Onsdagen den 25 maj fm (Riksdagens protokoll 1966:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 26

ANDRA KAMMAREN

1966

25 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 25 maj fm.

Sid.

Svar på interpellationer av:

fru Nettelbrandt ang. beskattningen av svenska forskare i USA och
herr Björkman ang. underlättande för svenska medborgare att

åtaga sig undervisnings- och forskningsuppdrag i USA......... 3

herr Gustafsson i Stenkyrka ang. tolkningen av begreppet »fastighetens
värde» vid beviljande av jordbruksegnahemslån........ 9

Ändring i lagen om expropriation m. m........................... 10

Förbättrad sjukpenningförsäkring .............................. 23

Lag om föreläggande av ordningsbot m. m......................... 62

Lag om vapenfri tjänst m. m.................................... 74

Onsdagen den 25 maj em.

Lag om vapenfri tjänst m. m. (forts.)............................. 86

Ett miljöpolitiskt handlingsprogram............................. 115

Riksdagens förvaltningsorganisation............................. 116

Ändringar i andra kammarens ordningsstadga med anledning av

inrättandet av riksdagens förvaltningskontor................... 120

Aktievinstbeskattningen....................................... 121

Interpellation av herr Oskarson ang. normerna för ändrad uttagning
och tilldelning av värnpliktiga................................ 159

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 25 maj fm.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47, ang. ändring i lagen om expropriation
m. m.................................................

1—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 26

Nr 26

Innehåll

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 47, om förbättrad sjukpenningförsäkring
...................................................... 23

Statsutskottets utlåtande nr 114, om förbättrad sjukpenningförsäkring,

1 vad avser medelsanvisning till bidrag till sjukförsäkringen..... 62

Första lagutskottets utlåtande nr 33, ang. lag om föreläggande av

ordningsbot m. m........................................... 62

Onsdagen den 25 maj em.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45, ang. lag om vapenfri tjänst m. m. 86
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 48, om ett miljöpolitiskt

handlingsprogram.......................................... 115

Utrikesutskottets memorial nr 6, ang. uppskov med behandlingen av

vissa till utskottet hänvisade ärenden......................... 116

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 35, ang. ändring i lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar...... 116

Sammansatta konstitutions- och bankoutskottets betänkande nr 1, rörande
riksdagens förvaltningsorganisation........................ 116

Motion nr 930 av herr Adamsson m. fl. rörande riksdagens förvaltningsorganisation
.......................................... 120

Konstitutionsutskottets memorial nr 36, ang. ändrad lydelse av § 80

riksdagsordningen.......................................... 121

— nr 37, ang. ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande m. m................................. 121

Statsutskottets utlåtande nr 115, ang. stat för riksgäldsfonden........ 121

— nr 118, om riksstatens uppställning........................... 121

— nr 119, om avsättning av kommunalskattemedel till budgetutjämningsfonden.
........................................... 121

— nr 120, ang. kostnader för svenska FN-styrkor m. m............ 121

Bevillningsutskottets betänkande nr 46, om ändrad lydelse av 35 §

2 och 4 mom. kommunalskattelagen, m. m..................... 121

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

Onsdagen den 25 maj

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 18 innevarande
maj.

§ 2

Svar på interpellationer ang. beskattningen
av svenska forskare i USA, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Fru Nettelbrandt och
herr Björkman har i interpellationer berört
frågan om beskattning av svenskar
som har tillfälliga forskningsuppdrag i
USA.

Som svar på interpellationerna vill
jag anföra följande.

Enligt dubbelbeskattningsavtalet med
USA blir en i Sverige bosatt person, som
på inbjudan av bl. a. amerikanskt universitet
vistas i USA under en tid av
högst två år och där bedriver forsknings-
eller undervisningsverksamhet,
inte beskattad i USA för inkomst av
denna verksamhet. Beskattning sker i
stället i Sverige. Forskaren får då avdrag
för de fördyrade levnadskostnader
som uppkommit under vistelsen i
USA. Denna fråga har tidigare i år behandlats
av riksdagen i anledning av
motioner.

Jag kan i allt väsentligt instämma
i bevillningsutskottets uttalande i betänkande
nr 32 i anledning av dessa
motioner. Av betänkandet framgår att
det finns anledning anta, att avdragsyrkandena
kommer att prövas gene -

röst. Av ett förhandsbeskedsärende i
frågan kan utläsas, att såväl regeringsrätten
som riksskattenämnden anser att
man vid avdragsberäkningen skall beakta
bl. a. dollarns förhållandevis lägre
köpkraft i USA.

I proposition nr 127 rörande vissa
internationella skattefrågor, som lämnas
i dagarna, föreslås att inkomst av
anställning utomlands som varar över
ett år i regel inte skall beskattas i Sverige
även om vederbörande anses bosatt
här.

Om den föreslagna lagstiftningen genomförs
kommer den svenska beskattningen
inte att spela någon roll för
dessa forskare om anställningstiden
överstiger ett år. Vid kortare anställningar
torde gällande avdragsregler
medge all rimlig hänsyn till de speciella
förhållanden som kan vara för
handen.

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret på min interpellation.
Jag hade i denna ställt
två frågor. Finansministern svarar inte
direkt på dessa, men jag kan av svaret
utläsa en positiv inställning till problemet
som sådant och att något bör göras
åt saken. Jag har i varje fall sökt
att utläsa detta, även om svaret enligt
min mening är något intetsägande.

Jag hade ställt en fråga om huruvida
statsrådet delar min uppfattning,
att svenska medborgare i USA försatts
i ett försämrat i stället för som var avsett
ett förbättrat läge i skattehänseende
genom den nya lydelsen av artikel XII
i dubbelbeskattningsavtalet. Jag förmo -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Svar på interpellationer ang. beskattningen

dar att det inte går att svara annat än
ja på den frågan.

Jag hade också frågat, om statsrådet
i så fall ville medverka till åtgärder
som förhindrar för svensk forskning
negativa följder av detta förhållande.
Som jag nyss sade har jag läst in en
positiv vilja att lösa den frågan. Jag
antar att detta också är anledningen
till att det kommer en proposition som
skall lösa sådana internationella skattefrågor.
Jag förutsätter alltså att statsrådet
skulle vilja svara ett direkt ja på
den frågan.

Propositionens innehåll är tyvärr ännu
inte känt, men jag har hört någonting
om vad den konuner att innehålla.

Den kan emellertid inte åstadkomma
någon ändring i det dubbelbeskattningsavtal
som vi redan har med USA och
den löser inte skattefrågan mellan de
båda länderna för de två första åren.

Det skulle enligt mitt förmenande betyda
att de forskare, som har för avsikt
att stanna ute mer än ett år, under
de två första åren varken kommer att
få betala skatt till USA eller Sverige.

Jag höll på att säga att detta nästan är
litet för bra. Men jag har ingenting däremot,
om det bara inte blir en gränsdragning
som slår olyckligt gentemot
de forskare, som har för avsikt att stanna
ute under kortare tid. Den som stannar
i USA t. ex. 13 månader behöver
under den tiden inte betala någon som
helst skatt vare sig till USA eller till
Sverige, medan däremot den som stannar
elva månader blir föremål för beskattning
i vanlig ordning i Sverige. Jag
tycker nog inte att det är särskilt tillfredsställande
om problemet blir löst
på det sättet.

När finansministern i allt väsentligt
instämmer i vad bevillningsutskottet har
skrivit i sitt betänkande nr 32 innebär
det naturligtvis också att han, som utskottet
uttalat, vill ha till stånd en så
generös prövning som möjligt av dessa
frågor, och det inkluderar, som också
sägs i interpellationssvaret, att man

av svenska forskare i USA, m. m.

skall ta hänsyn till dollarns lägre köpkraft.
Det tycker jag är mycket värdefullt.
Men vad som inte har kommit fram
vare sig i bevillningsutskottets betänkande
eller i interpellationssvaret i dag
är den hänsyn som enligt min mening
också rimligen bör tas till de särskilda
kostnaderna för familjen. Där har vi det
åberopade förhandsbeskedet och inställningen
från regeringsrättens sida som
är klart negativ på den punkten. Det
betyder att man inte kan ta den hänsyn
till familjens resekostnader och
levnadskostnader som man tidigare hade
räknat med. Såvitt jag förstår har
riksskattenämnden, när man gör den
utredning vi nu väntar på inte några
möjligheter att gå ifrån den lagtext
vi har. Allra minst kan man göra det
efter de uttalanden som gjorts från
regeringsrättens sida.

Enligt min mening är det inte naturligt
att man vid bortovaro nästan ett
helt år skall lämna familj — man eller
hustru och barn — hemma. Forskarna
har ställt frågan vad det egentligen är
för dubbelmoral som finns hos de lagstiftande
på den punkten, och jag tycker
att den frågan är berättigad. Det
är orimligt att utgå ifrån att man, när
man är bortrest under så lång tid, inte
skall beredas några praktiska möjligheter
att ta med familjerna när man så
önskar. Denna fråga kan inte lösas t. ex.
med mycket generösa schablonavdrag,
därför att det betyder i så fall att det
blir en stor överkompensation för de
ogifta och en motsvarande underkompensation
för dem som har familjer,
vilket inte heller är tillfredsställande.

Om det kunde göras något uttalande
som ger riksskattenämnden en möjlighet
att ta sådana hänsyn trots regeringsrättens
inställning skulle det vara mycket
värdefullt, men jag förutsätter att
finansministern av formella skäl inte
har möjlighet att göra ett sådant uttalande
i dag.

Syftet med den ändring i avtalet som
infördes 1963 var helt klart: den gick

Onsdagen den 25 maj 1900 fm.

Nr 26

,F>

Svar på interpellationer ang. beskattningen av svenska forskare i USA, m. m.

ut på att man skulle underlätta de kulturella
förbindelserna med i detta fall
USA. Här kommer det onekligen — med
den tillämpning som tydligen efter dagens
ståndpunkt kommer att bli den giltiga
— att bli ett väsentligt underlättande
för de unga forskare som kan
vara ute en lång tid. Men det blir inte
något underlättande för de här i landet
mera stabiliserade vetenskapsmän som
har svårigheter att lämna landet för
en längre tid, och enligt mitt förmenande
är även kulturutbytet för deras
del av mycket stor betydelse.

Jag vill för det första, om jag skall
göra en sammanfattning, säga att ettårsgränsen
bör inte få fungera som en
tröskel med markerat skild behandling
av dem som befinner sig på ömse sidor
om den tröskeln. För det andra måste
avdragsrätten för dem som är ute högst
ett år lösas på ett sätt som möjliggör
även för forskare med familjer att resa.
Om det inte löses får man det resultat
man minst av allt har önskat med de
ändringar som är gjorda i avtalet. I
stället för att det kulturella utbytet underlättas
kommer det att försvåras. Jag
fick häromdagen en uppgift om att sex
medicinska forskare med dubbelbeskattningsavtalets
tillämpning som skäl hade
velat flytta till USA. Det är just vad som
kan bli effekten av dessa regler: man
tar ut emigrantvisum och kommer på
det sättet ifrån svårigheterna under
den första korta tiden. En sådan utveckling
kan man inte bara kallt inregistrera
utan man måste göra något åt den.

Jag vill till sist fråga, om finansministern
är beredd att vidta åtgärder som
eliminerar att skattefaktorn på något
sätt blir en minusfaktor för våra betydelsefulla
forskningsresurser?

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret. Jag ställde min interpellation
redan på vårsessionens första
dag. Svaret har således dröjt — det förefaller
som om regeringen har för

vana att samla interpellationer på hög
till den hetsigaste tiden under riksdagen.
Jag skall emellertid inte klandra
finansministern för dröjsmålet. Finansministern
har i detta fall haft ett gott
skäl att vänta med svaret. Jag levde i
den tron att finansministern med hänsyn
till att frågan hade behandlats i bevillningsutskottet
helt och hållet skulle
avstå från att besvara interpellationen.
Jag är tacksam för att finansministern
trots allt har gjort det och därvid också
kommit med en positiv nyhet.

Finansministern säger i svaret att det
av bevillningsutskottets betänkande
»framgår att det finns anledning anta,
att avdragsyrkandena kommer att prövas
generöst». Bevillningsutskottet sade
i sitt betänkande att enligt vad det erfarit
är »frågan om svenska forskares
avdrag för fördyrade levnadskostnader
i USA för närvarande» — det var alltså
för något mer än en månad sedan —•
»föremål för utredning inom riksskattenämnden.
Nämnden kan redan i vår
väntas utfärda anvisningar i ämnet.»
Jag vet inte var gränsen går mellan vår
och sommar men anvisningarna är i
varje fall inte färdiga ännu. De kommer
så småningom och vi få hoppas att de
är liberala. Bevillningsutskottet förutsatte
nämligen att forskarna därvid
kommer att tillerkännas så liberala avdrag
att syftet med avdragsbestämmelserna,
d. v. s. att underlätta de kulturella
förbindelserna mellan Sverige och
USA, tillgodoses.

Hur liberala kommer avdragsreglerna
då att bli? Finansministern erinrar
om att såväl regeringsrätten som riksskattenämnden
anser att man vid beräkningen
av den avdragsgilla ökningen
i vederbörandes levnadskostnader skall
beakta att dollarn representerar ett lägre
köpkraftsvärde i USA än som motsvaras
av gällande valutakurs. Men beträffande
avdragsrätt för medföljande
familjemedlemmar, vilken fråga fru Nettelbrandt
utförligt berörde, var meningarna
delade. Riksskattenämnden ansåg

6 Nr 26 Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Svar på interpellationer ang. beskattningen av svenska forskare i USA, m. m.

att vederbörande forskare var berättigad
till avdrag för både resekostnader
och ökade levnadskostnader på grund
av vistelsen i USA även för medföljande
familjemedlemmar. Om jag är riktigt
underrättad kunde eller ville emellertid
riksskattenämnden inte precisera avdragens
storlek. Förhandsbeskedet gällde
en person som skulle ha tjänst som
»visiting lecturer» under elva månader.
Jag känner till några fall där forskarna
har två, tre och fyra barn. Det är väsentligt
att de medges avdrag för medföljande
familjemedlemmar. Jag delar
helt fruNettelbrandts uppfattning, att det
inte är rimligt att en person som reser
ut som »visiting professor» eller »lecturer»
skall lämna familjemedlemmarna
hemma vare sig under ett halvt, ett eller
två år. Det märkliga är emellertid att
regeringsrätten hade en helt annan mening
än riksskattenämnden. Regeringsrätten
ansåg att man inte kunde medge
avdrag för familjemedlemmarna. Det
betyder att riksskattenämnden såsom
bestämmelserna nu är utformade inte
kan vara så liberal som den ursprungligen
hade tänkt sig.

Enligt den aviserade nya propositionen
om vissa internationella skattefrågor
skulle inkomst av anställning utomlands
som varar över ett år i regel inte
beskattas i Sverige, även om vederbörande
anses bosatt här. Jag trodde att
de i så fall eventuellt skulle bli beskattade
i det andra landet. Men enligt den
upplysning som vi just erhållit skulle
de bli helt skattefria.

Det är naturligtvis inte lätt att uttala
sig om bestämmelserna i den proposition
som vi ännu inte har sett i tryck
och som riksdagen alltså ännu mindre
har haft tillfälle att ta ställning till.

Finansministern säger nu att för kortare
anställning är enligt hans mening
gällande avdragsregler till fyllest; men
kan det inte då uppstå sådana tröskeleffekter
som föranleder dem att stanna
mer än ett år? Om det skulle bli mindre
gynnsamma regler om de stannar t. ex.

350 dagar än om de stannar litet mer än
ett år, måste det vara frestande att förlänga
vistelsen i USA ytterligare en månad
för att på det sättet undgå en drastisk
skatteeffekt. Om reglerna inte är
tillräckligt generösa, riskerar vi, att
många svenska forskare kommer att avstå
från att åtaga sig uppdrag i USA eller
att de eventuellt söker andra utvägar
som är ännu mindre tillfredsställande.
Det kan ju inte vara ett svenskt intresse
att främja en sådan utveckling.
Det är också väsentligt att de som får
forsknings- och undervisningstjänster i
USA kan få klara besked på förhand om
hur och var de kommer att beskattas
och om de avdrag för fördyrade levnadskostnader
som de kan erhålla. För
närvarande råder det stor oklarhet på
den punkten. Det är högst angeläget, att
man klarar ut detta, så att de kan få besked.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tycker att herr
Björkman i sitt inlägg även delvis svarade
fru Nettelbrandt. Jag brydde mig
inte om att citera bevillningsutskottets
betänkande, men herr Björkman har i
varje fall läst det. Det är alldeles utomordentligt
välvilligt och långtgående och
mycket förekommande gentemot dessa
forskare. Jag har anslutit mig till bevillningsutskottets
förslag, och jag tycker,
att jag därmed har gått så långt som
man över huvud taget kan begära. Med
detta har jag väl också givit ett besked
om att jag är beredd att medverka till att
den situation som har uppstått på grund
av regeringsrättens utslag blir i viss
utsträckning modifierad.

Sedan är det väl riktigt, som fru Nettelbrandt
säger, att när propositionen
nr 127 har avlämnats och som jag hoppas
i relativt obeskuret skick godtagits
av riksdagen, kan en situation inträda,
där man, om man undersöker hur de
lagbestämmelser som vi fastställer på
svensk sida verkar med hänsyn till dub -

Onsdagen den 25 maj 1900 fm.

Nr 26

Svar på interpellationer an£. beskattningen av svenska forskare i USA, m. m.

belbeskattningsavtalet, finner att man
kan komma i den ganska abnorma situationen
att en sådan utresande svensk skulle
kunna bli skattebefriad under ett år i
båda länderna. Skattebefrielsen enligt
dubelbeskattningsavtalet är ju maximerad
till två år. Men jag försäkrar fru Nettelbrandt,
att jag är beredd att gå henne
till mötes på denna punkt och göra vad
jag kan för att reformera dubbelbeskattningsavtalet
så att den fataliteten inte
uppstår, att vederbörande forskare blir
helt befriade från skatt.

Sedan skulle jag också vilja framhålla
att man inte bör lösa denna fråga genom
någon speciell lagstiftning som jag skulle
vilja kalla »lex forskare». Man måste
se det mera generellt. Vissa industrimän
och affärsmän som gör resor i Amerika
—- jag känner personligen några av dem
— tar, när de reser över, hela kontinenten
på en gång och kommer hem
efter ungefär tre fjärdedels år eller ett år.
De har emellertid aldrig kommit på den
idén, att de skulle så att säga ha något
slags naturlig rättighet att ta familjen med
sig på den resan och få skatteavdrag för
familjen av ganska långtgående natur.
Med all respekt för forskningen vägrar
jag att betrakta vad den gästföreläsande
professorn gör såsom något ur samhällets
synpunkt alldeles speciellt värdefullt
i förhållande till andra värdefulla
insatser som svenska medborgare gör
utomlands. När man gör medgivande av
detta slag får man alltid räkna med att
det måste vara medgivande som kan tilllämpas
generellt, och i detta liksom i
andra fall med de hänsynstaganden som
kan anses motiverade.

Som jag inledningsvis sade har bevillningsutskottet
skrivit utomordentligt förekommande
och generöst och jag har
varit beredd att ge min anslutning därtill.
Vi får nöja oss härmed eftersom
det inte är fråga om lagskrivning utan
mera om tillämpning. Riksskattenämnden
arbetar för närvarande med problemet
hur de mera generösa bestämmelserna
ska utformas. Blir de inte till -

fredsställande är fru Nettelbrandt och
herr Björkman välkomna tillbaka vid
nästkommande riksdag.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! .lag vill inte hålla med
finansministern om att jag har fått svar
på mina frågor genom herr Björkmans
citerande av bevillningsutskottets betänkande.
För min del har jag dessutom
ansett att detta är känt material på ömse
sidor, och att det därför inte är nödvändigt
att citera.

Som herr Björkman tilläde innehåller
emellertid bevillningsutskottets betänkande
en hänvisning till den utredning
som riksskattenämnden skall göra, och
denna utredning känner vi inte till någonting
om i dag. Vi vet alltså inte hur
tillämpningsföreskrifterna kommer att
utformas. En sak är emellertid fullkomligt
klar, och på denna punkt har det
inte blivit någon ändring efter finansministerns
inlägg och kan såvitt jag förstår
inte heller bli det, nämligen att
riksskattenämnden inte kommer att gå
emot den ståndpunkt som regeringsrätten
har intagit, eftersom riksskattenämndens
tidigare ståndpunkt desavuerats
av regeringsrätten. Därefter finns
det väl inga möjligheter för riksskattenämnden
att skriva något i enlighet med
dess gamla linje.

Herr talman! Jag tror säkert att det
finns många kategorier som, jag tror finansministern
uttryckte det så, aldrig
funnit det vara någon naturlig rättighet
att ta med familjen, men det har kanske
berott på att skattebestämmelserna har
varit utformade på detta sätt och alltså
inte medgivit några praktiska möjligheter
härtill. Dessutom är kanhända den
dubbelmoral som forskarna talat om
inte så litet utbredd, men det är i varje
fall inte riktigt att skattebestämmelserna
skall utformas med hänsyn till någonting
dylikt.

Herr talman! Till sist vill jag säga att
jag inte alls betvivlar att finansministern
använder varje möjlighet att ta ut

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Svar på interpellationer ang. beskattningen

så mycket skatt som möjligt av alla
svenska medborgare, men jag vill inte
skriva under på att det skulle vara abnormt,
att dessa personer bleve helt
skattefria. Kan man ge forskningen detta
handtag kan det kanske vara en riktig
väg. Jag vill inte göra något uttalande
på denna punkt, ty frågan återkommer
väl när propositionen framläggs
för behandling här i kammaren.

Det enligt min mening abnorma är, att
det blir så markanta skillnader till följd
av en sådan tröskeleffekt som här skulle
inträda.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Det är kanske förenat
med vissa risker att provocera finansministern
till nya inlägg. Man vet ju
aldrig vart det kan bära hän. Svaret
lät så positivt, men när finansministern
sedan gjorde sitt andra inlägg fick
jag ett intryck av att han ville ta tillbaka
något av det positiva och kom in
på ett annat spår.

En formulering i finansministerns
interpellationssvar har jag funderat på.
Finansministern sade nämligen, att han
i allt väsentligt kan instämma i bevillningsutskottets
uttalande i dess betänkande
nr 32. Jag frågade mig, om det
möjligen kunde vara bevillningsutskottets
relativa välvilja som finansministern
inte kunde acceptera. Kanske han
rent av tyckte att bevillningsutskottet
hade varit litet för generöst och positivt
mot dessa forskare. Finansministern
sade nyss att han ansluter sig till
bevillningsutskottets betänkande, och
då skall vi väl ta fasta på det positiva i
detta.

Finansministern föreföll en aning
förskräckt inför perspektivet att forskarna
skulle kunna bli helt skattefria,
och det kan man förstå med tanke på
de bekymmer som finansministern har
att få inkomsterna att räcka till. Herr
Sträng sade emellertid att han var beredd
att göra allt för att revidera dub -

av svenska forskare i USA, m. m.

belbeskattningsavtalet. Jag hoppas att
det i så fall inte sker i negativ riktning.
Vi får väl avvakta den kommande
propositionen, som har blivit försenad,
icke i finansdepartementet utan
på grund av tryckningsbekymmer. Vi
får alltså återkomma i höst, när propositionen
behandlas. Då får vi se hur
det ser ut.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Dessa välvilliga omdömen
om min förmåga att fungera som
finansminister är jag naturligtvis tacksam
för. När jag sade att jag skall medverka
till en revidering av dubbelbeskattningsavtalet,
så gjorde jag det för
att jag ville vara förekommande mot fru
Nettelbrandt, som inte gillade tanken på
att forskarna under det andra året skall
vara helt skattefria. Det var alltså ett
försök av mig att utlova en effektuering
av fru Nettelbrandts beställning,
ingenting annat.

Sedan har det också förts in vissa
moraliska aspekter på denna fråga, och
jag förstår att man kan göra det när
det gäller huruvida en professor skall
leva ensam eller tillsammans med familjen
— om det nu inte var skattemoralen
det hela gällde. Hur som helst
avstår jag i detta sammanhang från att
föra den debatten vidare.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Om jag är rätt informerad,
är det inte bara under andra året
vederbörande blir skattebefriad, utan
det är båda åren.

Finansministern talar här om en beställning
som jag gjort rörande en ny
skatt, och då vill jag upprepa — jag
tror det är tredje gången — att enligt
min mening är det inte abnormt att
ge stöd åt forskningen, oavsett om detta
sker på den ena eller den andra
vägen. Det abnorma ligger däri, att vi
får en så markant skillnad mellan dem

Onsdagen den 25 maj 19G6 fm.

Nr 26

som liar för avsikt att stanna ute elt
år och dem som tänker vara ute kortare
tid än ett år. Den skillnaden hoppas
jag att vi skall komma ifrån.

Däremot vill jag ha sagt ifrån, att
det inte gäller någon beställning på en
ny skatt, och jag vill inte att finansministern
åberopar mig en gång till på
den punkten.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Ja, vem som helst kan
ju låta tungan slinta, och jag skall inte
pina fru Nettelbrandt för hennes första
inlägg.

Men det måste ändå finnas en viss
skillnad mellan dem som bara är ute
en kort tid och dem som är ute längre
än ett år. Det är vid bortovaro längre
tid än ett år som frågan aktualiseras,
huruvida det inte är mera naturligt att
familjen följer mannen, än om det bara
gäller en kortare tid. Som jag sade i
mitt andra inlägg är många människor
tvingade att leva skilda från sina familjer.
Jag behöver bara nämna sjömännen,
för vilka bortovaron är en naturlig
funktion. Där gäller det tiotusentals
och åter tiotusentals arbetstagare av olika
digniteter.

Frågan är alltså, om bortovaron är
av så lång varaktighet att man anständigtvis
måste säga att det inte är rimligt
att en gift man skall leva åtskild
från familjen så länge. Där finns det
motiv för ett speciellt hänsynstagande.
Men det motivet föreligger inte automatiskt,
när någon lämnar sin familj
under det första året. Det var den saken
jag ville understryka. Och det var
därför som jag ansåg mig ha skyldighet
tala om för fru Nettelbrandt, att det
aldrig därvidlag kan bli full samstämmighet,
utan att det måste vara en
skillnad med hänsyn till bortovarons
längd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. tolkningen
av begreppet »fastighetens värde» vid

beviljande av jordbruksegnahemslån

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stenkyrka
har frågat mig, om jag anser att
den i samband med jordbruksegnahemslån
auktoriserade tolkningen av termen
»fastighetens värde» att innebära värdet
vid tiden för lånets beviljande —
i många fall liktydigt med 1930- och
1940-talen — är tillfredsställande, och
om så inte är fallet huruvida jag avser
att vidta åtgärder för att åstadkomma
en sådan ordning att jordbruksegnahemslånen
— efter låneförvaltarens
prövning — må i förmånsrättshänseende
kunna placeras inom 60 procent
av jordbruksfastighetens sist fastställda
taxeringsvärden.

De jordbruksegnahemslån som frågan
avser utlämnades enligt numera
upphävda kungörelser från 1928 och
1940. Utestående jordbruksegnahemslån
omfattade vid utgången av år 1965
ett belopp av 57,5 miljoner kronor fördelat
på ca 11 000 lån. Räntan på dessa
lån har fastställts till 3,6 procent.

Jag vill erinra om att 1939 års riksdag
uttalat, att en egnahemslåntagare
borde ges möjlighet att till annan kreditinrättning
även under lånetiden flytta
över botteninteckning, som pantsatts
för egnahemslån. Sådan omplacering
skall emellertid föranleda motsvarande
minskning i jordbrukslånets stående del
som är 60 procent av fastighetsvärdet
sådant detta beräknats vid långivningen.

Fastighetsvärdenas ökning sedan ifrågavarande
lån beviljades bör enligt min
mening i princip komma låntagarna
till godo. Detta innebär att staten bör
som säkerhet för lånen kunna godta
pant inom 60 procent av nuvarande
fastighetsvärde. Eftersom lånebestäm -

1* —Ändra kammarens protokoll 1966. Nr 26

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

melserna tillkommit under riksdagens
medverkan, torde frågan böra underställas
riksdagen. Jag är för min del
villig att medverka till att vederbörliga
åtgärder vidtas i det hänseende interpellanten
åsyftat.

Vidare anförde

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret på min interpellation.
Anledningen till frågan är att det
förekommit att innehavare av s. k. jordbruksegnahemslån
har nekats flytta säkerheten
för dessa, vilket de önskat för
att kunna erhålla lån i hypoteksföreningarna,
som ju författningsenligt
kräver inteckningssäkerhet i en följd
från botten.

Följaktligen ställs låntagaren inför
situationen att antingen lösa jordbruksegnahemslånet
eller söka annan, icke
bunden kreditform. Låntagarna önskar
givetvis ha kvar sina lån i riksbanken,
enär räntan är synnerligen förmånlig.
Ur det samlade jordbrukets synvinkel
är det ett intresse att lånen inte behöver
lösas in. I annat fall måste pengarna
anskaffas någon annanstans, vilket
inte är lätt för närvarande. Den säkerhet
som kan erbjudas för jordbruksegnahemslånen
vid flyttning av panten —
inteckning inom 60 procent av nuvarande
fastighetsvärde — måste ju anses
betryggande.

Finansministern uttalar nu bl. a., att
fastighetsvärdenas ökning sedan ifrågavarande
lån beviljades i princip bör
komma låntagarna till godo. »Detta innebär
att staten bör som säkerhet för
lånen kunna godta pant inom 60 procent
av nuvarande fastighetsvärde. Eftersom
lånebestämmelserna tillkommit
under riksdagens medverkan, torde frågan
böra underställas riksdagen.» Finansministern
förklarar sig villig att
medverka till att åtgärder vidtas i det
hänseende som åsyftas i interpellationen.

Herr finansminister! Jag ber att ännu
en gång få framföra mitt tack för
det positiva svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 116, 117 och
121, bevillningsutskottets betänkande
nr 47 samt bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 35, 38 och 39.

§ 5

Ändring i lagen om expropriation m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 15 april 1966 dagtecknad
proposition, nr 73, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,
och

2) lag om ändring i byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385).

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat sex i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

I. de likalydande motionerna I: 752
av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
11:923 av herr Johansson i Dockered
in. fl., i vilka motioner hemställdes »att
riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 73 måtte besluta att överinstans
må kunna tillerkänna expropriat ersättning
för rättegångskostnader även när
han klagar och förlorar, samt att vederbörande
utskott måtte ges i uppdrag
att utarbeta härför erforderlig författningstext».

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

H. de likalydande motionerna I: 753
av herr Stefanson m. fl. och 11:922 av
herr Andersson i Örebro m. fl., i vilka
motioner hemställdes »att riksdagen
måtte vid sin behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 73

I. besluta sådant tillägg till den föreslagna
lydelsen av 67 § andra stycket, i
expropriationslagen, att exproprianden
skall vidkännas rättegångskostnad som
åsamkas motpart även när denne fullföljt
talan, om särskilda skäl äro därtill,

2. uppdraga åt vederbörande utskott
att utarbeta förslag till erforderlig ändring
i lagtexten».

III. de likalydande motionerna I: 754
av herr Sveningsson m. fl. och 11:924
av herr Oskarson m. fl., i vilka motioner
hemställdes »att riksdagen måtte antaga
det vid Kungl. Maj:ts proposition nr 73
fogade förslaget till lag angående ändring
i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation med den ändringen

(Kungl. Maj:ts förslag)
Beträffande skyldigheten att svara
för kostnad i expropriationsmål i
högre rätt gäller, med tillämpning i
övrigt av 18 kap. rättegångsbalken,
att den exproprierande, där ej annat
föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§
samma balk, alltid själv skall vidkännas
sina kostnader, så ock kostnad
som åsamkas motpart genom att den
exproprierande fullföljt talan.

II. av herr Ferdinand Nilsson, som
ansett att visst avsnitt av utskottets utlåtande
bort ha av reservanten angiven
lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Den proposition, som
behandlas i tredje lagutskottets utlåtande
nr 47, innebär en förändring av vår
nuvarande expropriationslagstiftning.
Propositionen bygger på ett delbetänkande
från expropriationsutredningen,

Ändring i lagen om expropriation m. m.

att 67 § bibehåller sin nuvarande lydelse».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte —• med avslag å motionerna I: 752
och 11:923, 1:753 och 11:922 samt
I: 754 och II: 924 — bifalla förevarande
proposition nr 73.

Reservationer hade avgivits

I. av herrar Ebbe Ohlsson, Åkesson,
Ernulf, Ferdinand Nilsson, Nyberg, Hedin
och Ilamrin i Kalmar, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, med förklaring att förevarande
proposition nr 73 icke kunnat
oförändrad bifallas, måtte i anledning
av motionerna I: 752 och II: 923, I: 753
och II: 922 samt I: 754 och II: 924 för
sin del antaga de genom propositionen
framlagda förslagen med den ändringen
att 67 § andra stycket expropriationslagen
erhölle följande såsom reservanternas
förslag betecknad lydelse.

(Reservanternas förslag)
Beträffande skyldigheten — — —
(= Kungl. Maj:ts förslag)---full följt

talan. När särskilda skäl föreligga
må den exproprierande förpliktas ersätta
motparts kostnad även i fall då
motparten fullföljt talan till den högre
rätten och enligt 18 kap. 1 eller k § rättegångsbalken
själv skolat bära sin kostnad.

som fortsätter sitt arbete. I propositionen
föreslås inte några genomgripande
ändringar av expropriationslagstiftningen,
utan man tar sikte på att stegvis
ändra lagstiftningen för att få ett snabbare
expropriationsförfarande till stånd.

I propositionen behandlas frågan om
den tidpunkt vid vilken rättegång i expropriationsmål
tidigast skall vara inledd,
frågan om förhandstillträde och
om ersättning med anledning av sådant
förhandstillträde samt frågan om fastighetsägares
och andra sakägares befogenhet
att själva ta initiativ till rätte -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

gång i expropriationsmål. En väsentlig
nyhet avhandlas också — frågan om
att den som tillträder mark genom expropriation
skall kunna genom ett s. k.
kvalificerat förhandstillträde få inte
bara nyttjanderätten utan också äganderätten,
innan expropriationsmålet slutligen
är avgjord. Frågan om rättegångskostnaderna
i expropriationsmål behandlas
även, och de är närmast med
anledning därav som jag vill säga några
ord. Om alla de övriga frågorna som behandlas
i propositionen råder nämligen
inga skiljaktiga meningar i utskottet —-den reservation som fogats till utlåtandet
tar enbart sikte på frågan om expropriationskostnadernas
fördelning i högre
instans.

Enligt nu gällande regel i expropriationslagen
har den som utsatts för expropriation
alltid möjlighet att gå vidare
till hovrätt och till högsta domstolen
och att få sina rättegångskostnader
där ersatta, oavsett om vederbörande
vinner eller förlorar målet. Anledningen
härtill är självfallet att det ansetts
att vederbörande utsätts för ett tvångsförfarande,
varför han i rättssäkerhetens
intresse skall kunna få sin sak prövad
inte bara i första instans med fria rättegångskostnader
utan också i högre instans.
Expropriationsutredningen har i
sitt delbetänkande — vilket som jag
nämnde ligger till grund för propositionen
—• angivit tre alternativa möjligheter
att ändra kostnadsfördelningen
i expropriationsmål.

Det första alternativet innebär att
rättegångsbalkens allmänna bestämmelser
om kostnader i tvistemål helt tilllämpas
på expropriation. Den exproprierande
får alltså om han klagar och
förlorar betala sina rättegångskostnader
och skall dessutom om han förlorar,
betala motpartens kostnader.

Såsom ett andra alternativ har man
tänkt sig att den exproprierande i princip
skall svara för samtliga kostnader
i expropriationsmålet, om inte rätten
med hänsyn till omständigheterna finner
skäligt förordna på annat sätt.

Såsom ett tredje alternativ har man
föreslagit att sakägaren får stå för sina
egna kostnader för det fall att han
klagar och förlorar.

I propositionen har departementschefen
tagit upp denna fråga till ganska
ingående resonemang och har slutligen
— tydligen efter ganska lång tvekan
— fastnat för den regeln, att den
som utsätts för expropriation, om han
klagar och förlorar, skall svara för sina
egna kostnader.

Vi reservanter har med anledning av
motionsyrkanden i denna kostnadsfördelningsfråga
uttalat, att detta är en
rättssäkerhetsfråga för den som utsätts
för ett så pass starkt tvång, som en expropriation
onekligen innebär, och att
det är av väsentligt intresse att han
också skall kunna få sin sak prövad i
högre instans utan att utsätta sig för
risken att det ekonomiskt kanske blir
mycket betungande för honom.

Vi är väl medvetna om att den nuvarande
regeln inte är tillfredsställande.
Hela den föreliggande propositionen
tar sikte på att åstadkomma ett förenklat
expropriationsförfarande och att
också få till stånd ett snabbare förfarande,
vilket inte finns något att invända
mot. Men när man ändrar regler
av detta slag i en tvångslagstiftning anser
vi att man skall gå mycket varsamt
fram.

Vi stöder oss i detta avseende på ett
särskilt yttrande i expropriationsutredningens
betänkande. En expert har i
detta yttrande hävdat såsom ett första
alternativ, att man över huvud taget
inte skall ändra på kostnadsfördelningsregeln.
Såsom ett andra alternativ har
han dock föreslagit att man i högre instans
skall ha möjlighet att skäliglietspröva
kostnadsfördelningen. Den senare
tanken åberopas av motionärerna och
reservanterna och den stöds även av
ett flertal remissinstanser. Jag kan här
hänvisa till Svea hovrätt och till föreningen
Sveriges häradshövdingar, vilka
remissinstanser båda väl känner till
vad de talar om i detta fall.

Onsdagen den 25 maj 1900 fm.

Nr 26

Jag skulle också kunna tillägga, att
jag för min del, eftersom expropriationsutredningen
enbart har avgivit ett
delbetänkande och i sitt fortsatta arbete
kommer att ta upp förfarandereglerna
då det gäller expropriation, tror
att det i samband med ändringarna i
detta förfarande också kommer att bli
anledning att på nytt gå in på kostnadsfördelningsfrågan.

Jag hade helst sett att man hade väntat
med ändring av kostnadsfördelningen
— även om jag är fullt införstådd
med att en sådan på ett eller annat sätt
måste ske — tills vi fått klart för oss
hur förfarandereglerna för expropriation
kommer att te sig i fortsättningen.
Nu har så inte skett. Även av detta skäl
— att utredningen ännu inte har klarat
av alla frågor — anser jag emellertid
att man bör ta sådana här ändringar
med stor försiktighet.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid ärendet fogade
reservationen nr I.

Herr JOHANSSON i Dockered (ep):

Herr talman! I anslutning till proposition
nr 73 angående ändring av expropriationslagen
har jag tillsammans
med några andra ledamöter av denna
kammare väckt en motion beträffande
reglerna. Denna motion har fått nr 923.

Själva yrkandet i propositionen har
jag i likhet med herr Hamrin i Kalmar
ingenting i sak att erinra mot. Vi är väl
alla överens om att expropriationsreglerna
på ett eller annat sätt snart måste
ändras och att de ändringar som har
vidtagits i övrigt är väl motiverade och
mycket försiktigt utformade.

I propositionen kommer den ändrade
inställningen till själva rättegången
till uttryck genom att man försöker att
föra över tyngdpunkten i processförfarandet
till underrätten för att på så sätt
minska antalet överklaganden och motverka
en förlängning av expropriationsprocessen.
Detta är också mycket lovvärt.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

Man har emellertid hänvisat till vattenlagen
och vattendomstolarnas insatser
och framför såsom ett önskemål att
samma uniformitet skulle utbildas i
fråga om expropriationsdomstolarnas
handläggning av expropriationsmålen
som den som råder inom vattendomstolarna.
Så har ännu inte skett.

Som herr Hamrin i Kalmar underströk
har expropriationsutredningen i
sitt framtida arbete även att ta ställning
till den organisatoriska utformningen
av expropriationsdomstolarna.
Vi har därför i vår motion angivit att
det hade varit lämpligt att skapa möjlighet
för den som blir utsatt för expropriation
att få sin sak prövad i
överrätt utan kostnad. I varje fall skulle,
då särskilda skäl därtill finnes, domstolen
kunna befria vederbörande överklagande
från kostnad för rättegången.

Beträffande expropriationsmålen har
emellertid — som jag nämnde — inte
samma säkerhet vid bedömningen vunnits
som i fråga om vattenmålen. Av de
tidigare domar som har överklagats har
ungefär 50 procent blivit ändrade i
överrätterna. Det innebär ingen god
rättssäkerhet för den som utsätts för ett
sådant förfarande att veta, att kanske
hälften av utslagen kommer att ändras,
därest fallen blir förda till högre
rätt.

Då förhållandena är sådana, anser
vi motionärer att det vore motiverat att
prövning av frågan om ersättning för
rättegångskostnaderna också skulle kunna
ske i överrätten, när särskilda skäl
föreligger.

Detta är, som jag nämnde förut, en
förändring som i och för sig inte har
någon genomgripande betydelse. Jag
noterar dock med tacksamhet departementschefens
uttalande att denna ändring
får genomföras med varsamhet och
att sådan rätt, som vi kallar svensk rätt,
i allra högsta grad skall tillförsäkras
den som tvingas att avstå sin egendom
i fall som dessa. Vi är överens om att
vi skall förbättra den enskildes möjlig -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

heter att få sin rätt prövad, men jag
tror mycket hade kunnat vinnas om vi
hade väntat med just ändringen av bestämmelsen
om ersättning för rättegångskostnader
till dess expropriationsutredningen
lagt fram sitt förslag om
ändrade organisatoriska former för expropriationsdomstolarna.
En förstärkning
av expropriationsdomstolarna,
som ger dem säkrare tillämpning och
uniformitet behöves. Då hade man kunnat
få en saklig bakgrund till debatten
i vad gäller huruvida expropriationsdomstolarna
kan få sådan förstärkt organisation
att rättegångsförfarandet i
dessa frågor kan i huvudsak förläggas
till underrätterna. Vi är nu inte övertygade
om att man med förevarande
förslag kan vinna sådan rättssäkerhet,
och så länge domstolarna ej har fått den
organisatoriska förstärkning som är bebådad,
anser jag, herr talman, att rättssäkerheten
kräver att riksdagen följer
reservanternas förslag vid denna punkt
i tredje lagutskottets utlåtande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen I.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Expropriation innebär
som regel ett mycket hårt ingrepp i den
privata äganderätten. Därför tycker jag
att den nuvarande bestämmelsen i princip
är riktig, vari stadgas att man bär
rätt att föra sin sak vidare till högre
instans, om man inte är belåten med
resultatet av första omgången och därvid
få ersättning för rättegångskostnaderna.
Enligt vad som har upplysts i
utskottet, har sådana överklaganden
hitills varit begränsade till ungefär 50
procent, trots att man för närvarande
alltså har full rätt att gå vidare utan
särskilda kostnader. Detta tycker jag i
och för sig är en uppgift som talar för
att rätten till överklagande inte har
missbrukats.

Den trepartimotion av herr Oskarson
m. fl. i denna kammare, vari yrkas att
67 § skall bibehållas i sin nuvarande

lydelse, har därför mycket stort fog för
sig. Under alla förhållanden finns det
mycket starka skäl för att göra det tilllägg
som föreslås i reservationen I, som
jag har anslutit mig till. Herr Hamrin
i Kalmar har tidigare utförligt argumenterat
för denna reservation, och jag delar
helt hans uppfattning. Att, som utskottsmajoriteten
gör, under alla förhållanden
hävda att den, som genom
expropriation avhändes mark och som
klagar utan att få rätt, själv skall svara
för rättegångskostnader som uppkommer
i högre instans, tycker jag är att gå
synnerligen hårt fram. Man måste väl
ändå inse att man i övrigt har gått mycket
hårt fram i denna lagstiftning, som
ju t. ex. ger möjlighet till kvalificerat
förhandstillträde, d. v. s. kommunerna
kan tillträda mark innan inlösenförfarandet
är helt klart. Det finns anledning
att ställa sig tveksam till detta, men det
finns å andra sidan också vissa motiv
för sådant tillträde.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen I av herr Ebbe
Ohlsson in. fl.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Efter herrar Hamrins i
Kalmar, Johanssons i Dockered och Hedins
anföranden känner jag mig skyldig
att avge en förklaring till att jag ansett
mig icke kunna biträda den reservation
som de borgerliga partierna gemensamt
avgivit. Jag känner mig bunden av den
överenskommelse som träffades i expropriationsutredningen,
där representanterna
för samtliga i utredningen företrädda
partier var eniga om det förslag
som nu ligger till grund för propositionen.

Jag skulle helt allmänt vilja säga, att
den effektivisering av expropriationsförfarandet,
som blir en följd av den
nu föreslagna lagändringen, bör kunna
bidra till en snabbare handläggning av
expropriationsmålen till nytta och gagn
för berörda parter. Den exproprierande
kan snabbare ta en fastighet eller annat

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1900 fm.

expropriationsobjekt i besittning, och
den som är föremål för expropriationen
kan genom förskott snabbare få sina ersättningsanspråk
reglerade.

På dessa punkter bar remissinstanserna
över lag varit mycket positiva
till utredningens förslag. Det har också
utskottet varit i sin behandling av propositionen,
som ju står i huvudsaklig
överensstämmelse med utredningsförslaget.

Den punkt där det föreligger skiljaktiga
uppfattningar gäller frågan om expropriationslagens
kostnadsregler vid
överklagande av underrätts dom. Jag
skall inte alls sticka under stol med att
just denna fråga var föremål för synnerligen
segslitna diskussioner i utredningen.
Från början var denna fråga av
mycket kontroversiell art, men diskussionen
ledde fram till enighet i bedömningen.
Vi kom fram till att bestämmelserna
om kostnadsersättning i lagen om
ersättning för mistad fiskerätt och i
vattenlagen även i detta fall skulle kunna
tillämpas för att åstadkomma en
lämplig avvägning mellan den exproprierandes
och expropriatens intressen.
Ett annat skäl till att vi vill göra en anknytning
till dessa båda lagar var, att
dessa lagar för några år sedan ändrades
av riksdagen; riksdagen har väl betraktat
de genomförda ändringarna som
en modernisering av bestämmelserna
på dessa områden.

Vi har i expropriationsutredningen

också varit överens om att en översyn
av expropriationslagen borde syfta till
en bättre parallellitet mellan gällande
bestämmelser i lagarna på de olika områden,
där expropriationsförfarande förekommer.
Nu föreligger det avvikelser
mellan expropriationslagens bestämmelser,
rättegångsbalkens olika bestämmelser,
väglagen, vattenlagen och lagen
om ersättning för mistad fiskerätt, vilka
båda sistnämnda dock i stort sett
överensstämmer när det gäller kostnadsreglerna.

Vi tycker att det är önskvärt att

Ändring i lagen om expropriation m. m.

åstadkomma en parallellitet mellan dessa
bestämmelser och att en översyn av
expropriationslagen bör syfta dithän.

Det är klart att man kan diskutera
om det var rimligt att gå så här långt
i ändringen av gällande bestämmelser
i expropriationslagen. Vi kom i expropriationsutredningen
fram till att de
bestämmelser som finns i lagen om ersättning
för mistad fiskerätt och i vattenlagen
är klart och entydigt utformade.
Skulle man acceptera den utvikning
som reservanterna föreslår får
överdomstolen göra en ganska svår bedömning
från fall till fall, föreställer
jag mig, för att kunna avgöra vad som
är rimligt och rättvist olika intressenter
emellan. Domstolen skulle då t. ex.
få avgöra om det är rimligt att rättegångskostnaderna
skall ersättas eller ej.

Jag tror att det är en fördel om lagen
möjliggör en klar och entydig bedömning
på dessa punkter.

Reservanterna har sagt att lagen med
denna ändring bättre skulle tillgodose
expropriatens rättsskydd, och det är
klart att man kan diskutera huruvida
det är på det sättet eller ej. Jag vet inte
om man kan säga att rättsskyddet blir
eftersatt, om den som förlorar i överinstansen
får stå för sina rättegångskostnader.
Rättsskydd har han väl även
om det kostar en del pengar. Men man
kan naturligtvis å andra sidan säga att
risken för att han skall få betala rättegångskostnaderna
kanske avhåller honom
från att överklaga även i fall då
det kunde vara befogat. Jag tror emellertid
att om de ersättningsanspråk man
har i underrätten är väl underbyggda
genom grundliga utredningar o. s. v. så
kommer det att bilda ett ganska säkert
underlag även i fortsättningen när det
gäller att bedöma om man skall ta risken
att överklaga eller ej.

Herr Hedin sade att ett överklagande
i 50 procent av fallen inte är någonting
att oja sig över och att en sådan
procent överklaganden vore något
ganska rimligt och normalt. Jag kan

16 Nr 26 Onsdagen den

Ändring i lagen om expropriation m. m.

inte dela den uppfattningen. Jag tycker
att man borde sträva efter ett sådant
sakunderlag redan i underinstansen
att ett överklagande blir aktuellt
endast i undantagsfall.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
utveckla de skäl som gör att jag
inte anser mig kunna biträda reservanternas
önskemål på denna punkt. Jag
finner att berörda parters intressen blir
väl tillgodosedda genom den avvägning
utskottet gjort och att även rättsskyddet
ur expropriatens synpunkt är rimligt
avvägt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till tredje lagutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 47.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Efter de inlägg som här
tidigare gjorts finns inte någon anledning
för mig att på alla punkter närmare
motivera utskottets ställningstagande
och redogöra för propositionen
vilken så gott som helt ansluter sig till
expropriationsutredningens delbetänkande
II. Herr Hamrin i Kalmar framförde
som sin uppfattning att det skulle
ha varit önskvärt — om jag nu fattade
honom rätt — att denna proposition
inte hade framlagts utan att man
hade avvaktat utredningens fortsatta
arbete när det gäller organisationen av
domstolarna och värderingsreglerna.
Utredningen ansåg nog att den kunde
avge detta delbetänkande utan att
avvakta resultatet av sitt övriga arbete.
Utskottet har också den meningen att
det förslag som här föreligger inte föregriper
utredningens fortsatta arbete.

Utredningens förslag har varit föremål
för en mycket omfattande remissbehandling,
och man torde nog inte
göra sig skyldig till någon överdrift om
man påstår att detsamma fick ett mycket
positivt mottagande. Eftersom departementschefen,
såsom jag alldeles
nyss framhöll, har följt utredningens
förslag, är det inte att förvåna sig över

25 maj 1966 fm.

att antalet motioner som väckts i anledning
av propositionen varit synnerligen
få till antalet. I samtliga motionspar
har invändningar gjorts endast på
en enda punkt, nämligen den som gäller
fördelningen av rättegångskostnaderna
vid expropriation.

Jag skall inte redogöra för den nuvarande
regeln, eftersom det redan har
gjorts här. Den innebär att den som är
föremål för expropriation alltid kan
föra målet vidare till överrätt utan att
behöva vidkännas några kostnader.
Den regeln har varit föremål för mycket
stark kritik, eftersom man med viss
rätt kan göra gällande att den uppfordrar
till överklaganden och medverkar
till en förskjutning av rättegången från
underinstans till överinstans. Om lagändringarna
är man överens i utskottet
utom beträffande kostnaderna i
överrätt, där sju borgerliga ledamöter
reserverat sig. Herr Grebäek har tidigare
här redogjort för de överväganden
som utredningen haft på denna
punkt och varför den slutligen stannade
inför att söka komma till samma
regler som gäller enligt lagen om ersättning
för mistad fiskerätt och enligt
vattenlagen. Därmed skulle man åstadkomma
en viss uniformitet på det
tvångsrättsliga området.

Det har tidigare från reservanternas
sida anförts att vissa remissinstanser
varit tveksamma på denna punkt. Jag
vill ändå säga att flertalet av remissinstanserna
har ansett att man bör acceptera
den lösning som utredningen
kom till och som departementschefen
stannat vid. Jag vet att det många
gånger är vanskligt att åberopa olika
remissinstansers ställningstaganden,
men jag tror ändå att när Föreningen
Sveriges stadsdomare härvidlag haft en
ganska bestämd mening får man ändå
tillmäta den en avsevärd betydelse.

Vad som sker på grund av de regler
som vi för närvarande har är att kommunen-exproprianten
många gånger inför
utsikterna till en lång process i stäl -

Onsdagen den 25 maj 19G6 fm.

Nr 26

let träffar en uppgörelse i godo och till
ett pris som inte är förmånligt. Man
väger dessa alternativ mot varandra.
Sedan skapas ett nytt ortens pris, som
kan bli grundläggande vid kommande
expropriationsmål!

I expropriationslagens 7—11 §§ är
principerna för värdering intagna, och
det är tre poster som en domstol har
att ta hänsyn till. Den första är just
frågan om löseskillingen som skall motsvara
fastighetens värde med hänsyn
särskilt till ortens pris och fastighetens
avkastning. Vad är då ortens pris? Ja,
det kan ha påverkats av en tidigare,
frivillig uppgörelse som kommunen —
exproprianten — tvingats till på grund
av en nödsituation, kanske på bostadsmarknaden.
Den kan ha tagit en frivillig
uppgörelse i stället för att avvakta
en långdragen process.

Det är på en punkt vi skiljer oss åt,
nämligen i fråga om kostnaderna i
överrätt. Där föreslår reservanterna en
uppmjukning av lagtexten, innebärande
att när »särskilda skäl» föreligger
skall det göras möjligt för domstolen
att förplikta den exproprierande att ersätta
motparts kostnader när denne fullföljt
talan i högre rätt och där förlorat.
Vi anser inom utskottsmajoriteten
att det skulle konservera de olägenheter
som för närvarande vidlåder lagstiftningen
och som propositionen har
velat eliminera. Glädjande nog är vi i
övrigt överens på de andra väsentliga
punkterna.

Herr Hedin var inne på det nya begrepp
som införts, nämligen kvalificerat
förhandstillträde, som innebär att
äganderätten övergår till den exproprierande
innan ersättningsfrågan är
slutligt avgjord. Jag förmodar att kommunerna
kommer att hälsa detta med
tillfredsställelse, därför att härigenom
frigörs panträtter som kan gravera fastigheten.
Det möjliggör en fastighetsbildning
och lagfart kan erhållas. Vidareöverlåtelser
och tomträttsupplåtel -

Ändring i lagen om expropriation m. m.

ser kan äga rum och inte minst kanske
man också bör ha i åtanke att det
underlättar kreditgivningen.

Det är också, som här tidigare framhållits,
avsevärda förbättringar för expropriaten
som propositionen innehåller,
nämligen rätten att väcka talan, att
kunna få preliminär ersättning — förskott
på den slutligt fastställda ersättningen
— och därmed elimineras i viss
mån, för att inte säga i avsevärd grad,
den olägenhet som för närvarande vidlåder
lagstiftningen, nämligen risken
för penningvärdeförsämring.

Till utskottets utlåtande har också fogats
en reservation nr II av herr Ferdinand
Nilsson. Denne har när det gäller
förslaget till ändring av bestämmelsen
beträffande fardag haft vissa synpunkter.
Det är så för närvarande att
tillträde inte får bestämmas till tidigare
dag än den fardag som inträffar tre
månader efter delgivningen, och utskottet
har i likhet med departementschefen
ansett att den bestämmelsen bör
kunna utgå. Det bör kunna räcka med
att det ges skäligt rådrum för anskaffande
av t. ex. en annan bostad, och
det har i det sammanhanget diskuterats
att man skulle införa en uttrycklig
regel om skyldighet att anskaffa annan
bostad. Departementschefen har
icke ansett det vara erforderligt. Man
har erfarenhet av hur exproprianterna
går till väga. Man har inte kunnat påvisa
något exempel där de bildligt talat
har placerat någon på snöplogskanten
eller i diket på grund av expropriation!
Utskottet har emellertid på denna
punkt velat starkt understryka nödvändigheten
av att de exproprierande
gör allt vad som står i deras makt för
att undanröja uppkommande bostadsproblem.

Jag ser inte i vad mån den av herr
Ferdinand Nilsson till utskottets utlåtande
fogade reservationen skiljer sig
så särskilt mycket från vad utskottet
har sagt. Han har i varje fall, såvitt

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

jag kan förstå, velat framföra samma
synpunkter, kanske med något andra
ord.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till tredje lagutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 47.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Efter de två senaste anförandena
kan jag fatta mig ganska kort.

I den reservation som vi huvudsakligen
har diskuterat, alltså den som behandlar
kostnadsfördelningsfrågan, anges
två situationer då den av reservanterna
föreslagna undantagsregeln skulle
kunna tillämpas. För det första fallet
som anges i reservationen är någon särskild
regel över huvud taget inte nödvändig.
Om nämligen den exproprierande
hade kunnat förebringa utredningen
redan i underrätten men framlägger
den först i överrätten kan domstolen
i de allra flesta fallen tillämpa
18 kap. 6 § rättegångsbalken och därigenom
tillerkänna fastighetsägaren ersättning
för hans kostnader, oavsett utgången
av målet i överrätten.

Det andra exemplet är av annan karaktär.
Där uppmärksammar reservanterna
att överinstansens ledamöter kan
ha stannat i skiljaktiga meningar om
hur målet skall bedömas. Den av reservanterna
föreslagna lydelsen av denna
paragraf tar direkt sikte på detta faktum.
Det förslaget är inte nytt. Det har
övervägts tidigare under lagstiftningsarbetet.
Rent principiellt kan man om
reservanternas förslag säga att det i viss
mån innebär en återgång till den i modern
lagstiftning övergivna regeln om
särskild kostnadsfördelning när saken
varit så, som det heter, mörk och tvivelaktig
att den tappande parten har haft
skälig orsak till rättegång. Det skäl som
kan åberopas till förmån för en sådan
princip är av generell natur och det kan
väl knappast anses tillrådligt att på det
nu aktuella speciella området återinföra
denna princip. I reservanternas skriv -

ning åskådliggöres också att det föreligger
stora svårigheter att ange i vilka
situationer undantagsregeln är avsedd
att komma till användning.

Den faktiska innebörden av undantagsregeln
torde helt och hållet komma
att bli beroende av vilken praxis som
utbildas inom domstolarna, och det torde
komma att dröja mycket länge innan
en någorlunda fast och vägledande
praxis har hunnit utbilda sig på området.
Det innebär i sin tur att man, om
reservationen antages, mister en av de
fördelar som otvivelaktigt är förenade
med propositionens förslag, nämligen
att parterna i förväg skall kunna bedöma
vilka konsekvenser ett överklagande
får med hänsyn till fördelningen
av rättegångskostnaderna. Propositionen
är på denna punkt klar och entydig.
Parterna kan med propositionens
förslag förutse hur kostnadsfrågan kommer
att bedömas i skilda situationer.
Propositionen måste anses fullt tillräckligt
tillgodose kraven på rättssäkerhet.
Den exproprierandes motpart får
en av de speciella förhållandena motiverad
särskilt förmånlig behandling.
Bortsett från fall av rättegångsmissbruk
och dylikt behöver han sålunda aldrig
betala motsidans kostnader, och sina
egna kostnader får han ersatta inte bara
när han själv klagar och vinner utan
också, oavsett utgången av målet, när
kostnaderna åsamkas honom genom att
den exproprierande klagar.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Vi är, som redan framhållits,
överens om att de nuvarande
reglerna för kostnadsfördelningen vid
expropriation inte är tillfredsställande.
Jag ämnar alltså inte försvara dessa regler.
Men eftersom vi har även andra
lagar med tvångsregler, t. ex. lagen om
ersättning för mistad fiskerätt, vattenlagen
och även allmänna väglagen —
ehuruväl den lagens bestämmelser är
utformade på annat sätt — med olika
kostnadsfördelningsregler, tycker jag

Onsdagen den 25 maj 19(i(i fm.

Nr 26

emellertid att det är något lättvindigt
att i samband med ett delbetänkande av
expropriationsutredningen föreslå en
regel som sedan kommer att gälla för
alla olika tvångslagar. Jag har i stället
den uppfattningen att man skulle väntat
med detta förslag.

Expropriationslagen är ju den centrala
tvångslagen i sådana här sammanhang.
Det är den som för närvarande,
skulle jag gissa, har tillämpats mest, och
den kommer troligen att tillämpas i allt
större utsträckning. Det är ju det man
eftersträvar. Man vill åstadkomma en
förenkling av expropriationslagstiftningen
för att den skall kunna tillämpas
smidigare än vad nu är fallet.

Med hänsyn härtill menar jag att man
inte bör så lättvindigt som här har skett
ändra kostnadsfördelningsreglerna. Jag
upprepar ännu eu gång och vill särskilt
understryka att det dock här är fråga
om rättssäkerheten. Här gäller det människor
som har tvingats in i en process
utan egen förskyllan, därför att det allmänna
har behov av den mark som de
äger. Under sådana förhållanden bör
man ur rättssäkerhetssynpunkt beakta
deras berättigade intressen och vara
varsam med sådana här ändringar av
reglerna.

Jag har också understrukit att ändringar
i expropriationslagen för att Tå
förfarandet mindre tidsödande och lagen
mera effektiv, så att den kan tillämpas
smidigare än vad nu är fallet har
jag aldrig motsatt mig, och det har inte
heller reservanterna gjort. Vi är fullt på
det klara med att en reform av expropriationslagen
behövs. Men jag har inte
förståelse för att man i detta sammanhang
har minskat rättssäkerheten för
den som utsätts för expropriation på
det sätt som här sker genom de ändrade
kostnadsfördelningsreglerna.

De övriga reformerna i fråga om expropriationslagen
bär dock inneburit
ett mycket stort steg framåt mot en
mindre tidsödande procedur och större
möjligheter för den exproprierande att

Ändring i lagen om expropriation m. m.

snabbt få inte bara nyttjanderätt utan
även äganderätt till den mark som den
exproprierande behöver. Jag tänker på
det kvalificerade tillträdet som innebär
ett mycket stort steg framåt mot ett
snabbare förfarande till förmån för den
exproprierande. Jag tycker att det skulle
ha räckt i avvaktan på att man kunnat
lösa frågan om förfarandereglerna
så att man vet hur man skall ha det ordnat
med specialdomstolarna på de olika
områdena. Först i det sammanhanget
borde man ta upp kostnadsfördelningsreglerna
till en slutgiltig prövning. Jag
är fullt på det klara med att dessa regler
om möjligt bör vara enhetliga i dessa
olika tvångslagar. Reservanterna har
alltså inte velat motsätta sig även en
revision av kostnadsfördelningsreglerna
men ansett att man inte i dagens läge
skall ta det steg som gjorts här i propositionen;
detta med hänsyn till att den
som utsätts för expropriation onekligen
har — eftersom han tvingats in i en
process utan sin förskyllan — rättighet
att fordra att han skall få sin sak prövad
i högre instans utan att behöva riskera
att få bekosta rättegången där.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! När riksdagen 1957 fattade
beslut om den nu gällande kostnadsregeln
i lagen om ersättning för
mistad fiskerätt och 1961 om den nu
gällande ersättningsregeln i vattenlagen
talade man i riksdagen minsann inte
om att dessa beslut skulle utgöra någon
fara för rättssäkerheten eller att man
förfor på något som helst lättvindigt
sätt, såsom herr Hamrin i Kalmar nu
påstår i den här frågan.

Propositionens av utskottsmajoriteten
tillstyrkta förslag anknyter ju direkt till
de av riksdagen tidigare beslutade rättsreglerna
i de två andra lagarna som jag
nämnde. Det kan inte heller anses lättvindigt
att man i en så stor fråga som
expropriationslagstiftningens omdanande
går fram med delreformer. Det är

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

helt enkelt nödvändigt om man inom
rimlig tid skall kunna genomföra reformer.
Utredningen har presterat ett mycket
betydande arbete i det betänkande
som ligger till grund för propositionen,
och det har varit en parlamentariskt
sammansatt, enhällig utredning som
framlagt betänkandet. Man har valt ut
frågor som redovisats i propositionen
därför att de ansetts vara av angelägen
natur.

För utredningen kvarstår nu två stora
huvudfrågor. Den ena frågan är som
nämnts förfarandet vid expropriation,
och den torde bli den sista av de frågor
som utredningen tar upp. Vad utredningen
nu närmast har att syssla med
är den stora och otroligt svåra frågan
om värderingsprinciperna, och den
kommer det att ta tid för utredningen
att klara av. Det är då helt naturligt att
man genomför delreformer, och detta
har den parlamentariskt sammansatta
utredningen varit helt enig om.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara göra justitieministern
uppmärksam på att jag,
när jag resonerade om expropriationslagstiftningens
kostnadsregler contra
reglerna i lagen om ersättning för mistad
fiskerätt och i vattenlagen, poängterade
att expropriationslagen här intar
en central ställning. Jag anser att reglerna
i lagen om ersättning för mistad
fiskerätt visserligen är av väsentligt intresse
för den som får möjligheter att
agera i en sådan process. Det är dock
en tillfällig lagstiftning som dess bättre
ganska snart är ur världen. I dessa fall
tror jag inte heller att någon beklagar,
att vederbörande ibland kanske får stå
för rättegångskostnaden. Detta hänger
ihop med de regler som tillämpas beträffande
värderingen, men jag vill än
en gång framhålla, att vi nu diskuterar
en expropriationslagstiftning som kommer
att tillämpas mer och mer och som

har en central betydelse när det gäller
tvångslagarna.

Visst skall delbetänkanden när så är
nödvändigt komma fram och visst skall
man nu göra de ändringar i expropriationslagstiftningen
som är nödvändiga
för att få ett smidigt förfarande, eftersom
expropriationsutredningen inte har
kunnat lägga fram ett definitivt betänkande.
Jag är fullt på det klara med att
värderings- och förfarandereglerna utgör
så stora och svåra problem, att det
kanske krävs relativt lång tid för utredningen
även i fortsättningen, men jag
vill också påpeka att justitieministern
skjutit vissa frågor i det föreliggande
delbetänkandet på framtiden, därför att
de sammanhänger med vad som komma
skall i det slutliga betänkandet. Av de
skäl som jag tidigare anfört borde man
nog även då det gäller kostnadsfördelningen
ha varit litet försiktigare i detta
fall.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Statsrådet jämförde expropriationslagstiftningen
med vattenlagen
och lagen om förlorad fiskerätt,
och det ger mig anledning att här göra
några kommentarer.

Det kan givetvis vara riktigt för en
jurist att jämställa dessa lagstiftningar,
mtn i allmänna medvetandet är expropriation
en så ömtålig sak att det finns
anledning att gå försiktigt fram. Egnahemsägare
och vissa små markägare
anser säkerligen att ordet expropriation
är det fulaste ordet i svenska språket
och innebär ett hot mot dem. När
man nu har infört systemet med kvalificerat
förhandstillträde, kan jag i likhet
med herr Hamrin i Kalmar tänka
mig att man nöjer sig med det och ser
hur detta nya institut kommer att påverka
utvecklingen.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag tycker att expropriationsutredningen
har gjort ett utomordentligt
förnämligt arbete, och det

Onsdagen den 25 maj 1900 fm.

Nr 26

är olyckligt att utskottet inte har kunnat
helt enas i denna fråga, som diskuterats
så ofta och som har framstått
som så besvärlig för kommuner och
andra som vill förvärva nödvändig
mark.

Huvudsyftet, att lägga tyngdpunkten
på processen i första instansen — där
expropriaten i princip får sina kostnader
ersatta — är mycket bra. Jag har
god erfarenhet och vet att det råder
goda kommunikationer mellan domstolen
och parterna i den förberedande
handläggningen och parterna får gång
på gång besvara skrivelser och inkomma
med nya yttranden, innan domstolen
tar upp ärendet till behandling.
Dessa förarbeten är så omsorgsfulla att
man kan säga att praktiskt taget alla
ärenden är väl behandlade, innan de
går till process. Jag vet att man i kommunerna
gång på gång skickar kompletterande
skrivelser och gör utredningar
och uppläggningar som ligger
till grund för bedömningarna. Vi skall
vara på det klara med att så länge
detta sker har expropriaten möjlighet
att föra fram alla sina synpunkter. Om
han senare har starka och vägande
skäl, finns det, enligt lagförslaget, goda
möjligheter att vinna målet vid ett
överklagande, och då får han sina kostnader
betalda.

Alla vill undvika långa och utdragna
processer. De är dyrbara för båda parter
och även för samhället. Herr Hamrin
sade att expropriaten helt plötsligt
kan ställas inför tvånget att gå ifrån
sin egendom, men så är det i allmänhet
inte. Man försöker så långt som möjligt
att göra överlåtelsen av egendomen
i form av en frivillig överenskommelse
med vederbörande, och jag kan försäkra
att man då inte drar sig för något
högre kostnader, om man kan göra
upp i godo. Och som jag sade har jag
erfarenhet av att ärendena behandlas
mycket ingående.

Vi i vår stad har för närvarande ett
30-tal expropriationsmål avgjorda ge -

Ändring i lagen om expropriation m. m.

nom att vi har Kungl. Maj ds tillstånd
att fullfölja målen, men vi försöker
ännu i dag att träffa frivilliga överenskommelser.
Och när nu uppläggningen
är sådan, kan man väl inte säga annat
än att kommunerna har intresse av att
det blir så litet tvång som möjligt.

Den möjlighet som lagen nu ger
skall väl också bidra till att handläggningen
blir sådan att man undviker
processer. Om man kan lägga upp det
så att det redan i första instans presenteras
tillräckligt bevismaterial, tycker
jag det är mycket bra.

För övrigt vill jag helt instämma i
vad herr Ekström sade beträffande bostäderna.
Redan nu gör både kommunerna
och andra alla ansträngningar
för att klara bostäder åt de exproprierade.
Det är också utskottets uppfattning
att det är helt naturligt att man
inte skall försätta någon människa i
den situationen att hon mister sin bostad
utan en ärlig chans att få en annan
i stället. Utskottet är klart inne på
en linje i denna fråga som vi inte bara
har följt nu utan också i tidigare ärenden.

I detta anförande instämde herr Sundelin
(s).

Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort denna gång. Jag vill bara påpeka
att reservanterna inte är ute för
att försvara dyrbara processer i expropriationsmål.
Vi har flera gånger sagt
att vi har full förståelse för att det behövs
en ändring av kostnadsfördelningsreglerna.
Men vi accepterar inte
att ändrade kostnadsfördelningsregler
skall göra det lättare att tvinga den
som har mark till en uppgörelse därför
att han inte vill riskera att få betala
kostnaderna i andra instans.

Däremot är jag fullt på det klara
med att vi för att undvika expropriation
om möjligt skall eftersträva frivil -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

liga överenskommelser, även om expropriationslagen
finns i bakgrunden.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag är inte engagerad
i denna fråga annat än som vanlig medborgare
med intresse för saken. Därför
skall jag forma mitt lilla inlägg här
som en replik till statsrådet, som tyvärr
har tvingats lämna denna kammare för
ett ögonblick.

Det är bara två saker som jag skall
påpeka innan klubban faller i detta
mycket viktiga ärende. Det gäller först
det kvalificerade förhandstillträdet.
Man kan fråga sig vad svenska folket
skulle säga om man stiftade en lag som
medförde att en köpare kunde säga:
Jag skall köpa din bil och ha full förfogande
rätt under ett helt år. Du får
efter ett år veta vad du får betalt för
bilen.

Detta är vad det kvalificerade förhandstillträdet
innebär. Man skall ta
mark och ha full förfogande- och äganderätt
över den under lång tid, och
först i efterhand får vederbörande veta
vad han får betalt för marken. Det är
principvidrigt enligt mitt sätt att se.

Jag tycker att statsrådet gör det litet
lätt för sig när han säger att den
som blir utsatt för expropriation alltid
kommer att få ersättning när han överklagar
— om han vinner. Det är just
det, ärade kammarledamöter! Hur skall
han veta att han kan vinna ett överklagande?
De stora bolagen kan överklaga,
ty de kan betala rättegångskostnaderna.
Men det kan inte de små i samhället.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Det var en mycket
stark kritik herr Ringaby riktade mot
de borgerliga ledamöterna i expropriationsutredningen,
vilka enhälligt har
framfört dessa förslag!

Jag ville närmast säga några ord till
herr Hamrin i Kalmar. Han framhöll
här tidigare, att departementschefen
har skjutit på vissa andra frågor som

utredningen hade framfört. Det är, herr
Hamrin, bara en enda fråga, och det
gäller en oväsentlig detalj. Utredningen
hade föreslagit en uttrycklig regel i
5 § expropriationslagen angående befogenhet
för Kungl. Maj:t att medge
förlängning av den tid inom vilken talan
skall väckas. Departementschefen
har ansett att därmed kan anstå.

Herr Hamrin i Kalmar säger vidare
att det kanske nu skulle ha räckt med
det kvalificerade tillträdet som ger exproprianterna
så stora fördelar. Men,
herr Hamrin, den proposition och det
utskottsutlåtande vi nu behandlar ger
ju även expropriaterna väsentligt större
fördelar än tidigare. Och när herr
Hamrin i Kalmar sade att det skulle
ha räckt med detta kvalificerade tillträde,
ville han väl inte utesluta de
förbättringar som föreslagits för expropriaterna
och som alltså innebär att
de skall kunna väcka talan och kunna
få förskott på den slutgiltiga ersättningen
vid upprepade tillfällen, vilket
tidigare inte varit möjligt.

Vissa remissinstanser har med skärpa
uttalat, att de nuvarande reglerna
kan fresta till ett illojalt processande.
Dessa argument har vi inte använt här
i debatten, men det är ändå ansvariga
remissinstanser som sagt detta, och de
menar sålunda att gällande regler kan
leda till missbruk. —- Om det för en
sakägare ter sig utsiktslöst att föra en
process vidare borde man kanske kunna
räkna med att den juridiske rådgivaren
i fortsättningen inte säger till vederbörande:
Du kan fortsätta denna
process, ty det är kommunen, det är
exproprianten som får betala alltsammans! Härmed

var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr

Onsdagen den 25 maj 1906 fm.

Nr 26

Hamrin i Kalmar begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Ebbe Ohlsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hamrin i Kalmar
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 120 ja och
105 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Förbättrad sjukpenningförsäkring

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag om förbättrad
sjukpenningförsäkring, i vad
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 1 april 1966 dagtecknad
proposition, nr 113, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring; -

Förbättrad sjukpenningförsäkring

2) förordning om ändrad lydelse av

3 och 5 §§ förordningen den 18 december
1959 (nr 555) angående redares avgifter
i vissa fall enligt lagen om allmän
försäkring;

3) lag angående ändrad lydelse av

4 § lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om
ersättning åt smittbärare;

4) förordning angående ändrad lydelse
av 28 § 2 mom. förordningen den
14 december 1956 (nr 629) om erkända
arbetslöshetskassor;

5) förordning om ändrad lydelse av
2 § förordningen den 22 april 1960 (nr
77) angående byggnadsforskningsav gift; dels

ock bifalla det förslag i övrigt,
om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen hade, såvitt anginge
anvisande av anslag, hänvisats till statsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

I samband med propositionen hade
andra lagutskottet behandlat följande i
ämnet väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: 1)

de likalydande motionerna nr 323
i första kammaren av fröken Mattson
m. fl. och nr 388 i andra kammaren av
fru Lindberg m. fl.;

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

2) de likalydande motionerna nr 737
i första kammaren av fru Hultell och
nr 909 i andra kammaren av fru Kristensson
m. fl.,

3) de likalydande motionerna nr 739
i första kammaren av fru Nilsson m. fl.
och nr 911 i andra kammaren av fru
Thunvall m. fl.,

4) de likalydande motionerna nr 740
i första kammaren av fru Lilly Ohlsson,
och fru Landberg samt nr 906 i andra
kammaren av fröken Bergegren,

5) de likalydande motionerna nr 741
i första kammaren av fru Elvy Olsson
och herr Axel Kristiansson samt nr 908

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Förbättrad sjukpenningförsäkring

i andra kammaren av herr Gustavsson
i Alvesta m. fl.,

6) de likalydande motionerna nr 742
i första kammaren av herrar Virgin och
;Lundberg samt nr 910 i andra kammaren
av herr Magnusson i Borås m. fl.,

7) motionen nr 738 i första kammaren
av herr Lundberg m. fl.,

8) motionen nr 890 i andra kammaren
av fru Ryding,

9) motionen nr 907 i andra kammaren
av herr Börjesson i Falköping.

I motionerna I: 740 och II: 906, som
behandlade ett problem rörande tillläggssjukpenning
vid barnsbörd, hade
yrkats, »att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning och förslag till ändring av
bestämmelserna i lagen om allmän försäkring
3 kap. 13 § i överensstämmelse
med vad som i motionen anförts».

I motionerna I: 741 och II: 908 hade
bl. a. yrkats, att riksdagen måtte besluta
om höjning av moderskapspenningen
vid enkelbörd till 1 080 kr. och om höjning
till 540 kr. av det belopp som tillkomme
vid flerbörd för varje barn utöver
ett.

I motionerna I: 742 och II: 910 hade
bl. a. yrkats, att riksdagen måtte antaga

(Kungl. Maj:ts förslag)

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven
hos allmän försäkringskassa eller skulle
hava varit inskriven därest hon uppfyllt
åldersvillkoret i 1 kap. 4 §, äger
vid barnsbörd rätt till moderskap spenning.
Moderskapspenning utgör
vid enkelbörd ettusen kronor och vid
flerbörd nämnda belopp ökat med femhundra
kronor för varje barn utöver ett.

Av moderskapspenningen----

D. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i övrigt, såvitt den hänvisats
till lagutskott;

E. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 740 och II: 906 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att mo -

det till propositionen nr 113 fogade förslaget
till lag angående ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring med de ändringar att 3 kap.
4 och 10 §§ erhölle i motionerna angiven
lydelse.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med avslag å motionerna
I: 472 och II: 910, såvitt anginge
förslaget till ändring av 3 kap. 4 § lagen
om allmän försäkring, måtte bifalla förevarande
proposition, nr 113, i motsvarande
del;

B. att riksdagen med avslag å följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:742 och 11:910, såvitt
anginge förslaget till ändring i 3
kap. 10 § lagen om allmän försäkring,
samt

2) motionen II: 907,

måtte bifalla förevarande proposition
i motsvarande del;

C. att riksdagen med bifall till motionerna
I: 741 och II: 908, såvitt anginge
moderskapspenningen, samt med avslag
å propositionen såvitt anginge förslaget
till ändring i 3 kap. 12 § lagen om allmän
försäkring måtte för sin del antaga
nämnda paragraf i följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse:

(Utskottets förslag)

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven
hos allmän försäkringskassa eller skulle
hava varit inskriven därest hon uppfyllt
åldersvillkoret i 1 kap. 4 §, äger
vid barnsbörd rätt till moderskapspenning.
Moderskapspenning utgör
vid enkelbörd ettusenåttio kronor och
vid flerbörd nämnda belopp ökat med
femhundrafyrtio kronor för varje barn
utöver ett.

— — tidpunkten därför.

tionerna överlämnades till familjepolitiska
kommittén;

F. att motionerna 1:739 och 11:911
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

Förbättrad sjukpenningförsäkring

G. att motionen I: 738 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

H. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:323 och 11:388,

2) motionerna 1:737 och 11:909,

3) motionerna 1:740 och 11:906, i
den mån de icke besvarats genom vad
utskottet ovan hemställt,

4) motionerna I: 741 och II: 908, såvitt
anginge yrkandet om redovisning
av reformens verkningar,

5) motionerna I: 742 och II: 910, såvitt
anginge yrkandet under 2, samt

6) motionen II: 890,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits enligt följande.

vid utskottets hemställan under A

av herrar Hubinette och Edlund, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

(Kungl. Maj:ts förslag)

att riksdagen med avslag å förevarande
proposition, nr 113, såvitt anginge
förslaget till ändring av 3 kap. 4 § lagen
om allmän försäkring, samt med
bifall till motionerna I: 742 och II: 910
i motsvarande del måtte för sin del antaga
nämnda paragraf i av reservanterna
angiven lydelse, innebärande ändringar
i propositionens sjukpenningskala
i syfte att utjämna olikheter i
kompensationsgrad;

vid utskottets hemställan under B

av herrar Hubinette och Edlund, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med avslag å dels propositionen,
såvitt anginge förslaget till
ändring av 3 kap. 10 § lagen om allmän
försäkring, dels motionen II: 907, samt
med bifall till motionerna 1:742 och
II: 910 i motsvarande del måtte för sin
del antaga nämnda paragraf i följande
såsom reservanternas förslag betecknade
lydelse:

(Reservanternas förslag)

För den------erkänd arbetslöshetskassa.

Varar sjukperioden högst sex dagar Varar sjukperioden högst tretton dautöver
den dag då sjukdomsfallet in- gar .... (= Kungl. Maj:ts förslag) ....
träffade, utgår sjukpenning för dag, då överstiger två.
den försäkrade icke skulle hava utfört
förvärvsarbete i sin huvudsakliga sysselsättning,
endast i den mån antalet
sådana dagar, den dag då sjukdomsfallet
inträffade oräknad, överstiger två.

Utan hinder--— —---— för år.

Sjukpenning må-------— bör utgå.

Som sjukperiod--------i 7 §.

III

vid utskottets hemställan under C

av herrar Lars Larsson, Hubinette,
Bengtsson i Varberg, Edlund och Göransson,
vilka ansett, att utskottet under
C bort hemställa,

att riksdagen med avslag å motionerna
I: 741 och II: 908, såvitt anginge mo -

derskapspenningen, måtte bifalla propositionen
såvitt anginge förslaget till
ändring i 3 kap. 12 § lagen om allmän
försäkring;

vid utskottets hemställan under F

av fru Nilsson, utan angivet yrkande;

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Förbättrad sjukpenningförsäkring
V

vid utskottets hemställan under C

av herrar Hubinette och Edlund, likaledes
utan angivet yrkande.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Debatten rörande detta ärende må
jämväl omfatta statsutskottets utlåtande
nr 114, men yrkanden beträffande sistnämnda
ärende må framställas först sedan
detsamma föredragits.

Andra lagutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! När riksdagen i dag
har att ta ställning till förslaget om en
förbättrad sjukpenningförsäkring, står
vi inför förverkligandet av en stor och
betydelsefull refom. Under det senaste
decenniet har vi bevittnat en reformverksamhet
av mycket stor omfattning
på socialförsäkringens område. År 1955
kan med viss rätt betecknas som en
milstolpe. Det var då den allmänna
sjukförsäkringen trädde i kraft — en
försäkring som omfattar hela folket.

Sjukförsäkringen garanterar medborgarna
ersättning för sjukvårdsutgifter
och kompensation för inkomstbortfall
på grund av sjukdom. Sjukförsäkringen
har undergått många betydelsefulla förbättringar
sedan den genomfördes. I dag
har vi att ta ställning till en stor reform
just på sjukförsäkringens område,
och denna reform gäller som bekant
dels karensdagarna, dels ersättningsnivån
inom försäkringen.

Enligt nuvarande regler utgår sjukpenning
inte för de tre första dagarna
av en sjukperiod, insjuknandedagen inräknad.
Detta är de s. k. karensdagarna.
Denna regel har varit oförändrad sedan
den allmänna sjukförsäkringens tillkomst
och har övertagits från den frivilliga
försäkring, som fanns i de tidigare
erkända sjukkassorna.

Sedan den allmänna försäkringen infördes
har frågan om karensdagarnas
avskaffande många gånger kommit på
riksdagens bord genom motioner. Ett
argument som därvid har spelat en stor
roll har varit samordningen med yrkesskadeförsäkringen.
Före 1955 hade yrkesskadeförsäkringen
den regeln att,
om en sjukdom varade mer än två dagar
efter dagen för olycksfallet, sjukpenning
utgavs från och med dagen
efter olycksfallsdagen. Samordningen
mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen,
som ingick såsom ett
led i sjukförsäkringsreformen, ledde till
att tredagarskarensen även kom att gälla
i yrkesskadefallen. Detta har uppfattats
som en försämring för dessa fall
och har föranlett krav på ändringar.

En annan utgångspunkt — och naturligtvis
en viktig sådan — då det gällt
kritiken mot sjukförsäkringens karensdagar
har varit följande: Stora grupper
på arbetsmarknaden är avtalsvägen tillförsäkrade
sjuklön under karensdagarna.
För 800 000 å 900 000 löntagare är
på detta sätt sjukförsäkringens karensregler
utan intresse. Det är framför allt
tjänstemännen som har förmånen av
lön under karensdagarna; detta avser
både den offentliga och den privata
sektorn. För statens del gäller att så
gott som alla dess anställda har denna
förmån.

Sjukförsäkringens karensregler har
alltså i praktiken kommit att ha betydelse
främst för de stora grupperna av
LO-medlemmar, cirka 1,2 miljoner människor.
Det har känts som en social
orättvisa att det på detta vis har uppstått
en klyfta mellan tjänstemän och
arbetare i fråga om en så väsentlig sak
som den sociala tryggheten vid sjukdom.
Denna skillnad har också sträckt sig
till kompensationsnivån.

Från rättvisesynpunkt är det angeläget
att så långt möjligt utjämna skillnaderna
i den sociala tryggheten mellan
olika samhällsgrupper. Den fackliga
arbetarrörelsen har fört fram karens -

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

dagsfrågan vid flera avtalsrörelser men
icke kunnat uppnå en lösning avtalsvägen.
När inte denna väg var framkomlig
för att lösa karensdagsfrågan
återstod den väg som valdes för att
föra pensionsfrågan till en lösning, nämligen
lagstiftningsvägen.

Den proposition som riksdagen nu
går att ta ställning till och som tillstyrkts
av utskottet så när som på en
punkt innebär att lagreglerna om karenstid
ändras. Enligt förslaget skall
sjukpenning utgå från och med dagen
efter den dag då sjukdomsfallet inträffade.
Som insjuknandedag räknas i
praktiken den dag då sjukdomsfallet
anmälts till försäkringskassan. En sjukanmälan
kan mycket väl göras sedan arbetsdagen
gått till ända. I sådana fall
kommer sjukpenning att utgå redan
från och med första dagen då sjukdomen
medför bortfall av arbetsinkomst.

Det kan naturligtvis alltid sägas att
väl utbyggda sociala trygghetsanordningar
innesluter vissa risker för missbruk.
Erfarenheterna av de stora sociala
reformer som genomförts under
de sistförflutna tio åren och som nu
är i tillämpning ger emellertid knappast
någon grund för antagandet att
ett sådant missbruk skulle få stor omfattning.
Tvärtom visar de svenska löntagarna
genomgående prov på hög arbetsmoral
och stor lojalitet i förhållande
till både arbetsgivare och arbetskamrater.
Det finns också anledning att
hänvisa till att statens, kommunernas
och landstingens anställda liksom tjänstemännen
på den privata arbetsmarknaden
sedan länge varit tillförsäkrade
sjuklöneförmåner som är jämförbara
med de nu föreslagna sjukpenningförmånerna.
Risken för att ett mindre antal
personer kan tänkas vilja missbruka
den förmån försäkringen ger kan inte
och får inte utgöra ett godtagbart skäl
för att beröva den stora massan lojala
medborgare angelägna förbättringar.

En speciell risk för överkompensation
har beaktats i lagförslaget. Den

Förbättrad sjukpenningförsäkring

hänger samman med arbetstidens fördelning
på veckodagarna.

Sjukpenning utgår per kalenderdag
och inte per arbetsdag. Med den utbredning
som femdagarsveckan har
skulle härigenom en omotiverad dubbelersättning
kunna uppkomma. Man
kan anta att en anställd med arbetsveckan
måndag—fredag insjuknar på
fredag kväll och blir frisk igen, så att
han kan gå i arbete på måndag morgon.
Om man inte hade någon särskild tillläggsregel,
skulle borttagandet av karensdagarna
medföra att han fick sjukpenning
för lördag och söndag, fastän
han inte går miste om någon arbetsinkomst.
Det föreslås med hänsyn härtill
att vid sjukperioder som är kortare
iin åtta dagar sjukpenning skall utgå
endast för dag då den försäkrade
skulle ha utfört förvärvsarbete i sin
huvudsakliga sysselsättning, om han varit
frisk. Regeln skall inte tillämpas
på mer än två fridagar under en sjukperiod.

Den angivna fridagsregeln medför
att arbetstagaren med femdagarsvecka
i det förut angivna exemplet inte får
ersättning för vare sig lördagen eller
söndagen. Är det i stället fråga om en
arbetstagare med sexdagarsvecka, som
arbetar på lördagen men har ledigt på
söndagen, blir resultatet att han får ersättning
för lördagen men inte för söndagen.

Fridagsregeln gäller inte bara sådana
fridagar, som ligger i början av sjukperioden,
utan är tillämplig också på
fridagar som ligger inuti eller i slutet
av sjukperioden, allt dock under förutsättning
att sjukperioden varar högst
åtta dagar.

Om sjukperioden varar åtta dagar
eller längre skall, som jag nämnde, sjukpenningen
utgå även för dagar som
skulle ha varit arbetsfria. I reservationen
II till utskottets utlåtande föreslås
att tidsgränsen åtta dagar skall förskjutas
en vecka, så att sjukpenning utgår
för fridagar först när sjukperioden va -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 19C6 fm.

Förbättrad sjukpenningförsäkring

rar 15 dagar eller längre. Med en sådan
regel skulle den avsedda kompensationsgraden
uppnås endast i de fall, då
sjukperioden varar mer än 14 dagar.
Detta skulle enligt min mening innebära
en väsentlig urholkning av reformen,
vilket jag liksom utskottets majoritet
anser inte kan accepteras. Farhågorna
för att denna regel skall missbrukas
är enligt min mening överdrivna.
Genom att tidsgränsen åtta dagar har
valts så, att den skall sammanfalla med
den tidpunkt då försäkringskassorna regelmässigt
bör fordra läkarintyg, får
riskerna för missbruk anses vara tämligen
begränsade.

Huvudmotivet för den här föreslagna
karenstidsreformen är önskemålet om
likställighet mellan olika grupper av
förvärvsarbetande i fråga om skydd mot
inkomstbortfall på grund av sjukdom.
Jag anser emellertid att den förbättring
av tryggheten vid sjukdom som
karenstidsreformen innebär bör komma
alla försäkrade till godo, alltså inte
bara anställda utan även företagare och
hemmafruar. För hemmafruarnas del
kan man inte tillämpa fridagsregeln,
utan för dem kommer sjukpenning alltid
att utgå fr. o. in. dagen efter insjuknandedagen.

Jag nämnde nyss att ersättningsnivån
påverkas av om karenstid tillämpas
eller inte. Det är emellertid inte detta
som i första hand avses med höjningen
av sjukpenningens kompensationsnivå.
Alltsedan sin tillkomst har sjukpenningen
varit så avvägd att den, när hänsyn
tas till att den är skattefri, motsvarar
i genomsnitt ungefär 65 procent av
inkomstbortfallet för tiden efter karensdagarna.

Viktiga förbättringar har genomförts
i fråga om kompensationen så till vida
att den sänkning av sjukpenningen, som
förut inträdde efter en viss tids sjukdom,
slopades genom lagen om allmän
försäkring och att samtidigt sjukpenningskalan
byggdes ut till att omfatta
inkomster upp till 21 000 kronor. Men
65-procentsnivån har i övrigt legat fast.

De sjuklöneförmåner, som främst
tjänstemannagrupperna har, medför
även här att sjukförsäkringens regler
för dem har ett begränsat intresse. Sjuklöner
som kompenserar 80 procent eller
mer av inkomsten är vanliga.

Även på detta område talar starka
sociala rättviseskäl för en utjämning.

Lagförslaget innebär att kompensalionsnivån
kommer att ligga vid i genomsnitt
drygt 80 procent.

Även grundsjukpenningen höjs, från
5 till 6 kronor. Detta har framför allt
betydelse för hemmafruarna.

Vad de höjda beloppen i övrigt betyder
kan jag illustrera med ett par
exempel. En löntagare med en årsinkomst
på 15 000 kronor har nu 20 kronor
i sjukpenning och får enligt förslaget
25 kronor. Den som har 19 000
kronor i årsinkomst har nu 25 kronor i
.sjukpenning och får 31 kronor.

I reservation I till utskottsutlåtandet
behandlas vissa problem som hör samman
med sjukpenningens skattefrihet.
Reservanterna menar att det inte är riktigt
att — såsom föreslås i propositionen
— beräkna sjukpenningens kompensationsgrad
utifrån kiillskattetabellerna.
Om man i stället tar hänstyn till
marginalskatten, blir kompensationsgraden
enligt den föreslagna skalan högre
vid kortare sjukdom än som angetts
i propositionen. Reservanterna synes
dock acceptera denna konsekvens, eftersom
de inte vill förorda en generell
sänkning av sjukpenningbeloppet. För
egen del vill jag endast tillägga att jag
anser en beräkning med utgångspunkt
från preliminärskatteavdragen mest ändamålsenlig
med hänsyn till att sjukpenningen
är avsedd att ge den försäkrade
medel till hans uppehälle som inte
alltför mycket avviker från vad han
skulle ha haft att tillgå om han haft
inkomst av sitt arbete.

Reservanterna har emellertid också
behandlat frågan om sjukpenningens
skattefrihet från en annan synpunkt. På
grund av att skattefriheten är olika
mycket värd t. ex. för en ogift och en

Onsdagen den 25 maj 1900 fin.

Nr 26

gift person, vars make saknar inkomst,
blir sjukpenningens kompensationsgrad
olika för dessa båda kategorier. För
att kompensationsgraden i varje sjukpenningklass
skall bli i stort sett lika
för alla sjukpenningförsiikrade, föreslår
reservanterna ett system med två sjukpenningskalor.
Den ena, som överensstämmer
med den i propositionen föreslagna
skalan, skall gälla för gift person
vars make är placerad högst i sjukpenningklass
nr 7. Den andra skalan,
som ger lägre sjukpenning utom i de
lägsta sjukpenningklasserna, skulle gälla
övriga försäkrade, alltså ogift person
samt gift person vars make är placerad
i sjukpenningklass nr 8 eller
högre sjukpenningklass.

Reservanternas förslag innehåller enligt
min mening åtskilliga komplikationer
som man synes ha förbisett. Först
och främst vill jag nämna att det i ett
system med två sjukpenningskalor knappast
går att ha enhetliga avgifter inom
varje sjukpenningklass. Vidare måste
det vålla svårigheter för försäkringskassorna
att vid varje tillfälle då sjukpenning
skall utbetalas hålla reda på
vilken sjukpenningklass den försäkrades
make vid tillfället är placerad i.
Det bör också nämnas att makens sjukpenningklassplacering
inte alltid återspeglar
makens inkomstförhållanden,
eftersom endast inkomster av förvärvsarbete
ligger till grund för sjukpenningklassplaceringen.
Jag tror därför inte
att den i reservationen anvisade vägen
är framkomlig. I stället får man nog
tänka sig att försöka komma till rätta
med de problem som sjukpenningens
skattefrihet för med sig genom att pröva
själva skattefriheten. Jag har också i
propositionen uttalat att jag har för avsikt
att pröva dessa frågor i ett annat
sammanhang.

Sjukpenningskalan byggs ut till ATPnivån.
Som jag nämnde beaktas nu inkomster
upp till 21 000 kronor. I fortsättningen
kommer taket att ligga vid
39 000 kronor. Högsta sjukpenning har

Förbättrad sjukpenningförsäkring

hittills varit 28 kronor. Den blir nu 52
kronor.

Inom den frivilliga sjukpenningförsäkringen
för hemmafruar och studerande
skall det enligt förslaget bli möjligt
att försäkra sig för 15 kronor per
dag — inklusive sjukpenning på grund
av den obligatoriska försäkringen -—
mot för närvarande 12 kronor.

Moderskapspenningen har i propositionen
föreslagits höjd från 900 kronor
till 1 000 kronor.

Andra lagutskottets majoritet har föreslagit
en höjning till 1 080 kronor
och därvid åberopat att moderskapspenningen
nu motsvarar 180 gånger
grundsjukpenningen. Jag anser emellertid
— liksom de reservanter som svarar
för reservation III till utskottets utlåtande
— att detta inte innebär att
man bundit sig för någon bestämd relation
mellan moderskapspenning och
grundsjukpenning. En höjning till 1 000
kronor jämnt är enligt min mening
en rimlig avvägning.

Kostnaderna för sjukpenningen för
löntagarna betalas i dag i huvudsak av
de försäkrade själva och av arbetsgivarna.
De förmånligare villkor vid sjukdom
som vissa tjänstemannagrupper
uppnått betalas helt av arbetsgivarna.
Det måste anses rimligt och riktigt att
kostnaderna för en motsvarande förbättring
för de stora arbetargrupperna
i huvudsak betalas av arbetsgivarna.

Det nu föreliggande förslaget innebär
en ökad kostnad på omkring 770 miljoner
kronor per år, och den avses finansierad
genom höjda avgifter. För
löntagarnas del sker det i huvudsak
genom att arbetsgivaravgiften höjs från
1,5 till 2,6 procent av lönerna. Härav
kan cirka 0,5 procent på lönerna beräknas
komma på karensreformen.

Ökningen av arbetsgivaravgiften svarar
för 660 miljoner kronor av reformkostnaden.
Av återstående cirka 110
miljoner kronor tas knappt 100 miljoner
kronor ut av de försäkrade i höjda
individuella sjukförsäkringsavgifter,

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Förbättrad sjukpenningförsäkring

medan drygt 10 miljoner kronor faller
på staten.

Höjningen av den individuella sjukförsäkringsavgift
som tas ut i samband
med skatten beräknas för löntagare i de
vanligaste inkomstlägena till 20—25
kronor per år. Om löntagaren är gift
och har en icke förvärvsarbetande hustru
blir avgiftshöjningen större. 40—50
kronor per år, på grund av att även
hustrun får högre sjukpenning och får
del av karensreformen.

En avgiftslindringsregel föreslås för
de lägsta inkomsttagarna. I fortsättningen
skall enligt förslaget avgift för grundsjukpenning
liksom avgift för sjukvårdsförmåner
erläggas endast om den försäkrade
eller hans make kommer upp
till beskattningsbar inkomst. Avgiften
för dessa båda ändamål får sammanlagt
inte överstiga 10 procent av den beskattningsbara
inkomsten.

För de fria företagarna, som finansierar
större delen av sin sjukpenning
med individuella avgifter, kommer dessa
naturligtvis att stiga mer än löntagarnas.
Avgiften som gäller tilläggssjukpenning
med tre dagars karenstid
kan beräknas stiga med i regel mellan
50 och 70 procent om inkomsten ligger
inom ramen för den nuvarande
sjukpenningskalan och den försäkrade
i fortsättningen får samma karensförhållanden
som föreslås för löntagarna.
Företagare kan nu välja karenstid
inom vissa gränser. Det skall de få göra
även i fortsättningen. Ett av karensalternativen
skall vara den nuvarande
tredagarskarensen. Om en företagare
väljer att behålla karenstid blir hans
avgiftsökning naturligtvis mindre.

Herr talman! Jag skall inte i detta anförande
uppehålla mig mer vid förslagets
olika delar och detaljer. Jag vill
sluta med att säga att det är en mycket
stor och angelägen reform som kammaren
i dag har att fatta beslut om. Av
den hittillsvarande riksdagsbehandlingen
att döma föreligger stor enighet kring
reformen. De få meningsskiljaktigheter

som framkommit har endast rört enstaka
detaljer. För mig är det en stor
glädje att konstatera denna enighet, när
vi nu åter tar ett stort steg mot fullkomnandet
av våra sociala trygghetsanordningar.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att argumentera i själva saken
utan för att redovisa bakgrunden till
det olycksfall i arbetet som resulterat
i att det inte finns någon reservation,
utom en blank sådan av herr Fagerlund,
till statsutskottets utlåtande nr
114. Förklaringen härtill är att söka
i den brådska, som förelåg vid ärendets
behandling på grund av propositionens
sena avlämnande. Brådskan tvingade
nämligen statsutskottets tredje avdelning
att behandla medelsanvisningen
samtidigt som andra lagutskottet behandlade
själva förslaget om förbättrad
sjukpenningsförsäkring. På grund
av vissa brister i kontaktlinjerna mellan
andra lagutskottet och tredje avdelningen
fick tredje avdelningen inte
klarhet i att andra lagutskottet inte var
enhälligt, då det tillstyrkte motionerna
I: 741 och II: 908 om höjning av moderskapspenningen.
Någon sådan klarhet
förelåg inte heller då statsutskottets
plenum behandlade frågan. Även
där utgick i varje fall flertalet ledamöter
ifrån att andra lagutskottet hade
varit enhälligt. Annars hade självfallet
även i statsutskottet förekommit ett
antal reservationer.

Jag har velat redovisa denna händelseutveckling
för att det inte skulle uppkomma
några missförstånd om uppfattningen
i statsutskottet. I själva verket
torde statsutskottet i sak ha varit delat,
men detta framgår alltså inte av dess
utlåtande.

Herr talman! Får jag tillägga några
synpunkter rörande riksdagens arbetsförhållanden
med anledning av den
brådska som varit orsaken till detta
olycksfall i statsutskottet. Såväl i tid -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1960 fm.

ningspressen som också i den allmänna
debatten har riksdagen nu i vår fått rätt
mycket beröm för den snabbhet, med
vilken vi har klarat av våra ärenden.
Detta är förklaringen till att arbetsbelastningen
i maj inte är så allvarlig som
den varit tidigare. Det beror på att utskotten
i år planlagt sitt arbete väl, och
vi har behandlat ärendena snabbt. Inte
minst tycker jag att detta gäller statsutskottet,
som var färdigt med alla huvudtitlar
redan i april månad. Men följden
blev att ledamöterna just i april
var hårt belastade av långa debatter här
i kammaren. Samtidigt avlämnades ett
stort antal propositioner, delvis viktiga
och omfattande. Ledamöterna hade då
starkt begränsad tid till sitt förfogande
att gå igenom propositionerna, att
skriva motioner och att över huvud taget
ägna propositionerna den behandling
som deras vikt hade motiverat. Det
blev improvisationer och det blev många
gånger hastverk, som inte borde ha förekommit.

Jag är alltså inte lika tillfredsställd
med utvecklingen som många utomstående
har varit. Fortfarande är de
för sent avlämnade propositionerna ett
stort problem för oss. Att några propositioner
kom så sent som sjukförsäkringspropositionen
är förklaringen till
det olycksfall som inträffat i statsutskottet
och som jag velat redovisa här
för undvikande av eventuell missuppfattning.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! När den nuvarande
sjukförsäkringen år 1955 fördes ut i levande
livet var väl alla överens om att
det var en mycket stor reform som därigenom
förverkligades, och den hälsades
också med glädje och tillfredsställelse.
Många ledamöter av denna kammare
var emellertid missnöjda med olika detaljer.
Vi som hade att försvara reformen
framhöll att den var ett mänskligt
verk och som sådant självfallet behäftat
med brister men att det gällde att så

Förbättrad sjukpenningförsäkring

småningom få bort de ofullkomligheter
och skavanker som erfarenheten kunde
påvisa.

Den som har följt sjukförsäkringen de
senaste åren har klart för sig att försäkringen
i många avseenden väsentligt
förbättrats. Socialministern har nu föreslagit
två mycket radikala förbättringar,
nämligen slopande av karensdagarna
vid sjukdom och en höjd ersättningsnivå.
Frågan om karensdagarna
har diskuterats lika länge som sjukförsäkringen
funnits. Flertalet av oss har
ansett att det skulle ha varit till fördel
om man avtalsvägen kunnat klara denna
fråga för samtliga löntagare och inte
bara för en del. Det kommer emellertid
alltid slutligen en tidpunkt då man måste
bestämma sig och förra året var det
tydligt att avtalsvägen inte kunde erbjuda
en lösning som var antagbar för
de anställda. Då återstod endast att gå
lagstiftningsvägen, såsom socialministern
i dag föreslår riksdagen.

Jag behöver inte redogöra för innebörden
av förslaget om karensdagarnas
slopande — socialministern har redan
gjort detta. I stort innebär förslaget
att varje försäkrad får ersättning av
sjukförsäkringen dagen efter anmälan
om sjukdom gjorts. Fortfarande bygger
sjukförsäkringen, vilket också tydligt
framgick av socialministerns anförande,
på ersättning sju dagar i veckan. Vid
kortare sjukdomsperioder kan det medföra
vissa problem med hänsyn till att
allt flera människor har fem dagars arbetsvecka.
Vad man avsåg att förhindra
var att människor som arbetat måndag
-—fredag och hade haft full veckoinkomst
skulle kunna ta ut ersättning från
försäkringen under de två fridagar som
sedan följde i veckan. Genom departementschefens
förslag är det möjligt att
komma till rätta med det problemet. För
att under en kortare sjukdomsperiod få
ersättning för de två fridagarna måste
en person vara sjuk även den sjunde
dagen, och vederbörande måste dessutom
styrka sin sjukdom med läkarutlå -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Förbättrad sjukpenningförsäkring

tande. Den omständigheten att slopandet
av karensdagarna kommer att medföra
att allt flera människor blir sjukanmälda
innebär inte i och för sig något
missbruk, utan det är en följd av den
reform som ansetts önskvärd.

När vi diskuterar denna fråga skall
vi inte glömma att avsikten varit att
slopa karensdagarna. Ju längre giltighet
återgångsregeln får, desto färre personer
erhåller ersättning för karensdagarna.
Högerreservanterna har menat att
det borde vara möjligt att arbeta med
ett större antal dagar; om riksdagen antar
den av högern föreslagna regeln
bortfaller ett stort antal människor, som
alltså inte kan få ersättning under karensdagarna.
Vi kan emellertid inte låta
rädslan för eventuellt missbruk i så hög
grad prägla utformningen av en socialreform
att syftet med reformen neutraliseras.
Syftet var att slopa karensdagarna
även för kollektivanställda löntagare
och andra. Hur det kommer att bli med
missbruket vet vi inte för dagen med
bestämdhet, men erfarenheten har visat
att varje gång en reform genomförts har
det funnits olycksprofetior, som dock
aldrig slagit in.

Den andra föreslagna förbättringen
av reformen, nämligen en höjd ersättningsnivå,
har tidigare inte diskuterats
så livligt. Enligt min mening är det
emellertid en mycket viktig fråga, väl
så viktig som slopandet av karensdagarna.
Den ersättningsnivå som sjukförsäkringen
nu ger, 65 procent av lönen, är
inte tillfredsställande. Dessutom visar
en jämförelse med andra gruppers förhållanden
att den är orättvis; flera grupper
har en mycket högre ersättningsnivå
vid sjukdom. Det bör emellertid
tillfogas att när reformen på sin tid genomfördes
var den mycket genomgripande
även beträffande ersättningsnivån.
Det nya förslaget innebär en ersättningsnivå
på cirka 80 procent. Detta bör
inte heller representera något slutmål,
men får betraktas som ett godtagbart
steg denna gången.

Förslaget har kritiserats därför att
det ger olika ersättningsnivåer för ogifta
och gifta. Detta är emellertid ingen nyhet,
utan så har varit förhållandet under
hela den tid då sjukförsäkringen
varit i kraft. Det hör samman med att
sjukpenningen är skattefri och det därför
måste bli olika kompensationsgrader.
Med det nuvarande systemet kan
man inte få samma kompensationsgrad
för olika grupper. Man kan naturligtvis
av olika anledningar finna det riktigt
att göra sjukpenningen beskattningsbar,
men inte ens en sådan åtgärd ger garanti
för jämnhet i kompensationshänseende.
Ojämnheter i ersättningsnivån
kan inte undgås så länge man har samma
sjukpenning i ett tämligen brett inkomstskikt,
och det är nödvändigt med
en sådan utformning av systemet. Det
går inte att byta sjukpenningklass för
varje liten inkomstökning, utan intervallerna
måste ha en ganska stor bredd.

Låt mig ta ett exempel för att visa
konsekvenserna härav. I inkomstskiktet
18 000—21 000 kronor får den försäkrade
samma sjukpenning eller 31 kronor.
Den inkomsttagare som befinner
sig precis vid 18 000-kronorsgränsen har
naturligtvis en väsentligt högre kompensationsgrad
än den som befinner sig
i närheten av 21 000-kronorsstrecket.
Den skillnaden skulle bestå även om
sjukpenningen göres beskattningsbar.

Av andra skäl tror jag emellertid att
det är riktigt att allvarligt överväga att
göra sjukpenningen beskattningsbar.
Sjuklön berättigar till pension från ATP,
men det är inte fallet med sjukpenningen.
Om sjukpenningen göres beskattningsbar,
löses emellertid den frågan.
Detta är dock ingen enkel åtgärd,
ty kassorna måste då dra källskatt när
de betalar ut sjukpenning. Ändringen
har alltså vissa administrativa konsekvenser,
men jag delar helt departementschefens
åsikt att man bör se över
denna sak.

Reservanterna har föreslagit tvenne
skalor för att komma till rätta med det -

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

ta problem, men deras förslag tillgodoser
inte jämlikhetskravet — det bör ha
framgått av vad både socialministern
och jag själv här anfört. Förslaget skulle
bara krångla till försäkringsbestämmelserna.

Moderskapsförsiikringen ingår ju som
ett viktigt led i sjukförsäkringen. Ingen
annan del av vårt försäkringssystem har
förbättrats i så stor utsträckning som
moderskapsförsäkringen. När försäkringen
infördes 1955, erhöll modern 270
kronor i moderskapspenning. De kvinnor
som hade inkomst av tjänst erhöll
tilläggspenning för sammanlagt 90 dagar.

Enligt förarbetena till lagen skulle
dessa 270 kronor fördelas så, att hälften
eller 135 kronor avsåg anskaffningskostnader,
utstyrsel till barnet o. s. v.
medan återstående 135 kronor avsåg att
ersätta modern för minskad arbetsförmåga
i 45 dagar. Under 45 dagar efter
förlossningen fick modern nämligen
icke grundsjukpenning om hon insjuknade.
Det ansågs att under denna tid
hade hon fått grundpenning genom att
hon hade erhållit halva moderskapspenningen.

1963 höjdes moderskapspenningen
från 270 kronor till 900 kronor. Samtidigt
utökades den tid under vilken den
förvärvsarbetande kvinnan — då tog
man nämligen med även dem som hade
inkomst av egen rörelse — fick tilläggssjukpenning
från 90 till 180 dagar. Man
gjorde en ytterligare förbättring genom
att minska den tid, under vilken modern
var avstängd från grundsjukpenning,
från 45 till 30 dagar.

Årets förbättring av moderskapspenningen
drar en kostnad på 12 miljoner
kronor, och en del ledamöter av lagutskottet
har ansett, att socialministerns
förslag om 100 kronors förbättring innebär
en tillfredsställande förbättring. En
ytterligare förstärkning av moderskapspenningen
är inte så motiverad att den
bör gå före andra reformer.

2 — Andra kammarens protokoll 1966.

Förbättrad sjukpenningförsäkring

Utskottsmajoriteten har däremot menat
att man bör lägga på ytterligare 80
kronor, tydligen inte diirför att 1 000
kronor anses vara ett för litet belopp
utan därför att man vill fastställa principen
att moderskapspenning skall utgå
med ett belopp motsvarande grundsjukpenning
under 180 dagar. Vi reservanter
hävdar att det inte råder sådant
samband mellan moderskapspenningen
och sjukpenningen i 180 dagar; det bör
ha framgått av vad jag redan sagt.

Då frågar sig kanske någon intresserad
lyssnare: Hur kom det sig att man
vid förarbetena till den senaste höjningen
1963 tog hänsyn till att förvärvsarbetande
kvinnor fick tilläggspenning i 180
dagar? Svaret på den frågan är tämligen
enkelt.

1958 års socialförsäkringskommitté,
som jag inom parentes sagt hade nöjet
tillhöra, föreslog en höjning av grundsjukpenningen
från 3 till 4 kronor och
förordade som en konsekvens härav en
höjning av moderskapspenningen med
90 kronor, detta helt enkelt därför att
de förvärvsarbetande kvinnorna eljest
skulle ha fått sämre förmåner än tidigare.
Höjningen av grundsjukpenningen
vid denna tidpunkt skedde nämligen
på bekostnad av tilläggssjukpenningen.

I samband med barnsbörd utgår tillläggssjukpenning
under 180 dagar, före
1963 alltså 90 dagar. När 1958 års socialförsäkringskommitté
föreslog en
höjning av grundsjukpenningen ledde
detta således inte till en höjning av
sjukpenningen eftersom tilläggssjukpenningen
minskade med motsvarande belopp.
Jag skall ta ett exempel.

Av den tidigare sjukpenningen på 20
kronor om dagen utgjorde 17 kronor
tilläggssjukpenning och 3 kronor grundsjukpenning.
Efter förslagets genomförande
utgjorde 16 kronor tilläggssjukpenning
och 4 kronor grundsjukpenning.
Utan en höjning av moderskapspenningen
skulle den förvärvsarbetande
kvinnan få vidkännas en försämring av
\''r 26

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Förbättrad sjukpenningförsäkring

sina förmåner, däremot icke den som
saknade förvärvsarbete.

I samma veva undersökte socialpolitiska
kommittén hur man skulle kunna
förbättra situationen för barnfamiljerna.
Kommittén föreslog bl. a. den förbättringen
att den tid under vilken en
förvärvsarbetande kvinna får tilläggssjukpenning
skulle förlängas från 90 till
180 dagar. Samtidigt föreslog man att
moderskapspenningen skulle höjas från
270 kronor till ett avrundat belopp på
800 kronor. Därvid utgick den socialpolitiska
kommittén från att grundsjukpenningen
skulle utgöra 4 kronor om
dagen i enlighet med vad som föreslagits
av kommittén. Departementschefen
föreslog emellertid en grundsjukpenning
på 5 kronor och minskade således
tilläggssjukpenningen med ytterligare 1
krona, vilket han ansåg rimligen skulle
medföra konsekvenser även med avseende
på moderskapspenningen.

Denna gång föreslås en höjning av
moderskapspenningen till 1 000 kronor.
Den föreslagna höjningen av grundsjukpenningen
sker emellertid icke på bekostnad
av tilläggssjukpenningen, utan
samtidigt föreslås en höjning av denna.

Herr talman! Jag vill sammanfatta på
följande sätt. Alla icke förvärvsarbetande
kvinnor får en förbättring av moderskapspenningen
från 900 till 1 000
kronor. Alla förvärvsarbetande kvinnor
får samma förbättring, och även en höjning
av tilläggssjukpenningen.

Mot denna bakgrund menar reservanterna
att den sammanlagda kostnad som
en ytterligare höjning på 80 kronor för
varje enskild moder medför är alldeles
för hög. Detta skulle kosta 10 miljoner
kronor, och den omständigheten
att en del skulle tas ut i form av skatt
och en del i form av avgifter minskar
inte beloppet. Vår skyldighet att göra
en angelägenhetsgradering måste gälla
även detta område.

Herr talman! Jag ber alltså att få
yrka bifall till utskottets hemställan på
alla punkter, utom vad beträffar utskot -

tets hemställan under C där jag yrkar

bifall till reservationen av herr Lars

Larsson m. fl.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Som de ärade kammarledamöterna
säkert vet är det inte första
gången som jag i denna kammare
tar till orda om karensdagarna.

Från kommunistiskt håll har vi bara
under de tre, fyra senaste åren oavbrutet
yrkat på lagstiftningsåtgärder för att
avskaffa den sociala orättvisa som karensdagarna
inneburit. Socialministern
Aspling bekräftade också detta i sitt
anförande nyss. Enligt min mening har
frågan bollats alltför länge mellan riksdagen
och avtalsförhandlingarna, och
därför är det glädjande att man äntligen
har beslutat sig för att tillgripa lagstiftningsvägen.
De regler som nu är
uppställda som staket kring de nya bestämmelserna
hoppas jag skall kunna
avvecklas efter hand som erfarenheter
vunnits och de i dag enligt min uppfattning
alltför stora misstankarna om
missbruk visar sig ogrundade.

Det är således för oss särskilt glädjande
att denna viktiga rättvisefråga
tycks närma sig sin slutliga lösning lagstiftningsvägen,
och detta har jag också
givit uttryck åt i motionen II: 890. Likaså
hälsar vi självfallet med tillfredsställelse
de övriga förbättringar som
riksdagen nu skall besluta om.

I nämnda motion tar jag upp ett annat
problem, nämligen likställigheten
mellan könen inom sjukförsäkringen.
Jag vill att hemmamännen skall ha samma
rättigheter som hemmafruarna när
det gäller sjukförsäkringsförmånerna.
Vid sista plenum förra veckan diskuterades
här i kammaren likställighetsfrågor
i anslutning till en motion från
kommunistiskt håll. Både i allmänna
beredningsutskottets utlåtande och i
diskussionsinlägg av utskottets ordförande
påpekades att det för närvarande
pågår en utveckling mot större likställighet
mellan könen. Även sociallag -

Onsdagen den 25 maj 1900 fm.

Nr 26

stiftningen nämndes därvid. Utskottets
taleskvinna framhöll också alt vi nästan
varje plenidag här i riksdagen har möjlighet
att framlägga praktiska förslag
om att göra det bättre för kvinnorna
och befordra likställigheten mera än
den nuvarande lagstiftningen medger.

Detta visste jag långt före diskussionen
i onsdags, men jag anser att likställighetskravet
skall hävdas även när
det någon gång gäller männen. Det kanske
förvånar någon att kravet om likställighet
i detta fall — det finns en
motion till om samma sak — tagits upp
i motioner av kvinnliga ledamöter. Man
tycker kanske att vi inte behöver lägga
oss i den saken. Men jag har den uppfattningen
att verklig likställighet måste
gälla för båda könen. Det är för mig
en viktig principfråga.

Låt mig sedan ge uttryck för en liten
fundering som jag haft. När männen i
vårt samhälle för en gångs skull stöter
på problemet att inte vara likställda
med kvinnorna, blir de så perplexa och
överrumplade att de får tunghäfta av
ren överraskning. Kvinnorna är så att
säga litet mera vana vid att behöva aktualisera
likställighetsfrågor. Jag observerade
att inte heller socialministern
i sitt anförande nyss nämnde ett ord
om likställigheten mellan könen när det
gäller sjukförsäkringen.

Utskottet skriver att det i min motion
framställda yrkandet rör den stora frågan
om jämställdhet mellan män och
kvinnor inom socialförsäkringen, men
utskottet är inte berett att i samband
med nu förevarande proposition ta
ställning till frågor av den arten. Så lät
det dock inte under diskussionen i onsdags.
Jag skall dock i ärlighetens namn
medge att det inte var andra lagutskottet
som då var inblandat, utan allmänna
beredningsutskottet. Men då sade
man: »Kom igen med praktiska förslag
i jämlikhetsfrågorna!» Här föreligger
nu ett konkret, praktiskt förslag, och
därför anser jag det vara på tiden att
man bestämmer sig för hur man skall

Förbättrad sjukpenningförsäkring

ha det — om man över huvud taget vill
göra någonting.

Utskottet har i sitt utlåtande utöver
vad jag redan anfört en mycket välvillig
skrivning, som kan uppfattas som
ett löfte om att frågan skall bli föremål
för prövning i en nära framtid. Utskottet
anser nämligen »att Kungl. Maj :t i
lämpligt sammanhang hör ta upp det
genom motionerna aktualiserade problemet».
Med en välvillig tolkning är
väl denna skrivning nästan en s. k. beställning
om en utredning.

Med hänsyn härtill och till att man i
jämlikhetsfrågor, vare sig det gäller
man eller kvinna, tydligen måste utrusta
sig med ett mycket stort tålamod,
kan jag för dagen ansluta mig till utskottets
skrivning och har alltså intet
annat yrkande än utskottet.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag vill först betona
angelägenheten av att vi vid reformarbetet
ser till att det skapas största
möjliga grundtrygghet för människorna.
Ännu har vi väl inte kommit därhän
att vi kan säga att förhållandena på
alla områden är tillfredsställande därvidlag.
Sjukförsäkringen i sin nuvarande
utformning ger inte den trygghetsgaranti
som är önskvärd; det torde alla
vara överens om.

Den proposition, som socialministern
har lagt fram och som här diskuteras,
innehåller väsentliga förbättringar —
det är jag villig att understryka — för
vissa grupper. Men alltjämt återstår
olikheter och en ersättningsnivå som
i en del fall inte ger den tillräckliga
trygghetsgarantien.

När ett så omfattande och kostnadskrävande
förslag som detta läggs fram,
är det också betydelsefullt att man så
långt som möjligt har garantier för att
inte missbruk kommer att ske. Nu vill
jag inte tro att det för de grupper det
här gäller skulle bli fråga om något
direkt missbruk; jag tycker inte att det

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Förbättrad sjukpenningförsäkring

finns anledning att utgå därifrån. Men
det kommer att ställas väsentligt ökade
krav på försäkringskassorna — därom
torde inte råda några delade meningar.
Det gäller både kontrollen och själva
administrationen.

I de remissvar, som riksförsäkringsverket
och försäkringskassorna avgav
över departementspromemorian, uttalades
mycket starka betänkligheter mot
förslaget. Riksförsäkringsverket räknade
med att ett genomförande av förslaget
skulle medföra en avsevärd ökning
av sjukpenningfallen. Därför framhöll
riksförsäkringsverket att kontrollverksamheten
i kassorna måste ökas betydligt
och talade om 1 000 nya tjänster.
Även försäkringskasseförbundet framförde
liknande synpunkter.

När man studerar propositionen finner
man att departementschefen har
med tystnad gått förbi dessa som jag
anser mycket väsentliga frågor. Jag tycker
det är något förvånande. Kan det
verkligen lämnas utan avseende vad
dessa remissinstanser har sagt? Det är
dock de som sitter inne med erfarenheterna
av den praktiska handläggningen
av olika ärenden. Därför anser jag
att departementschefen har tagit alltför
lätt på den mycket centrala frågan hur
försäkringen skall fungera i fortsättningen.
Det är ju inte minst viktigt i
inledningsskedet att allt klaffar. När vi
skall fatta beslut om dessa förändringar,
kan vi inte bortse från de administrativa
problem som är förenade
med förslaget och dess genomförande.

Ett förslag som detta har en väsentlig
ekonomisk räckvidd som är mycket
svår att överblicka på förhand. Men
de administrativa och kontrollmässiga
konsekvenser som reformen för med
sig tycker jag borde ha i någon mån
redovisats i propositionen. Det är en
brist i förslaget att så inte har skett.

Som jag nämnde kan det vara svårt
att överblicka de ekonomiska konsekvenserna.
Eftersom ett försök till en
sådan överblick helt saknas i proposi -

tionen, har vi från centerpartiet tagit
upp dessa frågeställningar i en motion.
I denna motion har vi begärt att när
reformen under en tid varit i kraft och
man kan överblicka konsekvenserna av
såväl direkta kostnader som inkomstbortfall,
kontrollåtgärder och administration,
skall riksdagen erhålla en
redovisning och förslag till ändringar,
om sådana anses erforderliga.

Utskottet har givit klart uttryck åt
samma intentioner som motionen och
uttalat: »Utskottet anser det angeläget
att även i framtiden möjligheterna att
förbättra statistiken på sjukförsäkringens
område tillvaratages så att ett underlag
skapas för bedömning av utfallet
av försäkringen.» Jag vill kraftigt
understryka detta utskottets uttalande.

En annan fråga, som jag vill beröra,
är moderskapspenningens storlek. I
propositionen föreslås, som nämnts,
1 000 kronor i moderskapspenning, medan
vi i den ifrågavarande centermotionen
krävt att sambandet grundsjukpenning—moderskapspenning
skall upprätthållas.
Herr Bengtsson i Varberg tog
upp frågan i sitt anförande, men jag
måste säga att den historieskrivning
han presterade hade väsentliga luckor.
Herr Bengtsson kan naturligtvis hävda
att det inte på något annat område skett
en sådan höjning som i fråga om moderskapspenningen
— 1963 höjdes den
från 270 kronor till 900 kronor. Detta
verkar bestickande. Men herr Bengtsson
underlät att redovisa de egentliga orsakerna
till höjningen. 1963 hade vi en
grundsjukpenning på 3 kronor, och
grundsjukpenningen motsvarade ersättningen
under de 90 dagarna: 3 x 90 är
270. Vi har sedan höjt grundsjukpenningen
från 3 till 5 kronor och antalet
dagar för erhållande av sjukpenning
från 90 till 180, vid barnsbörd, och
5 x 180 blir ju 900. — Detta bör väl
också föras in i bilden.

Vidare kunde man av herr Bengtssons
anförande få den uppfattningen,
att det vid sidan av moderskapspen -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

ningen utgår grundsjukpenning. I princip
är ju så inte fallet.

Jag har något studerat vad som tidigare
uttalats i denna fråga. Det framgår
både av de propositioner som legat
till grund för beslut i riksdagen
och av utredningar, vilka herr Bengtsson
själv varit ledamot av, att här finns
ett samband, som man varit angelägen
om att bibehålla. Så uttalade exempelvis
socialministern 1954: »För egen del
finner jag en grundpenning, som i normalfallen
beloppsmässigt motsvarar
grundsjukpenning av 3 kronor om dagen
under 90 dagar, vara väl avvägd.»
Och i betänkandet från 1958 års socialförsäkringskommitté,
som herr Bengtsson
känner till, heter det: »Med hänsyn
till det nära samband som råder
mellan sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen
bör grundpenningen
från den sistnämnda försäkringen höjas
till vid enkelbörd 360 kronor och
vid flerbörd 540 kronor.» I fråga om
moderskapsförsäkringen föreslogs att
tilläggspenning skall kunna utgå — med
samma belopp som grundsjukpenning
— under högst 180 dagar. Detta är det
resonemang som förts och som utskottets
ärade ordförande — tillika ordförande
i 1958 års socialförsäkringskommitté
— klart har givit uttryck åt.
Jag vill deklarera min fulla anslutning
till vad utskottet på denna punkt uttalat
i sitt utlåtande.

Låt mig sammanfattningsvis understryka
att det är väsentligt att alla medborgare
i detta land kan känna trygghet
vid sjukdom liksom vid andra tillfällen.
Det måste vara ett riktmärke för
reformarbetet. Jag är medveten om att
det, som herr Bengtsson sade, måste
göras avvägningar. Men jag tycker det
är litet snålt att vid den avvägningen
i det stora sammanhanget föra in moderskapspenningen
och inte godta dessa
80 kronor ytterligare som utgår vid
sjukdom.

Det föreliggande förslaget om höjd
ersättningsnivå ger större trygghet men

Förbättrad sjukpenningförsäkring

är inte helt tillfredsställande, hl. a. för
människor med små inkomster. Jag vill
också klart deklarera att det är väsentligt
för sjukförsäkringen att den administrativa
apparaten fungerar och jag
hoppas att socialministern ägnar just
denna sida större intresse och uppmärksamhet
än vad som kommit till uttryck
i propositionen.

Slutligen vill jag framhålla att det är
angeläget att vi inte bryter det samband,
som jag anser föreligga mellan
grundsjukpenning och moderskapspenning.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan,
vilken bl. a. innebär en höjning av moderskapspenningen
från det av departementschefen
föreslagna beloppet 1 000
kronor till 1 080 kronor.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Den delfråga som vi nu
diskuterar tillhör väl inte de största.
Jag kunde dock inte underlåta att begära
ordet, när herr Gustavsson i Alvesta
ville göra gällande att det var
stora luckor i min historieskrivning,
i vilken jag försökte på ett så pedagogiskt
sätt som möjligt utreda hur
moderskapspenningen utvecklats. Man
hade kunnat förvänta sig att dessa luckor
tagits fram till beskådande, men
detta underlät herr Gustavsson samt och
synnerligen att göra.

Jag får då i stället repetera vad jag
sade. Jag framhöll att 1958 års socialförsäkringskommitté
föreslog en höjning
av grundsjukpenningen från 3 kronor
till 4 kronor. Samtidigt minskades
tilläggssjukpenningen med 1 krona. Vi
sade oss då att detta innebar att förvärvsarbetande
kvinnor under 90 dagar
skulle erhålla sammanlagt 90 kronor
mindre än vad de tidigare hade, vilket
måste få konsekvenser för moderskapspenningen.
Vi menade därför att den
borde höjas. Detta skedde också år
1963, när grundsjukpenningen först i

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Förbättrad sjukpenningförsäkring

utredningsförslaget höjdes till 4 kronor
och sedan i socialministerns proposition
till 5 kronor. Även detta innebar
att de förvärvsarbetande kvinnorna gick
miste om 1 krona per dag, vilket måste
få konsekvenser för deras förmåner.

Årets beslut innebär en höjning av
grundsjukpenningen men icke någon
minskning av tilläggssjukpenningen
utan en höjning även av denna. Jag vill
mot denna bakgrund fråga herr Gustavsson
i Alvesta, om han inte ger mig
rätt i att samtliga de mödrar, som icke
har förvärvsarbete, kommer att tjäna
på reformen?

Detta förslag kommer att kosta 12
miljoner kronor, och jag tycker inte att
det är småsnålt att säga att en ytterligare
förbättring av denna speciella reform
med 10 miljoner kronor inte för
dagen är angelägen.

Det är av denna anledning jag vidhåller
mitt yrkande om bifall till reservationen
III.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
vill göra gällande att vi varken
vid förberedelserna till propositionen
eller i själva propositionen tagit någon
större hänsyn till det merarbete och de
påfrestningar, som försäkringskassorna
kan komma att utsättas för när reformen
skall genomföras den 1 januari
1967.

Jag vill bl. a. hänvisa honom till s.
32 i propositionen, där vi redovisat de
ökade utgifter som reformen medför för
försäkringskassorna. Det heter där: »Utöver
de ökade kostnaderna för förmånerna
får man räkna med en ökning av
förvaltningskostnaderna i storleksordningen
ett par procent av reformkostnaderna.
»

Till yttermera visso vill jag hänvisa
till s. 35, där det bl. a. säges: »Förberedelsetiden
för riksförsäkringsverket och
de allmänna försäkringskassorna blir
kort. Genomförandet av sjukpenningre -

formen kan därför väntas komma att
sätta administrationen på ett hårt prov.
Från de allmänna försäkringskassorna
har uttalats önskemål om ett uppskov
med reformens genomförande. Jag är
medveten om de problem som kassorna
och riksförsäkringsverket ställs inför.
Hellre än att en angelägen reform uppskjuts
bör man dock acceptera vissa
svårigheter i inledningsskedet. Jag tror
att allmänheten skall visa förståelse för
om det kan dröja någon tid efter ikraftträdandet
innan alla detaljer fungerar
tillfredsställande.» Jag vill också påpeka
för herr Gustavsson, att riksförsäkringsverket
har tillstyrkt reformen.

Låt mig, herr talman, göra ett tillägg
gällande det resonemang som herr Gustavsson
i Alvesta för beträffande moderskapspenningens
storlek. Herr Bengtsson
i Varberg har lämnat en ingående
redogörelse för denna fråga och jag
vill personligen bara säga att bakom regeringsförslaget
ligger det enkla faktum
—- som väl inte heller herr Gustavsson
vill förneka — att det är en viss skillnad
mellan å ena sidan situationen då
en kvinna föder barn och å andra sidan
situationen när hon är sjuk oavbrutet i
ett halvt års tid. Att man slaviskt skulle
behöva kopiera moderskapspenningen
efter grundsjukpenningen är enligt min
mening inte motiverat av sakliga skäl.
Moderskapspenningen tredubblades,
som herr Bengtsson redan har påpekat,
för tre år sedan, då den höjdes
från 270 till 900 kronor. Nu föreslår regeringen
en höjning till 1 000 kronor.

Vad herr Gustavsson uppenbarligen
vill är att en barnaföderska till varje
pris skall jämställas med en kvinna som
ligger sjuk i 180 dagar. Han finner därför
att det i detta fall fattas 80 kronor,
d. v. s. 45 öre om dagen. Jag är inte ensam
om min åsikt att det är onödigt att
dra dessa strikta paralleller med sjukförsäkringen.

Jag vill läsa upp en passus ur socialpolitiska
kommitténs betänkande, som
låg till grund för den senaste kraftiga

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1960 fm.

höjningen av moderskapspenningen:
»Kommittén anser det lämpligt, att moderskapspenningen
i stort sett avpassas
efter det stöd, som sjukpenningförsäkringen
ger vid sjukdom under en viss
tid, men finner det inte påkallat att
sjukpenningens konstruktion i alla avseenden
bildar mönster för moderskapspenningens
utformning.»

Detta principiella uttalande av socialpolitiska
kommittén var enhälligt och
har för övrigt signerats av bl. a. centerpartiets
gruppledare i första kammaren
herr Torsten Bengtson.

Jag skall inte, herr talman, förlänga
polemiken mot herr Gustavsson i Alvesta
på denna punkt, men jag har velat
ge denna bakgrund. Dessutom vill
jag understryka att vad herr Gustavsson
närmast hängt upp sig på är en detalj
i den stora sjukförsäkringsreform, som
vi nu diskuterar. Låt mig tillägga att det
är glädjande att det föreligger en stor
enighet om allt det väsentliga i reformen.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kan vara överens
med socialministern om de sista orden i
hans anförande: att det gäller en detalj
i den stora frågan, där vi ju är eniga.

Socialministern frågar mig varför jag
ovillkorligen vill jämställa en barnaföderska
med en kvinna som blir sjuk.
Jag anser att den regel som tillämpas i
dag, alltså att moderskapspenningen
motsvarar grundsjukpenning under 180
dagar, alltjämt skall gälla. Vi på vårt
håll hävdar att det är riktigt, och jag
finner mig ha stöd för det i de diskussioner
som tidigare förts i både utskott
och kommittéer.

Herr Bengtsson i Varberg menar att
en viss grupp kvinnor skulle komma att
tjäna på förslaget. Det är ett mycket
egendomligt uttryck. Här är det väl inte

Förbättrad sjukpenningförsäkring

fråga om att tjäna på det ena eller andra,
utan om att bereda största möjliga
ekonomiska trygghet i vissa situationer
och då även ge ett bättre stöd till kvinnor
vid barnafödsel genom att öka moderskapspenningen.

Vad beträffar de luckor vi här diskuterat
så vidhåller jag alltjämt att det
fanns och finns vissa luckor i herr
Bengtssons resonemang.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag bara reagerar mot
det påstående som herr Gustavsson i Alvesta
gör, nämligen att vi i dag har en
regel som är spikad någonstans. Att moderskapspenningen
skall motsvara
grundsjukpenningen gånger 180 dagar
är icke fastställt någonstans.

Vad jag med mitt anförande ville påvisa
var, att vi denna gång genomför en
reform som är till förmån för samtliga
mödrar. De får alltså en förbättring av
sina nuvarande villkor. Om jag uttryckte
det så, att de tjänade på reformen så
var det ändå min mening att framhålla
att de får en väsentlig förbättring.

Om man hade tänkt sig den situationen,
att man haft kvar regeln om 90
dagars ersättning för de förvärvsarbetande
kvinnorna 1963, hade de icke fått
någon som helst förbättring av den reform
som då genomfördes. De hade stannat
på precis samma nivå som tidigare
gällde för dem. Men denna gång genomför
man alltså en reform som innebär
en förbättring för båda kategorierna
kvinnor, d. v. s. både förvärvsarbetande
och icke förvärvsarbetande.

Jag har ingenting emot att man diskuterar
moderskapspenningen och säger
att 1 000 kronor är för litet, därför att
det utgör otillräcklig ersättning för de
nyanskaffningskostnader som vederbörande
får vidkännas i samband med
barnsbörd. Det är jag beredd att debattera
i ett annat ekonomiskt läge än det
vi har i dag.

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Förbättrad sjukpenningförsäkring

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Propositionen om förbättrad
sjukpenningförsäkring innehåller
tyvärr ganska mycket, inför vilket
man måste ställa sig ytterst tveksam.
Visst är det, som statsrådet påpekar,
fråga om en stor och viktig reform,
men just därför saknar man så mycket
mer ett ordentligt utredningsunderlag
för bedömningen av de verkliga kostnaderna.
Det enda man egentligen får
veta är att kostnaderna inte kan beräknas
med någon säkerhet. Något svar
ges alltså inte på frågorna vad reformen
verkligen kommer att kosta, t. ex.
i form av ökad frånvaro från arbete
och därmed minskad produktion, eller
vad administrationen kommer att kosta.
Kommer kostnaderna över huvud taget
att stå i rimlig proportion till förmånsförbättringarna
o. s. v.?

En nackdel som ju följer med all
sociallagstiftning är, som statsrådet
också påpekade, att man, när man skapar
förmåner, även skapar risk för
missbruk av dessa förmåner. Naturligtvis
är alla överens med statsrådet om
att medvetandet härom inte får hindra
nödvändiga eller önskvärda reformer,
men strävan måste å andra sidan givetvis
alltid vara att utforma bestämmelserna
så, att riskerna för missbruk i
möjligaste mån undanröjs.

Enligt statistiska centralbyråns sysselsättningsstatistik
var frånvarofrekvensen
för arbetare ungefär konstant
under många år fram till 1954. Sedan
sjukförsäkringsreformen trädde i kraft
har den avsevärt sprungit i höjden, och
sjukfrånvaron kan nu beräknas i stort
sett vara fördubblad. Till en del får
man säkerligen medge att denna ökade
frånvaro varit berättigad, men till en
del kan man med lika stor säkerhet
anta att den berott på missbruk. Gällande
bestämmelser och kontrollorganisation
uppvisar otvivelaktigt redan i
dag många brister.

I propositionen har, som förut nämnts
under debatten, bl. a. föreslagits en höj -

ning av kompensationsnivån från ungefär
65 till ungefär 80 procent, vilket
allmänt tillstyrkes. Vidare anger
departementschefen att kompensationen
avsetts att bli något större i de
lägre än i de högre sjukpenningklasserna.
Även detta synes vara en princip
som man allmänt bör kunna godta.
Emellertid har bestämmelserna i själva
verket utformats på ett sådant sätt,
att den högsta kompensationen i stället
utgår till de högsta sjukpenningklasserna
och allra främst till ogifta samt
gifta som båda har förvärvsarbete. De
grupper som normalt sett borde vara
minst beroende av sjukpenning får alltså
den högsta kompensationen. Och inte
nog med det — de får inte bara kompensation
utan till och med en överkompensation,
som i vissa fall kan vara
betydande. Åtminstone för mig är det
i hög grad stötande för rättskänslan
att en del personer genom att utnyttja
sjukpenningförsäkringen skall få högre
inkomst då de håller sig hemma än då
de fullgör sin gärning i arbetslivet. Detta
måste för övrigt för många människor
innebära en direkt lockelse till onödig
sjukskrivning eller till försök att vid
sjukdom hålla sig hemma längre tid
än vad som är medicinskt motiverat.

En annan av de i propositionen föreslagna
principerna, som jag i motsats
till herr statsrådet anser medför stor
risk för missbruk gäller systemet med
återgångsregel. Som det påtalas på s. 40
i utskottsutlåtandet kan den föreslagna
utformningen av denna regel medföra,
att den sjukskrivne genom en ytterligare
sjukdag kan vinna upp till fem dagsersättningar.
Nog måste det val innebära
en stor påfrestning för låt oss säga
en ryggskottskonvalescent, som just den
dagen skall känna efter om det alltjämt
gör ont i ryggen eller om han är så frisk
att han kan gå i arbete igen och därigenom
förlora ett par hundralappar.
Nej, bestämmelser får helt enkelt inte
utformas så, att de ställer människor
inför sådana samvetskonflikter.

Onsdagen den 25 maj 1906 fm.

Nr 26

I motionerna 1:742 och 11:910 har
föreslagits åtgärder för att rätta till en
del av de orimligheter jag berört. Vad
beträffar kompensationsnivån föreslås
i motionerna olika sjukpenningklasser
för gifta och ogifta. Jag är liksom herr
statsrådet och herr Bengtsson i Varberg
medveten om att man inte heller
med de i motionerna föreslagna skalorna
åstadkommer någon absolut rättvisa,
men man undanröjer därigenom i
varje fall en del av de mest skriande
orättvisor som skulle bli följden av ett
bifall till propositionens förslag. Jag
tror att den oro för administrativa svårigheter
i detta sammanhang, som statsrådet
gav uttryck för, är överdriven.
Jag delar emellertid statsrådets uppfattning
att det enda sättet att verkligen
komma till rätta med dessa problem
är att ta bort skattefriheten för sjukpenningen.
Det är nämligen orättvisorna
i vårt skattesystem som orsakar de
underliga konsekvenser jag påtalat.

Beträffande återgångsregeln föreslås
i motionerna, vilket också har nämnts
tidigare i debatten, att denna skall
gälla först efter 13 dagar. Statsrådet ansåg
att detta förslag skulle innebära
en allvarlig urholkning av reformen.
Jag kan inte dela den uppfattningen.
Å andra sidan är jag väl medveten om
att man inte heller med detta förslag
löser problemen, men otvivelaktigt
minskar man därigenom riskerna för
missbruk, och det är ju alltid någon
förbättring.

När det gäller moderskapspenningen
vill jag instämma i vad herr Bengtsson
i Varberg anförde.

Slutligen, herr talman, vill jag något
beröra kontrollfrågan. Redan nu uppvisar
kontrollorganisationen stora brister
— i varje fall på många håll — och
en väsentlig effektivisering av kontrollen
torde bli absolut nödvändig. Jag är
inte lika stor — jag höll på att säga blåögd
— optimist som herrar Aspling och
Bengtsson i Varberg. All erfarenhet från
detta och andra områden torde i stäl2*
— Andra kammarens protokoll 1966.

Förbättrad sjukpenningförsäkring

let klart visa, att bristande kontroll alltid
leder till efter hand tilltagande missbruk.
ökat missbruk leder ofrånkomligen
till minskat eller fördärvat förtroende,
och förtroende är den omistliga
grund på vilken försäkringskassorna
skall bygga om arbetet över huvud
taget skall fungera.

Någon patentlösning har jag inte att
komma med. Ett förslag har framförts
i motion I: 738. Utskottet har icke kunnat
biträda detta förslag, men det var
i alla fall ett uppslag till en lösning
av problemet. Jag hoppas att kontrollfrågan
får bli en av de första frågor
som ägnas intresse och att olika uppslag
verkligen prövas när nu denna stora
och viktiga reform skall föras ut i det
praktiska livet.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till reservationerna I, II och
III till andra lagutskottets utlåtande nr
47.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Efter alla de anföranden
som har hållits med anledning av
andra lagutskottets utlåtande nr 47 hade
jag tänkt uppehålla mig uteslutande
vid reservationerna. Men jag vill
först understryka vad som redan har
sagts av flera talare, nämligen att det
är en stor och angelägen reform som
vi är i färd med att fatta beslut om,
och jag vill också ge uttryck för glädjen
över att enigheten är så stor i fråga
om reformens väsentligheter.

Innan jag övergår till att kommentera
reservationerna nödgas jag säga
några ord med anledning av den deklaration,
som herr Bohman avgav i början
av debatten, en deklaration som väl
skulle vara en förklaring till att det
inte har fogats några reservationer till
det utlåtande från statsutskottet, som
behandlar hithörande anslagsfrågor. Av
herr Bohmans anförande fick man intrycket
att detta skulle bero på bristande
kontakt sekretariaten emellan, i detNr
26

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Förbättrad sjukpenningförsäkring

ta fall alltså mellan andra lagutskottets
sekretariat och statsutskottets sekretariat.
Man har svårt att frigöra sig från
misstanken, att herr Bohman ville lägga
huvuddelen av skulden på andra lagutskottets
sekretariat.

Jag är angelägen att få lägga detta
till rätta för att inget missförstånd skall
uppstå. Jag har på ett tidigt stadium
gjort mig underrättad om att kontakt
har upprätthållits mellan sekretariaten.
Andra lagutskottets utlåtande är daterat
den 13 maj, och vi skriver i dag den 25
maj. Jag frågade för rätt lång tid sedan
sekretariatet i andra lagutskottet varför
ärendet inte förts upp på kammarens
föredragningslista. Jag fick då beskedet,
att detta berodde på att statsutskottet
inte färdigbehandlat anslagsfrågan.
Jag frågade vid det tillfället också, om
kontakt upprätthållits med statsutskottet
och fick ett klart jakande svar. Jag
har i dag fått den saken ytterligare bekräftad.

Att ledamöterna i statsutskottet inte
fogat någon reservation till sitt utlåtande
måste alltså bero på helt andra omständigheter
och inte på bristande kontakt
sekretariaten emellan. Jag vill för
min del helt frita sekretariatet i andra
lagutskottet från misstanken att det inte
skulle ha upprätthållit kontakt i frågan
med statsutskottets sekretariat.

Flera av de föregående talarna har
redan kommenterat reservationerna.
Jag vill först säga några ord med anledning
av reservation I. I denna reservation
har herrar Hiibinette och Edlund
tagit upp frågan om kompensationsgraden
i samband med sjukersättningen.
Här har redan nämnts att det
i propositionen finns en tabell, som
återges också i utskottsutlåtandet och
av vilken det framgår att de som har
den lägsta sjukpenningen enligt propositionens
förslag skulle erhålla den
största kompensationen. För dem skulle
kompensationen uppgå till 100 procent,
eller nära 100 procent, av inkomstbortfallet,
varefter kompensationsgraden

sjunker ned till omkring 80 procent för
högre inkomsttagare.

Reservanterna anför i sin reservation,
att tabellen i propositionen är
missvisande. Enligt reservanterna förhåller
det sig tvärtom mot vad som anföres
i propositionen. Såsom framgått
av tidigare anföranden föreslår reservanterna
två skalor för sjukpenningens
storlek. Därigenom skulle överkompensationen
elimineras.

Att man kan komma fram till två så
vitt skilda uppfattningar beror såsom
statsrådet framhöll på den omständigheten,
att man i propositionen vid uträkning
av kompensationsnivån har utgått
från källskattetabellerna, under
det att reservanterna räknat med marginalskattens
effekt.

Man kan kanske inte helt komma förbi
att det ligger någonting i reservanternas
resonemang. Om man tar hänsyn
till marginalbeskattningseffekten, kommer
de föreslagna sjukpenningbeloppen
i vissa fall att ge en kompensation, som
ligger över 100 procent. Detta är inte
så lyckligt. Effekten därav kommer
emellertid att framträda först i samband
med att vederbörande får sin slutliga
skatt reglerad, vilket brukar inträffa
i slutet av året efter beskattningsåret.
Eftersom effekten framträder så
lång tid efter sjukdomstillfället, skulle
man kunna föreställa sig att överkompensationen
endast i enstaka fall skulle
inleda till frestelse och missbruk. Men
man kan inte komma förbi att detta är
en skönhetsfläck, även om man måste
tillmäta departementschefens uppfattning
stor betydelse då han säger att
sjukdomsersättningen i största möjliga
mån bör anpassa sig efter den arbetsinkomst
som den sjuke går förlustig.
Om man har denna målsättning, ger
källskattetabellerna otvivelaktigt ett
bättre utslag.

Utskottet har inte kunnat biträda reservationen
bl. a. därför att vi inte anser
det helt klarlagt att man bör ha två
skalor. Och även om man använder sig

Onsdagen den 25 maj 1900 fm.

Nr 26

av två skalor är vi inte helt övertygade
om att just de som föreslås i motionen
och reservationen är lämpligt avpassade.
Reservanterna själva tycks vara
medvetna om att deras förslag är
behäftat med svagheter. De är mycket
försiktiga i sin formulering och säger:
»Kompensationsgraden kommer endast
i undantagsfall att överstiga 100 procent.
» Även efter reservanternas skalor
skulle man alltså kunna uppnå effekten
att kompensationsgraden överstiger 100
procent. De säger vidare: »Omotiverade
skillnader mellan olika arbetstagargrupper
i fråga om sjukersättningsnivå
utjämnas — ett visst mått av rättvisa
skapas.» Det är alltså inte full rättvisa
utan endast ett visst mått därav.

Vi är inom utskottet på det klara med
att det inte går att skapa fullständig
rättvisa i det schabloniserade system
som tillämpas i sjukförsäkringen. Fördelarna
med systemet trots dess brister
är att det är relativt enkelt att administrativt
tillämpa. Jag skulle kunna
stanna där men vill tillägga, att om man
vill åstadkomma en så fullständig rättvisa
som möjligt torde man få slå in på
den väg som redan antytts här och som
också har skymtat i remissyttrandena
från DO och TCO. Man får tillgripa vägen
att göra sjukersättningen beskattningsbar.
Skatteinstrumentet är även i
detta fall ett trubbigt instrument som
ingalunda är nöjsamt att rekommendera,
men om det är den enda väg som är
framkomlig för att åstadkomma rättvisa
må det tillgripas. Av propositionen
framgår att det är departementschefens
avsikt att pröva detta system,
alltså med beskattningsbar i stället för
beskattningsfri sjukpenning, och jag
hoppas att så blir fallet.

Utskottet har inte kunnat biträda motionen,
och jag yrkar alltså avslag på
reservation I och bifall i det stycket till
utskottets hemställan.

Beträffande reservation II vid utskottets
hemställan under B har samma
reservanter angripit den s. k. återgångs -

Förbättrad sjukpenningförsäkring

eller fridagsregeln. Här har redovisats
att denna regel enligt propositionen innebär
att man skall ha varit sjuk mera
än sex dagar för att få uppbära ersättning
för två arbetsfria dagar. Reservanterna
vill utöka denna tid till 13 dagar.
Först vid sjukdom som uppgår till 14
dagar, skulle man således få sjukpenning
jämväl för de två arbetsfria dagarna.

I propositionen kombineras fridagsregeln
med skyldigheten för den sjuke
att fr. o. m. sjunde dagen styrka sjukdomen
med läkarintyg. Utskottsmajoriteten
anser att detta blir ganska betryggande
för att inte fridagsregeln skall
kunna missbrukas. Om sjukdomen varar
i sex dagar skulle man enligt reservanterna
kunna frestas att sjukskriva sig
även den sjunde dagen för att få ut
sjukpenningen. Reservanterna söker
stöd för sitt förslag i de kritiska synpunkter
som har anförts av remissorganen
i deras yttranden över promemorian.
Man bör emellertid då uppmärksamma
att det inte är riktigt såsom anföres
i reservationen, att remissorganens
uppfattning på denna punkt kan
tillämpas även på det i propositionen
avgivna förslaget. Det förhåller sig
tvärtom så, att departementschefen tagit
hänsyn till vad remissinstanserna
har sagt på denna punkt och modifierat
regeln därefter. Fridagsregeln enligt
propositionen är enligt min mening
betydligt bättre än enligt promemorian.

Man bör också komma ihåg att sjukpenningen
är avpassad så att den åsyftade
kompensationsgraden för en vecka
uppnås, när sjukpenningen utgår för
samtliga sju dagar. Är jag alltså sjukunder
en hel vecka och erhåller sjukpenning
för sju dagar, har jag därmed inte
erhållit någon överkompensation. Detta
gäller även den som har t. ex. femdagars
arbetsvecka. Jag ber alltså att
även beträffande denna punkt få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Reservationen III berör moderskaps -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Förbättrad sjukpenningförsäkring

penningen. Reservanterna konstaterar
inledningsvis att moderskapspenningen
»sammanfaller till beloppet med
grundsjukpenning under 180 dagar».
Samma förhållande fastslås, ehuru i ännu
bestämdare ordalag, i departementspromemorian
där det heter: »Hittills
har moderskapspenningen stått i en bestämd
relation till grundsjukpenningens
belopp.» Sedan reservanterna gjort
sitt konstaterande om sambandet skyndar
de sig att påstå, att någon bestämd
relation mellan moderskapspenning och
grundsjukpenning inte behöver föreligga.

Det är kanske riktigt, men det är litet
svårt att följa reservanterna i deras
resonemang. Om de hade sagt, att det
kan ifrågasättas, om det för framtiden
är nödvändigt att upprätthålla det samband
som hittills har rått mellan grundsjukpenning
och moderskapspenning,
skulle jag ha förstått dem, men när de
säger att det inte råder något samband
är det mera svårbegripligt. Som redan
konstaterats framgår det inte direkt av
lagbestämmelserna att det finns en bestämd
relation mellan moderskapspenning
och grundsjukpenning. Av förarbetena
till lagstiftningen om moderskapspenning
framgår emellertid att det
föreligger ett intimt samband. Det har
även uppfattats som normgivande av
den stora allmänheten, som är beroende
av reformen. Man kommer inte ifrån
att allmänheten uppfattar det som en
naturlig sak att moderskapspenningen
utgör ett belopp som är 180 gånger sjukpenningens
belopp. Denna uppfattning
har så att säga historisk grund vid det
här laget. Både 1954, då moderskapspenningen
infördes, och 1962, då beloppet
fastställdes till 900 kronor, har
gjorts uttalanden som ger stöd åt uppfattningen
att moderskapspenningen
motsvarar ett belopp som är lika med
grundsjukpenningen för 180 dagar.

När herr Bengtsson i Yarberg i sina
anföranden och i replik till herr Gustavsson
i Alvesta försöker prestera mot -

bevis citerar herr Bengtsson vad diverse
utredningar han anfört i ämnet. Om jag
minns rätt anförde han dels vad socialförsäkringskommittén
har anfört och
dels vad socialpolitiska kommittén har
sagt i detta avseende. Det är riktigt att
kommittéerna har fört de resonemang
som herr Bengtsson redovisade. Kommittéer
för ju ofta en hel del resonemang
och skriver så mycket, men det
är därför inte säkert att vare sig departementschefer
eller riksdag godtar vad
utredningarna har skrivit och sagt, och
man kan alltså inte fästa alltför stort
avseende vid kommittéernas sätt att uttrycka
en sak. Av större betydelse är naturligtvis
vad departementschefen och
riksdagen har sagt.

Jag skall inte uppehålla kammaren
med att läsa ur grundtexten från 1954
i samband med att moderskapspenningen
infördes. Låt mig bara anföra vad
riksdagen på andra lagutskottets förslag
skrev 1962, när det nuvarande beloppet
fastställdes, vilket är detsamma som departementschefen
anförde i propositionen,
där det heter: »Moderskapshjälpens
grundpenning skall enligt kommittéförslaget,
som genomgående tillstyrkts
av remissorganen, höjas till 800
kr. vid enkelbörd. Förslaget utgår från
en grundsjukpenning på 4 kr. Mitt förslag
att grundsjukpenningen fastställes
till 5 kr. bör föranleda att grundpenningen
sättes till 900 kronor.» Även om
detta inte har föranlett att man har spikat
in någon bestämmelse i lagtexten
måste det tolkas som om departementschef,
lagutskott och riksdag åtminstone
vid det tillfället fäste stort avseende
vid att det skulle råda samband mellan
grundsjukpenning och moderskapspenning.

I sina anföranden har herr Bengtsson
i Varberg också tryckt hårt på att det
skulle kosta ytterligare 10 miljoner kronor,
om man genomför utskottsmajoritetens
förslag att höja moderskapspenningen
till 1 080 kronor, och det må
vara sant. Jag måste emellertid för min

Onsdagen den 25 maj 19GG fm.

Nr 26

del säga, att jag tycker att det är litet
småsnålt att man, när vi står i färd med
att införa en reform som kostar mer än
tre fjärdedels miljard kronor, skulle
just på denna punkt pruta ett mindre
belopp, 80 kronor, på varje moderskapspenning.
Man kan naturligtvis tycka att
80 kronor inte är något större belopp.
Det är riktigt, men i händerna på en
sparsam och omtänksam mor kan det
dock bli åtskilliga nyttigheter till utrustningen
för den summan. Den är alltså
inte alldeles utan betydelse.

Jag vill också, herr Bengtsson i Varberg,
erinra om att i propositionsförslaget
minskas statens bidrag till moderskapspenningen
från 50 procent till
40 procent. För närvarande betalar
alltså staten 50 procent av 900 kronor,
d. v. s. 450 kronor. Om reservationen
bifalles skulle staten betala 40 procent
av 900 kronor, alltså betydligt mindre,
och om utskottsmajoritetens förslag,
1 080 kronor, skulle bifallas skulle staten
bidra med 432 kronor, således fortfarande
med ett mindre belopp än det
som staten för närvarande bidrar med
till moderskapspenningen.

Jag tycker att starka skäl talar för att
vi åtminstone vid detta tillfälle upprätthåller
sambandet mellan moderskapspenningens
och grundsjukpenningens
belopp och yrkar därför avslag
på reservation III.

Jag skall inte ta tiden i anspråk längre
utan ber att få instämma med herr
Gustavsson i Alvesta i vad han framhållit
om nödvändigheten av att försäkringskassorna
erhåller möjligheter att
utöva den erforderliga kontrollen, liksom
också att de får den nödvändiga
personalen för att klara den administrativa
arbetsvolymen.

Riksförsäkringsverket har framhållit
att man räknar med minst en fördubbling
av antalet sjukanmälningar per år.
Samma uppgift bar utskottet fått från
Stockholms stads försäkringskassa som
räknar med minst en fördubbling av antalet
sjukanmälningar, möjligtvis en tre -

Förbättrad sjukpenningförsäkring

dubbling — vilket medför en utomordentligt
stor ökning av arbetsbelastningen.
Detta beror naturligtvis på att
det i fortsättningen kommer att bli
många fler korttidssjukdomsfall.

Jag hör till dem som inte anser att
man kan genomföra en sociallagstiftning
så, att man förhindrar alla möjligheter
till missbruk. Tvärtom skall man
väl som grundsyn ha viljan att förbättra
förhållandena för det stora flertalet. Å
andra sidan är det alldeles självklart
att det, när arbetsvolymen kommer att
öka i så hög grad som i detta fall beträffande
försäkringskassorna, måste de
ges möjligheter att klara ökningen. Det
är också fullständigt klart, vilket har
framgått av lämnade redogörelser, att
försäkringskassornas nuvarande kontrollmöjlighet
är minimal. Det vore
önskvärt att kassorna bereddes möjlighet
att utöka även denna verksamhet.

Herr talman! Med det sagda ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan
på samtliga punkter.

Herr EDLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Anderson i Sundsvall
anser att skillnaden mellan reservanternas
och Kungl. Maj ds uppfattning
om kompensation och överkompensation
skulle bero på att propositionen
räknade med källskatteavdragen
medan reservanterna skulle räkna med
marginalskatterna.

Uttalandet är missvisande. Det är riktigt
att propositionen i detta avseende
bygger på källskatteavdragen, men våra
beräkningar har grundats på den slutgiltiga
skatten — alltså den behållna
inkomsten i de olika fallen. Det torde
vara den enda grunden för en verkligt
korrekt bedömning.

I övrigt vill jag uttala min tillfredsställelse
över att herr Anderson i Sundsvall
i så långa stycken underströk precis
vad jag sade och att han tydligen
har klart för sig att reservanternas förslag
i själva verket är om inte fulländade
så dock bättre än propositionens.

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Förbättrad sjukpenningförsäkring

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle inte ha begärt
ordet om inte herr Anderson i Sundsvall
hade ägnat ett så stort avsnitt av
sitt anförande åt den reservation, som
jag har ställt mig bakom och i vilken
man avvisat det påstådda sambandet
mellan moderskapspenningen, grundsjukpenningen
och det antal dagar som
en förvärvsarbetande kvinna har tillläggssjukpenning.

Herr Anderson gjorde en del ganska
underliga uttalanden och påstod bl. a.,
att man av förarbetena till lagstiftningen
får en alldeles klar uppfattning om
att det skall råda ett sådant naturligt
samband. Däremot angav herr Anderson
inte vad det var för förarbeten i
lagstiftningen han avsåg. Och när han
litet senare försökte vederlägga mina
påståenden, som jag grundade på vissa
kommittéuttalanden, sade han att kommittéer
resonerar hit och dit, det kan
man inte bry sig så mycket om. Men jag
har för mig, herr Anderson, att det som
kommittéerna sysslar med ingår i förarbetena
till en lagstiftning!

Vidare vädjade herr Anderson till oss
och sade att vi skall ha detta samband
klart för oss, ty det vilar på historisk
grund. I allmänhet vet mödrarna att
det är grundsjukpenningen gånger 180
dagar som gäller. Men ponera att några
av oss hade sagt att moderskapspenningen
bör höjas till 1 500 kronor, därför
att det skulle vara motiverat med
hänsyn till kostnaderna i samband med
barnsbörd. Då skulle landets 120 000
nyblivna mödrar säga: Det protesterar
vi emot, ty det blir mer än grundsjukpenningen
gånger 180 dagar. Förstår
inte damerna och herrarna hur befängt
resonemanget är med denna koppling
till grundsjukpenningen och de 180 dagarna? Sedan

sade herr Anderson också att
vi vill pruta på denna reform. Det vill
vi inte alls. Här förelägges riksdagen en
reform, som innebär en väsentlig för -

bättring i alla avseenden, och sedan vill
några ledamöter lägga på 80 kronor på
den föreslagna förbättringen. Detta pålägg
kostar 10 miljoner kronor, men
den enskilde får bara 80 kronor. Därvid
har man anfört den besynnerliga
motiveringen att statsbidraget bara är
40 procent av kostnaderna — mot 50
procent tidigare — och att staten därför
gör en vinst. Jag hemställer emellertid
att man ser denna reform i dess
helhet, och då minskar alls inte statens
utgifter. Den omständigheten att reformen
finansieras dels med skattemedel
och dels med avgifter gör den för övrigt
inte ett enda öre billigare, herr
Anderson! Den kostar 10 miljoner kronor,
och de pengarna måste tas från
medborgarna i detta land.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av mitt
anförande var herr Anderson i Sundsvall
angelägen att frita sekretariatet i
andra lagutskottet från ansvar för den
olyckshändelse jag talade om. Jag vill
försäkra kammarens ledamöter att det
behövs inte. Jag har inte riktat beskyllningar
åt något håll; jag är angelägen
att säga det.

Vad jag konstaterat är att det har varit
något fel på kontaktlinjerna mellan
de två utskotten. Men om jag skall vara
riktigt försiktig — och det skall man
tydligen vara — så kan jag uttrycka
mig så här: Det kan hända att det har
uppstått någon missuppfattning, då det
gällt att återge vad som inhämtats vid
kontakterna mellan utskotten. Försiktigare
kan man väl inte uttrycka sig.
Faktum är emellertid att flertalet ledamöter
i statsutskottet svävade i okunnighet
om vad som hade skett i andra
lagutskottet.

Det väsentliga är dock att det som
inträffat berott på den exceptionella
brådska som rådde vid ärendets behandling.
Hade den brådskan inte förelegat,
skulle andra lagutskottets ärende
ha behandlats här i kammaren först.

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

Sedan skulle statsutskottet på vanligt
sätt ha beslutat i anslagsfrågan. Det
var nu inte möjligt — de två utskotten
nödgades arbeta parallellt.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Får jag med anledning av herr Bollmans
yttrande först och främst säga,
att herr Bohman kan trösta sig. Jag
för min del uppfattar det inte såsom
någon brist att det i statsutskottets utlåtande
icke finns några reservationer,
eftersom jag har biträtt andra lagutskottets
utlåtande på alla punkter.

Till herr Edlund vill jag säga, att jag
nog inte missuppfattade reservationen.
Jag redovisade själv, att resultatet av
reservanternas förslag, därest reservationen
skulle bifallas, skulle visa sig i
samband med den slutliga skatten, minst
ett år efter det att sjukpenningen hade
uppburits. Att den slutliga skatten blir
beroende av utfallet av marginalskatten,
det är ju ett samband som inte går att
bortförklara.

Herr Bengtsson i Varberg har tidigare
givit anledning till så många repliker.
Jag förstår att herr Bengtsson
i viss mån är bunden. Jag skall inte
säga att han är miljöskadad, men han
är i varje fall miljöpåverkad i detta sammanhang.
Jag råkade säga »i förarbetena
till lagstiftningen». Jag skall, herr
talman, be att få rätta detta och säga
»i den tidigare lagstiftningen», ty jag
har utgått från texten i tidigare propositioner,
inte från kommittébetänkandena.

Jag upprepar vad jag tidigare sagt,
att jag tycker att det är litet småaktigt
i detta sammanhang att bryta sambandet
och därmed minska moderskapspenningens
belopp med 80 kronor.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Det förslag till förbättrad
sjukpenningförsäkring som vi i dag
behandlar kan jag på de flesta punkter
ansluta mig till. Jag är bl. a. glad att

Förbättrad sjukpenningförsäkring

frågan om karensdagarna och deras
antal för vissa grupper av arbetstagare
nu får sin lösning. Vi vet hur otillfredsställande
förhållandena har varit tidigare
i det avseendet.

I detta förslag till förbättrad sjukpenningförsäkring
har emellertid statsrådet
på en punkt, som jag här vill
beröra, endast överfört det som gällt
tidigare. Där har alltså, som jag ser det,
någon förbättring inte skett, varför jag
tillsammans med några kamrater i denna
kammare och medkammaren väckt
en motion, I: 739 och II: 911. Motionen
har avstyrkts av andra lagutskottet, och
det är ju inte en ovanlig behandling.
Det är emellertid ett par synpunkter
på detta speciella problem som jag
skulle vilja framföra, trots den dyrbara
tiden i kammarens slutspurt.

Vi har i vår motion hemställt att den
jämställdhet, som för närvarande råder
mellan hemmafruar -— oavsett om
det finns barn eller ej — och ensamstående
mödrar med barn under 16 år,
skulle få förlängas till dess barnen fyller
18 år. Andra lagutskottet har i sitt
utlåtande nr 47 anfört att utskottet haft
att ta ställning till en liknande motion
år 1962 och att utskottet då uttalade att
grundsjukpenningen, i konsekvens med
de principer som gäller för hemmafruar,
skulle omfatta de ensamstående
kvinnor som har barn i sådan ålder att
barnen kräver vård och tillsyn i hemmet.
Utskottet ansåg då att det inte med
fog kunde göras gällande att förekomsten
av ungdom i hemmet — förvärvsarbetande
eller icke —- som regel medför
särskilda kostnader för vård och
tillsyn vid husmoderns sjukdom.

Utskottet avstyrkte motionen 1962 och
anför nu, att det i och för sig inte finns
fog för ändrat ställningstagande, men
uttalar tillika, att utskottet förutsätter
att frågan tas upp i ett större sammanhang,
om det blir aktuellt med en omprövning
av 16-årsgränsen.

Utskottet åberopar alltså, herr talman,
sitt ställningstagande år 1962. Det

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Förbättrad sjukpenningförsäkring

bär dock skett en del sedan dess. Vi
har bl. a. här i riksdagen beslutat om
genomgripande skolreformer, som skall
möjliggöra för allt flera ungdomar att
fortsätta sin utbildning även i åldrarna
16—18 år eller ännu längre. Det blir
också allt vanligare vid uppgörelser
inom barnavården att kontrakten skrives
upp till 18 år, och inom ATP är
ju åldersgränsen 19 år. Därför ansåg
vi det skäligt att i detta sammanhang
också höja åldersgränsen till 18 år.

Herr Bengtsson i Varberg sade i sitt
första anförande, att när den stora sjukförsäkringsreformen
genomfördes var
vi medvetna om att det fanns vissa
brister och skavanker som så småningom
skulle kunna tas bort. Det är sant
att så även skett då och då alltintill
denna dag, och just därför hade det varit
önskvärt att man också i nu föreliggande
utlåtande uppmärksammat den
brist eller skavank som jag här påtalat.

Som vi ser det hade det funnits god
anledning att göra också denna förbättring
vid detta tillfälle. Men det är tydligen
så, herr talman, att man förutsätter
att en gift man — kanske i 25-årsåldern eller därunder — med hemmafru
och utan barn skall vara hjälplösare
vid husmors sjukdom än ungdomar
som fortsätter sin utbildning och
som, i motsats till den äkta mannen, ofta
har dryga hemuppgifter. Vi har stor
skyldighet att underlätta ungdomarnas
arbetsbörda och kunde lätt göra det i
detta speciella fall. Det är nog besvärligt
ändå, tror jag, att ha mor sjuk.

Kostnaderna för en höjning av åldersgränsen
till 18 år för de fall det här
gäller — de som blir nollställda när
barnen fyller 16 år — kan inte vara så
avskräckande och sjukpenningen är inte
så stor att det behöver vara risk för
missbruk. Att en kvinna för denna saks
skull avstår från förvärvsarbete, då hon
skulle komma in i sjukpenningklass,
tror jag inte. Men höjningen av åldersgränsen
skulle vara en god hjälp och

kännas som en trygghet för kvinnor som
av hänsyn till barnen och deras omvårdnad
inte kan ta förvärvsarbete och
som i händelse av sjukdom måste anlita
främmande hjälp.

Herr talman! Jag har svårt att förstå
utskottets negativa inställning i dagens
situation. Men vi tolkar ändå utskottets
skrivning positivt i så måtto
att vi i likhet med utskottet förutsätter
att den nu aktuella regeln inom sjukförsäkringen
kommer att övervägas, om
det blir aktuellt med en mer allmän
omprövning av åldersgränsen 16 år. Vi
hoppas och tror nämligen att frågan då
snart kommer att få sin lösning så som
vi motionärer tänkt oss, eftersom åldersgränsen
och en eventuell höjning
av denna redan är aktuell i andra sammanhang.
I den förhoppningen avstår
jag i dag från att framställa något yrkande
på denna punkt. Jag har emellertid
velat framföra dessa synpunkter, till
ledning för utredningar som skall behandla
frågan.

I detta anförande instämde fru Lindskog
och fru Löfqvist (båda s).

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Jag har till statsutskottets
utlåtande nr 114 fogat en blank reservation
med anledning av att jag trots
utskottets skrivning kommer att stödja
reservationen III vid andra lagutskottets
hemställan under punkten C, om vilken
herr Bengtsson i Varberg tidigare talat.
I denna reservation hemställes om bifall
till en höjning av moderskapspenningen
till 1 000 kronor vid enkelbörd
och 500 kronor per ytterligare barn
vid flerbörd.

Anledningen till att ingen reservation
fogats till statsutskottets utlåtande nr
114 har i dag diskuterats. Det är dock
så enkelt som att detta är ett avrundat
anslag på 5 miljoner kronor, vilket dessutom
är betecknat som förslagsanslag.

Det förekommer dock vissa betänkligheter
mot att det i andra lagutskottets
utlåtande, såsom tidigare nämnts,

Onsdagen den 25 maj 19GG fm.

Nr 26

föreslås en kostnadsökning på 10 miljoner
kronor, varav 4 miljoner faller
på staten och 6 miljoner på försäkringstagarna.
För det halva budgetår som vi
nu diskuterar innebär detta 2 respektive
3 miljoner kronor.

Andra lagutskottet föreslår att moderskapspenningen
skall utgå med 1 080
kronor vid enkelbörd och med 540 kronor
per ytterligare barn vid flerbörd.
Frågan är om denna höjning skall ha
sådan prioritet att ett avsteg från den
stora reform, som propositionen ändå
innebär, behöver göras.

Utskottets förslag bygger på ett ställningstagande
i förarbetena till lagen
om allmän försäkring. Enligt den nuvarande
lagen skall det utgå 180 gånger
5 kronor —• alltså 900 kronor — i moderskapspenning.
I förarbetena till denna
lag hade föreslagits 180 gånger 4
kronor. Nu föreslås alltså att det skall
utgå 180 gånger G kronor i moderskapspenning.

Tidigare hade förekommit andra beräkningar
av moderskapspenningen. I
försäkringskassorna och de erkända
sjukkassorna hade man räknat med att
en tredjedel av moderskapspenningen
skulle gå till modern och två tredjededelar
till barnet eller att hälften skulle
gå till modern och hälften till barnet;
det framgår av förarbetena till lagen.

Kunde vi inte en gång för alla komma
överens om att sådana bindningar till
vissa dagsersättningar är fullständigt
onödiga för att motivera ett stöd till
barnaföderskorna? Kan vi inte uttala
att detta skall utgöra en ersättning för
de merkostnader, som uppstår i samband
med nedkomsten? Om man därvid
anser att 1 000 kronor är för litet,
kan man höja moderskapspenningen
med ett jämnt hundratal kronor till
1 100 kronor.

Ingen av de ärade ledamöterna tror
väl att någon går in på en försäkringskassa
och begär att få 180 gånger 5
kronor i moderskapspenning. Nej, man
begär 900 kronor eller 1 000 kronor,

Förbättrad sjukpenningförsäkring

som även till en del kan lyftas i förviig.
Jag har under min verksamhet inte
mött någon, som hänvisat till beräkningsgrunden
180 gånger 5 kronor, utan
man har alltid talat om hela beloppet
900 kronor.

De 1 000 kronor som nu föreslås tycker
jag är en väl avvägd ersättning, och
jag kommer att stödja den reservation,
i vilken detta yrkande framställes.

Vi som i samband med statsutskottets
behandling av denna fråga ställt oss något
tveksamma inför utskottets skrivning
och den föreslagna höjningen har
fått den upplysningen att vi, trots att
det inte föreligger någon reservation
i statsutskottet, utan vidare kan stödja
reservationen III, vilket jag också kommer
att göra.

Såsom anställd i försäkringskasseväsendet
kanske jag också har rättighet att
göra vissa reflexioner kring det föreliggande
ärendet. Låt mig först framhålla
att personalen — och jag tror att jag kan
tala för alla de 7 000 personer som är
anställda i försäkringskassorna — helt
ställer sig bakom höjningen av dagsersättningen
för de försäkrade. Det är
tacknämligt att man kommit ifrån den
tid, när det här i riksdagen hävdades
— såsom tidigare i dag påpekats —
att de sjuka skulle vänja sig vid en lägre
standard efter 90 dagar. Man anser nu
i stället att kompensationen skall vara
god även efter denna tidrymd.

En viss tveksamhet torde ha rått i
fråga om karensdagarnas slopande, beroende
på att vi vet att detta kommer
att medföra vissa administrativa problem.
Men när vi inte kunde lösa denna
fråga avtalsvägen, måste vi ta konsekvenserna
och försöka att skapa från
rättvisesynpunkt acceptabla betingelser
för alla arbetstagare i vårt land.

Talet om missbruk från de försäkrades
sida och om att överkompensation
eller slopad karenstid nästan skulle uppmana
till missbruk tror jag är betydligt
överdrivet. Av arbetstagarna har nämligen
redan två femtedelar bättre för -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Förbättrad sjukpenningförsäkring

måner än vad vi i dag beslutar om, och
att de tre femtedelar som nu får utvidgade
förmåner moraliskt skulle vara
sämre människor än de övriga betvivlar
jag bestämt.

I samband med detta kommer givetvis
kontrollfrågorna in. Låt oss emellertid
komma ihåg, att det stora, övervägande
flertalet av dem som drabbas av
en sjukdom inte är bovar och banditer
utan ärliga människor. Det promilletal
som är bluffmakare måste vi väl på
något sätt kunna klara av.

I propositionen talas det om att det
kan bli vissa svårigheter i början, och
det är vi fullt medvetna om. Jag vill
peka på tre punkter som är av väsentlig
betydelse för att övergångsproblemen
skall bli så små som möjligt. Den
första är en väjdan till departement
och riksförsäkringsverk, som skall utarbeta
tillämpningsföreskrifter och dylikt,
att dessa blir färdiga i så god tid
att man snabbt kan sätta i gång ett utbildningsarbete
och en inläsning av det
nya. På så sätt kan vi klara just detta
problem.

För att därefter säga någonting om
kontrollen hoppas jag att bestämmelserna
därom blir utarbetade så att vi
får en något så när likartad kontroll
över hela landet. Jag vet att problemen
ter sig annorlunda i Stockholm än i
Lessebo. Det kan vara stora differenser,
och det är nog svårare att upprätthålla
kontrollen här. Grunddragen i kontrollen
bör dock vara likformade. Den får
absolut inte vara av polisiär karaktär,
utan hänsyn måste tas till att de flesta
som sjukanmäler sig är laglydiga medborgare
som verkligen är sjuka. Vi skall
däremot hålla efter det fåtal som är
missbrukare i detta sammanhang.

Till slut riktar jag en vädjan till alla
de ledamöter av denna kammare som
tillhör styrelsen för olika försäkringskassor.
Tillse att personal anställs som
är väl skickad för dessa uppgifter och
att det icke sker så sent att kassorna i
samband med övergången den 1 ja -

nuari får ett utbildingsproblem! Den 1
januari måste vi ha en kader av grundutbildad
personal som kan ta hand om
denna stora reform, som vi som arbetar
inom detta område hälsar med stor tillfredsställelse
och som vi -—• därom är
vi övertygade — kommer att kunna klara
med hjälp av alla parter i sammanhanget.
Då blir det en reform till båtnad
för hela det svenska folket.

Fru LINDBERG (s) :

Herr talman! Jag vill som många av
talarna i dag uttrycka min stora tillfredsställelse
med att vi har kommit
därhän att vi i någon mån kan rätta
till den orättvisa skillnad som har rått
mellan tjänstemännens förmåner och
de förmåner som de kollektivanställda
hittills haft.

Jag är kanske litet förvånad över den
stora misstänksamhet som emellanåt har
skymtat fram. Man tycks tro att denna
grupp skulle ha svårare att handskas
med dessa förmåner än tjänstemännen.
Man har väl inte så dåliga erfarenheter
av tjänstemännens sätt att utnyttja förmånerna
att man av den orsaken är
tveksam? Jag förutsätter att det inte
förhåller sig så.

Man har talat mycket om kassornas
möjligheter att klara reformen. Jag vill
erinra om den pessimism som gjorde
sig gällande när vi skulle införa försäkringen
år 1955 men också om att
allt gick mycket bra, trots en smula
gnissel och svårigheter i början — kanske
tack vare den lojalitet som personalen
vid kassorna visade och allt det
arbete den lade ned för att människorna
inte skulle bli besvikna. Det hela har
alltså, som herr Fagerlund underströk,
gått hyggligt, och jag tror att det kommer
att göra det även i fortsättningen.

Om jag minns rätt var det herr
Edlund som hävdade att man på kassorna
hade trott att man skulle kunna
få en fördubbling av anmälningarna,
kanske till och med en tredubbling.
Det förekommer redan nu att man an -

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

mäler sjukdomsfall, som är så kortvariga
att de endast omfattar karensdagarna.
Därför tror jag inte att det i
verkligheten rör sig om en fördubbling.
Å andra sidan är väl inte denna fråga
det väsentliga, utan det är väl att människor
har råd att vara hemma när de
är sjuka. Jag undrar om det i det långa
loppet ändå inte medför en vinst att
man vid sjukdomsfall har möjlighet att
stanna hemma från början och vårda
sin hälsa. Det kan på längre sikt bil
till vinst både för den enskilde och för
samhället att vederbörande inte av ekonomiska
skäl ryggar tillbaka från att
vara hemma när han verkligen är sjuk.
Vid t. ex. förkylningssjukdomar kan
man genom att stanna hemma redan
från början undvika att smitta ned
kamrater på eu stor arbetsplats, och
detta är i och för sig också en vinst
som jag tycker att det icke är oväsentligt
att beakta i detta sammanhang.

Vidare vill jag beröra den fråga som
i dag anses kontroversiell, nämligen
moderskapspenningen. Jag fäste mig vid
några ord som socialministern inledningsvis
använde, nämligen då han sade
att han funnit beloppet 1 000 kronor
vara en rimlig avvägning och att man
därför skulle kunna stanna vid det.
Jag förstår att denna rimliga avvägning
har kommit till av ekonomiska skäl.
Annars föreställer jag mig att det hade
varit bättre om finansministern hade
tillåtit att beloppet satts till 1 080 kronor.
Nu är detta en spekulation. Vi vet
ju alla att vi i ekonomiskt avseende
är hårt trängda på alla kanter och att
vi skall försöka spara, och därför är
det ganska naturligt att socialministern
ansett 1 000 kronor rimligt. Detta behöver
ju inte hindra att det finns andra
som anser 1 080 kronor vara lika rimligt.
Jag skall inte motivera mitt ställningstagande
på samma sätt som övriga
talare har gjort när de sagt att
de vill att moderskapspenningen skall
vara 1 080 kronor därför att denna ersättning
tidigare varit knuten till grund -

Förbättrad sjukpenninRförsäkrinK

sjukpenningen. Det förhåller sig faktiskt
så — det vill jag gärna understryka —
men väsentligare för mig är att så många
av de yngsta och ogifta mödrarna bara
erhåller moderskapspenningen därför
att de på grund av studier eller på
grund av sin ungdom ännu inte hunnit
ut i förvärvslivet och sålunda inte har
någon tilläggssjukpenning att trygga sig
till. Deras enda ekonomiska stöd i denna
situation är faktiskt moderskapspenningen.
Av det skälet kommer jag
att stödja utskottets förslag på denna
punkt. Jag är optimistisk nog att tro
att vi, som skattevägen skall skrapa
ihop de 6 miljoner som erfordras för
denna reform, skall vara beredda att
göra den uppoffringen och att staten
kan släppa till resterande 4 miljoner.

Egentligen, herr talman, har jag begärt
ordet därför att jag väckt en motion
som jag här vill kommentera. Denna
motion, som behandlats av andra lagutskottet
i samband med propositionen,
avser en fråga som fru Ryding
tidigare har berört här i dag, nämligen
likställigheten mellan könen i sjukförsäkringsavseende.
Visserligen är det likställighet
för kvinnorna jag främst intresserar
mig för, men det spelar ingen
roll, eftersom syftet med fru Rydings
och mina strävanden blir detsamma.

I lagen om allmän försäkring betraktas
kvinnor med förvärvsarbete generellt
såsom dubbelarbetande. I motionen
påpekas, att en kvinna med förvärvsarbete
som blir sjukskriven alltid
riskerar att erhålla endast halv sjukpenning.
Skadan eller sjukdomen kan
ju vara av sådan art att hon inte kan
utföra förvärvsarbete men — utan att
försämra möjligheterna för tillfrisknande
— kan uträtta oundgängligen nödvändiga
hemsysslor. Redömningen av
huruvida halv eller hel sjukpenning
skall utbetalas beror naturligtvis i
främsta rummet på det läkarintyg som
kvinnan fått — i den mån det över
huvud taget är fråga om en så lång
sjukperiod att sådant intyg fordras —

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Förbättrad sjukpenningförsäkring

men det är trots allt så, att en del kassor
strikt tillämpar regeln att, om hemarbete
utföres, endast halv sjukpenning
bör utbetalas. Andra är generösare i sin
bedömning. Jag har för mig att några
klara föreskrifter från riksförsäkringsverket
inte föreligger i detta avseende.

Riksförsäkringsverket pekar i sitt remissyttrande
över motionerna på några
mycket viktiga saker, och jag tillåter
mig därför att citera en del av vad verket
anfört:

»Nedsättning av arbetsförmåga kan
innebära en faktisk oförmåga att utföra
arbete men anses också föreligga om
den försäkrade, trots arbetsförmåga, för
sjukdomens botande fullständigt eller
till minst hälften måste avhålla sig från
arbete. I sistnämnda fall anses förutsättning
för rätt till sjukpenning vara, att
den försäkrade också verkligen avhåller
sig från arbetet. Med arbete i förevarande
sammanhang avses enligt praxis
icke endast förvärvsarbete utan även
annat arbete som har ekonomiskt värde
oavsett om det utföres för egen eller
annans räkning. Som arbete räknas följaktligen
även hushållsarbete som utföres
av en hustru eller andra familjemedlemmar.
Om arbetet inte har nämnvärd
ekonomisk betydelse och inte heller
menligt påverkar tillfrisknandet utgör
det dock icke hinder för erhållande
av sjukpenning. Utförande av endast
enklare oundgängliga hushållsgöromål
anses inte böra föranleda att ej hel
sjukpenning skall utgå.»

Jag har velat citera detta uttalande
ordagrant, eftersom det slår fast någonting
mycket väsentligt, som vi i försäkringskassorna
faktiskt inte har några
strikta tillämpningsföreskrifter för.
Det är möjligt att försäkringsdomstolen
i ett par fall uttalat sig i denna riktning,
men såvitt jag vet -— och jag har
i dag kontrollerat det hos min egen försäkringskassa
— har vi inga föreskrifter
härom. Jag tycker därför att det är
angeläget att det blir känt att man har
möjlighet att räkna på detta sätt.

Riksförsäkringsverket anför vidare:

»Sjukpenningförsäkringen — frånsett
den obligatoriska s. k. hemmafruförsäkringen
och den frivilliga sjukpenningförsäkringen
— syftar till att kompensera
den försäkrade för det bortfall av
förvärvsinkomst som föranledes av
sjukdom. Detta syfte tillgodoses helt om
sjukpenningförsäkrad alltid tillerkännes
hel sjukpenning i de fall han på
grund av sjukdom förlorar den arbetsinkomst
för vilken han är försäkrad.»

Längre fram i sitt yttrande anför riksförsäkringsverket: »Vid

bedömandet av rätten till sjukpenning
göres —• såsom framgår av det
sagda — i rättstillämpningen icke någon
åtskillnad mellan olika kategorier av
sjukpenningsförsäkrade. Samma bedömningsgrunder
tillämpas självfallet
såväl för förvärvsarbetande gifta kvinnor
som för förvärvsarbetande män
och hemarbetande gifta eller med dem
likställda kvinnor. I motsats till vad
motionärerna gjort gällande äger sålunda
en gift man, som är sjukskriven
från sitt ordinarie arbete men under
sjukskrivningstiden utför arbete i hemmet,
ej rätt till hel sjukpenning i vidare
mån än som enligt vad ovan sagts gäller
för förvärvsarbetande gifta kvinnor.
»

Men därefter anför verket: »Att kvinnorna
mera än männen i praktiken
riskerar att få vidkännas en minskning
av sjukpenningen — — — torde närmast
ha sin grund i det förhållandet att
kvinnorna alltjämt i större utsträckning
än männen ägnar sig åt hemarbete.» I
den mån männen deltar i hemarbetet,
antar riksförsäkringsverket att det arbetet
faller inom ramen för vad som ej
kan påverka rätten till sjukpenning.
Detta sista uttalande av riksförsäkringsverket
är enligt min uppfattning endast
ett antagande och på sätt och vis ett
klart uttryck för könstänkande.

Andra lagutskottet har i anledning
av riksförsäkringsverkets uttalande understrukit,
att tilläggsjukpenningens

Onsdagen den 25 maj 1900 fm.

Nr 26

uppgift är att vid sjukdom kompensera
den försäkrade för utebliven arbetsinkomst.
Utskottet anför vidare att det
enligt utskottets mening är »befogat
med en relativt generös bedömning i
fråga om en försäkrads rätt att utan
att gå miste om sjukpenningen få utföra
ett visst arbete i hemmet under sjukdomstid».
Jag vill, herr talman, uttala
min stora tillfredsställelse över detta uttalande.
Vi motionärer kan glädja oss
åt att syftet med motionen helt har tillgodosetts.

Sedan är det klart att man kan ha
vissa funderingar, huruvida inte en förvärvsarbetande
kvinna — eller man
— som utför något mer än vad som
kallas »oundgängligen nödvändigt» ■—
vad det nu är för någonting -— borde
utan att därmed riskera att mista sin
tilläggssjukpenning kunna tillerkännas
eventuellt halv grundsjukpenning och
då ha rätt att så länge det inte äventyrar
tillfrisknandet utföra något mer
än det som anses absolut oundgängligen
nödvändigt. Detta vore möjligt, om
vi i stället anknöt det arbete som utförs
i hemmet till grundsjukpenningen
och inte till den tilläggssjukpenning
vederbörande har på grund av förvärvsarbete.
Men, herr talman, den frågan
har vi inte berört i vår motion,
och vi får väl därför komma tillbaka
till den vid ett annat tillfälle.

Jag är mycket nöjd med utskottets
skrivning och kommer i alla delar att
stödja utskottets förslag.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! När herr Gustavsson i
Alvesta för en stund sedan beskyllde
herr Bengtsson i Varberg för knapphet
i framställningen var det nog en och
annan som hajade till. När vi för någon
timme sedan lyssnade till herr
Bengtssons föreläsning över ämnet
»Svensk sjukförsäkring från äldsta tider
till nu» var väl det vi möjligen saknade
ingalunda detaljer, utfyllnad av
luckor eller över huvud taget ord. Sak -

Förbättrad sjukpenningförsäkring

nade man någonting var det väl snarare
en verklig förståelse under alla orden
för vissa av de problem vi här diskuterar.

Man har i dag i debatten med all rätt
skilt mellan vad som är huvudsak och
vad som är detaljer. Med rätta har den
reform om vilken vi strax skall fatta
beslut betecknats som en stor och angelägen
reform, och därom torde enigheten
vara total. En del detaljer har vi
kunnat diskutera.

Jag är helt ense med statsrådet Aspling,
herr Bengtsson och andra om att
frågan om 80 kronor mer eller mindre
— 45 öre om dagen, som statsrådet uttryckte
sig ■— när det gäller moderskapspenningen
är en detalj. Men frågan
om kompensationsgrad, missbruk
och kontroll är inte en detalj utan en
kärnfråga i reformen, lika viktig som
någon annan del av den, och det är på
det avsnittet jag menar att bland annat
herr Bengtsson i Varberg trots sin
utförlighet gled för lätt över problemet
och viftade undan det; han nämnde det
men ville liksom inte på allvar låtsas
om det. Jag har intrycket att departementschefen
i sin proposition tar allvarligare
på frågan och ser den mer
nyanserat än herr Bengtsson gör, men
departementschefen drar ändå inte linjerna
fullt ut och tar konsekvenserna
av resonemanget. Jag skall därför, herr
talman, göra ett försök att i korthet sammanfatta
den syn på denna del av frågekomplexet
som kommit till uttryck
bland annat i en reservation av högerledamöterna
i utskottet.

Problemet med överförsäkring, missbruk
och kontroll vidlåder all försäkring.
Den åttioprocentiga kompensationsgraden
och karensdagarna är ingenting
som vi i riksdagen och än mindre
något parti i riksdagen hittat på,
utan det är någonting som alltid funnits
i försäkringsväsendet och som betraktats
som en omistlig del av försäkringssystemet
just för att förebygga
missbruk och underlätta kontrollen.

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Förbättrad sjukpenningförsäkring

Man kan säga att vi i sjukförsäkringssystemet
har två typer av kontroll: en
typ skulle man kunna kalla fysisk kontroll
och en ekonomisk kontroll. Med
fysisk kontroll menar jag då att det i
vissa lägen krävs läkarintyg för att sjukdomen
skall anses styrkt, att man gör
hembesök hos den sjuke för att kontrollera
att han verkligen håller sig
hemma och inte arbetar, och dylikt.
Med ekonomisk kontroll menar jag att
sjukförsäkringen visserligen skall vara
en god försäkring och ge god kompensation
för inkomstbortfall men alltid
måste utformas så, att den försäkrade
själv bär någon del av kostnaden, en
del som enligt mitt sätt att se bör vara
mindre ju lägre den försäkrades inkomst
är men som alltid måste finnas.

Den fysiska kontrollen kommer troligen
aldrig att fungera, även om vi
måste ha kvar den. Det är inte någon
hemlighet att läkarintyg inte är någon
säker kontroll. Jag tror att varje läkare
vore beredd att vitsorda att han egentligen
i den situation då han sitter mitt
emot en patient, anmodad att skriva ett
sjukintyg, är hjälplös. All hans konst
hjälper honom inte mot patientens bestämda
hävdande: »Jag är sjuk.» Ingen
kan i det läget göra annat än att till
sist skriva ut intyget. Man kan diskutera,
man kan undersöka och ställa
diagnos, men om patienten vidhåller
sitt »jag är sjuk, jag kan inte arbeta»,
blir det som regel till sist ett intyg.

Vi vet också att hembesöken inte fungerar.

Vi kan inte klara oss utan den kontroll
som ligger i att någon del av kostnaden
för sjukdomen bärs av den försäkrade
själv. Det har också varit meningen
med denna allmänna sjukförsäkring
liksom med all annan sjukförsäkring
att den skall vara så beskaffad —
den har hittills varit det. Vad vi är
överens om är att den del som den
försäkrade själv får bekosta är för stor
och i många lägen avsevärt för stor.
Den har bestått av två delar, de tre ka -

rensdagar för vilka man inte får någon
ersättning alls och den jämförelsevis
låga kompensationsgraden. Man har
inte råd att i onödan sjukskriva sig i
nuvarande läge.

Vi är nu överens om att ta bort karensdagarna.
Jag vill gärna säga att
detta enligt mitt sätt att se är en tvivelaktig
reform. Men den är ofrånkomlig,
därför att det verkligen är en
rättvisefråga. Vi upplever det alla som
en social orättvisa att, som herr Fagerlund
nämnde, två femtedelar av dem
som har sjukhjälp i någon form skall ha
kompensation även för de första dagarna,
medan tre femtedelar inte har det.
Men märk väl att när man anför motiv
mot en utsträckning av denna förmån
är de enda någorlunda konkreta och
analyserbara argumenten av den typen
att man statistiskt sett kan bevisa, att
de grupper, som i dag har täckning för
de första dagarnas inkomstbortfall,
faktiskt har en större korttidsfrånvaro
än de andra. Där måste, säger man,
finnas något orsakssammanhang. Vi vet
eller vill gärna hoppas att en huvuddel
av denna frånvaro beror på att det är
fråga om sjuka människor. Även om jag
inte som herr Fagerlund vill tro att
den absoluta majoriteten av svenska
folket är »laglydig och sjuk», vill jag
hoppas att de allra flesta som utnyttjar
möjligheten till korttidssjukskrivning
gör det därför att de är sjuka. Det
är riktigt och bra att denna möjlighet
öppnas.

Men vi är också medvetna om att det
finns en annan typ av korttidssjukskrivning.
Detta förhållande kan dock för
mig aldrig gälla som argument för att
neka en annan stor grupp av inkomsttagare
i samhället samma förmån. Om
korttidsfrånvaron är större bland helförsäkrade
tjänstemän än bland delförsäkrade
arbetare, är detta rimligen
ett argument för att avskaffa förmånen
för tjänstemännen, inte för att vägra
arbetarna att få densamma. Men eftersom
mig veterligt ingen vill gå denna

Onsdagen den 25 maj 1900 fm.

Nr 26

viig, återstår för rättvisans skull ingenting
annat än att även ge de grupper,
som nu inte har denna förmån, samma
förmån. Det har heller inte rests någon
allvarlig invändning på den punkten,
men vi skall vara medvetna om att därmed
har vi brutit ned en del av det
ekonomiska kontrollsystemet.

Sedan bryter vi, enligt min mening
i onödan, ned den andra delen för stora
grupper, när vi låter kompensationsgraden
gå så högt som den gör i förslaget.
Jag är för min del med på gränsen
80 procent såsom rimlig och jag är
också gärna med på att gå något högre
i de lägsta inkomstlägena. Ett inkomstbortfall,
som man själv får bära och
som skall vara lika kännbart genom
inkomstskikten, måste i kronor och
även i procent räknat vara mindre ju
mindre inkomsten är, därför att lever
man mycket nära existensminimum, är
varje krona som faller bort mycket besvärande,
medan det är lättare högre
upp på inkomstskalan. Men som reservanterna
påpekar är ju olyckan att
den föreslagna skalan inte ger 80-procentig
kompensation utan en helt annan
— i vissa fall avsevärt högre.

Herr Bengtsson i Varberg tillgrep
en vanlig teknik, nämligen att försvara
en inkonsekvens genom att hänvisa
till en annan. Herr Bengtsson säger att
det ändå aldrig kan bli någon fullständig
kongruens mellan faktiskt inkomstbortfall
och kompensation genom sjukpenning,
bl. a. därför att inkomstskikten
är så breda att det måste bli en variation
inom dem. All right, det måste
det bli, men, herr Bengtsson, detta är
inte någon motivering för ytterligare en
variation som kunde vara onödig. En
variation får vi av praktiska skäl, men
man måste hävda att variationen hela
tiden skall ligga under 100 procent.
Vi får variera omkring en punkt som
ligger betryggande lågt under 100, och
variationerna får icke någon gång
svänga över 100. Det är och förblir
orimligt att man skall ha högre netto -

Förbättrad sjukpenningförsäkring

inkomst när man är frånvarande från
arbetet än man har i sitt arbete.

Då sägs det att det alternativ som har
föreslagits av reservanterna med två
skilda skalor för gifta och ogifta inte
gör saken mycket bättre. Nu gör det
faktiskt saken bättre i detta speciella
avseende genom att man kommer närmare
80-procentsregeln över hela skalan
och för alla försäkringstagare. Jag
är medveten om att det sannolikt betyder
en tillkrångling av systemet. Jag
skulle vilja se förslaget närmast som ett
provisorium när vi ändå skall besluta
om nya skalor.

För min del är det alldeles klart att
lösningen på problemet ligger i den
riktning som statsrådet Aspling nämner
i propositionen när han säger sig i annat
sammanhang vilja överväga frågan
om att göra förmånerna skattepliktiga.
Eftersom skattefriheten i dessa förmåner
i pengar mätt betyder så mycket
och så olika mycket för olika skatteskyldiga,
finns det rimligen ingen annan
väg att verkligen komma till rätta
med detta och få kompensationsgraden
någorlunda likformig än att gå upp till
80 procent av den faktiska bruttoinkomsten
och sedan beskatta förmånen.
Då bör man, såvitt jag vet, också komma
ifrån problemet med vilket jämförelsetal
man skall välja, källskattetabeller
eller slutlig skatt, därför att då
blir denna förmån liksom annan inkomst
beskattad på båda sätten, först
efter källskattetabell och sedan med
en slutlig beskattning vid taxeringen.

Jag har, herr talman, velat sammanfatta
detta för att på något sätt försöka
göra klart att när några reservanter
och ett antal ledamöter i denna kammare
ansett det nödvändigt att starkt
aktualisera frågorna om överförsäkring,
missbruk och kontroll, ligger det bakom
detta inte någon social ansvarslöshet
eller någon snålhet utan helt enkelt ett
medvetande om att kontrollerna mot
missbruk är nödvändiga i alla försäkringssystem
— de må vara ett enskilt

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Förbättrad sjukpenningförsäkring

försäkringssystem eller ett offentligt.
De är nödvändiga för att det skall
fungera.

Slutligen skall vi kanske erinra om
att i den mån människor missbrukar
försäkringsförmånen är det en bristande
lojalitet inte i första hand mot samhället,
mot någon myndighet, mot någon
kassa eller mot någon finansminister,
utan mot de medförsäkrade. Det är
kollegerna-arbetskamraterna och hela
det sjukförsäkrade svenska folket som
den bristande lojaliteten riktar sig mot.
Det är de övriga försäkrade som får
betala vad det kostar dels därför att
försäkringen i princip är avgiftsfinansierad
och premien blir högre ju större
utgifterna är, dels därför att en väsentlig
del av förlusten genom missbruket
består i ett produktionsbortfall och dels
därför att obehaget av missbruket direkt
drabbar de arbetande som blir kvar på
arbetsplatsen och som får klara sig
utan hjälp av dem som otillbörligt stannar
hemma.

Jag har försökt att — utan att ge intryck
av social snålhet — understryka
att detta är ett tekniskt allvarligt problem
som borde lösas på ett mera rationellt
sätt än som kunnat ske i det
förslag vi nu strax skall fastställa och
som även i fortsättningen borde bli
föremål för uppmärksamhet, så att man
vid något senare tillfälle kan komma
fram till en mera tillfredsställande lösning
än den vi nu kommer att ta.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Det förslag till förbättrad
sjukpenningförsäkring, som vi om
en liten stund kommer att fatta beslut
om, hälsas med tillfredsställelse av alla
dem som tidigare har fått vidkännas
inkomstbortfall för de tre första dagarna
under en sjukdomsperiod. Detta
gäller, såsom framhållits av många av
de föregående talarna, en mycket stor
procent av landets löntagare. Personligen
tycker jag att det hade varit bättre
om denna fråga kunnat lösas förhand -

lingsvägen. Då hade vi inte behövt ta
upp frågan om kontroll in. in., som berörts
av såväl herr Carlshamre som
många andra talare. När det nu inte
gick att få gehör för det kravet hos arbetsgivarna
måste man emellertid välja
lagstiftningsvägen.

Till varje aldrig så väl genomtänkt
och motiverad proposition väcks alltid
motioner om förbättringar och/eller
förändringar. Utskottet bar, som framhållits
av utskottets talesman, haft att
behandla ett flertal motioner. Dessa har
även redovisats av motionärerna själva.
Jag skall ta upp ett par av frågeställningarna
i en del av motionerna för
att understryka vad utskottet har sagt.
De frågeställningarna hör i viss mån
samman med kraven på likställighet
mellan män och kvinnor och även med
den nu pågående könsrollsdebatten
samt med jämlikhetsfrågorna i försäkringssystemet
och i samhället över huvud
taget.

Den första fråga jag vill ta upp är
den s. k. hemmafruförsäkringen, som
fru Ryding har talat om. Betecknande
nog är det endast kvinnor som tagit
upp dessa frågeställningar, och det bär
väl om något vittne om att de ännu inte
blivit en aktualitet för alla riksdagens
ledamöter. Fru Ryding var nöjd med
utskottets skrivning. Jag är glad över
det, ty vi anser att Kungl. Maj :t skall
kunna ta upp dessa frågeställningar till
behandling så småningom.

Detta gäller även de motionspar som
fru Lindberg berörde. Däri yrkas en sådan
översyn av tillämpningsföreskrifterna
att kvinnor och män behandlas
lika i sjukförsäkringssystemet. Riksförsäkringsverket
har i sitt remissyttrande
förklarat att tillämpningsföreskrifter
som skulle åsyfta en olika tillämpning
för män och kvinnor i sjukförsäkringsfrågor
inte finns. Jag kan, herr talman,
inte underlåta att till kammarens protokoll
läsa in vad utskottet skrivit på denna
punkt, och jag anser att det bör beaktas
av försäkringskassorna och riks -

Onsdagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 26

försäkringsverket: »Tilläggssjukpen ningens

uppgift är att vid sjukdom kompensera
den försäkrade för utebliven
arbetsinkomst. Med hänsyn härtill synes
det enligt utskottets mening befogat med
en relativt generös bedömning i fråga
om en försäkrads rätt att utan att gå
miste om sjukpenning utföra visst arbete
i hemmet under sjukdomstid.» Det
är nödvändigt att kassorna och även
riksförsäkringsverket beaktar att det är
andra lagutskottets och riksdagens mening
att den försäkrade skall behandlas
generöst.

Fru Lindberg citerade vad riksförsäkringsverket
sagt i sitt remissyttrande
över motionerna, och jag skall därför
inte ta upp den frågan trots att jag hade
tänkt att göra det.

Jag skall inte heller gå in på den
problematik som fru Thunvall talade
om. Fru Thunvall var själv medveten
om att denna fråga är ganska svårlöst
vilket till stor del beror på att gifta
kvinnor i försäkringssystemet knyts
samman med männen d. v. s. i egenskap
av hustrur.

Fru Thunvall erinrade om att utskottet
ju har sagt att om det blir aktuellt
med en mera allmän omprövning av åldersgränsen
16 år, förutsätter utskottet
att även den nu aktuella regeln inom
sjukförsäkringen kommer att övervägas.
I utskottet tyckte vi att man inte
var riktigt på det klara med vilken
kategori av mödrar som motionen avser.
Vilka är det som kan klara sig utan
inkomst och därmed vara helt beroende
av att få den fortsatta ersättningen, därför
att om man har inkomst av förvärvsarbete
tillhör man ju den kategori
som har rätt till tilläggssjukpenning.
Men frågan är, som fru Thunvall mycket
riktigt sade, ganska allvarlig, och
enligt utskottets mening bör man i den
fortsatta behandlingen av 16-årsgränsen
också beakta den kategori som fru
Thunvall nämnde.

Innan jag går in på den fråga som
tas upp i reservationen av herr Lars
Larsson m. fl. vill jag bara säga några ord

Förbättrad sjuk penninRförsäkr ing

i anslutning till vad herr Edlund sade.
Han var rädd för att frånvaron skulle
öka, och herr Carlshamre var också
inne på den frågan men ur andra aspekter.
Herr Edlund var rädd för att det
skulle bli större frånvaro, när man genomför
denna sjukpenningförsäkring
med en rättvisare sjukersättning för de
löntagare som tidigare inte har haft denna
ersättning under karensdagarna.
Med anledning därav skulle jag vilja
fråga herr Edlund: Är det verkligen
så att tjänstemannagrupperna som hela
tiden har sluppit ifrån detta inkomstbortfall
har högre frånvaro än andra
löntagare? Jag tror inte det. Men om det
inte är så, är det faktiskt ganska oförsynt
att utgå ifrån att denna kategori,
kategorien arbetare, skulle vara mindre
ansvarsfull och vara angelägen om att
utnyttja den möjlighet försäkringen
ger. Jag hoppas att det inte var herr
Edlunds mening. Herr Carlshamre sade
att man inte kommer från en ganska
omfattande kontroll. Det avsåg jag också
när jag i mitt anförande framhöll
att det hade varit bättre om frågan hade
kunnat lösas förhandlingsvägen.

Slutligen bara några ord om den fråga
som har tagits upp i reservationen av
herr Lars Larsson m. fl., nämligen frågan
om höjning av moderskapspenningen.
Det är ganska många remissinstanser
som redovisas i propositionen som
har den uppfattning som andra lagutskottet
nu gör sig till tolk för, nämligen
att moderskapspenningen borde höjas
inte med 100 kronor, som departementschefen
föreslår, utan med ytterligare
80 kronor så att den blir 1 080
kronor. Herr Bengtsson i Varberg lämnade
i sitt utomordentligt intressanta
anförande en historik av sjukförsäkringens
utveckling och redovisade de
olika kommittéernas uppfattning och
deras sätt att bedöma frågan. Jag tänker
inte gå så långt tillbaka utan inskränker
mig till att citera vad dåvarande
departementschefen sade 1962 i
propositionen nr 90:

»Moderskapshjälpens grundpenning

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Förbättrad sjukpenningförsäkring

skall enligt kommittéförslaget, som genomgående
tillstyrkts av remissorganen,
höjas till 800 kr. vid enkelbörd.
Förslaget utgår från en grundsjukpenning
på 4 kr. Mitt förslag att grundsjukpenningen
fastställes till 5 kr. bör
föranleda att grundpenningen —
d. v. s. moderskapspenningen — sättes
till 900 kr.»

Det är klart att det är intressant att
höra vad kommittéerna har haft för
uppfattning men ännu intressantare är
— därvidlag skulle jag vilja ansluta mig
till vad herr Anderson i Sundsvall sade
■— vad riksdagen har menat i detta
fall, och jag kan inte komma ifrån att
riksdagens mening har varit att det
skall vara ett samband mellan grundsjukpenning
och moderskapspenning.

På sidan 43 i andra lagutskottets utlåtande
nr 47 står följande:

»Även om det av lagbestämmelser inte
direkt framgår att det finns en bestämd
relation mellan moderskapspenning
och grundsjukpenning har denna
ändå uppfattats som normgivande för
moderskapspenningen. Några särskilda
skäl för att nu frångå denna ordning
har inte anförts i propositionen.»

Jag kunde inte heller bli övertygad
av socialministerns anförande på denna
punkt, även om jag övertygades beträffande
alla de andra punkterna. Herr
talman, jag yrkar bifall till andra lagutskottets
utlåtande nr 47.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag skall inte bli mångordig,
men vill undvika att det kvarstår
ens skymten av en misstanke att reservanterna
på något sätt skulle vilja tilltro
arbetare mindre lojalitet och arbetsdisciplin
än tjänstemän. Det är inte
detta frågan gäller.

Däremot kan man konstatera en bevisligen
större korttidsfrånvaro, jag talar
inte om frånvaro över huvud taget,
inom de grupper av anställda som har
sjukersättning från och med första från -

varodagen än inom andra. Sedan må
det gälla tjänstemän eller övriga. Det
enda som varierar är just graden av
sjukersättning. Har man sjukersättning
från den första dagen är korttidsfrånvaron
väsentligt större. Vi har inte anledning
att förmoda att de tre femtedelar
av inkomsttagarna som nu skulle
få samma förmån på något sätt kommer
att uppträda mindre lojalt än de som
redan har förmånen, men sannolikheten
talar för att de kommer att uppträda
ungefär lika lojalt som de andra
när förutsättningarna i övrigt utjämnas.
Detta betyder att det är troligt att korttidsfrånvaron
totalt sett kommer att
öka. Vi skall också ha helt klart för
oss att i denna ökade korttidsfrånvaro
ligger en större eller mindre frånvaro,
jag vill gärna tro en större, som är mycket
väl motiverad, därför att det helt
enkelt är fråga om en välbehövlig möjlighet
att stanna hemma vid sjukdom
som man hittills inte haft.

Erfarenhetsmässigt föreligger också
vad man måste beteckna som missbruk,
och att avskaffa den kontroll som ligger
i karensdagarna är därför att inleda
människor i frestelse, och det skall
man helst inte göra.

Nu är det typiskt för hela denna debatt
att uttryck av typen »jag tror» och
»jag hoppas» ständigt återkommer. Ingen
säger någonsin »jag vet». Detta är
alldeles självklart därför att vi inte vet
någonting, och sannolikt är det inte
heller möjligt att få någon kunskap
härvidlag. Vi kan statistiskt utreda hur
det förhåller sig beträffande de grupper
som redan har förmånen i fråga,
men vi kan inte utreda hur det kommer
att bli för de andra grupperna. Bara
erfarenheten kan visa detta. Man skulle
kanske kunna uttrycka det så, att reservanterna
önskar, att man skall gå
fram så försiktigt som möjligt och inte
på en gång ta större risker än vad som
är nödvändigt — med andra ord behålla
de kontrollmöjligheter, de återhållande
krafter, som kan kvarstå i systemet, och

Onsdagen den 25 maj 196C fm.

Nr 26

då är det närmast kompensationsgraden
som man skjutit in sig på.

Det är således kombinationen av avskaffande
av karensdagarna och en
kompensationsgrad som i vissa fall
överstiger 100 procent som enligt vår
åsikt kanske är att ta en onödigt stor
risk. Men det finns inte ett uns av vilja
i detta resonemang att skilja olika
arbetstagargrupper från varandra på
det sättet att vi skulle tro att en grupp
är mer laglydig och lojal än en annan.
Tvärtom har vi räknat med att vi i detta
avseende är lika goda allesammans.

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Efter herr Carlshamres
anförande skulle jag kanske kunna låta
bli att yttra mig, men det har ställts
vissa direkta frågor till mig och jag bör
väl svara på dem.

Jag vet faktiskt inte vad det är jag
sagt som kan tolkas som fru Ekendahl
och fru Lindberg gjort, nämligen att jag
skulle hysa något slags särskild misstro
mot de grupper som ännu inte har fått
exempelvis tjänstemännens förmåner
beträffande de fria karensdagarna.

Jag har aldrig uttalat någon sådan
misstro — och jag hyser den inte heller.
Men i likhet med herr Carlshamre har
jag den uppfattningen att dessa grupper
kommer att visa precis samma tendenser
som andra som redan har denna förmån.
Jag är också ganska övertygad om
att den höjda kompensationsnivån kommer
att medföra en ökad sjukfrekvens
även bland tjänstemannagrupperna.

Jag vill inte påstå att hela denna ökade
sjukfrekvens i så fall kan betecknas
som missbruk. Inte alls! Men risken för
ökat missbruk kvarstår dock.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag skall inte falla för
frestelsen att ta upp en diskussion med
herr Carlshamre och därigenom starta
den debatt på nytt som vi fört här i dag.

Anledningen till att jag begärde ordet
var fru Ekendalils inlägg, i vilket hon

Förbättrad sjukpenningförsäkring

med stöd av dåvarande socialministern
—■ 1962 — försökte leda i bevis att jag
inte tillräckligt starkt hade argumenterat
för reservanternas ståndpunkt. Jag
är emellertid mycket familjär med de
uttalanden som socialministern gjorde i
sin proposition då, bl. a. av det skälet
att jag allt som oftast fanns i departementet
vid den tidpunkten.

Av fru Ekendalils anförande framgick
att socialpolitiska kommittén hade
föreslagit en moderskapspenning på
sammanlagt 800 kronor, ett förslag som
byggde på förutsättningen att man hade
en grundsjukpenning på 4 kronor. Men
— och detta säger jag även till herr Anderson
i Sundsvall, som tidigare har
undervisat barn i matematik — fyra
gånger 180 blir inte 800 utan 720 kronor,
om jag inte har räknat alldeles fel.
Då avrundade man emellertid beloppet
till 800 kronor.

Den dåvarande socialministern tyckte
att 4 kronor var en otillräcklig grundsjukpenning,
och därför höjde han densamma
till 5 kronor — på bekostnad av
tilläggssjukpenningen. Om han inte hade
vidtagit några åtgärder när det gällde
moderskapspenningen, så hade de förvärvsarbetande
kvinnorna genom den
reformen förlorat 180 kronor. För att
förebygga det höjde han beloppet till
900 kronor. Det är sanningen bakom de
900 kronorna.

Det finns bara en koppling mellan
moderskapspenningen och sjukpenningen,
och det är de 30 dagar då modern
är avstängd från grundsjukpenning. Moderskapspenningen
har två syften, dels
att vara ett bidrag till utstyrseln, alltså
till de nyanskaffningar som behövs för
barnet, och dels att bestrida de kostnader
som uppstår genom att modern inte
kan göra samma arbetsinsatser i hemmet
under de första 30 dagarna. Jag vill
hänvisa min kära väninna fru Ekendahl
till s. 223 i andra lagutskottets utlåtande
1962, där detta finns bättre uttryckt än
vad jag här kan göra.

Anledningen till att den förvärvsarbe -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Förbättrad sjukpenningförsäkring

tande kvinnan får tilläggssjukpenning i
samband med barnsbörd, inte grundsjukpenning,
är att hon inte anses vara
sjuk. Efter 30 dagar räknar man med
att hon fullgör en normal arbetsinsats
i hemmet, d. v. s. sköter barn och hem,
och hon får inte någon grundsjukpenning
— för så vitt hon inte är sjuk. I så
fall kan hon få grundsjukpenning hela
tiden, från 30 :e till 180 :e dagen.

Med hänvisning till vad jag anfört vid
flera tidigare tillfällen anser jag att jag
anfört mycket starka skäl för att stödja
den reservation som herr Lars Larsson
m. fl. står för.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Vare det mig fjärran att
ens antyda att herr Bengtsson i Varberg
inte vet vad han talar om eller att
hans argument inte är starka. Jag använde
yttrandet av förre chefen för
socialdepartementet som argument för
min åsikt och mitt ställningstagande i
andra lagutskottet, och det gör jag fortfarande;
därmed inte sägande att herr
Bengtsson har fel och jag rätt. Jag tror
att vi båda har rätt från olika utgångspunkter.

Jag begärde ordet, herr talman, för
att säga till herr Carlshamre — då hade
ännu inte herr Edlund begärt ordet —
att det var en betydande skillnad, såsom
jag också sade i mitt anförande,
mellan herr Carlshamres inställning i
denna fråga och herr Edlunds. Jag antecknade
att herr Edlund sade: Det
kommer att öka frånvaron om vi genomför
denna möjlighet att med betalning
vara borta från arbetet. Herr Carlshamre
sade att antingen skall vi ta bort
en förmån för tjänstemännen — det vill
ingen göra — eller också gå andra vägen
och öka för de löntagare som varit utan
ersättning de nämnda tre dagarna.

Jag vill fråga: Har tjänstemännen
verkligen högre korttidsfrånvaro än arbetarna?
Ja, säger herr Carlshamre, de
som har hög korttidsfrånvaro är de som
har ersättning för sin sjukledighet, och

om det är tjänstemän eller andra lämnar
han därhän. Jag tror att om vi rett
ut det begreppet har jag också fått svar
på frågan om herr Edlund menar att
den kategori löntagare det nu gäller är
mindre ansvarsfull än tjänstemännen.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Herr Bengtsson tog upp
socialförsäkringskommitténs förslag och
sade att 4 gånger 180 är 720 kronor, och
sedan utjämnade man till 800. Men, herr
Bengtsson i Varberg, var det inte så att
det fanns ett barntillägg även i dessa
800 kronor? Därför blir inte utjämningen
den som herr Bengtsson ville låta påskina.

Det kvarstår att departementschefen
utgick från 5 gånger 180, alltså 900 kronor,
och eftersom herr Bengtsson för en
stund sedan framhöll att han var familjär
med departementet på den tiden, har
väl herr Bengtsson ett förflutet i denna
fråga.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag tror att vi skulle
fresta kammarens tålamod över hövan,
om fru Ekendahl och jag skulle ta upp
en debatt om dokumentation och med
siffror och statistik styrka frånvarofrekvensen
för olika grupper. I den tidigare
debatten och i det material som
ligger bakom har faktiskt vissa upplysningar
härom lämnats. Om fru Ekendahl
till äventyrs tvivlar på att det förhåller
sig så att korttidsfrånvaron är
större bland dem som inte har några
karensdagar än bland andra, vilket i
klartext uttryckt betyder större bland
tjänstemän än bland arbetare, så skulle
jag bara vilja råda fru Ekendahl att ta
ett litet samtal med sin partivän herr
Lindholm, förutvarande civilministern.
Jag tror mig veta att han har ett material
som bestyrker att det statistiskt förhåller
sig på det sättet.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag vill till herr Gustavsson
i Alvesta bara säga, att efter 17

Onsdagen den 25 maj 1900 fm.

Nr 26

riksdagar har man ett förflutet i praktiskt
taget alla frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Edlund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.

A) i utskottets utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herrar Hiibinette
och Edlund.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Edlund begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 188 ja och 34 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Förbättrad sjukpenningförsäkring

tid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.

B) i utskottets utlåtande nr 47, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herrar Hiibinette
och Edlund.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Edlund begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 187 ja och 34 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr PERSSON i Skänninge (s), som
yttrade:

Herr talman! Jag avsåg att i fråga om
mom. B rösta ja men råkade trycka på
nej-knappen.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen III);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bengtsson i Varberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

andra lagutskottets hemställan i mom.

C) i utskottets utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen III) av herr Lars Larsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 105 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D—H

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag om förbättrad sjukpenningförsäkring,
i vad propositionen
avser medelsanvisning till bidrag till
sjukförsäkringen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Lag om föreläggande av ordningsbot

m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om föreläggande av ordningsbot m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 1 april 1966 dagtecknad
proposition, nr 100, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om föreläggande av ordningsbot,

2) lag angående ändring i lagen den 9
december 1960 (nr 683) om parkeringsbot,

3) lag om ändring i rättegångsbalken,

4) lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 28 september 1951 (nr 649)
om straff för vissa trafikbrott,

dels ock anhållit om riksdagens yttrande
över vid propositionen fogade
förslag till

5) förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648),

6) förordning angående ändrad lydelse
av 11 § förordningen den 5 maj
1960 (nr 134) om mopeder.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 28 september
1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott
var av följande lydelse.

Härigenom för ordnas, att 1 § lagen den 28 september 1951 om straff för vissa
trafikbrott skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedian angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Brister vägtrafikant i den omsorg och
varsamhet, som till förekommande av
trafikolycka betingas av omständigheterna,
och är ej oaktsamheten ringa, dömes
för vårdslöshet i trafik till dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

Där någon--------.--

§•

--två år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Onsdagen den 25 maj 1%G fm.

Nr 26

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat fyra i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna 1:727 av
herrar Torsten Andersson och Nils-Eric
Gustafsson samt II: 897 av herr Svensson
i Vä m. fl. ävensom

de likalydande motionerna 1:728 av
herr Alexanderson m. fl. och 11:896 av
herr Nihlfors m. fl.

I de likalydande motionerna I: 727
och II: 897 hemställdes bl. a. att riksdagen
måtte

dels besluta att förslaget om ändring
av 1 § trafikbrottslagen måtte avslås i
avvaktan på resultatet av internordiska
överläggningar om en gemensam nordisk
trafiklagstiftning,

dels uttala att befogenheten att förelägga
ordningsbot borde anförtros endast
polispersonal med viss bestämd
utbildning och erfarenhet inom trafikpolisen
och att från polisens sida icke
finge utövas påtryckning för att förmå
den misstänkte att godtaga ordningsbot.

Motionärerna yrkade vidare att erforderlig
författningstext måtte utarbetas
av utskottet.

I de likalydande motionerna 1:728
och II: 896 hemställdes bl. a. att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
100 måtte besluta avslå förslaget
till lag ang. ändrad lydelse av 1 § lagen
28 september 1951 (nr 649) om straff
för vissa trafikbrott.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla det genom
förevarande proposition, nr 100,
framlagda förslaget till lag om föreläggande
av ordningsbot;

B. att motionerna I: 727 och II: 897,
såvitt avsåge ordningsbot, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att riksdagen måtte bifalla det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen den

Lag om föreläggande av ordningsbot m. m.

9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot; D.

att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: 727 och II: 897, såvitt avsåge
strafföreläggande, bifalla det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken;

E. att riksdagen måtte, med avslag å
följande motioner, nämligen

1) 1:727 och 11:897, såvitt avsåge
vårdslöshet i trafik, samt

2) I: 728 och II: 896, såvitt avsåge yrkandet
under 1,

bifalla det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september
1951 (nr 649) om straff förvissa
trafikbrott;

F. att riksdagen med avslag å motionerna
I: 728 och II: 896, såvitt avsåge
yrkandet under 2, i anledning av de
vid propositionen fogade förslagen till
förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr
648) och till förordning angående ändrad
lydelse av 11 § förordningen den 5
maj 1960 (nr 134) om mopeder måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin
mening giva till känna vad utskottet i
denna del anfört.

Reservationer hade avgivits

I. vid utskottets hemställan under
punkt D av herrar Ferdinand Nilsson
och Larsson i Norderön, utan angivet
yrkande;

II. vid utskottets hemställan under
punkt E av herrar Ernulf, Ferdinand
Nilsson och Lidgard, fru Kristensson
samt herrar Gustafsson i Borås och
Larsson i Norderön, vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till följande
motioner, nämligen

1) I: 727 och II: 897, såvitt avsåge
vårdslöshet i trafik, samt

2) I: 728 och II: 896, såvitt avsåge yrkandet
under 1),

måtte avslå det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Lag om föreläggande av ordningsbot m. m,

ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september
1951 (nr 649) om straff för vissa
trafikbrott.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herr Ferdinand Nilsson.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Det har under de gångna
åren pågått ett ganska intensivt rationaliseringsarbete
inom rättsväsendet
och jag tror att man kan göra gällande
att domstolsväsendet i förhållande till
övrig statlig verksamhet är ganska hårt
rationaliserat.

I proposition nr 100 föreslås nu en
lagstiftning, som syftar till ytterligare
rationaliseringsåtgärder. Förslaget avser
möjligheten att vidtaga åtgärder för
en enkel och snabb handläggning av
vissa ordningsförseelser, främst trafikförseelser.
Denna proposition har fått
ett mycket positivt mottagande inom
första lagutskottet, och man har inom
detta varit ense om att det är angeläget
att fortsätta rationaliseringsarbetet
inom rättsvården, under förutsättning
att man kan hävda att rättssäkerheten
därmed inte eftersattes.

Vi har inom utskottet varit angelägna
om att understryka att de polismän,
som kommer att anförtros uppgifterna
att förelägga ordningsbot, måste ha en
viss erfarenhet och att de också måste
ha genomgått en utbildning, som motsvarar
dessa nya uppgifter. I detta hänseende
föreligger inga delade meningar
mellan departementschefen och utskottet,
men vi har ansett frågan vara så
väsentlig att vi ändå velat understryka
dessa synpunkter i vårt utlåtande.

Det är också viktigt att polismännen
får klart för sig att någon som helst
påtryckning givetvis inte får utövas
mot trafikanterna.

På en punkt har man i utskottet haft
olika meningar, nämligen i fråga om
domförhetsreglerna i mål om vårdslöshet
i trafik. Formellt avser skiljaktig -

heten huruvida man skall behålla fängelsestraffet
i 1 § trafikbrottslagen eller
inte. I och med att man, som departementschefen
förordar, slopar fängelsestraffet
i denna paragraf accepterar
man också att det i dessa mål införes
ett en domar system.

I samband med behandlingen av detta
ärende har det väckts motioner av
både folkpartister, centerpartister och
högermän, som har yrkat på att fängelsestraffet
skulle bibehållas för att därmed
säkra att lekmannainflytandet bevaras
också i dessa mål. Motivet bakom
ett sådant förslag är att mål om
vårdslöshet i trafik i regel avser besvärliga
bevisvärderingsfrågor. Det är
allmänt känt att det främst är i dylika
sammanhang nämndens inflytande är
av vikt. I allmänhet anses det att det
finns två typer av mål vid vilka nämnden
har verkligt stor betydelse, nämligen
dels familjerättsmål, dels just dessa
mål om vårdslöshet i trafik. Det förefaller
mig därför som om det borde
krävas mycket starka skäl för att man
skulle slopa nämndens inflytande. De
motiveringar som anföres i propositionen
finner jag dock inte tillräckligt bärande
för att kunna accepteras utan vidare.
Departementschefen säger nämligen: »Frågan

om domstolens sammansättning
är utan tvivel av betydelse från
rationaliseringssynpunkt. — — — Det
skulle otvivelaktigt innebära besparingar
för samhället, om en större del av
dessa mål kunde handläggas utan
nämnd. Förutom statsverkets kostnader,
när nämndemän tas i anspråk, är att
beakta intresset att nämndemännen inte
i onödan skall behöva vara frånvarande
från sin yrkes- eller näringsverksamhet.
»

Med förlov sagt, herr talman, tycker
jag att denna argumentering i och för
sig saknar betydelse i detta sammanhang.
Den vitala frågan är trots allt om
lekmännens inflytande är av vikt för
målens handläggning eller inte. Det är

Onsdagen den 25 maj 190(5 fm.

Nr 26

av sekundiir betydelse om de mer eller
mindre ofta behöver vara borta från
sin yrkes- eller näringsverksamhet. Är
man vald till nämndeman, får man finna
sig i att vara tillstädes i rätten i den
utsträckning som är nödvändig med
hänsyn till uppdragets fullgörande. I
propositionen tycks man ha satt besparings-
och rationaliseringssynpunkterna
i förgrunden och kanske mindre
ha beaktat rättssäkerhetssynpunkterna.

Det ökande antalet trafikförseelser
och den större nonchalans hos trafikanterna,
som jag tror mig våga påstå
är till finnandes, talar inte heller för
ett förenklat förfarande vid domstolsprocessen
utan snarare för ett bibehållande
av nuvarande regler.

Remissinstanserna uppvisar i dessa
avseenden delade meningar. De som
närmast har talat för allmänhetens synpunkter
har i stort sett ställt sig positiva
till den föreslagna reformen. De
remissinstanser som snarast företräder
domarnas uppfattning har däremot
haft en annan mening. Det finns anledning
att fästa sig vid vad Föreningen
Sveriges häradshövdingar yttrar.
Den anser »att nämndemännens medverkan
i trafikmålen har stort värde, särskilt
när bevisningen bedöms men även
annars. De flesta nämndemän har numera
körkort och många av dem är
förtrogna med tekniska frågor, som kan
uppkomma i trafikmålen. Nämndens
medverkan i de kontroversiella trafikovarsamhetsmålen
är av stor betydelse
för att bibehålla allmänhetens förtroende
för våra domstolar.»

Hovrätten över Skåne och Blekinge
är av samma mening och även Göta hovrätt
instämmer häri. Svea hovrätt, hovrätten
för Västra Sverige, länsstyrelsen
i Malmöhus län och Föreningen Sveriges
landsfiskaler anser också »att
nämnd alltid bör medverka i dessa
mål».

Men det är en remissinstans, herr talman,
som jag tycker att man har allde3
— Andra kammarens

Lag om föreläggande av ordningsbot m. m.

les särskild anledning alt fästa avseende
vid i denna fråga, och det är den
nu sittande domstolskommittén, som
har i uppdrag att göra en översyn av
hela domstolsväsendet i riket och som
naturligtvis också har i uppdrag att
göra en översyn av domförhetsreglerna.
I och för sig kan det enligt min mening
vara anmärkningsvärt att departementschefen
går förbi domstolskommittén
och inte avvaktar dess ställningstagande.

Om departementschefen ändå anser
att denna fråga är så pass angelägen
och brådskande, tycker jag i alla fall
att man borde ha tagit viss hänsyn till
vad denna kommitté haft för uppfattning.

Domstolskommittén säger att den inte
vill instämma i trafikmålskommitténs
uttalande att skäl talar för att mål om
trafikovarsamhet som inte är grov i
allmänhet bör handläggas av ensamdomare.
Kommittén säger vidare att de
svårbedömbara ovarsamhetsbrotten torde
komma att överväga i de trafikmål
som handläggs vid domstolarna, varför
de inte bör rekommenderas att
övergå från nuvarande handläggningsform
med flera domare till ensamdomaresystem.

Nu skall det i ärlighetens namn påpekas,
att departementschefen liksom
också utskottsmajoriteten klart har sagt
ifrån att det förhållandet att man slopar
lekmannainflytandet vid mål om
trafikovarsamhetsbrott inte innebär något
principiellt ställningstagande. Det
är ett värdefullt uttalande, som även
vi reservanter har anledning att ta
fasta på. Vi kan dock inte bortse ifrån
att det förefaller litet egendomligt att
man ändå inte i någon mån anser sig
göra ett principiellt ställningstagande,
när man vet att trafikmålen utgör 40—
50 procent av totala antalet brottmål.
Sammanfattningsvis innebär förslaget
att i ungefär en tredjedel av alla de
mål, där man nu har ett lekmannainflytande,
slopas nämndens medverkan.

protokoll 1966. Nr 26

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Lag om föreläggande av ordningsbot m. m.

Det är alltså ett ganska stort ingrepp
i gällande ordning som departementschefen
här föreslår.

Min mening är att denna fråga inte
är mer brådskande än att man borde
ha kunnat låta domstolskommittén pröva
den. Jag vill inte göra gällande att
den slutgiltiga lösningen måste bli att
nämnden alltid skall ha inflytande i
sådana här fall, men jag tror att det
hade varit möjligt att komma fram till
en lösning, som innebär att fängelsestraffet
slopats och att man hade kunnat
göra den vinst, som propositionen
kanske ändå innebär genom att antalet
strafförelägganden ökas men nämndens
inflytande i dessa mål bibehålies.

Jag tycker alltså att det riktiga hade
varit att hänskjuta frågan till domstolskommittén
för slutligt avgörande.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen II.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Först vill jag instämma
i vad fru Kristensson nyss har anfört,
och jag biträder hennes yrkande om bifall
till reservationen II.

Jag har till detta utlåtande även anmält
en blank reservation till punkten
D i utskottets hemställan. Den gäller
lrågan om målsägandes ställning vid
strafföreläggande. Enligt gällande regler
får strafföreläggande ej användas,
om det är anledning att anta att målsägande
finns. Nu föreslås att strafföreläggande
ej må utfärdas om målsäganden
förklarat att han ämnar föra talan
om enskilt anspråk i anledning av brottet
eller begärt att åtal skall väckas.
Det kommer alltså att öppnas möjligheter
att använda strafföreläggande även
när skada uppstått till följd av brottet,
och härigenom lär tillämpningsområdet
bli högst avsevärt vidgat.

Hur åklagaren skall införskaffa besked
om målsägandens inställning framgår
inte klar av propositionen. Departementschefen
har förklarat att han

framdeles i författning, som icke kräver
riksdagens beslut, skall utfärda föreskrifter
i detta avseende.

Utskottet framhåller på denna punkt
bl. a., att man av praktiska skäl inte
kan fordra att åklagare alltid skall förvissa
sig om att målsäganden inte har
någon erinran att göra mot att straffföreläggande
utfärdas.

Enligt min mening är frågan om målsägandes
ställning av stor betydelse såväl
ur praktisk synpunkt som framför
allt av rättssäkerhetsskäl. Den föreslagna
reformen av strafföreläggandeinstitutet,
mot vilken jag i och för sig inte
har någon erinran att göra, kommer
säkerligen att medföra en avsevärd arbetsbesparing
för såväl åklagar- och
polismyndigheterna som domstolarna.
Även den misstänkte kommer att kunna
dra fördel av reformen. I stor utsträckning
kommer han nämligen att
slippa besväret och obehaget att inställa
sig inför domstol. Emellertid är det
min bestämda uppfattning, att reformen
icke får gå ut över den oskyldige tredje
mannen — målsäganden. För målsäganden
är det nämligen en stor fördel att
kunna få sin skadeståndstalan prövad
i samband med brottmålsprocessen.
Härigenom vinner målsäganden i regel
tid. Dessutom är en gemensam handläggning
av frågan om straff och skadestånd
både billigare och bekvämare för
alla inblandade.

De aviserade bestämmelserna om
målsägandes ställning bör därför få en
sådan utformning, att åklagaren verkligen
har att förvissa sig om målsägandens
inställning till användandet av
strafföreläggande. Enbart det förhållandet,
att målsäganden icke hör av sig
eller inte genast kan ge bestämt besked,
får enligt min mening inte tolkas så,
att målsäganden förklarat att han icke
ämnar föra talan om enskilt anspråk.
I stället bör åklagare och förundersökningsledare
verkligen förvissa sig om
att målsäganden inte har någon invändning
att göra mot användande av straff -

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

föreläggande, och de bör aktivt medverka
till att den frågan blir klarlagd.

Jag vill därför vädja till justitieministern
att ge bestämmelserna i den
blivande författningen en sådan utformning
att målsägandes rätt inte trädes
för nära. Inte minst viktigt är att vederbörande
myndigheter ålägges att
noggrant kontrollera att bestämmelserna
tillämpas så, att målsägande inte tillskyndas
rättsförlust.

Jag vill också helt kort beröra några
detaljer i bestämmelserna om ordningsbot.

Även i fråga om trafikförseelser, som
skall kunna beivras genom ordningsbot,
kunde man till en början befara att bestämmelserna
skulle komma att gå ut
över målsäganden. Syftet med de motioner,
som väckts från vårt håll och
vari vi föreslagit åtgärder för att undanröja
befarade missförhållanden, får
emellertid betraktas som tillgodosett
genom utskottets skrivning på denna
punkt. I dessa motioner aktualiserades
också önskemålet, att den misstänkte
inte får utsättas för påtryckning att
godkänna ett strafföreläggande. Även i
denna del är jag nöjd med utskottets
skrivning, där våra synpunkter ytterligare
har understrukits och utvecklats.

Jag skulle dessutom vilja omnämna
ett förhållande, som inte närmare berörts
i propositionen eller under utskottsbehandlingen.
Det är ju så att ett
godkänt ordningsföreläggande innebär
ett definitivt avgörande av saken, om
man bortser från de speciella fall som
kan aktualiseras av extraordinära omständigheter.
Den misstänkte kan alltså
inte överklaga ett ordningsföreläggande
på samma sätt som han skulle
kunna överklaga en dom. Det är därför
angeläget att den misstänkte får rättsverkningarna
av ett godkännande helt
klara för sig. Jag vill uttala förhoppningen
att de polismän, som skall ges
behörighet att utfärda ordningsföreläggande,
får instruktioner att upplysa den
misstänkte om att godkännandet av

Lag om föreläKRandc av ordningsbot m. m.

ordningsföreläggandet är bindande. Det
synes vara lämpligt att en uppgift härom
återfinns i vederbörliga blanketter,
placerad på ett tydligt och framträdande
sätt.

Herr talman! På de punkter jag nu
berört har jag inget särskilt yrkande
utan biträder utskottets förslag. Jag vill
emellertid yrka bifall till reservation
II som behandlar frågan om straffsatsen
för vårdslöshet i trafik.

I detta anförande instämde herr
Svensson i Va (ep).

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Fru Kristensson har
redan omtalat hurusom den väsentliga
ökning av förseelser och brott i trafiken
som skett under de senaste åren
lett till en stor överbelastning av polis-,
åklagar- och domstolsväsendet. Detta
har nödvändiggjort ingående överväganden
av bl. a. trafikmålskommittén,
och i den proposition vi i dag behandlar
återfinns ett flertal av denna kommittés
förslag i syfte att få till stånd
en förenklad handläggning av trafikförseelser.

Särskild uppmärksamhet har ägnats
de talrika målen om vårdslöshet i trafik,
och det var framför allt vid dessa
fru Kristensson uppehöll sig. Man beräknar
att antalet sådana mål uppgår
till cirka 23 000 per år, och de utgör
den största delen av de mål som för närvarande
belastar våra underrätter. Genom
att fängelse ingår i straffskalan
för dessa brott kan de inte avgöras genom
strafföreläggande eller av ensamdomare,
utan måste handläggas av domare
jämte nämnd.

Att fängelse ingår i straffskalan har
i och för sig knappast någon betydelse,
eftersom det i praktiken ytterst sällan
förekommer att vårdslöshet i trafik bestraffas
med fängelse. I propositionen
har föreslagits att fängelse skall utmönstras
ur straffskalan då man därigenom,
och i kombination med vissa
bestämmelser om målsägande, skulle

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Lag om föreläggande av ordningsbot m. m.

uppnå att i varje fall de enklare, vanligtvis
erkända förseelserna kunde beivras
genom strafföreläggande eller
handläggas av ensamdomare. Justitieministern
lämnade i går i första kammaren
uppgiften att cirka 42 procent
av dessa vårdslöshetsmål var erkända
av svaranden. Det skulle betyda att
domstolarna varje år skulle kunna avlastas
8 000—10 000 mål genom straffföreläggande.
Det är inte svårt att inse
vilken lättnad det skulle innebära för
domstolarna.

För de mål som därefter återstår hos
domstolarna och som avser vårdslöshet
i trafik föreslås att de i regel skall
avgöras av ensamdomare. Sådana mål
där bevisningen är mer omfattande eller
målet eljest har större svårighetsgrad
bör alltjämt handläggas av domare
med nämnd. Dessa mål torde dock inte
vara så vanliga, utan utgör bara en liten
procent av det totala antalet mål
om vårdslöshet i trafik.

Det skall ankomma på vederbörande
domare att förordna om sådan handläggning,
d. v. s. handläggning av domare
med nämnd, så snart han anser
att det är erforderligt. Utskottet har
särskilt understrukit detta och uttalat
att utskottet förutsätter att så kommer
att ske i alla de fall där vederbörande
domare inte finner lämpligt att målet
handlägges av ensamdomare. Jag vill i
det sammanhanget påpeka att alla mål
som gäller grov vårdslöshet i trafik
givetvis liksom hittills skall handläggas
av domare, och då är stor nämnd
med i dessa mål.

Reservanterna är rädda för att ett
borttagande av fängelsestraffet ur straffskalan
kan leda till ett lindrigare bedömande
av trafikvårdslöshet över huvud
taget. Jag tror att dessa farhågor
är överdrivna. Både i propositionen
och utskottsutlåtandet har kraftigt betonats,
att avsikten inte är att åstadkomma
någon ändring i straffmätningen
i mildrande riktning. Syftet är uteslutande
att söka få till stånd större ef -

fektivitet och en snabbare behandling
av dessa ärenden, vilket är oerhört viktigt
ur trafiksäkerhetssynpunkt.

I de allra flesta fallen av enkel vårdslöshet
i trafik är det fråga om en rent
rutinartad straffmätning. Det förefaller
helt onödigt att ta nämndemännens
tid och krafter i anspråk för dessa mål.
Nämnden har utan tvivel en tillräckligt
stor uppgift att fylla i vår rättsskipning
genom sin medverkan i alla de mål, där
den fullgör en viktig funktion. Jag kan
i detta sammanhang nämna att Stockholms
nämndemannaförening har yttrat
sig. Föreningen tillstyrker reformen
och påpekar särskilt att det är onödigt
att nämndemännen skall medverka i mål
där de inte kan göra någon verklig
nytta, vilket är fallet med denna sorts
mål.

Alla är vi väl av den uppfattningen
att den bästa domstolsformen för alla
mål är den kollegiala, d. v. s. antingen
flera juristdomare eller en juristdomare
jämte nämnd. Men då vi har kommit
i ett läge där arbetskrafter och resurser
inte räcker till att behandla de ständigt
ökande trafikmålen i domstolar
med sådan sammansättning, måste vi
söka finna förenklade former för handläggningen
av de mera bagatellartade
förseelserna. Det är väl rimligt att dessa
avgöres på ett mera summariskt sätt
än för närvarande. Enligt min uppfattning
kan detta ske utan att rättssäkerhetskravet
på något vis åsidosättes.
Tvärtom tillgodoser man enligt min
uppfattning ett betydande rättssäkerhetsintresse
genom att målen kan bli
avgjorda inom så rimlig tid, att sambandet
mellan förseelsen och straffet
står klart för den felande. Det ligger
dessutom i sakens natur att det ur
rättssäkerhetssynpunkt måste medföra
stora nackdelar att parter och vittnen
kanske inte blir hörda inför domstolen
förrän ett år eller mera efter förseelsens
begående.

För att det skall bli möjligt för domstolarna
att ägna tillräcklig tid åt de

Onsdagen den 25 maj 19(>(» fm.

Nr 26

svårare och mera arbetskrävandc målen
synes enda lösningen vara alt de
enklare målen blir behandlade på det
vis som föreslås i propositionen och
som utskottet har tillstyrkt. I alla därför
lämpade ärenden bör man alltså
använda strafföreläggande eller också
skall målet handläggas av ensam domare.

Jag förstår inte hur reservanterna
kan bortse från den stora arbetsbesparing
som på det sättet skulle uppstå
för domstolarna. Någon annan metod
att avlasta domstolarna har heller inte
föreslagits av reservanterna. Att lösa
problemet genom arbetskraftsförstärkning
är nog helt verklighetsfrämmande.
Den metod som nu tillämpas på vissa
orter, att man underlåter att beivra
förseelser eller att åklagaren nedlägger
åtalen på grund av bristande resurser,
är knappast ägnat att hos allmänheten
inskärpa vikten av att trafikreglerna
följes.

Reservanterna vill uppenbarligen behålla
fängelse i straffskalan huvudsakligen
ur processuell synpunkt, d. v. s.
för att få garantier att alla mål blir föremål
för prövning av domare med
nämnd. Något yrkande om att de mål
som gäller vårdslöshet i trafik skall bestraffas
hårdare har inte framställts
från reservanternas sida.

Fru Kristensson åberopade bl. a. domstolskommittén,
som framhållit värdet
av nämnds medverkan, och anser att
man skulle ha väntat tills domstolskommittén
blivit färdig med sitt betänkande
om nämnds medverkan i rättsskipning
över huvud taget. Gentemot vad domstolskommittén
har sagt vill jag påminna
om att advokatsamfundet, trafikantorganisationerna
och försäkringsväsendet
inte haft något att erinra mot förslaget
utan tvärtom uttalat att man inte
anser att det kan medföra några risker
ur rättssäkerhetssynpunkt. Både advokatsamfundet
och trafikantorganisationerna
representerar dock i sådana här
fall allmänheten och dess intresse av

Lag om förelägKande av ordningsbot m. in.

rättssäkerhet. Också stadsdomarföreningen
har varit för reformen.

Jag vill ännu en gång understryka
möjligheten för domaren, om han så
anser erforderligt, att förordna om ett
måls handläggning av domstol med kvalificerad
sammansättning. Jag tycker
att detta utgör betryggande garantier
för att de farhågor som här framförts
av fru Kristensson är obefogade. Genom
att följa reservanterna och kräva handläggning
med nämnd i alla mål som
gäller vårdslöshet i trafik går man miste
om en stor vinst vid rationaliseringen
av trafikmålen.

Jag vill slutligen erinra om att första
lagutskottet i utlåtanden både 1950 och
1958 uttalat att man borde försöka
komma fram till en ökad användning
av strafföreläggande i bötesmål, och
att det vid konstruktionen av straffskalorna
i framtiden borde tillses att fängelse
inte ingick i skalorna för brott
som kunde hänföras till bagatellförseelser.
Det är just den intentionen som
har fullföljts då man nu föreslår att
fängelse skall utmönstras ur straffskalan
för enkel vårdslöshet i trafik.

Jag anser att denna fråga är brådskande
och inte bör uppskjutas ytterligare.
Målens antal ökar för varje dag,
och domstolarna kommer i en prekär situation
om det inte blir någon lösning
av frågan om förenkling av trafikmålens
behandling.

Herr talman! Det är viktigt att vi
i dag säger ja till denna reform och jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Wikliuid
(fp).

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag tycker att både propositionen
och första lagutskottets ärade
ordförande litet väl mycket har betonat
att vi måste ta konsekvenserna av
den besvärliga situation som vi råkat i
genom att genomföra rationaliseringar
och att de mindre har sökt belysa huru -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Lag om föreläggande av ordningsbot m. m.

vida man ur rättssäkerhetssynpunkt anser
det nödvändigt eller lämpligt med
fortsatt lekmannainflytande. Trots att
antalet mål inom trafiksektorn ökar,
vilket är att beklaga, bör man inte släppa
den väsentliga frågan om domförhetsreglernas
utformning från rättsliga
synpunkter och inte utifrån synpunkten
av att vi är tvingade att genomföra
en rationalisering.

Utskottets ordförande sade att flertalet
trafikmål har rent rutinmässig karaktär.
Jag tycker inte att det stämmer
med utlåtandena från de remissinstanser
som väl närmast borde veta hur
förhållandena ligger till, nämligen de
olika domarföreningar som jag har åberopat.
I sina remissvar säger dessa instanser
att bevisvärdering förekommer
i övervägande antalet mål, och detta
tyder väl på att målen inte har en så rutinmässig
karaktär som fru Gärde Widemar
tycks vilja göra gällande.

Jag ställer mig också mycket frågande
till den siffra som justitieministern
skulle ha anfört i första kammaren,
nämligen att 42 procent av trafikmålen
skulle vara s. k. erkända mål. Jag tycker
att det är en logisk kullerbytta att
å ena sidan säga att nästan halva antalet
mål är erkända och å andra sidan
konstatera att vittnesbevisning och
bevisvärdering förekommer i det övervägande
antalet mål. Jag tror att man
får ta denna statistiska uppgift liksom
så många andra med en nypa salt. Med
ett erkänt mål kan mycket väl avses
att vederbörande vitsordat att han kört
med 120 km i timmen men att han menar
att den hastigheten är väl avpassad
med hänsyn till vägens beskaffenhet.
Han erkänner alltså de faktiska omständigheterna
men vitsordar inte vårdslösheten.
Likaledes skulle jag föreställa
mig att i denna statistik har inräknats
alla de egenutsagor som förekommer
och som på intet sätt har något med
ett erkännande att göra.

Jag tror alltså att man måste hålla
fast vid att målen om vårdslöshet i

trafik inte är av rutinmässig natur, utan
bör bedömas på ett mera kvalificerat
sätt.

Jag håller emellertid med fru Gärde
Widemar om att det är önskvärt att
möjlighet ges till en utvidgning av tilllämpningsområdet
för strafföreläggandeinstitutet.
Jag skulle vilja se det som
en uppgift för domstolskommittén att
pröva möjligheten att genom att slopa
fängelsestraffet utvidga detta institut
men genom en processuell specialregel
ändå ordna så, att nämndens inflytande
bibehålies. Det borde inte vara omöjligt
att genomföra detta, och jag har uppmärksammat
att hovrätten för västra
Sverige och även Svea hovrätt varit
inne på dessa tankegångar.

Utskottet har understrukit departementschefens
uttalande att i mera kvalificerade
mål skall man kunna tänka
sig domare med nämnd. Detta avses
dock bli mindre ofta förekommande.
I brottmål har man alltid ansett att
det varit värdefullt att i det enskilda
fallet veta vilken processuell regel som
gäller. Att domstolen i ett speciellt mål
själv skall kunna avgöra sin sammansättning
är faktiskt en ny princip i
brottmålsprocessen. Frågan är om man
sålunda bör införa en ny princip utan
att ha prövat saken i ett större sammanhang,
såsom t. ex. domstolskommittén
nu gör.

Jag tyckte att fru Gärde Widemar litet
lättvindigt gick förbi problemet om inte
ett slopande av fängelse i straffskalan
på längre sikt kan leda till en förskjutning
i strafflatituden. När fängelse nu
är högsta straffet, kan det tänkas att de
medelsvåra brotten ligger någonstans
på den övre hälften av bötesskalan. Om
fängelsestraffet slopas, är det möjligt
att det blir en förskjutning nedåt. Det
är inte alldeles säkert att detta kommer
att sakna betydelse för straffmätningen.

Vad nämndemannaföreningen själv
anser om nämndemännens insatser finner
jag mindre avgörande. Av större be -

Onsdagen den 25 maj 1966 fin.

Nr 26

tydelse iir att konstatera att de domarföreningar
som yttrat sig anser att domaren
har stor nytta av nämnden i dessa
frågor. Det finns anledning att citera
något av vad hovrätten för västra
Sverige har uttalat i detta hänseende.

»Att i så stor utsträckning undandra
nämndens inflytande från trafikrättsskipningen
är inte lämpligt i en
tid då fordonsbeståndet ständigt ökar
och trafikfrågorna så starkt tilldrar
sig allmänhetens intresse. Av psykologiska
skäl måste nämndens inflytande
anses betydelsefullt på ett område,
där snart sagt varje vuxen medborgare
anser sig vara sakförståndig. Det är
också av betydelse för allmänhetens
förtroende för rättsskipningen att man
bibehåller lekmannainflytandet.»

Såvitt jag förstår, herr talman, är reservanternas
ställningstagande för närvarande
det riktiga. Jag anser att den
principiellt betydelsefulla frågan om
nämnd borde ha prövats i ett större
sammanhang. Jag kan heller inte finna
att enbart detta att man slopar
nämnden skulle innebära en så stor rationaliseringsvinst
för domstolsväsendet
att det skulle vara nödvändigt att
genomföra en sådan åtgärd.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag menade inte att vi
själva hade försatt oss i denna situation
med ökning av trafikmålen, utan
det är den ständigt växande trafiken
som har gjort det. Men det är på oss
det ankommer att försöka bemästra situationen.

Med nuvarande antal mål räcker inte
våra resurser till att låta samtliga mål
som gäller vårdslöshet i trafik handläggas
med nämnd. Jag anser emellertid
att det innebär tillräckliga garantier
för rättssäkerheten, om alla allvarliga
mål blir handlagda med nämnd.
Det sägs i propositionen uttryckligen
ifrån att så fort en domare finner att
ett mål bör handläggas med nämnd,
skall han se till att målet blir behand -

Lag om föreläggande av ordningsbot m. m.

lat i sådan ordning. Nämndens inflytande
kommer alltså att vara kvar. Meningen
är ju inte att ta bort nämnden,
utan att den skall bevaras i mål där
det är viktigt att dess inflytande gör
sig gällande och där nämnden kan bidra
till en högre kvalitet på målens bedömning.
Däremot skall inte nämndens
insatser slösas bort på rena rutinmål.

Det är ingen ny princip i rättsskipningen
att en domare kan besluta om
nämnds inkallande. Det gäller redan i
bötesmål, där det sägs uttryckligen
ifrån att ensamdomare kan, om han
anser nödigt eller målets art på något
sätt föranleder det, inkalla nämnd till
handläggning av målet.

Vad beträffar siffran 42 procent —
jag har kontrollerat att den återfinns i
trafikmålskommitténs betänkande —
är den resultatet av en undersökning
som kommittén gjorde 1961. Man har
därvid gått tillbaka till varje mål, och
jag kan inte se att det finns någon anledning
att tro att man har dragit in
de ersättningsfrågor som fru Kristensson
här talade om. Men även med utgångspunkt
från dessa 42 procent erkända
mål, blir det — om det är totalt
25 000 trafikmål — mellan 8 000
och 10 000 mål som på det viset blir
föremål för strafföreläggande. För närvarande
går det emellertid inte, fru
Kristensson, att meddela strafföreläggande,
om man tar bort fängelse ur
straffskalan.

Om det inte finns resurser att handlägga
målen på det omständiga sätt
som nu sker, måste man försöka göra
det bästa möjliga av situationen. Fru
Kristensson får ändå medge att det
finns mål av rutinmässig art och att en
stor mängd av dessa trafikmål just är
rutinmässiga. Den som tagit del av arbetet
med trafikmålen vid de större
rådhusrätterna vet att övervägande antalet
mål är rena rutinfall där man
praktiskt taget dömer efter tabeller och
där det antingen inte förekommer nå -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Lag om föreläggande av ordningsbot m. m.

got egentligt upptagande av bevisning
eller där bevisningen är av ganska enkel
beskaffenhet.

Jag kan alltså bara på nytt understryka
att det finns rättsgarantier för
att inte målen skall bli handlagda på
ett sätt som strider mot vad vi anser
vara riktigt. Undan för undan bär tilllämpningsområdena
för förenklade
handläggningsförfaranden vidgats, därför
att man inte kunnat bemästra olika
situationer. Där så skett har emellertid
rättssäkerhetsfrågorna mycket noga
beaktats, och både inom utskottet och
de kommittéer som har förberett propositionen
har just dessa synpunkter
varit föremål för ytterst noggranna
överväganden. Det är klart att vi inte
skall ge avkall på rättssäkerhetssynpunkterna,
men jag tror att om man
undan för undan genomför begränsade
reformer och varje gång garderar de
intressen som bör tillvaratas, kan reformerna
utan risk vidtas.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Bara ett par ord med
anledning av fru Gärde Widemars senaste
yttrande.

Det föreföll som om fru Gärde Widemar
menar att man skulle göra en stor
rationaliseringsvinst genom att slopa
nämnden i trafikmål. För min del tror
jag inte att det finns några svårigheter
att rekrytera nämndemän, liksom inte
heller att en liten nämnd så tynger
handläggningen av ett mål att det medför
några större problem. De rationaliseringsvinster
som görs enligt detta
förslag ligger inte i att nämndens inflytande
slopas utan de består väl i att
man i större utsträckning kan använda
strafföreläggande. Jag upprepar att
det enligt min åsikt är en god lösning
att ta bort bestämmelsen om fängelsestraff
i denna paragraf för att därigenom
utvidga användningsområdet för ]
strafföreläggande och skapa en processuell
regel som ändå tillåter bibehållande
av lekmannainflytandet.

Man bör betänka att riksdagen av
hävd har slagit vakt om lekmannainflytandet,
i varje fall vid brottmålsprocesser,
och att det därför måste
fordras mycket starka skäl att frångå
detta. Den till synes enkla lagändring
det här gäller medför dock att nämndens
inflytande försvinner i inte mindre
än en tredjedel av alla brottmål vid
våra domstolar.

Om området för strafföreläggande
vidgas kommer säkert de mål som tas
upp vid domstolarna att vara av ännu
mer kvalificerad natur, och i sådana
fall borde det inte råda delade meningar
om nämndens betydelse.

Vidare anser jag att det är felaktigt
att bortse från vad de remissinstanser
som närmast är berörda av denna fråga,
i synnerhet domstolskommittén,
har yttrat. Det finns därför, herr talman,
enligt min mening all anledning
att stödja reservationen II.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Såsom fru Kristensson
säger uppstår givetvis den största vinsten
genom att man kan använda förfarandet
med strafföreläggande i trafikmålen.
Men för att uppnå denna
vinst måste fängelset tas bort ur straffskalan.
Första lagutskottet har redan
tidigare uttryckligen sagt ifrån, bl. a.
när frågan om strafföreläggande varit
uppe i andra sammanhang, att man
inte vill gå med på att strafföreläggande
skall meddelas i sådana fall där det
finns fängelse i latituden — inte ens
när det i det enskilda målet inte kan
komma i fråga att utdöma fängelsestraff.

Detta är en princip som understrukits
gång på gång, och riksdagen har
varit mycket restriktiv både när det
gällt att medge rätt till strafföreläggande
och att låta ensamdomare få
handha utdömandet av fängelsestraff i
mål där fängelse förekommer i latituden.

Även om vinsten kanske inte är lika

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

Lag om föreläggande av ordningsbot m. m.

stor i mål som kommer att handläggas
av ensamdomare som när det gäller
strafförelägganden, blir det en ganska
betydande vinst också i dessa mål. Tyvärr
kan jag inte säga hur många av
de återstående målen som kommer att
kunna handläggas av ensamdomare;
det beror på hur stor procent av målen
som är av svårare beskaffenhet.
Men man kan inte förneka att det är
åtskilligt besvär förknippat med domstolsadministrationen
i sådana mål då
nämnd skall förekomma — för att inte
tala om hur besvärligt det är att få
ihop samma nämndledamöter vid uppskov
av ett mål.

Det är betydligt lättare om en ensamdomare
kan avgöra mål, där det
inte förekommer någon mera omfattande
bevisprövning och målet totalt
sett är av enkel beskaffenhet. Och i den
mån han anser att målet inte är så enkelt
att han kan klara det själv, kan
han bara hänvisa det till domstol med
nämndsammansättning.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Det är just detta som
är kärnfrågan, om målen är av enkel
beskaffenhet eller inte. Jag vågar påstå
att om institutet för strafföreläggande
utvidgas på sätt som här föreslås,
så blir de trafikmål som kommer
till domstol absolut inte av enkel karaktär.
Därför har man ännu större anledning
att vara bekymrad över att
nämndemannainflytandet utan vidare
tas bort.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Huruvida ett mål är av
enkel beskaffenhet måste väl ändå den
domare som har hand om målet kunna
avgöra. Ingen annan kan bedöma den
saken bättre än han. Om domaren anser
att målet inte är enkelt, hänskjuter
han det till behandling av domstol
med nämnd, annars behåller han det
själv.

Jag vill också erinra om att det är
3* — Andra kammarens protokoll 1966.

vissa kostnader förenade med nämnderna.
Jag har inte velat påpeka den
saken tidigare i debatten, eftersom jag
tycker att kostnadssynpunkten bör
komma i andra hand när det gäller
rättssäkerhetsfrågor, men det är dock
ett argument som kan nämnas i sammanhanget.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkterna A—D

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten E

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fru Kristensson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i punkten
E) i utskottets utlåtande nr 33, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herr Ernulf m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Kristensson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 126 ja och 87 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Lag om vapenfri tjänst m. m.

Punkten F

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Lag om vapenfri tjänst m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om vapenfri tjänst m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 mars 1966 dagtecknad
proposition, nr 107, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om vapenfri tjänst,

2) lag om ändrad lydelse av 21 kap.
20 § brottsbalken,

3) lag angående ändrad lydelse av
14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449)
om disciplinstraff för krigsmän,

4) lag om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472),

5) lag om ändrad lydelse av 13 § civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr
74),

6) lag om ändrad lydelse av 8 § krigssjukvårdslagen
den 27 november 1953
(nr 688),

7) lag om ändrad lydelse av 11 § allmänna
tjänstepliktslagen den 17 april
1959 (nr 83),

8) lag angående ändrad lydelse av
2 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 727)
om förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m.,

9) lag angående ändrad lydelse av 7 §
lagen den 17 maj 1963 (nr 114) om
semester,

dels bifalla de förslag i övrigt om
vilkas avlåtande till riksdagen departementschefen
hemställt.

I förslaget till lag om vapenfri tjänst
var 1 och 2 §§ så lydande.

1 §.

Värnpliktig äger enligt denna lag erhålla
tillstånd att fullgöra vapenfri
tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring,
om bruk av vapen mot annan icke
är förenligt med den värnpliktiges allvarliga
personliga övertygelse och skulle
medföra djup samvetsnöd för honom.

Värnpliktig som erhållit tillstånd till
vapenfri tjänst benämnes vapenfri tjänstepliktig.

2 §.

Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra
tjänst, som är betydelsefull för samhället,
såsom

a) brandtjänst inom civilförsvaret,

b) reparationstjänst vid järnvägarna,
statens vattenfallsverk eller televerket,

c) hälsovårds- eller sjukvårdstjänst
inom det allmänt civila medicinalväsendet,

d) ekonomi- eller expeditionstjänst
vid statlig eller kommunal förvaltning.

Vapenfri tjänstepliktig får icke åläggas
att tjänstgöra inom krigsmakten, om
han icke förklarat sig villig därtill.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna nr 732
i första kammaren av herr Erik Filip
Petersson m. fl. och nr 903 i andra kammaren
av herr Werbro m. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 733
i första kammaren av herrar Sveningsson
och Svenungsson och nr 902 i andra
kammaren av herrar Oskarson och
Werner, samt

3) de likalydande motionerna nr 734
i första kammaren av herr Sörenson
m. fl. och nr 901 i andra kammaren av
herr Keijer m. fl.

I motionerna I: 733 och II: 902 hade
hemställts

»att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 107 måtte

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1960 fm.

besluta att jämväl medlem av sekten Jehovas
vittnen icke må undantagas från
bestämmelserna i den föreslagna lagen
om vapenfri tjänst,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning angående
straffpåföljderna för värnpliktig
som vägrar fullgöra vapenfri tjänst.»

I motionerna I: 73b och II: 901 hade
hemställts

»att riksdagen i 2 § i Förslag till lag
om vapenfri tjänst som ett moment
e måtte ange ''tjänstgöring i u-landshjälp
i särskilda fall’.»

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 732 och II: 903 samt I: 734 och
11:901, måtte bifalla förevarande proposition,
nr 107, i motsvarande del;

B. att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 733 och II: 902, såvitt anginge
första att-satsen, måtte bifalla propositionen
i motsvarande del;

C. att riksdagen måtte bifalla propositionen,
såvitt anginge 1 § i förslaget
till lag om vapenfri tjänst;

D. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i de delar som icke omfattades
av vad utskottet ovan hemställt; samt

E. att motionerna 1:733 och 11:902,
såvitt anginge andra att-satsen, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits enligt följande.

I. Vid utskottets hemställan under B och E

av herr Blomquist, fru Elvy Olsson,
fröken Wetterström och herr Johansson
i Skärstad, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 733 och II: 902, såvitt anginge
första att-satsen, måtte avslå propositionen
i motsvarande del;

att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 733 och II: 902, såvitt anginge
andra att-satsen, måtte i skrivelse till

Lag om vapenfri tjänst m. m.

Kungl. Maj:t såsom sin mening giva till
känna vad reservanterna anfört;

II. Vid utskottets hemställan under C

av fru Uamrin-Thorell samt herrar
Kilsmo, Rimmerfors, Jönsson i Ingemarsgården
och Johansson i Skärstad,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte antaga 1 § i förslaget
till lag om vapenfri tjänst med
i reservationen angiven lydelse, innebärande
bifall till Kungl. Maj:ts förslag
med den ändringen att ordet ''djup'' utginge; III.

av herr Kilsmo, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Alla är väl i stort sett
tillfredsställda med Kungl. Maj :ts förslag
till lag om vapenfri tjänst, som vi i
dag har att ta ställning till.

Under många år har här i riksdagen
de s. k. samvetsömmas situation debatterats,
och 1964 tillsatte försvarsministern
vapenfriutredningen, vars förslag
departementschefen sedan följt med
några smärre avvikelser.

Försvarsministern säger att den särskilda
lag, som nu föreslås till förmån
för dem som hyser samvetsbetänkligheter
mot att fullgöra allmän värnplikt,
visserligen innebär ett undantag från
principen att försvaret utgör en hela
folkets angelägenhet och att försvarsbördan
skall fördelas om möjligt likformigt
och även i övrigt rättvist, men
att denna avvikelse är betingad av
respekten för individens åsiktsfrihet.
Han fortsätter:

»Liksom hittills bör således både
religiösa och etiska betänkligheter mot
vapentjänstgöring kunna medföra befrielse
från sådan tjänstgöring. För vapenfrihet
bör ytterligare krävas att vederbörande
på grund av sin klart dokumenterade
övertygelse inte är beredd

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Lag om vapenfri tjänst m. m.

att för något ändamål bruka vapen mot
annan. Givetvis bör också förutsättas att
den som erhåller befrielse från vapenbruk
är villig att i annan form än genom
den vanliga värnplikstjänstgöringen
tjäna samhället och förbereda sig för
en uppgift inom något av krigssamhäliets
olika verksamhetsområden.»

Omläggningen av den vapenfria tjänsten
innebär att de vapenfrias tjänstgöring
inte längre kommer att betraktas
som värnpliktstjänstgöring utan som
särskild tjänsteplikt. En nämnd, vapenfrinämnden,
skall pröva frågor om vapenfri
tjänst, och tjänstgöringen förläggs
i princip utanför krigsmakten.
Den vapenfrie är under tjänstgöringen
alltså inte att anse som krigsman och
blir därför inte underkastad de straffbestämmelser
som gäller för krigsman.
Det kommer att bli arbetsmarknadsstyrelsen
som har att bestämma vilket slag
av tjänstgöring som de vapenfria skall
fullgöra, och arbetsmarknadsstyrelsen
skall samtidigt ha tillsyn över de vapenfrias
utbildning och tjänstgöring.
De vapenfria får möjligheter till tjänstgöring
inom fler civila arbetsområden
än för närvarande och av så pass
skiftande karaktär, att jag tror att den
enskildes önskemål i stor utsträckning
bör kunna tillgodoses.

Utredningen har ansett, att med den
föreslagna omläggningen av tjänstgöringssysjtemet
och utvidgningen av
tjänstgöringsområdena bör det inte uppstå
några problem för de totalvägrare
som av etiska skäl vägrar att bruka
vapen. När det däremot gäller Jehovas
vittnen, som ju helt vägrar att lyda order
från samhällets sida, även om det
gäller att skydda detta och att skydda
den demokratiska ordningen, så har både
utredningen och departementschefen
tydligen följt minsta motståndets lag och
kapitulerat inför de svårigheter som
möter då man skall söka komma till
rätta med problemet.

Jag kan visst förstå att det ibland
ter sig hopplöst att diskutera med före -

trädare för denna sekt. Jag tycker —
med all respekt för dem som genom
en på personlig övertygelse grundad
livsuppfattning och tro av etiska, religiösa
och ideella skäl inte vill bruka
vapen -— att det ändå är oförklarligt
och oförenligt med den kristna livssynen
att vägra att göra en humanitär
insats för människor i det egna landet.
Och det är just detta, herr talman,
som Jehovas vittnen vägrar att göra.
De vill inte ens utföra en tjänstgöring
som avser de handikappade, och de
vägrar även att framföra egna förslag
till lösningar, när de får erbjudande
därom.

Att i en sådan situation acceptera
— som departementschefen nu gör —
denna negativa attityd och befria vederbörande
från varje form av tjänstgöring
finner jag inte bara felaktigt
utan också innebära ett åsidosättande
av rättsprinciper som vi enligt min mening
har att slå vakt om. Försvarsministern
förordar att den ordningen försöksvis
bör tillämpas, att medlemmar av
denna sekt, som förmodas på grund av
sin övertygelse inte komma att fullgöra
någon form av tjänsteplikt inte bör
inkallas till tjänstgöring. Han anser skäl
tala för att vederbörande särbehandlas,
även om — säger han — rättvisesynpunkterna
sätts åsido. Och försvarsministern
tillägger att det i praktiken
rör sig om relativt få fall.

Utskottsmajoriteten delar departementschefens
uppfattning. Det gör däremot
inte vi fyra ledamöter av utskottet
som avgivit reservationen I. Vi anser
det nämligen i hög grad stötande
att vissa medborgare skall, samtidigt
som de åtnjuter de förmåner och rättigheter
som samhället ger, befrias från
de samhälleliga skyldigheter som de vilka
fullgör sin värnplikt eller sin vapenfria
tjänst lojalt påtar sig. Den negativa,
för att inte säga fientliga, inställning
till samhället som Jehovas vittnen
intar premieras ju rent av genom
lagförslaget. Vederbörande får möjlig -

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

het att utan ekonomiskt avbräck sköta
sin dagliga gärning och leva sitt vanliga
liv, med den civila tillvarons bekvämligheter,
under den tid då andra
manliga medborgare får underkasta sig
värnpliktstjänst eller vapenfri tjänst,
med de försakelser i olika avseenden
som följer därmed. Detta måste, som
domkapitlet i Linköping har hävdat i
sitt remissyttrande, anses sårande för
medborgarnas känsla för rättvisa. Den
uppfattningen delar vi reservanter.

Vi anser i likhet med motionärerna
att det innebär ett allvarligt avsteg från
den självklara principen om medborgarnas
likhet inför lagen och från den
solidaritet medborgarna emellan, på
vilken ett demokratiskt samhälle bygger,
att befria medlemmar av sekten
Jehovas vittnen från att fullgöra någon
form av tjänsteplikt.

Samtidigt finner vi emellertid precis
som departementschefen och utskottsmajoriteten,
att den nuvarande påföljden
för totalvägrarna, vilken regelmässigt
innebär mer eller mindre långa fängelsestraff,
är ytterst otillfredsställande.
Vi önskar därför en ändring härvidlag
och förordar en utredning om påföljden.
Vi anser att man därvid bör överväga
möjligheten att, såsom har framhållits
i remissyttrandena från domkapitlet
i Lund och från Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund, genom
domstol ålägga vederbörande arbetsplikt.

Slutligen, herr talman, är jag ledsen
att konstatera att försvarsministern inte
är närvarande i kammaren. Jag hyser
dock ett stilla hopp om att han måhända
kan höra att jag riktar en direkt
fråga till honom, trots att han just nu
är engagerad i samma fråga i medkammaren.
Jag kan därför inte underlåta
att fråga försvarsministern, vad det är
som gjort att försvarsministern så helt
har frångått den uppfattning, vilken
han gav så klart uttryck för i ett svar
på en enkel fråga i andra kammaren den
15 december 1964?

Lapr om vapenfri tjänst m. m.

Det gällde en fråga av herr Spångberg,
i vilken denne undrade om försvarsministern
var villig att överväga
sådana åtgärder, att totalvägrare inte
inkallades till tjänst eller i varje fall
inte åtalades och dömdes till fängelse
under den tid 1964 års utredning om
vapenfria värnpliktiga skulle pågå.

På denna fråga gjorde departementschefen
bl. a. följande klara uttalande:
»Vad än utredningen kan komma att
föreslå är det uppenbart att totalvägrarna
måste åläggas någon form av tjänstgöring,
så länge vi har allmän värnplikt.
»

Längre fram i denna debatt, under
vilken försvarsministern omtalade att
totalvägrarna, såsom vi vet, med få undantag
utgjordes av Jehovas vittnen och
även riktade en fråga till herr Spångberg,
om denne kunde föreslå några
lämpliga arbetsuppgifter, yttrade försvarsministern
följande:

»Skall vi då, därför att vi vet att de
vägrar, låta bli att inkalla dem? Vilka
konsekvenser skulle det få? Jag behöver
bara hänvisa till den börda vi ålägger
alla dem, som i vanlig ordning fullgör
sin värnplikt inom försvaret. Försvarsbördan
måste väl ändå fördelas
så rättvist som möjligt. Ingen skall väl
utan påföljd kunna vägra att fullgöra
den i lag påbjudna tjänstgöringen, antingen
inom försvaret eller i form av
vapenfri tjänst.

Herr Spångberg pläderar för att vi
skall låta bli att inkalla dem, som man
vet kommer att vägra, men det är ju
ingen lösning. Den tanken har riksdagen
enhälligt avvisat varje år som den
kommit fram i väckta motioner. Det
är en dålig lösning, dels därför att den
innebär en stor orättvisa mot de lojala
värnpliktiga och dels därför att den
skulle betyda en icke önskvärd uppmuntran
för totalvägrare.»

Därför, herr talman, skulle jag trots
försvarsministerns frånvaro — jag hoppas
att han kommer hit in senare —
ånyo vilja ställa den direkta frågan till

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Lag om vapenfri tjänst m. m.

honom: Vad är det som har kommit
att helt ändra försvarsministerns inställning? Till

slut, herr talman, hoppas jag att
riksdagen nu i motsats till försvarsministern
skall bibehålla sin uppfattning
i en enligt min mening principiellt oerhört
viktig fråga.

Med vad jag här anfört ber jag att få
yrka bifall till reservation I vid utskottets
hemställan under punkterna B
och E.

I detta anförande instämde herr Fridolfsson
i Stockholm (h).

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Även om jag i viss mån
iir jävig i egenskap av ledamot av utredningen
vågar jag ge uttryck åt den
uppfattningen, att den lag som i dag
kommer att antas innebär ett betydande
framsteg. Den jämställer på ett helt
nytt sätt de båda formerna av svensk
manlig tjänsteplikt: den militära och
den vapenfria, den understryker respekten
för en samvetsbestämd övertygelse
i en av de stora ideologiska
frågorna i världssamhället och den anvisar
nya utbildningsvägar utanför
krigsmakten.

Till detaljfrågor som måhända ännu
inte fått en av alla accepterad lösning
-— vi har nyss hört det antydas
i fröken Wetterströms anförande —
torde det bli tillfälle att återvända efter
den försöksverksamhet som har föreslagits
av såväl försvarsministern som
utskottet. Jag åsyftar problemet med
Jehovas vittnen. Det är möjligt att jag
får anledning att återkomma till detta
under fortsättningen av debatten. Jag
kommer i denna fråga att biträda den
mening som har framförts av utskottsmajoriteten.

I en annan fråga, herr talman, har
jag reserverat mig tillsammans med ledamöter
av folkpartiet och centerpartiet
för en ändring av 1 § i Kungl. Maj :ts
förslag till lag. Det sammanhänger med

att jag tidigare i den statliga utredningen
biträtt en annan ordalydelse
och att jag anser denna mera adekvat.
Det stod som bekant i den gamla lagen
att man kunde befrias från vapentjänst
på grund av »djup samvetsnöd». Vi
enades i utredningen om att ta bort ordet
»djup», helt enkelt därför att vi
ansåg det onödigt i sammanhanget. Vi
menade att begreppet samvetsnöd i sig
självt är ett uttryck för en så djupgående
konfliktsituation, att någon gradering
i »djup» eller »mindre djup» logiskt
sett inte är möjlig. Vi tänkte på
vilka hårklyverier man har nödgats
ägna sig åt vid prövningsförfarandet
under gångna år. Prästmannen eller intygsgivaren
som skall ta ett »andligt
blodprov» på den samvetsömme — jag
har själv ofta varit i den situationen
— måste inför sitt eget samvete brottas
med denna fråga. »Detta är onekligen
en allvarlig samvetsfråga», har han
sagt sig, »men är den tillräckligt djup
för att motsvara lagens krav?»

Dock tänkte vi främst på det framtida
prövningsförfarandet. Det står
knappast i mänsklig makt, herr talman,
att avgöra om samvetsnöden är mer
eller mindre djup. Vi har inga mätstickor
för samvetsnöd. Vanliga mått
räcker inte till för sådant. Det bör vara
till fyllest med »allvarlig personlig
övertygelse och samvetsnöd». I Norge
har man nöjt sig med att befria dem
från vapentjänst, som »icke kan göra
militärtjänst utan att råka i konflikt
med sin allvarliga övertygelse». Jag är
medveten om att många också här i
Sverige, kanske främst bland de s. k.
etiska vägrarna, helst velat ha den
norska formuleringen. Vi har dock ansett
att även de har ett samvete, och
den svenska grundlagen talar ju alltjämt
om att »ingens samvete tvinga eller
tvinga låta».

Nu har överbefälhavaren i sitt remisssvar
förordat att begreppet »djup samvetsnöd»
skall kvarstå, och försvarsministern
har låtit sig övertygas av det -

Nr 26

Onsdagen den

ta och andra remissyttranden. Jag kan
respektera hans argumentering men
anser icke desto mindre — liksom mina
medreservanter — att ordet »djup»
hör utgå.

Inte minst för vapenvägrare med
övervägande etisk motivering kan en
sådan graderad samvetsnöd leda till
— samvetsnöd. Statsrådet anför ju i
propositionen bl. a.: »Liksom hittills
hör således både religiösa och etiska
betänkligheter mot vapentjänstgöring
kunna medföra befrielse från sådan
tjänstgöring.»

Av djup personlig övertygelse, herr
talman, yrkar jag alltså bifall till den
ändring av 1 g, som föreslås i reservation
II av fru Hamrin-Thorell in. fl.

Även beträffande u-landsproblematiken
har jag personligen ett förflutet.
Redan 1960 gjorde jag i den statliga ulandsberedningen
ett försök att aktualisera
frågan om möjlighet till tjänstgöring
i u-länderna, främst för vapenfria
akademiker — läkare, lärare, tekniker.
Statsminister Erlander påpekade
den gången att u-landstjänst i regel
kräver ett större mått av mognad och
ansvarskänsla än den man kan vänta
av sådana som är inkallade till sin första
tjänstgöring. Denna argumentering
har gått igen även i vapenfriutredningen.

Mönstringen och den första tjänstgöringen
kommer ju redan i 18—19-årsåldern,
d. v. s. för tidigt för att passa
in i u-landsschemat. Från SIDA skickar
vi exempelvis inte ut någon, inte ens
i den mycket ungdomliga fredskåren,
som inte har fyllt 22 år.

Däremot öppnas, herr talman — och
detta vill jag gärna rikta uppmärksamheten
på — både i propositionen och
i utskottets utlåtande två andra dörrar.

Vapenfria tjänstepliktiga kommer efter
en första grundutbildning att kunna
hänvisas till administrativt arbete
i SIDA eller i andra svenska hjälporganisationer
med internationell anknytning.
.lag utgår ifrån att sådana som

25 maj 1966 fm.

La)? om vapenfri tjänst m. m.

Röda korset, Rädda barnen och missionsorganisationerna
härvidlag kan
komma i fråga.

Utbildningen kan således inte förläggas
utomlands. Att den med fördel
kan ske här hemma har vi redan prövat,
i varje fall hos SIDA, där det åtminstone
i ett fall var en ung student
som redan fullgjort viss utlandstjänstgöring
och som hemställde hos försvarsministern
om att, i syfte att bli
bättre skickad för sin uppgift, få använda
sin tid som vapenfri värnpliktig
i SIDArs tjänst. Detta beviljades. Tjänstgöringen
är fullgjord. Och den unge
mannen fortsätter nu i utlandstjänst.

Vidare är det en formulering i utskottets
utlåtande som synes mig öppna
en väg till individuell prövning av vederbörandes
användbarhet i u-landstjänst
vid en senare tidpunkt. Utskottet
understryker i sin skrivning angående
herr Keijers in. fl. motioner om ulandshjälp,
att detta av anförda skäl
knappast kan bli aktuellt då fråga är
om första tjänstgöringen. Den saken
har vi varit överens om; både utredningen
och försvarsministern har givit
uttryck för samma mening, och nu har
alltså även utskottet accepterat den
uppfattningen. Men det stora problemet
i vårt arbete i u-länderna är ju att få
kvalificerad expertis. Visar det sig att
exempelvis en läkare, som fått sin första
utbildning som vapenfri, skulle vara
villig att ge två år av sitt liv på ett av
våra u-landsfält och önskar i den tiden
räkna in någon av de återstående repetitionsövningarna,
så skulle det förvåna
mig mycket, om den nya lagen
lade hinder i vägen för denne läkare
att få tillstånd härtill efter individuell
ansökan och tillstyrkande av vederbörande
hjälporgan.

Låt mig för det tredje öppet erkänna,
att jag personligen både som medlem
av utredningen och som ledamot av
andra lagutskottet känt mig något olustig
inför frågan om tjänstgöringstidens
längd. Att jag ändå biträtt förslaget be -

Nr 26

Onsdagen den
Lag om vapenfri tjänst m. m.

ror på följande faktiska omständigheter: Att

de vapenfrias tjänstepliktstid i
princip bör vara något längre än vanliga
värnpliktigas godtas i regel även
av dem själva. Under utredningens gång
besökte vi ett stort antal förläggningar
för vapenfria värnpliktiga. Vi hörde
dem ofta säga: Vi har ingen invändning
att göra mot att vi får något längre
tjänstgöringstid än de kamrater som
fullgör vapentjänst; det kan vara nödvändigt
för att eliminera risken för
missbruk. Men vad vi kräver, sade man
gång på gång, är ett mer meningsfyllt
utnyttjande av tjänstetiden, så att vi
dels redan under utbildningstiden kan
utföra något arbete som är samhällsgagnande
och fredsbefrämjande, dels får
en verklig utbildning för en fredlig insats
i framtiden.

Förslaget avser, herr talman, att tillgodose
de kraven. Att tiden föreslagits
bli 540 dagar, alla repetitionsövningarna
inräknade, sammanhänger med att det
visat sig vara lämpligt att inplacera de
vapenfria i en jämförlig kategori av
värnpliktiga. Den grupp av till specialtjänst
uttagna, som har den kortaste
utbildningstiden, har just 540 dagar
enligt den nya ordningen. Nästa grupp
kommer upp i 600 dagar. Trots att jag
helst sett att vi i likhet med exempelvis
Västtyskland kunnat fastställa samma
utbildningstid för de vapenfria som
för andra värnpliktiga, måste jag i rättvisans
namn konstatera dels att en något
längre tjänstgöringstid: kan motverka
missbruk, dels att själva utbildningen
sådan den nu utformas, när hela
denna grupp flyttats över till arbetsmarknadsstyrelsen,
blir så kvalificerad
att den kräver en längre tid, dels slutligen
att denna tjänstgöring verkligen
är likvärdig med specialtjänst. Under
våra resor till förläggningarna hörde
vi av vederbörande befäl så många uppskattande
ord om de vapenfrias kunnighet,
villighet och ambition, att vi
kom till uppfattningen att flertalet av

25 maj 1966 fm.

dem under vanliga värnpliktsförhållanden
ändå skulle ha tagits ut till specialtjänst.
En icke ringa del av dem
är också studenter eller har redan begynt
sin akademiska utbildning. Genom
att inplacera dem i en jämförbar
kategori har vi fått bort det tidigare
intrycket, att den längre tjänstetiden
var ett straff för dessa värnpliktiga
därför att de tillkännagav samvetsoro.

Vi är övertygade om att differentieringen
av uppgifterna och avmilitariseringen
av hela tjänsteplikten nu skall
kompensera kravet på en längre tjänstgöring.

Vi är medvetna om, herr talman, att
vissa grupper av vapenfria hade önskat
ytterligare andra tjänstgöringsvägar.
Jag vill i detta sammanhang erinra
om att alla möjligheter inte är uttömda
i och med den uppräkning som görs.
Det står »såsom» och det kan väl tänkas
att man i framtiden kan finna ytterligare
någon lämplig väg. Vad dessa vapenfria
önskat är ju att få utföra någonting
verkligt fredsbefrämjande både i
fredstid och i ofredstid. Det längsta utredningen
vågade sträcka sig i det stycket
var att förorda ett tillmötesgående
av fredsorganisationernas önskemål att
pengar, som de vapenfria arbetade in,
finge gå till fredsforskning. Statsrådet
har antytt frågeställningen men inte tagit
ställning till sakens slutliga lösning.
Vi skrev i utredningen:

»Det kan således anföras både principiella
skäl och rättviseskäl mot att de
ersättningar som olika verk och institutioner
inbetalar till statsverket för
de vapenfrias tjänster, av detta skall
vidarebefordras till u-landshjälpen eller
fredsforskningen. Psykologiska skäl
kan emellertid likväl tala för, att fredsorganisationernas
önskan i angivna hänseende
tillmötesgås. Skulle även statsmakterna
finna detta lämpligt, anser utredningen,
att de belopp, som inlevereras
till statsverket som ersättning för de
vapenfrias arbetsprestationer i första
hand avsättes till fredsforskning.»

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Nr 26

Om detta har statsrådet sagt: »Slutligen
vill jag erinra om att vapenfriutredningen
gett uttryck för den principiella
uppfattningen att de myndigheter
som anlitar vapenfria arbeten, för
vilka myndigheterna i annat fall skulle
ha fått vidkännas direkta utgifter, i
viss skälig omfattning bör utge ersättning
till staten för anlitande av denna
arbetskraft. Frågan härom liksom frågan
om bestridandet av de olika utbildningsmyndigheternas
kostnader bör emellertid
utredas ytterligare och jag är därför
inte beredd att nu framlägga förslag
i ämnet.» — Så långt försvarsministern.

Jag tror, herr talman, att mycken instängd
oro — även den som kom till uttryck
i går och i förgår i form av demonstrationer
av vapenfria som fruktade
att de skulle tvingas bli totalvägrare
och därmed riskera fängelsestraff —
skulle upplösas och försvinna, om dessa
grupper visste att den arbetsförtjänst,
som de får på de olika arbetsområden
de nu anvisas, direkt ginge till fredsforskningen.
Jag har gjort mig underkunnig
om reaktionen bland en del av
dessa vapenfria. De säger att det inte
är helt avgörande vad de sysslar med
bara de vet att det länder fredsarbetet
till godo. Jag skulle vilja vädja till försvarsministern
att med kortast möjliga
dröjsmål företa den föreslagna utredningen
och föreslå något i stil med vad
vapenfriutredningen föreslagit beträffande
ekonomiskt stöd till fredsforskningen.
Sverige har råd att visa tillmötesgående
på denna punkt, fredsforskningen
tillhör våra mest angelägna
uppgifter i en tid av växande internationell
spänning. Tillräckligt många i
världen använder sin forskarkapacitet
för att utfundera nya förstörelsemedel.
Sverige har en förpliktande uppgift just
på fredsforskningens område.

Med dessa allmänna synpunkter och
med bifallsyrkande till reservation II
har jag, herr talman, i debattens inledningsskede
velat anlägga några syn -

Laj; om vapenfri tjänst m. in.

punkter på vad jag tror är väsentligt
i det nya förslaget.

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! Den utredning som tillsattes
1964 för att utreda frågan om
de vapenfrias tjänsteplikt har av de
allra flesta remissinstanser fått god kritik
för sitt arbete. Vid utskottsbehandlingen
hade såväl jag som flera andra
fått den uppfattningen, att försvarsministern
också funnit att utredningen i
väsentliga delar följt de givna direktiven.

När man skall diskutera frågan om
vad som är allmän värnplikt, kan det
vara värt att med några ord beröra
bakgrunden och grundtanken till denna.

För den händelse att vi blir angripna
av något annat land eller utsätts för
så hårda påtryckningar att öppen konflikt
kan utbryta, ankommer det på
hela svenska folket att dela på försvarsbördan
och att så likformigt som möjligt
klara upp alla de olika aktiviteter
ett land måste ha i gång under ofredstid.
Naturligtvis kan man aldrig få absolut
rättvisa mellan olika grupper, eftersom
ett modernt krig inte endast berör
soldaterna med vapen i hand utan
lika mycket de människor som är placerade
att hålla i gång de delar av vårt
samhällsmaskineri som måste fungera.
Jag tolkar alltså begreppet på det sättet,
att vi alla skall utgöra en del i det
totala försvaret av vårt land. Med »vi»
menar jag alla de människor, som erkänner
demokratien och som vill ha
ett samhällsskick, i vilket de kan leva
i fred och inte oroa några andra.

Om vi skall ha möjligheter att leva i
fred, måste vi på något sätt förbereda
oss för de eventuella uppgifter vi kan
ställas inför om vi skulle bli angripna.
Av mellan 67 000 och 68 000 ungdomar,
som varje år kallas in till värnpliktstjänstgöring,
blir enligt nuvarande regler
ungefär 500—600 befriade på grund

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Lag om vapenfri tjänst m. m.

av religiös övertygelse, enligt vilken
de inte kan tänka sig att gå ut med vapen
i hand. Det är alltså dessa 500—
600 ungdomar vi nu talar om. Om man
jämför dem med de 68 000 som varje
år inkallas, blir det endast 0,8 procent
av samtliga ungdomar i 19-årsåldern.

Ser man totalt på bilden av vapenvägrare,
d. v. s. inte endast de som
rycker in första gången utan tar alla
som i händelse av ofred borde kunna
inkallas, kommer man upp i ungefär
9 700 människor. Av dessa 9 700 har omkring
4 000 fullgjort dem åliggande
fredstjänstgöring.

Vad är det då för människor som är
vapenvägrare? Ja, 90 procent av dem är
medlemmar i något religiöst samfund
eller någon religiös rörelse. Det är människor
som på grund av sin tro känner
en djup samvetsnöd inför tanken att
med vapen i hand försvara sitt land och
därmed också behöva utöva våld mot
annan människa. Det är alltså människor
som i övrigt är lojala mot samhället,
tror på demokratien och är beredda
att förbereda sig för försvaret på
sådana områden som ovillkorligen måste
fungera.

Vi kan därför med glädje konstatera,
att detta nya lagförslag tar all vederbörlig
hänsyn till dessa människor. Det
tar hänsyn till den enskilda människan
och till totalförsvarets behov av folk.

Jag kan inte underlåta att som hastigast
nämna den mera liberala innebörden
av det lagförslag som här föreligger,
även om jag vet att denna debatt
till övervägande del kommer att röra
sig om en liten klick människor som
tyvärr inte kan inordnas under lagförslaget.
Herr talman! Låt mig återkomma
till dessa om en stund och först något
beröra vad jag anser är det positiva
i detta lagförslag.

För det första ser man med tillfredsställelse
utökningen av olika tjänstgöringsområden.
Man kan få hrandtjänst
inom civilförsvaret eller reparationstjänst
vid järnvägar, vattenfall o. s. v.

Man får möjlighet att göra tjänst inom
hälso- och sjukvården, och även expeditionstjänst
kan förekomma. Även när
det gäller de vapenfria kommer det alltså
att skapas större möjligheter för att
få rätt man på rätt plats.

För det andra, och det är kanske det
mest väsentliga för de människor som
begär vapenfri tjänst, införes ett nytt
ansöknings- och prövningsförfarande.
Detta kommer att avsevärt förändras
och förenklas. Prövning kommer dessutom
att ske av en vapenfrinämnd med
sju ledamöter.

För det tredje får man inte glömma
att frågan om var och när dessa unga
människor skall placeras inte kommer
att avgöras av någon del av försvarsmakten
utan av arbetsmarknadsstyrelsen.

För det fjärde kommer det också att
bli en likställighet mellan vanliga värnpliktiga
och vapenfria när det gäller de
ekonomiska och sociala rättigheterna.

Detta är en del av lagförslagets nyheter.
Jag tror att med de liberaliseringar
som införts kommer de allra
flesta av dessa cirka 600 människor att
kunna finna en plats som inte stöter vare
sig deras religiösa eller etiska sinne.

De s. k. totalvägrarna har, som alla
vet, till allra största delen sitt hemvist
i Jehovas vittnen. Antalet totalvägran
varje år är omkring 80. Det är alltså 80
av 68 000 värnpliktiga. Vi måste göra
klart för oss att dessa vittnen är helt
skilda från övriga vapenvägrare. Bruket
av vapen är uppenbart inte en samvetsfråga
för dessa människor, utan
deras förkunnelse präglas i stället av
tron på Jehovas slutliga, universella
krig, i vilket de i egenskap av hans
utvalda vittnen måste vara beredda att
med alla medel kunna deltaga. Ja, de
tycks till och med vara beredda att i ett
sådant heligt krig med vapen i hand
bekämpa satan och hans välde, vilket
enligt deras uppfattning är liktydigt
med de jordiska staterna. Jag vill alltså
starkt ifrågasätta, om Jehovas vittnen

Onsdagen den 25 maj 19(i6 fm.

Nr 26

verkligen är vapenvägrare och om de
hör tagas med i diskussionen om den
vapenfria tjänsten.

Denna fråga har behandlats otaliga
gånger i riksdagen i såväl motioner som
interpellationer. Vid 1963 års riksdag
kom man till det resultatet, att det var
möjligt att i stället för att sätta dem i
fängelse först en månad och sedan två
månader döma dem till någon form av
arbetstjänst under den tid det rörde
sig om. Detta förslag har varit föremål
för prövning. Vapenfriutredningen med
Frans Nilsson som ordförande har behandlat
denna fråga. Jehovas vittnens
representant uttalade därvid, att en sak
är att få ett frihetsberövande straff på
grund av lydnadsbrott, en annan sak
är om man på administrativ väg beslutar
att de skall göra tjänst under ett år.
I så fall måste de ta sin ställning under
omprövning.

Vad skulle man vinna genom förslaget
i center- och högerreservationen?
Reservanterna tror tydligen att man
kan lura dessa människor att fullgöra en
tjänstgöring därför att de i dag rättar
sig efter en domstol. Nej, jag tror nog
att vännerna av fängelsestraff får framlägga
ett mera påtagligt förslag som det
är möjligt att realisera.

Efter moget övervägande har jag
kommit till samma uppfattning som
försvarsministern. Han säger att det enda
man kan göra med dessa människor,
om man över huvud taget skall göra någonting,
är att tillfälligt olämpligförklara
dem för värnplikt. Anledningen härtill
är bl. a. att de inte accepterar de
jordiska staterna utan har Jeliova som
sin ledare och är hans stridsmän. Utredningen
anser också att man på grund av
den likgiltighet som Jehovas vittnen
visar den demokratiska samhälls- och
rättsordningen måste ifrågasätta, om de
över huvud taget är lämpliga att utnyttjas
för samhällets skydd. Kan de inte
användas för någon nyttig insats under
krigstid förefaller det åtminstone mig
meningslöst att belasta samhället med

Lag om vapenfri tjänst in. in.

kostnader för dem under fredstid. Därför
bör man, vilket även är utskottets
mening, allvarligt överväga vilken verkan
det av försvarsministern föreslagna
olämpligförklarandet får.

Om det framlägges ett verkligt konkret
förslag kan en utredning vara motiverad,
men de synpunkter beträffande
Jehovas vittnen som redovisades i
utredningen rörande vapenfria värnpliktiga
anser jag inte har givit belägg
för att det finns någon framkomlig väg.

I reservationen I, till vilken fröken
AVetterström yrkade bifall, hänvisas till
remissyttrandena av Lunds domkapitel
och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,
vari talas om möjligheten
att genom domstol ålägga denna
kategori arbetsplikt. Jag anser att jag
med vad jag nu har anfört har motiverat
varför det förslaget inte kan accepteras
som något alternativ.

I reservationen nr II av fru HamrinThorell
m. fl. föreslås att ordet »djup»
skall utgå. I lagtexten borde alltså inte
stå »djup samvetsnöd» utan endast
»samvetsnöd», och så hänvisas till lagstiftningen
i bl. a. Norge. I och för sig
kanske man kan säga att detta är att
tvista om en liten detalj. Vad är samvetsnöd
och vad är det för skillnad,
om man säger att den är djup eller ytlig
eller man bara använder beteckningen
samvetsnöd? Jag tror emellertid
att det väsentliga i det nya lagförslaget
inte är om det står »djup samvetsnöd»
eller om det står »samvetsnöd».
Det som för mig är det väsentliga
i detta sammanhang är att det blir
ett nytt prövningsförfarande härvidlag.
Det som för närvarande tillämpas
och som innebär att människor utsätts
för praktiska och teoretiska prov skall
inte längre få förekomma, utan det bör
bli en liberalisering på detta område.
Jag tror alltså att det väsentliga är, att
man inte behöver pressa en människa
för att söka få fram hur djup hans samvetsnöd
är. Det väsentliga måste ju vara
att man med humanare regler bedö -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 fm.

Lag om vapenfri tjänst m. m.

mer, om han bör vara vapenfri eller
vanlig värnpliktig.

Vad beträffar de förslag om verksamhet
i samband med il-landshjälp,
som framförts av de etiska vapenvägrarna,
är det kanske mycket som vid
första påseendet verkar förnuftigt. Man
har ju framlagt olika förslag hur man
skall lösa problemet med dessa etiska
vapenvägrare. Man föreslår u-landstjänst,
man föreslår att de skall behålla
sitt gamla arbete och att de skall
leva på existensminimum, varvid överskottet
av deras lön skall tillskjutas
fredsforskningen.

Det säger sig självt och det har sagts
här tidigare att det knappast finns någon
möjlighet att skicka en nybakad
student eller en ungdom, som nyss
kommit ut på arbetsmarknaden, till något
u-land för att där fullgöra tjänst
under ett par år. Även om ifrågavarande
unga människa skulle kunna ha fått
de lärdomar och inhämtat alla de rön
som han måste ha så att säga med sig
i bagaget när han reser till ett u-land,
kan man fråga sig: Hur skall denne
värnpliktige i u-landet leva? Under vilka
ekonomiska förutsättningar skall
han leva? Skall han ha den daglön som
våra värnpliktiga har eller skall han
få vad som tillkommer en människa
som på grund av ideell inställning eller
av andra skäl har sökt till ett u-land
för att göra tjänst vid något av våra
organ? Det är givet att de människor
man skickar ut till u-länder måste få
möjlighet att leva och verka lika väl
som andra specialister vi skickar dit.
Att ta av deras lön och avsätta den för
fredsforskning anser jag inte kan vara
riktigt.

5 § i nuvarande värnpliktslag bör redan
i dag kunna ge dessa unga människor
med denna höga ambition möjlighet
att åka till ett u-land och där
fullgöra en viss tjänst vid något av
våra organ. Om en ung människa av
verkligt ideell övertygelse vill åka till
ett u-land och uppehålla sig där tills

han har fyllt 30 år, kan Kungl. Maj:t
i enlighet med 5 § värnpliktslagen helt
eller delvis befria honom från värnplikt
i Sverige. Jag tror att det är ganska
viktigt att det enligt 5 §, som Jehovas
vittnen torde falla under, också
kommer att, liksom redan i dag är fallet,
finnas möjligheter att befria vissa
människor från värnplikt. Enligt de
uppgifter jag har fått rör det sig om
minst 300—400 människor som varje år
blir befriade från värnpliktstjänstgöring
med hänvisning till 5 §. Här finns
alltså en möjlighet för en ung människa
som känner sig kallad att arbeta i något
land, och jag är övertygad om att försvarsministern
och regeringen kommer
att kunna medge befrielse från värnplikten
när vederbörande kommer hem
efter att ha fyllt 30 år.

Herr talman! Det blir mycket mera
sagt i debatten, och jag hoppas kunna
återkomma vid den replikväxling, som
säkert kommer att följa, men yrkar tills
vidare bifall till utskottets hemställan.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Göransson nämnde
vissa siffror och sade bl. a. att det
rör sig om 68 000 värnpliktiga per år,
varav 600 befrias på grund av religiös
övertygelse. Av dessa 600 utgör ungefär
80 Jehovas vittnen, alltså 80 personer
av 68 000, d. v. s. några få promille.

Herr Göransson, det är inte från denna
synpunkt jag ser saken. Om man
resonerar som herr Göransson kan
man säga att det inte betyder någonting
från försvarssynpunkt, men ser
man problemet från principiell synpunkt
och vill man att de olika kategorierna
skall bedömas rättvist och att
rättsprincipen skall vara avgörande,
då spelar det ingen roll om det är en,
två, fem eller femhundra personer som
berörs.

Herr Göransson avvisade det uppslag
i vår reservation som vi trodde

Onsdagen den 25 maj 1906 fm.

Nr 26

antydde en framkomlig väg; det hänvisades
där till remissyttranden av
Lunds domkapitel och Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund. Eftersom
vederbörande hade att yttra sig
om ett utredningsförslag på remiss kan
denna väg ändå inte vara ingående
prövad. Det är bara ett enda exempel
på möjliga åtgärder och man kan tänka
sig bötesstraff och mycket annat.
Över huvud taget anser jag att det avgörande
ej får vara de praktiska synpunkterna,
att det så att säga är bekvämast
och enklast att befria vederbörande
från värnplikt. Det har varit
helt andra synpunkter som har varit
vägledande vid mitt ställningstagande.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Göransson argumenterade
för ett bibehållande av kravet
på djup samvetsnöd. Samtidigt talade
han om den liberalisering som
kommer att införas och de förbättrade
möjligheter vi har att genom en rad
organ utröna vederbörandes lämplighet
och rätt att erhålla denna undantagsställning.

Jag delar helt herr Göranssons mening
att detta inte är någon stor fråga
men skulle närmast vilja dra slutsatsen
att hans argumentering tycks tala
för ett bifall till reservationen. Ordet
»samvetsnöd» synes mig i sig självt
tillräckligt kvalificerat.

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga herr Rimmerfors
att jag inte är så lagkunnig,
att jag kan yttra mig om betydelsen av
begreppen »djup» och »icke-djup». Jag
antar därför det förslag som lagrådet
och departementschefen framlagt och
och hoppas att det är riktigt.

Till fröken Wetterström skulle jag
vilja säga att jag bara kan tolka reservationen
på så sätt, att ni vill ha en
utredning med bl. a. en prövning av
frågan om arbetsplikt och huruvida så -

Lag om vapenfri tjänst m. m.

dan kan införas genom domstolsförfarande.

Det är vad som står här, och det är
vad jag har försökt tala om. Man har
diskuterat denna möjlighet med Jehovas
vittnen. Jag läste kanske inte ordagrant
tidigare utan använde egna
ord när jag talade om vad Jehovas vittnen
svarade på sådana frågor, men låt
mig nu citera direkt ur utredningen:

»På direkt fråga hur denna deras inställning
kunde förenas med det faktum,
att de — sedan de blivit dömda
till fängelsestraff —- lojalt utför de arbetsuppgifter
de anvisas under fängelsevistelsen,
förklarade representanterna
för Jehovas vittnen att det berodde
på att ett genom domstolsförfarande
i laga ordning tillkommet frihetsberövande
accepterades i princip, medan
de däremot inte erkände ett i administrativ
väg fattat beslut av samma
innebörd.»

Hur vi än vänder oss och vad vi än
föreslår i försöken att inordna Jehovas
vittnen i värnplikten, kommer dessa
människor, som inte tror på samhället
eller på några jordiska makter,
att betrakta det som någonting de måste
motarbeta. Det är så jag ser det. Därför
ansluter jag mig till försvarsministerns
skrivning att vi skall se tiden an
och laga så att detta problem inte växer
oss över huvudet. Om så sker, är försvarsministern
beredd att ta frågan under
förnyat övervägande.

Att i dag tillsätta en speciell utredning
för att syssla med dessa 80 människor
anser jag vara ett besvär, som
vi kan bespara våra utredare. Vi kan
ge dem viktigare uppgifter att syssla
med.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort
genmäle:

Herr talman! Vi har angivit ett exempel,
och jag tycker fortfarande att
man skall pröva möjligheterna med en
utredning. Som jag sade tidigare måste
det finnas andra vägar. I varje fall

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

tycker jag det är vådligt att antaga ett
förslag som detta, vilket sätter dessa
människor i särställning och ger dem
en favör som inte tillkommer vare sig
dem som fullgör värnplikt eller vapenfri
tjänst.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta den fortsatta
behandlingen av förevarande utlåtande

samt behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.58.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 25 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Lag om vapenfri tjänst m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande andra
lagutskottets utlåtande nr 45, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om vapenfri tjänst
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid ordet, i enlighet med förut
gjord anteckning, till

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
yttrade:

Herr talman! Jag skall inskränka mitt
anförande till att enbart gälla reservationen
I. Den avser, som alla vet,
frågan om den underliga rörelse som
kallas Jehovas vittnen.

Utskottet föreslår liksom Kungl. Maj :t
att dessa totalvapenvägrare försöksvis
helt frikallas från varje form av tjänstgöring.
Det är generöst och givetvis ett
sätt att lösa en svår fråga vad gäller
behandling av en grupp medborgare.
Utredningen rörande vapenfria värn -

pliktiga har anvisat vägen med totalbefrielse
för Jehovas vittnen, Kungl.
Maj:t har följt den linjen och utskottet
bar tillstyrkt förslaget.

Jag vill anmäla min djupa skepsis inför
lösningen, och jag gör det även ur
samvetsfrihetens synpunkt.

Jag finner det principiellt oriktigt
— det finns de som anser det omoraliskt
— att en viss grupp av dem som
önskar befrielse från vapentjänst skall
vara helt undantagen från all tjänsteplikt.
Det räcker inte med att Jehovas
vittnen säger: »Vi betalar skatt och gör
en produktiv insats i samhället.» Det
gör alla men får likväl finna sig i att
arbete och utbildning avbrytes för värnplikten.
De flesta ungdomar uppfattar
nog värnpliktstjänstgöringen som föga
attraktiv men måste likväl foga sig i
att fullgöra den. — Till detta måste
läggas att utskottets förslag innebär betydande
ekonomiska fördelar för den
grupp människor det här gäller. Det
gör förslaget ytterst tvivelaktigt, och
förslaget synes mig på denna punkt
ganska dåligt genomtänkt. Att ekonomiskt
favorisera en grupp medborgare
stöter rättskänslan.

Det underliga är att de vapenfria
värnpliktiga som i vanlig ordning fullgör
vapenfri tjänst skall ha en tjänste -

Onsdagen den 25 maj 1!)G(> em.

Nr 2G

lid på 540 dagar — alltså omkring 140
dagar längre än alla andra. Men må
så vara med detta — här föreslås emellertid
både frihet från tjänst och bibehållen
ekonomisk status. Hur folk kan
ta emot och moraliskt försvara ett sådant
erbjudande, om nu detta blir riksdagens
beslut, begriper jag inte. Jag
tror att andra värnpliktiga känner det
som moraliskt förpliktande, som de ser
det, att positivt arbeta och göra en insats
för landets biista.

Jag ansluter mig helt till utredningens
synpunkter beträffande fängelsestraff.
Man får utgå från att Jehovas
vittnen är fullt ärliga i sin uppfattning
angående vad de kallar det teokratiska
riket.

Men detta kan inte utan vidare, herr
talman, få som konsekvens att de helt
skall befrias från de förpliktelser, vilka
andra medborgare får bära i detta rike.

Jag kan till viss grad hålla med dem
som velat göra gällande, att nuvarande
korrektionsmetod ger Jehovas vittnen
vind i seglen eller skapar goodwill för
denna rörelse. Fängelsebestraffning är
i detta sammanhang problematisk som
reaktionsform. Men om man nu befriar
Jehovas vittnen helt från alla samhälleliga
ålägganden, kommer man från
detta håll att säga — och jag känner
dem, herr talman, ganska väl: Se här
är de heligas tålamod och tro! Vi har
segrat, och vår ståndaktighet har nu
fått sin lön. Även det samhälle, som
har en demonisk ledning, måste ge efter
för Jehovas trogna!

Om det tidigare praktiserade frihetsstraffet
var ett agitationsvapen i händerna
på Jehovas vittnen för deras sekt
och för deras idéer, vilket imponerade
på en hel del människor, tror jag att
den nu föreslagna totala friheten skall
bli ett nytt agitationsvapen, som i jämförelse
med det gamla har styrkan av
ett automatvapen mot en knallpulverpistol.

Jag kan visst förstå att man inom
departement och på andra håll så till

Lag om vapenfri tjänst m. m.

den grad tröttnar inför svårigheterna
att lösa problemen med Jehovas vittnen,
att man föredrar denna mycket
enkla lösning för att komma ifrån besvärligheterna
på detta område.

Men den debatt och den konflikt mellan
vitala samhällsintressen och mer
eller mindre fanatiska riktningar av
Jehovas vittnens typ, som uppstår genom
en lagstiftning av detta slag, kan
väl, herr talman, under alla förhållanden
inte vara särskilt samhällsnyttig.
Blir inte porten så pass hög och vägen
så pass vid och bred, att det frestar
till inträde för dem som står inför det
val det gäller?

Utskottets uttalande att Jehovas vittnen
som kategori får anses »olämplig
att användas i samhällets tjänst», kan
Jehovas vittnen ta med ro — även om
det snuddar vid sinädelse — ty de kan
utan att störas fortsätta i sin civila
tjänst, oavsett hur statsbetonad denna
är. De har anställningar — och jag
känner till många sådana fall — i tull,
post, skola, järnväg och så vidare, och
deras verksamhet måste i dessa fall falla
under kategorien samhällets tjänster.
Där är de civilt lämpliga och har god
oavkortad bärgning, under det att vanliga
rekryter ger sin tid åt utbildningen
i rikets försvar och vanliga vapenfria
genomgår sina 540 dagars tjänstgöring
med avsevärda ekonomiska förluster.

Man står på detta område inför en
lagstiftning, som dels är ett erkännande
av att samhället inte förmår lösa detta
problem, dels en eftergift åt en grupp,
som härigenom åtnjuter fördelar. Att
lagen skall tillämpas försöksvis är visserligen
en viss försäkring mot missbruk,
men det är inte tillfredsställande.

Lunds domkapitel har påpekat att Jehovas
vittnen såvitt man kan döma av
kända fall respekterar domstolsförfarande
i laga ordning och t. ex. utför
det arbete, som de åläggs under fängelsetiden.
De gör detta med hänvisning
till ett citat från Romarbrevet: »Varen
all mänsklig ordning undergivna.» Man

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Lag om vapenfri tjänst m. m.

borde därför, uttalade domkapitlet, på
judiciell väg ålägga dem arbetstjänst
under civil myndighets uppsikt.

Jag utgår, herr talman, från att denna
väg inte har prövats förut. Innan
man fattar ett beslut av det slag som
utskottet förordar, vilket i praktiken
skulle komma att innebära totalbefrielse
för en grupp människor, även om var
och en behandlas individuellt, anser jag
att man bör pröva den väg som de två
åberopade remissinstanserna rekommenderar
och som förordas av reservanterna.

Frågan bör enligt min mening utredas.
Visar det sig att denna väg inte
är framkomlig, får väl ärendet återkomma
till riksdagen. Jag har ingen
överdriven tro på att man kan lyckas
nå resultat när det gäller Jehovas vittnen,
men om vägen finns, bör den prövas
innan riksdagen beslutar.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till reservation nr I av herr Blomquist
in. fl.

I detta anförande instämde herr Persson
i Heden (ep).

Därefter anförde:

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag antydde i mitt första
anförande att jag avsåg att eventuellt
komma tillbaka just på den punkt som
herr Gustafsson i Borås har tagit upp,
och jag använder tillfället till ett par
påpekanden.

Herr Gustafsson i Borås är specialist
på detta område och har skrivit en
betydande bok om Jehovas vittnen och
deras läror. Hans synpunkter bör därför
mötas med respekt. Inte desto mindre
nödgas jag anmäla min skepsis inför
delar av hans argumentering. Han sade
till sist själv att han inte hyser någon
överdriven tro på att denna fråga skall
kunna lösas ens — såvitt jag fattade
det — efter de linjer som antyds i reservationen.

Läget är som alla vet det att ett antal
av 80—85 Jehovas vittnen årligen tas
in i våra fängelser — som tyvärr behövs
för andra ändamål. Dessutom är
väl dessa människor inte kriminella i
detta ords egentliga mening, vad man
än må beskylla dem för. Det är fråga
om en ideologi som förefaller flertalet
av oss bisarr, förryckt och i långa stycken
utmanande, men jag skulle ändå
med personlig kännedom om många av
dessa människor absolut inte vilja kalla
dem kriminella. Det är sant att de
gör sig skyldiga till insubordination
mot den hittillsvarande lagen om vapentjänst,
att de förmodligen kommer
att göra det mot varje lagstiftning och
att de halsstarrigt vägrar varje form av
ersättningstjänst, men orsaken ligger
alltjämt på det ideologiska planet, inte
på det kriminella.

Våld kan man möta med våld och
kriminalitet kan rimligen bestraffas,
men att omvända människor med fängelsestraff
har hittills visat sig vara ganska
svårt. Därför har den nuvarande
ordningen blivit en parodi; det har
försvarsministern understrukit i propositionen
och det har påpekats i utredningen.

Det är närmast reservation nr I jag
vill säga några ord om i anslutning till
vad jag yttrade i början av mitt förra
anförande. Det förefaller mig som om
reservationen inte på något vis för
frågan närmare dess lösning. Reservanterna
anser det stötande att inte sätta
dessa människor i fängelse och samtidigt
finner man det otillfredsställande
att sätta dem i fängelse! De vill ha en
ny utredning om fängelsestraffet och
en eventuell ersättning för detta.

Jag lyckönskar den utredning som klarar
detta problem! Den utredning som
nyss har avslutat sitt arbete har i varje
fall inte lyckats, det skall vi uppriktigt
erkänna. Vi trodde att det skulle vara
möjligt, men det framgår av vårt utredningsbetänkande
att vi har misslyckats
på denna punkt, trots att vi

Onsdagen den 25 maj 1900 em.

Nr 20

liar haft fullmakter att tala med vederbörande
och har gjort dem alla möjliga
erbjudanden.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning
att ta upp någon debatt med herr Rimmerfors.
Det är bara på en punkt som
jag är litet oviss, nämligen huruvida
man verkligen har prövat den utväg
som domkapitlet i Lund rekommenderar.
Där säger man att Jehovas vittnen
har stor respekt för samhällets civila
myndigheter och att det, om en domstol
skulle utdöma ett åläggande, kan
tänkas att de skulle böja sig för detta
-— däremot inte för militära myndigheter.

Om jag rätt fattade en talare före
rasten, sade han att Jehovas vittnen i
ett sådant sammanhang lär ha uttalat
att man inför ett dylikt åläggande får
»ta frågan under omprövning». Jag
skulle önska att man prövar den vägen,
innan man fattar detta beslut.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Den möjlighet som herr
Gustafsson i Borås antyder innebär väl
att vanlig domstol skulle ådöma vederbörande
någon form av arbetstjänst för
subordination. Nu är jag inte alldeles
säker på om detta är genomförbart. Vi
har ju avskaffat tvångsarbetet. Dessutom
förefaller det mig som om vi
skulle bryta mot internationella konventioner,
framför allt Europarådets konvention,
om vi började döma ut arbetsålägganden
för människor för deras
åsikters skull. Men skulle denna fråga
på allvar tas upp till prövning av regeringen
och en sådan möjlighet skapas,
får det väl ske via en ny lagstiftning.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har rådfrågat ett
par jurister här i riksdagen i denna sak,

Lag om vapenfri tjänst m. m.

och de säger att den möjlighet reservanterna
förordar mycket väl kan tänkas.
Huruvida det finns några lagparagrafer
att åberopa som stöd är jag
inte fullt på det klara med, men man
håller för troligt att det är möjligt att
gå fram den vägen. Då bör man pröva
den.

Herr KEIJER (fp):

Herr talman! Herr Rimmerfors berörde
i sitt första anförande några av
de synpunkter som förts fram i ett inotionspar,
1:734 och 11:901, med hemställan
om komplettering av 2 § i förslaget
till lag om vapenfri tjänst, så att
i särskilda fall också tjänstgöring i ulandshjälp
skulle kunna komma i fråga.
Möjlighet till sådan tjänstgöring har
från åtskilliga håll framförts som ett
önskemål, särskilt från fredsorganisationer
och för u-landshjälp intresserade.

Låt mig, herr talman, oförbehållsamt
medge, att detta alternativ aldrig, såvitt
det gäller antalet kvalificerade, kan
mäta sig med t. ex. brandtjänst inom
civilförsvaret eller hälsovårds- och sjukvårdstjänst
inom medicinalväsendet.
Men det finns en och annan som har
möjligheter att göra tjänst utomlands,
där hans insats är både välbehövlig
och meningsfylld. Det gäller inte dem
som är i den vanliga värnpliktsåldern,
men sådana som för fullgörande av sina
studier fått uppskov med sin tjänsteplikt.
Det kan vara en lärare med sådan
språklig färdighet att han omedelbart
kan sättas in i skolarbete utomlands
i samarbete med en svensk organisation.

En annan kategori som här kan komma
i fråga är de unga läkare, som tillhör
gruppen vapenfria tjänstepliktiga.
Medicinska föreningen i Stockholm har
avgivit ett yttrande, vari det bl. a. heter:
»Det är en relativt utbredd uppfattning
att arbete i utvecklingsländer
är en kontaktfrämjande och konfliktförebyggande
internationell faktor. Fö -

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Lag om vapenfri tjänst m. m.

reningen anser det lämpligt att sådant
arbete räknas som alternativtjänst jämställd
med konventionell värnplikt. Detta
gäller i synnerhet läkare, vilka bildar
en för utvecklingsländerna själva
attraktiv grupp. Man skulle därmed också
öka rekryteringsunderlaget för läkare
i u-landstjänst, inklusive missionsläkare.
Medicinare som beviljas alternativet
u-landstjänst skulle fullgöra denna
efter viss grundutbildning i tropikmedicin
och andra lämpliga ämnen. De
bör också utbildas för en insats i
svenskt totalförsvar. Föreningen framhåller
värdet av att diskussionen om
nya alternativtjänster för vapenfria
medicinare särskilt berör införandet
av alternativet u-landstjänst.»

Man bör vid bedömningen av denna
fråga erinra sig att förslaget att låta vapenvägrare
med kvalificerad utbildning
få göra u-landstjänst redan är
förverkligat i t. ex. Belgien, där en treårig
tjänstgöring i ett utvecklingsland
är ett alternativ till värnpliktstjänstgöring
i hemlandet. Men den möjligheten
är begränsad till lärare, ingenjörer,
läkare, radiotekniker och några andra
kategorier. Ett liknande stadgande angående
tjänstgöringstidens längd borde
kunna genomföras också i vårt land
när det gäller tjänstgöring i u-länder,
eftersom den vanliga tjänstepliktstiden
torde vara för kort.

Andra lagutskottets skrivning angående
motionsförslagen bör kanske inte
tolkas som helt negativ. Efter att ha refererat
propositionens exemplifiering
på tjänst som kan komma i fråga för
de vapenfria tjänstepliktiga fortsätter
utskottet:

»Departementschefens förslag utesluter
icke enligt utskottets mening att i
särskilda fall även annan tjänstgöring,
som uppfyller nyss angivna krav och
som står i överensstämmelse med de
allmänna riktlinjerna för den vapenfria
tjänsten, kan komma i fråga. Det
bör alltså vara möjligt för en vapenfri
tjänstepliktig, som på grund av per -

sonliga kvalifikationer — utbildningsmässigt
eller eljest — har särskilt goda
förutsättningar att efter grundutbildning
tilldelas annan betydelsefull
tjänst. Till sådan tjänst bör enligt utskottets
mening räknas den tjänstgöring
som i särskilda fall skall kunna ske vid
SIDA eller vid svensk hjälporganisation
med internationell anknytning.»

Det är kanske möjligt att i denna utskottets
skrivning få plats för de relativt
sällsynta men dock icke oviktiga
fall som vi avsett i vår motion.

Herr talman! Jag anser att det lagförslag
som nu föreligger innebär ett betydande
framsteg i jämförelse med nu
gällande lag. Den nya lagen tillgodoser
väsentligen de önskemål, som jag framförde
i en motion år 1963 och som var
utgångspunkten för andra lagutskottets
hemställan om en utredning av de vapenfria
värnpliktigas ställning. Den nya
lagen löser visserligen inte alla problemen
för de unga som vägrar vapentjänst.
Men flertalet kommer att finna
de nya tjänstgöringsförhållandena ■—-tjänstgöringen är i princip förlagd utanför
krigsmakten -— som vida mer tillfredsställande
än de tidigare. Jag förutsätter
att Kungl. Maj:t inte släpper
de frågor som alltjämt är olösta, t. ex.
frågan om Jehovas vittnens ställning,
vilken behandlats i detta sammanhang.

Herr talman! Frågan om möjligheten
till tjänstgöring i u-landsarbete bedömer
jag som så väsentlig, att jag yrkar
bifall till motionerna I: 734 och
II: 901.

I detta anförande instämde herrar
Wiklund, Nelander och Westberg (samtliga
fp).

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja säga
några ord om de etiska vapenvägrarna
för att i någon mån förklara utskottets
skrivning på denna punkt.

Vi har sett frågan om utlandstjänst
som ett av vapenvägrarnas alternativ
till värnpliktstjänstgöring på följande

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Nr 2(i

sätt. De ungdomar som vid mönstringen
är 18 år — och det är ju alla då de
mönstrar — har inte hunnit få någon
kvalificerad utbildning vare sig som
lärare eller läkare eller i något annat
av de yrken som herr Keijers förslag
kan vara tillämpligt på. En komplettering
med tropikutbildning som herr
Keijer nämnde skulle inte räcka för
att göra dem kvalificerade att verka som
läkare i ett främmande land, eftersom
de av dessa ungdomar som har för avsikt
att utbilda sig till läkare inte ens
hunnit få de rent medicinska grunderna.

Det är alltså först och främst av åldersskäl
som detta alternativ måste uteslutas.
Vid inryckningen är ungdomarna
i allmänhet 19 år och har inte en
sådan utbildning att de kan betrakta sig
såsom lärare eller läkare.

Statsrådet Andersson föreslår att de
som vill göra en insats i u-länderna
skall ges möjlighet att tjänstgöra inom
SIDA eller andra internationella organ
i vårt hemland för att där lära känna
de rent administrativa betingelserna för
en dylik tjänst. Vi tror inte att de flesta
18—19-åringar är mogna att resa ut
till u-länderna och arbeta. Denna möjlighet
kan ges då de är 25—30 år.

Det är i och för sig riktigt som herr
Keijer säger att det i Belgien finns vissa
yrkeskategorier som har möjlighet
att välja u-landstjänst. Men dessa möjligheter
baseras på en lag som tillkom
1961, och den nuvarande lagstiftningen
på detta område ger inget stöd för detta
alternativ. De som får denna möjlighet
får den på grundval av den föregående
lagen. De måste förbinda sig att tjänstgöra
tre år i ett utvecklingsland utanför
Europa.

Herr KEIJER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att jag i mitt
anförande klart uttalade att 18—19-åringar inte alls är lämpade för denna
tjänst men att det finns vissa andra.
Enligt det förslag som framlagts i mo -

Lag om vapenfri tjänst m. m.

tionen skulle det vara möjligt att »i
särskilda fall» erbjuda utlandstjänst. Jag
är fullt medveten om att det inte kommer
att bli så särskilt många, men om
inte förhållandena ändrats mycket under
de allra senaste åren finns det en
rad unga människor, t. ex. akademiker,
som får uppskov med sin vanliga värnpliktstjänstgöring
för att fullborda sina
studier och som alltså är både 22
år och har en ordentlig utbildning för
en uppgift som skulle kunna utföras i
ett u-land, när de skall göra sin tjänsteplikt.

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi skall senare i dag
eller kanske i morgon till behandling
också ta upp den nya värnpliktsutbildningslagen.
Där kommer man bland annat
in på frågan om uppskov. Enligt
propositionens förslag tar man en viss
hänsyn till att det inte skall uppstå
någon kollision mellan värnpliktsutbildningen
och studierna, men jag skulle
tro att det för de flesta studerande kommer
att innebära nackdelar om de begär
uppskov. Genom det förslag vi senare
skall diskutera vill man få fram
en sådan ordning att den inte medför
ett för stort avbräck i studierna på
grund av värnpliktstjänstgöringen.

Herr WERNER (h):

Herr talman! I stort sett har man anledning
att hälsa propositionen om vapenfri
tjänst med tillfredsställelse. De
olika möjligheterna till vapenfria tjänsteuppgifter
måste motsvara de flesta behov.
Också de forskningsuppgifter som
efterlystes i någon motion bör med litet
god vilja kunna falla inom ramen
för planerade arbetsområden.

Tjänstgöringstidens längd har utsatts
för en viss kritik. Man får inte glömma
att de 540 dagarna överensstämmer
med tjänstgöringstiden för de värnpliktiga
som uttagits till specialtjänst, och
nog bör också den vapenfria tjänsten
kunna rubriceras som en specialtjänst.

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Lag om vapenfri tjänst m. m.

Rimligen bör man inte tidsmässigt kunna
tjäna på ett arrangemang, som ur
samhällets synpunkt redan till sin natur
måste betraktas som ett priviligierat
undantag, ett speciellt hänsynstagande
till individen.

I det sammanhanget vill jag gärna
framhålla det oriktiga i att likställa
vapentjänst och vapenfri tjänst. Det har
höjts röster för att de båda funktionerna
skulle betraktas som likvärdiga. Så
kan det inte vara. Samhället kan undvara
vapenvägrarna men kan självfallet
inte undvara landets försvarare. Vapenfritjänsten
kan också fungera bara
under förutsättningen att den civila
marknaden skyddas av ett säkert försvar.
Vapentjänsten är ett uttryck för
hänsynstagande till landet; vapenfritjänsten
är ett uttryck för hänsynstagande
till individen i fråga.

När det gäller motiven för den vapenfria
tjänsten tycker jag att departementschefen
har fog för att bruka uttrycket
»djup samvetsnöd». Det korresponderar
också väl mot det tidigare
ledet i samma mening, där det talas om
den värnpliktiges »allvarliga personliga
övertygelse». I annat fall borde man ha
nöjt sig med personlig övertygelse.
Jag tycker nog att det är riktigt att departementschefen
här har följt ÖB, chefen
för armén och chefen för flygvapnet.

Till herr Rimmerfors vill jag säga att
man väl ändå har anledning att gradera
i detta sammanhang. Hur kan man
skriva så i en motion och en reservation:
»Det torde knappast ligga i mänsklig
makt att avgöra om samvetsnöden
är mer eller mindre djup»?

Möter man bara samvetsnöd hos vapenvägrare,
herr Rimmerfors? Jag vill
verkligen påstå att det är många vanliga
svenska värnpliktiga som känner
samvetsnöd även när det gäller att bruka
vapen under övningar. Men man tar
på sig den bördan för sakens skull. Jag
kan försäkra att de flesta känner samvetsnöd
under krig.

De av oss som har erfarenhet från
s. k. realistiska lägen vet att det förhåller
sig på det sättet. De flesta tar även
i krig på sig bördan av att bära vapen
för det allmännas väl.

Den som begär vapenfri tjänst måste
känna en samvetsnöd som gör honom
oförmögen att ens för samhällets skull
ta på sig vapenbördan. Den samvetsnöden
må kunna kallas »djup». Det måste
vara otillräckligt att ange situationen
enbart med ordet »samvetsnöd». I annat
fall skulle man ha anledning att
friställa 50 procent av våra värnpliktiga.
De har samvetsnöd. Det är som bekant
inte bara vapenvägrarna som hatar
kriget och älskar freden — det gör vi
allesamman. Vi som är beredda att använda
vapen gör det för fredens skull.

Vad slutligen totalviigrarna beträffar
tycker jag nog att de som av etiska skäl
vägrar såväl vapentjänst som vapenfri
tjänst på något sätt kommit bort ur
bilden. Det finns ju sådana också. Följden
torde väl bli att de kommer att behandlas
som Jehovas vittnen trots att
de representerar en helt annan och
mera human livssyn och en mera positiv
samhällssyn.

I motion II: 902 har vi hävdat att
det är helt otillfredsställande att en
grupp friska, unga män skall favoriseras,
medan det av alla andra krävs ett
personligt offer för vårt gemensamma
väl.

Utredningen har verkligen gått Jehovas
vittnen långt till mötes. Först har
utredningen föreslagit olika humanitära
uppgifter — men dessa har avvisats —
och sedan att rörelsen skulle komma
med egna förslag om hur konfliktsituationen
skulle kunna lösas. Även detta
har man emellertid avvisat, medan man
ingalunda avvisar det samhällsstöd och
de sociala förmåner som staten förser
sina medborgare med. Jag förstår att
denna grupp utgör ett klent material
både för militär och civil tjänst, och
jag anser liksom alla andra att fängelsestraff
inte på något sätt är relevant i

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1900 em.

sammanhanget. Med all respekt för
Lunds domkapitel tror jag inte heller
på förslaget om arbetsplikt. Ett sådant
arrangemang är ytterst lätt att sabotera
genom passivitet. Jag tror inte att den
vägen är framkomlig.

Men nog bör dessa människor dela
den ekonomiska uppoffring som varje
annan värnpliktig medborgare får vidkännas.
Kan man inte finna någon för
dem godtagbar, ny, civil syssla som
tjänsteplikt, måste väl ett Jehovas vittne
acceptera den syssla han själv en
gång valt, den anställning han innehar,
vilken ibland kan vara nog så betydelsefull.
Vore det då inte rimligt att denna
ordinarie syssla finge utgöra fält
för tjänsteplikt och att vederbörande
där finge vidkännas samma inkomstbortfall
som andra —- både vapenföra
och vapenfria? En dylik beskattning
skulle säkert sektens medlemmar finna
sig i. Såvitt jag vet är inte Jehovas vittnen
skattevägrare.

Jämförelsen med alkoholister och asociala
är givetvis oriktig och därtill onödigt
förolämpande. Det är inte på något
sätt en disciplinupplöst grupp vi
talar om. Tvärtom har den en mycket
sträng disciplin. Att göra en sammanställning
som den nämnda vittnar om
att man inte förstått den livsfilosofi
som ligger bakom sektens resonemang
i dessa frågor.

Jag tror, herr talman, att en fortsatt
utredning i enlighet med de linjer jag
nämnde, det vill säga att vederbörande
får stanna kvar i den syssla han bevisligen
själv har valt och där får vidkännas
ett inkomstbortfall, har möjlighet
att komma fram till något som bättre
än propositionen kan tillgodose rättvisekraven.

Jag ber alltså, herr talman, att i förekommande
del få yrka bifall till reservation
I av herr Blomquist in. fl.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle
:

Lag om vapenfri tjänst m. m.

Herr talman! Jag är medveten om att
sammanställningen av Jehovas vittnen
med alkoholskadade och kriminella är
stötande. Jag är den förste att beklaga
om den sammanställningen kommit att
uppfattas som en moralisk värdering
eller en dom över vederbörande kategori
av medmänniskor. Varken utredningen
eller någon annan har rätt att
fälla sådana domar. Jag vill emellertid
fästa kammarens uppmärksamhet på
att utredningen icke avsett att fälla någon
sådan dom. Det gällde att finna en
jämförlig grupp med vilken Jehovas
vittnen kunde sammanställas i ett enda
hänseende, nämligen fullständig frikallelse
från militärtjänst, och en sådan
grupp utgör som bekant bl. a. de alkoholskadade.
Jämförelsen kan ha varit
onödig — den finns inte heller i utskottsutlåtandet
—■ men den avser likheten
på en enda punkt: vi ville åskådliggöra
hur meningslöst det var att kosta
på dem en inkallelse.

Herr Werner anmärkte vidare på
jämförelsen mellan den djupa och den
mindre djupa samvetsnöden. Man måste
se detta uttryck i sammanställningen
»allvarlig personlig övertygelse och
samvetsnöd». Förmodlingen har herr
Werner rätt i att ett stort antal vanliga
värnpliktiga, särskilt under krigets hårda
hantverk, känner en oerhörd motvilja
som också har med samvetet att
göra. Men vad vi avser är en specialindikation,
en förening av en djupt
upplevd personlig övertygelse och samvetsnöd.
Jag har ansett att det räcker
att beteckna den så och att vi inte behöver
ha en dubbelbestämning. Jag menar
dock inte att detta är någon stor
fråga.

Herr Werner sade att landet kan undvara
vägrarna men inte de vanliga värnpliktiga.
Jag skulle tro att vi behöver
båda grupperna.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
de principiella frågor som tidigare har

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Lag om vapenfri tjänst m. m.

diskuterats här utan instämmer i vad
herr Gustafsson i Borås därvid framförde.
Jag vill i stället med några ord
beröra vad som säges i förslaget till
lag, 2 §, om de vapenfria värnpliktigas
tjänstgöringsområde.

Vid uttagning till militärtjänstgöring
försöker man i största möjliga utsträckning
utnyttja de värnpliktigas utbildning.
Särskilt tar man numera vid de
militära förbanden hänsyn till den universitets-
och högskoleutbildning som
de värnpliktiga har eller undergår vid
tiden för värnpliktstjänstgöringen. Sålunda
utnyttjar man tekniskt studerande
såsom ingenjörsbiträden, medicine
studerande som läkarbiträden o. s. v.
Jag anser att man på motsvarande sätt
bör utnyttja de universitets- och högskolestuderande
vid vapenfri tjänsteplikt,
både de studerande och de som
genomgått utbildning.

Visserligen framhåller utskottet att
lagen endast utgör en vägledning för
bestämmande av tjänst som kan komma
i fråga, men i 2 § återfinns en exemplifiering.
Där nämns såsom exempel på
tjänst, som vapenfri värnpliktig skall
fullgöra, brandtjänst inom civilförsvaret,
reparationstjänst vid järnvägarna,
statens vattenfallsverk eller televerket,
hälsovård eller sjukvårdstjänst samt
ekonomi- eller expeditionstjänst.

I de likalydande motionerna I: 732
och It: 903 har vi motionärer uttalat
att de vapenfria värnpliktiga bör i likhet
med vad som sker vid de militära
förbanden utnyttjas på ett effektivare
sätt i samhällsfunktionen. Vi har inte
tänkt enbart på dem som är 18—20 år
och som fullgör sin första tjänstgöring
utan även på dem som har gjort sin
första tjänstgöring som vapenföra och
därefter i samband med repetitionsutbildningen
övergått till tjänst som vapenfria
värnpliktiga. Dessa har i stor
utsträckning avslutat en högre utbildning,
och därför är det av stor betydelse
att man tar hänsyn till denna
utbildning i detta sammanhang.

1940, då vårt land tvingades vidta en
förstärkt försvarsberedskap, fann vi
att ett mycket stort antal värnpliktiga
övergick till vapenfri tjänst. Dessa erhöll
i mycket stor utsträckning synnerligen
okvalificerade arbetsuppgifter,
därför att man inte hade tidigare förberett
det hela. Vi motionärer anser att
det är av stor betydelse för samhället
att myndigheterna redan nu bereds möjlighet
att placera högskoleutbildade
vapenfria på arbetsuppgifter där man
har arbetskraftsbehov både i händelse
av förstärkt försvarsberedskap och nu
i fredstid. Vi har i motionen sagt att
dessa vapenfria bör utnyttjas som biträden
vid forskning, undervisning inom
vissa bestämda områden och i vetenskapligt
arbete.

Jag är väl medveten om att departementschefen
på s. 40 i propositionen
framhållit, att Kungl. Maj:t bör utfärda
särskilda bestämmelser i fråga om övergång
från vanlig värnpliktstjänstgöring
till vapenfri tjänst. Jag tror att det är
av stor betydelse att departementschefen
vid utfärdandet av tilläggsbestämmelser
eller anvisningar till lagen klart
understryker betydelsen av att värnpliktiga
som genomgått högskoleutbildning
placeras på sådant sätt att de
kommer till nytta i samhället. Detta
bör inte ske för att bereda de vapenfria
värnpliktiga möjlighet att välja annan
tjänstgöring utan för att de bättre
skall kunna utnyttjas i samhällsarbetet.

Herr talman! Jag kommer inte att
ställa något särskilt yrkande, men då
försvarsministern är närvarande i kammaren
vill jag uttrycka en förhoppning,
att Kungl. Maj:t vid tillämpningsföreskrifternas
utfärdande kommer att beakta
vad jag här anfört och i dessa
föreskrifter införa bestämmelser om
att vapenfria värnpliktiga kan tas i anspråk
för forskning och vetenskapligt
arbete.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det torde vara svårt att

Onsdagen den 25 maj 1960 em.

Nr 26

tillägga något nytt i debatten efter de
många talarnas prestationer, men om
man är engagerad, kan man ändå inte
låta bli att yttra sig!

Alla är ju tillfredsställda över att
värnpliktsvägrarna får en vapenfri och
helt civil tjänst och att de kan erhålla
samma förmåner som de värnpliktiga
och även samma tjänstgöringstid som
vissa värnpliktiga, d. v. s. 540 dagar.
Det är ingen som reagerar mot strävan
att jämställa civil och militär tjänst för
värnpliktiga utan diskriminering.

Man blir emellertid litet konfunderad
när man lyssnar till herr Rimmerfors.
Han för samma resonemang som
i utredningen och säger att de vapenfria
som sköter en civil tjänst tjänar in pengar
till staten och därför har rätt att
ställa anspråk på att dessa pengar skall
användas till, såsom här sagts, fredsforskning,
u-landshjälp o. s. v. Då frågar
jag: Tjänar inte de andra värnpliktiga
in pengar till staten? De ersätter
ju en yrkesarmé som sannerligen inte
skulle bli så billig. Man resonerar som
om hela försvaret skulle sakna värde
för staten, men då borde man klart
säga ut detta. Man gör sig skyldig till ett
felslut om man påstår att endast vapenvägrare
utför en prestation, som landet
har nytta av. Anser man att civil
tjänst tillför landet värden men inte
den militära tjänsten ifrågasättes som
sagt värdet av hela försvaret men det
vill man inte göra — åtminstone inte
i denna debatt.

Samtidigt med propositionens strävan
att jämställa civil tjänst med militär har
man gått den rakt motsatta vägen beträffande
Jehovas vittnen. Man offrar dem
som grupp. Man säger att de är obrukbara
till all samhällstjänst, de kan jämföras
med alkoholister och asociala.
Herr Rimmerfors ansåg det vara beklagligt
med sådana uttryck, men är
det inte detta man menar? Och just därför
att Jehovas vittnen är obrukbara
till samhällstjänst skall de då få disponera
över sin tid och sin civila inkomst

Lag om vapenfri tjänst m. m.

medan andra gör värnplikt? De kan
studera och får väl då åtnjuta alla statliga
förmåner, något som de anser riktigt.

Det verkar som om medlemmarna av
denna sekt är de värdefullaste, dem som
man verkligen vill ge förmåner.

Jag skulle vilja ställa några frågor
om hur det skall gå till att skikta ut Jehovas
vittnen. De skall ha samvetsnöd
— jag tror t. o. m. djup samvetsnöd —
men Jehovas vittnen måste de vara.
Jag frågar mig: Blir man efterutbildad
om man lämnar sekten under sin värnpliktstid?
Får man dispens från allt,
om man stannar några år inom sekten
eller hur lång tid måste man vara med
där för att helt slippa från militärtjänst?

Jag skulle vidare vilja fråga, om den
blir frikallad som har samma tro som
Jehovas vittnen men som inte är medlem
i sekten? Krävs det medlemskort
för att visa att man är riktigt troende?
Hur går det för den som inte har betalt
sin avgift eller för den som kanske
blir utesluten, därför att man från sektens
sida säger: »Han tror inte riktigt.
Han är inte något riktigt vittne.»

Jag vet mycket väl att man svarar
att man noga skall pröva deras samveten,
men samveten kan minsann vara
mycket svåra att loda.

Jag skulle vilja ha svar på frågan:
Är det medlemskortet i sekten Jehovas
vittnen som avgör om någon skall få
behålla sina civila förmåner då andra
får avstå från dem? Eller är det den
speciella tron eller kanske det förhållandet
att man särskilt hårdnackat står
emot all påverkan vid förhör?

Det skall inte förnekas att det finns
misstro mot den föreslagna lösningen
både hos utredningen, statsrådet och utskottet.
Man är inte nöjd. Jag tycker
då inte heller att man skulle ha bestämt
sig att i dag välja den här vägen.

Varför vi har kommit i den nuvarande
situationen vet alla. De Jehovas vittnen
som finns som recidivister i fängelserna
har upprört många. Man har där

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Lag om vapenfri tjänst m. m.

sett människor med arbetsvilja, människor
som på allt sätt verkat moraliskt
högtstående, gång på gång dömas och
återtas i fängelse som andra brottslingar.
På senare tid har det tillämpats en
öppnare vårdform för dem — om nu
fängelse kan kallas för vård. Jehovas
vittnen har inte behövt tillsyn som andra
intagna, och de har skött sig exemplariskt.
De har gjort ett gott arbete.
De har sålunda inte betett sig annorlunda
än andra hyggliga människor.
Därför är det litet egendomligt att avfärda
dem som obrukbara för samhällstjänst
och anse att det inte ens lönar
att tala med dem. Här tycker jag att
man har givit upp för tidigt.

Herr Göransson sade, att det inte är
möjligt att på administrativ väg förmå
Jehovas vittnen att acceptera tjänsteplikten.
De finner sig enbart i att bli
dömda. Men skulle vi ändå inte kunna
pröva andra vägar, innan vi bestämmer
oss för en lösning som är ganska extrem,
nämligen att helt befria en grupp
människor från värnplikten? Värnplikt
uppfattas ju inte som en förmån som
människor längtar efter, utan av de
flesta som en ganska tung börda och
någonting som de helst skulle vilja slippa
ifrån. Därför bör man betänka sig litet,
innan man låter vissa slippa ifrån
värnplikten.

Herr Göransson kallade dem som var
misstrogna mot propositionens lösning
för vännerna av fängelse. Jag tror inte
att herr Göransson avser att misstänkliggöra
värnplikten genom ett beslut
om befrielse endast för en viss grupp,
och lika litet tror jag han på allvar
menar, att de som är misstrogna mot lösningen
är vänner av fortsatt fängelsestraff.
Vi anser bara att förslaget skär
sig mot det som år efter år — såsom
fröken Wetterström framhöll — ansetts
riktigt.

Vi har heller inte fått reda på hur
statsrådet Andersson har kommit till
en rakt motsatt uppfattning mot den,
han tidigare ansett rimlig och förnuftig,

nämligen att dessa människor icke bör
befrias från sina åligganden i samband
med värnplikten.

Det har sagts att en sådan befrielse
är stötande för rättvisan, men det finns
även andra orsaker att reagera mot systemet.
Dels finner jag det ojuste att
diskriminera en viss trosriktning och
förklara att alla som hör dit är obrukbara
och i viss mån jämställda med alkoholister
och asociala, och samtidigt
ge sekten möjlighet dra till sig människor
genom att lova dem befrielse
från värnplikten! De flesta föreningar
skulle väl slicka sig om munnen, om
de fick en sådan möjlighet att värva
medlemmar.

Då kanske någon säger: Ja, men det
är orimligt att människor skulle gå in
i en sådan sekt som Jehovas vittnen av
denna anledning. Det gör man inte. Jag
svarar att det får vi väl se. För min del
tror jag att systemet kommer att verka
stimulerande på tillväxten av Jehovas
vittnen.

En annan fråga är hur systemet kommer
att verka på andra s. k. etiska värnpliktsvägrare.
Det finns kanske sådana
också bland Jehovas vittnen. Jag kan
inte tro att den gruppen, som är den
största, känner sig juste behandlad, om
medlemmarna i en annan grupp slipper
ifrån både värnpliktstjänstgöring och
vapenfri tjänst, samtidigt som de själva
får fullgöra 540 dagars tjänst.

Herr Rimmerfors har redan begärt
vissa förmåner för etiska värnpliktsvägrare
utöver vad som här medgivits.
Han godkänner visserligen utskottets
förslag, men antyder att vägrarna är en
så kvalificerad och förnämlig skara och
utgör en sådan tillgång för landet att de
åtminstone borde få bestämma över de
pengar, som de genom sin civila tjänstgöring
tjänar in till staten, om de själva
endast får värnpliktslön. Men borde inte
de som gör militär värnplikt få samma
rätt?

Jag kan förstå, om man anser att hela
värnpliktsfrågan skall sättas under

Onsdagen den 25 maj 1%G em.

Nr 26

debatt, men då tycker jag att man bör
säga ut det. Under alla förhållanden
tror jag att vi kommer att få en djupare
diskussion om värnplikten än vi haft
hittills. Vi drivs dit genom att nu skapa
olika förhållanden för människor
som egentligen säger samma sak, nämligen
att de icke vill göra värnplikt.

Jag skulle önska att man tog frågan
under omprövning — det händer väl
inga svåra saker om man gör det —
och försöker pröva ett administrativt
förfarande för att bereda denna sekt
en liknande tjänstgöring som andra
grupper utan vapentjänst.

Det skall bli intressant att få höra
hur statsrådet förklarar det framlagda
förslaget — om han menar att det tillkommit
i uppgivelsens tecken, därför
att man är trött på hela frågan och vill
komma ifrån den. Jag tror att frågan
blir än mer irriterande genom denna
lösning.

Under alla förhållanden får vi hoppas
att man, om riksdagen godtar förslaget,
åtminstone mycket hårt trycker
på vad som i utskottsutlåtandet säges
om att det bör vara en försöksverksamhet
och att man mycket noga iakttar
de konsekvenser den får. Men det
kan hända att det blir svårt att slingra
sig ur konsekvenserna när man en gång
infört ordningen. Det vore därför en
fördel att vänta med beslutet och ompröva
frågan.

Jag yrkar bifall till reservationen I.

I detta anförande instämde fru Jäderberg
(s), herrar Turesson (h) och
Henningsson (s), fru Holmquist (s)
samt herrar Svenning (s), Jönsson i Arlöv
(s) och Gomér (ep).

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Fru Eriksson i Stockholm
är konfunderad över mitt resonemang.
Jag har ofta varit konfunderad
över hennes, så det kan gå på ett
ut.

4 — Andra kammarens

Lag om vapenfri tjänst m. m.

En del av vad hon sade bestod av
direkta frågor till försvarsministern,
och han kommer säkerligen att svara
henne på ett tillfredsställande sätt. Det
är bara en enda detalj i den sista delen
av fru Erikssons anförande som
jag skall ta upp. Det gäller Jehovas
vittnen, och hon frågar: Hur kommer
denna undantagsställning, även om, det
bara är en försöksverksamhet, att inverka
på de andra vapenfria?

På det vill jag svara att fredsorganisationerna
har gjort en egen undersökning,
som de ställt till utredningens
och Kungl. Maj ds förfogande. Där föreslår
man att Jehovas vittnen, för den
händelse de icke accepterar något av
de erbjudna alternativen, skall befrias
från värnplikt och att kontrollen beträffande
deras ärliga ävertygelse skall
åvila vapenvägrarnämnden i enlighet
med vad som gäller för dem som söker
civiltjänst. Detta är en sammanslutning
som har mycket stark kontakt med de
religiösa och etiska vägrargrupperna
och företräder deras intressen.

Det som egentligen uppkallade mig
var fru Erikssons funderingar om betalningen
för de vapenfrias arbete. Utredningen
har föreslagit att dessa pengar
skall gå till fredsforskning. Jag antydde
i mitt förra anförande, att statsrådet
inte tagit ställning till den frågan
men att han förutskickar att den
kommer att utredas, vilket jag hälsar
med tillfredsställelse.

Nu frågar fru Eriksson: Varför inte
ge också de vanliga värnpliktiga samma
förmån, att få arbeta för något visst
ändamål, exempelvis fredsforskningsinstitutet?
Fru Eriksson har tydligen
läst på litet dåligt i utredningen. Där
heter det nämligen: »Skulle statsmakterna
finna det lämpligt, anser utredningen
att de belopp som inlevereras
till statsverket som ersättning för de
vapenfrias arbetsprestationer i första
hand avsätts till fredsforskning. Samma
tillvägagångssätt bör emellertid komma
till användning i de fall då mili -

protokoll 1966. Nr 26

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Lag om vapenfri tjänst m. m.

tär personal mot ersättning utför arbete
för civil myndighets räkning.»

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är bara ett par uttalanden
i allt det som fru Eriksson i
Stockholm yttrade som jag måste något
kommentera.

Fru Eriksson sade att jag kallat den
andra åsiktsgrupperingen för »vännerna
av fängelse». Det är möjligt att jag
gjort det. Jag tycker i och för sig att
den linje, som fru Eriksson nu uppträder
som förespråkare för, just innebär
att man säger: Vi fortsätter som vi
gjort hittills.

Försvarsministern har dock uttalat,
att om vi inte kallar in dessa vapenvägrare,
slipper vi döma dem för lydnadsbrott.
Man skall ha klart för sig
vad det är som dessa personer får
fängelse för. År det för att de är vapenvägrare
eller vad är det för? Ja, de
blir helt enkelt dömda för att de inte
lyder lagarna -— det är alltså en ren
brottmålslagstiftning som här träder in.

För min del ifrågasätter jag om man
kan fortsätta på detta sätt, även om
vi från utskottsmajoritetens sida uttalat
att vi anser vederbörande olämpliga
för vapentjänst.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Rimmerfors sade
att enligt utredningen även de som gör
militärtjänst och arbetar för en civil
myndighet skulle kunna ställa anspråk
på att deras avstådda lön disponerades
av staten för t. ex. fredsforskning. Ja,
men jag frågade: Anses det inte att
de som gör vanlig vapentjänst och har
värnpliktslön tjänar in någonting till
staten? Har man inte den uppfattningen,
så anser man uppenbarligen att försvaret
är onödigt, något som saknar
värde, och då bör det sägas ut.

Om vi vill ha ett försvar måste vi
medge, att de som gör värnplikt ersätter
människor som eljest skulle vara

stamanställda i statens tjänst. Och vi
har väl bl. a. ansett värnplikten vara
en mycket billigare väg än att ha yrkesmilitär? Jag

hyser full förståelse för dem som
vill diskutera, försvarets vara eller icke
vara. Men man skall inte förstucket
hävda att de som arbetar civilt under
värnpliktstiden är ädlare och nyttigare
än de som fullgör vapenplikt. Tycker
man det, skall man avskaffa värnplikten.
Ty varför skall de andra finna
sig i att anses så simpla?

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Först och främst är
det inte så att de inkallade — vare sig
det gäller vapenfria eller vanliga värnpliktiga
— har några krav på de pengar
vi här talar om eller skall bestämma
över deras användning. Nej, det gäller
medel som utgör ersättning för genomförda
arbetsuppgifter som anvisats de
inkallade av arbetsmarknadsstyrelsen
och som inleveras till statsverket. Sedan
kan riksdagen, på förslag av Kungl.
Maj :t, besluta att viss del av dessa medel
skall användas för fredsforskning
eller u-landshjälp, såsom också antyddes
i den utredning som sysslat med
frågan. Men de inkallade kan som sagt
inte ställa några krav när det gäller
dessa medel.

Fru Eriksson har naturligtvis rätt i
att de som fullgör vanlig vapentjänst
inte på det sättet kan tillföra staten
kontanta inkomster. Men detta gällde
ju fall där även militärt inkallade kommenderas
att tjänstgöra i civil myndighets
tjänst.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall inte göra något
längre inlägg i denna långa debatt.

Eftersom det i stort råder enighet
om den föreslagna omläggningen av den
vapenfria tjänsten behöver jag inte gå
in på bakgrunden. Det hela är dock en

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1906 em.

detalj i det stora sammanhanget niir
det gäller vår allmänna värnplikt. Kammaren
har strax att behandla en ny
värnpliktslag, varvid det gäller att ta
ställning till en mängd intrikata problem
i samband med en omläggning av
den allmänna värnplikten.

Jag skall därför i detta sammanhang
bara ta upp två saker, men innan jag
sålunda går in på frågan om Jehovas
vittnen vill jag försöka skingra en del
missförstånd som förekommit i debatten.

Alla riksdagsledamöter har siikert erhållit
ett brev från en del vapenvägrare,
som är ådömda fängelsestraff men
som i avvaktan på den nya lag som
skall träda i kraft den 1 oktober i år
inte har behövt gå i fängelse. De skriver
att de, om riksdagen antar denna
lag, tvingas att krypa in i fängelset.

Det måste vara fråga om ett missförstånd
från dessa ungdomars sida beträffande
vad vi här kommer att besluta.
Man tror tydligen att endast de
tjänstgöringsområden som är särskilt
angivna i lagens § 2 står till förfogande.
Detta är felaktigt. I kommentarerna
till den nya värnpliktslagens § 2 säges
att detta bara är exempel på de viktigaste
områden, till vilka de flesta vapenfria
tjänstepliktiga kommer att tas
ut. Såsom utskottet mycket riktigt påpekat,
föreligger det inget hinder att
till dessa områden lägga andra, och
detta är också avsikten. Speciellt kvalificerade
vapenfria tjänstepliktiga kan
utnyttjas för forskning. Vidare kan
statliga organ och även fristående organisationer,
som sysslar med u-landshjälp,
få utnyttja vapenfria tjänstepliktiga.
SIDA har redan påbörjat en sådan
verksamhet, och de tillämpningsföreskrifter
som kommer att gälla för arbetsmarknadsstyrelsen,
vilken enligt
förslaget skall ta hand om organisationen
av detta, kommer att vidare öppna
sådana möjligheter.

Om riksdagen nu antar andra lagutskottets
utlåtande på denna punkt, är

Lag om vapenfri tjänst m. m.

det också fastställt att det skall vara
fråga om tjänst inom landet och inte
utanför dess gränser.

Jag skall emellertid inte fördjupa mig
vidare i detta —- jag har i första kammaren
mera utförligt talat om just dessa
problem — utan skall i stället närmast
ta upp det som tycks ha blivit
huvudstridsfrågan, nämligen hur medlemmarna
av sekten Jehovas vittnen
skall behandlas.

Fröken Wetterström — jag skall börja
med den första talaren i debatten —
ställde en fråga till mig. Hon erinrade
om ett svar, som jag år 1964 lämnade
dåvarande andrakammarledamoten herr
Spångberg och där jag utgick från att
vi så länge vi har allmän värnplikt
måste ålägga alla någon form av tjänstgöring.

Otvivelaktigt hade jag denna uppfattning
1964. Vad som inträffat sedan dess
är att den utredning som redan då
arbetade med dessa frågor och som
bestod av den tidigare ordföranden i
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,
Frans Nilsson, herr Rimmerfors
och en hög domare, på mitt uppdrag
tog kontakt med Jehovas vittnen.
Det var inte första gången något sådant
skedde, utan jag bär på andra kanaler
haft kontakt med Jehovas vittnen
i många år. Vi önskade dock nu
slutgiltigt klara ut, vilka möjligheter
som förelåg att få sektens medlemmar
att utföra någon samhällelig tjänstgöring
när de vägrade att göra värnplikt.

Jag visste att det var meningslöst, eftersom
Jehovas vittnen är en internationell
sekt och det finns erfarenhet av den
från många länder. Inte i något land
har man i någon form lyckats att få någon
aktiv medlem av Jehovas vittnen att
utföra någon som helst tjänst, oavsett
vilka vägar man har gått. Detta är alltså
ett internationellt fenomen. Vi ville
emellertid ändå försöka. Fn riksdagsman
som hade mycket god kontakt med
Jehovas vittnen, men inte tillhörde utredningen,
hjälpte mig. Vi arbetade ge -

100

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Lag om vapenfri tjänst m. m.

nom olika kanaler, men det var alldeles
klart att det inte fanns någon framkomlig
väg. Vi kunde bara, som utredningen
säger, konstatera att detta internationella
fenomen i lika hög grad gäller Sverige
som alla andra länder.

När jag tog ställning till utredningens
förslag var jag —■ det kan jag betyga
fröken Wetterström — mycket tveksam,
och jag är det fortfarande. Det måste
alla vara som tar ställning till denna
fråga. Vad som gjort att jag ändå har
följt utredningen är den erfarenhet, som
jag personligen har fått efter att i ganska
många år ha sysslat med Jehovas vittnen,
och dessutom alla internationella
erfarenheter av andra länders sätt att
lösa problemen. I flera länder har man
förfarit på det sätt som jag nu föreslagit,
andra är tveksamma men kommer
troligen att gå samma väg som vi; det
kan jag visserligen inte garantera, men
det verkar så.

Jag var också mycket intresserad av
hur remissinstanserna skulle ställa sig.
Jag vet inte om kammarens ledamöter
har läst remissyttrandena, i vilka delade
meningar kommer till uttryck. Ungefär
hälften av instanserna stöder utredningens
förslag, medan den andra hälften
är tveksam eller går emot det. Det
är alldeles uppenbart att uppfattningarna
är mycket delade.

Det har tidigare framhållits att det är
fråga om ett begränsat antal Jehovas vittnen.
Detta är naturligtvis en anledning
till att utredningen och sedan jag har
vågat föreslå den lösning vi gjort.

Vilken lösning är det då tal om? Föreslår
jag att Jehovas vittnen skall befrias
från att göra värnplikt? Nej, det
finns inte ett ord i lagen om detta. Vad
jag föreslår är att Kungl. Maj :t skall få
rätt att från fall till fall besluta att inte
inkalla medlemmar av sekten. Jag vill
åberopa utredningens motiveringar för
detta liksom det förhållandet att även
andra människor behandlas på samma
sätt och alltså inte blir inkallade. Kungl.
Maj :t får fritt besluta i saken. Skulle

man behöva avbryta förfarandet därför
att det av någon anledning visar sig
olämpligt — t. ex. därför att det skulle
gynna sekten — kan man omedelbart
göra det. Det är bara fråga om att ge
Kungl. Maj:t denna möjlighet.

Fru Eriksson i Stockholm ställde en
mängd helt rimliga frågor om hur man
undersöker vem som är medlem av sekten
och vad som händer om någon går
in i den men hoppar av efter några år,
om han fortfarande är befriad o. s. v.
Allt detta har vi givetvis tänkt på. Först
och främst skall prövning av sektens
medlemmar ske varje år. Man är värnpliktig
mellan 18 och 47 års ålder. Varje
år skall vapenfrinämnden ordna en
prövning för att utröna, om vederbörande
ännu är aktiv medlem av sekten.

Skulle den föreslagna anordningen
verkligen visa sig stimulera en stor medlemstillströmning
till sekten —- vilket
jag också talar om i propositionen -—
skall den omedelbart upphöra. Andra
lagutskottet rekommenderar bara riksdagen
att ta förslaget på försök. Med
den kännedom om sekten som vi har
tror jag inte att det är någon särskilt
stor risk för att tillströmningen till sekten
ökar.

Det är nämligen mycket svårt att komma
in i sekten. Där får inte vem som
helst springa in och ut utan det är flera
års prövotid för att bli medlem. Den
som tillhör sekten får betala 10 procent,
tror jag, av sin lön till den. Detta gör
man inte gärna bara för att slippa från
värnplikten. Herr Gustafsson i Borås,
som har skrivit en bok om denna sak,
vet att det inte är fråga om någon vanlig
folkrörelse där man går in och ut,
utan om en organisation som verkligen
håller reda på sina medlemmar.

Jag vill också fästa uppmärksamheten
vid att sekten som sådan aldrig har begärt
att dess medlemmar skall bli befriade
från värnplikt eller vapenfri
tjänst. Det är inte så, att vi här tillmötesgår
ett starkt önskemål eller krav från
sektens sida. Den har aldrig fört något

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Nr 26

101

sådant på tal. Jag är inte ens säker på
att man är så förtjust i den lösning som
här föreslås, men det vågar jag inte uttala
mig om; jag har personligen inte
haft någon kontakt med Jehovas vittnen
på den punkten. Det är emellertid
möjligt att de föredrar det martyrskap
som de vinner genom att sektens alla
manliga medlemmar är tvungna att vägra
vapentjänst och blir dömda att gå i
fängelse. Eftersom jag har någon ringa
kännedom om sektens besynnerliga religiösa
inställning, tror jag att förlusten
av denna möjlighet att framstå som martyrer
och få en massa pluspoäng, när
man kommer till himlen, kan vara besvärande.

Handlar man inte här alltför lättvindigt?
Fru Eriksson i Stockholm ställde
den mycket riktiga frågan. Borde vi inte
fortsätta med att undersöka, om det inte
finns någon annan framkomlig väg, undrar
fru Eriksson. Om kammaren tror att
det finns en sådan väg, är jag naturligtvis
intresserad av att få veta det. Vi som
har sysslat med frågan, tror inte att så
är fallet. I inget land har man, såsom
jag nämnde, lyckats finna någon lösning
på problemet.

I reservationen föreslås att man skulle
ersätta fängelsestraffet med arbetsplikt,
d. v. s. tvångsarbete — denna unika
strafform, som inte längre finns i
svensk lag utan som vi har mönstrat ut.
Skall vi verkligen tillgripa en sådan åtgärd? Nej,

här finns, mina vänner, inte några
andra alternativ än att antingen gå
den väg, som innebär, inte att Jehovas
vittnen skall vara befriade från värnplikt
eller vapenfri tjänst men att man
ger Konungen frihet att i vissa fall icke
inkalla sektens medlemmar; eller att
fortsätta med att kalla in dem och varje
år ha dessa vapenvägrare sittande i
våra fängelser.

Då kan man naturligtvis säga: Men
det är stötande för rättskänslan att ett
litet antal svenska medborgare skall slippa
göra värnplikt — detta offer som

Laj; om vapenfri tjänst m. m.

värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga
får göra. Jag erkänner utan vidare
att detta är det dilemma som man står
inför överallt.

Jag vill inte heller betrakta det föreliggande
förslaget som någon slutgiltig
lösning. Förutsättningen för hela det arbete,
som herrar Rimmerfors och Frans
Nilsson utfört, var att vi nu — år 1966
— skulle kunna ersätta den lag som tillkom
under andra världskriget med en
ny. De sakkunnigas uppgift var att försöka
finna en lösning, vilken gjorde det
möjligt för oss att slippa — jag säger
det rent ut — tillgripa fängelse för Jehovas
vittnen och andra totalvägrare.
Jag tror att utredningens förslag löser
frågan för de s. k. vapenfria tjänstepliktiga.
Men då återstår problemet med
denna grupp, som inte heller reservanterna
vill ha i fängelse och frågan är
om man inte bör följa utredningens förslag,
såsom jag och även utskottet har
gjort. Tveksamheten om lämpligheten av
denna lösning kvarstår hos mig liksom
hos alla andra, men jag är övertygad
om att det inte existerar något alternativ
till fängelsestraff. Utredningens jurister
har mycket noggrant undersökt
just frågan om arbetsplikt. Vi har även
i departementet mycket ingående studerat
den saken och bl. a. sökt klargöra,
huruvida en arbetsplikt skulle stå i överensstämmelse
med Europarådets rekommendationer
och andra internationella
konventioner. Tvångsarbetet är ju avskaffat,
och ett sådant skulle för övrigt
i detta fall inte lösa problemet.

Låt mig till slut säga några ord om
reservationen II. Utredningen föreslog
att uttrycket »djup samvetsnöd» skulle
ändras till »samvetsnöd», men framhöll
mycket bestämt, att detta inte var någon
saklig ändring utan endast en språklig
redigering. Det är också anledningen
till att jag inte velat föreslå någon ändring
i detta avseende. Om man inte åsyftar
någon saklig ändring, tror jag att
det är bäst att behålla det gamla uttrycket.
Ty om man ändrar uttrycket, kan

102

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Lag om vapenfri tjänst m. m.

det förefalla som om det är fråga om en
ändring i sak. Och så långt jag vet har
det inte förekommit några egentliga klagomål
ens från de vapenfrias sida mot
tillämpningen av lagen med den lydelse
den nu har. Redan av det skälet bör riksdagen
behålla den formulering som stått
sig genom åren.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag byggde mitt första
anförande dels på primärmaterial
som jag skaffat, dels på utskottets skrivning
och remissvaren.

I reservationen I heter det: »Denna
utredning bör bl. a. — med hänsyn till
vad som upplysts av medlemmarnas
av sekten reaktion på civil domstols
utdömande av påföljd — överväga möjligheten
att genom domstol ålägga ifrågavarande
kategori arbetsplikt i enlighet
med vad som i remissyttrandena
framhållits av Lunds domkapitel och
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.
»

Jag utgår ifrån att vad reservanterna
sålunda skriver är relevant. Det måste
i så fall betyda att denna väg att komma
till rätta med Jehovas vittnen inte
har prövats. Tolkade jag herr Göransson
rätt så sade han i sitt huvudanförande
före middagen, att Jehovas vittnen uttalat
att om civildomstol ålade dem
viss arbetstjänst, så fick de »ta sin ställning
under omprövning». Jag menar,
herr talman, att Jehovas vittnen bör få
den chansen, och jag skulle vilja fråga
försvarsministern: Är det något fel att
låta dem få den chansen, eller har vi
uttömt alla möjligheter och prövat alla
vägar?

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Det är mycket sympatiskt
av försvarsministern att oförbehållsamt
erkänna att han kommit till
en annan uppfattning än han hade i december
1964. Men jag tycker kanske

att det är förvånansvärt att försvarsministern
som en förklaring härtill talar
om att detta problem existerar i en
massa andra länder, att det är ett internationellt
problem som ingen kunnat
komma till rätta med, ty det måste
väl försvarsministern ha varit lika medveten
om 1964 som nu!

Försvarsministern sade också att han
kommit till denna nya uppfattning sedan
utredningen trots stora ansträngningar
förgäves försökt komma till rätta
med problemet. Icke desto mindre
uttalade försvarsministern helt klart år
1964, att vilket resultat utredningen än
skulle komma till, så var det uppenbart
att totalvägrarna måste åläggas någon
form av tjänstgöring.

Nu följer man alltså minsta motståndets
lag och ger upp inför de besvärligheter
som möter — jag vidhåller att
det är detta man gör nu. Men är det då
riktigt att frita en grupp människor,
låt vara att den är liten — gruppens
storlek spelar för mig ingen roll — och
ge dem favörer framför andra? Hur
kommer detta att uppfattas av andra
människor, och vilka konsekvenser
kommer det att få för rättskänslan? I
likhet med fru Eriksson i Stockholm
tror jag att det vore bättre att lugna
sig och inte fatta ett förhastat beslut
och trots alla de ansträngningar som tidigare
gjorts försöka pröva nya vägar
för att uppnå en mer tilltalande och mer
rättvis lösning.

Herr WERNER (h) kort genmäle:

•Herr talman! Försvarsministern sade
att de möjligheter som står till buds
när det gäller Jehovas vittnen var att
antingen sätta dem i fängelse eller att
friställa dem. Jag tillät mig framlägga
ett förslag som jag ändå tycker är ett
alternativ, och det skulle intressera mig
att höra vad försvarsministern har att
säga om det. Jag framhöll möjligheten
att låta Jehovas vittnen kvarbli vid
den uppgift som de bevisligen själva
en gång valt, deras ordinarie syssla,

Onsdagen den 25 maj 1900 em.

Nr 26

103

och låta denna utgöra arbetsfält för
tjänsteplikten. Därvid skulle de få vidkännas
inkomstbortfall, så att de fick
nöja sig med det existensminimum som
de värnpliktiga får klara sig på. På det
sättet finge sektens medlemmar vara
med och dela den ekonomiska uppoffring
som värnplikten alltid innebär.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Beträffande herr Werners
förslag vill jag säga att jag inte
tror på det. Förslaget går ut på att Jehovas
vittnen genom att avstå en del
av sin lön skulle slippa göra värnplikt
eller vapenfri tjänst, d. v. s. de skulle
betala för att slippa göra värnplikt. Jag
tror inte att ett sådant förslag skulle
ha några utsikter till framgång här i
riksdagen. Förr hade vi ett sådant system
i Sverige att man kunde köpa sig
fri, men ett sådant förslag vill vi väl
inte ens diskutera i dag, föreställer
jag mig.

Jag vidhåller ■—■ jag är ledsen att jag
är tvungen att göra det —■ att det inte
finns något annat alternativ till befrielsen
än fängelse. Jag har sysslat med
Jehovas vittnen i nära tio år nu och
har min inställning till sekten fullständigt
klar. Jag har som sagt kommit till
den uppfattningen, att det enda alternativet
till befrielse från värnplikt är
fängelse. Vill vi inte ha dem i fängelse
—- det kanske är många som vill det av
rättviseskäl — så finns det enligt min
mening ingen annan väg än den som
jag föreslår och som icke innebär att
de enligt lag befrias från tjänstgöring
utan att Kungl. Maj:t får möjlighet att
frikalla dem. Med hänsyn till hur Jehovas
vittnen i vissa fall uppträder föreställer
jag mig att det inte blir alla som
Kungl. Maj:t underlåter att inkalla. Jag
skall inte ingå på detta triviala problem.
Förslaget innebär inte en rätt för
Jehovas vittnen att slippa bli inkallade,
utan avser bara att ge Kungl. Maj :t en
fullmakt att låta bli att inkalla för att

Lag om vapenfri tjänst m. m.

man skall slippa få ett visst klientel i
fängelserna. Det skall först ske efter
utredningar av vapenfrinämnden och
sedan man fått fullt klart för sig att
vederbörande är aktiv medlem av Jehovas
vittnen. Så länge vederbörande
är medlem skall man helt enkelt undvika
att kalla in honom på samma sätt
som vi undviker att kalla in en mängd
andra svenska medborgare på grund av
skäl som utredningen har angivit.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag skulle vilja göra mig
till tolk för oss som är kvar på talarlistan
genom att säga att det hade varit
sympatiskt av försvarsministern om
även vi hade fått tala innan han själv
tog till orda.

Jag är en av reservanterna. I vår reservation
har vi reagerat emot utredningens
och utskottets förslag att Jehovas
vittnen helt skall befrias från all
slags värnpliktstjänstgöring.

Här kan man verkligen tala om andens
seger över materian. En grupp
ungdomar trotsar lag och ordning, trots
att det finns valfrihet. De vägrar och
går i fängelse gång på gång. Då kapitulerar
myndigheterna och befriar dem
från all slags värnpliktstjänstgöring.
Med andra ord: man placerar dessa
utanför lagen både när det gäller skyldigheter
och när det gäller bestraffning.

Försvarsministern talar här om prövotid.
Om en ung man anmäler sig till
Jehovas vittnen en månad innan han
skall mönstra och vid mönstringen anmäler
att han tillhör denna sekt, kommer
han då att sättas i fängelse eller
blir han hemskickad igen? Försvarsministern
talar om att det i vissa fall inte
blir alla som Kungl. Maj :t underlåter
att inkalla. Men det måste väl gälla alla
Jehovas vittnen och inte bara i vissa
fall?

Sedan kamoflerar man sin kapitulation
genom att tala om sjuka människor
och om att dessa befrias på samma
grunder som asociala och alkoholister.

104

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Lag om vapenfri tjänst m. m.

Det kan omöjligen vara rättvist att en
del som vägrar att bära vapen helt befrias,
medan andra däremot inte bara
får göra vapenfri värnplikt utan därutöver
får en onaturlig och en orättvist
längre tjänstgöringstid än andra värnpliktiga.
Skall en grupp befrias, så skall
alla som har samvetsnöd befrias.

Hur skulle det gå om dessa Jehovas
vittnen skulle finna att den skatt de
betalar också går till försvaret och om
de som följd därav skulle vägra att betala
skatt? Skall vi även då gå dem till
mötes och befria dem från skattskyldighet?
Vi blir inte av med problemet genom
att befria denna grupp. En grupp
totalvägrare har demonstrerat utanför
riksdagshuset. Hur kommer det att gå
för dessa? Skall de också sättas i fängelse?
Har vi råd att ha dem i fängelse?

Man kan heller inte undgå tanken,
att det ändå måste vara en goodwill
för en rörelse och underlätta dess rekrytering
när de unga män som blir
medlemmar befrias från värnpliktstjänstgöring.

Vi tror inte på fängelsestraff som
bästa lösning, men det finns säkert
flera andra vägar som ännu inte prövats.
Jag hade tänkt anföra samma sak
som herr Werner gjorde. Jag anser att
de medborgare som tillgodogör sig ett
lands förmåner också bör besinna sina
skyldigheter mot landet.

I reservation II har vi reserverat oss
mot skrivningen »djup samvetsnöd».
Vi anser att det räcker med »samvetsnöd»,
därför att man kan inte gradera
samvetsnöden. Det kan i vissa fall vara
svårt för en del ärliga pojkar att bevisa
att samvetsnöden är tillräcklig.
När jag hörde herr Werner såg jag
framför mig prästen, som med det gamla
systemet till en ung man lämnar ett
långt frågeformulär med en hel del
kuggfrågor, och som redan sitter som
förhörsledare och domare och sannerligen
inte gör det lätt för den unge
mannen att motivera och förklara sin
samvetsnöd.

Jag skulle också vilja erinra om en
annan grupp, nämligen den som består
av dem som har psykisk ovilja
mot vapenbruk. Kanske också detta
djupast sett är samvetsnöd. Då dessa
trots ärliga försök inte längre uthärdar
värnplikten får de ibland nervösa utbrott
som innebär en uppenbar fara
för omgivningen, och i flera fall slutar
det med självmord. Om dessa som
inte direkt kan hänvisa till samvetsnöd
bereddes möjlighet att göra vapenfri
värnplikt skulle man förhindra personliga
tragedier.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna I och II.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Debatten har nu pågått
så länge att jag skall begränsa mig till
ett par punkter. Först vill jag säga att
den lag beträffande vapenfri tjänst som
riksdagen nu skall besluta om innehåller
många betydelsefulla förbättringar
som jag tror att vi alla är överens om.
Vi måste erkänna att vi går mycket
långt i vår strävan att möjliggöra för
dem, som av etiska eller religiösa skäl
vägrar att göra tjänst inom försvaret,
att ändå kunna fullgöra sina samhälleliga
plikter och skyldigheter.

Sedan har det talats om samvetsnöd.
Jag kan inte underlåta att något beröra
det. Jag vill påstå att det är vanligt
och normalt för en människa att känna
samvetsnöd, om han försätts i den situationen
att han blir tvingad göra
bruk av vapen mot en medmänniska.
Jag har väldigt svårt för att undantaga
någon därvidlag. Att i likhet med herr
Rimmerfors försöka göra en gradering
mellan olika slag av samvetsnöd, där
den ena tydligen av herr Rimmerfors
ansågs mera befogad och den andra av
mindre värde. Det kan jag inte gå med
på. Jag är långtifrån övertygad om att
samvetsnöden är större eller mera
framträdande hos våra vapenvägrare
än hos många av våra unga män som
fullgör sina i demokratisk ordning be -

Onsdagen den 25 maj 19(50 em.

Nr 26

105

slutade skyldigheter. Skulle man dra
slutsatsen av ett sådant resonemang att
det endast är en viss grupp som känner
verklig samvetsnöd, så skulle man
väl kalla de andra samvetslösa, och det
är väl ingen som vill påstå något sådant.
Vilka uppgifter jag än åtar mig
för samhället och dess fortbestånd undanröjer
det inte samvetsnöden.

Jag har velat starkt understryka detta
förhållande av den anledningen, att
det ofta framställes — vilket även gjorts
i debatten här i dag — som om samvetsbetänkligheter
mot vapenbruk mot
andra människor, även om de benämnes
fiender, endast skulle vara till finnandes
hos den lilla del av vår ungdom
eller landets medborgare över huvud
taget, som vägrar att bära vapen.
Denna lilla grupp vill framställa sig
som om den hade monopol på landets
samlade samvetsnöd. Så är inte förhållandet.
Respekten för andra människor
är lika djup och allvarlig hos varje
normal och modern, civiliserad människa.

Några ord om Jehovas vittnen. De
har diskuterats flitigt, och det har talats
mycket om hur omöjlig denna sekt
är i sin samhällsfientliga inställning,
att jag inte skall uppehålla mig därvid.
Men att gå så långt i eftergift som departementschefen
föreslår mot en
grupps oberättigade krav kan jag inte
vara med om. Att de skulle helt befrias
från varje form av samhällsnyttig
insats i stället för värnpliktstjänstgöring
kan inte godtas. Då växer det
upp en ny privilegierad grupp enbart
av den anledningen, att medlemmarna i
den ogillar de plikter som huvuddelen
av medborgarna i känsla av lojalitet
och ansvar underkastar sig. Att gå på
denna linje är sannerligen ett underligt
sätt att slå vakt om likställighet och
rättvisa människor emellan. Det måste
efter vad jag förstår för flertalet av
medborgarna, som mycket pliktskyldigt
fullgör vad de skall göra för samhället,
framstå som mycket stötande.
4*-—Andra kammarens protokoll 1966.

Lan om vapenfri tjänst m. m.

Jehovas vittnen får nu, som tidigare
har framhållits, stora förmåner. De får
behålla sin inkomst, om de studerar
kan de fortsätta sina studier, och har de
en tjänst fortsätter de denna och får
på det sättet fördelar i fråga om tjänstetid.
De får också fördelen att få stanna
i en civil, bekväm tillvaro under
den tid då deras kamrater fullgör en
militärtjänstgöring, som ofta är krävande,
ekonomiskt betungande, medför
avbrott i deras studier och dessutom
tvingar dem att försaka det civila och
behagliga livet under en relativt lång
tid.

En annan omständighet som jag något
vill beröra är att denna toltalbefrielse
för Jehovas vittnen innebär att
en väsentlig grundregel i vårt rättssystem
åsidosättes. Den gamla regeln
om likhet inför lagen kommer inte att
tillämpas i fråga om samhällets reaktion
mot underlåtenhet att fullgöra ett
samhälleligt åliggande, och detta enbart
av den anledningen att vederbörande
ogillar detsamma. Det är något nytt
och för vårt rättssystem främmande,
att den enskildes personliga åsikter om
begångna överträdelser skall tillmätas
betydelse vid utdömandet av påföljd.
Skulle denna nya syn vinna allmän
tillämpning på t. ex. strafflagstiftningens
område, skulle det medföra att jag
kan vägra avlämna självdeklaration och
underkasta mig taxering med den motiveringen
att jag inte tycker om skatter
och är fientligt inställd mot samhället;
förmåner och rättigheter skulle jag
ändå få behålla.

Vad är det för övrigt som hindrar,
herr talman, att nya ideella organisationer
bildas som i sina stadgar kräver
att medlemmarna tar avstånd från varje
engagemang i totalförsvarets tjänst?
Jag är övertygad om att de kan anföra
lika bärande motiv för sin inställning
och ange samma djupa samvetsnöd som
Jehovas vittnen gör.

Om det förslag som vi nu behandlar
bifalles kan jag inte finna annat än att
Nr 26

106

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Lag om vapenfri tjänst m. m.

vi kommer att i det närmaste ge fritt
spelrum åt godtycke vid bedömning av
den enskildes ansökan om totalbefrielse,
och rättsordningen kommer att allvarligt
störas.

För min del hyser jag i likhet med
reservanterna den bestämda uppfattningen,
att Jehovas vittnen skall ha någon
form av åliggande, om de vägrar
att över huvud taget göra tjänst för
samhället. De har ju möjlighet att göra
sin insats i form av humanitär hjälpverksamhet,
t. ex. vård av handikappade.

Hur detta skall utformas är svårt att
säga. Försvarsministern säger att det
finns ingen mer väg — han har givit
upp. Jag tycker att man inte får ge upp
i detta läge. Det är allvarligt ur rättvisesynpunkt
och med hänsyn till de
krav man har rätt att ställa på likställighet
inför lagen. Därför måste vi
komma fram till någon lösning.

Här har talats om arbetsplikt. Den
möjligheten tror jag inte på. Straffpåföljd
vill vi inte ha. Jag har varit i tillfälle
att utdöma straff för ett flertal
av Jehovas vittnen, och jag måste erkänna,
att det gagnar till intet. Den
vägen är obrukbar.

Emellertid har i detta sammanhang
inte sagts ett ord om en möjlighet som
jag vill nämna: Varför inte ålägga dem
en extra skatt? Denna riksdag tycks
ju inte ha några större svårigheter att
lägga på medborgarna skatter. Man
kanske skulle kunna på det sättet lösa
problemet. Jag vet inte, om det är en
framkomlig väg, men någon form för
att ålägga Jehovas vittnen skyldigheter
i detta sammanhang måste vi komma
fram till. Jag vill därför att vi skall
fortsätta att utreda frågan, även om
försvarsministern förefaller ha tappat
modet. Därför yrkar jag bifall till reservationen
I.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Det förslag till lag om
vapenfri tjänst som vi nu skall ta ställ -

ning till utgör trots vissa brister, som
jag senare skall komma till, enligt min
mening ett riktigt och praktiskt grepp
på ett ganska komplicerat problem.
Dessutom innebär lagförslaget en humanisering
av vår strafflagstiftning i
detta avseende.

Det är här fråga om framför allt två
betydande förbättringar. Den första är
att en grupp som vägrar att göra värnplikt
befrias därifrån och slipper straff,
nämligen Jehovas vittnen. Försvarsministern
säger att frågan om sådan befrielse
skall prövas från fall till fall.
Jag vill likväl tolka det så, att det inte
innebär någon förändring i den rätt
man här avser att ge Jehovas vittnen.
Den andra förbättringen är tillskapandet
av vapenfrinämnden på sju personer.
Det tycker jag också är en betydande
förbättring.

Jag vill också hålla försvarsministern
räkning för att han inte upprepar de
smädliga formuleringar som utredningen
kostar på sig, då den föreslår att
Jehovas vittnen odugligförklaras ungefär
på samma grunder som alkoholskadade
och asociala.

Här har diskuterats, om det är riktigt
att ge denna lilla grupp denna
favör. Herr Oskarson och fru Eriksson
i Stockholm och flera andra har anfört
att det egentligen inte är rimligt. Det
kan sägas. Det går att moralisera över
detta hur länge man vill, men det löser
ju inga problem. Statsrådet har ju
alldeles rätt i att, om man vill ha någon
annan lösning på problemet än fängelse,
har man att välja detta alternativ.
Det går inte att komma med några andra
alternativ, därför att denna grupp
accepterar inga andra alternativ.

Fängelse är det hittills prövade alternativet.
Här är man emellertid inne
på en annan linje. Man har bara att välja,
och det är vad man enligt detta förslag
har gjort. Jag vill därför upprepa
att det är riktigt, praktiskt och humant
att ställa frågan som den nu blivit ställd
i lagförslaget.

Onsdagen den 25 maj 1906 em.

Nr 26

107

Har vi råd med detta? Jag tror inte
alls att det blir några särskilt omfattande
och svåra konsekvenser av denna
lagstiftning. Samhället, demokratien,
har råd till denna respekt för individens
åsiktsfrihet. Även jag anser att
uttrycket »samvetsnöd» verkligen kan
bytas ut mot någonting bättre. Det är
ju inte alla som i likhet med lierr Werner
har den lyckliga kombinationen
att vara militärpräst. Då förmodar jag
att man aldrig behöver komma i denna
samvetsnöd. Det är en förträfflig kombination,
men det är bara en i kammaren
som har den. Jag tyckte också
att det i botten på herr Werners resonemang
saknades litet av den respekt
för individens åsiktsfrihet, som borde
kunna förväntas av en representant för
en annan kristen trosriktning.

Däremot beklagar jag att man beträffande
lagförslaget inte kommit fram till
samma fördomsfria inställning till de
etiska totalvägrarna som till Jehovas
vittnen. Varför är detta synd? Jo, därför
att det här handlar om en grupp
som är beredd att resonera. Vi har allesammans
fått ett brev från 93 ungdomar
som säger att de vill diskutera alternativtjänster.
De ger exempel på sådana:
freds- och konfliktforskning, internationell
utveckling och biståndsverksamhet,
arbete i eget yrke, varvid inkomsten
utöver existensminimum går till
stöd åt konfliktförebyggande verksamhet.
Man är alltså beredd att avstå allt
utöver existensminimum. Denna grupp
accepterar vad herr Oskarson alldeles
nyss pläderade för. Han ville ju att man
skulle ta ut en extra skatt. Dessa ungdomar
har redan i förväg förklarat sig
beredda att betala en förmodligen ganska
hög skatt.

De 93 ungdomarna säger i sin skrivelse
följande:

»Om det i den nya lagen om vapenfri
tjänst inte ges mig något av ovanstående
alternativ har jag ingen annan utväg
än att värnpliktsvägra.»

Varför inte snabbt vidta åtgärder för

Lag om vapenfri tjänst m. m.

att komma på talefot med dessa ungdomar?
Det vore klokt att göra detta.

Jag känner åtskilliga av dessa ungJomar.
Det iir mestadels en mycket vaien,
starkt ideellt inställd och mycket
xunnig ungdom, som diskuterar ideologiska,
filosofiska och andra problem
på en mycket hög nivå. Det är inga
utvecklingshämmade ungdomar. Det är
ungdomar som därför att samhället är
fyllt av motsägelser, bl. a. motsättningar
som i århundraden lett till krig, motsättningar
som skapar fruktan, ångest
och samvetsnöd, vilket människor upplever
på olika sätt, har kommit fram
till denna ståndpunkt. Jag vill inte påstå
att jag delar deras uppfattning;
jag är inte själv pacifist, men jag har
mycket stor respekt för de pacifistiska
ungdomar som står bakom denna deklaration.

När det gäller de etiska totalvägrarna
sägs det att man är beredd att ge dem
fler alternativ. Men samtidigt har departementschefen
dragit gränsen något
snävare än utredningen, då man beträffande
»ekonomi och expeditionstjänst
i statlig och kommunal förvaltning» tagit
bort ordet »främst» och därmed
snävat till de uppräknade alternativen
mer än vad utredningen gjort. Vi måste
diskutera flera alternativ; annars löser
vi inga problem.

De etiska totalvägrarna kommer kanske
också att känna sig bestörta inför
försvarsministerns formulering, när
han säger: »Givetvis bör också förutsättas
att den som erhåller befrielse
från vapenbruk är villig att i annan
form än genom den vanliga värnpliktstjänstgöringen
tjäna samhälle och förbereda
sig för en uppgift inom något
av krigssamhällets olika verksamhetsområden.
»

Varför denna utmanande formulering
om krigssamhället? Man kunde ha formulerat
det annorlunda.

Min slutsats är alltså, att vi måste gå
dessa ungdomar till mötes och diskutera
med dem. Jag är oenig med försvars -

108

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Lag om vapenfri tjänst m. m.

ministern, när han säger att vilka alternativa
tjänster vi än kommer att erbjuda,
så måste det vara tjänster inom
landet. Varför det? Varför kan man
inte tänka sig deltagande i u-landsarbete,
som ju alla i princip anser nyttigt?
Det sägs att det ställs så stora krav på
dem som deltar i u-Iandsverksamhet, men
åtskilliga av dessa ungdomar tror jag
svarar mot mycket höga krav och skulle
väl kunna komma i fråga för att delta
i u-landsarbete. Varför då utesluta
ett alternativ, som alla tycker är en nyttig
verksamhet. Dessa ungdomar kan
hjälpa till, bli goda ambassadörer och
öka vårt anseende som hjälpande nation
ute i världen.

Ungdomarna själva formulerar det
så, att de vill göra en fredsviktig insats.
Man kan givetvis pressa den formuleringen
och fråga om inte allt är
fredsviktigt som bär med försvaret att
göra och som avser att trygga vår neutralitet
och vårt oberoende. Jovisst,
men man kan ju ha olika syn på den
saken. Och då måste vi ge plats även
för andra meningar än de förhärskande.
Dessa ungdomar är mycket fredsaktiva,
lidelsefulla atombombsmotståndare,
anhängare av demokrati och bärare
av en djup humanistisk inställning.
Vi bör ta vederbörlig hänsyn till det.

Det är alltså osäkert ännu hur denna
lag kommer att uppfattas av de etiska
totalvägrarna, och därför vill jag knyta
en förhoppning till vad statsrådet
skriver i propositionen, nämligen att
man skall fortsätta att utreda frågan.
Kanske kan man då komma fram till en
vettig lösning.

Även om jag i många stycken är positiv
till den föreslagna lagen, finns det
en sida i densamma som jag ställer mig
negativ till, nämligen den som handlar
om tjänstgöringstidens längd. Den har
satts till 540 dagar. Departementschefen
skriver i utlåtandet: »Detta dagantal
motsvarar utbildningstiden för specialtjänstuttagna
värnpliktiga och överensstämmer
nära med den tid som jag

inom kort kommer att föreslå som den
längsta möjliga för värnpliktiga i allmänhet.
» Varför skall denna grupp få
den längsta möjliga tjänstgöringstiden
för värnpliktiga i allmänhet? Är denna
grupp så betydelsefull, eller är det
meningen att man genom den långa
tjänstgöringstiden skall ge dessa ungdomar
en form av bestraffning? Om det
senare är avsikten, tror jag det är olyckligt.

När fru Eriksson i Stockholm säger
att man bör pröva ett administrativt
förfarande, menar jag att den möjligheten
redan är överspelad. Det är ett
administrativt förfarande som vi har
haft, och när försvarsministern och
andra som handlagt dessa frågor kommit
till slutsatsen att vi inte kan använda
det, anser jag detta vara ett realistiskt
konstaterande.

Försvarsministern argumenterar mot
införande av arbetsplikt och erinrar
om att sådan inte längre finns i vår
lagstiftning. Jag ber att få instämma i
försvarsministerns uppfattning i det avseendet.
Jag tror det vore olyckligt att
införa något dylikt.

Med detta, herr talman, vill jag ge
min anslutning till utskottet, trots de
brister som jag helt kort har påtalat.
Denna anslutning gäller med den ändring
av § 1 som föreslås i reservationen
II av fru Hamrin-Thorell m. fl.

I detta anförande instämde herr Rubin
(mbs).

Herr OSKARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jansson säger att
vi har råd att undvara denna lilla grupp
och låta den få sin frihet. Jag kan inte
låta bli att säga att jag inte anser det
vara rätt — vi har då gått ifrån principen
att det skall vara likhet inför lagen
och att alla skall fullgöra sina skyldigheter.

Detta skulle framträda oerhört tydligt
om vi skulle tvingas sätta vår försvarsmakt
på krigsfot — det är dock
därför den utbildas. Jag tror att man

Onsdagen den 25 maj 1900 em.

Nr 26

109

har anledning att verkligen påstå att
många av de svenska ungdomarna i så
fall får uppoffra sig och göra insatser
för andra människor, insatser som dessa
kunde ha hjälpt till med. Jag anser
att det brister i fråga om lojalitet och
solidaritet mot samhället och mot övriga
samhällsmedlemmar, när man undandrager
sig sådana väsentliga och
allvarliga plikter som det här gäller.

Ur rättvisesynpunkt är det inte fråga
om hur många det är som vi här beviljar
den ena eller den andra förmånen.
Om det är en, tio eller hundra spelar
ingen roll, det är principen det är fråga
om.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Jansson var mycket
tvärsäker. Han visste precis att det
nu inte finns fler möjligheter än de
statsrådet hade redovisat. Det förtroendet
för ett socialdemokratiskt statsråd
är ju bra. Det verkar i alla fall mycket
mera förtroendeingivande när statsrådet
Andersson talar om hur svårt han hade
att bestämma sig för denna ståndpunkt
och att han fortfarande var oviss om
hur man skulle göra. Han sade att det
inte är någon bra lösning som föreslagits.
Det var så förtjusande anspråkslöst
sagt, att man nästan fick lust att ta
tillbaka det man själv sagt.

Men om det nu har tagit år för statsrådet
att nå fram till denna inställning,
må det för oss som inte sitter så nära
vishetens källor få ta några år till. Jag
vidhåller sålunda min uppfattning, fast
jag tycker det var sympatiskt redovisat
av försvarsministern. Herr Jansson var
däremot i tvärsäkraste laget, och sade
vidare — om det nu var för att verka
human — att vi inte skall moralisera.
Men moraliserar inte herr Jansson?
Herr Jansson målar ut de ungdomar,
som inte vill göra värnplikt, som mycket
mer högtstående än andra. De var
t. o. m. emot atomvapen, och de var
demokrater.

Lag om vapenfri tjänst m. m.

Herr Jansson får nog räkna litet fler
till gruppen A-vapenmotståndare och
demokrater -—■ ty annars vore det bedrövligt.
Jag tror att man både kan göra
värnplikt och att man kan tillhöra Jeliovas
vittnen och ändå ha en demokratisk
inställning och vara emot atomvapen.

Jag blev inte klok på vad herr Jansson
menade när han sade att vi väl har råd
med vad? Menar herr Jansson att de
som av etiska skäl är vapenvägrare skulle
kunna slippa göra värnplikt och även
slippa vapenfri tjänstgöring såsom Jehovas
vittnen skulle få? Eller ströp herr
Jansson åt och gjorde en skillnad därvidlag
i sista momangen? Skulle över
huvud taget alla ha ett val mellan att
göra värnplikt eller avstå, eller hur var
det?

Herr Jansson sade att 540 dagar var
så upprörande mycket. Men vi diskuterar
ju nu inte huruvida 540 dagar är
mycket eller inte. Den högtstående vapenfrigrupp,
som herr Jansson talar om,
skulle ju, om vederbörande gjorde sin
värnplikt, få ytterligare 100 dagar utöver
de 540, enligt det beslut vi senare
skall fatta.

Herr JANSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Oskarson säger att
det inte är rätt att låta Jehovas vittnen
slippa bära vapen och inte heller att
befria dem som av etiska skäl är totalvägrare
-— det är inte likhet inför lagen.

Vi är på det klara med att detta innebär
en särbehandling av grupperna.
Så länge ingen framlagt ett vettigt förslag
till lösning av problemet tjänar det
inte mycket till att tala om att det inte
är likhet inför lagen. Jag rekommenderar
herr Oskarson att tala i klartext.

Såsom framhållits är alternativet för
denna grupp fängelse. Det är inte farligt
att i klartext ange alternativen —
ingen blir anklagad för det i denna diskussion.

Till fru Eriksson i Stockholm vill jag
säga, att när jag beskrev de ungdomar

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Lag om vapenfri tjänst m. m.

som av etiska skäl är totalvägrare såsom
ungdomar med i många avseenden
mycket goda egenskaper, så ställde jag
dem inte i motsättning till andra ungdomar,
som på vanligt normalt sätt inställer
sig och gör sin värnplikt. Jag
tillhör själv dem som gjort värnplikt,
liksom de flesta svenska ungdomar har
gjort. Men man har heller inte rätt att
ställa dessa ungdomar över andra i moraliskt
hänseende — jag vill inte göra
någon som helst kategoriklyvning härvidlag.

Så särskilt tvärsäker är jag inte, fru
Eriksson i Stockholm, men vi diskuterar
alternativ, och några andra förslag
än de jag talat om har inte framkommit.

I övrigt skall jag inte polemisera mot
fru Eriksson, eftersom hennes inlägg
inte tillförde debatten något nytt.

Herr OSKARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste säga till herr
Jansson att jag aldrig kan underlåta att
tala om just likheten inför lagen när det
gäller lag och rätt. Det är helt enkelt ett
ständigt krav att likhet inför lagen skall
råda.

Vidare har vi tydligt sagt ifrån, att
fängelsestraff inte är den metod enligt
vilken Jehovas vittnen kan bringas till
en bättre ordning. Detta är vi fullt överens
om. Men vi har inte velat ge upp
utan velat utreda frågan ytterligare.
Och även om något godtagbart alternativ
inte framförts, så kan jag inte tycka
annat än att vi bör undersöka saken ytterligare.
Ju större svårigheterna är,
desto större ansträngningar skall göras.
Gör vi det, tror jag vi skall kunna komma
fram till en acceptabel lösning.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar att herr
Jansson inte har någon uppfattning som
skiljer sig från andras. Han anser att
ungdomarna normalt skall acceptera att
göra värnplikt så lång tid, som vi inom

kort beslutar och som för den högt utvecklade
kategori, som herr Jansson tidigare
beklagade blir ungefär 100 dagar
längre i värnplikten än de 540 dagarna
i vapenfri tjänst.

Jag konstaterar även att herr Jansson
inte är alldeles tillfredsställd med att
Jehovas vittnen helt slipper att göra
någon insats, utan att det bara var i
brist på alternativ som han gick efter
denna linje. Kommunisterna brukar annars
inte vara rädda för att kräva fler
utredningar. De avstår i dag emellertid,
medan andra vill ha utredning, och därför
tycker jag att herr Jansson bröstade
sig väl mycket utan anledning såsom
den där vill skydda folks samvete.

Herr Jansson sade, att jag inte tillförde
debatten något nytt. Herr Jansson
hade över huvud taget inte annat att
anföra än att tätt ansluta sig till statsrådets
uppfattning. Detta kan vara hedersamt
men är inte särskilt radikalt.

Herr JANSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan hålla med fru
Eriksson i Stockholm om att det inte
alltid är radikalt att ansluta sig till socialdemokratiska
statsråd. Ibland kan
man ansluta sig till sådana även om det
inte är så radikalt, eftersom det framstår
såsom det enda möjliga alternativ
vilket för ögonblicket erbjuds.

Får jag erinra herr Oskarson och även
fru Eriksson om att jag i likhet med
dem själva är för fortsatt utredning av
denna fråga.

Jag poängterade i ett inlägg med
adress till försvarsministern, att denne
mycket snabbt borde låta utreda möjligheterna
att nå överenskommelse med
de etiska totalvägrarna, innan det eventuellt
blir aktuellt att sätta dessa i fängelse.
Det var enligt min mening mera
konstruktivt än tvärsäkert att framföra
denna synpunkt. Denna var så mycket
bättre som den sammanföll med både
fru Erikssons och herr statsrådets uppfattning.

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Nr 26

111

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Andra lagutskottets förslag
utgör enligt min mening en relativt
god och tillfredsställande lösning
på delvis mycket svåra — det håller
jag med försvarsministern om — och
känsliga problem. Det svåraste problemet
av alla är naturligtvis frågan om
Jehovas vittnen, och jag skall ägna mitt
intresse åt dessa.

Den första reflexion man gör är den
som många gjort under denna debatt,
nämligen att det naturligtvis är oriktigt
att dessa människor skall befrias
från en medborgerlig skyldighet bara
för att de sätter sig på tvären i alla sammanhang.
Detta kunde naturligtvis leda
till mycket besvärliga konsekvenser.

Om det t. ex. skulle dyka upp en sekt,
som menar att det enligt deras religiösa
övertygelse är synd att betala skatt, kan
samhället inte finna sig i detta, även om
naturligtvis en sådan sekt skulle kunna
tillvinna sig stora sympatier och kunde
få många anhängare.

Att dessa sekterister befrias från allt
samhällsgagnande arbete innebär också,
såsom här påtalats, att de gör en mycket
stor ekonomisk vinst. Den som är
inkallad och skall fullgöra vapenfri
tjänst gör en mycket stor ekonomisk
förlust och får dessutom ett avbräck i
sin civila karriär och utbildning. Dessa
totalvägrare tjänar därför otillbörligt på
att visa denna ovilja mot den minsta
lilla solidaritet med samhället.

Efter detta verkar det som om jag
skulle gå emot utskottet och ansluta
mig till reservationen, men det ämnar
jag trots allt inte göra. Jag tror nämligen
att det förnuftigaste ändå är att
låta dessa människor gå fria i den begränsade
utsträckning, som regeringsförslaget
innebär. Jag tycker att det är
ovärdigt samhället att släpa dessa personer
in och ut ur våra fångvårdsanstalter.
Det kostar bara pengar, som
inte gör någon som helst nytta. Däremot
skulle jag kunna visa sympatier
för någon form av avgift, även om jag

Lap; om vapenfri tjänst m. m.

håller med försvarsministern om att
det är svårt att administrera en sådan.
Tanken att belägga dem med en särskild
skatt tror jag inte mycket på; vi har
redan tillräckligt av den varan.

Ett ytterligare argument — kanske
det allra starkaste — för utskottets
ståndpunkt är att man genom att följa
dess förslag slår ett vapen ur händerna
på Jehovas vittnen, och det är i detta
sammanhang särskilt lämpligt. Jag tror
nämligen som försvarsministern att denna
sekt existerar på sitt martyrskap.
Ingenting kan befästa människor i vanföreställningar
så som att vara martyrer
för dem. Samhället har sannerligen
ingen anledning att stimulera uppkomsten
av sådana fenomen.

Vi hörde tidigare i dag herr Göransson
redogöra för att dessa människor
inte vill acceptera administrativa beslut,
som verkställs lugnt och stilla, men
däremot fogligt finner sig i att dömas av
domstol och då blir mycket goda fångar,
om man kan tala om sådana. Det visar
att de, när det kan väcka uppseende,
gärna står som martyrer framför skranket.
Det är just vad de strävar efter.
Om vi följer utskottets förslag, kommer
vi att reducera denna skara. Försvarsministern
har fullständigt rätt i
att det klokaste vi kan göra är att inte
låta dem få denna martyrgloria.

Låt oss alltså släppa Jehovas vittnen
fria på försök, såsom utskottet har föreslagit!
Det är hopplöst att försöka få
dem att utföra ett samhällsgagnande arbete,
och det är — som jag redan har
framhållit — meningslöst att släpa in
dem i fångvårdsanstalter.

Det är ganska anmärkningsvärt att i
hela denna långa debatt ordet religionsfrihet
ännu inte tycks ha kommit till
användning. Herr Jansson snuddade vid
begreppet, men jag tror inte han nämnde
själva ordet. Man kan ändå tänka sig
att dessa människor trots allt är ärligt
övertygade om att deras lära är den
riktiga. De kanske föraktar oss och anser
att vi har mycket underliga före -

112

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Lag om vapenfri tjänst m. m.

ställningar -— särskilt naturligtvis jag,
men det spelar mindre roll. Om vi lever
i ett land med religionsfrihet, kan vi
inte komma ifrån tanken att dessa människor
verkligen kan vara fast förankrade
i sin tro. Enligt min mening har
vi i riksdagen inte någon rätt att gradera
olika uppfattningar i religiösa ting.
Detta är en aspekt som, otroligt nog,
fullständigt har kommit bort i detta
sammanhang, men det kan vi inte gärna
låta den göra. Vi måste räkna med
eventualiteten av att dessa Jehovas vittnen
faktiskt är hederliga och ärliga i
sin övertygelse.

Det föreligger också en reservation
i fråga om graden av samvetsnöd. Utskottet
vill att den skall vara djup, medan
reservanterna nöjer sig med enbart
samvetsnöd. Personligen skulle jag
ha föredragit ett annat uttryck i stil
med det norska »allvarlig övertygelse».
Alla vet vad övertygelse är, men vad
är samvete? Det är någonting som somliga
har och andra inte har. Samvetets
utslag är dessutom mycket irrationella.
Övertygelse är däremot ett entydigt och
klart begrepp. Eftersom jag emellertid
tvingas att välja mellan de alternativ
som finns, väljer jag reservanternas
förslag, alltså enbart samvetsnöd. »Djup
samvetsnöd» gör ett redan dunkelt begrepp
ännu mera djupt dunkelt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan under punkterna
B och E men till reservationen
av fru Hamrin-Thorell m. fl. under
punkten C.

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Av flera skäl skall jag
fatta mig mycket kort. Först skulle jag
rent allmänt om regeringens och utskottets
förslag vilja konstatera att det innebär
betydande framsteg. Jag tror att vi
nu har ett samhälle som äger möjligheter
att ge de ungdomar som önskar
vapenfri tjänst en rejäl chans. Jag vill
särskilt understryka nödvändigheten av
att vi, när vi skapar praxis i samhället,

ser till att gränserna inte blir snäva
och utnyttjar varje möjlighet att tillmötesgå
dessa ungdomars önskemål.

Framför allt är det emellertid den
diskussion som har förts om Jehovas
vittnen som har föranlett mig att säga
några ord.

Det sägs att beslutet innebär att regeringen
inte skall behöva inkalla medlemmar
av denna sekt till tjänstgöring.
Skälen för ett sådant beslut har radats
upp. Jag vill för min del deklarera att
jag förstår, vilka problem det medför
att ha med denna grupp av människor
att göra i ett samhälle som vårt. Men
jag tycker det är felaktigt att vid bedömningen
av vilken behandling man
skall välja isolerat se till denna grupp.
Jag tycker det vore naturligt att i bilden
också ta in den reaktion som behandlingen
av gruppen kan väcka hos
övriga grupper. Det gäller den effekt
det kan få på andra vapenvägrare, som
vid en jämförelse med Jehovas vittnen
naturligtvis måste säga sig att den
behandling de får utifrån deras egna
intressen är långt mindre tillfredsställande.
Också den stora majoriteten
av medborgare som fullgör militärtjänst
måste säga sig att de i förhållande till
Jehovas vittnen för det första givetvis
får den mycket obehagliga — jag tror
alla upplever det så — plikten att lära
sig döda; och för det andra får de ta
de ekonomiska konsekvenser som militärtjänsten
innebär, i form av betydligt
lägre levnadsstandard under militärtjänsten
och en avsevärd tid därefter.

Jag tror inte man skall underskatta
den negativa effekt som ett beslut om
total befrielse av det slag som här är
aktuellt kan få bland de övriga ungdomsgrupperna.
Man kan naturligtvis
diskutera huruvida man här skall införa
arbetsplikt eller inte; vilka möjligheter
man har att tillgripa på det ekonomiska
området.

För egen del har jag litet svårt att
förstå de kraftiga invändningar som
rests mot förslaget om arbetsplikt ut -

Nr 26

113

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

ifrån den synpunkten att det skulle vara
en oriktig åtgärd. Jag tycker inte det
är mindre oriktigt —• vi tvingas ju till
det —• att besluta om ett försvar, med
de inskränkningar i den enskilde individens
frihet som det innebär. Jag
kan inte inse, att detta tvång gentemot
Jeliovas vittnen i form av arbetsplikt
eller någonting annat skulle vara av
grövre art.

Jag har därför — precis som SSU
gjorde när de skrev sitt remissyttrande
över detta förslag — kommit till slutsatsen
att det är ett mycket bra förslag,
att det innebär ett stort framsteg med
hänsyn till vapenvägrarna men att det
icke är en lycklig åtgärd i vad det
gäller frikallande av Jehovas vittnen.

Jag kommer därför att rösta för reservation
I av herr Blomqvist m. fl.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall endast anföra
några få ord. Det var herr Carlsson i
Tyresö som uppkallade mig därför att
han oroas av den reaktion som han befarar
skall möta hos andra vapenfria i
händelse av ett beslut som medger Konungen
möjlighet att låta bli att inkalla
Jehovas vittnen. Jag vill fästa herr
Ingvar Carlssons uppmärksamhet på att
denna fråga också har behandlats inom
fredsorganisationerna, där vi har vapenfria,
som är beredda att göra vapenfri
tjänsteplikt enligt den nya lagen.
Dessa organisationer har i sina remissyttranden
enhälligt tillstyrkt utredningens
förslag i fråga om behandlingen av
Jehovas vittnen.

Jag har haft många samtal med både
vapenfria värnpliktiga och andra värnpliktiga
ute i landet, innan jag tagit
ställning i denna fråga, och jag har inte
någon gång mött den reaktion, som herr
Carlsson talar om och som vi naturligtvis
kan räkna med. Jag har frågat mig:

Lag om vapenfri tjänst m. m.

Varför finns inte någon sådan reaktion?
Det måste bero på att allmänhetens
inställning till Jehovas vittnen —
tack vare den kännedom allmänheten
har om enskilda medlemmar av denna
sekt ute i vårt samhälle — inte är sådan
att det beslut, som jag här förordar
att riksdagen skall fatta, kommer
att upplevas som någonting orimligt
eller som någon skriande orättvisa. Sekten
bedöms så, att man anser ett sådant
beslut rimligt, och detta beror på
sektens särställning vid sidan om frikyrkan
och vid sidan om den statliga
kyrkan. Därför återstår — jag betonar
det — ingenting annat än att träffa detta
klara val; vi måste antingen fortsätta
som vi gjort hittills, vilket innebär
fängelse för sektens medlemmar, eller
på försök öppna en möjlighet att slippa
sätta in dem i fängelse.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
förlänga debatten. Jag vill bara säga
några ord med anledning av att herr
Jansson så varmt pläderade för att Jehovas
vittnen skulle slippa göra vapenfri
tjänst.

Det är naturligtvis inte på grund av
att herr Jansson vill slå vakt om religionsfriheten
i detta land som han pläderar
för detta, och inte heller för att
han vill värna om de demokratiska
principerna. Huvudorsaken är nog den
att den kommunistiske representanten
helst skulle se att huvudparten av de
svenska männen mellan 18 och 47 år
gjorde gemensam sak med Jehovas vittnen.
— Ett urvattnat försvar eller en
läcka i försvaret är vad kommunistiska
partiet vill åstadkomma. Jag tycker att
statsrådet borde bli en aning konfunderad
över att erhålla stöd från ett parti
som argumenterar på sådana grunder.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Herr Fridolfsson i
Stockholm har inte uppfattat kommunisternas
ståndpunkt i försvarsfrågan,

114

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Lag om vapenfri tjänst m. m.

men den saken behöver inte blandas in
i detta sammanhang.

Jag har sagt att behandlingen av Jehovas
vittnen och andra som av etiska
skäl är totalvägrare bör uttrycka respekt
för individens åsiktsfrihet, och
jag tar inte tillbaka någonting av det.

Jag är på det klara med att herr Fridolfsson
är fången i en karikatyr av
min uppfattning. Han bör göra sig förtrogen
med att det finns andra uppfattningar
än de egna och att även andras
uppfattningar kan vara värda att pröva.
Jag är bara ledsen över att herr Fridolfssons
karikatyr av de ståndpunkter
jag företräder är så inrotad, att inte
ens ett år som bänkgranne med mig
har kunnat befria herr Fridolfsson från
hans stereotypa tänkande.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Mom. B och E

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i
Borås begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
B) och E) i utskottets utlåtande nr 45,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Blomquist
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 104 nej.
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rimmerfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
C) i utskottets utlåtande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II) av fru Hamrin-Thorell
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Rimmerfors begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Där -

Onsdagen den 25 maj 1%6 cm.

Nr 26

115

vid avgavs 139 ja och 77 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Ett miljöpolitiskt handlingsprogram

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 48, i anledning av
väckta motioner om ett miljöpolitiskt
handlingsprogram.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Centerpartiets miljömotion
väcktes första gången 1962. Den
vann då inte så mycket gehör, men efter
hand har det blivit mer och mer
opportunt att tala om miljöns betydelse
för människa och individ. Detta är karakteristiskt
inte bara för vårt land
utan för alla länder med hög levnadsstandard.
Efter hand som man lyckats
tillgodose människornas materiella intressen
måste man komma fram till att
också satsa på den tredje dimensionen
av standard: djupet, innehållet.

I år har allmänna beredningsutskottet
samlat sig till ett enhälligt utlåtande
med en mycket förnämlig skrivning.
Man ställer sig frågande till varför utskottet
i år kunnat bli enhälligt. Det är
närmast för att försöka ge en liten förklaring
därtill som jag tagit mig friheten
att begära ordet.

Vi var från början ensamma men efter
hand befann vi oss de senaste åren
tillsammans med folkpartiet på reservationssidan.
Nu vill jag beteckna denna
förnämliga skrivning som någonting
av ett 60-procentigt bifall. Är man pretentiös
nog att i en motion framlägga
något som är ett idéprogram, bör man

Ett miljöpolitiskt handlingsprogram

vara mycket belåten om man får ett så
långt tillmötesgående.

Ämnet är stort och besvärligt, och det
finns inget universalhjälpmedel med
vilket man kan lösa dessa problem. Men
utskottet har funnit att problemet ändå
är allvarligt nog för att man skall pröva
tänkbara lösningar.

Det skall erkännas att en hel del har
hänt under de år som gått sedan frågan
väcktes, men rent principiellt har utskottet
i år en rad uttalanden som jag
i och för sig vill beteckna som något
av ett miljöpolitiskt handlingsprogram.
Jag tar mig friheten att göra ett par citat
ur utskottets skrivning. Utskottet
understryker starkt »vikten av att mentalhygieniska
aspekter beaktas vid samhällsplaneringen»,
att »ett klart samband
föreligger mellan å ena sidan miljön
och å andra sidan individens utveckling
och personlighetsdaning». Man
säger: »Sociologiska undersökningar är
vidare en metod som användes för att
klarlägga hur den enskilde påverkas av
och kan finna sig till rätta med olika
förhållanden i samhällslivet.» »Utskottet
vill framhålla vikten av att miljöfrågorna
uppmärksammas vid planeringen
av bostadsbyggandet», och att »utskottet
förutsätter att den psykologiska hälsovården
inom skolväsendet kommer att
effektiviseras i den mån förbättrade resurser
medger det».

t Man delar den grundsyn motionerna
bygger på, nämligen att frågorna om
miljöns betydelse för de enskilda individerna
i dagens samhälle är brännande,
och man är väl medveten om att
mycket återstår att göra för att åstadkomma
den anpassning mellan miljön
och individerna som alla finner önskvärd.
»Utskottet vill således starkt understryka
vikten av att miljöfrågorna
ges stort utrymme i samhällsplaneringen
på alla områden. Den livliga allmänna
debatten kring de i motionerna
upptagna spörsmålen kan bidraga till
att uppmärksamheten på denna angelägenhet
skärps.»

116

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Riksdagens förvaltningsorganisation

När vi prövade dessa synpunkter vid
ett estradsamtal i Lund i samband med
en offentlig sammankomst var det intressant
att lägga märke till hur man från
experthåll var synnerligen enig om att
det — oavsett vilka partier som representeras
i det politiska livet — är mycket
angeläget att man tillsammans försöker
lösa dessa frågor. Det gällde experten
från byggsidan, en professor i
arkitektur, den socialmedicinske professorn
och även den expert i nationalekonomi
som menade att rent finansiellt
var det på sikt också väsentligt
för samhället.

Jag skulle helt kort vilja säga att centerpartiets
ledamöter i utskottet anser
att det som utskottet kommit fram till
i årets skrivning är en bra bit på väg,
och för oss är realpolitik det väsentliga.
Vi hoppas att det härigenom kan
bli något av realpolitik, och därmed ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets utlåtande nr 48.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Föredrogs vart för sig

utrikesutskottets memorial nr 6, angående
uppskov med behandlingen av
vissa till utskottet hänvisade ärenden;
och

konstitutionsutskottets utlåtande nr
35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändring i lagen om
inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 4

Riksdagens förvaltningsorganisation

Föredrogs sammansatt konstitutionsoch
bankoutskotts betänkande nr 1,
med anledning av riksdagens organisasionsutrednings
betänkande med vissa

förslag rörande riksdagens förvaltningsorganisation
och i anledning därav
väckt motion.

Med skrivelse till talmanskonferensen
den 27 april 1966 hade riksdagens organisationsutredning
överlämnat betänkande
med vissa förslag rörande
riksdagens förvaltningsorganisation. Betänkandet
hade av kamrarna hänvisats
till konstitutionsutskottet, såvitt avsåge
ändringar i riksdagsstadgan och i stadgan
om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, och i övrigt till
bankoutskottet.

I anledning av betänkandet hade herr
Wennerfors inom andra kammaren
väckt motionen nr 925, vilken hänvisats
till bankoutskottet. I motionen
hemställdes »att riksdagen måtte besluta,
att vid behandlingen av organisationsutredningens
förslag upplysningstjänsten
bibehålies under biblioteksstyrelsens
ledning».

Enligt överenskommelse mellan de
båda utskotten hade betänkandet och
motionen hänskjutits till sammansatt
konstitutions- och bankoutskott.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. avslå motionen II: 925;

2. besluta om inrättandet från och
med den 1 juli 1966 av riksdagens förvaltningskontor
i enlighet med de riktlinjer
till vilka utskottet i sitt betänkande
anslutit sig, och upphörandet vid
samma tid av riksdagens ekonomibyrå;

3. antaga vid utskottets betänkande
såsom Bil. A fogad instruktion för riksdagens
förvaltningskontor jämte ikraftträdandebestämmelser; 4.

besluta, med motsvarande överflyttning
från personalstaterna för andra
i vid betänkandet fogad tjänsteförteckning
(Bil. B) angivna organ, fastställa
å bilagan angiven personalstat för
riksdagens förvaltningskontor att gälla
från och med den 1 juli 1966;

5. besluta att de den 1 juli 1966 gällande
tillsättningsbesluten angående
tjänst som sålunda överflyttats skulle

3nsdagen den 25 maj 1906 em.

Nr 26

117

frän och med samma dag utan ändring
av beslut om lön och annan gottgörelse
avse motsvarande tjänst vid riksdagens
förvaltningskontor;

6. besluta att förvaltningskontoret
skulle, om ej annat vore stadgat, beträffande
arbetstagare vid riksdagen
och dess verk äga befogenheter motsvarande
dem som tillkomme statens avtalsverk
beträffande statsförvaltningen
i övrigt;

7. bemyndiga riksdagens organisationsutredning
att utan hinder av förvaltningskontorets
förhandlingsrätt fullgöra
de förhandlingsuppgifter m. m.
vartill den bemyndigats genom riksdagens
bifall till konstitutionsutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 25 år
1966;

8. besluta att styrelse för förvaltningskontoret
skulle väljas första gången
vårsessionen 1966;

9. bemyndiga styrelsen

a) att från och med den dag den blivit
utsedd anställa chef för kontoret
och annan personal från och med den
1 juli 1966,

b) att för tiden före den 1 juli 1966
mot arvode ur anslaget Riksdagen, övriga
omkostnader anställa erforderligt
biträde, samt

c) att ur vederbörligt anslag å förvaltningskontorets
stat disponera medel
för erforderlig personal som ej upptagits
på ovan angivna personalstat;

10. uppdraga åt riksgäldskontoret att
verkställa utbetalningar för riksdagens
förvaltningskontor, utföra därav föranledd
bokföring och skyldighet att till
olika myndigheter lämna uppgifter om
inkomster etc. samt att revidera kontorets
räkenskaper; samt

11. antaga de förslag till författningsändringar
som angåves i Bil. C—F till
betänkandet, att träda i kraft den 1 juli
1966.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Riksdagens förvaltningsorganisation

Ilerr WENNERFORS (h):

Herr talman! Det sammansatta konstitutions-
och bankoutskottet föreslår på
grundval av en nyligen avslutad utredning
att ett riksdagens förvaltningskontor
inrättas fr. o. m. den 1 juli 1966.
Detta förvaltningskontor skall överta en
mängd arbetsuppgifter som hittills varit
fördelade på olika förvaltningsorgan
i riksdagen. Förvaltningsorganisationen,
som vi alla i detta hus på ett
eller annat sätt är beroende av, har under
årens lopp alltmer präglats av splittring.
Det betänkande som riksdagens
organisationsutredning överlämnade för
en tid sedan mottogs således med stor
tillfredsställelse såväl av riksdagens personal
som av riksdagens ledamöter. Ett
enhälligt utskottsutlåtande får väl ses
som ett uttryck härför.

Vi uttalar en förhoppning om att det
förestående beslutet i praktiken skall
innebära en förbättrad förvaltningsorganisation
för riksdagen. Man har all
anledning att önska den styrelse som i
dagarna skall utses lycka till med det
förestående ansvarsfulla arbetet, inte
minst med de närmaste årens arbete
som till en viss del kan komma att präglas
av övergångsskedets svårigheter och
problem.

Emellertid har det, herr talman, kommit
litet smolk i enighetens ljuva dryck,
och det lilla smolket utgöres av min motion
nr 925. Ingen av det sammansatta
utskottets ledamöter har reserverat sig
eller, enligt vad man kan utläsa av utskottets
utlåtande, påfordrat ens en mening
som givit uttryck för åtminstone
förståelse för de tankegångar som återfinnes
i motionen. Därför vill jag för
kammarens ledamöter redogöra för syftet
med motionen.

Som bekant står till riksdagsledamöternas
förfogande ett riksdagsbibliotek,
bestående av låneexpedition, läsesalar,
forskarrum, arbetslokaler för personalen
samt bok- och tidskriftsmagasin.
Bokbeståndet uppgår till mycket över
200 000 volymer. Även om biblioteket

118

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Riksdagens förvaltningsorganisation

främst kan anses vara avsett för riksdagsledamöterna
är det ett allmänt förvaltnings-
och forskningsbibliotek. Inom
riksdagsbiblioteket har i tio år varit
inrättad en s. k. upplysningstjänst som
biträder ledamöterna vid insamling av
sakuppgifter. Denna verksamhet har
under årens lopp ständigt expanderat.
Upplysningstjänsten är i dag till mycket
stor lijälp för ledamöterna i deras
arbete.

Nu har föreslagits att upplysningstjänsten
skall avskiljas från riksdagsbiblioteket
och dess ledning samt inordnas
i riksdagens förvaltningskontor. Vilka
skäl har anförts härför? Såvitt jag
förstår är det ena skälet att upplysningstjänsten
har att utarbeta registret
till riksdagstrycket. Jag måste betrakta
detta skäl som synnerligen lätt vägande.
Som ett annat skäl har anförts att upplysningstjänstens
verksamhet är direkt
knuten till riksdagsledamöterna och
det löpande arbetet i riksdagen. Det kan
med samma rätt anföras att riksdagsbibliotekets
verksamhet är knuten till
riksdagsledamöterna och det löpande
arbetet inom riksdagen. Upplysningstjänstens
verksamhet är så sammanflätad
med riksdagsbibliotekets verksamhet
i dess helhet att vad som gäller en
del av riksdagsbiblioteket även gäller
hela riksdagsbiblioteket. Ja, en upplysningstjänst
kan väl helt enkelt inte fungera
utan ett bibliotek?

Den nära samhörigheten mellan upplysningstjänsten
och biblioteket har hittills
alltid framhållits som nödvändig.
Författningsutredningen framhöll detta,
och biblioteksstyrelsen har understrukit
det i flera olika yttranden. Upplysningstjänstens
föreståndare har anfört
det i ett yttrande, som ingick som bilaga
i bankoutskottets utlåtande nr 48
förra året, där han säger: »Givetvis har
det för upplysningstjänsten varit av
stort värde att ha haft bekväm tillgång
till landets största samhällsvetenskapliga
specialbibliotek. Särskilt har det
inneburit en tids- och arbetsbesparing

att dess tjänstemän kunnat fritt röra sig
i bok- och tidskriftsmagasinen.»

Upplysningstjänstens nyttjande av
biblioteket, som understrukits i olika
sammanhang, kan inte siffermässigt mätas.
Den ström av informationsmaterial,
som riksdagsbibliotekets accession utgör,
innebär en stor fördel för upplysningstjänstens
arbete, som måste läggas
till det lånemässigt verifierbara genom
sin omedelbara tillgänglighet för all personal.

Man har, herr talman, anledning att
ställa frågan: Vad blir resultatet av detta
beslut? Såvitt jag förstår måste följden
bli, framför allt om riksdagsbiblioteket
skulle flyttas ut ur huset, att vi får
två bibliotek som står till riksdagens
förfogande. Jag måste framhålla att detta
innebär ökade kostnader. Olägenheterna
för alla parter kan bli betydande.

En annan fråga har man anledning
att ställa sig, nämligen vad resultatet
blir för upplysningstjänsten. Det är naturligtvis
svårt att i dag säga vad det
kommer att innebära för upplysningstjänsten,
men man har anledning att förmoda,
att det i varje fall inte kan innebära
några större fördelar för en så särpräglad
verksamhet som upplysningstjänsten
att komma in i ett förvaltningskontor
som i övrigt har helt andra uppgifter,
nämligen uppgifter av ekonomisk
och administrativ karaktär och där en
av huvuduppgifterna blir förhandlingsarbete.

Jag menar alltså att upplysningstjänsten
bör bibehållas under biblioteksstyrelsens
ledning vare sig det sker som ett
med biblioteket sidoordnat verk eller
liksom hittills som en del av biblioteket.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 925.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Agnäs (h).

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Inom det sammansatta
utskottet har man noga övervägt de syn -

Onsdagen den 25 maj 1900 em.

Nr 26

119

punkter som herr Wennerfors liar framfört
i sin motion och som han pläderat
för här ifrån talarstolen. Vad som blivit
avgörande för ställningstagandet i
det sammansatta utskottet redovisas på
sid. 38 i utlåtandet. Där sägs att det
föreligger vissa markerade skiljaktigheter
mellan upplysningstjiinstens och
riksdagsbibliotekets arbetsuppgifter.
Riksdagsbiblioteket som sådant är ett
förvaltnings- och forskningsbibliotek,
medan däremot upplysningstjänsten är
ett serviceorgan för riksdagsledamöterna.

Om vi gör det tankeexperimentet att
vi haft vårt riksdagshus här och att vi
känt ett behov av en upplysningstjänst,
såsom vi har gjort det, hade man säkerligen
inte funnit det märkligt att organisera
den på så sätt att ett antal befattningshavare
hade fått lokaler här i huset
och det arbetsmaterial som krävs
för deras verksamhet inom upplysningstjänsten,
nämligen ett aktuellt handbibliotek,
prenumeration på en del tidskrifter
av intresse och ett klipparkiv.
På så sätt hade man utrustat dem med
arbetsmaterial, som naturligtvis inte i
alla situationer hade varit tillräckligt
utan som hade krävt att de anlitat de
specialbibliotek som funnits i form av
förvaltnings- och forskningsbibliotek,
det som vi nu har här i huset och som
något oegentligt kallas riksdagsbiblioteket.

De som arbetar med upplysningstjänsten
får ju i många sammanhang skaffa
sig uppgifter och fakta från andra håll
än riksdagsbiblioteket, och då är det
inte så särskilt märkvärdigt om riksdagsbiblioteket,
vilket man ännu inte
definitivt tagit ställning till, kommer
att ligga på annat håll än här i huset,
och att upplysningstjänsten i så fall
kommer att sortera under den kommande
administrationen för riksdagen.

En annan synpunkt som också redovisas
i det sammansatta utskottets betänkande
är den att rekrytering av tjänstemän
till de båda verksamhetsområde -

Riksda^ens förvaltningsorganisation

na rimligen får ske från delvis skilda
utgångspunkter. För bibliotekets del har
man att räkna med personal med sedvanlig
biblioteksutbildning och med den
vanliga karriären inom biblioteken, medan
man för upplysningstjänstens del
har att räkna med både bibliotekspersonal
och personer med annan bakgrund.

Personligen föreställer jag mig att
man mer och mer kommer att få anledning
att rekrytera upplysningstjänstens
befattningshavare med personer med
annan bakgrund än den traditionella
biblioteksutbildningen. Man skall ha
klart för sig att vad som är av värde
för dem som arbetar inom upplysningstjänsten
är att ha en mycket god kontakt
med det aktuella skeendet i samhället,
att veta vad som rör sig på olika
områden, var man skall inhämta fakta,
ha personliga kontakter med människor
i organisationer o. s. v. Det är ju inte
precis den bild av den traditionella biblioteksutbildningen
som man är van vid.

Det är dessa överväganden som har
lett till det eniga ställningstagandet
inom det sammansatta utskottet, och jag
föreställer mig att man inte alls har
några anledningar att hysa farhågor för
att upplysningstjänsten på något sätt
kommer att få minskad effektivitet genom
det föreslagna huvudmannaskapet.

Herr talman! Jag ber därför att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Eftersom intet har skrivits
om min motion i utskottets utlåtande,
förutom att utskottet inte delar den
i motionen framförda åsikten i frågan,
var jag mycket nyfiken på vilka invändningar
man eventuellt skulle ha mot mitt
inlägg här i kammaren.

Jag är inte övertygad efter den argumentering
som herr Regnéll här presterat.
Även om det på personal som rekryteras
till upplysningstjänsten kan ställas
vissa speciella krav, måste det väl även
gälla för personalen i riksdagsbibliote -

120

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Ändringar i andra kammarens ordningsstadga med anledning av inrättandet av
riksdagens förvaltningskontor

ket att den följer med vad som sker i
samhället. Det grundläggande är ju att
biblioteket och upplysningstjänsten
hänger så intimt samman.

En stor del av verksamheten i upplysningstjänsten
bygger på källorna,
vilka utgöres av bok- och tidskriftssamlingar.
Vidare har man stor nytta av att
kunna gå till alla de kataloger och register
som finns i biblioteket.

Om man skiljer dessa två funktioner
från varandra, blir följden att man måste
bygga upp ett nytt bibliotek för upplysningstjänsten.
Det anser jag vara slöseri
med resurserna.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 925;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wennerfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatt konstitutions- och bankoutskotts
hemställan i utskottets betänkande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till motionen
II: 925.

rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 179 ja och 27 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Ändringar i andra kammarens ordningsstadga
med anledning av inrättandet av
riksdagens förvaltningskontor

Föredrogs den å bordet vilande motionen
nr 930, av herr Adamsson m. fl.,
i anledning av talmanskonferensens
skrivelse med överlämnande av ett från
riksdagens organisationsutredning inkommet
betänkande med vissa förslag
rörande riksdagens förvaltningsorganisation.

Därvid anförde

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! I denna motion föreslås
de ändringar i kammarens ordningsstadga,
som påkallas av kammarens nu
fattade beslut om inrättande av riksdagens
förvaltningskontor. Förslaget ansluter
till vad som anförts i sammansatta
konstitutions- och bankoutskottets
nyss godkända betänkande.

Om denna motion skulle remitteras
till utskott, bleve det nödvändigt att för
ändamålet tillsätta ett enskilt utskott
och uppskjuta ärendets handläggning
till höstsessionen. Då saken emellertid
synes mig alltför obetydlig för en sådan
åtgärd, anser jag att kammaren bör
begagna den möjlighet som i detta fall
finns — och som motionärerna också
pekat på — att avgöra motionen utan remiss
till utskott.

Jag hemställer sålunda, herr talman,
att kammaren måtte redan i dag bifalla
ifrågavarande motion.

Vidare yttrades ej.

Denna hemställan bifölls.

Onsdagen den 25 maj 19(56 em.

Nr 26

121

§ 6

Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
memorial:

nr 36, med förslag till ändrad lydelse
av § 80 riksdagsordningen, och

nr 37, med förslag till lag angående
ändring i stadgan om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande
m. m.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialens företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, bifölls
vad utskottet i memorialen i övrigt
hemställt.

§ 7

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1966/67,

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om riksstatens uppställning,
nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1966/67, och
nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kostnader för
svenska FN-styrkor m. in.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Aktievinstbeskattningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 46, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 35 § 2 och 4 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 25 mars 1966 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 90, hade Kungl. Maj:t, under

Aktievinstbeskattningen

åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 35 § 2
och 4 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370);

2) förordning om ändring i förordningen
den 30 november 1951 (nr 763)
angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås att skattepliktig
realisationsvinst vid avyttring av
aktier och likartade tillgångar, som
skattskyldig innehaft minst fem år, skall
beräknas till 10 procent av vad den
skattskyldige erhållit för egendomen.
Skattepliktig vinst skall dock inte beräknas
om det framstår som sannolikt
att avyttringen skett utan vinst eller
med en vinst som inte överstiger 5 procent
av vad den skattskyldige erhållit.
Bestämmelserna skall ej heller gälla vid
omflyttning av organisationsaktier inom
en koncern. Vidare föreslås Kungl.
Maj:t få rätt att medge undantag från
bestämmelserna vid avyttring som är
föranledd av strukturrationalisering.
Från den schablonmässigt beräknade
skattepliktiga realisationsvinsten under
ett beskattningsår medges avdrag med
500 kronor. Vid avyttring av aktier eller
likartade tillgångar som innehafts mindre
än fem år skall skattepliktig realisationsvinst
beräknas enligt nu gällande
regler. Beskattning skall dock ske även
när sådana tillgångar förvärvats genom
arv eller gåva eller liknande fång. Förslaget
grundas på aktievinstutredningens
betänkande (SOU 1965: 72).

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:746
av herr Gösta Jacobsson m. fl. och
11:915 av herr Lothigius m. fl., vari
hemställts,

122

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Aktievinstbeskattningen

A) »att riksdagen måtte besluta följande
ändringar i de i propositionen
föreslagna bestämmelserna, nämligen

1) att den skattskyldige må efter den
femåriga initialperioden i stället för 10
procent av försäljningssumman alternativt
såsom skattepliktig realisationsvinst
räkna 30 procent av vinsten,

2) att därvid skall vid vinstens beräknande
som ingångsvärde upptagas det
genomsnittliga anskaffningsvärdet för
de aktier av ett och samma slag, som
förvärvats under ett kalenderår,

3) att därvid må ytterligare efter den
femåriga initialperiodens utgång till ingångsvärdet
läggas 3 procent av detta
värde om året för det antal år som aktierna
innehafts,

4) att uppkommen vinst vid avyttring
av aktie, som förvärvats genom benefikt
fång, arv, bodelning eller gåva, icke
skall anses som skattepliktig realisationsvinst,

5) att — om yrkandet i sistnämnda
punkt icke godtages — som ingångsvärde
vid vinstens beräknande skall anses
värdet dödsfallsdagen respektive vid
gåvotillfället,

6) att efter initialperiodens utgång
vinst vid avyttring av aktier inom investmentbolag
och aktiefonder icke
skall anses som skattepliktig realisationsvinst,

7) att realisationsförlust som inte
kunnat avdragas från realisationsvinst
under samma beskattningsår balanseras
och avräknas mot realisationsvinsten
under nästföljande fem år, samt

8) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning av
frågan om ändrade regler för värdering
av icke börsnoterade aktier;

B) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till de ändringar i lagtexten,
som erfordras för genomförande
av förslagen under A), samt därvid
jämväl särskilda ikraftträdandebestämmelser»; II)

de likalydande motionerna I: 749
av herr Holmberg m. fl. och II: 916 av

herr Bohman m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte, med avslag å Kungl.
Maj:ts proposition nr 90, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om förnyad utredning
under beaktande av de synpunkter
vilka kommit till uttryck i motionerna; III)

de likalydande motionerna I: 750
av herrar Lundström och Bengtson samt
II: 917 av herrar Hedlund och Ohlin,
vari hemställts,

A) »att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 90 måtte

1) förändra det i propositionen framlagda
förslaget om ändrade regler för
aktievinstbeskattningen så att vid aktieinnehav
av mer än fem år två procent
av försäljningssumman för varje år
under den tid som aktien innehafts,
dock högst sammanlagt 20 år, skall få
dragas av försäljningssumman innan beräkning
av skattepliktig inkomst enligt
schablonmetoden företages, varigenom
penningvärdeförsämringen under innehavstiden
beaktas,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
att denna lagstiftning bör gälla som ett
provisorium samt hemställa om ny utredning
av aktievinstbeskattningen med
iakttagande av i motionerna angivna
synpunkter, samt

B) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderliga ändringar
i författningstexten»;

IV) de likalydande motionerna I: 751
av herr Sundin m.fl. samt 11:921 av
herrar Sterne och Antonsson vari hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära att Kungl. Maj :t
efter hörande av riksskattenämnden och
med beaktande av i motionerna anförda
synpunkter snarast utarbetar mer
preciserade riktlinjer för användningen
av dispenser från erläggande av skatt
vid aktieförsäljningar i strukturrationaliseringssyfte»; V)

motionen I: 748 av herrar Eskilsson
och Lundberg, vari hemställts,

A) »att riksdagen — med ändring av
Kungl. Maj :ts proposition nr 90 — måtte
besluta

Onsdagen den 25 maj 1906 em.

Nr 26

123

1) att avdrag för förluster å aktier
och liknande tillgångar, som innehafts
i minst fem år, skall medges med belopp
motsvarande 25 procent av den redovisade
förlusten;

2) att vid förmögenhetsbeskattningen
samt vid arvs- och gåvobeskattningen
värdet på aktier och liknande tillgångar
skall reduceras med sex procent;

3) att reglerna om beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst
skall äga tillämpning vid försäljning
av aktier och liknande tillgångar,
vilka innehafts i minst fem år;

4) att de föreslagna nya reglerna icke
skall äga tillämpning om aktier, som
innehafts i minst fem år, inlöses i samband
med utskiftning av aktiebolags tillgångar; 5)

att avdrag från sammanlagda beloppet
av skattepliktig realisationsvinst
å tillgångar, som avses i 35 § 2 mom. c)
kommunalskattelagen, skall medges med
femhundra kronor eller, om den skattskyldige
under beskattningsåret varit
gift och levt tillsammans med andra maken,
med för dem båda gemensamt högst
ettusen kronor;

6) att de föreslagna nya bestämmelserna
skall äga tillämpning i fråga om
avyttring av aktier och liknande tillgångar,
som sker den 1 januari 1967
eller senare, dock att bestämmelserna
inte skall tillämpas vid avyttring av aktier
och liknande tillgångar, som förvärvats
före den 1 januari 1962;

B) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderliga
ändringar i lagtexten»;

VI) motionen II: 875 av herr Regnéll
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga den i propositionen föreslagna
bestämmelsen om rätt till schablonavdrag
med i motionen angiven formulering,
innebärande att sammanlevande
makar medgåves avdrag med tillsammans
högst 1 000 kronor;

VII) motionen 11:918 av herr Hermansson
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av proposition
nr 90 måtte

Aktievinstbeskattningen

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
förnyad utredning om aktievinstbeskattningen,
grundad på principen att
realiserade kapitalvinster skulle beskattas
i samma utsträckning som vanlig inkomst,

dels besluta att 35 § 2 mom. kommunalskattelagen
erhölle sådan lydelse att
realisationsvinsten beräknades till 15
procent av försäljningspriset efter avdrag
för kostnad för avyttringen;

VIII) motionen II: 919 av herr Nordgren
in. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte, med ändring av Kungl. Maj :ts
proposition nr 90, besluta att aktiefonder
och investmentbolag icke skall vara
skattskyldiga för realisationsvinst på
aktier m. m., vilka avyttras efter minst
fem års innehav, samt att vederbörande
utskott måtte utforma härför erforderlig
lagtext»; ävensom

IX) motionen II: 920 av herr Nordgren
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte, med ändring av den i Kungl.
Maj :ts proposition nr 90 föreslagna lydelsen
av 35 § 2 mom. fjärde stycket
kommunalskattelagen, antaga i motionen
framlagt författningsförslag, avseende
dispens från aktievinstbeskattning
vid strukturrationalisering.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 90 icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas och med avslag på
de likalydande motionerna I: 746 av
herr Gösta Jacobsson m. fl. och 11:915
av herr Lothigius m. fl., 1:749 av herr
Holmberg m. fl. och II: 916 av herr Bohman
m. fl., 1:750 av herrar Lundström
och Bengtson samt 11:917 av herrar
Hedlund och Ohlin, ävensom på motionerna
I: 748 av herrar Eskilsson och
Lundberg, II: 875 av herr Regnéll,
11:918 av herr Hermansson in. fl.,
11:919 av herr Nordgren m. fl. samt
II: 920 av herr Nordgren m. fl. —- måtte
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om ändrad lydelse av 35 § 2

124

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Aktievinstbeskattningen

och 4 mom. kommunalskattelagen den ändringen, att 35 § 4 mom. erhölle föl28
september 1928 (nr 370) med den jande såsom utskottets förslag beteck-----
nade lydelse:

(Kungt. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

35 §.

4 mom. Vinst, som----för avyttringen.

Såsom skattepliktig---yttre rationalisering.

Skattepliktig realisationsvinst enligt
2 mom. fjärde stycket anses icke föreligga
när aktie i aktiebolag eller andel
i handelsbolag eller ekonomisk förening
överlåtes mellan sådana företag inom
samma koncern, om moderföretaget i
koncernen är aktiebolag eller ekonomisk
förening och den överlåtna aktien
eller andelen innehaves som ett led i
annan koncernens verksamhet än förvaltning
av fastighet, värdepapper eller
annan därmed likartad lös egendom.

Skattepliktig realisationsvinst enligt
2 mom. fjärde stycket anses icke föreligga
när aktie i aktiebolag eller andel i
handelsbolag, ekonomisk förening eller

utländskt bolag överlåtes ---- (=

Kungl. Maj:ts förslag)---egen dom.

2) förordning om ändring i förordningen
den 30 november 1951 (nr 763)
angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 746
av herr Gösta Jacobsson m. fl. och
11:915 av herr Lothigius m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 749
av herr Holmberg m. fl. och 11:916 av
herr Bohman m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 750
av herrar Lundström och Bengtson samt
II: 917 av herrar Hedlund och Ohlin,

4) de likalydande motionerna 1:751
av herr Sundin m. fl. samt 11:921 av
herrar Sterne och Antonsson,

5) motionen I: 748 av herrar Eskilsson
och Lundberg,

6) motionen 11:875 av herr Regnéll
m. fl.,

7) motionen II: 918 av herr Hermansson
m. fl.,

8) motionen II: 919 av herr Nordgren
m. fl., ävensom

9) motionen II: 920 av herr Nordgren
m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört

och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservationer hade avgivits enligt följande: 1)

av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås, vilka
ansett att utskottet under punkten A)
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 749 av herr
Holmberg m. fl. och II: 916 av herr Bohman
m. fl. och med avslag å Kungl.
Maj :ts proposition nr 90 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förnyad
utredning under beaktande av de
synpunkter, vilka kommit till uttryck i
nyssnämnda motioner;

2) av herrar Lundström, Sundin och
Tistad, fru Nettelbrandt samt herrar
Eriksson i Bäckmora, Larsson i Umeå
och Börjesson i Falköping, vilka ansett,
att utskottet under punkten B 3) bort
hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 750 av herrar Lundström och
Bengtson samt 11:917 av herrar Hedlund
och Ohlin, såvitt nu var i fråga,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

Onsdagen den 25 maj 1906 em.

Nr 26

125

dels uttala att den nya aktievinstbeskattningslagstiftningen
borde gallasom
ett provisorium,

dels ock hemställa om utredning om
en ny aktievinstbeskattning enligt följande
riktlinjer:

a) Beskattningen bör ske på grundval
av en verklig vinstberäkning med utgångspunkt
från anskaffningskostnaden.
Möjligheterna att genom olika
schabloner förenkla vinstberäkningen
bör undersökas.

b) Hänsyn skall tagas till penningvärdeförsämringen
under inneliavstiden.

c) Skatteplikt bör motsvaras av en
korresponderande rätt till avdrag för
förluster.

d) Samordning bör ske mellan aktievinstbeskattningen
och andra beskattningsformer,
t. ex. arvsskatt, förmögenhetsskatt
och utskiftningsskatt, så att
dubbelbeskattning förorsakad av kollisioner
mellan olika beskattningsformer
undvikes.

e) Familjeföretagens speciella förhållanden
bör beaktas.

f) Strukturrationaliseringen inom näringslivet
får inte genom beskattningen
försvåras eller styras med selektiva medel.

g) Retroaktiv beskattning bör undvikas.

3) av herrar Lundström, Sundin och
Tistad, fru Nettelbrandt samt herrar
Eriksson i Bäckmora, Larsson i Umeå
och Börjesson i Falköping, vilka ansett,
att utskottet under punkten A) bort
hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 750 av herrar Lundström och
Bengtson samt II: 917 av herrar Hedlund
och Ohlin, såvitt gällde förslaget
om införande av ett särskilt avdrag vid
vinstberäkningen för att neutralisera
penningvärdeförsämringen, måtte antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändrad lydelse av
35 § 2 och 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)

Aktievinstbeskattningen

med i denna reservation angiven ändrad
lydelse;

4) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson
och Magnusson i Borås, vilka
-—■ under hänvisning till innehållet i de
likalydande motionerna 1:746 av herr
Gösta Jacobsson m. fl. och 11:915 av
herr Lothigius in. fl. samt i motionerna
I: 748 av herrar Eskilsson och Lundberg,
II: 919 av herr Nordgren in. fl.
och II: 920 av herr Nordgren m. fl. —
ansett att, därest riksdagen inte skulle
bifalla yrkandet i reservationen 1) om
avslag å propositionen nr 90, densamma
bort ändras och kompletteras i följande
hänseenden:

a) Vinstbeskattning eller schablonbeskattning Reservanterna

ansåge, att utskottet
under punkten A 1) i denna del bort
hemställa,

att riksdagen måtte
dels antaga i reservationen intaget
förslag till ändrad lydelse av 35 § 2
mom. tredje stycket kommunalskattelagen; dels

som en följd härav antaga av reservanterna
angiven lydelse av första
meningen i det vid propositionen fogade
förslaget till 35 § 2 mom. fjärde
stycket kommunalskattelagen;

dels ock som en följd av förstnämnda
yrkande antaga i reservationen föreslagen
lydelse av punkt 1 av anvisningarna
till 36 § kommunalskattelagen; b)

Beskattningsobjekten

Under hänvisning till innehållet i motionerna
I: 746 av herr Gösta Jacobsson
in. fl. och II: 915 av herr Lothigius
m. fl., motionen 11:919 av herr Nordgren
in. fl. samt motionen 11:920 av
herr Nordgren m. fl. ansåge reservanterna
att utskottet under punkten Al)
i denna del bort hemställa,

att riksdagen måtte såsom nytt femte

126

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Aktievinstbeskattningen

stycke i 35 § 2 mom. kommunalskattelagen
antaga i reservationen framlagt
förslag och att i följd härav de föreslagna
femte—sjunde styckena i nämnda
moment i stället skulle intagas som
sjätte—åttonde styckena;

c) Aktier förvärvade genom benefika
fång

Under åberopande av innehållet i
motionerna I: 746 av herr Gösta Jacobsson
m. fl. och II: 915 av herr Lothigius
m. fl. ansåge reservanterna att utskottet
under punkten A 1) i denna del bort
hemställa,

att riksdagen måtte antaga i reservationen
föreslagen ändrad lydelse av
35 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen
;

d) Vinst i samband med utskiftning
Under hänvisning till motionen 1:748

av herrar Eskilsson och Lundberg ansåge
reservanterna, att utskottet under
punkten Al) i denna del bort hemställa,

att riksdagen måtte antaga i reservationen
föreslagen ändrad lydelse av
punkt 5 av anvisningarna till 35 § kommunalskattelagen
;

e) Schablonavdrag för äkta makar
Under åberopande av innehållet i

motionen I: 748 av herrar Eskilsson
och Lundberg samt i motionen II: 875
av herr Regnéll m. fl. ansåge reservanterna,
att utskottet under punkten Al)

1 denna del bort hemställa,

att riksdagen måtte antaga i reservationen
föreslagen lydelse av andra—•
fjärde meningarna i förslaget till 35 §

2 mom. fjärde stycket kommunalskattelagen; f)

Avdrag för realisationsförlust
Under hänvisning till motionen I: 748

av herrar Eskilsson och Lundberg ansåge
reservanterna, att utskottet under
punkten Al) i denna del bort hemställa,
att riksdagen måtte antaga i reserva -

tionen föreslagen ändrad lydelse av 46 §
1 mom. samt punkterna 2 och 3 av anvisningarna
till 36 § kommunalskattelagen; g)

Beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst

Under åberopande av motionen I: 748
av herrar Eskilsson och Lundberg ansåge
reservanterna, att utskottet under
punkten A 2) bort hemställa,

att riksdagen måtte antaga i reservationen
intaget förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § 4 mom. förordningen
den 30 november 1951 (nr
763) angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst;

h) Avdrag för latent skatteskuld

Under hänvisning till motionen I: 748

av herrar Eskilsson och Lundberg ansåge
reservanterna, att utskottet under
punkten A) bort hemställa, att riksdagen
måtte antaga i denna reservation
intaget förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 4 § förordningen den
26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt; i)

Ikraftträdandebestämmelserna

Under hänvisning till motionerna

1:746 av herr Gösta Jacobsson m. fl.
och II: 915 av herr Lothigius m. fl. ansåge
reservanterna, att utskottet under
punkten Al) i denna del bort hemställa,

att riksdagen måtte antaga i förevarande
reservation angivna ikraftträdandebestämmelser
till de föreslagna ändringarna
i kommunalskattelagen;

k) Värdering av icke börsnoterade
aktier

Reservanterna ansåge, att utskottet
under punkten B 1) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:746 av herr
Gösta Jacobsson m. fl. och 11:915 av
herr Lothigius m. fl. måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning

Onsdagen den 25 maj 1906 em.

Nr 26

127

av frågan om ändrade regler för värdering
av icke börsnoterade aktier;

5) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås, vilka
ansett, att ■—- därest riksdagen icke
skulle bifalla yrkandet i reservationen
1) eller yrkandena i reservationen 4)
under punkterna c) och i) — följande
ändringar i Kungl. Maj:ts proposition
nr 90 hort vidtagas:

a) Avdrag för latent skatteskuld vid
arvs- och gåvobeskattningen

Under åberopande av motionen I: 748
av herrar Eskilsson och Lundberg ansåge
reservanterna att utskottet under
punkten A) bort hemställa,

att riksdagen måtte antaga i reservationen
intaget förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 23 § förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt;

b) Ikraftträdandebestämmelserna

Reservanterna ansåge att utskottet

under punkten A) bort hemställa,

att riksdagen — därest yrkandet i reservationen
4) under punkten a) icke
bifölles — måtte antaga i denna reservation
angiven lydelse av ikraftträdandebestämmelserna
till de föreslagna
ändringarna i kommunalskattelagen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Intresset för en särskild
beskattning av värdestegringsvinster å
aktier har tidigare inte varit särskilt
stort i vårt land. Anledningen härtill är
väl att vi har den hårda progressiva inkomstbeskattningen
samt den icke avdragsgilla
förmögenhetsbeskattningen i
förening med en hög arvsbeskattning.
Vi kan därför säga att vi redan har en
kapitalvinstskatt som i varje fall i vissa
lägen slår hårt. Men framför allt torde
det vara vetskapen om det riskvilliga
kapitalets stora betydelse för välståndsutvecklingen
som gjort att det samhälls -

AktievinstbeskattninRen

ekonomiskt har varit fördelaktigast att
inte införa en sådan beskattning. Vår
socialdemokratiska regering synes också
tidigare ha haft den uppfattningen,
att en dylik beskattning inte var lämplig.
Inte minst synes tekniska svårigheter
ha lagt hinder i vägen.

Det var därför med stor förvåning
man erfar att det plötsligt, i april 1964,
för regeringen framstod som angeläget
att tillsätta en utredning om aktievinsternas
beskattning. Enligt utredningsdirektiven
skulle förutom kravet på en
beskattning av realiserade vinster efter
femårsperiodens utgång åstadkommas
en större rörlighet på aktiemarknaden.

Det förslag som aktievinstutredningen
framlade den 18 december 1965 har
efter remiss till ett stort antal myndigheter
och organisationer blivit mycket
hårt kritiserat. Förslagets huvudlinje
var att 30 procent av den vid försäljningen
uppkomna vinsten skulle utgöra
beskattningsbart belopp. Om svårighet
förelåg att utröna inköpsvärdet skulle
som en supplementärregel gälla att 10
procent av försäljningspriset skulle utgöra
beskattningsbart belopp.

Remissmyndigheterna ansåg förslaget
ur teknisk synpunkt vara mycket besvärligt
både för de skattskyldiga och
för skattemyndigheterna. Men de allvarligaste
invändningarna mot förslaget
avsåg dock bristen på samordning med
vårt nuvarande skattesystem och risken
för allvarliga samhällsekonomiska verkningar
av den föreslagna beskattningen.
Särskilt underströks från vissa håll angelägenheten
i att riskvilligt sparande
i aktier ställes till förfogande för en
fortsatt höjning av näringslivets effektivitet.

Finansministern har naturligtvis inte
kunnat underlåta att ta hänsyn till den
kritik av förslaget som framförts. Man
hade då kunnat vänta att förslag nu inte
framlagts utan att i stället pågående utredningar
på närliggande områden inväntats,
så att en samordning kunnat
ske med fastighetsvinstbeskattningen

128

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Aktievinstbeskattningen

och med av dessa förslag nödvändiggjorda
lindringar av förmögenhets-, arvsoch
gåvobeskattningen. Men regeringen
har av någon anledning ansett det nödvändigt
att redan vid innevarande riksdag
framlägga förslag om beskattning
av aktievinster. Jag har i utskottet försökt
få detta under vårriksdagens sista
veckor framlagda förslag bordlagt till
höstriksdagen för att bevillningsutskottet
skulle kunna ägna mera tid åt frågans
behandling, men det måste av någon
anledning tas upp redan före sommaren.

Bevillningsutskottet, som konstaterar
att förslaget är behäftat med vissa påtagliga
brister, uttalar, att det under den
tid som stått till buds inte har varit
möjligt att finna acceptabla lösningar.
Man frågar sig då vad som är anledningen
till denna stora brådska.

När det gällde att vid årets riksdag
framlägga förslag i detta ärende synes
finansministern ha tagit det starkaste
intrycket av den kritik, som riktat sig
mot de krångliga momenten i utredningens
förslag, särskilt i vad det gäller
skattemyndigheternas arbete. Ett bevis
för att den föreliggande propositionen
är ett hastverk är inte minst att till
och med finansministern förutsätter att
det inom en snar framtid kan bli fråga
om ändringar i denna beskattning. Önskan
i utredningsdirektiven om en ökad
rörlighet på aktiemarknaden har helt
fått vika i brådskan att nu åtminstone
kunna framlägga något förslag.

Utredningens supplementärregel, som
nu har blivit huvudregel, innebär en
evig beskattning på aktievinster. Det
blir 10 procent av försäljningspriset
som efter fem års innehav skall utgöra
beskattningsbart belopp.

Det nu framlagda förslaget skiljer sig
helt från utredningens, då beskattningen
nu inte knutits till den verkliga vinsten
vid aktieförsäljningen utan till försäljningssumman
genom en schablonregel.
Rimligtvis borde ett sådant förslag
ha remitterats i vanlig ordning. Våra

rättsvårdande myndigheter på beskattningens
område borde ha haft något att
säga om en sådan beskattningsform.

Visserligen kan man hävda att förslaget
till sin utformning är enkelt, men
det innebär samtidigt att man helt bortser
från rättvisan i beskattningen. Beskattningssystemets
grundläggande princip
om skatt efter förmåga är helt satt
ur spel.

När man skall införa en beskattning
på ett visst område kräver all rättfärdighet,
att skatten ger rättvist utslag
inom den berörda gruppen. Så blir det
inte med aktievinstskatten. Genom att
10 procent av försäljningspriset skall
utgöra beskattningsbart belopp så snart
vinsten överstiger 5 procent kommer
beskattning att kunna ske till och med
på högre belopp än vinsten utgör.

Vidare uppstår den egendomliga verkan
av förslaget att beskattningsunderlaget
blir lägre i förhållande till den
verkliga vinsten ju högre procentuell
vinst som uppstår vid försäljningen. Beskattningen
blir sålunda hårdare för
dem som har en liten vinst än för dem
som har en hög sådan.

Herr Jacobsson har i första kammaren
delat ut en tabell till samtliga ledamöter,
vilken utvisar verkningarna av
denna nya skatt. Det framgår av tabellen
tydligt hur egendomligt den föreslagna
aktievinstskatten slår. Jag skall
bara nämna ett par exempel.

Om en person i inköpspris för en aktiepost
har betalat 100 000 kronor och
säljer denna efter fem års innehav för
300 000 kronor, varvid han sålunda gör
en förtjänst på 200 000 kronor, kommer
14,75 procent av det beskattningsbara
beloppet att drabbas av beskattning.
Den som också har köpt en aktiepost
för 100 000 kronor men efter samma
tid säljer denna för endast 106 000 kronor,
varvid vederbörande sålunda icke
gör större nominell vinst än 6 000 kronor,
får däremot betala skatt på ett
beskattningsbart belopp som motsvarar
168,33 procent av vinsten.

Onsdagen den 25 maj 1900 cm.

Nr 26

129

Finansministern .använde — vill jag
minnas — en person med 14 000 kronors
inkomst som gjorde miljonaffärer
såsom exempel för att bevisa att det
inte skedde någon konfiskatorisk beskattning.

Var rättvisan finns i detta sammanhang
kan man fråga sig. Beskattning
kommer också att ske av helt fiktiva
vinster, då ingen hänsyn tages till penningvärdeförsämringen.
Sålunda får
den som för 10 år sedan köpt en aktiepost
för 100 000 kronor och säljer den
för 140 000 kronor betala skatt för
14 000 kronors beskattningsbart belopp,
trots att en 4-procentig årlig penningvärdeförsämring
under de 10 åren har
medfört att han inte har gjort någon
som helst förtjänst.

En beskattning av aktievinsterna på
föreslaget sätt kan också tänkas minska
intresset för sparande i riskvilligt kapital.
Tidpunkten för denna skärpning
verkar illa vald med hänsyn till att
man från alla håll i dag påpekar nödvändigheten
av en ökad rationalisering
inom näringslivet för att motverka vårt
höga kostnadsläge i en allt hårdare konkurrens.

För vår fortsatta framstegstakt kan
denna beskattning därför bli ett hinder.
Regeringen säger sig vara intresserad
av en ökning av näringslivets investeringar.
Nu inför den eu beskattningsform
som blir ett hinder för en sådan
utveckling. I framtiden kommer
det att krävas nytt, friskt aktiekapital
till näringslivet; då är det så mycket
mer angeläget att inte nu skrämma bort
det.

Dubbelbeskattningen på utdelning av
aktier och t. o. in. på nytecknade sådana
kvarstår i princip alltjämt. Finansministern
erkänner att den föreslagna
skatteskärpningen kan aktualisera en
permanentning av den s. k. Annellagen.
Varför då inte på en gång föreslå detta?
Man frågar sig om det är nödvändigt
att vi skall få se skadeverkningarna
först.

o — Andra kammarens protokoll 1966.

Aktie vi nstbeskattn ingen

Utredningen föreslog att de s. k. familjcbolagsaktierna
skulle behandlas något
mildare än de börsnoterade. Detta
finner inte finansministern vara behövligt.
Visserligen går han med på att
sådana aktier skall vara fria från beskattning
vid försäljning, om det från
samhällets synpunkt kan vara fråga
om en önskvärd strukturrationalisering,
men om skatt skall utgå eller inte skall
regeringen avgöra i det enskilda fallet.

Inom högerpartiet anser vi att det
är olyckligt att beskattningsrätten på
sådant sätt avhändes riksdagen. Vi menar
därför att det i lagtexten bör utsägas
att sådana aktier bör vara fria
från beskattning när det är fråga om
försäljning av minst 25 procent av
aktieinnehavet. Utskottet anser att dispensregeln
bör uppmjukas och användas
generöst. Det är alltid en framgång,
men inte en tillräcklig. Den svenska
småföretagsamheten och familjeföretagsamheten
spelar en stor roll i vårt ekonomiska
liv. För högerpartiet framstår
det som nödvändigt för deras bestånd
att sådana överlåtelser kan göras utan
beskattning, då den personliga insatsen
i detta sammanhang spelar en särskild
roll. Den kräver samtidigt att det finns
ett samband mellan äganderätt och företagsledning
i sådana företag.

Arvs- och förmögenhetsskatterna är
särskilt besvärande för dessa företag.
Den föreslagna beskattningen, som innebär
att även ärvda aktier och andelar
blir skattebclagda vid försäljning med
utgång från den föregående ägarens
förvärv, gör att svårigheterna ökar.

Genom denna nya beskattningsform
uppstår en latent skatteskuld. Härtill
måste hänsyn tas vid förmögenhets- och
arvsbeskattningen. Vi föreslår att 6 procent
härför avräknas på förmögenheten,
så att inte dessa skatter måste betalas
på något som inte är en tillgång utan
en skuld. Generationsväxlingar är besvärande
ändå. De blir ännu värre genom
sådana här påfrestningar.

Högerpartiet anser att förslaget i sitt
r 26

130

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 19G6 em.

Aktievinstbeskattningen

nuvarande skick är behäftat med så stora
brister och kan tänkas medföra så
skadliga verkningar på samhällsekonomien
att det av riksdagen i dag bör
avslås. Om emellertid detta vårt yrkande
inte skulle komma att bifallas, har vi
i andra hand anslutit oss till vissa från
vårt håll föreslagna ändringar av propositionen.
Den viktigaste principiella
ändringen är att det vid sidan om den
av regeringen föreslagna 10-procentiga
s. k. omsättningsskatten på aktieförsäljningar
bör finnas en supplementär
regel, som ger möjlighet att anknyta
beskattningen till den verkliga vinsten,
samt att 3 procents tillägg på inköpspriset
får göras för varje år som vederbörande
ägt aktierna, i syfte att förhindra
att skatt uttas där vinst icke
finns eller där det endast är fråga om
fiktiva inflationsvinster.

Jag har redan berört vissa grundprinciper
i våra ändringsförslag och
skall nu inte gå närmare in på dem,
eftersom jag vet att herr Lothigius, som
här burit fram ifrågavarande alternativa
motionsförslag, tänker göra det i
ett kommande anförande.

Högerpartiet begär nu att en utredning
kommer till stånd som tar hänsyn
till en samordning av kapitalvinstskatterna
och samtidigt även minskar förmögenhets-
och arvsbeskattningen i
motsvarande grad. Vi har inte kunnat
ta på vårt ansvar att vara med om att
införa en beskattningsform, som bygger
på ett ur både teknisk och saklig
synpunkt så bristfälligt förslag som
det nu föreliggande. Utmärkande för
detta förslag är ju också att såväl föredragande
departementschefen som bevillningsutskottet
har erkänt att det är
behäftat med vissa brister. Det torde
väl heller aldrig tidigare ha inträffat
att ett sådant förslag kommit att godkännas
av Sveriges riksdag. Högerpartiet
kan som sagt inte vara med om att
ta ansvaret för något dylikt.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservation 1. Om denna

reservation inte skulle komma att bifallas,
ber jag alternativt att få yrka bifall
till reservationerna 4 och 5.

I detta anförande instämde herrar
Nordgren, Björkman och Söderström
(samtliga li).

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Den proposition om
beskattning av aktievinster, som framlagts
av finansministern och som kammaren
nu behandlar, har inte rönt något
särskilt varmt mottagande. Det vore
kanske också för mycket begärt, att
upptäckten av nya skatteobjekt skulle
framkalla någon större entusiasm hos
skattebetalarna. Propositionen kan emellertid
ändå ha sina förtjänster, även
om dess brister är påtagliga. Framför
allt har finansministern inte tagit hänsyn
till behovet av att — i syfte att undvika
dubbelbeskattning — åstadkomma
en samordning med andra beskattningsformer,
t. ex. med viss del av arvsbeskattningen,
förmögenhetsbeskattningen
och utskiftningsskatten. Propositionen
verkar vara tillkommen under större
brådska än vad som vanligtvis kännetecknar
finansministerns handlande.

Remissinstanserna har över lag varit
kritiska mot utformningen av den föreslagna
lagstiftningen. Bevillningsutskottet
— inklusive finansministerns partivänner
— har utan någon större emfas
och lust tillstyrkt propositionen. Finansministern
uttalar själv varningar för
att det framdeles kan bli nödvändigt
att vidtaga åtgärder för att eliminera ej
önskvärda effekter av de föreslagna
reglerna.

Detta gör att propositionen såsom
den nu presenterats förtjänar epitetet
»Strängs ofullbordade». I långa stycken
måste propositionen således betecknas
som ett provisorium, och som sådan
kan förslaget i princip godtagas av centerpartiet.
Vi är ense med finansministern
om att vinster i samband med aktieförsäljning
lika väl som alla andra inkomster
bör beskattas. Detta erkännan -

Onsdagen den 23 maj 196C em.

Nr 26

131

de utesluter dock inte att vi i centern
liar en avvikande uppfattning d vissa
detaljfrågor, som jag skall närmare gå
in på.

■lag vill ändå ge finansministern det
erkännandet, att propositionens förslag
innebär betydande administrativa förenklingar
jämfört med aktievinstutredningens
förslag. Men tyvärr har dessa
förenklingar vunnits till priset av att
det uppstår orättvisa i enskilda fall.

Finansministern har, i syfte att åstadkomma
förenklingar, på avgörande
punkter frångått utredningens förslag.
Jag syftar därvid på att schablonmetoden
nu blir huvudregel och på gränsdragningen
vid fem år och 5 procent.
Enligt finansministerns proposition
skall aktier som innehafts mindre än
fem år beskattas enligt hittills gällande
grunder, alltså på grundval av en exakt
resultatberäkning. Vid försäljning efter
fem år beräknas och beskattas vinsten
enligt en schablonmetod. Genom denna
metod får beskattningen mer karaktären
av en omsättningsskatt än av en
vinstbeskattning i egentlig mening.

Tyvärr ger inte heller schablonmetoden
rättvisa i varje enskilt fall. Verkningarna
av denna schablon kan i vissa
fall medföra en oskäligt hård beskattning,
nämligen då vinsten endast obetvdligt
överstiger ö procent och i ännu
högre grad då det uppstår en realisationsförlust
— även en förlustbringande
försäljning blir i brist på bevismaterial
beskattad. Däremot kan verkligt stora
vinster komma lindrigt undan, eftersom
schablonregeln inte alls tar hänsyn
till vinstens storlek utan följer försäljningspriset.
Utredningen hade föreslagit,
att aktieförsäljaren skulle ha rätt
att välja mellan en beskattning enligt
schablonmetoden och en beskattning
grundad på en exakt vinstberäkning.
Ur rättvisesynpunkt hade en sådan beskattningsmetod
varit mer tillfredsställande,
eftersom skatten då skulle ha beräknats
efter vinstens storlek och inte
ha baserats på försäljningspriset.

Aktievinstbeskattningen

Detta förslag bar finansministern
frångått med hänvisning till att metoden
skulle bli alltför komplicerad ur
deklarations- och kontrollsynpunkt.
Däri torde finansministern ha alldeles
rätt. Men lika riktigt är att schablonmetoden
inte ger ett rättvist och tillfredsställande
resultat.

Schablonmetoden skall tillämpas om
prisstegringsvinsten uppgår till mer än
5 procent. Beskattning sker då med 10
procent på försäljningspriset. Här tas
alltså ingen hänsyn till vinstens storlek.
I icke få fall kan det inträffa att prisstegringsvinsten
är mellan 6 och 7 procent,
men beskattning skall likväl ske
enligt schablonmetoden med 10 procent.
Det måste alltså bli en negativ skatteeffekt.
Samma förhållande kan uppstå
när aktier sålts med realisationsförlust.
På grund av svårigheter att fastställa ingångsvärdet
på aktierna kan det i realiteten
vara en förlust som drabbas av
vinstbeskattning. Bevisbördan när det
gäller ingångsvärdet ligger hos den som
försäljer aktierna. Man kan befara att
tvister kommer att uppstå mellan den
som har att deklarera aktieförsäljning
och beskattningsmyndigheterna.

Särskilt besvärligt måste förhållandet
bli vid icke onerösa fång. Här är det
ingångsvärdet av arvlåtarens aktier som
skall fastställas och ligga till grund för
beskattning vid en eventuell försäljning.
För arvtagaren kan det bli mycket svårt
att leda i bevis vilket ingångsvärde en
viss aktiepost har, eftersom arvlåtarens
förvärv kan ligga långt tillbaka i tiden.
Om således anskaffningsvärdet varit
högre än försäljningspriset leder i detta
fall bristen på bevismaterial till skatt
på en realisationsförlust. Vid försäljning
av sådana aktier som erhållits i
arv eller gåva kommer det säkerligen i
åtskilliga fall att uppstå svårigheter för
den skattskyldige när det gäller att be
visa att vinsten inte överstiger 5 pre
cent. Vid vinstbeskattning enligt scha
blonmetoden vore det logiskt och kon
sekvent att förlust som uppkommit un -

5* — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 26

132

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Aktievinstbeskattningen

der innehavstiden, även efter femårsperiodens
slut, finge dras av, men något
sådant förlustavdrag medges inte.

I gemensamma motioner från centern
och folkpartiet har det framställts yrkanden
om att hänsyn skall tas till penningvärdeförsämringen
vid beskattningen
av aktievinster. Genom den pågående
inflationsutvecklingen uppstår en fiktiv
värdestegring som är större än kapitalets
realvärde och den köpkraft det värdet
representerar. Det skulle alltså här
bli fråga om beskattning av realisationsvinster
som är att hänföra till den allmänna
prisstegringen. Hänsyn måste
därför tas till penningvärdets fall under
innehavstiden.

I motionerna har vi angivit 2 procent
som lämpligt mått på den årliga penningvärdeförsämringen.
Försäljningssumman
för aktierna skulle då alltså
också reduceras med 2 procent i högst
20 år. Genom en sådan åtgärd skulle
man undvika en beskattning av reala
förluster.

Utskottsmajoriteten har emellertid avvisat
tanken på ett sådant inflationsavdrag,
vilket ju är förvånansvärt, inte
minst med tanke på den tolerans som
regeringen visar det växande inflationstrycket
mot samhällets och den enskildes
ekonomi. Det är möjligt att det är
riktigt som utskottet framhåller i sitt betänkande
att »vid avvägningen av procentsatsens
storlek viss hänsyn tagits
till penningvärdeförändringen». Men
det måste väl vara fel, eftersom utskottet
i samma stycke skriver att hänsyn
till penningvärdeutvecklingen vid beskattningen
skulle leda till en ur samhällsekonomisk
synpunkt inte önskvärd
snedvridning av kapitalplaceringarna.
Det måste ligga något av motsägelse i
denna skrivning, om man i det ena fallet
säger sig redan ha tagit viss hänsyn
till penningvärdeutvecklingen och några
rader längre ned konstaterar att sådan
hänsyn inte kan tas.

I det sammanhanget kanske det för
jämförelsens skull förtjänar framhållas

att markvärdekommittén här går en helt
annan väg. Enligt uppgifter som stått att
läsa i tidningspressen är man i den utredningen
ense om att ta hänsyn till
penningvärdeförsämringen och garantera
fastighetsägarna en fortlöpande
kompensation för penningvärdets fali.

Herr talman! Om jag till sist får göra
en sammanfattning av centerns syn på
aktievinstbeskattningen, som jag här tidigare
försökt att motivera, kan sägas
att vi är beredda att acceptera en lagstiftning
på området som ett provisorium.
Ett provisorium med hänsyn till
de kompletterande åtgärder som säkerligen
blir nödvändiga för att få bort
vissa orättvisor och tröskeleffekter som
finns i det föreliggande förslaget. Med
ett sådant synsätt tror jag att vi befinner
oss i närheten av utskottsmajoritetens
och även finansministerns uppfattning
i frågan.

Med anledning därav hemställer vi i
vår gemensamma reservation om en ny
utredning, varvid vi uppställer vissa
önskemål som riktlinjer för denna. Vi
säger att beskattningen bör ske på
grundval av en verklig vinstberäkning
med utgångspunkt från anskaffningskostnaden.
Möjligheterna att genom olika
schabloner förenkla vinstberäkningen
bör undersökas, hänsyn skall tas till
penningvärdeförsämringen under innehavstiden,
skatteplikten bör motsvaras
av en korresponderande rätt till avdrag
för förluster, samordning bör ske mellan
aktievinstbeskattningen och andra beskattningsformer,
t. ex. arvsskatt, förmögenhetsskatt
och utskiftningsskatt, så
att dubbelbeskattning förorsakad av kollisioner
mellan olika beskattningsformer
undvikes. Familjeföretagens speciella
förhållanden bör beaktas, strukturrationaliseringen
inom näringslivet får inte
genom beskattningen försvåras eller styras
med selektiva medel.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna 2 och 3 som
finns fogade till bevillningsutskottets
betänkande nr 46.

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1900 em.

1 detta anförande instämde herr Sjönell
(ep).

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! När kammaren nu behandlar
bevillningsutskottets betänkande
nr 46, som gäller beskattning av aktievinster,
skulle jag med en gång vilja
säga att vi från folkpartiets sida är fullt
på det klara med att det är rimligt och
riktigt att sådana vinster som uppkommer
genom aktietransaktioner och liknande
affärer blir beskattade. Samtidigt
vill jag framhålla att skatt naturligtvis
endast skall utgå, om det verkligen föreligger
en vinst, d. v. s. om man haft en
inkomst som det finns anledning att beskatta.

De i propositionen föreslagna skattereglerna
anser vi inte tillfredsställande.
Det gör inte heller utskottsmajoriteten.
Utskottet påpekar att »även om det i
propositionen framlagda förslaget innebär
betydande förbättringar och förenklingar
i förhållande till aktievinstutredningens
förslag, kan inte förnekas att
förslaget är behäftat med vissa påtagliga
brister, vilka till väsentlig del sammanhänger
med att den i tiden utökade
beskattningen av aktievinster enligt en
schablonmässig metod för inkomstberäkningen
direkt anknutits till nuvarande
system med beskattning av den
exakt beräknade vinsten efter en fallande
skala under den första femårsperioden
av innehavet». Det heter vidare att
»utskottet vill för sin del starkt understryka
nödvändigheten av att de föreslagna
beskattningsreglerna blir föremål
för överarbetning och samordning med
de förslag, som är att vänta från markvärdekommittén,
aktiefondsutredningen
och företagsskatteutredningen, samt att
de kompletterande utredningar, som
omnämnes i propositionen, snarast påbörjas
och förslag utan dröjsmål förelägges
riksdagen».

Detta kan även vi reservanter instämma
i.

I en gemensam partimotion från folkpartiet
och centerpartiet, 1: 750 och

133

AktievinslbeskaltninKcn

11:917, påpekas att den föreslagna beskattningen
får en direkt degressiv inverkan.
Med en årlig värdestegring av
aktier på 3 procent, sker det efter fem
år en beskattning på 72,8 procent av
den nominella vinsten. Är det fråga om
en mera högförräntad aktie, som ger 0
procent, kommer man efter femårsperioden
att få en beskattning av 39,6 procent.
Att en låg vinst skall beskattas
hårdare, medan en hög vinst skall komma
undan beskattning, strider mot vad
som normalt anses skäligt och riktigt.

En av olägenheterna med propositionen
är att den icke har tagit hänsyn till
tröskeleffekten. Med en treprocentig, årlig
värdeökning har man före femte
årets utgång en beskattning med 25 procent
av vinsten; går det över tiden kommer
man upp till 72,8 procent. Det kan
inte vara tillfredsställande att ha en beskattning
med sådan tröskeleffekt. Det
är visserligen sant att propositionen innebär
en stark förenkling jämfört med
utredningens förslag, men om fördelarna
med den förenklingen åstadkommits
på bekostnad av en snedvriden beskattning,
är inte mycket vunnet.

Frågan om rörligheten på aktiemarknaden,
som diskuterades när utredningen
fick sina direktiv, tycks man helt ha
bortsett ifrån, och det är svårt att över
huvud taget säga vilken denna rörlighet
blir. Jag föreställer mig att det kanske
uppkommer en viss rörlighet på aktier
som haft låg värdeökning, därför att
folk innan femårsperioden går ut säljer
eller byter ut dem mot aktier med högre
värdeökning. På högförräntade aktier
såsom bankaktier etc. torde det inte bli
någon särskilt stor rörlighet. Däremot
kan en viss nedgång i kurserna för sådana
aktier förväntas.

När vi accepterar propositionens förslag
som ett provisorium är anledningen
den att vi velat förbättra det. Vi vin
att hänsyn skall tagas till den inflation
som pågått under en längre tid. Vårt
förslag därvidlag är mycket måttligt. Vi
anser att 2 procent av försäljningsvär -

134

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Aktievinstbeskattningen

det skall få avräknas för varje år man
haft en aktie i sin ägo, dock högst 20 år.
Det motsvarar en årlig penningvärdeförsämring
av 2,9 procent och ger alltså
inte full täckning för den verkliga försämringen,
men vi har velat gå försiktigt
fram.

Vi vill alltså särskilt framhålla att
denna lag bör vara ett provisorium, och
jag hoppas att finansministern försöker
komma fram till beskattningsregler för
aktievinster som blir bättre utformade
än i propositionens förslag. Vi är väl,
som jag tidigare sade, ense med honom
om att aktievinsterna skall beskattas,
men vi opponerar oss mot att beskattningen
blir snedvriden. Det är uppenbart
att en rad förbättringar skulle kunna
föreslås i syfte att uppnå större rättvisa.
Vi har emellertid inte kunnat gå
in därpå, dels på grund av att tiden varit
för knapp, dels därför att vi anser
att det först bör utredas vilka följder
olika förslag kan få. Den enda förbättring
vi föreslår är att man under övergångstiden
tar hänsyn till den pågående
inflationen. Därmed uppnår man visserligen
inte rättvisa, men man får bort
den tröskeleffekt som det nuvarande
förslaget skulle ge.

Finansministern uppskattar i propositionen
inkomsterna vid aktievinstbeskattningen
till 100 miljoner kronor
per år, varav 70 miljoner kronor kan
beräknas tillfalla staten och 30 miljoner
kronor kommunerna. Han säger i propositionen:
»Det av mig nu förordade
systemet för aktievinstbeskattning torde
i fråga om skatteutfallets storlek inte
mera avsevärt avvika från utredningens
förslag.» Jag har förgäves sökt att få
klarhet om hur det förhåller sig med
dessa beräkningar. Utredningens förslag
gällde beskattning av vinster, men
med den nu föreslagna schablonregeln
får man en annan form av beskattning,
varvid omfattningen av aktieförsäljning
och köp kommer att ge utslag beträffande
skatteintäkterna. Det vore värdefullt,
om finansministern ville ge en närmare

förklaring på hur han fått fram de
nämnda siffrorna.

Av centerpartiet och folkpartiet har
även väckts motionerna I: 751 och
II: 921, där vi begär en omedelbar utredning
om mer preciserade riktlinjer
för användningen av dispensinstitutet.
Motionärerna anser i motsats till departementschefen
att det inte finns anledning
att vid dispensgivning ställa större
krav på strukturrationalisering, om
likvid lämnas i form av aktier i det förvärvade
företaget än om den lämnas på
annat sätt. Motionärerna har velat påpeka
att det är önskvärt med hänsyn
till strukturrationaliseringen att man
får sådana regler att man vet vad det
ena eller det andra innebär. Detta framhålles
också i propositionen. Det föreligger
en viss risk för att man inte har
några riktlinjer att följa i fråga om den
beskattning på dessa affärer som det
eventuellt kan bli fråga om.

Utskottet har i varje fall på den punkten
delvis tillmötesgått motionärerna.
Sålunda säger utskottet: »Enligt utskottets
mening är det emellertid angeläget
att prövningen av dispensfallen blir så
liberal och likformig som möjligt och
att därvid de synpunkter beaktas, som
framförts i motionerna. Det är inte uteslutet
att man med stöd av vunna erfarenheter
så småningom kan utforma författningsregler
av den art motionärerna
avser.» Detta innebär som sagt ett
visst tillmötesgående av vad motionärerna
begärt, och vi har på den punkten
varit nöjda. Vi har också haft den
uppfattningen att det kanske är litet
svårt att här spika vissa regler, men om
det öppnas möjlighet till en liberal bedömning
lär det med tiden visa sig vad
som kan anses lämpligt och skäligt. Beskattningsreglerna
får inte missgynna
sådan rationalisering som samhället
kan ha nytta av. Det gäller inte minst
olika typer av strukturrationalisering
inom den mindre företagsamheten. Enligt
propositionen skulle man, om aktier
lämnas som likvid, undgå skatte -

Onsdagen den 25 maj 1900 cm.

Nr 20

125

plikt. Om man däremot får kontanter
skall det prövas. Men det är ju inte sättet
för likvidens erläggande som är det
angelägna, utan att man får till stånd
önskvärd strukturrationalisering.

Med det anförda liar jag velat visa att
vi ingalunda är nöjda med denna proposition,
men såsom jag framhållit, accepterar
vi den som ett provisorium.
Vi trycker emellertid mycket starkt på
önskvärdheten av att snabbt få till stånd
en utredning som kan resultera i en
mer rättvisande beskattning. Vilka
punkter vi begär att utredningen skall
ta upp har herr Eriksson i Bäckmora
redan från denna talarstol redogjort
för och jag behöver inte upprepa det.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
2 och 3 som är fogade till
utskottets betänkande.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Vi i högerpartiet ser
ganska allvarligt på denna fråga, och
det är därför vi nu tar kammarens tid
i anspråk. För finansministern kanske
det delvis blir en upprepning av vad
som sagts i första kammaren, men det
kan inte hjälpas.

Jag har i princip ingenting emot att
man beskattar vissa värdevinster, men
det måste i så fall ske så rättvist som
möjligt. Det är emellertid endast högerpartiet
som har tagit de verkliga
konsekvenserna av vad utskottet säger
på sid. 23 i betänkandet och som herr
Larsson i Umeå nyss läste upp — jag
skall därför inte betunga kammaren
med att på nytt göra det. Utskottet erkänner
där att vissa brister vidlåder
förslaget i propositionen. Men när ett
dåligt förslag framlagts, skall man inte
nöja sig med det som provisorium, utan
man bör försöka att omedelbart avhjälpa
bristerna genom att, såsom högerpartiet
har föreslagit, tillsätta en utredning
för ändamålet.

Jag undrar om den stundande valrörelsen
har gjort att man velat få igenom
saken så fort, att man inte är be -

AktievinstbeskattninRen

redd att avvakta ett mera fullödigt och
riktigt förslag. Det är bedrövligt att det
inte kan bli enighet om att göra förslaget
vettigt redan från början.

Nu är det emellertid som det är, och
vi har ingenting annat att göra än att
-— förutom att yrka direkt avslag — föreslå
rättelse på flera punkter av regeringens
och utskottets förslag. Vi har
därför byggt upp ett antal reservationer
på utskottsförslaget.

Den första gäller utformningen av beskattningen
som beträffande den första
femårsperioden har gjorts sådan, att
man först tar skatt på den faktiska vinsten
för att sedan övergå till en schablon
som i praktiken blir en omsättningsskatt.
Detta tyder egentligen på en
ganska skrämmande uppfattning. För
att skapa ett enklare system struntar
man i rättvisesynpunkterna. »Schablon
bättre än rättvisa» tycks vara finansministerns
paroll i detta sammanhang.
Jag anser att riksdagen bör hålla sig
för god för att dela en sådan uppfattning
och att införa en felaktig skatteprincip.

Det förslag vi framlägger innebär valfrihet
för den skattskyldige på så sätt,
att han enligt aktievinstutredningen kan
efter initialperioden räkna med 30 procent
av vinsten såsom skattepliktig realisationsvinst
eller en schablon av 10
procent på försäljningssumman.

Vi har också i reservationen 4 A 1 anfört
följande: »Såsom anskaffningskostnad
skall därvid anses det genomsnittliga
anskaffningsvärdet under förvärvsåret
för egendom av det slag avyttringen
avser förhöjt med ett belopp motsvarande
3 procent av sagda värde för
varje år den skattskyldige innehaft
egendomen.»

Utskottet anser att det inte finns anledning
att införa ett speciellt inflationsavdrag
för att beskatta reala vinster,
vilket jag inte håller med om. Det
är klart att det i vanliga fall inte finns
något skäl att ta med inflationen i sammanhanget.
Om man emellertid får be -

13C

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Aktievinstbeskattningen

tala skatt för att man tjänar på inflationen,
är det väl också riktigt att man
erhåller kompensation när man förlorar
på den.

Under reservation 4 b behandlas beskattningsobjekten.
Jag skall inte återge
innehållet i reservationen men hänvisar
till reservationens nedre del, som
börjar med orden »Vinst av avyttring.»
etc.

Här skulle det enligt vårt förmenande
bli en stark förenkling beträffande limiterade
preferensaktier, teckningsrätter
och nyemission, om en realisationsvinstskatt
inte utgår. Detta är en praktisk
fråga som borde intressera departementschefen.
Innehavet skall ju i dessa
fall räcka fem år och mera.

Vad beträffar vinst vid avyttring, vare
sig det gäller lös egendom tillhörig
investmentbolag, aktiefond eller aktier
i aktiebolag eller andelar i handelsbolag,
är vårt förslag om befrielse förestavat
av omsorg om näringslivets kapitalförsörjning.
Det är ganska egendomligt
att man nu efter allt tal om
nödvändigheten av att förse näringslivet
med kapital vill vingklippa näringslivets
möjligheter härvidlag.

Sedan övergår jag till aktiers förvärvande
genom benefika fång, d. v. s. genom
arv, gåva etc. Motionärerna har
ansett att sådant förvärv inte skall betraktas
som skattepliktig realisationsvinst.
Reservationen bar förtydligat motionärernas
önskemål genom att precisera
de avsteg som bör göras. Det skulle
innebära en förenkling att följa reservanterna.
Utskottet eftersträvar också
en förenkling, men utskottet skriver att
kravet på rättvisa och likformighet gör
att förslaget bör avslås. Jag ifrågasätter
dock om det verkligen är någon
större rättvisa att ta ut en sådan här
skatt på gåvor och arv. Varför? Jo, därför
att en arvinge blir från och med
ikraftträdandet av lagen beskattad vid
försäljningen och drabbas då av skatt
på värdestegring som skett under arvlåtarens
livstid och under arvingens inne -

havstid, till på köpet innan någon beskattning
av detta slag över huvud taget
har varit påtänkt. Enligt mitt förmenande
finns det ingen rättvisa i det.

I punkten d), vinst i samband med
utskiftning, begär reservanterna undantag
från realisationsvinstbeskattningen
av aktier, som efter femårsperiodens utgång
inlöses i samband med utskiftning
av aktiebolagets tillgångar. Orsaken
är den att en i tiden obegränsad
realisationsvinstskatt leder till en flerdubbel
beskattning av aktiebolagets inkomster,
vilket strider mot de principer
som vanligen tillämpas.

Utskottet skriver att det är likgiltigt,
om man får ersättning genom att sälja
aktier eller genom att bolaget upplöses.
Så är inte fallet. Ofta finns det ingen
valfrihet för en ägare, t. ex. om det saknas
köpare. Om man tar ut den föreslagna
omsättningsskatten — ty det är
ju fråga om en sådan — utöver utskiftningsskatt
vid upplösning av bolag som
tillförts värden under lång tid, beskattade
i bolagets kvarstående vinstmedel,
uppkommer en helt orimlig beskattning.

I punkten e), schablonavdrag för äkta
makar, har reservanterna begärt att avdrag
skall medges från schablonmässigt
beräknad realisationsvinst med det
dubbla för äkta makar, högst 1 000 kronor.
Nej, säger utskottet, detta avdrag
är inte att jämställa med sparavdraget:
inkomstkällan kapital eller med försäkringsavdraget,
utan det syftar till en
förenkling. Vår uppfattning är emellertid
att man inte skall diskriminera
aktieägandet som sparform, vilket utskottet
gör med sin skrivning.

I punkten f), avdrag för realisationsförlust,
bygger vår reservation på en
motion av herrar Eskilsson och Lundberg,
i vilken yrkas att avdrag för realisationsförlust
på aktier eller andelar
som innehafts i minst fem år skall medges
med 25 procent av den redovisade
förlusten, oavsett om denna kan avdras
från skattefri realisationsvinst eller inte.

Onsdagen den 25 maj 19GG em.

Nr 26

157

Om detta skriver utskottet på s. 30
följande: »Förlust, som uppkommer i
samband med försäljning av aktier efter
femårsperiodens utgång, är enligt förslaget
i propositionen inte avdragsgill,
eftersom hänsyn härtill tagits vid avvägningen
av procentsatsen i schablonregeln.
»

Vad är nu detta för bevisföring? Enligt
min mening är det fråga om en
efterhandskonstruktion. Man inför här
ett skattepliktsystem som tidigare saknats,
en princip som inte är avvägd i
enlighet med det som en sund utjämning
måste innebära: att kvitta en förlust
mot en vinst. Staten är beredd att
plocka in en vinst om affären går bra,
men inte beredd att genom skattelindring
mildra en förlust. Det är verkligen
inte att honorera de människor som
håller företagen med riskvilligt kapital.
Det innebär att kapitaltillförseln till
företagsamheten sättes i strykklass.

I fråga om punkten g), beräkning av
.statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst,
kan jag hänvisa till utskottets
föredragning på s. 30. Det gäller emellertid
ingen stor tvistefråga mellan reservanterna
och utskottet.

Herr Magnusson i Borås har redan
ingående redogjort för högerpartiets
synpunkter på punkten h), avdrag för
latent skatteskuld, och jag skall inte
upprepa vad han sagt.

Beträffande punkten k), värdering av
icke börsnoterade aktier, vill jag säga
att när man nu inför denna nya skatt,
måste det finnas riktiga värdenormer
för aktier i icke börsnoterade bolag —
det måste val utskottet medge. När det
gäller familjebolag bör man uppträda
med ganska stor försiktighet. De arvsskatter
som redan belastar dessa företag
är så stora, i vissa fall diskriminerande,
att många familjebolag har svårigheter
över huvud taget att bestå.

Herr talman! Hela denna från valtaktiska
synpunkter upplagda beskattningsform
får, tycker jag, en riktig belysning
genom det förfaringssätt som skall

Aktievinstbeskattningen

tillämpas vid ikraftträdandet. Att vinster,
som uppkommit innan lagstiftningen
trätt i kraft eller ens över huvud
taget diskuterats, skall vara föremål för
beskattning, är stötande. Svenska medborgare
har rätt att bli behandlade på
ett sätt som innebär större respekt för
rättssäkerheen. Men, herr talman, det
gäller ju bara en kategori människor
som medverkar till att underhålla
svenskt näringsliv med kapital för att
det skall fungera, människor som faktiskt
i allt större utsträckning kommer
från samtliga inkomsttagargrupper. Att
bereda dem rättssäkerhet borde regeringen
anse vara viktigt. Man bör också
akta sig för att ge det intrycket att sparandet
i aktier inte skulle vara en produktiv
och lovlig insats för samhälle
och näringsliv.

Jag yrkar i likhet med herr Magnusson
i Borås i första hand avslag på
Kungl. Maj ds proposition nr 90 i syfte
att möjliggöra en förnyad utredning.
I andra hand yrkar jag bifall till reservationerna
4 och 5 med alla delförslag.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det var en hård dom
som herr Lothigius fällde över detta
förslag. Jag får väl trösta mig med att
om han — vilket jag hoppas — någon
gång får tillfälle att närmare tränga in
i detta problem, kommer han att på
grund av ämnets eget innehåll bli tvingad
att ganska väsentligt revidera sina
egna mycket knäppsäkra och kraftiga
omdömen över förslaget.

Högern yrkar direkt avslag, sade herr
Lothigius, för att snabbt börja tala om
att även högern kan besinna sig. Följaktligen
kom han lika snabbt fram till
ett principiellt tillstyrkande av en aktievinstbeskattning.
Jag tror att herr
Eriksson i Bäckmora kom sanningen
ganska nära, då han uttryckte sin uppfattning
genom att säga, att han ville
ge ett erkännande åt finansministern
för att finansministern hade avstått

138

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Aktievinstbeskattningen

från den exakta vinstberäkningen, men
samtidigt beklagade att finansministern
inte har gått in för en sådan vinstberäkning.
Det är ett ganska gott vittnesbörd
om de födslovåndor som alla har
haft, när propositionen skulle skrivas.
Man kan önska komma fram till en exakt
vinstberäkning, därför att det konventionellt
ligger i linje med den allmänna
uppfattningen om hur en beskattning
skall utformas, men så stöter man
på denna tvingande nödvändighet att
ta hänsyn till kontrollsvårigheterna.
Man får då avstå från den exakta vinstberäkningen
och i stället arbeta med
en schablonlösning.

Valet mellan dessa båda vägar föranledde
mycket funderande, inte bara
i finansdepartementet utan även i de
olika remissinstanserna — den väldiga
remissyttrandestocken är ett uttryck för
precis samma ambivalens. Nu kan man
inte få den ideala lösningen; jag är
helt övertygad om att det inte går att
ha en exakt vinstberäkning och samtidigt
ett enkelt system. Man har att
välja det ena eller det andra, och då
har vi kommit fram till att de flesta
skälen talar för det enkla systemet.

Men jag är, som sagt, glad över att
utskottet så pass enstämmigt uttalat
sig i själva principfrågan och förklarat
att det är riktigt att beskatta aktievinsterna.
Även om högermännen inledningsvis
säger nej, vänder de — som
jag nyss konstaterade — snabbt på klacken
och säger ja till beskattningsprincipen.
I remissyttrandena kunde vi lägga
märke till att alla organ inom det
s. k. näringslivet — i detta begrepps
mer inskränkta bemärkelse — sade definitivt
nej till själva principen om att
beskatta aktievinsterna. Naturligtvis noterar
jag mot den bakgrunden med så
mycket större tillfredsställelse att vi
nått partipolitisk enighet över hela linjen
— tvärtemot näringslivssynpunkterna
— om att det finns tillräckliga
skäl att införa en aktievinstbeskattning.
Och skälen är enligt min mening många.

Vi är allesammans medvetna om att
det på detta från vinstbeskattning fredade
område under de senaste 10—15
åren skett kursstegringar som det knappast
kan vara försvarligt att ständigt
hålla obeskattade. Det nya system som
vi föreslagit och som bygger på en
schablon, innebär kanske, som jag nyss
sade, en beskattningsmässigt radikalt ny
tanke. Åtta eller kanske tio länder har
före oss infört en realisationsvinstbeskattning
för aktier —- däribland en del
avancerade industriländer ■— men de
har inte vågat sig på den enkla schablon
som regeringen nu föreslagit riksdagen.
Dessa länder har på papperet
en exakt vinstbeskattning. Hur kontrollen
i verkligheten fungerar vill jag inte
uttala mig om. Jag tror mig emellertid
våga säga att det går att tillämpa systemet
i dessa länder helt enkelt därför
att få stater — om ens någon — har så
stora krav på kontroll och exakthet när
det gäller taxering och skatteuppbörd
som vi här i gamla Sverige. På grund av
dessa ambitioner har vi inte velat införa
ett system som vi vet att det inte
går att klara kontrollmässigt.

Denna schablon är i och för sig inte
något alldeles nytt i vårt skattesystem.
En sådan förekommer på vissa andra
områden, i fastighetsbeskattningen och
i form av vissa schablonavdrag vid den
vanliga beskattningen för fysiska personer.
Jag ser den såsom en praktisk
sak, men jag är beredd att erkänna att
vi på detta område är något av föregångsmän
ute i världen.

Vad som bl. a. gjorde att vi stannade
för en schablonberäkning var, att det
inte bara är fråga om att beskatta kursvinsterna
i de — jag nämner antalet
med reservation, herr talman — 140—
150 företag som är noterade på den officiella
börslistan och de 50 företag, vilka
är upptagna på den s. k. fria listan,
utan det gäller också att göra aktievinstbeskattningen
generell. Man kommer
alltså även in på frågan om alla de
olika familjebolagen, vilkas antal får

Onsdagen den 25 maj 19CG em.

Nr 26

139

uppskattas till åtskilliga tiotusental i juridiska
personer och skatteenheter.

Det är helt enkelt omöjligt att genomföra
en exakt vinstbeskattning i
dessa familjeföretag, där det inte finns
officiella noteringar om aktiernas värde.
Det är ofta fråga om en generation
gamla aktieinnehav, som t. ex. säljs i
samband med arvsskifte för att klara de
utgifter, vilka därvid uppstår, men aktieinnehavet
kan sträcka sig ännu längre
tillbaka i tiden. Eftersom vi icke förvarar
deklarationsmaterial längre än sex
år, finns det ingen fysisk möjlighet att
gå tillbaka 40—50 år för alt försöka ta
reda på något slags substansvärde hos
ett sådant familjeaktiebolags aktier och
med utgångspunkt från detta värde —
det är det som taxeringsnämnderna använder
när de inte tar avkastningsvärdet,
som är ungefär lika obestämt —■
räkna fram en exakt vinst, som skall tas
fram vid en realisation, kanske 50—60
år framåt i tiden.

Det är alla dessa praktiska svårigheter
som man konfronteras med, när man
tvingas börja arbeta med detta material
och som helt enkelt gör det omöjligt
att tillämpa en sådan beräkningsgrund.
Remissyttrandena gav utomordentligt
klara besked om att man inte kan gå
efter den bl. a. av högerpartiet efterlysta
exakta aktievinstberäkningsmetoden.
Inte någon av länsstyrelsernas
skatteavdelningar vågade tillstyrka denna
metod. De taxeringsinstanser som
hördes remissvägen sade definitivt nej.
De skulle inte klara av saken; jag har
anfört ett par exempel på detta.

Jag skulle kunna anföra ytterligare ett
exempel, som jag tar från aktier noterade
på fondbörsens officiella lista.
Även härvidlag finns det deklarationer
från sex år tillbaka i tiden att följa. Men
också sådana aktier, som noteras på den
officiella börslistan, kan ha bakom sig
ett innehav vilket är väsentligt längre
än sex år. De kan ha gått i arv från generation
till generation innan det blir
fråga om någon försäljning.

Aktie vinstbeskattn ingen

Utredningen hade tänkt sig att man
skulle ålägga deklaranten att under
straffansvar föra diarium över sitt aktieinnehav
—- i allmänhet har man ju
innehavet utspritt på aktier i flera företag
med hänsyn till säkerhetsintressena.
Till detta diarium skulle man varje
år transferera uppgifterna över innehavet.
Man skulle fortsätta därmed praktiskt
taget under hela sin levnad, och
när man gått bort skulle arvtagarna ta
vid.

Saken är dessutom så pass komplicerad,
att dessa papper ibland ger fondemissioner
som också skall noteras. Detta
är kanske inte så svårt, men de ger
också nyemissioner med vissa favörer
i själva emissionskursen. Det händer
även att vederbörande ibland säljer och
ibland köper teckningsrätter för att få
det att passa ihop och få en lämplig
storlek på sitt aktieinnehav. Hela denna
detaljerade bokföring skall transfereras
vidare och byggas ut år efter år i den
mån nya operationer sker.

Man får förstå att remissinstanserna
sade: »Detta är omöjligt med hänsyn till
familjebolagen, som icke har någon officiell
notering.» Det är emellertid också
omöjligt beträffande de officiellt noterade
aktierna just på grund av vad
jag här har beskrivit.

Jag har sagt i medkammaren — vilket
kanske i någon mån förvånade en del
åhörare — att jag anser denna enkla
schablonlösning vara den enda praktiska
lösningen, om man vill göra någonting.
Man kan se det hela som en begränsad
omsättningsskatt, och jag kan
avslöja att det fanns remissinstanser av
mycket sakkunnig dignitet som föreslog
att vi skulle lägga på en generell omsättningsskatt
på varje försäljning av
varje papper. Det vore den enklaste linjen,
eftersom det är omöjligt att få en
exakt vinstberäkning.

En vanlig omsättningsskatt lagd på alla
dessa försäljningar skulle emellertid
ha inneburit en skatt på rena förlustförsäljningar.
Jag tyckte att det skulle vara

5**- — Andra kammarens protokoll 19C>C>. Kr 21!

140

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Aktievinstbeskattningen

litet hårt när man lanserar en ny skatteform
på ett nytt objekt, och därför har
vi valt denna mera begränsade form,
som innebär att vi lägger vad man
gärna kan kalla en omsättningsskatt
endast på de försäljningar som ger en
något så när rimlig vinst. Kan vederbörande
göra sannolikt att han icke har
haft någon vinst, att han har haft förlust
eller att vinsten har understigit 5
procent, slipper han enligt propositionen
och utskottets förslag ifrån beskattning.

Det har uttalats önskemål om att man
borde samordna denna beskattning med
annan kapitalvinstbeskattning — markvinstbeskattningen
har i detta sammanhang
anförts — och även med den
arvsbeskattning och förmögenhetsbeskattning
som vi arbetar med. Jag har
funnit att det för all del kan ligga ett
rationellt element i denna argumentering,
men det är icke absolut nödvändigt
att ha en exakt likartad beskattning.
Vi har inte likartad realisationsvinstbeskattning
i dag när det gäller
markvärdebeskattning och när det gäller
aktievärdebeskattning. Naturligtvis
kan det, som jag nämnde, vara önskvärt
att man närmar dessa beskattningsformer
till varandra, men jag vill inte ställa
ut några absoluta bragelöften på att
det är möjligt. Jag tror att själva objektet
bör vara avgörande för vilken beskattningsform
och vilken teknik man
skall använda.

Jag har lagt märke till att man i reservationerna
har tagit upp tanken på
att få göra något slags inflationsavdrag;
reservationsvis har föreslagits dels 2
procent, dels 3 procent per år. Jag är
klart negativt inställd till alla sådana
åtgärder som diskonterar en framtida
inflation; vi kommer kanske att fortsätta
diskussionen om sådana ting i
morgon. Även om jag inte hör till dem
som tror att det i ett samhälle med de
ambitioner, den fulla sysselsättning och
den framgångstakt vi har skall finnas
möjlighet till något absolut fastlåst pris -

läge, bjuder det mig ändå emot att så
här i förväg bestämma att vi skall ha
inflation av den ena eller andra storleken.
Gör man det på detta område,
är det mycket som talar för att det skall
föras ut på andra om sparpengar konkurrerande
områden, och då är man inne
i en automatik som jag är alldeles
övertygad om kommer att medföra att
man får en extra drivkraft i den s. k.
inflationsutvecklingen.

Vidare har man i propositionen föreslagit
ett avdrag på 500 kronor från den
skattepliktiga försäljningssumman, vilket
ändå ger möjlighet att skattefritt
försälja en post på icke mindre än 5 000
kronor. I den mån som man talar om att
aktiesparande! nu börjar bli gemene
mans angelägenhet, tror jag nog att det
blir fråga om relativt små försäljningar,
och då klarar man sig från skatten genom
den 5 000-kronorslimit som finns
tack vare 500-kronorsavdraget.

I och med att skatt ej skall utgå för
vinst som ej överstiger 5 procent klarar
man dessutom de limiterade preferensaktierna
och de teckningsrätter som i
debatten här anförts såsom speciellt
nödvändiga att frilägga från beskattningen.

Låt mig också anföra något i den berörda
frågan om strukturrationaliseringen.
Ingen behöver väl betvivla att
den sittande regeringen är på det klara
med vad det betyder att det svenska näringslivet
kan fusioneras, kan strukturrationalisera.
Däri ligger ju ett av de
mera väsentliga elementen för den ekonomiska
expansionen och frammarschen.

Vi har i propositionen sagt ifrån att
när det rör sig om en sådan koncernförsäljning,
där betalningen erläggs i aktier,
och man därmed har en dokumentation
på att det är en strukturrationalisering,
så skall ingen skatt utgå. I andra
fall finns det möjlighet att begära skattebefrielse,
om man kan anföra strukturrationalisering
som motiv, och då
kommer Kungl. Maj :t att kunna ge erfor -

Nr 2G

Onsdagen den 25 maj em.

derlig dispens. Även på den punkten
vågar jag nog förutskicka, att Kungl.
Maj :t kommer att vara beredd att ta de
hänsyn som man rimligtvis kan begära.

Jag nämnde inledningsvis att kursstegringen
under de sista 10—15 åren,
framför allt kanske under den senaste
femårsperioden varit sådan, att det varit
svårt att i längden låta bli att införa
ifrågavarande beskattning. Det är rätt
intressant att följa kursstegringen bara
för de allra senaste åren. Under 1963
steg generalindex för de fondbörsnoterade
aktierna med 24 procent, under
1964 med 16 procent, men under 1965
— när vi på allvar började tala om att
det skulle bli vinstbeskattning på aktieförsäljningar
— blev det betydligt lugnare.
Då stannade kursstegringen vid 7
procent. Under 1966 har utvecklingen
snarast gått åt andra hållet. Vi ligger i
dagsläget på en börskurs som motsvarar
ungefär 1964 års högsta nivå. Kursstegringen
1965 är följaktligen eliminerad.
Det kan finnas särskilda skäl till detta,
men tiden ger mig inte möjlighet att
närmare utveckla det.

Jag tror i alla fall att själva diskussionen
om att vi behöver beskatta vinsterna
har lugnat ned och kalmerat spekulationen,
vilket tvivelsutan är ett allmänintresse,
ty med kursstegringar i
denna takt — 24 procent på ett år, 16
procent på ett annat år — kommer man
slutligen dithän, att även de sundaste
företags papper är klart överspekulerade.

De av oss som är gamla nog att minnas
den situation som uppstod i början
på 1930-talet, efter den speciella händelse
som då inträffade, är nog beredda
att erkänna att det kan bli något av en
katastrof för många småsparare och att
det kan leda till tragedier för familjerna,
om man inte i viss mån håller även
denna utveckling under kontroll.

Jag har lovat herr talmannen att försöka
koncentrera mitt inlägg. Jag tror
emellertid att jag har anfört tillräckligt
med skäl för att den enda möjligheten

AktievinstbeskattninKen

varit att välja schablonmetoden, vilket
dock medfört — det erkänner jag gärna
— att det i förslaget finns vissa kantigheter.

Herr Larsson i Umeå ställde eu direkt
fråga till mig, och jag skall försöka
besvara den. Herr Larsson påpekade
att utredningen beräknat att den av utredningen
föreslagna aktievinstbeskattningen
skulle ge staten 70 miljoner kronor
och kommunerna 30 miljoner kronor
per år. Han frågade därefter, hur
dessa beräkningar kommer att stämma
när nu finansministern ändrat på utredningens
förslag. Såvitt jag förstår
bör ändringen inte föranleda några
andra beräkningar angående resultatet
av beskattningen. Utredningen hade ju
föreslagit två alternativ: dels den s. k.
exakta vinstbeskattningen, dels schablonbeskattningen
med 10 procent på
försäljningssumman. Om en aktieförsäljare
ansåg att den exakta vinstbeskattningen
var oförmånlig, skulle han
ha möjlighet att välja schablonbeskattning.
Regeringen har eliminerat det ena
alternativet. Någon beskattning enligt
den för den skattskyldige »billigare»
metoden blir det alltså inte enligt regeringens
förslag. Regeringens ändring
bör alltså betraktas som en skärpning
av utredningens förslag och borde följaktligen
ge litet mer än 100 miljoner
kronor. Men jag tycker nog att denna
materia är något för osäker för att jag
skall våga mig på en precisering i det
avseendet, och därför har utredningens
beräkning fått stå kvar.

Jag vill avslutningsvis göra den allmänna
kommentaren, att det föreliggande
förslaget är ganska försiktigt;
det hade i och för sig varit möjligt att
föreslå en hårdare beskattning av de
försäljningar som gynnas av kraftiga
kursstegringar. Det har sagts att den
föreslagna skatten blir regressiv; den
drabbar relativt sett minst de stora
vinsterna. Vi har försökt balansera
detta genom den föreslagna rätten till
avdrag på de små vinsterna. Men jag

142

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Aktievinstbeskattningen

tror att det ur många synpunkter är
klokt att vid lanserandet av en sådan
ny skatt vara litet försiktig och se vilka
verkningar den får. Jag har uppfattat
bevillningsutskottets skrivning som en
beställning på en översyn av denna beskattning
sedan den tillämpats en tid
och gett oss en del erfarenheter. En
sådan ställs för övrigt i utsikt även i
propositionen. Om det är en allvarlig
önskan — och en sådan önskan har uttalats
i debatten både från centerpartioch
folkpartihåll — att vinsterna på de
papper som har en snabbare kursstegring
bakom sig skall beskattas hårdare,
så är jag lyhörd för sådana synpunkter.
Jag har noterat beställningarna från
centerpartiet och folkpartiet på den
punkten.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern tycktes
tolka högerpartiets utredningsyrkande
och även något uttalande av herr
Lothigius och mig på det sättet, att högerpartiet
skulle stå bakom det föreliggande
förslaget. Det måste vara en
missuppfattning. Jag vill framhålla för
finansministern, att vi ju redan har en
aktievinstbeskattning i den beskattning
av realisationsvinster som görs vid försäljningar
inom fem år. Vi har vidare
en kapitalvinstbeskattning i form av
förmögenhetsbeskattning och i form av
arvs- och gåvobeskattning. Inom ramen
för dessa beskattningsformer är vi naturligtvis
beredda — det är därför vi
föreslår en utredning — att diskutera
förändringar och förbättringar i den
realisationsvinstbeskattning vi har. Däremot
är det en missuppfattning om
man tror att vi i högerpartiet har accepterat
just det nu föreliggande förslaget
och framför allt förslaget att vi i fortsättningen
skall ha en evig beskattning.

Finansministern sade att det är kontrollsvårigheterna
som gjort att man
inte kunnat utforma något bättre förslag
än det nu föreliggande om en

scliablonmetod. Finansministern skildrade
mycket drastiskt hur besvärligt
det skulle bli att beskatta t. ex. familjeföretagen.
Ja, det är alldeles självklart.
Om finansministern har den stora ambitionen
att inte bara beskatta de framtida
vinsterna utan också är beredd att
beskatta vinster som ligger generationer
tillbaka i tiden, så förstår jag mycket
väl att de utomordentliga experter herr
finansministern har till sitt förfogande
inte har kunnat stå till tjänst med någon
lösning av problemet. Men det är
ju inte det som det nu är fråga om, såvitt
jag förstår; åtminstone ser inte vi
problemet så. Om man vill åstadkomma
en beskattning som avser att täcka de
vinster som uppkommer i framtiden är
det inget besvär att fastställa ingångsvärdet
av aktierna i alla de 10 000,
12 000, 50 000 eller hur många aktiebolag
det nu finns bland familjeföretagen.
Det är hur enkelt som helst, om
man utgår ifrån de uppgifter som lämnas
i varje deklaration beträffande det
värde som länsstyrelsen — beskattningsmyndigheten
— fastställt för familjeföretagen.
Men det är klart att det inte
går att utforma ett förslag, om man har
den utomordentligt stora ambitionen att
försöka beskatta vinster som uppkommit
så oerhört långt tillbaka i tiden
som kanske för en generation sedan
som herr finansministern sade — då
förstår jag att det helt enkelt är omöjligt.

Finansministern sade att de övervärden
vi haft varit till nytta för aktieägarna.
Det är tydligen då av omtanke
om aktieägarna som man har framlagt
detta förslag.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Finansministern sade
att han är lyhörd för framställningar
om höjningar av skatterna, och det var
inte i och för sig någon stor nyhet. Men
det var ju inte höjningar i beskattningen
vi hade föreslagit, utan vi ville

Onsdagen <len 25 maj 196C em.

Nr 26

143

att finansministern skulle vara lyhörd
för önskemål om en rättvis beskattning.

Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min fråga om bur stor
avkastningen skulle bli. Finansministern
svarade att det inte är så stor
skillnad mellan utredningens förslag
och propositionens och att det snarast
bara var fråga om en liten skärpning.
•lag bedömer den skärpningen som
ganska kraftig. Men jag förstår att det
naturligtvis är svårt att uppskatta vilket
resultatet av skärpningen blir.

Finansministern tog upp ett resonemang
som jag anser fullständigt felaktigt,
då han sade att han inte ville göra
inteckningar i en framtida inflation.
Med denna motivering vände han sig
mot mittenpartiernas förslag att man
skulle få avräkna 2 procent för att skydda
sig mot inflationen. Men det är ju
ändå så, att dessa 2 procent motiveras
av den utveckling som varit. Vi bara
konstaterar att vi haft en inflation av
den omfattningen, och det är den man
vill skydda sig mot på detta sätt. Vi
vill ingalunda göra några inteckningar
i en framtida inflation, utan vi vill att
finansministern skall lägga fram ett förslag
till en aktievinstbeskattning som
är rättvis. Inflationsfrågan får vi väl
anledning att diskutera i morgon.

Vidare sade finansministern att regeringens
ledamöter är föregångsmän när
det gäller beskattningen. Ja, det är nog
så, herr finansminister, att regeringen
är först med detta förslag men det är
väl litet väl ambitiöst att därför kalla
er föregångsmän.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern sade,
att jag lät alltför tvärsäker. Det var inte
meningen, herr finansminister, att låta
mera tvärsäker än jag är i detta sammanhang.
Detta är en ganska stor och
många gånger besvärlig fråga, och det
är klart att man inte så särskilt djupt
kan tränga in i alla dess detaljer. Men

A ktievinstbcskatt ningen

tvärsäker kan man ändå vara, tycker
jag, därför att det finns vid få förslag
som har fått en så nedgörande kritik
som den utredning som föregick denna
proposition, iiven om förslaget i propositionen
är annorlunda än vad utredningen
i många stycken kom fram till.
Hela näringslivet och de flesta organisationerna
har givit detta förslag en
svidande bakläxa.

Jag tror att finansministern drog alltför
stora växlar på mitt uttalande när
jag sade att jag i princip inte är emot
att man beskattar vissa värdevinster.
Det var så jag sade! Såsom herr Magnusson
framhöll betyder detta för det
första att vi redan nu har en realisationsvinstbeskattning
på fem år och att
vi för det andra är beredda att först
och främst diskutera och revidera
denna.

Enligt vad jag kunde höra gjorde
finansministern i sitt anförande inte
ett enda uttalande om det som är det
väsentligaste och viktigaste i denna
fråga, nämligen vad denna beskattning
kommer att betyda för vårt svenska
näringsliv. Finansministern framförde
de fiskaliska synpunkterna, men när nu
näringslivet riktat en så förödande kritik
mot detta förslag, vore det angeläget
att man från Sveriges finansminister
finge en redovisning av hur han ser
på den sida av saken som är den väsentligaste.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! I mitt tidigare anförande
tillät jag mig att kritisera finansministern
för de orättvisa verkningar
som schablonmetoden medför. Jag tycker
nog, herr finansminister, att denna
metod inte ger ett helt tillfredsställande
resultat när en värdestegringsvinst på
200 000 kronor får en skattepliktig realisationsvinst
på 14,75 procent, medan
en värdestegringsvinst på 6 000 kronor
ger en skattepliktig realisationsvinst på
168,33 procent. Då kan det finnas an -

144

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Aktier instbeskattningen

ledning till en mera rattvis avvägning,
och jag vore tacksam om finansministern
vid tillfälle ville ompröva detta
med hänsyn till den hårda beskattning
som drabbar de mindre vinsterna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Till herr Magnusson i
Borås skulle jag vilja säga, att jag i varje
fall försökt att vara noggrann genom
att säga att högerpartiet inte har godtagit
propositionen i dess utformning
men kommit fram till den andrahandsståndpunkten,
att det i princip godtar
en beständig aktievinstbeskattning. På
s. 11 i bevillningsutskottets betänkande
nr 46 refereras herr Holmbergs och
herr Bohmans motioner på följande
sätt: »Utan att ta avstånd från tanken
på en ändrad realisationsvinstbeskattning
anser motionärerna---.» Herr

Holmberg och herr Bohman har icke
tagit avstånd från en ändrad realisationsvinstbeskattning.
Den väsentligaste
ändringen är ju att det nu skulle vara
slut på den tidsbestämda vinstbeskattningen
på fem år och att vi i stället
skulle komma över till en vinstbeskattning
som icke tar slut. På den punkten
har följaktligen högern som ett andrahandsyrkande
följt med, och jag är
glad över det.

Beträffande frågan om en retroaktiv
beskattning kan jag inte tänka mig att
man kan genomföra ett skatteförslag
på andra premisser. Man kan inte gärna
ha det så att Andersson säljer aktier
1967 och blir realisationsvinstbeskattad
för dem, medan Pettersson säljer aktier
samma år och gör ännu större vinster
men slipper realisationsvinstbeskattning
därför att han köpte aktierna innan vi
fattade beslut här i kammaren. I och
med att man beslutat om vinstbeskattningen
måste den utgå över hela fältet,
annars blir det alldeles orimligt att hålla
det isär. Det är stötande ur rättvisesynpunkt
och det är kontrollmässigt alldeles
omöjligt.

Till herr Larsson i Umeå vill jag allra
sist säga, att det är ändå på det sättet
att om man begär att det skall tas hänsyn
till en inflationsutveckling på 2 eller
3 procent har man bestämt sig för att
det skall bli den utvecklingen i fortsättningen.
Om det, under över alla under,
skulle vara slut med inflationen en
vacker dag är det ändå på det sättet,
om jag skall följia mittenpartiernas reservation,
att det skall göras avdrag
med 2 eller 3 procent på vinsten för
den inflation man utgår ifrån. Det är
detta jag har vänt mig emot. Det är en
diskontering av en inflation i framtiden,
och även om den kommer är det onödigt
att skriva fast sig vid den på detta
sätt.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Beträffande den motion
som finansministern åberopade är det
riktigt att det där står, »utan att ta
avstånd från en ändrad realisationsvinstbeskattning»,
men det innebär inte
att vi accepterat att man i fortsättningen
skall ha en evig sådan beskattning.

Beträffande retroaktiviteten säger finansministern
att det är orimligt att
beskatta den ena men inte den andra.
Förhållandet är emellertid det, att den
person som köpt aktier sedan den nya
beskattningsformen kom till vet om att
han kommer att drabbas av denna beskattning,
medan den som köpt aktier
redan före denna beskattnings tillkomst
inte visste om detta.

Jag konstaterar att finansministern
erkänt att det finns kantigheter i detta
system och att det inte är bra som det
är. Jag frågade i mitt första anförande
varför det är så förfärligt bråttom med
detta. Vi kunde väl ha lugnat oss något.
Jag föreslog i bevillningsutskottet att vi
skulle bordlägga frågan till hösten för
att man skulle få bättre tid att överväga,
om man inte kunde lösa frågan
på ett bättre sätt. Det borde ha tillsatts
en utredning för att mera effektivt an -

Onsdagen den 25 maj 19GG em.

Nr 26

145

gripa det problem som är verkligt allvarligt,
nämligen de samhällsekonomiska
verkningarna. Landsorganisationen
liar t. ex. i sitt remissyttrande kraftigt
understrukit att denna fråga inte
är utredd. Jag tycker att vi borde ha
kunnat resonera om hur vi skulle kunna
komma fram till en lämplig lösning,
men det tycks vara så väldigt angeläget
att det sker någonting just i vår, och jag
kan inte riktigt förstå anledningen till
detta.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Frågan har varit föremål
för diskussion sedan åtskilliga år
tillbaka. Utredningen har presenterat
förslag, remissbehandlingen har genomgåtts,
proposition har skrivits och bevillningsutskottet
har hunnit pröva den
och i mycket markant utsträckning talat
om att man är beredd att ta förslaget
just nu. När denna fråga för en stund
sedan debatterades i medkammaren var
en representant för mittenpartierna
t. o. m. så entusiastisk att han sade, att
»det är min uppfattning att man absolut
inte kan vänta med denna lagstiftning».
Om han talade för sitt parti har
man följaktligen att ta hänsyn till att
det råder en ganska dominant uppfattning
här i huset om att lagstiftningen
bör genomföras.

Jag har fått frågan, om vi i detta sammanhang
inte alls har tänkt på vilka
konsekvenser en beskattning av detta
slag får för näringslivets kapitalförsörjning.
Jag gick inte in på den frågan
i mitt första inlägg och jag skiall
nu endast i allra största korthet säga
att om man tänker igenom frågan kommer
man kanske fram till ett överraskande
resultat. Om Andersson på börsen
köper aktier som Pettersson säljer,
spelar det ingen som helst roll för näringslivets
kapitalförsörjning. Om Lundström
köper en större post aktier som
både Andersson och Pettersson säljer
betyder inte heller detta något för nä -

Aktievinstbeskattn ingen

ringslivets kapitalförsörjning. Näringslivet
kan bara förstärka sitt kapital genom
att gå ut till aktieägarna och be
dem om pengar i formaven nyemission.
Detta göres också i ganska stor utsträckning.
Under fjolåret nyemitterades aktier
för 800 miljoner kronor i detta
land. Ingen aktieägare vägrade näringslivet
de pengarna. Man fick dem ögonblickligen
när man gjorde en nyemission.
De flesta av oss har kanske också
lagt märke till att när ett nytt företag
lanseras på den officiella börslistan, i
regel via den fria listan, brukar introduktionen
åtföljas av en relativt snabb
uppgång i börskursen.

Det finns alltså köpkraft och efterfrågan;
det är snarast brist på material.
Sådan har situationen varit. I varje
fall bär inte något företag som vänt sig
till sina aktieägare och bett om pengar
via nyemission blivit vägrade de pengarna,
det försäkrar jag herr Magnusson.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Denna fråga har debatterats
länge nu och det är sent på natten.
Egentligen borde jag kanske avstå
från ordet, men det är väl oriktigt om
inte någon från utskottsmajoriteten yttrar
sig. Jag skall därför, när jag nu
ändå har begärt ordet för att yrka bifall
till utskottets hemställan, passa på tillfället
att framföra en del principiella
synpunkter på denna fråga.

Vi har konstaterat att det tycks råda
principiell enighet om att realisationsvinstbeskattningen
på aktier bör skärpas.
Vi är dock inte överens om sättet.
Jag tror att kammarrätten tolkar situationen
riktigt när den framhåller att
beskattningen av en värdestegring på
aktier uppbäres av en »inte ogrundad
uppfattning hos medborgarna i gemen,
att en realiserad sådan värdestegring
ger en skattekraft från vilken det saknas
anledning att bortse vid beskattningsområdets
bestämning».

Det är alldeles odiskutabelt att värdestegringen
på aktier har medfört bety -

146

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Aktievinstbeskattningen

dande förmögenhetsökningar för aktieägarna.
Enligt aktievinstutredningen
har kurserna på börsnoterade aktier under
de senaste 20 åren efter kriget stigit
ungefär dubbelt så mycket som prisnivån
och dubbelt så mycket som erfordrats
för att behålla det i aktier investerade
kapitalets realvärde. Det betyder
att halva kursuppgången utgör
ett värdetillskott utöver penningvärdeförsämringen
under samma tid. Aktiernas
värdestegring under efterkrigstiden
har haft en mycket god förräntning
även i förhållande till andra placeringar.

Aktieplaceringar har med andra ord
varit mycket lönande investeringsprojekt,
om man tar hänsyn till nämnda
värdestegring.

Det är — jag vill understryka det ytterligare
— en allmänt utbredd uppfattning
att det är orimligt att inte beskatta
dessa inkomster som ju är arbetsfria,
medan man beskattar vanlig inkomst
med en genomsnittlig skatt på 30 procent.
Med hänsyn härtill borde ju den
beskattningsbara delen av realisationsvinster,
såsom LO säger, inte vara under
50 procent. Då skulle skatteuttaget
stå mera i linje med vad de flesta människor
betalar i inkomstskatt. Det är
nämligen viktigt att observera, att när
det gäller den vanliga inkomstskatten
upptas i princip hela beloppet till beskattning.
Här blir skatten mellan 15
och 20 procent.

Man talar om risktagande. Vilka risker
har man tagit under efterkrigstiden
vid aktieplaceringar? Knappast
några alls, och det blir det troligen inte
heller i framtiden på längre sikt. Värdestegringarna
har också i mycket ringa
grad varit beroende av aktieägarnas
egna insatser. Värdestegringarna har
varit och är oftast en följd av samlade
produktiva insatser inom hela samhället.
Samhället är berett till stora insatser
även för framtiden för att åstadkomma
fortsatt expansion inom svenskt
näringsliv. Värdestegringen är inte säl -

lan en följd av exempelvis samhällets
åtgärder i fråga om kommunikationer,
lokaliseringsstöd, serviceanläggningar
och mycket annat.

Varför har kurserna stigit på det
sätt som jag nämnt? Jo, det är fyra orsaker
härtill: för det första goda konjunkturer
i vårt fulla sysselsättningssamhälle,
för det andra en önskan att
placera kapital i realtillgångar, för det
tredje ringa utbud av aktier — alltså
liten rörlighet — och för det fjärde och
inte minst skattefriheten efter en femårsperiod.

Ur rättvise- och fördelningspolitisk
synpunkt menar utskottsmajoriteten att
det är angeläget att man genomför reformen
utan tidsutdräkt, trots att förslaget
är behäftat med vissa påtagliga
brister såsom man redan har påtalat.
För att eliminera dessa har vi inom
utskottet diskuterat alla möjliga uppslag
utan att kunna finna någon bättre
lösning under den tid som stått oss till
buds.

Mot aktievinstutredningens förslag
riktades häftig kritik, kanske främst
därför att man ansåg att dess förslag
stred helt mot strävandena att förenkla
skattelagstiftningen. »Omger man aktiesparande!
med så komplicerade tilllämpningsbestämmelser
som nu föreslås,
är det vidare allvarlig risk för att
denna form av sparande redan till följd
av redovisningskrångel inte får den
önskade och nödvändiga spridningen
bland medborgarna», sade en remissinstans.

Det är detta man har velat undvika
med den föreslagna schablonregeln, som
innebär att 10 procent av försäljningssumman
blir skattepliktig efter fem år.
Då behöver man alltså inte forska efter
vad som har betalats för aktierna. Alla
andra förslag som har framförts har
den olägenheten, att man för beskattningens
skull måste redovisa inköpssumman,
alltså anskaffningsvärdet, för
att kunna bedöma vinstens storlek. Detta
gäller förslagen om valfrihet mellan

Onsdagen den 25 maj 1900 em.

Nr 20

117

10 procent på försäljningssumman eller
30 procent på vinsten eller förslaget
att realisationsvinst skall beskattas först
när vinsten överstiger 10 procent. Visst
skulle det ge riktigare utslag men det
skulle skapa ett ökat krångel.

Det är naturligtvis riktigt att schablonutvägen
verkar degressiv på det
sätt som man här har velat exemplifiera.
Herr Magnusson i Borås och även
herr Eriksson i Bäckmora har tagit
den utdelade tabellen till utgångspunkt
för hur det verkar och sagt att om man
köper aktier för 100 000 kronor och
säljer dem för 300 000 kronor blir den
skattepliktiga realisationsvinsten 14,75
procent, men om man köper för 100 000
kronor och säljer för 106 000 kronor
blir den 168,33 procent. Låt mig emellertid
redogöra för hur det i verkligheten
ligger till.

En person har exempelvis 15 000 kronor
i inkomst. Han har köpt aktier för
20 000 kronor och säljer dem för 30 000
kronor och får alltså en vinst på 10 000
kronor. Härifrån får dras bort 500 kronor
som således inte beskattas. Den
skattepliktiga vinsten blir alltså 2 500
kronor. Vad blir den totala skatten?
Jo, 650 kronor. Det blir alltså en behållning
på 2 350 kronor. Om det rör sig
om en person med 15 000 kronor i inkomst,
vilket man kanske vill göra gällande,
som köper aktier för 100 000
kronor och som säljer dem för 110 000
kronor, d. v. s. med en vinst på 10 000
kronor, vilken skatt får då vederbörande
efter att vinsten har lagts till inkomsten?
Jo, han får en vinstbehållning
på över 8 000 kronor vid denna aktievinst
på 10 000 kronor. Detta är innebörden
av den statistik som presenterats
kammarens ledamöter. Det är således
inte fråga om någon procentuell
skatt utan om ett skatteunderlag som
läggs till den vanliga inkomstskatten,
och sedan kan var och en räkna ut
vad det i själva verket blir.

Kanske jag inte skall uppehålla mig
mera vid denna fråga eftersom det är

Aktie vinst beskatt ningen

så sent, men jag skulle dock vilja ta upp
eu enda liten sak till, nämligen gåvoskatten.
Utskottets förslag innebär att
den som erhåller egendom i form av
gåva av make eller skyldeman eller
genom bodelning skall beskattas efter
samma regler som skulle ha gällt för
hans fångesman. Aktierna som gåva
skall alltså beskattas som om givaren
ägde dem.

Motionärerna yrkar nu på att aktier
som förvärvas genom benefikt fång inte
skall anses skattepliktiga, och i andra
hand yrkar de på att värdet på dödsdagen
eller vid gåvotillfället skall utgöra
ingångsvärdet vid skattens beräknande.

Herr talman! Tillåt mig att återge
vad en skribent i Ekonomisk revy hävdar.
Han skriver att det är välgörande
ur omsättningssynpunkt att arv inte
skall bryta beskattningens grunder. I
annat fall hade äldre personer haft
starka incitament att behålla aktierna
till sin död, så att arvtagarna skulle
slippa inkomstbeskattas för den avlidnes
erhållna aktievinster. — Det ligger
mycket i detta. Rörligheten på aktiemarknaden
skulle minska om motionärernas
yrkande antogs. När det nu blir
en evig aktievinstbeskattning vore det
inte försvarbart att bibehålla nuvarande
skillnad mellan onerösa och icke onerösa
förvärv med hänsyn till kravet på
rättvisa och likformighet vid beskattningen,
skriver utskottet.

Herr talman! Tillåt mig att sluta med
en sammanfattning. Utskottsmajoriteten
tillstyrker propositionen i allt väsentligt.
Jag kanske skall understryka att
när högern föreslår att man skall låta
de skattskyldiga få valfrihet, fä välja
att betala 30 procent skatt på vinsten
eller enligt propositionen 10 procent på
försäljningssumman, är detta huvudsakligen
i överensstämmelse med vad den
utredning föreslog som har utsatts för
så hård kritik från remissinstanserna.

Det är alla dessa försök att skapa
större rättvisa som krånglat till hela
systemet och som gjort att man stannat

148

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 19G6 em.

Aktievinstbeskattningen

för denna schablon som tidigare har
berörts, varför jag inte behöver gå in
närmare på saken.

Även utskottet uttalar att detta inte
är någon tillfredsställande lösning, men
situationen kräver att man vidtar någon
åtgärd mot de skattefria kapitalvinsterna,
ty detta är ett rättvisekrav
liksom också en fördelningspolitisk fråga
av stor betydelse som vi anser böra
lösas snarast. Schablonmetoden har den
förtjänsten att den är enkel. Utgångspunkten
är en låg skatt, alltför låg säger
många, men det är nog klokt att gå
fram försiktigt med detta relativt okända
problem. Det är också på sitt sätt
ett provisorium. Vi har sagt i utskottet
att erfarenheterna får visa hur förslaget
slår och vilka konsekvenser det får
på sparandet, kapitalbildningen och näringslivets
kapitalförsörjning.

Man säger att rörligheten kommer att
bli mindre. Ja, jag har försökt läsa ut
vad experterna säger om den saken,
men jag har inte funnit någon enighet
därom ens bland dem. Och i varje fall
blir rörligheten större med en icke tidsbegränsad
skatt än med en förlängning
av den nuvarande tidsbegränsade skatten.
Man kommer ju inte ifrån skatten,
hur länge man än väntar, och det kanske
kan inbjuda till realisation.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber om ursäkt att
jag tar till orda igen.

Herr Brandt sade att det här föreligger
principiell enighet, och jag erkänner
gärna att den nuvarande beskattningsformen
är oformlig och kan påverka
rörligheten på aktiemarknaden på
ett icke önskvärt sätt. Det är därför
som vi i högerpartiet kunnat ansluta
oss till den kritik som riktas mot beskattningsformen,
och vi menar att vi
kan resonera om en bättre metod. Den

nu föreslagna påbyggnaden kommer att
i framtiden hindra rörligheten ytterligare.
Däremot har vi aldrig accepterat
en beskattningsform som innebär en
evig beskattning och inte heller beskattning
på fiktiva vinster.

Herr Brandt sade vidare att det ringa
utbudet är en av orsakerna till att aktiekurserna
stiger. Ja, vi har ju också
föreslagit en försäljning av LKAB-aktierna
för att därigenom öka den aktiestock
som bjudes ut på marknaden.

Situationen kräver att någonting nu
göres, sade herr Brandt, och han tycktes
beklaga att man därför måste anta
detta bristfälliga förslag. Jag har emellertid
inte fått någon klarhet i vad det
är för situation som kräver detta. För
ett par år sedan var man på socialdemokratiskt
håll inte intresserad av att
diskutera en aktievinstbeskattning, och
det måste vara någonting som har aktualiserat
den frågan nu. Jag tror att
det ligger ganska mycket i vad herr
Lothigius sade för en stund sedan, att
det nu har ansetts nödvändigt att lägga
fram detta förslag med tanke på valet
i höst.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Det förvånande är inte
att beskattningen av aktievinster nu
skärpes. Det förvånande är att detta
inte har skett för länge sedan. Ägare
av aktier och liknande har under många
år kunnat åtnjuta fullständig skattefrihet
för höga inkomster, när de har innehaft
försålda aktier i mer än fem år.
Detta har varit mycket stötande för
rättskänslan och för kraven på större
jämlikhet mellan olika medborgare. Det
har varit en utmaning mot dem som
måste deklarera varje krona av sina inkomster
och dessutom av en låg inkomst
betala indirekta skatter vid inköp
av livets nödtorft. Jag vill säga detta
till de högermän som deltagit i debatten
och som talat så mycket om rättvisesynpunkterna.

Från vårt parti har vi upprepade

Onsdagen den 25 maj 190(» em.

Nr 26

149

gånger gjort framstötar för att få en
ändring av dessa förhållanden till stånd.
Det har tagit tid att skapa den nödvändiga
opinionen, men det har slutligen
lyckats. Vi är naturligtvis mycket glada
över att det nu blir eu rimligare beskattning
av aktievinster.

Det förvånande är heller inte att
vinst på försäljning av aktier som innehafts
mindre än två år även i fortsättningen
skall beskattas till 100 procent,
d. v. s. på samma sätt som andra inkomster.
Det förvånande är i stället
att även i den nya, skärpta lagen mildras
beskattningen kraftigt efter tvåårsgränsen
och särskilt efter femårsgränsen.
Varför skall vinster av aktier som
realiseras efter mer än två års innehav
behandlas på annat sätt än övriga
vinster och inkomster? Enligt vår mening
bör realiserade kapitalvinster i
princip beskattas i samma utsträckning
som annan inkomst. Några grundade
skäl för att man skall göra avsteg från
denna princip vid försäljning av aktier
och andra värdepapper efter längre
innehav har ju inte framförts i debatten.

Det är visserligen sant att motivet
för beskattningen av kapitalvinster på
aktier till 100 procent ursprungligen
var att motverka spekulation. Efter två
års innehav ansågs spekulationsmotivet
inte vara lika starkt framträdande. Detta
är ett något tvivelaktigt antagande. Under
de senaste årtiondena har det emellertid
skett sådana förskjutningar i aktiemarknadens
struktur, att andra motiv
numera är avgörande för beskattningen
av aktievinster. Det väsentliga
har blivit den starka värdeökning på
aktier som förekommit under de senaste
årtiondena. Denna motiverar, som
också finansministern framhållit, väsentligt
skärpta beskattningsregler oavsett
innehavets längd. Så finner vi också
i lagförslaget tidsgränsen vid fem år
borttagen, vilket för övrigt, glädjande
nog, alla tycks vara överens om.

Schablonmetoden, som finansminis -

Aktie vinst beskattningen

tern efter övervägande har valt, liar naturligtvis
stora fördelar genom att den
är så enkel. .lag vill gärna komplimentera
honom för det valet. När han bestämde
sig för en viss höjd på beskattningen,
kunde valet av metod ha fallit
sämre ut.

Det har sagts i den allmänna debatten,
att regeringens förslag skulle innebära
en skärpning jämfört med aktievinstutredningens
förslag. Finansministern
har själv här tidigare talat om en
viss skärpning. Detta gäller också aktier
med låg tillväxtprocent, som nu
får en högre beskattning än enligt utredningens
huvudregel, att 30 procent
av kapitalvinsten skall beskattas. Men
det bör kanske observeras att aktier
med hög tillväxtprocent får en lägre
beskattning än enligt utredningens förslag.
Skatteutfallet enligt regeringsförslaget
blir detsamma som enligt utredningsförslaget,
såsom herr Sträng här
ånyo understrukit.

Den kritik som anförts mot aktievinstutredningens
förslag och som också
herr Brandt något var inne på, nämligen
att det var ett förslag endast för
en begränsad beskattning av aktievinsterna,
tycker vi därför är giltig även
när det gäller regeringsförslaget. Landsorganisationen
ansåg exempelvis, som
redan erinrats om här i debatten, att
den föreslagna skatteprocentsatsen inte
kunde godtas, och krävde att den beskattningsbara
delen av realisationsvinsten
skulle vara 50 procent. Detta
skulle motsvara något över 15 procent
i schablonbeskattning av försäljningsvärdet
i stället för de föreslagna 10 procenten.
Det är svårt att göra en exakt
jämförelse men ungefär så skulle det
kunna te sig.

Bevillningsutskottet anser att en sådan
höjning från 10 till 15 procent, som
vi förordat i vår motion, skulle kunna
få mindre önskvärda verkningar på
sparande och kapitalförsörjning. Yttrandet
är litet egendomligt, eftersom
bevillingsutskottets talesman just nu har

150

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Aktievinstbeskattningen

erinrat om de krav på en skärpning
som framförts från Landsorganisationens
sida och som han tydligen instämde
i. Påståendet om de ogynnsamma
verkningarna på sparande och kapitalförsörjning
är naturligtvis helt obevisat,
lika obevisat som vissa borgerliga
gruppers påstående att den av utskottet
förordade skattesatsen skulle
skada sparandet och kapitalförsörjningen.
Vi vet inte med säkerhet hur aktievinsterna
kommer att utveckla sig i
fortsättningen. Däremot kan vi mycket
bestämt säga att utvecklingen under
efterkrigstiden visar att det finns utrymme
för en väsentligt hårdare beskattning
än den föreslagna.

.lag vill i detta sammanhang göra en
kort kommentar till den tabell som herr
Magnusson i Borås talade om. Jag vet
inte vilken institution som fabricerat
och delat ut den, men den har cirkulerat
i både första och andra kammaren.
De siffror som anförs är rätt missvisande
på grund av att de inte anger
hur stor den genomsnittliga ökningen
av aktievärdena varit under efterkrigstiden.
Om man ser till den genomsnittliga
ökningen under de senaste tio åren
finner man att den varit över 100 procent.
Det innebär att om man, som i
denna tabell, utgår från inköp av aktier
för 100 000 kronor, så skulle dessa efter
tio år ha ökat i värde till 200 000 kronor.
Det beskattningsbara beloppet blir
då bara 20 procent av vinsten, och skatten
blir vid en marginalskatt på 50 procent
bara 10 procent av vinsten. Det
är ju en utomordentligt låg beskattning
och inte en hög beskattning, som herr
Magnusson tycktes utgå från.

Hur man tar ståndpunkt i denna fråga
sammanhänger med grundläggande
uppfattningar om hur samhällets kapitalförsörjning
bör ordnas. Vi anser det
för vår del principiellt oriktigt att industriens
och det övriga näringslivets
kapitalförsörjning skall vara beroende
av att aktieägarnas överdimensionerade
avkastningskrav tillgodoses. I stäl -

let för att slå av på kraven på en rimlig
beskattning av aktievinster bör man
sträva efter att på andra vägar tillgodose
näringslivets behov av s. k. riskvilligt
kapital. Detta kan framför allt ske genom
att bestämmelserna om återlån ur
AP-fonderna omprövas och fonderna i
ökad utsträckning används för näringslivets
försörjning med kapital och därmed
också för att skapa ett löntagarnas
inflytande över näringslivet.

Hur milda de föreslagna skattesatserna
i själva verket är framgår av beräkningar
som utförts av den till aktievinstutredningen
knutne experten Lennart
Pettersson och som redovisats i nr 2 av
tidskriften Tiden för år 1966. En jämförelse
görs mellan den av aktievinstutredningen
enligt två alternativ föreslagna
beskattningen och en s. k. realinkomstbeskattning.
Detta är en mycket
intressant jämförelse också för mellanpartierna.
Genom att finansministern
valt det ena av utredningens alternativ
till enda linje har jämförelsen kommit
att gälla även regeringsförslaget. Det
rör sig om ett räkneexempel med utgångspunkt
från kursutvecklingen under
efterkrigstiden. Aktier, inköpta för
1 000 kronor i januari 1945, kunde i genomsnitt
säljas för inte mindre än 4 200
kronor i december 1964. Den nominella
kapitalvinsten uppgick till 3 200 kronor,
en vinst som enligt nuvarande skattelagar
blev helt skattefri. Enligt utredningens
förslag om beskattning efter 30 procent
av vinsten skulle som inkomst deklareras
960 kronor och enligt förslaget
om beskattning efter 10 procent av
försäljningspriset 420 kronor. Vid s. k.
real inkomstbeskattning, varvid inköpsvärdet
av aktierna uppräknas med hänsyn
till stegringen i konsumentprisindex,
skulle såsom inkomst deklareras
inte mindre än 2 200 kronor.

Mellanpartierna har ju i debatten visat
intresse för en sådan realbeskattning,
där man tar hänsyn till inflationens
verkningar. Men då bör man också
i logikens namn kräva att hela vinsten

Onsdagen den 25 maj 19GG em.

Nr 26

151

blir föremal för beskattning, när hänsyn
tagits till penningvärdets försämring.
Jag skulle hälsa med mycket stor
glädje om mellanpartierna drog den logiska
konsekvensen och ville ha en sådan
beskattning, som i detta fall naturligtvis
skulle bli mycket skarpare.

Det är att beklaga att det varken i
aktievinstutredningens betänkande eller
i propositionen har förts någon diskussion
av en sådan real inkomstbeskattning.
En behandling av dessa problem
borde ha föregått ett förslag till riksdagen,
och detta är ett av skälen till
att vi begärt en förnyad utredning,
grundad på principen att realiserade
kapitalvinster skall beskattas i samma
utsträckning som vanlig inkomst.

Vi vill självfallet inte försena genomförandet
av en skattelagstiftning som
dock innebär framsteg i förhållande till
den nuvarande ordningen. Vi yrkar därför
samtidigt på godkännande av den
föreslagna ändringen av kommunalskattelagen
men vill att såsom skattepliktig
realisationsvinst skall räknas 15 procent
av försäljningsvärdet i stället för föreslagna
10 procent.

Jag ber att få yrka bifall till motion
II: 918.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Hermansson att jag, när jag nämnde
Landsorganisationens yttrande med förslag
om en femtioprocentig beskattning
av enbart kapitalvinsten, inte utvecklade
resonemanget närmare eftersom tiden
var så långt framskriden, och jag
skall inte heller nu ingå på detta.

Men jag kanske skall understryka att
såvitt jag förstår har inte ens kommunisterna
i sin motion velat ge sig in
på en sådan beskattning. Det är uppenbart
att man, om man i skattelagstiftningen
inför en helt ny metod, som inte
har prövats tidigare i något annat land,
i början får gå fram försiktigt och lära
av erfarenheterna.

Med anledning av att kommunisterna

Aktievinstbeskattn ingen

nu föreslår att procentsatsen vid beräkningen
av försäljningsvinsten skall bestämmas
till 15 procent, vill jag erinra
om att jag och även utskottsmajoriteten
erkänt att en schablonregel ger
ojämnt utslag. Detta har vi klart uttalat.
En sådan regel slår även, såsom
departementschefen uttalat, ojämnt när
det gäller fastighetsbeskattningen på
vanliga egnahem o. s. v. Detta gäller
även beträffande förvärvsavdraget och
en del andra punkter, där det i vissa
fall kan bli ett orättvist utslag. Det kan
ibland bli större avdrag än det egentligen
skulle vara och i andra fall tvärtom.

Detta betyder att skillnaderna blir
ännu mer markanta, om man höjer procentsatsen
från 10 till 15, i den mån
schablonen redan slår ojämnt och kanske
även felaktigt. Man kan nämligen
inte förneka att den i vissa fall ger felaktigt
utslag, vilket man ändå får acceptera
för att kunna tillämpa en schablonregel.
Utskottsmajoriteten har därför
inte velat förorda en högre schablon
än 10 procent.

Herr Hermansson nämnde vidare att
det finns möjligheter att utnyttja APfonderna
till näringslivets kapitalförsörjning,
och jag har ingenting emot
detta. Det är något som herr Hagnell
ivrigt har kämpat för. Dessa medel får
nu inte placeras annat än i obligationer,
och man får alltså inte köpa aktier
för dem. Detta är givetvis ett uppslag
i detta sammanhang. Det finns redan
10 miljarder kronor i dessa fonder och
de kommer år 1970 att vara uppe i 30
miljarder kronor. Skulle man börja få
använda dem till aktier, tror jag att
det i varje fall skulle bli ganska tyst
när det gäller klagomålen på företagens
kapitalförsörjning genom aktier.
Jag tror emellertid inte att kapitalförsörjningen
blir något problem på grund
av vad vi nu beslutar och jag skall därför
inte närmare gå in på denna fråga.

Låt mig till herr Magnusson i Borås,
som anför att detta förslag skulle ha

152

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Aktievinstbeskattningen

framlagts uteslutande med tanke på valrörelsen,
framhålla att jag inte fått
denna uppfattning. Jag erinrar mig att
jag tidigare i denna kammare har debatterat
om aktiekursernas stegring och
därvid har framhållit, att något borde
göras på detta område. Det har också
varit en allmän diskussion om detta.
Om man nu kommer fram till ett resultat
i frågan är det inte för tidigt.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Brandt förde sin
diskussion med mig längs två linjer.
Han framhöll först att vi inte hade velat
vara med om en sådan höjning,
som Landsorganisationen förespråkat.
Jo, det är just vad vi velat. Vi har föreslagit
en motsvarande höjning, eftersom
stegringen från 30 till 50 procent vid
beskattning enbart av kapitalvinsten
ungefär motsvaras av en uppräkning
från 10 till 15 procent vid beskattning
av hela försäljningssumman. I nästa andedrag
kritiserade han oss för att vi
hade föreslagit en sådan höjning. Man
kan givetvis hävda att schablonavdraget,
om det slår ojämnt vid tio procent,
slår mera ojämnt vid 15. Det finns svårigheter
med denna metod, men vi har
utgått från det utrymme som tycks finnas
med hänsyn till utvecklingen av aktiekurserna
under efterkrigstiden. Vi
tycker fortfarande att det är en relativt
mild beskattning som nu har föreslagits,
vilket också finansministern underströk.
Det hade enligt vår mening
varit befogat att gå något längre när
man nu skall göra en reformering av
aktievinstbeskattningen.

Mot vad herr Brandt senast anförde
har jag naturligtvis ingen invändning.
Vi är helt överens när det gäller APfondernas
användning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill bara korrigera
herr Hermansson på en enda punkt.

Han gjorde en jämförelse mellan utredningens
förslag och schablonmetoden
med avseende på om aktierna har låg
eller hög tillväxtprocent och yttrade att
om papperet har hög tillväxtprocent
är schablonmetoden lindrigare än utredningens
förslag om 30 procent på
vinsten. Detta är formellt rätt, men det
är en optisk villa, eftersom utredningens
förslag gav valfrihet. I fall man sålde
ett papper med hög tillväxtprocent,
hade man nämligen enligt utredningsförslaget
rätt att växla över till den tioprocentiga
schablonmetoden.

Har man detta klart för sig, finner
man att propositionen innebär en
skärpning gentemot utredningen beträffande
papper med låg tillväxtprocent
men ingen förändring i fråga om papper
med hög tillväxtprocent.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag vill vid denna tidpunkt
bara göra några mycket korta
kommentarer. Vi är väl alla överens
om att detta förslag har brister. Om
man t. ex. har en aktie med en 3-procentig
årlig värdestegring och säljer den
fjärde året, beskattas 25 procent av
vinsten, men säljer man den femte året
beskattas 73 procent. Det kan inte vara
lämpligt.

Finansministern yttrade något som
jag fann intressant, nämligen att flera
remissinstanser hade talat om att man
i stället skulle kunna införa ren omsättningsskatt
på aktieförsäljningar. Men,
sade finansministern, vi tyckte att det
var litet hårt att lägga på en ny skatt
som omsättningsskatt, eftersom den då
också skulle kunna drabba förluster.

Det kan väl inte vara det förhållandet,
herr finansminister, att skatten är
ny som har gjort att man inte velat lägga
beskattningen så att den också kunde
drabba fall där ingen vinst har uppstått?
Meningen med hela denna beskattning
är dock att den skall vara en
vinstbeskattning. Vad har riksdagen för
intresse av att försvåra näringslivets ka -

Onsdagen den 25 maj 1900 em.

Nr 26

153

pitalförsörjning genom att lägga en skatt
på aktieöverlåtelser när ingen vinst föreligger? Kanske

finansministern gjorde det
litet för lätt för sig när han talade om
denna vinstbeskattnings effekt på nyemissioner
och tog exempel från tidigare
år, då det inte fanns någon sådan
beskattning alls. Man får naturligtvis
se hur beskattningen verkar när den
faktiskt kommer till stånd.

Enligt min mycket bestämda uppfattning
är det riktigt att beskatta vinst
som uppstår vid aktieförsäljningar. Däremot
är det felaktigt att införa en omsättningsskatt
som är av sådant slag
att den drabbar också försäljningar som
inte ger vinst. I anslutning till den reservation
som har lagts fram av mittenpartierna
vill jag i detta sammanhang
påpeka att det måste vara oriktigt
också att beskatta den fiktiva vinst
som en värdestegring, som bara motsvarar
penningvärdeförsämringen, utgör.

Finansministern menar att vårt förslag
skulle innebära att man diskonterar
en framtida inflation. Så förhåller
det sig inte. Vi har accepterat denna
lagstiftning som ett provisorium med
en ändring, nämligen införandet av ett
inflationsavdrag. Det motsvarar den inflation
som redan varit.

Vi begär utredning om en verklig
vinstbeskattning i framtiden, och den
bör kunna utformas på ett sådant sätt,
herr finansminister, att det inte blir
något inflationsavdrag om ingen inflation
förekommer.

Herr talman! Jag vill sluta mitt inlägg
med att anföra följande.

Vi är överens — jag tycker det var
en allmän uppfattning inom utskottet
— om att denna lag inte är utformad på
ett tillfredsställande sätt. En betydande
majoritet inom riksdagen är dock beredd
att ta den som ett provisorium, i
vilket fall vi i mellanpartierna emellertid
sagt, att man icke bör beskatta den

Aktie vinst beskatt n ingen

fiktiva vinsten men att en översyn dock
bör äga rum.

Jag vädjar till finansministern att vid
den översyn, som måste göras, se till
att hänsyn tas till de önskemål som
framförts i den reservation som vi fogat
till utskottets betänkande.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tyckte att herr Gustafson
i Göteborg verkade så trätlysten
i sitt senaste inlägg, att jag måste bemöta
honom med några få ord. Jag har
ju lagt fram ett förslag, som bygger på
beskattning av vinster. Herr Gustafson
slår sålunda in öppna dörrar, då han
står och beskärmar sig över en beskattning
på förluster, när jag tillät mig att
omtala att man i vissa remissvar hade
föreslagit en allmän omsättningsskatt,
som skulle ha inneburit beskattning på
förluster.

När jag hänvisade till diskussionen
om näringslivets kapitalförsörjning och
yttrade att ännu inget företag hade vädjat
förgäves till sina aktieägare vid en
nyemission, menade jag att i detta förhållande
ligger en garanti för att företagen
inte heller i fortsättningen kommer
att behöva vädja förgäves för denna
försiktiga beskattnings skull.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag är ledsen om herr
finansministern uppfattade mig såsom
trätlysten. Jag ville bara lägga fram
mina synpunkter. Min reflexion var
grundad på det yttrande som finansministern
fällde efter referatet av remisssvaren
och innebar att han tyckte det
var synd att, när man lägger på eu ny
skatt, utforma den som en ren omsättningsskatt.

Nu är jag tacksam för det besked som
jag fått från finansministern i detta
hänseende. Beträffande verkningarna
på näringslivets kapitalförsörjning är
det klart att de är svåra att överblicka

154

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Aktie vinstbeskattningen

nu, men just när det gäller möjligheten
att gå ut med nyemission kommer detta
förslag givetvis att påverka emissionskurserna.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Propositioner ställes till en början på
bifall till eller avslag å det i reservationen
1) av herr Yngve Nilsson m. fl.
framställda yrkandet om avslag å Kungl.
Maj :ts proposition nr 90 och hemställan
om förnyad utredning. Om detta yrkande
avslås företages ärendet till avgörande
på sådant sätt att först upptages
de frågor, som avses i de vid betänkandet
fogade reservationerna, varvid den
i dessa tillämpade uppdelningen i huvudsak
följes. Därefter framställes propositioner
på ett motionsyrkande, till
vilket under överläggningen yrkats bifall,
och slutligen ställes utskottets
hemställan i övrigt under proposition
i ett sammanhang.

Det i reservationen 1) av herr Yngve
Nilsson m. fl. framställda yrkandet om
avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr
90 samt hemställan om förnyad utredning Herr

talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å nämnda yrkande;
och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det i reservationen 1) av herr Yngve
Nilsson in. fl. framställda yrkandet om
avslag å Kungl. Maj :ts proposition nr
90 samt hemställan om förnyad utredning,
röstar

J a,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
nämnda reservation.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 156 ja och 34 nej, varjämte
26 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit ifrågavarande
yrkande.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep),
som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel.

Det i reservation i) av herr Yngve
Nilsson m. fl. under a) framställda yrkandet
om införande av möjlighet till
faktisk vinstbeskattning

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å nämnda yrkande;
och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren avslår
det i reservationen 4) av herr Yngve
Nilsson m. fl. under a) framställda yrkandet
om införande av möjlighet till
faktisk vinstbeskattning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
i motsvarande del.

Nr 26

155

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 165 ja och 32 nej, varjämte
19 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
i fråga.

Det i reservationen 4) av herr Yngve
Nilsson m. fl. under a) framställda yrkandet
om ett treprocentigt inflationstillägg
vid inkomstberäkningen

Avslogs.

Inkomstberäkning och inflationsavdrag
med undantag för viss fråga om
schablonavdrag

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 3) av herr
Lundström m. fl.; samt 3:o) bifall till
motionen 11:918 av herr Hermansson
m. fl. i motsvarande del; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under
2:o) angivna propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 46, såvitt avser
inkomstberäkning och inflationsavdrag
med undantag för viss fråga om schablonavdrag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Aktievinstbeskattn ingen

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Lundström in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 114 ja och 100 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Beskattningsobjekten

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det i reservationen
4) under b) framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 46, såvitt avser
beskattningsobjekten, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det i reservationen 4) av herr Yngve
Nilsson m. fl. under b) framställda yrkandet.

156

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Aktievinstbeskattningen

Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 169 ja och 32 nej, varjämte
15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Aktier förvärvade genom benefika
fång

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det i reservationen
4) under c) framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 46, såvitt avser aktier
förvärvade genom benefika fång,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
i reservationen 4) av herr Yngve Nilsson
m. fl. under c) framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 167 ja och 32 nej, varjämte
16 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Vinst i samband med utskiftning

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det i reservationen
4) av herr Yngve Nilsson m. fl. under
d) framställda yrkandet; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Schablonavdrag för äkta makar

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det i reservationen

4) under e) framställda yrkandet; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 46, såvitt avser
schablonavdrag för äkta makar, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det i reservationen 4) av herr Yngve
Nilsson m. fl. under e) framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 163 ja och 39 nej, varjämte
14 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 26

157

Onsdagen den 25 maj 1006 om.

Avdrag för realisationsförlust

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det i reservationen
4) av herr Yngve Nilsson m. fl. under
f) framställda yrkandet; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Beräkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det i reservationen
4) av herr Yngve Nilsson m. fl. under
g) framställda yrkandet; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Avdrag för latent skatteskuld

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det i reservationen
4) under h) framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 46, såvitt avser
avdrag för latent skatteskuld, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det i reservationen 4) av herr Yrngve
Nilsson m. fl. under h) framställda yrkandet.

Aktievinstbeskattningen

Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 167 ja och 35 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ikraftträdandebestämmelserna

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det i reservationen
5) under b) framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 46, såvitt avser
ikraftträdandebestämmelserna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Y’inner Nej, har kammaren bifallit
det i reservationen 5) av herr Yngve
Nilsson in. fl. under b) framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 167 ja och
35 nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

158

Nr 26

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Aktievinstbeskattningen

Värdering av icke börsnoterade aktier

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det i reservationen
4) under k) framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 46, såvitt avser
värdering av icke börsnoterade aktier,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det i reservationen 4) av herr Yngve
Nilsson m. fl. under k) framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 171 ja och 34 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Avdrag för latent skatteskuld vid arvsoch
gåvobeskattningen

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det i reservationen
5) under a) framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja be -

svarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 46, såvitt avser
avdrag för latent skatteskuld vid arvsoch
gåvobeskattningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det i reservationen 5) av herr Yngve
Nilsson m. fl. under a) framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 161 ja och 34 nej, varjämte
21 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Det i reservationen 2) av herr Lundström
in. fl. framställda yrkandet om
uttalande att den nya aktievinstbeskatlningslagstiftningen
bär gälla som ett
provisorium samt hemställan om utredning
om en ny aktievinstbeskattning

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

159

Onsdagen den 25 maj 1906 em. Nr 26

Interpellation ang. normerna för ändrad uttagning och tilldelning av värnpliktiga

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 46, såvitt avser
det i reservationen 2) av herr Lundström
m. fl. framställda yrkandet, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
nämnda reservation.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 115 ja och 70 nej, varjämte
31 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Det i motionen II: 918 av herr Hermansson
m. fl. framställda yrkandet om
förnyad utredning av aktievinstbeskattningen Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i de delar beträffande
vilka beslut icke tidigare fattats Bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till morgondagens sammanträde.

§ 9

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer att bevillningsutskottets
betänkande nr 47, statsutskottets
utlåtande nr 121 och bankoutskottets
utlåtande nr 39 i nu nämnd ordning
måtte uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 10

Interpellation ang. normerna för ändrad
uttagning och tilldelning av värnpliktiga

Ordet lämnades på begäran till

Herr OSKARSON (h), som yttrade:

Herr talman! I samband med inskrivningarna
fördelas de värnpliktiga på
truppslag och truppförband vid vilka
första tjänstgöringen skall fullgöras.
Till grund för fördelningen ligger fördelningsgeneralorder.
Om den värnpliktige
icke är nöjd med inskrivningsnämndens
uttagning kan han anföra besvär
hos Inskrivningsrådet. Därest han
vid senare tillfälle önskar tilldelning
till annat truppslag eller fullgöra tjänstgöringen
vid annat förband har han
att göra framställning härom till militär
myndighet. Sådan ändrad tilldelning
kan medges av chefen för armén
därest vissa enligt värnpliktslagen angivna
skäl föreligger. Dessa kan vara
av medicinsk eller social art. Studier
kan också i undantagsfall vara skäl
för ändrad tilldelning. Många gånger
uppstår svårigheter, då det gäller att
förse vissa förband med erforderlig
personal. Detta ofta beroende på att
iförläggningsorten för dessa förband
icke är populär bland de värnpliktiga.
Ett av de förband där det under en
följd av år förelegat problem på detta
område är S 3 i Boden. En betydande
del av de värnpliktiga vid signalbataljonen
i Boden rekryteras från Mellansverige.
Även under det kommande ut -

Nr 26

160

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

Interpellation ang. normerna för ändrad uttagning och tilldelning av värnpliktiga

bildningsåret 1966/67 bedöms avsevärda
svårigheter föreligga då det gäller
att förse detta förband med tillräckligt
antal värnpliktiga.

Ett antal av de värnpliktiga som tilldelats
S 3 i Boden bär under vintern
och våren 1966 gjort framställning om
förflyttning till annat förband. I flertalet
fall har det gällt önskan om att
få fullgöra första tjänstgöringen vid
förband i Stockholms närhet. De skäl
som angetts för ändrad tilldelning har
varit sociala skäl, arbetsmarknadsskäl
och studieskäl. Samtliga har fått sina
framställningar avslagna av arméchefen
med motivering att de angivna skälen
icke har varit av det slag att de enligt
gällande bestämmelser kunnat medföra
bifall till hemställan. Svårigheten att få
full uppsättning värnpliktiga vid S 3
har också framhållits i sammanhanget.

En del av de värnpliktiga har fullföljt
sin framställan till Konungen. Även
här har avslag meddelats utom i två
fall. Båda dessa har fått ändrad uttagning
till infanteriet och tilldelats I 1 i
Solna. De skäl som dessa sökande angivit
i sina framställningar är i båda
fallen det hårda engagemang de har
inom en politisk ungdomsorganisation
i Stockholm och i stadens närhet.

Med hänvisning till ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande fråga Vill

statsrådet inför kammaren redogöra
för de normer efter vilka Kungl.
Maj:t beviljar ändrad uttagning och
tilldelning för värnpliktiga som gör
framställning härom?

Denna anhållan bifölls.

§ 11

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets memorial nr 7, angående
uppskov med behandlingen av
visst till utskottet hänvisat ärende;

konstitutionsutskottets memorial nr

38, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

bankoutskottets memorial och utlåtande: nr

37, angående verkställd granskning
av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet och förvaltning,
nr 40, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet
hänvisade ärenden,

nr 41, angående skrivelse till Kungl.
Maj :t beträffande dispositionen av vissa
lokaler i kvarteret Vinstocken i
Stockholm, och

nr 42, angående regleringen för budgetåret
1966/67 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. in.;

andra lagutskottets memorial nr 50,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av andra lagutskottets
utlåtande i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; samt

tredje lagutskottets memorial nr 48,
angående uppskov med behandlingen
av visst utskottet tilldelat ärende.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 238, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 68 § uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272)
m. m.;

nr 239, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förordning om
rätt för resande m. fl. att införa varor
tull- och skattefritt, m. m.; och

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 26

161

Onsdagen den 25 maj 1966 em.

proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeförordningen den
13 maj 1960 (nr 391) m. m.;

från första lagutskottet nr 246, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 6 kap. 3 § och 15 kap. 14 § föräldrabalken
m. m.; samt

från tredje lagutskottet nr 245, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om
expropriation m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 13

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 127, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370), m. m., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 14

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
931, av herr Björk i Göteborg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
124, med förslag till hotellförordning.

Denna motion bordlädes.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.46 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson