 1948, 1949 och 1950
få anställas tillsammans 300 nya reservofficerare.
Rekryteringsmaterielet inom
dessa årsklasser har varit sådant, att en
dylik utökning av antalet reservofficerare
måste anses som högeligen önskvärd.
Kostnaderna härför uppgå endast
till ekiperingshjälp med 700 kronor per
anställd eller — för 300 anställda —

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetaret 1950/51.

tillsammans 210 000 kronor, vilket belopp
skulle beviljas på tilläggsstat för
innevarande budgetår. Även denna summa
är för liten för att ekonomiska skäl
skola kunna anföras mot denna synnerligen
välbehövliga kvalitativa förstärkning
av vår armé. Jag vill erinra om att
utbildningskostnaderna, som här äro
den ekonomiskt avgörande posten, äro
lika stora för reservofficerare som för
värnpliktiga officerare.

Departementschefen anför, att han
med hänsyn till de betydande kostnader
som ett bifall till förslaget skulle innebära
för fredsorganisationen anser, att
detsamma bör prövas först i samband
med framtida principbeslut rörande försvarskostnaderna.
Ingen kan väl på allvar
göra gällande, att en summa av
190 000 kronor inom vår försvarsbudget
skall ha något inflytande på avvägningen
av kostnaderna mellan försvarsgrenarna.

Riksdagen har vid så många olika tillfällen
debatterat frågan om utbildningen
av värnpliktiga gruppchefer, att det
kan synas meningslöst att ånyo beröra
detta problem. I skrivelse den 29 september
1950 föreslog emellertid överbefälhavaren,
att kompletterande utbildning
för värnpliktiga gruppchefer tillhörande
åldersklasserna 1947, 1948 och
1949 skulle äga rum. Departementschefen
ville dock icke tillmötesgå de militära
myndigheternas äskande på denna
punkt. Som skäl härför anför han, att
frågan om gruppchefsutbildningens
framtida ordnande för närvarande är föremål
för utredning — av en inom departementet
tillkallad sakkunnig, herr
Lindholm. Då det här gäller gruppchefer
tillhörande åldersklasserna 1947—
1949, kan frågan om gruppchefsutbildningens
framtida ordnande icke rimligen
ba något att göra med eventuell
kompletterande utbildning av tidigare
gruppchefer, vilka erhållit otillfredsställande
utbildning.

Departementschefen förklarar, att han
är väl medveten om att i varje fall
gruppcheferna ur de äldsta av de åldersklasser,
som man nu ifrågasatt att inkalla,
icke utbildats med de förbättrade

utbildningsmetoder som senare tillämpats.
Ur denna synpunkt vore alltså en
kompletterande utbildning väl motiverad.
Men departementschefen anser, att
övergången till repetitionsövningar i
krigsförband har skapat förutsättningar
att öka gruppchefernas användbarhet.
Icke heller detta skäl är bärande. Programmet
för dessa övningar är synnerligen
hårt pressat. Den tid, som kan avses
för gruppchefernas utbildning under
den månad då repetitionsövningarna
pågå, blir därför mycket blygsam. Departementschefen
erkänner indirekt
detta, då han anför: »Det är emellertid
uppenbart att en ytterligare utbildning
av dessa äldre gruppchefer skulle göra
dem mer skickade att fullgöra sina uppgifter
i krigsorganisationen.» Departementschefen
anser därför att, därest
inkallelser av beredskapsskäl böra ske,
i första hand ifrågavarande gruppchefer
böra inkallas.

Departementschefens resonemang förutsätter,
att vi före ett eventuellt krig
skola få den nådatid, som beskärdes oss
under andra-världskriget, och att denna
användes för utbildning. Sannolikheten
för att vi skola än en gång undgå att
dragas med i kriget redan vid dess början
är kanske icke alltför stor. Är det
icke ansvarslöst att bygga på en sådan
chans, när det bokstavligen gäller livet
för svenska värnpliktiga? Dålig utbildning
i fred kostar eljest onödiga förluster
i krig.

Koreakriget har givit många nya
exempel på den gamla sanningen, att
frågan om utbildningstidens längd inte
bara är en statsfinansiell fråga eller en
fråga om tillgång på arbetskraft för den
civila produktionen eller ännu mindre
en fråga som får lösas med hänsyn till
den enskildes bekvämlighet i fred. Det
är främst en fråga om de enskilda människornas
liv och död. Otillräckligt och
ofullständigt utbildade trupper komma
alltid att få betala stora och onödiga
ofter i blod vid den anpassning till krigets
realitet, som måste ske när det
verkligen gäller.

De amerikanska trupperna i Korea
voro vid krigets början otillfredsställan -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till
de utbildade. Disciplinen hade gått förlorad
under ett bekvämt liv som ockupationstrupp
i Japan. Detta bidrog säkerligen
i sin mån till att förlusterna
ökades och att situationen under de
första månaderna var så utomordentligt
allvarlig för de amerikanska trupperna.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
har, när dessa frågor
debatterats, ofta anfört, att svensk
trupp nu är så mycket bättre utbildad
än på 1930-talet. Gentemot detta kan det
vara nog att anföra ett yttrande, som
tillskrives överste Axel Gyllenkrok. När
det framhölls, att de åldersklasser, som
utbildats efter 1936 års försvarsbeslut,
voro så mycket bättre än de på 1930-talet utbildade, sade denne: »De skall
väl inte slåss mot varandra heller».

Herr talman! Jag har intet vidare att
anföra om de föreliggande propositionerna.

Herr ÖHMAN: Herr talman! De propositioner,
som hittills föreligga, ge ju oss
en god anvisning om hur den politiska
kursen nu skall läggas. Standardsänkning,
reformstopp, skatteskärpning och
fortsatt upprustning är det som regeringen
ställer i utsikt. För nya rustningar,
för hemliga polisen, civilförsvaret
och Koreaäventyret begäras närmare
200 miljoner kronor, och nya indirekta
skatter på 100 miljoner kronor skola tas
ut, samtidigt som genomförandet av den
allmänna sjukförsäkringen ställes på en
oviss framtid.

Jag kan inte underlåta att erinra om
att detta är någonting helt annat än vad
regeringspartiet lovade under valrörelsen.
Då var det ju lönehöjningar, skattesänkningar,
hävande av bostadsbristen,
treveckorssemester, pensionering av alla
anställda och snabbt genomförande av
den allmänna sjukförsäkringen som
ställdes i utsikt.

Nu säger regeringen, att det är den
internationella situationen, som har skapat
svårigheterna och som motiverar
de nya åtgärder som jag här har erinrat
om. Ja, det är alldeles uppenbart, att
den internationella utvecklingen påver -

riksstaten för budgetåret 1950/51.
kar de ekonomiska och de politiska förhållandena
här i vårt land. Tillåt mig
därför, herr talman, att bara med några
ord uppehålla mig vid vad som enligt
min mening förorsakar de nuvarande
svårigheterna på det internationella området.

Jag vid, att vi först notera oss till
minnes, att världen numera är uppdelad
i två läger, som ha i grunden olika
sociala och ekonomiska samhällssystem
och som därför också ställa vitt skilda
framtidsperspektiv. Vi skola icke förbise
det faktum, att vi ha kommit in i det
historiskt mycket betydelsefulla skede,
när kapitalismens samhällssystem inte
längre är allenahärskande på vår jord.
Kapitalismen har på relativt kort tid
förlorat ungefär en tredjedel av mänskligheten.
Dess utrymme har minskat,
dess fredliga expansionsmöjligheter äro
för alltid slut. Det är därför som hela
kapitalismens samhällssystem befinner
sig i en kris, en kris som ständigt fördjupas
och ur vilken den aldrig kan
finna en utvä8 med fredliga medel.

Därför tillspetsas också motsättningarna,
och därför rycker faran för att vi
skola komma ut i ett nytt storkrig allt
närmare. Hur näraliggande en sådan kastrof
egentligen är har ju under de senaste
månaderna mycket tydligt illustrerats
av de händelser som utspelats
i Fjärran Östern. Inbördeskriget i Korea
bär medfört våldsamma återverkningar
i hela den kapitalistiska världen — återverkningar
av politisk, militär och ekonomisk
natur — och dessa återverkningar
uppstodo ju framför allt därför
att Amerikas Förenta stater följde
exemplen från Tyskland och Italien under
det spanska inbördeskriget på 1930-talet och tillgrep väpnad intervention i
det koreanska folkets inre angelägenheter.
Skillnaden enligt min mening
mellan vad som skedde i Spanien sommaren
1936 och vad som skedde i Korea
sommaren 1950 är egentligen bara
en enda: Hitler och Mussolini förmådde
inte direkt mobilisera Nationernas förbund
för sina syften. De lyckades bara
uppnå nonintervention, men Amerikas
Förenta stater, som har en mäktigare

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

position i den internationella politiken
än de gamla fasciststaterna i Europa,
lyckades ju genomdriva ett lagstridigt
beslut i Förenta Nationernas säkerhetsråd,
genomföra intervention i Korea i
Förenta Nationernas namn och beordra
sina anhängare att militärt, ekonomiskt
och moraliskt stödja den orättfärdiga
inblandning som skedde i det koreanska
folkets interna angelägenheter. Vårt
lands regering, som säger sig föra en
alliansfri utrikespolitik, var ju genast
med på noterna, och den deltar nu i
interventionen med ett fältsjukhus. Den
uttaxerar 10 miljoner kronor av skattebetalarna
som hjälp åt de amerikanska
interventionstrupperna i Fjärran Östern
och sänder sjukvårdspersonal ut ur landet,
samtidigt som många sjukhusavdelningar
måste stänga i brist på personal.
Sådana handlingar äro icke förenliga
med en verklig alliansfri utrikespolitik.

Kriget i Fjärran Östern har ju enligt
finansministerns ekonomiska översikt
rubbat de tämligen optimistiska kalkyler
som förelädes oss under vårriksdagen.
Detta krig har i hela den kapitalistiska
världen frammanat en upprustningspsykos
som inte bara blir ruinerande
för folken, utan som också för
oss allt närmare ett nytt storkrig, om
inte de mäktiga fredskrafter, som finnas
inom alla folk, lyckas hindra detsamma.
Jag tycker att det skulle motsvara
vårt lands långa fredstradition
och vårt folks uppriktiga fredsvilja om
regeringen i stället för att deltaga i den
allmänna kapprustningen läte Sveriges
stämma göra sig hörd ibland dem som
verka för fred och avspänning i världen.

.lag tror för min del inte att ett krig
är oundvikligt. Jag tror att motsättningarna
i världen kunna minskas och
krigsfaran avlägsnas, om de ledande
makterna inom kapitalismens värld liksom
den socialistiska världen acceptera
den ståndpunkten, att de två samhällssystemen
kunna leva sida vid sida
för att i fredlig tävlan visa vilket system
som är mest livsdugligt, vilket system
som kan skapa de lyckligaste förhållandena
för människornas samliv.

Denna ståndpunkt har emellertid hittills
endast intagits av de socialistiska
staterna. Den andra sidan vägrar att gå
med på fredlig tävlan och inriktar sig
i stället på ett nytt krig i syfte att förverkliga
den historiskt sett hopplösa
uppgiften att återinföra kapitalismen i
hela världen. Jag tycker att Sverige, som
ofta gjort reklam för sig självt som ett
medelvägens land, borde stödja dem
som önska en fredlig tävlan och ett
fredligt samliv mellan de J:vå system,
som världen nu är uppdelad i. I stället
deltaga vi i kapprustningen och därmed
också i själva verket i förberedelser för
krig, liksom alla länder som tillhöra
Marshallblocket göra. Man har ju påstått
att Marshallhjälpen skulle medföra
ett uppbyggande och ett ökat välstånd
i Europa. Utan att närmare gå in
på den saken vill jag bara påpeka att
envar väl nu bör kunna se att motsatsen
är fallet. Det har pågått och pågår
fortfarande en standardsänkning för
folken, eu ökad militarisering och en
utveckling i nyfascistisk riktning i de
länder som tillhöra Marshallblocket.
Jag vill erinra om att en värderad ledamot
av denna kammare, herr Georg
Branting, yttrade några mycket tänkvärda
ord när riksdagen på sommaren
1948 antog Marshallavtalet med Amerikas
förenta stater. Han sade bland annat:
»Överenskommelsen innebär, att

vi sticka armen djupt in mellan kuggarna
i ett för oss okänt maskineri.»
Den kommunistiska gruppen var ensam
om att instämma i denna mycket befogade
varning. Inga andra här i kammaren
hade betänkligheter mot att sticka
in det svenska folkets armar i ett maskineri
som fört oss till det läge vari
vi nu befinna oss.

Det är nu ett år sedan regeringen ■—
för övrigt utan att i förväg fråga riksdagen
— beslöt att devalvera kronan,
med påföljd å ena sidan att skattebetalarna
ha fått punga ut med några
hundra miljoner kronor till subventioner
på vissa importvaror och å andra
sidan att de stora exportörerna håva
in extra vinster på så där en 600 å 700
miljoner kronor och att de till och med

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till
tala om drömpriser på sina exportvaror.
Nu försvinna subventionerna, och
levnadskostnaderna springa i höjden,
men storfinansens vinster på devalveringen
bestå.

Vi befinna oss i en ekonomisk situation
som enligt finansministerns mening
är synnerligen allvarlig. Vi gå emot väldiga
prisstegringar. Enbart subventionernas
upphävande beräknas ju medföra
en stegring av levnadskostnaderna
med någonting mellan tre och fyra procent,
och Finanstidningen räknar med
att vi skola få en prisstegring på ungefär
sju procent redan under första kvartalet
nästa år. Vad som kommer därefter
är det väl ännu ingen som med bestämdhet
kan förutsäga.

Vad är det man nu rekommenderar
för metoder att bekämpa denna utveckling?
Ja, i den föreliggande situationen
tar man ut det gamla inflationsspöket
ur garderoben igen. Regeringen, och
närmast finansministern, höjer ett varningens
finger åt de ungefär 1 700 000
arbetare och tjänstemän, som tålmodigt
ha funnit sig i tre års lönestopp och som
nu inför avtalsuppgörelsen kräva kompensation
för de väldiga prisstegringar,
som ha signalerats, och för den eftersläpning,
som lönestoppsåren ha medfört
för stora grupper. På regeringshåll
och på borgerligt håll fortsätter man
att tala om att den samhällsekonomiska
balansen måste bevaras. Det är ju detta
tal om att bevara den s. k. samhällsekonomiska
balansen som är regeringens
huvudargument emot lönehöjningar och
som har till syfte en sak och knappast
någonting annat, nämligen att försöka
avskräcka löntagarna från att gå till aktion
för sina berättigade krav.

Vi ha från vårt håll tidigare kritiserat
detta tungomålstaleri om samhällsekonomisk
balans, samhällsekonomisk jämvikt
och allt vad man nu talar om. Vi
anse nämligen att det helt enkelt inte
är möjligt att med bibehållet allvar tala
om att bevara samhällsekonomisk balans
i ett samhälle som bygger på privatkapitalistisk
äganderätt till produktionen
och som därför också har en planlös
produktion. Jag hävdar att ingen fi -

riksstaten för budgetåret 1950/51.
nansminister, inte ens en så bister och
kraftfull natur som herr Sköld, kan klara
uppgiften att skapa stabil samhällsekonomisk
balans förrän statsmakterna kunna
dirigera produktionen och göra den
planmässig, d. v. s. förrän vi fått en socialistisk
produktionsordning. Med utgångspunkt
i detta resonemang anse vi
kommunister också att arbetarna icke
ha någon anledning att längre låta sig
bedragas av de falska balansteorier som
regeringen opererar med. Vi anse att
det ekonomiska läget ingalunda är så
mörkt som regeringen hävdar. Vi ha ju
i själva verket en utpräglad högkonjunktur,
vi ha ju stigande produktion,
vinsterna stiga till nya rekordhöjder, och
vi ha mycket stora investeringar. Kort
sagt, situationen är sådan att de gynnsammaste
förutsättningar nu föreligga
för åstadkommande av en reell höjning
av levnadsstandarden. Men för en sådan
höjning fordras att några villkor bli uppfyllda.
Det första och viktigaste är att
de kommande avtalsförhandlingarna
verkligen bli fria, d. v. s. att arbetarna
själva få fälla sina avgöranden och att
de utnyttja sina fackliga organisationers
styrka för kamp, om deras berättigade
anspråk på löneförbättringar inte bli tillgodosedda.

Regeringen kan, om den vill, stödja
arbetarnas och tjänstemännens lönekamp
bland annat genom att genomföra
en verkligt effektiv priskontroll för att
beskära de väldiga monopolvinster, som
storföretagen nu planera att ytterligare
höja, och genom att vidtaga kraftåtgärder
för att stävja den spekulation, som
är i full gång och som kommer till uttryck
bland annat i uppläggningen av
väldiga hamstringslager för att framkalla
en konstlad varubrist i avvaktan på
att världsmarknadspriserna skola slå igenom
med åtföljande extra vinster. Regeringen
kan vidare stödja arbetarnas
och tjänstemännens lönekamp genom att
ge statstjänarna den kompensation, som
de i verkligheten äro berättigade till och
som de kräva, och inte stanna vid, som
statstjänarna själva säga, den grindslant
på 100 kronor, som de hittills i nåder
ha beviljats som kompensation för ef -

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm. Nr 26. 31

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

tersläpningen. Regeringen kan vidare bidraga
till att motverka dyrtiden genom
att inte böja järnvägarnas biljettpriser,
godstaxorna, telefon- och telegramavgifterna,
postportot och liknande. De affärsdrivande
verkens vinster äro tillräckliga
för bestridande av de ökade utgifter
som en höjning av statstjänarlönerna
skulle medföra. Ett ytterligare bidrag
till motverkande av dyrtiden vore
att regeringen toge tillbaka sin proposition
om utskrivning av nya konsumtionsskatter
på 100 miljoner kronor om
året. Ett annat mycket verksamt medel
att åstadkomma lättnader i de mindre
inkomsttagarnas läge är att regeringen
sparar på utgifterna för militära ändamål
i stället för att genomföra de upprustningsförslag
som nu ligga på riksdagens
bord.

Jag vill erinra om att vi genom den
nu föreslagna upprustningen komma till
den för vårt lands förhållanden helt
enkelt fantastiska summan av ungefär
en miljard tvåhundra miljoner kronor
om året för militära ändamål. Om vi
slå ut den summan på befolkningen, så
innebär det att varje svensk medborgare,
från spädbarnet till åldringen, får betala
omkring 175 kronor om året till
militära ändamål. En tvåbarnsfamilj får
alltså lägga ut över 60 kronor i månaden
till ett militärväsen som till på köpet
ledes av män vilka i tal och skrift
välkomna Sveriges deltagande i ett kommande
angreppskrig.

Vi kommunister tro inte att denna militarisering
är en riktig väg för vårt
land. Saken är väl ändå den, att vi
skrämma ingen angreppslysten stormakt
med vår militära styrka, inte ens efter
den nu föreslagna upprustningen.

Till frågan om försvaret av landets
nationella frihet ha kommunisterna inte
ändrat sin deklarerade mening, och vi
komma heller aldrig att göra det. Vi
vilja att den nationella friheten, vår
självständighet skall försvaras, men vi
tro inte att förutsättningarna härför iiro
nya kanoner, pansarvagnar eller bombplan.
Frågan om förutsättningarna för
att bevara freden och därmed också bevara
vår nationella frihet är för oss i

första hand en politisk fråga. Vi mena
därför, att Sveriges nationella försvarspolitik
måste bestå i en verkligt alliansfri
utrikespolitik. Den innebär landets
utträde ur Marshallorganisationen och
Europarådet. Den innebär att Sverige
skall sluta med stödet åt interventionen
i Fjärran Östern. Vi mena vidare att Sveriges
nationella försvarspolitik måste inriktas
på att stödja fredens krafter i
världen, de krafter som vilja förbud mot
atomvapnet, allmän och kontrollerad
minskning av alla slags rustningar, fördömande
av aggression varhelst den förekommer,
fördömande av utländsk intervention
i folkens inre angelägenheter
var den än förekommer och förbud mot
allt slags propaganda för krig.

Vi tro att en sådan politik är det bästa
försvaret för vårt lands nationella frihet
och att den motsvarar vårt folks uppriktiga
vilja till fred och till folkförbrödring.

Herr talman! Låt mig nu till sist göra
ett par allmänna reflexioner. Alla talare
ha här uppehållit sig något vid höstens
val, ocli jag ämnar göra detsamma med
några ord.

Höstens val resulterade i bakslag för
alla partier utom för socialdemokratien.
Mot oss kommunister fördes i 99 procent
av den svenska pressen en likriktad och
illasinnad kampanj, i vilken alla medel
ansågos tillåtna. Men när nu damerna
och herrarna i andra partier se på resultatet,
måste ni ändå erkänna att ni
trots denna kampanj inte lyckades beröva
oss mera än omkring 50 000 väljare,
av vilka de allra flesta med all sannolikhet
stannade hemma och vägrade att lämna
sin röst åt något annat parti. De
190 000 röster, som kommunisterna fingo
i denna situation, äro mera än vad något
annat parti under liknande förhållanden
skulle ha kunnat prestera. Jag säger bara
detta som en tankeställare, till den verkan
det hava kan, för dem som ämna
fortsätta att göra i kommunisthets.

Kommunisterna här i Sverige stå kvar
på sina poster och vid sitt parti. Vår
verksamhet kommer aldrig att upphöra.
Vilka åtgärder iin statsmakterna skulle
tänkas kunna vidtaga, så försäkrar jag

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 1m.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till
ifrån denna talarstol, att kommunistiska
partiet under alla förhållanden utifrån
de givna förutsättningarna kommer
att fortsätta sin kamp för det som vi
anse vara en riktig politik för Sveriges
land och folk. Och vi äro, trots bakslaget
vid valet, ändå förvissade om seger,
tv vi veta att man inte kan vrida historiens
klocka tillbaka. Den går obevekligen
framåt, och framtiden är kommunismens.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Jag kan
inte underlåta att i vissa avseenden ta
upp till bemötande det anförande av herr
Öhman, som vi nu här senast hörde. Jag
erinrar mig, att det för inte så länge
sedan under detta år fördes en diskussion
rörande kostnaderna för vår diplomatiska
representation i utlandet. Det
gavs då från svenska officiella myndigheter
vissa stickprov på levnadskostnaderna
inom de olika länderna. Det påpekades
därvid bl. a., herr Öhman, att det
var ganska besvärligt att klara sig på
40 000 kronor i årslön, om man beklädde
posten som skrivbiträde vid ambassaden
i Moskva, och anledningen därtill
var, framhölls det bl. a., att levnadskostnaderna
i Moskva för närvarande äro
bland de högsta i världen. Kaffet kostar
där 52 kronor 66 öre per kilo, smöret
42 kronor 30 öre per kilo och kalvsteken
20 kronor 77 öre per kilo. Ett kilogram
ägg kostar 19 kronor 86 öre, om
man över huvud taget kan få tag på några
sådana, trots att man befinner sig i
ett land som är mer äggproducerande än
kanske något annat i världen.

Det framhölls också i detta sammanhang,
att äggen äro ransonerade; en ambassadör
får 15 ägg per månad, hans fru
får — för hushållets allmänna behov, antar
jag — 10 ägg i månaden och sedan få
de andra vid ambassaden en mindre tilldelning
i graderad skala efter tjänsteställning,
vilket på sitt sätt är en intressant
detalj i systemet.

Dessa siffror illustrera en situation, som
kan vara av intresse för herr öhman att
uppmärksamma. De avspegla en levnadsstandard,
som inte ter sig så fördelaktig,

riksstaten för budgetåret 1950/51.
när herr Öhman här skall väga fördelarna
av det ena eller andra produktionssystemet
mot varandra. Och varför är
det på det sättet? Jo, rimligtvis måste
det bero på det allmänna sätt varpå den
officiella regimen där borta för sin politik.
Den har sedan långliga tider accepterat
den filosofi, som ligger bakom
orden »kanoner eller smör». Den har
föredragit kanonerna. Detta förhållande,
som kanske är upphovet till de motsatsställningar
vi för närvarande kunna
iakttaga i vår världsdel, kan omöjligen
förnekas. Vi hävda för vår del, att upphovet
till den nuvarande rustningsperioden,
som vi tyvärr synas ha glidit in
i, icke äro att söka väster om den s. k.
järnridån, utan på östra sidan därom.
Det är detta, som herr Öhman förnekar.
Det lönar sig inte att diskutera den saken
med herr öhman. Vi kunna bara slå
fast, att vi ha olika åsikter därvidlag.

I övrigt utgjorde herr öhrnans anförande
endast en uppräkning av gamla
teser, som flerfaldiga gånger från denna
talarstol och annorstädes blivit vederlagda.
Det är kanske därför inte någon
anledning att belasta kammarens
protokoll med ytterligare uttalanden om
sådana ting.

Anledningen till att jag här hade begärt
ordet står att söka på andra områden.
Vi befinna oss nu i oktober månad
och det är en i svenskt politiskt liv intressant
tidpunkt. Det är nämligen då
som propositionsskrivandet äger rum
som bäst i de olika departementen, och
det kan, enligt min mening, vara av ett
visst värde att i en sådan här debatt
framföra vissa allmänna synpunkter och
önskemål, även när det gäller ett specialområde.
Jag står här närmast såsom representant
för mitt yrke, när jag nu
kommer in på resonemanget om tillståndet
på skolans område.

Vid flerfaldiga tillfällen har jag från
denna plats sökt fästa uppmärksamheten
på de problem, varmed den nu arbetande
skolan har att brottas. Det är gott och
väl, att vi nu snart ett årtionde ägnat
oss åt en stimulerande diskussion om
framtidens skola. Det har givetvis funnits
motiv för detta meningsutbyte och

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetaret 1950/51.

naturligtvis även för det beslut, som
riksdagen på grundval av gjorda överväganden
fattade i våras. Samtidigt har
det emellertid varit ytterligt chockerande
att iakttaga den ringa uppmärksamhet,
som riksdagen ägnat den skola, som
har till en måhända trivial uppgift att
fostra den nu levande föräldragenerationens
barn. På detta område ha under
snart tio år av skolöverstyrelsen, av riksdagens
ledamöter, i den offentliga debatten
och diskussionen brister påvisats.
Under den senaste tiden har allt oftare
ordet »katastrof» börjat förekomma i
samband med de ansvariga myndigheternas
vädjanden och äskanden inför
riksdagen. I regeringspropositionerna
har man dock mera sällan kunnat spåra
förslag till bristernas botande. Det
har, särskilt under de senaste åren, ständigt
hetat, att statsfinansiella skäl talade
emot och omöjliggjorde anslagskravens
godtagande.

Vi ha i detta sammanhang anledning
ställa en fråga: Anse statsmakterna, att
skolundervisningens skäliga villkor är
något primärt i folkets och statens liv,
eller anse de det inte? Om man anser
det förra, är det då inte en skyldighet
att i en väl avvägd budget bereda plats
för de anslag, som med hänsyn till vid
flera tillfällen av ansvariga myndigheter
framförda önskningar begärts? Om man
i dessa fall förkastar anslagskraven trots
full vetskap om att dylika beslut måste
leda till en sänkning av standarden på
olika områden inom den skola, som i
dag arbetar, vilket intryck måste inte
detta göra hos de män och kvinnor, som
i dag utgöra denna skolas levande innehåll,
och vilket intryck får allmänheten
av den diskussion rörande 1960- och
1970-talens skolformer, som i stället mobilisera
tid och krafter? Måste det inte
för vanligt folk te sig tämligen kuriöst,
att vi här i riksdagen så ivrigt ägna oss
åt fjärrskådandets villsamma konst, att
vi tyckas ha glömt bort den skola, som
skall leva omkring oss, att vi till synes
med fatalistiskt jämnmod åskåda de risker,
som i olika avseenden hota den,
och att vi avböja alla förslag till förbättringar
och reparationer i den gamla

g Första kammarens protokoll i950. Nr 26.

byggnaden, enbart under förebärande av
det s. k. statsfinansiella läget, under det
att vi samtidigt med frejdigt mod ägna
oss åt att bygga det luftslott, som vi kalla
den nya skolan och som synes vara
avsedd att bli icke bara ett miljonbygge,
utan ett miljardbygge. Det är visserligen
ljuvt att drömma, heter det, men vi
veta inte, vad våra barn komma att säga
om sina romantiska fäder och förfäder.

Det är i sanning föga underligt, herr
talman, om såsom en följd av denna hotfulla
utveckling känslor av misstroende
och missmod äro på väg att bemäktiga
sig läraropinionen. Denna nya känsloreaktion,
som på senare tid blivit ytterst
påtaglig, är tämligen enhetlig och gör
sig, enligt vad jag har mig bekant, måhända
särskilt kraftigt gällande inom
den s. k. högre skolans värld, i läroverk
och högre allmänna läroverk. Orsakerna
härtill äro flera.

En av de främsta står att söka i det
stegrade elevantalet, vilket ju blivit ett
resultat av att statsmakterna vidtagit
olika åtgärder, som stimulerat i denna
riktning. Det har betytt, att klasserna
både i realskola och gymnasium, vad
angår antalet elever, nu vida överstiga
vad som var vanligt för något eller ett
par årtionden sedan. Det har betytt mer
än en fördubbling av lärarnas arbetsbörda.
Det har med andra ord betytt en fördubbling
av skrivboksrättningsbördan.
Jag hade i våras tillfälle att här inför
kammaren försöka mig på en exemplifiering
av vad det här var fråga om beträffande
undervisningen i ett sådant
ämne som modersmål. En lärare i modersmål
måste utöver ordinarie veckotjänstgöring
på omkring 27 timmar samt
därutöver lektionsförberedelser m. in.
använda 376 timmar eller 47 arbetsdagar
å 8 timmar per läsår för att i ett av mig
undersökt fall rätta 2 371 skrivböcker.
Om jag förutsätter att varje skrivbok är
5 mm tjock, blir det, som jag anförde
bär i våras, en stapel av skrivböcker på
5,5 meters höjd.

Nu har läroverkslärarnas riksförbund
gjort undersökningar i mycket stor skala
av motsvarande innebörd, och dessa

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till

undersökningar synas visa, att en veckobelastning
på över 80 timmar är vanlig
bland läroverkslärarna och att mellan
2 000 och 3 000 rättningsobjekt är något
ordinärt för en lärare. Det förekommer
ända upp till 4 000. Det har framkommit
exempel på lärare som redovisat 29
schemabundna veckotimmar med 13
klasser och 419 elever. Jag kan meddela,
att jag själv under denna hösttermin
undervisat 356 elever i 10 klasser. Jag
vet inte, huruvida dessa siffror ha någon
möjlighet att göra intryck på kammaren,
men så mycket torde i alla fall bli klart,
att talet om en individuell undervisning
ter sig i nytt ljus.

Det är en tjänstgöring av en dylik omfattning,
som suger musten ur den högre
skolans lärare och som dämpar arbetsglädjen
och sprider skolfabrikens
tristess över vardagsarbetet. Härtill bidrar
mycket annat. Varför ha vi inte
med kraft gått in för att modernisera
dagens skola när det gäller en hel del
triviala detaljer? Varför ha vi ingen
hjälppersonal i dessa mammutskolor på
mellan 600 och 1 000 elever? Skrivbiträden
och institutionsmekaniker lysa helt
med sin frånvaro. Detta betyder, att lärarna
själva få utföra en mängd handräckningsarbeten,
som skulle kunna utföras
av en helt annan arbetskraft.

Jag får verkligen tårar i ögonen, då
jag i både skolutredningens och skolkommissionens
betänkanden läser om
vad som bör fordras av en ideallärare.
Jag skall inte belasta protokollet med
de långa citat, som därvidlag skulle kunna
hämtas ur utredningarnas betänkanden,
men där göres en uppräkning och
en katalogisering av karaktärsegenskaper,
vilken skulle te sig förkrossande
för varje annan människotyp än läraren,
som kanske är van att ta mångt och
mycket med en nypa salt. Jag tror, att
en lärare med 29 veckotimmar och 400
elever i 13 klasser och 4 000 skrivböcker
framför sig under ett läsår läser, sin
föregivna plikt likmätigt, igenom dylik
litteratur, möjligen med ett milt överseende
eller kanske under utnyttjande av
det sinne för humor, som också skall
vara honom eget enligt de direktiv vi

riksstaten för budgetåret 1950/51.

få från skolutredningen och skolkommissionen.

Det mest slående, när man går dessa
företeelser in på livet, är att lärarna vid
läroverken ha en lång utbildningstid.
Endast läkarna ha en längre utbildningstid
än läroverksadjunkterna. Lärarna
ha en lång arbetstid — på denna
punkt må herr Rubbestad i andra kammaren
säga vad han vill. Jag har redan
sökt exemplifiera vad det därvidlag
gäller och vi ha snart papperen på bordet,
som visa svart på vitt på hur det
därvidlag förhåller sig.

Lärarna vid läroverken äro dåligt betalda.
En allmän uppfattning är, att läroverkslärarnas
löner, sedda mot bakgrunden
av utbildning, arbetsbörda och
ansvar i jämförelse med andra arbetargruppers
inkomstlägen äro högst otillfredsställande.
De ha också under de senaste
30—35 åren oavbrutet försämrats.
Lönerna uppgå nu endast till 45 procent
av vad de skulle ha varit om de under
nämnda tid följt samma utvecklingskurva
som arbetarlönerna inom industrien.
Om samma jämförelse göres med privatanställd
förvaltningspersonals och likställdas
löner åren 1939—1948, ha läroverkslönerna
förlorat 14 procent. Lärarlönerna
ha dessutom icke blott stannat
i den allmänna löneutvecklingen, utan
de ha utformats så, att läroverkslärarna
inte ens fått cn ringa del av de senaste
årtiondenas standardförbättring.
Tvärtom har inkomststandardindex sjunkit
så, att läroverkslärarna åsamkats en
lönesänkning från 1918 med hos läroverksadjunkter
15,2 procent och hos lektorer
12,2 procent. Det förtjänar i detta
sammanhang också erinras om att medelinkomsten
för läroverksadjunkt 1930
utgjorde 9 000 kronor och för lektor
11 500 kronor, de lägsta medelinkomsterna
för akademiskt utbildade personer
här i landet.

Vad som skulle behöva göras är mycket.
Önskemålen av näraliggande natur
ha flerfaldiga gånger under de senaste
åren redovisats från denna plats. Jag
skall bara erinra om att de ha inneburit
krav på en reglerad befordringsgång
för icke ordinarie personal, ett av -

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Kung], proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetaret 1950/51.

lönat provår, en bättre avlöning för lärare
vid provårsläroverk. De ha bestått
i krav på att man skulle genomföra en
ny lönereglering. Den omständigheten,
att nu proposition i lönefrågan utlovats
tidigast 1952, är ägnad att inge de allra
största bekymmer. Det är nämligen ungefär
då, eller vid läsårets början 1953,
som vi när det gäller lärarbristen vid
läroverken komma upp till den skrämmande
siffran på över 2 000 personer.
Och detta utan att enhetsskolan på ringaste
sätt börjat realisera sitt stora program,
vilket kommer att ställa ännu högre
krav på lärartillgången. Valet synes
bli att antingen ge anständiga löner åt
läroverkslärare eller att få i ännu högre
grad okvalificerade lärare eller, såsom
en tredje möjlighet, att knappa in på
elevantalet. Det senare synes komma att
bli den oundvikliga följden dels av lokalbristen,
dels av bristen på lärare —
och vad blir det då av allt det vackra
talet?

Snart sagt, vart vi vända oss, se vi i
dag inom skolans område brister: större
klasser, bristfälliga lokaler, brist på
kompetenta lärare, nya skolor utan gymnastiksalar
och samlingssalar o. s. v.

Vad jag åter här velat fästa uppmärksamheten
på är, att läget inom den högre
skolan präglas av kris och går mot
katastrof. Dessa ord måste vi här stryka
under, på det att det icke må sägas
efteråt, att lärarna vid Sveriges läroverk
visserligen hade representanter i riksdagens
kamrar, men dessa inte ha sagt
ett ord, att det har gått dem spårlöst förbi,
hur utvecklingen ter sig på deras
eget arbetsområde.

Det måste, herr talman, vara något bestämt
fel på en budget, som, vad själva
avvägningen och fördelningen av pengarna
angår, inte lyckats få plats för de
blygsamma ruckningar i det nu rådande
lönesystemet, som ha varit på tapeten
här i riksdagen under de senaste åren.
Jag syftar här inte närmast på den stora
löneregleringen, som kräver noggranna
överväganden, utan på de smärre förslag
till förbättringar, som här varit
uppe under en följd av år och som skulle
ha varit av utomordentligt stor be -

tydelse för att få till stånd ett bättre
klimat inom skolans värld och som på
ett avgörande sätt skulle ha påverkat rekryteringen
till yrket. Jag tror emellertid,
att det är något konstitutivt fel i det
svenska statsmaskineriets nuvarande sätt
att fungera. Jag tror att det är samma
fel, som går igen på så många andra
områden. Man har en mycket omfattande
socialbudget, men stora brister föreligga
inom ålderdoms- och sjukvården,
alltså när det gäller för samhället att ta
hand om de arbetsoförmögna och deras
intressen. Vi ha en lika omfattande försvarsbudget,
som det har talats åtskilligt
om här i dag, men man har inte heller
där råd med utbildning av gruppchefer
och reservofficerare och andra, ehuru
försvarsorganisationen uppenbarligen på
detta sätt med små medel skulle få en
avsevärt ökad effektivitet. Det är eu felplacering
av pengar litet varstans i vår
femmiljardersbudget. Det är den övertygelse
jag kommit till, när jag försökt att
tränga dessa problem in på livet. En rationalisering
och en omgruppering vore
med andra ord högst nödig och önskvärd,
en angelägenhetsgradering.

Vi ha från vårt håll under de senaste
åren vid åtskilliga tillfällen krävt en
sådan rationalisering, men vi ha inte
fått gehör för dylika synpunkter. Vi
beklaga detta och slå fast, att i dag olika
verksamhetsområden med högst angelägna
behov blivit eftersatta. Den högre
skolan, som jag här i huvudsak talat
om, hör hit. Det går så länge som
det går, men sedan kanske det inte går
längre, och vad skall man då göra?

.Tåg har antytt, att tålamodet börjar
svika på läroverkslärarhåll. Om anledningen
därtill har jag sökt ge en föreställning.
Man har även trott sig finna,
att statsmakterna ofta medvetet negligera
kåren som sådan. Vi ha t. ex. en
kungl. kungörelse av den 4 juni 1937
om förhandlingsrätt för statens tjänstemän.
Till och med skolöverstyrelsen
har visat sig ovillig att i alla lägen tilllämpa
den. Dess senaste förslag om
konrektorer, som bestämt avvisats av
så gott som en hundraprocentigt enig
lärar- och rcktorsopinion, tillkom utan

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till

kontakt med läroverkslärarnas riksförbund,
som här borde ha haft förhandlingsrätt,
och det är desto mindre lyckligt,
att man inte åstadkommit dessa
kontakter, som det i fortsättningen kan
leda till fullkomligt onödiga konflikter,
enbart beroende därpå att man icke
iakttagit den allmänna demokratiska regeln
om samarbete.

Vi erinra oss i dessa dagar även den
extra halvtimmen i undervisning per
vecka, som läroverkslärarna åtogo sig
1940 i likhet med befattningshavare i
andra statliga kårer och verk. Detta
åtagande har nu de facto upphört i de
centrala verken men lever fortfarande
kvar inom läroverken. Läroverkslärarna
äro kanske inte ovilliga att under
nuvarande förhållanden låta den belasta
veckans arbetsvolym, men den bör
då betalas som övertimme. Varför skola
läroverkslärarna härvidlag ställas i
särklass?

Så mycket ligger just nu »under utredning».
Det veta vi alla. Men vad vi
fråga är: Blir det någonting av det hela?
Det är dylika stämningar, som just
nu känneteckna situationen. Stämningar
av den arten äro riskabla och farliga.
Vi fråga oss med oro, vad de komma
att betyda framför allt för lärarrekryteringen
och andra problem i framtiden
och vilken inverkan allt detta
kommer att ha, när det på allvar gäller
att gripa sig an med försöket att
föra den s. k. nya skolan ut i livet. Tv
det är väl i alla fall inte så, herr talman,
att den sittande regeringen har
uppfunnit en metod att driva skolor
utan lärare?

Jag har funnit det vara av en viss
vikt att få synpunkter av denna art
framförda redan vid detta tillfälle, ty
det förhåller sig, som sagt, på det sättet,
att propositionsskrivningen pågår.

Herr DE GEER: Herr talman! Den nu
sittande talmannen efterlyste i sitt debattinlägg
i förmiddags några synpunkter
från oppositionen beträffande penningvärdet
och dess samband med lönerörelserna.
Jag skall söka gå hans

l-iksstaten för budgetåret 1950/51.

önskan till mötes med några synpunkter.

Det torde väl knappast råda någon
tvekan om att försvaret av värt penningvärde
för närvarande är vär viktigaste
uppgift på det ekonomiska området.
Vi föra här en defensivstrid. Vi
ha redan fått uppgiva terräng som jag
inte tror vi kunna återtaga, närmast beroende
på den inflationsvåg som i form
av höga import- och exportpriser brutit
in över oss. Jag tror inte att några
ansvarsmedvetna politiker eller ekonomer
i vårt land vilja ge sig in på eu
ny appreciering av den svenska kronan,
och en appreciering vore väl det
medel som låge närmast till hands för
att förebygga en penningvärdesförsämring.
Jag tror icke att det lönar sig att
försöka återtaga den terräng som vi där
ha förlorat.

Herr Strand framhöll i sitt yttrande
att det inte är mer än rättvist att den
penningvärdesförsämring, som här
måste inregistreras såsom ofrånkomlig,
också skall återspeglas i lönerörelserna,
och därtill ville han lägga den reella
löneförbättring på tre procent, som det
enligt konjunkturinstitutet nu finns
möjlighet till. Jag måste säga att den
ståndpunkten är resonabel, den är realistisk,
men den linjen är nog ganska
svår att följa, både av reella och framför
allt av psykologiska skäl.

Jag vill belysa svårigheterna med ett
exempel som de flesta känna till och
som också har berörts tidigare i dag
i kammaren, nämligen den mycket kraftiga
prisstegringen på våra'' skogsprodukter.
Med anledning av denna prisstegring
väller ju en inflationsvåg in
över hela vårt land. Statsmakterna och
enkannerligen regeringen vilja söka
bryta denna våg, åtminstone delvis, genom
att lägga exportavgifter på produkterna
vid fabrikerna. Det har ännu
inte blivit något resultat av förhandlingarna
i denna fråga. Jag tror inte
att det finns någon starkare opposition
mot dessa exportavgifter, men om de
bli införda så är saken inte hjälpt därmed,
ty inflationsvågen rullar vidare
med mycket stor kraft till nästa instans,

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetaret 1950/51.

nämligen skogsägarna. Det lia vi sett på
auktionspriserna. Dessa priser äro visserligen
inte definitiva, men det har
skett så många avslut som äro definitiva,
och det visar sig att prisstegringen
på skogsprodukter sedan förra året
är så stor, att den täcker alla drivningskostnaderna;
den utgör 40 till 50 öre
per kubikfot. Detta sätter massor av
pengar i händerna på alla våra skogsägare,
och därmed komma vi till inflationsvågens
tredje fas. Vågen går nämligen
vidare till arbetsmarknaden, och
där har den redan gjort sig starkt gällande.
Jag tror nog att vi kunna komma
till ett relativt resonabelt avtal med
de större skogsbolagen, men alla småskogsägare,
som nu stå inför möjlighe^
ten att göra mycket stora vinster bara
de få avverkat, komma liksom förut
under liknande förhållanden icke att
stanna vid avtalspriserna, utan de komma
att bjuda över de större bolagens
och domänverkets priser, och därför
kommer det att bli en vandring från industrien,
en vandring som vi redan ha
sett vissa tendenser till och som snedvrider
arbetsmarknaden.

Jag är kättersk nog att ifrågasätta,
om vi inte kunna sätta upp en liten
vågbrytare på det andra stället också
i form av någon accis eller avgift per
kubikfot. Medlen skulle då i framtiden
användas till vår skogsvårds befrämjande.
Vi veta ju alla att den sinande
avkastningen från våra skogar är ett
allvarligt hot men att det finns potentiella
möjligheter att öka denna avkastning.
Detta kräver emellertid pengar
och åter pengar. Vore det inte möjligt
att sätta upp en vågbrytare även för
den andra fasen av inflationsvågen? Då
kanske verkningarna i den tredje fasen,
på arbetsmarknaden, inte skulle bli så
farliga.

Så vill jag nämna några ord om investeringsskatten.
Den har ju inte kommit
ännu; jag trodde att vi i dag skulle
få veta om den kommer eller inte. Den
bar ju trasats sönder ganska friskt under
sin vandring i remissinstanserna.
Själv är jag av den uppfattningen, att
denna skatt sätter in stöten på fel stäl -

le, ty det är ju just genom investeringarna
som vi kunna öka produktionen.
Jag medger gärna att de investeringar,
som göras, inte alltid äro så riktiga och
rationella, men den saken hjälps nog
inte med denna investeringsskatt. Jag
tror att en sådan skatt skulle göra mer
skada än nytta. Det slösas nog på andra
områden inom industrien. Funnes
det någon möjlighet att lägga en avgift
på företagens representationskostnader
tror jag det vore lyckligt, ty på den
punkten slösas det i onödan. Detta är
naturligtvis bara ett hugskott, ty det
skulle kanske kosta mera att kontrollera
än man skulle få in i skatt, så planen
kan kanske inte genomföras praktiskt.
Alltför ofta resonerar man emellertid
som så: Staten betalar hälften av luncherna
och middagarna.

Det finns ytterligare många områden
som jag skulle ha velat gå in på, men
jag vill sluta med att betona att jag tror
det finns en enig front i vårt land, icke
minst bland företagarna, för försvaret
av vårt penningvärde och att man där
icke har den benägenhet att skjuta över
ansvaret på de anställda och deras lönepolitik,
som herr Strand fruktade.

Herr NERMAN: Herr talman! Till omväxling
med den mera mörka syn, som
i allmänhet har kommit till orda i dagens
debatt om ekonomi och försvar och
tidsläget i övrigt — herr andre vice talmannen
har t. o. m. använt ordet jämmerdal,
även om det var i ironisk mening
— skulle jag vilja peka på några
ljusa drag i det allmänna läget, som göra,
att vi ändå kunna ha rätt till en viss
optimism. Det är särskilt tre stora goda
tecken i tiden, som äro värda att notera.

Det första tecknet är att Förenta staterna
har brutit sin tidigare isolationism,
som på sin tid ödeläde Nationernas förbund
och som har kostat hela världen
så mycket, och nu har axlat sin naturliga
roll som den starkaste staten i ledningen
för de fria staternas och folkens
kamp för sin frihet och sitt framåtskridande.

•lag är inte alls blind för att det finns

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

skuggor och mycket som är värt att kritisera
såväl i Amerika som på andra håll,
och jag menar med framåtskridandet
också kampen överallt på den inre fronten.
Men det är ett väldigt historiskt
framsteg, att den amerikanska isolationismen
nu är bruten, och med visshet
definitivt bruten, och att den starkaste
av kulturens och frihetens stater — jag
talar om den relativa frihetens — sent
omsider har lärt sig förstå Europa och
i någon män Asien och att Atlanten har
blivit en insjö, en de fria folkens insjö.

Det andra stora tecknet, som helt enkelt
är en vändpunkt i hävderna och
som för övrigt har sitt sammanhang med
det första, är att vi för första gången i
historien ha fått en internationell organisation,
som har kunnat inte bara utdöma,
utan även i handling slå tillbaka
en angripare. I Korea ha vi äntligen upplevat
ett universellt krafttag, ett mänsklighetens
krig för allas vår frihet.

Jag betonar allas. Sveriges folk är också
med i det kriget, även om det inte
sker direkt med vanliga trupper, utan
med en ambulans. Den ambulans, som
Sverige har sänt och som har rönt en
varm och berättigad uppskattning från
alla fredsfolk, är också ett klart tecken
på vart vi höra. Även Sverige är med i
kriget mot angriparstaten Nordkorea och
därmed indirekt mot den makt, som har
dragit in Koreas olyckliga folk i krigets
elände och sedan övergivit det.

Vi ha anledning betänka, att vi ha
sluppit mycket billigt undan. Våra unga
män ha sluppit gå ut — det kunde ha
gällt dem i ett annat fall, om vi över
huvud mena någonting med vårt medlemskap
i Förenta Nationerna. Men åtskilliga
tusen av Förenta staternas och
Storbritanniens unga män — i det förra
fallet säkerligen åtskilliga svenskättlingar
— ha stupat därute och ha stupat också
för vår fred och frihet. FN:s församling
hyllade den 21 september FN:s stupade
soldater med uppresning. Den dag
kanske kommer, då även Sveriges riksdag
hyllar minnet av frihetskrigets offer.

Jag har nämnt två goda ting: att Förenta
staterna har brutit sin isolationism
och att vi äntligen ha fått en internatio -

nell makt, som kan mota en krigsanstiftare.
Den tredje stora goda saken är,
att hotet från den makt som provocerade
Koreakriget har börjat på allvar
tvinga oss i det fria Europa tillsammans.
Marshallplan, Atlantpakt, Europaråd etc.
äro goda belägg på det.

Ja, det var tre mycket betydande goda
tecken i nuets mörker. Jag tror över
huvud att historien åter är vid en vändpunkt.
Det har ändå klarnat betydligt.
Den fria världen har vaknat och börjat
inse att det är omöjligt att möta hotet
från den nya imperialismen utan styrka
och har därför forcerat sitt stärkande
och börjat till sist så sakta gå över till
offensiven.

Jag kunde tillägga en fjärde ljuspunkt:
Sverige har blivit allt mer betonad medlem
av Västerlandet — detta utan att
uppge sin statliga neutralitet. Jag skall
inte heller tolka utrikesminister Undéns
senaste uttalande i FN som en förskjutning,
men jag kan ju få uttala min glädje
över löftet att regeringen välvilligt
skall pröva, som det heter, »allt som
kan göras för stärkande av Förenta Nationernas
möjligheter att trygga freden
och förebygga angrepp».

En frihetsbetonad dansk tidning, Information,
som började utkomma underjordiskt
under Hitlers ockupation, knöt
till utrikesministerns tal följande intressanta
reflexion: »Neutraliteten har i

varje fall undergått betydelsefulla förändringar
sedan folkförbundets dagar,
då just neutrala makter avliöllo sig från
att ta ställning i aggressionsfall, därför
att de satte den nationella neutraliteten
högre än den internationella säkerheten.
Undén har demonsterat, att han gör det
rakt motsatta. Och den demonstrationen
måste nödvändigtvis dra med sig konsekvenser.
I realiteten är», säger Information,
»utrikesministerns tal en klar
analys av situationen, med ett diskret
och stillsamt men fullt konsekvent erkännande
av de slutsatser som också
Sverige måste dra av den senaste utvecklingen
i världspolitiken.»

Tidningen kallar den svenske utrikesministerns
löfte om välvillig behandling
av den amerikanske utrikesministerns

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetaret 1950/51.

förslag om en FN:s egen armé för en
oundviklig följd av utvecklingen i stort
och tillägger: »Man närmar sig den

punkt, där Sveriges intressen — oavsett
önskan om individuella särståndpunkter
och nationell neutralitet — bli helt
enkelt identiska med den västra världens
ställning gentemot angreppsfaran.
Sveriges ställning i dag är, sedd i förhållande
till Norges och Danmarks, den
att landet nu har nått fram till det stadium
som för Norges och Danmarks vidkommande
föregick anslutningen till
Atlantpakten. Den sista konsekvensen
blir då den, att Sverige på en omväg slutar
i den gemenskap som redan de två
andra skandinaviska länderna deltaga i».

Jag avser, herr talman, inte att med
detta citat provocera någon debatt om
Atlantpakten. Utvecklingen har själv sin
gång. Jag har bara tillåtit mig att anföra
Informations uttalande som ett kanske
diskuterbart, men doek diskutervärt belägg
på hur man tänker på oss i frihetsvänliga
kretsar i grannländerna.

Hur den store Stalins regering och
hans lydstaters regeringar uppfatta den
svenska neutraliteten, har vår regering
nu i flera år av officiellt gott förhållande
till Ryssland kunnat inregistrera. Jag
skall inte här, hur frestande det än kunde
vara, införliva med kammarens protokoll
några prov på de älsvärdheter, som
då och då ges vår regering om dess
laketjtjänster med baser åt den amerikanska
imperialismen och dess medverkan
i förberedelserna på att överfalla
den store Stalins fredsälskande stat. Vår
regering vet att med det överseende leendet
hos en västerländsk kulturstat ta
barbariets brist på vanligt s. k. folkvett
för vad det är. På samma sätt ta vi med
överseende att stalinisterna utnyttja den
yttrandefrihet, som medges, till — som
vi hört här i dag — direkt osanna och
smädliga utfall mot det svenska försvarets
ledning.

Inför det hot, som vi känna österifrån
mot Västerlandets inte idealiska,
men dock helt friare kultur, en kultur,
som i motsats till österns ger möjlighet
att bygga friheten vidare, blir man också
mer än någonsin medveten om värdet

av den relativa frihet vi ändå ha. Och det
må vara mig tillåtet att av aktuell anledning
särskilt prisa vår svenska tryckfrihet;
jag har inte alltid haft anledning
att prisa den, men jag vill göra det här
i dag. Dess värde har visat sig i närbild
i sommar, i det s. k. fallet Kejne. Pastor
Karl-Erik Kejne har gett oss en lektion
i vad ett gott samvete och en stark
rättfärdighetskänsla ändå kunna åstadkomma.
Han har på ett beundransvärt
modigt sätt gått till storms mot röta och
korruption, det förra ute i samhällets
bottenlager, det senare tyvärr i demokratiens
polis. Men i samband med det
fallet måste det slås fast, att utan en fri
press hade man inte kunnat så föra sanningen
till beaktande — man kan efter
regeringens resoluta ingripande hoppas
också till seger — trots vad man försöker
mobilisera för närvarande mot sanningen
och rätten. I fallet Kejne har
särskilt några svenska tidningar skrivit
ett vackert blad i det fria ordets historia.

Man får vara mer än tacksam för
tryckfriheten. Den är själva livsluften för
ett fritt folk. Och vidare är man glad åt
vår fria demokratiska rösträtt — man
förstår dess värde bättre än någonsin mot
bakgrunden av det skoj- och terrorval,
som nyss har hållits i ryska Tyskland.

Ja, detta var, herr talman, ett par glädjande
företeelser som jag ville minna om
i den allmänna tristessen. Jag skall sluta
med att dra några slutsatser av lägets
förändring ute i världen.

Demokratierna ha till sist börjat vakna.
Men det är inte nog. De måste också
bli mer aktiva, få mer målmedvetenhet
och slagkraft. Det är självklart —
och det har nyss påpekats av ledande
statsmän i Förenta staterna — att enda
sättet att få östern till förhandlingar är
styrka och fasthet. Det gäller såvitt jag
förstår inte bara de stora staterna, utan
också de små. Sverige sade bestämt ifrån
i september om ett par alltför nitiska
svampplockare från ryska ambassaden
— och det imponerade; de få fortsätta
att plocka svamp längre österut. Men i
ett annat fall tycker man nog att Sverige
kunde ha uppträtt litet mera fast.

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till

Jag menar i fråga om de herrar från
samma ambassad med marinattachén
som befälhavare, som i somras voro ute
på s. k. semestersegling i Stockholms
skärgård och där lodade, fotograferade
och filmade av hjärtans lust. Att de vägrade
lämna ifrån sig sin film säger ju
allt. Men nog kunde våra myndigheter
ha tillåtit sig att beslagta filmen och
framkallat den, så att vi hade fått veta,
vad det var som intresserade vederbörande:
de vackra flickorna, som man
skyllde på, eller batterierna. Här finns
väl ingen fast internationell lag, men jag
bara undrar om ryssarna skulle tillåta
svenska diplomater en sådan immunitet
som att fotografera Tyska befästningar
och sedan kunna vägra att lämna ut filmen.
Det kanske kan vara av intresse att
vid ett senare tillfälle få diplomatiens
spionagerättigheter närmare belysta.

Det är också frågan om den store Stalins
strävanden att göra Östersjön till
en rysk insjö. Man har från Sverige och
Danmark protesterat mot den ryska utvidgningen
av gränsen till 12 sjömil. Men
vad blir det mer? Jag vill inte förorda,
att också Sverige proklamerar 12 mils
vatten, men nog kunde man tänka sig att
med någon sorts eskort skydda svenska
fiskare på det som återstår av internationellt
vatten.

Det har nu visat sig, att med styrka
och fasthet kommer man fram även i öster.
Därifrån har efter Koreanederlaget
börjat visas en ivrig fredsvänligliet, man
talar i FN t. o. m. om en rysk charmoffensiv.
Något liknande ha vi också
mött här i dag. Vi ha här i denna kammare
fått ett naturligt eko från den ryska
imperialismens fredsvänlighet just nu genom
herr öhman, som sällan har varit
en sådan fredspartisan som i dag. Ingen
låter emellertid invagga sig i tron på möjligheten
av överenskommelser utan ekonomisk
och militär styrka. Vi äro inne
i en ny diplomati. Den gamla var inte
vacker. Den nya är djungelns.

Det inte minst viktiga på det militära
området — och det hör ju också
till dagens debatt när vi diskutera försvaret
—• är det inre försvaret mot den
s. k. femtekolonnen. Där är jag nu över -

riksstaten för budgetåret 1950/51.
tvgad om att regeringen och militärledningen
ha ögonen fullt öppna och att vid
behov erforderliga åtgärder komma att
vidtas. Vi äro säkerligen alla på det klara
med att det inte finns anledning att vara
hjärtnupen med demokratiska rättigheter
åt människor, som själva skulle upphäva
dem för andra i det ögonblick de toge
makten på utländska bajonetter.

Sverige bär nu lidit en del skada i
sitt anseende ute i världen genom den
s. k. Stockholmsappellen, den svindel
som stalinisternas internationella s. k.
fredskommitté, som sorterar under den
store Stalins utrikesdepartement, med ett
vanligt sammanträde gjorde till vad man
har kallat en kongress. Det var ingen
kongress. Det var ingen fredsaktion. Tilltaget
har ju också brännmärkts officiellt,
både av statsministern och senast i FN
av utrikesministern. Men man frågar sig:
Ha vi verkligen skyldighet att ge ett
sällskap som det, som där sammanträdde
till helt enkelt en rysk konspiration,
visum för inresa? Engelska regeringen,
som statsministern nyligen har gästat
och fått en del intressanta erfarenheter
från, har resolut vägrat sällskapet att
komma till en ny kongress, d. v. s. ett
nytt byråsammanträde i London, och de
nitiska fredsduvorna få dra sig tillbaka
till mera passande luftstreck. Det behöver
inte vara något brott mot demokratien
om Sverige vägrar inresa för folk,
som bevisligen skada vårt land och den
fria världen. Och för övrigt — lika väl
som man av hänsyn till landets anseende
vägrar antisemiten Einar Åberg att
resa utomlands skulle man kanske också
kunna vägra de svenska stalinisterna
visum till deras sammanträffanden med
sina huvudmän, där de direkt motarbeta
vår och världens frihet och fred. Jag
ser i detta fall ingen skillnad mellan de
gamla bundsförvanterna nazisterna och
stalinisterna — som kunna bli bundsförvanter
än en gång; de äro det redan i
östra Tyskland. Stalinisterna ha själva
erkänt sig redo att under alla förhållanden
slåss för ett utländskt imperium. De
äro alltså en klar femtekolonn och måste
därför behandlas som klara fiender.
Det är ingen hemlighet — det stod ju i

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm. Nr 26. 41

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

kvällstidningarna i går — att deras parti
var det enda parti, som hölls borta från
deltagande i den uppvisning av nya vapen
som militären i går anordnade för
riksdagen. Jag har inte hört några klagomål
från det partiet, men man har
väl där förstått vad det betyder. Demokratien
skall vara rädd om sin själ, men
den får inte dalta sig till döds.

Men om man vill rädda Västerlandet,
måste man också driva en positiv demokratisk
politik. Det kan bara ske om man
gör Västerlandets stater till allt bättre
demokratier, ger de stora massorna känslan
av att deras land också är deras och
är värt att försvara och att det alltså
är bättre än diktaturernas. Sådant
fordrar offer, och offer även av de s. k.
besittande. Med alla sina brister är dock
arbetarklassen i vid mening kärnan i demokratiens
försvar — om den nämligen
är demokratiskt medveten. Annars är allt
förlorat. Det gäller därför för de andra
grupperna inte att ensidigt gynna arbetarklassen,
men att beakta dess syn på
samhället tillbörligt, ge den dess fulla
medborgarrätt och få den till kämpande
demokrat, klarvaken mot orätten ute
som inne, klarvaken också för den personliga
frihetens fundamentala värde.
Man får inte vara nöjd med att den gamla
ordningen bevaras mot angrepp, varken
i Korea eller på andra håll. I så fall
blir demokratiens seger bara en militär
seger och en seger på kort sikt. Jag tror
emellertid att på s. k. borgerligt håll är
den insikten på väg ganska bra. Och det
gör till sist också sitt till att man i dag
kan vara optimist och ytterligare kan
understryka sin optimism, trots allt.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag kom in i kammaren mitt under herr
Nermans anförande och hörde bara senare
delen av hans yttrande. Han gjorde
där en anmärkning angående handläggningen
av ärendet rörande den ryske
marinattachéns färd i Stockholms skärgård,
varunder marinattachén vid ett
tillfälle var inne på förbj-udet område.
Jag vill bara säga herr Nerman, att han
säkerligen inte tillräckligt känner alla

enskildheterna i fallet för att kunna fälla
ett omdöme om det. Frågan föredrogs
inför regeringen i dess helhet och övervägdes
mycket omsorgsfullt. Det fanns
inom regeringen, som känner till både
detta och andra fall, blott eu mening,
nämligen att vad som företogs från vår
sida var en lagom reaktion.

Vad sedan beträffar det som herr Nerman
yttrade om att regeringen borde ha
vägrat viseringar åt deltagarna i den s. k.
Stockholmskongressen, tycker jag nog,
att herr Nerman börjar bli väl extrem i
sin antikommunism. Vi böra väl inte dra
ned en järnridå även kring vårt land!
En kongress av denna art hade ju för
övrigt tidigare hållits både i Frankrike
och Amerikas förenta stater utan att
vålla någon särskild panik.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättning
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr NORDENSON: Herr talman! Om
man i nuvarande läge skulle vilja uppställa
ett mål för vår ekonomiska politik,
gemensamt för alla de demokratiska partierna,
vore det, förmodar jag, att komma
till en ekonomisk balans med full
rörlighet såväl inom vår utrikeshandel
som i vårt inre ekonomiska liv. Men
denna balans måste vara för handen
inom varje särskilt område av samhällslivet.
Den får icke vara beroende av restriktioner,
kontroller och regleringar,
utan måste vara resultatet av en naturlig
jämvikt mellan tillgång och efterfrågan
vid fri prisbildning. Vägen dit
tror jag att man i korthet kan ange med
en travestering av en stor mans ord:

Gör kronan hård, gör kronan fast,
så botas det som hittills brast.

Det är vårt penningvärde inåt och
utåt som det nu framför allt gäller att
skydda och bevara, så att icke svåra samhälleliga
orättvisor och skadeverkningar
skola uppstå, bl. a. genom att en hård
stelhet lägrar sig över vårt näringsliv.
Många medel för att nå detta mål ha föreslagits,
men meningarna om dem ha

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till

varit i hög grad delade. Jag skall här
till granskning uppta ett medel, om vilket
man har varit ense att det borde tilllämpas.
Det har nämligen synts mig angeläget
att få klarhet om huruvida detta
medel verkligen har bidragit till att förbättra
vårt läge. Vad jag härvid tänker
på är strävan att genom en överbalansering
av budgeten dämpa den pågående,
inflationsdrivande högkonjunkturen.

Avsikten med överbalanseringen av
budgeten bär varit att uppsuga medel
från allmänheten, d. v. s. att åstadkomma
ett tvångssparande och indraga en
del av den köpkraft som i marknaden
verkar i prisstegrande riktning. Man har
strävat efter att göra överbalanseringen
så stor, att inte blott utgifterna på driftbudgeten
och kapitalbudgeten helt skulle
täckas med verkliga inkomster, utan
även de anspråk som ställas på statskassan
genom att anslagsreservationer
aktiveras. Jag skall här försöka fastställa,
i vilken mån detta har lyckats under
den gångna tiden.

Om vi ta budgetåret 1948/49, finna
vi, att man i statsverkspropositionen räknade
med en överbalansering av driftbudgeten
med 539 miljoner och ett lånebehov
på kapitalbudgeten av omkring
340 miljoner. Drift- och kapitalbudgeterna
tillsammantagna voro sålunda väl
överbalanserade. Reservationerna beräknades
ta i anspråk 410 miljoner. Man
kom därigenom fram till ett underskott,
ett lånebehov, av 210 miljoner. Enligt
riksstaten skulle det möjligen ha blivit
något mindre, 200 miljoner. Budgetredovisningen
gav emellertid sedan vid handen,
att det uppstått en brist på 159
miljoner och att lånebehovet var 375 miljoner.
Man hade alltså från ett beräknat
lånebehov av 200 miljoner kommit fram
till ett faktiskt lånebehov av 375 miljoner.

Budgetåret 1949/50 är särskilt märkligt
i här berört avseende. I statsverkspropositionen
räknade man med en
överbalansering av driftbudgeten med
720 miljoner. Kapitalbudgeten beräknades
kräva omkring 250 miljoner och reservationsförbrukningarna
450 miljoner,
varför det trots allt skulle bli ett över -

riksstaten för budgetåret 1950/51.

skott av 25 miljoner som överbalansering
av hela budgeten. Redan när riksstaten
fastställdes, hade detta överskott förvandlats
till ett underskott på 60 miljoner.
I 1950 års statsverksproposition
redovisades riksräkenskapsverkets beräkningar
för budgetåret 1949/50. Där
kom man fram till en medelsbrist av 500
miljoner. Tre månader senare hade ämbetsverket
modifierat sina kalkyler därhän,
att det skulle uppstå ett sammanlagt
underskott av 690 miljoner. Från ett
plus på 25 miljoner hade man således
under loppet av 15 månader kommit
frain till en brist på 690 miljoner.

Tyvärr ha vi ännu inte fått budgetredovisningen
för 1949/50, men av konjunkturinstitutets
senaste rapport framgår,
att driftbudgeten uppvisar en brist på
100 miljoner och att den totala bristen
skulle bli 650 miljoner, vilket stämmer
ganska väl med prognosen.

Vad täckandet av denna brist beträffar
är att märka, att under det gångna
budgetåret en hel del reserver ha tagits
i anspråk hos riksbanken och riksgäldskontoret.
Därigenom ha anspråken på
lånemedel kunnat begränsas till omkring
340 miljoner.

Det märkliga i konjunkturinstitutets
rapport är emellertid vad som där säges
om verkningarna av detta underskott.
Konjunkturinstitutet framhåller, att det
sätt, varpå utgiftsöverskottet finansierats,
innebär, »att nya betalningsmedel
till ett belopp av 450—500 miljoner kunna
anses via budgeten ha tillförts marknaden».
Man har således här spritt ut
köpkraft till höga belopp i stället för att
dra köpkraft ur marknaden.

Vad slutligen det löpande budgetåret
beträffar, har man i statsverkspropositionen
räknat med ett överskott på driftbudgeten
av 472 miljoner. Kapitalbudgeten
har beräknats kräva 211 miljoner
och reservationsförbrukningen 450 miljoner.
Statsverkspropositionen redovisar
sålunda en brist på 189 miljoner. I riksstaten
har överskottet på driftbudgeten
nedgått till 159 miljoner, varjämte medelsbehovet
för kapitalbudgeten anges
till 262 miljoner. Därigenom kommer
man fram till ett slutligt underskott på

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm. Nr 26. 4o

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

553 miljoner. Därest alla vägskattemedel lånas är så betydelsefull för bedömandet

J . .. o . i______:,.l,„ ntt Hot af llrtfl -

tas i anspråk för vägarbeten,
ten 650 miljoner.

Man bar således under den korta tiden
från statsverkspropositionen till
riksstatens fastställande från en underbalansering
av 190 miljoner kommit
fram till en brist på 650 miljoner. Dessutom
har det nu tillkommit en hel del
nya krav på statskassan på grund av
under detta år inträffade förhållanden,
vilka medföra ett medelsbehov av ytterligare
190 miljoner. Dessa nya utgifter
anser man sig emellertid kunna balansera
genom att uppräkna vissa inkomstposter
och genom de belopp som beräknas
inflyta till staten på grund av de nu
föreslagna konsurntionsskatterna. Det
kvarstår emellertid, att delta år kommer
att resultera i ett underskott på i runt
tal 600 miljoner. Skulle ett ifrågasatt
uppskov med erläggandet av kvarskatten
godtas, har man att räkna med en ytterligare
försämring på 200 miljoner. Det är
vidare ganska svårt att få klarhet om
hur det förhåller sig med de medel som
beräknas bli anvisade för byggnadsverksamheten.
Det rör sig här om 300 miljoner.
Jag har inte fått riktigt klart för
mig, om detta belopp skall läggas till det
underskott som jag nyss angav. I varje
fall måste vi räkna med att det finns
ett lånebehov av omkring 600 miljoner.

Vi måste inför dessa siffror tyvärr
konstatera, att hela vår strävan att genom
en överbalansering av budgeten
åstadkomma en uppsugning av köpkraft
och därmed minska marknadens inflationistiska
tendenser icke har lyckats, och
detta trots att överbalanseringen från
början beräknats högt under alla dessa
år. Resultatet bär tvärtom i vissa fall
blivit det motsatta.

Jag vill i detta sammanhang påpeka
vad jag tog mig friheten att framhålla
redan i årets remissdebatt, nämligen de
stora svårigheter som det erbjuder att
ur de kungl. propositionerna få fram det
material som man vill ha. Det går väl an
så länge man bara vill se efter vilken
brist eller vilket överskott som kan uppstå
budgetmässigt. Men kännedom om
vilka belopp som i sisla hand måste upp -

av var eKoiiumi;>Kci ijutmiv,
vändigt att räkna fram dessa siffror. När
man försöker göra det, yppa sig mycket
allvarliga svårigheter. Här skulle behövas
en bättre redovisning, särskilt av
reservationerna på grund av den roll de
spela för vår ekonomi rent kassamässigt
sett.

Nu ha vi dessutom inte bara reservationsanslag,
utan vi ha även någonting
som kallas för beställningsbemyndiganden,
vilka inte redovisas på något sätt
direkt i vår budget. Bemyndigandena
innebära, att riksdagen har givit regeringen
rätt att göra utgifter utan att
dessa äro särskilt angivna i form av reservationer.
Beloppen få sedan i efterhand
tas upp i budgeten. Hur stora beställningsbemyndigandena
äro är mycket
besvärligt att få fram ur budgeten. Det
torde vara en sak, som endast specialisterna
i finansdepartementet ha fullt reda
på. De vanliga reservationerna uppgingo
emellertid ända till 3 miljarder kronor
vid ingången av detta budgetår, och enligt
uppgift i en av de senaste propositionerna
räknar man med att det enbart
på försvarsområdet kommer att vid utgången
av detta budgetår kvarstå 800
miljoner kronor i dylika reservationer.

Det finns även andra förhållanden
som göra det svårt att bedöma hela vår
kassaställning. Det står i en av de senaste
propositionerna, att Kungl. Maj:t
begär en kredit på 240 miljoner kronor
att ställas till riksnämndens förfogande
för inköps- och lagringsverksamhet. Jag
har emellertid inte kunnat finna att det
angives hur detta skall finansieras. Vår
budget ger alltså en bild av de direkta
anslag, som under året krävas, men den
ger inte någon verklig bild av vårt ekonomiska
läge sett ur kassasynpunkt. Jag
tror att det är alldeles nödvändigt, att
riksdagen får översikter av detta från
regeringen och att de göras på ett klart
och överskådligt sätt. .lag beklagar att
finansministern inte är närvarande här,
men jag vill i alla fall rikta till honom
en mycket enträgen vädjan, att riksdagen
i fortsättningen måtte få sådana översiktliga
uppställningar över de utgifter,

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungi. proposition ang. tilläggsstat I till
som på lång sikt kunna vara att vänta,
och över huvud taget allt det material
som är nödvändigt för att kassamässigt
kunna bedöma vår ekonomi.

För att i fortsättningen nå en överbalansering,
som verkligen suger upp
köpkraften, krävas, efter vad vi kunna
se av de redovisade siffrorna, antingen
mycket stora utgiftsminskningar eller
stora stegringar på inkomstsidan. Skära
vi inte radikalt ned våra utgifter, måste
vi höja våra skatter.

Nu äro vi nog alla på det klara med
att vi inte ha några möjligheter att höja
våra direkta skatter. Finansministern
deklarerar ju dess bättre själv uttryckligen
detta. Det står tvärtom för de flesta
av oss alldeles klart, att vad som i
nuvarande läge kräves är en sänkning
av de direkta skatterna. Det är ytterst
angeläget ur produktionens, arbetslustens
och sparandets synpunkt. Men det
betyder, att en konjunkturdämpande
överbalansering i nuvarande läge endast
kan nås genom höjda indirekta skatter.
Det förefaller mig vara en ödets ironi,
att vår tidigare finansminister, som särskilt
önskade driva en konjunkturutjämnande
budgetpolitik och särskilt ogärna
tog till indirekta skatter, just genom sin
hårdhänta direkta skattepolitik skapat
det läge, som vi nu ha. Våra skattereserver
i fråga om direkta skatter äro
ansträngda intill bristningsgränsen. Vi
måste antingen avstå från en konjunkturdämpande
budgetpolitik eller pålägga
väsentliga indirekta skatter.

Nu säger oss erfarenheten, att punktskatter
äro både komplicerade och i
sina verkningar ojämna. De kunna verka
störande och snedvridande på produktionen,
och därför måste man konstatera,
att om man vill ha nya skatter
i större omfattning för det ändamål,
som jag nämnt, måste de vara indirekta,
och de måste göras enkla och generella.
Det är det reella resultatet av den skattepolitik,
som hittills förts.

Liksom många andra här i dag har
jag, herr talman, fäst mig vid den valfras,
som vi ha sett på väggar och
plank och som lyder: »Vi klarade krisen.
» Det är sannerligen ingen överdri -

riksstaten för budgetåret 1950/51.

ven blygsamhet, som lyser fram ur de
orden! Jag måste säga, att jag inte på
länge hört ett mera ihåligt självberöm.
Den kris, som våra socialdemokrater till
äventyrs kunna tillskriva sig äran av att
ha löst, är den arbetslöshetskris, som
herr Myrdal ordade vitt och brett
onl — och som aldrig kom. Vi kunna
val vara eniga om att det är mycket
lätt att rida ut stormar, som aldrig blåsa
upp.

Men hur är det med den kris, som
verkligen kom, den överfulla sysselsättningens,
valutabristens och det sjunkande
penningvärdets kris? Jag tror knappast
att någon här på allvar vill göra
gällande, att den krisen är löst. Man
talar visserligen här upprepade gånger
om att vi ha nått balans, men det är en
balans byggd på regleringar, restriktioner
och kontroller. Den är mycket olik
en verklig balans, grundad på tillgång
och efterfrågan vid fri prisbildning. Vi
skulle inte behöva hålla oss med priskontrollnämnd
och hyresreglering eller
införa nya skatter sådana som den föreslagna
investeringsskatten och annat sådant
otyg, om vi verkligen hade balans.

När vi nu nödgas konstatera, att budgeten
slagit slint såsom konjunkturdämpande
faktor, är det klart att de övriga
konjunkturreglerande medlen träda mer
i förgrunden, särskilt då de penningpolitiska
medlen.

\ ad man kan förebrå socialdemokraterna
är att de inte i tillräcklig grad velat
använda dessa medel. I åratal ha vi
från högern vädjat till majoritetspartiet
att åtminstone undvika inflationsdrivande
åtgärder, såsom obligationsköp och
kursstödjande åtgärder, och i stället söka
med lånepolitiken suga upp köpkraft
ur marknaden och därmed mota inflationen.
Först nu i sommar har det befunnits
lämpligt från regeringens och
riksbankens sida att ändra sin politik.
Vi hälsa naturligtvis detta med tillfredsställelse,
men vi tycka att det dröjt väl
länge innan socialdemokraterna börjat
närma sig våra linjer.

Man säger nu, att man vill acceptera
en rörlig ränta men utan övergivande av
lågräntelinjen. Ja, det är väl närmast

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

den linje, som framförts av folkpartiet
och som starkt kritiserades i våras,
bland annat i denna kammare av herr
Erlander. Den linjen innebär, om den
nu över huvud taget innebär någonting
alls, att om räntan rör sig ett litet stycke
uppåt, låt oss säga en fjärdedels procent,
är det samtidigt på förhand fastslaget,
att den skall stoppas där och
spärras uppåt. Därmed liar man från
början släppt det som är den springande
punkten i den rörliga räntepolitiken,
nämligen att man ständigt har att räkna
med rörlighet i båda riktningarna. Den
rörliga räntepolitikens grundtanke är
ingalunda, såsom det ofta gjorts gällande
i denna kammare, att ta stora språng
upp och ned, utan att den penningvårdande
myndigheten håller allmänheten
i en viss ovisshet om sina åtgärder.

På tal om räntan har det ofta gjorts
gällande, att det råder en stark motsättning
mellan sysselsättningskravet ocli
den rörliga räntan. Tillämpandet av den
rörliga räntan uppåt skulle, menar man,
leda till en omfattande och förhärjande
arbetslöshet. Det är en spöksyn. Man
kan mycket väl förena den rörliga räntan
med sysselsättningskravet, om man
inriktar sig på en hög och jämn sysselsättning
men undviker den överfulla
sysselsättningen. Räntans rörlighet innebär,
att den också skall kunna gå nedåt.
Om man nu tror att en räntehöjning
på låt oss säga en procent skapar en avsevärd
arbetslöshet, bör man också genom
en sänkning av räntan — en sådan
ingår såsom jag nyss sade i den rörliga
räntans princip — kunna skapa ökad
aktivitet och sysselsättning. Jag är förvissad
om all en aktiv och planmässig
penningpolitik för penningvärdets upprätthållande
ingalunda är ett hinder
utan ett medel att nå en hög och jämn
sysselsättning.

Det finns däremot verkligen en motsättning
— och den tror jag är mycket
stark, så stark att man kan tala om
oförenlighet — och det är den som råder
mellan överfull sysselsättning och
ett fast penningvärde. Många mena att
ju högre sysselsättningsgraden är, dess
bättre är det, men jag tror att de inte

satt sig in i vad detta i grunden innebär.

En av de främsta faktorerna i produktionskostnaderna
utgöres av den mänskliga
arbetskraften, och priset på arbetskraften
blir därför avgörande för produktionskostnaderna.
Lönerna på arbetsmarknaden
ha hos oss bestämts av
det fria spelet mellan krafterna på arbetsmarknaden,
det vill i vårt samhälle
säga genom dragkampen mellan organisationerna.
Även om arbetarparten efter
hand blivit den starkaste i denna
dragkamp, har dock en viss jämvikt tidigare
kunnat upprätthållas. Genom en
mera långvarig överfull sysselsättning
kommer denna jämvikt att allt mera rubbas.
En stor brist på arbetskraft medför
ett utomordentligt starkt tryck på lönefronten
och driver den uppåt. Trots det
s. k. lönestoppet ha vi sålunda fått en
dold lönestegring på 3 ä 4 procent per
år. I en fri och av överenskommelser
ohämmad marknad kan arbetsgivarparten
i ett läge av överfull sysselsättning
icke prestera något allvarligt motstånd.
Vid överfull sysselsättning kan en konflikt
ofta innebära så stora risker för definitiv
förlust av stora delar av arbetskraften,
framför allt den kvalificerade,
att arbetsgivarparten hellre accepterar
ett lönekrav, som han finner oförenligt
med sina kalkyler, i hopp om att i efterhand
kunna kompensera sig genom
prisstegringar, än han tar en konflikt.

Det kan, mina damer och herrar, synas
underligt att jag som arbetsgivare
här pekar på arbetsgivarpartens relativa
svaghet, men i det läge, vari vi befinna
oss, tror jag att det är nödvändigt att
se förhållandena sådana som de äro.
Arbetsgivarna äro såsom återhållande
faktor på arbetsmarknaden inte bara en
bärare av egoistiska eller om man så
vill kapitalistiska intressen, utan de ha
även en samhällelig funktion att fylla
såsom hävstång för att billiga varor och
tjänster skela kunna tillhandahållas allmänheten.
Med det överväldigande
tryck, som den överfulla sysselsättningen
utövar på lönefronten, elimineras sålunda
de motverkande krafterna på arbetsmarknaden,
lönerna och priserna

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

vandra i ett ständigt växelspel mot höjden,
och kronan förlorar sin fasthet och
kommer på glid.

Det är därför man har anledning att
säga ifrån och göra människorna medvetna
om att en överfull sysselsättning
och ett fast penningvärde äro oförenliga.
Möjligen kunna dessa förenas i ett samhälle,
där individernas alla förehavanden
äro i detalj reglerade och centralt dirigerade,
alltså även inriktningen och avlöningen
av arbetskraften, d. v. s. i det
till alla delar ofria samhället. Men om
vi vilja behålla ett samhälle, som står
principiellt på den fria marknadshushållningens
grund, kan överfull sysselsättning
ocli fast penningvärde icke förenas.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
även Beveridge har haft klart för sig
detta och i sin bok, »Full employment»,
framhållit angelägenheten av att löntagarparten
visar moderation för att icke
undergräva penningvärdet. Däremot kan
hög och jämn sysselsättning väl tänkas
förenad med ett fast penningvärde. Det
är därför det är så angeläget att göra
denna åtskillnad mellan den höga och
den överfulla sysselsättningen och inte
i vår gemensamma strävan efter hög och
jämn sysselsättning glida över till den
överfulla sysselsättningen.

Herr talman! Jag vill ett ögonblick
återkomma till penningpolitiken. För en
sund penningpolitik gäller inte bara
rörlig ränta utan också att planmässigt
följa och utnyttja lånemarknaden, så
att tillräckliga medel uppsugas i marknaden
och upplåning i riksbanken undvikes.
Detta är i själva verket en kardinalpunkt
i en sanerande penningpolitik.
Man kan inte värja sig för känslan,
att både riksgäldskontoret och riksbanken
visat en viss stelhet i sina lånetransaktioner
och att en ökad smidighet och
anpassning efter marknaden skulle kunna
medföra en betydligt större upplåning.
Därigenom skulle en upplåning i
riksbanken kunna undvikas. Vikten av
en riktig upplåning framstår tydligt, när
vi se, vilka stora belopp det gäller att
skaffa till statskassan. Jag nämnde nyss
att vi i år ha att räkna med ett lånebe -

hov på 600 miljoner kronor. Detta kan
mycket väl, om reservationer tas i anspråk,
eller av andra anledningar, komma
att väsentligt stegras under året.

Vårt läge är nu, herr talman, att vi
ha ett starkt latent inflationstryck, som.
är nödtorftigt återhållet genom lönestopp
och restriktioner. Vi stå inför avtalsförhandlingar,
som säkerligen komma
att utmynna i lönestegringar. Många
mena, att vi i ett sådant läge måste behålla
restriktionerna och kanske rent av
skärpa dem för att inte som en följd
av lönestegringarna priserna skola gå
upp. Om man lyckas med det, vilket
ingalunda är säkert, skulle det ändå innebära,
att spänningen emellan löner
och priser liksom mellan tillgång och
efterfrågan skulle bli ännu starkare. Vi
skulle möjligen få något slags jämvikt,
men det skulle bli en ännu hårdare
regleringsjämvikt än den vi nu ha och
ännu mera avlägsen från en naturlig
jämvikt. Därmed blir den också ännu
svårare att komma ifrån.

Jag tror att vi i dagens läge måste
acceptera, att den latenta inflation, som
förefinnes, till en viss grad får slå igenom,
men vi måste samtidigt tillse, att
den nya jämvikt, som sedan inträder,
blir en naturlig jämvikt utan restriktioner
och med fri prisbildning. Principiellt
vore det riktigaste medlet för uppnående
av detta att slopa priskontrollen
och regleringar och subventioner
samtidigt med lönestoppet. Med hänsyn
till den skärpning som prisläget i hela
världen undergått är det knappast möjligt
att nu använda detta medel, i varje
fall mycket svårare än det skulle varit
i våras, när vi sist diskuterade detta
problem. Därför måste en övergångstid
ges för dessa spärrars avveckling.
Men mellantiden måste användas icke
för att i möjligaste mån hålla alla priser
nere, utan för att skapa en successiv
övergång i priserna mot det prisläge,
som motsvarar den fria marknadens.
Priskontrollnämnden och andra
kontrollorgan måste ställa som sin uppgift
att i snabbaste möjliga takt avskaffa
sig själva och föra oss över till en fri
marknad. Det i och för sig beklagliga

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm. Nr 26. 47

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

accepterandet av en delvis redan i latent
form förhandenvarande sänkning
av penningvärdet skulle då åtminstone
medföra, att vi fingo ett nytt läge, karakteriserat
av naturlig jämvikt och
som därför kunde väntas bli bestående.

Innan jag slutar, vill jag med några
ord beröra det förslag om investeringsskatt,
som utsänts på remiss.

Även om man kan förstå den önskan,
som ligger bakom förslaget att åstadkomma
en dämpning av investeringsvilligheten,
måste man under alla omständigheter
från näringslivets sida bestämt
reagera mot ett så olyckligt utformat
förslag. Det bar också på det
skarpaste kritiserats och avvisats av alla
de näringsorganisationer, som beretts
tillfälle yttra sig. I ett av de fyra stora
näringsorganisationerna gemensamt avgivet
yttrande har man gått in på en
mycket detaljerad kritik och sammanfattningsvis
uttalat, att förslaget i väsentliga
delar skulle bli verkningslöst
för det syfte, för vars tillgodoseende
detsamma tillkommit, att den föreslagna
lagstiftningen, i den mån den finge investeringsbegränsande
effekt, skulle få
i hög grad skadliga återverkningar på
såväl önskvärd produktion som välmotiverade
och till och med nödvändiga
nyinvesteringar i lager och inventarier,
att de justeringar av förslaget, som av
nyssnämnda båda skäl voro oundgängligen
nödvändiga för att detta över huvud
taget skulle kunna läggas till grund
för en lagstiftning, skulle medföra en
sådan detaljreglering, att förslaget näppeligen
bleve inom ramen för gällande
taxeringsorganisation praktikabelt, samt
att vad som efter en sådan nödvändig
bearbetning av förslaget återstode av
dess effekt på investeringarna under beskattningsperioden
med all sannolikhet
bleve så obetydligt, att bärande skäl
för förslagets genomförande icke skulle
anses föreligga.

.lag vill också särskilt understryka,
att det centrala ämbetsverk som speciellt
skall företräda näringslivet, nämligen
kommerskollegium, likaledes klart
avstyrkt förslaget och framhåller, att »i
valet av åtgärder i syfte att hindra de

inflationistiska tendenserna måste i
första hand uppställas det kravet, att åtgärderna
inte få hämma strävandena
att öka produktionen. Om risk härför
föreligger skulle det i ett väsentligt avseende
motverka syftet med dem. Ur
denna synpunkt kan det nu framställda
förslaget inte anses tillfredsställande».
Med hänvisning till detta förordar kollegiet
att ny utredning verkställes.

Det är ganska anmärkningsvärt att
detta förslag utarbetats av särskilt tillkallade
experter i departementet, vilka
enligt uppgift arbetat utan kontakt med
den kommitté, 1949 års skattekommitté,
som har särskilt uppdrag att överarbeta
våra skattelagar och bringa dem till ett
mera sammanhängande system. Det förefaller
som ganska självklart, att frågan
borde ha överlämnats till eller i
varje fall ha underställts denna kommitté.
Då hade hela detta projekt med stor
sannolikhet inte kommit fram.

De stora svårigheter, som kampen mot
inflationen erbjuder, och även de komplikationer
och ogynnsamma biverkningar,
som lätt uppkomma vid en ensidig
tillämpning av varje särskilt medel
för sig, gör det nödvändigt att denna
kamp föres på en så bred front som möjligt.
Det hjälper inte att sätta in en stöt
här eller en stöt där, även om de göras
mycket kraftiga. Sådana hårda stötar få
lätt skadliga biverkningar och åstadkomma
icke önskvärda snedvridningar. Det
gäller tvärtom att sätta in alla de medel,
som kunna bidraga till dämpande av
konjunkturen, att sätta in dem samtidigt
och att sätta in varje särskilt medel med
en viss måtta. Först då ha vi utsikt att
nå det gemensamma målet, nämligen att
göra kronan hård och fast och den samhällsekonomiska
balansen fri från restriktioner,
naturlig och varaktig.

Herr talman! Till sist skall jag tillåta
mig att göra en liten reflexion angående
våra debattformer. Vi i oppositionen anse,
att det nuvarande läget inger farhågor
och bekymmer och att det är
sämre iin det kunnat vara, om andra medel
använts. Ansvaret härför lägga vi
självfallet på regeringen. Under debatten
bär det sålunda talats om att rege -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till
ringen har kört i diket. Under den gångna
valdebatten har herr Erlander gjort
ett visst nummer av de olika beskrivningar,
som lämnats på olika håll inom oppositionen
av denna dikeskörning. Samtidigt
som herr Erlander har konstaterat,
att herr Ohlin talat om att bussen
gått i diket, har han påpekat att högermannen
herr Nordenson är så fin av sig,
att han inte kan använda ett så enkelt uttryck
som buss utan måste säga att »statskarossen
gått i diket». Det är alldeles
riktigt, jag har verkligen använt det
uttrycket i något sammanhang här i
kammaren. Det var en reflex av en tidigare
diskussion, som jag hade en gång
med statsminister Per Albin Hansson,
där jag polemiserade mot att reformarbetet
bedrevs i en för hastig takt. Då
svarade Per Albin Hansson, att vi inom
högern ju hade varit med om en hel del
av de beslut som fattats. Jag svarade, att
detta var endast till en viss grad riktigt.
Vi hade i vissa fall gått med, men med
reservation, och jag sade: Högern ser på
sin ställning så att den är en av de
hästar, som går i det fyrspann, som är
satt att draga den stora statskarossen.
Vi ha inte ansett oss böra bryta oss ut ur
spännet utan ha velat fylla vår plats,
men vi försöka i mån av våra krafter att
draga vagnen åt höger, så att den skall
hålla sig på fast väg och icke slinka ned
i vänsterdiket. Jag kunde inte gärna
tala om buss eller kärra eftersom sådana
icke köras med fyrspann. Om det nu
skall anses som alltför högtidligt, så för
all del, jag har ingenting emot att vi gå
över att diskutera litet mera folkligt.
Men då kunde vi kanske gå ännu ett
stycke längre, kanske rentav därhän, att
var och en kvittrar på sin hembygds melodi.
Då kanske vi få höra »han Erlander»
och »han Undén» tala »värmländske»,
och så få vi väl höra göteborgarna
försvara sina ståndpunkter på Kålles och
Adas idiom. Hur det blir med skåningarna,
vet jag inte, men de kanske inte
behöva ändra sitt språk så mycket —
de bruka ju ta sitt tungomål med sig
varthän de färdas. En annan får väl
snacka Ekenssnacket. Och det som en
annan menar på, det är: »Passa er, kil -

riksstaten för budgetåret 1950/51.
lar och brudar, för det är snudd på
vrålvurpa rakt ut i rena rama geografien,
så som Tage och Östen pyser med folkskrindan!
Tack för ordet!»

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det finns ett uttryck, som särskilt finansministern
har använt men även
statsministern och andra — många tycka
kanske nästan till leda — under de
senaste låt oss säga två åren här i riksdagen,
vid olika möten och efter vad
jag har kunnat förstå också vid olika
uppvaktningar, där människor fört fram
önskemål, som legat dem om hjärtat.
Det är, att det »inte längre finns något
utrymme» för det och det. Detta uttryck
innebär väl inte någonting annat än att
den svenska statens finanser äro sådana,
att vi inte ha råd att tillgodose de krav
som rests, även om man erkänner att
det är mycket behjärtansvärt och kanske
till och med ibland ofrånkomligt att
man tillmötesgår dem.

Det är att konstatera, att vi numera
ha kommit dithän, att den svenska staten
inte har resurser att sköta om sina
rent primära uppgifter, de som varit
orsaken till att en statsbildning över huvud
taget kommit till stånd.

För att med några exempel belysa
dessa saker — och jag tar dem då i samma
ordning som huvudtitlarna — ha vi
först frågan om rättsstatens upprätthållande.
På detta område är det en hel
del påtagliga brister, och eftersom jag
ser att justitieministern har kommit in
i kammaren vill jag särskilt framhålla,
att man för att avhjälpa de rådande bristerna
på fångvårdens område och för
att fullfölja beslutet om strafflagarnas
mildrande på så sätt, att man utsträcker
den villkorliga domen och den villkorliga
frigivningen, också måste se till att
åstadkomma de nödvändiga resurserna
härför för att inte det hela skall bli
fiasko, eller i varje fall för att inte resultatet
skall bli alltför dåligt.

Vi ha på det rent fångvårdande området
påtagliga brister — dessa ha ju
också vid olika tillfällen påtalats av
chefen för fångvårdsstyrelsen, som ju är

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetaret 1950/51.

ledamot av denna kammare — och även
när det gäller ungdomsvårdsskolorna ha
ju rått och råda alltjämt förhållanden,
som staten knappast borde acceptera.
De statsfinansiella skälen ha också därvidlag
varit den huvudsakliga orsaken
till att man inte kunnat tillmötesgå de
önskemål och framställningar, som
gjorts av de ansvariga myndigheterna
och andra.

Om vi gå över till försvarsväsendet
har det väl även på detta område huvudsakligen
varit de statsfinansiella
skälen som gjort, att man måst begränsa
åtgärderna även under nu rådande
allvarliga tid på sätt som skett. Det har
ibland gjorts gällande, att det skulle ha
varit skäl av annan art, nämligen att
frågorna inte varit utredda eller att man
velat avvakta utvecklingen, men jag förmodar
att de finansiella skälen varit de
som huvudsakligen legat bakom.

Vad så beträffar sjukvårdsområdet
veta vi ju alla hur stora bristerna äro,
i varje fall på den sektor som staten
själv står för, t. ex. när det gäller sinnessjukvården,
där ett program på en
kvarts miljard ligger framför oss och
där man kan tycka att det är litet snålt
med 15 miljoner om året för att effektuera
detta väldiga program. Vi känna
också till svårigheterna för landstingen
och städerna. De kroniskt sjuka behöva
omhändertagas på ett bättre sätt, och
likaså de lättskötta sinnessjuka, för att
man därigenom skall kunna sanera ålderdomshemmen
och bereda de sjuka
bättre vårdmöjligheter.

Se vi sedan på vägväsendet, ha vi,
herr talman, kommit dithän, att den
svenska staten är så fattig, att den inte
ens kan göra det som är ekonomiskt
förståndigast att göra. Vi ha inte möjligheter
att göra vägbeläggningar och de
i samband därmed erforderliga ombyggnaderna
av vägar ens på de stora och
mest trafikerade vägarna i tillräcklig
omfattning, något som ur räntabilitetssynpunkt
vore synnerligen värdefullt,
där kostnaderna för räntor och amortering
på en vägbeläggning äro vida
mindre än det årliga underhållet, över
huvud taget utgör det en belastning för

4 Förslå kammarens protokoll WHO. Nr 26.

hela näringslivet att vägförbindelserna
äro dåliga. Det måste vara en klokare
åtgärd att bygga om sådana broar, som
inte tåla en modern lasttrafik, än att behöva
sätta upp anslag, som förbjuda ett
alltför stort hjultryck.

En föregående talare i dag, herr Arrhén,
har berört åtminstone en del av
skolfrågorna och enligt mitt förmenande
ganska talande belyst, att härvidlag de
statsfinansiella svårigheterna kunna sägas
vara det enda skälet för att inte tillgodose
solklara behov.

Även på andra områden behövs det
pengar. Våra skogsmarkers sättande i
produktivt skick, i den mån de inte äro
det, är ju en stor och viktig fråga.

Framför oss ha vi ändå det verkligt
stora och tyngande perspektivet av de
automatiska utgiftsstegringarna, vilka
tyckas gå i en ständigt uppåt böjd kurva,
som jag tycker skulle vara ägnad att
göra finansministern verkligt bekymrad
ju längre framåt i tiden man tänker.
Därtill kommer det nästan ofrånkomliga
behovet av skattesänkningar i produktionens
och den kommande utvecklingens
intresse, en sak som nyss har belysts
av den föregående talaren.

Jag skulle vilja fråga: Är det verkligen
klokt att för lösandet av alla dessa
problem bara ha blicken riktad på att
jaga efter nya inkomstkällor? I varje balansräkning
finns det både en inkomstoch
en utgiftssida. Statsmakterna ha under
ett antal år fattat en mängd beslut,
som fört med sig stora utgifter. Det är
inte bara min egen uppfattning, herr
talman, att många av dem varit förhastade
och inte på ett verklighetsbetonat
sätt tagit hänsyn till statens möjligheter
att effektuera dem med bibehållet penningvärde
och med bibehållande av
en sund statlig ekonomi, utan ledamöter
av regeringspartiet i denna kammare ha
vid några tillfällen sagt ungefär samma
sak. Men de svenska statsmakterna gå
som katten kring hot gröt och våga sig
inte på att rätta till sådana beslut, trots
att de faktiskt äro huvudorsaken till att
vi kommit i den ytterst besvärliga ekonomiska
situation, som vi för närvarande
befinna oss i och som föranleder så -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till
dana propositioner som de vi nu ha
framför oss och kanske kunna vänta oss
i framtiden.

När det gäller utgiftssidan är det ju
inte, såsom finansministern också bär
sagt, möjligt att göra några stora besparingar,
om man inte ger sig på de verkligt
stora anslagen, som ofta äro de känsligaste.
Men jag tycker att det skulle
vara en moraliskt storslagen gärning att
göra den prestationen att visa självövervinnelse
och inte skämmas för att göra
det, utan säga, att vi här ha gått för
snabbt fram. Vi ha förtagit oss, och nu
skola vi reparera skadan. Gör man det,
tror jag inte det skall vara någon svårighet
att åstadkomma mycket stora besparingar.

Det näst största anslaget i vår budget
— det råkar behandlas på den avdelning
i statsutskottet där jag sitter — är
de allmänna barnbidragen. Jag tror att
man måste ge efter på den posten. Jag
tycker det skulle vara rimligt, att man
försökte dra in några hundra miljoner
kronor till statskassan genom att minska
barnbidraget för de två första barnen
till låt oss säga hälften. Det kan inte
vara riktigt att man för att kunna betala
ut dessa barnbidrag måste ta upp
nya indirekta skatter, t. ex. en ny omsättningsskatt
eller vad man nu vill döpa
den till. Vore det inte riktigare att
minska denna mycket stora utgift på för
närvarande 447 miljoner kronor? Därtill
komma 372 miljoner kronor, som jag
tror det kostar bara att dela ut bidragen.
Man kan säkerligen ta ett stort tag på
den posten, förslagsvis genom att de två
första barnen finge exempelvis hälften
av vad som för närvarande utgår. Man
finge då även råd att öka något till de
följande barnen så att de barnrika icke
finge sämre.

Man finge vidare slopa ett sådant anslag
som de fria semesterresorna, om
vilket det faktiskt har varit rätt mycket
diskussion. Denna anslagspost är på åtskilliga
miljoner, och ett slopande av
anslaget skulle också minska den irritation
och det trassel, som faktiskt förekommer
vid tillämpningen och som
på statsutskottets tredje avdelning fle -

riksstaten för budgetåret 1950/51.
ra gånger utlöst en suck, som tagit sig
det uttrycket, att det vore bäst att dra
in hela anslaget, så att folk åtminstone
slapp att bli förargade på varandra.

Jag tror att man måste ge sig på vissa
bostadssubventioner också. I fyra, fem
är, vill jag minnas, har socialministern
sagt, att tilläggslånen bara skulle vara ett
provisorium. Fråga är om man inte nu
borde förverkliga tanken på att avskaffa
dom och samtidigt även begränsa de
direkta bostadssubventionerna för de
s. k. barnrika familjerna till vad som ursprungligen
var avsett. Sedan får man
väl ta itu med alla de övriga stora subventionerna
och även förbereda avvecklandet
av de s. k. jordbrukssubventionerna.

Därefter finge man väl sätta sig och
gå igenom särskilt femte och elfte huvudtitlarna
och se efter om man inte
där kunde slopa åtskilliga av de anslag,
som endast innebära kontanta utbetalningar
till enskilda personer, vilka inte
äro i särskilt nödtillstånd, och på den
vägen få in ganska stora belopp.

Nästa mål måste vara att ordentligt
skära ned den byråkratiska apparat,
som vi byggt upp här i landet och som
sväller ut mer och mer. Men för det
ändamålet torde det vara nödvändigt,
herr talman, att ta bort vissa uppgifter
för denna byråkratiska apparat. Jag
tror inte att den Wärnska utredningen
kan påvisa tillräckligt stora besparingar
bara med effektiviseringsförslag, utan
man måste ta bort uppgifter för de centrala
organen och deras underavdelningar,
och det finnes rätt stora möjligheter
att göra detta. Det är inte nödvändigt
att myndigheterna ha hand om så mycket
av det som berör människorna. Ett
mycket typiskt exempel härpå är ju det
sätt på vilket husbyggandet här i landet
skall granskas i varje detalj. Det skulle
säkerligen också vara möjligt att befria
länsarbetsnämnderna och arbetsmarknadsstyrelsen
från en hel del uppdrag
och därigenom minska behovet av personal
och pengar. Men jag tror inte att
det går att minska så värst mycket med
aibehållna uppgifter.

Om man verkligen ginge in för en dy -

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

lik självövervinnelse och gav sig på utgiftssidan
på allvar, i stil med vad jag
här skildrat, och på den vägen kunde
spara in låt oss säga en halv miljard,
vilket jag tror skulle vara möjligt redan
med de anvisningar som jag givit, då
skulle man på det sättet kunna dels klara
av en del av de automatiska utgiftsslegrmgar,
vilka ändå skulle komma att
vara kvar, dels bättre tillgodose de
verkligt primära behov, som nu måste
tillbakavisas under motivering att det
»inte finns utrymme» för dem, och dels
också kunna göra de skattesänkningar,
som äro erforderliga för att kunna få
skatteunderlaget att stiga.

Jag tror, herr talman, att det inte blir
någon riktigt god och tillfredsställande
lösning på statens finansiella bekymmer
med mindre man ger sig in på en sådan
politik, som den jag här skildrat, och
det var närmast för att säga detta som
jag begärde ordet.

Sedan skulle jag som avslutning endast
viija beröra de beramade prisutjämningsavgifterna
på trämassa, papper
och sågade trävaror. Det är möjligt att
regeringen, som det sägs, kan anses ha
fullmakter att ta hand om och införa
prisutjämningsavgifter av så betydande
storleksordning som nu föreslås. Enligt
vad ryktet säger — det är ju också fel
att man skall behöva leva på rykten i
sådana här avseenden -—• tänker man
emellertid denna gång från början säga
ifrån att staten skall ta pengarna och
inte lova dem tillbaka vid något framtida
tillfälle. Jag tycker emellertid att
man borde kosta på sig en lag om en så
viktig sak, dels med hänsyn till de stora
belopp det rör sig om och dels med
hänsyn till att man definitivt fråntager
det enskilda näringslivet och dess företagare
dessa pengar. Visserligen kan regeringen
anses ha en säkrad majoritet i
denna fråga, men den skulle dock, om
vi finge eu lag på området, bli ordentligt
belyst, kalfatrad och diskuterad här
i riksdagen, och det är också möjligt att
det kunde behövas en del ändringar i
uppläggningen av desa avgifter. Jag
tycker det vore rikligare än att pressa
de fullmakter, som eventuellt kunna fin -

nas, så långt, att man anser sig kunna
ta hand om kanske hundratals miljoner
kronor från de enskilda människorna
här i Jandet, vare sig det är fysiska eller
juridiska personer.

Dessutom undrar jag, om det verkligen
kan finnas en lika stark motivering
för avgifterna på sågade trävaror som
på trämassan. Är det inte rätt stora
gradskillnader i behovet därvidlag? Avgifterna
nå sågade trävaror kunna ju
inte lieiler tjäna samma syfte som för
massan, nämligen att försöka få den inhemska
marknaden tillgodosedd. Hittills
liar del ju dock inte varit samma
brist på trävaror som på papper och
trämassa.

Ja, herr talman, dessa reflexioner äro
givetvis inte av den arten, att jag inte
ansluter mig till dem som vilja remittera
propositionerna till vederbörande
utskott.

Herr NORLING: Herr talman! Vad som
i dessa dagar upprör löntagare och allmänhet
är den prispolitik, som statsmakterna
föra, med avsevärda prisstegringar
på löpande band såsom följd.

Herr Domö ansåg i sitt anförande, att
priskontrollen skulle avskaffas, men
herr Domö undrade om inte intill dess
priskontrollens uppgift borde vara att se
till att prisstegringar ej ske på en gång,
utan långsamt, så att de inte märkas.
Ja, herr talman, jag undrar om inte priskontrollen
redan har denna uppgift, och
herr Domö är tydligen mest bekymrad
för att den linjen skulle ändras.

Betydande prisstegringar ha redan ägt
rum, inte enbart till följd av devalveringen.
Även på alla varuområden ha
kraftiga prisstegringar skett. Priskontrollnämnden
har också offentliggjort en
hel råd av prishöjningar, samtidigt som
den säger, att dessa prishöjningar ha
varit större än som motsvaras av devalveringen.
Ytterligare prishöjningar pä
textilier ha redan beslutats efter förhandlingar
mellan priskontrollnämnden
och textilindustrien, varvid man räknar
med en genomsnittlig prisstegring av
omkring 25 procent. Genom subventionernas
avveckling komma nya prissteg -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

ringar att hårt drabba den breda massan.
Kaffet liar redan marscherat fram
till elva kronor kilot, tätt följt av gummiprodukter,
ost, bränslekostnader, bomull
och hudar, vilket allt medför höjda
priser under kommande år. Det har blivit
dyrt att leva och kommer att bli
ännu dyrare. Trots allt tal om prisstopp
och trots löften om prissänkningar ha
prisstegringar blivit resultatet av statsmakternas
ekonomiska politik. Till detta
komma nu de nya konsumtionsskatter,
som finansministern framlagt förslag om
i proposition nr 255.

Herr Ohlon ansåg, att man borde vara
försiktig med löneförhöjningar, då
dessa skulle komma att betyda höjda
priser. Nu är det ju så, att kostnaderna
för arbetskraften inom produktionen,
alltså lönerna, beräknas uppgå till endast
en fjärdedel av produktionskostnaderna,
men samtidigt som prisstegringen
gått upp trappsteg efter trappsteg ha
företagarvinsterna åkt med hiss i höjden,
medan arbetslönerna ha hållits på
samma nivå. Detta visar att den teori,
som herr Ohlon här företrädde, nämligen
att stegrade löner förorsaka stegrade
priser, är falsk. De höjda priserna ha
inte förorsakats av höjda löner, utan av
statsmakternas ekonomiska in- och utrikespolitik
samt stegrade profiter.

Regeringen har inför denna utveckling
tvingats att släppa lönestoppslinjen,
som infördes år 1947, då statstjänarna
fråntogos sin i löneplansförordningen
inskrivna regel om rörligt tillägg och
fingo en löneförhöjning med 12 procent
i stället för berättigade 15 procent. Detta
innebär att statstjänarna samtidigt
med lönestoppet fingo en lönereducering
med 3 procent. Hade statstjänarna fått
full kompensation för de fördyringar
som inträffade i stället för att man tilllämpat
3/4-regeln, skulle de redan då ha
varit berättigade till 20 procents löneförhöjning,
vilket för en statstjänare med
500 kronor i månadslön skulle innebära
en underkompensation av 40 kronor i
månaden. Den ynkligt låga kompensation,
som Kungl. Maj:t i sin proposition
nr 249 nu framlagt för riksdagens godkännande,
har väckt ett starkt missnöje

hos breda grupper av statstjänare, som
anse sig ha blivit mycket dåligt behandlade
av statsmakterna såsom arbetsgivare.
Stora grupper ha krävt cn engångskompensation
av 500 kronor. En så pass
tilltagen kompensation kan ej betraktas
såsom överkompensation, då statstjänarna
diktatoriskt påtvingades lönestoppet.

Statstjänarna tillhöra den grupp av
löntagare, som faktiskt kommit i nödläge
genom lönestoppet, särskilt gäller detta
de lägre löntagarna. Som exempel kan
nämnas alt posttjänstemän efter sin ordinarie
tjänstgöring måste fortsätta att
arbeta som biografvaktmästare, inkasserare
o. d. En tullvakt måste för att
kunna leva skifta kläder vid sin tjänstgörings
slut och byta ut uniformen mot
arbetskläder för att fortsätta att arbeta
som bamnarbetare. Det är egentligen
en skandal, att statsmakterna i lönehänseende
behandla sina anställda så att
dessa måste vända sig till privatföretag
eller socialvård för att kunna leva.

För industriens arbetare kräves en
aktiv lönepolitik i avtalsrörelsen, för att
inhämta vad som förlorats under lönestoppstiden.
Arbetarna måste få större
andel av produktionsresultatet, vilket
stigit avsevärt under lönestoppet. Enligt
konjunkturinstitutets rapport har industriproduktionen
ökat med 55 procent
under åren 1938—1949 och med 4 procent
under innevarande år. Denna avsevärda
ökning av produktionen har
ingen motsvarighet i löneökningar, varför
arbetarnas andel av produktionsökningen
minskat avsevärt. Däremot ha de
starkt ökade vinsterna för företagen
samtidigt med lönestoppet för arbetarna
visat, hur intimt dessa två faktorer
beröra varandra och att talet om att
återhållsamheten drabbat alla grupper
lika endast varit en propagandafras för
att vilseleda löntagarna till att avstå
från berättigade löneförbättringar.

Då finansministern nu utlovar att fria
avtalsrörelser skola få föras under hösten,
blottar han därmed den statliga
maktutövningen över fackföreningsrörelsen
och att fackföreningsrörelsen erkänt
statens överhöghet i den fackliga politiken
samt att fackföreningsrörelsens

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

oberoende av statsmakten endast är ett
talesätt. Statsmakten uppgör på förhand
de ekonomiska kalkyler, inom vilkas
gränser fackföreningsrörelsen får hålla
sig vid lönerörelser. Fattade jag herr
andre vice talmannen rätt, ansåg han att
en lönehöjning av 9 procent borde utgå
som kompensation för prisstegring. Då
herr andre vice talmannen också är ordförande
i Landsorganisationen och är
här närvarande, vill jag fråga honom hur
man inom Landsorganisationen tänker
sig att kompensera ytterligare prisstegringar
under kommande år. Tv att prisstegringarna
komma att fortsätta är ganska
tydligt, och får man ingen ytterligare
kompensation, måste ju resultatet bli en
sänkning i stället för en höjning av reallönen.

Tillämpningen av den s. k. solidaritetsbetonade
lönepolitiken, som går ut
på att de lägst avlönade arbetargrupperna
i första hand erhålla lönehöjningar,
innebär i regel att arbetarna inom industrier
med god vinstmarginal hållas
tillbaka vid lönerörelser. Speciellt inom
exportindustrien måste utrymmet för lönehöjningar
vara betydande, och en dåligt
avlönad arbetargrupp får inte högre
löner genom att dess inom bärkraftiga
industrier anställda kamrater avstå från
möjligheten att förbättra sina löner.

Man kan konstatera att den ekonomiska
politik, som statsmakterna nu föra,
ej längre har med arbetarrörelsens efterkrigsprogram
att göra. Den stegrade
produktionen har ej lett till höjd levnadsstandard
för den breda massan, och
dess andel av det totala produktionsresultatet
har minskat i stället för att stiga.
Priserna ha stigit, medan lönerna
stått stilla. Bostadsbristen har ökat i
stället för att hävas. Nya konsumtionsskatter
påbördas den breda massan för
upprustningsändamål. Löntagarna måste
därför kräva av statsmakterna att de löften
och växlar, som utfärdades genom
arbetarrörelsens cfterkrigsprogram, nu
äntligen inlösas.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! .lag får
överlämna det sist liAlina anförandet till
herr andre vice talmannens sakkunniga

granskning — jag förmodar att han kommer
att ta ordet igen under debatten i
afton.

Det mest sensationella anförandet i dag
synes mig vara det, som alldeles nyss
hölls av herr Mannerskantz. Här har regeringen
tillsatt en särskild expert för
att framleta besparingsmöjligheter i
statsförvaltningen, nämligen direktör
Wärn, som själv tidigare under många
år har tillhört denna statsförvaltning.
Han har ännu inte, trots ett drygt arbete,
lyckats utpeka besparingsmöjligheter på
mer än 25 miljoner kronor. Men nu har
herr Mannerskantz här på 20 minuter
skisserat hur lätt det skulle vara att spara
en halv miljard. Jag tar för givet att
regeringen efter detta anförande kommer
att tillkalla herr Mannerskantz som
extra sakkunnig för det fortsatta utredningsarbetet.

Sedan måste jag säga, att jag inte är
ense med herr Mannerskantz om en del
av besparingsprojekten. Han sade, att
vad som fattades nu var mod att rätta
tillbaka, och det kan ju vara riktigt,
men när han t. ex. nämnde att vi skulle
kunna minska de allmänna barnbidragen
högst väsentligt, då måste jag anmäla
protest. Jag tror att detta anslag
fyller ett socialt sett så viktigt behov, att
man inte kan hålla på att tumma på det.
Jag skulle inte heller vilja vara med om
att tumma mycket på de fria semesterresorna.
Det gäller i synnerhet husmoderssemestern,
som vi måste erkänna är
en ytterligt önskvärd företeelse här i
landet.

Någon talare i dag har sagt — jag
tror det var herr Ohlon — att vi ha gått
igenom en period som karakteriserats av
icke genomförda principbeslut. För min
del måste jag beklaga, att åtminstone ett
av dessa principbeslut inte har kunnat
genomföras, nämligen sjukförsäkringsreformen.
Vi ha varje år fått höra, att det
inte skulle dröja liinge innan denna reform
kommer i tillämpning, och man har
i väntan på den bl. a. skjutit undan föreslagna
förbättringar i sjukvårdsförhållandena
på landsbygden med dess dryga
kostnader på grund av de stora avstånden.
.lag har själv tillsammans med kam -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till

rater ett par gånger, senast vid 1949 års
riksdag, väckt motioner på detta område,
närmare bestämt om bidragsgrunderna
för anslaget till lindring av sjukvårdskostnaderna
för mindre bemedlade patienter
på landsbygden. Vi ha varje gång
fått till svar, att lösningen av den frågan
borde anstå i väntan på sjukförsäkringsreformen,
då den skulle få sin lösning
genom denna. År 1949 yttrade statsrådet
Mossberg ungefär följande: Alla tecken
tyda på att detta system — alltså beträffande
reglerna för bidragen — kommer
att tillämpas endast under en mycket
kort tidsperiod. Tanken är ju att sjukförsäkringsreformen
skall träda i tilllämpning
år 1951. Jag tillät mig då säga,
att det vore mycket trevligt och bra,
om man verkligen kunde lita på att reformen
skulle genomföras år 1951.

Tidigare hade vi fått höra, att så snart
kommunindelningsreformen var klar
skulle sjukförsäkringen kunna genomföras,
och man väntade att det skulle ske
år 1950. I år har regeringen i en proposition
föreslagit, att denna viktiga reform
skjutes på obestämd framtid.

När man på detta sätt skjuter undan
den beslutade stora reformen, hoppas
jag att regeringen tar en titt på gamla
förslag till mindre förbättringar, som
inte kosta så mycket, och söker få bort
åtminstone de största orättvisorna. Jag
skulle vilja inskjuta, att den största olägenheten
med principbeslut, som bli uppskjutna
år efter år, är att man under
tiden på inga villkor kan få igenom förslag
till mindre förbättringar på de områden
det gäller. Anslaget till lindring
av sjukvårdskostnaderna för mindre bemedlade
på landsbygden t. ex. är uppfört
som förslagsanslag med, tror jag,
270 000 kronor om året. De av oss motionärer
föreslagna ändringarna skulle
inte kosta så många tiotusental kronor.
Jag tror säkert att man, om regeringen
intresserade sig för dessa småreformer,
skulle kunna vinna en hel del, även om
vi nu tyvärr inte ha råd att genomföra
reformen i sin helhet.

Jag skulle också, herr talman, vilja
säga några ord beträffande den diskussion
om vår valuta, som har pågått un -

riksstaten för budgetåret 1950/51.

der den senaste tiden. Enligt min mening
borde diskussionen om en isolerad
revalvering, d. v. s. uppskrivning av den
svenska kronan, kunna avslutas när som
helst, såvida man avser någonting annat
än att föra ett rent teoretiskt resonemang.
Erfarenheterna från uppskrivningen
år 1946 äro tillräckligt avskräckande.
Man säger nu, att det nog skulle ha gått
bra år 1946, om bara uppskrivningen
kompletterats med en stram ekonomisk
politik. Det må vara riktigt att den strama
ekonomiska politiken den gången
dröjde litet för länge — den saken får
väl regeringen ta på sitt ansvar. Följden
blev också, att man sedan fick tillgripa
mycket kraftiga åtgärder, när man äntligen
satte i gång. Men det förklaras även
nu att en hel råd av åtgärder skulle
fordras för att en uppskrivning skulle
få avsedd verkan gent emot inflationstendenserna:
fortsatt åtstramning av kreditmarknaden,
rörlig ränta utöver den
halva procent, som de flesta förklarat
sig kunna acceptera och som riksbanken
redan börjat tillämpa utan ändring
av diskontot, en ny omsättningsskatt,
visserligen annorlunda konstruerad än
den förra, o. s. v. Det är ju ett program,
vilket som var och en förstår
skulle bli mycket svårt att realisera.

Man blir för övrigt en smula förvånad,
när nationalekonomerna börja smått
klaga över att exportprisindex på ett år
stigit med 35—40 procent, medan importvarupriserna
gått upp något mindre,
eller med omkring 25 procent. Förr
i världen fick man alltid höra, hur fördelaktig
ur alla synpunkter en sådan utveckling
var. Svårigheterna med olika
prisnivåer böra väl inte vara oöverkomliga.

Det mest typiska området med olika
prisnivåer är för närvarande pappersmarknaden.
Sveriges tidningar vänta sedan
åtskillig tid tillbaka på besked hur
det skall bli på det området. Prisfrågan
bör i det fallet omedelbart klarläggas,
för att man skall kunna bestämma sina
prenumerationsavgifter. Jag hoppas att
regeringen snart nog klarar upp denna
fråga, så att allmänheten får veta vad
den har att rätta sig efter.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm. Nr 26. 55

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51

Konjunkturinstitutets chef har förklarat,
att den högsta nominella lönestegring
vi kunna beräknas bära utan allvarligare
balansrubbningar ligger vid 5—
6 procent. Kraven inom industrien såväl
som från statstjänstemannen väntas
samtidigt komma att röra sig omkring
10—15 procents lönestegring. Detta visar
de nuvarande svårigheterna. Jag skulle
tro, att herr andre vice talmannen
inte kan skjuta ifrån sig inflationsproblemet
så lätt som han tycktes vilja göra
i sitt anförande i dag. Jag misstänker,
att bägge parterna på arbetsmarknaden
få känna sitt ansvar helt och fullt. Jag
vill tillägga, att varken arbetare eller
tjänstemän torde ha något att vinna på
att driva sina krav så långt, att inflationen
inte kan hejdas. Det är med säkerhet
ett misstag, om man litar på att
priskontroll och restriktioner äro tillräckliga
för att hålla priserna nere, om
alltför avancerade krav på lönehöjningar
genomdrivas.

Jag kan, herr talman, inte föreställa
mig att vår internationella likviditet nu
skulle vara så god, att vi skulle kunna
göra ett nytt experiment och isolerat
höja vår krona och därmed försämra
våra exportmöjligheter.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag är
uppkallad av åtskilligt som sagts under
denna debatt och kanske i en inte obetydlig
grad av vad som inte har sagts.

Folkpartiets talesman och sedermera
en talare från högern ha rätt mycket ironiserat
över ett uttryck, som har hörts
åtskilligt under valdebatten, nämligen
att socialdemokratien hade övervunnit
krisen. När man hörde de båda talarna
fick man ändå det intrycket, att de hade
glömt rätt mycket av vad som förekommit
under valrörelserna dels i år och dels
för några år sedan. Ni minnas hur man
vid valet 1948 talade om den kris, som
socialdemokratien hade varit med om att
föra det svenska folket till. Vår valutafond
var tömd, och vår export och import
vägde ingalunda jämnt. Den svenska
ekonomien höll på att alldeles gå sönder.

Man talade också om, kanske främst
från folkpartiets sida, att vi stodo inför
en stor arbetslöshetskris. Jag vill erinra
om att den ena av de två ledande liberala
tidningarna här i Stockholm talade om
att »Kraschtrenderna» höllo på att slå
igenom. Vi hade att räkna med en sänkt
levnadsstandard och en nära förestående
arbetslöshetskris. Det andra organet talade
om att vi snart hade att möta en arbetslöshet
av svårbemästrat slag. Och den
tredje av de största liberala tidningarna
i landet, nere på västkusten, talade om
en arbetslöshetskris värre än den som
följde på det första världskriget. Det var
alltså från borgerlig sida man talade om
en kris och om de ekonomiska besvärligheter,
som vi hade kommit ut i, och
det var socialdemokratien och den socialdemokratiska
regeringen som hade
lett landet ut i denna kris.

Under sådana omständigheter är det
väl rätt logiskt, att vi när valutafonden
återigen började fyllas, när vi på nytt
fingo balans mellan export och import,
när det visade sig att vi helt kunde undvika
arbetslösheten här i landet — vi ha
aldrig varit så fjärran från arbetslöshet
som under de sista åren — att vi då
måste säga, att den kris, som man påstått
att vi ledde Sverige in i, den ha vi
sluppit ifrån, den har aldrig hunnit bli
en verklighet.

Som man ropar i skogen får man ju
svar, och ropade man om att vi ledde
Sverige ut i en kris, så ha vi all anledning
att svara: »Vi ledde landet ut ur
denna hotande kris, vi kommo aldrig i
dess våld.»

Men det är tämligen uppenbart, att
landet nu står inför ekonomiska besvärligheter.
Det veta vi alla, det framgår redan
av budgetställningen. Ingenting är
naturligtvis enklare än att då säga: Låt
det ekonomiska livets krafter verka fullt
fritt. Men det är rätt egendomligt att observera,
att hur man än i dagens Sverige
talar om att man skall lossa på banden
och tyglarna, så är det nog ändå
ingen som direkt går in för att man
bör låta det ekonomiska livet helt sköta
sig självt.

Ett låt-gå-system på det ekonomiska

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till

området är det väl knappast någon, som
vill ge sig in på. Jag hörde visserligen
en konservativ talare, som menade att
man borde låta tillgång och efterfrågan
vara avgörande, och av det jag hört under
denna debatt var detta vad som närmast
pekade mot det ekonomiskt liberala
låt-gå-systemet, men jag tror inte
att bakom detta tal ligger någon allvarlig
mening från något håll, att man bör ge
sig ut i ett sådant system och låta den
liberala ekonomien släppas lös i hela
sin underfulla ysterhet.

Den konservative talaren sade också,
att man borde försöka komma fram till
inte den överfulla sysselsättningen, som
vi nu ha, utan i stället den fulla sysselsättningen.
Hur tror någon att man skall
kunna åstadkomma en sådan anpassning
utan ett ytterligt fint konstruerat regleringssystem?
Det krävs självfallet en sådan
ekonomisk mekanism för att man
skall kunna få de ekonomiska krafterna
att spela så att vi slippa ifrån den överfulla,
men få den fulla sysselsättningen.
Bara den omständigheten, att en sådan
tankegång framföres, vittnar ju om
att man från alla håll inser att vi måste
ha vissa regler och band, att vi inte kunna
låta det ekonomiska livet regera sig
självt.

Det är uppenbart att vårt ekonomiska
och kanske framför allt vårt budgetära
läge är av den arten, att vi just nu ha
och i framtiden komma att få svårigheter.
Den budget vi behandlade i våras
var så hårt balanserad, att den inte tålde
någon som helst ökad belastning. Det har
visat sig att den inte förmått bära den
ökade belastning, som nu inträtt utan
att man i våras riktigt kunde beräkna att
den skulle komma. Man har därigenom
måst komma fram till en ökning av
skatten.

Nu har ju en talare framkastat, att vi
skulle kunna spara en halv miljard eller
något i den stilen, och för att åstadkomma
det ville han ta ett hundratal miljoner
från de allmänna barnbidragen och
knappa in på bostadspolitiken o. s. v.
Det var ett mycket radikalt system, herr
talman! Det gick praktiskt taget ut på
att lägga torpedo under hela vår social -

riksstaten för budgetåret 1950/51.
politiska ark och kasta oss tillbaka till
förhållanden, som jag tror att flertalet
av oss inte vill komma tillbaka till. För
att uppehålla den socialpolitik, som nu
finns, ta vi då hellre en viss skatteökning.
Jag vill erinra om att alla partier
ha gått ut i valet med det programmet,
att vi skola behålla vår nuvarande socialpolitiska
standard. Det är då rätt
märkligt att höra en så framstående
representant för ett av de borgerliga
partierna stå här och tala om att vi nästan
omedelbart kunna spara en halv
miljard väsentligen genom minskade socialpolitiska
inskridanden.

Men bortsett från detta — jag tror
att herr Mannerskantz blott är en ropandes
röst — stå vi inför det läget att
vi måste öka skatten. Från folkpartiets
sida har framhållits att detta skulle vara
farligt och fresta oss till ökade utgifter.
Det är precis tvärtom: den skärpta
beskattningen framkallas av de ökade
utgifter, som vi ha kommit överens om,
det är redan från början klart, att skatteökningen
kommer att uppslukas av ett
visst bestämt ändamål, om vilket de borgerliga
partierna och socialdemokratien
äro överens. Den enda oppositionen
gent emot skatten har därför i dagens
debatt framkommit från den kommunistiska
sidan, där man tydligen när det
gäller våra militära utgifter tycker att
Sverige bör spela den lilla Rödluvans
roll inför vargen. Bortsett från detta
parti äro vi emellertid ense om dessa
utgifter, och det är ju de som framkalla
skattehöjningen.

Och nu kommer jag, herr talman, till
vad som inte har sagts under denna debatt.
Särskilt det ledande borgerliga partiet
har ju gått ut i valet med parollen
att det gällde att sänka skatterna. Redan
i våras ville man ju genomföra en skattesänkning,
som skulle ha betytt att
statsinkomsterna minskats med låt säga
150 miljoner kronor per år. I dag är det
fråga om en skatt, som ökar statsinkomsterna
med 100 miljoner. Man tycker då
att det naturliga skulle vara att detta
parti framträdde och sade: »Nej, den här
skatten vilja vi inte veta av. Visserligen
kunde vi inte i våras få riksdagen

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat
att sänka skatterna med 150 miljoner,
men nu skola vi i varje fall inrikta oss
på att åtminstone förhindra en skattehöjning.
» Att man inte gjort det förmodar
jag beror på att man har förstått,
att de i våras av folkpartiet uppgjorda
kalkylerna beträffande budgeten inte varit
riktiga och inte hållit.

Jag tolkar tystnaden på denna punkt
så, att man i det rådande läget är beredd
att ta den föreslagna skatteökningen,
trots att man har löst upp sina säckar
och låtit förhoppningar och önskemål
och krav på skattesänkningar blåsa åt
alla håll. Jag väntar mig inte att här få
höra något erkännande av att man har
bedömt läget fel, jag nöjer mig med att
man i sak faktiskt har gjort detta erkännande.

Det är inte sed inom denna kammare
att föra så detaljerade debatter om valstatistik
som man brukar göra inne i
andra kammaren, där inte bara de hela
procentsiffrorna betyda oerhört mycket,
utan där decimalerna tyckas betyda ännu
mera. Vad jag kan erinra mig ha vi
här i kammaren inte hängett oss åt denna
höga statsmannakonst, och jag skall
inte heller ägna mig åt den. Jag vill endast
fastslå att årets val uppenbart visar
ett par saker. Den ena är, att folkpartiet
står något svagare gent emot de andra
borgerliga partierna än vid valet 1948
och att folkpartiet gent emot det socialdemokratiska
partiet står betydligt svagare
än det gjorde 1948. Detta är valets
facit på denna punkt, och det måste
uppenbart bereda mig och andra socialdemokrater
en stor glädje, att vi så väl
hävdat vår ställning inte blott mot folkpartiet
utan gent emot samtliga borgerliga
partier. Men jag försäkrar att det
inte på något sätt ger oss anledning till
övermod. Läget är så pass allvarligt, inte
minst det utrikespolitiska, att det inte
finns plats för något partiövermod. Vi
äro som alltid villiga att öppet diskutera
och ta skäl, att väga dem och att efter
noggrann prövning av förslagen söka
genomföra vad vi anse vara klokast
och bäst.

I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

Den andra saken rörande valet, som
jag ville konstatera, är att kommunisterna
gått tillbaka på sätt som skett. Förvisso
är det olustigt med ett så stort
icke-demokratiskt parti inom landet,
som kommunisterna ändå utgöra, men
den uppenbara, kraftiga minskningen är
dock ett memento. Och att det har kommit
i samma ögonblick som vi ute i världen
för första gången sett Förenta Nationerna
ingripa för att stoppa upp en
aggression, hindra ett våld, det vittnar
nog om att klockan har klämtat varnande
både för det kommunistiska partiet
i Sverige och för den kommunistiska
imperialismen.

Då tiden nu var långt framskriden
och flera talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på hemställan av herr talmannen,
att den fortsatta överläggningen
angående förevarande kungl. proposition
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till riksdagen.

Härmed får jag anhålla om entledigande
från och med den 1 november
1950 från det mig lämnade uppdraget
att vara fullmäktig i riksbanken.

Stockholm den 25 oktober 1950.

John Bergvall.

På särskilda propositioner biföll
kammaren denna anhållan samt beslöt,
att val av en fullmäktig i riksbanken
jämte en suppleant för denne skulle anställas;
och uppdrog kammaren verkställigheten
härav åt de vid detta riksmöte
av kammaren redan tillsatta valmän
och suppleanter för utseende av
riksdagens fullmäktige i riksbanken
jämte deras suppleanter.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Cassel under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad motion, nr 530, i an -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till
ledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring.

riksstaten för budgetåret 1950/51.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.01 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 25 oktober eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1950/51 (forts.).

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

Herr PETRÉN: Herr talman! Den inflationskris
vi nu befinna oss i utmärker
sig bland annat för en forcerad
upphandling för att inte säga hamstring
som göres av många, både enskilda och
företagare. Det är olyckligt med en sådan
forcerad lagerökning. Den ger en
extra inflationsvåg. Men det är förklarligt
att den kommer till stånd, då alla
veta att priserna från årsskiftet komma
att gå i höjden. Att vi få en så stor samlad
prishöjning från årsskiftet med de
konsekvenser detta har sammanhänger
mycket med subventionspolitiken. Den
har varit en felspekulation. Regeringen
hoppades på fallande importpriser, och
det blev stigande. Måtte detta nu bara
bli en läxa, som inte glömmes, så att vi
förskonas för framtiden från en subventionspolitik,
som lätt blir ett hasardspel
och medför många rubbningar.

Om vi på flera håll ha en lagerökning,
så ha vi andra områden, där lagren äro
för små. Det gäller flera nyckelråvaror
för vår industri, ofta varor, som i utlandet
ingå som råvaror i rustningsindustrierna.
Våra lager äro inte bara för små
ur försvarsberedskapssynpunkt, utan de

äro också för små för att kunna möta
även tillfälliga störningar i tillförseln,
något som ju kan tänkas uppstå, om det
inte blir en avspänning i det utrikespolitiska
läget. Att inte lagren ökats mer
på både statlig och enskild hand i fråga
om sådana nyckelvaror får man nog tillskriva
vår valutasituation. Här har den
utarmning av valutareserven, som efterkrigspolitiken
lett till, minskat vår
trygghet. Jag hälsar med allra största
tillfredsställelse de nya anslag, som nu
begäras i propositionen nr 247 på 50
miljoner kronor för ökad upplagring i
riksnämndens regi.

Att det i propositionen nr 255, som
berör den ekonomiska politiken och våra
produktionsförhållanden, inte uttalas
några farhågor för den löpande råvarutillförseln
— något som skulle kunna
riskera vår industriproduktion ■— betraktar
jag som ett gott tecken. Hade
man från regeringen sett några sådana
risker, kunde de knappast ha förbigåtts.
Jag vet, att handelsministern på ett
utomordentligt förtjänstfullt sätt söker
tillgodose vår råvarutillförsel, och jag
vill bara understryka, att man icke bör
lämna några vägar oprövade, om det
skulle behövas i framtiden.

Krisen, som nu efter valet stiger fram
i ljuset och behandlas i dessa propositioner,
kräver en återhållsamhet över
hela linjen och ett sparande på utgifterna.
I ett avsnitt av propositionen talar
man om hur investeringslusten har
ökat. Det är då kanske på sin plats att

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetaret 1950/51.

erinra om att ett av de största investeringsobjekten
inom industrien är det
statliga företaget Norrbottens järnverk.
Investeringarna där i år torde belöpa sig
till 60 a 70 miljoner kronor. Hur mycket
det är exakt vet inte jag och inte helmånga
här i kammaren. Det anmärkningsvärda
är nämligen inte bara det,
att kostnaderna för detta verks utbyggande
blivit avsevärt högre än vad man
räknat med, utan också — och det är
kanske i detta sammanhang viktigt att
framhålla — att de icke ha bekantgjorts
för riksdagen. Det går många rykten om
hur stora dessa kostnadsökningar äro
utöver vad man har räknat med. Jag
har hört siffror på både 50 och 75 miljoner
kronor. Det hade varit naturligt,
om handelsministern i våras hade lagt
fram en proposition, som för riksdagen
klarlagt, hur det förhöll sig. Jag tycker
det är en summa av en storleksordning,
som måste omnämnas, om inte förr så
nu, när man talar om investeringarna.
Och det är naturligt, eftersom det är
riksdagen, som har att bevilja anslagen.

Jag tror, att det vore mycket värdefullt,
då det inte har skett förr, om handelsministern
nu här i kammaren skulle
kunna ge någon uppgift om vad dessa
kostnadsökningar röra sig om, och jag
vore dessutom mycket tacksam, om det
kunde lämnas förklaringar varför inte
denna fråga togs upp i våras, då säkerligen
en hel del, för att inte säga det
mesta, av kostnadsökningarna, var beslutat.
Jag kan inte se någon fördel i
att riksdagen skall vänta till nästa år
med att göra den nog så smärtsamma
bekantskapen med dessa siffror.

Jag vill understryka, att vad jag här
har sagt inte är någon kritik mot det
förnuftsmässiga i dessa investeringar.
Det undandrar sig helt mitt bedömande.
Underlag i form av en proposition saknas,
och dessutom har jag en positiv inställning
till investeringar som gälla vår
industris produktionsmedel.

Vad beträffar att hålla igen och spara
är jag fullt överens med herr andre vice
talmannen, att detta inte bara bör
göras av någon viss grupp, men då ber
jag också att få säga, att man har rätt

att ställa det anspråket, att statsförvaltningen
inte kommer i sista hand. Den
borde gå i täten, och det gör den inte.
Jag vill nämna en siffra, som jag tror
är tillräcklig för att ge en tankeställare.
Personalen i den allmänna statsförvaltningen,
om vi undanta försvaret och affärsverken,
har mellan åren 1944 och
1949 ökat med 45 procent, detta under
en samtidig viss avveckling av krisförvaltningen.
Detta säger åtminstone mig
en hel del om att där finnas många besparingar
att göra.

Herr WEHTJE: Herr talman! Aktualiserad
av Koreakrisen står frågan om
en omedelbar förstärkning av vår krigsberedskap
på denna riksdags dagordning,
och jag vill börja med att uttala en
förhoppning om att detta för vårt lands
och vårt folk öde så vitala spörsmål måtte
ägnas all den uppmärksamhet, som
det förtjänar, och att intresset för försvaret
inte skall förblekna inför den
avspänning i den internationella situationen,
som nu i Koreafälttågets slutskede
håller på att inträda men som
tyvärr kan visa sig endast skenbar och
tillfällig.

Dagens debatt har emellertid fått sin
tyngdpunkt i de ekonomiska frågorna.
Det är dock angeläget, att beredskapens
och den ekonomiska politikens problem
inte komma att framstå som två väsensfrämmande
spörsmål, som äro skilda
från varandra genom vattentäta skott,
utan som ett sammanhängande komplex.
I synnerhet måste ett sådant betraktelsesätt
anläggas, när det gäller vår ekonomiska
försvarsberedskap. Denna kräver,
att vi förstärka våra reservlager av olika
nyckelvaror, som nu hålla på att bli både
knappa och dyra. Men om vi skola
mäkta göra det utan att alltför mycket
inkräkta på den civila försörjningen, är
det nödvändigt, att exportindustrien får
bästa möjliga arbetsvillkor och kan tjäna
in de erforderliga valutorna.

Tiden borde för övrigt nu vara inne
att bygga upp en betryggande valutareserv,
som kan tjäna som buffert får vårt
folkhushåll i ett försvagat konjunktur -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

läge i framtiden. Den nuvarande högkonjunkturen
har visserligen varit oväntat
seglivad, men den är säkerligen inte
för evigt bestående. De förhållanden, under
vilka vår utrikeshandel i dag arbetar,
äro intimt sammanhängande med
vår valutapolitik och de internationella
prisrörelserna. Hösten 1949 räknade den
svenska regeringen med ett internationellt
prisfall, något som nu efteråt måhända
ter sig litet besynnerligt, eftersom
den amerikanska konjunkturen hade
vänt på eftersommaren samma år;
detta har också mycket riktigt konstaterats
i konjunkturinstitutets rapport. Redan
av det skälet är det nog anledning
att dämpa ned talet om att Koreakriget
är anledningen till det nuvarande höga
prisläget. Även det påpekas av konjunkturinstitutet,
när det karakteriserar läget
så, att en partiell krigs- och rustiiingskonjunktur
har lagrats ovanpå en
redan fullt utbildad högkonjunktur.

En viktig faktor i den internationella
prisutvecklingen har vidare varit devalveringen
i mjukvalutaländerna. Denna
åtgärd vidtogs ju för att, som man trodde,
undgå ett oundvikligt prisfall på en
råd viktiga varor. För Sveriges del gällde
det främst trävaror, pappersmassa
och papper, för Danmarks vidkommande
var det livsmedel, för Belgiens järnoch
stålvaror samt för det brittiska imperiet
bland annat ull och olja, för att
bara nämna några exempel. Vad man
fruktade för ett år sedan var, att de nedåtgående
priserna, som redan förorsakat
vissa avsättningssvårigheter, skulle leda
till arbetslöshet och en åtminstone partiell
depression. Med devalveringen ville
man hejda denna utveckling, och man
lyckades också i sitt uppsåt. Prisfallet
avstannade, och man fick i stället en
prisstegring till stånd.

Sammanfattningsvis kan man alltså
säga det, att Koreakrisen och de nu
igångsatta rustningarna inte ensamma
bära ansvaret för de höga varupriserna
utan ha fått dela detta ansvar både med
den amerikanska konjunkturuppgången
sedan sensommaren 1949 och med devalveringen
i mjukvalutaländerna. Men i
belysning av detta förhållande måste det

te sig ganska orealistiskt, att man slog
in på subventionsvägen och på en hel
del områden onödigtvis höll fast vid
priskontrollen. Vad som nu sker i form
av prisstegringar är till väsentlig del
just, atl devalveringens fördyrande effekt
håller på att slå igenom. Nu få vi
betala priset för devalveringen.

Vad den kostar oss ha vi ett gott exempel
på i det förhållande, som påpekas
av finansministern i skattepropositionen.
Här talar finansministern om att
importen under första halvåret i år var
nära 20 procent större än motsvarande
halvår i fjol. Samtidigt var exporten
emellertid nära 35 procent större, och
ändå hade vår utrikeshandel inte kommit
i balans, ja i själva verket var inte
ens vår bytesbalans utjämnad. Finansministern
säger, att detta innebär att utrikeshandeln
under jämförelsetiden lämnat
ett något mindre bidrag till den
löpande inhemska försörjningen än som
förutsattes i de ursprungliga beräkningarna,
som gjordes vid årsskiftet. På enklare
språk uttryckt innebär det, att devalveringen
ställer ökade krav på vårt
lands produktionsförmåga. Det kostar
med andra ord numera mera i svenska
kronor att köpa samma kvantitet dollarvaror
än vad fallet var före devalveringen.

För utrikeshandeln innebar devalveringen
otvivelaktigt en viss stimulans,
men dess verkan får man inte överskatta.
Denna stimulans gjorde sig särskilt
märkbar under sista kvartalet 1949. Huvudparten
av den förbättring av vår valutaställning,
som inträffat under det
sista året, heror nämligen på ett utomordentligt
inflöde av valutor strax efter
det att devalveringsoperationen genomförts.
Det ovissa valutaläget före devalveringen
hade hämmat exporten, men i
och med sänkningen av kronkursen
kommo affärerna i gång, och utlandets
uppdämda efterfrågan på svenska varor
tog sig uttryck i omfattande köp med åtföljande
valutainkomster. Men det var ju
en engångsföreteelse.

I år visar det sig ju faktiskt, som tidigare
påpekats, att vår utrikeshandel inte
är helt i balans, eftersom landets centra -

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

la valutareserver, trots tillskottet i form
av »osynliga» betalningar, under årets
tre första kvartal ha reducerats med 45
miljoner kronor. Det är visserligen sant,
att vi under de tre gångna veckorna av
detta års sista kvartal haft ett nytt starkt
inflöde av valutor, men det beror i sin
tur till viss del på en annan, alldeles
speciell företeelse. Nu räkna nämligen
de utländska köparna med den eventualiteten,
att den svenska kronan, kanske
för övrigt också det engelska pundet,
skall höjas i kurs. Den förväntan är så
pass framträdande, att t. ex. den belgiska
nationalbanken sett sig föranlåten
att inställa terminshandeln med pund
och med svenska kronor.

Vi måste akta oss för att bländas av
de sista veckornas uppgång i valutareserven.
Över huvud taget måste vi skala
bort sådana skenföreteelser, som efter
devalveringen förvanska uppskattningen
av den svenska utrikeshandelns verkliga
läge. Vad det gäller är att föra vår allmänna
ekonomiska politik så, att en
solid grund skapas för vår svenska export.
Det innebär, bland annat, att vi
måste akta oss för att göra en rad misstag,
som begingos efter vapenstilleståndet
och åren närmast framåt.

Främsta uppmärksamheten tilldrar sig
här tanken på att införa prisutjämningsavgifter
för några av våra viktigaste exportprodukter.
De liknande avgifter, som
pålades exporten 1945 och 1946, framkallade
onödiga friktioner med våra
främsta handelspartners och störde allvarligt
försäljningarna. För övrigt är det
ju dock så, att inkomsterna förr eller
senare ändå i mycket stor utsträckning
dras in till staten skattevägen. Om verksamheten
bedrives i bolagsform, få ju
bolagen betala nära hälften av sina
vinster i skatt, och av återstoden gå
förr eller senare ytterligare val omkring
50 procent till staten, när överskotten
tillföras aktieägarna i företagen. Det är
alltså 75 procent av vinsterna, som dras
in till staten, och under sådana förhållanden
vill det synas som om det knappast
skulle behövas alt lägga beslag på
ytterligare medel genom prisutjämningsavgifter,
när dessa åstakomma så far -

liga verkningar, som de gjorde förra
gången.

De beprövade vägarna att förbättra
ekonomien — och det gäller både ulåt
och inåt — äro ju helt enkelt att producera
mera och att spara mera. Regleringar
och dirigeringar av det ekonomiska
livet, i form av priskontroll, inve&teringsövervakning,
ransoneringar
och ingrep]) i utrikeshandeln, kunna
tillfälligt dölja jämviktsrubbningar men
kunna ju aldrig ersätta en ökad produktion
och det frivilliga sparandet.

Det gäller alltså för det första att öka
produktionen. Förgäves letar man emellertid
i regeringens program efter några
åtgärder, som syfta därtill. Tvärtom synas
vi ha att vänta förslag, som syfta
till en begränsning av efterfrågan genom
att beskära investeringsverksamheten
och lagerhållningen med tillhjälp
av en ny beskattning, den s. k.
investeringsskatten. Mot densamma ha
ju i de yttranden, som av ämbetsverk
och näringsorganisationer avgivits,
framförts mycket allvarliga erinringar.
Jag skall nu inte gå närmare
in på dem utan begränsar mig
till att framhålla, att rent principiellt
måste det väl vara fel att i dagens läge
vidta åtgärder, som verka både produktionshämmande
och återhållande på produktiviteten,
när det framför allt gäller
att trots svårigheter att skaffa material
och få den knappa arbetskraften att
räcka till söka få fram största möjliga
prestation med tillgängliga resurser.
Näringsföretagen äro villiga att lämna
sin medverkan men måste framhålla
sina betänkligheter mot åtgärder utformade
som det framlagda förslaget. Om
jag får tala för deras del, vill jag ha
sagt detta, och det så mycket mer som
herr andre vice talmannen i sitt anförande
framhöll, att återhållsamhet för
ernåendet av den ekonomiska balansen
inte skulle fordras bara av löntagarna.
Återhållsamhet är man beredd ålägga sig
även på företagarhåll, och vi få ju räkna
på att staten också i sin tur bidrar
i samma riktning.

För övrigt vill jag säga, att det konstaterade
ökade investeringsintresset väl

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till
inte uteslutande är att beklaga. I varje
fall är det ju fel att tolka det på det viset,
som man så ofta gör, att inflationsförväntningar
och, som det sägs i propositionen,
spekulationer på hemmamarknaden
om ökade vinster skulle vara vad
som i huvudsak driver fram de ökade
investeringarna. Så är det inte, och det
förtjänar i varje fall att framhållas, att
de väsentliga motiven äro helt andra.
Önskningarna att fortsätta investeringarna
i erforderlig utsträckning äro ju
helt visst främst grundade på att näringslivet
vill fylla sina samhälleliga
uppgifter.

Det är vidare att beklaga, att tiden nu
är så knapp, att åtgärder skola forceras
fram. De föreslagna åtgärderna, exempelvis
investeringsskatten, äro ju mycket
genomgripande, och det hade säkerligen
varit välbetänkt, om man hade fått tid
både till prövning och till överläggning.
Nu har näringslivet fått detta förslag på,
jag skulle vilja säga snabbremiss för att
yttra sig och komma med sina synpunkter.
Den tid man har fått på sig är i
varje fall inte alls tillfredsställande, när
det gäller att lösa frågor av denna stora
omfattning.

Andra förslag, som komma att medföra
en direkt beskärning av produktionsvolymen,
äro tydligen också att vänta
snart nog. Jag tänker då i första rummet
på utsträckningen av semestern från två
till tre veckor. Jag tror, att vi alla äro
ense om att det är en reform, som i och
för sig är önskvärd, när tiden är mogen,
men den betyder ett produktionsbortfall
på drygt 300 miljoner kronor
om året. När frågan var uppe vid 1947
års riksdag, uttalade andra lagutskottet,
att man borde vänta med denna åtgärd,
till dess att kristidens varuknapphet var
försvunnen. Nu stå vi inför en liknande
situation som rådde 1947, och alldeles
samma skäl kunna helt visst åberopas i
dag för ett uppskov. En liknande effekt
får ju också den redan beslutade lagstiftningen
rörande inskränkning av treskiftsarbetet.

En produktionsökning är emellertid
inte ensam mäktig att bringa vår inre
ekonomi i balans, och en bristande inre

riksstaten för budgetåret 1950/51.
jämvikt leder ofrånkomligt till att vi
importera för mycket och exportera för
litet. Riskerna härför ha ökats med den
omfattande, i och för sig önskvärda och
hälsosamma frilistningen av importen.
Hand i hand med en produktionsökning
måste därför gå ett ökat sparande, som
är detsamma som återhållsamhet med
både enskilda och offentliga utgifter.
Konjunkturinstitutet har approximativt
antagit, att ramen för möjliga inkomstökningar
under nästa år är inte fullt 3
procent. Det är förvisso inte mycket och
skulle likväl förutsätta, att bostadsbyggandet
och de industriella investeringarna
hållas nere vid högst nuvarande nivå.
Hur obetydligt det utrymmet är framgår
bäst, om man betänker, att de privata
inkomsterna här i landet mellan
1949 och 1950 trots lönestoppet nästan
enbart genom den s. k. löneglidningen
ökats med 3 procent eller 550 miljoner
kronor. De nu föreslagna extraskatterna,
borttagandet av vissa subventioner och
den automatiska inkomstbeskattningen
av de ökade lönerna ta visserligen bort
en del av denna konsumtionsefterfrågan,
men det räcker inte långt. Om de
enskilda inkomsterna nu i samband med
lönerörelserna stiga med mer än 3 procent,
är det alldeles nödvändigt att med
lämpliga medel hålla tillbaka en stegring
av konsumtionen, och det allra lämpligaste
av de medel, som därvid kunna
komma i fråga, är väl just att spara.

Men sparandet måste få sin stimulans.
Det räcker inte bara med negativa, avskräckande
ingrepp, som dessutom ha
mycket svårt att bli verkligt effektiva.
För att begränsa kreditgivningen för näringslivet
och därmed dämpa investeringsviljan
ha t. ex. bestämmelserna om
bankernas skyldighet att avsätta medel
till kassareserv under sommarens lopp
skärpts. En sådan åtgärd kan emellertid
få någon effekt endast under förutsättning
att staten själv inte använder de influtna
medlen till investeringar eller till
löpande utgifter.

Vad de nya signalerna i räntepolitiken
beträffar, tror jag nog att man
måste säga att de hittills haft mera symbolisk
än reell betydelse. Ty vad inne -

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

bär den tekniskt rörliga räntan? Jo, för
det första att returdiskontot avskaffats.
Men det är ju en skäligen betydelselös
åtgärd, eftersom bankernas returdiskontering
i riksbanken praktiskt taget upphört
och i varje fall på sistone inte rört
sig om större belopp än ett par tiotal
miljoner. För det andra innebär den
tekniskt rörliga räntan, att riksbanken
höjt låneräntan för statsobligationer.
Men inte heller detta liar någon större
reell betydelse. Upphörandet av riksbankens
obligationsköp skulle ha kunnat
vara en verkningsfull åtgärd, om
den konsekvent genomförts och gällt
också skattkammarväxlarna. Av den senaste
emissionen har emellertid riksbanken
som bekant övertagit huvudparten.

Om en rörlig ränta skall få verklig
effekt, måste den få en sådan utformning
och tillämpning, att räntan också
kan fylla sin positiva uppgift att framkalla
ett mersparande. Räntan måste
med andra ord anpassas efter det verkliga
marknadsläget och efter målet att
hålla ett konstant penningvärde.

Sparsamhetskravet borde emellertid
gälla inte bara de enskilda, utan också,
och i minst lika hög grad, statsverksamheten.
Den berömda svenska konjunkturpolitiken
har blivit betänkligt
enkelriktad: det har varit lätt att öka
utgifterna, men det tycks vara omöjligt
att — trots svällande statsinkomster —
få till stånd ett budgetöverskott, så låsta
som man anser statsutgifterna vara.
Under nuvarande förhållanden med en
mycket utpräglad högkonjunktur hade
det väl ändå varit önskvärt, att budgeten
hade kunnat avslutas med ett verkligt
överskott. Vi behöva skaffa oss reserver,
inte minst med tanke på att
kunna möta en mycket tänkbar, ny
skärpning av det internationella krisläget.
Därför måste statsmakterna nu försöka
komma ifrån betraktelsesättet att
alla statsutgifter äro fastlåsta och verkligen
bemöda sig om att bryta den automatiska
utgiftsstegringen och åstadkomma
beskärningar i fråga om utgifter som,
när allt kommer omkring, kanske ändå
inte äro strängt nödvändiga.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Åtskilliga av de talare som yttrade sig i
förmiddags alluderade på en socialdemokratisk
valaffisch under årets valrörelse,
den affisch som hade texten: »Vi klarade
krisen.» Det har varit mycken ironi
kring denna affisch. Jag tror emellertid,
att den innehåller betydligt mera av
verklighet än åtskilliga borgerliga valappeller.
Högern spred affischer »Bygg mer
åt fler», sedan Koreakrigets utbrott gjort
det klart, att vi gingo emot en ny åtstramning
av investeringspolitiken. Och folkpartiet
drev sin paroll om sänkta skatter,
sedan det var uppenbart att läget
kommit att bli sådant, att det var omöjlig
att sänka skatterna. Det var betydligt
mera ihåliga valparoller. Det är klart, att
alla dessa paroller, även den socialdemokratiska,
blevo litet nötta i kanten, därför
att de voro iordningställda, innan kriget
i Korea bröt ut. Men den socialdemokratiska
texten hänförde sig till något som
har varit, och därför blev den mera verklighetsbetonad
än de andra, som syftade
på en framtid, där de blevo verkligt
overkliga.

Vi skola nämligen ha klart för oss, att
den socialdemokratiska valaffischen var
en replik på den borgerliga valpropagandan
från år 1948, när man inte kunde
måla svart nog, när man talade om vanstyre,
om den hotande katastrofen och
om den bottenlösa olycka som regeringen
höll på att störta det svenska folket i.
Man kan ju säga vad man vill om utvecklingen,
men den gick inte i den riktning
som var förespådd i 1948 års valrörelse,
och därför hade parollen »Vi klarade
krisen» ett betydligt större verklighetsvärde
än de borgerliga paroller, som
jag här har tillåtit mig att peka på.

Vad som emellertid hotar att rubba
den lovande utveckling, som satte in under
år 1948 och som fortsatte under 1949
och som praktiskt taget ännu i dag är bestående,
är såsom alla veta två företeelser,
som ha sett dagens ljus inom andra
länder än Sverige. Man brukar säga, att
socialdemokraterna alltid skylla på den
internationella utvecklingen när inte allt
går som det skall. Men kan det vara något
fel att säga det som sant är? England be -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Kungi. proposition ang. tilläggsstat I till
slöt att devalvera sitt pund den 17 eller
18 september 1949. Med hänsyn till vår
utrikeshandel voro vi nödsakade att följa
med i denna devalvering. Detta medförde
att vi blevo utsatta för en utifrån
kommande prisstegringsprocess, en process
som vi tillfälligtvis neutraliserade
under ett år med tillhjälp av subventioner.
Nu lyssnade jag — jag kan säga med
en viss häpnad — till herr Wehtjes anförande.
Det föreföll närmast, som om
han klandrade, att vår devalvering skedde.
Jag kan inte annat än erinra mig en
måndag i september i fjol, då jag satt i
sammanträde med den svenska storindustriens
ledare och läste en djup fruktan
i deras ögon inför de invändningar, som
t. ex. jag tog fram emot att följa den engelska
devalveringen. Det måtte väl ändå
vara ett utomordentligt uttryck för efterklokhet,
som kom fram på denna punkt
i herr Wehtjes anförande.

Herr Wehtje yttrade också någonting
om att vår utrikeshandel ännu icke hade
kommit i balans. Det var ett faktum,
som alla sågo, att när devalveringen var
genomförd, fingo vi till en början en
uppgång av priserna på importvaror, under
det att de svenska exportvarorna släpade
efter, på grund av att dessa i mycket
hög grad säljas på kontrakt. Men det
var också klart, att det kom att bli en
höjning även av de svenska exportpriserna.
En sådan har ju steg för steg inställt
sig, och det har blivit mer och
mer jämvikt mellan importpriser och exportpriser.
Men skall man verkligen
från näringslivets sida beklaga, att det
år 1950 kanske icke går att få export och
andra inkomster av vår utländska rörelse
att täcka importens värde? Alla veta ju,
att den spänning, som där föreligger och
som har blivit oändligt mycket mindre
än vi trodde, ha vi fått, därför att vi
ha gett oss frilistningen i våld, därför
att vi ha skapat en allt mer och mer
ökad frihet i utrikeshandeln. Är det denna
frilistning som herr Wehtje nu tycker,
att vi egentligen inte heller borde
ha genomfört? Menar han det, har jag
litet svårt att få reda på vilken mening
det var i hans yttranden.

Den andra omständigheten, som stör

riksstaten för budgetåret 1950/51.
vår utveckling, är ju den högkonjunktur,
som flammat upp med början i Amerika.
Den har sin grund i de tilltagande
rustningarna och nådde sin kulmen vid
Koreakrigets utbrott.

Det har gjorts gällande i denna diskussion,
att vi gjorde fel i fjol, när vi
bestämde oss för att rädda stabiliseringspolitiken
genom att införa övergångssubventioner
under ett år. Ärade kammarledamöter!
Den som erinrar sig diskussionen
förra året kommer nog ihåg, att
det i verkligheten var så, att vi där icke
hade något val, om vi nämligen ville
fortsätta stabiliseringspolitiken. Jag undrar
om det finns — ja, det finns ju alltid
på kommunistiskt håll, men annars
inte — någon som skulle vilja säga: Vi
borde inte ha tagit detta år med lugn
återhämtning. Tiden efter september
1949 har i själva verket varit en sådan
period. Det kan hända, att det finns någon
som menar: Men vi hade väl kunnat
bevara denna stabilisering, även om vi
inte hade infört subventionerna? Jag vill
bara säga som jag sade i fjol, kanske
med andra ord, men med samma mening:
Stora organisationer med ett stort
antal medlemmar äro inga schakpjäser
av samma natur som de ni ha i klubbrummen,
pjäser som man kan flytta med
en handrörelse. Organisationernas ställningstagande
föregås av ett omfattande
förberedelsearbete och opinionsbildande
arbete. Sedan detta har nått ett visst stadium,
går det helt enkelt inte att säga:
»Halt! Helt om marsch!» Vi måste i fjol
antingen välja en stabiliseringspolitik
med bibehållna levnadskostnader eller
avstå från stabiliseringspolitiken. Det är
ganska naturligt, att vi valde att behålla
stabiliseringspolitiken för ytterligare ett
år till kostnaden av subventionerna.

Men sedan är det riktigt, att som ett
subsidiärt skäl för subventionerna hade
regeringen även den tanken, att den
svaga prissänkningsrörelse, som under
senare delen av år 1948 och långt in på
år 1949 hade försiggått i världen, skulle
komma tillbaka igen och att vi kanske
skulle kunna ha den lyckan att, när vi
kommo ett år längre fram i tiden, priserna
skulle ha sjunkit. Då skulle vi ha

Onsdagen den 25 oktober 1950 em. Nr 26. 65

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.
kunnat avveckla subventionerna utan den prisstegring, som vi se är ett fak -

att ta på oss den kostnadsstegring, som
det skulle innebära, om vi från början
accepterade de av devalveringen framskapade
priserna och de därav med naturnödvändighet
följande lönerörelserna.
Vi räknade fel. Det kan hända, att vår
beräkning var felaktig i och för sig. Att
den nu blev definitivt kullkastad berodde
dock på den uppflammande rustningskon
junkturen och på Koreakrigets utbrott.

Nu kan man spekulera över om vi
skulle ha stått i en bättre situation inför
framtiden, om vi icke hade haft subventioneringarna.
Man resonerar som så,
att om vi i fjol hade låtit priserna stiga
med det belopp som devalveringen framtvingade
— något som jag anser varit
praktiskt ogenomförbart, men jag gör
det tankeexperimentet •— och låtit lönerna
anpassa sig därefter då hade vi redan
tagit ett steg mot jämvikt. Vi skulle
nu vid årsskiftet bli nödsakade att ta
nästa steg, det steg som framtvingas av
de prisstegringar, som Koreakriget och
de därmed förenade rustningarna och
spekulationerna på världsvaror ha skapat.
Vi skulle ha kommit upp lika högt
med både priser och löner, men vi skulle
ha gjort det i två etapper. Man kan
säga, att det hade gått lättare och att
det hade varit lugnare. Det hade kanske
blivit fallet. Jag vill bara säga, att man
kan anföra en synpunkt till, nämligen
den att det då kanske inte hade blivit
lika lätt som nu att få folk att förstå,
att det som här sker är en farlig sak och
att det gäller att vidta åtgärder för att
förminska följderna av den utveckling,
som på detta sätt har blivit oss påtvingad.
Jag vill inte säga, att denna synpunkt
är avgörande eller att de som påsta motsatsen
inte ha rätt. .lag vill bara säga,
att vi aldrig komma att få veta, huruvida
beslutet om subventionering i fjol var
oss till nytta eller skada. Det är så
många faktorer som spela in på båda
sidorna av kontot, att det är omöjligt
att utreda, vad nettoresultatet därav
skulle bli.

Vi ha alltså nu att räkna med att vi
få låta subventionerna falla, vi få låta

5 Första hammarens protokoll 1900. Nr 20

tum ute i världen, slå igenom här hemma,
och vi få låta lönerna anpassa sig
efter den nya nivå som uppkommer.

Detta kan man säga. Men man kan naturligtvis
samtidigt fråga: Är det nu nödvändigt,
att detta sker? Det är ju dock
så, att följden blir en försämring av
penningvärdet med alla de konsekvenser
detta medför. Är det nödvändigt? Det
är klart, att det är statens skyldighet
att svara för penningvärdet. Jag har aldrig
för min del tänkt mig, att det skall
ligga något primärt ansvar på vare sig
arbetsgivare eller löntagare. Men jag har
altid sagt att en konsekvens av att vi
tillämpa en demokratisk frihet på arbetsmarknaden
ju är, att parterna där
handla under ansvar. Göra de det, handla
de också i eget intresse. Man kan
aldrig höja levnadsstandarden med mera
än vad produktionsresultatet ger utrymme
åt. Försöker man att göra någonting
mer, skapas en autonom prisstegring,
som tar bort överskottet och kanske litet
till. Det är därför inte fråga om någon
uppfordran till vare sig arbetare eller
arbetsgivare, att de skola störta i väg
och hjälpa staten. Vad jag säger till dem
är bara: Tänk efter, vad som här är ert
verkliga intresse.

Nu stå vi inför den frågan: Skola vi
låta penningvärdesförsämringen ske
eller icke? Kunna vi förhindra den?
Det kunna vi kanske. Jag tror, att alla
kammarens ledamöter ha märkt, att i
tidningspressen och på diskussionsmöten
har vandrat runt ett förslag, som
ser ut så här: Nu skriva vi upp den
svenska kronans värde, och så komplettera
vi denna åtgärd med en ytterligt
strängt åtstramad penning- och finanspolitik.
Det är möjligt, att man på den
vägen skulle kunna förhindra en försämring
av penningvärdet. Men vägen
har sina mycket betänkliga risker. Nu
har det inte varit någon här i denna
kammare, som i den föregående debatten
har talat för denna linje, och jag gör
det inte heller. Därför tänker jag inte
gå närmare in på den. .lag vill bara påpeka,
alt det finns alternativ. Regeringen
har inte tänkt att gå den vägen.

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till
Vilken väg har regeringen tänkt att
gå? Det är många här, framför allt herr
Ohlon, som ha frågat efter regeringens
program. Det lär ju inte finnas något
sådant. Jag vill bara svara, att den som
med någon eftertanke läser propositionen
nr 255 till denna riksdag nog får
en klar bild av vad regeringen tänker
göra och efter vilka linjer den tänker
driva sin ekonomiska politik. Även om
framställningen inte har fått en programmatisk
utformning, tror jag att det
är tillräckligt tydligt utsagt för att man
skall få klart för sig, vad regeringens
linje innebär. Den bygger på ett annat
alternativ. Den bygger därpå, att vi nu få
nöja oss med — vi orka inte mer — att
låta de prisstegringar, som vi icke kunna
undkomma, slå igenom här i Sverige,
och vi få låta lönerörelserna anpassa sig
efter detta nya läge. Men sedan får det
inte bli mer. Det är alltså, skulle man
kunna säga, en kontrollerad inflation,
en engångsföreteelse för att anpassa oss
till yttervärlden. Sedan gäller det att
förhindra, att det ovanpå denna blir
en självständig svensk prisstegringsrörelse,
som driver upp priserna, och priserna
lönerna och lönerna priserna. I
så fall skulle vi komma in i den spiral,
som jag tror att herr Ohlon talade om
här under förmiddagen. Det är alltså
regeringens mening att förorda det alternativ
och den politik jag här angivit.
Jag tror inte jag kan ha misstagit mig,
om jag säger, att det inte har varit någon
här under förmiddagen som har talat
emot denna linje.

Vilka åtgärder skall man då vidtaga,
för att man skall kunna låta detta vara
detta? Först få vi kanske en liten smula
reda ut, på vilka områden det egentligen
är vi ha att röra oss. Åtgärderna måste
ju bestå i att man stramar till svenska
folkets möjlighet att ge ut pengar. För
vilka ändamål ger nu det svenska folket
ut pengar? Schematiskt sett för två
ändamål: för konsumtion och för investeringar.
Man kan alltså vinna sitt mål,
om man stramar åt konsumtion och investering
eller endera.

När jag försökte komma underfund
med herr Wehtjes tankar i det anförande

riksstaten för budgetåret 1950/51.
han nyligen höll här, fick jag den uppfattningen,
att han för sin del ansåg, att
man skulle beskära den privata konsumtionen.
Jag blev inte klok på hur han
tänkte sig det skulle ske, om det skulle
ske därigenom, att människorna sparade
frivilligt, eller om det skulle vidtas någon
särskild åtgärd. Men man har tidigare
i debatten här — jag tror det var
herr Nordenson — talat om ett nytt slag
av indirekta skatter, som tillmättes vissa
egenskaper. Jag kunde inte tro annat
än att det betydde helt enkelt omsättningsskatt.

Man kan naturligtvis spekulera över
om man kunde minska den privata konsumtionen
med tillhjälp av en omsättningsskatt,
men jag vill förutskicka, att
det givetvis alltid måste bli en tvist mellan
olika grupper, huruvida det är den
privata konsumtionen som skall pressas
ned eller det är investeringarna som skola
pressas ned. De breda folklagren vilja
inte hålla tillbaka den privata konsumtionen,
och företagarna vilja inte hålla
tillbaka investeringarna. Denna motsats
möter man ju ständigt i diskussionen.
Det är alldeles omöjligt att säga, om ett
land har för stor eller för liten konsumtion,
för stor eller för liten investering.
Det kan aldrig objektivt utredas. Det
enda jag kan säga är, att allting tyder
på att investeringsverksamheten i Sverige
icke är styvmoderligt behandlad. Vi
tro oss ha kunnat konstatera, att den del
av den svenska nationalinkomsten, som
i år användes för investering här i landet,
är åtminstone tio procent större än
närmast före sista världskriget. Då måste
ju konsumtionen vara i motsvarande
grad mindre. Det visar sig alltså, att investeringarna
under de sista tio åren ha
tillvuxit på konsumtionens bekostnad.
Men jag vill inte ha sagt, att detta är ett
bevis för att vi ha för stor investering
och för liten konsumtion. Jag vill bara
säga, att jag inte tror man kan påstå att
investeringarna ha blivit trängda.

Men kan en omsättningsskatt i dagens
läge leda till en sänkt privat konsumtion?
Ja, men i alla fall inte till hundra
procent, ty omsättningsskatten betyder
höjda priser, höjda priser betyda

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetaret 1950/51.

höjda levnadskostnader, och höjda levnadskostnader
bli en kompensationsfaktor
i lönerörelserna. Jag undrar om det
medlet verkligen är effektivt i dagens
läge. Jag har därför för min del inte
trott, att det fanns något nämnvärt att
vinna därmed.

Däremot är det uppenbart, att vi böra
som representanter för staten leva som
vi lära, vilket innebär att vi få försöka
att hålla tillbaka den offentliga konsumtionen,
d. v. s. spara på statens och kommunernas
utgifter så långt det går. Det
skola vi inom regeringen försöka att göra
så gott vi kunna, även om jag nu inte
kan säga till herr Domö, att lierr Wärns
hittillsvarande förslag komma att leda
till det och det. Det få vi se litet senare,
herr Domö, det blir ju lagom till nästa
remissdebatt att ta upp den frågan. Men
sedan regeringen där har gjort sitt, ankommer
det på riksdagen att visa vad
den kan — om den kan ena sig om att
spara. Det har inte varit så mycket bevänt
med det tidigare, men det kan ju
bli intressant att se, om det nu i detta
nya läge blir en ny anda.

Men hur vi än bära oss åt här, hur
mycket vi än kunna spara eller inte
spara, är väl en sak säker: de utgifter,
som vi sedan bestämma oss för, få vi
betala. Dem få vi försöka att betala med
löpande inkomster och inte låna upp
medel till dem. Det har ju sagts åtskilliga
hårda ting här tidigare i dag om
riksbankens finansiering av statsutgifter
via sedelpressen — jag skall strax komma
till det. Har man den meningen, då
får man inte vara med om en underbalansering
av budgeten. Då bör man, vilket
herr Wehtje här var inne på, försöka
att sträva sig fram på nytt till en
överbalansering av budgeten. Vad innebär
det då, om jag applicerar det på
detta års budget? I proposition nr 255
finns det några siffror som jag i korthet
skall draga fram här.

När vi lämnade riksstaten ifrån oss i
riksdagen i våras, visade den ett överskott
på 159 miljoner kronor, om man
icke räknade med de utgifter som skulle
göras på gamla reservationsanslag,
Käknade vi med dessa utgifter, kommo

vi den gången till ett överskott på allenast
59 miljoner kronor. Nu har det i
riksdagen väckts förslag bland annat
om ökade försvarsutgifter, och när man
gör om beräkningarna med hänsyn härtill
visar det sig att, om vi icke taga
hänsyn till utgifterna på reservationsanslag,
vi ha ett budgetöverskott på 100
miljoner kronor, och att vi med hänsyn
tagen till utgifterna på reservationsanslag
ha ett underskott på 50 miljoner
kronor. Regeringen föreslår att vissa
skatter på spriten och andra varor skola
höjas redan från och med den 1 december,
varigenom det skulle inflyta ytterligare
55 miljoner kronor i skatt. Slutresultatet
blir då att vi, om vi icke taga
hänsyn till reservationsanslagen, få ett
överskott i budgeten på 150 miljoner
kronor och att vi med hänsyn tagen till
reservationsmedelsutgifterna komma till
plus minus noll. Det är ju det minsta
man kan begära av en budget som skall
vara balanserad.

Det har väl inte förekommit några
riktigt skarpa toner mot den föreslagna
skattehöjningen, och därför hade jag
kanske inte behövt understryka dessa
siffror, men jag har velat fästa uppmärksamheten
på att de skattehöjningar,
som föreslås, utgöra det minsta möjliga.
Det kan bli en betydande försämring,
om regeringen skulle finna sig nödsakad
att på de skäl, som äro anförda,
föreslå en fortsatt förlängd betalningstid
för 1951 års kvarskatt. I fråga om
den saken är regeringen emellertid ännu
inle klar med sitt bedömande.

I detta sammanhang kanske jag skall
säga några ord om en liten personlig
episod. Det har ju sagts, bland annat i
denna kammare ■— de som ha sagt det
kunna ju själva komma ihåg det, och
jag behöver inte räkna upp deras namn
— att det intill valet eller till och med
radiodebatten var tyst om alla skattehöjningar,
men att skatteförslagen började
komma fram så fort valet var över
eller kanske till och med dagen före
valet, vilket visar atl regeringen hade
tänkt på dessa skattehöjningar långt
före både radiodebatt och val. Detta är
ogrundade beskyllningar.

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till

Utan att i detta ögonblick gå närmare
in på investeringsskatten vill jag säga,
alt även om investeringsskatten skulle
vara av fiskalisk natur, d. v. s. vara avsedd
att ge pengar åt staten, så kunde
den ändå inte tillföra statskassan några
pengar under detta budgetår. Ty även
om den skatten beslutas vid denna höstriksdag
kommer den inte att tillämpas
vid taxeringen förrän 1951, och den
kommer knappast att ge staten några
pengar före år 1952.

Vad beträffar de höjda skatterna på
sprit och tobak var det vid tiden för
radiodebatten icke på något vis klart
om vi skulle behöva tillgripa dessa skatter
under detta budgetår. Att vi skulle
bli nödsakade att tillgripa dem för nästa
budgetår hade jag nog klart för mig,
men den saken blev jag icke tillfrågad
om. Tidpunkten för dessa skatters insättande
kunde bedömas först när det
klarnade vad försvarsbeslutet skulle
komma att innebära, men det räckte inte
därmed, utan som kammarledamöterna
kunna se på sidan 16 i propositionen
nr 255 behövdes det en lång rad av
överväganden innan vi kunde komma
fram till en klar ståndpunkt rörande
bur budgetfrågan i verkligheten skulle
komma att ställa sig.

Förhandlingarna om försvarsbeslutet
fördes i veckan före valet. Först åtskilliga
veckor därefter började det klarna,
huruvida vi skulle behöva en förstärkning
av skatteinkomsterna under detta
budgetår eller inte.

Men i detta sammanhang är det riktigt
att man tar upp den frågan, som
här har förts på tal i olika sammanhang,
att riksbanken finansierar statsutgifterna
via sedelpressen. Det är ju riktigt,
såsom man kan finna av konjunkturinstitutets
höstberättelse, att riksbanken
under budgetåret 1949/50 har givit ut
200 miljoner kronor mer än den har
tagit in genom försäljning av statspapper,
och det är klart att detta inte är
en trevlig ordning. Men man får väl här
ändå se litet på sakläget. Det är ju inte
lör att finansiera budgeten som riksbanken
har gjort detta. Det var ju i stället
det starka tillflödet av utländska valutor
under det sista halvåret 1949, som

riksstaten för budgetåret 1950/51.

skapade den stegring i valutareserven,
vilken medförde de stora utgifterna på
detta område. Det lyckades inte för riksbanken
att sälja så mycket värdepapper
att försäljningen kunde täcka dels bortemot
200 miljoner kronor, som riksgäldsfullmäktige
fingo i förstärkning,
och dels lite t mer än 600 miljoner kronor
som behövdes för ökningen av valutafonden.

Jag vill inte säga att detta var en bra
utgång. Det var en dålig utgång. Det är
tråkigt, och vi måste försöka komma
bort ifrån denna utveckling. Detta betyder
emellertid inte att jag säger att
riksgäldsfullmäktige till varje pris skola
låna upp sina pengar i marknaden. Det
är säkert riktigt att riksgäldsfullmäktige,
när tillfällen erbjuda sig, gå ut i
marknaden och låna, och vi skola hoppas
att detta skall bli den huvudsakliga
metoden för statsverkets upplåning, men
jag vill icke ha sagt att det skall utfärdas
något förbud för riksgäldsfullmäktige
att vända sig till riksbanken och
låta denna ombesörja upplåningen, ty
det är ändå ett faktum att riksbanken
bär förmåga att utnyttja de små möjligterna,
de små tillfällena, och riksbankens
indragning av medel från marknaden
sker mera smidigt och mindre störande
än de stora upplåningarna direkt
i marknaden. Därför vill jag icke på något
sätt utdöma metoden med upplåning
genom riksbanken — jag tror att den
kommer att behövas även i fortsättningen
— men jag säger: Låt oss, så fort vi
kunna, åtminstone genomföra den ordningen,
att vi icke gå åstad och låna
pengar eller låta riksbanken trycka sedlar
för att täcka underskott i statens
verksamhet.

Men om man nu inte kan komma till
några väsentliga resultat beträffande
den privata konsumtionen och när möjligheterna
till begränsningar i den offentliga
konsumtionen äro små, då måste
man ju med naturnödvändighet komma
fram till investeringarna, då finns
det ingen annan möjlighet än att även
investeringarna måste hållas tillbaka.
När jag hörde på herr Wehtjes anförande
fick jag närmast det intrycket, att
herr Wehtje inte riktigt såg saken i dess

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetaret 1950/51.

stora sammanhang. Det gäller här attförhindra
en ansvällning av köpkraften,
som icke motsvaras av tillgång på varor
och tjänster. Man måste försöka förhindra
att köpförmågan blir större än
som motsvarar det som finns att köpa
för pengar. Om man skall kunna förhindra
en fortsatt penningvärdesförsämring
är det ett oeftergivligt villkor
att man ordnar det så, och det går inte
an att bara säga som herr Wehtje sade
och som jag vet att många säga: Ja, men
del är ju så nyttigt att investera, rationalisera
och öka produktionen! Vi kunna
inte skapa balans på den vägen. Vi
måste ha balans, och på den grunden
få vi sedan bygga en produktionsökning.

Vi komma inte ifrån att begränsa
investeringarna. Byggnadsregleringen
måste vara kvar. Det finns inget utrymme
för en ökad byggnadsverksamhet,
det tror jag att alla som ha sett hur det
har gått år 1950 äro tämligen överens
om. Vi ha ju i vår optimism försökt
bygga mer än vi i själva verket ha kunnat
göra. Men de kontrollerade byggnadsinvesteringarna
äro ju bara en liten
del av hela investeringsverksamheten,
och vi kunna inte låta resten av investeringarna
ligga utanför. Därför ha
vi gripit in mot de investeringar utanför
byggnadsverksamheten, vilka finansieras
genom lån i bankerna. Det har
här redan tidigare påmints om lagen
om skärpning av bestämmelserna om
bankernas kassareserver, och det har
påmints om det kreditavtal som på
grund därav har träffats mellan riksbanken
och kreditanstalterna. Jag behöver
inte närmare gå in på detta. Som
ett komplement till detta avtal ha riksbankens
stödköp av obligationer upphört.
Det måste ju ske. Om man ville
välja denna kreditåtstramningens väg
måste man ju ordna det så att obligationerna
inte längre kunde betraktas som
kontanta pengar, som placeringspapper.
Denna åtgärd, att obligationerna ha
bragts all icke längre vara likvida medel,
har lett till eu räntestegring på en
kvarts procent. Jag tyckte mig av herr
Wehtjcs anförande förstå att han inte
hade observerat att detta iir den stora

vinsten med den rörliga räntan, och en
vinst som är av en mycket stor betydelse.

Det har här sagts en hel del om att
den räntepolitik, som vi nu föra, ligger
inom lågräntepolitikens ram, och någon
har frågat hur denna ram ser ut. Jag
vill först och främst säga: Det där ordet
ram finns inte i min proposition. Här
har man talat på två sätt. Å ena sidan
har man här i kammaren sagt, att om
man har en sådan där ram, då spelar ju
ränterörligheten ingen roll, tv då vet
man ju hur det går. Å andra sidan har
det sagts — jag tror det var herr Nordenson
som sade det — att man inte
vet varthän regering och riksbank syfta.
Ja, ärade kammarledamöter, var det
inte den där ovissheten som var så nyttig?
Den ovissheten ha ni, och den tänker
jag inte skingra i dag.

Men om man nu med tillhjälp av kreditrestriktionerna
kan hålla tillbaka sådana
investeringar som finansieras med
lånemedel, så finns det ett investeringsområde
kvar, som vi inte ha gjort någonting
åt, nämligen de investeringar
som ske med tillhjälp av fonderade
vinstmedel. Nu säger man här, att de
där investeringarna äro ju så oerhört
nyttiga, att dem bör man väl inte göra
någonting åt. Ja, detta kunde ju vara ett
axiom, om vi inte hade den fria avskrivningen
tillsammans med en mycket hög
bolagsskatt. Dessa två ting tillsammans
medföra en frestelse för bolagen att investera
sina vinstmedel för att få möjlighet
att avskriva dem. Detta förhållande
avtrubbar utan varje tvekan företagens
omdöme om vilka investeringar
som äro absolut nödvändiga och vilka
som icke äro det. Man kan säga: Sänk
skatten, så slippa ni dilemmat. Ja, men
kunna vi sänka skatten? Om vi göra det,
varifrån skola vi då få pengar för att
balansera denna budget, beträffande
vilken vi alla iiro överens om att den
skall balanseras? Tag bort avskrivningsrätten,
kan man säga. Men det vilja vi
inte, ty vi betrakta avskrivningsrättcn
under normala tider såsom något gott,
som vi gärna vilja ha kvar i vår lagstiftning.
Vad skall man då göra? Skall

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Kungi. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

man ingenting göra? Då skapar man en
klar snedvridning, å ena sidan en möjlighet
till fullständigt fri investering för
de företag som ha möjlighet att fondera
vinstmedel och avskriva investeringarna,
å andra sidan restriktioner för dem
som vilja bygga på kredit. Ett sådant
system är ju inte heller rättvist. Jag kan
inte se annat än att det i detta system
behövs en sten som täcker denna lucka.

Från finansdepartementet ha vi skickat
ut en promemoria om investeringsskatt,
som ju här har fått mycket fula
vitsord. Man har ju sagt om den att den
är »ohyggligt beskaffad»; det är kanske
det mest expressiva av de uttryck som
ha använts. Herr De Geer sade att förslaget
var söndertrasat. Ja, det tycks
man mena att det är, men det beror ju
på att ni liksom jag i första ronden ha
läst tidningarnas referat av remissyttrandena.
Dessa referat ha onekligen givit
det intrycket, att förslaget är söndertrasat,
men jag har sedan tagit del av
remissyttrandena, och vad tro ni att jag
då har kommit till för resultat? Jo, att
det icke är omöjligt för mig att lägga
fram ett förslag till investeringsskatt
som är tillstyrkt av majoriteten av de
hörda myndigheterna. Jag har aldrig
väntat att detta förslag skulle tillstyrkas
av dem som ha att bli utsatta för beskattningen.
Det ligger i sakens natur.
Man skall taga deras kritik ad notam,
och man skall pröva den sakligt, men
man får inte begära mer av människor
än vad som är rimligt, och man skall
inte begära att de som utsättas för denna
skatt skola gå åstad och direkt tillstyrka
den. Jag vill därför säga: Det är
icke omöjligt att det kan komma ett förslag
om investeringsskatt. Jag tror inte
att det förslaget kommer att få de skadeverkningar
som man talar om. Det
kommer att leda till en prövning, där
vederbörande får säga sig: Är denna investering
så värdefull, att jag vill betala
något extra för den, eller är den så
litet nödvändig, att det är lika bra att
nu minska den skatteskuld till staten,
som de fria avskrivningarna i grund
och botten innebära? Jag vill inte säga
att detta förslag är ett idealiskt förslag.

Det täcker inte hela fältet, utan det blir
fortfarande luckor, och det är klart att
det är mycket svårt att beräkna vilka
verkningar den ifrågasatta beskattningen
kan komma att få — den saken kan
ju bara praktiken klara ut — men det
är icke omöjligt att det kommer ett förslag.
Samtidigt vill jag emellertid säga
att vi i departementet nu försöka att
med stöd av de yttranden, som ha avgivits,
se huruvida det finns någon möjlighet
för oss att finna en annan väg,
som är lika bra eller bättre och som inte
är lika oaptitlig som det förslag som
har varit ute på remiss och som lär vara
»ohyggligt beskaffat».

Till sist ha vi frågan om prisutjämningsavgifterna
på skogsprodukter. Det
är inte så att tanken på dessa prisutjämningsavgifter
har kommit fram med
spetsen riktad mot skogsprodukterna.
Vi ha gjort en undersökning för att försöka
utreda vilka inflationspriser som
ha skapats på olika slag av svenska exportvaror,
och vi ha kommit till det resultatet,
att det hittills icke på någon
produkt har skett en prisstegring av sådan
storleksordning att det är något
samhälleligt problem utom just på
skogsprodukterna. Det är så, att ovanpå
redan förut mycket höga priser kommer
det nu spetsar av en betydande
omfattning. Om dessa spetsar få finnas
kvar, komma de att fullständigt rubba
naturliga förhållanden i vårt land, det
kommer att bli nödvändigt för skogsägarna
att slåss för oerhört höjda priser,
och det kommer att bli nödvändigt
för skogsarbetarna att slåss för oerhört
höjda löner. Företagen få lätt råd att
betala, och de bli utsatta för frestelsen
att göra av med sina pengar på något
sådant sätt att det går att avskriva dem
utan att nu betala skatt för dem, och
vad det kan leda till för äventyrligheter
är inte lätt att säga. Samtidigt skola vi
ha klart för oss att detta mer eller
mindre är en tillfällighet. Detta läge
kommer icke att bestå längre, och vad
skall sedan ske, när man har att plocka
hort alla de överdrifter som detta läge
har skapat? Vilka sociala förhållanden
skall man då skapa? Vidare måste den -

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetaret 1950/51.

na vällande mängd av pengar ytterligare
försvåra vår möjlighet att upprätthålla
den samhällsekonomiska balansen.

Det är inte möjligt att gå förbi detta
problem. Dessa toppar måste kapas, men
inte för att staten skall ta dem och använda
dem för att betala sina utgifter,
ty det vore lika farligt som att ha topparna
kvar. Nej, man måste ta dem för
att försöka att nu äntligen finna en
form för att verkligen sterilisera dessa
pengar, så att de i en högkonjunktur
icke kunna komma till användning. Möjligen
kunna vi säga att de skola komma
till användning i en lågkonjunktur. Det
är absolut ingen risk att säga så, ty i en
lågkonjunktur skola vi ändå ge ut pengar,
och mycket mera pengar än det är
fråga om här, för detta ändamål. Därför
skall jag bara kort och gott säga, att
den hjälper icke till med att bemästra
problemen, som vägrar att se dem.

Ja, här har jag alltså nu försökt att
illustrera den linje som regeringen tänker
gå för att förhindra att prisstegringsrörelsen
skall sprida sig vidare, för att
försöka bevara penningvärdet i det nya
läge som vi nu tvingas att låta det anpassa
sig till. Man kan säga, att åtgärderna
icke äro tillräckliga. Jag svarar:
Det vet ingen. Det är inte så i samhällsekonomien,
att vi ha en maskin med spakar
och att man vet, att om man flyttar
en spak från noll till fyra når man ett
visst resultat, och behöver man taga ut
mera kraft så för man den till sexan. Vi
ha inte sådana spakar och knappar i
samhällsmaskinen. När det gäller den
maskinen äro vi nödsakade att gå fram
på empirisk väg och låta erfarenheten
vara avgörande. Vi pröva nu med det
som jag här har skisserat. Skulle detta
icke räcka så få vi gå vidare. Man har
frågat vad vi skola gå vidare med. Ja,
fältet ligger ju här framför er. Det
gäller att hålla tillbaka konsumtionen
och investeringarna, och det är väl inte
nödvändigt att man nu i dag står färdig
och säger: Nästa gång göra vi det, och
nästa gång göra vi det. Den saken är väl
klar, att om det behövs att vi skärpa de
kreditrestriktioner vi ha så kunna vi göra
det. Vi kunna också tränga tillbaka

byggnadsverksamheten, om nöden står
för dörren, och det kan finnas andra
möjligheter; vi kunna försöka finna utvägar
för att starkt överbalansera budgeten.
Det är ju inte nödvändigt att man
försöker utmåla vad som skall behöva
ske, när man vet på vilka områden det
är man har att ingripa och därför säger
jag helt enkelt att programmet är framlagt
i proposition nr 255 för den som
vill läsa vad där står. De ytterligare åtgärder,
som kunna behövas, få vi resonera
om efter hand som vi se att någonting
behöver ske. Nu äro vi åtminstone
icke för sent ute. Ni må säga vad ni vilja,
men läget är i alla fall sådant i dag
här i Sverige, att vår samhällsekonomiska
balans icke är rubbad. Den håller den
dag som är. Vad vi göra innebär att vi
rusta oss för den situation som skall
uppkomma när vi gå över till en justering
av prisnivå och lönenivå.

Det har här i vårt land länge framförts
starka krav på att vi skola gå över
ifrån detaljregleringar i samhällsekonomien
till automatiska och generella regler.
Från regeringens sida ha vi gått dessa
önskemål till mötes, eftersom vi finna
dem vara naturliga och riktiga. Allteftersom
vi komma in i någonting som blir
normalt i motsats till krigshushållningen
bör man självfallet gå över till automatiska
och generella metoder. Vi utlovade
i valrörelsen 1948 att vi skulle, så
snart möjlighet förelåge, slopa regleringar
och ransoneringar, och jag tror jag kan
säga, att vi ha gjort det. Vår strävan är
nu, trots den ökade spänning som situationen
i dag erbjuder, att inte gå tillbaka
till några detaljregleringar, utan om
möjligt försöka klara oss med automatiska
och generella metoder. Det väller
fram i denna tid en ny våg av regleringar
över världen. Amerikas Förenta stater
och Belgien ha varit länder, till vilka
de människor här i landet ha sett upp,
som framför allt ha efterstriivat ekonomisk
rörelsefrihet. Nu hopas i dessa dagar
den ena regleringen på den andra
både i Förenta staterna och Belgien.
Överallt tillgriper man dessa åtgärder. Vi
tänka inte göra det, om vi inte tvingas
därtill.

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till

Men då vill jag säga er detta: Försök
nu ändå att göra klart för er vad som är
automatiskt generellt och vad som är
detaljreglering! Det finns en benägenhet,
framför allt på företagarsidan, att
säga: »Allt som rör penningpolitiken är
automatiskt och generellt.»

Ärade kammarledamöter! Är det någonting
automatiskt och generellt, när
bankerna sitta och pröva de enskilda
kreditansökningarna? Nej, det är detaljreglering.
När jag kommer och föreslår
en investeringsskatt, som är en i utpräglad
grad automatisk och generell åtgärd,
vill man döpa det till detaljreglering. Detta
är ingen detaljreglering. Vi böra komma
ihåg, att vi tvingas ingripa på alla
områden, konsumtionens och investeringarnas.
På alla områden böra vi eftersträva
automatiska och generella åtgärder,
så långt det över huvud taget är
möjligt, och det går inte att säga: »Det
som inte passar mig, det som jag får
betala och det som rör mig, får man aldrig
göra, ty det är en detaljreglering,
men det som inte rör mig får gärna kallas
för automatiskt och generellt.» Låt
oss försöka hålla begreppsbildningen
klar på denna punkt och låt oss inte förfalla
till att sätta falska etiketter på de
olika slagen av åtgärder!

Herr OHLON (kort genmäle): Herr
talman! Herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet ställde i början av
sitt anförande frågan: Kan penningvärdet
skyddas? Och svaret blev: Ja, med
kronappreciering och en sträng kapitaloch
finanspolitik. Sedan tilläde han, att
det är ingen i denna kammare, och kanske
inte heller i hela riksdagen, som har
vågat ge sig in på att föreslå så hårda åtgärder.
Han fortsatte med att säga, att det
enda, som vi kunna göra nu i dagens situation,
är att kontrollera inflationen och
att begränsa den så långt som den beror
av utifrån inträffande omständigheter eller
på de bortfallande subventionerna.
Däremot ha vi möjlighet att bekämpa en
fortsättning av inflationsprocessen. Jag
ber att få framföra ett tack till herr finansministern
för detta hans uttalande.

riksstaten för budgetåret 1950/51.

Jag anser det vara förpliktande ord, som
i fortsättningen komma att nödga regeringen
att följa en stram politik. Det
svenska folket kommer att med intresse
följa de åtgärder, som regeringen i fortsättningen
vidtar för att förhindra en
ytterligare rutsch utför av det svenska
penningvärdet.

Herr statsrådet anklagade en talare för
att ha givit uttryck åt den diskrepans,
som förelåg mellan statsrådets formulering
beträffande eventuella skatteförhöjningar
i radiodebatten tre dagar före
valet och vad som sedan har förekommit.
Jag känner mig, herr statsråd, såsom
varande den skyldige. Och jag stöder
min uppfattning på ett kontrollerat
stenogram från radiodebatten, där statsrådet
Sköld yttrade följande: »Herr

Ohlin frågar, om vi tänka höja skatterna
under innevarande år. Jag vill svara:
Det ha vi inte tagit någon slutlig
ståndpunkt till.» Detta yttrade alltså finansministern
tre dagar före valet, och
två dagar efteråt var man färdig med
remissen på investeringsskatten.

Herr WEHTJE (kort genmäle): Herr
talman! Finansministern framhöll, att
den situation, i vilken vi nu befinna oss,
är beroende på företeelser, vilka, som
han uttryckte sig, sett dagens ljus inom
andra länder än Sverige, och han hänvisade
i första hand till den devalvering,
som företogs i England för omkring ett
år sedan, vilket medförde att vi ansågo
oss nödsakade att följa samma väg. Han
påminde mig om att det från näringslivets
håll uttalades betänkligheter mot
att vi inte skulle gå samma väg som
England och devalvera i samma utsträckning.
Men jag tror inte jag minns
fel, om jag nu säger, att det väl ändå
också uttalades betänkligheter mot att
taga detta steg och företaga en devalvering
i samma utsträckning som England.

När man alltså beslöt sig för att gå
lika långt med devalveringen som England,
måste man ju ändå ha klart för sig
vilka konsekvenser detta förde med sig,
och se vi nu efteråt, hur förhållandena

Onsdagen den 25 oktober 1950 em. Nr 26. 73

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

ha gestaltat sig här i vårt land, kunna
vi väl ännu i dag vara mycket tveksamma
om det välbetänkta i denna åtgärd.
Diskussionen rör sig nu på denna punkt,
och hade det inte varit så, att det nu
var fråga om att ta ett steg tillbaka, ligger
det väl ändå mycket i den argumentering,
som går ut på att vi, om vi hade
haft ett högre värde på vår krona, inte
hade haft dessa risker för den överdrivna
inflationskonjunktur, inför vilken vi
väl stå. Vår export har ju visserligen
fått en stimulans, men nackdelarna av
de höjda importpriserna ha delvis blivit
eliminerade genom de andra vidtagna
åtgärderna, främst genom subventionerna.
Det har inte tillräckligt här
klargjorts, att devalveringen innebar en
belastning för vår ekonomi, och det var
detta som jag försökte framhäva och påvisa
i mitt anförande.

Sedan framhöll finansministern, med
anledning av mitt uttalande att utrikeshandeln
ännu inte var i balans, att detta
berodde på sådana förhållanden som att
våra exportförsäljningar ske på längre
sikt och att exportpriserna inte slå igenom
lika fort som importpriserna. Men
jag vill peka på, att sedan devalveringen
företogs, har dock ett år förflutit och
priserna ha även för exporten hunnit
justeras efter det nuvarande världsmarknadsläget.

Finansministern ville göra gällande,
att jag inte hade observerat, att frilistningen
hade verkat därhän att importen
blivit större än vad den kanske eljest
hade blivit, något som kanske också var
emot näringslivets intressen. Jag vill då
framhålla, att när man övervägde i vilken
utsträckning man skulle rekommendera
frilistningen, gick näringslivet, både
industri och handel, kanske längre
än vad regeringen egentligen hade väntat
sig att man i första hand skulle vilja
påtaga sig. Frilistningen innebar
nämligen en väsentligt ökad konkurrens
utifrån, en konkurrens som många gånger
inte sker på lika villkor, eftersom
lönerna och tillverkningskostnaderna
utomlands på många varor äro väsentligt
lägre än här hemma.

Finansministern yttrade att man vis -

serligen nu i efterhand kan kritisera
subventionerna men att det väl aldrig
kommer att bli klart, om det var rätt att
införa dem eller inte. Men jag tror, att
såsom förhållandena nu ha gestaltat sig
med den fortsatta stegringen av priserna
på världsmarknaden, hade det varit
bättre, om man hade avstått från subventionerna,
ty, som finansministern
själv medgav, hade utvecklingen då blivit
lugnare och man hade kanske sluppit
en del svårigheter, inför vilka vi nu
stå, då subventionerna upphöra samtidigt
med att prisstegringen inträder.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den jämlikt § 12
mom. 2 av kammarens ordningsstadga
av herr talmannen medgivna tiden för
kort genmäle nu vore av talaren överskriden.

Herr statsrådet SKÖLD: Vad herr
Wehtje beträffar skall jag bara säga två
ting.

Att industrien enligt herr Wehtjes mening
ville gå längre i fråga om frilistning
än vad regeringen hade väntat, bör
väl föranleda, att herr Wehtje skall visa
så mycket mindre förvåning över att det
är svårt att med export och löpande inkomster
betala importen. Och när herr
Wehtje säger: »Det ligger väl något i
resonemanget, att vår devalvering kanske
gick för långt», skulle jag vara den
sista att bestrida detta, eftersom — jag
kan ju avslöja det — jag var en av de
få skeptikerna när denna åtgärd vidtogs.
Att jag inte lät min skepticism
blomma ut berodde på den synnerligen
starka press, vi utsattes för från näringslivets
representanter. Det förvånar
mig därför att finna herr Wehtje i det
läger, där egentligen jag skulle befinna
mig i stället.

Sedan skulle jag vilja hjälpa herr
Ohlon ett tag. Han fick inte tid att slutföra
sin talan, och då skulle jag — eftersom
jag mycket väl fattade vad han
tänkte säga — vilja nämna att herr
Ohlins fråga till mig under radiodebatten
gällde, huruvida vi hade tänkt vid -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till
taga åtgärder för att förstärka statens
inkomster. Promemorian om investeringsskatten
liksom denna skatt i sig
själv har aldrig kommit till för att skaffa
staten inkomster utan för att verka
som en broms på vissa industriinvesteringar,
och därför är det ganska olyckligt
att anföra frågan om investeringsskatten
såsom exempel på att vi i verkligheten
redan då hade bestämt oss för
att för detta år höja skatterna.

Herr WEHTJE (kort genmäle): Herr
talman! Jag fick fram av finansministerns
senaste inlägg, att det rådde mycket
delade meningar när det gällde att
ta ställning till frågan om devalveringen.
Jag skulle vilja säga, att jag beklagar
att finansministern, som brukar vara
en karl för sin hatt och genomföra
sin mening, inte gjorde det då det gällde
att avgöra frågan, i vilken utsträckning
vi skulle devalvera.

Sedan skulle jag vilja säga några ord,
som jag inte hann med sist. Finansministern
gjorde gällande att jag inte såg
investeringarna i det stora sammanhanget.
Jag lade upp saken så, att det
inte bara gällde att avväga investeringarna,
utan det gällde även att avväga
konsumtionen, och jag efterlyser det sätt,
varpå man tänker sig begränsa konsumtionen.
Yi ha fått ett lagförslag, som går
ut på att öka skatterna på relativt umbärliga
varor, och dessa skatter skulle ge
100 miljoner kronor, men de utgöra väl
kanske inte så stark broms på det stora
köpkraftstillskott, som vi ha att vänta.

Finansministern slutade förra gången
med att säga, att vi ha vår samhällsekonomi
i balans. Den är inte rubbad. Men
med vilka medel ha vi fått denna balans?
Leva vi inte fortfarande i ett mycket
strängt reglerat samhälle, där det
visar sig att man, när inte de redan införda
regleringarna och dirigeringarna
äro till fyllest, måste bygga på gång efter
annan.

Beträffande investeringsskatten framhöll
finansministern, att den avser att
nå investeringar, som bekostas av företagens
egna medel, och att den är nöd -

riksstaten för budgetåret 1950/51.
vändig. Man har inte kunnat finna andra
utvägar, därför att man vill slå vakt
om den fria avskrivningsrätten, som i
sin tur är betingad av vår höga bolagsbeskattning.
Men vi ha en annan sak,
som finansministern inte nämnde, nämligen
utdelningsbegränsningen. Om det
öppnades möjligheter för företagen
att lämna större utdelningar, tror jag
att man på den vägen skulle kunna uppnå
en viss begränsning av den spekulativa
investeringslusta, som finansministern
tillmäter så stor betydelse. Då skulle
i varje fall företagen ej längre tvingas
att innehålla medel utan skulle i stället
stimuleras att visa större vinster, som
sedan kanske kunde delvis delas ut. På
så sätt skulle ökade inkomster, såsom
jag förut påvisade, komma att gå till
staten.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det är möjligt att ett avskaffande av utdelningsbegränsningen
skulle leda till
en något minskad investeringsverksamhet,
men inte hjälpte det mycket. Jag
vill emellertid gärna säga, att jag vid
sidan om andra ting går och funderar
på om det är någon idé att längre ha
kvar denna begränsning; vi få vänta
och se, men det är möjligt att vi kunna
släppa den.

Jag har inte föreslagit höjningen av
spritskatterna i syfte att på det sättet
suga upp någon köpkraft. Jag är nämligen
ganska säker på att denna prisstegring
snart kommer dansande in i
levnadskostnadsindex, så att i detta avseende
kommer inte höjningen att visa
sig lycklig. Jag har föreslagit den, inte
för att begränsa köpkraften utan helt
enkelt därför att staten behöver mer
pengar för att balansera sin budget.

Så till sist, herr Wehtje! Nästa gång
jag kommer i motsättning till näringslivets
representanter, skall jag sätta
hårt mot hårt och säga dem, att det har
herr Wehtje uppmanat mig att göra.

Herr BRANTING: Herr talman! Vi
kunna vara ganska övertygade om att i
alla europeiska parlament komma nu till

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

uttryck samma oro och samma ekonomiska
bekymmer, som bär ha framkommit.
Man står ju överallt inför en likartad
situation: vilka inbesparingar kunna
göras, för att statens inkomster skola
kunna räcka till utgifterna? Hur skall
inflationen hejdas, och hur skall prisstegringen
bemästras? I ena stunden
kräver man skattelindringar, och i den
andra hittar man på nya skattekällor.
Levnadsstandarden sjunker, och hela
samhällsekonomien är i gungning. Vi äro
litet var medvetna om att denna mer
eller mindre desperata, eller för all del,
mer eller mindre behärskade situation
står i direkt eller indirekt samband med
den allmänna, forcerade, militära upprustningen
och med de hinder för varuutbytet
mellan staterna, som de politiska
motsättningarna ha medfört.

Vi bevittna i alla möjliga länder, hur
det fredliga återuppbyggandet sackar efter
och hur planerade reformer bli satta
på framtiden. Detta ha vi fått vara med
om här i Sverige, och det sker ännu mer
på andra håll. Vi bevittna — om man
får uttrycka saken på det sättet — att
det är Atlantpakten, som mer än Marchallplanen
präglar läget. Det är alltså
det s. k. utrikespolitiska läget, som 1igber
i botten på våra ekonomiska problem.
Eller med ett ord krigsfaran, eller
den påstådda krigsfaran.

Det vore ganska orimligt att i dagens
läge skjuta åt sidan detta fundamentala
förhållande. Vi behöva inte tala om krigets
olyckor. Redan den allmänna fruktan
för kriget är en tillräckligt stor
olycka för att förtjäna vår uppmärksamhet,
så mycket hellre som den tillhör
dagens verksamma realiteter. Det kan
för all del inte påstås, att vi här i Sverige
höra till de mest panikslagna. Tvärtom
vore det lyckligt, om man i en del
andra stater lade märke till det relativa
lugn, som i alla fall härskar här i vårt
land med dess läge mitt emellan blocken.
Det vore i någon mån kanske ögnat
att kalmera hysterien t. ex. i Förenta
staterna, där man, enligt vad jag hört,
bl. a. genom fingerade atombombsanfall,
genom propaganda i skolorna och genom
radioföreställningar och andra me -

del håller på att piska upp en panikstämning,
som verkligen inte kan vara
till annat än skada.

Nu är det emellertid på det sättet, att
vi här i Sverige ha relativt väl bibehållit
fattningen, vilket vi för resten
lyckligtvis inte äro ensamma om. Vi ha
ju då desto större skäl att försöka bilda
oss en verklighetsbetonad och nykter
uppfattning om den omtalade krigsfaran
och försöka se vad som därvidlag
är inbillning och vad som är propaganda
och vad som är verklighet. Det är
väl, såvitt jag förstår, enda sättet att
närma oss lösningen av de problem, som
ligga framför oss, nämligen hur förtroendet
skall återställas, förtroendet mellan
folken, förtroendet mellan staterna,
övertygelsen om att de kunna leva fredligt
sida vid sida, fastän naturligtvis deras
ekonomiska och sociala system äro
synnerligen olika.

Vi kunna se vidden av den hysteriska
tankeförbistring, som nu råder på många
håll, av det förhållandet, att det rent av
har blivit svårt att tala om freden utan
att uppväcka förargelse och misstro. Alltid
finns det då någon hysteriker, som
är färdig att ropa: »Jaså, han talar om
freden. Han har avslöjat sig — som en
sovjetagent!» Dylikt nonsens kan naturligtvis
inte skrämma någon, som har sitt
vett och sitt samvete i behåll. Det tycks
mig tvärtom böra sägas ut här i dag i
riksdagen, att vi måste med glädje hälsa
ett fritt och öppet meningsutbyte mellan
de båda sidorna, ett meningsutbyte
självklart i olika former och inför olika
fora, i avsikt att klargöra, vad konflikten
egentligen konkret gäller, och vilka
överenskommelser, eventuellt kanske
också vilka ömsesidiga eftergifter, som
skulle kunna vara ägnade att förminska
den internationella nervositeten och
misstron. Gott, säger man då, men sådana
där meningsutbyten böra vara regeringarnas
ensak; det är opåkallat att
blanda in allmänheten i fredsdiskussionen!
— Detta är väl ändå ett mycket
odemokratiskt betraktelsesätt. Här är ju
inte fråga om några internationella avtal
för att fastställa priserna på frimärken,
utan det gäller människornas och

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till

folkens livsfråga. Och det är ganska
orimligt att göra gällande att i nuvarande
kritiska läge den mäktiga fredsvilja,
som säkert finnes i alla länder,
måste förhålla sig passiv och betrakta
sig själv såsom maktlös och dömd till
overksamhet. Tvärtom måste ju nu människor
med god vilja och sunt förnuft
kunna träffas och försöka komma överens!
Jag tycker för min del att det är
glädjande att engelska regeringen också
tycks ha en dylik uppfattning, eftersom
den synes ha öppnat Englands gränser
för en dylik fredskonferens, i Sheffield.
De genomgångna olyckliga åren ha gjort
folk pessimistiska. Men det är ju lyckligtvis
inte sant, att världen av i dag
står inför samma fantastiska olycksöde
som 1939, då en stormakt leddes av en
galning. Vi kunna tvärtom i dag utgå
från att kloka och ansvarskännande män
nu stå i ledningen på olika håll. Jag vet
att man i alla fall vidhåller, att initiativet
till dessa fredsdiskussioner och
fredskonferenser kommer från Ryssland,
och man har icke något förtroende för
vad som kommer från den sidan. Ja, om
det nu är sant, att initiativet kommer
från det hållet, än sen då! Det var, om
jag minns rätt, den ryske tsaren, som
på 1800-talet tog initiativet till Haagkonferensen,
som sedan resulterade i Haagkonventionerna.
Jag tror inte att några
radikaler eller socialister på den tiden
gingo emot initiativet för den sakens
skull. Man må pröva sakligt och kritisera
öppet, med sakliga argument, men
inte förkasta en tanke bara därför att
den kommer från det ena eller det andra
hållet.

Det är, som jag sade, nu fråga om både
inbillningar och realiteter som bidraga
till att framkalla den nuvarande nervösa
utrikespolitiska atmosfären. Till inbillningarna
vill jag för min del tillåta
mig hänföra de skräckbilder, som framställas
än i det ena än i det andra sammanhanget
och ofta från militärt håll,
nämligen när man beskriver läget på
det sättet, att Sovjetunionen står redo
att med sina 200 divisioner kasta sig
över Västeuropa. Men till de otvivelaktiga
och hotfulla realiteterna hör onek -

riksstaten för budgetåret 1950/51.

ligen en sådan fråga som exempelvis
den om Tysklands återupprustning. Skälen
till oro på den punkten — som ju
för resten redan förut voro många nog
— ha sannerligen inte minskats av det
argument, som har anförts av den stora
grupp i Tyskland, som nu är motståndare
till denna upprustning, nämligen
den förklaringen, att Tyskland måste
vara motståndare till den defensiva västeuropeiska
försvarsplan som skisserats
och att Tyskland, för att kunna vara
med om denna västtyska upprustning,
i stället måste kräva, att det s. k. europeiska
försvaret skall planeras såsom en
offensiv mot öster. Visst kan man förstå
min ärade partivän herr Schumacher,
att han inte önskar se sitt land som slagfält
vid en eventuell sammandrabbning
mellan öst och väst. Men den konklusion,
som han och hans anhängare dragit
av denna naturliga önskan, vittnar
ändå, såvitt jag förstår, på ett skrämmande
och varnande sätt om att den
gamla mentaliteten lever kvar och att
det ännu är mycket långt, innan Tyskland
återhämtat sig från den nazistiska
förgiftningen.

Det förefaller mig, som om den svenska
opinionen i denna fråga har alla
skäl att, i mån av möjlighet, stödja de
krafter i Tysklands grannländer, som
vilja ställa denna tyska återupprustning
på framtiden. Jag vet inte, om jag misstar
mig, men jag tror att man just i
kväll diskuterar denna fråga i det franska
parlamentet. Saken angår emellertid
förvisso även oss.

När det gäller för Sverige vitala utrikespolitiska
spörsmål på den europeiska
kontinenten, äro vi svenskar ofta
lika tysta som om vi sutte i en spårvagn.
Vi ha annars i Lake Success vårt
givna forum, och där borde vi också
kunna hjälpa till med en nyorientering
i atombomb sfrågan. Det borde vara möjligt
att därvidlag komma ut ur den återvändsgränd,
som man nu befinner sig
i, och få till stånd ett första avtal om
förbud mot vapnets användning, ett avtal
som trots sin ofullständigliet säkerligen
i alla fall skulle verka till en viss
avspänning.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetaret 1950/51.

Herr talman! Det är i alla fall så lyckligt
att vi under den allra sista tiden
kunnat observera vissa tecken både från
öster och väster, som tyda på en vilja
till uppgörelse, en oförtydbar fredsvilja.
I dag kunna vi exempelvis läsa om president
Trumans sista anförande och de
där förefintliga intressanta uttalandena
om atomkontrollen och om en nedskärning
av rustningarna och de väpnade
styrkorna. »Samordnad och effektiv
nedrustning skulle avlägsna krigsfaran»,
sade presidenten — och det var bra
sagt! Men jag måste medge, att jag inte
riktigt kan förstå den tankegång som
innebär att inlill dess vi kunna börja
nedrustningen, måste vi upprusta! Det
borde finnas en halt däremellan. Men
vi återkomma ju, herr talman, till dessa
upprustningsfrågor i mera konkret
sammanhang. Jag har bara velat i dag
stryka under, att nyckeln till lösningen
av våra ekonomiska svårigheter och problem
ligger förborgad i framgången för
fredssträvandena och att det är allas
vår självklara plikt, var och en på sitt
håll, att därvidlag göra vår begränsade
insats.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag beklagar
att finansministern nu har lämnat
kammaren — det skulle av olika anledningar,
bl. a. att vi haft så litet stadsrådsbesök
här i dag, ha varit bra, om
han varit här. Det kan ju vara möjligt
att han anser, att han med sitt, jag får
väl säga uppmärksammade tal klargjort
vad han har i skölden, men det kan i
alla fall stå kvar en hel del frågor även
sedan han en mycket liten smula lyft
på förlåten, och det kan också finnas
anledning att kommentera en del av vad
han sade, något som helst skulle ha
skett i hans närvaro. Jag skall trots allt
ta mig friheten att gå in på hans anförande.
Men innan jag gör det, vill jag
be om herr Ohlons uppmärksamhet, om
han är närvarande här.

Jag riktade nämligen i förmiddags
en fråga dels till finansministern och
dels till herr Ohlon. Den gällde den rörliga
räntans fixering inom en viss gi -

ven ram. Herr Ohlon svarade på en
annan sak som gällde räntan men inte
på min fråga. Ja skulle därför vara tacksam,
om jag nu kunde få ett svar. Denna
tes om en mindre rörlighet för räntan
inom eu viss given ram emanerar
ju från folkpartihåll och kritiserades vid
ett tillfälle här i kammaren från socialdemokratiskt
håll. Nu har den uppfattningen
spritt sig att även socialdemokraterna
genom herr Sköld skulle omfatta
denna tes, som jag förmodar folkpartiet
fortfarande vidhåller. Herr Sköld
svär sig emellertid fri från detta. Han
sade att hans proposition icke innehåller
någonting om viss fixerad gräns för
räntan. Jag vill nu fråga herr Ohlon,
hur det verkligen förhåller sig med denna
sak på folkpartihåll, ty det skulle ju
spela mycket stor roll, om man kunde
nå fram till en enig uppfattning i räntefrågan,
som ju i hög grad ställt till
trassel i den ekonomiska situationen.
Herr Sköld svarade tilfredsställande på
min fråga, men ingalunda herr Ohlon.

Sedan var det ett par frågor ytterligare,
som jag ställde i förmiddags och
bad att få vidarebefordrade till finansministern.
Det gällde bl. a. lönesparandet.
Jag frågade, hur stort det av staten
genom folkrörelserna bedrivna lönesparandet
var, vad det resulterade i för
belopp, vad det kostade o. s. v.

När jag ändå är inne på kapitlet
om räntan, skulle jag vilja lägga till ytterligare
en fråga, nämligen hur det skall
gå med sekundärlåneräntan på bostadslånen
i den nya situation, som uppstått
på penningmarknaden. Ämnar man för
att hålla en jämn jämn ränta i fråga
om lånegivningen för bostadsbyggandet
sänka sekundärlåneräntan, så att den
uppväger den höjning av primärlåneräntan,
som givetvis genom det nya läget
har skett?

Det var mycket intressant, herr talman,
att följa herr Skölds tal. Det gav
intryck av en vilja att komma fram till
en allvarlig och fördomsfri diskussion
om de ekonomiska frågorna. Jag ger finansministern
min honnör och uttrycker
min tacksamhet för hans vilja att
ge besked i den mån han ansåg sig

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

kunna och att anlägga sådana synpunkter
som kunde diskuteras. Jag tänker
exempelvis på förklaringen att finansministerns
blivande avsikter i mångt
och mycket komma att bero på resultatet
av överläggningar med andra grupper.
Det är ett uttalande, som kan ha
en mycket stor betydelse för det framtida
samarbetet.

Men det var ganska intressant att
också sedan följa herr Skölds uttalanden.
Han medgav att rcklamsatserna
från valet, även uttalandet »Vi klarade
krisen», hade blivit ganska nötta under
den tid som gått sedan de först anslogos,
men han ville ändå inte riktigt medge
annat än att det låg en stor del av
sanning i satsen »Vi klarade krisen».
Han hänvisade till det läge, som rådde
bl. a. 1947—1948, och sade, att då var
det i alla fall en kris. Jag kommer ihåg
ett uttalande från den tiden av statsminister
Erlander. När vi uttryckte våra
farhågor, hur det skulle gå, och att vi i
själva verket voro inne i ett krisförlopp,
åberopade statsministern ett uttalande
av Cripps, som gick ut på, att »om detta
är en kris, så är det ett tillstånd som
vi räkna med att vilja behålla, och låt
oss då också behålla det!» Dessa olika
omdömen erinrade jag mig med ett stilla
leende, när jag hörde finansministern
tala om att regeringen övervunnit krisen.
Han kom ju fram till att det hade
ju i alla fall varit en kris.

Jag skall sedan tillåta mig att stanna
ett ögonblick vid finansministerns uttalande
om handläggningen av devalveringsfrågan.
Herr Sköld uttalade att han
för sin del var emot den långtgående
devalveringen. Ja, det sades nog att herr
Sköld var tveksam. Men det var flera
som då uttalade tveksamhet om hur
långt devalveringen borde gå. Jag vill
inte alls med samma emfas som herr
Sköld uttala ordet »jag», men jag erinrar
mig mycket väl, att jag vid de politiska
överläggningarna framhöll såsom
angeläget, att man tänkte sig för mycket
noga, innan man fattade beslut, och
att det skulle vara klokt att vila på hanen
några dagar och överväga saken
och eventuellt söka genom en fri mark -

nad finna den punkt, där den blivande
växelkursen borde sättas. Men överläggningarna
fingo den formen, att vi så att
säga hövligt underrättades om vad regeringen
bestämt sig för. Vid det tillfället
var, om jag minns rätt, den nuvarande
finansministern inte med, då han
vid den tiden — jag tillåter mig säga
tråkigt nog — inte var finansminister.
Påståendet att regeringen skulle ha genomfört
devalveringen och fastställt
den kurs som den gjorde, på grund av
att näringslivet hade bett om det, är jag
emellertid mycket förvånad över. Ty så
litet egen uppfattning hade säkert inte
regeringen, att den genomförde devalveringen
och fastställde växelkursen vid
en viss punkt, därför att näringslivet
ville ha det så. För övrigt framkom
mycket olika meningar inom näringslivet.
Vi hörde av finansministern här för
en stund sedan, hur han ville frånkänna
den, som är part i ett ärende, det avgörande
ordet; avgörande vikt skulle
inte fästas vid vad näringslivets män
sade eller de som skulle bli föremål för
en investeringsskatt. När det gällde devalveringen
däremot, skulle man ha tillmätt
näringslivets uttalanden så stor betydelse,
att näringslivet fick ha det avgörande
ordet. Jag tror inte att det var
näringslivets ställning uteslutande som
avgjorde frågan. Det vore ganska ovanligt,
särskilt från statsrådet Sköld, med
en sådan hänsyn, och jag kan inte underlåta
att finna det anmärkningsvärt,
att regeringen på detta sätt söker skjuta
ifrån sig ansvaret för fastställandet
av den nya växelkursen så som skedde
på hösten 1949.

Sedan kom finansministern in på frågan,
huruvida det var klokt eller inte
klokt att genomföra subventioneringen
och skjuta upp anslutningen till den
nya internationella prisnivå, som uppstått
i anledning av devalveringen. Jag
erkänner liksom finansministern att det
då kunde vara ganska svårt att veta.
Men högern ville ej subventionering
utan anpassning till nya prisläget, och
jag undrar, om det inte nu är uppenbart
att det skulle ha varit något bättre att
anpassa sig efter det nya läget. Kvar

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat
står väl i alla fall, att det låg en stor
spekulation i att det skulle bli fallande
priser, och den spekulationen misslyckades.

Jag uttryckte nyss min ledsnad över
att inte finansministern var här. Jag uttrycker
nu min tillfredsställelse över att
han infunnit sig, och jag vill upprepa
något av vad jag sade för en stund sedan.
Finansministerns närvaro ger mig
också anledning att fortsätta min kommentar
av hans anförande.

Jag sade nyss att finansministern genom
sina uttalanden, trots dess knapphändighet,
möjligen hade öppnat utvägar
för ett dryftande av de ekonomiska
frågorna på ett sådant sätt, att det skulle
kunna bidraga till åstadkommande av
en samlingslinje i de ekonomiska frågorna.

Finansministern ville inte ha någon
omsättningsskatt. Det är nog ingen som
vill ha. Jag går också förbi den frågan.
Jag tror likväl att det alltid kommer
att finnas en tanke hos dem, som syssla
med de ekonomiska problemen, kanske
i hög grad ha ansvaret för dem, att omsättningsskatt
är någonting som det i
eif besvärligt läge är mycket svårt att
komma ifrån.

När finansministern var inne på investeringarna,
sade han att produktionen
var väl tillgodosedd, bättre tillgodosedd
än konsumtionen. Det är alldeles
rikligt att industrien exempelvis har fått
använda stora investeringsbelopp. Men
om man tänker på att omfattningen av
såväl industriens produktion som dess
verkstäder och andra anläggningar ha
vuxit med cirka 40 procent jämfört med
före kriget, är det inte så underligt, om
beloppen bli relativt stora. Man skall
inte glömma bort att det är den genom
investeringar möjliggjorda stora industriproduktionen
som kunnat åstadkomma
den kraftiga exportökning, vilken
hjälpt oss att komma i ett bättre läge.

Jag riktade nyss eu fråga till finansministern
som gällde lönesparandct. Jag
skulle vilja ha någon upplysning om lönesparandet
genom folkrörelserna. 1
förmiddags uttalade jag mig vidare om
nödvändigheten av sparsamhet, när det

I till riksstaten för budgetåret 1950/51.
gällde budgetutgifterna. Finansministern
sade att han skall nog vara med om
sparsamhet, bara det blir så, att riksdagen
sedan är med om det i sin tur. Jag
tror att det ligger så till, herr finansministern,
att om sparsamhetsviljan
verkligen kommer att gå som en röd
tråd genom de förslag, som regeringen
lägger fram för riksdagen, kommer det
att bli relativt lätt att få allmän samling
om sparsamhetslinjen. Men man kan väl
inte med bästa vilja i världen säga, att
regeringen under de gångna åren har
utmärkt sig för någon särskild sparsamhet,
när det gällt framläggande av propositioner
av olika slag. Blir det en ändring
härvidlag från regeringens sida,
tror jag inte att det blir så svårt att få
andra att följa efter. Möjligheten att
spara beror naturligtvis i hög grad på
hur det ekonomiska resonemanget kommer
att föras mellan de olika grupperna,
och vilka resultat som komma fram
ur dessa resonemang. Kan man komma
fram till en någorlunda samstämmig
ekonomisk linje, som innebär en tilllämpning
av sparsamhetsprincipen, och
regeringen kommer att ha den såsom ledande
princip vid framläggande av propositioner
o. d., tror jag att det är
möjligt för regeringen att vinna oppositionens
stöd. Men utan att få till stånd
en sådan samlingslinje, tror jag att det
är mycket svårt för regeringen att driva
en sparsamhetspolitik, ty det behövs
bara att en enda grupp, ett parti, driver
hårt och hänsynslöst en linje, som
går ut på att framför allt framhålla för
väljarna, alt »här finns det generösa
partiet, som vill gc er det och det».
Uppstår en sådan situation, kan regeringen
inte fullfölja sina föresatser att
komma med de nödvändiga förslag i finansiellt
åtstramande riktning, som den
eljest skulle ha gjort. Jag vill med detta
betona, alt om finansministern låter den
grundton, som gick igenom hans anförande
här, ta sig uttryck i ingående ekonomiska
överläggningar mellan de olika
politiska partierna liksom med de organisationer,
som ha med dessa ting att
göra, är det inte omöjligt alt komma
fram till ett gott resultat.

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till

Jag vill vid ett par punkter av finansministerns
anförande sätta frågetecken.
Han erkände att det inte var bra
med utfallet av det gångna årets budget;
riksbanken hade fått ge ut 200 miljoner
kronor mer än som bort ske, men med
hänsyn till det allmänna läget var budgetsituationen
i alla fall ganska tillfredsställande.
Herr finansminister!
Marsliallpengarna ingå, såvitt jag förstår,
i den av finansministern nämnda
summan. Hur skulle läget ha varit, om
inte marshallpengarna varit tillgängliga
och kommit till användning? Om man
friställt dessa pengar, som ursprungligen
varit avsikten, skulle det blivit ett
ganska stort hål i budgeten.

Finansministern tog enligt min mening
ett steg i rätt riktning, när han gav
uttryck för att lån böra i allmänhet tas
via riksgälden i stället för i riksbanken.
Han ville emellertid inte ha förbud mot
att låna i riksbanken. Han ville ha kvar
den rörelsefrihet, som kan behövas för
att genom smärre marknadsoperationer
utnyttja läget på bästa sätt. Man kan
mycket väl tolka det så, att detta besked
från finansministern var från de synpunkter,
som jag företräder, ganska tillfredsställande,
fast åtskilligt svävande.

Sedan har jag en annan fråga, som
hör ihop med vad jag nu talat om. Frågan
lyder: Vilken uppgift skall priskontrollen
ha i det nya läget; har finansministern
någon möjlighet att uttala sig
bestämt om dess fortvaro och kommande
uppgifter? Herr finansministern
säger att vi få en engångsinflation, men
att den skall han bemästra. Påståendet
är mycket djärvt. Det lär inte gå genom
priskontrollen.

Finansministern gjorde en mycket intressant
genomgång av de möjligheter,
som kunna stå till buds för att klara eu
samhällsekonomiskt besvärlig situation.
Han talade om att det är möjligt att det
blir en investeringsskatt. Det kan hända
att det skulle gå att få fram någonting
annat i stället, men såsom genmäle
till anmärkningar, som gjorts här
förut i dag, att skatten genom remissyttrandena
var ganska sönderskjuten,
uttalade finansministern att man skulle

riksstaten för budgetåret 1950/51.
inte ta hänsyn till dem som voro parter,
Här kommer jag återigen in på att regeringen
inte brukar genera sig för att
framlägga förslag som äro avstyrkta både
på det ena och andra hållet. Vi ha
under denna regerings tid sett prov på
våldföranden, om jag så får uttrycka
mig, av den allmänna mening som kommit
fram i remissvar, och vad som tidigare
förekommit i den vägen överträffar
sannerligen vad som kan komma att
ske i detta fall. Nu hänvisar finansministern
till att en hel del av yttrandena
äro så pass positiva, att han med stöd av
dem skulle kunna lägga fram förslaget.
Investeringsskatten är olämplig och
skadlig, retroaktiviteten stridande mot
all praxis inom skattelagstiftningen. Jag
skulle tro att finansministern kan, om
han vill, hitta en annan utväg än att ta
till en investeringsskatt för att få den
faktor mot inflationen, som han säger
uteslutande är anledningen till att han
vill ha skatten. Man skall ju inte rannsaka
hjärtan och njurar, men jag skulle tro
att inte finansministern har någonting
emot att ha skatten tillgänglig, när han
skall göra upp budgeten för kommande
år. Men nog kan finansministern hitta
andra utvägar. Därom är jag övertygad.
Jag tror att det ur olika synpunkter
skulle vara en ganska tråkig historia,
om man skulle ändra på de principer,
som hittills varit grundläggande för beskattningen
av bolagen.

Finansministern talade om att man
måste hugga av vissa toppar och betonade
det olyckliga i att skogspriserna
tendera att stiga alltför högt. Även jag
anser att det är ganska olyckligt med en
hel del av dessa pristoppar. Jag vill dock
inte här närmare ingå på frågan, men
förnekar att den lämpligaste metoden
att söka komma till rätta med dylika
företeelser är att den ena gången efter
den andra kasta sig på hastigt uppdykande
projekt och om det inte vore bättre
att försöka åstadkomma ett system
som förhindrar dylika toppar att växa
upp. Nog tror jag att det på skogsägarhåll
och inte minst bland de bönder,
som ha skogar, kommer att anses ganska
osmakligt att på detta sätt få sig pålagd

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 2(5.

Kungl. proposition ang’, tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

en extra avgift för timret — herr De
Geer var ju något inne på denna tanke,
som jag hoppas framkastats mera som
ett hugskott. En avgift av denna art
skulle nämligen bli ganska besvärlig och
verka föga lyckosam i en situation då
det gäller att mobilisera fram erforderliga
råvaror för den ökade massaproduktion
som handelsministern helt säkert
önskar få till stånd.

De pengar, som på detta sätt dras undan,
skola, sade finansministern, steriliseras
för att inte öka köpkraften ute i
marknaden. Det var ju också meningen
med de vinstmedel från företagen som
enligt tidigare beslut av riksdagen skola
steriliseras. Jag vet inte riktigt, hur stort
detta belopp nu är, men det torde väl
röra sig om ett par hundra miljoner
kronor, vilka medel således steriliserats.
Riksdagen skrev, när vinststeriliseringslagen
antogs, att en naturlig förutsättning
för att nå det åsyftade resultatet
var, att pengarna sattes undan och
inte komnio ut i marknaden i form av
ökad köpkraft. Jag riktar nu den frågan
till finansministern: Ha dessa pengar
verkligen blivit undansatta på det sätt
som riksdagen avsett, eller ha de använts
i riksbankens allmänna rörelse?

Jag slutar, herr talman, med att konstatera,
att finansministerns anförande,
även om jag på många punkter kan ha
åtskilligt att anföra däremot, kan utgöra
en grund för alt vi skola kunna komma
fram till en linje som innebär en viss
samling i ekonomiska spörsmål. För
ganska länge sedan hörde man ofta i
svensk politisk debatt ett uttryck som
finansministern kanhända minns och
bör tillämpa, nämligen »intelligent anpassning».
Måhända är finansministern
på väg att finna den linje som präglas
av intelligent anpassning.

Herr NORDENSON: Herr talman! Jag
hade inte tillfälle att höra finansministerns
hela anförande, men om jag förstod
honom rätt, pläderade han energiskt
för en överbalansering av budgeten.

Om han därmed avsåg att utnyttja
(t Första kammarens protokoll 1950. Nr 2G.

överbalanseringen såsom ett instrument
för att dämpa inflationen, är jag helt
enig med honom. Den betänklighet som
jag anser att man skulle kunna anföra
mot överbalanseringen är, att det förefaller,
som om de stora överskjutande
medlen lockade fram krav på ytterligare
utgifter, som sedan gör att, när man till
sist räknar samman det hela, överbalanseringen
försvunnit. Kvar står dock, att
en överbalansering av budgeten är ett
av de viktigare medlen för konjunkturdämpning,
och därtill ett av de få medel
varom vi varit eniga. Det är från
denna synpunkt som jag har undersökt
och här redovisat för hur vi ha lyckats
med denna politik under de gångna
åren.

Man måste tyvärr konstatera, att vi
icke ha lyckats nå vårt mål, utan genomgående
fått stora underskott som ha måst
täckas genom upplåning. Jag har kommit
till den slutsatsen, att om vi verkligen
skola kunna fullfölja denna politik
med överbalansering av budgeten, måste
vi tillgripa ganska radikala åtgärder.
Den ena möjligheten är att åstadkomma
en kraftig nedskärning av utgifterna
och den andra att få till stånd en kraftig
höjning av inkomsterna.

Vad nedskärningen beträffar, äro vi
säkerligen alla ense om önskvärdheten
därav, men det är klart att särskilt en
finansminister måste se svårigheterna
att genomföra dylika åtgärder. Är han
därtill en socialdemokratisk finansminister,
har han den extra belastning som
ligger i det socialdemokratiska programmets
utomordentligt dyra reformkrav.

Då återstår huvudsakligen möjligheten
att öka inkomsterna. Därvidlag har
jag velat understryka, hur begränsade
våra möjligheter äro. Det står sålunda
klart att vi icke kunna få in de erforderliga
medlen genom höjning av de direkta
skatterna, eftersom man på det området
redan har utnyttjat skattekraften till
det yttersta. Vi äro nog också på det
klara med att de indirekta skatterna på
njutningsmedel inte kunna ökas hur
mycket som helst. I fråga om punktskatterna
ha vi konstaterat, hur svåra de äro
att genomföra och vilka besvärliga bi -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

verkningar och skadeverkningar de kunna
ha. Då kommer man till slut fram
till att det enda som egentligen återstår
är att införa en generell, över hela linjen
verkande konsumtionsskatt, således
en omsättningsskatt.

Jag har, lierr talman, velat genomföra
detta resonemang, därför att jag önskar
klargöra, att vi genom förhållandena ha
kommit i det läget, att om vi i denna
stund önska att genom väsentliga inkomstökningar
åstadkomma en verkligt
betydande överbalansering av budgeten,
återstår oss ingen annan väg än att tillgripa
en omsättningsskatt.

Vad sedan räntan beträffar, har jag
av det uttalande, som finansministern
har gjort i en av de senaste propositionerna,
inte kunnat förstå annat än att
han har kommit fram till folkpartiets
ståndpunkt i räntefrågan. Det förefaller
mig emellertid, som om finansministern
inte hade trivts i det sällskapet särskilt
länge. Jag kan inte tolka hans yttrande
nyss på annat sätt än att han nu har
kommit över på högerns linje. Han sade
uttryckligen att han håller på ovisshetsmomentet
i räntan. Det är just vad vi
från högerns sida ha betonat såsom något
av det mest centrala i den rörliga
räntans politik. Vad som återstår av finansministerns
uttalande om att han är
anhängare av lågräntepolitiken är, såvitt
jag förstår, helt enkelt att han förordar
små rörelser i räntan. Därvidlag
delar jag fullständigt hans uppfattning,
och jag har gjort det hela tiden. Vi äro
övertygade om att även måttliga rörelser
i räntenivån ha stor betydelse. Jag
hoppas nu bara att finansministern måtte
trivas i det nya sällskap, vari han
kommit i räntefrågan.

Frågan, huruvida riksbanken eller
riksgäldskontoret skall sköta upplåningen,
ser jag så, att det principiellt bör
vara riksgäldskontoret som gör det. Men
det är naturligtvis inte det centrala. Det
viktiga är att åstadkomma eu så effektiv
och omfattande upplåning som möjligt,
och då spela smidigheten och förmågan
att anpassa sig efter marknaden
den största rollen. Det är därvidlag man
har försummat sig. Jag kan ännu i dag

inte fatta t. ex. varför riksbanken, när
man hade slutat att köpa obligationer —
jag tror att det var i början av 1949 —
och sedan började bjuda ut dem ovillkorligen,
skulle hålla en kurs av 1 DO1/,
procent, då 100 procent hade varit den
riktiga kursen på de treprocentiga obligationerna.
Kursen 100y4 procent innebar
ett stort irritationsmoment för placerarna.
Den var egentligen ingenting
annat än ett uttryck för att riksbanken
ville triumfera över att banken i alla fall
hade kommit till det önskade resultatet.
Men så skall en riksbank icke skötas,
utan när det finns möjligheter att placera
ut obligationer till en kurs, som överensstämmer
med den proklamerade räntepolitiken,
skall man också göra det.
En kvarts procent har en viss betydelse
även på detta område. Riksgäldskontoret
bör sedan i möjligaste mån tillse, att
inom rimliga gränser lånen göras så attraktiva
eller i varje fall så litet avskräckande
som möjligt, så att man kan på
marknaden få in de medel som behövas
och undvika den upplåning som finansministern
nog är ense med mig om icke
är önskvärd, nämligen riksgäldskontorets
upplåning hos riksbanken.

Vad slutligen angår investeringsskatten,
måste jag säga, att om herr Sköld
har funnit betydande moment av sin
PM kvarstå efter kanonaden mot den,
är han mycket blygsam. Om han på de
spillror, som finnas kvar efter den skarpa
och sakliga kritik, som framförts,
bygger ett lagförslag, är jag rädd för att
den nya skatten kommer att bli så komplicerad
och svårtillämpad, att den kommer
att bli ineffektiv. Det vore säkerligen
lyckligt, om herr finansministern
ville söka att på helt andra vägar realisera
det principiella önskemål som har
legat bakom tillkomsten av denna PM.

Herr OHLON: Herr talman! På grund
av tidsbegränsningen fick jag avbryta
mitt förra anförande mitt i en mening.
Herr finansministern var dock välvillig
att fullfölja meningen, men han gjorde
det helt naturligt på sitt särskilda lilla
sätt.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51.

Frågan gällde, vad herr statsrådet hade
sagt i radiodebatten och vad han menat
med uttrycket om skatteförhöjning
under innevarande år. Herr Sköld säger
nu, att investeringsskatten, som doek är
en beskattning, kommer att uttas först
om ett par år. Men det är väl ändå så,
att den kommer att uttas på innevarande
års inkomster. Detta är emellertid en
tolkningsfråga, som det inte är lönt att
ta kammarens tid i anspråk med för att
söka reda ut.

Så var det fråga om den nya punktbeskattningen.
Därvidlag säger herr statsrådet,
att dessa skatter inte alls voro påtänkta
före valet, utan att de ha konstruerats
fram under en treveckorsperiod
efter valet. Det är naturligtvis riktigt.
Men jag vill säga, att om man är så kvick
i vändningarna i finansdepartementet
att man kan få fram ett skatteförslag på
så kort tid, borde det väl vara möjligt
för finansdepartementets experter att
hitta på någonting annat än den sönderskjutna
investeringsskatten för att komma
åt överdrifterna i de av företagarna
själva finansierade investeringarna.
Statsrådet Sköld har nog rätt i att något
måste göras härvidlag, ifall man verkligen
vill dämma upp penningflödet.

Herr Domö riktade en fråga nummer
två till mig: Vad har folkpartiet för mening
i räntefrågan? Han var inte nöjd
med mitt första svar. Till det vill jag
säga, att folkpartiet på ett mycket tidigt
stadium yrkade att riksbanken skulle
upphöra med obligationsköpen. Vi voro
då klart medvetna om att en sådan åtgärd
skulle leda till en, låt vara begränsad
förhöjning av räntan. Det skedde
också. Hur man i övrigt skall förfara
med ränteläget i olika situationer, är
omöjligt att uttala sig om, innan man
befinner sig i det aktuella läget. .lag sade
redan på förmiddagen att alla medel
skola användas för åt! hålla penningvärdet
intakt, däri inbegripet naturligtvis
också räntan. Mer torde ingen kunna
säga i dagens situation.

Hen- statsrådet SKöLl): Herr talman!
.lag tänkte svara på några frågor men

vill börja med att säga, att herr Ohlons
senaste anförande inte ger mig anledning
att fortsätta uttolkningen av vad
som förekom under radiodebatten. Jag
anser att herr Ohlons senaste anförande
i frågan också kan få vara det sista.

Till herr Nordenson vill jag i fråga
om räntepolitiken säga, att det är meningslöst
att gå omkring och klistra på
varandra etiketter. Jag tror inte att min
ställning är direkt folkpartistiskt och inte
heller direkt högerbetonad — om nu
högern och folkpartiet alldeles säkert veta
vad de mena, vilket kanske inte är så
givet. Jag vill inte heller ta herr Nordenson
ur ovissheten beträffande räntan
och skall därför akta mig för att gå för
långt i mina förklaringar.

Min uppfattning om räntan är i stort
sett följande. I vår tid är det icke möjligt
eller lämpligt att använda räntan
såsom ett primärt medel att påverka
konjunkturerna. Härför erfordras andra
och kraftigare ingripanden över ett bredare
område. Räntan kommer då att fylla
funktionen såsom en fördelande faktor
inom kapitalmarknaden. Den behövs
för att åstadkomma en lämplig avvägning
mellan olika slag av krediter. Räntans
höjd kommer att bero av marknadsläget,
d. v. s. av tillgång och efterfrågan
på kapitalmarknaden. Om man försöker
att bedöma den svenska kapitalmarknaden
på litet längre sikt, har jag åtminstone
kommit till den uppfattningen, att
det är naturligt med en låg ränta på vår
kapitalmarknad under nuvarande ekonomiska
förhållanden, alltså med den struktur
som näringslivet och organisationerna
här i landet ha, den inriktning som
vår konsumtion har och allt annat dylikt.
Marknadsläget predestinerar alltså
enligt min uppfattning till en låg ränta.
Det ränteläget bör icke förstöras genom
alt man försöker att använda räntan såsom
en primär faktor i konjunkturpolitiken,
ty därtill är räntan icke längre
ett lämpligt instrument.

Om sedan den uppfattning, som jag
bär framlagt, överensstämmer med högerns,
folkpartiets eller ingen annans,
gör mig innerligt detsamma.

Herr Domö riktade en fråga lill mig

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till

om lönesparandet. Om jag inte är fel
underrättad, har det för inte så länge
sedan i denna kammare svarats på en
interpellation om just denna sak. Det
svar, som då avgavs, var säkerligen mera
sakkunnigt än vad jag, som ju inte
direkt sysslar med denna sak, kan ge.

Jag kan inte heller tillfredsställa herr
Domö med att ha någon uppfattning om
hur det skall gå med sekundärlåneräntan.
Jag är nämligen inte på det sättet
inne i riksbankens ocli bankernas dagliga
och löpande verksamhet att jag håller
reda på hur man lämpligen bör göra
med varje olika slag av ränta. Jag säger
därför rent ut att jag icke kan svara på
den frågan.

Herr Domö frågade vidare, vilken
ställning priskontrollnämnden och priskontrollen
komma att få hädanefter. På
den frågan kan jag svara. Eftersom priskontrollnämnden
hlir nödsakad att räkna
med återanskaffningsvärdet, är det
klart att priskontrollnämnden får ta hänsyn
till de nya priser, som inställa sig.
Det blir då priskontrollens uppgift att
tillse, att icke till dessa priser läggas
några orimliga marginaler, precis som
det ursprungligen var priskontrollens
uppgift.

Vad sedan beträffar det system som
herr Domö efterlyste för en mer långsiktig
avvägning av priserna på virke och
skogsprodukter, tyckte jag, att det luktade
så betänkligt av detaljreglering, att
jag för min del icke kan fatta att det
passar vare sig för mig eller för herr
Domö.

Slutligen vill jag säga, att det vore
långt ifrån mig att lägga ansvaret för
devalveringen på något annat ställe än
hos regeringen och riksbanken. Vi fattade
vårt beslut och bära också vårt ansvar.
Vi vilja icke lägga det på någon
annan. Jag försökte inte alls att skjuta
någon annan framför mig. Jag bara uttryckte
en stilla förvåning över att jag
nu ifrån ledande håll inom näringslivet
skall få en anmärkning för att vi gingo
så långt med devalveringen, då det dock
var så vid de sammankomster, som vi
före beslutet hade med representanter
för näringslivet, att vi där funno de

riksstaten för budgetåret 1950/51.
ivrigaste förespråkarna för att följa Englands
exempel. Jag har inte velat säga
någonting annat. Det är icke att lägga
ansvaret på andra. Vad jag vill ha sagt
är bara, att man väl inte bör springa
ifrån sin käpp, även om den har blivit
en smula obekväm att bära.

Herr DOMÖ: Herr talman! I anledning
av finansministerns uttalande, att jag
skulle vilja ha till stånd en detaljreglering
för att hålla virkespriser o. s. v. nere,
vill jag blott säga, att med en anordning,
som mera jämnt håller priserna nere,
menar jag en statsekonomi som skapar
stabilare och jämnare förhållanden.
Jag önskar således få till stånd en annan
ordning än den nuvarande, då man
via regleringar och dylikt åstadkommer
prisliopp upp och ned med häftiga ingripanden.

Herr NORDENSON: Herr talman! Jag
skall fatta mig kort.

Jag vill bara säga att jag hoppas, att
finansministern inte blir ledsen, om jag
konstaterar, att jag kan ansluta mig till
det principiella uttalande om räntans beskaffenhet,
som han här har gjort.

Herr NERMAN: Herr talman! Till utrikesministerns
replik på mitt anförande
i förmiddags ber jag att i största korthet
få säga, att jag icke framställde något
yrkande om viseringsvägran när det
gäller femtekolonnare. Jag sade bara,
att det inte behöver vara något främmande
för en demokrati att följa den
engelska arbetarregeringens exempel i
det fallet. En järnridå mot vissa element
kan alltid rekommenderas.

Jag vet också mycket väl, att de s. k.
fredspartisanernas byrå har sammanträtt
i Paris. Det är alldeles riktigt. Men
det var, innan man kom underfund med
vad som fanns i den byrån, och jag tror
inte att det blir ett nytt sammanträde i
Paris.

Vad det ryska spionaget i Stockholms
skärgård beträffar, är jag, mot utrikes -

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetaret 1950/51.

ministerns antagande, ganska väl informerad.
Det upplystes att regeringen bar
varit enig om åtgärden. Det är kanske
inte det väsentliga. Vad jag undrar var,
om det var nödvändigt att — enig eller
med majoritet — vara så efterlåten, och
om ryssarnas diplomatiska privilegier i
svenska farvatten motsvaras av svenska
diplomaters rättigheter i ryska vatten.

Diplomatien är kanhända ett ämne,
som man inte i onödan skall röra i här
i riksdagen. Det är jag fullt på det klara
med, och jag har inte velat bereda diplomatien
i det här fallet några svårigheter.
Men jag känner, liksom säkerligen många
andra, en olust över att Sverige skall behöva
stå i en ojämn ställning. Jag har
en förhoppning att man, med all tillbörlig
försiktighet men med en om möjligt
hårdare diplomati, borde kunna skapa
något bättre reciprocitet. Och jag
hoppas att jag med mitt påpekande inte
har skadat svensk diplomati. Kanske
kan det till och med vara till litet, litet
nytta, att det ändå i svensk riksdag försiktigt
antydes att vi äro — och där räknar
jag med oss alla, regeringen i första
hand — känsliga för ett korrekt internationellt
umgänge.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
ifrågavarande kungl. proposition,
såvitt angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 255, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 S 1 mom. förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskiinkningsskatt
å spritdrycker, in. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 251, angående forcering av vissa
materielanskaffningar för försvaret
in. in.;

nr 247, angående finansieringen av
riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap
inköps- och lagringsverksamhet; nr

248, angående viss förstärkning
av civilförsvaret, sjukvårdsberedskapen
samt den särskilda polisverksamheten
för hindrande och uppdagande av spioneri
m. m.;

nr 249, angående tillfälliga tillägg å
vissa löner och pensioner; samt

nr 250, angående täckning av kostnader
för det svenska fältsjukhusel i
Korea.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 252, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
253, om godkännande av överenskommelse
angående varuutbytet mellan Sverige
och Schweiz m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
256, angående kostnader för vissa hjälpåtgärder
i anledning av Surtekatastrofen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
riksdagens revisorers berättelse
angående tull- och skattefrihet för vissa
varor i samband med proviantering av
flottans fartyg.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Norling under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom m. fl.
undertecknad motion, nr 531, i anledning
av Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring.

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Strand under tiden den 26
innevarande månad—den 4 nästkommande
november för utrikes resa.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.34 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

503808