Onsdagen den 24 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1950:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 21

24 maj.

Debatter m. m.

Onsdagen den 24 maj. Sid.

Ändring i värnpliktslagen m. m................................. 3

Gallring av visst arkivmaterial.................................. 5

Beredande av bostäder åt arbetare vid kraftverksbyggen in. m..... 8

Höjning av de statliga ortsavdragen ............................ 8

Ang. den ekonomiska politiken ................................ 8

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 24 maj.

Statsutskottets memorial nr 188, ang. sammanjämkning i fråga om
anslag till tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete
m. m....................................................... 3

— nr 189, ang. gemensam votering i fråga om anslag till byggnads arbeten

m. in. vid statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
...................................................... 3

Andra lagutskottets utlåtande nr 46, ang. ändring i värnpliktslagen
in. in....................................................... 3

Statsutskottets utlåtande nr 177, i anledning av statsrevisorernas berättelse
ang. statsverket .................................... 5

— nr 178, ang. dispositionen av fonden för vissa stödåtgärder

inom malmkommunerna (3-miljonersfonden) ................ 7

— nr 179, ang. byggande av eu cykelstig inom övre Sopperoområdet

i Norrbottens län .......................................... 7

— nr 180, ang. järnvägsförbindelse mellan Malung och Flisa över

Medskogen .................................................. 7

— nr 181, ang. tillgodoseende av behovet av bostäder åt arbetare vid

kraftverksbyggen och liknande anläggningar .................. 8

1 Första kammarens protokoll 1950. Nr 21.

>r 21

Innehåll.

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 58, ang. förhöjning av ortsav -

dragen i fråga om den statliga beskattningen .................. 8

Bankoutskottets utlåtande nr 20, ang. den ekonomiska politiken . . 8

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46, ang. utredning om åtgärder för
en förbättrad skogsvård .................................... 46

— memorial nr 50, ang. försäljningar m. m. av kronan tillhörig fast

egendom .................................................... 46

— nr 51, ang. komplettering av riksstatsförslaget m. m., såvitt angår

jordbruksärenden ............................................ 46

Onsdagen den 24 maj 1950.

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 17 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 196, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
188, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa tillägg å ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete
m. m.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter endast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
189, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1950/51 till Statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården: Byggnadsarbeten
in. in.

Även i fråga om detta memorial hade
utskottet hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter endast en
bordläggning.

Vad utskottet sålunda hemställt bifölls.

På därefter gjord proposition godkändes
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att under förutsättning
att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även
av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman
gemensam omröstning i ämnet komme
att anställas vid kamrarnas sammanträden
under morgondagen.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 59,
första lagutskottets utlåtande nr 30 samt
tredje lagutskottets utlåtande nr 20 och
memorial nr 21.

Ang. ändring i värnpliktslagen m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i värnpliktslagen m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 24 mars 1950 dagtecknad
proposition, nr 224, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
försvarsärenden,

dels föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogat förslag till lag om
ändring i värnpliktslagen den 30 december
1941 (nr 967);

dels ock anhållit om riksdagens yttrande
i anledning av vad föredragande
departementschefen i övrigt i propositionen
anfört och förordat.

T anledning av propositionen hade inom
riksdagen väckts tre motioner, nämligen -

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950.

Ang. ändring i värnpliktslagen m. m.

inom första kammaren:

nr 512 av lierrar Söderquist och Björck
samt

inom andra kammaren:

nr 607 av herr Wedén m. fl. och

nr 608 av herrar Ståhl och Wedén.

Före propositionens avlämnande hade
vid innevarande års riksdag väckts
de likalydande motionerna nr 194 i
första kammaren av herr Andrén m. fl.
och nr 244 i andra kammaren av herr
Hjalmarson m. fl.

Motionerna hade hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet
i samband med förevarande proposition.

I de likalydande motionerna 1:512
och 11:607 hade behandlats frågan om
uttagning av värnpliktiga till underofficersutbildning.
Motionen II: 608 avsåg
frågan, huruvida nu tillämpade utbildningstider
för värnpliktiga borde överföras
från den gällande provisoriska
förordningen till värnpliktslagen. De
likalydande motionerna I: 194 och II:
244 avsågo utbildningstiden för gruppchefer.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i
värnpliktslagen den 30 december 1941
(nr 967) — måtte för sin del antaga
nämnda förslag med den ändringen, att
27 § 2 mom. andra stycket erhölle den
lydelse, som under punkten angivits;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad utskottet förut i utlåtandet
anfört;

C. att motionerna 1:194 och 11:244
samt 1:512 och 11:607, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad
utskottet förut anfört och hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; D.

att motionen II: 608 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag
ber att få lyckönska försvarsministern
till att han i ett så omstritt ämne som
värnpliktsfrågorna har fått sitt förslag
enhälligt tillstyrkt från utskottets sida.
Det förtjänar emellertid att understrykas,
att denna enighet sammanhänger
med att de verkligt kontroversiella frågorna
tills vidare undanskjutits. Först
och främst gäller detta frågan om förlängd
tjänstgöringstid för gruppcheferna.
Genom att riksdagen bifaller värnpliktskommitténs
förslag att inskrivningsförfarandet
från och med innevarande
års höst skall omläggas på ett sådant
sätt, att man omedelbart vid inskrivningsförrättningen
kan uttaga
gruppchefer, blir det möjligt för riksdagen
att ta den slutliga ställningen i
denna fråga år 1951 utan att fördenskull
någon tidsutdräkt vållas. Jag utgår ifrån
att vi till nästa års vårsession ha att
emotse ett förutsättningslöst förslag,
grundat på de många utredningar som
blivit verkställda eller alltjämt pågå.

Vad beträffar första tjänstgöringstidens
längd har man ju nu inskrivit i
värnpliktslagen, att den skall utgöra nio
månader, men jag ber att särskilt få understryka
vad statsrådet bär sagt i propositionen
och vad utskottet har anfört
i sitt yttrande, nämligen att med detta
inskrivande inte avses någonting annat
än en teknisk förenkling av författningarna
och att man därmed inte på något
sätt har betagit denna bestämmelse dess
rent provisoriska karaktär, varför vi
följaktligen alltjämt ha att avvakta ett
slutligt ställningstagande i denna fråga.

I övrigt har jag att med tillfredsställelse
konstatera, att försvarsministern i
allt väsentligt ansett sig kunna följa
värnpliktskommitténs förslag. På en
punkt bär emellertid en avvikelse gjorts,
för vars verkningar jag hyser en viss
oro. Värnpliktskommittén har nämligen
föreslagit en förändrad gång vid uttagningen
till förlängd tjänstgöring i olika
stadier, som givit till konsekvens att uttagningen
till värnpliktig officer skall
ske på frivillighetens väg. Men för att
en sådan lösning skall bli möjlig, måste
vissa fordringar vara uppfyllda. Vi ha

Onsdagen den 24 maj 1950.

Nr 21.

försökt underbygga denna tänkta ordning
genom att bereda möjlighet att
uppdela tjänstgöringen i olika repriser
och att förlägga den på lämpligt sätt
med hänsyn till studiegången, och vi ha
understrukit vikten av att låta vederbörande,
som genomgå denna längre utbildning,
tillgodoräkna sig den i sammanhang
med statsanställning, varjämte
vi föreslagit en från 2 000 till 3 000 kronor
höjd premie för dem, som genomgå
denna sex månader längre utbildning.

Försvarsministern har inte upptagit
denna tanke, och jag vill då ha sagt, att
vi från värnpliktskommitténs sida nog
betraktade denna sak såsom en ganska
väsentlig förutsättning för att systemet
sikulle kunna fungera på det vis som vi
hade tänkt oss. Nu har man tagit risken
att inte göra någonting, i förhoppning
att rekryteringen skall gå bra ändå. Jag
har för min del velat deklarera, att jag
är ganska osäker på huruvida det skall
kunna lyckas, men jag vill också understryka
vad utskottet har sagt, att man
förväntar att försvarsministern följer
denna sak med uppmärksamhet och att,
i den mån det visar sig att systemet inte
fungerar enligt planerna, åtgärder omedelbart
måtte vidtagas, så att vi inte behöva
riskera någon eftersläpning på detta
synnerligen betydelsefulla område.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 177, i anledning av riksdagens år
1949 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning jämte
vissa motioner m. m.

Statsutskottet, till vars förberedande
behandling riksdagens år 1949 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning
därav från vederbörande ämbetsverk
och myndigheter till Kungl. Maj:t

Ang. gallring av visst arkivmaterial,
avgivna utlåtanden och förklaringar blivit
hänvisad, hade, efter tagen kännedom
av vissa handlingar och inhämtande
av för ärendenas utredning i övrigt
erforderliga upplysningar, i det föreliggande
utlåtandet underställt riksdagens
prövning de av revisorerna gjorda framställningar,
som ansetts från utskottets
sida påkalla yttranden.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 4—6.

Lades till handlingarna.

Punkterna 7 och 8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 9—13.

Lades till handlingarna.

Punkten It.

Ang. gallring av visst arkivmaterial.

Under ecklesiastikdepartementet, §
26, hade revisorerna uttalat sig för en
mera omfattande utgallring av arkivhandlingar.

Utlåtanden hade avgivits av generaltullstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten lämnat en redogörelse för
vad revisorerna i ämnet anfört, varefter
utskottet för egen del yttrat:

»Av den lämnade redogörelsen framgår,
att på sina håll inom statsförvaltningen
fortlöpande arkiveras vissa
handlingar av mycket betydande omfattning,
vilka icke kunna anses äga något
egentligt värde vare sig ur administrativ
synpunkt eller med hänsyn till
forskningens behov. Gällande sekretessbestämmelser
lägga emellertid hinder i
vägen för en effektiv gallring av detta
arkivmaterial, som innebär en svår belastning
på vederbörande myndigheters

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950.

Ang. gallring av visst arkivmaterial.

lokalutrymmen. Därigenom åsamkas
statsverket icke ringa merkostnader. De
av revisorerna härutinnan lämnade uppgifterna
ha i remissutlåtandena i stort
sett vitsordats.

Utskottet hyser för sin del den uppfattningen,
att förevarande fråga är av
sådan räckvidd och betydelse att densamma
bör göras till föremål för särskild
utredning i syfte att nedbringa
statsverkets kostnader. Därvid torde böra
beaktas även andra hithörande fall
än de av revisorerna speciellt behandlade.

Utskottet hemställer, att riksdagen mä
i .skrivelse till Kungi. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville taga under övervägande
åtgärder i det av utskottet angivna
syftet.»

Herr HERLITZ: Herr talman! Man
måste önska all framgång åt det initiativ
beträffande gallring av arkivmaterial,
som statsrevisorerna här ha tagit och
statsutskottet har understött. Våra ämbetsverk
och organ av skilda slag överflöda
i dessa tider av papper, och om
man vill koncentrera sig på att vårda
och för framtiden bevara del material,
som har väsentlig betydelse, är det en
angelägen uppgift att i tid undanskaffa
sådana pappersmängder som det över
huvud taget inte är av något intresse att
bevara, som bereda arkivmyndigheterna
oerhörda besvär och som det kostar stora
pengar att förvara. Man måste sålunda
önska detta initiativ all framgång.

Då jag begärt ordet, är det bara därför
att statsrevisorerna och sedan också
statsutskottet räknat med ett hinder för
sådana gallringsåtgärder, som jag för
min del måste betrakta såsom till väsentlig
del inbillat. Statsrevisorerna säga
nämligen — och detta upprepas av statsutskottet
— att »gällande sekretessbestämmelser
lägga hinder i vägen för en
effektiv gallring av arkivmaterialet».
Sekretessbestämmelserna innebära ju, att
vissa handlingar inte bli offentliga förrän
efter en viss tid — låt oss säga efter
fem eller tio eller tjugo år — och man
resonerar då på det viset, att det åtminstone
i många fall inte går an att

gallra bort sådana handlingar, innan
denna tid utlupit. Man menar, att de
måste bevaras åtminstone, tills någon
tid förflutit efter det de blivit offentliga,
så att det blir något tillfälle till offentlig
insyn i dem.

Jag är angelägen att med anledning av
de gjorda uttalandena understryka, att
de nog så till vida vila på ett missförstånd,
som man ingalunda kan säga att
sekretessbestämmelserna lägga hinder i
vägen för en gallring. Alla torde vara
ense om att tryckfrihetsförordningens
regler om offentlighet och sekretesslagens
bestämmelser om hemlighållande
av handlingar inte hindra, att handlingar
när som helst gallras bort och förstöras.
Detta är min uppfattning, och
samma ståndpunkt hävdas av den auktoritet,
som statsrevisorerna bygga på,
nämligen den s. k. sekretessutredningen.
Vad utredningen i detta hänseende säger
är endast att det ur de synpunkter, som
uppbära sekretesslagen, kan vara ett intresse
— oavsett att sekretesslagen inte
kräver det — att handlingar inte så att
säga spårlöst försvinna, utan att det lämnas
något utrymme för offentlig insyn i
dem. Men jag vädjar till kammarens ledamöter
att bedöma, huruvida ett sådant
intresse allvarligen kan göras gällande i
sådana fall som statsrevisorerna här åberopa.
Man talar till exempel om den
miljon anmälningsblanketter, som årligen
mottagas av arbetsförmedlingsorganen.
Kan det ur synpunkten av allmänhetens
kontroll över förvaltningen vara
något allvarligt intresse, att det skall finnas
möjlighet att ikanske fem eller tio
år framåt i tiden komma och titta på
dessa blanketter? Det talas också om
tullhandlingar, som varje år uppgå till
en vikt av tio ton. Kan det vara ett intresse
för någon människa att, sedan de
efter en viss tids förlopp blivit offentliga,
granska dessa enorma mängder av
handlingar för att framskaffa material
till bedömande av huruvida tullverket
har funktionerat på ett riktigt sätt?

Jag har med dessa ord velat understryka,
att det till mycket väsentlig del
måste anses vara överdrivna betänkligheter
och farhågor, som man här avser

Onsdagen den 24 maj 1950.

Nr 21.

att så att säga lägga i riksdagens mun.
Man kan enligt min mening företaga den
absolut nödvändiga gallringen med frejdigare
håg än som kommit till uttryck
hos statsrevisorerna och statsutskottet.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag tror
nog att herr Herlitz i stort sett har rätt.

Han framhöll den hårda skrivning revisorerna
använt, då vi säga: »Icke sällan
lägga emellertid sekretesslagens bestämmelser
hinder i vägen för en effektiv
gallring.» Det är möjligt, att vi i
stället kunde ha skrivit »tillämpningen
av sekretesslagens bestämmelser», men
såsom gjorda undersökningar visat, ha
vi fått lov att skylla på sekretesslagen.

Herr Herlitz nämnde som exempel arkivmaterialet
från arbetsförmedlingarna.
De arkivsakkunniga ha själva inte ansett
sig kunna gå längre än att föreslå en
gallring med en frist av två år efter utgången
av den sekretesstid, som kan vara
föreskriven. (Herr Herlitz: Men de
sakkunniga ha orätt!) Ja, jag lutar nog
närmast åt herr Herlitz’ uppfattning,
när han säger att de sakkunniga ha orätt
och att detta i stort sett bör vara en tilllämpningsfråga.
Vid den undersökning,
som nu kommer till stånd, torde emellertid
olika möjligheter bli beaktade när
det gäller att få en rätsida på dessa
problem.

Herr HEIDING: Herr talman! Herr
Herlitz ställde ju inte något yrkande,
utan gjorde endast ett påpekande om
gallring av arkivmaterialet.

Det är klart att sekretessbestämmelserna
måste respekteras, men det kan
hända att man i många fall går för långt
därvidlag. Statsutskottet liar understrukit
statsrevisorernas yttrande i denna
fråga, men det är inte fördenskull sagt
att man måste gå fullt så varsamt fram
som statsrevisorerna ha tänkt sig. Utskottet
har ju kommit till den uppfattningen,
att detta är en viktig fråga och
att man bör vidtaga åtgärder för att undanskaffa
en hel del gamla, förlegade
handlingar.

Ang. gallring av visst arkivmaterial.

Jag tror således att herr Herlitz kan
känna sig lugn i detta fall. Under alla
förhållanden får ju Kungl. Maj:t överväga
frågan, och så får man se vad resultatet
kan bli. Man får väl utgå från
att Kungl. Maj:t kommer att taga hänsyn
till vad som här har blivit uttalat,
och det påpekande herr Herlitz nyss
gjorde kan på det sättet vara av betydelse.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande punkt hemställt.

Punkten 15.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 16 och 17.

Lades till handlingarna.

Punkten 18.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Punkten 20.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 21 och 22.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

178, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna
för disposition av fonden för vissa stödåtgärder
inom malmkommunerna (3-miljonersfonden);

nr 179, i anledning av väckta motioner
om byggande av en cykelstig inom
övre Sopperoområdet i Norrbottens län;
samt

nr 180, i anledning av väckta motioner
om en järnvägsförbindelse mellan
Malung och Flisa (iver Medskogen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950.

Om beredande av bostäder åt arbetare
vid kraftverksbyggen m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 181, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för tillgodoseende av
behovet av bostäder åt arbetare vid
kraftverksbyggen och liknande anläggningar.

I en inom andra kammaren av herrar
Holmberg och Hagberg i Luleå väckt
motion (II: 368) hade föreslagits, att
riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag till
åtgärder för att tillgodose behovet av
bostäder åt arbetare vid kraftverksbyggen
och liknande anläggningar.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt, att
motionen II: 368 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet
annat yrkande ej förekommit, än
att kammaren skulle bifalla den i ämnet
väckta motionen.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare enligt berörda yrkande; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Om höjning av de statliga ortsavdragen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 58, i anledning av väckt
motion angående förhöjning av ortsavdragen
i fråga om den statliga beskattningen.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, II: 15,
av herr Hagberg i Luleå m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av gällande skatteregler,

att ortsavdragen i den statliga beskattningen
höjdes med genomsnittligt 20 %.

Utskottet hade i det nu förevarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att motionen II: 15 av herr Hagberg i
Luleå m. fl. angående förhöjning av
ortsavdragen i fråga om den statliga beskattningen
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag skulle
kunna inskränka mig till att yrka bifall
till utskottets förslag, men med anledning
av ett yttrande i den av kommunisterna
väckta motionen skulle jag
vilja säga några ord.

I motionen står, att höjningen av de
statliga ortsavdragen givetvis skulle betyda
skattelättnader i första hand för de
lägre inkomsttagarna. Nu är ju progressiviteten
en rätt listig historia. De höjda
ortsavdragen komma för de lägre inkomsttagarna
att medföra en skattelättnad
av blott 10, 20, 30, 40 kronor, medan
skattelättnaden för de högre inkomsttagarna
blir 200, 300, 400 kronor
och till och med litet mera.

Jag yrkar, som sagt, bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna betänkandet
hemställt samt vidare på bifall
till den i ämnet väckta motionen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. den ekonomiska politiken

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
om framläggande för riksdagen
av en plan för övergången till en friare
ekonomi efter ingången av år 1951,
in. m.

Onsdagen den 24 nia.i 1950.

Nr 21.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren under nr
325 av herr Andrén m. fl. och den andra
inom andra kammaren under nr 418
av herr Hjalmarson m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att under innevarande
vårsession få sig förelagd en
plan för övergången till en friare ekonomi
efter ingången av år 1951.

Prövningen av motionerna hade av
utskottet uppskjutits i avvaktan på en
väntad proposition, i vilken skulle upptagas
frågan om den ekonomiska politiken
under den närmaste tiden. I en
den 31 mars 1950 dagtecknad proposition,
nr 237, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1950/51 m. in., hade chefen för finansdepartementet
under rubriken »Det ekonomiska
läget» närmare behandlat denna
fråga. Med hänsyn till det nära
sambandet mellan motionerna och nyssnämnda
avsnitt av propositionen, vilket
ingick i den del av densamma, som hänvisats
till statsutskottet, hade bankoutskottet
efter samråd med statsutskottet
funnit sig böra upptaga motionerna och
departementschefens förenämnda uttalanden
i ett sammanhang.

Sedan utskottet anmodat fullmäktige
i riksbanken att skriftligen delgiva utskottet
fullmäktiges uppfattning rörande
riktlinjerna för penningspolitiken,
hade fullmäktige i skrivelse till utskottet
den 11 maj 1950 uttalat sig i berörda
fråga.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
förut i utlåtandet anfört; samt

2) att förevarande motioner I: 325 och
11:418, i den mån de icke besvarats genom
vad utskottet förut anfört, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

1 motiveringen hade utskottet anfört
bland annat följande:

Ang. den ekonomiska politiken.

»I de nu förevarande motionerna I: 325
och 11:418 har det — med hänsyn till
de fördelar detta skulle medföra för hela
samhällsekonomien — framhållits såsom
önskvärt, att en återgång till friare
ekonomiska förhållanden äger rum genom
avveckling av de efter den 1 januari
1951 alltjämt kvarstående regleringarna
inom pris-, byggnads- och utrikeshandelns
områden. Dessa regleringar
torde emellertid, såsom departementschefen
anfört, i och med den nya rörligheten
på inkomstområdet bli av ökad
betydelse för den samhällsekonomiska
balansen. Försiktigheten torde därför
bjuda, att med avskaffandet av ifrågavarande
regleringsåtgärder får anstå, intill
dess de ekonomiska förhållandena
ytterligare stabiliserats och dessutom en
säkrare överblick av läget vunnits. Övergången
till en friare ekonomi bör dessutom
göras så mjuk som möjligt, så att
störningar i näringslivet undvikas. Utskottet
finner sig följaktligen böra instämma
i departementschefens utalande,
att avvecklingen av regleringarna
bör ske i takt med det ekonomiska lägets
förbättring, samt att det är bättre
att taga ett steg i sänder på vägen mot
fri samhällsekonomisk balans, än att hela
stabiliseringspolitiken vedervågas.

Såsom motionärerna framhållit, är det
av vikt, att övergången till en friare
ekonomi sker efter en på förhand uppgjord
plan. Motionärerna ha yrkat, att
riksdagen skulle i .skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att under innevarande vårsession
få sig förelagd en plan i sådant
avseende. I nyssnämnda proposition har
departementschefen tillkännagivit sin
avsikt att låta föranstalta om en utredning
angående ett långtidsprogram för
den ekonomiska politiken. Utskottet vill
uttala sin tillfredsställelse häröver. Därmed
torde också motionernas syfte få
anses vara tillgodosett. För övrigt torde
de synpunkter, som anförts till stöd för
det i motionerna framställda yrkandet,
självfallet komma under närmare bedömande,
då ställning skall tagas till det
ekonomiska långtidsprogrammet. Utskottet
förutsätter dessutom, all därest den

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950.

Ang. den ekonomiska politiken.

ekonomiska utvecklingen under innevarande
år, exempelvis genom omkastning
i det internationella läget, skulle gå i en
riktning, som nu kunnat förutses och
som skulle erfordra en mera betydande
justering av riktlinjerna för den
ekonomiska politiken, frågan härom underställes
riksdagen under höistsessionen.
I vart fall kan det förväntas, att
denna politik blir föremål för förnyat
övervägande i samband med statsverkspropositionen
till 1951 års riksdag.»

Reservationer hade avgivits

l:o) av herrar Ewerlöf, Nordenson
och von Selh, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, slutande med en hemställan,

1) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad i reservationen
anförts; samt

2) att förevarande motioner I: 325 och
II: 418, i den mån de icke besvarats genom
vad reservanterna förut anfört, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; 2:o)

av herrar De Geer, Fröderberg
och Schmidt, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort lyda så, som i denna reservation
angivits;

3:o) av herrar Niisgård och Nilson i
Spånstad, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade avfattning,
reservationen visade, och avslutas
med en hemställan,

1) att riksdagen---(lika med

utskottet)---åtgärd föranleda.

1 den av herr Ewerlöf in. fl. avgivna
reservationen hade anförts bland annat:

»Under tiden närmast efter årsskiftet
1950/51 blir den ekonomiska politikens

viktigaste uppgift---att successivt

åvägabringa en naturlig jämvikt, som eliminerar
befintliga inflationstendenser
och förhindrar, att nya sådana återuppstå.

En verklig inre jämvikt är den oundgängliga
förutsättningen för den balans
utåt, vars åvägabringande är ett av de
främsta målen för det europeiska ekono -

miska samarbete, som även vårt land förbundit
sig att på alla sätt främja. Endast
genom en på detta sätt framskapad,
varaktig produktionshöjning och ökad
exportkraft kunna vi hoppas att så småningom
finna lösningen på vårt stora
yttre långsiktsproblem, nämligen naturlig
balans i dollarbetalningarna.

Endast under förutsättning av verklig
ekonomisk jämvikt kunna, på längre
sikt, beslutade sociala reformer överföras
från papperet till verkligheten samt
det svenska försvaret hållas i det skick,
som den världspolitiska situationen
nödvändiggör.

Målet för vår ekonomiska politik måste
vara att vidmakthålla förutsättningarna
för en hög, jämn och givande sysselsättning,
samtidigt som vi i de stora
inkomsttagargruppernas, spararnas och
hela samhällets intresse skapa garantier
för ett stabilt penningvärde. Djupast
sett gäller det att på det ekonomiska området
finna den syntes mellan frihet och
trygghet, som alltmer framstår som vår
tids stora problem.

Utskottet är alltså av den meningen,
att riksdagen bör ansluta sig till den i
motionerna 1:325 och 11:418 framförda
tanken att övergången till en friare
ekonomi bör komma till stånd efter årsskiftet
1950/51 och att därvid ovan anförda
huvudlinjer böra vara vägledande.
»

Herr De Geers m. fl. reservation innehöll
bland annat följande uttalanden:

»Två skilda metoder kunna läggas till
grund för den ekonomiska politiken.
Den ena vilar på en statlig reglering av
produktion, distribution och konsumtion
samt en ökning av den offentliga sektorn
inom det ekonomiska livet. Detta
är regleringsekonomiens väg. Den andra
metoden bygger i huvudsak på marknadshushållning
och prisbildning. Medan
den förra metoden förutsätter en
detaljerad central dirigering och därför
ofrånkomligen skapar ett mera byråkratiskt
samhälle, innebär den andra metoden
en större grad av decentralisering
och spridning av inflytande och bestämmanderätt
bland ett stort antal offent -

Onsdagen den 24 maj 1950.

Nr 21.

liga och enskilda organ, företag och
människor. Vi anse denna väg vara avgjort
överlägsen både ur de synpunkter,
som angivits i ovan berörda punkter,
och ur allmänna demokratiska och frihetssynpunkter.
Särskilda, bl. a. av social
natur betingade modifikationer i
den fria marknadshushållningen äro visserligen
nödvändiga, men i stort sett
synes vår ekonomiska politik böra vila
på denna grund.

Den utredning angående ett långtidsprogram
för den ekonomiska politiken,
som finansministern i proposition nr
237 förklarat sig ämna igångsätta, bör
enligt vår mening utgå från de principiella
synpunkter, som ovan angivits,
och taga avstånd från tanken på en socialistisk
och principiellt regleringsvänlig
politik.»

T den av herrar Näsgård och Nilson i
Spånstad avgivna reservationen hade
bland annat förordats, att det stycke av
utskottets yttrande, som började med orden
»I de nu förevarande motionerna»
och slutade med »stabiliseringspolitiken
vedervågas», skulle erhålla följande ändrade
lydelse:

»I de nu förevarande motionerna -—

--samhällsekonomiska balansen. När

det gäller avskaffandet av ifrågavarande
regleringsåtgärder bör därför en viss
försiktighet iakttagas, intill dess de ekonomiska
förhållandena ytterligare stabiliserats
och dessutom en säkrare överblick
av läget vunnits.»

Herr EWERLÖF: Herr talman! Inför
den omläggning av den s. k. stabiliseringspolitiken
som, efter allt vad vi nu
veta, förestår från och med nästa års
ingång, ha vi på det håll jag företräder
varit angelägna om att riksdagen skulle
få tillfälle att säga sin mening då det
gäller innebörden av den politik, som
därefter skall föras.

Redan förra hösten, då riksdagen som
bekant ställdes inför ett fullbordat faktum,
påyrkade vi att riksdagen skulle
hos regeringen begära att få sig förelagd
eu plan för vad som skulle ske, när

Ang. den ekonomiska politiken.

sista lönestoppsåret gått till ända. Regeringen
presenterade ju förra hösten ett
förhandlingsresultat, efter att ha varit i
förbindelse med arbetsmarknadens parter,
och för riksdagen återstod ingenting
annat än att draga konsekvenserna
av den träffade uppgörelsen, bland
annat genom att bevilja stora, nya anslag
till subventioner, en åtgärd som det i
och för sig var ytterst motbjudande att
vidtaga och som vi från vårt håll menade
att man kunde ha undvikit, för den
händelse regeringen inte bundit sig vid
de föregående förhandlingarna på det
sätt som skett. Då vårt i höstas framlagda
förslag inte vann bifall, återkommo
vi i början av denna riksdag med
en motion, där vi skisserade våra tankar
om den kommande ekonomiska politiken
och ånyo hemställde om skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran, att Kungl.
Maj:t vid innevarande vårsession skulle
framlägga en plan för övergången till
en fri ekonomi från och med den 1 januari
1951.

Att vi varit så angelägna och envisa
i våra framstötar på denna punkt, har
till stor del sin förklaring i de erfarenheter
vi gjorde i fjol. Vi ha menat, att
det borde vara ett för hela riksdagen gemensamt
intresse att inte ännu en gång
bli helt och hållet satt i efterhand när det
gäller avgörandet av dessa mycket betydelsefulla
frågor. Vi veta ju, att det till
hösten stundar nya förhandlingar med
arbetsmarknadsparterna, och om riksdagen
inte under vårsessionen skulle få
tillfälle att i någon form ge uttryck för
sin mening om den kommande politiken,
hade vi måhända haft att räkna
med att till hösten ånyo mötas i ett
läge, där riksdagen saknat möjligheter
att säga vare sig till eller från.

Vår motion blev bordlagd inom bankoutskottet,
dit den remitterats. Detta berodde
på att finansministern redan i remissdebatten
på en fråga av mig förklarade,
att han avsåg att längre fram
under vårsessionen framlägga vad som
kunde åstadkommas i form av en plan
för den framtida ekonomiska politiken.
Denna plan — om man nu kan kalla del
eu plan — återfinnes i propositionen

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950.

Ang. den ekonomiska politiken,
nr 237, där finansministern har ägnat
ett antal sidor åt att belysa läget och
hur han för sin del ser på framtiden.
Det bekräftas där, att finansministern
utgår från att arbetsmarknadsparterna
från och med nästa år skola återfå sin
frihet när det gäller att föra löneförhandlingar,
även om han samtidigt är
angelägen betona, att utrymmet är begränsat
för de löneförändringar, som
kunna ske, och att man får förlita sig
på att insikten härom skall leda till återhållsamhet
från olika sidor.

Men när man då frågar sig, i vilken
utsträckning den frihet, som man vill ge
åt lönemarknaden, kan tänkas få någon
motsvarighet inom de övriga sektorerna
av det ekonomiska livet — vilken frihet
man således ämnar tillmäta åt dessa sektorer
— finner man i finansministerns
plan närmast det svaret, att i det läge,
då man har givit arbetsmarknadsparterna
sin frihet åter, komma de statliga
kontroller, som nu bestå, att få ökad betydelse.

Detta är ju en uppfattning, rakt motsatt
den vi hävda. Vi mena att i och
med att man återgår till frihet på det
ena området, bör man också se till att
man åstadkommer den frihet inom de
övriga sektorerna som erfordras för att
fortast möjligt nå en naturlig balans
inom samhällsekonomien i stället för
den konstlade balans som vi tills vidare
upprätthålla.

Finansministern yttrar sig i övrigt
mycket försiktigt i fråga om vad som
kan komma att ske. Han säger att det är
mycket svårt att i nuvarande läge bedöma
situationen och att det kan inträffa
förändringar till hösten. Han vill över
huvud taget inte binda sig med något
bestämdare uttalande om hur han tänker
sig den närmaste framtiden. I fråga
om en mera långsiktig framtid ställer
han i utsikt, att han skall sätta i gång
med en utredning om ett långtidsprogram.
Det är ju i och för sig en mycket
värdefull sak att få ett dylikt långtidsprogram.
Ett sådant ha vi från vårt håll
också varit angelägna att få till stånd.
Vi ha väckt en motion vid innevarande
års riksdag, i vilken vi begärt ett sådant

långtidsprogram i fråga om de framtida
statliga investeringarna, som vi ju veta
komma att bli av en utomordentlig omfattning
och som måste passas in i ett
schema, så att de inte bli beroende på
slumpen från det ena året till det andra.

Vi äro givetvis tacksamma för att på
detta sätt ställts i utsikt en utredning om
ett långtidsprogram, men det löser ju
inte frågan om vilken ekonomisk politik
som skall föras här i landet inom
den närmaste tiden, och det är den frågan,
som i detta sammanhang är av den
största betydelsen, alltså frågan vad som
skall ske efter den 1 januari 1951.

Bankoutskottet har remitterat vår motion
till bankofullmäktige, som litet motsträvigt
avgivit ett yttrande i saken, ett
yttrande som i själva verket innehåller
mycket litet och som egentligen bara
innebär ett konstaterande av att man
tycker det är lämpligast att tills vidare
vila på hanen och att det blir lättare
måhända att ta ställning till dessa frågor
till hösten. Det är således just den tidpunkt,
som vi med våra framstötar på
detta område ha velat undvika att ärendet
skulle förhalas till. Vi ha ansett att
frågan skulle tagas upp redan vid vårsessionen
för att vad som i det sammanhanget
kunde komma fram skulle kunna
vara vägledande för de förhandlingar,
som skulle upptagas på hösten.

Bankoutskottets majoritet har ju i allt
väsentligt följt Kungl. Maj:t i förevarande
ärende. Utskottet har tagit upp
finansministerns uttalande i propositionen
och i stort sett stannat därvid utan
att ta någon mera bestämd ställning.

I detta läge ha vi funnit det angeläget
att Öppet framlägga vår syn på dessa
problem. Även vi äro naturligtvis medvetna
om att den fortsatta utvecklingen
under detta år kan komma att förete nya
omständigheter, som man får lov att anpassa
sig efter. Det är ju en sak som
man alltid måste vara beredd på, men
det hindrar ju inte att man ur mera
principiella synpunkter kan lägga upp
de stora dragen, efter vilka man önskar
att den ekonomiska politiken skall föras,
och att man ger en mera schematisk bild
av de riktlinjer, som man vill följa. Det

Onsdagen den 24 maj 1950.

Nr 21.

är det som vi ha försökt åstadkomma genom
den motion, som ligger i botten på
detta ärende och som ju väcktes redan
i början av riksdagen. Den ger en skissartad
bild av vår syn på den ekonomiska
politiken. Dessutom ha vi i vår reservation
till bankoutskottets utlåtande, vilken
i allt väsentligt stöder sig på innehållet
i motionen, plockat ut vissa viktigare
områden och där närmare utvecklat
våra synpunkter. Det har skett med
en sådan utförlighet och, som jag hoppas,
med en sådan klarhet, att inte mycket
kan vara att tillägga i en muntlig
framställning här inför kammaren. Det
skulle i mycket väsentlig mån komma att
innebära ett upprepande av vad som
finns att inhämta i dessa aktstycken. Jag
utgår därför ifrån att jag skall kunna
fatta mig kort i detta inledningsanförande,
detta så mycket mera som vi redan
genom ett flertal andra motioner under
denna riksdag ha upptagit delproblem i
den allmänna ekonomiska politiken till
behandling och därvid angivit vår inställning
till frågorna. Alla dessa frågor
tillsammans utgöra ju beståndsdelar av
den samlade ekonomiska politiken — jag
tänker då på våra motioner i fråga om
priskontrollen, i fråga om investeringskontrollen,
i fråga om hyresregleringen
och i fråga om subventionspolitiken.
Dessutom ha vi ju haft tillfälle tidigare
under denna riksdag att diskutera vissa
ekonomiska problem, nämligen i samband
med dechargen för riksbanken.
Visserligen rörde sig den diskussionen
närmast om vad som skett under år 1949,
men den fördes dock hela tiden mot
bakgrunden av vad som skulle komma
att ske under den närmaste framtiden
— åtminstone var det fallet från vår sida.
Jag erinrar om att jag i det sammanhanget
tämligen utförligt uppehöll
mig vid lånepolitiken och riksgäldskontorets
sedan flera år tillbaka tillämpade
metod att ta upp statslånen i riksbanken
och att jag då närmare utvecklade skälen,
varför vi ansett, att tiden nu är inne
all övergå till en annan lånepolitik.

Vad vi nu betrakta såsom väsentligt
är, såsom jag redan har antytt, alt i och
med all vi bestämma oss för alt övergå

Ang. den ekonomiska politiken.

till frihet på ett mycket väsentligt område
inom vårt samhällsliv, nämligen lönemarknaden,
måste också en ökad frihet
inom de övriga sektorerna av samhällsekonomien
komma till stånd. Det
kan inte vara riktigt att bryta ut en viss
del och säga att där medger man frihet,
under det att man på alla andra områden
genom lagstiftning fasthåller vid ett
tvång. Frihet på det ena området förutsätter
frihet på de övriga områdena, för
att naturlig balans skall kunna upprätthållas.

De flesta inskränkningar i friheten,
som alltjämt råda, ha på senare tid varit
direkt motiverade av ett upprätthållande
av lönestoppet. Under sådana förhållanden
ha de tett sig motiverade, men
i och med att lönestoppet upphör bortfaller
också till väsentlig del den motivering,
som kan åberopas för ett bibehållande
av de olika kontrollerna.

Det är säkerligen ur hela samhällsekonomiens
synpunkt det bästa som kan
ske, att vi ju förr dess hellre söka oss
tillbaka till en naturlig balans. Jag tror
att det skall vara mycket svårt att konstruera
fram några motsatta intressen
från de olika grupperna i samhället i
det hänseendet. Jag tror inte att man
kan säga, att eu återgång till en naturlig
balans är ägnad att gynna vissa grupper
i samhället på bekostnad av andra,
utan jag är övertygad om att detta är
den väg, som för alla grupper i samhället
ger den bästa lösningen av de
samhällsekonomiska problemen.

Då frågar man sig emellertid: Skulle
det nu gå att ta bort alla dessa kontroller
utan att sätta någonting annat i stället?
Nej, självfallet inte. Det är i detta
sammanhang vi vilja skjuta i förgrunden,
att riksbanken i samband med kontrollernas
borttagande bör återfå sin
självständiga ställning såsom penningvärdets
vårdare och beredas möjlighet
att använda alla de generella medel, som
stå till riksbankens förfogande, för att,
på sätt som tidigare har skett med framgång,
hålla samhällsekonomien i balans.
Inför tystnaden på denna mycket väsentliga
punkt både i statsrådets uttalande
och, vilket kanske är ännu mera

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950.

Ang. den ekonomiska politiken.

anmärkningsvärt, i bankofullmäktiges
yttrande, står man frågande. Man kan
väl ändå inte komma ifrån att just nu
är den psykologiska tidpunkten inne att
återgå till de gamla medlen för att hålla
samhällsekonomien i balans, sedan man
på alla håll har förklarat, att man anser
det önskvärt att ju förr dess hellre
kunna avveckla de olika under krigsooh
krisåren tillkomna statliga kontrollerna.
Detta är ju direkt uttalat från alla
håll, och det är tydligen bara tidtabellen
som det råder olika meningar om.

Jag kan självfallet inte nu gå in på
alla de olika frågor, som behandlas i
vår reservation, utan måste inskränka
mig till att beröra några av de väsentligaste.

Jag har redan antytt det betydelsefulla
i att man övergår till ett annat sätt
för statens upplåning, att man låter riksgäldskontoret
ta upp lånen direkt på
marknaden. Det är otvivelaktigt så —
åtminstone efter den mening jag har
kunnat bilda mig, och den omfattas ju
i allmänhet av experter — att statens
upplåning i riksbanken innefattar ett
inflationselement. Det sammanhänger
med den tid som förflyter mellan upplåningen
samt pengarnas användning
och återtagande från marknaden. Det är
en invecklad mekanism, som jag inte
skall trötta kammaren med att gå närmare
in på, utan jag nöjer mig med att
konstatera, att denna upplåningsmetod
är ägnad att befordra en utveckling i
inflationistisk riktning.

Man kan i detta hänseende hänvisa till
utländska erfarenheter. Vi veta ju att
man nu allmänt inom de västerländska
länderna har övergått till en rörlig penningpolitik.
Det gäller ju även England,
som tidigare, såsom vi alltjämt, hade en
spikad ränta. Där har man nu övergått
till en rörlig ränta, likaså i Belgien,
Frankrike, Västtyskland och Italien.
Överallt har det visat sig att denna övergång
till automatiskt verkande medel
haft den mest utomordentliga betydelse
för det uppsving, som man har kunnat
konstatera i dessa länder. Vid övergången
till en fri ekonomi i dessa länder
har man betraktat det såsom en av

kärnpunkterna att reglera sättet för statens
upplåning. Man har genom olika
bestämmelser begränsat möjligheterna
att ta upp lån för statsändamål i respektive
nationalbanker. Det har föreskrivits
under vilka förhållanden det får
ske. Självfallet måste det ske för vissa
löpande ändamål och dylikt, men vissa
gränser äro dock uppdragna. Vi ha menat
att någonting liknande bör övervägas
också för vårt lands vidkommande.

Om vi emellertid återgå till att ta upp
lån på marknaden, följer därav att räntan
återigen måste bli rörlig. Detta är
ju ett kapitel, som har varit omgivet
med så många fördomar och så mycken
okunnighet, att jag inser, att det numera
är förenat med mycket stora svårigheter
att i detta hänseende komma fram
till någonting, som allmänt skulle kunna
framstå såsom det objektivt riktiga, men
det finns dock någonting, som kan kallas
objektivt riktigt härvidlag.

Med rörlig ränta menar man inte höjda
räntor och mycket höjda räntor, utan
man menar en ränta, som anpassas uppåt
och nedåt med hänsyn till kravet på
penningmarknaden i olika situationer,
en stegring av räntan under en framträdande
högkonjunktur och en sänkning
av räntan under en lågkonjunktur, varigenom
man håller de olika vikterna i
balans. Bakom ligger således inte en
önskan i och för sig att få en högre ränta.
Vi äro fullt medvetna om det ur
många synpunkter önskvärda i att kunna
hålla en någorlunda jämn och låg ränta.
Det är just fastlåsningen av denna ränta
och ett underordnande av alla andra
åtgärder på penningpolitikens område
under intresset att hålla räntan fast som
enligt vår mening lett oss fel i alla möjliga
riktningar och skapat en snedvridning,
som det är önskvärt att ju förr
dess hellre komma ifrån.

Vi ha också den uppfattningen, att
sådan som situationen är för dagen,
skulle en återgång till en rörlig ränta
innebära mycket måttliga avvikelser från
den spikade ränta som vi nu ha. Vi tro
inte på några kraftigare variationer, men
vi tro att bara det faktum, att man åter -

Onsdagen den 24 maj 1950.

Nr 21.

går till rörligheten, kommer att ha en
gynnsam effekt. För att man verkligen
skall få ut effekten av en rörlig penningpolitik,
är det en väsentlig faktor, att
man inte på förhand fixerar räntan vid
ett visst läge. Om vi exempelvis skulle
finna, att det läge, i vilket vi nu befinna
oss, kräver en höjning av räntan, vore
det föga glädje med att slå fast, att räntan
må stiga till den eller den nivån men
inte därutöver. Gör man det på förhand,
tror jag det är stor risk för att hela åtgärden
inte får någon egentlig effekt. Jag
tror å andra sidan inte, att ifall man
utan vidare låter förstå, att man nu gått
över till ett system, där räntan skall vara
rörlig, detta i och för sig skulle behöva
leda till att räntan skulle stiga mera
än ifall man sade, att »till den och den
nivån får räntan höjas, men inte längre»,
men jag tror man skulle förta effekten
av åtgärden genom att på det sättet fastställa
en gräns på förhand.

Jag vill också betona, såsom jag har
gjort förut, den mycket stora betydelse,
som vi tillmäta ett förberedande av penningmarknaden
för den situation, som
vi ha att möta den 1 januari 1951. Det
är inte betydelselöst, om vi skola kunna
maniera den på ett ur landets synpunkt
tillfredsställande sätt, hurudan penningmarknaden
vid denna tidpunkt är. Om
denna skulle utmärka sig för samma utomordentliga
likviditet, som är för handen
i denna dag och som vi hade anledning
påtala i samband med debatten om
decharge för riksbanksfullmäktige, skulle
säkerligen marknaden icke vara beredd
att möta den påfrestning som de
fria löneförhandlingarna komma att utsätta
den för. Det är därför av mycket
stor betydelse att penningmarknaden
förberedes med tanke på vad som skall
komma att ske och att man ser till att
man åstadkommer en åtstramning på
penningmarknaden i förhållande till den
utomordentliga likviditet som för närvarande
råder.

Jag ber ännu en gång få understryka,
att det är synnerligen önskvärt, om man
just i fråga om denna rörliga riinta, vilken
vi betrakta såsom en väsentlig beståndsdel
i den nya politiken, därför att

Ang. den ekonomiska politiken.

det endast är på den vägen man kan
räkna med att de statliga kontrollerna
skola kunna successivt avvecklas, kunde
komma ifrån de fördomar, som man bar
rest upp på detta område. Man har funnit
det politiskt opportunt att över huvud
taget stämpla varje tal om eu rörlig
ränta eller möjligheterna att göra en
räntehöjning såsom något slags angrepp
på stora folkgruppers intressen. Det är
beklagligt att läget är sådant, och det
måste på något sätt finnas vägar för att
komma ur det. I själva verket är detta
en fråga, som skulle vara mycket lämpad
för att överlämnas åt experter utan
varje politisk förankring. Det vore en
väg, på vilken man tycker att det skulle
vara möjligt att åstadkomma att det ekonomiskt
riktiga också finge bli det politiskt
möjliga.

Det är i detta mycket betydelsefulla
sammanhang politikernas uppgift att för
folk göra klart vad det är fråga om och
att göra det på ett vederhäftigt och objektivt
sätt och utan att man i alla sammanhang
skall behöva möta på okunnighet
grundade dekret om att det eller det
måste vara till skada för den eller den
folkgruppen. Jag skulle vilja be kammaren
tro mig på mitt ord, när jag säger,
att jag inte ett ögonblick skulle förfäkta
den mening, som jag här gör mig till
tolk för, om det icke vore min absoluta
övertygelse att icke minst de stora grupper
i samhället, vilka skulle återfå sin
rätt till fria löneförhandlingar, skulle ha
allt att vinna på att vi, ju förr dess hellre,
komina över till den naturliga balans,
som man endast genom en återgång till
aktiv penningpolitik kan nå, och att därmed
också bereddes möjlighet till en successiv
avveckling av de olika formerna
av reglering.

Det finns också ett ytterligare, mycket
starkt skäl för att på detta vis återgå
till en rörlig penningpolitik, och det är
vårt förhållande internationellt. Vi ha
utåt måst göra många åtaganden inom
Marshallorganisationens ram, och vi dellaga
för närvarande i förhandlingar om
skapande av en konvertibel valuta inom
Västeuropa. I alla dessa sammanhang
tillmätes det den allra största betydelse,

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950.

Ang. den ekonomiska politiken.

att vi kunna i vår inre ekonomi skapa
en naturlig balans. Framgång härutinnan
skulle därför på ett utomordentligt
sätt korrespondera med de internationella
strävanden, som för närvarande
iiro å bane.

.lag skulle ju här kunna gå in på priskontroll
och investeringskontroll och alla
dessa olika frågor, men jag gör det
inte, med hänsyn till att de ha diskuterats
här tidigare och att vi i våra olika
motioner ha utvecklat vår syn på dessa
ting. Vad särskilt investeringskontrollen
beträffar ha vi där skjutit i förgrunden
den utredning, som finansministern har
tillsatt, och uttalat önskemålet om att
den måtte komma fram med sitt förslag
redan under hösten, så att man skall
kunna ta hänsyn till dess resultat, när
det gäller uppläggandet av politiken från
och med den 1 januari 1951. Detsamma
är förhållandet med hyresregleringen,
där vi ju ha hemställt att den utredning,
som justitieministern har varskott
om att han tänker tillsätta, måtte bil
tillsatt och även få tillfälle att bedriva
sitt arbete så, att vi snart skola kunna
räkna med resultat av densamma och
därmed också kunna börja en avveckling
av denna reglering, som ju ur den
naturliga balansens synpunkt är av så
hindersam natur.

Vi ha slutat vår reservation med följande
uttalande: »Målet för vår ekonomiska
politik måste vara att vidmakthålla
förutsättningarna för en hög, jämn
och givande sysselsättning, samtidigt
som vi i de stora inkomsttagargruppernas,
spararnas och hela samhällets intresse
skapa garantier för ett stabilt penningvärde.
Djupast sett gäller det att på
det ekonomiska området finna den syntes
mellan frihet och trygghet, som alltmer
framstår som vår tids stora problem.
»

Jag tror att denna målsättning i själva
verket är gemensam för alla i denna
kammare, och det är väl närmast i fråga
om medlen för att nå detta mål, som meningarna
gå isär. Vi mena emellertid
att meningsutbyten sådana som det vi
nu fått tillfälle till genom vår motion
böra kunna vara ägnade att också öka

möjligheterna att skapa enighet inte bara
om målet utan också om medlen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av mig m. fl. till bankoutskottets
utlåtande avgivna reservationen.

Herr DE GEER: Herr talman! När
man i detta sammanhang diskuterar möjligheterna
till regleringarnas avvecklande,
kan det vara lämpligt att erinra sig
under vilka villkor de tillkommo. Nästan
undantagslöst tillkommo de under
åren 1939 och 1940, och de äro förknippade
med krig eller uppenbar krigsfara.
Kan någon göra gällande att vi nu, fem
år efter krigets slut, befinna oss i en
dylik situation? Och dock äro alltjämt
en stor del av regleringarna kvar. Det
är inte att undra på att vi därför på oppositionens
sida äro något misstänksamma,
om det inte är andra syften bakom
deras bibehållande — att de åtminstone
delvis skola ingå som ett led i en blivande
statligt reglerad hushållning.

Utskottet säger i sitt yttrande, att regleringarna
skola slopas, så snart förhållandena
det medgiva. Ja, det är ju,
som vi känna till, en fras som till intet
förpliktar, så att det vore nästan
bättre, om den inte stode där.

Se vi sedan på de olika regleringarna,
var ju för att börja med priskontrollen
denna föremål för en ingående debatt
här i kammaren för kort tid sedan. Finansministern
vädjade då till kammaren
och sade, att vi måste bibehålla den
just nu som en plattform för höstens
förhandlingar. Även om man möjligen
kan förstå finansministern, ifrågasätter
jag, huruvida detta är en riktig bedömning.
Tvärtom, genom ett sådant sammankopplande
med förhandlingarna
konservera vi priskontrollens kvarblivande.
Vederbörande önska givetvis inte
att den skall vara kvar bara över årsskiftet,
utan man vill ha den kvar under
hela året därpå. Avtalsförhandlingar
återkomma ju år efter år, och att
just sammankoppla priskontrollens kvarvarande
med de förestående förhandlingarna
anser jag medför stora risker
för att vi aldrig bli av med den. Det

Onsdagen den 24 maj 1950.

Nr 21.

är förståeligt att de anställda vid de
förestående förhandlingarna vilja ha någon
garanti för sina reallöner, men vi
kunna väl bibehålla samma garanti som
tidigare funnits, nämligen i form av ett
indextak.

Ur vår synpunkt är det därför önskvärt
att redan nu ett principbeslut fattas
om priskontrollens slopande, om inte
precis den 1 januari 1951, så dock successivt,
exempelvis under första halvåret
eller före den 1 mars — detta datum
nämndes visst av professor Andrén
i debatten förra gången om dessa frågor.

Nu väntar jag mig den invändningen,
att det är gott och väl, om priskontrollen
avvecklas, men kvar ha vi ju de privata
prisöverenskommelserna och monopolen.
Emot detta vill ''jag då hävda den
synpunkten, att det knappast finns någon
bättre drivhusluft för de privata
prisöverenskommelserna och monopolen
än just den, som skapas av den statliga
priskontrollen. De privata prismonopolen
böra bekämpas med andra medel.
Där ha vi slagit in på ett sådant, som
verkar kraftigare och kraftigare, nämligen
handelns liberalisering. En ytterligare
utbyggnad av den offentliga registreringen
av monopolen tror jag också
skulle ha god verkan i samma riktning.
Vi veta att nära 25 procent av de
privata prisöverenskommelserna och
kartellerna ha slopats, sedan den offentliga
registreringen tillkom, och flera
andra överenskommelser ha modifierats.

När jag nu kommer in på skatterna,
riskerar jag att bli kritiserad för en viss
tjatighet och misstänkt för att andra motiv
än sakliga ligga bakom; att jag tänker
på valet o. s. v. Men jag skall i det
sammanhanget inte tala som politiker
utan som företagare, och jag har mycket
klar erfarenhet av att de nuvarande höga
direkta skatterna för närvarande verka
som en broms på vår produktion. Hur
ofta har man inte såsom företagsledare
fått konkreta exempel på detta! Jag skall
ta ett sådant fall.

När det exempelvis giiller att få fram
eu exportorder, som skall gå med en viss
båt, behöver man kanske arbeta på övertid
och köra på en söndag för att hinna

2 Första kammarens protokoll 1950. Nr 21

Ang. den ekonomiska politiken.

få fram den. Detta mötte förr inga svårigheter,
men numera är det mycket
svårt att genomföra dylik extrakörning,
och ständigt möter man argumenteringen
om de höga skatterna. Ja, det sägs
också: »Kan vi inte få den där ersättningen
vid sidan om det ordinarie avlöningskuvertet?
Då skall vi gå med på
saken!» Tendensen till en svart marknad
visar ju också att man har gått för
långt.

Nu kan det göras gällande, att det är
ansvarslöst att i dagens beträngda budgetläge
resa krav på sänkning av de direkta
skatterna. Men vi anse, att en sänkning
och även en liten sådan skulle ha
en gynnsam inverkan på produktionen
och produktiviteten och sålunda indirekt
leda till en höjning av skatteunderlaget.
Jag tror att en skattesänkning, även
en blygsam sådan, skulle gå som en elektrisk
stöt genom hela samhällslivet. Vi
skulle få bekräftelse på att skatterna inte
bara kunna höjas — såsom ständigt skett
under den senare tiden — utan att de
också kunna sänkas, och en sådan åtgärd
skulle ha gynnsamma återverkningar
på produktionen.

Tiden medger inte här att gå in på en
detaljgranskning av de ytterligare regleringar,
som ju, som herr Ewerlöf sade,
vid flera tillfällen under denna riksdag
debatterats här i kammaren. Vi notera
med tillfredsställelse de lättnader som
införts i fråga om byggnadsregleringen
och att löfte lämnats om att ytterligare
lättnader äro att vänta. Jag undrar, om
vi inte kunde i en nära framtid lämna
eu viss sektor när det gäller bostäder
helt fri från hyresreglering för att dymedelst
stimulera den privata byggnadsverksamheten
på detta område. Det kan
måhända behövas förr än man tror, då
ju för närvarande en minskad benägenhet
till investering tydligt framträder på
industriens område. Vidare bör väl övervägas,
om inte hyresvärdarna i vissa fall
niir det gäller standardförbättringar och
reparationer bör tillerkännas rätt till
mindre hyreshöjningar. Man får en smidigare
hyresmarknad på så sätt. Vi veta
nog att vårt gamla bostadsbestånd på
grund av bristande underhåll för niirva -

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950.

Ang. den ekonomiska politiken,
rande hotar att allvarligt försämras. I
många fall kan säkerligen en sådan hyresförhöjning,
som är kombinerad med
standardförbättring, genomföras med
hyresgästernas goda minne.

Jag vill på dei livligaste instämma med
den föregående ärade talaren, när han
betonade, att i den mån vi avskaffa regleringarna,
får penningpolitiken ett avgörande
inflytande när det gäller att bibehålla
den samhällsekonomiska balansen
och att återställa läget efter rubbningarna
i densamma.

Jag instämmer också med honom, när
han framhöll att det på detta område råder
mycket förutfattade meningar, som
vi måste gå till strids emot. Det var med
rätt stor tillfredsställelse som vi i bankoutskottet
kunde konstatera, att den nuvarande
riksbankschefen inte drog sig för
att, när så behövdes, använda de traditionella
metoderna att via penningmarknaden
utöva inflytande på det ekonomiska
livet i samhället. Vi vilja dock uttrycka
den förhoppningen att riksbankschefens
syn på saken också vinner regeringens
bifall, när ett sådant läge kan
inträffa. Efter allt att döma är det att
förutse, att den samhällsekonomiska balans,
som vi nu äro på god väg att återvinna,
kommer att utsättas för mycket
starka påfrestningar. Den säkraste garantien
att den skall hålla mot dessa påfrestningar
är att vi kunna höja produktionen
eller framför allt höja produktiviteten.
En sådan utveckling befordras
av ökad rörelsefrihet för vårt näringsliv.
Vi böra väl också tänka inte bara
på näringslivet utan även på de enskilda
individerna, och det är alldeles uppenbart
att trivseln i samhället för de
enskilda individerna också skulle ökas
genom denna vidgade rörelsefrihet, som
vi i vår reservation ha rekommenderat.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Det är
med tillfredsställelse man kan konstatera,
att vi inte längre i dessa debatter
behöva tala om devalvering och växelkurser,
eftersom vi fingo den frågan avgjord
i fjol höst. Det tycks också ha blivit
ett ganska gynnsamt resultat av det
beslut, som då fattades, att döma av de

meddelanden man kunnat läsa i finanstidningarna.
Bytesrelationerna försämrades
till en början men ha sedan blivit
förmånligare för landet.

Vad det nu föreliggande betänkandet
beträffar skiljer sig väl vår reservation
formellt inte så mycket från utskottets
utlåtande. Reellt är emellertid skillnaden
på ett par viktiga punkter ganska
betydande. Vi äro ense med utskottet
om att stabiliseringsprogrammet bör fullföljas,
men när utskottet skriver, att detta
innebär »att man intill årets slut har att
till penningvärdets skydd och den ekonomiska
jämviktens bevarande i stort
sett bibehålla nuvarande i stabiliseringssyfte
tillkomna reglerings- m. fl. åtgärder
inom det ekonomiska området», ha vi
bondeförbundare'' ansett, att utskottet
gått mycket för långt i regleringsvänligliet,
till och med ännu längre än finansministern
gjort på denna punkt i propositionen
nr 237.

Om jag har läst utskottets utlåtande
rätt, skulle man helt avhålla sig från att
försöka lossa på restriktionerna fram
till nyåret 1951. Vi mena däremot, att
man redan nu, i takt med det ekonomiska
lägets förbättring, bör avveckla
detaljregleringarna och övriga extraordinära
åtgärder, som tillkommit i stabiliseringssyfte.

Statsrådet Sven Andersson har till exempel
enligt en uppgift i en tidning för
någon dag sedan meddelat, att vissa lättnader
i byggnadsregleringen kunna väntas
redan till hösten. Jag hoppas, att det
skall visa sig möjligt att lätta trycket
på flera områden, och det förefaller onödigt
att bankoutskottet skall använda så
pessimistiska tonfall som här har skett.

När utskottet skriver, att »försiktigheten
torde bjuda att med avskaffande av
ifrågavarande regleringsåtgärder får anstå
intill dess de ekonomiska förhållandena
ytterligare stabiliserats och dessutom
en säkrare överblick av läget vunnits»,
ha vi i stället inom utskottet visserligen
yrkat på en skrivning, som förordar
försiktighet vid avskaffandet av
regleringsåtgärderna, men vi ha inte velat
skjuta över detta avskaffande till en
oviss framtid.

Onsdagen den 24 maj 1950.

Nr 21.

Vad de övriga reservationerna beträffar
ha ju deras talesmän nyss redogjort
för dem.

Herr Ewerlöf har mycket riktigt sagt,
att högermännen ha klart och tydligt
lagt fram sina synpunkter skriftligen.
Det kan jag hålla med honom om. Men
det verkar som om alltsammans i huvudsak
skulle kunna sammanfattas i den
gamla omstridda frågan om räntesättningen.

Högern säger i sin reservation — uttalandet
återfinnes på sidan 15 i utlåtandet
— att »en fri räntebildning ger i
ett läge med inflationsrisker möjlighet
till sådan åtstramning på penningmarknaden,
som är ägnad att hindra prisstegringar,
alltför stora investeringar och
onödig lagerhållning». Jag tror inte, att
man skall fästa alltför stora förhoppningar
vid regleringar räntevägen. Jag
erinrar mig ett tillfälle för mer än tjugo
år sedan här i Stockholm, då professor
Gunnar Myrdal i en intern krets mycket
vältaligt utvecklade räntans betydelse
framför allt för investeringspolitiken
och lagerhållningen och över huvud taget
som en regulator. Det var, innan
han kastade sig in i politiken, och alltså
under hans första tid som lärare vid
Stockholms högskola. Bland deltagarna
råkade befinna sig en affärsjurist med
förbindelser med flera stora svenska företag.
Denne tog genast till orda och förklarade
för herr Myrdal, att någon procents
ändring av räntan i regel inte har
större betydelse; kalkylerna äro så tilltagna,
att företagarna skulle investera i
alla fall, även om räntan höjdes något.

Det råder nog inte någon enhällig mening
nu heller om att man med små
räntehöjningar kan åstadkomma några
särskilt betydande resultat. En helt annan
sak är naturligtvis, om man vill fortsätta
och låta räntan springa upp i höjden,
men det tror jag inte ens att högerreservanterna
skulle vilja vara med
om.

Vad folkpartireservationen beträffar
är det faktiskt mycket svårare att få ett
grepp om vad den syftar till. Enligt en
auktoritativ och välvillig tidningskommentar
just i dessa dagar, som jag tagit

Ang. den ekonomiska politiken,
till hjälp vid tolkningen, vilja emellertid
1''olkpartireservanterna genom att
samordna finans- och penningpolitiken
komma ifrån både den gamla penningpolitikens
olägenheter med starka räntevariationer
och den nya finanspolitik,
som plundrar det enskilda sparandet
för att åstadkomma ett sparande över
statsbudgeten. Om målet skall nås, heter
det i kommentaren, få de tillåtna räntevariationerna
icke låsas fast vid en
fixerad nivå; möjligheten att göra små
förändringar i ränteläget effektiva är
beroende av att affärsvärlden och allmänheten
inte veta, hur långt riksbanken
är beredd att gå. Så långt kommentaren.

I reservationen uttryckes samma sak
på ett försiktigare sätt. Där framhålles,
att det är inte endast räntornas absoluta
höjd utan även deras väntade rörelseriktning
som är av betydelse, och ordagrant
skriva reservanterna följande: »En
stegring av ränta med en kvarts eller
en halv procent och motsvarande fall i
obligationskurserna kan ses som signal
till en fortsatt räntestegring och får då
helt andra verkningar än om kursfallet
betraktas som ett avsteg •— låt vara måhända
med flera års varaktighet -— från
en räntenivå av den höjd, som man
länge varit van vid».

Ja, om man kunde vinna stora resultat
genom att någon gång variera räntan
med en kvarts eller en halv procent och
samtidigt -— som reservanterna tydligen
föreställa sig — få »affärsmännen och allmänheten»
att tro, att räntan skall fortsätta
att stiga — ty för närvarande gäller
det naturligtvis höjning — om inte
den lilla vinken får önskat resultat, då
skulle vi väl litet var kunna vara med på
noterna. Jag misstänker emellertid starkt
att garvade finans- och affärsmän genomskåda
taktiken, allra helst om regeringen,
riksbanken och bankoutskottet
i förväg tala om att det inte ligger något
vidare allvar bakom!

Enligt min mening skulle det vara
lyckligt att inte hålla räntenivån absolut
fastlåst, men jag tror inte ett ögonblick
på att man skulle kunna reglera
det ekonomiska livet diskontovägen. Om

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950.

Ang. den ekonomiska politiken,
en räntehöjning skulle bli effektiv i nuvarande
läge måste den säkerligen vara
mycket kraftigt tilltagen, vilket skulle ha
mycket svåra olägenheter i släptåg.

Vi för vår del ha inom utskottet inte
kunnat förorda en sådan väg, och jag
kan säga, att räntefrågan är för jordbrukets
del en ganska ömtålig fråga på
grund av erfarenheterna ända sedan
början av 30-talet — jag tänker närmast
på tiden efter guldmyntfotens övergivande,
när diskontot steg till en våldsam
höjd, jag tror att det en tid var 8
procent. Jag kan inte finna, att detta
var till fördel för näringslivet och allra
minst för de mindre näringsidkarna och
för jordbrukarna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som av herr
Nilson i Spånstad och mig avgivits till
utskottets utlåtande.

Herr NORDENSON: Herr talman! Om
man jämför utskottets utlåtande med den
reservation, som har avgivits av herr
Ewerlöf, herr von Seth och mig — det
är ju de två ståndpunkter som skilja sig
mest ifrån varandra — skall man finna
det ganska slående, att det föreligger stor
gemensamhet i fråga om de allmänna
principerna för vår ekonomiska politik.
Både departementschefen, utskottsmajoriteten
och alla reservanterna äro ense
om att subventioneringen av vissa importvaror,
som tillkommit efter devalveringen,
bör avvecklas med utgången av
innevarande år. överenskommelserna
om lönestabilisering skola likaledes hävas
och ersättas med fria avtal på arbetsmarknaden
vid årets utgång. Det
medgives från alla håll, att man därvid
måste räkna med vissa lönestegringar,
men det understrykes också allmänt, att
utrymmet för en real standardhöjning är
mycket begränsat.

Vidare uttalar man, att de krisbetonade
prisregleringarna böra försvinna, så
snart förhållandena det medgiva, och det
framliålles också, att riksbanken bör
fullfölja sina strävanden att motverka en
allt för stor likviditet på penningmarknaden.
Det är först när man kommer

över till tillämpningen av dessa gemensamma
principer, som meningarna gå
isär. Departementschefen uttalar, med
utskottsmajoritetens instämmande, att
inför den ökade rörligheten på arbetsmarknaden
komma regleringarna inom
pris-, byggnads- och utrikeshandelns
områden att bli av ökad betydelse och
måste bibehållas. På den punkten understryka
vi reservanter mycket bestämt,
att en större frihet i fråga om lönerna
måste motsvaras av en ökad rörelsefrihet
på alla de övriga områdena av det
ekonomiska livet, om vi verkligen skola
uppnå det som vi säga oss sträva efter,
nämligen en fri ekonomi. Man kan inför
departementschefens och utskottets yttranden
inte undgå en känsla av att de
tillmäta dessa restriktioner så stor betydelse,
att de rent av mena, att man
skulle behöva skärpa och öka kontrollen,
i den mån arbetsmarknaden friges.
Men framför allt kan det sägas, att departementschefens
och utskottets uttalanden
i denna punkt karakteriseras av
att man vill ställa sig avvaktande. Man
nämner att avskaffandet av regleringarna
skall anstå, tills de ekonomiska förhållandena
ytterligare stabiliserats, och
uttalar att avvecklingen av regleringarna
bör ske i takt med det ekonomiska
lägets förbättring. Allt detta är fullkomligt
i konsekvens med det ställningstagande
som gjordes på hösten 1949, då
man införde subventionerna och motiverade
dem med att man ville se, hur
handelsutvecklingen på den internationella
marknaden skulle gestalta sig, varvid
man ansåg sig kunna räkna med ett
snart inträdande prisfall.

Emellertid måste vi nu konstatera, att
utsikterna till en dämpning av konjunkturen
i Amerika äro mycket små. En
viss sådan dämpning inträdde under
1949, men sedan dess har ju konjunkturkurvan
vänt uppåt, och vi kunna snarare
karakterisera läget i Amerika som
en högkonjunktur. Där är således ingenting
att vänta i detta avseende. Då återstår
den europeiska marknaden, och finansministern
har redan tidigare pekat
på vissa tendenser till prisfall där, som
givetvis måste återverka även på vår

Onsdagen den 24 maj 1950.

Nr 21.

marknad. Utvecklingen har emellertid
där gått i ganska skiftande riktning.
Man har både inflatoriska och deflatoriska
tendenser för närvarande i Europa,
och det är mycket svårt att säga,
i vilken riktning de komma att utveckla
sig till hösten. Vissa prisfall ha vi säkerligen
att räkna med, men de torde
väl knappast bli så omfattande, att de
bli tillräckliga för att möjliggöra för
oss att, såsom vi hoppats, nyåret 1951
kunna utan vidare avskriva våra subventioner.

Allting tyder sålunda på att vi, när vi
skola ta ställning till den fortsatta ekonomiska
politiken i höst, få räkna med
icke alltför obetydliga prisspänningar
gent emot världsmarknaden, och vi måste
då taga ställning till hur vi skola bedriva
vår politik i fortsättningen. På
den punkten kan, som jag nyss nämnde,
regeringens och utskottsmajoritetens
hela inställning närmast karakteriseras
med orden »wait and see». Man pekar
på att utvecklingen hittills har varit
gynnsam, och det är till en viss grad
riktigt. Vår utrikeshandel har utvecklat
sig så, att vi ha fått en bättre valutaställning,
men det är att observera, att denna
förbättring i huvudsak är begränsad
till pundtillgångarna, och att vissa faktorer
spelat in, som vi icke ha att räkna
med i fortsättningen. En del av förbättringarna
få anses som tillfälliga. Vi
få inte heller glömma, att vi inte bara
måste skaffa oss bättre valutatillgångar
för att kunna bestrida och eventuellt öka
vår import, utan hela tiden måste vi ha
för ögonen, att vi även skola bygga upp
en valutareserv. I alldeles särskilt hög
grad gäller detta naturligtvis våra dollartillgångar
men även i övrigt måste
vi skapa reserver. Vi kunna således inte
räkna med att använda alla inflytande
utländska tillgodohavanden för import.

Vi reservanter vända oss nu mot taktiken
att ställa sig avvaktande och skjuta
på problemens lösning till hösten för
att först då taga itu med dem på en
gång. Vi mena att man måste på ett tidigt
stadium målmedvetet planera, vilka
åtgärder man kan vidtaga för att åstadkomma
en avveckling av regleringsvä -

Ang. den ekonomiska politiken.

sendet och komma över till friare förhållanden.
Vi äro på det klara med att man
inte kan göra det plötsligt •— det måste
ske efter hand — men vad vi anse vara
särskilt viktigt är att man gör nedbyggandet
av restriktionssystemet parallellt
på alla avsnitt och inte bara gör det på
en front och låter det stå kvar på andra,
ty detta kan lätt leda till en snedvridning.
Det är också angeläget att allmänheten
informeras om vad som efter hand
kommer att inträda.

Departementschefen har — som redan
har nämnts — ställt i utsikt en utredning
om ett långtidsprogram, och det är i och
för sig tacknämligt, men jag kan inte underlåta
att påpeka risken för att en sådan
utredning tar så lång tid, att resultaten
komma i efterhand. Vi veta, hur
långsamt vårt utredningsväsen arbetar.
Jag behöver bara erinra om att vi tillsatte
en utredning i slutet av juni förra
året angående nya regler för investeringskontrollen,
och den har ännu icke
kunnat framlägga något resultat. Jag vill
inte klandra den därför, ty problemet
är mycket svårt — vi hoppas att resultatet
skall vara klart till hösten •— men
här ha vi dock bara en enda liten sektor
i hela det stora problemkomplexet, som
betingar så lång tid för sin utredning.
Går man då den vägen, att man skall
lägga upp en stor utredning om hela
problemet, är jag rädd för att resultatet
kommer post festum. .lag tror att här
måste regeringen, som har alla trådarna
i sin hand, mera beslutsamt ta upp frågorna
och försöka att lägga upp planen
för det hela. Jag tror också att en utredning
av det mera omfattande slaget
har ett begränsat värde. Den kan ha värde,
om vi se problemet på mycket lång
sikt, men nu ha vi att ta ställning till
den situation som vi komma till i höst,
då vi avse att slopa restriktionerna och
att släppa arbetsmarknaden fri. Det är
i det läget som vi behöva ett program,
och jag tror inte att vi till dess hinna få
fram ett sådant genom en utredning av
detta slag.

Det är också viktigt alt vi veta, hur vi
vilja handla, ur den synpunkten att vi
höra kunna informera allmänheten. När

Nr 21.

Onsdagen den 21 maj 1950.

Ang. den ekonomiska politiken,
subventionerna slopas, måste vi räkna
med en viss prisstegring på de subventionerade
varorna, och detta kommer givetvis
att utlösa anspråk på lönestegringar.
Det gäller då att verkligen göra klart
för svenska folket, att möjligheterna till
lönestegringar äro begränsade, om vi
inte skola komma in i en inflationsspiral.

Hela denna taktik att ställa sig avvaktande
och se, vart händelseutvecklingen
leder, påminner mig om en situation i
mitten på 1930-talet. Det uppstod ju en
förbättring av konjunkturen här under
loppet av 1934, och jag erinrar mig mycket
väl, att man då bland företagarna
allt mer hörde sådana tankegångar: »Nu
sätta vi i alla fall i gång. Nu ha vi dröjt
så länge med den investeringen,» •— vare
sig det gällde ett bygge eller köpa en
maskin — »att nu, när det är en viss
lättnad, sätta vi i gång». Jag tror att denna
allmänna vilja till att ta initiativ gjorde
att vi här i landet relativt raskt fingo
en omsvängning till bättre konjunkturer.
Jag var det året ute i Frankrike och resonerade
rätt mycket med industrimän
där, och det slog mig, hur oerhört återhållsamma
och försiktiga de voro. Det
konstaterades, att även där en konjunktursvängning
ägt rum, men alla ställde sig
avvaktande. Man ville se tiden an och
höll sig tillbaka. Det är ett faktum, att
den lilla konjunkturförbättring, som hade
inträtt, somnade av, och det dröjde
länge, innan Frankrike fick en verklig
konjunkturförbättring.

Jag vill självfallet inte påstå, att denna
återhållsamhet var den enda anledningen,
men jag kan inte värja mig för
det bestämda intrycket, att konjunkturförbättringen
här i landet gick betydligt
fortare tack vare den vilja att påskynda
omsvängningen som präglade det svenska
näringslivet. Jag menar således, att
det är av stor vikt, om vi skola komma
ur detta stela och bundna system och
uppnå en ökad frihet, att vi verkligen
målmedvetet planera för detta och begagna
varje tillfälle till en lättnad på
alla områden.

Jag tycker att skillnaden i ståndpunktstagande,
när det gäller lättnader

på regleringarnas område, kommer fram
ganska tydligt i den olika inställning,
som kom fram i Haganderdelegationens
yttrande angående priskontrollen. Där
fanns en grupp representanter för näringslivet
å ena sidan och en grupp, som
huvudsakligen omfattade landsorganisationens
och kooperationens representanter,
å den andra. När det gällde friläggandet
av olika områden från priskontrollen,
förordade näringslivets män, att
man skulle lätta på priskontrollen på ett
varuområde, i den mån man kunde räkna
med att det icke skulle inträda någon
genomsnittlig prisstegring, då priserna
gåvos fria. Från den andra sidan
menade man, att en friläggning av priserna
på ett område icke borde ske, med
mindre man hade grundad anledning förmoda,
att ett frigivande av priserna skulle
medföra en prissänkning. Det synes
mig vara att gå väl långt att göra detta
till huvudregel. Det borde vara en självklar
sak, att om priskontrollnämnden
har den känslan, att priserna vid frigivande
skulle falla, den gör det spontant,
utan särskilda direktiv ifrån regeringen.
Detta vittnar om att en allt för länge bibehållen
priskontroll rent av kan innebära
att priserna hållas för högt.

Den avgörande skillnaden mellan regeringens
och utskottsmajoritetens inställning
å ena sidan och reservanternas
å den andra är just denna passivitet i inställningen
å deras sida, medan vi mena,
att man måste försöka att aktivt utnyttja
varje tillfälle till lättnader. Vidare tror
jag att man i detta sammanhang måste
ha en plan för att kunna bedriva upplysningsverksamhet
gent emot allmänheten
om vad utvecklingen kan väntas medföra
under de kommande åren. Det är
också angeläget, att vi göra klart för
medborgarna, att en verklig standardhöjning
här i landet inte kan åstadkommas,
med mindre vi få en effektivisering av
produktiviteten. Lönestegringar utan
motsvarande produktivitetsförbättring
äro, som vi alla veta, skenförbättringar,
som endast innebära en försämring av
penningvärdet. Men en förbättring av
produktiviteten kräver en ständig teknisk
utveckling och i nuvande ögon -

Onsdagen den 24 maj 1950.

Nr 21.

blick också en smidigare tillämpning av
våra arbetstidslagar.

Jag skulle här vilja något närmare beröra
detta samband mellan löneproblemen
och investeringsproblemen, därför
att jag tror att det just nu har en viss
aktualitet. Det har ofta sagts, att arbetarnas
lönekrav ha utgjort en mycket viktig
och värdefull press på arbetsgivarna
för att tvinga dem till ökade förbättringar
och rationaliseringar. Min högt
värderade vän herr Forslund brukar alltid
konstatera vad arbetarnas lönekrav
har betytt för vår tekniska utveckling,
och han har gjort det med ett älskvärt
och mycket belåtet leende. Jag skulle
vilja säga, att jag ger honom till en viss
grad rätt. Om vi gå tillbaka i tiden och
se på förhållandena på 1920-talet, är det
nog så, att det, när åttatimmarslagen infördes,
blev en hård press på arbetsgivarna
till rationalisering. Det visade sig,
att man genom rationalisering kunde ta
igen den produktivitet, som gick förlorad
genom den minskade arbetstiden,
och att man även kom längre. Jag skulle
vilja gå så långt, att jag konstaterar, att
även arbetsgivarna själva voro i någon
mån överraskade över hur pass goda resultat
man kunde komma till genom den
rationalisering som då satte in, och den
rationaliseringen krävde ju också ett relativt
begränsat kapitalutlägg. Sådant
som läget nu är, med en högt driven rationalisering
inom större delen av den
svenska industrien, är situationen mycket
mera känslig. Fn stark stegring av lönerna
i nuvarande ögonblick skulle, om
man skulle kunna kompensera den genom
produktivitetsökning, kräva vida
större investeringar i fråga om både
byggnader och maskiner än förr i världen.
Kravet på en allmän, hastig lönestegring
nu måste ovillkorligen medföra
ett utomordentligt stort krav både på vår
kapitalmarknad och på våra investeringar,
som jag tror skulle kunna bli rätt
svårt att bemästra och som kanske skulle
leda till en ökad snedvridning av samhällsbalansen.
Jag har velat påpeka detta,
därför att jag tror, att läget numera
är väsentligt annorlunda än tidigare.

.lag tror man kan säga, att den grund -

Ang. den ekonomiska politiken,
läggande tanken i reservationen således
är, att vi måste genom eget aktivt ingripande
och genom planmässiga lättnader
i regleringarna söka komma fram till en
friare ekonomi och därmed till slut till
eu naturlig balans, där tillgång och efterfrågan
bestämma prisbildningen. Genom
att ställa oss passiva och hoppas på
att utvecklingen i världen skall göra det
möjligt för oss att åstadkomma den friläggning,
som vi önska, skjuta vid tidpunkten
för denna alltför långt in i
framtiden.

När vi göra dessa avvecklingar av regleringarna,
måste vi, såsom det framhållits
här, lita till de mera automatiska
medlen. Herr Ewerlöf har redan påpekat
vikten av en planmässig penningpolitik,
som strävar att hålla tillbaka likviditeten
på marknaden, och han har
också här påpekat räntans betydelse. I
det sammanhanget skulle jag också vilja
göra en jämförelse mellan höggerreservationen
och folkpartiets reservation. De
sammanfalla ju till mycket stora delar,
och om jag med en musikalisk term skulle
karakterisera folkpartiets reservation,
skulle jag säga att den utgör en parafras
på högerreservationen, men spelad
andante con sordino. Den är mycket försiktig
till hela sin läggning för att inte
på något vis stöta lyssnarnas öron. Det
är bara på en punkt, som det råder en
viss dissonans, och där höjs tonen alldeles
distinkt i folkpartiets reservation.
Det är när det gäller räntan. Man är med
om att en rörlig ränta har betydelse, men
man är mycket ivrig att understryka
faran av stora räntestegringar och av att
lämna räntan alldeles fritt spelrum, och
man vänder sig där tydligen mot den
politik, som man utgår ifrån skulle ha
förordats från annat håll, närmast då
från högern.

Nu är det ju, som redan framhållits,
ingalunda så, att vi från högerhåll nu
eller tidigare ha förordat en de höga
räntornas politik, men vi ha förordat
den rörliga räntan. Vi kunna ju endast
konstatera, att folkpartiet har i någon
män närmat sig vår ställning, tv för något
år sedan var partiet berett att medge
en räntestegring av Vt eller ''/« pro -

Nr 23.

Onsdagen den 24 mai 1950.

Ang. den ekonomiska politiken.

cent. Det kallades visst då »teknisk» räntestegring.
Nu är man på det klara med
att även Va procents stegring skulle
kunna tillåtas. Vi kanske kunna få nöjet
att se folkpartiet så småningom komma
fram till högerns ståndpunkt, detta
så mycket mer som jag tror att vi beträffande
räntans höjd ha ganska lika uppfattning.
Den punkt, där det skär sig,
är frågan om huruvida man skall, när
man medger en stegring av räntan, ange
något om vad man avser att hålla
för ränta. Om jag har fattat folkpartiets
reservation riktigt, menas där, att man
skall tillåta en stegring av, låt oss säga
V* procent i ett visst läge, men då skall
man också ange, att man stannar där.
Samtidigt anges det, att räntan har en
stor psykologisk betydelse just genom
att man skapar en osäkerhet, så att företagarna
iaktta ekonomisk försiktighet.
Dessa båda uppfattningar synas mig stå
i strid med varandra. Jag tror, att om
man gör en räntestegring men samtidigt
anger att man inte vill gå högre, har
man förlorat just en del av den psykologiska
effekten. Jag tror att man skall
vara på det klara med att rörligheten i
räntan just skapar den osäkerhet om
vad som kan hända härnäst, som verkar
dämpande på företagsamheten.

Sedan vill jag uttryckligen framhålla,
att vi för vår del förorda en rörlig ränta
utan att ange någon gräns för ränterörelserna,
emedan vi tro att även begränsade
räntestegringar ha en mycket
stor verkan. Jag vill peka på att t. ex.
i Belgien, där man har fört en enligt
mångas mening väl hård »kapitalistisk»
politik, har dook utvecklingen gått dithän,
att den långa räntan efter kriget
har successivt fallit. Om vi gå till
Schweiz, där man har haft fri räntepolitik
hela tiden, så ha inte skiftningarna
i räntan där varit särskilt stora, men
de ha haft en stark verkan på penningmarknaden.
Efter kriget har den långa
räntan högst varit uppe i 3,4 procent,
och den torde nu ligga omkring 2,7 eller
2,8. Det är sålunda någonting mellan
Vs och 3/i procent, som man inalles
har behövt röra sig med under en period,
som i alla fall kännetecknats av

stora kastningar och mycket stor ekonomisk
oro i världen.

Jag tror således inte, att man behöver
mana fram det de höga räntornas spöke,
som herr Näsgård här drog fram. Det
har ju plockats fram många gånger i
denna kammare för att skrämma allmänheten.
Det är inte någon realistisk politik.
För man en förståndig penningpolitik,
så räcker det med rimliga ränteändringar.
Det är nämligen inte så —
jag vill än en gång understryka det —
att vi anse, att räntan skall vara det
enda medlet, som man använder, utan
tvärtom är en planmässig politik i fråga
om lån och likviditet på marknaden
från riksbankens sida det primära. Ändring
i räntan skall vara den konsekvens,
som inträder på grund av denna politik.
Föres penningpolitiken riktigt, åstadkommer
man så pass mycket med de
övriga medlen, att man kan nöja sig
med att laborera med begränsade ränteskiftningar.
Jag tror, att det vore sakligt
riktigt, om herr Näsgård och hans
meningsfränder ville på lång sikt stoppa
in den höga räntans spöke i det museiskåp,
där det hör hemma.

Herr talman! Jag skulle vilja sluta med
att säga, att vad som bär framför allt
är önskvärt är, att regeringen, som har
möjlighet att ta ledningen och kan överblicka
förhållandena, måtte mera beslutsamt
gå in för en planmässig avveoklingspolitik
och utnyttja varje möjlighet
att åstadkomma lättnader i regleringar
och restriktioner och göra det samtidigt
på alla de olika sektorerna av den ekonomiska
politiken. Jag tror, att det i
själva verket är den enda möjligheten
för oss att realisera de önskemål, som
enligt vad jag i början anförde dock
synas vara gemensamma för oss alla.

Jag ber, herr talman, att få yrka ibifall
till den av herr Ewerlöf m. fl. avgivna
reservationen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Efter den långa föreläsning,
som den föregående talaren har
serverat, äro kammarledamöterna kanske
trötta. I allmänhet brukar man inte

Onsdagen den 24 maj 1950.

Nr 21.

spåra i riksdagen något större intresse
för valutapolitiska debatter. Jag skall
därför också inskränka mig till några
korta randanmärkningar.

Det är ju första gången alla partier
utom det socialdemokratiska marschera
upp i denna fråga, inte på en linje utan
på tre. Men man bör därav inte föranledas
att tro, att någon ny situation har
inträtt. Utskottets utlåtande har ju inte
föranletts av någon kungl. proposition
utan av ett par högermotioner. Vi trodde,
att vi skulle kunna spara det till hösten,
men motionärerna voro envetna och ville
ha en diskussion till stånd. Som man
redan kan konstatera, är utbytet av denna
diskussion inte över hövan stort.

Det är klart, att man tror att det blir
en ny politik, när lönestoppet och allt
vad som hör samman med det upphör i
höst. Men för att ta ställning till den politik,
som behövs, måste man ju veta
dels hur regeringen ställer sig och vilka
åtgärder den anser vara erforderliga,
dels också hur de enskilda organisationerna
ställa sig och vad de vidta för åtgärder.
Det kan ju hända, att det inte
blir några allvarliga lönebrottningar i
höst, och då skulle man kanske kunna
nöja sig med den politik, som redan har
förts på valutaområdet. Det kan ju också
tänkas att det blir allvarliga söndringar
i samhället på grund av denna brottning,
men man bör ju veta hur det går. Vi veta
ingenting om den saken. Här råder inget
låt-gå-system — som herr Nordenson eller
Ewerlöf sade — där man bara väntar
på en sådan signal. Tvärtom råder
en vaksamhet, som tar hänsyn till de olika
situationernas krav. Vi veta i alla fall
för närvarande ingenting om hur det
kommer att gå, och därför hänger den
här debatten delvis i luften.

Resultatet har blivit att varje parti deklarerar
sin mening, men som man kunnat
konstatera vid åhörandet av herr
Näsgårds tal i dag innebär bondeförbundets
reservation ingen svårare avvikelse
från vad bankoutskottet och finansministern
ha sagt. Om den reservation, som
bondeförbundet har antecknat, hade presenterats
i utskottet, tror jag nästan vi
skulle ha kunnat ta den. Herr Näsgård

Ang. den ekonomiska politiken,
väckte i utskottet ett förslag om att ett
visst stycke, som rörde regleringarna,
skulle utgå, och av det kunde man draga
den slutsatsen, att bondeförbundet
ville ha ett ögonblickligt upphävande av
de regleringar som återstå. Nu står det i
reservationen att man bör ta ett steg i
sänder, och det är ju just vad finansministern
och bankoutskottet vilja. Vi
hade nog kunnat ena oss på den punkten.

Herr Näsgård sade, att bankoutskottet
går längre än finansministern i regleringsvänlighet
— ett nytt uttryck i det
politiska livet — men det kunde han inte
styrka genom något citat eller någon hänvisning
till vad någon ledamot i bankoutskottet
hade sagt. Vi äro inte mera
regleringsvänliga eller mindre än finansministern.
Vi äro precis likadana som
han —• vi vilja ha bort regleringarna så
fort som det är möjligt.

Beträffande folkpartiets reservation
har en tidning, som visserligen då och
då avsvär sig allt beroende av folkpartiet
men som väl ändå får anses vara
dess huvudorgan, i dag sagt, att äntligen
föreligger det här ett alternativ till den
valutapolitik, som regeringen och socialdemokratien
föra. Det var ju ganska
egendomligt, att herr Nordenson i dag
sade, att folkpartiets reservation bara
var en parafras på högerreservationen.
Den uppfattningen är ju diametralt motsatt
den, som Dagens Nyheter har företrätt,
att här äntligen föreligger ett alternativ
till regeringslinjen. Jag tror, att
herr Nordensons omdöme är riktigare
än Dagens Nyheters. Ett alternativ, vad
är det för någonting? Det skall väl vara
en klar linje, som väsentligt avviker från
den regeringen följer och som anger både
målen och vägarna. Jag kan inte inse
att det i folkpartiets reservation på något
klarare sätt än som sker i utskottets
utlåtande, i högerreservationen eller i
bondeförbundsreservationen säges ut,
vad det är fråga om. Det säges i folkpartireservationen
beträffande utredningen
om ett långtidsprogram, att man bör »ta
avstånd från tanken på en socialistisk
och principiellt regleringsvänlig politik».
Är det detta, som skall vara ett al -

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950.

Ang. den ekonomiska politiken,
ternativ? Det bör i så fall sägas, att vad
regleringspolitiken beträffar, så är den
inte socialistisk. Den har ingenting alls
med socialism att göra. I så fall skulle ju
alla partier bär i riksdagen vara socialistiska,
ty när regleringspolitiken infördes
i början av kriget, voro alla ense om
att den var nödvändig. Det bör också
sägas, att regeringen och det socialdemokratiska
partiet här i riksdagen inte vilja
ha kvar några regleringar längre än
som är nödvändigt. Båda dessa folkpartiteser
hänga alltså i luften, och något
alternativ till den regeringspolitik som
förs och kommer att föras föreligger inte
i det där uttalandet. Vi vilja ha frihet
i handeln så långt sig göra låter, och
det trodde vi att folkpartiet var med
oss om.

Herr Nordenson har pekat på Frankrike
och framhållit, att här i Sverige
gick det så mycket fortare att komma till
bättre förhållanden än i Frankrike, där
man hade hårda regleringar. Det är ju
ganska lustigt mot bakgrunden av den
politik, som förts i högertidningarna här
i landet. De ha utpekat Sverige som ett
socialistiskt regerat land, där den fria
företagsamheten är bunden i hårda bojor,
vilket skulle hindra utvecklingen.
När herr Nordenson är i tagen, erkänner
han, att här är det mycket bättre än
i andra länder, där man ändå har en
borgerlig och allt annat än socialistisk
regering.

Jag tycker som sagt, att det folkpartistiska
alternativet svävar på målet. Folkpartisterna
vilja ha frihet, och det vilja
vi också, det vill högern och det vill
bondeförbundet. Herr De Geer sade här,
att det fanns någon baktanke bakom detta,
att inte vi vilja stjälpa alla återstående
regleringar så fort som möjligt —
man vill tydligen ha kvar dem som en
socialistisk biljett till framtiden. Detta
är ganska egendomligt sagt, när regeringen
har avskaffat nästan alla regleringar.
Det är inte många kvar. Regleringarna
på mjölk och smör, fläsk och
allt vad det var äro borta. Av kaffe ha
vi litet för litet med påföljd att man får
lov att reglera det, men just i dagarna ha
vi ju sett åtgärder vidtas, som peka mot

en större frihet även på detta ömtåliga
område.

Herr Nordenson, som ju förde högerns
talan, tyckte också, att man när det
gällde att avskaffa regleringarna skulle
ta ett steg i sänder och inte kunde ta
allt på en gång. Det kan jag för min
del instämma i. Vi böra ta ett steg i sänder.
Det säger bondeförbundet också i
sin reservation.

Regeringen har ju utlovat en utredning
om denna sak. Jag vet inte, om det
var herr Nordenson eller herr De Geer,
som misstrodde den där utredningen
och menade att den skulle dra ut på tiden,
så att vi inte skulle få någon klarhet
i saken, förrän det var för sent. Jag
vet inte, varför man skall behöva misstro
finansministern på detta område.
Han har väl lika stora önskningar han
som högern och folkpartiet att få klarhet
i saken, och om han vill företa några
åtgärder, så vill han väl göra det i
tid, så att de få den verkan som avses.
På den punkten kan jag alltså inte se
någon avgörande motsättning, som skulle
kunna motivera, att man betecknar
folkpartiets reservation som något strålande
alternativ, vilket för in något nytt
i diskussionen. Vi vilja, som jag har sagt
förut, ha så stor frihet som möjligt. Det
vill finansministern.

Man frågar sig då: Var ligger alternativet?
Skall det vara i de betraktelser,
som göras rörande räntan? Herr Nordenson
har ju redan konstaterat, att de
äro litet svävande. Folkpartiet vill ha,
som det säger, en viss rörlighet — alltså
inte fullständig rörlighet. Jag har många
gånger deklarerat här i kammaren, att
jag principiellt är med på den linjen,
att en viss rörlighet i räntan skall vara
medgiven riksbanken. Jag är alltså med
om det programmet. Men rörlighet i
räntenivån är ju inte allt som erfordras,
för att man skall kunna komma fram till
det resultat, som folkpartiet vill nå i
sin reservation. Riksbanken, som herr
Bergvall tillhör, bär ju under flera år
som substitut för räntehöjningar bedrivit
operationer i den öppna marknaden.
Är det meningen, att vi skola
släppa det programmet, att vi skola lita

Onsdagen den 24 maj 1950.

Nr 21.

bara till räntan? Då frågar man: Hur
långt vill folkpartiet gå i fråga om räntan?
Det står något om att en kvarts
eller på sin höjd en halv procents höjning
skulle folkpartiet anse erforderlig
för att man skulle kunna uppnå vissa
mål. Det finns tydligen en viss räddhåga.
Jag tror, att om man skulle anställa
en omröstning bland folkpartiets
valmän ute i landet, skulle nog de rösta
för ett bibehållande av de nuvarande
låga räntorna. Jag tror, att om man bara
använder räntehöjningen för att rädda
en farlig situation — t. ex. om det blir
en allmän lönestegring — så kommer
nog en halv procent att visa sig vara för
litet.

Det har talats om skatterna. Dem vilja
ju alla sänka, det vilja till och med socialdemokraterna,
att döma av finansministerns
uttalande. Det är tydligen
bara den skillnaden, att finansministern
vill sänka dem för de lägre inkomsttagarna,
under det att folkpartiet och
högern vilja sänka dem för de högre.

Jag tycker alltså inte alternativet är
så klart, att man kan ta emot det med
den förtjusning, som Dagens Nyheter
har gjort. I reservationen ställas två
principer upp. Den ena är den marknadshushållning
som folkpartiet vill gå
ut ifrån, och den andra är den centrala
dirigering som regeringen bedriver.
Vi kunna tydligen inte vara färdiga
att avskaffa alla regleringar med
detsamma. Folkpartiet vill tydligen ha
kvar hyresregleringen, fastän det pratar
vitt och brett om att vissa fastighetsägare
skola ha ersättning för de
ökade utgifterna. Folkpartiet vill både
det ena och det andra, men vill tydligen
inte säga ut riktigt, hur det vill ha det.
Och inte vill det ha socialism heller,
men vad är socialism för någonting?
Om man, som folkpartiet tydligen gör,
betraktar statsreglering som socialism,
så är ju räntehöjning också en sorts socialism.
Det är en socialism, som ingriper
på alla mänskliga områden. Varför
skola räntehöjningar vara något mera
eller mindre än andra regleringar?

Det är ju framför allt högern, som har
avselt att få en diskussion till stånd,

Ang. den ekonomiska politiken,
som skulle kunna klara stämningen. Jag
kan inte påstå, att läget är väsentligt
klarare efter herrar Ewerlöfs och Nordensons
anföranden. Vi äro inte på det
klara med annat än att de vilja ha lån i
öppna marknaden, vilket de kanske få
snart nog, och att de vilja ha räntehöjningar.
Men även högern vill ha sina
regleringar. Jordbruket t. ex. skall inte
ha någon frihet. Där skall man hålla på
och reglera. Om den där friheten från
alla regleringar är något salighetsmedel,
så kan jag inte förstå varför den inte
skulle vara det även beträffande jordbruket.
Högern går tydligen längre än
folkpartiet i frågan om räntehöjningar.
Man skall låna i den öppna marknaden,
och den räntenivå, som blir en följd av
detta, skall accepteras. Det är högerns
formel. Man skall acceptera denna ränta,
vilken den än blir. Ty.dligen är den
där upplåningen i allmänna marknaden
högerns stora salighetsmedel. Riksbanken
har ju hittills bedrivit en motsatt
politik. Den har försökt reglera även
räntan, och den har försökt hålla en
viss balans i hela systemet, reglera
marknaden och hålla räntan nere. Det
gör man strängt taget i alla länder, även
dem, där om inte högern så i alla fall
borgerliga partier sitta vid makten. Om
vid nästa engelska val högern får majoritet,
så tror jag inte Churchill, om han
blir premiärminister, kommer att gå in
för några högre räntor. Han kommer att
försöka hålla räntorna nere. Men högern
vill tydligen låta de krafter, som finnas
i samhället, spela fritt. Herr Nordenson
talade om Belgien. Där förs det
en väl hård kapitalistisk politik, sade
han. Här vill han tydligen ändå släppa
de kapitalistiska krafterna lösa, som säkert
skulle driva upp räntorna vida över
vad som kan vara samhällsnyttigt här i
landet.

Jag är som sagt vän av en rörlig ränta,
men jag kan aldrig vara med om att
godkänna högerns låtgåpolitik, som tydligen
har ett enda synbart syfte.

Högern vill också, att riksbanken, som
herr Nordenson sade, skall återfå sin
självständiga ställning. Vad menas med
det? Vad är det för en självständig ställ -

Nr 21.

Onsdagen den 24 mai 1950.

Ang. den ekonomiska politiken.

ning, som riksbanken har? I alla tider
liar riksbanken samarbetat med regeringen.
Visserligen bär riksdagen velat
markera en viss självständighet genom
att den själv utser ledamöter i bankofullmäktige,
men regeringen har ju sedan
lång tid tillbaka utsett ordförande
för dessa. Meningen torde väl då vara,
att det skall finnas en samverkan mellan
regeringen och riksbanken. Jag vill
inte uttala mig om huruvida regeringen
har övat för starkt inflytande på riksbanken
under några år, men jag tycker
inte det har varit till någon nackdel för
det svenska folket. Det bör finnas ett
sammanhang mellan den ekonomiska
politik, som regeringen för, och den valutapolitik,
som riksbanksfullmäktige föra.
Det har bankoutskottet många gånger
uttalat, och utskottet har i direktiven för
en kommitté, som tillsattes för många år
sedan och som skulle utreda bland annat
frågan om den statliga affärsbanken, uttalat,
att man framför allt skall försöka
få fram större klarhet om sammanhanget
mellan penningpolitiken och den ekonomiska
politik, som regeringen för. Jag
tycker inte man kan säga, att kommittén
har tagit det problemet så allvarligt.
Kommittén har inte sagt ett ord om just
det problemet. Den har utrett frågan om
en statlig affärsbank, men den har inte
lyckats finna en lösning beträffande det
andra problemet. Men hur man än ställer
sig till den saken, bör det väl vara naturligt,
att i den samverkan, som bör
råda mellan riksbanken och regeringen
samt statens organ över huvud taget, regeringen
bör vara den, som har ledningen.
Skola bankofullmäktige lyda regeringen,
eller skall regeringen lyda bankofullmäktige?
Det är ett problem, som
jag inte bär ansett mig böra ställa, men
som man måste ställa efter de uttalanden,
som ha gjorts här från högern.

Det är viktigt att betona detta sammanhang
i den ekonomiska politiken,
men det vore en galenskap att göra gällande,
att regeringen skall föra en sorts
ekonomisk politik och bankofullmäktige
en annan sorts. Det bör väl vara samma
politik, den som dirigeras från palatset
här mittemot och den som dirigeras

från kanslihuset. Högern vill tydligen ha
ett krig på kniven dem emellan och
menar att riksdagen skulle stå på riksbankens
sida gentemot regeringen. Det
är en utveckling, som knappast kan sägas
vara lycklig för nationen, eftersom
regeringen har utgått ur riksdagsmajoriteten.
Denna kan ju inte på ett sätt stå
bakom regeringen och föra dess politik
och på ett annat sätt stå bakom bankofullmäktige
och föra en politik, som strider
mot regeringens. Jag tror, att det
där är önskedrömmar, som högern för
till torgs. Den naturliga utvecklingen är,
att bankofullmäktige och regeringen gå
hand i hand och föra samma politik.

Under alla förhållanden tycker jag
inte, att vare sig högern eller folkpartiet
har gett några signaler, som kunna betecknas
som ett strålande alternativ. De
sluta ju i stort sett med att tillstyrka bifall
till den där utredningen, som finansministern
har utlovat. Det finns i högerreservationen
och i folkpartiets reservation
många tänkvärda saker, som för övrigt
stå även i bankoutskottets utlåtande,
fastän uttryckta med andra ord. Jag kan
instämma i alla dessa uttalanden, men
jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr NÄSGÅRD (kort genmäle): Herr
talman! Herr Åkerberg är mycket kompromissvänlig
i dag, när han yttrar sig
här i kammaren, men han var det inte,
när vi hade justeringssammanträde i utskottet.
Det första yrkande jag ställde
blev ganska tvärt avvisat. Det gällde
just den punkt på sidan 10, där utskottet
skriver, att man intill årets slut bör
i stort sett bibehålla regleringarna. Det
var det vi vände oss emot. Vi ha skrivit
på ett annat sätt, och vi ha ansett, att
vi närmare följt Kungl. Maj ds proposition
nr 237 än utskottet gör. Efteråt ha
vi blivit ännu mer övertygade därom.
Om nu t. ex. byggnadsministern lättar
på byggnadsregleringarna i höst, vilket
alla människor anse mycket önskvärt,
och så kanske handelsministern lättar
på kafferansoneringen, då står bankoutskottet
där med sin pessimism! Men

Onsdagen den 24 maj 1950.

Nr 21.

om herr Åkerberg nu ansluter sig till vår
linje, som det tycktes framgå av lians
anförande, så har jag naturligtvis ingenting
att invända emot det.

Herr NORDENSON (kort genmäle):
Herr andre vice talmannen lyckades totalt
missförstå vad jag sade om Frankrike.
Han gjorde gällande, att jag skulle
ha sagt, att i Frankrike råda hårda regleringar
och att det vore så mycket bättre
i Sverige. Jag gjorde en jämförelse mellan
situationen på 1930-talet inom företagarvärlden
i Sverige och Frankrike,
•och jag ville göra gällande, att jag funnit
en större villighet att ta initiativ och
risker hos de svenska företagarna än hos
de franska i samma läge, där man mera
ville avvakta utvecklingen och se tiden
an. Jag ville också göra gällande, att
detta hade bidragit till att vändningen
i konjunkturen gick fortare i Sverige än
i Frankrike. Jag gjorde den parallellen,
därför att jag menar, att här föreligger
något likartat. Vår regering och vårt majoritetsparti
vilja alltför mycket avvakta
vad som händer ute i världen i stället
för att själva ta initiativ. Jag skulle önska,
att regeringen här hade litet mer av
den anda, som de svenska företagarna
hade på den tiden.

Man säger, att vi vilja behålla prisregleringen
och äro med om att ta ett steg
i sänder. Ja, just att man gör det anse
vi viktigt. Vi ha flera gånger haft uppe
förslag här om prolongation av regleringslagar,
och vi ha då yrkat på uppmjukningar,
som vi ha ansett kunde
komma i fråga, men dessa ha avvisats.
Där är ett exempel på på hur man, som
jag menar, steg för steg bör kunna uppmjuka
dessa regleringar, så att vi närma
oss den fria ekonomien. Det är ett
steg i den riktningen, som vi avse.

Herr EWERLöF (kort genmäle): Herr
talman! Också jag anser mig uppkallad
av herr andre vice talmannen. Jag konstaterar,
att han alltjämt intar den ståndpunkten,
att vi i dag just ingenting veta,
utan att vi senare få veta, hur regeringen

Ang. den ekonomiska politiken.

ställer sig och hur parterna ställa sig,
och att vi först därefter över huvud taget
kunna veta någonting.

Vi inom högern ha ju med vår framstöt
önskat, att det skulle bli möjligt för
riksdagen som sådan att också få ge uttryck
för att den vill och önskar någonting.
Men det är herr andre vice talmannen
fullständigt främmande för. Jag
tror, att det mest betecknande i hans anförande
var, när han sade om finansministern:
»Vi äro precis likadana som
han.» Ordagrant så föllo hans ord. Det
innefattar hela den visdom, som herr
andre vice talmannen är beredd att
prestera i detta sammanhang: »Vi äro
precis likadana som han.» Någon egen
mening tillåter man sig över huvud taget
inte att ha. Och vad värre är, man tycker
tydligen att även andra borde avhålla
sig ifrån att ha någon annan mening
än finansministern. Jag tycker nog,
att herr andre vice talmannen, om han
hade läst akterna i detta ärende litet noggrannare,
borde ha kunnat erkänna att
bär i själva verket föreligga alternativ,
både vad högern beträffar och vad folkpartiet
beträffar. Om sedan dessa alternativ
äro strålande eller inte, vill jag
inte yttra mig om, men nog är det alternativ,
som äro framlagda.

Nu menar herr andre vice talmannen
att vi alla äro eniga, ty alla säga vi att
vi vilja ha frihet så långt sig göra låter,
och om vi alla äro överens om detta,
så är ju allting gott och väl. Som om
det inte vore just innebörden av »så
långt sig göra låter», som i detta fall
är det avgörande! Det är ju i det hänseendet,
som vi ha försökt prestera ett
alternativ.

Vad slutligen herr andre vice talmannen
sade om räntan gick ju precis i de
där gamla tongångarna, som jag hade
hoppats man skulle försöka komma
ifrån för att verkligen kunna föra en
saklig debatt i dessa frågor. Med herr
andre vice talmannens uttryckssätt —
talet om högerns låtgåpolitik, önskan om
höga räntor och allt detta — är det i
själva verket ganska meningslöst att fortsätta
en diskussion med honom, lian ansåg
för sin del det tillfälle, som på detta

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950.

Ang. den ekonomiska politiken.

sätt beretts riksdagen att få diskutera
dessa frågor, såsom tämligen värdelöst.
Jag ger honom rätt i det såtillvida, att
diskussionen blir värdelös, om man på
det sätt, som herr andre vice talmannens
anförande tycktes ge vid handen, inte
vill ta saker och ting på allvar och tillmäta
de framförda argumenten det värde
de ha.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Det var
tre ledamöter, som läto sig uppkallas till
replik.

Herr Näsgård tycktes ha missuppfattat
vad utskottet har sagt. Utskottet har
inte avsett att ge några direktiv åt finansministern,
att han skall bibehålla
regleringarna till årets slut. Om finansministern
finner att de kunna avskaffas
tidigare, skall han inte av bankoutskottets
uttalande kunna utläsa något hinder
för ett sådant vällovligt uppsåt.

Herr Nordenson menade, att han beträffande
jämförelsen med Frankrike
inte hade uttalat sig om den svenska regeringens
insatser, utan att det skulle
ha berott på de svenska företagarna, att
det gick så mycket bättre här än i
Frankrike. Ja, men vi ha ju ett socialistiskt
system i Sverige. Hur duktiga företagarna
än äro, så skulle den tvångströja,
som regeringen sätter på dem, vara
ett hinder. Herr Nordenson får nog erkänna,
att han hoppade över skacklarna
och fällde ett uttryck, som kan utnyttjas
emot honom.

Herr Ewerlöf var arg. Han menade,
att också riksdagen skulle få veta något.
Men ha vi fått veta något i denna debatt?
Inte har herr Nordenson omtalat
något, som vi inte visste förut. Och när
herr Ewerlöf antyder, att vi bara äro
såsom dockor som nicka, när finansministern
drar i en tråd, så har han fel.
Jag sade för övrigt inte, att vi voro »likadana
som han». Jag sade, att vi i en
viss fråga hade samma uppfattning som
finansministern har. Det tycker jag är
en väsentlig skillnad.

Vad slutligen beträffar det låtgåsystem,
som vi skulle ha beskyllt högern

för — något som gjorde, att herr Ewerlöf
inte längre kan diskutera med mig
— vill jag bara påminna om att det var
någon av högerns talare, som här beskyllde
regeringen för att tillämpa ett
låtgåsystem. Skulle det kunna vara en
större förolämpning att tala om låtgåsystem
när det gäller högern än när det
gäller regeringen?

Herr DE GEER: Herr talman! Utskottets
värderade talesman polemiserade
mot mig genom att beröra en ledande
artikel i Dagens Nyheter, som jag tyvärr
inte har läst, och jag polemiserade mot
honom beträffande folkpartiets till utskottsutlåtandet
fogade reservation, som
han tydligen inte har läst eller i varje
fall har läst mycket flyktigt.

Herr andre vice talmannen sade bland
annat, att regleringarna äro på god väg
att avskaffas — vi ha ju egentligen inga
kvar. Jo, vi ha kvar byggnadsreglering,
priskontroll, hyresreglering, valutareglering
o. s. v. Och det väsentliga är vad
som står i utskottets utlåtande på s. 11,
om att dessa regleringar — således de
kvarvarande, som vi vilja avskaffa fortast
möjligt — torde »bli av ökad betydelse
för den samhällsekonomiska balansen».
Detta yttrande i utskottets utlåtande
tyder inte på någon villighet att avskaffa
regleringarna inom en nära framtid.

Visserligen är jag inte »arg», men jag
tycker, att herr andre vice talmannen
behandlade mig felaktigt, när han sade,
att jag talade för lägre skatter för de
stora inkomsttagarna. Vad var det jag
gjorde? Jag anförde ett konkret exempel
från ett järnbruk, där arbetarna visade
bristande villighet att arbeta på övertid
eller på söndagarna, när det gällde att
få fram en exportorder, och jag sade, att
deras ovillighet i stor utsträckning baserades
på de höga skatterna. Kunde de få
sin övertidsersättning vid sidan av avlöningskuvertet,
framhöll jag, då skulle
de gärna arbeta över. Att säga detta är
väl inte att tala för de större skattebetalarnas
intressen.

Herr Nordenson började sin replik till
mig med en musikalisk fras. Jag måste

Onsdagen den 24 maj 1950.

Nr 21.

tyvärr erkänna, att jag är fullständigt
omusikalisk och inte begrep vad han menade,
men kontentan var i alla fall, alt
vi voro så till ytterlighet försiktiga, när
det gällde att tala om räntan. Ja, herr
Nordenson, försiktighet är en dygd, det
äro vi väl alla överens om, och det finns
få saker, som äro så farliga på just det
ekonomiska området som alltför kraftiga
ränterörelser. Vi ha inte rekommenderat
rörlig ränta som enda medel. Vi
ha talat om penningpolitiken och fört ett
ganska försiktigt resonemang, när det
gällt räntan, dels av sakskäl, dels även
av psykologiska skäl, vilka också herr
Ewerlöf berörde.

Här kan man verkligen säga, att som
man ropar i skogen får man svar. Det
gäller mig och herr Ewerlöf. Vi påpekade
de fördomar och den dimbildning,
som förekom i fråga om räntepolitiken.
Inte trodde jag vi skulle få bekräftelse
på det omedelbart i denna kammare,
men det fingo vi i herr Näsgårds anförande,
när han sade ordagrant: »Vi ha
ingen tilltro till att reglera det ekonomiska
livet räntevägen.» Det är ju att
till ytterlighet förenkla hela den argumentation,
som ligger bakom såväl högerns
som folkpartiets reservationer.

Jag vill förtydliga vad jag tidigare sade,
när jag rekommenderade, att vissa
sektorer på hyresmarknaden skulle lämnas
fria. Jag åsyftade just fall, då standardförbättringar
i äldre hus genomförts,
varvid hyresgäster och hyresvärdar
äro överens om hyresstegring. Men
när man går till myndigheterna för att
få denna beviljad, snegla de alltid på
motsvarande standard, som har tillkommit
under helt andra betingelser vid ett
annat penningvärde. De äro rädda för
att det skall bli en snedvridning av hyresläget,
om de bevilja hyreshöjningar,
som äro betingade av dagens kostnader.
Jag menar, att myndigheterna på detta
område borde få friare händer att tilllämpa
en mera liberal politik. Det kan,
som jag sade tidigare, behövas en livligare
investeringsverksamhet på bostadsområdet
i enskild regi, när den enskilda
investeringsviljan på andra håll
visar tendens att slappas.

Ang. den ekonomiska politiken.
Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Debatten har ju,
såsom de ärade kammarledamöterna ha
kunnat konstatera, varit ovanligt stillsam
för att röra sig om ett ämne, som
ännu för ett och ett halvt år sedan hade
en ovanlig förmåga att sätta känslorna i
svallning också i denna annars så lugna
kammare. Jag skall inte ett ögonblick
uttala ett önskemål om att komma tillbaka
till de mera heta sammandrabbningarna.
Jag tror, att det är en stor
tillgång för oss alla, att atmosfären har
blivit lugnare, så att man kan resonera
tvärs över partigränserna på ett annat
sätt än som var möjligt för ett par år
sedan.

Herr Åkerberg har väl rätt i att det
inte har förekommit några särskilt uppseendeväckande
nyheter i denna debatt,
och jag skall genast lugna herr Åkerberg
med att säga, att icke heller mitt
anförande kommer att inrymma några
uppseendeväckande nyheter. Jag har tagit
till orda mest därför, att något väl
ändå bör sägas från regeringsbänken
när dessa viktiga frågor behandlas.

Det finns emellertid i folkpartiets re
servation ett uttalande, som på sätt och
vis är en nyhet — även den enligt min
mening av glädjande natur. Det är när
det i reservationen nederst på s. 23 säges:
»En betydelsefull fråga gäller, om
ett statligt budgetöverskott bör eftersträvas
under goda konjunkturer för att
förhindra, att en överkonjunktur med
bristfenomen uppkommer. Enligt våi
mening tala starka skäl därför under
en tid, då man kan säga, att överfull
sysselsättning råder, vilket varit fallet
under senare år.» Så kommer följande,
som jag anser vara av mycket stort värde,
att folkpartiet har slagit fast — om
det nu bibehåller denna ståndpunkt til!
på torsdag, vilket jag ju inte med säkerhet
vet: »Att innan den samhälls ekonomiska

balansen med full säkerhet
återställts tillgripa en finanspolitik, som

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950.

Ang. den ekonomiska politiken,
innebär att staten för löpande utgifter
får låna hundratals milj. kr. under ett
år, kan icke vara välbetänkt.» Vi notera
med tillfredsställelse denna maning
till en försiktig skattepolitik, och jag
tror att detta kanske är det mest värdefulla
som har inträffat under denna debatt
och vid utskottsbehandlingen.

Om jag sedan, herr talman, skall göra
några randanmärkningar om debatten,
vill jag gärna liksom herr Åkerberg
reagera, när man från oppositionens sida
säger, att regeringspolitiken är ett
uttryck för passivitet, under det att oppositionen
företräder en aktivitet, en
handlingslinje som går ut på att man
vill avskaffa regleringarna så fort det
låter sig göra. Det är väl nästan att vända
upp och ned på det faktiska orsakssammanhanget.
Det förhåller sig ju i
stället på det sättet, att möjligheterna
att avveckla regleringarna bero på att
man närmar sig den samhällsekonomiska
balansen. Regleringarna äro ingenting
annat än uttrycken för att man behöver
klara den samhällsekonomiska balansen
med stöttor. Enda förutsättningen
för att få bort ransoneringar, importregleringar,
valutarestriktioner, byggnadsregleringar
och ingripanden på lönemarknaden
är här att vi föra en sådan
politik, att vi få en ekonomisk jämvikt
i landet, utan att använda dessa
stöttor. En sådan ekonomisk politik var
det som regeringen föreläde 1948 års
riksdag. Vid denna presenterades i detalj
alla de åtgärder, som sedermera ha
sammanfattats under namnet stabiliseringspolitiken.
Det var intet uttryck för
en passivitet, det var intet undanglidande
från att vidta impopulära åtgärder.
Det var, såsom herrarna erinra sig, de
indirekta skatterna, det var en skärpning
av investeringsbegränsningen och
investeringsregleringen, det var en fortsatt
importreglering, det var bibehållande
av ransoneringarna så länge som
bristsituationen nödvändiggjorde det,
det var rekommendationer till inkomststabilisering
med allt vad det innebar
av uppoffringar för landets jordbrukare,
men i första hand givetvis för landets
löntagare. Att säga att detta är en

passiv politik, en låtgåpolitik, är ju närmast
någonting fantastiskt. Enligt vår
mening skulle det ha varit mycket bekvämare
att driva den gamla liberala
ekonomiens politik och återställa jämvikten
med användning av de höga räntorna
och de därmed förenade riskerna
för sysselsättningen. Det hade varit de
korslagda armarnas politik, och hade
den socialdemokratiska regeringen och
riksdagsmajoriteten använt denna metod
att återställa stabiliteten, skulle man
möjligen ha kunnnat rikta anmärkningen
mot oss för bristande aktivitet.

Jag tror, att vi skola ha detta sammanhang
klart för oss. Det finns ingen
annan möjlighet att återställa friheten
hos ett näringsliv, vars frihet är beskuren
på grund av bristen på varor, än att
öka mängden av varor. Produktionsökningen
har varit förutsättningen för både
ransoneringarnas upphävande och återställandet
av den frihet inom näringslivet,
som vi alla vilja återställa. Den
politik, som vi år 1948 inbjödo Sveriges
riksdag att ta ställning till, var en
politik, som lade i botten kravet på en
produktionsstegring, det som enligt vår
mening var det väsentliga. Sedan sade
vi: Om vi genom svenska folkets ansträngningar
få ökningar i produktionen
och om vi under den tid som produktionsökningarna
pågå låta bli att använda
en ökad andel av produktionens resultat
till inkomststegringar, utan i stället
spara, skola vi lyckas klara situationen
och då kommer också den naturliga
följden, att ransoneringar, regleringar
och konsumtionsingripanden försvinna.
Det är detta program som har följts,
och det är därför som vi med stor
tillfredsställelse nu kunna konstatera,
att ransoneringarna och regleringarna
vika.

Det som man sedan kan diskutera är,
vad man skulle ha tagit först — om man
skulle ha börjat med exempelvis räntefriheten
eller om man skulle ha gjort
som regeringen gjorde. Vi trodde, att
det var viktigt att först ta bort konsumtionsregleringarna.
Det var de som kändes
mest tryckande för den enskilde
medborgaren och som kanske också där -

Onsdagen den 24 maj 1950.

Nr 21.

för bidrogo till att skapa en otrivsel,
som var produktionshämmande. De ha
nu försvunnit praktiskt taget alla. Vi ha
vidare tänkt oss att som nästa steg öka
investeringarna. Vi tro, att det också
därvidlag är viktigt, att man ser till att
investeringsnivån är så hög som det
över huvud taget finns ekonomiska förutsättningar
för; men vi måste vara så
försiktiga, att vi inte krypa ovanför
den gräns som arbetskraftstillgången
sätter. Så ha vi lättat på priskontrollen,
allt efter som mängden av varor har
gjort detta både nödvändigt och lämpligt.
Beträffande importrestriktionerna
veta ju kammarens ledamöter, hurusom
vi ha tagit steg, som kanske till och med
föreföllo djärva för åtskilliga av näringslivets
egna representanter. Jag kan
bara be att få uttrycka min glädje över
att åtgärderna för att frilista och andra
åtgärder för att återställa handelns frihet
ha gått programenligt. De ha gått
utan störningar, och det är mig också
angeläget att här inför riksdagen få vitsorda,
att vi i alla dessa strävanden ha
haft ett icke oväsentligt stöd i näringslivets
organisationer, som icke ha tvekat
att ställa sig på frilistningslinjen
gentemot de uppdykande krav på
skyddsåtgärder, som ligga så nära till
hands även för näringslivets folk, när
depressiva tendenser uppträda.

Det är vad som har hänt. Vi ha försökt
pressa fram en produktionsökning.

I den mån denna har gett resultat har
man släppt loss. Vi ha släppt loss konsumtionsransoneringarna,
vi ha släppt
loss en del investeringsbegränsningar,
vi ha minskat på importrestriktionerna,
och på vissa områden är nu priskontrollen
praktiskt taget borta.

En stor och betydelsefull stötta bortfaller
den 1 januari 1951, nämligen den
stötta som vi ha kallat för inkomststabiliseringen
eller avtalsprolongeringen.
Det är givet att det iir ett nytt steg fram
emot en ökad, rörelsefrihet inom det
ekonomiska livet — lika riskabelt, säga
somliga, som när liberaliseringstendenserna
på utrikeshandelns område slogo
igenom föregående höst. Jag för min del
är övertygad om ali parterna på arbets !t

Första hammarens protokoll 1950. .Yr 21.

Ang. den ekonomiska politiken,
marknaden komma att utnyttja den frihet,
som då blir rådande, lika klokt som
man har utnyttjat den frihet, som vunnits
på utrikeshandelns område. Jag
tror, att man ganska väl har klart för
sig både vilka möjligheter man har och
var gränserna för inkomststegringarna
gå.

Mot bakgrunden av denna faktiska utveckling,
som väl ingen lär kunna bestrida,
är det onekligen ganska överraskande,
när man i dagens debatt här
möter ett påstående om att regeringen
skulle lida av bristande vilja till aktivitet
och att denna bristande vilja till aktivitet
alldeles särskilt skulle ta sig det
uttrycket, att vi inte skulle släppa loss
näringslivet, då så visar sig möjligt.

Nu säger man: Allt detta är kanske
bra, och det kan hända, att man inte
kan invända så mycket mot vad som
inträffat, men ni skulle ha börjat på
ett annat sätt, ni skulle ha släppt räntan
fri. Det är på den punkten som meningsskiljaktigheterna
för närvarande
råda. Jag vill genast deklarera, att vi
där ha en annan principiell uppfattning.
Yi ha den uppfattningen, att det
gäller precis detsamma om priset på
penningen som om priset på andra förnödenheter.
Om vi ha en knapphetssituation,
där man måste strävt hushålla
med de resurser som man har, inför
man ett ransoneringssystem när det gäller
livsviktiga varor såsom smör och
bröd och kött och socker. Det är inte
konstigare att man säger: I en knapphetssituation,
där investeringsviljan är
mycket större än tillgången på sparande,
kan man inte låta priset på penningen
bli avgörande för var investeringarna
skola göras, ty då är det inte
säkert att de riktiga investeringarna bli
gjorda.

Det är denna politik som vi ha fört.
Vi ha låst fast priset på penningen, vi
ha fört den fasta räntans politik, och
så ha vi ransonerat kapitalflödena, .lag
är fullt medveten om att det är en farlig
ransonering, tv det finns inga möjligheter
för en överordnad myndighet
alt här undvika att begå misstag. Och
ingen skall bli gladare än jag, då vi

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950.

Ang. den ekonomiska politiken,
komma i en situation av samma typ
som den, som vi befunno oss i, när vi
kunde avskaffa ransoneringarna på andra
områden, och då vi kunna säga: Nu
råder i detta land ungefärlig jämvikt
mellan sparande och investeringar, och
därför ta vi hort den form av kontroll
som vi hittills ha haft i den fasta räntans
politik, kombinerad med en hård
investeringskontroll. Men innan vi ha
kommit dithän, kommer den regering,
som sitter, icke att låta sig lockas ut i
någon lek på detta område. Jag måste
säga, att folkpartiets reservation, som
jag nyss har berömt i fråga om en
punkt, är fullkomligt obegriplig, när den
talar om räntan. Vad är det reservanterna
säga? Jo, det är helt enkelt, att
de tänka sig, att riksbanken skulle föra
något slags låtslek med Sveriges näringsliv
och säga: »Nu höja vi räntan bara
en kvarts procent», och då skall Sveriges
näringsliv tro: »Nu kommer banken
att höja räntan med en halv eller
tre kvarts procent. Banken säger visserligen
en kvarts procent, men det skall
uppfattas som en signal till fortsatt räntestegring.
» Men sedan skall det inte
bli någon räntestegring.

Ärade kammarledamöter! Jag har haft
alldeles för nära kontakt med representanter
för Sveriges näringsliv under de
år, jag har haft nöjet — om det skall
vara något nöje — att sitta i regeringen,
för att jag skall tro, att denna låtslek
skulle ha någon som helst betydelse.
Och om den skulle ha det, vart skulle
vi då komma? Genom de små variationerna
skulle vi släppa spekulationerna
lösa på obligationsmarknaden, och det
skulle leda oss långt ut i besvärligheter.

Jag skulle mycket väl förstå, om man
säger att en rörlig ränta är ett utmärkt
vapen till värn för en fast obligationskurs,
tv om man har en rörlig ränta,
som varierar mellan en halv och en
kvarts procent, kan man brännmärka
spekulanter, och man kan föra en riksbankspolitik,
som kan tvinga spekulanterna
ut ur marknaden. Det skulle jag
ha förstått, och det kunna vi naturligtvis
resonera om. Men att tänka sig, att

man skulle kunna föra en räntepolitik,
som skulle skrämma spekulanterna med
någonting, som eventuellt skulle komma
att inträffa men som man samtidigt
säger aldrig skall inträffa, och att
detta skulle ha inverkan på investeringsvolymen
i landet, det tror jag är en
fullkomlig illusion.

Högerns linje föreföll mig klar, när
jag läste reservationen. Jag har blivit
litet mindre säker nu, sedan jag har
märkt att herrarna krypa så nära folkpartiets
linje, att jag nästan inte kan se
någon skillnad på herrarna. Men det
är möjligt, att det i botten finns en medveten
vilja att använda räntestegringen
som en investeringsbegränsningsfaktor,
och är det så, avvisa vi den tanken, ty
vi tro inte på den. Vi tro inte på den,
förrän vi ha kommit i ett jämviktsläge,
där vi ha en rimlig proportion mellan
investeringar och sparande.

Det har här som exempel nämnts ett
land, nämligen Belgien, som skulle ha
fört en annan och rörlig räntepolitik.
Det är riktigt. I Belgien hade man, när
kriget tog slut, en räntefot av ungefär
4 procent på de långa statsobligationerna.
Man lät marknadsläget bestämma
storleken av räntan och kom under
1948 upp till 4,75 procent. Därefter har
räntan i Belgien fallit, men fortfarande
är den ganska hög. Räntan på de långa
obligationerna var i februari i år 4,44
procent.

Jag undrar om herrarna böra använda
Belgien såsom ett exempel för Sverige.
Vad hände där till följd av denna de
höga räntornas politik? Man kan för
närvarande icke i Belgien upptäcka
tecken på att de kunna bemästra den
fulla sysselsättningens politik, och därmed
är jag tillbaka till det som jag tror
är väsentligt för all ekonomisk debatt.
Friheten kan inte återställas med mindre
än att produktionen stiger. Produktionen
kan inte bli fullständig med mindre
vi ha produktionskrafterna sysselsatta,
och den viktigaste produktionsfaktorn
i vårt land och i alla länder är
arbetskraften. Det väsentliga är att vi
ha full sysselsättning. Fn ekonomisk politik,
som lyckas driva fram den fulla

Onsdagen den 24 maj 1950.

Nr 21.

sysselsättningen, kan ha sina obehag
och sina risker, men jag tillåter mig att
säga, att det är en politik som lyckas.
Och där ligger vår oro för att börja för
tidigt att laborera med räntorna för begränsning
av investeringarna.

All erfarenhet, icke minst från det av
herrar opponenter åberopade exemplet
från Belgien, torde väl ändå göra klart,
att här ha vi en verkligt allvarlig risk.
Om man menar allvar med att räntan
skall kunna ersätta en del av våra regleringar,
så mena vi från vårt håll, att
då utsätta vi den fulla sysselsättningens
politik för ett hot. Ingen i denna kammare,
föreställer jag mig, vill på allvar
göra det, utan vi äro väl alla överens
om den sats, som jag nyss formulerade,
nämligen att den fulla sysselsättningen
är grunden för vårt välstånd och grunden
för de fortsatta framstegen. Men
herrarna få förstå oss, när vi å vår sida
säga, att för oss är den fulla sysselsättningen
A och O i den ekonomiska politiken.
Det är ur kritiken av det liberala
samhällets oförmåga att lösa den fulla
sysselsättningens politik, som den socialistiska
samhällsuppfattningen på sin tid
sprang fram. Det är i kampen för en,
såsom vi då kallade det, human arbetslöshetspolitik,
som det parti, jag har
äran att företräda, vunnit sin dominerande
ställning i svensk politik. 1920-talet och 1930-talet kännetecknas i stor
utsträckning av en strid om arbetslöshetspolitik
och sysselsättning. Herrarna
få förstå oss, när vi säga: En åtgärd, som
kan befaras innebära och som av erfarenheten
i andra länder synes innebära
ett hot emot denna fulla sysselsättning,
kunna vi icke låta ingå i kampen
mot krisen.

Jag bär velat göra dessa randanteckningar
till denna diskussion, herr talman,
för att det inte skulle vara oklart,
var regeringen på denna punkt står. Den
meningsskiljaktighet, som finns emellan
opposition och regering, gäller räntan.
Då andra punkter tror jag, att om man
uppmärksamt liiscr både utskottets yttrande
och reservationerna, skall man
finna, att det är mycket litet av meningsskiljaktigheter.

Ang. den ekonomiska politiken.

Herr EWERLÖF (kort genmäle): Herr
talman! Jag ber att få börja där statsministern
slutade. Han uppehöll sig vid
vad han betecknade såsom den fulla sysselsättningens
politik. Även jag slutade
mitt tidigare anförande här i dag med
att betona, att den politik, som skall föras,
skall garantera en hög och jämn
sysselsättning. Det är även för oss en utgångspunkt.

Statsministern gjorde sig mycken möda
med att framhålla, hur stabiliseringspolitiken
tidigare har bedrivits, och han
ansåg att man nu visserligen kan lätta
litet på den, men att man i alla fall borde
hålla fast vid den.

Vi ha medverkat under hela denna tid,
när man försökt komma ur det läge, som
politiken under 1946 och 1947 försatt
oss i. Vi ha medverkat ända till den
punkt, där vi nu befinna oss, inklusive
årets subventioner och vad därtill hör.

Men det är fråga om att från och med
nästa år åstadkomma ökad frihet, och
då må det inte förtänkas oss, om vi ha
blivit uppkallade av det uttalande, som
finansministern gjort, att vi skola visserligen
övergå till frihet på lönemarknaden
men att i ett sådant läge få de
bestående kontrollerna ökad betydelse.
Vi ha fastmera den uppfattningen, att
samma situation, som gör det möjligt att
nu börja resonera om att släppa lönemarknaden
fri, talar lika mycket för att
man skall låta övriga sektorer inom näringslivet
få återta sin frihet i den omfattning,
som penningpolitiken möjliggör.
Vi mena till och med, att det är tämligen
nödvändigt att stödja friheten på
lönemarknaden med en frihet på övriga
områden för att man i fortsättningen
skall få en naturlig balans i stället
för en konstlad. Vi ha således en annan
uppfattning om vad det nuvarande läget
möjliggör, när det gäller att bereda frihet
från hittills bestående restriktioner.

Jag ber att få erinra herr statsministern
om att vi ha haft mycket delade meningar
om ransoneringarna och tidpunkten
för deras försvinnande. Det skedde
enligt oppositionens mening mycket dröjande,
och jag tror att erfarenheten har
givit vid handen, att om man inte från

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950.

Ang. den ekonomiska politiken.

oppositionens sida hade drivit på, så
hade det dröjt längre än det gjorde, och
att också erfarenheten har visat, att när
det skedde var tiden väl mogen för att
det skulle kunna ske. Någon olycka har
inte inträffat, och jag tror att en knappare
tidtabell, än den regeringen tänker
sig, kan tillämpas även vid avvecklingen
av nu kvarstående kontroller.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Jag vill till herr
Ewerlöf säga, att ingen olycka har hänt
i och med att ransoneringarna ha slopats,
men det beror enligt vår mening
på att de slopats i takt med att varubristen
blivit upphävd. Det är mycket
svårt att säga, vad som skulle ha hänt,
om man upphävt ransoneringarna på ett
tidigare stadium. Det är ett tankeexperiment,
som jag inte vill dröja vid, tv
jag tror att då skulle vi ha slagit undan
grunden för stabiliseringspolitiken. Enligt
vår mening är alltså den takt, i vilken
vi ha upphävt ransoneringarna, ett
belägg för att man skall gå fram just på
det sättet, att man låter ingripandena
upphöra, allt efter som varuförsörjningen
ökar.

Jag begärde emellertid, herr talman,
inte ordet i första hand för att göra detta
påpekande, utan jag gjorde det, emedan
jag gärna skulle vilja ha reda på vad det
ligger i detta tal, att friheten på lönemarknaden
och arbetsmarknaden skall
stödjas av en frihet på räntans område.
Det är en fråga, som vi äro mycket intresserade
av inom regeringspartiet.

Jag tillät mig att under några soliga
semesterdagar 1948 roa mig med en diskussion
med Dagens Nyheter, där det
hade sagts någonting i samma stil om att
man inte kommer till rätta med utvecklingen
på lönemarknaden med mindre än
man får en neddämpning av konjunkturen,
som möjliggör för arbetsgivarna att
säga nej till lönekrav. Innebär herr
Ewerlöfs tillägg till bankoutskottets liögerreservation,
att stödet skall innebära
en press på arbetsmarknaden, så att arbetsgivarna
få råg i ryggen? År det en
sådan konjunkturneddämpning, som

man avser att åstadkomma med högerreservationen,
är det precis på den punkten,
som vi skola föra diskussionen. Avser
man att med räntestegringen åstadkomma
en avmattning av konjunkturen
— jag vill inte säga arbetslöshet, men
i varje fall en neddämpning av sysselsättningen
— är det väl klart, av vilken
anledning vi icke kunna tro, att det är
rimligt att gå på denna linje.

Det blir skillnad, om man tar den positionen,
att den rörliga räntan bara skall
tjäna till att hjälpa riksbanken att hålla
en fast kurs och skrämma spekulanter,
eller om man formulerar det så, som
det gjordes nyss från riksdagens talarstol,
då det sades, att denna frihet i fråga
om räntan skall användas till att stödja
friheten på arbetsmarknaden. Jag tror
att första kammaren gärna vill ha mera
klarhet i vad detta uttalande betyder.

Herr WISTRAND: Herr talman! Jag
uppkallades i -denna diskussion, såsom
det någon gång förr har hänt, av herr
andre vice talmannens anförande. När
jag hörde det, slog det mig, hur fasta
traditioner det så småningom utbildar
sig i Sveriges riksdag. Vi ha varit vana
bär under en rad av år att höra bankoutskottets
ordförande framlägga sina
tankar i penningfrågan i ett som vanligt
älskvärt och harmlöst men tyvärr
också innehållslöst anförande. Han har
alltid återkommit till dessa debatter
som den oförberedde kåsören, som förstrött
har delat med sig än åt det ena
och än åt det andra hållet av sin brist
på synpunkter. Jag trodde att det här
var någonting nytt och av mera speciell
karaktär. Men för en tid sedan läste jag
Tegnérs brev, vari han beklagade sig
över riksdagsarbetet och dess besvärligheter
och över sin ovilja att komma till
riksdagen. Och så skrev han: »Vad har
jag på riksdagen att göra? Utav statens
affärer förstår jag så litet, som om jag
vore ordförande i bankoutskottet.» Det
är sålunda cn hundraårig tradition, som
herr andre vice talmannen tycks vårda.

Jag förstår, att herr ordföranden i
bankoutskottet går fram med så stark
känsla av att hela den ekonomiska poli -

Onsdagen den 24 maj 1950.

Nr 21.

tiken måste stå helt och fullt under regeringens
ledning. Det är naturligt att
han känner ett behov av det. Han frågade:
»Är det riksbanksfullmäktige, som
skola följa regeringen, eller är det regeringen,
som skall följa bankofullmäktige?»
På det vill jag svara, att det är
egentligen en av vår konstitutions hörnstenar,
som tyvärr bär blivit så förvittrad
på sista tiden, att bankofullmäktige
skola ha en självständig ställning i omvårdnaden
om penningvärdet och verkligen
kunna varna regeringen, när det
börjar på att gå galet. Den fråga, som
herr ordföranden ställde, skulle ha varit
alldeles otänkbar för 20, 30 år sedan, tv
då ansågs detta vara en alldeles naturlig
sak. Jag har i mitt stilla sinne en
mycket stark övertygelse om att en hel
del missgrepp skulle ha varit ogjorda,
om denna konstitutionella garanti verkligen
hade fungerat i sin fulla omfattning
eller till och med om den fungerat
i någon omfattning under senare tid.

Det var egentligen detta som jag ville
säga, tv jag tycker att det är oroande,
att känslan för detta förhållande är så
fullkomligt död i nutidens politiska liv
och att den har hunnit do så fort.

Hans excellens statsministern gav mig
emellertid också anledning till en reflexion.
Han talade mycket om nödvändigheten
att uppehålla den fulla sysselsättningen,
och det förstår jag mycket
väl, men den fulla sysselsättningen får
ju inte köpas till vad pris som helst och
så att den stör andra och lika värdefulla
värden. Det är önskvärt, att det finns
en full sysselsättning, men en liten lättnad
på den punkten kan ibland vara
nödvändig med hänsyn till andra värden.
En liten rubbning på räntan kan
vara nödvändigare än en stor rubbning
på penningvärdet, vilket i det långa loppet
kan bli följden av räntans fastlåsning.

Herr NORDENSON: Herr talman! .lag
måste säga, att lians excellens statsministern
överraskade mig genom sitt
första anförande. Han började med att
med tillfredsställelse konstatera, att diskussionen
hade gått i lugna banor. .lag

Ang. den ekonomiska politiken.

konstaterar därför med en viss förvåning,
att statsministern anslog en så pass
hård och hetsig ton, när han försvarade
sig mot en anklagelse, som han ansåg
vara obefogad. Han gjorde gällande, att
vi hade anklagat honom och regeringen
för passivitet vid handläggning i allmänhet
av den ekonomiska politiken.

Jag ber då att få konstatera, att statsministern
försvarade sig mot en anklagelse,
som aldrig har riktats mot honom.
Den stabiliseringspolitik, som fördes
1948, omfattades av oss alla, liksom de
beslut, som fattades på hösten 1949 efter
devalveringen, och jag har inte haft
anledning att direkt rikta någon anmärkning
mot dessa beslut. Min anmärkning
riktar sig mot något mera begränsat,
och kanske var det just därför, som
jag ansåg, att man borde anslå en mera
mild ton. Det har inte varit fråga om
alt klandra allt som bär gjorts.

Vad jag har vänt mig emot är, att man
nu alltför mycket ställer problemen på
framtiden i avvaktan på ett läge, som
man hoppas skall inträffa i höst. Där
menar jag, att det finns anledning att
redan nu ta ställning, och jag vågar påstå,
att del därvidlag har rått en passivitet.
Det har från både regeringens
och bankoutskottets sida hela tiden
sagts, att vi böra avvakta och se.

•lag menar, att om man verkligen önskar
få denna avveckling i gång, har det
erbjudit sig en hel del tillfällen därtill,
och vi få inte lita alltför mycket till att
händelserna ute i världen skola gå i en
för oss gynnsam riktning. Vi ha här
gång på gång haft uppe frågan om förlängning
av regleringslagarna, och därvid
har det påyrkats lättnader, men då
har man från regeringen städse ställt sig
avvisande. Det tror jag har varit mindre
lyckligt, och det har varit utslag av en
alltför stor återhållsamhet.

Sedan komma vi till frågan om hur
vi se på regleringsåtgärderna och deras
fortsatta tillämpning, om man lättar på
lönestoppet. Herr statsministern har utgått
från att vi skulle mena, att räntan
då skall utgöra huvudmedlet.

Det är inte fråga om att räntan skall
vara något universalmedel. Vad vi vän -

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950.

Ang. den ekonomiska politiken,
da oss emot är tanken, att man skulle
lätta på lönestoppet utan att åstadkomma
någon rörlighet på andra områden. Jag
tänker t. ex. på en sådan sak som priskontrollen.
Om vi införa en friare lönemarknad
med de risker, som då uppstå
för lönestegringar, och tillämpa en mycket
hård priskontroll eller andra mycket
hårda regleringar, förefinns det en risk
för att vi få en ökad snedvridning på
hela näringslivet. Det blir givetvis genom
lönestegringarna ett tryck på marknaden,
och skall det då hållas igen genom
regleringar, finnes risk för att dessa
måste bli hårdare. Vi mena, att man
måste göra klart för svenska folket, att
här måste ske en lättnad på andra områden,
om vi vilja komma till den frihet,
som vi ha angivit vara vårt mål.
Det finns en risk, att en ensidig lättnad
enbart på arbetsmarknaden med bibehållande
av andra regleringar skärper
den snedvridning, som onekligen finns.

Statsministern underströk, att vi ha
närmat oss stabiliteten efter hand. Men
vi få inte glömma, att det är en restriktionsstabilitet
och att vi vilja komma till
den jämvikt, som skapas på en fri marknad,
där tillgång och efterfrågan bestämma
priserna. Det är något helt annat.
Man kan säkerligen i alla lägen med tillräckligt
hårda restriktioner få en viss
stabilitet, men det blir en konstlad stabilitet,
och det är inte det vi vilja ha.
Det är därför vi påyrka en parallell lättnad
på de olika områdena, och jag kan
än en gång understryka, att räntan inte
är ett universalmedel. Vi anse, att räntan
bör komma till användning, emedan
den har en betydelse på penningmarknaden,
som är ett grundläggande moment
för hela den ekonomiska politiken,
och vi anse att endast en riktig penningpolitik
kan hjälpa oss att bevara
penningvärdet. I den höga konjunktur,
som vi ha, gäller det att föra en restriktiv
penningpolitik, och då är räntan ett
av medlen. Det har inte varit meningen
att vare sig använda enbart räntan eller
att låta den stiga hur högt som helst.

Jag använde Belgien som exempel och
inte som modell. Jag upprepar det, och
jag vill med detta exempel endast på -

peka att även i ett land, som drivit en
liård räntepolitik, har det dock visat
sig, alt räntan efter hand har sjunkit.
Jag vände mig närmast emot herr Näsgård,
som gjorde gällande, att om man
slår in på räntelinjen, måste det ovillkorligen
leda till en ständig stegring och
rent abnorma lägen. Jag understryker
således, att jag inte tagit Belgien till modell
för räntepolitiken, men när vi äro
i ett läge, där vi ha så hög sysselsättning,
att vi närma oss en överkonjunktur,
är det nödvändigt att föra en viss
restriktiv penningpolitik, och då bör
även räntan komma till hjälp.

Statsministern sade, att vi ha föredragit
att låsa räntan och med regleringar
hålla kapitalmarknaden i det läge, där
vi äro. Ja, här är meningsskiljaktigheten
den, att vi anse att det är oerhört
svårt för enskilda personer, även om de
sitta i regeringsställning, att säga vad
som är riktig kapitalplacering och vad
som är en mindre lycklig placering, och
vi anse på grund av all erfarenhet, att
räntan har betydelse som ett automatiskt
instrument i den återhållsamlietspolitik,
som man vill driva, och att den till och
med är bättre än en människa, som inte
ensam kan sitta inne med hela visdomen.

Jag vill sålunda här understryka än
en gång, att den kritik för passivitet,
som jag bär framfört, riktar sig mot det
speciella läge, vari vi befunnit oss här
på sista tiden, och det gäller just frågan
om hur vi skola bedöma det läge,
vi komma till i höst, när lönestabiliteten
skall upphöra och lönerörelserna
komma i gång. Jag har därvidlag ansett,
att det är angeläget, att vi redan
nu börja planera för den situationen, så
att vi inte ställas inför den oförberedda.

.lag kan inte se att det är någon kritik,
som behöver framkalla så indignerade
protester från statsministerns sida.
Dessa protester äro så mycket mera
egendomliga, som han slutade med att
konstatera, att vi i stort sett ha samma
mål och samma önskningar. Det är inom
ramen av dessa gemensamma önskningar,
som jag har ansett det vara lämpligt
att föra fram de synpunkter, som vi anse
böra läggas på det nuvarande läget,

Onsdagen den 24 maj 1950.

Nr 21.

även om det händelsevis skulle komma
att innebära en kritik mot regeringen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Endast några korta repliker, herr talman.

Först vill jag vända mig till herr De
Geer. På tal om regleringarna sade han
gent emot mig, att vi ha kvar så många
regleringar. Ja, det finns några stycken,
men de flesta äro avskaffade, och jag
vill erinra om sammanhanget i herr De
Geers första anförande, där han sade
att regeringen av någon sorts svekfulla
socialistiska skäl behöll regleringarna
för att markera en socialistisk utveckling.
Gent emot det påpekade jag, att då
skulle regeringen inte ha avskaffat några
regleringar alls. Eftersom de flesta
äro avskaffade, bortfalla alldeles herr
De Geers misstankar.

Herr Ewerlöf formulerade sin uppfattning
beträffande regleringarna så,
att högern skilde sig ifrån regeringen
och bankoutskottet däri, att högern hävdar
en något knappare tidtabell. Jag vill
fråga: Är det mycket kvar av högerprogrammet,
att man vill ha en något knappare
tidtabell? Bankoutskottet har hänvisat
till årsskiftet. Det är bara ett halvår
till dess, och det är bara några månader
efter höstriksdagens sammanträde.
Tror herr Ewerlöf, att högern genom
sin reservation skulle komma fram
till en snabbare tidtabell?

Vad herr Wistrand beträffar, behöver
jag inte bemöta honom. Han var elak
emot mig, och han föll tillbaka på Tegnér,
som sagt att han inte begrep mycket
mer än bankoutskottets ordförande.
Men kanske herr Wistrand inte har läst
Tegnér alldeles riktigt eller åtminstone
inte läst mellan raderna. Tegnér menade
inte alltid vad han sade. Han menade
nog inte att han själv ingenting begrep,
och han menade nog inte, att bankoutskottets
ordförande ingenting begrep.
Jag vill erinra om att bankoutskottet
den tiden var det stora centrala utskottet
i riksdagen, som var mycket
mäktigare än statsutskottet är i våra dagar.
Ordföranden där begrep säkert åt -

Ang. den ekonomiska politiken.

skilligt. Det visste Tegnér, och därför
tog han till den grövsta släggan.

Herr Wistrand sade vidare, att jag
har försökt beröva bankofullmäktige
den självständiga ställning, som de haft
i alla tider. Jag framhöll redan i mitt
första anförande, att det har blivit en
väsentlig skillnad i det avseendet genom
att regeringen numera framgår ur
riksdagens majoritet. I gamla tider var
regeringen en makt som stod, jag vill
inte säga över, men i motsättning till
riksdagen. Då var det naturligt, att
riksdagen svartsjukt höll fast vid makten
över riksbanken för att ha ett stridsmedel
mot regeringen. Nu behöver inte
riksdagen slåss med regeringen, ty regeringen
för riksdagens politik, och därför
är den motsättning, som herr Wistrand
vill få fram, meningslös. Att herr
Wistrand inte begriper det, visar att han
inte begriper mer än Tegnér och mer
än bankoutskottets ordförande.

Herr DE GEER: Herr talman! Statsministern
efterlyste ett klarare språk
från folkpartiets sida och skämtade en
smula med våra små marginaler för rörelserna
på räntans område.

Vi ha den uppfattningen, att när priskontrollen
avskaffas, bör också priskontrollen
i fråga om räntan avskaffas.
Vi acceptera givetvis statsministerns
ståndpunkt, att räntan är priset på penningar
och att den är beroende av samma
faktorer som varupriserna. Det är
en allmänt känd sak, att när pristendensen
går nedåt, minskar efterfrågan på
varor mycket kraftigare än som ofta är
berättigat, och att förhållandet vid stigande
tendens är det motsatta. Detta
gäller i ännu högre grad på räntans område.

Man kan nöja sig med små ränteförändringar
icke minst av den anledningen,
att statsmakterna på penningpolitikens
område ha i sin hand att med andras
medel påverka efterfrågan och tillgång.
Statsmakterna kunna inte, för att
påverka priserna exempelvis på trävaror
eller malm, kasta ut i marknaden
några hundra tusen standards eller mil -

Nr 21.

Onsdagen den 24 mai 1950.

Ang. den ekonomiska politiken,
joner ton malm eller dra in några hundra
tusen standards trävaror, men när
det gäller penningen ha statsmakterna
i sin hand att genom kreditoperationer
påverka priset, d. v. s. räntan. Därför
behövs det inte så stora rörelser.

Stora ränterörelser äro, som jag tidigare
betonat, farliga av den anledningen
att det råder så mycket vidskepelse och
fördomar på detta område. Under mellankrigsåren
ändrades ju räntan ofta
med en procent i taget, och dessa kraftiga
förändringar blevo ofta signalen till
alltför starka omsvängningar i konjunkturen.
Därför tror jag det är klokt att
rekommendera försiktighet på detta område.

Herr andre vice talmannen sade att
jag anklagat regeringen för att den ville
behålla vissa regleringar. Det bekräftar
att han inte hörde på vad jag sist sade.
Alldeles som herr andre vice talmannen
polemiserade mot mig angående Dagens
Nyheter, betonade jag nämligen att
det finns vissa regeringen närstående
krafter, som ha den uppfattningen att
en del av regleringarna — kanske icke
minst priskontrollen — böra bibehållas
som ett led i en statlig reglering av samhället.

Herr STRAND: Herr talman! Jag har
en mycket stark känsla av att utskottets
utlåtande tillkommit i mycket nära samarbete
med de partier, som sedermera
ha skrivit egna reservationer. Jag tycker
nämligen inte att utskottets yttrande ur
vår synpunkt är så klart och tydligt när
det gäller penningpolitiken och den ekonomiska
politiken över huvud taget som
det skulle vara önskvärt. Jag har närmast
fått den uppfattningen, att man
från början har försökt åstadkomma ett
enigt utlåtande och därför kompromissat
ihop någonting, som sedermera ändå
inte kunnat bli utskottets enhälliga utlåtande.
De andra partiernas reservationer
ha i sin tur fått en sådan prägel av
ansträngningarna att uppnå samförstånd,
att man misstänker att dessa reservationer
i mycket stora delar sammanfalla
med utskottets yttrande, även om de i

vissa smärre partier ha en annan innebörd.

Ingressen till folkpartiets reservation
anger i några punkter ett program för
samhällets ekonomiska politik, som man
enligt min mening med stor fördel kunde
ha intagit i utskottets yttrande. Punkterna
äro följande: »1. Ett i huvudsak
stabilt penningvärde bör tryggas. 2. En
hög och jämn sysselsättning bör upprätthållas.
3. Samhället bör sträva efter att
skapa goda förutsättningar för en snabb
ökning av produktiviteten och sparandet
och därmed av nationalinkomsten
per huvud. 4. Människornas egna önskemål
rörande konsumtionens riktning,
sysselsättningens art och arbetsplats
böra respekteras. 5. De näringsdrivande
böra äga trygghet för att inte grunden
för deras verksamhet undanryckes genom
plötsliga mer eller mindre godtyckliga
offentliga ingripanden. 6. Det gäller
att så utforma skattepolitiken, att de offentliga
utgifterna kunna finansieras
med skatter, så avvägda att människornas
olika bärkraft beaktas och samtidigt
hänsyn tages till de ovan angivna önskemålen.
»

Jag tycker inte att den ingressen innehåller
någonting, som inte skulle kunnat
stå i utskottets yttrande, utan alla
punkterna innehålla sådant som vi gemensamt
sträva efter att förverkliga. Det
finns ingen som eftersträvar godtyckliga
ingrepp mot företagsamheten över huvud
taget, och alla ha väl i varje fall försökt
medverka till en sådan skattepolitik, att
skatterna fördelas efter bärkraft.

Det förefaller som om man bland reservanterna
skulle ha den uppfattningen,
att den ekonomiska utvecklingen för
närvarande ter sig så gynnsam att vi
ganska snart kunna komma i balans och
att läget i varje fall under valrörelsen
kan vara så gott, att man riskerar att
inte då kunna utnyttja den ekonomiska
situationen och de uppfattningar om
den, som under de senaste åren gjort
sig gällande. Man har därför kanske
känt ett behov att skriva egna yttranden,
där man många gånger inte kunnat sätta
på pränt vad man innerst inne vill ha
fram. Man har liksom i det undermed -

Onsdagen den 24 maj 1950.

Nr 21.

vetna en känsla av att det måste
finnas någon skillnad mellan den ekonomiska
politik, som en socialdemokratisk
regering och ett arbetarparti föra,
och den politik, som de borgerliga skulle
ha velat föra, om de hade suttit vid makten.
Men man bär inte kunnat utforma
någonting, som tillräckligt klart och tydligt
skulle kunna angiva skiljelinjen. Jag
tror att var och en av riksdagens ledamöter,
som vill läsa utskottets betänkande
och de olika reservationerna, skall
finna att de i mycket stora stycken sammanfalla.

Jag kan för egen del utan vidare säga,
att jag inte förstår varför bondeförbundets
yttrande skall vara fogat som
reservation till utlåtandet. Uttalandena i
denna reservation hade mycket väl
kunnat ingå i utskottets yttrande och
hade kanske till och med gjort detta
yttrande bättre i just dessa avseenden.

Högerns reservanter ha i dag sökt få
fram någonting, som i varje fall skulle
utgöra en skiljelinje, och man har då
kastat sig över den penningpolitik som
förts. Under rubriken »Aktiv penningpolitik»
säges det i högerns reservation:
»Med anlitande av hävdvunna penningpolitiska
medel måste riksbankens penning-
och kreditpolitik inriktas på penningvärdets
bevarande.» Vad är det
man åsyftar med uttrycket »hävdvunna
penningpolitiska medel», som man önskar
skola komma till användning? Ja,
så vitt jag kan förstå är det inte någonting
annat än den iförda räntepolitiken,
som icke har vunnit erkännande. Man
skulle ha fört en politik, som inneburit
en rörligare ränta.

Nu vet jag inte, hur gammal en politik
skall vara för att kunna kallas hävdvunnen.
Den politik, som högerns reservanter
yrka på, bär inte förts under
de senaste fem åren, och jag tycker för
min del att man borde ha kommit ifrån
uttrycket »hävdvunnen» som beteckning
för en politik, som väl närmast hörde
hemma i den liberalistiska penningpolitikens
tidevarv. Den under de senaste
fem åren förda penningpolitiken måste
ju anses ha blivit i ganska ihög grad
hävdvunnen, och jag tycker att man

Ang. den ekonomiska politiken.

har nått relativt goda resultat även
med den.

I ett tidevarv, präglat av knapphet
även då det gäller tillgången på kapital,
kan jag för min del inte erkänna att det
utslagsgivande och enda saliggörande
skulle vara möjligheterna att betala ett
högt pris för kapitalet. Vissa investeringar
ha under den gångna tiden varit
nödvändiga, och det bär enligt min uppfattning
varit riktigt, när de makthavande
fört en så stram politik att kapitalbehovet
för dessa investeringar kunnat
tillgodoses till rimligt pris. Jag kan inte
godkänna en sådan frihet på kapitalmarknaden,
att räntan ensam skulle bli
regulator för vem som skulle kunna använda
ett kapital, som icke finnes i tillräcklig
mängd. I den tid vi genomleva
är det enligt min mening angeläget att
tillgodose oundgängliga investeringsbehov
med kapital till ett någorlunda
hyggligt pris. Det är en sådan politik vi
i det rådande läget vilja företräda.

Det har funnits perioder, då läget på
kapitalmarknaden varit hårdare än just
nu, och motsättningarna här i kammaren
ha då också varit ganska skarpa.
Nu har det hela liksom blivit lugnare
och jämnat ut sig. Jag kan för dagen
inte se, att det är någon särskild fara
för kapitalförsörjningen. Det är då kanske
inte heller någon större risk för
att räntan skulle stiga så värst mycket
över den nuvarande nivån. Jag tror därför
inte heller, att en rörlig ränta skulle
kunna medföra större trygghet och säkerhet
för näringslivet, utan den skulle
väl snarare verka i motsatt riktning.

Högerreservanterna säga under samma
rubrik vidare: »För att undvika en
opåkallad ökning av betalningsmedelsförsörjningen
bör riksgäldskontoret vid
behov av lån i nuvarande läge regelmässigt
vända sig direkt till marknaden.
Upplåning i riksbanken bör endast få
äga rum tillfälligt och med tillämpning
av fasta återbetalningsregler samt begränsas
till visst maximibelopp.» Jag vet
att borgerliga representanter i andra
sammanhang lia framfört önskemålet,
att riksgäldskontoret för närvarande
icke skall låna i riksbanken utan på

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950.

Ang. den ekonomiska politiken.

marknaden. Man anser också, att riksbanken
inte borde begagna tillfället att
nu utförsälja obligationer från den stora
portfölj, som riksbanken fick genom
sina inköp av obligationer under den
pressande perioden omedelbart efter
krigsslutet, då efterfrågan på kapital var
mycket stor. Jag kan för min del inte
förstå och har inte heller i riksgäldsfullmäktige
kunnat ansluta mig till den uppfattningen,
att riksgäldskontoret borde
förse marknaden med nya obligationer,
så länge riksbanken hade en obligationsportfölj
på bortåt ett par miljarder. Under
förra året bär riksbanken utförsålt
en mycket stor del av sitt obligationsinehav,
600 å 700 miljoner. Visserligen
har det varit nödvändigt att i stället utge
skattkammarväxlar, men det har i
varje fall betraktats såsom en fördel, att
de långa och bundna obligationerna
placerats ut på fastare händer. Ur penningpolitiska
synpunkter skulle väl inte
så värst mycket ha varit vunnet, om riksbanken
behållit sina 600—700 miljoner
i långa obligationer och riksgäldskontoret
givit ut nya, som hade sålts till allmänheten.
Om riksgäldskontoret skulle
ha valt en för placerarna mera attraktiv
obligationsform, hade väl följden med
naturnödvändighet blivit att innehavarna
av de mindre begärliga obligationerna
sökt sälja dessa och, om icke andra
köpare funnits på marknaden, sökt sälja
dem i första rummet till riksbanken.

Jag tycker därför, att högerreservanternas
nämnda uttalanden knappast äro
av den beskaffenheten, att de utan vidare
kunna underskrivas av riksdagen.
Vi böra väl ändå ha det förtroendet för
de representanter, som vi ha invalt i såväl
riksbanks- som riksgäldsfullmäktige,
att de skola anses kunna bedöma vad
som är lämpligt och ändamålsenligt i
detta hänseende. Ty man får väl ändå
förutsätta, att vederbörande ha åtminstone
någon möjlighet att bedöma marknaden.

Man har uttalat vissa farhågor för att
den frihet, som arbetsmarknadens parter
komma att få vid nästa årsskifte,
skulle innebära någon risk för en ogynnsam
inverkan både på priser och på pen -

ningmarknadens utveckling över huvud
taget. I den fulla sysselsättningens tid
kan det naturligtvis finnas vissa risker
för att arbelsmarknadsparterna icke
själva äro i stånd att avväga lönerna på
ett sådant sätt, att faran för fortsatt prisstegring
och därmed inflation kan undvikas.
Det är i den situationen herr Nordenson
skulle vilja ha möjlighet att tillgripa
räntevapnet för att dämpa sysselsättningen
och därigenom försätta arbetarna
i den situationen, att de icke
skulle kunna utnyttja sin ställning över
hövan.

Jag tror att det nu är alldeles för tidigt
att vare sig hysa farhågor för eller
göra några uttalanden om vad som kan
komma att inträffa vid nästa årsskifte.
Det är ännu sju månader dit, och mycket
kan hända under den tiden. Man
skriver emellertid dagligen, framför allt
i de borgerliga tidningarna, artiklar som
i varje fall jag uppfattar på det sättet,
att man vill stimulera i första hand
tjänstemännen att begära kompensation
för den eftersläpning i lönehänseende,
som förekommit under lönestoppsåren.

Jag vill då framhålla för vederbörande
här i kammaren, att det även på den
allmänna arbetsmarknaden finns mycket
stora grupper, vikas löner under de tre
prolongeringsåren legat absolut stilla.
Detta gäller i mycket stor utsträckning
dem som haft fasta löner, veckolöner
eller månadslöner. Det är i första hand
ackordsarbetarna, som ha fått löneglidningen,
och dessutom vissa andra grupper,
som haft en sådan ställning på arbetsplatserna
att de fått tillägg i sina individuella
löner med hänsyn till ackordsarbetarnas
ökade inkomster. För något
halvår sedan gjordes inom Landsorganisationen
en undersökning av hur
många medlemmar som inte fått del av
löneglidningen, och det visade sig att
bortåt en halv miljon medlemmar blivit
utan. År det nu sant som det göres gällande,
att löneglidningen under de senaste
tre åren uppgått till bortåt 10, 11
procent för dem, som fått del av den,
så är det klart att anspråk på kompensation
för detta komma att resas från
alla dem, som inte fått någon löneför -

Onsdagen den 24 maj 1950.

Nr 21.

bättring under dessa tre år. Skall det bli
förhandlingar, får man därför räkna
med att de måste baseras på krav, som
komma att ställas relativt högt.

För att inte onödigt skärpa läget vid
årsskiftet har ju riksdagen givit finansministern
fullmakt att låta vissa av subventionerna
fortsätta även in på nästa
år. Trots detta har man väl att räkna
med ganska stora prishöjningar på
grund av subventionernas bortfall. Man
har talat om en prishöjning av mellan
3 och 4 procent, och det är inte otänkbart
att prishöjningen kommer att uppgå
till närmare 5 procent. Detta läge gör
att man måste räkna med att förhandlingarna
vid årsskiftet komma att bli
ganska allvarliga och hårda. Skulle kompensation
lämnas för de 10 eller 11 procentens
eftersläpning, måste man räkna
med att löneförhöjningarna bli så stora,
att den nuvarande prisnivån äventyras.
Risken för prisstegring måste betraktas
såsom ganska stor. Det är därför inte
uteslutet, att årsskiftet kan bli ganska
påfrestande för den allmänna ekonomiska
politiken i landet.

Jag tror emellertid inte att förhandlingarna
vid årsskiftet skulle underlättas,
om riksdagen nu beslutade att från
den 1 januari 1951 tillämpa den rörliga
räntans politik, såsom högerns representanter
bär påyrka. Tvärtom skulle väl
detta verka som en påle i köttet och driva
upp kraven ytterligare. Jag tror följaktligen
att det som situationen nu är
— med den alltjämt rådande penningknappheten
— är nödvändigt att vi hålla
fast vid de nuvarande riktlinjerna med
möjlighet till investeringsbegränsningar
och kontroll över byggnadsmarknaden
och den kontroll i övrigt, som kan vara
nödvändig för att behärska utvecklingen
även efter den 1 januari 1951.

Herr talman! Ehuru jag inte är särskilt
nöjd med utskottets utlåtande, finner
jag det vid jämförelse mellan de
fyra olika förslag, som här föreligga,
lättast att ansluta mig till det.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Då herr Strand tycks

Ang. den ekonomiska politiken.

utläsa ur dossién, att vi ha suttit och
gnuggat utskottets formuleringar så
länge, att reservanterna sedan ha kommit
att skriva ungefär samma saker i
sina reservationer, vill jag bara meddela
att det inte tillgått så i utskottet
som herr Strand tänkte sig. Redan från
början deklarerade samtliga de partier,
som ha reserverat sig, att de skulle komma
att anföra reservation. Det gällde
också bondeförbundet, ehuru dess reservation
ju i allt väsentligt ansluter sig
till utskottets yttrande.

Utskottets yttrande var visserligen tillgängligt,
när reservationerna skrevos,
och tankegången är delvis densamma i
alla de olika yttrandena, men det finns
ändå väsentliga skillnader. Jag har för
övrigt i mitt föregående anförande uttalat,
att det finns åtskilligt tänkvärt i både
högerns och folkpartiets reservationer,
och det vidhåller jag alltjämt.

Jag vet inte riktigt vad herr Strand
var missnöjd med i utskottets yttrande.
(Herr Strand: Oklarheten!)

Ja, jag kan ju ana mig till det, men
herr Strand sade det inte. Han har emellertid
yrkat bifall till utskottets hemställan,
och därmed är jag nöjd.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Det var ett
yttrande av herr Nordenson som jag inte
vill låta stå oemotsagt.

Herr Nordenson tyckte att det var
egendomligt att jag var så arg, när det
egentligen var så litet som skiljer reservanterna,
utskottet och regeringen åt.
Jag är ledsen om jag givit kammaren den
föreställningen, att jag är på dåligt humör.
Jag har inte själv på något sätt
haft den känslan. Jag tror inte heller att
det har funnits någon som helst vilja
från vare sig reservanternas, utskottsmajoritetens
eller regeringens sida att
överdriva de meningsskiljaktigheter som
föreligga.

Men, herr talman, vi skola väl ändå
inte så till den grad svepa in oss i en
mantel, att vi tappa bort att det dock
faktiskt finns meningsskiljaktigheter.

Dessa meningsskiljaktigheter kanske

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950.

Ang. den ekonomiska politiken.

enklast framgå, om jag tar upp herr
Ewerlöfs yttrande, att man behöver ha
ett stöd i en fri räntepolitik, när arbetsmarknaden
och lönebildningen bli fria.
Detta är för oss en väsentlig punkt. Vi
ha för vår del skrivit något annat, vilket
har skrämt upp nästan alla som ha
yttrat sig från oppositionen. Man har
fäst sig vid ett uttalande i propositionen,
där finansministern har skrivit, att den
nya rörligheten på inkomstområdet kan
göra, att regleringarna inom pris-, byggnads-
och utrikeshandelns områden
kunna bli av ökad betydelse för den
samhällsekonomiska balansen efter den
1 januari 1951.

Här ha vi de två uppfattningarna ställda
rakt emot varandra. Vi mena, att om
den ekonomiska rörelsefriheten för bönder,
tjänstemän och arbetare utnyttjas
på det sättet, att den samhällsekonomiska
balansen på nytt kastas omkull,
blir det samhällets uppgift att med de
gamla instrumenten, som vi använde under
1948 och 1949, d. v. s. priskontroll,
byggnadskontroll och kontroll över utrikeshandeln,
se till att vi på nytt få tillbaka
den samhällsekonomiska balansen.
Detta är innebörden i finansministerns
yttrande, och det är också regeringens
uppfattning. Kastas vi åter ur balansen,
måste vi således enligt vår uppfattning
anlita de gamla metoderna, prövade under
åren 1948 och 1949, för att försöka
komma tillbaka till balans.

Högerreservanternas uppfattning, såsom
herr Ewerlöf har skildrat den i dag,
är att man i stället för dessa stöttor skall
använda den andra stöttan, nämligen
den fria räntan. Då blir emellertid icke
den fria räntan en rörlig ränta i den meningen,
att den skall användas för att
stödja en fast obligationskurs. Med den
rörliga räntan avser man då i stället att
pressa på investeringarna, så att man i
stället för investeringskontroll, som vi
vilja använda, tillämpar den rörliga räntans
politik.

Det är denna skillnad som jag anser
vara väsentlig. Det är en skiljelinje som
vi icke skola försöka att sudda bort.
Även om min röst i dag är beslöjad, så
att det låter som om jag skulle vara

»arg», är jag det icke när jag nu på nytt
konstaterar, att här är skiljelinjen.

Men, herr De Geer, jag kan ändå inte
riktigt förstå folkpartiets reservation.
Mellan högern och oss finns alltså, såvitt
jag kan se, en mycket bestämd och markerad
skiljelinje. Folkpartiet tycker också,
att det skulle vara bra att ha en
rörlig ränta. Men det är, anser man, väldigt
farligt att ha en rörlig ränta som
kan stiga högt och ta stora språng. Folkpartiet
tänker sig små, små doser av rörlig
ränta. Det är något slags homeopatisk
medicin, herr talman! Undergörare
av denna typ brukar herr Rickard Lindström
i denna kammare ta hand om.

Herr ÅMAN: Herr talman! Det kan
inte råda någon tvekan om att det är
ett allmänt önskemål, att regleringsåtgärderna
avvecklas så snabbt ske kan
och att man också undviker att återigen
råka i den fatala belägenhet, om
vilken statsministern talade, nämligen
tvånget att vidta drastiska åtgärder och
på nytt diskutera en fastlåsning av förhållandena
på lönemarknaden.

Herr Strand har här nämnt, att det
finns åtskilliga grupper, som ha haft ett
»stand still» under ett flertal år, till vilka
grupper också rättvisligen böra fogas
statstjänstemännen, kommunaltjänstemännen
och vissa andra, som under
lång tid fått avstå från tillrättaläggandet
av relationer, som blivit sneda genom
utvecklingen under lönestoppet.

I det sammanhanget kan man inte underlåta
att för högerreservanterna påpeka,
att det tryck, som man redan därigenom
har, är stort nog för att vålla
svårigheter för organisationerna när
det gäller att få medlemmarna att ta
hänsyn till det reella ekonomiska läget.
Skulle man dessutom ställas i den situationen,
att man före årsskiftet skulle ha
att räkna med en i allt väsentligt oviss
prisbildning under nästa år med risk
för starka prisstegringar inom knapphetssektioner,
är det uppenbart att kraven
skulle bli ännu mera uppskruvade
och att risken för att man skulle råka i
den belägenheten, att man på nytt fick

Onsdagen den 24 maj 1950.

Nr 21.

börja en diskussion om regleringsåtgärder,
skulle vara utomordentligt stor.

Det är ur den synpunkten, herr talman,
som jag för min del ansluter mig
till utskottsutlåtandets skrivning. Jag anser
att det inte skulle vara välbetänkt
ur synpunkten av de gemensamma önskemålen
och de gemensamma strävandena
att gå den väg, som reservanterna
ha anvisat. Den skulle föra med sig risker,
som äro större än vad man kanske
för ögonblicket kan förutse, eftersom
incitamenten till sprängning av stabiliseringssträvandena
äro starka nog ändå.

Rättvisligen kan man naturligtvis föra
det resonemanget, att skall den ena
ges frihet, så bör den andra också ges
frihet. Men här får väl inte det goda
vara det bästas fiende, utan här bör
man väl se till att man ekonomiskt
handlar på ett sätt som är klokt, riktigt
och välbetänkt. Skulle vi få en framryckning
på lönefronten, som skapar
den disharmoni eller den brist på balans,
om vilken herr Nordenson här talade,
äro nog löntagarna på det klara
med att priskontroll och andra ting i
en sådan situation inte hålla. Det måste
bli deras sak att inom sina respektive
kretsar göra klart för sig, hur långt en
sådan framryckning kan ske och liur
bred lönerörelsefronten över huvud taget
kan få bli för att inte äventyra vad
man vunnit genom sina egna bidrag till
stabiliseringssträvandena.

Jag tror således att den linje, som utskottsmajoriteten
valt, är med hänsyn
till dessa omständigheter riktig, varför
jag ber att få yrka bifall till utskottets
skrivning.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag
skulle bara vilja med några korta ord
besvara vad statsministern sade innan
han hann lämna salen.

Det förefaller mig som om han gjorde
en alltför summarisk sammanfattning
av de meningsskiljaktigheter, som skulle
bestå mellan högerns och regeringens
ståndpunkter. Herr Nordenson har redan
utvecklat att räntan, som vi nu kommit
att huvudsakligen tala om, inte är
det enda och väsentliga, utan den in -

Ang. den ekonomiska politiken,
går såsom ett led i en rad av andra åtgärder,
som vi mena skola sättas in. Det
har kommit till uttryck i vår reservation,
som i det fallet innefattar just vad
vi mena, i följande ord: »I en i övrigt
på viktiga områden låst ekonomi kunna
de fria avtalsförhandlingarna leda till
löneökningar, som gå längre än produktionsstegringarna
kunna förväntas möjliggöra.
Detta skapar ett hot mot den
eftersträvade balansen i ekonomien. Avvecklas
däremot nuvarande direkta kontrollåtgärder
och ersättas med automatiskt
verkande medel, förefinnas goda
utsikter för att jämvikt utan nya inflationsimpulser
skall kunna åvägabringas
just genom de ekonomiska krafternas
samspel.»

Jag ber att få hänvisa till det stycket
såsom innefattande den uppfattning,
som vi ha i just detta hänseende och
som herr statsministern velat något förenkla
med hänvisning till ett uttryck
som jag tidigare använt under debatten.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att den av
herr Ewerlöf m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen skulle godkännas;
3:o) att kammaren skulle godkänna herr
De Geers m. fl. vid utlåtandet fogade
reservation; samt 4:o) att kammaren
skulle godkänna den av herrar Näsgård
och Nilson i Spånstad vid utlåtandet anförda
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av
herr Ewerlöfs m. fl. reservation, uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20, röstar
Ja;

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950.

Ang. den ekonomiska politiken.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Ewerlöf m. fl. , vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Domö begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 81;

Nej — 24.

Därjämte hade 34 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 46, med anledning
av väckta motioner angående utredning
om vissa åtgärder för en förbättrad
skogsvård, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial:

nr 50, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
m. m. av viss kronan tillhörig fast egendom;
och

nr 51, angående Kungl. Maj:ts proposition
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1950/51
m. m., såvitt angår jordbruksärenden.

På framställning av herr talmannen
beslöts att tredje lagutskottets utlåtande
nr 21 skulle uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder till stödjande
av odlingen utav bruna bönor samt
av liamp- och linodlingen jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Prisclearing
å kaffe.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 329, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om tillägg av statsmedel
å vissa ersättningar enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial och utlåtanden: nr

190, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten, för vilka
anslag uppförts å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1950/
51 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ordnande av bangårdsförhållandena
i Hälsingborg jämte
i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets memorial och betänkande: nr

60, angående uppskjutande till innevarande
års höstsession av behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade ärenden;
och

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; -

Onsdagen den 24 maj 1950.

Nr 21.

bankoutskottets utlåtande nr 21, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning i fråga om engångsunderstöd
åt tapetseraren E. Haglunds
änka;

jordbruksutskottets utlåtande nr 52,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område jämte i
ämnet väckta motioner; samt

särskilda utskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition

angående riktlinjer för det svenska skolväsendets
utveckling jämte i ämnet väckta
motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.18 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.