Onsdagen den 25 maj Sid (Riksdagens protokoll 1955:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 21

25 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 25 maj Sid.

Svar på interpellation av herr Norling ang. ifrågasatt reglering av
sjön Immeln .............................................. 3

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.............. 4

Statsinlösen av malmfälten i Norrbotten ........................ 59

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 25 maj

Statsutskottets utlåtande nr 150, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m................................... 4

— nr 154, ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten ......... 59

l Första kammarens protokoll 1955. Nr 21

Onsdagen den 25 mai 1955

Nr 21

Onsdagen den 25 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr Åman anmälde, att han åter infunnit
sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 18 innevarande
månad.

Ang. ifrågasatt reglering av sjön Immeln

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Norlings interpellation angående
ifrågasatt reglering av sjön Immeln, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Norling har frågat
jordbruksministern om han anser, att
den av Sydkraft och Olofströms AB gjorda
framställningen att få reglera sjön Immeln
i nordöstra Skåne bör bifallas trots
alla de skäl som talar däremot, och om
han ämnar vidtaga några åtgärder för att
på annat sätt än bolagen föreslagit öka
kraftförsörjningen, t. ex. genom ett kraftverk,
eventuellt statligt, vid Västanå i
Näsums kommun.

Med hänsyn till interpellationens innehåll
torde det närmast ankomma på mig
att besvara herr Norlings frågor.

Efter samråd med jordbruksministern
vill jag därför på den första frågan svara,
att målet om slutlig reglering av sjön
Immeln för närvarande är anhängigt vid
vattendomstol och att jag därför icke anser
mig ha anledning uttala mig för eller
emot lämpligheten av denna reglering.

Med anledning av interpellantens andra
fråga vill jag erinra om att vattenfallsstyrelsen
icke äger några andelar i det
vattensystem det nu är fråga om och att
det även med hänsyn till det omfattande
utbyggnadsprogram, som styrelsen har
framför sig, icke är möjligt för styrelsen
att engagera sig för det av interpellanten
berörda kraftverksbygget.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
få framföra mitt tack för att jag
fått svar på interpellationen. I den första
delen av svaret hänvisade statsrådet till
att regleringen av sjön ännu inte varit
föremål för domstolens prövning, och av
den anledningen anser statsrådet det vara
olämpligt att taga ställning för eller
emot en reglering av sjön i fråga. Även
om jag till viss del kan förstå statsrådet,
kan väl ingenting hindra statsrådet att
ha en personlig mening i frågan.

Beträffande den andra frågan, om det
inte kunde tänkas att staten hade intresse
av att det vatten och de stora fallhöjder
som åberopats i interpellationen
skulle kunna utnyttjas på ett bättre sätt
än vad som tänkts i anledning av den nu
föreslagna sjöregleringen, svarar statsrådet,
att staten, i det fallet vattenfallsstyrelsen,
inte äger några andelar i berörda
vattensystem. Jag finner det egendomligt
att detta tages som motivering för att inte
ett övervägande om kraftförsörjningen
skulle kunna göras. Inte behöver väl staten
vara ägare eller delägare i företag
för att åtgärder skall kunna diskuteras
om vad som är mest samhällsnyttigt, att
utnyttja ett vatten och dess fallhöjd för
att utvinna största möjliga effekt vid en
kraftverksanläggning eller inte.

Ur naturskyddssynpunkt vill jag säga
att stränderna vid sjön Immeln kommer
att bli steniga och fula, och båtbryggorna
kommer att ligga på land. Vissa områden
kommer att under tid, då lågvatten
finns, helt torrläggas, och vid Immeln
kan under denna tid timmer från skogsavverkning
inte transporteras till stationssamhället
sjövägen, varför transportkostnaderna
kommer att fördyras.

De fritidsområden, som kommunerna
tänkt sig anordna för traktens befolkning,
kommer att stanna vid tanken, om
regleringen verkställes. Därför har såväl
Örkeneds som Bjärsås kommuner uttalat
sig mot den begärda regleringen.

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Flera synpunkter talar därför till förmån
för att sjön Immeln bör förbli oreglerad.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 49
och 51—53, bankoutskottets utlåtande nr
32 och memorial nr 33, första lagutskottets
utlåtande nr 37 samt andra lagutskottets
utlåtande nr 34.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1955/56 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Under punkterna 57—65 av femte huvudtiteln
i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj it, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 4 januari 1955, föreslagit riksdagen
att

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
bostadsstyrelsen, som föranleddes av
vad departementschefen förordat;

II. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas fr. o. m. budgetåret
1955/56;

III. besluta, att i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna antalet
kontorsbiträden i lönegrad Ca 8 skulle
ökas med två;

IV. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr.

o. m. budgetåret 1955/56;

V. medgiva, att under budgetåret 1955/
56 beslut om bidrag till inrättande av
pensionärshem finge meddelas intill ett
belopp av 10 000 000 kronor;

VI. för budgetåret 1955/56 under femte
huvudtiteln anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 3 671 400 kronor;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader .
ett förslagsanslag av 555 000 kronor;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 855 000
kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 677 000
kronor;

5) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 20 000 000 kronor;

6) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 85 000 000 kronor;

7) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 30 000 000 kronor;

8) till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av 100
kronor;

9) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor ett reservationsanslag av 100 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
under kapitalbudgeten
(bilaga 26 punkterna 1 och 2 samt 4—

6), under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1955, föreslagit
riksdagen att

I. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i grunderna för egnahemslån; II.

medgiva, att under budgetåret 1955/
56 preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 650 000 000 kronor;

III. medgiva, att under budgetåret
1955/56 preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från anslaget till
tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge meddelas intill ett belopp
av 140 000 000 kronor;

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

IV. medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
som beviljades under
budgetåret 1955/56, bestämdes till 3,25 %;

V. för budgetåret 1955/56 å kapitalbudgeten
anvisa

a) under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 490 000 000
kronor;

bostadsbyggnadslån, som kunde befinnas
erforderliga med anledning av det
höjda ränteläget, dels ock —- med ändring
därutinnan av vad som föreslagits
i statsverkspropositionen, femte huvudtiteln,
punkten 61 — för budgetåret
1955/56 under femte huvudtiteln till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån anvisa ett
förslagsanslag av 25 000 000 kronor.

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor;

b) under fonden för låneunderstöd

1) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag
av 210 000 000 kronor;

2) till Lån till uppförande och förbättring
av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag
av 100 kronor;

3) till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier ett investeringsanslag av
100 kronor.

Därjämte hade Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
(bilaga 19), under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för
den 4 januari 1955, föreslagit riksdagen
att, under förutsättning att motsvarande
investeringsanslag beviljades, till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar
för budgetåret 1955/56 i Lånefonden för
bostadsbyggande anvisa ett reservationsanslag
av 122 500 000 kronor.

I statsverkspropositionen (bilaga 20)
hade Kungl. Maj :t slutligen, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
4 januari 1955, föreslagit riksdagen att
till Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster
för budgetåret 1955/56
anvisa ett anslag av 228 500 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 194, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 22 april
1955, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att meddela de
bestämmelser beträffande eftergifter i
fråga om riinla och amortering å vissa

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen -

från första kammaren:

I: 119 av
sén,

I: 219 av
I: 220 av
I: 222 av
1:226 av
1:231 av
I: 329 av
I: 330 av
1:527 av
Persson,
1:528 av
1:534 av
1:535 av -

herrar Erik Olsson och Ol herr

Ewerlöf m. fl.,
herr Ewerlöf m. fl.,
herrar Norling och Öhman,
herr Strandler m. fl.,
herr Axel Svensson m. fl.,
herr Ohlon,

herr Alvar Andersson m. fl.,
herrar Norling och Helmer

herr Alvar Andersson m. fl.,
herr Ewerlöf m. fl. samt
herr Alexanderson;

från andra kammaren:

II: 78 av herr Gustafsson i Skellefteå,
11:119 av herr Nilsson i Östersund
in. fl.

11:125 av herr Jacobson i Vilhelmina,

II: 275 av herr Adamsson in. fl.,
11:281 av herrar Almgren och Johanson
i Västervik,

11:284 av herr Hjalmarson m. fl.,
11:285 av herr Hjalmarson m. fl.,

II: 287 av herrar Senander och Johansson
i Stockholm,

II: 393 av herr Ekdahl m. fl.,

11:394 av herr Helén,

It: 415 av herr Ohlin m. fl.,

11:416 av herr Sjölin m. fl.,

II: 418 av herr Larsson i Hedenäset
in. fl.,

11:656 av herrar Carlsson i Bakeröd
och Pettersson i Norregård,

11:663 av herr Hjalmarson in. fl.,

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

II: 664 av herrar Ståhl och Larsson i
Stockholm samt

II: 665 av herr Gustafsson i Skellefteå.

I de likalydande motionerna I: 119 av
herrar Erik Olsson och Olsén och II: 119
av herr Nilsson i Östersund m. fl. hade
föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en
skyndsam översyn av nu gällande författningar,
så att dessa bragtes i överensstämmelse
med de krav som framställts
i motionerna.

I de likalydande motionerna I: 219 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 284 av herr
Hjalmarson m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta

1) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
åtgärder för att påskynda utredningen
angående övergång till kreditgarantisystem; 2)

att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att redan påbörjad översyn av de
byggnadstekniska författningarna i syfte
att avlägsna befintliga hinder för en effektiv
bostadsproduktion måtte påskyndas; 3)

att de provisoriska tilläggslånen
(kungörelse 756: 1951) för hus, färdigställda
tidigast den 1 april 1956, skulle
upphöra att utgå;

4) att de ortsdifferentierade tilläggslånen
(kungörelse 587:1948) för hus,
färdigställda tidigast den 1 april 1956,
skulle upphöra att utgå;

5) ait — i syfte att åstadkomma konkurrens
på likvärdigare villkor — tertiärlån
skulle beviljas upp till 90 Vo av
den totala produktionskostnaden mot enbart
inteckningssäkerhet, oavsett förvaltningsformen,
samt upp till 100 Vo
för s. k. allmännyttiga företag mot kommunal
borgen och upp till 95 % för kooperativa
och enskilda företag mot borgen
av kommun, industriföretag eller
annat företag av motsvarande ekonomisk
styrka, dock att kooperativt företag under
en övergångstid av tre år skulle utan
borgen få låna upp till 95 Vo;

6) att räntegaranti å primärlån och
sekundärlån, som utlämnades till nya
fastigheter från och med den 1 oktober
1955, skulle grundas på en räntesats av
3,7 Vo ;

7) att räntesatsen å tertiärlån till nybyggda
fastigheter, som utlämnades från
och med den 1 oktober 1955, skulle utgöra
3,7 Vo;

8) att bottenförstärkningen å familjebostadsbidraget
å 210 kronor skulle ytterligare
förstärkas med 100 kronor för
varje barn utöver två, dock högst för
fem barn utöver två;

9) att familjebostadsbidrag skulle utgå
till alla ur standardsynpunkt godtagbara
lägenheter oavsett produktionsåret;

10) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t snarast måtte
låta igångsätta utredning rörande bostadsstyrelsens
personalorganisation;

11) att fastställa i motionen införd avlöningsstat
för bostadsstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1955/56;

12) att till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
anvisa ett anslag av 3 471 400 kronor;

13) att till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
anvisa ett förlagsanslag av 15 000 000
kronor;

14) att till Bostadsrabatter anvisa ett
förslagsanslag av 93 000 000 kronor;
samt

15) att till Avskrivning å lånefonden
för bostadsbyggande anvisa ett anslag av
71 500 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 220 av
herr Ewerlöf m. fl. och 11:285 av herr
Hjalmarson m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta

1) att bostadsstyrelsen icke skulle
åläggas att reglera produktionen av enoch
tvåfamilj shus, vare sig så att denna
begränsades till visst maximalt antal lägenheter
per år eller så att igångsättningen
dirigerades till viss tidpunkt under
året;

2) att räntegarantien å bottenlån, som
utlämnades för nyuppförda en- och två -

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.
familjshus från och med den 1 oktober
1955, skulle grundas på en räntesats av

3,7 %;

3) att räntesatsen för statliga egnahemslån,
som utlämnades för nyuppförda
en- och tvåfamiljshus från och med
den 1 oktober 1955, samt för förbättringslån
utlämnade från och med nämnda
dag skulle utgöra 3,7 %;

4) att räntefri stående del av egnahemslån
skulle beträffande en- och tvåfamiljsfastigheter,
som färdigställdes
från och med den 1 april 1956, utgöra
4 000 kronor eller, där låntagaren kunde
åtnjuta familjebostadsbidrag, 6 000
kronor; samt

5) att räntefri stående del av egnahemslån
icke skulle behöva återbetalas
där ej bostadsstyrelsen så prövade skäligt
i samband med varaktig överlåtelse
av fastigheten.

I de likalydande motionerna 1:222 av
herrar Norling och öhman och 11:287
av herrar Sencinder och Johansson i
Stockholm hade hemställts,

att riksdagen under statsverkspropositionens
bilaga 26 punkt 1 måtte

a) avslå de av Kungl. Maj:t föreslagna
ändringarna i grunderna för egnahemslån; b)

medgiva, att under budgetåret 1955/
56 preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill belopp
av 790 000 000 kronor;

c) till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1955/56 anvisa ett investeringsanslag
av 645 000 000 kronor;

samt under samma bilaga punkt 4

a) medgiva, att under budgetåret 1955/
56 preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från anslaget till tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge meddelas intill ett belopp av
230 000 000 kronor;

b) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
för budgetåret 1955/
56 anvisa ett investeringsanslag av
240 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 226 av
herr Strandler m. fl och 11:281 av herrar
Almgren och Johanson i Västervik
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att kommun, som anordnade pensionärslägenheter
i flerfamiljshus, förvaltade
av bostadsföretag, som arbetade
utan enskilt vinstsyfte, och där kommunen
utsett styrelseledamot och revisor,
skulle kunna erhålla pensionärsbostadsbidrag
för denna verksamhet efter enahanda
grunder, som gällde för pensionärslägenheter
i av kommun eller allmännyttigt
bostadsföretag förvaltade flerfamiljshus.

I de likalydande motionerna 1:231 av
herr Axel Svensson m. fl. och II: 275 av
herr Adamsson m. fl. hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om utredning och förslag
till sådana statliga stödåtgärder, att den
årliga grundhyran för specialinredd invalidlägenhet
icke överstege motsvarande
hyra för vanlig lägenhet med samma
rumsantal och med jämförbar utrustningsstandard.

I de likalydande motionerna 1:329 av
herr Ohlon och II: 415 av herr Ohlin
m. fl. hade föreslagits, att riksdagen
skulle

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en omläggning av den statliga bostadspolitiken
efter riktlinjer som i motionerna
exemplifierats och i syfte att
bättre främja rationellt och kostnadssparande
byggande;

2) under uttalande att Kungl. Maj:ts
förslag syntes innebära en ytterligare
minskning av bostadsbyggandets andel av
de totala investeringarna, vilket i nuvarande
bristläge om möjligt borde undvikas,
fastställa kreditramen för preliminära
lånebeslut under nästa budgetår
till 840 miljoner kronor och investeringsanslaget
på kapitalbudgeten för bostadsbyggande
till 750 miljoner kronor, vilket
i båda fallen inncbure en ökning i
jämförelse med Kungl. Maj ds förslag med
50 miljoner kronor och möjliggjorde, att
cn produktion av mellan 60 000 och
65 000 lägenheter per år kunde vidmakthållas; -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

3) med avslag på Kungl. Maj:ts förslag
beträffande formen för det allmännas
stöd till flerfamiljshus besluta en övergång
från och med nästa budgetår till löpande
bidrag enligt i motionerna angivna
riktlinjer i stället för tilläggslån samt
en överföring av det av Kungl. Maj:t
för fonden för låneunderstöd äskade beloppet
till lånefonden för bostadsbyggande; 4)

till kapitalmedelsförluster, ränteeftergifter
och löpande bidrag såsom i motionerna
föreslagits anvisa ett belopp av
36,3 miljoner kronor, vilket innebure en
ökning i jämförelse med Kungl. Maj:ts
förslag med 16,3 miljoner kronor;

5) till avskrivning av de nya kapitalinvesteringarna
beträffande lånefonden för
bostadsbyggande anslå 100 miljoner kronor,
vilket innebure en minskning i jämförelse
med Kungl. Maj:ts förslag med
22,5 miljoner kronor;

6) avslå Kungl. Maj :ts förslag om avsättning
i särskild ordning av 227,5 miljoner
kronor till fonden för oreglerade
kapitalmedelsförluster och besluta fastställa
anslaget till denna fond till en miljon
kronor;

7) anhålla hos Kungl. Maj:t, att bostadsstyrelsen
måtte få i uppdrag utarbeta
förslag till inkomstprövning i
samband med utbetalande av räntefria
stående delar av egnahemslån;

8) beträffande bostadspolitiken i övrigt
besluta godkänna i motionerna angivna
riktlinjer. I

I de likalvdande motionerna I: 330 av
herr Älvar Andersson m. fl. och 11:418
av herr Larsson i Hedenäset m. fl. hade
hemställts,

att riksdagen måtte besluta att beträffande
egnahemslånebyggandet uttala sig
för att ramen under budgetåret 1955/56
ej måtte göras trängre än att minst
17 000 lägenheter i en- och tvåfamiljshus
med egnahemslån kunde igångsättas
under denna tid, samt att beträffande
tiden för igångsättningen detta så
långt det vore möjligt med hänsyn till
arbetskrafts tillgången måtte få ske under
den del av året, som bäst lämpade sig
för egnahemsbyggande; samt

att riksdagen beträffande avvecklingen
av den räntefria stående delen av egnahemslånen
måtte besluta, att nedsättning
ej skulle ske längre än till 7 000 kronor
i första omgången för egnahemsbyggare
med mindre ekonomiska resurser,
samt att i övrigt behovsprövning skulle
övervägas.

I motionen II: 78 av herr Gustafsson
i Skellefteå hade föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om förslag till
1956 års riksdag till omläggning av lånevillkoren
för olika företagsformer i syfte
att uppnå mera likvärdiga konkurrensvillkor,
varvid de i motionen anförda
synpunkterna borde beaktas.

I motionen II: 125 av herr Jacobson
i Vilhelmina hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta om ändring av § 1
i kungörelsen om statsbidrag till anordnande
av pensionärshem av den 22
juni 1939, varvid sagda paragraf skulle
erhålla följande lydelse:

Statsbidrag till anordnande av hem,
avsedda för beredande av billiga hyresbostäder
huvudsakligen åt mindre bemedlade
åldringar och invalider, må under
de villkor, som nedan stadgas, utgå
till kommun eller till företag, vilket på
sätt i 9 § sägs blivit för här avsett syfte
godkänt såsom allmännyttigt eller kooperativt
bostadsföretag,

eller att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning av
frågan om ändrade bestämmelser för
statsbidrag till anordnande av pensionärsbostäder.

I motionen II: 393 av herr Ekdahl
in. fl. hade föreslagits, att riksdagen
skulle besluta

1) dels förklara sig icke beredd att
för närvarande lämna Kungl. Maj:t bemyndigande
till sänkning av den räntefria
stående delen av egnahemslånet;

2) dels avslå Kungl. Maj:ts förslag om
ändring av don allmänna regeln i fråga
om ombyggnad av en- eller tvåfamiljshus
dithän, att den räntefria stående
delen av lånet icke finge överstiga 25 %;

3) dels företaga sådana ändringar av
gällande bestämmelser angående den

Onsdagen den 25 mai 1955

Nr 21

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

räntefria stående delen av egnahemslånet,
att densamma fastställdes till a) 8 000
kronor då lägenhetsytan icke överstege
115 mI 2 samt b) 4 000 kronor då lägenhetsytan
överstege 115 men icke 130 m2
— med rätt dock för bostadsstyrelsen
att i enlighet med för närvarande tilllämpad
praxis meddela dispens, när det
gällde vissa barnrika familjer eller jordbruksegnahem; 4)

dels att det skulle ankomma på
Kungl. Maj:t att utfärda sådana övergångsbestämmelser,
att den som före den
1 juli 1955 ingivit ansökan om egnahemslån
icke skulle komma i ur subventionssynpunkt
sämre belägenhet än för närvarande
gällande bestämmelser innebure.

I motionen II: 394 av herr Helén hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning i frågan om inrättande av
en statlig lånefond för täckande av s. k.
grundinsatser för insatslägenheter samt
alt förslag i denna fråga snarast måtte
föreläggas riksdagen.

I motionen II: 416 av herr Sjölin m. fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte

a) medgiva, att under budgetåret 1955/
56 beslut om bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
finge meddelas intill
ett belopp av 31 565 000 kronor;

b) till Bidrag för viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1955/56
anvisa ett reservationsanslag av 3 400 000
kronor, innebärande en besparing för
nästa budgetår med 26 600 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:528 av
herr Älvar Andersson in. fl. och II: 656
av herrar Carlsson i Bakeröd och Pettersson
i Norregård hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta avslå propositionen
nr 194 samt även beakta vad i
motionerna i övrigt anförts.

I de likalydande motionerna 1:534 av
herr Ewerlöf in. fl. och 11:663 av herr
Hjalmarson m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte

A. avslå Kungl. Maj:ts förslag i proposition
lir 194 att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att meddela bestäm -

melser beträffande eftergifter i fråga om
ränta och amortering å vissa bostadslån; B.

besluta,

1) att räntegarantien å primärlån och
sekundärlån till flerfamiljshus och å bottenlån
till en- och tvåfamiljshus, vilka utlämnades
till nya fastigheter från och
med den 1 oktober 1955, skulle grundas
på en räntesats av 4,0 %;

2) att räntesatsen å tertiärlån till nybyggda
flerfamiljshus och å statliga egnahemslån
till nvuppförda en- och tvåfamiljshus,
vilka utlämnades från och
med den 1 oktober 1955, ävensom å förbättringslån
utlämnade från och med
nämnda dag, skulle utgöra 4,0 %,

3) att räntegarantien skulle upphöra,
då den tidigare fastställda giltighetstiden
å 10 år utgått,

4) att familjebostadsbidraget skulle
höjas från 150 till 170 kronor för varje
barn från och med den 1 oktober 1955;

C. anvisa

1) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 18 000 000 kronor,

2) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 98 000 000 kronor samt

3) till Avskrivning å lånefonden för
bostadsbyggande ett anslag av 49 500 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 535 av
herr Alexanderson och II: 664 av herrar
Ståhl och Larsson i Stockholm hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 194 måtte beakta
i motionen anförda synpunkter, så att i
syfte att begränsa statsutgifterna och
förhindra förvärrad hyressplittring räntesubventionerna,
i den mån förefintliga
lånekontrakt gjorde det möjligt, inriktades
på nuvarande och blivande fastigheter
med s. k. provisoriska tilläggslån,
i huvudsak det bestånd som uppförts efter
1950 med dess högre hyresnivå.

I motionen 1:527 av herrar Norling
och Helmer Persson hade hemställts, att
riksdagen med bifall i övrigt till Kungl.
Maj:ts proposition nr 194 måtte besluta

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till riksdagen om sådana åtgärder,
att hyresstegring med anledning
av räntehöjningen kunde undvikas i all
bostadsbebyggelse.

I motionen II: 665 av herr Gustafsson
i Skellefteå hade föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att för budgetåret 1955/
56 under femte huvudtiteln till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter å
vissa bostadsbyggnadslån anvisa ett förslagsanslag
av 44,6 miljoner kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

I. beträffande rationalisering av bostadsbyggandet
med avslag å motionerna
I: 329 och II: 415 samt I: 219 och II: 284,
såvitt de berörde härmed sammanhängande
frågor, godkänna vad utskottet anfört; II.

beträffande de allmänna grunderna
för avveckling av de generella subventionerna
till nytillkommande bostadshus
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag godkänna
vad utskottet anfört;

III. beträffande bostadsbyggandets
storlek med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
329 och 11:415 samt 1:220 och 11:285
ävensom I: 330 och II: 418, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

IV. avslå i motionerna I: 219 och II:
284 framställt yrkande beträffande införandet
av ett kreditgarantisystem på bostadsområdet; V.

beträffande avveckling av kapitalsubventionen
till flerfamiljshus med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:219 och 11:284,
såvitt de berörde denna fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

VI. avslå i motionerna I: 329 och II:
415 framställt yrkande att tilläggslånet
skulle ersättas med ett löpande bidrag;

VII. beträffande eftergifter i fråga om
ränta och amortering å tertiärlån til! flerfamiljshus
med bifall till Kungl. Maj:ts

förslag samt med avslag å motionerna I:
534 och II: 663, I: 535 och II: 664, I: 528
och II: 656 samt I: 527, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

VIII. avslå i motionerna I: 534 och II:
663 framställt yrkande beträffande räntesatsen
å tertiärlån;

IX. avslå i motionerna 1:219 och II:

284 samt II: 78 framställda förslag beträffande
villkor för tertiärlån för olika
företagsformer;

X. beträffande villkor för teriärlån till
bostadshus, som innehölle bostäder och
lokaler för annat ändamål, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört;

XI. beträffande minskning av den räntefria
stående delen av egnahemslån i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
med avslag å motionerna I: 220 och
11:285, 1:329 och 11:415, 1:330 och II:
418, I: 222 och II: 287, I: 119 och II: 119
samt II: 393, förstnämnda åtta motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört;

XII. beträffande eftergifter i fråga om
ränta och amortering å statligt lån till
en- och tvåfamiljshus med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 534 och II: 663, I: 528 och
II: 656 samt I: 527, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XIII. avstå i motionerna 1:534 och II:
663 framställt yrkande beträffande räntesatsen
å egnahemslån;

XIV. avslå i motionerna I: 220 och II:

285 framställt yrkande beträffande återbetalning
av räntefri stående del av egnahemslån; XV.

avslå i motionerna 1:534 och II:
663 framställt yrkande beträffande räntesatsen
å förbättringslån;

XVI. beträffande familjebostadsbidragets
storlek samt förstärkning av bidraget
i vissa fall med avslag å motionerna
1:534 och II: 033 samt I: 219 och II:

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. nt.

284, såvitt de berörde dessa frågor, godkänna
vad utskottet anfört;

XVII. beträffande tidpunkten för lägenhets
färdigställande som villkor för
familjebostadsbidrag med avslag å motionerna
1:219 och 11:284 samt 1:329
och 11:415, samtliga motioner såvitt de
berörde denna fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XVIII, beträffande statsbidrag till pensionärslägenheter
med avslag å motionen
11:125 ävensom motionerna 1:226 och
II: 281 samt I: 329 och II: 415, sistnämnda
två motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

XIX. beträffande stödåtgärder för anordnande
av invalidlägenheter med avslag
å motionerna I: 231 och II: 275 godkänna
vad utskottet anfört;

XX. beträffande inrättande av en lånefond
för täckande av kapitalinsats i bostadsrättslägenhet
med avslag å motionen
11:394 godkänna vad utskottet anfört: XXI.

beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen, såvitt
de ej behandlats under I—XX, med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag och under
erinran om vad utskottet i det föregående
anfört, godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar;

XXII. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
11:665 samt 1:534 och 11:663, sistnämnda
bägge motioner såvitt de berörde detta
anslag, till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1955/56 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 25 000 000 kronor;

XXIII. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I:
534 och II: 663, såvitt de berörde detta
anslag, till Bostadsrabatter för budgetverksamhet
för budgetåret 1955/56 unvisa
ett förslagsanslag av 85 000 000 kronor; XXIV.

med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionen 11:416
till Bidrag till viss bostadsförbättrings -

verksamhet för budgetåret 1955/56 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 000 kronor;

XXV. medgiva, att under budgetåret
1955/56 beslut om bidrag till inrättande
av pensionärshem finge meddelas intill
ett belopp av 10 000 000 kronor;

XXVI. till Bidrag till inrättande av
pensionärshem för budgetåret 1955/56
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor;

XXVII. till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor för budgetåret 1955/56 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor;

XXVIII. med bifall till Kungl. Maj ds
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 222 och II: 287 samt I: 329 och
II: 415, såvitt de berörde denna fråga,
medgiva, att under budgetåret 1955/56
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 650 000 000 kronor;

XXIX. med bifall till Kungl. Maj ds
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 222 och II: 287 samt I: 329 och
II: 415, såvitt de berörde detta anslag,
till Lånefonden för bostadsbyggande för
budgetåret 1955/56 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 190 000 000 kronor;

XXX. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien för
budgetåret 1955/56 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor;

XXXI. med bifall till Kungl. Maj ds
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 222 och It: 287 samt I: 329 och
II: 415, såvitt de berörde denna fråga,
medgiva, att under budgetåret 1955/56
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från anslaget till tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge meddelas intill ett belopp av
140 000 000 kronor;

XXXII. med bifall till Kungl. Maj ds
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 222 och II: 287 samt I: 329 och

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

II: 415, såvitt de berörde detta anslag,
till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
för budgetåret 1955/56
under fonden för låneunderstöd anvisa
ett investeringsanslag av 210 000 000
kronor;

XXXIII. medgiva, att räntefoten för
lantarbetarbostadslån, vilka komme att
beviljas under budgetåret 1955/56, bestämdes
till 3,25 %;

XXXIV. till Lån till uppförande och
förbättring av lantarbetarbostäder för
budgetåret 1955/56 under fonden för
låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 100 kronor;

XXXV. till Lån till anordnande av
kollektiva tvätterier för budgetåret
1955/56 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av 100
kronor;

XXXVI. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
1:329 och 11:415 samt 1:534
och 11:663, såvitt de berörde detta anslag,
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
i Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 122 500 000
kronor;

XXXVII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 329 och II: 415, såvitt de berörde
frågan om anvisande av medel för avskrivning
av kapitalsubventioner, till
Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett anslag av 228 500 000 kronor;

XXXVIII. avslå i motionerna I: 219
och II: 284 framställt yrkande rörande
översyn av bostadsstyrelsens organisation
;

XXXIX. bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad i statsrådsprotokollet förordats; XL.

med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 219 och II: 284, såvitt de berörde
denna fråga, fastställa under punkten

införd avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1955/56;

XLI. besluta, att i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna antalet
kontorsbiträden i lönegrad Ca 8 skulle
ökas med två;

XLII. i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag fastställa under punkten införd
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1955/56;

XLIII. beträffande medelsbehovet för
bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
219 och II: 284, såvitt de berörde ifrågavarande
anslag, för budgetåret 1955/56
under femte huvudtiteln anvisa

a) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 671 400 kronor;

b) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 555 000 kronor;

c) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 905 000
kronor;

d) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 677 000
kronor;

XLIV. besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den
del de icke blivit under punkterna I—
XLIII särskilt berörda, icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande rationalisering av bostadsbyggandet a)

av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse reservationen visade, samt
att utskottet bort under I hemställa, att
riksdagen måtte beträffande rationalisering
av bostadsbyggandet i anledning av
motionerna 1:329 och 11:415 samt I:
219 och II: 284, såvitt de berörde härmed
sammanhängande frågor, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad i reservationen
anförts;

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Anslag till

b) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herrar Wedén
och Gustafsson i Skellefteå samt fröken
Ager, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade avfattning, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte beträffande rationalisering
av bostadsbyggandet i anledning av motionerna
I: 329 och II: 415 samt I: 219
och II: 284, såvitt de berörde härmed
sammanhängande frågor, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

2) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så,
som i berörda reservation angivits, samt
att utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte beträffande de allmänna
grunderna för avveckling av de generella
subventionerna till nytillkommande
bostadshus i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag godkänna vad reservanterna
anfört;

3) beträffande bostadsbyggandets storlek a)

av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande i denna del bort'' hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under III hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bostadsbyggandets
storlek i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom motionerna I:
329 och 11:415, 1:220 och 11:285 samt
I: 330 och II: 418, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
tioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

c) av herrar Pålsson, Nils Theodor
Larsson, Rubbestad och Onsjö, vilka ansett,
att utskottets yttrande i nu ifrågavarande
del bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade;

d) av herr Bergman, som dock ej antytt
sin mening;

4) av herrar Ohlon, Sundelin, Bergh,
Jacobsson och Skoglund i Doverstorp,
fröken Elmén, herrar Wedén, Cassel och
Gustafsson i Skellefteå samt fröken Ager,
vilka ansett att utskottets yttrande bort
hava den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under IV hemställa, att riksdagen
måtte beträffande införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet med
bifall till motionerna 1:219 och 11:284,
såvitt de berörde denna fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj: t giva till känna vad
reservanterna anfört;

5) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under V hemställa, att
riksdagen måtte beträffande avveckling
av kapitalsubventionen till flerfamiljshus
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 219
och II: 284, såvitt de berörde denna fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört;

6) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herrar Wedén
och Gustafsson i Skellefteå samt fröken
Ager, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade avfattning, som
i denna reservation angivits, samt att
utskottet bort under VI hemställa, att
riksdagen måtte bifalla i motionerna I:
329 och II: 415 framställt yrkande, att
tilläggslånet skulle ersättas med ett löpande
bidrag;

7) beträffande eftergifter i fråga om
ränta och amortering å tertiärlån till
flerfamiljshus

a) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att ut -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

skottets yttrande i denna del bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under VII
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
eftergifter i fråga om ränta och
amortering å tertiärlån till flerfamiljshus
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 535 och II: 664, I:
528 och II: 656 samt I: 527 ävensom med
bifall till motionerna 1:534 och 11:663,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

b) av herrar O hlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herrar Wedén
och Gustafsson i Skellefteå samt fröken
Ager, vilka ansett, att utskottets yttrande
i förevarande del bort lyda på sätt i
reservationen angivits samt att utskottet
bort under VII hemställa, att riksdagen
måtte beträffande eftergifter i fråga om
ränta och amortering å tertiärlån till
flerfamiljshus med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:535
och II: 664 ävensom med avslag å motionerna
1:534 och 11:663, 1:528 och
II: 656 samt I: 527, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

c) av herrar Pälsson, Nils Theodor
Larsson, Rubbestad och Onsjö, vilka ansett,
att utskottets yttrande i angivna del
bort hava den lydelse, reservationen visade; 8)

av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka under förutsättning
av bifall till den med 7 a betecknade
reservationen ansett, att utskottet
bort under VIII hemställa, att
riksdagen måtte bifalla i motionerna I:
534 och II: 663 framställt yrkande beträffande
räntesatsen å tertiärlån;

9) av herrar O hlon, Sundelin, Bergh,
Jacobsson och Skoglund i Doverstorp,
fröken Elmén, herrar Wedén, Cassel och
Gustafsson i Skellefteå samt fröken Ager,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under IX hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
villkor för tertiärlån för olika företags -

former med bifall till motionerna 1:219
och II: 284 samt II: 78, förstnämnda bägge
motioner såvitt de berörde denna fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört;

10) av herrar Ohlon, Sundelin, Bergh,
Jacobsson och Skoglund i Doverstorp,
fröken Elmén, herrar Wedén, Cassel och
Gustafsson i Skellefteå samt fröken Ager,
vilka beträffande villkor för tertiärlån
till bostadshus, som innehölle bostäder
och lokaler för annat ändamål, ansett,
att till utskottets yttrande bort fogas ett
tillägg av den lydelse, reservationen visade; 11)

beträffande minskning av den
räntefria stående delen av egnahemslån

a) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande i denna del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under XI hemställa,
att riksdagen måtte beträffande minskning
av den räntefria stående delen av
egnahemslån i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 220 och II: 285 ävensom med
avslag å motionerna 1:329 och 1:415,
1:330 och 11:418, 1:222 och 11:287, I:
119 och II: 119 samt II: 393, förstnämnda
åtta motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herrar Wedén
och Gustafsson i Skellefteå samt fröken
Ager, vilka ansett, att utskottets yttrande
i förevarande del bort lyda så, som
i denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under XI hemställa, att riksdagen
måtte beträffande minskning av
den i äntefria stående delen av egnahemslån
i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 329 och II: 415 ävensom med avslag å
motionerna I: 220 och II: 285, I: 330 och
II: 418, I: 222 och II: 287, I: 119 och II:
119 samt 11:393, förstnämnda åtta motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

c) av herrar Pålsson, Nils Theodor
Larsson, Rubbestad och Onsjö, vilka ansett,
att utskottets yttrande i angivna del
bort hava den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under XI
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
minskning av den räntefria stående
delen av egnahemslån med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:220 och 11:285, I:
329 och II: 415, I: 330 och II: 418, I: 222
och 11:287, 1:119 och 11:119 samt II:
393, förstnämnda åtta motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; 12)

beträffande eftergifter i fråga om
ränta och amortering å statligt lån till
en- och tvåfamiljslius m. fl.

a) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande i denna del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under XII hemställa,
att riksdagen måtte beträffande eftergifter
i fråga om ränta och amortering å
statligt lån till en- och tvåfamiljshus med
avslag å Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:528 och 11:656 samt 1:527
ävensom med bifall till motionerna I:
534 och II: 663, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

13) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka under förutsättning
av bifall till den med 12 a betecknade
reservationen ansett, att utskottet
bort under XIII hemställa, att
riksdagen måtte bifalla i motionerna I:
534 och 11:663 framställt yrkande beträffande
räntesatsen å egnahemslån;

14) av herrar Ohlon, Sundelin, Bergh,
Jacobsson och Skoglund i Doverstorp,
fröken Elmén, herrar Wedén, Cassel och

Gustafsson i Skellefteå samt fröken Ager,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
XIV hemställa, att riksdagen måtte beträffande
återbetalning av räntefri stående
del av egnahemslån med bifall till
motionerna 1:220 och 11:285, såvitt de
berörde denna fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

15) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under XV hemställa,
att riksdagen måtte bifalla i motionerna
I: 534 och II: 663 framställt yrkande
beträffande räntesatsen å förbättringslån; 16)

av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under XVI hemställa, att
riksdagen måtte beträffande familjebostadsbidragets
storlek samt förstärkning
av bidraget i vissa fall med bifall till
motionerna 1:534 och 11:663 samt I:
219 och 11:284, såvitt de berörde dessa
frågor, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört;

17) av herrar Ohlon, Sundelin, Bergh,
Jacobsson och Skoglund i Doverstorp,
fröken Elmén, herrar Wedén, Cassel och
Gustafsson i Skellefteå samt fröken Ager,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under XVII hemställa, att riksdagen
måtte beträffande tidpunkten för lägenhets
färdigställande som villkor för familjebostadsbidrag
med bifall till motionerna
1:219 och 11:284 samt 1:329 och
II: 415, samtliga motioner såvitt de berörde
denna fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

18) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka under förutsättning
av bifall till de med 2, 5, 7 a,

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

11 a, 12 a och 15 betecknade reservationerna
ansett, att utskottets yttrande under
rubriken Medelsbehovet för låne- och
bidragsverksamheten under budgetåret
1955/56 bort inledas med ett uttalande av
den lydelse, reservationen visade;

19) beträffande anslaget till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter å
vissa bostadsbyggnadslån

a) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka under förutsättning
av bifall till de med 7 a och 12 a
betecknade reservationerna ansett, att utskottets
yttrande i denna del bort hava
den avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under XXII
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna 1:534 och 11:663 samt II:
665, förstnämnda bägge motioner såvitt
de berörde detta anslag, till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter å vissa
bostadsbyggnadslån för budgetåret 1955/
56 under femte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 23 000 000 kronor;

b) av herrar O hlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herrar Wedén
och Gustafsson i Skellefteå samt fröken
Ager, vilka under förutsättning av bifall
till den med 6 betecknade reservationen
ansett, att utskottets yttrande i
förevarande del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under XXII hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:534 och 11:663
ävensom med bifall till motionen II: 665,
förstnämnda bägge motioner såvitt de berörde
detta anslag, till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1955/56
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 44 600 000 kronor;

20) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka under förutsättning
av bifall till den med 16 betecknade
reservationen ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under XXIII hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl.

Maj:ts förslag samt motionerna 1:534
och II: 663, såvitt de berörde detta anslag,
till Bostadsrabatter för budgetåret
1955 56 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 99 000 000 kronor;

21) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herrar Wedén
och Gustafsson i Skellefteå samt fröken
Ager, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under XXIV hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionen 11:416

a) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1955/56
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 3 400 000 kronor;

b) medgiva, att under budgetåret 1955/
56 beslut om bidrag, varom nu vore fråga,
finge meddelas intill ett belopp av
31 565 000 kronor;

22) beträffande ramen för preliminära
beslut angående lån, som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande,

a) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka under förutsättning
av bifall till den med 3 a betecknade
reservationen ansett, att utskottets
yttrande i denna del bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits;

b) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herrar Wedén
och Gustafsson i Skellefteå samt fröken
Ager, vilka under förutsättning av bifall
till de med 3 b och 6 betecknade reservationerna
ansett, att utskottets yttrande
i angivna del bort hava den avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under XXVIII hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:222 och II:
287 ävensom med bifall till motionerna
I: 329 och II: 415, samtliga motioner såvitt
de berörde denna fråga, medgiva, att
under budgetåret 1955/56 preliminära
beslut angående lån, som skulle utgå från
lånefonden för bostadsbyggande, finge
meddelas intill ett belopp av 840 000 000
kronor;

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Anslag till

23) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herrar Wedén
och Gustafsson i Skellefteå samt fröken
Ager, vilka under förutsättning av bifall
till de med 3 b och 6 betecknade reservationerna
ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under XXIX hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt motionerna 1:222 och II:
287 ävensom med bifall till motionerna I:
329 och II: 415, samtliga motioner såvitt
de berörde detta anslag, till Lånefonden
för bostadsbyggande för budgetåret
1955 56 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
750 000 000 kronor;

24) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herrar Wedén
och Gustafsson i Skellefteå samt fröken
Ager, vilka under förutsättning av bifall
till den med 22 b betecknade reservationen
ansett, att utskottet bort under
XXXI hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:329 och II:
415 ävensom med avslag å motionerna I:
222 och II: 287, samtliga motioner såvitt
de berörde denna fråga, besluta avslå
Kungl. Maj :ts förslag om medgivande till
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från anslaget till tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet;

25) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herrar Wedén
och Gustafsson i Skellefteå samt fröken
Ager, vilka under förutsättning av bifall
til! den med 23 betecknade reservationen
ansett, att utskottet bort under XXXII
hemställa, att riksdagen måtte med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:222 och 11:287 ävensom med bifall
till motionerna 1:329 och 11:415, samtliga
motioner såvitt de berörde detta anslag,
besluta, att anslag till Tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet icke
skulle för budgetåret 1955/56 anvisas;

26) beträffande avskrivning av nya kapitalinvesteringar
m. in.

a) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka under förut2
Första kammarens protokoll 1955. Nr 21

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
sättning av bifall till de med 8, 13 och
15 betecknade reservationerna ansett, att
utskottets yttrande i denna del bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under XXXVI
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna I: 534 och II: 663 samt I: 329
och 11:415, samtliga motioner såvitt de
berörde detta anslag, till avskrivning av
nya kapitalinvesteringar i Lånefonden
för bostadsbyggande för budgetåret 1955
56 anvisa ett reservationsanslag av
25 000 000 kronor;

b) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herrar Wedén
och Gustafsson i Skellefteå samt fröken
Ager, vilka under förutsättning av bifall
till den med 6 betecknade reservationen
ansett, att utskottets yttrande i angivna
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
XXXVI hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna 1:534 och 11:663 ävensom
med bifall till motionerna I: 329 och II:
415, samtliga motioner såvitt de berörde
detta anslag, till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
i Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 100 000 000
kronor;

27) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herrar Wedén
och Gustafsson i Skellefteå samt fröken
Ager, vilka under förutsättning av bifall
till den med 26 b betecknade reservationen
ansett, att utskottet bort under
XXXVII hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:329 och II:
415, såvitt de berörde detta anslag, till
Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett anslag av 1 000 000 kronor;

28) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
huva den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under XXXV11I hemställa, att riksdagen
måtte beträffande översyn av bo -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

stadsstyrelsens organisation med bifall
till motionerna 1:219 och 11:284, såvitt
de berörde denna fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

29) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande beträffande avlöningsanslaget
för bostadsstyrelsen bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under XL hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:219 och 11:284, såvitt de berörde
denna fråga, fastställa i reservationen
införd avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr.
o. m. budgetåret 1955/56;

30) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande rörande avlöningsanslaget
för länsbostadsnämnderna bort
under XL1I hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för länsbostadsnämnderna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1955/56;

31) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka under förutsättning
av bifall till de med 29 och 30
betecknade reservationerna ansett, att
utskottet bort under XLIII hemställa,
att riksdagen måtte beträffande medelsbehovet
för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 219 och 11:284, såvitt de berörde
ifrågavarande anslag, för budgetåret
1955 56 under femte huvudtiteln anvisa a)

till Bostadsstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 3 471 400 kronor;

b) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 555 000 kronor;

c) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 855 000
kronor;

d) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 677 000
kronor.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Såvitt jag förstår kan
man med goda skäl säga att bostadspropositionerna
även i år ganska illa passar
ihop med det ekonomiska klimat,
som regeringens politik har framkallat,
möjliggjort eller underlåtit att förhindra,
hur man nu vill uttrycka saken. Det
ursprungliga, åtminstone tillkännagivna
syftet med denna bostadspolitik •— jag
tänker på de generella subventionerna
— var ju att förhindra vad man trodde
vara en tillfällig kostnadsstegring inom
bostadsproduktionen att slå igenom på
hyresmarknaden med vad därav kunde
följa i form av krav på lönekompensation.
Detta syfte har regeringen icke uppnått
med sin bostadspolitik. Trots att
det stod i efterkrigsprogrammet att prisstegringar
skulle förhindras, har byggnadskostnaderna
stigit mycket avsevärt.
Trots att dessa generella subventioner
döljer en del av kapitalkostnaderna, har
också den del av bostadskostnaderna som
betalas över kontrakten stigit i mycket
oroväckande grad. Enligt vår mening är
systemet med generella subventioner eu
väsentlig orsak till att så bär skett.

Ett annat syfte med den förda politiken
var ju att bostadsbristen skulle hävas.
Man har till och med satt upp tidsschema
visande när bristen skulle vara
hävd, men inte heller det syftet har man
nått. Trots detta envisas regeringen med
att tillämpa samma metoder. Man kan då
fråga sig. om verkligen önskemålet enligt
efterkrigsprogrammet att överföra nybebyggelse
i samhällets ägo är så angeläget,
att man vill köpa detta mål till
priset av orimliga byggnadskostnader och
följaktligen orimliga bostadskostnader.

Enligt vår mening är huvudproblemet
inom bostadspolitiken att pressa ned produktionskostnaderna,
så att människor
med genomsnittliga inkomster själva kan
betala sin hyra. De övriga, som inte själva
kan det — men också endast de —
bör få hjälp med att betala sina bostadskostnader.
Det är huvudsyftet i år, liksom
i fjol, med de motioner som från
vår riksdagsgrupp har framburits i samband
med regeringens bostadsproposition.

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Anslag till

Om en liten stund kominer troligen
någon talesman från utskottet, eller måhända
rent av för regeringen, att liksom
förr om åren försöka göra gällande, att
ett bifall till vår motion skulle medföra
en ökning av kapitalkostnaderna och en
höjning av hyrorna. Liksom tidigare om
åren har man i utskottsutlåtandet även i
år gjort sig möda med att t. o. in. räkna
ut ungefär hur stor ökningen skulle bli.
Jag är förvånad över att man fortsätter
med den sortens argumentation. Den är
i realiteten ingenting annat än en förvanskning
av vanliga ords vanliga betydelse.

Med kapitalkostnaden för ett hus menas
i vanligt språkbruk vad det kostar
att bygga huset. När utskottet använder
ordet kapitalkostnader, har det visserligen
i år skjutit in ordet »låntagarens»,
men det är tydligt att man utesluter den
del av kapitalkostnaderna som subventionerna
utgör. Enligt utskottets argumentation
är det bara den del av kapitalkostnaderna
som husägaren eller beställaren
betalar direkt, man talar om. Man
utelämnar vad som betalas skattevägen.

Med hyra menas i vanligt språkbruk
vad det kostar att bo i ett hus, men när
utskottet använder ordet hyra menas bara
den del av bostadskostnaderna som
anges i hyreskontraktet. Man utelämnar
den del av hyran som betalas i form av
skatt.

Under sådana förhållanden är det väl
ändock berättigat att dra den slutsatsen,
att hela det resonemang, som utskottet
för om kapitalkostnader och hyror, saknar
varje värde som argument. Jag tycker
att debatten kring bostadspolitiken
skulle vinna på afl utskottet slutade med
denna förvanskning av vanliga ords vanliga
betydelse.

Som invändning emot vad jag nyss har
sagt kan ju anföras, att meningen är att
fördela bostadskostnaderna. Jag har ingenting
att invända i och för sig emot en
fördelning av bostadskostnaderna, men
jag kan inte finna det rimligt att man
använder skattemedel för atl betala en
del av bostadskostnaderna för miinnisskor
som kan betala dem själva. Enligt
vår uppfattning hör sådant ske endast

främjande av bostadsförsörjningen ni. m.
för dem som inte själva har förutsättningar
att betala den verkliga hyran.

I år har vi från vårt håll tyckt oss ha
en särskild anledning att kritisera regeringens
subventionspolitik. Vi menar att
vad som föreslås i årets bostadsproposition
står i en alldeles bestämd motsättning
till den ekonomiska politik, som
regeringen, mer eller mindre halvhjärtat
och med åtskilliga reservationer, på sista
tiden har ansett sig tvungen att slå
in på. Man kan karakterisera den nya
vägen inom den ekonomiska politiken
ungefär så här.

Trots sin håg att reglera bär regeringen
ändock inskränkt regleringsverksamheten
till varusidan och inte vågat
ge sig in på lönesidan. Därmed är också
ganska självklart, att den inte kan åstadkomma
den balans mellan produktionsresultat
och köpkraft som eftersträvas.

Sedan regeringen måst avstå från tanken
att direkt ingripa på efterfrågesidan
genom sin beryktade plan på ett tvångssparande,
har den gått en omväg. Regeringen
väljer omvägen att dämpa efterfrågan
genom att dämpa produktionsutvecklingen
och på det sättet motverka
den överfulla sysselsättningens risker.

Man har, åtminstone i viss mån, försökt
att begränsa statens egna utgifter,
eftersom dessa har en positiv effekt på
efterfrågan. Men redan omslutningen av
årets budgetförslag visar att automatiken
i utgiftsstegringarna är så pass kraftig,
att regeringens försök därvidlag har haft
en begränsad räckvidd, särskilt därför
att regeringen tydligen av valtaktiska
skäl icke vågat eller velat uppträda resolut.

Samma strävan att dämpa efterfrågan
genom att dämpa företagsamheten har
man ju tillämpat, när det gäller företagsbeskattningen.
En ökning där måste ju
medföra minskad konkurrenskraft, sänkning
av sysselsättningsgraden och förhållandevis
högre priser och följaktligen
minskning av efterfrågan.

Dessa medel harman tillgripit, då man
inte med bibehållen frihet på lönesidan,
ilen frihet som vi håller på, kan återställa
balansen på annat sätt än att låta
varusidan träffas. Ytterligare medel som

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

man har valt för att dämpa företagsamheten
är räntehöjningen och kreditrestriktionerna.

Om vad jag nu anfört är utmärkande
drag för den nya given, kan man säga
att i alla dessa avseenden står regeringens
bostadspolitik i bestämd motsättning
till det ekonomiska program, som regeringen
i övrigt ansett sig tvingad att lansera.
För det första ökar man där statens
utgifter i stället för att minska dem.
För det andra vill man avskärma hela
bostadsproduktionsområdet från den
konsumtionsminskande effekt, som man
eljest velat nå. Man avser fortfarande att
med skattemedel betala hyror för människor
som kan betala sina hyror själva.
På så sätt motverkar man en konsumtionsminskning.
Man motverkar den konsumtionsminskning,
som man propagerar
för, genom att inte vilja vara med
om bifall till våra motioner om bostadssparande.
Man låter de höjda lönekostnaderna
slå igenom på livsmedel och
taxor av olika slag för att minska köpkraftsöverskottet,
men avstår från att
göra allmänheten tillräckligt prismedveten,
då det gäller de orimliga kostnaderna
för bostadsproduktionen.

Situationen är alltså den, att vad regeringen
i nuvarande ekonomiska läge
anser vara i övrigt riktigt, tillämpas
icke när det gäller ett så stort avsnitt av
vårt ekonomiska liv som bostadsproduktionen.

Om man skulle våga sig på en förklaring
till denna motsägelse, skulle man
kanske kunna säga att den restriktiva
politik, som regeringen i övrigt slagit in
på, sker mot regeringens egen önskan.
Tvångssparandet framhålls ju tydligen
alltjämt som det bästa men icke politiskt
möjliga, och räntehöjningen ter sig
efter allt föregående tal om dess vådor
som en skamlig sjukdom, som man vill
försöka dölja. Som en annan förklaring
kan man ju tänka sig att regeringen faktiskt
har lovat väljarna att häva bostadsbristen
och lovat väljarna att förhindra
prisstegringar. Kvar står dock, såsom jag
nyss sagt, att man misslyckats i dessa
båda avseenden, vilket innebär en belastning
som medför vissa konsekven -

ser. De konsekvenserna tycks på bostadspolitikens
område vara av den arten, att
de hindrar ett samlat ekonomiskt handlande.

Det dilemma som regeringen råkat ut
för skulle alltså kunna sammanfattas på
följande sätt: man har — om också med
tungt hjärta — funnit sig tvungen att i
den allmänna ekonomiska politiken lägga
om kursen, men på ett så omfattande
område som bostadsproduktionen finner
sig regeringen tvingad att föra en rakt
motsatt politik, och för att nödtorftigt
kamouflera den motsättningen försöker
man förvända synen på folk genom att
inbilla dem att bostadskostnaderna blir
lägre, om de uppdelas på olika betainingsformer.

De som inte följt med det här resonemanget
kanske är benägna att invända,
att vårt parti skulle önska en stagnation
inom bostadsproduktionen. Mot detta
vill jag endast säga, att det är regeringens
allmänna ekonomiska politik, som
leder till produktionsminskning eller
som i varje fall hindrar den produktionsökning
som är nödvändig om bostadsbristen
skall kunna hävas. När vi
motsätter oss regeringens bostadspolitiska
program, gör vi det alltså därför
att det enligt vår mening motverkar det
allmänt omfattade syftet att åstadkomma
tillräckligt med goda bostäder till
överkomliga kostnader.

Jag har, herr talman, på detta sätt velat
teckna en allmän bakgrund till alla
de yrkanden, som vi har framställt och
som återfinns i de reservationer som
vi har knutit till detta utlåtande.

Det är med denna allmänna motivering,
som vi upprepar våra önskemål
om rationalisering av byggnadsverksamheten
och en översyn av bvggnadsbestämmelserna,
som vi vill ha snabbare
avveckling av de generella subventionerna,
fri produktion av egnahem, ett kreditgarantisystem,
konkurrens på lika
villkor o. s. v. Vi räknar med att effekten
av våra förslag skall bli, att den del
av bostadskostnaderna, som betalas över
hyreskontrakten, skulle bli större. Vi är
fördenskull beredda att gå avsevärt längre
än regeringen när det gäller famiije -

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bostadsbidrag, där vi vill höja regeringens
bud med 14 miljoner kronor.

För en detalj i dessa yrkanden förefaller
det vara nödvändigt att ägna några
ords särskild motivering. Det gäller
den fullmakt som regeringen begär och
utskottsmajoriteten tillstyrkt. Kungl.
Maj:t har begärt att få disponera över
skattemedel för räntesubventioner utan
att grunderna för dessa räntesubventioner
exakt anges och följaktligen utan
att man får en klar föreställning om vilka
penningbelopp som det här kan röra
sig om. Enligt vår uppfattning är en sådan
fullmakt icke förenlig med den
grundregel som säger, att det är riksdagen
och inte Kungl. Maj :t eller ämbetsverken
som skall bestämma över statens
utgifter. Är det egentligen inte
ganska symtomatiskt, att bostadspolitiken
inte ens tycks kunna rymmas inom
de grundlagsfästa formerna för maktfördelningen
mellan första och andra statsmakten?
För var och en som håller en
smula på dessa former, inte för deras
egen skull utan för att vinna de syften
som ligger bakom dem, ter det sig orimligt
att regeringen skulle få sådana här
fullmakter. Jag erkänner gärna, att denna
betänksamhet har delats också av utskottsmajoriteten,
som försöker att ordna
saken genom att regeringen så att säga
i efterhand skulle komma med mer
fixerade uppgifter. Vi anser det vara
principiellt och praktiskt oriktigt att
över huvud taget medverka till en sådan
fullmakt.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till de vid utlåtandet fogade
reservationerna, med numren 1 a, 2, 3 a,
4, 5, 7 a. 8, 9. It), 11 a, 12 a, 13. 14, 15,
10, 17. 18, 19 a. 20, 22 a, 20 a, 28, 29,
30 och 31.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! När man läser statsutskottets
utlåtande och ser det stora antal
reservationer, som där förekommer,
måste man få den uppfattningen, att
motsättningarna i denna fråga är större
och mer oförenliga än vad som i själva
verket är förhållandet.

I verkligheten förhåller det sig ju så,
att alla grupper är eniga om att bostadsproduktionen
bör hållas på en så hög
nivå som möjligt, samtidigt som väl de
flesta också har klart för sig att den
hittillsvarande produktionen ej visat sig
motsvara den ökade efterfrågan på moderna
och ändamålsenliga bostäder som
faktiskt föreligger.

Den väsentliga skillnaden i de olika
ståndpunkterna ligger väl närmast i en
skiljaktig bedömning av vissa huvudfrågor:
hur stor del av våra samlade resurser
som bör utnyttjas för tillgodoseende
av bostadsbehovet, vilken omfattning och
vilka former statens stöd till bostadsbyggandet
bör ges, vilken betydelse möjligheterna
till rationalisering och förbilligande
av bostadsbyggandet bör tillmätas
o. s. v., liksom även i vad mån
regleringar och fördelning av arbetskraften
på detta område är ändamålsenliga
och påkallade.

Jag skall här inte ge mig in på diskussion
av alla dessa spörsmål, utan endast
beröra några punkter, då det väl
torde förhålla sig så, att ställningarna
i stort sett är låsta i förväg och en fortsatt
argumentering därför tämligen
ofruktbar.

Beträffande ramen för bostadsbyggandet
hävdar vi för vår del, att denna, med
hänsyn till den allmänna utvecklingen
på bostadsmarknaden, om möjligt bör
vidgas och att bostadsbyggandet i varje
fall inte bör understiga den faktiska kapacitet
som det haft i slutet av år 1954,
eller omkring (SO 000 lägenheter.

I detta sammanhang vill vi starkt betona
vikten av att strävandena att få
fram ändamålsenliga och prisbilliga hustyper
på allt sätt understödes och att
samhällets stödåtgärder även utformas
så, att den enskildes strävan att nedbringa
kostnaderna för bostadsbyggandet
uppmuntras.

Beträffande egnahemsbyggandet torde
i varje fall vad gäller enfamiljshus böra
observeras, att denna del av bostadsbyggandet
ej påverkar arbetskraftsförliållandena
i den utsträckning man måhända
föreställer sig. Vi kan bär räkna med

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

en betydande egen arbetsinsats av vederbörande
företagare, åtminstone när
det gäller bostadsbyggandet på landsbygden,
samt att den arbetskraft, som
företrädesvis är sysselsatt med dessa
småbyggen, är byggnadsarbetare och
småföretagare, som i stor utsträckning
är i övrigt knutna till arbetslivet i orten
och som endast i ringa omfattning kan
överflyttas till andra arbetsplatser eller
produktionsområden.

Jag vill också framhålla vikten av att
största möjliga rörelsefrihet medgives
egnahemsbyggarna när det gäller tidpunkten
för byggnadsarbetets utförande
under året; detta torde, på skäl som
jag tidigare anfört, ej ha större betydelse
ur arbetsmarknadssynpunkt, men är däremot
ur kostnadssynpunkt av mycket
stor vikt när det gäller dessa mindre
byggen.

Folkpartiet återkommer även i år med
sitt tidigare yrkande att stödet till flerfamiljshus,
i likhet med vad 1951 års bostadsutredning
föreslagit, ersättes med
ett löpande bidrag enligt de linjer, som
närmare utvecklas i motionerna I: 329
och II: 415. Utskottet konstaterar att
ifrågavarande förslag överensstämmer
med tidigare ställda yrkanden, som förra
året behandlats av riksdagen, och att de
skäl som anförts ej motiverar att denna
fråga nu upptages till förnyat övervägande.
Personligen måste jag finna, att den
sakliga tyngden i denna argumentering
ej ter sig alltför överväldigande.

Beträffande subventionerna till enfamiljshus
konstateras, att Kungligt Maj :t
föreslagit en sänkning från 8 000 till
6 000 kronor. På denna punkt ifrågasätter
vi, om det inte kan vara skäl att till
denna stödform foga en bestämmelse om
viss inkomstprövning. Man har ju strävat
att successivt nedbringa subventionerna,
och det kan därför enligt vår mening
starkt ifrågasättas, om inte staten
har anledning att begränsa subventionens
storlek när det gäller egnahemsbvggare
med större inkomster.

Angående villkoren för tertiärlån till
olika företagsformer ber jag att få citera
vad som anföres i reservationen nr
9, där det säges:

»Fn väsentlig del av det statliga bostadsstödet
utgår för närvarande i form
av subventionering av räntan. De olika
lånegränser som tillämpas gör att storleken
av denna subvention varierar mellan
olika företagsformer. Räntehöjningen
har ytterligare accentuerat denna orättvisa.
Eftersom det enligt utskottets mening
är önskvärt att enskilda, kooperativa
och kommunala företag får konkurrera
på så likvärdiga villkor som möjligt,
finner utskottet att formerna för det
statliga bostadsstödet bör omarbetas så
att större likvärdighet uppstår.»

Det är en synpunkt som vi finner det
angeläget att understryka, och vi tror att
den bör ägnas tillräckligt beaktande vid
frågans bedömning i fortsättningen.

Slutligen vill jag tillägga, att vi till utlåtandet
fogat ett yrkande som går ut på
att tidpunkten för lägenhets färdigställande
såsom villkor för erhållande av
familjebostadsbidrag skall undanröjas.
Denna bestämmelse har vållat berättigat
missnöje och irritation och torde
kunna betecknas såsom sakligt ohållbar
och ur rättssynpunkt stötande. Vårt yrkande
innebär alltså, att familjebostadsbidrag
skall kunna utgå till samtliga ur
standardsynpunkt godtagbara lägenheter,
oavsett produktionsåret.

Herr talman! Jag har med detta endast
helt flyktigt berört ett fåtal av de
punkter där vi fogat reservationer till
utskottets utlåtande. Jag ber att få yrka
bifall till de reservationer, som på olika
punkter avgivits av herr Ohlon m. fl.

Herr BERGMAN (s ):

Herr talman! Jag har vid detta utlåtande
fogat en blank reservation till punkten
om bostadsbyggandets storlek, och
skälet har varit att jag velat här i kammaren
framföra några synpunkter på
den administrativa teknik, om jag så får
kalla det, som tillämpats för att hålla
bostadsbyggnadsverksamheten vid eu
viss omfattning.

Detta sker i den formen, att man anger
en ram inom vilken bostadsstyrelsen
får meddela s. k. preliminära beslut. När
ett bostadsbygge med statlig långivning

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

planeras, får man lägga in en preliminär
låneansökan, som måste vara behandlad
och beviljad för att bygget skall kunna
sättas i gång. Den viktigaste praktiska
verkan är, att det preliminära beslutet
är det papper man visar upp i banken
för att få sitt bvggnadskreditiv.

Beslutet om en sådan ram tillkom
1951, och ramen är fixerad i kronor. Vid
frågans behandling i riksdagen sades det
ifrån, att man ville ha denna ram för att
på något sätt kunna bedöma bostadsbyggandets
framtida omfattning. Men det sades
också klart ifrån, att ramen inte får
fungera så att den inverkar hindrande
på bostadsbyggandet.

Under de första åren nådde man
aldrig upp till den fixerade gränsen;
ingen hade alltså känning av att det
fanns någon ram. Det var först budgetåret
1953/54 som detta skedde. Bostadsbyggnadsverksamheten
fick då ökad omfattning,
alla partier var eniga, ingen vågade
stiga upp och säga — även om någon
hade önskat det — att bostadsbyggandet
måste begränsas. Både statliga
myndigheter och enskilda människor ropade
efter ökat bostadsbyggande, och det
var inte så noga om handlingarna var
fullt klara.

Emellertid skapade detta snart en
ganska komplicerad administrativ situation,
och åtskilliga juridiskt skolade hjärnor
tog under 1954 rätt många timmar i
anspråk för att skapa klarhet om den
reella och formella innebörden av denna
ram. Bostadsstyrelsen fick då tillgripa
metoden att fatta s. k. preliminära
preliminärbeslut; man har sedan också
talat om »nedfrysta ärenden». Detta innebar
att man under ett budgetår, då ramen
var sprängd, gav byggarna tillstånd
att sätta i gång arbetet. De fick med andra
ord i praktiken samma möjligheter
som de skulle haft om låneansökningen
kunnat beviljas i vanlig ordning. Vi
blundade för den verklighet vi stod inför
och bedrog oss själva genom att inte
i den egna bokföringen registrera det
tillstånd som alla hade sanktionerat.

Vid årets riksdag har ju på tilläggsstat
beviljats anslag på åtskilliga miljoner
kronor. Anslagen är avsedda för att en

avarbetning skall kunna ske av tidigare
preliminärt utlämnade preliminärbeslut.
Det är givet att vi kan råka i samma situation
inför nästa budgetår. Vi kan göra
det så länge bostadsbyggandet är expansivt,
och då får inte ramen någon praktisk
funktion. Vi inbillar oss att vi kan
reglera bostadsbyggandet genom att vi
säger, att så och så mycket skall få byggas.
Man räknar ut hur många lägenheter
man vill ha till stånd, och dem omvandlar
man i pengar. Sedan säger man, att
för så mycket pengar får det hyggas under
kommande tider, och för så mycket
får bostadsstyrelsen bevilja preliminära
lån.

Jag tror emellertid det skulle vara värdefulll,
om man inom .socialdepartementet
ville ta eu titt på denna fråga och undersöka,
om det finns någon annan teknik
att arbeta med på detta område. Penningbeloppet
såsom mätare på antalet bostäder
är en tämligen ofullständig metodik.
Mycket beror härvidlag på relationerna
mellan de företagartvper som söker
statliga lån, i vilken mån de kommer
att ta i anspråk statliga medel, eftersom
lånegränserna är varierande, och det beror
dessutom i mycket stor utsträckning
på bostadsföretagens storlek. Många
byggnadsföretag kanske kommer i gång
snabbt efter det att preliminärbeslutet
har fattats och kan ta i anspråk pengar
vid den beräknade tidpunkten. Men större
objekt tar längre tid att genomföra,
och det kan innebära att när man fixerat
en ram för ett preliminärlån och pengarna
sedan skall tagas i anspråk, sker
det vid en helt annan tidpunkt än den
man teoretiskt räknat med.

Det finns många svagheter i metodiken,
men jag skall inte uppehålla mig vid
den saken. Det vore nog klokare, om
man hade en smidigare form, och jag
lädes inte ett ögonblick för att säga, att
man helt enkelt skulle kunna slopa ramen
och ge Kungl. Maj:t möjlighet att
anpassa bostadsbyggandet efter den aktuella
situation, som kan uppstå. Det sker
ju rätt snabba fluktuationer beträffande
arbetskraft och material och inte minst
på penningmarknaden, som gör att det
kanske behövs ett smidigare redskap föt

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att kunna hålla bostadsbyggandet i den
önskvärda omfattningen. Denna kan ju
också växla med de olika tingens inverkan
på våra byggresurser.

Jag skulle alltså helst se att ramen slopades
helt och att Kungl. Maj:t fick följa
det aktuella läget och ge låt oss säga
bostadsstyrelsen rätt att bevilja preliminära
lån, i den mån vi har resurser för
att bygga bostäder. Såsom det nu är, blir
det praktiska olägenheter, administrativa
besvär och ytterligare krångel för den
som skall bygga, för att inte tala om allt
extra arbete, som de statliga tjänstemännen
måste utföra för att kunna hålla dessa
formella ting vid liv.

Eftersom socialministern är närvarande
i kammaren, vill jag passa på tillfället
att i detta sammanhang ställa den frågan
till honom, om han är beredd att i
dag säga någonting om vad som kan göras
och vad som göres för att klara den
nu så brännande frågan om penningtillgången
för bostadsbyggnadsverksamhet.
Det har ju varit svårigheter under lång
tid att bygga bostäder. Under det sista
vinteråret har ju avlyftningen av bottenlånen
varit ett speciellt bekymmer, som
medfört särskilda kostnader för bostadsbyggandet.
Dessa kostnader måste läggas
någonstans, och förmodligen lägges de
direkt på bostadshusen och får väl sedan
förr eller senare slås ut på hyresgästerna.
Dessa svårigheter är ännu inte eliminerade.

Det har också tornat upp sig svårigheter
i fråga om att kunna erhålla byggnadskreditiv.
Jag tror också man får vara
klar över att affärsbankerna, med den
lönepolitik de i dag bedriver, inte är så
särskilt vänligt sinnade då det gäller att
lämna ut bvggnadskreditiv till bostadsbyggnadsverksamhet.
När de skall genomföra
kreditåtstramningen, kanske det
är behagligast för dem att låta den gå ut
över bostadsbyggandet.

Jag är väl medveten om och har personligen
haft den erfarenheten att socialministern,
under den tid, som jag har
haft kontakt med frågan, nedlagt ett intensivt
arbete på att söka klara dessa
spörsmål, att hjälpa till och inte dragit
sig för att gripa in i enskilda fall. Jag

vet också att han har sin uppmärksamhet
riktad på hur dessa frågor skall lösas under
det kommande året. Men jag tror ändå
det skulle vara synnerligen värdefullt,
om socialministern ville säga någonting
om hur det kommer att gestalta sig i
framtiden, om den nu fixerade ramen
för igångsättning av bostäder kan komma
att hållas och om hur han bedömer läget.
Jag tror att det för bostadsbyggarna ute
i landet skulle vara tacknämligt, om socialministern
på den punkten ville säga
några ord.

I detta sammanhang vill jag begränsa
mig till dessa två ting.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (bf):

Herr talman! Vid behandlingen av föreliggande
mycket digra utskottsutlåtande
med dess mångfald av reservationer
skall jag i huvudsak uppehålla mig vid
ett par punkter närmast i anslutning till
ett par motioner, som jag har varit med
om att väcka.

Det gäller i första hand den av socialministern
vidtagna åtgärden att skapa en
fast ram för egnahemsbyggandet. Om
inte denna ram kommer att vidgas, kommer
den att innebära en väsentlig nedskärning
av egnahemsbyggandet under
nästa budgetår. Det förhåller sig ju så,
att egnahemsbyggandet utgör den del av
bostadsbyggandet, som har expanderat
mest under senare tid, och det är ju i
och för sig en expansion som kan hälsas
med största tillfredsställelse. Egnahemmet
är ju för stora delar av vårt land
den rent naturliga bostadsformen, även
för tätorterna — t. o. m. för de större
tätorterna kan väl sägas att det utgör
den mest sympatiska bostadsformen. Även
om egnahemsbyggandet blir i någon mån
dyrare, har det så pass många fördelar,
att en ökad produktion av egnahem bör
på allt sätt underlättas. Inte minst när
man resonerar om åtgärder för att främja
sparandet, måste man väl säga att egnahemmet
är en ytterligt lycklig form
av en kombination av frivilligt sparande
och tvångssparande, som på allt sätt bör
befrämjas. Den, som bär skuld för ett
egnahem och bär att erlägga nödtvung -

Onsdagen den 25 mai 1955

Nr 21

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

na räntor och amorteringar, kommer jn
på detta sätt att i viss män bidra till ett
sparande, som på allt sätt förtjänar understöd.
Det var därför med vissa bekymmer
vi såg förslaget att skapa en
fast ram för egnahemsbyggandet, som
gick ut på att pressa ned detta byggande
väsentligt.

Det är klart att det efter framläggandet
av propositionen har inträffat en hel
del, som gör att vi är på det klara med
att även bostadsbyggandet i den allmänna
dämpningen av den överfulla sysselsättningen
i någon mån får ta emot stötarna.
Jag kan ju på denna punkt säga
att jag är tämligen nöjd med vad utskottet
skrivit, då det framhållit att man bör
beakta de möjligheter som ges till att
vidga ramen när det gäller egnahemsbyggandet.

Det var också på en annan punkt på
samma område som jag ställde mig en
smula kritisk. Socialministern kommer
här in på att man skall förhindra igångsättandet
av egnahemsbyggande på högsommaren.
Det är klart att det ur sysselsättningssynpunkt
kan föreligga vissa
skäl för detta, men å andra sidan kommer
utan tvekan sådana åtgärder att för
den rena landsbygden, där det endast
bygges egnahem, lätt kunna få de följderna,
att arbetskraften dras ifrån landsbygden
under högsommaren, då man
alltså inte får igångsätta några byggen.
När man sedan skulle komma i det läget,
att byggena fick igångsättas, kanske arbetskraften
hade försvunnit till tätorterna.

Det förhåller sig också på det sättet,
att egnahemmen ställer sig avsevärt dyrare,
om de skall uppföras under vintern.
I många fall är det helt omöjligt att
bygga dem under denna tid, särskilt i
de norra delarna av landet, där vintern
är lång och sträng och vållar ett väsentligt
avbräck. Utskottet har också på denna
punkt varit relativt välvilligt, och jag
skall därför inte längre anföra någon
kritik.

Jag skall sedan gå över till vad jag
anser vara en kanske väsentligare sak i
föreliggande utlåtande. Det gäller proposition
nr 194 angående ränteeftergifter,

som avlämnades för en kort tid sedan i
samband med den allmänna räntehöjningen.
Det är rätt naturligt att man frågar
sig, om det skall vara riktigt och
rimligt att ge Kungl. Maj:t fullmakt att
på detta område helt och hållet fatta de
beslut utan riksdagens hörande, som
Kungl. Maj:t finner för gott. Det kommer
väl att innebära, såvitt jag förstår,
att Kungl. Maj:t räknar med att subventionera
bort räntestegringen i sin helhet.
Redan förut har ju möjligheter funnits
att subventionera bort 1 procent av räntehöjningen
utöver 3 procent. Man kan
alltså subventionera upp till 4 procent,
och med den räntestegring vi nu fått, då
vi i allmänhet har en ränta på primärkrediterna
och bottenlånen på egnahemmen
på 4 1/2 eller 4 3/4 procent, skulle
det innebära att 1/2 eller 3/4 procent
skulle, om inte Kungl. Maj:t finge denna
ökade fullmakt, få slå igenom i hyreshöjningar
eller ökade kostnader för egnahemsägare.

Jag skulle ha förstått denna proposition
bättre, om räntehöjningen hade
kommit före lönestegringarna. Om räntestegringen
hade kommit i höstas, skulle
det ha varit betydligt mera motiverat
med ett förslag, som skulle lia medgivit
full bortsubventionering av den
höjda räntan för att på så sätt medverka
till ett stabilt löneläge eller så liten
höjning som möjligt av lönerna i de
förestående löneuppgörelserna. När nu
räntestegringen inte kommit förrän lönerörelserna
blivit klara och dessa lönerörelser
i mycket stor utsträckning
givit lönehöjningar, som vållat och vållar
allvarliga bekymmer ur statsfinansiella
och samhällsekonomiska synpunkter,
borde det inte vara mer än rimligt,
att denna höjda ränta till en viss del

— med denna halva eller 3/4 procent

- - hade fått slå igenom på hyresnivån.

I den motion, som jag liar varit med
om att väcka i denna fråga, räknade vi
med att de pengar, som staten direkt
tillhandahåller — tertiärlån och den
räntebärande delen av egnahemslånen —
inte skulle drabbas av räntehöjningen,
utan att denna enbart skulle gälla bottenkredilerna.
Då skulle i själva ver -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ket inte den höjda räntekostnaden drabba
vederbörande så värst allvarligt. För
att göra ett direkt räkneexempel kan jag
utgå från den beräkning för ett egnahem,
som utskottet har gjort på s. 36 i
föreliggande utlåtande. Utskottet kommer
där till att en höjning av räntan
med en procent skulle innebära en ökad
kapitalkostnad av 300 kronor om året.
Det är givetvis riktigt, om man beräknar
det på hela beloppet, men om man
räknar med att Kungl. Maj:t haft kvar
den gamla fullmakten att bortsubventionera
räntekostnaden för bottenlån upp
tjll 4 procent och man inte hade ökat
räntesatsen på de pengar, som staten
direkt tillhandahållit, skulle med en
ränta på 4,75 procent räntekostnaden
för en egnahemsägare inte stiga med
mer än 170 kronor per år, alltså 3/4 procent
på 22 500 kronor eller den del som
skulle utgöra bottenlånet.

Med hänsyn till de betydande inkomstförbättringar,
som de flesta människor
har fått, torde det inte på något sätt ha
varit omöjligt att bära en sådan kostnadsstegring,
och man kan väl allvarligt
ifrågasätta, om det är riktigt att helt och
hållet ta bort räntehöjningens verkningar
på detta område, som ju dock spelar
en så väsentlig roll i vårt ekonomiska
liv. Det kommer också att innebära, att
låt mig säga en egnahemsbyggare, som
har en del pengar till förfogande, kommer
i den situationen, att det är till fördel
för honom och hans ekonomi, om
han låter de pengarna stå kvar på banken
och lånar så mycket han får för
bygget, d. v. s. till 90 procent. Tv han
får ju dessa pengar till 3 procents ränta,
medan han lyfter 4 procent ränta på
de pengar som han har stående på banken.
Jag tror inte att det är ett fullt
lämpligt system.

I en av mina partivänner avgiven reservation,
vars resonemang jag i stor utsträckning
delar men vars slutsatser jag
inte helt kan godtaga, säges det att den
räntestegring som nu har skett är av en
helt tillfällig natur och att det inte kan
vara riktigt att i ett sådant läge åstadkomma
förvirring på hyresmarknaden.
Det har även sagts på andra håll, och

det är väl kanske också regeringens uppfattning.
Det är givet, att här är det fråga
om ytterligt svåra bedömningar. Jag
tror dock att det kan vara rätt realistiskt
att säga, att vi väl ändå lär få räkna
med en räntenivå, som är högre än
den vi har haft nu under en följd av år.
Det skulle därför ha varit mera realistiskt,
om man hade räknat med en något
högre räntesats beträffande bostadsbyggandet.
Med nuvarande ordning innebär
det i praktiken, att staten skall
betala mer än en tredjedel av de räntekostnader
som belöper på bostäderna.

Jag skall åtminstone för närvarande
nöja mig med de synpunkter, som jag
bär har framdragit. Såsom en följd avmitt
resonemang ber jag att få framställa
ett par yrkanden. Sålunda ber jag att
beträffande punkten III om bostadsbyggandets
storlek få yrka bifall till den avherr
Pålsson m. fl. avgivna, med c) betecknade
reservationen vid denna punkt.
Vidare yrkar jag beträffande punkterna
VII och XII i utskottets utlåtande bifall
till motionerna 1:528 och 11:656.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Efter alla goda år som
varit efter krigsslutet med ökad produktion,
som givit företagare stora vinster
och staten ökade resurser för att genomföra
samhälleliga förbättringar, så finns
det likväl i vårt land omkring 100 000
människor som är bostadslösa d. v. s.
saknar egen bostad. Av dessa är inte
mindre än omkring 20 000 å 25 000 åldringar
som söker bostad i pensionärslägenheter.

Bostadsbristen är störst i de större städerna.
Skall den nuvarande takten i
byggnadsverksamheten hållas, kommer
det att dröja minst 25 år, innan bostadsbristen
är avskaffad i dessa städer. För
Stockholms del har den senaste undersökningen
av bostadsbristen visat, att
det den 1 februari i år fanns 71 572 bostadssökande,
vilket är ungefär 10 procent
av invånarantalet, och av dessa saknade
41 173 lägenhet. De bostadssökande
i Göteborg var enligt bostadsförmedlingen
vid juni månads utgång i år 35 540,

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Anslag till

och av dessa saknade 18 785 egen bostad.
4 865 var famil jer med barn, och bland
dessa barnfamiljer fanns sådana som
stått i bostadskön i åtta år. Troligt är att
antalet bostadslösa i dessa båda städer
är större än vad statistiken visar. Siffrorna
blottar som ett beklämmande faktum,
hur ställningen är på bostadsmarknaden,
och man ställer frågan: Vad är
orsaken? Beror det på att resurserna
minskats? Nej, resurserna har stigit i
takt med den kraftiga produktionsökning
som förekommit. Att bostadsproduktionen
kommit så på eftersläp beror helt
enkelt på en felaktig fördelning av landets
tillgångar. Medan bostadsbyggandets
andel av bruttonationalproduktionen år
1938/39 utgjorde 30,2 procent, så var den
1954 endast 20,5 procent; således hade
en kraftig relativ minskning inträtt. Bostadsbyggandet
har alltså gått tillbaka
både absolut och relativt. Jämför man de
militära investeringarna under samma
tid, så finner man motsatsen. Medan dessa
1938/39 uppgick till 4,2 procent av
den samlade investeringsförmågan så utgör
de nu inte mindre än 9,2 procent, således
nästan hälften av vad som nu investerats
i bostadsbyggande.

Den förbättring av bostadsbyggandet
som under det sista året börjat och som
medfört att vi nu närmat oss det antal
bostäder som byggdes under 1939, vilket
på längre sikt inneburit bättre tillgång
på bostäder och ett minskat antal i bostadsköerna,
har regeringen nu lagt
bromsen på. Regeringens förslag i statsverkspropositionen,
som utskottet nu tillstyrkt,
innebär att det senaste årets ökade
bostadsbyggande skall stoppas upp
och ett mindre antal bostäder byggas. I
stället för av bostadsstyrelsen beräknad
igångsättning av omkring 65 000 bostäder
för kommande budgetår har socialministern
bestämt en ram av 57 000—58 000.
Regeringens broms på byggnadsverksamheten
kommer att betyda, att 7 000 å
8 000 bostadssökande får stanna kvar i
köerna. Dessutom har de egna hemmen
på nytt inordnats i byggnadsregleringen
samt tilltänkta byggen därigenom neddragits,
vilket betvder att 5 000 familjer,
som på detta sätt tänkt skaffa sig bostad,

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
nu får skrinlägga dessa planer på obestämd
framtid.

Även om bostadsbyggandet undantagits
från investeringsavgift, innebär detta
inte att bostadsbyggandet lämnats
utan begränsade åtgärder. För flerfamiljshus
har sålunda regeringen minskat
de provisoriska tilläggslånen från 2 kronor
till 1 krona från den 1 april 1950
och för egna hem sänks det räntefria
lånet från nuvarande 8 000 till 6 000 kronor.
Att dessa åtgärder kommer att medföra
höjda bostadskostnader är uppenbart,
eftersom någon prissänkning på
byggnadsmaterial inte förekommit. I
statsverkspropositionen anmärks tvärtom
på att en viss tendens till höjda priser
förmärkts. Till detta kommer dessutom
svårigheterna att placera bottenlånen.
I Göteborg måste, för att ta ett
exempel, en egnahemsbyggare för att erhålla
bottenlån i bank förbinda sig att
göra avamortering även på detta lån. På
ett bottenlån av 20 000 kronor måste årligen
amorteras 200 kronor. Det blir således
banken som i sista hand bestämmer
bostadskostnaden. Genom den beslutade
räntehöjningen med en procent
kommer bostadskostnaderna ytterligare
att öka med omkring 14 procent i nu
färdigställda bostäder enligt ett uttalande
av finansministern.

Vi har i motion nr 527 i denna kammare
hemställt — samtidigt som vi yrkar
bifall till Kungl. Maj ds förslag i proposition
nr 194 — att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla att
sådana åtgärder vidtas i anledning av
räntehöjningen, att hyresstegring kan
undvikas i all bostadsbebyggelse, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
denna motion.

Inskränkningen av anslagsramen för
den statliga låneverksamheten kommer
att innebära att tusentals bostadslösa familjer
på nvtt måste uppge drömmen om
att få egen bostad för månader och år
framåt. Vi har väckt en motion om förslag
till .statliga låneanslag, vilken bygger
på de av bostadsstyrelsen begärda
anslagen. Vi har nämligen den uppfattningen,
att skall bostadsnöden avskaffas,
finns endast en väg att gå, nämligen

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att bygga mera bostäder. Den anslagsram,
som vi i motionen föreslagit för
låneverksamheten, skulle tillåta att alla
resurser i fråga om material och arbetskraft
kunde utnyttjas för bostadsbyggandet.
Att både material och arbetskraft
finns att tillgå kan man utläsa av nationalbudgeten.
Enligt denna skulle såväl
cementproduktionen som tillverkningen
av lättbetong ha ökat avsevärt under förra
året. Någon brist på byggnadsmaterial
föreligger således inte. Vad beträffar
bristen på byggnadsarbetare kan anföras
att av hela antalet byggnads- och anläggningsarbetare,
som uppgår till cirka
250 000 man, är det endast 50 000 å
60 000 man som sysselsätts i bostadsproduktionen.

De ekonomiska möjligheterna till investeringar
får betraktas som goda. Talman
åren 1938 och 1939 som utgångspunkt
så finner man att medan bruttonationalproduktionen
då var endast 12
miljarder kronor, så kunde man bygga
60 000 lägenheter per år, under det att
bruttonationalproduktionen nu är uppe
i 54,5 miljarder kronor, men nu bygges
mindre än då.

Utom det förut framställda yrkandet
om bifall till motion nr 527 ber jag, herr
talman, att också få yrka bifall till motionerna
nr 222 i denna kammare och
287 i andra kammaren.

Herr SVENSSON, AXEL, (s) :

Herr talman! 1 motionerna nr 231 i
denna kammare och 275 i andra kammaren
yrkas att riksdagen i skrivelse till
Kungi. Maj:t mätte hemställa om utredning
och förslag till sådana statliga stödåtgärder
att grundhyran för speeialinredd
invalidlägenhet icke överstiger motsvarande
hyra för normala lägenheter.

Anledningen til! detta yrkande framgar
klart och tydligt av motionerna, som
visar att kostnaderna för dylika lägenheter
varierar alltefter den grad av invaliditet
som föreligger och som bestämmer
hur lägenheten måste utformas. Alla parter
tycks ju vara överens om att något
bör göras för dessa hårt drabbade människor
som av en eller annan anledning
blivit invalider. Såvitt jag förstår inne -

bär tillkomsten av dessa invalidbostäder
ingenting annat än en utbyggnad av de
former av arbetsterapi som kommer till
användning under medverkan av samhället.
Men i det förevarande fallet måste de
särskilda anordningarna framför allt ta
sikte på att det är en invalidiserad husmor
som skall kunna vara praktiskt verksam
i sin bostad. Om hustrun är rullstolsinvalid,
är det ju nödvändigt att hon kan
förflytta sig i sin vagn ut och in i bostaden
och inom hemmets väggar utan att
behöva anlita någon annans hjälp. Det
är de specialåtgärder, som här erfordras,
som åstadkommer merkostnaden för invalidbostaden.
Enligt min mening kan
det inte vara rimligt att denna merkostnad
slås ut på samtliga lägenheter i huset,
utan den bör helst skäras bort ur
produktionskostnaden med en gång, och
staten bör i likhet med vad som gäller
beträffande pensionärslägenheterna bestämma
att invalidbostäderna inte får användas
för vanliga hyresgäster utan bostadsstvrelsens
godkännande.

Nu avstyrker statsutskottet motionerna
under hänvisning till att frågan behandlats
en gång tidigare. Men såvitt jag kan
finna gällde det den gången frågan om
subventionering av inkomstbortfall, vilket
det ju inte är tal om i detta sammanhang.
Här gäller det ju framför allt att
eu höggradig invalid utan större besvärligheter
skall kunna komma in i sin bostad,
och vidare krävs en hel del moderna
hjälpmedel, som numera får anses ingå
som nödvändiga attribut till en bostad,
som är avsedd för en invalid. Jag
skulle önska att statsutskottets ledamöter
vid något tillfälle ingående studerade
de invalidlägenheter som finns på olika
håll i våra större kommuner, så att utskottet
på ort och ställe fick se vad som
är nödvändigt i fråga om inredningen av
en bostad för att underlätta en invalids
arbete i hemmet. Departementschefen
bär också då frågan behandlades 1953
uttalat den förhoppningen, att kommunerna
skulle visa sig villiga att beakta
dessa särskilda behov och att således
staten inte skulle behöva bidraga till
kostnaderna för dessa speciella lägenheter.
Läget i (lag är ju, att antingen får

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Anslag till

invaliden själv påtaga sig den högre hyreskostnaden
eller också får samtliga hyresgäster
göra det kollektivt; eljest får
ju denna bostad en helt annan grundhyra
än övriga lägenheter i byggnaden. Jag
anser inte att någon av dessa lösningar
är till fyllest, utan jag anser att dessa
kostnader bör bestridas av samhället,
och då det, såvitt jag förstår, inte gäller
något större antal personer, kan jag inte
se att kostnaderna för samhället skulle
vara oöverstigliga.

Nu bär ju vi motionärer inte hemställt
om någonting annat än att Kungl. Maj:t
skulle företa en utredning, som utvisade
dels hur många höggradiga invalider det
finns och dels kostnaderna för det av
motionärerna åsyftade ändamålet. Jag
skulle ha känt mig mycket tillfredsställd,
om statsutskottet hade kunnat tillmötesgå
detta förslag, inte personligen därför
att jag är motionär utan därför att jag
vet att de människor som det här är fråga
om skulle ha blivit mycket glada, om
man på ett eller annat sätt hade ägnat
denna del av bostadsverksamheten litet
uppmärksamhet genom en utredning.

Jag tillåter mig således, herr talman,
att yrka bifall till motionerna nr 231 i
första kammaren och nr 275 i andra
kammaren.

Utöver detta skulle jag vilja säga ett
par ord med anledning av två motioner,
nr 220 i första kammaren och 285 i andra
kammaren, där man har framhållit
nödvändigheten av en nedpressning av
kostnaderna i vår byggnadsproduktion.

På den punkten kan vi väl vara rörande
eniga allesamman, att vi bör gemensamt
söka att pressa byggnadskostnaderna
så långt som det är möjligt. Här har
man i motionen anfört att med de metoder,
som man åberopar, har byggnadskostnaderna
kunnat pressas ned åtminstone
2(1 procent när det har gällt egna
hem, utan att därför »viktiga standardkrav»
eftersättes.

Vi har i byggnadsfackförbunden en
utredningsavdelning, som sysslar mycket
ingående med dessa frågor. Denna har
ställt till mitt förfogande ett material
som jag skall tillåta mig att något beröra
här. Det gäller alltså frågan, hur man

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
skall kunna pressa byggnadskostnaderna
och på vilka punkter man kan förvänta
att det är möjligt att göra en nedpressning.
Då har valts ett normalt trevånings
lamellhus, som ju är det typiska bostadshuset
i efterkrigsproduktionen. Det
framhålles bland annat, att när det galler
att bedöma den kostnad som hyran
utgör, får man inte glömma bort underhållskostnaderna
inklusive värme. Av
den hyra, som hyresgästen betalar i ett
sådant hus, utgöres nämligen hälften av
byggnadskostnader och den andra hälften
av underhållskostnader. Detta gör,
säger utredningsavdelningen, att om
man kan sänka byggnadskostnaderna i
ett fall med, låt oss säga 10 procent, innebär
detta icke mer än i stort sett o
procent hyressänkning. Vad som alltså
gått förbi allmänheten i byggnadskostnadsdebatten
är, att det är lika viktigt
att kunna sänka drifts- och underhållskostnaderna,
eftersom de utgör halva hyran.
Av byggnadskostnaderna för ett trevåningshus
utgöres i stort sett hälften
av materialkostnader, medan 25 till JO
procent utgöres av arbetslönekostnader.
Med »arbetslöner» avses här lönerna för
alla arbetare på bvggnadsplatsen. Om
man utgår från en mindre svensk stad,
där arbetslöneandelen är 25 procent, innebär
en tioprocentig höjning av arbetslönerna,
att den totala byggnadskostnaden
ökar med cirka 2,5 procent och hyran
i de färdiga lägenheterna cirka 1,25
procent. Detta kan vara bra att hålla i
minnet, när man läser om de lönehöjningar,
som faktiskt ägt rum under efterkrigstiden.

Beträffande materialkostnaderna vill
jag erinra om att de utgör cirka 50 procent
av byggnadskostnaderna. En sänkning
av 10 procent innebär sålunda icke
heller någon stor förändring. Men det
finns materialposter — framhålles det
av den nyssnämnda utredningsavdelningen
— som fördyrar bostadsbyggandet
avsevärt. Genom Koreainflationen höjdes
priserna på trävaror med cirka 120
procent. Armeringsjärnet höjdes ungefär
lika mycket. I dag är priset på arnieringsjärn
i stort sett nere på ungefär
samma nivå som före Koreainflationen.

Kr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Priset på trävaror däremot, som det
kommer att återspeglas i den officiella
byggnadskostnadsindexen, har sjunkit
endast obetydligt och ligger ungefär 100
procent högre än före Koreainflationen.
Det är tydligt att man får varken förakta
eller bortse från denna post i byggnadskostnaderna.
Det förefaller, som om
man i Stockholm icke vore benägen att
sänka priserna på trävaror. Den officiella
byggnadsindexen baseras nämligen på
Stockholms trävarupriser, vilket gör att
priserna ligger stilla. Denna fastlåsning
av träpriserna i huvudstaden skymmes
i viss mån bort — såsom priskontrollnämnden
visat i en utredning — av att
man lämnar icke så föraktliga rabatter
till den som köper dessa varor. Det är
klart, att när trävarorna utgör cirka 10
procent av de totala byggnadskostnaderna,
kan vi lätt räkna ut, att om de stiger
med 100 procent, så kommer genomslaget
i byggnadskostnaderna att märkas
högst väsentligt.

i den nyssnämnda motionen har talats
om 20 procents nedsättning av byggnadskostnaderna.
Jag förstår, att här avses
de s. k. Selvhaaghusen, för vilka man
ju har slagit mycket hårt på trumman
under de sista åren. Jag skall inte förneka,
att hos dem, som nu experimenterar
med dessa hus, kan finnas en allvarlig
strävan att få fram någonting ny tf.
Vad jag däremot icke kan förena mig
med vederbörande om är att man har
fått en sänkning av priset med 20 procent
utan att ha sänkt standarden. Det
är ju dock så, att man på alla håll försöker
att pressa byggnadskostnaderna
och hyreskostnaderna. Man kommer alltid
till det resultatet — såvida det inte
är en ren rationaliseringsvinst, som har
uppstått av en eller annan anledning —
att kostnadsminskningen i mycket hög
grad beror på om man eftersätter den
standard som vi nu är vana vid. Bostadsstyrelsen
har mycket ingående studerat
Selvhaaghusen och har kommit till
det resultatet, att dessa fastigheter liksom
så många andra väl först måste tjäna
människorna en del år framåt, innan
man kan riktigt bedöma värdet av dem.
De får väl först vara med om hårda

vintrar och milda vintrar och alla väderlekens
skiftningar.

Sedan har vi den mycket viktiga frågan
om värmekostnaden. Man måste undersöka,
om den är oproportionerligt
hög i dessa experimenthus eller om den
ligger på normal nivå. Det finns så
många faktorer, som man behöver ha
kännedom om, innan man kan avge något
bestämt utlåtande om ett experimenthus.
Jag tror således, att motionärerna
har skyndat litet för fort med en slutsats,
som kanske icke kommer att hålla
i framtiden.

Sedan skulle jag vilja tillägga några
ord, eftersom socialministern är här. De
penningbekymmer, som herr Bergman
var inne på, skulle jag också vilja beröra.
Vi får finna oss i att det är penningbekymmer,
men jag hade den uppfattningen,
att när man nu hade klarat räntefrågan
och fått en uppgörelse med kreditinstituten,
skulle detta föra med sig
förbättringar, om inte omgående, så dock
inom inte alltför lång tid. När man vill
låna pengar för byggnadsändamål, har
det tillkommit ett nytt moment. Byggnadslånet
skall löpa med en ränta av
4,75 procent jämte kreditivavgiften. Därefter
vill man binda låntagaren med ett
tioårigt lån till 4,6 procents ränta. Huruvida
detta sista överensstämmer med
den uppgörelse som kan ha träffats mellan
riksbanken och kreditinstituten, vet
jag ingenting om. Jag bara konstaterar,
att om man i dag vill låna pengar till
bostadsbyggande, får man binda sig att
betala 4,6 procent ränta under 10 år,
och om man avvisar detta, står man i
stort sett och stampar på samma fläck.
Jag skulle vara tacksam, om socialministern
kunde ge mig en liten upplysning
på den punkten, ty vi, som sysslar med
bostadsfrågorna, vill ju inte gärna vara
med om att pengarna skall bindas under
10 år. \ isserligen är räntan 0,15 procent
lägre än annars, men vi tycker att det
är högst riskabelt att binda sig för så
lång tid, i synnerhet som vi har den uppfattningen,
att den högre räntan inte
skall bli så långvarig, att vi behöver räkna
med den i så många år som kreditinstituten
här har velat.

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr talman! Det var ungefär vad jag
skulle vilja ha sagt om detta stora problem.
Det finns ju mycket att tillägga,
men det förefaller, trots alla reservationer,
som om man i stort sett är enig om
huvudlinjerna.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utlåtandet med reservation
för bifall till min motion.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Vid en genomläsning av
det 90-sidiga utlåtandet, som här föreligger
från statsutskottet och som till
hälften utgöres av reservationer av olika
slag, måste man givetvis finna åtskilliga
upprepningar från tidigare debatter
på bostadspolitikens område. Problemställningarna
och argumenten är ungefär
desamma. Även om det finns material
för en mycket lång debatt, måste jag
säga, att kammaren nog kommer att hålla
mig räkning för om jag försöker begränsa
den just med hänsyn till att det
gäller ting som är ganska kända för
kammarens ledamöter.

Det har ju framgått av ett par inlägg
bär, att man uttrycker hela problemet på
så sätt: »Vi bygger för litet bostäder!
Bygg mera!» Herr Bergh har använt den
formuleringen, att regeringen ju har lovat
att klara bostadsbristen och att regeringen
är en dålig löfteshållare, eftersom
vi fortfarande bar bostadsbrist.

Ingen, som det minsta bar sysslat med
dessa frågor, är val så blåögd, att han
ställer anspråk på att vi med en gång
och i ett sammanhang skulle bygga oss
ur de ganska slumartade bostadsförhållanden,
som svenska folket bär levt i
ända fram till det senaste decenniet. Det
måste självfallet ta sin tid, och vad vi
bar att svara på anklagelserna att vi inte
bygger tillräckligt fort är den hänvisning,
som gjorts tidigare, att vi för närvarande
bar en byggnation, som under
1954 redovisade ett färdigställande av
58 000 lägenheter. Då dessa lägenheter
haller en medelgolvyta som ligger i närheten
av 70 kvadratmeter, vågar jag hävda
den mycket bestämda uppfattningen,
att det reella bostadsbyggande, som vi

driver i dag, innebär ett absolut rekord
i det svenska bostadsbyggandets historia.
Inga tidigare siffror, inte ens 1939 års
många refererade siffra på 59 000 lägenheter,
motsvarar reellt det bostadsbyggande
som 1954 redovisar, om jag ser
det mot bakgrunden av lägenheternas utryminesstandard
och kvalitetsstandard.

.lag bar tidigare tillåtit mig att i denna
fråga göra jämförelser med internationella
sammanhang. Bostadsproblemet är
ju ett internationellt problem. Alla nationer
brottas med det, och alla nationer
satsar målmedvetet på ett kraftigt
och energiskt bostadsbyggande. Jag har
i min hand de allra senaste data som
finns. De bygger på den officiella statistik
som är tillgänglig och har sammanställts
i det internationella organ,
ECE-sekretariatet, som sysslar med dessa
frågor.

Siffrorna visar att Norge fortfarande
leder i denna tävlan. Norrmännen bar
under 1954 byggt inte mindre än 10,5
lägenheter per tusen invånare. Nu kan
man nog, framför allt mot bakgrunden
av de rätt täta studiebesök som svenska
husbyggare gjort i Norge, säga att dessa
lägenheter icke kan kvalitetsmässigt och
i utförande mäta sig med det svenska
husbyggandet, även om siffran är hög.
Men Norge leder således med siffran 10,5,
och Tyskland kommer fortfarande som
med tvåa med 10,2. I den tyska siffran
ingår rätt många upprustade lägenheter,
således inte nybyggnad utan reparation
och ombyggnad av under kriget förstörda
lägenheter. Sverige kommer dock som
trea med 8,0 och leder framför de närmaste
nationerna Finland och England.
England brukar ofta bär anföras som
efterföljansvärt exempel, men Englands
siffra är 6,9. Ibland brukar man i detta
och andra sammanhang tala om Schweiz
som föregångsnation. Schweiz ligger på
ungefär 0,5.

Även vid internationell jämförelse håller
vi således väl vår toppställning under
1954, och mot bakgrunden av hur de
nyproducerade svenska lägenheterna ser
ut i fråga om kvalitet och gedigenhet, är
det ingen jämförelse vi behöver skäm
mas för.

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

När man i denna debatt talar om en
önskvärd expansion av bostadsbyggandet,
kommer man gärna in på frågan om
rationaliseringen inom byggnadsindustrien.
Det är en bekväm attityd att göra
gällande, att de svenska bvggnadsföretagarna
ligger efter i detta avseende och
att vissa speciella provhusbyggen har givit
revolutionerande resultat. Högern har
i sina reservationer hänvisat till de politiskt
byggda egnahemmen söder om
Stockholm och gjort gällande, att man,
med den erfarenhet som där vunnits, bör
kunna räkna med 20 procents reduktion
av produktionskostnaderna och följaktligen
kunna ganska oförskräckt sadla av
i fråga om räntesubventioner och kapitalsubventioner.
Bara det byggs på det
sätt som vissa byggmästare gjort bär
strax före valet 1954, skulle man med
en gång lösa problemet och få en kraftig
bvggnadskostnadssänkning, en avveckling
av kapitalsubventioner av olika
slag men ändå inte få några nämndvärda
hyresstegringar. Bortsett ifrån den politiska
effekten av ett sådant resonemang
finns det nog ingen som på allvar tror
på denna idé — jag tror att inte heller
högern gör det.

Det sker åtskilligt inom byggnadsrationaliseringen
under dessa år. Forskningen
har fått resurser, och det sker
mer på ett år nu än kanske under tio år
på 1920- och 1930-talen. Maskinteknikens
tillämpning inom byggnadsindustrien i
form av mekaniska kranar, hissar, betongstationer,
monorailers och vad det
kan vara fråga om, ökar med en väldig
fart, och där har bl. a. statens lån för
byggnadsmaskiner spelat en icke obetydlig
roll.

.Tåg tror att de praktiska byggarna är
så intresserade som man kan begära och
inriktar sitt intresse och sina möjligheter
på att komma till riktiga lösningar.
Som ett uttryck för de sakkunnigas uppfattning
om dessa frågor vill jag citera
en ledande artikel i tidningen Byggnadsindustrin
från mars månad 1955, som är
organ för Svenska byggnadsindustriförbundet,
Svenska byggnadsentreprenörföreningen
och Svenska väg- och vattenbyggarnas
arbetsgivareförbund. Ingen,

inte ens högern, torde väl bestrida kvalifikationerna
hos dem, som står bakom
denna publikation. Man skriver här: »Av
färska exempel att döma, så vinner inte
byggnadsfrågor på att bli politiska. Senast
har statens nämnd för byggnadsforskning
yttrat sig över några riksdagsmotioner.
Den ena är en höger- och den
andra en folkpartimotion. Båda inbillar
sig med enkla medel kunna lösa alla våra
byggnadsproblem. På denna plats och i
andra sammanhang har hävdats att varken
bostads- eller byggnadsproblem mår
väl av att politiseras. Så till vida rimmar
vår uppfattning med vad forskningsnämnden
haft att andraga till sitt och
den svenska byggnadsindustriens försvar.
Även nämnden antyder att det är viktigare
att lösa byggnadsproblemen på en
teknisk grund än att låta sig förledas av
än så tjusiga klichéer.» Detta kan ju kännas
som en maning och ge anledning till
eftertanke hos högerns ledamöter i denna
kammare, vilka ju är relativt nära associerade
med den företagargrupp som
här ger sin mening till känna.

Herr Bergh gjorde gällande i sitt anförande,
att den fullmakt, som regeringen
har begärt för att få subventionera
räntehöjningens effekt på bostadsbyggandets
kostnadssida, var t. o. m., om jag
fattat herr Bergh rätt, något av ett brott
emot de stadgeenliga grundlagarna. Detta
är att använda alldeles för starka ord.
Effekten av räntehöjningen tar sig praktiska
uttryck i hyreskostnaderna och deras
stegring. Regeringen har konstitutionell
rätt att en gång varje år fatta ett
beslut, om det skall bli hyresstegringar
eller inte. Jag har aldrig tidigare hört
att detta beslut, som levereras från regeringens
sida på basis av de undersökningar,
som görs av hyresrådet och bostadsstyrelsen,
skulle ha något med brott
emot grundlagarna eller nonchalans mot
riksdagen att göra. Regeringen har fullmakter
och har alltid utnyttjat möjligheten
att göra upp beräkningar och fixera
hyreskostnaderna med hänsyn till reparationsvolymen,
kostnadsutvecklingen på
reparationssidan samt driftkostnaderna,
som representerar 50 procent av hyreskostnaderna
och som består av fastig -

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hetsarbetarlöner, skatter och mycket annat.
Denna beräkning kommer att göras
även i år, och jag räknar med att den
skall bli färdig i början av juni månad.

När detta ytterst ömtåliga avgörande
fattas i början på eller mitten av juni månad,
träder det, märk väl, i kraft den
första oktober på hösten — alltså samtidigt
som Organisations-Sverige samlas
för att diskutera uppläggningen av 1956
års lönerörelse. Man måste således vid
bedömningen av hur hög hyreshöjning
man skall medge tänka på att en för
kraftig hyreshöjning som ett brev på
posten drar med sig kompensationskrav
från det Organisations-Sverige, som lönemässigt
skall ta ut sin del av nationalprodukten.
Vill man alltså att lönerörelsen
skall hålla sig inom möjligheternas
gränser, blir regeringen självfallet tvingad
att observera sammanhanget emellan
hyresstegringen och uppläggningen av
avtalsrörelserna.

Om man låter räntestegringen slå igenom
i hyresstegring i det gamla bostadsbeståndet,
torde väl räntehöjningens effekt
på hyrorna komma att röra sig om
cirka 8 å 9 procent och kanske något
mera — siffrorna är givetvis här behäftade
med många reservationer. Man kan säga
att detta inte är så farligt i de gamla
husen, där har man ett absolut hyresläge
som är relativt lågt, men skall man släppa
fram hela denna hyreshöjning även i
1940- och 1950-talets bebyggelse och lägga
på den som en produktionskostnadsstegring
i de hus som vi skall bygga 1955
och 1956, då får man effekter som är
ganska avskräckande. Vi kommer att få
som effekt bl. a. en mycket kraftig nedgång
i bostadsbyggandet. Den vackra
kurva i fråga om bostadsproduktionen,
som jag tror att riksdagen är beredd att
slå vakt om, kommer med all säkerhet att
hrytas, om den kostnadsfördyring, som
en räntehöjning innebär, rått skall slå
igenom i nybebyggelsen.

Detta är saker och ting som man, om
man ser på litet längre sikt, aldrig kan
komma ifrån att ta hänsyn till vid bedömningen.
Det är mot bakgrunden därav
som regeringen har sagt sig att när
bitarna i pusslet skall läggas, när hyres !J

Första kammarens protokoll 1955. Nr 21

stegringen skall fixeras, i den mån den
betingas av reparationskostnader och
ökade fastighetsarbetarlöner och andra
driftskostnader, är en av bitarna i detta
pussel vilken hyreshöjning man kan beräkna
med hänsyn till de stegrade räntekostnaderna.
Sedan får pusslet läggas
inte bara som det passar i dag och i morgon,
utan så, att det håller även inför
den närmaste framtiden.

Både herr Bergman och herri Axel
Svensson har varit inne på den självfallet
både ömtåliga och för denna debatt
helt avgörande frågan om bostadsfinansieringen.
Jag vill därvidlag hänvisa till
en deklaration, som jag på regeringens
vägnar avgav under remissdebatten i år
och som jag kan sammanfatta på följande
sätt.

Regeringen har fixerat bostadsbyggandets
omfattning för 1955 för såväl flerfamiljshus
som egnahem. Bakom ligger
en bedömning av vad regeringen anser
vara ett lämpligt bostadsbyggande med
hänsyn tagen till våra resurser och dessas
fördelning på olika investeringsområden.
Regeringen är således intresserad
av att finansieringsfrågan för detta bostadsbyggande
ordnas på ett godtagbart
sätt. En sådan deklaration är logisk och
konsekvent.

För den byggnation, som rymmes inom
de av regeringen uppdragna ramarna,
utgår vi ifrån att krediter skall stå till
förfogande, och kan ett bostadsbyggande
av denna omfattning icke komma i
gång på grund av kreditsvårigheter, är
regeringen beredd att medverka till en
lösning i åsyftad riktning. Att redan nu
angiva den teknik, som skall användas
för att klara problemet, är omöjligt. Det
är en sak som får avgöras, när och om
frågan verkligen aktualiseras.

Jag är beredd på den invändningen,
att frågan nu verkligen har aktualiserats.
Såsom ett ytterligare stöd för regeringens
uppfattning om bostadsbyggandets
prioritet och preferens inom investeringsverksamheten
vill jag då meddela,
att under första halvåret 1955 släpptes
av investeringsbudgetens kvotsiffror ungefär
40 procent av årskvoten för bostäder
och 25 procent av övriga kvoter. I

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

denna senare grupp ingår då industriens
mycket angelägna byggnadsbehov, handelns
byggnadsbehov, byggnader för skolor,
sjukhus och över huvud taget alla
andra ändamål inom denna del av kvotområdet.
Dessa båda stora grupper, således
bostäder å ena sidan och alla andra
byggnader å den andra, svarar inom
den sammanlagda kvoten för ungefär
hälften var. För andra halvåret 1955 har
regeringen intagit den ståndpunkten, att
bostadsbyggandet skall släppas helt och
fullt ut, så att vi verkligen får till stånd
ett bostadsbyggande av den omfattning
som regeringen har presenterat för riksdagen
genom de för preliminärbeslut
framlagda anslagsramarna för igångsättning.
Det innebär 14 000 statsbelånade
egnahem och 40 000 statsbelånade flerfamiljslägenheter.
Därtill kommer några
tusental icke statsbelånade lägenheter.
Därigenom kommer man upp till ett
reellt bostadsbyggande av mellan 57 000
och 58 000 lägenheter. Byggandet av dessa
lägenheter kommer att friges till 100
procent. För alla övriga kvoter, således
även för industrien, kommer vi under
sista halvåret 1955 att arbeta med en
frisläppning som innebär, att 80 procent
av årskvoten får tas i anspråk.

Detta är en klar dokumentation på att
regeringen med sin politik i fråga om
igångsättningstillstånden fortfarande vidhåller
den uppfattningen, att frågan om
bostadsbyggandet är ett så allvarligt kapitel,
att vi med alla de medel, som vi
har till förfogande, också skall tillse att
vi får till stånd ett bostadsbyggande av
den omfattning som representeras av de
ramar som vi presenterat riksdagen.

Om vi ser på siffrorna för igångsättningen
under första kvartalet innevarande
år, visar de att trots svårigheterna
med finansieringen har igångsättningen
av byggandet av nya lägenheter varit
förhållandevis god. Jag tar bostadsstvrelsens
statistik över antalet påbörjade
lägenheter, och det är således inte bara
fråga om en teoretisk tillståndsgivning
för igångsättning av byggnader för bostadsändamål.
Bostadsstyrelsens siffra
för antalet påbörjade lägenheter under
de första fyra månaderna år 1955 skiljer

sig inte nämnvärt från motsvarande siffra
för de fyra första månaderna 1954.
Även antalet inflyttningsfärdiga lägenheter
ligger i år vid ungefär samma nivå
som under motsvarande tid för ett år sedan.
Mot bakgrunden av den statistik,
som i dag kan redovisas, har bostadsbyggandet,
således både i fråga om igångsättning
och färdigställande av lägenheter,
under den hittills gångna delen av
1955 praktiskt taget hållit jämna steg
med motsvarande månader under år
1954. Däremot har jag nog en känsla av
att under den sista månaden och framför
allt de sista veckorna har besvärligheterna
blivit än mer akuta. Det kan
väl delvis vara betingat av det enkla faktum,
att affärsbankerna enligt sin överenskommelse
med riksbanken någon
gång i juli månad skall redovisa sina
kassareserver. Jag behöver säkerligen
inte utveckla det problemet närmare,
men var och en förstår, att det torde finnas
en ganska naturlig anledning att tro
att denna sak har ett visst samband med
dagens besvärligheter för bostadsbyggandet.

Sedan har vi naturligtvis frågan vilken
teknik som skall användas för att
vi verkligen skall kunna driva fram det
bostadsbyggande, som regeringen har föreslagit
riksdagen, som utskottet i sitt
utlåtande har ställt sig bakom genom en
speciell skrivning och som även oppositionspartierna
i sina reservationer har
gett sin anslutning. Jag kan väl alltså
konstatera, att det är en enhällig regering
och en enhällig riksdag som kräver,
att det bostadsbyggande, som är
fixerat, också skall genomföras. Den deklarationen
från regeringens och riksdagens
sida är enligt min mening helt
avgörande. Det får sedan för regeringen
bli en mer intern uppgift att i samarbete
med riksbanken diskutera den teknik
som blir erforderlig för att verkligen
klara det uppgjorda programmet.

Herr Axel Svensson tog upp en fråga
av ganska intrikat natur. Hur skall man
handla, frågade han, när man erbjuds
långlån till 4,G procent, bundna på tio
år? Varje husbyggare måste naturligtvis,
sade han, med en viss betänksamhet fun -

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Anslag till

dera över en sådan offert från ett kapitalinstitut.
Det har visat sig under senare
år, framför allt under 1940- och 1950-talen, att de bundna lånens kvot av bottenlånen
blir mindre och mindre. I stället
är det de obundna lånen som expanderar
när det gäller primär- och sekundärlånegivningen.
Det är sålunda fråga
om att kunna välja mellan de bundna
lånen till 4,6 procent och de obundna
lånen till 4,75 procent. Jag är inte beredd
att säga, att kapitalbristen är mest
påtagbar när det gäller den marknad
som representerar de obundna lånen.
Det lån, som stadshypotekskassan gått
ut med, är ju ett lån som till sin karaktär
är sådant, att det borde gå till bundna
primärlån. Även det premieobligationslån,
som går till bostadsförsörjningen,
var ju från början avsett att få gå
till den bundna lånegivningen, men det
är ju klart att skall vi få in pengar för
bostadsförsörjningens ordnande, får väl
en så rent teknisk omständighet som att
stadshypotekskassan visserligen skall leverera
bundna lån men av vissa marknadsskäl
icke kan göra det, inte vara avgörande
för hur vi skall bäst klara bottenlånegivningen
för bostadsbyggandet.
Även detta är en fråga om de tekniska
framgångslinjerna, som regeringen inom
den närmaste tiden får på ett eller annat
sätt lösa.

Herr Bergman ville vidare släppa loss
primärlånegivningen i den takt det reala
läget ger möjlighet till ett bostadsbyggande,
och han ansåg att de frågorna
borde ligga i Kungl. Maj:ts och bostadsstyrelsens
hand. För egen del är jag mera
försiktig, .lag vill inte ge herr Bergman
något löfte om att jag i dag skulle
vilja ge mig på den tekniken. Jag tror
att resultatet i dagens konjunkturläge
blir, att vi tar i så pass kraftigt, att det
kommer surt efter. Det är nog rätt nödvändigt
att vi i den politik, som vi
för inom hela det ekonomiska fältet och
där det gäller att dämpa ner, göra begränsningar
och med såväl fysiska regleringar
som regleringar av allmän generell
natur, haller igen eu efterfrågan,
som eljest kan gå längre än vi orkar med.
Det gäller nog även på detta område at1

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
fixera bur mycket vi skall investera på
bostadsbyggandets område och hur mycket
vi skall investera på andra områden,
således att därvidlag göra en någorlunda
vettig fördelning och ha den som riktpunkt
för den verksamhet, som myndig
heterna bedriver.

Herr Axel Svensson refererade till en
motion, som han har väckt och som syftar
till speciella subventioner, vilka skulle
möjliggöra för allmännyttiga bostadsföretag
och andra bostadsbyggare att utrusta
speciella invalidlägenheter utan egna
kostnader för bostadsbyggarna. När
vi talade om detta senast — jag vill minnas
att det var för två år sedan vi hade
en utförlig debatt om saken — tillät jag
mig säga att bostadspolitiken blir söndersplittrad,
detaljbetonad och över huvud
taget svårbemästrad, om varje litet
eller stort eller medelstort socialt syftemål
skall klaras via bostadspolitikern Att
invaliderna har sina bekymmer, är jag
den första att understryka. Jag förmenar
att regeringens proposition, som
riksdagen antog förra veckan, om en
verkligt kraftig uppräkning av de gamla
invalidräntorna, är ett uttryck för regeringens
intresse att hjälpa'' invaliderna
i samhället. Jag tror dock att den hjälpen
skall ske via traditionella socialpolitiska
former och metoder. Det kan ske
lika bra, om man slipper komplikationer
genom att föra in frågan om en speciell
invalidhjälp i bostadsstyrelsens låneverksamhet.

I fråga om avskrivningsreglerna bar
jag i viss mån med tillfredsställelse konstaterat,
att oppositionens talare inte i
år velat ge sig in på någon större debatt.
Vad herr Bergh beträffar bar ju han varit
ense med regeringen under alla år om att
subventioner skall betraktas som subventioner
och att man inte bör låna
pengar till det ändamålet. Han menar att
man bör inte med olika manipulationer
i den statliga bokföringen konstruera
fram överskott som inte finns, utan statens
förmögenhetsställning bör även på
detta område vara adekvat redovisad.

Däremot bar folkpartiet kommit tillbaka
med sina motioner om löpande bidrag
såsom ersättning för de kapitalsub -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ventioner, som regeringen under alla år
och även i år föreslagit. Det är väl inte
någon anledning för mig att animera till
en repetition av den långa debatt som
ägde rum i fjol. Jag tillåter mig bara
konstatera att frågan om avskrivningsreglerna
för bostadsbyggandet spelade
inte någon liten, utan tvärtom en mycket
dominant roll i den sista valrörelsen.
Det svenska folket fick möjligheter att
ta ställning till denna problematik, och
jag tror inte man från folkpartiets sida
kan säga att dess speciella teknik för
avskrivning av bostadslån gjorde någon
större lycka bland väljarna under fjolårets
allmänna riksdagsmannaval.

I såväl reservationerna som här i debatten
bar riktats en viss kritik mot regeringen
för att egnaliemsbyggandet limiterats
innevarande år. Jag skall förklara
den saken med några ord. Det är
helt enkelt på det sättet, att vi i den nuvarande
ekonomiska situationen ansett
det vara svårt att låta den relativt osäkra
faktor, som egnaliemsbyggandet utgör,
vara helt utan översyn beträffande dess
ekonomiska verkningar för budgetbehandlingen.
Under år 1954 hade vi ett
fritt egnahemsbyggande. Det var inte ens
bundet av igångsättningstillstånd —• det
är det ju inte heller i år — men det var
fritt både i avseende på arbetsmarknadspolitiska
åtgärder och i fråga om alla begränsningar
på det finanspolitiska eller
ekonomiska planet. Vi fick en kraftig expansion
av egnaliemsbyggandet. Den
kan vara glädjande i och för sig, men
såsom en annan sida av detta redovisas
ju också, att det ökade egnahemsbyggandet
under år 1954 tog 6 000 å 10 000 yrkesarbetare
från andra viktiga byggnadsområdcn.
I en enquéte som vi bar
gjort bland alla våra länsarbetsnämnder,
finner vi visserligen en provkarta på
olika omdömen om det fria egnahemsbyggandet:
från vissa län, där man säger
att egnaliemsbyggandet i stor utsträckning
utföres av byggherren själv — och
det är ju i alla avseenden tacknämligt,
om det är så — till län, där man slår
fast att egnaliemsbyggandet utföres till
inte mer än maximalt 10 procent av
byggherren själv och till 90 procent av

den yrkesmässiga byggnadsarbetarkåren.
Åtskilliga av de mellansvenska länen slår
fast, att den omständigheten, att egnahemsbyggandet
har varit helt fritt, haft
en olycklig inverkan på länsarbetsnämndernas
försök att planmässigt hushålla
med arbetsmarknadens resurser. Man
har lurat sig under sommaren, då husbyggare,
som varit i gång med sina
fastigheter i städerna, en vacker dag har
konstaterat, att arbetsstyrkan har varit
för liten, därför att en »framåt» byggnadsarbetare
—■ i regel är det ju duktiga
byggnadsarbetare — har gjort sig till
bas och tagit med sig ett par, tre av sina
kamrater och i stället börjat bygga egnahem,
därför att det kanske både är roligare
och ger bättre förtjänst. Man ställde
således mycket bestämda krav från
åtskilliga länsarbetsnämnders sida på att
man, så länge man arbetar med en planering
på detta område, skall ha håll på
hela området för att det inte den ena villan
skall bli värre än den andra. Det är
dessa synpunkter, som legat i bakgrunden,
när vi dels har limiterat egnahemsbyggandet
till 14 000 lägenheter per år
och dels sagt att de bör fördelas så
jämnt som möjligt över årets olika perioder.

Låt mig säga ett par ord till, eftersom
jag ser att herr Bergh flitigt antecknar
och det ju kan vara lämpligt att han får
svara mig även på den punkten.

Jag skall endast säga några ord om
högerns djärva förslag att rensa bort
subventionerna i fråga om ränteeftergifterna.
Ja, man gör det inte helt, men
man säger att byggherren själv skall svara
för 4 procent mot tidigare 3 procent.
Vidare kommer högern tillbaka med den
gamla versen om att slopa de ortsbe tonade
tilläggslånen i flerfamiljshusen, att
snabbare avveckla de generella tilläggslånen,
att sluta upp med att göra egnahemssubventionen
generell, att inkomstpröva
allting som ligger ovanför 4 000
kronor och att endast låta dem, som har
barn — helst flera —- få del av kapitalsubventionen
till egnahem. Men för att
nu inte få de otrevliga verkningar, som
utskottet har varit ofint nog att med
siffror verifiera i sitt utlåtande och som

Onsdagen den 25 mai 1955

Nr 21

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

innebär liyresstegringar för lägenheter
på 2 rum och kök på mellan 450 och
575 kronor om året och för lägenheter
på 3 rum ocli kök på mellan 550 och
700 kronor om året och som när det
gäller egnahemsägarens kapitalkostnader
kan resultera i en merutgift per år
på ca 600 kronor, har högern sagt:
»Ja, men vi vill driva den verkliga sociala
bostadspolitiken; vi vill öka familjebostadsbidraget
från 150 till 170
kronor per barn, och sedan vill vi för
folk med små inkomster lägga på en
extra hundralapp för det tredje barnet
och uppåt — därmed elimineras ju en
väsentlig del av hyresstegringens effekt.»

Jag vore självfallet orättvis, om jag
inte pekade på båda sidorna i högerns
förslag, eftersom detta hänger ihop, men
jag vill ändå slå fast, att det där sockret
inte på långt när uppväger det beska och
salta, då man söker få en uppfattning
om hur förslaget tar sig ut i praktiken.
Först och främst gör jag den iakttagelsen,
att högern har uraktlåtit att fixera,
var själva inkomstgränsen skall gå för
de egnahemsägare som skall få den högre
och den lägre subventionen. Man
överlåter till Kungl. Maj :t att bestämma
detta, och jag tackar för den fullmakten
— herr Bergli brukar ju annars inte vara
så pigg på att ge fullmakter! Men om jag
sedan ser på hur detta ställer sig för
barnfamiljerna, så visar det sig att mot
de nyss nämnda stegrade hyres- och bostadskostnaderna
står för den vanlige inkomsttagaren
— som skall ligga över
den gräns som regeringen, utrustad med
herr Berghs fullmakt, skulle fixera — i
bästa fall en höjning med 120 kronor
per år; vederbörande skall då ha sex
barn. Det är naturligtvis inte så roligt
för honom, om han samtidigt får en kostnadsökning
av 600 kronor på sitt egnahemslån
eller — om han bor i en trerumslägenhet,
och det bör han väl göra,
om han har sex barn — får ta en liyresstegring
som rör sig om 400, 500 och ända
upp till 700 kronor. Dessa jämförelser
ger onekligen ett ganska otillfredsställande
resultat. Och de små inkomstlagarna
måste fakliskt ha sex barn, innan
man kan säga att de får kompensation

för den fördyring som räntegenomslaget
medför. Nu diskuterade vi dessa frågor
i riksdagen förra året och konstaterade,
att det bara är 8 000 av våra en
miljon familjer med minderåriga barn
som har sex eller flera barn.

Plockar man sönder högerns förslag
och ser det i statistikens obönhörliga
ljus, blir intrycket alltså inte fullt lika
angenämt som det man kanske får, om
man enbart läser högerns reservation.

Jag har nu talat ganska länge, och jag
är ledsen, herr talman, att jag inte helt
kunnat hålla det löfte beträffande tiden
som jag avgav. Men jag tänker mig att
regeringens synpunkter på dessa frågor
härmed i stort sett har kommit till uttryck,
och jag har med mitt inlägg velat
bemöta en del av den kritik, som har levererats
och som jag är beredd på att
man kommer att leverera i den fortsatta
debatten.

Herr BERGH (h) kort genmäle:

Herr talman! En fråga, som herr statsrådet
ställde till mig i slutet av sitt anförande,
vittnade om att han är konsekvent
så till vida att han betraktar bostadspolitiken
såsom någonting alldeles
för sig, utan varje sammanhang med
en total ekonomisk politik av viss uppläggning;
endast så kan man förklara
det slutresultat socialministern kom till.
Han bortsåg i detta sammanhang inte bara
från den löneutveckling, som han
själv anser vara en faktor av betydelse
när det gäller att bedöma de generella
subventionernas omfattning, utan också
från det samlade program för den ekonomiska
politiken, som vår grupp har
presenterat. Dit hör t. ex. de sparfrämjande
åtgärderna, speciellt med inriktning
på bostadssparandet, och dit hör
icke minst kravet på skattesänkning. Om
herr statsrådet ville göra en verkligt
rättvisande jämförelse, skulle slutresultatet
utan tvekan bli ett annat.

Jag ber också att få säga några ord om
socialministerns plaidoyer för den begärda
fullmakten om ränteeftergift. Jag
tror att det är en riktig skildring, när
han säger att det är fråga om ett pussel.

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Man har dels hyressättningen — som via
hyresregleringslagen ligger inom Kungl.
Maj:ts kompetens — och dels lönerörelserna,
och som mellanbit kommer ränteeftergiften.
Men vad herr statsrådet har
sagt om detta pussels karaktär ändrar
på intet sätt det faktum, att riksdagen inbjudes
att ge en fullmakt, vars omfattning
den icke har några exakta uppgifter
om. Och det är detta som på denna
punkt är avgörande.

Herr statsrådet kallade experimenthusen
för politiskt byggda hus; jag vet för
min del inte vilken politisk åskådning
byggmästaren och arbetarna där bekänner
sig till. Men i detta sammanhang sade
socialministern fullt riktigt, att man
framför allt borde se på den tekniska sidan,
planlösningen, byggnadssättet, materialfrågorna
o. s. v. Dessa experimenthus
var ett försök i den riktningen, och
kostnaderna har offentligen redovisats.
Man har inte sagt att resultatet i allo är
gott, men försöket visar att anläggningskostnaderna
i detta speciella fall kunnat
nedbringas. Tiden får visa, huruvida detta
på längre sikt är en god affär; vi tror
det, men vi har bara påstått att husen
kunnat byggas till de uppgivna kostnaderna.

Socialministern och ett par andra talare
har varit inne på frågan om kreditsvårigheterna
och bostadsproduktionens
kapitalförsörjning. Detta är ett bekymmer,
men beror inte svårigheterna i väsentlig
grad — om man sätter in regeringens
bostadspolitik i dess allmänna
ekonomiska sammanhang — på det sparovänliga
klimat som åstadkommits, på
statens egen expansion, dess behov att
låna ute på marknaden och den förda
skattepolitiken, som minskar de enskildas
sparmöjligheter, o. s. v.? I varje fall
är det min tro att kreditsvårigheterna inte
skulle ha uppkommit med en fri ekonomi
sådan som den vi rekommenderat,
åtminstone inte i den utsträckning som
nu är fallet.

Slutligen vill jag i fråga om bostadsbristens
avskaffande säga, att den blåögdhet,
som herr statsrådet talade om,
är att finna på regeringssidan. Generaldirektören
i bostadsstyrelsen har profe -

terat om det och lämnat ett tidsschema
för avskaffandet av bostadsbristen. Det
schemat har vi aldrig trott på, utan blåögdheten
finns uteslutande på herrarnas
sida. Den statistik, som vi har fått höra
beträffande bostadsbyggandets relativa
omfattning, är ytterst belysande. Enligt
den statistiken kommer Sverige som
tredje nation efter Norge och Västtyskland.
Norge led hårt under krigsårens
ockupation, och Västtyskland är ett
ockuperat och till stora delar sönderslaget
land, som likaledes led hårt under
kriget. Bägge dessa länder ligger före oss
i fråga om bostadsproduktionen. Säger
inte den graderingen något om det resultat
som herrarna bär kommit till?

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Efter socialministerns uttömmande
redogörelse för den fråga, som
vi nu debatterar, kan jag inskränka mig
till några små reflexioner, som vi i utskottet
har gjort vid behandlingen av
detta komplex av ärenden.

De frågor beträffande bostadsförsörjningen,
som kammaren nu behandlar,
framlades av regeringen vid riksdagens
början, och det är klart att det hade varit
önskvärt, att ärendet hade kunnat avgöras
betydligt tidigare. Det hade också
förelegat till avgörande ett par veckor
tidigare än nu har skett, om inte den till
omfånget obetydliga propositionen nr
194 om vissa eftergifter beträffande ränta
och amortering å bostadsbyggnadslån
— den är på bara fyra sidor — hade
framlagts samtidigt som utskottet var
praktiskt taget färdigt med sin behandling
av sakfrågorna, som redovisats såväl
i statsverkspropositionens femte huvudtitel
som i kapitalbudgeten.

Det som har anförts av både representanter
för oppositionspartierna och socialministern
avser inga nya frågeställningar.
Det enda nya som föreligger
utom den stora saken om Kungl. Maj :ts
bemyndigande enligt nyssnämnda proposition
nr 194, till vilken jag återkommer,
är att även egnahemslån framdeles
skall ligga inom en viss angiven ram.
Med hänsyn till den begränsning i investeringsverksamheten,
som vi får räk -

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Anslag till

na med, måste vi få godta detta. Det har
i varje fall utskottet gjort, men det har
vid detta godkännande gjort det uttalandet,
att man bör försöka att ta hänsyn
till egnahemslånebyggarna, så att de får
minsta möjliga svårigheter till följd av
att tillståndsgivningen skall begränsas
inom den angivna ramen. Denna tillståndsgivning
lägges dock inte på länsarbetsnämnderna,
utan här inträffar det
underliga, att det blir länsbostadsnämnderna
som skall sköta detta. Länsbostadsnämnderna
hade säkerligen varit tacksamma,
om länsarbetsnämnderna fått ta
hand om det, men nu bar det ansetts, att
man inte behöver vidta en sådan anordning.

Det är således gamla kända tvisteämnen,
som vi möter här. Det är konkurrensen
på de lika villkoren, avvecklingen av
subventionerna och hela katalogen i övrigt.
Från utskottets sida har vi inte funnit
några skäl till ändrade ståndpunkter
i dessa frågor.

När det gäller den aktuella situationen
bar emellertid utskottet understrukit
nödvändigheten av att regeringen vidtar
åtgärder, så att detta bostadsprogram, vilket,
såsom socialministern uttryckte det,
såväl en enhällig riksdag som regeringen
har beslutat sig för att genomföra, också
kommer till utförande och att det sker
utan alltför stora onödiga kostnader.
Dröjsmålen med att få avlyfta byggnadskreditiv
och ersätta dem med fastare
krediter och bottenlån har vållat bostadsbyggandet
i det här landet mycket stora
kostnader under den senare tiden, och
det är litet ledsamt att behöva tala om
att man skall nödgas subventionera samtidigt
som man ser, hur pengarna på det
sättet liksom rinner bort. Svårigheterna
är stora, därom är nog alla medvetna,
och här måste vidtagas krafttag. Jag är
för min del tillfredsställd med socialministerns
försäkringar på det här området,
och jag litar på att han i samråd inte
minst kanske med finansministern
skall kunna åstadkomma, att det beslutade
bostadsprogrammet genomföres.

Det är inte mindre an 29 motioner som
har väckts med anledning av propositionerna.
Om man skall tala om någon me -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
ra bestämd tendens i motionerna, bortsett
från dem som sysslar med speciella
detaljer, är det kanske att rationaliseringsfrågorna
är den röda tråden.

Partimotionerna från högern och folkpartiet
domineras av dessa rationaliseringsfrågor,
och därför beslutade utskottet
att remittera dessa motioner såväl
till bostadsstyrelsen som till statens
nämnd för byggnadsforskning för att få
dem bedömda och granskade i detta avseende.
De utlåtanden, som dessa båda
myndigheter har avgivit, har utskottet
ansett vara så värdefulla, att de har blivit
tryckta och bifogats utskottets utlåtande
såsom bilagor. Jag skulle nästan
vilja säga, herr talman, studiet av dessa
utlåtanden bör vara såsom ett slags antabus-kur
för dem, som nu har liksom
svärmat på detta område och trott att
allting skulle lösas, om de bara talat om
dessa frågor. Jag rekommenderar de där
bilagorna till verkligt studium för dom,
som nu sysslar med dessa ting. Av bilagorna
framgår nog, att det är mycket
att vinna genom vad som föreslagits
från skilda håll, men det gäller också att
även här stå på verklighetens mark och
att räkna med realiteterna, och då kanske
det inte blir sådana genvägar, som
man har räknat med att gå i många fall.

På två mindre punkter har utskottet
gjort avvikelse från Kungl. Maj:ts många
förslag. Avvikelserna är så små, att det
kanske inte är lönt att tala om dem i de
här stora sammanhangen. Men jag vill
ändå redovisa dem, om det skulle vara
någon av kammarens ledamöter, som
inte funnit dem i de labyrinter, som utskottsutlåtandet
åtminstone bitvis utgör.

Den ena detaljen rör ett bemyndigande,
som Kungl. Maj:t tidigare haft, nämligen
att göra ytterligare nedskärningar
av subventionerna på tilläggslånen. Om
byggnadskostnaderna hade sänkts under
budgetåret, skulle Kungl. Maj :t enligt
fullmakten ha kunnat ytterligare skära
ned subventionerna under den gräns,
som varje riksdag har beslutat. Det är
alltså en fullmakt, som har funnits. Såsom
redovisats i utskottsutlåtandet och
propositionen och även nämnts i debatten,
har också subventionen till egna -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hem minskats från 8 000 till 6 000 kronor.
Denna minskning skall äga rum
fr. o. m. den 1 april 1956. Alla, som har
kommit i gång med sitt husbygge så tidigt,
att huset är inflyttningsbart den
1 april 1956, får 8 000 kronor i subvention;
har huset färdigställts senare, får
man nöja sig med 6 000 kronor i subvention.
I den fullmakt, som begärs även
för nästa år i fråga om reduktion av tillläggslånen,
har det nog räknats med att
även detta skulle beaktas vid sänkningen
av subventionerna till egnahem. Jag
måste säga att det är litet dunkelt skrivet
på denna punkt, men meningen är,
att Kungl. Maj:t vill ha en sådan fullmakt.
Utskottet har sagt att det anser, att
riksdagen på denna punkt bör säga sin
mening. Utskottet tillstyrker därför
minskningen av subventionen till egnahem
till 6 000 kronor fr. o. m. den 1 april
1956, och skulle det bli fråga om ytterligare
sänkningar, bör riksdagen besluta
om detta. I realiteten bör detta inte inskränka
på Kungl. Majits rörelsefrihet,
såsom kammarens ledamöter säkerligen
förstår.

Den andra avvikelsen från propositionen
gäller ett anslag på 50 000 kronor
till förstärkning av länsbostadsnämndernas
personal. Efter det att förevarande
proposition framlades i januari har besvärligheterna
ökat på grund av ökade
kreditsvårigheter och det ökade antalet
ansökningar o. d., vilket medfört att arbetsbördan
hos länsbostadsnämnderna
stigit. Den arbetskraftsförstärkning, som
Kungl. Maj it har föreslagit, har vi inom
utskottet ansett vara alltför knapp. Vi
ställer alltså 50 000 kronor jämte medel
för rörligt tillägg till Kungl. Majits förfogande
för att efter bostadsstyrelsens
framställning förstärka arbetskraften hos
de länsbostadsnämnder ute i landet, där
det kan behövas, så att inte människorna
skall behöva vänta alltför länge på
besked angående lån m. in.

Detta är de två mindre avvikelser som
gjorts. I övrigt har utskottet funnit sig
böra godtaga Kungl. Majits förslag på
alla punkter, och lika konsekvent har
utskottet ansett sig böra avstyrka motionerna.

Förevarande motioner rör olika fält.
En del har ju redan berörts, t. ex. herr
Axel Svenssons motion om statligt stöd
åt invalidlägenheter. Herr Svensson har
på den punkten fått besked av socialministern,
och den uppfattning, denne givit
uttryck åt, delas av utskottet. Vi anser
att man skall kunna lösa denna fråga,
då man projekterar bostäder, och
man skall kunna lösa den i samverkan
med kommunerna. Skulle det behövas
ytterligare stöd, får väl detta ges på den
rent sociala vägen.

Sedan vill jag, herr talman, gå över
till det mest diskutabla, nämligen frågan
om finansfullmakten eller det bemyndigande,
som Kungl. Maj it begär i
proposition nr 194. Det är klart att ett
bemyndigande av det slag, som här begärs,
är ur riksdagens synpunkt betänkligt.
Det är väl ingen, som svävar på
målet i detta hänseende. De, som har att
hävda den andra statsmaktens intressen,
måste ju varje gång granska en sådan
fullmakt som begäres. Det är särskilt
bekymmersamt, när man inte kan ange
den exakta ram, inom vilken fullmakten
skall användas. Utskottet har likväl funnit
sig böra tillstyrka, att detta bemyndigande
ges, och det är endast högern
som har anmält avvikande mening.

Vi går inom utskottet ut ifrån att räntehöjningen
har skett för att stabilisera
det samhällsekonomiska läget och för att
motverka inflationen, och det är alldeles
uppenbart att om hyrorna skulle få
stiga i paritet med den höjda räntan, så
skulle detta utlösa inflationistiska tendenser,
som framdeles skulle göra svårigheterna
ännu större än de nu är. Det
är därför som vi måste säga oss, att detta
bemyndigande att bestämma på vilken
höjd ränteeftergifterna skall ligga måste
överlämnas till Kungl. Maj it. Bestämmandet
av hyrorna har ju även förut
varit Kungl. Majits sak, och nu får man
i konsekvens med detta medge, att
Kungl. Maj it får bestämma även ränteeftergifterna.

Utskottet bär emellertid sagt sig, att
när nästa års riksdag sammanträder, bör
Kungl. Maj it redovisa vad som har gjorts
i anledning av detta bemyndigande, och

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

om det då skulle behövas ytterligare åtgärder,
så skall riksdagen få tillfälle att
besluta om dem. Man kan således säga,
att bemyndigandet är inskränkt i tiden.
Formellt skulle det väl annars ha gällt
hela budgetåret, men vi anser att när
riksdagen nästa år sammanträder skall
redovisning kunna ske och eventuella
ytterligare förslag underställas riksdagen.
Det blir ju inte heller några svårigheter
för Kungl. Maj:t att effektuera ett
sådant önskemål.

Detta är, herr talman, såvitt jag förstår,
det väsentliga utskottsutlåtandet.
Här har ju under debatten berörts åtskilliga
detaljer. Jag har nämnt herr
Svenssons bekymmer för invalidbostäderna.
Herr Bergman var inne på ett
annat kapitel, nämligen ramarna. Han
önskade större frihet i det fallet, så att
man inte skulle behöva den där nedfrysningen
som ibland förekommer och som
säkerligen är till besvär. Om man kunde
hitta på något annat system, skulle säkerligen
inte utskottet, i varje fall inte
jag personligen, ha någonting emot att
komma ifrån de svårigheterna. För närvarande
kanske detta inte är så lätt, men
jag vill gärna rekommendera socialministern
att fundera på saken när vi kommer
in i litet mera normala tider, vilket
vi väl ändå hoppas att göra så småningom.

Herr talman! Nu återstår för mig endast
att yrka bifall till utskottets förslag
i de 44 punkter som detta utlåtande slutar
med.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! När man suttit här och
åhört debatten om bostadsbyggandet, kan
det inte hjälpas att man blir litet förvånad
över att höra representanter i denna
kammare säga att vi skall bygga mera
bostäder än vi gör. Det iir självklart att
alla människor önskar sig en bostad —
det behöver jag inte uppehålla mig vid
— men man får väl också något se efter,
om det statsfinansiella läget ger möjlighet
till detta.

Det bostadsbyggande som skett under
de senaste åren har varit av mycket sto -

ra mått, men vi har ju ett stort behov av
lägenheter, och det är detta som har gjort
att staten har sträckt sig så långt som den
gjort. Jag tror jag vågar säga, att detta
har varit en bidragande orsak till inflalionsfaran.
När man lade fram olika förslag
till åtgärder för att möta denna fara,
så talade man inte om något annat än att
de kostnader, som dessa åtgärder medförde,
skulle få slå igenom inom alla områden
för att det skulle bli en snabb effekt.
så att man snart skulle kunna återgå
till mera normala förhållanden. När
dessa beslut väl var fattade lade man
emellertid fram en proposition om subventionering
av bostadsbyggandet för att
undgå verkningarna av räntehöjningen,
under det man låter alla andra yrkesgrupper
och näringar, som kanske har
lika starkt behov av subventioner för
den höjda räntan, stanna utanför.

Jag vill här deklarera, att jag inte alls
har någonting emot att folk kan skaffa
sig bostad fortast möjligt. Men jag vill
påpeka, att man gång på gång vidtar åtgärder
för att begränsa investeringarna
och därigenom bemästra inflationsfaran,
men sedan i alla fall på nytt går in för
åtgärder, som i mycket stor utsträckning
är av sådan art att de bidrar till att en
ny inflationsfara uppstår.

Jag skulle nu vilja fråga socialministern,
som vi ser här i kammaren: Anser
inte socialministern, att det höjda ränteläge
som uppstått har mycket svåra verkningar
även på andra områden än bostadsbyggandets?
Jag tänker på vår småindustri,
och jag tänker på vårt jordbruk.
De har mycket, mycket stora svårigheter
för att kunna bemästra situationen genom
den hårda kreditåtstramning och
det höjda ränteläge, som har uppstått på
senare tid. Men vi har inte hört något om
vad man ämnar göra för att genomföra
lättnader på dessa områden. Jag tror att
lika starka krav kan framföras från dessa
yrkesgruppers sida på att få statlig
subvention, om subventioner lämnas på
ett område. Det iir av den anledningen,
herr talman, som jag har skrivit under
en motion, där vi förklarar alt skall sådana
åtgärder — så drastiska åtgärder,
vågar jag säga — vidtagas att man först

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

inför punktskatter och ovanpå dem klämmer
till med en så stor räntehöjning som
nu genomförts, så får man också vara beredd
att kompensera även andra grupper
för räntehöjningen än just bostadsbyggnadsgruppen.

Om vi nu ser på förhållandena sådana
de är, så måste vi ju konstatera att det
finns folk — hur många de är vågar jag
inte uttala mig om, men jag vet att det
finns en del sådana människor — som
bygger sig en bostad och som har kanske
10 000 eller 15 000 kronor på banken.
Det skulle ju vara väldigt dumt av dem
att ta ut dessa pengar och lägga ned dem
i bostaden, när de kan få låna pengar
för 3 procent av staten och de får 4 procent
på sina pengar när de står i banken.
Jag tror ju för min del att det behövs
en översyn rörande dessa förhållanden.
Jag tror inte det räcker med att
man, som det heter, håller ett vakande
öga på detta område. Det är nog bra att
man gör det, men jag tror, att hela byggnadsverksamhetskomplexet
behöver en
liten översyn från regeringens sida. Jag
tror inte detta skulle skada, ty det finns
nog en hel del punkter — jag har påtalat
dem i kammaren flera gånger förut —•
där allt inte är tillfredsställande, utan
där saker och ting borde rättas till.

Jag vill med detta inte ha sagt annat
än att man från statens sida bör hjälpa
till så mycket som är möjligt för att tillförsäkra
människor en bostad. Men jag
kan inte dela vissa synpunkter som framförts
här, särskilt inte dem som herr
Bergh utvecklade. Han sade: »Bygg mera
och låt människorna få en bostad!» När
vi hörde socialministerns redogörelse
här för andra länders bostadsbyggnadsverksamhet
fick vi veta att Sverige hävdar
sig mycket väl på detta område. Inte
minst prisvärt är att vi här i landet
trots svårigheterna har kunnat upprätthålla
ett så omfattande bostadsbyggande,
som vi har gjort. Jag tror att människorna
i gemen känner sig tacksamma över
att detta har kunnat ske.

Jag skall inte ta tiden i anspråk längre,
men jag vill fästa socialministerns
uppmärksamhet på att regeringen inte
bör tro att det bara är på detta område

som åtgärder behöver vidtagas för att
ge hjälp i det svåra läge som har uppkommit
genom den av riksbanken — naturligtvis
med godkännande av regeringen
— företagna kraftiga räntehöjningen.
Räntan bör säkerligen fortast
möjligt återföras till sin tidigare nivå. I
annat fall måste andra åtgärder vidtagas,
om situationen skall kunna klaras på ett
flertal olika områden.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till motion nr 528 i första
kammaren, som jag har underskrivit.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Det är inte min avsikt att
fortsätta den allmänna debatten över hela
det stora ämnesområde, som vi här
rör oss på. Jag har nog det intrycket av
dagens debatt — och jag kan därtill lägga
minnesbilden av de senaste årens debatter
på samma område — att det inte
är särdeles lätt att krama fram nya eller
bortglömda synpunkter på detta spörsmål.
Jag skall därför, herr talman, inskränka
mig till att tala om två konkreta
punkter, där jag vill motivera ett par
reservationer, reservationer som inte tar
sikte på vad utskottet kommit fram till
i sin hemställan under de olika punkterna,
men väl till utskottets skrivning
i ett par avseenden.

Den första av mig åsyftade reservationen
återfinns på s. 57 i utskottsutlåtandet
och är avgiven av mig och en del
andra av riksdagens ledamöter. Den reservationen
hänför sig till vad utskottet
skriver på s. 28 i sitt utlåtande, och det
åsyftade avsnittet börjar med orden »Utskottet
anser» och slutar på s. 29 med
orden »byggande främjas.» Vi reservanter
anser att detta avsnitt borde ersättas
med en text av den lydelse som reservationen
upptar.

Då vi avgivit denna reservation har vi
naturligtvis varit helt på det klara med
den stränga restriktivitet på investeringsområdet
som för närvarande råder.
Det är ju en restriktivitet som statsmakterna,
såväl regering som riksdag, har
eftersträvat. Hur angeläget bostadsbyggandet
än må vara — jag har i det av -

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Anslag till

seendet ingen erinran att göra — förefaller
det oss dock litet väl optimistiskt att
tro att detta helt och hållet skulle kunna
undantas från den restriktiviteten.
Detta är så mycket mera märkligt som
bostadsbyggandet ju intar en nyckelposition,
och en betydande sådan. Vi har
kommit fram till att det inte i nu rådande
läge gärna kan vara möjligt att ett
särskilt område skulle undantas och helt
och hållet gå fritt från den påbjudna
återhållsamheten. Med dessa synpunkter
har vi formulerat den första meningen i
reservationen, där vi helt enkelt konstaterat
att vi väl får finna oss i en viss
återhållsamhet jämväl på denna punkt.
Om detta beaktas tillstyrker vi i övrigt
Kungl. Maj:ts förslag, men vi förutsätter
i fråga om egnahemsbyggarna att deras
berättigade önskemål vad gäller tiden
för byggenskapen skall beaktas.

På den punkten vill jag särskilt framhålla
den omständigheten, att vi väl alla
är på det klara med att vinterbygge alltid
medför ökade kostnader. Dessa kostnader
blir så mycket mer kännbara om
det är ett litet byggnadsföretag man har
att slå ut merkostnaden på än om det
gäller ett större. De blir framför allt
kännbara i de nordligare delarna av vårt
land, där vintern medför större besvärligheter
än i de södra och mellersta delarna.

Därför har vi velat uttrycka det på det
sättet att man bör beakta att egnahemsbyggarna
får utföra sina byggen under
den årstid som för byggen av denna typ
är den mest gynsamma, nämligen sommarhalvåret.
Det är lättare för de större
företagen att inrikta sig på vinterbyggen.

•lag tror att den utformning som detta
stycke bar fått i reservationen anknyter
till det faktiska läget för dagen. Jag tror
alt man skall se saken som den iir och
inte skriva eu massa förskönande text
som kanske inte ger så särdeles stort utbyte.
Vi får finna oss i en begränsning
även här.

.lag går sedan över till den andra reservationen.
Den finns under beteckningen
7c i den talrika mängd av reservationer
som förekommer till detta utlåtande.
Den står på sidan till. Där har samma re -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
servanter gjort en erinran mot utskottets
skrivning på sidan 32. Det iir fråga om
det avsnitt som börjar med andra meningen
i det stycke som inleds med »Innebörden
av», och det slutar med orden
»icke tillstyrka». Vi föreslår att detta avsnitt
ersättes med den text som återfinnes
på sidan G3. Beträffande denna reservation
önskar jag närmast erinra om
följande saker.

I årets statsverksproposition föreslogs
ju vissa åtgärder som syftade till en successiv
avveckling av bostadssubventionerna.
Bakom det förslaget, föreställer
jag mig, måste ligga den omständigheten
att våra bostadskostnader numera ändå,
trots att de med all rätt alltjämt kan anses
höga, dock har pressats ned så att
de nu troligen tar någonting mellan 15
och 20 procent av löneinkomsterna. 1946
års riksdag beslöt, i anslutning till den
bostadssociala utredningens förslag rörande
hyreskostnaderna, i princip godkänna
att inte större del än 20 procent
av den normala industriarbetarinkomsten
borde behöva disponeras för en fullt
modern tvårumslägenhet. Jag föreställer
mig, att då vi nu har kommit ned under
dessa 20 procent utgör detta bakgrunden
för statsverkspropositionens förslag om
den successiva avvecklingen av subventionerna.
Det föreslogs, som vi väl vet,
minskning såväl av de provisoriska tillläggslånen
som av den räntefria stående
delen av egnahemslånen.

Då nu proposition nr 194 kom blev det
ganska klart att man mot denna bakgrund
måste ställa sig mycket tveksam
till det förslag, som där framlades. Utskottsavdelningens
ärade ordförande uttalade
också klart sin tveksamhet på den
punkten, och denna tveksamhet delar reservanterna
med honom. Men vi har inte
kunnat nöja oss med den skrivning som
återfinnes på sidan 32 i utskottsutlåtandet
ocli som jag nyss hänvisade till, utan
vi vill, som herr Gustaf Elofsson nyss sade,
framhålla att det väl ändå inte torde
kunna betecknas såsom rimligt att för
längre tid subventionera och kompensera
en grupp i samhället — hyresgäster
och egnahemsägare — för ökade räntekostnader.
Vi har ju, som herr Elofsson

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

också framhöll, även en hel del andra
grupper som drabbas av dessa kostnader.
Det gäller personer både inom jordbruket
och industrien, inom hantverk, fiske
och på många andra håll, som har betydande
skulder på sina fastigheter eller
för sina hjälpmedel. Jag föreställer mig
att fiskarna också har avsevärda skulder
på sina båtar och sin utrustning. Även
dessa grupper drabbas ju av räntestegringen
och det lika hårt som andra.

Skall man emellertid gå in för en mera
utbredd subventionering av dessa räntekostnader,
får vi väl vara på det klara
med att en sådan åtgärd direkt motverkar
det syfte man velat tillgodose med
räntehöjningen. Denna var ju, som vi alla
vet, ett av de medel som tillgreps för att
bromsa konsumtionsökningen på olika
områden.

Om man konsekvent fullföljer dessa
synpunkter skulle det givetvis leda fram
till ett avstyrkande av proposition nr 194
angående kompensation för den inträdda
räntehöjningen. Vi reservanter bär emellertid
inte velat gå så långt, och det beror
på den omständigheten att vi förväntar
att denna höjda ränta inte skall bli
bestående under någon längre period. Då
är det kanhända önskvärt att söka undvika
alltför stora och tvära kastningar i
hyresläget. Skulle en räntesänkning inte
inträffa anser vi emellertid att frågan
om fortsatt räntesubventionering bör
omprövas vid nästa års riksdag.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till de nämnda reservationerna,
som syftar till ändrad skrivning
och som återfinns under beteckningarna
3 c och 7 c.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Den årslånga diskussionen
om hyror, om hyror och räntor, om
hyror och subventioner har blivit alltmera
schematisk. Den har i alltmer utpräglad
grad fått karaktären av ett meningsutbyte
där argumenten är av olika
instanser på osäkra grunder uppskattade
procentsatser om den hyreshöjande effekten
av en rörlig ränta och av en subventionsavveckling.
På det viset har de -

batten kring det för många människor
betydelsefulla hyresproblemet alltmer
avlägsnat sig från verkligheten. Det kan
sannerligen ifrågasättas, om denna förtunning
av argumentationen i en väsentlig
utsträckning har gagnat utvecklingen
av denna samhällsekonomiskt viktiga
fråga.

Låt oss först slå fast ett oemotsägligt
faktum: med allmänna statsbidrag till
på måfå utplockade hyresgäster sänker
man inte den verkliga hyreskostnaden.
För kort tid och i en tid av våldsamma
förskjutningar kan man dämpa utslagen
på den allmänna hyresnivån av kostnadsökning
genom tidsbestämda subventioner.
Man kan inte i längden på det viset
hålla en lägre verklig hyresnivå än
den som bestäms av vad det kostar att
underhålla och sköta en bostad, av vad
det kostar att producera en ny likvärdig
bostad. Lika litet som en subventionering
av någon annan vara skapar ett lägre
pris — reellt sett —- lika litet gör den
det när det gäller den vara som bostaden
dock är.

Att systemet med generella byggnadssubventioner
bidrar till att konservera
en för hög kostnadsnivå visar erfarenheterna
från de senaste åren. Visserligen
har byggnadskostnaderna sjunkit med
cirka fem procent, indexmässigt sett,
från höjdpunkten 1951, men dels betecknar
denna höjdpunkt en fullkomligt
onormal nivå, dels har på senaste tid en
ny tendens till stegringar börjar göra sig
gällande. I själva verket är tesen om de
generella subventionernas verkan i riktning
mot ett stelare kostnadsläge allmängiltig.
Den har i andra sammanhang
med mycket eftertryck drivits av just
dem som nu kämpar för bostadssubventioner.
Från deras sida bär på intet sätt
kunnat visas att just bostadsområdet
skulle vara fritt från dessa biverkningar.
Tvärtom talar alla skäl för att de kostnadsfördyrande
biverkningarna blir särskilt
stora just inom byggnadsindustrien
av generella subventioner. Där har nämligen
de industriella metoderna senare
än inom andra områden börjat göra sig
gällande och följaktligen kostnadsanaly -

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sen ända intill det sista varit mindre utvecklad.

För mig framstår de generella bostadssubventionernas
avveckling därför som
ett villkor för att den kostnadssänkning
verkligen skall komma till stånd som vi
behöver för att få en godtagbar hyresnivå.
Naturligtvis spelar härvidlag subventionernas
effekt på efterfrågesidan en
stor roll. I det hänseendet innehar subventioneringssystemet
att man döljer
den verkliga hyran för dem som söker
bostad eller söker ny bostad. Man döljer
den genom att göra det möjligt att hyran
betalas i olika former och på olika sätt.
Betalas måste den dock.

På tillgångssidan gäller det att göra
rationaliseringarna ofrånkomliga och att
göra dem företagsekonomiskt rimliga.
Att olika statliga myndigheter mer eller
mindre eftertryckligt inskärper nödvändigheten
av ett rationellare och billigare
byggande är i och för sig bra. Några
verkliga resultat når man emellertid inte
på det viset. Dem når man endast ute i
det praktiska arbetet genom att skapa
ett intresse för dem som i praktiken
sysslar med dessa ting, för ständig kostnadskontroll,
ständig kostnadsanalys,
ständigt pågående rationaliseringssträvanden.
Vad det gäller är att göra en
klok projektering möjlig, att skapa bästa
möjliga förutsättningar för ett byggande
som har den tekniska sakkunskapen
och den organisatoriska förmågan i sin
tjänst. Myndigheterna kan inte lära byggnadsindustriens
folk att utföra sitt arbete
på det mest praktiska eller det mest
effektiva sättet. Myndigheterna kan
egentligen endast göra en sak: det är
att ge hyggnadsfolket chansen att visa
vad det duger till. Den chansen har
hyggnadsfolket inte i dag.

Jag talade nyss om byggnadsverksamhetens
industrialisering. Ett gott mått
på hur snabbt denna går kan den omständigheten
vara att på de senaste fyra—
fem åren har byggnadsindustrien mer än
tiofaldigat det antal stora svängkranar
och lyftkranar som behövs för ett rationellt
byggande. Sedan 1952 har från
lånefonden för byggnadsmaskiner utlämnats
lån för 90 »ådana kranar. Bygg -

nadsindustrien har sedan dess skaffat

200.

Bationalisering av byggnadsverksamheten
är inte bara mekanisering av arbetet,
även om detta har visat sig kunna ge
anmärkningsvärt goda resultat. Utanför
min hemstad har man nu byggt färdigt
tre fyravåningshus. Därvid har man begagnat
sig av stora byggnadselement,
som placerats på sin plats med hjälp av
stora lyftkranar. Byggnadskostnaden per
kvaratmeter lägenhetsyta har på detta
vis kunnat sänkas med 45 kronor per
kvadratmeter, eller nära tio procent i
jämförelse med kostnaden i ungefär
samtidigt uppförda likadana hus, där
man arbetat efter traditionella metoder.
Dessutom är värmeekonomien i de mekaniskt
uppförda husen så mycket bättre,
att den jämte sänkningen av kapitalkostnaden
möjliggör en med omkring 15
procent sänkt verklig hyreskostnad. Vad
detta betyder för cn modern trerumslägenhet
kan vem som helst räkna ut.

Samtidigt har man också i min hemstad
nu fått möjligheter att definitivt bedöma
kostnaderna för efter rationella
metoder uppförda höghus. Det har visat
sig att man genom att bygga de höga husen
i stället för de mera traditionella —
jag höll på att säga slentrianmässiga —
trevåningshusen kan få ned de verkliga
hyreskostnaderna exklusive bränslet
med mellan 10 och 15 procent. Bränsleekonomien
i höghusen är bättre än i de
vanliga trevåningshusen.

Dessa båda exempel visar var för sig
vad man kan nå dels genom mekanisering,
dels genom att välja en ekonomiskt
fördelaktigare form för byggandet.
Vilka resultat som kan bli möjliga genom
en kombination av dessa båda faktorer
har ännu inte visats i praktiken.
Så kommer emellertid att ske. Som jag
tidigare tillåtit mig påpeka är emellertid
förutsättningen att man gör det möjligt
för byggnadsindustriens folk att fritt
och förutsättningslöst ge sig på sina
produktionsproblem. Under denna förutsättning
tror jag alt man vågar hävda,
att det finns grund för påståendena alt
industrien väsentligt skall kunna reducera
kostnaderna för hyresgästerna.

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

De experiment, som här utanför Stockholm
gjorts med egna hem, har sedan vi
sist diskuterade saken fortsatts. I dag
står ytterligare två experimenthus färdiga
och ett tredje är under arbete. Ännu
föreligger inte de behövliga efterkalkylerna,
varför den slutliga och detaljerade
kostnadshänvisningen får anstå något.
Så mycket är emellertid säkert, att
man kan hävda att det är möjligt att på
landets dyraste byggnadsort bygga en
hygglig familjebostad med modern utrustning
för ca 40 000 kronor. Denna
byggnadskostnad ligger 10 000—20 000
kronor under den genomsnittliga på liknande
lägenheter på samma byggnadsort.
Besparingarna har icke vunnits genom
sänkt standard, inte heller genom
specialrabatter. Det har icke heller varit
möjligt att i detta sammanhang prova
metoder med samtidigt byggande av ett
helt område av egnahem. Vad experimenthusen
här utanför Stockholm visar
är att en rationell planering och en intensiv
kostnadsanalys kan åstadkomma
en sänkning av avsevärda mått även vid
egnahemsbyggandet. De experimenthus
jag nu talar om ger ingen definitiv lösning.
De är inte avsedda att vara ett svar
på diskussionen hur man skall kunna
göra det möjligt för fler och fler människor,
för människor även med begränsade
inkomster att skaffa ett eget hem.
Dessa experimenthus är ett inlägg i den
debatt, som jag hoppas skall fortsätta
med tilltagande kraft och tilltagande eftertryck.

I sammanhanget tillåter jag mig påpeka
att i kostnaderna för dessa hus ingår
betydande betalningar utöver avtal.
Överbetalningen ligger emellan 7 ä 10
procent av den totala byggnadskostnaden.
Det är kanske siffror som säger åtskilligt,
även om man naturligtvis i detta
sammanhang måste ta hänsyn till att
det varit fråga om experimentbyggen
och att avtalen varit svåra att tillämpa
på dessa.

Vad betyder då dessa kostnadsändringar
för den årskostnad egnahemsägaren
måste ikläda sig för att kunna bo i
sitt egnahem?

Jag tror att den saken bäst belyses om

jag säger att den kapitalkostnad, som ingår
i varje årskostnad, blir lägre i dessa
experimenthus med de begränsningar i
subventionerna högerpartiet föreslagit
än de blir i ett på traditionellt sätt byggt
eget hem med de högre subventioner regeringen
och majoriteten tänkt sig. Tar
jag dessutom hänsyn till att ifrån högerpartiets
sida föreslagits ett skattefritt
bostadssparande, som skulle göra en
egen insats möjlig för stora grupper egnahemsägare,
blir sänkningen i den verkliga
hyran icke obetydlig. Detta betyder
att jag utgått ifrån att regeringens nya
räntenivå skulle få slå igenom på det vis
herr Bergh har visat.

Naturligtvis kan man inte generalisera
vissa begränsade erfarenheter som
vunnits, även om de vunnits under noggrann
kontroll och även om kostnadsredovisningarna
i varje särskilt fall uppfyller
alla rimliga krav. Det har inte
heller varit min mening att här ge något
generellt mått på hur mycket byggnadskostnaderna
kan sänkas. Det enda
jag har velat säga är, att dessa kostnader
både måste och kan sänkas, men att detta
förutsätter en långt mer realistisk bostadspolitik
än den som regeringen hittills
har givit.

Herr talman! Jag skulle vidare vilja
knyta till några av de uttalanden som
gjorts.

Herr Axel Svensson började sitt anförande
med att understryka enigheten om
att söka pressa ned byggnadskostnaderna.
Jag har redan i mitt anförande hitintills
så mycket uppehållit mig därvid, att jag
inte skall bli mångordig på denna punkt.
Herr Axel Svensson gick ut ifrån det
traditionella trevånings lamellhuset och
anförde intressanta siffror från en utredning
om kostnaderna för uppförandet
av sådana hus samt driftskostnaderna
för dem. Men jag vill framhålla, att
man inte bör binda diskussionen vid
denna gamla hustyp, som är förenad
med ganska många olägenheter och vars
kostnader svårligen kan nedbringas i
den utsträckning som vi ändå strävar
efter.

I den analys, som jag har lämnat här,
har jag medtagit inte bara hyggnadskost -

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

naderna utan även driftskostnaderna. På
den punkten finns alltså inte några direkta
meningsskiljaktigheter mellan herr
Axel Svensson och mig.

Vad angår herr Svenssons uttalande
om egnahemmen och kostnaderna för
uppförandet av sådana vill jag betona,
att de kostnadsjämförelser, som jag har
gjort, inte hänför sig till sådana hus där
förbilligandet skett på bekostnad av
standarden. Det är inga hus byggda efter
den norska typen. Det är dels s. k.
regelhus, som varit aktuella tidigare och
av vilka många har byggts här i Sverige,
uppförda efter modernare och mera effektiva
byggnadsmetoder, och dels är
det hus av andra typer, uppförda av
andra byggnadsmaterial, där man också
har iakttagit alla besparingsmöjligheter
utan att det har skett på standardens bekostnad.
Jag skulle vilja rekommendera
herr Axel Svensson att se på dessa hus
och bedöma om de inte är av sådan utformning
och sådan standard, att de bör
kunna godtagas av vem som helst som
man unnar en verkligt god bostad i detta
land.

Herr Axel Svensson uppehöll sig ganska
länge vid det faktum, att trävarupriserna
inverkat på byggnadskostnaderna.
Att så har skett är ju ofrånkomligt. Men
det har också medfört att man i mycket
stor utsträckning går ifrån trähusbyggandet.
Från min egen erfarenhet kan
jag säga, att vi är på väg att vinna en
mycket stor marknad för stenhus även
uppe i de utpräglade skogsdistrikten.

Till herr Gustaf Karlsson skulle jag
vilja säga, att jag är alldeles på det
klara med att det inte går att komma
fram på några genvägar när man skall
försöka förbilliga byggnadskostnaderna.
Men för att lösa bostadsproblemet är del
ofrånkomligt att man arbetar på just
kostnadsdelen av bostadsförsörjningen.
Jag vill fråga: Var skulle vi stå, om man
inte hade kunnat uppvisa sådana framgångar
i fråga om kostnadssänkningar
som ändå har kunnat frambringas? Vad
hade vi kunnat klara enhart med fortsatta
och ökade subventioner? Jag tror
atl över huvud taget kostnadsfrågan här
är den viktigaste, den med vilken vi

skall bana oss väg till en lösning av den
angelägna uppgift som bostadsförsörjningen
är.

Herr statsrådet Sträng lämnade en nog
så intressant och ingående redogörelse
för den förda bostadspolitiken och sökte
understryka, att den ändå till sist skulle
föra till det mål som vi alla eftersträvar.
Men man måste väl konstatera, att
den i varje fall inte hittills kunnat genomföras
med sådan framgång, att vi
har kunnat lösa den bestående bostadsbristen.
1 det avseendet har alltså regeringens
bostadspolitik inte fört till det
uppställda målet.

För att kunna nå en tillfredsställande
bostadsförsörjning måste man göra utomordentligt
stora ansträngningar, trots att
det medför en mycket hård belastning
på våra ekonomiska resurser. Det är ju
mycket som nu får trängas tillbaka, men
bostadsbyggandet vill man inte hålla
tillbaka — därom är vi eniga. Men under
sådana förhållanden måste kostnadsfaktorn,
behovet av material och arbetskraft,
också komma in på ett särskilt
sätt. Kan vi genomföra besparingar på
dessa områden, då får vi också råd att
bygga fler och bättre bostäder än om
man inte får kostnadssänkningen genomförd
i snabb takt och i största utsträckning.

Jag tyckte mig finna att socialministern
i sitt resonemang ville lägga uteslutande
sociala synpunkter på bostadsfrågan.
Socialpolitiken och de sociala
önskemålen kan väl endast i de särskilda
socialfallen bli utslagsgivande.
Som framgick av vad jag först sade,
måste även bostadsfrågan ställas in i det
stora ekonomiska sammanhanget och 6es
som en försörjningsfråga över huvud taget.
Det gäller alt söka få produktionen
inriktad så, att de som skall köpa varan
— d. v. s. hyra lägenheterna — kan betala
kostnaderna. Ett bibehållande av
subventionerna, som leder till att vi
alla betalar hyrorna för varandra mer
eller mindre över skattsedeln, kommer
aldrig att föra till en lösning.

Socialministern var också inne på kapitalförsörjningen.
Detta är inte uteslutande
en teknisk fråga, det iir en fråga

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

av mycket stor reell innebörd att kunna
skaffa fram ur våra samfällda samhälleliga
resurser de medel som behövs
för en fortsatt hög bostadsproduktion.
Fortsätter man på vägen med generella
subventioner i denna situation kommer
det att verka snedvridande. Bostadsproduktionen
kommer då inte att inställas
i det rätta sammanhanget vid en avvägning
av hur våra produktionsresurser
skall utnyttjas.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
om socialministerns kalkyl över de ökade
hyreskostnaderna i anslutning till det
förslag som har framlagts av mina partivänner
och som innebär, att kapitalsubventionerna
skall avvecklas. Det som
emellertid fattades i statsrådets kalkyl
var den inverkan av de sänkta byggnadskostnaderna,
som jag har lagt sådan
vikt vid, som vi från vårt håll bygger
så mycket på och som kommer att möjliggöra
en helt annan inriktning av ekonomien
inom bostadsförsörjningen.

Vidare vill jag betona, att man inte
främjar utvecklingen på detta område
genom att dra in frågan i den politiska
debatten, vilket vi inte avsett att göra.
Våra strävanden går i första hand ut på
att tekniskt och industriellt främja utvecklingen.
Nu har man emellertid i stället
gjort en politisk fråga av bostadsförsörjningen.
Man borde ha nöjt sig med
att behålla de sociala aspekterna när detta
var aktuellt och i övrigt låta det
vara en ekonomisk fråga, vilket det ju
egentligen är.

Herr talman! Innan jag slutar vill jag
tilllägga några ord om en viktig detalj,,
som vi tidigare talat om. Jag vill framhålla
betydelsen av att reglerna för stödåtgärder
blir upplagda så, att man fåf
konkurrens på lika villkor. Om de tidi*
kare tillämpade lånegränserna upprätthålles,
blir så inte fallet. I reservationen
föreslås att en viss passus i statsutskottets
utlåtande skall få en annan lydelse.
Jag ber att få läsa upp detta stycke
i reservationen, då jag därigenom kan
fatta mig kortare. Reservanterna skriver:
»En väsentlig del av det statliga bostadsstödet
utgår för närvarande i form av
subventionering av räntan. De olika

lånegränser som tillämpas gör att storleken
av denna subvention varierar mellan
olika företagsformer. Räntehöjningen
har ytterligare accentuerat denna
orättvisa.» Det är klart att när de enskilda
byggnadslöretagarna efter den
genomförda räntehöjningen skall finansiera
den översta delen av byggnadskostnaderna
genom lån, för vilka de får betala
gällande marknadsränta, blir belastningen
på de enskilda företagarna högre.
Det blir en orättvis förskjutning till
deras nackdel.

Jag vill sedan, herr talman, peka på
att i denna reservation, liksom i de till
denna punkt knutna motionerna, har
framlagts vissa förslag som jag för min
del finner beaktansvärda. Man föreslår
att riksdagen skall besluta en skrivelse
till Kungl. Maj :t med anhållan om förslag
till omläggning av lånevillkoren i
syfte att uppnå mera likvärdiga konkurrensvillkor.
Jag vilt för min del varmt
rekommendera denna hemställan. Det
kan icke främja en sund utveckling att
enskilda företagare ställes i strykklass.
De enskilda företagarna gör mycket betydelsefulla
insatser för att främja utvecklingen
och för att hålla bostadsbyggandet
i landet på dess höga nivå. De favörer,
som lämnas de s. k. allmännyttiga
företagen, redovisas inte heller i billigare
byggnadskostnader eller lägre hyror.
Under sådana förhållanden kan jag
inte förstå, varför detta prioriterande
skall fortsätta.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i det yrkande som redan framställts av
herr Bergh.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Wehtje tycks ha fattat
mitt inlägg så, att utskottsmajoriteten
skulle vara emot sänkta byggnadskostnader.
Det är ju ingalunda fallet. Det är
ett allmänt intresse att man söker åstadkomma
en sänkning av dessa kostnader
och att rationaliseringen effektiviseras.
Även statsmakterna har strävat därefter.

Vad jag syftade på när jag talade om
rationaliseringen och vädjade till kam -

Onsdagen den 25 mai 1955

Nr 21

Anslag till

maren att läsa de bilagor, som finns till
utlåtandet, var ett uttalande av utskottet
i anslutning till remissyttrandet av nämnden
för byggnadsforskning. Utskottet säger:
»En realistisk bedömning av pågående
rationaliseringsarbete inom byggnadsområdet
ger emellertid vid handen,
att utsikter till en gynnsam utveckling
av byggnadskostnaderna föreligger på
något längre sikt. En förutsättning härför
torde vara, att de resultat av experiment
med nya byggnadsmetoder, som
framkommer, underkastas sakkunnig
granskning och värdering och att en korrekt
information lämnas angående värdet
av desamma.»

Det är något att ta fasta på i detta
hänseende, jämfört med vad som förekommit
tidigare i denna sak.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill understryka vad
herr Karlsson i Munkedal nyss anförde,
att herr Wehtje slog in öppna dörrar,
när han försökte göra gällande, att man
hos utskottsmajoriteten eller regeringen
skulle finna någon antiinställning mot
rationaliseringsarbetet inom byggnadsindustrien.
Vi har dokumenterat i många
hänseenden, att det är på ett annat sätt.

Herr Wehtje säger, att när socialministern
redovisar sina kalkyler, så glömmer
han bort det väsentligaste i kalkylen,
nämligen den byggnadskostnadssänkning,
som högern presumerar skall
komma till stånd. Jag vill vara närgången
och fråga herr Wehtje, om herr
Wehtje vill gå upp i talarstolen och med
verklig och ärlig övertygelse deklarera,
att man omedelbart skall kunna räkna
med en kostnadssänkning på cirka 20
procent därför att det har byggts ett par
experimenthus, där högern varit engagerad.
Herr Wehtje säger ju uttryckligen,
att förutsättningarna för att man
nått detta fina resultat är en intensiv
kostnadsanalys och en grundläggande
och noggrann planering. Om man följer
den tekniska expertis, som väl herr
Wehtje och hans vänner har haft till
sitt förfogande, så kommer man till dessa
fina resultat, menar herr Wehtje. Men

4 Första kammarens protokoll 1955. Nr 21

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
herr Wehtje är också angelägen att understryka,
att detta husbyggande bara
är så att säga ett inlägg i rationaliseringsdebatten.
Skall vi verkligen bygga
liyrespolitiken på ett debattinlägg, även
om det är så konkret att det består av
några bus i Älvsjö? Det är väl ändå alldeles
omöjligt.

Nej, allt detta måste med nödvändighet
vara en ganska trögrörlig materia.
Det är f. n. 60 000 lägenheter igångsatta,
som blir färdiga i bästa fall efter ett års
byggnadstid. Det är 14 000 presumtiva
egnahemsbyggare, som går omkring och
säger att de skall bygga sig ett eget hem,
som tar spaden och bygger en grund
eller någon annan detalj, som talar vid
några vänner och ber dem att hjälpa till
med att resa lämmar eller funderar på
att göra ett arbetsbyte med någon annan,
allt för att få ett eget hem byggt. Inte
ligger det väl däri någonting av »noggrann
kostnadsanalys» eller »teknisk planering
av grundläggande karaktär»? Det
är fåvitskt tal om man gör gällande, att
samtidigt som den råa hyresstegringen
slår igenom enligt högerns reservationsförslag,
skulle man här som genom ett
trolleri i hela den väldiga byggnadsverksamhet,
som pågår, lägga upp arbetet
efter så vetenskapligt förnämliga linjer
att vi — för att nu använda ett uttryck
från den senaste radiodebatten — »simsalabim»
skulle ha 20 procent lägre byggnadskostnader.

Herr Wehtje kan inte mena detta. Herr
Wehtje måste begripa, att hela rationaliseringsarbetet
är ett arbete på sikt och
tid, och vi vill därför inte nu ha det råa
genomslag i hyreskostnaderna, som högerns
reservation innebär.

Till herr Elofsson vill jag säga att
man väl ändå i rättvisans intresse får
säga att bostadspolitiken är ett område,
som skär igenom praktiskt taget hela
fältet av olika verksamheter. Herr Elofsson
frågade varför man skall subventionera
bostadsbyggandet, när t. ex. en liten
hantverkare i dag har så svårt att
klara räntekostnaderna. Men om den
lilla hantverkaren bygger sig ett eget
hem, drar han som alla andra nytta av
bostadssubventionen. Herr Elofsson frå -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gade också varför vi skall subventionera
bostäderna, när jordbruket inte får
några subventioner. Men även jordbrukaren
måste ju bo någonstans, och han
bygger många gånger sitt hus med hjälp
av statliga lån och bidrag och han reparerar
även sin gård med hjälp av statliga
lån. Varje år satsar vi 30 miljoner
kronor på denna senare verksamhet, och
jordbrukarna är ganska flitiga kunder.
Bostadspolitiken går igenom alla schatteringar
och alla läger, och den kan därför
inte betraktas som någon speciell favör
åt en vis grupp av människor. Man
kan därför inte göra de jämförelser, som
herr Elofsson kostade på sig i sitt senaste
anförande.

Låt mig sedan allra sist säga, herr talman,
att visst liar vi försökt sätta in bostadspolitiken
i de större ekonomiska
sammanhangen — det var ju det som
herr Wehtje efterlyste. Vi har ju begränsat
bostadsbyggandet till vad vi tror att
just de större ekonomiska sammanhangen
ger oss anledning till. Folkpartiet
skyltar här med reservationer om att vi
skall bygga mer, mellan 60 000 och
65 000 lägenheter per år. Herr Wehtje
och hans partivänner skyltar med reservationer
om att egnahemsbyggandet skall
släppas helt fritt från alla limiteringar,
och det måste väl också innebära ett bostadsbyggande,
som överstiger 60 000 lägenheter.
Vi tror oss emellertid inte orka
med detta utan säger bara att vi kanske
bör orka med de 57 000—58 000 lägenheter,
som vi bestämt oss för.

Vem är det då som sätter in bostadspolitiken
i de ekonomiska sammanhangen
— är det regeringen, herr Wehtje
eller folkpartiets reservanter?

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Sträng inledde
sitt svar till mig med att säga, att jag
slog in öppna dörrar. Jag kan inte finna
att fortsättningen av hans anförande gav
något uttryck för detta. Den dörr, som
jag velat bulta på, har stängts hastigt
och bestämt, när jag försökte komma genom
den.

Sedan nämnde statsrådet att det väl

ändå är för mycket att kräva, att man
skulle kunna basera uppläggningen av
en så betydelsefull fråga som denna på
ett enkelt debattinlägg och en redovisning,
som hänför sig till ett par experimenthus.
Det är dock inte endast ett par
experimenthus, som jag hänför mina uppgifter
till, utan det är ju till en byggnation,
som fortskridit i ej oväsentlig omfattning
och som har sträckt sig över
längre tidsperioder. I de sist uppförda
husen har man sökt nyttiggöra de samlade
erfarenheterna.

Jag tror att herr statsrådet har varit
ute och sett så mycket av byggnationen
i landet att han har kunnat finna, att det
som jag menar att man skall stödja sig på
i fortsättningen, i fråga om reducerade
byggnadskostnader, är på väg i mycket
snabb takt och i en betydande omfattning.
På detta kan man, om man tar
hänsyn till kostnadsfaktorernas betydelse,
bygga upp en annan politik än den
subventionspolitik, som man på regeringshåll
vill fortsätta med. Därigenom
skulle man mycket snabbare kunna pressa
fram lägre byggnadskostnader och
därmed billigare boendekostnader, utan
att behöva belasta de hårt ansträngda
resurserna och statens finanser i den
utsträckning man gör, om man håller fast
vid den gamla politiken.

Jag skall, herr talman, stanna vid detta.
Jag menar alltså att det hela skall
vara ett arbete på sikt, men med en inriktning,
som främjar utvecklingen, vilket
kommer att bli nödvändigt förr eller
senare. Vi står i låsta positioner. Jag
håller fast vid att vår politik är en politik,
som kan föra oss framåt. Socialministern
intar sin position och låser sig
hårt fast vid den. Men majoriteten har
ändå steg för steg fått gå i den riktning,
som jag menar är den rätta. Se på de
bidrag, som lämnats först i form av trekronorsbidrag,
sedan som tvåkronorsbidrag
och nu som enkronorsbidrag! Ni
kommer att få fortsätta med det andra,
ty ni kommer inte att kunna lösa problemet
om bostadsförsörjningen på ett
tillfredsställande sätt utan att låta lägre
byggnadskostnader ta sig uttryck i lägre
hyror.

Onsdagen den 25 mai 1955

Nr 21

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som socialministern säger, att de statliga
bostadsbidragen utgår också till
hantverkaren och jordbrukaren när han
bygger sig ett hus. Det har jag heller aldrig
förnekat. Men vad jag sagt är, att
man inte kan leva bara på att bo i fastigheter
eller lägenheter, utan att det avgörande
är inkomsterna av näringen som
sådan, och därvidlag måste man ta hänsyn
till den höjda räntan. Vårt mål har
ju varit lågräntepolitiken, och med utgångspunkt
från den målsättningen har
vi gått med på vissa punktskatter och
beslutat vissa subventioner. Men skall
man nu gå över till en ny linje och säga,
att vi skall ha både högräntepolitik och
punktskatter, så drabbar detta enligt
min mening alltför hårt. Vi är faktiskt
snart uppe i det ränteläge som rådde
under 1930-talet, och jag ifrågasätter om
jordbruket och de mindre näringarna
över huvud taget har möjlighet att under
någon längre tid bära detta. Jag tror
att åtgärder i så fall i något avseende
måste vidtagas.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Det har sina vådor att
försöka vara kortfattad — man glömmer
så lätt någonting. Mig hände den malören
för en stund sedan, att jag glömde
tala om en av mina tre reservationer,
och jag nödgas därför återkomma för
att säga några ord om den och jämväl
ställa ett yrkande.

Reservationen återfinns på s. 66 i utlåtandet
under punkten Itc) och är avgiven
av samma ledamöter som i de förut
nämnda fallen. Yrkandet avser i första
hand att näst sista meningen i det
stycke av utskottets yttrande på s. 35,
som börjar med »Under hänvisning» och
slutar med »framställda yrkandena» skall
ersättas med text av följande lydelse:
»Utskottet har heller icke något att erinra
mot den av Kungl. Maj:t begärda
fullmakten att ytterligare avveckla sagda
subventioner under de förutsättningar
som departementschefen angivit.»

Denna skrivning skiljer sig från utskottsmajoritetens
i så måtto, att prövningen
av frågan enligt majoriteten bör
förbehållas riksdagen, medan vi reservanter
menar att saken under angivna
förutsättningar med full tillförsikt kan
överlämnas åt Kungl. Maj:t.

Reservationen avser också en ändring
i utskottets hemställan under punkten
XI, varigenom Kungl. Maj :ts förslag i
den nu nämnda delen bifalles och vissa
motioner avslås.

Jag skall inte längre ta tiden i anspråk,
utan ber att med det sagda få yrka bifall
jämväl till den av mig m. fl. avgivna
reservationen nr 11 c.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i det nu ifrågavarande utlåtandet gjorda
hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Rergh m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen;
samt 3:o) att det förslag skulle
godkännas, som innehölles i herr Ohlons
m. fl. beträffande punkten anförda reservation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Rert/h begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse
de härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras mening, som
ville till kontraproposition antaga godkännande
av det förslag, som innefattades
i herr Berghs m. fl. reservation.

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr Jacobsson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 150 punkten I antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Bergh m. fl. vid punkten avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Ohlon m. fl.
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Bergh begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 50;

Nej — 37.

Därjämte hade 50 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 150 punkten
I, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bergh m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna liava utfallit
sålunda:

Ja — 97;

Nej — 18.

Därjämte hade 23 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten II förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Bergh m. fl. beträffande punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 150 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bergh m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Ja — 101;

Nej — 14.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende på punkten III, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
l:o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas; 2:o), av herr Bergh, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av honom m. fl. beträffande nämnda
punkt anförda reservationen; 3:o) av
herr Jacobsson, att det förslag skulle
godkännas, som innehölles i herr Ohlons
m. fl. beträffande punkten anförda reservation;
samt 4:o), av herr Pålsson,
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring i motiveringen, som
förordats i den av honom m. fl. därom
anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledledning
varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Berghs yrkande i
ämnet.

Herr Jacobsson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de under 3 och 4 här
ovan upptagna yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga
detsamma till kontraproposition i den
sålunda begärda, närmast före huvudvoteringen
infallande omröstningen (första
förvoteringen); och förklarade herr
talmannen sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Jacobssons yrkande
i frågan.

Herr Pålsson begärde likväl votering
om innehållet i denna kontraproposition,
på grund varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes för
den andra förvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets utlåtande
nr 150 punkten III antager det förslag,
som innefattas i den av herr Ohlon
m. fl. vid punkten avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Pålsson
m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 43;

Nej — 65.

Därjämte hade 30 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för den första förvoteringen
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 150 punkten III antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Bergh m. fl. vid punkten avgivna reservationen,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i
nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Pålsson
m. fl. avgivna reservationen.

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning.

Ja —- 39;

Nej — 52.

Därjämte hade 46 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen uppsattes, upplästes och godkändes
för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 150 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändrade motivering, som
föreslagits i den av herr Pålsson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pålsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 25.

Därjämte hade 39 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten IV förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Ohlon m. fl. beträffande punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr

talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 150 punkten

IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de med avseende på punkten V
framställda yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Bergh m. fl. beträffande nämnda punkt
anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 150 punkten

V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bergh m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Anslag till

ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten VI förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i nämnda
punkt hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Ohlon m. fl. därom anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 150 punkten
VI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej — 31.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I fråga om punkten VII, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats l:o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Bergh in. fl.

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
beträffande punkten anförda reservationen;
3:o) att det förslag skulle godkännas,
som innehölles i herr Ohlons m. fl.
beträffande punkten avgivna reservation;
4:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Pålsson
m. fl. därom anförda reservationen;
5:o) att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med den ändring, som
föranleddes av bifall till motionen I: 527
i nu ifrågavarande del; samt 6:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna 1:528 och 11:656 i nu
förevarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av
det förslag, som innefattades i den av
honom m. fl. avgivna reservationen, uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 150 punkten
VII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bergh m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmanen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.
Ja — 87;

Nej — 13.

Därjämte hade 38 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten VIII hemställt.

Därpå gjorde herr talmannen enligt
de med avseende på punkten IX förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ohlon m. fl.
beträffande punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 150 punkten
IX, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 43.

Vidare gjordes i enlighet med de beträffande
punkten X framställda yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hem -

ställan med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Ohlon m. fl.
därom anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Med avseende å punkten XI, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats l:o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Bergh m. fl.
beträffande punkten avgivna reservationen;
3:o) att det förslag skulle godkännas,
som innehölles i herr Ohlons m. fl.
beträffande punkten anförda reservation;
4:o) att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den av
herr Pålsson m. fl. beträffande punkten
avgivna reservationen; samt 5:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna I: 222 och II: 287 i nu
ifrågavarande del.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om punkten XII, yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Bergh
m. fl. beträffande punkten avgivna reservationen;
3:o) att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring i
motiveringen, som förordats i den av
herr Ohlon m. fl. därom anförda reservationen;
4:o) att kammaren skulle bifalla
utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
1:527 i nu ifrågavarande del;
samt 5:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 528
och II: 656 i nu förevarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog vart
och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
godkännande av det förslag, som innefattades
i herr Berghs m. fl. reservation.

Herr Jacobsson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits godkännande
av det förslag, som innehölles
i herr Ohlons m. fl. reservation,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 150 punkten XII antager
det förslag, som innefattas i den av herr
Bergh m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Ohlon m. fl.
avgivna reservationen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 150 punkten
XII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bergh m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Bergh begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 90;

Nej — 13.

Därjämte hade 35 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten XIII hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten XIV förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Ohlon m. fl. beträffande punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 150 punkten
XIV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon in. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns där -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ytterligare gjordes i fråga om vardera
av punkterna XV och XVI i enlighet
med förekomna yrkanden propositioner,
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Bergh
m. fl. beträffande respektive punkt avgivna
reservationen; och förklarades
propositionerna på bifall till utskottets
hemställanden vara med övervägande ja
besvarade.

Sedermera gjordes i enlighet med de
rörande punkten XVII framställda yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Ohlon m. fl. beträffande punkten anförda
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten XVIII hemställt.

Vidare gjordes enligt de i fråga om
punkten XIX förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av
bifall till motionerna I: 231 och II: 275;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Därpå bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna XX—XXIII
hemställt.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
beträffande punkten XXIV framställda
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ohlon m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen; och
föklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna XXV—
XXVII hemställt.

Härefter gjordes beträffande vardera
av punkterna XXVIII och XXIX enligt förekomna
yrkanden propositioner, dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av
bifall till motionerna 1:222 och 11:287, i
vad de avsåge den i respektive punkt
berörda frågan; och förklarades propositionerna
på bifall till utskottets hemställanden
vara med övervägande ja besvarade.

Därpå bifölls på gjord proposition vad
utskottet i punkten XXX hemställt.

Vidare gjordes i fråga om vardera av
punkterna XXXI och XXXII enligt förekomna
yrkanden propositioner, dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna 1:222 och 11:287, såvitt
anginge den i respektive punkt avsedda
frågan; och förklarades propositionerna
på bifall till utskottets hemställanden vara
med övervägande ja besvarade.

På särskilda propositioner bifölls härefter
vad utskottet i punkterna XXXIII—-XXXVII hemställt.

Sedermera gjordes i enlighet med de
angående punkten XXXVIII framställda
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Bergh m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten XXXIX hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de med avseende på punkten XL
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i nämnda
punkt hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av henr Bergh m. fl. beträffande
punkten anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Ang

lian upppprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 150 punkten
XL, röstar

Ja;

Den, det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bergh m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten XLI hemställt.

Därpå gjordes i enlighet med de rörande
punkten XLII framställda yrkendena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Bergh m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna
XLIII och XLIV hemställt.

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 154, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående statens inlösen
av Trafikaktiebolaget Grängesberg
—Oxelösunds aktier- i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag jämte i ämnet
väckta motioner.

statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 192, hade Kungl. Majd, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
15 april 1955, föreslagit riksdagen att
bemyndiga Kungl. Majd att göra för
staten bindande tillsägelse om inlösen
av de TGO tillhöriga aktierna i LKAB
per den 30 september 1957 enligt bestämmelserna
i gällande malmavtal samt
att senare få bestämma sättet för ersättningsbeloppets
erläggande.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I:
525 av herr Nyström och II: 652 av herr
Gavelin, i vilka yrkats, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 192
och under förutsättning att definitiv
ställning tagits för inlösen måtte besluta,
att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Majd förutsätta, att vid de
utredningar och underhandlingar, som
bleve påkallade vid statens inlösen av
malmfältens gruvor, komme att särskilt
beaktas punkterna 1, 2 och 3 i malmfältskommunernas
yttranden i frågan;

dels de likalydande motionerna 1:533
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:657 av
herr Hjalmarson m. fl., i vilka yrkats
a) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj d måtte begära, att Kungl. Maj d ville
av TGO söka utverka medgivande, att
datum för tillsägelse om inlösen av stamaktier
i LKAB måtte få förskjutas till senast
den 31 december 1955, b) att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj d måtte
anhålla, att Kungl. Majd ville omgående
låta upptaga fria och förutsättningslösa
förhandlingar med företrädare för TGO
i syfte att på grundval av nu gällande
malmavtal nå de förändringar i eller tilllägg
till avtalet, vilka med hänsyn till
substansminskning, framtida arrendeförhållande
eller eljest föreliggande omständigheter
kunde anses motiverade, c)
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj ds
proposition nr 192;

dels ock de likalydande motionerna I:
532 av herr Ohlon in. fl. och 11:658 av
herr Ohlin in. fl., i vilka yrkats dels att

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

vederbörande utskott vid en inledande
behandling av propositionen nr 192 skulle
undersöka möjligheterna av en förflyttning
av senaste datum för tillsägelse
om inlösen av stamaktierna i LKAB till
den 31 december 1955 och, om utsikter
till överenskommelse förelåge, föreslå
riksdagen att hemställa, att Kungl. Maj:t
ville utan dröjsmål träffa avtal om en
sådan förflyttning, dels att utskottet skulle
föreslå riksdagen att uppskjuta behandlingen
av propositionen till höstsessionen
och därvid uttala, att Kungl.
Maj:t under mellantiden borde upptaga
förhandlingar om en ändring och förlängning
av nu gällande avtal samt därefter
för höstsessionen framlägga de förslag,
som därvid kunde föranledas, samt
dels att riksdagen, om definitiv ställning
till propositionen nr 192 skulle tagas redan
under vårsessionen, skulle besluta
avslå denna proposition.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå de i motionerna
1:532 och 11:658 samt 1:533
och II: 657 framställda yrkandena om
vidtagande av åtgärder i syfte att framflytta
senaste datum för tillsägelse om
inlösen av stamaktierna i LKAB till den
31 december 1955 ävensom det i motionerna
1:532 och 11:658 framställda yrkandet
om uppskov med behandlingen
av propositionen till höstsessionen innevarande
år;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:532 och 11:658 samt I:
533 och 11:657, till den del de icke behandlats
under A, bemyndiga Kungl.
Maj :t

1. att göra för staten bindande tillsägelse
om inlösen av de TGO tillhöriga
aktierna i LKAB per den 30 september
1957 enligt bestämmelserna i gällande
malmavtal,

2. att senare få bestämma sättet för
ersättningsbeloppets erläggande;

C. att motionerna 1:525 och II: 652, i
den mån de ej kunde anses tillgodosed -

da genom vad utskottet i utlåtandet anfört,
ej måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Ohlon,
fröken Andersson, herrar Sundelin,
Jacobsson, Skoglund i Doverstorp, Malmborg
i Skövde och Staxäng, fröken Elmén
samt herrar Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa,

A. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 532 och II: 658 samt I: 533
och II: 657,

1. bemyndiga Kungl. Maj:t att med
TGO träffa överenskommelse om framflyttning
av senaste datum för tillsägelse
om inlösen av stamaktierna i LKAB till
den 31 december 1955,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att, under förutsättning att under
1 angiven överenskommelse träffades,
Kungl. Maj :t måtte upptaga nya förhandlingar
med TGO med beaktande av vad
reservanterna anfört samt för riksdagen
vid innevarande års höstsession framlägga
de förslag, till vilka förhållandena
kunde föranleda;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 532 och II: 658 samt I: 533
och II: 657, till den del de icke behandlats
under A, avslå Kungl. Maj :ts i förevarande
proposition framlagda förslag;

C. att motionerna 1:525 och 11:652, i
den mån de ej kunde anses tillgodosedda
genom vad reservanterna anfört, ej
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! I denna nu föredragna
fråga finns det väl åtminstone en sak
som alla är eniga om, nämligen att den
svenska staten, d. v. s. det svenska folket,
har eu klar juridisk rätt att inlösa
stamaktierna i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag den 30 september 1957,
om tillsägelse om denna inlösen har skett
före den 30 september i år. Det är en
klar avtalsmässig rätt som här tillkommer
staten. Under femtio år och mer

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

har det varit en allmän mening, både
hos allmänheten och i den svenska riksdagen,
att denna rätt till inlösen av stamaktierna
skulle vid lämpligt tillfälle utnyttjas,
och när frågan förra gången var
föremål för riksdagens behandling, alltså
19-15, uttalade en enhällig riksdag att en
sådan inlösen borde ske så snart den
kunde genomföras på rimliga villkor.
Jag vill fästa uppmärksamheten på att
denna uppfattning icke, såsom det från
visst håll har gjorts gällande, avsett allenast
malmförekomsterna utan även de
till gruvorna hörande anläggningarna.
Detta framgår både av avtal och av riksdagshandlingar.

Det är enligt min mening klart konstaterat,
att en sådan inlösen nu kan ske.
De värden, som skulle tillföras staten
genom en inlösen, motsvarar väl lösensumman.
Man vill kanske här som i andra
kammaren göra gällande att nu är
priset dubbelt så högt som för tio år sedan,
men granskar man närmare inlösensummans
sammansättning finner
man, att om man ser bort från fonderade
vinstmedel och Grängesbergsbolagets
andel därav samt ser bort från penningvärdets
försämring, är ökningen av
lösensumman alls icke större än vad som
väl motsvaras av den under tiden skapade
ökade brytningskapaciteten.

Utredningen ger vid handen, att lösensumman
kan amorteras och förräntas
inom en överskådlig tid. Det har visserligen
framställts anmärkningar mot detta,
men då har man mera tänkt på en
amortering under en mycket kort tidrymd.
Men gäller det en tidrymd av ungefär
50 år tror jag inte att det finns
någon som kan jäva denna uppgift. När
man säger, att det nu har blivit ändrade
förutsättningar, därför att räntan har
stigit och bolagsskatten har stigit, vill
jag fästa uppmärksamheten på att det
inte går att i en kalkyl för en affärstransaktion,
som sträcker sig (iver ett halvt
sekel, ta till utgångspunkt tillfälliga höjningar
av ränta eller skatt.

Men man vill kanske säga: »Om vi
väntar, blir lösensumman mindre. Den
sjunker väl, om vinsten per ton malm
minskar.» Det gör den, men den minskar

inte i samma takt som vinsten. Lösensumman
följer inte vinstens minskning,
ty det blir ingen minskning av de fonderade
medlen. Men samtidigt får vi också
göra klart för oss, att staten erhåller
mindre värden för lösensumman ju längre
staten väntar. Den av malmbolaget
ägda malmtillgången minskas nämligen
med cirka 15 procent för varje tioårsperiod.
Det blir allt mindre och mindre
kvar att lägga till grund för en amortering
och förräntning av lösensumman.
På mig verkar det som ett skämt, när
man säger: »Inte behöver malmbolaget
ha någon malm kvar vid en inlösen!
Staten kan ju förränta och amortera
lösensumman med den vinst som uppstår
genom brytning av den malm som icke
malmbolaget, utan staten själv äger.» Nej,
läget är otvivelaktigt detta, att om en inlösen
skall ske, är tiden inne nu. Ju längre
man väntar, desto ofördelaktigare blir
det för staten att göra en inlösen.

Behöver då staten göra en inlösen V
Har det inte gått bra under den tid som
har gått? Jo, man kan visst säga, att
det under de senaste 30 åren inte har
varit mycket att anmärka mot samarbetet
och mot LKAB:s allmänna utveckling.
Vad beror det på? Det beror naturligtvis
i stor utsträckning därpå, att båda aktieägarna
har gemensamma intressen. Så
långt dessa intressen sträcker sig finns
det ingen anledning till tvister.

Men det finns också motstridiga intressen.
Det uppkommer ständigt situationer
där det blir fråga om dispositioner,
som kan påverka lösensummans
storlek och som kan påverka vinstens
fördelning. När det gäller sådana dispositioner,
finns det motstridiga intressen.
Att det inte därvidlag kommit till stridigheter
beror naturligtvis delvis därpå,
att staten har en viss kontroll. Men vi
skall inte överdriva betydelsen av denna
kontroll. Staten har fyra ledamöter i styrelsen.
Dessa har till förfogande en jourhavande
revisor; staten har alltså del i
revisionen. Men statens representanter
bildar icke majoritet i styrelsen, det gör
Grängesbergsbolagets representanter.

I varje företag är det mer eller mindre
verkställande direktören som svarar

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

för politiken och som prejudicerar utvecklingen.
I detta fall har verkställande
direktören stöd i den delen av LKAB:s
styrelse, som är tillsatt av Grängesbergsbolaget.
Det är alltså Grängesbergsbolaget
som dominerar i detta företags styrelse.

Även om man bar de bästa möjliga
personer som styrelseledamöter i ett fall
som detta, blir deras möjligheter att
överskåda drift- och affärsverksamhet
skäligen ringa. Det är svårt för dem att
få den rätta överblicken över utvecklingen.

Det som framför allt gjort att vi hittills
sluppit stridigheter är just den omständigheten,
att staten har rätt att vart
tionde år aktualisera eu inlösen av stamaktierna.
Detta har gjort klart för motparten,
att om det skapas motsättningar
som leder till strider, kommer staten att
utnyttja sin rätt till inlösen. Därför har
denna inlösenrätt varit en maktfaktor,
låt oss gärna säga det, i statens hand,
som i viss mån utjämnat det ojämna spelet
i fördelningen av inflytandet i bolagsstämma
och styrelse.

Nu måste vi ha klart för oss, att detta
medel, denna rätt till inlösen, blir mindre
och mindre brukbart för staten i samma
mån som malmbolagets malmtillgångar
minskar. Det blir då, som jag förut
påpekat, ofördelaktigare för staten att
göra en inlösen, och då blir inte denna
rätt längre en faktor att räkna med. Det
är därför som man får säga, att vi nu
står vid en vändpunkt. Jag för min del
tillspetsar saken så långt att jag säger,
att om vi inte inlöser nu, kommer det
icke längre att blir någon möjlighet för
staten att inlösa.

Vilka intressen är det då som vi här
bär att ta hänsyn till? Det är det allmännas
möjlighet att dra en rimlig fördel
av malmfyndigheterna. Därvid skall
man inte bara tänka på de fyndigheter
som faller inom malmbolagets utmål. Vi
måste också tänka på de betydligt större
fyndigheter, som ligger utanför utmålen
och som staten äger. Dessa fyndigheter
kan icke av staten utnyttjas annat än
med tillhjälp av de anläggningar som finnes
inom malmfälten. Vad vi här måste
skydda är det svenska folkets rättighet

att få ut den vinst som kan tas ut av
statens egen malm. Det finns icke någon
anledning för staten att dela den vinsten
med enskilda.

Det finns emellertid också betydande
sociala skäl. Kring dessa malmfyndigheter
har vuxit upp stora samhällen, samhällen
som lever och dör med möjligheten
att bryta malm. Man kan visserligen
säga, att detta inte är någon för
dagen trängande sak, men den kan ändå
inte negligeras. Om det skulle vara så
att staten vill göra en inlösen, behöver
staten kanske fyrtio, femtio år för att
med tillhjälp av vinsterna amortera lösensumman.
Vi kan alltså inte vidtaga
några ekonomiska åtgärder för en kommande
avveckling av större omfattning
med tillhjälp av vinsterna från bolaget
förrän fyrtio, femtio år framåt i tiden
och under sådana förhållanden är det
inte för tidigt att börja tänka på den
saken och inrätta sig därefter. Det kommer
inte att finnas någon annan som tar
på sitt ansvar att ordna för människorna
i dessa bygder.

Jag vill här peka på att utanför de
bearbetade malmfälten äger staten andra
malmförekomster till ett innehåll av
300 miljoner ton. Vissa av dessa malmförekomster
kan inom en icke alltför
lång tid behöva tagas i anspråk för att
utdryga brytningen t. ex. i Malmberget,
där malmfyndigheten inte har så lång
återstående brytningstid.

Det är emellertid inte endast detta
långsiktiga perspektiv man får tänka på.
Man får också tänka på att även om den
västra världen kan fortsätta med full
sysselsättning och därmed en ständigt
ökad åtgång på järn, kan det komma
kortvariga depressionstendenser med arbetslöshet
som följd. Vem skall då svara
för åtgärder mot denna arbetslöshet? Det
blir till sist ingen annan än staten som
får ta ansvaret.

Jag vet att ett påstående, som kommit
från Grängesbergsbolaget, att bolaget uppsamlat
en konjunkturfond som är avsedd
att möta depressioner icke blott för
Grängesbergsbolagets del utan också för
LKAB:s del, har spelat en stor roll i diskussionen.
Det där är en mystisk fond.

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

Statens ledamot i styrelsen har aldrig
hört talas om den. Det har inte fattats
något beslut om den. Den finns inte
upptagen i balansräkningen såsom fond,
men den finns naturligtvis där i form
av likvida tillgångar. Man säger: »Det är
en enkel sak för styrelsen att fatta beslut
om att det skall bli en fond med
detta syfte.» Jag vet inte om styrelsen
kan det, men naturligtvis kan bolagsstämman
fatta ett sådant beslut. Åstadkommer
då ett sådant beslut någon skyldighet
för Grängesbergsbolaget att använda
pengarna för detta ändamål? Nej,
bolagsstämman kan ändra beslutet. Det
fordras en motpart, det fordras ett civilrättsligt
avtal för att denna utfästelse
skall bli bindande. Om det skulle träffas
ett sådant avtal mellan Grängesbergsbolaget
å ena och staten å andra sidan, får
det en omvälvande betydelse för det nuvarande
avtalet. Man kommer ju inte från
att det förhåller sig på det sättet.

Jag vill dessutom säga, att erfarenheten
har lärt oss att det är bäst att
staten här inte litar på någon annan
än sig själv. Vi har ju för drygt tio år
sedan haft depressionsungar med arbetslöshet
i malmfälten, då det fått sättas i
gång arbeten för att häva arbetslösheten.
Vem fick då släppa till pengarna?
Jo, det fick staten göra. Varför kunde inte
Grängesbergsbolaget göra det? Av det
mycket plausibla skälet, att om bolaget
gjort det eller LKAB upptagit lån, skulle
detta ha kommit att förändra inlösensummans
storlek. Det skulle ha kommit
att få inverkan på avtalsförhållandet mellan
staten och Grängesbergsbolaget. Detta
säger oss, att om det här skall bli någon
ändring, står vi återigen inför frågan:
Vad skall det bli av det avtal som här
gäller?

Dessa skäl gör att det är av betydelse
att man här nu åstadkommer en förändring
i det hittills bestående förhållandet
mellan staten och Grängesbergsbolaget.

Jag vill inte ha sagt att en inlösen
av stamaktierna är någonting som endast
tillför det allmänna fördelar. Det
är klart att en sådan omvälvning av
denna koncerns förhållanden kommer

att medföra vissa svårigheter, framför
allt övergångssvårigheter. Det gäller ju
att bygga upp en ny administrativ apparat
för LKAB, och det är givet att
detta har sina besvärligheter och att det
under övergångstiden kommer att finnas
åtskilligt gnissel. Jag måste emellertid
för min del säga, att om en inlösen ur
andra och mera vägande synpunkter ändå
bör ske, är dessa svårigheter inte större
än att de kan övervinnas. Det är ju
inte någon sak, som är omöjlig att klara,
utan det är väl i sig självt en relativt
ringa svårighet.

Det har sagts att det värsta är att den
gemensamma försäljningen på utlandet
sönderbrytes. Jag vill säga att detta sönderbrytande
har spelat en alltför stor
roll i diskussionen. Vi får ju inte glömma
att den malmmängd, som exporteras
från LKAB, utgör nio tiondelar av hela
koncernens mängd, medan endast en tiondel
kommer från Grängesbergsbolaget.
Redan nu får ju LKAB betala sin del av
administrationsapparaten. Någon större
ekonomisk belastning uppstår därför inte
för LKAB, och när det gäller försäljningen
på utlandet skall vi inte glömma
att Grängesbergsbolaget och LKAB gemensamt
äger två försäljningsbolag med
säte i utlandet. LKAB äger hälften i vartdera
bolaget och Grängesbergsbolaget
hälften. Detta förhållande kommer ju inte
att förändras genom att staten inlöser
stamaktierna. Det blir bara den
förändringen, att medan staten formellt
har haft inflytande till en fjärdedel i
vartdera av dessa bolag, kommer statens
inflytande att öka till hälften. Där finns
alltså en plattform för samarbete på försäljningsområdet,
därest det från Grängesbergsbolaget
finns ett intresse för saken.

Man har talat mycket om hur vi kommer
att ställas inför svårigheter av utrikes-
och handelspolitisk natur. I 1945
års proposition sades ifrån, att erfarenheterna
under kriget — alltså under detta
tillspetsade läge, när vi hade press
på oss från alla håll — hade visat att
den omständigheten, att staten var delägare
i detta företag, icke hade någon inverkan.
Det fanns inga erfarenheter, som

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

talade för att det skulle medföra några
extra svårigheter lör företaget ur utrikesoch
handelspolitiska synpunkter, om staten
fick hela aktiestocken. Den uppfattningen
var alltså grundad på de erfarenheter,
som vi hade under kriget. Jag har
visserligen märkt att det finns folk, som
nu efteråt säger att så var det inte. Jag
vill då bara säga, att om det den gången
hade förelegat andra erfarenheter, så är
det otänkbart att inte propositionens
uppgifter hade blivit bestridda, men det
blev de inte.

Det var någon i andra kammaren som
frågade, om vi talat med beskickningscheferna?
Var och en känner väl till,
att beträffande alla förhandlingar, som
sker på det handelspolitiska området,
lämnas det rapporter. Regeringen vet
därför minst lika mycket om detta som
några beskickningschefer. Det är ju inte
beskickningscheferna i vanliga fall som
förhandlar. Vi har emellertid ingenting
som tyder på att det har förekommit någonting
under den senaste tiden, som är
av någon betydelse i detta sammanhang.
Det har visserligen hänt att det i ett
par tekniska kommittéer inom Parisorganisationen
har från centraleuropeiskt
håll framställts vissa propåer om en samverkan,
bland annat om en fördelning
av järnmalmen. Frågan har dock aldrig
kommit utanför teknikernas krets.
Den har aldrig kommit upp i något politiskt
sammanhang.

Jag vill dessutom säga, när man nu
pekar på att det växer upp vissa integrationsinstitutioner
ute i Europa, exempelvis
Montanunionen, att det ju ändå
är fråga om statliga eller halvstatliga anordningar
och politiska institutioner i
mycket hög grad. År det någon som tror
att ett privatägt LKAB har större möjligheter
att hävda sig i diskussioner med
dessa officiella inrättningar, än vad
svenska staten skulle ha? Jag vill för min
del säga, att jag tror icke att det kommer
att föreligga någon som helst skillnad
i bolagets förhållande till utlandet,
om staten har hela aktiestocken eller som
hittills bara hälften.

Jag har tidigare medgivit att det i alla
fall kommer att möta vissa svårigheter

att gå över från den nuvarande organisationen
till en ordning, som innebär att
staten äger LKAB och att det nuvarande
samarbetet med Grängesbergsbolaget
upphör. Det är då klart att man också
måste ställa frågan, om en inlösen nu
är ofrånkomlig och om det icke bör undersökas,
huruvida man kan finna former
för ett fortsatt samarbete, där det
allmännas intresse tillgodoses på ett annat
sätt än genom övertagandet av den
fulla äganderätten. Ja, den saken har
övervägts, och vid det övervägandet har
man till slut kommit fram till frågan
vad som skall ersätta inlösensrättens
upphörande. När man konstaterat att inlösensrätten
steg för steg förlorar sitt
värde ur statens synpunkt, måste den
naturligtvis ersättas med någonting annat
för att man skall få den jämvikt i
förhållandet som är erforderlig. Vi har
kommit till den slutsatsen, att det finns
knappast någonting annat att göra i så
fall än att staten får majoritetsställningen
i företaget. Skulle en dylik ordning
kunna genomföras och på den grundvalen
ett fortsatt samarbete äga rum, blir
det inte längre viktigt för staten att upprätthålla
rätten till inlösen. Då spelar
den rätten för staten en mycket underordnad
roll.

Är det onaturligt att staten ställer kravet
att få majoritetsställning i bolaget?
Nej, det kan inte betraktas som onaturligt.
Staten är den största intressenten
och har rätt till större del av vinsten än
Grängesbergsbolaget. Jag vågar hävda,
att staten även har satsat mer kapital i
företaget än Grängesbergsbolaget. Staten
har i sak majoritetsintresset. Visserligen
har man gjort vissa beräkningar med
utgångspunkt från penningvärdeförändringen
och därvid kommit till, att kapitaltillskottet
är något mindre från statens
sida än från Grängesbergsbolagets
sida. Men det är ett faktum, att om man
till statens insatser lägger investeringarna
i malmbanan, har staten otvivelaktigt
satsat det mesta. »Ja, men vad har malmbanan
med detta att göra,» kanske någon
säger. »Skall vi verkligen dra in
malmbanan i denna diskussion? Är den
inte en affär för sig själv?» Är den verk -

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

ligen det, frågar jag i min tur. Skulle det
ha funnits någon gruvbrytning i Norrbottens
lappmark, om icke malmbanan
hade funnits? Skulle det ha funnits någon
malmbana, om det inte förekommit
gruvbrytning där uppe? Båda dessa ting
är så intimt förknippade med varandra,
att man inte kan skilja det ena från det
andra.

Det är därför inte alls onaturligt, om
staten får ställningen av majoritetspart
i LKAB. Naturligtvis får det bli Grängesbergsbolagets
egen sak att avgöra, om
Grängesbergsbolaget skulle vilja godta
den minoritetsställning, som blir följden
för bolagets del. Jag tycker för min del
att det inte skulle vara så märkligt om
bolaget gjorde det, tv det måste betraktas
som en mycket god och säker penningplacering.
Det vore givetvis en uppoffring
från statens sida, tv det skulle
innebära att Grängesbergsbolaget erhöll
vinst i någon mån även på statens malm.
Men det kanske kan försvaras med att
Grängesbergsbolaget då skulle kunna använda
sin erfarenhet till alt påverka utvecklingen.

Men att komma till en överenskommelse
är inte av avgörande betydelse.
Staten bör inte betala för mycket härför,
ty även en inlösen är möjlig. Det är
fullt möjligt att välja vilket av dessa alternativ
som helst.

Ifrån regeringens sida har vi ingenting
emot att fortsätta förhandlingarna.
Vi tycker emellertid inte att det är någon
mening att här fatta ett beslut om
att vi skall begära uppskov med inlösen.
Det skulle ju vara ett vanskligt beslut,
ty om Grängesbergsbolaget inte säger
ja därtill, har staten förlorat sin rätt.
Alldeles oavsett detta är det ju ännu åtskilliga
månader kvar till den 30 september.
Kan vi inte komma överens
inom den tiden, finns det väl ingen sannolikhet
för att vi skulle kunna komma
lättare överens under de återstående tre
månaderna.

Om en tillsägelse om inlösen kommer
till stånd, finns det naturligtvis flera
problem att lösa. Då återstår givetvis
ett stort organisationsarbete, däribland

Första hammarens protokoll 1955. .Vr 21

frågan om i vilken form som staten
skall bedriva verksamheten, sedan staten
blivit helt ägare till företaget. För
min del är jag övertygad om att det riktigaste
är att verksamheten även i fortsättningen
skall bedrivas i aktiebolagets
form, eller med andra ord att LKAB
skall fortleva och ha sin verksamhet
kvar. Vad som kan diskuteras är, om
staten ensam skall ha alla aktier eller om
vi skall släppa in institutioner och
kanske också enskilda som medaktieägare.
Problem finns också hur man skall
organisera företaget i det inre, hur bolagsstämman
och styrelsen skall vara
sammansatta, vilka intressen som där
kan behöva beredas utrymme o. s. v.

Sedan finns det frågan om bolagets
förhållande till kommunerna. Jag vill
då bara säga att frågan om fraktavtalet
inte är aktuell i detta sammanhang, tv
den saken har inte med denna fråga att
göra. Om det inte blir en inlösen, finns
det inga frågor som behöver komma upp
i samband med LKAB och som berör
kommunerna. Men om det blir en inlösen,
kan det uppkomma vissa frågor som
behöver klaras ut. Men detta behöver inte
ske nu. Om det blir en inlösen, har
nämligen Grängesbergsbolaget ingenting
med de frågorna att skaffa, utan det är
en sak mellan svenska staten och kommunerna.
De frågorna kan lika väl lösas
vid nästa års riksdag eller vid 1957 års
riksdag. Vi liar således god tid på oss
att ordna detta.

Man har frågat: Kommer det inte att
uppstå rubbningar på vår penning- och
kapitalmarknad, om staten nu gör en utbetalning
av inemot en miljard kronor?
Ja, den risken kan nog tänkas föreligga,
om man gör utbetalningen på en gång.
Alldeles särskilda åtgärder måste i ett
sådant fall självklart vidtagas för att
hindra rubbningar på penning- och kapitalmarknaden.
Men i bestämmelserna
finns ju ett alternativ 3 som säger att
staten kan välja att betala ut pengarna
med tioårig amortering. Detta innebär,
att man för varje år inte skulle betala ut
stort mer än vad Grängesbergsbolagets
vinstandel i LKAB under de senaste åren

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

tid

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

varit, och en utbetalning av den storleksordningen
kommer inte att skapa några
rubbningar.

Jag tycker för min del att de starkaste
skälen talar för att vi väljer detta alternativ,
även om det blir ungefär 70
miljoner kronor dyrare än omedelbar
betalning av hela lösensumman. Men det
är ju onödigt att vi redan nu binder oss
för det alternativet; riksbanks- och riksgäldsfullmäktige
bör, såsom det liar föreslagits,
få begrunda denna fråga ytterligare
och se vilka utvägar som kan finnas,
innan vi tar slutlig ståndpunkt till
saken. Man behöver dock inte säga, att
den frågan är av beskaffenhet att kunna
hindra oss att nu göra det, som ur
det allmännnas synpunkt kan anses riktigast.

Oppositionen har ändrat mening sedan
1945, då man enhälligt gav sin anslutning
till uttalandet, att inlösensrätten
borde utnyttjas så snart det kunde ske
på rimliga villkor. Man kan beklaga denna
förändring. Jag vill bara för min del
deklarera, att jag icke har ändrat mening,
och jag skulle anse mig illa förvalta
det ansvar som svenska folket bär
rätt att kräva av mig, om jag icke i den
nu föreliggande situationen verkade fölen
radikal förändring av statens ställning
i LKAB. Det är av nöden att så
sker, om det allmänna skall kunna upprätthålla
och bevara sina intressen i denna
sak.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Departementschefen har
i propositionen redovisat, att han, med
hänsyn till att samarbetet i LKAB mellan
staten och TGO hittills ägt rum utan
större friktioner och meningsmotsättningar,
ansett skäl föreligga att pröva
möjligheterna av ett fortsatt samarbete
med TGO. Kontakt togs också med TGO
sommaren 1954. I sitt remissyttrande
över det betänkande, som de särskilt tillsatta
utredningsmännen avgivit, beskriver
TGO denna första kontakt på följande
sätt: »Vid samtal den 2 juni och
13 augusti meddelade sålunda finansministern
att statens övertagande av

makten i LKAB kunde komma att framstå
som en politisk nödvändighet, eftersom
det sedan gammalt varit ett önskemål
att äganderätten till de ifrågavarande
naturtillgångarna skulle överföras till
samhället; man måste under alla förhållanden
räkna med att företa ganska
långtgående förändringar i avtalen.»

Syftet med avtalets förändring skulle
vara att skaffa staten ökat inflytande i
LKAB.

TGO förklarade sig villigt att framlägga
ett förslag med syfte att inom ramen
för de nuvarande avtalens huvudprincip
i möjligaste mån söka undanröja de påtalade
olägenheterna. Ett sådant förslag
överlämnades också av TGO, varvid bolaget
förklarade sig berett till jämkning
i avtalet i syfte att bereda staten ökat inflytande.
Det föreslogs också av TGO, att
statens rätt att företa inlösen vart tionde
år skulle ersättas med en rätt för staten
att när som helst göra tillsägelse om
inlösen med tre års varsel.

Enligt TGO:s remissyttrande, som jag
här förut refererat till, skulle finansministern
ha förklarat, när TGO:s förslag
överlämnades, att förslaget framstode
som mera långtgående än väntat och att
det innehölle synpunkter och uppslag,
som kunde vara värda att ta vara på.

Den 18 december i fjol meddelade
emellertid finansministern till TGO, att
de tidigare tillkallade utredningsmännen
fått i uppdrag att utreda frågan om ett
eventuellt utnyttjande av den statliga inlösensrätten
och att finansministern inte
ville ta ståndpunkt, innan utredningens
resultat förelåg.

Några egentliga överläggningar synes
därefter inte ha ägt rum vare sig mellan
TGO och utredningsmännen eller
mellan TGO och andra representanter
för staten.

Utredningsmännen hade väl inte heller
i uppdrag att föra förhandlingar med
TGO. Det förefaller, som om man från
regeringens sida vid denna tidpunkt närmast
hade fattat ståndpunkt: man skulle
föreslå inlösen av TGO:s aktier i LKAB.
Det blev utredningens uppgift alt förebringa
motiveringarna härför. Man har,
det måste jag säga, ett starkt intryck av

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Ang.

att det här inte varit fråga om en förutsättningslös
utredning utan snarare om
någonting, som man brukar beteckna såsom
beställningsskrädderi.

Utredningsmännen har i betänkandet
redovisat som sin uppfattning, att det
för statens vidkommande skulle vara en
ekonomiskt fördelaktig affär att inlösa
stamaktierna i LKAB, en åtgärd som ur
denna synpunkt vore att föredraga framför
ett fortsatt samarbete med hittillsvarande
regler för vinstfördelning. Utredningen
har bedömt de framtida konjunkturerna
för lapplandsmalmerna såsom
mycket goda. Den räknar med att
statens lösensumma i gynnsammaste fall
skall kunna förräntas och amorteras på
så kort tid som 15 år. Så optimistisk är,
såsom vi nyss hörde, ju inte departementschefen.
Han räknar ju i varje fall
i detta avseende med en 50-årsperiod.
Måste man emellertid inte räkna med
ganska stora felmarginaler vid sådana
framtidsbedömningar, som utredningsmännen
här bär gjort? År 1945 bedömde
viil regering och riksdag framtidsutsikterna
i detta hänseende fel. Det iir
man väl villig att erkänna och har erkänt
nu. Man ansåg den dåvarande lösensumman
vara alltför hög. I dag anser
man en avsevärt högre lösensumma —
även om man tar hänsyn till fonderade
medel — såsom i ekonomiskt avseende
godtagbar, och inte bara godtagbar utan
rent av fördelaktig. År det inte risk för
att framtida erfarenheter kan komma att
korrigera även den bedömningen?

Vid remissbehandlingen av utredningens
betänkande har det också kommit
fram ganska kritiska synpunkter beträffande
såväl ekonomiska som andra
spörsmål i samband med ett inlösenförfarande.
.lag erinrar om Svenska gruvarbetareförbundets
yttrande och om yttrandet
från länsstyrelsen i Norrbottens
län. .lag skall inte bär närmare gå in på
dessa yttranden.

Det har vittnats om, även av utredningsmännen,
att samarbetet mellan
TGO och staten varit det allra bästa under
de senaste 25 och 30 åren. Finansministern
frågade: »Vad har det berott
på?» Han förklarade, att det har berott

. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten
på att staten och TGO här har haft gemensamma
intressen. Vidare ansåg finansministern,
att det har berott på att
staten kunnat utöva kontroll över företaget
samt dessutom och till mycket stor
del på att TGO varit medvetet om att
staten haft möjlighet vart tionde år att
inlösa stamaktierna.

1 anslutning till dessa anmärkningar
kan man ju fråga: »År det inte antagligt
att även i fortsättningen TGO:s och statens
intressen på avgörande punkter
skulle sammanfalla? TGO har ju också
erbjudit staten att få ökat inflytande i
LKAB, dock hittills inte på det sättet
— det skall jag erkänna — att staten
skulle få majoritetsinflytande i bolaget.
TGO har alltså medgivit, att statens kontroll
skulle få förstärkas. Beträffande
frågan om inlösen av stamaktierna har
TGO föreslagit, att det i stället för de
tioåriga avtalen, som nu har varit gällande,
skulle bli löpande avtal, som skulle
kunna sägas upp med tre års varsel.
Om finansministerns uppfattning är riktig,
att det just varit statens möjlighet
att uppsäga avtalet, som har gjort att
samarbetet mellan staten och TGO hittills
har varit gott, borde väl med den
av TGO föreslagna ändringen av uppsägningsbestämmelserna
statens ställning
bli avsevärt mycket starkare, och denna
garanti för gott samarbete även framdeles
komma att förefinnas.

Vidare sade finansministern att det
måste vara samhällets rätt att ensamt få
njuta avkastningen av tillgångar, som betraktats
som samhällets egna. Men om
den avkastning, som samhället får, inte
blir större eller kanske rent av blir
mindre, om staten ensam övertar liandhavandet
av dessa tillgångar, hur ställer
sig saken då? Ja, då återstår väl knappasi
något annat av finansministerns resonemang
än själva principen. Jag kan
i detta sammanhang hänvisa till det yttrande,
som kommerskollegium avgivit
iiver utredningsmännens förslag. Kollegiet
säger bland annat klart: »Utredningsmännen
ha framhållit, att den nuvarande
ledningen omhänderhaft förvaltningen
på ett skickligt sätt och att
samarbetet med staten varit gott. Det eu -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

da skälet för en ny förvaltningsform vore
då, att det ekonomiska utbytet för
landet skulle bli ännu större. Kollegium
kan icke finna något som talar för att
så skulle bli fallet. Snarare kan motsatsen
befaras.» Kan kommerskollegiets bedömning
frånkännas all betydelse i den
fråga det här gäller?

Finansministern var också inne på
frågans sociala aspekter och kom då in
på den konjunkturfond, som TGO har
avsatt. Jag måste säga att på denna punkt
kom finansministerns misstänksamhet
mot TGO särdeles tydligt fram — en
misstänksamhet som man i detta sammanhang
har skymtat på olika sätt. Finansministern
talade om denna fond
som en »mystisk fond». I en skrivelse,
som har tillställts statsutskottet i sista
stund — det var just under det att vi i
statsutskottets plenum slutbehandlade
denna fråga — har direktören i TGO
bland annat på tal om denna fond anfört
följande: »Vi har emellertid, med den
syn vi nu en gång har på koncerngemenskapen,
ansett det i högsta grad vara
ett TGO:s intresse att vid en konjunkturkris
upprätthålla en hög sysselsättning
i LKAB. Den helt oberättigade misstro,
som generaldirektör Söderström synes
hysa beträffande syftet med och nyttan
för LKAB av den sedan länge målmedvetet
förda konsolideringspolitiken, skulle,
liksom så många andra missförstånd,
förmodligen utan svårighet ha kunnat
undvikas, därest utredningsmännen under
utredningsarbetets gång hade tagit
direkt kontakt med TGO:s och LKAB:s
ledning för sakliga och förtroendefulla
diskussioner. Ett sådant förfarande skulle
också, vill det synas, ha stått i överensstämmelse
med den snart trettiåriga
traditionen av gott samarbete mellan de
bägge bolagen och statsmakterna.»

I den reservation, som är fogad till utskottets
utlåtande, har vi reservanter
med påpekande av frågans stora räckvidd
i ekonomiskt och andra avseenden
föreslagit riksdagen att bemyndiga
Kungl. Maj :t att med TGO träffa överenskommelse
om framflyttning av senaste
datum för tillsägelse om inlösen av stamaktierna
i LKAB till den 31 december

1955 och hemställt, att Kungl. Maj:t, om
dylik överenskommelse kan träffas, måtte
upptaga nya förhandlingar med TGO,
syftande till att den nuvarande organisationen
inte sönderbrytes.

Finansministern sade här nyss, att om
staten får majoritetsinflvtande i LKAB,
är det inte något oeftergivligt villkor för
staten att inlösa stamaktierna. Det är
emellertid ingen mening att uppskjuta
beslutet om tillsägelse om inlösen av aktierna,
ansåg finansministern, det kan
ändå föras fortsatta förhandlingar. Men
är det inte på det sättet, att om de båda
parterna kunde komma överens om att
uppskjuta datum för tillsägelsen, förhandlingarna
då kunde föras på en mera
jämställd grund och bli mera förtroendefulla
än om staten här redan nu skulle
besluta om tillsägelse om inlösen? Vi reservanter
har ansett, att det skulle vara
till fördel, om man här kunde få en överenskommelse
mellan de båda parterna
om uppskjutandet av tillsägelsedatum.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr LEANDER (s):

Herr talman! Efter det långa anförande,
som finansministern här har hållit,
anser jag för min del att det inte är någon
större anledning att upprepa en hel
del av de argument, som han här framlade.
Jag vill bara, när vi nu diskuterar
denna fråga och det gäller för riksdagen
att ta ställning till förslaget om
statsinlösen av stamaktierna i LKAB,
erinra om att förevarande proposition
inte innebär något hastigt påkommet socialiseringsförslag.
Man har ju sedan
sekelskiftet diskuterat denna sak. Frågan
om äganderätten till malmgruvorna
blev aktuell i och med att malmbrytningen
vid sekelskiftet upptogs på
allvar. Sedan dess har förhandlingar vid
olika tillfällen förts och avtal upprättats,
och i varje avtal har skrivits in
klara bestämmelser om statens rättighet
att inlösa stamaktierna. Dylika avtal
träffades 1906 av den liberala ministären
Staaff och påföljande år av den

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

Lindmanska högerregeringen. Sådana
avtal har också träffats 1920 av Brantings
socialdemokratiska regering och
1927 av Carl Gustaf Ekmans folkfrisinnade
regering. Sistnämnda avtal är det
alltjämt gällande. Samma synpunkter beträffande
statens intresse av inlösen och
lämpligheten därav upprepades 1915, då
det satt en samlingsregering, som herrar
Ewerlöf och Ohlin hade äran att tillhöra.
Om man jämför det uttalande, som
då gjordes i propositionen och som jag
förmodar att även herr Ewerlöf då var
beredd att ta sin del av ansvaret för,
med innehållet i de motioner om avslag,
som nu framlagts, frågar man sig vad
som har inträffat sedan 1945. Man har
skäl att fråga sig, huruvida de tidigare
avgivna deklarationerna i frågan om
samhällets intresse av en inlösen varit
att anse som deklarationer utan någon
verklig mening.

Det har talats om att det har varit tidsnöd,
och med den motiveringen, att vi
har haft knapp tid att behandla ärendet,
begäres det att vi skall skjuta på
saken. Utskottsmajoriteten har emellertid
ansett, att även om man genom ett
uppskov skulle kunna få bättre information
beträffande vissa detaljer, skulle det
inte på något sätt verka avgörande vid
ståndpunktstagandet. Vi, som biträder
propositionens förslag, har den uppfattningen,
att en inlösen bör ske nu, dels
emedan det är ett gammalt önskemål och
dels därför att om detta tillfälle nu försittes,
möjligheterna till inlösen senare
blir sämre. När man 1945 hesiterade och
ansåg, att 400 miljoner kronor var en
hög summa, kan man naturligtvis fråga
sig, huruvida man inte då räknade fel.
Resultaten av LKAB:s verksamhet sedan
dess har ju visat att det, om inlösen
skett, hade blivit god förräntning av den
lösensumman.

Jag tror ju inte att det tjänar så mycket
till att diskutera det här problemet,
ty jag tror inte att vi kan övertyga varandra
och förmå varandra att ändra
ställningstagande. Såsom jag ser frågan,
har den blivit en rent politisk fråga. Den
har behandlats efter politiska linjer, kan
man säga, i utskottet, och förmodligen

kommer det att bli så även vid riksdagens
ställningstagande.

När nu utskottet i allt har ansett sig
kunna ansluta sig till propositionen, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det är ganska symptomatiskt
att när vi här behandlar en ifrågasatt
utgift på bortåt en miljard kronor,
är kammaren nästan tom. Det kanske
är ett uttryck för att man inte just
har sinne för summors storlek, vilket
kanske också är förklarligt mot bakgrunden
av att vi i dag i statsutskottet antog
en riksstat på nära tio miljarder.

Det är också symptomatiskt, när herr
Leander säger, att det inte lönar sig så
mycket att diskutera dessa problem. Det
skulle man kunna sätta som motto för
hela behandlingen av det här ärendet.
Varken utskottets avdelning eller utskottet
i dess helhet har haft tid till en saklig
behandling av ärendet. Det har varit
en del föredragningar i utskottet, men
någon direkt sakbehandling av alla de
väldiga problem, som sammanhänger
med denna fråga, har det inte varit på
grund av tidsbristen. Det iir dock, tycker
jag, en rimlig begäran, att detta ekonomiskt
och socialt vittgående projekt
hade kunnat bli väl förberett och underbyggt
före ett ställningstagande. Alla vet
att så är det inte i det bär fallet.

I motionen från högerpartiet citeras
ett exempel på hur föga förberett det
hela är. Jag syftar på kommerskollegii
yttrande över de särskilda utredningsmännens
betänkande med förslag till inlösen.
Där fästes uppmärksamheten på
att de malmtillgångar, som bolaget kommer
att bearbeta, endast delvis tillhör
bolaget. Detta hade utredningsmännen
inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet.
Kommerskollegii yttrande är daterat den
28 mars i år, och den 7 april avlämnade
utredningsmännen en följdutredning i
frågan. Det är ju remarkabelt att en så
viktig sak inte har uppmärksammats tidigare
av utredningsmännen.

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

Hur förhåller det sig med remisstiden?
Den har varit utomordentligt kort. Jag
skall bara som hastigast nämna några
data. I mitten av mars kom betänkandet.
Remissinstanserna fick elva dagar på sig.
Kommunerna kunde inte i vanlig ordning
avge yttrande — de hann helt enkelt
inte — utan de måste skicka förtroendemän
till Stockholm med fullmakt
att avge yttrande. Den 15 april var regeringen
klar med sitt beslut, och det
gick som sagt ännu snabbare i utskottet.

I de motioner från högerhåll, som jag
nyss citerade, anföres en rad invändningar.
Jag skall inte taga upp tiden med
att räkna upp dem; jag kan hänvisa till
motionerna.

Man frågar sig nu, varför det behövt
vara så förfärligt stor hast här på slutet.
Tidpunkten för uppsägningen har ju varit
känd i tio år. Vadan då denna tidsnöd?
Om jag anknyter till vad finansministern
sade nyss, så har man ju varit
enig om hela denna sak i mer än femtio
år. Alt det då måste hänga på gärdsgården,
som det nu gör, är fullkomligt
ofattbart. Det har anförts, såvitt jag förstår,
bärande skäl emot förslaget från
flera håll, invändningar mot utredningen,
invändningar mot att kalkylerna är
för schematiska och beräkningarna för
optimistiska, bl. a. mot att de utgår från
förutsättningar i fråga om räntor och
skatter som inte längre är relevanta. Om
man nu menar att malmtillgångarna bör
vara i .statlig ägo, så inträffar ju delta
rent automatiskt inom cirka 70 år, tv då
är ju malmtillgångarna i enskild ägo slut,
och då kommer staten ulan särskilda åtgärder
att äga malmen. Man förstår mot
denna bakgrund inte att det finns någon
särskild anledning, särskilt som hela
problemet är ur alla synpunkter otillräckligt
utrett, varför man nu skall taga
ståndpunkt till saken, och detta, mina
herrar och damer, så mycket mer som
inga som helst invändningar har gjorts
mot det enskilda företagets sätt att sköta
sin uppgift. Herr Sundelin bär redan
framhållit detta. Tvärtom har det ju från
alla håll intygats, att hittillsvarande ordning
har fungerat på ett för samtliga parter
tillfredsställande sätt.

Nu har det gjorts ett mycket stort
nummer av riksdagens uttalande 1945 om
överförande av malmfälten i statens ägo,
men då var dock en viktig förutsättning
klart utsagd, den nämligen att de skulle
övertagas, så snart det kunde ske på
rimliga villkor. Där är den springande
punkten i hela resonemanget, och nu rör
det sig endast om att taga ståndpunkt
till, huruvida avkastningen är sådan,
att villkoren kan betecknas som rimliga.
Det sägs att oppositionspartierna hav
ändrat mening, men det har hela tiden
rört sig om en praktiskt ekonomisk fråga,
och det är med denna utgångspunkt som
jag tycker man har att ta stämning till
problemet.

Nu säger finansministern, att övertagandet
skall ske nu eller aldrig, men den,
som åhörde finansministerns anförande
nyss, märkte granneligen, att han vid
slutet av sitt anförande inte var fullt sä
säker på saken som i början, i det att
det betonades, att det kan ju tänkas att
en inlösen inte behöver ske; det beror
alldeles på hur man kan komma överens.
Beträffande de rimliga villkoren beräknades,
som jag tror alt herr Sundelin
nämnde, det totala ersättningsbeloppet
år 1945 till omkring 400 miljoner. I dagens
penningvärde har detta stigit med
20—25 procent. Den siffran var inte
rimlig 1945, men i dag anses den rimlig.
Och varför? Jo, därför att det är en god
affär för staten. Herr Sundelin var inne
på den frågan, och jag skall inte uppehålla
mig alltför länge vid den. Det som
är anmärkningsvärt i sammanhanget, det
är att man inte fått klara upplysningar;
man bär inte haft tid till det. Huruvida
utsikterna till förräntning och amortering
är goda eller ej, det står i vida fältet.
Under behandlingen har hela tiden
uppgift stått mot uppgift i det fallet. Av
en skrivelse från företagsledningen fick
man en uppfattning, sedan bemöttes den
skrivelsen av utredningens talesman, sedan
kom det, såsom herr Sundelin nämnde,
i fredags under sittande sammanträde
i utskottet en skrivelse från företagsledningen,
där det framfördes väsentliga
invändningar mot utredningsmannens
synpunkter. Så har det gått hela vägen,

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

och jag tror att det inte är någon i utskottet
som bär klart för sig hur det
hela ligger till, men likafullt skall man
nu fatta beslut om en inlösen.

Frågan har ju, som jag redan nämnt,
varit aktuell sedan sekelskiftet, men som
jag också nämnt, har hindren varit att
inlösningen skulle medföra för stora utgifter
för staten.

Och varför skall inlösen ske? Ja, den
frågan har vi fått svar på i dag: Anledningen
är att svenska folket har rätt att
dra fördelar av malmtillgångarna. Jag
vill då säga att redan nu cirka 90 procent
av LKAB:s vinst går till det allmänna
i form av skatter och utdelningar.
Samarbetet mellan bolaget och staten
har ju också varit gott, åtminstone
under de senaste decennierna, d. v. s. i
bortåt trettio år. Mot denna bakgrund
borde staten, såvitt jag förstår, kunna
slippa den utgift på bortåt en miljard
kronor som jag redan har nämnt om.

Vad beträffar att svenska folket har
rätt till fördelarna av malmtillgångarna
skulle jag vilja ställa en öppen fråga till
finansministern, om han menar att
svenska folket inte har fördelar av ekonomiskt
välskötta privata företag. Har
svenska folket större glädje av den ekonomiska
avkastningen av företagen, om
de sköts av staten än om de sköts av enskilda?
Jag förstår uppriktigt sagt inte
det resonemanget.

Jag har sökt efter motiven i proposition
och i bevisningar — s. k. bevisningar
bör jag kanske säga. Men när man inte
har kunnat framlägga ekonomiskt härande
motiveringar, så glider man över
till att tala om att här föreligger ett .socialt
problem, eftersom malmkommunerna
är så beroende av gruvdriften. När
gruvdriften en gång upphör om 100 eller
kanske rentav 200 år, kan alltså sociala
svårigheter uppstå. Det är naturligtvis
bra med planering, men jag tycker nog
att vi i dagens liige har så många ekonomiska
problem att lösa, att vi tills vidare
kunde lämna åsido så långt framåt i tiden
liggande problem, särskilt som företaget
— jag betonar det — enligt allas
intygande är utomordentligt välskött.

Finansministern var vidare inne på

frågan om konjunkturfonden å 250 miljoner
kronor. Av de upplysningar, som
vi har fått i skrivelser och på annat sätt,
framgår att det är en självklar förutsättning
att denna fond skall användas som
en konjunkturreserv, Och är man nu så
tvivlande som finansministern var i fråga
om att den verkligen kommer att användas
till det ändamålet, så kunde man
ju lämpligen ha frågat vederbörande om
saken eller bett att få formell säkerhet
för att fonden skulle användas till sociala
ändamål. Men det har man tydligen
inte besvärat sig med.

Det har redan nämnts att gruvindustriarbetareförbundet
har uttalat sig emot
inlösen. TCO har gjort likadant. Handelskammaren
i Norrbottens och Västerbottens
län går också emot förslaget, och
det tycker jag är ganska signifikativt.
Jag bär redan framhållit att de kommuner,
som är berörda, alla har betygat att
företaget är utomordentligt väl skött, och
mot den bakgrunden är det så mycket
egendomligare att staten nu partout skall
överta makten inom företaget. Jag skall
inte draga några paralleller mellan det
här företaget och Norrbottens järnverk,
men nog är det en händelse som ser ut
som eu tanke, att man just i dagarna har
fått veta, hur stor förlust detta järnverk
har gått med. När man talar så vackert
om de stora ekonomiska fördelar, som
folket kan få i framtiden av LKAB, så
bör man, såsom en talare framhöll i andra
kammaren, inte glömma bort att en
inlösen kan medföra utgifter för svenska
folket och inte bara fördelar.

Det var eu mycket intressant erfarenhet,
när statsutskottet mottog en uppvaktning
från Norrland. Den grupp, som
hade infunnit sig, framförde en rad önskemål,
och det inte bara skymtade fram,
utan det sades klart ut att man hyste eu
mycket stor oro inför förslaget om inlösen.
Som en röd tråd genom uppvaktningens
hela framställning gick att företaget
hade vidtagit så många gagnande
åtgärder till folkets och till kommunernas
biista där uppe, att man till varje
pris ville ha säkerhet för att dessa fördelar
skulle bibehållas, om inliisen skedde.
Det var, skulle man kunna säga, i

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

sanning en den fria företagsamhetens
höga visa som här levererades. Norrlandsrepresentanterna
önskade t. ex. —
jag skall bara beröra saken i förbifarten
— att det redan nu skulle klargöras hur
försäljningsorganisationen skulle klaffa,
och hur det skulle förfaras med den befarade
minskningen av skatteinkomsterna
för malmkommunerna. Och de önskade
ha representation i det nya bolaget.
Kiruna har en rad separata avtal med
företaget, som staden inte vill ha rubbade,
man vill ha förvaltningsapparaten
placerad i Norrbotten o. s. v.

Nu svarar utskottet med anledning av
en motion, som är väckt, och i anslutning,
föreställer jag mig, till de önskemål
som framfördes vid denna uppvaktning,
att utskottet nog tror att Kungl.
Maj:t skall beakta ifrågavarande spörsmål.
Någon särskild skrivelse anser utskottet
inte vara påkallad, och med detta
får kommunerna låta sig nöja. Finansministern
har i dag sagt att dessa frågor
inte alls behöver tas upp i detta sammanhang,
utan att de hör till de problem
som får lösas efteråt. Jag måste säga att
jag är fullkomligt ur stånd att inse vad
som menas med detta. Skall vi nu fatta
ett beslut som — det har finansministern
klart sagt ut — skapar en rad svårigheter
och problem, som måste lösas i framtiden,
så är det väl ändå utomordentligt
viktigt att riksdagen, som fattar beslutet,
redan nu vet vilka konsekvenser detta
kommer att få. Åtminstone trodde jag att
det enda riktiga var att gå fram på den
vägen.

Vidare har finansministern sagt att det
finns olika sätt att klara betalningen.
Jag skall inte uppehålla mig så mycket
vid detta, men det har, om jag fattade
finansministern rätt, sagts ut att tioårsalternativet
är det lämpligaste. Också
detta hade det väl varit av vikt att riksdagen
hade vetat i dag, tv även om man
sprider ut betalningarna på en tioårsperiod
är det i alla fall inte alldeles
irrelevant, hur man går fram därvidlag.

Vidare skall Kungl. Maj:t — jag kan
inte låta bli att beröra det också —
senare bestämma sättet för ersättningsbeloppets
erläggande. Visserligen skall

riksbanks- och liksgäldsfullmäktige
kopplas in på detta, men jag tycker icke
förty att det är en oerhörd fullmakt som
man här står i begrepp att ge Kungl.
Maj:t.

Det finns, har man sagt, möjligheter till
fortsatta förhandlingar. Om dessa skulle
leda till godtagbart resultat, är det möjligt
att återta tillsägelsen. Jag tycker att
det hade varit riktigare, som herr Sundelin
har betonat, att detta hade klarats
redan nu och att man alltså hade skjutit
upp beslutet några månader. Nu säger
departementschefen: »Statens ställning
blir starkare vid förhandlingarna,
om dessa föregåtts av en tillsägelse om
inlösning.» Ja, det kan man ju säga.
Man vill att staten skall få en starkare
ställning vid förhandlingarna. Jag hade
eljest för mig — kanske är det litet för
oskyldigt uppfattat — att om två parter
diskuterar ett avtal, som de har träffat,
så är det mera honnett, om de förhandlar
på jämlik bas, och detta gäller
även i de fall, då staten utgör den ena
parten.

Utskottet säger att då, så vitt utskottet
kan finna, något väsentligt inte torde
vara att vinna på ett uppskov med
nämnda ställningstagande, anser sig utskottet
höra förorda att Kungl. Maj ds
förslag upptas till prövning redan nu.
Då frågar jag: Hur vet utskottet att det
inte är något att vinna på ett uppskov?
Har man gjort undersökningar? Nej, inte
så vitt jag vet. Vi begärde redan i avdelningen
och sedan i utskottet att man
skulle göra en förfrågan under hand,
om TGO var villigt att under några månader
skjuta på avgörandet, så att man
fick tid att förhandla. Då hade höstriksdagen
utan tidsnöd kunnat pröva denna
stora och viktiga fråga. Som jag redan
har nämnt och som både finansministern
och utskottet har betonat, finns här
åtskilliga spörsmål som kräver ingående
överväganden och undersökningar.
Jag tycker att man borde ha sett den
bär saken rent praktiskt och inte dogmatiskt
som nu har skett. Herr Deander
underströk ju att det inte just lönar sig
så mycket att resonera, och det tror jag
inte heller att det gör. Tydligen tycker

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Ang

inte kammarens ledamöter det heller, eftersom
intresset är så pass litet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har i dag varit i tillfälle
att höra statsrådet och chefen för
finansdepartementet hem Sköld först i
andra kammaren och sedan i första kammaren.
Jag tycker att den inledning han
gav till den aktuella frågan om inlösen
av stamaktierna i LKAB lämnade en klar
och tydlig bild av situationen. Därför,
herr talman, känner jag mig inte alls ha
någon anledning att inför kammaren
beröra vad som återfinns i Kungl. Maj :ts
proposition nr 192 som grundar sig på
en av särskilda sakkunniga verkställd utredning
om statens inlösen av stamaktierna
i LKAB. Jag finner heller ingen
anledning att behandla de kontakter
med TGO som finansministern och utredningsmännen
har haft. Inte heller
anser jag att jag har någon orsak att gå
in på utredningens förslag i allmänhet
och de ekonomiska övervägandena i dessa
frågor, och detsamma gäller de sociala
motiven, sättet för betalningen och
den eventuella framtida förvaltningen av
LKAB. Man återfinner detta i det tryck
som föreligger, man återfinner det i finansministerns
inledning, och man återfinner
det för övrigt i de inlägg i debatten
som här har gjorts av herr Sundelin
och herr Leander och nu senast avfröken
Andersson.

Det är en sak som jag här skulle vilja
framhålla, och det är att trots att LKAB :s
förvaltning i stort sett skötts på ett föredömligt
sätt både ur de anställdas och
ur samhällets synpunkt, så råder det
ingen tvekan uppe i malmfälten om att
statsdriften bör aktualiseras vid våra
gruvor. Jag skulle väl tro att det för
dagen inte kommer att innebära eu direkt
ekonomisk vinst vare sig för staten
eller för Kiruna stad eller Gällivare
kommun eller Norrbottens läns landsting
eller de anställda, men man får nog
se denna fråga på längre sikt. Alla problem
torde inte kunna lösas på en gång,

statsinlösen av malmfälten i Norrbotten
bara genom att staten eventuellt blir
arbetsgivare däruppe i malmfälten. Dock
anser jag att tiden synes vara inne att
utnyttja möjligheten till statsinlösen,
som sedan årtionden tillbaka har varit
förutsedd i gällande avtal. Man kan inte
bortse från att staten under alla förhållanden
har möjligheter att lyckas bättre
än den hittillsvarande ägaren av malmfälten
då det gäller att skapa trygghet
för framtiden, såsom ansvarig för den
framtida gruvdriften.

Detta var alltså min lilla inledning,
herr talman, som klart och tydligt säger,
att jag kommer att lägga min röst
för det förslag som här föreligger från
statsutskottet i fråga om statens inlösen
av malmgruvorna.

Emellertid har speciellt Kiruna stad
vissa frågor, som reglerats genom överenskommelser
mellan staten och LKAB
eller mellan Kiruna stad och LKAB och
som måste bli aktuella vid en eventuell
statsinlösen av malmgruvorna. Det är
just dessa frågor, herr talman, som jag
gärna skulle vilja passa på tillfället att
beröra här. Visserligen diskuteras det
mycket i dessa dagar om den goda ekonomi
som Kiruna stad för närvarande
har, men jag vill här poängtera, att den
gruvindustriella verksamheten är mycket
konjunkturbetonad och att detta medför
svårigheter och problem för kommunen.

Jag vill bara här nämna, att under 20-årsperioden 1934—1953 utgjorde lägsta
antalet skattekronor för Kiruna stads
vidkommande 101 937. Högsta siffran
nåddes år 1953 med 3 448 436 skattekronor.
LKAB:s procentuella andel av skatteunderlaget
har varierat mellan 78,79
procent och 4,1 procent. Skillnaden är
alltså här mycket stor. Allt detta borde
tala för sig självt. Emellertid har bolagets
procentuella andel i genomsnitt under
den senaste 20-årsperioden varit något
över 53 procent av skatteunderlaget.

I anslutning till motionerna 525 i första
kammaren och 652 i andra kammaren
skulle jag vilja beröra vissa lokala spörsmål.
Jag tillåter mig därför, herr talman,
att i debatten bär anföra några lokala
problem, trots att dessa frågor, enligt
vad finansministern nämnde i dag både

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

i andra kammaren och i första kammaren,
kommer att lösas senare. Jag vill
redan nn göra kammaren uppmärksam
på just dessa frågor. Under alla förhållanden
vill jag ha dem protokollförda,
så att jag är säkerställd för den närmaste
framtiden, då man kommer att
fortsätta med underhandlingarna mellan
staten och TGO om statsinlösen av gruvorna.

Vi har bland annat bostadsfrågan. Enligt
beslut av 1899 års riksdag fick
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag dels
förvärva och dels arrendera på vissa
villkor mycket stora markområden inom
Kiruna centrum, avsedda för bolagets
administrationsbyggnader, för kraftledningsverk,
för bostäder till tjänstemän
och arbetare ävensom övriga för den
gruvindustriella verksamheten erforderliga
byggnader, som inte nödvändigtvis
måste placeras vid själva gruvorna. Det
inköpta området omfattade ungefär 241
hektar.

I 1907 års proposition om avtal med
LKAB finns en bestämmelse i § 17:
»Luossavaara-Kiirunavaara AB förbinder
sig att, på sätt i Grängesberg och Kiruna
redan ägt rum, även i Gällivare, där den
med staten pågående rättegången hittills
lagt hinder i vägen för förverkligande
av sådana avsikter, vidtaga åtgärder för
beredande av tjänliga bostäder åt arbetarna
samt för övrigt, i vad på bolaget
ankommer, söka sörja för deras trevnad.
»

Av dessa riksdagsbeslut framgår alltså,
att LKAB dels erhållit tillräckliga markområden,
dels iklätt sig skyldigheten att
tillhandahålla tjänliga bostäder åt sina
anställda.

Jag vill meddela, att LKAB under de
senare åren har avsevärt bidragit till
bostadsproduktionen i Kiruna. Detta
framgår, om man t. ex. räknar antalet
färdigställda lägenheter i Kiruna stad
under de senaste fem åren, alltså fr. o. in.
1950 t. o. m. 1954. Man finner då att
LKAB har färdigställt 257 lägenheter,
enskilda inom samhället 253, Kiruna
stad 144, Tuolluvaara Gruv AB 99 och
statens järnvägar 30, alltså sammanlagt
783 färdigställda lägenheter. Antalet lä -

genheter under byggnad inom staden
den 1 januari detta år utgjorde 411.
Av dessa beräknas 324 bli färdiga under
innevarande år.

LKAB understöder dessutom egnahemsproduktionen
genom subventioner
åt sina anställda. Till dem, som bygger
egnahem, lämnas ett ränte- och amorteringsfritt
lån på 4 000 kronor mot botteninteckning,
vilket avskrives efter
tio år.

Det förtjänar också att här nämnas,
att LKAB för sina anställda tillämpar
hyror, som med 20—40 procent understiger
den allmänna hyresnivån.

Bolaget har för närvarande 82 bostadslägenheter
under arbete, och den
planerade bostadsproduktionen under
åren 1955—57 är enligt uppgift från
LKAB 350 lägenheter.

Här anförda uppgifter ger i viss mån
en uppfattning om bostadssituationen i
centrala Kiruna, vilken kan betecknas
som olidlig. Till stadens bostadsförmedling
var den 1 april 1955 anmälda 461
aktuella bostadssökande, vartill kommer
de anställda, som anmäler sig direkt till
LKAB och SJ. I här nämnda uppgifter
om antalet bostadssökande ingår inte de
samhällsinvånare, som berörs av sanering
av nuvarande bostadsbestånd, vilken
blir aktuell tämligen snart. Många
som i övrigt är i behov av bostäder hatinte
förnyat sin anmälan till bostadsförmedlingen
på grund av att bostäder ej
har kunnat uppbringas och stått att fördela.
Hänsyn måste också tagas till planerad
utökning av bolagets arbetarstyrka
och till de många bolagsarbetare, som
på grund av bostadsbristen i Kiruna
måste forslas med arbetarhussar från
t. ex. Vittangi, Svappavaara, Jukkasjärvi,
Kaalasjärvi och Kurravaara och
många andra byar för att kunna komma
till sin arbetsplats. Vid lättnad i bostadssituationen
i centrala Kiruna kommer
med all sannolikhet flertalet av de
bostadssökande att vilja bosätta sig i
centralorten.

Med hänvisning till vad jag här anfört
angående bostadsfrågan vill jag säga
att många spörsmål blir aktuella vid
ett eventuellt förstatligande av LKAB.

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

Kommer för det första LKAB:s förpliktelser
att svara för huvuddelen av bostadsproduktionen
för sina anställda alt
framdeles äga giltighet? Blir, för det
andra, pågående och planerade bostadsbyggen
fullföljda i den oinfattning och
takt, som bostadssituationen i Kirunas
centrum nödvändiggör, och i vilken mån
kan, för det tredje, påräknas, att LKAB:s
ekonomiska stöd till egnahemsbyggen
och hyressubventioner fortsättes? Detta
är frågor som är aktuella för Kiruna
stad.

Vi har här också stadsplanefrågan. Enligt
överenskommelse med bolaget skall
LKAB upprätta stadsplan för sitt område
på grundval av en av staden år 1953
utförd grundkarta. Mångårigt planeringsarbete
och flera planförslag har ännu
inte resulterat i ett stadsplaneförslag
för området i fråga, som kan föreläggas
vederbörande kommunala och statliga
myndigheter. På grund av nödvändiga
bostadsbyggen o. d. är det angeläget att
denna stadsplan snarast kommer att utföras.

Vi har vidare problemet med Kiruna
praktiska ungdomsskolor. Denna yrkesutbildningsanstalt
är avsedd för både
kvinnlig och manlig ungdom och har
under årtionden bekostats och drivits
av LKAB. Enligt överenskommelse mellan
staden och gruvbolaget övertogs den
helt av kommunen den 1/7 1947. I överenskommelsen
utfäste sig bolaget att lämna
ett årligt bidrag på 100 000 kronor
till skolans drift under tiden 1/7 1947
—30/0 1957 samt därutöver bestrida
pensioneringskostnaden för fem lärare
och tre övriga anställda vid skolan. För
den 1952 inrättade gruvyrkesskolan ansvarar
LKAB dessutom helt för kostnaden.

Enligt vad bolagets representanter vid
övertagandet av skolan meddelade, skulle
frågan om fortsatta årliga bidrag upptagas
till behandling före år 1957. Detta
är också ett problem, som uppstår för
Kiruna stad vid ett eventuellt förstatligande
av gruvorna, och jag vill gärna
framföra dessa synpunkter här, så att de
kommer med i protokollet och kan uppmärksammas
vid de fortsatta underhandlingarna.

Ett nytt problem blir också malmfältspolisorganisationen.
Som bekant biföll
riksdagen år 1953 Kungl. Maj ds proposition
nr 27 angående avlösning av malmfältspolisorganisationen.
Enligt riksdagens
beslut skall malmkommunerna äga
uppbära ett årligt bidrag från LKAB enligt
ett avtal mellan Kungl. Maj d och
Kronan å ena samt LKAB å andra sidan,
vilket avtal är intaget i propositionen å
s. 6 och 7. För Kirunas del motsvarar detta
årliga bidrag löne- och pensionskostnaderna
för en överkonstapel och elva
konstaplar enligt högsta löneklassen för
motsvarande befattningar vid den statliga
poliskåren.

Avtalet äger giltighet, så länge LKAB
eller dess rättsinnehavare innehar nyttjanderätten
till de med två arrendekontrakt
den 7 mars och den 3 juli 1907 avsedda
områdena i Kiruna och Malmberget.

Det förefaller alltså Kiruna stad logiskt
och rimligt, att den förmån, som
staden här har tillförsäkrats genom detta
riksdagsbeslut, framdeles utgår, oavsett
om andra företag övertar nyttjanderätten
till gruvorna — i detta fall är
det ju den svenska staten.

I fråga om eldistributionen föreligger
också ett avtal, som är mycket viktigt.
Enligt ett avtal mellan Kiruna stad och
LKAB, som godkändes av stadsfullmäktige
1950, tillstyrktes LKAB:s koncessionsansökan
om eldistribution inom sitt
område, varvid LKAB åtog sig att »ombesörja
och bekosta väg- och gatuhållning
samt gatubelysning inom LKAB:s
nuvarande bostadsområde», d. v. s. det
som ligger inom Kiruna centrum med
undantag av vissa gator eller vägar inom
området, för vilka .statsbidrag utgår. Avtalet
gällde från början femton år räknat
från den 1/1 1950, och förlänges automatiskt
fem år åt gången, därest uppsägning
icke sker två år före avtalstidens
utgång.

I skrivelse från LKAB:s kontor i Kiruna,
dagtecknad så sent som den I t
juli 1954, har meddelats, att LKAB godkänt
att giltighetstiden för mellan staden
och LKAB gällande koncessionsavtal beträffande
eldistributionen inom LKAB.s
bostadsområde i Kiruna förlänges till

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

och med utgången av år 1974. För Kiruna
stads vidkommande är det mycket
viktigt att reglera detta avtal. Jag
måste uttala den livliga förhoppningen,
att det kommer att fullföljas av den
eventuelle blivande företagaren i fråga
om den gruvindustriella verksamheten
däruppe i malmfälten.

Även när det gäller vattenverket finns
en fråga av mycket stor betydelse. Vid
Kiruna municips bildande åtog sig LKAB
att uppföra och driva vattenverk och
vissa ledningar i Kiruna. Enligt beslut
av municipalfullmäktige i december
1945 övertogs anläggningen av municipalsamhället.
I avtalet mellan municipet
och bolaget stadgas i punkt 2, att LKAB
skall bekosta driften och underhållet av
vatten- och avloppsnäten inom sina områden.
Vissa villkor angående vattentaxan
och avsättning till förnyelsefond
ingår i avtalet.

Oetta är också frågor som måste lösas
i anslutning till eventuellt kommande
förhandlingar.

LKAB har också efter vederbörligt tillstånd
dels överlåtit till staden tomtområden
för brandstation, kommunalhus,
avloppsreningsverk, och flera för förvaltningen
och administrationen i övrigt
mycket viktiga byggnader, samt dels
förvärvat visst markområde, som ännu
inte slutreglerats. Vid dessa avslut har
villkor och reservationer gjorts i avtalen,
om vilkas giltighet i fortsättningen
klarhet bör åstadkommas, då staten eventuellt
skall svara för gruvdriften.

Jag vill inte här ta tiden i anspråk
för att beröra LKAB:s betydelse som
skatteobjekt för kommunen och frågor
av skattcpolitisk art som i olika sammanhang
har aktualiserats. Inte heller
ämnar jag beröra gruvbolagets pågående
eller planerade investeringsverksamhet,
som är mycket omfattande. Inte heller
ämnar jag beröra det frivilliga ekonomiska
stöd som bolaget lämnar i form av
donationer och dylikt. Allt detta måste
dock lämna oss möjligheter till underhandlingar
i fortsättningen.

Slutligen skulle jag vilja framhålla, att
vad jag berört beträffande vissa mellanhavanden
mellan staden och LKAB inte

är uttömmande, utan snarare tillkommit
för att ge exempel på frågor som måste
bli aktuella vid en förändring av nuvarande
förhållanden i fråga om nyttjanderätten
till gruvorna. Frågorna kan te
sig obetydliga i det stora sammanhanget
men är av vital betydelse för det samhälle,
som tillkommit uteslutande på
grund av gruvdriften. Jag vill här poängtera
nödvändigheten av att de kommande
utredningsmännen tar fasta på de
problem som bär är berörda.

Det finns också en annan fråga i detta
sammanhang, och det är beskattningen
av malmbanan. Som bekant har
Kiruna stad, Gällivare kommun och
Norrbottens läns landsting de 6enaste
tre åren i skatteintäkter förlorat ungefär
12 miljoner kronor per år, och det
är ju inte någon liten slant. Det finns
en extra, dold inkomst genom särskilda
frakttaxor som kungl. järnvägsstyrelsen
har. Jag kommer inte att beröra den
frågan nu, men jag misstänker att den
med all säkerhet kommer att bli aktuell
under de förhandlingar som kommer att
föras.

Då utskottet varit välvilligt i sin skrivning,
och då departementschefen har
anfört sin goda vilja att lämna malmfältskommunerna
och Norrbottens läns landsting
tillfälle till underhandlingar, avseende
bl. a. de problem som jag här har
berört och även ekonomiska problem i
övrigt inom länet, vill jag bara, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! För att klarlägga innebörden
i det av finansministern framlagda
och av statsutskottets majoritet
tillstyrkta förslaget till inlösen av de i
Grängesbergsbolagets ägo varande stamaktierna
i Luossavaara-Kiirunavaara AB
skulle jag vilja framföra mina synpunkter
på några förhållanden, som enligt
min uppfattning är av väsentlig betydelse.

I första hand gäller det att beakta
vad en inlösen i praktiken kommer att
innebära.

Vi bär nu här en organisation och en

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

driftsform som har existerat i femtio
år och som svarat för LKABrs utveckling
till världens största malmexportör.
Här har också uppbyggts en stor utlandsorganisation,
som är väl inarbetad
hos malmköparna i olika länder. Det
karakteristiska för organisationen har
varit en i princip enskild skötsel med
allt vad detta innebär av effektivitet och
smidighet, förenad med långtgående
statligt inflytande och kontroll. Detta
sistnämnda är icke blott baserat på statens
representation i bolagets styrelse
med fyra ledamöter, motsvarande halva
styrelsen, utan även på statens omfattande
vetorätt såväl i styrelsen som på
bolagsstämman samt statens mycket omfattande
granskningsrätt. Genom sin allmänna
maktställning och det berörda
avtalsförhållandets karaktär i övrigt har
staten en mycket långtgående garanti
för att den enskilda parten icke skulle
sköta LKAB mot statens intentioner. Så
tycks i alla fall hittills aldrig ha skett.
Samarbetet med staten och med statliga
myndigheter både i Sverige och i Norge
synes ha gått perfekt. Sedan 1927 har
samtliga beslut av någon som helst betydelse
i LKAB :s styrelse varit enhälliga.

Vad händer nu vid en inlösen? Organisationen
kommer i allt väsentligt att
splittras både i Sverige och i utlandet,
och detta kommer att ske mitt i en period
av de mest vittgående omläggningar
på LKABrs samtliga förvaltningsplatser.
Staten får ta på sig det direkta ansvaret
för bolagets skötsel. Det är staten
som blir arbetsgivare vid de norrbottniska
malmfälten, och svenska staten blir
en av Norges största arbetsgivare och
Norges största skattebetalare. Malmexportaffärerna
blir statens direkta angelägenhet.
Allt detta skall ske till priset av
utbetalandet till Grängesbergsbolaget av
i runt tal en miljard kronor kontant.
Detta belopp, som nu ligger fastlåst i
LKAB under statens långtgående kontroll,
måste givetvis Grängesbergsbolaget
söka att snarast möjligt och på effektivaste
sätt investera. Beslutet om utbetalning
av dessa avsevärda belopp står
nu samma regering och riksdag i be -

grepp att fatta, som vidtagit en rad
långtgående åtgärder för att knappa in
på penningtillgång och bromsa investeringar.
Det kan inte vara försvarligt att
fatta ett så allvarligt beslut utan tvingande
praktiska skäl.

När man bedömer de argument som
anförts, måste man även ta hänsyn till
det förslag Grängesbergsbolaget framlagt.
Bolaget erbjuder sig medverka till —
om statsmakterna så skulle önska — att
det principiella överförandet av naturtillgångarna
i samhällets ägo skulle kunna
ske omedelbart. Däremot skulle den
hittillsvarande organisationen och driftsformen
få fortsätta, så länge den fungerar
bra, dock med den ändringen att statens
vetorätt och granskningsrätt ytterligare
skulle utökas. Vidare har bolaget
— för att göra det mindre svårt för staten
att fatta ett dylikt beslut — föreslagit
att staten i fortsättningen skall
ha rätt att säga upp avtalet när som helst
med tre års varsel på villkor, som icke
skulle ställa sig ekonomiskt sämre för
staten än om inlösen företas för närvarande.
Det måste alltså finnas starka skäl
för att inlösen skall företagas nu.

I första hand har man som skäl åberopat
att staten skulle ha utsikt att göra
en god affär. Man tycks räkna med att
lösensumman i varje fall skulle kunna
förräntas och amorteras på femtio år.
Räknar man om kalkylerna till nuvarande
räntenivå, ställer det sig ej oväsentligt
sämre för staten, och skulle man
räkna med att den höjda bolagsskatten
under någon längre tid blir bestående,
så sker en ytterligare försämring av
amortcringsmöjligheterna. Bortsett härifrån
får man komma ihåg att en dylik
vinstkalkyl för staten alltid är osäker,
eftersom den grundar sig på något så
pass osäkert som prognoser angående
den framtida malmkonjunkturen. De
prognoser som utredningsmännen har
tillhandahållit, har gjorts utan någon
som helst kontakt med den obestridliga
sakkunskap som bolagsledningen här
måste antas besitta.

Och för övrigt: antag att statsverket
skulle göra en god aktieaffär och Grängesbergsbolaget
en dålig, vad vinner Ram -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

hället härmed? Och hur jämför sig denna
vinst med de nackdelar ur samhällets
synpunkt som är förbundna med ett förstatligande?
Något som helst försök till
en dylik avvägning har inte gjorts.

Vidare har man hävdat att inlösen
måste företagas nu, eftersom den vid senare
tillfälle skulle bli ekonomiskt ogynnsammare
för staten. Här tycks man resonera
så, att förr eller senare måste LKAB
under alla förhållanden förstatligas. Mycket
talar emellertid för att resonemanget
är mycket svagt på denna punkt. Därest
den av regeringen föreslagna höjningen
av bolagsskatten blir bestående
under nästa beräkningsperiod, skulle lösesumman
om tio år bli omkring 100 miljoner
kronor lägre än nu, under förutsättning
av oförändrad konjunktur. Även
den omständigheten att man just nu
håller på att övergå från dagbrytning
till underjordsbrytning i Kiruna talar
för att det är ekonomiskt oförmånligt
för staten att nu erbjuda Grängesbergsbolaget
inlösen.

I propositionen resonerar finansministern
länge och väl om att möjligheten att
amortera lösesumman blir så mycket
sämre, i den mån man närmar sig gränserna
för LKAB:s utmål, att även detta
måste utgöra ett motiv för att man skall
inlösa nu. Emellertid är det uppenbart
att detta beror på vilka arrendevillkor
som i framtiden kommer att gälla för
utnyttjandet av statens malmer, samt vilka
substansminskningsregler man kommer
överens om. Trots den långa tid
man har haft på sig för att förhandla
med Grängesbergsbolaget, synes man
från statens sida icke ha gjort något försök
att diskutera dessa frågor. Hela propositionens
resonemang härom hänger
därför fullständigt i luften.

Man har vidare hävdat att staten nu
måste ha majoriteten i LKAB:s styrelse
och på bolagsstämman. Detta söker man
motivera med följande argument.

Staten har, påstår man, tillskjutit den
större delen av kapitalet i LKAB. Detta
måste ju vara fel. Omräknat i dagens
penningvärde, vilket man givetvis måste
göra när man jämför kapitalinsatser som
skett under en tidrvmd av femtio år, fin -

ner man alt det tvärtom är Grängesbergsbolaget
som har satsat större delen av
kapitalet. Gör man jämförelsen på basis
av det nya och riskbärande kapital som
parterna under tidernas lopp tillskjutit
i LKAB — och det är ju i regel detta som
vid civilrättsliga förhållanden i första
hand brukar vara utslagsgivande för parternas
inflytande i ett företag — finner
man att TGO har satsat väsentligt mer
än tre gånger så mycket som staten.

Sedan säger man att staten uppbär
drygt 60 procent av LKAB:s utdelningsbara
nettovinst. Härvid bör påpekas —
vilket aldrig gjorts i propositionen eller
i betänkandet — att det redan i 1927 års
avtal bestämdes att staten efter 1947 skulle
få uppbära ungefär 60 procent av vinsten
mot dessförinnan 50 procent. Detta
betecknades i 1927 års proposition såsom
en avsevärd förmån för staten, men
det antyddes naturligtvis aldrig att denna
eftergift från TGO:s sida framdeles
skulle kunna åberopas mot bolaget såsom
ett motiv för att staten skulle beröva
bolaget dess principiella bestämmanderätt
i fråga I.KAB:s skötsel. Det har ju
alltsedan det första malmavtalet ingicks
år 1907 varit en grundläggande princip
i förhållandet mellan parterna att, så
länge TGO har sitt kapital nedlagt i
LKAB, Grängesbergsbolaget också skall
ha det bestämmande inflytandet i detta
bolag. Denna princip bekräftades för övrigt
uttryckligen just år 1927, då det i
propositionen hette: »En av förutsättningarna
för det nya avtalet har varit
att de enskilda delägarna i Malmbolaget
genom sina representanter i styrelsen i
huvudsak skulle omhänderhava skötseln
av bolagets affärer och till följd därav,
inom den ram kontraktet angiver, äga
avgörandet i ledningen av bolaget.» Man
frågar sig vad det är för nytillkomna erfarenheter
som gör att staten nu vill betrakta
sin 60-procentiga vinstandel som
ett skäl för att upphäva nyssnämnda
grundprincip.

Att staten får 60 procent av vinsten
kan ju i och för sig icke på något sätt
diskvalificera den enskilda förvaltningen.
Det avgörande är ju att den som sköter
LKAB har ett väsentligt ekonomiskt

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Ang. stats inlösen av malmfälten i Norrbotten

intresse i företaget, och detta intresse
har för Grängesbergsbolagets del med
tiden icke förminskats utan tvärtom avsevärt
tilltagit.

Man åberopar vidare att staten liar lagt
ned en hel del pengar i malmbanan.
Denna sköts emellertid inte av LKAB
utan av det helstatliga SJ, och det är ju
allom bekant att SJ genom avtal med
LKAB lyckats tillförhandla sig garantier
och förmåner i övrigt som torde göra
statens investeringar i malmbanan till de
ojämförligt bäst skyddade och profitabla
i detta land. Att verkligen vilja påstå
att hänsynen till dessa investeringar ytterligare
skulle kräva att LKAB förstatligades
förefaller närmast tyda på svårartad
argumentnöd.

Man har i detta sammanhang också på
flera ställen i propositionen åberopat att
staten är »den för utvecklingen i malmsamhällena
i sista hand ansvarige». Detta
är ju bara en allmän fras, som inte
har någonting med dagens situation att
göra. Det har gått bra att låta den enskilde
delägaren ha huvudansvaret under
de femtio år då Kiruna, Malmberget
och Narvik har byggts upp. I den
mån man tänker på åtgärder som en
gång kan bli aktuella när malmen börjar
ta slut, får man komma ihåg, att malmen
av utförda mätningar att döma, synes
räcka i minst 200 år även vid ständigt
upprätthållande av maximal brytning
och att det icke av den församlade
expertisen har kunnat framföras någon
som helst nu känd teknisk omständighet
som skulle kunna tala mot att
denna malmkropp skall kunna utbrytas
ned till det förutsedda djupet av ca
2 000 meter. Det är i sanning ej övertygande
att komma med sådana argument
när det gäller hur staten i dag skall
ställa sig till ett avtal, som staten allt
framgent kan säga upp vart tionde år
och i händelse av en ny överenskommelse
med tre års varsel.

I hela detta argumenterande liar man
helt undvikit de praktiska problemen.
Anser staten, att den enskilda förvaltningen
icke sköter bolaget bra eller att
samarbetet mellan staten och den enskilda
parlen icke är tillfredsställande,

eller om staten förutser att man inom
den närmaste framtiden måste från statens
sida anlägga sådana speciella synpunkter
på LKAB:s skötsel, att dessa
icke rimligtvis kan förenas med de företagsekonomiska
principer som den enskilda
parten dock i första hand måste
tillämpa — ja, då skulle staten verkligen
ha praktiska skäl för att överväga en
inlösen. Men några sådana synpunkter
har ingalunda anförts. Man har svårt att
komma ifrån känslan av att staten genom
sin argumentering försöker skyla
att man vill ha makten för dess egen
skull.

Vid de tidigare tillfällen då det varit
fråga om att ändra malmavtalet har staten
vid förberedande undersökningar
och förhandlingar företrätts av sina representanter
i LKAB:s styrelse. Dessa
herrar, som ju dock borde sitta inne med
en alldeles särskilt värdefull sakkunskap,
synes denna gång av någon oförklarlig
anledning ha ställts fullständigt
åt sidan.

Av de lämnade redogörelserna får man
ett intryck alt de av finansministern
utsedda förhandlarna redan från början
uppställde krav av politisk-principiell
natur, som gavs ultimativ prägel och
som icke kunde godtagas av den enskilda
parten. Resultatet av denna taktik,
som förefaller mycket anmärkningsvärd,
har ju faktiskt blivit att några förhandlingar
aldrig kommit till stånd.

När sedan finansministern i sista
stund — det var strax före jul — beslöt
verkställa eu sakkunnigutredning i hela
frågan om statens eventuella utnyttjande
av inlösenrätten, idsågs just de
tidigare förhandlarna till utredningsmän.
Dessa var ju då redan bundna av
den ståndpunkt de intagit vid förhandlingarna
med bolaget, och det var vid
ändå för mycket begärt att de förutsättningslöst
skulle kunna utreda, huruvida
den ståndpunkt de redan intagit vid
förhandlingarna var berättigad eller
inte. Att just dessa personer, fortfarande
med förbigående av statsrepresenlanterna
i LKAB:s styrelse, valdes till
utredningsmän och mottog uppdraget

- är ägnat att förvåna.

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

När utredningsmännen, som ju ingalunda
var experter på LKAB, sedan skulre
genomföra uppgiften att på föga mer
än två månader undersöka och redovisa
denna betydelsefulla och för en utomstående
för övrigt svårgenomträngliga
fråga, verkar det som om de fattat sin
uppgift så, att de inte skulle ta kontakt
med Grängesbergsbolagets och LKAB:s
sakkunniga ledning. En sådan metod att
bedriva vad som borde vara en sakkunnig
och opartisk utredning är ju mycket
egendomlig och för en utomstående oförklarlig.

I betänkandet anfördes inga skäl som
skulle tala till förmån för att den nuvarande
erkänt framgångsrika ordningen
skulle bibehållas eller några som skulle
tala mot dess upphävande. En sådan redovisning
saknas också i propositionen.
Detsamma är förhållandet när det gällt
att bedöma konsekvenserna av ett förstatligande.
I den utomordentligt viktiga
frågan rörande inverkan på malmförsäljningarna
och på handelspolitiken över
huvud taget av ett förstatligande nöjer
man sig helt enkelt med att med några
rader citera vad dåvarande finansminister
Wigforss för tio år sedan i ett helt
annat läge hade att säga i saken i sin
proposition år 1945. Inte heller då hade
för övrigt gjorts någon utredning i saken,
detta är ju förlåtligt, eftersom man
vid det tillfället föreslog att inlösen inte
skulle ske.

Jag skulle vidare vilja fråga om man
gjort någon undersökning av vad som
hänt sedan år 1945 i fråga om de vittgående
strukturförändringarna på malmmarknaden.
Har man försökt sätta sig
in i vilken inverkan Montanunionen
kan ha och de framstötar som gjorts från
detta håll angående monopolisering av
malmköpen? Har man överlagt med ledande
representanter för UD:s handelsavdelning
eller i övrigt med några av de
personer, som haft att svara för de senaste
årens handelspolitik och därmed
kommit i kontakt med malmfrågorna?
Dessa frågor, som är av stor betydelse
för ett ställningstagande, hade givetvis
bort belysas. De energiska varningar mot
ett förstatligande, som framförts av två

personer, vilka dock har utomordentlig
kunnighet på handelspolitikens område,
inte minst när det gäller malmfrågorna,
nämligen förre utrikesministern Giinther
och nuvarande ambassadören Boheman,
har ansetts kunna lämnas helt utan avseende.

När denna snabbutredning väl verkställts
har sedan finansministern givit
en remisstid på elva dagar. Vid den
granskning, som därvid sker, påtalas att
man förbisett den fundamentala frågan
om i vilken utsträckning malmerna ägs
av LKAB och i vilken utsträckning de
ägs av staten. En ny snabbutredning
måste göras på denna punkt, denna gång
på några dagar.

Jag vill inte underlåta att säga några
ord om den takt, i vilken denna stora
fråga har beretts. Spåren förskräcker.
Må inte detta sätt att verkställa undersökningar
och göra beräkningar komma
att bli normerande för statliga företag
antingen de driver malmbrytning eller
annan verksamhet!

Alltsedan riksdagen år 1945 beslöt att
då inte utnyttja inlösenrätten har man
haft klart för sig att denna synnerligen
viktiga fråga skulle komma att behandlas
av 1955 års vårriksdag. Det är därför
helt oförklarligt att detta måste ske i ett
så forcerat tempo och med så dåliga förberedelser
som här är fallet. Riksdagen
måste nu ta ställning till saken utan att
ha fått klarhet om vilket alternativ som
skulle ha kunnat föreligga, därest förhandlingar
verkligen förts med bolaget
rörande alla sådana ändringar och tilllägg,
som med hänsyn till substansminskning,
framtida ränteförhållande eller
till eljest föreliggande omständigheter
hade varit sakligt motiverade.

Slutligen skulle jag vilja framhålla att
man både i propositionen och i utskottets
utlåtande använder uttryck, som
skulle kunna tydas så att en dörr fortfarande
står öppen för förhandlingar,
ehuru på villkor som bolaget bestämt
förklarat sig inte kunna godtaga. Men
var det inte så att redan i november förra
året lämnade bolagets styrelse ett definitivt
besked till finansministern att
bolaget inte kan frånsäga sig ansvaret

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

för förvaltningen av sin hittills i LKAB
nedlagda förmögenhet, och man påpekade
då också att om staten vill fråntaga
Grängesbergsbolaget dess principiella
ansvar för LKAB:s skötsel, så bör detta
ske genom utlösning av Grängesbergsbolagets
ekonomiska engagemang på det
sätt gällande avtal anvisar. Vad syftar
man då till med en skrivning, som förekommer
i propositioner och i utskottets
utlåtande"?

Mot bakgrunden av de synpunkter,
som jag här har framfört, finner jag de
förslag, vilka motionsvis framlagts och
som sedan i form av reservation fogats
till statsutskottets utlåtande, välbetänkta
och ber att få instämma i redan ställda
yrkanden om bifall till reservationen.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag skall försöka att
fatta mig kort.

Inledningsvis vill jag i anledning av
herr Wchtjes anförande säga, att det
finns och har funnits starka skäl för
att inlösa stamaktierna i LKAB. Högern
och folkpartiet vill inte denna inlösen.
I den reservation, som föreligger, ser
jag bland undertecknarna en av folkpartiets
riksdagsmän från Norrbotten. Med
anledning därav vill jag bara notera,
att det förhållandet nog kommer att ytterligare
skärpa kristecknen inom folkpartiet
i Norrbotten.

Därtill vill jag foga, att det haltar
betänkligt i högerns logik, när den nu
vänder sig mot en inlösen av dessa stamaktier.
Under valet myntade högern en
propagandaslogan, nämligen om »egendomsägande
demokrati», men det finns
inget logiskt sammanhang mellan denna
och den ställning, som man i dag på det
hållet tar till det föreliggande spörsmålet.

Vilken är motiveringen till reservanternas
yrkande om avslag på åtgärderna
för att inlösa stamaktierna i LKAB? Ja,
jag vill i korthet citera reservationen,
där det bl. a. heter: »Utskottet vill framhålla,
att förslaget till sin ekonomiska
räckvidd och sina verkningar är så omfallande,
att utskottet finner det oblitt
Första kammarens protokoll I''Joo. Nr I

fredsställande, att riksdagsbehandlingen
skall behöva ske under stor tidsnöd.»

Detta är ju gammal skåpmat. Under
48 år har frågan varit aktuell, men för
högern och folkpartiet liksom för TGO
har den ständigt varit inaktuell. Herr
Leander har redan varti inne på historien
om malmgruvornas förstatligande;
det ligger ju i korthet till ungefär
på följande sätt. År 1907 lyckades Grängesbergsbolaget
hindra gruvornas förstatligande
och förlänga avtalet till 1932.
På 1920-talet var gruvorna ett spekulationsobjekt
för Ivar Kreugers koncern,
som med hjälp av folkfrisinnets regering
fick avtalet förlängt till 1947; förlängningen
skedde 1927. I 1927 års
malmavtal fanns en paragraf, som gav
statens möjlighet att redan 1937 under
vissa villkor inlösa stamaktierna för en
summa av 140 miljoner kronor. Genom
en rad manipulationer hade man 1931
och 1932 drivit det dithän, att detta
ekonomiskt exklusiva företag stod inför
cession. § 20 i 1927 års avtal var då tilllämplig,
men den sittande regeringen
gjorde ingenting för att till ett relativt
billigt pris inlösa aktierna. Det bör i
detta sammanhang framhållas, att spekulationen
med malmgruvorna på 1920-talet bl. a. ledde till att man likviderade
de ekonomiska möjligheterna att under
åren 1931, 1932 och 1933 hålla driften
uppe och ge arbetarna tillräcklig sysselsättning,
med påföljd att gruvarbetarna
under lång tid fick arbeta endast tre
dagar i veckan och vidkännas därav följande
inkomstminskningar.

Man måste säga att malmgruvornas
förstatligande är en logisk utveckling.
Staten har tvingats gripa in för att bygga
upp ett av privatkapitalet raserat näringsliv
i Norrbotten, och hl. a. mot den
bakgrunden kan det inte längre toleras
alt privatkapitalet får dominera de
väldiga råvarukällor som gruvorna utgör.
Jag vill erinra kammaren om att
högern i andra sammanhang har sagt,
att orsaken till att man på 1920-talet och
i början av 1930-talet måste lägga ned
sågverken i Norrbotten var det förhållandet
att staten ägde större delen av
skogarna det gick inte att ha det så.

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

Men nu intar man en motsatt ståndpunkt,
och där brister det i logiken.
Staten har tvingats bygga upp NJA. Är
det då inte logiskt, att staten tar band
om malmgruvorna?

I detta sammanhang bör också uppmärksammas,
att TGO:s vinst i LKAB
inte bar investerats uppe i Norrbotten.
Malmgruvorna är naturligtvis inte bara
ett norrbottensintresse utan en nationaltillgång,
och vi har ingalunda hävdat
att hela vinsten från dessa rika malmfält
skulle investeras i Norrbotten. Men
nog har vi väl rätt att hädanefter få en
annan tingens ordning till stånd då det
gäller att disponera delar av vinsten på
malmbrytnnigen till utveckling av näringslivet
uppe i Norrbotten.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
ansluta mig till dem som yrkat bifall till
utskottets förslag.

Herr DE GEER (fp):

Herr talmani Det har varit ganska intressant
att inför dagens behandling av
denna fråga läsa protokollen från de tidigare
tillfällen då riksdagen behandlat
ärendet. Frågan har varit före icke blott
vart tionde år, räknat från 1907, utan
också flera gånger tidigare och även vid
vissa tillfällen under tioårsperioderna.

Utmärkande för debatterna och ställningstagandet
vid alla dessa tillfällen
har varit stor tveksamhet till en inlösning,
både ur principiella synpunkter
och med tanke på lönsamheten. Denna
tveksamhet har icke varit partipolitiskt
betonad.

Årets proposition och kanske framför
allt den utredning, som föregått densamma,
skiljer sig radikalt från denna tidigare
tveksamhet. Nu är man fullt övertygad
om att en inlösen är riktig, inte
blott ur finansiella synpunkter utan
även av sociala och andra skäl. Det kan
inte dröja alltför länge, innan vi får se
vilka som bedömer frågan rätt — oppositionen
eller regeringen och utredningen.
Av den anledningen är det ju av intresse
för oppositionen att få sina synpunkter
antecknade till dagens protokoll
— det kan ha ett visst värde i framtiden.

Oppositionen gör gällande, att utredningens
tvärsäkra slutsatser och dess
prognoser angående priser och efterfrågan
på malm kan sättas under allvarlig
diskussion. Utvecklingen går snabbt i
våra tider. Jag vill bara påpeka att det
aldrig någonsin under ett decennium
upptäckts och exploaterats så många nya
malmer som under de sistförflutna tio
åren. Jag behöver bara erinra om de
mycket stora malmtillgångarna i Labrador
och Venezuela, där man redan börjat
en exploatering. Vidare finns det stora
kända tillgångar i Brasilien, i Sydafrika
och på Afrikas västkust.

Jag vill också peka på en annan omständighet,
som det kan vara lämpligt att
tänka på i dagens situation. De flesta av
oss erinrar sig kanske den mycket heta
diskussion, som ägde rum på 1920-talet
om bristen på olja. Man ansåg att den
tidpunkt låg ganska nära, då världens
kända oljetillgångar skulle sina. Diskussionen
gick i bristens och förestående
prisstegringars tecken. Vad har hänt under
de 30 år, som gått sedan dess? Trots
30 års mycket kraftiga exploaterande är
världens kända oljetillgångar i dag väsentligt
större än för 30 år sedan, och
utvecklingen pekar ingalunda hän mot
brist och stigande priser. Dessa iakttagelser
bör ju mana till eftertanke, när
man bedömer dagens fråga här i riksdagen.

Jag skall inte beröra det stora komplex
av frågor, som sammanhänger med
förevarande spörsmål och som av andra
talare belysts ur olika synpunkter. Min
slutsats är dock, att det väl är sannolikt
att en inlösen av aktierna är en god affär
icke för staten utan för TGO. Det är
nog ingen hemlighet, att det finns ganska
stora grupper av aktieägare i TGO,
som bestämt hävdar, att inlösen skall
ske. Men det är ju inte TGO:s intressen
vi skall tillvarata här, utan vi bör tillvarata
statens intressen och framför allt
det allmännas intressen.

Vare sig LKAB kommer att drivas
som hittills eller om koncernen skall
splittras, är det nog ett svenskt intresse
att exportutbudet av fosforhaltig malm
— det gäller här väsentligen fosforhal -

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

tig malm — är koncentrerat och sker
under samarbete. Jag vill särskilt erinra
om att Montanunionen, som utan tvivel
är den störste förbrukaren av fosforhaltig
malm, under den allra senaste tiden
inlett samarbete med England för att
skapa en enhetlig front i två hänseenden,
dels när det gäller försäljningen
av koks och dels när det gäller inköp av
malm. I det förra fallet eftersträvar man
så höga och i det senare fallet så låga
priser som möjligt. Dessa strävanden på
kontinenten till samarbete med England
öppnar allvarliga perspektiv för oss. Just
när man där koncentrerar sig, är vi på
väg att splittra oss.

Nu har visserligen finansministern
framhållit, att Grängesbergsbolaget har
en relativt liten betydelse såsom exportör
av fosforhaltig malm i jämförelse
med LKAB. Detta kan vara sant, men
Grängesbergsbolaget är och kommer att
bli en betydande maktfaktor på malmmarknaden
—- det har inte blott Grängesbergsfälten,
som kanske något kan utvidgas,
utan det har också malmfält i
Afrika och ett högst betydande malmfält
i Mellansverige, nämligen Stråssa, som
ännu inte blivit exploaterat men som av
allt att döma kommer att bli föremål för
exploatering. Man måste nog därför räkna
med att Grängesbergsbolaget i framtiden
kommer att bli en betydande maktfaktor
när det gäller exportutbytet av
fosforhaltig malm.

Det betänkliga är att något avtal om
samarbete inte träffats i samband med
propositionens framläggande. Finansministern
har hävdat att förutsättningar
finnes för förhandlingar och för att nå
en överenskommelse, och det får vi alla
hoppas. Men jag undrar, om det inte
hade varit bättre att träffa avtal före
tillsägelsen om inlösen. Finansministern
dömer kanske efter erfarenheten från
förhandlingarna med de enskilda bankinstituten,
där det kunde vara bra att ha
en beredskapslagstiftning i bakfickan
när det gällde att tvinga den andra parten
till en resonlig hållning. Men Grängesbergsbolaget
bar en vida friare ställning
än bankinstituten, om det skall göras
en sådan jämförelse, och det kanske

därför inte blir så lätt att träffa en rimlig
uppgörelse. I varje fall borde förutsättningarna
för samarbetet i fortsättningen
ha analyserats och klarlagts, innan
tillsägelse sker om inlösen.

Norrbottens järnverk har som hastigast
skymtat i dagens debatt. Jag skall
inte alls gå in på den saken, men jag vill
säga, att under de år, som järnverket
har existerat, har samarbetet mellan detta
och LKAB varit det allra bästa. Och
från järnverkets sida räknar vi självfallet
med att det goda samarbetet skall bestå,
även om en klyvning av Grängesbergskoncernen
äger rum i framtiden.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Under den diskussion,
som har förts här, har det från flera
håll gjorts den anmärkningen, att utredningen
i denna fråga icke har varit förutsättningslös.
Det har sagts att den har
varit ett beställningsskrädderi.

När en sådan anmärkning göres, går
man alldeles förbi det principiella ståndpunktstagande,
som från riksdagens sida
gång på gång har träffats, då riksdagen
har uttalat, att en inlösen bör komma
till stånd så snart det kan ske på rimliga
villkor. Så uttryckte en enhällig
riksdag saken 1945. Det kan hända, att
det varit felaktigt av mig att utgå ifrån,
att detta var en fast grund att stå på.
Men det är fortfarande på det sättet, att
en betydande majoritet i riksdagen står
kvar på den uppfattningen. Då får jag
fråga: Vad är det med utgångspunkt
därifrån som skall utredas? Jo, det är
denna fråga: Kan inlösningen ske på
rimliga villkor? Den utredningen har
verkställts, och utredningsmännen har
svarat ja på frågan. För min del har jag
kommit till den uppfattningen att ingen
har svarat nej.

Jag lyssnade nu till herr De Gecr, som
föreföll att i det avseendet vara litet
tvivlande. Men jag vill då fästa uppmärksamheten
på att de sakkunniga
kommit fram till den slutsatsen, att de
antar, att LKAB-malmerna med sin höga
järnhalt och med sitt i förhållande
till i första hand de europeiska järn -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

och stålcentra gynnsamma transportläge
på lång sikt kan beräknas få sin ställning
på den internationella malmmarknaden
relativt förbättrad. Med hänsyn
till de även efter övergången till underjordsbrytning
i Kiruna låga produktionskostnaderna
anser de sakkunniga,
att LKAB-malmerna även vid ogynnsamma
konjunkturer bör ha möjlighet
att hävda sig i konkurrensen. Det var
utredningsmännens slutsats, och TGO säger,
alt »så långt kan TGO dela utredningsmännens
uppfattning».

Därefter gör TGO invändningar mot,
som de tycker, utredningsmännens sangviniska
tro på möjligheterna att få ut
tillfredsställande priser. Men läser man
yttrandet uppmärksamt, finner man att
denna invändning framför allt riktar sig
mot ett av de sakkunnigas exempel, nämligen
det som förutsätter, att den nu rådande
konjunkturen skall bestå under
10—20 år framåt och att därför inlösensumman
skulle kunna amorteras på denna
tid. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att jag för min del icke har haft dessa
optimistiska utgångspunkter, utan jag
har räknat med att här får man vara
glad, om man kan få en amortering till
stånd under de 50 år, som det kan vara
naturligt att tala om och under vilken
tid LKAB-malmen räcker.

Det är klart att man alltid kan vara
tveksam om prognoser, men jag skulle
för min del tro att de prognoser, som vi
bygger på, har så breda marginaler, att
det icke gärna bör finnas några risker.

Herr De Geer sade, att det borde ha
träffats avtal med LKAB före propositionens
framläggande. Jag tror inte att
herr De Geer tar sin egen anmärkning
så särdeles allvarligt. Varken LKAB eller
staten kan egentligen ha något intresse
av att försöka träffa avtal, innan man
vet hur det skall bli i huvudfrågan. Det
är ju inte så att folk gärna vill ägna sig
åt ett så pass ofruktbart arbete.

Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att vi icke ovillkorligen föreslagit en
inlösen. Vi har kunnat tänka oss ett
fortsatt samarbete under förutsättning
att staten får den ersättning för det

minskade värde, som rätten att inlösa
måste få inom en ganska nära framtid.
Jag anser därför att herr Wehtjes och
andras uttalanden om utredningens bristfällighet
faller vid sidan av saken, tv de
ser bort ifrån att vi har tagit som utgångspunkt,
att riksdagen tidigare har
intagit en principiell ståndpunkt i huvudfrågan.
Men det är ju klart att om
man intar en alldeles motsatt uppfattning
och anser, att staten över huvud
taget inte skall använda sin rätt att inlösa
företaget, då kommer saken i ett
annat läge. Men det har jag inte något
intresse av att diskutera, ty den frågeställningen
har inte från något håll
framställts koncist -—- inte ens från herr
Wehtjes sida.

Jag vill vidare säga, att jag inte kan
tycka att det är så mycket mening med
att jag fördjupar mig i den diskussion,
som här har förts, ty utgångspunkterna
är ju så olikartade. När t. ex. fröken
Andersson frågar, om »det svenska folket
inte har glädje av välskötta privata
företag», så är det klart att man skall
svara ja på det. Men kan man verkligen
kalla LKAB för ett privat företag? År
det ett privat företag, som till hälften
ägs av staten? Man får väl ändå göra
några distinktioner, tycker jag. Det är
dock så, att den svenska staten och därmed
det svenska folket får huvudparten
av vinsten och enligt mitt sätt att se har
satsat de flesta pengarna. Inte kan man
väl se bort från dessa realiteter?

Jag har nu på nytt fått höra, att det
är stor skada att den framgångsrika
verksamheten inte får fortsätta. I mitt
inledningsanförande här i dag har jag
klart angivit att jag anser invändningarna
på den punkten vara överdrivna.
Man vägrar att se, att LKAB i sig självt
är en så stor del av det hela, att det
man här kallar för samarbete icke är så
särdeles betydelsefullt. När det dessutom
med all sannolikhet kommer att finnas
förutsättningar för ett samarbete på
malmförsäljningens område, så är det
väl inte så mycket mer att säga om den
saken.

Jag har inte någon respekt för talet

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

om att vi inte har tagit hänsyn till erfarenheterna
från utrikespolitiken och
handelspolitiken. Det är väl ändå på det
sättet att alla förhandlingar, som föres,
oftast föres av från Stockholm utskickade
förhandlare. Dessa avger sina rapporter.
Det är väl klart att regeringen
tar del av dessa rapporter, och det är
väl klart att vi har en lika allsidig kännedom
om vad som har hänt vid förhandlingarna
som någon annan, som i
alla fall inte har kunnat se det mer än
endels.

Men vill man överdriva en sak så
kan man naturligtvis göra det. Vad nu
t. ex. Montanunionen beträffar är den
en sammanslutning av ett antal länder
— främst Beneluxländerna, Frankrike
och Västtyskland — vilka stater har
överlämnat en del av sina överhöghetsbefogenheter
till denna union. Den är
alltså en överstatlig organisation, som
styrs av regeringarna i dessa länder genom
deras representanter. Den är en
politisk maktkoncentration. Och är det
ändå inte en ganska fåvitsk tanke att tro
att ett privat företag, som Grängesbergsbolaget
i motsats till LKAB är, skulle
ha större möjligheter att hävda sig mot
denna överstatliga organisation än den
svenska staten? Men det kommer ju inte
att bli fråga om att ett statligt LKAB
skall få offentligrättslig ställning i förhandlingsavseende.
Förhandlingar kommer
nu som tidigare att få skötas genom
de svenska statsmyndigheternas
försorg. Det är väl tvärtemot vad som
här från visst håll har gjorts gällande
på det sättet, att om det förefinns strävanden
alt föra in politik i handelsförhållandena
mellan länderna, så är det
inte någon särskild styrka att man har
privata företag. Dessa har inget företräde
i det avseendet, det måste jag för
min del understryka. Ty ni tror väl inte,
att om vissa länder har särskilda intressen
att tillvarataga, skulle de falla
till föga för den ideologiska synpunkten
och säga: »Det här företaget får vi
för allt i världen inte röra, eftersom det
är ett privat företag!» Någon sådan hänsyn
tas inte — inte på något håll.

Det har sagts här — och jag slutar
mitt anförande med detta — att förslaget
från regeringens sida är ett försök
att skaffa makt för maktens egen skull.
Det är en sådan där fras som man kan
tillåta sig. Jag hade tänkt säga någonting
mer, men jag behärskar mig. Jag
vill inte bestrida att denna proposition
innebär ett förslag att stärka det allmännas
inflytande på en viss bestämd punkt.
Här föreslås ett ersättande av den säkerhetsventil,
som inlösningsrätten hittills
har utgjort men vars betydelse alltmer
har gått förlorad, med någonting annat,
nämligen ett ökat allmänt inflytande i
LKAB. Men inte vill vi genomföra detla
för att staten skall få större makt, och
inte framlägger väl jag förslaget för att
jag skall få mera makt. Alla inser väl att
det här gäller en maktutövning som
kommer att träda i kraft efter min tid.
Nej, vi gör det för att därigenom skydda
det svenska folkets intresse — hela det
svenska folkets intresse — för att se till,
att det svenska folket får det utbyte av
statens egendom, som kan vinnas. Och
det är enligt mitt sätt att se fullkomligt
legitimt att i ett sådant syfte öka statens
inflvande, så mycket mer som detta
kan ske utan att något som helst enskilt
intresse trädes för nära.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern säger
att kritiken har gått förbi att riksdagen
redan tidigare har tagit principiell
ståndpunkt i denna fråga, i det att riksdagen
förklarat att staten bör förvärva
ifrågavarande naturrikedomar, när detta
kan ske på rimliga villkor. Men är det
då inte meningen att villkoren bör prövas
vid varje tillfälle frågan blir aktuell?
Den sista delen av beslutet bortser
finansministern helt enkelt ifrån.
Men det är den bedömningen som jag
menar att vi nu har att göra.

Utredningen av läget som det nu är
har inte skett på ett tillfredsställande
sätt; det har jag redan i mitt tidigare
anförande utförligt motiverat. Och jag
vill tilliigga, att bedömningen av de ekonomiska
villkoren inte är entydig. Här

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

är fråga om skeppningskvantiteten, om
de malmpris som kan uppnås, om de
beräknade brvtningskostnaderna osv.
Vi borde ha fått dessa förhållanden bättre
klarlagda, och detta borde ha kunnat
ske i samråd med bolagets ledning, som
väl är mest kompetent att bedöma dessa
svåra frågor.

Det har inte heller, herr finansminister,
tagits någon som helst hänsyn
till att denna inlösen kommer under en
tid, när vårt samhällsekonomiska läge
är mycket labilt. Här talar vi ju vid
varje tillfälle när de ekonomiska frågorna
debatteras om vilka stora påfrestningar
som vår ekonomi är utsatt för,
men nu är man beredd att för några
fördelar som inte direkt kan klarläggas
— utom några mera politiskt betonade
fördelar — släppa ut ett miljardbelopp
på marknaden.

När sedan räntabilitetsfrågorna skall
bedömas, kan jag inte finna annat än
att man inte gjort fullständigt klart för
sig, vilka andelar av den stora kakan
som det är fråga om. Om vi sätter malmbolagets
vinst före skatt till 100, får ju
staten redan nu 80 procent -— 50 procent
i skatt och 30 i utdelning från bolaget.
Grängesbergsbolaget får behålla 20
procent. Av dessa 20 procent får sedan
aktieägarna när pengarna utdelas
betala ungefär hälften i skatt. Hela
denna diskussion rör sig alltså om
att man skall fördela 10 procent efter
andra normer än nu. Det är för den fördelningen
som man vill vidtaga så djupt
ingripande åtgärder och betala ut detta
Stora belopp.

Vad jag avsåg att påtala var också
den bristande redovisningen av de handelspolitiska
svårigheter som kan uppstå
vid andra ägandeförhållanden och annan
skötsel än den nuvarande. När jag nämnde
Montanunionen, hade jag ju inte i
tankarna att det just skulle vara förhandlingsläget
med denna organisation som
skulle bli förändrat. Jag tänkte mera på
vilken inverkan den av unionen inledda
politiken liksom dess handel och vandel
i övrigt kunde få på våra möjligheter
att sälja större kvantiteter malm och få
ut goda priser.

Finansministern nämnde till sist, att en
inlösen var den enda ventil, som han kunde
tänka sig för att bibehålla säkerheten
för att man skulle kunna styra utvecklingen
inom malmbolaget i den riktning
som var önskvärd från statens sida. Men,
herr statsråd, Grängesbergsbolaget har ju
förklarat sig berett att minska tiden för
de olika inlösenperioderna till tre år,
och tre år kan väl ändå inte betraktas
som en alltför lång period, när man bedömer
frågorna på lång sikt. Under den
tiden kan det väl inte hända så mycket.
Skulle staten tycka att man vill övertaga
företaget helt och lägga driften efter andra
linjer, då kan man väl även vara tillfreds
med en sådan säkerhetsventil.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
frågan om de samhällsekonomiska konsekvenserna
av en inlösen; den saken berörde
jag utförligt i mitt inledningsanförande,
och jag har inte märkt att mina
där framställda synpunkter har blivit bemötta.

Jag vill säga att de 20 procenten, som
herr Wehtje nyss talade om, i alla fall
i fjol motsvarade 80 miljoner kronor. Det
har ju ifrån andra håll inom oppositionen
sagts, att Grängesbergsbolaget inte
brukar dela ut dessa pengar till sina aktieägare,
och följaktligen blir det inte
någon ytterligare skatt på den delen av
inkomsten.

Jag vill också säga, att när herr Wehtje
pekar på att här rör sig om en begränsad
summa på låt mig säga 80 miljoner,
så glömmer herr Wehtje det längre
perspektivet: hur skall det bli med
avkastningen på statens egen malm, som
är den större delen av det hela?

Herr Wehtje säger vidare, att bolaget
har erbjudit inlösen med treårsintervaller.
Men den saken kan väl inte vara av
någon praktisk betydelse. Såsom jag tidigare
har visat minskar bolagets malmtillgångar
med 15 procent vart tionde år.
Skall man inlösa kan man inte vänta så
värst många tiotal år, ty då blir det ingen
malm kvar. Därför skulle man kanske
kunna verkställa en inlösning efter tre

Onsdagen den 25 mai 1955

Nr 21

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

år, kanske efter sex år, men sedan blir
det väl egentligen slut. Och vad är det
för mening i att vi skulle ställas inför
dessa problem vart tredje år?

Till sist vill jag bara för min del säga,
att det är rätt att villkoren för inlösen
skall prövas vid varje tillfälle när frågan
kommer upp i riksdagen. De är prövade!
Och jag vill hålla före att utredningen
på denna punkt är så tillfredsställande
som det över huvud laget är möjligt att
göra den.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte finansministerns
svar på min uträkning om
vad det verkligen gällde att ytterligare
dela. Det är väl ändå inte mer än de tio
procenten? Finansministern säger nu att
några påstår, att de 20 procent, som
Grängesbergsbolaget får, inte används till
utdelning. Var blir de då av i Grängesbergsbolaget?
Jag tycker att statsrådet
brukar finna så många utvägar att beskatta
alla medel hos företagen, att det
vore besynnerligt om det här helt plötsligt
skulle finnas en möjlighet att stoppa
undan någonting som sedan aldrig blir
beskattat. Till sist kommer det ju ändå
fram och blir beskattat. Man kan inte
bortse från att de tio procenten också
kommer att tagas ut av företaget som
skatt, och alltså måste det tas med i kalkylen.

Vidare säger herr statsrådet att malmtillgångarna
minskar, och det är under
sådana förhållanden inte någon mening
med att vänta. Jag framhöll i mitt tidigare
anförande, som herr statsrådet inte
hörde, att det inte har förhandlats om
avräkningen av substansminskningen eller
vilket arrende som skall betalas för
brytningen av statens malmtillgångar.
Under sådana förhållanden kan man inte
säga, att det inte är någon mening
med att först vid senare tillfälle yrka på
en inlösen.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det har visst förhandlats
i frågan om substansminskning, men ett

från vår sida framställt förslag på den
punkten har avvisats.

Till sist vill jag fråga: Är herr Wehtje
den ende som inte vet att Grängesbergsbolaget
har 250 miljoner kronor samlade
på bank?

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag har inom utskottet
biträtt förslaget om uppsägning av avtalet
med det syftet, att staten skulle få
rimliga möjligheter att förhandla om en
skälig andel i LKAB:s ledning. Jag vill
inte lägga in mera i detta mitt ställningstagande
än att jag vill se resultatet av
dessa förhandlingar innan jag tar slutlig
ståndpunkt, och den situationen föreligger
ju inte nu. Om man skulle följa högerns
och folkpartiets reservation skulle
man ju i verkligheten, därest TGO säger
nej till en flyttning av uppsägningstiden,
avhända staten möjligheterna att inleda
nya verkliga förhandlingar.

För övrigt kan jag instämma med den
högerman i statsutskottet som yttrade
ungefär så här: »Detta är ingen socialiseringsfråga
utan en praktisk fråga.» Det
stämmer också med samlingsregeringens,
statsutskottets och hela riksdagens
ståndpunktstagande år 1945.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få tillstyrka utskottets förslag.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag föreställer mig att
kammarens ledamöter vid det här laget
är ganska utledsna på denna diskussion.
— Jag hör nu att jag med tillfredsställelse
kan konstatera att jag för en gångs
skull har riktigt uppfattat kammarledamöternas
åsikt!

Egentligen kunde jag inskränka mig
till att instämma med herr Nyström. Såsom
representant för Kiruna sjöng herr
Nyström här en LKAlUs höga visa, och
det var rätt egendomligt att konstatera att
den slutsats som herr Nyström drog ur
sina premisser inte stämde med dessa.

Det var intressant att i dag se herr
finansministern i talarstolen. Den abandon
och frimodighet, som i vanliga fall
brukar utmärka finansministern under

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

hans framträdanden här i kammaren,
var nu ganska bedagade. Eftertankens
kranka blekhet skymtade fram i hans
anförande, och jag fick det intrycket,
att han i själ och hjärta kanske inte är
så förfärligt ivrig för den här propositionen.

Herr finansministern har gång på gång
sagt att oppositionen ändrat mening sedan
1945, då en enhällig riksdag beslöt
att statsinlösen av LKAB skulle ske. Men,
herr finansminister, det gjordes ett viktigt
tillägg: på rimliga villkor! I varje
fall anser jag att någon förutsättning för
en uppgörelse på rimliga villkor inte föreligger
i dag.

Finansministern har flera gånger under
debatten i dag och även i propositionen
gjort gällande, att det är staten
som är den dominerande intressenten i
LKAB därför att staten har gjort de
största kapitaltillskotten. Nu visar det
sig emellertid, att om man i dagens penningvärde
räknar ut vilka riskbärande
kapital som har placerats i LKAB, står
TGO för 277 miljoner kronor och staten
för 88 miljoner kronor. Men sedan har
det ju under årens lopp skett stora kapitaltillskott
med hänsyn till de i LKAB
sparade vinstmedlen, och då finner man,
att TGO har svarat för 500 miljoner kronor
och staten för 420 miljoner kronor,
omräknat i dagens penningvärde. Även
med hänsyn tagen till de två sist anförda
siffrorna måste jag påstå, att finansministerns
upprepade utsagor, att staten
har satsat de största beloppen, ter sig något
egendomliga. Men finansministern
replierar då på malmbanan. Denna är
väl ändå, herr finansminister, en fristående
affär och en för staten mycket
gynnsam affär. Om jag inte är felaktigt
underrättad, är statens inkomst på
malmbanan så betydande, att om den
inkomsten inte funnes, skulle statens
järnvägar totaliter gå med mycket stort
underskott.

Jag nämnde nyss, att jag bär det intrycket
att finansministern var ganska
försiktig i sitt uppträdande här i dag.
Särskilt försiktig var han när han kom
in på själva inlösningsfrågan. Det har ju
förut under debatten klagats över att de

utredningar, som ligger bakom propositionen,
är ganska bristfälliga. Det är kanske
någon överdrift. Men på en punkt
föreligger en bristfällighet i propositionen:
Vi får inte veta, enligt vilken metod
inlösen skall ske.

Beträffande inlösningssumman gäller
ju, att den skall uppgå till ett belopp lika
med hälften av vinsten på 25 x 4,25
miljoner ton under den senaste tioårsperioden,
varvid med vinsten avses
LKAB:s medelnettovinst per ton efter
skatter och avskrivningar. LTtöver den
sålunda beräknade lösensumman skall
TGO enligt 1932 års malmavtal tillgodoföras
ersättning, motsvarande den andel
av i LKAB fonderade vinstmedel, som
skulle ha tillfallit TGO, därest dessa medel
hade utdelats i stället för att fonderas.
Nu har vi en mycket gynnsam tioårsperiod
bakom oss, och det är detta
som gör att lösensumman har sprungit
upp till så högt belopp.

Inlösen skall kunna ske enligt fyra
olika alternativ, men riksdagen får ingen
som helst antydan om vilket av dessa
alternativ som kommer att tillämpas. Det
har påtalats, att vad som kommer att
ske kan medföra rubbningar i den samhällsekonomiska
balansen, och det beror
i hög grad på vilket av de fyra alternativen
som kommer att utnyttjas. Enligt
alternativ 1 skulle hela beloppet erläggas
den 30 september år 1957, enligt
alternativ 2 skulle hela beloppet erläggas
den 30 september 1958, enligt alternativ
3 skulle beloppet erläggas med en femtedel
på inlösningsdagen och en femtedel
under vart och ett av de fyra närmast
följande åren, och enligt alternativ 4
skulle beloppet erläggas med en tiondel
på inlösningsdagen och en tiondel under
vart och ett av de nio närmast följande
åren. Oguldna delar av lösensumman
skall förräntas med fyra procent
per år under det första året och därefter
med sex procent.

Ur den samhällsekonomiska balansens
synpunkt är det naturligtvis gynnsammast
att utnyttja antingen alternativ 3
eller alternativ 4 med successiva inbetalningar
under fem eller tio år. Men i
så fall tillkommer den höga räntan som

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

staten får punga ut med, sex procent.
Här framträder två olika synpunkter.
Skall staten ta risken och betala hela inlösningssumman
på en gång med de
rubbningar som därmed kan följa, eller
skall staten utnyttja metoden med successiva
inbetalningar? Så länge som riksdagen
lämnas i okunnighet om en så viktig
detalj, finns det enligt min mening
allt skäl att försöka skjuta på behandlingen
av detta ärende.

Jag vet, att finansministern mot detta
invänder, att tre månader mer eller
mindre inte betyder så mycket i detta
sammanhang. Men sett mot bakgrunden
av den korta tid, på vilken detta ärende
i övrigt har behandlats, synes det mig
som om tre månader skulle vara en ganska
lång tid.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till reservationen.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag har ju redan svarat
på de flesta av de frågor, som herr
Ohlon här har framställt, och det kan
inte falla mig in att nu på nytt upprepa
mina skäl. Men jag begärde ordet för
att illustrera herr Ohlons sätt att räkna
och hans sätt att se på dessa ting. För
herr Ohlon är malmbanan en särskild
affär, och en för staten lukrativ affär.
Jag tillät mig i förmiddags att säga, att
utan malmbanan hade det aldrig blivit
någon gruvdrift och utan gruvdrift hade
det aldrig blivit någon malmbana. Det
är alltså två ting som hör väl samman.

Observera nu, ärade kammarledamöter,
att i början satte Grängesbergsbolaget
in 55 miljoner kronor i gruvbrytningen
och SJ satte in 54 miljoner kronor
i malmbanan. Under åren 1907—
1927 fick TGO en vinst på sina 55 miljoner
av 290 miljoner kronor. SJ fick
på sina 54 miljoner under de 20 åren en
vinst av 60 miljoner kronor. Det är att
se saker och ting ur olika synpunkter
— det som är lukrativt för staten är tydligen
inte lukrativt för TGO!

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om inte staten hade
byggt malmbanan, vilket ju staten gjor -

de i sin framsynthet på sin tid, hade de
enskilda fått koncession på att bygga en
bana i stället, och då hade precis samma
situation varit för handen beträffande
gruvdriften i Norrbotten som den
dag i dag är.

Vad finansministerns utveckling av
vinsterna beträffar, valde finansministern
ut en period som var gynnsam för
hans bevisföring, men förde inte räkningen
fram till dags dato.

Herr LEANDER (s):

Herr talman! Herr Wehtje tycks vilja
göra gällande att utredningsmännens beräkningar
vore i högsta grad ovederhäftiga
för att inte säga medvetet oriktiga.

Herr Wehtje undrar om villkoren för
inlösen är rimliga. Vi för vår del anser
det — herr Ohlon inte, förklarade han
nyss. Det är väl mindre fråga om vad
som är rimligt i detta fall. För oppositionen
synes inte problemet vara om
LKAB skall förstatligas eller ej. För oppositionen
synes ståndpunkten vara den
att fötstatligande över huvud taget inte
skall ske, hur rimliga villkoren än kan
synas både för dagen och för framtiden.

Vägen till förhandlingar med TGO står
fortfarande öppen och blir öppen även
om uppsägning sker. Skulle mot förmodan
TGO göra de av staten önskade eftergifterna
i fråga om bestämmanderätten
i LKAB:s förvaltning, torde det vara
möjligt att vi som i dag kommer att rösta
för inlösen, kanske kommer att anse oss
kunna fortsätta samarbetet med TGO
ännu en tid framåt. Men jag har ytterst
svårt för att tro eller tänka mig att reservanterna
skulle ändra mening och biträda
förslag om inlösen, vilka upplysningar
de än fick.

Herr EWERLöF (h):

Herr talman! Jag begärde inte ordet
för att bemöta herr Leander, ty jag
kunde tyvärr inte uppfatta vad han hade
att säga. Jag begärde ordet med anledning
av att finansministern här för -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

klarade att det inte kunde riktas någon
anmärkning emot den verkställda utredningen,
utan att allting var fullt i sin
ordning.

Det är ifrån den mycket höga utsiktspunkt
som finansministern har i kanslihuset
som det måhända kan te sig så,
ty han har förbehållit sig att på egen
hand få träffa de avgöranden, som tills
vidare är undanhållna riksdagen. Men
från riksdagens horisont ter sig saken
annorlunda. Man kan väl, såsom herr
Ohlon tidigare har framhållit här, inte
förneka att frågan om hur denna miljard
skall betalas är en mycket betydelsefull
sak i det ekonomiska läge som vi nu
kan överblicka. Det är bland annat ifrån
den utgångspunkten som man har att bedöma
hela ärendet. Vad säger finansministern
om det? Han är inte färdig
med sitt omdöme om detta, ty saken
behöver ytterligare utredas. Den skall
utredas under sommaren, för att finansministern
skall få tillfälle att före september
månads utgång själv till TGO
ange, hur han anser att denna fråga bör
regleras —• utan att riksdagen får något
tillfälle att bedöma denna fråga.

Det är det ena.

Det andra är att inte ens finansministern
har kommit till botten med frågan,
huruvida en inlösen skall ske eller inte.
Finansministern vill förbehålla sig att
bedöma, huruvida det blir möjligt att
genom fortsatta förhandlingar komma till
en uppgörelse som skulle göra det onödigt
att verkställa en inlösen -— fortfarande
med förbehåll att få göra detta
själv och utan att riksdagen i närvarande
stund vet, huruvida det beslut som
här fattas innebär att vi skall inlösa
LKAB eller att LKAB skall få leva vidare
i något modifierad form efter de förhandlingar
som finansministern har förbehållit
sig att föra.

Jag frågar kammaren: Är detta verkligen
att betrakta såsom ett tillfredsställande
utrett ärende för riksdagens del
när det gäller att ta ståndpunkt till denna
sak?

Finansministern säger att han i alla
fall vill ha fullmakt att göra en uppsägning.
Han menar, att det underlättar

de förhandlingar som han avser att i
fortsättningen föra. Jag känner igen det
där. I flera andra sammanhang har finansministern
ansett sig behöva ha lagstiftning
av olika slag till hjälp för att
utöva påtryckning vid förhandlingar.
Jag har varje gång reagerat emot detta,
därför att jag finner det felaktigt och
opsykologiskt att tro att man den vägen
utvinner det bästa resultatet av förhandlingarna.
Jag tror det är bättre om man
oprejudicerat går till förhandlingar. Då
får man ett bättre resultat.

Vad är det nu som yrkas i reservationen?
Jo, ingenting annat än att det skulle
bli ett uppskov till årets slut med det
slutliga ställningstagandet, vilket skulle
göra det möjligt för riksdagen att få ta
del både av utredningen om hur miljarden
skall åstadkommas, för den händelse
det blir fråga om en inlösen, och
av de villkor, som eventuellt kan framgå
ur de fortsatta förhandlingar som
finansministern själv avser att föra. Något
annat är det inte som står emellan
oss i dag när det gäller att bedöma formerna
för det uppskov, som anses erforderligt
både från regeringens sida och
från vår sida.

Jag behöver inte säga mera om detta,
ty tills vidare är det på det planet som
frågan ligger. Men när det sedan gäller
den meningsskiljaktighet som skymtar
bakom i själva sakfrågan — det är
givet att en sådan också finns — har det
här ifrågasatts, huruvida de som deltagit
i samlingsregeringen skulle ha övergivit
den ståndpunkt som där var uttalad. Jag
skall nu inte närmare gå in på detta, då
det är svårt att rekonstruera under vilka
former vår medverkan till uttalandet
skedde. Själva huvuduttalandet innebär,
enligt mitt sätt att se, ingenting annat än
att vi icke har anledning att betrakta denna
fråga ur den doktrinära synpunkten
om socialisering eller icke socialisering,
tv vi är alla överens om att det här är
fråga om ett företag av sådan art, att det
i och för sig kan vara naturligt att ifrågasätta,
att det skall vara i statens hand.
Fortfarande står det dock öppet att bedöma
frågan ur allmän lämplighetssynpunkt.
När man gjorde uttalandet 1945

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Ang

kom man den gången till det resultatet,
att det icke var anledning att ifrågasätta
en inlösen, och naturligtvis är det legitimt
att även denna gång ifrågasätta huruvida,
med beaktande av alla olika omständigheter
som man har att ta hänsyn
till, övervägande skäl talar till förmån
för en inlösen eller inte. Anledningen
till att vi i det fallet har olika meningar
tror jag är den, att vi fäster olika avseende
vid den betydelse, som det har
att vi här står inför ett företag med
långa traditioner, ett företag som från
alla håll vitsordats inte bara vara det
kanske betydelsefullaste företag, som vi
har i vårt land, utan också ett av de
mest välskötta. När man vet vad det
betyder för ett företag att kunna repliera
på en lång förnämlig tradition, en
vältrimmad organisation med kontakter
över hela världen och en utomordentlig
goodwill på alla håll, förvärvad under
femtio växlingsrika år, hesiterar man
inför att slå sönder allt det värde som
ligger häri, såvida det inte kan visas
mycket starka skäl varför detta borde
ske. Vi har inte ansett att en sådan
bevisning presterats. Är de fördelar ur
statens synpunkt, som man tror sig
kunna vinna, tillräckliga för att uppväga
de otvivelaktiga risker, som vi löper
genom att slå sönder den tradition
som här föreligger? På den punkten
måste vem som helst förstå, att man kan
ha olika meningar och att det skall väldigt
mycket till för att man skall våga
säga att vi av samhällsekonomiska skäl
nu bör vidtaga denna förändring.

Såsom ärendet ligger i dag är det ju
egentligen ingenting annat frågan gäller
än en önskan från dem som står bakom
reservationen att få det ytterligare rådrum
till årets slut som behövs för att få
del av de ytterligare utredningar i ärendet,
som regeringen själv anser behövliga
för att man skall kunna komma till botten
med det.

Herr SVÄKD (h):

Herr talman! Finansministern illustrerade
med ett godtyckligt valt exempel
herr Ohlons förmåga att räkna. Herr

statsinlösen av malmfälten i Norrbotten
Ohlon är min gamle matematiklärare,
och därför kanske jag med ett mera närliggande
exempel får illustrera finansministerns
sätt att räkna.

Det fraktavtal som gäller mellan malmbolaget
och malmbanan innebär att
LKAB ger SJ garanti för täckning av
samtliga kostnader på malmbanan. I denna
garanti ingår icke endast de direkta
driftkostnaderna utan också utgifter för
avskrivningar enligt återanskaffningsprincipen.
Därutöver betalar LKAB till
malmbanan en förräntning av i malmbanan
nedlagt kapital, som för närvarande
uppgår till 9 procent. Härutöver har
LKAB under åren 1949—1954 i extra
frakttillägg, s. k. konjunkturtillägg, till
SJ erlagt 364 miljoner kronor. Under
samma tid har TGO:s andel i malmbolagets
vinst gått upp till icke fullt 180 miljoner
kronor.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 154, röstar
Ja;

Den, det ei vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr tal -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Ang. statsinlösen av malmfälten i Norrbotten

mannen förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundelin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 88;

Nej — 44.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

278, i anledning av väckta motioner
om utredningar angående nådeinstitutet;
och

nr 279, i anledning av väckt motion
angående inrättande av en särskild högsta
domstol i skattemål.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 305, i anledning av väckta motioner
angående dels ombyggnad av järnvägen
å sträckan Sölvesborg—Hörviken
till normalspår m. m. och dels anslag
till upprustning av vägarna på Listerlandet; nr

306, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1955/56 till Lunds universitet: Avlöningar; nr

308, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för bud -

getåret 1955/56 till ökad utbildning av
läkare;

nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av yrkesutbildningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vanföreanstalterna
och Eugeniahemmet m. m.;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1955/56 till Justitiedepartementet: Avlöningar
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till regeringsrätten;

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till fångvården m. m.;

nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från
skyldighet att återbetala för mycket utbetalade
lönebelopp;

nr 316, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående särskilda ekonomiska
förmåner åt övertalig personal vid
Stockholms tygstation in. m.;

nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
sjöfartsverk m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 325, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till kommerskollegium;

nr 326, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökad examination
av tandläkare m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till tillfällig
korttidsutbildning av präster;

nr 330, i anledning av väckta motioner
angående ombyggnad av järnvägen
Gullberna—Torsås—Bergkvara till normalspår;
samt

nr 331, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. in.

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
317, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition (nr 122) med förslag
till förordning om ändring i förordningen
den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar, m. m.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen;
och

nr 319, i anledning av Kungl. Maj-.ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående vissa laga
skiften i Kiruna stad.

Anmäldes Kungl. Maj :ts till kammaren
överlämnade skrivelse nr 199, med återkallande
av propositionen nr 197 med
förslag till lag om skiljedom i viss arbetstvist.

Den kungl. skrivelsen blev nu föredragen
och hänvisad till behandling av
lagutskott.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr 21,
angående uppskov med behandlingen av
vissa ärenden; samt

statsutskottets memorial:
nr 158, angående tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1954/55; och
nr 159, angående statsregleringen för
budgetåret 1955/56.

Herr TALMANNEN yttrade: Jag hemställer,
att kammaren måtte besluta, att
på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde de två gånger bordlagda
ärendena uppföres i följande ordning:
Statsutskottets utlåtanden nr 151 och 155,
sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden nr 4 och 5, jordbruksutskottets
utlåtanden och memorial
nr 28—30, bevillningsutskottets betänkanden
nr 52 och 53, statsutskottets
utlåtanden nr 156 och 157, tredje lagutskottets
utlåtande nr 24, sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtanden
nr 6 och 7, bevillningsutskottets betänkanden
nr 49 och 51, bankoutskottets
utlåtanden och memorial nr 26—35,
första lagutskottets memorial och utlåtanden
nr 36—38, andra lagutskottets
memorial och utlåtanden nr 33—35
ävensom tredje lagutskottets utlåtande
nr 26 och memorial nr 27.

Denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.50.

In fidem
Per Bergsten