Onsdagen den 24 oktober. Sid
ProtokollRiksdagens protokoll 1951:28
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
1951
FÖRSTA KAMMAREN
Nr 28
20—24 oktober.
Debatter m. m.
Onsdagen den 24 oktober. Sid.
Minnesord över Hans Kungl. Höghet Prins Carl ................ 5
Tillverknings- och importskatt å personbilar m. m............... 5
Interpellationer:
av herr Nerman ang. underlätet beivrande av visst brott ...... 41
av herr Anderberg ang. bildandet av kommunalförbund för
polisväsendet m. m....................................... 42
Samtliga avgjorda ärenden.
Onsdagen den 24 oktober.
Bevillningsutskottets betänkande nr 61, ang. förslag till förordning
om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m..... 5
Första kammarens protokoll 1951. Nr 28.
V
i
i. *
*
*.
it ,
Lördagen den 20 oktober 1951.
Nr 28.
3
Lördagen den 20 oktober.
Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
214, angående ändrad lönegradsplacering
för viss vård- och ekonomipersonal
m. m.
Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner:
nr
216, angående rörlig kredit åt
Svenska spannmålsaktiebolaget;
nr 217, angående anslag å tilläggsstat
I för budgetåret 1951/52 till främjande
av bostadsförsörjningen m. m.; samt
nr 218, med förslag till förordning om
skatt vid tillverkning och import av personbilar
m. m.
De kungl. propositionerna föredrogos
var för sig, och blevo därvid proposi
-
tionerna nr 216 och 217 bordlagda, varemot
propositionen nr 218 nu hänvisades,
såvitt angick medgivande till överskridande
av viss anslagspost i avlöningsstaten
för kontrollstyrelsen, till
statsutskottet samt i övrigt till bevillningsutskottet.
Anmäldes och bordlädes en av herr
Wistrand under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad motion, nr 509, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ändrad lönegradsplacering
för viss vård- och ekonomipersonal
m. m.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.02 eftermiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
4
Nr 28.
Tisdagen den 23 oktober 1951.
Tisdagen den 23 oktober.
Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.
Justerades protokollen för den 16 och
den 17 innevarande månad.
Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:
Till riksdagens första kammare.
Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag härmed anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 21/i0—ä7/to
1951.
Säter den 22/10 1951.
Gustaf Snygg.
Att ledamoten av riksdagens första
kammare, förste uppsyningsmannen vid
Säters sjukhus Gustaf Snygg på grund
av övre luftvägsinfektion är oförmögen
att deltaga i riksdagsarbete under tiden
21/10—27/10 1951 intygas härmed på heder
och samvete.
Säters sjukhus, Säter, den 22/i0 1951.
Lars Olov Nordman.
Verksläkare.
Den begärda ledigheten beviljades.
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 216, angående rörlig kredit åt Svenska
spannmålsaktiebolaget.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
217, angående anslag å tilläggsstat I för
budgetåret 1951/52 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
herr Wistrands motion nr 509,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrad lönegradsplacering
för viss vård- och ekonomipersonal
m. m.
Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets
betänkande nr 61, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om skatt vid tillverkning
och import av personbilar m.
m., såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.03 eftermiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Nr 28.
5
Onsdagen den 24 oktober.
Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.
Herr TALMANNEN yttrade: Hans
Kungl. Höghet, Hertigen av Västergötland
Prins Carl har slutat sin långa levnad.
Genom sin goda och ädla personlighet
och sin uppoffrande gärning i
människokärlekens tjänst har han rest
sig ett äreminne, som kommer att fortleva.
På olika områden gjorde han betydelsefulla
insatser, men främst står
hans välsignelsebringande verksamhet
inom Svenska röda korset.
Även om dödsbudet icke kom alldeles
oväntat, är dock sorgen i avskedets
stund tung för hans närmaste. Riksdagens
första kammare deltager varmt och
uppriktigt i denna sorg, som nu drabbat
Konung och konungahus och främst
Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan av
Västergötland och hennes familj.
Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Jag hemställer, att kammaren
behagade uppdraga åt sin talman
att till Hans Maj :t Konungen, Hennes
Maj:t Drottningen samt Hennes
Kungl. Höghet Hertiginnan av Västergötland
och den övriga kungliga familjen
framföra kammarens djupt kända
och varma deltagande i den sorg, som
drabbat dem.
Vad herr förste vice talmannen sålunda
hemställt bifölls enhälligt.
Förordningtsförslag om tillverkningsoch
importskatt å personbilar m. m.
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 61, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till för
-
ordning om skatt vid tillverkning och
import av personbilar m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet.
I en den 19 oktober 1951 dagtecknad
proposition, nr 218, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogade
förslag till
1) förordning om skatt vid tillverkning
och import av personbilar m. m.;
samt
2) förordning om frihet i vissa fall
från skatteplikt enligt förordningen den
25 maj 1951 (nr 283) om tillfällig automobilskatt;
dels
ock medgiva, att för budgetåret
1951/52 den i avlöningsstaten för kontrollstyrelsen
upptagna anslagsposten
till icke-ordinarie personal finge för bestridande
av vissa i propositionen angivna
kontrollkostnader överskridas
med högst 20 000 kronor.
I den kungl. propositionen hade i syfte
att begränsa efterfrågan på personbilar
och motorcyklar föreslagits uttagande
av en särskild skatt vid tillverkning
och import av sådana fordon.
Skatten hade föreslagits skola utgå med
10 procent av fordonets beskattningsvärde,
vilket definierats såsom fordonets
pris, skatten inräknad, vid försäljning
till konsument. Den föreslagna beskattningen,
som skulle träda i kraft
omedelbart vid utfärdandet av författningen
med verkan från och med dagen
för propositionens avlämnande till
riksdagen, hade föreslagits skola bliva
till giltighetstiden begränsad till utgången
av budgetåret 1952/53. Skatten
hade beräknats giva en inkomst till
statsverket å cirka 50 miljoner kronor
för år räknat. I propositionen hade ut
-
6
Nr 28.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Förordningsförslag om tillverknings- och
talats, att giltighetstiden för den under
våren 1951 antagna förordningen om
tillfällig automobilskatt, som gällde till
och med den 30 juni 1952, icke borde
förlängas. Vidare hade föreslagits, att
fordon, som registrerades efter ingången
av november 1951, skulle utom i vissa
undantagsfall vara frikallade från dem
eljest åvilande skatteplikt enligt sistnämnda
förordning.
Propositionen hade hänvisats, såvitt
angick medgivande till överskridande
av nyssnämnda anslagspost i avlöningsstaten
för kontrollstyrelsen, till statsutskottet
samt i övrigt till bevillningsutskottet,
vilket senare utskott i det nu
föreliggande betänkandet på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 218, i de delar propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
antaga vid propositionen fogade
förslag till
1) förordning om skatt vid tillverkning
och import av personbilar in. m.;
samt
2) förordning om frihet i vissa fall
från skatteplikt enligt förordningen den
25 maj 1951 (nr 283) om tillfällig automobilskatt.
Med hänsyn till ärendets brådskande
natur hade utskottet tillika hemställt, att
förevarande betänkande måtte företagas
till avgörande efter allenast en bordläggning.
Herr talmannen hemställde nu, huruvida
kammaren ville besluta, att betänkandet
skulle företagas till avgörande innevarande
dag.
Herr ANDRÉN: Herr talman! Med
hänsyn till det sätt, varpå det nu föreliggande
förslaget blivit behandlat i
förberedande instanser, ber jag att få
yrka återremiss av utskottets betänkande.
Jag vill erinra om att Kungl. Maj:t
endast använt en utredningsman för utarbetandet
av detta förslag och att det,
såvitt man kan se av propositionen, icke
varit föremål för någon remissbehandling.
Jag vill vidare erinra därom, att
importskatt å personbilar m. m.
utskottet icke funnit nödigt att införskaffa
de upplysningar, som så väl hade
kunnat behövas i ett ärende, som blivit
berett på det sätt jag nu omnämnt.
Jag finner det under föreliggande
omständigheter knappast vara med
kammarens värdighet förenligt, att detta
förslag behandlas redan i dag, och
hemställer alltså, herr talman, att detta
utlåtande återremitteras till bevillningsutskottet.
Herr SJÖDAHL: Herr talman! De omständigheter,
under vilka detta förslag
lagts på riksdagens bord och sedermera
behandlats av bevillningsutskottet, torde
komma att bli mycket noggrant och
omsorgsfullt ventilerade, försåvitt kammaren
upptar frågan till behandling i
dag. Herr Andréns korta anförande nu
ger mig inte anledning att ingå på en
debatt i denna sak, och jag nöjer mig
alltså — om inte ytterligare inlägg skulle
påkalla en mera ingående argumentering
— med att yrka, herr talman, att
ärendet måtte redan i dag bli föremål
för första kammarens behandling.
Herr ANDRÉN: Herr talman! Vad
som kommer att ske under en eventuellt
följande debatt om detta utlåtande,
därom vet jag lika litet som herr Sjödahl,
men jag skulle föreställa mig att
en sådan debatt i alla händelser kommer
att bli ganska livlig. Som herr talmannen
och kammarens ledamöter torde
ha observerat, lade jag emellertid
tyngdpunkten i motiveringen för mitt
yrkande på den synnerligen otillfredsställande
behandling, detta ärende fått
i förberedande instanser, och på att
riksdagen bör få möjlighet att komplettera
och närmare belysa det föreliggande
förslaget.
Jag vidhåller alltså mitt yrkande om
återremiss till utskottet.
Herr OHLON: Herr talman! Jag ber
att få biträda herr Andréns yrkande om
ärendets återremiss, av de skäl som anförts.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Nr 28.
7
Förordningsförslag om tillverknings- och importskatt å personbilar m. m.
Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag vill
bara erinra om att det finns många precedensfall
på att snabbehandling av
ärenden skett i ungefärligen samma
ordning som det här är fråga om.
Jag hemställer fortfarande om bifall
till mitt yrkande att ärendet måtte tagas
under första kammarens behandling
i dag.
Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Det
är alldeles riktigt att snabbehandling
av ärenden förekommit tidigare och att
våra grundlagar medge en sådan ordning.
Men vad vi inte fått svar på är,
varför just detta ärende behöver behandlas
så snabbt, att oppositionen över
huvud taget inte får någon möjlighet att
motionsvägen göra sin stämma hörd.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats dels, av herr Sjödahl, att
kammaren skulle, med bifall till utskottets
därom gjorda hemställan, företaga
ifrågavarande betänkande till avgörande
innevarande dag, dels ock, av herr
Andrén, att betänkandet skulle visas
åter till utskottet.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till herr Sjödahls yrkande vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Andrén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren, med bifall
till bevillningsutskottets därom gjorda
hemställan, skall företaga utskottets
betänkande nr 61 till avgörande i dag,
röstar
Ja|
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, visas betänkandet åter till
utskottet.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en bör
-
jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Andrén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 81;
Nej — 42.
Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Med anledning av omröstningens utgång
föredrogs nu utskottets hemställan
i sakfrågan.
Vid betänkandet hade reservationer
avgivits
1) av herrar Veländer, Petrén, Nordenson,
Sandberg, Kristensson i Osby,
Hagberg i Malmö och Gunnarsson, vilka
på anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 218, i de delar propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet;
2) av herrar Velander, Petrén, Nordenson,
Sandberg, Kristensson i Osby,
Hagberg i Malmö och Gunnarsson, som
anfört:
»Skulle vår i reservation nr 1) gjorda
hemställan icke vinna riksdagens bifall,
yrka vi att i motiveringen för det
fattade beslutet följande måtte infogas:
Enligt vedertagen princip skola statsverkets
inkomster härflytande ur beskattningen
av motorfordonstrafiken
uteslutande användas för vägväsendets
behov. Från denna princip bör något
avsteg icke göras, varför de medel, som
inflyta av skatten vid tillverkning och
import av personbilar m. m., i sin helhet
böra reserveras för vägväsendet.»
Herr PETRÉN: Herr talman! Det
ärende, som vi nu ha att ta ståndpunkt
till, har inte handlagts enligt riksdagsordningens
anvisningar. Riksdagsledamöterna
ha berövats sin rätt att genom
motioner ta initiativ i frågan, utan att
några godtagbara skäl härför kunnat
8
Nr 28.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Förordningsförslag om tillverknings- och
åberopas. Inte heller ha några rådslag
med partiledarna ägt rum. Det inträffade
är därför enligt min mening fullständigt
unikt, och bakom detta övergrepp
—- som man väl klart får rubricera det
—- stå bevillningsutskottets samtliga socialdemokrater
och bondeförbundsrepresentanter.
Någon allvarlig skada skulle
inte kunnat ske, om beslut i denna
fråga fått anstå till nästa vecka; skatten
kommer ändå att uttagas retroaktivt
från den 20 oktober. Riksdagen skulle
då också haft tillfälle att ta del av den
varslade propositionen rörande investeringsavgifter,
som nu åberopas av departementschefen.
Allvarligt får det däremot
anses vara, att riksdagsordningens
55 § åsidosatts. Vi vilja inlägga en bestämd
protest häremot.
Remissyrkandet har emellertid nu blivit
avslaget, och jag har då att övergå
till sakfrågan. Departementschefens förslag
om en 10-procentig skatt på tillverkning
och import av personbilar
och motorcyklar synes ha till huvuduppgift
att åstadkomma en investeringsbegränsning.
I propositionen framhålles
nödvändigheten av att begränsa importen
av bilar, och vidare åberopas den
kommande propositionen rörande en
mera allmän investeringsavgift. Hur den
propositionen ser ut veta vi ingenting
om, då vi ännu inte fått ta del av den.
Detta är anmärkningsvärt, eftersom det
i propositionen om den nu föreslagna
skatten står att propositionen om investeringsavgift
samma dag anmälts i konseljen.
Investeringsbegränsning är givetvis
nödvändig på grund av den överkonjunktur
vi försatts i, men den bör
framför allt och så långt det är möjligt
åstadkommas med generellt verkande
medel. Härvid borde i första hand en
ytterligare åtstramning av penningmarknaden
redan på ett tidigare stadium ha
ägt rum. Att planlöst gå fram med
punktskatter, som hårt och orättvist
drabba vissa grupper av medborgare,
kan inte vara riktigt. Rilen är ju i övervägande
grad ett viktigt och ofta oumbärligt
transportmedel. Den kan inte
rubriceras som någon lyxartikel. För att
speciellt begränsa investeringarna i bi
-
importskatt å personbilar m. m.
lar behövs inte någon särskild skatt.
Importen är nämligen begränsad genom
den importkvotering, som infördes i
april månad i år. Departementschefen
förutsätter inte heller, att denna importreglering
skall kunna slopas som följd
av den nya skatten, utan importen kommer
alltjämt att begränsas genom importregleringen.
Motiven till den nya skatten påminna
mycket om dem, som framfördes när
den dubbla fordonsskatten för mindre
än ett halvår sedan beslutades. Den nya
skatten kan ses som en motsvarighet till
fordonsskatten; det framgår också av
att den sättes in som en avlösning av
denna. Går man då tillbaka till de uttalanden,
som gjordes vid den extra motorfordonsskattens
införande, blir man
verkligen konfunderad. Departementschefen
förkastade då alternativet med en
sådan skatt som nu föreslås. Han framhöll
i proposition nr 144, att skatten för
att få effekt måste bli jämförelsevis hög,
att den komme att få en inte önskvärd
inverkan på handeln med begagnade bilar,
att priserna på dessa skulle förskjutas
uppåt och att man hade att
emotse liknande osunda förhållanden
på detta område, som härskade för några
år sedan. Departementschefen ansåg
vidare, att rättvisebehovet skulle bli
sämre tillgodosett, då skatten endast
komme att drabba en del av fordonsbeståndet.
Han framhöll också, att det ofta
nog kan bero på en tillfällighet, om ett
fordon inköpes före eller efter det den
nya skatten börjat verka.
Allt detta är enligt min mening riktigt,
men vad är det då som inträffat
sedan i våras och som gjort att regeringen
ändrat uppfattning? Har kanske
regeringsombildningen haft betydelse
för denna ändring? Är det i dagens läge
lättare att genomdriva en skatt som denna
—- lättare med tanke på den opposition
som annars starkare skulle kunnat
resas här i kammaren i en fråga, som
särskilt gäller landsbygdens folk?
Ännu mer konfunderad blir man
emellertid, när samma namn nu återfinnas
under yrkandet om bifall till förslaget
om denna nya skatt som man
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Nr 28.
9
Förordningsförslag om tillverknings- och importskatt å personbilar m. m.
för kortare tid än ett halvår sedan såg
under yrkandet om avslag på den dubbla
fordonsskatten. Helt kan man naturligtvis
inte jämföra verkningarna av en
tillfällig fordonsskatt och den nya skatten.
Det finns en del olikheter, men enligt
min mening är en av de väsentligaste
den, att den nya skatten kommer
att sjufalt värre än den gamla drabba
dem, som komma att beröras av den.
Den extra fordonsskatten — som liksom
den nu föreslagna skatten angivits som
tillfällig — betyder för en bilägare en
kostnadsökning med 100—200 kronor på
ett år. Varje nybliven bilägare kommer
i fortsättningen att drabbas av en skatt
på ungefär 1 000 kronor. Det förhållandet
att den, som upphör att vara bilägare,
får en extra vinst på 1 000 kronor
vill inte jag betrakta som en fördel.
I bevillningsutskottets betänkande i
våras sades: »De stora avstånden på
landsbygden och de ofta otillfredsställande
kommunikationerna ha där gjort
bilen till ett oumbärligt transportmedel.
--■ •— Genom den ökade användningen
av lätta personbilar och motorcyklar
har det på många orter blivit möjligt
att delvis övervinna de problem, som
sammanhänga med de stora avstånden,
arbetskraftsbristen och svårigheten att
skaffa bostad i närheten av arbetsplatsen.
» Detta är förvisso riktigt.
I debatten här i kammaren den 5 maj
sade herr Elofsson, som nu yrkar bifall
til den föreslagna nya skatten: »Jag tycker
för min del att det är orätt att beskatta
en viss grupp människor för att
de kanske ha en gammal bil.» Jag vill
fråga herr Elofsson, om det är riktigare
att sjufalt värre beskatta en person,
som i dag råkar vara i det läget att han
behöver skaffa sig en ny bil?
Bevillningsutskottet uttalade i våras
liksom många gånger tidigare, att de
inflytande automobilskattemedlen skola
användas för vägväsendet och inte för
andra ändamål. Detta har alltid varit
bevillningsutskottets ståndpunkt, intill
dess att det betänkande framlades, som
vi nu fått på kammarens bord. Å bondeförbundets
vägnar yttrade herr Werner
i denna kammare vid debatten i
våras följande: »Jag har begärt ordet
för att till kammarens protokoll helt
kort anteckna min och mitt partis bestämda
gensaga emot att bilismen skall
användas såsom ett skatteinstrument för
att täcka statens allmänna utgifter.» De
medel, som komma att inflyta genom
denna nya skatt, torde ganska säkert
komma till annan användning än för
vägväsendets finansiering, och det vore
värdefullt att få upplysning om vad det
är som kommit bondeförbundet att ändra
mening härvidlag.
Herr talman! Kungl. Maj:t tillsatte på
nyåret en utredning, som gällde just avvägningen
mellan olika skatter på motorismen.
För andra gången har nu denna
utredning föregripits. Nog hade det
väl varit lämpligt att få ta del av denna
utredning liksom av den åberopade
propositionen rörande investeringsavgift,
innan vi gå till slutbehandling av
den föreliggande frågan. Den forcerade
handläggningen av detta ärende med
åsidosättande av riksdagsordningens
55 § är inte heller tillfredsställande. Hade
jag delat utskottsmajoritetens uppfattning
att det skulle vara nödvändigt
att till varje pris forcera handläggningen
av denna fråga, då skulle jag väl
närmast haft anledning att nu be om
överseende för att jag med mitt inlägg
i denna debatt fördröjt handläggningen.
Jag kan emellertid inte se frågan på det
sättet.
Herr talman! Jag vill yrka avslag på
propositionen och bifall till den lämnade
reservationen, som innebär att förslaget
om en ny skatt skall avslås samt
att de medel, som inflyta från automobilbeskattningen,
alltfort skola gå till
vägväsendet och icke till andra ändamål.
Herr VELANDER: Herr talman! Den
föregående ärade talaren gjorde vissa
antydningar om hur utskottsbehandlingen
forcerats. Hans skildring kan
måhända kompletteras med den upplysningen,
att det nu på kamrarnas bord
liggande utskottsbetänkande! fanns utskrivet
redan vid utskottsbehandlingen
10
Nr 28.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Förordningsförslag om tillverknings- och
under söndagen. Jag har därmed inte
velat säga, att utskottets yttrande åtföljt
propositionen vid dess avlämnande
till riksdagen, men jag ville konstatera
att det hade utarbetats före eller
vid sidan av utskottsbehandlingen. I
sammanhanget bör det kanske också
nämnas, att ett försök gjordes i utskottet
att begränsa reservationstiden till
klockan 10 på söndagens kväll. De flesta
av utskottets ledamöter hade ju efter
telegrafisk kallelse rest till Stockholm
natten mot söndagen, och en sådan
begränsning av reservationstiden
kunde därför inte förefalla särskilt motiverad.
Vad en snabbehandling som den nu
ifrågavarande rent sakligt kan innebära,
illustreras måhända av det förhållandet,
att en mycket vaksam ledamot
av utskottet efter överläggningens slut
ställde frågan, huruvida det någonstans
i propositionen stod omnämnt,
vart avkastningen av den föreslagna
skatten skulle gå. I den frågan låg en
förmodan, att pengarna skulle komma
vägväsendet till godo — jag tänker mig
att den tanken låg i linje med den frågandes
inställning. Men, herr talman,
jag fruktar att den ärade ledamoten i
dag icke kommer att rösta i enlighet
med denna inställning.
Herr Petrén har klarlagt innebörden
av det föreliggande förslaget. Den avsedda
skatten ersätter ju delvis den fördubbling
av fordonsbeskattningen, som
genomfördes vid kamrarnas behandling
av den frågan i maj månad. Motiveringen
utgjordes den gången av bestämda
uttalanden om att man måste
tillföra staten ökade inkomster för att
kunna finansiera ofrånkomliga statliga
utgifter. Nu förekommer ingen sådan
motivering. Den föreliggande propositionen
innehåller ingen motivering alls.
Vad man får veta är att vissa överväganden
inom finansdepartementet lett
till den slutsatsen, att personbilar och
motorcyklar böra undantagas från den
ifrågasatta lagstiftningen om investeringsavgift,
en lagstiftning som vi hört
talas om men vars slutliga konstruktion
och utformning vi dock inte känna till.
importskatt å personbilar m. m.
Propositionen i ämnet lär ju vara beslutad
samtidigt med den föreliggande
propositionen, men den har inte avlämnats
till riksdagen. Jag förmodar, att
vederbörande departementschef menar,
att det är självklart, att den propositionen
kommer att godtagas av riksdagen,
när den om en eller annan dag
lägges på kamrarnas bord, och det efter
en prövning, som med avseende å
frihet och obundendet kan tävla med
den som kommit den föreliggande propositionen
till del. För den händelse
propositionen om investeringsavgift
verkligen innehåller motiveringar, som
kunde utgöra ledning för kamrarnas
ställningstagande till det föreliggande
beskattningsförslaget, är det ju rätt anmärkningsvärt
att man skall hämta skälen
för och emot detsamma från en
proposition, som vi ännu inte sett skymten
av. I pressen har det talats om diktaturfasoner
och maktkänsla. Jag har
ingen anledning att ta sådana ord i min
mun, men nog förefaller det hela vara
ett uttryck för en självrådighel och
missaktning i förhållande till riksdagen,
som inte haft någon motsvarighet
i tidigare sammanhang.
Det förefaller också som om bondeförbundets
ledare, vår inrikesminister,
skulle haft anledning att särskilt tänka
över den förevarande propositionen.
Han har nu lämnat en deklaration till
allmänheten av innehåll, att propositionen
inte har varit på tal i sammanhang
med förberedelserna till den senaste regeringsombildningcn.
Herr Hedlund
hade själv först under förra veckan, om
jag fattat uppgiften rätt, fått kännedom
om densamma. Nu är propositionen
dagtecknad den 19 oktober, d. v. s. på
fredag, och herr Hedlund har alltså haft
kännedom om den endast ett fåtal dagar,
innan den framlades. Jag tror obetingat
på herr Hedlunds uppgifter, men
de sätta inte honom och hans regeringskamrater
från bondeförbundet i
någon bättre ställning.
Det faktiska förhållandet blir ju att
bondeförbundets regeringsledamöter antingen
inte förmått eller inte sökt förebygga
denna propositions avlämnande.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Nr 28.
11
Förordningsförslag om tillverknings- och importskatt å personbilar m. m.
Propositionen ligger dock inte på något
sätt i linje med det avgörande, som
vi i maj träffade efter mycket ingående
debatter och med bondeförbundet på
precis samma linje som de övriga borgerliga
partierna. Det inträffade betyder
väl, att herr Sköld har rätt, när han
i ett föredrag under söndagen säger, att
den ekonomiska politiken kommer att
bedrivas på samma sätt hädanefter som
hitintills. Innebörden av detta är, att
det nya regeringsinslaget inte kan tänkas
komma att få någon betydelse i sådana
sammanhang.
Herr Sköld fann det tydligen påkallat
att i sitt söndagsföredrag söka åstadkomma
något slags motivering för den
föreliggande propositionen. Han talade
då om krisanordningar till inflationens
bekämpande. Ja, ett dylikt tal ha vi
hört i många sammanhang, och vi börja
bli ganska okänsliga för det. De synliga
resultaten av den hittills förda politiken
utgöra ju ingen bekräftelse på att
vår nådiga regering »klarat krisen». De
förläna inte heller någon sanningshalt
åt det lösliga talet om herr Skölds engångsinflation;
utan de återspegla ständigt
stigande priser, tyngre och tyngre
skatter och ett alltmer omfattande och
oroande regleringshot. Det är dock
klart, att när det här göres en framstöt
av den karaktär, som denna skatt reflekterar,
måste man noga övertänka,
vad den innebär och vilka verkningar
den kan komma att få. Det är en skatt,
som är utbruten ur varje annat sammanhang.
Om man studerar den föreliggande
propositionen, får man klart
för sig, vad som på detta område
har företagits och vad som under
den närmaste tiden är att vänta.
Jag har för min del litet svårt att
följa med i den galoppen. En fördubbling
av fordonsbeskattningen genomdrives,
mot samtliga de borgerliga partiernas
enhälliga mening, detta så sent
som i maj månad. Några månader därefter,
alltså i dag kunna vi säga, skall
denna beskattning upphävas. Samtidigt
därmed genomdrives, i exceptionell
ordning såsom det här sagts och utan
anförande av några som helst bärande
skäl, en särskild skatt vid tillverkning
och import av vissa slag av motorfordon.
Övriga motorfordon, alltså lastbilar
och bussar, skola drabbas av den
omtalade investeringsavgiften, vars konstruktion
och utformning, såsom också
redan framhållits, vi inte veta någonting
om. Sedan skola vi till nästa års
riksdag få ett förslag om en provisorisk
höjning av den ordinarie automobilbeskattningen,
och till sist signaleras
slutliga förslag om fordonsbeskattningens
ordnande på längre sikt.
Departementschefen menar väl att allt
detta är uttryck för klarhet, sammanhang
och system! Att departementschefen icke
på något sätt antyder, att dessa åtgärder
eller förslag böra ha någonting att
göra med eller äro avhängiga av den
grundläggande principen för beskattningen
av motorismen över huvud taget,
alltså täckandet av den kostnad som motortrafiken
orsakar vägväsendet, det anses
väl inom det breddade regeringsunderlaget
endast öka klarheten. Jag hoppas,
att bondeförbundet i dag kommer
att lämna besked på den punkten!
Syftet med den nya skatten säges
enligt propositionen vara att motverka
en alltför omfattande import av personbilar
och motorcyklar. Herr Petrén var
inne på den saken, och jag kan instämma
med honom, då han bland annat säger,
att denna skatt inte kommer att inverka
på tillgången av personbilar och
motorcyklar. För närvarande ha vi ju
en importkvotering, och departementschefen
säger, att denna importkvotering
kommer att fortbestå. Det är ingenting
som hindrar, att denna importkvotering
göres ännu hårdare. Det måste alltså
anses omotiverat att tala om att man här
behöver en beskattning och en beskattning
av så tvivelaktigt slag som denna
för att inverka på tillgången på personbilar
och motorcyklar. Man kan fråga
sig, vilken betydelse denna skatts genomförande
kommer att ha för bilmarknadens
utveckling. Ja, det är klart, att
denna lagstiftning kommer att i väsentlig
utsträckning förbättra den säljarnas
marknad, som råder på detta område,
och denna säljarnas marknad kommer i
12
Nr 28.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Förordningsförslag om tillverknings- och
allra högsta grad att omfatta inte de nya
bilarna utan de gamla bilarna, vilkas omsättning
inte blir föremål för någon som
helst beskattning eller några som helst
restriktioner. År det för övrigt på något
sätt angeläget att i varje sammanhang
söka förhindra, att en person, som behöver
en bil och som anstränger sig för
att samla slantar för det ändamålet, inte
skall kunna fullfölja sin avsikt? Jag misstänker,
att en sådan reglering innefattar
skadeverkningar av kanske i många
fall betydande räckvidd, åtminstone för
dem som beröras av densamma.
Det kan måhända vara av intresse att
beröra vad den nya skatten rent fiskaliskt
betyder. Det tjänar kanske inte så
mycket till att göra jämförelser, eftersom
den ju inte avses att bli evig, men om
man jämför den med den gällande fordonsskatten
kan man inte underlåta att
beakta, att alla ha varit ense om att denna
senare beskattning endast skulle gälla
för det nu löpande budgetåret. Hur länge
den nya beskattningen kommer att gälla,
veta vi inte. Den är i alla fall så pass
betungande, att för dem, som ha att utgöra
den, kommer den att motsvara
ungefär tio gånger den fördubblade fordonsskatten,
som nu bortfaller. Den kommer
alltså att innebära en belastning
som fördelad på tio år för vart och ett
av dessa motsvarar ungefär vad den fördubblade
fordonsskatten betyder.
Sedan är det en annan sak — om man
nu skall fördjupa sig i dessa spörsmål
— och det är att, fastän man ju inte vet
någonting närmare om investeringsavgiften,
det dock har sagts, att den skall
bli avdragsgill i beskattningshänseende.
Hur kommer det att ställa sig med denna
nya beskattning i det avseendet? Ja,
det är möjligt, att om det är fråga om
bilar och motorcyklar, som kunna anses
ingå i rörelse, läget kan bli i stort sett
detsamma, men man har ju den inställningen,
att dessa personbilar och motorcyklar
inte ha något med rörelse att
göra. Det är endast beträffande motorfordon,
som användas i förvärvskällorna
rörelse och jordbruksfastighet, som avgiften
skall kunna bli avdragsgill i beskattningshänseende.
Hur man än ser
importskatt å personbilar m. m.
den här saken kan man instämma i vad
jag tyckte mig finna herr Petrén vara
inne på, nämligen att denna beskattning
kommer att vara hårdare än den
fördubbling av fordonsskatten, som för
närvarande gäller.
Jag skall inte i detta sammanhang förlänga
diskussionen. Jag har i likhet med
herr Petrén velat säga, att det enligt
propositionens innehåll inte finns några
skäl anförda, som motivera denna beskattning.
De andra skäl, som till äventyrs kunna
komma att åberopas, ha ju vi i utskottet
inte haft någon kännedom om. Vi ha
inte varit i tillfälle att komplettera vårt
vetande på något sätt, och jag misstänker,
att kammarens ledamöter i gemen
inte ha kunnat sätta sig in i dessa förhållanden
i någon större utsträckning än
vad utskottets ledamöter förmått.
Det vare mig fjärran att här söka kritisera
utskottsmajoriteten. Den har visat
sig vara lydig i förhållande till sina
uppdragsgivare, och jag kan förstå, att
det behövs ett visst mått av mod för att
resa opposition eller motstånd mot dels
det redan från början tillämnade sättet
för propositionens behandling, dels ock
mot regeringens ställningstagande i sak.
Det var dock en fråga, som jag skulle
vilja rikta till utskottets majoritet.
Utskottsmajoriteten anför i sitt betänkande,
att den nya skatten är motiverad
bland annat för att en nödvändig uppbyggnad
av valutareserven skall möjliggöras.
Med utgångspunkt från vad jag
varit något inne på tidigare, således att
det här föreligger en importkvotering,
att den har tillämpats, att den kommer
att tillämpas och att regeringen har i
sin makt att gå fram ännu hårdare i det
hänseendet än hitintills, vilket dock, såvitt
man förstår, inte tycks vara meningen
för närvarande, skulle jag vara mycket
intresserad av att få veta på vad
sätt man uppbygger valutareserven genom
ett bifall till den föreliggande propositionen.
Jag vill sluta med en deklaration rörande
min inställning till motorismen
över huvud taget. Jag kan förstå, att det
med den regleringsmentalitet, som gör
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Nr 28.
13
Förordningsförslag om tillverknings- och importskatt å personbilar m. m.
sig allt bredare på olika områden inom
vårt samhälleliga liv, kan vara lockande
att även söka breda ut sig på detta område.
Man skall emellertid inte glömma
bort, såsom ofta framhållits, att bilen
dock väsentligen utgör ett oumbärligt
kommuikationsmedel av största betydelse
för företagsamheten i vidsträckt mening,
dess utveckling och trivsel. En strävan
till frihet —- inte till regleringar och
tvångsåtgärder — bör därför känneteckna
våra överväganden, då vi nalkas
spörsmål eller problem, som beröra eller
sammanhänga med bilismen, dess betydelse
och möjligheter i vårt samhälle.
Från sådana utgångspunkter har jag,
herr talman, funnit mig kunna biträda
de reservationer, som äro fogade till bevillningsutskottets
föreliggande betänkande,
och jag ber att få instämma i
det yrkande, som redan ställts, om bifall
till desamma.
Herr SJÖDAHL: Herr talman! Bland
de anmärkningar, som riktats mot här
föreliggande förslag, har ju inte minsta
utrymmet upptagits av anmärkningarna
gentemot lagförslagets behandling, först
inom regeringen och sedermera hos
riksdagen. Man har därvid gjort uttalanden
om att det icke är en grundlagsenlig
ordning som den svenska riksdagen
kommer att begagna sig av vid
handläggningen av denna fråga. Ja, om
så varit fallet, skulle vår ärade talman
uppenbarligen ha inskridit genom att
på något sätt försöka få ärendet underkastat
en grundlagsenlig behandling.
Detta påstående måste väl därför helt
enkelt vara oriktigt.
Här har inte något grundlagsbud åsidosatts,
men däremot kan man säga, att
en parlamentarisk möjlighet eller sedvänja,
som grundlagen har öppnat för
riksdagens medlemmar, nämligen att
väcka motioner, har bringats ur funktion
genom det sätt, varpå ärendet har
behandlats inom riksdagen. Det är jag
den förste att erkänna. Nu kan man
visserligen säga, att det inte är någonting
som hindrar eller hindrat utskot
-
tets medlemmar att föreslå ändringar av
förslaget, att yrka avslag på förslaget —
det har ju också gjorts — och det är
ingenting som hindrar riksdagens medlemmar
att här i plenum komma med
ändringsförslag, avslagsyrkanden och
uppskovsyrkanden, och sådana ha ju
också ställts. Det enda som måhända är
uteslutet är att föreslå skärpningar av
skatten, men jag har inte från någon
av talarna hört en önskan i den riktningen
framföras. Men även om dessa
möjligheter inte undanhållits riksdagens
medlemmar, vare sig i utskottet eller
här i plenum, har man ändå för dem
undanhållit möjligheten att väcka motioner.
Att efter utskottets behandling
av ärendet i söndags väcka motioner var
ju meningslöst, och det betraktar jag
som en avigsida vid detta ärendes handläggning.
En motion kräver ju ändå normalt
vissa rätt långvariga överväganden,
och denna möjlighet till överväganden
— låt vara att det kan synas, som om
den inte alltid tillvaratas, när motioner
framläggas i riksdagen — har undaryckts
riksdagens medlemmar, så
att de inte kunnat låta dessa överväganden
ta formen av motioner, och jag
är den förste att beklaga, att så har blivit
fallet. Men å andra sidan kan det
ju finnas fall som äro så trängande, att
man tyvärr måste beröva riksdagens
medlemmar denna möjlighet att väcka
motioner. Det är en utväg som inte får
missbrukas, men den måste hållas öppen,
och de äldre av oss ha ju varit med
om åtskilliga fall, då ett sådant förfaringssätt
har måst anlitas här i riksdagen.
Jag har en uppgift om att det
under de sista trettio åren skulle ha
förekommit åtta sådana fall. .lag har inte
kunnat kontrollera uppgiften, men jag
har själv varit med om åtskilliga fall.
Det första fallet under min riksdagstid
var i samband med Kreugerhistorien,
då det blev en snabbehandling av
en proposition. .lag tror det hela klarades
upp på en eller på sin höjd två dagar,
och jag kan nämna några andra
exempel som jag har hört anföras eller
själv bevittnat. År 1921, alltså för trettio
år sedan, satt det eu expeditionsininistär
14
Nr 28.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Förordningsförslag om tillverknings- och
von Sydow, som kom med en proposition
i en tullfråga en lördag. Bevillningsutskottet
var färdigt redan klockan
Va 8 på lördagen. Det fanns inte
någon tid att väcka motioner, och riksdagen
sammanträdde och fattade beslut
på söndagen. Det var absolut utsiktslöst
att komma med några som helst motioner.
År 1933 under regeringen Per Albin
Hansson, en minoritetsregering vid
det tillfället, framlades en proposition
också rörande en tullfråga på en måndag.
Bevillningsutskottet kom med sitt
betänkande klockan 8 på kvällen, och
på tisdagen beslöt riksdagen. Under
samlingsregeringen år 1942 lades det
fram en proposition klockan 4 en lördagseftermiddag.
Bevillningsutskottet hade
beslutat vid V* 8-tiden på kvällen,
och på söndagen beslöt riksdagen. Den
gången gällde det en accis, närmare bestämt
en spritbeskattning, alltså ett ärende
av ungefär samma art som det föreliggande,
som också gäller en accis.
Det finns alltså åtskilliga precedensfall
till det förfaringssätt som nu använts.
Det är uppenbarligen ett tillvägagångssätt
som i trängande fall kan användas
och bör användas, och man måste
då frångå den goda parlamentariska
sedvänjan att så långt möjligt är försöka
värna om de enskilda riksdagsmännens
motionsrätt.
Denna gång har det dock inte blivit
någon sådan snabbehandling som vid
de tre tillfällen jag nämnde. Propositionen
lades fram en lördag. Utskottet sammanträdde
på söndagen, alltså inte samma
dag, och beslöt då. Det var ju till
och med så, att vissa partiers förtroenderåd,
efter vad jag har hört, fingo tillfälle
att sammanträda och samråda, innan
beslutet fattades. Det skedde alltså
på en söndag, och en tidning har antytt,
att det var betänkligt att bevillningsutskottet
sammanträdde en söndag och
beslöt; det var ju hart när sabbatsbrott!
Sådant får man läsa i s. k. kulturradikala
tidningar. Men detta sabbatsbrott
har riksdagen i så fall begått många
gånger, och bevillningsutskottet får ta
kritiken med lugn. Men så dröjer det
ända till onsdag, i dag alltså, innan riks
-
importskatt å personbilar m. m.
dagen sammanträdde. Det innebär i alla
fall en respit på fyra dagar. I de tidigare
av mig återgivna fallen väcktes förslagen
den ena dagen, varpå man beslöt
den andra dagen. Det har alltså blivit
något längre respittid denna gång, inte
för att man skulle kunna väcka motioner
—- det var uteslutet -—- men man
hade i alla fall större möjligheter till
överväganden, och man hade större möjligheter
att uppagitera en stämning genom
pressen och genom organisationerna,
vilket ju också lyckats rätt väl. Den
vanliga apparaten har i alla fall kommit
i gång. Den offentliga diskussionen har
varit rätt ingående, och allt detta har
möjliggjorts genom den något längre
respittiden.
Det har anmärkts, att den föreliggande
propositionen inte har varit ute på
någon remiss och att myndigheterna
alltså inte ha fått yttra sig om den. Det
var väl närmast det som herr Andrén
åsyftade i sitt inlägg för någon stund
sedan. När det gäller dessa ting kan
man emellertid inte rimligen tillämpa
ett remissförfarande. Meningen är ju att
det hela skall slå ned som en bomb, att
det skall vara så hemlighållet, att folk
inte hinner göra några snabbinköp eller
några spekulationsaffärer. Det har
varit avsikten, att denna skatt skulle
komma överraskande.
Det är någonting helt annat med investeringsavgiften.
Förslaget härom har
ju varit ute på lång remiss. Det kräver
inte, såsom en talare nyss antydde från
denna plats, någon snabbehandling av
riksdagen, utan det ligger i offentlighetens
ljus redan nu. Men den fråga det
nu gäller krävde hemlighållande och ett
avgörande så snabbt som möjligt. Denna
snabbehandling har tillämpats i fråga
om tullar och acciser, och det gällde
nu en accis, visserligen en accis på bilhandeln,
men det är väl inte den omständigheten,
att det gäller bilar just
som gör att det är så otillrådligt att använda
ett snabbförfarande. Det kan gå
när det gäller tullar på sprit, säger man,
men när det gäller bilar är det tabu; då
får man gå fram ytterligt försiktigt.
Precis samma skäl kunna anföras, när
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Nr 28.
15
Förordningsförslag om tillverknings- och importskatt å personbilar m. m.
det gäller behandlingen av detta förslag
som när det gäller andra.
Men man kan ju säga att man hade
kunnat skjuta på behandlingen i riksdagen,
eftersom det finns en bestämmelse
i förslaget, som säger att skatten skall
utgå retroaktivt från och med lördagen,
och man menar, att eftersom en sådan
bestämmelse har införts, så kunde man
ta tid på sig. Detta om en retroaktiv
skatt är en nyhet i denna lagstiftning.
En så pass lång väntetid som fyra dagar
var en nyhet när det gällde detta
förslag, jämfört med de precedensfall
som jag har talat om, men förutsättningen
för en längre respittid var att inte
några svårare olägenheter behövde befaras.
Redan detta, att man dröjt med
behandlingen av ärendet fyra dagar, har
emellertid framkallat åtskillig olägenhet
— bilar lämna eljest frihamnarna
och tullen dagligen, och vi veta att det
är överfyllt inom tullens lagerutrymmen
och på kajerna, där det står bilar
i långa rader. Så är det i Göteborg, och
så är det i Stockholm. Det är uppenbart
att ju längre tid det tar, innan skattefrågan
blir fullt klar, desto besvärligare
blir det att lösa detta problem. Man har,
enligt vad jag hört, på sina håll slagit
in på en sådan väg, att man låter importören
deponera den beräknade skatten
och få hämta ut sin bil. Bara tillgripandet
av en sådan åtgärd visar, hur
besvärligt det skulle bli att skjuta på ett
avgörande längre än som behövs. Vad
det gäller bilfabrikerna ha vi lyckligtvis
inte så många här i landet, men vi
ha två sådana och vi ha sex sammansättningsfabriker,
alltså sammanlagt åtta
stycken, och de få måhända också
lämna ut bilar men äro efteråt skyldiga
att betala skatt för varje bil, som de
lämnat ut fr. o. m. i lördags. Redan
detta är alltså besvärligt, fastän det bara
gäller tre vardagar, varunder man
gjort bilaffärer. Jag har hört, att Fordholaget
gjort framställning till departementet
och frågat, vilket pris det skulle
sätta på sina bilar. Bolaget synes mycket
bekymrat, ända tills ett beslut blivit
fattat.
Det är således inte på det sätt som re -
servanterna ha skrivit, att en längre behandling
av frågan inte skulle dra med
sig några som helst olägenheter; dröjsmålet
har redan medfört betydande olägenheter.
Gör det tankeexperimentet,
att behandlingen skulle ha dragit ut på
tiden! Vi ha ju tio dagars motionstid,
och man får räkna någon liten tid däröver.
Sedan kommer behandlingen, och
skall det då bli en normal behandling
inom utskottet av motionerna, så kräver
det i alla fall åtminstone fjorton dagar,
kanske tre veckor. Under hela denna
tid skulle man ha denna fråga fullständigt
svävande —• man vet ju inte, hur
riksdagen kommer att besluta ■— och då
skulle för importörerna och för fabrikerna
alla de svårigheter föreligga, som
jag här skildrat och som ha förekommit
redan under dessa förflutna tre dagar.
Jag tror att man måste betrakta detta
fall som ett sådant där trängande fall,
som kräver snabbehandling enligt gammal
parlamentarisk sedvana, men jag
understryker, att sådan snabbehandling
endast får förekomma i undantagsfall.
Men i dylika bör man ha denna möilighet
till en behandling på sätt som här
är tänkt.
Man kan då fråga, och det har frågats
här från denna plats: Varför skulle man
inte kunna behandla denna proposition
samtidigt med den väntade propositionen
om investeringsavgifter? Ja, om
man har den uppfattningen — som jag
har och som regeringen har haft — att
denna fråga kräver en snabbehandling,
så måste den, även om dessa propositioner
komma samtidigt på riksdagens
bord, ryckas ut och underkastas en
snabbehandling, och förhållandet blir
då precis detsamma som nu. Eller också
skulle man kunna tänka sig en sådan
procedur, att man först framlade propositionen
om investeringsavgiften. Men
då måste man i den propositionen göra
ett undantag för personbilar, och då
komme folk strax att undra: »Varför
äro dessa bilar undantagna? Det väntas
kanske något?» Ryktena skulle komma
i gång, och så bleve det hastiga kö]) av
bilar och spekulationsköp, och så hade
vi allt detta som man vill undvika ge
-
16
Nr 28.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Förordningsförslag om tillverknings- och
nom en snabbehandling. Man skulle helt
enkelt kanske på ett sådant sätt omöjliggöra
att nå syftet med den proposition
som här har framlagts, ty en dylik
proposition bör inte framläggas under
sådana förhållanden, att den okulle
praktiskt taget bli ineffektiv under en
relativt lång tid framåt. Jag kan inte
finna annat än att regeringen måste
framlägga saken som den har gjort; den
måste begära en snabbehandling av dessa
ting.
Man har i reservationen också riktat
vissa anmärkningar emot utskottets behandling
av frågan. Man har bland annat
sagt, att utskottets behandling av
den varit summarisk, och någon tidning
har räknat ut, hur många minuter —
det var sammanlagt två timmar eller något
i den stilen ■— som utskottet hållit
på med frågan. Man har väl då beräknat,
hur lång tid debatten i utskottet tagit.
Men hur lång tid debatter i utskott
ta beror väl — som riksdagens ledamöter
ha sig bekant ■— på utskottsledamöterna
själva; ha opponenterna litet att
säga, blir det en kort debatt, ha de däremot
mycket att säga, blir debatten
längre. Och denna gång hade de tydligen
inte så värst mycket att säga —- inte
så värst mycket mer än som nu sagts.
Allt som här har framförts i debatten i
dag har redan sagts inom utskottet. Frågan
vädrades precis som nu, och ändå
ha herrarna, som sutto i utskottet, haft
tre å fyra dagar för att gå och tänka på
saken, men det blir inte mera sagt i sak
än vad som sades i utskottet på de där
två timmarna.
Vad det kanske blivit litet skillnad
på är känslorna — man var rätt lugn i
utskottet, och jag tyckte inte att det var
någon explosionsartad stämning där
bland opponenterna, men de ha kommit
bra nära bristningsgränsen i dag.
Känslorna ha sålunda laddats upp men
inte skälen; man föredrog allt man hade
i fråga om skäl redan i utskottet.
Jag kan inte betrakta den behandling
denna fråga fått inom utskottet såsom
summarisk; så har den blivit det, drabbar
ansvaret opponenterna.
Man säger också i reservationen, att
importskatt å personbilar m. m.
föredragningen i utskottet var »rent
teknisk». Jag vet inte vad herrar reservanter
mena med detta uttryck, men
jag vill bestämt påstå, att behandlingen
även berörde det bakomliggande
ekonomiska läget, att den berörde sambandet
med investeringsavgiften, att
den berörde det speciella läget beträffande
import och försäljning av bilar
och motorcyklar. Det var inte en rent
teknisk behandling, utan det var en behandling
av den art, som är normal åtminstone
inom bevillningsutskottet. Jag
tycker att denna beskyllning, om den
riktar sig emot föredraganden, är otillständig,
och om den riktar sig emot bevillningsutskottet
sfi är den oriktig.
De sakliga skäl, som här ha framförts
emot själva skatten, bottna ju, som redan
den förste talaren fullt klargjort,
i den motsättning, som finnes i den
svenska riksdagen i fråga om hur man
skall möta det inflationstryck, som vi
faktiskt ha här i landet. Därvidlag säger
man från folkpartiets sida tydligt
och klart genom herr Petrén, och samma
tanke hyser man sedan gammalt hos
högern — det är väl bekant — att man
bör begagna sig av räntevägen. Man
skall låta räntan klara allting här i landet.
Några andra regleringsåtgärder
skulle nära nog vara obehövliga, och
även när det gäller denna speciella fråga
skulle de vara onödiga.
Ja, där stå två uppfattningar emot
varandra. Folkpartiet och högern tro
att det enda riktiga medlet är en kraftig
räntestegring. Å andra sidan ha vi
socialdemokraterna och bondeförbundet,
som ha den uppfattningen att man
bör undvika att använda räntevapnet
och gå andra vägar för att vidtaga åtgärder
gentemot en hotande inflatorisk
utveckling. Det har grävts så stora diken
mellan dessa uppfattningar, att vi
få nöja oss med att konstatera faktum:
där stå höger och folkpartiet på den
ena sidan, och där stå socialdemokraterna
och bondeförbundet på den andra.
Nu erkänner man, att en investeringsbegränsning
är nödvändig •— herr Petrén
erkände det öppet •— och om denna
investeringsbegränsning är nödvändig,
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Nr 28.
17
Förordningsförslag om tillverknings- och importskatt å personbilar m. m.
måste man givetvis försöka att leda investeringarna
i så samhällsnyttig riktning
som möjligt.
Det har suttit en del herrar, mycket
sakkunniga, så vitt jag förstår, och gjort
upp vad de kalla ett ekonomiskt långtidsprogram.
Där sitter även en mycket
aktad representant, som enligt vad
jag sett i dagarna liar anställts inom industriförbundet
såsom dess specielle
utredningsman, en herr Nordenson. Och
dessa herrar ha inom denna utredning
alla kommit till den ståndpunkten —
jag har inte kunnat läsa ut någon reservation
någonstans — som är refererad
i propositionen, att de »ställa frågan,
huruvida de anspråk, som i olika
avseenden skulle ställas på samhällets
produktiva resurser till följd av de förutsedda
starka expansionstendenserna
på bilismens område under den framförliggande
femårsperioden, kunna anses
stå i rimlig proportion till utvecklingen
av landets näringsliv i övrigt».
De säga alltså, att denna utveckling på
bilismens område har tagit en sådan
omfattning, att man bör ha all anledning
att fråga, huruvida den icke snedvrider
hela investeringsverksamheten
inom det svenska samhället. Dessa herrar
påpeka, att på längre sikt är visserligen
en ökning av motortrafiken både
naturlig och nödvändig, och det vilja vi
väl alla understryka. Men det är ju fråga
om den hastighet, varmed denna utveckling
skall ske, och man måste ju
tillgodose även andra investeringsbehov
än det, som kan anses föreligga i fråga
om bilar. Det bör påpekas, att under tiden
y, 1950—’/, 1951 bar antalet personbilar
ökats från 191 000 till 290 000,
<1. v. s. en ökning med ungefär 100 000
personbilar på ett och ett halvt år. Man
räknade vidare inom långtidsutredningen
med att en ökning till framemot
400 000 bilar under några år var mycket
tänkbar, såvida ingenting gjordes
däremot. När det gäller lastbilar och
bussar förelåg inte någon liknande utveckling.
Det är inte bara fråga om den
direkta investeringen i motorfordon,
utan härtill komma också investeringar
— skrev denna beredning •— i trafikle
•2
Förslå kammarens protokoll 1951. Nr 28.
der både i städer och på landsbygd, i
bilverkstäder och garage, och dessa investeringar
gå till hundratals miljoner.
Därtill komma utgifter för bilgummi och
drivmedel, som också kräva betydande
investeringsbelopp. Då fråga de sig: Ha
vi råd till detta med hänsyn till andra
investeringsbehov? Och de komma med
det påståendet att detta är en allvarlig
snedbelastning av samhällets ekonomi.
Det är däri man har att se bakgrunden
till det förslag som här föreligger.
Utredningsmännen ha kommit till den
uppfattningen att det här är fråga om
en allvarlig snedbelastning när det gäller
vår samhällsekonomi. Denna snedbelastning
visar sig också inte minst
vad importen beträffar. Utredningen
har gjort en beräkning, som visar att
år 1950 importerades personbilar, andra
bilar och motorcyklar för 340 miljoner
kronor, däck, slangar och råvaror
till dem för 75 miljoner och drivmedel
för 150 miljoner kronor. Vi komma upp
till en summa för 1950 på 565 miljoner
kronor. Det är uppenbart att där kunde
förutses en ökning med åtskilliga
hundratals miljoner under de närmaste
åren, om ingenting åtgjordes. Denna expansion
kan inte förhindras, men den
kan modereras och begränsas. Den kan
begränsas så, att den äger rum i en
takt, som motsvarar de möjligheter vi
ha att tillgodose även andra investeringsbehov
inom samhället. Vi ha visserligen
vidtagit en importreglering
från april i år, men en sådan kan inte
drivas hur långt som helst. Den erfordrar
stödet av en skatt.
I våras tänkte man sig, att detta stöd
skulle kunna lämnas genom den extra
fordonsskatt, som man då tillskapade.
Den liar nu gjort sin verkan; den är i
det stora hela betald under september
månad. Det stödet behövs även i fortsättningen
för eu avsevärd tidrymd.
Man föreslår när det gäller denna skatt,
som skulle utgå till och med nästa budgetår,
alltså till den 1 juli 1953, således
under litet mer än ett och ett halvt år,
att den skulle rycka in och bli det stöd
åt importregleringen, som man avsett.
Det iir ingen sinnesändring inom rege
-
18
Nr 28.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Förordningsförslag om tillverknings- och importskatt å personbilar m. m.
ringen, enligt vad jag tror — åtminstone
har jag inte kunnat lista ut att
det skett någon sinnesändring på den
punkten — utan det är så, att när det
ena stödet faller bort, får man ta till
ett annat stöd för denna importreglering.
Samtidigt bygger man på så sätt
givetvis, om man kan genomföra tillräckligt
kraftiga importregleringsåtgärder,
upp valutareserven. Det är en självklar
sak att man kan använda de pengar,
som där sparas, antingen till annan
import eller till att öka valutareserven,
och detta sista är en ytterst angelägen
uppgift just nu.
Jag har redan sagt, att den proposition
om investeringsavgift, som vi få
under behandling om någon tid, måste
kompletteras med den accis, som det
här är fråga om. Departementschefen
har den uppfattningen, och jag tycker
att den är riktig. Genom investeringsavgiften
skulle man träffa de personbilar
och motorcyklar, som användas
inom företagen, men man skulle däremot
inte träffa dem som användas uteslutande
eller väsentligen för vederbörandes
personliga behov, för nöje och
rekreation. Jag vill inte alls bestrida
att även detta kan vara legitima ändamål,
men nog skulle det vara rätt orimligt
att genomföra en investeringsavgift,
som bara drabbade personbilarna inom
företagen men inte sådana bilar, som
användas för rekreations- eller, låt oss
använda det uttrycket, nöjesåkning. Jag
har den erfarenheten att detta är en
punkt, som är ömtålig liksom liktornarna
på en del människor. Men det måste
nog anses rätt rimligt att även denna
nöjes- och rekreationsåkning drabbas,
och därför har man kommit med detta
förslag. Det innebär alltså en komplettering
av investeringsavgiften. Jag har
redan meddelat skälen, varför inte denna
fråga om investeringsavgiften kan
tas upp i detta sammanhang.
Så kommer jag till en anmärkning,
som man har uttalat här — jag har ju
hört den så ofta — och som jag till
slut måste säga några ord om: Varför
användas icke dessa pengar till vägväsendet?
-
Principen är — den har hävdats, så
länge jag varit med i riksdagen och med
allt större styrka, och jag har själv
biträtt den uppfattningen gång på gång
— att de normala skatterna på bilväsendet
under normala förhållanden skola
användas uteslutande för vägväsendet
och icke användas för något annat
ändamål utom måhända för att ersätta
dem, som få betala dessa skatter — såsom
fiskarna exempelvis —- fastän de
inte begagna sig av vägarna. Med detta
lilla undantag har man gått in för den
saken. Men när det gäller att pålägga
antiinflatoriska skatter för att hindra
inflationen att rulla vidare och växa
som en lavin, som blir oss övermäktig,
kan jag inte finna något skäl, varför
man skulle inskränka sig exempelvis till
punktbeskattning av spritdrycker, av tobak,
av biografbiljetter och anse det
fullt naturligt, men däremot anse att
nöjesåkning med bilar är tabu; där får
man inte gripa in. Jag tycker att skatten
på tobak, som faktiskt är mycket
hög här i landet, liksom skatten på biografbiljetter
drabbar ofantligt mycket
djupare ned i folkleden än den här föreslagna
bilbeskattningen gör, eftersom
medelpriset på bilar för närvarande är
9 000 kronor; även om det finns bilar
till något lägre pris, 6 000—7 000 kronor,
är det dock en utgift, som endast
ett mycket begränsat skikt kan kosta
på sig, fastän lyckligtvis en sådan allmän
förbättring av den enskildes ekonomiska
ställning ägt rum att det blir
allt flera, som kunna kosta på sig att
ha bil. Men man får ju säga, att det är
orimligt att undantaga just den gruppen
från en konsumtionsbeskattning av
det slag det här är fråga om, medan
man med tobaksbeskattningen och skatten
på biografbiljetter drabbar personer
i ett sådant inkomstläge, att de över
huvud taget inte kunna ens fundera på
att skaffa sig en bil. Jag anser att det
skulle vara föga demokratiskt att göra
undantag för bilägarna.
Herr talman, jag kan inte finna annat
än att det i nuvarande läge är nyttigt
och nödvändigt att vidtaga den av
utskottet rekommenderade åtgärden så
-
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Nr 28.
19
Förordningsförslag om tillverknings- och importskatt å personbilar ni. m.
som ett led i kampen mot inflationen och
för att bidra till en viss överbalansering
av budgeten under de år, som
komma, liksom för att stödja importregleringarna
och därigenom åstadkomma
en bättre handelsbalans samt för att
komplettera investeringsavgiften.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag i ärendet.
Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Sjödahl ägnade mycken tid
åt att söka försvara, att riksdagsordningens
anvisningar här ha åsidosatts,
så att motionsrätten fråntagits riksdagens
ledamöter, och han har sökt förklara
den summariska behandling, som
bär ägt rum av detta ärende. Det var
med intresse jag hörde herr Sjödahls livfulla
skildring av vilka vådor och skador
som skulle inträffa, om det beslut,
som väl här kommer att fattas, skulle
ha tillkommit efter vanlig ordning och
vanlig handläggning. Herr Sjödahl skildrade,
hur kajerna skulle blockeras av
bilar, som man nu inte kunde få in genom
tullen.
Riksdagens ledamöter ha inte haft
mycken tid att följa denna fråga, ty de
flesta av dem ha gjort bekantskap med
propositionen först för två dagar sedan.
.lag har för min del inte haft mycken
möjlighet att sätta mig in i vilka verkningarna
skulle bli av ett beslut, fattat
vid den ena eller den andra tidpunkten,
men jag vill som motvikt till vad herr
Sjödahl har sagt föra fram ett uttalande
från dem, som väl kanske äro mest
intresserade av att här inte sker någon
spekulation eller något uppstoppande av
handeln genom stockningen vid kajerna,
nämligen bilägarnas och bilhandelns organisationer.
.lag fick i (lag på morgonen i likhet
med, antar jag, övriga ledamöter av kammaren,
en skrivelse, undertecknad av
Kungl. automobilklubben, Motormännens
riksförbund, Motorförarnas helnykterhetsförbund,
Bilverkstädernas riksförbund,
Sveriges automobilhandlareförbund
och Sveriges automobilimportörförbund.
De ha i slutet av sitt brev skri
-
vit följande: »Man frågar sig, vad det
är som tvingar regeringen till en så extraordinär
åtgärd. Genom att förordningen
skall ges retroaktiv verkan torde i
och för sig betryggande åtgärder ha
åstadkommits för att undvika varje osund
spekulation från köpares och säljares sida.
Detta kan alltså knappast vara ett
bärande skäl för att tillgripa ett så
drastiskt tillvägagångssätt som här skett.
Detta har medfört, att tillräcklig tid icke
funnits för att allsidigt överväga denna
för vårt lands näringsliv betydelsefulla
fråga.»
Inom dessa organisationer hyser man
tydligen i motsats till herr Sjödahl inga
farhågor för att ett senare fattande av
beslutet skulle ha någon menlig verkan.
Herr VELANDER (kort genmäle):
Herr talman! Herr Sjödahl förde många
synpunkter till torgs här, en del, som
hade med det föreliggande ämnet att
göra, och en del, som kanske kunna
sägas ligga helt utanför detsamma.
Herr Sjödahl utlovade i sin replik till
herr Andrén, att han senare under debatten
skulle klarlägga de omständigheter,
som hade lett till propositionens
framläggande och motivera propositionens
behandling på sätt som skett. Jag
ber att få påpeka, att herr Sjödahl inte
på något sätt har sökt angiva några omständigheter,
som motiverat denna behandling.
Herr Sjödahl säger, att det var nödvändigt,
att propositionen skulle komma
såsom en överraskning, sålunda utan att
vara känd på förhand. I det avseendet
kan jag hålla med herr Sjödahl, men denna
hemlighetsfullhet var motiverad endast
beträffande propositionens framläggande,
inte beträffande propositionens behandling.
När propositionen upptar bestämmelser
om den föreslagna skattens
retroaktiva tillämpning, finns det nämligen
skattemässigt ingenting, som kan
komma undan det grepp på bilismen,
som man genom denna beskattning avser
alt nå. Det kanske är nödvändigt att
säga några ord på den punkten, så att
kammarens ledamöter bli på det klara
därmed.
20
Nr 28.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Förordningsförslag om tillverknings- och
Denna skatt drabbar ju import och tillverkning
av bilar. Importörerna och tillverkarna
ha att tillse, att skatten är erlagd,
innan en bil släpps ut i marknaden.
Inte en enda av de bilar, som nu
ligga i frihamnen, kan komma undan
skatten och inte en enda av dem som
lämna fabrikerna, vare sig detta skedde
i lördags eller söndags eller senare. Det
förefaller mig då vara en ren konstruktion
från herr Sjödahls sida att söka
med det skäl han anförde motivera inte
bara propositionens framläggande utan
även dess behandling.
Herr Sjödahl faller tillbaka på en del
precedensfall. Herr Holmbäck har redan
upplyst oss om att intet av dessa precedensfall
kan jämföras med det föreliggande
fallet, och herr Sjödahl aktade sig
också väldigt noga för att söka antyda
innebörden av de precedensfall, Som
han åberopade. Det gäller fall som stodo
i samband med handelsavtal och betydelsefulla
tulländringar o. d, men i sådana
fall ligger saken till på helt annat
sätt. Där kan det gälla hamstring och
ting av stor betydelse.
Jag vill också säga, att det måste förefalla
anmärkningsvärt, att herr Sjödahl,
som väl alldeles särskilt anser sig representera
demokratien, kan tala om motionsrätten
på det sätt, som här bär skett.
Han degraderar densamma till »en parlamentarisk
sedvänja», som är bra, som
man kan upprätthålla men som man också
gärna må låta falla bort, om det i ett
visst fall befinns lämpligt och bekvämt
att inte tillämpa den. Jag tror det är
farligt, om vi i likhet med herr Sjödahl
börja betrakta motionsrätten såsom en
parlamentarisk sedvänja.
Herr Sjödahl vill veta, varför man
kunnat tala om att utskottet har behandlat
denna fråga på ett rent tekniskt sätt.
Ja, eftersom propositionen inte innehåller
några sakskäl, har föredragningen
inte varit något annat än ett återgivande
av de fakta, alltså de tekniska förhållanden,
som redovisas i propositionen.
Men då propositionen sålunda inte
innehåller några klarlägganden, hade det
varit desto angelägnare, att man fått frågan
belyst genom att motionsrätten kun
-
importskatt å personbilar m. m.
nät utnyttjas för att vidga det material,
på vilket utskottet haft att stödja sitt
ståndpunktstagande.
Herr Sjödahl talade om denna skatt såsom
en faktor, med vars hjälp man skulle
åstadkomma samhällsekonomisk balans,
och även en hel del andra ting.
Ja, om denna skatt ses mot bakgrunden
av en nationalprodukt på 32—33 miljoner
och att det nu för att bemästra läget
gäller att söka anpassa denna nationalprodukt
på ett förnuftigt sätt, då förstår
man, att talet om samhällsekonomisk
balans med utgångspunkt från den föreslagna
beskattningen inte är något
starkt argument.
Jag kanske redan har överskridit den
åt mig tillmätta tiden. Jag vill blott tilllägga,
att, när herr Sjödahl med fullföljande
av långtidsutredningens uppslag
avser att reglera den .svenska bilismens
ställning och propositionen i det ämnet
framlägges, då hoppas jag, att denna proposition
innefattar ett bättre klarläggande
och en starkare motivering än i förevarande
sammanhang förebragts eller
herr Sjödahl här sökt prestera.
Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Herr Petrén nämnde, att vissa
bilintressenter inte hyste några farhågor
för menliga följder av ett uppskov utan
ansågo, att när beskattningen var retroaktiv
man gott kunde dra ut på tiden både
fjorton dagar och kanske längre. Ja,
jag har också fått den där skrivelsen från
dessa organisationer med KAK i spetsen.
Vad de skriva ryms ju på en tättryckt
sida och en bit av nästa, och det väsentliga
i innehållet är ju de skäl de kunna anföra
emot att skatten över huvud taget
skall utgå. Det är deras huvudsyfte, och
sedan ha de hängt på det där om att
de inte hysa några farhågor. De ha väl
resonerat som så: »När alla andra ulvar
tjuta, varför skulle inte vi också kunna
tjuta med?» Deras huvudsakliga bevisning
ligger emellertid på en helt annan
punkt. Med detta kan jämföras Fordbolagets
mycket ivriga intresse av att få
reda på: »Vad skola vi göra? Vilket pris
skola vi sätta?» Där ha vi ett konkret
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Nr 28.
21
Förordningsförslag om tillverknings- och importskatt å personbilar m. m.
exempel på de svårigheter som föreligga
Jag
trodde att jag med mitt anförande
hade understrukit, vilken utomordentlig
vikt jag lade vid frågan om motionsrätten,
men å andra sidan har jag fullt
klart för mig, att det kan förekomma
fall, då det föreligger så trängande behov
av snabbt beslut, att man tyvärr
måste avstå från motionsrätten. Herr
Velander och jag ha olika meningar i det
fallet. Jag har den meningen, att man
här tyvärr måste göra ett undantag.
Sedan talade herr Velander om att det
bara varit en teknisk föredragning i
utskottet, men han sade i samma andetag,
att de faktiska förhållandena belystes.
Ja, tacka för det! Föredragningen
rörde mycket mer än det rent tekniska,
nämligen allt jag nämnde i mitt
första anförande. På den punkten kan
det inte riktas någon kritik mot utskottet
och dess föredragning.
Herr NORDENSON: Herr talman!
Även med risk att upprepa en del av
de argument, som här framförts, måste
jag ett ögonblick uppehålla mig vid formerna
för denna propositions framläggande
och behandling.
Herr Sjödahl har gjort sig mycken
möda att här föra fram precedensfall
för att visa, att detta behandlingssätt
icke varit något ovanligt, och han har
kommit till det resultatet att det under
de senare årtiondena förekommit åtta
precedensfall. Men det avgörande, herr
Sjödahl, är ju, om man kan visa, att
olägenheterna genom en långsammare
behandling skulle ha blivit så stora, att
de verkligen motivera en snabbehandling.
Det är det det hänger på. Det är
detta man ansett vid tidigare tillfällen
men som vi icke anse vara fallet här.
Herr Sjödahl dekreterar nu, att det
iir ett trängande behov av ett snabbt
beslut. Och hans fundamentala motivering
är ju, att det skulle kunna ske en
massa bilköp under tiden och att det
skulle kunna bli ännu fler, om man förlängde
väntetiden. Men på grund av
bestämmelsen om retroaktivitet kan det
-
ta över huvud taget inte hända. Säljare,
respektive tillverkare, äro skyldiga att
redovisa skatt för alla fordon som de
lämna ifrån sig efter natten mellan den
19 och den 20 oktober, och då är det
ju ganska klart, att om de äro medvetna
om detta, sälja de inte bilarna utan att
ta ut det belopp, som de sedan bli skyldiga
att erlägga i skatt. Jag kan inte se
annat än att här helt enkelt inte kan
uppstå den olägenhet som herr Sjödahl
talade om, och jag vill understryka, att
det är mycket märkligt, att detta skäl
inte alls framförts förut. Propositionen
säger ingenting om olägenheten av ett
dröjsmål, och inte heller i utskottet sades
det någonting om dessa allvarliga
olägenheter annat än i mycket allmänna
ordalag. De karakteriserades inte, utan
det enda man talade om var, att det fanns
precedensfall, utan att jämföra precedensfallen
med detta fall. Hela den Sjödahlska
motiveringen för en snabbehandling
är i själva verket en efterkonstruktion,
och jag ber att få konstatera,
att den vilar på en felaktig tolkning av
den sakliga innebörden av den bestämmelse
som stadgar retroaktivitet. Jag
måste därför, herr talman, för min del
konstatera, att någon rimlig förklaring
till och motivering för att vi här skola
frångå det lagfästa remissförfarandet
och riksdagens traditionella arbetsformer
icke från regeringens eller utskottsmajoritetens
eller herr Sjödahls sida
kunnat framläggas.
Jag har försökt hitta någon rimlig förklaring
till att man velat forcera detta
ärende så mycket, och jag har med
förlov sagt inte kunnat finna någon annan
än möjligen den, att finansministern
velat demonstrera sin nybefästa maktställning
och sill möjlighet att driva igenom
sina förslag utan hänsyn till riksdagens
medinflytande. I belysning av
de faktiska förhållandena framstår handläggningen
av ärendet för mig som en
direkt och klar utmaning mot riksdagen,
och jag vill, herr talman, inlägga en bestämd
ocii allvarlig protest.
Men inte bara genom formerna för
sitt framläggande utan även i sak vittnar
propositionen om en betänklig plan
-
22
Nr 28.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Förordningsförslag om tillverknings- och importskatt å personbilar m. ni.
löshet. Syftet är att begränsa efterfrågan
på automobiler och motorcyklar, således
en konjnnkturdämpande åtgärd.
Den betraktas ju också som en utlöpare
av investeringsavgiften, som kommer senare.
Det förefaller mig klart, att båda
dessa förslag måste behandlas samtidigt
och att riksdagen för att kunna behandla
dem måste ha kännedom om regeringens
allmänna ekonomiska program.
Vad vill den nya regeringen i
övrigt göra för att uppehålla den samhällsekonomiska
balansen? Regeringskommunikén
var så pass svävande, att ur
den kan man just inte utläsa någonting.
Herr Sköld angav nyligen i ett tal, som
här framhållits, att regeringens politik
helt enkelt skulle fortsättas även efter
koalitionen, möjligen med smärre modifikationer.
Man vill ju i alla fall i det
längsta hoppas, att bondeförbundet utverkat
några modifikationer av betydelse
och inte helt uppgivit sina tidigare
positioner. Men härom måste man få ett
besked för att kunna insätta förslagen i
deras rätta sammanhang och ta ställning
till dem.
Den viktiga frågan för närvarande är:
Hur ser det modifierade ekonomiska regeringsprogrammet
egentligen ut? Ryckigheten
i den nuvarande ekonomiska
politiken är när det gäller skatterna alldeles
påtaglig, och den inger en känsla
av olust och osäkerhet hos hela näringslivet.
I våras fingo vi en investeringsskatt;
nu skola vi få investeringsavgifter.
I våras fingo vi dubbel bilskatt, nu
skall den avvecklas, och vi skola få import-
och tillverkningsskatt i stället.
Systemet, om man nu kan tala om ett
sådant, för osökt i tankarna den diskussion
som under de senaste tre åren
har förts i Tiden mellan socialdemokraternas
unga ekonomer. Man har bland
dem kommit underfund med svårigheten
att dirigera samhällsekonomien centralt
från kanslihuset med regleringar,
restriktioner, priskontroll, licenser, kvoteringar
och dylikt och sökt efter mera
generella, mindre detaljbetonade medel.
Då har man funnit lösningen i skatteinstrumentet.
Men man har inte kunnat
undgå att konstatera, att den direk
-
ta skatten har fått sådan våldsam tyngd,
att talet om dess negativa verkningar
på sparandet inte längre kan avvisas.
Man har funnit, att man inte längre kan
driva de direkta skatterna ytterligare i
höjden.
Då återstå de indirekta skatterna. De
ha nu plötsligt och på en gång kommit
till heders. Från att ha betraktats som
den mest odemokratiska och därmed
mest motbjudande av skatteformer ha
de plötsligt befunnits vara det tjänligaste
medlet för ekonomisk centraldirigering
och blivit de unga socialdemokratiska
ekonomernas nya lösen. Tanken
är, att man med indirekta skatter skall
reglera den samhällsekonomiska balansen.
När helst man finner anledning att
på ett område dämpa en alltför stor
efterfrågan, alltför stor expansionsbenägenhet
eller alltför stora rörelsevinster,
skall man sätta in en punktskatt —
förmodligen även då med blixtnedslag.
På detta sätt skall man suga upp de rikliga
tillgångarna på en punkt och pressa
ned konjunkturen. Skulle pressen bli
för hård för den enskilde individen,
skall man komplettera skatten med subventioner
och skatteeftergifter, socialunderstöd
och dylikt. Anmärkningsvärt
är, att till och med företag, som drabbas
alltför hårt, skola kunna få hjälp
från det allmänna, och detta skall ske
därigenom — för att använda en av de
debatterande herrarnas egna uttryck • —
att företaget »duschas» med subventioner.
När skatten sedan uppsugit så mycket
medel, att konjunkturen hotar att
sjunka för djupt, skall den bort, eventuellt
för att sättas in på något annat
område, och kanske ersättas med stimulerande
medel. De indirekta skatterna
skola sålunda bli ett slags klaviatur,
som man spelar på och där man slår an
än den ena, än den andra strängen. Jag
har en känsla av att en finansminister
som tillämpar detta system blir en sorts
skattepolitisk hoppjerka, som slår ned
än på den ena, än på den andra näringsgrenen
för att pressa dem en tid
med sina pålagor och sedan gå till nästa
område. Detta är det unga gardets
onekligen ganska omvälvande program,
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Nr 28.
23
Förordningsförslag om tillverknings- och importskatt å personbilar m. m.
och det skulle vara ytterligt intressant
att höra av finansministern, om han till
äventyrs accepterat denna nya giv.
Jag föreställer mig, att även bondeförbundet
— inte minst dess ledare, som
enligt egen uppgift fick kännedom om
föreliggande proposition först två dagar
innan den beslöts i konseljen —
också skulle sätta värde på att få veta,
om detta är den melodi, som den nya
regeringsorkestern, där herr Hedlund
numera är en av konsertmästarna, skall
spela i fortsättningen eller om det är
någon annan melodi, vi skola få höra.
Jag måste, herr talman, på det bestämdaste
understryka, att riksdagen
nödvändigt måste få besked om den
ekonomiska politik, som regeringen nu
har för avsikt att föra; utan det kan
man inte taga ställning till frågor av
denna art, och jag ber nu att i avvaktan
på ett sådant besked få yrka bifall
till den av herrar Petrén, Velander m.
fl. avgivna reservationen.
Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Herr
Sjödahl ägnade en väsentlig del av sitt
långa anförande åt att leda i bevis, att
den svenska grundlagen medger en
snabbehandling av ärenden, en behandling,
vid vilken ledamöter av kamrarna
icke ha möjlighet att väcka motioner.
Jag tror att herr Sjödahl i det hänseendet
slog in fullständigt öppna dörrar.
Jag har för min del i den tidigare debatten
redan påpekat, att så är förhållandet
och att snabbehandling flera
gånger har använts. Herr Velander har
sedermera understrukit samma sak. För
egen del har jag dessutom i 1). N. sagt
detsamma, och det har också herr Herlitz
gjort i samma tidning.
Jag har en gång varit med om en sådan
snabbehandling, en av dem, soni
herr Sjödahl nämnde, nämligen av den
kungl. proposition som kom efter Kreugers
död. Det kanske intresserar ledamöterna
att höra, hur det gick till. Man
fick meddelandet om Kreugers död på
middagen eu lördag. Det hölls genast
konselj, och propositionen kunde avlämnas
till kamrarna klockan halv elva
på lördagskvällen. Kammarsammanträdena
brötos för att ge första lagutskottet
tillfälle att debattera. Klockan halvtolv
kunde utskottsförslaget bordläggas
i kamrarna, och klockan en kvart över
tolv på natten till måndagen kunde
kamrarna fatta sina beslut. Men det
finns ett väsentligt karakteristikon för
de beslut som fattats efter snabbehandling.
Hur var det med Kreugerbeslutet?
Hade det inte fattats, innan affärslivet
började på måndagens morgon, hade
det kunnat bli en ekonomisk kris i detta
land av en fullkomligt förfärande
storlek. Det var nödvändigt att fatta detta
beslut, och alla visste, att det var
nödvändigt. Partiledarna sammankallades,
och alla voro med på saken. I övriga
fall, då det varit fråga om snabbehandling,
har det också varit en tvingande
nödvändighet att behandla kungl.
förslag hastigt. Låt mig säga att det gäller
att införa en ny tull, som man är
ense om, och att det är nödvändigt att
införa den genast för att förhindra spekulation.
Då förstår man, att det bör bli
snabbehandling, och över huvud taget
tror jag för min del, att en modern stat
inte kan undvara en sådan. Men det
måste föreligga en tvingande nödvändighet.
Om det inte är fallet, blir bedömningen
en helt annan.
Den svenska motionsrätten är mycket
gammal; den reglerades först genom
riksdagsordningen 1866. Då satte man
ingen tidsgräns för riksdagsmännens
möjligheter att motionera i anledning
av kungl. propositioner, utan utskotten
logo upp väckta motioner, även om de
kommo mycket sent. Hur noggrann man
var i det hänseendet under de första 40
åren av den nuvarande riksdagsordningens
tid, kan man se av ett betänkande,
som offentliggjordes 1907 och som gällde
ändringar i riksdagens arbete. Det
betänkandet avgavs ju efter en period,
då vi så gott som hela tiden hade haft
högerstyre här i landet. Där står, att
utskotten ibland hade ansett sig tvungna
att taga till)) behandlingen av kungl.
propositioner på nytt från grunden i
anledning av motioner som avgivits
sent. 1909 stadgades en tid, inom vilken
24
Nr 28.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Förordningsförslag om tillverknings- och importskatt å personbilar m. m.
motioner i anledning av propositioner
måste väckas, men även efter 1909 har
man givetvis varit lika noggrann med
att respektera riksdagsmännens intresse
av att få väcka motioner i anledning
av propositioner. Det måste vara nödvändigt,
tvingande nödvändigt, om man
skall inskränka på denna rätt, och detta
är helt naturligt, emedan hela vårt
statsskick, bland annat de proportionella
valen, bygger på att vi här i riksdagen
skola ha en behandling, där de
enskilda riksdagsmännen och oppositionspartierna
skola ha möjlighet att i
full utsträckning göra sina synpunkter
gällande.
Nåja, herr Sjödahl förnekar givetvis
inte dessa satser; deras giltighet framgår
ju tvärtom av hans eget anförande.
Då uppstår givetvis frågan: Var det i
det här särskilda fallet tvingande nödvändigt
att snabbt behandla propositionen?
För
min del ställer jag mig tveksam
till om propositionen över huvud taget
uppfyller de anspråk, som riksdagsordningen
ställer på en proposition för att
den skall få framläggas vid så sen lidpunkt
under en riksdag som fallet är
med denna proposition. Riksdagsordningen
fordrar ju att det skall vara riket
till men, om den inte framlägges,
eller att det eljest finns synnerliga skäl
för propositionens framläggande. Motiveringen
för propositionen är att begränsa
bilimporten. Därvidlag har man
emellertid, efter vad jag tror, ett fullkomligt
tillräckligt medel redan genom
importregleringen. Om motiveringen till
propositionen är att skaffa staten inkomster
— vilket ju inte har skjutits
i förgrunden -— borde man i alla fall
givit riksdagen meddelande om i vilken
omfattning dessa inkomster just nu behövas.
Men om man nu godkänner regeringens
ståndpunkt och anser att det icke
var konstitutionellt oriktigt att propositionen
framlades, uppstår spörsmålet,
om det var nödvändigt med snabbehandling.
Det spörsmålet är icke behandlat
i propositionen. Det spörsmålet
är icke heller behandlat i utskottsutlå
-
tandet. Det spörsmålet fingo vi behandlat
först här av herr Sjödahl, och det
är i varje fall jag honom mycket tacksam
för. Han sade, att det eljest blir
och redan har blivit en stockning av
bilarna i hamnarna och vid fabrikerna
— ja, det var hans motivering. Men han
upplyste också om att affärslivet redan
hade funnit möjligheter att begränsa
denna stockning på så sätt, att man deponerade
skatten och sedan fick ut sin
bil. Så farligt kan det således inte vara.
Den redogörelse, som herr Sjödahl
gav, gjorde i varje fall inte på mig det
intrycket — kanske dela många av kammarens
ledamöter min uppfattning —
att dessa olägenheter på något sätt äro
av den betydelse, att man är tvungen
att använda ett behandlingssätt av en
kungl. proposition, som så helt och hållet
strider mot det vanliga och som man
bör begagna endast då det verkligen är
tvingande nödvändigt.
Herr talman! Jag skall tillåta mig att
sluta med att uttrycka den förhoppningen,
att det aldrig kommer att upprepas
att man tar till en sådan här behandling
av en kungl. proposition på
så svaga grunder som nu är fallet.
Herr ÖHMAN: Herr talman! Jag skall
nöja mig med att avge en kortfattad
deklaration om de synpunkter som det
parti jag representerar lägger på denna
fråga. Innan jag med några ord behandlar
sakinnehållet i propositionen
kan jag inte underlåta att liksom de
flesta talare redan gjort i denna debatt
påtala den formella handläggningen av
ärendet, vilken innebär att riksdagen
berövats möjligheten att på sedvanligt
sätt pröva regeringens förslag. Genom
regeringens överrumpling ha de enskilda
riksdagsledamöterna och partierna
inte fått möjlighet att väcka förslag och
framlägga alternativ eller i egentlig mening
påverka beslutets utformning.
Riksdagen har sålunda på ett uppseendeväckande
sätt skjutits åt sidan och
frånhänts sin traditionella rätt att ensam
besluta i ett skatteärende sådant
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Nr 28.
25
Förordningsförslag om tillverknings- och importskatt å personbilar m. m.
som detta. Jag tycker att detta oparlamentariska
handlingssätt är en dålig
start för en regering som tillkommit för
att skapa ett fast parlamentariskt underlag.
Handlingssättet komprometterar
i förväg regeringens förslag i denna
fråga.
Nu säges det emellertid i propositionen
att själva syftet med skatteförslaget
skall vara att »begränsa efterfrågan på
personbilar och motorcyklar». En liknande
motivering anfördes för den
dubbla bilskatten. Då hette det att denna
skatt skulle »dämpa expansionen av
försäljningen av personbilar och motorcyklar».
Jag skall inte här diskutera frågan,
om det är önskvärt eller inte att
så många som möjligt få tillfälle att
skaffa sig en bil eller en motorcykel.
Jag vill endast framhålla att någon dämpande
effekt på bilförsäljningen uppnåddes
tydligen inte genom beslutet om
en fördubbling av fordonsskatten. Snarare
satte den verkliga expansionen in,
sedan riksdagen fattat sitt skattebeslut.
Enligt vår mening kan man, om man
anlägger sociala synpunkter på investeringsverksamheten,
hysa en viss förståelse
för det som regeringen säger vara
dess strävan. Den ökning på omkring
50 procent av antalet inregistrerade bilar,
som skett på något mer än ett år,
ligger onekligen i överkant, om man tar
hänsyn till hur investeringsverksamheten
skötes på sådana områden där behoven
ur sociala synpunkter äro mycket
påtagliga. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att enbart ökningen av
antalet personbilar och motorcyklar under
1950 och 1951 motsvarar i pengar
räknat hela den minskning av bostadsbyggandet,
som regeringen frampressat
i enlighet med sin fyraårsplan och som
gjort bostadsbristen till vårt kanske allra
mest kännbara sociala problem. Skulle
således den föreslagna bilskatten
kunna vara ett verksamt medel i strävandena
att planhushålla med landets
tillgångar och skulle den bidraga till
eu socialt anpassad avvägning av investeringarna,
skulle regeringens förslag
kunna vinna förståelse, i varje fall
på det håll som jag representerar. Så är
emellertid inte fallet. Vi tro inte att man
med skattepolitiska åtgärder kan reglera
investeringsverksamheten på ett ur
sociala synpunkter tillfredsställande
sätt. För en sådan reglering erfordras
andra medel, som regeringen inte förefaller
villig att tillgripa.
Den föreslagna skatten drabbar ju
verksamhet som i hög grad är både nyttig
och nödvändig. Därtill kommer den
att verka allmänt prisstegrande. Det förhållandet
att skatten endast läggs på
nya personbilar och motorcyklar innebär
i praktiken inte att endast de nya
bilarna och motorcyklarna komma att
stiga i pris. Även priserna på begagnade
bilar och motorcyklar komma med
all sannolikhet att stiga som en direkt
följd av den nu föreslagna skatten.
Droskbilstaxan kommer att stiga, och
omkostnaderna för hantverkare och
småföretagare, som äro beroende av bil
eller motorcykel, komma att öka och
bidraga till en allmän höjning av prisnivån.
Om skatten hade uttagits enbart
på lyxbilar skulle vi ha gett den vår anslutning,
även om skatteprocenten skulle
ha blivit högre än de 10 procent som nu
föreslås. Men vi kunna inte godkänna
regeringsförslaget sådant det nu föreligger,
då skatten — med de verkningar
som jag befarar — utsträckts till att
gälla alla nya personbilar och alla tyngre
motorcyklar. Högerns och folkpartiets
reservation vänder sig ju emot hela
den nya skatten och därvid inte minst
mot beskattningen av lyxbilarna, men
då vi anse att lyxbilar borde bli föremål
för beskattning kunna vi inte heller
stödja reservationen.
Herr talman! Som saken nu ligger till,
när förslaget har framlagts på ett sådant
sätt att det blivit omöjligt att ställa
alternativa förslag eller i varje fall att
få några förslag sakligt prövade, har
jag ingen möjlighet att ställa något yrkande.
Jag nöjer mig därför med denna
deklaration, som klargör det väsentliga
i vårt ställningstagande. Då vi inte
kunna stödja vare sig regeringens förslag
eller reservanternas, komma vi från
kommunistiskt håll att lägga ned våra
röster i den slutliga voteringen.
26
Nr 28.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Förordningsförslag om tillverknings- och importskatt å personbilar m. m.
Herr ANDRÉN: Herr talman, mina
herrar! I fråga om det rent materiella
i det nu föreliggande skatteförslaget kan
jag nöja mig med att instämma i de anföranden
som tidigare ha hållits från
denna plats av herrar Velander, Nordenson,
Petrén m. fl.
I den rent konstitutionella frågan, om
den formella behandlingen av den nu
föreliggande propositionen, har jag redan
tillkännagivit min åsikt i det korta
anförande jag höll när kammaren beslöt
att frågan redan i dag skulle upptas till
slutgiltig behandling. Men kanske är det
rimligt att jag litet närmare motiverar
den åsikt som jag då mycket kortfattat
gav uttryck åt.
Jag vill redan från början säga att
jag icke kan betrakta en konstitutionell
fråga som en likgiltig sak. Grundlagarnas
efterlevnad och lagarnas helgd kunna
aldrig få bli en likgiltig sak i ett demokratiskt
statsskick. När jag talade
första gången fäste jag uppmärksamheten
vid det förhållandet att till grund
för denna proposition ligger en utredning
gjord av en enda man, och varken
denna utredning eller propositionen har
sedermera varit föremål för någon remissbehandling,
så vitt jag kan finna av
propositionen. Jag kan delvis förstå
detta, därför att det är självklart att om
ett sådant förslag kom ut till offentligheten,
skulle det i hög grad påverka
bilmarknaden. Jag skall därför icke
göra några invändningar på denna
punkt. Men självklart är att om ett remissförfarande
i en förberedande instans
icke kan komma i fråga, är det så
mycket viktigare att det kommer senare.
Regeringsformen § 10 ger ju Kungl.
Maj:t eller rättare sagt den föredragande
departementschefen en ovillkorlig
skyldighet att infordra upplysningar
och uppgifter från de berörda verken.
Vad jag i dag vill påtala är väsentligen
utskottsmajoritetens förfaringssätt.
Vi veta allesammans att denna proposition
avlämnades i lördags. Den remitterades
omedelbart till utskottet, som
sammanträdde på söndagen efter telegrafisk
kallelse och mycket snart blev
färdigt med sitt utlåtande. Vad jag här
framför allt skulle vilja invända mot
den behandling som sålunda kom till
stånd är att riksdagsmännens motionsrätt
alldeles omöjliggjordes. Denna rätt
är inskriven i riksdagsordningen § 55.
Den är alltså icke, som herr Sjödahl uttryckte
det, endast en parlamentarisk
sedvänja. Riksdagsmännen ha en ovillkorlig
rättighet att kunna avlämna sina
motioner, och denna ovillkorliga rättighet
får icke åsidosättas. Om så sker
måste i varje fail föreligga ytterligt
starkt vägande statsskäl, sådana skäl att
riksdagsmännen själva måste inse att
de i det föreliggande läget icke böra
hävda sin rättighet. Så vitt jag kan finna
har ett sådant läge denna gång icke
förelegat.
Motionsrätten har ju, som en föregående
talare, herr Holmbäck, här har
framhållit, inte bara en fast ställning i
våra grundlagar, utan också djupa traditioner
i det svenska statsskickets historia.
Meningen med denna motionsrätt
är naturligtvis att på grundvalen av olika
förslag en mångsidig saklig prövning
skall kunna komma till stånd, att
alternativ skola kunna bjudas till de
propositioner som regeringen förelägger
riksdagen, att man med ett ord skall
kunna undvika överrumplingar av det
slag som denna gång har förekommit.
Utskottet blev mycket snabbt färdigt
med denna fråga. Så vitt jag har mig
bekant var utskottet redan efter ett par
timmars överläggning berett att tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag. Man handlade
som en hop springpojkar, och man var
inte rädd för att kränka grundlagen i
sin iver att vara regeringen till lags.
Men en riksdag får ju i alla fall icke degradera
sig själv till något slags kaserngård
som blint lyder en högste befallningsman.
Jag anser för min del att
kränkningen av motionsrätten är den
kanske allvarligaste saken i detta sammanhang.
Jag är rädd för att dessa synpunkter
äro ganska främmande för herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet,
som alldeles nyss bär kommit in i kammaren.
Det är därför jag med sådan
emfas har understrukit dem.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Nr 28.
27
Förordningsförslag om tillverknings- och importskatt å personbilar m. m.
Enligt riksdagsordningen § 40 är det
bevillningsutskottets skyldighet att bereda
alla från kammaren hänvisade frågor.
När Kungl. Maj:t av skäl som jag
måste respektera icke har kunnat remittera
förslaget till olika myndigheter,
hade det varit så mycket angelägnare
att utskottet kunnat göra det. Så har
icke skett.
Jag förstår att herrarna i bevillningsutskottet
ha glömt en av de grundläggande
bestämmelserna i hela den svenska
grundlagen, nämligen den som vi
möta i regeringsformen § 57 och som
säger, att svenska folkets urgamla rätt
att sig beskatta utövas av riksdagen
allena. Hur riksdagen denna gång har
utövat beskattningsmakten, därom torde
vi vid det här laget vara till fullo
underrättade. Jag liar redan i sammanhang
med frågan om Kungl. Maj:ts ovillkorliga
skyldighet att remittera ett förslag
till olika myndigheter antytt, att
det kan finnas tillfällen, då en sådan remiss
icke kan komma till stånd. Riksdagen
har också varit med om att
snabbehandla frågor utan att utskottet
har varit i tillfälle att genom remisser
eller på annat sätt infordra alla nödiga
upplysningar. Men jag vill erinra —- och
det var också huvudpunkten i det anförande
som hölls här av herr Holmbäck
— om att vid de tillfällena ha
starka skäl förelegat, så starka skäl att
alla ha respekterat dem, för att tillgripa
den snabbehandling som då förekommit.
Men ingen har denna gång
kunnat visa att sådana skäl ha förelegat.
I detta sammanhang vill jag påminna
om att herr Sjödahl gång efter annan
har framhållit att riksdagen nu har haft
fyra dagar på sig. Dessa fyra dagar ha
icke haft någon som helst betydelse, ty
redan efter något mer än ett dygn fattade
utskottet sitt beslut att tillstyrka
Kungl. Maj:ts proposition, och sedan
har det varit fullständigt lönlöst att motionera,
och det har icke kunnat gå för
sig att inhämta yttranden eller föredragningar
från de olika verken.
Jag vill också fiista uppmärksamheten
på vad reservanterna ha understru
-
kit och vad som här har framförts, senast
av herr Nordenson, att det denna
gång icke var någon fara å färde, om
man behandlade propositionen i vanlig
ordning. Det finns nämligen i övergångsbestämmelserna
till författningsförslaget
stadgat att förordningen skall
gälla retroaktivt från och med ingången
av den 20 oktober. Om man utgår
från den bestämmelsen, måste man förutsätta
att snabbehandlingen motiverats
av misstankar att antingen tullmyndigheterna
skola fuska eller våra bilindustrier
fiffla med bokföringen. Jag har
ännu inte hört någon, som har velat
utkasta en sådan misstanke mot de organ
och organisationer, som här kunna
komma i fråga.
Det är i alla fall något anmärkningsvärt
som här har skett. Här ha vi fått
en ny regering. Den har fötts i lönndom,
men sådant har hänt förut, och jag skall
inte säga någonting om det. Som sin
första morgongåva till det svenska folket
kommer den med en proposition,
även den född i lönndom. Den har inte
remitterats, den har inte kunnat bli
föremål för motioner, den har icke blivit
föremål för en tillfredsställande utskottsbehandling,
och så snabbehandlas
den här i kammaren. Jag måste liksom
tidigare herr Nordenson i dag fråga
mig, om detta beror på att den nya
koalitionsregeringen på detta sätt har
velat manifestera och illustrera sin
maktfullkomlighet. Har den velat visa
att den med ett förstärkt garnityr av
jalierrar kan göra ungefär vad den vill?
Regeringen har givit det svenska folket
sin morgongåva. Nu undrar jag vad
det svenska folket kommer att säga. Vad
komma t. ex. våra lantbrukare att säga?
Komma de att framföra några särskilda
tacksägelser till regeringen för det förslag
som här föreligger? Jag skulle inte
tro det. Ty finns det några i detta land
som äro i behov av bilar, så är det
landsbygdens befolkning, vilken ofta
har långa vägar när den skall sköta sina
affärer och få de kulturella kontakter
den behöver.
Jag vill tillägga att jag yrkar avslag
på det förslag som här föreligger, d. v.
28
Nr 28.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Förordningsförslag om tillverknings- och
s. bifall till den första reservationen.
Det finns starka sakliga skäl för ett sådant
yrkande, och därtill komma som
sagt de formella skäl som för mig väga
minst lika tungt. Jag har vid olika tillfällen,
under kriget och efter kriget,
varit angelägen att hävda riksdagens
rättigheter. Det förslag som nu föreligger
till behandling och den behandling
som har kommit det till del har enligt
min mening kränkt inte bara riksdagens
rättigheter ulan också riksdagens
värdighet.
Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Jag påstod i mitt första anförande
att stämningen inom utskottet
var rätt lugn mot den som fick uttryck
här. Hettan har stigit avsevärt under
debatten i denna kammare.
Herr Andrén sade att behandlingen
av detta ärende skulle vara en kränkning
av grundlagen. Jag förstår inte hur
en gammal statsrättsprofessor kan komma
med ett sådant påstående, när vi ha
så ofantligt många precedensfall. Det
skulle vara rätt egendomligt om talmännen
skulle låta en sådan här procedur
äga rum, om den skulle innebära en
kränkning av grundlagen.
Herr Andrén sade vidare att jag
skulle ha betecknat motionsrätten bara
som en parlamentarisk sedvänja. Jag
vet mycket väl att motionsrätten är
starkt inskriven i vår grundlag — en
ytterst viktig bestämmelse för riksdagens
arbetssätt. Men jag har sagt att det
kan finnas tider och tillfällen, då man
måste beskära den och måste inskränka
den för att vinna andra syften, för att
vinna effekten av en viss lagstiftning
och i detta fall en viss beskattning. Det
är därför jag har menat att den för tillfället,
i rent undantagsfall skulle kunna
föras åt sidan. Motionsrätten är oförkränkt,
men riksdagens rätt att besluta
i en sak på en tidig ståndpunkt får inte
kränkas. Det är riksdagen som här kommer
att besluta, om skatten skall antagas
eller inte. Den bär avgörandet helt
och hållet i sin hand.
Så talades det om bevillningsutskot -
importskatt å personbilar in. m.
tet som rena jaherrar. Ja, om bevillningsutskottets
reservanter till äventyrs
ha samma uppfattning som deras partiledningar
—■ vilka efter vad det påstods
hade sammanträtt någon timme, innan
utskottet behandlade saken — så medför
det inte att jag riktar den beskyllningen
mot utskottets reservanter, att
de bara äro jaherrar till sina partiledare,
som använda och vilja demonstrera
sin maktställning genom att kommendera
dem till det eller det. Det är ju så som
herr Andrén menade att vi i majoriteten
hade uppträtt gentemot regeringen.
Herr Andrén sade vidare att detta är
en fråga om svenska folkets urgamla
rätt att sig självt beskatta. Nu har ju
riksdagen trätt i funktion, och beslut
kommer att fattas i bägge kamrarna. Jag
vet inte — det kan herr Andrén bättre
än jag — vad man ursprungligen tänkte
då man införde denna bestämmelse i
våra grundlagar, men ett faktum är ju
att hela utvecklingen blivit den, att riksdagen
praktiskt taget icke kan antaga
någon beskattningslag utan att det föreligger
en kungl. proposition. Man kan
ändra den, och man kan avslå den, man
kan begära den, men det är mycket sällan
man går till direkta skattebeslut i stora
och viktiga ting utan förberedelser av
Kungl. Maj:t. Det är en praxis som man
kan bryta när som helst, men det är en
praxis som finns, och denna beredningsmakt
hos regeringen är mycket väl förenlig
med riksdagens urgamla rätt att
beskatta svenska folket.
Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag är rädd för att herr Sjödahl
på väsentliga punkter missförstått vad
jag sagt. När jag talade om riksdagens
beskattningsmakt och bestämmelserna i
regeringsformen § 57, som förutsatte att
denna beskattningsmakt skulle utövas av
riksdagen allena, så förstod tydligen inte
herr Sjödahl att det hade sin udd
emot den praxis som vi ha för närvarande
och som innebär att riksdagens beskattningsmakt
i realiteten utövas av finansministern
allena. Jag tror att det är
ett system som i hög grad passar vår nuvarande
finansminister.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Nr 28.
29
Förordningsförslag om tillverknings- och importskatt å personbilar m. in.
Herr Sjödahl gjorde vidare gällande
att bevillningsutskottet i alla fall hade
tillfälle att ge uttryck åt sin egen uppfattning.
Jag skulle våga uttala den misstanken,
att under den korta tid då bevillningsutskottet
sammanträdde på söndagen
hade det knappast tid att komma
fram till en egen uppfattning. I varje
fall kom det, om det lyckades, fram till
en uppfattning som hade skapats utan
att någon berörd myndighet hade haft
tillfälle att framlägga sin kanske mera
väl grundade uppfattning.
Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Åtskilligt av vad som sagts i denna kammare
kan ge mig anledning att här
framföra mina synpunkter.
Jag vill börja med att säga att det nog
kan vara riktigt, som det har sagts, att
jag har ändrat ståndpunkt. Det beror på
att sedan riksdagen sist var samlad har
arbetet med förslaget till en ny investeringsavgift
fortskridit så långt, att jag
har kunnat se konsekvenserna på hilområdet
av investeringsavgiften. Förslaget
om investeringsavgift kommer på riksdagens
bord på fredag, hoppas jag, och
jag skall inte här gå in på det, ty det
få vi tillfälle till nästa tisdag. Jag vill
bara säga att grundtanken där ju är, att
det skulle stadgas en avgift för 1952 och
1953 på de utgifter, som en företagare
gör för investeringar. Avsikten är att
man skall kunna säga till företagaren:
Om du anser att dina investeringar äro
så viktiga, att du behöver göra dem de
närmaste två åren, då får du ta på dig
en tioprocentig fördyring av dem, men
vill du vänta två år, skall du icke få
den skatten. När man under förarbetet
kom in på frågan om olika slag av investeringar,
som skulle drabbas av avgiften,
ställdes man inför spörsmålet: Skola motorfordon
vara med? Det är väl klart, att
företagens anskaffning av motorfordon
inte kan betraktas som angelägnare än
anskaffning av maskiner och mycket annat.
Då kom nästa fråga: Skall då anskaffningen
av bilar för privatpersoner
ligga utanför och sättas i en gynnsammare
ställning än anskaffningen av for
-
don hos företagen? På den frågan måste
jag svara: Det kan ju inte komma i
fråga. Jag kan heller inte gå med på att
man skall säga att anskaffningen av motorfordon
är något som man inte får hålla
tillbaka eller som man skall vara mycket
försiktig med att hålla tillbaka. I
själva verket har ju ansvällningen av
motorfordon — som var och en så väl
vet — varit oerhört kraftig under de senare
åren. Vi ha fått en ansvällning av
motorfordonstrafiken som är väsentligt
större än vad vi på så kort sikt ha möjlighet
att på ett hyggligt sätt införliva
med vårt samhällsliv. Jag fäster bara
uppmärksamheten på att det ju dock varit
så i sommar, att en person har dödats
varje dag vid motorcykelolycka. Det
är väl inte på grund av annat än att det
har varit en alltför snabb ansvällning
av motorcyklar i förhållande till våra vägars
och gators kapacitet och utseende.
Jag vill bana rekommendera kammarens
ledamöter att gå ner halv sex en eftermiddag
till Riddarhustorget och ta en
promenad till Tegelbacken. Det står en
ko av personbilar i tre till fyra led, och
den kan stå stilla en kvart. Vid den tiden
finns det t. ex. icke någon möjlighet för
en ambulans att ta sig över Vasabron.
Det är väl ändå en ganska utbredd mening
inom svenska folket med undantag
av vissa exklusiva kretsar att vi här stå
inför ett område där det sannerligen
icke finns någon anledning att påskynda
utvecklingen, utan där man snarast bör
hålla igen. Därför har jag icke kunnat
anse, att man skulle lämna de motorfordon,
som inköpas av privatpersoner,
utanför den särskilda hämmande verkan
som investeringsskatten innebär.
Det bär inte varit möjligt att lägga
in de privatägda bilarna i investeringsskatteformen.
Det skulle leda till en utbyggnad
av vårt administrativa system,
som visserligen är möjlig att genomföra,
men som skulle vara ytterst ovälkommen.
Därför kom jag till den slutsatsen,
att det enklaste sättet att lösa denna fråga
var att ta personbilar och motorcyklar
som en sak för sig och pålägga dem
den administrativt selt enklaste möjliga
skatteformen, nämligen eu accis. .lag ser
30
Nr 28.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Förordningsförslag om tillverknings- och importskatt å personbilar m. m.
svagheterna. Det är bara nya motorfordon
som komma med. De motorfordon,
som funnos i lagerhållningen i lördags
morse, falla utanför skatten. Men jag har
funnit, att enkelheten här är så betydelsefull,
att jag har velat se bort från dessa
inadvertenser.
Det har sagts, att vi ju redan ha en
hämmande verkan genom importregleringen,
och det har i andra kammaren
dragits slutsatser av statistiken, som borde
få håren att resa sig på en statistiker.
Det har nämligen påvisats, att importen
har minskats månad för månad. Varför?
Jo, därför att en importreglering bestämdes
i början av april. Den beräknades
så, att man skulle kunna ta in bilar
för jag tror 270 miljoner kronor för
hela året. Nu har det varit en sådan kolossal
importanhopning i början av året,
att man av dessa 270 miljoner kronor
hade med vissa övergångsanordningar
konsumerat 190 miljoner vid halvårsskiftet,
och då blev det inte mer än 80 miljoner
att portionera ut på de återstående
sex månaderna. Men detta säger ingenting
om den bilimport som skall komma
nästa år. Eftersom importregleringen
kommer att gälla hela året, blir importen
då jämnare och betydligt större
än som framgår av månadssiffrorna nu i
slutet av året. Av handelspolitiska skäl
kunna vi nämligen icke snörpa åt importregleringen
på personbilar så långt som
kanske varit önskvärt. Därför är importregleringen
icke något argument för att
personbilarna skola falla utanför den
tänkta beskattningen. Det finns alltså enligt
mitt sätt att se mycket starka sakliga
skäl för att gå den väg som regeringen
här har föreslagit.
Här har särskilt herr Andrén gjort
ständiga antydningar om att vi socialdemokrater
i regeringen ha satt oss på våra
bondeförbundskolleger i denna fråga och
att de ha fått spela en underordnad roll.
Men om man erkänner, såsom här har
skett, att denna sak måste hemlighållas
för att man skulle förhindra en spekulation,
då skall man inte komma med
några sådana insinuationer. Av regeringens
ledamöter ha somliga känt till saken
tidigare och andra fått veta den senare.
Jag tog upp frågan med statsministern
och handelsministern och diskuterade
med dem om jag skulle fortsätta, men
jag nämnde inte saken för någon annan
i regeringen, som vid den tiden var helt
socialdemokratisk. Därför är det så att
det stora flertalet av regeringens ledamöter
— vare sig de ha tillhört det ena
partiet eller det andra — fått veta detta
samtidigt. Därefter har det varit ordentliga
överläggningar i regeringen,
och regeringen har bestämt sig för att
följa denna linje. Det är icke något diktat
från min sida.
Det har kommit fram några anmärkningar
av formell natur, som jag i all
korthet skall gå in på.
Man har sagt — jag förstår det, och
jag erkänner rättmätigheten i anmärkningen
— att när nu denna sak hänger
så nära samman med investeringsavgiften,
borde riksdagen ha fått förslag i dessa
båda frågor på samma gång. Det hade
jag verkligen i det längsta trott att jag
skulle kunna genomföra. Men jag fann,
att om jag skulle hålla detta hemligt ocli
hindra spekulation, så var det inte möjligt
att få fram propositionen om investeringsavgift
samtidigt, ty detta förslag
är eu omfattande sak — ett tryckalster
på 125 sidor. Det innefattar många intrikata
frågor. Innan vi kunde framlägga
det för riksdagen, måste vi ha ut vårt
korrektur till granskning hos verk och
myndigheter. Och jag måste ju säga mig,
att om jag skickar ut ett korrektur till
granskning, där det står att från investeringsavgift
undantagas personbilar och
motorcyklar, skulle det vara slut med
sekretessen. Då skulle man snart ha listat
ut, varför detta undantag hade gjorts,
och då skulle det komma i gång spekulativa
rörelser, som skulle göra det meningslöst
att komma med en proposition.
Jag beklagar detta, men jag har inte kunnat
finna någon väg förbi, utan har måst
välja den linje som jag här har valt. Jag
vill visst inte säga, att den är bra, ty jag
förstår att man kan anmärka på den.
Sedan kommer jag över till frågan
om brådskan. Jag hörde ju herr Andréns
yttrande. Jag vill inte säga, att det förvånade
mig, tv jag har ju i olika egen
-
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Nr 28.
31
Förordmngsforslag om tillverknings- och importskatt å personbilar m. m.
skaper känt herr Andrén så länge, att
jag vet att det ibland kokar till i levern
på honom och att han därför säger saker
och ting, som han kanske inte skulle
ha velat säga, om han satt sig hemma
vid sin forskarlampa.
Jag måste för min del här slå fast, att
alla de av herr Andrén framförda statsvetenskapliga
funderingarna om hur
grundlagens bestämmelser i det och det
avseendet ha trätts för när och hur
riksdagens rättigheter och värdighet ha
åsidosatts är kallprat. Ty jag frågar:
Vem är det som tillämpar grundlagarna?
Det är i främsta rummet riksdagen
och dess konstitutionsutskott och riksdagens
talmän. Jag frågar vidare: Vilken
ståndpunkt har man tagit till tidigare
förslag av denna natur? Herr
Sjödahl har här redan tagit fram ett
knippe av precedensfall som ha förelegat
i riksdagen under de sista 30 åren.
I alla sådana frågor, som ha gällt beskattning
eller tullar eller liknande och
där man har kunnat räkna med att uppskov
skulle leda till spekulation, har
man tillämpat detta förfarande med
kort behandling i riksdagen. Det vanliga
har ju varit, att förslagen ha kommit
på lördagen och slutbehandlats på
söndagen. Hur har det då gått med alla
dessa rättigheter och hela den värdighet
som herr Andrén här har talat om?
Han eller någon annan använde det uttrycket,
att alla då varit eniga. Det har
man visst inte varit i gångna tider. Man
har gjort så ändå, och det går inte att
komma och säga, att precedensfallen avvika
så helt från det nuvarande fallet.
Det är alldeles tvärtom. När t. ex. finansminister
Beskow år 1921 framlade
ett förslag om höjda finanstullar och
genomförde förslaget i riksdagen från
lördag till söndag, gällde det ingenting
annat än en förstärkning av statens inkomster
med ett belopp som per år räknat
utgjorde 13 miljoner kronor. Det
var ingen opposition då i riksdagen.
Men en av landets främsta industrimän
var ju finansminister, riksdagens majoritet
var borgerlig, och vi socialdemokrater
— det dåvarande oppositionspartiet
— sågo kanske litet mindre hetlev
-
rat på sådana ting än vad herr Andrén
gör.
Jag skulle därför vilja slå fast, att
praxis är sådan, att herr Andréns anmärkningar
mot att man här har gjort
någonting som kränker riksdagens rättigheter
och värdighet äro oriktiga. Vi
ha tillämpat en sedan många årtionden
av riksdagen godtagen ordning i denna
fråga.
Det enda man nu kan säga för att
motivera motsatsen är den omständigheten,
att jag i propositionen har inskrivit
en retroaktivitet för skatten. Jag
vill säga, att jag har varit mycket mera
känslig, när det gäller frågan om att
göra en skatt retroaktiv, än när det gäller
den vedertagna form av snabbehandling
som här skulle komma i fråga. Jag
förundrar mig över att statsvetenskapsmannen
Andrén för att kunna hävda
sin andra ståndpunkt kryper bakom
skatteretroaktiviteten. Denna är väl om
någonting en bekymmersam fråga. Att
jag tillgrep retroaktiviteten berodde helt
enkelt därpå, att vi numera ha kommit
i den situationen, att det är ytterligt
svårt att samla riksdagens ledamöter
till stora arbetsplena på söndagarna.
Det var inte så i gamla tider, tv då hade
vi vårt hårdaste arbete på natten
mellan lördagen och söndagen. Då
gingo vi i gemen hem klockan sex på
söndagsmorgonen, och det var ingen
konst för oss att vara med om ett plenum
på söndag eftermiddag. Men eftersom
man får ta hänsyn till de faktiska
förhållandena, ansåg jag här, att jag
borde bereda något längre rådrum för
behandlingen än man gjorde förr i tiden,
och därför införde jag denna retroaktivitet,
som gör att vi kunna behandla
denna fråga på onsdagen i stället för
på söndagen.
Nu kan det ju sägas: Då kan man väl
fortsätta och låta riksdagen arbeta normalt
med motioner och dylikt. Jag tycker
ändå, att man skall vara känslig för
den synpunkten, att ju längre relroaktiviteten
består, desto värre blir det. Vi
skola dock komma ihåg, att varenda
dag ända sedan i lördags kommer det
från frihamnarna bilar och motorcyk
-
32
Nr 28.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Förordningsförslag om tillverknings- och
lar som skola förtullas. Det finns ingen
bilaccis. Men de bilar och motorcyklar
som tas ut kunna komma att bli beskattade,
om riksdagen bifaller Kungl.
Maj:ts proposition. Vad gör tullen? Tullen
säger: »Vi skola förtulla bilen eller
motorcykeln nu, om ni vill deponera
den presumtiva skatten.» Jag vet inte
vad tullen gör, om man inte deponerar
skattebeloppet. Kanske tullen inte får
tid att förtulla just då. Jag frågar: Är
detta en ordning som ur statsrättslig
synpunkt bör få pågå längre än alldeles
nödvändigt? Det skickas ut bilar och
motorcyklar varje dag från våra fabriker.
Det finns icke någon skattekontroll
anordnad, fastän dessa bilar och motorcyklar
kunna komma att bli beskattade,
om riksdagen bifaller detta förslag.
Man kan visserligen säga, att det inte är
någon risk, ty det är ju hederliga företag
med en hederlig bokföring. Men
kunna ni gå i god för dem alla? Och
kunna ledningarna i dessa industriföretag
gå i god för alla sina underlydande?
Kom ihåg, att det ligger en frestelse
här. De som vilja köpa bilar trycka på
och vilja kanske försöka förmå en tjänsteman
att antedatera ett papper. Är det
ett tillstånd, som man skall låta råda
hur länge som helst?
Jag vill inte säga, att det hade varit
alldeles nödvändigt att fatta beslut i
dag. Det hade kanske gått lika bra i
morgon. Men jag tror inte, att vi skulle
kunna ta på vårt ansvar att låta denna
flytande retroaklivitet stå'' kvar i de
fjorton dagar eller tre veckor som skulle
behövas, om vi helt lugnt skulle låtit
propositionen komma i lördags, bordläggas
i går, ligga på bordet i tio dagar
och därefter behandlas — kanske remitteras,
som herr Andrén säger, med
yttranden under en månad. Det är inte
något praktiskt sätt att resonera. Det
finns mycket starka skäl för att riksdagen
här gör som riksdagen alltid har
gjort vid liknande tillfällen och behandlar
dessa saker i extraordinär ordning.
Så har skett förr, och det är inte mera
brott mot grundlagen om det göres nu
än när det gjordes då. Om det just nu
är en litet irriterad politisk situation,
importskatt å personbilar m. m.
tycker jag ändå att herr Andrén skulle
kunna kalmera sig en smula.
Jag skall säga ett par ord också om en
annan sak, nämligen frågan om vart
dessa pengar skola gå. Det har ju sagts,
att all bilskatt skall gå till vägarna. Det
är oppositionspartiernas ståndpunkt.
Det är en hård ståndpunkt. Den har
intet stöd i några riksdagsbeslut eller
riksdagsuttalanden. Vi ha gått med på
att all ordinarie bilskatt skall komma
vägarna till godo. Det är naturligtvis
ingenting som hindrar, att även denna
skatt går till vägarna, om vi vilja besluta
det. Men jag frågar: Skola vi dra
konsekvenserna så långt, att vi säga, att
all inkomst som staten har av bilväsendet
skall tillföras vägarna? Skola t. ex.
tullavgifterna på bilar också gå till vägarna?
Jag tror inte, att man kommer
på den idén, att man på det sättet skall
slå sönder statens inkomsttitlar och placera
inkomsterna i specialbudgeter. Nu
är ju denna accis ingenting annat än
ett led i vår varubeskattning. Den är en
varuskatt, och det är väl naturligt, att
den behandlas som andra varuskatter.
Då skall den inte speciellt anvisas för
vägarna.
Jag vill anföra en synpunkt till. Här
göra vi många ting i syfte att hålla tillbaka
och dämpa konjunkturerna. Många
av dessa anordningar tillföra staten inkomster.
Jag vill varna för att vi vidta
åtgärder som göra, att dessa av konjunkturläget
framkallade tillfälliga inkomster
till statsverket bindas fast för
statens ordinarie utgifter. Vi böra hålla
dessa pengar fria, så att vi när vi vilja
kunna ta bort anordningarna utan att
vi skola hejdas av vårt behov av pengar.
Jag skulle därför vilja sluta med att
säga, att jag tycker, att det här föreligger
så starka formella skäl för denna
frågas behandling och så starka sakliga
skäl för frågans lösning, att riksdagen
bör bifalla det föreliggande utskottsbetänkandet.
Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Det sägs, att Homeros tog sig
en lur, och jag får säga att vår finans
-
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Nr 28.
33
Förordningsförslag om tillverknings- och importskatt å personbilar m. m.
minister i hög grad begagnade sig av
det privilegium som en gång tillkom
Homeros.
Först och främst vill jag erinra därom,
att jag icke med ett enda ord har
berört den speciella roll som bondeförbundet
har spelat i denna sak. Men jag
skulle kunna erinra om att enligt ett
uttalande som förekommer i dagens
nummer av Dagens Nyheter skulle bondeförbundets
partiledare, herr Hedlund,
— om jag inte missuppfattat det — ha
deklarerat, att han först i mitten av
förra veckan fick ta del av detta förslag.
Tydligen ha inte heller bondeförbundets
möjligheter att studera det nu
föreliggande förslaget varit så stora.
Sedan kom herr statsrådet in på dén
konstitutionella frågan och ville göra
gällande, att jag i debattens hetta skulle
ha gjort mig skyldig till kallprat. Jag
får säga, att det vore en högst besynnerlig
professor i statskunskap och jag vill
tillägga en högst besynnerlig svensk
politiker, som betraktade konstitutionella
frågor i detta land som kallprat.
Jag kan förstå att finansministern gör
det, ty han gjorde redan under sista
världskriget ett uttalande som visar hans
djupa förakt för ideologiska motsättningar.
Han ansåg, att det var likgiltigt vilken
ideologisk ståndpunkt som segrade
i kriget.
Herr Sjödahl och sedan finansministern
ha varit inne på olika precedensfall.
Jag har velat hävda, att dessa precedensfall
icke gälla denna gång på
grund av att regeringen genom att införa
retroaktivitetsklausulen undanröjer
de olägenheter som skulle infinna sig
vid en ordinarie behandling. Men regeringen
har föredragit att i stället för att
ta bara endera av de olägenheter, som
det här var att välja mellan, la bägge.
Regeringen har på en gång tagit snabbbehandling
och retroaktivitet. Snabbbehandlingen
strider otvivelaktigt mot
våra grundlagar, och finansministern
liar inte heller gjort något försök att dölja
det — han bär endast försökt ursäkta
och på det sättet försvara den. Retroaktiviteten
är självklart inte någonting som
man kan glädja sig åt. Men jag vill erin
fl
Första kammarens protokoll 1951. AV 2$.
ra finansministern om att förbudet mot
retroaktiva bestämmelser —• som inte är
inskrivet i våra grundlagar, men som
sedan gammalt är en västeuropeisk rättsgrundsats
— väsentligen gällde strafflagen.
Jag kan dessutom tillägga, att vi
inom vår skattelagstiftning redan ha haft
ett par exempel på att lagar ha givits
retroaktiv giltighet. I Norge har man ett
förbud mot retroaktiv lagstiftning. Detta
är inskrivet i grundlagen, och där hade
alltså det förslag, som finansministern
nu har kommit med, inte gärna kunnat
genomföras.
Herr talman! Det skulle vara mycket
att tillägga, men jag skall bara till sist
protestera mot de antydningar som finansministern
tillät sig att komma med,
nämligen att det dock icke skulle vara
uteslutet, att våra bilindustrier skulle
göra sig skyldiga till sådant fiffel, att
def redan därför är nödvändigt med den
snabbehandling som Kungl. Maj:t denna
gång har funnit lämpligt att förorda.
Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag tror inte att bilindustrien kommer
att instämma i herr Andréns protester,
så som jag formulerade saken.
Jag vill vidare säga, att jag beklagar
att jag fick för mig, att det var herr
Andrén som varit inne på bondeförbundets
roll i denna fråga. Jag liar hört så
mycket i dag, och det var tydligen någon
annan som uttalade sig därom — någon
av herr Andréns värda partivänner i
andra kammaren.
Till sist skulle jag vilja säga till herr
Andrén, att det i våra grundlagar icke
finns något förbud mot en snabbehandling
sådan som denna.
Herr ANDRÉN (kort genmäle): Nej,
herr talman, det finns inte något förbud
mot eu snabbehandling — utom det
förbud som är involverat i den ovillkorliga
rättighet som svensk riksdagsman
har att avlämna en motion. Dessutom
finns det ett bestämt stadgande i riksdagsordningen
S 10 om bevillningsutskottets
skyldighet att utreda eu sak.
34
Nr 28.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Förordningsförslag om tillverknings- och importskatt å personbilar m. m.
Medan jag ändå har ordet, vill jag i
detta sammanhang konstatera, att herr
Sjödahl, som ju sitter i bevillningsutskottet
och dessutom är något av en konstitutionell
expert, tycks ha glömt att bevillningsutskottet
har en självständig motionsrätt,
en rättighet att självt framlägga
förslag oberoende av dem som äro
framlagda av Kungl. Maj:t.
Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Jag skulle bara gent emot herr
Andrén vilja säga, att det inom utskottet
fanns en hel rad av reservanter från
högerhåll och folkpartihåll. Varför använde
de inte denna rätt att väcka ett
förslag på det sätt som herr Andrén här
har antytt?
Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Sjödahl har tydligen inte
observerat, att denna bevillningsutskottets
motionsrätt eller initiativrätt tillkommer
utskottet, d. v. s. majoriteten.
De som äro i minoritet, alltså reservanterna,
kunna inte använda den.
Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Varför begagnade sig inte reservanterna
av möjligheten att komma
med förslag som underställdes majoriteten?
-
Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Förlåt att jag lägger mig i denna kontrovers.
Det hade icke funnits något
hinder för reservanterna i utskottet att
i riksdagens kamrar avge en motion,
som sedan av dem kunde läggas till
grund för yrkande och reservation i bevillningsutskottet.
Jag vill fästa uppmärksamheten
på att det år 1921 var en
annan professor som använde denna
möjlighet, nämligen dåvarande professorn
Wohlin.
Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Det fanns i denna situation så
starka skäl för ett rent avslag, att det
redan därför kunde vara motiverat att
komma med ett rent avslagsyrkande i
en reservation. Att reservanterna, sådant
som läget var, skulle först yrka
avslag i utskottet och sedan komma med
ett positivt yrkande i en motion, som
icke kunde ha lett till något resultat,
skulle väl inte gå ihop. Jag är glad över
att reservanterna icke ha ägnat sig åt
en så osammanhängande politik.
Herr NORDENSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill endast påpeka, att
minoriteten i utskottet omedelbart begärde
bordläggning av frågan för att
möjliggöra utredning och övervägande
och för att inkomma med ett förslag.
När denna begäran klubbades ned av
majoriteten, hade vi inte någon anledning
att då omedelbart komma med något
förslag. Tiden medgav det heller
inte.
Herr VELANDER (kort genmäle): Jag
är, herr talman, förekommen av herr
Nordenson. Det förhåller sig ju så, att
det ställdes ett bestämt yrkande på
bordläggning inom utskottet.
Sedan vill jag fråga: Hur skulle det
ha varit möjligt för reservanterna att
åstadkomma en motion, som hade legat
till grund för utskottsbehandlingen under
söndagen, när propositionen vid
denna enda utskottsbehandling genomdrevs?
-
Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag tycker nog att både herr Nordenson
och herr Velander ha alldeles rätt här,
men det förändrar ju inte den situationen,
att herr Andrén i sin motivering
klart uttalat, att något behov av motionsrätt
icke förelåg för reservanterna.
Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
I folkparti- och högerpressen har
man gått till synnerligen kraftiga angrepp
mot bondeförbundet under den
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Nr 28.
35
Förordningsförslag om tillverknings- och importskatt å personbilar m. ni.
senaste tiden på grund av den regeringssamverkan,
som bondeförbundet
bär inlett med socialdemokraterna. Och
jag har kunnat konstatera, att dessa angrepp
ha upprepats här i kammaren.
Jag begärde ordet närmast i anledning
av att herr Petrén påkallade ett
svar från min sida. Jag skall försöka
lämna det svar, som han begärde. Men
innan jag gör detta, vill jag bara säga
att jag inte vill upprepa vad som sagts
här förut. Jag har emellertid suttit i
denna kammare under 12 år, och jag
vet att jag speciellt vid fyra tillfällen
har varit med om att sådana ärenden
snabbehandlats. Jag har varit med om
att riksdagen, när det var tal om att
höja skatten på sprit och tobak, fick
propositionen på kvällen, varefter den
behandlades på söndagen, och på måndagen
trädde förslaget i kraft. Man kunde
då säga detsamma, som herr Andrén
säger här, att förslaget hade retroaktiv
verkan, varför behandlingen inte var så
brådskande. Men sprit och tobak fanns
ju på motböcker och på kort, och följaktligen
kunde folk inte utnyttja situationen
mer än till att köpa ut sin tilldelning.
Jag vill bara säga, att sådana förfaranden
som detta ha förekommit ganska
ofta i denna kammare. Men jag vill
inte med dessa ord ha sagt, att de äro de
mest sympatiska. Jag hoppas och tror att
vi skola slippa sådana här överraskningar,
ty inte är detta någonting att sträva
efter, utan jag skulle helst, liksom föregående
talare här ha sagt, vilja slå vakt
om motionsrätten och upprätthålla den
utom i rent exceptionella fall.
När det gäller importen av personbilar
och motorcyklar och tillverkningen
därav inom landet, vill jag säga att
jag blev förärad ett brev av Kungl. automobilklubben
m. fl. organisationer, i
vilket redogjordes för hur mycket pengar
det går åt just på detta område. I
skrivelsen framhålles att föregående år
användes 570 miljoner kronor för import
och tillverkning av bilar och motorcyklar,
och då beräknades ju att toppkurvan
skulle vara nådd, varför man
nog kunde utgå ifrån, säges det i bre
-
vet, att kurvan skulle kunna pressas
ned under 450 miljoner kronor för innevarande
år. Det rör sig här om ganska
avsevärda belopp i en tid, då vårt
land befinner sig i ett mycket svårt finansiellt
läge. Av den anledningen ansåg
jag, att vi borde kunna vara med
om att genomföra en viss begränsning
av efterfrågan på bilar. Från landets sida
är det mycket önskvärt, att den skatt,
som nu pålägges, kommer att få den
verkan, att tillverkningen och importen
av bilar i någon mån begränsas.
Herr Petrén var vänlig nog att läsa
upp ett yttrande, som jag hade fällt i
maj, när frågan om den extra bilskatten
behandlades. Jag hade där sagt att man
inte bör tro att en människa, som köper
en gammal bil, besitter en överflödig
köpkraft och därför på det sättet
bör beskattas. Ja, herr Petrén, jag står
fortfarande fast vid den ståndpunkten,
men i det föreliggande förslaget äro de
gamla bilarna, som jag talade om i mitt
yttrande, undantagna från beskattningen.
Det må väl ankomma på priskontrollnämnden
att se till, att skattefriheten
beträffande de begagnade bilarna
inte utnyttjas i vinningssyfte i och med
att skatt pålägges de nya bilarna, utan
att priserna på begagnade bilar hållas
inom rimliga gränser. Av den anledningen,
att också såväl lastbilar som
omnibusar undantagits från beskattning,
ansåg jag att vi kunde följa det
förlag regeringen framlagt.
Jag blev litet förvånad, när jag hörde
herr Andrén säga att utskottets majoritet
verkade som springpojkar, som voro
mycket angelägna om att vara regeringen
till lags. Och sedan säger han.
att regeringen föddes i lönndom, och
det har även denna proposition gjort.
Men detta hindrar inte herr Andrén att
från denna plats sedan säga, att han
inte yttrat ett ord beträffande bondeförbundet.
Ja, jag vet inte vad herr Andrén
vill kalla det för, men säger man
att en regering, som består av socialdemokrater
och bondeförbundare, föddes
i lönndom, måste det väl ändå inbegripa
bondeförbundet. Jag vet inte
vad herr Andrén fått det ifrån, tv långt
36
Nr 28.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Förordningsförslag om tillverknings- och importskatt å personbilar m. m.
innan jag blev kallad till sammanträde
med anledning av denna regeringskoalition,
läste jag i en tidning, som står
herr Andrén mycket nära, att bönderna
och socialdemokraterna nu skulle regera
och att de skulle bilda en regering
tillsammans. Således hade ju herr Andrén
reda på detta långt innan den nya
regeringen föddes, och jag menar därför,
att det inte kan bli tal om att
regeringen fötts i lönndom.
Jag liar förut sagt, att sådana bär
brådskande ärenden äro mycket oaptitliga,
och jag skulle vilja uttala den
förhoppningen, att vi skola slippa att
behandla ärenden av detta slag med en
sådan brådska, som just nu skett. Men
i det läge, vari vi befinna oss, när man
anser att man bör stänga till möjligheterna
att undgå beskattning och inte
släppa ut vad som är i görningen beträffande
beskattningen, är det väl inte
farligare att ett ärende behandlas på
detta sätt nu än det var under samlingsregeringens
tid, då såväl högern
som folkpartiet satt med i regeringen.
Jag förstår ju mycket väl, att detta
förslag kan väcka en viss oro ute i bygderna.
Jag tror att det var herr Nordenson
som sade att han önskade besked,
om bondeförbundet även i fortsättningen
kommer att oreserverat ansluta
sig till de socialdemokratiska förslagen.
Jag skall inte svara på denna
fråga, utan den få partikamraterna i regeringen
själva svara på, men nog tror
jag ändå att vi kunna säga att den ställning,
som vi från bondeförbundets sida
intagit när vi gingo in i denna koalitionsministär,
komma vi också att hålla
fast vid utan att man behöver ha alltför
mycket bekymmer om den saken på
andra håll.
Jag skall med dessa ord bara deklarera
som min synpunkt, att det naturligtvis
inte är behagligt att behöva vidtaga
extra åtgärder för beskattningen av
bilarna. Men med hänsyn till att det
föreligger utsikter att inskränka på nyförvärven
av nya bilar och på så sätt
spara en viss valuta och att denna skatt
inte har pålagts begagnade bilar, anser
jag inte att man härigenom berövat de
mindre välsituerade möjligheterna att
skaffa sig en bil även i fortsättningen.
Jag skall med dessa ord, herr talman,
be att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Elofsson anförde såsom
skäl för sin ändrade ståndpunkt nu gentemot
den lian intog i våras, att importen
av bilar ökat. Herr talman, jag vet inte
om något nytt läge — importen är av
sannna storlek nu som då.
I likhet med finansministern anknöt
sedan herr Elofsson till det förslag til!
investeringsavgift, som vi ha att vänta
och som vi ännu inte ha fått se, och åberopade
att en avgift enligt detta förslag
skall utgå för lastbilar och bussar. Vi
veta väl inte, hur denna investeringsavgift
kommer att se ut, men såvitt jag
kunnat utläsa av tidigare förslag, som
kommit från finansdepartementet, syftar
man här till en tioprocentig investeringsavgift,
som för företagarna är avdragsgill.
Het innebär, att det i verkligheten
blir en femprocentig avgift, medan det
när det gäller personbilar och motorcyklar
är tal om en tioprocentig eller,
rättare sagt, 11 ,i-procentig skatt. Det
måste ju stå klart för alla här, att det inte
är möjligt för alla ägare av personbilar
och motorcyklar att få göra avdrag för
denna skatt.
Jag hade väntat, att herr Elofsson sedan
med några ord skulle beröra skälen
för sin ändrade ståndpunkt nu gentemot
den han intog i våras i fråga om det ändamål,
vartill automobilskattemedlen
skola gå, och varför man inte nu som
då bör hålla på att dessa medel skola gå
till vägväsendet. Den extra fordonsskatt,
som behandlades i våras, var också liksom
denna en tillfällig skatt, och jag kan
inte förstå annat än att vi få se på båda
dessa frågor på samma sätt och vidhålla
den gamla, sedan länge erkända principen,
att skattemedel från bilismen skola
gå till vägväsendet.
Herr VELANDER (kort genmäle):
Herr talman! Det var mycket intressant
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Nr 28.
37
Forordningsforslag om tillverknings- -och importskatt å personbilar m. m.
att konstatera, att lierr Elofsson hade
den inställningen, att vad som nu skett
inte borde upprepas för framtiden!
Sedan yttrade herr Elofsson någonting
om att den här skatten kommer att minska
tillgången på bilar. Ja, men det är ju
inte meningen, lierr Elofsson. Finansministern
sträcker inte sina förhoppningar
längre än att denna skatt skall komma
att underlätta fördelningen av de i
anslutning till den tillämpade importkvoteringen
och den inhemska produktionen
tillgängliga bilarna. Man hoppas
inte på att det skall bli någon minskning
i tillgången på bilar, som komma att omsättas
inom landet. Sedan är det ju en
annan sak, att bilarna, som omsättas
inom landet, komma att fördyras, och
den fördyringen kommer i synnerhet att
gälla de gamla bilarna.
Slutligen hade herr Elofsson en del alt
säga i anledning av ett uttalande av herr
Andrén, att regeringen hade fötts i lönndom.
På den punkten vill jag endast
säga, att den 24 september hade den då
sittande regeringen underhandlingar
med samtliga de borgerliga partiernas
ledare rörande den ekonomiska politiken
och i det sammanhanget anade ingen att
det förestod en regeringsombildning,
fastän regeringsombildningen blev officiell
två dagar senare. Uttrycket »född i
lönndom» passar sålunda utmärkt.
Herr ELOFSSON, GUSTAF (kort genmäle)
: Herr talman! Herr Petrén sade,
att han hade väntat sig att jag skulle
säga något om skälen till att de medel,
som inflyta genom den nya skatten, inte
skola användas för vägväsendet. Jag vill
då för herr Petrén upprepa vad som
sades i utskottet, nämligen att det här
egentligen är fråga om ett led i den allmänna
investeringsskatt, som enligt vad
finansministern i dag meddelat inom
kort kommer att föreläggas riksdagen.
Menar herr Petrén verkligen, att riksdagen
bör föreskriva, hur de medel, som
komma att inflyta genom investeringsskatten,
skola användas? Om den nu föreslagna
skatten på bilar hade behandlats
samtidigt med den förebådade in
-
vesteringsskatten, förmodar jag, att det
icke hade gjorts något undantag i fråga
om medlens användning för de belopp
som inflyta genom skatten på bilar. Det
vore naturligtvis i och för sig önskvärt,
att de belopp, som tillföras statskassan
genom den extra bilskatten, kunde
användas för vägarna, och det vore faktiskt
min högsta önskan att så kunde
ske. Men om herr Petrén nu är så angelägen
att föreskriva, att dessa pengar
blott få användas för vägväsendet, måste
jag fråga honom, varför han inte hävdade
samma uppfattning under krigsåren,
då faktiskt en mycket stor del av
de bilskattemedel, som då inflöto, användes
för ändamål inom den allmänna
statsbudgeten och icke tillfördes vägväsendet.
Huvudavsikten med det nu framlagda
förslaget är väl ändå att genom
denna extra skatteläggning av nya bilar
i någon mån försöka stoppa importen
och kanske också tillverkningen av bilar
inom landet för att därigenom om möjligt
förbättra våra valutaförhållanden.
När det sedan gäller frågan om regeringsombildningen,
som herr Velander
var inne på, vill jag bara nämna, att
innan jag själv hade fått reda på den
förestående regeringsombildningen, läste
jag en del uppgifter därom i en högertidning
på kvällen två dagar innan jag fick
kallelse till ett sammanträde angående
denna sak.
Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Såvitt jag kan erinra mig voro
herr Elofsson och jag år 1948, när den
extra bensinskatten beslutades, överens
om att de medel, som inflöto genom den
extra bensinskatten, skulle reserveras
för vägväsendet. Jag intar för min del
samma ståndpunkt i dag, när det gäller
den nu föreslagna skatten på personbilar
och motorcyklar.
Herr Elofsson begärde, att jag skulle
klargöra vilken ställning som jag i visst
avseende kommer att intaga till en proposition,
som kommer att framläggas för
riksdagen om några dagar och som jag
således ännu inte haft tillfälle att ta del
av. Detta är väl mycket begärt, och jag
38
Nr 28.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Förordningsförslag om tillverknings*- och
vill erinra om att, som jag nyss sade,
den investeringsavgift, som det där gäller,
blir icke av samma hårda slag som
den nu föreslagna skatten på importerade
eller inom landet tillverkade bilar
och motorcyklar.
Jag konstaterar också, att jag inte har
fått något tillfredsställande svar på min
fråga till herr Elofsson tidigare i dag.
Jag citerade ett uttalande av herr Elofsson
i denna kammare för fyra, fem månader
sedan, då herr Elofsson yttrade:
»Jag tycker för min del att det är orätt
att beskatta en viss grupp människor för
att de kanske ha en gammal bil.» Jag
önskade veta, varför herr Elofsson anser
det kan vara rätt att nu beskatta
den, som råkar köpa en ny bil, sjufalt
värre.
Herr SVÄRD: Herr talman! Det förhållandet
att finansministern har avlägsnat
sig ur kammaren gör det omöjligt
för mig att till honom framföra det
tack för en lektion om den nuvarande
regeringens uppfattning av innebörden
i riksdagsmans motionsrätt, som jag känner
ett starkt behov av att rikta till herr
Elofssons nye regeringskamrat.
Propositionen avlämnades i lördags i
en i stort sett folktom kammare. Inte ens
herr Sköld torde haft möjlighet att på
de tre minuter, som plenum då pågick,
skriva ihop och avlämna en motion i
ärendet. Nästa tillfälle, då en motion
kunde avlämnas, var vid plenum i går.
Då förelåg bevillningsutskottets betänkande
i frågan i tryck — genom en underlig
tillfällighet förelåg det i maskinskrift
redan i omedelbar anslutning till
bevillningsutskottets sammanträde. En
motion, som inte rör kammaren enskilt,
kan icke avgöras utan vederbörlig utskottsbehandling.
En remiss av en motion
i går till bevillningsutskottet skulle
väl inte ha kunnat medföra annat resultat
än ett utlåtande med en hänvisning
till att frågan redan varit föremål för
utskottets uppmärksamhet och redan
föranlett utskottet att avgiva ett betänkande.
Den motionsrätt, om vilken herr
Elofssons regeringskamrat talar, är allt
-
importskatt å personbilar in. m.
så en ren fiktion, och även som fiktion
av allra blodfattigaste slag.
Jag vill emellertid gärna ha begagnat
tillfället att, som sagt, tacka för denna
undervisning om den nya regeringens
uppfattning av de rättigheter och skyldigheter
som tillkomma en svensk riksdagsman.
Jag tror att herr Skölds här
i dag lämnade dekret i frågan är ganska
belysande för den nya regeringen. Jag
hoppas bara att det icke skall bli absolut
avgörande som prejudikat för den
närmaste framtiden, utan att vi gemene
riksdagsmän även reellt skola få behålla
någon rätt att uttala vår mening, vilken
måhända en och annan gång kommer
att avvika från den som nu företrädes
av såväl socialdemokratien som bondeförbundet.
I sakfrågan om den föreslagna nya
skatten har det sagts så mycket att jag
inte finner det nödvändigt att tillägga
något. Det har också vittnats så ingående
om den moraliska upprustning, som
bondeförbundet har genomgått sedan i
slutet av september, att jag helt skall
avstå från att på den punkten ge uttryck
åt den inre glädje som jag känner över
hur djupt disciplinen redan hunnit
tränga in i det tidigare oppositionspartiet.
Jag skall, herr talman, endast tilllåta
mig en vördsam anhållan, att herr
Elofsson här måtte upprepa sin uppgift
att under andra världskriget delar av de
medel, som då inflöto i form av bilskatt,
användes inom den allmänna budgeten.
Vill herr Elofsson samtidigt förklara,
hur under denna tid den särskilt av herr
Wigforss omhuldade skuld, i vilken vägväsendet
säges stå till staten, uppkom,
blir min tacksamhet dubbelt så stor.
Avslutningsvis vill jag bara säga, att
om bondeförbundets omtanke om de
.svenska vägarnas bestånd och utveckling
icke sitter djupare än att den smälter som
snö för en nådig sol inför diverse formalistiska
invändningar, här icke utan talang
företrädda av statsrådet Sköld, så
är denna omtanke inte mycket värd,
lika litet värd kanske som den omtanke
om de långa avståndens människor, om
dem som bo isolerade ute på den svenska
landsbygden, om de många för vilka
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Nr 28.
39
Förordningsförslag om tillverknings- och importskatt å personbilar m. m.
bilen är ett ofrånkomligt nyttoföremål,
som blommade så rikligt i våras men
som slokar betänkligt när nu höstlöven
falla.
Herr WAHLUND: Herr talman! Mitt
anförande har formen av ett kort genmäle,
vilket jag av rent tekniska skäl inte
kunde rikta till herr Velander omedelbart
efter hans anförande.
Herr Velander sade, att en påpasslig
ledamot inom utskottet hade fört på tal,
att dessa pengar borde gå till vägarna.
Det var jag som var denne »påpasslige»
ledamot. Herr Velander yttrade, att det
skulle intressera honom att se, hur jag
skulle rösta senare i dag. Ja, jag kanske
var påpasslig. Representanterna för högern
och folkpartiet voro inte lika påpassliga
eller i varje fall inte så påpassliga
att de i utskottet framställde ett
yrkande om att dessa medel skulle gå
till vägarna. Men de voro desto mer påpassliga
efteråt och skrevo en reservation
i ämnet. Jag gläder mig över det
intresse, som från folkpartiets och högerns
sida nu visats för vägarna. Jag vill
bara förklara, att då jag inom utskottet
icke framställde ett formellt yrkande i
samma riktning som reservation nr 2,
berodde detta på att det, såsom det påpekades
inom utskottet, här är fråga om
ett slags förelöpare till den investeringsavgift
som skall komma. Dessutom
visste jag, vilket för mig var det väsentliga,
att vi ha vår egen vägminister i
regeringen, och jag har goda skäl att
tro att han skall tillse, att vägväsendet
får de pengar som det behöver. I en dylik
situation intresserar det mig inte
så mycket från vilken kassa pengarna
tas.
Eftersom jag nu ändå har ordet, herr
talman, kanske jag också skall säga något
till herr Andrén. Det är klart att
jag kände mig litet underlig till mods,
när jag av honom blev inrangerad i kategorien
springpojkar. Jag skall, med
risk att herr Andrén får vatten på sin
kvarn, erkänna, att när jag liksom utskottets
övriga ledamöter per iltelegram,
expressbrev och jag vet inte hur många
telefonsamtal kallades till söndagens
sammanträde, kände jag mig tillhöra ett
slags exekutivorgan. Jag medger gärna,
att jag kom att tänka på den tid i vår
historia, då riksdagsmännen kallades till
Stockholm och på milstolparna längs
vägarna till huvudstaden fingo läsa följande
anslag:
»Vad göras skall är allaredan gjort.
I herredagsmän, reser icke så fort!»
Jag vet inte, om vi denna gång under
vår resa upp till riksdagen befunno oss
i den situationen att vi kunde säga oss
att »vad göras skall är allaredan gjort»,
men låt gå för den saken. När jag emellertid
fick höra de sakliga skälen varför
man här måst tillgripa ett hastigt
förfarande och erinrades om de många
precedensfallen, lugnade jag ned mig och
kunde då utan tvekan förena mig med
utskottsmajoriteten.
Jag vill i alla fall, herr talman, innan
jag slutar, säga precis som herr Elofsson
nyss, att det faktum att man på detta vis
sätter ur spel motionsrätten för minoritetspartiernas
riksdagsmän, liksom naturligtvis
också för de andra partiernas
riksdagsmän, är en högst allvarlig sak.
Det finns skäl att säga ifrån, att något
sådant icke får göras annat än i allra
yttersta undantagsfall.
Herr VELANDER (kort genmäle):
Herr talman! Herr Wahlund ville, såvitt
jag förstod, göra gällande, att den
ståndpunkt, som kommit till uttryck i
reservationen nr 2, icke hade varit föremål
för diskussion inom utskottet. Jag
måste då säga, att herr Wahlund missminner
sig på den punkten. Det kan
mycket väl hända, att herr Wahlund
inte hade sin uppmärksamhet riktad på
vad högerns och folkpartiets representanter
hade att anföra i utskottet, men
han hade bort uppmärksamma vad utskottets
ordförande yttrade. Utskottets
ordförande inlät sig på en mycket vidlyftig
argumentation mot den ståndpunkt
som från högerhåll anfördes just
beträffande dessa medels användning.
Den ståndpunkt, som utskottets ordförande
därvid utvecklade, innebar att ef
-
40
Nr 28.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Förordningsförslag om tillverknings- och
tersom det här, som det sades, är fråga
om en konsumtionsskatt, kunna de medel,
som inflyta på grund av densamma,
icke komma vägväsendet till godo. Jag
vill, herr talman, begagna tillfället att
deklarera, att jag icke förstår, varför
avkastningen av en konsumtionsskatt,
som drabbar bilismen, icke skulle kunna
komma vägväsendet till godo.
Herr WAHLUND (kort genmäle): Herr
talman! Mitt genmäle skall bli mycket
kort.
Jag vill bara fastslå, att jag icke sagt
att denna ståndpunkt inte diskuterats
inom utskottet. Jag sade endast, att något
yrkande i denna riktning icke framställdes
i utskottet från högerns eller
folkpartiets sida.
Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Det har här talats mycket om att bondeförbundet
skulle ha ändrat inställning
från i våras, då vi röstade mot förslaget
om extra fordonsskatt. Jag ber då att få
anföra en synpunkt, som jag inte tror
har kommit fram tidigare i debatten,
nämligen att det här icke är fråga om att
lägga någon extra skatt på lastbilar och
bussar, vilka ju för landsbygdens vidkommande
spela en mycket stor roll. Det
har vidare för mig varit en avgörande
synpunkt, att vi måste söka att ta verkliga
krafttag för att hejda inflationen och
därvidlag verkligen gå från ord till handling.
Det synes mig då lämpligt att ingripa
på ett område, där utvecklingen,
enligt vad vid sedan länge haft klart för
oss, tagit våra resurser i anspråk i större
utsträckning än vad som egentligen motsvaras
av våra tillgångar. Faktum är att
vi ha för många bilar i landet och att
en årlig utgift av 570 miljoner kronor
för inköp av nya bilar och motorcyklar
är för stor för våra ekonomiska förhållanden.
Utöver detta belopp 570 miljoner
kronor måste vi för övrigt även
räkna med att bilarna dra stora kostnader
för service, reparationer o. s. v. Vi
måste nu söka inskränka oss något på
detta område, till dess att vår ekonomiska
situation blir ljusare. Då vi så
-
importskatt å personbilar m. m.
ledes äro tvungna att vidtaga vissa åtgärder
för att söka hejda de inflatoriska
tendenserna i samhället, böra vi, anser
jag, kunna ena oss om vad som här föreslås.
Jag ber, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till utskottets förslag.
Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Bror Nilsson synes anse
det vara särskilt värdefullt att ingen
extra avgift lägges på lastbilarna. Jag vill
inte oroa herr Nilsson, men han lär väl
liksom vi andra få möta ett sådant förslag
om fredag i propositionen om allmän
investeringsavgift, som även kommer
att gälla lastbilar. Det skall bli intressant
att få höra diskussionen den
gången.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad yttrade herr talmannen,
att, utom beträffande motiveringen, till
vilken han ville återkomma efteråt, om
anledning därtill gåves, hade i avseende
på det nu ifrågavarande betänkandet
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att kammaren
skulle bifalla den av herr Velander
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
1 betecknade reservationen.
Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Petrén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu
omröstningsproposition av följande lydelse
:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 61,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles den av herr Veländer
in. fl. vid betänkandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Nr 28.
41
Interpellation ang. underlåtet beivrande av visst brott.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Petrén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 87;
Nej — 40.
Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Vidkommande motiveringen, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets yttrande skulle godkännas,
dels ock att utskottets motivering
skulle godkännas med det tillägg,
som förordats i den av herr Velander
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 2
betecknade reservationen.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av utskottets
yttrande vara med övervägande ja besvarad.
Herr Petrén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som beträffande motiveringen i
bevillningsutskottets betänkande nr Öl
godkänner utskottets yttrande, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes utskottets motivering
med det tillägg, som förordats
i den av herr Velander m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
4 Första kammnrens protokoll 19;>t. Nr 2S.
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Petrén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 86;
Nej — 38.
Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Ordet lämnades på begäran till herr
ANDRÉN, som anförde: Herr talman!
Jag ber att få begagna mig av den rätt
som tillkommer svensk riksdagsman att
till protokollet anmäla sin reservation
mot det beslut som fattats.
I herr Andréns yttrande instämde
herrar Veländer, Lundgren, Bergh,
Arrhén, Svärd, Isaksson, Carl Sundberg,
Mannerskantz och Eskilsson, fröken
Andersson samt herrar Lundqvist,
Ewerlöf, Nordenson, Wistrand och Ebbe
Ohlsson.
Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 347, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skatt vid tillverkning och import
av personbilar m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet.
Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 61 bifölles även av andra
kammaren.
Interpellation ang. underlåtet beivrande
av visst brott.
Herr NERMAN erhöll på begäran ordet
och yttrade: Ilerr talman! Den s. k.
Kejneaffären är officiellt utagerad frånsett
att man alltjämt avvaktar de åtgärder
av t. f. åklagaren, som utredningskommissionens
anmärkningar allmänt
väntas föranleda. Det är heller inte min
42
Nr 28.
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Interpellation ang. bildandet av kommunalförbund för polisväsendet in. m.
mening att här återuppta en avsomnad
debatt i ärendet som sådant. Men bland
dess många och delvis ännu ouppklarade
detaljer är det en, som enligt min
mening allvarligt berör själva rättsväsendet
som sådant och där eu utebliven
åtgärd utgör ett farligt prejudikat för
undantagsbehandling av ett allvarligt
brott.
Det gäller den å s. 52 och 112—113 i
utredningsrapporten behandlade utpressning,
som en fru Svensson skulle ha bedrivit
mot statsrådet Quensel på basis
av beskyllning för kriminell handling,
något varom polisintendent Zetterquist
yttrat, att »det bär är väl utpressning
om något», och varom kommissionen säger,
»att ett skandaliseringshot---
förelegat---synes uppenbart» och
att man »haft att göra med ett fall av
försök till utpressning».
»Detta är», säger kommissionen, »ett
brott, som hör under allmänt åtal och
vars beivrande sålunda skall ske oberoende
av anmälan från målsäganden».
Det skulle, heter det vidare, »alltså ha
ålegat Zetterquist att låta inleda förundersökning
mot fru Svensson och detta
oberoende av den önskan i motsatt riktning
som enligt det föregående funnits
hos Quensel». Kommissionen finner det
emellertid »naturligt», att Zetterquist,
kallad till rådgivare hos statsrådet, »icke
fann det tillbörligt att mot Quensels önskan
föranstalta om förundersökning mot
fru Svensson».
Här bär alltså enligt såväl en polischefs
som kommissionens mening ett
mycket grovt brott begåtts emot en av
rikets högsta ämbetsmän, men mot tydlig
lag ha åtgärder för brottets beivrande
underlåtits. Som kommissionen formulerat
sitt slutomdöme kommer kanske heller
inte underlåtelsen att föranleda någon
efterräkning.
Fallet synes mig oroande från rättssamhällets
synpunkt, och jag anhåller
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande interpellation:
Anser statsrådet, att uttrycklig lag under
några förhållanden må få suspenderas,
om någon, som utsatts för brott
som kräver allmänt beivrande, av något
skäl icke önskar sådant beivrande?
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Interpellation ang. bildandet av kommunalförbund
för polisväsendet m. m.
Ordet lämnades härefter på begäran
till herr ANDERBERG som anförde: Herr
talman! Jag anhåller att till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande interpellation.
I Kungl. Maj:ts proposition nr 236/
1946 med förslag till ny indelning av
riket i borgerliga kommuner framhölls
bl. a. att kommunalförbunden icke förmått
eliminera olägenheterna av småkommunerna.
Det betecknades som betänkligt
att den kommunala beslutanderätten
splittrades då avgörandet av viktiga
frågor överflyttades från primärkommunernas
organ till specialkommuner
och kommunalförbund. Enhetlig
budgetbehandling och planmässig finansförvaltning
inom primärkommunerna
hade härigenom avsevärt försvårats.
Onekligen var ett av de viktiga syftena
med den kommunindelningsreform,
vars genomförande nu befinner sig i
slutstadiet, att så långt som möjligt onödiggöra
kommunalförbundsinstitutet. Så
mycket mera egendomligt finner man
det nu därför på kommunalt håll vara
att länsstyrelser, landsfogdar och landsfiskaler
kalla kommunerna till överläggningar
för att försöka förmå dem att
landsfiskalsdistriktsvis bilda kommunalförbund
för polisväsendet. På många
håll går man med på de förslag, som
framläggas från länets polisledning. Man
plägar i kommunerna icke i oträngt mål
bråka, när länsstyrelsen kommer med
sina önskemål. Att man ändå i många
fall icke godvilligt kommer att finna
sig i den föreslagna omorganisationen,
kommer väl att visas genom besvär, som
torde komma att anföras mot eventuella
tvångsförelägganden. Man har inte så
Onsdagen den 24 oktober 1951.
Nr 28.
43
Interpellation ang. bildandet av kommunalförbund för polisväsendet m. m.
goda erfarenheter av de hittillsvarande
kommunalförbunden att man utan vidare
vill gå med på att bilda nya, redan innan
de gamla avvecklats.
Nyligen har polisutredningens betänkande
angående polis- och åklagarväsendets
organisation varit ute på remiss
i en hel del kommuner. Det kan inte
hjälpas att man åtminstone i dessa kommuner
får ett intryck av att man nu
ute i länen är i full färd med att söka
genomföra betänkandets förslag och
att man därvid handlar som om det
kommunala alternativet redan vore antaget
av statsmakterna. Det är inte bara
fråga om bildande av kommunalförbund.
Flerstädes krävas dessutom nya
befälstjänster. I den mån kommunerna
bifalla omorganisationsförslagen, sker
detta endast skenbart frivilligt. Det är
också givet, att många av de nybildade
kommunerna ännu inte fått sådan stadga
i sin förvaltningsorganisation, att
man kan motstå de ofta starka påtryckningarna
i denna fråga.
Med anledning av vad jag här anfört
anhåller jag om första kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få framställa
följande fråga:
Finner herr statsrådet det vara lämpligt
att länsstyrelserna på sätt nu sker
och innan ställning tagits till polisutredningens
förslag söka genomföra en
genomgripande omorganisation av landsbygdens
polisväsen?
Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.50 eftermiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.