Onsdagen den 25 maj Sid (Riksdagens protokoll 1966:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 26

FÖRSTA KAMMAREN

1966

25 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 25 maj Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Jacobsson, Gösta, ang. den senaste händelseutvecklingen
inom EEC och EFTA ............................ 3

av herr Kristiansson, Axel, ang. en överenskommelse mellan
Sveriges och Danmarks regeringar om dansk export av kött

till Sverige, in. ........................................ 4

av herr Skärman ang. en översiktlig riksplanering av kusttrakterna,
m. ............................................ 12

Vissa ändrade bestämmelser om expropriation ................ 17

Riksdagens förvaltningsorganisation .......................... 28

Vissa ändringar i kammarens ordningsstadga ................ 28

Förbättrad sjukpenningförsäkring ............................ 29

Vapenfri tjänst.............................................. 49

Om ett miljöpolitiskt handlingsprogram ...................... 73

Riksstatens uppställning .................................... 75

Beskattning av aktie vinster, in. m............................. 76

Inkomsten från riksbanksfonden ............................ 118

1 Första kammarens protokoll 1966. Nr 26

Nr 26

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 25 maj Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47, ang. ändring i lagen om expropriation
m. m....................................... 17

Utrikesutskottets memorial nr 6, ang. uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade ärenden .................. 28

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 35, ang. ändring i lagen om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar .. 28

Sammansatta konstitutions- och bankoutskottets betänkande nr 1,
ang. vissa förslag rörande riksdagens förvaltningsorganisation 28

Motion nr 759, av herr Pettersson, Georg, m. fl., ang. vissa ändringar
i kammarens ordningsstadga........................ 28

Konstitutionsutskottets memorial nr 36, ang. ändrad lydelse av
§ 80 riksdagsordningen .................................. 29

— nr 37, ang. ändring i stadgan om ersättning för riksdagsman nauppdragets

fullgörande m. m........................... 29

Andra lagutskottets utlåtande nr 47, ang. förbättrad sjukpenningförsäkring
.............................................. 29

Statsutskottets utlåtande nr 114, ang. förbättrad sjukpenningförsäkring
................................................ 49

Andra lagutskottets utlåtande nr 45, ang. förslag till lag om vapenfri
tjänst m. m....................................... 49

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 48, om ett miljöpolitiskt
handlingsprogram .................................. 73

Statsutskottets utlåtande nr 115, ang. förslag till stat för riksgäldsfonden
................................................ 75

— nr 118, ang. riksstatens uppställning ...................... 75

— nr 119, ang. avsättning av kommunalskattemedel till budgetutjämningsfonden
........................................ 76

— nr 120, ang. kostnader för svenska FN-styrkor m. m......... 76

Bevillningsutskottets betänkande nr 46, ang. ändrad lydelse av
35 § 2 och 4 mom. kommunalskattelagen, m. m............... 76

Bankoutskottets utlåtande nr 33, ang. ändring i förordningen om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
m. m..................................... 118

— nr 34, ang. ändrad lydelse av 62 § lagen om bankrörelse...... 118

— nr 36, ang. inkomsten från riksbanksfonden ................ 118

Första lagutskottets memorial nr 34, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden ................................ 120

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

Onsdagen den 25 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.

Ang. den senaste händelseutvecklingen
inom EEC och EFTA

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Gösta
Jacobssons interpellation angående den
senaste händelseutvecklingen inom EEC
och EFTA, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Gösta Jacobsson
har frågat om jag är beredd att före
riksdagens sommaruppehåll lämna en
redogörelse för den senaste händelseutvecklingen
inom EEC och EFTA och
dess konsekvenser för svensk export
och för svensk politik.

Det är bara två månader sedan jag i
denna kammare under utrikesdebatten
utförligt redogjorde för den aktuella situationen
i marknadsfrågorna. Jag delgav
därvid kammaren också regeringens
bedömningar av situationen i såväl
dess ekonomiska som politiska aspekter.
Sedan dess har inte hänt något som
kan ge anledning att i något väsentligt
avseende ändra dessa bedömningar. Jag
kan därför inte se att en ny diskussion
skulle vara av sådant värde att den motiverade
att ta riksdagens nu mycket
hårt ansträngda tid i anspråk. För integrationsfrågans
behandling vid ministerrådsmötet
inom EFTA och för den
senaste uppgörelsen inom EEC kommer
riksdagens ledamöter att före sommaruppehållet
få en skriftlig redogörelse.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
för svaret på den interpellation,
som jag trots den korta tid som återstår
till riksdagens slut fått kammarens
tillstånd att framställa. Svaret kunde
förvisso ha varit mera uttömmande. Det
var i det torftigaste laget, jag hoppas
herr handelsministern ursäktar att jag
säger det.

Jag försäkrar herr statsrådet att min
fråga inte var framställd av personlig
nyfikenhet. Jag är prenumerant på publikationer
om vad som händer på detta
område så att jag — nödtorftigt i varje
fall — kan följa med. Interpellationen
är i stället dikterad av den djupa oro
som man inom vidsträckta kretsar av
svenskt näringsliv känner över vad man
med rätt eller orätt tolkar som passivitet
från regeringens sida.

I motsats till handelsministern från
hans höga utsiktspunkt och med hans
internationella kontakter hyser jag från
mina grodperspektiv, om jag får kalla
det så, den uppfattningen, att det sedan
debatten i mars har hänt åtskilligt som
riksdagen kunde ha anledning att diskutera.
Jag vill peka på EEC-uppgörelsen
senast i Bryssel, som icke blott betecknade
enighet om jordbrukspolitiken
inom EEC. Enbart detta kommer att få
konsekvenser inom svenskt jordbruk.
Därtill kommer att enighet uppnåddes
om den slutliga uppbyggnaden av tullunionen
inom EEC med slopande av
återstoden av de inre tullmurarna 1968
och läggande av slutstenen i den gemensamma
yttre tullmuren med alla
konsekvenser härav för den svenska
industriexporten. Allt större hinder reses
för exporten, som redan nu börjar
få svårare att hävda sig på sina traditionella
marknader på kontinenten.

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. en överenskommelse mellan Sveriges och Danmarks regeringar om dansk

export av kött till Sverige, m. m.

Det är den ena saken.

Den andra saken är vad som hänt
inom EFTA, speciellt för Storbritanniens
vidkommande och vid Bergenmötet.
Löftet om avskaffande av den
brittiska 10-procentiga importtullen den
1 november är att välkomna på allt sätt.
Men, herr talman, samtidigt har kommit
meddelandet om det brittiska regeringsförslaget
om införande av en s. k.
Selective Employment Tax, en lönskatt,
som innebär att den engelska industrien
får subsidier från staten, vilka enligt
uppgift belöper sig till 3,7 miljarder
kronor årligen, och exportrabatter på
cirka 1,2 miljard. Det har uppgivits
att detta industristöd i form av subsidier
och rabatter skulle uppgå till ej
mindre än mellan 4 och 12 procent på
varuvärdet för vissa exportprodukter.

Jag beklagar att handelsministern
inte funnit nödigt att kommentera denna
sak och uttala sin mening om de
engelska åtgärdernas överensstämmelse
i varje fall med andan i EFTA-avtalet.

Vidare har statsrådet och chefen för
handelsdepartementet utanför riksdagen
fällt yttranden, som vittnar om en större
positiv förståelse för en integrerad
Europamarknad än tidigare. Jag skall
inte närmare gå in på den frågan, men
det hade varit välkommet om dessa yttranden
hade fällts eller upprepats i
riksdagen.

Herr talman! För undvikande av
missförstånd från herr statsrådets sida
vill jag säga, att jag inte är någon helfrälst
anhängare av myten om den europeiska
stormarknadens och den 100-procentiga integrationens välsignelser.
Tvärtom tror jag mer på behovet av en
viss måttlig protektionism för vårt lands
vidkommande just nu. Men jag är rädd
för att vårt land hamnar utanför murarna
till följd av egen politisk oföretagsamhet.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Jacobssons rädsla
för att vi skall hamna utanför tullmu -

rarna i EEC har jag en viss förståelse
för. Läget är ju det, att viljan hos EFTA
och dess medlemsstater att verka för
en lösning av den stora europeiska
marknadsfrågan alltjämt är lika intensiv
som den varit alltsedan EFTA kom
till. Åtskilliga initiativ har tagits i den
riktningen. Det vet herr Jacobsson. Han
har ju redan talat om att han med noggrannhet
följer EFTA Bulletin och jag
är glad över det. Den är värd sin läsekrets.

Jag kan också förstå att man inom
svenskt näringsliv kan hysa oro och
en viss otålighet, men orsakerna till att
vi inte kommit längre vid lösningen av
den stora marknadsfrågan får ju inte
sökas inom EFTA eller dess medlemsländer
utan beror på förhållanden inom
EEC, som jag inte nu skall närmare gå
in på. Det är väl ändå uppenbart för
var och en i denna församling, var de
egentliga orsakerna till den fortsatta
diskriminationen är att söka.

Om jag kan förstå otåligheten och
oron har jag emellertid desto svårare
att förstå de försök till misstänkliggörande
av våra strävanden, som herr Jacobsson
också ger uttryck åt i denna
församling. Det är det som uppkallat
mig att på nytt ta till orda.

Det finns ingen grund för den anklagelse
som ligger förborgad i herr Jacobssons
påstående här, och han får ursäkta
mig om jag med en viss rörelse
framhåller, att jag tror att det är till ytterlig
skada för våra möjligheter att
stärka EFTA och göra det bästa möjliga
av en svår situation.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. en överenskommelse mellan Sveriges
och Danmarks regeringar om dansk
export av kött till Sverige, m. m.

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som medde -

Onsdagen den 25 maj 1900 fm.

Nr 26

Ang. en överenskommelse mellan Sveriges och Danmarks regeringar om dansk

export av kött till Sverige, m. m.

lat, att lian ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Axel Kristianssons
interpellation angående en överenskommelse
mellan Sveriges och Danmarks
regeringar om dansk export av kött till
Sverige, m. in., och nu yttrade:

Herr talman! Herr Axel Kristiansson
har frågat dels om jag vill redogöra för
innebörden av en med Danmark träffad
överenskommelse om åtgärder för
att underlätta import av danskt nötkött,
dels om jag anser överenskommelsen
ligga i linje med jordbruksprisregleringen
och om jag — om så ej är fallet

— kommer att föranstalta om överläggning
med jordbrukets representanter
för kompensation för de förluster som
kan förorsakas.

I anledning av den första frågan vill
jag först erinra om att en traditionell
import av danskt nötkött till Sverige ägt
rum inom ramen för det avtal, som
träffats mellan Sverige och Danmark
om samhandeln med jordbruksprodukter.
Under det senaste året har dock
denna import minskat till en helt obetydlig
kvantitet. Med hänsyn härtill har
den svenska regeringen — efter det
ärendet behandlats i utrikesnämnden

— förklarat sig beredd att, såsom en
kortfristig lösning i avvaktan på övervägandena
rörande den framtida svenska
jordbrukspolitiken, fram till den 1
juli 1967 vid bestämmandet av det belopp,
som enligt jordbruksavtalet årligen
skall tillfalla Danmark, beakta vissa
förluster vid dansk nötköttexport. Vid
export till Sverige enligt speciella långtidskontrakt
skall sålunda Danmark
kompenseras för den förlust som kan
uppkomma om vid införseln den danska
noteringen, ökad med gällande
.svensk importavgift, överstiger i Sverige
tillämpad notering. Denna notering förutsätts
dock någorlunda motsvara det
svenska mittpriset.

Vad gäller den andra frågan anser
jag mig böra framhålla att enligt jordbruksprisregleringen
åtgärder för att
hindra import ej skall vidtas förrän

den svenska noteringen underskrider
den nedre prisgränsen. Dessutom bör
understrykas att om den svenska noteringen
såsom avsett iir motsvarar den
danska »fsellesnoteringen» med tillägg
av det svenska gränsskyddet någon kompensation
till Danmark inte kommer att
utgå. Jag kan därför inte finna att nyss
nämnda .svenska utfästelse strider mot
den svenska jordbruksprisregleringen.
Slutligen vill jag erinra om att i de
provisoriska jordbruksregleringarna utfästelser
gjorts om prövning av eventuell
gottgörelse till jordbruket till följd
av inverkan av EFTA.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för svaret. Jag tackar kanske
närmast för att svaret kom så snabbt.
Jag tror nämligen det är utomordentligt
angeläget att få klarhet på denna punkt
och inte minst att få reda på vilka motiv
och bedömningar som ligger bakom
regeringens syn på denna fråga.

Jag måste tyvärr säga att svaret, sådant
det är avgivet, är så kryptiskt till
sin läggning, att några absolut klara
tolkningar av avtalets innebörd och
framför allt dess verkningar inte går att
göra. Jag reserverar mig därför för
eventuella feltolkningar. För att i någon
mån få klarhet i vissa sammanhang
ser jag mig också nödsakad att ställa
en del följdfrågor, vilka jag återkommer
till senare.

Tyvärr måste jag konstatera — vilket
jag också befarade när interpellationen
skrevs — att man här introducerat en
helt ny princip, innebärande att svenska
pengar ställs till förfogande för att
subventionera export av kött till Sverige.
Tidigare till Danmark avräknat
belopp enligt den överenskommelse,
som jordbruksministern åberopade, har
såvitt jag har mig bekant ej fått användas
för dylikt ändamål. Enligt vad man
nu kan utläsa av svaret kommer också

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. en överenskommelse mellan Sveriges och Danmarks regeringar om dansk

export av kött till Sverige, m. m.

detta belopp med sannolikhet att öka —•
man kan dock inte på förhand säga hur
mycket.

Motivet till denna överenskommelse
skulle enligt jordbruksministern vara
att den danska exporten till Sverige på
senare tid starkt minskat i omfattning
— vilket ju är riktigt — beroende på
att den svenska noteringen legat lägre
än den danska fsellesnoteringen plus den
svenska importavgiften. En sak som
jordbruksministern däremot inte nämner,
men som bör observeras i sammanhanget,
är att detta lielt förorsakas
av konkurrensen från den australiensiska
exporten hit, som på senare tid ökat
starkt och övertagit den danska exportens
roll som förstaplansimport i vårt
land.

Eftersom denna import från Australien
inte var aktuell i det läge, då principerna
för den alltjämt rådande jordbruksprisregleringen
fastlades och importavgiften
avvägdes med hänsyn till
då rådande importmöjligheter och avsedda
inhemska priser, kan det starkt
ifrågasättas, om inte Danmarks konkurrensmöjligheter
på den svenska marknaden
— det är såvitt jag förstår det
frågan gäller — bort återställas på annat
sätt, nämligen med beaktande av
importen från Australien.

.lag kan inte finna annat än att jordbruksministerns
agerande här de facto
är ett erkännande att importen hit från
Australien är något av en dumping —
i annat fall skulle det knappast föreligga
någon möjlighet att med direkta politiska
medel prioritera import från annat
land. Om importen skulle betraktas
som dumping, skulle jordbruket vara
skyddat mot den enligt gällande jordbruksavtal,
och därmed skulle också
Danmarks situation vara klar utan att
man behövde gå den omväg som nu
har använts.

Låt mig, herr talman, i anslutning
till det första avsnittet i svaret få ställa
ett par konkreta frågor. I svaret står det:
»Vid export till Sverige enligt speciella

långtidskontrakt skall sålunda Danmark
kompenseras för den förlust som kan
uppkomma om vid införseln den danska
noteringen, ökad med gällande
svensk importavgift, överstiger i Sverige
tillämpad notering.» Detta är i och
för sig klart och kan inte på något sätt
missförstås. Men om den följande passusen
skulle jag gärna vilja ha närmare
besked: »Denna notering förutsätts dock
någorlunda motsvara det svenska mittpriset.
»

Innebär detta, herr jordbruksminister,
att den här åberopade subventionen
utgår endast om det svenska priset ligger
under eller är lika med mittpriset?
Om så är förhållandet frågar jag varför,
givetvis med hänsyn till det svenska
jordbruket. Sannolikheten talar för att
vi i ett dylikt prisläge har en överfylld
inhemsk köttmarknad, där jordbruket
måste sänka priset för att kunna sälja.
I ett sådant läge kan det inte vara rimligt
att speciellt underlätta import. Om
denna tolkning är felaktig — och det
förutsätter jag, men det är dock den
tolkning som man närmast kan utläsa
ur svaret — innebär då denna klausul
att subventioner skall skjutas in för att
hindra att priset stiger över mittprisnivån,
alltså i realiteten att en ny övre
prisgräns införs?

Jag tror det är angeläget att jordbruksministern
på denna punkt ger ett
klarare besked än det som svaret ger
om hur avtalet skall fungera i detta avseende.

Min andra fråga gäller, huruvida denna
överenskommelse ligger i linje med
jordbruksprisregleringens anda och innehåll.
Åtminstone av svaret att döma
anser jordbruksministern att så är fallet.

Jag är medveten om att svaret på
denna fråga är beroende på innebörd
och tolkning av överenskommelsen som
sådan. Men med den tolkning som jag
ser mig nödsakad att ge, grundad på det
svar jordbruksministern har lämnat —-såvitt jag inte alldeles har missförstått

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

Ang. en överenskommelse mellan Sveriges och Danmarks regeringar om dansk

export av kött till Sverige, m. m.

det — kan inte jag finna att den ligger
i linje med, utan snarare måste stå i
strid mot jordbruksprisregleringen. Det
är ju ändå på det sättet, att vi här har
ett system med en övre och en nedre
prisgräns, inom vilka priserna får röra
sig fritt utan några som helst korrigeringar.
Jordbruksministern bekräftar
för övrigt också detta då han säger, att
åtgärder för att hindra import ej får vidtas
förrän den svenska noteringen underskrider
den nedre prisgränsen. Detta
är riktigt, men i konsekvens därmed gäller
ju också att man ej bör underlätta
import så länge priset inte överstiger
den övre prisgränsen.

.lag kan inte finna annat än att man
här har underlättat en import i ett läge,
då priserna klart ligger mellan angivna
gränser och också på betryggande avstånd
från den övre prisgränsen. Och
detta, herr jordbruksminister, har jag
svårt för att finna ligga i linje med jordbruksprisregleringens
anda och målsättning.

Låt mig till sist herr talman, säga, att
den gjorda överenskommelsen för mig
är oförklarlig också ur en annan synpunkt,
nämligen med tanke på den framtida
jordbrukspolitiken. Den politik som
jordbruksministern i varje fall vill introducera
i vårt land förutsätter ju faktiskt
en mycket stark utslagning av kor
— ju fler och ju fortare, desto bättre.
Denna utslagning jämte en än så länge
alltjämt mycket stor ungnötsproduktion
måste ju leda till att den svenska marknaden
mycket väl täcks för en tid framåt.
Denna jordbruket påtvingade utslagning
och omställning kan ju inte ske
utan mycket stora förluster. Det är alldeles
klart att varje åtgärd som vidtas
för att underlätta import till Sverige
måste kosta pengar för en däremot svarande
ökad export.

Herr talman! Jag vill sluta med dessa
synpunkter och hoppas, att jordbruksministern
på de frågor jag här har ställt
försöker att ge ökad klarhet i sitt svar.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Kristiansson förklarade
att det för honom var omöjligt
att förstå en del av den fråga det
bär gäller. Det är mycket möjligt, men
det hindrar ju inte att uppgörelsen bör
kunna förstås av dem som skall tolka
den.

Herr Kristiansson sade att han var
tacksam för att svaret kommit snabbt,
men det var tydligen det enda han var
tacksam för. Han tog sedan tillfället i
akt och ställde några ytterligare frågor,
där han menade att jag borde stå
till svars och redogöra för vissa åtgärder.

Jag vill säga till herr Kristiansson, att
jag självfallet har funnit anledning att
informera dem det vederbör, i första
hand då Sveriges slakteriförbund, Kooperativa
Förbundet och representanter
för den enskilda kötthandeln, vilka omedelbart
efter mötet i Bergen fick information
i denna fråga. Detta har således
ägt rum, och jag tycker att jag som
departementschef i det fallet uträttat
vad som på mig bör ankomma för att
informera om denna uppgörelse.

Emellertid är det klart att herr Kristiansson
har rätt att såsom riksdagsman
ställa en fråga för att få de åtaganden,
som den svenska regeringen har
gjort, ytterligare belysta även om vi
haft frågan uppe till behandling i utrikesnämnden
— som jag angav.

Jag får först och främst säga att herr
Kristianssons utgångspunkt, på grund
av den beskrivning som herr Kristiansson
gjorde dels av importen av kött
från Australien, dels av importen från
Danmark, föreföll vara att till varje pris
motarbeta sådan import. Det är en fullständigt
felaktig utgångspunkt. Den
svenska jordbruksregleringen syftar
ingalunda till att instänga oss, utan vi
skall ha möjligheter att driva handel
med andra länder. Det skall vara möjligt
för de svenska konsumenterna att
kunna efterfråga andra varor än just de
som är framställda i Sverige.

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. en överenskommelse mellan Sveriges och Danmarks regeringar om dansk

export av kött till Sverige, m. m.

Det tjänar inte så mycket till att försöka
bedöma australienimporten i detta
sammanhang. Herr Kristiansson menade
att då det nu har vidtagits åtgärder
för att underlätta möjligheterna för
Danmark att sälja varor i Sverige, så
är detta ett uttryck för att importen
från Australien varit dumping. Dessa
saker har ju inget samband med varandra.
Den nu vidtagna åtgärden är i
överensstämmelse med andan i det avtal
vi har träffat med Danmark att medverka
till att den svensk-danska samhandeln
med jordbruksprodukter skall
främjas och utvecklas.

Vad som har inträffat under de senaste
åren är att Danmarks möjligheter
att avsätta nötkött i Sverige ständigt
har försämrats. Orsakerna därtill är
många, bl. a. en ökad utslagning i Sverige
och en ändrad struktur av köttproduktionen,
vilken senare har bidragit
allra mest, skulle jag tro. Ett faktum är
att vi under åren 1961/62 och 1962/63
hade en import av nötkött från Danmark
på mer än 20 miljoner kronor om
året — den var visserligen något lägre
därefter, beroende på mul- och klövsjuka
och andra ting — men under det
senaste halvåret i fjol var importen från
Danmark sammanlagt endast 57 ton till
ett värde av 270 000 kronor.

Det visar således att vi ingalunda har
importerat mer från Danmark än tidigare;
tvärtom har importen sjunkit ner
till en obetydlighet. Detta får vi konstatera
trots att vi i olika sammanhang
gett uttryck för att vi vill försöka främja
en utveckling i samhandeln med
jordbruksprodukter med Danmark. Det
är dessa förhållanden som är anledningen
till att vi nu vidtar dessa åtgärder,
herr Kristiansson. Det har ingenting
i övrigt med vår bedömning av importen
från Australien att göra. Det
finns för övrigt tecken som tyder på att
den kommer att bli väsentligt mindre
under den närmaste tiden.

Jag tror vi får vänta och se vilka

verkningar denna uppgörelse med Danmark
kan få. Herr Kristiansson tycks
föreställa sig att det inte skulle vara
möjligt för den svenska kötthandeln att
bestämma priserna efter sina egna önskemål.
Jag tror inte svensk kötthandel
kan bli missgynnad annat än om det visar
sig att vi inte kan konkurrera med
danskarna i övrigt, d. v. s. om de skulle
få fram bättre kvalitet på köttet. Men
jag har inte anledning att tro det. Jag
har förhoppningen att uppgörelsen
skall underlätta för den handel, som
vill ta in kött från Danmark, att kunna
få uppgörelser till stånd med de danska
exportörerna, som möjliggör en mer
långsiktig och trygg försörjning av kött
från Danmark. Det som är avsett att
åstadkommas, har vi sagt, skall ske
inom ramen för den traditionella handeln.
Skulle denna import komma att
bli väsentligt större än den traditionellt
varit, så är det klart att jag kan medge
att det innebär en viss förändring och
att det då uppstår ökade avsättningssvårigheter
för de svenska köttproducenterna.
Det är emellertid endast under
den förutsättningen man kan säga att
uppgörelsen haft en negativ verkan.

I övrigt har jag kanske inte anledning
att svara på frågorna. Möjligen
skall jag ta upp en fråga som herr Kristiansson
ställde till mig av följande innebörd:
Vad händer om priset i Sverige
kommer att ligga över mittpriset?

Ja, den situationen kan uppkomma.
Om det är så att man har lätt att avsätta
kött här i landet så stiger priserna i
allmänhet. Det är väl möjligt att en sådan
situation kan uppkomma — dock
tror jag det knappast därför att man
i allmänhet talar om svårigheten att bli
av med köttet; det gjorde också herr
Kristiansson. 1 ett sådant läge spekulerar
man väl knappast över att försöka
höja priserna för hemmakonsumtionen.
Om man höjer priset så händer dock
ingenting. Danmark får ju ingen kompensation
alls, om deras notering plus

Onsdagen den 25 maj 19G6 fm.

Nr 26

Ang. en överenskommelse mellan Sveriges och Danmarks regeringar om dansk

export av kött till Sverige, m. m.

införselavgiften ligger under det pris
som tas ut i Sverige. Då finns det ju
ingenting att kompensera.

Jag kan inte se att det förhållandet
över huvud taget skulle behöva på något
sätt verka oroande, och jag har därför
svart att förstå herr Kristianssons
fråga på denna punkt.

Jag vill till sist säga, att om man menar
någonting med deklarationer om att
vi inom EFTA eller i Norden skall försöka
att utveckla det ekonomiska samarbetet
och då även eftersträva att så
långt det är möjligt få in jordbruksproduktionen
i sammanhanget, så måste
man verkligen också vara beredd att
göra någonting. Man får inte som herr
Kristiansson stå upp och reagera så
kraftigt när man har träffat en uppgörelse,
vars innehåll dock endast är ett
försök att bibehålla så mycket som möjligt
av den samhandel med nötkött som
tidigare har förekommit.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att gå in i sakfrågan, även om det där
skulle finnas mycket att säga. Det var
bara en formulering från jordbruksministerns
sida som föranledde mig att
begära ordet.

Jordbruksministern sade att ärendet
var uppe till behandling i utrikesnämnden.
Det är inte någon korrekt beskrivning.
Det var inte någon behandling i
utrikesnämnden. Såväl statsministern
och jordbruksministern som herr Palme,
som var närvarande då och som är här
nu, ger mig säkert rätt i att det var
fråga om en anmälan av jordbruksministern
att ärendet övervägts.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jordbruksministern menar
att det närmast var onödigt att ta
upp denna fråga här i riksdagen därför
att han hade informerat dem det vederbör,
alltså Slakteriförbundet och övriga
jordbruksorganisationer.

Jag skulle nog vilja säga att det kanske
varit ännu mera tacknämligt om
han hade överlagt med dem det vederbör
innan han fattade sitt beslut. Men
så har tydligen inte skett. Jordbruksministern
brukar ju alltid i andra sammanhang
hävda, att när det gäller att
fastställa ett jordbruksprisavtal är det
riksdagen som bestämmer. Då borde det
inte vara förmätet att begära att riksdagen
också får reda på hur man hanterar
detta instrument. Det är mot den
bakgrunden jag har ställt dessa frågor.

Vidare vill jag säga, att det är ett fullständigt
missförstånd om jordbruksministern
vill göra gällande att jag menar
att importen skulle vara suspekt. Jag vet
att vi enligt jordbruksregleringen skall
ha en fri import och förmenar heller
inget annat så länge priserna ligger inom
de gränser som vi här har fastslagit.
Det är ingenting okänt för mig.

Jordbruksministern säger vidare att
den danska exporten hit — som har
krymts mycket starkt, det är riktigt —
inte har något samband med den australiska
exporten hit. Det måste den väl
ändå ha, eftersom importen från Australien
enligt vad statistiken utvisar fullständigt
har trängt ut den danska, då
köttet från Australien kan säljas till lägre
pris. De andra faktorer som här tas
in i bilden är inte så nya som den
australiska exporten hit. Det måste ändå
vara den huvudsakliga faktorn.

De australiska priserna plus importavgiften
konstituerar i dag det svenska
priset, och då kan inte Danmark exportera
sitt kött hit. Såvitt jag förstår avser
man nu subventionera importen från
Danmark, så att Danmarks konkurrensläge
återställs. Det måste väl vara en riktig
tolkning och den klargör väl ändå
att samband finns.

Nu säger jordbruksministern, att i ett
läge då det svenska priset överensstämmer
med dansk notering plus importavgiften,
utgår ingen ersättning till Danmark.

Om vi i Sverige håller ett så högt

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. en överenskommelse mellan Sveriges och Danmarks regeringar om dansk

export av kött till Sverige, m. m.
köttpris, att vi tar ut det danska priset
plus importavgiften, så kommer vi att
överflyglas av australisk import, därför
att den bjuds ut till ett lägre pris. Det
läget kan vi väl ändå inte ha i Sverige.
Det kan varken hjälpa de svenska jordbrukarna
eller de danska. Därmed är
det väl ytterligare bevisat att detta har
ett samband med den australiska importen.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är möjligt, att herr
Hernelius har rätt — jag kanske inte
var så nogräknad i min definition nyss
när jag sade, att denna fråga varit uppe
till behandling. Jag antog att detta uttryck
möjligen också kunde täcka det
rätta förhållandet. I verkligheten informerade
vi i utrikesnämnden mycket
grundligt om denna fråga — både vad
den gällde, förutsättningarna att nå resultat
o. s. v., och vi ville på detta vis
inhämta nämndens mening om förslaget.
Därefter har regeringen träffat sitt
beslut, det är riktigt, och jag vill således
gärna ge herr Hernelius rätt i detta.

Vidare vill jag erinra herr Kristiansson
om att jag sade, att när vi tar ställning
till samhandeln med Danmark tar
vi därmed inte ställning till frågan huruvida
australienimporten är dumping
eller ej.

Det är självklart att det finns ett visst
samband. Äter vi upp en viss mängd
kött här i landet, så måste naturligtvis
varje import antingen hindra andra
från att sälja kött till Sverige eller också
påverka avsättningen för de svenska
producenterna. Men jag är inte överens
med herr Kristiansson om att vårt jordbruksavtal
skulle innebära, att det inte
får komma varor från andra länder än
Danmark, eller att dessa länder inte

skulle få bjuda ut varorna till lägre pris
än vad som framkommer genom dansk
notering. Den danska noteringen plus
den svenska införselavgiften utgör ett
visst pris, men hindrar inte att det också
kan säljas kött från andra länder.

Frågan om dumping får ju prövas utifrån
de förutsättningar som är angivna
för detta fall. I det här fallet kan
man inte finna, att det av Australien
sålda köttet är subventionerat. Förutsättningarna
är andra där borta; man
har förmodligen andra produktionskostnader
än vi. Det är mycket svårt
för oss att ha en mening om huruvida
de får full täckning för dessa kostnader,
men det väsentliga är att vi inte har
kunnat konstatera någon subvention i
det sammanhanget.

Den enda utfästelse som finns är den,
att om vi kommer i ett läge, där priserna
går under nedre prisgränsen, så har
man rätt att påyrka åtgärder för att
skydda denna nedre prisgräns. Det kan
innebära antingen förbud mot import
eller i vissa fall höjning av importavgiften.

Så är det, herr Kristiansson, det kan
vi väl ändå vara överens om. Om herr
Kristiansson vill bekräfta detta, bortfaller
också allt resonemang om att det
inte skall kunna komma in varor till
priser, som ligger låt oss säga något under
mittpriset, vilket är den situation
herr Kristiansson beskrivit här.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Det är en fullständigt
korrekt beskrivning som jordbruksministern
har gjort om att inga åtgärder
skall vidtagas förrän priserna tangerar
den övre eller nedre prisgränsen, förutsatt
givetvis att det inte är fråga om
dumping. Finns det anledning att befara
dumping, skall självfallet åtgärder
vidtagas också när priserna ligger mellan
prisgränserna. Det finns ingen glidning
i mitt resonemang här, ty detta
har jag konstaterat tidigare och jag är

Onsdagen den 25 maj 19G6 fm.

Nr 26

1 1

Ang. en överenskommelse mellan Sveriges och Danmarks regeringar om dansk

export av kött till Sverige, m. m.

fullt klar över hur det förhåller sig härmed.

Jordbruksministern sade vidare, att
det är i och för sig ingenting märkvärdigt
att import sker från ett annat land,
som kanske har billigare produktionsförutsättningar,
och det kan man kanske
säga. Ett faktum är ändå att den
gången man så att säga fastlade principerna
för jordbruksprisregleringen —
det var 1959, och i princip gäller detta
alltjämt —- och man gjorde avvägningar
av importavgiften med hänsyn till den
prisnivå man siktade in sig på i Sverige,
så hade man det danska priset, i varje
fall på animalieprodukter, som grund.

Nu har det kommit in en import som
inte var aktuell den gången och som då
inte heller kunde förutses. Det är ett
konstaterande som är obestridligt. Hur
detta skall bedömas är en annan sak,
men det är självfallet att den åtgärd som
har vidtagits har kommit till stånd för
att göra det möjligt för Danmark att
konkurrera med en import till Sverige
som inte förekommit tidigare.

Till slut ytterligare en sak som också
kan vara intressant i sammanhanget.
Jordbruksministern brukar tala om att
det svenska jordbruket förlorar så mycket
på exporten genom slaktdjursavgifterna.
Dessa avgifter måste emellertid
bli större, därest importen till Sverige
ökar, ty då måste en motsvarande kvantitet
exporteras, vilken måste gäldas just
med slaktdjursavgifter.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har redan sagt i mitt
förra anförande, att om vi från Danmark
skulle få in en väsentligt större
kvantitet nötkött än vi så att säga kan
räkna in i den traditionella handeln, så
kan det självfallet komma att återverka
på det sätt som herr Kristiansson antydde.

Det är väl riktigt att den internationella
handeln med kött inte var så utvecklad
1959 som den är i dag. Fram -

för allt hade vi inte byggt upp fryskedjorna
på det sätt som nu har skett. Härvidlag
har vi kommit långt i Sverige under
de senare åren, och naturligtvis är
detta en förutsättning för att det här
i landet med framgång skall kunna säljas
fruset kött från Australien.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Tillåt mig att bara göra
ett par korta konstateranden.

Det är riktigt såsom herr Axel Kristiansson
har sagt att år 1959, när sexårsavtalet
ingicks — det är detta som
det provisoriska avtalet bygger på i detta
avseende — räknade man endast med
den danska marknaden såsom möjlig
importkälla. För att då få någon anknytning
till ett utanför landet liggande
prismätningsinstrument anknöt man till
det danska priset.

Så har, särskilt under det senaste året,
australiensarna uppträtt, vilket de har
gjort på ett sådant sätt att varken
svenskt eller danskt kött har kunnat
konkurrera. Australiensarna har haft
andra leveransförhållanden, annan
styckning och annan putsning av kött,
lägre priser o. s. v.

Under året har resonemang förts med
myndigheterna om den australiensiska
importen, men myndigheterna har inte
godtagit och godtar tydligen ännu inte
påståendet att detta är en import, som
har karaktär av dumping och inte överensstämmer
med de danska leveransförhållanden
och priser, som i detta avseende
utgör grunden för det svenska
jordbruksavtalet.

Alltså kom danskarna bort ur bilden
på den svenska marknaden. Och vad
hände då? Jo, då träffade regeringen
ett avtal med danskarna och gav dem ersättning
för deras förluster på exporten
till Sverige. Men de svenska leverantörerna
— ersättes de månne i motsvarande
mån? Det har dock verkat nedtryckande
på det svenska priset, när

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. en översiktlig riksplanering av kusttrakterna, m. m.

alltså inte ens danskarna har kunnat
vara med och leverera.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det sista anförandet var
väl ändå en smula överdrivet. Ännu har
det inte träffats något sådant avtal mellan
någon exportör och importör, överenskommelsen
syftar emellertid till att
möjliggöra detta. Det är först sedan importen
har kommit till stånd och fått
en myckel betydande omfattning, som
det kan ligga någonting i det påstående
som herr Nils Theodor Larsson gör.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. en översiktlig riksplanering av
kusttrakterna, m. m.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Skärmans interpellation
angående en översiktlig riksplanering
av kusttrakterna, m. m., fick nu
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Skårman har riktat
två frågor till mig rörande översiktlig
planering av markanvändningen i
riket och speciellt då våra kuster. Herr
Skårman frågar hur långt frågan om en
översiktlig riksplanering har fortskridit
och om jag anser att områden, som enligt
tidigare planeringar avsatts som
strandskyddsområden eller skyddats på
grund av sin naturskönhet bör få tagas
i anspråk för industrianläggningar av
antytt slag innan en riksplanering dragit
upp fasta linjer för lokaliseringen.

På detta vill jag svara följande:

Herr Skårman har med anknytning
dels till en av honom tidigare väckt
motion, dels till vad 1964 års riksdagsrevisorer
anfört om en översiktsplan
för riket tagit upp den konkurrens vi
har mellan skilda samhällsintressen om
marken längs våra kuster. Inom tätor -

terna har vi sedan länge haft en omfattande
konkurrens om den tillgängliga
marken. Det nya är att denna konkurrens
genom de förbättrade kommunikationerna
på olika sätt kommit att omfatta
snart sagt hela landet. Under de
närmaste decennierna kan vi förvänta
oss ytterligare krav på mark utanför
tätorterna från flera håll, från näringslivet
för produktion och distribution,
från tätortsbefolkningen för fritidsbebyggelse
och rörligt friluftsliv, från den
offentliga samhällssektorn bl. a. för
kommunikationer och för vattenförsörjningen
till våra expanderande tätorter.

Gemensamt för många av dessa anspråk
är att de avser enheter som antingen
genom sin arealmässiga storlek
eller genom trafikalstring, immissioner
och sekundära investeringseffekter medför
en miljöpåverkan långt utanför sin
egen bygd. I takt med denna allt hastigare
miljöförändring anförs allt oftare
vetenskapligt eller kulturellt motiverade
krav på skydd av unika eller särpräglade
miljöer.

Herr Skårman exemplifierar frågeställningen
med några konflikter om
markanvändningen vid västkusten. Det
är naturligt att man får konflikter när
starka intressen i samhället står mot
varandra och givetvis måste vi då söka
finna metoder att få dessa konflikter
lösta på ett tillfredsställande sätt. Härvid
har från flera håll framställts krav
på en översiktlig fysisk planering av
våra kuster eller hela riket.

Fysisk planering är på intet sätt någonting
nytt. I våra städer och andra
tätorter har vi sedan länge en omsorgsfull
planering av markens disposition
för skilda verksamheter. Den översiktliga
fysiska planeringen har i Sverige
liksom utomlands tidigast växt fram
kring de allra största städerna. I dag har
vi regionplanering i ett flertal av de expanderande
tätortsregionerna och vi
har ett påtagligt behov av utvidgad och
förbättrad sådan planering. Men därutöver
behöver vi en planering på ett
översiktligare sätt omfattande alla de

Onsdugen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

Ang. en översiktlig riksplanering av kusttrakterna, m. m.

markresurser som stat'' till vårt förfogande,
dvs. hela riket. Vi behöver eu
sammanfattande fysisk riksplanering.

Min företrädare i ämbetet meddelade
den 1 maj i fjol att kommunikationsdepartementets
resurser skulle utökas för
att man skulle kunna intensifiera strävandena
att få till stånd en mera översiktlig
och framåtsyftande fysisk samhällsplanering.
Sedan dess har det pågått
ett utvecklingsarbete beträffande
dessa frågor inom kommunikationsdepartementet.
Jag hade häromdagen tillfälle
att redovisa vissa överväganden
beträffande en väsentlig aspekt. Enligt
regeringens uppfattning är en översiktlig
fysisk riksplanering angelägen och
bör komma till stånd. Vi överväger f. n.
metoder för en planering av markanvändningen
och de administrativa formerna
för arbetets bedrivande. I vilken
omfattning planeringen behöver föranleda
rättsregler med bindande verkning
liksom dessa rättsreglers utformning,
kommer att bli föremål för fortsatta
överväganden.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att till kommunikationsminister
Palme få framföra
mitt tack för dagens svar på den på sin
tid framställda interpellationen om en
översiktlig riksplanering. Ett särskilt
tack vill jag uttala för det samtidigt till
mig översända föredraget som statsrådet
höll i måndags vid årsmötet med
Föreningen för samhällsplanering. Visserligen
hade jag läst det mesta i gårdagens
tidningar, men då jag inte hade
tillfälle att närvara vid årsmötet var det
intressant att på detta sätt få ta del av
föredraget i sin helhet.

Som jag framhållit i interpellationen
var det konkreta fall, som närmast givit
anledning till min fråga. Emellertid syslar
jag till vardags med spörsmål som
nära, för att inte säga direkt, ansluter
just till markanvändningen. Jag har
därför under en lång följd av år intresserat
mig för dessa frågor och i debat -

ter och artiklar sökt belysa dem. Byggnadslagen
med sina region-, generaloch
detaljplaner i all ära, men de har
liksom inte haft ryggrad nog att stå
emot, när de påfrestningar kommit som
de varit till för att reglera.

Jag skall dock inte så här i vårriksdagens
elfte timme fördjupa mig i dessa
frågor. Det har ju gått en tid sedan jag
framställde interpellationen, men tiden
har tydligen använts väl, och det är ju
i alla fall huvudsaken. Må det vara
mig tillåtet att uttala min anslutning till
det mesta statsrådet Palme skisserat
upp i sitt föredrag. Skulle jag som oppositionsman
tillägga något vore det
väl, att detta ännu så länge blott är ett
utkast till planer, som alltså inte förts
ut i verkligheten. Denna riksplanering
borde förstås också ha kommit ett par
årtionden tidigare — men det är ju inte
statsrådet Palmes försummelse att så
inte skett och jag kan inte anklaga honom
för det. — När herr Palme använder
uttrycket fysisk planering skulle jag
bara vilja fråga: Vad står fysisk i motsats
till?

Om jag således är nöjd med svaret på
fråga nr 1 sådant det framgår av föredraget,
så anser jag mig inte ha fått något
svar på den principiella frågan nr
2. I min hand har jag Kungl. Maj :ts resolution
den 5 februari 1965, vari
Kungl. Maj:t ej funnit skäl göra ändring
i det avslag länsstyrelsen i Hallands
län den 29 augusti 1963 lämnat på
en år 1961 ingiven dispensansökning
om att få bygga en låg, arkitektritad
sportstuga på en gammal hustomt på
fastigheten Skällåkra 68 om cirka
180 000 kvadratmeter i den s. k. Biskopshagen
i den omskrivna Värö kommun.
Skälet var förbud enligt strandlagen
och enligt 122 § byggnadslagen;
båda bestämmelserna är ju numera
överförda till naturvårdslagen. Men fredagen
den 11 februari i år fick statens
vattenfallsverk klarsignal att använda
vissa medel för inköp av ett antal fasttigheter
på Biskopshagen vilka gränsar
till Skällåkra 6S. Avsikten är ju att an -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. en översiktlig riksplanering av kusttrakterna, m. ni.

vända fastigheterna till ett värmekraftverk,
och vi vet att staten inte — i motsats
till oss andra, skogsägare m. fl. —
behöver byggnadslov för att bygga.

Det är här jag skulle vilja ha en bekräftelse
på att man inte får göra sådana
här lappkast utan mycket väl underbyggda
motiv, t. ex. av typen riksplanering.
Nu har jag visserligen redan tidigare
i pressen sett att det inom kommunikationsdepartementet
tillsatts en
planeringsgrupp för Väröproblemen; en
synnerligen begränsad planering således,
som inte ger några alternativ utan
begränsar sig just till Värö kommun.

Jag har i statsrådet Palmes föredrag
med intresse tagit del av hur man i
kommunikationsdepartementet »stundom
har en känsla av att kommunikationsdepartementets
befattning med
planfrågor i någon utsträckning består
i att med handen för pannan registrera
fait accomplier». Så illa är det väl ändå
inte, men jag skulle vilja formulera om
liknelsen på det sättet att ni i departementet
utan en överskådlig riksplanering
sitter och beslutar med bindlar
för ögonen, så att ni med tiden kommer
att få ta er för pannan när följderna
värker fram; det blir kanske anledning
att fråga: »Hab’ ich das alles gemacht?»

Låt mig till sist, herr talman, endast
få sända med en hälsning till dem som
skall besluta om denna riksplanering
som skall komma: Gör den enkel, som
något slags elastisk zonplan! Ju mer detaljerad
den blir desto kortfristigare
blir den. Jag tar inte gärna det missbrukade
ordet »integrerad» i min mun
annat än i matematiska samband. Men
här om någonsin är ordet användbart.
Samhällsbilden är så inmängd av i varandra
ingripande rationella och irrationella
faktorer, att man måste välja ut
dem som har största inverkan på samhällsutvecklingen
och sålla bort de andra.
Första målet måste vara att välja ut
de, jag skulle vilja säga »heliga» områden,
som inte får röras, som vi skall
lämna över orörda til våra efterkommande.
Vi har säkert mark för alla våra

behov ■— det är ett stort land, ännu så
länge ganska glest bebyggt — men vi
måste planera dess utnyttjande väl och
betänka att miljön är det av ett växande
välstånds standardkrav som kommer
att värdesättas högst när vi lekt av oss
med den moderna teknikens alla påfund.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep) :

Herr talman! Om man skall vara riktigt
ärlig, och det skall man väl alltid
vara, är detta kanske en sak som egentligen
inte skulle angå mig. Men när jag
hör dessa toner är det nästan som om
det vore musik för en gammal »planeringsgubbe».

Får jag erinra om, herr talman, att
jag väckte den första motionen på detta
område år 1953 i medkammaren och då
förde ett resonemang, som i stort sett
påminner om det nu förda. Jag vågar
inte sträcka mig så långt som att säga,
att det helt överensstämmer med dagens
resonemang, men motionen innebar att
vi skulle få regler för en mera allmän
regionalplanering landet över. Sedan
dess har det hänt åtskilligt, och i dag
är det alldeles uppenbart att man är inställd
på dessa linjer.

Jag tror att det är nödvändigt att
någonting sker på detta område. Vi kan
inte fortsätta med stridigheter av den
art som uppkommit genom problemet
på västkusten i Väröbacka. Vi måste
väl ändå komma fram till en princip
som accepterar att det skall finnas sysselsättningsmöjligheter
även på de områden,
där människor råkar bo fastän
områdena till huvudsaklig del är avsedda
för bad och förnöjelser. Det måste
ske någonting av en boskillnad mellan
dessa krav, så att man har klart för
sig var man skall kunna satsa på den
ena eller andra begivenheten.

Det har sagts i debatten av herr Skärman,
att vårt land har utomordentliga
resurser på olika områden, och det finns

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

Ang. en översiktlig riksplanering av kusttrakterna, m. ni.

ingen anledning att bestrida det. Men
luir goda resurserna än är måste det
vara angeläget att deras användning på
något sött bestäms.

Jag för min del hälsar med tillfredsställelse
det initiativ som statsrådet
Palme av allt att döma är beredd att
ta. Vi måste göra någonting åt detta,
och jag tror att det är så mycket mera
angeläget som våra naturtillgångar på
detta område numera upptäckts inte
bara av oss själva utan också av många
andra som vill vara med och dela de
liåvor som finnes. Det måste vara en
angelägenhet av första ordningen att
då liksom klarlägga vilka möjligheter
vi har att avstå, vad vi behöver för vår
egen del och framför allt kanske för den
expansion som samhället i övrigt väntar.
Det är som sagt en angelägenhet av
högsta vikt att angripa detta.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Vi är helt överens här.
Jag skall överlämna ett exemplar av
föredraget även till herr Torsten Andersson.

Det var en fråga som herr Skårman
ställde, nämligen vad fysisk planering
är. Ja, det gäller användning av mark
och anläggningar på denna mark inklusive
kommunikationer och sådant. Skall
man ha en motsats till fysisk planering,
blir det inte psykisk planering, om möjligen
någon tror det, utan snarare ekonomisk
planering.

Jag delar den mening som herr Skårman
gav uttryck åt att det inte kan bli
fråga om någon detaljerad planering —
helt enkelt av samma skäl som herr
Skårman anförde, nämligen att man då
stelt binder utvecklingen. Man får ständigt
ändra planen, om man i detalj försöker
avgränsa markanvändningen. Det
får i stället vara en grov planering som
fortlöpande kan anpassas till utvecklingen,
till erfarenheten, till förändringarna
i samhällsbilden.

Herr Skårman sade att det var synd
att vi inte hade planen färdig. Det kan

man säga, men det är naturligtvis komplicerat
att göra en sådan plan, och vi
tänker inte töva med att försöka få i
gång planeringsarbetet på detta område
nu när vi gått igenom de grundläggande
förutsättningarna.

Sedan snuddade båda herrarna vid
Väröbacka, och det kan väl tillåtas mig

— för att belysa vad vi här talar om —
att ta Väröbacka som exempel. Här pågår
nere vid hallandskusten en strid
mellan två samhällsintressen, som i väsentlig
mån är riksintressen. Det är
klart att vi skall utnyttja våra skogar i
södra Sverige. Väröbacka anses vara en
lämplig plats för industriell planering,
och därför har man velat välja den orten.
Å andra sidan har vi då att ta hänsyn
till vad som har kallats vår största
folkvandring, nämligen urbaniseringen

— om några decennier kommer 90 procent
av befolkningen att leva i tätorter.
Att trygga bra och välbelägna områden
för rekreation och friluftsliv är väl ändå
också ett riksintresse. Det finns de
som säger att Väröbacka är ett av de
mest natursköna och för rekreation bäst
lämpade områden som kan uppletas
längs hela Västkusten. Då frågar man
sig: Vilka intressen väger tyngre, intressena
hos skogsägarna som vill bygga
fabriken och hos Vattenfall, som väl är
något av en siamesisk tvilling i detta
fall, eller friluftsintressena och naturvårdsintressena,
där utstrålningen kommer
från Göteborg å ena sidan och Borås
å den andra?

Ärendet kom så småningom till rege
ringen, men då kom det som ett jord
förvärvsärende. Det gällde huruvida
detta område är av väsentlig betydelse
för jordbruket, och det kan ingen påstå
att det är. Därför är det självklart att
ett sådant tillstånd skulle ges för inköp
av marken. Det har varit angeläget för
mig att säga detta. Men detta innebär ju
inget beslut om att en industrianläggning
skall få uppföras på denna mark
eller ej, tv den frågan har inte varit uppe
till prövning. Då har man på visst
håll sagt att sådant bör man inte tillåla.

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. en översiktlig riksplanering av kusttrakterna, m. m.

Så såger man på naturvårdssidan ty där
menar man att det skulle innebära ett
ingrepp i kustnaturen. Man har talat om
vattenföroreningen. Man har talat om
lukten. Det sades från ett håll att det
luktar precis som i Mörrum, och då for
några av de här intressenterna ner till
Mörrum och stack näsan i vädret — om
jag får uttrycka mig så —- och fann att
det luktade. De kom tillbaka och sade
att så här kan man inte tåla att det luktar
i Väröbacka.

Det är möjligt att frågan så småningom
kommer upp till regeringen, nämligen
för det fall att någon överklagar.
Men om ingen överklagar ärendet, då
kommer det inte upp till regeringen.
Då avgörs det av en annan instans. Disken
med denna situation är att när ärendet
så småningom kominer upp på sådant
sätt att dessa båda samhällsintressen
skall vägas mot varandra, dä bär
utvecklingen gått så långt, så många
bindningar har skett och då har det
kanske satsats så mycket pengar att
prövningen inte längre blir fri. Det är
det jag har menat med att man ibland
har tvingats registrera fait accompli för
att utvecklingen har gått så långt. Det
gäller ju ofta stadsplaneärenden. Det är
skälet till att vi har tillsatt den där arbetsgruppen
om Väröbacka. Jag kan åtminstone
säga att vi nu från kommunikationsdepartementets
sida skall från
början följa ärendet steg för steg. Om
och när det så småningom kommer under
Kungl. Maj:ts prövning skall vi ha
analyserat hela frågan, så att vi inte
skall behöva börja från början då.

Vidare belyser detta frågan om en
riksplanering. Om man tänker sig att
vi hade haft en stor zonindelning, då
hade ju Väröbacka och hela det berörda
kustområdet varit anvisat för ett
speciellt ändamål, eller fördelat på olika
ändamål, då hade man haft fasta
riktlinjer att gå efter, och ville man göra
ett avsteg från de riktlinjerna, då hade
det blivit fråga om dispens på grund av
särskilda omständigheter på samma sätt
som de som ville nyttja marken på an -

nat sätt än som var avsett i riksplanen
fått anföra de speciella skäl som de anser
sig ha för det. Bevisbördan ankommer
primärt på dem. Där kommer prövningen
av markanvändningen i förhand
i stället för som nu i efterhand. Jag vill
inte därmed anklaga några industrier
eller statliga verk som är ute och skaffar
sig för dem lämplig mark, ty om
samhället inte uppställer några gränser
för deras verksamhet, kan de bara
handla efter bästa förmåga och bedöma
sina företagsekonomiska synpunkter
och sin möjlighet att fullgöra sin uppgift.
Jag sade härom dagen att hur det
ligger till med detta har Sven Fagerberg
nyligen upplyst oss om i en serie artiklar
i Dagens Nyheter. Det är en samhällsuppgift
att värna om den tillgång
för nationen som vår natur utgör och
staka ut gränser för dess användning.
Det är det vi kan göra i förhand genom
en sådan riksplanering.

Ja, vi har ju sjungit i kör här. Jag vill
ge bara ett ytterligare bidrag till den
kören. Vi skall väl försöka agera så
snabbt det går på detta område.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag vill också delta i
körsången ett litet tag.

Jag tackar för svaret om den fysiska
planeringen. Att jag märkte ord kunde
måhända vara onödigt, men jag har funnit
att man under senaste tiden har fört
in så många nya begrepp, och jag är
övertygad om att härefter en hel samling
planexperter runt om i detta land
och snart även i Danmark och Norge
kommer att tala om fysisk planering. Vi
har tidigare klarat oss utan den och
kunde väl göra det också i fortsättningen.
Man talar om fysisk planering i motsats
till ekonomisk, men även en vanlig
planering bör väl beakta ekonomiska
hänsyn, och jag förmodar att man vid
den fysiska planeringen beaktar också
ekonomiska synpunkter.

Jag tog inte upp Väröbacka sulfatindustri,
helt simpelt av den anledning -

Onsdagen den 25 maj 1900 fm.

Nr 26

Ang. vissa ändrade bestämmelser om expropriation

en att jag inte känner till den tillräckligt.
Att det luktar illa om en sulfatindustri
vet vi, men det finns många
olika uppfattningar om vad som luktar
illa. Jag var i piteområdet i Norrbotten
under arbetslösheten 1933—1934,
och när det luktade illa så att man inte
kunde äta utan magrade på sommaren
sade folk att det luktade pengar — då
gick fabriken, man hade arbete, och
man tjänade pengar.

.lag menar att en människa som satsat
sitt sparkapital och sitt intresse, såsom
många hundra sommarstugeägare
och även jordbrukare och skogsbrukare
gjort t. ex. i Halland, bör ha en viss säkerhet
för att inte det som de har satsat
på under större delen av sitt liv plötsligt
rycks undan dem.

Vi kan inte komma ifrån miljöförändringar.
Det har det blivit i Blekinge
genom Mörrumsverken. Jag var där i
början av 1940-talet under kriget och
löste in ensittare i Vekerum, Hästarvd
och allt vad byarna heter, men jag känner
nu inte alls igen dessa gamla fina
gläntor med båtsmanstorp och andra
röda stugor som folk trivdes i. Därmed
vill jag inte förneka att ekonomiska intressen
gjorde det nödvändigt att ha en
industri där nere.

Vår körsång går ut på att det skall
planeras i god tid. Den vanliga metoden
att köpa fastigheter för industri är nu
att gå omkring och se var man kan få
tag i en jordbit — så planerar man, satsar
pengar, skaffar kanske förhandslöften
och binder sig så hårt att ingenting
annat duger. Det finns alltid alternativ,
både till oss själva och till vad
vi gör. De alternativen bör redovisas

Den andra punkten gällde inte Väröbacka,
utan Biskopshagen. Det är inte
korrekt av samhället att hålla tillbaka
bebyggelse och tomtavstyckning i åratal
under åberopande av strandlagen
och 122 § byggnadslagen, som handlar
om naturskönhet. Det händer att man
hindrar enskilda, som gör mycket obetydlig
skada — jag tänker på den fastighet
Skällåkra G8 som skulle bebyg 2

Första kammarens protokoll 1966. AV 26

gas på en gammal torpgrund, hela fastigheten
var 180 000 kvadratmeter, som
i sin helhet var öppen för folk som ville
vandra där, men när Vattenfall ville
bygga ett konventionellt värmekraftverk
eller ett atomkraftverk på grannfastigheten,
lämnade man tillstånd till köpet
och jag är säker på att man skulle ha
lämnat byggnadstillstånd, om tillstånd
över huvud taget behövts. Så bör det
inte vara, och därför måste vi ha en
planering.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill först säga att
jag inte har tagit ställning till Väröbacka.
Jag trampade mycket försiktigt
när den frågan kom på tal. Det var det
rent principiella spörsmålet jag ville
belysa.

Det andra ärendet känner jag inte till,
och det kan jag inte yttra mig närmare
om. Det måste ha varit aktuellt innan
jag började min verksamhet på detta
område.

Det är uppenbart att lukter är någonting
relativt. När herr Skårman gav
sig upp till Norrbotten trodde jag att
han skulle tala om surströmming, men
det var tydligen inte hans mening.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 116, 117 och
121, bevillningsutskottets betänkande
nr 47 samt bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 35, 38 och 39.

Ang. vissa ändrade bestämmelser
om expropriation

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 47, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. vissa ändrade bestämmelser om expropriation

Genom en den 15 april 1966 dagtecknad
proposition, nr 73, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,
och

2) lag om ändring i bvggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385).

De i propositionen framlagda lagförslagen
syftade bland annat till att effektivisera
expropriationsförfarandet. I
fråga om den tidpunkt, vid vilken rättegång
i expropriationsmål tidigast kunde
inledas, hade föreslagits sådan lagändring,
att domstolsförfarandet på initiativ
av den exproprierande skulle
kunna påbörjas redan innan Kungl.
Maj:t avgjort frågan om expropriationstillstånd.
Åtskilliga ändringar hade
föreslagits i bestämmelserna om förhandstillträde
och om ersättning med
anledning av sådant tillträde. En väsentlig
nyhet vore, att fastighet, som
skulle avstås genom expropriation, i
vissa fall skulle kunna få tagas i anspråk
med äganderätt redan innan ersättningsfrågorna
blivit slutligt avgjorda
(s. k. kvalificerat förhandstillträde).
Vad gällde rättegångskostnaderna vid
expropriation hade föreslagits sådan
lagändring, att fastighetsägares och
andra sakägares rätt till ersättning för
egna kostnader i högre rätt för det fall
att de själva fullföljt talan dit skulle
bliva beroende på den utgång målet
finge i den högre rätten.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat sex i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

I. de likalydande motionerna I: 752,
av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl., och
11:923, av herr Johansson i Dockered
m. fl., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 73 måtte besluta, att överinstans
skulle kunna tillerkänna expropriat er -

sättning för rättegångskostnader även
när han klagade och förlorade;

II. de likalydande motionerna 1:753,
av herr Stefanson m. fl., och II: 922, av
herr Andersson i Örebro m. fl., i vilka
motioner yrkats, att riksdagen skulle
vid sin behandling av Kungl. Maj:ts
proposition nr 73 besluta sådant tilllägg
till den föreslagna lydelsen av 67 §
andra stycket i expropriationslagen, att
exproprianden vidkändes rättegångskostnad
som åsamkades motpart även
när denne fullföljt talan, om särskilda
skäl vore därtill;

III. de likalydande motionerna I: 754,
av herr Sveningsson m. fl., och II: 924,
av herr Oskarson m. fl., i vilka motioner
föreslagits, att riksdagen skulle antaga
det vid Kungl. Maj:ts proposition
nr 73 fogade förslaget till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation med den ändringen,
att 67 § bibehölle sin nuvarande
lydelse.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte — med avslag å motionerna
1:752 och 11:923, 1:753 och
II: 922 samt I: 754 och II: 924 — bifalla
förevarande proposition nr 73.

I sitt yttrande hade utskottet å sid.
47 i det tryckta utlåtandet anfört bland
annat följande: »Bland de omständigheter
som måste beaktas vid tillämpningen
av nyssnämnda bestämmelser om
skäligt rådrum är självfallet tillgången
på bostäder. Uppenbart är att en expropriation
kan för berörda fastighetsägare
eller hyresgäster innebära att de
ställs inför stora svårigheter att anskaffa
bostad. Med hänsyn till den stelhet
som skulle vara förbunden med en i
propositionen diskuterad, uttrycklig regel
om skyldighet för den exproprierande
att ställa en bostad till förfogande,
en regel som f. ö. icke heller återfinnes
på andra liknande rättsområden,
anser utskottet en sådan bestämmelse
icke böra komma i fråga som en lösning
av problemet. Skäl härtill är bl. a. att,

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

Ang. vissa

såvitt utskottet har sig bekant, staten
och kommunerna såsom exproprianter
i allmänhet visat stort tillmötesgående
då det gällt att anvisa nya bostäder. Utskottet
vill emellertid i sammanhanget
kraftigt understryka nödvändigheten av
att de exproprierande gör allt vad som
står i deras makt för att undanröja
uppkommande bostadsproblem.»

Reservationer hade avgivits

I. av herrar Ebbe Ohlsson, Åkesson,
Ernulf, Ferdinand Nilsson, Nyberg, Hedin
och Hamrin i Kalmar, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med förklaring att
förevarande proposition nr 73 icke
kunnat oförändrad bifallas, måtte i anledning
av motionerna 1:752 och II:
923, I: 753 och II: 922 samt I: 754 och
11:924 för sin del antaga de genom
propositionen framlagda förslagen med
den ändringen, att 67 § andra stycket
expropriationslagen erhölle i reservationen
angiven lydelse, vilket förslag
avsåg en komplettering av i propositionen
föreslagen regel om rättegångskostnaderna
vid expropriation av innebörd,
att den exproprierande, när särskilda
skäl förelåge, förpliktades ersätta
motparts kostnad även då motparten
fullföljt talan till den högre rätten och
enligt 18 kap. 1 eller 4 § rättegångsbalken
själv skolat bära sin kostnad;

II. av herr Ferdinand Nilsson, som
ansett, att det avsnitt av utskottets yttrande,
som började på sid. 47 med orden
»Bland de» och slutade med »uppkommande
bostadsproblem» bort hava
följande lydelse: »Bland de omständigheter
som måste beaktas vid tillämpningen
av nyssnämnda bestämmelse om
skäligt rådrum är självfallet tillgången
på bostäder. Uppenbart är att en expropriation
kan för berörda fastighetsägare
eller hyresgäster innebära att de
ställs inför stora svårigheter att anskaffa
sig bostad. Utskottet vill kraftigt understryka
nödvändigheten av att de ex -

ändrade bestämmelser om expropriation

proprierande gör allt vad som står i
deras makt för att undanröja uppkommande
bostadsproblem.»

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Den reservation med beteckningen
nr I som har fogats vid utskottsutlåtandet
avser den ändring i reglerna
om rättegångskostnader i expropriationsmål
som jämte andra ändringar
i expropriationslagen föreslås i proposition
nr 73.

För närvarande gäller enligt 67 § expropriationslagen
regeln att den som
utsätts för expropriation — jag kallar
honom i det följande markägare, eftersom
det i regel är en markägare — får,
om han går till domstol för att få ersättningsbeloppet
fastställt, betalt för
sina rättegångskostnader oavsett utgången
vid domstolen, och han får betalt
i samtliga instanser, även om han
överklagar och förlorar.

Detta är en ganska generös regel.
Motivet är uppenbarligen att man har
ansett att den som utsätts för en tvångsavhändelse,
en expropriation, bör behandlas
generöst i fråga om kostnaderna
för att fastställa ersättningens storlek.

Emellertid har det visat sig att denna
regel också har lett till vissa olägenheter.
Först och främst är det klart att
den kan inbjuda till missbruk. Vet man
att man under alla omständigheter får
sina rättegångskostnader betalda av
motparten, kan det ligga nära till hands
att klaga, även om man inte skulle ha
gjort det annars och även om klagan
kanske visar sig sakna fog. Utredningen
som har behandlat ämnet säger att
några missbruk inte har påvisats, men
faran finns där naturligtvis.

Den främsta olägenheten är dock en
annan. Den exproprierande — i regel
är det en kommun, och jag kallar därför
vederbörande för kommunen — får
enligt nuvarande regler inte äganderätten
till marken förrän processen är färdig.
En sådan process kan, om den förs
ända upp i högsta domstolen, ta flera
år i anspråk, och innan kommun har

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. vissa ändrade bestämmelser om expropriation

fått äganderätt kan ju marken inte belånas
och även vidareförsäljning etc.
försvåras.

Detta har visat sig vara ett påtryckningsmedel,
om markägaren är litet fördomsfri.
Markägaren kan säga till kommunen
att han, om han inte får en viss
ersättning, tänker föra process ända
upp till högsta instans. Detta innebär en
tidsutdräkt som kan vara mycket svår
för kommunen att finna sig i, och det
kan naturligtvis leda till att kommunen
mer eller mindre tvingas betala en ersättning
som i många fall är högre än
vad som kan anses skäligt.

Nu undanröjer emellertid de övriga
ändringar, som föreslås i expropriationslagen
och om vilka utskottet är
enigt, i rätt hög grad denna påtryckningsmöjlighet.
För det första föreslås
en möjlighet att starta process om ersättningen,
inte som nu först sedan
Kungl. Maj:t meddelat tillstånd till expropriation,
utan så fort ansökan om
expropriationstillstånd gjorts. Det blir
alltså då en tidigare start för processen.
För det andra kan kommunen enligt
förslaget få s. k. kvalificerat förhandstillträde.
Detta innebär att kommunen
får äganderätt till marken, oberoende
av att processen om ersättningens
storlek fortsätter. I och med
det kan ju kommunen belåna marken
och vidta övriga dispositioner som nu
är omöjliga eller i varje fall svåra att
genomföra. Det skulle därför kunna sägas
att ändringen i regeln om expropriationskostnaderna
nu inte längre blir
lika angelägen. Vi bär emellertid inom
utskottet blivit överens om att regeln
trots detta är otillfredsställande. Den
går längre i fråga om generositet mot
markägaren än som är lämpligt, tv en
process medför ju i varje fall en viss
tidsutdräkt, innan den leder fram till
det kvalificerade förhandstilltriidet.

I princip har alltså även reservanterna
accepterat propositionens huvudregel,
som innebär att nuvarande regel
skall gälla i första instans, således hos
expropriatiönsdomstolen. Där skall

markägaren få full ersättning för sina
kostnader, oberoende av om domstolen
bestämmer ett högre pris än den bjudna
ersättningen eller ej. Men ändringen innebär
att markägaren, om han överklagar
expropriationsdomstolens beslut och
förlorar i överrätten, inte får betalt för
sina kostnader där. Detta är något litet
förenklat framställt, men det är i varje
fall huvudregeln. Jag bortser då från
vissa bestämmelser i rättegångsbalken
om försumlig processföring etc., som
kan ändra fördelningen av rättegångskostnaderna.
Dessa bestämmelser föreslås
oförändrade.

Reservanterna vill emellertid göra en
liten modifikation i den föreslagna regeln.
Jag säger en liten modifikation,
tv betraktat i det stora hela är den liten,
men i det enskilda fallet kan den betyda
mycket för markägaren. Det är ju
så att om man ändrar en regel som är
otillfredsställande, bör man försöka få
den nya regeln sådan att inte också den
ger otillfredsställande resultat i andra
avseenden. Och jag tycker inte att man
har beaktat detta tillräckligt i propositionen
och vid utskottsmajoritetens ställningstagande.
I reservationen pekar vi
på ett par exempel, där den föreslagna
regeln kan bli otillfredsställande. Meningen
är sålunda att utredningen i
målet skall förebringas i underrätten
och att det sedan eventuellt skall ske en
överprövning i överrätten på grundval
av detta material — det är önskemålet
och avsikten. Men det är ganska svårt
att hindra att ytterligare utredning förebringas
i hovrätten med de regler som
finns.

Om en kommun förebringar en viss
utredning i underrätten, markägaren
klagar och kommunen förebringar -—
vilket ingalunda är ovanligt enligt den
erfarenhet jag har av sådana här mål
både i underrätt och hovrätt — en omfattande
ny utredning i hovrätten, tvingar
detta sannolikt i sin tur markägaren
att å sin sida ådraga sig kostnader för
motbevisning. Hade denna bevisning
från kommunen, såsom bort ske, kommit

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

Ang. vissa

i underrätten, hade markägaren under
alla omständigheter fätt betalt för sin
kostnad för motbevisningen. Men väntar
kommunen med bevisningen till hovrätten,
blir läget ett annat. Dä kan
kommunen, om markägaren förlorar målet,
slippa att betala markägarens motbevisning.
Vi reservanter menar att det
inte är tillfredsställande att frågan om
vem som skall betala kostnaden för denna
motbevisning beror på en tillfällighet,
beror på huruvida kommunen kommer
med utredningen i första eller andra
instans.

Dessutom kan enligt vår mening skälighetshänsyn
tala för att en markägare
som klagar och förlorar i hovrätten i
vissa fall trots detta får sina kostnader
betalda. Inom utskottet har vi framhållit
ett fall som inte är så ovanligt, nämligen
att en egnahemsägare råkar ut för
expropriation. Det är naturligt att han
värderar sin fastighet ganska högt. Han
tycker kanske att domstolens dom ger
honom för låg ersättning och han klagar
därför. Men hovrätten gör ingen
ändring. Åtminstone om meningarna i
hovrätten är skiljaktiga, om det alltså
föreligger tveksamhet, tycker jag verkligen
samhället kunde kosta på sig den
generositeten att egnahemsägaren får sina
kostnader i hovrätten betalda. I
princip är det väl ändå riktigt att en
markägare som råkar ut för en expropriation,
han må vara egnahemsägare
eller annan fastighetsägare, får sin ersättning
ograverad och inte reducerad
av kostnader för att fastställa ersättningen.

Vi har därför i reservationen föreslagit
en undantagsregel som skulle ge
hovrätterna möjlighet att, om särskilda
skäl föreligger, tillerkänna en klagande
markägare ersättning för hans kostnader
i hovrätten, även om hovrätten inte
skulle höja hans ersättning för marken.

Jag tycker samhället kunde kosta på
sig den generositeten mot människor
som tvångsvis måste avstå sin egendom
till det allmänna. Att det allmänna har
rätt att för vissa ändamål ta ifrån den

ändrade bestämmelser om expropriation
enskilde lians mark är vi alla överens
om. .lag tycker också att vi borde vara
överens om att den som råkar ut för
detta skall behandlas generöst, så länge
det inte vållar några påvisbara olägenheter
av betydelse. Den av oss i reservationen
föreslagna undantagsregeln,
vilken ger överinstans rätt att i undantagsfall
tillämpa samma regler som underrätt,
tror jag inte man kan påstå
skulle vålla några olägenheter av betydelse
för det allmänna. Jag tror också
att domstolarna skulle tillämpa den på
ett sätt som ur både det allmännas och
den enskildes synpunkt vore godtagbart.
Jag har litet svårt att förstå att
man varit så avvisande mot detta förslag.

Jag yrkar bifall till reservationen
nr I.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill först framhålla
att jag inte tycker det är så förfärligt
upprörande att människor som tvångsvis
berövas vad de äger och har — mot
ersättning för all del — bör ha en stark
ställning i fråga om ersättningen för
rättegångskostnader. Det enskilda ägandet
utgör dock ett fundamentalt begrepp
inom det ekonomiska livet i vårt land
samt en grundval för omtanke och sparsamliet
liksom för den kapitalbildning
som samhällets utveckling kräver. Där
inskränkningar skett har samhället måst
ingripa och komplettera, men det blir i
alla fall inte detsamma som en organisk
utveckling. Äganderätten är enligt min
uppfattning någonting väsentligt, som vi
skall hålla fast vid.

Nu sägs att det har förekommit missbruk
av de generösa bestämmelser som
man anser ligga i gällande expropriationsrätt.
Inte minst har man därvid satt
advokaterna i skottgluggen. Det faktum
att målsägarna får processa och gå till
högre rätt på det allmännas bekostnad
har inneburit, sägs det, att de av advokaterna
lockats att utnyttja denna möjlighet,
till glädje för advokaterna men
ingen annan.

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. vissa ändrade bestämmelser om expropriation

Behandlingen i utskottet tyder dock
på någonting annat. Av redovisningen
där framgår att man går till högre rätt
i 10 procent av expropriationsfallen i
glesbygd och i 50 procent i tätbebyggelse.
Om man jämför med andra rättssammanhang
visar det sig även att 50
procent i och för sig inte är någon hög
siffra, utan en ganska låg siffra. Dessutom
har i ungefär halva antalet överklagade
fall åstadkommits olika rättelser
i högre instans. Under sådana förhållanden
menar jag att man inte skall ondgöra
sig.

Beträffande advokaterna har jag inga
bestämda slutsatser, men det är väl i
alla fall inte så att en sorts advokater
processar i glesbygder och en annan
sort i tätorter. Fallen bär helt enkelt varit
mera komplicerade i tätorterna och
behöver noggrannare rättslig prövning.
.lag har velat erinra om detta, därför
att jag tycker det tål att sägas.

Både i propositionen och i utskottsutlåtandet
vitsordas att vi står inför en
reform av expropriationsdomstolsväsendet.
Det är åtminstone min personliga
förhoppning att detta kan medföra en
förbättrad behandling av dessa ärenden.
Jag tror det kan finnas grunder för det.

När man nu lägger tyngdpunkten i
fråga om markägarens rättsprövning till
första instans, är det att beklaga att man
inte samtidigt fått den förbättring av
första instans, som jag tror vara ett berättigat
önskemål. Det är en synpunkt
som jag har och vill redovisa.

Som herr Ernulf tidigare sagt har
man vid en reform kvar en viss risk.
Kommunalmän, som vill expropriera
och har ett legalt behov av detta för
kommunens del, har brått att begära
expropriationstillstånd, så att de får i
gång en domstolsprövning och erhåller
ett snabbt tillträde. Men de har kanske
inte lika brått att redovisa argumentationen
i prisfrågorna. Det händer att
där sker en viss förskjutning. Vi reservanter
är av den uppfattningen att man
borde kunna räkna med att när i stor utsträckning
nya argument företes i an -

nan instans, bör också såsom »särskilt
skäl» för kostnadstäckning gälla att det
kan behövas just belysning av dessa nya
synpunkter. Jag har också den uppfattningen
att ett annat »särskilt skäl» bör
vara, när fallet är så pass komplicerat
att meningarna inom den dömande högre
instansen är delade även om vederbörande
inte vinner där. Också detta
bör vara ett särskilt skäl som man borde
hålla på. Jag tror att det är rimligt
att resonera på det sättet.

Till sist vill jag ta upp en sak. Man
hör inte bedöma exproprierandet enbart
som en markvärdesfråga. Det är i hög
grad en markvärdesfråga men inte bara
en sådan. I en tid då bostadsbrist,
bostadsreglering och köer spelar en så
stor roll har åtminstone jag fäst mig
vid att det inte kan vara riktigt till fyllest
som det står i propositionen på
sidorna 63 och 64 angående den exproprierandes
skyldighet att bereda ersättning
åt den som får avstå från sin bostad.
I propositionen uttalas att det inte
är en rimlig ordning att tillträde, när
den exproprierande ställt en godtagbar
bostad till förfogande, skall behöva uppskjutas
enbart i avvaktan på laga fardag.
Så långt kan jag biträda, men å andra
sidan sägs ganska vagt i propositionen
att man bör beakta de omständigheter
som föreligger beträffande möjligheterna
att bereda dem som blir berövade bostäder
tillgång till andra sådana. Att
införa en uttrycklig regel om skyldighet
för den exproprierande att ställa
bostad till förfogande anser statsrådet
varken nödvändigt eller lämpligt. — Vi
borde väl i alla fall kunna ena oss om
att det är i hög grad önskligt.

Jag påtalade saken i utskottet, men
utskottets skrivning innebär, såvitt jag
förstår, en förbättring, ehuru utskottet
säger att en klar sådan bestämmelse
inte bör ifrågakomma med hänsyn till
den stelhet som skulle vara förbunden
med den i propositionen omnämnda uttryckliga
regeln om skyldighet för den
exproprierande att ställa en bostad till
förfogande, en regel som för övrigt inte

Onsdagen den 25 maj 1900 fm.

Nr 26

Ang. vissa

heller återfinnes på något annat liknande
rättsområde. Skäl härtill är, säger
utskottet, att, såvitt utskottet liar sig bekant,
staten och kommunerna såsom exproprianter
i allmänhet visat stort tillmötesgående
då det giillt att anvisa nya
bostäder.

Det sista förefaller mig innebära eu
viss ovisshet med hänsyn till svårigheterna
att skaffa bostäder. Slutet av stycket
tycker jag däremot är mycket vackert.
Utskottet skriver där: »Utskottet
vill emellertid i sammanhanget kraftigt
understryka nödvändigheten av att de
exproprierande gör allt vad som står i
deras makt för att undanröja uppkommande
bostadsproblem.» Det tycker jag
är bra skrivet, och om de tidigare reservationerna,
som de obotfärdiga kan
ta täckning bakom, hade varit borta så
hade jag varit fullständigt belåten. Jag
har därför i en reservation förordat att
det stycket på sidan 47 i utskottsutlåtandet
som börjar med orden »Bland
de» och som slutar med orden »uppkommande
bostadsproblem» borde utbytas
mot en lydelse som går ut på att
dessa reservationer bortfaller, men att
den starka maningen från utskottets sida
till vederbörande att försöka klara
detta står kvar.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall dels till reservation I av
herr Ebbe Ohlsson m. fl., dels ock till
reservation II som jag nyss har berört.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det har redan påmints
om, både i går och i dag, att riksdagen
befinner sig i uppbrottsstämning. Man
kanske inte borde begära ordet under
dessa förhållanden, men då jag har lämnat
eu motion i det här ärendet ber jag
ändå att få säga några få ord.

Formen att genom expropriation
övertaga markområden och fastigheter
har blivit alltmer vanlig, och den utvecklingen
kommer säkert att fortsätta.
I fråga om de föreslagna ändringarna i
lagen om expropriation råder god enig -

ändrade bestämmelser om expropriation
het om förslaget att göra expropriationsförfarandet
mera effektivt och att
hela denna omfattande procedur skall
göras lättare. Att behandlingsgången av
ett expropriationsmål skall bli snabbare
och väntetiden kortare innan den fastighet
det gäller kan tas i anspråk och
användas för avsett ändamål hälsas säkert
med tillfredsställelse av alla.

Vad det råder delade meningar om
är den föreslagna nyheten att den exproprierande
inte i alla rättsinstanser
skall behöva betala rättegångskostnaderna.
Som det redan har sagts i debatten
föreslås ingen ändring i förhållande
till vad som nu gäller vad beträffar
rättegångskostnaden i första instans.
När däremot ett expropriationsmål skall
gå till överrätt får markägaren, om han
förlorar, själv svara för rättegångskostnaden.
Fastighetsägaren kan inte vara
säker på att det blir ändring i högre instans,
när ett expropriationsmål föres
dit, och här finns ett osäkerhetstillstånd
som inte bör förekomma.

Att ett expropriationsmål är ett invecklat
rättsförfarande tror jag inte behöver
ordas så mycket om. Det är för
en enskild fastighetsägare mycket svårt
att göra en bedömning av om hans rätt
blir tillräckligt beaktad. Jag tycker därför
att det bör vara ganska naturligt att
han utan rättegångskostnader får expropriationen
prövad i högre instans.
Ur rättsskyddssynpunkt måste det vara
riktigt att ägaren till den egendom som
skall exproprieras inte bara får full ersättning
utan också får sina rättegångskostnader
täckta. Många av dem som får
sin egendom eller del av sin egendom
omhändertagen genom detta tvångsförfarande
kan befinna sig i små ekonomiska
omständigheter, och för dem kan
den ersättning de får ha en avgörande
betydelse för deras tillvaro. Den som
tvångsvis avhändes sin egendom bör,
som sagt, enligt min mening ha rätt att
kostnadsfritt gå till högre instans. Denna
rätt bör inte fråntas honom.

I motionen har vi hävdat den uppfattningen
att det skulle vara mycket olvck -

Nr 26

Onsdagen den 25 inaj 1966 fm.

Ang. vissa ändrade bestämmelser om expropriation

ligt om den rättsliga bedömningen av
expropriationsärenden i fortsättningen
till stor del skulle vara beroende av
sakägarens ekonomiska ställning. En sädan
ordning strider mot självklara demokratiska
principer. Det bör inte bli
så att ekonomiska faktorer skall få påverka
eller utforma den rättsliga prövningen.

Tredje lagutskottet lämnar också stöd
för den uppfattningen att gällande bestämmelser
inte har missbrukats, då
utskottet på sidan 50 i sitt utlåtande säger:
»Huruvida de nuvarande bestämmelserna
utnyttjas otillbörligen har enligt
utredningen inte kunnat klargöras.
Det torde dock vara mycket svårt att på
ett objektivt godtagbart sätt påvisa att
sådant missbruk förekommit.» Således
har inte gällande bestämmelser lett till
avsevärda olägenheter.

Vi som i detta avseende yrkar avslag
på den kungl. propositionen finner det
vara skäligt och riktigt att ha kvar nu
gällande bestämmelser. Nog bör det vara
naturligt att den som utsättes för detta
tvångsförfarande får ha kvar möjligheten
till fri rättegång. Avsikten är nu att
det allmänna skall skaffa sig en förmån
på den enskildes bekostnad, vilket vi
inte kan finna vara riktigt. Att genom
expropriation övertaga mark och byggnader,
som ägaren kanske inte vill avyttra,
är en förmån för det allmänna av
sådant slag och ett så stort intrång i den
enskildes ägande att den rätten inte
vidare bör utvecklas.

Till utskottsutlåtandet är fogad en reservation
gemensam för högerns och
folkpartiets representanter samt herr
Ferdinand Nilsson. I reservationen begärs
att den exproprierande skall ersätta
motparts rättegångskostnad »när
särskilda skäl föreligger». Om till särskilda
skäl även kan räknas det förhållandet
att en fastighetsägare befinner
sig i små ekonomiska omständigheter
och inte har råd med stora rättegångskostnader
— jag fattade nog herr
Ernulfs uttalande på det sättet att en
bedömning skulle ske enligt de grunder -

na — kan även jag vara med och godtaga
denna reservation.

Jag ber då, herr talman, att få yrka
bifall till reservation I av herr Ebbe
Ohlsson m. fl.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Utskottsutlåtandet behandlar
proposition nr 73, som i sin tillbygger
på en utredning som har sysslat
med en rad på detta område betydelsefulla
frågor. Vad som hittills har diskuterats
gäller ett avsnitt, låt gärna vara
ett betydelsefullt avsnitt, av hela propositionen.
Jag tror därför att det är angeläget
att kort och summariskt bara ange
vilka frågor denna reform egentligen
avser.

Utredningen hade att behandla frågor
om förtida tillträde, processförfarande,
preliminär ersättning m. m., och
man kan väl säga att den kan delas in i
sju var för sig väsentliga avsnitt.

För det första föreslog utredningen
en ändring av nuvarande ordning i fråga
om tidpunkten för inledande av rättegång
i expropriationsmål, nämligen
att Kungl. Maj :t i vissa fall skulle kunna
medge den exproprierande att väcka
talan vid domstol redan innan frågan
om rätt till expropriation har prövats.

För det andra skulle man förenkla
möjligheterna till förtida tillträde och i
samband därmed också förenkla förfarandet
vid beräkning av den preliminära
ersättningen. Preliminär ersättning
eller förskott skulle alltså kunna utgå
även i andra fall än vid officiellt förordnande
av förhandstillträde. Dessutom
skulle domstolen ha möjlighet att
under processens gång besluta om ytterligare
förskott.

För det tredje ville utredningen slopa
den nuvarande föreskriften att bostadsutrymme
endast får tillträdas på
laga fardag.

För det fjärde ville man ge sakägare,
d. v. s. främst de exproprierande, befogenhet
att väcka talan i expropriationsmål.

Onsdagen den 25 maj 1900 fm.

Nr 26

Ang. vissa ändrade bestämmelser om expropriation

Utredningen ansåg för det femte att
en ny bestämmelse om s. k. kvalificerat
förliandstillträde — innebärande att
den exproprierande vid förhandstillträdet
skall få samtliga äganderätter överförda
på sig — borde fastställas i lagen.

För det sjätte föreslogs i fråga om cxpropriationskostnaderna
att den exproprierade
i vissa fall skall åläggas att stå
för sina egna kostnader vid fullföljd talan
till högre rätt.

Slutligen föreslog utredningen för det
sjunde en del ändringar av tidsfrister
för stämningsansökan, betalning av expropriationsersättning
o. s. v.

Utredningens parlamentariska ledamöter
var ense, och departementschefen
har i allt väsentligt godtagit utredningens
förslag. På en punkt — det gäller
expropriationskostnaderna — anförde
en av utredningens juridiska experter
avvikande mening, och det är den som
legat till grund för såväl motioner som
reservationer i ärendet.

I utredningen liksom i propositionen
har man utgått från att den föreslagna
ändringen är nödvändig — man anser
det riktigt att sakägaren skall stå för
sina egna kostnader då han själv fullföljer
talan i högre instans och förlorar.
Remissyttrandena kan sägas innehålla
tre olika grupperingar av synpunkter.
Där förordas bifall till utredningens av
departementschefen godtagna förslag;
en annan grupp begär avslag på detta,
huvudsakligen i anknytning till det
särskilda yttrandet i utredningen; och
den tredje gruppen — som består av
inte oväsentliga remissinstanser •— anser
att utredningen inte gått tillräckligt
långt utan att man borde överväga att
tillämpa rättegångsbalkens motsvarande
bestämmelser generellt. Det har inte utredningen
och heller inte departementschefen
ansett erforderligt. Till grund
för denna uppfattning ligger väl vad utskottet
nämnt i sitt utlåtande: att förslaget
innebär anknytning till två likvärdiga
områden, nämligen vad som
stadgades dels år 1957 i lagen om er -

sättning för mistad fiskerätt och dels
år 1961 i vattenlagen. Utskottet har nog
haft den uppfattningen att det bör vara
riktigt att ge likartade föreskrifter beträffande
rättegångskostnaderna då det
gäller områden där åtgärderna är
tvångsrättsliga. Eu viss uniformitet har
ansetts lämplig. Det iir naturligtvis mycket
svårt — och det kommer till uttryck
också från motionärernas och reservanternas
sida — att med bestämdhet
uttala sig om vad som kan bli följden
av detta. Av remissinstanserna har Sveriges
stadsdomare, som ju har eu rätt
god kännedom om dessa frågor, konstaterat
att gällande kostnadsregler
uppenbarligen kan utnyttjas på ett otillbörligt
sätt. Så långt har inte utskottet
gått i sin skrivning, överståthållarämbetet
ger uttryck åt den uppfattningen
att expropriaten även efter den föreslagna
reformen får ett tillfredsställande
rättsskydd. Lagrådet har vid sin
prövning av ärendet framhållit att viss
risk torde föreligga att sakägare otillbörligt
utnyttjar förmånen av kostnadsfri
rättegång i överrätt. Det är bland
annat dessa synpunkter som har varit
vägledande för utskottet när det tagit
ställning till den del av ärendet som
är kontroversiell.

Jag tror, herr talman, att den reform
som kammaren snart skall besluta om
kommer att hälsas med mycket stor tillfredsställelse
av flertalet kommuner i
detta land, i varje fall av de kommuner
som i dag har rätt stora svårigheter
att kunna klara de uppgifter som
inte minst Sveriges riksdag har pålagt
kommunerna.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HANSSON, TORSTEN, (s):

Herr talman! Herr Knut Johansson
har som utskottets talesman redovisat
de betydande fördelar som är förenade
med den föreslagna revisionen av gällande
expropriationslagstiftning. Jag har

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. vissa ändrade bestämmelser om expropriation

emellertid närmast begärt ordet för att
något uppehålla mig vid herr Ferdinand
Nilssons inlägg och den av honom författade
reservationen.

Herr Ferdinand Nilsson uttalade att
det enskilda ägandet är fundamentalt i
samhällslivet och att vi torde vara överens
om den saken. Det kan väl alla i
stort sett skriva under på, men hela denna
fråga grundar sig ändå på det förhållandet
att det enskilda ägandet i
vissa avseenden har befunnits vara en
något knagglig grund för rationell bostadspolitik.

Herr Nilsson tar i sin reservation upp
frågan om expropriandens skyldighet
att tillhandahålla ersättningsbostad. Debatten
i utskottet ledde till att utskottet
gjorde en skrivning som i huvudsak
överensstämmer med motiveringen i ett
liknande tidigare fall, nämligen när utskottet
i fjol hade att behandla frågan
om expropriation av särskilda rättigheter.
Ett enhälligt utskott ansåg i det
fallet att det inte var motiverat att särskilt
skriva in en bestämmelse om tvång
att ersätta lägenheter. Herr Nilsson säger
att skrivningen innebär en förbättring,
men tycker inte att den låter riktigt
generös, och är oviss om huruvida
kommunerna kommer att visa den förståelse
som utskottet har förhoppningar
om. Jag vet inte vilka erfarenheter
man kan ha på annat håll, men mina egna
erfarenheter från Göteborg pekar
ju på att kommunen—staden, som ansvarig
för bostadsförsörjningen, inte
vidtar några sådana här åtgärder utan
att använda det organ som man har för
att bereda den enskilda medborgaren
bostad, nämligen bostadsförmedlingen
som driver en mycket aktiv verksamhet
och som har kunnat undanröja alla svårigheter
i den här vägen. När herr Nilsson
kritiserar utskottets skrivning, tycker
jag möjligen att det är litet egendomligt
att han gör det i den formen
att han stryker det parti i utskottets
skrivning, där man liksom skriver fast
den praxis som nu i stor utsträckning
är gällande och med andra ord säger att

så här skall det vara. Skulle denna
praxis i fortsättningen inte följas, har
utskottet här en uttalad mening som
kan ligga till grund för ett annat handlande
vid senare tillfällen.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan i
alla delar.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Man kan ansluta sig till
en uppfattning tydligt och klart, och
man kan göra det mera skruvat. Vi kan
i anslutning till den föregående talarens
anförande konstatera att vi trots allt
väsentligen är överens när det gäller
äganderättens betydelse. Även om det
satt litet långt inne, kom erkännandet
så småningom, och det är jag tacksam
att kunna konstatera.

Beträffande de exproprierande kommunerna
och andra och deras möjlighet
att tillgodose människor som blir berövade
sina bostäder sade den senaste ärade
talaren ungefär så här: Det där sköter
kommunerna väldigt bra, de har bostadsförmedling
o. s. v. Säg det till dem
som står i bostadsköerna. Det är inte så
lätt, inte ens med en god vilja — som
jag inte vill frånkänna vare sig Göteborgs
stad eller andra — att plötsligt
ordna sådana saker. Vi som i landsting
sysslat en smula med personalproblem
vet att god vilja att skaffa bostäder inte
alltid så lätt svarar mot förmågan.

Jag tror att den korrigering av utskottets
skrivsätt, som jag förordat och
som innebär att man går mera direkt
på önskemålet och inte anför diverse
ursäkter för att man har en annan uppfattning,
bättre löser deras problem som
blir berövade sina bostäder och skulle
komma i en ganska osäker situation.

Det är bara fråga om en liten justering.
Vi är ordagrant överens om allt
utom den där brasklappen. Ta bort
brasklappen! Se frimodigt på saken!
Tar man en människas bostad, skall
man skaffa henne en annan.

Onsdagen den 25 maj 1966 fin.

Nr 26

Ang. vissa

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt angående utskottets hemställan
samt därefter särskilt rörande utskottets
motivering.

Härpå gjorde herr talmannen enligt
de avseende utskottets hemställan förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till densamma samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ebbe Ohlsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ernulf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ebbe Ohlsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ernulf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —78;

Nej — 64.

ändrade bestämmelser om expropriation

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om utskottets motivering, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats
dels att densamma skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
utskottets motivering med den ändring,
som föreslagits i den av herr Ferdinand
Nilsson vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets motivering
oförändrad vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition avföljande
lydelse:

Den, som godkänner motiveringen i
tredje lagutskottets utlåtande nr 47
oförändrad, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets motivering
med den ändring, som föreslagits
i den av herr Ferdinand Nilsson
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej— 29.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. riksdagens förvaltningsorganisation
Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
memorial nr 6, angående uppskov
med behandlingen av vissa till utskottet
hänvisade ärenden, bifölls vad
utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 35, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i lagen om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Ang. riksdagens förvaltningsorganisation Föredrogs

ånyo sammansatta konstitutions-
och bankoutskottets betänkande
nr 1, med anledning av riksdagens
organisationsutrednings betänkande
med vissa förslag rörande riksdagens
förvaltningsorganisation och i anledning
därav väckt motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Detta utskottsbetänkande
är tillkommet i stor hast. Det kan inte
undvikas att man, när man läser det,
får ett intryck att betänkandet är behäftat
med vissa inadvertenser.

Med anledning därav vill jag understryka
vad som sägs på ett ställe i utskottets
uttalande, att man inte har varit
i stånd att finslipa alla detaljer och att
det i praktiken kan bli nödvändigt att
göra vissa justeringar i framtiden.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Ang. vissa ändringar i kammarens
ordningsstadga

Föredrogs motionen nr 759, av herr
Pettersson, Georg, m. fl., i anledning av
talmanskonferensens skrivelse med
överlämnande av ett från riksdagens
organisationsutredning inkommet betänkande
med vissa förslag rörande
riksdagens förvaltningsorganisation.

I denna motion hade hemställts, att
kammaren måtte besluta, att 4 och 5 §§
samt 7 § 2 mom. i kammarens ordningsstadga
skulle från och med den 1 juli
1966 hava den ändrade lydelse, som angivits
i motionen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! I denna motion föreslås
de ändringar i kammarens ordningsstadga,
som påkallas av kammarens nu
fattade beslut om inrättande av riksdagens
förvaltningskontor. Förslaget ansluter
till vad som anförts i sammansatta
konstitutions- och bankoutskottets
nyss godkända betänkande.

Om denna motion skulle remitteras
till utskott, bleve det nödvändigt att
för ändamålet tillsätta ett enskilt utskott
och uppskjuta ärendets handläggning
till höstsessionen. Då saken emellertid
synes mig alltför obetydlig för en
sådan åtgärd, anser jag att kammaren
bör begagna den möjlighet som i detta
fall finns — och som motionärerna också
pekat på — att avgöra motionen utan
remiss till utskott.

Jag hemställer sålunda, herr talman,
att kammaren måtte redan i dag bifalla
ifrågavarande motion.

På gjord proposition beslöt kammaren
bifalla herr Sveningssons hemställan,
att förevarande motion nu skulle
företagas till avgörande.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad i motionen hemställts.

Onsdagen den 25 maj 19(i(i fm.

Nr 26

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 36, med förslag till ändrad
lydelse av § 80 riksdagsordningen.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 37, med förslag till lag angående
ändring i stadgan om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande
m. m.

Jämväl beträffande detta memorial
hade utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu ifrågavarande
memorialet hemställt.

Ang. förbättrad sjukpenningförsäkring

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 47, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag om förbättrad
sjukpenningförsäkring, i vad
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 1 april 1966 dagtecknad
proposition, nr 113, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring; 2)

förordning om ändrad lydelse av
3 och 5 §§ förordningen den 18 decem -

Ang. förbättrad sjukpenningförsäkring

ber 1959 (nr 555) angående redares avgifter
i vissa fall enligt lagen om allmän
försäkring;

3) lag angående ändrad lydelse av
4 § lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om
ersättning åt smittbärare;

4) förordning angående ändrad lydelse
av 28 § 2 mom. förordningen den
14 december 1956 (nr 629) om erkända
arbetslöshetskassor;

5) förordning om ändrad lydelse av
2 § förordningen den 22 april 1960 (nr
77) angående byggnadsforskningsavgift,

dels ock bifalla det förslag i övrigt,
om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen hade, såvitt anginge
anvisande av anslag, hänvisats till statsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

I propositionen hade föreslagits ändringar
i lagen om allmän försäkring,
som innebure borttagande av karensdagar,
höjning av sjukpenningbeloppen
och utbyggnad av sjukpenningskalan.

De nuvarande reglerna om karenstid
hade föreslagits slopade. Sjukpenning
skulle enligt huvudregeln utgå fr. o. m.
dagen efter insjuknandedagen. För sjukperioder,
som icke varade mer än sex
dagar utöver insjuknandedagen, skulle
gälla en s. k. fridagsregel, som innebure
att sjukpenning utginge endast för dag,
då den försäkrade skulle hava utfört
förvärvsarbete i sin huvudsakliga sysselsättning.
Under en sjukperiod skulle
dock fridagsregeln kunna tillämpas på
högst två fridagar. Fridagsregeln skulle
icke avse hemmafruförsäkrade kvinnor
och icke heller sådana förvärvsarbetande
kvinnor, som vore sjukpenningklassplacerade
för enbart grundsjukpenning
och som skulle hava varit
hemmafruförsäkrade, om deras årsinkomst
av förvärvsarbete icke uppgått
till minst 1 800 kronor.

Sjukpenningen i de nuvarande sjukpenningklasserna
skulle höjas med belopp
mellan 1 krona och 6 kronor. Sjuk -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. förbättrad sjukpenningförsäkring

penningens genomsnittliga kompensationsgrad
ökade genom höjningen från
cirka 65 % till drygt 80 %.

Grundsjukpenningen, som framför
allt vore av intresse för de hemmafruförsäkrade
kvinnorna, skulle höjas från
5 till 6 kronor.

Sjukpenningskalan hade byggts ut
med sex nya sjukpenningklasser, så att
dess övre gräns ungefärligen motsvarade
taket inom ATP. Den högsta sjukpenningklassen
hade föreslagits avse
årsinkomster på minst 39 000 kronor
och giva 52 kronor om dagen i sjukpenning.

Moderskapspenningen hade föreslagits
höjd från 900 till 1 000 kronor vid
enkelbörd och till 500 kronor för varje
barn utöver ett vid flerbörd. (3 kap.
12 § lagen om allmän försäkring.) Höjningen
av sjukpenningbeloppen gällde
även tilläggssjukpenning vid barnsbörd.

Inom den frivilliga sjukpenningförsäkringen
för hemmafruar och studerande
skulle det bliva möjligt att försäkra
sig för 15 kronor per dag — inklusive
sjukpenning på grund av den
obligatoriska försäkringen — mot för
närvarande 12 kronor.

Kostnaderna för de föreslagna förbättringarna
beräknades till drygt 770
miljoner kronor per år. Kostnadsökningen
skulle enligt förslaget i princip
finansieras avgiftsvägen.

Bidragsprocenten för statsbidraget
till sjukförsäkringen hade föreslagits
sänkt från 50 till 40. Härigenom stannade
statens kostnadsökning på grund
av reformen vid cirka 12 miljoner kronor
per år.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: 1)

de likalydande motionerna nr 323
i första kammaren av fröken Mattson
in. fl. och nr 388 i andra kammaren av
fru Lindberg m. fl.;

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

2) de likalydande motionerna nr 737
i första kammaren av fru Hultell och
nr 909 i andra kammaren av fru Kristensson
m. fl.,

3) de likalydande motionerna nr 739
i första kammaren av fru Nilsson m. fl.
och nr 911 i andra kammaren av fru
Thunvall m. fl.,

4) de likalydande motionerna nr 740
i första kammaren av fru Ohlsson, Lilly,
och fru Landberg samt nr 906 i andra
kammaren av fröken Bergegren,

5) de likalydande motionerna nr 741
i första kammaren av fru Olsson, Elvy,
och herr Kristiansson, Axel, samt nr
908 i andra kammaren av herr Gustavsson
i Alvesta m. fl.,

6) de likalydande motionerna nr 742
i första kammaren av herrar Virgin
och Lundberg samt nr 910 i andra kammaren
av herr Magnusson i Borås m. fl.,

7) motionen nr 738 i första kammaren
av herr Lundberg m. fl.,

8) motionen nr 890 i andra kammaren
av fru Ryding,

9) motionen nr 907 i andra kammaren
av herr Börjesson i Falköping.

I motionerna I: 740 och 11:906 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning och förslag till ändring
av bestämmelserna i lagen om allmän
försäkring 3 kap. 13 § (avseende tillläggssjukpenning
vid barnsbörd) i överensstämmelse
med vad i motionerna
anförts.

I motionerna I: 741 och 11:908 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om redovisning
inom tre år efter reformens
ikraftträdande av konsekvenserna av
reformen samt om förslag till ändringar,
som därvid kunde anses motiverade,
samt

att riksdagen måtte besluta om höjning
av moderskapspenningen vid enkelbörd
till 1 080 kronor och om höjning
till 540 kronor av det belopp, som

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

tillkomme vid flerbörd för varje barn
utöver ett.

I motionerna I: 742 och 11:910 hade
anhållits, att riksdagen måtte

1. antaga det till propositionen nr
113 fogade förslaget till lag angående
iindring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring med de
ändringar, att 3 kap. 4 och 10 §§ erhölle
i motionerna angiven lydelse, vilket
förslag avsåg,

beträffande 3 kap. 4 §, att propositionens
sjukpenningskala endast skulle
gälla för gift försäkrad, vars make vore
placerad i högst sjukpenningklass 7;
för övriga försäkrade hade föreslagits
en sjukpenningskala med i genomsnitt
några kronors lägre kompensation i de
olika klasserna,

beträffande 3 kap. 10 §, att en sjukperiod
skulle utöver insjuknandedagen
omfatta minst tretton dagar i stället för
sex, som föreslagits i propositionen, för
att sjukpenning skulle utgå jämväl för
de två första i perioden ingående arbetsfria
dagarna;

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga
åtgärder för fortlöpande registrering
av de återverkningar på olika
områden som de i föreliggande proposition
upptagna förslagen kunde giva
upphov till.

I motionen I: 738 hade föreslagits, att
riksdagen vid behandling av propositionen
nr 113 i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa, att Kungl. Maj:t,
med beaktande av vad som anförts i
motionen, snarast måtte vidtaga åtgärder
för att effektivisera kontrollen i
samband med korttidsfrånvaro på
grund av sjukdom.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen med avslag å motionerna
I: 742 och II: 910, såvitt anginge
förslaget till ändring av 3 kap. 4 § lagen
om allmän försäkring, måtte bifalla

Ang. förbättrad sjukpenningförsäkring

förevarande proposition, nr 113, i motsvarande
del;

B. att riksdagen med avslag å följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:742 och 11:910, såvitt
anginge förslaget till ändring i 3
kap. 10 § lagen om allmän försäkring,
samt

2) motionen 11:907,

måtte bifalla förevarande proposition
i motsvarande del;

C. att riksdagen med bifall till motionerna
1:741 och 11:908, såvitt anginge
moderskapspenningen, samt med
avslag å propositionen såvitt anginge
förslaget till ändring i 3 kap. 12 § lagen
om allmän försäkring måtte för
sin del antaga nämnda paragraf i den
lydelse, som i utlåtandet angivits;

D. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i övrigt, såvitt den hänvisats
till lagutskott;

E. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 740 och II: 906 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att motionerna
måtte överlämnas till familjepolitiska
kommittén;

F. att motionerna 1:739 och 11:911
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G. att motionen I: 738 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

H. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:323 och 11:388,

2) motionerna 1:737 och 11:909,

3) motionerna 1:740 och 11:906, i
den mån de icke besvarats genom vad
utskottet i utlåtandet hemställt,

4) motionerna 1:741 och 11:908, såvitt
anginge yrkandet om redovisning
av reformens verkningar,

5) motionerna I: 742 och 11:910, såvitt
anginge yrkandet under 2, samt

6) motionen 11:890,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

/, vid utskottets hemställan under A,

av herrar Hubinette och Edlund, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. förbättrad sjukpenningförsäkring

i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen,
med avslag å förevarande proposition
nr 113, såvitt anginge förslaget till ändring
av 3 kap. 4 § lagen om allmän försäkring,
samt med bifall till motionerna
I: 742 och II: 910 i motsvarande del,
måtte för sin del antaga nämnda paragraf
i den lydelse, reservationen visade; II,

vid utskottets hemställan under B,
av herrar Hiibinette och Edlund, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del lyda så, som denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen,
med avslag å dels propositionen, såvitt
anginge förslaget till ändring av 3 kap.
10 § lagen om allmän försäkring, dels
motionen II: 907, samt med bifall till
motionerna I: 742 och II: 910 i motsvarande
del, måtte för sin del antaga
nämnda paragraf i den lydelse, som angivits
i reservationen;

III, vid utskottets hemställan under C,
av herrar Lars Larsson, Hiibinette,

Bengtsson i Varberg, Edlund och Göransson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den avfattning,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under C hemställa,
att riksdagen med avslag å motionerna
1:741 och 11:908, såvitt anginge moderskapspenning,
måtte bifalla propositionen
såvitt anginge förslaget till ändring
i 3 kap. 12 § lagen om allmän försäkring; IV,

vid utskottets hemställan under F,
av fru Nilsson, som dock ej antytt sin

mening; samt

V, vid utskottets hemställan under G,
av herrar Hubinette och Edlund, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående nu förevarande
utlåtande jämväl finge beröras statsutskottets
utlåtande nr 114; eventuella yr -

kanden i anledning av sistnämnda utlåtande
skulle dock framställas först
sedan detsamma föredragits.

Herr HtlBINETTE (h):

Herr talman! Det förslag som har
lagts fram i sjukförsäkringsfrågan och
som behandlats av andra lagutskottet
har i sina huvuddelar kunnat godtas av
utskottet. Att så har kunnat ske beror
till stor del på att det rättvisekrav som
åberopats ansetts vara bärande.

Trots detta godtagande finns det vissa
väsentliga betänkligheter att anföra.
Dessa betänkligheter har också framhållits
vid remissbehandling av den departementspromemoria
som föregått propositionen.

Först och främst tycker man att denna
fråga är av sådan karaktär att den
borde ha lösts av arbetsmarknadens
parter. Försök har väl också gjorts i den
riktningen men misslyckats. Vad det beror
på vill jag inte uttala mig om, men
alla måste väl ändå inse, att det vore
bättre, om man fick dessa frågor lösta
vid förhandlingsbordet och inte på det
sätt som nu sker och som har förekommit
vid genomförandet av många tidigare
sociala reformer, nämligen att man
går till riksdagen som lagstiftar och
därigenom går förbi förhandlingsomgången.
Jag vet att det i fråga om sjukpenningförsäkringen
har framlagts olika
förslag på senare tid, men de har
tydligen ändå inte kunnat accepteras
av parterna, framför allt inte av arbetstagarsidan.
Ett förslag har ju varit
att det skulle fonderas pengar, som sedan
skulle kunna tas i anspråk vid korttidssjukdom.
Det har också sagts — eftersom
man nu här talar om rättvisekrav
— att den förmån som tjänstemannagrupperna
och vissa andra grupper
har borde ha avlösts på ett eller annat
sätt av en löneförhöjning, men detta
har inte heller kunnat accepteras.

Andra betänkligheter, som också
förts fram vid remissbehandlingen, är
de samhällsekonomiska, och det är
ganska stora betänkligheter. Försäk -

Onsdagen den 25 maj 19(>(i fm.

Nr 26

ringsinspektionen framhåller t. ex. —
och det är mycket träffande — att det
pris som får betalas för den eftersträvade
sociala rättvisan blir mycket högt
— och det blir det otvivelaktigt. Nominellt
beräknas kostnaden för ändamålet
till 750—800 miljoner kronor. Men de
upplysningar som vi har fått i utskottet,
där vi kallat in direktören för försäkringskassan
i Stockholm, ger vid handen
att denna summa säkert blir mycket
större. För närvarande är det ungefär
560 000 anmälningar per år här i
Stockholm, av vilka 500 000 blir föremål
för ersättning. Försiikringsdirektören
sade att denna siffra otvivelaktigt
kommer att fördubblas — det är det
minsta vi kan räkna med — och det
innebär ju att det blir en miljon sjukskrivningar
efter denna reforms ikraftträdande.
Börjar vi med att analysera
detta, kommer vi underfund med att bara
en dags frånvaro ytterligare per yrkesverksam
betyder 15 000 helårsanställda.
Då tycker jag faktiskt att dessa
betänkligheter har ett visst fog för sig.

15 000 anställda behövs det ytterligare,
om de yrkesverksamma sjukskrives en
dag, och då kan vi ju fråga oss: Varifrån
skall man ta dessa personer i ett
sådant här ansträngt arbetsmarknadsläge?
Importen av arbetskraft lär knappast
räcka till. Vi kan lätt räkna ut att
exempelvis ytterligare en veckas sjukskrivning
motsvarar 100 000 anställda.
Det råder ju nu en mycket besvärlig arbetskraftssituation.
Det förekommer
inom många sektorer rubbningar som
man inte kan klara av, men samtidigt
ger man sig in på sådana här reformer.
Men vi har ju, som jag sade, inom utskottet
godtagit förslaget av de skäl som
har åberopats.

Remissinstantserna har också sagt att
det kanske funnits angelägnare reformer
att i första hand söka genomföra.

Vi hade behövt se över långtidssjukvården,
invalidskyddet o. s. v. Det är närmast
RBF som fört fram dessa synpunkter
i sitt remissyttrande — och jag tycker
att de är riktiga. Det finns faktiskt

3 Första kammarens protokoll 1966. Åt 26

Ang. förbättrad sjukpenningförsäkring
reformer, som ur angelägenlietssynpunkt
borde ha kunnat vägas mot den
nu föreslagna, men nu är det i alla fall
så att utskottet har accepterat förslaget.
På de punkter, diir högerrepresentanterna
har reserverat sig, har man sökt förebygga
ett missbruk, ty det råder ingen
tvekan om att denna reform kan föra
med sig risker för ett ganska kraftigt
missbruk. Om man studerar reservationerna
finner man att reservationen vid
utskottets hemställan under A tar sikte
på överkompensationen.

Där har Kungl. Maj :ts förslag fört
med sig att det i vissa fall blir betydande
överkompensation. Remissinstanserna
har också sagt att risken för detta är
stor, om man konstruerar en ersättningsnivå
som ger för hög ersättning.
Det finns sådana som tycker att det är
bekvämare att ligga hemma och få en
hög sjukersättning än att gå till sitt arbete.
Jag medger gärna att det kanske
rör sig om ett litet fåtal människor,
men man skall ändå ha klart för sig att
det finns risk för att detta lilla fåtal
verkligen utnyttjar den möjligheten.

Reservanterna för fram ett förslag
som innebär en uppdelning i två skalor;
en för ogift samt gift, vars make
eller maka är placerad i lägst sjukpenningklass
8, och en skala för gifta, där
den ene av makarna är placerad i högst
sjukpenningklass 7. Vi tror att det är ett
riktigt system att komma fram till en
bättre ordning. Vi menar inte att den
uppdelningen gör anspråk på att ge millimeterrättvisa,
långt därifrån, men den
minskar i alla fall de orimliga effekter
som den i propositionen föreslagna
sjukpenningskalan ger upphov till. Jag
kan som ett exempel bara nämna att det
enligt propositionens förslag finns risk
för överkompensation ända upp till 108
—109 procent, och det kan inte vara
riktigt.

Nu sägs det å andra sidan beträffande
den i propositionen föreslagna skalan,
att de lägre inkomsttagarna får den
största kompensationen. Vi har påpekat
att det nog är missvisande. Genom ett

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. förbättrad sjukpenningförsäkring
sådant påstående bibringas folk uppfattningen
att man här slår vakt om de
små inkomsttagarna. I själva verket får
många av de större inkomsttagarna den
största överkompensationen, och det
kan inte vara riktigt med ett sådant
system.

En annan sak som kan förorsaka risk
för missbruk är återgångsregeln. Kungl.
Maj:t har föreslagit att den som är sjuk
sju dagar eller mer får ersättning för
de fridagar som ligger emellan. Det har
sagts i utskottet — och det har betonats
av utskottets ordförande — att denna
ersättning är beräknad efter en sjudagarsvecka.
Skulle man då ta bort två
dagar så får man inte full kompensation
om man bara får ersättning för fem
dagar, låt vara att de är arbetsdagar.
Det kan naturligtvis vara riktigt, men
det oaktat ger systemet upphov till de
risker jag talat om. Vi reservanter föreslår
därför att den tiden skall förlängas
till tretton dagar. På den punkten har
vi gott stöd av försäkringsverket som
säger: »Sådan risk för missbruk torde
föreligga, även om samtliga kassor begränsar
den läkarintygsfria tiden till 7
dagar och således kräver läkarintyg
fr. o. m. den 8:dc dagen. Då det gäller
mera kortvariga sjukdomar torde för
övrigt värdet av läkarintyg i allmänhet
vara mycket begränsat ur kontrollsynpunkt.
En förlängning av kvalifikationstiden
till två veckor skulle i betydande
mån minska den berörda konsekvensen,
utan att det åsyftade resultatet
alltför mycket skulle påverkas.
Försäkringsverket anser därför att det
kunde finnas skäl att överväga en förlängning
av ifrågavarande kvalifikationstid.
»

Det finns andra åtgärder man kan
vidta för att skapa en effektivare kontroll
och för att motverka de negativa
effekterna. Det gäller att se till att folk
inte onödigtvis utnyttjar sjukpenningförsäkringen.
I en motion i första kammaren
av herr Lundberg har föreslagits
att man vid sidan av sjukkassorna skulle
ha ett fristående kontrollorgan, vilket

skulle ha till följd att det inte blir så
stor irritation emellan sjukkassornas
folk och dem som är sjukskrivna. Den
lösningen har utskottet inte velat acceptera.
Man säger att kontrollen faller inom
ramen för sjukkassornas verksamhet,
och att man nu måste bygga ut kontrollapparaten.
När vi hade direktören
för Stockholms försäkringskassa uppe i
utskottet, diskuterade vi även denna
fråga med honom. Han var faktiskt
ganska positiv och sade, att om inte
sjukkassans egen kontroll slår väl ut, är
man beredd att ganska snart överväga
andra åtgärder, som skulle kunna visa
sig vara bättre. Det tycker vi var ett betryggande
resonemang. Vi får väl bara
hoppas att det inte skall behöva gå så
långt att man behöver göra sådana överväganden.

En tredje reservation, som vi har gemensamt
med några av socialdemokraterna
i andra lagutskottet, berör moderskapspenningen.
Den är för närvarande
900 kronor, och dess storlek sammanfaller
med grundsjukpenningen: 5 kronor
gånger 180 dagar. När departementschefen
föreslår att man skall höja moderskapspenningen
till 1 000 kronor,
har från centerpartihåll yrkats, att man
skulle öka den till 1 080 kronor, eftersom
grundsjukpenningen ökar till 6 kronor
och 6 gånger 180 blir 1 080.

Vi reservanter kan inte acceptera detta
resonemang och dess konsekvenser.
Dels menar vi att det inte är någon
i praxis så fast anknuten förbindelse
mellan grundsjukpenningen och moderskapspenningen.
Inför man en sådan
anknytning kan det få rätt besvärande
konsekvenser. Man mister elasticiteten,
efter vad jag kan förstå. Man
kan ju vilja höja moderskapspenningen
utan att höja grundsjukpenningen. Man
kan också, som familjeberedningen föreslagit,
vilja utsträcka moderskapsföisäkringen
till att gälla 360 dagar i stället
för 180. Skall man då multiplicera
grundsjukpenningen med 360 kommer
man upp i ganska orimliga belopp.

Vi tycker alltså inte att man skall

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

knyta ihop dessa saker. Vi accepterar
departementschefens resonemang om
1 000 kronor och anser detta belopp
rimligt.

•lag vill tillägga att det dessutom gäller
ganska stora ekonomiska åtaganden.
Den lilla ökningen med 80 kronor kan
synas inte betyda så mycket, men det
betyder i alla fall 10 miljoner kronor,
och vi har inte en sådan samhällsekonomisk
situation, att vi kan kosta på oss
ens sådana relativt blygsamma utgiftsökningar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de reservationer som är gjorda
under A, B och C.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Jag har motionerat i
detta ärende. Det gäller dels motionen
nr 742, där mitt namn står efter herr
Virgin, och dels nr 738 med herr Torsten
Andersson och fru Segerstedt Wiberg.

Detta är ett stort ärende, säsongens
största nya, penningmässigt sett. Det är
allvarligt till sina konsekvenser och det
är oroande.

Alla här i kammaren, i varje fall från
landsorten, känner igen den varje veckoslut
återkommande situationen med
riksdagsmannen och tidskriftshögen.
En söndag i mars hade i min hög, som
inte är så imponerande stor, men rätt
blandad, Fackföreningsrörelsen lagt sig
på Försäkringstidningen. Det var i sammanhanget
en nog så symptomatisk
placering.

I Fackföreningsrörelsen nr 6 läste jag
under rubriken »Långtidsvården — ett
dubbelt arbetskraftsproblem» följande:
»Över 1 400 långtidssjuka köar i Stockholm
för att komma in på långtidssjukhem.
Samtidigt är 225 tillgängliga platser
outnyttjade på grund av personalbrist.
Större delen av dessa platser,
som representerar ett stort outnyttjat
kapital, har stått tomma under en lång
tid. Det är möjligt att situationen är
allvarligast i Stockholms stad, men kön

:$5

Ang. förbättrad sjukpenningförsäkring
av långtidssjuka är inte mycket kortare
i landstingsområdena, där det i varje
fall inte är hrist på vårdbiträden.»

Detta var alltså LO:s tidning, och artikeln
slutade med orden: »Långvårdsköerna
är katastrofala inte bara för de
gamla och sjuka utan också för de unga
och friska som får sina liv förstörda av
ett ansvar för de sjuka som samhället
undandrar sig.»

Vartenda ord är sant. Slutsatsen borde
då vara given: Högsta prioritet åt
detta problem! — Jag skall be att få
återkomma till prioritetsfrågan.

Sedan kom då i tidningshögen Tidskrift
för allmän försäkring nr 3, försäkringskasseförbundets
tidning. Där
gavs ett sammandrag av riksförsäkringsverkets
remissyttrande över proposition
nr 113 under rubriken: »Riksförsäkringsverket
beklagar att inte karenstidsfrågan
kunde lösas avtalsvägen.»
Sedan lämnas en del uppgifter om de
från verkets sida bedömda verkningarna
av förslaget. Där sägs t. ex.: »Det
torde vara realistiskt att räkna med en
fördubbling, ja, kanske t. o. m. en tredubbling
av antalet fall.»

Sjukpenningfallen uppgår ju nu till
cirka tre miljoner per år. Om man »bara»
räknar med en fördubbling av antalet
fall så behöver personalstyrkan i
kassorna ökas med 1 000 befattningshavare,
från 7 500 till 8 500. Vissa kassor
har redan nu rekryteringssvårigheter.

Jag läste vidare i tidningen att man
antagit att höjningen av ersättningsnivån
skulle medföra en ökning av sjuktalet
med 10 procent, och detta i sin tur
betyder bortfall av 5—6 miljoner arbetsdagar,
motsvarande 22 000 årsarbetande.
Detta är då utöver den effekt
som uppstår genom borttagandet av karensdagarna.
Man skriver därom: »Förslaget
har sålunda även en icke obetydlig
arbetskraftsmässig aspekt.» Det är
väl modest uttryckt! Det innebär ett
bortfall på 22 000 man plus de ytterligare
som faller bort på grund av karensdagseffekten,
plus de 1 000 ytterligare
som behövs för administration

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1906 fm.

Ang. förbättrad sjukpenningförsäkring
i kassorna, plus kontrollpersonal, plus
belastningen på läkarkåren och plus
säkerligen ännu mer. Man tar sig för
pannan och frågar: Hur har man egentligen
kommit in i en sådan situation i
detta arbetskraftsläge?

Jag tillåter mig i all blygsamhet att citera
något av det jag sade den 28 maj i
fjol i samband med behandlingen av
kompletteringspropositionen, då arbetskraftsproblemet
var uppe i samband
med den bistra långtidsbudgeten. Jag
sade då att den »måste ju fattas som ett
rött stoppljus för nya personal- och penningkrävande
reformer och samtidigt
som en nödsignalering efter hjälp att
klara det man redan sitter i.»

Mycket har sagts och skrivits om arbetskraftssituationen,
och man kan nu
absolut inte bagatellisera detta förslags
inverkan på arbetskraftsbalansen. Den
som gör det talar antingen av okunnighet
eller mot bättre vetande. Man kan ju
ha olika uppskattningar av effekten,
men att den blir avsevärd och negativ
för den ansträngda arbetskraftsbalansen
är tyvärr klart.

Redan den 4 maj i fjol skrev en läkare,
Sven Lundberg, i Göteborgs Handels-
och Sjöfartstidning en artikel, som
jag tycker är bra, om karensdagarna i
sjukförsäkringen. Det var tre dagar efter
förstamajutspelet. Han räknade fram
såsom sannolikt att två tredjedelar av
sjukdomsfallen skulle komma att ligga
inom de nuvarande karensdagarna, om
dessa generellt blev berättigade till sjukpenning.
Doktor Lundberg ställde frågan
om dessa fall skulle kunna kontrolleras
i lagens anda. Den frågan besvarades
sedan i riksförsäkringsverkets
remissvar med orden: »Över huvud taget
måste försäkringskassornas möjligheter
att utöva kontroll vid korta sjukskrivningar
bedömas som mycket små.»
Dr Lundberg, med sin mångåriga erfarenhet
såsom förtroendeläkare, fortsätter,
sedan han har konstaterat att de notoriska
sjukkassebedragarna utgör en
liten del av de försäkrade: »Dessutom
blir alla lojala försäkrade utsatta för

ständig frestelse att ge efter på sin normala
lojalitet och anmäla sin tillfälliga
frånvaro som orsakad av sjukdom fast
helt andra motiv föreligger. Det är inte
rätt att försätta de korrekta försäkrade
i en sådan situation.» Jag ber att helt
få instämma i denna bedömning.

Artikelförfattaren menar att endast en
tredjedel av fallen kommer att kunna
administreras enligt lagens föreskrifter
och att de andra två tredjedelarna orsakar
så stora kostnader att det hela
blir ganska meningslöst. Den summan
skulle alternativt kunna användas till
att betala andra förmåner av större
värde för de försäkrade.

I det sammanhanget vill jag skjuta in
att en civilekonom Schött i Svenska
Dagbladet den 1 mars i år gjorde ett
försök att räkna fram kostnaden för en
stockholmare med 22 000 kronor i årsinkomst
för tilläggssjukpenningen — alltså
sjukvårds- och grundpenningen oräknade.
Han kom till att kostnaden efter
genomförandet av reformen skulle bli
700 kronor per år för att den försäkrade
skulle få 28 kronor om dagen vid övergående
sjukdom. Schött drar den riktiga
slutsatsen, att »det finns inte en frisk
människa, som skulle reflektera på att
ta en sådan försäkring frivilligt, och det
finns inte ett försäkringsbolag som skulle
kunna tänka sig att föreslå någon
den». Han anser — och häri instämmer
jag — att talet om »förbättring av
sjukförsäkringen» låter som en ironi.

Hela tendensen inom försäkringsbranschen
går mot ökade självrisker
och franschiser, d. v. s. inträffat försäkringsfall
ersättes endast om det överstiger
visst belopp. Denna utveckling
är naturlig, dels därför att det ökade
välståndet betyder mindre påfrestningar
för den enskilde vid småbelopp, dels
därför att administrationskostnaderna
trots datateknik har stigit. Men här vill
man göra tvärtom, åberopande rättviseskäl
i förhållandet tjänstemän kontra
kollektivanställda.

Om jag några ögonblick får uppehålla
mig vid rättviseargumentet vill jag börja

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

med att i all blygsamhet överräcka eu
liten blomma till statsrådet Aspling,
kanske en ros med törnen. I socialdemokraternas
»Rådslag 65», där statsrådet
Aspling frågar, står bl. a.: »Genom
förhandlingar har tjänstemannagrupperna
kompenserat sig för karensdagarna.»
Det är ett riktigt och ärligt erkännande.
Så fortsätter texten: »Men det framstår
som en orättvisa i dag att betydligt mer
än hälften av de svenska löntagarna inte
har någon ersättning under karenstiden.
» Jag skulle kunna hålla med om att
det är opraktiskt, oriktigt och t. o. m.
felaktigt, men jag vill inte riktigt gå med
på ordvalet »orättvist». Om en stor
grupp tjänstemän avtalsvägen fått vissa
sjukförmåner som den andra stora gruppen
— de kollektivanställda — inte fått
in i sina avtal, tycker jag alltså inte att
man skall använda uttrycket orättvist.
Men om man tar med litet mer av texten,
nämligen »framstår som en orättvisa i
dag», så kan jag hålla med om riktigheten
i detta, i så måtto att den långvariga
och ihärdiga propagandan, bland
annat från LO, har haft den genomslagskraften
att det för väldigt många framstår
som en orättvisa. När detta tal om
orättvisa ständigt och jämt kommit igen
i artiklar och tal, då har man minsann
inte i samma andetag framhållit att
tjänstemännen har nått sin position efter
förhandlingar i vanlig ordning.

För att återgå till den tidigare citerade
artikeln i Handels- och Sjöfartstidningen,
så har dr Lundberg där sitt recept
klart, en avlösning av de s. k. gynnade
tjänstemännens förmåner och en
återgång till generellt tre karensdagar
för alla. Det hade varit en förnuftig
lösning men tyvärr helt utopisk. Den
starka medlingskommission finns väl
inte, som i ett slutskede skulle kunnat
få in en sådan sak i en storuppgörelse.
När man om en stund kommer att
klubba den dyra andra vägen till likställighet,
då finns ju inte längre avlösningsalternativet
ens teoretiskt kvar.
Saken blir avgjord — mot ekonomiskt
sunt vett och förstånd.

:i7

Ang. förbättrad sjukpenningförsäkring

Innan jag definitivt lämnar dr Lundberg
vill jag citera en av hans slutmeningar:
»Som sammanfattning vill
jag påstå att de framförda kraven på ett
allmänt slopande av karensdagarna
kommer att sluka mycket stora kostnader
och kan få konsekvenser som kan
ge stor skada på produktionen.» Remissyttrandena
synes bekräfta riktigheten
av detta påstående, som gjordes
mycket tidigt i debatten.

Om jag så får gå över till prioriteringen,
vill jag först nämna att Försäkringsbolagens
riksförbund anser det vara
mycket betänkligt, om kassornas personal
får ägna sig åt korttidsfall i stället
för »att inrikta sin verksamhet på
de socialt och samhällsekonomiskt betydelsefulla
långtidsfallen». Förbundet
säger dessutom: »Det är enligt riksförbundets
mening väsentligt att vid övervägande
av sociala reformer en prioritering
sker av de mera angelägna
vårdområdena. Bl. a. synes invalidvården
böra uppmärksammas, när medel
skall disponeras till nya sociala åtgärder.
»

Arbetsgivareföreningen skriver: »Det
finns för närvarande åtskilliga betydligt
väsentligare behov, på vilka tillgängliga
resurser med fördel skulle
kunna satsas. Som exempel kan nämnas
följande, socialförsäkringen näraliggande
områden: handikappades rehabilitering
och utrustning, arbetsvärden, vissa
sektorer av vårdområdet samt cancerforskningen.
Jämfört med de fördelar
som skulle vinnas om i stället ytterligare
resurser satsades på utvecklingen inom
dessa områden, ter sig fördelen av sjukpenning
under två karensdagar såsom
skäligen obetydlig.»

Jag började med att nämna åldringsvården,
och här har nu nämnts långtidssjuka,
invalidvård och handikappades
rehabilitering, arbetsvärd och cancerforskning.
Det är för mig uppenbart
att man av politiska skäl nu gör en felaktig
prioritering, och jag skulle som
avslutning på detta resonemang om prioriteringen
— med alldeles uppenbar

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. förbättrad sjukpenningförsäkring
risk att det låter patetiskt —• vilja travestera
ett gammalt indiskt visdomsord
som lyder, om jag nu minns rätt: Vad
nytta hava vi av alla våra lemmar, om
den innersta — kärleken — saknas?
Jag skulle vilja säga: Vad nytta hava
vi av alla våra reformer, om den innersta
meningen — medmänniskornas
bästa — saknas?

Herr talman! Sedan jag under de
gångna veckorna då och då kommit i
samspråk med intresserade socialdemokrater,
tror jag mig med rätta kunna
påstå att de som vet mest om detta är
minst entusiastiska och vet att bekymren
börjar när om en stund beslutet —
som i dag ter sig så förtvivlat politiskt
nödvändigt — klubbats.

Efter de föga positiva tankegångar
jag hittills framfört är jag fullt medveten
om att det kan verka som något av
en västgötaklimax att bara tala om detaljfrågor
— låt vara väsentliga sådana
— och om kontroll. Men den realistiska
bedömningen har ju måst bli att en
lagstiftning kommer att beslutas nu,
oavsett vad jag och andra med mig tycker,
tror eller önskar; och då får man
ju göra det bästa möjliga i dagsläget.
Herr Hiibinette har redan talat om återgångsregeln,
kompensationsgraden och
uppföljningen av verkningarna rent
statistiskt — jag ber att få instämma i
vad han anfört.

Utöver detta vill jag tala något om
motion nr 738 i denna kammare. Den
tillkom i avsikt att väcka debatt beträffande
och om möjligt lösa problemet
med kontroll av korttidsfallen, och jag
hade som medmotionärer fru Segerstedt
Wiberg och herr Torsten Andersson.
Min grundtanke är att om folk fick
klart för sig att det existerar en ständigt
verkande kontrollorganisation, skulle
detta få en så hälsosam preventiv effekt
att en rätt god del av det föreliggande
förslagets nackdelar kunde elimineras.
När alla som uttalat sig i denna fråga
konstaterat att möjligheterna till effektiv
kontroll genom kassorna är mycket
små — läs: i praktiken obefintliga — då

måste ju någonting annat ske. Kassorna
har begärt anstånd med hela förslagets
ikraftträdande till nästa halvårsskifte
— juni/juli 1967 — men det skall forceras
fram till den 1 januari och kassorna
räknar med att man kommer att få stora
svårigheter när det gäller personal
etc. för att klara den rent rutinmässiga
hanteringen av arbetet. Att då drömma
om att man inom kassorna skulle ägna
något särskilt prioriterat intresse åt kontrollfrågan,
det gör i varje fall inte jag,
även om mycket skulle vara att vinna
genom preventiveffekten. Jag fick i stället
fram ett förslag, som egentligen sönderfaller
i två delar. Den första var att
man skulle helt generellt slumpvis utvälja
vissa av dem, som sjukanmäler sig,
för snabbkontroll av att vederbörande
verkligen är hemmavarande sjuk. Jag
tänkte mig ett urvalssystem av typ passerkontroll
vid industrier eller legitimationsurval
på systembolaget; därav kom
väl arbetsnamnet röda lampan, som jag
förstått att mitt kanske något okonventionella
förslag fått i utskottet.

Detta första steg har ju ingenting att
göra med hur kontrollen sedan sker.
Men eftersom man sagt att kassorna inte
kunde klara uppgiften, såg jag mig om
och konstaterade att det fanns ett företag
— Svenska Securitas med dess dotterbolag
— som skulle kunna klara
uppgiften; det bekräftade bolaget också
på en direkt förfrågan. Mitt krav var i
all sin enkelhet att man skulle åta sig att
kontrollera att en person, på vilken man
erhöll namn och adress, vistades hemma
och med all sannolikhet var sjuk;
den kontrollen skulle ske första eller
andra dagen efter sjukanmälan.

Utskottet medger utan vidare att en
effektivare kontroll vid korttidssjukdom
behövs, och det är ju alltid något.
Så säger man att en utbyggnad av kontrollen
bör ske inom ramen för försäkringskassornas
verksamhet. Ja, gärna
det — om ni verkligen kan ordna den
saken och om det blir effektivt och sker
omgående och i ett sammanhang, innan
man fått — vilket jag tyvärr befarar —

Onsdagen den 25 maj 1900 fin.

N r 20

många nya sjukförsäkringsfuskare; ja,
varför inte säga som det är: sjukförsäkringsbedragare,
fastän det låter illa.

Utskottet fortsätter: »Utskottet anser
det föga rationellt att, vid sidan av kassornas
övervakning, anlita en särskild
kontrollorganisation.» Ordvalet rationellt
i sammanhanget förstår jag inte.
Först framgår det, att kassorna inte
åtar sig att sköta detta jobb; och om någon
annan anser sig kunna göra det så
är det inte rationellt att lägga uppgiften
utanför kasorna. Det var ju den saken
som vi motionärer tyckte att man åtminstone
kunde diskutera. Vad har vi
då begärt? Jo, att Kungl. Maj:t måtte
vidta åtgärder för att effektivisera kontrollen
av korttidsfrånvaron. Vi har
framfört idén om »röda lampan» utan
att binda oss för vem som skulle följa
upp det — ett enskilt utomstående företag
eller kassorna. Vi lämnade en skiss
till lösning. Måhända kan kassorna nu
tvingas att mera intressera sig för detta
och försöka få fram en över hela landet
likformig kontroll, och då har väl motionen
gjort sitt, trots avslaget. Jag har
försökt — självfallet mycket löst och
uppskattningsvis men i samråd med
försäkrings- och sjukkassefolk — att
räkna på det här och skulle litet tillspetsat
och med alla reservationer kunna
säga: Ge mig 2 miljoner, och jag skall
spara 200. Jag tror i vart fall inte att jag
underskattat de 200.

Jag skall inte, herr talman, besvära
kammaren med att i anslutning till den
blanka reservationen under punkt G yrka
bifall till motionen nr 738, utan inskränker
mig till att instämma i det yrkande
som herr Hiibinette framställde
för en stund sedan.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Sjukförsäkringsreformen
är inte bara den mest kostnadskrävande
reformen inom det socialpolitiska
området vid årets riksdag, utan
förslaget innebär också som det har
sagts — även om andan i vilken det

Ang. förbättrad sjukpenningförsäkring
har sagts inte varit positiv hittills — att
man nu kommer till rätta med förhållanden
som med fullt fog betraktats som
orättvisa då man jämfört villkoren för
olika kategorier anställda. Cirka 900 000
anställda har rätt till sjuklön, under det
att övriga får vidkännas helt inkomstbortfall
under de tre första sjukdagarna
vid varje sjukdomstillfälle.

Det kan måhända beklagas att denna
fråga inte lösts genom förhandlingar
mellan arbetsmarknadens parter; viljan
därtill från LO-sidan har inte saknats.
Karensdagarna har varit en aktuell fråga
vid flera tillfällen, inte bara under
den senaste avtalsrörelsen. Riksdagen
har också vid ett par tillfällen understrukit
att förhandlingsvägen borde prövas
först, före lagstiftning. De som i
dag beklagar sig inför det föreliggande
lagförslaget borde ha uppmärksammat
allvaret bakom de uttalanden som gjorts
av riksdagen i denna fråga. I dag är lagstiftningsvägen
den enda möjliga vägen
för att lösa problemet om karensdagarna
vid sjukdom.

Jag har ingen anledning att gå in på
detaljer i detta avsnitt av propositionen,
utan vill bara med tillfredsställelse konstatera
att förslaget nu har blivit framlagt.

Herr Hiibinette hyste farhågor inför
den ökning av det administrativa arbetet
inom sjukförsäkringen som blir följden
av lagförslaget —• och han understöddes
av herr Lundberg i dessa farhågor
— inte minst när det gäller frågan
om kontrollen avseende de korttidssjuka.
Detta är ett problem, och
jag menar inte att man skall bortse från
det, men det är ingalunda olösligt. Här
är det fråga om rent administrativa åtgärder,
och man får väl överväga hur
de tillgängliga resurserna bäst och på
för den försäkrade bästa sätt skall användas.
Samarbetet mellan försäkringskassorna
och allmänheten, således mellan
kassorna och den försäkrade, har
hittills varit mycket bra; det skall vi
ha klart för oss. Det finns inget som
talar för att en förändring till det sämre

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. förbättrad sjukpenningförsäkring
skall inträffa genom att sjukförsäkringen
byggts ut.

Det finns dock ett problem, som inte
så mycket berörs i propositionen, och
det är frågan om samordningen mellan
sjukförsäkringen och förtidspensionen.
Samordningen som sådan består. Vid
sjukskrivning under så lång tid att sjukdomen
anses utläkt och har övergått till
en definitiv nedsättning av arbetsförmågan
med mer än hälften skall sjukpenningen
ersättas av pensionsförmån. Den
samordningen sker efter initiativ från
försäkringskassorna. Sjukpenningen är
skattefri, pensionen är i princip beskattningsbar.
Genom höjningen av sjukpenningbeloppen
och då ATP ännu inte är
fullt utbyggd kommer här att uppstå ett
ekonomiskt spänningsförhållande som
gör ställningstagandena betydligt besvärligare
än hittills.

Departementschefen har uttalat att
han i annat sammanhang har för avsikt
att pröva frågan om beskattning av sjukpenningförmånen.
Pensionsförsäkringskommittén
har bl. a. till uppgift att överse
storleken av förtidspensionsförmånerna.
En samordning av dessa båda aktiviteter
kan sålunda leda till att det av
mig antydda spänningsförhållandet mellan
två samordnade sociala förmåner
lättas. Jag hoppas att förslag kan läggas
fram i så god tid att dagens beslut
i detta avseende inte behöver vara i
kraft under så lång tid.

Detta var, herr talman, en anmärkning
i marginalen på ett för övrigt utmärkt
förslag. Jag skulle möjligen kunna
lägga till att jag personligen har en
förhoppning att man ganska snart löser
de studerandes sjukförsäkringsfråga,
en fråga som inte alls upptagits i propositionen.

Eftersom regeringens förslag är utmärkt,
har jag funnit anledning att
ställa mig bakom en reservation, nr III
under punkt C, som gäller moderskapspenningens
belopp. Jag stöder i det avseendet
regeringsförslaget, som innebär
en uppräkning av moderskapspenningen
från 900 till 1 000 kronor eller med

cirka 11 procent. Under fyra år har
denna del av försäkringen ökat från 270
till 1 000 kronor, eller tre och en halv

gånger.

Utskottsmajoriteten har tillstyrkt ytterligare
en ökning på 80 kronor per
barn. Det kan ju synas som uttryck för
en märklig inställning hos en ledamot
i familjepolitiska kommittén — en kommitté
vars uppgift just är att komma
med förslag till ökat stöd åt barnfamiljerna
— att inte vilja vara med om att
öka moderskapspenningen ytterligare.
Men det finns, menar jag, fullgoda motiv
för att stanna inför den föreslagna
betydande höjningen på 100 kronor. Så
här strax före riksdagsavslutningens
stora ekonomiska debatt borde jag kanske
inte behöva anföra det rent ekonomiska
motivet, men det spelar för mig
även en avgörande roll. Kostnadsökningen
skulle för statens del vid bifall
till utskottets förslag belöpa sig till
cirka 4 miljoner kronor per år, beräknat
efter en ökning av totalkostnaderna
med 10 miljoner kronor och en statsbidragsprocent
av 40. Även om det är ett
litc-t belopp i det större sammanhanget,
är det ett ganska betydande belopp i och
för sig. Jag är inte övertygad om, ifall
ett sådant belopp skulle användas vid
fördelningen av barnfamiljernas kostnader,
att det skall läggas just på moderskapspenningen.
Barnkostnaderna
fördelas kanske på ett annat sätt.

Riksdagen beslöt — och i det beslutet
deltog självfallet denna kammare —
under våren att uppdra åt familjepolitiska
kommittén att göra en snabb översyn
av familjebostadsbidragens konstruktion.
Det var enligt förslag från
statsutskottet i dess utlåtande nr 39. I
den av riksdagen på detta sätt begärda
reformen — som jag menar är en reform
på ett för barnfamiljerna väsentligt
område — innebär en begränsning
med 4 miljoner kronor att riksdagen
den dag förslaget om den särskilda översynen
av familjebostadsbidragen presenteras,
kan känna sig missbelåten.
Ungefär samtidigt uttalade riksdagen

Onsdagen den 25 maj 196(5 fm.

Nr 2(i

med anledning av ett utlåtande från
andra lagutskottet — nr 10 i år — att
man bör ha en så samlad översyn som
möjligt av de familjepolitiska åtgärderna
innan man tar ställning i hela frågekomplexet.

Jag menar att om man vid varje tillfälle
då det läggs fram förslag till betydande
förbiittringar av de sociala försäkringsförmånerna
vill litet eller mycket
ytterligare, minskar man samtidigt
handlingsfriheten hos dem som skall
fullgöra det uppdrag som samma riksdag
alldeles nyss sagt att man skall genomföra
samlat. Nu har jag inte som något
motiv anfört att man också får ytterligare
en ökning av de egna avgifterna
vid bifall till höjningen.

Herr Hiibinette redogjorde för den
konstruktion som gäller och de motiv
som utskottsmajoriteten kan anföra om
rätten till 180 dagars bortovaro från
förvärvsarbete för kvinna som föder
barn; 180 multiplicerat med grundsjukpenningen
ger just beloppet 1 080 kronor,
liksom det nu är 900 kronor som
gäller i moderskapspenning. Men sambandet
mellan moderskapspenning för
dem som inte förvärvsarbetar och
grundsjukpenningen — och det är det
som är argumentet —- upphör ändock
den trettionde dagen efter förlossningen,
då modern vid sjukdom ånyo kan
jämsides med moderskapspenningen
uppbära grundsjukpenning.

Får jag också redovisa något vad
man säger i remisskritiken. Det finns remissyttranden
som gått på 1 080-linjen.
Det finns också ett remissyttrande från
RLF som föreslagit 1 100 kronor. Detta
är ett sätt att ge ett uttryck för att man
från RLF:s sida inte ser något samband
mellan grundsjukpenningens och moderskapspenningens
storlek. Det är, herr
talman, sålunda inte någon negativ inställning
till en utvidgad hjälp till mödrar
och barnfamiljer som det är fråga
om från min sida. .lag menar att regeringsförslaget
innebär väsentliga förbättringar,
och vill sammanfatta min
uppfattning i tre punkter.

Ang. förbättrad sjukpenningförsäkring:

1. Barnfamiljerna kommer att ha fördel
av att pågående utredningsarbete ej
begränsas i sina ställningstaganden genom
extra punktåtgärder under pågående
arbete.

2. Sambandet mellan moderskapspenning
och grundsjukpenning är inte entydigt.

3. Ytterligare utgiftsökning bör för
närvarande hållas tillbaka, när den är
så betydande.

Av denna anledning ber jag att få
yrka bifall till reservation nr III under
punkt C.

Jag inledde med att säga att denna
reform var den mest kostnadskrävande
och betydelsefulla inom det socialpolitiska
området vid årets riksdag. Den
dryga 3/4 miljard reformen kostar kommer
att betyda verkliga och betydande
förbättringar för det stora flertalet arbetstagare,
vilket ökar deras trygghet
vid sjukdom och inte, som kritikerna
anfört, leder till ökad bortovaro från
arbetet utan kommer att medföra att de
vid sjukdom har möjlighet att stanna
hemma från arbetet någon eller några
dagar och bli friska i stället för att under
tiden sjuka göra en halvdan produktionsinsats
och samtidigt utgöra en
smittokälla för arbetskamraterna.

Reformen är inte bara en försäkring
vid sjukdom. Den kan också bli en försäkring
till hälsa.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det mest otacksamma
som en utskottsordförande kan ägna sig
åt är att på förhand söka utarbeta något
som han skall säga och som måste komma
efter det att reservanter, motionärer
och övriga har fått ordet och yttrat sig.
Det bryter nämligen sönder allt vad man
tänkt skulle vara betydelsefullt att framföra
i kammaren.

När jag tänker på vad herr Lundberg
har presenterat i mängder av argument
för att sprida tveksamhet i fråga om
det förnuftiga i att genomföra en re -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. förbättrad sjukpenningförsäkring

form av detta slag, eftersom den måste
vara förknippad med så många svårigheter
både i fråga om kontroll och frestelser
till missbruk, så måste man fråga
sig: Vad har herr Lundberg för erfarenheter
bakom allt detta? Det räcker
inte bara att falla tillbaka på remissinstanser
och alla övriga som kan ha
farhågor för att detta kommer att utfalla
i ogynnsam riktning.

För att ta ett exempel som ligger
nära till hands frågar jag, vilka erfarenheter
man har på tjänstemannasidan,
där sjuklön utgår från och med första
sjukdagen. Jag har inte hört att det förekommer
något större missbruk av sjukanmälan
på det hållet än inom alla
andra grupper. Tjänstemännen anmäler
sig sjuka när de är i behov av att hålla
sig borta från arbetet, men tydligen inte
för att missbruka rätten till sjuklön. De
är numera visserligen också försäkrade,
men försäkringen går i regel i avräkning
på sjuklönen, eftersom det förekommer
sådana överenskommelser både
på den statliga och den kommunala
sidan och enligt vad jag tror i viss
utsträckning och under viss tid även på
den enskilda arbetsmarknaden, men det
klagas inte över missbruk.

Det talas om överförsäkring för dem
som har höga löner, beroende på att
schablonregeln för skatteavdraget vid
fastställande av sjukpenningen i mycket
stor utsträckning berör sådana som
har full lön under sjukdom, så att sjukersättningen
inte är någonting annat än
en avräkning från sjuklönen, som ofta
görs direkt genom utbetalning till arbetsgivaren.

Vi har också ett annat exempel. Hemmafruarna
var före den obligatoriska
försäkringens genomförande 1955 i regel
inte försäkrade för mer än 2 eller
3 kronor om dagen. Så fick de plötsligt
en grundsjukpenning på 3 kronor och
möjlighet att frivilligt försäkra sig för
5. Det tyckte man vid den tidpunkten
var relativt höga belopp, och det ansågs
innebära stor risk för missbruk och
överförsäkring.

Vad visar då statistiken? Jag har inte
statistiken för de senaste åren, men när
socialförsäkringskommittén arbetade
med de reformer av lagen om allmän
försäkring, som antogs 1962, kunde det
konstateras att sjukligheten bland hemmafruarna
inte var större än bland de
försäkrade i övrigt — fanns det någon
skillnad, gick den absolut inte till hemmafruarnas
fördel. Jag tror därför att
man inte behöver befara att missbruket
skall bli så omfattande, att det skjuter
sönder hela reformen.

Jag vill erinra om att det har gjorts
allvarliga försök att genom förhandlingar
träffa en överenskommelse, som
skulle innebära att arbetsgivarna svarade
för lön under de tre karensdagarna
vid sjukdom. Ett starkt motiv var helt
naturligt att tjänstemännen har den förmånen,
och ett annat motiv var att karensdagarna
tillämpas också vid yrkesskada.
De som råkar ut för olycksfall på
arbetsplatsen betraktar det som orimligt
att de själva måste stå för tre dagars
karenstid på grund av samordningen
mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
under de första 90 dagarna.

Om en sådan överenskommelse hade
kunnat träffas på arbetsmarknaden, så
hade förmånen av ersättning för de tre
eller de två dagarna begränsats till löneanställda,
och det hade givit större möjligheter
att hålla kontroll över att de i
varje fall är borta från arbetsplatsen under
den tid de skulle uppbära ersättning
från arbetsgivaren under karensdagarna.
Det har emellertid inte varit möjligt
att träffa en sådan överenskommelse
— varför vet jag inte. Det förefaller
dock hos arbetsgivarna dröja kvar en
benägenhet att betrakta de kollektivavtalsanställda
arbetarna som något slags
sämre material på arbetsmarknaden än
de anställda som har tjänstemannaställning.

Eljest skulle det vara lika naturligt
för arbetsgivarna som för arbetarnas
fackliga organisationer att sträva efter
likställighet i detta avseende mellan de

Onsdagen den 25 maj 1900 fm.

Nr 2(>

(»lika kategorierna ide på arbetsplatsen.
Tjänstemannaskiktet består jn numera
inte uteslutande av sådana, som betraktas
som arbetsgivarens förtroendemän
på arbetsplatsen, ntan skiktet har växt
så att det bland alla anställda i varje
fall går en tjänsteman på två arbetare
— det går 800 000 tjänstemän på
1 GOD 000 som har arbetarställning i arbetslivet.

Jag tycker uppriktigt sagt inte att de,
som har byst den största oron för konsekvenserna
av ett beslut i den riktning
propositionen anger, har lyckats komma
med något förslag som skulle undanröja
de risker de anser ligga i systemet eller
farhågorna för en ogynnsam vändning.
De förslag som finns i reservationerna
är inte mycket att satsa på. De
undanröjer kanske olägenheter i vissa
detaljer men åstadkommer nya besvärligheter,
enligt vad vi inom utskottet
har kunnat konstatera.

Vi har inte varit främmande för tanken
att vissa ogynnsamma konsekvenser
kan uppkomma av en utbyggd sjukförsäkring
av den omfattning det nu är fråga
om. Det blir en betydande förstärkning
av försäkringsskyddet vid sjukdom;
karensdagarna slopas i så måtto
att sjukersättning skall utgå från dagen
efter insjuknandedagen. Kompensationsgraden
höjs från 65 procent till i
princip 80 procent, men på grund av
schablonavdraget vid beräkning av sjukpenningbeloppen
i de olika sjukpenningklasserna
och på grund av karensdagarnas
inverkan på sjukersättningen i
vissa fall blir det inte alltid 80 procent,
utan det kan variera från 70—75 procent
upp till 85—90 procent och kanske
i vissa fall ända upp till 100 procent.
Hundraprocentarna kommer emellertid
i regel att befinna sig bland dem för vilka
det inte spelar någon roll, eftersom
de har sjukersättning även i annan form.
Vidare byggs sjukpenningskalan ut så
att den omfattar inkomster upp till det
maximum som gäller i tilläggspensioneringen,
alltså för närvarande 39 000 kronor.

Ang. förbättrad sjukpenningförsäkring

Det har inte riktats någon anmärkning
mot någon av dessa förbättringar
i annan mån än att det har anförts exempel
på att kompensationsgraden
ibland kan bli alltför hög, vilket man
väl menar skulle kunna innebära en
frestelse till missbruk.

Av denna anledning har det föreslagits
vissa korrektiv i bestämmelserna,
t. ex. om ersättning för dagar då arbetsinkomst
inte skulle ha intjänats. För
sådana dagar skall sjukpenning utgå endast
under förutsättning att det totala
antalet sjukdagar uppgår till minst sex.
I reservationer föreslås en utökning till
ti etton dagar.

Jag vill fästa herr Lundbergs och herr
Hiibinettes uppmärksamhet på att villkorliga
bestämmelser i fråga om sjukpenningen
i sådant avseende som det
här är fråga om också kan fresta till
missbruk. Den som skulle friskskriva sig
den femte dagen kan frestas att utnyttja
också den sjätte dagen för att få ersättning
för de arbetsfria dagarna. Samma
förhållande kan det bli om man ökar antalet
dagar till tretton för rätt till ersättning
för arbetsfria dagar — man kan
frestas till missbruk på så sätt att man
väntar med att friskskriva sig tills man
intjänat rätten till ersättning också för
de arbetsfria dagarna under sjukperioden.
I utskottet tycker vi därför att det
inte finns så stark grund för det ändringsförslag,
som har framförts i motionen
och som har tagits upp också i en
av reservationerna.

Sjukpenningskalan slår olika, har det
också konstaterats i en av reservationerna.
Framför allt kan den slå olika
för gifta och ogifta, beroende på att olika
skatteskalor gäller för gifta och
ogifta. Avdragen för sjukpenningen som
motsvarar den skatteplikt som beräknas
skulle ha utfallit om sjukpenningen varit
skattepliktig blir följaktligen olika,
men ersättningen är lika. Detta har föranlett
ett förslag om två olika skatteskalor,
en för gifta och en för ogifta.

Det kommer inte att bli större rättvisa
på detta sätt. Även inom kretsen av gifta

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. förbättrad sjukpenningförsäkring
kan nämligen skatteplikten vara olika
tung och sjukpenningen följaktligen få
olika kompensationsgrad. Det påverkas
bl. a. av om hustrun har inkomst. Sambeskattningen
gör att skatten är högre
än den som har tillämpats vid bestämmandet
av sjukpenningen i den klass vederbörande
tillhör. Jag tror följaktligen
inte att ens detta skulle betyda någonting
för möjligheten att uppnå rättvisa
i fråga om avvägningen av sjukpenningen.

I en obligatorisk försäkring är det
med hänsyn till att försäkringen eljest
skulle bli administrativt ohanterlig nödvändigt
att tillämpa mycket grova schabloner.
Detta framgår ju bara av det
förhållandet, att skillnaden mellan de
olika sjukpenningklasserna högre upp
på skalan utgör 3 000 kronor. Den som
ligger i det nedre skiktet av denna skala
får en högre kompensationsgrad än
den som ligger uppe i det övre skiktet
och är i närheten av att stiga ännu en
grad på skalan.

Vi får därför släppa alla sådana funderingar
över att med små finesser kunna
uppnå större rättvisa. Risken för
överkompensation är inte större än att
vi får ta den och avvakta erfarenheterna
av reformen och se om utfallet
blir så mycket sämre än som är avsett.

Jag vill sedan ta upp resonemanget
om de arbetsfria dagarna under en
sjukperiod. Det är inte utan betydelse i
detta sammanhang att den försäkrade
för att den kompensationsgrad som förutsättes
skall uppnås måste uppbära
sjukpenning under sju dagar under sjukdomsperioden
för att få kompensation
för fem arbetsdagar. Han måste alltså ha
ersättning också för de två arbetsfria
dagarna. Men även om man skulle fastna
för en sjukperiod som omfattade
minst tretton dagar, eller man har sex
dagar för att sådan ersättning skulle utgå,
innebär dessa regler att man kommer
att tillämpa systemet med karensdagar
trots att man avsett att slopa dem.
Det beror helt och hållet på när sjukperioden
börjar eller slutar. Om den slu -

tar före de sex dagarna eller före de
tretton dagarna, blir utfallet en lägre
kompensation än som har avsetts.

Det finns också en reservation om
moderskapspenningens storlek. Eftersom
jag sedan gammalt är bunden vid
den praxis som har tillämpats sedan år
1955, när den obligatoriska sjukförsäkringen
infördes, har jag svårt att förstå
att det inte skulle vara praxis, som
återspeglas i den moderskapspenning
som i dag gäller. Från början omfattade
moderskapspenningen 90 dagar, under
vilken tid barnaföderskan kunde
vara hemma från arbetet, och beloppet
var 270 kronor, d. v. s. det motsvarade
exakt 3 kronor om dagen. Det utgjorde
samma summa som grundsjukpenningens
storlek. Kvinnan kunde, om hon var
förvärvsarbetande, lyfta tilläggssjukpenning
under 90 dagar, d. v. s. om hon under
den tiden avhöll sig från arbete.
Däremot kunde hon inte lyfta grundsjukpenning,
såvida inte sjukdom inträffade
under dessa 90 dagar, ty sjukpenning
hade hon redan fått genom moderskapspenningen
på 270 kronor.

När socialförsäkringskommittén behandlade
förslaget omfattade tiden för
moderskapspenning fortfarande 90 dagar.
Vi föreslog en höjning av grundsjukpenningen
till 4 kronor, vilket innebar
360 kronor i moderskapspenning,
om denna fortfarande skulle omfatta 90
dagar. Det blev aldrig genomfört, ty
under tiden kom man att diskutera en
förlängning av dessa dagar till 180.
Därigenom skulle moderskapspenningen
efter 4 kronor om dagen i grundsjukpenning
uppgå till 720 kronor. Det
tyckte socialpolitiska kommittén var
snålt tilltaget och passade på att i sitt
förslag lägga 2 kronor om dagen i barntillägg
under 30 dagar. Denna summa
tillsammans med de 720 kronorna avrundade
de uppåt till 800 kronor. Men
när förslaget behandlades i departementet,
höjde man grundsjukpenningen
till 5 kronor om dagen. Man multiplicerade
5 kronor med 180 och kom fram till
en moderskapspenning på 900 kronor.

Onsdagen den 25 maj 1900 fm.

Nr 20

.lag vill säga till herr Hiibinette och
herr Lars Larsson, att om det inte är
praxis bakom den beräkningsgrund, som
jag har arbetat med, då har jag aldrig
varit med om praxis så mycket att jag
över huvud taget vet när man skall använda
det uttrycket.

Den föreslagna höjningen kostar
pengar, visst gör den det! Det kostar
10 miljoner kronor att höja de 1 000
kronorna till 1 080 kronor, vilket utskottet
föreslår genom att tillstyrka en
motion från centerpartiet som går ut på
att moderskapspenningen skall utgöra
denna summa. Man kan väl inte fördölja,
att i och med att grundsjukpenningen
höjs till 6 kronor om dagen och
moderskapspenningen är föreslagen till
1 000 kronor, så sänker man statsbidraget
från SO till 40 procent. För närvarande
betalar staten 450 kronor,
d. v. s. halva beloppet av de 900 kronorna
i moderskapspenning, till var och
en som får sådan. Genom föreliggande
förslag skall staten bidraga med 40 procent,
d. v. s. 400 kronor.

Även om kammaren accepterar det
förslag som utskottet har accepterat, att
man fortfarande skall hålla på praxis
och låta moderskapspenningen utgå för
180 dagar efter 0 kronor om dagen —
det blir således 1 080 kronor — utgör
statsbidraget 432 kronor, och staten
sparar följaktligen ändå 18 kronor jämfört
med den summa man nu betalar av
moderskapspenningen. Allt tal om höjda
kostnader grundar sig på att man ställer
förslaget i relation till det som föreslås
i propositionen, men i denna har statsbidraget
prutats och därför blir den
uppgivna höjningen för sträng — skall
vi säga plus minus noll, ty jag vill inte
tala om de där 18 kronorna i besparing.

Men nog tycker jag det finns starka
motiv att följa utskottets förslag både
i detta avseende och i alla andra avseenden.
Vi har inom utskottet faktiskt
ägnat denna proposition mycket stor
uppmärksamhet. Vi tycker förslaget i
och för sig är mycket bra, men det betyder
inte att jag påstår att det är utan

Anj{. förbättrad sjukpenningförsäkring
varje skönhetsfläck, om man som skönhetsfläck
skall betrakta en möjlig risk
att det i ett eller annat avseende kan
missbrukas. Missbruk förekommer redan
nu och vi undviker naturligtvis inte
det genom att göra försäkringen bättre.
Hisken för missbruk tycker jag dock
inte är ett tillräckligt argument för att
avslå den proposition som nu ligger på
riksdagens bord.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan
i sin helhet.

Herr LUNDBERG (h) :

Herr talman! Herr förste vice talmannen
frågade nyss, vad jag egentligen
visste om detta. Så kan en senior fråga
en junior. Jag har försökt läsa en del
och jag har försökt redovisa något av
vad jag läst. Vi har kommit till helt olika
uppfattningar beträffande risken för
missbruk, det är uppenbart.

Jag har här en liten tidskrift utgiven
av SKF. Det finns ju inte så många undersökningar
i detta ämne. Men här har
tydligen gjorts en undersökning på den
industrien. Man har jämfört ändringen
i sjukfrekvensen mellan 1960 och 1965
och konstaterat, att den tyvärr stigit avsevärt.

Det står att antalet sjukfrånvarodagar
ökat totalt för män med 39,3 procent
och för kvinnor med 54,7 procent sedan
1960. Då har antalet anställda ökat med
17,5 resp. 12,0 procent, ökningen av
antalet sjukdagar per anställd var störst
bland kvinnorna, 38 procent från 1960.
Kvinnorna har ungefär dubbelt så
många sjukdagar per anställd som männen
under 1965. Antalet sjukdagar per
tillfälle har minskat från 6,2 till 4,9
för män och från 5,9 till 4,8 för kvinnor,
d. v. s. fler korttidssjukfall. Korttidsfrånvaron
— alltså sjuktillfällen upp
till tre dagar — utgör mer än 75 procent
av all frånvaro.

Man har jämfört dessa siffror bland
tjänstemännen med stickprovsundersökningar
bland de kollektivanställda arbetarna,
och man har kommit fram till att

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. förbättrad sjukpenningförsäkring
sjukfrånvaron där är ännu större än
bland tjänstemännen. Den högsta siffran
är för kvinnliga kollektivanställda, där
per år räknat 16,3 procent av arbetstiden
faller bort.

Det är skrämmande siffror. I ingressen
till artikeln står det: »Ett komplett
SKF-företag i Sverige med maskiner,
lokaler, råmaterial och övrig utrustning
står stilla året runt. Orsaken är att personalen,
som består av ungefär 300
tjänstemän och 1 000 arbetare, är sjuk
och borta från arbetet. Kostnaderna för
detta driftstopp beräknas bli enorma.»

Det existerar naturligtvis inget sådant
företag i verkligheten; detta var
bara ett räkneexempel. Det visar dock,
att problemet är stort och allvarligt.

Det är min definitiva uppfattning att
problemet har underskattats både av
herr förste vice talmannen och av herr
Lars Larsson. Det skall bli intressant,
men tyvärr tror jag ganska deprimerande,
att om några år studera utfallet
och då jämföra med vad som här i dag
framförts från herrarnas sida.

Herr HDBINETTE (h):

Herr talman! När herr Strand gör en
analys av reservationerna säger han,
att de inte innehåller någonting som
man kan ta fasta på, ingenting av väsentligt
värde för frågans lösning.

Jag tycker nog det är ett något orättvist
bedömande. Herr Strand måste ändå
medge, att säkerhetsmarginalen ökar,
om man förlänger tiden vid återgångsregeln
till tretton dagar, jämfört med
det förslag som finns i propositionen.
Den förtjänsten kan man väl ändå inte
frånkänna vårt förslag.

Det är klart att man kan resonera som
herr Strand gör och säga, att ligger en
person sjuk i tolv dagar kan han öka
på till tretton för att få ut sjukpenningen.
Det kan jag hålla med om. Men det
är naturligtvis ett mycket mindre antal
som är sjuka i tolv dagar än fyra eller
fem. Man får se det mot denna bakgrund.

Jag tycker det vi föreslagit har ett
visst värde, och vi stöds ju av många
remissyttranden.

Det är likadant när det gäller skalorna.
Herr Strand kan inte förneka att
det förslag som framlagts här av reservanterna
ändå minskar risken av för
stor överkompensation. Låt vara att
herr Strand menar, att de som kommer
upp i dessa inkomstklasser inte tillhör
den grupp som kommer i åtnjutande av
denna reform. Men jag skulle tro att den
dagen inte är långt borta när en hel del
av dem vi åsyftar är uppe i dessa inkomstklasser
och verkligen berörs.

Det är ju trevligt om herr Strand och
herr Larsson för resonemanget om moderskapspenningen
vidare, men jag
måste ändå angripa resonemanget om
pengarna. Herr Strand talar om statsbidraget
och försöker dra ned konsekvenserna
av de 80 kronorna till ett
minimum. Men det kostar ändå 10 miljoner,
och pengarna skall någonstans
tas. Om de tas från statskassan eller
från den enskilde, skall de i alla fall
fram. Det är en belastning, det kan vi
väl inte komma ifrån.

Både herr Lars Larsson och jag betonar,
att vår samhällsekonomiska situation
kanske inte tål detta. Därför
tycker jag att vår reservation på den
punkten har sitt stora berättigande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag har inte någon som
helst anledning att tvivla på att motionärer
och reservanter själva tror på effekten
av sina förslag. Det är bara det,
att de inte har lyckats övertala utskottet
att förslagen skulle vara bättre än de
som finns i propositionen.

Det är alldeles riktigt som herr
Hubinette säger att man inte skall försöka
förringa värdet av de 10 miljoner
kronor som kostnadsökningen innebär.
Jag håller med om att det inte spelar så
stor roll ur effektsynpunkt om pengarna
tages ur statskassan till större eller

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

mindre grad, eller om utgiften får betalas
av de försäkrade och för de löneanställda
av arbetsgivarna. Det är i alla
fall en koslnad. Men hela reformen kostar
770 miljoner och jag tycker att det
är litet småsnålt att försöka göra besparing
beträffande barnaföderskorna,
som uppgår till något över 100 000 om
året. Jag har inte kunnat finna motiv
härför.

Till herr Lundberg vill jag säga, att
arbetstidskommittén har gjort vissa utflykter
för att studera förhållandena ute
på arbetsplatserna. Inom utskottet har
vi fått vissa uppgifter av en representant
från Stockholms allmänna sjukkassa.
Vad han meddelade styrker de uppgifter
som herr Lundberg gav i det avseendet,
nämligen att sjukfrekvensen
stigit ganska väsentligt under de senare
åren. Detta visar även sjukkassornas
statistik. Dessa siffror är till och med
ganska skrämmande vad gäller Stockholms
sjukkassa, där sjukfrekvensen ligger
30 procent över den bästa sjukkassan
i landet, som lär vara sjukkassan i
Kristianstad.

Det är möjligt att sjuktalen på arbetsplatserna
i verkligheten var något lägre
än vad sjukkassans statistik utvisar. Till
detta fick vi på en arbetsplats i Göteborg
-— en annan arbetsplats än SKF —
den något skruvade förklaringen, att
förmodligen anmälde sig en del arbetare
som sjuka när de behövde vara lediga,
eftersom de inte alltid kunde få ledigt,
om de begärde permission. Därför
var frånvaron från arbetsplatserna större
än den rätteligen behövde vara, och
de som lämnade uppgiften till oss trodde
alltså att sjukdagar i vissa fall egentligen
avsåg ledighet för annat ändamål
och att vederbörande inte trodde
att de lyfte någon sjukersättning under
den bortovaron.

Herr HDBINETTE (h):

Herr talman! Jag är ledsen över att
behöva jämföra herr Strand med åsnedrivaren
i den slitna historien — han

Ang. förbättrad sjukpenningförsäkring
som sade: Tål du det så tål du det. Jag
tycker det finns skäl att göra den jämförelsen,
när herr Strand säger att 10
miljoner kronor inte betyder någonting
i denna stora reform. Tio miljoner kronor,
herr Strand, är ändå tio miljoner
kronor!

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, anförde herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
hemställan komme att framställas
först särskilt angående envar av punkterna
A, B och C samt därefter särskilt
rörande utskottets hemställan i övrigt.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herrar Hiibinette
och Edlund vid utlåtandet avgivna, med
I betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hubinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Hubinette
och Edlund vid utlåtandet avgivna, med
I betecknade reservationen.

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. förbättrad sjukpenningförsäkring

Då emellertid herr Htibinette begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —120;

Nej— 20.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avsfode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herrar Hiibinette
och Edlund vid utlåtandet avgivna, med
II betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Htibinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Htibinette
och Edlund vid utlåtandet avgivna med
II betecknade reservationen.

Då emellertid herr Htibinette begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —117;

Nej— 21.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten C
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare därpå att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades
i den av herr Lars Larsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Lars, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lars Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Lars, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 53.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 25 maj 19(56 fm.

Nr 26

Slutligen bifölls på gjord proposition
vud utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 114, i anledning
av Kung], Maj:ts proposition med förslag
om förbättrad sjukpenningförsäkring,
i vad propositionen avser medelsanvisning
till bidrag till sjukförsäkringen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. vapenfri tjänst

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 45, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om vapenfri tjänst m. in., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 mars 1966 dagtecknad
proposition, nr 107, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att

deis antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om vapenfri tjänst,

2) lag om ändrad lydelse av 21 kap.

20 § brottsbalken,

3) lag angående ändrad lydelse av
14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449)
om disciplinstraff för krigsmän,

4) lag om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472),

5) lag om ändrad lydelse av 13 § civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr
74),

6) lag om ändrad lydelse av 8 § krigssjukvårdslagen
den 27 november 1953
(nr 688),

7) lag om ändrad lydelse av 11 § allmänna
tjänstepliktslagen den 17 april
1959 (nr 83),

8) lag angående ändrad lydelse av
2 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 727),
om förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m.,

4 Första kammarens protokoll 1966. AJr 26

Ang. vapenfri tjänst

9) lag angående ändrad lydelse av
7 8 lagen den 17 maj 1963 (nr 114) om
semester,

dels bifalla de förslag i övrigt, om
vilkas avlåtande till riksdagen departementschefen
hemställt.

I propositionen hade föreslagits en
omläggning av den vapenfria tjänsten.
Förslaget innebar, att de vapenfrias
tjänstgöring icke betraktades som värnpliktstjänstgöring
utan trädde i stället
för denna som en särskild tjänsteplikt.
Tillstånd till fullgörande av vapenfri
tjänst skulle givas i sådana fall, då bruk
av vapen mot annan icke vore förenligt
med sökandens allvarliga personliga
övertygelse och skulle medföra djup
samvetsnöd för honom. Frågor om tillstånd
till vapenfri tjänst skulle prövas
av en nyinrättad nämnd, vapenfrinämnden,
vars beslut kunde överklagas
hos Kungl. Maj :t. Arbetsmarknadsstyrelsen
bestämde, vilket slag av tjänstgöring
som de vapenfria skulle fullgöra,
och hade tillsyn över de vapenfrias
utbildning och tjänstgöring. Tjänstgöringen
skulle i princip förläggas utanför
krigsmakten. Som tjänstgöringsalternativ
för de vapenfria hade bland
annat föreslagits brandtjänst inom civilförsvaret,
reparationstjänst vid järnvägarna,
statens vattenfallsverk eller
televerket, hälsovårds- eller sjukvårdstjänst
inom det allmänna civila medicinalväsendet
samt ekonomi- eller expeditionstjänst
vid statlig och kommunal
förvaltning. Departementschefen hade
icke kunnat tillstyrka u-lands- eller
fredskårstjänst som alternativtjänstgöring
för de vapenfria. Däremot borde i
särskilda fall viss praktisk tjänstgöring
kunna ske vid SIDA eller vid .svensk
hjälporganisation med internationell
anknytning.

Beträffande medlemmarna av sekten
Jehovas vittnen, vilka enligt utredning
i det särskilda fallet måste antagas på
grund av sin övertygelse icke komma
att fullgöra någon form av tjänsteplikt,
hade föreslagits, att de icke borde in -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. vapenfri tjänst

kallas till tjänstgöring. Kungl. Maj:t
borde från fall till fall besluta om medlem
av sekten skulle kallas in. Den sålunda
förordade ordningen borde enligt
departementschefen tillämpas endast
försöksvis och omprövas, om den
ledde till missbruk eller andra olägenheter.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna nr 732
i första kammaren av herr Petersson,
Erik Filip, m. fl. och nr 903 i andra
kammaren av herr Werbro m. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 733
i första kammaren av herrar Sveningsson
och Svenungsson samt nr 902 i
andra kammaren av herrar Oskarson
och Werner ävensom

3) de likalydande motionerna nr 734
i första kammaren av herr Sörenson
m. fl. och nr 901 i andra kammaren av
herr Keijer m. fl.

I motionerna I: 733 och II: 902 hade
hemställts,

att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 107 måtte
besluta, att jämväl medlem av sekten
Jehovas vittnen icke skulle undantagas
från bestämmelserna i den föreslagna
lagen om vapenfri tjänst,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning angående
straffpåföljderna för värnpliktig,
som vägrade fullgöra vapenfri
tjänst.

I motionerna I: 734 och II: 901 hade
anhållits, att riksdagen i 2 § i förslaget
till lag om vapenfri tjänst som ett
moment e måtte angiva »tjänstgöring
i u-landshjälp i särskilda fall».

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna
1:732 och 11:903 samt 1:734

och II: 901, måtte bifalla förevarande
proposition, nr 107, i motsvarande del;

B. att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 733 och II: 902, såvitt anginge
första att-satsen, måtte bifalla propositionen
i motsvarande del;

C. att riksdagen måtte bifalla propositionen,
såvitt anginge 1 § i förslaget
till lag om vapenfri tjänst;

D. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i de delar, som icke omfattades
av vad utskottet i utlåtandet hemställt;
samt

E. att motionerna I: 733 och II: 902,
såvitt anginge andra att-satsen, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

I, vid utskottets hemställan under B
och E,

av herr Blomquist, fru Elvy Olsson,
fröken Wetterström och herr Johansson
i Skärstad, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under B och E
hemställa,

att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 733 och 11:902, såvitt anginge
första att-satsen, måtte avslå propositionen
i motsvarande del;

att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 733 och II: 902, såvitt anginge
andra att-satsen, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t såsom sin mening giva till
känna vad reservanterna anfört;

II, vid utskottets hemställan under C,

av fru Hamrin-Thorell samt herrar

Kilsmo, Rimmerfors, Jönsson i Ingemarsgården
och Johansson i Skärstad,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
G hemställa, att riksdagen måtte
antaga 1 § i förslaget till lag om vapenfri
tjänst med i reservationen angiven
lydelse, vilket förslag avsåg, att i den
av Kungl. Maj :t föreslagna formuleringen
av förutsättningarna för vapen -

Onsdagen den 25 maj 1906 In).

Nr 26

fri tjänst uttrycket »djup samvetsnöd»
skulle utbytas mot enbart »samvetsnöd»; 1IL

av herr Kilsmo, som dock ej antytt
sin mening.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! »Den allmänna värnpliktens
bärande idé är att försvaret utgör
en liela folkets angelägenhet och
att försvarsbördan skall fördelas om
möjligt likformigt och även i övrigt
rättvist. Den särskilda lagstiftningen till
förmån för dem som hyser samvetsbetänkligheter
mot den egentliga värnpliktstjänstgöringen,
innebär ett undantag
från denna princip och är betingad
av respekten för individens åsiktsfrihet.
»

Orden är försvarsministerns och anfördes
vid lagrådsremissen av den proposition
vi nu har att ta ställning till.

Förvisso innebär orden en programförklaring
som vi alla menar vara rätt
och riktig. Individens frihet att tro, tänka
och tala fritt är den mogna demokratiens
signum lika visst som att ej
tillåta att våld begås mot någons samvete.

Det är en kort men intressant historia
— synen på och inställningen till de
s. k. samvetsömma värnpliktiga. Den
börjar 1898, då en motion första gången
aktualiserade frågan. Årtalen 1902, 1920,
1925 och 1943 är hållpunkterna på vägen
fram till den föreliggande propositionen
om vapenfri tjänst.

Och nog måste man uttrycka sin
glädje över det mesta som propositionen
föreslår. Den bygger på det resultat 1964
års utredning rörande vapenfria värnpliktiga
kom fram till och presenterar
ett förslag som andra lagtuskottet så gott
som helt biträtt.

Med tillfredsställelse hälsas greppet
att frigöra den vapenfria tjänsten från
det militära sammanhanget och låta den
bli en civil tjänsteplikt, inordnad under
arbetsmarknadsstyrelsen. Att i det sammanhanget
tjänstgöringsalternativen för

Ang. vapenfri tjänst
de vapenfria utvidgas är värdefullt, bilands-
eller fredskårstjänst som altcrnativtjänstgöring
för de vapenfria har utskottet
inte ansett lämpligt, men väl att
någon »med särskilt goda förutsättningar»
tilldelas exempelvis tjänstgöring vid
SIDA eller vid svensk hjälporganisation
med internationell anknytning. Riktigt
synes mig också förslaget om det nya
organet vapenfrinämnden vara, som
alltså skulle bli det forum inför vilket
tillstånd till vapenfri tjänst prövas. I
propositionen hävdas dessutom likavärdesprincipen
vad gäller de värnpliktiga
och de vapenfria. Så föreslås också
att de vapenfria skall ha samma förmåner
i fråga om avlöning, familjebidrag,
grupplivförsäkring m. m. som de värnpliktiga
i allmänhet.

Herr talman! Det är bara på en punkt
jag inte kan dela utskottsmajoritetens
ställningstagande till proposition nr
107. Det gäller behandlingen av Jehovas
vittnen. I reservation I har vi reservanter
närmare utvecklat vår syn på denna
fråga. Jag har full respekt och beundran
för all den möda både utredningen och
departementschefen lagt ner för att
komma till rätta med den speciella problematik,
som Jehovas vittnen skapar
i här berörda sammanhang.

Att utredarna gett upp förstår man,
när man tar del av deras slutsatser i
vilka de ifrågasätter om man inte bör
olämpligförklara Jehovas vittnen i stil
med vad som sker då det gäller samhällets
asociala medlemmar. Departementschefen
uttrycker sig inte så, men kommer
väl i sak till samma resultat och
föreslår att sektens medlemmar ställs åt
sidan och inte inkallas till tjänstgöring.

Självfallet är det mycket otillfredsställande
som det nu är att dessa totalvägran
sätts i fängelse. Det är otillfredsställande
att handla så även mot
människor som trots att de lever i och
av samhället ändå anser detsamma vara
av ondo. Men å andra sidan är det för
rättsmedvetandet stötande att en viss
grupp av medborgare så helt ställer sig
utanför samhällssolidariteten, trots att

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. vapenfri tjänst

de inte har någonting emot att utnyttja
samhällets tjänster, och envist vägrar
att ens diskutera någon form av ersättningstjänst.
Att på detta sätt göra sig
fri från allt samhällsansvar ter sig inte
heller försvarbart ur rättvisesynpunkt.
Det är orättvist såväl mot dem som fullgör
värnplikt i vanlig ordning som mot
dem som enligt propositionen kommer
att utföra vapenfri tjänst.

Vi reservanter menar därför att man
inte får ge upp försöken att finna någon
form för tjänsteplikt även åt Jehovas
vittnen. Vi föreslår i konsekvens härmed
att Jehovas vittnen inte må fritagas
från varje form av ersättningstjänst för
värnplikt och att utredning hur eventuell
arbetsplikt bör kunna bestämmas
kommer till stånd, förslagsvis på det sätt
som Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
och Lunds domkapitel antytt
i sina remissvar, där de pekat på
möjligheten att låta civil domstol ålägga
arbetsplikt.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
I av mig med flera. I övrigt
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herrar Erik Filip Petersson
(fp), Schött (h) och Ferdinand
Nilsson (ep).

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Herr Blomquist har
gjort en kort, koncis och förnämlig
framställning av den mogna demokratiens
syn på relationen mellan den
samvetsbestämda människan och samhället,
och jag delar helt och fullt hans
syn.

Ett samhälles behandling av de individer
och grupper av individer som
avviker från majoritetens idéer och
samhällets av en majoritet omfattande
grundsyn är ofta ett tecken på samhällets
mognadsgrad, på dess respekt
för den individuella övertygelsen och
på styrkan i samhällsgemenskapen — i
betydelsen styrkan i den sammanhållning
som har till riktmärke den enskil -

da människan som en samvetsstyrd individ.

Det ärende som vi nu behandlar har
i botten frågan om samhällets vilja att
ge den avvikande inte bara lijälpligt
livsrum av nåd utan rätt till sitt avvikande
liv. Det är som jag ser det en
av de politiska frågor där i eminent
grad individens ställning som samvetsbestämd
varelse står i centrum. Därför
är frågan stor och väsentlig.

Jag måste få säga att jag känner det
stort, nästan högtidligt, att få vara med
om att fatta beslut om en lag som ger
samvetsbestämda människor rätt att, då
frågan gäller värnplikt, handla enligt
sin övertygelse. Jag ser det som ett
stort och mycket väsentligt framsteg att
vi i dag i riksdagen säger ungefär så
här: Inte bara av nåd skall ni värnpliktsvägrare
få en dräglig ordning, ni
har er av samhället godtagna rätt att,
om samvetsupplevelsen är äkta och sann
— så långt man nu kan bedöma det —
göra er tjänst för samhället utanför
krigsmakten. Vi godkänner er som helt
med oss andra likvärdiga svenska medborgare
och ser er samvetstrohet icke
som ett brott utan som en tillgång för
andens fria liv i vår demokrati. Jag
uppfattar åtminstone departementschefens
yttranden liksom utskottets skrivning
på ungefär det sättet. Jag vill gärna
ge all möjlig tyngd åt denna grundsyn.
Den är, menar jag, ett uttryck för
en väsentlig sida i vår demokratiska
livssyn, som mot bakgrunden av de totalitära
tendenser som gör sig gällande
i vår värld på olika håll tycks behöva
med all kraft värnas och på allt sätt
levandegöras. Jag hälsar alltså denna
nya lag med tacksamhet och tillstyrker i
stort sett dess antagande.

Nu är det givet att en för alla medborgare
helt invändningsfri lösning på
frågan om den vapenfria värnplikten
knappast står att finna — en spänning
måste väl alltid råda mellan principen
att ett land skall värnas genom allmän
värnplikt och idén om att ge utrymme
för ett samvetsbundet handlande inför

Onsdagen den 25 maj 1960 fm.

Nr 26

värnplikten, som leder till vapenvägran.
Principen om denna rätt torde bli svär
att upprätthålla, om vapenvägran blir
mycket omfattande. För närvarande
tycks emellertid här ingen avgörande
konflikt vara för handen.

En besvärligare faktor är denna:
»Samvetet» är ingen entydig storhet.
Här finns de mogna, etiskt högtstående
samvetena, men här finns också de snäva
och snåla, ofta jagiskt orienterade
och av begränsande, av livshämmande
system bundna samvetena. Människan
är nu en gång en komplicerad varelse.
Äktheten och kraften i samvetsövertygelsen
hos dessa något säreget fungerande
samveten sättes med det sagda inte
alls i fråga. Men vad jag senast anfört
visar på en problematik som den föreslagna
lagen inte helt lyckats komma
till rätta med.

Det gäller alltså totalvägrarna. Här
finns det två grupper, dels en säregen
religiös sekt, Jehovas vittnen, dels är
det män som för sitt samvetes och sin
övertygelses skull känner sig tvingade
att totalvägra. De talar om vilja att göra
en »fredsviktig tjänst», inte en »krigsviktig
tjänst». Det rör sig här om människor
av personligt redbar art. De är
lojala samhällsmedborgare som gärna
vill göra en helhjärtad samhällsinsats
för sin stora idé — freden.

Jehovas vittnen har redan berörts av
herr Blomquist, och jag delar i stort sett
den grundsyn som han har anfört. Jag
förstår departementschefen och utskottet
när de säger ungefär så här: »Dessa
människor är alltför säregna, alltför negativa
i sin hårt fixerade negativa attityd
inför samhället för att det skall vara
värt att spilla krut på dem. Vi har gjort
vad vi kan. Nu orkar vi inte längre, vi
låter dem vara.» Jag gissar att det är
den hållningen som ligger bakom den
något resignerade skrivning som här
har kommit till. Visst ligger det något
positivt i hållningen: Vi vill inte längre
fortsätta med fängelsemönstrct, det är
oss ovärdigt. Och på hårda, snäva, ensidigt
fixerade samveten rår man föga,

Ang. vapenfri tjänst
det vet var och en som har varit dem
nära. Men det ligger också, som herr
Blomqvist har påpekat, något helt otillfredsställande
negativt i ställningstagandet:
en allmän ansvars- och rättfärdighctsprincip
sättes ur funktion. Den
lösning som förordas är det svårt, synes
det mig, att godta. De totalvägrande
vittnena bör på något sätt få bära den
allmänna uppoffring som den som gör
värnplikt eller vapenfri tjänst får bära.
Jag menar att det är riktigt att ytterligare
försök göres att komma till rätta med
detta problem. Därför har jag beslutat
mig för att ansluta mig till den reservation
som har avgivits av herr Blomquist
m. fl., och jag vill yrka bifall till den.
Det är att hoppas att det skall vara möjligt
att finna vägar —• kanske finns det
också vägar utöver dem som herr Blomquist
antytt — som är möjliga att beträda
varigenom dessa människor, inte
som straff men ur rättvisesynpunkt,
skall bära ungefär samma möda som envar
som har att åta sig tjänsten för
samhället.

Jag vill också säga några ord om den
andra gruppen av totalvägrare. Departementschefen
uttalar att de s. k. etiska
totalvägrarna inte längre skulle komma
att utgöra något större problem. Den
samhällstjänst som nu erbjudes de vapenfria
— det gäller ju expeditionstjänst,
reparationstjänst, hälso- och sjukvårdstjänst
och ekonomitjänst som förläggs
helt utanför krigsmakten — torde,
det är väl departementschefens mening,
vara av sådan art att dessa vapenvägrare
inte längre upplever sin tjänst som
vapentjänst i något avseende, och därmed
skulle lägets problematik bortfalla.
Utskottet behandlar inte alls denna
grupp människor. Nu är jag rädd för att
departementschefens förhoppning blir
bara en förhoppning. Den torde inte —
åtminstone inte i samtliga fall — slå in
i verkligheten.

Jag har mig bekant att låt säga 120
unga män icke kan godta den nya lagens
ordning för vapenfri tjänst utan
ser sig nödsakade att totalvägra. De är

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. vapenfri tjänst

beredda att arbeta för och stödja vad de
kallar freds- och konfliktforskning, internationell
utvecklings- och biståndsverksamhet
och arbete inom eget yrke,
varvid inkomsten utöver existensminimum
skulle gå till stöd åt konfliktförebyggande
verksamhet. Alltså är det då
fråga om en önskan att helt få tjäna deras
stora idé om freden, och de upplever
att de inte kan göra någon tjänst som
på något sätt skulle vara förbunden med
en insats som står i totalförsvarets
tjänst.

Naturligtvis är det oklart tänkt hos
dessa unga män. Men på äktheten i deras
avsky för krig och deras vilja att få
tjäna fredssaken tror jag inte man kan
ta miste. Jag har försäkrat mig om det
genom personlig kontakt. Nu undrar jag
bara: vad skall hända med dessa människor?
Skall det bli nya fängelserundor?
Vad skall hända med de 30—40
personer som fått anstånd med avtjänande
av ådömda fängelsestraff för totalvägran
i avvaktan på att den nya lagen
skall träda i kraft? Det vore olustigt
om den nya lagen, som enligt min
uppfattning är ett lysande framsteg i vår
kultur, skall debutera med ett antal
fängelsesejourer.

Jag vill säga att jag personligen inte
förstår dessa unga mäns hållning och
inte delar deras syn. Mig synes som om
de alternativ till vapentjänst som den
nya lagen erbjuder är godtagbara. Men
jag är beredd att strida för dessa mäns
rätt att följa sin övertygelse utan fängelsestraff
i bakgrunden. Hur saken skall
lösas, vet jag inte. Jag har bara en förhoppning
att möjlighet till en lösning
skall öppna sig.

Det hade varit önskvärt att det visat
sig möjligt att ytterligare vidga tjänstgöringsalternativen
för vapenfria. Förslag
därom har motionsledes framförts.
Tillsammans med herr Keijer i andra
kammaren har jag och några andra förstakammarledamöter
väckt motioner om
u-landstjänst som ytterligare ett alternativ.
Om detta förslag hade kunnat godtas
— men jag är medveten om dess svå -

righeter — kanske svårigheten med den
a\ mig apostroferade gruppen s. k. etiska
totalvägrare inte kunde ha övervunnits,
men minskats. Nu avvisas motionen
med att möjligheter redan enligt
den lag vi i dag går att besluta om föreligger
för, som det heter, »annan betydelsefull
tjänst». Häri skulle inneslutas
också »u-landstjänst i hemlandet», om
jag så får uttrycka saken. Tjänst i SIDA
eller annan internationell hjälporganisation
här hemma skulle kunna komma i
fråga, och detta noteras med stor uppskattning.
Emellertid borde enligt min
mening i lagen inskrivas att u-landstjänst
i vissa fall är en tjänstgöringsmöjlighet
för vapenfria.

Jag finner det vara av värde för kammarens
protokoll att bevara ett uttalande
av Medicinska föreningen i Stockholm
nyligen. Där säger man:

»Det är en relativt utbredd uppfattning
att arbete i utvecklingsländer är en
kontaktfrämjande och konfliktförebyggande
internationell faktor. Föreningen
anser det lämpligt att sådant arbete
räknas som alternativtjänst jämställd
med konventionell värnplikt. Detta gäller
i synnerhet läkare, vilka bildar en
för utvecklingsländerna själva attraktiv
grupp. Man skulle därmed också öka
rekryteringsunderlaget för läkare i utlandstjänst,
inklusive missionsläkare.

Medicinare som beviljas alternativet
utlandstjänst skulle fullgöra denna efter
viss grundutbildning i tropikmedicin
och andra lämpliga ämnen. De bör också
utbildas för en insats i svenskt totalförsvar.

Föreningen framhåller värdet av att
diskussionen om nya alternativtjänster
för vapenfria medicinare särskilt berör
införandet av alternativet u-landstjänst.»

Även om det med nödvändighet här
blir fråga om ett mycket begränsat antal
individer, anser jag det riktigt att
denna tjänsteform kodifieras. Det ligger
i linje med det internationella ansvar
som i vidgad grad penetrerar idealistiskt
inställda grupper i vårt folk.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall

Onsdagen den 25 inaj 1906 fin.

Nr 26

till yrkandet i motion nr 734, som innebär
en hemställan om att riksdagen i
2 § i förslaget till lag om vapenfri
tjänst som ett moment e måtte ange
»tjänstgöring i u-landshjälp i särskilda
fall».

Till slnt, herr talman, vill jag säga
detta: Jag hoppas att det skall bli departementschefen
möjligt att finna sådana
ordningar att fängelsestraff kan
undvikas för individer som i värnpliktsfrågan
hör till de markant avvikande
men vilkas ståndpunkt kan bedömas
som iikta och samvetsbunden. Det vore
inte gynnsamt för den nya lagen om
dess ikraftträdande skulle ackompanjeras
av pressmeddelanden om fängelsestraff
för totalvägrare. Det vore inte
gott för tilltron till demokratiens vaktslagning
om det personliga samvetets
integritet om vid den nya lagens ikraftträdande
fängelseportarna på nytt måste
öppnas.

År 1898 höll en frisinnad pionjär i
riksdagen, Jacob Byström från Skorped
i Ångermanland, sitt första tal i riksdagen.
Han talade då i andra kammaren
om vapenvägrarnas hårda öde med fängelsestraff,
ny vägran, nya fängelsesejourer.
Han ville värna om den enskildes
rätt att vara samvetet trogen. Det sägs
att andra kammarens ledamöter lyssnade
med påtagligt intresse, en del gripna.

Det har gått 68 år sedan dess — ärendet
har varit svårlöst. Vi är nu mycket
nära målet: utrymme i samhället också
för de avvikande.

Det är en stor dag i dag. Det är ett
innehållsrikt beslut vi går att fatta: vi
lagfäster individens rätt till samvetstroliet,
till ett samvetsbundet handlande
i en känslig fråga. Må det lyckas departementschefen
att klara de få blindskär
som ännu ligger i vägen och som måste
klaras innan allt är väl beställt. Det är
ett fint beslut vi går att fatta.

Herr talman! Med vad jag sålunda har
anfört yrkar jag bifall till utskottets
hemställan med undantag av vad som
berörs i reservationerna I och II, där
jag — utan att ta tid med att närmare

Ang. vapenfri tjänst
motivera mitt ställningstagande — yrkar
bifall tilll reservationerna. Jag bar
tidigare yrkat bifall till motionen nr 734.

Herr K1LSMO (fp):

Herr talman! Jag kan livligt instämma
i de båda föregående talarnas anföranden
samtidigt som jag uttrycker
min tillfredsställelse över departementschefens
förslag till en lösning av detta
problem. Jag skulle tro att förslaget är
det bästa tänkbara för ögonblicket.

Problemet förefaller ytligt sett att ha
ganska liten omfattning, men vid en
något närmare undersökning visar det
sig i själva verket inte vara så litet. Visserligen
finns det i Sverige i dag endast
10 000 krigstjänstvägrare, men bakom
denna grupp står ett ganska stort antal
andra människor, som inte berörs av
krigstjänstvägran i och för sig.

Herr Sörenson alluderade på ett uttalande
av Jacob Byström 1898. Redan då
fanns det i vårt land krigstjänstvägrare,
men det är ett sent årtal i deras historia.
De första krigstjänstvägrarna i nyare
tid som vi känner till levde under reformationen
och framträdde i staden Waldshut
1525. Staden landsförvisade dem
när de vägrade att hjälpa bönderna i deras
— får man förmoda — berättigade
uppror mot förtryckarna.

Sedan dess har det inträffat mycket,
i synnerhet på kyrkornas område. Det
har bildats åtminstone tre framstående
s. k. fredskyrkor — i varje fall två av
dem är världsomfattande —- vilkas
medlemmar i princip vägrar varje form
av krigstjänst — jag undantar då Jehovas
vittnen. Dessa två världsomfattande
fredskyrkor är kväkarrörelsen och
den mennonitiska kyrkan.

Jag tycker det är en särskild förmån
att denna lag nu tillkommer under så
gynnsamma förhållanden. Om vi skulle
råka ut för olyckan av ett krig, behöver
kanske inte det upprepas som förekom
under de båda senaste världskrigen i
framstående kulturländer. Under det se -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. vapenfri tjänst

naste värlskriget torterades i Amerika
människor till döds som vägrade göra
krigstjänst.

Av den kritik som utifrån har riklats
mot departementschefens förslag kan
man få det intrycket att människor
tror att det gäller att skapa ett förhållande
som skulle vara till krigstjänstvägrarnas
nöje och som skulle motsvara
deras privata önskningar. Denna synpunkt
synes mig vara alldeles orimlig,
och den kommer till uttryck bl. a. i
den skrivelse som riksdagsmännen fått
från fredsorganisationer. Frågan gäller
ju inte att vare sig skapa nöjen eller
tillmötesgå privata önskningar, utan det
gäller ju här att skapa likställighet med
andra människor i samma ålder.

Det finns dock anledning att diskutera
en del av den vokabulär, som departementschefen
använder i sitt resonemang,
även om hans resonemang utmynnar
i »den näst bästa av alla lagar» —-för att travestera Platon.

Departementschefen anför att det här
gäller en undantagslagstiftning och att
den innebär en förmån för vissa människor.
Jag kan inte se att försvarsministern
på något sätt har motiverat detta,
utan jag tycker att försvarsministern
strävat efter att ge likställighet på denna
punkt. Det anföres inte med en enda
sats, som anger någon speciell förmån
för de vapenfria. Däremot kan sägas att
försvarsministern har minskat och slopat
en hel del av de orättvisor som tidigare
ur ekonomiska synpunkter drabbade
dem som följde sitt samvetes bud
i detta stycke och var krigstjänstvägrare.

Jag vill framföra ytterligare ett par
korta randanmärkningar med anledning
av propositionen som utskottet har tillstyrkt.
Det är här fråga om sammanblandningar
i tankegångar som man
helt enkelt måste protestera emot. Här
talas det dels om religiösa vägrare och
dels om etiska vägrare. Men det är ingen
som på något sätt har försökt att ge
någon som helst anvisning på vari skillnaden
dem emellan skulle bestå. Såvitt

jag vet är varenda religiös vägrare vägrare
av etiska skäl. Om de s. k. etiska
vägrarna kan sägas att de ju vädjar till
sitt samvete som är beroende av någonting
utanför dem. Sedan må det vara
hänt att de refererar till den — jag höll
på att säga fiktion — som de kallar sitt
förnuft. Det är förnuftet som bestämmer,
och det är förnuftet som är deras
gud. Det är deras bindning. Man kan
också tänka sig andra bindningar. Det
finns de som låter Karl Marx ersätta
både förnuft och Gud och är bundna
vid honom. Religion betyder ju i och
för sig en bindning vid någonting som
man anser vara bestämmande över sig
själv. Religiösa och etiska vägrare är
alltså precis samma slags vägrare.

En tanke genomgår departementschefens
resonemang. Det är föreställningen
om totalförsvaret, som har tillkommit
under senare tid. Det har vållat stora
svårigheter för de etiska vägrarna och
för krigstjänstvägrarna. Jag kan inte se
att själva begreppet är möjligt att applicera
på Sveriges förhållanden. Skall ordet
»total» finnas med, så är »totalangrepp»
den enda sammansättning man
skulle kunna använda. Ett totalförsvar
innebär väl att man skulle ha möjlighet
att använda hela den moderna krigsteknikens
vapen för att slå tillbaka
detta totalangrepp, men det har vi ju
inte. Hur skall man år 1966 kunna tala
om ett totalförsvar i Sverige, när vi inte
har atomvapen? Det är mig alldeles
omöjligt att förstå. Resonemanget att
varje människa skall inplaceras i ett totalförsvar
har irriterat dessa vapenvägrare
mycket. De anser att vad de än får
göra kommer det att tjäna försvaret,
och det vill de inte.

Själva lagförslaget berör tjänstgöringstiden.
Där försöker som bekant
både utskottet och departementschefen
att göra gällande att de 131 extra dagarna,
d. v. s. en tid som motsvarar en
tredjedel längre tjänstgöring än för övriga
värnpliktiga, inte skulle vara något
straff. Så upplever i varje fall inte krigstjänstvägrarna
det. De upplever det som

Onsdagen den 25 maj 1900 fm.

Nr 26

ett straff att de skall behöva tjänstgöra
dessa 131 dagar extra.

Försvarsministern avvisar denna tanke
och säger att det inte är något straff
utan att det med hänsyn till den specialtjänst
som dessa skall göra är motiverat
att de tjänstgör 131 dagar längre.

Går man igenom de olika slag av
tjänstgöring som dessa människor får,
måste man säga att motivet för dessa
131 dagar extra är mycket svagt. Den
s. k. specialtjiinsten består i brandskydd,
sjukvård, reparationsarbeten och
kontorsarbete. Man kan väl inte påstå
att dessa tjänster är mer komplicerade
än det arbete som skall utföras av dem
som skall lära sig att kriga och sköta
vapen. Är inte det senare betydligt mer
komplicerat?

Det finns en grupp av dem som utför
vapentjänst som har betydligt längre
tjänstgöringstid, men det är befälspersonal
av olika kategorier. Resonemanget
om att de vapenfria värnpliktiga skall
ha 131 dagars längre tjänstgöringstid
än övriga vederlägger försvarsministern
själv när han säger att 540 dagar
är en medelproportional — han använder
inte uttrycket men det framgår av
sammanhanget — för vad som skall
komma och att det blir så att säga genomsnittet
av den tid som de värnpliktiga
får ge samhället. Det resonemanget
kan jag för min del godta. De vapenfria
skall fullgöra just den tid som medelproportionalen
omfattar. Att däremot
säga att de skall göra det för att man
vill pröva deras övertygelse, anser jag
vara felaktigt, detta så mycket mer som
det också införes en prövningsnämnd.
Det blir alltså en dubbel prövning, dels
131 dagar, ursprungligen, och dels en
prövningsnämnd.

Jag tror nog, att införandet av prövningsnämnden
är ett mycket bra förslag.
Jag anser att statsrådets förslag
om sammansättningen av denna prövningsnämnd
är betydligt bättre än utredningens
förslag på den punkten. Jag
behöver inte gå in på vad utredningen

Ang. vapenfri tjänst
föreslagit, eftersom utskottet godtagit
departementschefens förslag.

Vad man kan befara är att nämnden
uppfattar sig själv såsom apologet för
militärintressena och inte såsom en instans
som sakligt skall undersöka hur
dessa människor verkligen har det ställt
i sina samveten.

Jag tycker för min del att det är rörande
att läsa departementschefens resonemang
om samvetsnöden. Jag håller
med departementschefen i alla avseenden
när han säger att han föredrar
»djup samvetsnöd», om man nu skall
ha med ordet samvetsnöd. Bara ordet
samvetsnöd ger inte det intryck som
djup, allvarlig och välgrundad samvetsnöd
i själva verket är. För min del skulle
jag kunnat nöja mig med ordet »övertygelse»,
bara det och ingenting annat.
Den som är övertygad om att han inte
kan utföra värnplikt, eller döda annan
såsom det heter, bör få detta accepterat.

Jag hoppas att prövningsnämndernas
arbete skall bli så objektivt som möjligt.
Som det hitintills varit bär den som
prövat den enskilde i många fall ansett
sig såsom statens betalade representant,
som skall övertala den unge
mannen att överge sin uppfattning om
krigstjänsten och som skall försöka inpassa
honom i krigsväsendet. Naturligtvis
finns det många som inte har gjort
detta. Personligen känner jag bara två,
varav en sitter i denna kammare.

Till sist ett par ord om Jehovas vittnen.
Där kan jag ej heller dela försvarsministerns
lösningsförslag. Här vill jag
understryka reservationen. Jag anser
icke att någon utan vidare skall befrias
från de bördor som vi lägger på alla
andra människor i denna ålder. Fängelse
är ju inte den rätta vägen, och den
vägen bör undvikas. Detta tillhör de
stora fördelarna i förslaget. Men det
finns andra medel.

Här menar man uppenbarligen att
Jehovas vittnen och eventuellt andra
totalvägrare skall få fortsätta med sitt
vardagliga arbete, ha sin inkomst, leva

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. vapenfri tjänst

under normala och goda förhållanden
i sitt hem utan att man någonting låtsar
om. Jag anser detta vara så djupt kränkande
för rättvisan att jag inte kan gå
med på det.

Jag har inget utarbetat förslag, men
min kännedom om hl. a. Jehovas vittnen,
herr försvarsminister, säger mig
att det finns en punkt där de är ganska
känsliga, och det är på det ekonomiska
området. Jag har dem nämligen i min
närhet, och de är mycket skötsamma
och utomordentligt arbetsamma människor.
Jag skulle föreslå att man vid en
eventuell undersökning prövade om det
inte vore möjligt med införsel i lön på
samma sätt som man gör när det gäller
skatterna. De får nämligen ett mervärde
genom sitt arbete, som de andra inte
får. De andra får offra ganska stora
summor på ett år. Om Jehovas vittnen
är villiga att ta sådan införsel, må det
vara deras sak, och man stötte inte
rättskänslan genom att ge dem helt
fria, såsom nu föreslås.

För övrigt, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till den reservation som
herr Blomquist har undertecknat och
som kräver en förnyad prövning beträffande
Jehovas vittnen. I övrigt vill
också jag yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Tre av kammarens ärade
ledamöter, starkt knutna till olika
kristna samfund, har här talat och anfört
sina synpunkter på den vapenfria
värnplikten, och så kommer jag nu att
tala som enkel lekmannarepresentant i
denna skara. Skillnaden kommer säkert
att märkas.

Man kan kanske säga att denna fråga,
huruvida de som tillhör sekten Jehovas
vittnen skall fullgöra vapenfri militäreller
samhällstjänst av något slag, är ett
ärende som inte bör föranleda alltför
stor uppmärksamhet. Men när jag lämnat
en motion med förslag att de som
tillhör denna sekt inte borde få den

stora förmånen att slippa ifrån varje
form av civilt arbete i stället för vapenfri
tjänst, vill jag med några ord ge
stöd åt denna uppfattning.

Man kan nog ha en viss förståelse
för att myndigheterna, som under årens
lopp har haft så mycket besvär och så
många bekymmer med dessa individer,
tillhörande sekten Jehovas vittnen, kan
vara beredda att ta detta betänkliga
steg som befriar dem från dessa besvär
och bekymmer.

Vi har vid flera tillfällen i konstitutionsutskottet
tagit upp till undersökning
och fått föredragning om hur man
här går till väga, när det gäller dessa
värnpliktsvägrare som även vägrar att
utföra civilt arbete. Ordningen har tidigare
varit — bortsett från vissa uppskov
de senaste åren — att när dessa
värnpliktiga vägrar att inställa sig eller
att deltaga i arbete som vapenvägrare,
blir de åtalade och dömda till straff
vid domstol. De får avtjäna sitt straff;
de blir i regel åtalade ett flertal gånger
och de får vandra ut och in i denna
straffverkställighet. När de har avtjänat
straff så länge, att det tidsmässigt
svarar mot den tid som skulle ha åtgått
för fullgörande av tjänst som vapenvägrare,
så har det utvecklats en praxis
— utan att det finns några bestämmelser
härom — att de värnpliktiga inte
vidare åtalas.

Jag delar helt herr Blomquists och
andra talares uppfattning att dessa domar
och fängelsestraff inte är en tillfredsställande
ordning. Från kriminalvårdsstyrelsen
framhålles att man har
den erfarenheten från verkställigheten
av fängelsestraff, som ådöms denna kategori
av vapenvägrare, att de regelmässigt
sköter sig oklanderligt. Jag har
den uppfattningen att de människor
det här gäller utgör inget störande moment
i samhället. De är säkert, i likhet
med andra som tillhör frikyrkosamfunden,
sådana som fullgör sin dagliga
gärning som hyggliga och skötsamma
medborgare. De befolkar vare sig alkoholistanstalterna
eller andra anstalter

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

för aft tillrättaföras, i stort sett mer än
i samband med vad gäller värnplikten.

Även om det finns vissa förmildrande
omständigheter och det behöver bli
en annan ordning än den nuvarande,
så kan jag liksom reservanterna från högern
och centerpartiet —• med instämmande
av herrar Sörenson och Kilsmo
nu i debatten — inte vara med och godkänna
Kungl. Maj:ts och utskottsmajoritetens
förslag. Och även om man här
gör som man brukar göra när något är
tveksamt, nämligen kallar det för försöksverksamhet,
så tycker jag ändå att
förslaget om totalvägrarna är oriktigt
och kan leda till olyckliga konsekvenser.
Även om såväl utredningen som
statsrådet använder den metoden att
man framhåller att dessa totalvägrare,
liksom alkoliolskadade och asociala
personer, kan befrias från värnpliktstjänstgöring,
och även om Jehovas vittnen
finner det förenligt med sina intressen
att godtaga dessa uttalanden, så
tycker jag ändå inte att detta är en tillfredsställande
och stark motivering.

I detta sammanhang talas om samvetsnöd
och om djup samvetsnöd, men det
är inte bara en samvetsfråga. Nu har —-vilket också uttalats i debatten —■ samvetsrösten
ljudit så högljutt hos Jehovas
vittnen att andra lagutskottet föreslår
och riksdagen förmodligen kommer
att besluta om en betydande och avsevärd
materiell och ekonomisk fördel för
dem som tillhör denna religiösa sekt.
Militärtjänsten är en stor materiell
uppoffring för den manliga ungdomen
som solidariskt fullgöres av ett överväldigande
flertal. Att samhället helt skall
kapitulera inför de tredskandes krav är
inte riktigt, så mycket mer som dessa
krav innebär en mot samhället fientlig
inställning.

Jag skall inte försöka uttolka vad som
är samvetsnöd eller djup samvetsnöd,
men nog är det litet svårt att få förtroende
för dessa samvetsröster som ljuder
så högljutt för att den inom vilken
rösten ljnder själv skall få materiell
vinning. Nog måste det vara rätt un -

Ang. vapenfri tjänst

derliga samvetsröster som är svåra att
förstå när de i dessa fall och under former
som här kan förekomma t. o. m.
förbjuder allt humanitärt arbete i människokärlekens
tjänst, t. ex. att vara till
hjälp i handikappvården. Säkert är
många mycket tacksamma för att de
inte är utrustade med ett samvete av sådant
slag att det förbjuder allt humanitärt
arbete.

Om man nu verkligen skall acceptera
detta underliga förhållande att den som
sympatiserar med och tillhör denna rörelse
skall ha denna förmån och man
sätter tilltro till denna, som det kallas,
djupa samvetsnöd, vem skall då svara
för, när ansökan kommer in från en totalvägrare,
att det verkligen är den djupa
samvetsnöden som talar och att det
inte bara är ett påfund för att slippa
ifrån en tjänstgöring som samhället påbjuder
och kan fordra? Ofta går samhällsintresset
före den enskildes intressen,
men i det förslag som föreligger är
det tyvärr inte på det sättet.

Som vi har sagt i vår motion kan man
säkert inte vid behandlingen av en ansökan
från en totalvägrare räkna med
att något stöd lämnas av personer i ledande
ställning inom sekten Jehovas
vittnen, ty de har redan visat att de
inte vill vara med om någon som helst
kontakt med myndigheterna i dessa frågor.
Här kan inte bli annat än ett betydande
spelrum för godtycke, när man
skall pröva nya vägar för att komma
till rätta med problemen beträffande
Jehovas vittnen. Den nya vapenfrinäinnden
och regeringen får här inte
någon lätt uppgift.

Att den som vägrar att öva sig i vapnens
bruk befrias härifrån och får civilt
arbete är naturligt, men den föreslagna
totalbefrielsen för Jehovas vittnen
åsidosätter, som vi också har sagt
i vår motion, en väsentlig grundregel
i vårt rättssystem.

Om nu Jehovas vittnen skulle komma
på den idén att påstå att starka samvetsröster
säger att man inte skall betala
några skatter, tror jag bestämt att

Nr 26

Onsdagen den 25 mai 1966 fm.

Ang. vapenfri tjänst

både regering och riksdag skulle reagera
på ett helt annat sätt än när det gäller
den vapenfria värnpliktstjänsten.
Med dessa totalvägrares inställning att
inte godtaga någon form av samarbete,
att vägra deltaga i överläggningar om
sina egna åsikter och problem samt att
vägra deltaga i allt humanitärt arbete
anser vi att här bör vara kvar någon
form av straffsanktion. Även om den nuvarande
ordningen är otillfredsställande
och bör ändras, är vad som här föreslås
ännu mer otillfredsställande.

Vid remissbehandlingen rådde stor
tveksamhet, och tungt vägande remissinstanser
avstyrkte förslaget. En knapp
majoritet tillstyrkte. Det var inte bara
tungt vägande remissinstanser som avstyrkte,
utan det var även mycket tungt
vägande skäl som de anförde för sina
ställningstaganden. Vad som bär med
kraft har förts fram är rättvisesynpunkterna;
det är inte försvarligt med
den förmån och särställning som skall
erbjudas militära totalvägrare.

Utskottet uttalar att det delar de betänkligheter
som här förekommer inför
förslaget att ge totalvägrarna denna särställning,
men ändå tillstyrker utskottet
förslaget. Det är säkert inte så vanligt
att vi inom högerpartiet kan åberopa
och instämma i en uppfattning
från det socialdemokratiska ungdomsförbundet,
men denna gång är det på
det sättet. Vi kan liksom reservanterna
helhjärtat instämma i vad det socialdemokratiska
ungdomsförbundet har
sagt i sitt remissyttrande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Blomquist
m. fl.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Även jag är en enkel
lekman i denna fråga, och till yttermera
visso är jag en kvinna som aldrig har
hehövt göra värnplikt och som hoppas
att kommande generationer kvinnor aldrig
skall behöva göra värnplikt.

Det utlåtande som vi i dag behand -

lar rör ett svårhanterligt problem, och
behandlingen av det förefaller mig tydligt
visa på ökad förståelse för de unga
värnpliktsvägrarnas problem. Detta är
jag mycket tacksam för, och jag är även
mycket tacksam för propositionen i det
avseendet.

Det förefaller mig som om man kanske
väl mycket har berört just Jehovas
vittnen. Det är förståeligt med tanke på
bnr ofta de förekommer inför domstolarna.
Jag skulle som kommentar till
den diskussion som här har förts vilja
säga att det för den som deltager i en
nämnd eller på annat sätt får döma dessa
värnpliktsvägrare ofta blir en strid
mellan rättskänsla och rättvisekrav. Det
ger ingen tillfredsställelse att skicka
dessa människor till fängelse gång på
gång.

Sekten Jehovas vittnen är en unik
företeelse. De avviker helt från andra.
Man skulle kanske för att förstå dem
bara minnas en sådan detalj som deras
inställning till kriget och deras ställningstagande
mot nazismen. Människor,
som så tveklöst tar ställning och som
inte ryggar tillbaka för att ta den yttersta
konsekvensen av sitt ställningstagande,
övertygar man inte med fängelsedomar.

Jag vet inte vad det är man vill vinna
då man bär för fram rättvisekravet.
Visst kan man begära en utredning,
men jag tror inte att en sådan skulle ge
några nya synpunkter. Jag anser att
man inte uppnår något genom att hävda
att kultursamhället måste tvinga
människor att handla mot sin övertygelse.
Deras samhällssyn är en annan
än vår, men jag tror att vi skall vara
tacksamma mot försvarsministern för
att vi, som råkat få vara med om att
fälla domar som nämndemän eller i
andra funktioner, åtminstone slipper
medverka till att skicka dessa människor
i fängelse.

Det förefaller mig emellertid som
om man både i propositionen och i utskottets
utlåtande råkat, kanske oavsiktligt,
i någon mån förbigå de pro -

Onsdagen den 25 maj 19(i(> fm.

Nr 26

(il

Idem som möter de etiska vapenviigrarna.
Dessa ungdomar följer i dagens
samhälle inte samma mönster som tidigare
generationer vapenvägrare. Att vi
glömmer bort hur de ser på samhället
beror kanske på att flertalet av oss här
i huset tillhör en generation som vuxit
upp under helt andra förhållanden än
dagens ungdomar. Många av oss har
väl också svårt att acceptera deras
uppträdande — enligt vår åsikt skall
inte vapenvägrare bära plakat, utan de
skall mer vara stillsamma personer
som exempelvis av religiösa skäl inte
vill döda. En sådan åsikt respekterar
vi. Som regel respekterar vi också den
åsikt de andra vapenvägrarna för fram,
då de säger att de inte kan och inte
vill döda. Men inser vi till fullo att
dagens vapenvägrare har tagit ytterligare
ett steg bort från förståelsen
för värnplikten och erkännandet av
uppfattningen att mellanfolkliga tvister
skall lösas med vapen? De har tagit
det steget så, att jag har en känsla
av att de hunnit före oss. Och jag
hoppas att framtiden skall ge dem rätt
— fastän jag kanske är rädd för att
framtiden mer kommer att bjuda dem
hårda och svåra besvikelser. De vägrar
inte bära vapen bara därför att de
inte vill döda — de vill något mer, något
positivt. Och jag tror att vi skall
acceptera att detta är deras övertygelse.
De respekterar ungdomar som vill göra
värnplikt i vanlig ordning och som
därmed tror sig gagna Sveriges fred,
men själva vill de — om jag har förstått
dem rätt —- göra en insats för landets
fred med andra medel. Herr Sörenson
berörde detta i sitt inlägg, men
jag för min del saknar kanske mer än
han ett avsnitt i utskottets utlåtande
om dessa tankegångar. De här unga
människorna vill genom sin tjänstgöring
och sina insatser ge själva fredsarbetet
bättre möjligheter. De vill —
som fredsorganisationerna framhållit i
sitt yttrande — genom en vapenfri
tjänst få möjligheter bl. a. att tjäna in
medel som ställs till fredsarbetets och

Ang. vapenfri tjänst
dä främst fredsforskningens förfogande.
De vill också gärna, för att ta ett
annat exempel, arbeta efter samma
mönster som tillämpas i Norge, där
t. ex. vapenvägrarna låter pengarna
från sin tjänstgöring gå till UNICEF.
Det kan verka »ljusblått» begära att
vi skulle få en motsvarande ordning.
I Norge har man emellertid på detta
sätt fått en en årlig summa på en miljon
kronor. Man måste glädjas åt ett
sådant resultat av unga människors
övertygelse.

De önskar med andra ord göra en
positiv och aktiv fredsinsats. På denna
punkt tycker jag att utlåtandet har
blivit alltför snävt. Det har sagts att
man inte kan låta ungdomarna välja
om de skall få delta i fredsforskningsarbete
och att man inte heller kan
låta vapenvägrarna erhålla förmåner
i form av u-landstjänst som andra värnpliktiga
inte får. Jag förstår att man
vänder sig mot det resonemanget, men
jag tror att man i detta avseende i viss
mån har missförstått ungdomarna. De
begär inte några speciella förmåner
utan det är mer fråga om förmånen
att få ge andra möjlighet att verka. Det
är alldeles riktigt att många av dessa
ungdomar är för unga och oerfarna för
att sändas ut eller för att arbeta inom
fredsforskningen.

Herr Sörenson talade om u-landstjänsten,
och det är självklart att många
unga människor vill ha sådan tjänst.
Men skall u-landstjänst komma i fråga,
måste man utgå från u-landets behov
av hjälp, inte från andras önskan att
arbeta i ett u-land.

Jag skulle vilja komplettera uttalandet
om att vi kanske missförstått vapenvägrarna
med att säga att de i sin tur,
då de demonstrerat här utanför huset
eller skrivit brev till oss ledamöter,
nog också visat att de har missförstått
andra lagutskottets och försvarsministerns
intentioner när de tror att man
ämnar sända alla dem i fängelse, som
hittills i väntan på riksdagens beslut
fått uppskov med tidigare utdömda

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. vapenfri tjänst

straff. Även om det förefaller mig som
om man i utlåtandet stannat på halva
vägen — och om jag därför ämnar avstå
från att delta i voteringen — tror
jag att mycket vore vunnet om det på
den punkten kunde lämnas ett klargörande
besked. Jag menar självfallet inte
att man skall lova vapenvägrarna en
rad förmåner eller att man skall ge
dem rätt att uppställa bestämda krav
på vissa uppgifter. Det enda krav som
man borde kunna tillmötesgå är att de
skall få bättre möjligheter än för närvarande
att göra en meningsfull insats,
så att man inte skapar en känsla hos
dem att vara illa sedda eller att betraktas
som mindre värda än alla de som i
vanlig ordning gör sin värnplikt. Jag
upprepar att det, såvitt jag har förstått,
inte är tal om någon favör utan
endast fråga om respekt för dem som
med verklig vånda upplever dagens situation.
Det är med tanke på världsläget
— trots allt vad vi i övrigt kan
erbjuda dessa ungdomar — knappast
en glädjefull eller löftesrik framtid som
de står inför. Jag tror att vi just med
hänsyn till världssituationen bör ge
dem möjlighet att pröva sin väg och
att vi bör visa respekt för den vägen
och för deras handlingssätt. I fängelse
hör de förvisso inte hemma.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! I stort tycks det råda
enighet om den omläggning av den vapenfria
tjänsten som vi diskuterar, även
om det naturligt nog är delade meningar
på vissa punkter. Med hänsyn
till att enigheten ändå är så stor beträffande
själva bakgrunden till förslaget,
skall jag inte uppta kammarens tid
med att upprepa vad jag redan sagt i
propositionen härom, utan jag skall direkt
behandla de stridsfrågor som finns
i debatten.

Vi har alla mottagit ett brev från en
del vapenfria ungdomar som protesterar
mot den nu föreslagna omläggningen.
Protesten gäller närmast att omläggningen
enligt deras mening avviker från

vad som egentligen hade utlovats i förväg.
De menar tydligen att man hade
utlovat en del tjänstgöringsområden,
som skulle passa bättre i varje fall för
dem som närmast anser att de kan åta
sig endast vad de kallar för fredsviktiga
uppgifter av typ att arbeta i fredskår
utomlands eller att göra tjänst i vår
u-landshjälp utomlands. Den skrivelse
som riksdagsmännen fått bygger dock
på en mängd missförstånd som jag
skall försöka klara upp hör. Missförstånden
utgår väl från lagtexten.

I fråga om tjänstgöringsförhållandena
har vi i 2 § i lagen bara räknat upp
vissa av de viktigaste områdena, dit de
flesta vapenfria kommer att föras. Det
är, som utskottet mycket riktigt har påpekat,
bara exempel, och något hinder
för att vapenfria tjänstepliktiga skall
kunna användas inom i lagen icke angivna
områden finns inte. De vapenfria
som har alldeles speciella kvalifikationer
för forskning kan utnyttjas härför.
Vidare kan sådana vapenfria användas
i annan vetenskaplig verksamhet, kanske
undervisning, och — vad som är
väsentligt — i de organ, även frivilliga
sådana inom landet, som arbetar med
u-landshjälp. Vi har redan med stöd av
den gamla lagen, som nu görs om, kunnat
skicka till SIDA det antal vapenfria
som SIDA har önskat att få -— de har
inte önskat fler. Här blir det alltså en
utvidgning. Jag vill gärna passa på tillfället
att understryka att när tillämpningsföreskrifter
m. m. blir färdiga sedan
lagen antagits, kommer det att
framgå att tjänstgöringsområdena ingalunda
begränsas till de exempel som är
angivna i lagen, utan de kommer att
bli mycket mera vittomfattande, över
huvud taget söker vi efter områden
som är lämpade med hänsyn till vederbörandes
kvalifikationer. De vapenfria
representerar alla möjliga yrken. Det
är mest arbetare och jordbrukare, men
det har under det senaste året kommit
med en del akademiker, och det är väl
närmast de som svarar för den opinion
som vi har fått del av här i riksdagen.

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

På eu annan punkt är det ett missförstånd.
Man utgår ifrån att det inte
skall bli möjligt för vapenfria att genom
arbetsinsatser, t. ex. som föreslagits
av utredningen, hjälpa till med att
stödja t. ex. fredsforskningen. Utredningen
föreslog detta liksom även att
staten skulle kräva ersättning för de
vapenfria som tilldelades olika affärsverk,
kommunala myndigheter, sjukhus,
landsting o. s. v. Det överskott som kunde
uppstå sedan man hade betalt för
de vapenfria det som affärsverket t. ex.
kostar ut på dem skulle kunna användas
för något ändamål som låg i linje med
det som i detta brev kallas för fredsviktiga
uppgifter.

.lag bär för min del ingalunda avvisat
denna tanke. Jag skulle tro att det
är jag som har tagit initiativet till den.
Jag bad utredningen komma med ett
förslag, men utredningen har bara uttalat
sig för denna princip och inte
gått in på hur det skall ordnas praktiskt.
När utredningen var på remiss
sade alla som var berörda av detta —
statens affärsverk, landstingen, Röda
korset etc. — att de inte kan betala
någon ersättning. Luftfartsstyrelsen säger
att den i så fall måste ha ersättning
över budgeten för sådana utgifter som
den då skulle åsamkas. Flera myndigheter
avslog alldeles bestämt att vi skulle
införa begreppet ersättning för de
vapenfrias tjänster.

Jag hade inget underlag för ett förslag
till riksdagen utan har i propositionen
sagt att vi måste titta på detta,
och min avsikt är att så fort detta beslut
är fattat och så snart vi kan hitta en
man, får han helt enkelt kontakta affärsverken
och andra och förhandla
med dem om dessa ersättningar, som tidigare
riksdagens revisorer har uttalat
sig för bör komma till stånd.

Vi avvisar alltså inte den tanken. Jag
beklagar att vi inte omedelbart i samband
med detta beslut kan klara den
frågan. Men så fort vi hinner, kommer
också den att klaras ut.

Jag vill också säga några ord om det

1)3

Ang. vapenfri tjänst
som tilldragit sig det stiirsta intresset
här trots att det naturligtvis endast är
en detalj i hela frågekomplexet. Det gäller
vår behandling av Jehovas vittnen.
•lag erkänner utan vidare att jag har
varit mycket tveksam vilken ställning
jag skulle ta till utredningens förslag,
som ju gick ut på att man helt skulle
befria Jehovas vittnen från värnpliktstjänstgöring.
Då jag har stannat för att
i princip följa utredningens förslag, så
beror det på den erfarenhet som jag
sedan många år har av sekten och dess
medlemmar. Jag vet att vad vi än gör
här, vad vi än kallar en eventuell
tjänstgöring, arbetsplikt eller något annat
leder det ändå bara till fängelse.
Utredningen och personer utanför utredningen
som jag har använt till förhandlingar
med Jehovas vittnen i olika
omgångar har inte kunnat nå något resultat
trots att man gjort sekten de mest
lockande erbjudanden för att slippa
fängelsedomar.

Det finns inget land i världen som
har lyckats förmå en aktiv medlem i
Jehovas vittnen att åta sig någon form
av värnpliktstjänst eller vapenfri tjänst.
Några länder har gått före oss och befriar
Jehovas vittnen från värnplikt;
andra länder kommer att följa efter, om
jag är riktigt underrättad. Ingen har
emellertid kunnat få rätsida på problemet.

De som tror att man genom nya utredningar
skulle kunna finna någon lösning
bär inte tillräcklig kännedom om
sekten och dess religion. Samhället har
enligt min mening uttömt alla möjligheter
som står till buds, och här är det
bara fråga om att välja mellan att befria
medlemmarna från värnplikt eller
fortsätta att hålla var och en i fängelse
under tio månader som vi nu gör.

Jag vill erinra om att vapenfriutredningen
kom till den slutsatsen, att man
borde »överväga att temporärt odugligförklara
Jehovas vittnen på samma
grunder som nu åberopas när vissa alkoholskadade
eller asociala personer
befrias från värnpliktstjänstgöring».

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. vapenfri tjänst

Vid mitt ställningstagande har jag givetvis
haft i minnet detta utredningens
omdöme om sekten. Det är mycket svårt
att undvika ordet asocial i samband
med denna sekt. Behandlingen av medlemmarna
bör därför enligt min mening
rättas efter det mönster vi följer
i sådana fall. I lagen fastställs det ingenting
om Jehovas vittnen. Mitt förslag
innebär att Kungl. Maj:t skall få rätt
att från fall till fall besluta huruvida
en medlem av Jehovas vittnen skall
kallas in eller, på samma sätt som vissa
andra grupper som utredningen har pekat
på, inte kallas in. Regeringen kan
alltså när som helst lägga om praxis
beträffande vilka som skall kallas in,
men nämnden får avge yttrande om
dessa fall.

Vad beträffar uppfattningen hos allmänheten
till vad som är rätt och inte
rätt vill jag säga att jag är övertygad
om att sektens ställning ute hos allmänheten
är sådan, att det knappast från
något håll kommer att göras gällande
att detta förfarande skulle innebära någon
skriande orättvisa.

Risken för missbruk får vi givetvis
se upp med, och det är därför vi väljer
denna väg. Om riksdagen följer
lagutskottets förslag är det meningen
att man varje år från det att vederbörande
fyller 18 år tills han fyller 47
år skall pröva, om han fortfarande är
medlem av sekten. Är han inte det, blir
han inkallad.

Jag har talat med dem som torde ha
den bästa kännedomen om sekten och
dess verksamhet, och de har sagt till
mig att ett sådant beslut nog inte kommer
att få några icke önskvärda konsekvenser.
Det är nämligen inte lätt att
komma in i Jehovas vittnen — det är
många års prövotid, och man måste
innan man blir medlem ha utfört mycket
arbete för sekten. Det är inte bara
att gå in i och ut ur sekten, utan
många kvalifikationer — sådant som
sekten räknar som kvalifikationer —
måste vara uppfyllda. Det kan inte bli
några språngvisa förändringar, och det

rör sig dessutom om ett mycket litet
antal människor.

Som lagutskottet säger skall verksamheten
vidare bedrivas försöksvis.
Skulle det uppstå några tecken på missbruk
eller andra olägenheter, kan
Kungl. Maj :t bara avbryta försöket och
låta vederbörande bli inkallade i vanlig
ordning.

Jag tror inte på herr Kilsmos förslag
om införsel i lön. Riksdagen kan
nog inte gå den vägen.

Jehovas vittnen har inte begärt att
få bli frikallade, och jag är inte säker
på att de gillar ett beslut att de inte
skall bli inkallade. För dem är det fråga
om martyrskap. Man får ett plus i
himlen om man sparkas utför trappan
när man knackar på dörrar, och man
får många plus om man sitter i fängelse.
Det är den möjligheten vi nu
eventuellt berövar Jehovas vittnen. De
har icke begärt befrielse, och de klagar
inte, utan de går gärna i fängelse.
Enligt alla remissinstanser är de det
bästa fängelseklientelet, t. o. m. så bra
att fängelsemyndigheter går emot lagändringen
och tydligen vill ha dem
kvar!

Herr talman! Till slut bara ett par
ord om den reservation som gäller
skillnaden mellan samvetsnöd och djup
samvetsnöd!

För mig är detta ingen stor fråga.
Utredningen föreslog att man i stället
för »djup samvetsnöd», som det står
i den gamla lagen, skulle använda uttrycket
»samvetsnöd», men samtidigt
sade utredningen att den med detta
icke avsåg någon saklig ändring. Det
har nämligen inte, i varje fall inte i
fall som jag har haft hand om, förekommit
några klagomål på tolkningen
av uttrycket »djup samvetsnöd» i lagen.
Jag har inte haft något bråk med sådana
som sökt bli vapenfria men inte
fått bli det. När utredningen inte avsåg
någon saklig ändring, menade jag
att det är bättre att inte ändra lagtexten.
Ändrar man den, kan det nämligen
ge anledning till funderingar om orsa -

Onsilagcn den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

ken. Men för mig är som sagt detta inte
någon stor sak.

Fri! SEGERSTEDT WIBERG (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är försvarsministern
mycket tacksam för den klarläggande
redogörelsen och för de uppgifter
han har lämnat beträffande möjligheterna
att välja i fråga om vapenfri
tjänsteplikt. Om hans resonemang är
niktigt och gäller det även utskottets utlåtande,
har jag ingen invändning att
göra. Då behöver jag inte avstå från att
rösta. Men jag kan inte hitta dessa tankegångar
i andra lagutskottets utlåtande
— däremot i utredningens betänkande
— och jag kan inte få dem att överensstämma
med utskottets hemställan
framför allt under punkt A. Där avstyrkes
motioner som bygger på utredningen.

Skulle det vara så att andra lagutskottets
ordförande har samma syn som
försvarsministern på tolkningen av utlåtandet,
är jag för min del nöjd. Jag
tror inte att det i så fall blir någon
vandning till fängelser för de unga,
som önskar erhålla en vapenfri tjänstgöring.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet sade
att han i vissa fall har varit mycket
tveksam när det gällt förslaget om Jehovas
vittnen. Han har naturligtvis
också sina bekymmer. Försvarsministern
har ju talat om för oss att Jehovas
vittnen, om hans förslag godtas, kommer
att mista många plus i himlen. Jag
skulle väl tro att försvarsministern
inte tar det ansvaret så värst allvarligt.

Vi bär nu också fått höra att vi som
har en annan mening kan för litet om
Jehovas vittnen — det är väl kanske
också riktigt. Men jag vill bara peka
på en sak i detta sammanhang. Krimi 5

Första kammarens protokoll 1966. Nr 26

Ang. vapenfri tjänst

nalvårdsstyrelsen bär ju sagt och herr
statsrådet har understrukit att Jehovas
vittnen utgör ett bra fängelseklientel,
och det har omvittnats från olika håll
att de sköter sig utmärkt. I den reservation,
som här har avgivits av högerns
och centerpartiets representanter, pekas
på den möjlighet som domstolarna
skulle kunna få att döma till arbetsplikt.
Skulle detta ändå inte vara någonting
att ta vara på i detta sammanhang?
Jehovas vittnen skulle kanske
finna sig i en sådan arbetsplikt på ett
enastående sätt.

Vi fick också reda på att det är mycket
svårt och fordras stora kvalifikationer
i olika avseenden att komma
med i sekten Jehovas vittnen. Men föreligger
det ändå inte, när man kan
gå ut och bjuda och säga »Kom till
oss, så slipper ni värnplikten», i alla
fall en risk att det blir en ökad anslutning
till denna sekt? Jag är rädd för —
som också en del remissinstanser har
anfört — att detta kommer att verka
lockande och medföra en ökad anslutning
till sekten. Men vi hälsar naturligtvis
med tillfredsställelse att man
har för avsikt att med vaksamhet följa
händelserna och att man, om det skulle
inträffa någonting, gör en ändring av
det beslut som nu fattas, eller tillämpar
det på ett annat sätt än nu är meningen.

Herr BLOMQUIST (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill än en gång
framhålla min respekt och beundran
för herr statsrådet Anderssons behandling
av detta ärende. Jag tar inte det
som han sade om Jehovas vittnen och
deras poängjakt som skämt, utan som
en saklig upplysning. Vi har bär att
göra med en bisarr trosuppfattning,
som vållar bekymmer. Jag tror att det
är riktigt, som herr statsrådet säger,
att vi inte lär kunna tvinga dessa människor
till någonting genom övertalning.

Jag får ändå inte det hela att riktigt

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. vapenfri tjänst

gå ihop. Statsrådet säger att han har
gett upp hoppet om dem. Men samtidigt
pläderar han för sitt förslag, som sedan
utskottet har gjort till sitt, att man försöksvis
skall kunna komma till rätta
med problemet med Jehovas vittnen.
Grunden är väl ändå den -— och det är
det som vi har känt — att statsrådet
har gett upp. Därför tycker jag inte att
jag har så förfärligt stort hopp om att
Kungl. Maj:t i fortsättningen skall lyckas
på den linjen. Jag tycker nog att
de rättvisesynpunkter som vi reservanter
har påtalat, står kvar. Det är tvunget
att ta hänsyn till andra folkgrupper i
samhället, och att man gör den avvägning
som är nödvändig i ett samhälle
som har många barn att ta hand om.
Man kan inte helt låta de besvärliga
barnen få löpa fritt.

Jag har haft en liten tanke i detta
sammanhang. Jag frågar mig om inte
odugligförklarandet av Jehovas vittnen
inte bara är förödmjukande för dem
själva, utan även kan bli upphov till
förföljelse av dem, inte minst i ofärdstider.
Det är väl inte någonting som vi
anser önskvärt.

Nu säger statsrådet, och han kanske
har rätt, — men det är jag inte helt
säker på, att denna grupp är en nullitet
i samhället, som man inte behöver
bry sig så mycket om. Jag är inte säker
på det. Jag tror vi får vara ganska
aktsamma i denna fråga. Här har vi
kanske — vilket fru Segerstedt Wiberg
var inne på när hon gjorde distinktionen
mellan gamla tiders vapenvägrare
och dagens ungdom — en källa till
fortsatta kontroverser. Jag undrar om
inte det bästa för Jehovas vittnen, med
tanke på den omvårdnad som vi från
samhällets sida är skyldiga att visa
även dem, vore att vi på något vis försöker
finna en lämplig tjänsteplikt för
dem.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Bara några ord.

Fru Segerstedt Wiberg sade att det
inte står någonting i propositionen om

det jag yttrade om möjligheterna till
olika slag av tjänstgöring för de vapenfria.
Det står på sidan 52 i propositionen.
Där förklarar jag varför man
inte i en lagtext kan räkna upp alla
möjliga tjänstgöringsområden, då det
dessutom kan tillkomma nya varje år.
Jag uttrycker mig på följande sätt under
2 § i specialmotiveringen till lagen:
»Att uttömmande ange alla tjänstgöringsalternativ
synes inte möjligt. Exempel
ges emellertid på de viktigaste
tjiinstgöringsområdena, till vilka huvuddelen
av de vapenfria torde komma att
las ut.» I 2 § står: »Vapenfri tjänstepliktig
skall fullgöra tjänst, som är betydelsefull
för samhället, såsom ...»,
och så räknas några områden upp. Redan
med den gamla lagens formulering,
som var ännu mera begränsad vid uppräkningen
av tjänstgöringsområden, har
vi kunnat ta ut vapenfria till en mängd
områden — till muséer, till vaktmästare
i olika statliga förvaltningar, t. o. m.
i SIDA — och dessa områden står inte
alls angivna.

Eftersom lagutskottet inte motsatt sig
detta, har jag utgått ifrån att vi på ett
annat sätt än tidigare kan börja ange
områden när vi sedan skall göra upp
anvisningar och föreskrifter för arbetsmarknadsstyrelsen
som i fortsättningen
enligt lagen skall ha hand om dessa
frågor.

Slutligen vill jag säga, att tanken från
allas sida varit att försöka få en sådan
ordning att så få som möjligt blev totalvägrare
och gick till fängelse. Det har
alla varit eniga om. I fråga om andra
vapenfria än Jehovas vittnen tror jag
att vi har så många tjänstgöringserbjudanden
att detta knappast kan bli något
större problem. Men i fråga om Jehovas
vittnen har vi misslyckats. Jag kan försäkra
alla som tror att man genom nya
utredningar eller förslag skulle kunna
lösa detta, att det är helt omöjligt. Arbetsplikt
— vad är det? I varje fall är
det ingenting som kommer att accepteras
av Jehovas vittnen, utan de kommer
fortfarande att gå i fängelse. Det

Onsdagen den 25 maj 1906 fm.

Nr 26

finns ingenting som kan erbjudas. I det
läget bär man att välja. Risken för missbruk
är ingen. I det ögonblick man upptäcker
missbruk, kallar man bara in. Vi
binder ju inte detta genom lag. Det är
en praxis som Kungl. Maj:t ber att få
tillämpa, att i vissa fall inte kalla in
sådana som är Jeliovas vittnen. Skulle
det visa sig mycket olägligt, eller skulle
det ge sekten vind i seglen, är det bara
att ändra denna praxis. Det har jag
mycket bestämt sagt ifrån, och lagutskottet
likaså. Någon risk för att Jehovas
vittnen går ut och säger: »Kom till oss,
så slipper ni värnplikt», kan jag försäkra
att det inte är.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Det hade varit min förhoppning
att debatten i kammaren skulle
givit mig ledning vid ställningstagandet
till den absoluta samhällsnegativism
som utmärker medlemmarna av sekten
Jehovas vittnen. In i det sista har jag
varit tveksam huruvida det är riktigt
att, som vapenfriutredningen och
Kungl. Maj :ts proposition gör, stämpla
medlemmarna av Jehovas vittnen som
olämpliga att nyttjas till samhällets
skydd — vilket ju måste vara en mycket
hård dom — eller som reservanterna
i reservation I stämplar dem som
en användbar men tredskande grupp,
som med samhällets tvångsmedel bör
hållas till ordningen.

Jag vill inte påstå, att debatten givit
mig någon direkt vägledning i detta
ställningstagande, ehuru försvarsministerns
tydliggörande här gjort att saken
för mig kommit i ett något annorlunda
läge än tidigare.

Jag håller med om att det måste vara
i hög grad stötande för det allmänna
rättsmedvetandet — som herr Blomquist
sagt —- att medge en viss grupp
medborgare förmåner, som inte står till
buds för vare sig de värnpliktiga eller
de vanliga vapenfria. Inte minst känns
denna orättvisa hård för oss som är i
den åldern, att vi inte bara fullgjort vår

Ang. vapenfri tjänst
värnplikt, utan därjämte under senaste
världskriget gäng på gång måste rycka
in till beredskapstjänst med alla de förluster
och bekymmer detta förde med
sig. Mycket talar därför för reservation
I.

När jag ändå väljer att gå på utskottets
linje och således på propositionens
linje, är det inte för att nedvärdera
Jehovas vittnen som samhällsmedborgare
utan med hänsyn till respekten
för det ord samvetsnöd, som reservation
II handlar om. Vem kan rannsaka
hjärtan och njurar? som det heter. Vem
kan avgöra om samvetsnöden är nöd i
allmänhet eller om samvetsnöden är
djup? Olika människor reagerar så olika.
Vad tjänar det till att sätta människor
i fängelse för en idés skull; för att
skapa martyrer? Motfrågan ger sig. Vad
har man för garanti för att denna idé
är grundad på samvetsnöd, att inte
charlataner döljer sig bland de troende?
Försvarsministern har lämnat vissa
besked om hur han tänker handla och
han tror att det skall lyckas med det.
Som vapenfrilagen är utformad kan
tjänsteplikten inte på något sätt anses
kombinerad med militär verksamhet.
Vanlig civil humanitär hjälpverksamhet
av här avsedd typ borde väl för en sekt,
som gör anspråk på att vara religiös,
vara en nåd att stilla bedja om i stället
för att vägra att vara med om det.

Missbruk kan därför misstänkas och
måste vara svåra att uppdaga. Jag vill
därför ta fasta på departementschefens
uttalande att ordningen bör tillämpas
endast försöksvis och förutsätter att,
som här utlovats, de olika fallen följs
upp så att eventuella bedrägeriförsök
kan, om inte genast så med tiden, uppdagas.

Med detta förbehåll anser jag mig
kunnna tillstyrka utlåtandet i den del
som gäller Jehovas vittnen.

Beträffande skillnaden mellan »djup
samvetsnöd» och »samvetsnöd» har jag
svårt att följa med, det måste jag erkänna,
men jag är liksom försvarsministern
inte heller teolog. Så olika som

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. vapenfri tjänst

människor reagerar måste denna gradskillnad
för en utomstående vara omöjlig
att avgöra. Jag ansluter mig därför
i denna sak till reservation II av fru
Hamrin-Thorell m. fl.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Av försvarsministerns
anförande bär vi enligt min uppfattning
fått en klarläggning av tillämpningen
av den nu diskuterade lagen som tyder
på en liberal och generös inställning
till frågan om möjligheterna för dem
som vägrar att bära vapen att i stället
få göra ett meningsfullt samhällsarbete
och helst ett konstruktivt fredsarbete.

Jag skulle emellertid bara med några
ord vilja motivera varför jag i utskottet
har anslutit mig till majoriteten när det
gäller den kontroversiella frågan om
frikallande av Jehovas vittnen.

Jag ser frågan ur två aspekter. Jag
tycker att det är en praktisk fråga, som
måste lösas på ett eller annat sätt. Jag
finner att ett frikallande av sektens
medlemmar är det enda som har någon
mening. Det finns efter alla diskussioner
som bär förts med sektens medlemmar
tydligen ingen möjlighet att förmå
dem att göra ett meningsfyllt arbete i
samhällets tjänst vad det än må vara.
De förnekar helt enkelt den världsliga
statens existens, och inga resonemang
hjälper. Jag ser emellertid den lösning
av problemet, som har föreslagits av utredningen
och försvarsministern och
som också bär följts upp av utskottet,
som ett mognadstecken för vårt demokratiska
samhälle — till skillnad från
åtskilliga av talarna här i denna debatt.
Jag tycker faktiskt att vi i ett samhälle
där vi har rätt att ha olika åsikter och
övertygelser, har råd att respektera
medlemmarna i denna sekt, vilkas övertygelse
jag inte förstår och som är fullständigt
väsensfrämmande. Jag tror att
vi måste låta Jehovas vittnen bli befriade
från värnplikt. Det gäller ju endast
ett fåtal fall. Jag tycker inte att det är
samhället värdigt att låta dessa männi -

skor vandra ut och in i våra fängelser.
Det har heller inte någon som helst effekt
på sektens medlemmar.

De olika bestämmelser som kringgärdar
ett frikallande av medlemmar av
Jehovas vittnen — vilket försvarsministern
också här klarlade — är en garanti
för att det inte kommer att ske något
större missbruk i de enstaka fall
det gäller. Jag tror inte att antalet medlemmar
i denna sekt kommer att öka.
Att någon utan en djup övertygelse
skulle bli ett Jehovas vittne och omfatta
denna »bisarra religiösa form», för
att citera herr Blomquist — jag instämmer
fullt och helt med honom i det yttrandet
— för att kunna bli frikallad
från en samhällstjänst, tror jag inte på.
Det är därför som jag, herr talman, har
anslutit mig till utskottsmajoriteten i
detta fall.

När det gäller terminologien, alltså
om det skall vara »djup samvetsnöd»
eller endast »samvetsnöd», har jag däremot
undertecknat en reservation. Jag
ber utan vidare motivering att få yrka
bifall till den reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag har suttit i talmansstolen
under största delen av debatten,
och har kunnat konstatera att svallvågorna
inte når upp till podiet här. Därför
är jag inte utsatt för lika känslomässiga
reaktioner i denna fråga, som har
kommit till uttryck i tidigare anföranden.

Utskottet har sett praktiskt och nyktert
på frågan och tillstyrker propositionen.
Därav följer också att vi avstyrker
samtliga i ärendet väckta motioner.
Den i propositionen föreslagna lagen
om vapenfri tjänstgöring m. m. bygger
i allt väsentligt på vapenfriutredningens
principiella överväganden beträffande
de vapenfrias tjänstgöring. Förslaget innebär
i principiellt avseende betydelsefulla
ändringar i förhållande till vad
som för närvarande gäller. Hit hör väl

Onsdagen den 25 maj 1906 fm.

Nr 26

främst att (ten vapenfria tjänsten läggcs
utanför krigsmakten och dess intresseområde.
Arbetsmarknadsstyrelsen
övertar ansvaret för utbildningen, vilken
i huvudsak skall avse utbildning
för tjänstgöring inom civila under krigsförhållanden
för samhället livsviktiga
områden. Det är denna i propositionen
godtagna princip i fråga om målsättningen
för den vapenfria utbildningen
som enligt utskottets mening borde kunna
utgöra ett väl avvägt alternativ till
värnpliktsutbildningen för alla som söker
vapenfri tjiinst, det må sedan vara
av religiösa skäl, av samvetsnöd eller
av etiska skäl. Det borde finnas tillräckliga
valmöjligheter bland det som
nu står till förfogande.

I väckta motioner har emellertid yrkats
på vidgat tjänstgöringsområde för
de vapenfria, bl. a. har nämnts forskning,
undervisning, vetenskap samt ulandstjänst.
Det förefaller utskottet som
om motionärerna helt har bortsett från
att det i regel är ynglingar under 20 år,
som har att välja mellan värnpliktsutbildning
och utbildning i vapenfri
tjänst. 1 den åldern är fortfarande vad
som hör samman med forskning, undervisning,
vetenskap och u-landstjänst
frågor som har att göra med valet av
levnadsbana, alltså någonting som hör
framtiden till och ingenting som i och
för sig har med inriktningen av utbildningen
i den vapenfria tjänsten att göra.

Vi har inte haft några heta men väl
långa debatter i utskottet om småting
som också bär väckt uppmärksamhet
här i dag. Till utskottets utlåtande har
fogats tre reservationer, två motiverade
och en blank. Den blanka reservationen
står herr Kilsmo för, och han har själv
talat om varför han hade ett behov av
att den vägen anföra någonting som han
inte fick plats med i utskottsutlåtandet.

I den första av reservationerna bär
herr Blomquist m. fl. yrkat avslag på
propositionens förslag att Jehovas vittnen
skall frikallas från varje slag av
tjänstgöring. Vidare begärs i reservationen
en utredning i fråga om lämpli -

Ang. vapenfri tjänst
gare reaktionsformer än det nuvarande
fängelsestraffet för totalvägrarna.

.lag kan väl säga att utskottet som helhet
delar reservanternas betänkligheter
mot att privilegiera en viss religiös
grupp genom att frikalla den helt från
tjänstgöringsskyldighet. Det kan ju —
med de valmöjligheter som nu bjuds —
inte vara fråga om samvetsnöd i vanlig
bemärkelse utan mera en orealistisk,
ofta av religiös fanatism präglad inställning
till samhället och dess av
medborgarnas solidaritet och känsla för
gemenskap helt beroende funktionsduglighet.
Utskottet har emellertid tagit fasta
på vad som nämnts i propositionen,
nämligen att de nuvarande förhållandena
beträffande Jehovas vittnen är så
otillfredsställande — det är departementschefens
ord — att nya vägar bör
prövas för att söka komma till rätta
med problemet, och utskottet har ingenting
att erinra mot att en sådan prövning
kommer till stånd.

Det har sagts att det endast är den
religiösa sekten Jehovas vittnens medlemmar
som kommer att få detta privilegium.
Utskottet har inte utsträckt sina
funderingar längre än propositionen
går, beroende på att vi inte haft
någon känsla eller något behov av att
ge uttryck för vad som skulle kunna
medges och vad som borde lämnas
utanför. Huruvida någon av annat skäl
än de som gäller för Jehovas vittnen
skulle kunna tillerkännas frihet från
tjänstgöring, har jag svårt att yttra
mig om. Jag vet inte om sådana skäl
— etiska eller andra — skulle kunna
föreligga, men uteslutet är det ju inte.
Även i ett sådant fall skulle en prövning
kunna ge till resultat att vederbörande
med hänsyn till sin inställning,
sinnesstämning eller vad det kan vara
fråga om också skulle kunna bli frikallad.

Beträffande reservation nr II av fru
Hamrin-Thorell m. fl. så har rekvisitet
»djup samvetsnöd» i lagförslaget föranlett
yrkande om att ordet »djup» skall
utgå. Ja, hur skall man kunna pejla

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. vapenfri tjänst

om det är en ytlig samvetsnöd eller en
djup sådan? Jag tycker att frågan i
och för sig kan ställas, men faktum är
att vi redan har uttrycket »djup samvetsnöd»
i fråga om dem som befrias
från vapentjänst och får vapenfri sådan
inom försvarsmakten. Eftersom det
där har gått att tillämpa uttrycket, tycker
utskottet att man inte heller här
skall mjuka upp kravet. Vapenfriutredningen
hade ju funnit att man borde
kunna nöja sig med uttrycket »samvetsnöd»,
men departementschefen har
— på överbefälhavarens argument i remissyttrandet
— tagit upp uttrycket
»djup samvetsnöd» på nytt, och då anser
vi att det bör kunna få stå kvar.
Skulle vi nu slopa det igen, blir det
ett slags karusell, och ingen vet egentligen
vad man menar med det. Då nu
gällande bestämmelser bär rekvisitet
»djup samvetsnöd» och propositionen
innehåller samma uttryck är det väl
bäst att man inte gör någon ändring.
Men jag räknar inte med att detta skall
förplikta den prövande instansen till
en inträngande analys av den samvetsnöd,
som en sökande till vapenfri
tjänst åberopar. Uttrycket »djup samvetsnöd»
bör å andra sidan för den sökande
själv innebära en upplysning
om att exempelvis olustkänslor inför en
förestående värnpliktstjänstgöring icke
är liktydigt med samvetsnöd i lagens
mening. Vi har inga instrument för
prövning i ett sådant sammanhang,
och jag har inte tänkt mig att man
skulle ålägga de prövande myndigheterna
något större ansvar i detta avseende.
Men kräver någon en särställning
härvidlag tycker jag nog att man har
rätt att begära, att det skall vara fråga
om låt mig säga en djupt rotad känsla
av motvilja mot att öva sig i vapnens
bruk. I de sammanhanget tycker jag
också att de möjligheter att välja tjänstgöring,
som har öppnats, borde vara
tillräckliga för dem som tillerkänns
rätten till vapenfri tjänst.

I den skrivelse som tydligen tillställts
samtliga riksdagsmän och som har un -

dertecknats av kanske ett hundratal
personer talas om vissa villkor för att
undertecknarna skulle kunna ta vapenfri
tjänst. De skulle bl. a. kunna tänka
sig att fortsätta med den verksamhet
de redan bedriver och av sin lön avstå
så mycket som svarade mot merförtjänsten
till följd av att de fick fortsätta
sin verksamhet. Är det inte att
sälja sig? Meningen är väl ändå inte
att man skall kunna köpa sig fri från
en förpliktelse mot samhället? Jag tycker
att dessa människor har varit litet
för ivriga att ställa villkor. Det finns
tillräckligt mycket för dem att välja
på, om de har något ansvar för sig
själva och för den frihet att välja, som
har tillerkänts dem.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr SÖRENSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Att detta ärende, som
i och för sig kan synas vara av mindre
vikt, har engagerat kammaren så mycket
är väl ett tecken på att den känslomässiga
sidan har enorm betydelse i
vårt samhälle. Och jag tror att det gäller
inte bara oss innanför murarna utan
även människorna utanför detta hus.

En förunderlig samstämmighet har
kommit till uttryck vid behandlingen
av detta ärende. Den känsla av tacksamhet
jag hade vid början av debatten
bär förstärkts under debattens
gång, inte minst av den redogörelse
statsrådet lämnade för sin syn på hur
avvikande individer skall behandlas i
detta sammanhang. Jag tror inte att
han kommer att brösta sig för att jag
säger detta, men jag tycker att det kan
vara riktigt att ge uttryck för denna
uppskattning.

Frågan om samvetsnöd är väl inte en
teologisk fråga — herr Skärman nämnde
begreppet teologi — utan snarare en
filoisofisk fråga och kanske bara en
enkel språkfråga. Om reaktionen hos
en människa i detta eller något annat
avseende är ytlig, har detta inte med

Onsdagen den 25 maj 1900 fm.

Nr 26

samvetsnöd att göra -— då ligger det på
ett banalt plan. Är det fråga om samvetsnöd
finns iiktliet i personligheten.
Det är väl bara den tanken som ligger
bakom önskemålet att man skulle stryka
»djup» och därmed få ett enklare
språkbruk; det är väl också en strävan
att rena språket, att få bort alla
onödiga prefix.

Jag är tacksam för vad statsrådet
nämnt om sin syn på hur gruppen
etiska vägrare skall behandlas. Jag har
stora förhoppningar inför framtiden.

När det gäller Jehovas vittnen sade
herr Blomquist att de företräder en bisarr
trosföreställning. Samtidigt har det
betonats att de icke är moraliskt slappa
människor. Om man alls skall förstå
dessa människor, tror jag att man måste
ha en viss insikt i religionens ofta mycket
säregna värld. För Jehovas vittnen
är situationen den att staten — också
den goda stat som vi upplever — är av
djävulen, och den kan de inte till något
pris tjäna. Det är alltså för dem inte
fråga om att göra den eller den insatsen,
utan för dem är allt som åläggs av
staten något främmande. Det är en egendomlig
uppfattning, men det är den
uppfattning som de har. För dessa
människor är Jehovas rike det riktningsgivande.
Förstår man inte detta,
förstår man aldrig Jehovas vittnen. Jag
är angelägen att betona att man inte får
se denna inställning utifrån det personliga
planet — om man är bra eller dålig
som människa. Det är här fråga om
en mycket bisarr och säregen trosföreställning
som har slagit rot i människornas
liv.

Eftersom herr Sveningsson var inne
på den saken vill jag för klarhetens
skull säga att det är mycket viktigt att
göra en klar skillnad mellan Jehovas
vittnen och svensk frikyrklighet. Det
finns ingen som helst förbindelse mellan
dessa tvä grupper.

Slutligen vill jag säga att jag var mycket
osäker om hur jag skulle ställa mig
inför önskemålet om en förnyad utredning
beträffande hållningen till Jelio -

Ang. vapenfri tjänst

vas vittnen. Till sist beslöt jag mig för
att följa den linje som jag redovisade
i mitt anförande, llnder debatten har
jag emellertid blivit så pass tveksam
att jag, även om det inte är comme il
faut — det vet jag inte — vill meddela
att jag tar tillbaka mitt yrkande om
bifall till reservation nr I. Jag tycker
att det är riktigt som här har sagts:
Låt oss göra ett försök med den linje
som i utlåtandet har skisserats. Säkerligen
kommer myndigheterna att hitta
någon väg för att komma till rätta med
de problem som ligger i att full rättvisa
inte råder på detta område.

Jag har velat anmäla detta, samtidigt
som jag framhåller att jag i övrigt känner
stor tacksamhet både över det förslag
som lagts fram och över den debatt
som här har förts.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr SVENINGSSON (li) kort genmäle: Herr

talman! Det har i debatten bestämt
uttalats både av försvarsministern
och av ytterligare någon talare att det
inte föreligger någon risk att det skall
bli en ökad anslutning till sekten Jehovas
vittnen till följd av det framlagda
förslaget.

Eftersom jag har hävdat att den risken
i viss mån föreligger vill jag begagna
tillfället att till kammarens protokoll
anteckna vad Svea hovrätt har uttalat
om den saken. »Svea hovrätt anser likaså
det inte böra komma i fråga att bereda
Jehovas vittnen en gynnad särställning
bland värnpliktsvägrarna. Om
tillhörigheten till denna sekt skulle medföra
befrielse såväl från värnpliktstjänstgöring
som från vapenfri tjänst
finns enligt hovrätten anledning befara,
att ett mycket stort antal värnpliktiga
skulle ansluta sig till sekten för att
vinna en sådan förmån.» Jag har stor
respekt för detta yttrande av Svea hovrätt.

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. vapenfri tjänst

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag vill inte i onödan
förlänga denna debatt, som jag har
åhört med stort intresse.

Jag hälsar den föreslagna lagen med
stor tillfredsställelse och tacksamhet.
Vi måste ta hänsyn till människor som
av samvetsnöd, religiösa och andra skäl
inte vill fullgöra sin värnplikt. Resonemanget
kring Jehovas vittnen gör emellertid
på mig ett egendomligt intryck.
Diskussionen i dag har på något sätt
höjt upp värnpliktsvägrarna; man vill
göra gällande att det är fråga om etiskt
sett speciellt fullvärdiga människor,
människor nästan i särklass. Det finns
ett stort antal värnpliktiga i dag som
gör sin värnplikt med nöje, men det
finns också många värnpliktiga som
gör den utan nöje och endast med uppbjudandet
av den yttersta lojalitet. De
gör sin tjänstgöring av plikt mot samhället.

Genom det sätt på vilket Jehovas
vittnen i fortsättningen kommer att behandlas
kan det befaras att det uppfattas
så att den som är tillräckligt egenartad
och tillräckligt trilsk kommer att
slippa att fullgöra sin värnplikt. Jag
tror att detta förhållande får en psykisk
effekt på de lojala värnpliktiga, en effekt
som vi i debatten helt har bortsett
från. Detta vill jag, herr talman, ha antecknat
till protokollet. De är inte
många, bara några stycken, men de är
tillräckligt många för att det skall ha
en mycket negativ psykologisk verkan
på de värnpliktiga, som ligger inne under
mycket lång tid och som gör denna
tjänst mer eller mindre motvilligt —
det måste vi ha klart för oss att många
ändå gör mot bakgrunden av sina intressen
o. s. v.

Jag tycker fördenskull att det finns
all anledning att gå på reservation I i
det här avseendet och försöka finna en
väg, som gör att det inte skall behöva
bli en negativ effekt bland de lojala
värnpliktiga, dem som vi ändå behöver
först och främst i vårt samhälle.

I detta anförande instämde herr Lidgard
(h).

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående punkten A, därefter särskilt
rörande punkterna B och E samt
vidare särskilt avseende vardera punkten
C och D.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels
ock att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 734 och
II: 901.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan oförändrad vara
med övervägande ja besvarad.

Härpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkterna B
och E framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Blomquist m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till vad utskottet
hemställt, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Blomquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omiröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45
punkterna B och E, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Blomquist
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservar
tionen.

Då emellertid herr Blomquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —81;

Nej — 53.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten C förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Om ett miljöpolitiskt handlingsprogram

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten D gjorda hemställan.

Om ett miljöpolitiskt handlingsprogram Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 48, i anledning
av väckta motioner om ett miljöpolitiskt
handlingsprogram.

I de likalydande, till allmänna, beredningsutskottet
hänvisade motionerna 1:
620, av herr Bengtson m. fl., och II: 779,
av herr Hedlund m. fl., hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utarbetande av
ett miljöpolitiskt handlingsprogram i
enlighet med i motionerna anförda riktlinjer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:620
och II: 779, i den mån de icke kunde
anses besvarade med vad i utlåtandet
anförts, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Vi är alla ense om att
söka få högsta möjliga levnadsstandard.
Vi kan också konstatera att det skett
en väldig förvandling av hela vårt samhälle.
Vi har i vår motion påpekat, att
miljöfrågor också bör ingå i den materiella
försörjningen om man verkligen
skall kunna tala om levnadsstandard.
Vi har framhållit att det behövs genomgripande
åtgärder på en rad områden,
t. ex. den ekonomiska politiken, familjepolitiken,
socialvården, arbetsmiljöns
utformning, bebyggelseplaneringen, den

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Om ett miljöpolitiskt handlingsprogram
byggnadstekniska utformningen, industrilokaliseringen,
naturvården.

Jag skall inte nu ta någon längre tid
i anspråk, ty utskottet är enhälligt vid
årets riksdag i sitt utlåtande över partiinotionen
från centern. Jag vill bara
framhålla, att när vi 1962 för första
gången förde fram denna fråga om miljöpolitiken,
väckte den mycket ringa intresse.
Yi kan glädja oss åt att fler och
fler med åren börjat besinna att det
bär gäller ett oerhört allvarligt problem
i vårt samhälle, som skärpes mer och
mer, ju hårdare arbetstakten blir och
ju hårdare ivern börjar bli att sträva
efter en hög levnadsstandard. I årets
utlåtande har vår framställning till så
stor del bifallits, att vi inte har avgivit
någon reservation, fastän det gäller en
partimotion.

Jag vill bara framhålla, att de yttranden
som har avgivits av remissinstanserna
över motionen har varit i stort
sett positiva. Medicinalstyrelsen förordar
t. ex. utarbetandet av ett miljöpolitiskt
handlingsprogram, vilket vi inom
centern har begärt. Vad gäller bebyggelsen
framhåller byggnadsstyrelsen att
en riksplanering självfallet skulle komma
att i sig innefatta huvuddragen av
ett miljöpolitiskt handlingsprogram.

I utskottsutlåtandet framhåller utskottet,
att det finns ett klart samband mellan
å ena sidan miljön och å andra sidan
individens utveckling och personlighetsdaning.
Utskottet framhåller vikten
av att miljöfrågorna uppmärksammas
vid planeringen av bostadsbyggandet
och påpekar att särskilda sakkunniga
tillkallats för utredning rörande
förbättring av undervisning och upplysning
i samlevnadsfrågor och sexualfrågor.
Utskottet visar även på en rad andra
punkter och säger, att det synes som
om goda förutsättningar skulle föreligga
för att motionärernas önskemål i här
ifrågavarande avseenden skall kunna
bli i väsentlig grad tillgodosedda.

Jag skulle kunna citera ytterligare åtskilliga
punkter, där utskottet har uttalat
sig positivt. Jag skall emellertid,

herr talman, bara till slut erinra om
den sista meningen, där utskottet har
sagt att utskottet delar den grundsyn
motionerna bygger på, nämligen att frågorna
om miljöns betydelse för de enskilda
individerna i dagens samhälle
är brännande och att utskottet är väl
medvetet om att mycket återstår att
göra för att åstadkomma den anpassning
mellan miljön och individerna som alla
finner önskvärd. Utskottet vill således
starkt understryka vikten av att miljöfrågorna
ges stort utrymme i samhällsplaneringen
på alla områden. Den kläm,
som visserligen innebär att motionerna
inte skall föranleda någon riksdagens
åtgärd, har dock formulerats så, att
motionerna, i den mån de icke kan anses
besvarade med vad som anförts i utlåtandet,
inte skall föranleda någon åtgärd.

Vi inom centern har ansett att vi för
det här året får nöja oss med detta. Det
understryks starkt att denna fråga inte
behandlats för sista gången år 1966 —
tvärtom kommer det att bli alltmer aktuellt
att motverka och mildra de svåra
påfrestningar som föranleds av den allt
hårdare pressade miljö som vi lever i.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag skall bara i korthet
göra en nyansering eller en bestämning
i anledning av herr Bengtsons uttalande.

Herr Bengtson erinrade om att utskottet
och riksdagen tidigare ställt sig avvisande
till den motion, som framburits
av centern år efter år under 1960-talet,
och sade att utskottet nu har varit mer
välvilligt och positivt. Jag får säga att
utskottet under hela den tid då motionen
har behandlats varit starkt positivt
till den grundsyn, som genomsyrat motionen,
nämligen att man bör främja
forskning och utveckling i miljöfrågorna.

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

Däremot har utskottet ständigt avstyrkt
motionens kläm, som begärt en
utredning som skulle konstruera ett totalprogram
för en miljöpolitik. Där har
utskottet hela tiden ställt sig avvisande,
och den attityden har också riksdagen
intagit.

Vad gäller motionens kläm är utskottets
inställning oförändrad. Vi kan inte
heller nu tillstyrka klämmen, eftersom
det gäller ett omfattande mammutprogram.
Vi tror det är en opraktisk metod
motionen rekommenderar. Däremot har
utskottet nu liksom tidigare givit allt
stöd åt tanken att främja miljöplanering
och realistisk miljöforskning.

Jag har velat precisera detta för att
det inte skall uppstå något missförstånd.
Också jag tillstyrker bifall till utskottets
yrkande.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att polemisera mot utskottets ärade talesman
herr Möller. Jag menar att det
väsentliga är att det blir någonting positivt
gjort på detta område.

Jag räknade nu över att utskottet i
tolv olika punkter har uttalat sig positivt
i själva saken, och det är för mig
mycket betydelsefullt. Kan vi klara ut
den nödvändiga sak, som miljöpolitiken
är, och kan vi få till stånd resultat, så
tycker jag att det gör detsamma vilket
namn man ger den.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 115, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag till stat för
riksgäldsfonden för budgetåret 1966/67,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. riksstatens uppställning

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 118, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag om riksstatens uppställning.

1 propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 januari 1966, såvitt
nu vore i fråga, föreslagit riksdagen
att godkänna vad departementschefen
i statsrådsprotokollet anfört beträffande
riksstatens uppställning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte godkänna
vad i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 januari 1966 anförts
beträffande riksstatens uppställning.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag har inte kunnat låta
bli att anhålla om ordet med anledning
av detta utlåtande. Jag känner
nämligen ett behov av att utstöta en
suck av vemod över vad som här sägs.

Generationer studerande i nationalekonomi
och finansrätt vid de svenska
universiteten har fått lära sig att 1937
års budgetreform var en stor reform.
Det var den som var verktyget för den
kompensatoriska finanspolitiken, den
konjunkturutjämnande budgetpolitiken,
som sades ha räddat Sverige under
1930-talets depressionskris med sin under-
och överbalansering av budgeten.
Nu får vi veta att redovisningen med
hjälp av uppställningen av riksstaten
enligt 1937 års principer framför allt
är bokföringsmässigt betingad, och djupare
ned i botten än att jämföras med
bokföring kan en teori aldrig komma.
Herr talman! Sic transit gloria mundi!

Här föreslås nu en nyordning, nämligen
att riksstaten skall kompletteras
med en totalbudgetuppställning. Det
kanske är bra. Kanske ligger det någon
ny teori till grund för denna — lika
omsorgsfullt utarbetad som 1937 års,

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
hoppas jag. Det skall bli spännande att
få ta del därav i sinom tid. Jag skall
därför bara tillåta mig en kommentar
med anledning av de principer som tills
vidare anses böra gälla för denna totalbudgetuppställning.
Jag förbigår då
uppräkningen av de olika posterna på
utgifts- och inkomstsidorna för att komma
fram till slutresultatet, till saldi.

Det sägs att som salderingsposter
skall upptas Underskott respektive
Överskott. Jag frågar mig, varför totalbudgeten
skall mynna ut i en post, Underskott
eller Överskott. Endera måste
det rimligen bli. Är det särskilt intressant
att få en restpost framräknad? Varför,
i så fall, och från vems synpunkt?

Vad som däremot enligt min mening
kan ha ett visst självständigt intresse att
få veta är hur man avser att finansiera
ett underskott. Skall det ske med lån eller
på något annat sätt? Det kan vara intressant
att få veta.

Vad skall å andra sidan ske med ett
överskott på totalbudgeten? Det kan
också vara intressant att få veta, t. ex.
om vi får restitution på skatten eller någonting
dylikt. Men ett saldo kort och
gott förefaller mig ytterst intetsägande
i och för sig.

Jag har, herr talman, intet yrkande,
men jag har en önskan om klarhet som
jag tyvärr inte lyckats finna i finansplanen
på sid. 42 eller i detta utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

119, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1966/67; och

nr 120, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående kostnader för
svenska FN-styrkor m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 46, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 35 § 2 och 4
mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 25 mars 1966 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 90, hade Kungl. Maj d föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 35 §
2 och 4 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370); och

2) förordning om ändring i förordningen
den 30 november 1951 (nr 763)
angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst.

I propositionen hade föreslagits, att
skattepliktig realisationsvinst vid avyttring
av aktier och likartade tillgångar,
som skattskyldig innehaft minst fem
år, skulle beräknas till 10 procent av
vad den skattskyldige erhållit för egendomen.
Skattepliktig vinst skulle dock
icke beräknas, om det framstode som
sannolikt, att avyttringen skett utan
vinst eller med en vinst som icke överstege
5 procent av vad den skattskyldige
erhållit. Bestämmelserna skulle ej
heller gälla vid omflyttning av organisationsaktier
inom en koncern. Vidare
hade Kungl. Maj:t föreslagits få rätt
att medgiva undantag från bestämmelserna
vid avyttring, som vore föranledd
av strukturrationalisering. Från
den schablonmässigt beräknade skattepliktiga
realisationsvinsten under ett
beskattningsår medgåves avdrag med
500 kronor. Vid avyttring av aktier eller
likartade tillgångar, som innehafts
mindre än fem år, skulle skattepliktig
realisationsvinst beräknas enligt nu

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

gällande regler. Beskattning skulle dock
ske även när sädana tillgångar förvärvats
genom arv eller gåva eller liknande
fång.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 746,
av herr Gösta Jacobsson m. ft., och II:
915, av herr Lothigius m. fl., vari hemställts,

A) att riksdagen måtte besluta följande
ändringar i de i propositionen
föreslagna bestämmelserna, nämligen

1) att den skattskyldige finge efter
den femåriga initialperioden i stället
för 10 procent av försäljningssumman
alternativt såsom skattepliktig realisationsvinst
räkna 30 procent av vinsten,

2) att därvid skulle vid vinstens beräknande
som ingångsvärde upptagas
det genomsnittliga anskaffningsvärdet
för de aktier av ett och samma slag,
som förvärvats under ett kalenderår,

3) att därvid finge ytterligare efter
den femåriga initialperiodens utgång
till ingångsvärdet läggats 3 procent av
detta värde om året för det antal år som
aktierna innehafts,

4) att uppkommen vinst vid avyttring
av aktie, som förvärvats genom
benefikt fång, arv, bodelning eller gåva,
icke skulle anses som skattepliktig realisationsvinst,

5) att — om yrkandet i sistnämnda
punkt icke godtoges — som ingångsvärde
vid vinstens beräknande skulle
anses värdet dödsfallsdagen respektive
vid gåvotillfället,

6) att efter initialperiodens utgång
vinst vid avyttring av aktier inom investmentbolag
och aktiefonder icke
skulle anses som skattepliktig realisationsvinst,

7) att realisationsförlust som icke
kunnat avdragas från realisationsvinst
under samma beskattningsår balanserades
och avräknades mot realisationsvinsten
under nästföljande fem år, samt

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.

8) alt riksdagen måtte i .skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning av
frågan om ändrade regler för värdering
av icke börsnoterade aktier;

B) att vederbörande utskott måtte
utarbeta förslag till de ändringar i lagtexten,
som erfordrades för genomförande
av förslagen under A, samt därvid
jämväl särskilda ikraftträdandebestämmelser; II)

de likalydande motionerna I: 749,
av herr Holmberg in. fl., och 11:916,
av herr Bohman m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte, med avslag å
Kungl. Maj:ts proposition nr 90, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förnyad
utredning under beaktande av de
synpunkter, vilka kommit till uttryck
i motionerna;

III) de likalydande motionerna I:
750, av herrar Lundström och Bengtson,
samt 11:917, av herrar Hedlund
och Ohlin, vari föreslagits, att riksdagen
vid sin behandling av Kungl. Maj :ts
proposition nr 90 måtte

1) förändra det i propositionen framlagda
förslaget om ändrade regler för
aktievinstbeskattningen så, att vid aktieinnehav
av mer än fem år 2 procent
av försäljningssumman för varje år under
den tid som aktien innehafts, dock
högst sammanlagt 20 år, skulle få dragas
av försäljningssumman, innan beräkning
av skattepliktig inkomst enligt
schablonmetoden företoges, varigenom
penningvärdeförsämringen under innehavstiden
skulle beaktas, samt

2) i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att denna lagstiftning borde gälla som
ett provisorium samt hemställa om ny
utredning av aktievinstbeskattningen
med iakttagande av i motionerna angivna
synpunkter;

IV) de likalydande motionerna I: 751,
av herr Sundin m. fl., samt II: 921, av
herrar Sterne och Antonsson, vari yrkats,
att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära, att Kungl.
Maj :t efter hörande av riksskattenämnden
och med beaktande av i motioner -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.

na anförda synpunkter snarast måtte
utarbeta mer preciserade riktlinjer för
användningen av dispenser från erläggande
av skatt vid aktieförsäljningar
i strukturrationaliseringssyfte;

V) motionen I: 748, av herrar Eskilsson
och Lundberg, vari hemställts,
att riksdagen, med ändring av Kungl.
Maj ds proposition nr 90, måtte besluta,

1) att avdrag för förluster å aktier
och liknande tillgångar, som innehafts
i minst fem år, skulle medgivas med belopp
motsvarande 25 procent av den
redovisade förlusten;

2) att vid förmögenhetsbeskattningen
samt vid arvs- och gåvobeskattningen
värdet på aktier och liknande tillgångar
skulle reduceras med 6 procent;

3) att reglerna om beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst
skulle äga tillämpning vid försäljning
av aktier och liknande tillgångar,
vilka innehafts i minst fem år;

4) att de föreslagna nya reglerna icke
skulle äga tillämpning om aktier, som
innehafts i minst fem år, inlöstes i
samband med utskiftning av aktiebolags
tillgångar;

5) att avdrag från sammanlagda beloppet
av skattepliktig realisationsvinst
å tillgångar, som avsåges i 35 § 2 mom.

c) kommunalskattelagen, skulle medgivas
med femhundra kronor eller, om
den skattskyldige under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, med för dem båda gemensamt
högst ettusen kronor;

6) att de föreslagna nya bestämmelserna
skulle äga tillämpning i fråga om
avyttring av aktier och liknande tillgångar,
som skedde den 1 januari 1967
eller senare, dock att bestämmelserna
icke skulle tillämpas vid avyttring av
aktier och liknande tillgångar, som förvärvats
före den 1 januari 1962;

VI) motionen 11:875, av herr Regnéll
m. fl.;

VII) motionen 11:918, av herr Hermansson
m. fl., vari anhållits, att riksdagen
vid behandlingen av proposition
nr 90 måtte

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
förnyad utredning om aktievinstbeskattningen,
grundad på principen
att realiserade kapitalvinster skulle beskattas
i samma utsträckning som vanlig
inkomst,

dels besluta, att 35 § 2 mom. kommunalskattelagen
skulle erhålla i motionen
angiven lydelse, vilket förslag avsåg,
att procentsatsen vid den schablonmässiga
beräkningen av försäljningsvinsten
efter femårsperiodens utgång
skulle bestämmas till 15 i stället för i
propositionen föreslagna 10;

VIII) motionen II: 919, av herr Nordgren
m. fl., vari yrkats, att riksdagen
skulle med ändring av Kungl. Maj ds
proposition nr 90, besluta, att aktiefonder
och investmentbolag icke skulle
vara skattskyldiga för realisationsvinst
på aktier m. m., vilka avyttrades efter
minst fem års innehav;

IX) motionen II: 920, av herr Nordgren
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
skulle, med ändring av den i Kungl.
Maj ds proposition nr 90 föreslagna lydelsen
av 35 § 2 mom. fjärde stycket
kommunalskattelagen, antaga i motionen
infört författningsförslag, vilket förslag
avsåg, att försäljning under ett kalenderår
till samme köpare av aktier,
som representerade minst 25 procent
av aktierna i ett aktiebolag, icke skulle
bliva föremål för beskattning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj ds förevarande proposition
nr 90 icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas och med avslag på
de likalydande motionerna 1:746, av
herr Gösta Jacobsson m. fl., och II:
915, av herr Lothigius m. fl., I: 749, av
herr Holmberg m. fl., och 11:916, av
herr Bohman m. fl., I: 750, av herrar
Lundström och Bengtson, samt 11:917,
av herrar Hedlund och Ohlin, ävensom
på motionerna 1: 748, av herrar Eskilsson
och Lundberg, II: 875, av herr Beg -

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

néll, II: 918, av herr Hermansson m. fl.,
11:919, av herr Nordgren m. fl., samt
11:920, av herr Nordgren m. fl., —
måtte antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 35 § 2
och 4 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) med den
ändringen, att 35 § 4 mom. erhölle i betänkandet
angiven lydelse;

2) förordning om ändring i förordningen
den 30 november 1951 (nr 763)
angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:746,
av herr Gösta Jacobsson m. fl., och
II: 915, av herr Lothigius m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 749,
av herr Holmberg m. fl., och II: 916,
av herr Bohman m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:750,
av herrar Lundström och Bengtson,
samt II: 917, av herrar Hedlund och
Ohlin,

4) de likalydande motionerna I: 751,
av herr Sundin m. fl, samt 11:921, av
herrar Sterne och Antonsson,

5) motionen I: 748, av herrar Eskilsson
och Lundberg,

6) motionen 11:875, av herr Regnéll
m. fl.,

7) motionen II: 918, av herr Hermansson
m. fl.,

8) motionen 11:919, av herr Nordgren
m. fl., ävensom

9) motionen 11:920, av herr Nordgren
m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson
och Magnusson i Borås, vilka
på anförda skäl ansett, att utskottet
bort under punkten A hemställa, att
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 749, av herr Holmberg

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
m. fl., och 11:916, av herr Bohman
m. fl., och med avslag å Kungl. Maj ds
proposition nr 90 måtte i skrivelse: till
Kungl. Maj:t anhålla om förnyad utredning
under beaktande av de synpunkter,
vilka kommit till uttryck i nyssnämnda
motioner;

2) av herrar Lundström, Sundin och
Tistad, fru Nettelbrandt samt herrar
Eriksson i Bäckmora, Larsson i Umeå
och Börjesson i Falköping, vilka ansett,
att utskottet bort under punkten B 3
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna I: 750, av herrar Lundström
och Bengtson, samt 11:917, av herrar
Hedlund och Ohlin, såvitt nu vore i fråga,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

dels uttala, att den nya aktievinstbeskattningslagstiftningein
borde gälla som
ett provisorium,

dels ock hemställa om utredning om
en ny aktievinstbeskattning enligt följande
riktlinjer:

a) beskattningen borde ske på grundval
av en verklig vinstberäkning med
utgångspunkt från anskaffningskostnaden;
möjligheterna att genom olika
schabloner förenkla vinstberäkningen
borde undersökas,

b) hänsyn skulle tagas till penningvärdeförsämringen
under innehavstiden,

c) skatteplikt borde motsvaras av en
korresponderande rätt till avdrag för
förluster,

d) samordning borde ske mellan aktievinstbeskattningen
och andra beskattningsformer,
t. ex. arvsskatt, förmögenhetsskatt
och utskiftningsskatt, så att
dubbelbeskattning förorsakad av kollisioner
mellan olika beskattningsformer
undvekes,

e) familjeföretagens speciella förhållanden
borde beaktas,

f) strukturrationaliseringen inom näringslivet
finge icke genom beskattningen
försvåras eller styras med selektiva
medel,

g) retroaktiv beskattning borde undvikas; -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.

3) av herrar Lundström, Sundin och
Tistad, fru Nettelbrandt samt herrar
Eriksson i Bäckmora, Larsson i Umeå
och Börjesson i Falköping, vilka ansett,
att utskottet bort under punkten A hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:750, av herrar Lundström
och Bengtson, samt 11:917, av herrar
Hedlund och Ohlin, såvitt gällde förslaget
om införande av ett särskilt avdrag
vid vinstberäkningen för att neutralisera
penningvärdeförsämringen, måtte
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändrad lydelse av
35 § 2 och 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
med i reservationen angiven lydelse;

4) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson
och Magnusson i Borås, vilka,
under hänvisning till innehållet i de
likalydande motionerna 1:746 och II:
915 samt i motionerna 1:748, 11:919
och 11:920, ansett —■ därest riksdagen
icke skulle bifalla yrkandet i reservationen
1 om avslag å propositionen nr
90 — att densamma bort ändras och
kompletteras i följande hänseenden:

a) betr. vinstbeskattning eller schablonbeskattning
hade reservanterna ansett,
att utskottet bort under punkten
A 1 i denna del hemställa, att riksdagen
måtte

dels antaga i reservationen infört förslag
till ändrad lydelse av 35 § 2 mom.
tredje stycket kommunalskattelagen;
vilket förslag avsåg en beskattning av
den faktiska vinsten vid aktiers försäljning
även efter initialperiodens utgång
— förslaget innefattade valfrihet
för den skattskyldige mellan å ena sidan
aktievinstutredningens huvudalternativ,
innebärande att efter initialperiodens
utgång 30 procent av vinsten skulle
inkomstbeskattas, och å andra sidan
departementschefens schablon å tio
procent av försäljningssumman,

dels som en följd härav antaga i reservationen
angiven lydelse av första
meningen i det vid propositionen fogade
förslaget till 35 § 2 mom. fjärde
stycket kommunalskattelagen,

dels ock som en följd av förstnämnda
yrkande antaga i reservationen angiven
lydelse av punkt 1 av anvisningarna
till 36 § kommunalskattelagen;

b) betr. beskattningsobjekten hade
reservanterna — under hänvisning till
innehållet i dels motionerna I: 746 och
II: 915, vari, såvitt nu vore i fråga, yrkats,
att den föreslagna lagstiftningen
icke skulle äga tillämpning å limiterade
preferensaktier och teckningsrätter vid
nyemission, samt dels motionerna II:
919 och II: 920 — ansett, att utskottet
bort under punkten A1 i denna del
hemställa, att riksdagen måtte såsom
nytt femte stycke i 35 § 2 mom. kommunalskattelagen
antaga i reservationen
infört förslag, och skulle i följd
härav de föreslagna femte—sjunde styckena
i nämnda moment i stället intagas
som sjätte—åttonde stycke;

c) betr. aktier förvärvade genom benefika
fång hade reservanterna — under
åberopande av innehållet i motionerna
I: 746 och II: 915, vari, såvitt nu
vore i fråga, yrkats, att vinst vid försäljning
av aktier, som förvärvats genom
arv, gåva eller annat benefikt fång,
icke skulle anses såsom skattepliktig
realisationsvinst — ansett, att utskottet
bort under punkten A1 i denna del
hemställa, att riksdagen måtte antaga
i reservationen infört förslag till ändrad
lydelse av 35 § 2 mom. andra stycket
kommunalskattelagen;

d) betr. vinst i samband med utskiftning
hade reservanterna ansett, att det
i motionen I: 748 framställda yrkandet
om undantag från realisationsvinstbeskattning
av aktier, som efter femårsperiodens
utgång inlöstes i samband
med utskiftning av aktiebolags tillgångar
borde bifallas och att därför
utskottet bort under punkten A 1 i denna
del hemställa, att riksdagen måtte
antaga i reservationen införd ändrad
lydelse av punkt 5 av anvisningarna
till 35 § kommunalskattelagen;

e) betr. schablonavdrag för äkta makar
hade reservanterna — under åberopande
av innehållet i motionerna I: 748

Onsdagen den 25 maj 1960 fm.

Nr 26

och II: 875, vari, såvitt nu vore i fråga,
föreslagits, att avdrag skulle medgivas
från schablonmässigt beräknad realisationsvinst
med högst ettusen kronor för
äkta makar — ansett, att utskottet bort
undeir punkten A 1 i denna del hemställa,
att riksdagen måtte antaga i reservationen
angiven lydelse av andra
—fjärde meningarna i förslaget till 35 §

2 mom. fjärde stycket kommunalskattelagen; f)

betr. avdrag för realisationsförlust
hade reservanterna — under åberopande
av motiveringen i motionen I: 748
såvitt gällde yrkandet att avdrag för
realisationsförlust på aktier eller andelar,
som innehafts i minst fem år, skulle
medgivas med 25 procent av dem redovisade
förlusten, oavsett om förlusten
kunde avdragas från skattepliktig
realisationsvinst eller ej — ansett, att
detta yrkande borde bifallas och att
därför utskottet bort under punkten A 1
i denna del hemställa, att riksdagen
måtte antaga i reservationen infört förslag
till ändrad lydelse av 46 § 1 mom.
samt punkterna 2 och 3 av anvisningarna
till 36 § kommunalskattelagen;

g) betr. beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst hade
reservanterna — under åberopande a"v
motiveringen i motionen 1:748 i vad
gällde yrkandet att förordningen om
skatteberäkning för ackumulerad inkomst
skulle äga tillämpning på alla
aktievinstar efter femårsperiodens utgång
— ansett, att utskottet bort under
punkten A 2 hemställa, att riksdagen
måtte antaga i reservationen infört förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 3 § 4 mom. förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst;

h) betr. avdrag för latent skatteskuld
hade reservanterna — i likhet med vad
som yrkats i motionen I: 748 i vad avsåge
att värdet å aktier och andelar
vid förmögenhetsbeskattningen skulle
reduceras med 6 procent — ansett, att
utskottet bort under punkten A hem 6

Första kammarens protokoll 1966. Nr 26

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
ställa, att riksdagen måtte antaga i denna
reservation infört förslag till förordning
angående ändrad lydelse av
4 § förordningen den 26 juli 1947 (nr
577) om statlig förmögenhetsskatt;

i) betr. ikraftträdandebestämmelserna
hade reservanterna utgått ifrån den
i motionerna 1:746 och 11:915 ifrågasatta
ordningen beträffande ikraftträdandebestämmelserna
och ansett, att
utskottet bort under punkten A 1 i denna
del hemställa, att riksdagen måtte
antaga i reservationen införda ikraftträdandebestämmelser
till de föreslagna
ändringarna i kommunalskattelagen;

k) betr. värdering av icke börsnoterade
aktier hade reservanterna ansett,
att utskottet bort under punkten B 1
hemställa, att riksdagen med bifall till
de likalydandie motionerna 1: 746, av
henr Gösta Jacobsson m. fl., och II: 915,
av herr Lotbigius m. fl., måtte i skrivelse
till Kungl. Majrt anhålla om utredning
av frågan om ändrade regler för
värdering av icke börsnoterade aktier;

5) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson
och Magnusson i Borås, vilka
ansett, att — därest riksdagen icke skulle
bifalla yrkandet i reservationen 1 eller
yrkandena i reservationen 4 under
punkterna c och i — följande ändringar
i Kungl. Maj ds proposition nr 90
bort vidtagas:

a) betr. avdrag för latent skatteskuld
vid arvs- och gåvobeskattningen hade
reservanterna, i likhet med vad som
framhållits i motionen I: 748, funnit, att
ett avdrag 6kulle medgivas vid värdenringen
av aktier och liknande tillgångar
på så sätt, att värdet reducerades
med 6 procent motsvarande den latenta
skatteskulden, och ansett, att utskottet
bort under punkten A hemställa, att
riksdagen måtte antaga i reservationen
infört förslag till förordning aingående
ändrad lydelse av 23 § förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt
och gåvoskatt;

b) betr. ikraftträdandebestämmelserna
hade reservanterna, därest den i reservationen
4 under a förordade vinst -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.

beskattningen icke godtoges, funnit, att
ikraftträdandebestämmelserna borde utformas
på så sätt, att de nya bestämmelserna
skulle gälla försäljningar först
efter utgången av år 1966 samt att bestämmelserna
över huvud taget icke
skulle tillämpas vid försäljning av aktier,
som förvärvats före år 1962. Reservanterna
hade därför ansett, att utskottet
bort under punkten A hemställa,
att riksdagen — därest yrkandet
i reservationen 4 under punkten a
icke bifölles — måtte antaga i reservationen
införd lydelse av ikraftträdandebestämmelserna.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Innan jag börjar mitt
anförande vill jag nämna att jag har
tillåtit mig att på kammarledamöternas
bord låta utdela en tablå med exempel
på hur aktievinstbeskattningen slår ut i
vissa sammanhang — jag säger detta för
att det inte skall råda något missförstånd
om vem som har lagt fram tablån.
Den bifogas detta protokoll såsom bilaga.

Innan jag går in på själva utskottsbetänkandet,
skulle jag gärna vilja lämna
några sakliga upplysningar, som kanske
kan ha sitt intresse. Man måste skilja på
två slag av aktier, nämligen de börsnoterade
aktierna, till vilka också är att
hänföra de på fondhandlarnas listor
upptagna, samt de icke börsnoterade,
bland vilka fåmansbolagen och familjebolagen
utgör huvudparten.

Vad först angår de börsnoterade papperen
skall jag göra ett försök till analys
av fondbörsens funktion i sammanhanget,
eftersom många människor faktiskt
lever i den föreställningen, att
fondbörsen närmast är ett tillhåll för
spekulanter, alltså mycket misstänkta
figurer som därför måste hållas under
speciell observation.

Vad är då fondbörsen? Jo, fondbörsen
är till en början en ekonomisk barometer,
där marknadens uppfattning
och förväntningar om de enskilda börsnoterade
företagen är föremål för dag -

lig test, och dessutom ett forum för viktiga
delar av kapitalmarknaden.

Börsen har närmast två uppgifter.
Den ena är att förmedla de kapitalrörelser,
som oavlåtligen sker från mindre
räntabla företag till mera ekonomiskt
bärkraftiga sådana under marknadsmässiga
former i och för långsiktiga placeringar.
Det är härvid av vikt även för
dem, som tänker sig en långtidsplacering,
att placeringarna är någorlunda
likvida och att aktierna vid oförutsedda
behov av kontanter kan säljas utan
nämnvärd risk för kursfall. Börsen måste
därför vara stor och rörlig, d. v. s.
det måste ständigt finnas intresserade
köpare som vid utbud attraheras av det
utbjudna materialet och hoppar in på
arenan.

Den andra uppgiften för börsen är att
fungera som mellanhand vid mobilisering
av erforderligt kapital för nyemissioner.
Denna sida av börsens verksamhet
har på senare tid fått en allt större
betydelse för näringslivets kapitalförsörjning
i samma mån som företagens
självfinansieringsmöjligheter minskat
och kreditmarknaden blivit kärvare.
Emissionsvillkoren är väsentligen beroende
av det aktuella kursläge som utkristalliserat
sig på marknaden för de
aktier, som det är fråga om, i relation
till andra jämförliga penningplaceringar.

Det samhällsekonomiska skeendet karakteriseras
därav, att en viktig del av
vårt lands totala sparande via börsen
kanaliseras över till de i egentlig mening
produktiva krafterna i samhället
på det tekniska, organisatoriska och
kommersiella området och detta under
marknadsmässiga former. Att riskvilligt
kapital på detta sätt ställes till näringslivets
förfogande är i själva verket
grundförutsättningen för en gynnsam
produktivitetsutveckling i ett samhälle
av den struktur som vi har. Det är över
huvud taget ett villkor för den ekonomiska
tillväxt, som utgör en av målsättningarna
för vår ekonomiska politik.
Det får inte förbises.

Onsdagen den

llakom börsnoteringarna ligger merendels
faktiska aktieaffärer. Det pris
som köparen betalar grundar sig inte
bara på de börsnoterade företagens årsredogörelser
med dess bokförings-, kalkylations-
och balanssiffror, utan också
på — såsom en betydelsefull stimulerande
faktor — köparens vinstförväntningar.
1 bilden kommer här vissa massuggestiva
element, grundade kanske delvis
på illusioner och s. k. börstips, mer
eller mindre vederhäftiga, vilket gör
att noteringarna emellanåt går mera i
höjden än vad de ekonomiska betingelserna
motiverar, men det brukar rätta
till sig efter hand.

Jag vill stryka under att det är ett
fint maskineri som det är fråga om. Det
går inte för sig att slänga grus i detta
maskineri. Upplysningsvis kan nämnas
att totalvärdet av de börsnoterade aktierna
rör sig om cirka 30 miljarder.
Årsomsättningen var 1964 ungefär 600
miljoner.

De icke börsnoterade aktierna är av
en helt annan typ. Det är icke fungibla
papper. De går mycket sällan i handeln
och de har sällan något fixerat marknadsvärde.
Länsstyrelsen fastställer aktiernas
värde vid den årliga förmögenhetstaxeringen
efter av riksskattenämnden
fastställda relativt schablonartade
grunder. Det i företagen nedlagda kapitalet
grundar sig ofta på mångårigt sparande,
ofta i inkomstbeskattade fonder.
Om ett sådant företag säljes låter det
sig sällan göra att säga, vad som är värdestegring
eller sparande. Ej sällan
hänger värdestegringen samman med
företagarens egen person och hans duglighet.

Jag skall, herr talman, efter denna
allmänna orientering övergå till den
kungl. propositionen. Jag vill gärna erkänna,
att finansministern inte haft en
lätt uppgift. I fråga om den principiella
kritik, som kan riktas mot finansministerns
förslag, kan jag hänvisa till reservationerna
i utskottets betänkande.

Till sin utformning är den föreslagna
nya skatten så till vida underlig, som

25 maj 1966 fm. Nr 26 83

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
den bygger på två skilda, sinsemellan
fullständigt olika system i kombination
med varandra. Vid försäljning under de
första fem åren av innehavstiden beräknas,
precis som nu, det skattepliktiga
beloppet på den faktiska realisationsvinsten
efter en fallande skala. Efter
utgången av femårsperioden utgörs enligt
propositionen skatteunderlaget i
stället av tio procent av försäljningssumman
som schablon. Man låtsas med
andra ord som om tio procent på försäljningssumman
utgjorde realisationsvinsten.

I verkligheten är det ju inte längre
fråga om en vinstbeskattning annat än
till namnet, utan om en omsättningsskatt
på aktiemarknaden i den mån vinsterna
överstiger fem procent.

Hur skall då förslaget bedömas? Jag
vill fästa uppmärksamheten på några
rader i utskottets egen skrivning. Här
står på sid. 23 t. ex. att det är angeläget,
att reglerna för beskattning av vinster
vid aktieförsäljningar erhåller en mer
ändamålsenlig utformning. Utskottsmajoriteten
trycker alltså på den ändamålsenliga
utformningen — men hur
blir det i praktiken? Utskottet forsätter:
»Även om det i propositionen framlagda
förslaget innebär betydande förbättringar
och förenklingar i förhållande
till aktievinstutredningens förslag,
kan inte förnekas att förslaget är behäftat
med vissa påtagliga brister, vilka
till väsentlig del sammanhänger med
att den i tiden utökade beskattningen
av aktievinster enligt en schablonmässig
metod för inkomstberäkningen direkt
anknutits till nuvarande system
med beskattning av den exakt beräknade
vinsten efter en fallande skala.»

Utskottsmajoriteten erkänner alltså,
att det kungl. förslaget har sina påtagliga
brister, och utskottsmajoriteten har
naturligt nog känt en olust inför detta
fenomen. Utskottet har ju eljest alltid
för vana att enhälligt försöka komma
till något som är sakligt riktigt, även
om meningarna kan vara delade om
hur hög skatten skall vara. Trots detta

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
har man avstått från att vidta några
ändringar, utan svalt det hela utan ytterligare
grimaser. Majoriteten tröstar
emellertid sig och svenska folket med
en urskuldande suck: »Nackdelarna

med förslaget bör emellertid inte överdrivas.
»

Herr talman! Jag skall med några siffror
belysa hur finansministerns skatteregler
slår i praktiken i olika situationer
och belysa de brister varom utskottsmajoriteten
själv talar. Sedan
överlämnar jag åt kammaren själv att
avgöra om jag överdriver.

Jag tillåter mig då att hemställa, att
kammarledamöterna ville titta litet på
den tablå med exempel, som jag har
utdelat. Där finns två tabeller. Den första
tar sikte på ett inköpspris på 100 000
kronor. I första raden har man räknat
med ett försäljningspris på 300 000 kronor.
Om man haft aktierna i fyra år
men inte fem får man i det fallet skatta
för 50 000 kronor. Har man haft dem
i fem år eller mera får man skatta för
30 000 kronor i realisationsvinst, d. v. s.
15 procent av vinsten. Det låter inte så
överväldigande, det medges, när man
gör en vinst på 200 000 kronor. Med
ett försäljningspris på 200 000 kronor
så blir 20 procent skattepliktig realisationsvinst.
Fortsätter vi sedan till ett
försäljningspris av 175 000 kronor, blir
den skattepliktiga delen av realisationsvinsten
23,3 procent. Vid ett försäljningspris
på 166 667 kronor blir motsvarande
siffra 25 procent. I det fallet
inträder det fenomenet, att samma skatt
utgår såväl efter fyra som efter fem år;
där går en gräns. Vi kommer sedan
till ett försäljningspris av 150 000 kronor,
och då blir den skattepliktiga delen
15 000 kronor eller 30 procent av
vinsten. Vid ett försäljningspris av
140 000 kronor blir siffran 35 procent,
vid 130 000 kronor blir siffran 43,3
procent och vid 120 000 kronor, alltså
vid en vinst på 20 000 kronor, blir den
skattepliktiga delen 12 000 kronor.

Jag skall inte fortsätta med dessa
exempel. De andra siffrorna i tabellen

ser kanske underliga ut, men det sammanhänger
med övergångsfenomenen.
Det är kanske inte så mycket att syssla
med.

Det framgår bl. a. av tabellen längst
till höger att det blir vissa förändringar
efter stadgat avdrag med 500 kronor,
men det betyder inte så mycket i sak.

För att jag inte skall beskyllas att se
detta med storfinansens ögon kan vi
titta på tabellen längst ned, där inköpspriset
är 20 000 kronor. Det blir ingen
större skillnad därvidlag.

Jag vill särskilt peka på att i det
exemplet där försäljningsvärdet var
166 667 kronor går en gräns, där det
kan vara skattemässigt lönande att sälja
före utgången av femårsperioden, ty
då slipper man undan med 25 procent
i skattepliktig realisationsvinst. Går
man sedan vidare stiger siffran högst
avsevärt. Detta är riktigt, men hur stämmer
detta överens med kravet på likformighet
i beskattningen? Det blir inte så
lätt för den försiktige placeraren att
med hänsyn till beskattningen avgöra
när han skall sälja. Det blir ett skattetänkande
utan all like.

Av tabellen framgår tydligt att skatten
inte fyller kravet på likformighet
utan i stället indirekt är ägnad att favorisera
vissa placeringar, särskilt sådana
med stora vinster och detta på ett
mycket kraftigt sätt. Den snedvrider
marknaden och verkar hämmande på
rörligheten.

Det är uppenbart att ett sådant beskattningssystem
inte kan undgå att få
sina konsekvenser för näringslivets kapitalförsörjning
när det gäller favoriterna
på börsen, jag vill kalla dem börskometerna,
som omfattar ett relativt fåtal
börspapper; det rör sig endast om
ett tiotal. Beträffande dessa kommer en
ökad efterfrågan att medföra att kurserna
kommer att ytterligare drivas i höjden,
kanske till en konstlat hög nivå.
Just dessa företag får kanske till följd
härav förbättrade förutsättningar för
nyemissioner.

Men —• och det skulle jag särskilt

Onsdagen (lön 25 maj 1900 fm.

Nr 29

vilja stryka under — motsatsen blir förbållandet
med det stora flertalet börspapper,
bland dem aktierna i våra stora
inhemska basindustrier, där behovet
av nyinvesteringar och för ändamålet
erforderliga nyemissioner kan vara nog
så trängande för genomförandet av en
rationalisering. Genomföres förslaget
måste nyemissioner för det stora flertalet
företag ske till lägre kurser än hittills,
vilket i sin tur innebär att på dessa
nyemitterade aktier måste ställas
högre förräntningskrav än för närvarande.
Jag vill peka på att till dessa
basindustrier hör skogsindustrien och
varvsindustrien, där konkurrensläget i
och för sig torde utgöra ett hinder för
att aktiekurserna kommer att gå åtminstone
väsentligt i höjden de närmaste
åren.

Inför utsikterna att staten vid avyttring
av aktier tillhörande den stora kategori
börspapper som det här är fråga
om, kanske med relativt liten värdestegring,
på lång sikt lägger beslag på 40,
50 å GO procent av vinsten, är det fara
värt att sparkapitalet kommer att fly
från hithörande aktier. Placerarna kommer
kanske att hålla sig borta. Kurserna
kommer i varje fall att tryckas och
nyemissionerna att fördyras. Tendensen
har redan börjat framträda, vilket belyses
av de senaste veckornas kursutveckling.

Jag skall inte överbetona beskattningens
roll i detta sammanhang — alltså
för de senaste veckornas kursutveckling.
Det finns även andra orsaker till
kursnedgången. En ytterligare risk är
att många sparare kommer att hålla sig
borta från börsen inför utsikten att herr
Sträng lägger beslag på en stor del av
eventuella realisationsvinster. Här spelar
ju psykologiska faktorer sin roll. Att
märka är att staten gärna är med och
delar vinsterna genom denna tidsobegränsade
beskattning, men däremot inte
känner sig manad att dra konsekvenserna
i form av motsvarande förlustavdrag.
Riskmomentet finns alltså kvar.

Jag vill understryka den här påtalade

Ans- beskattning av aktievinster, in. m.
risken för att aktiespararna kanske
kommer att dra sig tillbaka. För de
kategorier av sparare som det bär är
fråga om blir alternativet i många fall
sannolikt inte någon annan form av
sparande, t. ex. på sparbanksbok, utan
i stället konsumtion i form av utlandsresor,
som får sitt inflytande på turistnettot.
De samhällsekonomiska perspektiven
härav kan vara nog så allvarliga.

I propositionen avfärdar finansministern
dessa funderingar med att framhålla,
att eventuella återverkningar på företagens
kapitalförsörjning får vi överväga
senare och då hitta på nya vägar
att klara denna fråga. Ja, herr finansminister,
det tycker jag är något av att
kasta jästen efter brödet. Jag tycker att
det hade varit bättre om denna grundläggande
fråga fått komma med i bilden,
innan de nya beskattningsreglerna
hade utformats.

Också den utlovade översynen av
Annell-lagen borde ha varit föremål för
bedömning i samma sammanhang. Även
aktiefonderna borde ha varit med.

I propositionen går departementschefen
i fortsättningen något närmare in
på frågan om beskattningens eventuella
effekt i fråga om företagens kapitalförsörjning,
och han uttalar där ganska
cyniskt, att den obligatoriska schablonregeln
kan vara till fördel för de mera
progressiva företagen. Han råder därför
spararklientelet att än mera inrikta
sig mot dylika företag.

Jag har nyss framfört mina invändningar
mot detta resonemang angående
skattens konsekvenser, men frågan måste
också — och framför allt, tycker jag
—- ses ur en annan aspekt, nämligen
aspekten av de konsekvenser som uppstår
för dem som i verkligheten är
skattebetalare ■— skattesubjektet —
som inte är vederbörande bolag utan
de enskilda aktieägarna. Det är dessa
som blir inkomstbeskaltade.

Jag frågar: Är det överensstämmande
med gängse skatteprinciper att den som
gör de stora vinsterna genom schablonen
beskattas lägre än den som gör små

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
vinster? Är det, för att återgå till mitt
exempel nyss, rätt att den som vid försäljning
av aktier som köpts för 100 000
kronor gör en vinst på 200 000 kronor
inkomstbeskattas för en realisationsvinst
på 15 procent, medan den som
gjort en vinst på endast 20 000 kronor
beskattas efter en sådan vinst på 60
procent? Nej, det är det inte! Såvitt jag
kan förstå, strider det mot alla hittillsvarande
gängse skattebegrepp. Ursäkta
att jag säger det, herr finansminister,
men jag tycker nog att propositionens
förslag är dåligt. Det är till sina verkningar
väsentligt sämre än det Åqvistska
förslaget.

Herr talman! Herr Axel Strand talade
i förmiddags i ett annat ärende om
skönhetsfläckar. Såvitt jag kan finna,
är propositionens ansikte i detta fall så
fräknigt att det är nästan bara skönhetsfläckar! Högerpartiets

partimotion har företrätt
meningen att frågan om aktievinstbeskattningen
borde ha behandlats i ett
större sammanhang, d. v. s. i samband
med den skattemässiga behandlingen av
värdestegringar över huvud taget, och
att hithörande skattefrågor inte borde
ses isolerade från övrig kapitalbeskattning,
d. v. s. den årliga förmögenhetsskatten
samt arvs- och gåvoskatten. Med
hänsyn härtill och med hänsyn till de
tekniska bristerna har partiet påyrkat
avslag och skrivelser till Kungl. Maj:t
med begäran om ny utredning och nytt
förslag till höstriksdagen. Denna ståndpunkt
har enligt min mening mycket
som talar för sig. Det hade inte brådskat
mer än att man mycket väl kunnat
ta några månader på sig och arbetat
om förslaget. Propositionens förslag kan
enligt vår mening inte godtagas ens
som provisorium.

Mitt första yrkande går, herr talman,
ut på bifall till reservation nr 1 av herr
Yngve Nilsson m. fl. Emellertid har vi
inte varit så optimistiska att vi räknat
med — åtminstone inte med säkerhet —
att vårt avslagsyrkande skulle bifallas.
Därför har vi inriktat oss på en annan

linje; högerreservanterna har ett andrahandsyrkande.
Jag syftar på den motion
som i denna kammare har nr 746,
på vilken jag själv står som första
namn, i betänkandet i huvudsak materialiserad
i reservation nr 4 med dess
olika detaljavsnitt.

Motionärerna och reservanterna bygger
i huvudsak på aktievinstutredningens
förslag, dock med vissa förenklingar
och tillägg. Av tidsskäl har vi måst
eftersträva att i ganska väsentlig mån
följa det ursprungliga förslaget. Vi har
velat framlägga ett konstruktivt motförslag
till propositionen, ett förslag som
vi eller i varje fall jag själv anser — det
är kanske en smaksak — betydligt bättre
än propositionens, även om det inte
gör anspråk på att innefatta en hundraprocentigt
riktig lösning av problemet;
det tror vi inte att vi lyckats med.

När det gäller motiveringen har åtminstone
inte jag så mycket till övers
för de s. k. fördelningspolitiska skäl, på
vilka propositionen bygger. Men jag har
i alla fall på andra grunder funnit en
viss utvidgning av den nuvarande beskattningen
påkallad. Jag har nämligen
tyckt att den nuvarande ordningen i
många fall leder till en orättvisa, i den
mån resultatet blir att personer, som
med medveten inriktning på skattereglerna
behållit sina aktier i fem år och
därefter avyttrat dem kanske med betydande
realisationsvinst, är helt befriade
från skatt på denna vinst, medan deras
medbröder och medsystrar i jämmerdalen
är underkastade en hård progressiv
beskattning på surt förvärvade
arbetsinkomster. Så till vida är jag alltså
överens med herr finansministern.

Jag tänker i detta sammanhang på
den realisationsvinst som inte hänför
sig till direkt sparande utan som kanske
uppstått genom stegrade vinstförväntningar.
Att konkret beskatta dessa
låter sig inte göra, och gränserna mellan
det ena och det andra kan vara
ganska flytande. Trots vissa teoretiska
betänkligheter har vi i vår reservation
godtagit principen om en till tiden obe -

Onsdagen den 25 maj 1960 fm.

Nr 26

gränsad beskattning, men vi liar som
huvudlinje konsekvent gått in för att
knyta beskattningen även efter initialperiodens
utgång —- precis som den
Åqvistska kommittén gjorde — till den
faktiskt uppkomna vinsten vid aktiernas
avyttring; schablonen har vi här
accepterat mera som ett regulativ eller
alternativ, då erforderligt underlag för
vinstberäkning saknats, och under förutsättning
av valfrihet.

Vi har också — för att inte behöva
gruffa om den saken —- accepterat det
av utredningen föreslagna skatteunderlaget
på 30 procent av vinsten.

Till följd av de invändningar, som
ur redovisnings- och kontrollsynpunkt
av remissinstanserna riktats mot aktievinstutredningens
förslag i denna del,
innefattar vårt förslag vissa anordningar
i förenklingssyfte. Vi har som ingångsvärde
upptagit det genomsnittliga
anskaffningsvärdet för alla aktier av ett
och samma slag som förvärvats under
ett kalenderår, och vi har gjort undantag
för vinst vid avvyttring av limiterade
preferensaktier och teckningsrätter
vid nyemissioner. Det är nämligen
»småpotatis» i detta sammanhang. En
ytterligare förenkling har åstadkommits
genom den föreslagna regeln att
uppkommen vinst vid avyttring av aktier,
förvärvade genom benefikt fång,
undantagits. Alternativt hade vi tänkt
oss att som ingångsvärde vid vinstens
beräknande skulle upptagas värdet på
dödsfallsdagen respektive vid gåvotillfället.
För arvtagaren kan det nämligen
ofta vara svårt att styrka arvlåtarens
faktiska anskaffningskostnad. Jag skall
om en stund återkomma till detta.

Som en mycket betydelsefull punkt i
vårt förslag framstår principen att rent
fiktiva vinster sammanhängande med
inflationen inte får beskattas. Av denna
orsak har vi efter mönster från
markvärdesbeskattningsutredningen föreslagit
att till anskaffningsvärdet skall
få läggas 3 procent av detta värde om
året, motsvarande den genomsnittliga
årliga inflationen; den har kanske

Anj;. beskattninK av aktievinster, m. m.
ibland varit större — men vi har hållit
oss till den siffran — ibland bär den
ju ä andra sidan varit mindre.

Utskottsmajoriteten har gått emot
denna tanke utifrån ett något, som jag
tycker, dubbelbottnat resonemang där
det ena argumentet dåligt stämmer
överens med det andra. Man säger å
ena sidan, att vid avvägningen av procentsatsens
storlek viss hänsyn tagits
till penningvärdeförsämringen och
hänvisar till att aktievärdena under den
senaste tjuguårsperioden ökat dubbelt
så mycket som erfordras för att bibehålla
det i aktier investerade kapitalets
realvärde.

Detta senare argument vilar på ett
i viss mån statistiskt felslut. Jag skall
för ögonblicket inte gå närmare in härpå.
Resonemanget utmynnar i påståendet
att finansministern med tanke på
inflationen visat generositet vid avvägningen
av procentsatsen för schablonen
när han satt denna till 10 procent. Men
sedan underkänner man å andra sidan
över huvud taget varje tanke på ett speciellt
inflationsavdrag eller inflationstillägg
i syfte att enbart beskatta reala
vinster, under motivering att en dylik
regel skulle verka diskriminerande på
placeringar i nominella tillgångar.

Detta är väl ändå att vända upp och
ned på begreppen. Jag ställer bara frågan:
Om under två år den svenska
kronan undergått en värdeförsämring
av låt oss säga 10 procent och en aktie
till följd därav stigit från 100 till 110
kronor, kan man då verkligen påstå
att det har uppstått en värdestegring
eller en kapitalvinst, som vid försäljning
skapar en större skatteförmåga
och därför motiverar att staten gör gällande
skatteanspråk? Blir vi alla rikare
genom att kronan minskar i värde?
Svaret kan endast bli ett: Nej, det blir
vi inte. Utskottsmajoritetens resonemang
faller på sin egen orimlighet.

Jag skall inte gå närmare in på några
detaljer. Ett ytterligare element i reservanternas
förslag är emellertid det
förordade undantaget för aktiefonder -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
nas och investmentbolags portföljaktier
efter femårsperiodens utgång. Till stöd
för detta undantag åberopas att eljest
en ytterligare dubbelbeskattningseffekt
för hihörande aktier skulle inträda. Det
skulle bli fråga om en tredubbelbeskattning,
om jag får uttrycka mig på det
sättet. Här kan ytterligare hänvisas till
investmentbolagens funktion på strukturrationaliseringsområdet,
där dispens
kan beviljas. Men det är inte bara detta
det rör sig om.

Reservanterna menar också att en till
tiden obegränsad skatt på uppkomna
vinster bör ha sin motsvarighet i en utvidgad
rätt till förlustavdrag. Vill staten
vara med och dela vinsterna, bör
den i rimlighetens namn även i motsvarande
mån dela förlusterna.

Jag skall inte gå närmare in på familjeföretagens
status i sammanhanget;
jag utgår från att den frågan kommer
att behandlas av andra talare från vårt
håll.

Jag yrkar, herr talman, i första hand
bifall till reservation nr 1 av herr Yngve
Nilsson m. fl. om avslag på propositionen
och ny utredning. Faller denna reservation
yrkar jag bifall till reservation
nr 4 av samma reservanter i samtliga
dess olika punkter. Jag yrkar också
bifall till reservation nr 5. Slutligen
tillåter jag mig att i kammaren ställa
ett yrkande som i hastigheten har fallit
bort vid den pressande reservationsskrivningen.
Det gäller den till bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen
IV. Där har under punkten
c yrkats att aktier som förvärvats genom
arv eller gåva o. dyl. icke skulle
omfattas av den tidsobegränsade aktievinstbeskattningen.
För den händelse
kammaren icke bifaller detta yrkande
hemställer jag, under hänvisning till yrkande
i motion I: 746, att i stället följande
ändring måtte vidtagas i p. 1 av
anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen: »1.

Vid beräkning---annan för värvskälla.

Vid beräkning av realisationsvinst,
som uppkommit då egendom som avses
i 35 § 2 mom. c) avyttras, må såsom
anskaffningskostnad upptagas värdet
vid dödsfallet av egendom som erhållits
i arv eller genom testamente, vid
gåvotillfället av egendom som erhållits
såsom gåva, och eljest på överlåtelsedagen
av egendom som erhållits
genom bodelning eller annat fång, vilket
icke är jämförligt med köp eller
byte.»

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga ävensom'' handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 68 § uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272)
m. m.;

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förordning om
rätt för resande m. fl. att införa varor
tull- och skattefritt, m. m.; samt

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeförordningen den
13 maj 1960 (nr 391) m. m.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 245, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Onsdagen den 25 maj 1966 om.

Nr 26

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 246, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 6 kap.
3 § och 15 kap. 14 § föräldrabalken
m. m.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade pro -

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
position nr 127, med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. in.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 17.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 25 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början1 av herr andre vice talmannen.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
bevillningsutskottets betänkande nr 46.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Att större vinster som
bär uppkommit vid aktieförsäljning beskattas
även efter fem år finner folkpartiet
rimligt. Så långt ansluter vi oss
alltså till grundtanken i den proposition
som kammaren nu behandlar. Men
där är det i stort sett också slut med
enigheten. Den utformning som förslaget
om aktievinstbeskattning har fått är
nämligen enligt vår mening behäftat
med ett flertal så betydande brister, att
det föreligger anledning att verkligen
överväga, om man inte snarast bör få
detta förslag utbytt mot ett annat.

Detta är också bevillningsutskottets
uppfattning, om jag förstår utskottets
skrivning rätt. Bevillningsutskottet anför
på visst ställe i sitt betänkande ett
starkt kritiskt uttryck mot regeringsför -

slaget, och denna kritik är av en styrka
som är mindre vanlig i ett utskottsutlåtande.
Utskottet säger nämligen, att det
har övervägt olika möjligheter att eliminera
några av olägenheterna i förslaget,
men den korta tid som man har
haft till förfogande har inte givit möjlighet
härtill. Utskottet tröstar sig med
att Kungl. Maj:t själv antyder att justeringar
kan komma att göras senare med
ledning av erfarenheterna.

Det finns sålunda all anledning att
understryka nödvändigheten av en omarbetning
av lagen. Då en sådan — som
ju bevillningsutskottets försök att åstadkomma
vissa förändringar visar — kräver
betydligt längre tid än som stått till
utskottets förfogande, har folkpartiet
och centerpartiet i en gemensam reservation
föreslagit, att föreliggande lagförslag
endast skall antagas som ett provisorium
och snarast utbytas mot en bearbetad
lagstiftning.

Bevillningsutskottet anser, som jag
nämnt, att ett sådant beslut är onödigt,
då regeringen själv ställt justeringar i
utsikt. Reservanterna anser att riksdagen
inte bör nöja sig härmed, utan klart
fastslå den nya lagens provisoriekaraktär.

Det föreliggande regeringsförslaget är

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
utarbetat, heter det, på grundval av aktievinstutredningens
betänkande. Omarbetningen
bär varit omfattande. Medan
aktievinstutredningen tog ett och
ett halvt år på sig, skedde omarbetningen
i finansdepartementet under några
veckor. Trots att det förslag som framgick
ur denna omarbetning skilde sig
i viktiga avseenden från aktievinstutredningens
riktlinjer, förekom icke någon
remissbehandling efter omarbetningen.
De skrivelser som under hand
inkommit till bevillningsutskottet har
tydligt visat, hur befogad en sådan remissbehandling
hade varit, om den hade
fått föregå regeringens slutliga ställningstagande.

Skatten har, som herr Jacobsson utförligt
redovisade före middagsrasten,
delvis regressiv karaktär, vilket innebär
att skatten efter vissa år blir förhållandevis
större ju mindre vinsten är. Herr
Jacobsson har delat ut ett papper som
på ett tydligt sätt illustrerar dessa verkningar.
Jag har rört mig med andra värden
och kan nämna att efter fem års
innehav och en årlig värdestegring av
3 procent beskattas 72,8 procent av
vinsten. Är den årliga värdestegringen
däremot 6 procent sjunker skattebelastningen
till 39,6 procent, och om den årliga
värdestegringen är 10 procent beskattas
bara 26,4 procent av vinsten. Efter
tio års innehav och med nyssnämnda
årliga värdestegring på 3 respektive
6 och 10 procent blir den procentuella
beskattningen av vinsten 39,1 respektive
22,7 och 16,3 procent. Det är ett
system som går stick i stäv mot våra
normala beskattningsregler, som ju innebär
att en stor vinst ger större skattekraft
och därför tål en starkare beskattning.
Här är det tydligen tvärtom.

Den ur folkpartiets och centerpartiets
synpunkt väsentligaste anmärkningen,
som bör föranleda ändring redan i provisoriet,
gäller avsaknaden av undantagsregler
för sådana rent fiktiva s. k.
värdestegringar som hänger samman
med penningvärdets försämring. Detta
kan nämligen medföra att beskattning -

en i vissa fall — särskilt när det gäller
vinster på långvarigt skatteinnehav —
sker även i fall då reella förluster föreligger.
Speciellt kännbar blir inflationsbeskattningen
vid en långsam nominell
värdestegring. Ibland kanske den verkliga,
reella värdestegringen är ingen,
men inflationen lägger på sina modiga
tre, fyra, fem eller sex procent om året.
Som jag nyss nämnde leder schablonbeskattningens
regressivitet till att de
mindre vinsterna blir hårdare beskattade,
d. v. s. i detta fall att den fiktiva
vinsten, som är grundad på penningvärdets
fall, blir hårdare beskattad.

Detta är en sådan oformlighet att motionärer
från folkpartiet och centerpartiet
har föreslagit införande av ett tvåprocentigt
schablonavdrag per år för
den tid aktien innehafts, dock för högst
20 år. Begränsningen 20 år har tillkommit
för att hindra att avdraget vid långvarigt
aktieinnehav blir alltför stort.
Avdraget skall tillämpas endast vid försäljning
efter mer än fem års innehav.

Detta slag av inflationsskydd utgår
från samma schablonprincip som ligger
till grund för finansministerns beskattningsförslag.
Som alla schabloner slår
även denna i viss mån slint, med de
nackdelar och fördelar som det i olika
fall kan innebära. Förslaget innebär
alltså att man, om man haft försålda aktier
t. ex. i tio år, får från försäljningssumman
dra av 20 procent. Detta motsvarar
en inflationsvinst på åtskilligt
under tre procent om året, om den årliga
värdestegringen har varit sex procent.

Med en sådan korrigering blir en betydande
brist i den provisoriska lagstiftningen
botad. Men givetvis onödiggör
detta icke den omarbetning av lagen
som vi i reservationen har begärt.

Den omarbetning, som vi påyrkar,
bör ske efter vissa riktlinjer, som vi utförligt
angett i den med 2 betecknade
reservationen. Jag skall för ordningens
skull läsa upp riktlinjerna — de är av
följande innehåll.

Beskattningen bör ske på grundval

Onsdagen den 25 mai 19(i(> em.

Nr 26

av en verklig vinstberäkning med utgångspunkt
från anskaffningskostnaden.
Möjligheterna att genom olika schabloner
förenkla vinstberäkningen bör undersökas.

Hänsyn skall tagas till penningvärdeförsämringen
under innehavstiden.

Skatteplikt bör motsvaras av en korresponderande
rätt till avdrag för förluster.

Samordning bör ske mellan aktievinstbeskattningen
och andra beskattningsformer,
t. ex. arvsskatt, förmögenhetsskatt
och utskiftningsskatt, så att
dubbelbeskattning förorsakad av kollisioner
mellan olika beskattningsformer
undvikes.

Familjeföretagens speciella förhållanden
bör beaktas.

Strukturrationaliseringen inom näringslivet
får inte genom beskattningen
försvåras eller styras med selektiva medel.

Retroaktiv beskattning bör undvikas.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda hemställer jag om bifall till de
vid utskottets betänkande fogade reservationerna
nr 2 och 3.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Inledningsvis vill jag
deklarera centerpartiets uppfattning om
aktievinstbeskattningen. Det vill jag
kort och gott göra på det sättet, att jag
framhåller att vi anser det som beskattningsmässigt
riktigt att skatt uttages på
aktievinster.

När vi nu skall diskutera och besluta
i denna fråga, vill jag för det första säga,
att det skulle ha varit önskvärt att
kapitalbeskattningen i sin helhet blivit
föremål för behandling och beslut. För
det andra — som en följd av det första
påståendet, vilket även framgår av propositionen
— beklagar vi det provisorium
som riksdagen här har att taga
ställning till. För det tredje kommer
det inte att ha någon betydelse i fråga
om statens inkomster. Dessa beräknas
i propositionen till 100 miljoner kronor

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
till följd av aktievinstbeskattningen. Men
jag utgår ifrån att inte ens finansministern
tror att dessa 100 miljoner kronor
kommer att inflyta till statskassan,
vilket bl. a. bevisas av den senaste tidens
utveckling i fråga om börsnoterade
aktier.

Med hänsyn härtill har vi från mittenpartierna
inte velat vare sig i motioner
eller reservationer framlägga förslag
som skulle ge anledning till annan bedömning
än att riksdagen mycket snart
från regeringen bör få förslag om kapitalbeskattningen
i dess helhet.

Det finns anledning att vara kritisk
mot propositionen — jag vill här bara
beröra några avsnitt. Propositionen
själv med den utformning den har fått
ger ju också vid handen att finansministern
själv över huvud taget inte är
nöjd med densamma. Låt mig alltså här
bara nämna några kritiska synpunkter.

En beskattning av detta slag borde
helt naturligt ha varit en vinstbeskattning.
Aktievinstutredningens förslag hade
något av de bärande motiven. Finansministerns
förslag är ingenting annat
än en omsättningsskatt på aktievinster.

Det framlagda förslaget skiljer sig
från övrig beskattning på det sättet, att
det har en degressiv verkan.

För att vidare understryka underligheterna
i förslaget vill jag nämna bl. a.
fåmansbolagens behandling. Dessa skall
även i fortsättningen beskattas i enlighet
med principen för ackumulerad inkomst.

Vi har i en motion och reservation
från mittenpartierna, som jag redan antytt,
framhållit att detta förslag är att
anse som ett provisorium. Vi vill ha en
ny utredning baserad på verklig vinstbeskattning,
att hänsyn tages till penningvärdeförsämringen,
att avdrag för
förluster får göras, att samordning mellan
aktievinstbeskattning, arvsskatt, förmögenhetsskatt
och utskiftningsskatt
sker, så att dubbelbeskattning undvikes.
Dessutom bör man se till att familjeföretagens
förhållanden beaktas samt där -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
utöver att nödig hänsyn till den strukturrationalisering
som pågår i vårt samhälle
iakttas.

Utöver utredningskravet har mittenpartierna
i anledning av propositionen
ansett det synnerligen angeläget att man
redan nu tar hänsyn till penningvärdeförsämringen.
I väntan på den begärda
utredningen föreslår vi ett begränsat
avdrag för inflationens skadeverkningar.
Aktier är att betrakta som reell egendom
och bör i enlighet härmed icke belastas
med skatt på ett sjunkande penningvärde.
Vårt förslag är att ett årligt
avdrag på två procent schablonmässigt
får ske under 20 år. Jag är medveten
om att förslaget i fråga i en del fall
kan slå fel, men som genomsnitt och
som schablon tror jag att det är rätt väl
avvägt.

I motionen I: 751 har vi framfört betänkligheter
i fråga om finansministerns
förslag när det gäller beskattningens
samband med strukturrationaliseringen.
I förslaget sägs, att när aktier i
detta syfte överföres till ett annat företag,
så sker ingen beskattning. Om däremot
köpeskillingen erläggs i form av
likvida medel, synes det ovisst om skattebefrielse
kan ske.

De dispensmöjligheter som enligt propositionen
kommer att finnas är icke i
tillämpning preciserade. Med den skrivning
som utskottet har får man väl ändå
anse att motionen i viss utsträckning
blivit tillgodosedd. Låt mig avslutningsvis
ordagrant återge vad som sägs i
detta avsnitt: »Enligt utskottets mening
är det emellertid angeläget att prövningen
av dispensfallen blir så liberal
och likformig som möjligt och att därvid
de synpunkter beaktas, som framförts
i motionerna.»

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till reservationerna 1 och 2, vid
utskottets betänkande.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Inläggen hittills efter
middagspausen har varit föredömligt

kortfattade och koncentrerade. Även jag
skall gör ett försök att följa i de goda
fotspåren.

Låt mig först konstatera att jag, trots
alla kritiska anmärkningar som framförts
mot propositionen, ändå på sätt
och vis är glatt överraskad över att dess
huvudtankar har vunnit en så omfattande
anslutning. Det är egentligen bara
högerpartiet som har sagt nej till själva
tanken på en beskattning av aktievinsterna.
I ett mera sekundärt andrahandsyrkande
har man dock praktiskt taget
anslutit sig till huvudtanken.

Motivet för vårt ingripande har jag
redovisat i propositionen. Det är svårt
att bestrida riktigheten av detta motiv
liksom de tankegångar som ligger bakom.
Det är en fördelningspolitisk motivering
av ganska markant natur, en
fråga som ju har varit föremål för offentlig
debatt och överläggningar sedan
åtskilliga år tillbaka.

Vi har egendomligt nog inte gett oss
på denna skatteform tidigare, trots att
det finns åtta till tio nationer i världen
däribland de utvecklade demokratierna
som sedan åtskilliga år tillbaka har tilllämpat
aktievinstbeskattning, våra nordiska
grannar, Förenta staterna, numera
även England och Västtyskland. Aktievinstbeskattning
är således i och för
sig ingen unik företeelse på beskattningens
område. Däremot är jag den
förste att erkänna, att det system regeringen
har valt är vi ensamma om i
världen. Det är ett ganska djärvt utspel,
en ny teknik och ett nytt system, men
det är betingat av särskilda förhållanden,
som jag skall utveckla litet närmare.

Det visade sig under remissbehandlingen,
som var både utförlig och omfattande,
att när vi studerade remissvaren
— vi gjorde det mycket omsorgsfullt
— framkom det en mycket bastant
uppfattning från alla de taxeringssakkunniga
myndigheternas sida — samtliga
länsstyrelser, alla de som har med
taxerings- och beskattningsfrågor att
göra — emot utredningens förslag. Det

Onsdagen den 25 maj !!)(>(> em.

Nr 26

fanns helt enkelt inte möjligheter att
skriva en proposition på tanken om en
beskattning av den verkliga vinsten. Vi
fick klart besked om att en sådan tanke
går över förmågan för de kontrollerande
myndigheterna.

Nu har man valt den vägen i andra
länder, och jag har nog gjort den reflexionen:
Varför kan man göra det i
andra länder och inte hos oss? Det beror
bl. a. på, vilket man ständigt kommer
tillbaka till vid sådana här jämförelser,
att vi är mera noggranna, mera
angelägna i detta land om att verkligen
få en korrekt och rättvisande beskattning
än vad jag tror man är i de flesta
andra länder. Det är just på grund av
denna ambition att vara fullkomlig även
i detta avseende, som man så radikalt
fällde bilan över utredningens förslag.

Det går naturligtvis att följa upp den
ursprungliga tanken att beskatta den
verkliga vinsten, om man nöjer sig med
de fem eller sex år, för vilka man har
ett taxeringsunderlag kvar hos länsstyrelserna.
Så fort man kommer över den
tidsgränsen, är det efter vad jag förstått
en ganska hopplös uppgift.

Tanken var ju, att varje människa,
som var innehavare av en aktiepost,
skulle i sin deklaration utförligt tala om
hur posten såg ut. Sedan skulle de uppgifterna
transfereras över till nästa års
deklaration med alla de förändringar
det innebar. Låt nu detta pågå i tio år,
i tjugo år och längre. Under denna tid
har det hänt ett flertal aktietransaktioner,
fondemissioner, nyemissioner, försäljning
av teckningsrätter, inköp av
teckningsrätter etc. Allt detta skulle tas
upp i ett slags deklarationsdiarium och
varje år transfereras över till nästkommande
år med ytterligare kompletteringar.
Det framstår som relativt klar
att man därmed lägger på deklaranterna
en uppgift, som de inte går i land
med.

Även utredningen förstod ju detta
och kom fram till att man skulle ha ett
alternativ, nämligen den s. k. schablonlösningen.
Men man satt ändock fast i

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
stora kontrollsvårigheter, i deklarationsoch
taxeringskineseri. Vi har f. ö. sannerligen
inte någon uppsjö på folk som
kan sköta den kontrollen. Hedan den
kontroll vi i dag kostar på oss är utomordentligt
svår och besvärande att hinna
utföra med den besättning av taxeringsfolk
som står till förfogande. Det
är ju känt för de flesta att i den förstärkning
av taxeringsorganisationen
med 300 assistenter som vi beslutade
för fyra, fem år sedan i det här huset
står i dag ett 80-tal platser vakanta.
Det är utomordentligt stora svårigheter
att klara det hela. Man får alltid när
man funderar över sådana här problem
ställa sig den rimliga frågan: Kan vi
behärska materialet eller kan vi inte
göra det? Jag kom fram till att med det
ursprungliga förslaget kunde vi inte
med utsikt till framgång behärska det.

Jag håller med om att man kan betrakta
den föreslagna schablonlösningen
som en form av omsättningsskatt —
jag skulle kunna kalla det för en begränsad
omsättningsskatt. Det visade
sig också vid remissbehandlingen att
i varje fall en länsstyrelse energiskt
pläderade för att helt enkelt betrakta
den här beskattningen såsom en ren
och klar omsättningsskatt.

När jag säger att den är upplagd som
en begränsad omsättningsskatt så är
den begränsad i det avseendet, att en
omsättningsskatt lägger man på oavsett
om det är förlust eller vinst vid försäljningen.
Här har man nu tagit den hänsynen
att om vederbörande kan göra
sannolikt att han har sålt sin aktiepost
med förlust så slipper han ifrån denna
begränsade omsättningsskatt. Det gör
han även om han kan göra sannolikt
att vinsten har varit så liten att den
understiger 5 procent. Det är först när
vinsten går därutöver som skatten sätter
in.

Jag är inte överraskad över att många
har framfört tankegångar som går ut på
att man borde samordna denna kapitalvinstbeskattning
med annan tänkt kapitalvinstbeskattning,
speciellt en beskatt -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
ning på markvärdestegring, och att förslaget
borde ses i sitt sammanhang med
arvsbeskattningen och förmögenhetsbeskattningen,
med vilka den naturligtvis
har visst sammanhang. Nu har vi inte
haft konsistenta skatteregler när det
gäller den hittillsvarande vinstbeskattningen
på aktier och på fast egendom.
Det har varit väsentliga skillnader.
Även om det låter rationellt och kan
ligga mycken argumentmässig rationalitet
i tanken är jag inte utan vidare
övertygad om att man i framtiden bör
ha en absolut samstämmighet i beskattningsformerna.
Jag tycker nog att lämpligheten
med hänsyn till vilket objekt
man har att göra med bör vara avgörande.

De förslag som har förts fram i reservationerna
om att man redan vid beskattningen
borde beakta en inflationsutveckling
och således ifrån skatten dra
av som reservanterna föreslår i det ena
fallet, vill jag minnas, två procent och
i det andra fallet tre procent har vi avvisat
i propositionen av det skälet, att
procentsatsen där är satt så låg att vi
redan har tagit hänsyn till en viss förändring
av penningvärdet. Jag känner
mig kanske rent personligt något olustig
inför tanken att på det ena avsnittet
efter det andra framtidsdiskontera en
som ofrånkomlig betraktad inflation
och följaktligen inrätta skattesystemet
med hänsyn därtill. Jag har nog tyckt
att det är riktigare och bättre att nöja
sig med en blygsammare procentsats
och låta just den blygsamma procentsatsen
så att säga försvara att man här
inte diskonterar en eventuell framtida
inflationsutveckling.

Vad som dessutom har skett vid regeringsbehandlingen
av propositionen
är att man har fört in ett obligatoriskt
avdrag på 500 kronor från den skattepliktiga
försäljningssumman. Det ger ju
möjlighet till skattefrihet för de småförsäljningar
som man kan ha intresse
av att värna om med tanke på att aktiesparande
— jag ser inget ont i det —
så småningom kanske växer ut och blir

en de vanliga medborgarnas angelägenhet.
Schablonavdraget på 500 kronor
vid försäljning innebär att en försäljning
som inte överstiger 5 000 kronor
blir skattefri. Därmed har man väl tillgodosett
dem som av vissa skäl kanske
anses böra vara fria från specialbeskattning
när det gäller det här objektet.

Genom att icke beskatta en vinst som
ligger under fem procent får man vidare
inga konsekvenser vare sig för de
limiterade preferensaktierna eller för
teckningsrätterna. Reservationen förordar
att man bör hålla dem vid sidan
om, men den frågan löser sig själv så
som propositionen är upplagd.

Jag vill sedan säga några ord om
strukturrationaliseringen i samband
med aktievinstbeskattningen. Vi har ju
velat ta hänsyn till den. Det har explicit
skrivits ut i propositionen att om
det är fråga om en fusion mellan ett par
företag och betalningen erläggs i aktier,
så har därmed dokumenterats att
det är en strukturrationalisering, och
den är fri från vinstbeskattning. I annat
fall har vi velat förbehålla Kungl. Maj:t
rätten att göra en prövning. Men ingen
behöver väl tvivla på att Kungl. Maj:t
— i varje fall så länge den nuvarande
regeringen sitter — är helt på det klara
med vikten och värdet av att strukturrationalisering,
d. v. s. en nödvändig
fusionering i rationaliserings- och
effektiviseringssyfte, icke hindras av
skattebestämmelserna. Följaktligen har
man väl anledning räkna med att
Kungl. Maj :t kommer att se på dessa
frågor med den oväld som läget kräver.

Jag skall kanske också säga någonting
om utvecklingen på det här området.
När vi nu ändå praktiskt taget är
ense om att realisationsvinstbeskattning
är erforderlig, så är det väl helt enkelt
därför att näppeligen någon som har
följt marknaden på allvar kan göra gällande
att aktier skall vara ett placeringsobjekt,
där realisationsvinsterna
skall vara fria från skatt i det långa
loppet. De är i dag beskattade under

Onsdagen den 25 mai 196(> em.

Nr 26

den första femårsperioden men därefter
fria.

Utredningen visar alt kursvinststegringen
från år 1950 liar varit ungefär
dubbelt så snabb som levnadskostnadsstegringen,
d. v. s. de medborgargrupper
som har placerat sina slantar på ett
vettigt siitt i aktier har haft täckning
för penningvärdeförsämringen och dubbelt
upp. Jag tror inte det är så många
som kan säga att det gäller för andra
placeringsmöjligheters vidkommande,
ja kanske om jag var skicklig nog och
köpte konst som var billig för 30—40
år sedan och som i dag är dyr. Men det
är väl få som det var förunnat att för
30—40 år sedan kunna se att just den
konstnären var något att satsa på. Det
är ingen tvekan om att de som satsat
sina pengar i fastigheter har blivit sämre
behandlade än de som kunnat dra
nytta av aktievinstutvecklingen. För den
som har en fastighet i centrala staden,
bunden av en ganska hård hyresreglering,
är avkastningen relativt blygsam,
såvida man inte har fastigheten med den
utgångspunkten att man sitter med hög
lön, och vill minska progressiviteten
i beskattningen genom att med kallt
blod ta förlusten på fastigheten. Såsom
placeringsobjekt kan fastigheten dock
inte mäta sig med aktierna såsom utvecklingen
har varit under tiden sedan
år 1950 och framför allt under den senaste
femårsperioden.

Jag kan erinra om att kostnadsstegringen
på aktier under år 1963 var 24
procent, under år 1964 16 procent —
det är siffror för generalindex — och
under år 1965 7 procent. Man har således
år 1965 kommit ner till mera normala
proportioner. Jag tvekar inte att
säga att det just var realisationsvinstskattekommitténs
tillsättande som väl
gav en tankeställare och som i någon
mån kalmerade en börsuppgång, som
onekligen i annat fall skulle ha varit
ännu mer iögonfallande. Det fanns nämligen
ingenting under år 1965 — om jag
ser på företagens balansräkningar och
bokslut — som motiverade att kurssteg -

Ang. beskattning av aktievinster, m. in.
ringen det året skulle vara mindre än
är 1964 eller år 1963, snarare motsatsen,
utan det var säkerligen den omständigheten
att regeringen hade intresserat
sig för problemen och att man
därför räknade med att här kommer nu
en beskattning av vinsterna.

Jag har tidigare gjort mig till tolk för
den tankegången att alltför snabba
kursstegringar medför vissa risker. Jag
vill inte påstå att jag är så sakkunnig
att jag kan sätta mig ner och analysera
ett företags årsberättelse och räkna
fram vad som är det riktiga värdet på
företagets aktier. Men jag är inte mer
osakkunnig än att jag i stora drag ändå
kan säga mig, när jag ser papperen
framför mig, huruvida ett papper är
överspekulerat eller inte. Det bör ju
ändå finnas en viss kontakt mellan ett
företags reala värde och priset på aktier,
även om i denna bedömning av
företagets reala värde går in så pass
mycket av sådana abstrakta ting som en
bedömning av företagsledningens kapacitet
och vissa gissningar om utvecklingsmöjligheterna
i framtiden. Så
mycket måste jag ändå säga mig, att vi
onekligen var på väg att få en utveckling
på den svenska aktiebörsen, där åtskilliga
papper var överspekulerade.
Det kunde inte vara hälsosamt för någon.
Ingen kan egentligen ställa sig bakom
en sådan utveckling och säga att
den är önskvärd.

Jag vet inte hur många av er som
minns tiden omkring år 1932, när den
stora smällen kom i samband med
Kreuger-kraschen. Jag cyklade på den
tiden omkring på den svenska landsbygden
och hälsade på bönder i trakten
av Tidaholm och Jönköping, vilka
hade satt sina surt förvärvade pengar
på Kreuger-papper. Jag hade möjlighet
att studera de personliga tragedier
och familjetragedier som denna hausse
i spekulation föranledde.

Detta är naturligtvis ett område vilket
kan sägas vara den resandes ensak.
I och med att aktieägandet blir allt mer
och mer en den enkle medborgarens an -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 om.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
gelägenhet — jag tror på en sådan utveckling
— ligger det dock ett visst ansvar
på myndigheterna att i någon mån
försöka kalmera en kursuppgång, som
jag menar i annat fall skulle vara för
onyanserad.

Det har i denna debatt och framför
allt i den pressdebatt som har föregått
dagens diskussion talats om att en aktievinstbeskattning
skulle vara ett hinder
för företagens naturliga kreditförsörjning.
Jag har aldrig förstått det
argumentet. Jag är inte alldeles säker
på att alla, som tror på detta argument,
har försökt fundera igenom vilket värde
det egentligen har. Om Andersson
köper en aktie som Pettersson säljer så
har detta ingen som helst betydelse för
någon företagsfinansiering; och de affärerna
är ju vanligast. All företagsfinansiering
är helt neutral i förhållande
till transaktioner med aktier mellan olika
fysiska personer. Däremot kan sådana
affärer få sin betydelse om det
blir sådan efterfrågan på ett papper att
kursen går i höjden. När företaget som
står för de aktierna behöver göra en
nyemission, kan det ske utifrån en för
företaget mera fördelaktig kurs än om
kursen på dess papper är tryckt. Där
finns det ett samband mellan den allmänna
handeln och företagens finansiering.
Men företagen kan ju inte få några
pengar över den marknaden på annat
sätt än via nyemissioner. Så mycket
måste man nog ändå konstatera, att
ännu har inget företag blivit missräknat
på sina aktieinnehavares vilja att
satsa pengar när företaget erbjudit en
nyemission — i varje fall har jag inget
minne av det under låt mig säga de senaste
10 eller 15 åren.

Vi hade under 1965 en emissionsverksamhet
som gick upp till ungefär 800
miljoner kronor — jag följde detta rätt
ingående och noggrant på ämbetets
vägnar. Men det var ingen svårighet att
få nyemissionerna fulltecknade.

Man har kanske också gjort en annan
reflexion i sammanhanget. Om ett företag
introduceras på den reguljära fondbör -

sen, i allmänhet över fria listan, så brukar
resultatet initialmässigt bli en kraftig
uppgång i kursen. Det finns således
en efterfrågan och följaktligen ett sparande
som inte tvekar att stå till förfogande
när ett företag vädjar till sina
aktieägare över nyemissionsverksamheten.

Jag har velat säga detta därför att jag
från sådana utgångspunkter inte kan instämma
när man rent allmänt för talet
om att denna beskattning — så pass
rimlig som den här lagts upp — skulle
vara hindrande för företagens kapitalförsörjning.
Jag tycker nog snarast
att motsatsen är det riktiga.

Jag fäste mig vid ett par synpunkter
i herr Jacobssons anförande som jag
kanske ett litet ögonblick skall bemöta.
Han serverade ett siffermaterial för oss
här i bänkarna och sade — kanske alldeles
oavsiktligt det vill jag tro — att
när man ser på detta material konstaterar
man den och den skatten på de och
de försäljningarna. Jag vill bara korrigera
honom på den punkten. Det är inte
fråga om de 30 000, 20 000 och 17 000
i skatt som blir följden av schablonmetodens
tillämpning på de exempel han
anfört. Detta är inte den skatt vederbörande
får utan den inkomst som tas upp
såsom skattepliktig. Det har herr Jacobsson
också skrivit i rubriken, även
om han konsekvent presenterade listan
som en skattelista; men det var naturligtvis
oavsiktligt. Vill man veta vilken
skatt det blir får man, om det gäller en
småsparare, nöja sig med kanske tredjedelen,
låt mig säga en 33-procentig marginalbeskattning.
Gäller det en inkomsttagare
som har det litet bättre ställt blir
marginalskatten kanske 50 procent. Då
ser det ju inte fullt så besvärande ut.

Jag skall fortsätta litet med siffrorna.
En intressant fråga är om det här
förslaget kan sägas innebära att i något
avseende högre skatter tas ut av
vederbörande än som motsvarar hans
vinst på försäljningen. Vi har studerat
den frågan. Jag kan i korthet omnämna
att det blir mest besvärligt för

Onsdagen den 25 maj 1900 ein.

Nr 20

den som får eu värdestegring strax
ovanför de 5 procenten. Den som kommer
upp i en värdestegring av 10, 15
eller 20 procent är ju alltid på den
säkra sidan. Men låt mig säga att värdestegringen
ligger någon tiondel över
de 5 procenten och vederbörande samtidigt
bär en inkomst på 15 000 kronor,
således en låg inkomst, då måste
försäljningen uppgå till 250 000 kronor
för att det skall bli fråga om en direkt
förlust. Om inkomsten stiger, sjunker
försäljningssumman om förlust skall
inträda. Vid en kursstegring på 6 procent
måste försäljningssumman ligga
vid nära 1,5 miljon kronor innan man
kan tala om att skatten är konfiskatorisk,
om jag får använda det uttrycket;
jag utgår alltjämt från en inkomst på
15 000 kronor. Vid en värdestegring på
7 procent måste försäljningssumman
ligga vid 9 å 10 miljoner kronor innan
skatten blir konfiskatorisk. Den som
kommer upp i sådana försäljningssummor
håller sig naturligtvis inte med en
årsinkomst av bara 15 000 kronor utan
med en årsinkomst på 100 000 å 125 000
kronor. Men även i detta fall och om
värdestegringen är 7 procent tarvas
det bortåt ett par miljoners försäljningssumma
för att skatten skall bli konfiskatorisk.

Det kan sägas att detta är en form
av sifferexercis, och jag är den första
att erkänna att så är fallet, eftersom
man ju i allmänhet inte är tvingad att
sälja efter dessa ritningar. En liten aktieägare
kan sälja upp till 5 000 kronor
per år och ändå vara skattefri. Den som
gör en större försäljning har väl i allmänhet
en sådan årsinkomst att han kan
anpassa försäljningarna på sådant sätt
att negativa resultat inte uppstår. Litet
annorlunda är det när kursstegringen
går upp till de högre beloppen, men då
är vi ju alla ense om att en realisationsvinstbeskattning
skall ske.

Herr Jacobsson frågade: Vad händer
nu, blir det inte en kurssänkning som
är så pass markerad att den minskar företagens
möjligheter att göra nyemissio 7

Första kammarens protokoll 1966. Nr 26

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
ner? Blir det inte möjligen en kurssänkning
på så sätt att man får en press på
företagsfinansieringen? Jag har tidigare
sagt att vi fick en dämpning av kurserna
under år 1905 när frågan blev
aktuell alt det skulle bli en realisationsvinstbeskattning.
Vi har haft en dämpad
kursutveckling under år 1906. Jag vill
minnas att vi i dag ligger ungefär vid
1964 års högsta betalningskurs enligt
generalindex. Det betyder att vi ligger
0 å 7 procent under index för år 1965
och kanske ungefär 10 procent under
index för augusti månad förra året, som
av någon underlig anledning var speciellt
upptrissat. Men om jag bara ser
på dagskursen och jämför med passerad
tid, finner jag att dagskursen ligger vid
toppkursen under 1964. Där bakom låg,
som jag nyss tillåt mig säga, en icke
oväsentlig kursstegring från 1963, en
kursstegring på 16 procent.

Sedan frågar herr Jacobsson: Vad
kommer att hända framöver? Jag är inte
en sådan börsexepert att jag törs framföra
några absoluta, definitiva synpunkter
på den saken. Jag vågar väl ändå
säga att jag tycker att utvecklingen nu
varit relativt stabil och tillfredsställande.
Jag vet dessutom — den slutsatsen
kan vi alla dra — att det naturligtvis
finns en del människor som under de
sista veckorna fram till den 1 juli gör
sig av med aktier som man i dag kan
sälja skattefritt för att inte hålla på dem
till den 1 juli eller längre och då få vinsten
beskattad eller försäljningssumman
beskattad med 10 procent. Osvuret
är bäst, men jag skulle inte bli förvånad,
mina vänner, om vi efter den 1 juli på
nytt får en åtstramning av börskurserna.
Jag har tillåtit mig att gissa på detta
med alla de reservationer som kan
anföras, och jag gör det egentligen bara
därför att jag ville i någon mån ta bort
det där intrycket av olycklig utveckling

— jag tror det är realistiskt att göra det

— som jag tyckte präglade herr Jacobssons
inlägg.

Herr talman! Jag lovade efter förnämligt
föredöme att begränsa mig i

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
detta inlägg, och jag har väl egentligen
sagt vad jag ville säga nu. Det har varit
en allmän önskan — och det dokumenteras
i utskottets uppslutning — att angripa
detta problem. Jag vill inte säga
att det är perfekt angripet och perfekt
löst, men jag tror att det är rimligare
och bättre löst än enligt det ursprungliga
utredningsförslaget, framför allt
från den utgångspunkten att vi inte orkat
med de taxeringsbesvär och den
kontroll som ursprungsförslaget skulle
innebära.

Ingen produkt är väl färdig när den
först lanseras eller praktiseras, och
möjligheter finns väl att göra justeringar
också i detta fall efter erfarenheterna.
Jag har i anslutning till propositionen
annonserat möjligheten att komma tillbaka
i företagsbeskattningsfrågor, närmast
med hänsyn till den s. k. Annelllagen.
Jag vill inte säga att jag redan
då — tv jag hoppas att komma med den
saken relativt snart — skulle vara färdig
att göra några revisioner på den
här punkten. Men det är ju klart att vi
lanserar ett nytt, säg gärna radikalt,
oprövat, djärvt skattesystem. Det är bara
naturligt att det kan behöva ses över
i framtiden och måhända också föranleda
vissa justeringar. Men om man vill
göra någonting i dagsläget — och där
har jag fattat utskottets ståndpunkt som
klart positiv — är det ingen tvekan om
att det utlåtande som nu ligger på riksdagens
bord ändå är praktikabelt och
kan fås att fungera, vilket jag inte ansåg
vara fallet med det förslag som presenterades
inför Kungl. Maj:t.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern började
sin kritik mot mig med att säga att
jag hade presenterat mitt material felaktigt.
Jag hade talat om skatter i stället
för skattepliktiga realisationsvinster.
Jag är medveten om att jag vid något tillfälle
gjorde mig skyldig till felsägning,
men att det var en felsägning torde ha

framgått inte bara av tabellen utan av
mitt anförande i övrigt.

Herr Sträng kan i varje fall inte förneka
att siffrorna i tabellen är riktiga.
Herr finansministern kan inte heller
förneka att det förhåller sig som jag
säger, att gör man en vinst på 20 000
när inköpsvärdet är 100 000 blir den
skattepliktiga realisationsvinsten — korrekt
uttryckt denna gång, herr finansminister
— 60 procent, medan den är 15
procent när vinsten är 200 000. Det tycker
jag är en sådan teknisk lösning som
är alldeles förkastlig och som finansministern
sannerligen inte har någon anledning
att vara särskilt stolt över.

Jag och högerpartiet är självfallet
inte på något sätt angelägna att löpa
kapp med finansministern i fråga om
att ta ut nya skatter av medborgarna.
Men i detta fall har vi faktiskt ställt oss
positiva till tanken på en utvidgad aktiebeskattning.
Jag påpekar detta för att
herr Sträng sade att högern är ensam
om att ha en negativ inställning till dessa
problem. Jag vet inte om finansministern
har förbisett det trots att jag
har talat om det förut i dag, men vi har
faktiskt lagt fram ett konstruktivt motförslag,
baserat på en verklig realisationsvinstbeskattning.

Att aktievinstutredningens ursprungliga
betänkande inte var så lyckligt därom
är jag av samma uppfattning som
finansministern. Men vi har ju försökt
konstruera om det och göra ett antal
förenklingar samt ta hänsyn till de önskemål
i den delen som framförts från
skattemyndigheternas sida.

Jag nöjer mig med detta för ögonblicket.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! För att undvika att något
missförstånd kan uppstå med anledning
av finansministerns yttrande
rörande krav som framförts om samordning
mellan olika beskattningsformer
vill jag understryka, att det uttalande
jag gjorde om den saken gällde

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Nr 26

en samordning med syfte att undvika
dubbelbeskattning, förorsakad av kollisioner
mellan olika beskattningsformer.
Därför exemplifierade jag också de
andra beskattningsformer med vilka
man borde försöka få samordning, med
arvskatt, förmögenhetsskatt och utskiftningsskatt.

Finansministern säger att det är eu
svensk linje att skatten skall vara rättvis.
Jag håller med honom om det. Vi
brukar ofta tala med varandra om att
vi skall ha en rättvis skatt. Men vad
som här har skett är ju att man har
presenterat ett lagförslag som i väsentliga
avseenden — i varje fall i vissa avseenden
— är klart orättvist. Det bryter
emot den svenska linje som finansministern
själv här nämnde. Det är ett av
skälen till att vi anser att en omarbetning
av lagen fortast möjligt bör ske
och att den lag som nu antas bör ha
provisorisk karaktär.

Finansministern säger att man slipper
ifrån beskattningen om man kan
visa att man har sålt aktier med förlust.
Ja, då skall det ju vara en total
förlust. Men det kan ju också vara fråga
om blott en reell förlust, där inflationen
har lagt på ett antal procent om året.
Då är realvärdestegringen inte någon.
För att man skall få en total förlust vid
försäljningen, skall den nominella värdenedgången
vara så stor att den uppväger
även penningvärdeförsämringen.

Att inflationsavdraget skulle vara
olämpligt genom att man lagstiftar mot
bakgrunden av en bestående inflation,
som finansministern nämnde, måste jag
betrakta som ett oförklarligt optimistiskt
uttalande i nuvarande läge. Finansministern
gjorde själv en tillbakablick
på värdestegringen för aktier. Om
man gör en tillbakablick på inflationens
verkningar måste det, såsom jag nyss
sade, anses vara oförklarligt optimistiskt
att dra den slutsats som finansministern
drog, nämligen att vi skulle
kunna ha några närliggande förhoppningar
om att inflationen plötsligt skall
upphöra. Det hindrar inte att vi skall

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
sträva efter att hejda inflationen. Skulle
det visa sig att inflationen upphör, är
det ingenting som hindrar att man tar
bort inflationsavdraget.

Jag vill för övrigt tillägga att 10-procentsregeln
varmed den beskattningsbara
delen räknas fram, inte gärna kan
inrymma allt möjligt. Den skall tydligen
dels inrymma en reell beskattning,
dels samtidigt vara avpassad med hänsyn
till en inflationsvinst som inte bör
beskattas så kraftigt. Dessutom skall den
ta hänsyn till att det är fråga om en
ackumulerad vinst, vilket också gör att
man måste räkna försiktigare än i vanliga
beskattningsfall. Jag tycker att 10-procentsregeln innehåller för mycket
för att vara fullt realistisk.

Till sist vill jag säga några ord om
utvecklingen på längre sikt. Hur utvecklingen
på börsen går efter denna lagändring
vet ingen. Ingen vet om överspekulationen
kommer att fortsätta eller
upphöra. Bland de brister som jag funnit
i detta lagförslag är det en som jag
särskilt fäst mig vid, nämligen att det
inte föreligger någon samhällsekonomisk
analys av tänkbara verkningar av
lagstiftningen. Det finns vissa element
i lagen som gör att börsen kan komma
att reagera oenhetligt. Jag anser f. ö. att
det är fel att tro att det bara är skatteförslaget
som ligger bakom utvecklingen
på börsen under de senaste två månaderna.
Liksom herr Jacobsson är jag
övertygad om att det finns även andra
orsaker än realisationsvinsthotet, och
därför menar jag att man inte bör dra
alltför ensidiga slutsatser av utvecklingen
f. n.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har för en stund
sedan från denna talarstol deklarerat
att vi i och för sig inte har någonting
att invända mot att det förekommer en
aktievinstbeskattning, och det framgår
ju även av utskottets betänkande.

Även utöver detta skulle jag kunna följa
med finansministern rätt långt i hans

100

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
anförande. Jag antecknade bl. a. att han
sade att förslaget skulle ha en fördelningspolitisk
verkan. Jag är fullständigt
införstådd med att förslaget borde ha
det, men med den uppläggning som förslaget
fått kan man väl knappast använda
det ordet, herr finansminister.
Dels kommer förslaget i vissa fall att
medföra en dubbelbeskattning, dels —-och det har jag reagerat mest mot —
har förslaget en regressiv verkan.

Sedan är det också sant, herr talman,
att vi har en i vissa avseenden korrekt
beskattning i vårt samhälle. Utredningar
försöker få det dithän, och vi kan
väl säga att vi i stort sett har lyckats
rätt väl.

Finansministern kommenterade schablonen,
som enligt vårt förmenande inte
är rättvisande, med att säga att det inte
finns tjänstemän i vårt land som kan
sköta kontrollen. Jag vill ställa frågan
till finansministern, om det är av den
anledningen han har lagt fram detta
förslag. Om man är medveten om att en
annan utformning måhända skulle ha
varit mer rättvisande men att det inte
finns folk som kan ha hand om kontrollen,
skulle det väl ha varit lämpligare
att vänta med förslaget tills man
fått det utformat så att det kunde skapa
den rättvisa som finansministern talade
om.

Det är ett faktum att det kommer att
finnas folk som efter femårsperioden
säljer sådana aktier, som ger en mindre
utdelning, och därvid gör en ren förlust.

Jag vill fråga finansministern om ytterligare
en sak. Kommer inte detta förslag
att innebära att företag som ger låg
utdelning kommer att pressas när det
gäller kapitalförsörjningen därigenom
att aktierna inte är attraktiva? Aktierna
kommer att säljas av de enskilda
ägarna, och det medför sämre kapitalförsörjning
för dessa företag.

Sedan några ord om penningvärdeförsämringens
verkningar! Jag har tidigare
sagt att aktier är ett reellt kapital
och att man även i beskattningsavse -

ende bör ta hänsyn till detta. Jag har
läst propositionen många gånger, men
jag har icke upptäckt på något ställe
att det står att den låga schablonen på
10 procent, som finansministern uttrycker
det, har kommit till med hänsyn till
penningvärdets utveckling. Det kanske
står i något annat sammanhang, men
det står såvitt jag har kunnat läsa icke
i propositionen.

Jag är, herr talman, bara tacksam för
finansministerns deklaration när det
gäller strukturrationaliseringen att det
skulle finnas dispensmöjligheter då man
inte överför aktier utan exempelvis säljer
ett företag för likvida medel. Det är
så mycket mer nödvändigt att ha en
sådan dispensmöjlighet i denna tid när
på grund av den utländska konkurrensen
det ena företaget efter det andra
måste sluta med sin verksamhet.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Efter den debatt som
här har förts mellan finansministern
och företrädarna för oppositionspartierna
är väl klöveråkern i det närmaste
avbetad, och jag skall därför fatta mig
mycket kort.

I denna fråga har herr Gösta Jacobsson
tidigare redovisat högerpartiets
synpunkter och pekat på de konsekvenser
som ett antagande av propositionen
skulle få. Jag kan helt instämma i de
synpunkter han har anfört.

När det gäller aktierna i familjeföretag
hade utredningen föreslagit att denna
kategori skulle behandlas något mildare
än aktierna i de börsnoterade företagen,
men detta förslag har inte funnit
nåd inför finansministerns ögon. Visserligen
har han medgivit vissa lättnader,
om det ur samhällets synpunkt kan
vara fråga om en önskvärd strukturrationalisering,
men eftersom avgörandet
ligger hos regeringen finns det ju
inga garantier för att familjeföretaget
och regeringen ser på dessa problem
med samma ögon.

De svenska familjeföretagen spelar,

Onsdagen den 25 maj 1906 em.

Nr 26

101

som jag liar för mig, en så stor roll i
vårt ekonomiska liv att ytterligare
skärpningar ur skattesynpunkt kan
medföra negativa konsekvenser för dessa
företags möjlighet och intresse att
utvecklas. Genom arvs- och förmögenhetsskatterna
sker med vissa intervaller,
t. ex. vid generationsväxlingar, en
sådan åderlåtning av för företagen välbehövligt
kapital, att företagen i många
fall måste stanna upp i utvecklingen,
även om goda förutsättningar i övrigt
skulle finnas för expansion.

Enbart förmögenhetsskatten utgör i
dag, beroende hl. a. på penningvärdeförsämringen
och därav följande fiktiv
förmögenhetsökning, i många fall en
kännbar ekonomisk belastning för företagaren.
Då vi i dag är beroende av
en ökad produktion för att kunna upprätthålla
och öka den standard vi alla
var och en inom sitt område arbetar
för, frågar jag mig om en politisk egendomsutjämning
skall ske på bekostnad
av framstegstakten inom vårt näringsliv,
samtidigt som finansministern talar
om nödvändigheten av en ökad produktion
och säger att samma näringsliv
därför behöver en större andel av det
tillgängliga kapitalet. Jag tror att man
måste räkna med att intresset för sparande
i aktier efter denna propositions
antagande kommer att minska och därigenom
även den möjlighet till kapitaltillskott
som den vägen slussas ut till
företagen.

Herr finansministern var i sitt anförande
inne på dessa aktietransaktioner.
Jag vill väl bara säga att jag har
en känsla av att vi väl där får skilja
mellan börsnoterade aktier och aktier
i familjeföretag. Anledningen till detta
synsätt är väl i första hand att värdestegringen
i familjeföretagen i de allra
flesta fall sker genom ett sparande av
beskattade pengar i företagen. Med de
föreslagna reglerna torde därför ägarna
av familjeföretag i större utsträckning
än hittills söka få ut överskottet i form
av lön i stället för att låta det stanna
kvar i företaget. Detta kommer, som jag

Ang. beskattning av aktievinster, m. in.
ser det, att medföra ett mindre kapitaltillskott
och automatiskt utgöra en försvagning
av företagets likviditet och
möjligheter till utveckling. Detta har ju
inte bara betydelse för företagaren,
utan även för den anställde.

Högerpartiet har begärt att en utredning
kommer till stånd som tar hänsyn
till en samordning av kapitalvinstskatterna
och som föreslår en minskning av
förmögenhets- och arvsskatterna i motsvarande
grad.

Herr talman! Vi har inte ansett det
riktigt att införa en beskattningsform
som bygger på ett bristfälligt förslag
sett ur både saklig och teknisk synpunkt.
Med anledning härav ber jag att
få yrka bifall till reservationerna nr 1,
nr 4 och nr 5.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Efter finansministerns
inlägg skulle jag kunna rationalisera debatten
på samma sätt som jag gjorde
under gårdagen genom att bara ställa
mig i talarstolen och framställa ett yrkande
— av traditionen kan inte finansministern
göra det från statsrådsbänken
på sin egen proposition. Men jag
tillåter mig att framföra vissa synpunkter
på detta ärende med ledning av vad
vi har kommit fram till under utskottsbehandlingen.

Först och främst vill jag säga att det
har väckt uppmärksamhet att bevillningsutskottet
har skrivit att propositionen
har vissa negativa drag, vissa
skönhetsfläckar. Det förefaller — för
den som särskilt uppmärksammar denna
skrivning — knappast som om vi
skulle ha rätt att uttala oss på det sättet
om vi tillstyrker propositionen. Jag tror
det skulle ligga ett värde i att riksdagens
utskott arbetar så att det kommer
fram synpunkter från olika håll. Från
majoritetens sida har vi faktiskt den
uppfattningen att vissa ting inte är riktigt
bra, och vi har hört att finansministern
är av samma uppfattning. Men
angelägenheten av att det verkligen sker

102

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
något på detta område har gjort att
propositionen har kommit fram.

Nu är det intressant att konstatera att
det finns en betydande majoritet i riksdagen
för ett tillstyrkande av detta förslag.
Herr Gösta Jacobsson gjorde här
det erkännandet att propositionen ur
rättvisesynpunkt kanske är att förorda;
han förstod den i varje fall. Men ur omfördelningssynpunkt
hade han emellertid
inte samma uppfattning som majoriteten
i utskottet. Det är klart att man
kan förstå det sistnämnda uttalandet
bättre då man lyssnar på herr Jacobsson
mycket noga. Han började sitt
anförande med att säga att han först
skulle framföra vissa sakliga synpunkter.
Därefter utgår jag ifrån att han
övergick till mera politiska bedömanden.
Jag skulle kunna instämma i det
han talade om först, om fondbörsens
funktioner, men i fråga om den politiska
bedömningen har vi delade meningar.
Det är klart att det bärande för
denna proposition just är rättvise- och
fördelningssynpunkterna. Det är ingen
som har sökt bestrida att investering i
aktier under de sista tjugo åren har varit
en mycket lönande affär. Man kan
erinra mot statistiska beräkningar, men
jag vill peka på det bevillningsutskottet
framhåller, att värdestegringen på aktier
under de senaste tjugo åren har
varit dubbelt så stor som penningvärdeförsämringen.
Slutsatsen måste bli att
de som har placerat pengar i aktier har
fått en särdeles god tillväxt eller utdelning,
hur man nu uttrycker det.

När det talas om att det är sparare
som köper aktier, så vill jag vitsorda att
det i många fall är så. Inte minst gäller
detta fondaktier, där människor som
inte är initierade i aktieköp litar på att
den riskfördelning man har i dessa fonder
skall vara tillfredsställande.

Vi skall aldrig bortse från att det
kanske mest osympatiska i sammanhanget
är att människor kan låna pengar
och köpa aktier för dessa samt invänta
femårsperiodens utgång. Eftersom alla
räntekostnader är avdragsgilla har de

två syften att uppnå, dels en minskad
progression och dels att vänta på att
vinsten skall bli skattefri.

Jag glädjer mig över att man i stort
sett är överens här om att de pengar
som kommer in genom aktievinster
skall beskattas någorlunda efter samma
regler som andra inkomster får finna
sig i.

Vi har i bevillningsutskottets betänkande
sagt att dessa skönhetsfläckar eller
degressiva verkningar — som vi uttrycker
det — hänger samman med att
man försöker förena två system. Som
finansministern här har sagt var det
emellertid omöjligt att ta det första systemet,
dvs. utredningsförslaget. Det
skulle ha inneburit för stora påfrestningar
på taxeringsorganisationen. Jag
vill ge mitt fulla erkännande till finansministern
och regeringen för att de valde
den väg som innebär större enkelhet,
även om det i de enskilda fallen
kan leda till vissa betänkliga konsekvenser.
Det viktigaste är att vi får
enkla skattelagar. Riksdagen kan inte
ge ut lagar och förordningar som inte
går att tillämpa. Jag är verkligen rädd
för att om man hade försökt sig på att
beräkna den faktiska vinsten på aktierna,
hade vi fått svårigheter som vi inte
hade kunnat bemästra.

Utskottsmajoriteten utgår ifrån vad
finansministern säger beträffande tröskeleffekterna
och angelägenheten att
man får en översyn när det gäller dessa
skattelagar. Det är mycket angeläget
men vi avvisar kravet på riksdagsskrivelse
till Kungl. Maj:t. Vi har alltid
hyllat den principen, att ett riksdagsutskott
skall kunna uttrycka sina motiveringar
på ett så begripligt sätt, att
den fungerande regeringen förstår vad
riksdagen menar. Det är en sådan skrivning
vi har använt oss av.

Jag har inte varit ledamot i bevillningsutskottet
i så många år, men jag
har ingen anledning att klaga på Kungl.
Maj:ts regering när det gäller att effektuera
de beställningar riksdagen gjort
via bevillningsutskottet. Det finns kan -

Onsdagen den 25 maj 1906 em.

Nr 26

103

.ske andra riksdagsutskott som har andra
erfarenheter, men det kan bero på
att de är litet för angelägna att skicka
.skrivelser till Kungl. Maj:t, så det vill
jag bestämt avråda ifrån, liksom majoriteten
i bevillningsutskottet.

Så några ord om det s. k. inflationsavdraget,
som jag tycker man gör litet
för stor affär av. Ett sådant avdrag synes
mig vara början till kapitulation
när det gäller att bekämpa inflationen.
Skall man börja med att ge ett extra
inflationsavdrag när det gäller aktievinster,
då är man ute på farliga vägar.
Ingen kan bestrida att de som placerat
pengar i aktier inte bara behållit realvärdet
utan också fått mycket därutöver.
Herr Jacobsson ironiserar över
att man hänvisar till penningsparare av
olika slag, men vad skall de säga om vi
inför inflationsavdrag för aktievinster?
Herr Jacobsson frågade: Om aktien stiger
med 10 procent och levnadskostnaderna
stiger med samma procenttal, är
det någon värdestegring? Herr Jacobsson
glömde bort att berätta vad som
händer den som sparar i nominella tillgångar
—- bankräkning, obligationer
och liknande. En sådan förlorar naturligtvis
10 procent, däremot har aktieinnehavaren
i herr Jacobssons exempel
behållit realvärdet och undgått penningvärdeförsämring.
Det är ju en väsentlig
skillnad.

Om man skall tala om garantier mot
penningvärdeförsämring tror jag inte
det finns anledning att börja på det här
planet. Vi har haft utredningar som
undersökt problemet och tvingats konstatera
att de inte har funnit någon ändamålsenlig
lösning. Vi kan i och för
sig beklaga detta. Men när vi inte kan
få en lösning måste vår uppgift vara att
så långt möjligt bevara penningvärdet,
d. v. s. söka åstadkomma en stabilisering
i vår ekonomi.

Herr talman! Jag vill inte påstå att
utskottsmajoriteten med stor entusiasm
tillstyrker denna proposition, men vi
har insett att det förslag som lagts fram
fyller en funktion. Vi underkänner de

Ang. beskattning av aktievin.ster, m. m.
motiv som åberopats för att skjuta på
hela saken. Det är bättre att detta sker,
men vi liar sagt ifrån att det bör göras
en översyn med ledning av erfarenheten
och en samordning med skattereglerna
när det gäller arvs-, gåvobeskattning
och liknande — det gäller även
Annell-lagen.

Jag hemställer om bifall till utskottets
betänkande på samtliga punkter.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! I anledning av vad som
nu anförts av bevillningsutskottets ärade
ordförande skulle jag vilja replikera
att när en ny lag föreläggs riksdagen så
måste det väl vara ett minimikrav att
lagen är riktigt utformad i sina tekniska
detaljer. Den kritik som har framförts
mot det föreliggande förslaget har inte
kunnat bemötas.

Herr finansministern anförde som ett
av skälen för valet av schablonmetoden
att man annars inte hade kunnat klara
kontrollen. Ja, men då kan vi verkligen
fråga oss: Hur kan det komma sig att
man kan klara kontrollen av en faktisk
vinstbeskattning under de första fem
åren men inte kan klara åren därefter
och därför väljer den enklare schablonen
med de större orättvisorna?

Bevillningsutskottets ordförande nämnde
vidare att hänsynstagande till inflationen
skulle innebära en kapitulation
för inflationen. Han vill tydligen i stället
att vi skall blunda för inflationen.
Vidare påpekade han, och det var ganska
intressant att höra, att här finns det
faktiskt ganska många som har förlorat
på inflationen. Ofta har man både från
regeringsbänken och i bevillningsutskottet
hört det talet att här är det knappast
någon som förlorar på inflationen, ty de
som drabbas förtjänar på den på andra
vägar.

Från oppositionens sida har ständigt
påyrkats att progressivskatten på ett eller
annat sätt skall indexregleras eller
att skatteskalan eljest skall anpassas ef -

104

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
ter inflationen så att inte staten i samma
mån som inflationen fortgår skattevägen
lägger beslag på en allt större
andel av de genom inflationen ökade
inkomsterna. Det har inte funnits någon
resonans för detta.

Jag vill peka på att det finns en sak
som man inte får blunda för, och det
är själva det skattemässiga inkomstbegreppet.
Det föreligger i alla fall en viss
skillnad mellan vad som taxeras som
årlig inkomst och en förmögenlietsstegring
som kanske sker under en följd av
år. Där kan man verkligen konstatera
om det har varit fråga om en fiktiv kapitalökning
eller inte.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Motion nr 748 i denna
kammare, som bär herr Eskilssons och
mitt namn, har resulterat i ett antal reservationer,
om vilka jag nu har att säga
några ord.

Reservation 4 punkt d handlar om
vinst i samband med utskiftning. Den
begärda befrielsen avslås med hänvisning
till att det är aktieägaren likgiltigt
om aktierna säljes, i vilket fall alltså
den nu föreslagna omsättningsskatten
skulle utgå, eller om bolaget upplöses.
Resonemanget är nog inte helt riktigt. I
många fall finns inte valfriheten för
ägaren. Det finns ingen köpare. Företaget
har nått en punkt då det är riktigt
att det skall nedläggas, och vad inträffar
då i nuläget? Jo, man får betala en utskiftningsskatt
på 40 procent på det värde
som ej motsvaras av det ursprungligen
av aktieägarna tillskjutna kapitalet.
Den konstruktionen har tillkommit för
att hindra möjligheten till skattelindring
för den som har goda inkomster
och som låter en del av dessa inkomster
få stå kvar i ett aktiebolag för att
sedan efter ett minimum av fem år slakta
bolaget och nå en skattelättnad. Självfallet
är den konstruktionen i och för
sig riktig, men att nu ta ut den föreslagna
omsättningsskatten utöver utskiftningsskatten
vid upplösning av

bolag, som kanske i årtionden och
i generationer tillförts värden genom
beskattade i bolaget kvarstående vinstmedel,
synes mig orimligt. Skattebördan
blir då först cirka 50 procent bolagsskatt
redovisningsåret och därefter
40 procent på resterande 50 procent,
d. v. s. 20 procent, vid utskiftningen eller
sammanlagt 70 procent. På toppen
av detta kommer nu den nya 10-procentiga
omsättningsskatten.

På sidan 31 i betänkandet står det:
»Departementschefen har vidare erinrat
om att det inte är helt ovanligt, att
aktier i förlustbolag byter ägare. De nya
aktieägarna avser då ofta att tillföra bolaget
vinstmedel, vilka i samband med
bolagets upplösning kan utskiftas till aktieägarna
utan utskiftningsskatt.»

Detta påstående är väl i dag nästan
till största delen felaktigt. För något år
sedan kom nya bestämmelser om förlustutjämning,
och sedan dess har handeln
med förlustbolag bromsats avsevärt,
då just det anförda exemplet inte
är tillåtet längre. Typfallet var fåmansbolag
med förlust. Sådana bolag hade
ju rätt att året efter ett förlustår kvitta
en eventuell uppkommen vinst skattemässigt
mot den tidigare uppkomna
förlusten. Ett bolag, som inte klarade
rörelsen utan i stället såldes till något
annat bolag, som kunde så att säga skattemässigt
utnyttja förlusten, begagnade
de gamla bestämmelserna. Detta går
emellertid inte längre, vilket jag också
tycker är sunt och riktigt. Däremot är
det möjligt för ett vinstföretag att köpa
ett förlustföretag och fortsätta att driva
förlustföretaget. Om man då tillräckligt
snabbt enligt skattebestämmelserna
kommer in i bilden, kan man tillgodogöra
sig förlusten genom att fylla i hålen i
balansräkningen med vinstmedel, som
egentligen har uppkommit i en annan
rörelse. Emellertid var det inte detta
som departementschefen anförde i detta
sammanhang.

Reservation 4 e behandlar schablonavdrag
för äkta makar. Vi har där begärt
rättighet för äkta makar att få göra

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Nr 26

105

det dubbla avdraget, mot föreslagna 500
kronor skulle alltså äkta makar få maximum
1 000 kronor. Utskottet avstyrker,
vilket ju är konsekvent ur dess synvinkel,
då utskottet bara vill nå en administrativ
förenkling av ett omsättningsskatteproblem
sett fristående från annan
beskattning. Vi har emellertid tilllåtit
oss att lägga en annan principiell
syn på detta problem och försökt se det
i samband med gällande bestämmelser
för sparavdrag i inkomstkällan kapital
och med försäkringsavdraget. Vi har inte
velat diskriminera aktieägan det såsom
sparform, vilket ju faktiskt blir
resultatet av majoritetens önskan här.
Jag medger att ni inom utskottsmajoriteten
ju har konsekvens i — om jag får
använda ett så pass starkt uttryck —
galenskaperna. Dessa åsikter kan inte
sammanjämkas.

Reservation 4 f avser avdrag för realisationsförlust.
Här föreligger väl en
inkonsekvens. Hittills har det funnits
rätt att så att säga skattemässigt kvitta
en under året uppkommen förlust mot
en skattepliktig vinst uppkommen samma
år. Skatteplikten för vinst har hittills
upphört efter fem års innehav men förlängs
nu ut i evigheten i form av en omsättningsskatt.
Staten är med och plockar
in sin goda del så fort en affär har
gått någorlunda hyggligt men vill inte
med ett öre i form av skattelindring
hjälpa till att lindra en förlust. Där vill
staten inte ha någon delaktighet. Detta
innebär väl en direkt orimlighet mot
de människor som håller olika företag
och industrier med riskvilligt kapital,
d. v. s. de som har en viss aktieportfölj.
Dessa människor kan ju inte alltid satsa
rätt och undvika förluster.

När man fullt ekonomiskt riktigt och
i högsta grad i enlighet med nu aktuella
resonemang som förs även från
LO:s sida -— det är resonemangen att
gynna de expansiva företagen — vill
flytta intresset från ett dåligt avkastande
eller tvivelaktigt företag, får man
ingen skattemässig avdragsrätt för en
förlust. Utskottets motivering att scha -

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
blonrcgeln gjorts för att undvika svårigheter
med beräkningen av i detta fall
uppkommen förlust efter en längre tids
innehav kan vi i detta fall enligt min
åsikt bortse från. Den har i varje
fall ingen tyngd. Arbetet att klart dokumentera
den uppkomna förlusten ligger
hos aktieägaren-deklaranten, och
frekvensen av sådana här fall är dock
gudskelov inte så fruktansvärt stor. Så
säger man att rätten till förlustutjämning
mellan olika år av realisationsförluster
hittills undantagits och vill
inte inse att den nu föreslagna aktieförsäljningsomsättningssskatten
fört in
liksom en ny dimension i det här skattetänkandet
som gör det väl motiverat
—- ja, jag skulle vilja säga konsekvent
följdriktigt — att frångå kravet på årligt
avgränsad avräkning mellan vinst
och förlust utan helt enkelt medge förlustutjämning
mellan olika år på så sätt
att en klart dokumenterad förlust blir
avdragsgill vid beskattningen, oavsett
om under ifrågavarande deklarationsår
den skattskyldige haft en vinst från aktieförsäljning
mot vilken förlusten kan
kvittas eller om han icke haft sådan
vinst.

Frågan blir då naturligtvis till vilken
del förlusten skall vara avdragsgill, och
eftersom i den Jacobssonska motionen
utredningens 30-procentiga skatteberäkning
av uppkommen vinst accepterats,
hade det varit logiskt — för att få
sammanhang med den — att begära
30 procents förlustavdrag. Nu skrevs
motion nr 748 separat, och där föreslogs
siffran 25 procent med utgångspunkt
från den skattebörda som nu ligger
på aktier vilka säljs med vinst efter
fyra års men ej fems års innehav. Det
medges att siffran är på sitt sätt tagen
ur luften men bedömd som rimlig, och
om den är 30 procent eller 25 procent
spelar ju ingen roll för ett principresonemang.
Kontentan blir i alla fall: Skall
staten ta del av vinster på aktieförsäljningen
utan begränsning av tiden, då
skall staten också ta en rimlig del av
eventuella förluster. Gör man inte det,

106

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
så understryker man ytterligare att man
vill sätta aktiesparandet i en speciell
strykklass.

Reservation 4 g avser beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst.
Det skall uppriktigt sägas att
jag inte kan komma med någon engagerad
argumentering till försvar av den
punkten, men jag kommer pliktskyldigast
att yrka bifall.

Reservationerna 4 h och 5 a gäller
avdrag för latent skatteskuld vid beräkning
av förmögenhetsskatt och arvsoch
gåvobeskattning. Det är tydligt att
man både inom departementet och utskottsmajoriteten
medger att vårt resonemang
i det här avseendet har fog
för sig. Man hänvisar till utredningar
som pågår, men vi anser att detta inte
är tillräckligt, utan vår avsikt är att det
måste vara riktigt och rimligt att i ett
sammanhang med klubbandet av lagen
som sådan ta in bestämmelser som rättar
till den här felaktiga övervärderingen
av aktier vid beräkning av förmögenhetsskatt,
arvs- och gåvoskatt. Vi
har begärt ett 6-procentigt avdrag vid
värderingen, eftersom det är helt klart
att det vilar en latent skatteskuld på
varje aktieinnehav.

Utskottet konstaterar sedan i sin
skrivning att »det torde inte vara orealistiskt
att räkna med att kursvärdet på
börsnoterade aktier i någon mån kommer
att påverkas av den skatteskuld
som åvilar aktierna». Yttrandet visar
ånyo hur oklar tankegången har varit
hos utskottsmajoriteten. Börskurserna
kommer att pressas ned för att det allmänna
klimatet för aktieinnehav försämras.
Det kan ju faktiskt bli ett sug
av pengar över i andra placeringsobjekt
— tyvärr — och även till andra
länder. Det har förekommit ganska ingående
utredningar i en av de stora tidningarna
om möjligheterna att gå in
på utländska aktiemarknader, och det
blir över huvud taget en olust som medför
kurssänkningar, men detta tar ju
inte bort den latenta skatteskulden. Aktieinnehavaren
kompenseras väl inte för

den latenta skatteskulden med sänkta
börskurser, d. v. s. med direkta kapitalförluster,
om han skulle bli tvungen
att sälja av. Nej, den skulden finns hela
tiden så att säga på toppen av den
andra bördan, skapad av denna nu i
ganska stor brådska tillkomna lagstiftning.

Siffran 6 procent har räknats fram
med utgångspunkt från arvsfallen. Vi
har gjort en genomsnittsberäkning som
ligger något litet på den gynnsamma
sidan för bröstarvingar men tvärtom
för övriga arvsklasser; och så har vi för
enkelhetens skull schablonmässigt tagit
samma siffra även för beräkningen
av förmögenhetsreduceringen.

Med dessa kommentarer ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till punkterna
d, e, f, g och h under reservation 4
samt till reservation 5 a.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! Vi skall diskutera skatter
även under morgondagen, och jag
vill i anledning av herr Jacobssons replik
säga att när man noga läser högerpartiets
huvudreservation, som mynnar
ut i ett avslag på propositionen,
finner man att skrivningen i början
är ganska hovsam men i slutet tar fram
verkliga brösttoner. Det heter där,
nedtill på sidan 35 i betänkandet, att
om propositionen bifalles undergräver
man medborgarnas tilltro till riksdagens
förmåga att stå fast vid tidigare
antagna grundläggande lagstiftningsprinciper.
Skadeverkningarna kommer
att sträcka sig långt utöver det nu aktuella
området.

Jag vill gärna konstatera att när vi
förr i tiden diskuterade rättssäkerheten
hade man oftast en samlad borgerlig
front emot sig, men nu är ju situationen
den att de s. k. mittenpartierna i
princip godkänner propositionen. Enligt
högerns mening har de alltså medansvar
för att rättssäkerheten är i fara.

Jag vill bara slå fast detta så att vi

Onsdagen den 25 maj 19(>G em.

Nr 20

107

inte behöver upprepa det under morgondagens
debatt.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Ja, detta var väl ett
försök av bevillningsutskottets ärade
ordförande att på det sätt han ansåg
lämpligt skilja mellan oppositionspartierna.
Vi har klart och tydligt sagt
ifrån — jag upprepar det — att enligt
vår mening bör aktievinster beskattas
lika väl som annat kapital, men jag
tycker att bevillningsutskottets ärade
ordförande i detta sammanhang även
borde titta på reservation 2, där vi har
fört fram de utredningskrav som för
oss är ofrånkomliga på grund av att vi
anser detta förslag icke på något sätt
tillfredsställande. Den andemeningen,
herr Ericsson, finns också om inte annat
så mellan raderna i bevillningsutskottets
eget yttrande.

Herr förste vice talmannen infann sig
och övertog ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Efter den inledande
koncentrerade artillerielden borde regeringens
förslag vid det här laget vara så
sönderskjutet att det inte skulle finnas
mycket kvar att beskjuta när nu de lätta
vapnen kommer till tals; men jag skall
väl försöka bidra med en liten salva i
alla fall.

Vi är alla överens om att aktievinsterna
bör beskattas — jag har inte hört någon
som har en annan uppfattning. De
flesta anser också att en beskattning bör
införas med det snaraste. Det sistnämnda
är väl bakgrunden till att mittenpartierna
ansett sig kunna acceptera regeringens
förslag i dess huvuddrag som
ett provisorium, dock med vissa förbättringar.

Det var intressant att höra finansministerns
redogörelse för hur förslaget
har kommit till. Detta är ett system som

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
vi är ensamma om i världen vad konstruktionen
beträffar. Jag tycker kanske
att den omständigheten att inget av de
sju eller åtta länder som har en aktievinstbeskattning
bar varit inne på ett
sådant system skulle ha manat till försiktighet.

Finansministern säger att icke något
av dessa länder bär byggt på liknande
principer, utan samtliga beskattar den
verkliga vinsten. Anledningen till att vi
inte kunnat införa ett sådant system
skulle vara att en beskattning av den
verkliga vinsten skulle överstiga förmågan
hos de kontrollerande myndigheterna
i Sverige, därför att vi är så
noggranna att vi inte kan behärska ett
system av detta slag.

Slutsatsen måste bli att våra stora
krav på perfektion tvingar oss att hålla
oss med dåliga skattelagar som är lätta
att tillämpa i stället för goda skattelagar
som är litet svårare att tillämpa. Man
får väl säga att vi under sådana förhållanden
är ett perfektionismens offer.

Jag har hela tiden haft den uppfattningen
att även finansministern ansåg
att det här var fråga om en schablonmässigt
beräknad vinstskatt. Det förefaller
emellertid nu av finansministerns
anförande att döma som om finansministern
vill kalla denna skatt för en
omsättningsskatt där effekten mildrats
genom att bevilja skattefrihet när det
inte föreligger någon vinst eller vinsten
understiger fem procent. Men om
det nu är en omsättningsskatt på aktieförsäljning
hade väl konsekvensen fordrat
att man infört en lineär skatteskala.
Att ta ut inkomstskatt på det beräknade
skatteunderlagsbeloppet och därmed
progressivt beskatta detta belopp är väl
inte riktigt i linje med påståendet att
det skulle vara fråga om en omsättningsskatt.
Man beräknar här ett skatteunderlag
enligt en regressiv skala, och
sedan beskattar man det enligt en progressiv
skala. Det förefaller vara en
blandning av system.

När finansministern anförde räkneexemplet
med inkomsttagaren som hade

108

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
15 000 kronor i årsinkomst och som
sålde aktier, hamnade finansministern
så småningom i så höga belopp att jag
inte riktigt kunde följa med. Jag har
gjort en annan beräkning med utgångspunkt
från herr Jacobssons tablå. På
näst nedersta raden i 100 000-kronorsklassen
finns det exemplet angivet att
någon säljer aktier som har kostat
100 000 kronor för 106 000 kronor. Hans
nominella vinst är då 6 000 kronor, men
han blir beskattad för 10 600 kronor.
Vi skall vara generösa och dra ifrån de
500 kronorna; vi antar att han inte har
någon annan aktieförsäljning under
året. Han blir alltså beskattad för 10 100
kronor. Såvitt jag kan finna blir det
fråga om en konfiskatorisk beskattning
så snart marginalskatten överstiger 60
procent. När den gör det kan jag inte
ange, eftersom jag inte har skatteskalorna
i huvudet — det beror ju också på
kommunalskattens höjd — men jag skulle
tänka mig att en inkomsttagare som
har ungefär 50 000 kronor i årsinkomst
har en marginalskatt på 60 procent. Nu
är väl inte de konfiskatoriska effekterna
utslagsgivande. Vi skall väl vara ärliga
och säga att denna effekt inträder
mera i undantagsfall, vid snabba försäljningar
av långsamt växande aktier.
I regel uppstår väl inte några rent konfiskatoriska
effekter, men av den skala
som herr Gösta Jacobsson presenterade
får man en klar bild av den starkt regressiva
uppbyggnaden av hela systemet.

De aktier som företer en långsam
tillväxt blir förhållandevis hårt beskattade,
de aktier som växer snabbt beskattas
lindrigare, relativt sett. Man
skulle väl kunna uttrycka det så att de
första procenten av värdestegringen, de
som ligger i botten, beskattas hårdare
än den ovanpå liggande vinsten. Men
det som ligger i botten är ju just inflationsvinsterna.
Den värdestegring som
beror på inflationen beskattas alltså
hårdare än den ovanför liggande reella
värdestegringen. Den effekten har mittenpartierna
försökt att operera bort

genom att lägga in ett särskilt inflationsavdrag
i systemet. Jag vill inte säga
att det är någon perfekt lösning. Det är
alldeles klart att ett system som är så
grovt tillyxat som det regeringen har
presenterat kan man inte förbättra varaktigt
och effektivt med så enkla metoder,
men man kan förbättra det något.
Den förbättring som vi har åstadkommit
lyfter av skatten från dem som har
den minsta värdestegringen, från dem
som inte har större värdestegring än
som motsvarar inflationen.

Finansministern vill göra gällande att
de 10 procenten är beräknade bl. a. just
med tanke på att de även skall innebära
en gottgörelse för att inflationsvinsterna
beskattas. Ja, de där 10 procenten innehåller
så mycket. Under middagspausen
roade jag mig med att i utskottets
skrivning studera vad dessa 10 procent
innebär. Jag skall med några citat
visa vad utskottet säger: »Även en mindre
höjning av procentsatsen (kan) få
mindre önskvärda verkningar på sparande
och kapitalförsörjning.» På ett
annat ställe: »Vid avvägningen av procentsatsens
storlek måste en mängd olika
omständigheter beaktas, bl. a. att en
viss beskattning av kapitalvinster sker
genom arvs- och gåvobeskattningen
samt förmögenhetsbeskattningen.» Vidare
heter det: »Procentsatsens storlek
kan givetvis inte bestämmas endast med
utgångspunkt från de senare årens kursutveckling.
Hänsyn måste också tas till
att den framtida kursutvecklingen kan
bli mera ogynnsam och till att kapitalplaceringar
i aktier innebär ett visst
risktagande.» Ett stycke därifrån: »Vid
avvägningen av procentsatsens storlek
(har) viss hänsyn tagits till penningvärdeförändringen.
Därvid har nämligen
beaktats att aktievärdena under den
senaste tjugoårsperioden ökat ungefär
dubbelt så mycket som erfordras för att
bibehålla det i aktier investerade kapitalets
realvärde.» På ett annat ställe:
»Vid bestämmande av skattesatsens
storlek (har) hänsyn tagits till fluktuationerna
på aktiemarknaden.» Och

Onsdagen den 25 maj 19(S6 em.

Nr 26

109

till sist: »Förlust, som uppkommer i
samband med försäljning av aktier efter
femårsperiodens utgång, är enligt förslaget
i propositionen inte avdragsgill,
eftersom hänsyn härtill tagits vid avvägningen
av procentsatsen i schablonregeln.
»

Man kan riktigt tänka sig hur finansministern
suttit och konstruerat och
räknat på de 10 procenten, och jag får
gratulera finansministern till att han
har kommit till just talet 10. Det har ju
en alldeles speciell betydelse i vårt talsystem,
och denna egendomliga tillfällighet
måste svenska folket vara oerhört
tacksamt för. Men handen på hjärtat,
herr finansminister, är det inte i
själva verket bara fråga om en grovt
tillyxad schablon, där man huggit till
talet 10 därför att det var så enkelt?

Herr John Ericsson har inte något
till övers för inflationen. Han säger att
det vore att kapitulera för inflationen,
om man skulle gå med på ett inflationsavdrag.

Har vi inte redan kapitulerat inför
inflationen? Vi kapitulerar väl inte mer
om vi erkänner att den existerar? Och
man kan väl inte avfärda hela problemet
med att påstå att aktierna under
efterkrigstiden har stigit mer än dubbelt
vad som motsvarar penningvärdeförsämringen,
eftersom inte alla aktier
har stigit på detta sätt? Om vi tittar på
den tjugoårsperiod som det talas om
här, har rederiaktier minskat sitt realvärde
med i genomsnitt 10 procent,
bankaktier har minskat med 34 procent
och försäkringsbolagsaktier har minskat
med 33 procent, allt om man tar hänsyn
till penningvärdeförsämringen.

Det är väl ändå ett elementärt krav,
när det gäller beskattning, att inte alla
skall skäras över en kam utan att man
även skall ta vissa individuella rättvisehänsyn.
Jag kan inte dela den uppfattningen
att allt är gott och väl, bara beskattningen
är enkel. Vi skall göra beskattningen
så enkel som möjligt, men
vi får inte ge efter på elementära rättvisekrav.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Lundströms yrkande om bifall
till reservationerna nr 2 och 3.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 11:918 av herr
Hermansson m. fl.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har kanhända blivit
litet grand uppfordrad av de senaste
inläggen. Herr Jacobsson har ställt
frågan varför man kan kontrollera de
första fem åren utifrån den verkliga
vinsten men inte de andra. Jag tror att
jag klargjorde detta i mitt första inlägg.
Man förvarar deklarationsmaterialet i
sex år och har kontrollmöjligheter för
den perioden, men sedan är det slut
med kontrollmöjligheterna. Då får man
diskutera om man bör ha en oändlig
förvaringstid för deklarationsmaterial,
om vederbörande enskild aktieinnehavare
skall vara tvingad att förvara sitt
deklarationsmaterial i så och så många
tiotal år. Därest han inte säljer aktierna
under sin livstid utan de går vidare
i arv till hans söner och döttrar, skall
dessa då överta föräldrarnas deklarationsmaterial
och låta det gå vidare i
sitt eget deklarationsmaterial? Det är
omöjligt. Förklaringen är helt enkelt
att fem— sex år orkar man med att kontrollera
men inte mer, och det är vad
den sakkunniga taxeringsorganisationen
utomordentligt bestämt har hävdat.

Det är väl riktigt som herr Sundin
säger att denna teknik innebär att aktier
i goda och progressiva företag med
en stark kursstegring kommer att bli relativt
mindre skattebelastade än aktier
i de dåliga företagen. I allmänhet är det
väl på det sättet att det dåliga företaget
i och för sig har en dålig kursstegring
och det goda företaget har en bra
kursstegring för att det är ett gott företag.
Huruvida denna skatteeffekt får

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
någon marginaleffekt i detta avseende,
vill jag inte uttala mig om. Å andra
sidan kan man också säga att skulle
det ha en marginaleffekt innebär det
just med utgångspunkt från att ett företags
kapitalanskaffning som realiseras
vid en nyemission ju alltid står i ett relativt
förhållande till det aktuella kursläget.
Det är således större möjlighet att
få ut kapital till företaget, om företaget
är bra, om kursen är relativt hög.
Man kan säga att tekniken innebär •—
om man nu menar att denna marginaleffekt
har en betydelse — att man måhända
hjälper fram de progressiva och
livskraftiga företagen relativt mer än
de dåliga och sämre företagen. Rent
samhällsekonomiskt är det naturligtvis
heller inte någon större olägenhet med
en sådan effekt.

Herr Tistad sade litet blygsamt, att
hans plats var bakom de stora kanonerna
och att hans uppgift bara var att
skjuta små salvor. Jag lade emellertid
märke till att han först talade om att
regeringsförslaget var sönderskjutet för
att omedelbart därefter säga, att mittenpartierna
i huvudsak och i allt väsentligt
hade anslutit sig till regeringsförslaget,
och slutligen konstaterade han
att man icke kunde vänta med realiserandet.
Vi kan göra den reflexionen, att
det alltid är tacknämligt om man disciplinerar
sina tankar innan man går upp
i talarstolen.

Vidare sade herr Tistad att skatteskalan
egentligen borde vara linjär, eftersom
jag hade talat om en skatt som
hade karaktären av omsättningsskatt.

Ja, jag tillät mig säga att jag i begränsad
omfattning såg skatten som en
omsättningsskatt. Om nu herr Tistad
fäste sig vid just det uttrycket och menar,
att logiken och konsekvensen kräver
en linjär skatteskala, kan man ju
driva den perfektionism ytterligare som
herr Tistad är ett karakteristiskt exempel
på. Logiken bjuder ju då att man
också beskattar förlustaffärer och neutrala
affärer på samma sätt som vinstaffärer.

Jag tror emellertid att man inte vinner
någonting på att vara så logisk och
köra i det spår som herr Tistad använde.
Man bör ta förslaget för vad
det är: en praktisk schablonlösning som
har karaktären av en partiell omsättningsskatt.

Det är kanske tacksamt att ironisera
över talet 10, som herr Tistad gjorde.
Om inte tiden varit så långt framskriden
skulle jag rekommendera herr Tistad
att anslå ytterligare en middagsrast
åt att gå litet längre tillbaka i akterna.
Herr Tistad skulle då finna att
en utredning efter två års funderingar
och vedermödor och ett 60-tal remissinstanser
efter att ha funderat över problemet
har fastnat vid talet 10 procent
som schablon och inte kunnat hitta något
bättre. Jag har alltså personligen
inte lagt ned så mycken möda på att
fundera över om talet borde vara 10 eller
något annat, utan jag har accepterat
en enhällig ståndpunkt hos en utredning
och ett antal remissinstanser.

Det är, herr talman, förklaringen till
att vi fastnat vid talet 10 procent.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! I en replik till mig
framhöll finansministern att en kontroll
efter utgången av den första femårsperioden
måste vara svår att klara,
eftersom deklarationerna endast förvaras
i fem år.

Jag är medveten, herr finansminister,
om att det kan medföra komplikationer,
men jag tycker att komplikationerna
inte skulle vara omöjliga att bemästra.
Genom att uppgifter, som får
hållas relativt enkla, överförs från det
ena året till det andra på deklarationsblanketterna
finns det möjlighet till
kontroll.

Till sist vill jag säga att den enda
framkomliga vägen till en någorlunda
rättvis beskattning av aktievinsterna är
en beskattning av den faktiska vinsten.
Man kommer inte ifrån den saken, herr
finansminister!

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Nr 26

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag vill bara göra två
mycket korta reflexioner.

Den första är denna: Ett företag behöver
icke vara dåligt därför att det
icke ger den högsta utdelningen på aktierna.
Det kan i och för sig vara ett
välkonsoliderat företag, som samhället
behöver lika väl som ett mera progressivt
företag. Finansministern har inte
på något sätt jävat mitt påstående om
en framtida aktieflykt från de bolagen.

Den andra reflexionen är denna: De
progressiva företagen i vårt samhälle
kommer att tjäna på finansministerns
förslag, som ju innebär en regressiv beskattning.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag är tacksam för herr
finansministerns erkännande, att siffran
10 procent inte var så fint vägd,
utan — som jag förmodade — ganska
grovt tillyxad. I och med det får man
inte göra siffran 10 procent till ett magiskt
tal, som löser alla problem.

Jag ville med mitt inlägg framhålla
att man inte, som utskottet har gjort,
ständigt kan hänvisa till dessa 10 procent
och säga att den avvägning som
där är gjord tillgodoser alla hänsyn och
löser alla problem.

Herr statsrådet STRÄNG:

Bara ytterligare ett par ord till herr
Sundin!

Hög utdelning är sällan kriterium på
god kursutveckling, utan kursutvecklingen
beror snarare på huruvida företaget
är konsoliderat och välskött eller
inte. Jag skulle kunna räkna upp åtskilliga
välskötta företag i detta land
som haft en ytterligt blygsam utdelning.
God kursutveckling och låg utdelning
— det är den kombination man i regel
möter.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Det är självfallet inte
min avsikt att föra bränsle till en debatt
som befinner sig i slutskedet. Jag
skall bara i all blygsamhet anmäla två
små reflexioner som jag gjort när jag
suttit i min bänk.

Den ena reflexionen åstadkoms av finansministerns
uttalande om 33 procents
marginalskatt. Finansministern är
en mångkunnig man som framför allt
kan hantera skattetabeller. Jag tog därför
fram förordningen och fann att man,
om jag räknar med 18 procents kommunalskatt,
d. v. s. 18 kronor per 100
skattekronor, kommer upp till 33 procents
marginalskatt vid en familjeinkomst
av 6 000 kronor beskattningsbart
belopp, och det är väl inte något typiskt
fall för aktiesparare.

Den andra reflexionen gällde utskottets
ordförandes synpunktsrika inlägg.
Jag skall inte värdera de olika synpunkterna,
utan bara ta upp en av dem. Han
sade att införandet av ett avdrag för inflation
skulle innebära att man kapitulerade
inför inflationen. Men är det inte
så — jag vill säga att jag inte har någonting
emot det utan tycker det är riktigt
och man kunde kanske gått längre —
att gränsen för skattefri förmögenhet
har höjts från 50 000 kronor år 1947 till
100 000 kronor? Är detta att kapitulera
inför inflationen?

Herr statsrådet STRÄNG:

Jag får väl returnera omdömet om
mångkunnighet som skatteman till herr
Hernelius, trots att den snabba beräkning
han här gjorde inte är riktig. Han
har inte tagit hänsyn till kominunalskatteavdrag
och andra ting, och därför
stämmer inte hans marginalskatteberäkning,
men han erkände att det var
snabbt beräknat i bänken, och därför
är felet förlåtligt.

När man allmänt talar om marginalskatt
rör man sig emellertid inte i de
här inkomstlägena. Marginalskatt har i
det populära språket förenats med den

112

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
progressiva statsbeskattningen. Om jag
räknar med en kommunal utdebitering
på 20 kronor och lägger till 10 kronor
i statsskatt, kommer jag upp i 30 kronor
eller 30 procent. En skattskyldig
som är gift måste komma upp i en inkomst
av 22 000 kronor innan den progressiva
statsskatten alls sätter in.

Det är det populära sättet att tala om
marginalskatt. Jag skall dock inte förneka,
att man kan tala om marginalskatt
även när det gäller lägre inkomster,
men då bör man räkna litet mera ordentligt
och noggrant än vad herr Hernelius
gjorde i debattens sista minut.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Det är svårt att bemöta
finansministern, ty han talar ju om populära
saker och icke populära saker.
Jag håller mig till taxeringsförordningen! Herr

statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Även i taxeringsförordningen
kan man naturligtvis läsa en hel
del intressanta ting. Men herr Hernelius
har haft för bråttom när han läst taxeringsförordningen
— det är det som är
hela felet.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Jag har haft många år
på mig att läsa taxeringsförordningen!

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att propositioner komme att
framställas först särskilt beträffande
utskottets hemställan såvitt amginge
frågor, som upptagits dels i de vid betänkandet
avgivna reservationerna, dels
i viss motion, dels ock i ett under överläggningen
framställt yrkande, för skilda
sakfrågor var för sig enligt en till
kammarens ledamöter utdelad stencilerad
propositionsordning, samt därefter
särskilt i fråga om utskottets hemställan
i övrigt.

Såvitt avsåge fråga om avslag å förevarande
proposition och ny utredning
gjorde herr förste vice talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Yngve Nilsson m. fl. vid
betänkandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till vad
utskottet hemställt, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
46, såvitt avser fråga om avslag å förevarande
proposition och ny utredning,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Henr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befuninos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 27.

Därjämte hade 33 ledamöter tillkän nagivit,

att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 25 maj 19GG em.

Nr 26

113

Härefter gjorde herr förste vice talmannen
i vad gällde fråga om införande
av möjlighet till faktisk aktievinstbeskattning
propositioner, först på bifall
till samt vidare på avslag å reservationen
4 a, av herr Yngve Nilsson
m. fl., i denna del; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på avslag å reservationen,
sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstn-ingsproposition av
följande lydelse:

Den, som avslår den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 4G fogade reservationen
4 a, -av herr Yngve Nilsson
in. fl., såvitt avser fråga om införande
av möjlighet till faktisk aktievinstbeskattning,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda reservation
i ifrågavarande del.

Sedan -denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionem.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstning,sapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —78;

Nej — 27.

Därjämte liad-e 35 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från- att rösta.

I avseende å fråga om inkomstberäkning
och inflationsavdrag med undantag
av viss fråga om schablonavdrag,
fortsatte hem förste vice talmannen,
hade yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Lund 8

Första kammarens protokoll 1966. Nr 26

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.
ström, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i (ten av hon-om in. fl.
vid betänkandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; samt 3:o), av
hem Werner, att kammaren -skulle bifalla
motionen 11:918 i motsvarande
del.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden- och förklarade sig finna propositionen
på bifall till vad utskottet
hemställt vara med övervägande ja besvarad.

Hem Lundström begärde votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
herr Lundströms yrkande uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
46, -såvitt avser fråga om inkomstberäkning
-och inflationsavdinag utom
schablonavdrag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den- av hem Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 3
b e t e cknad-e r e-servat i o n-e n.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Hem
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej —G3.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkänna givit,

att de avstode från att rösta.

114

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.

I fråga om beskattningsobjekten, anförde
nu herr förste vice talmannen,
hade yrkaftis dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Yngve Nilsson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 4 b betecknade
reservationen.

Därpå gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till vad utskottet
hemställt vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
46, såvitt avser beskattningsobjekten,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
4 b betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstmingsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej — 27.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Såvitt rörde fråga om aktier förvärvade
genom benefika fång, yttrade vi -

dare herr förste vice talmannen, förelåge
dels ett förstahamds- och dels ett
andrahaindsyrkande.

I första hand gjorde herr förste vice
talmannen propositioner dels på bifall
till reservationen 4 c, av herr Yngve
Nilsson m. fl., dels ock på avslag å densamma;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att haiva upprepat propositionen
på avslag å reservationen,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Heirr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

Den, »om avslår den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 46 fogade reservationen
4 c, av herr Yngve Nilsson
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda reservation.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 28.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I andra hand hade, fortsatte herr
förste vice talmannen, yrkats

dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas,

dels ock, av herr Jacobsson, Gösta,
under hänvisning till yrkande i motio -

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Nr 26

115

nen I: 74G, att punkten 1 av anvisningarna
till 3G § kommu nalskattelagen skulle
erhålla följande ändrade lydelse:

»Vid beräkning---annan för värvskälla.

Vid beräkning av realisationsvinst,
som uppkommit då egendom som avses
i 35 § 2 mom. c) avyttras, inå såsom
anskaffningskostnad upptagas värdet
vid dödsfallet av egendom som erhållits
i arv eller genom testamente, vid gåvotillfället
av egendom, som erhållits såsom
gåva, och eljest på överlåtelsedagen
av egendom som erhållits genom
bodelning eller annat fång, vilket icke
är jämförligt med köp eller byte.»

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till vad utskottet
hemställt vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
4G, såvitt avser fråga om aktier förvärvade
genom benefika fång, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det av herr
Gösta Jacobsson under överläggningen
f r a ms t älld a a n örah and syirkain det.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.

Ja —94;

Nej — 2G.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad anginge vinst i samband med
niskiftning gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Yngve Nilsson in. fl. vid betänkandet
avgivna, med 4 d betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Med avseende å schablonavdrag för
äkta makar, anförde nu herr förste vice
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i dem av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
4 e betecknade reservationen.

tSedermeira gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till vad utskottet
hemställt vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
eu så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
46, såvitt avser schablonavdrag för äkta
makar, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 4 e
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att

116

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Ang. beskattning av aktievinster, m. m.

enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befuninos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 28.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fru Lundblad anmälde, att hon avsett
att rösta ja men dock markerats
såsom frånvarande.

Såvitt anginge avdrag för realisationsförlust
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på aintagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 4f betecknade reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Härpå gjordes i vad avsåge beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
därpå att kammaren skulle antaga det
förslag, som innehölles i den, av herr
Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 4 g betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Rörande avdrag för latent skatteskuld
gjordes sedermera propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 4 h betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Beträffande reservationen 4 i, av herr
Yngve Nilsson m. fl., yttrade herr förste
vice talmannen, torde densamma så -

som en följdreservation till reservationen
4 a hava fallit.

Vidkommande värdering av icke
börsnoterade aktier, anförde herr förste
vice talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Yngve
Nilsson in. fl. vid betänkandet avgivna,
med 4 k betecknade reservationen.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppisattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
em omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
46, såvitt avser värdering av icke börsnoterade
aktier, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av henr Yngve Nisson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 4 k
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 28.

Därjämte liade 19 ledamöter tillkän nagivit,

att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Nr 26

117

Såvitt gällde avdrag för latent skatteskuld
vid arvs- och gåvobeskattningen
gjorde herr förste vice talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Yngve Nilsson in. fl.
vid betänkandet avgivna, med 5 a betecknade
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
vad utskottet hemställt, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
46, såvitt avser avdrag för latent skatteskuld
vid arvs- och gåvobeskattningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattades i dein av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
5 a betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till eu början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej — 27.

Därjämte hade 29 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om ikraftträdandebestämmelserna
gjordes härefter propositioner,

Ang. beskattning av aktievinster, m. in.
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 5 b betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

I avseende å viss utredning om skärpt
beskattning, yttrade herr förste vice talmannen,
hade yrkats dels bifall till vad
utskottet hemställt, dels ock att kammaren
skulle bifalla motionen II: 918,
såvitt nu vore i fråga.

Härpå gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till vad utskottet
hemställt vara med övervägande ja
besvarad.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
angående fråga om provisorisk
lagstiftning och ny utredning propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Lundström m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till vad utskottet
hemställt, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en o m rös tni ngsprop ost t i on av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
46, såvitt avser fråga om provisorisk
lagstiftning och ny utredning, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 2
betecknade reservationen.

118 Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Ang. inkomsten från riksbanksfonden

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till er början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omiröstningsapparait; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 41.

Därjämte hade 26 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
betänkande.

Föredrogos ånyo ban,koutskottets utlåtanden
:

nr 33, i anledning av Kung]. Majtts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
29 november 1963 (nr 573) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar, m. m.;
samt

nr 34, i anledning av Kungl. Majtts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 62 § lagen den
31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. inkomsten från riksbanksfonden

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av motioner
angående inkomsten från riksbanksfonden.

I den till banko utskottet hänvisade
motionen nr 656 i andra kammaren av
herrar Björkman och Magnusson i Borås
hade hemställts, att riksdagen vid
fastställande av riksstaiten för budgetåret
1966/67 måtte upptaga inkomsten

från riksbanksfonden till ett belopp av
200 miljoner kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionen 11:656 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Henry Hansson, Åkerlund och
Regnéll, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till motionen It: 656, vid fastställande
av riksstaten för budgetåret
1966/67 måtte under Inkomster av statens
kapitalfonder: Riksbanksfonden

upptaga en inkomst av 200 000 000 kronor.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Vid detta utlåtande
finns fogad en reservation av högerledamöterna,
vilka yrkar att inleveransen
av vinstmedel från riksbanken upptas
till 200 miljoner kronor i 1966/67 års
riksstat. Då utskottsmajoriteten på
Kungl. Majtts förslag stannat för 150
miljoner kronor innebär vårt yrkande
alltså en ökning av inleveransen med
50 miljoner kronor.

De medel om 100 miljoner kronor som
inlevereras innevarande budgetår härstammar
från riksbanksvinsten för år
1965. Denna vinst uppgick till 208 miljoner
kronor, varav alltså inte ens hälften
inlevererats. De medel, varom är fråga
i detta utlåtande, skall tas ur riksbankens
vinst för innevarande kalenderår,
d. v. s. år 1966. Här förutsätts alltså en
förhandsbedömning av 1966 års resultat.
I och för sig är detta helt naturligt —
sådana förhandsbedömningar görs exempelvis
beträffande de svenska aktiebolagens
vinstresultat i riksrevisionsverkets
och finansministerns inkomstberäkningar
inte bara för år 1966 utan
t. o. m. för första hälften av år 1967. I
detta fall är det riksbanksfullmäktige
som agerar, ehuru efter ett något annat
mönster. Fullmäktige redovisar inte nå -

Onsdagen den 25 maj 1906 em.

Nr 26

119

gon vinstbedömning utan föreslår helt
kort en inleverans på visst belopp. I år
föreslås 150 miljoner kronor.

Ett intressant material till bedömning
av denna fråga föreligger nu i utskottsutlåtandet
i en sammanställning
av riksbankens vinst under sistförflutna
femårsperiod. Vinsten bar i genomsnitt
utgjort 193 miljoner kronor per
år. De båda åren 19G3 och 1964 var
vinsterna under 200 miljoner kronor,
vilket får tillskrivas dåvarande ränteläge
som var rätt mycket lägre än dagens.
Åren 1901, 19G2 och 19G5 var däremot
vinsten över 200 miljoner kronor.

För innevarande kalenderår 1966 är
ränteläget högre än någonsin tidigare
och omslutningen större. Bland annat
har riksdagen utökat sedelutgivningsrätten
även i år. Det finns alltså goda skäl
att anta en vinst överstigande 200 miljoner
kronor för år 1966. Innan man
av denna anledning kan förorda en inleverans
av 200 miljoner kronor bör
man givetvis beakta riksbankens egna
behov att kvarhålla medel. Därvid bör
observeras att vinsten redovisas först
sedan reserveringar gjorts. Det är alltså
en ren nettovinst som riksbanken redovisar.
På direkt fråga i utskottet har
upplysts att reserveringarna är betryggande
hittills. Annat hade inte heller varit
att vänta. Vidare har kursdifferenskontot
tillförts 341 miljoner kronor under
denna period, och kontot kommer
vid utgången av år 1966 sannolikt att
uppgå till 360 miljoner kronor. Enligt
min mening är detta belopp nu så stort
att det kan fortsätta att växa i långsammare
takt.

Det förtjänar omnämnas att kursdifferenskontot,
som vid utgången av år
1961 uppgick till 686 miljoner kronor
och år 1962 fick ett tillskott av 130 miljoner
kronor, fick släppa till 500 miljoner
kronor för en extra inleverans till
statsverket och 250 miljoner kronor för
riksbankens jubileumsfond under år
1962. Kontot togs alltså för det första i
anspråk, vilket visar att riksbankens behov
av denna typ av fondering inte var

Ang. inkomsten från riksbanksfonden
alltför stort. För det andra skedde det
genom en engångsbctalning som enligt
vår mening lika väl kan ersättas med
något större årliga inbetalningar.

Till sist, berr talman, vill jag säga att
jag inle alls känner mig lycklig över
dessa väldiga riksbanksvinster. Med
min värdering är de uttryck för något
osunt, och jag har påyrkat en modifierad
politik. Drivs det inflationspolitik
med valutareglering bär i landet finner
jag det dock rimligast att riksbanksvinsten
i allt väsentligt går in i statskassan.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag kan nöja mig med
att hänvisa till bankofullmäktiges yttrande
angående beräkningen av den
summa av riksbankens vinstmedel för
kalenderåret 1966, som bör upptagas i
riksstaten under rubriken Inkomsten
från riksbanksfonden för budgetåret
1966/67. Då det här endast är fråga om
ett beräknat belopp och det ankommer
på nästa års riksdag att fastställa det
slutliga beloppet vid behandlingen av
dispositionen av 1966 års bankovinst
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

120

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 196G em.

Ang. inkomsten från riksbanksfonden

Den, som bifaller våld bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 36, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt votemingspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning geinom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstnin-gsapparat; och befuninos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —110;

Nej— 25.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets memorial nr 34, angående
uppskov med behandlingen av vissa
ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

På framställning av herr förste vice
talmannen medgav kammaren, att handläggningen
av återstående ärenden å
föredragningslistan finge uppskjutais
till morgondagens sammanträde.

Tillika beslöts, på framställning av
herr förste vice talmannen, att bevillningsutskottets
betänkande nr 47 skulle
uppföras närmast före samt statsutskottets
utlåtande nr 121 näst efter bankoutskottets
utlåtande nir 39 å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
ävensom att andra lagutskottets
utlåtande nr 48 skulle sättas sist å
samma lista.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets memorial nr 7, angående
uppskov med behandlingen av
visst till utskottet hänvisat ärende;

konstitutionsutskottets memorial nr
38, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

bankoutskottets memorial och utlåtande: inr

37, angående verkställd granskning
av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet och förvaltning; nir

40, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet
hänvisade ärenden;

nr 41, angående skrivelse till Kungl.
Maj åt beträffande dispositionen av vissa
lokaler i kvarteret Vinstocken i
Stockholm; och

nr 42, angående regleringen för budgetåret
1966/67 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.;

andra lagutskottets memorial nr 50,
föranlett -av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av andra lagutskottets
utlåtande i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om beredande -av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; samt

tredje lagutskottets memorial nr 48,
angående uppskov med behandlingen
av visst utskottet tilldelat ärende.

Justerades ytterligare protokollsut,
drag för denna dag, -varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 22.29.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM I