Onsdagen den 24 november. Sid (Riksdagens protokoll 1954:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 30

20—24 november.

Debatter m. m.

Onsdagen den 24 november. Sid.

Svar på interpellationer,

av herr Lundgren angående publicerandet av en seglationsbe skrivning

över Stockholms skärgård ........................ 6

av herr Osvald om nordiskt samarbete beträffande varubeskatt ningen

.................................................. 7

av fröken Andersson om översyn av pastoratsindelningen m. m. 8

Förbättring av hamnförhållandena vid Landsorts lotsplats ...... 11

Studiehjälp åt finska fosterbarn ................................ 13

Förbättrade ekonomiska villkor för ungdomens yrkesutbildning . . 15

Förbilligande av de statliga tidskrifterna m. m................... 17

Rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten . . 20

Översyn av statsutgifterna m. m................................. 39

Gift kvinnas förvärvsavdrag vid taxering........................ 41

Förordningsförslag om bostadssparande ........................ 50

Vidgat skydd för värnpliktig personal .......................... 64

Familjebidragen till de värnpliktiga ............................ G8

Nytt undersökningsfartyg för fisket ............................ 70

Försäljning av vissa kronoegendomar: .......................... 76

Bergshamra l5 i Solna stad .................................. 76

Starrarp 81 i Malmöhus län .................................. 85

1 Första kammarens protokoll 195t. Nr 30.

Sr 30.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 24 november. Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 7, ang. godkännande av handelsöverenskommelse
med Indonesien ................................ 11

— nr 8, ang. den europeiska betalningsunionen ................ 11

Statsutskottets utlåtande nr 165, ang. förbättring av hamnförhållandena
vid Landsorts lotsplats .............................. 11

— nr 166, ang. utredning av möjligheterna att bygga billigare skolor 13

— nr 167, ang. studiehjälp åt finska fosterbarn ................ 13

— nr 168, ang. förbättrade ekonomiska villkor för ungdomens yrkesutbildning
............................................ 15

— nr 169, ang. omreglering av äldre vägrättskontrakt .......... 17

— nr 170, ang. samtrafik mellan statens järnvägar och de enskilda

bussföretagen i Norrland .................................. 17

— nr 171, ang. nedbringande av kostnaderna för uppförande av offentliga
byggnader ........................................ 17

— nr 172, ang. förbilligande av de statliga tidskrifterna m. m.....17

— nr 173, ang. rationaliseringar och begränsningar i den statliga

verksamheten ............... 20

— nr 174, ang. översyn av statsutgifterna m. m................... 39

— nr 175, ang. översyn av den statliga förvaltningen i rationalise ringssyfte

................................................ 41

— nr 176, ang. förhöjd pension åt lantbruksattachén M. W. F. von

Wachenfelt .............................................. 41

— nr 177, ang. tillämpning av statens allmänna avlöningsreglemen te

på lärarpersonalen å enhetsskolans högstadium ............ 41

Bevillningsutskottets betänkande nr 62, ang. gift kvinnas förvärvsavdrag
vid taxering ........................................ 41

— nr 63, med förslag till förordning om bostadssparande ........ 50

Bankoutskottets utlåtande nr 36, ang. utformningen av närings- och
bebyggelsestrukturen i landet .............................. 64

— nr 37, ang. utredning rörande näringslivets lokalisering ...... 64

Andra lagutskottets utlåtande nr 46, ang. vidgat skydd för värnpliktig
personal .............................................. 64

— nr 47, ang. familjebidragen till de värnpliktiga .............. 68

— nr 48, ang. ersättning i vissa fall till värnpliktig arbetstagare . . 70

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35, ang. Uppsala universitets förvärv
av fastigheter m. m................................... 70

Jordbruksutskottets utlåtande nr 42, ang. byggande av ett nytt undersökningsfartyg
för fisket ................................ 70

— nr 43, ang. bevakningsfartyg för laxfiskeområdena i södra Östersjön
...................................................... 76

— nr 44, ang. försäljning av vissa kronoegendomar m. m......... 76

— nr 45, ang. försäljning av vissa f. d. skolhemman ............ 86

Lördagen den 20 november 1954.

Nr 30.

Lördagen den 20 november.

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollen för den 13 och
den 16 innevarande månad.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 224,
med förslag till lag med särskilda bestämmelser
om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från styrelsen
för riksdagsbiblioteket inkommit
framställning om extra anslag för inredning
av bokhyllor.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige och
Indonesien; samt

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsprotokoll nr 5 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion; statsutskottets

utlåtanden:
nr 165, i anledning av väckta motioner
om förbättring av hamnförhållandena
vid Landsorts lotsplats;

nr 166, i anledning av väckta motioner
om utredning av möjligheterna att
bygga billigare skolor;

nr 167, i anledning av väckta motioner
angående rätt för finska fosterbarn
i Sverige att lika med svenska medborgare
erhålla stipendium vid genomgående
av skolor;

nr 168, i anledning av väckt motion
om förbättrade ekonomiska villkor för
ungdomens yrkesutbildning;

nr 169, i anledning av väckta motioner
om förhöjd ersättning åt markägare,
som tecknat vägrättskontrakt enligt tidigare
gällande priser;

nr 170, i anledning av väckta motioner
om samtrafik mellan statens järnvägar
och de enskilda bussföretagen i
Norrland;

nr 171, i anledning av väckta motioner
om införande av ett premiesystem
i syfte att förbilliga kostnaderna för
uppförande av offentliga byggnader;

nr 172, i anledning av väckta motioner
angående begränsning och förbilligande
av de av statliga verk och institutioner
utgivna tidskrifterna;

nr 173, i anledning av väckta motioner
angående planmässiga åtgärder för
rationaliseringar och begränsningar i
den statliga verksamheten;

nr 174, i anledning av väckta motioner
om en översyn av statsutgifterna i
syfte att åstadkomma förenklingar och
besparingar i förvaltningen m. m.;

nr 175, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av den statliga
förvaltningen i rationaliseringssyfte; nr

176, i anledning av väckta motioner
om förhöjd pension åt lantbruksattachén
M. W. F. von Wachenfelt; samt
nr 177, i anledning av väckta motioner
om tillämpning av statens allmänna
avlöningsreglemente på lärarpersonalen
å enhetsskolans högstadium;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 62, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar beträffande det s. k.
förvärvsavdraget för gift kvinna vid
taxering till skatt; samt

nr 63, i anledning av väckta motioner
med förslag till förordning om bostadssparande; -

Nr 30.

Lördagen den 20 november 1954.

bankoutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av väckta motioner
angående den framtida utformningen av
närings- och bebyggelsestrukturen i landet;
samt

nr 37, i anledning av väckta motioner
om viss utredning rörande näringslivets
lokalisering;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 46, i anledning av väckta motioner
om vidgat skydd i vissa avseenden för i
militärtjänst under fredstid ianspråktagen
personal;

nr 47, i anledning av väckta motioner
angående familjebidragen till de värnpliktiga;
samt

nr 48, i anledning av väckt motion
om ersättning i vissa fall till värnpliktig
arbetstagare;

tredje lagutskottets utlåtande nr 35,
i anledning av väckta motioner om förbud
för universitetet i Uppsala att öka
sitt innehav av jordbruks- och skogsfastigheter
m. m.; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 42, med anledning av väckta motioner
om byggande av ett nytt undersökningsfartyg
för fisket;

nr 43, med anledning av väckt motion
angående bevakningsfartyg för laxfiskeområdena
i södra Östersjön;

nr 44, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.; samt
nr 45, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av
vissa f. d. skolhemman.

Anmäldes och bordlädes en av fröken
Andersson under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad motion, nr 559, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 42 § 1 mom. lagen den 15 juni
1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i
Stockholm.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.04.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 23 november 1954.

Nr 30.

Tisdagen den 23 november.

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag härmed anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 20/11—
29/11 1954.

Björsäter den 20 november 1954.

Carl Eskilsson.

Att riksdagsman Carl Eskilsson på
grund av skada på höger höft är oförmögen
inställa sig till riksdagen fr. o. m.
den 20/11 1954 minst t. o. m. den 29/11
1954 intygas.

Linköping den 20 november 1954.

C. H. Rgrberg,

Leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
vidare herr Elfving för tiden
från och med den 24 i denna månad till
och med den 4 nästkommande december
för utrikes resa.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 224, med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21

riksdagsstadgan gjorda anmälan, att till
utskottet från styrelsen för riksdagsbiblioteket
inkommit framställning om
extra anslag för inredning av bokhyllor.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
fröken Anderssons motion,
nr 559, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 42 § 1 mom. lagen
den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 7 och 8,
statsutskottets utlåtanden nr 165—177,
bevillningsutskottets betänkanden nr 62
och 63, bankoutskottets utlåtanden nr
36 och 37, andra lagutskottets utlåtanden
nr 46—48, tredje lagutskottets utlåtande
nr 35 och jordbruksutskottets
utlåtanden nr 42—45.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 225,
med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den 17 maj
1940 (nr 333) om särskild ersättning i
vissa fall för skada till följd av olycksfall
vid flygning.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Onsdagen den 24 november.

Kammaren sammanträde kl. 10.00.

Ang. publicerandet av en seglationsbe skrivning

över Stockholms skärgård.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
TORSTEN NILSSON,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Lundgrens interpellation angående
publicerandet av en seglationsbeskrivning
över Stockholms skärgård, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! På Bonniers förlag har
utkommit en tryckt seglationsbeskrivning
över Stockholms skärgård med titeln
»Arholma—Landsort», författad av
Åke Janhem.

I en med kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr P. G. Lundgren
nu frågat mig, om de militära myndigheterna
granskat manuskriptet till
denna seglationsbeskrivning och lämnat
sitt medgivande till dess offentliggörande.

Härpå får jag svara följande.

Genom brev den 20 februari 1953 har
Kungl. Maj:t uppdragit åt chefen för
försvarsstaben att med biträde av tre
sakkunniga tillhandagå myndigheter och
enskilda med råd och upplysningar i
sådana fall, då tveksamhet föreligger hos
vederbörande rörande lämpligheten med
hänsyn till rikets försvar och landets säkerhet
att i tryck offentliggöra beskrivande
och avbildande redogörelser och
sakuppgifter om tekniska och andra förhållanden.
Vid utövandet av denna verksamhet
skall enligt direktiven alltid beaktas,
att den uteslutande skall innefatta
råd och upplysningar.

Avskrift av detta kungl. brev har tillställts
bland andra Svenska bokförläggareföreningen.

I fråga om publikationen Arholma—■
Landsort har icke gjorts någon hänvändelse
om råd och upplysningar till che -

fen för försvarsstaben. Då man inom försvarsstaben
första gången fick kännedom
om att boken skulle utges, visade
det sig att den redan var färdigtryckt.

Någon granskning av manuskriptet
hos militär myndighet har alltså icke
kunnat äga rum.

För undvikande av varje missförstånd
vill jag framhålla att det uppenbarligen
icke tillkommer militär myndighet att
lämna medgivande till tryckning eller
till tryckt skrifts offentliggörande.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet ber jag få
framföra mitt tack för det lämnade svaret.
Av detta framgår att ifrågavarande
skrift icke granskats av den rådgivande
nämnd, som är tillsatt jämlikt ett kungl.
brev den 20 februari 1953. Det är ganska
självklart att någon sådan granskning
icke ägt rum, då denna bok uppenbarligen
innehåller uppgifter, som måste
anses menliga för rikets försvar. Däri
återgives ju tydliga silhuetter från Stockholms
skärgård, vilka är av betydelse
för inseglingen, och mycket annat.
Kungl. Maj:t har tydligen haft den uppfattningen,
att denna bok eventuellt kan
bli föremål för åtal. Handlingarna i
ärendet har ju enligt tidningsuppgifter
överlämnats till justitiekanslern för
prövning.

Det är självfallet mig fullständigt fjärran
att vilja på något sätt yrka på censur.
Jag har själv sysslat för mycket
med tidningsväsendet för att komma på
en sådan tanke. Men anledningen till
att jag framställt denna interpellation är
att jag har velat fästa uppmärksamheten
på vikten av att förläggare, innan dylika
skrifter utges, använder den möjlighet
till sakkunnig granskning som finns genom
den förut omtalade nämnden. Jag
tror att om en sådan granskning skett,
hade denna skrift säkerligen icke kommit
ut.

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Om nordiskt samarbete beträffande varubeskattningen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att ännu en gång få framföra mitt tack
för det lämnade svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om nordiskt samarbete beträffande varubeskattningen.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
ERICSSON, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Osvalds interpellation om
nordiskt samarbete beträffande varubeskattningen,
och nu yttrade:

Herr talman! I en till mig ställd interpellation
har herr Osvald berört vissa
aktuella förhållanden rörande gränstrafiken
mellan Sverige och Norge, närmast
i vad avser margarinhandeln, samt frågat,
om det ingår i de uppgjorda planerna
för det nordiska samarbetet att undersöka
möjligheterna att åstadkomma
en likartad beskattning av margarinråvaror
samt sådana produkter, som i Sverige
är underkastade varuskatt.

I anledning härav vill jag svara, att
de undersökningar, som aktualiseras av
strävandena att förverkliga en gemensam
nordisk marknad inom olika varuområden,
självfallet även måste omfatta
frågan om varubeskattningen i de nordiska
länderna. I sammanfattningen av
resultaten från den i oktober hållna nordiska
regeringskonferensen i Harpsund
heter det också, att det nordiska ekonomiska
samarbetet i första hand skall avse
— bl. a. — undersökning av förhållanden,
som påverkar den relativa konkurrensförmågan
för de tre ländernas industrier,
och som ett exempel på sådana
förhållanden nämnes just skattereglerna.
Samtidigt bör det emellertid framhållas,
att man å nuvarande ståndpunkt ej kan
säga vad sådana undersökningar kan
komma att leda till för olika varuslag.
Nämnas må -— och detta torde icke vara
interpellantcn obekant — att med hänsyn
till de speciella jordbruksreglcringarna
i främst Sverige ocli Norge inom
livsmedelssektorn ett nordiskt samarbe -

te här får bedömas från andra förutsättningar
än på industriområdet i allmänhet.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag skall be att till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framföra mitt tack för det
svar, som jag fått på min interpellation.
Jag vill alldeles särskilt tacka för att
svaret kommit så snabbt.

Jag hade möjligen väntat mig eller åtminstone
hoppats, att herr statsrådet
också skulle ha givit uttryck åt en personlig
uppfattning om den gränshandel
som det här gäller. Jag utgår nämligen
från att herr statsrådet delar min uppfattning,
att handelsutbytet mellan de
nordiska länderna, då vi så småningom,
såsom jag hoppas, skall få en gemensam
nordisk marknad, måste utvecklas efter
andra linjer än dem, som följts i den nu
mycket livliga gränshandeln med särskilt
margarin.

Jag konstaterar också med tillfredsställelse
att bl. a. varuskatter som inverkar
på industriernas konkurrensförmåga
behandlades vid den nordiska regeringskonferensen
på Harpsund. I det
sammanhanget skulle jag vilja säga att
det vore synnerligen önskvärt, om regeringen
vid något tillfälle ville lämna
riksdagen en något så när fullständig redogörelse
för de överläggningar som har
förts på Harpsund. Jag är övertygad om
att många skulle motse en dylik redogörelse
med stort intresse.

Jag är fullt medveten om att samarbetet
inom livsmedelssektorn bl. a. med
tanke på jordbruksregleringen måste bedömas
efter delvis andra utgångspunkter
än då det gäller industrier. Men här
är det ju fråga om ett område, där även
en svensk industri har stora intressen.
Därtill kommer att den svenska politiken
rörande margarinet kräver en invecklad
detaljreglering med regleringsavgifter
och regleringsbidrag. För min del har
jag den uppfattningen att det torde finnas
möjligheter att ge jordbruket erforderligt
stöd utan att på sätt som nu sker
fördyra margarinet med ett par kronor

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Om översyn av pastoratsindelningen m.
per kilogram och att man således borde
eftersträva en successiv avveckling av
denna regleringsavgift. I längden kan
det varken för jordbruket eller för hela
samhället vara riktigt eller nyttigt att
med konstlade medel hålla ett onödigt
högt pris på ett viktigt livsmedel som
dock till väsentlig del är en produkt av
svenskt jordbruk.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om översyn av pastoratsindelningen
m. m.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
PERSSON, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde
besvara fröken Anderssons interpellation
om översyn av pastoratsindelningen
m. m., fick nu ordet och anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har fröken Ebon Andersson frågat
mig, om jag ämnar föreslå, att till
1955 års riksdag skall framläggas proposition
om en reform av den territoriella
pastoratsindelningen i huvudsaklig anslutning
till 1953 års allmänna kyrkomötes
yttrande i ärendet samt om jag har
för avsikt att i så fall framlägga förslag
till pastoratsreglering även för Stockholm.

Frågan om en reform av den territoriella
pastoratsindelningen har under
sensommaren och hösten varit föremål
för ingående beredning inom ecklesiastikdepartementet
och övriga av frågan
berörda departement. Ärendet är emellertid
ännu icke slutbehandlat. Jag är
därför oviss, om någon proposition i
ämnet kan komma att föreläggas 1955
års riksdag, och av samma anledning kan
jag givetvis icke heller lämna något
förhandsbesked om den närmare innebörden
av de förslag, som kan komma
att framläggas i en eventuell proposition.

I interpellationen frågas också, om jag
—• därest en proposition i pastoratsindelningsfrågan
förelägges 1955 års riksdag
■— har för avsikt att framlägga förslag
till pastoratsreglering även för
Stockholm. Om interpellanten med denna
fråga åsyftar att få ett uttalande, hu -

ruvida de allmänna riktlinjer för pastoratsindelningen,
som kan komma att
framläggas i en eventuell proposition,
också skall gälla för Stockholm, så kan
jag nämna, att pastoratsindelningssakkunniga
i sitt betänkande tänkt sig, att
d;e sakkunnigas förslag till allmänna
riktlinjer för pastoratsindelningen skall
gälla för riket i dess helhet och alltså
även för huvudstaden. Mot tanken att
de allmänna riktlinjer för pastoratsindelningen,
som kan komma att antagas
av statsmakterna, även skall gälla
för Stockholm har vid sakkunnigbetänkandets
remissbehandling icke
framställts någon erinran. Åsyftar däremot
interpellanten med sin sista fråga,
att jag skall yttra mig om handläggningen
inom ecklesiastikdepartementet av
vissa konkreta förslag till pastoratsregleringar
i Stockholm, så får jag framhålla
följande. Frågan om delning av
Bromma församling och pastorat har genom
Kungl. Maj :ts beslut den 24 april
1953 och den 5 november 1954 bragts
till en lösning. Därjämte föreligger förslag
om delning av Brännkyrka och Enskede
församlingar och pastorat. Dessa
ärenden är för närvarande under beredning
inom ecklesiastikdepartementet. Det
är min förhoppning, att jag inom kort
skall kunna för Kungl. Maj:t framlägga
även dessa indelningsfrågor för avgörande.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag ber att till herr ecklesiastikministern
få framföra mitt tack
för det avgivna svaret och för att jag på
förhand fått ta del av detsamma. Jag
beklagar dock att herr statsrådet inte
har kunnat lämna ett mer positivt och
upplysande svar.

Såsom alla vet, har ju på senare tid
den stora del av opinionen i Sveriges
land som är intresserad av dessa frågor
oroats av rykten som spritts. Dessa rykten
har inte dementerats, vilket ingalunda
minskat oron. Jag undrar vari
dessa rykten bottnar och varifrån upplysningarna
i fråga kommer. De går ju
väsentligen ut på att man på visst håll

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Om översyn av pastoratsindelningen m. m.

inom regeringen överväger att frångå
pastoratsindelningssakkunnigas förslag
om att landsortspastorat skall bestå av
högst 15 000 och stadspastorat av högst
30 000 invånare. Nu är planer å bane,
har det sagts ■—• det är alltid otrevligt
att tala om rykten, men dessa uppgifter
har inte dementerats och det måste väl
därför ligga något bakom dem —• att
högst väsentligt höja dessa siffror. Det
är ganska intressant att läsa protokollen
från kyrkomötets behandling av dessa
frågor. År 1953 påvisade kyrkomötet, att
under de senaste femtio åren pågått en
minskning av antalet präster i relation
till folkmängden. Medan folkmängden
ökat med 50 procent, har prästernas antal
ökat med endast 14 procent.

Det är också rätt intressant att jämföra
med hur man ser på dessa problem
i Danmark. Där anses en församling inte
gärna böra ha över 10 000 invånare. Utskottet
säger också — jag kan citera
ordagrant: »Utskottet vill på det kraftigaste
understryka vikten av att man delar
upp de orimligt stora församlingar,
som förekommer i större städer och i
Norrland.»

Det anses ju på olika håll — och det
med rätta — att vikten av att ungdomsvården
och även åldringsvården förstärks
har ökat allt mer och mer. Det
gäller kanske särskilt ungdomsvården,
där ju stora summor läggs ut för stödjande
av hobbyverksamhet m. in. Det
må vara ett gott syfte, men jag menar,
att prästerna arbetar i samma riktning.
År det då motiverat att av kanske enbart
ekonomiska skäl framlägga sådana
här propåer, även om de ännu inte föreligger
såsom förslag?

Nu sade, såsom alla här hörde, ecklesiastikministern
nyss i sitt svar, att
ärendet ännu inte är slutbehandlat i de
departement, som berörs av frågan, och
därför kunde statsrådet inte svara på
den första frågan, om proposition i
ärendet kommer till nästa år. Det vore
kanske intressant — om statsrådet anser
sig kunna ge ett svar på det — att
få veta vad anledningen till detta dröjsmål
i grund och botten är. Det var dock
väsentligt över ett år sedan som kyrko -

mötet tog ställning till den fråga det här
gäller.

Inte heller kan herr statsrådet svara
på frågan om den närmare innebörden
av de förslag, som kan komma att framläggas
i en eventuell proposition. Försiktigare
kan man näppeligen uttrycka
sig. Nu vill jag dock påminna om att
jag i min interpellation inte bad att få
veta någonting om detaljerna, utan jag
frågade, om herr statsrådet i huvudsaklig
anslutning till 1953 års allmänna kyrkomötes
yttrande ämnade framlägga
proposition i frågan. Jag är kanske inte
tillräckligt inne i formerna, men jag tycker
inte att det är alldeles ur vägen, att
vi får veta vad herr statsrådet tänker i
denna fråga, särskilt mot bakgrunden
av den debatt som förts, delvis rätt irriterad
och kanske delvis med överord
— det är en omdömesfråga — men som
oförtydbart ändå ger ett bevis för den
oro, som råder inom stora delar av Sveriges
kyrkofolk, både dess ledning och
de s. k. bredare lagren. Jag vet fuller
väl att herr statsrådet själv avgör, om
frågan över huvud taget skall besvaras
och hur den skall besvaras. Jag bara uttalar
en stillsam undran i detta sammanhang.

Vidare framgår det av svaret, att min
fråga beträffande Stockholm tycks vara
oklar. Jag skall gärna erkänna, herr
statsråd, att den kunde vara klarare
fixerad, men jag vill också tillägga, att
det ju är alldeles uppenbart att jag inte
frågar om sådant som redan har skett.
Jag har följt denna fråga och känner väl
till vad som förevarit. Vad jag närmast
tänker på är de brännande problemen
inom Enskede och Brännkyrka församlingar,
där, väl att märka, förslag föreligger,
förslag som lämnades i början av
förra året, om jag inte minns fel, och
som har tillstyrkts av kammarkollegiet.
Den frågan kan alltså, såvitt jag förstår,
expedieras omedelbart, även om man,
såsom pastoratsindelningssakkunniga betonat,
anser att frågorna bör lösas över
hela linjen samtidigt. Men om detta sistnämnda
skall ske, är det av så mycket
större vikt att det sker snart.

Från ledande kyrkohåll, bl. a. av pas -

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Om översyn av pastoratsindelningen m.
tor primarius i Stockholm, har sagts att
inget önskemål hos kyrkan i dag är angelägnare
än reduceringen av jätteförsamlingarna
till rimliga proportioner.
Kyrkan skulle, fortsätter vederbörande,
efter en eventuell minskning av prästkåren
inte kunna sköta sin uppgift.
Även en lekman förstår ju med vilken
effektivitet undervisningen och vården
över huvud taget skall kunna skötas,
när man vet, att det i Enskede och
Brännkyrka församlingar finns över
1 000 konfirmander per församling, vilket
blir över 100 per präst. Jag kan också
nämna att dessa församlingar tillsammans
har cirka en kvarts miljon innevånare.
Det är ju siffror som talar sitt tydliga
språk.

Statsrådet var själv mycket positiv till
dessa frågor vid debatten i kyrkomötet
år 1953. Jag skall tillåta mig att citera
ett uttalande, som herr statsrådet då
gjorde. Han säger: »Det har länge stått
klart för såväl myndigheter som församlingsmedlemmar,
att den gällande
pastoratsindelningen lämnar mycket övrigt
att önska.» Vidare heter det: »Det
synes för övrigt i kyrkomötets särskilda
utskott råda en tämligen enig uppfattning
om att tiden är mogen att besluta om
en sådan organisationsändring — en indelning,
som bättre än den gamla svarar
mot kyrkans aktuella behov.» Jag ber om
ursäkt att jag citerar ännu ett uttalande,
där statsrådet säger: »Det har ibland i
diskussionen kring pastoratsindelningen
framkastats, att det inte på något sätt
hastar med att avgöra indelningsfrågan.
Har vi klarat oss så här länge, blir det
nog ingen katastrof, om vi väntar ytterligare.
Argumentet kan låta övertygande
men är ändå inte särskilt realistiskt.»
Och ändå kommer det till uttryck i detta
svar en viss tvekan om vid vilken
tidpunkt man skall kunna föra fram dessa
förslag.

Vi vet alla att kostnaderna inte blir
så höga. Jag kan i förbigående nämna
att den allmänna kyrkoavgiften endast
är ungefär hälften av den högsta medgivna
på 20 öre.

Det skulle vara tacknämligt — jag är
säkert inte ensam om den uppfattningen

— att få ett något klarare besked än
herr statsrådet kunnat ge, men jag tilllägger
samtidigt att jag förstår, att det
möter vissa svårigheter att lämna dessa
klara besked. Till sist vill jag dock påminna
om kyrkolagens ord — som väl
alla känner — att kyrkans uppsikt, vård
och försvar är Kungl. Maj:t anförtrodda.
Det är därför jag i detta sammanhang
har vänt mig till herr statsrådet.

Jag tackar än en gång för svaret.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Interpellanten beklagar
att inte mera positiva upplysningar har
kunnat ges i svaret. Jag tror dock att interpellanten
känner till att det inte är
brukligt att man yppar något om eventuellt
kommande propositioners innehåll,
innan de framlägges.

Interpellanten frågar också, varför det
dröjer så länge, när utredningarna i alla
fall synes vara klara. Eftersom interpellanten
så hårt hänger fast vid kyrkomötets
uttalande, torde interpellanten vara
fullt underkunnig om att vissa skiljaktigheter
föreligger mellan kyrkomötets
och sakkunnigkommitténs ståndpunkter.
Inom departementet har såväl dessa saker
undersökts som ytterligare andra
punkter i anslutning till de sakkunnigas
förslag. Vissa uppgifter i remissyttrandena
hade inte heller hunnit genomarbetas
ordentligt före kyrkomötets behandling
av frågan. Ärendets behandling
har därför tagit avsevärd tid.

De olika spörsmålen måste naturligtvis
också genomdiskuteras ordentligt;
interpellanten vet säkerligen att det är
fråga om viss ändring i prästvalsbestämmelserna,
ett ärende som inte heller blivit
färdigbehandlat särskilt tidigt. Jag
tror därför att dröjsmålet helt och fullt
kan förklaras. I sinom tid kommer jag
att tillkännage min ståndpunkt, men för
dagen har jag intet ytterligare att meddela
i den stora frågan.

Vad sedan speciellt beträffar församlingsindelningen
i Stockholm — en fråga
som enligt min uppfattning är av mindre
storleksordning, men som jag förstår
att interpellanten är synnerligen intresserad
av — tycker jag att svaret inga -

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Om förbättring av hamnförhållandena vid Landisorts lotsplats.

lunda saknade den positiva syftning som
interpellanten var så angelägen om att
söka få fram. Det är tydligt att olika undersökningar
behöver göras också här,
och när ett ikraftträdande vid nästa årsskifte
ändå var uteslutet, tycker jag för
min del att ytterligare något litet dröjsmål
inte kan ha avgörande betydelse.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Mitt yttrande, att svaret
inte var så positivt, sammanhänger
bl. a. med att jag ställde mot vartannat
vad herr statsrådet säger på första sidan
i svaret, att han är oviss om huruvida
proposition i ärendet kan komma att
föreläggas nästa års riksdag, och slutklämmens
ord, att han inom kort skall
kunna för Kungl. Maj:t framlägga även
dessa indelningsfrågor för avgörande;
det sistnämnda syftar ju på Stockholm.
Då jag vet, hur brännande aktuell indelningsfrågan
är för Stockholm, vill jag
bara framhålla att den frågan liar utretts
under femton år och att det föreligger
ett klart förslag, som framlades
för snart två år sedan; jag vill minnas
att förslaget kom i februari förra året,
men jag är inte riktigt säker på den
punkten. Under sådana förhållanden
kunde man nu måhända ha varit mera
positiv och givit ett löfte.

Att jag bygger på kyrkomötets uttalande
torde vara helt naturligt — kyrkomötet
är ju vår högsta kyrkliga myndighet.
Jag vet mycket väl att det fanns
vissa skillnader mellan de sakkunnigas
förslag och kyrkomötets, men det trodde
jag att herr statsrådet hade klart för sig
redan då han i sitt uttalande vid kyrkomötet
för 13 eller 14 månader sedan sade:
»Utskottets utlåtande präglas enligt
min mening av både allvar och besinning.
Det utgör ett positivt försök att
överbrygga meningsmotsättningar, som
kan finnas på detta område.» Mot denna
bakgrund är det litet egendomligt, att
man skall behöva flera år inom departementet
för att klara upp frågan.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 225, med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 17 maj 1940 (nr 333) om särskild
ersättning i vissa fall för skada till följd
av olycksfall vid flygning.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige och
Indonesien; samt

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av tillläggsprotokoll
nr 5 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om förbättring av hamnförhållandena vid
Landsorts lotsplats.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 165, i anledning av väckta motioner
om förbättring av hamnförhållandena
vid Landsorts lotsplats.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Lundqvist (I: 186) och den andra inom
andra kammaren av herr Birke (II:
362), hade hemställts, att riksdagen ville
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära utredning i syfte att snarast möjligt
få till stånd betryggande förbättring
av hamnförhållandena vid Landsorts
lotsplats.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:186 och 11:362 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Lundqvist och Birke samt fröken Vinqe,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:186 och 11:362, i skrivelse

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Om förbättring av hamnförhållandena vid Landsorts lotsplats.

till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
i syfte att snarast möjligt få till stånd
betryggande förbättring av hamnförhållandena
vid Landsorts lotsplats.

Herr LUNDQVIST (li):

Herr talman! Redan 1933 — i det närmaste
för 22 år sedan — väckte jag
som ledamot av andra kammaren en
motion med samma syfte som de nu föreliggande,
nämligen att få till stånd mer
tillfredsställande hamnförhållanden ute
vid Landsorts lotsplats. Det gällde närmast
byggandet av en vågbrytare utanför
västra hamnen. Statsutskottet uttalade
sig vid det tillfället synnerligen välvilligt.
Det finansiella läget ansågs emellertid
inte medge anvisandet redan vid
samma riksdag av något extra anslag
för ändamålet. Men utskottet sade sig
dela motionärens uttalande om önskvärdheten
av bättre ordnande av hamnförhållandena
och förutsatte, att frågan om
arbetenas planläggning skulle tagas under
förnyat övervägande, så att önskemålet
om hamnförhållandenas ordnande
blev lämpligt och effektivt tillgodosett.

Det var alltså, herr talman, statsutskottets
och riksdagens uttalande för 22
år sedan.

Alltjämt är emellertid förhållandena
vid lotsplatsen praktiskt taget lika otillfredsställande
som då. Någon vågbrytare
har ännu inte kommit till stånd, trots
att förhållandena där ute på ansvarigt
håll betecknas som livsfarliga för personalen.

Jag är tacksam för att statsutskottet
även denna gång har använt en välvillig
skrivning, men då utskottet inte ansett
sig böra för närvarande föreslå någon
särskild skrivelse till Kungl. Maj:t
i ärendet, har jag och ett par kamrater
i andra kammaren ändå velat göra ett
försök att få till stånd en sådan skrivelse
och därför reserverat oss i det
syftet. Vi anser nämligen att förhållandena
där ute vid lotsplatsen är alldeles
för allvarliga och bristfälliga för att få
bestå.

Innan jag, herr talman, yrkar bifall till
vår reservation, vill jag gärna uttala en

vädjan till lotsstyrelsen och Kungl.
Maj:ts regering att även om nu riksdagen
skulle komma att avslå denna reservation,
ändå ta upp det här ifrågavarande
spörsmålet till välvillig prövning snarast
möjligt. Då uppmärksamheten ändå har
varit riktad på frågan under så många
år, tycker jag att det vore beklagligt, om
ingenting blev gjort, förrän människoliv
blivit spillda, bara därför att man inte
har velat gör någonting som har ansetts
vara verkligt påkallat.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation,
som jag m. fl. har avgivit.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Utskottet har här skrivit,
att det är av största vikt, att behovet
av säkerhetsanstalter till sjöss blir på
ett lämpligt och effektivt sätt tillgodosett.
Vi är helt ense med herr Lundqvist
om att det finns ett starkt behov därav
även vid lotsplatsen vid Landsort, men
vi har inte kunnat gå förbi det faktum,
att lotsstyrelsen, som har att framlägga
förslag för tillgodoseendet av säkerhetsanstalter,
i första hand har att avgöra
vilka angelägna önskemål som först bör
genomföras. Vi har tagit kontakt med
lotsstyrelsen under hand, och lotsstyrelsen
har förklarat, att man nu lika litet
som för något mer än 20 år sedan kan
ge Landsort förtursrätt. Då har utskottet
inte haft annan möjlighet än att för
närvarande avstyrka motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Herr Lundqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 165, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, antages det förslag, som innefattas
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 166, i anledning av
väckta motioner om utredning av möjligheterna
att bygga billigare skolor bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. studiehjälp åt finska fosterbarn.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 167, i anledning av väckta motioner
angående rätt för finska fosterbarn
i Sverige att lika med svenska medborgare
erhålla stipendium vid genomgående
av skolor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Erik Olsson och Pålsson (I: 305) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Agerberg och Nilsson i Göingegården
(11:371), hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att finska fosterbarn
i Sverige, som kommit till landet
under det senaste världskriget, vid
tilldelande av stipendier för genomgång
av skolor av olika slag skulle likställas
med svenska medborgare.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet erinrat om vissa av studichjälpsnämnden
och skolöverstyrelsen avgivna
förslag rörande studiehjälp åt ic -

Ang. studiehjälp åt finska fosterbarn.

ke svenska elever vid vissa läroanstalter,
varefter utskottet anfört:

»Enligt utskottets mening torde den
prövning, som studiehjälpsnämndens
och skolöverstyrelsens sålunda föreliggande
förslag i vederbörlig ordning kommer
att underkastas, icke böra föregripas
genom ett bifall till nu förevarande
motioner. Utskottet anser sig alltså icke
böra biträda det i motionerna framställda
yrkandet. Av rättviseskäl och med
hänsyn till de olikheter i tillämpningen,
som för närvarande synes gälla beträffande
icke svenska medborgares rätt till
studiehjälp, finner utskottet emellertid
angeläget att understryka vikten av att
förevarande problem snarast möjligt
bringas till en lösning, som tillgodoser
berättigade anspråk på studiehjälp åt
icke svenska medborgare.

Utskottet hemställer därför, att riksdagen
må, i anledning av motionerna I:
305 och II: 371, i skrivelse till Kung].
Maj:t giva tillkänna vad utskottet anfört.
»

Reservation hade anmälts av herr
Pålsson, som dock ej antytt sin mening.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Till det nu föreliggande
utskottsutlåtandet har jag tillåtit mig
att foga en blank reservation. Med anledning
härav och då jag är en av motionärerna
vill jag med några ord motivera
mitt ståndpunktstagande.

Ärendet rör, som framgår av motionerna
och utskottsutlåtandet, de här i
landet kvarvarande finska fosterbarnen
och deras möjlighet att i likhet med
svenska barn erhålla statliga stipendier
för sina studier och sin yrkesutbildning.
Dessa barn, som överfördes till vårt
land under krigsåren 1941—1946, har
nu vuxit upp och är i åldern 15—20 år.
De befinner sig således i det skede av
livet, då de skall fortsätta sina studier
och grundlägga sin yrkesutbildning. Det
rör sig jämväl om en till antalet mycket
begränsad grupp. Enligt skolöverstyrelsens
uppgift kan dessa barn och ungdomar
beräknas uppgå till 5 500.

Skolöverstyrelsen har i en skrivelse

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Ang. studiehjälp åt finska fosterbarn.

av den 8 mars 1954 yttrat sig över motionerna
och tillstyrkt bifall till desamma.
Överstyrelsens yttrande, som är kort,
är klart positivt, och jag tillåter mig att
citera det väsentliga avsnittet i yttrandet.
Överstyrelsen anför: »Överstyrelsen
anser det synnerligen angeläget, att rättvisa
förhållanden snarast skapas för
nämnda kategori vad avser dess möjligheter
att tillägna sig högre skolutbildning
och yrkesutbildning. Flertalet av
de finska barn, som överfördes till Sverige
under år 1941—1940 och som alltjämt
befinner sig här, kommer med sannolikhet
att stanna i landet. Det är därför
av vikt, att de i likhet med svensk
ungdom beredes sådana lättnader i ekonomiskt
hänseende, att de kunna välja
ett yrke och göra en insats i samhället
inom det arbetsområde, där deras anlag
och intressen kan komma till sin rätt.
Överstyrelsen anser därjämte, att de
svenska föräldrar, som under icke normala
förhållanden åtog sig ansvaret för
finska krigsbarns vård och fostran, icke
skall missgynnas i förhållande till andra
föräldragrupper.»

I likhet med skolöverstyrelsen anser
jag det vara synnerligen angeläget, att
rättvisa förhållanden snarast åstadkommes
för denna grupp av barn och ungdomar,
i vad avser deras möjligheter
att tillägna sig högre skol- och yrkesutbildning.
Det synes mig också vara en
enkel gärd av uppskattning från det allmännas
sida gentemot de svenska föräldrar,
som under de brydsamma år
det gällde påtog sig ansvaret för dessa
finska krigsbarns vård och fostran,
många gånger med ett visst intrång på
de egna barnens rättsområde. Den gärning,
som dessa svenska föräldrar då
utfört och framgent utför, kan väl utan
överdrift betecknas som en kärleksgärning
i detta ords allra bästa bemärkelse.
Detta omhändertagande av finska
barn var väl för övrigt en åtgärd, som
skedde med de svenska statsmakternas
uppmuntran och fulla gillande.

Det förefaller därför vara hög tid att
staten bereder dessa finska barn samma
förmåner i utbildningshänseende som
kommer våra egna svenska ungdomar

till godo. Därmed sker ej blott en rättvisa
mot de finska barnen; åtgärden inbär
jämväl en senkommen uppskattning
från statens sida av de svenska fosterföräldrarnas
uppoffrande kärleksgärning
mot dessa barn. Det är ju för övrigt också
på det sättet att det här rör sig om
en statsutgift av övergående art, eftersom
denna begränsade grupp av barn
och ungdomar om några år har sin utbildning
bakom sig. Utgiften är jämväl
till beloppet mycket begränsad, då det
är ett relativt ringa antal ungdomar som
här kommer i fråga.

Emellertid har utskottet i sitt utlåtande
redovisat en av studiehjälpsnämnden
den 26 oktober i år avgiven utredning
med förslag rörande studiehjälp till här
i landet vistande utländska medborgare*
vilken utredning för närvarande är föremål
för remissbehandling. Utskottet liar
vidare framhållit att skolöverstyrelsen i
sina anslagsäskanden för nästkommande
budgetår hemställt om medgivande att
lämna studiehjälp enligt folkhögskolornas
regler till bl. a. finsk medborgare
som här i landet erhållit grundläggande
skolutbildning. Utskottet har slutligen
understrukit »vikten av att förevarande
problem snarast möjligt bringas till sin
lösning».

Utskottets sist citerade slutpåstående
kan jag helt och fullt instämma i. Då
emellertid utskottet synes sammankoppla
frågan om studiehjälp till de finska
fosterbarnen med frågan om samma rätt
för andra icke svenska medborgare, som
vistas här i landet, har jag under åberopande
av det anförda velat framhålla
den särställning som de finska barnen
intar. Denna särställning synes mig väl
motivera att denna grupp barn och deras
fosterföräldrar bereds den rättvisa
som likställigheten med svenska medborgare
i fråga om studiehjälp och stipendier
är avsed att ge.

Därest studiehjälpsnämndens förut
nämnda förslag på grund av sin vidare
syftning skulle föranleda någon längre
tids övervägande eller en omarbetning,
synes det rimligt och skäligt att de finska
fosterbarnens sak utbrytes ur det
större sammanhanget och bringas till sin

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Om förbättrade ekonomiska villkor för ungdomens yrkesutbildning.

lösning redan vid nästkommande års
riksdag.

Med denna förväntan och förhoppning
adresserar jag mig till vederbörande departementschef,
som i detta fall torde
vara chefen för ecklesiastikdepartementet,
och har, herr talman, för dagen intet
särskilt yrkande.

Häri instämde herr Olsson, Erik, (s).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Då herr Pålsson inte hade
något särskilt yrkande, kan jag fatta
mig mycket kort. Det är emellertid ett
par detaljer som förtjänar att uppmärksammas.

Först och främst vill jag påpeka att i
den mån finska barn deltar i obligatorisk
undervisning i Sverige, har de precis
samma rättigheter som svenska barn.
Också de finska barn, som har adopterats,
åtnjuter naturligtvis samma rättigheter
som svenska barn i vårt undervisningsväsen.
Men så har vi mellangruppen,
sådana icke skolpliktiga barn som
vistas här i landet just nu men som inte
är adopterade och som alltså när som
helst kan bli hemkallade. Det gäller ju
i varje fall pojkarna att de i regel hemkallas,
när de nått den ålder då de skall
fullgöra sin värnplikt.

När studiehjälpsnämnden behandlade
dessa problem, kom den snart underfund
med att saken inte var så enkel
som man från början kunde tro. Vi har
bl. a. att ta hänsyn till det nordiska
samarbetet och se till, att våra åtgärder
blir rättvisa mot alla de nordiska ländernas
ungdomar, som vistas här. Studiehjälpsnämnden
har, som herr Pålsson
framhöll, redan i oktober lagt fram sitt
förslag som nu är ute på remiss. Jag vågar
försäkra att nämnden där har ställt
sig mycket välvillig inte minst gentemot
de ungdomar som det här är fråga om.
Men jag vill samtidigt också nämna att
kostnaderna för studiehjälpen numera
uppgår till så stora belopp, att jag inte
är riktigt säker på att riksdagen kommer
att utan vidare antaga studiehjälpsnämndens
förslag på de olika punkterna. Be -

loppen har ju höjts undan för undan,
och alla är vi väl glada över att landet
anser sig ha råd att ge sådan hjälp på
detta område. Men frågan är, om man
inte också måste ta en viss hänyn till
vad andra länder på samma område gör
då det gäller svenska ungdomar. Den
synpunkten är kanske inte särskilt avgörande
när det är fråga om de finska
barnen, men den har väl sin aktualitet
då det gäller andra.

Studiehjälpsnämndens förslag är som
sagt nu ute på remiss, och vi i studiehjälpsnämnden
hoppas att det skall vinna
Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall.
Men vi vill klart säga ifrån, att förslaget
kommer att kosta rätt mycket pengar.
Är Kungl. Maj:t och riksdagen beredda
att satsa dessa pengar skulle nämnden
bli mycket tillfredsställd. Redan nu finns
det sådana bestämmelser vid vissa av
våra skolor som ger dem möjlighet att
lämna avsevärda studiebidrag till utländska
ungdomar, och det är i och
för sig enbart glädjande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om förbättrade ekonomiska villkor för
ungdomens yrkesutbildning.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 168, i anledning av väckt motion
om förbättrade ekonomiska villkor för
ungdomens yrkesutbildning.

I en inom andra kammaren av fru
Nilsson och herr Holmberg väckt motion
(II: 37) hade yrkats, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om tillsättandet av en
utredning, som snabbt inkomme med
förslag om förbättrade ekonomiska villkor
för ungdom, som ville skaffa sig
yrkesutbildning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen 11:37 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Om förbättrade ekonomiska villkor för

Herr NORLING (k):

Herr talman! I det här föreliggande
utskottsutlåtandet har yrkats avslag på
en motion, som väckts i andra kammaren
av fru Nilsson och herr Holmberg.
I denna motion har hemställts om en
snabbutredning med förslag till förbättring
av de ekonomiska villkoren för den
ungdom som erhåller yrkesutbildning.

Utskottet har som motivering för avslagsyrkandet
hänvisat till de av höstriksdagen
1952 fattade besluten om studiehjälp
inom skolväsendet. Man hänvisar
till studiebidragen, som utgår utan
behovsprövning för dem som går i skola
utom hemorten och som skall avse kostnader
för inackordering av lärlingarna.
Dessa utgår dock med högst 60 kronor
per månad, och till detta kommer ett
inkomstprövat stipendiebelopp av högst
75 kronor per månad. Då inackorderingen
i regel går till 90 kronor per månad,
blir eleven sålunda beroende av om han
kan erhålla stipendium. Bor eleven på
platsen, där yrkesskolan finnes, har han
endast att lita till det behovsprövade stipendiebeloppet.
Har föräldrarna en inkomst,
vars beskattningsbara belopp
överstiger 6150 kronor, beviljas inga
stipendier, och beloppet 75 kronor får
eleven endast om föräldrarnas inkomst
är så låg, att det beskattningsbara beloppet
inte överstiger 870 kronor. Utom
nämnda förmåner får eleven i flitpengar
under första året hela 3 kronor i veckan;
dessa flitpengar höjes sedan, så att
eleven under fjärde året erhåller 30 kronor
i veckan.

Under sådana förhållanden är det inte
underligt, att lärlingsutbildningen avtar
i stället för att öka. Det blir ganska
kännbart för föräldrarna att hålla sina
barn i yrkesskola vid den tidpunkt, då
kostnaderna för beklädnad och dylikt
är som störst. Det blir sådana kostnader
för fattiga föräldrar, att de helt enkelt
inte har råd med att låta sina barn få
yrkesutbildning, utan de måste sända sina
barn till förvärvsarbete, så att barnen
kan bidraga till sin försörjning.

Att de otillräckliga studie- och stipendiebidragen
avhåller ungdomen från att
söka sig yrkesutbildning har bekräftats

ungdomens yrkesutbildning.
av de undersökningar som gjorts. År
1941 fanns det en lärling på 40 arbetare,
men 1951 — tio år senare — hade
lärlingarnas antal minskats till en på
62 arbetare. När därför utskottet hänvisar
till att inte tillräcklig erfarenhet ligger
till grund för att redan nu ompröva
studiehjälpens olika former för yrkesundervisningen,
så tror jag att utskottet
har orätt. Den studiehjälp, som nu utgår
för yrkesundervisningen, är otvivelaktigt
för låg, och det blir endast sådana
föräldrar som har en relativt god inkomst,
som kan låta sina barn få yrkesutbildning.
Som en parallell kan framhållas,
att enligt verkstadsavtalet har de
lärlingar, som utbildas inom företagen,
en veckolön av mellan 60 och 70 kronor
per vecka.

Då 1952 års utredning för lärlingsutbildning,
som under året avgivit sitt betänkande,
inte behandlar frågan om studiehjälpen,
anser jag den föreliggande
motionen vara berättigad och yrkar bifall
till densamma.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Under de senaste åren
har dessa stipendiers belopp mångfaldigats.
Det har ju skett en storartad
uppryckning på detta område, och dessutom
håller Ivungl. Maj:t nu på att pröva
ett nytt förslag om yrkesutbildning,
som torde komma att påverka denna fråga
i allra högsta grad. Det är ju så, att
om en yrkesutbildningsanstalt ligger inom
eller i närheten av elevens hemortskommun,
blir kostnaderna för dessa
elever relativt små, men om de måste
resa långa vägar och vistas utom sin
hemort, ökar detta kostnaderna. Det nya
förslag som nu föreligger innebär, att
man över hela landet skall kunna få ett
nät av yrkesutbildningsanstalter, och vi
tror att detta skall kunna påverka ungdomarnas
möjligheter att för en skälig
kostnad få den utbildning som det här
är fråga om.

De flesta torde nog gärna ha sett, att
vi hade kunnat öka dessa bidrag ytterligare,
men nu som så många gånger
förr kommer ju kostnaderna med i bil -

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 36.

Om förbilligande av de statliga tidskrifterna m. m.

den, och en bidragsökning skulle medföra
rätt stora kostnader för staten.
Dessutom väntar man att kommuner och
landsting också skola bidraga på detta
område, vilket de ju redan nu gör.

I sak vill jag framhålla, att enligt mitt
sätt att se är detta en mycket viktig sak
för våra ungdomar, och jag hoppas på
att man, med den utbyggnad som kommer
att ske och med de förmånligare
villkor som därigenom skapas, skall på
ett mycket verksamt sätt kunna bidraga
till att alla ungdomar, som så önskar,
skall kunna få hjälp till denna yrkesutbildning.

I det sammanhanget vill jag erinra om
att den nya enhetsskolans största förtjänst
kanske just är att våra ungdomar
får ett tillfälle att välja yrke, och i och
med det har ju också vederbörande
kommun och staten ansett sig böra hjälpa
till för att dessa ungdomar skall kunna
få den yrkesutbildning de önskar. I
den mån enhetsskolan får fastare mark
betyder ju det, att eleverna under det
första utbildningsåret får alla de förmåner
som den obligatoriska skolan ger

— fria skolluncher, fria resor o. s. v.

— och detta anser jag vara ett mycket
gott steg i rätt riktning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

169, i anledning av väckta motioner
om förhöjd ersättning åt markägare
som tecknat vägrättskontrakt enligt tidigare
gällande priser;

nr 170, i anledning av väckta motioner
om samtrafik mellan statens järn2
Första kammarens protokoll 195b. Nr 30.

vägar och de enskilda bussföretagen i
Norrland; samt

nr 171, i anledning av väckta motioner
om införande av ett premiesystem
i syfte att förbilliga kostnaderna för
uppförande av offentliga byggnader.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om förbilligande av de statliga tidskrifterna
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 172, i anledning av väckta motioner
angående begränsning och förbilligande
av de av statliga verk och
institutioner utgivna tidskrifterna.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svärd (I: 319) och den andra inom andra
kammaren av herr Cassel (II: 398),
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t dels anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte anmoda statliga
verk och institutioner att begränsa och
förbilliga utgivandet av tidskrifterna,
dels anhålla att i nästa års statsverksproposition
erhålla en mera detaljerad
redogörelse för kostnaderna för de under
olika departement utgivna tidskrifterna
samt en sammanställning över de
totala kostnaderna för samtliga tidskrifter.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet hemställt, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna I: 319 och
11:398, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat, att utskottet inte vore berett
att tillstyrka någon åtgärd i motionernas
huvudsyfte men att detta givetvis
inte uteslöte, att det kunde vara av
intresse för riksdagen att i lämpligt sammanhang
erhålla ett mera allsidigt underlag
för bedömande av kostnaderna
för det statliga publikationstrycket än
det, som stode att erhålla ur förefintliga
anslagsredovisningar.

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Om förbilligande av de statliga tidskrifterna m. m.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp och Birke, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I:
319 och II: 398, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla dels att Kungl. Maj:t måtte
anmoda statliga verk och institutioner
att begränsa och förbilliga utgivandet
av tidskrifterna, dels ock att Kungl.
Maj :t i 1955 års statsverksproposition
måtte framlägga en mera detaljerad redogörelse
för kostnaderna för de under
olika departement utgivna tidskrifterna
samt en sammanställning över de totala
kostnaderna för samtliga tidskrifter.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Till grund för denna
framställning ligger ett par motioner i
båda kamrarna. Tendensen att varje
verk skall lägga sig till med sin egen
tidskrift har förstärkts under senare år.
Jag skall från början säga att detta kan
vara önskvärt, men frågan är, om dessa
tidskrifter verkligen fyller ett angeläget
behov. Som också nämnes i motionerna,
var det ju så, att arbetsmarknadsstyrelsen
1953 fick bemyndigande att skaffa
ett eget tryckeri. Detta tryckeri var dock
inte avsett för tryckning av, som man
skulle kunna tro, tidningen Arbetsmarknaden,
utan där skulle man trycka formulär,
blanketter och sådant. Detta öppnar,
såvitt jag förstår, ganska vida perspektiv;
liksom varje verk skall ha sin
egen lilla tidskrift skall det till slut ha
sitt eget lilla tryckeri.

I motionerna ges en del exempel på
ganska dyrbar utstyrsel på vissa tidskrifter,
vilken säkerligen kan förbilligas
åtskilligt. Vi har inom avdelningen
haft en del exempel på sådana tidskrifter
som är ganska påkostade. De har utförts
i djuptryck och allt vad de heter,
och som gammal typograf är jag alldeles
övertygad om och tror mig i någon
mån kunna bedöma att tidskrifterna kan
väsentligt förenklas. Det skulle säkerligen
inbespara ganska mycket. Vi har
exempel på billiga tidskrifter -— jag kan

nämnda »Från departement och Nämnder»,
och det är väl ingen som tror, att
denna läses mindre därför att den har
enkel utstyrsel. Utskottet säger emellertid
att inte heller »framställningssättet
ger rum för mera vägande invändningar».
Utskottet vill alltså inte inskränka
på antalet och inte heller framställa några
vägande invändningar mot utstyrseln.
Det säger, att vissa minimikrav måste
uppställas beträffande utstyrseln för att
man skall nå en så bred läsekrets som
möjligt och göra innehållet så lätttillgängligt
för läsaren som möjligt. Jag
tycker, att detta uttalande är litet beklämmande,
ty om man har tidskrifter
inom olika verk, föreställer jag mig att
den läsekrets man syftar till att nå är
intresserad av dessa tidskrifter. Jag skulle
vilja formulera det så, att därest dessa
tidskrifter fyller ett verkligt behov,
krävs inga särskilda åtgärder för att få
läsarna att intressera sig för dem. —
Det har jag redan givit exempel på.

Det kan vara intressant att i detta
sammanhang nämna att förra årets statsrevisorer
tog upp samma fråga inom ett
begränsat område. Det gällde då den militära
presstjänsten. I p. 4 i statsutskottets
uti. nr 104 i år citeras revisorernas
uttalande: »En ytterligare kostnadsbe sparing

torde vara möjlig genom förenkling
av publikationstrycket», och utskottet
säger i fortsättningen: »Genom en
närmare samordning av det militära
tidskriftstrycket torde ytterligare kostnadsbesparingar
ligga inom räckhåll.»
Riksdagen ställde sig bakom detta uttalande,
och det är någonting i den riktningen
som vi reservanter i dag vill nå
fram till. Nu säger utskottet också att
publikationerna »tjänar beaktansvärda
syften», och det finns ingen anledning
till begränsning. Jag skulle vilja fråga
utskottets talesman här: Har avdelningen
gjort några utredningar i den riktningen?
Mig veterligt har så icke skett.

Beträffande det beaktansvärda syftet
kan jag tillägga, att det finns så många
beaktansvärda behov som får stå tillbaka
av ekonomiska skäl, och därför
menar vi, att en avvägning här borde
kunna ske.

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Om förbilligande av de statliga tidskrifterna m. m.

Vi anser, att det är en rimlig begäran
att man dels i möjligaste mån begränsar
och förbilligar utgivandet och dels att
riksdagen får en klar överblick över antalet
tidskrifter och kostnaderna för
dessa. Denna synpunkt understrykes
starkt i motionerna. Däri ges också en
del sannolika kostnadsuppgifter, och det
rör sig inte om så små siffror. Nu är det
emellertid så, att varje riksdagsman vet
att det är, om inte omöjligt, så dock ytterst
svårt att få fram en bild av de totala
kostnaderna för alla dessa tidskrifter.
De egentliga kostnaderna för dessa
tidskrifter kommer knappast heller fram
under de olika huvudtitlarna, och jag
föreställer mig, för att bara nämna ett
exempel, att däri inkluderas en del arbetskostnader,
vilka kommer in under
annan rubrik.

Nu är det rätt märkvärdigt att utskottet
har ställt sig så strängt avvisande till
dessa krav. Den enda institution som
har yttrat sig här är statskontoret, och
dess utlåtande går i tillstyrkande riktning.
Statskontoret säger: »Statskontoret
finner det väckta spörsmålet värt
beaktande och förtjänt av mera uppmärksamhet
än vad som måhända hittills
varit fallet. Ämbetsverket delar alltså
den av motionärerna uttalade meningen,
att alla möjligheter för ett förenklande
och förbilligande av de statliga
tidskrifterna böra tillvaratagas.» Vidare
säger statskontoret att det inte
självt har några större möjligheter att
påverka utvecklingen i den av motionärerna
avsedda riktningen men att det är
villigt att bistå med råd och dåd i händelse
det skulle bli något slags utredning.
Detta är rätt märkvärdigt. Man
skickar motioner på remiss, i detta fall
till statskontoret, och får en utredning i
motionernas syfte tillstyrkt, men sedan
säger man lika fullt nej. Detta tycker
jag är litet egendomligt.

Emellertid säger utskottet — och det
var väl det lilla finger man skulle få att
nöja sig med — att utskottets negativa
inställning inte utesluter »att det kan
vara av intresse för riksdagen att i lämpligt
sammanhang erhålla ett mera allsidigt
underlag för bedömande av kostna -

derna». Man tar alltså upp den sidan av
saken. Då kan jag fråga: Vad menas med
»lämpligt sammanhang»? Det föreligger
väl ett ganska lämpligt sammanhang,
tycker jag, när riksdagen tidigare i samband
med militärtrycket har uttalat sig i
den här riktningen. Då det väckts motioner
i samma syfte, är det väl rent sakligt
sett lämpligt att riksdagen begär en
kostnadssammanställning.

Det vore en hel del mer att säga, men
jag skall fatta mig så kort som kammarens
ledamöter tycks önska att man
gör i dag och nöjer mig därför nu med
att yrka bifall till reservationen.

Herr SUNDELIN (fp):

Utskottets utlåtande tror jag inte kan
tydas på det sättet, att utskottet skulle
anse att man inte bör ha en viss uppmärksamhet
riktad på det här området.
Vad utskottet har sagt är att det inte har
funnit att det för närvarande finns någon
befogad anledning att vidtaga särskilda
åtgärder för att begränsa det i
motionerna avsedda statliga publikationstrycket.
Motionärerna och reservanterna
är redan klara med sitt bedömande.
De vill alltså att riksdagen skall i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att Kung].
Maj :t måtte anmoda statliga verk och institutioner
att begränsa och förbilliga utgivandet
av i motionerna avsedda tidskrifter.
Majoriteten inom statsutskottets
femte avdelning och majoriteten i utskottet
har inte ansett att det föreligger bevis
för att dessa tidskrifter skulle framställas
i sådan omfattning och till så
höga kostnader, att det för närvarande
finns anledning att begära att Kungl.
Maj:t uppmanar verken till inskränkningar
här.

När man ser på dessa tidskrifter, kan
kan man nog inte komma ifrån att de
måste anses fylla ett behov. Motionärerna
har ju särskilt vänt sig mot bl. a.
tidskriften Konjunkturjournalen, och
man kan naturligtvis hysa olika meningar
om huruvida dess utstyrsel skulle
kunna förbilligas, men med det överskådliga
tabellmaterial som intas där är

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Om rationaliseringar och begränsningar

det väl antagligen rätt svårt att begränsa
kostnaderna i någon högre grad.

Utskottet har som sagt ansett att man
åtminstone för närvarande inte kan säga
att det förekommer några större överdrifter
på detta område.

Fröken Andersson erinrade om statskontorets
utlåtande. Det säges ju där att
det finns visst fog för de synpunkter
som motionärerna har framhållit, men
det meddelas också att statskontoret
granskar förslagen från verken men inte
har möjlighet att inverka på själva den
utstyrsel och utformning som dessa tidskrifter
får.

I det sammanhanget vill jag påpeka, att
om inte statskontoret har dessa möjligheter,
så äger väl en annan institution,
nämligen statens sakrevision, vissa möjligheter.
Med det samband, som onekligen
finns mellan statskontoret och statens
sakrevision, tycker jag det skulle
vara möjligt att åstadkomma en granskning,
om man inom statskontoret ansåg
att åtgärder behövde vidtagas. En sådan
granskning har, såvitt jag vet, inte
varit på tal, och jag tycker nog att det
vore att bruka större våld än nöden
kräver, ifall riksdagen nu skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att Kungl. Maj :t förelägger verken att
begränsa och förbilliga publikationstrycket.
Utskottet säger ändå, som fröken
Andersson också påpekat, att det kunde
vara av intresse, för riksdagen att få en
sammanställning av kostnaderna för detta
publikationstryck. Man kan naturligtvis
diskutera vilken tidpunkt som är
lämplig härför. Fröken Andersson ansåg
det vara lämpligt att få en redogörelse
angående denna sak i samband med behandlingen
av statsrevisorernas berättelse.

Utskottsmajoriteten bär framhållit, att
det bör vara av intresse för riksdagen
att få en samlagd redogörelse, och jag
vill uttala den förhoppningen, att det i
sammanhang, som väl Kungl. Maj:t får
bestämma, skall lämnas en sådan redogörelse.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord att få yrka bifall till utskottets hemställan.

den statliga verksamheten.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Om rationaliseringar och begränsningar
i den statliga verksamheten.

F''öredrogs ånyo statsutskottets utlåtande,
nr 173, i anledning av väckta motioner
angående planmässiga åtgärder för
rationaliseringar och begränsningar i
den statliga verksamheten.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: 321) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (11:484), hade hemställts, att
riksdagen måtte uttala, att den ansåge
planmässiga åtgärder för fortgående effektiva
lättnader i den sammanlagda beskattningen
ofrånkomliga och att den av
denna orsak anhölle, att Kungl. Maj:t
måtte framlägga de förslag till rationaliseringar
och begränsningar i den statliga
verksamheten, som kunde befinnas
möjliga och erforderliga för genomförande
av sådana skattelättnader.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 321 och II: 484 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits av, utom
andra,

1) fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp och Birke, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 321 och II: 484, i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala, att riksdagen ansåge
planmässiga åtgärder för fortgåen -

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Om rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

de effektiva lättnader i den sammanlagda
beskattningen ofrånkomliga och
att den av denna orsak anhölle, att
Kungl. Maj :t måtte framlägga de förslag
till rationalisering och begränsningar
i den statliga verksamheten, som kunde
befinnas möjliga och erforderliga för
genomförande av sådana skattelättnader;

2) herrar O hlon, Sundelin, Axel Andersson,
Malmborg i Skövde, Svensson i
Ljungskile och Löfroth samt fröken
Vinge, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag hoppas inte behöva
återkomma mer än denna gång i dag.

De ärenden, som nu föreligger, har
diskuterats vid en råd tillfällen tidigare.
Det har skett i samband med motioner,
ekonomiska debatter i allmänhet, remissdebatter
o. s. v. Det råder, som väl alla
vet, i stort sett enighet om behovet av
sparande — det är bara så rasande svårt
att få en bestämd begäran om en utredning
av frågan, eller en översyn som vi
i motionen yrkat från högerhåll.

Utskottet hänvisar till de uttalanden
som gjordes 1952 och 1953 och säger,
att läget i stort sett synes oförändrat.
Jag föreställer mig, att det ligger djupgående
utredningar och debatter bakom
det uttalandet eftersom man vågar komma
med det. Har det förbigått utskottet,
att på ansvarigt håll varnas för det ekonomiska
läget som det nu ser ut, för
inflation, att statsskulden ständigt ökas,
att vi nu har en budget på över åtta miljarder?
Det vore intressant att från utskottets
sida få veta av vilka skäl man
avstyrker motionerna.

Det finns flera motioner som går i samma
riktning. Jag föreställer mig att de
bär behandlas samtidigt fastän det gäller
olika utlåtanden, och för att slippa återkomma
kan jag nu nämna, att vi reservanter
har fogat blanka reservationer till
de följande utlåtandena. Dessa blanka reservationer
innebär inte, att vi instämmer
på alla punkter i motiveringar och
dylikt, kanske inte heller i detalj med
yrkandena. Men då vi anser att själva
syftet är så behjiirtansvärt — jag talar

givetvis bara för reservanterna -— har
vi avgivit blanka reservationer som går
ut på att vi instämmer i syftet med motionerna.

Det har diskuterats ganska mycket,
bl. a. under valrörelsen, vilken stor del
av en normalfamiljs inkomster det allmänna
tar hand om •—• det rör sig om
ca en tredjedel. För dem som i princip
anser att det allmänna är bättre skickat
än individen att ta hand om medborgarnas
inkomster, är det kanske naturligt
att man fortsätter på den vägen. Men en
hel del av oss andra anser, att det är en
alldeles för Stor del det rör sig om här.
I det sammanhanget kan jag göra en hänvisning,
som en och annan kanske säger
har gjorts ända till leda, till 1949 års
skatteutredning, som hade en del tänkvärda
synpunkter beträffande konsekvenserna
av att det allmänna tar en så
stor del.

Alla vill ju sänka skatterna. I de motioner
som här talas om har understrukits,
att detta är ett av syftena bakom
motionerna. Det är klart, som också
framhållits, att det inte går på en gång,
men därför är det så mycket mer betydelsefullt
och nödvändigt att man i god
tid planerar, att man skaffar en överblick
över hela fältet, så att man äntligen
kan få fram ett resultat och inte
bara platoniskt tala om att visst vill
man spara, samtidigt som man inte alls
är så ivrig i handling att spara.

Det har skett en hel rad automatiska
utgiftsstegringar. Dessa har lett till ytterligare
ökning av skattebördan. Jag
skall inte gå in på den saken nu, ehuru
den är utomordentligt betydelsefull som
bakgrund till hela detta resonemang.
Mot denna bakgrund, som vi alla så väl
känner till, anser vi att det är en ytterst
rimlig begäran att Kungl. Maj:t framlägger
förslag till rationaliseringar och
begränsningar av den statliga verksamheten.
Man tycker att alla borde ha intresse
av att de i motionerna framförda
yrkandena tillgodoses, ty skattebördan
har jo så att säga kommit att trycka allt
längre och längre ned i samhällsskikten
och pressar alla. Det finns ju olika vägar
att gä, såsom också har berörts i någon

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Om rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

mån. Man kan tänka sig en intensifiering
av rationaliseringsverksamheten
inom den statliga förvaltningen, en begränsning
av den statliga verksamhet,
som redan finns, och en minskning över
huvud taget av statens expansion.

Nu finns det — herr Sundelin var delvis
inne på det i sitt anförande beträffande
det förra ärendet ■—■ organ, som
har att vaka över effektiviteten i den
statliga verksamheten. Vi vet allesammans
att dessa organ har gjort insatser,
som lett till en hel del förbättringar, men
vi tror att mer kan göras i det hänseendet.
Det har också visat sig att regeringen
delar denna uppfattning, då det för
en del år sedan tillsattes en utredningsman
för att göra en översyn över vilka
automatiska utgiftsstegringar, som vi
kunde vänta oss. Jag vill i detta sammanhang
också påminna om den Wärnska
utredningen som kom fram med en
hel del besparingsförslag på, jag vill
minnas, över 300 miljoner kronor. En
del besparingar har gjorts. Finansministern
har, om jag inte minns fel, lovat att
återkomma, och det är tacknämligt om
så sker, ju förr dess hellre.

När vi för några år sedan diskuterade
dessa spörsmål, tillät jag mig nämna hur
många organ och inrättningar det finns
för en viss inspektionsverksamhet. Jag
kan i dag utöka denna uppräkning med
exempel från annat håll. Det finns t. ex.
inte mindre än 21 statliga organ för
handläggning av vatten- och avloppsfrågor.
Jag tillåter mig, herr talman, att
räkna upp dem här för att få detta med
i protokollet. De statliga organ som i
olika sammanhang har att ta ställning
till dessa frågor är: medicinalstyrelsen,
länsstyrelsen, förste provinsialläkarna
samt andra tjänsteläkare, institutet för
folkhälsan, länsarkiteterna och byggnadsstyrelsen,
vattendomstolarna, lantbruksingenjörerna,
fiskeristyrelsens tillsynsavdelning,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och distriktsingenjörerna för
vatten och avlopp, länsbostadsnämnderna
och bostadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna
och arbetsmarknadsstyrelsen,
lantmäteritjänstemännen och lantmäteristyrelsen,
lantbruksnämnderna och lant -

bruksstyrelsen samt länsbrandinspektörerna
och civilförsvarsstyrelsen. Uppräkningen
är tagen från Departement
och Nämnder, varför jag antar att den
är offentligt sanktionerad. Jag har inte
närmare undersökt den saken, men jag
har tagit för givet att vad som där står
är riktigt.

Det nämndes förra onsdagen, när vi
diskuterade rationaliseringar i annat
sammanhang — det gällde då lönereglementena
— att där säkert eu hel del
kan göras i besparingsväg. I motionerna
från högerhåll, som jag närmast talar
för här och som framlades i januari i
år, sades det klart ifrån, att vi genom
konkreta förslag under vårriksdagen ville
medverka till skattesänkning med åtminstone
en viss procent. Sådana förslag
till besparingar har också framlagts,
och det har från högerhåll visats
en ärlig strävan att i handling peka på
olika möjligheter. Sedan kan man naturligtvis,
som har skett i en av de andra
motionerna, tala om att detta mera är en
lek med siffror än praktiskt värdefulla
uppslag, som kan leda till skattesänkningar.
Ja väl, men under sådana förhållanden
är det så mycket mera viktigt
att biträda en framställning till
Kungl. Maj :t om en allmän översyn över
hela fältet för att få konkreta anvisningar
på besparingar. Jag kan emellertid
självfallet inte godkänna det resonemang,
som ligger bakom, ty riksdagsmän och
riksdagsgrupper har väl både skyldighet
och rättighet att komma med förslag
utan att det behöver sägas att det endast
är fråga om lek med siffror.

Jag skall inte tala om motionernas
motiveringar. Det hoppfulla i sammanhanget
är att klämmarna i motionerna i
allt väsentligt överensstämmer med högerns
motioner, och jag nöjer mig, herr
talman, för närvarande med att yrka bifall
till reservation nr 1.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Såsom den föregående
ärade talarinnan sade föreligger ett helt
knippe av olika besparings- och rationaliseringsmotioner.
Det är först högerns

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Om rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

motion i denna kammare nr 321, däri
bland annat yrkas på effektiva åtgärder
i rationaliseringssyfte för att få till stånd
en i sitt sammanhang insatt omprövning
av icke ofrånkomliga, statliga uppgifters
behövlighet. Vidare yrkas i motionen
att begränsningar måtte genomföras i
fråga om den verkställande maktens ingripanden
i underordnade myndigheters
åtgärder.

Bondefcrbundet har två motioner i
denna kammare, nr 320 och nr 277. I
den förra motionen finns överraskande
uttalanden, som egentligen inte hör hemma
i sammanhanget. Där talas bland annat
om svenska folkets höga kulturella
standard. Vidare göres en del utfall till
höger och vänster mot olika partier,
vilka utfall också är alldeles ovidkommande
i detta sammanhang. Jag skall
emellertid inte nu gå in därpå. Glädjande
är dock att i den av statsutskottet
först behandlade bondeförbundsmotionen,
nr 320, beaktar motionärerna taxeringsväsendets
fundamentala roll, när
det gäller att få ned beskattningen. Det
har gjorts gällande vid olika tillfällen,
att ett par miljarder av svenska folkets
inkomster helt och hållet undandras beskattning.
Jag är glad att partiet här har
intagit en så strong hållning.

I den av mig nu åsyftade bondeförbundsmotionen
heter det vidare, att genomförandet
av varje verklig skattelindring
på lång sikt bör vara oundgängligen
förenad med och underlättas av en
grundlig översyn av statslivets olika förvaltningsgrenar
och av utgiftsposterna
för genomförande av förenklingar och
modernt rationaliserade arbetsformer
liksom för realgranskning av utgifterna.

I den andra bondeförbundsmotionen
göres gällande att statens organisationsnämnd,
som nu verkat i tio år och arbetar
på två avdelningar, en för den civila
förvaltningen och en för den militära,
ingenting har uträttat. Det heter, att de
försök, som organisationsnämnden har
gjort för att effektivisera statsapparaten,
inte kan sägas ha krönts med någon
större framgång. Det är väl ändå orättvist.
Man kan nog peka på en hel rad
åtgärder, som organisationsnämnden har

föreslagit och som också har förverkligats
inom statsförvaltningen. I detta
sammanhang skulle jag också vilja
bringa på tal ett gammalt önskemål,
nämligen en samordning mellan organisationsnämnden
och sakrevisionen. Jag
kan inte bli övertygad om lämpligheten
av att vi har två jämsides fungerande
ämbetsverk på detta område, låt vara
att deras arbetsuppgifter delvis är olika.

Man kan alltså inte säga att vi saknar
kontrollorgan inom statsverksamheten.
Förutom de två av mig nämnda institutionerna
har vi riksdagens egen revision,
som ju numera fungerar såsom ett riksdagens
ämbetsverk. Vi har också riksräkenskapsverket,
även om dess granskning
mera avser formella ting. Den fundamentala
faktorn i fråga om statsverksamheten
och dess ansvällning är emellertid
riksdagen. Hur går det egentligen
till? Plötsligt uppstår ett nytt behov.
Med anledning därav framlägges i proposition
förslag till vissa åtgärder, eller
också väckes en motion i riksdagen. En
kommitté tillsättes för att föreslå åtgärder.
Dess förslag mynnar ut i tillsättande
av en kommission eller organisation
av något slag. Denna kommission — vi
kan ju utgå ifrån att det blir en sådan —
utför sin verksamhet klokt eller dumt,
hur man nu ser på saken. Den blir sedan
färdig med sitt uppdrag. Då inträffar
emellertid det svåraste av allting:
kommissionen vill inte låta sig
upplösas, och alltid kan man förete några
skäl för att den fortfarande skall få
bestå.

Vad nu sagts om tillfälligt inrättade
kommissioner gäller nog i viss utsträckning
också om våra ämbetsverk, som
från tid till annan fått förstärkningar,
vilka kanske bara skulle vara tillfälliga
men som i själva verket har kommit att
bli bestående. Jag kan från min egen
verksamhet såsom statstjänsteman konstatera
hur mycket onödigt inspekterande,
kontrollerande och rådgivande som
förekommer icke minst på undervisningsväsendets
område. Härvidlag tänker
jag inte på skolöverstyrelsen, tv under
de tjugo år som jag var rektor hade
jag besök från skolöverstyrelsen en enda

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Om rationaliseringar och begränsningar
gång. Jag tänker i stället på alla möjliga
ämbetsverk som skickade ut tjänstemän
för att kontrollera den ena eller
andra, ofta mycket lilla detaljen. Såvitt
jag förstår gjorde dessa besökare föga
eller ingen nytta, utan de åstadkom kanske
snarare skada genom att de upptog
vederbörande tjänstemans tid ute på fältet,
ty alltid ville de ju åtminstone ha
ett samtal såsom resultat av det hela.
Jag tror, att om man verkställde en översyn,
skulle man finna att det på många
håll inom vår statsförvaltning existerar
en hel del onödiga anordningar.

Jag kommer, herr talman, tillbaka till
vad jag nyss sade, nämligen riksdagens
ansvar. Jag skall tillåta mig att anföra
ett par konkreta exempel.

I går förekom i statsutskottet behandling
av en motion som åsyftar en rationalisering
av och samverkan mellan vissa
vetenskapliga institutioner. Jag kan
nämna att här i Stockholm har vi på
vissa områden parallellt fungerande fyra
olika institutioner, som har samma uppgift.
En del av dessa institutioner är
bundna vid högskolorna. De är otillräckligt
utrustade och kanske inte alltid
tillräckligt funktionsdugliga. Förslaget
åsyftade att få till stånd en samverkan
och samordning i syfte att skapa gemensamma
institutioner, fullt bärkraftiga för
olika verksamheter inom statsförvaltningen.
Den avdelning inom statsutskottet,
som hade haft ärendet under noggrann
omprövning och penetrerat frågan,
tillstyrkte i stort motionen. Men
när ärendet kom till utskottet in pleno,
vändes hela saken upp och ner. Under
en tillfällig stämning beslöt utskottet visserligen
inte att avstyrka motionen, men
det skrev så kritiskt att något resultat
av den föreslagna rationaliseringsåtgärden
inte torde komma till stånd.

Jag skall anföra ett annat exempel. Det
gäller ett ärende som ännu inte kommit
på riksdagens bord.

År 1936 eller 1937 — jag kan inte säkert
erinra mig vilket år — beslöt riksdagen
på förslag av dåvarande ecklesiastikminister
Engberg i princip att en viss
verksamhet i Stockholm skulle upphöra.
Så blev det ecklesiastikministerskifte,

i den statliga verksamheten.

och statsrådet Bagge blev ecklesiastikminister.
Han vacklade och kom tillbaka
till 1940 års riksdag med ett mer svävande
uttalande i frågan. Riksdagen stod
emellertid fast vid sitt beslut från några
år tidigare. När statsrådet Bagge åter
kom tillbaka med frågan år 1941, blev
riksdagens beslut detsamma. Riksdagen
har alltså vid tre olika tillfällen sagt ifrån,
att verksamheten i fråga skall upphöra.
Vad har emellertid inträffat? Jo, i våras
kom en kungl. proposition med mycket
svävande uttalanden, där till sist vederbörande
statsråd efter krumbukter hit
och dit föreslog, att den rudimentära
verksamhet som har fortsatt i Stockholm
sedan riksdagens beslut i slutet av
1930-talet nu skall återupptas i full omfattning.
Man kan ställa sig den frågan:
Har det tillkommit några nya fakta under
tiden? Nej, inga andra nya fakta än
att erfarenheten visat att verksamheten
i fråga i dag är än mindre behövlig än
den var för 17 år sedan. Förmodligen
kommer »transportkompaniet» här i
riksdagen att godkänna vad Kungl. Maj :t
i sin vacklan har föreslagit, och förmodligen
kommer väl också de partier, som
här har motioner på riksdagens bord
och som i går i statsutskottet gemensamt
avstyrkte en rationaliseringsåtgärd, även
att göra det nu om fjorton dagar.

Jag har, herr talman, tillåtit mig att
anföra dessa exempel för att belysa det
bristande sammanhanget mellan teori
och praxis på detta verksamhetsfält.
Skall vi kunna få till stånd en förenkling,
en rationalisering och ett förbilligande
av statsverksamheten och ett hämmande
av fortsatta utgiftsökningar, är
det riksdagen som främst kommer i
skottgluggen, ty det är riksdagen som
har ansvaret.

Jag kommer, herr talman, inte att
framställa något yrkande under denna
punkt, utan skall göra det först under
nästföljande punkt.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Egentligen hade jag avsett
att ta till orda under nästa punkt på
föredragningslistan, men då debatten i

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Om rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

denna punkt synes röra sig över hela
fältet — frågan om möjligheter att begränsa
statsutgifterna — har jag med
herr talmannens tillåtelse begärt att få
yttra mig redan nu.

Huvudfrågan vid höstens valdebatt var
nog kravet på en sänkning av de direkta
skatterna. Det var märkligt, hurusom
denna tanke vann anslutning från alla
partier. Valutgången visar också att det
finns djup resonans för kravet på en
lättnad i skattetrycket.

Inom bondeförbundet har vi delat denna
uppfattning, fastän vi under vårriksdagen
inte fann det möjligt att ansluta oss
till kravet på sänkning av uttagningsprocenten
från 110 till 100. Det rådande
statsfinansiella läget medgav enligt vår
mening inte en sådan sänkning. Statens
stegrade lånebehov •—- som tar sig uttryck
i att lånemarknaden anstränges
med det ena stora statslånet efter det
andra — ger vid handen att det inte
finns något överflöd av statsinkomster
för att täcka de nödvändiga statsutgifterna.
Visserligen sker upplåningen i och
för kapitalinvesteringar, men man tycker
ändå att det skulle vara välgörande
om någon del av dessa investeringar
kunde täckas med skattemedel.

Om alltså någon möjlighet till skattesänkning
inte funnits i år, har vi däremit
inom bondeförbundet ansett en
översyn av den statliga verksamheten i
hög grad påkallad. Den statliga verksamheten
företer under de senaste åren bilden
av en allt mer stigande bvråkratisering,
en allt starkare söndersplittring.
De föregående talarna, särskilt fröken
Andersson, har med exempel visat hurusom
denna snårskog av byråkrati växer
och breder ut sig. .lag skulle kanske i
någon mån kunna berika exemplifieringen
genom att vara så extrem alt jag gör
gällande, att sönderdelningen av hushållningssällskapens
verksamhet i och
med att lantbruksnämnderna inrättades
kanske inte var av behovet oundgängligen
påkallad. Lantbruksnämndernas och
hushållningssällskapens verksamhet leder
nu ofta till ett slags skytteltrafik mellan
de olika befattningshavarna, där den
ene knappast vet vad den andre gör

inom precis samma verksamhetsområde.
Därtill kan läggas att lantmäteristyrelsen
nog ofta med fördel skulle kunna handha
den yttre rationaliseringen ute i länen.
Jag tror att man skulle kunna genomföra
en viss sammanslagning av
verksamhetsgrenar, som på detta sätt har
splittrats. När det gäller förbättringsbidragen
till lantmannabyggnader ligger
exempelvis ärendena om ekonomibyggnader
under lantbruksnämnderna, medan
bostadsförbättringsverksamheten är
lagd under länsbostadsnämnderna, om
jag inte tar miste. Vad beträffar landsbygden
och jordbruket — det område
som närmast intresserar oss — har det
alltså växt fram en splittring av arbetsorganen,
som inte kan anses vara rationell.

Vi har ansett att en översyn av statsverksamhetens
olika förgreningar på hela
det vittomfattande fältet skulle kunna
leda till vissa resultat. Vi är medvetna
om att statsutgifterna till största delen
är bundna. En begränsning av utgifterna
under fjärde huvudtiteln möter alltid
svårigheter. Hur långt vi skall sträcka
oss i fråga om försvarsutgifterna är en
bedömningsfråga, som beror av det utrikespolitiska
läget och vår ekonomiska
bärkraft, och jag vill inte göra något
uttalande om möjligheterna till en begränsning
på detta fält.

Stora delar av de sociala utgifterna
är vi alla ense om. Den ökade tryggheten
för de gamla genom de starkt förbättrade
folkpensionerna har från alla
håll hälsats med glädje, likaså barnbidragen
o. s. v. Inom femte huvudtitelns
ram kan dock finnas möjligheter till besparingar
på vissa områden; det är inte
möjligt att i detta sammanhang ge detaljanvisningar,
men jag konstaterar att en
översyn bör kunna ge vissa resultat.

Lönekineseriet när det gäller de statsanställda
har redan påtalats här. Den
ökade statsverksamheten leder till att
detta fält vidgas mer och mer och det
torde vara obestridligt att förenklingar
på området kan leda till minskningar i
statens utgifter.

Grunden för skattesänkningar är
ofrånkomligt, det vill jag fastslå, att man

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Om rationaliseringar och begränsningar

söker inom det möjligas ram begränsa
statsutgifterna. Jag tror för min del att
detta är det enda verkliga underlaget för
krav på skatteminskningar. Med det
starka försörjningsunderlag, som vårt
folk äger i våra naturtillgångar, borde
vi med en klok och förnuftig hushållning
ha möjlighet att åstadkomma ett
drägligt skattetryck, i all synnerlighet
som vi undgått krig och därmed förenade
svårigheter. Vi följer med intresse
utvecklingen i sådana länder som England
och Tyskland. Dessa av kriget hårt
drabbade länder har kunnat genomföra
skattesänkningar under den senaste tiden.
Låt vara att deras skattetryck i
vissa avseenden är mycket högre än vårt,
men de har inte heller samma goda underlag
för sin folkförsörjning som vi.

Jag tycker nog att utskottet bort visa
större förståelse för de framställningar,
som gjorts i tre olika motioner om en
översyn av den statliga verksamheten.
Den utredning, som avser vissa skattelindringar
genom en förenklad taxering,
anser jag för min del, i varje fall i den
form den framförts till regeringen, inte
på detta stadium vara så tillfredsställande,
att dess förslag kan läggas till grund
för en regeringsproposition i ärendet
utan mycket ingående omarbetningar.

Det finns vissa skatter, som vi på
vårt håll aldrig kunnat acceptera. Jag
skall i detta sammanhang nämna kvarlåtenskapsskatten,
som egentligen aldrig
av oss har betraktats såsom en skatt
utan såsom en konfiskation av ett sparkapital,
som kanske under en följd av
år insamlats av en familj. Jag skall inte
gå närmare in på frågan om kvarlåtenskapsskattens
avskaffande — jag
får kanske tillfälle att återkomma till
den senare — men jag tror att borttagandet
av denna skatt, som åt statskassan
ger endast 20 miljoner kronor per år,
inte skulle leda till några minskade statsinkomster
utan tvärtom ökade sådana.
Det kan synas märkligt, att man vågar göra
ett sådant påstående, men den sönderslagning
som skett av de större familjeförmögenheterna
genom hotet från kvarlåtenskapsskatten,
har ju lett till att den
fortlöpande förmögenhetsskatten i vä -

i den statliga verksamheten,
sentlig grad minskat. Detta är ju en förlust,
som skulle ersättas, därest frågan om
borttagandet av kvarlåtenskapsskatten
skulle vinna gehör. Vidare är det alldeles
uppenbart att denna felaktigt konstruerade
beskattningsform väl i många
fall har en destruktiv inverkan på bl. a.
produktionen. Vid en företagsledares
dödsfall, då ju skattesumman tages ut
ur det odelade dödsboets förmögenhetsmassa,
skulle ett bortfall av denna skatt
automatiskt leda till en ökad arvslottsbeskattning,
som i och för sig väl torde
täcka inkomstbortfallet för staten. Jag
tror att man på mycket stora områden
av vårt produktionsliv skulle vinna i
effektivitet och styrka genom att en sådan
åtgärd vidtoges.

Jag har här endast velat peka på några
detaljer. Det är inte möjligt att i detta
sammanhang göra några ytterligare
påpekanden, men jag vill med styrka
göra gällande, att kravet på skattesänkningar
skär brett genom vida folklager
och att det kan finnas skäl att avlyssna
folkstämningen i detta avseende. .lag
tror också att det kan finnas skäl att vi
unnar oss en andhämtningspaus i arbetet
på vissa statliga områden för att se
vad vi orkar med. Vi har ändå här i landet
en standard på det sociala området,
som inte uppnåtts av andra folk i världen.

Jag har inte någon anledning att för
närvarande ytterligare argumentera i
denna fråga. Det blir väl tillfälle att i
framtiden återkomma till dessa spörsmål.
Jag skall senare vid punkten 16 på
föredragningslistan, som gäller statsutskottets
utlåtande nr 174, återkomma
med ett yrkande.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Det är väl ganska naturligt
att den statliga verksamheten i ett
land som vårt, där den ändå är av så
stor omfattning, är föremål för intresse
från medborgarnas sida. Alla torde finna
det önskvärt att de medel, som anvisas
för olika ändamål, kommer till så
effektivt utnyttjande som möjligt och att
de statliga företagen skötes på ett rationellt
sätt. På den punkten behöver så -

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Om rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

ledes inte råda några delade meningar
mellan dem, som uppträder såsom reservanter
i detta sammanhang, och dem
som företräder utskottet i denna fråga.

Det är ett betraktelsesätt som kanske
kan verka nog så bestickande, när man
i högermotionen hemställer, att riksdagen
måtte uttala, att den anser planmässiga
åtgärder för fortgående effektiva
lättnader i den sammanlagda beskattningen
ofrånkomliga, och av denna orsak
anhåller, att Kungl. Maj:t måtte
framlägga de förslag till rationaliseringar
och begränsningar i den statliga verksamheten,
som kan befinnas möjliga och
erforderliga för genomförandet av skattelättnader.
Detta är som sagt ett resonemang,
som kan verka bestickande, men
som — förlåt att jag säger det — faktiskt
inte är rationellt. Det kan nämligen
inte vara en riktig princip, att man
för att rationalisera verksamheten endast
utgår ifrån hur stort skattetrycket
är vid olika tillfällen. Även om det ur
många synpunkter kan anses angeläget
att ha låga skatter, är det självklart att
man inte från den förutsättningen skall
bedöma nödvändigheten av rationaliseringar.
Det bör väl i alla lägen, oavsett
sådana här faktorer, vara betydelsefullt,
att man försöker utvinna så hög effektivitet
som möjligt och att samhällets
utgifter för olika ändamål ger full valuta.

Det är ju så att man i ett välskött
företag vinnlägger sig om att ständigt
försöka tillgodogöra sig de tekniska
framsteg, som står till buds. Oavsett om
det känns som en tvingande nödvändighet
att göra detta med hänsyn till låt
oss säga vinstutvecklingen inom företaget,
utnyttjar man likväl möjligheterna
till rationalisering. På samma sätt bör
det väl vara med rationaliseringssträvandena
inom den statliga verksamheten.
Där man har möjlighet att göra förbättringar
och där man kan effektivisera
bör man naturligtvis utnyttja dessa
tillfällen, oavsett om skatterna vid det
aktuella tillfället uppfattas såsom höga
eller låga. Här är det i första hand fråga
om att fortlöpande ha uppmärksamheten
riktad på verk och styrelser och statlig

verksamhet över huvud taget, så att man
kan få verksamheten så effektiv som
möjligt.

Jag skall sedan övergå till frågan om
vilka instrument som skall användas för
att övervaka att rationaliseringen inom
den statliga sektorn av näringslivet blir
så effektiv som möjligt. Gång efter annan
har vi sett, hur man i diskussionerna
om den statliga verksamheten framhållit
betydelsen av att vi skulle få ett
centralt organ för rationaliseringssträvanden.
I fjol var det fråga om att skapa
ett sådant organ —- något som herr
Ohlon redan erinrat om — genom en
sammanslagning av statskontoret, sakrevisionen
och statens organisationsnämnd,
varigenom det skulle — såsom
det sades i den förra året väckta motionen
i detta ämne — skapas ett starkt
rationaliseringsorgan. I år yrkas det i
motionerna nr 320 i första kammaren
och nr 416 i andra kammaren från bondeförbundshåll
på en utredning, genom
vilken representanter för de olika partierna
skulle kunna försöka att finna vägar
till förenklingar och besparingar
inom förvaltningen. I de båda andra
motionerna nöjer man sig med att begära
Kungl. Maj:ts medverkan till en
översyn.

Utskottet har emellertid inte velat tillmötesgå
något av dessa önskemål, och
detta därför att samhället redan har
organ som kontinuerligt sysslar med
dessa frågor. Statens organisationsnämnd
och sakrevisionen har ju till uppgift
att åstadkomma förenklingar och besparingar
inom den statliga verksamheten,
och inom vissa verk finns det ju särskilda
organ, som oavbrutet försöker
finna nya metoder och arbetsformer på
sina respektive områden.

Fröken Andersson har tidigare citerat
uttalanden ur tidskriften »Från Departement
och Nämnder». Det finns i ett
nummer av denna tidskrift en artikel, i
vilken det redogöres för organisationsnämndens
verksamhet, och jag vill erinra
om det program för verksamheten
som däri presenteras. Organisationsniimnden
siiges diir ha följande uppgifter: -

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Om rationaliseringar och begränsningar

1. Att periodiskt utföra systematiska
organisationsundersökningar inom de
verk, vilka ej ha egen rationaliseringsavdelning.

2. Att själv utföra eller deltaga i organisationsundersökningar
av principiell
betydelse inom hela statsförvaltningen.

3. Att vara rådgivande åt verk med
egen rationaliseringsavdelning och deltaga
i principiellt viktiga organisationsundersökningar
inom dessa.

4. Att vara rådgivande organ i organisatoriska
och administrativa frågor av
allmänt intresse samt beträffande kontorstekniska
hjälpmedel.

5. Att samordna rationaliseringsarbetet
inom statsförvaltningen genom att
ordna regelbundna sammanträden mellan
cheferna för rationaliseringsorganen
i olika verk, genom kurser och lämpliga
publikationer.

Det finns ytterligare ett par uppgifter,
som kanske i detta sammanhang
inte har så stort intresse.

Det lämnas också en redogörelse för
nämndens sätt att arbeta. Beträffande
de granskningar av de olika verksamhetsgrenarna
som utföres säges följande:
»Denna granskning omfattar bland
annat en bedömning av huruvida delar
av verksamheten lämpligen böra antingen
helt bortfalla respektive övertagas
av andra organ eller tillkomna respektive
övertagas från andra organ.»
Här gör man således från organisationsnämndens
sida vid dess undersökningar
just sådana här värderingar, om det
kan vara lämpligt att överföra enskilda
arbetsuppgifter till det ena eller andra
organet, och jag förmodar att dessa strävanden
på lång sikt kommer att leda till
att vi kommer ifrån det dubbelarbete
som kan tänkas förekomma. Det har vidare
i den artikel jag åberopar uppgivits,
att detta program överensstämmer
med de erfarenheter, som gjorts inom
andra länder med central rationaliseringsverksamhet
inom statsförvaltningen.
Det säges vidare, att det numera
finns sådana organ i ett 30-tal länder.

Eftersom vi redan har ett organ, som
sysslar med rationaliseringsfrågorna,

i den statliga verksamheten,
finns det enligt utskottets mening ingen
anledning att i rationaliseringssvfte tillsätta
en särskild utredning på det parlamentariska
planet.

I motionen nr 321 i första kammaren
och nr 484 i andra kammaren framställes
även ett yrkande om en begränsning
av den statliga verksamheten. Motionärerna
har i det sammanhanget framhållit,
att det bör ankomma på regeringen
att ta initiativ i sådan riktning, eftersom
— såsom det säges — det endast är den
verkställande makten som kan överblicka
alla de områden, där det allmänna
griper in.

Nu är det väl i alla fall på det sättet,
att Kungl. Maj :t alltid får visa återhållsamhet
och göra begränsningar i fråga
om de anspråk, som ställes från olika
håll. Under budgetarbetet får man väl
ideligen pröva angelägenhetsgraden av
de anspråk, som verk och styrelser framställer.
Och det är faktiskt i det avseendet
som regeringen har möjlighet att visa
sina politiska ambitioner. Det man anser
önskvärt och angeläget föres fram,
medan annat får lov att stå tillbaka. Det
är klart att det egentligen är banalt att
uppehålla sig vid en så självklar sak,
men det borde, tycker jag, vara lika
självklart, att ett parti som högern inte
kan få sina önskningar om begränsning
av den statliga verksamheten förverkligade
av en regering, som består av
socialdemokrater och bondeförbundare.

Vi har ju under det här riksdagsåret
ganska ofta kommit till skilda uppfattningar
om värdet av olika reformer, som
samhället lägger ner pengar på, och
inom högern har man väl i långa stycken
samma uppfattning nu som vid beslutens
fattande. Om man skulle tillgodose
de önskningar, som motionärerna har,
skulle det väl därför betyda, att de andra
partierna fick lov att överge sina
tidigare uppfattningar och ansluta sig
till dem som högerpartiet företräder.
Det är väl mer än man i sparsamhetens
intresse kan ha rätt att begära.

När vi sedan ser på vad som är möjligt
att spara, finner vi ganska snart,
att de verkligt stora utgifter, som samhället
har, faller på fjärde och femte

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Om rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

huvudtitlarna. Det finns ju knappast någon,
som är särskilt angelägen om att
sätta in en besparingsaktion på de områdena.
Liksom när det gäller de övriga
huvudtitlarna blir det här naturligtvis
en avvägningsfråga i sista hand. Denna
avvägning bör givetvis göras här i riksdagen,
och det blir därför riksdagens
sak att avgöra, hur långt den statliga
verksamheten skall sträcka sig på olika
områden.

Till sist skulle jag vilja anknyta till
vad herr Ohlon anförde. Han omnämnde
— lustigt nog, tycker jag — den diskussion
som har förts i statsutskottet i
en fråga, som först i nästa vecka kommer
att bli föremål för behandling här
i kammaren. Han antydde emellertid
vad det rörde sig om. Han menade, att
när det finns en del i utskottet, som har
ställt sig avvisande till tanken på att
föra alla universitet och högskolor under
en hatt, skulle det vara ett uttryck för
att man inte har något intresse av rationalisering.
Det blir väl tillfälle att återkomma
till den saken, när den skall behandlas
här i kammaren, men jag kan
inte finna att ett sådant ställningstagande
skall vara utslagsgivande för frågan,
huruvida det finns intresse för rationalisering
eller inte. Det finns kanske anledning
att säga sig, att om vi följer motionären
på den punkten, skulle vi kanske
få ett nytt ämbetsverk här i landet
— det förefaller mig inte otroligt — och
det skulle måhända medföra ökade kostnader
för staten.

Jag uppfattade inte riktigt vad herr
Ohlon sade i slutet av sitt anförande, då
han talade någonting om »transportkompaniet».
Jag fick för mig, att han syftade
på vissa partier, men jag vet inte
om herr Ohlon känner till, att det parti
här i riksdagen, som mest följsamt går
efter sin partiledning, faktiskt är folkpartiet.
Jag förmodar att han i så fall
haft det egna partiet i tankarna.

Låt mig till sist, herr talman, få yrka
bifall till utskottets hemställan beträffande
utlåtandet nr 173. Jag ber att senare
få återkomma beträffande övriga
utlåtanden.

I detta anförande instämde herrar
Gustaf Karlsson (s), Iwar Anderson (s)
och Einar Persson (s).

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! När det gäller den del
av diskussionen, som omfattar problemet,
på vilket sätt man skall åstadkomma
en lättnad i skattetrycket, vill jag
bara konstatera, att önskemålet är samfällt,
oavsett vilket politiskt parti vi representerar.
Jag skall i det sammanhanget
inte ge mig in på den sida av besparingsmöjligheterna,
som har med riksdagens
åtgöranden på det sociala fältet
att göra, eftersom man där med naturnödvändighet
kommer till motsättningar,
inte i fråga om besparingar i och för sig,
men i fråga om vad man vill göra på
det ena eller andra fältet.

Jag tror emellertid att man skall kunna
finna en gemensam plattform för
denna diskussion, om man inskränker
den, som jag tänker göra, till att gälla
besparingsmöjligheter, förenklingsmöjlighcter
med den apparat vi nu har. Det
har ju inte heller ställts några yrkanden
om att de stora utgiftsposter som
vi har på vissa avsnitt skulle beskäras i
syfte att åstadkomma skattelättnader,
utan man är inne på frågan, om man
inom den statliga apparatens ram skall
kunna åstadkomma någonting. Jag tycker
att all sådan strävan är vällovlig,
och jag tycker det är av intresse att få
höra sådana fall som har relaterats exempelvis
av fröken Andersson, men jag
är mycket pessimistisk, därför att jag
tror att man inte kan lösa den frågan
genom allmänna deklarationer, utan att
man måste angripa problemet punktvis
på det sätt som de statliga rationaliseringsorganen
får lov att göra.

Nu tror jag ju också, att ett sådant här
yrkande om en allmän översyn lätt kan
skapa den föreställningen, att statens
verksamhet inte är rationellt ordnad, att
dess tjänstemän sitter och har det bekvämt
och över huvud taget inte utför
något intensivt arbete. För att få en bakgrund
skulle jag vilja påpeka, hur dessa

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Om rationaliseringar och begränsningar
olika verksamhetsgrenar fördelar sig i
fråga om antalet tjänstemän. Det kan ju
vara rätt intressant.

Staten har i runt tal 250 000 tjänstemän
på statliga reglementen med avlöning
från staten. Av dessa är 45 000 lärare.
Var finns rationaliseringsmöjligheterna
på det området, som kräver expansion
och där man i dag inte kan få
tag i en folkskoleutbildad vikarie i
Stockholm, utan får anlita allt möjligt
annat folk för att täcka föreliggande behov?
Vi har sjukvården med 14 000 enligt
avlöningsreglementet anställda. Var
finns besparings-, inskränknings- och
rationaliseringsmöjligheterna där? Det
finns inga sådana möjligheter, som inte
redan tillvaratagits. Jag vill inte säga,
att det inte i några detaljer kan finnas
möjligheter till rationaliseringsåtgärder,
men att dessa skulle kunna gälla några
större ingripanden och ge sådana belopp,
att de kunde få någon betydelse
för en skattesänkning förefaller mig litet
väl optimistiskt.

Inom försvaret finns det 41 000 anställda.
Jag kan inte uttala mig om rationaliseringsmöjligheterna
där, men att
vi i dag inte vill inskränka den verksamheten
torde vara uppenbart.

Inom affärsverken slutligen finns den
stora posten tjänstemän, 106 000. Är det
någon soin tror, att inte telegrafverket,
vattenfallsverket, domänstyrelsen, statens
järnvägar, postverket och andra gör
allt vad de kan för att rationalisera?
Den som tittar litet på vad som händer
inom en del av dessa verk kan konstatera,
att det inte brister något i deras
rationaliseringssträvanden, jämfört med
annan företagsamhet, utan de ligger långt
framme. Då uppstår ju problemet, hur
man skall kunna få några verkligt omfattande
insatser, som svarar mot den
allmänna, av alla uppmärksammade
appell, som reservanterna här vill att
man skall ställa till Kungl. Maj:t.

Sedan återstår 19 000 anställda inom
den egentliga förvaltningen. Det är klart
att där finns en del mindre ändringar
att göra, men jag tror inte ett ögonblick
på att dessa skulle ge oss några pengar
som skulle svara emot det behov som

i den statliga verksamheten,
här föreligger, om man vill åstadkomma
någon märkbar skattesänkning.

Naturligtvis finns det åtskilligt inom
den statliga verksamheten, som inte är
bra. Det skulle ju vara löjligt att påstå,
att allting är perfekt inom denna verksamhet.
Men jag skulle vilja framhålla
en brist som här har nämnts av fröken
Andersson — kanske herr Ohlon också
var inne på saken. Det gäller kontrollsystemet,
den minutiösa kontroll av
statsapparaten, som riksdagen själv kräver
och som riksdagen, när man kommer
till de praktiska sammanhangen,
inte är beredd att ge avkall på.

Vi har utredningar om statens affärsdrivande
verk och deras verksamhetsformer.
Jag vet inte vad de kan leda
till; jag sitter visserligen med där, men
det är för tidigt att bilda sig något omdöme
om det. Det kan ju hända att man
kan befria staten från en del kontroll
och annat sådant i detta sammanhang,
men jag tror att det blir mycket svårt
att göra det. Om ett enskilt företag har
vissa brister, blir det inte samma reaktion,
som om det gäller ett statligt verk.
Uttrycket »rättsröta» ligger så långt
fram på tungan i det ögonblick man upptäckt
att någonting handliavts utan denna
minutiösa noggrannhet att tjäna staten
och medborgarna rättvist, att varje
befattningshavare och alla som har med
staten att göra är utomordentligt omsorgsfulla
i sitt handhavande av uppgifterna.
Detta medför att apparaten blir
tung. Om man inom den statliga företagsamheten
— kanske med avsteg ifrån
vad som är alldeles regelrätt i förhållande
till föreskrifter och reglementen
— skulle göra vad som i det eller det
läget skulle vara praktiskt, har man inga
garantier för att det inte dyker upp någon
som säger, att detta var visserligen
klokt handlat, men karlen skall ställas
till ansvar därför att det var mot reglementet
och föreskrifterna och instruktionen.
Då frågar man sig: Hur skall
man lösa det problemet? Jag kan inte
svara på det, men jag tror att en av
anledningarna till tungroddheten ligger
just på det planet. Skall man göra något,
måste man skapa toleranser på olika

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Om rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

håll, men då får man också finna sig i
en del åtgärder, som kanske inte är så
där hundraprocentigt konsekventa som
man kräver nu. Jag vet ju litet grand
vad jag talar om från det område som
man här snuddat vid, när man hänvisat
till en tidigare debatt om lönekineseriet.
Det är klart att det blir på det sättet,
när man skall skapa garantier för att
ingen enda skall lida någon orätt i sitt
förhållande till staten, och detta gäller
inte bara löntagarna, utan det gäller också
medborgarna i alla deras förhållanden
till statliga institutioner. Undra sedan
på att vi får en tung apparat!

Nu skall inte första kammarens ledamöter
tro, att jag vill kasta alla dessa
kontroller över bord. Jag har närmast
tagit till min uppgift att här påvisa, hur
den egentliga problemställningen gestaltar
sig, och att framhålla att det faktiskt
inte hjälper med allmänna deklamationer
om att något måste göras. Gör som
herr Ohlon och fröken Andersson gjort!
Det tycker jag är riktigt: peka ut vissa
områden, låt oss sedan diskutera dessa
områden och se efter vad som kan rationaliseras
där. Antagligen kommer vi inte
att hitta mycket, men förmodligen kommer
vi att få förklaringen till att de och
de besparingsåtgärderna inte har kunnat
vidtagas. Herr Ohlon talade om bristen
på samordning i ett visst fall. Jag kan
inte den frågan, och jag ber om ursäkt
för att jag ändå tar upp den här —■ det
sker närmast för att göra en jämförelse.
Herr Herlitz och jag satt med i en decentraliseringsutredning
(som avslutade
sitt arbete för några år sedan) med uppgift
att förhindra samordning, att åstadkomma
en rationalisering decentraliseringsvägen.
Ibland får man gå den vägen,
det kan också vara rationellt. Ibland
får man centralisera — när det är rationellt.
Man kan alltså inte följa någon
för alla situationer given regel eller
princip som innebär att det bör centraliseras
eller att det bör decentraliseras.
Vad som bör göras är ytterst beroende
av vilket område det gäller att rationalisera.

Herr talman! Jag är lika intresserad
som reservanterna för att bär skall gö -

ras någonting. Med mitt anförande har
jag närmast velat framhålla att vi dock
inte bör skapa den föreställningen bland
allmänheten att den statliga verksamheten
brister i rationalitet. All företagsamhet
och all verksamhet är ständigt i behov
av översyn. Ibland växer en verksamhet
ut så att man så att säga får
göra om den från fundamentet, det duger
inte med pålappningar. Sådant händer
naturligtvis också på det statliga
området. Men det måste självfallet vara
Kungl. Maj:ts och de organs sak, som
sysslar med detta, att ta itu med dessa
uppgifter. Ett bifall till reservanternas
yrkande, som jag tyvärr inte kan biträda,
skulle kunna innebära — och detta
är skälet till mitt ställningstagande —
att man ger det svenska folket dels föreställningen
att den statliga verksamheten
allvarligt brister i fråga om rationalitet,
vilket inte är förhållandet, dels
förhoppningen att man genom några ingripanden
skulle kunna åstadkomma
verkligt omfattande besparingar, något
som jag inte tror på.

Jag vill därför för min del, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

I herr Åmans yttrande instämde herr
Sjödahl (s).

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Alla är lika intresserade
för sparsambet, det har vi hört av dagens
samtliga talare. Alla partier är med
på sparsamhetslinjcn, och alla är naturligtvis
också angelägna om att skatterna
hålls nere. Men resultatet av dessa uttalanden
tycks bli mycket magert. Det
leder ju inte till något resutat att högern
i efterhand summerar ihop, vilka besparingar
som skulle ha gjorts om dess olika
förslag hade bifallits, och det leder
inte till något resultat, att folkpartiet
lägger fram förslag om bokföringsmässiga
åtgärder för att minska avsättningarna
till vissa bostadssubventioner. Jag
tror att vi måste angripa problemet på
ett nytt sätt.

Bland de motioner, som ligger till
grund för nu diskuterade utskottsutlåtande,
finns en bondeförbundsmotion

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Om rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

som framför tanken att man skulle tillsätta
en parlamentarisk utredning, där
de olika partierna är företrädda. Det låter
ju inte så märkvärdigt, men jag skulle
tro att man i alla fall får tillgripa en
sådan utväg, om man skall kunna komma
någonstans. I en sådan utredning
skulle de olika partiernas representanter
få överlägga med varandra och visa
hur mycket de var och en på sitt område
vill spara. Besparingsaktionerna måste
ju planeras i förväg, man måste
vara överens om dem, om de skall
kunna genomföras. Högern är särskilt
intresserad av ett område, folkpartiet
av ett annat, socialdemokraterna av ett
tredje; bondeförbundet är givetvis intresserat
framför allt för landsbygdens
frågor. Varje parti måste pruta något på
sina egna önskemål, om det verkligen
skall bli något resultat. Jag kan därför
inte finna någon annan möjlighet än att
man går den parlamentariska utredningens
väg.

Jag vill erinra om de besparingsaktioner
som tidigare satts i gång under
årens lopp, bl. a. en under kriget, då en
framstående industriman hade till uppgift
att föreslå besparingar inom förvaltningen.
Det resulterade i praktiskt taget
ingenting. Och för bara några år sedan
— det kommer vi allesamman ihåg —-arbetade en politiskt neutral högt kvalificerad
utredningsman länge och lade
sedan fram ett ganska betydande besparingsprogram.
Men det blev inte stort
resultatet av det. Jag erinrar mig särskilt
en fråga som stötte på patrull i
riksdagen. Utredningsmannen hade föreslagit
något hundratusental kronors besparing
på anslaget till bidrag till mindre
bemedlades djursjukvård på landsbygden.
Statsrådet Sräng lade fram detta
förslag för riksdagen, men kamrarna avvisade
det. Jag nämner detta bara som
ett exempel. Det brukar gå på det sättet.
Man måste inom partierna komma överens
i förväg, om man skall komma någon
vart.

Nu har herr Oldon i dag sagt att det är
riksdagen och partierna som det beror
på, och det är ju alldeles riktigt. Det är
min mening också. Däremot blev jag för -

vånad när herr Ohlon i dagens diskussion,
och det har sedan återkommit i
ett par andra anföranden, drog in ett
förslag som kommer upp i riksdagen
nästa vecka, nämligen om viss organisation
för universitet och högskolor.
Herr Ohlon ville göra gällande att det
var ett vackert prov på rationalisering
men att statsutskottet i ett slags anfall
av yrsel — det kanske inte var det ordet
han använde — avstyrkte detsamma i
går. Jag vill bara så här tidigt som en
vecka i förväg säga, att vi har starka
belägg för att detta så kallade besparingsförslag,
som herr Ohlon talade om,
i stället skulle leda till mycket dryga
ökade utgifter. Två universitet och en
högskola förklarade, att resultatet av att
samtliga universitet och nästan samtliga
högskolor skulle läggas under universitetskanslerns
ledning skulle bli, att vi
får ett nytt stort ämbetsverk här i Stockholm.

Herr talman! Man måste be milda
makter bevara oss för en besparingspolitik,
som går i den riktningen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! När fröken Andersson
började sitt anförande nämnde hon, åt!
de saker som dessa motioner innehåller
är sådana som vi diskuterat flera gånger.
Det stämmer. Vi har hållit på med
detta omkring nio år, och jag tycker att
under alla dessa år skulle man från motionärernas
sida — det är högerns och
folkpartiets sida — kunnat komma fram
med några konkreta förslag, så att det
funnits någonting att ta på sedan så
många år har förflutit under denna diskussion.
Men när vi i dag är i samma
situation och ånyo diskuterar denna sak,
finner vi att man alltjämt är lika tomhänt.
Ingenting påtagbart har ännu föreslagits,
utan det blir bara, som herr
Åman nämnde, rena deklamationer. Som
någonting annat kan jag inte heller beteckna
det som fröken Andersson framfört
här i dag och som framförts vid ett
tidigare tillfälle, nämligen att när det
gäller byggnadsfrågor skall en sådan
oändlig mängd myndigheter och ämbetsmän
behandla dessa ärenden. Detta mås -

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Om rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

te ovillkorligen väcka frågan, huruvida
man från motionärernas sida menar att
vi skulle ha ett ämbetsverk för varje slag
av frågor. Jag är inte övertygad om att
det vore en besparingsväg, ty vi skulle
ju få ännu flera ämbetsverk. Om vi inte
skulle ha det, måste vi när det gäller så
pass stora frågor, som dock byggnadsärendena
är med tanke på hur många
områden i livet som de tangerar, ha dem
underställda de olika myndigheter, som
har att tillgodose de skilda områdenas
bästa. Om vi inte gör på det sättet, blir
det i ena eller andra fallet och förmodligen
i många fall så, att vi kommer att
göra någonting, som blir långt ifrån besparande
och som i stället medför ökade
kostnader.

När man närmare ser på detta exempel
får man ovillkorligen den uppfattningen,
att det här är fråga om ett av
de många lösa förslag, som motionsvis
framlägges därför att man har en önskan
att göra någonting, men inte vet hur
denna önskan skall kunna förverkligas.
Resultatet blir att man utformar någonting
som är mycket diffust, det garneras
med en massa vackra ord och önskemål,
vilka ingenting betyder i sak. Undersökes
det närmare finner man, att det inte
finns någon kärna i det hela. Detta gör
också att när man tar del av de nu föreliggande
förslagen — jag tänker närmast
på den högermotion som vi behandlar
i detta sammanhang — är man inte så
övertygad om att förslaget skall leda till
det resultat som i verkligheten åsyftas,
nämligen att slå fast en norm för den
del av skatten, som skall utgå från den
enskilde och från företagen. Det var
tänkt att denna skulle kunna fastslås till
25 procent; man ondgör sig nu över att
den är större. Men man får väl ändå betänka,
att skatten inte längre intar samma
ställning i ett lands ekonomiska liv
som den gjorde förut, i all synnerhet
gör den det inte efter den förändring beträffande
bestämmanderätten som inträtt
i bl. a. vårt land. Förr var skatten avsedd
att gälda statens och kommunens utgifter,
men nu används ju skatten inte bara
för detta ändamål utan också som ett
inkomst- och förmögenhetsutjäinnande

3 Första kammarens protokoll 195b. Nr 30.

instrument. Den används även när det
gäller att försöka bekämpa en inflation
— ja, över huvud taget till att hjälpa
till att styra det ekonomiska skeendet i
ett land. Hela skattefrågan har ju därmed
kommit i ett helt annat läge. Och
när man sedan kommer in på frågan
om huruvida man inte också genom skatten
kan styra även produktionen, så finner
man att det både kan man och gör
man. Man lägger ut de skattepengar man
får in på ett större antal inkomsttagare,
framför allt genom den sociala huvudtiteln,
och därigenom ger man dessa
möjlighet att köpa varor som de annars
inte skulle kunna köpa. Genom att göra
detta regleras också vilka varor som
skall tillverkas, eftersom tillverkningen
ökar när efterfrågan på en viss sorts varor
ökar — vi behöver bara tänka på
sådana saker som barnbidragen, som i
hög grad ökat efterfrågan på barnkläder.
Man kan alltså använda skatten också i
det hänseendet.

Under sådana förhållanden är det ganska
utsiktslöst att tänka sig, att man
skulle kunna fastslå en norm för skatteuttaget,
som skulle kunna bibehållas i
det långa loppet. Det är ganska naturligt
att högern, som jag närmast tänker
på i detta sammanhang —- men jag förmodar
att jag väl också får tänka på
folkpartiet •—• gärna skulle vilja ha en
sådan norm fastslagen, ty om man hade
det skulle man ju vid alla de tillfällen
när 25-procentsgränsen överskrides kunna
hänvisa till att riksdagen dock uttalat
sig för att vi bör hålla fast vid den,
och därför bör vi inte öka statsutgifterna
så mycket att normen överskrids. Det
är därför som vi åtminstone på vårt håll
absolut inte under några förhållanden
kan gå med på högerförslaget. Det kan
över huvud taget inte bli fråga om detta.
.lag är tämligen säker på att man även
på höger- och folkpartihåll så småningom
skulle finna att det vore rätt obekvämt
att ha fastslagit en sådan norm.
Så irrationellt som livet är och så mångskiftande
som de ekonomiska växlingarna
är tvingas man naturligtvis att
bandia efter lägligheten i fortsättningen,
liksom man får göra nu.

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Om rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

Beträffande .statens verksamhet, som
man i detta sammanhang har så många
invändningar emot, är det i alla fall rätt
märkligt att folkgrupper, som har suttit
i styrande ställning här i landet och
som har varit med om att under århundranden
öka ut den statliga verksamheten,
plötsligt när vi kommit in på
1900-talet finner att nu skall man inte
gå längre, nu är det inte lämpligt att
staten tar hand om mer, utan nu skall
vi stanna. Jag undrar om man verkligen
inom högern och folkpartiet tror att detta
är möjligt. Det är det naturligtvis
inte. Det ligger i stället så till att den
utvecklingen har pågått så länge vi känner
mänsklighetens historia, och den
fortsätter. I vilken utsträckning den skall
fortsätta nu får bero på de olika omständigheterna
från fall till fall och från
år till år, men att den icke kommer att
avbrytas, kan vi vara tämligen övertygade
om. Vi ser det på det ena området
efter det andra, vi ser det också det ena
året efter det andra. Vi finner att även
från högerns och folkpartiets sida begärs
gång efter annan att staten skall
ingripa på det ena eller andra området.
Man är också mycket ofta förargad över
att man inte får igenom dessa sina förslag.

Detta närmast om högermotionen; det
är åtskilligt mer att säga om den, men
jag skall inte fortsätta på detta tema.
Jag vill i stället övergå till herr Ohlon.
Då vill jag knyta an till var jag först
sade, nämligen att vi så många gånger
har talat om detta, att det vore på tiden
att man fick reda på vad det egentligen
gäller. När herr Ohlon nu talade sade
han, att det fanns en verksamhet här i
Stockholm, om vilken riksdagen tre
gånger hade beslutat att den skulle upphöra.
Jag vet inte om jag missuppfattade
honom, men jag tyckte att han lät
förstå att den verkligen hade upphört.
Han sade nämligen att regeringen hade
föreslagit att den skulle återupptas igen.
Det där får väl herr Ohlon klara upp,
men det är rätt märkligt att när herr
Ohlon för fram en sådan sak och gör
den till ett vägande argument i diskussionen,
så nämner han inte var det gäl -

ler. Det kunde ju vara rätt intressant att
få reda på vad det är för en verksamhet
som ligger till på det sättet. Får man inte
veta det kan man ju över huvud taget
inte säga om herr Ohlon är ute på vilsna
vägar, som han så ofta är, eller om
han verkligen har ett underlag för vad
han har sagt i detta sammanhang.

Mer skall jag inte säga. Herr Ohlon talade
om transportkompaniet. Det är alltid
tacksamt att tala om detta, men som
herr Holmqvist sade är ju flera villiga
att bära och släpa i denna riksdag.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Elowsson måtte
ha tagit fram en riktigt gammal skiva.
Såvitt jag minns har folkpartiet inte
väckt någon motion i denna fråga i år.
Att partiet sedan går med på motioner
som väckts av andra och reserverar sig
för dem är väl inget fel. Det är bondeförbundet
som herr Elowsson skulle ha
kastat sig över, men känslan fick kanske
tala sitt tydliga språk, så därför kom
inte det partiet med. När vi talar om de
25 procent, som bör gå till skatter, så är
det bara fråga om ett första steg. Vi vill
ha så stor skattesänkning som möjligt
och vill att staten så litet som möjligt
skall lägga sig i medborgarnas liv.

Sedan tycker jag att det börjar bli
tjatigt, om jag får använda det uttrycket,
att säga att vi inte kommer med
förslag. Vi har under hela vårriksdagen
kommit med konkreta förslag till besparingar,
men ändå säger man: Högern
kommer inte med några förslag! Vad är
nu detta för tal? Inte har det någonting
gemensamt med sanningen, åtminstone
såsom jag fattar den. Att sedan riksdagen
inte går med på våra förslag är ju
en annan sak. Vad kan högerpartiet gå
för andra vägar än det har gått? Det
kan kanske herr Elowsson, som den
besserwisser han gärna är, tala om för
oss.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Folkpartiet är ganska
oskyldigt i detta sammanhang, ty vi har

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Om rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

ingen motion här, som fröken Andersson
nyss nämnde. Det är bondeförbundet
och högern som väckt motioner,
men herr Elowsson går hela tiden
främst till angrepp mot folkpartiet och
sedan mot högern men nämner inte
bondeförbundet, tydligen därför att detta
nu tillhör transportkompaniet —- för
att upprepa den adekvata benämning
som i själva verket är en socialdemokratisk
uppfinning. Jag vet inte, om herr
Elowsson känner till detta faktum.

På herr Elowssons fråga vad jag
åsyftade med den aktion, som är i gång
i statsutskottet för att komma fram med
konkreta besparingsförslag, vill jag svara,
att ärendet ännu inte är utagerat i
utskottet, och så länge så är fallet vill
jag inte nämna några detaljer i denna
debatt. Men herr Elowsson skall få sin
nyfikenhet fullt stillad om fjorton dagar! Herr

ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Fröken Andersson
nämnde att högern vill ha så stor skattesänkning
som möjligt. Det är jag fullt
medveten om — det har högern alltid
velat. Men det betyder bara att högern
håller fast vid sin gamla linje — och
det är där meningarna delar sig — om
man skall hopa så mycket som möjligt
på det ena hållet och ge så litet som
möjligt på det andra hållet eller tvärtom.
Det är ingenting nytt, som fröken
Andersson kommer med, så om jag drar
en gammal skiva så gör fröken Andersson
det också.

Fröken Andersson nämnde vidare att
jag sagt, att högern inte har kommit
med några förslag. Ja, högern har kommit
med besparingsförslag när det gäller
skatterna. Det btev vi mycket grundligt
upplysta om under valrörelsen, och
det har jag inte glömt. Men jag tänkte i
detta fall självklart på besparingar genom
rationaliseringar och förbättringar
inom ämbetsverken. Det iir rationaliseringar
i statens verk över huvud taget,
som det nu är fråga om. Jag tänkte inte

på de skattesänkningar genom minskningar
i utgifterna på annat håll, som
högern föreslog.

Både fröken Andersson och herr
Ohlon nämnde vidare, att folkpartiet i
detta ärende inte har någon motion.
Det är sant, men det visar ju ingenting,
ty vi vet sedan gammalt att högern och
folkpartiet står på samma linje i dessa
frågor. De talar om samma sak — de
talar mycket otydligt om dem visserligen,
men man kan ändå inte missta sig
på att de menar precis detsamma.

Herr WERNER (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte förstå vilket
sakligt underlag herr Ohlon har, då
han betecknar bondeförbundet såsom
en del av det s. k. transportkompaniet.
De båda talarna från bondeförbundet
har här givit till känna mycket självständiga
uppfattningar, som väl i varje
fall inte kan berättiga herr Ohlon att
kasta ut denna numera rätt slitna
klyscha, som jag tycker en partiledare
från folkpartiet skulle hålla sig lite för
god för att åter och åter upprepa.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag vill bara göra några
korta konstateranden.

Den gångna valrörelsen har gett vid
handen att samtliga partier uttalat sig
för genomförandet av skattesänkningar.
Opinionen för lindring av vårt höga
skattetryck har blivit så stark, att den
inte längre kan motstås. Därmed ger sig
också behovet av en planmässig genomgång
av statsutgifterna i syfte att bädda
för en skattesänkning.

Den motion, som vi nu behandlar, har
liksom motionerna i de båda följande
ärendena till syfte att riksdagen skall
hos Kungl. Maj:t begära en sådan genomgång
och planläggning av statsutgifterna,
att skattesänkning blir möjlig. Det
är beklagligt att någon form av enighet
inte kunnat vinnas inom statsutskottet
i denna betydelsefulla fråga, då ju enighet
om målsättningen här tycks före -

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Om rationaliseringar och begränsningar
ligga. Jag finner motiveringen torftig,
då utskottet bara säger, att det ännu en
gång vill understryka att det ytterst är
en avvägningsfråga, i vilken omfattning
och med vilken styrka besparings- och
rationaliseringsarbetet bör bedrivas inom
statsförvaltningen.

Ja, det är en avvägningsfråga. Men
det är just denna avvägningsfråga, som
vi önskar att Kungl. Maj:t just nu skall
behandla från den utgångspunkten, att
det allmänna önskemålet om skattesänkning
tillgodoses. Det är därför rimligt
att riksdagen får tillfälle att göra en opinionsyttring
i denna fråga. Det skulle
väl för Kungl. Maj:t vara välbehagligt
att få ett uttalande från riksdagen att den
verkligen önskar att statsutgifterna skall
läggas till rätta för en skattesänkning.
Det borde vara av värde för Kungl. Maj :t
att kunna räkna med en enhällig opinion
inom riksdagen med detta syfte.

När det nu inte går att vinna det
största regeringspartiets medverkan i
detta sammanhang är det beklagligt, att
inte representanterna för högern, folkpartiet
och bondeförbundet hav kunnat
samla sig om en gemensam reservation,
då ju att döma av de skilda reservationerna
enighet i det väsentliga föreligger.
De nyanser som skiljer förefaller åtminstone
mig vara av ringa vikt i jämförelse
med det gemensamma huvudsyftet.
För egen del ser jag intet hinder för
att i händelse den motion, som vi nu behandlar,
skulle falla, rösta för den reservation
i nästa ärende, som kan komma
att stå emot utskottets hemställan.

Jag ber emellertid, herr talman, att i
detta ärende få yrka bifall till den av
fröken Andersson in. fl. avgivna reservationen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Med rationalisering förmodar
jag att man menar inte bara rationalisering
på andra områden, utan även
inom statsförvaltningen. Vi får alltid
höra när det gäller jordbruket, att här
skall rationaliseras, vi måste gå in för
billigare arbetsformer och göra produktionen
billigare för att bättre betjäna

den statliga verksamheten,
hela samhället. Samma förhållande borde
man väl inrikta sig på när det gäller
statsapparaten. Men åtminstone ifrån
vissa håll tycks det som om denna apparat
inte vore mycket att göra åt. Man
hänvisar till statens organisationsnämnd
och säger, att den följer ärendena med
stor uppmärksamhet.

Herr Ohlon frågade min namne Nils
Elowsson, varför han inte angrep bondeförbundet
— kanske var det för att vi
var med i »transportkompaniet». Till det
skulle jag vilja säga, att vi här har väckt
en motion som sammanfaller med de
synpunkter, som vi inom bondeförbundet
anlägger på statsförvaltningen, och
jag menar att denna motion visar, att
det finns möjligheter till en rationalisering.
Låt oss bara titta på några småsaker.

Från fröken Anderssons sida har redan
påpekats, hur många organisationer
och nämnder ett ärende kan behöva passera
innan man kan komma till slutligt
resultat. Låt oss ta ytterligare ett exempel.
För inte så länge sedan, när man
omorganiserade hushållningssällskapen,
instiftade man en lantbruksnämnd och
en länsbostadsnämnd, och hushållningssällskapen
är fortfarande kvar. Jag kan
inte inse annat än att det skulle gå mycket
väl att förena åtminstone ett par av
dessa lantbruksnämnder med motsvarande
hushållningssällskap, och jag tror
också att det skulle gå att inlemma länsbostadsnämnderna.
Då behövde man hålla
sig med endast en direktör, medan
det nu finns en direktör för var och en
av dessa nämnder. Någon besparing
skulle man säkerligen på detta sätt kunna
åstadkomma. Jag tror att vi har kommit
att bli litet överorganiserade, och
jag vill hänvisa till att statsrevisorerna
gång på gång pekar på förhållanden som
inte är riktigt tillfredsställande.

Jag blev litet förvånad när jag hörde
herr Holmqvist säga, att man inte skall
rationalisera för att sänka skatten. Jag
får försäkra att jag är av en helt annan
åsikt. Jag anser att vi skall vidtaga alla
de åtgärder som är möjliga för att sänka
skatten, ty skattebördan för vårt svenska
folk är så stor, att det berättigar vilken

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Om rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

grupp det än må vara att få en skattesänkning,
och det inom en snar framtid.

Herr Åman framhöll, att det inte var
lätt att göra några besparingar. Han lade
fram saken på detta sätt: Vi har 250 000
statsanställda; av dem är 45 000 lärare,
14 000 anställda vid sjukvården, 41000
vid försvaret och 106 000 i affärsverken;
kvar står sedan 19 000 under den egentliga
statsförvaltningen. Han frågade: Vad
skall vi göra åt lärarkåren? År där någon
rationalisering att göra? Ja, det tror jag,
om man undersöker saken riktigt. Vi
har ännu i vårt land många liirarkrafter
som endast har halva antalet barn mot
vad de egentligen skulle ha att undervisa.
På grund av att inan inte fått fram
tillräckligt med skolbyggnader och fått
till stånd en rationalisering på det området,
utnyttjar man vissa krafter bara
till halv kapacitet så att säga. Här finns
naturligtvis en möjlighet, efter hand som
man kan bygga nya skollokaler, att sammanföra
lärarkrafterna och utnyttja dem
till fullo. Jag hoppas det kommer att ske
inom en snar framtid. Med detta ville
jag bara påpeka, att vi inte skall tro att
på det området ingenting finns att göra.

Om vi går till sjukvårdsområdet vill
jag vara den förste som erkänner att
sjukvårdspersonalen är mycket ansträngd.
Den har full sysselsättning, så
någon större besparing kan kanske inte
nås på det området. Men jag tror att
man även inom sjukvården kan rationalisera
ytterligare utöver vad som redan
är gjort. Inom sjukvården har vi försökt
med nybyggnader och med omläggning
av olika avdelningar för att spara sjukvårdspersonal
i så stor utsträckning som
möjligt, och jag tror att våra strävanden
inte får avstanna på det området. Det
kan visa sig att det även här finns ytterligare
möjligheter.

Inom försvaret har vi 41 000 anställda,
och jag tror på rationaliseringar
även diir. Det har blivit mycket bättre,
det erkänner jag, oerhört mycket bättre
inom försvaret under de senaste åren,
men jag tror iindå inte att vi kommit
därhän, att det inte skulle finnas ytterligare
åtgärder att vidtaga.

Så vi kan nog säga, att hela förvalt -

ningen löper vidare. Man utökar antalet
tjänstemän i alldeles oroväckande
grad. Det är inte så länge sedan jag såg
i en tidning, att den nya taxeringsform
som man ämnar framlägga skulle kräva
ytterligare 600 anställda i länsstyrelserna
för att kunna effektivisera taxeringarna.
Vi kan bara räkna ut vad sådant
kommer att kosta. För närvarande är
kostnaden omkring 1 200 kronor för en
taxeringsordförande i de olika taxeringsdistrikten.
När den föreslagna nya organisationen
trätt i verksamhet kommer
det allmänna säkerligen att få räkna med
betydligt större utgifter för denna verksamhet
än vad vi hittills haft. Det kan
tänkas att denna rationalisering av taxeringsverksamheten
kommer att leda till
ett bättre taxeringsresultat, men därom
vet vi ju ingenting förrän omläggningen
genomförts.

I vår motion nr 174 begär vi, liksom
i nästföljande motion, att det skall tillsättas
en utredning, sammansatt av representanter
för de politiska partierna,
för att undersöka på vilka områden besparingar
kan göras. Om man motsätter
sig en dylik utredning, tycker jag att det
vittnar om att man liksom är rädd att
röra vid dessa frågor. Det finns väl inga
verk och myndigheter som är så heliga
att de inte kan tåla en översyn över sin
verksamhet. Vid en dylik genomgång
skulle det helt säkert komma fram många
förslag, som kunde vara till nytta vid
en fortsatt rationalisering och effektivisering
av statens verksamhet på ifrågavarande
områden. Det kunde kanske leda
till att vi finge bort den pappersexercis
som nu förekommer inom många ämbetsverk,
då handlingarna remitteras
från det ena ämbetsverket till det andra,
vilket leder till att ärendenas handläggning
onödigt fördröjs.

Det finns, herr talman, säkerligen ett
stort behov av en översyn över förvaltningen.
Samtidigt måste vi söka få till
stånd en skattesänkning. Min namne sade,
att det nuvarande skattesystemet
tillkommit i förmögenhetsutjämnande
syfte. Det är nog så sant, men snart
kommer vid den dagen, då man fått till
stånd eu fullständig utjämning av för -

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Om rationaliseringar och begränsningar
mögenhetsförhållandcna. En bidragande
orsak härtill är kvarlåtenskapsskatten,
som skingrar förmögenheterna. Jag
har från denna plats många gånger tidigare
efterlyst en redovisning från
statsmakternas sida för hur många förmögenheter,
som har skingrats genom
kvarlåtenskapsskattcn, så att alla kunde
få klart för sig vad staten i verkligheten
förlorat i förmögenhetsskatt genom
kvarlåtenskapsskattens verkningar. Jag
tror för min del att den summan överstiger
det belopp som staten får in genom
kvarlåtenskapsskattcn. En människa
som genom idogt arbete samlat en
liten förmögenhet försöker naturligtvis
med tanke på skatteförhållandena att i
tid vidtaga åtgärder för att trygga sina
efterkommande. Sådana fall förekommer
dagligen. Kvarlåtenskapsskattcn
och de åtgärder som förmögenhetsinnehavarna
tvingas vidtaga för att möta
den kommer till sist att leda till att det
inte blir några förmögenheter kvar att
utjämna.

Herr Nils Elowsson påstod att vi som
väckt denna motion tydligen önskar att
allt det framstegsarbete som nu pågått
sedan början av 1900-talet skall avstanna.
Det är inte alls vår avsikt, utan reformarbetet
skall naturligtvis fortsättas.
Men vi får inte öka på de sociala förmånerna
så mycket, att människorna
kanske till sist börjar tycka att det är
bättre att bara lita till de sociala förmånerna
än att deltaga i det aktiva arbetet
i samhället. Jag anser att vi måste
vara rädda för en dylik utveckling. Vi
skall inte låta reformarbetet avstanna,
men vi bör ta det i ett saktare tempo
och inom ramen för statens inkomster,
så att vi får möjlighet att inom en snar
framtid genomföra en skattesänkning.
Jag tror nämligen att alla människor
längtar efter en skattesänkning. Även
de som i dag talar emot det nu framlagda
förslaget skulle säkerligen inte ha
någonting emot eu skattesänkning, om
en dylik kunde genomföras.

Herr talman! Jag vill sluta med det
nu anförda och ber att sedan få framställa
mina yrkanden under vederbörande
punkter.

i den statliga verksamheten.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Herr Ewerlöf ansåg att
utskottet skrivit alltför torftigt rörande
denna motion; han tyckte att utskottets
skrivning var en aning för knapp då
det menade att det ytterst är en avvägningsfråga,
i vilken utsträckning ett besparings-
och rationaliseringsarbete bör
bedrivas.

Det är klart att man kan tycka att utskottet
gjort en kort skrivning, men det
får ses i belysning av att vi under de
två senaste åren här i riksdagen behandlat
motioner med ungefär samma
syfte. Vi har ju också från utskottets
sida hänvisat till tidigare utlåtanden,
som är avgivna. Man borde kanske också
ha anledning att säga, därest man
vill vara objektiv, att i den motion, som
vi just nu behandlar, är det egentligen
mycket litet sagt om rationaliseringsoch
besparingsmöjligheter. Det gäller
alla de motioner, som här föreligger,
men kanske i synnerhet den som vi
just nu behandlar. I den har man ägnat
det mesta utrymmet åt en analys av
skatteförhållandena och annat. Jag menar
sålunda, att det på ömse håll talas
mycket litet om rationaliseringsproblemet.

Herr Elofsson menade i det sista inlägget
att jag skulle ha sagt, att vi inte
skall använda rationaliseringsåtgärder
för att kunna sänka skatterna. Jag tror
att herr Elofsson fullständigt har missuppfattat
mig. Vad jag sagt är, att vi inte
bör sammankoppla dessa saker på
det sättet att vi säger, att därför att vi
skall sänka skatten bör vi vidtaga rationaliseringsåtgärder.
Jag vände mig
och kommer alltid att vända mig mot
ett sådant resonemang, ty möjligheterna
till effektivisering av statsdriften bör
utnyttjas i alla lägen. Skulle man acceptera
det resonemang, som föres i motionen
och som jag förmodar herr Elofsson
understöder, skulle det betyda att
när vi kommer i det läget, att medborgarna
inte längre uppfattar skatterna
som höga, skulle vi inte längre ha anledning
att fortsätta rationaliseringen
av den statliga verksamheten. Med det
nu anförda har jag velat klargöra inne -

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

börden av mitt resonemang på denna
punkt.

Herr talman! Jag har inte mer att
tillägga i denna fråga.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av fröken
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 173, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej —- 35.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om översyn av statsutgifterna m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 174, i anledning av väckta
motioner om en översyn av statsutgifterna
i syfte att åstadkomma förenklingar
och besparingar i förvaltningen
in. m.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Werner m. fl. (1:320) och den andra
inom andra kammaren av herr Jonsson
i Skedsbygd m. fl. (11:416), hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte göra framställning
om dels att en utredning under medverkan
av representanter för de politiska
partierna måtte tillsättas för översyn
av statsutgifterna i syfte att åstadkomma
förenklingar i förvaltning och
besparingar, ägnade att främja genomförande
av lättnader i den statliga beskattningen,
dels att vid ekonomisk
långtidsplanering för kommande tidsperiod
(event. 1956—1960) även måtte
beaktas skattebetalarnas och näringslivets
starkt motiverade krav på ett långsiktigt
genomförande av effektiva skattelättnader.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:320 och 11:416 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Ohlon, Sundelin, Axel
Andersson, Malmborg i Skövde, Svensson
i Ljungskile och Löfroth samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 320 och II: 416,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte

a) efter överarbetning av 1949 års rationaliseringsutrednings
betänkande för
riksdagen framlägga förslag i enlighet
med huvudlinjerna i betänkandet,

b) utarbeta en flcrårsplan för statsverksamheten,
inrymmande även en

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Om översyn av statsutgifterna m. m.
prognos fqr statens inkomstutveckling,
vilken tillsammans med möjliga besparingsåtgärder
kunde läggas till grund
för en politik, som konsekvent sökte bereda
väg för en sänkning av skattetrycket; 2)

av herrar Näsgård, Pålsson, Rubbeslad
och Hansson i Skegrie, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort lyda så,
som i denna reservation angivits, och
avslutas med en hemställan, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
1:320 och 11:416, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att en utredning under
medverkan av representanter för de politiska
partierna måtte tillsättas för översyn
av statsutgifterna i syfte att åstadkomma
förenklingar och besparingar,
ägnade att främja genomförande av lättnader
i den statliga beskattningen, samt
i övrigt giva till känna vad i reservationen
anförts;

3) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp och Birke, vilka
dock ej antytt sin mening.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att yrka bifall till den av herr Näsgård
m. fl. avgivna, till utskottets utlåtande
fogade reservationen nr 2.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan i dess utlåtande
nr 174.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 1.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det under behandling
varande utlåtandet yrkats l:o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o)
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Olilon in. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen; samt
3:o) att kammaren skulle godkänna det
förslag, som innehölles i herr Näsgårds

in. fl. vid utlåtandet anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herrar Werner och Ohlon begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr
talmannen sig finna de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av
det förslag, som innefattades i herr Ohlons
m. fl. reservation.

Herr Werner äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 174 antager godkännande
av det förslag, som innefattas i den av
herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i herr
Näsgårds m. fl. vid utlåtandet anförda
reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Ja — 48;

Nej — 51.

Därjämte hade 33 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 174, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i herr Näsgårds m. fl. vid
utlåtandet anförda reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Werner begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 40.

Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

175, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av den statliga
förvaltningen i rationaliseringssyfte; nr

176, i anledning av väckta motioner
om förhöjd pension åt lantbruksattachén
M. W. F. von Wachenfelt; och

nr 177, i anledning av väckta motioner
om tillämpning av statens allmänna avlöningsreglemente
på lärarpersonalen å
enhetsskolans högstadium.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag vid
taxering.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 62, i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar beträffande
det s. k. förvärvsavdraget för gift
kvinna vid taxering till skatt.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 53 av
fru Svenson m. fl. samt II: 71 av herrar
Svensson i Vä och Pettersson i Norregård,
vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
förslag antingen till innevarande eller
nästkommande års riksdag om rätt till
fast förvärvsavdrag vid den kommunala
beskattningen av samma storlek och på
samma villkor som vid den statliga beskattningen
för gifta kvinnor, som deltoge
i mannens jordbruk eller rörelse;
ävensom

2) de likalydande motionerna 1:333
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 282 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
införda förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt.

De i sistnämnda båda motioner framlagda
författningsförslagen inneburo sådan
ändring av bestämmelserna om förvärvsavdrag,
att gift kvinna med inkomst
av jordbruk, som hon själv bedrivit,
skulle vara berättigad till dylikt avdrag
i samma omfattning som nu gällde i det
fall, att hon hade inkomst av rörelse eller
av eget arbete. Denna ändring hade
sålunda avseende å taxering till såväl
kommunal som statlig inkomstskatt. Det
förra författningsförslaget innebar vidare
den ändringen, att gift man, vars hustru
biträdde honom i hans förvärvsverksamhet
—• jordbruk eller rörelse — skulle
erhålla rätt till avdrag vid den kom -

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag vid taxering.

munala taxeringen enligt samma regel
-som nu gällde vid statsbeskattningen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen — i anledning av
de likalydande motionerna 1:53 av fru
Svenson m. fl. samt II: 71 av herrar
Svensson i Vä och Pettersson i Norregård
ävensom de likalydande motionerna
I: 333 av herr Ewerlöf m. fl. och II:
282 av herr Hjalmarson m. fl. -— måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville, med beaktande av vad
i betänkandet anförts, i lämpligt sammanhang
låta verkställa en översyn av
reglerna om det s. k. förvärvsavdraget
vid taxering till skatt samt så snart förutsättningar
därför förelåge för riksdagen
framlägga det förslag i ämnet, som
härav kunde föranledas.

Reservation hade avgivits av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv, vilka under
hänvisning till de likalydande motionerna
1:333 av herr Ewerlöf m. fl.
och 11:282 av herr Hjalmarson m. fl.
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till sagda
motioner, antaga de i motionerna framlagda
förslagen till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Gift kvinna, bosatt här
i riket, äger vid taxering för inkomst
beträffande såväl den kommunala som
den statliga beskattningen rätt till visst
avdrag, s. k. förvärvsavdrag, enligt särskilda
därför stadgade grunder. Detta
avdrag gäller vid inkomst av rörelse och
eget arbete, men däremot inte vid inkomst
av egen jordbruksfastighet. Ett
liknande avdrag tillkommer härjämte
gift man, som haft inkomst av jordbruk
eller rörelse och vars hustru utfört arbete
i förvärvskällan. Detta avdrag gäller
dock inte vid den kommunala be -

skattningen, utan endast vid den statliga.

Utgångspunkten för den diskussion,
som här kommer att föras i anslutning
till det föreliggande utskottsbetänkande!,
kan sålunda sammanfattas i två frågor.
Den ena: Bör inte rätten till förvärvsavdrag
för gift kvinna vara densamma
vid inkomst av jordbruk som
vid inkomst av rörelse eller eget arbete?
Och den andra är: Bör inte gift man,
som haft inkomst av jordbruk eller rörelse
och som vid den statliga beskattningen
åtnjuter förvärvsavdrag för hustru,
som utfört arbete i förvärvskällan,
vara berättigad till motsvarande avdrag
vid den kommunala beskattningen?

Det är dessa två frågor och ingenting
annat, som bevillningsutskottet haft och
riksdagens kamrar nu har att ta ställning
till; de är nämligen uttömmande
med avseende å problemställningen i det
aktuella sammanhanget.

Svaret torde vara tämligen givet. Vi
inom högern har i varje fall utan tvekan
städse besvarat de båda frågorna
jakande. De från högerhåll väckta motionerna
och den av herr Nilsson i Svalöv
och mig till utskottsbetänkandet fogade
reservationen ger uttryck åt samma
mening. Det är för oss en självklar
sak, att förvärvskällan jordbruk skall i
angivet hänseende vara likställd med
förvärvskällan rörelse, och vi finner det
anmärkningsvärt, att utskottsmajoriteten
inte vill medverka till ett hävande av
den nu gällande diskrimineringen av
förvärvskällan jordbruk. Att avdragsrätten
vid den kommunala beskattningen
principiellt sett bör vara densamma som
vid den statliga finner vi lika självfallet.
Vi saknar alltså förståelse för utskottsmajoritetens
ståndpunkt även i det
hänseendet.

Någon motivering för sitt negativa
ställningstagande till de inledningsvis
ställda båda frågorna har utskottet icke
sökt prestera. Utskottet talar om någonting
annat. Vad utskottet anför ligger
sålunda helt vid sidan av dem. Det saknar
därför relevans för det avgörande,
vi här ställts inför. Detta är även utskottet
självt fullt på det klara med. Vid

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag vid taxering.

den inom utskottet förda diskussionen
liar sålunda betonats, att det för utskottsmajoriteten
gällde att utforma en
linje eller en skrivning, som icke bunde
någon och icke förbunde till något, där
m. a. o. friheten att i fortsättningen välja
ståndpunkt vore för alla obegränsad.
Det är alltså »den såpade grisen» i dess
mest fullgångna gestalt, som utgjort
norm för utskottets överväganden i förevarande
sammanhang.

Det är med tillfredsställelse, som åtminstone
jag har noterat, att från bondeförbundshåll
väckts motioner, som
beträffande frågan nummer två intar en
fullt klar och positiv ståndpunkt, i det
att i dessa motioner hemställes, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära förslag antingen till innevarande
eller nästkommande års riksdag
om rätt till fast förvärvsavdrag vid
den kommunala beskattningen av samma
storlek och på samma villkor som
vid den statliga beskattningen för gifta
kvinnor, som deltar i mannens jordbruk
eller rörelse».

Det är emellertid inte utan förvåning,
jag konstaterat, att bondeförbundets
representanter i utskottet har kunnat
vara med om att skapa denna »såpade
gris», den karakteristik som jag
nyss använde, då bl. a. det i utskottets
kläm heter, att riksdagen skall i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville, med beaktande av vad i detta
betänkande anförts, i lämpligt sammanhang
låta verkställa en översyn av
reglerna om det s. k. förvärvsavdraget
samt så snart förutsättningar därför föreligger
för riksdagen framlägga det förslag
i ämnet som härav må föranledas.

Jag skall i det följande söka uppvisa,
att utskottets yttrande inte på något sätt
kan anses ligga i linje med de från bondeförbundshåll
väckta motionerna utan
utgör ett försök att komma ifrån ett sakligt
ställningstagande och det under sådana
former, att ingen skall behöva känna
sig bunden av utskottets uttalanden i
senare sammanhang.

Då utskottet talar om önskemålet att
genom viss schablonisering av inkomst -

beräkningen åstadkomma ett förenklat
deklarations- och taxeringsförfarande,
kan sägas, att detta resonemang i högre
grad gäller de nuvarande förvärvsavdragen,
såsom de utformats, än de enligt
högermotionerna och reservationen
föreslagna. Högerståndpunkten innefattar
dock på sitt sätt en rationalisering av
beskattningen i förevarande hänseende,
eftersom vad därmed åsyftas utgör en
naturlig och logisk konsekvens av förvärvsavdragens
nuvarande oenhetliga
konstruktion. Att förvärvsavdragen i
och för sig, särskilt om de ges denna
enhetliga konstruktion eller utformning,
innefattar någon nämnvärd komplicering
av beskattningsreglerna, vars undanröjande
skulle framstå såsom synnerligen
angeläget, torde näppeligen
heller kunna göras gällande.

Då utskottet vidare anför, att den nuvarande
utformningen av förvärvsavdragen
»närmast vore att uppfatta som resultat
av en sammanjämkning av skilda
ståndpunkter», är detta inte riktigt. För
högerns vidkommande kan det nämligen
sägas, att den inte i något sammanhang
biträtt en sådan sammanjämkning.

Utskottet är också något inne på »det
inbördes samband som rådde mellan utformningen
av förvärvsavdraget, ortsavdragets
avvägning och storlek samt,
vid statsbeskattningen, skatteskalornas
uppbyggnad».

Detta talesätt framstår dock såsom
något oroande. Det betyder ju bland annat
att detta »samband» utesluter eller
diskriminerar förvärvskällan jordbruk.

Utskottet tangerar slutligen den från
olika håll hävdade synnerligen trängande
»angelägenheten av att söka ernå
en allmän skattelättnad». Utskottet finner
därvid, att det är »uppenbart, att
ett visst samband föreligger mellan sistnämnda
frågor och utformningen av
förvärvsavdraget». Angelägenheten av
en skattelättnad är väl de flesta av oss
beredda att understryka. Att denna angelägenhet
kan utgöra ett skäl för eller
emot det förenhetligande av förvärvsavdragen,
varom här är fråga, måste dock
vara något svårt att inse.

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag vid taxering.

När man söker göra klart för sig den
faktiska innebörden av utskottefs yttrande,
är det inte lätt att komma förbi
intrycket, att det innefattar ett resonemang,
där åtminstone följdriktigheten
satts på undantag. Varför inte utan vidare
vidgå, att den nuvarande ordningen
är inkonsekvent och ohållbar i stället
för att säga: »Den frågan kan givetvis
ställas huruvida den nuvarande ordningen
är ur alla synpunkter tillfredsställande
med hänsyn till samtliga de
intressen som måste vägas mot varandra?»
Varför detta ihärdiga motstånd, när
utskottet ändock nödgas lämna sådana
koncessioner åt motionärernas och reservanternas
uppfattning?

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till den vid utskottets betänkande fogade
reservationen.

Fru SVENSON (bf):

Herr talman! Från bondeförbundshåll
har vi också motionerat i denna fråga,
som alltså gäller kommunalt förvärvsavdrag
för gift kvinna, som deltager i
mannens förvärvsarbete. Vi har ansett
det vara högst angeläget att rättvisa härvidlag
skipas snarast möjligt. Redan år
1952 motionerade vi i samma ärende. Bevillningsutskottet
ansåg den gången, att
förvärvsavdrag för gift kvinna, som deltager
i mannens förvärvsarbete, endast
skulle ifrågakomma vid den statliga beskattningen.
Bondeförbundets representanter
reserverade sig den gången och
förutsatte att Kungl. Maj:t skulle ägna
denna fråga sådan uppmärksamhet, att
förvärvsavdrag för dessa kvinnor skulle
föreslås få göras även vid den kommunala
beskattningen.

Sedan dess har det emellertid inte
hänt någonting på detta område, och därför
har vi återkommit med en motion
till årets riksdag i samma ärende. Bevillningsutskottet,
som har behandlat förevarande
motioner, har den här gången
sett med något blidare ögon på frågan.
I betänkandet hemställer nämligen
utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville, med beaktande av vad i det -

ta betänkande anförts, i lämpligt sammanhang
låta verkställa en översyn av
reglerna om det s. k. förvärvsavdraget
vid taxering till skatt samt så snart förutsättningar
därför föreligger för riksdagen
framlägga det förslag i ämnet som
härav må föranledas.

Av det resultat utskottet har kommit
fram till vill jag utläsa, att frågan kommit
något närmare sin lösning, även om
utskottet inte helt har kunnat tillgodose
de önskemål, som vi framfört i motionen.
Vi hade nämligen ansett, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
borde begära förslag antingen till innevarande
eller till nästkommande års
riksdag om rätt till fast förvärvsavdrag
vid den kommunala beskattningen av
samma storlek och på samma villkor
som den statliga beskattningen för gifta
kvinnor, som deltager i mannens jordbruk
eller rörelse.

Helt uppenbart hade jag önskat, att
utskottet haft möjlighet att helt tillmötesgå
oss motionärer. Men så har nu inte
blivit fallet. Jag är emellertid inte fullt
så pessimistisk som herr Velander, utan
jag vill uttala den förhoppningen, att
den av utskottet förordade översynen
med det snaraste skall komma till stånd
och att resultatet av denna översyn skall
tillgodose vad vi i motionen syftar till.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det är ju två sakfrågor,
som förts fram i förevarande motioner
och sedermera i reservationen från högerns
sida.

Den ena frågan gäller en utvidgning
av rätten att göra avdrag med 300 kronor
för gift man, som haft inkomst av
jordbruksfastighet eller av rörelse och
vars hustru utfört arbete i mannens förvärvskälla.
Detta avdrag på 300 kronor
bär ju tillkommit såsom ett schablonavdrag.
Man kan knappast räkna med
att det verkligen skall kunna bevisas,
att hustru i ett fall utfört arbete till
ett värde av 300 kronor och i ett annat
fall inte, utan här har ett schablonmässigt
avdrag måst användas.

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag vid taxering.

Men avdraget har egentligen inte kommit
till för att erkänna någon princip
utan för att man skulle kunna överbrygga
vissa motsättningar vid den praktiska
tillämpningen av hustrurnas förvärvsavdrag.
Denna motsättning råder mellan
de hustrur, som arbetar utanför hemmet
i förvärvsarbete, och de hustrur, som
arbetar inom hemmet i mannens förvärvskälla.
Man har allmänt haft den
uppfattningen, att hustru, som arbetar
utanför hemmet, därigenom ådrar sig
vissa kostnader, för vilka hon bör få
göra avdrag. Man har också medgivit detta
genom införande av ett schablonmässigt
avdrag. I all synnerhet har det varit
uppenbart att så bör vara fallet, då
hustrun haft hemmavarande barn i sådan
ålder, att hon erhållit barnbidrag.
I det fallet har avdraget höjts utöver de
300 kronorna och kunnat uppgå till sammanlagt
högst 1 000 kronor.

Då har det sagts, att den hustru som
arbetar i mannens förvärvsarbete likaledes
bör få göra ett visst avdrag, eftersom
hon på grund av detta arbete måste
försumma en del uppgifter i hemmet.
Det avdrag som medgivits sådan hustru
har inte vilat på några principiella grunder
och har tillkommit som ett schablonavdrag
för att man skall slippa fullgörande
av en sträng bevisbörda vare sig
för deklaranten eller taxeringsmyndigheten.
Det har ansetts, att man kanske
får lov att gå med på att införa ett sådant
avdrag. Det har varit, såsom det
ofta sker i ett utskott, på det sättet att
man så att säga skrivit ihop sig från
olika utgångspunkter.

Men nu kommer man och åberopar en
princip, som skulle ha legat bakom detta
senare avdrag men som i verkligheten
inte finns. Man säger, att då man
har ett schablonmässigt avdrag på 300
kronor i de fall, då lantmannahustrun
arbetar i mannens förvärvsverksamhet,
varför skall då inte den hustru, som har
en egen inkomst av jordbruk, också få
göra ett schablonavdrag med 300 kronor?
Anledningen till ett sådant avdrag
skulle givetvis vara, att en hustru, som
haft inkomst av jordbruk som hon själv
äger, genom sin arbetsinsats i jordbru -

ket försummat sin arbetsinsats i hemmet.

Hur i all världens dar, mina damer
och herrar, skall en sådan sak kunna ledas
i bevis? Och varför skulle man
stanna där? Varför skulle man inte också
kunna säga, att en hustru med inkomst
från en hyresfastighet, som föranleder
arbete med hyresgäster och åtskilligt
annat, också bör få göra avdrag
med 300 kronor? Och varför skall inte
hustrun i en familj, där hon äger en villa
som skall deklareras i hennes namn,
få göra samma avdrag? Man kan gå ännu
längre och ifrågasätta, varför avdragsrätten
skall begränsas till fall, där hustrun
haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse. Varför inte gå till fall, då
hustrun har inkomst av tjänst? Om vidare
en arbetare ute på landsbygden har
några höns och en gris och hustrun sköter
både hönsen och grisen, får hon inte
något avdrag, medan en lantmannahustru
som bor i närheten och som kanske
i verkligheten inte uträttar mer än hon
utom hemmet, får göra avdrag med 300
kronor.

Om man på detta sätt skulle rida på
principer, skulle vi få en ohanterlig
lagstiftning. För deklaranterna skulle det
visserligen vara mycket lätt att i deklarationen
dra av 300 kronor — det
skulle de göra beredvilligt och med ett
uppflammande intresse, åtminstone i det
ögonblicket. Men jag beklagar taxeringsmyndigheterna,
om de skulle ha att bedöma,
vad som i dessa fall är skäligt eller
oskäligt.

Detta var om den ena saken. Den andra
gäller det förvärvsavdrag på 300 kronor,
som mannen får göra då hustrun
utfört arbete i mannens jordbruk eller
rörelse. Denna avdragsrätt gäller endast
den statliga beskattningen. Det är inte
så, att det härvidlag råder någon principiell
skillnad mellan statlig och kommunal
beskattning, utan det är fråga
om en typisk riksdagskompromiss, som
saknar allt vad principer heter. Man
har bitit huvudet av principerna och,
skulle jag nästan vilja tillägga, ytterligare
någonting!

Man säger nu, att denna avdragsrätt

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag vid taxering.

vid den statliga beskattningen kräver,
att man får göra samma avdrag i den
kommunala beskattningen. Det är inte
alls säkert. Vi har t. ex. ett ortsavdrag
på 4 000 kronor för gifta personer vid
den statliga beskattningen och 2 000 kronor
för ogifta. Varför säger man inte, att
detsamma också skall gälla vid den kommunala
beskattningen, där dessa avdrag
för familjerna endast är hälften så stora?
Och den allvarligaste invändningen
är att avdragsrätten med upp till 1 000
kronor för hustrur, som har förvärvsarbete
utom hemmet, gäller den statliga
beskattningen men icke den kommunala.
I de fall, då det är mest uppenbart motiverat
att få göra avdrag, gäller avdragsrätten
bara den statliga beskattningen.
Varför skall man då låta det nu ifrågavarande
schablonavdraget med 300 kronor
gälla både den statliga och den kommunala
beskattningen?

Nu kunde någon säga, att enligt detta
resonemang borde jag från mina utgångspunkter
ha yrkat avslag på motionen.
Det ligger mycket i den anmärkningen,
men vi har gjort en sådan där
ohelig kompromiss — alla kompromisser
är mer eller mindre oheliga, men de
är ofta nödvändiga i det praktiska politiska
arbetet. Vad är det nu som ligger
bakom detta? Jo, vi har ett förslag om
förenklad taxering och förenklade deklarationer.
Det ligger på regeringens bord,
och hur det går därmed, det ligger i gudarnas
knän — jag hoppas att inte någon
av regeringens ledamöter förhäver
sig. Man vet inte vad det blir av det
förslaget, men uppenbarligen är det möjligt,
att man i det sammanhanget för att
förenkla deklarations- och taxeringsförfarandet
vill företa en vidsträcktare
prövning och att man då kan kasta sina
blickar även på denna punkt.

Vidare är frågan om en skattesänkning
aktuell, och det är möjligt att det
kan bli fråga om schablonmässiga avdrag
i en eller annan form. Det är ett
ytterligare skäl att titta på dessa saker,
och kom ihåg att i samband med frågan
om skattesänkningen kan frågan om
ortsavdragen och skatteskalorna komma
upp. I samband därmed får man nog

även ta hänsyn till förvärvsavdragen.
Utskottet har därför menat, att man kan
hänskjuta till Kungl. Maj:ts prövning i
detta andra sammanhang, om det kan
finnas skäl att då taga upp saken.

Men utskottet har också velat varna.
Här gäller det någonting så ömtåligt som
kommunalbeskattningen. Vi vet, hur betänksamma
kommunalmännen är inför
varje ändring av reglerna om kommunalbeskattningen,
och det är uppenbart
att detta förslag skulle medföra vissa
höjningar i den, men nog tycker jag för
min del, att om man vill göra någonting
på den kommunala beskattningens område,
vore det rimligt att främst tänka
på de orimligt låga kommunala ortsavdragen
och även gärna att ställa den
kommunala fastighetsskatten på avskrivning,
ju förr dess hellre — jag finner
ingen möjlighet att försvara den beskattningen.

Herr talman! Utskottet har föreslagit
en skrivelse till regeringen, det har bakat
in dessa motioner i skrivelsen och
anhållit att regeringen skulle i lämpligt
sammanhang taga upp dessa frågor
till övervägande och behandling. Jag ber
att få framställa samma yrkande som
utskottet.

Herr NIKLASSON (bf):

Herr talman! Herr Velander undrade,
hur bondeförbundets representanter i
utskottet kunde gå med på utskottets förslag,
som han betecknade som negativt
och till och med kallade för »en såpad
gris» eller någonting i den stilen. Ja,
detta utskottsutlåtande är nog inte så
negativt. Jag har knappast hört någon
gång, att när ett utskott skriver och begär
en översyn eller utredning, detta
kallas för en negativ inställning. Det
är klart att man kan ha olika meningar
om hur långt man kan gå, och givetvis
kan man ha önskemål — särskilt vi inom
bondeförbundet, som i många år har
arbetat på att komma framåt på denna
punkt, vill givetvis komma så långt som
möjligt — men det är litet skillnad här
i riksdagen på att ha önskemål och att
få dem genomförda, och när det gäller

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

47"

Ang.

denna sak har vi föredragit att komma
framåt ett litet steg i taget framför att
köra huvudet i väggen. Ty det hade väl
blivit resultatet, om vi hade hållit för
hårt på någon viss linje. Jag är rädd för
att utskottet då hade kommit i en situation
som har inträffat förr, att det stått
10 mot 10 och att lotten hade fått avgöra,
vilket förslag som hade blivit utskottets.
Sådana situationer har ur vår
synpunkt tidigare inte lett till några särskilt
gynnsamma resultat, och när det
fanns möjlighet att samla en majoritet
i utskottet kring ett positivt skrivelseförslag,
var det ju naturligt att vi hellre
valde den vägen.

Nu är det klart att man kan ha ytterligare
önskemål, men vi skall väl hoppas
att denna fråga kan arbetas fram så
småningom. Vi lyckades ju få igenom
detta avdrag när det gällde den statliga
beskattningen, fastän det tog rätt många
år, och vi skall väl hoppas att vi kommer
dithän även när det gäller den kommunala
beskattningen.

Nu frågar herr Velander, om det inte
är rimligt att medge samma avdrag i
kommunal beskattning som i statsbeskattningen.
Ja, den saken man man ju
diskutera, men för närvarande är det ju
inte så, vilket också framhölls av herr
Sjödahl. I sakens nuvarande läge kan vi
tydligen inte komma längre än till det
förslag som utskottet har gjort till sitt,
men det är alltid ett steg framåt.

Då herr Sjödahl nu talade om att man
teoretiskt skulle kunna plädera för en
ytterligare utvidgning av avdragsrätten
för hustrur, så vill jag bara säga att
man naturligtvis kan resonera om den
saken. Men det föreligger nog ändå en
viss skillnad mellan de arbetsinsatser,
som utförs av en jordbrukarhustru, och
dem som hustrun till en egnahemsinnehavare
utför. Jordbrukarhustruns arbete
blir nämligen föremål för inkomsttaxering,
vilket inte sker i de andra fallen,
åtminstone inte i alla dessa fall. Detta
är en skillnad som nog är ganska betydelsefull
när det gäller att bedöma frågan
om avdragsrätten.

Det finns kanske många andra synpunkter
som kan anläggas på frågan,

gift kvinnas förvärvsavdrag vid taxering,
och dem får väl Kungl. Maj:t ta under
övervägande vid sina försök att komma
fram till ett antagbart resultat.

Jag skall inte orda vidare i saken,
men jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Herr Sjödahl yttrade i
varje fall något som jag helt och fullt
kan instämma i, nämligen att ju fortare
man tog steget fullt ut, när det gällde avvecklingen
av fastighetsskatten, desto
bättre. Det är också min inställning. Men
jag förstår inte, herr Sjödahl, vad den
överensstämmelsen i uppfattning oss.
emellan har med de spörsmål, som vi
här diskuterar, att skaffa.

Fortfarande ligger det så till, att herr
Sjödahl har gått vid sidan av de två
frågor, som jag ställde i inledningen till
mitt förra anförande. Herr Sjödahl bemödar
sig att uppvisa att, om man
utsträcker rätten till förvärvsavdrag till
att omfatta alla förvärvskällor, skulle
man komma i ett läge, som vore ohållbart
med avseende på tillämpningen.
Men det är ju inte det saken här gäller,
herr Sjödahl. Jag frågade, varför det
avdrag, som nu gäller vid inkomst av
rörelse och av eget arbete, inte får ifrågakomma
vid förvärvskällan jordbruk.
Det är den ena av de frågor, som jag
ställde och som bör besvaras. Jag tycker,
att herr Sjödahl borda tillmötesgå
denna önskan genom att tala om, varför
förvärvskällan jordbruk bör uteslutas.

Jag skall emellertid inte fortsätta försöken
att komma fram till någon gemensam
utgångspunkt för mig och herr Sjödahl
— det finns förmodligen inga förutsättningar
för det. Däremot vill jag
säga ett par ord angående den förnöjsamhet,
som i sammanhanget visas från
bondeförbundshåll och som i främsta
rummet fru Svenson gjort sig till talesman
för; hon följdes ju sedan av herr
Niklasson.

Jag tycker ändå, att fru Svenson bör
känna sig något olustig trots sin deklarerade
förnöjsamhet, när hon lyssnar till
herr Sjödahl, som bl. a. yttrade, att ett

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag vid taxering.

av utskottets skäl för att man inte nu
borde lösa dessa frågor var den förenkling
av deklarations- och taxeringsförfarandet
som vi även i andra sammanhang
bär hört talas om och varom ett sakkunnigutlåtande
föreligger. Herr Sjödahl
tilläde nämligen, att lösningen av
den frågan helt »vilar i gudarnas knän».
När fru Svenson ändock fortsätter att
vara förhoppningsfull, så är detta tydligen
bevis på en utomordentlig förnöjsamhet.
I bondeförbundsmotionerna talas
det dock om en skrivelse till Kungl.
Maj :t med anhållan om proposition redan
till årets riksdag eller, om det inte
låter sig göra, till nästa års. Bondeförbundets
representanter i utskottet måste
väl anses ha avlägsnat sig högst väsentligt
från denna motionärernas ståndpunkt,
när de nu nöjer sig med vad jag
har tillåtit mig att beteckna som »den
såpade grisen».

Herr Niklasson förklarade, att han och
hans partikamrater i bevillningsutskottet
hade handlat i överensstämmelse med
den norm, som de brukar följa — de
brukar skatta åt vad som plägar kallas
det möjligas konst. Det är i alla fall rätt
anmärkningsvärt, att man tillämpar en
helt annan »konst», när man skriver motioner,
än när det gäller anpassningen
inom ett riksdagens utskott. För ytterligare
belysning härav vill jag upprepa,
att bondeförbundets representanter i utskottet
dock även där till en början ställde
yrkande om votering. Men sedan var
det slut med modet, och så fick vi det
här utskottsbetänkandet, som i varje fall
fru Svenson och herr Niklasson är så
utomordentligt glada åt.

Fru SVENSON (bf):

Herr talman! Jag har sagt att jag är
tillfredsställd över att frågan har fallit
framåt så till vida som utskottet har gått
med på en skrivelse till Kungl. Maj:t.
Därmed anser jag att vi har nått ett visst
resultat. Sedan får vi ju hoppas på att
den översyn, som riksdagen väl kommer
att förorda, också ger så positiva resultat,
att vi kan anse oss tillfredsställda.
Jag vill inte påstå att jag var be -

låten med herr Sjödahls resonemang
här. Jag tyckte att han gick till överdrift
i långa stycken. Jag hoppas därför
att vad han sade inte kommer att
ligga till grund för den översyn som jag
hoppas skall verkställas.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Herr Velander säger att
vi bondeförbundare begärde votering i
utskottet, men sedan hörde han inte av
oss längre. Jag vill då bara säga herr
Velander att det väl inte är obekant för
honom att vi bordläde frågan för att
försöka skriva ihop oss. Hade ärendet
avgjorts den dagen vi hade det uppe i
bevillningsutskottet och begärde votering,
så hade det inte blivit någon skrivelse
till Kungl. Maj:t. Vi försökte att
resonera ihop oss och därigenom nå
fram till ett resultat, och så skedde ju
också.

Jag skulle vilja säga, att det är självklart
att man inte alltid kan nå fullt så
långt som man har tänkt sig. Herr Velander
är ju en gammal filur och har varit
med om många sammanjämkningar. Jag
skulle vilja tro att han vet att han inte
alltid fått sin egen vilja igenom utan har
fått ge efter. Så har det gått också här.
Motionärerna har inte fått sin egen vilja
igenom — då hade skrivningen varit
ännu kraftigare. I motionen begärdes ju
en skrivelse till Kungl. Maj:t. Det har
givit en liten uppmjukning i klämmen,
men jag förmodar ändå att Kungl. Maj:t
tar upp denna fråga den gång den pågående
utredningen av skatten föreligger.
Jag förmodar att detta ärende också
kommer att hänskjutas till den utredningen.

Naturligtvis kan man inte alltid känna
sig till freds. Jag tror inte heller att
vi motionärer känner oss riktigt till
freds, men vi har i alla fall följt den
gamla regeln: det är bättre med en mager
uppgörelse än en fet process.

Herr VELANDER (h):

Herr Elofsson kom verkligen in på
vad som i sammanhanget är pudelns

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag vid taxering.

kärna. Elofsson uppkallades av min uppgift,
att bondeförbundets representanter
i utskottet begärde votering. Herr Elofsson
invänder då, att jag väl ändå kommer
ihåg, att det blev bordläggning för
att man skulle söka »skriva ihop utskottet».
Ja, så blev det efter voteringen,
tv då inträffade något som även tidigare
har förekommit inom bevillningsutskottet:
då framträdde nämligen representanter
för ett mäktigare parti, som nog
inte tycker, att det passar så bra, att de
båda regeringspartierna går fram på olika
linjer, och då blev det fråga om sammanjämkning.

Vidare säger herr Elofsson, att jag väl
inte heller alltid får igenom vad jag önskar
vid en kompromiss. Nej, ledsamt
nog, men om jag inlåter mig på en kompromiss
— och det är jag, trots en hård
och otillgänglig yttre attityd, inte alls
så obenägen till — ligger dock kompromissen
till på det sättet, att jag vet, att
jag har fått åtminstone någonting. Men
i detta fall kan herr Gustaf Elofsson och
hans partikamrater inte säga, att de har
fått någonting, tv det kan väl inte vara
riktigt, såsom här säges från något håll,
att enbart den omständigheten, att det
har skickats en skrivelse till Kungl.
Maj :t, betyder, att någonting blir gjort.
Nej, man måste naturligtvis bedöma detta
med utgångspunkt från både hur
skrivelsen är motiverad och dess kläm
avfattad. Därtill kommer i förevarande
fall, såsom jag redan sagt, att majoriteten
inom utskottet var alldeles på det
klara med att målet för sammanjämkningen
skulle vara att åstadkomma en
skrivning som inte bunde någon och
icke förbunde till något. Friheten skulle
med andra ord vara obegränsad i alla
senare sammanhang, då hithörande frågor
kunde komma på tal.

Herr HEDMAN (s):

Herr talman! .lag tycker inte att det
är så särskilt intressant att i kammaren
diskutera vad som förekommit vid utskottsbehandlingen
av ärendet. Det brukar
i allmänhet inte medföra några positiva
resultat.

4 Första kammarens protokoll t!)öi. A'';- 30.

Herr Velander talade i detta sammanhang
om »såpad gris». Jag tror att det
är tio å femton år sedan jag hörde
detta uttryck här i riksdagen. Men jag
tycker att herr Velander, när han tog
upp det igen, använde det i ett oriktigt
sammanhang. Uttrycket »såpad gris» förekom
nämligen inom utskottssekretariaten
förr i tiden, när man förstod att
utskottet inte ville göra någonting i ett
visst ärende. Då sade man, att man skulle
skriva en »såpad gris», man skulle
skriva någonting som inte hade över
huvud taget någon betydelse i det föreliggande
ärendet. Här är det dock inte
så.

Herr Velander säger, att utskottet försökt
att komma ifrån ett ställningstagande.
Det är riktigt så till vida, att
utskottet har försökt att komma ifrån ett
ställningstagande i en detalj av detta
stora komplex, ett komplex som det har
varit svårt att klara. Det är två utredningar
som tidigare sysslat med denna
fråga. Den har dessutom behandlats av
Kungl. Maj:t och bevillningsutskottet
och riksdagens kamrar, och man har
inte kunnat komma till ett ur alla synpunkter
godtagbart resultat.

Nu säger utskottet, att utskottet vill på
nytt hänskjuta detta komplex till Kungl.
Maj:ts prövning. Då kan man inte tala
om en »såpad gris», ty här är det ett
ganska positivt uttalande och ställningstagande
från utskottet.

Herr Velander säger, att principiellt
bör dessa avdrag vara lika vid stats- och
kommunalbeskattning. Men om man
skall se frågan i dess helhet ur principiell
synpunkt, herr Velander, varför
skall man då stanna vid dessa avdrag
bara för de kategorier av förvärvsarbetande
som man bär dragit fram här? Herr
Sjödahl var inne på spörsmålet. Varför
inte fortsätta, såsom han sade, exempelvis
till inkomst av tjänst och tillfällig
förvärvsverksamhet? I vårt land finns
vissa människor med inkomst av tjänst
— jag tänker närmast på alla dessa som
arbetar inom våra bildningsrörelser och
andra ideella föreningar såsom ombudsmän
— vilkas hustrur i mycket stor utsträckning
hjälper dem med deras hem -

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Förordningsförslag om bostadssparande.

arbete. Vi har exempelvis försäkringsombuden,
vilkas hustrur kanske inkasserar
avgifter och dylikt åt männen och
alltså deltar i deras förvärvsverksamhet.
Varför skall inte dessa ha rätt till motsvarande
avdrag?

Man klarar inte hela detta komplex
genom det förslag som här föreligger
från högerns sida och har förelegat även
från bondeförbundets sida. Låt oss därför
förena oss med utskottet och be
Kungl. Maj:t se över saken en gång till!
Då kanske vi kan komma fram till en
lösning som alla så småningom kan vara
något så när överens om.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Till herr Heiiman vill
jag endast säga, att en sådan avfattning
av ett utskotts yttrande, som någon gång
karakteriserats såsom »såpad gris», avsett
just det fall, att utskottet i själva
verket inte velat säga någonting alls. Det
är, herr Heiiman, också på det sättet utskottet
skiljt sig från de föreliggande
motionerna.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna betänkandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet fogade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Veländer begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
oinröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
62, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet fogade
reservationen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 114;

Nej — 13.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Förordningsförslag om bostadssparande.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 63, i anledning av väckta
motioner med förslag till förordning om
bostadssparande.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 388 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 494 av herr Hjalmarson m. fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna infört förslag till förordning
om bostadssparande.

Ifrågavarande förordningsförslag innebar
medgivande av skattefrihet i viss
utsträckning för medel, som skattskyldig
använt för att tillgodose sitt behov
av bostad. Enligt förslaget skulle skattskyldig
åtnjuta uppskov med inkomsttaxeringen
av medel, som under åren
1954—1959 insatts å särskilt bostadskonto
i bank eller annan penninginrättning,
till belopp av sammanlagt högst 4 000
kronor eller, såvitt avsåge äkta makar,
högst 8 000 kronor. Därest medlen toges
i anspråk för förvärv av eget hem eller
för gäldande av insats i bostadsrättsförening,
skulle skattebefrielse äga rum. I
den mån medlen uttoges för annat ändamål,
skulle beskattning ske. Likaså
skulle kontomedel, som icke uttagits före
utgången av år 1964, upptagas till beskattning.

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Till stöd för det i motionerna framställda
yrkandet hade åberopats innehållet i
de av samma motionärer väckta likalydande
motionerna I: 383 och II: 489, vilka
behandlats av statsutskottet i utlåtande
nr 123 och icke föranlett någon riksdagens
åtgärd.

Utskottet hade i det nu förevarande betänkandet
på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna 1: 388 av herr
Ewerlöf m. fl. och 11:494 av herr Hjalmarson
m. fl. med förslag till förordning
om bostadssparande icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Veländer och Hagberg i Malmö, vilka i
anslutning till innehållet i de likalydande
motionerna I: 388 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 494 av herr Hjalmarson
m. fl. ävensom de av samma motionärer
väckta likalydande motionerna 1:383
och II: 489 ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna 1:388 av
herr Ewerlöf m. fl. och 11:494 av herr
Hjalmarson m. fl., antaga’det i motionerna
framlagda förslaget till förordning
om bostadssparande.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Sambandet mellan investeringar
och sparande är uppenbart
åtminstone för de flesta av oss. Sparandets
utomordentliga betydelse för det
ekonomiska framåtskridandet och därmed
för utvecklingen i stort lärer knappast
heller av någon bestridas. Från sådana
utgångspunkter är det svårt att
tänka sig, att sparandet kan bli för stort.
Åtminstone gäller detta det frivilliga enskilda
sparandet. Problemet är i stället,
hur sparandet skall kunna upprätthållas
i tillräcklig omfattning. Det sker icke
genom ett bagatelliserande av sparandets
problem.

Dessa problem har ju undan för undan
alltmer komplicerats. I förgrunden
träder därvidlag en starkt inkomstutjämnandc
beskattning, som drabbar den
sparade inkomsten väsentligt bårdare
än annan inkomst. Därtill kommer socialpolitikens
försvagande av sparandets

Förordningsförslag om bostadssparande.
trygghetsmotiv samt en nästan ständigt
fortgående penningvärdeförsämring. Det
gäller därför att finna någon motvikt
till dessa på besparingsmöjligheter och
sparvilja ogynnsamt inverkande omständigheter.
Olika utredningar samt
skilda uppslag eller förslag till stimulerande
av det frivilliga enskilda sparandet
har också under de senaste åren sett
dagen. De har dock samtliga blivit underkända.

Nu föreligger jämväl ett förslag till
befordrande av ett sådant sparande, men
även det hotas av samma öde som sina
föregångare. Och ändock utgör det ett
led i bemödandena att komma till rätta
med ett av våra allra största sociala problem,
nämligen bostadsfrågan. Det gäller
alltså ett ändamålssparande, ägnat
att stimulera den enskildes intresse till
anskaffning av egen bostad genom förvärv
av eget hem eller insats i bostadsrättsförening.

Bevillningsutskottets inställning till
förslaget är emellertid helt negativ. Utskottet
anstränger sig till synes att finna
motiveringar för ett avstyrkande. Intet
risktagande från det allmännas sida
får ifrågakomma; inga maskor eller
kryphål, konstruerade eller verkliga, får
finnas för den illojale; taxeringsorganisationen
får inte belastas med några nya
om än så blygsamma uppgifter; bostadsnöden
eller den bostadslöse skymtar
icke på något sätt inom den synkrets,
som utskottet anlägger.

Det alldeles avgörande skälet för utskottets
negativa inställning framträder
i dess uttalande, »att en väsentlig förutsättning
för att åtgärder av den av motionärerna
föreslagna innebörden skall
kunna övervägas synes vara att åtgärderna
kommer nysparandet till godo»,
samt atl motionsförslaget icke torde innefatta
några garantier i sådant hänseende.
Ja, det sista är nu så riktigt som
det blivit sagt. Motionärerna och med
dem reservanterna anser nämligen, att
betydelsen av ett ökat sparande och då
särskilt såsom här av ett målsparande,
inriktat på anskaffandet av den egna bostaden,
är så stor, att skattebefrielsen
icke bör knytas till något villkor om att

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Förordningsförslag om bostadssparande.
den skall gälla endast vid nysparande.
Genom att så icke skett vinner man också,
att det administrativa merarbetet
vid förslagets omsättande i praktiken
väsentligen reduceras eller underlättas.
Tekniskt sett bör det alltså närmast vara
en förtjänst hos förslaget att för dess
tillämpning givits avkall på kravet om
att fråga skall vara om nysparande.

Vad utskottet menar med sitt uttalande,
att, »därest frågan om vidtagandet
av åtgärder på beskattningsområdet i
syfte att stimulera sparandet rent praktiskt
kan lösas, dessa åtgärder i första
hand bör ha en mera allmän syftning»,
har reservanterna inte så lätt att begripa
och detta icke minst på den grund, att
utskottet till det citerade uttalandet fogar,
att »det vill härmed icke ha uttalat
sig i fråga om en uppmuntran från
det allmännas sida av s. k. målsparande».
Det måste dock här anses vara fråga
om ett förslag med allmän syftning
eller i varje fall om ett — med hänsyn
till syftet — av utomordentlig betydelse
ur allmän synpunkt.

Utskottet söker också falla tillbaka på
uttalanden av riksdagen i tidigare sammanhang
att, »därest ett visst ändamål
anses böra tillgodoses genom stöd från
det allmännas sida, detta stöd i regel
bör ske på annat sätt än genom lättnader
i beskattningen». Uttalanden av dylik
innebörd saknar emellertid här varje
mening, då riksdagen själv vid flera
tillfällen efterlyst och jämväl beställt
förslag från Kungl. Maj:ts sida till befordrande
av ett sparande, grundat på
lättnader i beskattningen.

Utskottet talar vidare om behovet av
särskilda bestämmelser »för att förhindra
att anordningen utnyttjas för obehöriga
syften samt för att reglera de situationer
som uppkommer om kontomedel
överlåtes, pantsättes m. m.». Dessa och
liknande synpunkter bär väl ändå prägel
icke av sakskäl utan av förevändningar,
ådagaläggande hur angeläget utskottet
är att söka utfinna motiveringar
för sin negativa inställning till det
föreliggande förslaget till befordrande
av sparandet, särskilt i syfte att om möjligt
vidga bostadsproduktionen. Det är

dock en angelägenhet av utomordentligt
trängande natur, och något litet risktagande
borde väl även utskottet ha kunnat
våga sig på att förorda, helst som
det även måste vara av stort värde att
vinna erfarenheter på ett sådant område
som det vi nu är inne på.

Vad nu sagts gäller också i stort sett
utskottets farhågor för insättningar av
alltför bagatellartad karaktär, för att insättaren
skall med avseende på realisationsvinstbeskattningen
komma i ett
bättre läge än den som nedbringar anskaffningskostnaden
genom egen arbetsinsats,
samt för en avsevärd komplicering
av beskattningssystemet eller
en ökad belastning av taxeringsorganisationen.

När utskottet till slut finner sig böra
även här spela ut det av 1950 års skattelagssakkunniga
framlagda förslaget om
en rationalisering av beskattningsförfarandet
såsom ägande ett »nära samband
med det föreliggande motionsförslaget»,
är det åtminstone för reservanterna icke
möjligt att följa med i galoppen. Än så
länge vet vi ju inte ens, om detta förslag
kommer att föreläggas riksdagen, än
mindre i vilken kapprock detta kommer
att ske. Herr Sjödahl yttrade för
resten i ett tidigare sammanhang att vad
som skulle komma att ske, det låge i
gudarnas knän. Sedan är det väl tämligen
klart, att de säkerligen blygsamma
skattelättnader som till äventyrs kommer
att följa i det förslagets spår — jag menar
1950 års skattelagssakkunnigas förslag
— icke kommer att utformas med
hänsyn till någon viss form av sparande.

Med det anförda, herr talman, har
jag velat hävda, att utskottet saknat tillräckliga
skäl för sitt avstyrkande av bifall
till de föreliggande motionerna, och
jag tillåter mig därför yrka bifall till
den vid utskottets betänkande fogade reservationen.

Häri instämde herr Ewerlöf (h).

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! ålan får givetvis inte
tolka bevillningsutskottets avstyrkande

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

av denna högermotion som bristande intresse
från utskottets sida för sparandet
eller för bostadsanskaffningen här i landet
— det är nog uppenbart för alla,
även om herr Velander gärna vill bibringa
kammaren en annan uppfattning.
Vad som ligger bakom avstyrkandet här
är ju, att skall sparandet uppmuntras på
detta sätt genom att en insättning upp
till 4 000 resp. 8 000 kronor skall vara
skattefri, så bör rimligen finnas några
garantier för att detta är ett nysparande
och att det alltså inte bara är så, att
man överflyttar medel från en förmögenhet
som man har på konto i en bank
eller på annat sätt till ett konto för bostadssparande.
En sådan överflyttning
innebär ju inget nytt sparande. Pengarna
bindes för ett visst ändamål givetvis,
men det ändamålet har de kanske
varit avsedda för redan förut. Skall man
uppmuntra något, är det nysparandet,
men i högerns motion finns inga som
helst garantier för att nysparandet uppmuntras.

Naturligtvis kunde man också överväga,
om det inte kan vidtagas åtgärder
för att uppmuntra ett allmänt sparande,
även om det inte gällde bostäder. Man
har försökt lösa den frågan på olika sätt.
Det har suttit utredningar och det har
kommit motioner, men man har aldrig
kunnat komma fram till något hållbart
förslag, och det kan vi finna vara tråkigt,
men den vägen gäller det att gå
för att försöka komma fram, och det har
vi misslyckats med hittills.

Nu har emellertid riksdagen den uppfattningen,
att skall man hjälpa en sak,
skall man göra det direkt genom anslag
och inte genom skatteregler. I första
rummet får man välja den första vägen,
och det gör man här. Den, som vill bygga
sig ett eget hem, kan ju få praktiskt
taget en gåva av upp emot 8 000 kronor,
vill jag minnas. Man bereder lättnader
genom billiga lån och genom eu hel rad
av åtgärder, även när det gäller bostadsbyggande!
för övrigt. Vi har varje år
ingående bostadsdebatter, där statsmakternas
vilja att på olika siitt understödja
bostadsbyggandet och bostadsanskaffningen
kommer fram. Det är säkert för

Förordningsförslag om bostadssparande.

egnahemsägaren mycket betydelsefullare
att han kan få upp emot 8 000 kronor
och få billiga lån än att detta förslag
genomföres som kanske innebär en
överflyttning från ett konto till ett annat.

Det är alldeles uppenbart, att skall
man genomföra något i stil med vad högern
har föreslagit, måste man undersöka
att det syfte man vill främja vinnes
och att inte obehöriga syften främjas.
Detta skulle leda fram till taxeringstekniska
svårigheter av stor omfattning.
Det skulle bli en komplicering av beskattningsformerna
utan att man kanske
med säkerhet vann någonting för det
syfte, som man vill främja.

Utskottet har tillåtit sig att hänvisa
till ett förslag som ligger på regeringens
bord, nämligen förslaget från de skattelagssakkunniga
om att 200 kronor skall
vara avdragsgilla vid taxering av inkomst
av fastighet och av kapital. Det
är uppenbart att båda dessa åtgärder
bör främja bostadssparandet, fastän i
varje fall den ena av dem, d. v. s. rätten
att dra av 200 kronor i fråga om inkomster
av kapital, är av stor betydelse
för sparandet över huvud taget.

I detta sammanhang får man överväga
vad som utöver de åtgärder, vilka redan
vidtagits, bör göras och kan göras för
att främja bostadsanskaffningen utan att
vi krånglar till vår lagstiftning onödigtvis.

Det är i huvudsak av dessa skäl, herr
talman, som utskottet har avstyrkt högermotionen.
Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Utskottets talesman började
sitt anförande med att understryka,
att utskottets utlåtande icke får tolkas
så, att utskottet inte skulle hysa intresse
eller förståelse för sparandet och
för bostadsförsörjningen. .lag sätter dock
verkligen i fråga, om man ur utskottsutlåtandet
på något sätt kan utläsa ett
sådant intresse. Det är ju ändå så, att
en förbättring av bostadsförhållandena
är en fråga, som väl av alla anses som

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Förordningsförslag om bostadssparande.

en mycket angelägen uppgift. Trots mycket
kraftigt stöd från det allmännas sida
återstår på bostadsbyggandets område
ännu mycket, för att vi skall komma
därhän, att vi kan säga att bostadsbristen
blivit avhjälpt och den önskvärda
allmänna bostadsstandarden uppnådd.

Genom att stödåtgärderna haft formen
av subventioner har utvecklingen lett
därhän, att resultatet i vissa väsentliga
avseenden har blivit otillfredsställande.
Jag tänker därvid närmast på kostnadsfrågan.
Byggarnas och de boendes känsla
för att det är ett primärt intresse att
hålla kostnaderna så låga som möjligt
har avtrubbats med den förda politiken.
Möjligheterna att tillgodose behoven
ökas betydligt och på ett naturligt sätt,
om byggnadskostnaderna kan sänkas. Vi
får då råd att bygga mer åt flera med
bibehållen standard. Jag vill emellertid
inte nu gå vidare in på bostadspolitiken.
Det är ju inte den, som vi skulle
närmast diskutera bär i dag. Men mot
den bakgrund, som jag nu givit, skulle
jag vilja framhålla att det är mycket
viktigt att vi söker väcka människornas
förståelse för betydelsen av de egna insatserna
för bostadsförsörjningen.

Byggandet av egna hem, av en- och
tvåfamiljshus, har i vårt land alltid haft
en stor omfattning, och allmänt anses
väl denna bostadsform bjuda stora fördelar
och väl lämpa sig för våra förhållanden
och vår läggning. Sedan gammalt
har byggaren själv genom eget arbete
ofta lämnat betydelsefulla bidrag
vid uppförandet av sin bostad, det egna
hemmet. Genom bvggnadsmetodernas
omläggning har möjligheterna till egna
insatser begränsats. Det är av flera skäl
beklagligt. En stark strävan att allt
framgent bereda utrymme för egna insatser
är emellertid till finnandes, och
jag vill hoppas att utvecklingen skall
kunna föras vidare mot detta mål.

Men alla kan ej med eget arbete bidraga
till bostadsförsörjningen. Därför
har i den föreliggande motionen anvisats
en möjlighet att genom ett enskilt
sparande medverka till den egna bostadsförsörjningen.
Med de stora an -

språk, som ställes på våra resurser för
investeringsändamål, är det ett önskemål
att sparandet i vårt land hålles så
högt som möjligt. Det råder väl också
fullständig enighet om att det nuvarande
sparandet är för lågt i förhållande till
våra stora investeringar och våra investeringsönskemål.
Det är därför en angelägen
uppgift att kunna stärka sparviljan
och öka sparandet. Med den utveckling
som varit, bland annat genom den kännbara
penningvärdeförsämringen, har intresset
för det enskilda sparandet fått
en allvarlig knäck. Det är därför inte
någon lätt uppgift att väcka detta intresse
till liv igen och visa att det lönar
sig att spara. Genom att söka ge sparandet
en viss inriktning har man funnit
att man får ett bättre underlag för en
sådan stimulans. För att med ett ökat
enskilt sparande främja bostadsbyggandet
bär, som sagt, det nu framlagda förslaget
till målsparande tillkommit.

Den, som jag tolkar det, helt negativa
inställning vid prövningen av det framförda
förslaget, som utskottet har redovisat,
synes mig bero på bristande förståelse
och intresse för sparandet och
bostadsförsörjningen. Utskottet antyder
i sitt utlåtande inte med ett enda ord
att utskottet hyser förståelse för själva
saken.

Jag vet inte heller, hurudan ärendets
behandling i utskottet varit. Det är ju
dock så, att man utomlands slagit in på
vägar som i princip överensstämmer
med de av motionärerna föreslagna. Det
har visat sig att detta kunnat ske med
avgjord framgång. Jag skulle vilja fråga,
om man inte inom utskottet har kännedom
om denna utveckling utomlands
och de där vidtagna åtgärderna. Har
man i så fall grundat avslagsyrkandet
på negativa erfarenheter utomlands eller
en kritisk inställning till de åtgärder
som där vidtagits? Eller är de argument,
som utskottet redovisar i utlåtandet,
mera att anse såsom inom utskottet
uttänkta och konstruerade svårigheter? Utskottets

negativa inställning har
främst grundats på skatte- och taxeringstekniska
invändningar. Jag kan ej

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

finna att dessa är bärande. I olika sammanhang
har vi här genomfört alldeles
motsvarande åtgärder med likartad utformning.
Kompliceringen av skattesystemet
blir med målsparande för bostadsförsörjningen
inte större än vad den
redan är. De uttalade betänkligheterna
mot att ytterligare belasta taxeringsorganisationen
bör givetvis skänkas ett
visst beaktande, så tungrott och tillkrånglat
taxeringsförfarande som vi har.
Men jag tror att svårigheterna i detta
fall överskattas. I andra likartade sammanhang
har man kunnat bortse från
komplikationer i taxeringshänseeiide.
Här gäller det så angelägna uppgifter,
att deras främjande måste anses uppväga
det merarbete och de svårigheter
som eventuellt kan uppkomma vid taxeringen.

Det andra egentliga skälet som utskottet
åberopar för sitt avslagsyrkande —
herr Velander har redan varit inne även
på den saken — är att utskottet säger,
att om ett visst ändamål anses böra stödjas
från det allmännas sida, bör ändamålet
i fråga främjas på annat sätt än
genom lättnad av beskattningen. Man
skriver mycket försiktigt att det bör »i
regel» vara så. Jag har en känsla av att
detta »i regel» är en brasklapp, ty hela
påståendet är inte hållbart. Det torde
väl närmast vara ett argument som utskottet
anfört, därför att man inte haft
något bättre att komma med.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få instämma i det yrkande som
redan har framställts om bifall till reservationen.

Herr HEDMAN (s):

Herr talman! Förutom de skäl, som
herr Sjödahl här andragit, har ytterligare
skäl varit avgörande för mitt ståndpunktstagande
i utskottet till den föreliggande
motionen.

I motionen hänvisas till motiveringen
för en motion i andra kammaren av herr
Hjalmarson in. fl. Denna motion, på vilken
motionärerna i första kammaren
stöder sitt yrkande, har till ingress: »Om
vissa åtgärder för bostadsbristens hävan -

Förordningsförslag om bostadssparande.

de.» Syftemålet skulle alltså vara att
gagna bostadsbristens hävande. Fördenskull
föreslår motionärerna att man under
åren 1954—1959 i bankinrättning
skall få insätta medel för bostadssparande
och att dessa belopp blir skattefria.
Om medlen i fråga inte lyfts senast år
1965, skall de bli föremål för taxering.

Jag har måst fråga mig, om denna åtgärd
verkligen kan bidra till att under
den angivna tidsperioden häva bostadsbristen
i någon större utsträckning. Jag
har kommit till den uppfattningen att så
inte skulle bli fallet. Anledningen härtill
är att vi för närvarande i vårt land har
begränsade resurser i fråga om arbetskraft
och material för byggande över
huvud taget. Så länge som våra resurser
härvidlag är begränsade och måste
fördelas mellan bostadsbyggande och
annat nödvändigt byggande i samhället,
kan en sådan åtgärd som den av högern
här föreslagna icke bidra till att häva
bostadsbristen. Förutsättningen härför
vore ju att vi hade resurser i fråga om
arbetskraft och material som inte behövde
ransoneras utan som kunde dirigeras
över till bostadsbyggande i så stor
utsträckning som helst.

Detta är, herr talman, ett av de skäl
som har lett till att jag har intagit den
ståndpunkt till motionen som jag har
gjort vid utskottets behandling.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Heiiman vill
jag säga att hans argument väl också
bara är ett sådant som förts fram för
nöds skull.

Det är väl ändå på det viset, herr Heuman,
att om man binder mer pengar för
bostadsändamål, så hindrar man därigenom
att de används för andra uppgifter
som i sin tur skulle ha tagit i anspråk
våra arbetskrafts- och materialtillgångar.
Jag kan därför inte finna herr Heiimans
skäl på något vis bärande.

Jag påpekade i mitt anförande, om
herr Heiiman hörde det, hur angeläget
det är att man fortfarande främjar arbetet
på att bygga billigare. Det hittills
följda systemet med subventioner och

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Förordningsförslag om bostadssparande.
understöd har gjort att vi nästan helt
kommit bort från dessa strävanden. Det
är mycket få som frågar efter vad det
kostar att bygga, därför att översta delen
av de höga byggnadskostnaderna alltid
klaras av det allmänna. Om man inriktar
de enskildas intresse på egna insatser
för bostadsförsörjningen, kommer
vaksamheten att bli större i fråga om
kostnaderna för byggandet, och det är
av väsentlig betydelse.

Herr HEDMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte så, herr
Wehtje, att min motivering har framgått
ur något slags nödläge.

Jag är fullt ense med högern om att
man i en eller annan form bör stimulera
sparandet, om man kan göra det. Men
det nuvarande läget på detta område gör
att motionens yrkande inte kan leda till
vad motiveringen åsyftar, nämligen ett
hävande av bostadsbristen. Det är den
saken jag bär velat framhålla.

Nu säger herr Wehtje, att man i alla
fall binder dessa medel för bostadsbyggandet,
om man låser fast dem i bankerna
på det ifrågasatta kontot. Ja, visst
gör man det, men man binder dem då
på ett område, där de i praktiken inte
kan få något inflytande; bostadsbyggandets
storlek bestämmes nu i stället av
andra faktorer. Däremot tas pengarna
från andra, kanske lika viktiga investeringsområden
— låt mig säga herr
Wehtjes eget område, industrien, där
det också anses nödvändigt att i åtskilliga
fall göra större investeringar.

Detta bär varit ett av de starkaste motiven
för mitt ställningstagande.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det var en viss underton
i herr Wehtjes yttrande som uppkallade
mig. Han menade att det i utskottets
skrivning inte finns ett ord om
sparandets betydelse och om vikten av
att vi får flera bostäder, och han ansåg
tydligen att det i bägge dessa avseenden
var fråga om bristande förståelse
från utskottets sida.

Är det verkligen så, herr Wehtje, att
man visar att man saknar förståelse för
dessa ting, om man inte ständigt i sin
mun för talet om deras stora betydelse?
Vill herr Wehtje verkligen i denna kammare
påstå, att bevillningsutskottet inte
värdesätter sparandet, därför att betänkandet
inte innehåller några deklamationer
om sparandets betydelse? Skulle
herr Wehtje verkligen vilja påstå, att vi
inte har förståelse för nödvändigheten
att anskaffa fler och fler bostäder, därför
att vi inte har skrivit något därom?
Så enkelt kan människor resonera, herr
talman, men vad som förvånar mig är
bara att herr Wehtje — som jag känner
rätt väl — tycks resonera på det sättet.

Riksdagen lämnar årligen, herr talman,
200 å 300 miljoner i understöd åt
bostadsbyggandet, och det måste vi fortsätta
med för att ge människorna möjlighet
att efterfråga bostäder i samma
utsträckning som nu. Vi vinner fasligt
litet genom den motion, som högern i
detta fall har väckt, en motion vars innebörd
inte är riktigt klar. Man skulle
nästan kunna tala om en mygga gentemot
elefanten, och är vi med om att
driva fram elefanten på arenan, kan det
inte vara någon anledning, när herr
Wehtje sedan blåser fram sin lilla mygga,
att ifrågasätta, huruvida bevillningsutskottet
har intresse för sparandet och
bostadsbyggandet.

Man invänder också att vi har överdrivit
de tekniska svårigheterna. Men
hela tendensen är ju för närvarande att
vi skall söka förenkla taxeringsförfarandet
för att komma åt de relativt stora
rävarna. De finns inte inom de företag
som herr Wehtje representerar, men de
finns i mycket stor utsträckning ■—• något
som tidningarna dagligen berättar
om. En förbättrad taxeringsorganisation
kommer att leda till en riktigare beskattning
av svenska folket, och det
blir därmed möjligt att göra vissa generella
eftergifter åt den stora massan av
små inkomsttagare, som därigenom beredes
möjlighet att spara i större utsträckning.

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja hemställa
till kammarens ledamöter att noggrant
studera utskottsbetänkande!, och
då kan väl ändå ingen tvekan råda, att
utskottet har skenet emot sig. Man hävdar
nu, att utskottet har stort intresse
för de aktuella frågorna, men man har
ändå inte med ett ord omnämnt dem i
betänkandet!

Varför har man inte gått till en saklig
prövning av vad motionen syftar
till? Varför har man inte gjort sig besväret
att se efter vad som sker utomlands?
Där har man ju på flera håll med
mycket stor framgång slagit in på denna
väg, såsom jag förut har sagt. Denna
form av sparande har i utlandet fått
mycket stor omfattning och anses ha
bidragit till att man mer och mer närmar
sig det mål, som också vi gärna
vill nå. Genom ett målsparande, en speciell
inriktning av det enskilda sparandet,
ökas förståelsen för de egna insatsernas
betydelse när det gäller att
skaffa bostad. Det är den insikten som
har fallit bort hos oss, och jag tror att
detta är en väsentlig anledning till att
vi ännu befinner oss i ett svårt läge med
eftersläpning i fråga om bostadsförsörjningen
och kvarstående stor bostadsbrist
trots det allmännas betydande insatser
för att skaffa fram bostäder av tillfredsställande
standard och i tillräcklig utsträckning.

Sedan, herr talman, skulle jag vilja
säga någonting om det argument, som
herr Sjödahl slutade med, nämligen vikten
av ett förenklat taxeringsförfarande.
Jag kan hålla med om — och sade
det också i mitt inledningsanförande -—
att det är angeläget, ty vi har så mycket
krångel och så stora besvärligheter
redan på detta område. Men det är väl
ändå inte det väsentliga. Det kan finnas
andra mycket betydelsefulla intressen,
som måste tillgodoses. Här har vi
ett sådant.

Herr Sjödahl och jag har ju samarbetat
i ett par år på andra områden,
men där har han minsann inte dragit
sig för att framlägga förslag, som kommer
att medföra mycket större kompli -

Förordningsförslag om bostadssparande.
kationer i taxeringsförfarandet än vad
denna föreslagna enkla åtgärd skulle
komma att göra.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt blanda
mig i denna debatt, men några uttalanden,
som här gjorts, föranleder mig
att säga några ord.

Utskottsmajoriteten synes mig fästa
mycket stort avseende vid det förhållandet,
att svårigheter skulle uppstå att
kontrollera, huruvida de skattebefriade
pengarna verkligen är nysparade pengar.
Utskottet menar att missbruk skulle
kunna ske med avseende på överlåtelse
av konton, försäljning av fastigheter o. d.
Vidare har det sagts i debatten, att kontrollen
kommer att i hög grad tynga och
komplicera taxeringsmyndigheternas arbete.

Jag skulle vilja instämma i vad herr
Velander sade, nämligen att dessa invändningar
mera har sken av förevändningar
än verkliga sakskäl. Vad beträffar
kontrollen av dessa skattebefriade
medel lär det väl inte vara så svårt att
ordna den saken. Jag föreställer mig att
man lätt nog kan jämföra inkomna deklarationer
med nästföregående års deklarationer.
Man bör väl så i allmänhet,
och man kan då i regel lätt konstatera,
om det är fråga om verkligt nysparande.

Vad fastighetsförsäljningarna beträffar
kan det ju hända, att en och annan vinst
kan göras, men låt gärna en företagsam
sparare göra en vinst på en fastighetsförsäljning!
Redan det statliga subventionssystemet
möjliggör ju ökade vinster
vid försäljningar, och det ondgör
man sig inte över. Om vinsten är skälig,
kan den tolereras. Det är en ersättning,
kan man säga, för påtagna risker
och för ökat arbete och ansvar. Man kan
för övrigt inte hundraprocentigt utesluta
missbruk i detta fall, och inte heller
i andra, när staten vidtar åtgärder
till allmänt gagn. Millimeterrättvisan —
perfektionsrascriet som man brukar säga
—- får inte hindra oss att vidta åt -

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Förordningsförslag om bostadssparande.

gärder för att främja det personliga
sparandet, vilket f. n. är alltför ringa.

Det har sagts här under debatten av
herr Heiiman, att även om vi ökar sparandet,
medför inte detta en ökning av
bostadsbyggandet, därför att detta i första
hand är en arbetsmarknadsfråga. Men
är det inte ändå så, att om vi inte ökar
sparandet, tvingas vi på grund av läget
på penningmarknaden att minska bostadsbyggandet?
Vi vet ju faktiskt, att
det på detta område är mycket trångt
för närvarande. Staten suger upp pengarna
från bankerna för behoven på den
offentliga sektorn, och investeringsträngseln
på den privata sektorn blir allt
större. Meningen är — det vet jag •— att
hålla tillbaka investeringarna, men let
kan gå därhän och gör det säkerligen,
om inte sparandet ökar, att vi måste
minska på bostadsbyggandet. För närvarande
finns i affärsbankerna infrusna
byggnadskreditiv på mellan 500 och
600 miljoner kronor, och låneansökningarna
hos hypoteksföreningarna köar,
sägs det, med omkring 200 miljoner kronor.
Sparbankerna, som ju traditionellt
är bostadsmarknadens största finansiärer,
kan, om inte sparandet ökas, få svårigheter
att tillgodose de växande anspråk,
som ställs på sparbankerna från
fastighetsmarknadens sida.

Motionen i denna fråga anvisar en väg
att öka sparandet. Utskottet vill inte vara
med om den vägen. Utskottet säger
nämligen, att den innebär en skattelindring,
och den vägen vill man inte utnyttja.
Men, såsom här sagts tidigare av
herr Wehtje, har man ju med mycket gott
resultat på andra håll i världen begagnat
sig av liknande vägar. I vårt grannland
Finland har man gått så långt, att tillgodohavanden
i banker är skattebefriade
även med avseende på räntorna. Så
långt vill vi naturligtvis inte här sträcka
oss, men resultatet av en sådan åtgärd
har i Finland hlivit ett väsentligt
förbättrat personligt sparande. Medan i
vårt land sparräkningarna i bankinstituten
i fjol ökade med omkring 7 procent,
är motsvarande ökning i Finland 18 procent.
I Tyskland, där ju det ekonomiska
uppsvinget är någonting av ett mirakel,

har införts en hel del åtgärder i syfte
att främja sparandet, även skattelindrande
åtgärder, och där är resultatet mycket
gott. Jag har inte några färska siffror,
men jag vet att antalet nyöppnade
insättarkonton i sparbankerna år 1952
ökade med 100 procent i förhållande till
år 1951. Det insatta beloppet var omkring
70 procent större 1952 än 1951. Därtill
bär bidragit de Bausparkassen, som inrättats
för att gynna sparandet och bostadsbyggandet.

Här i vårt land har vi ett ganska blygsamt
sparande. Jag skulle kunna ange
siffror, som klart visar det.

Den motion, som har framlagts, har
två syften, nämligen dels att främja det
personliga sparandet och dels att främja
bostadsbyggandet. Båda syftena är ju
synnerligen beaktansvärda. Om vi försöker
att bygga utan anlitande av sparade
medel, försämrar vi ytterligare penningvärdet.
Vi bör alla vara medvetna
om att ett stabilt penningvärde är sparandets
A och O. Det är en nödvändig
förutsättning för välstånd i vårt land.

Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björnberg försökte
påvisa hur litet förslaget behövde komplicera
skatteförfarandet, och han sade,
att om man begränsar saken till att avse
nysparande, bör det vara lätt för en
taxeringsnämnd att jämföra förmögenhetsuppgifterna
med föregående års siffror
och därigenom konstatera, om ett
nysparande föreligger.

Jag tror inte att det är så lätt, men,
herr Björnberg, i den motion som högern
har framburit har inte föreslagits
någonting i den stilen. Motionen och
dess förslag, som kammaren nu mycket
snart skall rösta om, innebär att man
mycket väl kan överflytta 8 000 kronor
från ett konto till det speciella konto,
som här föreslås, och därigenom minska
den beskattningsbara inkomsten för det
året med samma belopp. Så litet genomtänkt
är den motion som herr Björnbergs
ledare har burit fram i denna
kammare.

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! I förra veckan var jag
i tillfälle att besöka en kongress som anordnats
av den stora rikssammanslutningen
HSB, vilket betyder Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningar.
Denna organisation firade sitt 30-års jubileum,
och det noterades, att den under
30 år åstadkommit 100 000 bostadslägenheter
och hade ungefär lika många
medlemmar. Denna organisation har utfört
ett mycket betydelsefullt pionjärarbete
och, såsom också byggnadssiffran
anger, ett betydande uppbyggnadsarbete,
för vilket denna organisation onekligen
är värd samhällets tacksamhet.

Jag observerade emellertid i dess redogörelse,
att den del av organisationens
verksamhet, som kunde betecknas
med bokstaven S —- sparkasseverksamlieten
— ingalunda hade hållit jämna
steg med byggnadsverksamheten. Man
hade under dessa 30 år i sparkassorna
inte kommit upp till större behållning
än 32 miljoner kronor, och det är verkligen,
om jag får använda ett uttryck av
herr Björnberg, en mycket blygsam sparandesiffra.

Jag efterhörde, vad orsaken kunde vara,
och då svarande man, att man inte
kunde och inte heller ville gå så hårt
fram i propagandan, eftersom det måhända
skulle uppfattas som illojal konkurrens
bland våra sparbanker och affärsbankernas
sparavdelningar, på vilkas
lånemöjligheter byggnadslånen även
till HSB i hög grad vilar. De synpunkterna
kan man ju väl förstå. Men jag
tänkte då för mig själv, och jag tycker
detsamma i dag, att det är alldeles för
blygsamt sparande i fråga om bostadsanskaffningen.

Vi har eljest ingalunda några blygsamma
sparandesiffror bär i landet —
det kan jag försäkra herr Björnberg.
Från konjunkturinstitutet har bankoutskottet
nyligen erhållit en liten tabell,
som utvisar att försäkringssparande och
banksparande från året närmast före senaste
kriget och till och med 1952 har
ökats i minst samma utsträckning som
de disponibla inkomsttillgångarna för

Förordningsförslag om bostadssparande.
medborgarna. Ja, detta sparande har till
och med stigit med 2 procent från 5,6
procent till 7,5 procent av medborgarnas
samlade inkomstbelopp. Det är mycket
avsevärda siffror.

Men det är då jag frågar mig själv:
Till vad har dessa nyskapade, på den
personliga sparsamheten grundade tillgångar
använts? Jag tror nämligen att
själva investeringsfrågan härvidlag är
betydelsefull, i synnerhet när det gäller
bostadsanskaffningen. Ty det är klart
att dessa jättelika belopp, som sparats
hos försäkringsbolag, i sparbanker och
på affärsbankernas sparkasseräkningar,
naturligtvis i stor utsträckning använts
till att finansiera byggnadsverksamhet.
Det är uppenbart, men jag tror också
att en mycket betydande del av dessa
belopp har disponerats på ett mindre
lyckligt och önskvärt sätt. Det är därför
jag anser att det är litet för mycket
sagt av bevillningsutskottet och herr Sjödahl
i dag, när man lägger en så tung
vikt vid att det skall vara ett nysparande,
som man skall uppmuntra genom
dessa skattelättnader. Ty ett ytterligare
nysparande är kanske inte så lätt att
åstadkomma. Jag tror nog att det i någon
mån kan åstadkommas, men det är framför
allt själva dispositionen av pengarna,
som jag menar kan förändras, så att
de kommer det viktiga bostadsbyggandet
i ännu vidare mån till godo.

Det är särskilt två grupper av människor,
som kan ha nytta och stimulans
av en skattesänkning av det relativt
blygsamma format, som nu motionärerna
föreslår. Den ena gruppen är ungdomen,
de som skall bilda hem, och den
andra gruppen utgöres av dem, som
snart skall pensioneras eller lämna en
anställning för att så att säga träda in i
Ruhestand. Dessa måste många gånger
gå ifrån en stor och dyrbar bostad. Barnen
bär flyttat ut, och över huvud taget
står de inför nödvändigheten att byta
bostad — om de har tjänstebostad, blir
det alldeles särskilt tvingande. Hur värdefullt
vore det inte, om både våra bankoch
försäkringsinriittningar och våra bostadskooperativa
organisationer här ha -

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Förordningsförslag om bostadssparande.
de olika medel — inte bara skattesänkning
-—- för att förmå människorna att
verkligen spara till en bostad.

Jag underskattar ingalunda de skattetekniska
svårigheter, som herr Sjödahl
med sin som alltid utomordentliga skattepedagogiska
skicklighet här har målat
för oss, men jag anser i alla fall att dessa
svårigheter på något sätt bör kunna
övervinnas till förmån för dessa viktiga
frågor om bostadsanskaffningen och om
stimulerandet av människornas sparsamhet.
Då jag inte vill tro att den lagtext,
som föreslås i motionen, i vilken första
paragrafen talar om »medel i bank eller
annan penninginrättning å särskilt konto»,
kanske skulle kunna förmena sparkassor
inom och för bostadskooperativ
verksamhet att här deltaga — vilket jag
dock hoppas inte behöver bli fallet ■—-måste jag för min del säga, att de skäl
som anförts av motionärerna och av
dem, som talat för deras sak, övertygat
mig om att jag härvidlag bör rösta för
reservationen.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! Jag beklagar, att herr
Mogård blivit en smula vilseledd av den
tabell, som han här åberopade. Jag har
också de siffror herr Mogård åberopade
i min hand. De visar att 1938—1939 utgjorde
sparandet 5,6 % av disponibla
inkomster, 1946 var det 7,4 %, 1947 var
det 6,3 %, 1948 6,3 %, 1949 6,9 %, 1950
5,2 %, 1951 6,1 %, men 1952 var det
uppe i 7,5 % — alltså ungefär samma
siffra som 1946. Det är alltså inte någon
uppåtgående kurva, som man kan få
några optimistiska känslor av. Det beklagliga
är, att tabellen slutar med 1952.
Hade den omfattat senare tid, hade den
givit ganska pessimistiska siffror. Jag
har här färska siffror, herr Mogård, som
visar att sparandet försämrats ganska
mycket under de sista två åren. De tre
första kvartalen i år utgjorde ökningen
av tillgodohavanden i sparbanker, affärsbankernas
sparkasseräkningar och postsparbanken
457 miljoner kronor, under
det att motsvarande siffra i fjol var 581
miljoner och år 1952 782 miljoner. Re -

sultatet i år har alltså försämrats sedan
1952 med 325 miljoner kronor.

Jag läste för en tid sedan att ett statsråd
i Skåne talat om det förnämliga sparandet
i vårt land — det skulle vara
rekordartat — och han påstod att vi hade
ökat sparandet i vårt land sedan 1938
med 43 procent, bortsett från den av
inflationen betingade ökningen. Jag räknade
på detta och fann, att ökningen
under samma tid skulle ha varit 55 procent
enbart med räntan — ränta på ränta
å 3 %, som man räknar i sparbankerna.
Sparandet har alltså inte ökat ens
med räntan under denna tid.

Detta är ingenting att yvas över.

Herr HEDMAN (s):

Herr talman! De senaste inläggen visar,
hur man kan trassla till frågorna i
en diskussion. Både herr Mogård och
herr Björnberg har sträckt ut diskussionen
till områden, som vi över huvud
taget inte har anledning att syssla med
i detta sammanhang. Det är nämligen
inte sparandet över huvud taget, i allmänhet
eller i princip, som vi har att
diskutera just nu. Vi är väl alla överens
om att vi behöver ett ökat sparande, och
när herr Björnberg säger att jag sagt
att vi inte kan öka bostadsbyggandet genom
ett ökat sparande är detta inte sant.
Jag sade att vi inte kan eliminera bostadsbristen
genom de åtgärder, som
föreslås från högerns sida. Det är den
saken vi bör diskutera här i dag och
inte sparandet över huvud taget. Vi bör
diskutera, huruvida det förslag, som föreligger
i högermotionen, kan bidra till
att upphäva bostadsbristen. Det är på
denna punkt vi skiljer oss. Jag anser för
min del att vi inte kan öka bostadsbyggandet
vid ett genomförande av högerns
förslag, eftersom vi har brist på arbetskraft
och material här i landet.

I detta sammanhang kommer jag in på
den fråga, som herr Wehtje berörde, om
utskottet har tagit för litet hänsyn till
vad som sker i andra länder — han
nämnde inte, vilket land det var fråga
om. Det är klart att i ett land, där man
har gott om arbetskraft och tillräckligt

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

med material, så att man kan bygga hur
mycket som helst på alla områden, spelar
det en mycket betydelsefull roll, hur
stort sparandet är. Men i vårt land har
den föreslagna sparformen för närvarande
ingen betydelse i fråga om ökning
av bostadsbeståndet och det är därför
jag har intagit den ståndpunkt jag gjort.

Jag tycker inte att vi bör utvidga debatten
till frågan om sparandet i allmänhet,
utan vi bör hålla oss till det förslag
och det utskottsutlåtande som föreligger.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Till herr Heiiman vill jag
bara säga att man i ett utskott inte får
diskutera i luften. Motionärerna begär
ju att man skall göra något till bostadsbristens
avhjälpande, bl. a. genom att
uppmuntra till ett ökat sparande, och
det är väl en sak som var och en måste
finna vara riktig.

Sedan vill jag till herr Björnberg säga
att jag tyckte han argumenterade emot
mig som om jag skulle vara emot motionen.
Men jag har ju till och med yrkat
bifall till den.

Då såsom jag påpekade sparandet år
1938 uppgick till 5,6 procent av de disponibla
inkomsterna för landets medborgare
och denna siffra, som ju är proportionell,
hade stigit till 7,5 år 1952,
måtte väl det innebära en ökning. Vad
sparandet uppgick till år 1953 har jag
ingen aning om, och det tycks inte konjunkturinstitutet
heller ha haft. Men herr
Björnberg talar nu om, att det då var
lägre.

Jag ber, herr talman, att få fortsätta
att yrka bifall till reservationen, trots
herr Björnberg.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill blott påpeka att
lierr Björnberg ändå ville begränsa insättningarna
på det föreslagna sparkontot
till nysparande, och därför hade han
vissa funderingar, som inte alls har något
stöd i motionen, om hur man skulle
kunna konstatera, om det var nysparan -

Förordningsförslag om bostadssparande.
de eller inte. Herr Mogård däremot brydde
sig inte alls om huruvida det var
fråga om nysparande eller ej, utan ansåg
att man mycket väl kunde flytta
över från ett annat konto till detta sparkonto.
Jag vill då be herr Mogård att
betänka hur detta skulle komma att ställa
sig för å ena sidan en person som
har 30 procent i marginalskatt och å
andra sidan en person med 60 procents
marginalskatt; jag kan sedan privat förklara
för herr Mogård vad det innebär,
om han glömt bort det. Det skulle betyda
att om den mindre inkomsttagaren
överflyttade från ett konto till sparkontot
8 000 kronor, skulle han få en extra
premie i form av minskad inkomstskatt
på 2 400 kronor. Men den person som
har 60 procents marginalskatt skulle få
en premie på 4 800 kronor. Det vore att
mäta med mycket olika mått, och det
förvånar mig att herr Mogård vill göra
det.

Herr HEDMAN (s) kort genmäle:

Jag vill till herr Mogård bara säga att
högerförslaget inte går ut på att enbart
genom ökat sparande öka bostadsbyggandet,
utan det går ut på att genom
skattelindring öka sparandet för bostadsbyggande.

Herr MOGÅRD (s) kort genmäle:

Till herr Heiiman och herr Sjödahl
vill jag bara säga att även om nysparandet
kanske inte blir så stort som man
hoppas och väntar, så är dock en omdisposition
av sparmedel av stor betydelse.
Det är ju av en viss vikt även
samhälleligt sett om herr Sjödahl, i stället
för att köpa en elefant eller, som han
gjort, en bil, bygger sig ett hus där hans
välartade barn kan bo i framtiden. Jag
tror att man inte heller får förbise den
synpunkten i detta sammanhang.

Herr VELÄNDER (h):

Herr talman! När man lyssnar till
lierr Sjödahl, kan man få det intrycket,
alt högerförslaget på grund av svårighe -

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Förordningsförslag om bostadssparande.

ten att utöva kontroll kan komma att
leda till vad som helst. Han omnämnde
upprepade gånger den något mystiske
personen, som sätter in 8 000 kronor av
sin förmögenhet på ett sådant där bostadskonto.
Först och sist är det väl ändå
så, herr Sjödahl, att, om de pengarna
inte inom viss tid har använts för det
ändamål, som de är avsedda för, nämligen
för anskaffande av egen bostad,
så skall de tas till beskattning. Förutsättningarna
därför kan man alltid kontrollera.

Om det sedan skulle röra sig om manipulationer
av den art, herr Sjödahl
antydde, är man väl inne på någonting,
som måhända närmar sig falsk eller
vårdslös deklaration. Och herr Sjödahl
har ju, såvitt jag förstått, en utomordentligt
stark tro på verkningarna av
den kriminalisering, som föreligger på
detta område, en kriminalisering, som
herr Sjödahl tycks anstränga sig att effektivisera
till den grad, att man nästan
blir rädd, när man konfronteras med
förslagen därom.

Sedan undrade herr Sjödahl, om det
kunde vara någon anledning att inlåta
sig på någon skatteeftergift, när det
gällde ett ändamål, som det allmänna
dock söker främja i utomordentligt stor
utsträckning genom olika subventioner
till bostadsbyggande och till lindrande
av bostadskostnaderna för vissa befolkningsskikt.
Men detta är väl inte något
skäl, som kan ställas emot det nu aktuella
förslaget, ty det borde väl ligga i
allas, sålunda även i herr Sjödahls, intresse
att man söker nå fram till ett sådant
läge, att man kan minska dessa
alltför omfattande subventioner.

Jag skall inte inlåta mig på någon diskussion
om hur stort sparandet är i dag,
och jag skall inte heller yttra mig om
huruvida det nu är proportionsvis lika
stort som vid någon viss passerad tidpunkt,
men även om så skulle vara förhållandet,
så bevisar detta ingenting.
Man skall väl nämligen inte ställa sparandets
storlek i relation endast till nationalinkomsten;
man får väl ställa det
i relation till takten i den allmänna utvecklingen,
och man får inte underlåta

att ställa det i relation till det ständigt
ökade investeringsbehov, som anmäler
sig särskilt inom företagsamheten, där
det kräves rationalisering och åter rationalisering
till nedbringande av vår
höga kostnadsnivå för att uppnå erforderlig
konkurrenskraft på både utlandsoch
även inlandsmarknaden. Jag anser
alltså inte, att det tal som här från vissa
håll förts i detta avseende är ägnat att
på minsta sätt inverka på det beslut,
som kammaren om några ögonblick
skall fatta.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Velander säger, att
om man överflyttar 8 000 kronor till ett
sparbankskonto, som är spärrat för bostadsbyggande,
från ett annat konto, så
har detta med falskdeklaration att göra.
Ett sådant förfarande överensstämmer
emellertid inte med herr Velanders och
högerns syften. Men kom ihåg att om
man enligt motionen ger denna fördel
åt den som insätter medel på ett särskilt
konto för bostadsanskaffning, vet man
ingenting om huruvida de medlen kommer
från ett konto med tidigare sparade
medel eller från vederbörandes inkomst.
Pengar luktar inte, herr Velander!

Sedan vill jag erinra om att då en person,
som är så rik att han har 60 procents
marginalskatt, sätter in dessa
8 000 kronor på ett spärrat konto genom
omplacering från ett annat konto,
så får han av staten en julklapp på 4 800
kronor, och om han då tillika skaffar
sig en bil, kan man vara tveksam, om
denne rike man får 4 800 kronor till
hjälp för den blivande bostaden eller
till bilen, herr Mogård!

Herr CARLSSON, GEORG, (bf):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
frågan, om man skall premiera ett sådant
här sparande utan att vara säker
om att de sparade pengarna inte går till
bilar eller elefanter, som det har sagts,
med andra ord till mindre nyttiga saker,
men när det föreslås att folk skall
få spara pengar på ett särskilt konto för

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

bostadsbyggande, får man väl fråga sig:
Fattas det verkligen pengar för att bygga
bostäder? Jag tror inte att bankerna,
i varje fall inte sparbankerna, i så
många fall har vägrat utlåning när det
gällt detta ändamål, och detta ställer,
som herr Heiiman sagt, hela frågan i en
annan ställning.

Vore det bara pengar som fattades för
att vi skulle kunna bygga flera bostäder,
skulle jag vara mycket glad över en
sådan motion som denna, men jag har
haft tillfälle att iaktta förhållandena på
två närliggande områden, nämligen sjukhusbyggandet
och det jordbruksekonomiska
området. I det första fallet har vi
stått i ko lika många år som de, som
väntat på bostäder, för att få byggnadstillstånd
för våra sjukhus, och detta har
inte berott av brist på pengar — de
finns i de flesta fall hos landstingen —
utan av brist på arbetskraft och material,
alldeles som herr Heiiman sagt här
i dag. När det gäller byggande av mejerier
och slakterier är det samma förhållande.
Folk ropar på bättre kvalitet på
mjölken, men kvoten har varit alldeles
för liten, och på detta område har vi
därför fått vänta år efter år på att kunna
tillfredsställa konsumenternas krav.
Jag tror att vi på andra områden står i
minst lika lång ko som på bostadsområdet,
och man har ingen anledning att
lägga upp särskilda konton för bostadsbyggande.
De som vill bygga bostäder
har inte stått i sämre ställning än man
har gjort på andra områden, där man
kan skaffa pengar men inte får byggnadstillstånd.

Det är, som herr Heiiman redan sagt,
andra saker som det hänger på här.

Herr VELANDEIt (h):

Herr talman! Till herr Sjödahl vill
jag säga, att, om man skall inlåta sig på
en detalj diskussion i en fråga som denna,
bör ju frågeställningen renodlas så,
att det är klart vad diskussionen rör sig
om. Men vad beträffar det fall, som herr
Sjödahl nämnde i sitt sista anförande,
att en person, som har samlat pengar,
tar 8 000 kronor av sin förmögenhet och
sätter in dom på ett sparkonto för ho -

Förordningsförslag om bostadssparande.
stadsändamål, är det ju uppenbart,
att dessa pengar måste tas upp till beskattning,
om det inte visas, att de inom
stadgad tid använts till sådant ändamål.
Den förlust för det allmänna, som herr
Sjödahl talade om, begränsas alltså i
sämsta fall till en ränteförlust.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Veländer begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 107;

Nej — 16.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Om vidgat skydd för värnpliktig personal.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

36, i anledning av väckta motioner
angående den framtida utformningen av
närings- och bebyggelsestrukturen i landet;
samt

nr 37, i anledning av väckta motioner
om viss utredning rörande näringslivets
lokalisering.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om vidgat skydd för värnpliktig personal.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av väckta
motioner om vidgat skydd i vissa avseenden
för i militärtjänst under fredstid
ianspråktagen personal.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
152 i första kammaren av herr Werner
m. fl. samt nr 448 i andra kammaren
av herr Ståhl m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om skyndsam utredning och
förslag till vidgat skydd för i militärtjänst
under fredstid ianspråktagen personal
i de olika avseenden, som i motionerna
angivits.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört bland annat:

»Utskottet anser — -— —, att möjligheterna
bör övervägas att å ena sidan
vidga området för statens skadeståndsansvar
gentemot värnpliktig och å andra
sidan inskränka värnpliktigs ersättningsskyldighet
vid vållande av skada
å sak eller person. För ett sådant övervägande
kräves en ingående utredning,
och utskottet är icke berett att nu taga
ställning till på vilket sätt eller i vilken
omfattning ändringar kan genomföras.

Sedan några år tillbaka pågår i nordiskt
samarbete ett vittsyftande utred -

ningsarbete på skadeståndsrättens område.
F. n. arbetar kommittén angående
det allmännas skadeståndsansvar med sådana
frågeställningar som de av utskottet
berörda. Enligt vad utskottet erfarit
kommer kommittén att till övervägande
upptaga också frågor om ändrade skadeståndsrättsliga
regler på det militära
området. Vid sådant förhållande anser
utskottet icke lämpligt att begära en särskild
utredning beträffande sistnämnda
frågor.

På grund av vad sålunda anförts får
utskottet hemställa, att förevarande motioner,
1:152 och 11:448, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Bakom det skadefall som
relaterats i motionen ligger en händelse
av djup tragik för två unga människor.
Den ena har blivit invalid för livet genom
en olycka som händer under militärtjänst,
och den som oförvållat kom
att orsaka skadan har genom ett ådömt
skadestånd blivit berövad möjligheten att
för framtiden äga någonting.

Det är alldeles uppenbart, att de händelser
som har utspelats här blottar en
brist i den hittills gällande sociallagstiftningen,
denna skyddslagstiftning som vi
har väntat skulle i hög grad ta vård även
om de för militärtjänst ianspråktagna
samhällsmedborgarna och skydda dem
för de risker som de ovedersägligen löper
under sin obligatoriska tjänstetid.

Motionen avser i första delen att om
möjligt bereda ett ökat skydd åt de i
millitärtjänst ianspråktagna för kroppsskada
och sjukdomar vållade under militärtjänsten.
Jag kan medge, att det möter
stora svårigheter att tillmötesgå ett
sådant krav, och jag kan också medge,
såsom utskottet har skrivit, att genom
militärtjänstgöringsreglementet beredes
skydd — i den mån förordningen efterleves.
Den andra delen av motionen rör
sig om ett ökat skydd mot ekonomisk
skada, som kan vållas av olycka eller annan
händelse under militärtjänstgöring.
Genom den tredje delen åsyftas ett vidgat
skydd mot det juridiska skadeståndsansvar,
som kan utkrävas av en värn -

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

pliktig som har vållat kroppsskada eller
egendomsskada för annan person.

Den i motionen relaterade händelsen
inträffade för sju å åtta år sedan. Den
ifrågavarande skadevållande värnpliktige
beordrades att taga vara på ett automatgevär,
som hade lämnats kvar av
någon annan på skjutvallen och för vilket
han själv inte hade något som helst
ansvar. Vid orderns fullgörande hade
han icke lagt märke till att geväret var
laddat, utan företagit eu mekanismrörelse
för att avlägsna en möjligen i patronläget
kvarsittande gevärspatron. Därefter
hade han, för att slappa slagfjädern,
gjort en avfyring, och då hade ett
skott gått av. Detta träffade hans sidokamrat,
en annan värnpliktig, i vänstra
låret, varvid lårbenet krossades, ischiasnerven
slets av och pojken höll på att
förblöda. Dessutom tillfogades honom
sårskador, som var mycket svårläkta och
som sedermera ledde till livsvarig invaliditet.

Det är klart, att den värnpliktige sökte
erhålla ersättning för sin lidna skada.
Detta skedde genom rättegång, och därvid
fördes talan emot Kungl. Maj:t och
kronan, det kommenderande befälet och
den värnpliktige, som ofrivilligt vållat
skadan. Rådhusrätten i Karlstad dömde
alla tre parterna gemensamt ansvariga.
Men när målet sedan fullföljdes i hovrätten
och i högsta domstolen, överfördes
hela skadeståndsansvaret från Kungl.
Maj:t och kronan och från den som
förde befälet till den skadevållande värnpliktige.
Denne dömdes att betala mycket
dryga skadestånd — de rörde sig
om 21 000 kronor — och ålades dessutom
återbetalningsskyldighet till riksförsäkringsanstalten
för sjukpenning,
livränta o. s. v. som anstalten måste utge.
Vid hundraprocentig invaliditet hos
den skadade skulle den skadevållande
värnpliktige — som hette Arvidsson —
komma att betala en livränta på mer än
5 000 kronor per år.

Det är ju klart att man här inte på
något sätt kan resa invändningar mot
den slutgiltiga domen, men om lagstiftningen
är så beskaffad, vilket den tydligen
är, att den kan medföra ett så långt

5 Första kammarens protokoll Nr Ilo.

Om vidgat skydd för värnpliktig personal.

gående skadeansvar för en icke myndig
värnpliktig, vilken obligatoriskt tagits i
anspråk för utförande av en farlig och
riskfylld verksamhet, så inställer sig frågan,
om vi här har tillfredsställande förhållanden.
Kan den värnpliktige anse
sig äga det skydd som han bör ha, i den
mån han inte framkallar skadan genom
avsiktligt vållande?

När Kungl. Maj:ts dom hade fallit inträdde
naturligtvis för den skadade betalningsskyldighet
för kostnaderna i den
förlorade rättegången. Till råga på allt
fick han även betala rättegångskostnaderna
för den befälsperson som hade
fört befälet. När den skadade inte kunde
gälda detta, ledde det till att som vederlag
utmättes hans häst. Han hade
nämligen efter flera år, på skuld, lyckats
skaffa sig ett litet hemman med en
häst. Denna utmätning blev den droppe
som kom bägaren att rinna över. Folkopinionen
reste sig, och på några dagar
hade man samlat in 1 800 kronor för att
betala det vederlag som eljest skulle ha
gäldats med utmätningsgodset, hästen.
Det blev en tidningsdiskussion kring fallet,
vilken gick fram till de högsta myndigheterna
och förmådde regeringen att
beordra — om jag så får säga — statskontoret
att betala ut pengarna, vilket
sedan har täckts genom ett särskilt riksdagsbeslut.

Den skadade har erhållit ersättning i
form av sjukpenning av riksförsäkringsanstalten.
Denna i sin tur har fått bemyndigande
att icke av den skadevållande
utkräva ersättning för de utgivna
beloppen, men i fråga om det skadestånd
för lidande och invaliditet som
blev tilldömt den skadade finns det en
lucka på 21 000 kronor som är obetald
och som den skadade aldrig kan erhålla,
därför att den skadevållande värnpliktige
inte har ekonomisk förmåga att betala
det. Här förekommer alltså en rättsförlust
som ur inga synpunkter kan anses
vara godtagbar.

Genom en överenskommelse, som man
försökte träffa inför rättshjälpsanstalten
i Karlstad i fjol, åtog sig den skadevållande,
värnpliktige Arvidsson, att i
den mån han kunde det betala 5 000

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Om vidgat skydd för värnpliktig personal
kronor. Samtidigt åtog sig ombudet för
socialdetaljen inom vårt försvarsväsen
att hos Kungl. Maj:t förorda att Kungl.
Maj:t skulle av nåd befria Arvidsson,
den skadevållande, från vidare betalningsskyldighet
och även förorda att
statsverket skulle betala den del som
den skadevållande inte kunde gälda,
nämligen 16 000 kronor. Denna ansökan
avslogs emellertid av Kungl. Maj:t, och
följaktligen vegeterar nu den skadade
som en invalid utan annan ersättning
än den han erhåller av riksförsäkringsanstalten
för sin nedsatta arbetsförmåga.
Detta blottar ju något inom vårt välskyddade
rättssamhälle, eller jag kan
säga socialvårdssamhälle, som kräver åtgärder
för en snar förbättring. Motionen
avser att skyndsammast få till stånd
en utredning vilken skulle framlägga ett
förslag till bättre skydd av de värnpliktiga.
Motionen siktar närmast till att man
skulle få fram någon försäkringsform
som fyllde den uppenbara lucka vilken
här alldeles påtagligt föreligger, vilket
framgår av det relaterade fallet. Värnpliktsåldern
har ju sänkts under myndighetsgränsen,
och en omyndig är mera
omogen än äldre värnpliktig. Då en sådan
omyndig värnpliktig vållar en olycka,
kan han ådömas ett skadeståndsansvar
som blir ruinerande och får livsvariga
följder. Eventuellt kan skadeståndet
utkrävas av hans målsmän, om han
nu anses vara under föräldrarnas målsmannaskap.
Detta kan icke vara tillfredsställande.

Nu vill jag villigt erkänna att utskottet
beaktat dessa synpunkter och skrivit
mycket positivt. Jag skall därför verkligen
be att få tacka utskottet för den
noggrannhet och det intresse, som utskottet
har visat för i motionen berörda
stora problem. När utskottet samtidigt
hänvisar till en pågående utredning beträffande
skadeståndsrättens utformning,
som har pågått i tio år, vill jag emellertid
mycket starkt understryka nödvändigheten
av att någonting sker på just
detta i lagstiftningshänseende så eftersatta
område.

Den som under lång tid sysslat med
lagstiftningsfrågor på förberedande sta -

dium vet att strafflagen numera är uppdelad
på två stora avdelningar, nämligen
brottsbalk och straffbalk. I den gamla
strafflagen är hela skadeståndsrätten
inlagd i sjätte kapitlet. Man kan nog fråga
sig om skadeståndsrätten egentligen
hör hemma i strafflagen, där denna föråldrade
och otillfredsställande lagstiftning
nu hänger lös som ett rudiment
från en gången tid mellan två moderniserade
lagkomplex. Detta otillfredsställande
förhållande togs upp för tio år
sedan i en motion, som även den hade
mig till upphovsman. Det gällde då frågan
om en mera moderniserad skadeståndslagstiftning
på den utomobligatoriska
skadeståndsrättens område. Utvecklingen
har nu på olika områden
lett till att vår gamla knapphändiga lagstiftning
om skadeståndsrätt inte på något
sätt ger domstolarna nödvändig ledning
för bedömandet av de olika skadeståndsfall,
som domstolarna har att
handlägga. Domstolarna får i stället bygga
sina domslut på en mängd icke sammanhållna
rättsfall, s. k. prejudikat, som
inte ger tillräcklig vägledning vid domsutövningen.

Denna stora fråga har hänskjutits till
särskild utredning av internordisk karaktär.
Det har nu gått tio år sedan riksdagen
beslöt att hänskjuta frågan om
skadeståndsrättens modernisering till
särskild utredning, och jag har haft tillfälle
att gång på gång fråga justitieministern
om inte detta någonsin skall
leda till ett synbart resultat. Jag skall
be att i anledning av den hänvisning,
som utskottet gör till denna pågående
utredning, även här få understryka vikten
av att denna utredning måtte påskyndas
för att detta rättsområde, som
visar sådana bristfälligheter, så snart
som möjligt blir bearbetat.

Utskottet har också påvisat den förbättring
av rättsskyddet och det ekonomiska
försäkringsskyddet, som genom
senare riksdagars beslut har lagfästs. Jag
måste emellertid påpeka en brist, nämligen
den att det förbättrade skydd, som
denna lagstiftning innebär, inte har retroaktiv
verkan. I delta fall ställs här
omtalade olyckliga människor utanför

Onsdagen den 21 november 1954.

Nr 30.

den förbättrade situation, som uppkommit
genom vårriksdagens eller tidigare
riksdagars beslut. Jag ber därför att få
hemställa att även denna fråga underkastas
en översyn, antingen av socialministern
eller av justitieministern.

Herr talman! .lag har velat lämna eu
resumé över vad som ligger till grund
för denna motion och uttrycka den förhoppningen,
att de rekommendationer,
som utskottet här verkligen har gjort,
måtte leda till snara och effektiva åtgärder.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Å utskottets vägnar mottager
jag den blomma som motionären
överräckte. Vi har verkligen varit mycket
angelägna om att få en så fyllig bakgrund
som möjligt till bedömandet av
de problem som framförts i motionen.
Vi har inte haft anledning att ta ståndpunkt
till det bär nämnda enskilda rättsfallet,
men det är alldeles klart att vi
har starkt påverkats av det olycksöde
som drabbade de två värnpliktiga, av
vilka den ene blev delvis invalid och
den andre har fått en hög skadeståndsbörda
som vilar på honom även för
framtiden.

Av motionen fick man nog intrycket,
att det var alldeles särskilt illa beställt
beträffande skyddsmöjligheterna och
hjälpen på det militära området i jämförelse
med vad som är ordnat på det
civila området. Motionären har ju även
i debatten här varit inne på detta. Han
talar om arbetarskyddslagstiftningen
och om yrkesskadeförsäkringen, och det
har varit oss angeläget att påvisa att
det inte är så illa ställt. Visserligen gäller
inte arbetarskyddslagstiftningen på
det militära området annat sill i vissa
fall där de anställda är fullt att jämföra
med civilanställda. 1 stället lägger
man vikt vid särskilda säkerhetsföreskrifter.
Där bär utskottet klart och tydligt
uttryckt behovet av att man med
uppmärksamhet alltid följer vad som
kan föreligga på det området och ser
till att säkerhetsföreskrifterna blir så
bra som möjligt och att de efterlevs så

Om vidgat skydd för värnpliktig personal,
fullständigt som möjligt. Vad militärersättningsförordningens
ersättningsbestämmelser
beträffar, är de väl nu minst
lika bra som bestämmelserna gällande
för dem som drabbas av olycksfall eller
yrkessjukdom inom den civila sektorn.
I vissa fall, i fråga om minimiunderlaget
efter vilket sjukpenning och livränta
skall beräknas, ligger nog militärersättningsförordningen
i många fall ett
stycke före.

Det är alldeles sant, som motionären
här framfört, att den man, som här blivit
skadad, inte har någon glädje av de
förbättringar som har kommit till efter
detta olycksfall, och av vilka de mest
omfattande träder i kraft först från och
med nästa år. Motionären underströk
också behovet av att man tänker på dem,
som har lägre ersättningar enligt de äldre
bestämmelserna. Utskottet har sig bekant,
att man inom socialdepartementet
är mycket intresserad av att komma
fram till bestämmelser som ger dessa
äldre livräntetagare en bättre ställning
än vad de nu har. Man kan med säkerhet
vänta ett förslag därom, och utskottet
understryker angelägenheten av att
när frågan om ändrade ersättningar enligt
olycksfallsersättningslagen aktualiseras,
bör också livräntetagare enligt
militärersättningsförordningen komma
med och få förbättringar. Med den parallellism
som sedan länge har varit gällande
i fråga om dessa två olika förordningar
— yrkesskadeförsäkringsförordningen,
som den nu beter, och militärersättningsförordningen
— är det väl
troligt, att även de livräntetagare, som
får sin livränta enligt äldre bestämmelser
i militärersättningsförordningen,
också kommer i åtnjutande av de förbättringar
som kan bli beslutade beträffande
i det civila arbetet olycksfallsskadade.
Jag tror nog vi kan där vänta att
en förolyckad, som till exempel i det
här nämnda individuella fallet, skall
komma i en bättre situation än vad fallet
är för närvarande.

Nu kommer till detta, att dessa ersättningar
inte ger fullt skadestånd, utan
livräntan blir graderad till eu viss del
av den beräknade årsinkomsten — en -

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Ang. familjebidragen till de värnpliktiga,
ligt den nja förordningen 11/12. Ersättningen
blir alltså något mindre än ett
rättsligt ådömt skadestånd, som syftar
till att ge full ersättning.

Man fick det intrycket av herr Werners
anförande att det skadestånd, som
det här är fråga om, vilar som en mycket
tung börda på den, som nu fått skulden
för olyckan. Det kan man nog säga
att det gör, även om de siffror som
anfördes kanske inte var riktigt rättvisande.
Det ådömda skadeståndet för
sveda och värk står ju kvar. Däremot är
inte skillnaden mellan den livränta, som
den förolyckade får enligt militärersättningsförordningen,
och vad den vållande
har ådömts, en så hög summa som
jag tyckte att herr Werner fortfarande
räknade med. Han talar om någonting
mellan 5 000 och 6 000 kronor, men det
är för närvarande, vill jag minnas, 396
kronor om året som den vållande har
att betala den skadade, beroende bl. a.
på att invaliditeten har minskat. Det är
vid full invaliditet som det rör sig om
mellan 5 000 och 6 000 kronor, men här
är det bara 40 procents invaliditet, tror
jag, och det gör att livräntan inte är
större än 390 kronor. Även det är naturligtvis
en tung börda för en yngling som
har dömts som vållande.

När det gäller skadeståndsbestämmelserna
bär utskottet understrukit att det
föreligger behov av en översyn. När kronan
har betalat ut ersättning enligt militärersättningsförordningen
kan kronan
under vissa förutsättningar, d. v. s. om
vederbörande befinnes skyldig att betala
det hela själv, återkräva beloppet. I
detta avseende är de bestämmelser, som
skall träda i kraft från och med nästa
år, mildare än de nuvarande reglerna.
I fråga om det refererade enskilda fallet
har ju kronan efterskänkt sin rätt
att återkräva vad som utbetalats.

Utskottet har ansett starka skäl tala
för att ändrade bestämmelser bör övervägas,
som bättre säkerställer den vållande
mot de risker som kan föreligga.
Vi har dock icke inom utskottet kunnat
förorda en utredning om det problemet,
då ju ett utredningsarbete redan pågår.
Det är framför allt de strävanden som

pågår för att skapa gemensamma nordiska
bestämmelser på skadeståndsrättens
område, som har nödgat utskottet
att hänvisa till vad som sker och bara
uttala som sin mening att en ändring,
som bättre skyddar den enskilde individen
än nu gällande bestämmelser gör,
bör komma till stånd.

Med ett uttalande av dessa förhoppningar,
dels om bättre förhållanden för
livräntetagare enligt äldre bestämmelser,
och dels om ändrade bestämmelser på
skadeståndsrättens område, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Ang. familjebidragen till de värnpliktiga.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av väckta
motioner angående familjebidragen till
de värnpliktiga.

Andra lagutskottet hade behandlat fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen dels de likalydande
motionerna nr 120 i första
kammaren av herr Eliasson m. fl. och nr
149 i andra kammaren av herr Svensson
i Stenkyrka m. fl., dels de likalydande
motionerna nr 35 i första kammaren av
herrar Bengtson och Heiiman samt nr
49 i andra kammaren av fru Johansson
i Norrköping m. fl.

I motionerna 1:120 och 11:149 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att frågan om ett slopande av nuvarande
s. k. normerad behovsprövning av familjebidragen
till de värnpliktiga måtte göras
till föremål för skyndsamt övervägande
samt att förslag i ärendet måtte
föreläggas 1955 års riksdag.

I motionerna 1:35 och 11:49 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att 13 § förordningen den 29 mars 1946
(nr 99) om familjebidrag åt värnpliktiga
m. m. (familjebidragsförordningen) skulle
erhålla ändrad lydelse enligt ett i motionerna
infört författningsförslag.

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att motionerna I: 120 och II: 149
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att motionerna I: 35 och II: 49 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Jag vill säga ett par ord
i anledning av andra lagutskottets utlåtande.

Vi har från bondeförbundshåll hemställt
att frågan om ett slopande av nurande
s. k. normerad behovsprövning
av familjebidragen till de värnpliktiga
göres till föremål för skyndsamt övervägande
hos Kungl. Maj:t och förslag i
ärendet förelägges nästa års riksdag.
Andra lagutskottet har ansett att någon
framställning från riksdagen icke är erforderlig,
då utskottet erfarit att en allmän
översyn av familjebidragsbestämmelserna
planeras inom försvarsdepartementet.
Anledningen till att jag likväl
tar till orda är att jag tycker att andra
lagutskottet borde ha kunnat kosta på
sig ett uttalande om att nuvarande ordning
icke tillgodoser vad jag betraktar
som rimliga rättvisekrav.

Vi har anfört en del exempel i motionen,
som visar att de mindre företagarna
är klart missgynnade i bidragshänseende.
Jag vill understryka att den
inkomst, som en vanlig jordbrukare har,
är en arbetsinkomst. Hans bortovaro
från hemmet i samband med militärtjänst
medför därför ett betydande ekonomiskt
avbräck. Dessutom kan ju det
ekonomiska utbytet av nedlagt arbete
och stora kostnader stå på spel i en
bråd skördetid. Vid en inkallelse är det
ofta omöjligt att skaffa ersättare, utan
det blir så att hustrun — eventuellt med
hjälp av grannarna eller barnen, om det
nu finns några sådana som kan hjälpa
till — får försöka klara de allra nödvändigaste
uppgifterna, och resten får uppskjutas.
Alla vet att hustrurna redan förut
är hårt arbetstyngda. 1 många tusen
fall innebär därför mannens inkallelse
i militärtjänst, att hustrun får bära en

Ang. familjebidragen till de värnpliktiga,
alldeles orimlig arbetsbörda. Därför kan
det enligt min mening icke betraktas
som en rimlig och rättvis ordning, att
jordbrukarfamiljerna i dylika fall, förutom
att de drabbas av de ökade bekymmer
som följer med mannens inkallelse,
också skall utestängas från familjebidrag,
eller i vart fall få ett väsentligt
lägre familjebidrag än som tillkommer
andra familjer med jämförbara
eller t. o. m. bättre ekonomiska förhållanden.
Jag vill i detta sammanhang påpeka,
eftersom det är fråga om ett statligt
bidrag, att statliga befattningshavare
under militärtjänst kan i bibehållen lön
och familjebidrag uppbära praktiskt taget
lika mycket, som motsvarar deras
vanliga löneförmåner.

Ett slopande av den normerade behovsprövningen
av familjebidragen
kommer givetvis att medföra en viss
kostnadsstegring, men den kommer att
bli ganska begränsad jämförd med de
totala bidragsbelopp som staten här utbetalar.
Man får samtidigt komma ihåg
att en dylik reform skulle medföra
minskade administrationskostnader, skära
bort en bit av Krångelsverige, skapa
större rättvisa och eliminera en olust
och irritation bland de inkallade som
inte kan vara till gagn för försvaret. Slopas
behovsprövningen måste man naturligtvis,
vilket jag också har förutsatt,
omarbeta bestämmelserna för de statsanställdas
avlöningsförmåner under militärtjänst.

Nu har, herr talman, andra lagutskottet
inte gått in på någon sakprövning av
dessa missförhållanden, utan begränsat
sig till att framhålla att frågan är av
komplicerad natur och att de ekonomiska
konsekvenserna måste övervägas.
Jag konstaterar med stor tillfredsställelse
att denna fråga blir föremål för utredning.
Därest man nu gör en allmän
översyn av bidragsbestämmmelserna och
den blir tidsödande, vill jag uttala den
förhoppningen, att den fråga, som vi har
aktualiserat i motionerna, kan behandlas
med förtursrätt, så att riksdagen
inom rimlig tid kan få ett förslag på
bordet, som tillgodoser berättigade rättvisekrav.

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Om byggande av ett nytt undersökningsfartyg för fisket.

Jag har velat anföra dessa synpunkter,
herr talman, och jag har inget annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 48, i anledning
av väckt motion om ersättning i
vissa fall till värnpliktig arbetstagare,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning
av väckta motioner om förbud
för universitetet i Uppsala att öka sitt
innehav av jordbruks- och skogsfastigheter
m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om byggande av ett nytt undersökningsfartyg
för fisket.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 42, med anledning av väckta
motioner om byggande av ett nytt
undersökningsfartyg för fisket.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 379 av herr Spetz
och II: 342 av herr Vtbult m. fl., hade
yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungi. Maj:t begära, att Kungl. Maj:t
till nästa års riksdag ville framlägga förslag
om byggandet av ett nytt undersökningsfartyg
för fisket samt äska erforderligt
anslag härför.

Vidare hade i den likaledes till jordbruksutskottet
hänvisade motionen II:
347 av hem Staxäng yrkats, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en skyndsam utredning angående
bevaknings- och undersökningsfartyg
åt västkustfisket.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:379 och 11:342 samt med

avslag å motionen II: 347, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville om möjligt till 1955 års riksdag
framlägga förslag om byggandet av ett
nytt statligt undersökningsfartyg för
fisket.

Reservation hade anförts av herr Lage
Svedberg, som ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en
hemställan, att motionerna 1:379 och
II: 342 samt II: 347 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Förslaget om byggande
av ett nytt statligt undersökningsfartyg
för fisket har redan tidigare varit föremål
för riksdagens prövning. Med anledning
av motioner vid 1950 års riksdag
föreslog jordbruksutskottet att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om utredning och förslag till byggande
av ett statligt undersökningsfartyg,
vilket också blev riksdagens beslut.
Kungl. Maj:t uppdrog därefter åt fiskeristyrelsen
och statens fiskeriförsök att
verkställa ifrågavarande utredning, som
framlades för Kungl. Maj:t på hösten
1951. I denna föreslogs att fartyget skulle
ha en längd av 80 fot med en beräknad
anskaffningskostnad av 600 000 kronor
och en årlig driftkostnad av något över
84 000 kronor. I början av 1952 beslöt
Kungl. Maj:t att förslaget icke skulle föranleda
någon åtgärd, då den gjorda utredningen
inte ansågs kunna godtas. Vid
1952 års riksdag väcktes sedan motion
om att riksdagen på grundval av den
verkställda utredningen skulle besluta att
bygga ett nytt undersökningsfartyg. Jordbruksutskottet
avstyrkte under åberopande
av att det på grund av det ekonomiska
läget inte vore lämpligt att just då fatta
ett dylikt beslut, utan att riksdagen borde
avvakta utvecklingen på det ekonomiska
området.

Vid innevarande års vårriksdag framlade
Kungl. Maj:t förslag om anskaffande
av nytt framdrivningsmaskineri för
undersöknings- och bevakningsfartyget
Skagerak. Denna framställning bifölls av

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Om byggande av ett nytt undersökningsfartyg för fisket.

riksdagen, som anvisade ett reservationsanslag
på omkring en och en halv
miljon kronor. I anslutning till detta
förslag från Kungl. Maj:t förelåg även
en motion om översyn av den verksamhet
som det ombyggda statliga övervakningsfartyget
skall användas för. Genom
beslut i oktober har Kungl. Maj :t uppdragit
åt f. d. marindirektör B. T. Swenzén
att i samråd med fiskeristyrelsen utreda
och framlägga förslag angående undersökningsfartyget
Skageraks framtida
verksamhet.

.Tåg har till det föreliggande utskottsutlåtandet
fogat en reservation, vari jag
understryker att jag i likhet med utskottets
övriga ledamöter är fullt övertygad
om nödvändigheten av ett undersökningsfartyg
och att stort behov föreligger
av statligt stöd till fiskerinäringen
och dess utövare, inte bara för försöksoeh
forskningsverksamhet, utan även i
övrigt för att skydda dessa i sin näringsutövning.
Därom föreligger inga delade
uppfattningar i utskottet.

Vägledande för undertecknad vid avgivandet
av reservationen har varit riksdagens
tidigare hemställan, att Kungl.
Maj:t måtte utreda frågan och för riksdagen
framlägga det förslag som utredningen
kunde föranleda. Något förslag
har ännu inte framlagts; Kungl. Maj:ts
välvilliga inställning har dock framgått
av förslaget till vårriksdagen om
nytt framdrivningsmaskineri för undersöknings-
och bevakningsfartyget Skagerak.
Förslag om ett nytt undersökningsfartyg
har ännu icke framlagts vilket tyder
på att övervägandena i frågan fortsätter.

.Tåg tror att inte minst fiskeristyrclsens
nu föreliggande remissyttrande ger
stöd för uppfattningen, att en översyn
av den tidigare verkställda utredningen
är nödvändig. Fiskeristyrelsen har tydligen
ändrat uppfattning, sedan den på
hösten 1951 avlämnade sitt förslag till
Kungl. Maj :t. Styrelsen framhåller i sitt
yttrande nu, att den anser att det tidigare
framlagda förslaget behöver revideras;
det statliga undersökningsfartyget
bör byggas något större.

Personligen fick jag den uppfattning -

en vid föredragningen inom jordbruksutskottet
i våras med anledning av
Kungl. Maj:ts förslag om nytt framdrivningsmaskineri
för undersökningsfartyget
Skagerak, att det torde vara skäl att
undersöka, om inte dessa statliga undersökningsfartyg
för fisket borde underställas
den marina förvaltningen. Marinen
bar större tillgång på teknisk expertis,
något som inte minst torde ha bidragit
till det bättre resultatet vid utnyttjandet
av undersökningsfartyget Skagerak
under den tid av sex år, då fartyget var
i tjänst hos marinen. Det framgick av
den inför utskottet lämnade redogörelsen,
att de årliga reparationskostnaderna
var över 10 000 kronor, när marinen
övertog Skagerak, men uppgick till ungefär
900 kronor året innan fartyget
återlämnades till fiskeristyrelsen. Liggetiden
för reparationer hade dessutom väsentligt
reducerats under den period
fartyget fullgjorde sina uppgifter i marinens
tjänst. Jag ställer mig därför frågan,
huruvida man inte borde avvakta
Kungl. Maj :ts förslag med anledning av
riksdagens hemställan år 1950.

Jag ifrågasätter för min del, huruvida
det inte skulle kunna tänkas att staten
under tiden tills Kungl. Maj:ts förslag
blivit framlagt hyr fiskefartyg med fackkunnig
besättning för att göra de undersökningar
med nya fiskeredskap, som
framför allt åsyftas i de motioner utskottet
nu har tillstyrkt. Det gäller ju
detaljer i fråga om fiskeredskapen, och
experimenten borde efter vad jag förstår
kunna klaras med redan befintliga fiskefartyg.

Däremot tror jag att starka skäl talar
för större välvilja från statens sida när
det gäller fartyg för att skydda fiskerinäringens
utövare i deras verksamhet.
Fiskerinäringen behöver också depåfartyg
och undersökningar av ett slag som
torde kräva stöd från statens sida i
större utsträckning än tidigare.

llnder de fredliga förhållanden, som
vi nu befinner oss i, föreställer jag mig
att marinen skulle kunna ställa lämpliga
fartyg till förfogande för de uppgifter,
som man nu önskar alt ett nybyggt fartyg
skall utföra.

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Om byggande av ett nytt undersökningsfartyg för fisket.

Jag skall inte upptaga tiden längre
med någon ytterligare motivering. Jag
anser att det inte föreligger någon sådan
brådska i detta ärende, som kommer
till uttryck i utskottets hemställan, att
man icke skall avvakta den tidigare begärda
utredningen utan rekommenderar
— trots att utskottet tidigare begärt utredning
och förslag i ärendet — att
Kungl. Maj:t redan till nästa års riksdag
måtte framlägga förslag om byggande
av det fartyg, som begäres av motionärerna
och som fiskeristyrelsen via den
utredning, den verkställde år 1951, framlagt
förslag om inför Kungl. Maj:t.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herr Nilsson,
Hjalmar, (s).

Herr PERSSON, JOHAN, (fp):

Herr talman! Det är närmast herr
Lage Svedbergs reservation och förslag
till jordbruksutskottsutlåtande som givit
mig anledning att säga något i denna
fråga.

Först framhåller reservanten i sitt förslag,
att utskottet i likhet med motionärerna
anser att ett stort behov föreligger
av en betydligt intensifierad försöks-
och forskningsverksamhet på havsfiskets
område. Med hänsyn härtill och
vad i övrigt anförts i ärendet anser han
att utskottet bör uttala, att utskottet finner
det i och för sig berättigat att ett
nytt undersökningsfartyg kommer till
stånd.

Det är ju en positiv inställning till
motionen som reservanten ger uttryck
åt, men omedelbart efter detta positiva
uttalande erinrar reservanten om att
vårriksdagen 1954 anvisat ett reservationsanslag
av 1 579 000 kronor till anskaffande
av ett nytt framdrivningsmaskineri
till ett av de två undersökningsoch
bevakningsfartyg, som det svenska
fiskeriväsendet för närvarande förfogar
över, nämligen fartyget Skagerak.

Nu kommer reservanten till det resultatet,
att riksdagen bör vänta och se
om detta fartyg sedan det utrustats med

det nya framdrivningsmaskineriet kan
klara de uppgifter, det tidigare varit avsett
för samt eventuellt de arbetsuppgifter,
som det av motionärerna begärda
fartyget är avsett för.

Reservanten kommer till följande slutkläm
i sitt förslag till utlåtande: »Enligt
utskottet synes man kunna utgå ifrån
att Skagerak, sedan fartyget erhållit ett
nytt framdrivningsmaskineri, kommer
att kunna mera effektivt tagas i anspråk
för att tillgodose fiskeriväsendets behov.
Först vid denna tidpunkt torde man
därför mera bestämt kunna överblicka
behovet av ett ytterligare undersöknings-
och bevakningsfartyg. Vid sådant
förhållande synes de i motionerna framställda
yrkandena icke nu böra föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

Att i ett utskottsutlåtande först tala
om det stora behov, som föreligger av
en intensifierad försöks- och forskningsverksamhet
på havsfiskets område, och
sedan sluta med att säga, att vi skall
vänta och se på resultatet av ett beslut
vid vårriksdagen samt slutligen hemställa
om att motionerna om byggande
av ett nytt undersökningsfartyg icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd, förefaller
mig ganska inkonsekvent.

Jag har med intresse tagit del av innehållet
i motionerna och likaså jordbruksutskottets
behandling av dem.

Motionärerna har påvisat, att våra
grannländer, särskilt Norge och Danmark,
har det betydligt bättre ordnat
vad gäller undersökningsfartyg än Sverige
för närvarande har. Norge har sedan
flera år tillbaka ett modernt undersökningsfartyg,
G. O. Sars, ett fartyg
som genom de tekniska och maskinella
utrustningarna, som ställts till förfogande,
kan följa exempelvis sillens och torskens
vandringar på ett sätt som gagnat
det norska fisket i mycket stor utsträckning.
Det norska undersökningsfartyget
G. O. Sars har enligt uppgift bidragit
till hundratals miljoner kronors inkomster
för fisket i Norge, och det var tydligen
en mycket bra kapitalinvestering
för norska statens räkning, då detta fartyg
byggdes. Norge har också under senare
tid byggt ett mindre undersök -

Onsdagen den 2-1 november 1954.

Nr 30.

Om byggande av ett nytt undersökningsfartyg för fisket.

ningsfartyg avsett för kusten och de stora
norska fjordarna, och år 1953 beviljade
det norska stortinget 3 miljoner
kronor till ännu ett undersökningsfartyg Nu

framhåller motionärerna, att våra
svenska fiskare i hrist på egna undersökningsfartyg
måste söka uppsnappa
vad eventuellt de norska eller danska
undersökningsfartygen rapporterar och
handla därefter i den mån de lyckats få
del av dylika rapporter. Man frågar sig,
om det inte är under vår värdighet att
sådant skall förekomma.

Är inte våra svenska fiskare värda ett
större intresse från statsmakternas sida?
Vi torde vara överens om att det svenska
fisket fyller en stor uppgift i folkförsörjningens
tjänst. Det var mycket intressant
att konstatera, att vid voteringen
i utskottet i denna fråga 19 ledamöter
mot en uttalade sig för bifall till
motionen i fråga.

Vad motionärerna anser nödvändigt
är ju ett undersökningsfartyg av samma
storlek, byggnad och motorstyrka som
våra modernaste fiskebåtar och med en
utrustning, som ligger i toppen av vad
som för dagen står att få.

Såväl fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök
som Sveriges fiskares riksförbund
har i sina avgivna yttranden
tillstyrkt motionerna. Kostnaderna för
ett undersökningsfartyg av den typ och
storleksordning, som fiskeristyrelsen enligt
skrivelse till Kungl. Maj:t i augusti
1951 avlämnade, beräknades då till
600 000 kronor. Då såväl motionärerna
som fiskeristyrelsen nu anser att det
ifrågavarande undersökningsfartyget bör
vara något större än det i fiskeristyrelsens
utredning 1951 förordade och med
hänsyn till att penningvärdet sjunkit
sedan nyssnämnda förslag avgavs, torde
såväl anskaffningskostnaderna som
driftkostnaderna bli något högre än vad
år 1951 beräknats. Även om så skulle
bli fallet, är det säkert mycket väl använda
medel som det här är fråga om,
om rikdagen bifaller vad jordbruksutskottet
i sitt utlåtande nr 42 hemställt.

.lag vill, herr talman, yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Sedan herr Johan Persson
mera ingående redogjort för utskottets
ståndpunktstagande i detta ärende
skall jag yttra mig ganska kort.

Jag vill då först erinra om att i de
motioner, som ligger till grund för förevarande
utskottsutlåtande, har yrkats,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära att Kungl. Maj:t till nästa
års riksdag ville framlägga förslag om
byggandet av ett nytt undersökningsfartyg
för fisket samt äska erforderligt anslag
härför. Detta yrkande framställes i
två motioner, och i en annan motion
har begärts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en
skyndsam utredning angående bevaknings-
och undersökningsfartyg åt västkustfisket.

Efter det att herr Persson mer ingående
redogjort för utskottets ståndpunktstagande
skall jag som sagt inte
yttra mig därom, utan endast be att få
hänvisa till utskottets motivering.

Sedan skulle jag vilja säga ett par ord
till reservanten, herr Svedberg. Han har
som skäl för sitt yrkande om avslag på
motionerna bl. a. anfört —- jag tror att
detta också citerats av herr Persson,
men jag anser det i alla fall vara bäst
att läsa upp det så att det tas in i kammarens
protokoll — att utskottet i sitt
av 1954 års vårriksdag godkända utlåtande
nr 29 biträtt Kungl. Maj:ts förslag
om anvisande av ett reservationsanslag
av 1 579 000 kronor till anskaffande
av framdrivningsmaskineri för
undersöknings- och bevakningsfartyget
Skagerak samt tillika tillstyrkt, att det
skulle få ankomma på Kungl. Maj:t att
efter ytterligare tekniska och ekonomiska
överväganden träffa slutligt avgörande
i frågan.

Reservanten herr Svedberg anser alltså
att det, sedan riksdagen beslutat att
anslå medel för ett nytt maskineri till
undersökningsfartyget Skagerak, skulle
bli överflödigt med det fartyg, som det
här är fråga om. Han grundar kanske
sitt ståndpunktstagande på antagandet
att dessa båda fartyg skulle ha helt samma
uppgifter. Men det förhåller sig inte

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Om byggande av ett nytt undersökningsfartyg för fisket.

på det sättet. De skall ha delvis olika
uppgifter, och då är det klart att behov
av det andra fartyget också föreligger.
Det framgår ju tydligt av utskottets utlåtande
och av handlingarna i övrigt.

Eftersom jag har ordet skulle jag också
be att få fästa uppmärksamheten på
olikheten mellan vad motionärerna yrkat
och vad utskottet här har föreslagit.
I motionerna har yrkats, att man skulle,
som jag nyss nämnde, skriva till Kungl.
Maj:t och begära framläggande av förslag
om byggandet av det fartyg det här
gäller, men utskottet har inte fullt gått
med på detta yrkande, utan i klämmen
satt in orden »om möjligt till 1955 års
riksdag». Det ligger alltså i Kungl. Maj:ts
hand att bestämma, när detta förslag
skall framläggas, och det ligger alltså i
Kungl. Maj:ts hand att handlägga detta
ärende på det sätt som Kungl. Maj :t kan
finna för gott. Jag tror därför inte att
det är riktigt att, såsom herr Svedberg
försökte göra gällande, säga att det här
blir fråga om för kort tid.

Vidare vill jag också fästa uppmärksamheten
vid att utskottet har infordrat
yttranden från vissa myndigheter, bl. a.
från statens fiskeristyrelse med statens
fiskeriförsök. Jag skall inte trötta med
att läsa upp dessa yttranden, men fiskeristyrelsen
slutar sitt yttrande med
följande: »En sådan revidering av förslaget
tar givetvis en viss tid, men bör
dock kunna utföras så snabbt att frågan
kan föreläggas nästa års riksdag.» Fiskeristyrelsen
fortsätter: »På grund av
vad sålunda anförts tillstyrker styrelsen
bifall till motionen.»

Sveriges fiskares riksförbund slutar
också sitt yttrande med följande ord:
»Under åberopande av det anförda tillstyrker
förbundet bifall till motionen
om anskaffande av ett bevaknings- och
undersökningsfartyg åt fisket, så att förslag
om byggande av ett sådant fartyg
kan avlämnas till nästa års riksdag.» Utskottet
har ju, som jag nyss nämnde,
sagt att detta borde »om möjligt» ske.

Liksom den föregående ärade talaren
vill jag här nämna att av utskottets 20
ledamöter har 19 röstat för bifall till det
förslag, som utskottet kommit till, un -

der det att en enda ledamot gått på avslag.

Jag skall, herr talman, med dessa korta
ord yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Huruvida det föreligger
ett behov av ett undersökningsfartyg eller
inte kanske jag inte kan direkt uttala
mig om. Enligt de remissyttranden,
som avgivits, föreligger ett behov av ett
fartyg, och man får kanske också utgå
ifrån att så är fallet. Men vad jag tycker
är ganska egendomligt i denna fråga
är jordbruksutskottets ställningstagande.
Utskottet rekommenderade riksdagen
1952 att låta Kungl. Maj:t träffa slutligt
avgörande i frågan och lägga fram
ett förslag, när förhållandena så medgav.
Jag förmodar att Kungl. Maj:t har
uppmärksammat frågan och inte funnit
förhållandena medgiva, att ett förslag
lägges fram. Så kommer jordbruksutskottet
och direkt åsidosätter Kungl.
Maj:t och rekommenderar riksdagen och
kammaren att bifalla ett helt annat förslag,
som innebär att det skall läggas
fram ett förslag i ämnet.

Det är närmast detta, herr talman, som
jag tycker är litet egendomligt. Vad skall
folk tänka och tro om jordbruksutskottet
och riksdagen, när man ena dagen
uppdrar åt Kungl. Maj :t att utreda en
sak och andra dagen säger, att man inte
bryr sig om någon utredning, utan fattar
ett beslut, som innebär att Kungl.
Maj:t inte skall ha något med saken att
göra ?

Det ställningstagande, som jordbruksutskottet
här har kommit till, gör att jag
anser mig böra rösta för den av herr
Lage Svedberg avgivna reservationen,
till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
hänvisade till utskottets uttalanden
i sitt utlåtande.

Jag vill bara konstatera, att utskottsmajoriteten
i detta fall ger till känna

Onsdagen den 24 november 1954. Nr 30. 75

Om byggande av ett nytt undersökningsfartyg för fisket.

större tillit till fiskeristyrelsens och motionärernas
nu framställda förslag och
yttrande än ett resultat av riksdagens
beslut år 1950, då den beslöt att skriva
till Kungl. Maj:t och begära utredning av
frågan. Den utredningen har man ännu
inte sett resultatet av, och jag tycker
därför inte, att frågan är så brådskande
att man skall behöva begära att få förslaget
till kommande riksdag om byggande
av ett nytt undersökningsfartyg.
Det kan ju inte byggas så hastigt, att
man inte skulle kunna avvakta resultatet
av den utredning man tidigare anhållit
om. Jag tror att Kungl. Maj:t kommer att
framlägga en sådan utredning, inte minst
med hänsyn till den enighet, med vilken
den begärdes av riksdagen år 1950.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Det var herr Mossberger
som uppkallade mig. Av hans anförande
framgick att hans ställningstagande till
förmån för reservationen uteslutande
föranletts av att han reagerade mot att
jordbruksutskottet frångått riksdagens
uppfattning av år 1952.

Skälen till att jordbruksutskottet under
den tid som gått efter riksdagens
nyssnämnda beslut tagit en ny ställning
till frågan har redovisats i utlåtandet.
Därav framgår att behovet av ett nytt
undersökningsfartyg blivit alltmer trängande.

överdirektören för fiskeristyrelsen
har vid föredragning i utskottet på ett
tydligt och klart sätt redogjort för det
starka behov, som fiskerinäringen i vårt
land liar av ett sådant undersökningsfartyg.

T sådana länder som Danmark, Nederländerna,
Norge, Sovjetunionen och förbundsrepubliken
Tyskland har nya undersökningsfartyg
byggts eller medel
ställts till förfogande för sådant ändamål.
För att de svenska fiskarna skall
kunna hävda sig i en allt hårdare konkurrens
är det nödvändigt att ha tillgång
till ett sådant undersökningsfartyg,
som här ifrågasatts.

Herr Svedberg gör gällande, att (lön
omständigheten, att riksdagen anslagit

medel till anskaffande av nytt maskineri
för undersöknings- och bevakningsfartyget
Skagerak, är till fyllest i detta
sammanhang. Lika väl som vi anslår medel
till vetenskaplig forskning på jordbrukets
område bland annat i syfte att
rationalisera jordbruksdriften, är det
nödvändigt att vi tillgodoser fiskerinäringens
motsvarande behov. Det säges
att Skagerak är ett för stort fartyg och
att de erfarenheter, som göres med utnyttjande
av det fartyget, inte kan omsättas
på vanliga fiskefartyg, och att
man därför räknar med att det föreslagna
nya fartyget skall fylla det behov
som föreligger på detta område.

Det är många omständigheter, som har
medverkat då utskottet intagit sin nuvarande
ställning till frågan. Försök behöver
göras med nya typer av tekniska
hjälpmedel för fisket. Det är till exempel
ekolod och navigationsinstrument
som behöver undersökas. Vidare behöver
man undersöka olika rent praktiska
saker inom fiskerinäringen, såsom filéskärning
och djupfrysningen av filéer.

Liksom på alla andra områden rör det
sig även inom fiskerinäringen. Även här
behövs ökad rationalisering, och anskaffandet
av ett nvtt undersökningsfartyg
ingår såsom ett led i en sådan rationalisering.
Fartyget behövs också för undersökning
av de olika fiskeområdena
och för rekognoscering och bevakning,
och fartyget skall också kunna tjänstgöra
såsom hjälpfartyg, i vilket avseende
det blir av stor betydelse både i
Nordsjön och i Östersjön. Genom Londonkonventionen
1946 har Sverige biträtt
vissa skyddsbestämmelser för fiske
i Nordsjöområdet. Det nya undersökningsfartyget
blir av betydelse för lösande
av de uppgifter, som sammanhänger
med vår anslutning till konventionen.

I korthet kan man säga, att fartyget
förutom rent praktiska undersökningar,
direkt anknutna till fiskets utövande, bör
kunna användas som ett mindre hjälpoch
bevakningsfartyg och som ett slags
materialprovningsanstalt för fisket. Vi
har inom utskottet mycket noga övervägt
saken och till slut funnit, att detta

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Försäljning av vissa kronoegendomar.

fartyg betyder så mycket för det svenska
fisket, att vi med stöd av fiskeristvrelsens
uppfattning borde föreslå riksdagen
att avlåta en skrivelse till Kungl.
Maj:t av det innehåll som framgår av
utskottets hemställan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg, Lage, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 43, med anledning
av väckt motion angående bevakningsfartyg
för laxfiskeområdena i
södra Östersjön, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Försäljning av vissa kronoegendomar.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 44, med anledning av

Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m.

Detta utlåtande var indelat i 14 särskilda,
med 1—3 samt 5—15 betecknade
punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten 1.

Ang. försäljning av kronoegendomen
Bergshamra l5 i Solna stad.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts
i propositionen nr 98 punkten 1 framlagda
förslag hade utskottet i förevarande
punkt hemställt, att riksdagen måtte
medge, att ett av 1945 års riksdag i ärende
angående försäljning av visst område
från kronoegendomen Bergshamra l5 i
Solna stad föreskrivet villkor rörande
förbehåll om återköpsrätt under angivna
förutsättningar för kronan icke vidare
skulle gälla.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Vid försäljning av kronoegendomar
blir i regel den försäljningssumma,
som värderingsnämnden kommer
fram till, godkänd av jordbruksutskottet.
Vi har dock under de senare
åren varit med om att jordbruksutskottet
ansett att en del försäljnings- och
värderingssummor som föreslagits inte
kunnat godkännas. Utskottet har då utsett
delegationer som rest ut och tittat på
ifrågavarande hemman. Rent principiellt
leder naturligtvis detta till något egendomliga
resultat.

Det förhåller sig väl ändå så, att i den
mån staten är villig att försälja jord till
sina arrendatorer, bör dessa egendomar
försäljas efter så enhetliga grunder som
möjligt. Naturligtvis kan man alltid diskutera
om inte priset i ett fall har satts
för lågt och i ett annat fall för högt.
Men för min del finner jag det inte vara
tillfredsställande att priset på vissa hemman
skall bli föremål för särskild undersökning.

Vid prissättningen har man vissa riktlinjer
att gå efter. Det utses nämnder

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

som har till uppgift att värdera dessa
kronohemman. Det finns en försäljningsförordning
— nr 262/1945 ■— där det
uttalas att man skall försöka beräkna ett
pris som är avpassat efter de på orten
gängse, skäliga priser på jord. Nämnden
består av domänintendenten inom vederbörande
område, en domänvärderingsman
utsedd av landstinget och en utsedd
av hushållningssällskapet. Dessa nämnder
värderar efter ungefär samma riktlinjer,
och förordningens syfte är ju att
man skall få en så enhetlig prissättning
som möjligt.

När försäljningsfrågorna sedan behandlas
av jordbruksutskottet, har det
hänt att någon ledamot särskilt känner
till en av de egendomar som skall försäljas,
och denna blir därför föremål
för särskild behandling. I regel finner
vederbörande att egendomen har åsatts
ett för lågt pris, och arrendatorn, som
kanske har suttit på hemmanet under en
längre tid, har då fått betala ett högre
pris än värderingsnämnden föreslagit.

I och för sig finns det kanske inte så
mycket att invända mot det pris, som
jordbruksutskottet har kommit fram till
— jag har ingen möjlighet att bedöma
den saken — men jag kan för min del
inte anse detta förfarande att i enstaka
fall göra en avvikelse vara riktigt. Jag
skulle också tro att de personer, som
utsetts till domänvärderingsmän, är ansvarskännande
medborgare med allmänt
förtroende. Det vore bättre om man även
i dessa fall följde de regler som dock är
uppdragna i förordningen.

.lag kommer att i annat sammanhang
ta upp frågan om de regler som gäller.
Jag anser inte att det är rättvist att
enstaka fall skall bli föremål för extra
undersökningar, och jag har, herr talman,
velat anföra dessa synpunkter .lär
kammaren nu går att behandla de i
föreliggande utlåtande upptagna försäljningsärendena,
bland vilka det finns ett
där utskottet har föreslagit att hemmanet
icke skall försäljas till det pris
värderingsnämnden kommit fram till.
Utskottet har ansett en höjning motiverad,
men det har inte angivit vilka grunder
det haft för sin värdering. Jag

Försäljning av vissa kronoegendomar
anser det är nödvändigt att fastställa
regler som tillämpas någorlunda lika i
samtliga fall och att jordbruksutskottet
vid sin behandling av frågorna i största
möjliga mån tar hänsyn till sådana allmänt
gällande principer.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Då statsrådet endast har
berört dessa försäljningsärenden principiellt,
skall jag lägga upp mitt anförande
därefter.

Då jordbruksutskottet under vårriksdagen
fick dessa försäljningsärenden till
behandling, betraktade vi dem inte som
en ren expeditionsfråga utan ville sätta
oss in i hur dessa frågor låg till och
hade behandlats. Vi utsåg därför, såsom
tidigare skett, en delegation, som i vissa
fall, då man tyckte att taxeringsvärdena
inte harmonierade med de nya saluvärdena,
på ort och ställe skulle förskaffa
sig underrättelser och meddelanden. De
regler eller riktlinjer för värderingen,
som lär ha skickats ut från Konungen
till domänintendenterna, har vi inom utskottet
inte haft tillgång till, och det
var intressant att höra, när departementschefen
nu meddelade att han tänkte
vidtaga åtgärder och lägga fram några
uppgifter i detta avseende. Jag skulle
vilja hemställa till herr statsrådet, att
när nästa försäljningsproposition kommer
det också angives efter vilka
principer man har gått vid värderingen
av dessa egendomar.

Utskottet utsåg alltså en delegation
från samtliga partier, och vi var ute och
tittade på de egendomar det gällde. I två
fall fann vi oss inte belåtna med de
åsatta priserna, och då tog vi litet närmare
reda på saken och tog ställning till
frågorna. Vi kom då till en annan uppfattning
än departementschefen och
kommer nu att i två fall yrka avslag på
framställningarna och hemställa att dessa
båda ärenden måtte bli föremål för
nya överläggningar, emedan vi anser att
priserna inte ligger i linje med de verkliga
värdena. Det är inte fråga om att
komma upp till högsta möjliga värde
utan endast om att få någorlunda riktiga

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Försäljning av vissa kronoegendomar.
värden. Det kan ju inte vara någon nytta
med att särskilt gynna en arrendator,
även om han haft arrendet en längre
tid — i det första fallet är det för övrigt
inte fråga om någon lång tid.

När man vet hur taxeringsvärdena förhåller
sig till de allmänna saluvärdena,
blir man ju litet förvånad, när man i
något fall här ser att man även med
frånräknande av byggnadsskyldighet och
vissa andra saker kommer till så lågt
belopp i förhållande till taxeringsvärdet.
Det är det som vi reagerat mot. Vi
var eniga inom delegationen, när vi bedömde
frågorna. Vi redogjorde sedan för
vår uppfattning inför utskottet, och utskottet
har enhälligt stannat för den linjen,
att det vill att dessa två fall skall
återgå till departementet för ny överläggning.

Det är klart att köparen vill betala så
litet som möjligt, men vi vill dock ha någorlunda
riktiga värden. Det är därför
som utskottet stannat för sitt avslagsyrkande
i dessa två fall. Jag skall inte
gå in på detaljerna, då statsrådet inte
gjorde det, men jag vill understryka att
utskottet skulle med stor tillfredsställelse
se, om vi finge underrättelse om vilka
riktlinjer det är, som värderingsmännen
och domänverket följer vid värderingen
av dessa egendomar.

Herr talman! I detta läge yrkar jag
bifall till jordbruksutskottets utlåtande.

Herr statsrådet NORUP:

Ja, herr talman, det är väl ändå så,
att när riksdagen går att taga ställning
till frågan om försäljningen av sådana
här egendomar, så är det i första hand
fråga om det är någon anledning för staten
alt i längden behålla en egendom
eller om det är fördelaktigare för staten
att försälja den. Beträffande en av de
egendomar som avses i detta utlåtande
har utskottet avstyrkt försäljning enligt
vedertagna normer. Nu är det så att om
egendomen inte blir försåld, då måste
det företagas en mycket stor ombyggnad
vilket kommer att kosta mycket
pengar. Detta är orsaken till försäljningen.

Nu säger man från utskottets sida, att
ärendet bör återförvisas till departementet.
Menar jordbruksutskottet att jordbruksdepartementet
skall resa ut och
värdera denna egendom särskilt? Eller
menar utskottet att man skall vända sig
till en nämnd, och i så fall till vilken
nämnd? Jag förmodar att det då blir
fråga om domänvärderingsnämnden i
det länet, men man kan väl inte begära
att dess ledamöter skall komma till någon
annan slutsats än de kom till vid
den första värderingen.

När det gäller frågan om försäljning
eller icke försäljning, kan jag inte tänka
mig att riksdagen skall i varje särskilt
fall gå att undersöka och bedöma, som
herr Anderberg säger, om taxeringsvärdet
på egendomen harmonierar med det allmänna
försäljningsvärdet. Har man gjort
undersökning på alla egendomar? Om
man inte gjoi''t det, skall man inte slå
ned på en, ty då måste ju ändå vederbörande
arrendator komma i en sämre
ställning än vad en hel del andra gör.

Det är den rent principiella sidan av
saken, och man måste också ta hänsyn
till denna. Därför att en jordbruksutskottsledamot
känner till en viss egendom
säger han, att man skall resa dit
och titta på den. Men det är många egendomar
som utskottsledamöterna inte alls
känner till, och då följer man värderingsnämndens
förslag. Jag tror att vi
med fullt förtroende kan följa nämndernas
förslag i alla fall.

Sedan jag sagt detta vill jag tillägga,
att jag är beredd att ta under övervägande,
om de nu gällande reglerna kan tilllämpas
i fortsättningen eller om man
skall föreskriva andra regler. Men det
måste väl ändå vara så att alla arrendatorer,
som skall köpa sina gårdar av
staten, behandlas lika. Jag kan inte finna
att det system som jordbruksutskottet
tillämpar, då man reser och tittar på eu
och annan egendom, är ägnat att skapa
lika förhållanden och rättvisa köparna
emellan.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Herr statsrådet berörde
det under punkt 7 behandlade ärendet i

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

jordbruksutskottets utlåtande, som utskottet
särskilt stannat inför, och jag kan då
också beröra detta ärende med några
ord.

Att vi besökte denna gård berodde,
som jag nyss sade, på att dess saluvärde
låg under taxeringsvärdet som är 68 000
kronor. Det liade gjorts nybyggnader för
7 500 kronor, som skulle tilläggas, och en
del mark hade tagits lindan för domänstyrelsens
och lantbruksnämndens räkning.

Det kan ju inte vara någon fördel för
staten att sälja sina egendomar till mycket
lågt pris. Herr statsrådet sade att
ombyggnad skulle ske på denna egendom.
Alla vi fem som var där såg visserligen
— och det står i utskottsutlåtande!
—- att byggnadsbeståndet icke är modernt.
Men vi var alla överens om att det var
i medelgott eller tämligen gott skick
och att de flesta egendomar inte har
bättre byggnadsbestånd än denna. Jag vill
tillägga att värdet av den rena åkerjorden
upptagits till blott 3 000 kronor per
hektar och att en närliggande gård i
samma by, hälften så stor och taxerad
till 24 500 kronor, på våren sålts för 60 000
kronor. Jag tänker mig inte att saluvärdet
i detta fall skulle stå i samma proportion
till taxeringsvärdet, men saluvärdet bör
vara mera i samklang med vad som verkligen
betalas. Det är ju inte något intresse
för staten att realisera dessa egendomar
för att på så sätt gynna ett litet fåtal.

Jag har varit fastiglietsaxeringsnämndens
ordförande i distriktet. En annan ledamot
här i kammaren har varit beredningsnämndens
ordförande. Vi vet efter
vilka principer man köper egendomar
där. När vi inom utskottet skall granska
sådana köp, är det klart, att vi inte
kan granska alla, såsom statsrådet säger.
Men vi är verkligen bekymrade då vi
får se, att de verkställande myndigheterna
handskas med statens jord på sådant
sätt som vi kan ge exempel på. Vi förvånar
oss över vilka principer myndigheterna
går efter när de värdiesätter
jorden vid försäljningarna. Man är i
bygderna verkligen förvånad över de underpriser
som här ifrågasatts.

Sedan talar herr statsrådet om dem

Försäljning av vissa kronoegendomar.
som värderar dessa egendomar -— personer
som utsetts av hushållningssällskap
och landsting. Jag vet inte vilka principer
de följer. Men de får ju som alla
andra någorlunda gå efter saluvärdena,
och det är de grunder som tillämpas som
vi har efterlyst från departementet.

Såsom frågan ligger till och med den
kännedom jag har om ärendet i punkt 7
har jag yrkat avslag på propositionen.
Jag vidhåller mitt tidigare yrkande.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Det är en reflexion som
jag har kommit att göra vid läsningen
av detta ärende och som jag inte kan
hålla tillbaka. Jag har i många lägen
varit rätt intresserad av att hävda riksdagens
rätt och plikt att självständigt
bedöma de frågor som föreläggs den,
och den ståndpunkten står jag för, den
håller jag på. Men jag håller på den endast
i den mån det gäller frågor, som
riksdagens ledamöter verkligen allmänt
har någon möjlighet att bedöma, som
ligger inom det naturliga verksamhetsområdet
för en folkrepresentation. Jag
tycker däremot inte att det är naturligt
att riksdagen inbjudes att träffa avgöranden
i strid med det bedömande, som
myndigheterna har kommit till, på
grundval av ett bedömande som ett fåtal
av riksdagens ledamöter har gjort —
utan tvivel, jag tvekar inte att säga det,
mycket sakkunniga och omdömesgilla
män. Men inte vet jag, om det omdöme,
som de har kommit till, är detsamma
som andra i fastighetsfrågor förståndiga
människor skulle ha kommit till. I varje
fall sitter vi här allesammans utan att
ha den minsta hållpunkt för vårt bedömande.

Detta medför ju också den betänkligheten,
som herr statsrådet med rätta
strök under, att skall riksdagen verka på
detta sätt blir det tillfälliga och ■— visserligen
oavsiktligt — godtyckliga avgöranden.
Man slår ned på enstaka fall,
som man stöter på. Det finns kanske paralleller
till detta på andra områden. Vi
hade i fjol ett fall, där man hade upptäckt
en person, vilken man tyckte hade

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Försäljning av vissa kronoegendomar.
blivit illa behandlad av försäkringsrådet,
utan att man kunde överblicka om det
fanns andra som hade varit i samma
läge; på samma sätt kan det bli fråga om
att ge den ene och den andre en pension
eller kanske en löneförbättring o. s. v.
Nog av: det är betänkligt ur rättvisesynpunkt
om man på det här viset slår ned
på enstaka fall.

Jag har också svårt att se att denna
granskning fyller någon mycket väsentlig
uppgift. Det må vara, att statens ekonomiska
intressen tillgodoses bättre på
en eller annan punkt, men det betyder
ju så oändligt litet i jämförelse med de
stora områden, där riksdagen inte kan
utöva något som helst ekonomiskt inflytande.

Vad man skall göra åt denna sak vågar
inte jag ha någon mening om. För
mig har det alltid stått klart, att det naturliga
vore att riksdagen i avsevärt
större omfattning än nu är fallet överläte
åt Kungl. Maj:t att avgöra sådana
här försäljningsfrågor, eventuellt med
iakttagande av de mer eller mindre detaljerade
riktlinjer som riksdagen skulle
vilja uppställa. Men, mina damer och
herrar, vi åstadkommer inte något verkligt
gott genom att på det här viset ge
oss in på en prövning utan varje underlag
av enskilda fastighetsaffärer.

Herr ANDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Herlitz’ anförande vill jag säga att delegationen
besökte inte bara de två egendomar,
varom nu är tal, utan den besökte
betydligt flera, men det var beträffande
dessa två som man hade avvikande
mening gentemot Kungl. Maj:t.
Det förelåg fall där byggnaderna var dåliga,
där det kostade för mycket att bygga
upp, och därför hade vi ingenting att
erinra mot försäljningarna där.

Det vore ju fullständigt meningslöst
om inte jordbruksutskottet skulle i någon
form granska och undersöka sådana
här propositioner. I annat fall behövde
dessa ärenden ju inte komma in till
riksdagen. Om vi skall säga ja till alltsammans,
då, professor Herlitz, är vi

satta fullständigt ur spel. Men skall riksdagen
besluta i dessa ärenden måste vi
få bilda oss ett omdöme på ort och
ställe, och vi får där ta ställning till frågorna.
Detta har vi gjort, och vi har
kommit till en enhällig uppfattning —
från högern, bondeförbundet, folkpartiet
och socialdemokraterna har vi allesammans,
som varit ute, haft samma mening.
Vi har inte kunnat finna annat än
att detta ärende är handlagt på ett sätt
som vi inte är till freds med. Därför har
vi i de två fallen yrkat avslag på Kungl.
Maj:ts proposition med bifall i de andra
fallen.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Varje år kommer det
förslag från Kungl. Maj:t om försäljning
av kronoegendomar. Under de senaste
åren har man vid föredragningen i jordbruksutskottet
haft anledning att fråga:
Varför får byggnadsbeståndet på dessa
kronoegendomar slitas ned så att man
med hänvisning till byggnadsbeståndets
beskaffenhet rekommenderar försäljning?
Så har det alltid varit under den
senaste tiden. Vi har sällan funnit att en
kronoegendom som rekommenderats till
försäljning har varit i besittning av fullvärdiga
bostadshus och driftsbyggnader.

Man ställer den frågan: Väntar kronan
med försäljningen till dess att den har
fullständigt utnyttjat byggnadskapitalet?
När så skett hänvisar kronan till den
stora kostnaden för en nybyggnad av
såväl driftsbyggnaderna som bostadsbeståndet.
Man måste naturligtvis förstå
köparen. Han kan väl inte betala ett högkonjunkturpris,
och det är riktigt att
vid värderingen låta brukningsvärdet bli
det avgörande. Men i varje händelse under
den tid jag har haft äran tillhöra
jordbruksutskottet har det i de flesta fall
visat sig vid sådana här fastiglietsförsäljningar,
att det har gällt kronoegendomar,
där kronan har funnit att det
varit ekonomiskt fördelaktigt att nu sälja
dem i stället för att investera det erforderliga
byggnadskapitalet för att ställa
bostadshus och driftsbyggnader i
skick.

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Jordbruksutskottet har vid många tillfällen
rest ut och sett på dessa kronoegendomar.
Jag måste säga, att vid de
tillfällen jag bär varit med och sett sådana
har jag frågat mig, varför inte rent
av vanhiivdslagen har varit tillämplig
när det gällt bostadsbeståndet på dessa
kronoegendomar. Jorden har varit väl
skött, men både driftsbyggnader och bostadshus
har varit nere i ett minusvärde,
och man har förundrat sig över att kronan
tillhöriga fastigheter har fått befinna
sig i ett sådant skick. Jag måste i likhet
med herr Anderberg säga, att man
inom jordbruksutskottet har varit förvånad
över att Kungl. Maj:t rekommenderat
försäljningen av en fastighet, nämligen
den som upptas under punkt 7, där
taxeringsvärdet är väsentligt högre än
försäljningsvärdet. Man utgår ju ifrån
att den fastighetstaxeringsnämnd, som
suttit och ansvarigt och objektivt bedömt
fastigheterna vid senaste fastighetstaxeringen,
har bedömt även denna fastighet
i jämförelse med andra i samma
bygd, och jag tror nog det har förelegat
bärande motiv för jordbruksutskottet,
när det på dessa få punkter bär rekommenderat
avslag på det av Kungl. Maj :t
framförda försäljningsärendet.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära
ordet i denna fråga då jag inte tillhörde
delegationen, men när diskussionen
överförts till det rent principiella
planet känner jag mig skyldig att säga
några ord.

Som också statsrådet framhållit, kan
inte jordbruksutskottet i alla föreliggande
fall resa till fastigheterna och söka
genom egen uppskattning och grundlig
undersökning och besiktning fastställa
om priset är riktigt eller inte. Men när
jordbruksutskottet sitter och granskar
dessa förslag till försäljningar och fastnar
för något fall, där man tycker att
taxeringsvärdet ocli försäljningsvärdet
skevar alltför mycket eller där andra omständigheter
föreligger, t. ex. att en lett
Första kammarens protokoll 195b. Nr 30.

Försäljning av vissa kronoegendomar.
damot av utskottet känner till fastigheten
och säger att priset är orimligt -— är
det då någonting galet eller någonting
som man skall förebrå jordbruksutskottet
att det vill skaffa sig sakligt och säkert
klarläggande av hur just den fastigheten
är beskaffad?

Det är riktigt som både herr Anderberg
och herr Svedberg här påpekade,
att dessa försäljningar skall ske med hänsyn
till fastighetsvärdena på orten. När
man kommer dit kan man också resonera
med andra personer och ta i betraktande
hur andra fastigheter av liknande
beskaffenhet har värdesatts vid
försäljning, och man kan besöka flera
fastigheter och göra jämförelser.

Statsrådet Norup säger, att dessa värderingar
görs efter vissa grunder och
principer. Men jag tror att både herr
Norup och jag är så pass erfarna män att
vi vet, att även om det är samma principer,
som skall ligga till grund, så är
det skilda personer, som tillämpar principerna,
och då kan utgången bli något
olika. Vi har funnit detta vara det riktiga,
och vi har ansett det vara vår
skyldighet att redovisa vår ståndpunkt.

Sedan blev jag en smula förvånad när
herr Herlitz tog till orda. För något år
sedan var han uppe och klandrade jordbruksutskottet
— jag minns inte i vilken
fråga — därför att vi uraktlåtit att ta
en sak tillräckligt allvarligt ur principiell
synpunkt. Nu menar tydligen herr
Herlitz, att när Kungl. Maj:t efter dessa
värderingar framlagt ett förslag, skall
jordbruksutskottet svälja förslaget otuggat,
och att detta är den riktiga principen.

Jag vill då säga, att det är alldeles sant
att vi kanske inte alltid träffar precis
prick, även om vi går och gör sådana
värderingar. Men jordbruksutskottet har
ändå försökt, och så länge vi har ansvaret
för sådana här frågor inför riksdagen,
vill vi göra de förslag vi framlägger
något så när riktiga, så att de
står i överensstämmelse med de grundsatser
som vi har att handla efter. I den
mån och i den utsträckning, som vi anser
att det är något skevt och vi är
osäkra, vill vi skaffa oss visshet. Jag vill

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Försäljning av vissa kronoegendomar.

säga att jag nog tycker, att detta sätt av
jordbruksutskottet att handla väl ändå
måtte vara riktigt och inte klandervärt.

Det är alldeles riktigt, som herr Herlitz
säger, att hela riksdagen knappast kan
bilda sig ett omdöme i frågor som dessa.
Men, herr Herlitz, är det inte på det sättet
att olika utskott reser och tittar på
sjukhus, fångvårdsanstalter etc. för att
bilda sig ett omdöme? Men det är inte
alla fångvårdsanstalter och alla sjukhus
man besöker, utan det är speciella saker
man vill se. Jag har aldrig trott att detta
var klandervärt. Jag har tvärtom trott
att det var berömvärt att riksdagen visar
viss noggrannhet.

Jag vill, herr talman, med detta komma
fram till att så länge jag för min del
är med i jordbruksutskottet vill jag, även
om det är så att utredningar skulle ligga
klara, försöka använda mitt omdöme för
att avgöra om deras resultat är riktigt
eller inte. Om jag kommer till den uppfattningen
att ett förslag, som Kungl.
Maj :t lägger fram, i en eller annan punkt
inte är acceptabelt, tycker jag det överensstämmer
med min syn på riksdagsuppdraget
att ge min uppfattning till
känna. Och det är ju vad jordbruksutskottet
i detta fall har gjort.

Sedan vill jag tillägga en sak. Jag har
den erfarenheten från min verksamhet
i lantbruksnämnderna, att den som köper
fastigheter alltför litet fäster avseende
vid om byggnadsbeståndet är gott
eller inte. Man tar hänsyn till fastighetens
storlek i fråga om åkerarealen och
skogsarealen, men sedan fäster man mycket
litet avseende vid byggnadsbeståndet.
Men med de höga priser som byggnadskostnaderna
är uppe i kan, som var
och en vet, detta betyda ofantligt mycket.
Som delegationen har sagt är på
den fastighet, som det här gäller, byggnaderna
inte idealiska men ändå sådana
att de kan användas, och därför
anses att investeringsbehovet för byggnaderna
inte är så stort. Det finns, som
herr Svedberg nyss sade, andra fastigheter,
där byggnaderna varit rent av bedrövliga,
men då har i många fall priserna
varit lägre.

Jag har, herr talman, velat anföra

dessa synpunkter när de principiella frågorna
kommit på tal. Jag ber att få yrka
bifall till jordbruksutskottets förslag.

Herr HERLITZ (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är angelägen att
klarlägga min ståndpunkt i fråga om
riksdagens mer eller mindre ingående
prövning av frågorna. Vad jag alltid är
angelägen om är att riksdagen skall kunna
såvitt möjligt ingående, efter egen
omprövning, ta ståndpunkt till stora och
betydelsefulla frågor. I sådana fall tycks
det mig utomordentligt angeläget att all
energi nedläggs. Däremot har jag alltid
och konsekvent reagerat mot en ordning,
som innebär att vårt politiska inflytande
skall växlas i småmynt och att
vi här i salen skall utföra sådana gärningar,
som andra kloka män lika väl
kan utföra.

Jag vill emellertid säga, att jag inte
har velat vända detta till något klander
em-ot utskottet. Jag förstår väl, att om
man nu ställs inför frågorna vill man
pröva dem samvetsgrant, såsom det
sagts av den siste ärade talaren — ehuru
jag kanske för min del skulle finna
det med mitt samvete förenligt att i sådana
frågor som den föreliggande säga,
att jag litar på de myndigheters omdöme,
som har handlat, att det inte är lönt
att vidtaga några mera vidlyftiga undersökningar.
Jag har, som sagt, inte velat
framställa någon kritik, och jag hoppas
att det inte fanns någon sådan i mitt anförande.
Vad mitt anförande mynnade
ut i var att vi måste se till att komma
till en annan ordning, mera förenlig
med riksdagens naturliga uppgifter i
statslivet, en ordning som innebär att
jordbruksutskottet befrias från detta ansvar
och dessa förpliktelser.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag undrar om inte den
diskussion som förts beträffande punkt
7 kommit litet vid sidan om vad saken
egentligen gäller. Den som lyssnade till
herr Anderbergs anförande här kunde
lätt få den uppfattningen, att egendomen

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

var taxerad till 68 000 kronor men utbjöds
till arrendatorn för 54 800 kronor.
Det lär nog inte ligga riktigt så till.

Jag hade tillfälle att i lördags ta del
av det värderingsinstrument för berörda
egendom, som domänintendenten företett.
Om man läser i utskottsutlåtandet
på sidan 13, sista stycket, ser man att
enligt domänstyrelsens försäljningsförslag
skall av egendomen i kronans ägo
kvarstå dels ett område om 20,7 hektar
att förvaltas av skogsförvaltningen, dels
ock ett område om 7,2 hektar åker, avsett
att disponeras av lantbruksnämnden
för rationaliseringsändamål. Enligt
värderingsinstrumentet för dessa fråntagna
arealer värderas skogsegendomen,
som domänstyrelsen själv skall behålla,
till 12 000 kronor, och de 7,2 hektaren
värderas till 13 900 kronor. Dessa summor
bör vi, för att få någon fason och
rättvisa på det hela, lägga till de 54 800
kronorna. Vi kommer då till ett helt annat
resultat.

Utskottet skriver vidare, att arrendatorn
äger egna byggnader för 7 500 kronor,
och utskottet säger att i den summa,
som han skall betala, ingår ersättning
för dessa byggnader. Om vi lägger
samman dessa 54 800 kronor, 7 500 kronor
och 25 900 kronor kommer vi följaktligen
upp till 88 200 kronor. Detta är
30 procent över taxeringsvärdet. Jag förstår
inte varför jordbruksutskottet inte
har redovisat även de arealer, som är
fråntagna egendomen och som saluvärderats.
Det hade ju i så fall varit lättare
för riksdagens ledamöter att ta del
av det verkliga förhållandet.

Jag blev något förvånad när jag hörde
herr Anderberg säga, att man inte
skall »skänka bort statens egendomar».
Nej, det är jag den förste att hålla med
om. Men jag tror inte att man kan använda
så hårda ord, åtminstone inte i
detta fall. Här är det väl ändå ingen
som tänker skänka bort någon egendom.
Det kan emellertid inte hjälpas att jag
har den uppfattningen, att en av domänstyrelsen
tillsatt agronomutbildad
domänintendent, som är godkänd av
Kungl. Maj:t, och därutöver två vederhäftiga
personer, varav den ene utses av

Försäljning av vissa kronoegendomar.
landstinget och den andre av hushållningssällskapet,
tillsammans har möjlighet,
alldenstund alla tre bor på orten
eller åtminstone i länet, att bedöma värdet
av en egendom fullt ut lika bra som
de herrar, som har rest ned ifrån jordbruksutskottet.
Jag vill med detta inte
alls säga annat än att även de har förmåga
att bedöma en sådan fråga, men
jag tror att sådana som sysslar med dessa
frågor rätt ofta, kanske dagligen, nog
har en ganska god och ingående kännedom
om de verkliga förhållandena.

Herr Anderberg efterlyste de normer
och de principer, som man går efter vid
bedömningen av värdet. Då jag själv har
deltagit i många sådana uppskattningar
kan jag upplysa honom om att man för
det första måste klassificera jorden. För
det andra ser man hur byggnadsbeståndet
är, och för det tredje måste man se
efter hur det ligger till med utdikningen
o. d. Därefter går man att saluvärdera.
Vi brukar göra så i Kristianstads
län, och jag vet att man gör likadant i
Malmöhus län, där det är samma domänintendent.
Vi värderar däremot inte
byggnaderna. Det är en byggmästare, en
sakkunnig person på detta område, som
utför dessa värderingar. När allt detta
är gjort anser jag inte att man kan säga
att priset har tilltagits i underkant.

Sedan är det allmänt känt, att om
samma fordringar skulle ställas på de
egendomar som staten utarrenderar som
eljest skulle staten få påtaga sig mycket
omfattande ombyggnader. Skulle ni, mina
damer och herrar, resa omkring till
alla de statliga egendomar som finns utarrenderade
och studera byggnadsbeståndet,
skulle ni finna att trots att en
hel del gjorts återstår det många egendomar
— jag kan vittna därom ty jag
har själv varit med om att saluvärdera
sådana egendomar, vilka sedermera också
blivit sålda — där byggnaderna är
så dåliga att de inte skulle godkännas
som bostad för en arbetare, utan kasseras,
Resultatet måste då bli att den som
köper eu dylik egendom, där underhållet
är eftersatt, får själv bekosta de arbeten
som erfordras.

Herr talman! Jag vill inte nu göra nå -

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Försäljning av vissa kronoegendomar.
got yrkande utan vill vänta därmed till
dess vi kommer till p. 7. Jag vill dock
redan nu förutskicka, att när vi kommer
dit kommer jag att yrka bifall till
Kungl. Maj :ts proposition nr 98.

Herr NILSSON, ALFRED, (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Herlitz tyckte att riksdagen icke
borde lägga sig i vad myndigheterna
i detta fall har föreslagit. Jag tycker inte
att det ligger i linje mer herr Herlitz resonemang
eljest. Herr Herlitz menade,
att riksdagen bör yttra sig bara när det
gäller stora spörsmål och därför icke
bör lägga sig i denna fråga.

Det är dock på det sättet här, att folket
i bygden frågar sig, vad det kan
bero på att en person av staten får köpa
sin gård till ett visst pris, medan andra,
som får köpa i öppna marknaden, får
betala det dubbla och ibland kanske
det tredubbla taxeringsvärdet. Det är på
det planet som denna fråga ligger. Jag
känner till denna gård. Jag har själv varit
med och värderat den. Därför kan
jag nu säga, att på den finns något bättre
än medelgoda byggnader. Den jord som
nu skall säljas till arrendatorn är den
jord som ligger runt omkring gården.
Den jord som herr Herlitz talar om är
jord som ligger långt därifrån. Det blir
en helt annan arrondering på den jord,
som ligger närmast runt omkring gården.
Den jorden omfattar cirka 25 hektar.
Det är 19,5 hektar åker, 0,3 hektar
äng, 4,3 hektar skogsmark, 0,7 hektar
mosse, vilket gör sammanlagt 24,8 hektar.
Vem tror ni kan köpa en gård som
ligger så att allmän väg sträcker sig tvärs
igenom — man behöver alltså inte hålla
markvägar — för ett pris av omkring
60 000 kronor eller däromkring? Nej, för
en sådan gård får man ge ett mycket
högre pris.

Om det hade varit så att dessa billiga
försäljningar från statens sida hade resulterat
i att de enligt min mening fantastiska
överpriser, som nu får betalas
vid försäljning ute på öppna marknaden,
hade kunnat något reduceras, tror
jag att jag skulle ha kunnat vara med

om att staten säljer billigare, ty det finns
inte något värre för den svenska jordbrukarungdomen
än dessa ofantligt höga
fastighetspriser. Men det är ju bara ett
fåtal som kan köpa till låga priser, och
det kan därför inte ha någon inverkan
i det stora hela. Det är olyckligt att det
är så. Det skulle ha varit bättre om det
rått ett motsatt förhållande.

Jag kan inte finna annat än att det
kanske inte alltid är så lätt att hålla alla
de principer, som man skall gå efter vid
en värdering. Jag vet att det finns fall,
då även mycket duktiga värderingsmän
har värderat en kronoegendom, men där
arrendatorn ändå sagt nej. Inom parentes
vill jag betyga att vi har en mycket
duktig domänintendent där nere. Men
det kan inte hjälpas att det kanske slår
fel ibland, och det har det faktiskt gjort
denna gång.

Jag har under många år sysslat med
markförvärv för kronan. Det har gällt
vissa övningsfält, flygfält o. dyl. Jag
måste säga att jag är mycket betänksam
över de fantastiska priser som nu tilllämpas.
Jag menar därmed inte att det
fall vi nu diskuterar är fullt jämförbart
med de markförvärv för kronan som jag
tänker på. I de fallen kör man ju faktiskt
bort folk från deras ofta fäderneärvda
egendom. De skall då naturligtvis också
ha bättre betalt. Det pris som satts i det
nu diskuterade fallet motsvarar emellertid
inte alls det verkliga och rimliga värdet.
Ortsbefolkningen reagerar också
som sagt med full rätt mot att staten på
detta sätt till underpris säljer bort sina
gårdar. Därför tror jag inte heller att
frågan är så liten som herr Herlitz vill
göra gällande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till jordbruksutskottets förslag.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Jag vill bara säga några
få ord med anledning av herr Herlitz’
anförande.

Jag har alls ingenting emot att man
söker pröva sig fram till en annan ordning
vid försäljning av kronans fastigheter.
Det finns ju för övrigt redan nu

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

en bestämmelse, enligt vilken Kungl.
Maj :t äger rätt att utan riksdagens hörande
försälja fastighet upp till ett värde
av 50 000 kronor.

Vad jag däremot vill starkt understryka
är, att så länge vi har gällande ordning
finner jag det sätt, på vilket jordbruksutskottet
har behandlat detta ärende,
vara riktigt.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Endast en kort replik
till herr Elofsson i anledning av de erinringar
som han gjorde mot mitt inlägg.

Om herr Elofsson hade lyssnat till vad
jag sade, skulle han ha hört att taxeringsvärdet
satts till 68 000 kronor. Från
detta taxeringsvärde, sade jag, avgår
7 500 kronor för värdet av arrendatorn
tillhöriga hus och anläggningar. Vidare
avgår värdet för den betes- och skogsmark
som herr Nilsson i Steneberg talade
om, nämligen 3 700 kronor. Jag vet
inte varifrån han fått dessa andra uppgifter,
ty de finns inte med i den värdering
som förelegat i utskottet. Man finner
sålunda att det är 11 200 kronor som
bör frånräknas. Taxeringsvärdet är då
56 800 kronor mot ett saluvärde av 54 800
kronor. Det står också i handlingarna,
att domänstyrelsens skogstekniska byrå
den 12 oktober 1953 fastställde värdet av
skogsmark och skog till 3 700 kronor.

Jag har velat göra detta tillägg till
mitt förra anförande och vidhåller, herr
talman, mitt tidigare yrkande.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Anderberg säga, att det ju -alltid föreligger
ett värderingsinstrument vid varje
sådan värdering som det här gäller. 1
det värderingsinstrumentet skall även sådan
jord som överföres från åkerjord
till skog värderas liksom även den jord
som lantbruksnämnden skall ha. Denna
mark är i detta fall värderad till 13 900
resp. 12 000 kronor. De siffrorna finns
också hos domänstyrelsen.

Det är väl självklart att när man fastställer
ett taxeringsvärde så kommer detta
värde, herr Anderberg, aldrig upp till

Försäljning av vissa kronoegendomar.
lika mycket som saluvärdet. Det står ju i
lagen att taxeringsvärdet skall sättas till
det värde, som en klok och förståndig
köpare anser sig kunna betala, varvid
man naturligtvis måste räkna med att
det också kan bli sämre tider. Då kan
man naturligtvis inte lägga det värdet
till grund för en proposition om försäljning
av en egendom.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkterna 2, 3, 5 och 6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Ang. försäljning av kronoegendomen
Starrarp 8'' i Malmöhus län.

I propositionen nr 98 hade Kungl.
Maj:t under punkten 7 föreslagit riksdagen
medgiva, att av kronoegendomen
Starrarp 81 med tillhörande fastigheter i
Fränninge socken, Malmöhus län, finge
säljas dels huvudgården Starrarp 81 till
Wille Lagnebo och Evy Lagnebo för en
köpeskilling av 54 800 kronor, dels fastigheten
Starrarp 85 till Nils Lassesson
för en köpeskilling av 3 850 kronor, dels
fastigheten Starrarp 8" till Ivar Johnsson
för en köpeskilling av 5 850 kronor,
samtliga fastigheter på i huvudsak de
villkor i övrigt, som domänstyrelsen föreslagit.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1) avslå Kungl. Maj:ts försäljningsförslag
i vad avsåg huvudgården Starrarp
81;

2) medge, att fastigheten Starrarp 8r’
finge säljas till Nils Lassesson för en köpeskilling
av 3 850 kronor samt på i huvudsak
de villkor i övrigt, som domänstyrelsen
föreslagit;

3) medge, att fastigheten Starrarp 8“
finge säljas till Ivar Johnsson för en köpeskilling
av 5 850 kronor samt på i huvudsak
de villkor i övrigt, som domänstyrelsen
föreslagit.

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Försäljning av vissa kronoegendomar.

På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande punkt skulle företagas
till avgörande momentvis.

Mom. 1.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag yrkar bifall till
Kungl. Maj:ts proposition i dess helhet.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till jordbruksutskottets
förslag i denna punkt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande momentet
hemställt samt vidare på bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Elofsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 44 punkten
7 mom. 1), röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles Kungl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning.

Då emellertid herr Elofsson, Gustaf,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 27.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Mom. 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 8—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande nr
45, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa
f. d. skolhemman, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 370, till Konungen i anledning av
väckta motioner om vissa ändringar i
vattenlagen.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 372, till Konungen
i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar beträffande det s. k.
förvärvsavdraget för gift kvinna vid
taxering till skatt.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 62 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 373, till Konungen i anledning
av väckt motion om ökning av
högsta antalet fullmäktige i valkrets vid
kommunala val, m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
374, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående inrättande
av ytterligare extra ordinarie tjänster
vid de statliga krisorganen m. m.

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 226,
med förslag till lag om ändring i lagen
den 17 juni 1938 (nr 322) angående rätt
för Konungen att meddela förordnande
om vissa förmåner åt statslösa med flera.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och hänvisad till konstitutionsutskottet.

Anmäldes en av herr Sundberg under
sammanträdet till herr talmannen av -

lämnad, av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 560, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare.

Motionen hänvisades till jordbruksutskottet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.48.

In fidem
G. H. Berggren.