Onsdagen den 24 maj Sid (Riksdagens protokoll 1967:31)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 31

FÖRSTA KAMMAREN

1967

24 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 24 maj Sid.

Svar på interpellation av herr Sveningsson ang. övergången till

och övningskörning i högertrafik .......................... 3

Vuxenutbildningen .......................................... 8

Studiehjälp vid lokal vuxenutbildning ........................ 58

Luftfartsverkets organisation ................................ 60

Delning av byggnadsstyrelseorganisationen .................... 85

Höjning av ansökningsavgiften i patentärenden ................ 97

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 24 maj

Statsutskottets utlåtande nr 117, ang. vissa åtgärder inom vuxenutbildningens
område m. m............................... 8

Andra lagutskottets utlåtande nr 45, ang. vissa åtgärder på vuxenutbildningens
område m. m............................... 58

Statsutskottets utlåtande nr 107, ang. riktlinjer för luftfartsverkets
verksamhet och organisation .............................. 60

— nr 108, ang. delning av byggnadsstyrelseorganisationen m. in. 85

— nr 109, ang. anslag till riksantikvarieämbetet och statens historiska
museum .......................................... 96

— nr 110, ang. anslag till byggnadsstyrelsen m. m............. 96

Första lagutskottets utlåtande nr 37, om ändrad lydelse av 4 §

3 mom. förordningen angående patent .................... 97

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 31

i''

il -- t

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

Onsdagen den 24 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 16 innevarande
månad.

Ang. övergången till och övningskörning
i högertrafik

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Sveningssons interpellation angående
övergången till och övningskörning i
högertrafik, erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Sveningsson har
bett mig lämna en sammanfattande redogörelse
för hur övergången till högertrafik
har planerats och organiserats
fram till övergångsdagen och den
närmaste tiden därefter samt frågat om
jag är beredd att medverka till att övningskörning
i högertrafik får äga rum
före den 3 september.

Jag har i skilda sammanhang — senast
i årets statsverksproposition —
redovisat för riksdagen hur högertrafikkommissionen
driver förberedelserna
inför övergången och hur man lagt
upp informationsverksamheten. Utöver
den information som lämnats via TV,
radio, press och andra massmedia bedrivs
en mer personlig informationsverksamhet
med hjälp av olika organisationer.
Ett väsentligt led i informationsverksamheten
har varit att genom
en saklig upplysning om motiven för
beslutet skapa ökad förståelse hos allmänheten
för reformen. Man har vidare
informerat om hur övergången
kommer att gå till och om de olika åtgärder
som vidtas för att skapa förut -

sättningar för att övergången skall
kunna genomföras utan ökning av trafikolyckorna.
Denna del av informationsverksamheten
har säkerligen varit
betydelsefull. Högertrafikkommissionens
attitydundersökningar visar att
andelen negativt inställda minskat väsentligt
— från 50 procent i slutet av
1964 till 30 procent i mars i år.

Detaljerade planer föreligger färdiga
för informationsverksamheten fram till
årsskiftet. Vidare har utarbetats program
för en intensiv uppföljning av
utvecklingen efter dagen H — med
bl. a. snabbrapportering av inträffade
olyckor, tillbud m. m. Detta material
blir säkerligen av stort värde för bedömning
av de kompletterande åtgärder
som kan visa sig erforderliga.

Herr Sveningsson har även berört
frågan om övningskörning i högertrafik
före övergångsdagen. Jag vill erinra
om att min företrädare våren 1965 på
en enkel fråga av herr Sveningsson redovisade
de skäl som ligger bakom
högertrafikkommissionens beslut att
avråda från övningskörning i högertrafik.
Undersökningar har givit vid
handen att det inte finns något att vinna
på en organiserad högerträning före
dagen H. Däremot skulle en sådan träning
vara förenad med risker inte minst
för den enskilde trafikanten. Den som
under vänstertrafikperioden tränar högerkörning
riskerar nämligen en sammanblandning
mellan högerbeteende
och vänsterbeteende i trafiken. Riskerna
ger sig till känna i felaktiga reaktioner
och förlängda reaktionstider.
Särskilt stora blir dessa risker i kritiska
situationer, då en snabb manöver
är påkallad.

Enligt min mening måste dessa skäl
alltjämt tillmätas avgörande betydelse.

Onsdagen den 24 maj 1967

‘4 Nr 31

Ang. övergången till och övningskörning i högertrafik

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
vill jag uttala mitt tack för svaret
på min interpellation. Riksdagsmännen
besvärar ju numera statsråden med så
många frågor. Men vi kanske kan vara
överens om att det är en stor apparat
som skall fungera och fungera så bra
som möjligt den 3 september. Eftersom
reformen är av denna storleksordning
ansåg jag att det fanns anledning till
ett par frågor även här i riksdagen.

Jag vill gärna erkänna att det är en
mycket omfattande verksamhet som inför
övergången bedrivs ute på gator
och vägar och inte minst när det gäller
information. Allvarliga försök har
gjorts att få med hela Organisationssverige
i den upplysningskampanj som
pågått under de senaste månaderna.
Statsrådet framhåller att ett väsentligt
led i informationsverksamheten har varit
att genom en saklig upplysning om
motiven för beslutet vinna ökad förståelse
för reformen. Även om jag i
denna intensiva upplysningskampanj
inte har uppmärksammat den avsikten
tidigare har jag i detta avseende samma
uppfattning som statsrådet, nämligen
att något av det allra viktigaste är
just att vinna förståelse för reformen.

Statsrådet redovisade också siffror
som visar att de som var negativt inställda
har minskat från 50 procent
i slutet av år 1964 till bara 30 procent
i mars i år. Jag hoppas verkligen att
det här har skett en förändring till det
bättre. Jag kan inte bevisa att dessa
siffror är riktiga. Däremot vet jag att
det alltjämt finns många människor
som känner stark oro och hyser stora
bekymmer inför övergången till högertrafik.
Man har en känsla av att om
i något avseende detta förberedelsearbete
inte har lyckats särskilt bra, så är
det när det gällt att vinna förståelse
för denna stora reform, som på intet
sätt är något politiskt reformverk. Man
kan nog ha den uppfattningen att denna
organisationskampanj och organise -

randet av medhjälpare till själva övergångsdagen
påbörjades litet väl tidigt.
Skulle vi haft att räkna med att denna
upplysningskampanj med ökande intensitet
pågått hela sommaren, då hade
nog många människor tyckt att det
hela verkat tjatigt. Jag tror många redan
nu är trötta på allt ståhej med
övergången. Det gäller dock bara att
byta sida i trafiken.

Vi fick ett lugnande besked helt nyligen.
Det var säkert en uppgift från
den konferens som hölls bär i riksdagshuset
sistförlidna lördag och söndag
om organisationsfrågor. Upplysningen
innebar att även de som arbetar med
förberedelserna till högertrafiken skall
få en tids semester i sommar. Det skall
bli en lugnare period innan man drar
i gång ännu mer upplysning och propaganda.

Jag vill inte kritisera denna undervisnings-
och upplysningskampanj samt
den intensiva verksamhet som har bedrivits,
men jag anser inte att man kan
dölja att det även finns en negativ sida
i allt detta. Det gäller de dagliga och
stora rubrikerna i våra dagstidningar.
Det skrivs t. ex. en dag att det blir
värst för de gående vid övergången
till högertrafik; de kommer att utsättas
för de största riskerna. En annan dag
läser man att det särskilt gäller de gamla
och barnen. Det skrivs också att de
handikappade, som utgör en mycket
stor grupp, får det riskfyllt. En annan
dag heter det att cyklisterna får det
besvärligt. Strax därefter kan man läsa
att cykeln är det bästa fortskaffningsmedlet
under den första tiden efter
övergången.

Ingen skall bli förvånad om många
människor kommer att känna bävan
och fruktan samt bli stärkta i tron att
vi går en ytterst riskfylld tid till mötes
som varar under både själva övergångsdagen
och den närmaste tiden därefter.
Jag är inte så säker på att man, som
man hoppas, lyckas få ut folk i trafiken
i stor omfattning omedelbart efter
övergången. Viktigare än att gångtra -

Onsdagen den 24 mai 1967

Nr 31

Ang. övergången till och övningskörning i högertrafik

fikanterna håller varandra i handen
tiden närmast efter övergången är att
bilisterna och alla förare av motorfordon
tar det försiktigt och far varligt
fram under ganska lång tid.

Vi har i olika sammanhang hört frågan
framställas, vilken extra beredskap
sjukhusen har den 3 september. Den
har till och med framställts i medkammaren.
Man kan verkligen fråga sig
vad det skall tjäna till att skrämma
svenska folket med sådana uttalanden.
Jag kan bara med tillfredsställelse konstatera
att i den mån jag från ansvarigt
håll hört någon svara på denna fråga,
så har det sagts att man inte räknar
med ett ökat antal olyckor efter övergången,
så att det skall behövas någon
extra beredskap på sjukhusen.

Jag hade nog, herr statsråd, inte
framställt denna interpellation om det
inte varit för att få ett tillfälle att på
nytt framställa frågan: Hur skall det
bli med övningskörning före övergångsdagen?
Jag minns mycket väl det svar
jag fick av statsrådet Palmes företrädare
våren 1965. Jag hade dock en viss
om än svag förhoppning att statsrådet
Palme, som är ung och livlig och orädd,
möjligen skulle ha en annan uppfattning
än företrädaren och här redovisa
den.

För två år sedan fick jag besked om
vetenskapsmännens uppfattning om
hur riskfyllt det skulle vara med övningskörning,
som jag för min del menar
skulle bedrivas under mycket betryggande
former. De vetenskapsmän
som sysslat med denna fråga anser tydligen
att bilisterna, om de fick tillfälle
att övningsköra, efteråt inte skulle vara
på det klara med vilken vägkant de
skall hålla närmast när så behövs. Och
skulle det på våra gator och vägar förekomma
både höger- och vänstertrafik
samtidigt, ja då behöver man ju
inte vara vetenskapsman för att förstå
att detta inte skulle vara så bra. En
sammanblandning av vänster- och högerbeteendet
i trafiken skulle självklart

vara olyckligt — om det är det man
befarar.

Med all respekt för vetenskapsmän
och forskare tror jag att man här har
gjort ett misstag. Jag tycker det är ett
nedsättande, ja nästan kränkande omdöme
om landets bilister och andra
förare av motorfordon att de skulle —
som man här misstänker — blanda
ihop begreppen. Det är så vanligt med
försöksverksamhet i vårt samhälle, varför
kunde man då inte inom ett begränsat
område ha börjat med litet försöksverksamhet,
så att man i detta avseende
fått litet praktisk erfarenhet?

Jag har vid tidigare tillfällen sagt att
om övningskörning fått förekomma och
man på nära håll i sin hemort kunnat
få erfara hur lätt det är att köra i högertrafik,
så kunde på själva övergångsdagen
denna reform bli mycket mer
populär än den sannolikt kommer att
bli.

Jag vet inte om man i en interpellationsdebatt
får ta upp en helt ny frågeställning.
Helt korrekt är det naturligtvis
inte, men jag hoppas statsrådet har
överseende med det. När vi i radio och
TV i lördags kväll fick upplysning om
att det skall placeras ut skyltar vid
vägarna med vissa kilometers mellanrum,
undrade jag vad som i detta avseende
skall hända på alla enskilda
vägar. Jag tror att vi i vägdebatten för
en tid sedan nästan var överens om
att vi sannolikt har lika många kilometer
enskilda vägar som allmänna här
i landet. Vi är säkert också överens om
att så många riskmoment som möjligt
skall undanröjas. På de enskilda vägarna
finns nog ett riskmoment som behöver
uppmärksammas. Skall trafikanterna
så mycket som möjligt påminnas
om övergången till högertrafik, så behöver
de många enskilda väghållarna
få en viss hjälp av de myndigheter som
sysslar med denna sak.

Även om jag inte i alla delar gillar
uppläggningen av högertrafikreformen,
vill jag till sist ändå uttala förhopp -

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. övergången till och övningskörning i högertrafik

ningen att denna reform skall komma
att genomföras utan några allvarligare
överraskningar för dem som har ansvaret,
och för oss alla.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! På de sista frågorna i
herr Sveningssons anförande har jag
anledning förmoda att man i trafiksäkerhetsarbetet
inte gör åtskillnad mellan
olika vägtyper. Var skyltarna skall
stå är emellertid en fråga som högertrafikkommissionen
får avgöra.

I fråga om övningskörning på väg inför
högertrafikreformen har ju en fullständigt
enhälligt expertis faktiskt avvisat
det förslaget. Att stänga av vissa
områden i landet och låta bilisterna träna
högertrafik där, skulle kunna skapa
väldiga svårigheter. Expertisen har sagt
att detta skulle innebära att man under
ett par månader hade två olika typer av
trafik i landet, och det skulle medföra
risker. Det är alltså i trafiksäkerhetens
intresse som man inte har velat
följa herr Sveningsson.

Beträffande informationsarbetet är
det klart att högertrafiken har ett utomordentligt
stort nyhetsvärde. Tidningarna
skriver mycket om den, rubrikerna
blir val ofta tillspetsade. Jag kan inte
ta ansvaret för varje enskild rubrik en
tidning skriver, när man talar om riskerna
för pensionärer, gående, cyklister,
barn och det ena med det andra.

I upplysningsarbetet rent generellt
har vi anledning dels att uppmärksamma
de positiva effekterna och dels att
särskilt inrikta informationen på de
problem som kan uppkomma för olika
grupper. Det är klart att de gamla har
sina problem, liksom grupper av handikappade
har sina, och utlänningarna —
som herr Nyman och jag skulle ha diskuterat
— har sina speciella problem.
I upplysningsverksamheten måste därför
ingå också en realistisk värdering
av de problem som kommer att dyka
upp.

Det är riktigt att det blir ett uppe -

håll i upplysningsarbetet under sommaren.
Det har varit en viss stegring
nu på sista tiden, sedan dämpas det,
och därefter kommer en mycket intensiv
upplysning under allra sista slutskedet.

Under våren har arbetet i organisationerna
spelat en stor roll. Man kan
naturligtvis inte avge något omdöme
som gäller varje insats på organisationssidan.
Det har väl varierat något för
olika grupper. Generellt sett vill jag
dock begagna detta tillfälle att uttrycka
min stora tillfredsställelse över det intresse
och det engagemang som folkrörelserna
i detta land har visat för frågan.
Det har varit ett positivt intresse
för hela detta arbete från medlemmarnas
sida när det gäller att ta del i studiecirklar,
informationsträffar och sådant
kring högertrafiken. Den positiva
värderingen av detta arbete på organisationssidan
är väl en av de faktorer
som gör att man kan se fram mot övergången
med förhoppning om att det
skall bli en trygg övergång till högertrafik.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Statsrådet Palme framhöll
att en enhällig expertis stod bakom
beslutet att övningskörning inte
skall få förekomma före övergångsdagen.
övningskörning betecknas som något
mycket riskfyllt. Jag förstår att såväl
statsrådet Palme som hans företrädare
här har varit i en svår situation,
även om deras mening hade varit en
annan än experternas. Också jag hoppas
att det verkligen är i trafiksäkerhetens
intresse att man följt den linje
som man stannat för.

Att statsrådet Palme skulle ha något
ansvar för alla stora tidningsrubriker
bär jag inte försökt göra gällande. Jag
bara konstaterade ett faktiskt förhållande,
och även jag hälsar naturligtvis
med tillfredsställelse allt positivt intresse
för denna reform.

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

Ang. övergången till och in ningskörning i högertrafik

För att återgå ett ögonblick till övningskörningen
vill jag säga att jag inte
kunnat förstå att det går så bra för
svenskarna när de reser utomlands och
kör bil mot bakgrunden att det skulle
vara så olyckligt och farligt med övningskörning
inom landet före övergångsdagen.
Jag vet inte om det finns
någon statistik — jag har i varje fall
inte kunnat upptäcka någon —• som visar
att svenskar förorsakar många olyckor
utomlands och när de kommer hem
igen. Det går också så bra för alla dessa
som reser utomlands på charterresor
och sällskapsresor. I propositionen om
sällskapsresorna redovisas att ungefär
400 000 svenskar varje år reser utomlands
bara på sådana resor. De får ju
ingen undervisning innan de reser ut,
men det går bra ändå. Just detta gör att
jag har litet svårt att förstå det ställningstagande
som gjorts.

Man skall väl inte tala om vad man
själv upplever, men jag har själv under
de senaste tio åren kört utomlands varje
år en eller flera turer, och jag har
för min personliga del aldrig upplevt
omställningsbekymmer. Jag har inte
funnit det besvärligt att köra högertrafik
utomlands eller att köra vänstertrafik
när jag kommit tillbaka igen.
Det kanske i någon mån inverkar på
min uppfattning i den här frågan.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Vad herr Sveningsson
senast sade skulle väl närmast tala för
den inställning statsrådet Palme tagit
i den här frågan, nämligen att man inte
behöver övningsköra i förväg. Jag delar
helt statsrådets uppfattning i den
frågan. Man bör akta sig mycket noga
för blandkörning innan man gör den
definitiva övergången för en enda gångs
skull. Man behöver då inte gå tillbaka
till vänstertrafiken, som man måst göra
tidigare när man varit utomlands.

Emellertid var det inte denna fråga
som uppkallade mig, utan det var den
fråga herr Sveningsson gjorde om de

enskilda vägarna, som i längd ju är
ungefär jämställda med de allmänna.
Jag skulle nästan tro att de enskilda
vägarna är längre, om man räknar med
en rad mindre utfartsvägar. Jag tror att
dessa kommer att vara de stora riskkällorna,
inte därför att man naturligtvis
inte kan sätta ut varningsmärken på
varannan kilometer eller så, ty det är
otänkbart på dessa vägar, men därför
att de är smala och därför att de som
kör på dem är invanda vid att köra fort
i krökarna och kör ganska oförsiktigt
Det styrker mig i den uppfattning som
jag tidigare gjort mig till tolk för, nämligen
att varningsmärket inte skall finnas
på var och varannan kilometer,
utan det skall finnas framför föraren
hela tiden, t. o. m. på vindrutan, även
om det skulle hindra sikten något litet.
Föraren skall ha denna varning med sig
hela tiden, och den skall inte vara för
diskret även om den, som sagt var,
skulle skymma något. Hastigheten kommer
att bli begränsad, och för övrigt
har vi kört med bilar tidigare som haft
skymmande stolpar i mitten på vindrutorna,
och det har inte medfört så
stora olycksrisker. Varningen skall vara
klar och väckande, och den skall vara
med i varje sekund av körningen.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Veterligen kommer det
att finnas ett sådant där märke att sätta
på vindrutan.

Till herr Skårman vill jag säga att
jag har blivit mycket imponerad av det
svenska folkets uppfinningsrikedom.
Jag har under det senaste året fått ett
oerhört stort antal brev med förslag om
hur man på lämpligaste sätt skall kunna
göra trafikanterna uppmärksamma
på att det är högertrafik. Jag skall inte
trötta kammaren med att redovisa de
olika förslagen, även om en del av dem
har sina poänger. Jag kom dock mycket
snart till den slutsatsen att förslagen
inte var någonting som jag skulle ta
ställning till. Jag har därför vidarebe -

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. vuxenutbildningen
fordrat alla dessa förslag till högertrafikkommissionen,
som får bestämma vilken
typ av anordning och reklam man
skall begagna. Det är ju inte jag expert
på. Men, som sagt, vindrutemärken
kommer det mig veterligen att finnas
möjligheter att få.

Herr Sveningsson har herr Skårman
redan besvarat. Gick det så lätt och
smidigt och alla var sådana trafikens
gudar när det gäller omläggningen som
herr Sveningsson, skulle man inte behöva
någon informationsverksamhet alls
inför högertrafiken, utan det var bara
att lägga om. Men så enkelt är det ju
inte. Man kan se på antalet olyckor med
svenska fordon utomlands. Från år 1959
har de ökat från 1 770 till 3 744. Antalet
olyckor med utländska fordon i Sverike
har ökat från 716 till 2 036 på fem
år. Det är en utomordentligt kraftig ökning.
Den har delvis berott just på de
svårigheter som omställningen mellan
olika typer av trafiksystem för med sig.
Därför krävs information och träning.
Expertisen är dock enig om att den träningen
inte bör sättas in före övergången.

Herr Sveningsson antydde att det
skulle ha varit ett mycket svårt ställningstagande
för mig. Nej, det har det
inte alls varit. Det är kommissionen som
har tagit ställning och då enhälligt tagit
ställning. Att stödja högertrafikkommissionen
innebär bara ett uttryck för
det förtroende som vi har anledning
känna för kommissionen, när den nu
skall lösa sin mycket svåra uppgift.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten
på att det är en missuppfattning
av herr Skårman att tolka mitt
anförande på det sättet att det inte behövs
någon upplysning och utbildning
inför högertrafiken.

Jag vill särskilt understryka vad herr
Skårman sade angående riskerna på
de enskilda vägarna, ty det är riktigt.
Jag ville i mitt första anförande inte

alltför mycket gå in på det problemet,
ty det var inte medtaget i interpellationen.
Många människor kör oförsiktigt
på dessa vägar, eftersom de tror att de
när de kommer in på en sådan väg är
ensamma på vägen. Det är de dock inte.
Som jag redan har sagt behöver detta
problem uppmärksammas i arbetet
inför övergången.

Jag fick inte någon riktig klarhet i
om de siffror som statsrådet Palme
nämnde om antalet olyckor utomlands
som svenska bilister vållar och om antalet
olyckor i Sverige när de kommer
hem igen är onormalt många i förhållande
till det antal svenska förare som
kör utomlands och sedan kommer tillbaka
igen. Jag hoppas att statsrådet
Palme skall lyckas bra med att lösa
problemen inför övergången och vill
redan nu uttala en lyckönskan. Även
om vi från oppositionen inte har någon
önskan att herr Palme skall vara
utan bekymmer på dagarna den 3—5
september, vill jag hoppas att de för
statsrådet skall bli någorlunda bekymmersfria.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 132, angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Belgien för
undvikande av dubbelbeskattning och
för reglering av vissa andra frågor beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet.

Ang. vuxenutbildningen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 117, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa åtgärder
inom vuxenutbildningens område
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet.

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att, i avvaktan
på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1967/68 beräkna till Pedagogiskt
utvecklingsarbete i utbildningsväsendet
ett reservationsanslag av
14 660 000 kronor, till Statliga skolor
för vuxna: Avlöningar ett förslagsanslag
av 3 236 000 kronor, till Statliga
skolor för vuxna: Omkostnader ett förslagsanslag
av 2 451 000 kronor, till
Bidrag till driften av kommunala skolor
för vuxna ett förslagsanslag av
8 021 000 kronor, till Studiebidrag
in. in. ett förslagsanslag av 403 000 000
kronor, till Brevskolestipendier ett reservationsanslag
av 100 000 kronor
samt till Allmänna studielånefonden
ett investeringsanslag av 61 000 000
kronor.

Därefter hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 85, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3
mars 1967, föreslagit riksdagen att, såvitt
nu vore i fråga,

1. besluta, att från och med den 1
juli 1968 skulle enligt de riktlinjer,
som angivits i statsrådsprotokollet, få
anordnas särskild kommunal gymnasial
utbildning för vuxna, vilken skulle bedrivas
som ämneskurser i olika ämnen
vid skolenhet under skolstyrelsens ledning,

2. godkänna, att statliga vuxenskolor,
som rekryterade elever från hela landet,
skulle finnas enligt de riktlinjer,
som angivits i statsrådsprotokollet,

3. godkänna, att yrkesskolornas deltidskurser
omorganiserades enligt de
riktlinjer, som angivits i statsrådsprotokollet,

4. godkänna de riktlinjer för en utbyggnad
av vuxenutbildningen i övrigt,
som angivits i statsrådsprotokollet,

5. besluta, att för ämneskurser vid
kommunal gymnasial utbildning för
vuxna och i statliga vuxenskolor skulle
finnas skolledare, lärare och annan

Ang. vuxenutbildningen
personal enligt de riktlinjer, som angivits
i statsrådsprotokollet, samt godkänna
de grunder för deras anställnings-
och tjänstgöringsförhållanden,
som förordats i statsrådsprotokollet,

6. godkänna, att statsbidrag utginge
enligt de grunder, som angivits i statsrådsprotokollet,
dels till lönekostnader
för skolledare och lärare vid den särskilda
kommunala gymnasiala utbildningen
för vuxna, dels för studiecirkelverksamhet
inom sådan utbildning,

7. godkänna, att statsbidraget till
studiecirkelverksamhet höjdes enligt
de grunder, som angivits i statsrådsprotokollet,

8. bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
bestämmelser om ersättning mellan
kommuner för elever vid särskild gymnasial
utbildning samt för vuxna elever
vid gymnasium, fackskola eller
yrkesskola enligt de grunder, som angivits
i statsrådsprotokollet,

9. besluta, att statens aftonskola för
realexamen och studentexamen skulle
avvecklas med början läsåret 1967/68,

10. bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med i
statsrådsprotokollet angivna grunder
och riktlinjer utfärda de bestämmelser
och andra föreskrifter, fatta de beslut
samt i övrigt vidtaga de åtgärder, som
fordrades för den i statsrådsprotokollet
förordade reformeringen av vuxenutbildningen,

11. till Pedagogiskt utvecklingsarbete
inom skolväsendet för budgetåret 1967/
68 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 5 610 000 kronor,

12. till Pedagogiskt utvecklingsarbete
in. in. vid universitet och högskolor
för budgetåret 1967/68 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 550 000 kronor,

13. till Viss utbildning via radio och
television m. in. för budgetåret 1967/
68 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 9 535 000 kronor,

14. till Statliga skolor för vuxna:
Avlöningar för budgetåret 1967/68 un -

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. vuxenutbildningen
der åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 227 000 kronor,

15. till Statliga skolor för vuxna:
Omkostnader för budgetåret 1967/68
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 2 451 000 kronor,

16. till Bidrag till driften av kommunala
skolor för vuxna för budgetåret
1967/68 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 8 021 000 kronor,

17. till Studiebidrag m. in. för budgetåret
1967/68 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
403 000 000 kronor,

18. medgiva, att för budgetåret 1967/
68 högst 210 000 kronor finge utdelas
till brevskolestipendier,

19. till Brevskolestipendier för budgetåret
1967/68 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
100 000 kronor,

20. till Allmänna studielånefonden på
kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett investeringsanslag av 69 500 000
kronor.

Huvudsyftet med Kungl. Maj:ts förslag
vore att vidga den enskildes möjligheter
att deltaga i utbildning och
studier. Radio och television skulle i
högre grad utnyttjas för utbildning av
vuxna och ungdom. Förslag hade framlagts
om övertagande av en enhet för
produktion av televisions- och radioprogram
för utbildningsändamål. Avsikten
vore vidare att inom bland annat
ungdomsutbildningen inleda en försöksverksamhet
med lärarersättande
program. Verksamheten skulle enligt
förslaget ledas av en särskild kommitté.
Medel beräknades för igångsättning för
vuxenutbildningen av bland annat en
radiokurs i engelska på gymnasiestadiet
och en radiokurs i företagsekonomi
på gymnasiestadiet.

Den utvidgning av den arbetsmarknadsinriktade
vuxenutbildningen, som
genomfördes vid förra årets riksdag,
skulle kompletteras med förstärkningar
av resurserna för folkbildning samt lo -

kal- och riksrekryterande vuxenutbildning.

Utbildningsprogrammet inom den
gymnasiala vuxenutbildningen hade
föreslagits omfatta utbildning enligt
kursplanerna för grundskolans högstadium,
fackskola, gymnasium och yrkesskola.
Kommun föresloges bliva huvudman
för lokal vuxenutbildning, som i
regel skulle inordnas i skolenheter med
ungdomsutbildning. En förstärkning
hade föreslagits av den administrativa
och pedagogiska ledningen vid sådana
enheter. En höjning föreslogs av statens
bidrag till den lokala utbildningen,
så att det täckte 100 procent av kostnaderna
för löner tiil skolledning och
lärare.

Vid de riksrekryterande skolorna
skulle även studerande, som enbart studerade
per korrespondens, kunna tagas
in. Särskilda laborationskurser skulle
vidare anordnas. I samband med bland
annat utvidgningen av utbildningsprogrammet
hade föreslagits en betydande
personalförstärkning vid de båda skolorna
i Norrköping och Härnösand.

I propositionen hade kraftigt betonats
den roll, som folkbildningen och
folkhögskolorna borde hava inom vuxenutbildningen.
Åtgärder föresloges för
att åstadkomma en klarare gränsdragning
mellan studiecirklar och nuvarande
deltidskurser vid yrkesskolorna.
Den förstärkning av folkhögskolornas
statsbidragsgivning, varom beslut fattades
vid förra årets riksdag, fullföljdes
med förslag om förbättrade arbetsvillkor
för studiecirkelverksamheten.

Förslag hade bland annat framlagts
om höjning av maximibeloppet för lån
ur allmänna studielånefonden för studerande
med försörjningsplikt mot
barn, om införande av resekostnadsersättning
för studerande vid den riksrekryterande
vuxenutbildningen samt
om höjning av resetillägget till studiebidrag.

Åtgärderna hade föreslagits träda i
kraft successivt med början nästa budgetår.

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

Propositionen hade, såvitt anginge
ändring i studiehjälpsreglementet, hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bengtson och Dahlén (I: 132) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Hedlund och Ohlin (II: 171), i
vilka hemställts, såvitt motionerna hänvisats
till statsutskottet, att riksdagen
måtte besluta, att

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag, att den målinriktade
vuxenutbildning, som bedreves i korrespondensinstituts
och studieförbunds
regi, skulle samordnas med övrig vuxenutbildning
i en integrerad och flexibel
organisation av vuxenutbildning;

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsam utredning och förslag
dels om ett radio-TV-korrespondensuniversitet
som komplement till
nuvarande universitetsorganisation,
dels om en flerårsplan för uppbyggnaden
av en sådan utbildning;

3. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsamt förslag beträffande
den s. k. särskilda rundradion och
dess möjligheter att sända undervisningsprogram; 4.

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning om införande av
en särskild utbildningskanal i TV
(TV-3) med riktpunkten att sändningsmöjligheten
borde föreligga under mitten
av 1970-talet;

5. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning och förslag dels
om att professurer skulle inrättas i
»pedagogik, särskilt vuxenpedagogik»,
dels att till dessa skulle knytas institutioner
för vuxenpedagogisk forskning,
dels att lärarutbildning för vuxenundervisning
snarast möjligt skulle anordnas; 6.

i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om att privatistens examination

Ang. vuxenutbildningen

skulle vara kostnadsfri samt begära,
att Kungl. Maj :t måtte utfärda föreskrifter
härom;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena i första kammaren av herr
Schött och fröken Stenberg (I: 271)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Wennerfors m. fl. (11:352), i
vilka anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa, att
Kungl. Maj :t vid beredning av frågan
angående ökat utnyttjande av radio/
TV inom vuxenutbildningen även måtte
undersöka möjligheterna härtill med
avseende på den reguljära akademiska
utbildningen;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Holmberg och Virgin (I: 493)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Cassel och herr Magnusson
i Borås (II: 617), i vilka yrkats,

a) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle hemställa dels om förslag
till bildande av ett radio-TV-bolag med
representanter för staten, näringslivet,
bildningsorganisationerna och arbetsmarknadens
parter, med uppgift att
producera och å ordinarie TV-nätet
sända undervisningsprogram för vuxenutbildning,
och dels om förslag till
härför erforderlig ändring av gällande
lagstiftning,

b) att riksdagen skulle besluta att
för budgetåret 1967/68 till vuxenutbildning
i TV anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor och att i
avvaktan på särskild proposition i ärendet
för budgetåret 1967/68 till pedagogiskt
utvecklingsarbete i utbildningsväsendet
beräkna ett reservationsanslag
av 4 600 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Aruidson och Svenungsson (I:
762) samt den andra inom andra kammaren
av fru Sundberg och herr Werner
(II: 950);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Stefanson (I: 763) och den andra inom

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. vuxenutbildningen

andra kammaren av herr Jonsson (II:
949);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svenungsson (I: 764) och den andra
inom andra kammaren av herr Werner
in. fl. (11:951), i vilka föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Rungl. Maj:t
skulle anhålla om att yrkesskolornas
deltidskurser borde omfatta jämväl husligt
arbete av sådant slag, som i motionerna
framförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Axel Andersson in. fl. (I: 790) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin in. fl. (II: 995), i vilka hemställts,
såvitt motionerna hänvisats till
statsutskottet, att riksdagen måtte besluta 1)

att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
ett mera energiskt grepp på vuxenutbildningen
och anhålla om en samlad
översyn genom en parlamentariskt sammansatt
kommitté av hela vuxenutbildningsområdet,
varvid särskild uppmärksamhet
borde ägnas

a) av företag, organisationer och
myndigheter m. fl. bedriven vuxenutbildning,

b) det fria folkbildningsarbetet och
dess relation till den målinriktade vuxenutbildningen,

c) radio-TV:s verksamhet för vuxenutbildningen,

d) korrespondensundervisningens
möjligheter att komplettera annan vuxenutbildning
och samordnas med denna,

e) de vuxenstuderandes speciella
studiesituation med hänsyn till deras
förkunskaper och studieförutsättningar
in. m. samt

f) frågan om införande av ett effektivt
studiesocialt stöd åt de vuxenstuderande,
varvid eu samordning med
studiemedelssystemet borde övervägas,

2) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam utredning och
förslag dels om inrättande av ett radio -

TV-korrespondensuniversitet som komplement
till nuvarande universitetsorganisation,
dels om en flerårsplan för
uppbyggnaden av en sådan utbildning,

3) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag beträffande den
s. k. särskilda rundradion och dess
möjligheter att sända undervisningsprogram,

4) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning om införande
av en särskild utbildningskanal i TV
(TV 3) med riktpunkt att sändningsmöjligheter
borde föreligga under mitten
av 1970-talet,

5) att som komplement till den centrala
enhet för produktion av utbildningsprogram
för TV, som nu föreslagits
inrättad, produktion också skulle
kunna läggas ut som beställningar hos
fria producenter,

6) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning och förslag dels
att professurer skulle inrättas i praktisk
pedagogik, särskilt vuxenpedagogik,
dels att till dessa skulle knytas institutioner
för vuxenpedagogisk forskning,
dels att lärarutbildning för vuxenundervisning
snarast möjligt skulle
anordnas,

7) att i varje kommun och län vid
sidan av skolstyrelse och länsskolnämnd
skulle finnas vuxenutbildningsråd
respektive vuxenutbildningsnämnder
med i princip den sammansättning
och de uppgifter yrkesutbildningsberedningen
föreslagit och med särskild
uppgift att kartlägga behovet av och
upprätta plan för den lokala vuxenutbildningen,

8) att minimiantalet aktiva studerande
för att få anordna ämneskurs
skulle fastställas i enlighet med Kungl.
Maj:ts förslag, dock att minimiantalet
med hänsyn till glesbygdernas förhållanden
kunde av Kungl. Maj:t eller
myndighet Kungl. Maj:t förordnade
sänkas till lägst 8, och att antalet aktiva
studerande för delning av ämnesgrupp
skulle fastställas till 30 mot av
Kungl. Maj :t föreslagna 35,

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

9) att inga andra inträdesspärrar än
behörighet för studier i våld ämneskurs
borde gälla för rätt till inträde vid
kommunal eller statlig vuxenskola,

10) att i samverkan med Stockholms
stad inrätta en riksrekryterande vuxenutbildningsinstitution
i Stockholm med
de uppgifter och den inriktning, som
angivits i motionerna,

11) att vid förgymnasial och gymnasial
utbildning de korrespondensstuderande
— i den mån de ej antoges vid
de statliga vuxenskolorna — borde beredas
kostnadsfri undervisning enligt
i motionerna angivna riktlinjer;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson in. fl. (I: 791) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (II: 990), i vilka yrkats,
såvitt motionerna hänvisats till statsutskottet,

I. att riksdagen skulle besluta

1. uttala, att en tvåbetygskurs i statskunskap
i radio borde komma till
stånd,

2. att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära klarläggande av frågan om Sveriges
Radios skyldighet att sända undervisningsprogram
samt frågan om
riksdagens inflytande på dessa enligt i
motionerna angivna riktlinjer,

3. att i kommun och län vid sidan
av skolstyrelse och länsskolnämnd
skulle finnas vuxenutbildningsråd respektive
vuxenutbildningsnämnder med
i princip den sammansättning och de
uppgifter, som yrkesutbildningsberedningen
föreslagit,

4. att minimiantalet aktiva studerande
vid anordnande av ämneskurs vid
lokalt rekryterad vuxenutbildning skulle
vara åtta,

5. att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om en plan för utbyggnaden av
skolor för riksrekryterande vuxenutbildning
enligt i motionerna anförda
riktlinjer,

6. uttala, att folkhögskola borde äga
att anordna ämneskurser enligt läroplanerna
för grundskolan, fackskolan och

Ang. vuxenutbildningen

gymnasiet på i motionerna anförda
grunder,

7. att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning syftande till ett
klarläggande av gränsdragningen mellan
kommunernas och bildningsorganisationernas
uppgifter på vuxenutbildningens
område och härmed sammanhängande
spörsmål som aktualiserats i
motionerna,

8. om ett förslagsanslag om 2 000 000
kronor från och med budgetåret 1967/
68 för bestridande av korrespondensstuderandes
kostnader för brevkurser,
preparandkurser och tentamina på i
motionerna anförda grunder,

9. att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en skyndsam utredning syftande
till en kartläggning av de möjligheter,
som brevstudier kunde erbjuda
för olika slag av utbildning,

II. att vad i motionerna i övrigt anförts
skulle beaktas;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Hamrin-Thorell m. fl. (I: 792) och
den andra inom andra kammaren av
fröken Wetterström m. fl. (11:998), i
vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte uttala, att
deltidskurser inom det husliga området
borde anses vara yrkesutbildning
av speciell karaktär och i första hand
borde bedrivas inom yrkesskolans ram
med bibehållande av de statsbidragsbestämmelser,
som i övrigt gällde för
yrkesskolans verksamhet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Holmberg m. fl. (I: 793) och den
andra inom andra kammaren av herr
Turesson m. fl. (11:997), i vilka föreslagits,

A. att riksdagen skulle besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

a. att en utredning måtte tillsättas
med representanter från statsmakterna,
näringslivet och organisationsväsendet
med uppgift att utreda frågan
om hur fort- och vidareutbildningen
borde organiseras och finansieras,

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1907

Ang. vuxenutbildningen

b. att ersättning motsvarande avgifterna
måtte utgå till de korrespondensstuderande,
som deltoge i preparandkurser
och avlade tentamina,

c. att utredningar och försök beträffande
radio- och TV-undervisningen
inom vuxenutbildningen måtte bedrivas
i samverkan med universitetskanslersämbetet
på sådant sätt, att resultaten
kunde utnyttjas även vid utformningen
av en kommande organisation
för akademisk lågstadieundervisning
via radio och television,

d. att Kungl. Maj:t vid utformning av
direktiv till skolöverstyrelsen rörande
gränsdragningsbestämmelser mellan studieförbunden
och den lokala vuxenutbildningen
måtte beakta vad i motionerna
framförts; samt

B. att riksdagen skulle besluta

1. att avslå förslaget om att inrätta
en statlig brevskola i Norrköping,

2. att, därest yrkandet under 1 icke
skulle bifallas, statens skola i Norrköping
skulle konkurrera på lika villkor
med redan befintliga korrespondensinstitut; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Paul Jansson m. fl. (I: 794) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hammarberg m. fl. (II: 988);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nyman m. fl. (I: 795) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Norrby och Enskog (II: 994), i vilka
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning
i samråd med näringslivets organisationer
om lämpliga åtgärder i syfte
att stimulera yrkeslivets vuxenutbildning; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Johan Olsson in. fl. (I: 796) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Tvärålund m. fl. (11:992);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Seyerstedt Wiberg (I: 797) och den

andra inom andra kammaren av herr
Björkman (II: 986);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Stenberg och herr Lidgard (I: 798)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Nordstrandh in. fl. (II: 993),
i vilka anhållits, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad i motionerna anförts angående 1)

gränsdragningen mellan studiecirklar
och deltidskurser vid yrkesskolor,

2) kurser som ej borde anordnas inom
lokal vuxenutbildning,

3) statsbidraget till studiecirklar,

4) statsbidraget till studieförbundens
centrala verksamhet, samt

5) eventuell tjänstebrevsrätt för studieförbunden; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Werner (I: 799) och den andra inom
andra kammaren av fru Ryding m. fl.
(II: 996), i vilka hemställts, att riksdagen
— med bifall i övrigt till propositionen
— måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att en utredning
måtte tillsättas med uppgift att utarbeta
ett samlat förslag för hela vuxenutbildningen
med särskilt beaktande
av de vuxenstuderandes studiesociala
situation, radio/TV-undervisningen och
korrespondensundervisningen samt likaledes
med uppgift att inventera samhällets
totala utbildningsresurser;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wirtén (I: 800) och den andra inom
andra kammaren av herr Mundebo (II:
991);

dels en inom andra kammaren av
herr Eliasson i Sundborn och herr Boo
väckt motion (II: 987);

dels ock en inom andra kammaren
av herr Hamrin i Kalmar väckt motion
(II: 989).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

1. att motionerna I: 790 och II: 995,
i: 793 och 11:997, 1:795 och 11:994
samt T: 799 och 11:996, de fyra förstnämnda
motionerna såvitt de avsåge
utredning om en vidgad vuxenutbildning,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2. att motionerna 1:794 och 11:988,
såvitt de avsåge statligt stöd till löntagarorganisationernas
vuxenutbildning
och vidareutbildningen av kommunalt
förtroendevalda, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3. att motionerna 1:797 och 11:986
om utveckling av det nordiska samarbetet
i radio och television icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

4. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 791 och II: 990, såvitt
de avsåge frågan om Sveriges Radios
skyldighet att sända undervisningsprogram
och riksdagens inflytande på dessa
program, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

5. att motionerna I: 793 och II: 997,
såvitt de avsåge utredningar och försök
beträffande radio- och televisionsundervisning
inom vuxenutbildningen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

6. att motionerna 1:271 och 11:352
om utnyttjande av radio och television
i den reguljära akademiska undervisningen
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

7. att motionerna 1:132 och 11:171
samt I: 790 och II: 995, samtliga motioner
såvitt de avsåge utredning och
förslag om ett radio-TV-korrespondensuniversitet
m. m., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

8. att motionerna 1:791 och 11:990,
såvitt de avsåge en tvåbetygskurs i
statskunskap, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

9. att motionerna 1:132 och 11:171
samt I: 790 och II: 995, samtliga motioner
såvitt de avsåge den s. k. särskilda
rundradion samt införande av
en särskild utbildningskanal i televi -

Ang. vuxenutbildningen

sionen, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

10. att motionerna I: 790 och II: 995,
såvitt de avsåge beställning av undervisningsprogram
hos fria producenter,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

11. att motionerna 1:493 och 11:617,
såvitt de avsåge bildande av ett fristående
radio-TV-bolag in. m., icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

12. att motionerna I: 794 och II: 988,
såvitt de avsåge frågan om de vuxnas
studieförutsättningar, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

13. att motionerna 1:762 och 11:950
om förgymnasial vuxenutbildning icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 14.

att motionerna I: 791 och II: 990,
såvitt de avsåge utredning av frågan
om gränsdragningen mellan kommunernas
och bildningsorganisationernas
uppgifter på vuxenutbildningens område
m. in., icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

15. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 764 och II: 951, I: 792
och 11:998, 1:793 och 11:997 samt
I: 798 och II: 993, de fyra sistnämnda
motionerna såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört angående
gränsdragningen mellan kommunernas
och bildningsorganisationernas
uppgifter på vuxenutbildningens
område;

16. att motionerna 1:132 och 11:171
samt I: 790 och II: 995, såvitt de avsåge
professurer och institutioner i pedagogik
samt lärarutbildning för vuxenundervisning,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

17. att motionerna I: 796 och 11:992
om utredning av frågan om huvudmannaskapet
för de gymnasiala skolorna
och vuxenutbildningen icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

18. att motionerna I: 790 och II: 995
samt I: 791 och II: 990, såvitt de avsåge
inrättande av vuxenutbildningsråd och

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. vuxenutbildningen
vuxenutbildningsnämnder, icke måtte
bifallas av riksdagen;

19. att motionerna I: 790 och II: 995,
såvitt de avsåge minimiantalet studerande
för anordnande av kurs, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 20.

att motionerna I: 791 och II: 990,
såvitt de avsåge minimiantalet studerande
för anordnande av kurs, icke
måtte bifallas av riksdagen;

21. att motionerna I: 790 och II: 995,
såvitt de avsåge det antal studerande
som skulle erfordras för att ämnesgrupp
skulle få delas, icke måtte bifallas
av riksdagen;

22. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 790 och II: 995 samt
I: 791 och II: 990, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört angående
krav på ett klart angivet studiemål som
förutsättning för inträde i lokal vuxenutbildning; 23.

att motionerna I: 794 och II: 988,
såvitt de avsåge statsbidraget till studiecirklar,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

24. att motionerna I: 798 och II: 993,
såvitt de avsåge statsbidraget till studiecirklar,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

25. att motionerna I: 800 och II: 991
om statsbidraget till studiecirklar icke
måtte bifallas av riksdagen;

26. att motionerna I: 798 och II: 993,
såvitt de avsåge statsbidrag till studieförbundens
centrala verksamhet samt
tjänstebrevsrätt för studieförbunden,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

27. att motionen II: 987 om inrättande
av en riksrekryterande vuxenskola
i Borlänge icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

28. att motionerna 1:763 och 11:949
om inrättande av en riksrekryterande
vuxenskola i Borlänge icke måtte bifallas
av riksdagen;

29. att motionen II: 989 om inrättande
av en riksrekryterande vuxenskola

1 Kalmar icke måtte bifallas av riksdagen; 30.

att motionerna I: 790 och II: 955,
såvitt de avsåge inrättande av en riksrekryterande
vuxenutbildningsinstitution
i Stockholm, icke måtte bifallas av
riksdagen;

31. att motionerna I: 791 och II: 990,
såvitt de avsåge en plan för utbyggnaden
av skolor för riksrekryterande
vuxenutbildning, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

32. att motionerna I: 791 och II: 990,
såvitt de avsåge utredning angående
brevstudier, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

33. att riksdagen måtte besluta,

a) att motionerna I: 790 och II: 995,
1:791 och 11:990 samt 1:793 och II:
997, samtliga motioner såvitt de avsåge
ersättning till korrespondensstuderande
för avgifter för deltagande i preparandkurser,
icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd,

b) att motionerna I: 132 och II: 171,
I: 790 och II: 995, I: 791 och II: 990
samt I: 793 och II: 997, samtliga motioner
såvitt de avsåge ersättning till
korrespondensstuderande för avgifter
för avläggande av tentamina, icke skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd,

c) att motionerna I: 790 och II: 995,
I: 791 och II: 990 samt I: 793 och II:
997, samtliga motioner såvitt de avsåge
att sådan undervisning för korrespondensstuderande,
som icke utgjordes av
preparandkurser, skulle vara kostnadsfri,
icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd;

34. att motionerna I: 791 och II: 990,
såvitt de avsåge anvisande för budgetåret
1967/68 av ett förslagsanslag av

2 000 000 kronor till bestridande av de
korrespondensstuderandes kostnader för
brevkurser, preparandkurser och tentamina,
icke måtte bifallas av riksdagen; 35.

att motionerna 1:791 och 11:990,
såvitt de avsåge anordnande vid folk -

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

högskola av ämneskurser enligt läroplanerna
för grundskolan, fackskolan
och gymnasiet, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

36. att motionerna I: 132 och II: 171,
såvitt de avsåge förslag om samordning
inom vuxenutbildningens område, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 37.

att riksdagen måtte besluta att
från och med den 1 juli 1968 skulle
enligt de riktlinjer, som angivits i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 3 mars 1967 och med hänsynstagande
till vad utskottet i utlåtandet
anfört, få anordnas särskild kommunal
gymnasial utbildning för vuxna,
vilken skulle bedrivas som ämneskurser
i olika ämnen vid skolenhet under
skolstyrelsens ledning;

38. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 793 och II: 997,
såvitt de avsåge brevskolundervisning
vid statens skola för vuxna i Norrköping,
godkänna, att statliga vuxenskolor,
som rekryterade elever från hela
landet, skulle finnas enligt de riktlinjer,
som angivits i statsrådsprotokollet; 39.

att riksdagen måtte godkänna, att
yrkesskolornas deltidskurser omorganiserades
enligt de riktlinjer, som angivits
i statsrådsprotokollet, dock med
hänsynstagande till vad utskottet i utlåtandet
anfört;

40. att riksdagen måtte godkänna de
riktlinjer för en utbyggnad av vuxenutbildningen
i övrigt, som angivits i
statsrådsprotokollet, dock med hänsynstagande
till vad utskottet i utlåtandet
anfört;

41. att riksdagen måtte besluta att för
ämneskurser vid kommunal gymnasial
utbildning för vuxna och i statliga
vuxenskolor skulle finnas skolledare,
lärare och annan personal enligt de
riktlinjer, som angivits i statsrådsprotokollet,
samt godkänna de grunder för
deras anställnings- och tjänstgöringsförhållanden,
som där förordats;

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 31

Ang. vuxenutbildningen

42. att riksdagen måtte godkänna,
att statsbidrag utginge dels enligt de
grunder, som angivits i statsrådsprotokollet,
till lönekostnader för skolledare
och lärare vid den särskilda kommunala
gymnasiala utbildningen för
vuxna, dels enligt därstädes angivna
grunder med den ändring utskottet i
utlåtandet förordat till studiecirkelverksamhet
inom sådan utbildning;

43. att riksdagen måtte godkänna, att
statsbidraget till studiecirkelverksamhet
höjdes enligt de grunder, som angivits
i statsrådsprotokollet, dock med
iakttagande av vad utskottet i utlåtandet
anfört;

44. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser
om ersättning mellan kommuner för
elever vid särskild gymnasial utbildning
samt för vuxna elever vid gymnasium,
fackskola eller yrkesskola enligt
de grunder, som angivits i statsrådsprotokollet; 45.

att riksdagen måtte besluta, att
statens aftonskola för realexamen och
studentexamen skulle avvecklas med
början läsåret 1967/68;

46. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med i statsrådsprotokollet
angivna grunder och riktlinjer samt
med beaktande av vad utskottet i utlåtandet
anfört utfärda de bestämmelser
och andra föreskrifter, fatta de beslut
samt i övrigt vidtaga de åtgärder, som
fordrades för den i statsrådsprotokollet
förordade reformeringen av vuxenutbildningen; 47.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt i anledning
av motionerna I: 493 och II: 617,
såvitt nu vore i fråga, till Pedagogiskt
utvecklingsarbete inom skolväsendet
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 5 610 000 kronor; 48.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt i anledning
av motionerna I: 493 och II:

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. vuxenutbildningen

617, såvitt nu vore i fråga, till Pedagogiskt
utvecklingsarbete in. in. vid universitet
och högskolor för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 550 000 kronor;

49. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt i anledning
av motionerna 1:493 och 11:617,
såvitt nu vore i fråga, till Viss utbildning
via radio och television m. m.
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 9 535 000 kronor; 50.

att riksdagen måtte till Statliga
skolor för vuxna: Avlöningar för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 227 000 kronor;

51. att riksdagen måtte till Statliga

skolor för vuxna: Omkostnader för

budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 2 451 000 kronor;

52. att riksdagen måtte till Bidrag
till driften av kommunala skolor för
vuxna för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 8 021 000 kronor; 53.

att riksdagen måtte till Studiebidrag
m. m. för budgetåret 1967/68
på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
403 000 000 kronor;

54. att riksdagen måtte till Allmänna
studielånefonden för budgetåret
1967/68 på kapitalbudgeten under statens
utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 69 500 000 kronor;

55. att riksdagen måtte

a) medgiva, att för budgetåret 1967/
68 högst 210 000 kronor finge utdelas
till brevskolestipendier,

b) till Brevskolestipendier för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande frågan om fortsatt utredning
på vuxenutbildningens område,
av herrar Kaijser, Bengtson, Ottosson,
Wallmark, Thorsten Larsson, Eric Gustaf
Peterson, Nyman, Bohman, Nihlfors,
Mattsson, Källstad, Nordstrandh,
Mundebo och Elmstedt, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
1 hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 790 och II:
995, I: 793 och II: 997, I: 795 och 11:994
samt 1:799 och 11:996, förstnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att en parlamentariskt sammansatt utredning
måtte tillsättas i syfte att utreda
hur en vidgad vuxenutbildning
borde organiseras och finansieras;

2. beträffande frågan om inrättande
av ett radio-TV-korrespondensuniversitet,
av herrar Kaijser, Bengtson, Ottosson,
Wallmark, Thorsten Larsson,
Eric Gustaf Peterson, Nyman, Bohman,
Nihlfors, Mattsson, Källstad, Nordstrandh,
Mundebo och Elmstedt, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 7 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 132
och 11:171 samt 1:790 och 11:995,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning och förslag
om utbildning på akademisk nivå
genom radio och television samt genom
korrespondensstudier i anslutning
därtill;

3. beträffande handhavande av utbildningstelevisionen,
av herrar Kaijser,
Bengtson, Ottosson, Wallmark,
Thorsten Larsson, Eric Gustaf Peterson,
Nyman, Bohman, Nihlfors, Mattsson,
Källstad, Nordstrandh, Mundebo
och Elmstedt, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
lyda så, som reservationen visade, samt

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

att utskottet bort under 11 hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 493 och II: 617, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört
beträffande handhavandet av utbildningstelevisionen; 4.

beträffande ersättning åt korrespondensstuderande,
av herrar Kaijser,
Bengtson, Ottosson, Wallmark, Thorsten
Larsson, Eric Gustaf Peterson,
Nyman, Bohman, Nihlfors, Mattsson,
Källstad, Nordstrandh, Mundebo och
Elmstedt, vilka ansett,

dels att utskottets yttrande bort i
viss del hava den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
33 hemställa, att riksdagen måtte
a) i anledning av motionerna I: 790
och 11:995, 1:791 och 11:990 samt
I: 793 och II: 997, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta, att ersättning
skulle utgå till korrespondensstuderande
för avgifter för deltagande
i preparandkurser,

bl i anledning av motionerna I: 132
och 11:171, 1:790 och 11:995, 1:791
och 11:990 samt 1:793 och 11:997,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
besluta, att ersättning skulle utgå
till korrespondensstuderande för avgifter
för avläggande av tentamina,

c) i anledning av motionerna I: 790
och II: 995, I: 791 och II: 990 samt
I: 793 och II: 997, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning
om ersättning till korrespondensstuderande,
som ej vore elever vid statens
skola för vuxna i Norrköping, för deras
utgifter för sådan undervisning, som ej
utgjordes av preparandkurs;

dels ock att utskottet — under förutsättning
av bifall till yrkandet beträffande
punkten 33 — bort under 34
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 791 och II: 990,
såvitt nu vore i fråga, till Bestridande
av korrespondensstuderandes kostnader
för preparandkurser och tentamina för
budgetåret 1967/68 på driftbudgeten

Ang. vuxenutbildningen
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 500 000 kronor;

5. av herr Larsson, Thorsten, som
dock ej antytt sin mening.

Herr talmannen yttrade, att överläggningen
rörande förevarande utlåtande
jämväl finge omfatta andra lagutskottets
utlåtande nr 45; yrkanden beträffande
sistnämnda utlåtande skulle dock
framställas först sedan utlåtandet föredragits.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Man kan väl konstatera
att näringspolitiken under den senaste
höstsessionen och den nu snart
tilländalupna vårsessionen har tilldragit
sig allt större uppmärksamhet. Så
småningom kommer kanske denna sektor
att få den plats i kamrarnas debatter
som den förtjänar. I förra veckans
debatter, då näringspolitik i allmänhet
och den statliga investeringsbanken i
synnerhet diskuterades, framhöll statsrådet
Sträng att svenskt näringslivs
framtid ligger i dess förmåga att skapa
nya och bättre produkter. Det är inte
någon särskilt originell slutsats —
otvivelaktigt är den helt korrekt, men
det har ju varit kännetecknande för
svenskt näringsliv under alla år hittills
att möjligheterna att hävda sig i
den internationella konkurrensen hängt
samman med förmågan att skapa konkurrenskraftiga
produkter.

Svenskt näringslivs framtid vilar,
som jag ser det, på tre hörnpelare. Den
första är ett intensivt forsknings- och
utvecklingsarbete för att skapa nya och
välutvecklade produkter. Den andra är
att det skall finnas en högkvalificerad
medarbetarstab på alla nivåer. Om de
två förutsättningarna finns kan man
anta att svenskt näringsliv är konkurrenskraftigt,
och då krävs det även att
den tredje förutsättningen uppfylles,
nämligen att tillräckligt med riskvilligt
kapital för investeringar finns. Den
senare frågan diskuterades väl intensivast
i förra veckan, och jag har därför
inte någon anledning att beröra den

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. vuxenutbildningen
i dag. Jag vill bara göra den kommentaren
att det i och för sig inte är något
fel om en viss brist på kapital råder
— det innebär att investeringarna analyseras
ytterligt noggrant och att pengarna
i princip går till de investeringar
som är mest lönande.

Forsknings- och utvecklingsarbetet
har också diskuterats dels i samband
med ärendet om investeringsbanken
men dels även vid behandlingen av petita
tidigare under årens lopp. Glädjande
initiativ har tagits på detta område,
men fortfarande saknar man kanske
en verklig vilja till satsning från
statsmakternas sida för att åstadkomma
den väsentligt ökade innovationsprocess
som jag tror är behövlig för
att svenskt näringsliv skall förmå att
hävda sig i den allt skarpare konkurrensen.

Vad vi framför allt i dag skall uppehålla
oss vid är vad jag kallar för hörnpelaren
nummer två, nämligen den
kvalificerade medarbetarstaben. Jag
kan väl säga att det är den allra första
förutsättningen för att vi skall lyckas
med vårt näringsliv i dess framtida
arbete. Forsknings- och utvecklingsarbete
kan ju inte bedrivas utan att vi
har kvalificerade människor i näringslivet.
I så måtto var det väl helt korrekt
när ecklesiastikministern vid något
tillfälle talade om att utbildningspolitiken
kanske är den mest dynamiska
källan till den mest dynamiska utvecklingen.
Inte hela det området finns det
anledning att diskutera i dag. Ungdomsutbildningen
har vi diskuterat i
andra sammanhang. Det är alltså nu
fråga om den fortbildning och vidareutbildning
som vi är nödsakade att
kontinuerligt underkasta oss i utvecklingen.
Den tekniska och ekonomiska
utvecklingen inom näringslivet ställer
ständigt nya krav på vetande och kunnande.
Om vi inte klarar dessa uppgifter
har vi inga möjligheter att hävda
oss i den hårda internationella konkurrensen.

Vuxenutbildningsfrågorna har ju va -

rit föremål för uppmärksamhet från en
lång rad utredningar; gymnasieutredningen,
yrkesutbildningsberedningen,
radio- och TV-utredningen, arbetsmarknadsutredningen,
studiesociala utredningen
o. s. v. Olika initiativ som har
tagits under årens lopp har i kamrarna
strandat på uttalanden om att vi väntar
en proposition om vuxenutbildningen
och att frågorna skall tas upp i det
sammanhanget. Så sades det när vi behandlade
det arbetsmarknadspolitiska
förslaget föregående år, och i propositionen
52: 1966 sägs det att förslag beträffande
såväl lösning av studiefinansieringsfrågan
för de vuxenstuderandes
del som vuxenutbildningens framtida
organisation skulle komma att
framläggas.

Nu har vi fått propositionen om
vuxenutbildningen. Även om man kanske
inte kan säga att det har blivit en
spänd förväntans upplösning i ingenting
har den väl i alla fall vållat en
stor besvikelse i mycket vida kretsar;
det är väl ingen hemlighet.

De förslag som har lagts fram är i
och för sig värdefulla och intressanta
—• det skall ingalunda förnekas — och
det framgår väl också av det förhållandet
att till utskottsutlåtandet har fogats
beträffande själva propositionen endast
tre gemensamma borgerliga reservationer,
vilket kanske kan tolkas så
att propositionen i huvudsak har godtagits.
Jag viil inom parentes säga att
utskottet har gjort vissa justeringar i
enhällighetens tecken. Det gäller exempelvis
det i och för sig mycket viktiga
husliga området. På den punkten tror
jag därför att motionärerna kan vara
helt till freds.

En av reservationerna —• och det är
den jag främst tänker uppehålla mig
vid — gäller den framtida organisationen.
Det är alltså reservation 1 som
berör sådant som saknas i propositionen.

Av de olika oppositionspartierna —
och även från kommunisthåll — har
förslag väckts om en total översyn av

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

vuxenutbildningsområdet. Utskottet har
emellertid avvisat förslagen med en ytterst
märklig formulering som jag skall
återkomma till.

När jag sade att propositionen har
vållat en viss besvikelse sammanhänger
detta med att man endast har fångat
in en relativt liten del av det stora problemet.
Vad som sammanhänger med
näringspolitiken och svenskt näringslivs
möjligheter att hävda sig i den
internationella konkurrensen har i
stort sett kommit bort; i varje fall har
man undvikit att gå in på dessa frågor.
Problemen avfärdas i propositionen på
några få rader, där det framhålls att
organisationer och näringsliv i vårt
land i viss utsträckning sysslar med
vuxenutbildning men att det egentligen
inte är någon som vet hur mycket
■— detta får bli föremål för uppmärksamhet
och kartläggning. Man lägger
tyvärr en alltför lätt hand på den, såsom
jag ser saken, kanske viktigaste
delen av vuxenutbildningen.

Om vi ser på frågan rent internationellt
kan vi konstatera att en lång rad
med oss konkurrerande industriländer
för flera år sedan har uppmärksammat
dessa problem, analyserat dem och fått
fram system som förefaller vara ganska
vettiga och kloka. Jag tänker exempelvis
på Holland, Frankrike och England.
Statsutskottets andra avdelning
har också besökt England och Holland
och studerat systemen i dessa länder,
varvid man funnit att det där finns
synnerligen mycket av värde att överta.

Om vi över huvud taget skall kunna
åstadkomma en ordentlig förkortning
av innovationstiden, är det absolut
nödvändigt att vi förmår att överföra
de nya aktuella kunskaperna till medarbetarna
på olika nivåer. Vi producerar
ju en ganska ringa del av dessa
nya kunskaper i det egna landet. Huvuddelen
av dem kommer från främmande
länder. Det är dock alldeles
nödvändigt att varje medarbetare kontinuerligt
får del av alla dessa nya kun -

Ang. vuxenutbildningen
skaper för att vi skall kunna tillämpa
dem i vår produktutveckling, i vår produktionsutveckling,
i vår marknadsföringsteknik
o. s. v.

Näringslivet har ju funnit nödvändigt
att på egen hand och på eget initiativ
syssla med dessa saker. Man har
inte någon klar uppfattning om hur
mycket pengar som läggs ned härpå,
men uppskattningar talar om 300—400
miljoner kronor om året, och jag tror
ändå att denna siffra är för lågt räknad.
Det visar vilken utomordentlig
vikt man fäster vid dessa frågor.

Aktiviteten är emellertid synnerligen
ojämn. Vissa av företagen är utomordentligt
aktiva och intensiva i detta
avseende. Andra gör mindre. Hela detta
problem, har vi i reservation 1 anfört,
måste bli föremål för en ordentlig
analys.

Utskottet anser på denna punkt att
den närmaste framtiden för vuxenutbildningens
del för den händelse att
riksdagen bifaller propositionen enligt
utskottets mening främst bör vara en
verkställighetsperiod och att man bör
koncentrera sig på den föreslagna reformens
genomförande. Med hänsyn
till den tidsutdräkt som en ny utredning
innebär kan utskottet inte finna
det motiverat att riksdagen på sätt som
yrkas i vissa motioner anhåller om en
översyn av hela vuxenutbildningsområdet.

Det är en ytterligt märklig formulering
som utskottet på denna punkt
åstadkommit. Den överensstämmer såvitt
jag förstår också med andemeningen
i propositionen. Hela utbildningsväsendets
expansion har ju kännetecknats
av att vi varit sena med utredningarna
och det har fått bli något av
ett lappverk. Det är väl mot denna
bakgrund helt naturligt att man parallellt
med att man genomför etapp 1
också utreder och analyserar etapp 2.
Det har för reservanterna framstått såsom
den naturliga processen.

Jag kan inte tolka detta på annat
sätt än att man inom utskottsmajorite -

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. vuxenutbildningen
ten och naturligtvis också inom departementet
är ointresserad av dessa stora,
vida och viktiga frågor. Det är så
mycket mer beklagligt som detta, vilket
jag tidigare framhållit, är grundvalen
för svenskt näringslivs möjlighet att
hävda sig i konkurrensen. Det går icke
att arbeta med gamla kunskaper. Man
kan naturligtvis säga att näringslivet
självt får klara upp den saken. Men de
utredningar och analyser som i samförstånd
mellan det allmänna och näringslivet
gjorts i de tre industriländer som
jag nämnde visar att det allmänna behöver
vara med, inte bara därför att
det allmänna är en mycket stor arbetsgivare,
utan också för att det allmänna
skall sköta organisationen. I England
och i huvudsak också i Frankrike
står näringslivet — ordet då taget
i sin allra vidaste mening — för kostnaderna,
men den organisatoriska delen
måste det allmänna vara med om.
Jag har i många sammanhang framhållit
att näringslivet inte skall leva på
statsbidrag. Men klara bestämmelser om
hur finansieringen skall gå till och hurudan
organisationen skall vara är en
nödvändig sak.

Jag kan alltså när det gäller reservation
1 verkligen djupt beklaga att det
inte blivit enighet på denna punkt, som
ju inte borde vara någon politiskt kontroversiell
fråga. En tillstyrkan hade
visat en framsynthet när det gäller
svensk näringspolitik som hade varit
utomordentligt glädjande.

Bland andra ting som helt saknas i
propositionen är de studiesociala frågorna.
Dem har man tills vidare skjutit
på. Den departementala utredningen är
ännu inte färdig med dem. Det är ostridigt
att det är svåra och viktiga frågor.
Men vi har en sådan splittring här i
landet, vi har dels de regler som riksdagen
antagit på förslag av ecklesiastikdepartementet,
dels de regler som gäller
för arbetsmarknadsverket, och det
är nödvändigt att snarast få en samordning
till stånd. Nu kan det gå till på
det sättet att exempelvis en studentska

som får barn plötsligt avstår från det
studiesociala stöd som hon får enligt
de regler som gäller för att gå till arbetsmarknadsverket
och få studielån,
som är skattefria och icke återbetalningspliktiga.
Det visar att det är något
fel i det system som tillämpas. Snara åtgärder
är alltså nödvändiga för att vi
skall få en ordentlig samordning till
stånd.

Beträffande reservationerna 2, 3 och
4 står som jag sade de borgerliga reservanterna
eniga bakom dessa. Det finns
ingen anledning för mig, herr talman,
att utveckla några synpunkter på dessa
tre reservationer. Vi har gjort den arbetsfördelningen
att andra kommer afl
tala om dessa tre.

Jag vill avsluta med att yrka bifall till
samtliga fyra reservationer.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Vuxenutbildningen är en
fråga som engagerar många. Den berör
inte bara oss som kommit ut i förvärvslivet
utan över huvud taget alla vuxna.
Någon har sagt att ingenting kostar så
mycket som okunnighet. Vi borde med
lika stor energi råda bot på okunnigheten
som på alla de sjukdomar som
möter oss i livet. Alla vi gamla och
unga behöver bot för vår okunnighet.
Samhället har gjort stora ansträngningar
för att bota okunnigheten, inte minst
genom vår utomordentliga ungdomsskola.
Men vi har i ett dynamiskt samhälle
erfarit starkare för varje år som
gått att utvecklingen kräver »life long
learning», som amerikanarna så träffande
säger, d. v. s. utbildning livet igenom.
Vi erfar hur fort kunskaper föråldras
och därför behöver förnyas av
oss alla som vill följa med i utvecklingen.
Hem Wallmark har starkt understrukit
nödvändigheten av denna förnyelse
av kunskaperna inom arbetslivet.
Samhället har också gjort en hel del,
men kanske på mera begränsade områden
när det gäller vuxenutbildningen.

Sista tåget får inte gå, hette det en
gång i Englands ödestimma under and -

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

ra världskriget. Sista tåget får inte gå,
det skulle jag vilja säga om vuxenutbildningen
i samhället, och det betyder
för mig att liksom vi velat ge de unga
rätt till utbildning så bör också vi vuxna
få det. Varje svensk borde utan alltför
stora ekonomiska och geografiska
hinder och vid vilken tidpunkt som
helst i livet ha möjlighet att fortsätta
sina studier till den nivå och med den
inriktning han har intresse av och som
hans anslag medger.

Bildligt talat borde det alltså finnas
ett tåg för var och en att färdas med
eller ett fordon att åka med på kunskapsvägen.
För alltför många vuxna
gick sista tåget alltför tidigt i livet.

Vuxenutbildningen har blivit ett samlingsbegrepp
som kommit att innefatta
utbildnings- och bildningsverksamhet i
många olika former och med skilda
mål, för att citera statsutskottet i dess
utlåtande nr 117. Vuxenutbildningen
liknar därför inget annat utbildningsområde.
Den spänner över det hela —
från grundskola till universitet, från
mångårig skolning till studiecirklar ett
fåtal timmar, från hobby till vetenskap.
Någon har liknat den vid ett paraply
spänt över all kunskapsförmedling, som
enligt skolöverstyrelsen kräver en samordning
av befintliga och okonventionella
lösningar.

I proposition nr 85 har framlagts vissa
förslag till vissa åtgärder inom
vuxenutbildningens område. Det är mer
fråga om en skiss till en vuxenutbildningsreform
än en färdig reform. Det
är mera en etapp mot den utlovade reformen
än en färdig stor reform.

Herr Wallmark har uttryckt det missnöje
som många kanske känner över att
statsmakterna nu inte velat ta det stora
greppet om vuxenutbildningen utan givit
oss en delreform. Vi har också
fått förklaring till orsaken till en sådan
begränsning. Det är inte minst det
statsfinansiella läget. Men det har också
framhållits att man ju inte kan ta
hur många vuxna som helst ur produktionslivet.
Vi får naturligtvis också ac -

Ang. vuxenutbildningen

ceptera ett sådant synsätt, men det
skulle såsom framhållits ha varit värdefullt
om vi kunnat få en översyn och
en samordning av detta komplicerade
utbildningsområde inför den stora reformen
i framtiden.

Det är angeläget att gapet minskas
mellan vad ungdomen i dag så småningom
i dagens skolor får inhämta
och vad den arbetande befolkningen
har fått i den hedervärda 7- eller 8-åriga folkskolan. Det är angeläget att
folket av rättviseskäl får möjlighet att
utvidga sina kunskaper. Givetvis kan
detta förslag till reform hjälpa till en
hel del, men jag har frågat mig hur
många vuxna som egentligen kan komma
att underkasta sig en sådan mer eller
mindre grundläggande utbildning
som här erbjudes i de förgymnasiala
och gymnasiala skolorna för vuxna.

Det rör sig ändå om kanske en å två
miljoner människor i förvärvslivet, vilka
har behov av en viss fortbildning.
Vi vet tyvärr alltför litet om förutsättningarna
för att dessa skall kunna få
denna fortbildning. Väsentliga områden
har utelämnats. Det är ju speciellt bara
den postgymnasiala utbildningen och
den förgymnasiala utbildningen som
här har tagits upp, medan utbildningsverksamheten
inom industri, hantverk,
servicenäringar, den kommunalt och
statligt bedrivna verksamheten, organisationernas
omfattande verksamhet etc.
har utelämnats.

Inte heller jag vill frånkänna propositionen
förtjänster men har endast velat
framhålla dess begränsande karaktär.
Nu har det framlagts ett flertal
motioner från alla partier, t. o. m. en
kommunistisk motion, där tanken på
en vidareutveckling av vuxenutbildningen
tagits upp, inte minst med motivering
av näringspolitikens behov i
ett pressat samhällsekonomiskt läge.
Även jag anser att det är synnerligen
önskvärt att statsmakterna redan nu
griper sig an med en sådan utredning,
gällande etapp 2 i vuxenutbildningen.
I uppgiften bör bl. a. också ingå att se

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. vuxenutbildningen
över de vuxenstuderandes situation
med hänsyn till deras speciella förkunskaper,
studieförutsättningar och
eventuella hinder för studier. I USA
har man inte minst studerat de hinder
som särskilt arbetare möter. En annan
amerikansk undersökning har funnit
att de vanligaste hindren för vuxna är
dålig ekonomi, bristande tid, trötthet
och bundenhet till hemmet, vilket speciellt
gäller kvinnan. Det synes mig
vara svårt att inte allvarligt ta upp utredningskravet
även om i proposition
nr 85 vissa åtgärder har vidtagits. De
största bitarna i fråga om vuxenutbildningen
finns enligt min och mångas
uppfattning kvar.

Jag vill sedan, herr talman, säga några
ord om reservation nr 2 om inrättande
av ett radio-TV-korrespondensuniversitet.
Den postgymnasiala utbildningen,
särskilt eterburen akademisk
undervisning på ett- och tvåbetygsnivå,
bör i en nära framtid inordnas i vuxenutbildningssystemet.
På den punkten
innebär propositionen ingen förändring
i nuläget utan skjuter frågan på
framtiden. Målsättningen borde vara
att åstadkomma ett öppet universitet
i etern, ett radio-TV-korrespondensuniversitet,
varom förslag har framförts
vid tidigare tillfällen från de borgerliga
partierna. Exempel på ett sådant
öppet universitet finns i flera länder,
bl. a. vid det amerikanska universitet
som jag själv haft tillfälle att studera,
nämligen University of California,
vars Extension Programme just
riktar sig till icke universitetsstuderande
på universitetsnivå. Där utnyttjas
även korrespondensstudierna jämte
eterburen undervisning. Man har t. ex.
egen TV-station.

Tiden är inne, som departementschefen
har framhållit, »att låta dessa medier
bli undervisningsbärande, d. v. s.
helt eller delvis ersätta av lärare ledd
undervisning, varigenom en reell expansion
av vuxenutbildningen kan
ske». När det gäller radio- och TV-undervisning
är det emellertid viktigt att

denna inte ses isolerad från övriga utbildningsformer,
utan kompletteras
med korrespondensstudier, studiecirklar,
muntliga kurser o. s. v.

En ökad användning av radio och
TV i undervisningssyfte kräver emellertid
kompletterande utredningar om
den rätta avvägningen mellan olika
media ur såväl kostnads- som pedagogisk
synpunkt. I vissa sammanhang
kan TV-undervisning och i andra sammanhang
radioundervisning eller bandat
program vara den lämpligaste formen
för studier. Frågor som i vilka
ämnen självinstruerande material, korrespondensundervisning
m. m. bäst kan
användas och på lämpligaste sätt integreras
med övriga media bör troligen
också bli föremål för utredning. Det
förutsätter, vad jag kan förstå, att såväl
skolöverstyrelsen som universitetskanslersämbetet
i framtiden får betydligt
ökade resurser, speciellt då det
gäller insatser för planering och uppföljning
av produktion av undervisningsprogram.
Detta är inte minst viktigt
för att ett dubbelarbete skall undvikas
vid programproduktionen, enär
det här rör sig om mycket stora kostnader.
När det gäller programproduktion
har jag anledning att återkomma.

Departementschefen har i år tillsatt
en särskild kommitté för försöksverksamhet
med radio och television i utbildningsväsendet
med inriktning i
första hand på de gymnasiala skolformerna
genom radiokurser i engelska
och företagsekonomi enligt gymnasiets
läroplan. Det är anmärkningsvärt att
regeringen trots dokumenterat vuxenutbildningsbehov,
t. ex. i samband med
radiokursen i statskunskap, icke velat
anslå medel redan nu för en utbyggd
radio-TV-undervisning på postgymnasial
nivå annat än då det gäller slutenkrets-television,
för vilket två lokala
TV-kommittéer tillsatts.

Utskottet förutsätter att nämnda
kommitté även i framtiden skall utreda
frågan om användning av radio och
TV utan begränsning till de förgym -

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

nasiala och gymnasiala stadierna. Reservanterna
anser dock att i propositionen
saknas en klart angiven inriktning
mot det viktiga utbildningsområde
som den lägre akademiska utbildningen
utgör för vuxna och att därför
en utredning bör komma till stånd genom
vidgning av nyssnämnda kommittés
uppdrag eller genom särskilt kallade
utredningsmän. Jag hoppas att departementschefen
kan ge oss synpunkter
på denna viktiga fråga.

Goda möjligheter torde finnas att på
ett nytt och stimulerande sätt möta
växande utbildningsbehov, vilket den
akademiska kursen i statskunskap gav
ett gott bevis för. En sådan utveckling
förutsätter emellertid att nya kanaler
för radio samt en andra TV-kanal i en
framtid realiseras. Departementschefen
säger därom »att på lång sikt det dock
torde vara realistiskt att behovet av
eterdistribution främst för vuxenundervisningens
del blir så stort att det
kan tänkas svara mot hela eller i varje
fall större delen av sändningstiden för
en programkanal i ljudradion».

Min förhoppning är att den särskilda
rundradion skall förverkligas mycket
snart och att en andra TV-kanal skall
kunna erbjuda större möjligheter till
studieprogram inom en icke alltför avlägsen
framtid. Men det får bli nästa
etapp i vuxenprogrammet liksom ett
radio-TV-korrespondensuniversitet, som
jag tror kommer att verkligen revolutionera
vuxenutbildningen.

Reservation 3 tar upp frågan om
produktion av utbildningsprogram för
televisionen. Det gäller inte bara att
ha tillgång till radio och TV, utan också
att kunna utveckla speciella program
och kunna producera undervisningsprogram
för dessa media. Produktion
av program för skolradio och
skoltelevision sker inom Sveriges Radio
samt inom ett fåtal privata företag.
Eu försöksverksamhet för s. k. slutenkrets-television
skall inledas vid tekniska
högskolan i Stockholm och vid
universitetet i Uppsala. Den av depar -

Ang. vuxenutbildningen
tementschefen tillsatta kommittén för
försöksverksamhet med radio och television
i utbildningsväsendet skall få
en produktionsenhet till förfogande för
framställning av program i undervisningssyfte
i radio och TV och då i
första hand, som tidigare framhållits,
i ämnen för högstadiet och gymnasiet.
Detta förslag får betraktas som en central
nyhet i propositionen då det gäller
vuxenutbildningen.

Vi reservanter anser att framställning
av program säkerligen i framtiden
skulle gynnas av fri konkurrens, så att
även andra företag än det statsägda
Nord-Art får beställningar genom den
statliga kommittén. Enligt utskottets
åsikt föreligger inget hinder därför.
Vidare borde, anser vi, inflytandet på
utbildningstelevisionen utövas inte enbart
av utbildningsmyndigheter och
andra statsorgan utan även av arbetsmarknadens
parter, näringslivet och
bildningsorganisationerna. I reservation
3 föreslås därför att nämnda statliga
kommitté borde utvidgas med representanter
för dessa organ.

Vad gäller reservation 4, som tar upp
frågan om ersättning åt korrespondensstuderande,
kommer en annan talare
att framföra reservanternas synpunkter.
Låt mig endast få göra en randanmärkning.
I propositionen nr 85 föreslås
nu enligt departementschefen att
brevskoleundervisningen på förgymnasial
och gymnasial nivå skall inordnas
i vuxenskolorna med riksrekrytering.
Det betecknas som en elegant lösning
av ett länge diskuterat problem. Det är
ju fråga om att kanske framöver cirka
1 000 brevskolestuderande skall få ansluta
sig till vuxengymnasiet i Norrköping.
Men det finns ju åtskilliga andra
brevskolestuderande, som går igenom
Hermods-NKI och som tar upp
samma förgymnasiala och gymnasiala
studier men som inte får samma förmåner.
Jag tycker att lösningen skulle
ha varit ännu elegantare, om de elever
som studerar vid Hermods-NKI hade
fått göra det på samma villkor och i

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. vuxenutbildningen
övrigt jämställts med dem som studerar
vid vuxengymnasiet i Norrköping.

Herr talman! Det sägs i utskottsutlåtandet
att denna reform i vuxenutbildningen
pekar framåt, och man får väl
hålla med om att genom reformen har
lagts en organisatorisk grund för fortsatt
utvidgning av vuxenutbildningen,
inte minst genom dess lokala förankring.
Men jag är övertygad om att det,
om riksdagen följer reservanternas förslag
i de fyra reservationerna, kan bli
fråga om en verkligt stor reform i
framtiden.

Jag vill med detta yrka bifall till de
fyra reservationerna.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Vuxenutbildningen har
tidigare signalerats som nästa stora utbildningsreform.
Har dagens förslag då
blivit detta? Debatten här i riksdagen
skall väl ge oss svar på den frågan.

Det finns, som jag ser det, främst tre
motiv för en aktivare vuxenutbildning.
Det första är att arbetsmarknaden har
behov av en ständig förnyelse av vidareutbildningen
både för den redan
sysselsatta men också för det merbehov
av sådan arbetskraft som är till finnandes,
särskilt hos de expanderande näringarna
och företagen.

Utbildning och kunskapsinhämtande
är alltså inte något som man avslutat i
ungdomsåren eller tiden däromkring.
Nej, det måste kompletteras och fortsättas.
Det gäller över hela fältet. Även
på det akademiska området säger man,
att dagens kunskaper blir allt hastigare
föråldrade. Vetenskap, näringsliv,
forskning, framåtskridande förutsätter
alla ett kontinuerligt uppföljande av vidareutbildningen
för stora delar av vårt
folk. Det är alltså ett av de mest påtagliga
motiven som jag här för fram.

Som motiv nummer två skulle kunna
anges de många vuxnas önskan om att
skaffa sig en kunskapsfördjupning av
mera ideella skäl, mera för sin egna
personliga trivsel. Orsakerna härtill kan
variera och behöver inte alls vara för -

ankrade i de skäl som jag tidigare har
redogjort för. Men vi tycker ändå att
det är skäl tillräckligt för ett tillmötesgående.

Ett tredje huvudmotiv kan sägas vara
sådant som till sina väsentliga delar har
gett upphov till de båda föregående —•
och här kanske angelägenhetsgraden är
störst — nämligen att den nu aktiva
generationen till så stor del som 80
procent endast haft tillgång till den
sex- eller sjuåriga folkskolan. In på
1970- och 1980-talen kommer bilden att
bli omvänd. Då kanske siffran 80 procent
i stället kommer att gälla dem
som fått någon form av gymnasial utbildning.
Det är alltså ett rättvisekrav
att ökade möjligheter för vuxenutbildningen
ges.

Herr talman! Det är således nu som
det verkligen är bråttom att komma
i gång med en aktivare kompletteringsundervisning
åt vår egen generation av
vuxna människor. Denna brådska tycker
jag ger ett försoningens drag åt att
föreliggande proposition rörande
vuxenundervisningen, som många tidigare
påstått, är något ofullständig. Den
har kanske blivit en besvikelse för den
som hoppats att den skulle innebära
ännu en mycket stor utbildningsreform.
Departementschefen betonar även själv
i propositionen att förslaget endast är
ett steg på vägen. Men då uppkommer
osökt frågan: När kommer nästa steg
att tas? Den postgymnasiala vuxenutbildningen
t. ex. bör också behandlas
ganska snart.

I denna proposition, såväl som i den
tidigare om lärarutbildningen, finns antydningar,
som ibland är något dunkla,
med hänvisning till utredningar etc. Orsaken
till detta är svårbedömbar, och
jag skall inte försöka analysera den. Så
mycket större skäl finns uppenbarligen
till den av propositionen begärda parlamentariska
utredningen. Jag skall dock
inte uppehålla mig vid detta, emedan
herr Wallmark här fört fram en del
av dessa synpunkter. Får jag bara anmärka,
att det i propositionen sägs att

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

gymnasieutredningen och yrkesutbildningsutredningens
respektive förslag innebär
en relativt måttlig expansion
av vuxenutbildningen. Uppenbarligen
finns alltså fog för reservationen med
krav på en särskild utredning på detta
viktiga utbildningsavsnitt.

Utskottsmajoriteten har ansett, att det
inte är rätt tidpunkt. Man får fråga:
Hur länge skall vi vänta för att den rätta
tidpunkten skall komma?

Radions och TV:s roll i undervisningens
tjänst kan vi säkerligen för
framtiden vänta oss mycket av, har det
sagts. På detta tyder också främst erfarenheterna
från USA, där undervisningstelevisionen
under senare år mycket
snabbt expanderat och kommit att
användas inom en mängd områden. En
effektiv samordning och inriktning på
vuxenutbildningens behov av dessa
massmedia, skulle säkert ganska väsentligt
bidraga till en förbättrad studiesituation
för de vuxna. Exempel härpå
fick vi genom den akademiska ettbetygskursen
i statskunskap som Sveriges
Radio anordnade häromåret och
som väckte så stort intresse. Centern
har i sin motion velat väcka tanken på
att det nu borde vara tid att få en tvåbetygskurs
i samma ämne.

I propositionen anmäles, att en kommitté
tillsatts för att utreda användningen
av radio och TV i utbildningsväsendet.
Då det av propositionen synes
oklart huruvida frågan om vuxenundervisningen
på akademisk nivå ligger inom
kommitténs uppdrag, har vi reservationsledes
framfört, att kommittén
borde ha detta uppdrag klart angivet,
eller att man borde få en särskild utredning
på detta viktiga område.

Herr Nyman har här ingående fört
fram synpunkter på detta. Jag vill ytterligare
understryka några.

Vi har litet svårt att förstå varför
regeringspartiet är så rädd för att utreda
frågan om ett radio-TV-korrespondensuniversitet.
Är det verkligen så
att den redan tillsatta kommittén skulle
kunna få detta uppdrag? Det vore in -

Ang. vuxenutbildningen
tressant om herr statsrådet, som vi har
äran ha här i kammaren, skulle vilja
i debatten ge oss ett litet klarare besked
på denna punkt.

I centerns motion har vi fört fram
ett förslag att man i det kommande avtalet
mellan staten och Sveriges Radio
borde, med hänsyn till det växande behovet
av undervisningsprogram, stadga
en skyldighet för bolaget att sända
sådana program. Vi i centern anser att
därigenom riksdagens inflytande på innehållet
och arten i dessa program kan
klargöras.

Det kan tyckas som en alltför hårt ingripande
åtgärd att ge riksdagen sådant
inflytande. Jag vill då bara erinra om
att riksdagen nu som bekant har möjlighet
att ta upp exempelvis innehållet i
skolans läroböcker till debatt. Detsamma
gäller andra detaljer på undervisningsområdet.

Hur kommer det då att bli med undervisningsprogrammen
i radio och
TV? Ställer vi en fråga till statsrådet
Palme om vad som sker i radion, får
vi med detsamma det svaret att det är
något som regeringen strängt taget inte
har med att göra, beroende på det avtal
som nu gäller. Man är alltså fullständigt
fri från det ansvar som vi gärna skulle
vilja ta upp till diskussion här i riksdagen.

Under behandlingen i utskottet har
vi blivit överens om att motionens krav
kanske är litet väl starka, men i utskottsutlåtandet
har de modifierats dithän
att undervisningsprogrammen bör
utformas i ett nära samarbete mellan
Sveriges Radio, universitetskanslersämbetet
och skolöverst3rrelsen. Utskottet
anser alltså att statsmakternas intresse
i fråga om programutformningen
bör kunna tillgodoses på det sättet och
föreslår att vad utskottet anfört med
anledning av motionsyrkandet av riksdagen
ges till känna för Kungl. Maj :t.
Enligt min uppfattning har riksdagens
möjlighet att diskutera i sammanhanget
ansvariga myndigheters medverkan blivit
något så när tillgodosedd, och däri -

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. vuxenutbildningen

genom har motionskravet tillmötesgåtts

i vissa delar.

Låt mig sedan säga ett par ord om
studieorganisationerna. Departementschefen
har givit dem vidgade möjligheter
i fortsättningen, och till detta har
jag ingen annan kommentar än att vi
tycker detta är bra.

Frågan om gränsdragningen mellan
yrkesskolornas deltidskurser och studiecirklarna
har emellertid varit föremål
för en rätt stor diskussion. Den
obligatoriska grundskolans allmänna
kunskaps- och bildningsnivå kan väl
anses utgöra den allmänna referensramen
för hela folkbildningen. Detsamma
kan man säga om innehållet i de
gymnasiala skolformerna, så långt det
blir gemensamt för en mycket stor del
av våra ungdomar. Utifrån den grundutbildning
som tillämpas på dessa områden
kan man sedan bedöma vad som
bör höra till det ena eller andra området
eller ämnet. En bestämd gräns kan
givetvis vara svår att dra. Mycket av
den allmänna skolningen kan även få
största betydelse och värde för förmågan
att verka inom det yrke man har
som vuxen. Språk och matematik är väl
ett par exempel härpå.

Principen att vad som närmast hör
till dessa skolors ämnesområde bör ligga
till grund för gränsdragningen, tycker
jag måste vara en riktig linje. Dessa
ämnesområden bör ligga naturligt till
för den kommunala vuxenutbildningen.
Andra områden, som mera kan anses
vara av hobbykaraktär, bör överlämnas
till andra huvudmän, exempelvis bildningsorganisationerna.

Utskottet har funnit det angeläget att
slå fast detta också när det gäller utbildningen
på speciellt ett område,
nämligen det husliga. Jag måste säga
att för de personer som har sitt arbete
i hemmet är detta yrkesområde lika
viktigt som varje annat. Nog måste man
erkänna att den grundutbildning som
kan ges i fråga om hemmens ekonomi
och hushållning är av så stor och vital
betydelse för varje familj att den måste

anses böra höra hemma inom yrkeskolans
ram. Därom har vi väl också i
stort sett nått enighet i utskottet.

Även vad beträffar rätten till tillträde
till lokal vuxenutbildning har utskottet
varit angeläget att göra ett uttalande.
Propositionen säger att den som vill bli
antagen till vuxenutbildning som regel
bör ha ett klart angivet studiemål, men
man har nog tyckt att det är litet väl
kategoriskt. Något sådant krav finns ju
inte på t. ex. det gymnasiala skolområdet
i övrigt. Detta krav behöver säkerligen
inte heller tillämpas alltför bokstavligt
på vuxenutbildningen. Det är
därför mera tillfredsställande med en
mjukare tillämpning av bestämmelserna.

Den sista reservationen i statsutskottets
utlåtande gäller stödet till korrespondensstuderande.
Propositionens
förslag innebär här, att de korrespondensstuderande
skall tas in vid den
riksrekryterande skolan i Norrköping.
De kommer härigenom att få kostnaderna
för kurserna täckta genom statsmedel.
Detta är givetvis att hälsa med stor
tillfredsställelse, även om olika meningar
kan råda om huruvida utformningen
av stödet har blivit den bästa. Tveksamheten
i detta fall grundar sig framför
allt på det förhållandet att endast
ett begränsat antal studerande kommer
i åtnjutande av förbättringar. Departementschefen
räknar med att cirka 1 000
elever av denna kategori skall tas in i
Norrköping. Antalet brevskolestuderande
är emellertid avsevärt större. Många
kommer sålunda att ställas utanför de
aviserade förbättringarna. De kommer
att få det sämre genom att de i och för
sig blygsamma brevskolestipendierna
skall upphöra.

Vi för vår del har inte velat motsätta
oss förslaget om brevskolestuderande
vid Norrköpingsskolan, men vi har inte
kunnat acceptera att många studerande
skall ställas utanför. Det är inte rättvist.
Enligt vår mening bör avgifterna
för preparandkurser och tentamina för
korrespondensstuderande vid de nuvarande
brevskolorna bekostas av staten.

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

21)

För detta ändamål begär vi till bestridande
av korrespondensstuderandes
kostnader för preparandkurser och tentamina
för nästa budgetår ett förslagsanslag
på 500 000 kronor. Vi anser
dessutom att den som efter brevstudier
klarat en tentamen av statsmedel skall
få ett belopp motsvarande vad som erlagts
i kursavgifter. På den punkten
har vi nöjt oss med ett utredningskrav,
vilket inte på något sätt innebär att
denna fråga skulle vara mindre angelägen.
Jag beklagar att den socialdemokratiska
utskottsmajoriteten inte velat
vara med om att skapa rättvisa åt de
brevstuderande som inte kommer in i
skolan i Norrköping. Det är ett rättvisekrav
— som jag sade — som vi för
fram, men det finns också anledning
peka på betydelsen av att brevstudier
stimuleras. Det är en för samhället föga
kostnadskrävande studieform, som jag
tror att man framöver måste begagna
sig av i större utsträckning än hittills,
om man skall kunna tillfredsställa den
ökande efterfrågan på utbildning —
inte minst då i vuxenutbildning.

Jag vill sedan säga några ord om det
studiesociala stödet. Detta ämne kommer
att behandlas av andra talare och
även av representanter för det parti
som jag tillhör. Från det särskilda utskott,
som först behandlade det studiesociala
stödet år 1964, har jag kunnat
följa en viss frågas öde. Jag tänker då
närmast på problemet med resvägen.
Det har väl egentligen fått en smått
sensationell behandling under detta år.
Resvägen och det införda fågelvägsbegreppet
har ju varit mycket diskuterat.
Jag kan väl säga, att vi vid behandlingen
i det första utskottet modifierade
bestämmelserna om resvägens
längd för att nå så stor rättvisa som
möjligt. Vi fann ganska snart, att begreppet
fågelväg medförde ganska stora
orättvisor. Det är alldeles givet att
de flesta av oss här i riksdagen har
mött klagomål ute i landet över denna
bestämmelse. Därför blev de motioner
med yrkande om utredning, som här -

Ang. vuxenutbildningen
omåret väcktes i riksdagen, inte tillstyrkta
av utskottet. Studiehjälpsnämnden
har dock utrett frågan och föreslagit
en ändring. Man blev därför litet
förvånad, herr statsråd, när man inte
i propositionen fick se ett mera påtagligt
resultat av denna utredning. Dess
bättre har nya framställningar nu gjorts
i frågan, och utskottet har lyckligtvis
tillmötesgått motionärernas önskemål
att fågelvägsbegreppet skall tas bort.
Jag tror att vi alla hälsar det med tillfredsställelse,
eftersom fågelvägsbegreppet
har vållat så mycken irritation.

Slutligen, herr talman, har jag till
detta betänkande fogat en blank reservation
som avser folkhögskolornas roll
i förslaget till vuxenutbildning. Departementschefens
positiva resonemang i
propositionen om folkhögskolans stora
insatser i folkbildningens tjänst är att
notera med tillfredsställelse. Både utskottet
och departementschefen anser
att folkhögskolan bör kunna infogas i
vuxenundervisningen, även s. k. målinriktad
undervisning. Man undviker
dock med tanke på folkhögskolans speciella
undervisningskaraktär att ta steget
fullt ut till att ge sådana kurser som
direkt betygsättes på samma vis som
man betygsätter i andra skolor, alltså
inte bara genom ett studieomdöme. Jag
kan i långa stycken förstå utskottets inställning
även på denna punkt. Vi måste
nämligen — därom är väl meningarna
inte alls delade — vara rädda om
folkhögskolans fria kursform. Och jag
betecknar som sagt inte den här föreslagna
skrivningen om folkhögskolans
roll i vuxenutbildningen som negativ.
Tvärtom, där pekas exempelvis på kompetensutredningens
nyligen framlagda
förslag som en ytterligare vidgad möjlighet
för dem som bedriver folkhögskolestudier.
De får exempelvis större
möjlighet till inträde vid andra utbildningslinjer.
Men jag vill i alla fall här
inför kammaren uttala en viss oro för
att folkhögskolans möjligheter eventuellt
begränsas när det gäller att hävda
sig som alternativ utbildningsform för

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. vuxenutbildningen
de i morgondagens samhälle aktuella
behoven, speciellt på den målinriktade
vuxenutbildningens fält. Det har tidigare
inte saknats exempel på att även
denna skolform måste anpassas till
krav som ligger i linje härmed. Jag har
svårt för att tro, om man samtidigt arbetade
med två kursinriktningar, att
det skulle nödvändiggöra att man ger
avkall på den fria studieformens princip
som huvudalternativ i fortsättningen.
Ännu går folkhögskolan dess bättre
för fulla hus, men om så inte skulle bli
fallet bör dess olika kapaciteter i alla
fall väl tillvaratagas i fortsättningen.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till de reservationer
som är fogade till det föreliggande
utlåtandet.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! 1950- och 1960-talets
stora skolreformer börjar mogna ut.
Inom några få år kommer, som vi räknar
med, 80 procent av våra ungdomar
att beredas möjlighet till en elva- eller
tolvårig utbildning. Men de som solidariskt
skapade resurserna för det s. k.
utbildningssamhället får inte själva
glädje av sin framsynthet. I stället har
ivern att reformera skapat en betydande
klyfta mellan generationerna i
fråga om utbildningsstandard.

Vi lever mitt uppe i ett utbildningssamliälle.
Ändå har en majoritet av vårt
folk aldrig fått pröva hur långt den
egna förmågan räcker, aldrig fått pröva
den väg som leder till ökade kunskaper
med alla möjligheter till stimulans
och berikande upplevelser. De
växte upp märkta av det gamla klasssamhällets
kanske värsta handikapp:
att stå utanför när bättre lottade kamrater
från hem med studietraditioner
och god ekonomi fördes vidare in genom
nästa skolport till ett skolsystem
uppbyggt för ett privilegierat fåtal. Det
systemet har vi gemensamt slagit sönder
med grundskolan, det nya gymnasiet,
många andra utbildningsreformer
och det studiesociala stödet. Men ändå

är orättvisorna kvar. Vi bär onekligen
på en skuld till de människor som lämnades
utanför den vidare utbildning
som samhället nu ger deras barn.

Man talar ibland — dock inte här i
kammaren — så lättvindigt om den
»förlorade» generationen som vore det
något förutbestämt att den för alltid
skulle vara förlorad. En cynisk samhällsekonom
kan måhända också konstatera
att utbildning av ett stort antal
vuxengrupper är föga rationellt ur ekonomisk
synpunkt. Detta är emellertid
en prövning för ideologin, en prövning
av oss själva och för partierna. Solidariteten
måste här gälla också mellan
generationerna. Det är ett rättvisekrav
att den sista resten av ett utbildningssystem
präglat av som jag sade klasssamhällets
gamla värderingar försvinner.

Den proposition om vidgad vuxenutbildning
som i dag debatteras i kammaren
är inte den slutliga lösningen;
det erkänner jag gärna — det har ju
också framhållits av alla talare hittills,
och jag föreställer mig att det kommer
att framhållas av alla talare i debatten,
både här i kammaren och i medkammaren.
Men propositionen innebär att
grunden är lagd till att skapa rättvisa
i efterhand, om det uttrycket kan tilllåtas.
Den syftar till att brygga över
de skillnader i utbildningsstandard som
lätt leder till främlingskap mellan generationerna.
Den innehåller — och
det står jag verkligen för — visionen
av ett samhälle där vem som helst utan
inkomstbortfall skall kunna lämna sin
plats i produktionen och finna en studieform
avpassad för den vuxnes speciella
förutsättningar. Och sedan komma
tillbaka med bättre kunskaper och
större konkurrenskraft på arbetsmarknaden.

Jag vet också att stora förväntningar
ställs på en reformerad vuxenutbildning.
Flera utredningar har lagt fram
förslag om vuxnas studie- och utbildningsmöjligheter.
Vuxenutbildning har
blivit ett samlingsbegrepp, kanske till

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

och med ett modeord för många, för
en verksamhet i många olika former
och med skilda mål. Ambitionerna är
många och välmotiverade, men som
alltid måste tågordningen bestämmas,
prioriteringar göras. De möjligheter
som nu byggs ut för vuxenstuderande
inriktas på att skapa förutsättningar
för studier på fritid — det är viktigt
att det understrykes. De studiesociala
åtgärderna får därmed i stort sett vänta,
jag säger gärna tyvärr. Det har frågats
i inlägg här i dag av en del talare,
senast av herr Thorsten Larsson, när
den stora vuxenutbildningsreformen
kommer. Ja, herr Larsson och övriga
ärade kammarledamöter, den kommer
när samhällsekonomin kan bära ett
fullt utbyggt studiesocialt stöd med
möjlighet för alla att utbilda sig oberoende
av ålder, yrke och formella meriter.
Yi väntar här bl. a. på ett stort
utredningsarbete inom Landsorganisationen.
Vi är övertygade om att näringsorganisationerna
över huvud taget
och arbetsmarknadens parter här måste
komma in i bilden. Men regeringen
har inte velat uppskjuta vuxenutbildningens
reformering i väntan på att de
studiesociala problemen skall kunna
lösas över hela linjen.

Vi måste med andra ord komma i
gång på detta viktiga område. Genom
tidigare utredningsarbete och genom
den debatt som har förts vet vi ändå
tillräckligt för att angripa vuxenutbildningsfrågorna
på allvar.

Att skapa utbildningstillfällen för
vuxna är till stor del en fråga om distribution.
Pedagogiskt utbildad personal
måste i tillräcklig utsträckning göras
fri för att möta de vuxenstuderandes
behov. Med en viss given lärarvolym
måste sådana distributionsvägar
sökas som kan utnyttja lärarkapaciteten
maximalt. Vill man väsentligt vidga
de vuxnas studie- och utbildningstillfällen
utan att ungdomsskolans behov
åsidosättes — och det är väl en självklarhet
— är lärarersättände åtgärder
nödvändiga.

Ang. vuxenutbildningen

Det är i denna situation en insats av
radio och television måste prövas, om
vi inom överskådlig tid skall kunna
realisera ambitionerna. Etermedierna,
våra förnämsta masskommunikationsmedel,
som så överlägset skildrar den
värld vi lever i, kan också tjäna utbildningsområdet
och bli en möjlighet till
vidare studier i varje svenskt hem.

Jag vill, herr talman, i just denna
kammaren uppehålla mig något utförligare
vid radio och television.

Radio och television i undervisningen
är ju numera inga okända företeelser
i skolans värld. Sveriges Radio har
alltid känt ett ansvar för folkbildningen
och för behoven i det reguljära skolväsendet.
Men verksamheten har med
existerande organisation av radioföretaget
endast kunnat ske i form av ett
frivilligt erbjudande till utbildningsväsendet.
Inför den kraftiga expansionen
av radio och television bl. a. för vuxenutbildning,
där lärarersättande insatser
i väsentliga avsnitt kommer att krävas,
är ett erbjudande inte nog. Samhället
måste i stället på ett mer direkt sätt
ta ansvar för programmen. Nya utbildningsaktiviteter
som varit främmande
för radioföretaget kommer att aktualiseras,
där myndigheternas insyn och
direkta styrning av programverksamhetens
huvudinnehåll kommer att krävas.
Även andra distributionsformer,
t. ex. intern television, måste prövas i
ökad omfattning, och programverksamheten
kommer därmed att ske i former
som ligger utanför Sveriges Radios primära
målsättning.

Jag har i andra sammanhang pekat
på den positiva erfarenhet man redan
har i utlandet av intern television på
olika skol- och utbildningsstadier. Fördelen
är ju här att man är oberoende
av utrymmet i etern och att man därigenom
kan sända flera program samtidigt.
Framväxten av de slutna sändningskretsarna
skapar ett nytt problem
för masskommunikation med undervisningsprogram.
Det kräver en noggrann
avvägning av resurserna med hänsyn

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. vuxenutbildningen
till var eterdistribution bäst kan göra
nytta. Det vore ett misstag att här
splittra krafterna.

Etermediernas möjligheter måste beaktas
som eu del av ett lands undervisningssystem.
Det är min personliga och
bestämda mening. Därav följer att de
som planerar och administrerar utbildningspolitiken
måste få ett avgörande
inflytande på dessa mediers dimensionering
och inriktningen av verksamheten.
Som ansvarig i regeringen för
utbildningssektorn kan jag inte nog understryka
hur väsentligt det var att
riksdagen förra året bestämt avvisade
en kommersiell radio och television.
Det innebär att vi i framtiden får reella
möjligheter att bygga ut en utbildningsradio
och en utbildnings-TV. Disponeringen
av de ytterligare sändningsmöjligheter
som står till buds kan
ske utan att vi finner kanalerna inmutade
av kommersiella radio- och TVstationer.

Det förefaller mig naturligt att vi i
Sverige finner det riktigt att samhället
tar över det direkta ansvaret för utbildningsprogrammen
när programverksamheten
övergår från att vara ett
stimulerande komplement i undervisningen
till att bli en integrerad del av
själva undervisningssystemet och ett
medel för rationaliseringen.

De olika överväganden vi haft inom
departementet har lett fram till vuxenutbildningspropositionens
förslag om
cn statlig produktionsenhet med representanter
för kanslihuset, skolmyndigheterna,
bildningsförbunden och Sveriges
Radio. Det innebär att vi får ett
instrument för att snabbare överbrygga
klyftan i utbildningsstandard mellan
generationerna, men också att ett organ
skapas där den dialog kan föras
mellan utbildningsplanerarna, d. v. s.
pedagogerna, och de professionella programproducenterna,
som ju ofta har
efterlysts i den internationella debatten.

Den första uppgiften för den statliga
kommitté som så många redan har ta -

lat om här blir i själva verket att effektuera
ett tidigare riksdagsbeslut om
interntelevision vid den tekniska högskolan
i Linköping. Förutsättningen för
en teknisk högskola i Linköping är att
tillgängliga lärarkrafter kan utnyttjas
på ett mycket rationellt sätt. Det märkliga
är att det har varit omöjligt för
majoriteten i utskottet och för alla andra
att få reservanterna att tro på vad
vi säger, att denna kommitté verkligen
skall ta upp de akademiska utbildningsfrågorna
i hela deras vidd. Och när nu
herr Thorsten Larsson ännu en gång
ställde samma fråga till mig som jag
trodde att vi hade besvarat på så många
olika kanaler, skall jag be att få läsa
innantill ur mina direktiv till kommittén: »Beträffande

den postgymnasiala undervisningen
föreligger behov av bandade
tv-lektioner för den nya tekniska
högskolan i Linköping. Dessa lektioner
bör utformas så att de skall kunna komma
till användning i utbildningsväsendet
i övrigt i största möjliga omfattning.
Vidare bör erinras om att på denna
utbildningsnivå viss erfarenhet redan
vunnits av radio-tv genom bl. a.
statskunskapskursen i radio och användningen
av denna kurs i form av
bandade program vid Stockholms universitet.
Det är angeläget att fortsätta
försöken med radio- och tv-undervisning
inom de samhällsvetenskapliga fakulteterna
i den mån rationaliseringsresultat
därigenom kan uppnås.»

Jag tycker, herr talman, att man
knapppast kan uttrycka sig tydligare
när man gör gällande att denna kommitté
också har i uppdrag att ta itu
med de akademiska utbildningsfrågorna
på denna nivå.

Genom radio och television kan begränsade
lärarresurser utnyttjas på ett
mera effektivt sätt än annars. Distributionskanalerna
finns där redan och är
lätt tillgängliga för var och en. Men kanalerna
måste f3rllas med innehåll. Oppositionen
vill starta nya utredningar
för att hitta ett samlat grepp, som man

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

säger, på vuxenutbildningen. Men allmänheten
vill inte ha mer utredning.
Den vill ha utbildning. Man kan förstå
om vi inte kan lägga 150, kanske 250
miljoner kronor på bordet och i ett
tag lösa den stora och komplicerade
studiesociala frågan, som jag inledningsvis
har talat om. Men jag tror inte
att den breda allmänheten som här är
intresserad — och det är ganska många

— vill ha mera utredningar. Man vill
ha utbildning. Oppositionens taktik har
ju inte bara i den här frågan gått ut på
att visa att regeringen, som man alltid
säger, saknar initiativ och handlingskraft.
Man är tydligen så fångad i denna
eländiga taktik att man skriver sina
motioner — vem det nu är som gör det

— innan man ens har läst propositionerna
till slut. Genom innanläsning i
t. ex. vuxenutbildningspropositionen är
det inte svårt att se att regeringen inte
bara fångat upp tendenser i den internationella
utvecklingen genom försöksverksamhet
med nya målsättningar.
Regeringen har också försäkrat sig om
att resurser på TV-området verkligen
finns tillgängliga. Staten har efter förhandlingar
fått möjlighet att överta den
enda professionella TV-studio som finns
utanför Sveriges Radio. Det innebär
att en produktion kan komma i gång
utan långt utdragen planering — det behövs
ingen mer utredning på den punkten
— och med en utrustning och personal
intrimmad för driften. I propositionen
finner kammaren ett konkret
förslag att omgående realisera de förhoppningar
de vuxenstuderande ställer
på etermedierna. En radiokurs i engelska
på gymnasiestadiet kommer redan
nästa år att finnas tillgänglig. Den kan
kombineras med korrespondensstudier
och löper över tre terminer. Företagsekonomi
är ett annat ämne.

Den statliga kommittén — för att
återgå till den — har fått i uppdrag att
göra en produktionsplan för den vidare
försöksverksamhet som skall utvärderas
och ligga till grund för ett förslag
om en mera permanent organisation av

3 Första kammarens protokoll 1967. Nr 31

Ang. vuxenutbildningen
utbildningsradio och utbildningstelevision
på alla nivåer. Det gäller ungdomsskolan.
Det gäller vuxenutbildningen.
Många av programmen kan vara gemensamma.
Det gäller den alldeles speciella
uppgiften att klara en del av utbildningen
vid den nya tekniska högskolan i
Linköping med intern television. Och
det gäller ännu en gång, herr Thorsten
Larsson, att fortsätta på det område där
vi alla är så intresserade, nämligen det
rent akademiska med statskunskapskursen
som förebild.

Som jag framhållit i direktiven till
denna utredning kan den rätta kombinationen
av lärarinsatser och medier
inte praktiskt fastställas i förväg utan
måste ske sedan de första erfarenheterna
vunnits av den nya synen på radio
och television i undervisningen.

En uppslagsrik verksamhet även på
mottagarsidan, där man tar hänsyn till
de vuxnas speciella inlärningssituation,
bör ge goda möjligheter att vidga den
krets av studerande som kanske tvekar
inför ovanan och den felaktiga föreställningen
att man är för gammal att
lära.

Jag vill, herr talman, inte från denna
plats just nu kommentera de reservationer
som framförts. Utskottets talesman
kommer att göra det. Jag vill bara allmänt
säga att jag inte är särskilt imponerad
av reservationerna. Jag har känt
det ligga i luften att reservanterna inte
själva är det. Vi är medvetna om att
propositionens brist ligger i att vad
vi har kallat det stora samlande greppet,
som inte är något annat än en väldig
ekonomisk mobilisering för vuxenutbildning,
av samhällsekonomiska skäl
inte kunnat tas i dag. Det har man också
erkänt, men man söker samtidigt
hålla skenet uppe och antyda att det är
något ofullbordat och något ofullgånget.
Kraften i den argumentationen har jag,
herr talman, inte tyckt vara överväldigande.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! När statsrådet inleder

Nr 31

Onsdagen den 24 mai 1967

Ang. vuxenutbildningen
med att tala om de skolpolitiska reformer
som håller på att mogna fram och
de orättvisor som i viss mån kvarstår
mellan de unga och de något äldre
generationerna och önskemålet att brygga
över dessa klyftor, så tror jag — och
jag kan i varje fall svara för utskottets
borgerliga ledamöter — att vi inte är
oense med statsrådet på den punkten.
Tvärtom har det väl varit så att vi vid
ett flertal tillfällen under de gångna
åren tagit initiativ i denna riktning men
blivit återhålina just på grund av att utredningar
pågått.

Statsrådet säger att en prioritering
måste ske, och det är självklart. Det är
en så självklar sanning att den väl
inte behöver diskuteras. Den prioriteringen
talar statsrådet också om i propositionen
och säger där att huvudvikten
av flera skäl dock måste läggas
vid sådan verksamhet som kan utgöra
ett effektivt bidrag vid strävandena att
främja framstegstakten i den svenska
ekonomin. Reservation 1 sysslar helt
med den frågan. Det är ju på grund av
att den gruppen utelämnats, som vi
blivit så besvikna över propositionen.

Det är alldeles tveklöst att en vidgad
bildnings- och utbildningsverksamhet
på grundskolans eller det gymnasiala
stadiets nivå är intressant och värdefull.
Därom råder alltså inga som helst
delade meningar. Det jag talar om är
det som saknas i propositionen.

När statsrådet emellertid säger att allmänheten
vill ha utbildning och inga
utredningar, blir man något förbluffad.
Jag har nämligen lärt mig här i riksdagen
— men det är tydligen alldeles
fel — att för att vi skall kunna göra en
aktivitet på riktigt sätt behövs bakom
den en ordentlig analys med klarläggande
utredningar. Det tror jag också
att allmänheten begriper. Detta system
har föregått alla de stora skolpolitiska
reformer som vidtagits här i
landet. Det tror jag är nödvändigt även
i fortsättningen. Jag kanske här missuppfattade
statsrådet; måhända uttryckte
han sig något dunkelt.

När han sedan talar om »den eländiga
taktiken att inte läsa propositionerna
innan man skriver motioner»,
så förstår jag inte det resonemanget. Vi
läser propositionerna väl och ingående
och konstaterar vad som finns där
och vad som saknas. I den mån de blir
missuppfattade vill jag säga, att det inte
alltid är läsarnas fel. Ibland är de så
dunkelt skrivna att vi i utskotten har
svårt att tolka dem.

En stor del av vuxenutbildningen
behöver i och för sig inte vara kostnadskrävande.
De erfarenheter vi har
hämtat in från främmande länder visar,
att det har gjorts en arbets- och kostnadsfördelning
mellan näringslivet och
det allmänna. Vad som erfordras är en
ordentlig utredning, så att vi vet efter
vilka linjer vi skall arbeta. Skall det
bli fråga om ökade kostnader och större
satsning är det väl av utomordentligt
stort värde att vi har gjort en totalanalys
för att se vad som skall komma
närmast efter denna etapp det i dag
gäller och därefter o. s. v.

När propositionen talar om den arbetsmarknadsinriktade
utbildningen vid
sidan av utbildningen på ungdomsskolans
nivå eller bildningsverksamheten,
berörs i huvudsak endast den omskolningsverksamhet
som arbetsmarknadsverket
tillsammans med skolmyndigheterna
bedriver. Det är en rätt märklig
begränsning. Omskolningsverksamheten
riktar sig till dem som blivit olyckliga
nog att kastas ut ur produktionen och
måste genomgå en omställningsprocess.
Det vi talar om i reservation nr 1 är
hela den stora I>abour-force-gruppen,
som behöver en kontinuerlig fort- och
vidareutbildning.

Såsom jag har tolkat herr statsrådet
måste jag säga att jag är djupt besviken
därför att den framsynthet, som
jag i andra sammanhang har ansett
som ett kännetecken och i viss mån ett
adelsmärke för svensk utbildningspolitik,
här helt saknas. Jag tror nu att
sanningen kanske är den, att man av
samhällsekonomiska skäl inte har vå -

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

gat sig på att göra en utredning därför
att man inte vet hur man skall skaka
fram eventuellt erforderliga resurser.
Det kan också — och jag tror att det är
en del av sanningen — föreligga en
viss åsiktsskillnad mellan skolmyndigheter
och arbetsmarknadsmyndigheter
om vem som skall ha ansvaret för vad.

Detta får emellertid vuxenutbildningsområdet
inte bli lidande på. Vi
har i varje fall från mitt parti —- och
jag tror också från övriga borgerliga
partier — klart sagt ifrån att utbildningsfrågorna
skall ligga samlade på
skolmyndigheterna, vare sig det är fråga
om allmän ungdomsutbildning eller
mera målinriktad utbildning. Den rekommendationen
har vi givit i andra
sammanhang, och den vill jag gärna
upprepa här.

När det gäller radio och TV vill jag
endast tillägga, att vi från vårt parti i
flera år har föreslagit en vidgad försöksverksamhet.
Vi har t. o. m. gemensamt
från borgerligt håll gjort reservationer
för att universitetskanslersämbetet
skulle få ökade medel för att tidigare
sätta i gång denna försöksverksamhet.
Det är en mycket besvärlig och
knagglig väg att gå. De som haft tillfälle
att fördjupa sig i erfarenheterna från
främmande länder vet att det inte är
gjort i en handvändning att organisera
radio/TV- och korrespondensundervisningen
på ett tillfredsställande sätt.

Jag tror inte det finns anledning att
kritisera de borgerliga för att de endast
vill framlägga en reservation för reservationens
egen skull, utan det finns faktiskt
en saklig grund och ett praktiskt
grepp från förslagsställarna.

Jag vill sluta detta inlägg, herr talman,
med att säga att för den vision av
vuxenutbildning, som jag ser som den
kanske mest oundgängliga, nämligen
den som är betingad av den tekniska,
ekonomiska utvecklingen saknas alla
grepp, alla tankar, alla visioner. Det är
detta som framkallar den stora besvikelsen
— ej endast hos mig, utan hos
mycket stora grupper i samhället.

Ang. vuxenutbildningen

Herr NYMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte väntat
mig något annat än att departementschefen
skulle säga att det förslag, som
lagts fram i propositionen nr 85, inte
var den slutgiltiga lösningen. Det framgår
klart av vad departementschefen
tidigare har sagt, att det måste komma
någonting därefter — en andra fas.

Jag tycker att departementschefen
överdriver något när han säger att den
kommer, då samhällsekonomin kan bära
det. Jag är på samma linje som herr
Wallmark att denna andra fas kan lösas,
inte så att samhället helt skall betala
fiolerna, utan genom samverkan
med näringslivet. Vi skall betänka att
många hundra miljoner kronor redan
nu läggs ut av näringslivet, och det
görs i medvetande om att det måste
löna sig att utbilda människor. Det är
därför inte så säkert att statens kostnader
behöver bli så stora, även om de
givetvis blir avsevärda.

Departementschefen anför sedan, som
herr Wallmark också påpekade, att allmänheten
ej vill ha fler utredningar,
utan utbildning. Jag vill säga, att vad
allmänheten vill ha är resultat i fråga
om möjligheterna att utbilda sig. Departementschefen
vet själv vilket stort
intresse som tjänstemannaorganisationerna
och inte minst TCO ägnat vuxenutbildningen.
Man vill ha resultat, ett
tåg att åka med; man vill, som jag uttryckte
mig tidigare, ha alla dessa möjligheter
i framtiden. Det kommer att
medföra behov av ordentliga översikter
och utredningar. Jag kan därför
inte hålla med om att det inte är utredningar
vi behöver, ty det gör vi
i hög grad.

Våra reservationer är väl genomtänkta.
Vi har inte skrivit dem enbart
för deras egen skull. Vi har strävat efter
att skriva så få som möjligt och i
stället ta upp väsentliga områden. Det
tycker jag att herr Edenman kunde erkänna.
*

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. vuxenutbildningen

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Edenman var
inte imponerad av reservationerna. Jag
förstår ju att det var en artighet med
hänsyn till vårt omdöme om propositionen,
som lian så att säga kvitterade.

När jag satt i min bänk och lyssnade
till herr Edenmans senast replik, där
han i stora drag liksom skisserade en
vision av vuxenutbildningen, som han
har tänkt sig att den skall se ut så småningom,
så tyckte jag, som hör till de
mera anspråkslösa, att han tycks ha så
lätt att skissera vad han vill i tal, men
inte riktigt vågar göra det i skrift. Är
det inte, vill jag fråga, lämpligt att ta
ett ytterligare steg ganska snart? Det
är inte säkert att vi så snart kan få
alla de resurser i samhället, som jag
tycker hans vision gav intryck av, men
jag kan inte förstå, herr Edenman, varför
vi inte skulle vara färdiga att ta
detta ytterligare steg redan nu.

Vad beträffar reservationerna och
utskottsarbetet i övrigt anser jag att
detta arbete har präglats av en sällsynt
enighet om väsentliga ting. Vi har haft
ett mycket fint samarbete för att rätta
till vissa saker, som vi har tyckt inte
varit så riktiga i propositionen. Vi har
i en del fall fått det hela på litet bättre
kant utan att behöva göra någon reservation.
Det gäller ett par saker som
jag nämnde i mitt huvudanförande och
som jag därför inte nu skall uppehålla
mig vid.

I stället vill jag uppehålla mig vid
en reservation, som jag tycker att herr
Edenman nog bör läsa litet noggrannare,
nämligen den som gäller korrespondensundervisningen.
Det kan inte
vara riktigt, som man har gjort här, att
dra ett slags parallell mellan privatskolorna
och korrespondensundervisningen.
Man säger att man inte vill vara
med om att ge alla brevskolestuderande
samma förmåner som de vuxna studerande
i Norrköping. Varför *vill man
inte det? Jo, ni anser att vi här har en
parallell till förhållandet mellan privat -

skolorna och det allmänna skolväsendet,
och det vill man inte vara med om
att fortsätta med.

Detta kan ju inte vara ett riktigt resonemang.
Eleverna vid privatskolorna
har ju, såvitt jag är riktigt underrättad,
i de flesta fall föräldrar som har det
ganska gott ställt, medan det i regel är
tvärtom i fråga om korrespondensstuderandena.
Bland dem finns faktiskt
de som mer än de flesta kunde behöva
ett stöd.

Som sagt, herr statsråd, de reservationer
som här avgivits innehåller ändå
vissa detaljer som kan vara rätt värdefulla
att närmare studera. Jag säger det
samtidigt som jag än en gång vill understryka
det värdefulla i den proposition,
som herr Edenman har framlagt.
Detsamma har vi konstaterat flera
gånger förut när det gällt herr Edenmans
insatser i undervisningsväsendet,
och vi kan göra det igen, även om det
i denna proposition nog ändå finns en
del luckor.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill ställa herr
Thorsten Larssons och herr Wallmarks
yttranden mot varandra — då kanske
vi får ett fastare grepp på den problematik
vi står inför.

Herr Larsson tycker att det vore bra
om vi inte bara talade om visioner.
Han har säkert ingenting emot att man
gör det, men man skall inte bara tala
om visioner utan man skall kunna ta
ett första steg och sedan ytterligare ett.

Ja, herr Larsson, det är exakt min
uppfattning. Det är orsaken till att jag
är så rädd att slå in på herr Wallmarks
och även övriga reservanters linje; att
börja tänka i termer om den stora samlande
översynande utredningen. Jag
har skrivit många direktiv och tillsatt
många utredningar, även stora, samlande
sådana. Man skulle visserligen få
ett lysande tillfälle att i direktiven till
en sådan stor utredning på vuxenutbildningens
område teckna de visioner,

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

man här kan se framför sig. Men jag
tycker, herr talman, att de visionerna
kan man i propaganda, i tal och i
skrift, hålla levande, och man skall inte,
herr Wallmark, förhindra utvecklingen
genom att vara så gripen av de stora,
framtida lösningarna, att man riskerar
att med denna stora utredning stoppa
även det vi redan nu kan göra.

Vi skall komma ihåg att det ligger
i vår natur — vem som än sitter i en
utredning, vem som än är ecklesiastikminister,
vem som än leder utredningen,
så arbetar de alla i stort sett på
samma sätt — att vilja göra ett fullständigt
arbete. Vi har en rad utredningar
klara; jag behöver inte räkna
upp dem alla, vi har fyra, fem stycken,
herr talman!

Jag har nu i denna proposition velat
börja på det område, där man kan börja
när det gäller ungdomsutbildningens
överförande till vuxna åldrar. Jag har
klart sagt att man måste arbeta med
studierna på fritid, och det stora medlet
att hjälpa till är alltså radio- och
televisionsundervisningen. Jag har också
sagt, att det är av samhällsekonomiska
skäl som man inte har kunnat
lösa den studiesociala frågan för de
vuxna, innebärande att de skall kunna
lämna sitt jobb, gå in i en utbildning
och sedan gå tillbaka till sin yrkesverksamhet.

Men vad herr Wallmark talar om är
mera en näringspolitisk fråga än en utbildningspolitisk
fråga. Det är över huvud
taget hela den kontinuerliga uppskolnings-
och vidareutbildningsverksamhet,
som måste drivas i näringslivet,
som gör det redan nu och som
kommer att kräva ytterligare ansträngningar.

Jag bara nämnde i förbigående att
LO har ett stort utredningsarbete i
gång. Jag kan här tillägga att det är
just mot den näringspolitiska aspekten
man där angriper vuxenutbildningsfrågorna,
inte från pedagogisk synpunkt
eller från rättvisesynpunkt, som för mig
i dag varit avgörande.

Ang. vuxenutbildningen

Det är självklart, herr Wallmark, att
om vi börjar att i en utredning försöka
få det stora, samlande greppet om det
hela, blir vi samtidigt mycket försiktiga
att ta dessa första steg. En sådan
utredning kan naturligtvis vara ett motiv
för uppskov med många åtgärder.
Men är det inte bättre och hederligare
att säga, att vi ännu inte har råd? Jag
bar tyvärr inte kunnat lägga fram allt
vad jag har önskat i denna vuxenutbildningsproposition,
och det är av ekonomiska
skäl. År det inte bättre att säga
det, än att som herr Wallmark tala om
den stora, samlande översynen, som
förhindrar åtgärderna?

Det är som bekant ett vanligt knep
att skylla på utredningar. Jag har nog
själva använt det många gånger. Men
att medvetet sätta det i system på
vuxenutbildningens område vill jag inte
medverka till.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Avsikten med reservation
1 var ingalunda att förhindra
genomförandet av det förslag som här
föreligger. Jag tycker att jag synnerligen
klart har understrukit detta, men
jag skall be att få göra det en gång till.

Om herr statsrådet läser reservationen,
kan han finna att vi uppfattar
denna proposition som en första etapp
mot en vuxenutbildningsreform. Yi har
godtagit den med tillfredsställelse. Yi
har emellertid konstaterat, att viktiga
områden är utelämnade, och vi vill
alltså göra en analys för nästa etapp
parallellt med att vi genomför denna
första reform.

Naturligtvis får vi rätta munnen efter
matsäcken när vi skall genomföra
kommande etapper.

Det är väl också klart att LO kan utreda
en hel del av dessa frågor. Näringsorganisationerna
i övrigt kan också
sätta sig att utreda dessa frågor.
Man kan säga att det här gäller näringspolitiska
frågor, som vi inte skall lägga
oss i. Men statsmakterna lägger sig

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. vuxenutbildningen
ju i dem i allra högsta grad! Jag vill än
en gång upprepa, att näringsorganisationerna
och statsmakterna i de länder
jag berörde gemensamt bär kommit
överens om att det är lämpligt att
man gör denna analys. Dessutom tror
jag att den för statsmakternas del inte
behöver bli särdeles kostnadskrävande.

Jag delar helt statsrådet Edenmans
uppfattning att vi i huvudsak får hålla
oss till fritidsstudier. Det är vettigt och
ekonomiskt riktigt. Med den relativt
hyggliga fritid vi har och kommer att
få till förfogande tror jag det finns
plats för utbildningsaktiviteter. Det kan
alltså inte vara samhällsekonomiska
skäl till grund för att man inte vill vara
med om denna utredning.

Risken skulle vara, att medan man
utreder dessa ytterligare aktiviteter, så
vill man inte genomföra etappreformer.
Men från borgerlighetens sida säger vi
i varje fall klart ifrån, att vad här föreslås
är en liten men värdefull etapp
i vuxenutbildningen, som vi hälsat med
tillfredsställelse.

Besvikelsen har uppkommit över att
de andra delarna inte finns med, och
denna besvikelse kommer inte bara
från de borgerliga partierna. Den har
framförts även från det statsbärande
partiet och från annat håll. Precis samma
synpunkter framförs av näringslivets
folk och utbildningsfolk landet
runt. Man är besviken över att vi inte
ens gör förberedelser för att gå vidare.
Det är detta som vållar besvikelsen
från min sida. Man kan inte säga att
det är näringslivet självt som får klara
detta, ty samspelet med statsmakterna
är nödvändigt för att vi skall få reformen
lagd på ett riktigt sätt.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Jag skall beröra en enda
detalj i det här sammanhanget, nämligen
den som handlar om yrkesskolornas
och studieförbundens relationer till
varandra. Dessa organisationsformer
har båda stor erfarenhet av vuxenut -

bildningen, och man får betrakta dem
var och en på sitt sätt som pionjärer.
De har berett marken, så att vi i dag
står i begrepp att behandla ett lagförslag
som syftar till vuxenutbildning
under mera omfattande och bättre organiserade
former än hittills.

Dessa två organisationsformer bör
även i framtiden anförtros väsentliga
uppgifter i det här sammanhanget. Det
är därför naturligt att de griper in i
varandra. När studieförbunden klagar
på konkurrens i förhållande till yrkesskolan
— det redovisas i propositionen
på sidan 78 — så tycker åtminstone
jag att det är onödigt att här tala om
konkurrens. Det är riktigare att tala
om kompletterande verksamhet. Skall
man ge sig in på att tala om konkurrens,
funnes det väl anledning att tala
om konkurrens mellan olika studieförbund.
Det är självklart att den utbildning
som vi går att besluta om måste
bedrivas under rationella och ekonomiskt
försvarbara former. Då bör inte
på en relativt liten ort konkurrenter
uppträda kanske på var sin sida av
gatan.

Det väsentliga härvidlag blir därför:
Vilken form ger de bästa studieresultaten?
Det får inte bli en prestigefråga
om vilka som lyckas locka till sig det
största antalet elever. I flera motioner
krävs utredning om gränsdragningen
mellan studieförbunden och yrkesskolorna.
Jag tycker för min del att utskottet
har fått fram en ganska vettig
tolkning som jag hoppas får ligga till
grund för framtiden. Utskottet skriver
att man i första hand får sätta sin lit
till en omdömesgill och inte alltför hårdragen
tillämpning av de uppdragna
riktlinjerna. Det får väl komma an på
skolstyrelser och studieförbundens representanter
att lösa frågan. Skulle de
inte lyckas, kan det väl hända att man
i framtiden får tillgripa en utredning
för att fastställa gränserna.

Ett avsnitt i propositionen har vållat
oro i vissa yrkesskolekretsar — berättigad
oro får man väl säga — nämligen

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

det som gäller yrkesskolornas deltidskurser,
särskilt kurserna i hushålls- och
hemarbete. I propositionen står det på
sidan 78: »I framtiden bör som huvudregel
gälla att inom den lokala gymnasiala
vuxenutbildningen endast sådana
yrkesskolkurser anordnas som
svarar mot ungdomsskolans ämnen eller
som utan att finnas företrädda i
ungdomsskolans program är en yrkesutbildning
av speciell karaktär.» Sedan
talas det om att under vissa förhållanden
kan undervisning få bedrivas i
näraliggande ämnen.

Även här har utskottet rättat till begreppen.
På sidan 19 i utlåtandet uttalar
utskottet sin anslutning till uppfattningen,
att utbildning inom det husliga
området i stor utsträckning bör
anses vara yrkesutbildning för personer
med arbete inom hemmet. Jag
skulle ha varit mera till freds, om man
hade strukit uttrycket »i stor utsträckning»
och inte haft den i reservationen.

Rent allmänt kan man säga, att en
yrkesskola arbetar bäst när den omfattar
både yrkeskurser och deltidskurser.
De kompletterar varandra när det
gäller utnyttjandet av lokaler och lärare.

Jag vill redovisa de speciella förhållanden
som motiverar att utbildningen
på det husliga området förläggs till yrkesskolan.
Först och främst måste hemarbetet
betraktas såsom ett verkligt yrke
— eller rättare sagt såsom ett arbete,
som kräver yrkesutbildning. Detta
gäller både kvinnor och män, och kanske
allra mest de senare. Det finns väl
knappast någon så hjälplös yrkesutövare
eller yrkesarbetare som en karlstackare,
vilken saknar utbildning om
de mest elementära funktionerna i ett
hems skötsel och som tvingas överta
detta. Även om industrin nu har övertagit
en del av tidigare hemarbete, har
välståndet skapat vissa nya problem.

Det kanske viktigaste i detta sammanhang
är lärarfrågan, alltså till -

Ang. vuxenutbildningen
gången på kvalificerade lärare, inte
minst i landsbygdskommunerna. Genom
en fastare organisation och kravet
på kompetenta lärare kan yrkesskolan
erbjuda bättre anställningsmöjligheter
och — i kombination med det obligatoriska
skolväsendet — ofta full sysselsättning
och därmed fullgod lön till
kvalificerade lärare. Jag tror därför att
yrkesskolans verksamhet på detta område
är en inte obetydlig garanti just
för att vi får fram en tillräckligt stor
kår av väl kvalificerade lärare, som
ställer sina krafter till förfogande, inte
minst på landsbygden, där förhållandena
som sagt är annorlunda än i tätorterna.

Det har också ett mycket stort värde
i detta sammanhang att samtliga ämnen
inom området hem och hushåll
hålles samman inom samma organisation.
Jag vill bara nämna ett område,
som i regel betraktas såsom hobbyverksamhet,
nämligen utbildningen i
vävning, ett gammalt fint hemhantverk,
som nu emellertid på vissa orter har
blivit en verklig förvärvsverksamhet
och karakteriseras såsom konsthantverk.
Även här gäller det att sörja för
tillgången på lärare, och jag tror att
yrkesskolan har de bästa möjligheter
att lösa detta problem.

Ja, herr talman, ingen må väl tro att
jag försöker nedvärdera studieförbundens
uppgift genom detta. Jag har endast
velat ge ett litet bidrag till diskussionen
om gränsdragningen. Jag vill
mycket kraftigt betona studieförbundens
möjligheter och företräden på vissa
områden. De har en smidigare anpassning
och friare studieformer. De
får lättare kontakt med folkrörelsernas
ungdom och bör därigenom kunna erbjuda
många rika möjligheter till att
ge ett gott innehåll åt fritiden.

Jag vill därför sammanfattningsvis
säga, att en god planering och samordning
av studieförbundens och yrkesskolornas
verksamhet är den bästa lösningen.

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. vuxenutbildningen

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Jag vill kommentera två
motionspar, det ena I: 798 och II: 993,
där folkbildningsarbetet i studieförbundens
regi har tagits upp till diskussion,
och det andra 1:271 och II:
352, där vissa synpunkter har utvecklats
på utnyttjandet av radio och TV
inom vuxenutbildningen.

Vi motionärer har i det först nämnda
motionsparet pekat på folkbildningsarbetets
viktiga roll i vuxenutbildningen.
Den problemställningen har ju också
berörts av föregående talare. Tretton
statsbidragsberättigade studieförbund
arbetar med en målsättning som kan
rubriceras såsom fritt och frivilligt folkbildningsarbete.
Departementschefen
har även i proposition nr 85 understrukit
betydelsen av dessa förbunds studiecirkelverksamhet.

När propositionen framhåller att yrkesskolor
får anordna deltidskurser
med yrkesutbildande inriktning — visserligen
endast om verksamheten inte
tillgodoses av studieförbunden, men det
är i alla fall kurser med samma karaktär
som studiecirklar — noterar jag som
motionär med tillfredsställelse utskottets
skrivning om en icke alltför skärpt
tillämpning av de uppdragna riktlinjerna.
Enligt min mening kan nämligen
studieförbundens verksamhet i form av
studiecirklar och kurser också ha en
viss yrkesinriktad målsättning, detta
bl. a. till följd av att vi lever i de snabba
förändringarnas samhälle, där kunskapsbilden
ändras genom exempelvis
tillämpad vetenskaplig forskning och
där landvinningar och framsteg görs,
som vårt ordinarie utbildningsväsen
inte omedelbart kan spegla. Sådan kursverksamhet
kan gälla en specifik utbildning.
Som exempel vill jag peka på
den verksamhet som bl. a. i de norra
delarna av vårt land bedrivits i studiecirkelform
i psykologi och pedagogik.
Deltagarna har haft kanske 30 å 40
mils resa till studiecirkelorterna, men
intresset har varit stort, studiefliten
god och studieresultaten utmärkta.

Gränsdragningsfrågorna bör därför i
det aktuella övergångsskedet •— som
också är att anse som försöksverksamhet
— lösas med stor förståelse för och
i samarbete med alla parter som driver
vuxenutbildningen.

Motionsparet I: 271 och II: 352 utvecklar
synpunkter på utnyttjandet av
radio och TV för vuxenutbildning —
detta som utskottet säger vara en centralpunkt
i vuxenutbildningsreformen
och som påpekas ha dubbel målsättning
genom att för det första tillgodose de
vuxnas utbildningsbehov och för det
andra utvidga det pedagogiska utvecklings-
och rationaliseringsarbetet inom
ungdomsutbildningen. Detta har också
av oss i högerpartiet tidigare påpekats
i motioner, där vi begärt en kraftig
satsning på radio- och TV-utbildningen.
Vi har även bl. a. framhållit de fördelar
som kunde uppnås genom att man
inom vuxenutbildningens ram utnyttjar
massmedia i kombination med brevstudier.
Därför är det glädjande att delar
av detta frågekomplex om radio och TV
skall utredas med sikte på bl. a. vuxenutbildningen.

Det bör efter vad jag förstår också
betyda en ökad satsning på pedagogisk
forskning och praktiskt pedagogiskt utvecklingsarbete.
Begreppet satsning
måste när det gäller detta område i
mån av samhällsekonomi innebära ett
ökat ekonomiskt stöd. Anslagen för innevarande
budgetår på detta område är
ju uppförda med drygt 4 miljoner kronor.
Som jämförelse kan jag nämna att
anslagen i USA för sådan verksamhet
enligt uppgift har stigit från cirka 6
miljoner dollars 1961 till över 100 miljoner
dollars 1965 — så viktigt anser
man där det pedagogiska utvecklingsarbetet
vara.

Den som haft förmånen att vara Sveriges
Radios medarbetare i den första
kombinerade radio- och korrespondensundervisningen
i engelska i den obligatoriska
skolan kunde i mitten på 1940-talet vid besök i våra skolor konstatera
vad denna nya undervisningsform •—

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

det var verkligen ett nytänkande, en
reform — betydde för individ och samhälle.

Nu finns det åter möjlighet för en
utredningskommitté att genom en liknande
kombination av massmedia, brevstudier
och undervisning hjälpa till att
lösa expansionsproblem inom vuxenutbildning
och inom den högre utbildningen.
Den möjligheten hälsar de som
bor i glesbygden med glädje, ty där
finns det fortfarande många representanter
för den generation och den begåvningsreserv
som har hjälpt till att
bygga upp vårt moderna samhälle men
som inte har fått den möjlighet till utbildning
som har varit förbehållen tätorternas
invånare.

Ett par ord också med anledning av
propositionens förslag att lärarpersonalen
vid vuxenskolorna tills vidare
bör anställas som extra ordinarie eller
extra tjänstemän. Det är förståeligt om
en försöksverksamhet i allra första början
inte tilldelas ordinarie tjänster. Men
nu skall ju vuxenskolan permanentas
och det förhållandet borde kanske kunna
motivera inrättandet av ordinarie
tjänster. Fördelen av att ha en till skolorna
fast knuten lärarstab är påtaglig.
Verksamheten vid vuxenskolorna är ju
också av rätt speciell art — studiegången
måste bli mer komplicerad, korrespondenskursen
fordrar sin speciella
metodik — och jag föreställer mig att
kontinuiteten inom kollegiet därför vore
en fördel.

Om en stor del av undervisningen
bestrids av timlärare försvåras i allmänhet
lärarrekrytering och schemaläggningen
kan bli mycket besvärlig.
Det förefaller mig därför som om just
i skolor av denna typ ständiga lärarbyten
är ännu mer störande än i skolor
av mer konventionell typ.

Herr talman! I egenskap av motionär
avvaktar jag med stort intresse vuxenutbildningsverksamheten
i allmänhet
och utredningsresultatet av radio- och
TV-undervisningen i synnerhet.

Ang. vuxenutbildningen
Med dessa ord ber jag få ansluta mig
till reservationerna 1, 2, 3 och 4 som är
fogade till statsutskottets utlåtande nr
117.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Statsrådet Edenman har
redan antytt den utveckling som har
ägt rum på skolans område under 1950-talet och som fortsätter under 1960-talet. Jag vill gärna inledningsvis understryka
detta förhållande men kanske
tillägga att vi enbart under den gångna
delen av 1960-talet har fått en grundskolereform,
som togs definitivt år 1962,
vidare 1964 års gymnasiereform och
därtill utbyggnaden på universitetens
och högskolornas område.

Detta är onekligen krafttag av stora
mått, men det är också en stor satsning
som i första hand är en satsning på
ungdomen.

Det är förklarligt — det underströks
också av statsrådet — att kraven på
vuxenutbildning växer i styrka i och
med att klyftan mellan de nu vuxna
och den ungdom som får en längre utbildning
vidgas mer och mer. Hur
många som kan komma i fråga under
den närmaste tiden för en vuxenutbildning
är givetvis svårt att ange. Det har
gjorts ett försök att undersöka den saken,
och man kom då fram till att det
kan röra sig om 150 000 människor i
åldern 21 till 30 år fram till år 1970.

Det är väl heller ingen tvekan om
att det i dag finns otillfredsställda behov
av en fortsatt utbildning bland
exempelvis 1930-talets årskullar, som i
bästa fall fick gå ut i livet med en 8-årig obligatorisk skola bakom sig. Det
torde också vara ostridigt att det finns
förutsättningar för en ytterligare utbildning
bland dem som nu är vuxna.

Jag vill därför framhålla, att man
till de motiv som kan anföras för en
vidgad vuxenutbildning kan räkna
bland annat rättvisekravet. Vi skall vara
på det klara med att det är en gärd

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. vuxenutbildningen
av rättvisa mot dem som nu är vuxna
att de får sin chans till en vidgad utbildning.

Ett annat väsentligt motiv är av arbetsmarknadspolitisk
natur. Det gäller
näringslivets behov av mer och bättre
utbildad arbetskraft. Den snabba ekonomiska
och tekniska utvecklingen
kräver nya kunskaper och färdigheter.
Det är också härvidlag fråga om en
arbetsmarknadsinriktad utbildning och,
såsom även har nämnts tidigare, en
omskolning som måste ske i strukturomvandlingens
samhälle.

När det gäller omfattningen av den
framlagda propositionen har det motionsvis
och reservationsvis anförts, att
den skulle vara begränsad. Den avser
en etapp som i princip omfattar den
gymnasiala utbildningsnivån men också
en arbetsmarknadsinriktad utbildning
och vad som faller inom folkbildningens
område.

Det är inte enbart ekonomiska spärrar
som nu lägger hinder i vägen för
en ytterligare utvidgad vuxenutbildning.
Inte minst viktigt är i detta sammanhang,
att vi också har tillgång till
pedagogisk arbetskraft. Vi vet att lärartillgången
är begränsad. Ungdomsskolan,
som fortfarande är under utbyggnad,
måste i första hand tillgodoses
med lärare. Det är ju därför som departementschefen
i propositionen föreslår
en större satsning på radio och
television och andra tekniska hjälpmedel
för att därmed bl. a. försöka skapa
medier som är undervisningsbärande
och helst eller delvis ersätter lärarledd
undervisning.

Detta område är såvitt jag förstår ännu
rätt oprövat. Jag tror inte att man
ännu har utnyttjat det i ungdomsskolan,
men det kommer väl så småningom att
introduceras även där. I detta sammanhang
inleds också, såsom även har
nämnts, en försöksverksamhet på området.

Det har i reservation nr 2 uttalats,
att man visserligen kan räkna med en
vuxenutbildning på akademisk nivå

och att detta ligger inom verksamhetsområdet
för den kommitté som sysslar
med dessa frågor, men man menar att
det ändå saknas en klart angiven inriktning
på detta utbildningsfält.

Till detta anför utskottsmajoriteten
att kommitténs utredning inte är begränsad
till det gymnasiala stadiet. Den
kan alltså även omfatta den bildningsverksamhet
som ligger på det akademiska
planet, och försöksverksamheten
kommer utan tvekan att bedrivas i nära
samverkan med vederbörande utbildningsorgan,
däribland universitetskanslersämbetet.

I reservation 1 konstateras, som
nämnts, att viktiga områden ligger
utanför de aktualiserade förslagen. Det
föreslås att man redan nu skall gripa
sig an med att utreda det fortsatta reformarbetet
inom vuxenutbildningen.
Utskottet anser sig inte kunna förorda
detta. Med anledning av vad herr Wallmark
sade vill jag betona, att det givetvis
inte är så, att utskottsmajoriteten
betraktar vad som nu förestår som något
avslutat. Det är inte heller så att
utskottet inte skulle ha någonting till
övers för de grupper i samhället som
nu inte skulle komma i fråga. Det är
ingalunda på det sättet, men utskottet
har bedömt saken så, att våra resurser
är begränsade. Vi får satsa på detta och
samtidigt ha blicken riktad framåt mot
en ytterligare vidgad vuxenutbildning.

Till detta vill jag gärna foga vad departementschefen
säger i propositionen
om att det är betydelsefullt att utbildnings-
och arbetsmarknadsmyndigheterna
skaffar sig kännedom om den
utbildningsverksamhet som t. ex. organisationer,
myndigheter och företag
bedriver. Därigenom kan ett underlag
erhållas för ett vidare planeringsarbete
inom vuxenutbildningsområdet. Det
betyder alltså att man skall ha ögonen
fästa på detta och i den fortsatta planeringen
skaffa sig kännedom om den
utbildningsverksamhet som bedrives
exempelvis inom näringslivet.

När det gäller reservation 3 angåen -

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

de inflytandet på utbildningstelevisionen
säger utskottet bl. a. att vad som
nu förestår är ett skede av försöksverksamhet
och utvecklingsarbete. Under
den tiden är det lämpligt att programproduktionen
handhas av den centrala
statliga instans, som föreslagits i propositionen
och som för övrigt redan
är i verksamhet. Verksamheten innebär
att man inköper en privat studio
med material och där producerar skolprogram,
varvid man även kan köpa
privat producerade program.

Den fråga om stipendier o. s. v. som
tas upp i reservation 4 ligger under
utredning hos skolöverstyrelsen. Utskottet
menar att man då bör avvakta
resultatet av utredningen och inte nu
kräva någon snabbutredning på en eller
annan punkt.

Jag vill gärna, herr talman, uppehålla
mig något vid brevskolestudierna,
därför att det förefaller vara en av de
punkter där man på borgerligt håll
binder sig hårt. Jag kan där nämna att
brevskolestipendier inrättades efter ett
riksdagsbeslut 1945. Men det har också
mer och mer diskuterats i olika sammanhang,
om man inte borde inrätta
ett statligt korrespondensinstitut. Man
har fått med det i resonemanget, och
när nu gymnasieutredningen har lagt
fram ett förslag till lösning som departementschefen
och utskottsmajoriteten
accepterat, så menar jag att det inom
ramen för en samhällelig skola, som
man bygger upp med de erfarenheter
vi har redan i Norrköping beträffande
brevskolestudier — sådana ingår redan
nu som en väsentlig del i undervisningen
där — kommer att finnas möjlighet
att bedriva enbart brevskolestudier vid
vuxenskolan i Norrköping.

Det skulle kanske till detta också
kunna sägas att såvitt man tolkar motioner,
reservationer och yttranden
rätt, så innebär motionärernas och reservanternas
förslag att brevskolestuderande
skulle erhålla full täckning
för sina kostnader vid privata korrespondensinstitut.
Detta strider väl

Ang. vuxenutbildningen
mot den princip som tillämpas när det
gäller bidrag till privata skolor. Det är
där fråga om bidrag som inte täcker
hela kostnaden. Såvitt jag kan förstå
är avsikten i detta fallet att hela kostnaden
skulle bli täckt.

Får jag till sist, herr talman, beträffande
det anslag som föreslås i vuxenutbildningspropositionen
— det behandlas
ju av andra lagutskottet och
gäller en merkostnad — säga att det
för tydlighetens skull bör nämnas, att
statsutskottet givetvis räknar med att
de merkostnader, som blir en följd av
ett riksdagsbeslut om de av andra lagutskottet
ändrade bestämmelserna om
resetillägg, skall få bestridas ur det
stora förslagsanslaget till studiebidrag
m. m. Detta anslag föreslås för nästa
budgetår uppfört med 403 miljoner
kronor, varav 266 vad avser studiehjälpen.
Utskottet menar att någon justering
av anslagsbeloppet inte skulle
erfordras. Merkostnaden rör sig om
cirka 8 miljoner kronor, vilket utgör
mellan 3 och 4 procent av det belopp
som står till förfogande.

Herr talman! Med det anförda hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Herr NYMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman
har här åter tagit upp frågan om reservation
1 med krav på en parlamentarisk
utredning av etapp 2, som vi sagt
här tidigare i kammaren. Han har anfört
de skäl som utskottet framdragit.

Jag skulle vilja påminna om en sak,
som jag försökte få fram i mitt första
anförande. Då det gäller vuxenutbildningsområdet
möter vi ett mera komplext,
heterogent utbildningsområde än
något annat utbildningsområde som vi
haft att göra med hittills. Inte minst
av den anledningen tror vi att det är så
oerhört nödvändigt att man får en ordentlig
översyn av vad det rör sig om.
I annat fall kommer vi att utelämna
vissa betydande delar. Vi får inte den

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. vuxenutbildningen

samordning, den planering av vuxenutbildningen,
som vi gärna vill ha om
vi skall realisera den vision som lagts
fram av herr Edenman och i utskottsutlåtandet.

Av den anledningen tycker vi att man
redan nu bör ta upp frågan till en parlamentarisk
översyn.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Mårtensson sade om brevskolestuderande
vill jag ytterligare betona, liksom
jag gjorde i mitt inlägg efter herr
statsrådets uttalande här i kammaren,
att vi absolut inte har någonting emot
Norrköpingsskolan och dess uppgift
som vuxenutbildningsinstitut och ej
heller mot dess möjligheter att bedriva
sin brevskoleverksamhet som är beräknad,
har det sagts, för 1 000 studerande.

Jag vill än en gång erinra om att vi
här i landet har cirka 8 000 studerande
vid andra institut, och även om inte
alla dessa är vuxna så är det en betydande
del. Propositionens och utskottsmajoritetens
förslag är ju egentligen
mycket orättvist mot alla dessa studerande
och också mot de brevskolor som
verkar och har verkat i många år. Jag
kan inte förstå att man på detta sätt
skall behandla de brevskolestuderande
vid de olika instituten efter olika mått.
Jag tycker att det borde vara en riktig
åtgärd att ge dessa brevskoleinstitut
samma chans som man ger dem som
staten har.

Jag vill i det sammanhanget också
hänvisa till det replikskifte jag hade
med statsrådet på den punkten.

Herr MÅRTENSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill endast säga ett
par ord med anledning av Thorsten
Larssons sifferuppgifter. Han talar här
om 1 000 studerande vid vuxenskolan

i Norrköping. Nu är detta inte ett tak
för utbildningen där. Om jag inte missminner
mig är antalet studerande där
i dag uppe i omkring 1 500. Enligt utredningen
räknar man med att antalet
studerande vid vuxenskolan kommer
att stiga rätt väsentligt och om några
år vara uppe i 2 700.

Vid sidan om detta skall man också
ha i åtanke att här kommer de kommunala
skolorna in i bilden både på
det förgymnasiala och på det gymnasiala
planet, och det är tänkbart att elever,
som skulle ha sökt t. ex. Iiermodskurs,
när det kommer en kommunal
skola till stånd i stället söker sig dit
om den ligger i närheten av hemorten.

Vad jag vill ha sagt är att jag tror
att jämförelsetalet inte är riktigt, och
dessutom förmodar jag att de 8 000 elever
vid korrespondensinstituten som
redovisas i motionerna är anmälda elever.
Sedan är det alltid en fråga om
hur många som går fram till något betyg
eller någon examen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Mårtensson att antalet studerande
kanske inte i sak betyder så mycket.
Jag vore mera tillfredsställd om herr
Mårtensson hade sagt att de skulle ha
samma betingelser vid de olika instituten.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag kan i stort sett instämma
med herr Nyman beträffande
de allmänna riktlinjerna för vuxenutbildningens
utbyggande men vill bara
komplettera hans anförande med en del
synpunkter på de delproblem som andra
lagutskottet haft att behandla och
som återfinns i dess utlåtande nr 45.
Motiveringen till reservationen vid detta
utlåtande är, som herr Thorsten
Larsson redan har påpekat, att förslagen
i proposition nr 85 innebär en för -

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

sämring för de studerande vid vuxenutbildningsanstalterna
med lokal rekrytering.
De av dessa, som har bedrivit
heltidsstudier, har hittills erhållit
studiestöd enligt studiehjälpsreglerna.
Detta slopas i och med denna proposition.
Därmed får eleverna vid dessa
vuxenutbildningsanstalter — det blir
ju mest korrespondensstudier, som herr
Thorsten Larsson nämnde — sämre
villkor. Ett godtagande av propositionen
skulle således i det avseendet inte
vara så lyckligt för dem. I reservationen
hemställer vi att sådana konsekvenser
undvikes och att de studerande
vid dessa enskilda anstalter skall betraktas
på samma sätt som andra heltidsstuderande
som får studiehjälp.

Den andra frågan jag vill beröra gäller
resetillägget i studiehjälpsreglementet.
Utskottet har här frångått propositionens
förslag och biträder det förslag
som centrala studiehjälpsnämnden
framlagt. Det innebär att resetillägg
skall utgå efter enbart färdväg och när
denna är minst 6 kilometer. Utskottet
har övergivit fågelvägsbegreppet, som
har haft stora orättvisor till följd. Det
har sagts att de administrativa problem,
som därigenom kunde uppkomma, skulle
bli besvärliga, men utskottet anser
att dessa inte bör överdrivas. I det uttalandet
vill jag helt instämma. Det är
mycket enklare och lyckligare för de
studerande om det blir på det sätt som
utskottet föreslår, nämligen att uteslutande
färdväg skall vara utslagsgivande
då det gäller resetillägg i studiehjälpsreglementet.
På den punkten vill jag
yrka bifall till utskottets hemställan.

Den tredje punkten har kanske inte
berörts så mycket här, men den har
kommit att bli aktuell. Eftersom ordföranden
i centrala studiehjälpsnämnden
kommer att ta till orda efter mig,
hemställer jag till honom om att dessa
frågor löses. Det gäller elever som i
förtid vill återbetala sitt studielån. Vi
vet att det rör sig om ganska betydande
kostnader — de har räntor att betala
och en indexreglering som gör att lå -

Ang. vuxenutbildningen
nen stiger. Det medför att många studerande
vill återbetala sina studielån,
så snart de har möjlighet därtill.

Nu har det visat sig att detta erbjudit
mycket stora svårigheter. I synnerhet
i Lund har studenterna klagat mycket.
Jag hemställer att förenklingar må vidtagas
i gällande författningar, så att
det inte skall vara så krångligt att återbetala
sitt studielån i förtid, om det
skulle visa sig möjligt för någon.

Jag vill även understryka — jag tror
också herr Mårtensson var inne på det
— att den ökade kostnad det enligt utskottets
förslag innebär att resetillägget
i studiehjälpsreglementet skall beräknas
efter färdväg och inte fågelväg, vilket
drar en kostnad på cirka åtta miljoner
kronor, dock bara utgör tre å fyra
procent av det totala belopp som ställts
till förfogande för dessa studiesociala
ändamål. Det beloppet kan inte vara
större än att det bör kunna täckas av
det ordinarie anslaget, som är ett förslagsanslag.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till ett par avsnitt som varit föremål
för andra lagutskottets behandling. För
det första hälsar jag med tillfredsställelse
att utskottet enhälligt har godtagit
ändringen av 19 § i studiehjälpsreglementet,
som innebär att den gamla
orättvisan med fågelvägsberäkning av
färdvägen tas bort — vilket herr Edström
nyss har berört — om riksdagen
nu som jag hoppas bifaller utskottets
hemställan.

Under behandlingen framkom det
att de olika intervallen för dessa bidrag
kan behöva ändras med hänsyn till att
man har genomfört eller kommer att
genomföra taxeändringar på de olika
transportmedlen. Jag förutsätter att departementet
vid utformningen av kungörelsen
tar hänsyn till dessa ändringar,
så att man inte omedelbart skapar
nya orättvisor på den grunden.

Andra lagutskottet har inte kunnat

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. vuxenutbildningen
enas om utformningen av det studiesociala
stödet till dem soin bedriver
studier vid vuxenutbildningsanstalter
med lokal rekrytering men som gör det
på heltid. För närvarande utgår ett
vuxenutbildningsbidrag i studiernas
slutskede, men det föreslår man nu
skall slopas. Propositionens förslag innebär
att elever vid anstalter med riksrekrytering
som bedriver studierna på
heltid förutom studielån även skall
kunna erhålla studiebidrag.

Nu säger utskottsmajoriteten att detta
bara kan drabba ett mindre antal
studerande och att man därför någon
gång i framtiden kan överväga de saker
som påpekas i centerpartimotionen.
Över huvud reagerar jag mot att man
medger att det finns en orättvisa i förslaget
men inte anser att vi behöver ta
så hårt på det, eftersom det inte är så
förfärligt många som drabbas av den.
Om man är medveten om att det inte
är rättvisa mellan olika kategorier, får
det förhållandet att de som drabbas av
orättvisan är få inte vara något skäl
att inte undanröja den orättvisan.

Jag tycker också att utskottets uttalande
på denna punkt kan jämföras med
departementschefens uttalande på sid.
47 i propositionen:

»Jag vill dock i likhet med GU erinra
om att den enskilde studeranden
inom ramen för såväl den riksrekryterande
som, i varje fall på de största
orterna, den lokala vuxenutbildningsorganisationen
har möjlighet att utforma
sitt studieprogram så att heltidsstudier
i praktiken kan bedrivas.» På
nästa sida uttalar departementschefen
»att om erforderligt elevintresse finns
några hinder inte föreligger mot att
heltidsundervisning förläggs till dagtid».
Departementschefen förutsätter
att undervisningen skall bedrivas som
koncentrationsundervisning.

Detta kan jämföras med vad departementschefen
säger längre fram i propositionen,
på sid. 99, där han hänvisar
till en tidigare proposition och där
han betonar »betydelsen av att det stu -

diesociala stödet inom de skilda systemen
blev ur den enskildes synpunkt i
stort sett likvärdigt».

Det är inte precis min vana att citera
ur propositioner och andra handlingar,
men jag har velat göra det nu,
inte minst mot bakgrund av den beskyllning
som statsrådet -—• som inte
är i kammaren nu — riktat mot oss
inom oppositionen, att vi inte särskilt
noga skulle läsa Kungl. Maj:ts propositioner.
Vill man ge innehåll åt den deklaration
som statsrådet har lämnat
här, att det studiesociala stödet ur den
enskildes synpunkt skall bli i stort sett
likvärdigt, bör man nog ansluta sig till
yrkandet i motionen, att de som vid
utbildningsanstalter med lokal rekrytering
bedriver studierna på heltid skall
ur det studiesociala stödets synpunkt
jämföras med dem som bedriver sådana
studier vid någon riksrekryterande
anstalt. Jag är överraskad över att socialdemokraterna
har kunnat gå med
på att sätta denna grupp i strykklass.
Det får man väl ändå säga har skett nu,
eftersom propositionens förslag innebär
att nuvarande stöd skall tas bort.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Begreppet vuxenutbildning
innehåller i all sin mångtydighet
mycket som inte bara ger en känsla av
utan också reellt är framåtskridande,
framsteg och ökad personlig frihet.
Vuxenutbildningsreformen har därför
varit en av de utbildningspolitiska målsättningar
som man gärna och ofta talat
om, även om konkretiseringen av
innehållet inte alltid varit så lätt att
göra. Proposition nr 85 är därför ett
välkommet tillskott i reformarbetet på
utbildningssektorn. Grundskoleref ormen,
gymnasiereformen och utbyggandet
av den postgymnasiala utbildningen
har samtliga riktat sig till ungdomen.
Under en övergångstid kommer
detta, som redan antytts, att medföra
betydande skillnader i utbildningsnivå
mellan generationerna.

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

Skillnaderna i kunskaper kan naturligtvis
inte mätas bara genom utbildningstidens
längd. Den vuxne kan utjämna
sin eftersläpning gentemot dagens
ungdomar i fråga om grundutbildning
genom samhällsaktiviteter av olika
slag. Folkbildningsarbetet betyder
oerhört mycket därvidlag. Därför ingår
folkbildningen också som en betydande
del i vuxenutbildningsproblematiken.

I dag har emellertid den arbetsmarknadsinriktade
utbildningen kommit att
kvantitativt alltmer dominera i betydelse
inom vuxenutbildningen därigenom
att den vuxne tillförs kunskaper,
som han inte tidigare haft tillfälle att
förvärva, och att det därför blivit möjligt
för honom att fungera i ett samhälle
där arbetsmarknadsmässiga förändringar
ständigt pågår. Denna form
av vuxenutbildning gör det möjligt att
öka framstegstakten i samhället och ge
den enskilda människan utbyte i form
av ökad anställningstrygghet genom
ökade kunskaper.

Propositionen är välkommen, sade
jag, därigenom att den — förutom de
områden jag nyss snuddade vid — också
möjliggör en vidgad förgymnasial
och gymnasial vuxenutbildning i samverkan
med den etablerade ungdomsskolan.
Jag tycker att organisationen
är bra. Den möjliggör såvitt jag kan
förstå ett underlättande av fortsatt expansion
inom vuxenutbildningen på
detta område och i och för sig också
en stimulans för den kunskapsutjämning
mellan generationerna som jag
förut nämnde.

Herr talman, efter dessa mera allmänt
hållna synpunkter skall jag ta
upp några speciella frågor som förekommer
i andra lagutskottets utlåtande
nr 45, som behandlar den studiesociala
sidan av förslaget på vuxenutbildningens
område men också innehåller förslag
om betydande förbättringar av
studiehjälpen för de yngre eleverna.

I fråga om propositionens förslag om
förbättringar av studiehjälpen för äld -

Ang. vuxenutbildningen
re studerande utgår departementschefen
från att vuxenutbildningen i fortsättningen
liksom hittills i huvudsak kommer
att bedrivas på deltid. Denna uppfattning
har ju från flera håll här i dag
också vitsordats av representanter för
olika partier. Det finns dock även ett
betydande antal studerande som redan
nu bedriver heltidsstudier på gymnasial
nivå inom den vanliga ungdomsskolans
organisation, trots att de är
äldre än 21 år då de börjar sin utbildning.
För båda dessa grupper gäller,
antingen de uppbär studiebidrag eller
inte, att de kan få studielån. Hittills
har beloppet varit maximerat till 5 000
kronor per läsår för äldre elev, d. v. s.
sådan elev som fyllt 21 år när studierna
påbörjats. De yngre eleverna har
haft ett tak för studielånen på 3 500
kronor. Jag kan nämna att för närvarande
ligger det genomsnittliga lånebeloppet
för låntagarna på cirka 3 300
kronor. Bedriver man däremot studier
på postgymnasial utbildningslinje och
uppbär studiemedel är studiestödet
högre.

Nu föreslås att de äldre eleverna, om
de har försörjningsplikt mot minderårigt
barn, skall jämställas med dem
som studerar under liknande förhållanden
och uppbär studiemedel. Det
betyder att lånebeloppet för dessa i
fortsättningen kommer att med nuvarande
basbelopp uppgå till cirka 9 000
kronor per år om man har försörjningsplikt
mot ett barn. Därmed har jämställdhet
mellan de båda studiesociala
systemen i detta avseende uppnåtts, ett
förslag som jag har all anledning att
från olika utgångspunkter hälsa med
tillfredsställelse.

Nu får den gymnasiala vuxenutbildningen
en ändrad organisation och
därmed ändrade läroplaner. Det har
medfört att en förändring av studiestödet
har föreslagits för elever vid
vuxenutbildningsanstalt. Utskottet tillstyrker
förslagen i vad de avser förändringar
i studiehjälpen. Enklast kanske
man kan uttrycka detta så, att det

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. vuxenutbildningen
tidigare förekom ett intensivt slutskede
i dessa studier fram till t. ex. realexamen
eller studentexamen, medan detta
slutskede nu ersättes av ett större antal
preparandkurser vid respektive
skolor. Yuxenutbildningsbidraget, som
nu föreslås avskaffat, utgick just under
detta slutskede. Det var det enda studiestöd
som då beviljades t. ex. till elever
som gick i kvällsgymnasiet. Det
utgick med 1 000 respektive 2 000 kronor
beroende på om man siktade mot
realexamen eller studentexamen. Nu är,
som jag nämnde, slutskedet i studierna
inte markerat på samma sätt som tidigare,
och dessutom har ju departementschefen
avvisat tanken på en parallelläsning.
Därför föreslås i stället
att elever vid våra riksrekryterande
gymnasier i Norrköping och Härnösand
skall erhålla reseersättning för de
kostnader som de har för resor till och
från skolorna i samband med de olika
preparandkurser som de nu måste bevista
och vilkas antal är större än tidigare.

Då eleverna vistas vid skolorna kommer
studiehjälp i form av bidrag jämte
tillägg att utgå, även om kurstiden understiger
åtta veckor, vilket ju är den
minimigräns i övriga fall som gäller
för heltidsstudier. De föreslagna åtgärderna
ger, enligt vad jag kan förstå,
hel täckning för det bortfall som skapas
genom slopandet av vuxenutbildningsbidraget
och sannolikt också en
förbättring för flertalet studerande.

Den lokala vuxenutbildningen kommer
i huvudsak att bedrivas såsom deltidsstudier
av personer, som sålunda
behåller sin anställning under den tid
studierna pågår. För de merkostnader
som uppstår har de möjlighet att erhålla
studielån på sätt som jag nyss
har nämnt. På ett antal platser i landet
kommer nu att upprättas särskilda lokala
vuxenutbildningsanstalter, och
förmodligen räcker inte underlaget till
för dem mer än på ett fåtal större städer
och orter i landet. Den reservation

som finns vid utskottets utlåtande talar
i för mig i varje fall dunkla ordalag
om att den som kommer att bedriva
heltidsstudier vid någon av dessa lokala
vuxenutbildninganstalter får försämrade
villkor och bör ha studiehjälp
i form av bidrag och tillägg.

Herr Edström ansåg att det här gällde
studerande som i huvudsak studerade
vid korrespondensinstitut. Det kan
inte vara rätt, ty det måste enligt vad
som framgår av andra lagutskottets utlåtande,
reservationen och även motionen
gälla de heltidsstuderande vid
lokala vuxenutbildningsanstalter. Utskottet
säger att för närvarande kan
deltidskurser inte kombineras. Om en
studerande skulle ägna praktiskt taget
hela sin tid åt studier i olika deltidskurser,
så kan han inte erhålla studiebidrag
jämte tillägg. Jag vill vitsorda
att den tolkningen av reglementet är
riktig. Emellertid är kombination av
dessa kurser ytterligt sällsynt. Man kan
naturligtvis tänka sig att en person bedriver
kvällsstudier vid ett vuxengymnasium
och dessutom på dagtid går
igenom en eller flera ämneskurser i
t. ex. en yrkesskola. Denne kan, då han
i dagsläget skulle vara inskriven vid
flera läroanstalter, inte erhålla studiehjälp.
Detta är riktigt, men jag kan
också vitsorda att den typen av elever
praktiskt taget knappast förekommer
alls.

I den nya vuxenutbildningsorganisationen
däremot kommer ju målsättningen
att vara att eleven har ett klart angivet
studiemål för att han skall få studera.
Det kan t. ex. vara utformat som
önskemål om studier i flera ämnen.
Skulle det vara möjligt att bedriva heltidsstudier
vid lokal vuxenutbildningsanstalt,
d. v. s. studier som fortgår över
åtta veckor och omfattar en lärarledd
undervisning på lägst 25 veckotimmar,
finns i varje fall inget författningshinder
för studiehjälp i form av bidrag
och tillägg. Jag vågar påstå att letar
man upp elever av det slaget så skall

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

i stället studiehjälp i den här formen
utgå. Reservationen slår därför in öppna
dörrar.

Det tillåts mig kanske, herr talman,
även om jag tagit upp frågor som behandlats
av andra lagutskottet, att också
säga några ord om den reservation,
nr 4, till statsutskottets utlåtande nr
117 som handlar om korrespondensstuderandes
villkor. Jag vill påstå att
även den reservationen slår in öppna
dörrar.

Herrar Thorsten Larsson och Nyman
har mycket energiskt och mycket skickligt
förfäktat att elever som fortsätter
att studera vid Hermods kommer i ett
sämre läge än elever som kommer att
bedriva korrespondensstudier vid Norrköpingsgymnasiet.
Herr Thorsten Larsson
angav antalet sådana elever till
8 000. Han sade att däri ingår även en
del yngre, och det är väl riktigt. Jag
är medveten om att en förändring av
utbildningsmålet sker även på det här
området. Nu utgår brevskolestipendier
till dem som vid korrespondensinstituten
bedriver studier riktade mot realoch
studentexamen. Fullt naturligt har
antalet sådana studerande varit begränsat.
Förra budgetåret utdelades 372 dylika
stipendier, och det har beräknats
att antalet brevskolestipendiater under
det kommande budgetåret skulle komma
att uppgå till högst 500.

Det intressanta är att reservanternas
önskan att likställa dessa elever med
elever vid Norrköpingsgymnasiet utmynnar
i tre yrkanden: för det första
borttagande av tentamensavgifter —
härom pågår utredning inom skolöverstyrelsen
— för det andra utredning
om att kostnaderna för studiematerialet
också skulle betalas av staten — reservanterna
är alltså inte klara med ställningstagandet
på den punkten — och
för det tredje införande av ersättning
till dem som deltar i preparandkurser
— det torde, säger reservanterna, inte
vara något större problem, vare sig administrativt
eller ekonomiskt. Så yrkar
de att kostnaderna skall ersättas med

4 Första kammarens protokoll 1967. Nr 31

Ang. vuxenutbildningen
en halv miljon kronor. Nej, det är inte
något större administrativt problem,
herr Thorsten Larsson och herr Nyman.
Redan nu erhåller nämligen de
elever studiehjälp, som bedriver studier
vid Hermods och genomgår de
preparandkurser som skolan anordnar.
Jag har inte uppgifter för innevarande
läsår utan för det föregående. Skolan
anordnade under höstterminen 1965 en
och vårterminen 1966 två preparandkurser
om vardera åtta veckors längd,
vartill man i vissa fall har lagt laborationskurser.
Dessa studerande hade studiehjälp
i form av bidrag och tillägg.
Kanhända skulle det vara anledning att
inte bara uppmana regeringspartiets företrädare
att noggrant studera reservationen
utan också att litet närmare tänka
igenom bakgrunden till det man yttrar
sig om. Under det nämnda läsåret
utgick studiehjälp med sammanlagt cirka
72 000 kronor. Jag kan tillägga att
dessa elever i fortsättningen självfallet
kommer att erhålla studiehjälp, om förutsättningarna
för heltidsundervisning
alltjämt föreligger.

Innan jag går över till de yngre elevernas
studiestöd vill jag gärna säga
några ord i anledning av ett yttrande
av herr Wallmark. Han tog upp frågan
om samordningen mellan de studiesociala
stödåtgärderna då det gäller dels
dem som genomgår utbildning i arbetsmarknadsverkets
regi och dels dem som
studerar efter mera traditionella regler.
Herr Wallmark nämnde som exempel
en studentska med försörjningsplikt
mot ett eget barn — det hade ansetts
att hon inte skulle ha studiemedel utan
att hon och hennes medsystrar borde
uppbära omskolnings- eller utbildningsbidrag
från arbetsmarknadsverket. Ja,
jag är helt överens med herr Wallmark
om att gränslinjerna måste vara klara
mellan de olika, låt oss kalla det, studiesociala
systemen inom vuxenutbildningen.
Beträffande det akiuella exemplet
kan jag också säga att överenskommelse
har träffats mellan de centrala
myndigheterna om att dessa student -

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. vuxenutbildningen
skor bör och skall uppbära studiemedel
och ingenting annat, i den mån de inte
är omskolningsfall — de kan ju tvingas
avbryta sina påbörjade studier och gå
in på yrkesstudier av annat slag. Det
finns ingenting som talar för att en studentska
eller någon annan kvinna som
studerar vid postgymnasial utbildningsanstalt
skall få sämre förutsättningar
att återbetala studiemedel därest hon
har ett eget barn under studietiden. I
studiemedelssystemet finns ju också
en återbetalningsspärr, som ger trygghet
åt den som till äventyrs skulle komma
i ekonomiskt trångmål.

Herr Edström ställde en direkt fråga
till mig, och jag fattade honom så att
det gällde personer som uppburit studiemedel
och ville återbetala dem i förtid;
han önskade att man skulle underlätta
detta. Riksdagen kommer under
höstsessionen att få ta ställning till en
förordning om studiemedelsavgifter,
där detaljerna i detta återbetalningssystem
skall närmare regleras. De nu
gällande bestämmelserna kan måhända
vara krångliga, men det beror väl i så
fall på att det har varit ett provisorium.
Första ordinarie återbetalning av studiemedel
sker ju inte förrän under
kommande år.

Låt mig i detta sammanhang också
framföra ett litet önskemål. Det gäller
avvecklingen av brevskolestipendierna.
Denna avveckling bör enligt mitt förmenande
kunna ske genom lämpliga
övergångsbestämmelser, eftersom korrespondensstudier
siktande mot t. ex.
studentexamen ju ofta drar ut över
fem å sex år, medan stipendierna regelmässigt
utbetalas först i avslutningskedet.
Det finns därför självfallet alltjämt
en mängd ungdomar för vilka detta system
gäller. De bör antingen få fri materiel
eller under en avvecklingstid ha
rätt till de nuvarande brevskolestipendierna.

Jag skall också säga några ord om
förbättringarna för de yngre eleverna
i fråga om studiehjälpen. Främst gäller
det resetilläggen beträffande vilka de -

partementschefen anmält att han är beredd
att föreslå en höjning med 30 procent
genomgående. Centrala studielijälpsnämnden
kunde vid sin petitaframställning
i fjol konstatera att ökningen
under två år av biljettkostnaderna
i genomsnitt uppgår till 17 procent,
och även om ytterligare en höjning har
skett sedan dess täcker den angivna
höjningen mer än väl kostnadsstegringen.
Dessutom är det, som herr Fälldin
också antydde, nödvändigt med en justering
av avståndsklassernas gränser
för att systemet skall fungera på ett
tillfredsställande sätt. SJ har ändrat
bestämmelserna när det gäller månadsbiljetter,
och det har fått vissa återverkningar,
men det är en teknisk fråga
som jag nu inte behöver gå in på.

Andra lagutskottet begärde år 1965
en översyn av resetilläggen — det gällde
då den s. k. fågelvägsregeln — och
nu föreslår utskottet att det förslag som
utarbetades inom centrala studiehjälpsnämnden
år 1965 skall bifallas. Det
innebär i korthet att man övergår till
att bestämma resetillägget efter den
verkliga färdvägen. På den punkten
har departementschefen utan någon
närmare motivering avvisat förslaget.
Det har väl kommit fram både under
departementschefens anförande och i
andra yttranden här i dag att motivet
har varit kostnadsskälet. Kostnaden
skulle uppgå till cirka 8 miljoner kronor.
Jag har egentligen ingen som helst
anledning att ytterligare argumentera
i detta ärende då jag personligen är
till freds med den enighet som har
uppnåtts i detta sammanhang. Jag betraktar
nämligen den här förändringen
som en betydande förbättring för eleverna
som väl har haft anledning att
undra över resetilläggets konstruktion.
Herr Thorsten Larsson kan väl ha rätt
när han säger att det är en smått sensationell
behandling som frågan om
fågelvägen har fått sedan år 1964. Jag
fattade det så att han ansåg att riksdagen
skulle ha haft initiativet hela tiden;
det är bara synd att några peng -

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

ar inte liar beviljats för detta ändamål.
Tillåt mig, ärade kammarledamöter, erinra
om att man inte kan genomföra
reformer utan att anslag beviljas. Det
kostar 8 miljoner kronor, och herr Mårtensson
anförde från statsutskottets
sida nyss att beloppet utgör 3 å 4 procent
av de medel som ställts till studiehjälpsnämndens
förfogande för studiebidrag.
Ja, visst är det så, men nu utfärdas
ju anvisningar och i år direktiv
till de centrala myndigheterna att uppgöra
sina anslagsäskanden så att de
inte inrymmer några särskilda belopp
som man kan ta fram så här vid sidan
om. Jag förmodar att kammaren ändå
kan tro mig på mitt ord när jag säger
att jag inte haft någon anledning att
skriva under en petitaframställning som
upptagit icke motiverade belopp. Jag
fattar därför detta märkliga ställningstagande
från statsutskottets sida så att
ett bifall till andra lagutskottets förslag
också innebär att riksdagen är beredd
att medge ett överskridande av det belopp
det kan bli fråga om. Det har ju
beräknats till 7 å 8 miljoner kronor. I
så fall kommer ju ärendet så småningom
tillbaka till kammaren.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av hem Larssons svar
på min fråga om de studiesociala förmånerna
för studentskor med försörjningsskyldighet,
vilka alltså nu överförts
från studiemedelssystemet och i
stället får bidrag från arbetsmarknadsstyrelsen.

Herr Larsson framhåller nu att det
träffats en överenskommelse mellan utbildnings-
och arbetsmarknadsmyndigheterna,
tydligen om att enbart studiemedel
skall utgå. Jag hälsar detta med
mycket stor tillfredsställelse.

Jag tog upp frågan såsom ett exempel.
Enligt vad jag är informerad om
rör det sig om ganska många hundra
personer, som i varje fall hittills fått
stöd enligt det system som jag talar om.

Ang. vuxenutbildningen
Jag kände till att man övervägde en
omläggning, men det förslag jag hade
hört ryktas om avsåg att man skulle
övergå till att dels bevilja dem studiemedel,
dels om arbetsmarknadsverket
ansåg sig vilja ge ett tillskott låta ett
sådant utgå.

Jag tolkar herr Larssons inlägg nyss
så, att dessa studerande uteslutande
skall få studiemedel, och det tycker jag
är ett helt riktigt sätt att gå till väga.
Skulle det visa sig att studiemedlen är
otillräckliga eller att detta system kanske
är alltför stelbent, är det systemet
som skall ändras. Vederbörande skall
inte behöva vända sig till flera olika
instanser.

Jag anförde alltså dessa studentskor
enbart såsom ett exempel. Det finns åtskilliga
hundra personer även på det
rent gymnasiala stadiet, som avlönas
och betalas av arbetsmarknadsverket
under sina heltidsstudier, också sådana
som alltså borde falla under studiehjälpsförordningen
såsom alla andra
gymnasiala studerande.

Jag har den förhoppningen att man
när man nu har lyckats finna en lösning
på de postgymnasiala studiernas
finansiering skall kunna gå samma väg
också när det gäller dessa kategorier.
Allmänt sett får vi ju vänta till nästkommande
år innan det kommer en
samlad studiesocial reform, men jag
tackar ändå herr Larsson för svaret.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår herr Lars
Larssons ambition i egenskap av ordförande
i studiehjälpsnämnden att ordna
förhållandena så bra för de studerande
i bidrags- och studielånshänseende,
att han kanske läser skrivningen
något gynnsammare i detta avseende
än vad som egentligen kan utläsas ur
den.

Jag kunde på denna punkt ha citerat
direkt från propositionen, men jag skall
inte tynga debatten med detta utan skall

Nr 31

Onsdagen den 24 mai 1967

Ang. vuxenutbildningen
bara hänvisa till att exempelvis brevskolestipendierna
skall avvecklas. Låt
mig också hänvisa till statsutskottets utlåtande
nr 117. Jag syftar inte på reservationen
utan på utskottsmajoritetens
alternativ. De som står för detta
inom avdelningen i utskottet är herrar
Näsström och Mårtensson samt fröken
Gunnel Olsson. Man uttalar helt enkelt
att brevskoleeleverna vid skolan i
Norrköping otvivelaktigt i ekonomiskt
hänseende är gynnsammare ställda än
andra korrespondensstuderande. Vidare
argumenterar man för det av mig
tidigare berörda förhållandet att detta
skulle vara ett jämställande av dessa
korrespondensinstitut med privatläroverk.

Men kan herr Larsson lägga in en
välvilligare tolkning i detta än statsutskottet
gjort är jag enbart tacksam
härför. Det är detta jag hela tiden efterlyst.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Inte heller jag vill bestrida
herr Larssons goda vilja när det
gäller att tolka de studiesociala bestämmelserna.
Men när han beskyller oss
som står för reservationen till andra
lagutskottets utlåtande för att ha formulerat
vår mening dunkelt, vill jag
ändå säga att man inte fick någon större
klarhet genom det resonemang som
herr Larsson förde kring den reservationen.
Herr Larsson får väl bestämma
sig. Som ledamot av lagutskottet står
han för vad utskottet säger: »Motionärernas
förslag, som f. n. endast torde
vara av betydelse för ett mindre antal
studerande, kan emellertid enligt utskottets
mening vara värt att beakta
i samband med övervägandena om det
framtida studiefinansieringssystemet.»
Man säger alltså för det första att det
finns sådana elever och för det andra
att det kan vara värt att se över problemen
i framtiden.

När nu herr Larsson från talarstolen
skall kommentera reservationen till

samma utlåtande säger han, om jag inte
fattade honom fel, att om man kan söka
upp den elev som har denna kurskombination
är han berättigad till detta
studiesociala stöd. Ettdera måste i rimlighetens
namn gälla. Eftersom det vid
utskottsbehandlingen kom fram sådana
synpunkter som är återgivna i utskottsmajoritetens
uttalande, har vi funnit
skäl för att reservera oss i syfte att ge
rättvisa åt dem som väljer denna metod
för sina studier.

Herr LARSSON, LARS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag kanske borde tacka
för meddebattörers välvilliga inställning
till min goda vilja. Men det hade
varit mycket angenämare om någon av
dem hade förklarat för mig hur man
mera generellt skall kunna bedriva heltidsstudier
vid de kommande lokala
vuxenutbildningsanstalterna. Jag föreställer
mig att det är möjligt att sådana
studier kommer att kunna bedrivas
i de större orterna. Lokal vuxenutbildningsanstalt
kan nu, om jag läst
propositionen rätt, inrättas först när
man uppnår ett poängantal av 16 i en
kommun, d. v. s. man har mer än 8 000
påbörjade lektioner per läsår. Utskottet
har sagt i utlåtandet och jag har sagt
från denna talarstol att om heltidsstudier
bedrives skall undervisningen stå
till förfogande inte bara på kvällstid
utan på olika tider av dagen. Jag kan
tänka mig att man kan lägga upp ett
studieprogram vid den lokala vuxenutbildningsanstalten
i Stockholm som
t. ex. gör det möjligt att bedriva heltidsstudier.
Med den målsättning som
uppställts i vuxenutbildningen innebär
detta alltså inget problem för närvarande.

Vid handläggandet av den mera slutliga
utformningen av vuxenutbildningens
studiestöd kan ju ytterligare synpunkter
ha kommit in i bilden. Då har
jag väl all anledning att påstå att man
bör beakta dessa och att de bör kom -

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

ma in i detta sammanhang. Herr Fälldin
och jag har kanske missuppfattat
varandra, men jag menar att den elev
— det var om den som jag sade att han
inte var många!, som f. n. bedriver heltidsstudier
vid flera olika vuxenutbildningsanstalter
inte av den anledningen
kan få studiestöd.

Herr Thorsten Larsson gled förbi det
som han hade argumenterat med så hårt
förut nämligen att eleverna vid Hermods
inte fick studiebidrag vid preparandkurserna.
Det är ju där man skiljer
sig i uppfattningarna. Beträffande
bidrag från staten för att klara kursmaterialet
som är fritt och betalas av statsmedel
för dem som studerar i Norrköping,
det vill reservanterna i statsutskottets
utlåtande inte införa utan utredning.

Beträffande den tredje punkten som
gäller tentamensavgifterna är det bara
fråga om den takt som skolöverstyrelsens
utredning skall arbeta i. Men dessa
korrespondensstuderande erhåller studiehjälp
under preparandkurserna.

Detta var bara en liten upplysning.
Jag trodde att den skulle ha förändrat
ställningstagandet.

Slutligen, herr talman, har jag ingen
anledning att närmare gå in på herr
Wallmarks yttrande. Jag tror att vi är
helt överens om hur den av arbetsmarknadsstyrelsen
bedrivna utbildningen
bör finansieras studiesocialt. Det finns
många andra aspekter på bidrag via arbetsmarknadsstyrelsens
anslag, och en
överlappning så att man erhåller dels
omskolningsbidrag och dels möjlighet
till studielån eller som det angavs i
exemplet från den postgymnasiala sidan,
i stället för studiemedel utbildningsbidrag.
Den överlappningen tror
jag att vi skall försöka komma ifrån,
ty den är olycklig för den fortsatta
utvecklingen. Jag tror också att myndigheterna
i stort sett är överens på den
punkten.

Ang. vuxenutbildningen

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Larsson
säga att intill dess att utskottsmajoriteten
tagit avstånd från departementschefens
uttalande får vi utforma våra
reservationer mot den bakgrunden. Jag
noterar bara att herr Larssons bedömning
inte sammanfaller med departementschefens.
Ty denne säger att han i
likhet med gymnasieutredningen vill erinra
om att den enskilde studerande
inom ramen för såväl den riksrekryterande
som, i varje fall på de största orterna,
den lokala vuxenutbildningsorganisationen
har möjlighet att utforma
sitt studieprogram så att heltidsstudier
i praktiken kan bedrivas.

Han säger också att han på denna
punkt vill uttala att om erforderligt
elevintresse finns några hinder inte föreligger
mot att deltidsundervisningen
förläggs till dagtid.

Då drar vi den slutsatsen, att om man
har denna begränsning, som andra lagutskottets
majoritet erkänner, så att dessa
studerande inte får samma ställning
studiesocialt som vid de riksrekryterande
anstalterna kan man inte förverkliga
det som departementschefen uttalar
som önskvärt och möjligt. Att herr Larsson
i debatten tillåter sig en annan tolkning
kan vi vid utformningen av våra
reservationer rimligen inte ta hänsyn
till.

Herr LARSSON, LARS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Departementschefen har
väl inte sagt att den som bedriver heltidsstudier
inom vuxenutbildningen inte
skall få studiehjälp. Vi diskuterar om
studiehjälp skall utgå eller inte. Vi diskuterar
två helt skilda förutsättningar,
nämligen elever som bedriver heltidsstudier
genom att studera vid två eller
flera olika utbildningsanstalter i dag
och elever som i framtiden kommer att
bedriva heltidsstudier inom den lokala
vuxenutbildningen. Jag har sagt att
den lokala vuxenutbildningens organisa -

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. vuxenutbildningen
tion såvitt jag förstår möjliggör heltidsstudier
— och det har väl också departementschefen
antytt — i begränsad
omfattning, nämligen på de orter som
har de stora utbildningsresurserna. Bedriver
man heltidsstudier under åtta
veckor och lärarledd utbildning, för
närvarande enligt praxis minst omkring
25 timmar per vecka, då utgår
studiebidrag.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Jag tänkte nästan säga, herr talman,
förlåt en yngling att han tar till orda
vid denna tid av debatten, men jag kom
att tänka på att jag trots allt är ganska
gammal, i varje fall som ledamot av
denna kammare. Under hela den tid jag
har varit med här i riksdagen har vi
diskuterat folkhögskolefrågor.

Jag tycker nog att folkhögskolans
roll i vuxenutbildningen inte på ett tillbörligt
sätt har tillgodosetts vare sig
genom propositionen, utskottsutlåtande!
eller här i kammardebatten. Jag vill
därför göra några kommentarer i anslutning
till det yrkande i centerpartimotionen
som herr Thorsten Larsson
tidigare har berört. I motionen hemställer
vi att folkhögskolan skulle få rätt
att anordna ämneskurser enligt läroplanen
för grundskolan, fackskolan och
gymnasiet och därifrån också ge betyg.

Frågan om betyg eller inte betyg i
folkhögskolorna har tillhört de stora
debattämnena i denna kammare, och
jag har ingen anledning att ta upp den
debatten nu.

Jag skall endast kommentera frågan
något ur den synpunkten att det hade
varit fördelaktigt att ge vuxenundervisningen
vid folkhögskolorna en helt annan
dimension än vad som nu tydligen
kan bli fallet. Gör man det tankeexperimentet
att 10 procent av undervisningen
vid folkhögskolorna skulle kunna
utgöras av reell vuxenundervisning
på heltid får man ett antal av cirka
10 000 elever, vilket i jämförelse med
t. ex. Norrköpingsskolans redovisade

elevantal säger någonting om de möjligheter
som folkhögskolan verkligen har.

Jag delar departementschefens och
utskottsmajoritetens uppfattning att
folkhögskolans huvudsakliga inriktning
alltjämt skall vara att lämna bildning
och behålla sina fria former. Men om
en liten del av undervisningsverksamheten
i folkhögskolan finge användas
för vuxenundervisning på det sätt som
jag här har antytt, skulle det på intet
sätt förstöra huvudintrycket av en fri
och frivillig skola, där man har utrymme
för så många andra inriktningar.
Jag har många gånger hävdat att det
ena goda inte behöver förskjuta det andra
— man kan här tänka sig ett både
— och.

Det kan emellertid nu konstateras att
man i utskottet inte ens orkat med en
reservation i detta sammanhang. Jag
har, herr talman, i det läget inte anledning
att ställa något yrkande. Efter
dessa långa år av diskussion omkring
folkhögskolans framtid — ibland med
oro för densamma och andra gånger
med tillförsikt för den — vill jag nu
bara säga att visst är vi på folkhögskolehåll
mycket tillfreds med framför allt
fjolårets beslut om förbättrade statsbidrag
och de andra välvilliga beslut som
i olika sammanhang har fattats. Men vi
hoppas också mycket på skolmyndigheternas
inställning bl. a. då det gäller
att vid fortsatta studier eller vid anställning
ute i yrkeslivet i kompetensavseende
få jämföra de omdömen som
nu delas ut av folkhögskolan med de
betyg som ges i andra skolformer.

Jag vore tacksam om man samtidigt
något kunde modifiera övertron på de
betyg som andra skolformer ger jämfört
med de omdömen som ges i folkhögskolan.
Vi har väl alla erfarenhet av hur
betyg ibland kommer till. Det är därför
all anledning att visa moderation från
både det ena och det andra hållet.

Jag säger detta som ett uttryck för
en förhoppning att de vuxna elever som
genomgått folkhögskolan, trots att de
inte kan få direkta betyg, i sin fortsatta

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

utbildning eller yrkesverksamhet skall
ha samma stöd av de resultat de uppnått
i folkhögskolan som de skulle ha fått
om de hade gått i andra skolformer.

Herr talman! Med det anförda önskar
jag understryka den tacksamhet som vi
på folkhögskolehåll känner över vad
som hänt och uttrycka en förhoppning
att folkhögskolan vid en kommande
ytterligare utbyggnad av vuxenutbildningen
skall ges ett väsentligt ökat utrymme.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag hemställer att det
avsnitt i statsutskottets utlåtande, som
på sidan 10 börjar med »Utskottet är
. . .» och på sidan 11 slutar med ». . .
och finansiering», får följande lydelse:

»Såsom framhålles i flera motioner
utgör propositionens förslag en första
etapp mot en vuxenutbildningsreform.
Viktiga områden ligger utanför de nu
aktualiserade förslagen i propositionen.
Enligt utskottets mening bör etermediernas
vuxenutbildningsprogram systematiseras
från början och integreras i
en allmän plan för hela vuxenutbildningen.
Som en remissinstans framhåller
ges intressanta möjligheter att använda
radio/TV i vuxenundervisningen,
bland annat genom samordning med
korrespondensinstituten. En totalinventering
av utbildningsresurserna bör
företagas med sikte på att utröna vilka
kurser och avsnitt vid högskolor och
universitet som skulle kunna programmeras
för eterbunden undervisning.

Utskottet anser emellertid den avgörande
bristen vara att de vuxenstuderandes
studiesociala problem i stort
lämnats åt sidan. Möjligheterna till valfrihet
måste tryggas och studiestödet utformas
så, att den som önskar och visar
sig ha möjlighet att bedriva studier på
heltid inte skall lida något ekonomiskt
avbräck.

Utskottet finner det från anförda utgångspunkter
nödvändigt att man utan
dröjsmål griper sig an med fortsatt re -

Ang. vuxenutbildningen
formarbete inom vuxenutbildningen. En
parlamentarisk utredning bör i detta
syfte tillkallas, i vilken jämväl representanter
för folkrörelserna bör ingå,
med uppgift att utarbeta ett samlat förslag
för hela vuxenutbildningen med
särskilt beaktande av de vuxenstuderandes
studiesociala situation, radio/
TV-undervisningen och korrespondensundervisningen,
och likaledes med uppgift
att inventera samhällets totala utbildningsresurser.
»

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Den något högstämda inledningen
till ecklesiastikministerns anförande
har gjort att jag känner ett behov
av att besvära kammaren med en
reaktion.

Ecklesiastikministern beskrev hur det
gamla klassamhället, som han sade, slagits
sönder genom de utbildningsreformer
som genomförts under de senaste
årtiondena. Han talade på ett sätt som
gjorde att man skulle kunna tro att en
förgången tids bristfälliga skolsituation
skulle bestå i någon sorts vilja eller
önskan hos dem som han kallade för de
priviligierade att förhindra en breddning
av utbildningsmöjligheterna. Det
är att förenkla en komplicerad situation
på ett nästan otillåtet sätt.

Jag tror att den kritiska inställningen
till det förgångna kanske skulle kunna
mildras något, om ecklesiastikministern
ville lägga ungefär samma aspekter
på den tiden som han nu vill lägga
på vår egen tid och på sin egen situation,
då han presenterat en proposition,
om vilken han själv säger att den inte
är fullständig. Yi är, säger han, inte
mäktiga en längre gående samhällsekonomisk
insats än som beskrivs av de
gränser som propositionen anvisar. Det
är ett ekonomiskt resonemang som har
gällt i alla tider, i det gamla ståndsoch
klassamhället lika väl som i våra
dagar.

I detta sammanhang skulle jag vilja
beröra en enda detalj, som herr Thor -

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. vuxenutbildningen

sten Larsson visserligen redan ingående
har behandlat men som är förtjänt att
ytterligare understrykas. Det gäller bristen
på jämställdhet i ekonomiskt avseende
mellan brevskoleeleverna vid
vuxenskolan i Norrköping och andra
korrespondensstuderande.

I utskottsutlåtandet tröstar man sig
med att det råder samma brist på jämställdhet
mellan elever i det allmänna
skolväsendet och elever i privatskolor.
För att det är dåligt ställt på ett utbildningsområde,
skall vi alltså acceptera
orättvisan på ett annat område
också. Nu har herr Thorsten Larsson
redan visat hur detta utskottsargument
haltar på det ena benet. Det är ett
bräckligt utskottsutlåtande, ty det haltar
faktiskt också på det andra benet.
Det går helt enkelt inte att göra en sådan
jämförelse som man här gjort med
det allmänna skolväsendet, som i princip
förutsätts tillhandahålla utbildning
i den utsträckning som efterfrågas. Det
kommer inte att bli förhållandet med
skolan i Norrköping. Den kommer aldrig
att kunna tillgodose efterfrågan.
Många, kanske flertalet elever kommer
fortfarande att vara hänvisade till korrespondensstudier,
kanske först och
främst vid Hermods, vars pionjärinsats
på detta område jag faktiskt tycker är
värd att nämna en dag som denna då
man skall besluta om samhällets engagemang
på vuxenutbildningens område.
Hermodsstudierna kommer helt säkert
inte att vara till men för slutresultatet
— men elevernas ekonomiska situation
är en annan. Kanske kommer just detta
förhållande att ställa någon av dem
utanför den eftertraktade utbildningen.
Det är anledning att än en gång slå fast
att det är regeringspartiet självt som
inte vill vara med om att undanröja
denna orättvisa, denna rest av klasssamhället,
för att använda ecklesiastikministerns
terminologi.

Häri instämde herr Jacobsson, Gösta,
(h).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande
yrkanden propositioner beträffande utskottets
förevarande utlåtande komme
att framställas först särskilt angående
utskottets hemställan punktvis, med
sammanförande i nummerordning av
de punkter, där intet annat yrkande
förelåge än om bifall till utskottets
hemställan, samt därefter, om anledning
därtill gåves, särskilt i fråga om
viss del av motiveringen.

I fråga om utskottets hemställan i
punkten i, fortsatte herr förste vice
talmannen, hade yrkats dels bifall till
densamma, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Kaijser m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 117 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 64.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet i punkterna 2—6 hemställt.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt de rörande utskottets
hemställan i punkten 7 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till densamma samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Kaijser m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 117 punkten
7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Ang. vuxenutbildningen

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 63.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 8—10 hemställt.

I vad gällde punkten 11 i utskottets
hemställan gjorde herr förste vice talmannen
propositioner, först på bifall
till densamma samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Kaijser in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 117 punkten
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. studiehjälp vid lokal vuxenutbildning

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 62.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskild proposition bifölls därefter
vad utskottet i punkterna 12—32
hemställt.

Med avseende å punkterna 33 och 34
gjorde herr förste vice talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Kaijser m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 4 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till vad utskottet
hemställt, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 117 punkterna
33 och 34, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 63.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 35—55
hemställt.

Vidkommande det avsnitt av utskottets
motivering, som å sid. 10 i det
tryckta utlåtandet började med orden
»Utskottet är» och å sid. 11 slutade
med »och finansiering», yttrade nu
herr förste vice talmannen, hade under
överläggningen framställts ett särskilt
yrkande av herr Werner. Detta yrkande,
fortsatte herr förste vice talmannen,
hänförde sig emellertid till hemställan
i reservationen 1 och hade, till
följd av utgången vid omröstningen rörande
utskottets hemställan i punkten
1, fallit.

Ang. studiehjälp vid lokal vuxenutbildning Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 45, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa åtgärder
på vuxenutbildningens område
in. m. såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, jämte i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 3 mars 1967 dagtecknad
proposition, nr 85, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden,
föreslagit riksdagen
att dels antaga vid propositionen fogat
förslag till ändring i studiehjälpsreglementet
den 4 juni 1964 (nr 402),
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om
vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Kungl. Maj :ts förslag till ändring i
studiehjälpsreglementet innebar bland
annat en höjning av maximibeloppet
för lån ur allmänna studielånefonden
för studerande med försörjningsplikt

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

mot barn och införande av resekostnadsersättning
för studerande vid den
riksrekryterande vuxenutbildningen.

Propositionen hade, såvitt anginge
ändring i studiehjälpsreglementet, hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet. I övrigt hade propositionen
hänvisats till statsutskottet.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner:

vid riksdagens början väckta motioner 1)

de likalydande motionerna I: 132,
av herrar Bengtson och Dahlén, samt
II: 171, av herrar Hedlund och Ohlin,
såvitt nu vore i fråga;

2) de likalydande motionerna I: 173,
av herrar Bengtson och Dahlén, samt
II: 218, av herrar Hedlund och Ohlin;

3) de likalydande motionerna I: 622,
av herr Gustafsson, Nils-Eric, samt II:
784, av herr Elmstedt och herr Larsson
i Borrby;

i anledning av propositionen väckta
motioner

4) de likalydande motionerna I: 790,
av herr Andersson, Axel m. fl., samt
II: 995, av herr Ohlin in. fl., såvitt nu
vore i fråga;

5) de likalydande motionerna I: 791,
av herr Bengtson m. fl., och II: 990, av
herr Hedlund in. fl., såvitt nu vore
i fråga.

I motionerna I: 790 och II: 995 hade
yrkats bland annat, att riksdagen vid
sin behandling av proposition nr 85
skulle besluta, att resetillägg enligt studiehjälpsreglementet
skulle utgå vid ett
minsta reseavstånd av sex kilometer
färdvägen enligt centrala studiehjälpsnämndens
förslag.

I motionerna I: 791 och II: 990 hade
föreslagits, att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 85 skulle
besluta,

att resetillägg enligt studiehjälpsreglementet
skulle utgå vid ett minsta re -

Ang. studiehjälp vid lokal vuxenutbildning

seavstånd av sex kilometer färdvägen
enligt centrala studiehjälpsnämndens
förslag men med de högre belopp, som
förordats i propositionen; samt

att elev dvid lokal vuxenutbildning,
som bedreve heltidsstudier, skulle omfattas
av studiehjälpsreglementets bestämmelser.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen — med bifall till
motionerna I: 790 och II: 995 samt
1:791 och 11:990, samtliga motioner
såvitt anginge resetillägget, samt med
förklaring att riksdagen funnit viss
ändring böra vidtagas i de i förevarande
proposition, nr 85, behandlade
reglerna om resetillägg — måtte antaga
det föreliggande författningsförslaget
med sådan ändring och tilllägg,
att ingressen och 11 § studiehjälpsreglementet
erhölle i utlåtandet angiven
lydelse;

B. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 791 och II: 990, såvitt anginge
yrkandet om studiehjälp vid lokal
vuxenutbildning, måtte bifalla propositionen
i motsvarande del;

C. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i övrigt, såvitt den hänvisats
till lagutskott;

D. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:132 och 11:171, såvitt
anginge yrkandet om vuxenutbildningsbidrag
till korrespondensstuderande,

2) motionerna T: 173 och II: 218 samt

3) motionerna I: 622 och II: 784,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts, vid utskottets
hemställan under B, av herrar
Edström, Wirtén, Fålldin, Rimmerfors,
Jönsson i Ingemarsgården och Larsson
i Öskeviksby, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B hemställa,
att riksdagen — med bifall till

Nr 31

Onsdagen den 24 mai 1967

Ang. luftfartsverkets organisation
motionerna I: 791 och II: 990, såvitt
anginge yrkandet om studiehjälp vid
lokal vuxenutbildning, samt med avslag
å propositionen i motsvarande del —
måtte i skrivelse till Kungi. Maj:t giva
till känna vad reservanterna i denna
del anfört.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag her att få yrka
bifall till reservationen vid punkten B
och i övrigt till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt beträffande vardera
punkten A och B samt därefter
särskilt rörande punkterna C och I).

På gjord proposition bifölls utskottets
i punkten A gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de avseende punkten B
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 39.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna C och
D hemställt.

Ang. luftfartsverkets organisation

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 107, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående riktlinjer
för luftfartsverkets verksamhet och organisation
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under sjätte huvudtiteln föreslagit
riksdagen att, i avvaktan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret
1967/68 beräkna till Driftbidrag
till luftfartsverket ett anslag av
22 500 000 kronor.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 57, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för den 3
mars 1967, föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen angivna
riktlinjer för luftfartsverkets
verksamhet, dels godkänna av departementschefen
föreslagna riktlinjer för

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

omorganisation av luftfartsverket, dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att på personalförteckning
för luftfartsverket föra
upp tjänster på löneplan C i enlighet
med vad departementschefen i statsrådsprotokollet
föreslagit, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de övergångsanordningar,
som fordrades i anledning
av omorganisationen, dels godkänna
att luftfartslånefonden avvecklades,
dels till Driftbidrag till luftfartsverket
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln anvisa
ett anslag av 22 500 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar, att av
1963 års riksdag antagna riktlinjer för
den statliga trafikpolitiken även skulle
gälla i fråga om den civila luftfarten.
I anslutning härtill hade förordats, att
luftfartsverket skulle bibehållas som
affärsdrivande verk men att nuvarande
system med anslag för täckning av
underskott i luftfartsverkets rörelse
skulle ersättas av årliga driftbidrag
tills avsedd kostnadstäckning uppnåddes.
Verket avsåges därigenom jämställas
med de övriga affärsdrivande
verken.

Luftfartsverkets befattning med
markorganisationen hade ansetts böra
koncentreras till två huvuduppgifter.
Den ena skulle vara att förvalta och
driva flygplatser, som vore avsedda
för linjefart, vilka — inklusive för sådan
trafik upplåtna militära flygfält —
skulle benämnas primärflygplatser.
Även landsting, kommun eller enskild
intressent skulle emellertid kunna anlägga,
förvalta och driva flygplatser
för linjefart, vilka då skulle benämnas
sekundärflygplatser. Den andra huvuduppgiften
skulle vara att svara för eller
ombesörja civil flygtrafikledning och
från flygsäkerhetssynpunkt påkallad
övervakning och tillsyn såväl vid primär-
och sekundärflygplatser som eljest
i det luftrum, som användes för
civil luftfart.

I anslutning härtill hade förordats,
att verket skulle komplettera den till
flygtrafiken direkt knutna verksamhe -

Ang. luftfartsverkets organisation
ten med annan verksamhet, som indirekt
anknöte till flygtrafiken. Den s. k.
ramptjänsten på primärflygplatserna
ansåges därvid böra förbehållas verket.
Om verket funne det företagsekonomiskt
motiverat borde dock upplåtelse
mot ersättning kunna ske av rätten
att utöva sådan tjänst på viss eller
vissa primärflygplatser.

Undervägskostnaderna, d. v. s. avgifterna
för navigationshjälpmedel i
terminalområden och luftleder, borde
enligt Kungl. Maj:ts förslag täckas av
luftfarten.

I statsrådsprotokollet hade vidare
föreslagits, att vissa riktlinjer för kommunala
bidrag till investeringar i statliga
flygplatser för linjefart skulle fastläggas.
Den kostnadsfördelning som
hittills i stort tillämpats för flygplatser
med blandad inrikes och utrikes trafik,
nämligen att kommunerna svarade
för markkostnader och 37,5 procent av
kostnader för byggnader och anläggningar,
hade därvid föreslagits skola
tillämpas.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Wååg m. fl. (I: 724) och den andra
inom andra kammaren av herr Nilsson
i Kristianstad m. fl. (II: 905), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte
uttala, att med frågan om flygplatsens
i Kristianstad överförande till sekundärflygplats
borde anstå i minst fem
år;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sveningsson och fröken Stenberg
(I: 731) samt den andra inom andra
kammaren av herr Bengtson i Solna
och herr Krönmark (11:912), i vilka
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa, att de
kommunala investeringsbidragen vid
anläggande av primärflygfält måtte
fastställas till 25 procent;

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. luftfartsverkets organisation

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Torsten Hansson och fröken Mattson
(I: 730) samt den andra inom andra
kammaren av herr Kristenson (II:
913), i vilka föreslagits, att riksdagen
skulle, med godkännande av vad i propositionen
i övrigt anförts om riktlinjerna
för luftfartsverkets verksamhet,
besluta, att kostnaderna för utbyggande
av samtliga flygplatser i sin helhet
skulle utgöras av statsmedel;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Åkesson m. fl. (I: 732) och den
andra inom andra kammaren av fru
Nettelbrandt in. fl. (11:914), i vilka
yrkats, att riksdagen vid sin behandling
av propositionen nr 57 skulle besluta,
1. att bland annat i avvaktan på
resultatet av den pågående internationella
taxekonferensen icke nu uttala
någon mening om det sätt, på vilket de
s. k. undervägskostnaderna skulle täckas;
2. att överlåtelse av den s. k. ramptjänsten
skulle kunna ske främst till
svenska flygtrafikföretag i enlighet
med 1963 års luftfartsutrednings förslag;
3. att kommuns bidrag vid anläggning
av primärflygplats endast
skulle avse de sammanlagda markkostnaderna;
samt 4. att staten till 100 procent
skulle svara för kostnaderna i
övrigt för byggnader och anläggningar
inklusive investeringar i radioanläggningar.

Vidare hade utskottet i förevarande
sammanhang behandlat två vid början
av innevarande års riksdag av herr
Strandberg (1:296) och av herr Hedin
m. fl. (II: 377) väckta, likalydande
■motioner.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna I: 732 och II: 914,
såvitt de avsåge ramptjänsten, icke måtte
av riksdagen bifallas;

II. att motionerna I: 732 och II: 914,
såvitt de avsåge undervägskostnaderna,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 732 och II:
914, såvitt de avsåge kommunala bidrag
till mark- och investeringskostnader
för primärflygplatser, samt I: 730
och 11:913 ävensom 1:731 och 11:912
icke måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionerna I: 724 och II: 905
icke måtte av riksdagen bifallas;

V. att riksdagen måtte godkänna de
i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 3 mars 1967
förordade riktlinjerna för luftfartsverkets
verksamhet;

VI. att riksdagen måtte godkänna de
i statsrådsprotokollet föreslagna riktlinjerna
för omorganisation av luftfartsverket; VII.

att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att på personalförteckning
för luftfartsverket föra upp tjänster på
löneplan C i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

VIII. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de övergångsanordningar,
som fordrades i anledning
av omorganisationen;

IX. att riksdagen måtte godkänna,
att luftfartslånefonden avvecklades;

X. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:296 och 11:377, till
Driftbidrag till luftfartsverket för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
sjätte huvudtiteln anvisa ett anslag av
22 500 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) beträffande ramptjänsten, av herrar
Kaijser, Bengtson, Ottosson, Edström,
Eric Gustaf Peterson, Strandberg,
Nils-Eric Gustafsson, Bohman,
Ståhl, Mattsson, Turesson, Kelander,
Tobé och Sjönell, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 732 och II: 914,
såvitt nu vore i fråga, uttala, att över -

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

låtelse av den s. k. ramp tjänsten skulle
kunna ske främst till svenska flygtrafikföretag
i enlighet med 1963 års luftfartsutrednings
förslag;

b) beträffande täckning av undervägskostnaderna 1)

av herrar Bengtson, Edström, Eric
Gustaf Peterson, Kils-Eric Gustafsson,
Ståhl, Mattsson, Kelander, Tobé och
Sjönell, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del lyda så,
som reservationen visade, samt att utskottet
bort under II hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 732 och II: 914, såvitt nu vore
i fråga, uppskjuta ställningstagandet
till frågan om täckning av undervägskostnaderna; 2)

av herr Strandberg, utan angiven
mening;

c) beträffande kommunala bidrag
till anläggande m, m. av flygplatser

1) av herrar Edström, Eric Gustaf
Peterson, Ståhl, Bergman, Kelander
och Tobé, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den avfattning,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under III hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:732 och 11:914,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
samt i anledning av motionerna
1:730 och 11:913 ävensom 1:731 och
II: 912, besluta, att kommuns bidrag
vid anläggning av primärflygplats endast
skulle avse de sammanlagda markkostnaderna
samt att staten till 100
procent skulle svara för kostnaderna
i övrigt för byggnader och anläggningar
inklusive investeringar i radioanläggningar; 2)

av herrar Kaijser, Ottosson,
Strandberg, Bohman och Turesson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under III hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 731 och II: 912 samt i anledning

Ang. luftfartsverkets organisation
av motionerna I: 730 och II: 913 ävensom
1:732 och 11:914, sistnämnda båda
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta,
att de kommunala investeringsbidragen
vid anläggande av primärflygfält
skulle fastställas till 25 procent.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! I det förslag som nu har
framlagts om luftfartsverkets verksamhet
och organisation råder enighet på
flertalet punkter. Endast i tre fall har
utskottets ledamöter inte kunnat ena
sig om ett gemensamt förslag, och reservationer
har därför avgivits. Det
första fallet gäller ramptjänsten, d. v. s.
den verksamhet som i stort sett sker när
flygplanen befinner sig på marken.
Det andra fallet är under vägskostnaderna
och det tredje med hur stor del
kommunerna skall bidraga vid byggandet
av flygfält.

Det finns all anledning att försöka
få den s. k. ramptjänsten utförd så
snabbt som möjligt, så billigt som möjligt,
med omsorg och även med en viss
reciprocitet gentemot andra länder.
Ramptjänsten ombesörjes nu till större
delen av flygbolagen och endast delvis
av luftfartsverket. Enligt förslaget skall
luftfartsverket helt ta hand om ramptjänsten,
vilket vi reservanter anser kan
medföra olägenheter. Om flygbolagen
själva har hand om ramptjänsten, ligger
det självfallet i deras eget intresse
att ombesörja den snabbt och billigt,
eftersom ramptjänsten blir en del av
deras verksamhet. Utan att säga att
inte luftfartsverket skulle kunna göra
detsamma, vill jag dock påstå, att det
för verkets del inte kan bli ett så näraliggande
intresse. Vid förseningar och
dylikt kan flygbolagen sätta in en avsevärt
ökad personal för att klara av planet
så att det kan komma i väg snabbare
än vad luftfartsverket kan göra
med enbart flygplatsens personal.

Vi tror inte att den monopolställning
som på detta sätt uppkommer är gynnsam.
Vi har inte velat föreslå att några

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. luftfartsverkets organisation
större förändringar på detta område
skall ske i förhållande till propositionen,
men vi har dock i reservationen
velat framhålla, att ramptjänsten i första
hand bör överlåtas till svenska flygföretag.

Beträffande reciprociteten vill jag
framhålla, att SAS t. ex. har överenskommelser
med andra länders flygbolag.
SAS ombesörjer deras tjänst här
och i gengäld får SAS sin ramptjänst
i andra länder utförd. Detta samarbete
baseras på avtal mellan flygbolagen.
Det kommer att bli svårigheter i fortsättningen.
Jag vet inte hur arbetet skall
organiseras, om luftfartsverket skall försöka
träffa överenskommelser med de
utländska flygbolagen. Praktiskt förefaller
problemet bli mycket svårbemästrat,
och det nya systemet blir betydligt
krångligare än den nuvarande
ordningen, då SAS direkt med andra
bolag kan komma överens om hur
ramp tjänsten skall utföras.

Principiellt kan man också anse att
det inte kan vara tilltalande för flygbolagen
att en annan institutions personal
skall ombesörja saker som berör
själva planen, d. v. s. lastning och sådant.
Det tycker man är en uppgift
som flygbolagen själva skall ombesörja.

Det finns alltså åtskilliga olägenheter
som enligt vår mening åtminstone i någon
mån skulle kunna elimineras om i
varje fall de svenska flygbolagen fick
överta ramptjänsten från luftfartsstyr
elsen.

Det andra avsnitt där vi inte kan
dela utskottsmajoritetens uppfattning
gäller de s. k. undervägskostnaderna.
Luftfartsutredningen har framhållit att
flertalet länder med luftfart av större
omfattning f. n. underlåter att genom
särskilda avgifter täcka undervägskostnaderna.
Vi tror för vår del att det
inte är lämpligt att aktualisera denna
fråga från svensk sida. Med hänsyn till
vårt geografiska läge och trafikstrukturen
skulle ett genomförande av tanken
innebära att de svenska flygföretagen
överallt får stora nackdelar av

det. De svenska flygföretagen flyger
mycket över andra länder, jämförelsevis
litet över svenskt område. Skall
man då debitera undervägskostnaderna
i andra länder kommer Sverige
icke att tjäna någonting på detta. Vi
har också anmält avvikande mening i
det hänseendet, att detta inte bör aktualiseras
före den 1 juli 1972. Därmed
har vi inte sagt att det inte i en framtid
kan bli så att flygbolagen helt och
fullt kommer att få betala undervägskostnaderna;
men Sverige har ingen anledning
att påskynda en sådan utveckling.

Slutligen, herr talman, vill jag säga
några ord om reservationen beträffande
kommunala bidrag till anläggande
av flygplatser. Det kan naturligtvis diskuteras
hur mycket en kommun skall
bidraga med till anläggandet av flygplats.
Här spelar två faktorer in. Den
ena är att kommunen obestridligen har
stor nytta av en flygplats — det framgår
av den heta önskan som många städer
och andra orter har att få en flygplats;
gång på gång aktualiseras frågan
om anläggning av nya flygfält, och då
förstår man att det är en stor förmån
att ha flygfält. Det talar för att kommunerna
på något sätt bör bidraga. Den
andra faktorn är vad som redan har
förekommit — vi vet att städer och
kommuner bidragit med avsevärda belopp
till de flygfält som är byggda. Detta
har varit vägledande för propositionens
förslag om kommunalt bidrag med
37,5 procent. Jag vet att kommuner i en
del fall har lämnat bidrag med 50 procent
och t. o. m. något mer, eftersom
man utöver de 50 procenten har ställt
fri mark till förfogande. Det skulle ju
bli en mycket ojämn och man kan
säga orättvis fördelning av kostnaderna
om en kommun, som redan lämnat så
stora bidrag, inte skulle kunna få någon
återbäring, medan kommuner som i
framtiden får flygfält skulle komma
lindrigt undan och inte behöva lämna
något bidrag alls eller, som föreslagits
i den ena reservationen, få betala endast

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

25 procent av anläggningskostnaderna.

Herr talman! Med vad jag anfört på
dessa olika punkter ber jag att få yrka
bifall till reservationerna a och b 1, som
gäller ramptjänsten och undervägskostnaderna.
Beträffande kommunala bidrag
till anläggande av flygplatser ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Det kanske tillhör god
rationalisering här i kammaren att herr
Torsten Bengtson bemötte det anförande
som jag nu skall hålla redan innan
det har hållits; vinner man tid så
är det bra.

Reservation 1 vid punkten III som
behandlar frågan om kommunernas bidrag
för anläggande av primärflygplatser
har kommenterats av kommunförbunden.
De har i sina yttranden över
utredningsförslaget framhållit att ansvaret
för att landet har tillgång till
väl utvecklade nät av primärflygplatser
lämpade för regelbunden trafik är
en rent statlig angelägenhet, i likhet
med vad som gäller beträffande de allmänna
vägarna och järnvägsnätet. Man
tillägger att många skäl talar för att en
så klar ansvarsfördelning som möjligt
upprätthålls mellan å ena sidan statliga
och å andra sidan kommunala
uppgifter. Att kommunerna till 100 procent
skall svara för markkostnaderna
är enligt reservanterna och motionärerna
inte heller alldeles självklart. Det
kan ofta röra sig om mycket dyrbar
mark, och intilliggande områden som
är belägna inom den s. k. bullermattan
kan inte utnyttjas i den utsträckning
som annars skulle vara fallet. Mot bakgrunden
av att det ofta finns kommunala
intressen att få en flygplats anser
emellertid reservanterna att ett bidrag
i denna form kan vara motiverat. Reservanterna
föreslår alltså, i likhet med
motionärerna, att kommuns bidrag vid

5 Första kammarens protokoll 1967. Nr 31

Ang. luftfartsverkets organisation
anläggande av primärflygplats enbart
skall avse markkostnaderna.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
1 vid punkten III av herr Edström
m. fl.

Herr HANSSON, TORSTEN, (s):

Herr talman! Frågan om kommunernas
bidrag till utbyggandet av flygplatser
är en gammal fråga. Jag syftar då
inte i första hand på att den har legat
på kammarens bord i en vecka, utan på
de segslitna förhandlingar som i alla
tider har föregått avtal om kommunernas
bidrag till ett sådant utbyggande.

Politiken under den civila luftfartens
uppbyggnadsskede har i mångt och
mycket varit präglad av lokaliseringssträvanden
från inte minst norrlandskommunernas
sida. Man har velat stödja
det växande inrikesflyget, som har
en oerhörd betydelse för Norrland.

Vi som står bakom motionen I: 730
tycker att flyget nu har fått så att säga
luft under vingarna på ett annat sätt än
tidigare. Vi vill därför dra i tvivelsmål
huruvida man skall permanenta den
ordning som hittills har gällt. 1963 års
luftfartsutredning har föreslagit att
kommunerna skall bidra med 50 procent
av anläggningskostnaderna för inrikesflygplatserna
och talar sedan också
om en nedskrivning av detta bidrag
med hälften i fråga om internationella
flygplatser.

Herr Torsten Bengtson framhöll att
avsevärda belopp har lämnats för ifrågavarande
ändamål och att den omständigheten
borde vara vägledande för
riksdagens ställningstagande i denna
fråga. Härvidlag har vi naturligtvis att
beakta hänsynen till alla de kommuner
som har gett bidrag med 50 procent.
Det rimliga vore givetvis att biträda
luftfartsutredningens förslag. Om man
går in för siffran 37,5 procent torde
man få en viss moralisk skyldighet mot
dem som sträckt sig ännu längre i förhandlingarna
med statsmakterna.

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. luftfartsverkets organisation

Jag skall dock lämna denna fråga och
tala något om de remissyttranden som
avgivits med anledning av utredningens
förslag. Herr Eric Gustaf Peterson har
nämnt Kommunförbundet i detta sammanhang.
Det finns också flera, t. ex.
länsstyrelsen i Blekinge län, som med
kraft har fört kommunernas talan. Inte
bara Kommunförbundet utan också
Stadsförbundet har bestämt hävdat att
detta är en statlig angelägenhet. Att
kommunerna under uppbyggnadsskedet
ofta har tvingats acceptera uppgörelser
med staten som inneburit hårda
belastningar på den kommunala budgeten
är inte precis ett förhållande som
kan åberopas som sakskäl.

Men det är inte bara dessa instanser
som har berört frågan. Även statskontoret
har yttrat sig negativt om denna
konstruktion. Innan jag går in på dess
motivering vill jag bara framhålla att
det för mig varit synnerligen svårt att
tolka statsutskottets gamla och väl utnyttjade
uttryck att man finner förslaget
väl avvägt.

Det hävdas således i förslag från flera
remissinstanser att det kommunala bidraget
borde vara noll procent, medan
utredningen menar att bidraget borde
vara 50 procent. Någon rationell väg
att avväga väl däremellan finns enligt
mitt förmenande inte. En god avvägning
vore då rimligen högerreservationens
förslag om 25 procent.

Dessa förhållanden säger mig att det
inte finns någon möjlighet att rättvisande
bedöma denna avvägningsprocent.
Valet står för oss som ligger bakom motionen
och reservation c 1 mellan alternativen
om kommunerna över huvud
taget skall engageras på detta område
eller inte. På denna punkt kan man föra
en meningsfull debatt. Statskontoret klarar
ut begreppen och anför att vad det
är fråga om är att kommunerna åläggs
att låna ut pengar utan att man på något
vis har skisserat villkoren för en
återbetalning, som väl t. o. m. får betraktas
som hypotetisk.

Vi ser optimistiskt fram mot en tid

när luftfartsverkets verksamhet skall ha
fått en sådan bärkraft att staten får någon
reveny av dessa engagemang. Det
är i varje fall denna anda som ligger
bakom propositionen. I ett sådant läge
finns det för närvarande ingenting utsagt
om vilken ställning kommunerna
bar i egenskap av långivare till staten.

Också Kommunförbundet förde detta
resonemang. Därtill kommer ur kommunal
synvinkel två ting. Detta kommunala
engagemang, som för många kommuner
kan bli ganska stort, belastar den
kommunala budgeten, vilken, såsom alla
vet, är pressad över hela fältet. Det belastar
kommunernas lånemarknad och
den kommunala skattepolitiken —- ingen
vill väl påstå att det i dessa avseenden
finns så särskilt stora marginaler
att arbeta med.

Därtill kommer en punkt av principiell
betydelse, som jag också vill uppehålla
mig vid, nämligen frågan huruvida
kommunernas engagemang på något
sätt skall uppvägas av ett inflytande
på de mycket stora engagemang som
det gäller. Propositionen lämnar det
medgivandet att samtliga Sveriges kommuner
skall få ett sådant inflytande
över skeendet genom en representant i
luftfartsverkets styrelse. Yi har svårt
att tro att denna representant skall kunna
hinna och orka med att som ombudsman
för samtliga Sveriges kommuner
avväga rimligheten av investeringarna i
de skilda flygfälten och att bedöma frågan
om de berörda kommunerna har
resurser att bidraga till betalningen när
räkningen kommer färdigattesterad
från departementet. Vi har svårt att se
honom annat än som en ganska inflytelselös
gisslan i sammanhanget.

Det kanske finns ytterligare att tilllägga
i denna fråga, men jag vill, herr
talman, i detta läge sluta med att yrka
bifall till reservationen c 1, som i stort
sett innehåller de synpunkter som vi
fört till tals i vår motion.

Häri instämde fröken Mattson (s).

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Båda de föregående talarna
har talat om frågan om kommunernas
bidrag till flygfälten, och därför
vill jag säga ytterligare några ord om
den saken.

När man åberopar Kommunförbundet
är det ganska självfallet att förbundet
intagit en sådan ställning som det
har gjort. Men ur »Luftfartsverkets ekonomi
och organisation», ett betänkande
avgivet av 1963 års luftfartsutredning,
skulle jag vilja återge några ord ur ett
särskilt yttrande av ledamoten Norlin
med instämmande av experterna Svanberg
och Weimar. De säger: »Vad en
kommun är villig bidraga med för att
få flygplats utgör nämligen det pris
kommunen är villig betala för förmånen
att få tillgång till flyget såsom
transportmedel. Det kommunala bidraget
är icke en subvention till luftfarten
utan en affärsmässigt motiverad betalning
för ett värde, som tillföres kommunen.
»

Man kan inte gärna likställa järnvägsstationer
och busstationer med flygfält,
därför att stationerna är mindre
enheter som man söker förlägga så att
var och en har ett oftast ganska litet avstånd
till den station som han vill anlita,
medan man inte kan räkna med att
ha mindre än 15 mil mellan varje flygfält.
Flygfälten blir då punktstationer
som finns på ett fåtal platser i vårt
land.

Ingen av de båda talarna har berört
rättvisesynpunkter när det gäller de
flygfält som redan har kommit till. Låt
mig ta några exempel från utredningen.

För Torslanda har Göteborgs stad
ställt mark till förfogande och därutöver
bidragit respektive förbundit sig
till att bidra till utbyggnadskostnaderna
med 37,5 procent. Det är meningen
att det skall bli samma sak i malmöområdet.
För Jönköpings flygplats, som väl
är en av de senaste som invigdes, var
kostnaden — efter vad jag kommer ihåg
— 8 miljoner kronor, varav staden bi -

Ang. luftfartsverkets organisation
drog med 4 miljoner plus 1 miljon för
markkostnaderna.

Nätet av flygplatser är nu ganska väl
utbyggt, och kommunernas bidrag — i
medeltal 37,5 procent — har redan erlagts.
Då vill man förändra det hela så
att de kommuner som får flygplats senare
inte skulle behöva ge några motsvarande
bidrag. Jag kan inte inse att
det är motiverat. Inte heller jämförelsen
med järnvägarna kan motivera annat
än att kommunerna bör lämna ett
bidrag till flygplatserna, eftersom de får
denna förmån.

Herr HANSSON, TORSTEN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Torsten Bengtson
tog upp en del saker som jag hade varit
inne på och dessutom ett par andra saker
som jag tills vidare hade utelämnat.

Till en början berörde han frågan om
kommunernas intresse. Jag vill påpeka
att jag förde ett litet intrikatare resonemang
i denna fråga. Jag sade att om
man motiverar kommunernas deltagande
i dessa kostnader även i framtiden
med att de som hittills bidragit annars
skulle få en orättvis behandling, så får
man också betänka att det varit varierande
bidragsstorlekar.

Herr Torsten Bengtson säger att flygplatserna
har ett inflytande som är betydligt
vidsträcktare än järnvägsstationernas,
och det är jag fullt klar över.
Frågan är bara, hur skall det inflytandet
och värdet av flygplatsen för de
kommuner vilkas innebyggare använder
flygplatsen tas in i bilden? Jag vill
också ännu en gång understryka att det
är statskontoret som ur min synpunkt
lämnat det intressantaste bidraget till
denna diskussion genom att formellt
ställa saken på sin spets och tala om
att detta är ett lån.

Det resonemanget har vi också fört
i Göteborg. Herr Torsten Bengtson
nämnde att Göteborg har bidragit två

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. luftfartsverkets organisation
gånger. Jag vill påminna kammarens
ledamöter om att den saken har kraftigt
motarbetats från Göteborgs stads
sida och från Göteborgs representanter
i detta hus.

När man från statsmakternas sida
envist har fasthållit sina krav på det
kommunala bidraget och förhållandena
på Torslanda blev helt olidliga,
så kunde Göteborgs stad inte ta ansvaret
för att upprätthålla detta dödläge i
förhandlingarna utan accepterade ännu
en gång med en klar deklaration om att
det inte var av prejudicerande karaktär
— att bidra med 37,5 procent. Man hade
också klart för sig att detta var en
temporär fråga. Vi har frågan om storflygfältet
i göteborgsregionen, som
kommer att ge flygplatsutbyggandet en
helt annan ekonomisk dimension, en
dimension som drabbar kommunens finanser
på ett sätt som vi inte är beredda
att utan vidare svälja.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! När man i utskottets utlåtande
försöker finna en motivering
för förslaget att kommunerna skall ge
bidrag till anläggning och utbyggnad
av primärflygplatserna, så finner man
i huvudsak allmänna talesätt. Man refererar
luftfartsutredningen, som i sitt
betänkande har sagt att det finns starka
skäl för att en kommun som i första
hand betjänas av en viss flygplats för
linjefart skall bidra till flygplatsens anläggning
och fortsatta utveckling. Man
refererar propositionen, där kommunikationsministern
säger att på luftfartens
område synes det vara till gagn
för både stat och kommun om ett samgående
kan ske. En sådan samverkan
har skett under så lång tid, säger kommunikationsministern,
att en viss praxis
kan sägas ha uppstått i samarbetet.

Mot dessa allmänna talesätt kan man
sätta en rad konkreta skäl som talar
emot en bidragsplikt. Om kommunerna
skall delta i finansieringen av flygtrafiken,
sätter man flyget i en särställ -

ning i förhållande till konkurrerande
trafikgrenar, såsom järnvägs- och
landsvägstrafiken. I många fall har
flera kommuner intresse av en flygplats.
Det är då svårt att finna en rättvis
grund för fördelningen av kostnaderna
mellan kommunerna. Med staten som
huvudman kommer kommunernas medbestämmanderätt
att bli minimal när
det blir fråga om att anlägga eller bygga
ut en flygplats. De har bara att betala
sin andel med hopp att kanske någon
gång i framtiden få tillbaka en del av
insatsen när luftfarten börjar bli bärig.
Som herr Torsten Hansson sade
innebär det egentligen att kommunerna
lånar pengar till staten utan att återbetalningsvillkoren
är preciserade. I den
mån kommunerna mot förmodan skulle
få något inflytande och kan bli i stånd
att påverka statens dispositioner, riskerar
man en tävlan mellan kommunerna
när det gäller flygplatser, en tävlan
som kan få inslag av osund konkurrens
och innebära risker för en ur trafikekonomisk
synpunkt olämplig lokalisering
av flygfälten.

Arlanda flygplats har anlagts helt
med statliga medel. Den skall enligt
propositionen nu jämställas med övriga
flygplatser i fråga om kommunal bidragsgivning.
Men de stora grundläggande
investeringarna är redan gjorda
på Arlanda. De bidragsskyldiga kommunerna
slipper alltså billigt undan. I
Göteborg och Malmö kommer däremot
kommunerna att få bidra med kolossala
belopp till de nya flygplatser, som kommer
att byggas där under de närmaste
åren. Stockholms stad och län kommer
alltså även i fortsättningen i en gynnad
ställning, helst som Bromma flygplats
hittills också helt bekostats med statsmedel.
Det ger en annan belysning åt de
rättvisesynpunkter som herr Torsten
Bengtson gjorde sig till talesman för.

Luftfartsutredningen har föreslagit
att bidrag till Arlanda flygplats skall
lämnas av Stockholms stad och Stockholms
läns landsting, men Arlanda betjänar
inte bara Stockholms stad och

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

län utan indirekt hela norra och mellersta
Sverige. Om man vill vara konsekvent
borde alla kommuner eller i
varje fall alla landsting i detta väldiga
område bidra med sin del efter den
nytta de har av flygplatsen.

Med Torslanda flygplats förhåller det
sig på liknande sätt. Den är inte uteslutande
ett intresse för Göteborgs stad,
utan den betjänar en vidsträckt region i
västra Sverige, en region som är delad
på tre län och fyra landstingsområden,
om man räknar Göteborgs stad — som
inte deltar i landsting — som ett sådant.

Det jag nu sagt om Arlanda och Torslanda
har motsvarande giltighet för
Bulltofta och åtskilliga andra flygplatser
med linjefart. Det visar vilka problem
man stöter på, om man vill fördela
den kommunala bidragsskyldigheten
mellan berörda kommuner. Detta är ett
starkt skäl mot den kommunala bidragsskyldigheten.

Personligen hyser jag mycket stark
sympati för den linje, som herr Torsten
Hansson och fröken Mattson förfäktar
i sin motion, men eftersom den inte har
fått stöd av någon i utskottet och herr
Torsten Hansson själv inte har yrkat bifall
till den, så får jag i andra hand
stödja den reservation som föreligger
och som herr Torsten Hansson yrkade
bifall till nyss.

Innan jag instämmer i hans yrkande
skulle jag, herr talman, vilja tillfoga
några ord speciellt om Torslanda flygplats.
När staten övertog denna flygplats
för ungefär 25 år sedan förband
man sig att i fortsättningen svara för
kostnaderna för flygplatsen. Göteborgs
stad bär, som herr Torsten Hansson
omtalade, ställt sig principiellt avvisande
till att lämna bidrag till utbyggnader
som därefter har visat sig behövliga.
Man har gått med på sådana bidrag
endast i särskilda fall, närmare bestämt
vid två tillfällen.

Resultatet har blivit att Torslanda
flygplats har eftersatts på ett betänkligt
sätt. »Vi vill inte påstå att flygplatsen

Ang. luftfartsverkets organisation
är en skandal, vi uttrycker oss helt enkelt
inte på det sättet», säger en ledande
kommunalman i Göteborg i ett
pressuttalande. Men missförhållandena
är i dag påtagliga för alla som reser
över Torslanda flygplats. Jag hör själv
till dem. Den snabbt växande trafiken
har förvandlat stationsbyggnaden till
en trång flaskhals. Där finns helt enkelt
inte plats för passagerare och personal.
Det händer att passagerarna på
ankommande plan måste sitta kvar i
planet därför att den trånga passagen
genom tull, passkontroll och bagageutlämning
är blockerad av tidigare anlända
passagerare. Det ömtåliga flygfraktgodset
måste delvis förvaras under
har himmel därför att godsbyggnaden
inte räcker till för de snabbt växande
godsmängderna.

I propositionen omtalas att staten har
träffat preliminärt avtal med Göteborgs
stad om vissa arbeten för sammanlagt
10 miljoner kronor på Torslanda. Bl. a.
skall dessa arbeten omfatta utbyggnad
av passagerar- och andra stationsutrymmen
samt till- och ombyggnad av driftbyggnader
och ombyggnad av godsbyggnader.
Jag vill här framhålla, att
dessa arbeten är lika angelägna vare
sig Göteborgs stad bidrar till kostnaderna
eller ej, och att de helt enkelt
inte kan uppskjutas längre om inte förhållandena
på Torslanda skall bli rent
kaotiska.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation c 1 av herr Edström
in. fl.

I detta anförande instämde fru Segerstedt
Wiberg (fp).

Herr WÅÅG (s):

Herr talman! I detta ärende har
riksdagsledamöterna från Kristianstads
län i första kammaren en motion, nr
I: 724. Motionärerna vill att det skall
anstå i fem år med frågan om att överföra
Kristianstads flygplats till sekundärflygplats.
Motiveringen för yrkandet
är att kristianstadsregionen för närva -

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. luftfartsverkets organisation
rande undergår en mycket stark utveckling
— en utveckling som bör innebära
en garanti för ett bättre underlag för
flygplatsen i framtiden.

Det vore meningslöst att fäkta mot
ett enhälligt utskott. Jag skall bara
knyta an en fundering till utlåtandet.
Efter Nordiska rådets senaste sammanträde
förefaller det som att den svenskdanska
storflygplatsen möjligen skall
hamna på Saltholm. Därmed torde också
frågan om bron mellan Köpenhamn
och Malmö vara avgjord. Det vore i så
fall lyckliga lösningar, och det är att
innerligt hoppas att dessa projekt kan
vara tekniskt och ekonomiskt möjliga
att genomföra.

I så fall innebär det att Saltholm
kräver en viss inflygningsfri zon. Det
har sagts i tidningarna att den zonen
skulle utgöra 5—6 mil. Denna fråga är
så »utskriven» av tidningarna, så man
vet inte vilken uppgift som är riktig,
men om det skulle vara rätt inverkar
det på placeringen av den flygplats som
för Malmös del skall ersätta Bulltofta.
Den skulle alltså förskjutas längre från
Malmö än som beräknats.

Det vore lämpligt att förskjutningen
då skedde åt nordost, varigenom man
kunde få en central flygplats för Skåne.
Den flygplatsen skulle med högst 45
minuters bilresa kunna nås från de större
samhällena i Skåne. 45 minuter är
den tid som riksdagsledamöterna måste
tänka sig att en taxiresa tar från riksdagshuset
till Bromma i rusningstid.

Det vore enligt min mening den rationella
och radikala lösningen på Skånes
flygplatsproblem.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

I herr Wåågs yttrande instämde herr
Nilsson, Yngve, (h).

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Det har redan tidigare
här i dag i debatten nämnts, att vi varit
enhälliga då det gällt att nu överföra
1963 års trafikpolitiska principer
även till luftfartens område. Nu har vi

i ett 20-tal år haft specialkostnader för
luftfarten, som torde uppgå till långt
över ett par hundra miljoner kronor.
Att i detta läge säga, att nu har vi haft
en 20-årsperiod och vill ha en 10-årsperiod
för att avtrappa dessa bidrag,
är väl i och för sig en riktig metodik
därest man går in för 1963 års riktlinjer.

Då återstår frågeställningen hur man
skäligen bör gå till väga för att göra en
sådan avtrappning. Jag skall tillåta mig,
herr talman, att här ta upp en liten
punkt. Det är en motion som jag väckte
redan i januari, där jag för min del anser
att vi inte kan fortsätta med den
subventionspolitik gentemot luftfarten
som vi bär haft. Jag tänker på vad som
anges i propositionen om att med de
statsbidrag, som utgår till driften, skulle
detta innebära 10 kronor per passagerare
för enkel resa. I den motionen
tar vi upp frågan om det kan vara rimligt
att exempelvis med skattemedel finansiera
en massa sällskapsresor och
charterresor till Medelhavsländerna.

Jag har fått ett visst stöd i utskottsbehandlingen
av denna fråga, då utskottet
säger att enligt utskottets uppfattning
en subventionering av detta slag
framstår såsom mindre tillfredsställande.
Man har därför inte velat motsätta
sig att denna fråga prövas i samband
med den förestående översynen av verkets
taxor och avgifter. Jag är tacksam
för det. Jag vill bara uttala den förhoppningen
— eftersom jag inte har något
yrkande utan är tillfredsställd med att
motionen fått denna behandling i utskottet
— att statsrådet Palme också beaktar
den möjligheten i sina resonemang
med flygföretagen i taxepolitiken.
Det vore glädjande om så kunde ske.

Det har av föregående talare redan
nämnts en del kring de reservationer
som här föreligger. Beträffande den
första reservationen, om ramptjänsten,
så har dess innehåll diskuterats av herr
Bengtson, och vi är ju som reservanter
ense på den punkten.

Jag tror för min del att just ramp -

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

tjänsten är den känsligaste frågan för
våra flygföretag SAS och LIN. Enligt
de underhandsuppgifter som vi har fått
fram, när vi har diskuterat denna fråga
med berörda intressenter, har man använt
ganska hårda ordalag inför departementschefens
tankegång att göra luftfartsverket
till monopolföretag i fråga
om ramptjänsten. Man tror att detta
kommer att innebära en ganska rejäl
smäll åt dessa företag. Enbart Linjeflyg
har beräknat att på de 19 fält som de
trafikerar få en total ny kostnad på
mellan 1 och 1,5 miljon kronor för
ramptjänsten.

På detta sätt skulle man kunna diskutera
fram en förfärlig massa nackdelar
med ett monopolföretag och en förfärlig
massa fördelar med att låta nuvarande
system delvis vara kvar men
framför allt — såsom det är skrivet i
reservationen — nu ta hänsyn till våra
företag SAS och LIN. Det är väl ingen
som tvivlar på att dessa företag, framför
allt SAS, brottas med stora ekonomiska
problem och bekymmer i den internationella
konkurrensen. Detta problem
aktualiseras just i dagarna i samband
med de stora jetinvesteringarna.
När då dessa företag strävar efter en så
god service som möjligt och att i största
möjliga mån sköta den i egen regi, så
borde detta också kunna vara ett ställningstagande
som riksdagen kan acceptera.

Jag vill därför också instämma i yrkandet
om bifall till reservation a.

Den andra frågan gäller undervägskostnaderna.
Den har varit besvärlig,
och den har varit besvärlig på så sätt
att den föranlett en blank reservation
vid utskottsutlåtandet. Jag vill förklara
varför det har skett.

Herr talman! När denna fråga var föremål
för avgörande inom avdelningen
och i statsutskottet, hade vi förvisso fått
föredragningar från berörda parter, både
från flygföretagen och från departementsliåll,
om hur de såg på denna fråga.
Både i propositionen och i utlåtandet
skriver man om den internationella

Ang. luftfartsverkets organisation
taxekonferens, som helt nyligen hölls
i Montreal. Det var den taxekonferensens
resultat som vi ville titta på närmare,
innan vi tog ställning till frågan om
undervägskostnader. När vi nu har studerat
vad detta innebär, finner vi för
vår del att vi kan ansluta oss till utskottsmajoritetens
skrivning, enär utskottet
bl. a. — på s. 5 — skriver:
»Utskottet finner inte heller anledning
till uttalande från riksdagens sida om
och i så fall när särskilda avgifter för
undervägskostnader bör införas.»

Om jag liar tolkat ICAO-konferensens
rekommendationer riktigt, är man
nu på väg att internationellt försöka
lösa denna fråga. Då föreställer jag mig
att man från departementets sida vid
de kommande diskussionerna om hur
man skall lägga upp täckningen för undervägskostnader
naturligt nog tar
hänsyn till hur de andra länderna gör
samt att man följer de rekommendationer
som utfärdats av konferensen.
Med hänsyn till detta kommer jag att
rösta för utskottets skrivning rörande
undervägskostnaderna.

I diskussionen i dag har redan berörts
den kommunala bidragsprocenten.
Där förekommer reservationen c 2 av
högerrepresentanterna. Jag skall, herr
talman, gärna medge att detta är en avvägningsfråga
i allra högsta grad. Departementschefen
föreslår 37,5 procent,
vilket baserar sig på de gamla principerna
för överenskommelser mellan staten
och berörda kommunintressenter
av skilda slag. Det är inte mycket att
säga därom — det som är gjort är gjort.

Men nu har vi att se fram emot nya
anläggningar. Visserligen tror jag för
min del, och det har jag sagt i statsutskottet,
att det inte lär bli aktuellt så
snabbt att helt nyanlägga primärflygplatser.
Däremot utgår jag ifrån att det
måste till nyanläggningar på befintliga
platser, och det har vi tidigare diskuterat.
Det sägs i reservation c 2 att man
inte kan bortse från det förhållandet,
att anläggandet av primärflygfält i
främsta hand är en statlig angelägen -

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. luftfartsverkets organisation
het. Det kommunala bidragets storlek
blir då en fråga om hur högt man värderar
fördelarna för en kommun att ha
tillgång till ett primärflygfält. Det är en
bedömningsfråga. Även om man tidigare
haft 37,5 procent, är det ingenting
som säger att denna siffra bör stå sig i
framtiden.

Vi har försökt avväga siffran efter
våra bedömningar och kommit fram till
att kommunerna utöver marken borde
biträda med något för de mycket stora
fördelar, som kommunen får genom att
flygfältet anses som ett primärflygfält.
Vi har då stannat för ett bidrag av 25
procent. Detta framgår av reservationen
c 2, till vilken jag, herr talman, ber att
få yrka bifall.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Den proposition, som
behandlas i det statsutskottsutlåtande
som är före i kammaren, bygger på 1963
års luftfartsutrednings betänkande. I
propositionen har departementschefen
i huvudsak anslutit sig till utredningens
förslag, och utskottets hemställan överensstämmer
med vad som förordas i
propositionen.

Det framgår av föreliggande handlingar
bland annat — och jag vill dröja
vid det ett ögonblick —• att luftfartsverket,
enligt beslut av 1947 års riksdag,
är ett affärsdrivande verk. Luftfarten
har emellertid för varje budgetår
redovisat underskott, som blivit täckta
genom anslag på riksstaten. Om man
räknar ränta efter fem procent på det
kapital som investerats i luftfartsfonden
liksom på underskotten utgör de
ackumulerade förlusterna omkring 365
miljoner. Från luftfartsutredningens sida
och i propositionen har man ansett,
att luftfarten inte skall behöva täcka
dessa förluster.

I propositionen fastslås, att luftfartsverket
skall ha till uppgift för det
första att förvalta och driva statliga
flygplatser för linjefart, för det andra
att svara för eller ombesörja civil flygtrafikledning
och från säkerhetssyn -

punkt påkallad övervakning och tillsyn
på primär- och sekundärflygplatser
samt av det luftrum som används för
civilflyg.

Det förordas, att åtgärder nu skall
vidtas för att anpassa den civila luftfarten
till kravet på full kostnadstäckning
i enlighet med de riktlinjer för den
statliga trafikpolitiken, som antogs av
1963 års riksdag. Nu föreslås dock att
sådan kostnadstäckning inte skall krävas
omedelbart av luftfartsverket. Därför
skall enligt förslaget ett driftsbidrag
tills vidare utgå för att täcka den
brist på kostnadstäckning, som föreligger
i fråga om luftfarten. Nuvarande
anslag för detta ändamål skall därmed
upphöra. Det totala underskottet budgetåret
1966/67 har beräknats till omkring
25 miljoner kronor. En successiv
avveckling av driftsbidraget bör ske,
och för nästa budgetår föreslås en
minskning av bidraget med 2,5 miljoner
kronor.

Såvitt jag kan förstå, har man såväl
inom fjärde avdelningen som i statsutskottet
varit överens om att luftfartsverket
så småningom på samma sätt
som andra trafikgrenar skall täcka
sina egna kostnader. På vissa punkter
har vi, som förut nämnts, emellertid
inte kunnat uppnå enighet. Det har
främst varit frågan om handhavandet
av ramp tjänsten som förorsakat olika
meningar.

Luftfartsutredningen framhöll i sitt
betänkande att luftfartsverket i syfte att
nedbringa underskottet på luftfartsfonden
i största möjliga omfattning borde
komplettera den till flygtrafiken knutna
verksamheten med annan verksamhet,
som indirekt anknyter till denna trafik.
Efter att ha berört de regler som gäller
för den av luftfartsverket bedrivna
ramptjänsten — den tjänsten har ju bedrivits
också av vissa flygföretag —
och klareringstjänsten anför utredningen
följande: »Enligt luftfartsutredningens
mening är ramptjänsten en verksamhet
som naturligt bör ankomma på
luftfartsverket i den mån verket ej an -

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

ser förenligt med dess intressen att
överlåta den på annan företagare.» Så
tilläde man: »Sådan överlåtelse bör
främst ske till svenska flygföretag och
avtal härom träffas mellan luftfartsverket
samt SAS och LIN.»

Till utredningens uppfattning att
ramptjänsten bör ankomma på luftfartsverket
har departementschefen anslutit
sig i propositionen, men han har
inte ansett det lämpligt att man uttalar
sig för en begränsning av verkets möjligheter
att träffa avtal genom att man
gör ett särskilt uttalande om avtalspartners.
Nu har vi inom utskottsmajoriteten
gjort ett försök —• jag höll på att
säga ett nästan heroiskt försök — att
vinna enighet på den här punkten genom
eu skrivning, där vi säger att utskottet
finner det naturligt att överlåtelse
av ramptjänsten kommer i fråga
i första hand till SAS och LIN. Vidare
har vi sagt att sådan överlåtelse bör ske
på skäliga villkor. Vi tycker att vi därmed
hade gått motionärer och dem som
eventuellt ville bli reservanter tillmötes
så långt vi kunnat, men vi kunde
ändå inte vinna enighet i detta avseende.

I reservationen av herr Kaijser in. fl.
har anförts, att överlåtelse av ramptjänsten
»i likhet med utredningens
förslag må kunna ske främst till svenska
flygföretag utan särskild ersättning
till luftfartverket». I reservationens
kläm anger man, att överlåtelsen bör
ske »enligt luftfartsutredningens förslag».

Det är ju angeläget att reservanterna
upplyser om vad de egentligen syftar
till med den här skrivningen. Ansluter
de sig till luftfartsutredningens förslag
att ersättning till luftfartsverket skall
utgå för de utrymmen på flygplatserna,
som disponeras för ramptjänsten, för
elkraft som utnyttjas o. s. v. i de fall
överlåtelse sker? Eller menar de tvärtom,
att sådan ersättning inte skall utgå?
I reservationen har de egentligen
anslutit sig till båda dessa uppfattningar,
men det blir i alla fall nöd -

Ang. luftfartsverkets organisation

vändigt för dem att i sista omgången
hålla på en enda häst.

Den andra frågan som vållat bekymmer
vid behandlingen i utskottet har
varit frågan om undervägskostnaderna.
Nu hör jag till min glädje att herr
Strandberg, efter att ha moget övervägt
frågan, har stannat för samma
yrkande som utskottet har i denna
fråga.

Jag tycker för min del att det yrkande,
som utskottet ställer, ur flygföretagens
synpunkt inte kan anses innebära
någon försämring i förhållande till
vad luftfartsutredningen hade föreslagit.
Luftfartsutredningen sade ju, att
frågan om hur dessa kostnader skall
täckas bör prövas före den 1 juli 1972.
Nu har departementschefen visserligen
sagt att undervägskostnaderna bör betalas
av luftfarten, och det ingår ju i
själva principen om kostnadstäckning
att så skall ske. Men på vilket sätt det
skall ske bör enligt propositionen närmare
övervägas, när man har fått resultatet
av den internationella taxekonferensen
klar. Utskottet har emellertid
gått längre och sagt, att utskottet inte
vill uttala sig om, när och hur man
över huvud taget skall ta ut dessa
undervägskostnader.

Vi har i utskottet alltså kommit till
denna uppfattning, och jag skall endast
tillägga en sak. I luftfartsutredningen
satt bl. a. herr Bengtsons egen partivän
i andra kammaren, herr Gustafsson i
Kårby. Han har ju helt anslutit sig till
det förslag angående ramptjänsten som
luftfartsutredningen har lagt fram. Luftfartsutredningen
var nämligen enig om
sitt förslag.

Jag skall så bara säga några ord om
de kommunala bidragen. Bl. a. herr
Torsten Hansson har framhållit, att
kommunförbunden i detta avseende har
haft en annan uppfattning än föreliggande
förslag. Men det framgår ju av
Kungl. Maj :ts proposition att utredningens
förslag om kommunala investeringsbidrag,
som gick ut på att 50 procent
av anläggningskostnaderna bör utgå i

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. luftfartsverkets organisation
anslag till primärflygplatser, tillstyrks
utan erinran av bl. a. luftfartsverket,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms, Uppsala, Östergötlands,
Jönköpings, Skaraborgs, Västmanlands
och Norrbottens län, affärsverksutredningen,
näringslivets trafikdelegation,
LO, LIN och Svensk pilotförening. Alla
dessa olika organ har tillstyrkt ett kommunalt
investeringsbidrag på 50 procent.
I propositionen föreslås 37,5 procent.

Om jag förstår herr Torsten Hansson
rätt, har han räknat ut att eftersom en
del kommuner har betalt 50 procent
och eftersom kommunförbunden föreslår
att ingenting skall utgå och 25 är
någonting mitt emellan 50 och 0, så
bör 25 procent utgå i bidrag.

Det är klart att man kan ha olika
meningar om hur stor denna bidragsprocent
skall vara. Men det är ändå så,
att det fortfarande finns orter som pressar
på och kräver att få ett flygfält.
Man kan väl inte tänka sig annat än att
sådana kommuner, om de inte vill bidraga
ungefär på det sätt som är föreslaget
här i propositionen, får vänta
på sin flygplats så mycket längre. De
kanske får vänta till dess man har kommit
så långt, att luftfartsverket något
så när bär sig, ty man kan ju inte
räkna med att det plötsligt blir ett så
mycket större utrymme inom statsbudgeten
för dessa ändamål därför att
kommunerna börjar neka att betala sådana
här bidrag.

Vidare är det ändå så, som har
nämnts förut, att sådana här bidrag
har utgått i en rad olika fall. Det finns
även avtal om sådana bidrag. Såvitt jag
vet har Göteborgs stad genom sina representanter
undertecknat ett avtal, som
innebär att Göteborgs stad skall bidraga
med 37 1/2 procent. Jag tycker att man
bör hålla på vad man där har varit med
om att besluta.

Jag skall, herr talman, inte fortsätta
mitt anförande längre. Jag ber att på
alla punkter få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr HANSSON, TORSTEN, (s):

Herr talman! Utskottets värderade talesman
har räknat upp en hel rad remissinstanser,
som finns citerade i propositionen.
Jag kan tyvärr inte räkna
upp dem som inte finns citerade. Jag vet
personligen bara om en, som har en
helt annan uppfattning än de remissinstanser
som herr Fritz Persson räknade
upp och vilkas engagemang i flygplatsfrågorna
man möjligen kan ifrågasätta.
Emellertid tycker jag inte att man på
det sättet skall tillämpa majoritetsprincipen
när det gäller remissinstanserna.

Sedan vände herr Fritz Persson litet
grand på mina synpunkter i fråga om
storleken av det kommunala bidraget.
Han sade att man kan resonera om olika
nivåer. Jag har egentligen bara förklarat
att man inte gärna kan på
ett vettigt sätt resonera om att någon
av dessa nivåer skulle vara riktigare än
den andra; det enda man kan föra ett
principiellt och meningsfyllt resonemang
om är huruvida nivån skall vara
noll eller över noll.

Om inte kommunerna vill bidraga, säger
herr Persson, får de vänta tills luftfartsverket
bär sig. Det skulle vara ganska
beklagligt om man behövde vänta
med flygplatsbyggen tills luftfartsverket
inte bara bär sig, utan också ger
sådana överskott att verket kan bidra
till miljoninvesteringar! Här gäller det
inte att luftfartsverket skall bära sig så
att det kan överta kommunernas engagemang,
utan frågan gäller helt enkelt
om vi här i riksdagen bör besluta att
man från statsutgifterna skall övervältra
utgifter på kommunerna i denna form.

Avslutningsvis säger herr Fritz Persson
att Göteborgs stad har undertecknat
ett avtal. Detta är alldeles riktigt,
jag känner till det. Jag vet också i vilken
situation staden fick underteckna
avtalet och med vilka reservationer för
framtiden man gjorde detta.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Det verkar som om herr
Fritz Persson betraktade flygplatserna

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

uteslutande som lokala inrättningar, där
kommunerna ensamma hade ett intresse.
Detta påminner ganska mycket om
hur det gick till när järnvägarna byggdes
här i landet och järnvägsbolagens
representanter for runt till kommunerna
och fick dem att teckna aktier, med
påföljd att järnvägen kom att slingra sig
från den ena socknen till den andra och
vi fick den struktur på järnvägsnätet,
som vi sedan har haft ett sådant besvär
med. Det är ändå inte meningen att vi
skall bygga upp vårt luftfartsnät efter
sådana principer, utan vi bör väl ha en
riksplanering. Kommunikationsministern
har — som jag tycker med rätta

— gjort sig till talesman för en riksomfattande
planering på andra områden.
Den är någonting som vi bör tilllämpa
också när det gäller flygtrafiken.

Man kan inte resonera bara om de
små flygplatserna, utan det är ett önskemål
att inordna de stora utrikesflygplatserna
i samma system. Dessa stora flygplatser
betjänar inte bara en stad med
kringliggande landsbygd utan stora regioner
i landet. Jag sade att Arlanda betjänar
hela norra och mellersta Sverige

— om man skall flyga t. ex. från Kiruna
ned till kontinenten måste den flygresan
gå över Arlanda —■ och därför kan det
sägas att Arlanda betjänar även Kiruna.
På samma sätt är det med övriga flygplatser
som har utrikestrafik. Beträffande
dem kan man inte tillämpa det »sockentänkande»
som herr Fritz Persson
gjort sig till talesman för.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Herr Tistad får väl ändå
lov att erkänna att vad utredningsmannen
herr Norlin anförde i sin reservation
till utredningen är alldeles riktigt.
Kommunens bidrag är ingen subvention,
säger han, utan en affärsmässigt
betingad utgift för vissa förmåner som
den kommunen får i och med att en
flygplats förlägges inom kommunen.
Det är alldeles klart att den kommunen
och de orter, som har flygplatsen i sin

Ang. luftfartsverkets organisation
närhet, på olika sätt drar största nyttan
av anläggningen, inte bara på grund av
närheten till flygfältet utan på många,
många andra sätt. Det vet säkert också
herr Tistad lika bra som jag.

Sedan skall jag inte diskutera så mycket
med herr Hansson heller. Jag vet
inte vilken press Göteborgs stad varit
utsatt för vid förhandlingarna om bidrag
eller vad som därvidlag passerat,
men vid alla avtalsförhandlingar är det
ju så att parterna pressar varandra; och
när man skrivit under ett avtal är saken
klar.

För min del tycker jag att de, som nu
är opponenter beträffande de kommunala
bidragen, i stället borde uttrycka
sin tacksamhet till departementschefen,
som frångick utredningens förslag och
sänkte bidragsprocenten från 50 till 37,5
procent. Det är ändå 62,5 procent av
anläggningskostnaderna som fortfarande
kommer på staten. Jag tror att procentsiffrorna
är väl avvägda.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Herr Fritz Persson ställde
en fråga rörande reservationen i den
del som gäller ramptjänsten. Han menade
att vi tydligen inte riktigt visste
vad vi ville.

Jag ber att få hänvisa till s. 9 i utlåtandet,
där vi säger: »Av angivna
skäl. .. finner utskottet angeläget att
överlåtelse av ramptjänsten i likhet
med utredningens förslag må kunna ske
främst till svenska flygtrafikföretag
utan särskild ersättning till luftfartsverket.
»

Jag har inte i den meningen lagt in
den tolkning, som herr Persson vill göra
gällande. Jag vill inte påstå att begreppet
»utan särskild ersättning till
luftfartsverket» är i enlighet med utredningens
förslag. Har jag därmed förtydligat
mig, så att vi kan vara överens
om innebörden av vår skrivning? Uttrycket
»utan särskild ersättning» avser
att förhindra en sådan metodik att man
från monopolföretagets sida säger: »Om

Nr 31

Onsdagen den 24 mai 1967

Ang. luftfartsverkets organisation
ni skall få överlåtelse, så kostar det så
och så mycket!» Det är den metodiken
vi har motsatt oss.

Herr Persson åberopar ett flertal remissinstanser
i olika sammanhang. Varför
åberopar inte herr Persson också
remissinstansen statskontoret när det
gäller ramptjänsten? År 1963 sade statskontoret,
att verksamheten borde utgå
ur luftfartsverket. I yttrandet över 1964
års luftfartsutredning säger statskontoret
samma sak, nämligen att luftfartsverket
icke bör ha hand om denna verksamhet.

Herr HANSSON, TORSTEN, (s):

Herr talman! I fråga om förhandlingarna
beträffande Torslanda är väl
inte kammarens ledamöter ovetande om
att man från Göteborgs sida har spjärnat
emot udden med näbbar och klor
under en lång tid. När man fann situationen
olidlig och ansåg sig nödsakad
att — för att över huvud taget få ärendet
i gång — acceptera den uppgörelse
som här skisserats skedde det under ett
klart uttalande av förbehållet, att Göteborgs
stad från sin sida icke medger
att uppgörelsen får åberopas som prejudikat
i framtiden.

Sedan nämndes här den utredningsman
som talat om att det här är fråga
om en affärsmässig investering. Ja, det
är kanske inte riktigt på den bogen som
vår kritik beträffande formerna för
verksamheten har legat. Hade man rent
generellt i fråga om trafikpolitik talat
om affärsmässiga investeringar hade
kanske Göteborg suttit vid förhandlingsbordet
också beträffande den centralstation
som vi sedan tjugu år tillbaka
har önskat oss.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Till herr Hansson vill
jag säga att riksdagen helt enkelt har
beslutat om riktlinjer för den statliga
trafikpolitiken. Beslutet innebär att det
skall vara fråga om en affärsmässigt be -

driven trafik, d. v. s. att varje trafikgren
skall betala sina egna kostnader.

Jag vet mycket väl att Göteborgs stad
har spjärnat emot; för några år sedan
hade vi en diskussion här i kammaren
i den frågan. Men Göteborgs stad spjärnade
inte bara emot utan nekade helt
enkelt att underhandla med kommunikationsdepartementet;
staden förklarade
att »nu underhandlar vi inte längre!»

Jag kom här att tänka på en historia
om en stockholmare, som var i Göteborg
och som sade till en göteborgare: »När
vi tänker på er göteborgare tänker vi
alltid på något särskilt, såsom sell och
feskaffär eller något liknande. Vad tänker
ni på när ni tänker på oss?» Svaret
blev: »Vi tänker aldrig på er!» Men
den gången ville göteborgarna inte ens
tala med representanterna för kommunikationsdepartementet
här i Stockholm.
Avtalet är dock nu träffat och
om riksdagen — vilket jag förutsätter
— beslutar om kommunala bidrag på
37,5 procent är saken klar.

Vidare vill jag säga till herr Strandberg,
att jag inte kan tolka vad som är
skrivet i den aktuella reservationen på
annat sätt än att reservanterna så att
säga har ställt sig på två ben. I deras
reservation uttalas nämligen följande:
»Av angivna skäl och inte minst med
hänsyn till de av motionärerna åberopade
säkerhetsaspekterna finner utskottet
angeläget att överlåtelse av ramptjänsten
i likhet med utredningens förslag
må kunna ske främst till svenska
flygtrafikföretag utan särskild ersättning
till luftfartsverket.» I klämmen
yrkar man däremot, »att riksdagen må,
med bifall till motionerna I: 732 och
II: 914 såvitt nu är i fråga, uttala att
överlåtelse av den s. k. ramp tjänsten
skall kunna ske främst till svenska flygtrafikföretag
i enlighet med 1963 års
luftfartsutrednings förslag».

Det sistnämnda förslaget innebär
emellertid att ersättning skall utgå. Såvitt
jag kan förstå är det två olika meningar
man härvidlag företräder. Jag
tycker att man tydligare borde ha klar -

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

gjort för kammarens ledamöter vad man
egentligen avser med denna skrivning
innan de har att gå till omröstning.

Herr HANSSON, TORSTEN, (s):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Fritz Persson, att jag som göteborgare
inte har något emot att tänka
på honom — som kronobergare!

Att däremot behöva gruva sig över
vad detta beslut kan komma att innebära
i form av oväntade eller i varje
fall av kommunen okontrollerade bidragskrav
från Stockholm är väl något
som till och med en göteborgare skall
ha rätt att slippa.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Bakom föreliggande
proposition ligger en parlamentarisk utredning
som är i stort sett helt enhällig.
Det föreligger en på många punkter
mycket samstämmig remissopinion
och ett i grundfrågorna egentligen enhälligt
utskottsbetänkande.

Det är glädjande för luftfarten när
den nu tar plats bland sina äldre kolleger
i en rationell trafikpolitik. Det
gläder också mig på det sättet att jag
kan fatta mig kort.

Jag skall säga några ord om det kommunbidrag
som vi nu diskuterar. Efter
dagens debatt kan det ju framstå som
något av ett göteborgsbidrag.

Det har under debatten framhållits,
att staten principiellt skall betala alla
trafikmedel på samma sätt som gäller
för vägar och järnvägar, och man har
givit intrycket att det nu förhåller sig
så. Men så förhåller det sig inte alls!
Det är inte staten ensam som betalar
ett lands hamnar, inte heller lokaltrafiken
eller väg- och gatubyggnader i städerna,
utan det förekommer varierande
typer av samverkan mellan staten och
kommunerna på detta område.

Att hävda att det redan nu är staten
som betalar alla de grundläggande investeringarna
för kommunikationerna

Ang. luftfartsverkets organisation
stämmer alltså inte med verkligheten.
Denna princip kan man således inte
åberopa sig på om man inte vill genomföra
den konsekvent över hela fältet
med såvitt jag förstår orimliga följder.

Luftfartsutredningen har föreslagit
50 procents kommunbidrag -— med undantag
för Arlanda — medan jag föreslår
37 procent. Även om jag kanske
inte förväntade mig att de närmast berörda
skulle stå med palmer i händerna
och hylla detta förslag, tyckte jag i alla
fall att det var relativt välvilligt. Man
har emellertid ändå tyckt att det är för
högt tilltaget.

I grunden ser jag detta som en fördelningsfråga,
ty det är alldeles uppenbart
att de människor som bor kring
de stora flygplatserna i landet ändå
har den största nyttan av dessa. De innebär
en stimulans för bygden, innebär
snabbare kommunikationer utåt o. s. v.
Visserligen kan man, om man bor någonstans
i Västerbottens lappmarker, ta
bussen till Umeå och sedan flyga till
Bromma och sedan ta bussen ut till Arlanda
och därifrån fara till utlandet —
på det sättet är man med och njuter av
Arlanda. Men det är ändå en viss skillnad
gentemot en storstadsbo.

Vidare är det så, att de som har den
största nyttan av denna service också
har den största betalningsförmågan.
Förslaget här innebär att kommunerna
i de regioner, där flygplatserna ligger,
får vara med och betala en del, medan
staten slår ut det övriga på alla skattebetalare
och tar den delen. Det betyder
ju ingenting annat än att de människor,
som har den minsta direkta nyttan av
dessa investeringar och som dessutom
har den generellt sett sämre betalningsförmågan,
till en del slipper att
vara med och betala.

Jag ser alltså detta som en fråga om
fördelning mellan stad och landsbygd
och mellan olika regioner av landet. I
det här fallet kan så uppenbara rättviseskäl
åberopas för en sådan fördelning,
att jag tycker att de är det avgörande.
Om man fortsätter och bygger ut och

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. luftfartsverkets organisation
rustar upp i göteborgsområdet, får
människorna i göteborgsregionen vara
med och betala litet mera för detta än
de som bor i glesbygdsområdena i
översta Norrland. Det har de råd med,
och de får också den allra största glädjen
av utbyggnaden.

Jag är ledsen om jag tvingas ta herr
Wååg ur en villfarelse, men det föreligger
faktiskt inte något beslut om att
inrätta en flygplats på Saltholmen. Det
är en missuppfattning. Herr Wååg föreslog
att man med hänsyn till detta beslut
skulle kunna lägga Malmö flygplats
i Kristianstad. Jag konstaterar att detta
är någon neddämpning av ambitionerna.
Herr Wåågs värderade företrädare
på kristianstadsbänken, herr Nils
Elowsson, ville lägga Kastrup i Åhus.
Det var ju litet värre ändå!

Herr HANSSON, TORSTEN, (s):

Herr talman! Man skall väl som enkel
kammarledamot akta sig för att blanda
sig i ett flerfrontskrig på det sätt som
jag nu med berått mod gör. Men efter
herr statsrådet Palmes inlägg känner
jag mig tvungen att göra det.

Kommunikationsministern tillförde
inte något nytt till den principiella debatt,
som jag har fört om de kommunala
bidragen. Han sade att staten inte betalar
konsekvent för de trafikpolitiska
åtgärderna; han tog upp frågan om
hamnarna och om gator och vägar inom
kommunerna. Jag har heller inte lagt
diskussionen på den bogen. Jag har sagt
att kommunerna inte skall bidraga till
flygplatserna i den form som här har
berörts — att de rimligen inte skall betala
allt — men att själva formen för
dessa lån med oviss amortering och
återbetalning är helt felaktig och att
formen för att ålägga kommunerna
dessa stora åtaganden är diskutabel.

Herr statsrådet försöker att göra detta
till en ren göteborgsfråga. Vi har på
senare tid mest varit hårdhänt konfronterade
med varandra om dessa ting,
men om jag åberopar statskontoret som

en av de mest vägande remissinstanserna
så är vi inte direkt bortskämda
med att det tillvaratar göteborgsintressena.
Jag tror inte man skall se det ur
den synvinkeln. Det är helt enkelt en
fråga om att man här avser att ålägga
kommunerna ett åtagande.

Vi fattar många beslut i detta hus om
att kommunerna har åtaganden att fullfölja.
Vi har skolväsendet, vi har sjukhusväsendet
och mycket annat, men det
sker i sådana former att kommunerna
kan delta i planeringen och att de både
storleksmässigt och tidsmässigt kan planera
de investeringar, det är fråga om,
så att de ryms inom en kommunal budget
och så att de ryms inom lånemöjligheternas
ram och inom rimliga skattegränser.
Jag tror inte att det finns
någon kommun här i landet — vi skall
inte bara uppehålla oss vid Göteborg —
där kommunalmännen är beredda att
säga, att kommunalskatten ligger på en
nivå där det fortfarande finns utrymme
för de höjningar som kan erfordras
i ett sådant här engagemang.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Eftersom kommunikationsministern
ville göra gällande, att
det här endast var fråga om ett göteborgsbekymmer,
vill jag gärna säga att
han nog har missuppfattat detta. Det är
även ett malmöbekymmer.

Vi har i Malmö tyckt att kommunen
har blivit hårt drabbad genom den andel
som vi får betala till det nya flygfältet
som det föreligger avtal om. Staten
har använt ganska hårda bandage i
sin framfart med kommunen så till vida,
att dåvarande kommunikationsministern
framtvingade en uppgörelse genom
att utnyttja Kungl. Maj :ts prerogativ
på ett annat ovidkommande område,
nämligen att vägra fastställelse av
stadsplanen för Rosengårdsstaden.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! När statsrådet Palme
hänvisar till att hamnar, anordningar

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

för lokaltrafik och städernas gator betalas
av kommunerna, så undrar jag om
jämförelsen är riktigt rättvisande. När
det gäller dessa sistnämnda saker är
det fråga om helt lokala trafikanordningar.
Flyget är ju inte en lokal utan
en interlokal och i vissa fall t. o. m. internationell
trafikform.

Vad gäller kommunernas engagemang
i hamnarna är det väl inte obekant för
statsrådet Palme, att detta har lett till
en överkapacitet i vårt hamnväsende
som man inte kan säga är riktigt lycklig
ur samhällsekonomisk synpunkt. En
utredning sysslar för närvarande med
frågan om hur man skall kunna styra
hamnväsendet in i vad jag skulle vilja
kalla mera sunda banor. Så det kommunala
allenarådandet på hamnväsendets
område kommer kanske inte att vara
alldeles oanfrätt när den utredningen
lagt fram sitt resultat.

Det är naturligtvis en mycket vacker
tanke att människorna i en region, som
har nytta av en flygplats, skall betala
litet mera än människorna i glesbygderna,
som inte har samma nytta av
flygplatsen. Tyvärr är möjligheterna att
genomföra denna vackra tanke mycket
små. Om vi tänker oss göteborgsregionen,
som statsrådet tog som exempel,
så är det hittills bara Göteborgs stad
som blivit krävd på pengar. Men göteborgsregionen
omfattar ett rätt stort
område som ligger inom Göteborgs och
Bohus län, Älvsborgs län och Hallands
län. Om man skall förmå människorna
i dessa län att betala blir det väl så att
man av bekvämlighetsskäl vänder sig
till landstingen. Då frågar jag mig om
man inte får lika stora orättvisor inom
landstingsområdena. Människorna i
Nordbohuslän, Dalsland och södra Halland
har mycket mindre nytta av Göteborgs
flygplats än de som bor i Göteborgs
förorter. Då får man samma
orättvisor igen.

I fråga om anordningar som staten
skall betala har man väl ofta större nytta
av dessa i de kommuner där de är belägna.
Vi kan tänka på t. ex. National -

Ang. luftfartsverkets organisation

museum som betalas med statliga medel
— visst har stockholmarna mycket större
nytta av detta! Vi kan inte konsekvent
tillämpa en fördelningsprincip
som uteslutande tar hänsyn till nyttan.
Vi har inte nog fina instrument för det.
Annars erkänner jag att tanken är vacker.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! På en punkt kan jag inte
riktigt hålla med statsrådet Palme.
Det var närmast när han använde uttrycket
att även de som hade den minsta
direkta nyttan av en flygplats skulle
vara med och betala. Det är väl så, åtminstone
för den flygplats som ligger
närmast min hemort, att alla inom det
området har stor nytta av flygplatsen
— även de människor som aldrig flyger
—• helt enkelt därför att utan flyget
skulle våra storindustrier och även
mindre industrier befinna sig i ett
minst sagt bekymmersamt läge som
skulle inverka menligt på hela bygden
om inte dessa möjligheter fanns. Även
de människor som aldrig flyger bär alltså
indirekt stor nytta av att det finns en
flygplats tillgänglig framför allt ur industrins
synpunkt.

Efter den lilla anmärkningen tycker
jag mig ha anledning att uttrycka en
beundran för statsrådet Palme som nu
har prutat ned kommunernas insatser
till 37,5 procent. Hans företrädare i ämbetet
underhandlade med Örnsköldsvik
om en flygplats. Han talade en gång om
att staten byggde flygplatser åt kommunerna.
Jag gjorde då den invändningen
att det var precis tvärtom — att
det var kommunerna som byggde flygplatser
åt staten — därför att när vi
fick vår flygplats betalade kommunen
80 procent av kostnaderna och staten
20 procent. Vi hade varit utomordentligt
tacksamma om vi kommit undan
med 37,5 procent — ungefär hälften av
vad vi fick betala. Jag tycker i varje
fall att man är inne på rätt väg.

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. luftfartsverkets organisation

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag hoppas att herrar
Tistad och Hansson noga åhörde vad
herr Andersson anförde nu på slutet.
Vår lilla meningsskiljaktighet måste ha
berott på att jag har uttryckt mig otydligt.
Jag har exakt samma mening som
herr Andersson, nämligen att det är ett
påtagligt värde för en bygd som helhet
— även för dem som inte flyger — att
ha tillgång till flygplats.

Hamnar och kommuner -—• herr
Tistad sade att det var främst lokaltrafik
som tillgodosågs med kommunala
bidrag, men i Göteborgs hamn är det
väl inte fråga om lokaltrafik. Skulle jag
viska något sådant skulle jag inte våga
visa mig i Göteborg mera. Där har man
i hög grad en internationell trafik, och
jag tror också att man måste rationalisera
hamnväsendet, men det tyder snarare
på att kommunerna, trots att de
har fått betala detta helt och hållet själva,
expanderat så oerhört på området.
Det skulle inte tyda på att de skulle stå
inför sådana fullkomligt olösliga bekymmer
när det gäller flygplatserna.

Herr Hansson klagar på att jag inte
vill diskutera principer i tillräcklig omfattning
— detta vore ju en principiell
fråga. Det var enligt statskontoret fråga
om lån från kommunernas sida. Jag kan
inte dela den terminologi som statskontoret
här har använt. Man kan säga att
det är fråga om en kapitalsubvention,
som man tillmäter ett betydande ekonomiskt
värde och som man möjligen kan
få återbetalad på längre sikt. Men det
är klart att detta inte är i första hand
ekonomisk teori. Jag tror därför att jag
gör en välsignelsebringande gärning om
jag från de luftiga principerna för tillbaka
debatten till mycket praktiska realiteter,
och det betyder att när man får
med ett kommunbidrag så finns det ett
stimulansskäl, ett engagemangskäl för
detta, men i grunden är det en fördelningsfråga.

Herr HANSSON, TORSTEN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Till det sista påståendet
att kommunbidragen är en fördelningsfråga
snarare än en stimulansfråga vill
jag säga att jag hoppas att fördelningsaspekten
inte skall leda till att våra
flygfält byggs ut bland de kommuner
som man tycker har den största skattekraften.
Trots vad statsrådet Palme säger
är det fråga om att i landet åstadkomma
ett flygnät som gagnar landets
struktur och ekonomiska utveckling
över huvud taget.

Herr Palme har aldrig sagt något
ofördelaktigt om Göteborgs hamn, och
även ur andra synpunkter är han fortfarande
välkommen dit. Några luftiga
resonemang skall vi emellertid inte föra.
Vi håller oss fortfarande på marken
när vi resonerar om flygfälten, och på
den fasta marken står givetvis statskontoret
när det nämner en sak vid dess
rätta namn. Jag kan inte inse annat än
att denna uppläggning på luftfartsverket
som skall leda till att flygplatserna
så småningom bär sina egna kostnader
också måste innebära att luftfartsverket
inom sina egna kostnader får bidra
till den rimliga vinst på investeringarna
i flygfältsanläggningarna som diskuterats
i detta sammanhang. Då är det väl
också rimligt att säga att den vinsten
inte bara skall stanna hos staten, vilket
skulle vara konsekvensen om man talar
om att detta är en kapitalsubvention
från kommunerna till staten, utan att
den fördelas bland bidragsgivarna.

Herr TISTAD, (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen att jag
uttryckt mig så illa att statsrådet Palme
fått den uppfattningen att jag ansåg
att hamnar var anordningar uteslutande
för lokaltrafik. Jag sade i själva
verket att anordningar för lokaltrafik
inte var direkt jämförbara med flygplatser
och att det var onödigt att resonera
om det. Sedan förde jag ett särskilt
resonemang beträffande hamnarna. För

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

alt jag, som har min yrkesverksamhet i
nära anslutning till Göteborgs hamn,
över huvud taget skall kunna återvända
från riksdagen, måste jag ta risken
att förlänga debatten för att klargöra
detta. Jag passar då på tillfället att
ännu en gång säga, att jag inte tror att
det vore lyckligt att de speciella förhållanden
som råder beträffande hamnarna
på grund av den starka kommunala
konkurrensen skulle överföras till
luftfarten.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Jag vill bara i en detalj
blanda mig i debatten. Statsrådet Palme
har pedagogiskt skickligt vid ett par
tillfällen nu omtalat för oss att denna
fråga är en fördelningsfråga, och därom
kan vi kanske alla vara rörande ense.
Men vilken är statsrådets fördelningsprincip?
Jo, säger statsrådet, det är en
rättvisefråga när man skall fördela
kostnaderna. De som bor så att de har
nytta av en sak skall betala litet mer
än andra människor i landet.

Det är klart att alla frågor har ett
inslag av rättvisefråga, och jag vill
ingalunda skjuta den aspekten åt sidan.
Men jag undrar om man ändå inte, när
man från regeringens sida bedömer
sådana här frågor, i främsta rummet
bör och måste ställa en annan fråga,
nämligen: På vad sätt befordrar vi
bäst en utveckling av våra flygplatser,
en förbättring av våra flygkommunikationer? Vi

har lagt på kommunerna mycket
stora kostnader under senare år. Därför
ställer jag mig tveksam till om det verkligen
är rimligt att ta den fördelning
som statsrådet Palme här har föreslagit.
Detta är faktiskt en bedömningsfråga,
där man inte kan säga att den
ene har rätt och den andre har fel. Jag
är riksdagsman från Göteborg och har
en stor del av mitt hjärta kvar där,
men jag bor i en annan stad, Borås,
som jag också är mycket fästad vid.
Göteborg har en flygplats. Borås borde

6 Första kammarens protokoll 1967. Nr 31

Ang. luftfartsverkets organisation
ha fått en flygplats. Jag begär dock naturligtvis
ingenting annat än att statsrådet
Palme och regeringen vid sina
bedömningar frågar sig: Hur gagnar vi
ur hela samhällets synpunkt bäst en utveckling
av flygkommunikationerna?
Det är här mina tvivel uppstår: fråga
är om vi inte belastar kommunerna för
hårt när vi redan har lagt så mycket
annat på dem.

Jag vill ändå, när statsrådet Palme
har sagt att det är rättvisan som är avgörande,
ställa en liten fråga till honom.
Herr Palme har åstadkommit en
mycket elegant finslipning vid sin avvägning
av hur mycket kommunerna
skall betala och hur mycket staten
skall bidra med ur rättvisesynpunkt.
Hur har statsrådet kunnat använda detta
instrument så fint att han kan säga
att just 37,5 procent är den riktiga
siffran — i motsats till utredningens
50 procent? För den som tidigare inte
är insatt i ärendet är det nämligen
litet svårt att läsa ut hur utredningen
kommer till 50 procent. Kunde jag få
en ytterligare förklaring, utöver vad
handlingarna innehåller, på hur man
kan veta att just denna procent är den
riktiga från rättvisesynpunkt, skulle
jag vara herr statsrådet mycket tacksam.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Detta är en mycket intressant
debatt. Man säger att det är
en vacker tanke och att det är väldigt
fina rättviseprinciper som jag företräder.
Men, undrar man, hur kan jag
vara tvärsäker på att den absoluta rättvisan
och att den absoluta skönheten
uppnås. Det kan jag naturligtvis inte
vara säker på. Jag kan inte veta exakt
vad det är. Men siffran 37,5 procent
är ju frukten av mångårig praxis. Man
har kommit fram till att 37,5 procent
är ungefär vad båda parter tål. Efter
förhandlingen har man sagt att detta
inte prejudicerar för framtiden. Eftersom
detta har gällt de stora flygplatser -

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. luftfartsverkets organisation
na, har vi inte ansett det rimligt att
de små flygplatserna skall betala mer.
Därför har vi sänkt den nu föreslagna
andelen för de små flygplatserna till
37,5 procent. Jag gör inte anspråk på
den absoluta rättvisan eller den absoluta
skönheten, men det är en rimlig
avvägning, tror jag.

Ett vänligt ord till herr Jacobsson,
som jag glömde förut. Det var bara
göteborgstalare uppe, och därför såg
det ut som ett göteborgsbidrag, men
Malmö har också varit med. Det förhållandet
att Malmö så att säga har sin
plåga bakom sig — vi har gjort upp
om hur det skall vara med den nya
flygplatsen i Malmö — kanske gör att
man där ser mera förståelsefullt på
denna problematik. Det vore ingenting
att vinna för Malmös del att nu, när
Malmö just gjort upp om 37,5 procent,
sänka denna procentsats mycket kraftigt.

Som ett faktum i detta sammanhang
kan jag också nämna att på detta sätt
blir Malmö, Göteborg och Stockholm
helt likställda på detta område.

Herr Ernulf säger att det viktigaste
väl ändå inte är rättvisan utan en god
utveckling av flygplatsnätet här i landet.
Ja visst, men jag tror man kan
få denna goda utveckling av flygplatsnätet
genom en konstruktiv samverkan
mellan staten och kommunerna. Skulle
det exempelvis bli aktuellt med ett större
flygplatsbygge i Västsverige, då har
staten sitt intresse, göteborgarna sitt
och säkert boråsarna också sitt intresse
— vilket underbart fält för en
konstruktiv samverkan!

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet Palme
har ersatt sitt vackra rättviseresonemang
med att hänvisa till rådande
praxis, vilken han anser ger en rimlig
avvägning. Nåja, då är vi nere på jorden
igen. Båda vill vi främja flyget, men
vi kan inte övertyga varandra om hur
vi skall göra det. Jag beklagar person -

ligen att man lägger så stor börda på
kommunerna. Jag tror att en annan
procentsats vore bättre för att främja
utvecklingen av flyget, men herr Palme
har en annan bedömning. Vi kan
bara konstatera att när vi nu har kommit
in på de praktiska bedömningsfrågorna,
skiljer sig våra åsikter åt, och
då tjänar det naturligtvis inte mycket
till att förlänga debatten.

Herr HANSSON, TORSTEN, (s) kort
genmäle:

Om detta är min sista replik, herr
talman, får jag väl tacka.

Jag skulle bara vilja säga att det är
bra att det rättviseresonemang som
herr Ernulf drog upp avförs från debatten,
ty det vore rätt svårt att hävda
när man betraktar frågan historiskt.
Många ganska belastade kommuner i
Norrland har fått vara med i det skede
när man från statsmakternas sida inte
nöjde sig med 37,5 procent utan ville
ha 50.

Slutligen vill jag bara säga att jag
sätter stort värde på att debatten kunnat
föras här i kammaren på denna
nivå. Det gör att man inte behöver
ta till sådana beskrivningar på uppgörelsen
kring 37,5 procent som nyligen
har använts i medkammaren, där man
talat om oanständiga förhandlingsmetoder.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag skall över till medkammaren
direkt efter detta. Jag hoppas
att herr Hansson inte har försökt
skrämma mig inför detta.

Självfallet har inte rättvisefrågan avförts
från dagordningen. Herr Ernulf
har bara konstaterat att man möjligen
kan se rättvisan på annat sätt i Borås
och Göteborg än t. ex. uppe i Norrland.
Men att det är en rättvisefråga som ligger
i botten är det ingen som helst tvekan
om.

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Sedan skönheten nu har
kommit till byn och man har kommit in
på ganska subtila rättvisefrågor, skall
jag inte säga mycket i denna replik. Jag
skall bara än en gång understryka att
det borde ha varit angeläget för reservanterna
att ange vad de menar, när de
först säger att överlåtelse av ramptjänsten
skall ske utan särskild ersättning till
luftfartsverket och sedan säger att man
skall gå på luftfartsutredningens förslag,
som innebär att ersättning skall utgå.
Vad menar man; det ena eller det andra
eller båda delarna?

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag kan inte finna av
luftfartsutredningens betänkande att utredningen
uttalat sig på det sätt som
herr Persson velat göra gällande. Då
jag emellertid inte i mitt förra anförande
kunnat förklara för herr Persson vad
jag menar, anser jag mig inte böra uppta
kammarens tid med att ånyo ge mig
in i polemik med honom.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
förevarande utlåtande komme
att framställas först särskilt angående
envar av punkterna I—III samt därefter
särskilt rörande utskottets hemställan
i övrigt.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Kaijser m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med a betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Ang. luftfartsverkets organisation

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omrösfningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 107 punkten
I, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med a betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 65.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Bengtson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. luftfartsverkets organisation

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 107 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bengtson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 45.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Wallmark anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen avsett att
rösta ja; å omröstningstavlan hade han
dock utmärkts såsom frånvarande.

Med avseende å punkten III, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Peterson, Eric Gustaf,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Edström m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt

3:o), av herr Strandberg, att kammaren
skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av herr Kaijser
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med c 2
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Peterson, Eric Gustaf, begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr talmannen sig anse de härå
avgivna svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras åsikt, som ville
till kontraproposition antaga bifall till
herr Eric Gustaf Petersons yrkande.

Herr Strandberg äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 107 punkten III antager
det förslag, som innefattas i den av
herr Edström m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det
förslag, som innefattas i den av herr
Kaijser m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med c 2 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —42;

Nej —27.

Därjämte hade 72 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

Ang. delning av byggnadsstyrelseorganisationen

Herr Wallmark anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen avsett att
rösta nej; å omröstningstavlan hade
dock angivits, att han avstode från att
rösta.

I följd av utgången vid voteringen
om kontraproposition uppsattes, upplästes
och godkändes för huvudvoteringen
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 107 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Edström m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Peterson, Eric
Gustaf, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —83;

Nej —41.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

Ang. delning av byggnadsstyrelseorganisationen Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 108, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående delning av
byggnadsstyrelseorganisationen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t under sjätte huvudtiteln föreslagit
riksdagen att, i avvaktan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret
1967/68 beräkna till plan- och
byggnadsväsendet ett anslag av
13 509 000 kronor. Vidare hade Kungl.
Maj :t under fonden för förlag till statsverket
föreslagit riksdagen att, i avvaktan
på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1967/68 beräkna
till Förskott till vissa plankostnader
in. m. ett investeringsanslag av
1 500 000 kronor.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 61, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den
17 mars 1967, föreslagit riksdagen att
dels godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet angivna riktlinjer
för en uppdelning av byggnadsstyrelseorganisationen,
dels besluta, att
den 1 juli 1967 skulle inrättas ett statligt
verk med namnet statens planverk
i huvudsaklig överensstämmelse med
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
förordat, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att föra upp tjänster på
löneplan C på personalförteckning för
statens planverk i enlighet med vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
föreslagit, dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att vidtaga de övergångsanordningar,
som fordrades med anledning
av inrättandet av statens planverk,
dels för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln anvisa
a) till Statens planverk: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 604 000
kronor, b) till Statens planverk: Omkostnader
ett förslagsanslag av 356 000
kronor, c) till Länsarkitektsorganisationen:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 8 906 000 kronor, d) till Länsarkitektsorganisationen:
Omkostnader ett
förslagsanslag av 991 000 kronor, e)
till Bidrag till upprättande av regionplaner
in. m. ett reservationsanslag av
1 000 kronor, dels för budgetåret 1967/
68 på kapitalbudgeten, fonden för för -

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. delning av byggnadsstyrelseorganisationen

lag till statsverket, under sjätte huvudtiteln
till Förskott till vissa plankostnader
m. m. anvisa 1 500 000 kronor.

I propositionen nr 61 hade framlagts
förslag rörande delning av byggnadsstyrelsen
i ett verk för styrelsens
myndighetsuppgifter inom plan- och
byggnadsväsendet samt ett verk för styrelsens
byggande och förvaltande uppgifter.
Förstnämnda verk hade föreslagits
skola kallas statens planverk
och sistnämnda byggnadsstyrelsen. Till
planverket, som skulle sortera under
kommunikationsdepartementet, avsåges
överföras den personal, som nu tjänstgjorde
på byggnadsstyrelsens planbyrå
och tekniska byrå samt viss personal
från dess administrativa byrå. I fråga
om kulturhistoriska byrån inom nuvarande
byggnadsstyrelsen hade departementschefen
förordat, att denna — i
avvaktan på ett slutligt ställningstagande
till vilken myndighet som skulle
svara för de uppgifter som nu handlades
av byrån — till sin huvuddel
skulle överföras till riksantikvarieämbetet.
Vissa tjänster ansåges dock av
praktiska skäl böra överföras från kulturhistoriska
byrån till enheten för
byggande och förvaltande uppgifter för
att biträda denna enhet med den omedelbara
vården av statens äldre byggnader.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nyman m. fl. (1:747) och den
andra inom andra kammaren av herr
Källstad in. fl. (11:934), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta 1.
att avslå Kungl. Maj:ts proposition nr
61 såvitt avsåge inordnande av byggnadsstyrelsens
kulturhistoriska byrå i
riksantikvarieämbetet, 2. att den kulturhistoriska
byrån skulle kvarligga
inom byggnadsstyrelsen (planverket) i
avvaktan på de resultat en utredning
om kulturminnesvården kunde leda
till;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sundin m. fl. (1:773) och den
andra inom andra kammaren av herr
Tobé m. fl. (II: 964), i vilka yrkats,
att riksdagen skulle besluta att till avlöningar
för det föreslagna statens
planverk anvisa ett förslagsanslag av
3 900 000 kronor i stället för av departementschefen
föreslagna 3 604 000 kronor; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Åkerlund (I: 774) och den andra
inom andra kammaren av herr andre
vice talmannen Cassel (11:962);

dels ock en inom andra kammaren
väckt motion av herrar Tobé och Grebäck
(II: 963), i vilken anhållits, att
riksdagen måtte besluta att giva Kungl.
Maj:t till känna, att utvecklingsarbetet
i fråga om planväsendet snarast borde
överföras till det nya verket samt att
det föreslagna verket gåves benämningen
statens planeringsverk.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna I: 747 och II: 934
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionen II: 963, såvitt den
avsåge överförande av utvecklingsarbetet
i fråga om planväsendet till det
nya planverket, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att motionen II: 963, såvitt den
avsåge benämningen på det nya planverket,
icke måtte av riksdagen bifallas; IV.

att motionerna I: 774 och II: 962
icke måtte av riksdagen bifallas;

V. att riksdagen måtte godkänna i
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 17 mars 1967 angivna
riktlinjer för en uppdelning av
byggnadsstyrelseorganisationen;

VI. att riksdagen måtte besluta att
den 1 juli 1967 skulle inrättas ett statligt
verk med namnet statens planverk
i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i statsrådsprotokollet förordats;

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

Ang. delning av byggnadsstyrelseorganisationen

VII. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att föra upp tjänster på
löneplan C på personalförteckning för
statens planverk i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet föreslagits;

VIII. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de övergångsanordningar,
som fordrades med anledning
av inrättandet av statens planverk; IX.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 773 och II: 964,
till Statens planverk: Avlöningar för
budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 604 000 kronor;

X. att riksdagen måtte för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under sjätte
huvudtiteln anvisa

a) till Statens planverk: Omkostnader
ett förslagsanslag av 356 000 kronor; b)

till Länsarkitektsorganisationen:
Avlöningar ett förslagsanslag av
8 906 000 kronor;

c) till Länsarkitektsorganisationen:
Omkostnader ett förslagsanslag av
991 000 kronor;

d) till Bidrag till upprättande av regionplaner
m. m. ett reservationsanslag
av 1 000 kronor;

XI. att riksdagen måtte till Förskott
till vissa plankostnader m. m. för budgetåret
1967/68 på kapitalbudgeten
under fonden för förlag till statsverket
anvisa ett investeringsanslag av
1 500 000 kronor.

Reservationer hade anförts

a) beträffande placeringen av kulturhistoriska
byrån, av herrar Kaijser,
Edström, Eric Gustaf Peterson och
Tobé, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under I hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 747 och II: 934, besluta, att
kulturhistoriska byrån skulle kvarligga
inom myndigheten för plan- och byggnadsväsendet; -

b) beträffande utvecklingsarbetet i
fråga om planväsendet, av herrar Kaijser,
Ottosson, Edström, Eric Gustaf
Peterson, Strandberg, Bohman, Ståhl,
Turesson, Kelander, Tobé och Sjönell,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under II hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionen
II: 963, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna,
att utvecklingsarbetet i fråga om
planväsendet snarast borde överföras
till det nya planverket;

c) beträffande anslaget Statens plan verk:

Avlöningar, av herrar Kaijser,
Ottosson, Edström, Eric Gustaf Peterson,
Strandberg, Bohman, Turesson
och Tobé, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del lyda
så, som reservationen visade, samt att
utskottet bort under IX hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 773 och II: 964, till Statens
planverk: Avlöningar för budgetåret

1967/68 på driftbudgeten under sjätte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
3 900 000 kronor.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Till detta statsutskottets
utlåtande nr 108 har fogats tre reservationer
som jag något vill beröra.

Den första gäller placeringen av kulturhistoriska
byrån inom nuvarande
byggnadsstyrelsen. Departementschefen
har föreslagit att den skall ligga under
riksantikvarieämbetet, medan från vårt
håll i en motion har yrkats att den skall
ligga kvar i byggnadsstyrelsen, d. v. s.
efter delningen av styrelsen hänföras
till det s. k. planverket.

Ett förslag om inordnande av denna
byrå i riksantikvarieämbetet framlades
redan av 1962 års antikvarieutredning
men mötte mycken kritik. Såväl byggnadsstyrelsen
som departementschefen
förordade då en allsidig utredning av

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. delning av byggnadsstyrelseorganisationen

byggnadsminnesvårdens organisation.
När nu föreslaget återkommer i proposition
finns inte mycket som i sak kan
ändra på tidigare ståndpunkter. Förslaget
har också avstyrkts av ett flertal
remissinstanser — fortifikationsförvaltningen,
de hörda domkapitlen
samt överståthållarämbetet och fem
länsstyrelser. Byggnadsstyrelsen har
själv i sitt yttrande antytt möjligheten
att byrån skulle ligga kvar inom verket.
T. o. m. 1965 års musei- och utställningssakkunniga,
som nu skall få departementschefens
uppdrag att utreda även
kulturminnesvården, har avstyrkt en
omplacering av byrån. Enligt min mening,
som överensstämmer med reservationen,
finns ingen anledning att föregripa
utredningen och flytta byrån. Utskottsmajoriteten
har inte heller kunnat
visa bärande skäl för en omorganisation.
Jag yrkar därför bifall till reservation
a av herr Kaijser m. fl.

Som framhållits i motion nr 963 i
andra kammaren av herrar Tobé och
Grebäck pågår inom kommunikationsdepartementet
en omfattande utredning
beträffande utvecklingsarbetet på den
fysiska planeringens område, vilken enligt
vad som uttalats siktar till direktivskrivning
för en parlamentariskt sammansatt
kommitté. Den verksamhet som
sålunda bedrives synes gå långt utöver
vad som enligt gammal och god tradition
i vårt land bör ske inom departementen.
Enligt reservanternas mening
bör detta utvecklingsarbete och dessa
arbetsuppgifter, givetvis frånsett själva
direktivskrivningen, tillkomma det nya
planverket. För övrigt är det förvånande
att någon parlamentarisk utredning
om planväsendet inte tillsatts, trots att
saken varit aktuell i fem år och olika
löften om en sådan utredning givits
vid ett flertal tillfällen. Det arbete som
äger rum inom departementet och som
jag här har talat om bör snarast överföras
till den utvecklingsbyrå som skall
finnas inom det nya planverket.

Slutligen vill jag något kommentera
reservation c. Såväl inrikesministern i

propositionen nr 100 som kommunikationsministern
i proposition nr 61 har
utförligt behandlat det industrialiserade
byggandet, typgodkännandeverksamheten
m. m. samt de fördelar och de besparingar
som en sådan verksamhet kan
leda till. Också vi inom vårt parti har
anslutit oss till dessa tankegångar och
tror att många fördelar står att vinna
med industrialiserat byggande och långa
serier. För att de bestämmelser som
skall utfärdas för denna verksamhet
skall hinna utarbetas så snabbt som
möjligt krävs emellertid att den tekniska
byrån inom det föreslagna planverket
får den förstärkning på personalsidan
som behövs. I sammanhanget vill
vi även erinra om det sjupunktsprogram
för ett intensifierat industriellt byggande
som byggnadsstyrelsen har lagt
fram. Kostnadsökningen har vi beräknat
till 300 000 kronor.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
reservationerna a, b och c vid statsutskottets
utlåtande nr 108.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skulle vid detta tillfälle
vilja säga några ord i den fråga
som har aktualiserats genom motionen
11:963, en motion som givetvis också
skulle ha väckts i första kammaren om
inte ett misslyckande i arbetet hade förekommit.

Av oss som sysslar praktiskt med planeringsarbete
i landet har den nya organisationen
av byggnadsstyrelsen motsetts
med ett betydande intresse. Det är
närmast regionplanering som jag har
haft möjlighet att ägna mig åt — jag
har gjort det under flera år — och jag
har då lärt mig vilka brister som finns
på lagstiftningsområdet härvidlag. Jag
kan som exempel nämna att när vi fick
uppdraget att ordna en regionplanering
i Boråstrakten ställdes vi på sin tid inför
en uppgift som var rätt okänd och
obeskriven. Gick man till den då gällande
byggnadslagen fann man där ett
fåtal rader som talade om ungefär vad

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

Ang. delning av byggnadsstyrelseorganisationen

man skulle göra. Om man tolkade dem
strikt efter bokstaven framgick det
ganska klart att det uppdrag som man
tänkt sig att en regionplanenämnd skulle
ha egentligen syftade till att förstärka
möjligheterna för den större tätort
eller stad som låg i centrum för planeringen.
För den som haft sitt huvudsakliga
intresse inriktat på en förkovran
av glesbygden var ju ett sådant uppdrag
i och för sig rätt otrevligt. I samma mån
som man främjar en viss del inom ett
förbund av detta slag måste man ju ta
någonting från de andra. Det första vi
hade att göra var sålunda att sätta oss
ned och så att säga ersätta den lagstiftning
som fanns med ett tänkande som i
huvudsak hade en något annan inriktning
än vad man i lagstiftningen förutsåg.
Det var naturligtvis i och för sig
både nyttigt och angeläget, därför att då
kom man in i de premisser som man
hade att tillämpa. Men det kändes onekligen
som en avgörande brist att man
på denna punkt inte hade några bestämda
regler att följa. Man satte i det längsta
sin lit till att 1951 års byggnadsutredning,
som sedan lade fram den byggnadslag
som nu gäller, också skulle få i
uppdrag att överse lagstiftningen angående
regionplaneringen, således den
översiktliga planeringen. Det fick också
utredningen i sinom tid, men utredningen
kom av någon outgrundlig anledning
att inte ägna en enda timme åt
utredningsuppdraget. När utredningen
hade suttit ett antal år utan att göra någonting
blev den befriad från uppdraget.
Frågan har sedan dess fått ligga. Vi
är fortfarande lika ovetande om regionplaneinstitutets
utformning och
kanske framför allt om dess målsättning,
som över huvud taget inte existerar.

Vi hade emotsett att när man nu delar
den gamla byggnadsstyrelsen och inrättar
ett särskilt planverk skulle denna
angelägna uppgift kunna lösas ganska
snabbt. Den föreliggande propositionen
visar emellertid att Kungl. Maj:t inte
vill ge det nya planverket de uppgifter

som egentligen alldeles automatiskt borde
ankomma på det utan i stället syftar
till att inom kommunikationsdepartementet
ha en expertutredning för dessa
frågor. Vad som skall bli resultatet av
detta vet jag för dagen inte.

I detta sammanhang tycker jag att
det vore utomordentligt angeläget att ge
planverket de resurser och de uppgifter
som det egentligen skall ha och att man
där verkligen kunde samla sig till uppgiften
att lösa denna speciella fråga
som blir alltmer aktuell för att inte säga
prekär allteftersom tiden går.

Man talar nu om en riksplanering,
och det är naturligtvis något gott i och
för sig, men det har varit en angelägen
uppgift i många år att gripa sig an
med dessa frågor. Meningarna om vad
en riksplanering egentligen skall syssla
med och ge för resultatet är tyvärr enligt
vad jag kan förstå utomordentligt
delade, men från planerarnas synpunkt
är det uppenbart att det framför allt
skulle vara fråga om en fysisk planering,
varvid resurserna fördelades efter
angelägenheten av de behov för vilka
de skall användas.

Men det är uppenbart att man inom
ramen för en sådan riksplanering ändå
inte kan underlåta att använda regionplaneinstitutet
såsom varande en väsentlig
lösning av dessa problem inom
ett näringsgeografiskt begränsat område.
Vi har inte dessa möjligheter. Vi
har visserligen numera regionplaner på
ett betydande antal håll i vårt land. I
Stockholm är det den andra eller den
tredje planen man nu lägger fram. Örebro
läns landsting har genomfört en
regionplanering inom sitt län, och även
skåningarna regionplanerar på sitt håll
genom landstingets försorg. Göteborg
har en mycket stor och omfattande regionplan
att arbeta med. Även boråstrakten,
Sundsvall och andra städer
längre uppåt landet har sådana planer.

Men såvitt jag vet av erfarenhet och
från de föredragningar från dessa planarbeten
som centralt förekommit framför
allt vid tekniska högskolan, som

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. delning av byggnadsstyrelseorganisationen

sysslar med dessa uppgifter från sina
speciella utgångslägen, är det föga gemenskap
i detta arbete. Det uppstår
ständigt diskussioner och meningsutbyten
huruvida den ena eller den andra
vägen är riktig.

Vi hade nu väntat oss att det nya
planverket skulle kunna bli en verkligt
vägledande institution i detta arbete,
men det är såvitt jag kan finna
av propositionen nu uteslutet. Det är
närmast detta förhållande som tas som
intäkt för påpekanden i motion II: 963.

Det har fogats en reservation till utskottets
utlåtande till förmån för denna
motion, och jag vill nu säga några ord
för att motivera denna.

Allt praktiskt regionplanearbete som
hittills utförts visar att den brist som
består i att vi saknar denna vägledande
institution och de riktlinjer som en lagstiftning
skulle utgöra är ett handikapp
för oss, vilket tyvärr inte minst bidragit
till att öka kostnaderna för detta instruments
handliavande i planläggningsarbetet
— vilket för övrigt skett på ett
sätt som jag tror är ganska så olyckligt.

Regionplaneinstitutet är i övrigt ett
utmärkt organ genom att det är det
enda planeringsinstitut i vårt land som
kan få statsbidrag för sin verksamhet,
vilket är utomordentligt värdefullt för
kommunerna som annars skall stå för
fiolerna. Att därvidlag få en striktare
linje för arbetet, en klarare målsättning
och att över huvud taget få veta
något mera om vad som skall göras på
detta område är utomordentligt angeläget.
Såvitt jag förstår har utvecklingen
på denna punkt gått så långt att
man i dag verkligen kan skissera lagar
och bestämmelser i detta sammanhang
och framför allt kanske ena sig om en
målsättning för vad man vill åstadkomma
med en planering som denna.

Målsättningen är nu en gång ett problem
för sig. Jag kommer ihåg ett sammanträde
i en kommun i min hembygd
tillhörande regionplaneområdet, dit jag
var kallad för att inför de församlade
fullmäktige redogöra för vad vi egent -

ligen hade åstadkommit i vårt planarbete.
Det var naturligtvis otur ur kommunens
synpunkt så till vida att i regionsplaneutredningens
befolkningsstatistik
hade vi bara kunnat konstatera
den ständigt sjunkande befolkningen,
och prognosen för den närmaste 15-årsperioden
sade oss detsamma — att den
utvecklingen skulle fortsätta, för så vitt
inte kommunen ville ta krafttag för att
förbättra förutsättningarna för näringsliv
och annat. Då stiger det upp en äldre
man och säger: »Jag kan inte förstå
varför vi egentligen skall vara med i
den där regionplanen. Ni har ju inte
sagt annat än att vi skall gå under, vi
skall upphöra så småningom, om vi inte
gör något. Skall vi vara med och betala
för sådant?» Ja, det måste man väl vara
om man vill titta in i framtiden.

Det är alldeles uppenbart att om man
där hade kunnat skissera en mera allmän
målsättning som utgångspunkt för
arbetet, skulle man också ha uppnått ett
annat resultat vid bedömningen av det
arbete som nedlades. Det är utomordentligt
angeläget, herr talman, att
denna uppgift snarast överföres på det
nya planverket och får, såvitt jag förstår,
en riktig och rättmätig lösning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen b, som i sin tur
yrkar bifall till motionen II: 963.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Skälet till att jag går
upp i detta skede av debatten är att det
samtidigt pågår en debatt i medkammaren,
dit jag måste över. Jag vill i
korthet bemöta det principresonemang
som herr Torsten Andersson har fört.

Jag delar målsättningen att vi måste
få en riksomfattande planering av den
fysiska markanvändningen — det är
detta det gäller — som innefattar en mera
allmän målsättning och över huvud
taget en aktivering av planeringsarbetet
generellt. När man försöker förverkliga
den målsättningen måste man arbeta
på flera olika fronter, om man
vill nå resultat inom rimlig tid. Ett led

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

Ang. delning av byggnadsslyrelseorganisationen

1 detta bär varit det principanförande
som jag höll för jag tror exakt ett år
sedan om viljeinriktningen för en fysisk
markplanering. På grundval av detta
principanförande har vi i departementet
anställt ett ganska betydande antal
experter som arbetar fram underlaget
för sådan fysisk rikspianering. Ett annat
led i det hela är frågan om byggnadslagstiftningens
och planlagstiftningens
utformning på den regionala
och lokala nivån. Med den problematiken
arbetar vi inom departementet i
en arbetsgrupp under min ledning. En
tredje sak är organisationen av planarbetet.
Där har jag i detta skede sagt
att det finns starka skäl ur de rena
byggsynpunkterna att dela på byggnadsstyrelsen
och i detta fall överföra
planarbetet till finansdepartementet.
Jag har ansett kommunikationsministerns
position ganska orimlig, ty i
själva verket sköts byggandet av fackdepartementen,
möjligen i kontakt med
finansdepartementet. Sedan är i sista
hand kommunikationsdepartementet ansvarigt
för skyltar och allt annat. Det
är alltså en formell organisation som
inte speglar realiteterna. Men dessutom
var det en fördel, därför att vi kunde
börja bygga upp ett planverk. Visserligen
fick detta arbeta inom ramen för
nuvarande lagstiftning, men dagens
tunga har varit så svår att det utvecklingsarbete
som redan nuvarande lagstiftning
ger utrymme för icke har kunnat
utföras av byggnadsstyrelsen. Den
har kämpat sig fram med detta i alla
de löpande ärendena, och därför var
det en fördel för den framtida organisationen
att dels få ett självständigt ämbetsverk
med en egen profil och dels
kunna organisera detta ämbetsverk på
så sätt att man fick en byrå för de löpande
ärendena och en byrå för utvecklingsärendena
inom nuvarande lagstiftnings
ram. Det finns mycket att göra
där.

Herr Torsten Andersson säger då:
Skulle man inte på en gång lägga alla
dessa uppgifter på det här nya plan -

verket som ni håller på med i departementet?
Jag tror att det skulle vara
olämpligt beträffande båda dessa uppgifter.
Jag skall förklara varför.

Skulle man ha lagt hela riksplaneringsarbetet
på det nya ämbetsverket,
vore det att från början överbelasta
detta ämbetsverk med en mycket stor
uppgift som skulle försvåra verkets
systematiska uppbyggnad för att finna
den form verket bör ha. Dessutom skulle
det försena frågan. Det innebär vissa
bestämda fördelar att själva utvecklingsskedet
ligger i Kungl. Maj:ts kansli
därför att den expertis som arbetar
med detta är redan i gång, och skulle
man börja omorganisera förlorar man
en massa tempo. Denna expertis har
dessutom möjligheter till kontakt tvärsöver
departementsgränserna och möjligheter
att via andra fackdepartement
ta kontakt med ämbetsverk. Den har
möjligheter till kontakter utåt till regionplanearbetet,
och på det sättet är
det i denna centrala position lättare att
få fram allt material som måste insamlas.
Själva utvecklingsarbetet och prövningen
om det behövs en lagstiftning
drivs nu med största skyndsamhet efter
ett ganska noga inrutat planschema.

Jag tror liksom herr Andersson att
en riktig plan för den fysiska markanvändningen
inte är något som man en
gång upprättar och som sedan står där i
all evinnerlighet, utan det måste vara
en levande organism som ständigt måste
anpassas efter utvecklingen. På sikt
blir det naturligt att överföra detta till
det nya planverket som en av dess viktiga
uppgifter. Det är därför också som
ett av skälen till att den här organisationen
blivit litet preliminär i avvaktan
på att den finner sin slutliga form.

Beträffande utvecklingsarbetet och
byggnadslagstiftningen i stort säger jag,
om jag minns rätt, i propositionen att
det arbete som vi nu gör skall utmynna
i direktiv till en ny parlamentarisk
utredning om hela byggnadslagstiftningen.
Det arbetet skall vi alltså
förankra i en parlamentarisk utredning

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. delning av byggnadsstyrelseorganisationen

— det blir ett jättekomplex. Detta kunde
vi alltså inte överlämna till det nya
planverket, utan där driver vi ett medvetet
arbete med hela planväsendets lagkomplex,
som utmynnar i direktiv till
en utredning. Det tar sin tid innan den
utredningen är färdig och har lett till
förslag. Men då kommer det nya planverkets
arbetsuppgifter att öka kraftigt,
kan man förmoda. Verket har en blygsam
början, men jag hoppas att det
kommer att få en lysande framtid.

Herr talman! Jag har velat redovisa
det här tänkandet som kanske inte är
så klart utformat i propositionen. Det
ligger mycket av klokhet i den problematik
som herr Andersson tar upp, och
eftersom det inte föreligger någon skillnad
i vår målsättning har jag ansett det
angeläget att redogöra för vårt tänkande.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tror det var angeläget
att få denna komplettering till
propositionen av kommunikationsministern,
därför att det råder på denna
punkt en viss undran och frågvishet ute
i bygderna bland dem som arbetar
med dessa frågor.

Vad jag närmast har som underlag
för mina funderingar är att jag naturligtvis
är angelägen om att man skall
bevara det lekmannainflytande som det
här gäller. A och O för all planverksamhet
är inte att det finns en central
myndighet som beordrar, leder och
dirigerar, utan att man kan förankra
det praktiska planarbetet ute i kommunerna
och hos de enskilda medborgarna
i övrigt på ett sådant sätt att man
skapar förtroende för det arbete som
utförs. Om man för en bygd gör upp
en plan som inte har folks förtroende
är den planen dödfödd. Det går helt
enkelt inte att sedan argumentera för
att man i kommunerna skall förverkliga
en plan som man inte har någon
förståelse för.

Det har under gångna år rått en ofta
mycket befogad pessimism och ett stort
motstånd mot planering, därför att man
har anat argan list bakom, centralbyråkrati,
dirigering och en ordnande hand
som man inte vill känna av. Det är
därför angeläget att få en lagstiftning
som sätter det kommunala inflytandet
och de kommunala förtroendemännens
inflytande i centrum. Jag uttalar den
förhoppningen att man inom departementet
är på det klara med detta och
ger utrymme för dessa önskemål. Det är
bygdens folk, de som bor där, som skall
förverkliga planen. Man måste över
huvud taget skapa förtroende för planarbetet.

Jag ger kommunikationsministern
rätt i att man kanske till och med skulle
ha kvävt det nya planverket i dess start
om man nu på en gång på det nya verket
hade hävt över alla de problem som
är aktuella. Det är uppenbart att den
gamla byggnadsstyrelsen inte har haft
resurser och tid att ta sig an dessa
stora problem. Om det arbete som nu
utföres i departementet kan bidra till
att skapa klarare riktlinjer när planverket
i sinom tid skall ta över, finns
det all anledning hälsa detta med tillfredsställelse.

Glöm emellertid inte bort att slå vakt
om det lokala intresse och inflytande
som måste tas till vara.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Vi skall givetvis inte
glömma bort det lokala inflytandet.
Den inställningen har jag gett uttryck
för i ett principanförande om riksplaneringen
för exakt ett år sedan. Jag
tror mig inte kunna så här utan vidare
formulera det med samma vältalighet
som den gången efter noggrant övervägande,
men jag delar helt dessa värderingar.
Det glädjande är ju att bland
teknikerna på området, som måste
spela en stor och växande roll, finns
det en allt större förståelse för att det
är hos lekmännen och hos de förtro -

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

Ang. delning av byggnadsstyrelseorganisationen

endevalda de skall hämta målsättningen
— programmet. Just denna växande
insikt tror jag är av stor betydelse för
ett gott samarbete och en överbryggning,
så att säga, mellan den tekniska
och den politiska kulturen.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag beklagar att kommunikationsministern
måste vara i andra
kammaren om en stund, eftersom den
fråga han nu gett sig in i diskussion
om onekligen kan tas upp i ännu större
sammanhang än enbart i en diskussion
kring nu föreliggande utlåtande
om statens planverk. När jag anslutit
mig till reservation b, där vi kräver
överförande från departementsnivå till
planverket av det utredningsarbete som
nu bedrivs inom departementet, är det
av den orsaken att det börjar bli litet
för många expertgrupper som tillsätts
kors och tvärs i Kungl. Maj:ts kansli
och i vilkas arbete vi inte har någon
som helst insyn. Här har vi ett exempel.
Det är lätt att göra gällande att byggnadsstyrelsen
inte har mäktat med dessa
uppgifter. Den har helt enkelt inte
haft erforderliga ekonomiska och personella
resurser. Departementet däremot
har haft fördelen att kunna plocka till
sig experter av olika slag. Ett ämbetsverk
skulle självfallet kunna göra på
samma sätt om det finge samma befogenhet
att tillsätta expertgrupper i både
den ena och den andra frågan. Jag har
den principiella uppfattningen att när
vi nu äntligen skall starta det nya
planverket, om vars tillkomst vi väl
alla är ense, bör man på detta ämbetsverk
flytta över de hithörande arbeten
som nu pågår inom lyckta dörrar i
Kungl. Maj :ts kansli.

Med den motiveringen ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservation
b.

Yrkande har tidigare framställts om
bifall till reservation c, vari föreslås
en ökning av anslaget till planverket
med 300 000 kronor. Låt mig, herr talman,
bara säga ett par ord utöver vad

den föregående talaren redan anfört på
denna punkt. Vi har varit med om mittenpartiernas
motion av det enkla skälet
att vi ansett det vara en vettig investering
att här göra den föreslagna
anslagshöjningen. Den utredning som
tekniska rådet gjorde i december 1966
har visat att man genom en justering av
byggnadsbestämmelserna och genom
övergången till den nya byggnadsstadgan,
BABS 67, som skall avlösa BABS
60, kan uppnå en besparing av inemot
100 miljoner kronor. Om man vill fullfölja
det sjupunktsprogram som departementschefen
talat sig så varm för
bör man också ge den nya organisationen
erforderliga resurser för att möjliggöra
detta.

Det är, herr talman, detta som ligger
bakom reservation c, till vilken
även jag ber att få yrka bifall.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att få säga
några ord beträffande den första reservationen,
som gäller överförandet av
den kulturhistoriska byrån till riksantikvarieämbetet.

Jag tycker inte att det är riktigt att
i nuvarande skede göra denna överföring.
Det är visserligen fråga om en
provisorisk anordning. Men det har
sagts att riksantikvarieämbetet bör få
en ny verksinstruktion och över huvud
taget skall förstärkas för att kunna
fullgöra den delvis nya inriktning som
verket skall få. Den förstärkningen
kommer riksantikvarieämbetet inte att
få under denna tid. Jag har därför ställt
mig tveksam till lämpligheten att flytta
över byrån dit just nu. Jag skulle helst
se att den kulturhistoriska byrån stannade
kvar hos byggnadsstyrelsen, vilket
en remissinstans, nämligen länsstyrelsen
i Östergötlands län, också föreslagit.
Det är något som jag inte vill yrka på,
men mig förefaller det vara den riktigaste
placeringen.

Jag skulle sedan, herr talman, vilja
säga några ord om lokaliseringen av
planverket. När den nya uppdelningen

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. delning av byggnadsstyrelseorganisationen

av ärendena mellan departementen
skedde i våras gjorde jag den reflexionen
att egentligen borde planverket och
länsstyrelserna höra till inrikesdepartementet.
Jag har det intrycket att
innehållet i länen är bostäderna, det
är där som folket bor, och det är arbetsmarknaden,
sysselsättningen, medan
kommunikationerna på sätt och vis
är eu serviceanordning till det innehållet.

Det hade därför enligt min uppfattning
varit riktigast att planverket hade
hört till inrikesdepartementet och att
länsstyrelserna hade stannat kvar under
inrikesdepartementet. Jag diskuterade
detta med några kamrater i riksdagen,
men vi var överens om att detta
var något som Kungl. Maj:t själv borde
få bestämma.

Jag har också haft tillfredsställelsen
att kunna konstatera att saken diskuterats
även på annat håll. Man har därvid
påpekat att det förefaller som om
det snarare var pensonliga intressen
än rent logiska principer som gjort att
denna uppdelning kommit till. Det förefaller
mig som om detta vore sant.

Beträffande reservation b, som också
har berörts här, vill jag erinra om
att jag då vi förra veckan behandlade
frågan om den nya socialstyrelsen,
framförde den synpunkten, att socialdepartementets
sjukvårdsdelegation i
fortsättningen inte borde ha någon
funktion att fylla eftersom det nya
ämbetsverket i sin ledning skulle få en
breddad representation av företrädare
för huvudmännen. Jag påpekade då
att det i princip var samma resonemang
som det som skulle komma att
föras i reservationen vid detta utlåtande.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i de yrkanden som har framförts
om bifall till reservationerna a, b och c.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! I detta utlåtande har
utskottet i enlighet med vad departe -

mentschefen förordat i propositionen
föreslagit att byggnadsstyrelsen skall
uppdelas i en byggnadsstyrelse och ett
planverk. Jag skall inte gå in på frågan
om vilka uppgifter som skall ligga på de
olika delarna. Det framgår ju av utskoitsutlåtandet.
Jag vill bara anföra
några ord om reservationerna. Med hänsyn
till den diskussion som har förts
här och till det anförande som kommunikationsministern
har hållit anser jag
att man inte behöver förlänga debatten
avsevärt.

Reservation mot utlåtandet har anförts
beträffande placeringen av den
kulturhistoriska byrån. Utskottet föreslår
—• och därvidlag stöder utskottet
departementschefens förslag —• att den
kulturhistoriska byrån skall överföras
till riksantikvarieämbetet. När den nya
organisationen på byggnadsväsendets
och planväsendets område nu skall träda
i kraft, anser vi att alla de uppgifter
som inte direkt ingår i sådana ärenden
som de båda verken har att sköta,
bör flyttas bort från verken. Vi har därför
tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag i detta
avseende.

Reservation b avser utvecklingsarbetet
i fråga om planväsendet. Inom kommunikationsdepartementet
pågår med
anlitande av särskilda experter ett arbete
som avses ligga till grund för vidare
åtgärder. Utskottets majoritet har
inte funnit anledning att frångå Kungl.
Maj:ts förslag men har för sin del ansett
det »angeläget att utvecklingsarbetet
slutförs i snabbast möjliga takt och har
med hänsyn bl. a. till det nu anförda inte
funnit sig böra tillstyrka motionen
i denna del». I övrigt har ju departementschefen
här klargjort motiven för
att detta arbete inom kommunikationsdepartementet
skall fortsättas, innan vidare
åtgärder vidtages.

I reservation c har föreslagits en ökning
av anslaget till statens planverk till
avlöningar för nästa budgetår med cirka
300 000 kronor. Motivet för detta yrkande
är att man vill främja en enhetlig
utformning av tekniska regler för

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

Ang. delning av byggnadsstyrelseorganisationen

framför allt industriellt byggande, och
man vill ge det nya verket möjligheter
att anställa personal för dessa uppgifter.
Vi för vår del anser att man bör vara
försiktig i början när det gäller personalbesättningen
hos planverket för
att ha möjligheter att tillgodose ett ökat
personalbehov i framtiden, i den mån
det visar sig erforderligt. Med anledning
därav har vi stannat för departementschefens
förslag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående punkten I, därefter
särskilt rörande punkten II, vidare
särskilt avseende punkterna III—VIII,
ytterligare särskilt i vad gällde punkten
IX samt slutligen särskilt beträffande
punkterna X och XI.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Peterson, Eric Gustaf, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 108 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med a betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Peterson, Eric
Gustaf, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

—96;

Nej — 45.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten II
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Kaijser m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med b betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Peterson, Eric Gustaf, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition; Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 108 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med b betecknade
reservationen.

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. delning av byggnadsstyrelseorganisationen

Då emellertid herr Peterson, Eric
Gustaf, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 55,

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkterna III—VIII
hemställt.

I vad gällde punkten IX, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Kaijser m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med c betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Peterson, Eric Gustaf, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 108 punkten
IX, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med c betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Peterson, Eric
Gustaf, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej —47.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls slutligen
vad utskottet i punkterna X och XI
hemställt.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill meddela, att jag tänker föreslå
kammaren att avbryta detta plenum
efter behandlingen av första lagutskottets
utlåtande nr 37, vid vilket det kan
bli votering.

Såvida ingenting oförutsett inträffar
erfordras ej heller kvällsplenum vare
sig i morgon eller på fredag.

Föredrogos ånyo och företogos punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtanden: nr

109, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1967/68 till riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till byggnadsstyrelsen
in. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

Ang. höjning av ansökningsavgiften
i patentärenden

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 37, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 4 § 3
mom. förordningen den 16 maj 1884
(nr 25) angående patent, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 31 mars 1967 dagtecknad
proposition, nr 119, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av första lagutskottet, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och protokoll
hållet i lagrådet, föreslagit riksdagen
att antaga i utlåtandet infört förslag
till lag om ändrad lydelse av 4 §
3 mom. förordningen den 16 maj 1884
(nr 25) angående patent.

Kungl. Maj:ts förslag innebar, att ansökningsavgiften
i patentärenden skulle
höjas från 200 till 400 kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat de likalydande motionerna
I: 835, av herr Stefanson m. fl.,
och II: 1039, av herr Löfgren m. fl.,
vari anhållits, att riksdagen måtte avslå
den i propositionen gjorda framställningen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen, med avslag å
förevarande motioner I: 835 och II:
1039, måtte bifalla förevarande proposition,
nr 119.

Reservation hade avgivits av herrar
Svanström, Schött, Lidgard, Hilding,
Svensson i Vä, Gustafsson i Borås och
Sjöholm samt fru Heurlin, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till förevarande
motioner, I: 835 och II: 1039,
måtte avslå det genom förevarande proposition,
nr 119, framlagda förslaget.

7 Första kammarens protokoll 1967. Nr 31

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! I förra årets statsverksproposition
förekommer en kortfattad
men förträfflig och lättbegriplig beskrivning
av den ekonomiska målsättningen
för patent- och registreringsverkets
affärsdrivande verksamhet. Det heter
att patent- och registreringsverket
skall vara självfinansierande, d. v. s. de
patent-, varumärkes- och bolagsregistreringsavgifter
som verket uppbär skall
avvägas så att statsverkets intäkter av
avgifterna i huvudsak motsvarar kostnaderna.

Hur förhåller det sig nu med ämbetsverkets
ekonomiska situation? Går man
till statsverkspropositionen får man en
bild av läget. Man kan kanske säga att
den inte är så där förfärligt mörk. Det
är litet svårt att tränga igenom den,
men jag skulle väl kunna säga, att det
ser ut som om det rör sig om ett underskott
på knappt ett hundratusental kronor.
Den föreliggande propositionen
däremot uppehåller sig bara vid det
underskott som uppstår inom en av avdelningarna
inom ämbetsverket. Det är
ett underskott på ungefär tre miljoner
kronor för just den speciella avdelningen.
I en ämbetsskrivelse från ämbetsverket
så sent som i februari i år uppskattas
det totala underskottet till ungefär
en och en halv miljon kronor för
innevarande budgetår. Det sägs att det
kommer att uppstå ett underskott på patentavdelningen
även nästa budgetår,
ett underskott som i viss utsträckning
kommer att uppvägas av överskott på
verksamheten inom andra avdelningar.
Det är svårt att veta vilken siffra man
skall hålla sig till, men om man stannar
för patentverkets egen senaste uppgift
föreligger alltså ett underskott på 1,5
miljon kronor, som man vill kompensera
med föreslagna avgiftshöjningar
vilka skulle ge ungefär 3,7 miljoner
kronor.

Vi som har reserverat oss tycker att
det kanske inte är alldeles nödvändigt
att genomföra en sådan avgiftshöjning
just nu. Sannolikt den 1 januari nästa
år kommer vi att få en ny patentlag. Då

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. höjning av ansökningsavgiften i patentärenden

avvecklas den del av lagstiftningen som
handlar om avgifter, och man kommer
att besluta om avgifterna i administrativ
ordning. Om man väntar till dess,
får man tillfälle till en samlad prövning
av de avgifter som tas ut på patentavdelningen.
Man behöver inte, som man
nu gjort, välja ut en enda avgift bland
de sex avgiftsposter som finns och höja
den med 100 procent.

Det sägs i propositionen att flertalet
remissinstanser har tillstyrkt det förslag
till avgiftshöjning som nu föreligger,
och det är naturligtvis korrekt på ett
sätt. Vad remissinstanserna haft att
yttra sig över är, såvitt jag förstått, ämbetsverkets
samlade prispolitik, och då
har de inte haft någon anledning att
komma med någon erinran mot höjningen
från 200 till 400 kronor av den speciella
avgift som det nu är fråga om. Jag
skulle tro att de som har yttrat sig har
sett verksamheten som en helhet, varför
man kanske inte bör fästa alltför
stort avseende vid vad som sagts i detta
sammanhang.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till den reservation som finns i ärendet.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Den motion som föranlett
en enhällig borgerlig reservation i
utskottet hade två syften dels att protestera
mot att en avgiftshöjning som
skulle ge tillräckligt mycket pengar för
att täcka ett beräknat underskott koncentrerades
till en post i patentverkets
inkomster, nämligen ansökningsavgiften,
men dels också att protestera mot
den utomordentligt dåliga service som
patentverket ger sina klienter; en service
som efter vad jag förstår inte kommer
att på minsta sätt förbättras genom
den begärda avgiftshöjningen.

Beträffande avgiftshöjningen har herr
Lidgard nyss förklarat läget med att en
ny patentlag väntas träda i kraft den 1
januari 1968 och att man då kommer
att ompröva avgifterna över hela fältet;
vi anser på grund härav att man inte

just nu skall fastställa detta höga läge
för ansökningsavgiften. Det är självklart
att patentverket skall ha inkomster
som täcker utgifterna —- den principen
har helt accepterats av näringslivet.
Men när nu verket under en åttaårsperiod
har haft ett överskott på 13
miljoner borde man under en kort övergångsperiod
kunna tolerera ett underskott,
enligt den åsikt som vi motionärer
lagt fram; sedan kan man harmoniskt
justera alla avgifterna i ett sammanhang.

Vår andra protest, som gäller den dåliga
servicen, kan väl enklast beskrivas
genom att fastslå att normaltiden när
det gäller vanliga patentansökningar är
fem år för slutbehandling och för besvärsavdelningens
ärenden ända upp
till tio år. Jämför det med den maximala
skyddstiden på 17 år, så står disproportionen
fullt klar. Det finns en
prognos över arbetsbalansen — just nu
är den 62 000 ärenden — som visar att
det blir en stegring fram till år 1969
upp till 72 000 ärenden och därefter en
viss nedgång till 66 000 ärenden år 1974.
Detta sker alltså i en tid av dynamisk
teknisk utveckling. Och siffrorna är, väl
att märka, framräknade under förutsättning
att verket kan rationalisera enligt
en utarbetad plan liksom att den lättnad,
som väntas inträda när den nordiska
lagstiftningen är klar, kommer att bli
verklighet.

Vem skall nu i första hand lastas för
detta sakernas sorgliga tillstånd? Ja,
verket har begärt personalförstärkningar
som avslagits, och ingen ljusning synes
vara inom räckhåll. Skulle det inte
vara rimligt att höja ambitionsnivån
och planera ordentligt för en avarbetning
av denna högst betungande arbetsbalans?
Om verkets klienter blev tillfrågade,
skulle de säkert säga: »Bättra
på servicen och begär sedan bättre betalt
i sammanhang med beslut som innebär
en förbättring.»

Herr talman! Propositionen bör avslås
och motionen bifallas enligt reservationen,
så att det kan bli en sig -

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

Ang. höjning av ansökningsavgiften i patentärenden

nal till ett ordentligt krafttag för att
komma ur dessa missförhållanden. Yad
som beliövs är inte att man liksom fantasilöst
och oengagerat klipper till med
en avgiftshöjning där det är enklast,
för att få räkenskaperna att gå ihop. År
1953 och år 1958 höjdes just denna avgift,
varje gång med 100 procent. År
1958 ville inte majoriteten ändra en annan
avgift, nämligen trycknings- och
utfärdningskostnaderna, vilket hade föreslagits
i motion. Man ville tänka på
saken — och man tänker tydligen fortfarande
på nionde året, eftersom ingenting
hänt i den frågan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! I den proposition som
nu behandlas föreslås, som redan erinrats
om, en höjning av ansökningsavgiften
i patentärenden från nuvarande
200 till 400 kronor, alltså en fördubbling
av avgiften. Denna höjning motiveras,
som herr Lidgard nämnde, med att
patentverket, som skall vara självfinansierat
beträffande denna verksamhet,
för innevarande budgetår kommer att
redovisa en förlust med tre miljoner
kronor, och för nästa budgetår beräknas
förlusten med oförändrade avgifter
bli 2,9 miljoner kronor. En avgiftshöjning
enligt förslaget beräknas inbringa
3,7 miljoner kronor.

I propositionen sägs att den föreslagna
höjningen står i god överensstämmelse
med de avgiftsnivåer om vilka
enighet har nåtts vid nordiska överläggningar
på departementsplanet.

De föregående ärade talarna anmärkte
på de långa behandlingstiderna i patentverket
och den stora balans som
föreligger beträffande ärenden. Det förhållandet
att det är långa behandlingstider
är dock inte någonting speciellt
för patentverket i vårt land; förhållandet
är detsamma i alla andra industriländer
där man har en stor verksamhet
på detta område. Det förslag
till ny nordisk patentlag som parla -

mentsutskott från de nordiska länderna
håller på att arbeta med kommer att leda
till en sådan rationalisering och arbetsbesparing
för verken att det kommer
att inverka fördelaktigt på behandlingstiderna.
För det svenska patentverket
beräknas arbetsbesparingen gå
upp till ungefär 37 procent. Som nämnts
siktas det nu mot att den nya patentlagen
skall kunna komma i tillämpning
den 1 januari 1968.

När herr Lundberg anmärker på att
avgiftshöjningen sätts in just på ansökningsförfarandet
och inte fördelas på
andra avgifter som följer med patenteringen,
kommer in i bilden att det förekommer
ett stort antal ansökningar om
patent som inte har något praktiskt
värde. Det är faktiskt så att endast ett
mindre tal av de patentansökningar
som görs leder till praktiskt användbara
uppfinningar. Just en höjning av
ansökningsavgiften skulle kanske i viss
mån kunna bidra till att det blir en
minskning av antalet rena slentrianansökningar.
Därav skulle följa en minskning
av patentverkets arbete, ty även de
ansökningar som inte leder till någonting
kräver sitt arbete, granskning och
hela den process som försiggår inom
patentverket. När därför reservanterna
motiverar sitt avslagsyrkande i fråga
om en avgiftshöjning med uppgiften att
verket har en så stor balans av ärenden
är det enligt min mening inte så särskilt
välbeställt med logiken i detta yrkande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på
godkännande av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

100

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967

Ang. höjning av ansökningsavgiften i patentarenden

Herr Lidgard begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 37,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Lidgard begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 64.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 22 april 1960 (nr 77) angående
byggnadsforskningsavgift;

nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 76 § 1 mom.
byggnadsstadgan den 30 december 1959
(nr 612); och

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 10 juli 1947
(nr 523) om kommunala åtgärder till
bostadsförsörjningens främjande, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 54 § 2, 5 och
7 mom. lagen om val till riksdagen;

nr 284, i anledning av framställning
från riksdagens förvaltningskontor angående
grupplivförsäkringen för riksdagens
ledamöter jämte motion;

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunallagen m. m., innebärande
ändrade delegationsregler,
jämte motioner; samt

nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 28 § 1 och 2 mom.
kommunallagen m. m., innebärande
ändrade ersättningsregler, jämte motioner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 290, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa åtgärder på vuxenutbildningens
område m. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte
i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 135, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen
den 4 juni 1954 (nr 519)
angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel.

Onsdagen den 24 maj 1967

Nr 31

101

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr
34, i anledning av granskning av de
i statsrådet förda protokollen; ävensom allmänna

beredningsutskottets utlåtanden: nr

38, i anledning av motioner angående
allmänhetens inställning till
ordningsmakten m. m. samt om åtgärder
för att förbättra relationerna mellan
polisen och allmänheten;

nr 39, i anledning av motioner om
åtgärder för att öka trafiksäkerheten;

nr 40, i anledning av motioner om
anläggande av pipe-lines; samt

nr 41, i anledning av väckta motioner
angående planering av bebyggelseområden
och regionplanering.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.10.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1967