Onsdagen den 24 oktober (Riksdagens protokoll 1956:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

ANDRA KAMMAREN *

Nr 26

24—30 oktober

Debatter m. m.

Onsdagen den 24 oktober

Svar på fråga av herr Johansson i Stockholm ang. åtgärder till förebyggande
av arbetslöshet i byggfacken.......................... 3

Svar på interpellationer av:

herr Eliasson ang. komplettering av 1956 års pensionsutredning med

företrädare för jordbruk och annan småföretagsamhet........ 5

herr Senander ang. höjning av folkpensionernas grundbelopp..... 7

Svar på frågor av:

herr Braconier ang. en redogörelse för resultaten av det nordiska samarbetet
rörande användningen av atomkraften för fredligt bruk.. 7

herr Åhman ang. ordnandet av trafiken för den bofasta befolkningen
i Stockholms läns skärgård............................ 10

Svar på interpellation av herr Johansson i Öckerö ang. lånemöjlighe terna

för den mindre skeppsfarten.......................... 12

Interpellationer av:

herr Löfroth ang. revision av gällande skyddsområdesinstitution

kring våra militära befästningsanordningar................. 16

herr Nilsson i Östersund i anledning av ifrågasatt nedläggande av sulfitfabriken

i Järpen.................................. 17

herr Königson ang. tillämpningen av bestämmelserna om tertiärlån
och tilläggslån för flerfamiljshus.......................... 18

Tisdagen den 30 oktober

Svar på frågor av:

herr Johanson i Västervik ang. Västerviksjärnvägens breddning. . 20

herr Hamrin ang. utredningen av boxningssportens skadliga verkningar.
.............................................. 21

1 —Andra kammarens protokoll 1956. Nr 26

Nr 26

Innehåll

Sid.

Svar på interpellation av herr förste vice talmannen Skoglund ang.

effektivisering av nuvarande antidumpinglagstiftning .......... 23

Interpellationer av:

fröken Vinge ang. utlandssvenskarnas rösträtt................. 36

fröken Löwenhielm ang. förbättring av arvodena till pensionsavgångna
lärare vid vikariat............................... 37

Onsdagen den 24 oktober 1956

Nr 26

Onsdagen den 24 oktober

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 16,
den 17 och den 18 innevarande oktober.

§ 2

Svar på fråga ang. åtgärder till förebyggande
av arbetslöshet i byggfacken

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Stockholm
har till mig riktat följande fråga:

Har åtgärder vidtagits — och i så
fall vilka — för att förebygga arbetslöshet
i byggfacken under vintern, med
de skadeverkningar som därav följer
för både byggnadsarbetare och de bostadssökande? Som

svar härpå vill jag meddela följande: Liksom

tidigare år har arbetsmarknadsmyndigheterna
genom prognoser i
de olika länen och på olika orter sökt
följa byggnadsarbetsmarknadens utveckling
för att kunna vidtaga åtgärder
för en så långt gående säsongutjämning
som möjligt. Genom byggnadsregleringen
söker man avpassa igångsättningen
av byggnadsprojekten till sådan tidpunkt
att de kommer att använda maximal
arbetsstyrka under vintermånaderna.
Av särskild betydelse för säsongutjämningen
är igångsättningsperioderna
för de stora bostadsfastigheterna. Erfarenheten
har lärt oss att den ur
säsongutjämningssynpunkt lämpligaste
igångsättningen för dessa projekt är senare
hälften av andra kvartalet och
första hälften av tredje kvartalet. En

igångsättning anpassad till denna tidsperiod
torde ha skett i år. Under månaderna
maj—augusti gav länsarbetsnämnderna
igångsättningstillstånd för 18 300
lägenheter mot 13 800 motsvarande tid
i fjol. över huvud taget synes tillståndsgivningen
för bostadsfastigheter knappast
något tidigare år ha varit högre
under angivna tidsperiod än i år. Även
beträffande övriga byggnadsprojekt har
igångsättningstillstånden beviljats med
största möjliga hänsynstagande till säsongutjämningen.
På vissa orter, där
man befarat vinterarbetslöshet, har tillstånd
givits utanför fastställda kvoter,
s. k. sysselsättningstillstånd. Genom de
åtgärder som vidtagits torde man kunna
räkna med en i stort sett god sysselsättning
för byggnadsarbetarna under
vintern. På enstaka orter saknas emellertid
lämpliga projekt, varför man där
får räkna med en viss arbetslöshet. Andra
orter åter, där byggnadsverksamheten
är hög, kommer att även under vintermånaderna
behöva nyrekrytera arbetskraft.

Under hela efterkrigstiden har ett av
arbetsmarknadspolitikens mål varit att
söka begränsa vinterarbetslösheten i säsongnäringarna.
Att de vidtagna åtgärderna
givit goda resultat är obestridligt.
En nyligen av FN:s ekonomiska europakommission
företagen undersökning visar
att säsongarbetslösheten i Sverige i
jämförelse med andra länder är mycket
låg. Sverige och Norge är de länder
i Västeuropa som — trots sämre klimatiska
förutsättningar —• hade den
lägsta säsongarbetslösheten. Det är också
i dessa länder som kampen mot säsongarbetslösheten
drivits mest energiskt
och målmedvetet.

Nr 26

Onsdagen den 24 oktober 195C

Svar på fråga ang. åtgärder till förebyggande av arbetslöshet i byggfacken

Härefter anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få uttala mitt tack för det snabba
svaret, vilket också i viss grad var
positivt. Denna kalendariska anordning
av igångsättningstillstånden under dessa
månader av sommaren bör ju kunna garantera
en något bättre sysselsättning
än under föregående vinter. Jag noterar
att också andra åtgärder — så långtgående
som möjligt — utlovats från statsrådsbänken.

Jag medger att det är riktigt, att åtgärder
vidtagits tidigare för att sysselsätta
byggnadsarbetarkåren vintertid i
vida större utsträckning än förr, då det
var vanligt att det stora flertalet byggnadsarbetare
gick arbetslösa under den
kalla årstiden. Regeringen bör dock inte
förvåna sig över att både byggnadsarbetarna
och de som väntar på bostäder
oroats av utvecklingen under de senaste
åren. Jag skall illustrera detta med siffror
från arbetslöshetskassan för de fack
som ingår i Byggnadsarbetareförbundet.
Antalet dagar för vilka arbetslöshetsunderstöd
utbetalats har under de senare
åren utvecklats på följande sätt:

År 1951 — 402 937, 1952 — 607 931,
1953 — 1 037 523, 1954 — 1 093 737,
1955 — 1 069 004.

Detta motsvarar ungefär 3 500 årsarbetare.
Inom de övriga byggnadsfacken
har arbetslöshetsprocenten i ett par fall
varit högre och i ett fall lägre. Jag antar
därför att vi kan förutsätta ungefär
samma procentsiffra här som i Byggnadsarbetareförbundet.
Procenten inom
Byggnadsarbetareförbundet är således
ungefär normgivande för hela byggnadsfacket.
Det är lätt att inse att ett
stort antal familjer i bostadsköerna
skulle ha fått de efterlängtade lägenheterna
om dessa byggnadsarbetare kunnat
hållas i arbete.

Förra vintern skylldes arbetslösheten
inom byggnadsfacken framför allt på

den stränga kylan. Den främsta orsaken
var dock kreditrestriktionerna, som försenade
igångsättningen av ett stort antal
byggen. Man kunde ju annars ha
haft sysselsättning med innearbeten under
den värsta kylan. De privata byggmästarna
har också fått alltför obeskurna
möjligheter att begränsa byggena till
den varma årstiden. Jag är glad över att
statsrådets siffror ger anvisning om att
man i större utsträckning kommer att
se upp med sådana tendenser.

När Stockholms stad kämpar mot en
nedskärning av byggnadskvoten med
cirka 1 000 lägenheter återupprepas påståendet,
att man bygger till sista byggnadsarbetaren
och att det inte finns
tillräckligt med framför allt timmermän.
Svårigheterna återfaller på gamla
synder från den tiden, då man omskolade
byggnadsarbetare till skogsarbetare
och metallarbetare för att begränsa antalet.
De kommunala myndigheterna och
fackföreningsfolket vill inte godkänna
dessa argument. Byggnadsarbetarkåren
är tänjbar även åt det andra hållet. Det
bör i detta läge gå att få fram kunnig
arbetskraft för den trånga sektorn från
andra håll. Man har också redan börjat
förhandla mellan byggnadsfackföreningarna
om att tillfälligt överföra folk
från exempelvis grovarbetarna till de
lättare timmermansjobben. Liknande
överenskommelser har tidigare träffats
mellan facken, och det gäller främst att
avväga ackorden för dessa arbeten så
att de blir rättvisa.

Byggnadsarbetareförbundets ordförande
Knut Johansson hör till dem som
påvisat, att man kan minska de militära
investeringarna för att öka bostadsbygget.
Man kan inte bara överföra penningmedel
utan också arbetskraft.

Det måste finnas möjligheter att lösa
frågan — åtminstone problemet med
dessa 1 000 lägenheter. Bostadsläget i
Stockholm är katastrofalt nog denna
nedskärning förutan. De senaste årens
bostadspolitik har hårt drabbat framför
allt Stockholm, Göteborg och Malmö,

Onsdagen den 24 oktober 1956

Nr 26

Svar på interpellation ang. komplettering av 1956 års pensionsutredning med företrädare
för jordbruk och annan småföretagsamhet

samtidigt som inflyttningen till tätorterna
fortsätter att öka.

Byggnadsarbetarna har också oroats
av att arbetsmarknadsstyrelsen väntar
ökad säsongarbetslöshet i vinter. De förenar
sig med de bostadsbehövande i
kravet på extraordinära åtgärder mot
vinterarbetslöshet i byggfacket. Jag hoppas
att de åtgärder som statsrådet här
redogjort för kommer att kompletteras
i den mån det är möjligt, så att hela
byggnadsarbetarkåren skall kunna hållas
i arbete.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Min avsikt är inte att
ta upp en stor debatt med herr Johansson
i Stockholm om byggnadsverksamhetens
omfattning. Jag vill bara säga, att
läget för närvarande enligt uppgifter
från arbetsnämnden i Stockholm är sådant,
att det icke finns tillräckligt med
byggnadsarbetskraft för att man skall
kunna sätta i gång fler byggen. Det saknas
bland annat timmermän, och det
går inte att omskola grovarbetare till
timmermän på mycket kort tid.

Herr Johansson har fel när han säger,
att man väntar arbetslöshet i Stockholm
i vinter. Det var under ett tidigare skede
som man befarade en sämre sysselsättning.
Nu säger både arbetsnämnden och
arbetsmarknadsstyrelsen, att det finns
all anledning att tro, att det blir god
sysselsättning inom byggnadsfacken under
innevarande vinter just i Stockholm.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! När jag talade om att
grovarbetare i viss utsträckning kunde
ersätta timmermän, underströk jag särskilt
att det gällde de mindre kvalificerade
tempona. Jag vet att fackföreningarna
utreder en sådan lösning.

Om läget i Stockholm har blivit bättre
än denna tidigare prognos gav vid han -

den, är jag den förste att hälsa detta
med glädje.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. komplettering
av 1956 års pensionsutredning med

företrädare för jordbruk och annan
småföretagsamhet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Eliasson har frågat,
om jag har för avsikt att komplettera
den arbetande pensionsberedningen
med företrädare för jordbruk och
annan småföretagsamhet.

Allmänna pensionsberedningen sammansattes
så, att riksdagspartierna och
arbetsmarknadens huvudorganisationer
skulle ges inflytande på arbetet. Samtidigt
var det angeläget, att beredningen
kunde arbeta snabbt och effektivt
och föra det mångåriga utredandet av
pensionsfrågan till ett snart slut. Beredningen
fick därför sju ledamöter,
varav fyra riksdagsmän och tre företrädare
för arbetsmarknaden.

Pensionsberedningen, som tillkallades
i januari i år, avser att lägga fram
ett betänkande i början av 1957. Detta
betyder -— som herr Eliasson själv förutskickat
i sin interpellation -— att arbetet
nu befinner sig i ett skede, då en
utökning av beredningen med ytterligare
ledamöter inte kan anses lämplig.

Härpå anförde:

Herr ELIASSON (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret på min
interpellation.

Det synes mig emellertid som om
herr statsrådet tolkat innehållet i motiveringen
till min interpellation litet
för lättvindigt då det i svaret framhål -

Nr 26

Onsdagen den 24 oktober 1956

Svar på interpellation ang. komplettering av 1956 års pensionsutredning med företrädare
för jordbruk och annan småföretagsamhet

les att jag ansett det olämpligt att nu -—
när utredningen framskridit så långt —
bereda företrädare för småföretagsamheten,
framför allt jordbruket, plats i
beredningen. Jag har tvärtom framhållit
att det just på grund av att arbetet
framskridit så långt är angeläget att en
representant för de berörda grupperna
snarast tillkallas. Det har enligt mitt
förmenande funnits god tid att sedan
den 12 mars, då RLF i sitt remissyttrande
över pensionsutredningens betänkande
begärde att jordbrukargruppen
skulle bli representerad i beredningen,
tillkalla en expert enligt de
framförda önskemålen. Att nu anföra
den långt framskridna tiden som motivering
för ett negativt svar på min
fråga förefaller mig därför påminna om
den obotfärdiges förhinder.

Jag är väl medveten om att antalet
representanter i beredningen borde begränsas
med hänsyn till önskvärdheten
av att arbetet borde bedrivas skyndsamt,
men siffran 7 förefaller mig inte
utgöra den garanti för ett effektivt och
snabbt arbete som statsrådet vill göra
gällande. Eller anser herr statsrådet
att ytterligare en expert, som då skulle
representera jordbruket, skulle medfört
ett fördröjande av beredningens slutresultat?
I så fall bevisar väl det att en
hel del problem som nu inte blir berörda
hade kunnat beredas redan på
utredningsstadiet.

Vad jag framför allt är angelägen om
att framhålla är att pensionens samordning
med sjukförsäkringen, invalidoch
familjepensionen för just dessa
grupper medför stora svårigheter. Det
gäller exempelvis det Åkessonska förslagets
brister i fråga om invalid- och
efterlevandepension till hemarbetande
hustrur.

När läget nu har blivit sådant att
herr statsrådet anser tillkallandet av
ytterligare en expert olämpligt, torde
det vara ofrånkomligt att det så småningom
färdiga betänkandet kommer

att mötas med viss skepsis från den
grupp som på detta sätt hållits utanför
det utredande arbetet. Detta hade kunnat
undvikas om herr statsrådet på ett
tidigare stadium tillmötesgått RLF :s
framställning. I detta fall hade det kanske
varit lämpligt att handla efter regeln
»bättre sent än aldrig».

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag redovisade i mitt
korta svar uppläggningen av denna utredning.
Riksdagspartierna och arbetsmarknadens
stora organisationer har
blivit företrädda där. Man kan naturligtvis
diskutera, hur många experter
som skall finnas i utredningen, men om
man låter en expert för en speciell
grupp komma med, begär naturligtvis
andra grupper att också bli representerade.
Syftet var ju att åstadkomma en
beredning som så snart som möjligt
kunde se över tidigare utredningar, vilka
tagit mycket lång tid.

För övrigt vill jag anföra att de politiska
partierna haft möjlighet att sätta
in representanter i utredningen. Om
herr Eliassons parti hade ett speciellt
intresse för jordbruket, kunde man kanske
ha förväntat, att det blivit en jordbrukare
som fått representera hans
parti- Så blev det emellertid inte, utan
det blev en tjänstemän. Att det däremot
finns en jordbrukare inom själva kommittén
beror ju på att ett annat parti
tillsatt en ledamot som är jordbrukare.
Att nu, som det står i interpellationen,
tillkalla nya ledamöter — jag understryker
att det är fråga om ledamöter i utredningen,
det har herr Eliasson själv
skrivit i sin interpellation, och jag har
tagit den bokstavligt — är jag inte beredd
att göra. Jag vill ytterligare understryka,
att om man skall få ordning på
detta arbete måste det bedrivas mycket
intensivt, och en ny ledamot som
nu tillsättes har inte möjlighet att sätta
sig in i detta omfattande arbete.

Onsdagen den 24 oktober 1956

Nr 26

Svar på interpellation ang. höjning av folkpensionernas grundbelopp — Svar på

fråga ang. en redogörelse för resultaten av det nordiska samarbetet rörande

användningen av atomkraften för fredligt bruk

Herr ELIASSON (h):

Herr talman! Det är väl i alla fall
uppenbart att denna fråga är av mycket
stor betydelse för den småföretagargrupp
till vilken jordbruket hör, och
jordbrukarna har därför befogade anspråk
att få vara med. Om statsrådet
inte kan sätta till någon vanlig ledamot
har han kanske ändå möjlighet att uppfylla
det krav som ställdes från RLF :s
sida, nämligen att få en man på expertplanet.
Trots att det enligt statsrådet
finns representanter för jordbrukarna
har ju RLF dock framfört önskemål om
en expert i denna utredning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. höjning av
folkpensionernas grundbelopp

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Senander har till
mig ställt frågan, om ett förslag till höjning
av folkpensionerna kan väntas till
nästa års riksdag.

Om det, som jag hoppas, blir möjligt
att nästa år lägga fram för riksdagen de
förslag, som pensionsberedningens betänkande
kan föranleda, kommer pensionsfrågan
därmed i hela sin vidd att
bli föremål för riksdagens prövning.

Härefter anförde

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för hans svar på min interpellation.
Jag är glad att svaret inte är avvisande,
även om jag inte är helt tillfredsställd
med detsamma. Statsrådet
förklarar att om det, såsom statsrådet
hoppas, blir möjligt att nästa år för
riksdagen lägga fram pensionsberedningens
betänkande, så kommer också
frågan om folkpensionerna upp. Men om

nu inte pensionsutredningens förslag
framlägges för riksdagen nästa år, vad
inträffar då? Kan man då förvänta att
statsrådet kommer med ett separat förslag
beträffande ordnandet av folkpensionerna?
Under valkampanjen var ju
ändå frågan om ålderdomsförsörjningen
valets kanske mest dominerande fråga,
och samtliga partier förklarade sig vara
överens om — även om man var på delade
linjer beträffande sättet för frågans
lösning — att denna fråga måste
lösas i ett snabbt tempo. I regeringsdeklarationen
återfinner man också denna
fråga, och där förklaras det att en kraftig
höjning av folkpensionerna måste
genomföras. Om man skall hinna med
att inom rimlig tid förverkliga exempelvis
bondeförbundets krav på en pension
på 6 000 kronor om året för två
makar, så får man börja ganska snabbt.
Det var just med anledning härav, på
grund av den vikt frågan har tillmätts
under valrörelsen och också på grund
av att alla partier har slutit upp kring
en positiv lösning av frågan, som jag
framställde min interpellation.

Jag ber än en gång att få framföra
mitt tack för svaret, och jag hoppas,
som jag här antytt, att även om pensionsberedningen
inte får sitt förslag
färdigt så att det kan göras till föremål
för proposition till vårriksdagen, skall
frågan om en höjning av folkpensionerna
ändå bli föremål för en proposition
från regeringen.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. en redogörelse för
resultaten av det nordiska samarbetet
rörande användningen av atomkraften
för fredligt bruk

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Nr 26

Onsdagen den 24 oktober 1956

Svar på fråga ang. en redogörelse för resultaten av det nordiska samarbetet rörande

användningen av atomkraften för fredligt bruk

Herr talman! Herr Braconier har frågat
utrikesministern, om denne vore villig
lämna kammaren en redogörelse för
resultaten av det nordiska samarbetet
rörande användningen av atomkraften
för fredligt bruk. Enär Kungl. Maj :t utsett
mig till ordförande för den svenska
delegationen i det nordiska samarbetsutskottet
för atomfrågor, har utrikesministern
överlämnat till mig att besvara
den framställda frågan.

Nordiska rådet antog som bekant vid
sin fjärde session i Köpenhamn innevarande
år en rekommendation (nr 21),
vari hemställdes till regeringarna att
genom ett samarbetsutskott undersöka
möjligheterna för ett ökat nordiskt samarbete
i fråga om atomforskningen och
atomenergiens fredliga utnyttjande samt
att förbereda ett dylikt samarbete, där
detta synes ändamålsenligt.

Vid utrikesministermötet i Köpenhamn
i april månad överenskoms vidare,
att Sverige skulle vara koordinerande
land beträffande ifrågavarande rekommendation.

Sedan norska regeringen i dagarna
utsett sina representanter i samarbetsutskottet,
har även övriga länder offentliggjort
namnen på sina redan tidigare
utsedda representanter. Jag har i samband
med offentliggörandet av den
svenska representationen också meddelat,
att jag har för avsikt att sammankalla
utskottet till ett sammanträde i
Stockholm snarast under november månad.
Jag kan vidare nämna att förberedelsearbetet
till Nordiska rådets behandling
av atomfrågorna vid dess nästa
session i Helsingfors i februari månad
nästa år igångsatts av de svenska
instanserna utan att avvakta samarbetsutskottets
konstituerande.

Härefter anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag skall be att till herr
statsrådet och chefen för handelsdepar -

tementet få framföra mitt tack för svaret.
Av detta svar framgår, att om Nordiska
rådet i februari beslutar att man
skall tillsätta ett samarbetsutskott, som
skall diskutera frågorna om ett nordiskt
samarbete rörande den fredliga atomkraften,
så har detta samarbetsutskott
inte bildats förrän i oktober, och det
sammanträder inte förrän tidigast i november.
Meningen är att Nordiska rådets
möte i februari nästa år i hög grad skall
gälla frågorna om atomkraften. Jag undrar
hur det skall vara möjligt att på ett
par månader få fram en sådan planläggning
av dessa stora frågor att de kan
behandlas i Nordiska rådet, vars anseende
ju i vissa kretsar kan riskera att
allvarligt minskas på grund av att man
tagit upp en oerhörd mängd detaljspörsmål.

Intresset är på regeringshåll så stort
att ett ledande regeringsorgan, Aftontidningen,
häromdagen med anledning
av min interpellation skrev, att man
inte kunde tänka sig någon dummare
fråga att ställa till ett statsråd; eftersom
det hade gått så kort tid sedan man
tillsatte denna samarbetskommitté vore
det väl ingenting att begära upplysning
om, menade man. Så ser ett regeringsorgan
på frågan, när man vet att spörsmålet
om anläggande av ett nordiskt institut
för atomfysik i Köpenhamn diskuterats
i åratal och att Köpenhamns
stad har anslagit medel för detta institut.
Enligt ett preliminärt förslag skulle
det för Sveriges del kosta omkring
220 000 kronor årligen att vara med.
Det är följaktligen enligt ett regeringsorgan
meningslöst att i ett sådant för
det nordiska samarbetet centralt spörsmål
över huvud taget ställa en fråga
till ett statsråd. Om det, herr talman,
är meningen att det nordiska samarbetet
inte skall diskuteras i vederbörande
riksdagar, om vi skall nöja oss
med den långsamma tågordning som
gäller när Nordiska rådet skall komma
till ett resultat, då måste jag uttala den

Onsdagen den 24 oktober 1956

Nr 26

Svar på fråga ang. en redogörelse för resultaten av det nordiska samarbetet rörande

användningen av atomkraften för fredligt bruk

farhågan, att utvecklingen ute i världen
kommer att gå mycket långt innan vi
över huvud taget är färdiga att diskutera
dessa frågor. Jag vill hänvisa till den
opinion som har kommit till uttryck i
den svenska pressen när det gäller samarbetet
om atomkraften. Jag läste häromdagen
en mycket kritisk ledare i ett
folkpartiorgan i Göteborg, där det klart
sades ifrån att man inte skall inbilla
sig att Norden har sådana resurser att
vi kan undgå att mera inrikta oss på
det stora internationella arbete som förekommer
när det gäller atomkraften.
1 en situation där den utländska konkurrensen
blir hårdare måste det uppenbarligen
vara särskilt angeläget för
de små länderna att följa med den tekniska
utvecklingen, att ta vara på de
resurser vi kan ha för att möta atomkraftens
problem.

Därmed vill jag, herr talman, inte alls
överdimensionera denna fråga. Men det
hade ju varit önskvärt att herr statsrådet
i sitt svar inte hade begränsat sig
till en formell redogörelse för de samarbetsorgan
som Nordiska rådet arbetar
med utan även hade talat litet grand
om huruvida uppgifterna om ett nordiskt
institut för atomforskning i Köpenhamn
har någon grund, om regeringen
har några planer på att vara med
om ett nordiskt institut för kärnforskning.
Det var bara för någon månad sedan
som en så framstående ekonom som
Albin Johansson vid ett nordiskt möte
framförde det uppslaget, att Sverige
skulle satsa pengar för att bygga ett
nordiskt atomkraftverk i Köpenhamn.
I början av året kom det ju ett betänkande
som bland annat berörde det
nordiska samarbetet rörande atomenergien.
Vi har där kunnat finna att Norge
och Sverige från början hade vissa
planer på att gemensamt uppföra atomkraftverk
men att nu i stället Norge och
Holland kommer att samverka utan att
Sverige där kom med. Det är ju mer
än två år sedan som man på Harpsund

diskuterade frågan om åstadkommande
av ett nordiskt samarbete på det ekonomiska
planet, en vital angelägenhet i en
tid när t. ex. kol- och stålunionen diskuterar
en tullpolitik som i högsta grad
kommer att beröra våra möjligheter att
hävda oss i den skärpta internationella
konkurrensen. Jag tror att det vore skäl
i att vi i Sverige inte bara överläte åt
representanterna i Nordiska rådet att
diskutera dessa i viss mån kontroversiella
frågor — där kan jag ju hänvisa
till den skiftande opinion som har uttryckts
i den förda pressdebatten —
utan även såge till att den svenska riksdagen
på ett tidigt stadium får tillfälle
att diskutera dessa frågor, så att man
vet vilka möjligheter vi har att åstadkomma
ett nordiskt samarbete som ger
resultat.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det kan väl ändå inte
vara herr Braconiers uppfattning att
spörsmål, som ännu inte behandlats i
den utredning som jag har talat om i
mitt svar på herr Braconiers enkla fråga,
skall diskuteras i den svenska riksdagen.
Inget sammanträde har ännu
kunnat äga rum i kommittén. Jag kan
beklaga att arbetet på det sättet kommit
att fördröjas, men jag känner själv inte
att jag har någon skuld till detta dröjsmål.
Om herr Braconier följt med mitt
svar skulle han av detta klart kunnat se
att anledningen till att arbetet ännu inte
tagits upp ligger i att det norska stortinget
inte förrän i dagarna har utsett
de norska representanterna i denna internordiska
kommitté.

Ehuru jag kan förstå att herr Braconier
tagit illa vid sig av den kritik som
riktats mot honom i en tidning tror jag
nog ändå att det ligger så mycket i denna
kritik, att hans fråga med hänsyn
till vad nu sagts var ridt onödig.

10 Nr 26 Onsdagen den 24 oktober 1956

Svar på fråga ang. ordnandet av trafiken för den bofasta befolkningen i Stockholms
läns skärgård

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag riktade ingen kritik
mot statsrådets och chefens för handelsdepartementet
handläggning av denna
fråga. Jag bara sade att det kanske
hade varit skäl i att vi i den svenska
riksdagen finge diskutera dessa frågor.
I t. ex. den danska pressen diskuteras
frågan om ett nordiskt atomforskningsinstitut,
och det är ju inte en fråga som
kom upp i Nordiska rådet bara för ett
år sedan, såsom ett socialdemokratiskt
regeringsorgan inbillar sig, utan det är
en fråga som har diskuterats i flera år.
När det i denna debatt framkommer
sådana uppgifter som att det hela kommer
att kosta Sverige 220 000 kronor
om året, vilket kanske inte är någon
särskilt hög summa, så är det väl rätt
angeläget att den svenska riksdagen får
diskutera dessa frågor.

Jag är fullt medveten om att det inte
är statsrådets fel, att det dröjt med
utskottets tillsättande. Jag sade inte, att
det var någons fel, utan jag påpekade
bara det faktum, som framgår av svaret
på min enkla fråga, nämligen att det
Nordiska rådet i februari skall bli ett
centrum för en diskussion om atomkraftsfrågorna.
Om det nordiska samarbetet
är så viktigt, undrar jag verkligen,
om detta nordiska samarbetsutskott
på två månader kan åstadkomma en
grundlig penetrering av en fråga, där
det ju ändå, herr statsråd, gäller för
vårt land att vara med i den internationella
utvecklingen.

Jag begärde inte att få ett svar på
alla frågorna, men det skulle ha varit av
intresse för riksdagen att höra i vad
mån Sverige är med i det internationella
arbete, som göres på atomforskningens
område, inom kol- och stålunionen
och i alla andra instanser och som
intimt berör vårt land. Jag tror det är
rätt viktigt, att den svenska riksdagen
får debattera även sådana frågor, som
sedan förekommer i Nordiska rådet.
Nordiska rådet är ju en rådgivande för -

samling. Den suveräna beslutanderätten
i svenska frågor kan aldrig ligga hos
ett internationellt organ; den måste
ligga i denna kammare och i första
kammaren.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det är en rad frågor,
som herr Braconier nu framställer och
som jag väl förstår kan göras till föremål
för intressanta debatter i Sveriges
riksdag i olika sammanhang. Men det
var inte dessa spörsmål som herr Braconier
framställde i sin enkla fråga till
mig.

Herr Braconier undrar om det inte
vore skäl att vi får höra vilka planer
som föreligger beträffande samarbetet
om ett atomforskningsinstitut i Köpenhamn.
Herr Braconier! Det är just en
av de frågor, som skall utredas av de
här utsedda utredningsmännen från de
fyra skandinaviska länderna — Finland
är nämligen också med —- och det är
ju litet för mycket begärt, att jag skall
föregripa de utredningsresultaten. Självklart
är, att när dessa resultat föreligger,
kommer de att redovisas inte bara
för Nordiska rådet utan också, där det
krävs beslut av statsmakterna, för den
svenska riksdagen. Då är tidpunkten
lämplig att ta upp dessa spörsmål till
ett allvarligt övervägande, men inte nu
innan över huvud taget någon undersökning
har hunnit igångsättas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. ordnandet av trafiken
för den bofasta befolkningen i Stockholms
läns skärgård

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Åhman har riktat
en enkel fråga till mig om jag vill vid -

Onsdagen den 24 oktober 195G Nr 26

Svar på fråga ang. ordnandet av trafiken för den bofasta befolkningen i Stockholms
läns skärgård

taga snabba åtgärder för att utreda ett
planmässigt och effektivt ordnande av
trafiken för den bofasta befolkningen i
Stockholms läns skärgård. I anledning
därav får jag anföra följande.

Det är min avsikt att inom kort föreslå
Kungl. Maj :t att för riksdagen under
denna höstsession framlägga proposition
angående anslag till ytterligare understöd
åt båttrafiken i Stockholms
skärgård för innevarande seglationsår.
I propositionen kommer också att behandlas
det spörsmål, som omfattas av
den enkla frågan. Lämpligast torde därför
vara att diskussionen i ämnet upptages
i anslutning till propositionens
riksdagsbehandling.

Härpå anförde

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet för det svar jag
fått.

När jag väckte denna fråga, hade jag
först tänkt ställa en interpellation om
alla de berörda spörsmålen, men jag
fick i pressen se, att det aviserades en
proposition beträffande skärgårdskommunikationerna.
Jag trodde emellertid
då, att det endast skulle komma att röra
sig om statens fullgörande av sin del
i stödet till skärgårdstrafiken enligt det
tidigare principiella ställningstagandet.
Nu finner jag, att statsrådet även ämnar
uppta det spörsmål jag har framställt
i min fråga, och jag är givetvis
tacksam för att så blivit fallet. Jag vill
dock göra några reflexioner kring detta
spörsmål, som har synnerligen stor betydelse
för skärgårdsbefolkningen i
Stockholms län.

Under innevarande sommar har på
ett för skärgårdsbefolkningen i Stockholms
län ännu allvarligare sätt än
tidigare frågan om vintertrafikens upprätthållande
aktualiserats därigenom att
Waxholms Nya Ängfartvgsaktiebolag,

som sedan lång tid tillbaka ombesörjer
sjötrafiken i Stockholm läns skärgårds
norra del, meddelat Stockholms stads
myndigheter, som tillsammans med länets
landsting och staten subventionerar
denna trafik, att bolaget på grund av
att inkomsterna icke täckt utgifterna
för trafiken i fråga kommit i ett sådant
ekonomiskt läge, att det tvingades gå i
likvidation och upphöra med trafiken
till kommande vinter samt försälja sin
ångbåtsflotta, om det ej kunde erhålla
betydligt ökade subventioner. Stockholms
stads myndigheter och förvaltningsutskottet
i länets landsting, som
behjärtade det svåra läge, som skulle
uppstå för skärgårdsbefolkningen om
skärgårdstrafiken till sjöss upphörde,
förklarade sig beredda att föreslå respektive
stadsfullmäktige och landsting
att bevilja nödig höjning av subventionerna
som ett provisorium under ett år,
under förutsättning att staten beviljade
sin enligt tidigare överenskommelse
proportionella del därav.

Man menade att det under denna
tid skulle bli möjligt för berörda parter
att utarbeta en plan, som löste trafikfrågan
för framtiden och som kunde
förverkligas till nästkommande höst.
Men vid en hänvändelse till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
om utverkande av anslag från statens
sida till samma proportionella del som
tidigare av nya subventioner förklarade
statsrådet, att han icke vore villig
härtill, vilket väckt — försiktigt uttryckt
— förvåning på alla håll.

Det har under den offentliga debatten
ryktats, att handelsministern skulle
ha en hemlig plan för vintertrafikens
ordnande, men han har inte lyft på
förlåten och låtit andra berörda parter
se vad den innehåller eller gjort något
synligt försök att förverkliga densamma.

Vid en förnyad framställning till
statsrådet från stadens och länets företrädare
enades man slutligen om att

Nr 26

Onsdagen den 24 oktober 1956

Svar pa interpellation ang. lånemöjligheterna för den mindre skeppsfarten

föreslå vederbörande beslutande organ
en tredelning av nödvändiga subventioner
om 400 000 kronor för att uppehålla
trafiken under innevarande seglationsår.
Detta innebär ett övervältrande
på staden och ännu mera på
landstinget av en betydande del av vad
staten enligt tidigare fördelningsprinciper
skulle svarat för.

Landstinget, som för sin del godkänt
avtalet — i dagarna har även Stockholms
stadsfullmäktige godkänt det —
med hänsyn till de vådor ett inställande
av trafiken skulle innebära för skärgårdsbefolkningen,
har emellertid betonat,
att det icke frångår sin tidigare
intagna ståndpunkt, att tillgodoseende
av nämnda trafik får anses i första
hand vara en statlig uppgift, vilket
även jag anser vara en riktig princip.
Staten måste äga skyldighet att tillgodose
trafikbehoven även i sådana
bygder där inte befolkningstätheten
och näringslivet kan göra nödiga kommunikationer
självbärande. Alla medborgare
bär en lika del efter skattekraft
av kostnaderna för gemensamma
behovs tillgodoseende och bör så långt
möjligt även erhålla lika betjäning av
det allmänna.

Vaxholmsbolagets förhandlare har
framhållit nödvändigheten av att senast
den 1 april 1957 erhålla klarhet om
huruvida bolagets medverkan erfordras
för fullgörandet av vintertrafiken 1957
—1958, vilket måste anses skäligt för
att möjliggöra en ekonomisk planering
icke blott för bolaget utan även för det
allmänna.

Det har under diskussionerna om
möjligheterna att på annat sätt ordna
vintertrafiken framskymtat att man
kunde tänkas använda marinens båtar
för ändamålet, men man har måst avskriva
denna möjlighet, emedan dessa
båtar icke har vaxholmsbåtarnas förmåga
att gå i is utan tvärtom måst
anlita deras hjälp vid vissa tillfällen.

Det är av stor vikt för alla berörda
parter att frågan får en snar och riktig

lösning, då ett fortsatt provisorium
blir onödigt dyrbart och skapar oro
och otrygghet för de människor som är
beroende av denna trafik. Det hastar
även av den anledningen, att det, om
Vaxholmsbolagets isbrytande båtar försäljs
till annat håll, torde bli ännu
svårare att ordna saken på ett tillfredsställande
sätt.

Enligt min mening borde handelsministern
söka att i samverkan med vägmyndigheterna
undersöka möjligheterna
att genom inrättande av bro- och
färjeförbindelser och insättande av isbrytande,
tvärgående passbåtar ordna
så att praktiskt taget hela skärgårdens
trafikbehov kan tillgodoses vintertid.

Jag vill nu till sist uttrycka en förhoppning,
att den kommande propositionen
på ett tillfredsställande sätt
åstadkommer en planmässig lösning på
lång sikt av denna fråga, så att vi inte
behöver uppleva en situation liknande
den som varit rådande innevarande
höst.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. lånemöjligheterna
för den mindre skeppsfarten

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, erhöll på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Öckerö
har i en interpellation frågat mig

1. huruvida den i den nyligen avlämnade
programförklaringen från regeringspartiernas
sida aviserade förstärkningen
av lånemöjligheterna för
den mindre företagsamheten även avser
en utbyggnad av lånemöjligheterna
för den mindre skeppsfarten, och

2. därest så icke är fallet, om jag vill
medverka till att också den mindre
skeppsfartens lånemöjliglieter snarast
förstärkes.

I anledning därav vill jag anföra följande.

Statens lånefond för den mindre

Nr 26

Onsdagen den 24 oktober 1956
Svar på interpellation ang. lånemöjligheterna för den mindre skeppsfarten

skeppsfarten har genom riksdagsbeslut
i april i år tillförts ytterligare 3 miljoner
kronor för innevarande budgetår.
Sedan dess har icke förekommit några
omständigheter, som enligt min mening
kan ge anledning till omprövning av
detta beslut. Den förstärkning med 30
miljoner kronor av anslaget till småföretagarföreningarna
för utlåning till
hantverk och småindustrien, som angivits
i kommunikén från regeringspartierna,
avser att lämna ett speciellt bidrag
till den mindre företagsamheten i
syfte att på kort sikt mildra kreditrestriktionernas
verkningar för denna
näringsgren. Läget för den mindre
skeppsfarten däremot innefattar ett
mera långsiktigt problem, som icke har
ansetts böra prövas i samband med
spörsmålet om förstärkningen av lånemöjligheterna
för hantverket och småindustrien.

Frågan om anslag till lånefonden för
den mindre skeppsfarten för nästa budgetår
behandlas f. n. vid det pågående
budgetarbetet och avses att anmälas i
1957 års statsverksproposition. Jag kan
givetvis icke nu lämna några förhandsupplysningar
om den ståndpunkt i frågan,
som därvid kan komma att tagas.

Härpå anförde:

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag ber att till chefen
för handelsdepartementet, statsrådet
Lange, få framföra ett tack för svaret.

Den mindre skeppsfarten har under
åtskilliga år varit föremål för diskussion.
Det är inte okänt för någon här
i kammaren, att den mindre skeppsfarten
befinner sig i ett brydsamt läge.
Dåvarande handelsminister Ericsson
lät på sin tid tillsätta en särskild utredning,
som skulle undersöka varför
det var så illa ställt med denna skeppsfart
och vad som kunde göras för att
förhållandena skulle bli bättre. Jag
skall inte här tala om denna utredning,
även om en hel del vore att säga om

den, men vi måste konstatera, att om
de nuvarande förhållandena skall fortsätta,
så går denna skeppsfart sin undergång
till mötes När

vi i våras behandlade denna
fråga här, hade utskottet en positiv inställning
till den. Sålunda sade utskottet
bl. a.: »Utskottet har tidigare vid
flera tillfällen understrukit betydelsen
ur såväl sjöfarts- som beredskapssynpunkt
av det mindre och medelstora
tonnaget. I det betänkande som avgivits
av utredningen angående aktuella
spörsmål beträffande ifrågavarande tonnage
har framhållits, att den svåra situation,
vari detta tonnage befinner sig,
icke synes vara tillfällig. Det finns enligt
utredningen anledning att räkna
med att detsamma kommer att successivt
minska, om inte stödåtgärder vidtas.
»

Jag fick i våras ett brev från ett av
våra kustsamhällen. Där stod det bl. a.
så här: »Jag ber Er inför Edra kolleger
i riksdagen framhålla, att om det
inte snart blir någon hjälp att få, så är
inom några få år den mindre sjöfarten
under svensk flagg ett minne blott.»

Jag har varit hos kommerskollegium
och fått ta del av en statistik, som ytterligare
bestyrker vad som stod i detta
brev. Sålunda var det vid 1954 års slut
771 fraktfartyg under 300 ton, och vid
1955 års slut hade detta antal minskats
med 62 till 709. Vi kan vara på det
klara med att om denna minskning
fortsätter, kan det inte dröja så länge,
förrän detta tonnage har försvunnit.
Detta bekräftas också av de inklareringar
som är gjorda. 1955 inklarerades
9 604 fartyg mellan 100 och 300 ton.
Av dessa var 2 200 svenska och 7 404
utländska. Den som varit i en hamnstad
och för övrigt sett på fartyg i kusttrafik
har kunnat konstatera, att de fartyg,
som trafikerar våra hamnar och
farvatten, till övervägande delen är utländska,
huvudsakligen holländska och
tyska.

Statsrådet säger, att de miljoner, som

Nr 26

Onsdagen den 24 oktober 1956

Svar på interpellation ang. lånemöjligheterna för den mindre skeppsfarten

är avsedda för de mindre företagarna,
inte kan gå till den mindre skeppsfarten.
Emellertid kan man väl säga om
dessa småfraktare att de i ordets fulla
bemärkelse är mindre företagare. Statsrådet
säger vidare, att det här skall läggas
på lång sikt. Ja, det kan ju vara bra,
men man måste fråga sig, om man inte
skall göra någonting åt det här. Skall
det fortsätta som hittills är det bara en
tidsfråga, när dessa fartyg är ur räkningen.

Jag vill, herr talman, med ett par ord
citera en sjöförklaring, som jag såg för
några år sedan. Det var en skeppare som
råkat ganska illa ut och som sade, att
hans farkost gjorde två knop fram och
tre knop avdrift, men han kom i alla
fall i hamn. Skall det fortsätta som det
nu gör med dessa småfraktare, kan man
säga, att det går varken fram eller på
avdrift utan tillbaka, och då blir det
bara frågan om vilken dag katastrofen
kommer.

Nu skall ju 80 miljoner kronor ställas
till förfogande för investeringar, 30
miljoner åt småföretagare och 50 miljoner
åt jordbrukarna. Det är dem väl unnat.
Men i det sammanhanget kan man
fråga: Varför skall den mindre skeppsfarten
bli åsidosatt? Därest denna närings
utövare inte får något med av dessa
pengar, vill jag fråga, om statsrådet
vill medverka till att lånemöjligheterna
för den mindre sjöfarten förstärks.
Statsrådet säger, att det kommer att tas
ställning till den frågan i nästa års
statsverksproposition, men han kan inte
säga någonting om det nu. Vi hoppas,
att statsrådets ställningstagande då skall
bli mera positivt än det har varit hittilldags.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Att den mindre sjöfarten
dras med svårigheter är väl rätt allmänt
känt. Jag har också sagt det i mitt
interpellationssvar. Förmodligen går utvecklingen
i riktning mot större fartyg.

Herr Johansson i öckerö anförde några
sifferuppgifter, som tyder på att antalet
fartyg under 200 ton gått tillbaka
ganska kraftigt under de senaste åren.
Det tror jag också är riktigt. Men, herr
Johansson i öckerö, tror verkligen herr
Johansson, att dessa fartyg skulle upphöra
att minska i antal, om möjligheterna
att få lån genom statlig medverkan
ökades? Jag vill till herr Johanssons
upplysning meddela, att bland inneliggande
ansökningar om lån ur statens
lånefond för den mindre skeppsfarten
förekommer inte mer än ett enda
fartyg av denna typ. Alla övriga låneansökningar
avser betydligt större fartyg
än den tonnagesiffran. Det rör sig i
allmänhet om paragrafbåtar, d. v. s. fartyg,
som lastar upp emot 1 000 ton. Även
om lånemöjligheterna skulle öka, är det
därmed inte sagt, att utvecklingen, som
hittills inneburit att det minsta tonnaget
gått tillbaka, kommer att brytas.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Först vill jag säga till
herr statsrådet, att jag sade inte 200
ton utan 300 ton.

Herr statsrådet undrade, om ökade
lånemöjligheter skulle kunna stoppa
denna tillbakagång. Jag tror det. Varför
kan så många tyskar och holländare i
denna storlek segla på våra kuster? Jo,
därför att de har ett modernt tonnage.

Om jag inte minns fel står det i den
utredning, som gjorts rörande denna
skeppsfart, att anledningen till att det
är så illa ställt med den svenska kustfarten
är, att man har ett gammalt och
omodernt tonnage.

Jag är fullt övertygad om att om det
kunde bli en modernisering och en förnyelse
av det mindre tonnaget, skulle
det leda till ett gott resultat.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Även om den siffra som
herr Johansson nämnde var 300 ton,
så rubbar det ingenting i de uppgifter

Onsdagen den 24 oktober 1956

Nr 26

Svar på interpellation ang. lånemöjligheterna för den mindre skeppsfarten

som jag lämnade. Det var nämligen bara
ett enda fartyg, som var på 300 ton. Övriga
fartyg lastade upp till 1 000 ton.

Det kan hända, om herr Johansson
finge sin vilja igenom och lånemöjligheterna
ökades, att ett nytt fartyg till
av just den typ, som herr Johansson
närmast ömmar för, skulle komma att
byggas. Men man skall nog inte hysa
några överdrivna förhoppningar om
möjligheterna att på den vägen få till
stånd en ökning av det minsta tonnaget.

Att andra länders rederier med en
viss framgång har kunnat konkurrera
med den svenska mindre sjöfarten sammanhänger
bl. a. med att de betalar betydligt
lägre löner till de ombordanställda
än vad våra rederier gör. Jag
tror man får räkna med att det svenska
tonnaget under en lång tid framåt kommer
att befinna sig i ett ogynnsamt
konkurrensläge.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag kan i stor utsträckning
instämma med herr Johansson i
öckerö, när det gäller nödvändigheten
att få en förstärkning av lånefonden
för den mindre skeppsfarten. För mig
är emellertid detta, som herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
säkert känner till, inte den enda synpunkten
på denna sak. Jag har vid tidigare
tillfällen framhållit beträffande
den nuvarande lånefonden för den
mindre skeppsfarten, att lånebestämmelserna
borde bli föremål för en översyn.

Den utredning, som skett i fråga om
den mindre och medelstora skeppsfarten
och som 1955 avlämnade sitt betänkande,
har ju också föreslagit en del
förändringar i denna lånefond. Där föreslås
bl. a., att lån skulle kunna utgå
med ett högre procentuellt belopp grundat
på fartygets konlrakterade pris. Det
är nämligen så, att det procentuella belopp
på 70 procent, som nu lämnas,
även knytes till en särskild värdering,

som oftast blir betydligt lägre än fartygets
kontrakterade pris.

Vidare har man uttalat önskvärdheten
av att det borde ske en lättnad i
fråga om säkerhetsföreskrifterna för de
allra minsta fartygen. En lättnad i säkerhetsföreskrifterna
för de minsta
fartygen skulle för dem betyda åtskilligt
och säkerligen åstadkomma, att det
bleve flera ansökningar om lån till
mindre fartyg.

Utredningen har även föreslagit, att
amorteringstiden skulle förlängas från
15 till 20 år.

I denna utredning har också intagits
en framställning från Sveriges segelfartygsförening,
som där framhållit ett
par saker av stor betydelse. Det gäller
inte bara att få till stånd en förstärkning
av denna lånefond med en viss
summa, utan man måste också tillse att
pengarna kommer de båtägare till godo,
som man från början åsyftade. I detta
avseende råder för närvarande inte något
rätt förhållande. Man har bl. a.
föreslagit, att tonnagestorleken skulle
begränsas till högst 400 dödviktston,
alltså mindre fartyg än de s. k. paragrafbåtar
som statsrådet omnämnde
och som i realiteten kommer upp till
en lastkapacitet på inemot 1 000 ton.
Denna begränsning skulle således medföra
att man inriktade lånefonden på
dessa småfraktare, där ägaren i de
flesta fall också är befälhavare på båten.
Det skulle alltså inte bli storföretagen,
som skulle bli de största låntagarna,
såsom nu är fallet.

Jag vet att herr statsrådet inte står
främmande för att den utveckling, som
nu äger rum, inte är riktig.

Från Sveriges segelfartygsförening
har dessutom framhållits, att det borde
tillsättas en särskild nämnd för behandling
av denna låneform med den
begränsning av tonnaget som jag här
omnämnt. Jag tror det är en mycket
nödvändig sak.

Jag har, herr talman, velat framföra
dessa synpunkter i förhoppning om att

Nr 26

Onsdagen den 24 oktober 1956

Interpellation ang. revision av gällande skyddsområdesinstitution kring våra mili
tära befästningsanordningar

herr statsrådet snarast måtte beakta
dem och samtidigt genomföra en förstärkning
av lånefonden.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det var ett yttrande av
herr statsrådet som gjorde att jag begärde
ordet. Om jag fattade statsrådet
rätt, sade han att av de ansökningar
som nu ligger inne är det bara en, som
i egentlig mening gäller sådana små
fartyg som det här är fråga om. De
andra ansökningarna gäller fartyg över
500 ton enligt den gamla klassningen,
d. v. s. de ligger på upp emot 1 000 tons
lastkapacitet efter den nuvarande klassningen.
Sedan sade statsrådet, att om
vi ökar på anslaget, så kan det hända
att vi får en beställning till — och det
föreföll som om statsrådet därmed var
färdig att sträcka vapen.

Nu är det väl emellertid så, att sådana
som lånevillkor och övriga ekonomiska
förhållanden har blivit, så har
de, som förut stått för den mindre
skeppsfarten, inte kunnat följa med
längre, utan denna skeppsfart har gått
över till de stora bolagen och ligger nu
i händerna på dem. De har gott om
pengar, och de kryper inte upp till
500-tonsgränsen utan håller sig därunder
för att utnyttja de kreditmöjligheter
som där finns. Men vi skall väl ändå
inte bara finna oss i att hela vår kustflotta
av mindre fartyg försvinner! Det
är ju dock omvittnat att vi kan komma
i ett läge, där vi ur såväl försvars- som
transportsynpunkt måste ha en flotta
av rimlig storlek även av dessa mindre
fartyg.

Det blev ingenting av de miljoner,
som nu lösgjordes för här ifrågavarande
ändamål, men så mycket fick vi
ändå veta av herr statsrådets anförande,
att när man vill plocka fram
några miljoner för ett eller annat ändamål,
så går det att göra detta. Och då
får man också hoppas att det skall gå
att driva upp de behövliga miljonerna

för det ändamål vi här diskuterar, när
man en gång har tänkt färdigt. Och när
herr statsrådet då tänker, så hoppas jag
att han tänker i banor något olika dem,
som jag tyckte skymta fram i interpellationssvaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Föredrogs den av herr Ohlin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående konsekvenserna för
företagens sunda utveckling och konkurrensförmåga
gentemot utlandet, som
den nuvarande företagsbeskattningen
hotar att leda till.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Interpellation ang-, revision av gällande
skyddsområdesinstitution kring våra militära
befästningsanordningar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr LÖFROTH (fp), som yttrade:

Herr talman! När det militära skyddsområdet
kring Bodens fästning för
några år sedan utvidgades att även omfatta
området Luleå stad och stora delar
av till staden angränsande socknar,
såväl till lands som till vatten, väckte
detta berättigad förvåning. De i samband
därmed utfärdade stränga bestämmelserna
skulle ha åstadkommit betydande
svårigheter för en hel del företag,
hantverkare o. d. som tvingas att
i brist på svensk arbetskraft anställa
utländsk sådan, om icke en väsentlig
lättnad så gott som omedelbart genomfördes
sedan frågan förts fram i riksdagens
andra kammare.

Som bekant har under de sista dagarna
inträffat en händelse inom

Onsdagen den 24 oktober 1956

Nr 26

Interpellation i anledning av ifrågasatt nedläggande av sulfitfabriken i Järpen

nämnda skyddsområde, då den militäre
överbefälhavaren mot kommendantens
i Boden tveksamhet medgivit att 69 östtyska
arbetare får vistas inom Luleå
skyddsområde för att där, ca 4 mil från
Bodens fästning, arbeta med uppförande
av oljecisterner som en tysk
firma har på entreprenad.

Var befolkningen inom berörda
skyddsområde i luleåtrakten skeptisk
när bestämmelsen tillkom, så är det
helt förklarligt, att den finner bestämmelserna,
efter vad som inträffat på
sistone, fullständigt meningslösa.

Jag anser att utfärdade bestämmelser
om militärt skyddsområde i och kring
Luleå stad helt bör slopas. Det kan f. ö.
ifrågasättas om icke de nu gällande
skyddsområdesbestämmelserna är mogna
för en revidering.

Med stöd av vad som här anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få rikta följande
fråga:

Anser icke herr statsrådet att tiden
nu är inne att revidera den nu gällande
skyddsområdesinstitutionen kring våra
militära befästningsanordningar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation i anledning av ifrågasatt
nedläggande av sulfitfabriken i Järpen

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Östersund (s), som
anförde:

Herr talman! Enligt uppgifter, som
under den senaste månaden givits publicitet,
hotas ytterligare en industri
inom Jämtlands län av nedläggning.
Det gäller Aktiebolaget Tegefors verks
sulfitfabrik i Järpen. Om icke den utredning
om ersättningsindustri, som
utlovats från företagets sida, leder
fram till ett positivt resultat, kommer
de anställda och deras familjer att ställas
inför mycket svårbemästrade eko -

nomiska och sociala problem. Undersåkers
kommun, inom vilken fabriksanläggningen
är belägen, och Järpens
samhälle — vilket i stor utsträckning
är uppbyggt omkring den nuvarande
fabriken — drabbas i ett sådant fall av
en stark utflyttning och ett betydande
inkomstbortfall. Jag vill därför rikta
statsmakternas uppmärksamhet på
frågan och hoppas att alla möjligheter
prövas att i samverkan med företagsledningen
garantera en ny industri åt
Järpens samhälle.

Redan år 1886 anlades på det nuvarande
fabriksområdet en fabrik av
engelska intressenter för tillverkning
av sulfitmassa. På nyåret år 1888 sattes
fabriken i gång, och den var då den
tredje sulfitfabriken i Sverige. Sedan
dess har den skiftat ägare ett flertal
gånger. Bl. a. övergick industrien år
1916 i norsk ägo. Den införlivades
samtidigt i Aktiebolaget Tegefors verk,
varefter detta företag blev ägare av såväl
fabriksanläggningen som skogsegendomar.
Efter att ha varit i händerna
på amerikanska intressen förvärvades
bolaget år 1949 av den nuvarande
ägaren, Marma-Långrörs aktiebolag.

Fabriken har för närvarande 156 anställda
— enligt allmänna omdömen
erkänt skickliga och driftiga yrkesarbetare.
Större delen av dessa, eller
drygt en tredjedel, har skaffat sig egna
fastigheter. Man har planerat för att
stanna kvar på platsen och räknat med
en tryggad framtid där. Kommunen
och staten har genom åren investerat
stora summor i denna egnahemsbebyggelse.
Även företaget har tidigare lämnat
subventioner till de anställda, som
byggt egna fastigheter. I övrigt har de
kommunala investeringarna i allt väsentligt
baserats på förutsättningen att
fabriksdriften skulle fortsätta, och strävandena
att skapa en trivsam och trygg
miljö för innevånarna i Järpens industrisamhälle
har också steg för steg
krönts med framgång.

Enligt de uppgifter, som offentlig -

2 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 26

Nr 26

Onsdagen den 24 oktober 1956

Interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna om tertiärlån och tilläggslån

för flerfamiljshus

gjorts i tidningspressen, har MarmaLångrörs
aktiebolag nu för avsikt att
lägga ned tillverkningen av sulfitmassa
vid fabriken i och med utgången av
första kvartalet 1957. Man räknar med
att vid denna tidpunkt det virke, som
finns i magasinen, skall vara uppkört.
Rivningen av fabriken skall sedan påbörjas.
Ett provisoriskt träsliperi skall
startas hösten 1957 och köras med decimerad
arbetsstyrka under en övergångstid.

Från företagsledningens sida har
man ställt i utsikt att en utredning om
möjligheterna att lägga om driften till
papperstillverkning skall startas inom
den närmaste tiden. Man har dock påpekat,
att en sådan omläggning kommer
att kräva investeringar för omkring
20 miljoner kronor och att leveranstiden
för en pappersmaskin är
minst tre år. Samtidigt har man betonat,
att inga pengar finns inom företaget
för en sådan investering och att
heller inga ritningar eller andra förberedelsearbeten
påbörjats.

Den aviserade utredningen beräknas
tidigast vara klar någon gång under
hösten 1957. Det är angeläget att den
kommer i gång så fort som möjligt och
att alla utvägar allvarligt prövas för att
lösa frågan om en ersättningsindustri
på platsen.

Jag vill dock rikta statsrådets uppmärksamhet
på att företaget tydligen
planerar att påbörja rivningen av fabriken
omkring ett halvt år innan utredningsresultatet
väntas föreligga.
Detta synes mig olämpligt ur många
synpunkter. Bland annat borde hänsynen
till den anställda arbetskraften
fordra att man, innan rivningsarbetet
påbörjas, klargör förutsättningarna för
en fortsatt industriell verksamhet. Vidare
torde det vara svårt — om utredningen
skulle komma fram till ett negativt
resultat — att finna någon annan
spekulant på en fabriksanläggning, som
befinner sig under rivning.

Även om utredningsmännen — som
man livligt hoppas — lyckas lösa frågan
om en ersättningsindustri, kan
denna knappast komma i gång förrän
tidigast i början av 1960-talet. Man kan
således förutsätta att en skarv i sysselsättningsmöjligheterna
kommer att
uppstå ganska snart, även om driften
lägges om till papperstillverkning. Om
så inte sker, uppstår de verkligt svårbemästrade
problemen för de anställda
och för bygden i dess helhet. Tillgången
på råvaror och produktionsökningen
vid fabriken talar för att så icke
behöver bli fallet. Men oron i vårt industrifattiga
län — där för en kort tid
sedan Ulriksforsfabriken lades ned —
gör att vi förväntar kraftåtgärder för att
den industriella verksamheten icke ytterligare
skall decimeras.

Med stöd av de synpunkter, som jag
här ovan anfört, hemställer jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet få
framställa följande frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat att
Marma-Långrörs AB lär ha för avsikt
att lägga ned sulfitfabriken i Järpen?

2. Om så är fallet, är statsrådet villig
att lämna kammaren en redogörelse för
hur man från statsmakternas sida ser
på den uppkomna situationen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna
om tertiärlån och tilläggslån
för flerfamiljshus

Herr KöNIGSON (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Den 30 juni 1955 förordnade
Kungl. Maj :t, med stöd av
riksdagens beslut, om ändrad lydelse
av 12 § kungörelsen den 30 juni 1948
om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus,
vilket innebär, att den s. k.
räntegarantien liöjes från 3 till 3,5 procent
för hus färdigställda före 1951.

Onsdagen den 24 oktober 1956 Nr 26

Interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna om tertiärlån och tilläggslån
för flerfamiljshus

Dessa nya bestämmelser tillämpar
kungl. bostadsstyrelsen nu så att de,
som lyckats erhålla lägre ränta än 3,5
procent å någon del av bottenlånet, får
avdrag å vad som rätteligen skulle
komma dem till del i räntesubvention å
sådana lån, som löper med högre ränta
än 3,5 procent. Avdraget motsvarar det
belopp som låntagaren anses tjäna å
lån, löpande med lägre ränta, och innebär,
att den samlade låneräntan för
denne förs upp till 3,5 procent.

För att belysa hur detta verkar ska
jag anföra ett konkret fall.

HSB:s bostadsrättsförening Guldlänken
i Göteborg har ett hos Göteborgs
sparbank bundet bottenlån som löper
med 3,1 procents ränta. Den 11 sept. i
år fick föreningen meddelande om att
kungl. bostadsstyrelsen vid beräknandet
av räntesubventionen för 1955 från
den 1 maj samma år minskat vad som
med hänsyn till andra lån rätteligen
borde komma föreningen till del med
0,4 procents ränta å det bundna bottenlånet,
då den ansett, att föreningen
skulle bära en räntekostnad av 3,5 procent
även å detta lån. Även för 1956
kommer samma regel att tillämpas.

För den nämnda föreningen betyder
detta, att man av medlemmarna retroaktivt
måste ta ut för 1955 5 464 kronor
och för 1956 8 196 kronor, vilket självklart
blir en ganska stor börda för
dessa.

Då det emellertid förefaller mig som
om kungl. bogtadsgtyrelSens tillämpning
av gällande bestämmelser i detta fall
inte äger stöd i den kungl. kungörelsen
och då jag anser frågan vara av stor
principiell betydelse, anhåller jag om

andra kammarens tillåtelse att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta följande fråga:

Anser herr statsrådet att det är en
riktig tillämpning av bestämmelserna,
när bostadsföretag, som har någon del
av bottenlånet till lägre ränta än 3,5 procent,
får ränteeftergiften på övriga lån
minskad så att den samlade låneräntan
blir 3,5 procent?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 803, av herrar Ahlsten och Kr istensson
i Osbv i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 182, med förslag
till skolstyrelselag m, m.

Denna motion bordlädes.

§ 13

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Talmannen i riksdagens andra kammare.

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsgöromålen under
tiden 29 oktober—1 november 1956 med
anledning av utrikes resa i kommunalt
uppdrag.

Stockholm den 24 oktober 1956

Sven Hedqvist

Kammaren biföll denna ansökan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.08.

In fidem
Gunnar Britlli

Nr 26

Tisdagen den 30 oktober 1956

Tisdagen den 30 oktober

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 24 innevarande
oktober.

§ 2

Svar på fråga ang. Västerviksjärnvägens
breddning

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade.

Herr talman! Herr Johanson i Västervik
har frågat mig om någon sådan
omständighet inträffat, som rubbat den
angelägenhetsgradering som 1943 års
järnvägskommitté avgav 1952 i fråga
om Västerviksjärnvägens breddning, och
när man kan förvänta definitivt besked
om järnvägens framtida status.

Någon sådan omständighet har ej infat,
att ett ståndpunktstagande till angelägenhetsgradering
av Västerviksjärnvägen
blivit aktuell.

1953 års trafikutredning har enligt
de direktiv, som utfärdades den 5 juni
1953, att ta befattning med spörsmålen
angående breddning av olika järnvägar
i skilda delar av landet. Dessa frågor
har nämligen inte ansetts böra föras vidare,
innan något försök gjorts att skapa
större klarhet om järnvägarnas plats
och villkor i vårt framtida transportsystem.

Inom utredningen pågår en separat
ekonomisk undersökning rörande trafikförhållandena
inom Västerviksområdet.
Resultatet av denna undersökning
kommer att ingå i det material, som
inom utredningen kommer att läggas
till grund för ett slutligt ställningstagande
till frågan.

En eventuell breddning av västerviks
järnvägarna får också ses mot bakgrunden
av det allmänna konjunkturläget
inom landet. Förändringar i sistnämnda
hänseende kan givetvis ur sysselsättningssynpunkt
aktualisera en
prövning av denna fråga utan samband
med det allmänna trafikpolitiska spörsmålet.

Härpå anförde

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack för
svaret på min enkla fråga.

Frågan var förestavad av meddelande
i lokalpressen om att järnvägsstyrelsen
beslutat att rälsutbyte skulle ske
på en del av sträckan Kimstad—Västervik
med 26 500 spårmeter och på
sträckan Jenny—Hultsfred med 38 000
spårmeter.

Inför detta meddelande frågade man
sig om detta innebar, att frågan om
breddning av Väst erviksjärn vägen
skrinlagts.

Sedan vårriksdagens slut har man
hållit en konferens i Tjust-Ed, där man
diskuterat frågan om industrilokalisering
till Tjustbygden. Man påvisade i
det sammanhanget den stora utflyttning,
som ägt rum från tre kommuner,
nämligen Tjust-Ed, Loftahammar och
Uknadalen, som under något mer än en
tioårsperiod haft en utflyttning av inte
mindre än 2 000 personer. Det framhölls
att endast en tredjedel av dem
som lösgjorts genom jordbrukets rationalisering
inom en femårsperiod kunnat
beredas sysselsättning i inom området
befintlig industri.

Befolkningsminskningen inom hela

Tisdagen den 30 oktober 1956

Nr 26

Svar på fråga ang. utredning av boxningssportens skadliga verkningar

länet framgår bland annat därav att
Kalmar län mistat ett av sina riksdagsmandat
i denna kammare, ett mandat
som genom befolkningsminskningen
överförts till Stockholms stad.

Vid förutnämnda konferens framhölls
kommunikationernas stora betydelse,
när det gäller industrilokaliseringen,
och möjligheterna att skapa sysselsättning
åt det uppväxande släktet och åt
dem som lösgöres genom den fortsatta
rationaliseringen inom jordbruket. Konferensen
tryckte särskilt hårt på behovet
av en breddning av Västerviksjärnvägen.

Ingen skall förneka att det är av
stort intresse för staden Västervik att
få järnvägen breddad. Västervik torde
vara den enda stad på fastlandet som
har järnvägsförbindelse men som helt
saknar normalspårig järnväg. Men intresset
för breddning av nämnda järnväg
är av lika stor betydelse för de
orter där järnvägen nu går fram och
för omnejden. Vid järnvägssträckan ligger
relativt stora bruk såsom Ankarsrums
bruk, Gunnebo bruk, som har järnvägsstation
vid Verkebäck, Totebo industrier,
överums bruk och Gamleby,
som har en del småindustrier. För dessa
och för att näringslivet skall bli rikare
differentierat är breddningen av järnvägen
av mycket stor betydelse.

1943 års järnvägskommitté har också
i sitt 1952 avgivna förslag till angelägenhetsgradering
framhållit dessa
synpunkter. Orten är i behov av ett
mer differentierat näringsliv, om vi
inte skall se fram mot en ännu mer
accentuerad avfolkning. Jag är medveten
om att en breddning av järnvägen
inte ensamt är ett sesam öppna dig,
men sammanfört med lokala åtgärder
är det dock av — jag kanske vågar säga
i viss mån avgörande — betydelse för
att det uppväxande släktet skall beredas
sysselsättning inom länet.

Om det ur rent järnvägsekonomiska
synpunkter inte anses försvarligt med
en breddning av ifrågavarande järnväg,

så bör väl i den bilden komma in den
tillförsel som järnvägen medför till
stambanenätet, och om sinalspårsnätet
är till hinder för att få nya industrier
till dessa orter, så måste väl av rent
naturliga skäl underlaget för ifrågavarande
järnväg bli mindre genom den
därav orsakade befolkningsutflyttningen.

Ja, herr talman, det var några synpunkter
som jag ansett det angeläget att
få framföra i det här sammanhanget.
Skulle de till någon del kunna påskynda
breddningen av den järnväg, som
berörts i min fråga till kommunikationsministern,
så är jag enbart tacksam
därför.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. utredning av boxningssportens
skadliga verkningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Hamrin har frågat mig,
om jag vill medverka till att den av
4955 års riksdag begärda utredningen i
syfte att klarlägga boxningssportens
skadliga verkningar snarast sätter i
gång. Till svar härpå får jag anföra följande.

Genom beslut den 30 juni 1955 uppdrog
Kungl. Maj:t åt medicinalstyrelsen
att verkställa utredningen.

Med skrivelse, som inkom till inrikesdepartementet
den 26 januari 1956,
överlämnade medicinalstyrelsen en plan
för hur undersökningen borde bedrivas
samt hemställde, att särskilda sakkunniga
måtte utses att biträda styrelsen.
Samtidigt anmälde medicinalstyrelsen,
att kostnaderna för den planerade
undersökningen beräknats belöpa
till omkring 100 000 kronor och att sty -

Nr 26

Tisdagen den 30 oktober 195G

Svar på fråga ang. utredning av boxningssportens skadliga verkningar

relsen undersökt möjligheterna att nedbringa
kostnaderna men funnit, att någon
inskränkning i den framlagda planen
icke kunde göras utan att utredningens
vetenskapliga resultat äventyrades.

Utrymme för en så kostnadskrävande
undersökning fanns icke på det under
elfte huvudtiteln anvisade anslaget till
Kommittéer och utredningar genom
sakkunniga. Vidare hade, då anmälan
inkom till departementet, 1956 års
statsverksproposition redan avlämnats,
och under nämnda anslag för innevarande
budgetår ryms ej heller en undersökning,
som medför så betydande
kostnader. Frågan har på grund därav
fått anstå för att prövas under budgetarbetet
innevarande höst, och den kommer
att anmälas för riksdagen i nästa
års statsverksproposition.

Härefter anförde

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet vill jag
uttala ett tack för svaret på den fråga,
som jag framställde för knappt en vecka
sedan.

Jag skall gärna medge, att det är
med en viss envishet — jag vågar rent
av säga småländsk envishet — som jag
engagerar mig i detta i och för sig inte
särskilt uppbyggliga ämne, men det
finns vissa skäl därtill. Sammanhanget
är enkelt nog: jag har den bestämda
uppfattningen, att den »sportutövning»
det här är fråga om är i sig en fara —
en kulturfara vill jag påstå, någonting
som alltså i vettets, i den goda smakens
och i anständighetens, ja, just i kulturens
namn bör med alla tjänliga medel
bekämpas.

Jag har också den uppfattningen, att
samhället här inte behöver stå maktlöst,
inte behöver resignera. Det finns mycket
stora möjligheter att komma åt
detta onda och det är min mening, att

om boxningshanteringens skuldkonto,
dess skadeverkningar, blir på ett ovedersägligt
sätt, såsom nu är tänkt, i
form av en vetenskaplig utredning,
klarlagda, så har man en god utgångspunkt
för fortsatta resonemang om vad
som skall kunna göras.

Häromdagen stod det i pressen att
läsa om en amerikan — jag har glömt
hans namn, och det betyder ju heller
ingenting — som under pågående tävling
blev så grundligt utslagen, att han
över huvud taget inte mer kom till
medvetande; han dog alltså på fläcken.
Jag menar, att någon principiell skillnad
finns det faktiskt inte mellan en
»sport» av detta slag och den misshandel,
som då och då kan förekomma på
öppen gata och som då utan vidare
renderar den skyldige lagens stränga
straff.

Att jag nu har påkallat inrikesministerns
uppmärksamhet i saken, beror på
att jag och många med mig fått det intrycket,
att den av riksdagen begärda
utredningen haft och har märkvärdigt
svårt att komma i gång. Det ligger här
en fara i dröjsmål. Ett faktum är ju, att
det behövs bara att en svensk utövare
av boxningen råkar få en smula »ryktbarhet»
— jag är angelägen att sätta
ordet inom citationstecken — för att
människor skall tappa huvudet och för
att det skall uppstå en psykos i landet.
Inte minst ur den synpunkten fann jag
det angeläget att fråga inrikesministern,
hur saken ligger till. Nu har vi
fått besked, som ger vissa förhoppningar
om att en utredning ändå skall
komma till stånd, och jag vill säga, att
denna utredning helst borde lägga sitt
arbete så, att den kunde ge resultat inom
rimlig tid. Det är här fråga om en
upplysningsverksamhet, som ur allmänna
synpunkter, ur kulturens synpunkt
är synnerligen angelägen.

Jag ber att ännu en gång få tacka
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Tisdagen den 30 oktober 1956

Nr 26

§ 4

Svar på interpellation ang. effektivise ring

av nuvarande antidumping lagstiftning Chefen

för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, erhöll på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr förste vice talmannen
Skoglund har i en interpellation
frågat mig om jag vill vidta åtgärder
för en snabb effektivisering av
den nuvarande antidumpinglagstiftningen
och om jag har för avsikt att
vid kommande handelsförhandlingar
med länder som inte tillhör OEEC söka
begränsa våra importåtaganden beträffande
textilvaror.

Ehuru interpellantens första fråga är
generell och avser motverkande av
dumpingimport i allmänhet skall jag
med hänsyn till innehållet i interpellationen
tillåta mig att besvara densamma
med utgångspunkt närmast från
förhållandena på det textila området.

Jag vill till en början i korthet erinra
om att importen av textila färdigvaror
värdemässigt inte undergått några
större förskjutningar under senare år.
Då priserna fortlöpande sjunkit har
emellertid en inte obetydlig kvantitativ
uppgång i importen ägt rum. Det är
också uppenbart att den svenska textilindustriens
nuvarande svårigheter
till icke ringa del härrör från importkonkurrensen.
Det förhåller sig av allt
att döma så att den inhemska industrien
visserligen hittills lyckats relativt
väl försvara sin andel av den svenska
marknaden men att den tilltagande
priskonkurrensen från importen i förening
med en stagnerande efterfrågan
medfört en försämrad lönsamhet. På
enskilda punkter kan vidare konstateras
en betydande stegring av importen
på den inhemska produktionens bekostnad.
Då ett flertal textilproducerande
länder har att kämpa med avsättningssvårigheter
kännetecknas läget i stort
av en skärpt konkurrens som ibland
tar sig uttryck i priser som kan betecknas
som dumping. Det synes råda en

viss allmän oro för att dylika osunda
konkurrensmetoder skall öka i omfattning.

Allmänt sett får man på ett varuområde
som präglas av överproduktion
räkna med en viss ständig risk för dumpingförsäljningar.
Att ingripa mot varje
enskilt fall av dumping kan av praktiska
skäl inte ifrågakomma. De ordinära
importtullarna kan emellertid stundom
vara av viss betydelse såsom generellt
dumpingskydd. Jag vill i sammanhanget
erinra om att den svenska
textilindustriens allmänna konkurrensskydd
mot utlandet förbättrades genom
regeringens beslut i fjol sommar att justera
upp och modernisera de svenska
textiltullarna.

När det gäller systematisk dumping
av större omfattning och med väsentliga
skadeverkningar för inhemsk industri
kan emellertid extraordinära
motåtgärder behöva tillgripas. I första
hand finns då antidumpingtullar att
tillgå. 1950 års förordning härom har
på det textila området hittills kommit
till användning en gång, nämligen under
ett par års tid beträffande nylonstrumpor.
Den är utformad helt i överensstämmelse
med de regler som finns
intagna i GATT-avtalet och någon mera
genomgripande ändring i sak av förordningen
kan inte ske med hänsyn till
våra internationella förpliktelser. De
krav på utredning och bevis om förekomsten
av dumping som uppställes för
tillämpning av förordningen kan måhända
ur vissa synpunkter synas betungande
men å andra sidan är det givetvis
angeläget att antidumpingtullar
pålägges endast i fall av verklig dumping.
Den svenska exportindustriens erfarenheter
i vissa fall av antidumpingaktioner
i utlandet har understrukit
betydelsen av att kraven på saklig bedömning
och utredning i detta hänseende
inte eftersättes i den internationella
handeln. Det kan sålunda enligt
min mening inte undvikas att framställningar
om antidumpingtull i allmänhet
måste bli föremål för grundlig utred -

24 Nr 26 Tisdagen den 30 oktober 1956

Svar på interpellation ang. effektivisering av nuvarande antidumpinglagstiftning -

ning innan beslut fattas. Det ligger vidare
i sakens natur att antidumpingtullar
många gånger ur administrativ
synpunkt är svåra eller ibland omöjliga
att tillämpa. Förhållandena härvidlag
varierar från fall till fall och några
allmängiltiga anvisningar rörande tilllämpningen
låter sig inte uppställas.
Även om de nuvarande reglerna om antidumpingtull
sålunda i vissa hänseenden
framstår som ineffektiva för motverkande
av dumping kan jag inte finna
att praktiska förutsättningar f. n. föreligger
att effektivisera legstiftningen på
detta område.

På vad sätt en dumpingsituation bör
mötas varierar f. ö. alltefter omständigheterna.
Det är nödvändigt att härvidlag
bibehålla en betydande grad av
flexibilitet. Ibland kan det visa sig
lämpligt att söka komma till rätta med
förhållandena genom förhandlingar
med vederbörande exportland. Denna
utväg prövades bl. a. för ett par år
sedan beträffande importen av trikåvaror
från Tyskland. I andra fall kan
kvantitativa importrestriktioner vara
att föredraga. Sådana tillämpas f. n. beträffande
färdiga textilvaror från Östeuropa.
Ända tills för något halvår sedan
lades i praktiken icke några hinder
i vägen för textilimporten från dessa
länder även om ett formellt licenstvång
upprätthölls. Situationen förändrades
emellertid snabbt genom en intensiv
textil försäljningskampanj mot den
svenska marknaden från flera östeuropeiska
länders sida. En närmare undersökning
visade att försäljning i stor utsträckning
skedde till priser som måste
betecknas som onormalt låga och att
den svenska textilindustrien led kännbar
skada därav. På grund härav bestämdes
att importen skulle begränsas
till i handelsavtalen intagna kvoter.

Interpellanten har nu, under hänvisning
till den textilimport som alltjämt
äger rum från Östeuropa, velat veta,
om jag avser att vid kommande han -

delsförhandlingar begränsa våra importåtaganden
beträffande textilier. Något
uttömmande och entydigt svar på
denna handelspolitiska förhandlingsfråga
kan jag av lätt insedda skäl inte
lämna här. Jag vill erinra om att den
import det här är fråga om inte är särskilt
omfattande jämfört med den totala
textilimporten. En osund prisbildning
kan likväl medföra betydande
skadeverkningar för inhemsk industri.
Inställningen till denna import blir
därför mycket beroende av vilken prispolitik
som i fortsättningen kommer att
följas av exportländerna. Önskemålen
om begränsning av importen får naturligtvis
också vägas mot de exportintressen
som föreligger; en nedskärning av
importen leder ju ofta till motsvarande
minskning av utrymmet för svensk export.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla
att, även om jag inte kan ställa i utsikt
några särskilda åtgärder av det slag
interpellanten åsyftat, jag finner det angeläget
att nära följa utvecklingen av
textilimporten och återverkningarna
därav på den inhemska industriens avsättningsläge.
Särskild uppmärksamhet
kommer därvid givetvis att ägnas
dumpingproblemet och möjligheterna
alt motverka osunda konkurrensmetoder.
Jag har med den lämnade redogörelsen
velat visa, att detta problem redan
nu är föremål för myndigheternas
uppmärksamhet och att man också på
olika sätt sökt förhindra mera omfattande
skadeverkningar för svensk industri.

Härpå anförde:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr statsråd! Jag ber att få tacka
för svaret på min interpellation, vilket
givits utan dröjsmål.

Svaret är försiktigt avfattat och innehåller
inte några bestämda utfästelser.

Tisdagen den 30 oktober 1956 Nr 26

Svar på interpellation ang. effektivisering av nuvarande antidumpinglagstiftning -

men av statsrådets slutord, där han försäkrar
att han skall med uppmärksamhet
följa de dumpingföreteelser som
kan uppträda, vågar jag dra den slutsatsen
att han inte är helt ointresserad
av det spörsmål som det här gäller.
Jag erkänner dock att jag skulle varit
tacksam, därest det i svaret också hade
— även om inte min fråga givit direkt
anledning därtill — tydligt utsagts att
handelsministern hade ungefär samma
uppfattning som jag beträffande önskvärdheten
av att den svenska textilindustrien
inte spolieras, utan att vi
för framtiden får behålla en god, högt
tekniskt utvecklad och rationaliserad
textilindustri. Ur många synpunkter —
jag vill här bara erinra om beredskapssynpunkter,
arbetsmarknadssynpunkter
och valutasynpunkter —- måste det vara
ett verkligt nationellt intresse att vi
har en sådan textilindustri.

Det har efter kriget skett en betydande
omläggning av textilproduktionen
i världen. De transoceana länderna
erbjuder inte längre samma marknader
för de europeiska producenterna som
tidigare, östmakterna och även andra
stater här i Europa får se sig om efter
nya avsättningsområden, och då blir
gärna ett land som Sverige, med dess
låga tullskydd, något av en avstjälpningsplats.
Det råder inte något tvivel
om att importen till Sverige av textilvaror
från vissa öststater sker till priser
som ligger under produktionskostnaderna
och att det alltså förekommer
en dumping. Det kan anföras exempel
som tydligt visar att öststaterna offererar
varor till priser som inte ens täcker
garnkostnaderna. Av en lista, som
jag har här tillgänglig, framgår att Polen
offererar en ullfärgad crepe till
ett pris av 14:97 per meter, medan
garnkostnaden är 17:92 per meter och
den svenska tillverkningskostnaden
27: 95. Från samma land offereras blekt
lakansviiv till ett pris av 1: 40, när materialkostnaden
enligt världsmarknads -

priset beräknas till 1: 16 och den svenska
tillverkningskostnaden till 2:41.
Östtyskland offererar rutigt fodertyg
till ett pris av 2:91, medan materialkostnaden
enligt världsmarknadspriset
är 3:93 och den svenska tillverkningskostnaden
7:03.

Jag skulle kunna fortsätta med andra
liknande exempel från Tjeckoslovakien
och Ungern, men det sagda är tillräckligt
för att visa hur prekärt läget kan
vara i vissa fall.

Det är under dessa förhållanden naturligt
att importen av textilvaror från
öststaterna stiger. Herr statsrådet har
här närmast rört sig med importen i
pengar räknat, men det kan vara av
intresse att följa utvecklingen, uttryckt
i vikt- och styckesiffror. För att ta ett
exempel så utgjorde för den egentliga
konfektionsindustriens del importen år
1949 443 ton, år 1953 1 021 ton och
1955 1 612 ton. Under 1956 har importen
t. o. m. juni månad utgjort i runt
tal 2 000 ton. Det har alltså bara sedan
1953 skett en fördubbling av denna
import.

Jag kan också påpeka, att Sverige
svarar för över 27 procent av OEECslaternas
bruttoimport av textilvaror
från öststaterna. Vad som har hänt
inom den svenska textilindustrien under
de senaste åren visar, att situationen
är ytterst vansklig. År 1954 nedlades
35 fabriker med 1 125 anställda arbetare,
år 1955 nedlades 25 fabriker,
som sysselsatte 1 300 arbetare, och till
och med september 1956 har 21 företag
med 1 400 arbetare nedlagts. Totalt har
arbetarstammen sedan 1951, då det
fanns ungefär lika många arbetare inom
textilindustrien som före kriget,
nedgått med i stort sett 10 000 arbetare.
Det är klart, att en viss rationalisering
väl har medverkat därtill, men denna
kan inte på långa vägar svara emot
vad nedläggelserna gjort för att minska
antalet arbetstillfällen.

Det är inte bara svaga företag, som

Nr 26

Tisdagen den 30 oktober 1956

Svar på interpellation ang. effektivisering av nuvarande antidumpinglagstift ning -

har nedlagts, utan företagsdöden har
börjat härja även bland sådana, som
allmänt erkänts vara högt rationaliserade
och som arbetat under god och
effektiv ledning. Jag tror, att inte
minst i Norrköping har man erfarenhet
av detta. Nyborgs Yllefabrik med
cirka 500 anställda och på annan plats
Albert Terberger AB med cirka 200
anställda är färska exempel på den utveckling,
som jag omnämnt. Läget inom
textilindustrien tycks dess värre
nu vara så allvarligt, att även relativt
begränsade motgångar kan resultera i
nedläggelser, som -— jag upprepar det
— måste vara olyckliga för vårt lands
ekonomi. I en radiodebatt häromdagen
nämndes — om jag fått den rätt refererad
för mig — att man redan räknade
med en kapitalförlust om 700 miljoner
kronor på vad som hittills har skett.

Handelsministern och jag är säkert
överens om — det vill jag hoppas —
att det under sådana förhållanden är
angeläget, att det under en övergångsperiod,
tills textilproduktionen anpassat
sig och prisläget normaliserats, vidtages
åtgärder för att vi inte skall få
en viktig del av vår inhemska industri
totalt spolierad. Vi är ett lågtullsland
och anhängare av friare världshandel,
men vi vill inte ha denna genomförd
under sådana osunda konkurrensförhållanden,
som i många fall är för handen
i fråga om textilvarorna. Det torde
också vara felaktigt att tro, att en övermäktig
konkurrens skapar fram billigare
varor på vår hemmamarknad. Om
den inhemska industrien reduceras till
en obetydlighet kommer vi nog i fortsättningen
att på ett helt annat sätt
vara utlämnade åt säljarländerna. Det
gäller för oss att skydda oss i tid, och
då är frågan, vilken väg som kan anses
vara lämpligast. En möjlighet är, såsom
jag nämnt i interpellationen, att tilllämpa
1950 års antidumpinglagstiftning,
men den har åtminstone hittills
kommit till ringa användning.

Handelsministern tycks inte tro på
möjligheterna att effektivisera denna
lagstiftning. I andra länder, t. ex. i
USA, har man emellertid gjort sin lagstiftning
i det fallet effektiv nästan i
överkant, och ändå är den amerikanska
liksom den svenska lagstiftningen
helt och hållet ansluten till GATT-avtalets
bestämmelser. Vidare har finansministern
i Danmark just lagt fram ett
förslag till en antidumpinglagstiftning,
som man tycks vänta sig en hel del av.
Jag vill för min del inte uttrycka någon
bestämd uppfattning om vad man
kan och bör göra på detta område, men
jag ifrågasätter om inte den sittande
tulltariffkommittén borde få sina direktiv
utvidgade, så att den fick möjlighet
att även pröva denna fråga och
undersöka möjligheterna att skapa ett
skydd mot rena dumpingföreteelser.

Jag förmodar att statsrådet Lange
i likhet med mig läser tidningen Arbetet
då och då. Samma dag som jag
väckte min interpellation hade tidningen
Arbetet i Malmö en ledare, som jag
gärna vill överlämna till närmare studium,
om statsrådet inte redan har läst
den. Där refererar tidningen hur man
förfarit i Danmark och säger därvid
följande:

»Den danska finansministern har i
dagarna lagt fram ett lagförslag om antidumpingtull,
som även inrymmer utjämningsbestämmelser
för den händelse
en inhemsk industri lider skada av utländska
subsidieordningar. Antidumpingtullen
föreslås utformad efter sedvanliga
principer med bestämmelser,
som är samstämmiga med GATT-avtalets
stipulationer om förutsättningarna
för tillgripande av berörda tullar. Antidumpingtullen
skall enligt förslaget utgå
med det belopp, varmed importpriset
är lägre än på vedlerbörande exportlands
hemmamarknad. Beslut om
införande av antidumpingtull eller utjämningstull
kan träffas av finansmi -

Tisdagen den 30 oktober 1956 Nr 26

Svar på interpellation ang. effektivisering av nuvarande antidumpinglagstiftn
ing

nistern med tillstyrkan av folketingets
finansutskott.»

Artikeln slutar med följande: En
dumping, som inte i tid motverkas, leder
förr eller senare till att konsumenterna
får betala. Dessutom förrycker
den hemmamarknadsindustriens möjligheter
till jämn sysselsättning och tillförlitliga
priskalkyler.»

Det borde vara det normala för ett
land, som blir utsatt för dumping, att
det landets industri går ut och försöker
utöva ett motsvarande tryck på säljarlandets
marknad. Ett sådant tillvägagångssätt
har kanhända också i många
fall varit ett hot, men det lär tyvärr
inte finnas några möjligheter att gå den
vägen här. Säljarländerna har på olika
sätt omgärdat sig med barriärer, som
vi icke har möjlighet att komma över.
Beträffande öststaterna måste vi dessutom
räkna med att där möta en statsdirigerad
och i hög grad statssubventionerad
export. Enligt tidningen Arbetet
för den 16 oktober i år har Östtyskland
inte mindre än 3,8 miljarder
östmark investerade i dumpingexport,
där priserna — som faställes av ett
centralkontor — icke har någon samklang
med produktionskostnaderna inom
den industri som tillverkar varorna.
Tidningen uppger att siffrorna är
hämtade från ett statens administrativa
organ i Östtyskland.

En väg att möta uppenbar dumping
vore givetvis att i handelsförhandlingarna
med öststaterna stadga, att svenska
medgivanden av importkontingenter
endast skall gälla för handeln efter
kommersiella principer beträffande
kalkylering och prissättning samt att
uppenbara avsteg därifrån — även om
de är av mindre omfattning — kan
medföra att importmedgivandena från
svensk sida återtages. Importlicenser
skulle alltså beviljas endast om dumping
icke föreligger. Det har vi sett
exempel på från Belgien, Österrike och
Schweiz. Även Tyskland tillämpar pris -

granskning för vissa delar av importen
från öststaterna.

Vidare erinrar handelsministern i sitt
svar om att importen hit även är underlag
för svensk export utåt. Detta är
naturligtvis riktigt. Men jag tror inte
att svensk exportindustri vill erövra
sin utlandsmarknad under vilka betingelser
som helst, och i här förevarande
fall kanske också till priset av
att en så gammal svensk industri som
textilindustrien kanske måste skrotas
ned.

Så vill jag sluta med några ord i anslutning
till vad handelsministern sade
om tulltaxekommitténs eventuella förslag.
Handelsministern pekar i sitt interpellationssvar
på att en provisorisk
tullhöjning företogs i fjol, samtidigt
som det skedde en övergång till värdetullar.
Min avsikt är inte att här dra
upp en allmän debatt om vilken tullnivå,
som ur olika synpunkter är den
mest lämpliga för textilindustrien. Denna
fråga kommer att behandlas ingående,
då proposition om ny tulltaxa föreligger
till våren. Det är emellertid
angeläget att påpeka, att övergången
till värdetullar har medfört en minskning
av skyddet mot dumpingartad import.
Det kan diskuteras om dessa verkningar
av tullförändringen lämpligen
kan motverkas genom att kombinera värdetullen
med en minimivikttull. Jag vill
understryka vikten av att finansministern
— ty det blir väl inte handelsministern
som får hand om den saken
—■ noggrant överväger denna synpunkt,
innan förslaget till ny tulltaxa framlägges.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag håller gärna med
herr Skoglund om att dumping kan
medföra spontana prissänkningar, som
i sin tur kan skapa bestående men och
skada för de industrier som drabbas

Nr 26

Tisdagen den 30 oktober 1956

Svar på interpellation ang. effektivisering av nuvarande antidumpinglagstift ning -

av sådana prissänkningar. Det är också
givet att det bör ligga i det allmännas
intresse att ge näringslivet ett skydd
mot sådana tillfälliga marknadsstörande
prissänkningar, och det är ju endast
fråga om vilka vägar och vilka möjligheter
som står oss till buds.

Herr Skoglund pekade också i sitt
senaste anförande på antidumpinglagstiflningen
och hänvisade till att det
i Danmark lagts fram ett förslag, som
måhända kan ge ökade möjligheter till
skydd för de inhemska industrierna
mot dumping. Ja, det är möjligt att det
förslaget kan inrymma vissa löften.
Jag har läst den artikel som herr
Skoglund citerar, men jag tror nog att
det danska förslaget tål att tänka närmare
på. Vi vet i varje fall inte om det
har sådana gynnsamma verkningar som
man på sina håll kanske hoppats att
det skall få. Våra egna erfarenheter
från den tid då vi tillämpade antidumpingtullar
för några år sedan är inte
enbart gynnsamma. I själva verket var
det, såsom jag redan har antytt i interpellationssvaret,
förenat med betydande
administrativa besvärligheter. Det gick
till en början rätt väl, men sedermera
visade sig systemet svårmanövrerbart
med hänsyn till att nya kvaliteter framkom,
och det medförde betydande svårigheter
att söka klart definiera varorna.
Det gällde ändå en så begränsad
varukategori som nylonstrumpor. Tar
man lida det textila området blir dessa
svårigheter betydligt större, och jag är
inte säker på att man utan en mycket
besvärlig och omständlig apparat går i
land med att på den vägen tekniskt
ordna ett effektivt skydd mot dumping.

Det finns också, såsom både herr
Skoglund och jag har varit inne på,
andra medel att tillgripa — jag tänker
närmast på importlicensgivningen. I de
fall där vi kunnat konstatera uppenbara
dumpingpriser har importlicensieringen
begränsats. Det skedde under
andra kvartalet i år, när importen från

Östeuropa hotade att ta alltför stor
omfattning. Som jag också erinrade om
i mitt interpellationssvar har därför
licensansökningar inte beviljats i större
omfattning än som motsvarar de i handelsavtalen
inrymda kvoterna, trots att
dessa länder när handelsavtalen ingicks
hade hoppats på en mera gynnsam behandling
i detta hänseende.

Vi kommer alltjämt i fortsättningen
att ha vår uppmärksamhet riktad på
denna sak. Jag tror att våra handelspartner
i Östeuropa är på det klara med
anledningen till att vi tillämpar en så
stram licensgivning på detta område
och känner till att sättet att undgå detta
är att upphöra med dumpingen på den
svenska marknaden. I det avseendet
har nog samma överväganden som herr
Skoglund rekommenderade redan i viss
mån varit avgörande för handhavandet
av licensgivningen.

Jag har sagt att jag är beredd att
pröva alla uppslag för att ge industrien
ett skydd mot sådana prissänkningar
som kan medföra bestående men och
omställningssvårigheter för arbetskraften.
Jag vill därför gärna understryka
också såsom min mening vad herr Skoglund
här uttryckte, att man inte bör
spoliera den svenska textilindustrien.

Å andra sidan är det möjligt att den
svenska textilindustrien för närvarande
är överdimensionerad med tanke på de
utvecklingstendenser på längre sikt som
föreligger på detta område. Arbetarantalet
i textilindustrien är kanhända
svårmätbart, men det har ändå nedgått
med omkring 15 000 arbetare under de
senaste fem, sex åren. En viss nedgång
har väl också inträffat i korttidsarbete
och deltidsarbete, så att arbetskraftanvändningen
inom detta industriområde
i själva verket har nedgått mer
än siffran 15 000 låter förmoda.

Vad man i detta hänseende kan göra
vet inte jag. Vi har faktiskt ännu inte
en riktigt klar bild av utvecklingstendenserna.
Jag kanske får erinra herr

Tisdagen den 30 oktober 1950 Nr 26

Svar på interpellation ang. effektivisering av nuvarande antidumpinglagstiftning -

förste vice talmannen Skoglund om
vad han förmodligen redan vet, nämligen
att textilindustriens framtid och de
ekonomiska utvecklingstendenserna på
textilområdet sedan någon tid tillbaka
är föremål för en partsutredning, som
representanter för arbetarna och företagarna
utför tillsammans. Om jag är
riktigt underrättad, undersöker de en
rad olika problem, bl. a. den internationella
textilsituationen och konsumtionsutvecklingen
för textilvaror i Sverige.
Enligt de uppgifter som har lämnats
mig har de föranstaltat om ingående
lönsamhetsundersökningar. De bedömer
arbetsmarknads- och lönefrågor,
och de sysselsätter sig med en omfattande
strukturundersökning. Denna utredning,
som har anlitat en rad olika
experter, räknar inte med att kunna
slutföra sina undersökningar förrän om
cirka ett år. När resultatet av utredningen
föreligger har vi säkert en bättre
grund att stå på när det gäller att bedöma,
inte bara de momentana och tillfälliga
svårigheterna för textilindustrien,
utan dess framtid på längre sikt
här i landet.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
handelsministern för det förtydligande
som han här har gjort och som jag
tycker var mycket värdefullt.

.lag har inte uttalat mig om omfattningen
av den textilindustri som vi
borde kunna ha i det här landet. Det
är möjligt att handelsministern har rätt
i att vi inte i fortsättningen kan ha
samma omfattning på denna som vi
hade under efterkrigsåren, men vi bör
dock alltjämt ha en betydande textilindustri
inom landet.

Vad jag begärde replik för var huvudsakligen
att jag ville fastslå att handelsministern
är villig att, när det kommer
till handelsförhandlingar österut,

så långt möjligt se till att de svenska
statsmaKterna kommer att göra vad på
dem ankommer både när det gäller
ramavtalen och när det gäller varor beträffande
vilka man kan befara rena
dumpingpriser.

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Det är självklart att
den som själv är sysselsatt inom textilindustrien
följer dennas utveckling med
största intresse och i dagens läge även
med mycket stor oro. Är man dessutom
från en stad av Norrköpings storlek
och struktur, en stad där vi har
rätt mycket textilindustri, blir oron
dubbel. Och detta torde väl gälla alla
som är från de textila centra här i
landet.

Textilindustrien har ju efter kriget
haft att kämpa med allt större svårigheter,
vilka har lett till att många
företag på ett eller annat sätt har avvecklat
sin verksamhet, vilket tidigare
har antytts här av herr Skoglund.

Ylleindustrien är väl egentligen den
bransch som under de senaste åren har
haft att kämpa med de allra största
svårigheterna. Arbetarantalet har från
år 1949 till år 1955 reducerats från
något över 13 000 till cirka 9 200. Det
är en nedgång med cirka 30 procent.
Efter 1953 är det 3 000 personer som
har avgått. Denna tendens bekräftas
också av den lönsamhetsutredning som
har verkställts av statens priskontrollnämnd
och vari man konstaterar att
resultatet för år 1954 innebär en mycket
kraftig försämring i relation till
resultatet år 1953. Anledningen härtill
ligger huvudsakligen i en stark nedgång
av produktionen och försäljningen.

År 1955 försämrades resultatet ytterligare
enligt samma utredning. Produktion
och försäljning var relativt oförändrade,
men den allmänna kostnadsökningen
för löner m. m. har tydliger

30 Nr 26 Tisdagen den 30 oktober 1956

Svar på interpellation ang. effektivisering av nuvarande antidumpinglagstiftning -

inte kunnat kompenseras genom prisstegringar.
Tvärtom synes utförsäljningspriserna
ytterligare ha pressats
nedåt.

Motsvarande förhållanden råder i dag
även inom bomullsindustrien likaväl
som inom siden- och rayonindustrierna.
Beträffande de sista skall jag be att
om några ögonblick få säga ytterligare
ett par ord.

Herr statsrådet erinrade i sitt svar
om att den svenska textilindustriens allmänna
konkurrensskydd har förbättrats
genom en modernisering av de
svenska textiltullarna, och det är ju
alldeles riktigt. Tullskyddet var tidigare
mycket lågt. Först för något år sedan
fick vi den provisoriska tullhöjning
som herr statsrådet här talade om, och
samtidigt övergick man från vikttullar
till värdetullar.

Vikttullarna kom till redan år 1911,
då vi för övrigt hade ett helt annat
penningvärde än vi har i dag. De utgjorde
då ungefär 18 procent av importvärdet
men blev sedermera under
årens lopp i det närmaste värdelösa.
Före första världskriget kunde vi här
i landet köpa kamgarnsvara för 4: 50 å
5:50 per meter, men i dag kostar den
cirka 25 kronor per meter. Den provisoriska
tullsats som nu tillämpas utgör
12 procent av värdet, övergången från
vikttull till värdetull innebär totalt sett
en förbättring. De tyngre varorna, som
genom vikttullarna var väl skyddade,
har dock vid övergången till värdetull
fått sämre tullskydd, medan det motsatta
förhållandet gäller för de lättare
varorna.

Den tulltaxekommitté, som i våras
avgav sitt betänkande, föreslog en tullhöjning
på i genomsnitt 14 procent.
Även om regering och riksdag kommer
att anta detta förslag kommer vi att
fortfarande ha en av de lägsta tullnivåerna
i Europa.

Under sådana förhållanden kommer
det även i fortsättningen att vara gan -

ska svårt för oss att konkurrera med
utlandet. Vi har högre löner och högre
kostnader, och detta kommer att belasta
våra varor.

Trots att tullfrågorna i dag inte behandlas
här i riksdagen skulle jag
vilja göra statsrådet uppmärksam på
en sak som gäller tullen på sidenvaror.
Jag har noterat statsrådets uttalande
nyss, att han skulle vara villig att pröva
allt som kan gagna textilindustrien.

Under de närmaste åren kommer den
svenska textilindustrien att tvingas ta
ställning'' till ett allvarligt problem, föranlett
av tulltaxekommitténs förslag att
sänka tullarna på silkevaror. Om detta
förslag kommer att framläggas för riksdagen
vet jag inte i dag, men för den
händelse att så blir fallet vill jag ta
upp frågan.

I dag är det knappast någon import
att tala om när det gäller foder och
silkevaror. Den inhemska tillverkningen
kan helt tillgodose efterfrågan på dessa
varor. Om tullen sänks kommer det
emellertid att ske import till priser som
omöjliggör en produktion av sådana
varor inom landet. Det är ett allvarligt
problem för en stor del av den svenska
textilindustrien i dag. Det måste innebära
en omläggning av driften, om en
sådan nu kan vara möjlig, eller också
kommer ytterligare vissa grupper av
den svenska textilindustriens arbetare
att avpolletteras. Dessutom kan det ju
bli rätt stora svårigheter för den kommun
inom vilken textilindustrien ligger.
Man kan tänka sig hur det skulle
bli om ett sådant företag som Älvenäs
skulle tvingas att på ett eller annat sätt
lägga om driften eller eventuellt lägga
ner densamma.

Jag skall inte gå in på dumpingfrågan
utan vill i det avseendet endast
understryka vad som sagts från herr
Skoglunds sida. Jag konstaterar att man
i dag kan köpa polska varor till priser
som ligger under hälften av våra egna
tillverkningskostnader. Det är uppen -

Tisdagen den 30 oktober 1956 Nr 26

Svar på interpellation ang. effektivisering av nuvarande antidumpinglagstiftning -

bart att en tull på 12—14 procent inte
har någon större betydelse i sådana
fall.

När man diskuterar dagens textilläge
skall man heller inte bortse ifrån
att en omläggning av våra klädvanor
är ett faktum. Det är inte bara i Amerika
utan även i Sverige som fritidsmodet
har slagit igenom. Det innebär
att man syr upp kläder av tyger som
vi för närvarande inte tillverkar inom
landet utan importerar, huvudsakligast
från Amerika, till priser som ingen
svensk fabrikant skulle kunna konkurrera
med.

Man kan fråga sig vilka åtgärder som
i dagens läge kan behöva vidtagas från
textilindustriens sida. Syftet med alla
åtgärder är givetvis att nedbringa kostnaderna,
och det är självfallet riktigt.
Frågan är bara vilka vägar man skall
gå. Många säger: rationalisera industrien,
gör enhetliga varor, och kostnaderna
kommer att sjunka. Det låter ju
riktigt och skulle vara en bekväm väg.
Jag vågar påstå att den moderna svenska
textilindustrien nu är högt rationaliserad.
Man får emellertid inte glömma
bort att en rätt stor del av arbetet
inom textilindustrien alltfort måste utföras
manuellt. Som exempel kan nämnas
att all lagning måste utföras för
hand, och det är i högsta grad tidsödande.
De långa seriernas princip
skulle kunna tillämpas om man inte
behövde ta hänsyn till konsumenternas
varierande önskemål. Men det är ju
orealistiskt att tänka sig en sådan väg.
Vi är individualister här i landet och
vill inte gärna gå klädda i en likadan
kostym som någon annan har, vilket
man kan få göra i andra länder. Vår
marknad är alltså för liten för att kunna
köra långa serier. Däremot kan andra
europeiska länder göra det och exportera
en del av sitt överskott på den
svenska marknaden.

Alt tänka sig en uppdelning av den
svenska marknaden mellan olika till -

verkare här i landet låter också tekniskt
riktigt, men det är oerhört svårt,
för att icke säga omöjligt, att genomföra.
Däremot tror jag att en gemensam
nordisk marknad säkert skulle ha
stor betydelse för den svenska textilindustrien.
Från dess sida måste rationaliseringen
givetvis fullföljas där så
är möjligt och ändamålsenligt och ekonomiskt
försvarligt, samtidigt som en
anpassning av tillverkningen med hänsyn
till efterfrågan måste ske.

För att underlätta för textilindustrien
såväl som för näringslivet i stort att
ta upp konkurrensen med andra länder,
är det av största vikt att investeringsavgifter
och extra skatter avskaffas
snarast möjligt. Dessa är ju i dag
särskilt besvärande. Jag tänker på investeringsavgiften,
som beträffande textilindustrien
verkar med hela sin kraft.
Det är också angeläget att regering och
riksdag noga överväger konsekvenserna
innan man beslutar i tullfrågan, som
kanske kommer upp till behandling
nästa riksdag. Jag tror att tiden nu kan
vara inne att slå vakt om den del av
den svenska textilindustrien som finns
kvar. Jag tror att det är nödvändigt att
den blir kvar. Det är också, som här
tidigare understrukits, ofrånkomligt att
ta itu med dumpingfrågan. Det kan väl
knappast ske på annat sätt än genom
en effektivisering av antidumpinglagstiftningen.
Det är ett krav som vid
flera tillfällen framförts från representanter
för textilindustrien.

Handelsministern meddelade i sitt
svar att importen numera begränsats
till avtalade kvoter, och det är ju något
som vi hälsar med glädje.

Jag vill också till sist ta fasta på
statsrådets löfte att med särskild uppmärksamhet
följa dumpingproblemet
och möjligheterna att motverka osunda
konkurrensmetoder, och vi hoppas att
detta skall ske innan ytterligare skadeverkningar
åstadkommits på den svenska
textilindustrien.

32 Nr 26 Tisdagen den 30 oktober 1956

Svar på interpellation ang. effektivisering av nuvarande antidumpinglagstift
ning

Handelsministern antydde i sin replik
att textilindustrien skulle vara
överdimensionerad. Det är väldigt svårt
att säga om det finns en överkapacitet
eller inte. Textilindustrien är ju en speciell
industri som är mycket modebetonad.
Man kan ett år ha tillverkning
av en viss typ av varor och ett annat
år av en helt annan typ av varor, vilket
gör att det måste finnas en produktionsapparat
för båda typerna. Den ena
avdelningen kanske kan stå stilla ett
år, då däremot den andra går för fullt.
Det är alltså ett invecklat problem,
men man måste för att tillgodose efterfrågan
på marknaden ha en produktionsapparat,
som kan klara den efterfrågan
av olika slag som framkommer.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag håller med interpellanten
om att bevarandet av den
svenska textilindustrien är ett nationellt
intresse, och jag delar de bekymmer
han har uttryckt för de allmänna
tendenserna inom textilindustrien för
närvarande. Jag fruktar uppriktigt sagt
att bankerna, om inga åtgärder vidtas,
kommer att driva större delen av de
svenska textilföretagen i konkurs inom
mycket kort tid.

En annan fråga är hur man skall
gå till väga. Jag vill påminna om att
riksdagen för åtskilliga år sedan biföll
en kommunistisk motion, som krävde
en ordentlig undersökning av situationen
inom den svenska textilindustrien
och rekommenderade vissa åtgärder,
bl. a. en centralisering — eventuellt ett
förstatligande — av densamma. Men
regeringen har som bekant underlåtit
att vidtaga åtgärder i denna riktning.
Om en verkligt ingående undersökning
hade kommit till stånd, är det möjligt
att situationen skulle ha sett bättre ut
än den gör i dag.

I detta sammanhang vill jag erinra
om en diskussion i radio för någon

vecka sedan, när sekreterare Lindgren i
Textilarbetareförbundet framförde vissa
synpunkter, som i varje fall inte interpellanten
har åberopat. Interpellanten
har i stället åberopat motpartens
— d. v. s. textilföretagarnas — synpunkter
i frågan.

Sekreteraren i Textilarbetareförbundet
erinrade om ganska kända förhållanden,
att företagsamheten är decentraliserad,
att den har vuxit upp under
särskilda betingelser och att inte minst
de åtgärder som varit nödvändiga att
vidtaga under tider av krig och avspärrning
har bidragit till att vi har
en mängd företag, som kämpar hårt
för livet mot en allt starkare konkurrens.

Nu försöker man'' rädda dessa företag
genom att konstruera något slags dumpingliot,
att dumping är den grundläggande
orsaken till svårigheterna. Jag
tror att detta i bästa fall är ett självbedrägeri.
Det är mycket svårt att fastställa
vad som härvidlag är dumping
och hur stora de reella produktionskonstaderna
är i olika länder. Det är
ju ingen hemlighet att Sverige utsätts
för ett starkt exporttryck från Japan
och Italien, men det talar interpellanten
inte om.

Om jag nu får tala om Östtyskland,
som närmast tycks ligga interpellanten
om hjärtat, så vill jag erinra om att
textilindustrien i Östtyskland är starkt
rationaliserad. Om man jämför våra
företag med deras små arbetssalar och
å andra sidan de stora och högrationaliserade
fabriker för textilfabrikation
som finns i Östtyskland, så är det
uppenbart att produktionskostnaderna
måste bli helt olika.

Det talades här om kostnaden för
garner. Ja, Sveriges textilindustri får
ju köpa alla garner från utlandet, men
i Östtyskland finns det väldiga tillgångar
av brunkol, som ingår såsom en
viktig råvara för en betydande del av
den tyska textilindustrien.

Tisdagen den 30 oktober 1950 Nr 26

Svar på interpellation ang. effektivisering av nuvarande antidumpinglagstiftning -

Om man verkligen ger sig till att
undersöka dessa förhållanden, skall
man finna att det inte är så lätt att
fastställa vad som är dumping.

Jag vill också anföra en annan synpunkt.
Före kriget kom 80 procent av
all svensk strumpimport från Sachsen,
som ju ligger i Östtyskland. I dag är
den andel som kommer från hela Östeuropa
4,5 å 5 procent av den svenska
importen av dessa varor. Det är svårt
att föreställa sig, att utplånandet av
dessa ytterligare 4,5 å 5 procent skulle
lösa den svenska textilindustriens problem,
så mycket mera som 14 procent
av den svenska textilexporten ändå går
till samma område.

Det talas allmänt om att amerikanerna
förbereder en exportoffensiv på
Skandinavien till nästa år. Många svenska
delegationer med affärsmän och
andra inbjudna reser på löpande band
till Amerika och får antagligen där den
uppmuntran de behöver för att likvidera
den sista resten av svensk handel
på Östeuropa.

Konjunkturinstitutet har just undersökt,
huruvida strukturella förhållanden
kan förklara den oavbrutna minskningen
av våra valutatillgångar. Institutet
ger vissa argument för denna uppfattning,
men det undertrycker helt sådana
argument som att Sverige från
USA köper betydligt över 50 procent
mer än vad Sverige säljer till USA.
Alla krafter är i gång för att göra denna
relation ännu ofördelaktigare för vårt
land. Jag kan inte låta bli att betrakta
den här aktiviteten från herr Skoglunds
sida — jag vill inte göra det till
något personligt kränkande påstående
— såsom ett led i denna allmänna strävan
att förinta de få rester — ungefär
5 procent av hela den svenska utrikeshandeln
-— av den handel vi har med
Östeuropa.

Jag undrar —- och därmed knyter jag
an till vad jag först sade — om inte regeringen
ändå borde ta upp spörsmålet,

3 — Andra kammarens protokoll 1956. Ni

som riksdagen varit intresserad av, och
göra en verklig undersökning av hela
textilindustriens läge. Jag tror det skulle
vara väl använda pengar och att man
åtminstone skulle kunna komma fram
till sådana åtgärder, som man vidtagit
i Norge. Där har man genom samarbete
inom textilindustrien åstadkommit ganska
betydande resultat för att effektivivisera
densamma.

Herr Boija har nyss, utan att ange
exempel, skjutit skulden på individualismen
här i landet. Jag tror inte det
är så farligt med denna. Jag ser många
svenskar, som går klädda i likadana kostymer
och tror inte alls det skulle
kränka svenskarnas individualism, om
man kunde lägga upp ett system med
något större serier, som kunde bli mer
affärsmässiga, när man levererar sina
varor till handeln.

Herr talman! Jag har endast velat
framföra dessa synpunkter i denna i
och för sig mycket viktiga debatt. Jag
vill också, när man nu har uttolkat
statsrådets senaste anförande såsom ett
medgivande till de synpunkter som anförts
av interpellanten, resa ett krav:
Gör slut på diskrimineringen! Jag tror
det är ett svenskt intresse, som i det
långa loppet också kommer att bli till
förmån för den svenska exportindustrien.
Gör också denna undersökning
av textilindustriens läge, vilken riksdagen
för så länge sedan uttalade sig
för.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte man behöver
göra någon lång utläggning beträffande
herr Hagbergs tal.

Herr Hagberg känner sig manad att
gå i försvar för handeln med en del stater
österut. Han är trogen under alla
förhållanden, oavsett vad som händer!
Jag vill bara tillägga, att jag i min interpellation
inte siktade i något särskilt
26

34 Nr 26 Tisdagen den 3U oktober 19o6

Svar på interpellation ang. effektivisering av nuvarande antidumpinglagstift -

ning

väderstreck. Jag förmenar, att handelsministern
i detta fall skall uppträda och
behandla staterna lika, oavsett om de
befinner sig i öster eller i väster, när
de begagnar handelsmetoder, som man
måste betrakta som direkt olämpliga
och skadliga. Jag tror inte, att handelsministern
behöver något råd. Annars
skulle det vara: Tänk för all del inte
ett ögonblick på herr Hagbergs råd om
förstatligande! Det tror jag vore den
sämsta tänkbara av alla utvägar, när
det gäller den svenska textilindustrien.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Det är nog bäst för
herr Skoglund, att han inte ingår på
ett sakligt bemötande. Såvitt jag förstår
är det mycket svår fört honom att
komma ifrån det förhållandet, att han
utpekade de 4% å 5 procenten av den
svenska textilimporten som kommer österifrån
som huvudorsak till den svenska
textilindustriens svårigheter.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Vi kan konstatera, att
herr Hagberg är ledsen över att ett utredningsönskemål,
som framförts från
det kommunistiska partiet, inte effektuerats
av regeringen. Men det finns ju
ett mycket starkt skäl, herr Hagberg, till
att man inte velat handla enligt kommunisternas
förslag, vilket jag erinrade
om i min tidigare replik. Det sitter
nämligen redan en utredning, som tillkom
efter förberedande överläggningar
hösten 1954 och som arbetat sedan
januari—februari 1955. I denna ingår
ungefär lika antal representanter för
Textilindustriförbundet och för Textilarbetareförbundet.
Den av herr Hagberg
åberopade förbundssekreteraren
Lindgren är en av ledamöterna i den
utredningen och uppgiften för densamma
är just att undersöka textilindustriens
framtid i vårt land. Vill herr Hagberg
underkänna den utredningen all

betydelse, eftersom han så ivrigt och så
många gånger kräver att Kungl. Maj :t
själv, alldeles oavsett vad som här försiggår,
skall tillsätta en särskild utredning?
Att han nu åter ställer detta krav,
kanhända beror på att han inte lyssnade
på min replik.

Sedan vill jag gärna ge herr Hagberg
rätt i att det är svårt att fastställa, om
det i en viss situation föreligger dumping;
det är otvivelaktigt så, herr Hagberg.
Men det finns vissa fall, där det
inte kan råda något som helst tvivel om
att dumping har förelegat. Jag har från
den korta tid som jag varit chef för
handelsdepartementet inte så få konkreta
fall, där jag kunnat visa på export
från Östeuropa till priser, som understigit
vederbörandes egna priser för
inköp av råvaran.

Det kan ju hända att stenkolet eller
brunkolet i Östeuropa kan ha sin betydelse
för att utveckla en råvarubas för
nylonstrumpsindustrien, men ännu så
länge, herr Hagberg, har man trots ansträngningar
inte kommit så långt att
man framställer bomull i Östtyskland.
Vi har fall, där det kunnat visas, att
priset för de färdiga varorna understiger
det pris som vederbörande betalat
i inköp för råvaran. Då föreligger
otvivelaktigt dumping.

Medan jag ännu har ordet, herr talman,
skulle jag vilja säga något i anslutning
till herr Boijas påpekande. Han
uppehöll sig särskilt vid ylleindustriens
svårigheter.

Vi är medvetna om — både jag och
säkerligen också interpellanten — att
‘ust på detta område har en del fabriker
nedlagts, inte så få förresten. Men de
svårigheter, som den svenska ylleindu.
trien brottas med, sammanhänger knappast
i någon större utsträckning med
importen från Östeuropa. Vi skall komma
ihåg att svårigheterna uppenbarade
sig redan 1951—1952, alltså innan importen
från öststaterna egentligen kommit
i gång.

Tisdagen den 30 oktober 1956 Nr 26

Svar på interpellation ang. effektivisering av nuvarande antidumpinglagstiftning -

Det kan också tillfogas, att importen
av yllevävnader från Östeuropa uppgår
till ett rätt litet belopp. Det rör sig för
innevarande år inte om mera än omkring
800 000 kronor. Vi har därför inte
att söka ylleindustriens svårigheter i
dumping från Östeuropa. Jag tycker det
är angeläget att detta framhålles.

Om man ser textilimporten från Östeuropa
i förhållande till den totala textilimporten,
så rör det sig endast om
3 å 4 procent och i år något över 6 procent.
För vissa varuslag kan denna import
vara besvärande, dock, herr Boija,
inte på ylleindustriens område.

Herr Boija erinrade om att tulltaxekommittén
nu avgivit sitt förslag och
att vi kanhända i sinom tid får tillfälle
att ta ställning till detta förslag. Han
framhöll i anslutning till detta påpekande
angelägenheten av att slå vakt
omkring den svenska textilindustrien.
Jag tror det var så hans ord föll.

Jag undrar egentligen, vilka slutsatser
herr Boija själv drog av detta? Var
lians avsikt att rekommendera en mera
långtgående höjning av tullarna än vad
som ifrågasatts i tullkommitténs förslag?
Det kunde ju vara intressant, medan
arbetet på detta förslag pågår inom
Kungl. Maj :ts kansli, att få reda på vilka
önskemål och rekommendationer herr
Boija är beredd att avge i dagens läge.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inget behov av
att polemisera mot statsrådet Lange,
eftersom han i huvudsak bekräftade vad
jag anförde. Jag vill bara beträffande
den utredning han nämnde erinra om
att det är inte den utredning, som riksdagen
menade, utan det är ju en utredning,
som arbetar på helt andra
grunder. Jag avser inte alls, att regeringen
skall försvåra dess arbete på något
sätt, men det hindrar ju inte, att regeringen
kunde gett en egen utredning
ett annat uppdrag. Emellertid är det ju

inte enbart det kommunistiska partiet
utan riksdagen som begärt utredning.

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Herr Hagberg talade om
att industrien i Östeuropa var högrationaliserad
och gjorde gällande, att detta
skulle vara anledningen till de låga priserna.
Med anledning därav skulle jag
vilja fråga: Hur vill herr Hagberg förklara,
att de råvarupriser, som vi får
betala, i vissa fall är högre än priset
på färdigvaror från Östeuropa?

Statsrådet frågade mig om min inställning
till tullarna. Jag vill säga att
från den svenska textilindustriens sida
har man i första hand icke krävt annat
än ett återställande av det gamla tullskyddet.
Vad jag framför allt uppehöll
mig vid och betonade var, att handelsministern
borde uppmärksamma tullarna
på siden, som man nu vill sänka, ocli
de konsekvenser detta kommer att få
för siden- och rayontillverkningen. Vi
menar nog, att man skall bibehålla de
tullar vi nu har på siden- och rayonvaror.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den på bordet liggande
motionen nr 803, av herrar Ahlsten och
Kristensson i Osby.

§ 6

Föredrogs den av herr Löfrolh vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet ocli chefen för försvarsdepartementet
angående revision av gällande
skyddsområdesinstitution kring
våra militära befästningsanordningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 26

Tisdagen den 30 oktober 1956

Interpellation ang. utlandssvenskarnas rösträtt

§ 7

Föredrogs den av herr Nilsson i Östersund
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet i anledning av
ifrågasatt nedläggning av sulfitfabriken
i Järpen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Königson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående tillämpningen av bestämmelserna
om tertiärlån och tillläggslån
för flerfamiljshus.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Interpellation ang. utlandssvenskarnas
rösträtt

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fröken VINGE (fp), som yttrade:
Herr talman! Genom successiva reformer
har numera de flesta av rösträttshindren
undanröjts. Fortfarande
finns det emellertid en stor kategori
svenska medborgare som saknar rösträtt.
Jag syftar på sådana utomlands
bosatta svenska medborgare, som inte
är mantalsskrivna i Sverige.

För de svenskar som bor i övriga nordiska
länder lär ju frågan utredas inom
Nordiska rådet, men det är många andra
svenskar, som bittert beklagar att de
på grund av arbete i främmande land
berövats sin rösträtt.

Frågan berördes i motioner vid 1953
och 1954 års riksdagar. I motion II: 47/
1953 hemställdes om utredning av möjligheterna
att vidga rätten för utlands -

svenskar att deltaga i val, i första hand
till riksdagens andra kammare. I motion
II: 11/1954 hemställdes, att vid den
pågående utredningen i vissa frågor rörande
folkbokföringsväsendet jämväl
frågan om utlandssvenskarnas folkbokföring
skulle upptagas till prövning. I
båda motionerna föreslogs, att personer
som uttagit utvandringscertifikat skulle
få möjlighet att uppföras i mantalslängd
i utflyttningsförsamlingen eller i en särskild
bilaga till mantalslängden. Därigenom
skulle de också kunna upptagas i
röstlängd för denna församling.

En tänkbar möjlighet är att utöka de
kategorier av svenska medborgare, som
enligt särskilda bestämmelser i kyrkobokföringsförordningen
kan kvrkobokföras
i Sverige. Det skulle då närmast
vara fråga om att ersätta begreppet »i
rikets tjänst å utländsk ort anställd»
med ett uttryck, som också kunde inkludera
svenska företags personal, tidningarnas
utlandskorrespondenter m. fl.
liksom deras familjemedlemmar. Men en
sådan reform hjälper bara en del av de
svenskar, som trots flerårig utlandsvistelse
känner stark samhörighet med
Sverige.

Därför torde det vara bättre att försöka
bereda de utlandssvenskar, som
uttrycker en önskan därom, möjligheter
att i en eller annan form upptagas i ett
register, som kan läggas till grund för
röstlängd. Ett sådant förslag framfördes
i nyssnämnda motioner. Enligt interpellantens
åsikt finns det fortfarande
anledning att överväga det förslaget.
En annan möjlighet är att grunda röstlängd
och därigenom rösträtt på de nationalitetsmatriklar,
som enligt 62 §
kungl. förordningen den 3 februari 1928
skall föras på beskickningar och vissa
konsulat.

I dessa nationalitetsmatriklar införs i
vederbörande land bosatta svenskar, då
de får pass. Andra där bosatta svenskar
kan införas, om de så önskar. Vid införandet
prövas nationaliteten. Om införandet
skall ligga till grund för röst -

Tisdagen (len 30 oktober 1950 Nr 26

arvodena till pensionsavgångna lärare vid vikariat

Interpellation ang. förbättring av

rätt, torde nationaliteten böra prövas på
nytt, innan röstlängden skall upprättas.

Nationalitetsmatrikeln omfattar givetvis
inte alla utlandssvenskar. Men det
väsentliga är, att de har möjlighet att
införas där. Vid en utredning av möjligheterna
att grunda rösträtten på nationalitetsmatrikeln
torde bl. a. böra
diskuteras, om alla utlandssvenskar
skall tillhöra samma valkrets eller om
rösterna kan fördelas på rikets olika
valkretsar.

Även andra utvägar än de här angivna
torde finnas. Även om man hestämt
tar avstånd från tanken att införa röstplikt
måste man göra den reflexionen,
att de länder som har röstplikt också
för sina i utlandet bosatta medborgare
givetvis måste ha löst de problem som
berörs i denna interpellation.

På grund av det starka intresse alt få
rösta åtminstone vid andrakammarval,
som många utlandssvenskar hyser, anhåller
jag, herr talman, om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för justitiedepartementet få rikta
följande fråga:

Vill herr statsrådet låta utreda frågan
om utlandssvenskarnas rösträtt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. förbättring av arvodena
till pensionsavgångna lärare vid
vikariat

Ordet lämnades på begäran till

Fröken LÖWENHIELM (fp), som anförde: Herr

talman! Det är ett bekant faktum,
att framför allt läroverk, realskolor,
högre kommunala skolor, men även
andra skolformer har stora svårigheter
att anskaffa de lärare, som skolorna behöver
för undervisningens ordnande på
ett tillfredsställande sätt. Genom annonser
och med länsarbetsnämndernas
hjälp undersöks och bottenskrapas under
sommarmånaderna alla möjligheter

som står till buds att skaffa lämpliga
och kunniga lärare med den kompetens,
som fordras för undervisningen på olika
stadier. Efter höstterminens början finns
icke några reserver av kompetenta lärare
att tillgå för vikariat. När det senare
under läsåret inträffar sjukdomsfall
bland lärarna, har skolorna oerhörda
svårigheter att bemästra situationen.

Det borde emellertid kunna finnas
en visserligen inte så stor men mycket
lämplig reserv i de pensionerade lärarna.
Dessa är dock ofta mycket ovilliga
att åtaga sig vikariat. Detta beror enligt
undertecknads uppfattning och erfarenhet
till en stor del på att lönesättningen
till de pensionsavgångna lärarna
är sådan, att den icke stimulerar dessa
till att åtaga sig något arbete i skolorna.
Pensionerade lärare erhåller nu två
tredjedelar av den läsårsdaglön, respektive
två tredjedelar av det timarvode,
som utgår till icke pensionerade lärare
för motsvarande arbete.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
civildepartementet få framföra följande
interpellation:

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga
åtgärder för att förbättra arvodena
till pensionsavgångna lärare, som åtager
sig vikariat i skolorna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 187, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Norge för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet,

nr 188, med förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1957,
in. m.,

nr 189, med förslag angående visst
lotteriförfarande i samband med åter -

Tisdagen den 30 oktober 1956

38 Nr 26

betalning av överskjutande preliminär
skatt, och

nr 192, angående anslag till inköp av
polioympämne.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 182, med förslag till skolstyrelselag
m. m. motionerna:

nr 804, av fru Eriksson i Stockholm
och herr Gustafsson i Stockholm,
nr 805, av fröken Löwenhielm och
herr Hamrin,

nr 806, av fröken Höjer m. fl.,
nr 807, av herr Larsson i Hedenäset,
nr 808, av herr Eimås och fröken
Vinge,

nr 809, av herrar Svensson i Krokstorp
och Johanson i Västervik,

nr 810, av herr Nilsson i Göingegården
m. fl., och

nr 811—814 av fröken Wetterström;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 184, med förslag till lag om
skydd för vissa kartor, m. m., motionen
nr 815, av herr Stenberg m. fl., samt
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 185, med förslag till lag om
ändring i civilförsvarslagen den 15
juli 1944 (nr 536) motionerna:

nr 816, av fröken Wetterström m. fl.,
och

nr 817, av herrar Boija ocli Nyberg.
Dessa motioner bordlädes.

§ 13

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.24.

In fidem
Gunnar Britlh