Onsdagen den 25 april. Sid (Riksdagens protokoll 1951:16)

RIKSDAGENS

1951

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 16

25 april.

Debatter m. m.

Onsdagen den 25 april. Sid.

Anslag under sjätte huvudtiteln:

Statliga farledsarbeten .................................... 6

Byggande av fiskehamnar ................................ 8

Väderlekstjänsten för luftfarten ............................ 11

Understöd åt skärgårdsrederier ............................ 11

Understöd åt inrikes lufttrafik ............................ 12

Anslag till fria resor för barn m. m........................... 33

Rätt för justitieråd att fullgöra skiljemannauppdrag m. m....... 55

Avskedad befattningshavares rätt till livränta .................. 64

Livränta åt värnpliktige K. Å. E. Jacobsson .................... 68

Stöd åt den svenska fruktodlingen ............................ 69

Restitution av bensinskatt beträffande jordbrukets traktorer m. m. 78

Beredskapslagstiftning mot samhällsfarlig verksamhet .......... 94

Uppskov med ikraftträdande av nattarbetsförbudet ............ 109

Motverkande av svinsjukdomar .............................. 123

Fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete .................... 127

Rätten till fiske vid norrlandskusten m. m..................... 130

Rätten till fiske vid blekingekusten .......................... 136

Tryggande av fiskerätt åt befolkningen i Norrland ............ 137

Åtgärder i abortförebyggande syfte ............................ 139

Avskaffande av drickspenningssystemet på hotell och resturanger 140

Interpellation av fru Svenson om åtgärder för identifiering av
barn under krig .......................................... 143

1 Första kammarens protokoll 1951. Nr 16.

>''r 16.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 25 april. Sid.

Statsutskottets memorial nr 94, i anledning av remiss från kamrarna
av två likalydande motioner ........................ 6

Utrikesutskottets utlåtande nr 8, ang. Sveriges anslutning till en
konvention rörande privilegier och immunitet för Förenta Nationernas
fackorgan ................................ 6

Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifterna under sjätte huvudtiteln
(kommunikationsdepartementet) .................... 6

— nr 81, ang. anslag å kapitalbudgeten: justitiedepartementet . . 32

— nr 82, ang. anslag å kapitalbudgeten: socialdepartementet .... 33

— nr 83, ang. anslag å kapitalbudgeten: inrikesdepartementet . . 33

— nr 84, ang. anslag till fria resor för barn m. m............... 33

— nr 85, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag å sjätte

huvudtiteln m. m......................................... 55

— nr 86, ang. anslag till bidrag till vissa handelshamnar ........ 55

— nr 87, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: kommunikationsdepartementet
...................................... 55

— nr 88, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: staten för statens
allmänna fastighetsfond .............................. 55

— nr 89, ang. rätt för justitieråd och regeringsråd att med sin

tjänst förena vissa skiljemannauppdrag .................... 55

— nr 90, ang. avlöningen för civila befattningshavare vid tjänstledighet
för militär tjänstgöring .......................... 63

—■ nr 91, ang. tillgodoräknande av anställningstid hos Förenta
Nationerna m. m......................................... 63

—- nr 92, ang. rätt till uppskjuten livränta för befattningshavare,
som dömts till avsättning före år 1935 in. m............... 64

-— nr 93, ang. pensionsrätt för vissa kvinnliga f. d. befattningshavare,
som på grund av giftermål avgått från statstjänst .... 68

—t nr 95, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: justitiedepartementet
......_........................................... 68

— nr 96, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: inrikesdepartementet
.................................................. 68

— nr 97, ang. anslag till bidrag till sjukkassor m. m........... 68

— nr 98, ang. anslag till Finansdepartementet: Avlöningar ...... 68

— nr 99, ang. provisoriskt tillägg å vissa från handelsflottans pen sionsanstalt

utgående pensioner ............................ 68

— nr 100, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: finansdepartementet
.................................................. 68

— nr 101, ang. rörelsekapital åt Aktiebolaget Svenska tobaksmono polet

.................................................... 68

— nr 102, ang. årlig livränta åt värnpliktige K. Å. E. Jacobsson . . 68

— nr 103, ang. understöd åt arbetaren J. A. Forsberg .......... 69

Bevillningsutskottets betänkande nr 26, ang. fortsatt tillämpning i
viss del av förordningen med provisoriska bestämmelser om
investeringsfond för ersättande av normallager, m. m....... 69

Innehåll. Ur 16.

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 30, ang. tullfrihet för utrustning,
som inkommer såsom gåva till vetenskapliga institutioner 69

— nr 32, ang. åtgärder till stöd åt den svenska fruktodlingen .... 69

— nr 33, ang. ändrad lydelse av 3 § 3 mom. och 4 § 2 mom. förordningen
om särskild skatt å bensin och motorsprit ........ 78

— nr 34, om ändring i förordningen ang. tillverkning och beskattning
av brännvin ........................................ 78

— nr 35, ang. ändrad lydelse av den vid förordningen om varuskatt
fogade varuförteckningen m. m....................... 78

— nr 36, ang. restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid

jordbruket till bensindrivna traktorer, m. m............... 78

Bankoutsikottets utlåtande nr 10, ang. avveckling av s. k. clearingkassor
m. m........................................... 94

— nr 11, ang. ändrad lönegradsplacering för kamrarnas postvaktmästare
.................................................. 94

Första lagutskottets utlåtande nr 23, ang. vidgade möjligheter att
vid krig eller krigsfara ingripa mot verksamhet, som hotar rikets
yttre eller inre säkerhet .............................. 94

— nr 24, om överenskommelse mellan Sverige och Tyskland ang.

förlängning av prioritetsfrister på det industriella rättsskyddets
område m. m......................................... 109

Andra lagutskottets utlåtande nr 21, ang. uppskov med ikraftträdande
av nattarbetsförbudet .............................. 109

— nr 22, ang. ändring av bestämmelserna om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor ................................ 123

— nr 23, ang. genomförande av reformen med fria läkemedel .... 123

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5, ang. förslag till förordning med
vissa bestämmelser till motverkande av svinsjukdomar ...... 123

— nr 6, ang. fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för

byggnadsarbete .......................................... 127

— nr 7, ang. ändrad lydelse av 6 § lagen om rätt till fiske ...... 130

— nr 8, ang. ändrad lydelse av 3 § lagen om rätt till fiske........ 136

— nr 9, ang. tryggande av fiskerätt åt befolkningen i Norrland . . 137

Jordbruksutskottets utlåtande nr 9, ang. ytterligare utgifter å tillläggsstat
II: jordbruksärenden .............................. 139

— nr 10, ang. garantipris å bruna bönor av 1951 års skörd...... 139

— nr 11, ang. försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna

fastigheter ................................................ 139

— nr 12, ang. ändring i villkoren för vissa tomtupplåtelser i staden
Kiruna .............................................. 139

— nr 13, ang. åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område
under senare delen av produktionsåret 1950/51 ........ 139

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 8, ang.
åtgärder i abortförebyggande syfte ........................ 139

— nr 9, ang. förenkling av kommunernas finansstatistik ........ 140

—- nr 10, ang. avskaffande av drickspenningssystemet på hotell och

restauranger .............................................. 140

♦

i ‘.h '' )• /? ''ii

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr Hällgren anmälde, att han åter
infunnit sig vid riksdagen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 477, av herrar Lundqvist och Arrhén,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrade bestämmelser
rörande avgångsåldern för civila
anställningshavare i statens tjänst, m. m.;

nr 478, av herr Mannerskanl: m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående avtal om koordination mellan
statens järnvägar och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds järnvägar;
samt

nr 479, av herr Arrhén, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändringar i 1947 års allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementen,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 480, av herrar Eskilsson och Arrhén,

nr 481, av herr Bergh och herr Andersson,
Lars, samt

nr 482, av herr Bergh och herr Andersson,
Lars,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående löne- och pensionsreglering
för präster m. m.

Vid föredragning av den av herr Nilsson,
Bror, väckta motionen, nr 483, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående löne- och pensionsreglering
för präster m. m., hänvisades motionen,
såvitt angick den del av den kungl. propositionen,
som hänvisats till behandling
av lagutskott, till sådant utskott
samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 484, av herr Forslund m. fl.,
nr 485, av herr Herlitz, samt
nr 486, av herr Lundqvist,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående löne- och pensionsreglering
för präster m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 487, av herr Andrén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m.;

nr 488, av herrar Lindblom och Weiland,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 15 juli
1944 (nr 536);

nr 489, av herr Herlitz, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
inhämtande av riksdagens samtycke till
förordnande om tillämpning av vissa
bestämmelser i allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 490, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om skyldighet för vissa
värnpliktiga att fullgöra repetitionsoch
beredskapsövningar m. m.; samt
nr 491, av herr Andersson, Lars, och
herr Lodenius, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 juni
1938 (nr 274) om rätt till jakt, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
herr Werners motion, nr
492, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till statliga farledsarbeten.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 493, av herr Näsström in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
grunderna för fortsatt stöd åt
lin- och hampodlingen m. in.; samt
nr 494, av herr Mossberger m. fl., i
samma ämne.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 94, i anledning av
remiss från kamrarna av två likalydande
motioner, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
godkännande av Sveriges anslutning
till en konvention rörande privilegier
och immunitet för Förenta Nationernas
fackorgan, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1951/52 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
järnte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—32.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till statliga farledsarbeten.

Punkten 33.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statliga farledsarbeten för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor.

1 två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Spetz
in. fl. (1:131) och den andra inom andra
kammaren av herr Mårtensson i Uddevalla
in. fl. (11:178), hade hemställts,
att till förevarande ändamål måtte för
budgetåret 1951/52 anvisas ett anslag av
600 000 kronor.

Den av motionärerna påyrkade anslagsförstärkningen
avsåg att möjliggöra
igångsättande under nästa budgetår av
arbetet med förbättring av viss del av
inomskärsfarleden i Bohuslän, nämligen
farledssträckan genom Hamburgsundet
och Hornö ränna.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 131 och II: 178, till Statliga
farledsarbeten för budgetåret 1951/52
anvisa ett reservationsanslag av 100 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Sundelin,
Malmborg i Skövde, Ståhl och Bergstrand
samt fröken Elmén, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna . I:
131 och II: 178, till Statliga farledsarbeten
för budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
1949 års riksdag beslutade en undersökning
av inomskärsfarleden i Bohuslän
från Strömstad till Marstrand.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fick
Kungl. Maj ds uppdrag att verkställa denna
undersökning. Den skulle ta sikte på
att arbetena skulle kunna utföras etappvis.
Nu har denna undersökning fortskridit
så långt, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har kunnat framlägga ett
förslag om upprensning och fördjupning
av farleden genom Hornö ränna
och Hamburgsundet. Det är alltså en
delsträcka av denna farled, som skulle
kunna utföras omedelbart, och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har i sina petita
begärt en miljon kronor för att kunna
få påbörja detta arbete. Arbetet är
kostnadsberäknat till 1,5 miljoner kronor
och bör kunna utföras i en följd på
jämförelsevis kort tid och med ringa arbetskraft,
därför att det till stor del gäller
muddringsarbete.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

Alla hörda myndigheter ha också biträtt
detta förslag och förordat att detta
arbete nu omedelbart sättes i gång. Arbetsmarknadsstyrelsen
har inte haft någon
invändning när det gäller arbetskraften,
länsstyrelsen i länet har förordat
arbetet, och riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap har också
ställt sig synnerligen välvillig till detta
arbetes utförande.

Departementschefen har emellertid
inte velat upptaga något anslag på riksstaten
utan endast föreslagit ett formellt
belopp å 100 kronor, något som betyder
att detta arbete inte kan påbörjas.

Motionärerna ha under hand fått veta,
att därest riksdagen i år beviljar 600 000
kronor för detta arbete, så kan väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen påbörja arbetet
någon gång under innevarande år för
att sedan fullfölja det under nästa år. Det
skulle således fordras ett fyllnadsanslag
vid nästa års riksdag, och så kunde arbetet
vara färdigställt kanske i slutet av
nästa år. Vi ha här i vår motion yrkat
på ett sådant anslag av 600 000 kronor,
då vi anse, att detta arbete är så nyttigt
och nödvändigt, att det inte längre bör
fördröjas.

Det förhåller sig ju så med denna delsträcka
av farleden, att det där tidigare
har varit en inomskärsfarled. Den upprensades
omkring sekelskiftet men har
slammat igen och kan numera inte befaras
annat än av småbåtar. Farleden genom
Hornö ränna avser att vara till
skydd för kusttrafiken förbi det svårt
utsatta Hornö, där båtarna nu måste gå
utanför.

Vad beträffar leden genom Hamburgsund
är det inte bara en inomskärsfarled,
utan trafiken där berör också ett samhälle,
och leden skulle samtidigt bereda
detta samhälle tillfälle att bedriva kusttrafik
och också bereda samhällets båtar
och fartyg en god hamnplats. Här
ligger nämligen ett samhälle, som dels
liar litet industri och dels har en ganska
stor fraktflotta, bestående av motorfartyg
och motorseglare, men detta samhälle
är numera avskuret från sjötrafik,
därför att sundet är uppslammat, så att
båtarna inte kunna passera. Det är gans -

Anslag till statliga farledsarbeten.
ka tragiskt för ett kustsamhälle, när så
inträffar, att det, oaktat det ligger vid
vatten, inte längre har någon nytta av
vattnet i trafikhänseende. Denna svåra
situation skulle kunna avhjälpas genom
att denna led bleve upprensad.

Det är således här, kan man säga,
både fråga om en allmän farled, som
skulle gagna hela kusttrafiken på denna
sträcka, och även fråga om hjälp åt ett
samhälle, som håller på att gå tillbaka
och avfolkas, därför att det inte har de
sjökommunikationer, som för detta samhälle
äro ett livsvillkor.

Vi ha således ansett det vara synnerligen
önskvärt, att denna del av farleden
finge påbörjas. Sedan komma
ju större och mera kostnadskrävande
ai beten att föreslås, men det sker efter
hand. Det är ju inte meningen att
hela denna farled skall uppbyggas på en
gång, utan det måste ske i etapper. Här
ha vi möjligheten att kunna påbörja denna
etapp och få den färdigställd, innan
de större arbetena sedan skola påbörjas.

Herr talman! Jag vill inte upptaga tiden
för länge, då vi ha så många andra
saker på vår dagordning, men jag vill
på det varmaste rekommendera kammaren
att gå med på det anslag, som motionärerna
här begärt och som vi i en reservation
ha påyrkat. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till den
vid denna punkt avgivna reservationen.

1 detta anförande instämde herrar
Spetz, Herbert Hermansson, Gustaf
Karlsson, Arrhén och Osimld.

Herr HEIDING: Herr talman! Jag anser
för min del, att herr Andersson har
rätt i flera avseenden och att det kan
vara berättigat att denna farled blir undersökt
och iordningställd. Men det ligger
så till, att en del andra arbeten anses
böra gå före.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
har varit intresserad för att
få denna led undersökt och iordningställd,
men nämnden har också tagit upp
andra förslag, som kanske bättre skulle
tillgodose dess speciella önskemål. På

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till byggande av fiskehamnar.

grund av dess framställning har Kungl.
Maj:t framlagt en proposition om att det
skulle anvisas 1 700 000 kronor som bidrag
till utbyggnad av vissa handelsbamnar,
och det är meningen att dessa
arbeten skola utföras i Bohuslän, nämligen
vid Uddevalla och Lysekil. Detta
medför att stora arbeten komma att sättas
i gång i nämnda län. Utskottet anser
därför, att man kan vänta, innan man
går in för att bevilja anslag till de farledsarbeten,
som det nu är fråga om.
Förra året beviljades för innevarande
år å riksstaten upptagna 50 000 kronor,
och det förefinnes en behållning på
80 000 kronor å tidigare anvisade me del.

Departementschefen har ansett att
det endast skulle, som herr Andersson
nämnde, upptagas ett formellt belopp av
100 kronor. Jag anser således, att man
bör till ett kommande år kunna vänta
med att bevilja anslag för upprensning
av den nu avsedda farleden.

Utskottet har uttalat, att »utskottet viil
för sin del ingalunda bestrida, att åtskilliga
skäl kunna åberopas till stöd
för motionärernas ståndpunkt», men så
har utskottet tillagt, att »i likhet med
departementschefen hyser emellertid utskottet
den uppfattningen, att under nuvarande
ekonomiska förhållanden stark
återhållsamhet är påkallad beträffande
icke absolut nödvändiga statsutgifter».
Jag tror inte att representanterna ifrån
Bohuslän behöva vara så bekymrade; de
få med all säkerhet denna farled upprensad.
Kungl. Maj :t kommer troligen
att så fort som möjligt lägga fram förslag
om anslag till detta arbete.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Karl Andersson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propo -

sitionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Karl Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Anslag till byggande av fiskehamnar.

Punkten 3i.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Byggande av fiskehamnar för
budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Spetz
m. fl. (I: 182) och den andra inom andra
kammaren av herr Utbult m. fl. (II:
270), hade hemställts, att till förevarande
ändamål måtte för budgetåret 1951/
52 anvisas ett anslag av 2 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 182 och II: 270, till Byggande
av fiskehamnar för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Sundelin, Söderquist, Malm -

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

borg i Skövde, Andersson i Malmö, Stähl
och Bergstrand samt fröken Elmén ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
och avslutas med en hemställan,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 182 och II: 270, till Byggande av fiskehamnar
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 1 500 000 kronor.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Jag vädjade förgäves till kammarens
goda hjärta, när det gällde den
punkt, där det nyss fattades beslut, och
jag vågar inte upprepa en liknande vädjan
ännu en gång. Jag skall i stället bara
tala något om kalla fakta eller jag kanske
borde säga våta fakta.

Nu förstår jag innerligt väl, att flertalet
i denna ärade församling känner
så litet till om våra kuster och vårt sjöfolks
och våra fiskares förhållanden;
man kan inte begära någonting annat,
då de flesta ju ha den stora förmånen
att få bo inne i landet.

Här föreligger emellertid ett behov,
som är konstaterat sedan lång tid tillhaka.
År 1944 tillsattes en fiskehamnsutredning,
som sedan framlade en plan
för att utbygga våra fiskehamnar, så alt
de komme att något så när svara emot
de behov, som landets fiskare kunde
ställa på en trygg hamn. Denna plan avsåg
att inom en femårsperiod bygga hamnar
för i medeltal 5 miljoner kronor om
året. Men i stället har riksdagen som regel
inte beviljat mer än en miljon kronor
årligen, och arbetet har därför kommit
att bli eftersatt. Här föreligger således
en oerhörd eftersläpning på detta
område såväl som på så många andra.
Det har emellertid skett en utveckling
under de senaste 10 åren när det gäller
vår fiskeflotta, som har gjort, att de
gamla hamnarna nu inte längre kunna
fylla sin uppgift. Därjämte är förhållandet
vad en mängd platser beträffar det,
att man kan säga, att det där inte finns
några hamnar alls.

Nu ha vi kommit till ett läge, där det
nästan inte längre går att arbeta med de

Anslag till byggande av fiskehamnar.

anslag, som riksdagen beviljar för detta
ändamål. Det blir nämligen så små belopp,
när denna miljon kronor skall fördelas
över hela landet, att de praktiskt
taget inte räcka till för någon hamn på
något ställe. Det har uppstått stora svårigheter
att kunna fördela medlen så, att
de verkligen komma till gagn, där de
bäst behövas.

Även i fråga om dessa arbeten ha alla
sakkunniga och alla myndigheter, som
tillfrågats, haft en enda mening, nämligen
att de på det varmaste tillstyrka att
här blir någonting utfört. Det finns således
inga sakliga skäl, som på något
sätt tala för en återhållsamhet, utan återhållsamheten
är helt och hållet motiverad
av de ekonomiska förhållandena,
som tyvärr förefalla att bli allt mer och
mer förvärrade.

Jag skall inte trötta med att uppräkna
vad t. ex. de olika myndigheter
ha sagt, som ha tillfrågats om behovet
av dessa hamnar. Jag skall bara nöja
mig med att citera det allra sista, som
är sagt på detta område, och be att få
anföra, vad överrevisorerna i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen så sent som i
december månad förra året i sin berättelse
ha uttalat rörande denna sak.
Överrevisorerna anföra där, bland annat,
att »fara föreligger emellertid att,
då anslaget är så begränsat som för
närvarande, medlen icke alltid utnyttjas
för de mest angelägna hamnarbetena,
överrevisorerna anse sig också kunna
konstatera, att en ökning under kommande
budgetår av ifrågavarande anslag
är nödvändig, om det skall bliva
möjligt att utan eftersättande av en rättvis
fördelning mellan angelägna hamnförbättringar
i olika landsdelar kunna
på en gång rationellt bedriva redan påbörjade
sådana arbeten och samtidigt
utnyttja den för muddringsarbeten tillgängliga
utrustningen.»

Ja, detta är en realistisk syn på läget,
sådant det är i dag, och därför är
det all anledning att riksdagen verkligen
beaktar detta stora behov och nu i
någon liten mån i varje fall visar, att
den vill ha en raskare takt.

Här ha från olika håll väckts motio -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till byggande av fiskehamnar,
ner om en höjning av anslaget till 2
miljoner kronor, det belopp, som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har begärt.
Vi ha i utskottet för att samla så många
som möjligt om ett förslag sänkt anspråket
till 1,5 miljoner kronor. Det är det
belopp som jag tror är det minsta som
behövs, om vi över huvud taget skola
våga räkna med att kunna göra en fördelning
av medlen, ty det är att märka,
att de hamnar, som det här är fråga
om, äro fördelade utefter våra kuster
från Bottenviken och till Svinesund.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid punkten avgivna reservationen.

Herr HEIDING: Herr talman! Under
denna punkt, som gäller utbyggandet av
fiskehamnar, har upptagits ett belopp
av en miljon kronor liksom fallet var
för innevarande år, och det fanns en
behållning vid budgetåret 1919/50 på
2,5 miljoner kronor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har likväl äskat ett
belopp av 2 miljoner kronor, och motionärerna
ha gått in för samma belopp.
Besparingsutredningen har ansett, att ett
belopp på högst 500 000 kronor borde
anvisas för ifrågavarande ändamål, men
departementschefen har likväl, som jag
förut nämnde, föreslagit ett belopp av
en miljon kronor.

Inom utskottet ha vi framhållit, att vi
ju anse att denna fråga bör följas med
uppmärksamhet och att en forcering av
fiskehamnsbyggandet ur flera synpunkter
är motiverad. Vi ha gjort det uttalandet,
att »enligt utskottets mening bör
jämväl beaktas, att Kungl. Maj:t icke
ansett sig böra biträda 1950 års besparingsutrednings
förslag om en begränsning
i olika avseenden av statens andel
i kostnaderna för fiskehamnsbyggandet.
Av nu anförda skäl kan utskottet icke
tillstyrka, att förevarande anslag anvisas
med det av motionärerna ifrågasatta
beloppet. Utskottet vill emellertid uttala
den förväntan, att förutsättningarna
för ett successivt avhjälpande av nuvarande
eftersläpning i fiskehamnsbyggandet
omsorgsfullt prövas. Om möjligt

synes sålunda förslag om åtgärder av
nu angiven innebörd böra framläggas
redan till nästa års riksdag.» Jag anser
att utskottet här har gjort ett så pass
klart uttalande att motionärerna borde
vara nöjda.

Motionärerna ha nu sänkt sina anspråk
från 2 miljoner till 1,5 miljoner
kronor i detta fall. Men eftersom Kungl.
Maj:t föreslagit en miljon och det finns
en behållning, anser jag att man bör
kunna vänta med en höjning till ett annat
år. Jag förutsätter nämligen, att det
finnes möjlighet för Kungl. Maj:t att till
ett annat år lägga fram förslag om ett
något högre belopp.

Sedan ber jag få åberopa vad jag sagt
under föregående punkt, nämligen att
det senare i dag är fråga om att bevilja
ett anslag på 1 700 000 kronor. I utskottet
nämnde herr Andersson, att om
det högre beloppet kommer att anslås till
fiskehamnsbyggnader, kommer ungefär
hälften av detta belopp att gå till Bohuslän
och den andra hälften till landet i övrigt.
Det blir således mycket stora pengar
på en gång, som skulle komma denna
landsända till godo. Det skulle jag
ingenting ha emot, om det hade varit
möjligt att bevilja dessa anslag, men
under nuvarande förhållanden och med
hänsyn till de uttalanden, som bär ha
blivit gjorda från besparingsutredningens
sida, anser jag, att man bör stanna
vid det belopp, som Kungl. Maj:t har
föreslagit.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! Gentemot
utskottets talesman vill jag endast
säga det, att visserligen går en stor del
av anslaget till fiskehamnar i Bohuslän,
därför att fiskerinäringen där är mest
utvecklad, men bestämmelserna om fiskehamnslagen
äro även sådana, att varje
län skall ha sin kvot i enlighet med det
förslag, som är uppgjort, så att det ena
länet inte får äta upp kvoten för det
andra länet. Vad Blekinge län beträffar,
som jag själv representerar och som redan
har en del fiskehamnar, gäller det

Onsdagen den 25 april 1951 fm. Nr 16.

Anslag till väderlekstjänsten för luftfarten. — Anslag till understöd åt skärgårds rederier.

19 företag, och man håller på med det
första och har inte det färdigt ännu. Då
kan man tänka sig, hur många tiotal
år det skall dröja att få allting klart, om
man inte ökar anslaget.

Häri instämde herr Petersson, Emil.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Karl Andersson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Karl Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Punkterna 35—54.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till väderlekstjänsten för luftfarten.

Punkten 55.

Med tillstyrkande av Ivungl. Maj:ts
i ämnet framlagda förslag hade utskottet

i förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för väderlekstjänsten
för luftfarten uppföra en kontorsbiträdestjänst
i Ca 8;

b) godkänna under punkten införd
stat för väderlekstjänsten för luftfarten,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1951/52;

c) till Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut: Särskilda undersökningar:
Väderlekstjänst för luftfarten
för budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 628 500 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Karl Andersson, som dock ej antytt sin
mening.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Jag har vid denna punkt låtit anteckna
en blank reservation. Jag avser
därmed att understryka, att denna punkt
har ett visst sammanhang med punkten
nr 78. Det rör sig här om ett belopp på
16 000 kronor, men då det gäller ett förslagsanslag,
anser jag icke att summan
bär någon praktisk betydelse. Jag kommer
därför icke att ställa något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 56—76.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till understöd åt skärgårdsrederier.

Punkten 77.

I denna punkt hade utskottet, med tillstyrkande
av Kungl. Maj :ts i ämnet
framlagda förslag, hemställt, att riksdagen
måtte till Understöd åt skärgårdsrederier
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 900 000 kronor.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Utskottet
har ju här enhälligt tillstyrkt

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

Kungl. Majrts förslag om ett anslag på
900 000 kronor för understöd åt skärgårdsrederierna
bär i Stockholms skärgård
och i den bohuslänska, men utskottet
har uttalat, att utskottet förutsätter,
alt ifrågavarande subventionsbelopp användes
på ett med hänsyn till skärgårdsbefolkningens
intressen ändamålsenligt
sätt. Jag känner för min del inte till,
hur förhållandena i detta avseende gestalta
sig nere i den bohuslänska skärgården,
men vad Stockholms skärgård angår
så är det genom öbefolkningens egna uttalanden
med all önskvärd tydlighet ådagalagt,
att det sätt, på vilket detta anslag
hittills disponerats, icke har medfört att
vinterkommunikationerna för skärgårdsbefolkningen
hittills varit ändamålsenliga.
Det finns inom Stockholms län ett
särskilt länets kommunikations- och näringsråd,
och detta råd hade för ungefär
sex veckor sedan en sammankomst
med representanter för de kommunala
myndigheterna ute på öarna i Stockholms
skärgård just för att få reda på
deras syn på kommunikationsfrågan. Av
den överläggningen framgick, att man
bland skärgårdsbefolkningen ute på öarna
har den enstämmiga uppfattningen,
att det sätt, på vilket detta anslag hittills
använts och på vilket kommunikationerna
upprätthållits under vintern,
varit långt ifrån det mest ändamålsenliga.

Vad som för öbefolkningen ute i skärgården
är det mest angelägna under nuvarande
provisorietid i fråga om kommunikationerna
är att med båt eller färja
få förbindelser åtminstone några dagar
i veckan den kortaste vägen över
till fastlandets kust, där det ju finns goda
både järnvägs- och bussförbindelser såväl
till Stockholm som åt andra håll.
De båtförbindelser som för närvarande
av Vaxholmsbolaget upprätthållas någon
enstaka dag i veckan till, en annan dag
från dessa öar längre ut i skärgården,
kunna icke fylla de krav, som befolkningen
där måste ställa på sina kommunikationer.

Jag beklagar, att kommunikationsministern
själv av en votering blivit kallad
härifrån, men jag tillåter mig ändå att
till honom framföra en vädjan, att in -

nan någon överenskommelse om subventionering
till nästa vinter träffas, han
ville låta öbefolkningen genom sina representanter
få tillfälle att framföra sina
önskemål, och jag skulle också gärna
se, att länets kommunikationsråd även
bereddes samma ynnest, för att man på
det sättet skulle få största möjliga garantier
för att dessa penningar, som riksdagen,
efter vad jag vill hoppas, skall
anslå, komma till största möjliga nytta
för den bofasta skärgårdsbefolkningen.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

I herr Lundqvists yttrande instämde
herrar Lodenius, Söclerquist och Branti
ny.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

Punkten 78.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Understöd åt inrikes lufttrafik
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
reservationsanslag av 1 370 000 kronor.

1 två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Karl Andersson och Gustaf Karlsson
(1:180) och den andra inom andra
kammaren av herrar Nilsson i Göteborg
och Mårtensson i Uddevalla (II: 259),
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till understöd åt inrikes lufttrafik
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
reservationsanslag av 360 000 kronor
för flyglinjen Stockholm—Visby.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:180 och 11:259, till
Understöd åt inrikes lufttrafik för budgetåret
1951/52 anvisa ett anslag av
360 000 kronor.

Reservation hade anförts

a) av herrar Gränebo, Heiding, Gillström,
Eric Ericson, Sundelin, Näsström,

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

Söderquist, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Andersson i Malmö
och Bergstrand, fröken Elmén samt herr
Nihlfors, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:180 och 11:259,
till Understöd åt inrikes lufttrafik för
budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 1 370 000 kronor;

b) av herr Lundgren, som likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr HEIDING: Herr talman! Redan
vid förra årets riksdag ansåg jag mig
böra framhålla, att några hastiga omkastningar
i den inrikes luftfartspolitiken
icke kunde vara till gagn för framtiden.
Detta äger fortfarande sin riktighet.
Förra årets riksdag anslog ett betydligt
mindre belopp än året förut,
men tack vare en behållning på cirka
320 000 kronor från anslaget för budgetåret
1949/1950 har trafiken på Norrlands-
och Malmölinjerna kunnat upprätthållas
längre än som från början varit
beräknat. I skrivelse den 22 september
1950 har ABA anhållit, att frågan
om subventionering av inrikestrafiken
måtte omprövas samt att anslag till understöd
åt inrikes lufttrafik måtte anvisas
med 870 000 kronor för perioden
1/10 1950—30/9 1951 och med 700 000
kronor för perioden 1/10 1951—30/9
1952.

Efter förhandlingar mellan bolaget
och kommunikationsdepartementet har
bolaget sedermera förklarat sig kunna
godtaga en minskning av sistnämnda belopp
till 500 000 kronor. Skillnaden mellan
detta och det av bolaget begärda beloppet
har ansetts kunna täckas därigenom
att bolaget söker ytterligare rationalisera
driften och att de lokala intressena
ställa erforderliga garantier för att
inrikesflyget blir utnyttjat i större utsträckning.
Departementschefen tillstyrker
således ett anslag av 870 000 plus
500 000 kronor eller 1 370 000 kronor
för en tidsperiod av två år.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

Det synes ha inträtt väsentligt ändrade
förutsättningar, då det gäller bedömandet
av Norrlands- och Malmölinjernas
existensberättigande. Den av bolaget
den 15 maj 1950 genomförda tidtabellsomläggningen,
innebärande separata
linjer på Luleå och Sundsvall—Härnösand,
har medfört ökat antal passagerare
samt ökade frakt- och postmängder
särskilt på Luleålinjen. De åtgärder,
som vidtagits av de i Sydsverige och
Norrland bildade intresseföreningarna
för trafikflygets bevarande, torde också
redan nu i viss mån ha bidragit till det
bättre resultatet och kunna än mer i
fortsättningen komma att verka till förmån
för en gynnsam utveckling. Passagerarantalet
har under månaderna februari
och mars i år ökat med respektive
400 och 500 jämfört med samma
månader förra året. Godsbefordran och
post har också ökat i beräknad omfattning.
Trafikutfallet i ordinarie linjetrafik
1/10 1950—31/3 1951 på de olika
inrikes flyglinjerna visar, att kalkylen
över intäkter och kostnader varit hållbar
och lämnat ett överskott på cirka
55 000 kronor. Intäkterna ha ökat mer
än som varit beräknat. Bolaget synes sålunda
vara inne på rätt väg, och det
gäller nu att fortsätta. Detta kan endast
ske, om lugn och arbetsro få förenas
med en omdömesgill planläggning på
något längre sikt. Det måste vara välbetänkt
av bolaget att begära subvention
och planlägga den inrikes flygtrafiken
för två år framåt.

Då man nu går med på att förorda det
begärda anslaget, är det med tanke på
att det efter denna fortsatta uppbyggnadsperiod
skall gå att minska subventionsbcloppet
eller helt indraga detsamma.
Inrikesflyget måste vara ett led i
ett framgångsrikt utrikesflyg. Ordspråket
»många bäckar små göra en stor å»
kan tillämpas här. Alla inrikeslinjer
böra bidraga till den stora och samlade
trafiken på de internationella linjerna.
Sedan riksdagen i år beviljat anslag för
påbörjande av den länge tilltänkta upprustningen
av Bulltofta flygplats, bör
det snart nog leda dithän, att Malmölinjen
kan ingå såsom en del i en inter -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
nationell linje. Därmed har man kommit
så långt, att subventionen i detta
fall kan upphöra. Sedan få de andra linjerna
komma efter, allteftersom flygtrafiken
slår igenom. Att begränsa den
statliga subventioneringen till Visbylinjen,
torde även vara mindre lämpligt
med hänsyn till att vissa fasta kostnader
skulle icke oväsentligt stiga, om enbart
denna linje trafikerades. Om däremot de
fasta kostnaderna få slås ut på flera linjer,
kommer det ekonomiska resultatet
att bliva bättre. Detta betonades mycket
kraftigt vid den föredragning, som var
anordnad.

Vår land kan icke stå utanför en utveckling
på trafikflygets område. Våra
grannländer komma långt före oss, om
vi skola följa utskottsmajoriteten och endast
bevilja 360 000 kronor. I Norge är
förslag framlagt om ett anslag av 2,c
miljoner kronor, och detta kommer, efter
vad jag erfarit, att beviljas. I subvention
per tonkilometer under det senaste
året har Norge bidragit med 1 krona
och 39 öre, Danmark med 64 öre och
Sverige med 28 öre. Vilken uppfattning
skola våra grannländer få om oss, då de
få höra den inställning statsutskottet intagit
i denna fråga?

Sedan den 1 oktober 1950 har ett mera
intimt samarbete etablerats mellan de
skandinaviska länderna, och från nämnda
datum uppehälles all flygtrafik av ett
bolag med det förkortade namnet SAS.
Enligt uppgift bidrager detta bolag till
vårt inrikesflyg med 650 000 kronor om
året samt betalar dessutom till luftfartsstyrelsen
223 000 kronor. Besparingsutredningen
har framfört tanken på en
taxehöjning i syfte att förbättra resultatet
av trafiken. Departementschefen har
framhållit, att bolaget enligt inhämtade
uppgifter följer utvecklingen i taxehänseende
såväl beträffande Visbylinjen
som övriga linjer och är berett att vidtaga
de åtgärder, som ur ekonomisk
synpunkt kunna visa sig påkallade. Från
bolagsledningens sida har nu lämnats
meddelande om att en viss taxeförhöjning
kommer att från den 1 maj träda i
kraft å Visbylinjen.

Utskottets majoritet har icke haft någ -

ra nya synpunkter att komma med. Utskottet
har uttalat, att de försämrade
ekonomiska förhållandena för statens
järnvägar medfört att en rad tåglägenheter
måst indragas, vilket för den resande
allmänheten onekligen betytt åtskilliga
nackdelar. Har inte utskottet sig
bekant, att det är den ringa tillgången
på stenkol som förorsakat dessa tågindragningar?
I en tidningsartikel i slutet
av förra veckan har under rubriken »SJ
ser dystert på framtiden: nya inskränkningar
till hösten» gjorts följande uttalande,
som utvisar det verkliga läget:
»SJ har nu fastställt sin tidtabell för
sommarsäsongen, som omfattar tiden 15
juni—31 augusti, och det kan inte hjälpas
att man måst vidta en del inskränkningar.
El-lok behövas för den alltmer
omfattande godstrafiken, och dessutom
måste man minska stenkolsförbrukningen.
På SJ-håll ser man rätt dystert på
situationen, och fler inskränkningar lära
vara att vänta i vintertabellen, som skall
vara klar 1 september. De tåg, som indrogos
10 februari, återkomma i allmänhet,
åtminstone de långväga. De flesta
sommartågen sättas också in, men de bli
i flera fall begränsade: Man tänker köra
med dem fredag—måndag, och en del
måste upphöra redan 15 augusti. Dragkraftsfrågan
och kolsituationen ha tvingat
fram dessa restriktioner.»

Utskottets uttalande vilar alltså på
mycket lösa grunder. Det är bristen på
dragkraft och kol, som framtvingat de
gjorda indragningarna.

I ett annat uttalande framliålles, att
från bolagsledningens sida vitsordats,
att beslutet om minskad subvention förra
året stimulerat såväl bolagsledningen
själv som övriga intresserade parter till
vidtagandet av åtgärder för att söka
bredda trafikunderlaget, vilket också i
icke ringa grad lyckats. Detta uttalande
vilar delvis på missuppfattning. Denna
stimulans hade, sedan den nya ledningen
trätt till, kommit utan den av utskottet
påstådda orsaken. Bolagets huvuduppgift
har varit att få en konsolidering
genomförd beträffande både utrikes- och
inrikesflyget. Detta synes också vara på
god väg, och de hittills föreliggande eko -

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

nomiska resultaten peka också på att så
är fallet.

Utskottet medgiver, att bolaget också
i icke ringa grad lyckats då det gällt att
bredda trafikunderlaget. Varför skall en
indragning nu förordas, då alla tecken
tyda på att allt flera resande begagna
sig av trafikflyget? En norrländsk partikamrat
till de motionärer, som föreslagit
den stora nedsättning av anslaget
som utskottet gått med på, yttrade vid
behandlingen av denna fråga följande:
»Förra året röstade jag för det lägre
anslaget, men i år kommer jag liksom de
flesta norrlänningar att rösta för Kungl.
Maj ds förslag, eller detsamma som reservanterna
förordat, eftersom vi anse,
att Norrland kommit närmare centrum
av landet genom flyget.»

Utskottet medger också att det ekonomiska
utfallet av trafiken förbättrats,
men likväl anser utskottet att trafiken
på norrlands- och malmö-linjerna bör
indragas. Det är mycket svårt att förstå
denna inställning, men den synes bero
på att man vill hålla fast vid förut intagna
ståndpunkter.

Det beviljas årligen stora summor för
att förbättra och utöka vårt militära flyg
och samtidigt få utbildning för ett stort
antal flygare. Om det civila flyget får
utveckla sig, kan det till en viss del ha
betydelse för vårt försvar. Genom utbildning
av allt större antal flygare erhålles
en reserv, som kan utnyttjas, om
så skulle bliva av behovet påkallat. Om
man således får offra något till en början,
finnes det all anledning antaga, att
det är väl använda medel. Det går icke
att stoppa ett trafikmedel, som är statt
i utveckling; vi böra i stället göra allt
för att kunna stå på samma nivå som
våra grannländer, med vilka vi beslutat
att samarbeta.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt avgivna
reservationen.

Häri instämde herr Sundberg, Carl,
och herr Arrhén.

Herr DE GEEH: Herr talman! När jag
tar till orda i denna fråga, gör jag del

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
närmast för att försvara linjen till Norrbotten,
alltså till Luleå. När norrbottningarna
själva tala för sina problem,
så händer det ofta, att sörlänningarna
rycka på axlarna och tala om norrbottensromantik.
Nu är det glädjande att
konstatera, att här talare efter talare
för ökade eller bibehållna anslag på denna
punkt äro sörlänningar, och därför
böra argumenten om norrbottensromantiken
bortfalla.

Norrbotten är förvisso en av de rikaste,
om icke den rikaste provinsen i
vårt land, men av naturliga skäl har
Norrbottens befolkning hyst en känsla av
bitterhet över det sätt, på vilket provinsen
och dess problem bedömts av oss
sörlänningar. Hur ha Norbottens rika naturtillgångar
hittills förädlats? Jo, malmen
går ut i stora strömmar utan att
förädlas i Norrbotten. Därvidlag ha vi
gjort ett stort framsteg, som jag återkommer
till senare. Skogsprodukterna
förädlas i mycket ringa grad i Norrbotten.
Far man på våren längs kusten,
möter man långa mossläp, som gå söderut
till Sundsvalls- och Härnösandsdistrikten.
Den elektriska strömmen konsumeras
i mycket ringa utsträckning i
Norrbotten; den går i stora stamlinjer
söderut, och det viktigaste av allt: folket
får icke sin utkomst, utan emigrerar
i stor utsträckning söderut. Det är ganska
naturligt, att dessa problem skapa,
om jag så får säga utan att stöta norrbottningarna
för huvudet, underlägsenhetskomplex
såväl för provinsen som sådan
som för de enskilda individerna.
Tillkomsten av Norrbottens järnverk har
gjort storverk i fråga om att skingra
detta komplex, men det finns även andra
faktorer, som äro ägnade att göra det,
och det är just här fråga om ett sådant.

Jag vill påpeka att Norrbotten är en
ömtålig provins. Det är en gränsprovins,
en tvåspråkig provins, och det är ett
riksintresse att denna provins starkare
än hittills känner sin samhörighet med
riket i övrigt. Liksom tillkomsten av
Norrbottens järnverk i hög grad bidragit
härtill, är jag övertygad om att en
positiv inställning när det gäller luftfarten
också kommer att göra det.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

Jag har här närmast rört mig med
psykologiska skäl, men som den föregående
talaren mycket starkt motiverade,
finns det ju också reella skäl för att
här bifalla Kungl. Maj:ts förslag, och jag
vill också uppmana kammaren att följa
regeringens förslag och bifalla reservationen.
Det finns, såsom den föregående
talaren påpekade, goda utsikter till att
denna subvention endast skall bli tillfällig.
Den kanske inte ens behöver utnyttjas
i år, utan flyget växer så att säga
in sig, så att det kan bära sig självt
kanske redan i år, och det är i varje
fall stora utsikter till att det skall kunna
bära sig nästa år, om utvecklingen går i
den riktning den hittills har gått.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Förra året beslöt riksdagen på
förslag av Kungl. Maj.-t, att subventionen
för inrikes trafikflyget skulle i
princip begränsas till Visbylinjen. Riksdagen
beviljade också ett anslag för denna
linje med 360 000 kronor. Även när
vi förra året behandlade frågan, uttalades
många svarta spådomar om hur
riskabelt och farligt det var att på detta
sätt undanrycka inrikestrafiken statens
stöd. Jag vill särskilt erinra om
hurusom herr Heiding vid det tillfället
målade ut vilket bedrövligt läge vi skulle
komma i, och ordföranden i Aerotransport,
herr Gjöres, som då var riksdagsman,
förklarade, att om riksdagen då
biföll Kungl. Maj:ts förslag, skulle det
innebära att trafiken på Norrlands- och
Malmölinjerna komme att nedläggas den
1 oktober samma år. Riksdagen tog
emellertid Kungl. Maj:ts förslag, som då
var det billigaste. Den gången talade
jag för Kungl. Maj:ts förslag. Jag har
samma uppfattning i år som i fjol och
står alltså fortfarande på den linjen. Jag
har bara anledning att beklaga, att inte
Kungl. Maj :t längre gör detsamma.

Vad inträffade efter detta beslut? Det
inträffade i varje fall ingenting menligt
för flyget. Verksamheten fortsatte,
och det visade sig, att det gick bättre
än man hade vågat hoppas. Herr Heiding
har redan med en del siffror an -

gett, att det har inträffat en förbättring
beträffande inrikesflyget, och det är
riktigt. Det har verkligen inträtt en
förbättring, och denna var så pass stark,
att även sedan subventionen upphört
kunde flygtrafiken fortsätta på linjerna
till Luleå och Malmö efter den 1 oktober.

Trafikföretaget är numera ett annat.
Det är inte längre ABA, som trafikerar
de svenska inrikeslinjerna, utan det är
det nya konsortiet SAS, som efter sammanslagningen
också har övertagit inrikesflyget
i alla de tre skandinaviska
länderna. Ledningen för trafikföretaget
har nyligen inför statsutskottets fjärde
avdelning förklarat, att föregående års
beslut var för trafikflyget nyttigt. Det var
nyttigt därför att flygföretaget därigenom
tvangs att företa de rationaliseringar, de
förbättringar och förenklingar av trafiken,
som sedan visade just det resultat,
som herr Heiding nu talade om. Ledningen
för trafikföretaget anser alltså, att förra
årets beslut var lyckobringande för
företagets egen verksamhet, och då frågar
jag mig: Är inte ett beslut i år av samma
innebörd ägnat att också gagna flygföretaget
och flygtrafiken framdeles?
Varför är det nödvändigt, när utsikterna
för denna trafik ha ljusnat, att
åter gå in för en subventionering, samtidigt
som företaget säger, att borttagandet
av subventionerna förra året var
för företaget nyttigt?

Herr Heiding gjorde ett litet inpass,
där han ville göra gällande, att denna
framställning av bolagets uppgifter skulle
bero på någon missuppfattning. Jag
har ordagrant antecknat vad direktör
Norlin sade på avdelningen, och det
kan inte vara fråga om någon missuppfattning
från vare sig hans eller någon
annans sida. Han har bara helt enkelt
konstaterat något, som för honom var
en verklighet.

Herr De Geer sade något om norrlandsromantiken.
Jag kunde inte frigöra
mig från den känslan att han själv,
trots försök att komma från romantiken,
ändå var ganska romantisk, när han talade
om norrlandsförhållandena. Hur är
det i själva verket med Norrbotten och

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

trafikflyget? Är detta väsentligt för
Norrbotten? Har det en sådan passagerarfrekvens,
att vi kunna säga, att det
för norrlänningen och i synnerhet norrbottningen
är ett livsvillkor? Vi ha ju
kalla siffror på frekvensen. I runt tal
begagna sig 5 000 passagerare om året
av trafikflyget på norrlandslinjen. Detta
gäller då både Luleå och Sundsvall.
Men 5 000 passagerare är inte lika med
5 000 olika personer, ty samma person
flyger flera gånger, så mycket mer som
en rätt stor del av dem, som begagna
trafikflyget, ha fria resor. Följaktligen är
det bara en liten bråkdel av Norrlands
och Norrbottens befolkning, som använder
trafikflyget. Jag skall inte gå in på
vilka det är — det kan jag inte göra.
Men vi kunna väl alla vara överens
om att det inte är skogsarbetarna och
inte heller järnbruksarbetarna eller
norrlandsbönderna, som använda trafikflyget,
utan det är den kategori människor
som, därest de inte flyga, resa i
första eller andra klass järnvägskupé.
Så mycket våga vi nog säga i största allmänhet
utan att göra någon närmare
uppdelning av klientelets sociala bestånd.

Herr Heiding var ganska angelägen
att motivera reservanternas syn på frågan,
och det är inte utan att jag är tacksam
mot honom för detta, tv han kom
verkligen med en del strålande uppgifter,
som han tog till intäkt för sin reservation.
Den första har jag redan berört.
Det var, att trafiken har ökat, och
det är riktigt. Men är det ett argument
för att staten skall släppa till ytterligare
pengar — nu när det börjar gå bra?
Är det ett argument för subventioner?

Sedan nämnde han någonting om
Bulltofta flygfält. Flygfältet där är ju i
sådant skick, att det endast är de mindre
maskinerna, DC3:orna, som kunna
landa, och det bara under gynnsamma
väderleksförhållanden. Mer herr Heiding
vet lika väl som jag, att det nya flygfältet
på Bulltofta i varje fall inte kan
bli färdigställt inom de närmaste två
åren. Det bär således ingen aktualitet
för frågan i dag, utan vad vi ha att
räkna med är det gamla flygfältet på

2 Första kammarens protokoll 1951. Nr 16.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

Bulltofta, och det är sådant, att oavsett
om linjen subventioneras eller inte,
kan inte någon ständig trafik upprätthållas
där. Blir det t. ex. mycket regn
och marken blir uppblött, kunna inte
ens DC3:orna landa, och följaktligen
kan flyget inte heller användas. Vi ha
att räkna med att när flygfältet på Bulltofta
blir utbyggt och färdigställt, så
att även större plan kunna landa där,
behöver trafiken Stockholm—Malmö inte
subventioneras, och den blir inte inrikestrafik
i egentlig mening utan sammanhänger
med utrikestrafiken, ty då
kunna planen landa på Bulltofta, när de
komma från Europa och andra världsdelar.
Då löser således frågan om malmötrafiken
sig själv. Intill dess kan nog
ingen subvention rädda malmötrafiken
som reguljär trafik.

Vidare kom herr Heiding in på förhållandena
i våra grannländer. Hän
gjorde gällande, att vårt land inte kan
stå utan inrikes flygtrafik. Vi måste
ovillkorligen visa ett gott exempel, och
vi kunna inte härvidlag skilja oss från
våra grannar —• det skulle se illa ut,
o. s. v. Jag känner igen detta argument
från förra året — herr Heiding använde
precis samma argument då — men
jag kan inte underlåta att något litet
uppehålla mig vid den parallell herr
Heiding drar mellan norska och svenska
trafikförhållanden. I Norge upprätthålles
ett inrikes trafikflyg sommartid,
på vintern däremot inte. Denna sommartrafik
är i huvudsak till för att knyta
de nordliga delarna av Norge till
landet i övrigt. Det är alltså en trafik
mellan Tromsö och södra delen av landet,
och det är, kunna vi säga, praktiskt
taget landets enda trafikmöjlighet
på den sträckan. Det finns visserligen
båttrafik, men en båtresa från Tromsö
eller Vardö till södra Norge kan närmast
jämföras med en amerikaresa. Den
tar eu vecka, och det är alldeles uppenbart,
att det inte är en tillfredsställande
kommunikation i vår tid.

Här upprätthålles alltså ett flyg med
subventioner av norska staten men på en
sträcka, där landet saknar järnväg och
där till och med landsvägsförbindelser -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

na äro ytterligt svaga. Nordnorge norr
om Bodö har för närvarande inte någon
järnvägsförbindelse, om jag undantar
malmbanan till Narvik, som går tvärs
över landet. Och från Bodö till Vadsö är,
som alla veta, ett ganska långt stycke. I
Norge har verkligen flyget en uppgift att
fylla i trafiken, och sommartid sätter
Norge in denna trafik för att förkorta avstånden
för denna landsända. Vi kunna
inte göra någon jämförelse mellan detta
och norrlandstrafiken, där vi ha snälltåg
på elektrifierade järnvägar, som praktiskt
taget föra människorna fram på så
kort tid, att de hinna uträtta precis lika
mycket som om de flyga.

Jag skall inte nu gå in på de argument,
som kommunikationsministern använde
förra året. Han belyste ganska klart, hur
det verkligen ligger till med problemet
trafikflyg kontra järnväg på sträckan
Luleå—Stockholm. Man vinner alltså
reellt taget inte tillnärmelsevis så mycket
här som man t. ex. gör från nordliga
Norge ned till Oslo.

Vidare sade herr Heiding, att utskottet
inte hade anfört några nya skäl. Nej, det
är fullkomligt riktigt, därför att ur utskottets
synpunkt inte inträffat någonting,
som sakligt ändrar läget från förra
året, i varje fall inte i den riktningen,
att riksdagen nu borde ändra uppfattning.
Vad som har inträffat är dels att
trafikföretaget har lyckats förbättra ställningen
till egen förmån, dels att staten
av finansiella skäl nu har det svårare
att lämna subventioner. Subventionspolitiken
i övrigt har ju nu till rätt stor del
avvecklats, och statsutskottet har vid
upprepade tillfällen sagt ifrån, att subventionspolitik
egentligen inte är eftersträvansvärd.
Vi ha haft många slag av
subventioner under senare tid, men denna
subvention, som nu skulle kvarstå,
måste jag ändå beteckna som en karikatyr
på subvention. Man får väl ändå
säga, att om subventionspolitiken i allmänhet
har avsett att hjälpa folkets flertal
och kanske till och med hjälpa de
sämst ställda i samhället, så gäller intet
av dessa skäl när vi här tala om subventionering
av inrikes flygtrafiken.

Vad som har inträffat talar således

uteslutande för att vi vidhålla det beslut
riksdagen fattade förra året. Vi ha så
mycket större skäl att göra det som vi
nu våga räkna med att flyget även utan
subventionering kommer att kunna uppehålla
en viss inrikestrafik.

Herr Heiding kom också in på järnvägarna.
Det är kanske inte mycket att
uppta tiden med, men jag kan inte helt
förbigå det. Han gjorde gällande, att de
inskränkningar, som järnvägsstyrelsen
har ansett sig böra vidta under vinterhalvåret,
ha varit grundade på önskan
att minska kolåtgången. Vad är det då
för inskränkningar som ha gjorts? Jo,
man har inställt ett personförande snälltåg
i vardera riktningen dagligen mellan
Stockholm och Malmö, man har inställt
snälltåg mellan Göteborg och Stockholm,
och man har också inställt personförbindelser
från Stockholm norrut. Vad
gäller de stora huvudlinjerna ha mig veterligt
inte under senare år persontågen
där framförts med ånglok. Jag har visserligen
sett ånglok på elektrifierade
järnvägar, men jag har inte sett att de
ha gått i snälltågstrafik på senare tid.
För övrigt är inskränkningen väl ändå
främst en besparingsåtgärd, även om den
indirekt skulle vara ett led i önskan att
spara kol. Det är väl en besparingsåtgärd
också att spara kol, som ju kosta mycket
pengar. Det är följaktligen ett led i
besparingssträvandena, när järnvägsstyrelsen
har gått in för att minska persontrafiken
på våra järnvägar. Men här
skulle uppstå det egendomliga förhållandet,
att samtidigt som järnvägsstyrelsen
i besparingssyfte inställer personförande
snälltåg mellan Stockholm och Malmö,
subventionerar staten flyget på samma
sträcka, alltså ett trafikmedel, som direkt
konkurrerar med statens egna järn
vägar. Driver man sparsamheten dit hän,
har man verkligen kommit långt, då vet
ju inte den högra handen vad den vänstra
gör. Då sparar man huller om buller
utan någon förnuftig plan eller mening.

Här har anförts mycket annat, som
kunde tas upp till bemötande. Jag skal!
inte göra det och skall inte mer uppehålla
mig vid herr Heidings argumentation.
Jag tror, att herr Heiding, därest

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

riksdagen vidhåller sitt beslut, kommer
att bli ungefar lika sannspådd nu som
förra året. De vådor, som herr Heiding
nu söker inbilla kammaren skulle uppstå,
komma inte att inträffa. Resultatet
blir säkerligen ingenting annat än att
riksdagen sparar en miljon kronor, och
mig förefaller det vara ganska gott. Men
jag vet av erfarenhet, hur oerhört svårt
det är att få riksdagen över huvud taget
till att spara. Jag föreställer mig emellertid,
att när det uppenbarligen inte inträder
några olägenheter av att vidhålla
förra årets beslut, kammaren med lugn
kan fortsätta på den inslagna vägen och
alltjämt i princip icke subventionera
mer än Visbylinjen, utan följa statsutskottet,
som här har föreslagit ett anslag
på 360 000 kronor.

Jag her, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Hesselbom.

Herr DE GEER (kort genmäle): Den
föregående ärade talaren ansåg, fast han
sade det i milda ordalag, att jag hemföll
åt en smula norrlandsromantik. Jag skulle
vilja säga, också i milda ordalag, att
den föregående ärade talaren i stället
hemföll åt en smula demagogi, när han
vädjade till kammaren och sade: Vilka
äro flygets resenärer? Det är inte arbetare
och bönder. Det är således inte någon
demokratisk subvention det är fråga
om här. Men inte skola vi bedöma
flygets betydelse efter antalet resande.
Jag reser ofta på denna linje, och jag
har haft möjlighet att bilda mig en uppfattning
om vilka som resa där. Jag kan
försäkra, att det i mycket stor utsträckning
är representanter för de stora industrierna,
de stora exportintressena,
representanter för och kunder hos
malmbolagcn, kalixindustrien och Norrbottens
järnverk. Det är klart, att det
förhållandet, att det finns gynnsamma
trafikmöjligheter för dessa, indirekt
kan inverka fördelaktigt för det stora
flertalet. .lag vill upprepa, att det var
litet demagogiskt av den föregående talaren
att spela på dessa strängar. Han

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

var där mera demagogisk än jag var romantisk.

Herr HEIDING (kort genmäle): Herr
talman! Herr Andersson ansåg det vara
olämpligt att bevilja subvention, då trafiken
ökat. Men om man har kommit
dithän, att trafiken kommit i gång —
varför skall man då helt och hållet stoppa
den och inte bevilja något anslag?
Det kan bli betydligt dyrare att om ett
par år sätta i gång igen och försöka få
fram ett inrikes flyg i den utsträckning
vi nu ha.

Herr Andersson sade vidare, att Bulltofta
var färdigt först om två år. Men
då vore det ju bra, om vårt flyg hade utvecklats
inom landet, så att vi fullt kunde
utnyttja Bulltofta. Är det någon idé
att bygga ut Bulltofta, om vi inte få ett
flyg, som kan landa där? Det skulle väl
inte vara lämpligt, och herr Andersson
har ju själv varit med om att bevilja
anslag till färdigställande av Bulltofta.

Vad sedan gäller jämförelsen mellan
norska och svenska förhållanden får jag
säga, att i Norge är det inte bara fråga
om en sommarlinje, som herr Andersson
talade om, utan även andra linjer.
Men det är ett avsevärt större belopp
som beviljats till subventioner i Norge
än här i Sverige. Som jag framhöll i mitt
föregående anförande, bidrog Norge till
sitt inrikes flyg med 1 krona och 39 öre
per tonkilometer och Sverige med 28
öre. Jag tycker det är siffror som tala.

När herr Andersson kom in på järnvägarna
och skulle förklara kolsituationen,
talade han bara om de elektrifierade
järnvägslinjerna Malmö—Stockholm
och norröver och att det inte gick åt något
kol där. Men vet inte herr Andersson,
att det finns bibanor, som utgå från
dessa elektrifierade järnvägar och där
man använder eu hel del kol? Det är
järnvägsstyrelsen som ansett det nödvändigt
att dra in en del tåg för att kunna
spara kol i nuvarande kolsituation.

Herr BERGH: Herr talman! Herr Andersson
i Rixö påminner mig i någon
mån om en av hans kolleger bland stats -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

män, en herre som levde redan under
antiken och alltemellanåt uppträdde i
den romerska senaten. Vad han än pratade
om och vilka olika synpunkter han
än presterade, slutade han alltid med
orden: »För övrigt anser jag, att Kartago
bör förstöras.» Det var en präktig
och hederlig och duktig man, alldeles
som herr Andersson, men han hade fått
en idé. Och herr Andersson har en idé,
som han driver hårt, riksdag efter riksdag,
med växlande argumentering men
samma syfte: inrikesflyget skall icke understödjas,
inrikesflyget skola vi icke
hjälpa.

Förut om åren, när herr Andersson
drivit denna sin älsklingssats, har han
gjort gällande, att inrikesflyget är ett
dödfött företag, och ifall det inte är ett
dödfött företag, är det ett skadligt företag,
ty det konkurrerar med järnvägen
och med landsvägarna; alltså böra vi
inte understödja trafikflyget. I dag få vi
höra, att detta nya trafikmedel har gått
över förväntan hra, och följaktligen
skola vi inte hjälpa det. Han samlar
fler synpunkter i samma syfte. Järnvägen
bär just nu måst inskränka en del
turer; följaktligen skola vi icke uppehålla
andra trafikmedel. Han säger vidare,
att vi måste spara nu; följaktligen
skola vi icke göra några investeringar
som i framtiden kunna betraktas som
räntabla. Han säger vidare: Vi skola
inte subventionera några få, eftersom
vi inte orka subventionera de många,
följaktligen skola vi inte heller ge flyget
någonting. Det är bara några få
människor i Norrbotten som flyga. Följaktligen,
menar han, har inte denna
landsända någon nytta av flyget. O. s. v.

Som damerna och herrarna upptäckt,
äro dessa olika argument ingalunda entydiga,
ingalunda sammanfallande med
varandra, ingalunda samstämmiga med
varandra, men i herr Anderssons idévärld
tjäna de icke desto mindre precis
samma syfte: Ned med inrikesflyget!

När det här är fråga om ett nytt trafikmedel,
förefaller det mig snarare, som
om man borde önska detta lycka och
framgång. Man borde resonera på det
sättet, att man skall hjälpa det, tills det

kan reda sig självt. Under ogynnsamma
omständigheter har inrikesflyget nu arbetat.
Grunderperioden håller på att ta
slut, och vi kunna skönja den tid, då
detta trafikmedel kan stå på egna ben
liksom andra. Redan dien omständigheten,
att det har haft en viss framgång,
betraktar herr Andersson som ett argument
för att man icke skall hjälpa det
över den svaga och kritiska punkten.
Jag kan inte förstå den argumentationen.

Jag skall emellertid ta upp en allmän
synpunkt, som herr Andersson anlade.
Han menade, att vi måste vara sparsamma
i dagens läge och följaktligen
låta hli att anvisa dessa pengar. Hans
resonemang är intressant, därför att det
kommer igen så ofta under denna riksdag.
Vi debattera alltemellanåt om hur
det allmännas utgifter skola fördelas,
och i den debatten har framträtt en
konsumtionsmentalitet, som skymmer
blicken för vad som är en verkligt god
form av sparsamhet, nämligen att försöka
avstå från någonting för stunden
för att ha rikare vinster att hämta i
framtiden. Det är den sortens sparsamhet
det är fråga om här, och i och med
att herr Andersson i Rixö erkänner, att
detta flyg kan komma att bära sig, är
det även från hans premisser tydligen
en missriktad sparsamhet, som han för
sin del rekommenderar.

Sedan skall jag be att få göra en invändning
mot herr Anderssons resonemang
om hur litet flyget skulle betyda
för Norrbotten. Han sade ju, att det är
så få som flyga, men han sade inte ett
ord om vad flyget betyder för våra postförbindelser.
Under tiden från och med
1 oktober 1950 till och med 31 mars
1951 ha inte mindre än 40 ton post
fraktats med norrlandslinjen, däribland
över 2 miljoner brev. De snabba förbindelserna
medföra, att vi få post från
Malmö och post till Malmö befordrad
på ett dygn kortare tid än vi annars
skulle få. Betyder inte detta någonting
för denna avlägsna landsända att i fråga
om post och korrespondens komma
i så mycket närmare förbindelse med
det övriga Sverige?

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

Även om det inte direkt har utsagts,
utan endast antytts —• bland annat av
herr Andersson, då han förebrådde herr
De Geer för en viss romantisk inställning
till de norrländska problemen —
har jag fått ett intryck av att man, när
vi där uppe gärna vilja, att detta trafikmedel
skall få litet hjälp under de
kritiska åren, här nere menar, att vi
begära någonting som inte skulle vara
riktigt befogat, någonting som vi egentligen
inte ha gjort rätt för och som
vi inte förtjänat. Jag undrar, om kammarens
ärade ledamöter ha sett en sifferuppgift
som förekom i stockholmstidningarna
i går om vad malmbanan
betyder för järnvägsnätet. År 1949 var
statens järnvägars hela netto 42 miljoner
kronor, och av detta belopp kommo
36,1 miljoner på malmbanan. Den förräntades
med 22 procent, medan övriga
6 miljoner, d. v. s. 0,S7 procent av
anläggningskapitalet, kommo på resten
av statens järnvägsnät. Det var malmbanan
som den gången klarade statens
järnvägars affärer. Malmbanan har för
länge sedan fått sitt anläggningskapital
amorterat, och under hela tiden bär det
förräntats med minst 5 procent om året.

Nu är detta i och för sig intet argument
till förmån för att vi skulle vilja
bli litet gynnsammare behandlade, utan
det argumentet skall jag nu be att få
presentera. .Tåg skall nämligen förklara,
hur det har gått till, att malmbanan
lämnar så stora överskott i förhållande
till vad resten av järnvägsnätet ger. I
det avtal, som finnes mellan LKAB och
statens järnvägar, behandlas icke bolaget
som andra större kunder. Det är ju annars
så, att den, som köper mycket, får
varorna billigare per enhet än den som
köper litet. När det gäller fraktavtalet
om malmbanan ha vi i stället eu progressiv
skala — progressiv i förhållande
till de fraktade kvantiteterna och progressiv
i förhållande till malmpriset.
Vad betyder nu detta för Norrbottens
befolkning? Jo, det betyder, att den på
grund härav uppkommande ökningen
av bolagets omkostnader blir avdragsgill
vid beskattningen. Men eftersom de
utgifter, som vi ha att bestrida i norr -

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
bottenskommunerna och inom Norrbottens
läns landsting, ändå måste bestridas,
innebär det bara, att det är vi
andra skattebetalare hemma i Norrbotten
som få betala vår väl dryga andel
i denna vinst för statens järnvägsnät.
När vi nu vilja ha de ca 300 000 kronor,
som det skulle röra sig om för norrlandsflyget,
begära vi sannerligen icke
några nådegåvor av riksdagen, utan vi
begära blott att få igen en liten del av
vad som oskäligt plockats ifrån oss via
malmbanan. Det är denna realism man
bör sätta emot den beskyllning för romantik
som herr Andersson riktade mot
herr De Geer.

Jag tycker att det resoneras underligt
här. Vi ha ett trafikmedel, som snart
kan klara sig självt; vi kunna skönja
den dag det kommer att bära sig. Nu är
föret litet trögt i portgången. Är det icke
värt att satsa litet pengar på detta trafikmedel
— liksom på andra trafikmedel
— för att hålla det hjälpligt uppe,
tills det kan reda sig självt? Jag spårar
i utskottets resonemang en missriktad
sparsamhet, en föraktfull och orättvis
inställning till den landsända jag har
äran att företräda, och jag kan inte undgå
att bli kärv, när jag vill reagera mot
detta ständigt återkommande försök att
stjälpa inlandsflyget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I herr Berghs yttrande instämde herrar
Lars Andersson, Velander och Grym.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Anledningen
till att jag vid statsutskottets
behandling av denna punkt anmält blank
reservation är främst den, att jag har
den principiella uppfattningen att de
olika kommunikationsmedlen, t. ex. för
flygtrafiken och biltrafiken, skola i görligaste
mån betala sina egna kostnader.
När jag, herr talman, trots denna principiella
inställning kommer att rösta för
den reservation, som är avgiven av herr
Gränebo in. fl. och som innebär bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, beror detta därpå,
att flygtrafiken i mycket högre grad
än man för ett år sedan vågat hoppas

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik
visat sig bärkraftig. Det finns alltså utsikter
att statsbidragen till denna trafik
inom relativt kort tid kunna avvecklas.
Under sådana omständigheter kan
det icke inge allt för stora betänkligheter
att lämna flygtrafiken visst stöd
under den tid den bygges upp.

Av särskild betydelse är givetvis flygtrafiken
för övre Norrland. Visserligen
äro järnvägsförbindelserna numera mycket
goda, men flygtrafiken medför avsevärda
fördelar, icke minst sedan flyget,
såsom herr Bergh påpekade, i viss
utsträckning börjat medföra även post.

Starka skäl föreligga därför enligt
min uppfattning för att även i år subventionera
norrlandstrafiken. Däremot
kan man naturligtvis ställa sig mera
tveksam när det gäller trafiken till Visby.
Besparingsutredningen har ju framhållit,
att visbylinjen i hög grad utnyttjas
för turist- och rekreationsresor och
att sådan trafik ej borde påkalla understöd
från statens sida. Enligt utredningens
mening bör vederbörande trafikföretag
helst svara för eventuellt uppkommande
underskott på visbylinjen, till
dess den blir självbärande. Departementschefen
har med anledning av besparingsutredningens
yttrande anfört,
att trafiken på Visby under turistsäsongen
är självbärande, men att under
den övriga delen av året uppkomma så
stora förluster, att linjen för närvarande
icke kan betraktas såsom affärsmässigt
motiverad. Jag vill dock ifrågasätta,
om man icke under sommaren kunde
hålla taxorna så höga på denna linje, att
den i sin helhet blir självbärande och
att alltså sommartrafiken får betala förlusterna
under vintern.

På grund av de goda järnvägsförbindelser,
som Norrland har, kommer naturligtvis
flygtrafiken att betyda förhållandevis
mycket mera för förbindelserna
mellan norrlandsstäderna än för förbindelserna
med Stockholm. Det skulle
därför vara av stor betydelse för att få
trafiken bärkraftig, om de planerade
flygfält, som skola ingå i det blivande
trafiksystemet, kunde komma till stånd.
Jag vill i detta sammanhang erinra om
det flygfält, som skall byggas vid Umeå.

Här har staden med visst bidrag från
landstinget för mycket dryga kostnader
— 1,4 miljoner kronor i runt tal — ställt
mark till statens förfogande. Enligt överenskommelse
mellan staden och staten
skulle staten »snarast möjligt» anlägga
ifrågavarande flygfält. De nuvarande
förhållandena ha icke möjliggjort för
staten att fullfölja detta kontraktsenliga
åtagande, och det är ganska naturligt,
att det icke kan vara på annat sätt för
närvarande. Det är emellertid av vikt,
icke minst för att få norrlandstrafiken
bärkraftig, att detta flygfält kommer till
stånd snarast möjligt.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till den reservation
som avgivits av herr Gränebo m. fl.

Herr statsrådet NILSSON: Herr talman!
Det kan ju synas, som om jag, hur
jag än vänder mig i denna fråga, har
det mäktiga statsutskottet inte bakom
mig, utan emot mig. Vid denna frågas
behandling under föregående år följde
jag den s. k. sparsamhetslinjen, medan
statsutskottet hade en annan uppfattning.
Då jag i år har låtit mig övertygas
om att gå på subventionslinjen, med hänsyn
till vad som har inträffat sedan föregående
år, har jag råkat ut för att
statsutskottet nu intar en ståndpunkt som
i varje fall påminner om den som jag
då intog. Av herr Anderssons i Rixö anförande
förstod jag, att man kan mot
min ståndpunkt nu citera vissa av
mina uttalanden vid ärendets behandling
under föregående års riksdag. Jag
ber därför att få understryka, att jag
den gången inledningsvis påpekade, att
alla de argument, som hade anförts i
båda kamrarna om flygets möjligheter
att utveckla sig till ett framtidens kommunikationsmedel,
hade mitt gillande
och stöd. Vidare anförde jag något senare,
att jag i propositionen hade lämnat
dörren öppen, och att jag, därest
ABA:s bedömning av framtidsutsikterna
för inrikestrafiken väsentligen skulle
förändras under det innevarande året
och bolaget skulle anmäla en omvärdering
av subventionsbehovet för denna

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

trafik, skulle vara beredd att framdeles
pröva förslag i denna riktning. Det är
just en sådan omvärdering som enligt
mitt förmenande har skett.

Herr Andersson i Rixö ansåg emellertid,
att ingenting nytt hade inträffat, sedan
riksdagen beslutat i denna fråga under
föregående år. Han anförde att alla
de svarta spådomar, som uttalades
i samband med detta beslut, ha visat sig
vara oriktiga: flyget fortsätter som hittills,
norrlandslinjen har icke blivit nedlagd,
ingenting har egentligen inträffat.
Allt visar sålunda, att den hårda inställning,
som statsmakterna intogo den
gången, till och med skulle ha varit lyckosam
för företaget, ty enligt hans uppgift
skulle någon inom dess ledning ha
sagt, att just riksdagsbeslutet skulle ha
haft ett slags livgivande verkan på företaget
och dess verksamhet. Gent emot
detta är det nog av vikt att understryka,
att flyget antagligen, för att inte säga
säkert, hade varit nedlagt vid denna tidpunkt,
om inte bolaget hade fått löfte
om att proposition om subventionering
skulle framläggas.

Jag skall medge, alt avsikten med min
hårda inställning föregående år var inte
bara att pressa bolaget till att göra sitt
yttersta och vidta de rationaliseringar,
som enligt mitt förmenande voro önskvärda,
utan också att pressa de framtida
flygtrafikanter i respektive områden,
som voro intresserade av denna sak, att
göra någonting för att verkligen få inrikesflyget
på fotter. Det är dessa ting som
ha inträffat, och det är inte någonting
oväsentligt. Bolaget har förklarat sig
kunna gå med på en subventionsplan,
som understiger den, som jag tidigare erbjudit
bolaget men som bolaget förklarat
sig icke kunna antaga. Jag hade, som
jag förut har påpekat för riksdagen, erbjudit
bolaget eu subventionsplan som
innebar, att staten skulle satsa 3 miljoner
kronor under tre på varandra följande
år med en fallande skala: 1,5 miljoner
första året, 1 miljon andra året och
500 000 kronor tredje året. Denna plan
förklarade sig emellertid bolaget icke
kunna godta, och då ansåg jag, att de
framtida möjligheterna för inrikesflyget

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

i vårt land bedömts så mörkt, att man
tills vidare borde nöja sig med att driva
visbylinjen och sedan så småningom
bygga upp det övriga inrikesflyget på
nytt.

Sedan dess har emellertid inträffat, att
flygbolaget har gått med på en subvention
av 2 870 000 kronor under tre år.
Man har således gått ned 130 000 kronor
under det erbjudande som man förut hade
erhållit och avvisat. Varför har man
gjort det? Jo, man bedömer möjligheterna
för flygets framtida utveckling på ett
annat sätt nu än man gjorde tidigare.
Detta beror bland annat på att norrbottningarna
och norrlänningarna längre
söderut bildat trafikkommittéer och intresserat
folk för flyget. Jag skall villigt
erkänna, herr Andersson i Rixö, att det
kanske inte är skogsarbetarna och järnbruksarbetarna
som använda flyget, men
dess bas har dock breddats.

Samma sak har inträffat i Skåne. Föregående
år förklarade jag, att där fanns
ett mycket stort trafikunderlag och att
skåningarna aldrig skulle behöva begära
subventioner, om de verkligen använde
flyget. Det tycks ha haft en livgivande
inverkan, och jag tror att man i dag
även i Skåne intresserar sig för att få
flyget självbärande. När vi nu ha lyckats
med att under denna korta tid bringa
ned subventionerna under det belopp
som jag hade erbjudit och företaget avslagit
och när man i respektive landsdelar
satsar någonting för att öka trafikfrekvensen,
då böra vi inte undandra
flyget chansen att inom rimlig tid bära
sig självt utan fortsatta subventioner.
Resultatet av den nu gångna vinterperioden
— som enligt mitt förmenande rr
rätt viktig för bedömning av utvecklingen
— visar ett överskott på 85 000 kronor
i jämförelse med den kalkyl, på vilken
subventionerna ha fotats. Om det
visar sig, att man inte behöver ta i anspråk
hela det subventionsbelopp, som
har ställts till förfogande, kan man nöja
sig med mindre, vilket som bekant skedde
under föregående år. Meningen med
subventionerna är helt enkelt, att man
under en övergångsperiod skall understödja
flyget för att det sedan skall stå

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

på egna ben. Om nu flygets företrädare
verkligen ha gjort det yttersta för att
åstadkomma dessa resultat, tycker jag,
att man i ett dylikt läge skall uppmuntra
dem och tillse, att verksamheten kan få
fortsätta.

Det har anförts, att man har andra
ypperliga kommunikationsmedel — om
vilka det dock står diskussion — och
att man därför inte behöver använda
flyget. Men såsom jag har sagt förut tror
jag, att det ändå kan ha en viss betydelse,
att man vänjer folk att flyga och att
detta i sin tur kan inverka fördelaktigt
på den mycket omfattande flygverksamhet
som de tre skandinaviska länderna
driva över hela världen.

Härtill kommer, att flyget under den
allra senaste tiden verkligen har kommit
att betyda någonting för postbefordran
inom landet. Herr Bergh har redan
varit inne på denna sak. Han erinrade
om att man vinner ett dygn genom att
transportera brev med flyg från Norrland
till Stockholm och sedan vidare
med nattåget till södra Sverige. Under tiden
från och med oktober 1950 till och
med mars 1951 har norrlandsflyget
transporterat 40 600 kg post, d. v. s. 282
kg per dag. Hela inrikesnätet har under
samma tid befordrat 87 ton brevpost.
d. v. s. fyra och en halv miljoner brev.
När det gäller postbefordran och servicen
där har inrikesflyget redan med viss
framgång uppträtt som konkurrent till
de övriga trafikmedlen.

Det finns också en annan sak som jag
skall be att få påminna kammaren om.
Det är den subvention, som utgår för inrikesflyg
såväl i Danmark som i Norge,
eu subvention som av olika skäl kan betraktas
som önskvärd ur dessa länders,
inte minst Norges, synpunkt. —- Jag ger
herr Andersson alldeles rätt i att järnvägsförhållandena
i Norge äro sådana,
att det är betydligt starkare motiverat
med ett inrikesflyg där än exempelvis
i Danmark och Sverige.

Jag skall slutligen anföra några siffror
som styrka, att vi här hemma verkligen
rationaliserat verksamheten och att trafikunderlaget
har blivit betydligt större
än förut. Det visar sig nämligen, att sub -

ventionsbehovet per tonkilometer — uttryckt
i svenskt mynt — i Norge uppgår
till 1 kr. 39 öre och i Danmark till 64
öre, medan vi i Sverige betala endast 28
öre. För perioden 1/10 1951—30/9 1952
är det svenska subventionsbehovet endast
16 öre per tonkilometer. Utvecklingen
i Sverige går således i rätt riktning.
När sådant kan påvisas med kalla siffror
och det dessutom kan iakttas, hurusom
man verkligen sätter in allt på att skapa
förutsättningar för att flyget skall klara
sig på egen hand, då har jag ansett det
finnas starka skäl för att avvika från
den besparingslinje som jag gick på i
fjol.

Detta gör, herr talman, att jag i dag
skulle vilja vädja till kammaren att följa
reservanterna.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Herr statsrådet Nilsson
nämnde i början av sitt anförande, att
han hade fått det mäktiga statsutskottet
emot sig. Jag får dock fästa kammarens
uppmärksamhet på att 13 av statsutskottets
ledamöter antecknat sig som reservanter,
och jag kan måhända röja, att
det inte var mer än 13 ledamöter inom
utskottet som avgjorde beslutet. Det rådde
alltså en viss tveksamhet inom utskottet,
i synnerhet som inte mer än 26
av de 30 ledamöterna deltagit i omröstningen.

Frågeställningen är väl emellertid nu
såvitt jag kan bedöma: Skola vi ha något
inrikes trafikflyg här i landet, eller
skall det få läggas ned? Om inte visbyflyget
understödes kan det inte uppehållas,
och såvitt jag kan bedöma kan
man inte heller uppehålla norrlandsflyget
om det inte erhåller statsbidrag —
det tror jag för övrigt statsrådet Nilsson
bevisade här. Sannolikt är det väl samma
förhållande med skåneflyget.

Trafikflyget har numera mycket stor
betydelse i världen. Visserligen bär det
sig kanske inte så väl på korta linjer,
men det är av en viss betydelse att det
finns. Både Danmark och Norge understödja
därför trafikflyget. Danmark har
ändå mycket kortare avstånd inom lan -

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

det än Sverige, och dess ekonomi tål
kanske inte en jämförelse med vårt
lands. Norge har vissa linjer, som av
andra skäl äro värda understöd, men jag
skulle tro att norrmännen uppehålla
även de linjer, vilkas understödjande inte
kan försvaras ur de synpunkter som
herr Andersson i Rixö anförde.

Jag är därför av den meningen, att
även om man här anser sig böra iaktta
sparsamhet och inte anvisa högre anslag
än som behövs bör man likväl tills
vidare upprätthålla de här linjerna. Vi
ha dock nedlagt mycket arbete för att
göra dessa linjer ekonomiskt bärkraftiga.
Vi ha flygfält, vi ha personal, och vi
ha organisationen utbyggd. Vi få ta i betraktande,
att vid ett nedläggande av
dessa flyglinjer kommer den administration,
som är nödvändig för att upprätthålla
enbart visbylinjen, att bli förhållandevis
betydligt dyrare. Kunna vi för
övrigt gå den väg, som flygbolaget visat
att det är möjligt att följa, komma sannolikt
de statliga subventionerna att
minska år från år för att slutligen upphöra,
och då är det väl skäl i att intill
dess bära den kostnad det bär gäller.
För övrigt avser den miljon, som nu äskas
för nästa budgetår, två hela trafikår,
varför subventionerna redan avsevärt
reducerats.

Vidare bär ju kanske befolkningen i
Norrland anledning att ställa krav på att
kommunikationerna i denna provins bli
så tillfredsställande som möjligt. Om vi
granska de inkomster, som inflyta från
statens järnvägar, kunna vi konstatera
att det i stort sett är malmbanan som
lämnar överskott, under det att andra
banor, som drivas i statens järnvägars
regi, inte lämna ens en procent i avkastning
på det nedlagda kapitalet. Malmbanans
avkastning uppgår enligt överrevisorernas
berättelse till över 30 procent.
Nu är det klart, alt många av de
andra järnvägarna äro rena kulturbanor,
som vi måste upprätthålla. Det kan
ur samma synpunkt också vara av värde
att upprätthålla en flyglinje. Lämnar
nu Norrland genom malmbanan en så
hög avkastning, böra väl norrlänningarna
ha rätt att göra anspråk på att staten

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

också tillgodoser deras behov i något
annat avseende.

Flyget kan naturligtvis inte bli något
trafikmedel för den stora allmänheten
—- det kunna vi inte begära — men när
det gäller befordran av post, tidningar
och brev, kan flyget bli till fördel även
för allmänheten. Man får dock stockholmstidningarna
uppe i Luleå och Boden
redan på middagen samma dag som
de utkomma. Om tidningarna däremot
transporteras med tåg, kunna de inte
komma dit upp förrän dagen efter utgivningen.

Jag har, herr talman, när jag haft att
ta ställning till denna fråga, ansett att
riksdagen bör lämna det stöd, som här
föreslås, för att trafikflyget så småningom
skall kunna arbeta sig fram till en
sådan ekonomisk ställning, att verksamheten
kan bli självbärande.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till reservationen.

Herr WEHTJE: Herr talman! Kommunikationsministern
bär här så fullständigt
redovisat de omständigheter,
som kunna åberopas till stöd för ett bifall
till reservationen, att det kanske
inte föreligger anledning att förlänga
debatten.

Det är ju glädjande att se, att det snabba
och effektiva trafikmedel, det här
gäller, omfattas med så stort intresse från
skilda håll. I debatten ha företrädarna
för utskottsmajoriteten ställt den frågan,
vad som egentligen hänt sedan förra
året, när riksdagen behandlade samma
ärende. Det har väl egentligen inte hänt
någonting annat än att man nu kommer
tillbaka och begär fortsatt understöd till
den inrikes lufttrafiken med ganska stora
belopp. Jag skulle något vilja beröra
utvecklingen på detta område.

Av kommunikationsministerns framställning
i statsverkspropositionen framgår,
alt passagerarantalet t. ex. på gotlandslinjen
ökat från 15 000 stycken för
två år sedan till 23 000 stycken respektive
20 000 stycken under de sista redovisningsåren.
Fraktkvantiteten har ökat
i samma proportion och likaså den befordrade
postmängden.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

För skånelinjen har utvecklingen inte
varit fullt så stark, men passagerarantalet
har dock på två år ökat med ungefär
30 procent och den befordrade fraktmängden
har ökat från 13 000 till 75 000
kilogram.

Beträffande norrlandslinjen är svårare
att lämna någon fullständig redovisning
i syfte att erhålla jämförbara
siffror, ty under vissa perioder har denna
trafik varit avbruten, och det har vidare
skett vissa omläggningar, som försvåra
en jämförelse. Men även här se vi
klart, att utvecklingen går i rätt riktning.

I övrigt redovisade ju statsrådet i sitt
anförande, att de förhoppningar och de
krav, som han ställt, äro på väg att uppfyllas.
Han hade uppställt som mål att
subventionerna skulle kunna minskas
efter hand från till att börja med en och
en halv miljon kronor till en miljon kronor
respektive 500 000 kronor för nästkommande
budgetår. Av de beräkningar
och uttalanden, som äro gjorda av trafikföretaget,
framgår att bolaget anser
sig kunna acceptera en sådan målsättning.

Under dessa förhållanden förefaller
det mig ganska egendomligt, att utskottet
nu vid omprövning av detta ärende
fortfarande skall ställa sig så kritiskt,
att det ifrågasätter indragning av den
hjälp till självhjälp som efter vad jag
fattar dessa stödåtgärder innebära.

Det har sagts, att man nu genom de
åtgärder, som ha vidtagits efter det att
riksdagen föregående år ställt sig tveksam
och begränsat subventioneringen,
har lyckats väcka ett intresse, som har
medfört den utveckling, jag talade om.
Men då har den frågan ställts, om detta
är en naturlig utveckling. För min del
skulle jag vilja göra gällande, att så är
fallet. Det förhåller sig dock på det sättet,
att trafikanterna och övriga berörda
parter ha slutit sig samman inför hotet
om en nedläggning av flyglinjerna
och genom framställningar och framförande
av önskemål både till regeringen
och kommunala myndigheter liksom
också till trafikföretaget ha de fått till
stånd sådana tillrättalägganden, att tra -

fiken därigenom har kunnat utvecklas
på ett gynnsamt sätt. Framställningarna
ha avsett inte bara de direkta trafikanordningarna,
såsom uppgörandet av tidtabeller
och annat, utan även de fasta
anordningarna, och jag skulle när det
gäller den landsända, från vilken jag
kommer, här vilja redovisa som ett resultat
beslutet om att förse Bulltofta med
en permanent landningsbana. Flygtrafiken
på Skåne har ju varit utomordentligt
handikappad på grund av det dåliga
skick, i vilket Bulltofta flygfält har befunnit
sig. Man har egentligen inte lagt
två strån i kors för att underhålla detta
flygfält, sedan det öppnades som det
första civila flygfältet i vårt land. Nu
först har man insett nödvändigheten av
att vidta åtgärder för att få till stånd
ordentliga flygförhållanden i södra Sverige.
Det torde också vara klart, att när
denna fråga blivit löst, skola fortsatta
stödåtgärder inte längre komma att behövas.
Då räknar man nämligen med
att flygförbindelsen med södra Sverige
skall kunna upprätthållas med kontinentala
linjer, som avses skola mellanlanda
i Malmö.

För övrigt har ju utvecklingen för
flygtrafiken, såsom jag nämnde, varit
gynnsam, och stödåtgärderna ha därför
också kunnat begränsas år efter år. Om
vi nu se på hur förhållandena gestaltat
sig för den linje, som kanske närmast
ligger mig om hjärtat, nämligen skånelinjen,
skola vi finna att de beräknade
förlusterna minskat från 390 000 kronor
år 1949 till 251 000 kronor år 1950, och
för det kommande året beräknas de inte
bli större än 125 000 kronor. Då är det
emellertid att märka, att om linjen skulle
läggas ned, komma inte dessa 125 000
kronor i sin helhet att utgöra en besparing;
man behöver nämligen inte för trafiken
på denna linje anlita något extra
flygplan, utan man använder de flygplan,
som upprätthålla trafiken även på
andra linjer. Det kommer därför att bli
en besparing-^på endast 50 000 kronor,
om denna linje lägges ned.

Vi få också ta med i beräkningen, att
det här finns vissa fasta kostnader, som
redovisas i annat sammanhang. Jag tän -

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

ker (lä på landningsavgifterna, som utgöra
inkomster för luftfartsstyrelsen. Om
subventionerna skulle upphöra och detta
i sin tur medförde att inrikestrafiken
lades ned, bortfalla naturligtvis dessa inkomster,
och besparingarna kunna inte
uppgå till samma belopp som inkomsterna
nu utgöra.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
utan tvekan uttala min anslutning till
den reservation, som är fogad till statsutskottets
utlåtande.

Häri instämde herr Nilsson, Hjalmar.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Såsom
norrlänning och riksdagsman över
huvud taget ber jag till kommunikationsministern
få framföra ett tack för
hans realistiska syn på denna fråga. När
vi behandlade detta ärende vid fjolårets
riksdag, var det ju många, som här ansågo
att flygbolaget borde vidta rationaliseringsåtgärder,
så att statens medverkan
inte skulle behövas i den grad,
som det då var fråga om. Såvitt jag kan
förstå, har flygbolaget nu gjort en sådan
rationalisering, och nu kommer bolaget
och begär ett betydligt lägre anslag än
förra året. Jag skulle helt enkelt vilja
säga att de krav, som riksdagen ställde
på flygbolaget vid fjolårets riksdag, ha
infriats, och därigenom har enligt mitt
sätt att se frågan kommit i ett helt annat
läge.

Här har talats om norrlandsromantik.
Jag beklagar, herr talman, att jag inte
alls är romantiskt anlagd, men det är
egendomligt att när det är fråga om någon
utgift, i varje fall när det gäller
Norrland, hör man genast talet om romantik.
När det är fråga om statsinkomster
från samma landsända, brukar
det däremot inte talas om någon romantik.
Vad beträffar vår utrikeshandel just
nu, undrar jag om inte Norrland i mycket
hög grad medverkar till att Sverige
kan ernå balans inom detta område.
Men detta säger jag inom parentes.

Att flyget i Norrland hitintills inte har
fått den uppslutning som vi hade trott
och önskat, beror helt enkelt på det förhållandet,
att vi i denna mycket vid -

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
sträckta landsända endast ha två flygfält,
Sundsvall/Härnösand och Luleå.
Vi förstå ju alla, att clet är stora områden,
som ligga mellan dessa flygfält, och
att befolkningen där inte har kunnat få
samma fördelar som de människor, som
bygga och bo omedelbart intill eller relativt
nära de nämnda flygfälten. Men
flyget befinner sig ännu i början av sin
utveckling. Vi hoppas väl allesammans
att den dag skall komma, när flyget
självt kan bära sina omkostnader. Men
under dessa försöksår — om jag får använda
det uttrycket — tror jag att staten
måste bidra med ett visst belopp för
att verksamheten skall kunna komma i
gång ordentligt. Så har det väl varit i
alla länder, och så torde det väl också
komma att bli med allt som är nytt: det
behövs ett stöd i början.

Jag för min del anser, att det skulle
vara mycket litet framsynt av riksdagen,
om den skulle bifalla utskottets förslag i
detta hänseende, och jag undrar om man
inte om några år skulle få ångra en sådan
inställning. Vi tro väl ändå att flyget
i vårt land liksom över huvud taget
i alla länder mer och mer skall kunna få
den uppslutning, som behövs för att företagen
skola bli självbärande.

Det är ur denna framtidssynpunkt
som jag har sett dessa spörsmål, och det
är också mot denna bakgrund som jag
vet att norrlänningarna se hela detta
problem. Jag undrar, om inte de pengar,
som här begäras — visserligen är det
fråga om stora belopp, det är inte tu tal
om det — för framtiden skola visa sig
vara väl använda pengar. När vi nu stå
i denna situation, tycker jag att de uttalanden,
som gjordes bär i kammaren för
ungefär ett år sedan, närmast ge stöd för
att vi nu skola bifalla reservationen. Jag
skulle tro att detta kommer att visa sig
vara en riktig linje.

Här har nämnts, att den eller den yrkesgruppen
inte åker med flyg. Ja, jag
tror det är alldeles riktigt. Men om vi
gå till andra kommunikationsmedel, t.
ex. bilarna, skulle jag tro att det förhöll
sig på ungefär samma sätt i början, men
nu måste man väl ändå erkänna att bilismen
kommer praktiskt taget hela fol -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,

ket till godo. Detta är ju en utvecklingshistoria.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Gillström, Sten, Axel Andersson och
Larsson.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Först ett par ord till herr Wehtje
om Bulltofta flygfält. Det förhåller sig
ju så, att riksdagen redan har beviljat
anslag för ombyggnad av Bulltoftafältet.
Det tar sin tid, men inom ett par
år vågar man hoppas att fältet är iordningställt,
så att trafiken kan upprätthållas,
och då kommer säkerligen frågan
om malmötrafiken att lösa sig
själv. Jag tror alltså inte att malmötrafiken
är något problem i detta sammanhang.
Det stora problemet för
Malmö är just flygfältet, men flygfältet
kan inte tas i bruk, förrän det blir ombyggt.
Det är medel anvisade för detta
ändamål, och ombyggnaden kommer att
ske, och när detta är färdigt, kommer
alldeles säkert trafikflyget för Malmös
vidkommande att sättas i gång. Det är
alltså i första hand en fråga om flygfältet.

Herr Wehtje nämnde, att man inte
bara skulle se på subventionerna och
utgifterna, utan man skulle också observera
att flyget lämnar inkomster. Det
betalas nämligen landningsavgifter, och
dessa flyta alltså in till statskassan. Ja,
det förhåller sig på det sättet, herr talman,
att det är luftfartsstyrelsen som
sköter marktjänsten här i landet för
allt flyg. Luftfartsstyrelsen är ett affärsdrivande
verk enligt riksdagens beslut,
men det är ett verk som går med
ständiga förluster. Det har ett årligt
underskott på omkring 6 miljoner kronor.
För kommande budgetår räknar
luftfartsstyrelsen med en förlust på 6,3
miljoner kronor, som får täckas med
skattemedel, och varje landning — det
gäller både inrikes- och utrikestrafiken
— betyder för luftfartsstyrelsen 25 kronor
i förlust. Det får således betalas 25

kronor för varje landning av allmänna
medel. Så förhåller det sig med inkomsterna
av landningsavgifterna. Vi böra
inte inbilla oss att dessa landningsavgifter
tillnärmelsevis täcka självkostnaderna.

Jag skulle kanske också uppehålla
mig en smula med herr Bergh, men det
är ganska svårt att diskutera med honom,
ty han tillmäter mig yttranden
och uttryck, som jag aldrig fällt, och
därför vet jag inte, hur jag skall kunna
bemöta honom. Han har gjort gällande,
att jag skulle ha sagt att Norrland skall
förstöras. Det har jag aldrig sagt. Jag
vill tvärtom gynna Norrland på alla sätt
jag kan, men jag är övertygad om att
Norrland har behov av kommunikationer,
stora behov som kunna och böra
tillgodoses på annat sätt än genom flygsubventioner.
Jag tror att herr Bergh
var med på den resa, som vi gjorde för
två år sedan utefter norrlandskusten
från Härnösand till Haparanda och under
vilken vi hade sammanträden med
lokala myndigheter och representanter
för länsstyrelserna på varje ort efter
hela vägen. Under denna resa och vid
dessa sammanträden var det inte en enda
man i Norrland, som yrkade på flygtrafik,
utan alla sade med en mun: »Vi
vilja ha en järnväg.» Det var det stående
önskemålet från Härnösand till
Haparanda.

Herr Bergh påstod vidare, att jag också
skulle ha sagt att vi inte borde göra
några investeringar. .Tåg har aldrig
nämnt det uttrycket. Jag talade om subventioner.
Jag betraktar inte, herr
Bergh, subventioner såsom investeringar.
När jag talar om investeringar, menar
jag en annan sak. Investeringar göra
vi t. ex. i flygplatser, järnvägar, landsvägar
o. s. v., men vi göra inte investeringar,
när vi subventionera en flyglinje.
Här är det sålunda en begreppsförvirring
från herr Berghs sida, och
det gör att jag inte kan polemisera mot
honom, ty jag har aldrig fällt det yttrande,
som han beskyllt mig för. Jag
skall således upphöra att diskutera med
herr Bergh. Jag vill bara säga, att jag
inte har beskyllt herr Bergh för att

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

vara romantisk. Det ordet nämnde jag
med anledning av herr De Geers yttrande.
Jag skulle aldrig ha kommit på
den idén att säga, att herr Bergh är romantiker.

Här har sedan talats om att riksdagen
borde lämna det bidrag det gäller, alt
lufttrafiken är ny och liksom allt annat
nytt behöver uppmuntras o. s. v. Jag
måste kanske upprepa vad jag tidigare
år har nämnt, men som det inte skadar
att hålla i minnet. Först och främst
vill jag erinra om att flyget här i landet
ändock är mer än 25 år gammalt.
Vidare att flyget under denna tid har
varit subventionerat i större eller mindre
utsträckning med undantag för ett
enda år. Vidare att vi för flyget ha en
marktjänst, vars omkostnader icke bäras
av flyget självt utan till stor del betalas
via budgeten. Alla de investeringar, som
ha gjorts i flygfält o. s. v., ha skett med
hjälp av statsmedel, och det är inte obetydliga
belopp det här gäller. I runt
tal kosta våra civila flygfält omkring
100 miljoner kronor. Nästan lika stora
belopp ha åtgått till marktjänsten och
subventioneringar för flyget under den
tid, det har haft sin verksamhet. Det är
här alltså inte fråga bara om en enda
miljon, utan det rör sig om en hel lång
rad av höga utgifter, som staten har tagit
på sig. Då tycker man nog, att det
snart kunde vara på tiden att vara litet
återhållsam.

Jag ser, att herr statsrådet Nilsson
har lämnat sin plats här i kammaren,
men jag hade velat säga ett par ord till
honom. Han var inte nöjd med att jag
hade påstått att ingenting hade inträffat.
Han vill givetvis gärna ha något
motiv för sin ändrade uppfattning, och
det förstår jag. Här har verkligen inträffat
någonting — det glömde jag att
säga förut. Det har nämligen inträffat
att det har bildats två flygkommittéer,
en i Luleå och en i Malmö, och de ha
kanske gjort mycken nytta — det vill
jag inte bestrida. Vidare har det inträffat,
att kommunikationsministern har
ändrat uppfattning sedan förra året.
Dessa två saker ha alltså hänt — det
skall jag villigt erkänna.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

Jag skall inte uppehålla tiden längre.
Jag måste emellertid säga, att man också
måste betrakta denna fråga ur ekonomisk
synpunkt, och är det så att vi
på allvar vilja spara på något håll, ha
vi ett utmärkt bra tillfälle att här göra
en besparing, som inte vållar olägenheter.

Herr BERGH (kort genmäle): För att
använda herr Anderssons egna ord kan
jag säga, att det är svårt att polemisera
mot herr Andersson därför att han lägger
ord i min mun, vilka jag aldrig yttrat.
Jag har aldrig sagt, att herr Andersson
skulle vilja förstöra Norrland.
Jag har sagt, att herr Andersson är den
mest framträdande fienden till norrlandsflyget.

Jag skulle också vilja säga, att det
är ganska naturligt, att flygtrafiken inte
gärna kunde komma på tal vid våra gemensamma
resor utefter norrlandskusten.
Att man talade om järnväg berodde
på att man ville ha en ny järnväg —
flyget hade man redan.

Herr Andersson anlägger väl begränsade
statsutskottssynpunkter i sin terminologi,
när han vägrar att erkänna
att det här är fråga om en investering
i ett trafikföretag. Jag skulle misstänka,
att detta sätt att använda ordet investering
hänger samman med att herr Andersson
fortfarande är fången i den föreställningen
alt de, som skulle understödjas,
äro de enskilda resandena och
icke, som det i verkligheten förhåller
sig, trafikföretaget.

Så vill jag göra gällande, att kommunikationsministern
ingalunda ändrat uppfattning.
Han har samma principiella
inställning nu som i fjol. Han sade då,
att visar sig flyget ha gynnsammare utvecklingsmöjligheter
än vad flygbolaget
i fjol självt antog, vore han beredd att
upptaga frågan om ny subvention till
omprövning. Det är det som nu har skett.

Så vill jag till sist säga herr Andersson,
alt det gläder mig, att han anlägger
ekonomiska synpunkter. Jag beklagar
bara, att han inte fullföljer sitt ekonomiska
resonemang. Vi böra observera,

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
att en griinderperiod snart har löpt till
ända, som har kostat mycket pengar
och som har krävt mycken reklam och
mycket arbete för att få folk intresserade
för flyget. Vad skulle inträffa, om
herr Andersson finge sin vilja fram och
flyget nedlades? Det skulle betyda, att
om man för framtiden över huvud taget
tänker sig något flyg, får man börja om
från början igen. Jag kan inte finna, att
detta är god ekonomi. Den enda rimliga
förklaringen till herr Anderssons begränsade
ekonomiska resonemang är att
han icke tror på flyget som trafikmedel,
men i det fallet torde herr Andersson
stå rätt ensam.

Herr WEHTJE (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill först med glädje konstatera,
att herr Andersson tydligen är
på glid över till min linje med avseende
på skåneflyget, i det han säger att detta
inte är något problem. Detta måste väl
innebära att tveksamheten om det fortsatta
stödet i det fallet inte skulle vara
så stor. Jag tror att man på västkusten
räknar ungefär som i Skåne och anser
att det kan vara lika god affär att minska
en förlust som att göra en vinst, om
det nu i en viss verksamhet inte är möjligt
att få någon vinst. Det måtte väl,
herr Andersson, vara lika bra att förhindra
att förlusten för luftfartsstyrelsen
stiger till 30 kronor som att medverka
till att den går ned från 25 till 20
kronor per landning. Jag tycket detta
skulle vara utomordentligt tacknämligt
även för de intressen som herr Andersson
så starkt slår vakt om.

Sedan vill jag säga några ord om flygets
betydelse för olika landsändar. Jag tror
inte att romantiken har spelat stor roll,
men jag tror att flyget rent realistiskt
sett har en utomordentligt stor betydelse.
Jag har i min verksamhet en ganska
livlig förbindelse med Gotland. Hur de
människor, som leva och verka där nere,
på samma sätt skulle kunna fullgöra sin
gärning utan tillgång till flygförbindelserna
med Stockholm, kan jag inte föreställa
mig. De kunna komma fram och
tillbaka på en dag och slippa att be -

gagna sig av en mycket tidsödande fartygsförbindelse.

Nu vill herr Andersson tydligen i sista
minuten draga in den hjälp till självhjälp,
som förut har lämnats och som
man nu snart kan se resultaten av. Jag
tycker att herr Anderssons ställningstagande
är detsamma som förekom, när
man skulle anlägga järnväg mellan
Malmö och Lund. Man konstaterade att
det gick så fort med hästforor, att det
aldrig kunde löna sig att bygga någon
järnväg. Det visade sig vara felaktigt,
och jag tror också herr Andersson är
inne på fel väg.

Herr ANDERSSON, KARL (kort genmäle)
: Jag skall först säga några ord till
herr Wehtje angående betydelsen av att
man får Bulltofta flygfält iordningställt.
Det är uppenbart att det kommer att befrämja
flygtrafiken. Men när det gäller
inrikesflyget återstår ju ingenting annat
än att vänta på att flygfältet blir iordningställt,
tv det nuvarande flygfältet
kan inte ta emot denna trafik. Den saken
inverkar således inte på ställningstagandet
till denna fråga, utan här måste
man alltså vänta på att flygfältet blir
iordningställt.

Jag kommer därefter till den lilla anmärkningen
om att man skulle minska
en förlust. Ja, det är ju en utomordentligt
god sak att kunna göra detta. Men
det är tyvärr det egendomliga förhållandet
med luftfartsstyrelsens affärer, att
ju mera det flyges här i landet, desto
större bli förlusterna. Det låter litet underligt,
men det är faktiskt på det viset.
Om ni vilja undersöka förhållandet, skola
ni finna att luftfartsstyrelsen redovisar
ökade förluster år från år.

Såväl herr Wehtje som herr Bergh
tycks ha fått den uppfattningen — jag
vet, att det är många andra med dem —
a*t jag på något sätt skulle vara en motståndare
till flygtrafik. Inte alls! Jag ser
tvärtom gärna att flyget får utveckla sig
och att det över huvud taget finns flyg.
Min ståndpunkt, som jag tycker är ganska
enkel och klar, är bara den att de
som använda detta trafikmedel själva

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

skola betala resan. Så bär det ju varit,
och så måste det väl vara med alla kommunikationsmedel.
Om någon löst en
järnvägsbiljett, det må vara till tredje
eller första klass, har han själv fått betala
kostnaden för resan. Han har dessutom
fått betala en trafikskatt, som nu
äntligen har avskaffats. Man begär sålunda
ingenting annat än att flyget skall
betala sina kostnader och att flygtrafikanterna
betala vad resan kostar. Jag
tycker det är en enkel och klar och rimlig
uppfattning. Det är det minsta man
kan begära i en tid som denna.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
förslag. Jag gör det med samma motivering
som jag framförde föregående
år, då samma fråga behandlades i denna
kammare. Jag anser för min del att det
är onödigt att år från år upprepa alla
argument, som äro framförda för och
emot denna subventionering. För mig
står det tydligt och klart att det i dag
icke framförts något nytt argument, som
skulle kunna rubba min uppfattning och
min inställning till subventioneringen.
Jag säger detta med lika stora anspråk
som herr Näsström på att tala som norrlänning.
Jag talar här kanske mest som
västerbottning, och jag vet alltför väl att
i mitt län delas min uppfattning angående
flygsubventioneringen av det stora
flertalet.

Jag kan ändå inte underlåta att säga
några ord om ytterligare ett par detaljer.
Herr De Geer sade nyss att emigrationen
från Norrbotten till stor del har
berott på att flyget inte har funnits, eller
något i den stilen. Jag vistades i Norrbotten,
närmare bestämt i Kiruna, redan
1903. Jag har följt utvecklingen i
både Norr- och Västerbotten ganska väl.
Den emigration, som skett från Norroch
Västerbotten, har inte haft sin orsak
i frånvaron av flyg. Orsaken härtill
är att söka på andra håll, som det är
onödigt att här gå in på.

Vid åtskilliga tillfällen särskilt i vinter
har jag, då jag åkt tåg, gjort den
reflexionen att här rulla våra tåg till och

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
från övre Norrland med elektrisk kraft.
Det är ganska god plats i vagnarna för
närvarande. Men nu skall man subventionera
ett trafikmedel som använder ett
importerat drivmedel, samtidigt som tågen
drivas med den elektriska kraft som
vi själva framställa i våra norrländska
älvar. Jag kan inte underlåta, herr talman,
att göra vissa reflexioner då det
talas å ena sidan om att man måste göra
besparingar och å den andra om att man
skall subventionera på detta sätt.

Här har talats så vackert om att man
får tidningar och brev så mycket tidigare.
Ja, det är riktigt. Men behöver man
sända ett viktigt meddelande på kortare
tid, ha vi telegraf och telefon att tillgå.
Det är klart att det är nöjsamt för luleåborna
och andra norrlänningar att få
stockholmstidningarna samma dag de
komma ut. Men det är inte något livsvillkor
för Norrland att få stockholmstidningarna
samma dag de komma ut,
därom är jag tämligen övertygad.

Jag skall inte fortsätta längre, herr
talman, ty min argumentering biter inte
på de övriga norrlänningarna, det vet
jag. Det kan möjligen vara någon enstaka,
som kommer att följa mitt exempel.
Men jag liar inte kunnat underlåta att
framföra dessa kanske litet hädiska tankar
om subventioneringen av flyget.

Jag vill till sist säga: Jag är ingen
motståndare till flyget, långt därifrån,
men vi ha andra trafikmedel, som behöva
förbättras mer än som hittills skett,
innan vi lägga oss till med nya.

Herr BERGH: Herr Andersson för sökte

värja sig mot påståendet att vara
motståndare till flyget, och han menade
att det inte tydde på någon fiendskap
emot flyget, om man avstod från att hjälpa
flyget i en prekär situation.

Jag undrar, om herr Andersson påminner
sig liknelsen om den barmhärtige
samariten. Där talas om en man, som
råkat ganska illa ut. Eu annan man, som
gick förbi, hjälpte honom inte utan tittade
bara på honom och gick vidare. .lag
tror inte, att någon vill göra gällande,
att denne åskådare var någon vän till

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,

den stackaren, som hade blivit sargad
och behövde hjälp. Snarare skulle man
väl kunna anse, att han uppträdde något
fientligt, när han inte intog den positiva
ställning han borde ha gjort. Vill herr
Andersson fortfarande tolka frånvaron
av allt stöd som en vänlig inställning till
flyget, så må herr Andersson göra det.
men jag har svårt att tänka mig, att herr
Andersson blir trodd.

Herr Johanson kom som vanligt med
intressanta reflexioner. Dessa skulle man
i korthet kunna sammanfatta så, att vi
egentligen inte ha någon brådska —- det
spelar ingen roll för övre Norrland, om
posten kommer fram ett dygn tidigare
eller ett dygn senare; det är utan betydelse
för Norrlands utveckling, om resorna
gå snabbare och om vi ha livliga
förbindelser eller inte, ty vi ha ju i nödfall
telegraf och telefon. Jag undrar, vad
de som syssla med den landsändans utveckling
skulle säga om det resonemanget.
Jag skulle direkt vilja bestrida,
att det är något vidare progressivt resonemang
som herr Johanson för. Jag tror
inte det över huvud taget är av den beskaffenhet,
att det bör anses vara signifikativt
för de sjudande krafter, som vilja
föra Norrlands näringsliv och Norrlands
kultur framåt. Jag har svårt att
tänka mig, att herr Johanson i det här
fallet kan betraktas som talesman för
västerbottningarna.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Gränebo m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Heiding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
78, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gränebo m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Karl,
och herr De Geer begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 41;

Nej — 100.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 79—82.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 83.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1951/52, i vad avser
justitiedepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 82, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å
kapitalbudgeten för budgetåret 1951/52,
i vad avser socialdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 83, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1951/52, i
vad avser inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Lades till handlingarna.

Anslag till fria resor för barn m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 84, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1951/52 till fria resor för
barn m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 78, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 23 februari 1951, föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1951/52 under
femte huvudtiteln anvisa dels till Fria
resor för barn ett förslagsanslag av
2 700 000 kronor, dels till Fria resor för
husmödrar ett förslagsanslag av 1 400 000
kronor, dels till Bidrag till driften av
semesterhem ett förslagsanslag av
400 000 kronor, dels ock till Stipendier

3 Första kammarens protokoll 1951. Nr 17.

Anslag till fria resor för barn m. m.

för underlättande av husmoderssemester
ett reservationsanslag av 800 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Pålsson m. fl. (I: 332) och den andra
inom andra kammaren av herr Onsjö
m. fl. (11:444), hade hemställts, att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
förevarande proposition måtte besluta
att en särskild avgift skulle uttagas för
alla avgiftsfria barnresor, utom till barnkolonier,
samt för fria resor för husmödrar
till enskilda hem i överensstämmelse
med vad statsrådet Sköld anfört
i särskilt yttrande till statsrådsprotokollet.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Cassel m. fl. (1:333) och den andra
inom andra kammaren av herr Hagberg
i Malmö m. fl. (11:433), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
för budgetåret 1951/52 under femte huvudtiteln
anvisa dels till Fria resor för
barn ett förslagsanslag av 2 200 000 kronor,
dels till Fria resor för husmödrar
ett förslagsanslag av 1 250 000 kronor,
dels till Bidrag till driften av semesterhem
ett förslagsanslag av 400 000 kronor,
dels ock till Stipendier för underlättande
av husmoderssemester ett reservationsanslag
av 800 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ohlon och Sunne (I: 343) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Ahman och Gunnarsson (11:452), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels om ändring av reglerna rörande
fria resor för barn och husmödrar i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i
motionerna föreslagits, dels ock att för
budgetåret 1951/52 under femte huvudtiteln
såsom förslagsanslag anvisa till
Fria resor för barn 2 200 000 kronor
samt till Fria resor för husmödrar
1 250 000 kronor.

I en inom första kammaren av herr
Lodenius m. fl. väckt motion (I: 344)
hade hemställts, att riksdagen måtte be -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till fria resor för barn m. hl
sluta att statsbidrag till avgiftsfria resor
för barn skulle, med undantag av
resor till barnkoloni, utgå endast till familjer
med minst två barn i bidragsberättigad
ålder.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet, under åberopande av vad
däri anförts, hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 332 och II: 444, I: 333
och 11:443 samt 1:343 och 11:452,

a) besluta, att en särskild avgift skulle
uttagas vid fria barnresor — utom till
barnkolonier —• samt vid fria resor för
husmödrar till enskilda hem i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utskottet
föreslagit;

b) för budgetåret 1951/52 under femte
huvudtiteln anvisa

1) till Fria resor för barn ett förslagsanslag''
av 2 200 000 kronor;

2) till Fria resor för husmödrar ett
förslagsanslag av 1 250 000 kronor;

3) Till Bidrag till driften av semesterhem
ett förslagsanslag av 400 000
kronor;

4) till Stipendier för underlättande av
husmoderssemester ett reservationsanslag
av 800 000 kronor;

II. att motionen 1:344 icke måtte av
riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Gillström,
Kösström, Hesselbom, Andersson
i Malmö, Eriksson i Sandby och Persson
i Växjö samt fru Ericsson i Luleå, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:332 och 11:444,
1:333 och 11:443 samt 1:343 och II:
452,

a) besluta, att särskild avgift icke
skulle uttagas vid fria resor för barn
och husmödrar;

b) för budgetåret 1951/52 under femte
huvudtiteln anvisa

1) till Fria resor för barn ett förslagsanslag
av 2 700 000 kronor;

2) till Fria resor för husmödrar ett
förslagsanslag av 1 400 000 kronor;

3) till Bidrag till driften av semesterhem
ett förslagsanslag av 400 000 kronor; 4)

till Stipendier för underlättande av
husmoderssemester ett reservationsanslag
av 800 000 kronor.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten 1 a.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
I det nu föredragna utlåtandet
redovisar statsutskottet Kungl. Maj:ts
proposition nummer 78. I denna proposition
har det äskats anslag till fria resor
för barn, fria resor för husmödrar
och bidrag till semesterhem samt till stipendier
för underlättande av husmoderssemester,
med ett belopp på tillsammans
5,3 miljoner kronor. Denna proposition
har, som kammarens ledamöter säkerligen
ha märkt, väckt en viss uppmärksamhet,
inte på grund av anslagen och
inte på grund av det syfte man vill tillgodose
genom dessa anslag, utan därför
att finansministern har reserverat sig
mot regeringens förslag med yrkande att
resorna, utom dem till barnkolonier och
dem till semesterhem, skulle beläggas
med en viss särskild avgift.

Jag finner det nu i och för sig inte så
märkvärdigt att finansministern skulle
foga en sådan reservation till en Kungl.
Maj:ts proposition om anslag. Utifrån
de synpunkter som finansministern har
att hävda kan jag förstå att han, när det
gäller de sociala förmånerna, vill framhålla
att vi inte stå främmande för tanken
att också på detta område försöka
göra besparingar. Men jag är nu alldeles
övertygad om — jag vill åtminstone gärna
tro det — att finansministern har velat
ge 1950 års besparingsutredning etl
moraliskt stöd. Han har i varje fall icke
tänkt igenom det förslag, som han fogat
till Kungl. Maj:ts proposition. Jag är

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

övertygad om att han i annat fall icke
kommit med detta förslag i den form
som det nu har.

Vid utskottsbehandlingen ha meningarna
brutits mot varandra, nämligen den
mening som socialministern och regeringens
övriga ledamöter utom finansministern
haft eller att förmånerna skola
utgå som hittills utan några särskilda avgifter
på resorna, och den mening som
finansministern har hävdat, att dessa resor
skola beläggas med avgifter för att
man på så sätt skall erhålla en besparing
på tillsammans 650 000 kronor.
Som kammarens ledamöter finna, har ju
utskottsmajoriteten följt finansministern.
Det är 9 ledamöter, jag höll på att säga
tyvärr samtliga socialdemokrater, som
ha reserverat sig för socialministerns
förslag, alltså Kungl. Maj:ts proposition.

Utom de sakskäl, som socialministern
har anfört och som reservanterna understryka,
framhålla reservanterna i sitt förslag
till utlåtande följande: »Utskottet
anser, att de sociala förmånerna icke
skola försämras, därest icke tvingande
statsfinansiella förhållanden föreligga,
och under alla förhållanden icke förrän
samtliga andra besparingsmöjligheter
grundligt prövats.»

När denna motivering diskuterades,
särskilt i statsutskottets tredje avdelning
— jag vill inom parentes upplysa kammaren
om att i avdelningen blev jag
ensam om att hävda socialministerns linje
— förklarade företrädarna för utskottsmajoriteten
att denna deklaration,
att vi skulle försöka spara på andra områden
och att vi så mycket som möjligt
skulle bevara de sociala förmånerna, om
icke alldeles tvingande skäl förelågo,
kunde man ansluta sig till. Men, sade
man, denna sociala förmån är kanske
inte riktigt av den valör, att man behöver
vara ängslig för att pålägga denna
avgift. Vidare sades det, att på en del
håll ha dessa förmåner, fria barnresor
ocli resor för husmödrar till enskilda
hem, väckt en viss irritation. Det är troligt
att en och annan har missbrukat den
förmånen, och man har talat om att det
inte är alldeles riktigt att statens pengar
användas på det sättet. Det har tisslats

Anslag till fria resor för barn m. m.
och tasslats om detta, och det har också
spritt sig till kammarens ledamöter och
till riksdagens ledamöter över huvud taget.
Därför betraktar man nu detta som
en mindre angelägen social förmån.

Till dem som alldeles självständigt ha
sådana funderingar i detta ögonblick
skulle jag vilja säga, att de åtgärder, som
äro förordade av utskottet, på intet sätt
förhindra de missbruk som eventuellt
kunna förekomma. De föreslagna åtgärderna
ligga inte alls på det planet. Jag
vill i detta sammanhang också påpeka,
att därest missbruk förekomma är socialstyrelsen
mycket angelägen om att beivra
dessa och se till, att de som obehörigt
ha kommit i åtnjutande av dessa förmåner
få återbetala vad de ha fått. Man får
väl klämma åt kommunerna så gott det
går, om det är deras organ som möjligen
lämnat vilseledande uppgifter ellex’
varit införstådda med vad som förekommit.

När jag nu i fortsättningen, herr talman,
kommer att draga fram de argument
som föranlett utskottsmajoriteten
att följa finansministerns linje, har jag
en svag förhoppning, naturligtvis inte
om att kunna övertyga dem som ha bundit
sig i utskottet, men om att de skulle
kunna inskränka sina anföranden. — Jag
skall försöka att vara objektiv och återgiva
dessa argument precis som de ha
anförts i debatten, och då kanske man
från majoritetens sida kan inskränka sig
till att bara yrka bifall till utskottets
hemställan. Vi få se hur det går. I varje
fall har jag den förhoppningen, att jag
skall kunna påverka någon av dem som
inte ha bundit sig förut.

Vad innebär det förslag, som man
kommit fram med här? Jo, det innebär
att för enkel resa för barn och vårdare
skall det tagas ut en avgift för vårdaren
på fem kronor per enkel resa och för
barn under 12 år halva detta belopp, alltså
2:50. Eftersom det i regel blir resor
lur och retur, kommer den femma, som
det talas om i handlingarna, i själva verket
att bli en tia.

Man säger då att om en familj i våra
(lagar inte kan åstadkomma detta belopp
av It) kronor och eventuellt avgif -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till fria resor för barn m. m.

terna för barnen, så befinner sig denna
familj i en så svag ekonomisk ställning
att den över huvud taget inte kan utnyttja
denna sociala förmån. Jag blev nästan
upprörd när jag hörde det argumentet i
utskottet. Jag skall för alt bevara mitt
lugn åtminstone inte för ögonblicket
spinna vidare på detta tema. Men nog
verkar det väl underligt att man på detta
sätt skulle liksom utan hänsyn skära
bort dem som ha det sämst ställt. Tv,
mina damer och herrar, är det något fel
med dessa fria resor och semesterbidrag,
så är det att vi ännu inte ha kunnat utbygga
denna verksamhet så mycket som
vi egentligen ha velat och inte kunnat
tränga ner till bottenskiktet. Det gjordes
en ansats till förbättring, då stipendierna
höjdes till 100 kronor, vilket belopp
kan beviljas i enstaka fall om vederbörande
bär det särskilt svårt, men denna
förbättring räcker inte. Det kan väl inte
heller anses rimma med tidens allmänna
uppfattning att på detta sätt åberopa
den dåliga ekonomien för de sämst ställda
såsom ett skäl för att man nu kan
lägga på de föreslagna avgifterna.

Vad betyder konkret detta förslag?
Jo, för en familj med tre barn blir expeditionsavgiften
tur och retur för de
tre barnen 15 kronor, vartill komma 10
kronor för vårdaren. Det blir sammanlagt
25 kronor. Men kammarens ledamöter
skola observera, att härtill komma
en del andra utgifter. Man kan inte förmena
dem som resa långa sträckor, t. ex.
från Norrland till mellersta Sverige, att
använda snälltåg. Snälltågsbiljetten får
vederbörande själv betala. Efter den 1
maj höjas biljettpriserna, och då ställa
sig utgifterna för den nyssnämnda trebarnsfamiljen
på följande sätt. Snälltågsbiljetten
för vårdaren kostar tur och
retur 8 kronor och för barnen sammanlagt
12 kronor. Därtill kommer att även
en fattig familj, då det är en vårdare
och tre barn, kan behöva medföra en
väska så stor att man åtminstone vid
trängsel vill pollettera den, och det kostar
2 kronor. Man kanske även vill ha
med sig en cykel, vilket kostar 3 kronor.
Summerar man dessa expeditions- och
tilläggsavgifter, kommer man upp i ett

belopp av jämnt 50 kronor. Är det någon
i denna kammare som vill stå upp
och säga, att ett dylikt belopp inte betyder
något för de sämst ställda inom
den grupp som här kan komma i fråga?
Hälften av detta belopp är det som kammaren
nu skall besluta om. Jag hoppas
att kammaren här skall följa reservanternas
linje, ty jag hävdar bestämt, att
detta belopp, 25 kronor, i sitt sammanhang
betyder en kännbar utgift för de
människor som det här gäller. Jag vet
av de erfarenheter, som jag har fått genom
ledamolskap i en husmoderssemesternämnd
under några år, att husmodern
i en familj, som planerar en semesterresa,
måste snåla och spara praktiskt
taget hela året för att få ihop till en ny
klänning och skor och kläder till barnen,
d. v. s. den utrustning som varje
människa vill ha när man reser bort. I
detta sammanhang betyda de här föreslagna
avgifterna mer än vad man velat
göra gällande.

Men om man nu måste spara — och
jag är inte främmande för tanken att vi
kunna komma dithän att även sociala
förmåner av denna valör måste beskäras
— är det väl ändå orimligt att framlägga
ett förslag till begränsningar, som är
så utformat att det drabbar dem som ha
det sämst ställt bland de grupper som
kunna komma i fråga. Måste man begränsa
utgifterna, är det väl i så fall
förnuftigare att till att börja med höja
inkomsttröskeln. För närvarande är ju
gränsen en beskattningsbar inkomst av
4 000 kronor. Man får ändra på gränsen
eller med andra ord sänka det beskattningsbara
beloppet. Därigenom skulle
man skära bort dem som ha det hyggligast
ställt. Genom det här föreliggande
förslaget tar man schablonmässigt i botten,
vilket icke kan vara rimligt. Jag
tror att inte ens finansministern, om
han haft tid att tänka igenom detta,
skulle vilja försvara en sådan åtgärd.
Jag kan i varje fall för min del icke förstå
att man nu vill åstadkomma dessa
begränsningar.

I detta sammanhang vill jag också påpeka
för kammarens ledamöter att det
ju på senaste tiden har skett vissa in -

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

komsthöjningar utan att inkomsttagarna
därigenom fått motsvarande reallöneökningar.
Jag skall inte ta upp någon diskussion
om denna sak, utan nämner den
endast i förbigående. Resultatet har
emellertid blivit att säkerligen ett ganska
stort antal människor skurits bort
från möjligheten att utnyttja denna sociala
förmån. På grund av inkomstförskjutningen
och de siffror som föreligga
angående förbrukningen av föregående
års anslag har departementschefen
kunnat nedräkna det äskade beloppet
från 3,5 miljoner kronor för innevarande
budgetår till 2,7 miljoner kronor för
nästa budgetår. Det är en besparing på
inte mindre än 800 000 kronor. Man
måste i detta läge fråga sig, om vi inte
böra avvakta utvecklingen åtminstone
ett år eller kanske ett par för att få erfarenhet
av verkningarna av den pågående
inkomstförskjutningen, innan vi
företaga någon ytterligare åtgärd. Jag
anser att det i nuvarande läge är riktigare
att ställa sig avvaktande och följa
Kungl. Maj:ts förslag.

Blir det i en framtid oundgängligen
nödvändigt att spara, bör enligt min
uppfattning gränsen sänkas. Vi kunna
då kanske också på nytt diskutera, om
det inte finns någon praktiskt framkomlig
väg att beskära resornas längd. Vi
hålla ju oss ändå här i landet med en
sådan exklusivitet, att det inte finns någon
begränsning i fråga om de fria resornas
längd, samtidigt som man nu vill
lägga på denna expeditionsavgift. Jag
vet att en begränsning av resornas längd
för närvarande inte kan införas utan eu
mängd krångel. Jag vill heller inte för
min del vara med om att genomföra eu
begränsning som skulle medföra detta
svåra krångel. Men det kan ju tänkas att
man kan komma fram till en enkel metod
att genom begränsning av resornas
längd åstadkomma eu besparing på detta
område.

Detta är, herr talman, i huvudsak de
skäl som tala för att kammaren här icke
bör följa utskottet utan i stället reservationen,
som ansluter sig till Kungl.
Maj:ts förslag.

Härutöver vill jag blott siiga ett par

Anslag till fria resor för barn m. m.
ord. För en stund sedan, ärade kammarledamöter,
beviljade kammaren 1 miljon
kronor till subvention åt flyget. Jag känner
inte kammarledamöternas politiska
eller sociala samveten, och var och en
får väl klara sitt samvete så gott han
kan. Men skulle kammaren den ena stunden
bevilja subvention till flyget och
den andra stunden belägga de resor som
det här gäller med avgifter, kan jag faktiskt
inte säga vad jag tycker om ett dylikt
tillvägagångssätt, ty det passar sig
inte att återge i tryck. Men nog vore det,
herr talman, upprörande om något dylikt
skulle inträffa. De som under gårdagen
eller kanske tidigare till äventyrs
ha bundit sig för att under alla förhållanden
stödja finansministerns förslag
böra väl ändå ta sig en liten funderare,
om man inte måste ändra uppfattning
just med hänsyn till det beslut som
kammaren nyss har fattat. Det är ytterligt
sällan som jag har talat om kammarens
värdighet; jag tror knappast att jag
har gjort det någon enda gång tidigare.
Jag anser nämligen att det är ett farligt
område att ge sig in på. Jag tillåter mig
emellertid denna gång att sluta min
framställning med att säga, att det icke
skulle vara riksdagens första kammare
värdigt att den ena stunden bevilja subvention
till flyget och den andra stunden
lägga avgifter på dessa resor, som
ändå skola gagna de fattigaste i detta
land.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag hade egentligen inte haft för
avsikt att begära ordet redan på detta
stadium av debatten, men eftersom detta
ärende behandlas samtidigt i andra
kammaren behöver jag göra undan min
uppgift i denna kammare.

Herr Karlsson i Munkedal har i huvudsak
redan anfört de argument som
efter min mening tala emot utskottets
förslag och finansministerns reservation,
men kammaren kanske förlåter
mig, om jag på vissa punkter ändå kommer
att i någon mån upprepa dessa
argument.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till fria resor för barn m. m.

Jag skall börja med att konstatera,
att den anslagsprutning, som utskottet
här föreslagit, görs dels i den heliga
sparsamhetens namn och dels med den
motiveringen att man här vill införa en
viss likställighet, eftersom de som ha
korta resor ju själva få betala sina biljetter.
Mina damer och herrar! Sparsamhet
är utan tvivel en förträfflig sak,
men en sparsamhet som börjar i komplett
galen ända kan jag inte se ha
något verkligt berättigande. Jag vill
fästa uppmärksamheten på vad herr
Karlsson starkt understrukit, nämligen
att de som här komma att bli berövade
en social förmån, till vilken de förut
ha varit berättigade, äro änkor med
barn och mycket små inkomster samt
familjer med stora barnskaror och relativt
små inkomster. Det är dem man
nu är ute för att beröva en sedan åtskilliga
år bestående social förmån.

Jag vill inte åberopa de anförda siffrorna
som exempel på sparande. Det är
väl snarare ett exempel på att det tyvärr
finns familjer som äro berättigade
till men som inte äro i stånd att begagna
sig av denna sociala förmån. Vi
ansågo oss i vårt land ha råd att för
budgetåren 1948 och 1949 offra 5 500 000
kronor för detta ändamål. Dessa pengar
gingo inte åt, det är sant, men det
var i varje fall anslagsbeloppet. I år
begär Kungl. Maj:t 2 700 000 kronor,
d. v. s. mindre än 50 procent av det
belopp som för några år sedan ansågs
kunna gå åt för detta ändamål. Jag talar
här hela tiden om de fria barnresorna
och inte om de särskilda liusmoderssemestrarna.
Om ni hade kunnat
hitta på ett system, varigenom man
eventuellt hade naggat denna förmån i
kanten för dem som ha det bäst ställt
inom den grupp som det här är fråga
om, skulle jag ha kunnat förstå ett dylikt
förslag. Jag förmodar att senast om
två år komma åtminstone 100 000, som
nu äro berättigade att erhålla denna
förmån, att bortfalla på grund av formella
men, märk väl, icke reella inkomstökningar.
Jag har inte ansett mig
kunna föreslå en höjning av de inkomstgränser
som nu gälla, ehuru detta skulle

vara väl motiverat, om man vill bibehålla
denna sociala förmån i det
skick som ursprungligen var tänkt. Jag
har, betonar jag, icke föreslagit något
sådant, men herrarna kunna icke
utöver den indirekta minskning av denna
sociala förmån, som penningvärdesförsämringen
medför, begära min medverkan
till en direkt attack mot detta
anslag.

Det gäller bär en hjälp för de sämst
ställda i samhället. Statsutskottet har
haft att begrunda eu tabell som fanns
bifogad Kungl. Maj:ts proposition. Den
tycks inte ha gjort något som helst intryck.
Jag skall emellertid tillåta mig att
här säga ett par ord om siffrorna i
denna tabell. Jag tar då siffrorna från
Sundbyberg, därför att det, trots att
Sundbyberg är en liten stad, där rör det
sig om ett storstadsklientel för vilket
inte minst löneökningar komma att betyda
en väsentlig beskärning av rätten
till dessa fria resor. Vi ha här en grupp
av familjer som år 1949 inte uppnått
en beskattningsbar inkomst av 500 kronor.
50 procent av dessa enbarnsfamiljer
begagnade sig av denna möjlighet
till fria resor. I gruppen 500—1 000 kronor
beskattningsbar inkomst utnyttjade
74 procent av familjerna denna förmån.
I gruppen 1 000—1 500 kronor var motsvarande
siffra 67 procent. Kommer jag
upp till den högsta inkomstgruppen,
d. v. s. en taxerad inkomst av 3 500—
4 000 kronor, har procenttalet sjunkit
till 28. Man behöver inte veta mer för
att kunna konstatera att detta är ett anslag,
som kommer de fattigaste av de
fattiga till godo och som möjliggör för
deras barn att komma ut på landet eller
på andra håll — de fria resorna gälla
ju hela landet — för att erhålla några
få veckors vila. Nu vilja herrarna beröva
dem denna möjlighet. Dessa barn
få, säger man, vara snälla och stanna
i Sundbyberg eller möjligen fara till
Solna eller någon annan plats i närheten.
I varje fall berövas de möjligheten
att komma ut på landet på samma sätt
som de förut varit berättigade till.

Jag skall anföra bara ett enda exempel
för att visa, vad utskottets förslag

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

innebär. De! finns alltjämt i detta land
fembarnsfamiljer. En fembarnsfamilj
med tre barn under 12 år och två barn
över 12 år kommer, om en vårdare medföljer
barnen, att få en sammanlagd utgift
för sin resa av 45 kronor. Då har
jag inte alls räknat med de utgifter som
herr Karlsson i Munkedal anförde bredvid
själva resekostnaden.

Men, säger man — det är det andra
argumentet för att man skall uttaga dessa
avgifter — de familjer som göra en
kort resa få ju själva betala den. Jag
måste då fråga de ärade utskottsledamöter,
som här ha gått emot regeringens
förslag, om de verkligen tro att kostnaderna
för en resa med barn och familj
låt mig säga till Tureberg, Rosersberg,
Upplands Väsby eller Märsta, ett
område som väl även efter taxehöjningen
kommer att ligga inom femkronorsräjongen,
bli lika stora som vid en resa
30, 40 mil, t. ex. från Sundsvall till uppsalatrakten.

Här åberopar man till förmån för utskottsförslaget
en rent formell likställighet
som icke i realiteten motsvaras
av någon verklig likställighet. Herrar
riksdagsmän äro ju vana vid att resa.
Nu ha ni, vilket är er väl unnat, fria
resor, men det har funnits en tid då
ni inte hade fria resor. Jag undrar om
edra utgifter blevo precis desamma om
ni reste fem mil som om ni reste 30
mil. Jag tror det i varje fall icke. Jag
har också tillhört dem som ha rest ganska
mycket i detta land.

Nej, detta kan synas vara en bagatell,
men det är, herr talman, en liten inbrytande
social reaktions första svala. Det
skall tas ett blodprov framför allt på
den socialdemokratiska riksdagsgruppens
ledamöter för att utröna vad de
tåla.

Jag vill fiista uppmärksamheten på
att jag icke bär yrkat ännu — det kan
hända att jag kommer att göra det —
på någon utvidgning av det sociala reformverket,
ehuru alla äro medvetna om
att det behöver betydande utbyggnader
för att bli färdigt. Jag har funnit mig
i en reformpaus, som nu börjar bli ganska
lång. Det är en sak. Men när man

Anslag till fria resor för barn m. m.

börjar tumma på det som har bestått
i flera år, då reagerar jag.

Vi ha inte råd, säger man. Jag vet
inte om ni läsa konjunkturinstitutets
rapporter eller andra uppgifter, men jag
vågar istödja mig på praktiskt taget all
officiell statistik på detta område, när
jag säger att produktionsvärdet aldrig
i vårt lands historia har varit så stort
som det är i dag. Själva ökningen i produktionen
har under de senaste åren
legat åtminstone någon procent över
den genomsnittliga produktionsökningen
för en längre period. När åtminstone
till synes människorna få det bättre,
när produktionen växer och när den är
betydligt större än när ni tyckte er
kunna bevilja 5,5 miljoner kronor för
detta ändamål, komma ni med denna
småfuttiga och ur verklig sparsamhetssynpunkt,
ur inflationsbekämpande synpunkt
och ur statsfinansiella synpunkter
eländiga nedprutning.

•lag har icke någon känsla av att man
här är ute på rätta vägar, utan tvärtom.
Vi behandlade i andra kammaren
i går de stackars fastighetsägarnas förskräckliga
bekymmer för att de ännu
inte fått någon hyreshöjning. Det framkom
då de mest varmhjärtade toner i
fråga om utvecklingens inverkan på fastighetskostnader
och hyror. Samma
människor komma i dag med en stilla
förhoppning att här har man en liten
början, här skall man rösta för att de
fria resorna åt de fattigaste människorna
i detta land skola avskaffas.

Herr Karlsson i Munkedal kanske ursäktar
mig, men jag tror faktiskt att vi
ha råd att hålla oss både med norrlandsflyget
och med fria barnresor liksom
fria husmoderssemesterresor. Med
den växande produktion som vi ha och
som är ett faktum kan jag för min del
inte se annat än att det, även om vi
ha, jag höll på att säga rena likviditetssvårigheter,
är ett så föga djärvt steg,
om man följer Kungl. Maj:t, att envar
bör kunna göra det.

I Danmark hade man —- jag vill minnas
att det var någon gång på 1920-talet - en ganska allvarlig ekonomisk
kris. Danskarna hade då ett försprång

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till fria resor för barn m. m.

i socialpolitiskt avseende som var
enormt i förhållande till Sverige. Det
stack i ögonen på folk. Partiet venstre
fick en ledare som hette Madsen-Mygdal.
Han förklarade att det var absolut
nödvändigt för landets ekonomi att de
höga danska socialutgifterna skuros ned.
Han lyckades också genomdriva en nedskärning
mot socialdemokraternas motstånd.
Den nedskärningen kostade venstre,
jag vågar inte säga exakt hur mycket
i röster, men den skapade i varje
fall förutsättningarna för det genombrott
inom den danska väljarkåren av
det borgerliga partiet radikalerna och
.socialdemokraterna, som stabiliserade
regeringsmakten i dessa två partiers
händer för en mycket lång period. Det
är klart att jag inte menar att den attack,
som det här gäller, kommer att
få sådana psykologiska verkningar, men
det är ovedersägligt att man i denna
attack är inne på en fullkomligt felaktig
tankegång, i varje fall i mina och deras
ögon som mena att de sociala förmåner,
som vi en gång ha lyckats genomföra,
skola behållas oantastade.

Jag vet inte hur en votering kommer
att utfalla här, men jag har inte släppt
alla förhoppningar att kammaren i denna
punkt skall följa reservanternas förslag,
vilket är lika med Kungl. Maj :ts.
Jag tror att det skulle hedra den svenska
riksdagen, om denna första attack mot
våra socialreformer bleve tillbakavisad,
låt vara kanske med svag majoritet. Ty
det är icke lyckligt om de människor,
som här äro ute i den sociala reaktionens
tjänst, genom riksdagens beslut i
dag skulle få blodad tand.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Den ärade representanten för reservanterna
började med att uttala den förhoppningen,
att hans anförande skulle
kunna läggas så att all diskussion i övrigt
blev överflödig, om jag fattade honom
rätt. Jag kan kanske hålla med honom
från hans utgångspunkt. Men när
han ville objektivt återge utskottsmajoritetens
argumentering, må det också
vara vår rättighet att ta upp reservan -

ternas argument och objektivt bena upp

dem. Det är det, herr talman, som jag
nu tänker göra.

I reservationen, som innehåller ungefär
samma synpunkter som herr statsrådet
här senast framförde, heter det
till en början, att »de sociala förmånerna
icke skola försämras därest icke
tvingande statsfinansiella förhållanden
föreligga, och under alla förhållanden
icke förrän samtliga andra besparingsmöjligheter
grundligt prövats».

Jag vill då tillåta mig att sätta i fråga
om det anslag, som vi nu behandla,
verkligen i egentlig mening är ett socialt
anslag. Jag tror att man här kanske
har utvidgat begreppet »sociala anslag»
för mycket. Jag vill därför gent emot
vad socialministern nyss anförde säga,
att det knappast kan vara riktigt att
göra gällande, att detta kommer att bli
ett blodprov på vad den socialdemokratiska
delen av riksdagen tål, när det
gäller inknappningar av de sociala anslagen.
Jag tror alltså att det föreliggande
anslaget inte odiskutabelt kan betecknas
som ett socialt anslag.

Det är, herr talman, kanske inte helt
betydelselöst att erinra sig hur detta
anslag historiskt tillkommit. Det tillkom
1941 under andra världskrigets början.
Man skapade då denna anordning med
fria resor med den uttryckliga motiveringen,
att den skulle möjliggöra en
evakuering från städerna. Anslaget användes
också till detta ändamål, beroende
på att man vid den tidpunkten
ansåg läget för vårt land vara hotfullt
och därför att man genom en förberedande
evakuering i denna form ville få
erfarenheter av hur en allmän evakuering,
om en sådan behövdes, skulle kunna
genomföras. Sedan dessa fria resor
alltså kommit i gång 1941, har det anslag,
som beviljades för ändamålet,
kommit att stå kvar i budgeten. Det tillkom
således inte som en social angelägenhet,
utan det tillkom med hänsyn
till evakueringsfrågan under kriget.

Man kan verkligen fråga sig, om det
skulle innebära en reaktion på det sociala
området, om riksdagen minskade
detta anslag''. Alla som resa på järnvä -

Onsdagen den 25 april 1951 fin.

Nr 16.

garna vid den tiden, då de flesta av
dessa fria resor äga rum, och se hur
dessa utflåsade människor och ungar
släpas omkring på våra järnvägar, kunna
väl knappast tycka att det skulle
innebära en social reaktion, om en
minskning av anslaget genomfördes. Jag
anför inte detta som ett argument för
införande av en expeditionsavgift på
fem kronor, utan jag nämner det bara
för att belysa i vilken ringa mån anslaget
verkligen kan anses socialt betonat.
Dessa resor ha enligt min uppfattning
alltjämt karaktären av evakueringsresor
till sin reella innebörd, även om man
nu på sina håll säger att det här är
fråga om en socialt betonad angelägenhet.

När min ärade vän på bohusbänken,
som efter vad jag vet är författare till
ingressen i reservationen, förklarar att
man inte skall röra vid ett sådant här
anslag förrän alla andra besparingsmöjligheter
prövats, vill jag invända att vi
sedan länge tillvaratagit besparingsmöjligheter
på olika håll. — Jag tycker,
herr talman, att herr statsrådet Möller
borde vara närvarande här och höra
vad jag nu säger. Inom parentes sagt
förvånar det mig att den ena gången efter
den andra socialministern inte kan
vara här, när hans ärenden behandlas.
Han kunde väl ha bett herrar talmän
att ordna så med föredragningslistorna,
att han kunnat vara närvarande vid debatten
här. — Jag vill, herr talman, erinra
om att det finns en mängd områden
även av den mest utpräglade sociala
karaktär, där vi icke haft råd att
tillgodose viktiga ändamål, som det hör
till statens primära uppgifter att tillgodose.
Här finnas ännu mycket stora
brister och ökande brister — lägg märke
till, mina herrar, att jag säger ökande
— på en mängd områden. Jag skall
tillåta mig att i någon mån exemplifiera
detta.

Vi ha brister, som på grund av vår
statsfinansiella ställning icke kunna avhjälpas,
på sjukvårdens område, där det
ständigt behöver tjatas och motioneras
här i riksdagen för att några förbättringar
skola komma till stånd. Vi ha

Anslag till fria resor för barn m. m.
sinnessjukvården, som ju är ett avskräckande
exempel på hur staten inte bör
sköta om saker och ting. Inom sinnessjukvården
kunna vi icke inom rimlig
tidrymd genomföra de förbättringar
som erfordras. Man har ursprungligen
tänkt sig ett anslag på 15 miljoner kronor
per år, men vi ha blivit tvungna
att gå ned till 10 miljoner kronor. Vi
ha brister inom hela fångvårdsväsendet,
som äro ganska upprörande. Vi ha vidare
brister inom ungdomsvårdsskolorna,
där det råder förhållanden som ur
sociala och även andra synpunkter
absolut inte böra tolereras, men den nuvarande
socialministern har inte kunnat
finna gehör för att få tillräckliga
anslag för att tillgodose behoven där.
Vi ha en lång rad av områden inom
det vanliga skolväsendet, varifrån vi
förra onsdagen fingo en liten provkarta
på hur mycket som brister och som
borde och måste tillgodoses, om det inte
rent ut sagt skall bli ett sammanbrott
på vissa områden. Vi behöva ju också
ytterligare väldiga belopp för att trygga
vårt lands yttre och inre säkerhet, i vilket
fall ju ingen vill påstå att allt är
väl beställt. Vi ha hela vägväsendet och
järnvägselektrifieringen, vilken gått för
sakta, så att vi nu komma i en mycket
svår situation, när koltillförseln börjar
sina. Vi behöva vidtaga alla möjliga
andra åtgärder på trafikområdet, bygga
dubbelspår o. s. v. På jordbrukets område
ha vi också mycket väsentliga brister,
som staten har en oavvislig skyldighet
att avhjälpa, t. ex. när det gäller
jordbrukets yrkesskolor och andra jordbrukets
institutioner samt de befattningshavare
som äro knutna till dem.

Vi ha över hela statsbudgetens fält
bevis för att man på andra områden har
sparat alltför mycket och detta även i
fall, då det, för att använda socialministerns
ord, inte är staten värdigt att
försumma sina skyldigheter såsom staten
numera gör.

I)å man nu här anför att vi inte böra
skära ned anslaget till de fria barnresorna,
innan man gjort alla de andra besparingar
som äro möjliga, tillåter jag
mig alltså fastslå att man på dessa andra

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till fria resor för barn in. m.
områden har gjort mycket större besparingar
än som är staten värdigt och vad
som i sig självt iir klokt. Man har således
redan gjort de besparingar som äro
möjliga. Jag kan knappast tänka mig att
det är möjligt att anföra en sådan argumentering,
som reservanterna här komma
med, mot bakgrunden av den exemplifiering
som jag här har gjort och som
ehuru mycket ofullständig dock täcker
stora områden. Jag tycker nog att det
första argument, som reservanterna anföra
och som här vidare har utvecklats
av socialministern, måste framstå i ett
annat ljus, när man ser vad som eftersättes
på andra och även på rent sociala
områden, där upprörande förhållanden
råda, vilka vi på grund av vår statsfinansiella
ställning icke kunna avhjälpa,
och som inte kunna åberopas till
försvar för detta system att sprida ut
pengar till medborgarna, låt vara att
det är till medborgare som inte ha det
ekonomiskt så väl ställt här i livet.

Jag vill, herr talman, fråga om man
har klart för sig allmänt här i landet,
ja, om man ens har det i detta hus, hur
pass urholkad statsekonomien verkligen
är, och om man har klart för sig vilken
inverkan detta har på det svenska penningvärdet.
Det är nog alldeles riktigt
som socialministern här anförde, att den
svenska produktionen aldrig varit så stor
som den är nu. Men det betyder inte att
den är så stor, som den skulle ha kunnat
vara med en annan politik, tv de tekniska
framstegen ha ju möjliggjort en
produktion per invånare här i landet,
som ger vida större möjligheter än vi
för en mansålder sedan kunde ha eu
aning om. Men det tycks vara något moment
i hela vår statsekonomi, som gör
att trots att produktionen stigit så mycket
som den gjort och är så stor som
den nu är, detta ändå inte är tillräckligt
för att täcka de automatiska utgiftsstegringar
som vi ha här i landet. Jag tror
därför inte att man så där lätt kan säga,
att bara därför att produktionen är så
stor som den är, tål detta land en betydande
ökning av statsutgifterna i fortsättningen.
Jag tror att man först bör
hinna ifatt ännu bättre med produktio -

nen, innan man diskonterar den. Diskonterar
man produktionsökningen för hårt
och är ute för tidigt med fortsatta utgiftsökningar,
tror jag att det inte baro
blir en fråga om likviditet, utan också
om en urholkning av det reella ekonomiska
läget här i landet.

Om jag sedan skulle övergå till den
fråga det här gäller, nämligen 650 000
kronor mer eller mindre, ha ju reservanterna
skrivit och herr Karlsson i Munkedal
här ytterligare utvecklat, att denna
beskärning av anslaget betyder mycket
pengar för dem, som det här gäller.
Man anser på den sidan att det är fel
att här genomföra en prutning. Det är
klart att man kan räkna ihop till ett utgiftsbelopp
på 50 kronor, om man räknar
in allt sådant som herr Karlsson tog upp.
Men i realiteten uppgå kostnaderna för
de flesta som resa inte alls till detta belopp,
utan det rör sig högst om några
tiotal kronor. Även om man försöker
spara ihop till en låt mig säga litet uppvisningsfähig
utrustning när man far ut
och reser, är det väl i våra dagar inte så
förfärligt svårt att spara ihop ett par tre
tior ytterligare. Jag skulle vilja föra in
det momentet i resonemanget, att med
den fulla sysselsättning som vi för närvarande
ha och de faktiskt goda förtjänster
som uppnås på arbetsmarknaden,
har man svårt att föreställa sig att det
skulle vara något nämnvärt antal människor
i vårt land, som verkligen skulle
ha svårt att prestera denna expeditionsavgift
för sig och de barn som skulle
följa med. Det är ju det som är utmärkande
för våra dagars samhälle, att inga
människor behöva gå utan inkomst. Inte
ens för änkor med barn, som statsrådet
Möller talade om, äro ju möjligheterna så
små att skaffa sig inkomster; man måste
räkna med att även de ha möjligheter
till förvärvsarbete med viss inkomst. Är
det några som på grund av sjukdom eller
andra omständigheter äro ur stånd att
förtjäna något nämnvärt, få de ju faktiskt
räknas till rena fattigvårdsfallen,
och då kunna de ju inte klara sig i övrigt
heller. Jag menar att en femma mer
eller mindre inte kan spela någon nämnvärd
roll. Det lilla de själva förtjäna

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16. 4é

kunna de väl använda till att betala denna
avgift på 5 kronor, och sedan får
kommunen svara för deras livsuppehälle
i övrigt. Jag tycker inte att man bör förstora
svårigheterna.

Sedan vill jag till min högt värderade
vän på bohusbänken säga, att jag
erkänner utan vidare att det förslag,
som majoriteten har kommit med, inte
är det bästa för att på detta område göra
besparingar. Jag tror att man skulle
kunna tänka ut ett bättre system, exempelvis
genom att avkorta de fria resornas
längd. Jag tror det skulle vara riktigare
att säga, att de fria resorna inte få överstiga
en viss kostnad och att om resorna
äro längre, få vederbörande själva svara
för merkostnaderna. Det tycker jag inte
skall vara så svårt att genomföra. Jag
tror att man finge ta på sig ett visst
besvär för att undvika att de fria
resorna bär i landet bli alltför långa
och i vissa fall missbrukas, tv som även
herr Karlsson sade förekommer det nog
ibland.

När nu emellertid detta förslag framkommit
från finansministerns sida, fanns
det ju rent riksdagsmässigt sett inte mycket
annat att hålla sig till, om man verkligen
vill göra en besparing här. Det är
orsaken till att utskottet slutit upp kring
detta förslag. Men jag menar, som sagt,
att man nog hade kunnat tänka ut ett
bättre sätt att spara dessa 650 000 kronor
och mera till.

Gentemot vad som säges i reservationen
om att det skulle stöta på olägenheter
av administrativ och praktisk art att
ta ut dessa 5 kronor, vill jag framhålla
— jag ber om att min ärade vän på bohusbänken
skall bli i tillfälle att höra
vad jag säger — att reservanterna ha
lagt för stor vikt vid vad kung], järnvägsstyrelsen
tidigare sagt om alt detta
skulle vara så svårt att ordna. Vi ha låtit
höra efter hos kungl. järnvägsstyrelsen,
om de ha tänkt på att man skulle
kunna ordna det så enkelt, att man bara
tryckte en femkronorsbiljett och på så
sätt klarade av allt besvär. Det hade
man faktiskt inte tänkt på. Man får inte
alltför mycket hänge sig åt auktoritetstro,
i all synnerhet som vi inom avdel -

Anslag till fria resor för barn m. m.
ningen hade en man med betydligt större
sakkunskap och med erfarenhet på
detta område, vilken var på det klara
med att det gick att ordna saken relativt
enkelt. Inte heller det argumentet
från reservanternas sida, att det skulle
vara svårt att ordna denna sak, tror jag
därför att man skall tillmäta något som
helst värde.

När det talas om att de som ha det
sämst ställt bli lidande på en ändring,
tror jag alltså att man både från reservanternas
och från socialministerns sida
överdrivit svårigheterna.

Jag förmenar således, herr talman, att
detta knappast är ett socialt anslag i
egentlig mening. Jag tycker att blodprovet
tas vid fel tillfälle. Det kommer säkerligen
en annan gång att bli tillfälle
att ta ett blodprov, när det blir fråga
om ett verkligt typiskt socialt anslag.

Jag ber om ursäkt, herr talman, om
jag kanske blivit litet långrandigare än
vad jag brukar vara, men det har sagts
ganska mycket här i denna debatt, som
jag ville bemöta. Socialministern anförde
några siffror ur den tabell, som återfinnes
på sista sidan i propositionen, och
drog därav vissa slutsatser. Vi ha dragit
något andra slutsatser av denna tabell
inom avdelningen. Eftersom socialministern
förmenade, att vi knappast
läst tabellen eller tagit intryck av den,
vill jag här säga att vi varit tacksamma
för att denna tabell fanns med i propositionen.
Vi ha emellertid sagt oss: Skall
det över hela landet slutligen bli på samma
sätt som i Sundbyberg, att 49 procent
av alla familjer med barn begagna
sig av dessa resor, räcker inte detta anslag
på 2,ö miljoner kronor, utan då få
vi räkna med 25 å 30 miljoner kronor.
Vi ha faktiskt varit rädda för den utvecklingen,
att allteftersom människorna
ute i landet lära sig att utnyttja denna
möjlighet, komma kostnaderna att bli
ofantligt mycket större än för närvarande.
Jag är också rädd för att generaldirektör
Upmark och hans medhjälpare
inte bli i stånd att klara den här
saken. Han har ju redan sagt att statens
järnvägars trafikkapacitet för närvarande
inte är tillräcklig för att tillgodose

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till fria resor för barn m. m.

alla de trafikbehov, som järnvägarna ha
att svara för.

I tabellen finnas tre städer upptagna,
Sundbyberg, där 49 procent av samtliga
familjer ha utnyttjat dessa resor, samt
Sundsvall och Karlskoga, där 10 procent
utnyttjat möjligheten till fria resor.
Jag förmodar att för hela landet är genomsnittssiffran
för närvarande knappast
10 procent. Skulle för hela landet
siffran komma att höjas till samma nivå
som för Sundbyberg, blev det en oerhörd
apparat som erfordrades, och det
skulle komma att kosta mycket pengar,
så mycket att man inte i det sammanhanget
kunde använda socialministerns
uttryck »denna lilla eländiga prutning».
Man måste nog kanske ta även denna
sidan av saken i beaktande.

Jag vill slutligen avslöja, herr talman,
att för två år sedan voro tredje avdelningens
samtliga ledamöter nära att ena
sig om att stryka hela detta anslag, därför
att man ansåg att det var så många
olägenheter förknippade med att klara
ut vilka som skulle komma i åtnjutande
av de fria resorna. Det uppstod oenighet
och osämja litet varstans ute i kommunerna,
när barnavårdsnämnderna skulle
bestämma den saken. Vi tyckte att det
var långt ifrån något utslag av social
reaktion att dra in anslaget. Vi tyckte
tvärtom att det var nästan barbariskt att
locka ut dessa människor på sådana här
resor. Vi voro nästan eniga om att förklara
att anslaget borde få utgå bara
för den gången, men att det sedan skulle
strykas, och att folk i fortsättningen skulle
få resa bäst de ville och betala sina
biljetter själva. Vi gjorde det emellertid
inte. Men faktum är att detta anslag
inte är något riktigt populärt anslag. Det
kan ju tänkas att det är det inom vissa
kvinnoorganisationer, där man vill ha
den här frågan till en ganska stor och
socialt betonad angelägenhet. Men i den
mån saken får vara vad den är, förhåller
det sig inte så.

Herr talman! Jag vill därför, när jag
nu skall yrka bifall till utskottets förslag,
sluta med att säga, att jag bestrider
att detta kan anses vara ett typiskt
socialt anslag. Det är alltså inte fråga

om något sådant första blodprov, som
socialministern talade om.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr talman!
Den utredning som socialstyrelsen
förebragt i ärendet måste jag erkänna
blev för mig en överraskning. Jag
har liksom herr Karlsson i Munkedal
både här i kammaren, i tidningarna och
i utskottet ideligen hört påstås, att dessa
resor utnyttjas i mycket stor utsträckning
av sådana människor, som egentligen
skulle ha råd att själva betala sina
resor. Om detta hade varit riktigt, skulle
jag kanske ha kunnat diskutera med herr
Mannerskantz, huruvida detta kan anses
som ett socialt anslag eller inte. Nu
ger emellertid utredningen vid handen,
att det just är de allra mest behövande
familjerna, alltså de för vilka denna förmån
är avsedd, som också ha i mycket
stor utsträckning utnyttjat den. Då kan
man väl knappast med fog säga, att detta
egentligen inte är något socialt anslag.
Det har också konstaterats att de
fria resorna utnyttjas i större utsträckning
av flerbarnsfamiljer än av barnlösa
familjer och enbarnsfamiljer, vilket ju
också varit meningen.

Utskottet säger på ett ställe, att den
föreslagna avgiften i regel icke torde
vara alltför betungande. Jag skulle då
här vilja påvisa — om jag nu inte redan
har förekommits av herr Karlsson
i Munkedal — att såväl snälltågsbiljetter
som andra kostnader i samband med resan
få de resande redan nu själva betala.

Herr Mannerskantz sade också någonting
om att de som äro upptagna i utlåtandets
tabell och ha de allra lägsta
inkomsterna kunna betecknas som »rena
fattigvårdsfall». Jag vet inte riktigt vad
herr Mannerskantz menade med sitt yttrande.
Menade han att de rena fattigvårdsfallen
skulle vara uteslutna från
förmånen att få fria resor, så vill jag
säga att jag anser, att även dessa människor
böra få denna förmån.

Om det vore så, att familjernas enda
utgift vid dessa resor vore den femma
i expeditionsavgift, som man nu vill att
de skola betala, kanske det inte vore så

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

farligt i vissa fall. Men den är sannerligen
inte familjens enda utgift för resan.
Såväl barnen som husmodern måste
ju ha extra klädutrustning, när de skola
resa bort på semester under några veckor
eller kanske ett par månader. De
måste ha flera ombyten med sig. Man
kan ju faktiskt inte begära att husmodern
i det hem, där barnen bli inackorderade,
skall åtaga sig att tvätta deras
kläder varje vecka, vilket ju så ofta är
moderns lott i hem med små resurser för
att hon skall kunna hålla barnen hela
och rena. Yad en sådan utrustning kostar,
behöver jag inte här orda om. Alla
som varit med om att köpa kläder veta
mycket väl, hur dyrt det i verkligheten
är. Och barnbidraget, som — enligt vad
jag tyckt mig märka åtminstone i min
omgivning — i huvudsak användes till
inköp av kläder, är det ju inte heller
meningen att öka. Bidragets realvärde
har som bekant sjunkit betydligt, och
dessa pengar kunna därför nu inte vara
till samma nytta som tidigare.

Det är således inte otänkbart utan snarare
mycket möjligt att en husmor, som
sätter sig ned och räknar över dessa
extra utgifter och sedan lägger till den
här föreslagna avgiften för familjemedlemmarnas
resa, skall finna att familjen
inte har råd till någon semestervistelse,
trots förmånen av fria resor. Detta gäller
naturligtvis i hög grad de familjer
som hittills utnyttjat de fria resorna
mest, nämligen flerbarnsfamiljerna. För
dem kan ju den föreslagna avgiften i
vissa fall uppgå till ganska avsevärda
belopp.

Här gäller det självfallet inte några
särskilt stora saker. En eller annan kanske
ler inom sig och säger, att detta
just inte är något alt anföra i riksdagen,
där man i allmänhet rör sig med
ekonomiska problem av en helt annan
storleksordning. .Tåg medger att detta
kan vara sant, men för dem det vederbör
är detta i alla fall ett problem.

Nu förstår jag att det är många som
i likhet med herr Mannerskantz fråga
sig, varför folk egentligen skall ut och
resa. Herr Mannerskantz menade att det
inte är någon uppbygglig syn när mam -

Anslag till fria resor för barn m. in.
mor komma släpande med sina barn
vid stationerna eller på tågen. Jag håller
med om att detta kan vara rätt så
påfrestande. Själva resan betraktas väl
just inte av någon som särskilt åtråvärd.
Men ett par månaders vistelse på landet
under den varma årstiden torde ha ganska
stor betydelse för barnen och ge dem
krafter att motstå påfrestningar i olika
avseenden under våra långa och solfattiga
vintrar; i första hand gäller detta
givetvis städernas och tätorternas barn.

Och vad det betyder för en husmoder
att liksom få koppla av under någon tid,
även om det bara blir för en eller annan
vecka, kan säkert inte överskattas.
Husmoderns yrke är, det vågar man nog
säga, påfrestande för både kropp och
själ. Vare sig familjen är stor eller liten
har hon sannerligen ingen lätt uppgift
när det gäller att hålla ordning i de
trånga bostäder, som nu stå de flesta
familjer till buds. Och att sköta ekonomien
just nu, när man bara kan se fram
mot ökade levnadskostnader, fordrar
sannerligen både omtanke och arbete av
husmodern, i synnerhet då inkomsterna
äro låga. Husmödrarna äro innerligt väl
i behov av att återhämta de krafter och
den sinnesro, som så ofta och lätt förloras
under de dagliga omsorgerna om
hem, man och barn. Och jag ville tilllägga
att friska och glada husmödrar,
som fullgöra sina plikter med glatt mod
och utan knot och klagan, äro en tillgång
inte bara för familjerna utan för
hela samhället.

Även om de föreslagna avgifterna
skulle hindra endast en ringa del av
våra husmödrar och barn från att få en
välbehövlig sommarvistelse, anser jag
ändå i likhet med reservanterna att det
i detta fall skulle vara oklokt att skära
ned en förmån, som vi redan nu ha. En
sparsamhet som får den effekten, att
husmödrar och barn tvingas avstå från
sommarvistelse, är enligt mitt förmenande
alldeles missriktad.

Enligt vad jag tyckt mig förstå vid
behandlingen av en hel del anslagsfrågor
här i kammaren under den hittills
gångna delen av årets riksdag, ha de
Wärnska förslagen inte vunnit så stort

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till fria resor för barn m. m.
beaktande. Jag beklagar, att utskottet
just i denna fråga skall vandra de Wärnska
vägarna. Vad man skall värna om
är enligt min uppfattning förmånen av
obeskurna fria resor för husmödrar och
barn, vilken dock visat sig vara till stor
välsignelse för alla parter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NORLING: Herr talman! När
Svenska bankföreningens verkställande
direktör herr Wärn framlade sitt s. k.
besparingsförslag, var man ju på det
klara med var indragningarna skulle göras:
det var inte fråga om att ta från
de rika och ge till de fattiga, utan
inskränkningarna skulle göras genom
minskning av de sociala förmåner, som
föregående riksdagar beviljat de sämst
lottade i samhället. Det statliga sparandet
skulle gå ut över de fattiga bland
annat på den punkt vi nu behandla,
nämligen de fria resorna för barn och
husmödrar.

Det försämrade penningvärdet borde
ju ha givit utskottet anledning att förorda
en höjning av det beskattningsbara
belopp, som hittills utgjort maximigräns
vid beviljande av fria resor. Det
är tusentals hem som på grund av de
nominella lönehöjningarna gått miste om
sin tidigare sociala förmån av fria resor.
Men i stället för att söka bevara
denna förmån åt dem, som redan förut
haft den, har utskottet förordat en
ytterligare försämring utöver den av
penningvärdets sänkning vållade förskjutningen.

Herr Gustaf Karlsson, som höll ett i
mitt tycke ganska bra försvarstal för
reservationen, var dock inne på en
tankegång som jag inte kan understödja,
då han menade att man kunde ha
gått in för att sänka det beskattningsbara
beloppet. Jag anser en sådan linje
lika farlig som den vi i dag ha att ta
ställning till; det beskattningsbara beloppet
är redan sänkt genom de åtgärder
av betydelse för penningvärdet,
som riksdagen vidtagit. Om herr Gustaf
Karlssons tankegång vinner gehör, skul -

le det hädanefter säkerligen inte bli
många som få råd att begagna sig av
de fria resorna. Herr Gustaf Karlsson
visade ju själv genom en uträkning hur
kostnaderna redan nu hindra de sämst
ställda från att utnyttja denna förmån,
och statsrådet Möller har också i dag
talat om hur pass svårt de fattigaste
och lägst ställda ha att med nuvarande
gräns i fråga om det beskattningsbara
beloppet tillgodogöra sig de sociala
förmånerna.

Däremot vill jag till alla delar understryka
herr Gustaf Karlssons yttrande
att det inte verkar konsekvent om kammaren,
efter den nyss förda debatten
och beslutet angående subvention åt
den inrikes lufttrafiken, skulle följa utskottets
förslag. Det skulle ju vara ganska
komprometterande speciellt för socialdemokratiska
partiet, om man nu
skulle gå in för att ta 650 000 kronor
från de fattigaste i samhället och använda
dem till att täcka en del av det anslag,
som man nyss välvilligt lämnade
dem som resa med flyg — bland dessa
senare finner man ingalunda någon som
skulle vara berättigad till fria resor av
nu ifrågavarande slag.

Förra onsdagen behandlades i riksdagen
en kommunistisk motion, vari
föreslogs att staten skulle indraga de
stora extra vinster, som devalvering och
höjda exportpriser inbringat. Det var
inte bara 650 000 kronor utan belopp,
som kunna räknas i miljarder, som man
då från vårt håll ville att staten skulle
indraga i stället för att låta de privata
kapitalisterna berika sig. Men den gången
var inte intresset för statskassan lika
stort som det har blivit nu, när det
gäller att ta några kronor från de fattiga
för att berika statskassan.

Finansministern brukar här i riksdagen
tala om att den s. k. oppositionen
— i den mån det ordet nu kan
anses träffande — vill underminera
riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
I dag tror jag inte att finansministern
kan rikta samma beskyllning
mot denna s. k. opposition, ty den har
ju slutit upp kring de riktlinjer, som
finansministern uppdragit i denna fråga.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

Han har kring sig samlat alla de borgerliga,
som han brukar beteckna såsom
oppositionen, och det bör, tycker jag,
inte särskilt tilltala finansministern —
som dock representerar det socialdemokratiska
partiet — att stödjas enbart av
borgerliga i en fråga, där det gäller
att pungslå de fattigaste i samhället.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till reservationen.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr tal man!

Jag ber att få säga till socialministern,
att jag livligt beklagar att jag i denna
fråga kommit i en viss motsättning
till honom. Jag bär tidigare vid flera
tillfällen kallat statsrådet Möller vårt
lands och i varje fall det socialdemokratiska
partiets sociala samvete.

Men låt mig genast från början konstatera,
att denna fråga givits alldeles på
tok för stora proportioner. Redan år
1949 hade vi ju, utan blodprov — herr
socialminister — olika uppfattningar,
och skulle det nu tas blodprov på finansministern
och några av oss andra,
så finge man väl se vilka promilleresultat
det skulle bli. Så vitt jag kan bedöma,
gäller ju frågan endast, att ifrågavarande
resenärer skola likställas oavsett om de
åka längre eller kortare sträckor.

Låt mig erinra om att riksdagen år
1948 på statsutskottets tillskyndan knorrade
över att anslaget för detta ändamål
måste höjas. Statsrådet Möller tillkallade
med anledning därav sakkunniga, vilka
kommo att bestå av förstakammarledamöterna
Lundqvist och Ohlon, andrakammarledamoten
fru Ericsson i Luleå
och nuvarande statssekreteraren Eckerberg
samt undertecknads ringhet. I direktiven
framhöll statsrådet Möller bland
annat, att det borde omprövas dels huruvida
en skärpning av den ifrågavarande
avståndsbegränsningen kunde ske och
dels huruvida åldersgränsen för barnen
kunde sänkas. Jag har de sakkunnigas
betänkande liggande på min bänk, om
några ordagranna citat skulle behövas i
debatten.

De sakkunniga hade, väl att märka,
överläggningar med representanter för
järnvägsstyrelsen och socialstyrelsen

Anslag till fria resor för barn m. ni.
samt en eller två företrädare för barnavårdsnämnden
i Stockholm. Ganska
snart blevo vi allesammans ense om att
avståndsbegränsningen när det gäller
dessa resor vållade ett mycket tidsödande
arbete för såväl järnvägsstyrelsen
som socialstyrelsen och inte minst barnavårdsnämnderna
ute i landet. Kommittén
enade sig därför om att anvisa
den utvägen, att all avståndsbegränsning
borde slopas. En expeditionsavgift borde
dock uttagas, enär det icke kunde anses
obilligt mot någon att likställighet ernåddes.
Ett mycket förenklat avräkningssystem
mellan järnvägen och socialstyrelsen
föreslogs också. Det senare
förslaget godtogs av departementschefen,
och i huvudfrågan accepterades slopandet
av avståndsbegränsning.

Riksdagen biföll år 1949 dessa av de
sakkunniga föreslagna förenklingar, och
jag kan inom parentes nämna att resultatet
för järnvägens del visat sig bli en
inbesparing av flera tusen arbetstimmar,
för att inte tala om den minskade arbetsbördan
inom socialstyrelsen och
barnavårdsnämnderna.

Statsrådet Möller ville inte föreslå
någon expeditionsavgift, men däremot
skulle alla de, vilkas biljettkostnad icke
uppgick till mer än 5 kronor, få betala
hela biljettavgiften. Tidigare motsvarade
detta ungefär 65 kilometers järnvägsresa,
men enligt de nya taxorna torde det
motsvara omkring 60 kilometers järnvägsresa.
Riksdagen godkände departementschefens
förslag, dock mot en rätt
stark minoritet.

Jag hävdade den gången, och jag gör
det än i dag, att det var ett fel att man
inte beslutade uttaga en liten expeditionsavgift
samtidigt med att man utvidgade
förmånerna på det sättet att all avståndsbegränsning
slopades. Man måste
väl ändå medge, att den nu föreslagna
avgiften på 5 kronor för enkel resa t. ex.
mellan Ystad ocli Haparanda inte är dyr!
Jag har som sagt ingen anledning att
iindra den uppfattning jag intog år 1949
— det ekonomiska läget har ju inte förbättrats
sedan dess.

Min gode vän herr Karlsson i Munkedal
sade i silt anförande, som jag tror

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till fria resor för barn m. m.

varade ungefär en kvart, att han väntade
att vi andra bara skulle yrka bifall till
utskottets förslag. Jag hoppas att kammaren
och herr Karlsson ursäkta, om
jag upptar tiden ungefär lika länge som
han. Nu bär herr Karlsson i Munkedal
— som jag eljest samarbetar utmärkt
med — med stor känslosamhet talat om
hur svårt många mödrar ha. Jag vill inte
bestrida det, men jag tillåter mig ställa
samma fråga här som jag gjorde inom
statsutskottet: Ha inte de mödrar, som
göra semesterresor inom sexmilsgränsen,
lika »marigt» ekonomiskt sett som de
andra husmödrar det här gäller? Ilerr
Karlsson talade om resgods- och cykelbiljetter,
men sådana måste ju lösas också
av den kategori mödrar jag här tänker
på; de kunna möjligen slippa snälltågsbiljett.
Rent sakligt är det klart att
de, som åka några mil längre, kunna behöva
ett eller annat mål mat mera än
som fordras vid en kortare resa. Men
jag vill fästa uppmärksamheten på att
det här uteslutande gäller resor till enskilda
hem — alla andra bestämmelser
lämnas oförändrade.

Det finns så vitt jag vet inte någon
siffermässig utredning om från vilka orter
inflyttningen till våra städer och
samhällen äger rum, men jag håller för
ganska troligt att en mycket stor del av
de inflyttande kommer just från vad som
skulle kunna kallas sexmilsräjongen
kring dessa städer och samhällen. Härav
torde följa, att flertalet mödrar inom
denna grupp inte bär så värst många
möjligheter att resa till släktingar eller
till — som termen lyder — enskilda hem
utanför denna räjong, och jag drar därav
den slutsatsen, att det är många tusen
mödrar och barn som måste betala
här ifrågavarande resor själva.

Nu vill jag ytterst gärna stödja mig
på sakuppgifter. Herr Karlsson lät påskina,
att finansministern inte trängt ordentligt
in i dessa frågor, och det är
möjligt att samma anmärkning kan riktas
mot mig — men låt mig i alla fall
ge några exempel på de geografiska förhållanden
det här rör sig om. I Skåne —
som socialministern känner mycket bättre
än jag — falla, från Eslöv räknat,

Hässleholm, Hälsingborg, Lund, Landskrona
och Malmö inom denna sexmilsgräns,
vilket gör att befolkningen i denna
tättbebyggda räjong såväl i städer
som på landsbygd är obevekligt handikappad,
även om vederbörande i övrigt
fylla villkoren för att erhålla fri resa.

Nu är det ju en känd sak, herr talman,
att man träffar på skåningar litet varstans
här i landet, icke minst i Stockholm,
men denna kategori av skåningar
synes bestå av så duktiga och företagsamma
människor att de nog falla för inkomststrecket!
I varje fall kan man förmoda
att de inte äro bekajade med några
sådana underlägsenhetskomplex som
herr De Geer trodde att norrbottningarna
lida av.

Men låt mig sedan som exempel från
Mellansverige ta min egen lilla stad: där
falla Västerås, Eskilstuna, Örebro, Köping,
Lindesberg och flera industrisamhällen
inom sexmilsgränsen. Jag har faktiskt
glömt att ta reda på, herr Karlsson,
hur detta system verkar för Uddevalla
och orterna däromkring på västkusten,
men jag skulle tro att mitt resonemang
håller streck, vilken större ort med järnvägsförbindelser
man än må välja.

Förhållandena ställa sig självfallet,
och med rätta, annorlunda för orter med
stark expansion, dit inflyttning från hela
landet äger rum.

Apropå resorna till storstäderna får jag
kanske citera vad socialstyrelsen skriver
därom i sina »Råd och anvisningar»
— det är bäst att jag citerar ordagrant
för att bli trodd: »På grund av vunna erfarenheter
vill socialstyrelsen påpeka,
att beviljade avgiftsfria resor till storstäder
i ett flertal fall icke utnyttjats enligt
gällande bestämmelser. Barn och
vårdare, som medgivits resor för ferievistelse
under en tid av minst 4 veckor
i en storstad, ha ofta, i all synnerhet om
resan företagits under den varmaste årstiden,
efter endast en tid om 8—10 dagar
känt sig uttröttade och besvärade av
storstadens jäkt och oro liksom också av
den gästade feriefamiljens tyvärr alltför
ofta förekommande stora trångboddhet.
Ferievistelsen har därför hastigt avbrutits.
»

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

Jag behöver inte citera längre, men
jag vill nämna att socialstyrelsen med
all rätt varnar för resor av detta slag.
Nu förstår jag innerligt väl de barn, som
längta efter att få göra en resa till storstäderna,
men jag måste säga att jag bär
litet svårare att förstå mödrarna, som
släpa i väg sina barn till de kvalmiga
städerna för att vistas där under fyra
veckor.

Nu säger departementschefen — och
det går även igen i reservationen — att
uttagandet av denna avgift skulle medföra
olägenheter av administrativ och
praktisk art. Jag har visserligen sysslat
med biljettförsäljning och redovisning
härav under ett trettiotal år, varav hälften
enbart på en biljettexpedition, men
då socialministern väl inte sedan år 1949
har ändrat sin uppfattning om min bristande
sakkunskap, skall jag i dagens debatt
endast påpeka att järnvägsstyrelsen
anser sig kunna klara denna sak, under
förutsättning att endast resor på järnväg
betalas. Biljettörerna vid våra järnvägar
äro vana att lösa betydligt svårare
problem än försäljning av fasta biljetter
med enhetliga priser. I den nämnda
»Råd och anvisningar» säges för övrigt,
att dessa rekvisitioner skola inlämnas
tre dagar före avresan.

Låt mig till sist påpeka, herr talman,
att det här gäller fullt friska människor.

I »Råd och anvisningar» säges, för övrigt
mycket klokt, att barn, som kunna tänkas
lida av smittosamma sjukdomar, inte
böra företaga några resor. Jag har i statsutskottets
tredje avdelning under senare
år fått vara med om att, i mycket på
grund av ekonomiska skäl, visa stor återhållsamhet
när det gäller den sjukvårdande
verksamheten på olika områden.
Då man samtidigt vet, att sjuka människor
måste irra omkring från sjukhus
till sjukhus utan att kunna få plats, och
när det dessutom landet runt är en alldaglig
företeelse att lidande människor
få sitta i flera timmar under pinsam
väntan på att komma under läkarbehandling,
ja då må det vara begripligt,
herr talman, att jag här yrkar bifall till
statsutskottets förslag.

4 Första kammarens protokoll 1951. Nr It).

Anslag till fria resor för barn ni. m.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag ber kammaren om överseende
för att jag nu måste diskutera litet med
mina värderade avdelningskamrater
herrar Mannerskantz och Anderson i
Arboga. Jag medger att det kanske kunde
ha skett litet mera enskilt, men debatten
är ju offentlig, och synpunkterna
kunna till äventyrs intressera också en
och annan av kammarens övriga ledamöter.

Herr Mannerskantz anmärkte mot inledningen
till reservationens motivering,
där vi framhålla att man bör pröva
andra besparingsmöjligheter, innan
man går in för att beskära de sociala
förmånerna. Den uppfattningen har jag
verkligen, herr Mannerskantz, och i det
fallet må man alltså säga, att det rör sig
om en skiljelinje.

Herr Mannerskantz anförde en hel
rad av verksamhetsgrenar, som vi icke
kunna tillgodose, därför att det statsfinansiella
läget hindrar utbyggnaden.
Jag ber då kammarens ledamöter observera,
att utbyggnaderna äro beslutade
och planer uppgjorda samt i vissa fall
— såsom när det gäller sinnessjukvården
— betydande medel anslagna,
ehuru arbetet inte fortskrider i den
raska takt man hade önskat och hoppats
på. Och nu måste jag ställa en fråga
till min vän herr Mannerskantz —
ty vänner äro vi ju, eller åtminstone
goda arbetskamrater, fastän vi här nog
aldrig riktigt komma att mötas: Det är
väl inte herr Mannerskantz’ mening att
vi nu skola spara i fråga om de sociala
förmånerna för att bli i tillfälle att genomföra
skolreformen, reformen av
fångvården och straffverkställigheten
och annat mera?

Det rör sig ju här om att utan noggrann
undersökning genomföra en besparingsåtgärd
på ett avgränsat socialt
område. Vad den Wärnska utredningen
gav var ett uppslag, men det har inte
blivit närmare undersökt, och herr
Mannerskantz har själv medgivit att
detta inte är bästa metoden att nå en
besparing. Under sådana förhållanden
är det väl ändå, menar jag, förnuftigast

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till fria resor för barn m. in.
att kammaren avvisar utskottets förslag
och begär att någonting'' annat kommer
i stället. Och om de ekonomiska svårigheteilna
fortsätta och eventuellt skärpas,
kommer någonting annat i stället,
ty i det fallet har jag aldrig ett ögonblick
tvekat om — inte ens inför risken
att från kommunistiskt håll bli behandlad
som reaktionär — att vi kanske få
lov att spara också på det sociala området.

Jag vill inte vara med om att göra
politik av denna fråga, herr Norling,
men det må ju stå kommunisterna fritt
— jag är för min del alldeles övertygad
om att det positiva intresset för beredande
av sociala förmåner väger åtskilligt
tyngre än politiska lamentationer
från kommunistiskt håll.

Jag har således velat framhålla, att
de av herr Mannerskantz framdragna
exemplen egentligen inte ha någon relevans
vid bedömningen av utskottsmajoritetens
förslag — den meningen måste
jag i varje fall hävda, såvida icke herr
Mannerskantz anser att vi skola beskära
de sociala förmånerna därhän, att vi
få tillräckligt med pengar för att genomföra
de beslutade reformerna. Under
den förutsättningen är herr Mannerskantz’
resonemang riktigt, men det
kan väl ändå inte vara hans mening att
rekommendera så skarpa ingripanden.

Herr Mannerskantz ställde också frågan,
om man i denna kammare och i
detta hus vet, hur urholkade statsfinanserna
äro. Ja, det frågetecknet skrev
väl herr Mannerskantz i luften, och vem
som helst får svara. Jag tänker inte ge
mig in på den frågan. Vi ha nog inom
tredje avdelningen erfarenhet av att det
statsfinansiella läget är prekärt, och det
har jag inte heller ett ögonblick förnekat.
Jag bara återkommer till kravet,
att om man i anledning av det
statsfinansiella läget skall vidtaga åtgärder,
skola dessa åtgärder drabba de ekonomiskt
svagaste i samhället så litet
som möjligt. Men det blir inte förhållandet
enligt detta förslag, och det är
därför jag icke kan biträda det. Så enkelt
är det. Man behöver inte krångla
till saker och ting mer än nödvändigt.

Sedan sade också herr Mannerskantz,
att folk väl kunna spara ihop ett par
tre tior, så att de hade till dessa avgifter.
Jag vill visst inte bestrida, att det
kan finnas familjer, som kunna göra
det, men jag är övertygad om att det
finns åtskilliga familjer, som redan nått
gränsen för vad de orka med i fråga om
utgifter och som inte kunna det. Detta
är ytterligare ett skäl till att kammaren
bör följa reservanternas yrkande på
denna punkt, ty jag tror inte någon
egentligen vill försvåra möjligheterna
för de sämst ställda att göra dessa resor.

Med detta bär jag också tillbakavisat
herr Mannerskantz’ resonemang om att
därest man i hela Sverige reste lika mycket
som man reser i Sundbyberg, så
skulle det hela kosta staten 25 å 30 miljoner
kronor. Vad det skulle komma
att kosta vet jag inte, men att det skulle
kosta mycket pengar är säkert, och det
har jag aldrig ett ögonblick bestritt. Att
man kanske, om det statsfinansiella läget
inte medger en utökning av anslaget,
får göra begränsningar, framhöll
jag i mitt första anförande. Men jag
upprepar vad jag sagt flera gånger, att
då får man göra begränsningar för dem
som ligga högre upp och inte för dem
som ligga lägst på inkomstskalan.

När sedan herr Mannerskantz talar
om för kammaren, att vi på tredje avdelningen
en dag för två år sedan voro
på vippen att förorda ett slopande av hela
detta anslag, får jag säga till herr
Mannerskantz, att jag verkligen inte kan
erinra mig —• jag tycker ju ändå att
jag har ett tämligen gott minne — att
vi skulle ha varit inne på den linjen.
Så sams tror jag aldrig jag har varit
med herr Mannerskantz, att jag skulle
vilja vara med om att slopa hela anslaget!
Jag har visserligen haft den uppfattningen,
att själva resorna understundom
ur vilosynpunkt kunna ha varit
av ett tvivelaktigt värde. Jag har ju
sett med egna ögon, hur besvärligt det
kan vara för en mor att ge sig ut och
resa i sommarvärmen och trängseln på
stationerna med kanske tre, fyra barn.
Det kan ifrågasättas, om detta ur vilo -

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

och rekreationssynpunkt är det bästa.
Men att resorna i stort sett ha en välsignelsebringande
verkan vågar jag påstå.
Men här är man redo att säga -—
det temat var i varje fall herr Anderson
i Arboga inne på — att eftersom en del
familjer resa till städerna på sommaren
med sina barn skall man göra så stora
svårigheter som möjligt för allesammans
att resa. Herr Anderson i Arboga
säger nu, att lian inte sagt det, men
herr Anderson sade det i alla fall - -jag antecknade det — och han menade
att det var ett motiv för hans ståndpunkt.
På den punkten kommer protokollet
att ge besked.

Det är klart att det kan finnas vissa
yttringar, som kunna vara litet tvivelaktiga,
men såsom jag sade i mitt första
anförande bidraga ju inte dessa avgifter
till att minska verkningarna av dessa
yttringar utan i stället till att öka
dem för de människor, som ha det allra
sämst ställt av de grupper, som det
bär är fråga om.

Herr Anderson i Arboga och herr
Mannerskantz voro också inne på att
bortförklara de administrativa svårigheter,
som äro förenade med uttagandet
av en expeditionsavgift. De av kammarens
ledamöter, som till äventyrs lyssnade
till mitt första anförande, kunna
säkerligen erinra sig att jag inte sade
någonting om denna sak. Jag har visserligen
diskuterat om dessa ting med
både herr Mannerskantz och biljettören
— eller jag kanske får säga före detta
biljettören — herr Anderson i Arboga,
men jag nämnde ingenting om den saken
i mitt anförande, därför att jäg ansåg
att det var en alltför liten fråga att
diskutera. Herr Anderson ägnade emellertid
rätt mycket tid åt detta kapitel,
och eftersom frågan har dragits upp,
vågar jag kanske säga, att det väl inte
går alldeles av sig självt att trycka biljetter,
att köpa kartong till dem, att
distribuera dem till praktiskt taget alla
Sveriges järnvägsstationer och att redovisa
dem. .lag har visserligen fått eu
mycket ingående beskrivning över hur
lätt det går att ta en biljett i ett fack,
att stämpla den i apparaten, som står i

Anslag till fria resor för barn m. m.
biljettluckan, och lämna den till vederbörande.
Ja, den saken tar kanske inte
så lång tid, men däremot tar det sin tid
för de stackars människor, som skola
redovisa pengarna. Vi veta ju att det
finns många kolumner på redovisningsblanketterna,
och nog får det väl tryckas
till ytterligare en kolumn för dessa
biljetter, vilket väl inte går så alldeles
av sig självt. Någon nettovinst på
650 000 kronor blir det därför inte, det
tror jag att jag vågar försäkra kammarens
ledamöter.

Jag har emellertid inte fäst mig så
mycket vid detta, eftersom jag tycker
att det är en sak av mindre betydelse.
Det väsentliga är ju att man inte försvårar
möjligheterna att resa för dem som
ha det största behovet av dessa resor.

Herr Anderson i Arboga berörde också
rätt utförligt svårigheterna att begränsa
resorna, men inte heller den saken
tog jag upp i mitt anförande. .Tåg
antydde att det kanske skulle vara en
möjlighet att minska kostnaderna, om
man kunde begränsa resorna utan alltför
stort krångel. Men det har man ännu
inte lyckats med, och därför har jag åtminstone
tills vidare accepterat de obegränsade
resorna. En begränsning kommer
att medföra en rätt tillkrånglad
kontroll m. m.

Herr Anderson i Arboga gjorde en del
hårfina beräkningar om rättvisan av en
sådan begränsning. Jag skall inte diskutera
den saken, men jag är fullt på det
klara med att var en gräns än skall dragas,
herr talman, kommer denna gräns
att vålla diskussion. Om man tillspetsar
saken, skall alltså den som reser för 6
kronor betala en expeditionsavgift på ö
kronor, och det är klart, att man kan
diskutera riktigheten av en sådan bestämmelse.
Herr Anderson sade, att 5
kronor inte var dyrt för en resa från
Ystad till Haparanda. Det har jag aldrig
heller sagt. Jag liar inte talat om dessa
kostnader. Rättvisan i systemet kan diskuteras.
Den som skall resa för 0 kronor
få betala 5 kronor i expeditionsavgift,
och den som skall resa från Ystad
till Haparanda får betala samma belopp.
Om man skall söka åstadkomma

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till fria resor för barn m. m.

ett rättvist system, kommer man, skulle
jag tro, in på så många krångligheter
att vi kunna vara överens om att det
inte går att uppnå en fullständig rättvisa.
Jag har heller aldrig givit mig ut
för att hävda den fullständiga rättvisan,
eftersom det redan på ett tämligen tidigt
stadium stod klart för mig att vi inte
kunna skipa full rättvisa med de instrument
som vi ha till vårt förfogande.

En sak som i detta sammanhang kan
förtjäna påpekas är att av dem, som
åka buss eller båt, skall det inte uttagas
några extra avgifter, och detta har jag
inte inlagt någon gensaga mot. Jag tror
nämligen att det skulle bli så krångligt,
att man inte skulle kunna få en tillfredsställande
kontroll. Jag vill emellertid
fästa uppmärksamheten på vad statsutskottet
säger på denna punkt. Det heter
i utskottsutlåtandet: »Barnavårdsnämnderna
böra vid utfärdandet av biljettbeställningar
uppmärksamma, att resor
med buss eller båt endast företagas i
fall, där järnväg icke lämpligen kan
ifrågakomma.» Detta har herr Anderson
i Arboga svalt utan vidare, men krånglet
med de obegränsade resorna kan
han inte vara med om. Ostridigt är
emellertid, att på barnavårdsnämnderna
skulle läggas en kontrollskyldighet,
som på många orter kan vara rätt besvärlig
att klara, nämligen på de orter,
där långbusslinjer och tåglihjer gå, om
inte parallellt så tämligen jämlöpande.
Det blir inte så enkelt för nämnderna
att klara den uppgiften.

Om kammaren följer reservanterna,
behöver man inte pålägga kommunerna
några ytterligare bekymmer av detta
slag, och det är ännu ett skäl, herr talman,
till att jag ånyo ber att få yrka
bifall till den vid punkten fogade reservationen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Endast en kort replik.

Jag ber att till herr Karlsson i Munkedal
få säga, att när jag citerade social -

styrelsens yttrande gjorde jag inte några
andra kommentarer än att jag sade mig
förstå de barn, som släpades till städerna,
men att jag inte förstod mödrarna.
Det var den enda kommentar jag gjorde.

Det har här tidigare talats om att de
barnrika familjerna skulle drabbas särskilt
hårt, om vårt förslag genomfördes,
och socialministern och även fru Sjöström-Bengtsson
tryckte mycket hårt på
detta. Om kammarens ärade ledamöter
se efter på s. 2 i utskottets utlåtande,
återfinnas där några uppgifter om ifrågavarande
resor under åren 1948 och 1949.
Om jag tar siffrorna för år 1949, visar
det sig, att resor beviljades för 59 500
barn under och över 6 år, medan vårdarnas
antal var 37 600. Nu är det mycket
möjligt, herr talman, att jag börjar
att få åldersbesvär, men så långt jag kommer
ihåg de enkla räknesätten kan jag
inte få fram något större antal barn per
vårdare för de 37 600 människor, som
rest i denna egenskap. Det blir knappt
två barn per vårdare.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr talman!
Det var en sak som jag glömde säga
till herr Mannerskantz i mitt förra anförande.
Jag vet inte om jag är särskilt lyhörd,
men jag tyckte att herr Mannerskantz
hade en liten ton av förakt i rösten,
när han talade om kvinnoorganisationernas
inställning till denna fråga. Jag
vet inte om jag misstog mig, men i varje
fall uppfattade jag det så.

Jag skulle vilja säga, att detta sannerligen
inte är någon kvinnofråga. Det är
en fråga av ekonomisk art för den gemensamma
familjen och en fråga om
trevnaden inom familjen, såsom jag vågade
påstå i mitt förra anförande. Jag
sade då, och jag upprepar det, att det
är en tillgång för familjen med friska
barn och med en frisk husmor, som utan
klagan och med glädje fullgör sina sysslor.
Jag skulle också vilja upprepa, att
detta är en tillgång för hela samhället,
och det är inte på något sätt en kvinnofråga.
Om man för in problemet på den
linjen, ber jag att få protestera på det livligaste.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr IG.

För övrigt skulle jag vilja säga, att jag
av herr Mannerskantz’ uttalanden vid
ett par tillfällen i dag fått en känsla av
att herr Mannerskantz aldrig någonsin
har kommit i verkligt nära kontakt med
vad man kallar fattigt folk. Jag har en
känsla av det så snart herr Mannerskantz
talar om sociala ting bär i kammaren.
Det kanske ter sig litet annorlunda för
oss, som ändå nära nog dagligen — åtminstone
ha vi gjort det tidigare under
långa tider — kommit i kontakt med just
de kategorier av människor, som det här
är fråga om, och sett att det faktiskt skulle
vara omöjligt för dessa husmödrar och
deras barn att få en sommarvistelse, om
de inte hade tillgång till fria resor. De
ha ju bara funnits några år. Tidigare
fingo husmödrarna och barnen vackert
stanna hemma, det kan jag tala om.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag hade inte tänkt begära ordet ytterligare
i denna fråga, då väl det mesta redan
är sagt i debatten. Men jag tycker
att det var ganska onödigt av den sista
ärade talarinnan att bär inför kammaren
och det svenska folket beskylla mig för
att aldrig ha kommit i kontakt med fattigt
folk. Jag skall be att få ge fru Sjöström-Bengtsson
några fakta, som bevisa
motsatsen.

De människor, som växa upp på landsbygden
— i vilken klass, eller vad man
vill kalla det, de än befinna sig — komma
i en helt annan kontakt med sina
medmänniskor än de som bo i städerna.
I städerna är det ofta så, att man inte
känner ens de som bo i samma hus som
en själv, och över huvud taget få stadens
människor inte en lika stor bekantskapskrets
som en vanlig lantbo. Jag har växt
upp på rena landsbygden ibland, såsom
det förr i världen hette, statarnas ungar,
soin voro mina bästa lekkamrater. Jag
har legat på ladugårdsbacken bland
drängarna på middagsrasterna och pratat
med dem och varit med i deras familjer.
Under varje veckohelg, som jag är
hemma, hälsar jag på hos dem som jag

Anslag till fria resor för barn m. m.
bär att göra med på min egendom. I ea
liten socken på landet känna alla människor
varandra på ett helt annat sätt än
stadsbor i allmänhet göra.

Jag tycker därför det är rätt onödigt
att fru Sjöström-Bengtsson här sätter sig
på en sådan där fin piedestal, såsom varande
den som har den bästa erfarenheten
av de breda lagrens levnadsförhållanden.
Det finns inte någon grund för
detta. Och jag tycker nog också, herr
talman, att det knappast har med denna
diskussion att göra.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr talman!
Jag har inte beskyllt herr Mannerskantz
för någonting. Jag sade endast,
att jag hade en känsla av att det
förhåller sig på det sätt som jag angav.

Det umgänge med fattigt folk, som
herr Mannerskantz nyss sade sig ha, tycker
jag snarast skulle föranleda herr
Mannerskantz att vilja vara med om att
göra dessa människors levnadsförhållanden
lättare.

Det kan ju tänkas, att man i regel inte
har så stor kontakt med fattigt folk i
städerna, men jag måste säga, att jag
för min del genom den verksamhet, som
jag under fyrtio år bedrivit i Göteborg
med anledning av mitt yrkesarbete, har
fått en utbredd och mycket ingående
kännedom om fattigt folks förhållanden
i städerna, och de äro säkert inte bättre
på landet.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det är inte jag som »muckat gruff» i
den här frågan. Jag kan tala om att jag
känner praktiskt taget alla människor i
min lilla socken på 900 invånare — ett
och annat av de uppväxande barnen
kanske man inte kan identifiera numera,
när man tyvärr får lov att vistas så mycket
i den här staden.

Jag tror jag kan säga, att det nog
inte finns en enda familj i denna socken,
som bär någon som helst svårighet
att prestera en femma eller en tia för en
sådan här resa. Det kan jag säga alldeles
säkert. Det är klart att det kan finnas en
och annan i landet och även i Göteborg

Nr IG.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Anslag till fria resor för barn m. m.

—- det vill jag inte bestrida — som har
svårighet att uppbringa dessa pengar,
men jag tycker nog att fru SjöströmBengtsson
försöker ge en något oriktig
bild av landets verkliga status i dag,
med nuvarande inkomstförhållanden och
sysselsättningsgrad. Även om man kan
påvisa ett eller annat fall, där svårigheter
kunna föreligga för vederbörande
att betala denna avgift, tror jag det är
oriktigt att göra det hela till en så generell
företeelse som jag anser att fru Sjöström-Bengtsson
velat göra i sitt sista
anförande.

.Tåg vill, herr talman, sluta med att
säga, att det ju här inte varit fråga om
att lägga på människor någon större
ekonomisk börda. Det gäller här ett relativt
Utet belopp. Statsrådet Sköld sade
nyss i andra kammaren, där jag tillfälligtvis
var inne, att det inte alls är ohälsosamt
att man inför en expeditionsavgift,
så att människor tänka sig litet för
— han sade ordagrant detta — innan de
besluta sig för att göra en resa. Det är
många gånger så — det är fortfarande
finansministerns ord — att det man får
alldeles gratis uppskattar man inte och
sätter inte något större värde på, men
får man bara betala något, om än aldrig
så litet, sätter man större värde på det.

Jag ber att med dessa finansministerns
ord såsom slutvinjett på denna diskussion
få meddela, att jag inte har blivit
omvänd av den sista ärade talarinnans
argumentation gentemot mig.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i motsvarande
del av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och god -

kändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 84 punkten
I a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 69;

Nej — 69.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Enär således de avgivna rösterna befunnits
lika delade, nedlade herr talmannen
i kammarens därtill avsedda
rösturna en ja- och en nej-sedel, båda
lika till storlek och utseende, tryckta
och omärkta samt var för sig slutna och
hoprullade, varefter på anmodan av
herr talmannen herr Sanne ur rösturnan
upptog den ena av röstsedlarna,
och befanns denna vara nej-sedeln.

Kammaren hade sålunda fattat beslut
i enlighet med nej-propositionen.

Punkten I b.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
den nu föredragna punkten endast yrkats,
av herr Karlsson, Gustaf, att kammaren
skulle antaga det förslag, som
innefattades i motsvarande del av den
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

Om rätt för justitieråd att fullgöra skiljemannauppdrag m. m.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare enligt herr
Gustaf Karlssons yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten II.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos statsutskottets utlåtanden:
nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. in.;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till bidrag
till vissa handelshamnar;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51 i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; samt

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om rätt för justitieråd att fullgöra skiljemannauppdrag
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 89, i anledning av väckta motioner
om rätt för justitieråd och regeringsråd
att med sin tjänst förena vissa
skiljemannauppdrag.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Holmbäck och Ewerlöf (I: 269) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Hjalmarson och Ståhl (II: 356),
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
om sådan ändring av statens allmänna
avlöningsreglemente, att justitieråd
och regeringsråd skulle kunna med
sin tjänst förena skiljemannauppdrag

såsom ordförande eller som ensam skiljedomare.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:269 och 11:356
icke måtte av riksdagen bifallas.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Mannerskantz, Sundelin,
Lundgren, Söderquist, Skoglund i
Doverstorp, Malmborg i Skövde och
Bergstrand, fröken Elmén samt herrar
Birke och Nihlfors ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 269 och II: 356, bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga sådan
ändring av de i 7 § statens allmänna
avlöningsreglemente meddelade särskilda
bestämmelserna för högsta domstolen,
regeringsrätten m. fl., att med tjänst såsom
justitieråd och regeringsråd finge
förenas skiljemannauppdrag såsom ordförande
i skiljenämnd eller såsom ensam
skiljedomare.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Den
fråga som behandlas i föreliggande utskottsutlåtande
gäller, huruvida en
jämkning bör vidtagas i gällande förbud
för justitieråd och regeringsråd att åtaga
sig skiljemannauppdrag.

Frågan har tidigare varit föremål för
riksdagens behandling, bland annat i
form av förslag i en kungl. proposition
år 1947. Förslaget innebar, att justitieråd
och regeringsråd skulle medgivas
rätt att med sin tjänst förena skiljemannauppdrag
såsom ordförande eller
ensam skiljedomare. Riksdagen avslog
emellertid då Kungl. Maj:ts förslag.

Det har således rått och råder väl fortfarande
skiljaktiga meningar i denna
fråga. Det har exempelvis uttalats farhågor
för att justitierådens och regeringsrådens
tjänstgöring som skiljedomare
skulle kunna skada deras ämbetsställning.
Mot detta har bland annat anförts,
att häradshövdingarna ju ha rätt att åtaga
sig skiljemannauppdrag. Vid lagrådets
granskning av processlagberedningens
år 1938 framlagda förslag uttalade

06 Nr 16. Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Om rätt för justitieråd att fullgöra skiljemannauppdrag m. m.

två av lagrådets ledamöter såsom önskvärt,
att domstolarnas lagfarna ledamöter
kunde åtaga sig skiljemannauppdrag
och att förbud häremot icke borde uppställas
för domare i någon instans. I de
motioner, till vilka utskottet tagit ställning
genom nu föreliggande utlåtande,
bär det framhållits, att det inom domstolsorganisationen
ännu icke finns något
förfarande, som kan ersätta skiljemannaförfarandet.
Det har också framhållits
såsom angeläget att vid skiljemannaförfarandet
kunna utnyttja den juridiska
skicklighet, som finns hos justitieråd
och regeringsråd.

Utskottets majoritet har icke ansett sig
kunna gå med på motionernas linje. Reservanterna
däremot anse, att de skäl
som anförts till stöd för förslaget om
jämkning i förbudet för justitie- och regeringsråd
att åtaga sig skiljemannauppdrag
äro så starka, att vi ansett oss böra
tillstyrka motionernas yrkande, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
den reservation som finnes fogad vid
detta utlåtande.

Herr HOLMBäCK: Herr talman! Såsom
motionär i ärendet skall jag tillåta
mig att med några korta ord belysa min
uppfattning.

Jag anser, att man bör jämka gällande
bestämmelser så att justitieråd och regeringsråd
få rättighet att åtaga sig skiljemannauppdrag.
Skälen därtill äro enligt
min mening två.

Det ena skälet — och det viktigaste —
är att det i samhället föreligger ett stort
behov av skiljemän av hög kompetens.
Såsom kammarens ledamöter känna till
ha vi en särskild lag om skiljemän. En
skiljedom kan under de förutsättningar
som denna lag anger verkställas av de
exekutiva myndigheterna som om den
vore given av en domstol. Lagstiftningen
har alltså försökt gynna tillkomsten
av skiljedomar, och detta beror naturligtvis
på de stora fördelar som man vinner
genom ett skiljedomsförfarande. Parterna
få ett snabbt avgörande; de behöva
ej gå vägen över domstolarna, vilken
alltid är lång och ofta tar åratal, och

just snabbheten kan för parterna vara av
den största vikt. Samhället slipper ställa
domstolar och organisation till förfogande
för tvisters slitande, i den mån dessa
gå till skiljedom, och skiljedomstolarna
lasta alltså av de ordinarie domstolarna
ett ordinärt arbete, vilket gör att de ordinarie
domstolarna kunna arbeta snabbare,
då de få färre mål.

För att man skall kunna nå detta mål
måste man emellertid ha skiljedomare
av den högsta kompetens, av den kompetens,
att parterna äga den känslan, att
deras tvister komma att avgöras med
verkligt hög juridisk insikt och fullständig
opartiskhet. Sådana skiljedomare får
man, om man tillåter landets högsta domare
att tjänstgöra såsom skiljedomare.
Under första världskriget, då man bland
annat på grund av den växlande prisnivån
hade ett starkt behov av att snabbt
kunna bringa handelstvister till sin lösning,
gjorde justitieråden samhället mycket
stora tjänster genom att tjänstgöra
såsom skiljedomare, och liknande
tjänster skulle de kunna göra än i dag.

Det var det första och viktigaste skälet.

Det andra skälet är, att man bör söka
bereda ledamöterna av våra två högsta
domstolar större möjligheter att komma
i kontakt med det praktiska livet och
dess män, än de för närvarande ha. Det
har många gånger anmärkts, att ledamöterna
i våra överrätter varit för mymket
isolerade, att de måst helt använda sill
tid för att döma på skriftligt material
utan att se parter och vittnen. Det har
numera blivit annorlunda, sedan man
infört den muntliga processen även i
överrätterna, men det skulle behövas än
mera kontakt mellan de högsta domarna
och allmänheten, och för detta ändamål
vore det mycket lämpligt, om de högsta
domarna kunde få fungera såsom skiljedomare.
Skulle man tillåta detta, så skulle
man kanske dessutom kunna få en
mera allsidig rekrytering av högsta domstolen
och regeringsrätten.

I England bär man det systemet, att
de högsta domstolarna alltid rekryteras
bland advokaterna. Det är de främsta
advokaterna, som bli Englands högsta

Onsdagen den 25 april 1951 fin.

Nr 16.

Om rätt för justitieråd att fullgöra skiljemannauppdrag m. m.

domare. I Sverige har man sedan 30—40
år försökt att förmå åtminstone några
av våra främsta advokater att gå in i
högsta domstolen, men detta har under
denna långa tidrymd lyckats endast i
två fall: en gång i slutet av 1910-talet
och den andra gången för ett par år sedan.
Möjligen skulle man kunna få någon
advokat att träda in såsom ledamot av
högsta domstolen och kanske regeringsrätten,
om man behölle den kontakt med
allmänheten, som möjligheten att fälla
skiljedomar innebär.

Tillåt mig till slut att säga, att vad
som yrkas blott är, att justitieråden och
regeringsråden skola få fungera såsom
ordförande i skiljedomstolar, respektive
såsom ensamma skiljedomare, alltså endast
i sådana fall, där de tillkallas
ifrån båda sidorna, d. v. s. genom en
överenskommelse mellan parterna. Då
kan det naturligtvis icke bli fråga om
att det blir något som helst intrång i
deras opartiskhet. Det är naturligtvis
också klart, att de kunna användas endast
i begränsad omfattning: den begränsade
omfattning som är möjlig under det
de tjänstgöra såsom domare i sina respektive
domstolar och endast ha någon
liten tid som kan användas till annat.

Jag tror, herr talman, att skälen för
att lämna detta tillstånd äro utomordentligt
starka, och jag ber därför att få yrka
bifall till reservationen.

I herr Holmbäcks yttrande instämde
herr Ewerlöf, fröken Andersson samt
herrar Velander och Lundgren.

Herr LEANDER: Herr talman! Jag

varken kan eller vill bestrida värdet av
herr Holmbäcks uppgifter i fråga om behovet
av sakkunniga skiljedomare. Om
dessa skiljedomare sedan böra eller måste
tagas ur justitierådens eller regeringsrådens
krets, det är ju en annan sak.

Det bär ju sedan långa tider tillbaka
ansetts fullt naturligt, att det gällt ett
förbud för justitieråd och regeringsråd
att åtaga sig tjänster vid sidan om sitt
ämbete. Förbudet för justitieråd och regeringsråd
att åtaga sig uppdrag som
skiljedomare och skiljemän genomfördes

1920. Detta förbud motiverades då med
att dylika uppdrag ej kunde anses förenliga
med den ställning, som dessa ämbetsmän
intaga såsom utövare av landets
högsta domarmakt.

Det har rått och det råder fortfarande
delade meningar om den saken. I enskilda
motioner gjorde man framställning
om en ändring härvidlag vid 1946
års riksdag. Motionerna avslogos. Året
därpå ■— 1947 -—- väcktes samma fråga
utan någon vidare motivering i en kungl.
proposition. Även denna hemställan avslogs
av riksdagen. När nu frågan återkommit,
ha vi inom avdelningen och
utskottets majoritet icke funnit, att några
särskilda nya omständigheter ha tillkommit
eller att några särskilda skäl
föreligga att frångå den tidigare intagna
ståndpunkten och föreslå riksdagen
att fatta ett annat beslut än den förut
gjort.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HERLITZ: Herr talman! De skäl
som tala för bifall till dessa motioner ha
utförligt utvecklats av herr Sundelin och
särskilt av herr Holmbäck, och jag vill
till alla delar ansluta mig till vad de anfört.
Då jag nu begärt ordet, är det bara
för att få med ett konkret exempel belysa
vissa svårigheter, som man råkar in
i med den nuvarande ordningen.

Om man ser på hur det under det senaste
året har gått till med rekryteringen
av högsta domstolen och regeringsrätten,
så står man inför det ganska uppseendeväckande
förhållandet, att ehuru lagen
om högsta domstolen säger, att domstolen
skall ha 24 ledamöter, så har en plats
i högsta domstolen av Kungl. Maj :t i
strid med lagens föreskrift lämnats obesatt
under en avsevärd tid. Med reservation
för eventuellt misstag från min sida
vill jag säga, att det är sedan september
i fjol, som en plats bär varit obesatt.
Likaledes har regeringsrättslagen en föreskrift
om hur många regeringsråd vi
skola ha, och det oaktat har Kungl.
Maj:t, då en ledighet uppkom i slutet av
februari — icke en oväntad ledighet

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Om rätt för justitieråd att fullgöra skiljemannauppdrag m. m.

utan en ledighet på grund av inträdd
pensionsålder, som alliså varit länge förutsedd
— icke kunnat besätta den platsen
förrän en och en halv månad senare.
Dröjsmålet är inte så långt, men
det är betänkligt inte bara ur konstitutionell
synpunkt utan framför allt ur den
för riksdagen välkända synpunkten, att
man hyser de största bekymmer för regeringsrättens
möjligheter att avverka
sin arbetsbörda. Trots detta har sålunda
en plats lämnats obesatt under en och
en halv månad.

Jag har i en krets, som sekretessen
måhända förbjuder mig att nämna, haft
anledning att reflektera över det konstitutionellt
oriktiga i detta förfaringssätt,
och jag har där haft anledning att spekulera
över anledningarna till detta
Kungl. Maj:ts förfarande. Dem kan jag
inte genomtränga till botten. Det är möjligt,
att det i fråga om högsta domstolens
rekrytering låg några tankar på en
minskning av justitierådens antal bakom.
Det vet jag inte. I så fall skulle det
ha varit fråga om ett fullt avsiktligt brytande
av lagens regler. Men det finns nog
ett annat skäl. Det har kommit uppgifter
till min kännedom om att justitieministern
i flera fall har stått inför utomordentliga
svårigheter att få dessa
platser besatta. För att undvika dessa
kringgående uttryckssätt: Jag vågar påstå,
att det förhåller sig så, att justitieministern
inte bara vid detta tillfälle
utan vid åtskilliga föregående tillfällen
har haft stor möda att finna kandidater,
som ha varit villiga att åtaga sig de ur
många synpunkter icke lockande uppdragen.
Och det är alldeles otvivelaktigt,
att därvidlag ha de regler, som vi nu
diskutera, spelat en mycket betydande
roll. Naturligtvis är det också andra omständigheter
som bidragit: själva lönesättningen
och för övrigt både det ena
och det andra. Men utan tvivel kan man
räkna med att en person, som reflekterar
på att inträda i högsta domstolen
eller regeringsrätten, däremot väger det
personligt olustiga i att undandragas den
kontakt med det praktiska rättslivet, som
skiljemannaskapet innebär, och att han
också — det är ju inte mer än mänsk -

ligt — tar hänsyn till de ekonomiska
uppoffringar han får göra. Herr Holmbäck
talade nyss om de ekonomiska uppoffringar,
som det kan innebära för en
advokat, och de äro uppenbarligen särskilt
påtagliga och kännbara. Men man
kan också tänka på en man som väger
mellan att åtaga sig ett häradshövdingämbete
och en utnämning till högsta
domstolen. Vid ett sådant val kan den
omständighet vi här diskutera vara —
och har utan tvivel ofta varit — en avgörande
faktor. Man kan tänka sig ämbetsmän
på andra håll — jag talar hypotetiskt,
men jag har fakta i tankarna
— som väga de ekonomiska utsikterna
på en annan bana mot vad som bjuds
dem, ifall de skulle taga på sig de högsta
rättsvårdande uppgifterna i vårt land
med de ekonomiska uppoffringar som
detta för med sig.

Herr talman! Jag känner ett behov av
att här ge min honnör åt de många män
i högsta domstolen och regeringsrätten,
som trots de uppoffringar som krävas
av dem, ledda av sin känsla för plikten
och sin kärlek till rättsvården ändå gå
in på denna tunga väg. Men på samma
gång som vi måste ge vår honnör åt dem,
måste vi å andra sidan förstå de män,
som resonera som vi andra och som
tänka på sin och sin familjs ekonomi,
även om därigenom de högsta rättsvårdande
myndigheterna hindras att få de
bästa krafter som de kunde få. Det är
denna fråga som riksdagen nu står inför:
vill riksdagen medverka till att landets
högsta domstolar få möjlighet att
hos sig samla de krafter, av vilka vår
rättsvård verkligen är i behov?

Från dessa utgångspunkter hyser jag,
herr talman, ingen tvekan om att ansluta
mig till det yrkande som framställts i
reservationen.

Herr HOLMBäCK: Herr talman! Varken
statsutskottet eller dess talesman
herr Leander har gått in på själva sakfrågan,
utan man har nöjt sig med att
säga, att riksdagen vid två tillfällen
förut har avslagit yrkanden i samma
riktning som motionärernas och att det

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

Om rätt för justitieråd att fullgöra skiljemannauppdrag m. m.

sedan dess inte har framkommit några
nya skäl.

Jag måste naturligtvis ge dem rätt i
att läget är ungefär detsamma som förut,
men riksdagen som varje annan institution
har rätt och plikt att pröva
om skälen för sin ståndpunkt, och just
i detta fall tror jag att detta vore utomordentligt
lämpligt. Det gäller dock en
fråga, som Kungl. Maj:t med den nuvarande
justitieministern som föredragande
statsråd har lagt fram i en proposition.
Redan därav ser man ju, vilka
starka skäl som måste ha förefunnits.

Jag hemställer, herr talman, till kammaren,
att kammaren ville pröva om
denna fråga. Jag vågar säga, att skälen
för ett bifall till reservationen äro utomordentligt
starka.

Herr BRANTING: Herr talman! Det
finns utan tvivel vissa skäl som tala för
bifall till dessa motioner, men jag kommer
ändå för min del till det slutet,
att kammaren bör bifalla utskottets utlåtande.

Det förhåller sig väl så som herr
Holmbäck säger, att högsta domstolens
ledamöter som ordförande i skiljenämnder
kunna göra en utomordentlig nytta
och att det många gånger är i hög
grad av behovet påkallat att på dessa
poster ha tillgång till jurister av den
kapacitet, som representeras av högsta
domstolens ledamöter. Jag skulle därför
för min del inte ha haft någonting
emot, om man hade tänkt på den saken
vid den nya rättegångsreformens
genomförande. Man kunde då ha sagt
sig, att den rättsskipning, som sker enligt
lagen om skiljemän och skiljedomstol,
är av sådan vikt, att det bör ingå
i domarnas ordinarie skyldigheter att
där fungera såsom ordförande. Men då
skulle också dessa särskilda åligganden
ha inräknats bland de domarna åvilande
skyldigheterna och tagits i betraktande
vid lönesättningen.

Vad som stöter dem som äro motståndare
till den ordning som reservationen
föreslår är såvitt jag förstått —
det gäller i varje fall mig — att våra

högsta domare skulle få ett tillskott till
sin avlöning genom bidrag från de enskilda
parterna i skiljedomsprocesser.

Herr Holmbäck erkände själv, att
hans »andra» skäl för ett bifall till den
av motionärerna föreslagna anordningen,
nämligen att högsta domstolens ledamöter
genom en sådan anordning skulle
komma i bättre kontakt med det
praktiska rättslivet, i stor utsträckning
har bortfallit genom den nya rättegångsordningen
med muntliga förhör inför
högsta domstolen. Därmed tycker jag
att vi knappast behöva uppehålla oss
mera vid det skälet.

Jag kan inte hjälpa, herr talman, att
jag skulle finna det ganska stötande,
om riksdagen skulle intaga den ståndpunkten,
att landets högsta domare avlönas
så dåligt, att de måste få extra
tillskott i sin lön för att kunna på ett
rimligt sätt uppehålla sin standard. Och
att staten, för att kunna rekrytera denna
kår, måste mer eller mindre förlita
sig till de stora företag, som ha behov
av snabba skiljedomsavgöranden, så att
dessa företag, genom de arvoden, som
de tillerkänna ordförande och ledamöter
i skiljenämnderna, hålla kåren vid
tillbörlig nivå! Om det möter svårigheter
att rekrytera högsta domstolen på
grund av den nuvarande lönesättningen,
tycker jag att man skall lösa det
problemet på en annan väg — genom att
staten bestämmer sådana löner att högsta
domstolens tillbörliga rekrytering
säkras.

Detta är, herr talman, i största korthet
de synpunkter, som göra att jag
för min del inte kan komma till något
annat resultat än att yrka bifall till inskottets
hemställan.

Herr LEANDER: Herr talman! Det är
ganska självklart, att den gamla uppfattningen
om att domarna böra intaga
en oberoende ställning har varit motivet
vid utskottets och riksdagens tidigare
ståndpunktstaganden.

Den argumentering, som här framförts
i fråga om möjligheten att locka
till bättre rekrytering genom att bere -

Nr IG.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Om rätt för justitieråd att fullgöra skiljemannauppdrag m. m.

da domarkåren högre avlöning i form
av extra inkomster via skiljemannauppdrag,
den argumenteringen bör inte väga
alltför tungt gentemot kravet på att
domarkåren skall vara fri och obun den.

Skulle det nu föreligga så starka skäl
för en ändring härvidlag, som det har
gjorts gällande av såväl herr Holmbäck
som herr Herlitz, har Kungl. Maj :t ju
den möjligheten att ånyo föra fram frågan,
baserad på en bättre utredning än
vad som här har presterats.

Jag vidhåller yrkandet om bifall till
utskottets hemställan.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! I mitt
förra anförande berörde jag inte alls
frågan om de högsta domarnas inkomster,
ty den frågan bör, anser jag, hållas
i bakgrunden. Det kan dock när det gäller
skiljemannauppdragen givetvis aldrig
bli fråga om annat än inkomster,
som äro obetydliga i förhållande till
vederbörandes normala inkomster. Det är
vidare inte parterna, som bestämma
skiljedomarnas avlöning, utan det göra
domarna själva med rätt för parterna
att överklaga hos de vanliga domstolarna.

Andra domare ha ju rätt att åtaga
sig skiljemannauppdrag och andra tjänstemän
än domare ha också sådan rätt.
Jag tror därför inte, att argumenten för
herr Brantings linje äro så starka.

Herr HERLITZ: Herr talman! Bara en
liten kort replik.

Med anledning av herr Leanders polemik
emot de synpunkter, som jag anlagt
i denna sak, vill jag först och
främst mycket starkt understryka, att
det primära för mig inte är att se denna
fråga såsom en fråga om lönereglering.
Det är självklart, att det önskvärda
är att lösa spörsmålet efter andra linjer.
Jag betonade uttryckligen, att huvudsynpunkten
för mig var densamma som den
herr Holmbäck utvecklade, och jag ville
endast belysa de faktiska och ofrånkomliga
verkningar, som nuvarande ordning
medför.

Vad sedan beträffar herr Leanders
synpunkt att vi inte skola göra en ändring
på grundval av en enskild motion,
utan att vi böra avvakta en kungl. proposition,
är jag glad att kunna ta upp
den saken i närvaro av justitieministern,
som jag just nu ser komma in i kammaren.

Jag vill alltså nu vända mig till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
och omtala, att herr Leander
nyss utvecklade den tankegången, att
Kungl. Maj:t en gång framlagt ett förslag
i ämnet, men att det sedan inte
hörts något vidare i saken från Kungl.
Maj:t. Nu har det väckts motioner i saken,
och herr Leanders egentliga skäl
att gå emot dessa motioner var, att vi
inte gärna på grundval av en motion
kunna fatta beslut i en fråga som denna,
utan att vi få lov att veta, om Kungl.
Maj:t alltjämt är intresserad för saken.
Vi böra alltså avvakta och se, om någon
gång i framtiden Kungl. Maj:t vill
avlämna en ny proposition i ämnet.

Jag vill alltså framhålla, att herr statsrådet
nu är närmast till att besvara frågan:
Förhåller det sig möjligen så, som
herr Leander tycktes vilja antyda, att
herr statsrådets intresse för saken i själva
verket har slocknat?

Herr statsrådet ZETTERBERG: På den
framställda frågan vill jag blott hänvisa
till att jag i denna sak för icke så länge
sedan har lidit ett nederlag i riksdagen.
Det är naturligtvis av den anledningen
som jag ej tagit upp saken i år. Om detta
kan ske något annat år, kan jag inte
nu säga. Men inte har jag ändrat mening
i saken!

Herr BRANTING: Herr talman! Endast
en kort replik till herr Holmbäck.

Det är riktigt, att herr Holmbäck inte
speciellt framhöll den ekonomiska synpunkten,
men den skymtade där i alla
fall. Och den kom så mycket tydligare
fram i herr Herlitz’ yttrande, fastän
han i sitt andra anförande tycktes vilja
ta den tillbaka -— det är ju inte den,

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

Om rätt för iustitieråd att fullgöra skiljemannauppdrag m. m.

som i första hand kan synas passande
i detta sammanhang. Emellertid spelar
den synpunkten naturligtvis en ganska
stor roll, och det måste ju också vara
anledningen till att den tagits upp i
sammanhang med rekryteringsfrågan.

Jag lade förresten märke till att herr
Holmbäck inte svarade direkt på den
tanke jag framkastade — låt vara att
den kanske inte var så väl genomtänkt
från min sida. Men när man i alla fall
framhåller behovet av de mest kompetenta
jurister såsom ordförande i skiljenämnder,
borde väl statsmakterna dra
konsekvenserna av detta förhållande,
inte bara genom att tillåta de höga domarna
att tjänstgöra i sådana nämnder,
utan även genom att på ett organisatoriskt
sätt inordna en dylik tjänstgöring
i domartjänsten och sålunda låta dylik
tjänstgöring vara ett led i det arbete,
som utföres av dessa höga domare. Då
blir också konsekvensen, att de icke
skola avlönas av de enskilda parterna
utan att löneförmånerna utgå av statsmedel.

Herr LE ANDER: Herr talman! Jag

hade egentligen inte alls tänkt ställa någon
fråga till justitieministern. Vad jag
här uttalade var endast en förmodan
från min sida, att han skulle komma med
ett nytt förslag, om han funne det lämpligt.

Då man ofta har betonat dels den stora
arbetsbörda, som föreligger i högsta
domstolen, dels den svårighet som förefinns
att besätta vakanta platser där,
och dels att rekryteringen skulle underlättas
genom att bereda vederbörande
bättre löneförmåner — hur det nu skall
ske — så tycker jag faktiskt att det är
en hel råd spörsmål, som närmare böra
undersökas och som man säkerligen kan
få bättre besked om i en kungl. proposition
iin vad vi fått i de nu föreliggande
motionerna.

Herr FORSLUND: Herr talman! Jag
ansluter mig gärna till den argumentering
herr Branting fört i denna fråga,

och jag vill därtill endast foga, att jag
är litet förvånad över framför allt den
motivering professor Herlitz använde
för den sak det närmast här gäller. Han
tog nämligen inte alls upp frågan, huruvida
det kan vara lämpligt att tjänstemännen
hos dessa höga rättsvårdande
instanser få samma frihet som andra ämbetsmän
att åtaga sig vissa uppgifter
som förlikningsmän, utan han resonerade
i stället i stort sett som om det vore
fråga om en rekryterings- och avlöningsfråga.
Det har väl alltid funnits
och finnes väl alltjämt någon mening i
att tjänstemännen i dessa högsta instanser
skola stå i en sådan särställning, och
jag vill varmt rekommendera vår justitieminister
att inte hoppas på någon ny
linje att framföras på nytt, när riksdagen
så sent som för tre år sedan avvisat en
sådan tanke. Jag tycker i stället att dessa
instanser böra sätta värde på att vårt
samhälle uppskattar dem på det sättet
att deras tjänstemän till och med anses
skola stå i en särställning. Frågan om
hur dessa skola ersättas får avgöras för
sig. Jag yrkar helt naturligt bifall till utskottets
hemställan.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Herr
Branting påpekade, att jag inte hade svarat
på hans fråga, huruvida man inte
vid processreformens genomförande borde
ha tänkt på att inordna skiljedomstolarna
så att säga i det ordinarie förfarandet
och alltså låta det ingå i domarnas
plikter att i viss omfattning stå
till förfogande som skiljedomare. Jag
skall gärna svara på den frågan.

Jag tror att det skulle vafa en mycket
stor och mycket svår sak att lösa problemet
efter en sådan linje, och det skulle
också medföra stora utgifter för staten.
Det skulle i grunden betyda inrättandet
av särskilda domstolar, som skulle kunna
kallas skiljedomstolar, från vilka parterna
inte hade rätt att appellera. Parterna
skulle alltså få gå till vissa domstolar,
som vore tillsatta av staten, men
de skulle inte kunna gå vidare.

Det systemet tror jag inte är hållbart.
I begreppet skiljedom ligger, att parter -

Nr IG.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Om rätt för justitieråd att fullgöra skiljemannauppdrag m. m.

na skola kunna välja fritt vem som helst
som de ha förtroende till för att avgöra
en sak. Vad samhället sedan skall göra,
är att se till att icke parterna avskäras
från möjligheten att använda den bästa
juridiska expertis, som finnes och som
de ha förtroende till. Det är detta system,
som jag tycker är det riktiga.

Jag vill tillägga, att vid slutet av föregående
världskrig gjorde justitieråden
såsom skiljedomare utomordentliga insatser
genom att snabbt avgöra processer
särskilt när det gällde tillämpning
av vissa paragrafer i köplagen, enligt
vilka det gällde att avgöra huruvida köp
med leverans efter viss tid skulle vara
bestående trots att vid leveransen priserna
blivit helt andra än de varit tidigare.
Hade man inte då haft dessa auktoritativa
skiljedomare, så hade rättslivet
kanske lidit avbräck på åtskilliga
punkter.

Herr HERLITZ: Plerr talman! Jag vill
inte på något sätt lasta herr Branting
eller herr Forslund för att de inte hörde
på varje ord jag sade. Det händer oss
litet var, och det händer mig ideligen,
att jag bildar mig en mening om ett anförande,
fastän jag inte har uppmärksammat
vartenda ord i det. Jag riktar
som sagt alltså inte ett ord av klander
med anledning därav, men jag skall be
att få lägga saken till rätta.

Det är inte så, herr Branting, att jag
tog tillbaka någonting av vad jag sagt
när jag förra gången hade ordet. Det är
inte så, att jag har framställt detta uteslutande
såsom en avlöningsfråga, utan
det är tvärtom på det sättet, att jag började
mitt anförande med att med en
korthet, som jag hoppas att kammaren
senterar, säga att jag med avseende på
huvudskälet för denna reform helt instämde
med herr Holmbäck. Sedan önskade
jag med ledning av iakttagelser,
gjorda inom — jag kan ju yppa det —
konstitutionsutskottet, bidra med en del
upplysningar om hur nu gällande regler
hade verkat, ur de ekonomiska synpunkter,
som vi ju alla inse måste finnas och

som vi som realistiska människor inte
kunna undgå att ta en liten smula i betraktande.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag
har såsom medmotionär till herr Holmbäck
tidigare instämt med honom och
hade också nu kunnat stanna vid det, då
alla skäl, som kunna åberopas, redan
framkommit i diskussionen. Jag har
emellertid fått det intrycket att man från
den sida, som nu motsätter sig motionärernas
förslag, underskattar innebörden
i den begränsning, som utmärker detsamma.
Det är ju uttryckligen endast för
de fall, att vederbörande blir anmodad
att tjänstgöra som ordförande i skiljenämnd
eller får uppdrag såsom ensam
skiljedomare — vilket i båda fallen innebär
att parterna skola vara överens
om vederbörandes tillkallande — som
skiljemannauppdrag skulle kunna komma
i fråga.

Jag uppskattar i hög grad de uttryck,
som här kommit fram om angelägenheten
av att våra högsta domare skola kunna
bevara sin fullkomligt opartiska ställning.
Om det hade varit fråga om att
medgiva dem rätt att med sina tjänster
förena uppdrag mera i allmänhet eller
skiljemannauppdrag över huvud taget,
oberoende av om det gäller ordförandeplats
eller icke, skulle även jag ha motsatt
mig detta. Med den konstruktion,
som vårt skiljedomsväsen bär, och med
den ställning, som det tillägger ordföranden
i skiljedomstolen eller den ensamme
skiljedomaren, kan jag emellertid
icke inse, att tillträde till dessa uppdrag
skulle kunna inverka på vederbörandes
fria och opartiska ställning.

Genom ett bifall till motionerna skulle
det svenska rättslivet beredas en utomordentlig
fördel genom tillgången till
högt kvalificerade personer för utförandet
av skiljedomarens värv, utan att
vederbörandes över alla intressen höjda
ställning skulle på något sätt äventyras.
Att den ställningen skall bevaras är jag
lika mån om som de, vilka nu företräda
den meningen att motionerna böra avslås.

Onsdagen den 25 april 1951 fm.

Nr 16.

Om rätt för iustitieråd att fullgöra skiljemannauppdrag m. m.

Herr BRANTING: Herr talman! Bara
ett ord till herr Holmbäck!

Hans argument emot en mera organisatorisk
inordning av justitieråden i skiljemannaförfarandet
syftade bland annat
på de ekonomiska synpunkter, statsverket
härvidlag måste anlägga. Men herr
Holmbäck hade förut och med rätta
framhållit, att hela denna skiljemannainstitution
i själva verket medför stor
tidsvinst och stora kostnadsbesparingar
både för det allmänna och för respektive
parter. Detta är riktigt. Men man kan då
inte gärna samtidigt säga, att det skulle
bli så dyrt för staten att gynna skilj emannainstitutionen
genom att låta dylikt
arbete ingå i domarnas ordinarie plikter.

Vad herr Ewerlöfs anförande beträffar
förefaller det mig att där rådde en viss
oklarhet på en punkt. Han förklarade
att han för sin del inte kunde vara med
om att släppa fram ett förslag, som ginge
ut på att högsta domstolens ledamöter i
största allmänhet kunde åtaga sig skiljemannauppdrag,
men att läget var ett annat
då det var fråga om enbart ordförandeskap.
Men, herr Ewerlöf, det gäller
ju ibland att tjänstgöra som enmansdomare.
Och när en enmansdomare i dylika
fall alltså tvingas att ta ställning för
den ena och mot den andra parten och
sedan skall avlönas av parterna, kan jag
väl förstå, att hela arrangemanget på
många håll måste verka stötande, i varje
fall mycket diskutabelt.

Jag vidhåller därför den uppfattningen,
att det vore bättre om genomförandet
av den nu ifrågasatta anordningen sker
med statsmakternas hjälp och understöd.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 89, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmbäck begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 40.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden; nr

90, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i avlöningsbestämmelserna
för civila befattningshavare, som
åtnjuta tjänstledighet för fullgörande av
viss militär tjänstgöring; och

nr 91, i anledning av väckt motion angående
rätt för statstjänstemän, som innehaft
anställning hos Förenta Nationerna
eller övriga mellanstatliga samarbetsorgan,
att vid återinträde i statstjänst
få tillgodoräkna anställningstiden
som tjänstår i fråga om lönetur och
pension.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Ang. avskedad befattningshavares rätt till
På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats Kungl. Maj:ts proposition
nr 206, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret 1951/
52, m. m.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

livränta.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Niklasson under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom och herr
Elof sson, Gustaf, undertecknad motion,
nr 495, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen den 31
december 1945 (nr 896), m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.02 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 25 april eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. avskedad befattningshavares rätt till
livränta.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 92, i anledning av väckta motioner
om rätt till uppskjuten livränta för
befattningshavare, som dömts till avsättning
eller på grund av tjänstefel skilts
från tjänsten före år 1935.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderquist in. fl. (I: 271) och den andra
inom andra kammaren av fröken Elmén
m. fl. (II: 278), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att de befattningshavare,
som dömts till avsättning eller
på grund av tjänstefel skilts från tjänsten
före 1935, måtte tillerkännas uppskjuten
livränta i likhet med dem, som
efter 1935 års ingång kommit i motsvarande
situation, samt att beslutet måtte
liksom för dem få verkan från och med
1949 års ingång.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:271 och 11:278 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herrar
Sundelin, Lundgren, Söderquist, Malmborg
i Skövde och Bergstrand, fröken
Elmén samt herr Nihlfors, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna 1:271
och 11:278, bemyndiga Kungl. Maj:t att
efter prövning i varje särskilt fall medgiva
den, som blivit dömd till avsättning
eller på grund av tjänstefel skilts från
tjänsten före den 1 juli 1935, att komm a
i åtnjutande av uppskjuten livränta.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Det
nu föredragna ärendet är ingalunda
oviktigt. Det är betydelsefullt både ur
principiella synpunkter och ekonomiskt,
det senare för en liten grupp människor,
bland vilka det säkerligen finns några
som ha det mycket svårt. Däremot betyder
det praktiskt taget mycket litet ur
statsfinansiell synpunkt, om riksdagen
beslutar si eller så i detta fall.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

Ang. avskedad befattningshavares rätt till livränta.

År 1949 beslutade riksdagen efter ingående
utredningar, i vilka man liade
anlitat, såvitt jag förstått, all möjlig sakkunskap,
att en befattningshavare i statens
tjänst, av högre eller lägre grad,
som blivit dömd till avsättning på grund
av tjänstefel eller blivit entledigad i
administrativ väg av samma skäl, inte
skulle straffas på annat sätt än genom
den dom, som domstolen utmätte åt honom,
alltså böter, fängelse, straffarbete
eller vad det nu kunde vara. Han skulle
inte dessutom, såsom tidigare varit fallet,
gå miste om sin pensionsrätt. Detta
beslut var sålunda av stor principiell
betydelse och fick retroaktiv verkan på
så sätt, att det kom att avse även tjänstemän,
som hade blivit avskedade före
det år, beslutet fattades.

Vid tillämpningen av de nya bestämmelserna,
herr talman, kommo emellertid
att undantagas sådana befattningshavare,
som dömts till avsättning före
den 1 juli 1935. Den motion, som jag
har väckt och som har undertecknats av
ytterligare några av kammarens ledamöter,
går ut på att få rättvisa härvidlag.
Vi mena nämligen, att det inte finns
någon rimlig anledning att den, som råkat
ut för olyckan att bli dömd till avsked
före den 1 juli 1935, skall gå miste
om rätten att få behålla sin pension.

Nu säga statsutskottet och statskontoret,
på vars utlåtande utskottet stöder
sig, att om riksdagen beslutade bevilja
en sådan här rätt till uppskjuten
livränta — så kallas den avkortade pension,
som utgår till i förtid avgångna
befattningshavare — även för de tjänstemän,
som blivit avskedade före den 1
juli 1935, skulle detta vara principiellt
oriktigt. Härigenom skulle nämligen beslutet
om uppskjuten livränta ges retroaktiv
verkan, och de tjänstemän, som det
nu är fråga om, skulle få det bättre ställt
än de, som hade avgått frivilligt före
nämnda tidpunkt. Först år 1935 infördes
nämligen bestämmelsen om den uppskjutna
livräntan. Denna skulle utgå till
tjänstemän, som avgingo frivilligt, alltså
på egen begäran. Samtidigt bestämdes
att den, som blev dömd till avsked,
skulle erhålla eu tredjedel av pensionen.

5 Första kammarens protokoll 1951. Nr 16.

År 1949 fingo emellertid alla tjänstemän,
som avgått före pensionsåldern,
oavsett om de dömts till avsättning eller
lämnat tjänsten frivilligt, rätt att behålla
hela sin pension, d. v. s. i form av uppskjuten
livränta. Men vid tillämpningen
av denna bestämmelse undantogos, såsom
jag sade, tjänstemän som avsatts före
den 1 juli 1935, av det skälet, har
det uppgivits, att vederbörande ju inte
hade någon rätt till uppskjuten livränta
och att det alltså i deras fall helt enkelt
inte fanns någon pension att räkna upp.
Och man menar, att den princip, som
man nu vill värna om, är av större betydelse
än den, som knäsattes år 1949,
nämligen att det straff domstolen utmätte
skulle vara tillräckligt. Jag föreställer
mig emellertid, herr talman, att kammaren
ger mig rätt i att den princip, som
statskontoret och statsutskottet slå vakt
om här, är mindre betydelsefull än den,
som riksdagen fastställde år 1949.

Jag har, herr talman, inte begärt ordet
för att yrka bifall till motionen. Jag
tror nämligen inte, efter vad som förevarit,
att den kan komma att bifallas.
Jag vill i stället yrka bifall till den reservation,
som finnes fogad till utskottets
utlåtande och som går ut på att riksdagen
skulle bemyndiga Kungl. Maj:t att
efter prövning i varje särskilt fall medgiva
den, som blivit dömd till avsättning
eller på grund av tjänstefel skilts
från tjänsten före den 1 juli 1935, att
komma i åtnjutande av uppskjuten livränta.
Det är detta förslag, som jag önskar
att kammaren ville bifalla här i dag.
Jag skall bara, utöver vad jag sagt, i
syfte att belysa vad jag menar och visa
hur orimligt bestämmelserna ha kommit
att verka, be att få anföra ett exempel.
Det finns i någon mån antytt i motionen.

En tjänsteman blev år 1934, ett år före
sin egen pensionsålder och ett år innan
bestämmelserna om uppskjuten livränta
infördes i avlöningsförfattningarna,
dömd till avsättning. Det fel han begått
var inte större än att det kunde sonas
med böter, som för övrigt, om jag inte
minns fel, blevo efterskänkta. Mannen i
fråga är nu 32 år gammal. Man har i l(i

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Ang. avskedad befattningshavares rätt till
års tid gått miste om sin pension, som,
om jag inte alltför mycket tar miste, vid
det här laget borde utgöra 8 000, 9 000
eller möjligen 10 000 kronor per år. Detta
betyder, att lian utöver det straff
domstolen utmätt åt honom har fått betala
synnerligen dryga böter, ty så
kunna vi väl kalla det ökade straff, som
den mistade pensionsrätten innebär. Han
bar fått betala sådana böter med kanske
tillsammans 150 000 kronor under
alla dessa år, och han kommer i fortsättningen
att få betala 9 000 eller 10 000
kronor varje år, om inte den bestämmelse,
som riksdagen själv beslutat införa
år 1949, kan erhålla retroaktiv verkan
för de tjänstemän, som avskedats
före den 1 juli 1935.

Jag har, som sagt, svårt att föreställa
mig, att den princip, som statskontoret
och statsutskottet värna om, är mindre
betydelsefull än den jag nu något berört.
Jag tycker, herr talman, att kammaren
inte skulle behöva tveka särskilt mycket
för att bifalla reservationen. Jag tror inte,
att det vore alltför riskabelt att överlämna
i Kungl. Maj :ts händer att bedöma
dessa frågor från fall till fall och ge
rättvisa åt de personer, det här gäller.

Innan jag slutar mitt anförande, skall
jag endast be att få anföra ytterligare
ett exempel, som jag hörde talas om för
ett par dagar sedan. Det gäller en tjänsteman,
som på 1930-talet haft det svårt
och begått det felet, att han förskingrat
några tusen kronor ur en kassa, som han
omhänderhaft. Han anmälde sig själv
och dömdes till iy2 års straffarbete. Han
blev också återbetalningsskyldig för beloppet;
jag tror det gällde 7 000 eller
8 000 kronor. Man sålde hans bohag på
exekutiv auktion, varefter han fick betala
tillbaka vad han var skyldig och dessutom
avtjäna sitt straff i övrigt. Han är
nu 71 år gammal och har tillsammans
med sin gamla hustru ingen annan inkomst
än folkpensionen. Han har dock
tjänat in sin pension. Nu liksom år 1949
betraktas ju pensionen såsom en intjänt
löneförmån. Även i detta fall har alltså
tjänstemannen fått ett svårt straff utöver
det, som domstolen utmätt. Man
har lagt sten på börda.

livränta.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
ännu en gång att få yrka bifall till den
reservation, som finnes fogad till utskottets
utlåtande, och jag vill enträget vädja
till kammarens ledamöter att rösta
för densamma.

Häri instämde herrar Franzon och
Lundqvist.

Herr LEANDER: Herr talman! Jag
skall inte ge mig in på att vare sig moraliskt
eller juridiskt försöka bedöma
den behandling, som dessa på grund av
tjänstefel avskedade tjänstemän ha utsatts
för under tidernas lopp. Detta hör
ju strängt taget inte hit. Vad det här
gäller är frågan, huruvida nya bestämmelser
skola tillskapas just för den här
gruppen. År 1949 jämställdes dessa tjänstemän
med befattningshavare, som efter
egen ansökan avgått från tjänsten. Såsom
herr Söderquist redan påpekat, kan
man ha olika meningar om huruvida
denna kategori borde ha behandlats bättre
eller sämre än som skett, och det är
heller ingen fråga av större ekonomisk
betydelse, så länge vi röra oss bara med
den grupp det här är fråga om. Men som
statskontoret redan har påpekat, kan en
retroaktiv tillämpning av dessa bestämmelser
naturligtvis också medföra krav
på retroaktiv tillämpning på andra områden
inom statsförvaltningen.

Jag vill framhålla, att inte ens motionärerna
själva ha ansett sig kunna yrka
bifall till motionerna, utan de ha gått
på en reservation, som icke innebär någon
erkänd principiell rätt åt samtliga
tjänstemän av denna kategori — de äro
säkerligen inte så många — utan i reservationen
hemställes, att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att pröva
denna fråga från fall till fall och undersöka,
om några särskilda omständigheter
föreligga, som kunna motivera ett undantag
från bestämmelserna. Denna möjlighet
till individuell prövning i varje
särskilt fall föreligger ju redan nu, ty
dels kan man naturligtvis göra framställning
i detta avseende hus Kungl. Maj:t,
och dels står det varje riksdagsman fritt

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

Ang. avskedad befattningshavares rätt till livränta.

att motionsvis föra fram ett sådant fall
till prövning.

Jag kan inte anse att det är en rimlig
begäran, att kammaren skall bifalla vare
sig motionerna eller reservationen. Motionerna
ha motionärerna inte själva
kunnat hålla på, och reservationen är ju
tämligen meningslös.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Utskottets
talesman säger här, att vi inte
ha kunnat hålla på motionen. Vi ha inte
gjort det, därför att det skulle komma
att möta den invändningen, att det inte
finns någon utredning om hur många
personer det här gäller och alltså inte
någon kostnadsberäkning. För att möta
en sådan invändning, herr talman, kommo
vi överens om att nöja oss med att
yrka bifall till reservationen, vari föreslås
att Kungl. Maj:t får avgöra frågorna
från fall till fall. Under sådana förhållanden
är det ingen större risk för att
man beslutar att köpa grisen i säcken.
Man kan säkert lita på att Kungl. Maj:t
med synnerlig aktsamhet kommer att
pröva dessa frågor.

Jag vill vidare säga, att jag inte riktigt
förstår resonemanget, att andra kategorier
skulle kunna komma och begära
samma förmån. Andra kategorier
ha ju fått denna förmån. År 1949 beslutade
ju riksdagen, att alla befattningshavare
i statens tjänst, som avskedats på
grund av tjänstefel, skulle behandlas på
samma sätt som tjänstemän, som frivilligt
avgått från befattningen.

Här gäller det bara de befattningshavare,
som blevo avskedade före den 1
juli 1935, och inga andra. Det är 16 år
sedan. De måste följaktligen vara rätt
gamla. Statskontoret och statsutskottet
måste ju också veta, att om några år
kommer det inte att finnas kvar några
av denna kategori. Det är således i högsta
grad en övergående historia. Jag tror
inte att vårt resonemang på något sätt
är mindre hållbart än statsutskottets.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Ilerr LEANDER: Herr talman! Vi

voro nog envar inom statsutskottet på

det klara med att det inte kunde bli
fråga om något större antal tjänstemän,
som skulle tillerkännas denna uppskjutna
livränta, och att följaktligen saken
inte kan få någon större ekonomisk betydelse.
Men ett bifall till motionärernas
förslag kunde medföra konsekvenser på
andra områden, och man kan inte, herr
Söderquist, bagatellisera talet om konsekvenser.

Här har i motionen påpekats, att riksdagen
för ungefär tre år sedan beviljade
pension åt byråchefen Döss. Hade man
inte då låtit nåd gå för rätt, hade fallet
Heimer, som likaledes omtalas, inte heller
blivit aktuellt. Ett sådant här beslut
leder alltså till vissa konsekvenser.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 92, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Ang. livränta åt värnpliktige K. Å. E. Jacobsson.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: -

nr 93, i anledning av väckt motion
om pensionsrätt för vissa kvinnliga f. d.
befattningshavare, som på grund av giftermål
avgått från statstjänst;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

96, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

97, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till bidrag till sjukkassor
m. m.;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1951/
52 till Finansdepartementet: Avlöningar
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående provisoriskt tilllägg
å vissa från handelsflottans pensionsanstalt
utgående pensioner;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde;
samt

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörelsekapital åt
Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. livränta åt värnpliktige K. Å. E.

Jacobsson.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 102, i anledning av väckt motion
om årlig livränta åt värnpliktige
K. Å. E. Jacobsson.

I en inom andra kammaren av fru
Sjöstrand och herr Boman i Kieryd väckt

motion (II: 188) hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att värnpliktige
463-21-38 Karl Åke Emanuel Jacobssou
från Råssmäte i Linderås socken av Jönköpings
län skulle, räknat från och med
den tidpunkt, då hans arbetsoförmåga
inträtt, äga uppbära årlig livränta enligt
bestämmelserna i 1927 års förordning om
ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte i anledning av motionen
II: 188 medgiva, att till Karl Åke Emanuel
Jacobsson finge på grund av ifrågavarande
sjukdom från anslaget till Diverse
pensioner och understöd m. m. utbetalas
ersättning, som om 1927 års militärersättningsförordning
varit tillämplig
å sjukdomsfallet.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Vid
olika tillfällen har jag i denna kammare
framhållit det enligt min mening olämpliga
däri, att riksdagen genom behandling
av motioner om ersättningar för skada,
ådragen under militärtjänstgöring,
faktiskt kommer att fungera som en administrativ
högsta domstol över Kungl.
Maj :t.

Enligt gällande militärersättningsförordning
avgöras frågor om ersättning på
grund av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring,
av riksförsäkringsanstalten.
Därest den skadade icke är nöjd med
riksförsäkringsanstaltens beslut, äger han
anföra besvär hos försäkringsrådet. Någon
ytterligare klagan över försäkringsrådets
beslut har han icke möjlighet att
anföra. Däremot kan enligt praxis Kungl.
Maj:t behandla ett dylikt ärende på ansökan
av den skadade och eventuellt,
därest så skulle anses befogat, hos riksdagen
hemställa om särskild ersättning.

I det nu föreliggande fallet har en
värnpliktig begärt ersättning på grund
av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring.
Han drabbades hösten 1942 av
en organisk nervsjukdom (sclerosis disseminata).
Detta är en sjukdom som träffar
personer ofta i 20-årsåldern. Någon
som helst anledning att antaga, att mili -

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

tärtjänsten medverkat till sjukdomens
uppkomst, finnes givetvis icke. På grund
härav har såväl riksförsäkringsanstalten
som försäkringsrådet avslagit hans ansökan
om ersättning på grund av sjukdom,
ådragen under militärtjänstgöring. Även
Kungl. Maj:t har lämnat hans framställning
om ersättning utan bifall.

Det måste, herr talman, enligt min
uppfattning medföra synnerligen anmärkningsvärda
konsekvenser, om riksdagen
skall på framställning av enskilda
motionärer söka bedöma den försäkringsmedicinska
fråga som det här rör.
Riksdagen saknar givetvis alla möjligheter
att avgöra, om militärersättningsförordningen
är tillämplig i detta fall.

Det medför givetvis orättvisor mot
andra sjuka eller skadade, som äro i liknande
situation, om en värnpliktig skall
erhålla ersättning därför att han har
möjlighet att genom tillmötesgående från
enskilda riksdagsmän få sin sak dragen
inför riksdagen.

Herr talman! Såsom detta ärende ligger
till, har jag dock intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Herlitz.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 103, i anledning av
väckt motion om understöd åt arbetaren
J. A. Forsberg, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning i viss del av förordningen
den 4 juni 1948 (nr 278) med
provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallagcr,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner;
och

Om stöd åt den svenska fruktodlingen,
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tullfrihet för utrustning,
som inkommer såsom gåva till
vetenskapliga institutioner, jämte en i
ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om stöd åt den svenska fruktodlingen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 32, i anledning av väckta
motioner om vissa åtgärder till stöd åt
den svenska fruktodlingen.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 111 av herrar Hjalmar
Nilsson och Ebbe Ohlsson samt II: 122
av herr Nilsson i Bästekille m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t vid tullöverenskommelser
ville utsträcka tullen för äpplen att gälla
till den 1 april samt att Kungl. Maj:t
måtte vidtaga viss importbegränsning av
utländsk frukt.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
111 av herrar Hjalmar Nilsson och Ebbe
Ohlsson samt II: 122 av herr Nilsson i
Bästekille m. fl. om vissa åtgärder till
stöd åt den svenska fruktodlingen icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Gustaf Elofsson, Velander, Niklasson,
Ebbe Ohlsson, Vigelsbo och Nilsson i
Svalöv, vilka — under åberopande av
de likalydande motionerna I: 111 av
herrar Hjalmar Nilsson och Ebbe Ohlsson
samt II: 122 av herr Nilsson i Bästekille
m. fl. ävensom med hänvisning till
innehållet i ett av Sveriges lantbruksförbund
till utskottet avgivet yttrande i
ärendet — ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning
rörande de åtgärder i form av ytterligare
tullskydd in. m., som borde vid -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Om stöd åt den svenska fruktodlingen.

tagas för den svenska fruktodlingens
stödjande, samt framläggande för riksdagen
av det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
När riksdagen förra året behandlade
GATT-avtalet, framfördes från bondeförbundets
sida de synpunkterna, att
det nya tullavtalet, eller det s. k.
GATT-avtalet, kunde medföra svårigheter
för avsättningen av den svenska frukten
och de svenska trädgårdsprodukterna,
som odlades inom landet.

Vi stodo den gången ensamma och
kämpade för att skydda den inhemska
produktionen, men avtalet var fullbordat,
och det upplystes den gången att
man hade att antingen antaga eller förkasta
detsamma. Vi fogade då till utskottets
utlåtande ett särskilt yttrande,
där vi uttalade, att man från regeringens
sida borde uppta nya förhandlingar med
hänsyn till den stora odling, som bedrevs
inom vårt eget land. Vi lyckades
inte vinna någon majoritet för denna
ståndpunkt, och vi ha under det gångna
året fått bevittna, att de farhågor, som
vi då hyste, också blivit besannade. När
landet under sommaren och hösten importerade
frukt av olika slag för hundratals
miljoner kronor, fick det ena lasset
efter det andra av svenska frukter
köras ut på gödselhögarna och ligga
där och ruttna bort.

Jag kan inte tänka mig att den svenska
riksdagen i fortsättningen skulle vilja
vara med om något liknande, som har
inträffat i år. Man kanske kan säga att
risken för en försvårad avsättning av
svensk frukt var större under det gångna
året, ty fruktskörden blev ju då synnerligen
riklig. Men en utvidgning av
odlingsverksamheten har ju skett — den
har inte bara tillkommit på odlarnas eget
initiativ, utan även i mycket stor utsträckning
tillkommit på inrådan av
statsmakterna under den tid, då vi voro
avspärrade från yttervärlden och det
gällde att försöka förse landet med den
frukt och de grönsaker som behövdes.

Nu befinna vi oss, herr talman, i den
situationen, att den svenska fruktodling -

en bedrives i en sådan omfattning, att
risk för överskott föreligger, även vid
ett något sämre skörderesultat än i år.

Här har väckts en motion, i vilken
har hemställts, att riksdagen skulle få
Kungl. Maj :t att vid tullöverenskommelser
vidta en viss importbegränsning av
utländsk frukt. Jag framställde en interpellation
här i kammaren förra året, och
i det svar, som jag denna gång fick
från regeringens sida, sades det, att importen
av utländsk frukt var obetydlig
och att den importen ägde rum just unde
de månader, när vi inte hade någon
svensk frukt att tillgå. Men om de ärade
kammarledamöterna läsa bevillningsutskottets
betänkande på näst sista sidan,
kunna de lätt se, hur importen av utländsk
frukt har ökat. År 1948 importerades
81 947 ton färsk frukt, år 1949
ökade importen till 95 983 ton, 1950 har
den ökat till 135 863 ton, och det senaste
årets import motsvarar ett värde av
133 105 000 kronor. Jag undrar om vi
här i vårt land ha råd att i fortsättningen
offra så mycket pengar på import av
utländsk frukt, samtidigt som man riskerar
att den frukt som odlas inom landet
kommer att förstöras.

Jag tror det skulle ha varit lyckligt
om man vid de nya underhandlingar som
ha förts, enligt vad det upplystes i utskottet,
hade litet sett efter liur fruktimporten
verkligen ställer sig för vårt
lands vidkommande. Jag tror det hade
varit lyckligt att försöka få någon ändring
till stånd. Nu säger man att ett
ingånget avtal inte kan ändras. För min
del anser jag att frågan är av sådan omfattning
och av sådan betydelse, att
man borde från regeringens sida begära
nya underhandlingar genast på denna
punkt. Jag vill heller inte underlåta
att påpeka att även Amerika — i utskottet
har man många gånger framhållit, att
det var Amerika som låg över och ville
exportera denna mängd frukt — har fått
ändra på detta GATT-avtal. Amerika har
efter vad jag såg i en tidning inte kunnat
följa avtalet på alla punkter. Nu är det
ju självklart att om man skall få någon
ändring på denna punkt, får man
göra medgivanden på något annat håll.

Onsdagen den 25 april 1951 eu

Nr 16.

Jag vill påpeka detsamma, som har påpekats
förra året, att man har offrat
fruktodlingen och trädgårdsodlingen till
förmån för andra näringar i större utsträckning
än vad nöden hade krävt.

Jag tror inte att vi reservanter ha
stora utsikter att här vinna gehör för
våra påståenden. Jag vill dock, herr
talman, sluta med att yrka bifall till den
av mig in. fl. avgivna reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Här har
av högerns och bondeförbundets delegater
inom bevillningsutskottet framlagts
en reservation, vari man begär en
skyndsam utredning rörande åtgärder i
form av ytterligare tullskydd m. m.

Herr Elofsson har erinrat om sin inställning
från förra året, då GATT-avtalet
behandlades. Då var det inte bara
bondeförbundets representanter utan utskottet
som sådant, som skrev att trädgårdsodlingen
nog kunde komma att få
vissa olägenheter av detta avtal. Men
det är ju omöjligt att genomföra ett
internationellt avtal utan att man både
ger och tar. Man får härigenom saker
och ting som äro önskvärda ur den egna
statens synpunkt, men på vissa punkter
får man göra medgivanden. Sverige
kan lika litet som någon annan makt
vid sådana underhandlingar sitta och
diktera hur vi vilja ha det så att det
i alla hänseenden blir bra för den egna
nationen. Samtidigt som man gick med
på att binda en del tullar, lyckades man
på andra punkter genomdriva sina önskemål.
Utskottet skrev redan förra
gången att vi genom att göra dessa
eftergifter hade kunnat vinna stora fördelar
i form av ökade exportmöjligheter.
Det kan inte bli tal om att nu börja
rucka på detta avtal.

Herr Elofsson sade, att USA i någon
punkt skulle ha brutit emot detta avtal.
Jag känner inte de närmare omständigheterna,
men jag har hört sägas
att USA beträffande en punkt skulle ha,
om inte direkt brutit, så i varje fall
tänjt tolkningen av bestämmelserna väl
mycket. Det liar föranlett åtskilliga invändningar
från eu hel del stater, däri -

Om stöd åt den svenska fruktodlingen.

bland också Sverige. Man har velat få
fram en allmän respekt för detta avtal.
Det skulle vara rätt bekymmersamt om
vi, i samma andetag som vi jämte andra
sträva efter att få avtalet respekterat,
själva inleda försök att bryta det. Vi
äro, efter vad det har sagts mig, bundna
av denna tullöverenskommelse till början
av året 1954. Dessförinnan kunna
vi praktiskt taget inte göra någonting.

Jag vill erinra om att jordbruksnämnden,
som ju kanske representerar den
främsta ämbetsmannaexpertisen på detta
område, talar om att för den händelse
ett ökat tullskydd påfordrades
från svensk sida, kunde det inte genomdrivas
utan att vitala svenska exportintressen
finge uppgivas. Det är
omöjligt att låta enbart jordbruket sitta
i fullständigt orubbat bo. Man får träffa
uppgörelser på alla olika områden, och
även på det industriella området har
man gjort eftergifter och uppnått medgivanden.
På det sättet har man fått en
viss balans på det hela.

Jag vill erinra om att också Sveriges
lantbruksförbund har talat om att det
behövs en allmän utredning om avsättningsförhållandena
för odlingen, innan
några enstaka och därjämte till sin allmänna
konsekvens så svårbedömda åtgärder
som de av motionärerna föreslagna
vidtagas. Under sådana omständigheter
har det inte varit möjligt för
bevillningsutskottet att i nuvarande läge
och efter riksdagens beslut föregående
år tillmötesgå motionärerna. Vi måste i
detta sammanhang också ta hänsyn till
risken av att äventyra utomordentligt
viktiga uppgörelser, som äro av värde
för hela det svenska näringslivet.
Vi kunna ju inte sitta och ensidigt, halvblint
och tjurigt titta på trädgårdsodlingen,
utan vi måste väl se på hela det
svenska näringslivet i stort.

Om jag skulle tillåta mig några reflexioner
vid sidan om detta, erkänner
jag också att trädgårdsodlarna kunna ha
besvärliga framtidsutsikter. Men det beror
inte så mycket på den utländska
konkurrensen, utan det beror mera på
att den svenska trädgårdsodlingen och
särskilt fruktodlingen bär stegrats så

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Om stöd åt den svenska fruktodlingen.

våldsamt. I motionen ser man att 1948
uppskattades skörden av äpplen till
100 000 ton och 1950 till 150 000 ton.
Det är en ökning med 50 procent, ocli
man beräknar att 1958 års skörd beroende
på nyplantering och annat skulle
uppgå till 300 000 ton.

Den svenska frukten har ju för närvarande
en ganska begränsad hållbarhetstid,
och även om den utveckling jag
här har talat om i mycket kan anses
lycklig, förhåller det sig så att marknaden
icke kan absorbera all den svenska
frukt som den översvämmas med.
Därför sympatiserar jag och utskottet
med mig med tanken att man borde
undersöka hela detta läge och försöka
få till stånd bästa möjliga avsättning för
den svenska frukten vare sig för direkt
konsumtion här i landet eller för export.
Vi hade för några veckor sedan
en liten kort debatt rörande cidertillverkning.
Trädgårdsodlarna se själva,
att de måste tillgripa andra åtgärder för
att få avsättning för den hastigt växande
fruktodlingen.

Vad sedan beträffar motionärernas
önskemål om att tullen skulle utsträckas
till att gälla även månaderna februari
och mars, då vi för närvarande inte ha
någon tull på äpplen, vill jag hänvisa
till de tabeller, som äro fogade till utskottets
betänkande. Det framgår därav
att under 1949 var importen under de
två månaderna omkring 700 ton och
under 1950 3 000 ton. För 1951 har jag
bara siffror för februari, då importen
uppgick till ungefär 1 000 ton. Kvantiteter
på ett par tusen ton betyda ofantligt
litet i jämförelse med en produktion
inom landet förra året på 150 000
ton, varav enligt motionens egna uppgifter
22 000 ton fingo ruttna bort, och
en framtida produktion på 300 000 ton.
Här måste man tydligen vidtaga helt
andra åtgärder än ett ökat tullskydd,
som för närvarande inte kan komma i
fråga.

Herr talman! Av bevillningsutskottets
betänkande framgår att utskottet i likhet
med motionärerna och reservanterna se
på fruktodlingens framtid med en viss
oro, men bevillningsutskottet kan icke i

detta läge tillstyrka några tullåtgärder
med hänsyn till det GATT-avtal vi anslutit
oss till och den liberalisering av
handeln som vi ha gett oss in på. Bevillningsutskottet
har därför måst avstyrka
de förslag som motionärerna och
reservanterna ha kommit fram med.
Bevillningsutskottet har haft att taga
ställning till en tullfråga, och bevillningsutskottets
majoritet har inte kunnat
rekommendera tullåtgärder i detta
sammanhang.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr VELANDER: Herr talman! Den
siste ärade talaren gav mig anledning att
med några ord söka klarlägga innebörden
av den till utskottsbetänkandet fogade
reservationen. Reservanterna dela
utskottets uppfattning, att utskottet inte
har kunnat tillstyrka en tullhöjning enligt
motionärernas förslag, även om denna
tullhöjning i och för sig är av mycket
blygsam omfattning.

Det har dock av det sagda framgått,
att det är en fråga av stor betydelse, vi
nu äro inne på. Det visa bl. a. de siffror,
som här ha återgivits. Under nästlidet
år uppgick odlingen enbart av äpplen
till 150 000 lön, och värdet av den svenska
fruktskörden uppskattades till 350
miljoner kronor. Samtidigt hade vi en
import av färsk frukt till en kvantitet av
mellan 130 000 och 140 000 ton.

Lantbruksförbundet, som uppmärksammat,
att det kunde uppstå svårigheter
för avsättningen av svensk frukt, som
odlades i allt större och större kvantiteter,
fann sig böra överväga hithörande
spörsmål, i första rummet avsättningsfrågan.
Lantbruksförbundet fann då, att
en del andra spörsmål även behövde
klarläggas i samband därmed, och från
dessa utgångspunkter kom Lantbruksförbundet,
såsom angives i dess yttrande,
till det resultatet, att det vore angeläget
att åstadkomma en allsidig utredning
rörande den inhemska fruktodlingens
läge och avsättningsmöjligheter. Det
är detta förslag från Lantbruksförbundets
sida, som reservanterna velat full -

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

följa. Reservanterna ha dock måst formulera
sin reservation på ett sådant sätt,
att den hade täckning av motionerna —
annars skulle det ju inte ha varit möjligt
att ställa något yrkande i kammaren
— men herr Sjödahl är inte okunnig om
att reservanterna avsett att falla tillbaka
just på Lantbruksförbundets uppslag om
utredning av frågan i hela dess vidd. Jag
har funnit det nödvändigt att understryka,
att så är fallet, så att det skall stå
klart, när man i fortsättningen ger sig
in på dessa spörsmål, vad reservanterna
faktiskt åsyftat.

Jag måste också säga, att det för mig
framstått såsom anmärkningsvärt, att utskottet
inte har kunnat ena sig om den
ståndpunkt, som kommit till uttryck i
reservationen. Utskottet vitsordar dock,
att det finner naturligt eller i varje fall
förklarligt, att vårt lands fruktodlare
hysa oro för framtiden samt att de funnit
sig böra påkalla uppmärksamhet från
statsmakternas sida för att i fortsättningen
vinna något stöd eller skydd, om detta
nu är möjligt. Utskottet vitsordar jämväl,
att den avsedda utredningen kan
väntas bli av stort värde, men så säger
utskottet, att det inte ankommer på utskottet
att taga någon ställning därtill
eller förorda några åtgärder i ämnet. De
ärade kammarledamöterna böra i detta
sammanhang uppmärksamma, att utskottet
menar, att det skulle ha varit
jordbruksutskottets sak och att motionerna
borde ha skrivits så, att de remitterats
till detta utskott. Jag tycker
dock, att det är en mycket förunderlig
inställning, när fråga är om ett beslut
om utredning, som utskottet anser vara
av stort värde, att utskottsmajoriteten
inte vill vara med om att hos riksdagen
förorda en sådan utredning. Det
skall till en högre visdom än min för att
gc erkännande åt eu sådan inställning.

Med dessa ord har jag, herr talman,
sökt klarlägga reservationens verkliga
innehåll, och i likhet med den förste
ärade talaren finner jag skälen för ett
bifall till reservationen vara så vägande,
att de borde av kammaren godtagas. Och
jag vill än en gång understryka min
överraskning över att utskottet inte har

Om stöd åt den svenska fruktodlingen.

kunnat ena sig om att förorda en utredning
av angivet innehåll.

Herr NILSSON, HJALMAR: Här har
påpekats att det gäller en allvarlig fråga
för fruktodlingen, kanske inte så
mycket för ögonblicket eller med tanke
på den gångna vintern som framför allt
med tanke på framtiden, då den stora
nyplanteringen av frukträd lätt kan
komma att försätta fruktodlingen i en
fullständig ekonomisk misär. Om ingenting
göres för att lägga förhållandena
till rätta, tror jag att fruktodlarna om
några år kunna komma i samma ställning
som de svenska jordbrukarna befunno
sig i under början av 1930-talet.

Motionen har tydligen inte varit så
lyckligt avfattad, men i grund och botten
har motionen samma syfte som den
reservation som är avgiven i bevillningsutskottet.
Det skulle så vitt jag kan se
ha varit synnerligen värdefullt, om man
kunnat få en utredning till stånd, som
inte bara avsåg själva prisfrågorna utan
som också syftade till att lämna fruktodlarna
någon anvisning om hur de skola
förhålla sig, om de skola skövla de
nyplanteradc odlingarna och inte låta
dem växa upp, eller om de böra förfara
på något annat sätt. En utredning enligt
det förslag, som är uppskisserat i Lantbruksförbundets
yttrande, skulle ha varit
av mycket stort värde.

Jag skall inskränka mig till detta och
vrkar bifall till motionen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Herr Sjödahl säger, att man inte
bara kan få förmåner utan också måste
göra motsvarande eftergifter, och att vi
genom att göra dessa eftergifter kunna
öka vår export. Jag tror ändå att de
eftergifter man har gjort på detta område
äro större än nöden hade krävt.

Herr Sjödahl säger vidare, att man
måste se på hela det svenska näringslivet
i stort och inte kan »sitta ensidigt
och tjurigt» — orden få stå för honom
själv. Jag frågar: Anser herr Sjödahl att
det är ensidigt och tjurigt, alt man vill

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Om stöd åt den svenska fruktodlingen.

slå vakt om en odling inom vårt eget
lands gränser som snart sagt fyller landets
behov? Jag tror inte att man kan se
det hela på det sättet, när man vill göra
gällande att vi på alla områden måste
vara sparsamma med vår utländska valuta
för att kunna importera de viktigaste
varorna.

Jag anser liksom herr Velander att utskottet
borde ha kunnat enas om att anhålla
hos Kungl. Maj:t om en utredning
i enlighet med vad som föreslagits i reservationen.
Jag tror det hade varit lyckligt
om en sådan utredning hade kommit
till stånd. När ärendet behandlades
förra året, sade man att avtalet var träffat
för en tidrymd av två år och att vi
inte kunde göra något åt det på dessa
två år. Nu upprepar herr Sjödahl samma
argument — det har träffats ett nytt avtal,
som vi inte kunna göra något åt
förrän 1954. Det hade väl, tycker jag,
ändå varit på sin plats att man nu vid
de nya underhandlingarna sökt få en
liten rättelse på detta område. Jag tror
inte det svenska folket är mera betjänt
av att alla skyltfönster digna av vindruvor,
bananer, apelsiner och annan sydfrukt,
utan jag tror att det svenska folket
är lika mycket betjänt av den mycket
förnämliga frukt som produceras
inom vårt eget land. Om den konsumerades
i stället, skulle vi kunna spara en
hel del valutor som kunde användas för
andra ändamål.

Jag ber, herr talman, fortfarande att
få yrka bifall till reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag tror
nog att herr Hjalmar Nilsson hade rätt
då han sade, att den motion som låg till
grund för frågans hänvisning till utskottet
inte var riktigt lyckligt avfattad. Det
är ingenting som hindrar att ett utskott
mycket välvilligt kan behandla även
mindre lyckligt avfattade motioner, men
i denna punkt kunde man inte rimligtvis
göra det, då man visste hur hela vårt
tullpolitiska och handelspolitiska läge
låg till. Man kunde inte för denna sak
rubba allt det som hängde samman med
den.

Herr Velander tyckte, att om man frän
utskottets sida gärna såge en utredning,
kunde man ha varit med om den utredning
som här föreslogs av reservanterna,
men lägg märke till att i reservationen
begäres utredning om åtgärder i form
av ytterligare tullskydd. Det är detta ytterligare
tullskydd, som vi i bevillningsutskottet
inte kunde finna någon möjlighet
att nå fram till. Sedan har man visserligen
tillskjutit ett »m. m.». Men för
att citera herr Velander själv får jag
säga att det erfordras en högre visdom
än den jag besitter för att tro att man
skulle kunna samla kammaren om ett
»m. in.». Dessutom vill jag erinra kammaren
om att vi i utskottets utlåtande
påpeka, att två motioner berörande
fruktodlingen hänvisats till jordbruksutskottet,
som ju är den rätte målsmannen
när det gäller hela denna närings organisation.
Det har sagts mig från högst trovärdigt
och auktoritativt håll i denna
kammare att jordbruksutskottet har tillstyrkt
en allsidig utredning om trädgårdsodlingen,
varvid man skall undersöka
både dess lagrings- och avsättningsproblem
i hela dess vidd. Där har man
sökt sig fram till den rätte målsmannen,
och den rätte målsmannen har framlagt
ett förslag som kommer på riksdagens
bord och som säkerligen också kommer
att bifallas av riksdagen. Jag hoppas i
varje fall att inte det förslaget är formulerat
på sådant sätt, att de, som här förorda
bevillningsutskottets majoritets uttalande,
måste motsätta sig det.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr PETRÉN: Herr talman! I reservationen
yrkas på en utredning om åtgärder
i form av ytterligare tullskydd
för den svenska frukten. Det är för mig
mycket förvånansvärt att man kan framställa
ett sådant yrkande snart efter det
att bevillningsutskottet har godkänt vår
anslutning till GATT-avtalet, som bland
annat innebär att Sverige har förbundit
sig att icke före år 1954 vidtaga några
tulländringar. Jag tror att det vore mycket
olyckligt, när man nu eftersträvar

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

en liberalisering av utrikeshandeln, att
tänka sig att vi skulle bryta upp GATTavtalet.

Herr Velander har nu förklarat att man
egentligen inte syftar till att få till stånd
en utredning rörande tullskydd, utan a!t
man syftar till en vidare utredning. Jag
är fullt medveten om att fruktodlarna ha
att kämpa med stora svårigheter och att
vi här ha ett allvarligt problem. Men jag
tror inte att det vore lyckligt från fruktodlarnas
synpunkt, om det tillkomme en
utredning med anledning av denna reservation.
De direktiven skulle nämligen
bli alltför snäva. Det är inom många
andra områden som man har att tänka
på fruktodlarnas synpunkter, såsom
i fråga om avsättningsförhållanden,
distribution, lagring och mycket annat.
Bevillningsutskottet har haft att se på
denna fråga som ett tullärende, och ur
den synpunkten kan icke någon utredning
nu vara aktuell, eftersom en ändring
icke kan tänkas tas upp till allvarlig
prövning förrän år 1954.

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Just den omständigheten att det,
som man här säger, är omöjligt att få
till stånd en ändring förrän år 1954 tycker
jag bör vara fullgod anledning att nu
sätta i gång en utredning. Jag kan inte
heller finna att ett förslag om en utredning
här skulle vara oförenligt med jordbruksutskottets
tillstyrkan av en utredning
om trädgårdsodlingen i allmänhet,
utan det understryker ju bara att denna
fråga är av särskild vikt. Vad det här gäller
är utan tvekan, såvitt jag kan bedöma,
trädgårdsodlingens mest aktuella
fråga för närvarande.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag är
förekommen av den siste ärade talaren.
Jag avsåg nämligen också att säga, att,
om det förhåller sig så, vilket såsom här
påpekats även är fallet, att vi äro bundna
av det s. k. GATT-avtalet till år 1954,
det väl vore lämpligt, att man redan nu
gåve sig i kast med förevarande mycket
omfattande problem för att ha det klarlagt
vid den tidpunkt, då en ändring mä -

Om stöd åt den svenska fruktodlingen,
hända blir möjlig. Det kan ju också tänkas,
att man då komme fram till sådana
klarlägganden, att det bleve möjligt att
vidtaga vissa åtgärder till stöd för den
svenska fruktodlingen oberoende av handelsregleringar
och tullsatser.

Det förefaller mig som om herr Sjödahl
och med honom herr Petrén sökte
finna något slags motivering för sin inställning,
fotad som den är på mycket
formella grunder. Båda dessa herrar ha
ju varit med om diskussionen i utskottet
och hört, hur man där har siktat till ett
fullföljande av Lantbruksförbundets förslag
om denna förutsättningslösa utredning.
Att vi, som jag tidigare har sagt,
måst i reservationen falla tillbaka på
motionerna på sådant sätt att vi hade
täckning i dessas innehåll för att kunna
ställa ett yrkande, borde kunna förstås.
Det står emellertid i reservationen, att
utredning skall företagas rörande »de åtgärder
i form av ytterligare tullskydd
m. m., som böra vidtagas för den svenska
fruktodlingens stödjande». De ordalagen
äro icke alltför starkt begränsande,
och då syftet är helt klart för bevillningsutskottets
ledamöter och därmed
väl också för Kungl. Maj:t, därest nu en
utredning genom dess försorg skulle
igångsättas, borde det inte förefinnas
någon särskild motvilja att stödja reservationen.
Reservanterna mena för resten,
att den avsedda utredningen över huvud
taget icke går att verkställa på sådant
sätt, att man kommer förbi de spörsmål,
som Lantbruksförbundet i sitt yttrande
till utskottet tagit sikte på. Slutligen kan
ju den frågan ställas: Om utskottsmajoriteten
verkligen haft en positiv inställning,
varför har då inte utskottet begagnat
sin initiativrätt?

Herr von HELAND: Herr talman! I utskottsutlåtandet
redovisas ett yttrande
från Sveriges lantbruksförbund. Då jag
har varit med om att formulera detta
yttrande, vill jag här uttala den förhoppningen
att utskottets försvarare i kammaren
ha läst yttrandet och inte ha något
att anföra emot vad som där framhålles.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Om stöd åt den svenska fruktodlingen.

Inom jordbruksnäringens huvudorganisationer
följa vi mycket noga handelsfrågorna.
Jag har för min del tidigare
här i kammaren vid flera tillfällen
påpekat, att det synes mig litet onödigt
att vårt land ständigt är en hästlängd
före, eller åtminstone håller sig i täten,
när det gäller dessa liberaliseringsåtgärder.
Jag förmodar att man inom utskottet
följer huru avtalen efterlevas i
andra länder. Man kommer nog därvid
att finna att det är en hel del anmärkningar
att göra från vårt håll och att
vi kanske skulle kunna hålla oss litet
mer på vår kant i liberaliseringsåtgärderna.

I Lantbruksförbundets uttalande påpeka
vi att vi beträffande trädgårdsodlingen
tills vidare äro bundna genom internationella
överenskommelser. Vi förorda
dessutom en utredning, dock inte med
tanke på att omedelbart kunna åstadkomma
något ökat tullskydd, om utredningen
skulle visa att detta vore befogat.
»Det är emellertid», förklara vi,
»av vikt att myndigheterna icke göra
sådana åtaganden och utfästelser i fråga
om tullar och importregleringar, som
sedermera förhindra eller försvåra genomförandet
av de åtgärder, som en dylik
utredning kan komma att föreslå.»
Jag förmodar att utskottsmajoritetens representanter
veta att det praktiskt taget
ständigt pågår underhandlingar om olika
liberaliseringsåtgärder. Vi diskutera
t. ex. för närvarande den 75-procentiga
frilistningen. Då kan det ju, om en utredning
verkställes och kommer till det
resultatet att vi inte kunna gå längre på
trädgårds- eller fruktodlingens område,
vara lämpligt att man inte är omedveten
om detta och bara fortsätter att
vidtaga åtgärder som sedan försvåra erforderliga
åtgärder från riksdagens sida.

Herr Sjödahl påtalade att reservanternas
formulering inte är lyckad. Jag
instämmer med honom häri, men om jag
läser utskottsmajoritetens uttalande om
den ifrågasatta utredningen, får jag säga
att det uttalandet är minst lika egendomligt.
Det står nämligen där: »En sådan
utredning torde kunna bliva av stort värde;
det torde emellertid icke närmast

ankomma på bevillningsutskottet att föreslå
åtgärder liärutinnan.» Jag tycker
att det är egendomligt att utskottet skrivit
på detta sätt, ty nog har väl varje
utskott möjlighet att föreslå en utredning,
om det anser en utredning vara
befogad. Även utskottet borde därför enligt
min uppfattning ha kunnat formulera
sitt uttalande på ett mer tilltalande
sätt, om man alltså från utskottets sida
inte har något emot att det vidtages en
utredning.

Herr talman! Jag tycker att både utskottets
och reservanternas formuleringar
äro lika dåliga, och därför kommer
jag med hänsyn till min sympati för reservanternas
önskemål att ta mig friheten
att rösta för reservationen.

Herr HEIDING: Herr talman! Jag begärde
ordet närmast därför att jag hörde
herr Petrén förklara att det på grund av
GATT-avtalet vore omöjligt för oss att
vidtaga några åtgärder förrän år 1954.
Herr Petrén vet väl, hur lång tid en
utredning i regel tar. Det brukar ju krävas
några år innan en utredning blir färdig.
Det är alltid så mycket om och
men innan en utredning blir klar. Därför
vore det väl lämpligt att redan nu
igångsätta en utredning för att få klarhet
om vilka åtgärder som böra vidtagas.
Annars kan det ju hända att man under
mellantiden ingår ett nytt GATT-avtal,
som kanske binder oss för ytterligare
fem, tio år framåt. Det är därför enligt
min mening bättre att redan nu klarlägga
problemen.

Sedan framhöll herr Petrén att man
inte kan igångsätta en utredning på de
direktiv som ges i reservationen. Men
reservanterna ha ju inte gett några direktiv
i detta fall, utan det är departementschefen
som får ge direktiven för
utredningen. Reservanterna begära »åtgärder
i form av ytterligare tullskydd
m. m.» I uttrycket »m. m.» kan man inlägga
en hel del andra åtgärder än tullskydd,
vilka också behöva utredas. Jag
tänker mig t. ex. att man skulle kunna
få fram anordningar för att bevara den
svenska frukten längre tid. Man skulle

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

kunna ordna med fryshus och andra anläggningar
för att bevara frukten. Tullskyddet
kunde utsträckas till att gälla
längre fram på våren etc. Det är många
dylika åtgärder som skulle kunna vidtas.
Alla veta ju hur svårt det bär varit
under den gångna hösten och vintern
att bli av med den svenska frukten.
Stora mängder frukt ha fått ruttna ner
på grund av att man inte kunnat sälja
den. Tiden är därför enligt min uppfattning
inne att sätta i gång en undersökning
för att se om inte något kan
göras för att hjälpa fruktodlarna.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HEDMAN: Herr talman! Det är
kanske lämpligt att se, vad som har yrkats
i motionerna, för att få ett bättre
utgångsläge för diskussionen.

I motionerna yrkas att »riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t vid tullöverenskommelser
ville utsträcka tullen för äpplen
att gälla till den 1 april, samt att
Kungl. Maj:t måtte vidtaga viss importbegränsning
av utländsk frukt». Det är
ju så att frukten är åsatt en tull från
den 1 till den 31 januari, och sedan är
den tullfri fram till den 1 juli. Motionärerna
önska nu att tullskyddet inte
skall upphöra förrän den 1 april, d. v. s.
att tullbestämmelserna skola tillämpas
även under februari och mars månader.
I fråga om den andra delen av motionärernas
yrkande torde vi väl för närvarande
ha små möjligheter att göra något,
så länge de avtal som äro ingångna inom
ramen för GATT-överenskommelsen äro
gällande.

Man har bär åberopat Svenska lantbruksförbundets
yttrande, .lag ber därför
att i någon mån få beröra även det.
Lantbruksförbundet konstaterar de svårigheter,
som verkligen finnas på detta
område, och fortsätter: »Vissa undersökningar,
som med anledning härav inom
förbudet ägt rum, ha givit vid handen,
att många för närvarande ovissa faktorer
finnas, när det gäller att bedöma
den inhemska odlingens behov av skydd

Om stöd åt den svenska fruktodlingen.

och stöd och de lämpligaste formerna
härför.» Lantbruksförbundet konstaterar
sedan, såsom jag här redan gjort, att
det är svårt att göra något i fråga om
tullarna så länge som dessa överenskommelser
gälla. »Förbundet är fördenskull»,
fortsätter man, »av den uppfattningen,
att en närmare utredning rörande odlingen
och dess avsättningsförhållanden
är erforderlig, innan några enstaka och
därjämte till sin allmänna konsekvens så
svårbedömbara åtgärder som de i motionerna
föreslagna vidtagas». Det är ett
ganska bestämt yttrande från Lantbruksförbundets
sida. Lantbruksförbundet anser
alltså att en närmare utredning rörande
odlingen och dess avsättningsförhållanden
bör företagas, innan man inriktar
sig på sådana åtgärder som påyrkas
i motionen.

När man sedan, såsom nyss herr von
Heland, frågar, vad utskottet menar med
sitt skrivsätt, vill jag säga, att jag uppfattar
saken så, att utskottsmajoriteten,
när den rekommenderar en utredning,
avser en utredning just på de områden
som Lantbruksförbundet speciellt pekat
på och som bör verkställas innan man
går till så drastiska åtgärder som påyrkas
i motionen. Det är en dylik utredning
som vi i utskottets utlåtande förorda.
Men om en sådan utredning skall
komma till stånd, anse vi inom utskottsmajoriteten,
att det icke ankommer på
bevillningsutskottet att begära en dylik
utredning, utan att detta i så fall närmast
tillkommer jordbruksutskottet. Är
det så att man bär det stora intresse
som visats i denna fråga bär i kammaren
inte bara från motionärernas och
reservanternas sida utan även från utskottsmajoritetens,
borde man kunna
återkomma till denna fråga och få till
stånd denna förberedande utredning, om
jag så får uttrycka mig. Om det under
den tid, som utredningen pågår, skulle
bli tal om nya tullförhandlingar, är jag
övertygad om att regeringen, som vid
känner till de bär förhållandena, kommer
alt la all den hänsyn som över huvud
taget är möjlig till jordbrukets och trädgårdsodlingens
intressen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Om restitution av bensinskatt beträffande
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet fogade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Elofsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 32,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstade för ja-propositionen.

Då emellertid herr Elofsson, Gustaf,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 50.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

jordbrukets traktorer m. m.

angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom.
och 4 § 2 mom. förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 11 juni
1926 (nr 207) angående tillverkning och
beskattning av brännvin; samt

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt fogade varuförteckningen
m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om restitution av bensinskatt beträffande
jordbrukets traktorer m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 36, i anledning av väckta
motioner om restitution av skatt å bensin,
som förbrukas vid jordbruket till
bensindrivna traktorer, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta och
av utskottet i ett sammanhang behandlade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:149
av herr Ivar Nilzon m. fl. och 11:191
av herr Svensson i Stenkyrka m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att — i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder,
som tillämpades vid restitution av tillläggsskatten
å bensin, som förbrukats
vid jordbruket till bensindrivna traktorer
under år 1950 ■— förordna om restitution
med 20 öre per liter av den enligt
1929 års förordning utgående skatten å
bensin, som från och med den 1 januari
1951 och tills vidare förbrukades vid
jordbruket till bensindrivna traktorer;

2) de likalydande motionerna 1:277
av herr Mannerskantz m. fl. och 11:362
av herr Dickson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj :t — med verkan fr. o. m. den 1 januari
1951 och i huvudsaklig överensstäm -

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

Om restitution av bensinskatt
melse med de grunder, som tillämpats
vid restitution av tilläggsskatten å bensin,
som förbrukats vid jordbruket till
bensindrivna traktorer under år 1950 -—
förordna om restitution av den enligt
1929 års förordning utgående skatten å
bensin, som förbrukades vid jordbruket
till bensindrivna traktorer; samt

3) de likalydande motionerna 1:278
av herr Pålsson m. fl. och II: 365 av herr
Nilson i Spånstad m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla,
att den av riksdagen tidigare begärda
utredningen om bensinskatterestitution
måtte omfatta även frågan om kollektiv
restitution av skatt, som utginge
vid transport av skogsprodukter å s. k.
skogsbilvägar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte, i anledning
av de likalydande motionerna I: 149 av
herr Ivar Nilzon m. fl. och II: 191 av
herr Svensson i Stenkyrka m. fl. samt
de likalydande motionerna I: 277 av
herr Mannerskantz m. fl. och II: 362 av
herr Dickson m. fl., bemyndiga Kungl.
Maj:t att —■ i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som tillämpats
vid restitution av tilläggsskatten å bensin,
som förbrukats vid jordbruket till
bensindrivna traktorer under år 1950 —
förordna om restitution med 20 öre per
liter av den enligt 1929 års förordning
utgående skatten å bensin, som från och
med den 1 januari 1951 och tills vidare
förbrukades vid jordbruket till bensindrivna
traktorer; samt

B) att de likalydande motionerna I:
278 av herr Pålsson m. fl. och II: 365
av herr Nilson i Spånstad m. fl. måtte,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Velander, Wehtje och
Hagberg i Malmö, vilka under hänvisning
till de likalydande motionerna I:
277 av herr Mannerskantz m. fl. och II:
362 av herr Dickson m. fl. ansett, att

beträffande jordbrukets traktorer m. m.

den under punkten A) i utskottets hemställan
avsedda restitutionen borde omfatta
hela den enligt 1929 års förordning
utgående bensinskatten eller sålunda
25 öre för liter;

II) av herrar Olsson i Gävle, Sjödahl,
Heiiman, Ramberg, Einar Eriksson,
Björklund, Orgård, Nilsson i Kristinehamn
och Kärrlander, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen anförts, samt
att utskottet bort hemställa,

A) att de likalydande motionerna I:
149 av herr Ivar Nilzon m. fl. och II:
191 av herr Svensson i Stenkyrka in. fl.
samt de likalydande motionerna I: 277
av herr Mannerskantz m. fl. och II: 362
av herr Dickson m. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

B) att de likalydande motionerna I:
278 — — — (= utskottet) — — —
lämnas utan åtgärd.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Utskottsmajoriteten
har i detta betänkande föreslagit
att restitution skall utgå med 20
öre per liter bensin från och med den
1 januari innevarande år.

Jag vill erinra kammaren om att samma
sak behandlades i december förra
året, då utskottsmajoriteten hade ett liknande
yrkande, vilket dock inte biträddes
av riksdagen utan avslogs. Jag vill
desslikes erinra kammaren om att denna
restitution är en nyhet. Det är inte,
som man måhända kan föreställa sig,
något som man blott vill bibehålla. Det
har nämligen aldrig utgått någon restitution
på den ordinarie bensinskatten,
som under åtskilliga år var uppe i 18
öre per liter. Men vid det tillfälle, då
man införde en speciell mera kristidsbetonad
tilläggsskatt på inte mindre än
27 öre utöver de 18 örena, beslöt man
att från samma tidpunkt, som detta högre
skattebelopp skulle gälla, också restituera
skatten på bensin som användes
inom jordbruket för bensindrivna traktorer.
Det var alltså en mycket begränsad
restitution som då skedde från och
med den 1 april 1948. Den har sedermera
existerat ända fram till förra årets

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Om restitution av bensinskatt beträffande

utgång, då genom riksdagens beslut denna
tilläggsskatt försvann och därmed
även restitutionen.

Att denna restitution på sin tid infördes
berodde på tillfälligt sammanstötande
omständigheter. Man hade här i
landet företagit en relativt betydande
import av bensindrivna traktorer från
England och därvid räknat med helt
andra bensinpriser än som genom denna
kristilläggsskatt på 27 öre blev verklighet.
Det ansågs då att man i detta
speciella läge och på grund av dessa
sammanstötande omständigheter borde
restituera tilläggsskatten på 27 öre för
jordbrukets bensindrivna traktorer, men
icke för bensin som användes för annat
ändamål.

Vad som har skett efteråt är ju att
tilläggsskatten försvunnit och därmed
också restitutionen på den, varjämte
den ordinarie skatten höjts från 18 till
25 öre, en förhöjning som väl ungefär
motsvarar den allmänna förhöjning av
prisnivån som ägt rum efter krigets
slut, eller som i varje fall kan innefattas
i denna.

Nu har man begärt restitution av
grundskatten på bensin. Såsom kammarens
ledamöter ha tagit reda på, finns
det en reservation, vari begäres att hela
det belopp av 25 öre per liter som utgår
i skatt skall restituteras. Det finns även
en grupp — och det är den som dikterat
utskottets utlåtande — som menar
att man skall restituera blott 20 öre. Mot
dessa båda förslag står en reservation
med yrkande att ingen restitution skall
utgå.

Bakom kravet på restitution ligger en
uppfattning om de bensindrivna traktorernas
förträfflighet ur olika synpunkter
i jämförelse med på annat sätt drivna
traktorer. Det är en fråga som jag
inte skall diskutera, och jag vill inte bestrida
att den uppfattningen kan vara
riktig. Men man har ju från riksdagens
sida tagit upp frågan om en generell
restitution av bensinskatten som inte bara
skulle gälla bensindrivna traktorer
utan över huvud taget all bensin som
användes inom jordbruket och skogsbruket
för annat ändamål än för fram -

jordbrukets traktorer m. m.

drivande av fordon på vägarna. På riksdagens
framställning har tillsatts en
sakkunnigkommitté, som avlämnade ett
förslag i november 1949. Detta kommittébetänkande
mötte mycket onådig kritik.
Departementschefen ansåg sig inte
heller kunna lägga det till grund för ett
förslag till riksdagen. Det skulle ha
krävt en mycket tidsödande överarbetning,
som man inte kunde hinna med.
Utskottsmajoriteten själv förklarade föregående
år att detta förslag inte kunde
tas utan ytterligare överväganden. Utskottsmajoriteten
underkände således
förslaget.

Reservanterna talade förra året om
dess ogenomförbarhet och framhöllo att
det var omöjligt att upprätta en effektiv
kontroll över hur den restituerade
bensinen skulle användas. Den skulle
måhända kunna användas för att driva
fram fordon med skattefri bensin på ett
helt annat sätt än vad som egentligen
var åsyftat. Det krävdes tillika en stor
administrativ apparat.

När riksdagen icke gick med på denna
allmänna restitution förra året, skrev
riksdagen och begärde — samtidigt som
riksdagen avvisade förslaget om restitution
av skatt på bensin till bensindrivna
traktorer — att Kungl. Maj:t skulle
skyndsamt företa en allmän översyn av
bestämmelserna om rätt till restitution
av skatt på bensin, som förbrukades för
andra ändamål än för trafik på allmän
väg. Det gällde i första rummet jordbruket.
Man menade att jordbruket skulle
ha företrädesrätt vid utredningen,
vilket man också skrev. Men det skulle
också gälla de krav, som med rätta kunde
framföras att bli jämställd med jordbruket
från skogsbrukets sida, från industriens
sida o. s. v. Denna framställning
blev alltså riksdagens beslut förra
året. Den har nu lett till att en enmansutredning
har igångsatts, som man väl
har anledning förmoda skall kunna arbeta
snabbare än en utredning med flera
ledamöter.

I utredningsdirektiven finnas ett par
punkter, som kunna bli rätt betydelsefulla
för ståndpunktstagandet till frågan
om bensinskatterestitutionen eller ej. I

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

Om restitution av bensinskatt beträffande jordbrukets traktorer m. m.

direktiven talas om en avvägning av motorfordonstrafikens
andel i vägkostnaderna
i förhållande till övriga trafikantgrupper.
Det säges att man bör undersöka
möjligheterna av en ny avvägning
mellan fordonsskatten och bensinskatten.
Man talar vidare om att det går på
våra vägar en hel del tunga lastbilar,
som använda mycket lågt beskattade
drivmedel, och att dessa bilar nog borde
bära en större del av vägkostnaderna
än de för närvarande göra.

Det är uppenbart att om utredningen
— vilket man inte vet någonting om —
skulle komma fram till en sådan omläggning
och departementschefen och regeringen
gå med därpå och förslag i frågan
förelägges riksdagen, så kommer
frågan om restitution av bensinskatt i
ett helt annat läge.

Det är givetvis önskvärt att få ett system
för restitution av bensinskatten till
jordbruket, skogsbruket o. s. v. som inte
blir onödigt komplicerat. Helst borde
man söka komma fram till ett system,
varigenom man kunde genomföra en restitution
av annan art än den individuella,
vilken säkerligen blir förenad
med mycket stora svårigheter, om den
nu går att genomföra över huvud tagel.
Skall man emellertid gå in för individuell
restitution, måste man i varje fall
försöka att komma fram till ett förenklat
system.

Utskottsmajoriteten har nu föreslagit,
liksom den gjorde i december, att man
skulle restituera skatt på bensin till bensindrivna
traktorer. Det system för bensinskatterestitution,
som man har använt
nu ett par år och som har betraktats
som mycket tillfälligt och som någonting
som skulle gälla bara för några år,
fast det kommit att gälla åtskillig tid,
och som man nu vill förlänga, karakteriserade
utskottsmajoriteten förra året —
och det är samma ledamöter som bildat
majoritet i år —- såsom ett schematiskt
normsystem som avser att ett visst antal
liter bensin skall få användas skattefritt
efter storleken av för vissa ändamål
bearbetade jordbruksarealer och i vissa
transporter. Detta schablonartade normsystem
— som alltså är tillyxat efter eu

C Första kammarens protokoll 1951. Nr 16.

oerhört grov mall och som lämnar mycket
stora möjligheter öppna till betydande
ojämnheter och obillighet och
orättvisa i restitutionen och som inte är
ett system av den art, som rimligen bör
tillämpas vid restitution av skatt — anser
bevillningsutskottet, att man även i
fortsättningen bör tillämpa. Det skall enligt
förslaget tillämpas från den 1 januari
1951 och tills vidare. Såsom ett
skäl för att detta system skall tillämpas
nu, trots att det är underkänt av en sakkunnigkommitté,
anföres att man bär
söka bibehålla vid detta arbete den personal,
som sysslat därmed vid länsstyrelserna
och jordbruksnämnderna, så alt
den inte inriktar sig på andra arbetsuppgifter.
Bevillningsutskottets majoritet
menar, att det skulle vara olyckligt om
denna personal skulle inrikta sig på
andra uppgifter än denna schablonartade
och till obilligheter och orättvisor ledande
bensinskatterestitution.

Vad som gör att reservanterna enligt
reservation II) icke kunnat biträda detta
förslag är i korthet —• om man nu bortser
från de skäl, som anfördes förra
året och av vilka jag redogjort för en
del — att i december 1950 avslog riksdagen,
visserligen med ringa majoritet, ett
förslag om restitution av denna skatt,
och det begärdes i samband därmed en
allmän och skyndsam översyn av bestämmelserna
om restitution av skatt på
bensin med f-örtursbehandling av jordbruket.
Vad har nu inträffat efter del?
Jo, finansministern har fått bemyndigande
att tillkalla en sakkunnig. Det skedde
i slutet av februari månad, och i början
av mars tillkallades också en sakkunnig.
Nu den 25 april föreslås alltså att riksdagen,
trots -det utredningsyrkande, som
riksdagen förra året i december begärde
och som nu håller på att effektueras,
skall ingripa i utvecklingen och besluta
om restitution individuellt med 20 eller
25 öre av skatten på den bensin, som
användes för bensindrivna traktorer.
Detta sker alltså trots att man även från
den nuvarande majoritetens sida ansåg
förra året, att en förutsättningslös utredning
borde åstadkommas.

Skulle man nu gå på utskottsmajorite -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Om restitution av bensinskatt beträffande
tens linje, skulle man binda sig vid ed
system, som det bleve mycket svårt att
sedan gå ifrån, oavsett vilket resultat
utredningen kommer till. Har riksdagen
en gång gått med på att ge förmånen av
individuell restitution, vilket man nu
föreslår riksdagen att besluta om, blir
det utomordentligt svårt att sedan gestalta
restitutionsförfarandet på annat
sätt.

Det skulle stå i strid med riksdagens
normala arbetsmetoder att göra så. Det
kan blott vara i ett politiskt tillspetsat
läge som man gör så, ty några sakliga
skäl för att göra på det sättet föreligga
inte i det här fallet. Men i ett politiskt
tillspetsat läge kan man tydligen riskera
att riksdagen i december det ena året
beslutar en sak, som riksdagen sedan
river upp i april efterföljande år, trots
att det begärts en utredning som också
satts i gång.

En sådan bristande kontinuitet i riksdagens
handläggning av viktiga och stora
frågor skulle vara utomordentligt olycklig,
om den på något sätt bleve sed.
Jag vill inte lyckönska den utskottsmajoritet,
som vill för riksdagen förorda
detta brytande av gammal god sedvänja
som i riksdagen varit haver.

Herr talman! Jag måste yrka bifall till
den vid betänkandet fogade reservationen
II), som är avgiven av herr Olsson
i Gävle m. fl.

Herr PETRÉN: Herr talman! Herr Sjödahl
angav att det finns en uppfattning
att bensindrivna traktorer äro fördelaktigare
än andra traktorer, och han
tilläde att detta möjligen var riktigt.
Herr Sjödahl ville emellertid inte gå in
på någon diskussion i denna fråga. Med
den ståndpunkt som herr Sjödahl intar,
förstår jag att han undviker ämnet,
men, herr talman, det går inte att
undvika, tv kärnpunkten i hela denna
fråga är att man, på grund av att restitution
icke utgår av skatt på bensin till
bensindrivna traktorer, tvingas över till
en för jordbruket mindre rationell traktortyp.
Jag vill därför lämna några
uPplysningar om bensintraktorns förde -

jordbrukets traktorer m. m.

lar. Det är uppgifter, som inför utskottet
lämnades från lantbrukshögskolehåll
förra året och som borde vara herr Sjödahl
välbekanta.

Dessa uppgifter, som vi fått och som
icke bestritts av någon under utskottsbehandlingen,
innebära i korthet, att
den lämpligaste traktorn för flertalet
ändamål inom jordbruket är den bensindrivna
traklorn. Det är en smidig
och lättskött traktor, och den är 15 procent
billigare i inköp än fotogentraktorn
och drar ca 20 procent mindre
bränsle. Hade fotogen och bensin behandlats
lika ur skattesynpunkt skulle
säkert det alldeles övervägande antalet
traktorer i vårt land nu ha varit bensindrivna.
Så är förhållandet i Danmark,
där praktiskt taget bara bensindrivna
traktorer användas. Genom skatteläggningen
av bensin är förhållandet i Sverige
det rakt motsatta. Bensinskatten
har alltså den verkan att en oekonomisk
och mindre rationell traktortyp
kommer till användning. Det är stick i
stäv mot vad vi på andra områden sträva
efter, när det gäller jordbrukets rationalisering.
Det kan inte heller ur
nationalekonomisk och samhällsekonomisk
synpunkt vara tillfredsställande
att, som nu sker, importera fotogentraktorer,
som föranleda ett ökat importvärde
av 6 miljoner kronor om året och
som dessutom dra upp till miljonbelopp
mer i bränsle och smörjoljor.

Det är klart att ett sådant förhållande
inte bör få fortsätta. Med den bensinskatt
som nu utgår — den särskilda
skatten på bensin är efter höjningen
den 1 januari 25 öre — komma successivt
de bensindrivna traktorer, som vi
ha i landet att ombyggas till fotogendrift.
Det är väl om något en felinvestering.
Det kostar 500 kronor att få en traktor
ombyggd till fotogendrift. Vad uppnår
man då med denna ombyggnad? Jo,
resultatet blir en effektminskning av 20
procent. Och detta sker i ett läge, där vi
ha all anledning att begränsa våra investeringar.

Utskottet hemställde under höstriksdagen
om restitution av skatt på bensin
för traktorer. Riksdagen avslog denna

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

Om restitution av bensinskatt beträffande jordbrukets traktorer m. m.

hemställan med fem rösters övervikt vid
en gemensam votering. Riksdagsbeslutet
innebar, att riksdagen begränsade
sig till att begära en skyndsam utredning
om dessa restitutionsfrågor. Någon
särskild sådan utredning har inte
kommit till stånd, utan frågan har bakats
ihop med andra frågor sammanhängande
med avvägningen mellan fordonsskatt
och bensinskatt i en utredning,
som kom till för någon månad
sedan och som, såvitt mig är bekant,
ännu icke tagil kontakt med de grupper,
som äro berörda av denna fråga.
Det finns väl knappast några förhoppningar
om att något förslag snart skall
komma från denna utredning. Det är
då inte så förvånansvärt, i synnerhet
när man tänker på de ekonomiska konsekvenser
saken har för jordbruket, att
man nu återkommer till frågan och föreslår
en provisorisk lösning, som innebär
att bensinskatt restitueras efter
samma grunder som skedde med den
tillfälliga bensinskatten, som vi hade
förut.

Rent principiellt vore det naturligtvis
riktigt att begära restitution av hela den
särskilda bensinskatten som är 25 öre.
Men utskottet har stannat vid att begära
eu restitution med 20 öre. Jag tror att
det är eu klok försiktighet. Men kan inte
komma ifrån att traktorerna i viss
utsträckning också gå på vägarna. Enligt
min mening bör man därför hålla
sig i underkant. En restitution med 20
öre är dessutom tillräcklig för att man
skall få inköpen omställda till att avse
bensintraktorer och därmed få en för
jordbruket rationellare maskinpark på
detta område.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
til! utskottets hemställan om restitution
med 20 öre av skatten på bensin
til] jordbrukets traktorer.

Herr NIKLASSON: Herr talman! Utöver
vad herr Petrén anfört till förmån
för utskottets ståndpunkt skall jag inte
siiga så mycket — det är ju ingen mening
med att bär dra upp hela den debatt,
som så sent som i december förra

året fördes i detta ärende. Att frågan så
nyligen varit under behandling här i
riksdagen, har ju från reservanternas
sida tagits till intäkt för att vi helt enkelt
inte bort ta upp frågan i år. Vi veta
emellertid alla med vilken knapp majoritet
förslaget förra året avslogs, och utgången
var kanske i viss mån beroende
på tillfälligheter, vilka ju kunna spela
en roll i ett så labilt läge.

Nu är det ju i alla fall så, att vi här
ha att göra med en fråga, som varit uppe
tidigare och som vi veta också kommer
att dyka upp i framtiden, hurudan utgången
än kommer att bli i dag. Vi ha
tidigare haft ett restitutionsförfarande.
Vi ha således en viss erfarenhet, och vi
ha folk som varit insatta på detta område.
Det är ju riktigt som herr Sjödahl
säger, att det tidigare inte gällde den ordinarie
skatten utan endast den tillfälliga
skatten, men när det gäller den
praktiska tillämpningen kan det väl inte
göra någon skillnad.

Själva sakfrågan om bensindriftens
fördelar behöver jag inte gå in på. Den
har ju herr Petrén berört i någon mån.
Dessa fördelar ha ju inte bestritts av
någon. Frågan är då: Skola vi under den
tid den nu igångsatta utredningen pågår
göra någonting? Ja, det torde väl vara
riktigt, som herr Petrén påpekade, att
denna utredning måste ta tid, då den är
sammankopplad med en hel del andra
spörsmål. Vi veta inte vad utredningen
kan komma till för resultat, men jag har
svårt att tänka mig att just den här frågan
skall kunna lösas på något annat sätt
än genom att man tillgriper någon sorts
restitutionsförfarande — vi ha svårt att
tänka oss att bil-beskattningen skall komma
att läggas helt på fordonen, ehuru vi
givetvis inte kunna vara alldeles tvärsäkra
härpå. Då vore det kanske av värde
att ha bevarat litet av den erfarenhet
som vunnits och de tekniska hjälpmedel,
som vi använt när det gällt en restitution
av den karaktär vi tidigare ha haft.

Det förhåller sig ändå så beträffande
denna fråga, att vår traktordrift har fått
en felaktig inriktning. Denna felaktiga
inriktning gäller det att så snabbt som
möjligt rätta till. Det är därför som det

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Om restitution av bensinskatt beträffande
finns anledning att ta upp frågan till behandling
nu. Det har ju i år liksom förra
året blivit majoritet härför inom utskottet.
Det är ju ett bevis för de starka
meningsriktningar för en positiv lösning
av frågan som finnas i riksdagen. Det
torde väl därför vara all anledning att
vi följa utskottets förslag och söka komma
till en lösning av frågan. Jag tror
inte att det på något sätt kan förrycka
den igångsatta utredningen. Man kan väl
kanske snarare ifrågasätta, om det inte
vore av ett visst värde för denna utred
ning att ha ett i gång varande system,
som man kunde dra erfarenheter av och
som kanske i vissa fall kunde ge ledning
för det framtida planerandet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bevillningsutskottets förslag.

Herr VELÄNDER: Herr talman! Till
utskottsbetänkande! finns fogad en reservation,
som tar sikte på att den av
utskottsmajoriteten förordade restitutionen
skall avse bensinskatten i dess helhet,
alltså 25 öre per liter. Jag har varit
med om den reservationen, och den återspeglar
min inställning. Om man skall
gå in för en restitution, kan jag nämligen
inte förstå, varför denna inte skall omfatta
hela bensinskatten. Det skulle stå
i god överensstämmelse med den princip,
som man faller tillbaka på, när man
framför krav på restitution över huvud
taget, den nämligen att motorismen får
belastas med särskilda pålagor i form av
fordonsskatt och bensinskatt endast om
och i den mån fordonen slita de allmänna
vägarna. Det kan man inte säga är
fallet med de bensindrivna traktorer,
som användas uteslutande i jordbruket.

Jag utgår emellertid ifrån att det kommer
att bli omröstning eller votering i
denna fråga. För att då inte vålla splittring
skall jag i detta sammanhang icke
yrka bifall till den avsedda reservationen
utan med bibehållande av min principiella
inställning ansluta mig till dem,
som gå in för bifall till utskottets hemställan.

Medan jag har ordet, skall jag tillåta
mig att göra några reflexioner utöver

jordbrukets traktorer m. in.

dem, som föranletts av reservationen.
Jag skall därvid inte gå in på så många
ting, men herr Sjödahl yttrade dock en
del, som jag inte vill lämna alldeles utan
erinran.

Herr Sjödahl tycker, att det är underligt,
att den majoritet inom utskottet,
som förelåg redan i december i fjol, när
dessa frågor också voro aktuella, framhärdar
i sin uppfattning alltjämt. Herr
Sjödahl menar, att detta är ett uttryck
för bristande sinne för kontinuitet, och
han säger att han icke finner sig böra
lyckönska utskottsmajoriteten för att
den kommit fram till ett resultat sådant
som det föreliggande. Jag vill fråga herr
Sjödahl: Vad skulle herr Sjödahl ha
sagt, om utskottsmajoriteten, då frågan
ändå kommit upp — och det är inte några
representanter för utskottsmajoriteten
som väckt motionerna i ämnet
skulle ha intagit en annan hållning än
i fjol?

Man kan därtill anföra alldeles särskilda
skäl för att ulskotskottsmajoriteten
bör vidhålla sin fjolårsståndpunkt.
Det förhöll sig nämligen så att de, som
då segrade vid ärendets behandling i
kamrarna, sinsemellan företrädde helt
olika meningar. Åtskilliga av dem ville
inte höra talas om restitution av bensinskatt
över huvud taget till jordbrukarna.
Andra voro mycket varma anhängare
av den meningen att restitution
borde utgå men ansågo, att frågan
därom löstes lika snabbt, om riksdagen
lät Kungl. Maj :t ta initiativet, ty då skulle
Kungl. Maj :t se till att utredningen
verkställdes så fort, att proposition
komme på riksdagens bord redan under
1951. Åtskilliga av dem, som bildade
majoriteten i kamrarna, hade kanske inte
någon markerad uppfattning. Förhoppningarna
hos dem av majoriteten
som menade, att frågan skulle genom
Kungl. Maj:ts försorg bringas till en
mycket snabb lösning, ha väl numera
kommit på skam. Här har nämligen tillsatts
en utredning. Denna utredning har
tillagts mycket omfattande, mycket känsliga
och mycket svåra uppgifter. Den
skall bland annat syssla med frågan om
en omläggning av beskattningen av mo -

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

Om restitution av bensinskatt beträffande jordbrukets traktorer m. m.

torismen med tyngdpunkten lagd på
fordonen, och, när det gäller dem, tar
man sikte på en differentiering mycket
olika den som för närvarande gäller.
Jag tänker mig därför att en utredning,
som skall klara dessa uppgifter, kommer
att arbeta länge, och det finns i
direktiven för utredningen inte någonting,
som ger belägg för herr Sjödahls
och hans meningsfränders uttalande i
reservationen, enligt vilket reservanterna
ha förutsatt, att det jämväl av riksdagen
uttalade önskemålet om förtursbehandling
av jordbrukets restitutionsproblem
skulle komma att beaktas. Jag
har i varje fall inte sett någonting därom
i direktiven, och det skulle därför
vara av intresse att erfara, huruvida departementschefen
verkligen avsett att
härvidlag tillmötesgå sina meningsfränder
inom bevillningsutskottet.

För övrigt föreligger det en utomordentlig
ovisshet, när det gäller dessa
spörsmål. År 1948, när fråga var om en
tilläggsbeskattning av motorismen, tog
den kungl. propositionen sikte på dels
en skärpt fordonsskatt och dels en
skärpt bensinskatt. Då gjordes det emellertid
en framstöt från socialdemokratiskt
håll, där man hävdade, att fordonen
borde lämnas i fred och bensinen i
stället beskattas så mycket hårdare, och
den ståndpunkten segrade både inom
utskottet och i riksdagen. Enligt direktiven
för den sittande utredningen går
man in för en annan och motsatt uppläggning
av skattespörsmålen. Man tar
efter allt att döma sikte på en helt annan
fördelning än den som godkändes
år 1948. Det kan med så ovissa aspekter
beträffande dessa spörsmål näppeligen
fordras, att man skall låta en sådan fråga
som den, vilken nu är aktuell i kamrarna,
längre undanskjutas.

Denna fråga är inte heller någon nyhet
i den mening, som herr Sjödahl ville
göra gällande. I olika sammanhang liar
under årens lopp den uppfattningen hävdats,
att en restitution av bensinskatten,
när det gällt bensindrivna traktorer i
jordbruket, vore befogad ocli påkallad.
Man lyssnade emellertid inte till detta.
Man förde ett mycket lösligt resone -

mang för att sabotera ett handlande i
den riktningen ända till år 1948. Då
blev man med ens på det klara med att
man inte kunde fortsätta som dittills
och låtsas som om restitutionsfrågan
för jordbrukets vidkommande kunde
skjutas åt sidan även i fortsättningen.
Utan vidare undanflykter sade man resolut
ifrån, att den tillfälliga bensinskatt
på 27 öre, som då beslöts, skulle
restitueras till jordbruket. Samtidigt
skulle en utredning verkställas rörande
frågan, huruvida även den ordinarie
bensinskatten skulle restitueras. Och nu
ligger det så till, herr Sjödahl, att den
kommitté, som tillsattes år 1948, enhälligt
kom till den uppfattningen, att en
dylik restitution skulle äga rum. Detta
spörsmål är således inte på något sätt
nytt.

Ytterligare en omständighet, som gjort
att denna fråga är brådskande, har berörts
av herr Petrén. Det sades i höstas,
att om inte bensinskatten restituerades
till jordbruket skulle en omställning av
jordbrukets traktorer komma att ske.
Dessa traktorer ha som regel varit fotogendrivna,
men under senare år har
det importerats kanske 5 000 bensindrivna
jordbrukstraktorer. Då menade de,
som företräda utskottsmajoriteten, att
om denna skatterestitution till jordbruket
inte beviljades, komme det att bli en
återgång till de fotogendrivna traktorerna.
Dessa farhågor ha nu besannats. Såvitt
man har kunnat utröna inom utskottet
vidtagas nämligen i stor utsträckning
åtgärder från jordbrukarnas
sida för en omställning av traktorerna
till fotogendrift. Det kan inte vara lämpligt
att anpassningen inom jordbruket i
förevarande hänseende skall få snedvridas
på detta sätt, när det i alla fall ligger
så till, såsom ofta framhållits, att de
bensindrivna traktorerna äro effektivare
i förhållande till bränsleåtgången. De
äro vidare mera lättskötta och kräva endast
hälften så mycket olja som de fotogendrivna
traktorerna. De äro också
mera hållbara än dessa senare.

Herr Sjödahl hävdade, att den nuvarande
formen för restitution ledde till
obilliga och orättvisa resultat och att

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Om restitution av bensinskatt beträffande
den var bristfällig i olika avseenden.
Ja, restitutionsförfarandet ombesörjes av
statens jordbruksnämnd, och i bevillningsutskottets
betänkande nr 66 för i
fjol finns intagen en redogörelse för
hur restitutionen har verkat. Däri sägs
bland annat, att beträffande ändamålen
har statens jordbruksnämnd kunnat
hänvisa de klagande till av Kungl.
Maj.''t och riksdagen fastställda regler,
vilkas tillämpning med några få, mindre
betydelsefulla undantag icke vållat
några svårigheter. Byråchefen Palmi,
som fräinst uppbär ansvaret för denna
jordbruksnämndens verksamhet, förklarade
också inför utskottet — och hans
uttalande finns redovisat i protokollet
från kammardebatten — att han visserligen
tillhört 1948 års kommitté och
att han anslutit sig till de uppslag, som
hade kommit till uttryck från kommitténs
sida rörande tillvägagångssättet för
restitutionen, men att han, allteftersom
han hade fått vara med om att i praktiken
omsätta de principer, efter vilka
restitutionen faktiskt skett, kommit till
den slutsatsen, att det nuvarande tillvägagångssättet
var det bästa.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr FALK: Herr talman! Det är inte
mycket att tillägga i denna debatt. Jag
vill dock göra några randanmärkningar
till det anförande, som herr Sjödahl höll
i debattens början.

Herr Sjödahl försökte göra en historieskrivning
över hur detta restitutionsförfarande
tillkommit. Jag skall inte upprepa
vad han sade, men det kanske kan
tillåtas även mig att göra en beskrivning
över utvecklingen på detta område.

Efter kriget var det en firma här i
landet, som fick möjlighet att importera
bensindrivna traktorer från England.
Det var mycket stor brist på traktorer.
Jordbrukarna ropade efter traktorer,
och det fanns små möjligheter att
importera. Denna importmöjlighet hälsades
därför med stor tillfredsställelse.
Traktorerna voro emellertid dyra i drift,
eftersom det var skatt på bensinen. De
kunde av den anledningen säljas endast

jordbrukets traktorer m. m.
till de mindre jordbrukarna, som inte
hade så stor åtgång på drivmedel. Så kom
tilläggsskatten, och i och med detta stod
det klart, att det skulle bli alldeles omöjligt
att sälja några fler bensindrivna
traktorer och inte heller möjligt att driva
de redan inköpta. Bevillningsutskottet
förordade då restitution av tilläggsskatten,
men samtidigt begärde utskottet
en utredning, som skulle utreda frågan
om restitution av bensin till jordbruksoch
trädgårdsskötsel. Utskottet skrev
tydligt, att huruvida restitutionen skulle
avse endast tilläggsskatten eller hela
skatten lämnade utskottet i detta sammanhang
öppet. Reservanterna i bevillningsutskottet
göra emellertid gällande,
att riksdagen aldrig har utlovat någon
restitution av hela skatten. Detta gör
denna fråga till en helt ny principfråga.
Jag tillät mig i fjol läsa upp vad utskottet
skrev år 1948, och om ledamöterna
vilja gå tillbaka till detta referat, skall
det visa sig att inte någon, som kan tyda
vanlig skrift, skall kunna finna annat
än att i utskottets uttalande ligger
en antydan om att hela skatten borde
restitueras. Det gavs inte några bestämda
löften, men hela skrivningen var så
pass välvillig, att man inte kunde få någon
annan uppfattning än att detta var
meningen.

Bolagets försäljare utnyttjade också
denna skrivning till att föra propaganda
bland bönderna och säga att riksdagen
begärt en utredning, därvid riksdagen
skrivit på ett sådant sätt, att det vore
meningen att inte bara tilläggsskatten
skulle restitueras utan hela skatten. Försäljningen
ökade på grund av denna propaganda
ganska kraftigt under år 1949.
Sedan kom Kungl. Maj:ts proposition,
och det blev klart, att någon restitution
av bensinskatten icke skulle ske efter
den 1 januari 1951 men att i stället
grundskatten skulle höjas från 18 till
25 öre. Därmed upphörde som genom
ett trollslag nästan all försäljning av
bensintraktorer. Bolaget fick försöka få
till stånd eu import av fotogendrivna
traktorer i stället. Jag befarade då, att
om restitution inte skulle ske efter den
1 januari 1951 bönderna av driftsekono -

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

Om restitution av bensinskatt beträffande jordbrukets traktorer m. m.

miska skäl skulle bli tvingade att göra
om sina bensindrivna traktorer till fotogendrift,
och det ansåg jag vara en
olycklig utveckling. Jag skall inte upprepa
vad som sagts om bensintraktorernas
fördelar. En omställning av traktorerna
är olycklig av den orsaken, att
den kostar mycket pengar och drar mycket
arbetskraft och material. Effekten
blir sämre, och bönderna få alltså ett
sämre redskap till hjälp i jordbruket.

Reservanterna sade i fjol, att de inte
trodde på någon omställning av fotogentraktorer
till bensintraktorer. I dag ha
vi belägg för att en sådan omläggning
sker, då varenda verkstad, som sålt dessa
bensintraktorer, är fullbelagd med order
om omändringar av traktorerna till
fotogendrift. Dessa omändringar tillgå på
det sättet, att det sker en omborrning,
så att man får större cylindervolym och
minskad kompression, och man sätter
också dit en förvärmare. Allt detta kostar
omkring 1 000 kronor, och då får
man en traktor, som inte är ett dugg
bättre än den gamla. Det betyder, att
om alla bensintraktorer i landet skulle
omändras, skulle det bli en kostnad på
5 miljoner kronor till inte någon som
helst nytta.

Detta är en av de avgörande orsakerna
till att jag även i dag, trots riksdagens
beslut i fjol, biträder majoritetens
förslag, alt vi skola besluta om restitution
för att hindra denna verkligt ineffektiva
investering.

Herr Sjödahl talade så mycket om
riksdagsmajoriteten i fjol. Herr Velander
har redan redogjort för hur den tillkom.
Herr Sjödahl vet lika väl som jag att det
inom utskottet var flera socialdemokrater
än jag som ansågo att restitution
borde ske, men för att få så många reservanter
som möjligt använde utskottet
det vanliga tricket att skriva på detta
välvilliga sätt. Utskottet skrev bland annat,
att det skulle ske en snabbutredning
angående restitution av skatt på bensin
till jordbrukets bensindrivna traktorer,
och det sades att den skulle gå så fort,
att ett förslag skulle kunna framläggas
redan vid detta års riksdag. Det skulle
^liirför vara onödigt att redan då fatta ett

beslut. Efter utredning finge Kungl.
Maj:t ta ställning till utredningens förslag,
och vi kunde på det sättet få litet
bättre överblick över det hela.

I dagens läge kunna vi inte förvänta
något förslag vare sig till 1951 eller 1952
års riksdag på denna punkt. Den oerhört
stora fråga, som här tagits upp till
utredning, omfattar hela beskattningskomplexet
på detta område, och någon
utredning angående jordbrukets restitutionsfråga
kan inte gärna upptagas förrän
utredningen får visa, om man inte
kan komma fram den andra vägen, så
att en restitution blir överflödig. När den
tiden är inne, har utvecklingen fortskridit.
Då ha jordbrukarna gjort om sina
bensintraktorer och övergått till fotogendrift,
och arbetarna i verkstäderna
ha uppehållit sig med detta fullständigt
onyttiga arbete att omändra dessa traktorer.
Bönderna ha fått kosta på mycket
pengar, och de ha fått sämre redskap.

Det är dessa skäl som göra att jag —
trots att det strider mot all tradition att
besluta i en sak, där man nyss har begärt
en utredning — yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HEtlMAN: Herr talman! De uppgifter,
som herr Petrén ansåg sig böra
ge kammaren på nytt, liksom de uppgifter,
som herr Falk och även i viss utsträckning
herr Velander lämnat, äro sådana
uppgifter, som kammaren fick vid
behandlingen av samma ärende i december
månad i fjol. Det är således icke
någonting nytt, som har kommit fram på
detta område. Riksdagen hade tillgång
till dessa uppgifter, men intog trots detta
den ställning som den gjorde vid detta
tillfälle.

Herr Petrén och även herr Velander
förklarade, att man kunde vänta sig, att
utredningen på detta speciella område
inte skulle bli så skyndsam som man
hade hoppats. .lag får lov att säga att jag
skulle också beklaga, om så skulle bli
fallet, och jag vill passa på att säga till
finansministern, som är närvarande, att
han, om han ser några möjligheter att
påskynda utredningen, bör ta hänsyn till
riksdagens önskan i det avseendet.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Om restitution av bensinskatt beträffande jordbrukets traktorer m. in.

Herr Niklasson sade, att om man skulle
gå på bifall till utskottets förslag,
skulle detta inte på något sätt behöva
förrycka utredningen och dess resultat.
Till det vill jag säga vad jag sade i höstas,
att riksdagen ju inte brukar fatta
beslut i en sakfråga, som ligger under
utredning. Om man fattar beslut i en
sakfråga, måste det ändock ha en viss inverkan
på utredningens resultat.

Herr Velander var inne på frågan om
tillämpningen av restitutionen, och han
sade att det fanns belägg för att denna
skett på ett något så när tillfredsställande
sätt. Till detta skulle jag vilja säga,
att det restitutionsförfarande, som tilllämpades
förra året och tidigare, från
första början byggde på ransoneringssystemet,
och när detta bortföll, blev
förfarandet litet mera splittrat och svårbedömligt.
Vi kunna konstatera, att de
sakkunniga, som utrett denna fråga, inte
ansågo sig kunna ansluta sig till den
tillämpning som hade förekommit på
detta område. De ansågo inte att denna
restitution skedde på ett tillfredsställande
sätt. Jag skall åberopa ett vittne på
den saken från andra kammaren, nämligen
herr Nilsson i Svalöv, som fällde
följande yttrande, som jag ber att få citera:
»Jag har sagt och medger, att kontrollen
kräver ett visst arbete och i vissa
fall inte kan bli fullt tillfredsställande,
vilket i allmänhet är fallet när det är
fråga om kontrollåtgärder.» Herr Velander
omvittnade också själv i höstas, att
systemet inte var så alldeles tillfredsställande,
men han nöjde sig med att säga,
att det var »någorlunda tillfredsställande».

När herr Velander hänvisar till byråchefen
Palmi, skall jag be att få upprepa
vad jag sade förra året. Byråchefen Palmi
var själv mycket tveksam på denna
punkt. Han stack i handen på oss ett formulär,
som jag har här och som jag har
gömt sedan i höstas. Det innehåller elva
punkter, där jordbrukarna ha att lämna
redovisning. Byråchefen Palmi sade vid
det tillfället, att i fråga om punkterna 1
och 9 gick man efter vissa normer i tilllämpningen,
som man inte kunde garantera
voro fullt tillfredsställande, men då

det gällde punkterna 10 och 15 fick man
handla efter råd och läglighet. När man
får ett sådant besked av den man, som
ingående sysslat med dessa ting, har
man rätt att fråga sig, om det är ett tillfredsställande
system som tillämpas när
det gäller denna restitution. Utskottets
majoritet har f. ö. både förra året och
i år själv begärt en förnyad utredning
även beträffande tillämpningen av restitutionen.

En sak, som påtalades i höstas men
som inte påtalats i debatten i dag, åtminstone
inte i denna kammare, är den
särställning som jordbrukarna kommit
att intaga i förhållande till andra yrkesutövare.
Det är dock så, att bensin användes
på många andra områden utan
att det sker i samband med körning på
väg. Det är inte bara jordbruket som använder
dylik bensin. Inom industrien,
skogsbruket och försvarsväsendet och i
kommunerna ute i landet användas stora
mängder bensin, som inte förbrukas för
körning på väg och som också borde
restitueras. Jag kan inte finna att vissa
grupper böra intaga någon särställning
i detta fall, utan om man kan få till
stånd ett system, där alla behandlas lika,
är det naturligtvis det riktigaste.

På tal om systemets tillämpning vill
jag framhålla, att det tidigare endast
kunnat bli tal om att bevilja restitution
för cirka 5 000 jordbrukare, men
om vi i dag besluta om restitution, skola
vi inte glömma, att det inte är fråga
om 5 000 restitutionsfall utan bortåt
50 000. Detta måste medföra att organisationen
blir en helt annan och mera
omfattande när det gäller detta system,
som man på alla håll faktiskt konstaterat
inte är tillfredsställande.

Herr Falk menade, att det skulle ha
skett något slags principiell förändring
i fråga om ställningstagandet från vissa
utskottsledamöters sida, och han hänvisade
till att utskottet tidigare uttalat,
att frågan huruvida restitutionen skulle
tillämpas inte bara i fråga om tilläggsskatten
utan även i fråga om den ordinarie
skatten av utskottet lämnades
öppen. Ett sådant uttalande kan inte
vara ett uttalande i princip från utskot -

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

Om restitution av bensinskatt beträffande jordbrukets traktorer m. m.

tets sida. Det liar nog inte skett någon
som helst principförändring från de ledamöters
sida, som nu liksom föregående
år stå för reservationen.

Herr Falk talade också om att beslutet
i höstas medfört, att jordbrukarna
nu hade börjat begära omställningar av
sina traktorer från bensin- till fotogenmotorer,
och han menade att det är ett
sätt att slösa med arbetskraft och investeringar.
Men det är väl dock så,
herr Falk, att om riksdagen beslutar bifalla
utskottets förslag, kommer det inte
att bli någon omställning av 5 000 traktorer,
utan det blir en omställning av
ungefär 50 000 traktorer, och det förhållandet
kommer, efter vad jag kan
förstå, att leda till att ännu mera arbetskraft
och ännu större investeringar tagas
i anspråk på detta område.

Med vad jag sagt ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr VELANDER (kort genmäle):
Herr talman! Det var måhända något
missförstånd från herr Heiimans sida,
när han talade om att bensinskatterestitutionen
är knuten till bensinransoneringen.
Så var det ju tidigare, men
den ordningen gäller som bekant inte
efter 1950 års ingång och sålunda inte
heller för närvarande. Itestitutionen för
senare halvåret 1950 har förresten börjat
behandlas just i dagarna, och arbetet
därmed kommer alltså att fortsätta.

Jag är inte på det klara med, att omdömet
rörande min inställning till tillvägagångssättet
för restitutionen var så
alldeles riktigt. I första kammarens protokoll
för den 6 december kan man i ett
mitt anförande finna någonting om att
systemet kanske inte har blivit fullkomligt;
det vore för mycket sagt. Men det
bar undan för undan förbättrats, och i
dagens läge anser man, att det fungerar
rätt så oklanderligt. I samma protokoll
läses också, att om det tillämpade systemet
sålunda är rätt bra och kan ytterligare
förbättras, så måste det vara oriktigt
att inlåta sig på en sådan ordning
att man skall avbryta tillämpningen av

detta system och följaktligen komma i
det läget, att man inte kan samla ytterligare
erfarenheter till fullkomnande
av systemet.

Herr Heiiman finner det inkonsekvent
av mig liksom av alla andra, som
företräda den mening jag har, att påyrka
en utredning, samtidigt som vi
önska en omedelbar restitution. Herr
Heiiman har dock själv påpekat, att
spörsmålet om restitution av bensinskatt
är aktuellt även när det gäller användning
av bensin för andra ändamål än
till bensindrivna traktorer inom jordbruket,
och vi finna det naturligt, att
utredning i det hänseendet sker och att
därvid den frågan hålles öppen, huruvida
det nuvarande systemet för restitution,
när det gäller jordbrukets bensindrivna
traktorer, kan ersättas av något
annat och bättre.

Herr HEDMAN (kort genmäle): Herr
talman! Jag tyckte att jag uttryckte mig
ganska tydligt, då jag började mitt anförande.
Jag sade att restitutionssystemet
från början kopplats in på ransoneringssystemet,
men jag yttrade mig
inte närmare om hur det tillgått.

Vad jag i kväll sagt beträffande herr
Velanders eget omdöme om detta system
måste så vitt jag förstår vara riktigt.
Herr Velander och jag hade ju ett replikskifte
i denna fråga förra året, och
han stod vid sidan om mig när jag konstaterade
att han i viss utsträckning hade
modifierat sin uppfattning rörande
tillämpningen av systemet. Jag har sedan
inte undersökt, om vid justeringen
av protokollet herr Velanders yttrande
i den delen kommit bort, men han hade
ingen anmärkning att göra under debatten,
när han stod vid sidan om mig och
jag påpekade detta hans uttalande.

Herr Velander framhöll vidare att det
skulle vara olämpligt att avbryta detta
rcstitutionsförfarande nu, då man vunnit
en del erfarenheter och kan bygga
vidare och fullkomna systemet. Men det
var ju dock under krisförhållanden som
detta system uppbyggdes — det stod i
samband med de åtgärder vi måste vid -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Om restitution av bensinskatt beträffande

taga i fråga om höjningen av bensinskatten.
Och när man kommit ut ur dessa
krisförhållanden, finns det enligt min
mening ingen anledning att upprätthålla
detta system bara av den anledningen
att man önskar fullkomna det
för ett framtida utnyttjande i en eventuell
ny krissituation.

När jag berörde reservanternas förslag
om en utredning, skedde det därför
att de efter vad jag kan förstå avse att
denna utredning skulle gälla även systemet
vid tillämpning av en eventuell
ransonering.

Herr NILZON, IVAR: Herr talman!
Herr Falk började sitt anförande med
att säga, att det nog inte var så mycket
att tillägga i denna debatt. Nu är det givetvis
ännu mindre som återstår att säga,
men jag vill dock som motionär i
frågan uttala min tillfredsställelse över
att utskottets majoritet behandlat motionen
så välvilligt, och jag uttrycker
förhoppningen, att kammaren skall visa
sig lika välvillig.

Anledningen till att vi avlämnat denna
motion är, såsom här redan påpekats,
att sedan den extra bensinskatten
togs bort jordbrukarna inte ha någon
som helst rätt till restitution för den
bensin de använda till sina traktorer,
trots att den ordinarie skatten höjts
från 18 till 25 öre. Här har framhållits,
att någon utfästelse aldrig gjorts om restitution
av den ordinarie bensinskatten,
och det är möjligt att detta är riktigt.
Men det avgörande för jordbruket
i denna fråga är naturligtvis inte bensinskattens
benämning — antingen den
kallas ordinarie eller extra skatt — utan
skattens storlek. Och enligt motionärernas
uppfattning är en bensinskatt på
25 öre så pass hög, att den motverkar en
sund rationalisering inom jordbruket.

Jag skall inte närmare ingå på dessa
frågor, eftersom de här blivit belysta
av flera talare. Redan i motionen ha vi
påpekat bensintraktorns överlägsenhet
över fotogentraktorn. Bensindriften medför
högre effekt och är på så sätt arbets -

jordbrukets traktorer m. m.

besparande, och bensintraktorn är mera
lättskött än fotogentraktorn.

Vi motionärer ha den uppfattningen,
att en mera allmän övergång till bensindrift
skulle vara fördelaktig, men
med den nuvarande höga bensinbeskatningen
föreligger risk att utvecklingen,
såsom redan påpekats, ledes in på
fel spår. Nu befintliga bensintraktorer
komma måhända att utbytas mot fotogentraktorer,
och en sådan utveckling
skulle enligt vår mening vara ofördelaktig
såväl ur privat- som ur nationalekonomisk
synpunkt.

Bensinskatten skall nu enligt hittills
gällande principer användas till kostnaderna
för vägväsendet. Under sådana
förhållanden borde det inte finnas något
att invända mot att skatten för den
bensin, som användes i jordbruksdriften,
återbäres till jordbruket.

De som undertecknat reservationen
nr II) ha ju inte velat biträda utskottets
beslut av hänsyn till den pågående utredningen.
Man befarar att jordbruket
skall komma i en särskilt gynnad ställning
gent emot andra näringsgrenar,
som också kunna anses berättigade till
återbäring. Motionärerna anse givetvis
att även andra grupper än jordbrukarna
böra erhålla återbäring, i den mån
detta kan anses berättigat. Däremot betrakta
vi inte den pågående utredningen
som något hinder för att jordbruket
även detta år erhåller restitution; det är
ju inte här fråga om någon nyhet, utan
restitution på den extra skatten har tidigare
förekommit. Och om en återbäring
inte kommer till stånd, föreligger den
risk som jag förut påpekat, att utvecklingen
ledes in på felaktiga banor. Och
att detta ur samhällsekonomisk synpunkt
inte kan vara lyckligt har redan påpekats.

Herr Velander sade, att han inte ämnade
yrka bifall till reservationen nr I),
och det är väl då inte mycket att tilllägga
om den. För min del skulle jag
givetvis inte ha något emot att hela skatten
återbäres. Motionärerna ha givetvis
betraktat den här ifrågasatta restitutionen
som ett provisorium till dess den
pågående utredningen blivit klar. Vi ha

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

Om restitution av bensinskatt beträffande jordbrukets traktorer m. m.

med vår motion inte velat ta ställning
till hela det spörsmål, som rullar upp sig
då denna fråga skall utredas.

Självfallet ha vi inte tagit ställning
till hur stor del av bensinskatten som
skall återbäras till jordbruket. Det är
möjligt att man, som herr Petrén framhöll,
måste räkna med att inte hela bensinskatten
kan återbäras, därför att även
traktorerna i någon mindre utsträckning
användas på vägarna. För att också
denna synpunkt skulle bli tillgodosedd,
ha vi i vår motion påyrkat, att restitution
av skatten tills vidare skulle
utgå endast med 20 öre.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
När man suttit och lyssnat till den
långa raden av företrädare för utskottsmajoriteten,
har man kunnat konstatera
att denna debatt helt enkelt är en återupprepning
av den diskussion i frågan,
som vi förde här i kammaren i december.
Någonting nytt har jag inte kunnat
finna i dagens debatt; samma tekniska
entusiasm har blommat och — så vitt
jag kunnat finna — nu liksom i höstas
egentligen blommat litet för yvigt. Jag
skall därför inte ingå på något bemötande
av dessa synpunkter — det hade
vi ju tillfälle att göra i december —
utan vill bara i all korthet framlägga
de synpunkter, som enligt min mening
tala för ett bifall till reservationen.

Det är här fråga om att ge jordbruket
en förmån, som det icke tidigare haft.
En ordinarie bensinskatt har utgått i
många år, men någon restitution har
aldrig lämnats. No vill utskottsmajoriteten
att en sådan restitidion skall ges utan
att man avvaktar resultatet av den pågående
utredningen. Det betyder att man
på rak arm vill minska statsinkomsterna
med mellan 1 och 2 miljoner kronor.

Till herr Velander måste jag säga, att
det för en högerman ju inte borde vara
så osmakligt, om man nu kunde avveckla
den administrativa apparat som måst
byggas upp för återbäring av den extra
bensinskatten. Jag trodde att man på

det hållet gärna begagnade varje tillfälle
att om möjligt minska statstjänstemännens
antal.

Frågan om man skall restituera den
ordinarie bensinskatten är emellertid
ett helt nytt spörsmål, där riksdagen
aldrig fattat något beslut. Hela frågan
om bilbeskattningen befinner sig, såsom
här har sagts, för närvarande under utredning,
och det är väl ändå uppenbart
att det skulle vara ganska meningslöst
att nu fatta beslut om en ny ordning och
övergå till en helt ny princip — att
återbära även den ordinarie bensinskatten
— utan att se frågan i sitt större
sammanhang. Resultatet av den pågående
utredningen bör därför avvaktas, och
det kan inte vara något fel, eftersom det
här icke gäller att bevara åt jordbruket
en förmån, som det tidigare haft, utan
rör sig om en ny sak.

Man har frågat mig hur snabbt den
pågående utredningen kan bli klar. Frågorna
om bilbeskattningens struktur och
om restitutionen hänga ju samman, och
det ligger i sakens natur, att utredningen
måste ta sin tid, men jag har för
min del här som eljest eftersträvat att
ge utredningen en så praktisk utformning
som möjligt för att den skall kunna
komma till resultat utan dröjsmål.

Det är väl bara en from önskan eller
en alltför sangvinisk tro, när utskottsmajoriteten
säger att en återbäring nu
av fyra femtedelar av den ordinarie
bensinskatten icke skulle komma att föregripa
utredningen.

Enligt mitt sätt att se äro skälen för
avslag på motionerna i denna fråga starkare
nu än de som förelågo i december.

Herr VELANDER (kort genmäle):
Herr talman! Herr statsrådet började
med att säga, att han skulle framlägga
de skäl, som talade för att man inte
borde följa utskottsmajoritetens utan reservanternas
linje. I det hänseendet angav
statsrådet dock endast ett skäl, och
det var att jordbruket genom den av utskottsmajoriteten
åsyftade anordningen
skulle tillföras en förmån, som det tidi -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Om restitution av bensinskatt beträffande jordbrukets traktorer m. m.

gare inte liaft, en förmån som skulle
kosta mellan 1 och 2 miljoner kronor.

Men herr statsrådet har väl varit ense
med oss andra därom att beskattningen
av motorismen inte skall bli någon budgetregulator.
Vi ha väl också varit ense
om att motorismen inte skall belastas
med skatt för någonting annat eller mera
än som är betingat av dess slitning av
de allmänna vägarna, och man har val
då också menat, att bensindrivna traktorer
använda i jordbruket inte ha med
vägslitningen att skaffa.

Herr statsrådet nämnde något om alt
jag såsom högerman väl var intresserad
av att den administrativa apparaten inte
blev vidlyftigare än den behöver vara.
Ja, om herr statsrådet kan presentera en
ordning, där man inte behöver räkna
med någon administrativ apparat för att
skipa rättvisa i här avsett fall, är jag
givetvis beredd att acceptera den ordningen,
om den inte medför några alltför
allvarliga olägenheter. Den nuvarande
ordningen är dock inte så särskilt dyrbar;
enligt vad som beräknats utgör kostnaden
maximalt 5 kronor 50 öre per restitutionsfall.
Också detta är naturligtvis
pengar, men man får å andra sidan
beakta att syftet är berättigat och måste
tillgodoses.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag tyckte att herr Nilzon alldeles nyss
yttrade, att det dock fanns någon förbindelse
mellan jordbrukets traktorer
och vägarna. Därför kanske herr Veländer
kan göra upp med herr Nilzon om
den tvistefrågan.

Min tanke har aldrig varit annat än
att dessa pengar skulle gå till vägunderhållet,
och jag anser att vägarna kunna
behöva dessa pengar.

Till sist vill jag bara säga, att det är
förunderligt hur många skäl herr Velander
kan finna för att slippa ifrån att
minska statstjänstemännens antal!

Herr VELANDER (kort genmäle):
Herr talman! Herr statsrådet menade, atl
det måste finnas något samband mellan
jordbrukets traktorer och de allmänna

vägarna och att det därför kanske inte
kan bli fråga om någon fullständig restitution
av bensinskatt. Ja, det är väl just
den synpunkten som utgör cruxet vid
den nuvarande ordningen för restitutionen
och som väl även i fortsättningen
kommer att vara det. Man har dock vid
tillämpningen av normerna för det nuvarande
restitutionssystemet kommit
fram till sådana resultat, att det inte ansetts
möjligt för traktorernas ägare att
erhålla någon restitution av bensinskatt
i sådana fall eller i den mån, traktorrina
begagnat de allmänna vägarna.

Herr FALK: Herr talman! Herr Heiiman
förde här ett resonemang med utgångspunkt
från reservanternas uttalande,
att jordbrukarna skulle komma i en
särställning gent emot alla andra, om de
skulle få restitution. Jag vill bara i all
stillhet påminna kammaren om att skatt
redan nu restitueras i en hel del fall; förutom
till fiskarena utgår restitution till
flyget, till tåg som framföres på järnväg,
när det gäller bensin för tekniskt bruk
o. s. v. Restitutionsförfarandet är alltså
inte någonting främmande för oss här i
riksdagen.

Statsrådet Sköld var också inne på
linjen att restitution av den ordinarie
skatten skulle vara en helt ny princip.
Jag kan för min del inte tolka detta på
annat sätt än som ett ganska tydligt utslag
av argumentnöd och en lek med
ord. Om skatten kallas tilläggsskatt eller
ordinarie skatt har ur jordbrukarnas,
konsumenternas, synpunkt ingen betydelse,
utan det avgörande är skattens
storlek.

Nu bär skatten stigit från 18 till 25
öre, och denna fråga har därigenom
blivit betydligt mera aktuell än tidigare.
Sådant som läget nu är komma jordbrukarna
helt att överge bensindriften, och
vill man ta den konsekvensen så å la
bonne heure, men då skall man säga
rent ut, att man önskar fotogendrift för
traktorerna vid jordbruket.

Bensintraktorernas användning på vägarna
förefaller mig också vara ett tämligen
långsökt argument. Vad gör det
staten om man kör på vägarna med foto -

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

Om restitution av bensinskatt beträffande jordbrukets traktorer m. m.

gendrivna traktorer i stället för bensindrivna?
Vägarna slitas väl lika mycket
i bägge fallen. Men kör man med fotogen,
betalas inte ett öre i skatt, medan bensindriften
i varje fall ger en skatt på 5 öre.

Det talas om höga administrationskosrnader.
Vi redovisade i höstas, att kostnaden
var ungefär 5 kronor per ansökan.
Om restitutionen bara blir 20 öre,
kommer staten uppenbarligen att få en
ganska stor vinst på detta. I förra årets
jordbrukskalkyl räknades med att det
skulle åtgå 9 miljoner liter som drivbensin
och ungefär lika mycket som startbensin,
medan den bensinmängd, som
under förra året var föremål för restitution,
uppgick till 6 miljoner liter. Där
betalade jordbrukarna alltså bensinskatt
på 3 miljoner liter, något som täcker en
stor del av administrationskostnaderna.

Att jag har gått med på de 5 örena i
skatt, fastän jag i princip anser att jordbrukarna
böra få hela skatten restituerad,
beror närmast på att man därmed
skulle förhindra en omställning till fotogendrift.
Nu säger herr Heiiman att det
är lika farligt, om jordbrukarna gå deu
andra vägen och omställa sina fotogentraktorer
till bensindrift. Nej, faran är
inte på långt när så stor i det fallet, ty
bensinen kostar 5 öre mera än fotogenen,
och om man därtill lägger de 5 örena i
skatt på bensinen, blir skillnaden 10 öre.
Går utskottsmajoritetens förslag igenom,
få alltså ägarna av bensintraktorer betala
10 öre mera per liter för sina drivmedel
än ägarna av fotogentraktorer, och under
sådana förhållanden komma nog
ägarna av fotogentraktorer att fråga sig
mer än en gång, om det är lämpligt art
övergå till bensindrift och betala 10 öre
mera för varje liter drivmedel.

Det tycks förhålla sig så, att kostnaden
för omändring från fotogen- till bensindrift
är bara en liten del av kostnaden
för omändring från bensin- till fotogendrift.
Har jag en fotogentraktor,
kan jag för ett par, tre hundra kronor
ställa om den för bensindrift, och jag
får då en ökning av effekten med ungefär
en femtedel av antalet hästkrafter.
För cn mycket ringa penning får jag med
andra ord en bättre och starkare traktor.

Men just med tanke på det argument
som framfördes i höstas, att en omställning
från fotogen- till bensindrift skulie
vara synnerligen farlig, har jag funnit
det vara en lämplig avvägning att uttaga
de 5 örena i bensinskatt. På det sättet
bromsar och hindrar man en omställning
från fotogen- till bensindrift.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr HEDMAN: Herr talman! Herr
Falk påstår att detta inte är någon ny
fråga, men han måste väl ändå erkänna
att det i viss mån är ett nytt spörsmål
som här har förelagts riksdagen. Ty
det har väl aldrig tidigare sedan bensinskatten
infördes — om jag inte minns
fel, skedde det år 1922 — varit på tal
att riksdagen skulle besluta att befria
jordbrukarna från den ordinarie bensinskatten.
Den frågan har ju aktualiserats
på senare tid, och även om den har varit
på tal tidigare, kan man väl inte
komma ifrån att det är någonting i sak
nytt som riksdagen nu har att besluta
om.

När jag polemiserade mot herr Falk
angående omställningsproblemet, berodde
det på att han fann det oriktigt att
nu offra arbetskraft och investeringar
på att bygga om 5 000 traktorer från
bensin- till fotogendrift. Tv om vi bifalla
utskottets yrkande i dag, blir det inte
bara fråga om att omställa 5 000 traktorer,
utan kanske 50 000 traktorer, och
det kommer självfallet att ta i anspråk
ännu mera arbetskraft och investeringar.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Olsson i Gävle
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Om beredskapslagstiftning mot samhällsfarlig verksamhet.

Herr Sjödahl begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 36,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Olsson i Gävle
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser, samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 70.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

10, i anledning av väckta motioner
angående avveckling av s. k. clearingkassor
m. m.; och

nr 11, i anlednig av väckt motion om
ändrad lönegradsplacering för de hos
kamrarna anställda postvaktmästarna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om beredskapslagstiftning mot samhällsfarlig
verksamhet.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av väckta
motioner om beredande av vidgade möjligheter
att vid krig eller krigsfara ingripa
mot verksamhet, som hotar rikets
yttre eller inre säkerhet.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 1
i första kammaren av herr Andrén m. fl.
och nr 4 i andra kammaren av herr
Hjalmarson m. fl. I motionerna, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om skyndsam utredning
angående beredskapslagstiftning, avsedd
att vid krig eller krigsfara skapa vidgade
möjligheter att ingripa mot verksamhet,
som hotade rikets yttre eller inre
säkerhet, samt om framläggande för
riksdagen av de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet anfört bland annat:

»Enligt vad utskottet inhämtat pågår
sedan hösten 1950 inom Kungl. Maj:ts
kansli under ledning av chefen för inrikesdepartementet
ett omfattande arbete
med planläggning av olika åtgärder,
som kunna bliva erforderliga vid
krig eller i ett beredskapsläge. Utredningsarbetet
tager i första hand sikte på
de olika organisatoriska problem, som
här uppställa sig. Hit höra bl. a. förvaltningens
arbetsformer under krig. Vidare
förbereder man vittgående åtgärder
till skydd mot sabotage in. m. Härjämte
pågår även arbete med utarbetande
av sådana lagar och författningar
i övrigt, som kunna komma att behövas.
Skilda bestämmelser förberedas för
krig och för beredskapsläge. Lagstiftningsarbetet
omfattar bl. a. sådana ämnen
som domstolarnas verksamhet,
straffverkställigheten, vissa tvångsmedel
m. m., allt i händelse av krig eller krigsfara.

Enligt utskottets mening måste man
hälsa det igångsatta utredningsarbetet
med den största tillfredsställelse. Med
den försämring som det världspolitiska
läget de senare åren undergått har man
tyvärr att räkna med som en praktisk
möjlighet att vårt land kan komma
att bliva indraget i krigiska förvecklingar
eller att i vart fall landets säkerhet
kan bliva hotad. Såsom nära nog
samtliga remissinstanser framhållit, är

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

Om beredskapslagstiftning mot samhällsfarlig verksamhet.

det under sådana förhållanden angelåget
att de lagstiftnings- och andra åtgärder,
som för sådana fall bliva erforderliga,
redan nu förberedas.

Med hänsyn till det omfattande utredningsarbete
som pågår finnes enligt utskottets
mening icke anledning för riksdagen
att göra framställning i ämnet
hos Kungl. Maj :t. Vad lagstiftningsarbetet
angår torde det ligga i sakens natur
att vissa av de lagar, som taga sikte på
myndigheternas verksamhet i krig eller
vid krigsfara, icke lämpligen kunna
framläggas för riksdagens prövning
förrän i ett läge, då ett omedelbart behov
av denna lagstiftning bedömes kunna
när som helst uppkomma. Under sådana
förhållanden och då det här gäller
betydelsefulla intresseavvägningar och
andra problem, som behöva skärskådas
från alla synpunkter, är det enligt utskottets
mening önskvärt och lämpligt
att under det fortsatta utredningsarbetet
samråd äger rum med företrädare för
de olika demokratiska partierna.

Under åberopande av vad sålunda anförts
får utskottet hemställa, att förevarande
motioner, 1:1 och 11:4, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
»

Herr ANDRÉN: Herr talman! Vid denna
sena timme skall jag försöka fatta
mig kort, men som en av motionärerna
i det ärende som nu föreligger till behandling
skall jag i alla fall be att få
säga några ord.

Vi ha väl alla våra minnen från krigsåren,
och kanske en och annan av oss
har erfarenhet av den lagstiftning, som
förekom då och som gav myndigheterna
möjlighet att vid krig eller krigsfara ingripa
mot verksamhet, som hotar rikets
inre eller yttre säkerhet. Utskottsutlåtandet
redovisar på ett förtjänstfullt sätt
dels den lagstiftning i dessa ärenden, som
rådde under krigsåren, och dels den lagstiftning
som finns för närvarande och
som skall kunna bereda ett •— låt vara
försvagat — skydd i samma avseenden
som krigsårens lagstiftning avsåg.

Jag tror vi måste säga oss, att krigsårens
lagstiftning icke i alla avseenden

var tillfredsställande. Å ena sidan gav
den inte alltid ett fullt effektivt skydd
för rikets inre och yttre säkerhet, i den
mån som det över huvud taget är möjligt
att på lagstiftningens väg nå ett
sådant skydd; å andra sidan tror jag
att man måste säga sig, att medborgarnas
berättigade frihets- och rättskrav inte
heller på alla punkter blevo på ett tillfredsställande
sätt tillvaratagna. Själv
opponerade jag mig vid olika tillfällen
inte minst mot de avspeglingar som hela
denna lagstiftning fick på tryckfrihetens
område. En lärdom tror jag i alla
fall att vi kunna vara ense om från
krigsåren, och det är att en lagstiftning
av den djupt ingripande karaktär, som
en sådan lagstiftning måste få, icke får
bli en improvisation.

Det är också med hänsyn därtill, som
en rad motionärer ha föreslagit, att vi
redan nu skulle sätta i gång med förberedelsearbetet
för att få fram en bättre
lagstiftning att användas i en situation,
som mer eller mindre kan påminna om
den som vi hade under det senaste
världskriget. Jag tror också, att vi allesammans
med några få undantag skulle
kunna enas om vissa vägledande principer
för en sådan lagstiftning. Först och
främst måste man iakttaga rikets säkerhet,
och sedan måste man se till, att
individens rättssäkerhet icke tar mer
skada än vad som kan vara motiverat av
den första synpunkten.

Det allvarliga utrikespolitiska läge,
vari hela världen för närvarande befinner
sig, har tyvärr på nytt aktualiserat
detta problem. Vi stå återigen inför
kravet att vidtaga de nödiga beredskapsåtgärderna,
och det är, som sagt,
med hänsyn därtill som den motion har
väckts, som nu föreligger till behandling.
Vi ha med andra ord begärt en
utredning, som på en gång tillgodoser
säkerhetssynpunkterna för riket och
medborgarnas skäliga krav på rättssäkerhet
och frihet. Och vi vilja att denna
utredning icke skall gå i improvisationens
och förhastandets tecken, utan att
den skall ske med nödig sinnesro och
den vanliga svenska grundligheten.

Första lagutskottet är i princip välvil -

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Om beredskapslagstiftning mot samhällsfarlig verksamhet.

ligt inställt till denna motion. Sällan har
ett avslag så mycket liknat ett bifall som
denna gång har varit fallet. Men första
lagutskottet konstaterar, att Kungl. Maj:ts
kansli är sysselsatt med den begärda utredningen.
Jag måste tillägga, att vi motionärer
tyvärr inte hade reda på det.
Jag vill ge inrikesministern en eloge för
att han tagit upp dessa viktiga problem
till behandling, men till denna eloge vill
jag foga den anmärkningen, att när det
gäller en utredning av detta betydelsefulla
slag, hade det varit rimligt, att
allmänheten hade fått bli bekant med det
utredningsarbete som sålunda pågår i
Kungl. Maj:ts kansli. Jag tror att redan
vetskapen om att en sådan utredning
företagits skulle ha givit många svenska
medborgare en ökad tillförsikt till regeringens
framsynthet och kanske också
en större optimism inför den svåra
situation, vari vi lätt kunna råka.

Första lagutskottet begär nu, att den
utredning som på så sätt redan är i gång
skall äga rum i samråd med företrädare
för de olika demokratiska partierna. Jag
måste säga, att jag finner detta krav i
hög grad motiverat. Vi måste ju i alla
fall räkna med att den lagstiftning, som
framgår ur detta arbete, kanske en gång
måste antagas i mycket forcerat tempo.
Under sådana förhållanden är det naturligtvis
mer än annars motiverat, att de
demokratiska partierna ha fått deltaga
redan i förberedelsearbetet.

Vad jag personligen kanske mest saknar
i lagutskottets utlåtande är ett uttalande
om att rättssäkerheten och de nödvändiga
medborgerliga fri- och rättigheterna
icke få åsidosättas. Denna synpunkt
spelar en stor roll i den motion,
vars talan jag här för, men i utskottsutlåtandet
har den synpunkten kommit
bort, och med den erfarenhet vi gjort
under senaste världskriget tror jag att
man måste säga sig, att denna synpunkt
är väsentlig icke minst under krigstid.
Den är väsentlig för den nationella sammanhållningens,
för den nationella vakenhetens
och för den nationella offerviljans
skull. Statsmakternas förtroende
till medborgarna — till de rättsinnade
medborgarna -— är den grund, varpå i

sin tur medborgarnas förtroende för
statsmakterna måste bygga, och detta
förtroende ger oss alla ökade möjligheter
att hålla ut och att uthärda de stora
vanskligheter och de svåra påfrestningar
som ett krig måste innebära.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Trots att
jag icke är motionär i denna fråga, tilllåter
jag mig ändå att anföra några synpunkter
på ärendet, ty det är enligt min
mening så, att riksdagen nu har att taga
ställning till något som i flera avseenden
förefaller tämligen märkligt, för att inte
säga uppseendeväckande. Jag syftar då
inte så mycket på högermotionen •— det
är en gammal bekant — utan mera på
det som meddelas i utskottsutlåtandet,
och jag vill taga tillfället i akt att rikta
kammarens uppmärksamhet på några
saker som där komma i dagen.

För det första vill jag erinra om att
såväl remissinstanserna som utskottet
och motionärerna ge ett påfallande enstämmigt
uttryck åt den meningen, att
faran för krig är omedelbar och överhängande.
Jag skall inte här gå in på att
granska, hur mycket av krigshysteri och
hur mycket av saklig värdering av läget
som ligger i dessa uttalanden, utan jag
noterar bara faktum. Man väntar krig
och inrättar sig därefter. I en sådan situation
som här har tecknats såväl av
utskottet som av motionärerna och av
remissinstanserna tycker jag det är självklart,
att det vore statsmakternas plikt
att stifta lagar emot dem som operera i
krigshysteri, som vilja driva landet in i
ett krigsblock och som spekulera i en
kommande världsdrabbning. Men i stället
framgår det av utskottsutlåtandet, att
det i verkligheten är de krafter, som
verka för fredens bevarande, som man
önskar få kriminaliserade.

De åtgärder som utskottet rapporterar
att regeringen förbereder äro nästan i
varje detalj en återupprepning på lagstiftningens
område av alla de missgrepp
och antidemokratiska tilltag, som vi upplevde
under det andra världskriget. Jag
erinrar om att då tvingade en stark folkopinion
regeringen att tillsätta en parlamentarisk
undersökningskommission för

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

Om beredskapslagstiftning mot samhällsfarlig verksamhet.

att rensa upp i den lagröta, som anpasslingarna
till Hitlerregimen lyckades ställa
till med. Resultatet av kommissionens
arbete blev inte över sig, det veta vi ju
alla, men bara det faktum att den kom
till stånd visade att statsmakternas och
Hestapos åtgärder stodo i strid med en
mycket utbredd folkmening i detta land.

Nu förefaller det mig som om en liknande
anpassning försiggår; även om
den nu riktar sig åt annat väderstreck,
sa är det sakliga innehållet i vad som
förberedes av samma art som det vi upplevde
under Hitlertiden. Och jag menar
att det är ganska uppseendeväckande,
när utskottet meddelar, att riksdagen
inte skall få deltaga i den pågående lagstiftningen
utan att denna skall få försiggå
i lönndom, varvid endast utvalda
representanter för utvalda partier skola
få »tillfälle att samråda», som det heter.
Sedan skall riksdagen vid lämpligt tillfälle
överrumplas och förmås att antaga
lagar, som enligt vad man kan förutsätta
och enligt vad som hittills är känt icke
i första hand taga sikte på att stävja
spioneri och landsförräderi och krigsaktivism,
utan som rikta sig emot politiska
åsikter och sammanslutningar, som
verka för freden och den nationella frihetens
bevarande.

Det är också uppseendeväckande och
signifikativt för den nya andan, att
straffrättskommittén — på regeringens
uppdrag, förmodar jag — samarbetar
med experter ifrån Atlantpaktsländerna
vid utarbetandet av lagbestämmelser,
som skola gälla för svenska medborgare.
Svensk lagstiftning skall således samordnas
med de bestämmelser som finnas
inom Atlantpaktens område, liksom den
på sin tid anpassades till Hitlerregimen
och antikominternpakten. Detta är allvarliga
tecken på hur långt vi redan ha
kommit på glid in i det läger som förbereder
krig.

.lag är personligen ganska övertygad
om alt det finns åtskilliga i denna kammare,
som med en känsla av olust tagit
del av utskottsutlåtande!, och till dem
vill jag i all stillsamhet säga: Låt nu inte
lura er till att medverka i etl upprepande
av det misstag som begicks under det

7 Första kammarens protokoll 1951. AV Kl.

andra världskriget! Att begå ett misstag,
kan vara förklarligt, men att upprepa
det, är under inga omständigheter försvarligt.
Den högermotion som det här
är fråga om att bifalla — det handlar
nämligen om bifall i sak, även om utskottet
formellt yrkar avslag —- såg dagens
ljus i början av 1930-talet, ungefär
samtidigt som Hitler kom till makten i
Tyskland, och den har sedan vid olika
tillfällen putsats upp och luftats för att
nu i sak få ett enhälligt tillstyrkande
även av socialdemokraternas representanter
i utskottet.

Högern talar om lagstiftning mot
verksamhet, som hotar rikets yttre och
inre säkerhet. Ja, det låter vackert, och
det låter fosterländskt också. Men bakom
den vackra masken se vi, hur storfinansens
antidemokratiska anlete grinar.
Tv vad är det, man egentligen åsyftar?
Jo, det är borgarklassens säkerhet
som privilegierat skikt i samhället som
här skall garderas. Och för det ändamålet
äro högern och dess medlöpare beredda
att göra egentligen vad som helst,
fastän naturligtvis i demokratiens namn.
Folkets demokratiska frihet, som i högtidliga
stunder brukar framställas såsom
ett omistligt värde, väger lätt på
den kanten, när klassprivilegierna hotas.

Vi kommunister vända oss inte mot
en översyn i och för sig av den lagstiftning
som skall tjäna skyddet av vårt
lands nationella frihet och bidraga till
att siävja antidemokratiska fosterlandsfientliga
stämplingar och spioneri —
det kan måhända behövas vissa kompletteringar
av lagstiftningen i detta avseende.
Men å andra sidan kan jag inte
underlåta att påpeka, att det ingalunda
är brist på lagparagrafer, som kännetecknar
det nuvarande tillståndet. Den
översikt av gällande bestämmelser, som
utskottet lämnar, vittnar ju mycket vältaligt
därom. Där redogöres för att det i
fyra av strafflagens kapitel finns minst
ett fyrtiotal detaljerade brottsbeskrivningar
på verksamhet, som kan hota rikets
säkerhet, och straffsatserna äro fixerade
ifrån två år och till dödsstraff under
vissa omständigheter. Det saknas

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Om beredskapslagstiftning mot samhällsfarlig verksamhet.

inte heller bestämmelser om vilka tvångsmedel
som få tillgripas. I rättegångsbalkens
4 kap. beskrives ju ingående —
vilket redovisas i utskottsutlåtandet —
liur myndigheterna ha att förfara i olika
fall när det gäller anhållande, husundersökning,
kroppsvisitation, ja, till
och med kroppsbesiktning, vad det nu
skall innebära, telefonavlyssning, ja, till
och med förvisande av svenska medborgare
och utfärdande av reseförbud för
vederbörande.

Jag tror således, alt vi nog i allmänhet
måste säga oss, att de lagparagrafer
vi redan ha räcka ett gott stycke, om de
användas på ett riktigt sätt. Jag tror
snarare bristen ligger däri, att man ser
genom fingrarna med dem som bryta
emot stadgandena i 8 kap. strafflagen.
Där stadgas exempelvis, att den som
med utländskt bistånd vill hringa landet
i beroende av främmande makt, skall
dömas för högförräderi till livstids
straffarbete. Jag kan inte underlåta, herr
talman, att ge uttryck åt den bestämda
känslan, att om detta stadgande utnyttjades,
så skulle åtskilliga av exempelvis
framträdande representanter för högern
och folkpartiet sitta inom lås och
bom för landsförrädisk verksamhet. Jag
är ingen jurist, jag är lekman på området,
men för en lekman ter det sig så, alt
den som motsätter sig att landet skall
försvara sig mot angrepp ifrån visst
håll — och det finns många inom de
kretsar jag här har nämnt, som inte bara
säga utan också verka för att Sverige
icke skall försvara sig emot angrepp
västerifrån — gör sig enligt min mening
uppenbart skyldig till brott mot 1 §
i 8 kap. strafflagen.

Jag tror således, och jag understryker
det än en gång, att det icke är bristen
på lagparagrafer, som här är den mest
framträdande, utan att bristen ligger på
annat område. Det är inte heller omtanken
om vårt lands nationella suveränitet
och vår frihet, som föresvävat
motionärerna och utskottet. Den nationella
suveräniteten betecknas ju redan
som föråldrad på den kanten, vilket vid
upprepade tillfällen har omvittnats i
denna kammare,

Vad man egentligen vill åstadkomma
med den föreslagna lagstiftningen, det
är att i moderniserad form få återinförd
den lagröta, det polisgodtycke, som kännetecknade
förhållandena här i landet
under det andra världskriget. Den hemliga
polisen blev då en stat i staten, som
till och med, vilket är allmänt bekant,
bevakade vissa ministrars telefoner. Denna
polis kunde godtyckligt anhålla folk
och på blotta misstanken om att vederbörande
tänkte fel hålla medborgare
inspärrade upp till två månader utan
dom eller rannsakan. På den tiden voro
hemliga rättegångar en alldaglig företeelse,
och domarna färgades oftast av poliska
motiv. Då hade vi en lagstiftning,
som öppnade möjligheterna att ställa
hela arbetarrörelsen utanför lagen, och
detta betraktades och betraktas alltjämt
av de reaktionära krafterna som ett idealtillstånd,
som de nu vilja återinföra.
Detta är, såvitt jag förstår, syftet bakom
det föreliggande förslaget.

Låt mig till sist säga, att det är typiskt,
att utskottet inte med ett enda
ord kommenterar vad exempelvis landsfogden
i Göteborgs och Bohus län anför
i sitt yttrande. Vad är det som där
framgår? Jo, sedan han förklarat, att
tvångsmedelslagen av 1940 i huvudsak
tillfredsställer hans anspråk, så går han
över till att tala om den politiska övervakningen
av medborgarna här i landet
och säger så här: »I första hand synes
mig i sådant avseende lagligt stöd böra
givas för polismyndighet att skaffa sig
inblick i verksamheten hos föreningar,
vilka kunna misstänkas ha politiskt syfte,
samt utöva den kontroll över de enskilda
medlemmarna, som betingas av
omständigheterna.»

Ja, syftet är ju ganska uppenbart.
Jag erinrar om att under andra världskriget
liksom nu fick polisen nöja sig
med att smuggla in tjallare och provokatörer
i politiska organisationer. Jag
har själv varit med och fördrivit sådana,
som sänts direkt från polisen här i
Stockholm in i vårt parti, folk som av
statsmedel fick betalt för sin smutsiga
verksamhet. Men nu uppträder en landsfogde,
som är remissinstans, och hävdar

Onsdagen den 25 april 1951 cm.

Nr 16.

Om beredskapslagstiftning mot samhällsfarlig verksamhet.

utan att det ens kommenteras av utskottet,
att tjallarsystemet inte längre är
tillräckligt för det syfte man vill uppnå,
och därför försöker han förmå statsmakterna
att ge polismyndigheten lagliga
rättigheter att öppet blanda sig i
politiska organisationers inre verksamhet
och godtyckligt övervaka de enskilda
medlemmarnas privatliv.

Herr talman! En lagstiftning som får
sådana uppgifter kan sannerligen inte
svfta till att värna vårt lands nationella
säkerhet, vår organisationsfrihet och
åsiktsfrihet. En sådan lagstiftning har
andra syften. Det är polisstaten som är
målet för motionärernas strävanden, och
det är därför som vi kommunister bestämt
vända oss emot de föreslagna åtgärderna.
Vi äro, som jag sagt, för en
översyn av den lagstiftning som siktar
till att skydda folkets demokratiska frioch
rättigheter, som syftar till att skydda
vår nationella självständighet och vår
fred, men vi komma att energiskt bekämpa
varje steg på den väg, som skulle
leda tillbaka till det tillstånd vi hade
under det andra världskriget.

Det är därför, herr talman, som jag
ber att få yrka avslag på utskottets motivering
men bifall till dess kläm, som
innebär avslag på högermotionen.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag vet
inte, om jag till äventyrs skulle höra till
dem som enligt herr Ölimans uppfattning
borde sitta inom lås och bom, men
så länge jag är en fri man — och det
är jag Gud ske lov ännu — skall jag
begagna mig av den rättighet denna talarstol
ger att belysa de synpunkter som
framföras av våra kommunister. Men jag
vill först erinra kammaren och herr
öhman därom, att varken i högermotionen
eller i utskottets utlåtande eller i
mitt första anförande bär i dag har ordet
kommunist nämnts. Det är väl ändå
oerhört signifikativt, att kommunisterna
både i första och andra kammaren tagit
detta tillfälle till anledning för en stor
aktion.

.lag förstår, att våra kommunister känna
sig träffade. Eljest skulle det vid va -

ra så, att de med sina oerhörda sympatier
för ryska systemet skulle vara mycket
belåtna med varje steg i riktning mot
en tvångsordning, och en tvångsordning
får man mer eller mindre i samma ögonblick
som det blir krig och staten måste
vidtaga särskilda åtgärder för att skydda
sin inre och yttre säkerhet. Man
skulle också kunna uttrycka saken på
det sättet, att hela det ryska systemet
är ett krigs- och krissystem.

Herr öhman talade en del om det
svenska straffrättssystemet. Jag var på
förhand så övertygad om att han skulle
göra det, att jag för tillfället är försedd
med nödiga utdrag ur den ryska strafflagen.
Jag vet inte i vad mån kammaren
vill tolerera att jag läser upp några valda
stycken ur denna strafflag. Jag skulle
vara frestad att läsa upp mycket
långa stycken för att belysa det system,
som betecknar det stora och höga idealet
för herr Öhman. Jag kan kanske ta
en bestämmelse, som närmast gäller offentliggörande
eller meddelande av tämligen
oförargliga ekonomiska uppgifter.
Därom sägs: »Överlämnande mot ersättning
eller kostnadsfritt, stöld eller hopsamlande
i syfte att till ovannämnda
grupper eller personer» — d. v. s. till
främmande stater, kontrarevolutionära
organisationer eller privatpersoner —
»överlämna ekonomiska informationer,
som med hänsyn till sitt innehåll icke
äro att betrakta som särskilt bevarade
statshemligheter men som genom lagbestämmelser
eller påbud av departementschefer
och chefer för anläggningar
eller förtag icke avsetts för spridning
till de ovannämnda grupperna och personerna
straffas med frihetens berövande
under högst tre år.»

Alltså, bara meddelandet av en ekonomisk
nyhet, som inte bär karaktären av
en statshemlighet och som endast är
skyddad genom att företagschefer funnit
den mindre lämplig att spridas till
andras kännedom, bara ett sådant meddelande
till främmande person kan medföra
ett frihetsstraff på tre år! Detta belyser
väl systemet, och det är ändå eu
av de mildare paragraferna, som jag här
tillåtit mig alt läsa upp.

100

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Om beredskapslagstiftning mot samhällsfarlig verksamhet.

Det är för alla bekant, att det i Ryssland
förekommer tvångsarbete som straff
för politiska brott, att tvångsarbete kan
ådöinas av förvaltningsorgan och inte
bara genom de reguljära domstolarna
och att tvångsarbetarna utgöra en reserv
av snabbt rörlig arbetskraft för
industriella företag, särskilt för anläggningsarbeten
i långt avlägsna landsändar,
där ingen frivillig arbetskraft kan
påräknas. Det är också allom bekant, att
en systematisk nedslitning av tvångsarbetarklientelet
möjliggöres genom att
abnormt höga produktionsnormer kunna
fastställas och genom att hungern kan
användas som pådrivningsmedel. Ja,
herr talman, vid denna sena timme vill
jag inte idförligare dröja vid detta
system.

Herr Öhman uttalade ett visst klander
mot utskottet, därför att det hade givit
vissa, som han sade, »utvalda» partier
en särställning när det gäller ett samråd
om den lagstiftning som här förts
på tal. Jag kan mycket väl förstå, att våra
kommunister på förhand vilja ha insyn
och inblick i det rättssystem — tv det är
fråga om ett rättssystem, herr Öhman
— som skall råda i vårt land vid ett
krigsutbrott. Men jag tror också, att det
är en allmän uppfattning att våra kommunister
här i landet inte skola få tillfälle
att vidtaga de förberedelseåtgärder,
som en sådan kännedom skulle öppna
möjlighet till för dem.

Jag skall inte närmare gå in på herr
Öhmans små historiska utblickar, jag
skall bara tillåta mig en enda liten randanmärkning.
Han talade mycket överlägset
om anpasslingar till Hitlerregimen.
Har herr Öhman fullständigt
glömt, att under världskrigets första år,
när Hitler och Stalin voro goda bundsförvanter,
tillhörde lierr öhmans parti
just anpasslingarna till Hitlerregimen?
Jag minns mycket väl den dag i första
kammaren, då jag genom ett anförande
av herr Linderot förstod, att sammanhållningen
mellan Hitler och Stalin var
på upphällningen. Herr Linderots tal
bekräftade till fullo de misstankar, som
jag redan tidigare haft i den saken.

Herr Öhman riktade den anklagelsen

mot motionen liksom mot utskottets utlåtande
att de hade ett antidemokratiskt
ansikte, och han försökte här uppträda
såsom en fiende till polisstaten och såsom
en anhängare till åsiktsfrihet och
som en stark främjare av demokratiska
fri- och rättigheter.

Jag tror, herr öhman, att vi i denna
kammare äro så upplysta, att vi väl känna
till vad det kommunistiska systemet
egentligen innebär. Och därför lönar det
sig inte för iherr Öhman att komina hit
för att ge oss lektioner om vad som är
demokrati och vad som är diktatur —
det veta vi redan förut.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Efter
herr Andréns anförande är det inte mycket
att tillägga, men då jag deltagit inom
första lagutskottet vid behandlingen
av detta ärende, anser jag mig ändå
böra svara herr öhman med några ord.

Jag har haft besök vid några tillfällen
av människor, som kommit från den del
av världen, som brukar kallas »bakom
järnridån». Det har varit människor,
vilkas tillförlitlighet herr Öhman naturligtvis
emfatiskt kan ifrågasätta, men
som ändå för mig ha framstått såsom
personer, som ha kunnat trovärdigt
skildra vad som där försiggår. Om det
är någonting, som karakteriserar livet
där borta, så är det otryggheten. Det är
därför det står en upp i halsen, när
herr Öhman här i sitt »varmt fosterländska»
anförande skall slunga ut anklagelser
mot Sverige såsom en stat, som
är på väg att bli en polisstat. Antingen
talar herr Öhman mot bättre vetande eller
också vet han inte alls, vad som försiggår
därborta. Detta försök att genom
ett anförande i den svenska riksdagen
söka inbilla det svenska folket, att vår
regering och riksdag skulle vara på väg
att ställa hela arbetarklassen utanför lagen,
är ju rent nonsens.

Däremot har jag ett starkt intryck av
att första lagutskottets utlåtande har
träffat herr Öhinan och hans kumpaner
synnerligen illa, ty det var ju ingenting
annat än ett nödrop, som herr Öhman
upphävde inför det som förberedes. Än -

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

101

Om beredskapslagstiftning mot samhällsfarlig verksamhet.

då är det en naturlig åtgärd som planeras
för att skydda demokratien, och herr
Öhman kan väl i all rimlighets namn
inte ifrågasätta, att om ett samråd skall
äga rum mellan regeringen och politiska
partier, så skulle detta samråd inbegripa
även ett icke-demokratiskt parti,
alltså ett parti mot vars aggressivitet
man skall skydda sig.

Herr Öhmans anförande var oredigt.
Han betecknade det såsom uppseendeväckande,
alt straffrättskommittén håller
på att syssla med frågor om åtgärder
och straffbestämmelser mot uppror.
Straffrättskommittén har på riksdagens
begäran fått detta uppdrag; att kommittén
lär av vad som hänt i Danmark
och Norge är ganska naturligt. Där ha
ju framlagts förslag till åtgärder mot
femte kolonnare och andra, och nog
skulle vi väl vara mer än lovligt fåraktiga,
om vi inte droge någon lärdom av
vad som där har förevarit.

Vad som föreslås i första lagutskottets
utlåtande är ingenting annat än att de
förberedelser, som äro igångsatta och på
ett mycket energiskt sätt drivits av inrikesministern,
böra fortsätta, och att
man skall se till att representanter för
de demokratiska partierna få reda på,
vad som förehaves. Det skapar ökad
trygghet i landet och dessutom besparar
det oss alla de risker, som ligga i vad
herr öhman kallade för överrumpling.
Vi skola lära av de misstag, som ha
gjorts under det andra världskriget; de
gjordes bland annat därför att man inte
på den tiden hade tillräcklig kunskap
om, hur man skulle värja sig mot dem,
som vilja komma demokratien och rikets
säkerhet till livs. Men vi skola inte
på något sätt falla undan för demagogiskt
tal om att det är kapitalister och
imperialister, som nu äro i aktion. De
som nu äro ute och vilja värna landet
äro de medborgare, som verkligen allvarligt
känna ansvar för detta gamla
rike, som har haft och har ett demokratiskt
styrelseskick, låt vara tidigare i
ofullkomlig form, ett styrelseskick värt
att med alla medel försvara.

•lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr CASSEL: Herr talman! Herr
Öhman har låtit oss få lyssna till hans
och hans meningsfränders alldeles speciella
form av frihetspatos och fosterlandskärlek.
Han har också låtit oss få
en försmak av den lekmannajuridik, som
man där är intresserad av och som man
hoppas att en gång få omsätta i verklighet.

Inom första lagutskottet ha däremot
representanter för specifikt svenska intressen
varit samlade, och vi ha inom
utskottet förstått varandra utomordentligt
väl och kommit fram till en enhällig
uppfattning både om vad som behöver
göras och hur det skall göras. Vi äro
också fullständigt eniga i vår tacksamhet
för och vår uppskattning av inrikesministerns
initiativ. Herr Öhman och vi
andra tala inte samma språk, och då är
det naturligt, att vi ha svårt att tillgodogöra
oss ytterligare meningsutbyten.

Jag tror inte att vi behöva vidare
orda i denna sak, utan jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Jag måste
uttrycka min förvåning över att de herrar,
som ha uttalat sig från folkpartiet
och högern, verkat mycket upprörda.
Det var nästan så att man fick det intrycket,
att herr Andrén redan kände
sig sitta i fängelse enligt 8 kap. strafflagens
bestämmelser. Jag har ju inte beskyllt
herr Andrén personligen för någonting
sådant, men det kanske finns
andra i hans parti, som vid en strikt
tolkning av denna paragraf i varje fall
skulle sväva i fara att placeras så som
jag antydde i inledningsanförandet.

Jag uppmärksammade att herr Andrén
sade, att ordet kommunist inte använts,
varken i motionen eller i utskottets utlåtande.
Det är alldeles riktigt. Och jag
har inte talat ifrån kammarens talarstol,
därför att det kommunistiska partiet
skulle känna sig träffat såsom en organisation,
vilken bedrev landsförrädiska
stämplingar, spioneri, .sabotage och allt
som man här vill att det skall ytterligare
lagstiftas om. Vårt kommunistiska parti

102

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 cm.

Om beredskapslagstiftning mot samhällsfarlig verksamhet.

känner sig ingalunda träffat av sådana
horribla anklagelser.

Herrarna ha haft tillfälle att med ett
uppbåd av tretusen poliser på en natt
undersöka det kommunistiska partiet,
och polismyndigheten måste rapportera,
att den inte fick något resultat. Ni ha
haft partiets organisationer officiellt under
uppsikt från krigets början till i
maj månad 1945, och därefter inofficiellt.
Men ännu ha ni inte kunnat prestera
ett enda bevis för alla påståenden
om att det kommunistiska partiet skulle
stå i motsättning till det svenska folkets
nationella intressen och det svenska folkets
demokratiska frihet. Nej, vi kommunister
ta till orda i denna debatt endast
därför att vi anse det vara vår plikt
som representanter för svensk arbetarrörelse,
som representanter för svensk
frihetstradition, herr Andrén, att gå till
angrepp emot tendenser, som klart komma
till uttryck i den motion, som högern
nu har upprepat — för vilken gång i
ordningen vet jag inte — och som kommer
till uttryck i det utlåtande, som no
föreligger från första lagutskottet.

Vi hade inga förhoppningar om att
med högerns och folkpartiets representanter
få till stånd en saklig diskussion.
Jag vet att man på det hållet är mycket
benägen att företa tämligen långa utflykter
ut i världen när det gäller att diskutera
svenska frågor. Jag vill göra professor
Andrén och herr Göransson uppmärksamma
på, att jag i mitt anförande uteslutande
höll mig till svenska förhållanden.
Jag har inte tagit ett enda exempel
från låt mig säga Amerikas förenta stater.
där man dömer folk till långvarigt
tukthusstraff därför att de sprida en
hundraårig skrift, som heter Det kommunistiska
manifestet. Förenta staterna
är ju visserligen professor Andréns och
folkpartiets speciella mönsterstat och
rättsstaten framför alla, men nu tänkte
jag att vi skulle tala svenska, herr Andrén,
och varken amerikanska eller ryska.
Därför anförde jag inte några utländska
exempel. Jag tog bara det exempel, som
här finnes redovisat i första lagutskottets
utlåtande, och jag hänvisade til!
våra svenska erfarenheter under den tid

när professor Andrén satt i vår regering
och när folkpartiet också var med där.

Jag kanske kan tillfoga ett exempel på
vad som hänt mig personligen. Jag tillhör
nämligen en av dem här i landet,
som har varit föremål för samlingsregeringens
under Hitlertiden uppmärksamhet
och omvårdnad. Det gick så till att
jag morgonen den 4 juni 1941, när jag
låg och sov i min lägenhet, blev väckt
av inte mindre än fem stycken civilklädda
och visserligen mycket artiga
herrar, som slogo sig ned i lägenheten
och började gå igenom varenda bok jag
hade — jag har en rätt stor bokhylla •—
öppnade alla lådor, gingo igenom alla
garderober och till och med öppnade
dammsugaren. Slutligen bjöd jag herrarna
på kaffe och frågade dem vad de
egentligen ville.

»Jo, vi är ifrån kriminalen», sade de.

»Kan jag få se något bevis på det?»
De togo upp och visade en bricka.

»Vad skall ni göra hos mig?»

»Jo», sade de, »det är undersökning
på order från polismyndigheten därför
att Ni tillhör de kommunistiska sabotörerna».

»Jaså», sade jag, »gör jag det!»

»Ja, och nu är Ni alltså anhållen.»

Sedan fick jag sitta, herr Andrén, i
14 dygn utan förbindelse med yttervärlden,
utan möjlighet att anlita juridisk
sakkunskap, utan att man över huvud
taget hade en antydan om bevis
för det brott jag skulle ha begått. Så
måste man släppa mig på kvällen den
fjortonde dagen därefter.

Jag är inte ensam om att ha upplevat
sådant, varken inom eller utanför vårt
parti. Och då förmodar jag att herrarna
förstå, att vi inte äro så synnerligen
trakterade av att man nu på nytt skall
försöka införa detta för den reaktionära
klicken ideala tillstånd här i landet. Ja,
man utgår i utskottets utlåtande från
att en kommande lagstiftning skall gå
ännu längre i detta hänseende än den
som fanns under andra världskriget.

Jag tycker som jag nyss sade, herr
Andrén, att det vore betydligt mera
fruktbringande för vår diskussion, om
vi talade svenska och inte amerikanska

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

103

Om beredskapslagstiftning mot samhällsfarlig verksamhet.

eller ryska. Herr Andrén fann det anmärkningsvärt,
att kommunismen i dag
gjort en stor aktion i bägge kamrarna,
men det är väl då ganska egenartat att
konstatera, att högerledaren i andra
kammaren nyligen har läst upp precis
samma s. k. lagtexter från Sovjetunionen,
som de herr Andrén framfört här.
Nog verkar det, som om attacken skulle
vara synkroniserad ifrån högerns sida.
.lag kan verkligen inte intyga — för att
använda ett milt uttryck — att herr
Andrén fått tag på originallagens text
i vad han återgav, då han tyckte att det
var någonting förfärligt, att man för
lämnandet av ekonomiska uppgifter i
Ryssland kan dömas till ett treårigt
straff. Ja, det är ett ganska långt straff.
Men i första lagutskottets utlåtande redovisas
på s. 2, att man under vissa
omständigheter här i Sverige för lämnandet
av ekonomiska uppgifter kan dömas
till straffarbete i sex år, alltså dubbelt
så mycket. Då emellertid sakkunskapen
på det juridiska området beträffande
lagbestämmelserna i Sovjetunionen
inte är så värst stor vare sig hos
professor Andrén eller hos mig, vidhåller
jag än en gång att vi skola tala
.svenska också i fortsättningen.

Sedan tog herr Andrén upp den omständigheten
att jag påtalat det egenartade
och uppseendeväckande förhållandet,
att här skall stiftas lagar i lönndom
utan riksdagens medverkan, och
herr Andrén intygade, att kommunisterna
inte skola få insyn i dessa lagar.
Varför det då? Vilja damerna och herrarna
här, redan innan lagen kommer
till stånd, kriminalisera det kommunistiska
partiet och dess talesmän? Jag tilllåter
mig säga: Jag sitter i denna kammare
och jag talar i denna kammare på
uppdrag av Stockholms väljare, och om
ni kriminalisera mig eller andra kommunister,
så kriminalisera ni också det
folk, som stöder oss. Det är ju en egenartad
form av demokrati som högern
här företräder, att man redan i förväg,
innan ens riksdagen och än mindre
svenska folket tagit ståndpunkt till saken,
skall hindra en politisk riktning
atl få, som det sägs, insyn i svensk lag -

stiftning. Jag skulle vilja be professor
Andrén att än en gång — han är ju pedagog,
bevars — läsa på litet grand av
läxan om vad demokrati och folkstyre
är för någonting, innan han sätter sig
till doms över andra.

Jag noterar sålunda, att här är det utsagt
i debatten i vida mer bestämda
ordalag än vad jag förutsatte i mitt inledningsanförande,
att denna lagstiftning
avser att direkt riktas emot ett politiskt
parti, emot en politisk rörelse i
detta land.

Ja, med detta har jag också, eftersom
det ju var en rörande enighet mellan
folkpartiet och högern, i huvudsak bemött
herr Göransson, som jag ju annars
i många frågor bär i riksdagen och
annorstädes, där jag haft tillfälle att
sitta tillsammans med honom, kunnat
stödja i många avseenden. Men när han
nu säger, efter det att herr Andrén redan
har avslöjat att en politisk riktning
i förväg skall krinimaliseras, att
det inte är tal om någon utveckling
till en polisstat, må jag säga att jag inte
förstår herr Göransson. Det gör jag verkligen
inte, tv om något är kännetecknande
för en polisstat, så är det väl att
man utan dom och rannsakan i förväg
kriminaliserar en misshaglig politisk
uppfattning.

Vidare sade herr Göransson, att vi
måste skydda oss emot kommunisterna,
och det är därför vi kommunister inte
skola få vara med vid lagens utarbetande.
Vad är det ni äro rädda för
egentligen? Kommunisterna ha inte med
förslag eller med handlingar på något
sätt hotat den svenska demokratien. Vi
ha aldrig — kom ihåg det! ■— krävt förbud
emot folkpartiet eller högern eller
något annat parti! Men det är ni själva,
som kräva en lagstiftning till skydd
emot kommunisterna och om rätt att fä
upplösa det kommunistiska partiet. Var
ha herrarna yttrande- och åsiktsfriheten
någonstans, när ni driva en sådan
politik?

Herr Göransson tyckte vidare, att det
inte alls var märkvärdigt att straffrättskommittén
plötsligt tog och lärde sig,
med ledning av vad som skett i Dan -

104

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Om beredskapslagstiftning mot samhällsfarlig verksamhet.

mark och Norge, liur man skall bekämpa
uppror. Det förefaller mig som om
man anser att dessa länder på något sätt
skulle ha fått en mycket rik erfarenhet
av uppror. Jag känner inte till att det
nu förekommit något uppror i Danmark
eller i Norge! Vad är det då man där
skall lära oss''? Jo, det märkliga i saken
är, att det kom som på en given signal
i alla de länder, som tillhöra Atlantpakten,
att de skulle instifta sådana lagar
som man nu bär är i färd med att
förbereda, och då tycker jag, att ni
skola säga sanningen till det svenska
folket, nämligen att ni foro dit för att
få höra de amerikanska polismyndigheternas
åsikt om vilka åtgärder som
böra vidtagas här i Sverige, som tillhör
Marshallorganisationen, trots att vi formellt
stå utanför Atlantpakten.

Det är därom det handlar, när man
gör dessa utflykter till Danmark och
Norge, och det var detta jag påtalade,
när jag sade, att det var uppseendeväckande,
att experter från atlantpaktsstaterna
skola sitta här och undervisa oss
om hur svensk lag för svenska medborgare
skall stiftas.

Vidare vill jag med anledning av herr
Göranssons starka patos om ansvaret
inför fosterlandet säga, att jag och mitt
parti känna ett mycket stort ansvar inför
det svenska folket. Jag är uppväxt
i ett fattigt arbetarhem med frireligiösa
föräldrar. Jag har ägnat all min kraft
hittills i den politiska verksamheten åt
arbetarklassens intressen och åt det
svenska folkets intressen. Jag känner mig
inte skyldig att här avge någon som
helst försäkran, men jag vill ändock konstatera,
att när ni här försöka måla en
vrångbild av det kommunistiska partiet,
så skola ni misslyckas. Det kommunistiska
partiet kommer aldrig •— och
kan det aldrig, så vitt det är ett kommunistiskt
parti — att svika sin solklara
plikt att värna vårt lands och vårt folks
nationella intressen och frihet. Det är
vår politik, och om någon har en annan
mening, ber jag: Lägg fram ett enda bevis
för att partiet i någon situation har
uppträtt på annat sätt! Om ni inte kunna
göra det, då karakteriserar jag hela ert
framträdande som billig politisk demago -

gi, som spekulation i att slå politiskt mynt
genom att framställa det kommunistiska
partiet på annat sätt än vad det är.

Till sist ber jag bara att få säga
en sak till. Döm oss efter gärningarna. Vi
skola också döma andra partier efter
gärningarna. Då får också det svenska
folket så småningom klart för sig, vilka
det är som när faran hotar stå med båda
benen i den svenska jorden.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
ämnar givetvis inte gå in på den plaidoyer
herr öhman nyss hållit. Jag vill
bara säga, att jag har varit i tillfälle
att delta i arbetet inom straffrättskommittén
på reformeringen av 8 kap. strafflagen.
Det är fullständigt uteslutet ■— jag
tror inte det har varit någon tanke på
annat — att inte detta arbete, när det
blir färdigt, kommer att föreläggas riksdagen
precis som alla andra lagförslag.

Men jag begärde ordet för att säga något
annat. Herr Öhman sade i början av
sitt anförande, att här i landet råder
krigshysteri. För några veckor sedan höll
han ett anförande, vari han talade om
den krigspropaganda som bedrevs. Kammaren
är naturligtvis fullständigt ense
med mig, när jag säger, att det här i landet
finns varken krigspropaganda eller
krigshysteri. Men det finns någonting
annat. Det finns en utomordentligt djup
oro för krig. Är det märkvärdigt? Vi äro
en liten nation på sju miljoner människor.
Bredvid oss ha vi världens starkaste
militärmakt, om vars avsikter vi
inte veta någonting, bakom vars gränser
ingen får skåda och som är så avspärrad,
att om några fattiga fiskare
förirra sig till de vatten, som den makten
med en ny tolkning av folkrätten
kallar sina, så dröjer det någon vecka,
innan de ens få tillfälle att träda i förbindelse
med sina hem. Om man inte
förstår orsakerna till denna krigsoro,
då är man antingen blind eller också
vill man inte se.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Jag trodde ju inte, att de bägge
representanterna för folkpartiet Holmbäck
och Göransson, som vilja göra anspråk
på att vara bärare av liberala tra -

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

105

Om beredskapslagstiftning mot samhällsfarlig verksamhet.

ditioner här i landet, faktiskt skulle
uppträda lika hysteriskt som högerns
representanter här ha gjort. Det förvånar
mig mycket. Likaså förvånar det
mig, att dessa båda kammarledamöter,
som i allmänhet äro kända för ett sakligt
uppträdande, här utan vidare gå med
på högerns metod att överföra denna
diskussion från svenska förhållanden till
utländska. Detta deras ställningstagande
och uppträdande är i och för sig allvarligt,
därför att det vittnar om att den
hysteripropaganda, som nu gör sig så
bred, till och med kan inverka på folk,
som i vanligt fall brukar uppträda sakligt,
nyktert och kallt.

Herr Cassel var uppe och vittnade
och sade bland annat till Gunnar öhman:
Vi tala inte samma språk som ni!
Nej, vi ha inte gjort anspråk på att tala
samma språk som högerpartiets representanter,
som samtidigt representera
den svenska storfinansen. Det skulle ju
för oss vara högst komprometterande,
och jag tycker det borde vara komprometterande
för de socialdemokratiska
representanterna att här få höra, att de
i själva verket tala samma språk som
storfinansens representanter i denna
kammare.

Det är emellertid inte bara fråga om
språket här, herr Cassel, det är också
handlingarna som skilja oss åt. Ty märk
väl: i höger- och folkpartiet finnas starka
grupper, som offentligt säga, att vi
inte skola kämpa mot västern. Vi föra
verkligen ett annat språk än ni, herr
Cassel. Vi säga, att vi skola värna vårt
lands nationella självständighet varifrån
än hotet skulle komma. Och det är en
betydlig skillnad, herr Cassel.

Herr Andrén vill ha en lagstiftning i
stil med krigsårens, men han tillfogar,
att krigsårens lagstiftning dock inte var
helt tillfredsställande. Nu bör här sägas,
när denna diskussion har kommit
upp, att högern under andra världskriget
i alla fall hade en sällsynt förmåga
att improvisera, där det inte fanns
lagstiftning. Jag vill i detta sammanhang
säga, att improvisationerna gingo
så långt, att samlingsregeringen, där högern
också satt, olagligen deporterade
järnvägsarbetare från Norrbotten till

södra Sverige, olagligen upprättade koncentrationsläger
eller som det hette interneringsläger
eller arbetskompanier.
Och högern visade därutöver en speciell
förmåga att improvisera, ty det var
på högerorganets officin i Luleå, som
högerfolk bland annat planlade i detalj,
hur Norrskensflamman skulle sprängas.
I de fall då lagstiftningen år 1940 inte
var tillräcklig för högern, hade den tydligen
tillräcklig fantasi för att improvisera.

Därpå ha vi ytterligare ett exempel.
Det fanns ett koncentrationsläger i Storsien.
Folk från högerpartiet i Norrbotten
reste dit i februari månad 1940
och hemställde hos befälhavaren, att
de måtte få ta ut prominenta kommunister
ur detta läger, skjutsa dem
till Finland och lämna dem kvar i
terrängen utan papper. Finland var i
krigstillstånd då, och den enda följden
skulle bli att de likviderades. Det visar
också högerns sällsynta förmåga att
improvisera när det behövs.

Till sist var herr Andrén förfärad
över att vi vilja ha insyn i beredskapsåtgärderna.
Ja, det kräva vi väl lika
mycket som högern. Men bolagshögern
med sitt mörka förflutna vill tydligen
ha monopol på att bestämma vem som
skall ha insyn i béredskapsåtgärderna
i detta land.

Herr GÖRANSSON (kort genmäle):
Herr talman! Man kan uthärda att höra
åtskilligt utan att reagera, ty vi ha fått
vänja oss vid en hel del, både i tal och
skrift under de sista åren, men man känner
sig upprörd när de medlemmar av
riksdagen, som företräda en antidemokratisk
ideologi, här tala om betydelsen
av att värna den svenska statens suveränitet
och ge anvisningar och rekommendationer
om hur det skall gå till. Det
finns ingen möjlighet att tiga stilla; man
måste säga ifrån, att här ha vi traditioner
och arv att förvalta och att vi begripa
eu hel del om vad det innebär.
Man blandar inte bort korten eller slår
dunster i ögonen på folk genom att säga,
att det är bolagshöger och amerikansk
imperialism och kapitalism och annat,

106

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Om beredska pslagstiftn ing mot samhällsfarlig verksamhet.

som nu hålla på att slå arbetarklassen i
bojor.

Herr öhman begärde, att hans parii
skulle dömas efter sina gärningar. Det
är naturligtvis ett anspråk, som med fog
kan resas. Jag vill säga herr öhman, alt
när man skall bedöma kommunismen
över huvud taget, skall man göra det efter
dess gärningar, och därvidlag finns
det verkligen vittnesbörd som ha en utomordentlig
slagkraft. Det kom ut en
bok i fjol, som heter »Vi trodde på kommunismen».
Den innehåller bidrag från
åtta—tio intellektuella över hela världen,
bland annat den franske Nobelpristagaren
André Gide. Alla dessa åtta—tio
ha varit kommunister eller sympatisörer
till kommunismen, men de ha efter
hand som de ha fått se kommunismen
omsatt i praktiken och åskådat kommunismens
gärningar kommit på andra tankar.
Jag får säga herr Öhman: Ni få
bestrida det hur mycket ni vilja, men det
finns få dokument som jag finner mer
talande än just den boken. Det har hänt
på sista tiden, när jag har kommit samman
med kommunistsympatisörer här i
Sverige, att jag har rått dem att skaffa
sig sådan litteratur för att få en bättre
översyn över vad som verkligen för -

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Mitt genmäle skall bli mycket
kort. Jag skall inte ge mig in på herr
Perssons äreröriga beskyllningar och
inte heller tala någonting om det nonsens,
som herr Öhman här presterat i
fråga om kommunismens frihetsvänliga
tradition. När blev kommunismen frihetsvänligt?
Och när blev den tradition?
Gud ske lov är kommunismen en så ny
företelse i vårt land, att den inte kan
tala om traditioner.

Men om jag skulle få säga ett litet cyniskt
ord till herrar öhman och Persson,
som i dag med så mycken vältalighet
orda om sina förpliktelser och sin
vilja att värna vårt land, så skulle det
vara detta: Om herrarnas tal här i kammaren
i dag togs på allvar i Ryssland,
så skulle herrarna bli betraktade som

titoister! Och det iir där nästan det värsta
som finns.

Herr ÖHMAN (kort genmäle): Mitt inlägg
skall också bli mycket kort.

Först vill jag uttrycka min respekt för
herr Göransson, som verkligen gjorde
ett försök att döma kommunisterna efter
deras gärningar. Men även om viljan
var god hos herr Göransson, så tycker
jag inte att man kan säga, att det
exempel som anfördes var så synnerligen
lyckat. Tv vad hade han att komma
med, när han skulle döma det kommunistiska
partiet efter gärningarna? Jo,
han hänvisade till en bok, som kom ut
i fjol och som heter »Vi trodde på kommunismen»
och är skriven av några
icke-kommunister. Det är så med vårt
parti — jag vet inte hur det är med folkpartiet,
kanske är det likadant —■ att
det finns folk som går ur partiet, och
om man då tar avfällingarna som kronvitlnen
mot partiet, tycker jag det är en
dålig bevisföring, herr Göransson. Om
jag tar avfällingar från folkpartiet som
bevis mot folkpartiet, vad säger herr
Göransson då? Jag förmodar han underkänner
min bevisföring, liksom jag underkänner
hans.

Herr Andrén sade, att kommunismen
är så ny bär i landet, att den har inga
traditioner. Jo, herr Andrén, den svenska
kommunismen uppbär den svenska
arbetarrörelsens ursprungliga och bästa
traditioner. Jag är övertygad om att åtskilliga
av de socialdemokrater här i
kammaren, som nu dra på munnen, en
vacker dag komma att inse, att jag ändå
hade rätt och att vi kanske trots allt
befinna oss på samma front emot folkpartiet
och högern. Det tror jag och det
hoppas jag.

Till sist vill jag säga, att jag tycker
att herr Andrén fortfarande har alltför
svart för att tala svenska. Nu var han
vips i Moskva igen och anklagade mig
och Helmer Persson för titoism. Herr
Andrén, ni är icke kvalificerad i den
domarställningen!

Herr SVÄRD: Herr talman! Jag förmodar,
att kammarens överväldigande ma -

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

107

Om beredskapslagstiftning mot samhällsfarlig verksamhet.

jorilet känner djup medkänsla med herr
Öhman i hans egenskap av martyr för
den svenska frihetstraditionen. Vi kunna
bara gratulera herr öhman till att
han även efter den hårda behandling,
för vilken han varit utsatt, såväl fysiskt
som psykiskt verkar jämförelsevis väl
bibehållen. Herr Öhman skulle till och
med kunna råka ut för den olyckan att
bli tagen för en borgare, om han inte
gör särskilda ansträngningar för att undvika
det.

Jag har emellertid träffat åtskilliga,
som med större krav på att vinna gehör
och som med större rätt kunna framträda
som martyrer för den frihetstradition
som herr öhman komprometterar.
Det är människor, herr Öhman, som icke
ha vunnit sitt martyrskap på samma bekväma
sätt som Ni och era partivänner.
Det är människor, som med sin fysiska
och andliga hälsa fått betala priset, människor
som i dag äro vrak. Det är människor,
herr Öhman, som anhängare av
er rörelse begagna varje tillfälle att smäda,
beljuga och illa berykta. Det är människor,
som med svårighet kunna skydda
sig mot det .spioneri, som drives mot
dem av folk, med vilket Ni står i andlig
f rändskap.

Under sådana förhållanden må ni
kommunister förlåta, att vi känna oss
upprörda när ni här i denna demokratiska
församling framträda som talesmän
för den demokratiska idén, för frihetstraditionen
och för Sveriges nationella
tradition. Vi äro i denna kammare,
möjligen med mycket få undantag,
anhängare av den fria yttranderätten,
men det betyder icke, att vi avstå från
att reagera inför uppenbara missbruk av
denna fria yttranderätt, inför uppenbara
försök att till det yttersta begagna
den, samtidigt som ni äro fast beslutna
att när ni nått det mål ni sträva efter
avskaffa den och förvandla den till ett
monopol för en liten grupp — en liten
grupp, förlåt uttrycket, hänsynslösa
gangsters.

Herr öhman begär, att Sveriges kommunistiska
parti skall bliva bedömt eller
sina gärningar. Det är eu begäran,
som inte kan villfaras, därför att så

länge svenska folket har rätten att bestämma
i eget hus, kommer det — därom
jag är övertygad — att hindra det
svenska kommunistiska partiet att utföra
några gärningar. Herrarna få vara
nöjda med att bli bedömda efter sina
ord och efter de gärningar, som ha utförts
av era brödrapartier i de länder,
där kommunisterna med hjälp av utländsk
makt ha förskaffat sig inte bara
inflytande, utan ensaminflytandet över
samhället och människorna. De gärningarna
vittna om den internationella kommunismen.
De vittna därför också om
den svenska kommunismen. De vittna
om en brutalitet och en människofientlighet,
som äro främmande för allt vad
vi mena med frihetstradition, människovärde
och människorätt. Det svenska
kommunistiska partiet har ännu så
länge endast ord, efter vilka det kan
dömas — ord som skifta efter omständigheterna,
ord som om man granskar
dem under en något längre tidrymd bara
övertyga var och en om att i minoritetsställning
är ett kommunistparti den
principiella opportunismens parti.

Men det finns trots allt, trots denna
opportunism, trots den otvetydiga skicklighet,
som har presterats när det gäller
att för insyn dölja vad man planerar
och vad man har för avsikter, tillräckligt
med uttalanden — ja, mer än tillräckligt
— för att motivera både den
förtrytelse som kommit till uttryck i
denna kammare och de åtgärder som
nu under anslutning från alla demokratiska
partier förberedas mot denna rörelse.
Det lär inte förekomma något tal
i kommunistiskt sammanhang, utan att
det avslutas med det sedvanliga knäfallet
för folkens store lärare, folkens
store ledare, den man som enligt deklarationerna
är en inkarnation av all
mänsklig visdom, all mänsklig godhet
och all mänsklig framsynthet, den man
som är inte bara herr öhmans utan även
de mycket små barnens speciellt gode
vän. Det ger oss anledning att som bakgrund
till herr Öhmans här i dag presterade
patos, vilket som rent vokal
prestation är värt all beundran, ställa
den realitet, under vilken folkens store

108

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Om beredskapslagstiftning mot samhällsfarlig verksamhet.

lärare utövar sitt herravälde -—• också
därför att den formen skulle bli vår,
om det svenska kommunistiska partiet
hade tillräckligt inflytande.

Det bär här citerats den sovjetryska
strafflagen. Jag tillåter mig ytterligare
ett citat ur dess första kapitel, 22 artikeln,
efter den officiella texten från den
1 augusti 1948, utgiven av justitiedepartementet
i Moskva år 1948. Där står:
»Straff i form av förvisning kan påbjudas
genom utslag av statsåklagaren mot
personer, som visat sig vara samhällsfarliga,
utan något straffrättsligt förfarande
mot dessa personer på grundval
av anklagelser för att de begått en specificerad
brottslig handling eller överträdelse
och dessutom i sådana fall då
dessa personer frikänts av en domstol
för anklagelsen för att ha begått ett speciellt
brott.»

Har man inte, herr öhman, vare sig
tidigare eller som jag förmodar i nuvarande
stund, någonting att invända mot
en rättsordning av detta slag, då skall
man tiga när det diskuteras en effektivisering
av den demokratiska svenska
rättsordningen. Man skall i anständighetens
namn tiga!

Det bär tydligen skett en rollfördelning
mellan herr öhman och herr Persson
här i kväll. Herr öhman företräder
det patos, som stunden anses fordra.
Herr Persson berättar de sagor, som enligt
hans uppfattning ögonblicket kräver.
Jag vet inte, vilken av herrarna
som har det minsta med äkthet och
verklighet att göra. Jag tror att en prövning
på den punkten skulle ställa oss
inför betydligt svårare avväganden än
vi ställdes inför när vi beslöto oss för
att lämna herr öhman och hans vänner
utanför den demokratiska insyn i pågående
utredningsarbete, som det nu är
fråga om.

Herr ÖHMAN (kort genmäle): Herr
talman! Sedan nu herr Svärd har ilat att
undsätta professor Andrén, börja faktiskt
högerns insatser i denna debatt mer
och mer likna ett tungomålstalande, som
är förbehållet vissa sekter. Låt mig dock

få säga ett par ord, tv det finns ju också
någonting annat i herr Svärds yttrande.

Herr Svärd ville smäda mig genom att
säga, att jag nästan kan bli »tagen fölen
borgare» efter mitt anförande här i
kväll. Orsaken härtill är, menar han, att
jag sagt, att vårt parti företräder den
svenska nationens intressen. Herr Svärd,
tillåt mig säga kort och gott: Högerpartiet
har inte längre monopol på den
svenska nationen! Den svenska nationens
främsta bärare är i dag den svenska
arbetarklassen. Vi kommunister äro
en oskiljaktig del av denna arbetarklass,
och vi komma också att förvalta detta
vårt arv.

Sedan tycker jag inte att högern skall
med sådant patos tala om frihet och frihetstraditioner,
när vi alla i denna kammare
veta, vilken hård kamp det svenska
folket har fått föra mot högern för att
ens få rösträtt.

Slutligen noterar jag till kammarens
protokoll, att högerns partisekreterare
har sagt, att det kommunistiska partiet
skall hindras att utföra några gärningar.
I det lägger jag den tolkningen — såvitt
icke herr Svärd motsäger mig — att herr
Svärds parti är berett att gå i spetsen för
kriminalisering av politiska åsikter, att
det med andra ord är berett att än en
gång axla den föraktliga mantel, den
gråa vapenrock som en gång bars av en
herre som hette Adolf Hitler.

Herr AHLKVIST: Herr talman! Jag
skall inte tala om det kommunistiska
partiets nationella pålitlighet. Det är
onödigt att diskutera vad alla veta.

Då emellertid de kommunistiska talarna
känna sig illa berörda av vad utskottet
har skrivit, har jag frågat mig: Vad
är det man reagerar emot? Utskottet
konstaterar, att under inrikesministerns
ledning pågår ett omfattande arbete med
planläggning av olika åtgärder, som kunna
erfordras vid krig eller i ett beredskapsläge.
Utskottet erinrar vidare om
att man förbereder vittgående åtgärder
till skydd mot sabotage.

De kommunistiska talarna säga, att
dessa uttalanden rikta sig mot det kom -

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

109

Ang. uppskov med ikraftträdande av nattarbetsförbudet.

munistiska partiet. Herr öhman har i debatten
begärt, att partiet skall bli bedömt
efter sina gärningar. Jag får säga,
att om det är någon i denna debatt, som
bär dömt det kommunistiska partiet, är
det de kommunistiska talarna själva. När
de nämligen säga, att utskottets uttalanden
rikta sig mot det kommunistiska
partiet, lia de ju därmed också sagt,
att det är det kommunistiska partiet som
tänker begå de gärningar, mot vilka
skyddsåtgärder förberedas.

De kommunistiska talarna känna sig
vidare mycket illa berörda av att utskottet
finner lämpligt, att under det
fortsatta utredningsarbetet samråd äger
rum med företrädare för de olika demokratiska
partierna. Jag har i denna kammare
ofta hört både herr öhman och
herr Persson säga, att det kommunistiska
partiet är ett demokratiskt parti. Men
när de här i dag med sådan skärpa reagera
emot utskottets uttalande, att samråd
bör äga rum med de demokratiska
partierna, erkänna de ju därmed, att det
parti de företräda är ett icke-demokratiskt
parti.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Herr Svärd sade, att jag bär hade
spelat rollen av den som berättade sagor.
Jag vill upplysa kammaren om att
det inte är någon saga, att Norrskensflamman
sprängdes natten till den 3
mars 1940, att man hade förövning i
Norrbottens-Kurirens källarlokaler, att
man anbringade trotylladdningar i Norrskensflammans
fastighet och att en råd
personer, anslutna till högerpartiet, dömdes
för detta brott.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
med godkännande av utskottets motivering
samt vidare på bifall till idskottets
hemställan med utelämnande av motiveringen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av en den 2 februari
1951 avslutad överenskommelse
mellan Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland angående
förlängning av prioritetsfrister på det
industriella rättsskyddets område, in. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. uppskov med ikraftträdande av
nattarbetsförbudet.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av väckta
motioner om uppskov med ikraftträdande
av nattarbetsförbudet.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen Väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels

de likalydande motionerna nr 44
i första kammaren av herr Wistrand
in. fl. och nr 63 i andra kammaren av
herrar Hagård och Edström,

dels ock de likalydande motionerna
nr 59 i första kammaren av herrar De
Geer och Holmbäck samt nr 85 i andra
kammaren av herrar Sjölin och Schmidt.

I motionerna 1:44 och 11:63 hade
hemställts, att riksdagen för sin del ville
antaga följande

Förslag

till

lag om ändring av femte stycket tilläggsförfattningen
till arbetarskyddslagen den
3 januari 1949.

Härigenom förordnas, att femte stycket
tilläggsförfattningen till arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 skall
erhålla följande ändrade lydelse.

Bedrives vid tiden för denna lags
ikraftträdande visst arbete å tid mellan
klockan 23 och klockan 5, må detsamma,
utan hinder av vad i 19 § är stadgat
fortfarande bedrivas mellan dessa klockslag
intill den 30 juni 1953.

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Ang. uppskov med ikraftträdande av nattarbetsförbudet.

I motionerna I: 59 och II: 85 hade hem- Utskottet hade i det nu föredragna utställts,
att riksdagen måtte besluta, att låtandet på anförda skäl hemställt, att
övergångstiden för nattarbetsförbudets riksdagen i anledning av förevarande
ikraftträdande skulle framflyttas från 1 motioner 1:44 och 11:63 samt 1:59 och
juli 1951 till 1 juli 1953. 11:85 måtte för sin del antaga följande

förslag till

Lag

om ändrad lydelse av femte stycket övergångsbestämmelserna till arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1).

Härigenom förordnas, att femte stycket övergångsbestämmelserna till arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

Bedrives vid tiden för denna lags
ikraftträdande visst arbete å tid mellan
klockan 23 och klockan 5, må detsamma
utan hinder av vad i 19 § är
stadgat fortfarande bedrivas mellan dessa
klockslag under två år efter lagens
ikraftträdande.

(Föreslagen lydelse:)

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Norman, Sten, Nils
Elowsson och Vhlén, fru Johansson i
Norrköping samt herrar Nilsson i Göteborg,
Andersson i Alfredshem och Odhe

a) ansett, att utskottets utlåtande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt

b) under hänvisning till vad sålunda
anförts hemställt, att förevarande motioner
1:44 och 11:63 samt 1:59 och II:
85 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NORMAN: Herr talman! Det har
nu redan runnit undan en hel timme
av den tid, under vilken arbetstagarna
inom en stor del av näringslivet tillförsäkras
rätt till ledighet för nattvila.
Det kan kanske rent av vara praktiskt,
att vi skaffa oss en egen erfarenhet, när
vi ha att bedöma denna fråga!

Rätten till nattvila blev inskriven principiellt
i den nya arbetarskyddslagen,
som trädde i kraft den 1 juli 1949. I

stället för att tala om rätt till ledighet
för nattvila tala vi vanligtvis om nattarbetsförbudet.
Men det är då att märka,
att detta förbud inte är generellt, utan
det är begränsat genom särskilda bestämmelser
i lagen, vilka — såsom socialministern
uttryckt det — skulle leda
därtill, att större delen av det nattarbete
som bedrevs vid lagens ikraftträdande
skulle komma att fortgå. När vi i
riksdagen behandlade förslaget till arbetarskyddslag,
hade vi nog ganska allmänt
den uppfattningen, att så skulle
komma att bli förhållandet. Men vi voro
tämligen eniga om att anse, att det var
av värde att genom lagstiftning bringa
nattarbetet under kontroll, även om
man — i varje fall under tiden närmast
före lagens antagande — inte hade kunnat
konstatera något mera omfattande
missbruk.

Vi voro vid lagens antagande också på
det klara med att vi befunno oss i ett
sådant ekonomiskt läge, att det fanns
skäl att avväga lagbestämmelserna så, att

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

111

Ang. uppskov med ikraftträdande av nattarbetsförbudet.

svårigheterna att hålla produktionen
uppe blevo så små som möjligt. För att
tillgodose detta önskemål och för att underlätta
erforderliga omställningsåtgärder
föreslogs därför i propositionen, att
det nattarbete som pågick vid lagens
ikraftträdande skulle, utan hinder av vad
som stadgades i lagen, få fortgå ett år
framåt. 1 motioner påpekades, att denna
tid var för kort, och yrkades på en treårig
övergångstid. I andra lagutskottet
sammanjämkades de olika meningarna
så, att utskottet enhälligt förordade eu
övergångstid av två år. När närmar sig
denna tid sitt slut. Lagen skall enligt
de antagna bestämmelserna i sin helhet
träda i kraft den 1 juli i år, och med anledning
därav ha väckts ett par motioner,
som vi nu ha att ta ståndpunkt till.

Den ena motionen har i denna kammare
väckts av herrar Wistrand, Nordenson
och Wehtje och den andra av
herrar De Gcer och Holmbäek. I den
första motionen motiverar man kravet
på en förlängning av övergångstiden
med att det fortfarande föreligger samma
behov att upprätthålla produktionen
i största möjliga omfattning. Den andra
motionen har en delvis annan innebörd.
Det förefaller mig, som om man ur den
skulle kunna läsa ut, att de som där fört
pennan äro på glid beträffande lagstiftningens
behövlighet över huvud taget.
Där framhållas vissa synpunkter, som
tyda på att man närmast önskar ett uppskov
med lagens fulla ikraftträdande för
att få mera erfarenhet och för att få
tillfälle att senare bedöma, huruvida vi
skola ha några lagbestämmelser i detta
avseende eller icke.

Inom andra lagutskottet ha inga sådana
synpunkter gjort sig gällande, utan
när nu utskottet står delat i två lika
starka hälfter, rent siffermässigt sett,
äro vi ändå trots allt eniga om ett par
mycket väsentliga synpunkter på detta
spörsmål.

Vi äro eniga om att det är av värde,
att det svenska samhället söker genom
lagstiftning i den riktning som det här
är fråga om skydda arbetstagarna mot
ohälsa och hindra de skadeverkningar
som skulle följa av ett okontrollerat

nattarbete. Vi äro också eniga om att
tidsläget är sådant, att det är allt skäl
i världen att ta hänsyn till behovet av
att produktionen upprätthålles och inriktas
på en stegrad avkastning.

När vi stannat i olika meningar vid
behandlingen av dessa motioner har
ståndpunktstagandet mera gällt vad som
är praktiskt än vad som är principiellt
riktigt. Den halva, som med lottens hjälp
bär kommit att stå för utskottsutlåtandet,
menar att vi skola tillgodose de
önskemål som här finnas, särskilt från
företagarna, genom att utsträcka dispenstiden
ett par år till. Vi som kommit
att stå som reservanter mena, att det är
mest praktiskt att nu låta lagen träda i
kraft i full utsträckning och sedan, inom
ramen för lagens möjligheter till undantag,
tillgodose industriens och produktionens
behov.

Vi som företräda reservationen ha sett
på denna fråga så, att om man nu uppskjuter
det fulla ikraftträdandet ett par
år till, kommer man år 1953 att befinna
sig i precis samma läge som nu. Samma
önskemål komma att göra sig gällande,
samma skäl komma att åberopas
för ytterligare uppskov. Men om lagen
träder i kraft i sin helhet nu, kommer
det i praktiken att medföra, att den
lclarhet om vad lagstiftningen innebär,
som efter vad jag förstår företagarna
i första hand önska och behöva, kommer
till stånd.

1 19 g första stycket arbetarskyddslagen
stadgas principiellt förbud mot
nattarbete, men enligt andra stycket är
en hel del nattarbete automatiskt undantaget
från lagens tillämpning på grund
av arbetets natur eller andra omständigheter,
som där uppräknas. Vad är
det för arbete som är undantaget? För
två år sedan räknade jag med att man
under övergångsåren skulle få någon
klarhet på denna punkt. Men det har
visat sig, att arbetarskyddsstyrelsen i
stort sett inte har behövt ta ståndpunkt
till detta mycket betydelsefulla spörsmål.
Den har inte haft anledning att
yttra sig om det nattarbete, som följde
dispensreglerna, och det har inte i någon
större utsträckning tillkommit nå -

112

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Ang. uppskov med ikraftträdande av nattarbetsförbudet.

got nytt nattarbete, om vilket arbetarskyddsstyrelsen
har haft anledning att
ge sitt omdöme. Det blir väl likadant
i fortsättningen, tills lagen träder i kraft
i sin helhet. För att full klarhet skall
skapas är det därför av värde, att lagen
nu träder i full tillämpning och att arbetarskyddsstyrelsen
allteftersom förhållandena
komma att utveckla sig får
ta ståndpunkt till de många spörsmålen
om vilket arbete som är undantaget enligt
19 § andra stycket.

Skulle det då visa sig, att en del av
det nattarbete, som nu pågår och som
kan anses betydelsefullt för produktionens
upprätthållande vid en hög nivå,
inte faller under den generella undantagsbestämmelsen,
då uppstår frågan,
om det skall ges dispens eller inte att
fortsätta detta nattarbete. Enligt 20 §
finnas sådana dispensmöjligheter, bland
annat när huvudparten av de arbetare,
som bli beroende av dispensen, samtycker
till att sådan lämnas.

Vi ha inom andra lagutskottet genom
överläggningar med framstående representanter
för företagarna och för Landsorganisationen
fått ett mycket bestämt
intryck av att arbetstagarna äro mycke
villiga att medverka till att ur produktionssynpunkt
önskvärda överenskommelser
träffas. Om nu lagen sättes i
full kraft, anser jag det är av särskilt
värde, att dispensfrågorna komma att
behandlas under förtroendefulla överläggningar
mellan parterna på arbetsmarknaden.
Jag tycker att speciellt folkpartiet
— som har engagerat sig i denna
fråga genom motionen av herrar De
Geer och Holmbäck och genom sitt ställningstagande
i utskottet — borde finna
det värdefullt, att här öppnas en möjlighet
för parterna att få resonera om
produktionens problem och att arbetstagarna
därvid få tillfälle att sätta sig
in i företagarnas synpunkter. Det är ju
en strävan i tiden att de medverkande
inom produktionen skola komma till
tals med varandra och att även arbetarna
skola få en inblick i de ekonomiska
förhållandena och i viss mån ett
medinflytande i företaget genom att arbetsgivaren
rådgör med dem.

Det iir sådana synpunkter som ha
motiverat reservanternas ståndpunkt.
Jag skall kanske tillägga, att när utskottet
här är uppdelat i två numerärt
lika stora hälfter, är det inte ett bestämt
uttryck för styrkeförhållandena
i denna fråga. På grund av deklarationer
som gjordes inom utskottet är jag
nästan övertygad om att för den händelse
lotten hade gynnat oss, som nu
stå som reservanter, hade det inte blivit
åtta reservanter, utan i varje fall
inte mer än sju, kanske inte mer än
sex. Åtminstone en ledamot deklarerade,
att han visserligen röstade för motionerna
men att han förbehöll sig att ta
slutlig ståndpunkt, när utskottets utlåtande
var skrivet. Hans ståndpunkt skulle
bero på hur utlåtandet motiverades.
Han tänkte sig nämligen då, att utskottsutlåtandet
skulle innehålla ett yrkande
om avslag på motionerna. Jag tror, att
reservanternas motivering är sådan, att
den tveksamme skulle kunna ansluta sig
till den.

Jag hemställer nu om bifall till reservationen,
herr talman!

Herr ISAKSSON: Herr talman! Jag
hade tillfälle att såsom suppleant —
»vid väggen», som det heter — följa
detta ärende i andra lagutskottet. Jag
måste för min del säga att jag under
detta ärendes handläggning fick den
uppfattningen, att det knappast är klokt
att just nu låta denna nattarbetsförbudslag
träda i kraft.

Det var mycket intressant att höra
den uppvaktning, som hade företräde
inför lagutskottet. Det var en uppvaktning
från både arbetsgivare och anställda.
Jag tror att det gjorde ett mycket
djupt intryck på utskottet att höra
med vilken ömsesidig respekt och förståelse
man där framförde sina synpunkter.
Alla voro, efter vad jag kunde
förstå, överens om att nattarbetet borde
bringas till avveckling så fort som omständigheterna
det tillåta, och detta har
också utskottet sagt i sitt utlåtande. Det
var alltså bara fråga om tidpunkten för
ikraftträdandet som meningarna gingo
isär.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

113

Ang. uppskov

Jag skulle vilja säga att alla äro vi
överens om att vi — jag vill särskilt
betona detta just i dagens läge — måste
upprätthålla högsta möjliga produktion.
Produktionen är ju med andra ord bäraren
av vår levnadsstandard. Jag kunde
för min del inte undgå att ta intryck
av vad som inom lagutskottet anfördes
i första hand från arbetsgivarsidan. Man
framhöll från detta håll att vi, om detta
nattarbetsförbud nu genomfördes, ovillkorligen
måste gå mot en produktionssänkning.
Jag erinrar om vad chefen
för Uddeholmsbolaget anförde, nämligen
att produktionssänkningen för hans
bolag måste bli ungefärligen 14 procent.

Det är också en annan sak, som kommer
fram i detta resonemang, och det är
investeringsfrågan. Det anfördes när det
gäller denna fråga inom utskottet sådana
exempel, att man fick de allra största
betänkligheter mot att nu genomföra
dessa bestämmelser. Det förhåller sig
nämligen på det sättet, att människorna
i detta hänseende så att säga inte råda
över sig själva, ty vi ha i vårt land ett
investeringstvång och i vissa fall investeringsförbud.
Vad beträffar Uddeholmsbolaget
nämndes bl. a., att om företaget
skulle upphöra med det s. k. treskiftsarbetet,
skulle detta kräva en investering
av mellan 10 och 11 miljoner kronor,
och om man sloge ut denna summa
på varje anställd, skulle det per man
bli en investering på 50 000 kronor, vilket
var det minsta som behövdes för att
kunna upprätthålla den produktion,
som bolaget nu har. Det nämndes också
att siffran 220 miljoner kronor skulle
vara nödvändig för att upprätthålla den
produktion, som järnindustrien nu har,
i fall man införde förbud mot nattarbete.

Det är mycket intressant att ta del av
de yttranden, som ha avgivits i detta
ärende. Jag vill betona, att dessa yttranden
till mycket hög procent ge stöd
åt motionärernas uppfattning, att riksdagen
härvidlag bör vänta och so tiden
an. Vi kunna liisa vad socialstyrelsen
skriver — socialstyrelsen företräder väl,
skulle man kunna säga, de sociala intressena.
Socialstyrelsen anför bl. a.: »I

8 Första kammarens protokoll 1951. Nr It

med ikraftträdande av nattarbetsförbudet.

nuvarande finansiella situation, då nationens
krafter måste spännas för att
höja produktionen och bekämpa inflationen,
finner socialstyrelsen, som även
beaktar situationen på arbetsmarknaden
med dess mycket accentuerade brist på
arbetskraft, att tidpunkten icke är
lämplig för genomförande av det ur social
synpunkt i och för sig önskvärda
nattarbetsförbudet. De skäl, som av
andra lagutskottet på sin tid anfördes
för uppskov i två år med nattarbetsförbudet,
kunna, så vitt styrelsen kan se,
åberopas för ytterligare uppskov.»

Ungefär liknande synpunkter ha anförts
av arbetarskyddsstyrelsens majoritet.
Den nämner att utvecklingen har
gått i en annan riktning än man hade
trott och ansett sig kunna räkna med,
och vidare säges också, att om nattarbetsförbudet
skulle träda i kraft den 1
juli 1951, skulle förbudet endast bli en
bestämmelse på papperet, ty styrelsen
kunde knappast undgå att bevilja ett sådant
otal med dispensansökningar, att
förbudet som sådant endast bleve illusoriskt.

Ett yttrande, som jag särskilt har fäst
mig vid och som också utskottet bär
tagit del av, är det som Kooperativa förbundets
styrelse har avgivit. Styrelsen
för Kooperativa förbundet påpekar till
att börja med vad styrelsen yttrade den
26 mars 1947. Styrelsen sade då, att den
ville ifrågasätta lämpligheten av att införa
ett allmänt nattarbetsförbud i vårt
land, när de industriländer, med vilka
våra industriföretag ha att konkurrera
såväl på den inhemska marknaden som
på exportmarknaden, icke ha liknande
bestämmelser. Vidare säger styrelsen:
»Sedan detta yttrande avgavs ha de ekonomiska
förhållandena i vårt land i väsentliga
avseenden förändrats, icke
minst genom den rådande inflationskonjunkturen.
I dag gäller det i ännu
högre grad än tidigare att kunna hålla
uppe produktions- och exportvolymen.»
Styrelsen framhåller också angelägenheten
av att begränsa investeringarna.

.lag tror för min del, att det är mycket
som så att säga kan reda upp sig självt
när det gäller denna fråga. Det nämn -

114

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Ang. uppskov med ikraftträdande av nattarbetsförbudet.

des av den delegation, som uppvaktade
utskottet — jag tror det var direktör Jacobsson
i Svenska metallverken, som
bl. a. gjorde detta påpekande — att
inom företaget hade man under en femårsperiod
reducerat antalet nattarbetsanställda
från 29 till 11 procent. Jag tror
att det är mycket som kan ske på frivillighetens
väg, och jag tror också att
denna utveckling kommer att fortsätta
allteftersom resurserna tillåta det. Är
det bara så, att man på alla håll är enig
om att man skall försöka få slut på nattarbetet,
när tiden blir sådan att förbudet
utan större vådor kan genomföras,
tror jag inte man bör hysa så stora farhågor,
om man skulle vänta ytterligare
ett par år.

Jag ber, herr talman, med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HALLAGÅRD: Herr talman! Jag
skall med hänsyn till den sena timman
försöka begränsa mig så mycket som
möjligt och ange anledningen till att jag
anslutit mig till utskottets förslag.

Vid ett ställningstagande till spörsmålet
om att låta lagen om nattarbetsförbud
träda i kraft den 1 juli 1951 kan
man inte bortse ifrån, att rådande prekära
ekonomiska läge icke medger att
lagen i verkligheten tillämpas. Situationen
är ju sådan, att det är av största
vikt att den fortgående ökningen av
produktionen vidmakthålles. Industrien
bör därför, såsom framhålles i utskottets
motivering, ej utan tvingande skäl
belastas med åtgärder, som kunna äventyra
ett fruktbärande resultat härutinnan.
Härom äro nog såväl reservanterna
som de, som stå för utskottets utlåtande,
överens.

Reservanterna framhålla i sin motivering,
att starkt besjälade av intresset att
för allas bästa befrämja en ökad produktion
torde arbetstagarna vara villiga
att med arbetsgivarna träffa överenskommelser
om arbetes bedrivande nattetid.
Reservanterna anse således att frågan
kan lösas dispensvägen. De framhålla
även, att det synbarligen goda förhållande,
som numera i allmänhet rå -

der mellan parterna på arbetsmarknaden,
ytterligare är ägnat att möjliggöra
frivilliga uppgörelser rörande nattarbetet.

Nu kan det säkerligen betraktas som
en avvägningsfråga, om man bör låta lagen
träda i kraft den 1 juli i år och medelst
dispens tillgodose produktionens
behov, eller om man bör gå med på det
uppskov av lagens ikrafträdande, som
här föreslås. Den frågan uppstår emellertid,
vilket som är mest ändamålsenligt.
Det förefaller åtminstone för mig
onödigt att belasta industrien och myndigheterna
med ett dispensförfarande.
Arbetarskyddsstyrelsens majoritet har
ju framhållit, att om detta förbud skulle
träda i kraft den 1 juli 1951, skulle det
endast bli en lag på papperet, ty ansökningar
om dispens måste i mycket stor
utsträckning bifallas. Med hänsyn härtill
synes det vara mest ändamålsenligt att
gå med på ett uppskov för att slippa alla
besvärligheter med ansökningar om dispens.
Detta så mycket mer, såvitt jag
förstår saken, som arbetarnas intresse
troligen inte kan tillgodoses bättre genom
ett bifall till reservationen än genom
ett beslut om uppskov med förbudets
ikraftträdande. Skillnaden skulle
kanske bestå däri, att man i det förra
fallet skulle — om jag får uttrycka mig
på det sättet — se saken mera psykologiskt
och i det senare fallet mera praktiskt
och ändamålsenligt.

Utskottet framhåller också i sin motivering,
att det tror sig kunna konstatera
att det hos företagarna finns en
målmedveten strävan att genom olika
rationaliseringsåtgärder inskränka förekomsten
av nattarbete i de fall, där detta
icke påkallas av oöverkomliga produktionshänsyn.
Och utskottet tillägger, att
en fortsatt successiv minskning av nattarbetet
framstår för utskottet som önskvärd.

Herr Norman, utskottets ärade ordförande,
nämnde någonting om de bestämmelser
i arbetarskyddslagen, som medge
undantag från nattarbetsförbudet. Han
ville bara ange deras innehåll. Det finns
två bestämmelser om undantag från förbudet,
nämligen § 19 och § 20. I § 19

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

115

Ang. uppskov med ikraftträdande av nattarbetsförbudet.

medges avvikelse från förbudet, där visst
arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens
behov eller annan särskild
omständighet måste fortgå nattetid. Det
faller i första hand under arbetsgivarens
avgörande, huruvida ett arbete är hänförligt
till denna paragraf. Arbetarskyddsstyrelsen
kan emellertid ingripa
korrigerande.

Enligt § 20 kan arbetarskyddsstyrelsen,
när särskilda skäl föranleda därtill,
medge nattarbete i vidare utsträckning
än som följer av bestämmelserna i 19 §.
Tillämpningen av förevarande paragraf
är fortfarande oklar, men redan ett sådant
direkt beroende av dispens skapar,
om jag så får säga, osäkerhet och svårighet.

Jag skall inte uppehålla tiden längre,
utan jag vill endast tillägga att reservanterna
dela motionärernas uppfattning,
att det rådande ekonomiska läget
gör det nödvändigt att den fortgående
ökningen av produktionen ej onödigt
hämmas. Den saken bör bli avgörande.
Sedan kan man kanske tvista om vilken
ställning man bör inta till denna fråga.
Det är möjligt att jag till en början varit
tveksam inom utskottet — och kanske
också senare någon gång — när det gällt
att ta ställning, men sedan jag alltmer
tagit del av alla handlingar och papper,
som röra denna fråga, blev jag övertygad
att det var riktigare att gå med på
ett uppskov. Och när utskottets ordförande
säger, att man bör se praktiskt
på denna fråga, är det väl mera praktiskt,
såvitt jag kan bedöma saken, att
besluta om ett uppskov än att så att säga
bidraga till att belasta industrier och
myndigheter med ett onödigt dispenslörfarande,
detta så mycket mer som,
enligt vad jag framhöll, det för arbetarna
inte spelar någon roll, vilken väg
man än väljer: bifaller reservationen eller
utskottets förslag.

Med dessa korta ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Ilcrr DE GEER: Herr talman! Herr
Norman yttrade, att vi när det gäller
detta nattarbetsförbud redan under två

år haft status quo. Det är sant att vi,
om vi bifalla utskottets förslag, ytterligare
uppskjuta ikraftträdandet av nattarbetsförbudet.
Jag har emellertid i detta
avseende den uppfattningen, att vi
under de två år, som vi uppskjuta avgörandet,
kunna vinna nya erfarenheter,
som kunna åberopas till stöd för en ändring
av lagen i syfte att göra den mera
smidig än den nu är. Det är sålunda inte
bara fråga om ett uppskov av lagens
ikraftträdande, utan det är fråga om att
på dessa två år skaffa sig nya erfarenheter
genom experiment och genom debatt.

Som en röd tråd i den ekonomiska
debatten i dagens läge går ju tendensen
att öka produktionen eller rättare sagt
produktiviteten, d. v. s. produktionen
per tidsenhet. Det är den säkraste grunden
på vilken vi kunna öka reallönerna,
förkorta arbetstiden, förbättra de sociala
förmånerna och just i dagens läge bekämpa
inflationen. Kapitalet betyder nu
mer och mer i produktionsprocessen.
Kan man utnyttja våra nya aggregat och
maskiner under längre tid på dygnet,
är detta det enklaste sättet att öka produktionen,
och ofta kan man med en
mycket liten insats av bara en eller
två personer få till stånd en mycket
kraftig produktionsinsats, om man arbetar
dygnet runt.

För närvarande går utvecklingen ute i
världen i den riktningen, att nattarbetet
ökar; en tydlig tendens till ökat nattarbete
i syfte att därigenom öka produktionen
kan förmärkas. Men man går
inte fram så stelbent som hos oss och
kör med treskift, utan man försöker få
till stånd arbete i nattskift under exempelvis
en månad, ett kvartal och i vissa
fall ett år. Man har där kommit in på
ett mycket livligt experimenterande.

Motiven för reservanterna äro de allra
bästa. Det talas om folkhälsa och ökad
trivsel. Jag är dock inte så säker på
att reservanterna ha rätt i allt. Jag hänvisar
bara till de undersökningar, som
pågå i Amerika, och jag vill särskilt
framhålla — jag har själv erfarenhet av
skiftarbete — att det inte är nattarbetet
i och för sig som iir så förkastligt, utan

116

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Ang. uppskov med ikraftträdande av nattarbetsförbudet.

det är de täta växlingarna mellan dagoch
nattarbete varje vecka eller högst
var fjortonde dag. Kunna vi förlägga
nattarbetet till en sammanhängande
längre period, är det inte så skadligt
för folkhälsan. I tropikerna exempelvis
arbetar ju folk ofta på nätterna. För
resten tror jag inte att nattarbetet rent
fysiologiskt är så ohälsosamt. Titta bara
på våra däggdjur — människorna äro
ju också däggdjur! De arbeta till övervägande
del på nätterna. Älgar och rådjur
beta på nätterna, och släppa vi ut
våra kor, beta de också helst på nätterna
— det kan väl kallas deras sätt
att arbeta.

Jag tror att det är en felaktig uppfattning,
att nattarbetet rent fysiologiskt är
så skadligt, och jag tror inte vi böra
tillmäta våra auktoriteter här i Sverige
bättre vitsord än motsvarande auktoriteter
i de stora industriländerna, i första
hand England och Amerika, där man
delvis kommit till andra resultat än vi.

Herr Norman säger, att det är bäst
att nu vinna definitiv klarhet, ty då
kan den önskvärda kontakten mellan
parterna komma till stånd. Ja, men kan
inte den kontakten komma till stånd i alla
fall? Och kan den inte komma till stånd i
mycket friare former, om vi inte äro
bundna? De båda parterna ha nämligen
under sådana förhållanden sin frihet
att kontakta varandra. Om lagen blir definitivt
genomförd, får man en alltför
trång ram att röra sig inom. Jag tycker
inte, att vinsten av denna ökade klarhet
är något skäl, som här kan framföras.
För resten blir det väl ingen ökad
klarhet, om förbudet kommer att träda
i kraft, ty osäkerhet kommer att råda i
båda fallen. Och osäkerhet är alltid en
mycket ogynnsam faktor för industrien.
Om vi emellertid genom två års ytterligare
»osäkerhet» kunna erhålla en bättre
lag än den som nu ligger framför
oss, vilja vi gärna se ett uppskov med
ikraftträdandet.

Med dessa korta ord ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr STEN: Herr talman! Utskottets
ordförande har ju i sitt inledande anfö -

rande i denna debatt i allt väsentligt
anfört de synpunkter, som äro vägledande
för den hälft av utskottet, som
står för reservationen. Jag ber endast
att få understryka ett par av dessa.

Först och främst ber jag att med anledning
av det uttalande, som huvudmotionären
nyss gjorde, få erinra om att
— något som jag tror också utskottets
ordförande nämnde — ingen inom någondera
halvan i utskottet har vågat
bygga någonting på den ärade motionärens
amerikanska utflykter. Vi ha hållit
oss till den svenska på erfarenhet grundade
doktrinen på detta område, enligt
vilken nattarbetet måste anses medföra
fysiska vådor för arbetarna samtidigt
som nattarbetarna ju ställas, skulle jag
vilja säga, på något sätt utanför den
kulturella gemenskapen i samhället på
grund av att de inte äro lediga samma
tider på dygnet som andra människor.

En annan synpunkt, som spelade en
betydande roll under den diskussion,
som fördes inom utskottet i närvaro av
prominenta representanter för företagare
och arbetare från sådana industrier,
där nattarbete är aktuellt, var att företagarna
inte ansågo sig kunna göra några
större investeringar i nödvändiga nyanläggningar
på de områden, där skiftarbete
ändock måste förekomma, enbart
på grund av ovissa dispensmöjligheter.
Men på den punkten lämnades det tillfredsställande
besked redan vid lagens
antagande, då departementschefen utgick
ifrån att företagarna i sådana fall
skulle äga rätt att få förhandsbesked av
tillsynsmyndigheten, alltså arbetarskyddsstyrelsen.
Det är då givet, att om
en företagare får ett sådant förhandsbesked,
måste det anses gälla för en avsevärt
längre tid framåt än den som
omfattas i varje dispensperiod.

En tredje sak, som jag skulle vilja
trycka på, är att man inom vissa arbetargrupper
vid årets avtalsrörelser även
har aktualiserat vissa arbetstidsfrågor,
som tangera nattarbetet. De ha nått vissa
resultat i sina strävanden att reducera
nattarbetet och skiftarbetet, men de vilja
gärna komma längre.

Det skulle under sådana omständighe -

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16. 117

Ang. uppskov

ter vara synnerligen oklokt av riksdagen,
ur psykologiska synpunkter, att ta
det steg bakåt, som ett bifall till motionerna
skulle innebära. Det skulle sannerligen
inte göra arbetarna mera benägna
att gå med på det skiftarbete och
det nattarbete, som är oundgängligt
inom vissa industrier.

Den ärade huvudmotionären talade om
att det är produktionen och dess stegring,
som är den enda riktpunkten för
våra strävanden i det nuvarande tidsläget.
Den ärade huvudmotionären är ju
som bekant en mycket mångsidig man;
han är en liberal företagare i Värmland,
han är en rättrogen — eller i varje fall
lojal — statssocialist i Norrbotten, och
han är dessutom en framgångsrik författare
när det gäller att bibringa det
svenska folket och inte minst den svenska
arbetarklassen kunskap på det ekonomiska
området. I en tidning, som står
mig nära, var hans senaste bok för någon
tid sedan föremål för en recension
i mycket berömmande ordalag. Men dessutom
skrevs det redaktionellt någonting,
som stod i nära anknytning till vad vi
nu behandla, men hans uttalande då stod
inte i god överensstämmelse med vad
den ärade huvudmotionären nyss uttalade.
Disponenten De Geer hade förvånat
sig över att det fortfarande fanns
folk, som skilde mellan produktiva statsutgifter
för utbyggande av hamnar eller
dubbelspår och improduktiva utgifter
för undervisning eller socialvård. Och
han hade för sitt eget vidkommande, såsom
den framsynte industriman vi ansett
att han är, uttalat att folkvården har
en mycket stor betydelse för produktiviteten
— ja, han ifrågasatte, om några
statsutgifter voro så produktiva som de,
som lades ned på att bibringa vårt folk
ökad kunskap och andlig hälsa.

När det gäller målsättningen för produktionen
måste andra lagutskottet sin
plikt likmätigt även värna om intressen
vid sidan av de rent materiella, som uteslutande
se till produktionsresultatet. Vi
måste tänka på att den levande arbetskraften
är vår viktigaste produktionsfaktor.
Jag hade därför väntat, alt författaren
till arbetet om Sveriges natur -

med ikraftträdande av nattarbetsförbudet.

rikedomar icke endast såsom den mångsidige
man han är utan också som den
överraskningarnas man, som han brukar
vara, skulle i denna debatt ha yrkat avslag
på sin egen motion! När han emellertid
inte iakttar denna konsekventa
hållning måste andra lagutskottet, denna
gång dess reservanthalva, slå vakt om
att det materiella inte kan få vara enda
ledmotiv när det gäller ett bedömande
av dessa ting. Därför är det nödvändigt
att lägga nattarbetet inte under förbud,
men i varje fall under kontroll.

Det går ju bra då det gäller arbetstidslagens
tillämpning att få arbetarnas
medverkan till övertidsarbete i sådana
fall, där detta är oundgängligen nödvändigt
och det icke medför några fysiska
eller psykiska vådor. Det är säkerligen
även ur företagarsynpunkt bättre att
man nu avslår motionen och att parterna
tillsammans med tillsynsorganet efter
den förste juli äntligen inrikta sig på
att skapa en praxis på detta område i
stället för att utsträcka tiden två år ytterligare,
varunder ingenting sker och
både företagare och arbetare lämnas lika
ovissa om vad som kommer att hända,
när denna nya tvåårsperiod gått till
ända.

Det är från sådana synpunkter, som
andra lagutskottets socialdemokrater företräda
den uppfattning, som tagit sig
uttryck i reservationen och som andra
kammaren har givit sitt bifall till.

Jag uttrycker den förhoppningen att
denna kammare med bistånd även från
de partier vilkas utskottsrepresentanter
dikterat utskottets utlåtande skall ansluta
sig till samma uppfattning som den,
som har samlat andra kammarens majoritet.

Ilerr SUNNE: Herr talman! Skillnaden
mellan utskottets och reservanternas
yrkanden består huvudsakligen, enligt
min mening, diiri, att följer man
utskottets förslag undviker man det
krångel och den pappersexercis, som
skulle bli följden om man bifölle reservanternas
förslag.

Andra lagutskottet uttalade redan år

118

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Ang. uppskov med ikraftträdande av nattarbetsförbudet.

1948 att »med hänsyn till angelägenheten
av att i rådande läge icke åstadkomma
några rubbningar i produktionen
lärer det nämligen knappast vara
möjligt att under de närmaste åren genomföra
någon verklig inskränkning av
nattarbetets nuvarande omfattning».
Det säger vidare, att »ansökningar om
dispens att efter den nya lagens ikraftträdande
fortsätta nu bedrivet nattarbete
skulle därför sannolikt regelmässigt
komma att bifallas. Under sådana förhållanden
skulle det icke utan visst fog
kunna anses såsom onödigt krångel att
belasta industrien och myndigheterna
med ett dispensförfarande.»

Jag förmodar att det är samma utskottsordförande,
som vi nu ha, som
skrivit under detta andra lagutskottets
utlåtande år 1948. Man föreslog då en
övergångstid av två år, efter vilken tid
man väntade att det skulle vara möjligt
att erhålla en sådan överblick över
utvecklingen att det vore lämpligt att
taga frågan under ny omprövning.

Av de nu hörda myndigheterna är
det väl närmast arbetarskyddsstyrelsen,
som borde vara vittnesgill. Den anser
emellertid att den tidpunkten ännu inte
har kommit, då det kan vara möjligt
att överblicka utvecklingen. Den anser
att det skäl som andra lagutskottet anförde
1948 fortfarande äger giltighet.
Jag skall inte trötta med, eftersom vi
ha fått extra nattarbete här i kväll, att
ytterligare anföra vad arbetarskyddsstyrelsen
har sagt, det har redan delvis
anförts av herr Hallagård och av herr
Isaksson, men den anser ju att det bör
vara en längre övergångstid innan man
låter lagen träda i kraft, och den framhåller
också, att det nuvarande världsläget
synes kräva att med minsta möjliga
nyinvesteringar uppehålla högsta
möjliga produktion.

Här har också nämnts vad övriga
myndigheter, som hörts, ha yttrat. Socialstyrelsen
är inne på samma linje,
och herr Isaksson har anfört vad Kooperativa
förbundets styrelse yttrat. Vid
de samtal som utskottet har haft med
representanter för arbetstagare och ar -

betsgivare fick jag det intrycket, att
starka skäl tala för att så länge investeringskontroll
och byggnadsreglering förekomma,
innebär ett principiellt förbud
mot nattarbete stora besvärligheter särskilt
vid planerandet av nya anläggningar
inom de treskiftsgående industrierna.
En företagare kan i regel inte
med säkerhet avgöra, huruvida den tillverkning
han planerar är att hänföra
till den produktion som i arbetarskyddslagen
fordrar dispens för tillverkning.
Skulle han riskera, att sådan dispens inte
kommer att beviljas, är det tydligt, att
han inte fullföljer sina nyanläggningsplaner
och tvingas överge vissa nya tillverkningar
eller omfördela produktionen.
Det skulle inte heller löna sig att
anskaffa vissa dyrbara maskiner, om
möjligheten att utnyttja dem under en
längre tid på dygnet skulle omintetgöras
till följd av att treskift inte medgavs.

Det framgick vid dessa överläggningar,
att man inom de stora företagen
strävar efter en ständig minskning av
nattarbetet. En företagsledare rapporterade
■— jag tror det gällde en femårsperiod
— att nattarbetet gått ner från
29 procent till 11 procent. Det är ju en
mycket betydande minskning.

För min del vill jag gärna medverka
till att nattarbetsförbudet snarast möjligt
träder i kraft. Men då Sverige är
ett av de få länder i världen, som över
huvud taget har denna lagstiftning, anser
jag att man bör ha en väl tilltagen
övergångsperiod, så att man hinner
överblicka utvecklingen och inte i nuvarande
världsläge antager en lag, som
verkar produktionshämmande, om den
strikt skulle genomföras, och minskar
vår konkurrensförmåga gentemot de
länder som inte ha dylik lagstiftning.
Visserligen skulle ett ökat dispensförfarande
minska dessa olägenheter, men
det skulle endast öka krånglet och pappersexercisen
och medverka till att lagen,
såsom förut sagts, skulle bli en
lag endast på papperet.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

119

Ang. uppskov

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:

Herr talman! Jag ber kammarens ledamöter
om ursäkt om jag vid denna sena
timme uppehåller mig något mera ingående
vid den fråga som nu diskuteras.
Jag har ett behov av att göra det
med hänsyn till att Landsorganisationens
uppfattning påtagligen väger ganska
tungt när det är fråga om att bedöma
innebörden av lagstiftningen för dem
som drabbas av själva nattarbetet.
Landsorganisationen har beretts tillfälle
att yttra sig över motionerna, och utlåtandet
har citerat vad den har anfört.
Det framhålles i yttrandet, att i den
motivering, som har anförts för motionerna
för ytterligare uppskov med förbudets
ikraftträdande, intet nytt framkommit
utöver vad som anfördes redan
vid den nya arbetarskyddslagens tillkomst
och vad som under senare tid
också förekommit i den offentliga diskussionen.

Så som nattarbetsförbudet utformats i
lagen kan jag inte finna annat än att undantags-
och dispensmöjligheterna tillgodose
alla legitima intressen. Man kan
fråga sig, om det över huvud i hela den
svenska sociala skyddslagstiftningen
finns någon bestämmelse så uppmjukad
och beskuren som arbetarskyddslagens
nattarbetsförbud. Av förarbetena framgår
att redan utan dispens huvuddelen
av nu förekommande nattarbete faller
under 19 § andra stycket och sålunda
även i fortsättningen skall kunna bedrivas
nattetid. Därtill kommer sedan dispensmöjligheten
enligt 20 §, genom vilken
nattarbete kan medgivas även av
driftsekonomiska och samhällsekonomiska
skäl. Med hänsyn till den inställning
arbetarskyddsstyrelsen tagit till de
föreliggande motionerna har man knappast
någon anledning att räkna med en
alltför restriktiv dispenspraxis. Man invänder
kanske att arbetarorganisationerna
kunna antagas inta en motsatt ståndpunkt.
Därom kan jag givetvis inte fälla
något allmänt förliandsomdöme. Men jag
kan hänvisa till den erfarenhet vi ha av
dessa organisationers inställning i tidigare
liknande sammanhang, nämligen
beträffande ansökningar om övertidsdis -

med ikraftträdande av nattarbetsförbudet.

penser och ej minst ansökningar om dispenser
enligt den s. k. allmänna undantagslagen
av år 1940. Det var som bekant
en lag, som gav Kungl. Maj:t rätt
att dispensera från arbetsmarknadens
samtliga skyddslagar. Den kom i praktiken
i tillämpning bara beträffande
nattarbetsförbudet för kvinnor och i
några få fall motsvarande förbud för
minderåriga. Jag har ingen statistik att
åberopa, men jag är övertygad om att
ingen, som tar del av LO:s och förbundens
utlåtanden över dessa många dispensansökningar,
skall kunna påstå annat
än att vi i de fallen visat den största
förståelse för produktionens intressen.
Det finns ingen anledning att antaga
annat än att vi inte också när det
gäller dispenser från ett allmänt nattarbetsförbud
komme att visa samma förståelse.

Man kan naturligtvis fråga: Om nu
nattarbetsförbudet är så utformat att det
i praktiken inte skulle drabba huvuddelen
av det nuvarande nattarbetet utan
bara en mindre del av detta — vad finns
det då för anledning att gå emot ett förnyat
uppskov med dess formella ikraftträdande?
Jag skulle naturligtvis kunna
svara med en motfråga: Vad finns
det under sådana förhållanden för anledning
att kräva förnyat uppskov?

Anledningen till att vi inte kunna gå
med på ytterligare uppskov är att vi —
i likhet med departementschefen 1948
— finna det angeläget att man på ett
effektivare sätt än hittills bringar nattarbetet
under kontroll, en kontroll som
nu saknas. Vi utgå nämligen från att
det, trots allt, finns visst nattarbete, som
icke är motiverat av legitima, samhällsekonomiska
intressen och som skulle
komma att omfattas av förbudet, även
efter en dispensprövning.

När 1938 års arbelarskyddskommitté
föreslog att nattarbete, trots lagens förbud,
skulle utan dispens få bedrivas under
ett år från tidpunkten för lagens
ikraftträdande, motiverades detta helt
allmänt med att det från tekniska och
ekonomiska synpunkter skulle kunna
medföra svårigheter att omedelbart inställa
nattarbetet. Det ytterligare an -

120 Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Ang. uppskov med ikraftträdande av nattarbetsförbudet.

stånd om ett år, som skulle kunna medgivas
efter dispens, motiverades med
»omställningssvårigheter». Departementschefen
strök det senare året. Utskottet
åter utsträckte den dispensfria
tiden till två år.

Enligt min uppfattning ge förarbetena
vid handen att anledningen till övergångsbestämmelsen
närmast varit hänsyn
till företagens omställningssvårigheter.
Jag menar att dessa svårigheter inte
äro större än att de böra ha kunnat bemästras
under de gångna två åren, till
vilka man bör kunna lägga det halva
året från lagens antagande till dess
ikraftträdande, alltså en tidrymd av cirka
två och ett halvt år. Även om dessa
svårigheter av olika anledningar inte
bemästrats, menar jag ändock att förbudet
till sitt sakliga innehåll är sådant
att det inte finns skäl att ytterligare
förhala dess ikraftträdande. Vad säger
oss för övrigt att läget efter en ny tvåårsperiod
är sådant att inte ett nytt anstånd
kommer att kunna motiveras med
samma skäl som motionärerna nu anfört? Ehuru,

som jag framhöll, övergångsbestämmelsen
enligt min uppfattning
närmast motiverats av hänsyn till företagens
omställningssvårigheter, kan det
ju inte bestridas att ett medverkande
motiv varit hänsyn till det allmänna ekonomiska
läget. Detta kan särskilt väl
utläsas ur andra lagutskottets utlåtande
över ett par motioner, som väcktes i anledning
av propositionen 1948. I dessa
motioner hade yppats betänkligheter att
nattarbetsförbudet skulle kunna leda till
produktionsminskning. Utskottet uttalade
i den delen att enighet torde råda
om att en ökning av produktionen, särskilt
inom exportindustrierna, utgjorde
den viktigaste förutsättningen för att
Sverige skulle kunna komma ur de nuvarande
svårigheterna och att det med
hänsyn härtill var angeläget att undvika
varje åtgärd, som kunde verka produktionshämmande.
Nattarbetsförbudet måste
därför utformas så att det medgav
tillräckligt hänsynstagande till den rådande
ekonomiska situationen. Enligt utskottets
mening uppfyllde de i proposi -

tionen föreslagna bestämmelserna detta
krav, och det föreslogs från utskottets
sida inte någon ändring i dem, utan endast
den nyssnämnda förlängningen av
övergångsperioden. Utskottet framhöll
visserligen att det före utgången av denna
period kunde väntas bli möjligt att
erhålla sådan överblick över utvecklingen,
att man kunde taga under omprövning
i vad mån det fortfarande vore
nödvändigt att fortsätta med bedrivet
nattarbete. Uttalandet ter sig något
oklart med hänsyn till att utskottet tidigare
anslutit sig till departementschefens
förklaring, att det nattarbete som för
närvarande bedrives torde omfattas av
stadgandet om tillståndsfritt undantag
och att dispensregeln erbjöde tillräcklig
möjlighet att beakta sådana fall, där
nattarbete erfordrades för att under en
ekonomisk kris främja landets export.

Från företagarhåll har det gjorts gällande
att de lagstadgade förutsättningarna
för tillståndsfritt undantag respektive
dispens äro så utformade att det för
ett företag måste bli svårt att i förväg
bedöma, huruvida ett visst nattarbete
faller under den ena eller den andra
regeln. Detta menar man skulle vara särskilt
besvärligt i sådana fall, då ett företag
planerade att starta en ny fabrik eller
tillverkning, för vars bedrivande
nattarbete ansåges erforderligt. Jag vill
härtill endast erinra om departementschefens
uttalande i propositionen, att
chefsmyndigheten bör vara skyldig att
i nu ifrågavarande fall lämna bindande
förhandsbesked, huruvida en tilltänkt
verksamhet faller under den generella
undantagsbestämmelsen eller inte, och
att den som ämnar starta en verksamhet
även bör vara berättigad att i förväg få
en dispensansökan prövad.

Härutöver, herr talman, vill jag endast
tillägga, att vi naturligtvis äro fullt på
det klara med att man bör taga alla berättigade
hänsyn till produktionens intressen.
Dem ha vi inte någon gång
haft för avsikt att åsidosätta. Men vi
anse, att man också bör taga hänsyn till
den mänskliga arbetskraften och väga
dessa två faktorer emot varandra. Vi
ha då för vår del kommit till den upp -

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

121

Ang. uppskov med ikraftträdande av nattarbetsförbudet.

fattningen, alt i det hänseendet väger
den mänskliga arbetskraftsfaktorn mera
än liänsvnen till produktionens intressen,
när det icke är alldeles nödvändigt
att bedriva nattarbete. Den som inte
själv deltagit i nattarbete känner av naturliga
skäl icke till dess olägenheter
och kan väl därför rimligen inte göra
något annat, mena vi, än att vädja till
dem som ha sådant arbete att taga vederbörlig
hänsyn till produktionens behov.

De Geer har i sitt lilla anförande i
kväll försökt framföra den synpunkten,
att det inte alls är hälsofarligt eller på
något sätt skadligt att arbeta på natten.
Han har bl. a. tagit exempel från djurlivet
och hänvisat till att de vilda djuren
äta i allmänhet på natten och vila
på dagen. Jag förmodar att de vilda
djuren göra det därför att de då slippa
människornas sällskap och bli i tillfälle
att äta i fred! Med människorna är det
helt annorlunda. De söka varandras sällskap,
och de intaga inte gärna sina måltider
på natten. Jag tror följaktligen att
jämförelsen inte är fullt riktig. Det rör
sig om skilda naturer. Vi kunna följaktligen
inte draga den slutsatsen, att därför
att de vilda djuren gärna beta på
natten så skola människorna också göra
det. Jag tror att flertalet helst ser att de
slippa!

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PETRÉN: Herr talman! Det synes
mig klart att nattarbete är en mindre
önskvärd och oläglig arbetsform. Därför
anser jag det också vara på sin plats att
man bär regler som skydda arbetarna så
att nattarbete ej kommer till stånd annat
än när det är direkt och klart befogat.

Nu gäller frågan om man skall låta
denna lag träda i kraft den första juli
i år eller uppskjutas. .lag tror inte att
den frågan har så stor betydelse för omfattningen
av nattarbetet nu den närmaste
tiden. Jag bygger här rätt mycket
på min egen erfarenhet. Det har inte
varit någon svårighet för arbetsgivare
och arbetare att finna en samstämmig
uppfattning om på vilka områden natt -

arbete bör upprätthållas, och dispenser
ha också beviljats.

Vad händer om man låter lagen träda
i kraft nu? Jo, under nuvarande ekonomiska
situation där det bl. a. gäller att
begränsa investeringarna kommer arbetarskyddsstyrelsen
att drunkna i ett
otal dispensärenden. Det blir mycket besvärliga
tolkningsfrågor, som arbetarskyddsstyrelsen
här ställs inför. Den
skall avgöra huruvida de olika fallen
skola höra till paragraf 19 eller om man
skall behöva tillgripa dispensvägen. Det
är inte betydelselöst hur arbetarskyddsstyrelsen
bedömer de enskilda fallen, ty
styrelsens bedömanden komma att verka
normgivande för framtiden. Det är en
rättspraxis som måste byggas upp. Arbetarskyddsstyrelsen
har i dag knappast
hunnit tränga in i hur den skall tolka
19 paragrafen. Det är endast huvudprocesserna
inom järnbruksindustrien,
som man i någorlunda stor omfattning
har granskat ur denna synpunkt. Kvar
stå hela cellullosaindustrien, den kemiska
industrien och gummiindustrien och
många andra stora fält. Och när man
har klarat av huvudprocesserna gäller
det att också klara av delprocesserna,
som ligga före och efter.

Det är långt ifrån betydelselöst för
företagen huruvida de komma att få sina
arbeten att falla under paragraf 19
eller icke. Ett företag kan ju knappast
basera planläggningen av sin verksamhet
på dispenser, som ofta löpa på rätt
kort tid. Det tar halvår och år och ännu
mer att få till stånd nyanläggningar. Därför
vore det önskvärt om man kommit
längre i tolkningen av denna arbetarskyddslag
innan den träder i kraft. Jag
tror att det vore mycket olyckligt, såsom
den ekonomiska situationen i dag är, att
låta denna lag träda i kraft med tanke
på allt det kommer att draga med sig av
dispensärenden och svåra tolkningsfrågor.

Herr Norman sade i sitt anförande
nyss, att han förväntade att det skulle
särskilt tilltala folkpartiet, efter de yttranden
han har hört, att få till stånd
sådana tillfällen att resonera om produktionens
problem, som uppkomma i

122

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Ang. uppskov med ikraftträdande av nattarbetsförbudet.

samband med dispensärendena. Ja, jag
är övertygad om behovet av att man får
tillfällen att diskutera produktionens
problem med de anställda. Jag för min
del anser, att man alltid skall ta dessa
tillfällen i akt. Men man skall kunna
göra det även utan samband med den
invecklade pappersexercis som dessa
dispensfrågor komma att föra med sig,
nu när arbetarskyddslagen träder i kraft
den 1 juli.

Herr talman! Med denna min motivering
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr WEHTJE: Herr talman! Utskottets
ärade ordförande karakteriserade
läget mycket bra, när han framhöll att
det här mera är fråga om vad som är
praktiskt än vad som är rent principiellt.
Principiellt äro vi ju inställda till
denna fråga så, att vi med tillfredsställelse
hälsa möjligheten att komma
ifrån nattarbete i största möjliga utsträckning.
Jag har också noterat det
ställningstagandet, att man förklarar att
man principiellt har full förståelse för
produktionens behov, och i det läge vari
vi för närvarande befinna oss är det
ofrånkomligt, att alla krafter sättas in
för att upprätthålla produktionen på
minst den nivå den nu har.

Då uppkommer frågan: Vad är mest
praktiskt? Jag kan inte finna att vi
egentligen ha fått några bärande argument
för att det vore mest praktiskt att
nu sätta lagstiftningen i kraft. Däremot
har det under debatten i kväll från flera
håll påvisats, att det är fara värt att det
är mycket opraktiskt att sätta denna lag
i kraft, när förhållandena nu inte äro
annorlunda än de voro då lagen beslutades
och man bestämde sig för en övergångstid
på två år. Nu blir det mest
pappersexercis och krångel när man
skall söka de dispenser, som det är
ofrånkomligt att den prövande myndigheten
lämnar under de nuvarande förhållandena.

Herr andre vice talmannen ställde den
frågan: Vad är det för behov att sätta
lagen i kraft? Han hade tänkt ställa en

motfråga. Jag har svarat på den första
frågan: Det finns intet sådant behov.
Det blir bara en massa krångel och pappersexercis.
Jag skulle tro, att herr
andre vice talmannen har ganska svårt
att påvisa några fall, där det i någon
nämnvärd utsträckning skulle finnas
något behov av att låta lagen träda i
kraft för att förhindra ett nattarbete,
som kan anses överflödigt. Det är dock
så på arbetsmarknaden, att där det inte
behövs nattarbete, där sätter företagaren
inte in någon arbetskraft, och dit gå inte
arbetarna för att utföra något sådant arbete.

Jag kan inte se att man vinner något
praktiskt med att nu sätta lagen i kraft.
Det rimliga är att vi få en förlängd
övergångstid, och det är ingenting annat
vi syfta till än att förenkla hela proceduren
och att upprätthålla produktionen.

Man invänder då: Hurudana bli förhållandena
när dessa två år äro gångna?
Då stå vi väl på precis samma ståndpunkt
som nu. Det beror på hur förhållandena
utveckla sig under denna
tid. Jag hoppas verkligen att vi om två
år skola ha kunnat komma ifrån alla de
regleringar och dirigeringar, som vi
fortfarande ha. Men ha vi kvar byggnadsreglering,
investeringskontroll och
allt sådant — ja, då kunna företagen
icke vidtaga de nödvändiga åtgärderna
för att med förkortad arbetstid och med
utnyttjande av färre antal timmar per
dygn kunna få fram samma produktion
som tidigare.

Med dessa ord, herr talman, hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

123

Förordningsförslag ang. motverkande av svinsjukdomar.

Herr Norman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottets
hemställt i sitt utlåtande nr 21, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Då emellertid herr Wehtje begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 51;

Nej — 73.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor;
och

nr 23, i anledning av väckta motioner
om förslag till 1951 års riksdag i syfte
att genomföra reformen med fria läkemedel.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Förordningsförslag ang. motverkande av
svinsjukdomar.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till

motverkande av svinsjukdomar, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 26 januari 1951 dagtecknad
proposition, nr 82, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning med
vissa bestämmelser till motverkande av
svinsjukdomar.

I det av Kungl. Maj:t framlagda förordningsförslaget
hade 1 § och slutbestämmelserna
erhållit följande lydelse:

1 §•

Har hushållningssällskap anordnat
kontroll av hälsotillståndet i svinbesättningar,
äger veterinärstyrelsen, om den
finner formerna för kontrollen betryggande,
medgiva att veterinär som handhar
kontrollen må, under förutsättningar
som styrelsen angiver, meddela friskförklaring
för ansluten besättning.

I friskförklaring skall angivas att den
icke äger giltighet längre än till viss dag
efter förklaringens avgivande. Friskförklaring
skall genast återkallas, om tecken
på sjukdom yppas i besättningen.

Slutbestämmelserna.

Denna förordning träder i kraft den 1
juli 1951.

Intill den 1 januari 1953 skall vad i
förordningen är stadgat om hälsokontroll,
anordnad av hushållningssällskap,
gälla även dylik kontroll som vid förordningens
ikraftträdande finnes anordnad
av slakteriorganisation.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fyra i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen inom första kammaren nr
355 av herr Nilsson, Hjalmar, m. fl. och
nr 359 av herr Johansson, John, m. fl.
samt inom andra kammaren nr 459 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl. och nr 475
av herr Norup m. fl.

I motionerna 1:355 och 11:459, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att den föreslagna
förordningens ikraftträdande
skulle uppskjutas till den 1 januari 1953.

124

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Förordningsförslag ang. motverkande av svinsjukdomar.

I motionerna I: 359 och II: 475, vilka
ävenledes voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta om
sådan ändring av 1 § i förordningen, att
hälsokontroll, anordnad av hushållningssällskap
eller slakteriförening, finge av
veterinärstyrelsen godännas och att i
samband därmed förordningens sista
stycke måtte strykas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring, att
riksdagen funnit viss ändring böra företagas
i det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till förordning
— måtte med bifall till motionerna I: 355
och II: 459 antaga nämnda förslag med
den ändringen, att förslagets två sista
stycken erhölle följande lydelse:

»Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1953.

Intill den 1 januari 1954 skall vad i
förordningen är stadgat om hälsokontroll,
anordnad av hushållningssällskap,
gälla även dylik kontroll som vid förordningens
ikraftträdande finnes anordnad
av slakteriorganisation.»

B. att motionerna I: 359 och II: 475, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under A.,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Eskilsson,
vilken ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, och avslutas
med en hemställan,

A. att riksdagen — med förklaring, att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
företagas i det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till förordning
— måtte med bifall till motionerna
1:359 och 11:475 antaga nämnda förslag
med de ändringarna, att 1 § erhölle
följande lydelse:

Har hushållningssällskap---(lika
med Kungl. Maj:ts förslag)---

ansluten besättning.

Vad nu stadgats för det fall att hushållningssällskap
anordnat hälsokontroll
skall, där särskilda skäl därtill föranleda,
gälla jämväl, då kontrollen anordnats
av slakteriorganisation.

I friskförklaring — — — (lika med
Kungl. Maj :ts förslag)---i besätt ningen.

samt att övergångsbestämmelsernas
sista stycke utginge;

B. att motionerna 1:355 och 11:459
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ESKILSSON: Herr talman! Jag
är ledsen att vid denna timme på natten
behöva ta kammarens uppmärksamhet i
anspråk. Jag skulle ju ha kunnat nöja
mig med att kort och gott yrka bifall
till min reservation, men det är en så
speciell fråga det här gäller, att jag inte
vågar förutsätta att så många av kammarens
ledamöter vare sig tagit del av
propositionen eller motionerna eller i
detalj studerat utskottsutlåtandet. Därför
måste jag be att få säga några ord
om den reservation som jag har fogat
till utskottets utlåtande.

Frågan gäller antagande av en förordning
som skall stödja den verksamhet
för bekämpande av vissa sjukdomar
hos svinbesättningar, som redan pågått
i de viktigaste smågrisproducerande delarna
av vårt land under många år på
initiativ av slakteriorganisationerna. Genom
propositionen skall denna verksamhet
nu få ett stöd och en större stadga
därigenom, att vissa beteckningar bli
förbehållna besättningar som anslutits
till kontrollen.

Det har med anledning av propositionen
väckts en del motioner. Ett par av
dessa motioner gå ut på uppskov med
ikraftträdandet av den föreslagna förordningen
till den 1 januari 1953 i stället
för den 1 juli 1951 som propositionen
föreslår. I min reservation yrkar jag
bifall till propositionens förslag i detta
avseende. Jag förmenar, att denna verksamhet
numera har bedrivits så länge i
stora delar av vårt land, att det inte är
någon risk att låta förordningen träda

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

125

Förordningsförslag ang. motverkande av svinsjukdomar.

i kraft omedelbart. Den är nämligen inte
på något vis tvingande. Den avser inte
att tvinga vare sig hushållningssällskapen
att anordna kontrollen eller djurbesättningarnas
ägare att ansluta sina
besättningar till densamma. Förordningen
ger endast den verksamhet, som
redan har bedrivits och som över allt
kan sättas i gång, stöd av en statlig förordning.
Den kommer även i fortsättningen
att ge tillräcklig tid till anpassning
till bestämmelserna, varför det inte
medför några vådor att förordningen
träder i kraft omedelbart. I det avseendet
går min reservation alltså ut på bifall
till Kungl. Maj:ts proposition.

Men jag har i min reservation gjort
ett tillägg till den i propositionen föreslagna
förordningen. Det gäller frågan
vem som skall vara huvudman för verksamheten.
Enligt propositionen skola
hushållningssällskapen ensamma vara
huvudmän. Nu har emellertid denna
verksamhet drivits fram av slakteriorganisationerna.
Det är de, som ha varit
pionjärer och tagit initiativet inom det
ena området av vårt land efter det
andra. Det är slakteriorganisationerna
som i mycket stor utsträckning ha fått
bekosta verksamheten under den gångna
tiden. Det är all anledning att tro att
detta stöd ifrån slakteriorganisationerna
även kommer att behövas i fortsättningen,
därför att den kungl. propositionen
inte avser att ge något statsbidrag åt
verksamheten, vilket man ursprungligen
hade räknat med. Slakteriorganisationernas
medverkan torde fördenskull
även vara önskvärd i fortsättningen för
att verksamheten inte skall bli alltför
ekonomiskt betungande för dem som ansluta
sig till densamma.

Jag skall nöja mig med detta och ber
alltså, herr talman, att få yrka bifall
till min reservation. Jag vill än en gång
understryka, att reservationen vad ikraftträdandet
beträffar innebär en anslutning
till den kungl. propositionen och
beträffande tillägget om slakteriföreningarnas
stöd för verksamheten endast
ett fullföljande av den verksamhet som
redan nu äger rum. Någon uppdelning
av huvudmannaskapet skulle således inte

behöva ske annat än i de enstaka undantagsfall,
då ett hushållningssällskap
av någon anledning anser sig vara förhindrat
att starta hälsokontrollen och
svinuppfödarna inom området i fråga
därför annars skulle vara berövade möjligheten
att få hälsokontroll genomförd
för sina besättningar.

I herr Eskilssons yttrande instämde
herr von Heland.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! I sina
väsentliga delar är denna förordning något
som vi skulle kunna kalla för en varumärkeslag.
Det är en lagstiftning som
förbjuder en svinuppfödare, som inte tillhör
den organisation som det här är
fråga om, att försälja sina djur under
de beteckningar som han varit van vid
hittills. Utskottet har ingenting emot
denna lagstiftning, men anser att svinuppfödarna
böra ha tid på sig, innan
det förbjudes dem att använda de
gamla beteckningarna för sina djur. Därför
har utskottet ansett att förordningen
bör träda i kraft först vid en senare tidpunkt.

Det är vidare fråga om vilka som skola
handha den kontroll som det här gäller,
d. v. s. om det skall vara hushållningssällskapen
ensamma eller om även
slakteriorganisationerna skola kopplas
in. Utskottet har ansett att det i princip
bör vara hushållningssällskapen. Skulle
det erfordras några ekonomiska medel
för denna sak, böra enligt utskottets
mening behövliga belopp ställas till hushållningssällskapens
förfogande.

Härmed har jag, herr talman, sagt allt
väsentligt. Att ingå närmare på frågan
förbjuder mig den sena timmen och
mina bristande kunskaper på svinsjukdomarnas
område. Jag tillåter mig därför,
herr talman, att yrka bifall till utskottets
förslag, som utan omröstning
har godtagits av andra kammaren.

Herr NÄSLUND: flerr talman! Jag
skall begränsa mig till att helt kort yrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Eskilsson har i fråga om förordningens
ikraftträdande anfört tillräcklig

126

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Förordningsförslag ang. motverkande av
motivering för att kammarens ledamöter
böra vara fullt införstådda med att det
icke är behövligt att, såsom utskottsmajoriteten
har tänkt sig, skjuta upp ikraftträdandet
i 18 månader.

Vad beträffar huvudmannaskapet för
denna verksamhet, anser jag att det vore
oändamålsenligt att låta det omhänderhas
av två olika organ, å ena sidan hushållningssällskapen
och å andra sidan
slakteriorganisationerna. Kungl. Maj:t
har ansett att hushållningssällskapen
böra ha hand om huvudmannaskapet
men bereder samtidigt möjlighet för
slakteriorganisationerna att biträda i
denna verksamhet.

Herr talman! Med hänsyn till den sena
timmen skall jag inskränka mig till dessa
få ord och slutar med att än en gång
yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr von HELAND: Herr talman! Det
är synd att inte jordbrukarna själva få
rösta om detta förslag, ty jag är övertygad
om att de skulle vilja få denna
lag i kraft snarast möjligt. Utskottet har
tydligen mest sinne för att vilja hjälpa
dem, som ännu sprida smitta i landet,
och skydda dem så länge som möjligt.
Jag begriper inte den inställningen, utan
lagen bör enligt min mening träda i
kraft så fort som möjligt enligt propositionens
förslag.

Den andra meningen med reservationen
är inte att slakteriorganisationerna
skola överta denna verksamhet, utan endast
att de skola hjälpa till om hushållningssällskapen
inte kunna åtaga sig saken.
När nu slakteriorganisationerna, inseende
det allmännyttiga i att bekämpa
dessa sjukdomar, ha anslagit medel och
faktiskt satt i gång verksamheten och
ordnat den inom flera län, synes det mig
märkvärdigt, om riksdagen skulle stoppa
ett fortsättande av denna utveckling.
Även jag vill därför, herr talman, yrka
bifall till reservationen.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på det nu föredragna utlåtandet
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr 2Vös -

svinsjukdomar.

lund, att kammaren skulle med avslag
å utskottets hemställan, såvitt den skilde
sig från Kungl. Maj :ts i ämnet gjorda
framställlning, bifalla denna framställning
oförändrad; samt 3:o), av herr Eskilsson,
att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det förslag, som
innefattades i herr Eskilssons reservation.

Herr Näslund äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående tredje lagutskottets
utlåtande nr 5 antager bifall till
herr Eskilssons yrkande i ämnet, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Näslunds yrkande i frågan.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

127

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan,
såvitt den skiljer sig från Kungl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och
bifalles denna framställning oförändrad.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 9 mars 1951 dagtecknad
proposition, nr 94, vilken hänvisats till
lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas, att lagen den 30
juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete,
vilken enligt lag den 26 maj
1950 (nr 226) gäller till och med den
30 juni 1951, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1952.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft dels
fyra i anledning av densamma väckta
motioner, nämligen inom första kammaren
nr 371 av herr Cassel in. fl. och
nr 372 av herr Sanne m. fl. samt inom
andra kammaren nr 485 av herr Nolin
m. fl. och nr 486 av herr Wedén m. fl.,
dels ock två före propositionens avläm -

nande väckta motioner, nämligen inom
första kammaren nr 75 av herr Arrhén
m. fl. och inom andra kammaren nr
287 av herr Hellbacken m. fl.

I motionerna 1:371 och 11:485, vilka
voro likalydande, hade hemställts att
riksdagen vid antagandet av förslaget
om förlängd giltighet av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete måtte
uttala, att bostadsbyggandet samt —
upp till en kostnad av högst 30 000 kronor
— andra anläggningsarbeten borde
undantagas från tillståndstvång.

I de likalydande motionerna 1:75 och
11:287 hade hemställts att riksdagen
måtte besluta, att fritidsstugor, friliggande
garage och övriga dylika småhus
skulle få utan byggnadstillstånd
uppföras av jord med utnyttjande av
egen eller frivillig arbetskraft, att bostadshus
för jordbruks- och skogsbruksfastighets
eget behov samt egnahem för
egna anställda skulle få utan byggnadstillstånd
uppföras av jord med utnyttjande
av egen personal (arbetskraft),
att uppdrag skulle givas åt statens kommitté
för byggnadsforskning att inhämta
tekniska och ekonomiska erfarenheter
från modernt jordhusbygge i andra
länder och att i den mån så erfordrades
utföra kompletterande undersökningar,
att de statliga verk och bolag
samt kommunala institutioner, inom
vilka byggnadsverksamhet förekomme,
skulle uppmärksamgöras på de erfarenheter,
som erhölles i fråga om jordhusbygge,
i och för att när så befunnes
lämpligt utnyttja desamma vid bygge.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B. att motionerna 1:371 och 11:485
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna 1:372 och 11:486,
utöver vad utskottet förut i utlåtandet
anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

128 Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

D. att motionerna 1:75 och 11:287 utan att mera påtagliga risker skulle
icke måtte föranleda någon riksdagens uppstå.»
åtgärd.

Herr ESKILSSON: Herr talman! Med
Reservation hade avgivits av her- hänsyn till den sena timmen ber jag att
rar Eskilsson och Larsson i Karlstad, ^ inskränka mig till att yrka bifall till
som ansett, att utskottets utlåtande bort i(jen av herr Larsson i Karlstad och mig
hava den lydelse, reservationen visade, avgivna reservationen,
och avslutas med en hemställan,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B. att motionerna 1:371 och 11:485
måtte anses besvarade med det förut i
reservationen anförda;

C. att motionerna 1:372 och 11:486,
utöver vad reservanterna förut anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionerna I: 75 och II: 287
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I den av reservanterna förordade motiveringen
hade beträffande motionerna
1:371 och 11:485 gjorts följande uttalande: »En

ökad frihet för byggnadsverksamheten
ansluter sig till de önskemål
om sakliga lättnader och ett enklare
förfaringssätt, som föregående års riksdag
uttalade vid detta ärendes behandling.
Ett betydelsefullt steg i denna riktning
vore otvivelaktigt om familjebostäder
för stadigvarande bruk undantoges
från byggnadsregleringen. Därigenom
skulle tillkomsten av dylika bostäder
främjas samtidigt som det frivilliga sparandet
till egna hem stimulerades. Utskottet
vill därför i anledning av förevarande
motioner kraftigt understryka
önskvärdheten av att Kungl. Maj :t till
omedelbar prövning upptar frågan om
att genomföra lättnader i byggnadstillståndslagen,
dels i avseende på bostadsbyggandet,
dels vad avser anläggningsarbeten.
Vad dessa senare angår bör arbeten
förslagsvis upp till en anläggningskostnad
av 30 000 kronor kunna
frigivas från tillståndstvång. Därigenom
skulle en administrativ förenkling kun>
na genomföras och särskilt småföretagsamheten
beredas väsentliga lättnader

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Av
samma skäl ber jag att kort och gott få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BOO: Herr talman! Jag skall inskränka
mig till att i föreliggande punkt
göra ett enda påpekande. Jag hade annars
tänkt att ställa vissa frågor till motionärerna
och reservanterna, hur de
tänka sig att med sin uppläggning kunna
ordna sådana problem som sysselsättningsfrågan
för arbetskraften inom
byggnadsbranschen, frågan om materialens
och arbetskraftens disponering
m. m., men jag skall avstå därifrån. Det
är bara en enda sak som jag vill framhålla.

Under den tid byggnadsregleringen
varit i kraft ha byggnadsfackförbundens
erkända arbetslöshetskassor byggts
upp. Riksdagen diskuterade nyligen statens
ökade anslag till arbetslöshetskassornas
verksamhet, och därvid voro just
byggnadsfackens arbetslöshetskassor särskilt
på tapeten. Departementschefen hade
i sin huvudtitel föreslagit 17 miljoner
kronor i statsbidrag till de erkända
arbetslöshetskassorna. En borgerlig reservation
med bl. a. högermän som undertecknare
ville pruta ner detta belopp
till 13 miljoner. Motiveringen för den
borgerliga reservationen var, för att citera
statsutskottets utlåtande nr 5 vid
årets riksdag, i huvudsak följande: »Av
propostionen framgår att åtgärder under
hösten 1950 vidtagits för att erhålla bättre
kontroll på att beviljade igångsättningstillstånd
vintertid utan dröjsmål
utnyttjas.»

Nu måste man fråga sig, hur detta uttalande
i denna reservation kan gå ihop
med den reservation som i föreliggande

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

129

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

ärende har avgivits från högerhåll. Uttrycket
»igångsättningstillstånd», som
används i den förstnämnda reservationen,
är för övrigt inte riktigt. Man avser
väl därmed hela den metod som användes
inom byggnadsregleringen för att
breda ut sysselsättningen över hela året
och på så vis förebygga att arbetslöshetskassorna
i byggnadsbranschen bli
alltför hårt belastade.

Om man alltså i denna borgerliga reservation
till statsutskottets utlåtande nr
5 med hänvisning till byggnadsregleringen
velat ha ett lägre anslag till arbetslöshetskassorna,
hur kan man då i
dag i en reservation yrka att denna regleringsapparat
i huvudsak skall bortfalla?
Utan att ha sett på omröstningsprotokollet
förutsätter jag att alla goda
högermän stödde reservationen, när
statsutskottets utlåtande nr 5 behandlades.
Med den uppläggningen kan man
väl förvänta att de i dag icke kunna
stödja reservationen till det nu förevarande
utlåtandet. I så fall skulle vi alltså
relativt enigt kunna bifalla propositionen
och utskottets utlåtande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Det är
under säregna förhållanden som man bedriver
arbetet i detta hus, när vi tvingas
sitta kvar så länge som i kväll. Men jag
kan ändå inte underlåta att ta till orda
i denna fråga av den anledningen, att
en tredjedel av utskottets utlåtande ägnas
en motion som jag har tillåtit mig att
väcka, Det gäller alltså motionen om
jordhusbyggen.

Jag skall inte alls fördjupa mig i ämnet,
så att ingen behöver bli rädd. Jag
vill bara påpeka ett par saker, nämligen
att om detta utskottsutlåtande med
de omdömen, som där fällas om den
speciella metod, som jag där har tillåtit
mig förorda, hade lästs i vårt västra
grannland, hade detta utlåtande där
väckt mycket ringa respekt. Där ligger
saken till på ett helt annat sätt. I Norge
har man nyligen inom Boligdircktoratet,
som iir motsvarigheten IiII vår bostads II

Första kammarens protokoll 1951. Nr 16.

styrelse, inrättat en särskild byrå, som
just skall syssla med jordhusbyggen och
vad därmed sammanhänger. Man har
även tillsatt en statlig jordhuskommitté,
som skall ägna speciell uppmärksamhet
åt frågor av denna art. Denna kommitté
är för närvarande på rundresa i
vårt land och i Danmark. I förrgår besåg
kommittén Harplinge gods i Halland.
Enligt tidningarna uttalade kommittén
därvid sin förtjusning över vad man
där fick se.

Jag vill, herr talman, bara ge denna
korta notis för att illustrera, hur saken
bedöms väster om Kölen. Jag kan också
tillägga att i vårt södra grannland, Danmark,
har man infört bestämmelser, som
jämställa jord som byggnadsmaterial
med annat byggnadsmaterial.

Jag har, herr talman, velat foga dessa
två notiser till kammarens protokoll, ty
det är många människor i vårt land, som
ha blivit intresserade av detta förslag
och som därigenom ha trott sig kunna
få en möjlighet att med eget knåp och
egna knep komma fram till en lösning
av sin bostadsfråga.

Jag ställer givetvis intet yrkande i
samband med motionen men finner samtidigt,
att det allmänna syfte, som jag
har haft med min motion, alltså att gå
till attack mot den heliga byggnadsregleringen,
också kommit till uttryck i de
båda andra motioner, som utskottet haft
att behandla och som fått sin ståndpunkt
Utformad i reservationen. Om jag bortser
från att även reservationen går emot
min motion, känner jag mig, eftersom
jag inte ställt något yrkande i det avseendet,
i övrigt oförhindrad att yrka
bifall till den.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Motionen
om jordhusbyggen har av utskottet
hänvisats för yttrande till statens
kommitté för byggnadsforskning, statens
forskningskommitté för lantmannabyggnader
och arbetsmarknadsstyrelsen.
Samtliga dessa tre myndigheter ha avstyrkt
motionen.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de yrkanden, som där -

130

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Ang. rätten till fiske vid norrlandskusten m. m.

under framkommit, propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Ang. rätten till fiske vid norrlandskusten
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 6 § lagen
om rätt till fiske.

Tredje lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen nr 95 i första kammaren av
herr Bergh och herr Andersson, Lars,
samt nr 131 i andra kammaren av herr
Jansson i Kalix m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade föreslagits, att riksdagen skulle
i huvudsaklig överensstämmelse med
Kungl. Maj:ts förslag till 1950 års riksdag
besluta, att 6 § lagen om rätt till
fiske skulle erhålla följande lydelse:

Vid kusten av Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands, Gävleborgs och
Uppsala län må varje svensk medborgare
i enskilt vatten bedriva fiske efter
strömming och skarpsill med notar och
sådana skötar och sillnät, som äro att
anse som rörliga redskap.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:95 och 11:131,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Grym och Andersson i Dunker, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr GRYM: Herr talman! Jag har till
detta utskottsutlåtande fogat en blank reservation
och ber att i anledning därav
få säga några ord.

Jag vill först framhålla, att när jag
första gången helt flyktigt tittade igenom
den motion nr 95 som har väckts i denna
kammare av herrar Bergh och Andersson
i Hedensbvn om ändrad lydelse
av 6 § lagen om rätt till fiske, var det
faktiskt närmast min tanke att jag skulle
gå på avslagslinjen. Men vid grundligare
studium av motionen måste jag
ändra min ståndpunkt. Jag fann nämligen
att det trots vissa överdrifter i motionen
fanns synpunkter som man inte
utan vidare borde avfärda. Jag skulle
vilja säga till herrar motionärer, att det
hade varit oerhört värdefullt, om dessa
synpunkter, som nu framkommit i motionen,
hade kommit till utskottets kännedom
på ett tidigare stadium, alltså i
fjol, innan utskottet utformade sitt förslag,
som sedan blev antaget av riksdagen.

Det framgår av utskottets utlåtande,
att de här berörda länsstyrelserna och
fiskeristyrelsen ha beretts tillfälle att
yttra sig över motionerna. Bifall till motionerna
bär tillstyrkts av länsstyrelserna
i Norrbottens, Västernorrlands och
Uppsala län samt, såvitt det gäller fiske
vid kusten av Norrbottens och Västerbottens
län, av fiskeristyrelsen. Länsstyrelsen
i Västerbottens län har däremot
inte velat tillstyrka bifall till motionerna
utan föreslår en närmare utredning
av frågan. Länsstyrelsen i Gävleborgs
län anser också att verkningarna av den
nya lagen närmare böra undersökas, innan
någon ändring företas.

Det var främst fiskeristyrelsens och
länsstyrelsens i Norrbottens län yttranden
som gåvo mig anledning att ställa
mig positiv till motionerna vid behandlingen
i utskottet. Jag talade i utskottet
till förmån för motionerna och yrkade
även bifall till dem. I andra hand yrkade
jag bifall till kravet på en närmare
utredning av frågan i enlighet med
länsstyrelsens i Västerbottens län förslag.
Båda mina yrkanden blevo avslagna
i utskottet, med den motivering som
finns i utskottets utlåtande.

Jag kan mycket väl förstå utskottsmajoritetens
ställningstagande till dessa
motioner. När fiskelagen behandlades i

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

131

Ang. rätten till fiske vid norrlandskusten m. m.

utskottet i fjol, var det många olika meningar
som gjorde sig gällande, och en
mångfald förslag framkommo på skilda
punkter. En del förslag voro av större
och andra av mindre betydelse. Beträffande
6 §, som det nu är fråga om, var
utskottets förslag angånde formuleringen
enhälligt. Det verkade då, som om
utskottets förslag kom till efter moget
övervägande och inte alls i panikens
tecken. Men det kan tänkas att den
ändring, som utskottet vidtog av den
lydelse av 6 § som föreslagits av Kungl.
Maj:t, trots allt var förhastad.

Utskottet självt är inte heller nu så
alldeles säkert, fast skrivningen är mycket
försiktig, på att ändringen av paragrafens
lydelse var befogad. Utskottet
skriver nämligen: »Liksom i fråga om
annan nyinförd lagstiftning böra emellertid
beträffande lagen om rätt till fiske
de praktiska verkningarna av lagstiftningen
följas med uppmärksamhet.
— — — Framgår därvid, att lagrummets
gällande lydelse påtagbart skadar
yrkesfisket, kommer frågan om revision
av lagrummet i ett nytt läge.»

Jag känner mycket väl till att utskottets
strävan i fjol var att vid utformningen
av lagen om rätt till fiske få så
enhetliga regler som möjligt för större
områden. Men om nu erfarenheten kommer
att visa — och härför behövs kanske
inte så oerhört lång tid — att verkningarna
av 6 § i dess nuvarande utformning
komma att skada det yrkesmässiga
fisket främst vid kusterna i
Norrbotten och Västerbotten, vilket motionärerna
och många med dem tro att
lagrummet i dess nuvarande lydelse
kommer att göra, få statsmakterna naturligtvis
ändra de nuvarande bestämmelserna.
Man måste gå in för olika
bestämmelser för, å ena sidan, de båda
nordligaste länen och, å andra sidan,
övriga kuststräckor längs Bottniska
viken.

Såsom jag redan liar sagt, har jag
mina sympatier för herr Berghs motion,
men i dagens läge finns det knappast
någon som helst möjlighet att få en ändring
till stånd i enlighet med vad motionärerna
påyrka. Jag tror att det är

bäst att vi ge oss till tåls. Vi få vänta
och se.

Jag har intet yrkande.

Herr BERGH: Herr talman! När klockan
snart är tio minuter över två på
natten, är det omöjligt att påkalla kammarens
uppmärksamhet så pass länge,
som tredje lagutskottets rätt märkliga
ställningstagande i detta ärende egentligen
förtjänar.

Utskottet har avstått från tanken att
återföra 6 § i fiskelagen till den lydelse,
som Kungl. Maj :t tidigare föreslagit. Utskottet
har motiverat sitt ståndpunktstagande
med att det var så nyligen riksdagen
tog ställning till denna sak, och
har menat att man bör avvakta erfarenhetens
vittnesbörd. Det låter bra. Det är
ett uttryck för en vanlig försiktighet och
vanlig betänksamhet, när det gäller att
stifta lagar och ändra gällande lag. Men
tillåt mig att säga, att den försiktigheten
och den betänksamheten kan icke tredje
lagutskottet åberopa till förmån för sin
ståndpunkt i dag. Den betänksamheten
och den försiktigheten hade varit mera
på sin plats, när tredje lagutskottet föreslog
den avvikelse från Kungl. Maj:ts
förslag, vilken sedermera i höstas blev
riksdagens beslut.

Om jag skulle ge tredje lagutskottet en
hedersbevisning, skulle det vara den, att
jag förutsätter eller i varje fall förmodar,
att man inom utskottet självt icke
varit helt övertygad om att man borde
vidhålla sin uppfattning från i höstas.
Jag skulle med någon tillspetsning vilja
formulera saken så, att tredje lagutskottet
hade att välja mellan att vidhålla den
uppfattning som det hade i höstas och
desavuera sakkunskapen eller att följa
sakkunskapen och desavuera sig
självt. Därmed skulle jag tro att situationen
är rätt beskriven.

När tredje lagutskottet i fjol avvek
från Kungl. Maj:ts förslag, avvek man
från ett förslag, som hade utarbetats
under många års arbete och som hade
tillstyrkts av praktiskt taget samtliga
hörda myndigheter och som slutligen
framlagts i form av en proposition av

132

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Ang. rätten till fiske vid norrlandskusten

Kungl. Maj:ts kansli. Vilken förtänksamhet
visade tredje lagutskottet den
gången, och vilken sakkunskap hade
tredje lagutskottet att mobilisera? Såvitt
jag kunnat finna, utgjordes den enda
sakkunskap, som utskottet åberopade, av
en fiskeriintendent i södra Norrland,
som emellertid, när han hade läst riksdagsprotokollet,
skrev ett brev, däri han
bestämt förklarar, att han hade missuppfattats
av tredje lagutskottet. Jag
skall nämna en enda liten detalj.

Utskottet hade i sin recit talat om den
ersättning, som staten skulle kunna bli
skyldig att utge. Den sannolika storleksordning
som det skulle röra sig om är
enligt utskottet mellan 50 000 och 100 000
kronor, och utskottet skriver att det är
bruttovärdet det därvid är fråga om.
Denne fiskeriintendent skriver här, att
det var fråga om nettovärdet, som han
f. ö. uppskattar till hälften av bruttovärdet.
Utskottet borde därför ha höjt beloppen
till det dubbla. Han säger vidare
att hans uppgifter på intet sätt kunna tas
till intäkt för den behandling som tredje
lagutskottet ägnade propositionen.

Lika litet stöd bär utskottet nu av sakkunskapen.
över denna motion ha avgivits
yttranden från olika håll. Det
finns icke en enda hörd remissmvndighet,
som ansett att den formulering,
som tredje lagutskottet satte i stället för
Kungl. Maj ds förslag, var tillfredsställande.
Alla som hörts i samband med
denna motion, utom två, ha menat att en
ändring borde ske omedelbart — en
har dock ansett att det borde ske endast
för Västerbottens och Norrbottens
läns vidkommande. De två, som icke
velat tillstyrka en omedelbar ändring,
ha menat att man först bör något avbida
erfarenheterna.

På grund av tidsnöd skall jag kort och
gott sammanfatta vad som hänt i samband
med behandlingen av motionen på
följande sätt. Tredje lagutskottet har inte
stöd av någon remissmyndighet för den
ståndpunkt, som tredje lagutskottet vidhåller
i dag. Den förtänksamhet och försiktighet,
som man kan utläsa ur tredje
lagutskottets motivering, kan icke tredje
lagutskottet åberopa sig på denna gång,

m. m.

och den borde ha fått göra sig mera
gällande i höstas.

När beslutet kom i höstas, väckte det
mycken oro. Det veta tredje lagutskottets
ledamöter på grund av de framställningar
som kommit in till utskottet.
Det vet också tredje lagutskottet
på grund av de upplysningar, som
hade lämnats av berörda parter, innan
länsstyrelserna hade avgivit sina yttranden.
Den oron är altjämt påtaglig,
och man har önskat i den bygd, som
jag representerar, att det skall göras
någonting åt denna sak.

Icke minst har det framhållits från
åtskilliga håll, att ersättningsbeloppet
sannolikt kommer att bli mycket större
än vad utskottet uppgav för riksdagen
i höstas. I stället för att röra sig mellan
50 000 och 100 000 kronor kommer
béloppet, enligt vad undersökningar
som sedermera gjorts tyda på, sannolikt
att röra sig om en kvarts miljon
kronor.

Så kan man rada upp skäl efter skäl.
Men jag skall inte uppta tiden längre.
Sammanfattningsvis vill jag säga, att
jag betraktar det beslut, som tredje lagutskottet
föreslog riksdagen att fatta,
såsom ett mycket olyckligt beslut. Jag
beklagar att tredje lagutskottet inte har
velat följa sakkunskapen, utan vidhåller
en mening, som icke har vunnit stöd
hos den sakkunskap som hörts. Så småningom
blir det i alla fall en ändring -—
opinionen kommer att framtvinga den.
Det är bara att beklaga att under tiden
ersättningsanspråk komma att resas,
som hade kunnat undvikas, om större
försiktighet visats.

Jag skall emellertid framhärda, herr
talman, och icke i likhet med herr Grym
underlåta att framställa något yrkande.
Jag yrkar alltså bifall till motionen, som
i fråga om detta lagrums utformning
helt överensstämmer med Kungl. Maj:ts
proposition i höstas. Jag ber alltså, herr
talman, att få föreslå, att riksdagen för
sin del antager följande

Förslag till lag om ändrad lydelse av
6 § lagen om rätt till fiske den 1 december
1950.

Härigenom förordnas att 6 § i lagen

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

133

Ang.

om rätt till fiske den 1 december 1950
erhåller ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

6 §.

Häri instämde herr Andersson, Lars.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Som
kammarens ledamöter samtliga känna
till, var det mycket starka meningsbrytningar
i fjol inom tredje lagutskottet
kring den nya fiskelagen. Det är ju tre
stora intressen, som här göra sig gällande:
strandägarnas, yrkesfiskarnas och
allmänhetens, d. v. s. fritidsfiskarnas.
Det såg mörkt ut när det gällde möjligheten
att över huvud taget få en lagstiftning,
som skulle kunna samla majoritet,
och man frågade sig, om resultatet
måste bli att hela lagen föll,
varigenom de mångåriga förarbeten
skulle ha varit förgäves, vilka skett på
riksdagens eget initiativ. Vi hade också
att räkna med att en viss riktning genom
majoritetsbeslut här i kamrarna
skulle kunna bestämma utgången. Då
jämkade vi hop oss på vissa punkter.
Vi gjorde detta särskilt beträffande bestämmelserna
om fisket vid kusten utefter
Bottniska viken. Vi fingo då den
paragraf, som nu blivit föremål för så
omilda omdömen.

Jag skall inte gå in på själva sakfrågan,
men jag skulle vilja påpeka, att
det nog är ett ganska elementärt krav,
att det skall finnas någon erfarenhet av
en ny lagstiftning, innan man skrider
till en ändring av den. Hittills har isen
legat där uppe vid kusten. Man har således
inte kunnat få någon erfarenhet
av den nya lagen. Att då skrida till en
ändring, är enligt utskottets och min
uppfattning alldeles uteslutet.

Därmed har jag angivit utskottets
ståndpunkt. Men eftersom herr Bergh

rätten till fiske vid norrlandskusten m. m.
var så omild mot utskottet, kanske jag
får tillåta mig en liten ripost. Jag kan
inte bedöma hans siffror. Det brev han
talar om är mig okänt. Det finns inte
i akten. Däremot har jag läst herr
Berghs motion. Den börjar på följande
sätt: »Stadgandena om fritt fiske på
enskilt vatten utefter norrlandskusten ha,
i den oväntade utformning de slutligen
fått, väckt både oro och bitterhet bland
norrbottenskustens fiskare. Gränsen för
den enskilda äganderätten har genom
den nya lagen om gräns mot allmänt
vattenområde dragits utefter stränderna,
varigenom på kuststräckor med väl
utbildade skärgårdar såsom i Norrbotten
vidsträckta fjärdar och vikar, där
fiskerätten förut varit delad mellan de
strandägande skifteslagen, lämnats fria
för allmänt och ohämmat fiske.»

Detta är icke riktigt. Det var föreslaget
av fiskerättskommittén, att man
skulle ha en sådan gränsdragning, men
Kungl. Maj:t föreslog en annan. Det
väcktes också en motion inom riksdagen,
att man skulle ha denna gränsdragning,
som herr Bergh här nämnt,
men utskottet gick på Kungl. Maj :ts förslag.
Det höjer inte tilltron till motionen,
att man på detta sätt kan säga
att dess innehåll är tvivelaktigt.

Men det är en sak till. Den motion,
som jag talade om nyss, vari föreslogs
att gränsen skulle dras parallellt med
kusterna, frambars av bl. a. tre riksdagsmän
i andra kammaren. Dessa tre
riksdagsmän, som alltså ville inskränka
den enskilda fiskerätten utöver Kungl.
Maj:ts förslag, ha nu väckt motion, där
de kritisera utskottet och säga att utskottet
har gått för långt i att inskränka
den enskilda fiskerätten. De ha instämt
just i det felaktiga yttrande, som jag
nyss citerade ur herr Berghs motion.
Denna motion är nämligen väckt i båda
kamrarna.

Naturligtvis ha dessa motionärer rätt
att ändra uppfattning; det har varje
människa. Men jag tycker nog, att när
man ändrat uppfattning, så bör man
också säga att man gjort det, och i varje
fall kanske det inte kan anses tillåtligt
att på en sådan här känslig punkt

134

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Ang. rätten till fiske vid norrlandskusten m. m.

inte bara ändra uppfattning utan också
citera fel.

Herr BERGH (kort genmäle): Herr talman!
Jag befarar att kammarens ärade
ledamöter fingo det intrycket av herr
Holmbäcks sista inlägg, att jag på något
sätt skulle ha deltagit i den motion
i andra kammaren, som gick ut på en
utsträckning av fiskegränsen. Herr
Holmbäck sade det inte direkt, men när
han talade om att man ändrat uppfattning,
var det i polemik mot mig. Därför
skulle en sådan missuppfattning, som
jag antytt, vara ganska naturlig. Jag vill
uttala den förhoppningen, att avsikten
inte var att skapa en sådan missuppfattning.

När utskottet säger, att det enligt vanlig
riksdagspraxis vill avbida erfarenheter
av den nya lagstiftningen, vill jag
fråga: Vilka erfarenheter är det som herrarna
önska inhämta? Denna fråga har
stötts och blötts i många år, och den
främsta sakkunskap, som vi ha på detta
område i landet, har haft tillfälle att
yttra sig. Menar utskottets ärade talesman,
att man under några månader eller
under det närmaste året skulle få lära
sig mer om denna sak än vad man lärt
sig under alla dessa år som denna fråga
diskuterats?

Herr OSVALD: Herr talman! Tredje
lagutskottets ärade ordförande framhöll
bl. a., att det saknades erfarenheter
av sådan art, att man nu borde skrida
till en ändring av lagen. Jag vill gärna
erkänna, att man givetvis saknar erfarenheter
av den nya lagens verkningar,
med hänsyn till den korta tid denna lag
varit gällande. Men detta innebär inte att
de fiskare, som det här gäller, icke kunna
ha erfarenhet av hur det fiske kommer
att bedrivas, som nu kan komma att
konkurrera med yrkesfisket. Erfarenheter
härom har man kunnat skaffa sig
under många år tidigare, och det är på
grundval av de erfarenheterna, som sakkunskapen
tidigare utformat den bestämmelse,
som låg till grund för Kungl.

Maj:ts förslag. Det är således enligt
min uppfattning den mening, som är
rådande bland yrkesfiskarena, man här
bör kunna ta till rättesnöre.

Utskottet har i sitt utlåtande erinrat
om att ersättning skall kunna utgå för
förlorad fiskerätt. Det är visserligen riktigt.
Men jag skulle vilja fråga, om i ett
sådant fall som detta kontant ersättning
verkligen kan bli en fullgod gottgörelse
för en yrkesgrupp, som går förlustig sitt
näringsfång. Många av de fiskare som
det här gäller — jag tänker nu närmast
på fiskarena i norra Uppland — ha gripits
av en lätt förklarlig oro. De räkna
med att bli nödsakade att lämna det
yrke, som de tidigare ha ägnat sig åt
och som före dem gångna generationer
ha ägnat sig åt. De fråga sig också med
oro vilket skadestånd som kan utgöra en
fullgod ersättning för den förlust, som
de sålunda komma att lida. Det är visserligen
en fåtalig grupp av medborgare
som det här gäller, och den ersättning,
som skulle utgå, kommer inte att belöpa
sig till så särskilt stora belopp, antingen
vi nu räkna med de siffror, som anförts
av utskottet, eller med de siffror som
herr Bergh nämnde. Men från de uppländska
fiskarenas sida har bl. a. framhållits,
att många av dem icke veta, hur
de skola kunna försörja sig i framtiden,
om de skola fortsätta att utöva sin näringsgren.
De flesta av dem besitta bara
mycket små brukningsdelar, och de
kunna inte för framtiden räkna med att
klara sig på dessa små brukningsdelar,
om de inte också ha fisket. De mena
med all rätt, att de komma att bli, så att
säga, bortrationaliserade.

Det intresse, som här står emot yrkesfiskarenas,
är i själva verket sportoch
nöjesfiskarenas. Jag anser inte att
man bör tillgodose det senare intresset
framför en yrkesgrupps berättigade intressen.

Det har nu motionsvis föreslagits en
sådan ändring av lagen, att denna skulle
komma i överensstämmelse med vad
Kungl. Maj:t föreslog förra året. Det förefaller
mig vara ett mycket befogat önskemål
man därigenom vill tillmötesgå.
Utskottet har också i själva verket givit

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

135

Ang. rätten till fiske vid norrlandskusten m. m.

ett finger åt motionärerna, då utskottet
säger, att om man i framtiden skulle
finna de farhågor berättigade, som fiskarena
nu hysa, kommer också frågan
om en lagändring i ett nytt läge.

Vad fiskarena bär eftersträva är att
lagstiftningen skall utformas på sådant
sätt, att den fria fiskerätten inskränkes
till strömmingsfiske och inte får gälla
fiske med rörliga redskap över huvud
taget. I det avseendet innebär nämligen
den nyligen antagna lagen en förändring
av hittills gällande förhållanden.

Jag vill slutligen också framhålla, att
fiskevårdsföreningarna och andra ha
nedlagt kostnader och arbete på att bibehålla
och förkovra fiskbeståndet. Man
befarar nu att detta arbete och dessa
kostnader ha offrats förgäves. Man kan
inte räkna med ett fortsatt intresse för
fiskevården, om den nu gällande lagen
skall bestå.

Herr talman! Jag ber att få ansluta
mig till det av herr Bergh framställda
yrkandet.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
vill endast säga ett par ord.

Jag har inte sagt och ännu mindre
menat, att herr Bergh skulle befinna sig
bland de tre motionärer, som jag apostroferade
och vilka i fjol väckte en motion
i helt annan riktning än de väckt i
år.

Den erfarenhet som här bör inhämtas
är naturligtvis, om det i praktiken blir
några olägenheter att tala om och huru
stora olägenheterna äro. Det är någonting
som jag tror att man måste ha reda
på, innan man gör en lagändring.

Sedan vill jag säga, herr talman, att
jag för min personliga del höll på Kungl.
Maj:ts förslag förra året. Men jag ansåg
att det var bättre, att vi fingo till stånd
en kompromiss, som vi då nådde, än att
lagen föll eller att vi skulle få en lagstiftning
av det utseende, som jag tror
att det fanns mycket stor sannolikhet
för att vi skulle ha fått, om vi icke fått
till stånd denna kompromiss.

Herr WERNER: Herr talman! Under
den långvariga behandling, som tredje

lagutskottet ägnade denna lagstiftning
föregående höst, framkommo en rad
oförenliga motsättningar, dels i motionerna
och dels inom utskottet. För att
söka nå åtminstone någon form av enighet
träffades en kompromiss, där man
sökte nå fram till ett något så när antagbart
resultat. Jag skall icke dölja, att
det var många av oss inom utskottet, vilka
med mycken stor tvekan gingo med
på kompromissen. Dels voro vi medvetna
om att de ersättningar, som skulle
bli följden av mistad fiskerätt, skulle
uppgå till långt större belopp än som
antyddes inom utskottet, och dels ansågo
vi också att propositionen utgjorde
ett djupgående ingrepp i föreliggande
rättsförhållanden.

Det må vara hänt att det beslut, som
träffades under föregående höst, inte i
alla delar är tillfredsställande. Men det
kanske skulle ha varit en uppgift för de
talare, som uppträtt här i dag, att de
givit till känna den uppfattning, som
de hade, när utskottets utlåtande förelåg
till behandling i kammaren. Det är
väl ändå rätt osedvanligt, att ett lagförslag,
som har prövats av ett lagutskott
och även godtagits av riksdagen, skall
upprivas innan trycksvärtan hunnit torka
i lagtrycket. Det är väl knappast
tänkbart, att man kan gå med på någonting
sådant, såvida inte skäl förel igga.
som på ett övertygande sätt ge vid handen
att lagen i och för sig bör underkastas
revision.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BERGH: Herr talman! Den förebråelse,
som herr Werner riktade mot
dem som inte tidigare reagerat mot det
förslag som tredje lagutskottet i höstas
lade fram, kan ju riktas mot dem som
förtjänat det. Jag för min del reagerade,
när frågan behandlades här i kammaren,
och yrkade även då bifall till Kungl.
Maj :ts förslag.

Visserligen var det en kompromiss -—
jag bär inte velat säga det förut — ocli
kompromisser äro nödvändiga ibland.
Men innan man gör en kompromiss, vilken
såsom i detta fall icke står i över -

136

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Ang. rätten till fiske vid blekingekusten.

ensstämmelse med utan bryter den sedvanerätt
som finns på området, när yrkesfisket,
i motsats till de intentioner,
som tredje lagutskottet självt ger uttryck
åt, enligt yrkesfiskarenas egen uppfattning
skadas — vilket vitsordats av hörda
myndigheter — och när vidare uppenbarligen
det förslag, som här vunnit
bifall, är menligt för fiskevården,
tycker jag att man måste iakttaga den
försiktighet och betänksamhet, åt vilken
utskottet givit uttryck. Det innebär kort
och gott att man, innan man gör en
kompromiss, något närmare begrundar
dess eventuella verkningar än utskottet
gjort.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats dels att vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Beryh,
att kammaren skulle för sin del antaga
följande

Förslag till

lag om ändrad lydelse av 6 § lagen
om rätt till fiske den 1 december 1950.

Härigenom förordnas, att 6 § i lagen
om rätt till fiske den 1 december 1950
erhåller ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

6 §.

Vid kusten av Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands, Gävleborgs och
Uppsala län må varje svensk medborgare
i enskilt vatten bedriva fiske efter strömming
och skarpsill med notar och sådana
skötar och sillnät, som äro att anse
som rörliga redskap.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. rätten till fiske vid blekingekusten.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 3 § lagen
om rätt till fiske.

Tredje lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
282 i första kammaren av herr Mannerskantz
och nr 378 i andra kammaren av
herr Hseggblom.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen för sin del
måtte antaga följande

Förslag

till

lag om ändringar i 3 § av lagen om rätt
till fiske den 1 december 1950 (nr 596).

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen
om rätt till fiske den 1 december 1950
erhåller ändrad lydelse på sätt nedan angives: 3

§.

Vid kusten av Norrbottens län, vid
kusterna av Kalmar län söder om Kråkelund,
vid kusterna av Blekinge län samt
vid Skånes östra och södra kuster må
innehavare av enskild fiskerätt även
utan myndighets tillstånd sträcka fast
redskap från det enskilda fiskevattnet vidare
ut i allmänt vatten, dock ej på större
avstånd än tvåhundra meter från den
stranden följande kurvan för högst tre
meters djup vid fastlandet eller vid ö av
minst etthundra meters längd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner 1: 282
och 11:378 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag har begärt ordet för att yrka bifall
till de i ämnet väckta motionerna, vilka
gå ut på att även befolkningen inom den
del av Blekinges kust, som ligger mellan
Torhamnsudde och den skånska kusten,
skall få rätt att utan särskild ansökan
sträcka sina bottengarn 200 meter utanför
själva fiskerättsgränsen. Det var säkert
ett misstag som blev begånget i fjol,
när denna möjlighet togs bort.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

137

Om tryggande av fiskerätt åt befolkningen i Norrland.

Fiskerättskommittén hade föreslagit,
att även fiskerättsinnehavare inom Blekinge
skulle .få denna rättighet. När utskottet
framhåller, att möjligheterna att
få tillstånd av länsstyrelsen äro tämligen
stora, vill jag säga, att det ju då förefaller
vara ett alldeles onödigt besvär
att behöva gå den vägen. Och om det är
som tredje lagutskottet säger, att den bevisskyldighet,
som läggs på den sökande,
inte är så stor, tycker jag att det snarare
är belägg för att det skulle vara
klokt att lämna ett generellt tillstånd.

När det slutligen sägs, att en fri utsträckningsrätt
vid blekingekusten, särskilt
vid Listerlandet, skulle kunna skada
annat fiske och medföra opåkallad
utflyttning av den enskilda fiskerätten,
tycker jag att detsamma kan sägas om
vilken annan kuststräcka som helst, där
man utan tillstånd får sträcka sina redskap
200 meter utanför gränsen.

Visserligen är klockan mycket, herr
talman, men det bör ju inte blekingarna
bli lidande på, och därför ber jag få
ställa det yrkandet, att riksdagen måtte
antaga det i motionerna föreslagna lagförslaget
beträffande 3 § i den omskrivna
lagen.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Förevarande
fråga har ju för några månader
sedan prövats av riksdagen, och det har
icke tillkommit något skäl, som vi inte
känt till förut.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om tryggande av fiskerätt åt befolkningen
i Norrland.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta mo -

tioner om åtgärder för tryggande av fiskerätt
åt befolkningen i Norrland.

Tredje lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
158 i första kammaren av herr Andersson,
Axel, och herr Edin samt nr 206 i
andra kammaren av herr Gunnarsson
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning och förslag till åtgärder i
syfte att trygga fiskerätt åt befolkningen
i Norrland.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande båda motioner, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom
vad förut i utlåtandet anförts, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Larsson i Östersund, Grym, Åhman, Johansson
i Torp och Utbult, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
slutande med en hemställan, att riksdagen
ville i anledning av förevarande motioner
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
utredning om och för riksdagen
framlägga förslag till författningsföreskrifter
i syfte att bereda tillgång till
fiske i de enskilda fiskevattnen i Norrland
såväl åt den bofasta befolkningen
vid fiskevattnen som åt den sportfiskeintresserade
allmänheten.

Herr LARSSON: Herr talman! Under
denna punkt har jag tillsammans med
några andra utskottsledamöter avgivit
en reservation.

I de i ämnet väckta motionerna har
hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om en utredning
beträffande de vattenområden, som finnas
på kronans domäner i fjälltrakterna
i Norrbottens, Västerbottens och
Jämtlands län, och vidare att en utredning
skulle verkställas i vad mån vatt -

138

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Om tryggande av fiskerätt åt befolkningen i Norrland.

nen på renbetesfjällen i större utsträckning
skulle kunna ställas till allmänhetens
förfogande på lämpligt sätt, helst
genom tillhandahållande av fiskekort.
Dessutom finns det också stora bolagsdomäner,
där inte heller vattenområdena
äro upplåtna vare sig på arrende
— annat än i enstaka fall — eller för
frifiskare i allmänhet.

I Jämtland äges ungefär halva skogsarealen
av bolag, och inom hela detta
område säljas fiskekort endast på två
eller tre ställen. Renbetesfjällen i Jämtland
omfatta ungefär 1,1 miljon hektar,
och där säljas fiskekort på ett 30-tal
ställen till ungefär lika många vatten.
Det är ju klart att om det över huvud
taget skall bli möjligt för ortsbefolkningen
eller för frifiskarna, som turista
i fjälltrakterna, att i dessa områden idka
fiske, måste det på något sätt sörjas för
att det finns vatten, som de ha rätt att
fiska i.

Inom Jämtland har det, enligt vad jag
vet, pågått en synnerligen livlig verksamhet
när det gällt att bilda fiskevårdsföreningar.
Redan nu finns det ett
80-tal föreningar, som sälja fiskekort för
fiske på enskilda och på oskiftade vatten.

Kungl. Maj :t har visserligen helt nyligen
utarbetat en promemoria med förslag
till vissa regler för kronans vatten,
i syfte att upplåta dessa för frifiske,
men jag tror att det behövs en översyn
även beträffande de regler, som föreslagits,
samtidigt som man bör undersöka
hur det skall förfaras med de stora
bolagsvattnen.

Jag skulle gärna vilja närmare utveckla
hela denna fråga, men jag nöjer mig
med att nämna, att andra kammaren
med över 100 röster mot 40 bifallit utredningskravet,
och jag hemställer, herr
talman, också om bifall till den reservation,
som är avgiven vid denna punkt.

1 detta anförande instämde herrar
Grym och Boo.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Reservanterna
och utskottet äro i vissa delar
överens, och om dessa delar skall jag
inte tala. Skillnaden består däri, att re -

servanterna anse, att en utredning skall
igångsättas angående en vidgad fiskerätt
på enskilda vatten uppe i Norrland,
medan utskottet anser, att eftersom
fiskelagen antagits så nyligen och
bestämmelser angående de enskilda
vattnen redan finnas intagna i denna
lag, det inte är lämpligt att nu börja en
utredning, som måste få till resultat
inte bara ändrade regler beträffande insjöfisket
utan också, skulle jag tänka
mig, ändrade regler i den lag, som antagits
om utsträckning av det enskilda
vattnet i sjöar och andra vattenområden.
Det är detta som ligger bakom utskottets
förslag.

Dessutom kanske jag får nämna, att
den kompromiss, som ingicks, också
rörde just dessa förhållanden inom insjöfisket.
Det är naturligtvis ur kompromissens
synpunkt icke något hinder,
att man börjar en utredning, men jag
undrar om det är lämpligt att sätta
i gång en dylik så pass omedelbart efter
kompromissen.

Herr LARSSON: Herr talman! Jag vill
bara göra en liten erinran mot herr
Holmbäcks framställning beträffande
reservanternas mening i denna fråga.

När fiskelagen antogs, berördes icke
renbetesfjällens vattenområden och inte
heller kronans domäner. Såvitt jag vet
hade inte heller frågan om hur man
skall göra med de stora bolagsdomänerna
i Norrland tagits upp. Dessa frågor
voro aldrig på tal och hörde inte till
kompromissen.

Jag vill betona att om bolagen vore
litet villigare att gå in i enskilda fiskevårdsföreningar
och upplåta sina vatten
mot fiskekort, skulle motionen knappast
kommit till. Men med den restriktivitet,
för att inte säga oginhet, som bolagen
visa och som vi ha färska exempel på
från denna vinter, är det nödvändigt att
det skapas sådana regler att även bolagens
domäner komma in under de bestämmelser,
som t. ex. en fiskevårdsförening
antager, när den bildas för ett
visst område. Jag för min del menar,
att herr Holmbäcks resonemang om ut -

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

139

vidgad rätt till fiske på enskilda vatten
får tagas med en mycket stor nypa
salt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med föreliggande yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 9, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1950/51, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden;

nr 10, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående garantipris
å bruna bönor av 1951 års skörd;

nr 11, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

12, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring i villkoren
för vissa tomtupplåtelser i staden
Kiruna; och

nr 13, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område under
senare delen av produktionsåret
1950/51 jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. åtgärder i abortförebyggande syfte.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
8, i anledning av väckt motion angående
vissa åtgärder i abortförebyggande
syfte.

I eu inom första kammaren väckt, till
dess allmänna beredningsutskott hänvisad
motion, nr 292, hade herr Lundgren

Ang. åtgärder i abortförebyggande syfte,
hemställt, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville dels uppdraga åt
medicinalstyrelsen att låta föra en fortlöpande
statistik över samtliga av medicinalstyrelsen
eller av två läkare behandlade
ansökningar om tillstånd till
abort, dels, eventuellt genom 1950 års
abortkommitté, föranstalta om sådan
ändring av gällande regler, att behandling
av ansökan om abort på grund av
socialmedicinska och medicinskt sociala
indikationer obligatoriskt skulle föregås
av social utredning, dels ock, likaledes
eventuellt genom 1950 års abortkommitté,
låta undersöka möjligheterna att
vid planering av abortförebyggande
verksamhet i nya distrikt inrätta allmänna
familje- och äktenskapsrådgivningsbyråer,
till vilka denna verksamhet anslötes,
i stället för särskilda rådgivningsbyråer
för abortsökande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionen nr 292 ej måtte till någon första
kammarens åtgärd föranleda.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Trots
den mycket sena timmen anser jag mig
skyldig att säga några få ord om det
ytterst viktiga sociala spörsmål, som beröres
i allmänna beredningsutskottets nu
föreliggande utlåtande.

Såsom motionär i denna kammare
framför jag till beredningsutskottet mitt
tack för det omsorgsfulla och i grunden
välvilliga sätt, varpå utskottet behandlat
min motion om vissa åtgärder
i abortförebyggande syfte.

Såsom kammarens ledamöter torde
erinra sig, antog riksdagen år 194G ett
förslag till ändring av lagen 1939 om
avbrytande av havandeskap. Lagändringen
innebar, att det infördes en helt
ny indikation för framkallande av
abort. Tidigare fick havandeskap avbrytas
endast på medicinska skäl. Genom
den föreslagna lagändringen fick havandeskap
även avbrytas »när med hänsyn
till kvinnans levnadsförhållanden och
omständigheterna i övrigt kan antagas
att hennes kroppsliga och själsliga kraf -

140

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Om avskaffande av drickspenningssystemet på hotell och restauranger.

ter skulle allvarligen nedsättas genom
barnets tillkomst och vården om barnet».
Det rör sig alltså bär om rent
sociala indikationer för abort.

Redan bedömandet av de rent medicinska
indikationerna för avbrytande av
havandeskap erbjuder mången gång
mykeé stora svårigheter för de läkare,
som skola avgöra dessa ärenden. Ännu
mera är detta naturligtvis fallet, när lagstiftningen
tillåter abort på sociala skäl.
Det är här fråga om mycket ömtåliga
och svårbedömda spörsmål, som fordra
noggrann kännedom om hela den miljö
som kvinnan lever i och hennes förhållanden
i övrigt.

Såsom framgår av beredningsutskottets
utlåtande s. 3, har antalet legala
aborter per år ökat högst avsevärt sedan
år 1939. Detta år var sålunda antalet
aborter 439, medan 1950 års siffra
är 5 888. Avsikten med lagändringen
1946 var att man skulle söka minska
antalet kriminella aborter, med de mycket
stora risker som dessa medföra för
kvinnan. Huruvida och i vilken omfattning
syftet med denna lagstiftning vunnits,
är givetvis omöjligt att bedöma,
då man av naturliga skäl icke kan få
någon tillförlitlig statistik över antalet
illegala aborter. Sådana aborter komma
under läkarbehandling endast i de fall
då komplikationer tillstöta, och läkarna
äro av sin tystnadsplikt förhindrade
att meddela något om dessa, såvida icke
kvinnan på grund av ingreppet avlider.

Under senare tiden har uppfattningen
ändrats om de risker som äro förbundna
med alla aborter. Aborter kunna
för kvinnorna medföra allvarliga
psykiska och någon gång även fysiska
skador, som man tidigare icke beaktat.
Man ser därför numera allvarligare på
detta problem än man hittills gjort.

Erfarenheter bland annat från kvinnokliniken
i Uppsala visa, att man genom
att hjälpa kvinnorna socialt genom
kuratorsverksamhet och genom att lämpliga
läkare få behandla fallen har möjligheter
att undvika aborter i många
fall, där medicinalstyrelsen ansett sådan
av sociala skäl lämplig. Av denna
anledning har jag i motionen föresla -

git, att gällande regler för abort på sociala
indikationer ändras så till vida,
att ansökan skall föregås av en social
utredning. Vidare är det önskvärt att
man erhåller fortlöpande statistik över
av medicinalstyrelsen behandlade ansökningar
om aborter och att orsaken
till aborten även angives.

Jag vill i detta sammanhang, herr
talman, emellertid även erinra om vikten
av tillfredsställande upplysning på
detta område. För några veckor sedan
behandlade riksdagen ett anslag till folkbildningsorganisationerna
för anordnande
av allmän socialhygienisk upplysningsverksamhet.
För att förekomma
både legala och illegala aborter är det
av utomordentligt stor betydelse att sådan
upplysningsverksamhet kommer till
stånd. Jag beklagar därför den ringa förståelse
för denna verksamhet, som åtskilliga
av kammarens ledamöter visade
vid behandlingen av ifrågavarande
ärende. Den akademiska ungdomens äktenskapsålder
har alltid varit och är
fortfarande relativt hög, och därför är
detta ett icke minst för denna ungdom
mycket allvarligt spörsmål, som icke kan
avfärdas så enkelt som några talare vid
detta tillfälle gjorde.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 9, i anledning av väckt
motion angående utredning om lämpligaste
formen för en förenkling av kommunernas
finansstatistik, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om avskaffande av drickspenningssystemet
på hotell och restauranger.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
10, i anledning av väckt motion om avskaffande
av drickspenningssystemet på
hotell och restauranger.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

141

Om avskaffande av drickspenningssystemet på hotell och restauranger.

I en inom första kammaren väckt, till
dess allmänna beredningsutskott hänvisad
motion, nr 167, hade herr Persson,
Karl, och herr Bengtson anhållit, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära, att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta om en utredning angående
drickspenningssystemets avskaffande
på hotell och restauranger samt
till riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motion nr 167 ej måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Englund och Karl
Persson ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
och avslutas med en hemställan,
att första kammaren i anledning av motion
nr 167 måtte hemställa hos Kungl.
Maj:t om en utredning rörande möjligheterna
att avskaffa drickspenningssystemet
på hotell och restauranger och
de i sådant syfte erforderliga åtgärderna.

Herr BENGTSON: Herr talman! De anmärkningar
mot drickspenningssystemet,
som jag tänkte framföra, skall jag
till största delen avstå från att utveckla
och nöjer mig med att göra några korta
konstateranden.

Om man skall definiera begreppet
drickspenning, borde det väl betecknas
som en av givaren frivilligt lämnad slant
såsom erkänsla för en utförd tjänst. Hur
länge drickspenningssystemet existerat
torde vara svårt att avgöra, men säkerligen
har det förekommit sedan mycket
lång tid tillbaka. Under senare tid kan
man dock säga att det utvecklat sig eller
kanske snarare urartat till att bli icke en
frivilligt lämnad slant, utan i stället ett
betalningssystem, som regelrätt är bestämt
på matsedlarna och legaliserat av
taxeringsmyndigheterna. Man kan alltså
konstatera, att frivilligheten inte längre
finns kvar utan att det rör sig om ett
fastställt betalningssystem. Taxeringsmyndigheterna
förutsätta, att restaurangpersonalen
skall få in 10 eller i vis -

sa fall 8 procent i drickspenningar och
fastlåsa därmed ytterligare systemet. Det
finns en tendens till att systemet allt
mer och mer griper omkring sig.

Är då detta betalningssystem sunt och
lämpligt att bibehålla? Vi motionärer ha
för vår del i den nu föreliggande motionen
konstaterat, att systemet är synnerligen
olämpligt, och i de avgivna remissyttrandena
finner man knappast någon
synpunkt, som talar för att systemet
skall bibehållas. Vad man framhåller är
svårigheten att avskaffa systemet, om
man anser det olämpligt att tillgripa lagstiftningsvägen,
men knappast någon vill
förorda själva systemet. Försöker man
leta reda på någonting som kunde tala
till förmån för systemet, skulle det möjligtvis
vara att arbetsgivaren eller den,
som utför den tjänst, för vilken drickspengar
betalas, kanske kan utsätta ett
lägre belopp på prislistor och matsedlar.

I det mycket upplysande och värdefulla
yttrande, som avgivits av Sveriges
arbetsgivareförening för hotell och restauranter,
finner man ingenting som talar
för att drickspenningssystemet skulle
ha något värde i och för sig. I yttrandet
från Sveriges hotell- och restaurangpersonals
förbund säges visserligen på
ett ställe, att drickspenningssystemet i
sig självt kan utgöra en sporre för den
anställde till bättre betjäning och ökad
trivsel på restaurangerna.

Min erfarenhet av den svenska restaurangpersonalen
och även övriga grupper,
som här berörts, är att hela denna
yrkeskår med duglighet och intresse
sköter sitt arbete och därför bör anses
värd att få betalning för sitt arbete i stället
för att behöva taga emot ersättning
i form av nådegåvor. Att en yrkesgrupp
på detta sätt skall stå i beroendeställning
är knappast värdigt ett demokratiskt
samhälle.

Det är också befogat att med utgångspunkt
från drickspenningssystemet ifrågasätta,
varför inte också andra skola få
drickspengar. Av personalen på en restaurang
— om jag nu håller mig till detta
område — få ju servitriser och kypare
drickspengar, alltså den personal
som bär fram maten. Men kockarna, som

142

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Om avskaffande av drickspenningssystemet på hotell och restauranger.

ha den ganska viktiga uppgiften att tillreda
den mat som serveras, tänker man
inte på att ge några drickspengar. Inte
heller är det någon som tänker på att
lämna drickspengar till affärsanställda,
som dock skulle kunna vara lika förtjänta
härav som servitriser och kypare.

Sporren till bättre betjäning tror jag
i varje fall inte kan vara till personalens
fördel, utan får väl ur dess synpunkt
snarare betraktas som en nackdel.

Av övriga olägenheter kan man påpeka
att drickspengarna utgöra ett mycket
ojämnt verkande lönesystem. På de
s. k. guldkrogarna skulle jag kunna tänka
mig att betalningen blir ganska ordentlig,
men förhållandet måste ju bli
ett helt annat för personalen på enklare
kaféer och restauranger, där gästerna
inte ha lika gott om pengar som guldkrogarnas
kunder.

Serveringspersonalens inkomster bli
också under drickspenningssystemet beroende
av en så ovidkommande omständighet
som om spritpriserna höjas eller
sänkas. Och om man tänker på de nu
aktuella prishöjningarna, är det ju svårt
att avgöra om lönehöjningen till restaurangpersonalen
och övriga, som äro beroende
av drickspengar, kan anses lämpligt
avvägd.

Lönen blir inte heller anpassad efter
arbetsprestationen, och det kan icke sägas
vara riktigt. Om jag håller mig till
spritrestaurangerna, så får personalen
bära in sprit betingande mycket varierande
belopp. Arbetet är i alla dessa fall
detsamma, men betalningen blir mycket
varierande.

Här kommer man in på en av de allvarligaste
olägenheterna med drickspenningssystemet,
nämligen dess negativa
betydelse ur nykterhetssynpunkt. Personalorganisationerna
ifrågasätta om ett
förbud mot drickspengar skulle gagna
nykterhetssträvandena, men några skäl
för ståndpunkten har man egentligen
inte anfört. Det kan ju omöjligen bestridas,
att personalen måste ha intresse av
att gästerna förtära så mycket sprit som
möjligt. Detta är bara mänskligt, och
det finns ingen anledning att klandra
personalen för detta.

År 1938 beslöts att vi under en 25-årsperiod
skulle avveckla det privata vinstintresset
när det gäller spriten, men här
ha vi fortfarande kvar någonting som är
lika betänkligt.

Jag vill nämna att Stockholms läns
nykterhetsförbund i söndags uttalade sig
för att en utredning av denna fråga bör
företagas.

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande
intar i sitt yttrande den ståndpunkten,
att drickspenningssystemet bör
avskaffas. Om det inte kan ske på frivillighetens
väg, bör frågan enligt föreningens
mening kunna upptagas till
förnyad prövning av riksdagen.

När det sedan gäller vilka vägar man
skall välja för att få systemet avskaffat,
är enligt min uppfattning lagstiftningsvägen
det mest radikala, och jag tror
även att en lösning på den linjen är
praktiskt möjlig.

Drickspenningssystemet har så vitt
jag förstår minimala fördelar men mycket
stora olägenheter, och jag vill som
avslutning säga att systemet är en förlegad
företeelse, ovärdig vårt demokratiska
samhälle.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Med
hänvisning till att såväl arbetsgivarnas
som de anställdas organisationer förklarat,
att denna fråga inte lämpligen bör
bli föremål för lagstiftningsåtgärder, ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
141, till Konungen i anledning av Kungl.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Nr 16.

143

Interpellation om åtgärder för identifiering av barn under krig.

Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning i viss del av förordningen
den 4 juni 1948 (nr 278) med
provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj ds
position angående tullfrihet för utrustning,
som inkommer såsom gåva till
vetenskapliga institutioner;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom.
och 4 § 2 mom. förordningen den 3
maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å
bensin och motorsprit;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 11 juni
1926 (nr 207) angående tillverkning och
beskattning av brännvin; samt

nr 146, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag til! förordning
angående ändrad lydelse av den vid förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt fogade varuförteckningen
m. m.

Anmäldes och bordlädes eu av herr
Bergh under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad motion, nr 496, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om ändring
i uppbördsförordningen den 31 december
1945 (nr 896), m. m.

Interpellation om åtgärder för identifiering
av barn under krig.

Fru SVENSON erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! En av de svå -

raste olyckor som civilbefolkningen utsättes
för under krig är splittrandet av
familjerna. Under det senaste världskriget
och åren därefter ha miljoner
människor blivit skilda från sina anhöriga.
Särskilt tragiskt är att massor av
barn genom krigshändelserna och därmed
sammanhängande omständigheter
blivit skilda från sina föräldrar. Återförenandet
med föräldrarna har visat
sig vara ytterligt svårt och i ett stort antal
fall omöjligt, trots att ett energiskt
arbete har nedlagts för att eftersöka de
saknade och återigen förena familjemedlemmarna.
Som exempel kan nämnas,
att en organisation i Tyskland, som
har till uppgift att sammanföra splittrade
familjer, alltjämt söker efter anhöriga
till 35 000 barn. Likaså arbetar den
alltjämt i syfte att hjälpa föräldrar som
ännu inte uppgivit hoppet att finna sina
saknade barn. Detta arbete måste ju vara
ytterligt svårt, och mest utsiktslöst blir
det i fråga om sådana barn, som voro
små, när de kommo bort från föräldrarna.
De kunna icke själva uppge sina
namn eller lämna några upplysningar
om varifrån de en gång kommit. Bland
de skyddslingar, som Föreningen Rädda
barnen mottagit här i Sverige, har påträffats
många sådan namnlösa barn,
om vilka inga uppgifter rörande deras
härkomst finnas.

Mot bakgrunden av dessa dystra erfarenheter
framstår det som synnerligen
önskvärt för att inte säga nödvändigt,
att åtgärder vidtagas, som i händelse av
krigstillstånd för vårt land skulle medge
identifiering av barn. Den svenska Räddabarnenorganisationen
har på den internationella
Räddabarnenunionens konferenser
i Stockholm 1948 och i London
1950 framfört förslag i sådant syfte.
Förslaget har också mottagits med stort
intresse. Det har remitterats till samtliga
medlemsorganisationer.

Oberoende av hur denna fråga utvecklar
sig på det internationella planet
framstår det som befogat att här i Sverige
åtgärder snarast vidtagas för att
möjliggöra identifiering av barn. Med
hänsyn till det spända internationella
läget böra sådana åtgärder vidtagas utan

144

Nr 16.

Onsdagen den 25 april 1951 em.

Interpellation om åtgärder för identifiering av barn under krig.

onödigt dröjsmål. Det synes enligt min
mening icke vara nödvändigt att avvakta
resultatet av de utredningar, som enligt
uppgift pågå inom civilförsvarsstyrelsen
angående åtgärder för identifiering
av civilbefolkningen under krig.

Hur frågan tekniskt skall lösas anser
jag mig inte närmare kunna gå in på.
Olika metoder kunna här övervägas,
exempelvis användande av brickor med
namn och födelsedatum eller med nummer
i anslutning till folkbokföringen. Beträffande
frågan genom vems försorg
identifieringsåtgärderna skola genomföras,
kunna också olika utvägar tänkas.
Antingen kan det ske genom något statligt
organ eller genom någon enskild organisation.
I det senare fallet torde Föreningen
Rädda barnen vara den lämpligaste
organisationen.

Med anledning av vad som sålunda
anförts får jag hemställa om kammarens
tillstånd att till statsrådet och che -

fen för inrikesdepartementet framställa
följande frågor:

Är statsrådet villig medverka till att
åtgärder snarast vidtagas i syfte att möjliggöra
identifiering av barn under ett
eventuellt krigstillstånd?

Anser statsrådet i så fall att dessa åtgärder
böra genomföras av ett statligt
organ eller av någon lämplig enskild organisation,
exempelvis Föreningen Rädda
barnen?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.07 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

511426