Onsdagen den 24 maj fin

ProtokollRiksdagens protokoll 1961:23

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 23

ANDRA KAMMAREN

1961

24 ma j

Debatter m. m.

Onsdagen den 24 maj fin.

Statsmonopol på tillverkning av tobaksvaror, m. in................

Riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap framtida organisation

och verksamhet m. .........................................

Stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet samt till högre

konstnärlig utbildning:

Bidrag till musikkonservatoriet i Göteborg.....................

Vissa anslag till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet
....................................................

Försäljning av viss kronoegendom..............................

Statsanslag till rökavvänjningskliniken i Stockholm...............

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. .......................

Lönegradsplaceringen för vissa polismanstjänster m. m.............

Förbättrad taxeringskontroll...................................

Sid.

4

8

14

15
31
40
43
54
61

Onsdagen den 24 maj em.

Lag om församlingsstyrelse m. ................................. 94

loa

Ändring i vägtrafikförordningen.................................

Särskilda åtgärder för det norrländska jordbruket och skogsbruket,

............ 133

m. .............................................

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 24 maj fm.

Statsutskottets memorial nr 137, ang. Bidrag till vissa internatläroverk
och Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

(gemensamma omröstningar)............................•*"’*

Bevillningsutskottets betänkande nr 53, om statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror, m. .................................. • •

Andra lagutskottets utlåtande nr 49, om statsmonopol på tillverkning

av tobaksvaror, m. .....................................• • •

Statsutskottets utlåtande nr 118, ang. riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap
framtida organisation och verksamhet m. m......

1_Andra kammarens protokoll 1961. Nr 23

2 Nr 23

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 119, ang. försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m...........................

nr 120, ang. vissa organisationsfrågor inom skolväsendet m. m. 14
nr 121, om vissa anslag till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk
verksamhet samt till högre konstnärlig utbildning........ 14

nr 122, ang. försäljning av viss kronoegendom................. 3t

nr 123, om visst statsanslag till rökavvänjningskliniken i Stockholm 40
nr 125, ang. vissa tjänster vid kommunikationsverken.......... 43

— nr 126, ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m........ 43

— nr 127, ang. lönegradsplaceringen för vissa polismanstjänster m. m. 54

Bevillningsutskottets betänkande nr 21, ang. godkännande av tilläggsavtal
till avtalet mellan Sverige och Frankrike för undvikande av
dubbelbeskattning och fastställande av bestämmelser ang. ömsesidig
handräckning beträffande arvsskatt.................... 61

— nr 50, om förbättrad taxeringskontroll.......................’ 61

Onsdagen den 24 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 124, rörande anslag till överståthållaräm betet

och landsstaten, m. m................................ f 94

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, ang. lag om församlingsstyrelse 1
m- m..................................................... (94

Bevillningsutskottets betänkande nr 58, om ändring i tulltaxan, m. m. 128
nr 64, ang. förordning med särskilda bestämmelser om rätt till avdrag
vid 1962 års taxering för avsättning till investeringsfonder
för konjunkturutjämning................................. j28

Bankoutskottets memorial nr 28, ang. ändrad lydelse av avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän

rn.......... ................. *, 128

utlåtande nr 30, ang. den s. k. Uppsala-eddan................. 128

memorial nr 31, ang. uppskov med behandlingen av vissa till bankoutskottet
hänvisade motioner......................... 128

Första lagutskottets utlåtande nr 40, ang. ändrad lydelse av 11 § lagen
om trafikförsäkring å motorfordon........................... 128

Andra lagutskottets utlåtande nr 38, om viss komplettering av barn morskereglementet.

................................. 12g

nr 48, om ändring i vägtrafikförordningen..................... 129

nr 50, om ändrad lydelse av 41 § sjömanslagen................. 133

— nr 51, om återföring av vissa enligt lagen om allmän sjukförsäkring
m. m. fonderade medel......................... I33

Jordbruksutskottets utlåtande nr 32, rörande särskilda åtgärder för det

norrländska jordbruket och skogsbruket, m. m................. 133

memorial nr 34, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om anslag till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket........... 139

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23 3

Onsdagen den 24 maj

Kl. 10.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 137
föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringspropositioner i följande
ordning, nämligen

l:a omröstningen

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:119 och 11:156, till
Privatläroverk: Bidrag till vissa internatläroverk
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 770 000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat, att i anledning
av Kungl. Maj-.ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:119 och
II: 156 till Privatläroverk: Bidrag till
vissa internatläroverk för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
850 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 89 Ja och 127 Nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, ha -

de utfallit med . . 75 Ja och 72 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 89 Ja och 127 Nej,

sammanräkningen

visade ...... 164 Ja och 199 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

2:a omröstningen

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna I: 93 och II: 115, till
Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare m. in. för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
1 552 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat, att i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:93 och
II: 115 till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. m. för
budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 1 823 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 108 Ja och 115 Nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna vo -

4 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Statsmonopol på tillverkning av tobaksvaror, m. m.

teringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . 75 Ja och 73 Nej,

vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller ........ 108 Ja och 115 Nej,

sammanräkningen

visade ...... 183 Ja och 188 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 2

Justerades protokollen för den 17 innevarande
maj.

§ 3

Föredrogos var för sig och hänvisades
till statsutskottet följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner:

nr 168, angående ny huvudorganisation
för statens vattenfallsverk, och
nr 169, angående upphävande av avtal
om breddning av järnvägslinjen
H ar m å nger—B er gs j ö.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 65.

§ 5

Statsmonopol på tillverkning av tobaksvaror,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 53, i anledning av Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag
om statsmonopol på tillverkning av tobaksvaror,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 23 mars 1961 dagtecknad proposition,
nr 115, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror; samt

2) förordning om tobaksskatt;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att

med Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet
träffa överenskommelse om de
ändringar i gällande avtal angående utövandet
av statens tobaksmonopol, som
föranleddes av nyssnämnda lagförslags
antagande.

Propositionen hade såvitt avsåge det
under 2) framlagda författningsförslaget
hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till behandling av lagutskott.

I förslaget till förordning om tobaksskatt
var 9 § så lydande:

9 §•

Kungl. Maj:t äger föreskriva att tobaksvara
må förekomma till försäljning
inom riket endast i originalförpackning
försedd med särskild kontrollstämpel.

Till utskottet hade hänvisats den i
anledning av propositionen väckta motionen
II: 773 av herrar Darlin och
Christenson i Malmö, vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 115 måtte avslå förslaget om
kontrollstämpling av tobaksvaror, samt
att vederbörande utskott måtte vidtaga
härav erforderliga ändringar i förslaget
till förordning om tobaksskatt.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen
de likalydande motionerna I: 9 av
herr Gustaf Elof sson m. fl. samt 11:17
av herrar Larsson i Borrby och Nilsson
i Bästekille.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 115, såvitt densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, icke kunnat av
riksdagen oförändrad antagas samt med

Onsdagen den 24 maj 1961 fm. Nr 23 5

Statsmonopol på tillverkning på tobaksvaror, m. m.

bifall till motionen 11:773 av herrar
Darlin och Christenson i Malmö — måtte
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om tobaksskatt
med de ändringar att 3 § erhölle följan Kungl.

Maj:ts förslag
3 §.

Skattskyldighet inträder

a) då vara av den som är registrerad
enligt 5 § levereras till köpare, som icke
år sålunda registrerad, eller tages i anspråk
för annat ändamål än försäljning
eller ock, vid avregistrering, ingår i
hans lager; samt

b) då vara------till riket.

Skattskyldig är-----■ — äger

2) att de likalydande motionerna I: 9
av herr Gustaf Elofsson m. fl. samt
II: 17 av herrar Larsson i Borrby och
Nilsson i Bästekille icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Oscar Carlsson, Allard,
Kärrlander, Wiklund i Öjebyn, Engkvist
och Forsberg, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

I) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 115, såvitt densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, icke kunnat av
riksdagen oförändrad bifallas samt med
avslag å motionen II: 773 av herrar Darlin
och Christenson i Malmö — måtte
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om tobaksskatt
med den ändringen att 3 § erhölle följande
såsom utskottets förslag betecknade
lydelse.

Kungl. Maj:ts — — — (— utskottet)
---riksdagens åtgärd.

II) av herrar Gustaf Elofsson och
Yngve Nilsson, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Vid detta betänkande är
fogad en reservation. Av någon åtminsto -

de såsom utskottets förslag betecknade
lydelse, att 9 § utginge samt att till följd
därav 10, 11, 12 och 13 §§ i propositionsförslaget
erhölle numreringen 9,
10, 11 respektive 12 §.

Utskottets förslag
3 §.

Skattskyldighet inträder
a) då vara av den som är registrerad
enligt 5 § levereras till köpare eller tages
i anspråk för annat ändamål än
försäljning eller ock, vid avregistrering,
ingår i hans lager; samt

rum.

ne för mig okänd anledning har utskottet
beslutat frångå Kungl. Maj:ts förslag att
bibehålla kontrollstämpling av importerade
cigarretter, och vi reservanter har
inte kunnat ansluta oss till utskottets
ställningstagande på denna punkt. Vi
menar att man bör behålla den ordning
som för närvarande gäller, nämligen att
färdiga tobaksvaror som importerats till
riket i form av cigarretter skall vara försedda
med kontrollstämplar.

Denna kontrollstämpling skulle i fortsättningen
främst fylla den uppgiften att
förhindra insmuggling av cigarretter. Sådana
är ju en särskilt begärlig vara när
det gäller smuggling. Talar man med
generaltullstyrelsen får man klart för
sig, att det redan nu trots kontrollstämplingen
förekommer alldeles för mycket
smuggling utefter vår mycket långa kust.
Om man går den väg, som Kungl. Maj :t
och även tobaksmonopolet föreslår, nämligen
att upphäva importmonopolet och
därmed möjliggöra en friare handel, och
om man dessutom följer utskottets förslag
att ta bort all identitetsmärkning
— alltså den kontrollstämpel som Kungl.
Maj:t föreslår — kommer möjligheterna
att smuggla in cigarretter och sedan sälja
dem på den öppna marknaden att avsevärt
öka. Det är detta senare förslag vi
reservanter inte har kunnat biträda.

6 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Statsmonopol på tillverkning av tobaksvaror. m. m.

Jag vill erinra kammarens ärade ledamöter
om att det här gäller en vara, för
vilken 80 procent av försäljningspriset
består av skatt. Detta ökar frestelserna
att göra affärer i smuggling med varan,
och det är inga små summor det blir
fråga om. Därför menar vi, att det inte
bara är säkrast utan att det är alldeles
nödvändigt att ansluta sig till det förslag,
som Kungl. Maj:t har framlagt. Generaltullstyrelsen,
som har ansvaret för smugglingens
bekämpande, har den alldeles bestämda
uppfattningen, att en kontrollstämpel
har särskild betydelse när det
gäller cigarretter och att det vore olyckligt
att avskaffa denna.

Det framgår visserligen av utskottets
betänkande, att en rad remissinstanser
har ansett att kontrollstämplingen medför
besvär och även vissa kostnader. Enligt
Kungl. Maj:ts förslag skulle kostnaderna
dock bli ganska obetydliga, och dessutom
är stämplingen knappast något större
besvär, eftersom varje cigarrettpaket
ändå skall förslutas. Detta görs nu fabriksmässigt,
och det går att göra det
fabriksmässigt även sedan den nya ordningen
trätt i kraft.

Med dessa synpunkter och med ytterligare
understrykande av att vi inte skall
så att säga legalisera smuggling av denna
vara ber jag få yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr MAGNUSSON i Borås (b):

Herr talman! Herr Kärrlander sade att
bevillningsutskottet i detta ärende hade
frångått det förslag, som finansministern
lagt fram om att importerade cigarretter
skall förses med en kontrollstämpel. Anledningen
till att bevillningsutskottet gått
på denna linje var för honom okänd.

Ja, anledningen är helt enkelt den, att
det här föreligger en motion med förslag
om att denna kontrollstämpling icke
skulle införas. Dessutom bar nästan alla
remissinstanser gått på denna linje.
Kontrollstyrelsen bar gått i spetsen för
yrkandet, att man för att minska krång -

let skulle ta bort denna stämpling, alldenstund
man anser att den inte har någon
nämnvärd betydelse vid bekämpandet
av smugglingen. Dessutom införs inte
oväsentliga kvantiteter tobaksvaror av
den stora resandeströmmen över våra
gränser, och dessa tobaksvaror skulle
inte bli stämplade.

Utskottets linje, som går emot finansministerns
förslag på denna punkt, har
även omfattats av utskottets ärade ordförande
lierr Ericsson i Kinna. Han sitter
inte i denna kammare, och därför har
jag funnit anledning att försvara utskottets
ståndpunkt i denna fråga. Jag
tror att utskottet tänkt igenom detta problem
mycket noga, innan det tagit ställning.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till vad utskottet på denna punkt
hemställt.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag sade i mitt förra
anförande, att utskottet av någon anledning
hade gått emot Kungl. Maj:ts
förslag. Herr Magnusson i Borås påminner
mig — och det är alldeles riktigt
— om att en motion låg till grund för
detta ställningstagande. Ja visst, herr
Magnusson, men det är ju inte tillräckligt.
Det skall finnas en saklig anledning,
och det är ju inte alltid detsamma
som en motion.

Vidare upprepade lierr Magnusson i
Borås vad jag sade, nämligen att en del
remissinstanser — däribland kontrollstyrelsen
— gått emot förslaget om
kontrollstämpling. Om det är kontrollstyrelsen
som gått i spetsen vet jag
dock inte. Jag vill bara säga att kontrollstyrelsen
inte bar att befatta sig
med smuggling, men det har däremot
generaltullstyrelsen. Det är denna instans,
vilken är direkt träffad av detta,
som bestämt avråder från den linje utskottet
nu följer. Jag tror att man måste
värdera de synpunkter den organisation
bar, vilken skall bekämpa smugg -

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23 7

Statsmonopol på tillverkning på tobaksvaror, m. m.

lingen längs vår hundramila kust bl. a.
på detta område — cigarretter är ju en
mycket lättsmugglad vara — högre än
partsorganisationernas uppfattningar,
och detta gäller även kontrollstyrelsen
som inte direkt har att ta hand
om detta problem. Den har andra mycket
viktigare uppgifter att sköta i detta
sammanhang men inte just denna detalj.
Därför tror jag inte man skall tillmäta
kontrollstyrelsens mening något
alldeles speciellt värde, utan detta bör
snarare gälla generaltullstyrelsen.

Vidare säger herr Magnusson i Borås,
när han inte har några argument i övrigt
för utskottets ställningstagande, att
utskottets ärade ordförande herr Ericsson
i Kinna i första kammaren har gått
på utskottets linje. Eftersom herr Ericsson
i Kinna är min gode vän och partikamrat
är det ju uppmuntrande att höra,
att endast hans uppfattning skulle
vara ett skäl att gå på utskottets förslag.
Jag tror nog inte att herr Magnusson
i Borås brukar tycka så i övriga
fall.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Herr Kärrlander påstår
att det inte finns några sakliga skäl för
utskottets linje. Jag vill bara åberopa,
att kontrollstyrelsen har sagt att det
enligt dess uppfattning inte spelar någon
roll för bekämpandet av smuggling
om man har kontrollstämpling eller
inte. Om man skall bekämpa smugglingen,
så måste det ske med andra,
effektiva åtgärder, och vi måste för
detta ändamål ha en gränsbevakning,
som effektivt förhindrar att det införs
varor i landet som inte är tullbehandlade
eller beskattade.

Om man nu vill göra importen av
tobaksvaror enklare, så varför inte pröva
det föreslagna systemet, som i varje
fall enligt sakkunniga instanser bör
kunna fungera. Jag ber att få vidhålla
mitt yrkande.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag måste säga att jag
är inte imponerad över att kontrollstyrelsen
har sagt att smuggling skall bekämpas
på annat sätt. Jag skulle ha
varit betydligt mera imponerad om det
uttalandet gjorts av en instans som skall
sköta bekämpandet av smugglingen.

Även om kontrollstämpling kan vara
av betydelse för bekämpandet av smuggling,
säger utskottet, bör dess värde i
detta hänseende inte överskattas. Sedan
tillägger utskottet, och det kan vara
värt att citera: »Andra bevaknings- och
kontrollåtgärder torde i första hand
böra tillgripas för att förhindra illegal
försäljning av obeskattade tobaksvaror.»
Vilka andra? Detta är ett yttrande utan
den ringaste täckning. Man skall absolut
inte använda kontrollstämpling, menar
utskottet, men visst skall man bevaka
att det inte smugglas. Det skall
man bevaka med andra åtgärder, men
med vilka andra åtgärder har inte utskottet
den ringaste aning om.

Litet längre ned heter det i utskottets
utlåtande: »Utskottet förutsätter även
att kontrollstyrelsen genom erforderliga
kontrollåtgärder inom handeln noga
följer utvecklingen på området.» Hur
skall kontrollstyrelsen kunna göra det
om stämplingen slopas? Då kommer alla
cigarretter att se likadana ut vare sig
de är insmugglade eller inkomna i riket
genom legala importörer. Det är just
däri problemet ligger, att man då inte
kan se vilka som har kommit genom
riktiga importörer och vilka som kommit
på smygvägar men sedan säljs i butiker,
kiosker eller på annat sätt. När
frestelserna till smuggling är så stora
som i fråga om denna vara, där förtjänsterna
på smuggling blir mycket
betydande, skulle det vara synnerligen
oklokt om kammaren följde utskottet
och inte gick på Kungl. Maj :ts linje i detta
fall.

Överläggningen var härmed slutad.

8 Nr 23 Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap framtida organisation och verksamhet
m. m.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen I) i motsvarande
del; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kärrlander begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
1) i utskottets betänkande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Oscar Carlsson m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 103 ja och 112 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen
1) av herr Oscar Carlsson m. fl. i motsvarande
del.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ G

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om stats -

monopol på tillverkning av tobaksvaror,
m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap
framtida organisation och
verksamhet m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riksnämndens för
ekonomisk försvarsberedskap framtida
organisation och verksamhet m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under tionde huvudtiteln (punkt
97) föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1961/62 såsom förslagsanslag beräkna
till Riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap: Avlöningar 1 352 000
kronor och till Riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap: Omkostnader
204 000 kronor.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 84, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
liandelsärenden för den 10 mars 1961,
föreslagit riksdagen att

I. godkänna det av departementschefen
i förberörda statsrådsprotokoll
framlagda förslaget till omorganisation
av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
till en överstyrelse för ekonomisk
försvarsberedskap samt de åtgärder
i övrigt, som i sammanhanget
föreslagits vidtagna;

II. bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet
med av departementschefen framlagda
förslag, dels fastställa personalförteckning
för överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap, dels ock vidtaga
ändringar i personalförteckningen
för statens biltrafiknämnd;

III. bemyndiga Kungl. Maj :t att i män
av behov föra ledigbliven ordinarie per -

Nr 23 9

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap framtida organisation och verk
samhet m. m.

sonal vid riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap på övergångsstat och
att i övrigt vidta de övergångsanordningar
som kunde bli erforderliga i anledning
av omorganisationen;

IV. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap,
att tillämpas under tiden 1 januari—30
juni 1962;

V. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap, att
tillämpas under tiden 1 juli—31 december
1961;

VI. å driftbudgeten under tionde huvudtiteln
för budgetåret 1961/62 anvisa

tm

a) överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 723 000 kronor;

b) överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
: Omkostnader ett förslagsanslag
av 87 000 kronor;

c) Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap:
Avlöningar ett för slagsanslag

av 744 000 kronor;

d) Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 90 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Gorthon (I: 592)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Ståhl och Bohman (11:715),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
dels avslå propositionen i vad densamma
avsåge ändringar i riksnämndens
nuvarande direktivrätt i förhållande-
till sidoordnade myndigheter samt
en överflyttning å annan myndighet av
nämndens nuvarande uppgifter beträffande
beredskapsplaneringen rörande
försäkringsväsendet samt på transportområdet,
dels ock i skrivelse till Kungl.
Maj :t med åberopande av vad i motionerna
anförts hemställa om förslag
snarast möjligt om förstärkning av riks -

nämndens organisation för transport-,
reglerings- och transportledningsplanering.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:592 och 11:715, såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna det av departementschefen
i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 10 mars 1961 framlagda
förslaget till omorganisation av riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap
till en överstyrelse för ekonomisk
försvarsberedskap samt de åtgärder i
övrigt, som departementschefen i sammanhanget
föreslagit vidtagna;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att, i enlighet
med i nämnda statsrådsprotokoll
framlagda förslag, dels fastställa personalförteckning
för överstyrelsen för
ekonomisk försvarsberedskap, dels ock
vidtaga ändringar i personalförteckningen
för statens biltrafiknämnd;

II. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att i mån av behov föra
ledigbliven ordinarie personal vid riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap
på övergångsstat och att i övrigt
vidtaga de övergångsanordningar, som
kunde bli erforderliga i anledning av
omorganisationen;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 592 och II: 715, såvitt
nu vore i fråga, godkänna följande
avlöningsstat för överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap, att tillämpas
under tiden 1 januari—30 juni 1962:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis		130 500
Arvoden och särskilda	er-
sättningar, bestämda	av
Kungl. Maj:t		8 700
Avlöningar till icke-ordina-
rie personal in. m.,	för-
slagsvis ...............		422 800

10 Nr 23 Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap framtida organisation och verksamhet
m. m.

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 149 900

5. Kompensation för höjda

folkpensionsavgifter, förslagsvis
................ 11100

Summa kronor 723 000

IV. att riksdagen måtte godkänna i
utskottets hemställan intagen avlöningsstat
för riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap, att tillämpas under
tiden 1 juli—31 december 1961;

V. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 592 och II: 715, såvitt nu
vore i fråga, för budgetåret 1961/62 under
tionde huvudtiteln anvisa till

a) Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 723 000 kronor;

b) överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 87 000 kronor;

VI. att riksdagen måtte för budgetåret
1961/62 under tionde huvudtiteln anvisa
till

a) Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 744 000 kronor;

b) Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 90 000 kronor;

VII. att motionerna I: 592 och II: 715,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Stähl, som ansett att utskottet bort tillstyrka
motionerna 1:592 och 11:715, i
vad de avsåge riksnämndens direktivrätt
samt transportplaneringen, och att
därför

dels utskottets yttrande i vissa delar
bort ha annan, i reservationen angiven
lydelse,

dels ock utskottets hemställan i nedan
angivna delar bort ha följande lydelse:

»I. att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall

till motionerna I: 592 och II: 715, såvitt
nu är i fråga,

a) med av utskottet föreslagna ändringar
godkänna det av departementschefen
i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 10 mars 1961 framlagda
förslaget till omorganisation av
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
till en överstyrelse för ekonomisk
försvarsberedskap samt de åtgärder
i övrigt, som departementschefen i
sammanhanget föreslagit vidtagna;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
iakttagande av vad utskottet anfört och
i övrigt i enlighet med i nämnda statsrådsprotokoll
framlagda förslag, fastställa
personalförteckning för överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap; III.

att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 592 och II: 715, såvitt
nu är i fråga, godkänna följande avlöningsstat
för överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap, att tillämpas
under tiden 1 januari—30 juni 1962:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie
tjänstemän, förslagsvis .... 130 500

2. Arvoden och särskilda er sättningar,

bestämda av
Kungl. Maj :t ............ 8 700

3. Avlöningar till icke-ordinarie
personal m. in., förslags vis

...................... 452 800

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 156 900

5. Kompensation för höjda

folkpensionsavgifter, förslagsvis
. 11 100

Summa kronor 760 000

V. att riksdagen må, i anledning av

Kungl. Maj-ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 592 och II: 715, såvitt
nu är i fråga, för budgetåret 1961/62 under
tionde huvudtiteln anvisa till
a) Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 760 000 kronor;

Onsdagen den 24 maj 19G1 fm. Nr 23 11

Riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap framtida organisation och verk
samhet m. m.

b) överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 90 000 kronor;

VII. att riksdagen må, med bifall till
motionerna I: 592 och II: 715, såvitt nu
är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag snarast möjligt
om förstärkning av överstyrelsens för
ekonomisk försvarsberedskap organisation
för transport-, reglerings- och

transportledningsplanering.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Bakom den reservation
som finns fogad vid detta statsutskottsutlåtande
ligger den uppfattningen, att
det förslag som regeringen har framlagt
till omorganisation av vår ekonomiska
försvarsberedskap är sakligt
olyckligt och innebär en sämre organisation
än den vi för närvarande har.
Det innebär en decentralisering, en
uppspaltning både av verksamheten och
av ansvaret för den mycket viktiga del
av krigsberedskapen som beredskapen
för transportväsendet utgör — jag skall
lämna de övriga, mindre frågorna åsido
i detta sammanhang och nu bara i korthet
beröra transportfrågorna.

I stället för att ansvaret som hittills
legat samlat hos ett enda verk, riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap,
delas detta ansvar enligt det föreliggande
förslaget upp på tre olika instanser,
järnvägsstyrelsen vad beträffar
järnvägstransporter, sjöf artsstyrelsen
vad beträffar sjötransporter och biltrafiknämnden
vad beträffar landsvägstransporter.
Samtidigt kommer tillsynen
över och ansvaret för det som
skall transporteras att ligga kvar hos
riksnämnden. För samordningen av
denna verksamhet, som självfallet måste
samordnas, inrättas ett slags kommitté
på kansliliusplan, om jag får uttrycka
mig på det sättet, som skall bli en över -

vakningsinstans med enligt skissen hittills
tämligen diffusa uppgifter.

För min del har jag den uppfattningen,
att denna del av försvarsberedskapen
är oerhört väsentlig för den händelse
vi skulle komma i ett beredskapseller
krigsläge. All erfarenhet från beredskapsplanläggning
säger väl, att dessa
uppgifter så långt möjligt skall centraliseras
till ett organ som verkligen
känner sig ha ansvaret för det hela. Därvidlag
kan man svårligen skilja ut å
ena sidan uppgiften att ha överblick
över vad som hastigt skall transporteras
— undanförsel i krig, utflyttning av
människor, framforsling av militära förband,
transport i stor skala av livsförnödenheter
o. s. v. — från uppgiften att
sörja för att den blodcirkulation i landet
som transportväsendet utgör även
i en så pressad situation verkligen
fungerar.

Betänkligheter av exakt den typ jag
här har utvecklat framfördes vid remissbehandlingen
av praktiskt taget samtliga
tillfrågade organ inom näringslivet,
vilka ställde sig mycket betänksamma
och frågande inför den anordning som
här föreslagits. Jag tror att de gjort det
med allt fog.

Mot den transportplanläggning som
riksnämnden hittills har burit ansvaret
för har det invänts — och detta är säkerligen
en av anledningarna till att
denna proposition har framlagts — att
den planläggningen inte har kunnat genomföras
på det sätt och i den utsträckning
som hade varit önskvärt för att
inte säga nödvändigt. Dessa invändningar
torde ha fog. Jag skall inte diskutera
orsaken, men det är ändå ett
faktum, att man under flera år begärt
anslag för att snabbare kunna forcera
denna del av planläggningsarbetet men
att anslag inte i tillräcklig mån ställts
till förfogande för ändamålet. Anmärkningarna
förefaller mig emellertid inte
vara skäl att nu slå sönder den organisation
vi har och införa något helt nytt.

12 Nr 23 Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap framtida organisation och verksamhet
m. m.

Man skulle behöva ytterligare pröva sig
fram på detta område. Inte minst med
hänsyn till de personfrågor, som nu
står inför sin lösning, vore det riktigare
och ändamålsenligare att inte
nu genomföra denna förändring utan i
varje fall låta den anstå något eller
kanske några år.

Därtill kommer, herr talman, att den
sittande totalförsvarsutredningen av allt
att döma och enligt direktiven skall
syssla även med dessa spörsmål. Den
måste angripa dessa frågor i en ganska
nära framtid. I stället för att avvakta
resultatet av den utredningen har departementschefen
brutit ut denna del
och framlagt detta förslag till omorganisation.
Enligt min mening är
detta olyckligt. Denna omständighet
liksom de aktuella personalfrågorna talar
för att man i stället borde ha skjutit
på hela detta ärende, till dess den
sittande försvarsledningsutredningen
framlagt sitt förslag i denna del.

Herr talman! Då det sannolikt inte
är mycket att göra åt denna sak, skall
jag fatta mig kort. Inom utskottet har
man gjort en kompromiss, och jämfört
med propositionen innebär utskottets
skrivning en obestridlig förbättring; det
vill jag utan vidare erkänna. Men utskottsförslaget
omfattar inte hela organisationen.
Det innebär dock att vi
inte kan gå tillbaka till en rimligare och
mera centraliserad ordning, om erfarenheten
skulle visa att man här är inne
på fel väg, vilket jag för min del tror.
Därför har jag inte kunna ansluta mig
till utskottsmajoritetens skrivning. Jag
anser att man bör avvakta den utredning
som pågår rörande organisationen
och de aktuella personalfrågorna, och
först sedan vi har klar sikt över hela
fältet bör man handla. Detta är också
innebörden i reservationen.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Bohman
(h).

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Man borde haft anledning
vänta sig att herr Ståhl skulle hälsa
utskottets förslag med tillfredsställelse,
eftersom det ju innebär en decentralisering
av riksnämndens arbetsuppgifter.
Jag har nämligen svårt att tänka mig
herr Ståhl som talesman för en centralisering.
Det sammanfaller ju inte med
hans allmänna politiska inställning.

När herr Ståhl säger att det föreliggande
förslaget innebär en försämring,
så är detta knappast riktigt. Inom utskottet
har vi närmast ansett, att förslaget
ligger i linje med tiden och att
det finns goda förutsättningar för att
det skall leda till ett resultat som riksnämnden
av olika anledningar inte har
lyckats nå under de senaste åren. Jag
tänker då närmast på transportplaneringen,
som inte har fått den inriktning,
som ur olika synpunkter varit önskvärd.
Utskottsmajoriteten hävdar att förslaget
kommer att leda till goda resultat beträffande
transportplaneringen, vilken
innefattar spörsmål som måste ha prioritet
när det gäller vår beredskap.

Centraliseringsprincipen kommer i
övrigt att bibehållas i hela beredskapsarbetet.
Sålunda skall riksnämnden alltjämt
vara ett centralt organ inom det
ekonomiska försvaret med uppgift att
bl. a. verka för samordningen och handha
sådana beredskapsuppgifter som av
olika skäl inte kan decentraliseras. Man
har också strävat efter en klarare ansvarsfördelning
i förhållandet mellan de
beredskapsplanerande myndigheterna
och de centrala organen.

Herr Ståhl berörde ju närmast transportområdet,
och där skall man skilja
mellan å ena sidan planeringen av vad
vi kallar transportregleringen och å
andra sidan själva transportledningen.
Med transportreglering förstås den verksamhet,
som skall skötas av den av herr
Ståhl nämnda kommittén för att de totala
transportbehoven skall kunna avvägas
mot de tillgängliga totala transport -

Onsdagen den 24 mai 1961 fm. Nr 23 13

Riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap framtida organisation och verksamhet
m. m.

resurserna. Inte minst det tekniska samordnandet
av våra transporter i händelse
av krig kommer då in i bilden. Transportledningsplaneringen
är, som departementschefen
har framhållit, delvis decentraliserad
till järnvägsstyrelsen och
luftfartsstyrelsen, under det att riksnämnden
hittills haft ansvaret för landsvägstrafiken
och sjötransporterna. Och
det är här en ändring anses önskvärd,
i det att ansvaret för denna senare del
bör överflyttas till statens biltrafiknämnd
och till sjöfartsstyrelsen.

Som jag sade förut, har transportregleringsplaneringen
varit riksnämndens
uppgift. Denna uppgift har av olika anledningar
icke lösts på ett tillfredsställande
sätt, och därför är det nu departementschefens
och även utskottets mening
att uppgiften bör överföras till
ett annat organ. Det är den centrala
civila transportkommittén som skall få
till uppgift att samordna transportregleringsplaneringen.
I kommittén skail
ingå företrädare för olika myndigheter
representerande olika trafikmedel, inte
minst järnvägs-, luftfarts- och sjöfartsstyrelserna
samt biltrafiknämnden.
Kommittén skall också förstärkas med
representanter för civilförsvarsstyrelsen,
riksnämnden och jordbruksnämnden.
Det bör särskilt understrykas, att
denna kommitté skall arbeta på sedvanligt
sätt. Den kommer alltså att tillsättas
av kommunikationsdepartementet och
skall ha en av Kungl. Maj:t förordnad
ordförande som ledare. Resultatet av de
uppgifter, som kommittén handlagt enligt
de direktiv som kommer att meddelas,
skall redovisas för Kungl. Maj it,
som har att fastställa de förslag som
kan komma att framläggas och därefter
ge anvisningar om den successiva anpassningen.

Mun har nu ansett att det förhållande
som varit rådande under alltför lång tid
inte kan få fortsätta, utan en annan
ordning måste komma till stånd. Med
denna nya ordning avses just de upp -

gifter som nämnda centralkommitté
skall få, nämligen att handlägga det som
sammanfaller med transportplaneringen.

Med det anförda och utan att närmare
försöka fördjupa mig i utskottets
förslag ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till detsamma.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! I anledning av herr
Mellqvists anförande vill jag bara tilllägga
en synpunkt som jag inte framförde
i mitt förra anförande, nämligen
att det ändå är ganska anmärkningsvärt
att, medan riksdagen för några
få dagar sedan antog ett förslag från
försvarsdepartementet om en mycket
stark centralisering av den militära ledningen,
så vill man här gå precis motsatt
väg och decentralisera, genom att
sprida ut på olika instanser det ansvar
och de uppgifter som sammanhänger
med speciellt transportberedskapen.
Att regeringen föreslagit två så helt
disparata åtgärder är ganska märkligt.

Herr Mellqvists beskrivning av ifrågavarande
kommittés uppgifter bestyrker
i hög grad det som jag tillät mig
yttra på denna punkt, nämligen att uppgifterna
är diffust skisserade. Man får
ingen klarare uppfattning om vad denna
kommitté skall göra och vilket ansvar
den skall ha genom den kommentar
som herr Mellqvist gjorde. Jag kom
att tänka på det gamla ordspråket, att
när hin onde vill att ingenting skall
ske, tillsätter han en kommitté. Men på
detta område behöver någonting ske
och det i allra högsta grad.

Herr MELLQVIST (s):

Ilerr talman! Herr Ståhl talar om att
ingenting sker. Men det är just det förhållandet,
att en eftersläpning skett under
de senaste åren, som gör att Kungl.
Maj:t framlagt detta förslag. Det iir här
inte fråga om några disparata åtgärder,
utan Kungl. Maj:ts förslag avser
att få till stånd en lösning av dessa be -

14 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Bidrag till musikkonservatoriet i Göteborg

redskapsproblem, som så intimt sammanfaller
med annan beredskap.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. /, 111 och V

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen av herr Ståhl
i motsvarande delar; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. II, IV och VI

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. VII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen av herr Ståhl
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående försöksverksamheten
med nioårig enlietsskola m. m.
jämte i ämnet väckta motioner, och

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisationsfrågor
inom skolväsendet m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk
verksamhet samt till högre
konstnärlig utbildning

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
121, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om vissa anslag för budgetåret
1961/62 under åttonde huvudtiteln
till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk
verksamhet samt till högre

konstnärlig utbildning, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Bidrag till musikkonservatoriet i Göteborg Sedan

punkten föredragits anförde

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag vill endast med
några ord motivera min blanka reservation
vid denna punkt.

Det gäller en avstyrkt motion, vari
begärts ett med 70 000 kronor förhöjt
anslag till musikkonservatoriet i Göteborg.
Riksdagen har tidigare hjälpt och
stött musikkonservatoriet genom att bifalla
en motion med yrkande om höjt
anslag.

Under föregående år har konservatoriet
inordnats under bestämmelserna
för högskolor, så att eleverna fått möjlighet
att söka såväl naturastipendier
som statliga räntefria lån. Det gör att
musikkonservatoriets verksamhet har
stabiliserats, vilket ju är mycket tacknämligt.
Men som utskottet framhåller
har musikkonservatoriet trots detta svåra
ekonomiska problem att kämpa med,
vilket — säger också utskottet — går ut
över lärarna i det att de inte kan få
löner på samma nivå som deras kolleger
på andra håll.

Musikkonservatoriet har också mycket
dåliga lokaler. Man har sökt skapa
en byggnadsfond, men den är ytterst
blygsam och måste utökas för att det
över huvud taget skall gå att få ändamålsenliga
lokaler.

Trots dessa svårigheter har konservatoriet
kunnat uppvisa goda resultat. Eleverna
därifrån har väl hävdat sig dels
när det gällt att söka in vid musikhögskolan
— den förberedande undervisningen
— dels när det gällt att som

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23 15

Vissa anslag till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet

privatister avlägga examen vid musikhögskolan,
såväl delexamen som slutexamen.

Som styrelsen för kungl. musikaliska
akademien framhållit måste arbetet bäras
upp av entusiasm och offervilja, då
man trots de rådande svårigheterna
kunnat få dessa utomordentliga resultat.
Det är naturligtvis ytterst förnämligt,
att lärarna är besjälade av entusiasm
och offervilja och vill få fram
eleverna. Men, herr talman, man skall
inte ockra på entusiasm och offervilja.
Staten måste här göra sitt och träda
in ekonomiskt, så att verksamheten kan
byggas ut och utvecklas vidare.

Denna undervisning fyller ett stort
behov. Jag tror inte det är obekant för
kammarens ledamöter hur svårt det är
att få utbildade musiklärare — många
gånger får man anställa outbildade krafter.
Det är inte en fråga som är angelägen
enbart för Göteborg. Den är angelägen
för Västsverige — ja, jag skulle
vilja säga, att den är angelägen för landet
i dess helhet.

Det råder inte brist på kvalificerade
sökande, utan många har tvärtom måst
avvisas på grund av platsbrist. När de
sökande år efter år inte kommer in
tröttnar de självfallet så småningom och
söker sig till andra områden.

Utskottet har presterat en välvillig
skrivning, men jag anser att skrivningen
är försiktig i överkant. Man vågar inte
klart hos Kungl. Maj:t beställa en höjning
av anslaget, utan man säger att
det är önskvärt att frågan till nästa
år tas upp av departementet. Jag vill
vädja till ecklesiastikministern att han
verkligen ser till att musikkonservatoriet
i Göteborg får det ekonomiska stöd
som det så väl behöver. Det gäller dock
här en viktig kulturfråga, och riksdagen
har ju tidigare fastslagit, att musikundervisningen
är av mycket stor betydelse.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande utan har bara velat framföra
dessa synpunkter.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8

Vissa anslag till stöd åt konstnärlig, litterär
och musikalisk verksamhet

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under åttonde huvudtiteln (punkten
5 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
för den 3 januari 1961) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till Stöd åt
konstnärlig, litterär och musikalisk
verksamhet för budgetåret 1961/62 beräkna
ett anslag av 2 017 000 kronor.

I samband härmed hade till behandling
av utskottet hänvisats bland annat
följande motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Källqvist m. fl. (1:315) och den
andra inom andra kammaren av herr
Rljdén m. fl. (II: 314), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta 1. att
staten skall vid utförandet av offentliga
byggnader avsätta en procent av byggkostnaderna
för konstnärlig utsmyckning
samt 2. öka det i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln äskade
anslaget till stöd åt »konstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet»
med 200 000 kronor, så att anslaget för
budgetåret 1961/62 uppräknades till
2 217 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Schött (I: 424) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Björkman och Turesson (II: 465),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att av varje låntagare skulle vid
landsbibliotek, statsunderstödda folkbibliotek
samt skolbibliotek från den 1
januari 1962 uttagas en avgift av två
kronor per vuxen låntagare och 50 öre
av barn och skolungdom för ett obegränsat
antal boklån under ett år;

16 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fin.

Vissa anslag till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet

dels ock en inom andra kammaren
av herr Johansson i Stockholm väckt
motion (11:375).

Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 56, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 17 februari
1961, föreslagit riksdagen att för budgetåret
1961/62 under åttonde huvudtiteln
anvisa

till Statens konstråd ett anslag av
20 000 kronor,

till Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader ett reservationsanslag av
400 000 kronor,

till Stipendier åt utövande konstnärer
ett reservationsanslag av 230 000
kronor,

till Ersättning åt författare m. fl. för
utlåning av deras verk genom bibliotek
ett förslagsanslag av 1 180 000 kronor,
till Stipendier åt utövande tonsättare
ett reservationsanslag av 230 000
kronor.

I samband med propositionen nr 56
hade utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källqvist m. fl. (I: 564) och den andra
inom andra kammaren av herrar Rydén
och Nyberg (II: 678), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte

1. besluta att staten vid utförandet av
offentliga byggnader skall avsätta en
procent av byggkostnaderna för konstnärlig
utsmyckning, samt

2. för budgetåret 1961/62 under åttonde
huvudtiteln anvisa

till Statens konstråd ett anslag av
20 000 kronor,

till Stipendier åt utövande konstnärer
ett reservationsanslag av 230 000
kronor,

till Ersättning åt författare m. fl. för
utlåning av deras verk genom bibliotek
ett förslagsanslag av 1 507 000 kronor,
till Stipendier åt utövande tonsättare
ett reservationsanslag av 230 000 kronor,

till Stipendier åt andra konstnärer ett
reservationsanslag av 150 000 kronor,
till Ersättning åt svenska tonsättare
för beställningsarbeten ett anslag av
40 000 kronor,

till Ersättning åt svenska dramatiker
för beställningsarbeten ett anslag av
40 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (1:565) och den andra
inom andra kammaren av herr Björkman
och fröken Wetterström (11:677),
i vilka, under hänvisning jämväl till de
i det föregående redovisade motionerna
1:424 och 11:465, hemställts, att
riksdagen måtte för budgetåret 1961/62
under åttonde huvudtiteln anvisa

till Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader ett reservationsanslag av
600 000 kronor,

till Stipendier åt utövande konstnärer
ett reservationsanslag av 400 000
kronor,

till Ersättning åt författare m. fl. för
utlåning av deras verk genom bibliotek
ett förslagsanslag av 1 640 000 kronor,
till Stipendier åt utövande tonsättare
ett reservationsanslag av 400 000 kronor; dels

ock en inom andra kammaren av
herr Johansson i Stockholm m. fl. väckt
motion (11:679).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Statens
konstråd för budgetåret 1961/62 anvisa
ett anslag av 20 000 kronor;

II. att motionerna 1:315 och 11:314
samt I: 564 och II: 678, sistnämnda båda
motioner i vad de avsåge tillämpning
av den s. k. enprocentregeln vid konstnärlig
utsmyckning av offentliga byggnader,
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:565 och 11:677, i vad
de avsåge medelstilldelningen till konstnärlig
utsmyckning av statliga byggnader,
till Konstnärlig utsmyckning av
statliga byggnader för budgetåret

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

17

Vissa anslag till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet

1961/62 anvisa ett reservationsanslag av
400 000 kronor;

IV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:565 och 11:677, i
vad de avsåge medelstilldelningen till
stipendier åt utövande konstnärer, till
Stipendier åt utövande konstnärer för
budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 230 000 kronor;

V. att motionerna 1:424 och 11:465
icke måtte av riksdagen bifallas;

VI. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 564 och II: 678 samt
1:565 och 11:677, samtliga motioner i
vad de avsåge medelstilldelningen till
ersättning åt författare m. fl., till Ersättning
åt författare in. fl. för utlåning av
deras verk genom bibliotek för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
1 180 000 kronor;

VII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:565 och 11:677, i
vad de avsåge medelstilldelningen till
stipendier åt utövande tonsättare, till
Stipendier åt utövande tonsättare för
budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 230 000 kronor;

VIII. att motionerna 1:564 och
11:678, i vad de avsåge ett särskilt reservationsanslag
till stipendier åt andra
konstnärer, icke måtte av riksdagen bifallas; IX.

att motionerna I: 564 och II: 678,
i vad de avsåge ett särskilt anslag till ersättning
åt svenska tonsättare för beställningsarbeten,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

X. att motionerna 1:564 och 11:678,

1 vad de avsåge ett särskilt anslag till
ersättning åt svenska dramatiker för beställningsarbeten,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

XI. att motionen 11:375 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

XII. att motionen 11:679 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar

2 — Andra kammarens

Anders Johansson och Edström samt
fröken Elmén, vilka ansett att utskottets
hemställan i nedan angivna delar bort
ha följande lydelse:

»II. att riksdagen må, i anledning av
motionerna I: 315 och II: 314 samt
I: 564 och II: 678, sistnämnda båda motioner
i vad de avse tillämpning av den
s. k. enprocentregeln, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om förslag till
nästa års riksdag om tillämpning av
nämnda regel;

VI. att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:564 och 11:678 ävensom
med avslag å motionerna 1:565 och
11: 677, samtliga motioner i vad de
avse medelstilldelningen till ersättning
åt författare m. fl., till Ersättning åt
författare m. fl. för utlåning av deras
verk genom bibliotek för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
1 507 000 kronor;

VIII. att riksdagen må, med bifall till
motionerna I: 564 och II: 678, såvitt här
är i fråga, till Stipendier åt andra konstnärer
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
reservationsanslag av 150 000 kronor;

IX. att riksdagen må, med bifall till
motionerna I: 564 och II: 678, såvitt här
är i fråga, till Ersättning åt svenska
tonsättare för beställningsarbeten för
budgetåret 1961/62 anvisa ett anslag av
40 000 kronor;

X. att riksdagen må, med bifall till
motionerna I: 564 och II: 678, såvitt här
är i fråga, till Ersättning åt svenska dramatiker
för beställningsarbeten för budgetåret
1961/62 anvisa ett anslag av
40 000 kronor;»

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

RYDÉN (fp):

Herr talman! Det har under de senare
åren förts en livlig debatt både på regeringshåll
och bland olika kulturarbetare
vid konferenser, i föredrag och
framför allt i pressen angående en före -

protokotl 1901. Nr 23

18 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Vissa anslag till stöd åt konstnärlig,

stående upprustning av vårt utarmade
kulturliv. Inte minst ecklesiastikministern
har vid skilda tillfällen utlovat
ökat stöd åt kulturellt uppbyggnadsarbete.
Även statsministern har givit
liknande signaler. Det är mot bakgrund
av denna debatt som ecklesiastikministern
har framlagt sin nya kulturbudget,
som penningmässigt innebär en
ökning av stödet åt konstnärlig, litterär
och musikalisk verksamhet från
1 416 400 kronor för innevarande budgetår
till 2 060 000 kronor för nästa budgetår.

Denna ökning bör naturligtvis tacksamt
noteras, men nog är den i knappaste
laget. Det värdefullaste i förslaget
kanske är det resonemang, som statsrådet
Edenman för angående behovet
av en ökad kulturkonsumtion i vårt
land och angående kulturvärdenas betydelse
för människorna. Men, herr
statsråd, varför har Ni inte dragit mer
långtgående konsekvenser av Era resonemang?
Statsrådet har sammanfattat
sitt konkreta program för kulturlivets
stimulerande i tre punkter. Jag
vill gärna understryka det principiellt
riktiga i detta trepunktsprogram, som
innebär för det första stöd i skilda former
åt dem som utbildar sig för konstnärliga
yrken, för det andra förstärkt
stöd genom fler stipendier, främst arbetsstipendier,
åt utövare av konstnärliga
yrken, och för det tredje insatser
för att öka den offentliga konsumtionen
av konst av olika slag, alltså genom
inköp och beställningar. Statsrådet
framhåller också betydelsen av att
initiativ tas för en ökad estetisk fostran
i skolan.

Detta program kan utan vidare accepteras,
men jag anser att det bör förverkligas
snabbare än vad statsrådet föreslår.
Jag tror att hans etapptänkande
inte står i samklang med det skriande
behovet av snart och större stöd. Vi har
ju ett utmärkt budgetläge, och det är
inte fråga om några enorma belopp.
Det är däremot angeläget att vi just nu

litterär och musikalisk verksamhet

sätter in ett effektivt stöd. Får jag t. ex.
fråga herr statsrådet varför han enbart
talar om att senare återkomma med förslag
om stipendier till olika fria konstnärsyrken,
sådana som koreografer,
filmskapare, regissörer, skådespelare,
konsthantverkare m. fl., när man redan
nu borde kunna pröva sig fram genom
ett relativt blygsamt stipendiesystem. I
motion nr II: 678 och en liknande motion
i första kammaren har vi föreslagit
150 000 kronor till att börja med
för sådana stipendier.

Likaså är det av den allra största vikt
att vi redan nu ser till att det blir fler
beställningsarbeten för dramatiker och
tonsättare. För dramatikerna skulle det
också kunna tänkas att dessa pengar
delvis utbetalades som tryckningsbidrag
eller uppförandebidrag så att dramatikerna
kunde få kritik och värderas
av allmänheten och på så sätt bli uppmärksammade.
I vår motion har vi föreslagit
40 000 kronor till sådana beställningsarbeten
från dramatiker och
lika mycket till beställningsarbeten från
tonsättare.

Vi motionärer anser också att man
redan nu borde kunna öka den s. k.
författarpenningen, som utgår via biblioteken
vid utlåning av författarnas
verk. Författarföreningen har ju i flera
år hävdat behovet av en höjning av
författarpenningen, och statsrådet vet
ju hur pass litet t. ex. unga debuterande
författare får ut. Fallet Åke Wassing,
som särskilt uppmärksammades förra
året, har jag ännu inte hört fått någon
lösning. Redan nu bör vi kunna göra
en första höjning av författarpenningen
från tre till fyra öre per lån. Det är
en kompromiss för detta år som vi anser
bör följas av en ytterligare höjning
nästa år. På detta sätt skulle författarna
jämte översättarna erhålla 1 507 000 kronor
i statligt stöd i stället för 1 180 000,
som föreslagits av ecklesiastikministern.

Därefter kommer jag till det allra
betydelsefullaste för de bildande konstnärerna.
Från olika håll har starkt be -

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23 19

Vissa anslag till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet

tonats att konstnärerna bör beredas
bättre försörjning genom att få göra
arbetsinsatser i det egna yrket åt staten.
Därför har vi i motion nr 11:678
och nr 1: 564 velat aktualisera Arthur
Engbergs enprocentregel från år 1937
i fråga om utsmyckningen av offentliga
byggnader. Vi har gjort detta därför
att vi tror att det fordras jämförelsevis
stora belopp för att det skall kunna bli
tal om något ökat stöd åt konstnärerna.
Givetvis är vi motionärer medvetna om
att enprocentregeln icke är en Salomos
sten, men det är ju ingalunda ett
anslag på 400 000 kronor till konstnärlig
utsmyckning av offentliga byggnader
heller. Båda principerna innebär
en viss grad av godtycke, men enprocentregeln
har dock ett samband med
byggnadskostnaderna. Arthur Engberg
hade otvivelaktigt rätt när han framhöll
att det icke torde kunna bestridas
att i allmänhet ett alltför snävt utrymme
bereds åt de rent estetiska synpunkterna
vid planerandet av offentliga
byggnader. Sparsamhetsviljan hade i
alltför hög grad undanträngt skönhetskraven.
Det vore heller ingalunda avsikten
att man utan urskillning skulle
smycka allt som byggs i statlig regi.
Det är klart utsagt, att man skall utesluta
vissa slag av byggnader som inte
har något behov av konst, t. ex. förråd
och andra liknande byggnader av enkel
beskaffenhet. Arthur Engberg hade säkerligen
också rätt när han ansåg att
frågan om offentliga byggnaders prydande
med konst så starkt negligerats
därför att man vanemässigt vid de förberedande
arbetena för ett byggnadsföretag
icke räknar med någon plats
för konsten. Utan tvekan kan man bäst
råda bot härpå genom att aktualisera
enprocentrcgeln.

Statsutskottet har avstyrkt vårt förslag
om enprocentregeln med den motiveringen
att det kommit till den uppfattningen
att en successiv höjning av
det nuvarande anslaget för ändamålet
iir att föredra framför en återgång till

enprocentregeln. Men samma statsutskott
sade något annat i sitt utlåtande
nr 53 för några veckor sedan. I en motion
av herr Kellgren in. fl. i denna
kammare hade begärts att det skulle
föreslås tillägg till belåningsvärdena
för bostadshus i och för konstnärlig
utsmyckning av bostadsområden på intill
en procent av den för belåningen
godtagbara produktionskostnaden. Då
skrev statsutskottet att det fann motionens
syfte beaktansvärt och att »det
synes riktigt, att kostnader för konstnärlig
utsmyckning inom rimliga gränser
beaktas vid bestämmandet av de belåningsvärden
som ligger till grund för
statliga lån». Utskottet tilläde: »Där
ifrågavarande kostnader inte ryms inom
nu gällande belåningsvärden synes det
utskottet skäligt att på sätt motionärerna
föreslår medge en viss höjning av
dessa värden.» Det finns inte ett ord
om att sambandet mellan produktionskostnaderna
och utsmyckningen skulle
vara olämpligt liksom att enprocentregeln
över huvud taget skulle vara det.
Nog anser jag att utskottet handlat fullt
riktigt i sitt utlåtande nr 53, men samtidigt
har jag svårt att inse hur utskottet
nu några veckor senare kan så fullständigt
ha ändrat uppfattning när det
gäller principerna för utsmyckning av
statens egna byggnader. Kanske någon
av statsutskottets ärade ledamöter vill
lämna en förklaring till detta fenomen.

Jag bär här hävdat att man måste
verkställa den kulturella upprustningen
snabbare och i ökad grad penningmässigt
i jämförelse med vad departementschefen
föreslår. Ändå kan ingen
påstå att konstlivet och kulturarbetarna
härigenom skulle få åtnjuta några sensationella
ökningar. Det är i realiteten
så pass blygsamma uppskrivningar av
stödet att ingen behöver befara någon
konstlivets övermättnad efter alla dessa
ytterst magra år.

Vi motionärer vill alltså ha snabbare
åtgärder till stöd åt kulturlivet,
eftersom det verkligen råder bekvm -

20 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 19G1 fm.

Vissa anslag till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet

mersamma förhållanden för landets kulturarbetare.
Det finns t. ex. enligt en
uppgift som har lämnats från sakkunnigt
håll inte en enda tonsättare i vårt
land som kan livnära sig enbart på sitt
tonsättarskap. Det finns omkring ett
dussin författare som helt kan klara
sig på sitt författarskap. Det finns visserligen
ett större antal målare och
skulptörer som kan dra sig fram drägligt
på sitt måleri och skulpterande,
men mer än 80 procent av landets
utövande konstnärer lever under mycket
betryckta ekonomiska förhållanden,
långt under genomsnittet för industriarbetare.
Mer än hälften lär ha inkomster
under 5 000 kronor.

Men hur går detta ihop? Konstnärerna
måste ju leva. Jo, sade en känd
konstnär, vi klarar oss mest tack vare
de duktiga och arbetsamma hustrurna.
Han sade ordagrant: »Med friska och
starka hustrur, som pysslas om av
konstnärerna på bästa sätt, så att de
kan arbeta och bidra till uppehället
och ge konstnärerna arbetsmöjligheter
och arbetsro, kan konstnärerna dra sig
fram.» Nog borde det väl vara en hederssak
för oss alla att tillse att vi får
en annan tingens ordning till stånd
snarast. Vårt land har råd till och behov
av att se till att konstnärer, författare
och tonsättare får drägligare
arbetsförhållanden. Vi bör besinna vad
Arthur Engberg sade: »Konstnärskårens
misär kan eljest även bliva konstens.»

Låt mig också ställa en annan fråga
till ecklesiastikministern! Hur går det
med alla utredningar som verkställts
på olika kulturella områden? 1947 års
musikutredning framlade sitt förslag
rörande musiklivet i vårt land 1954.
1948 års konstutredning kom med sitt
betänkande 1956. Likaså har en kommitté
utrett teaterverksamheten på
landsbygden, och 1955 presenterades en
utredning om riktlinjer och former för
fördelningen av lotterimedel. Skulle inte
alla dessa utredningar ha kunnat vinna
litet mer beaktande vid uppgöran -

det av ecklesiastikministerns kulturprogram? Med

hänsyn till vad den sistnämnda
utredningen föreslog kan jag inte underlåta
att säga några ord om den irrationella
uppdelningen av kulturfrågorna
på ett flertal departement. Det måste
vara en ur kulturlivets synpunkt högst
beklaglig sak. Nu handhar handelsdepartementet
lotterimedlen och deras fördelning.
Det är de stora pengarna som
går den vägen. Ecklesiastikdepartementet
har hand om det stöd åt kulturen
som vi i dag behandlar. Det är alltså
stipendier, författarpenningen och den
konstnärliga utsmyckningen av offentliga
byggnader samt tonkonstens främjande.
Kommunikationsdepartementet
sysslar med radio och TV samt handlägger
byggnadsstyrelsens ärenden. Nu
kommer tydligen även socialdepartementet
in i bilden, eftersom bostadsstyrelsen,
som handlägger belåningsärendena
vid bostadsbyggandet, sorterar
under socialdepartementet. Det
finns ju riksdagsbeslut på att man bör
öka belåningsvärdena i och för konstnärlig
utsmyckning av bostadsområdena.

En större enhetlighet i organisationen
och administrerandet av alla åtgärder
i samband med vårt kulturella
liv är en nåd att stilla bedja om. Borde
ändå inte ecklesiastikdepartementet ensamt
vara bäst utrustat för att effektivast
kunna syssla med allt detta?
Skulle inte ecklesiastikministern kunna
framlägga ett förslag härom redan till
nästa års riksdag? Jag tror att detta
skulle hälsas med stor tillfredsställelse
i de läger där man har intresse för dessa
frågor.

Allra sist ber jag att få hänvisa till
vad 1948 års utredning om en statens
kulturfond skrev angående det allmännas
ansvar för stödet åt kulturlivet i
dagens samhälle. Det heter på sidan 62:
»Vid behandlingen av frågor om anvisande
av medel för kulturella ändamål
saknas den pådrivande kraft som

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23 21

Vissa anslag till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet

skulle ha varit verksam om det gällt
ett av stora medborgargrupper framfört
krav. Initiativet måste i detta fall förutsättas
komma från regering och riksdag
samt från relativt begränsade kulturintresserade
kretsar, eftersom det är
fråga om att tillgodose behovet hos individer
som i stor utsträckning inte är
kulturmedvetna. Den tacksamma uppgiften
härvidlag är givetvis att försöka
vinna ungdomen för konsten innan sinnena
stelnat i den avvisande attityd
som den inom konstens domäner obevandrade
ofta intar. Därför bör redan
skolungdomen beredas tillfälle att se
god teater och film, höra god musik
och besöka utställningar av god konst.
Man bör även, och detta gäller särskilt
musik och teater, ge ungdomen rikliga
möjligheter till konstupplevelse i aktiva
former.»

Jag tror, att den konstpedagogiska
verksamheten måste bedrivas redan i
den nya enhetsskola som nu utformas.
Jag ber att ytterligare få citera samma
utredning som säger: »Konstens rikedomar
ligger färdiga att spridas till
alla delar av vårt land och till alla
grupper av dess befolkning. Begåvning,
yrkesskicklighet och verksamhetslust
finns hos konstens utövare, men den
ekonomiska grunden för en vidgad insats
från deras sida måste tillhandahållas
av samhället.»

Herr talman! Jag ber med detta anförande
att särskilt få rikta uppmärksamheten
på den reservation som iir
fogad till statsutskottets utlåtande nr
121 av herrar Anders Johansson och
Edström samt fröken Elmén och som
går ut på en ökning av de olika anslagen
till kulturstödjande ändamål i den
riktning vi motionärer har föreslagit.

I detta anförande instämde fröken
Elmén (fp).

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Herr Rydén har här i
själva verket presterat inledningen till
eu stor kulturdebatt, som vi i nuvarande

brådska kanske inte har tid till. Det är
att beklaga, ty det är väsentliga synpunkter
som här har anlagts på hela
frågan om stödet åt den litterära, konstnärliga
och musikaliska verksamheten.
De är av sådan vikt att de kunde förtjäna
att ytterligare understrykas och
analyseras.

För något år sedan inlämnade samarbetsnämnden
för de litterära och
konstnärliga yrkesutövarnas sammanslutningar
en 24-punktslista till regeringen,
en lista som innehöll ett helt
kulturprogram då det gällde statens insatser.
Jag lyssnade till herr Rydén och
fann, att hans synpunkter i stort sett
var desamma som de vilka den gången
presenterades för regeringen. Eftersom
jag till stor del var ansvarig för denna
lista, kan jag utan vidare i stort ansluta
mig till herr Rydéns program. Jag har
samma önskan som lian om att upprustningen
på detta område skall forceras
och att anslagen, som ställes till
förfogande, skall bli större.

Jag vill gärna understryka att författare,
konstnärer och tonsättare, som
vi alltid har haft i detta land men som
först under de senaste hundra åren
kunnat uppträda som fria yrkesutövare,
har det svårt och egentligen alltid har
haft det svårt. Själva denna yrkesverksamhet
har varit och är ekonomiskt
vansklig. Den har ägt rum under den
kapitalistiska konkurrensens hårda villkor.
Den, som inte har kunnat väcka
uppmärksamhet för sina konstnärliga
produkter, har varit dömd att försvinna
ifrån marknaden. Inkomsterna har varit
låga, och det gäller också för konstutövare
med namn och rykte. Inkomsterna
har dessutom varit osäkra, beroende
som de varit av förläggarnas beredvillighet
att satsa kapital, av kritikernas
omdömen och av köparnas varierande
intressen. Speciellt besvärligt
bär de konstutövare haft, som varit
banbrytarc för något nytt och som haft
svårt att vinna förståelse hos allmänheten.

22 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Vissa anslag till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet

Den fråga som vi för dagen måste
ställa oss är om vi i välfärdssamhället
har råd att hålla oss med kvalificerade
författare, konstnärer och tonsättare.
Om frågan besvaras jakande, måste konsekvensen
bli, att samhället självt övertar
ansvaret för dessa yrkesutövares
ekonomiska välfärd och trygghet. De
själva kan inte skapa en sådan trygghet,
och någon annan lär inte göra det.

Det nya socialdemokratiska partiprogrammet
har ett par punkter, som klart
anger uppgifterna på detta område. Det
heter där helt kortfattat, att kulturskapandet
skall främjas av samhället. Man
kräver stöd åt kvalitetssträvanden inom
musik, bildande konst, litteratur, teater,
film, radio, television in. m. I anslutning
till det finns det en punkt som
lyder: »Bättre villkor åt kulturarbetarna.
» I kommentaren säger man sedan:
»Den privatkapitalistiska uppfattningen
av konstnärliga skapelser som uteslutande
marknadsprodukter måste brytas.
En konstnär, som icke är ''säljbar’, får
nu i allmänhet försvinna från marknaden.
Ett sådant betraktelsesätt leder till
kommersialisering av kulturlivet och en
snedvridning av hela den kulturella utvecklingen.
»

Det är mot bakgrunden av denna
uppfattning som man måste se ecklesiastikministerns
strävanden att skapa
en svensk kulturpolitik — om jag nu av
praktiska skäl får använda det visträckta
begreppet kultur om det konstnärliga
området. Dessa strävanden har hitintills
givit blygsamma resultat. Det ger
jag herr Rydén rätt i, och jag tror att
regeringen är medveten om det. Inte
desto mindre kan en viss målmedvetenhet
konstateras. Önskvärt vore att man
kunde uppgöra ett långsiktigt upprustningsprogram.
Med lång sikt menar jag
här 60-talet, och målet kan mycket klart
anges: att 50 procent av lotterimedlen
ställes till den konstnärliga och litterära
verksamhetens förfogande.

För dagen konstaterar vi en höjning
av vissa speciella kulturanslag med över

600 000 kronor. Det är i och för sig
inte mycket, men höjningen har betydelse,
om den koncentreras till vissa
begränsade områden. Nästa år får krafttag
tas på andra områden av det stora
fältet. Dessa 600 000 kronor skulle ha
kunnat medge en höjning av författarnas
biblioteksersättning från 3 till 3 Va
öre. Jag har för egen del å Författarföreningens
vägnar avböjt detta. När
vi ändå kräver 8 å 10 öre — och det
med hänvisning till bokutredningens
värderingar på sin tid — kan vi inte
»plottra bort oss» på halvören. Vi har
alltså för i år avstått från en eftersträvad
höjning till förmån för andra ändamål.
Och jag vill påminna om att vi
förra året handlade på samma sätt.
Biblioteksersättningen har därigenom
kommit att släpa efter betänkligt. Nu
räknar vi med att ecklesiastikministern
till nästa år skall kunna finna utrymme
för den höjning till 6 öre, som vi nu
betraktar som en minimilösning. Vi räknar
också med att en rad konstnärliga
områden, som hittills har varit helt
förbisedda, då skall tillgodoses. Om jag
här redogjorde för hur en framstående
svensk koreograf har det i ekonomiskt
avseende, skulle det väcka allmän indignation,
riktad mot de ansvariga på
området.

Jag skulle kunna lämna en redogörelse
för hur det är att vara svensk
dramatisk författare — herr Rydén bär
redan berört den frågan — eller hur
en regissör har det ställt i ekonomiskt
avseende eller hur skådespelarna i regel
är avlönade. Dessa exempel skulle
då vara hämtade från scenkonstens område.
De skulle emellertid lika gärna
kunna ha hämtats från filmens eller
tonkonstens områden.

För dagen har ett av dessa hittills
förbisedda områden tillgodosetts, nämligen
översättarnas. Betydelsen härav är
stor inte bara för kvalitetssträvandena
på detta område. Författarfonden får
genom dessa medel möjlighet att ge
översättarna resestipendier och arbets -

Nr 23 23

Onsdagen den 24 mai 1961 fm.

Vissa anslag till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet

stipendier för att utveckla deras språkfärdigheter.
Man får även möjlighet till
en begynnande pensionering av äldre
översättare. Anslaget innebär också ett
erkännande från statsmakternas sida av
översättarnas upphovsrätt, som visserligen
är lagfäst men som i praktiken
inte respekteras i förlagsavtalen. Pengar
på detta sätt till översättarna kommer
vidare att medföra att de kan stärka
sin organisation och därmed nå
bättre resultat i kampen för fullt erkännande
av sin upphovsrätt.

De andra höjningarna har kommit
stipendieverksamheten bland tonsättare
och konstnärer till del och medgivit en
fördubbling av anslaget till konstnärlig
utsmyckning av statliga byggnader.
Denna fördelning av de till förfogande
stående medlen har kommit till stånd
efter en överläggning mellan representanter
för ecklesiastikdepartementet och
samarbetsnäinnden för konstnärliga och
litterära yrkessammanslutningar. Jag
har därför kunnat acceptera förslaget
och därmed gå på den linje som representeras
av Kungl. Maj:t och utskottet
i dagens fråga.

Det är visserligen sant att här finns
en reservation. Jag har redan inledningsvis
sagt att jag sympatiserar med
det förslag som framställes där. Jag
skulle kunna skriva under herr Rydéns
hela önskelista, och ur den synpunkten
kunde jag lika gärna ha anslutit
mig till reservationen, när den behandlades
i utskottet. Men dels är det bär
fråga om ett enkelt överbud, en demonstration
som i och för sig är vallovlig
men som är ganska utsiktslös,
dels är det fråga om att man lägger
upp det som ett lappverk —- man splittrar
arbetet på en massa olika poster —
som kan komma att stå i vägen för en
upprustning av helt andra matt.

.lag vill gärna ge min välsignelse åt
reservanterna, men jag är beredd att
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Under en lång följd av
år och även i år har jag och mina meningsfränder
framfört synpunkter och
förslag beträffande konstnärernas, författarnas,
tonsättarnas, kritikernas, skådespelarnas
och andra konstutövares
villkor, som i allt väsentligt är samstämmiga
med vad de bägge föregående
talarna anfört, dock med undantag
av herr Arvidsons yrkande.

Vi har i år med tillfredsställelse hälsat
att ecklesiastikministern liksom i
fjol gjort en rätt betydande uppskrivning
av anslagen för ifrågavarande ändamål
och tagit många nya och värdefulla
initiativ på detta område. Men jag
tycker att han borde ha kunnat gå ett
steg längre. Vad beträffar talet om lappverk
kan väl inte ens den skönaste
byggnad vara så fullständig, att man
inte kan föreslå en förbättring i detaljer.

Motionsvis har vi i år framfört förslag
om stöd åt den svenska dramatiken.
I August Strindbergs hemland spelas
mycket sällan nya svenska pjäser.
Jag tror inte att svenska författare förlorat
förmågan att skriva dramatik. Men
vad säger författarna? Jo, de säger: Vi
har inte råd att skriva dramatik, vi har
inte råd att låta pjäser ligga ospelade
i teaterkanslierna. Dramatik utges sällan
i bokform, då den anses svårsåld
och är det. Jag tycker att det är en
brist i vårt kulturliv att vi har så litet
nya teaterpjäser. Ecklesiastikministern
har också förutsatt att dramatikernas
önskemål skulle komma att
tas upp senare. Men någon liten förbättring
skulle väl ändå kunna göras
nu. Det har också reservanterna föreslagit,
även om de valt en annan form.
Jag har föreslagit 50 000 kronor i stipendier
utöver författarstipendierna,
vilka sistnämnda stipendier också avser
de dramatiska författarna. Det finns
emellertid inte något anslag avsett som
speciellt stöd åt de dramatiska författarnas
verksamhet. Reservanterna före -

24 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Vissa anslag till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet

slår 40 000 kronor för beställningsarbeten.
Det kan kanske vara delade meningar
om det, men det finns ingen
anledning att splittra sig, när det föreligger
ett sådant förslag, och vi kommer
därför att stödja reservationen.

I många år har vi föreslagit enprocentregelns
återinförande beträffande
offentliga byggnaders utsmyckning, vilket
har stötts av en enhällig och stark
konstnärsopinion. Det är därför självklart
att vi även på den punkten delar
reservanternas mening.

Herr Rydén talade om splittringen på
olika departement. Även i detta avseende
har vi motionerat och yrkat att allt
skall sammanföras under ecklesiastikdepartementet.
Vidare har vi ansett att
det, då själva fördelningen av stipendierna
är så oregelbunden, skall skapas
en allmän kulturfond med representation
för alla konstarter, som skulle
ställa förslag till regeringen i dessa frågor.
Den motionen har inte tagits upp
här utan återkommer i ett senare sammanhang.
Jag tycker i likhet med herr
Rydén att det är rätt onaturligt att handelsdepartementet
skall ha hand om en
del kulturfrågor, exempelvis när anslag
av lotterimedel skall ges för att stödja
teater och musik. Särskilt som det blev
en mycket dålig handel i samband med
operabygget tycker jag det finns skäl
att flytta över handläggningen av dessa
frågor till en annan instans.

Regering och riksdag har ett stort
medansvar i det förhållandet att skådespelarnas
och musikernas villkor är
så dåliga som herr Arvidson framhållit
och som jag tidigare här i riksdagen
givit exempel på. Från början föreslogs
nämligen, att 50 procent av lotterimedlen
skulle gå till dessa ändamål. Men
det har blivit därmed som med idrottens
tipsmedel. Statskassan har tagit för
sig mer och mer, medan en allt mindre
procent gått till kulturella ändamål.
Härtill får vi emellertid återkomma, när
vi kommit fram till behandlingen av
den motionen.

Kort sagt: Jag kan instämma i det
mesta som sagts om kulturarbetarna.
Det återstår åtskilligt att göra. Jag vill
emellertid inte som herr Arvidson nöja
mig med att uttala mina sympatier
och ge min välsignelse — välsignelser
ger inte så mycket, inte ens om de kommer
från ovan. Jag kommer därför i
likhet med den grupp jag tillhör att
rösta för reservationen under punkt
nr 8.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! När man börjar rusta
upp ett länge eftersatt område, visar
det sig alltid, att behoven är så oerhört
stora, att man inte vet i vilken
ända man skall börja. Ju mer man gör,
desto mer återstår att göra.

På detta område har under en lång
tid mycket litet gjorts. När nu ecklesiastikministern
på allvar tagit itu med
det och börjat en systematisk upprustning,
tycker alla att det går för långsamt.
Och så kommer man, som herr
Arvidson sade, med överbud tämligen
på måfå. Man fördubblar de anslag
som ecklesiastikministern föreslagit och
försöker på det sättet få med område
efter område. Vi inom utskottsmajoriteten
tror, att det är bättre att så att
säga låta ecklesiastikministern hållas.
Låt oss fortsätta denna upprustning så
mycket resurserna medger, men låt oss
ta den successivt och systematiskt område
efter område och försöka konstatera
var den bäst behövs och var pengarna
kommer till största nyttan!

Här har talats mycket om procent,
t. ex. om enprocentregeln, som reservanterna
ändå själva medger är stelbent
och inte kan tillämpas såsom den
ursprungligen var tänkt. Den summa,
som i år är anslagen till kulturarbetarna
är kanske blygsam, men den procentuella
höjningen — om vi nu skall
hålla oss till procenträkning — är inte
så dålig. Väsentligt i detta sammanhang
och i längden det enda som verkligen
hjälper kulturarbetarna är väl, att all -

Nr 23 25

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Vissa anslag till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet

mänhetens intresse för deras arbete blir
större. Det skall inte vara några statliga
stipendier och beställningar, utan det
skall vara ett brett intresse för »kulturkonsumtion»,
som det ibland heter.
Om en enda procent av landets inkomsttagare
— om vi nu skall fortsätta
att resonera om procent — använde
en procent av sin inkomst till konstinköp,
skulle summan räcka till en
hygglig årslön åt åtskilliga konstnärer.
Och det är väl ändå ett ganska blygsamt
krav. Vad man gör största nyttan
med är därför att försöka öka allmänhetens
intresse. Detta är alltså främst
en upplysningsfråga, en fråga för skolan,
för folkbildningsarbetet.

Tonsättarna hör, som vi vet, till de
allra hårdast trängda grupperna. Trots
att förslag flera gånger har lagts fram,
har vi inte kunnat göra något åt musikundervisningen
i den obligatoriska
skolan. På många håll förekommer en
mycket lovande verksamhet, men kostnaderna
härför får kommunerna nästan
helt och hållet själva svara för. På
det området finns oändligt mycket att
göra. Där finns ett mycket stort behov,
och det skulle säkerligen vara väl använda
pengar, om vi kunde stödja musikundervisningen
i skolorna. Ett sådant
stöd skulle ge ett helt annat underlag
för musikkulturen och därmed på
lång sikt ge tonsättarna en helt annan
ställning än den de nu har.

För att återgå till procenträkningen:
Vilket handtag skulle inte författarna
ges, om vi kunde få några få procent
av dem, som nu läser flera veckotidningar
i veckan, att övergå till att i
stället köpa och läsa böcker!

Här är så mycket som kan göras
utanför de direkta statliga bidragen. Jag
tror att med det allmänna intresse som
nu från alla håll visas för dessa frågor
bör det gå att över hela fältet göra insatser
som ganska snart avsätter resultat.
Både majoritet och reservanter
i statsutskottet ställer sig positiva till
en fortsättning på utbyggnaden av denna

verksamhet, och då behöver man inte
tvivla på att ecklesiastikministern redan
till nästa års riksdag har en hel
del ytterligare förslag om förbättringar.
Går det att öka takten är vi alla tacksamma;
det råder inte alls delade meningar
om den saken. Vi vill åtskilligt
mycket mera, men vi vill ta det försiktigt
och få det ordentligt planlagt, så
att resultatet inte blir ett lappverk utan
kan vara till nytta för kulturarbetarna
och framför allt för kulturlivet i landet,
ty det är ändå det viktigaste.

Med dessa få ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag har självfallet ingen
som helst anledning att polemisera mot
de krafter som söker skapa opinion för
ett aktivare stöd åt kulturlivet i vårt
land och inte heller mot föregående
oppositionstalare. För herr Rydén skulle
jag dock vilja påpeka att den borgerliga
oppositionens aktivitet på detta
område sammanfaller ganska märkligt
i tiden med de regeringsförslag som
har framlagts under de två senaste åren.

Jag skulle för att ytterligare belysa
vad fröken Olsson nyss framhöll kunna
berätta en liten historia från budgetarbetet
för två år sedan, när jag
hade glädjen att kunna lägga fram det
första programmet för en mer långsiktig
upprustning av stödet åt konstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet
här i landet. Då fick ecklesiastikministern
på många punkter, för att över
huvud taget kunna presentera ett program
som var något att ta i, fördubbla
myndigheternas petitaframställningar.
I ett fall måste jag tiofaldiga det belopp
som den ansvariga myndigheten begärde,
och ändå blev slutsumman bara
100 000 kronor för inköp av modern
konst. Var och en förstår vilken utgångspunkt
regeringen har haft när det

26 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

\ issa anslag till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet

gällt att få fram ökade medel för den
här avsedda verksamheten.

Jag skulle, herr talman, eftersom jag
inte har någon anledning att polemisera,
vilja i ytterlig korthet anföra några
principiella synpunkter. Jag har i
propositionen försökt skissera ett program
på något längre sikt, och jag hänvisar
till den. Jag vill understryka att
enigheten i landet tyvärr inte är så stor
som den kan framstå, om man lyssnar
till debatten i andra kammaren just i
dag. Diskussionen om konstens och
konstskaparnas liksom de andra kulturarbetarnas
villkor är onekligen livlig
— det är riktigt — och i många avseenden
intressant, men den är också
oerhört famlande. De mest skiftande
och motstridiga uppfattningar om det
allmännas förpliktelser förs fram. Särskilt
vägledande för dem som vill söka
utforma en aktiv kulturpolitik är i varje
fall inte — med vissa undantag — konstnärernas
egna offentliga livsyttringar.
Fortfarande finns på sina håll — det
kommer också ibland till uttryck i
konsttidskrifter — ett principiellt motstånd
mot ett aktivare samhälleligt engagemang
på kulturlivets fria sektor.
Det var inte så många dagar sedan
jag i tidskriften Paletten, som ges ut
i Göteborg, i en ledare fick klart för
mig att skribenten ansåg att det är den
socialistiska skattepolitiken som har utarmat
våra konstnärer. Det var det
bidrag denna konstnärsgrupp ville komma
med i dagens situation. Många exempel
skulle kunna radas upp här.

Det förefaller som om det lever kvar
ett slags gammalborgerlig ideologi på
detta område. Man tycks vara rädd för
någon sorts bindning av själva det
konstnärliga skapandet, om samhället
och staten kommer in på scenen. Andra
— det finns representanter för den
riktningen bland konstnärerna själva
vänder sig mot direkt ekonomiskt
stöd t. ex. i stipendiets form, ty sådant
skulle innebära ett förnedrande understöd.
Denna grupp brukar i stället ome -

delbart kräva flera arbetstillfällen och
bättre betalt för konstnärliga prestationer
över huvud taget. Jag vill erinra
om vad herr Arvidson sade för en stund
sedan här i talarstolen. Är dessa grupper
över huvud tagetbereddaattdrakonsekvenserna
för egen del av denna
marknadsmässiga synpunkt på det
konstnärliga skapandets villkor? Det är
mer än tvivelaktigt.

Jag har som sagt i två propositioner
och i flera offentliga tal sökt utveckla
min syn på den aktuella kulturpolitiken.
I korthet skulle jag till dagens
debatt vilja anföra följande. Varje stöd
åt utövarna av de konstnärliga yrkena
måste vara kulturellt och inte socialt
motiverat. Kulturpolitik kan aldrig få
bedrivas för kulturarbetarnas skull —
jag har framhållit det offentligt tidigare,
och jag upprepar det här till kammarens
protokoll — utan den förs
därför att samhället — alla vi andra
människor — skulle andligen utarmas,
om inte denna lilla grupp av konstnärligt
begåvade människor kunde ge
oss konstnärliga skapelser. Det är inte
den filantropiska linjen som här håller.
Vi behöver inte konstnärerna som
ett pittoreskt inslag i gatubilden, utan
vi behöver dem för vår egen skull. Följaktligen
bör ett ökat direkt ekonomiskt
stöd åt konstnärerna uppfattas, inte som
stöd till ett självändamål utan såsom
en insats, varigenom samhället vill visa
att den konstnärliga verksamheten skapar
oumbärliga värden för människorna.
Ser man denna sektor av kulturlivet
i detta perspektiv, finns det samma
motiv för en aktivisering av insatserna
som då det gäller utbildning, bildning
och forskning över huvud taget.

Det har här förut sagts — senast av
fröken Olsson — att det inte är tillräckligt
med ett direkt ekonomiskt stöd.
Konstnären får visserligen då en chans,
men endast en tillfällig sådan, att visa
vad han eller hon duger till; stödet
ger så att säga vissa arbetsmöjligheter.
Men det gäller att på längre sikt

Nr 23 27

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Vissa anslag till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet

förändra och förbättra kulturklimatet,
att hos så många som möjligt skapa ett
naturligt behov av konst, litteratur, musik
och skönhet i stort. Til syvende og
sidst blir den allmänna bildningsnivån
hos vårt folk helt avgörande för möjligheterna
att föra en kulturpolitik i
mer exklusiv bemärkelse.

Det måste därför, herr talman, finnas
en viss turordning på detta område. Vi
måste ha ett klart program för den fortsatta
kulturpolitiken, och jag har för
min del sökt medverka till att skissera
ett sådant program.

Herr Rydén frågar, varför jag i propositionen
visserligen visar att jag är
medveten om att det finns en stor grupp
kulturarbetare, dramatiker, regissörer,
koreografer o. s. v. som är i behov a\
ett ekonomiskt stöd, men nöjer mig med
att säga att jag vid ett senare tillfälle
skall återkomma till saken. Ja, det beror
ju på att det i denna omgång har
varit nödvändigt att koncentrera tillgängliga
medel på alldeles speciella
punkter — jag behöver inte här upprepa
vilka punkter det gäller.

Det finns emellertid också ett annat
skäl härtill, nämligen att den administrativa
apparaten — jag vet att det är
farligt att i detta sammanhang använda
det uttrycket, men jag gör det ändå
— på det här området är så ytterligt
svag. Musikaliska akademien, Konstakademien
och statens författarfond,
det är allt vad som i detta avseende
finns. Vi har inte ens möjlighet att i
vanlig ordning anlita ett auktoritativt
organ som skulle kunna svara för stödet
åt de grupper jag nyss nämnde.

Jag har i propositionen försökt aktualisera
den större frågan om hur vi
över huvud taget på ett kulturellt riktigt
och personligt rättvist sätt skall
kunna fördela tillgängliga medel till
kulturarbetarna. Jag är för min del övertygad
om att något nytt eller några
nya organ måste tillskapas, kanske en
statens kulturfond eller något i den stilen.
Torftigheten härvidlag visar att

kulturadministrationen i vårt land har
varit föga besvärad av stipendieproblem
under åtskilliga decennier, för att
inte säga under sekler.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat understryka några synpunkter i
den aktuella kulturdebatten. Dess bättre
kan jag instämma med de talare som
har uttryckt den förhoppningen att den
inledda upprustningen skall fullföljas.
Det är regeringens mening att så skall
ske. Den nu föreslagna upprustningen
är att betrakta inte som en engångsåtgärd,
utan såsom ett led i en politik
på lång sikt. Det är dessutom en
styrka för vederbörande departementschef
att i detta sammanhang kunna
hänvisa till att detta är den nuvarande
regeringens enhälliga uppfattning. Det
var inte många dagar sedan finansministern
här i kammaren gjorde exakt
samma deklaration.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill först vända
mig till Författarföreningens ordförande,
herr Arvidson, som faktiskt tackade
nej till en omedelbar höjning av
författarpenningen till fyra öre men
ställde krav på en höjning till sex öre
nästa år. Vi vet emellertid inte, herr
Arvidson, mycket om nästa ar, och därest,
herr Arvidson nu är villig att godta
en höjning av anslaget med drygt
325 000 kronor, minskas därigenom på
intet sätt möjligheterna till en ökning
av kraven nästa år.

Det är inte så som herr Arvidson och
fröken Olsson ville göra gällande att
det här är fråga om ett enkelt överbud
från oss motionärer. Herr Arvidson
sade att vår motion innebar en demonstration,
som visserligen vore lovvärd
men ändå bara kunde resultera
i ett lappverk när det gällde upprustningen
av det kulturella stödet. Nej,
det är inte fråga om något lappverk,
utan det har varit en mycket grundlig
genomgång av dessa angelägenheter i
samråd med berörda grupper. Vi på

28 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Vissa anslag till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet

vårt håll har haft ett intimt samarbete
med de olika kulturarbetarna och med
ledning därav framlagt våra förslag.
Fröken Olsson aktade sig också visligen
för att försvara det förhållandet,
att statsutskottet har intagit olika ståndpunkter
till vår motion och till herr
Kellgrens m. fl. också mycket förnuftiga
motion, som behandlades i ett utskottsutlåtande
för några veckor sedan.
Jag är naturligtvis mycket tacksam mot
statsrådet för att han i varje fall i dag
ser så generöst på denna fråga. Han
vill icke heller på något sätt polemisera
med oss motionärer.

Ecklesiastikministern säger med en
viss underfundig ironi att motionärernas
förslag i varje fall i tiden sammanfaller
med det förslag, som regeringen
framlagt. Ja, det är ganska naturligt,
eftersom dagens budgetläge erbjuder
helt andra möjligheter än i varje fall
flertalet ledamöter i denna kammare
tidigare har trott.

Vidare påpekar statsrådet — och jag
tror att det är alldeles riktigt — att de
som begärt stöd från staten i vissa fall
har kommit med så små belopp att han
till och med måst tiodubbla dem. Detta
sammanhänger ju dock med att konstlivet
vanemässigt så länge har stått i
strykklass, att man inte vågat komma
med realistiska förslag. Jag tror att det
är mycket betydelsefullt att vi får fram
en annan syn på dessa frågor nu.

Jag vill gärna understryka synpunkten
att konstnärerna, kulturarbetarna,
inte skall vara så att säga som statsrådet
sa ett pittoreskt inslag i gatubilden.
Vi behöver dem för att kunna föra
ett fullvärdigt liv. Jag tror också att
man kan anlägga rent ekonomiska synpunkter
på denna fråga. Jag tror att investeringarna
i konst kan komma att
ge oss mycket i utbyte i framtiden, och
jag vill i detta sammanhang gärna anföra
exemplet Italien. Italien skulle i
dag inte ha ett sådant blomstrande turistliv,
om det inte för många hundra
år sedan hade investerat i konst, må -

leri, skulptur och en mycket skön arkitektur.
Jag tror att Italien haft och
i dag har mycket stor glädje av dessa
investeringar. Det har gett och ger alltfort
stora pengar.

Vi måste se till att kulturlivet inte
utarmas, och vi har därför all anledning
att stödja det i ännu större omfattning.
Av denna anledning har jag
ansett att vi redan nu bör kunna gå
något längre än regeringen har gjort i
detta ärende.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! I denna sakliga och på
väsentliga ting inriktade debatt har det
förekommit några onödigt nedsättande
och något föraktfulla omdömen om det
motionsarbete, som herr Rydén lett. Eftersom
jag kunnat följa detta arbete
från sidan och inte behöver tala i egen
sak, känner jag ett visst behov att säga
några ord härom.

Herr Arvidson sade att motionsyrkandet
var ett rent överbud. Fröken Olsson
påstod att motionärerna huggit till
tämligen på måfå när de kom med sina
förslag, och ecklesiastikministern
undrade ironiskt varför inte motionärerna
hört av sig tidigare, innan regeringen
och det socialdemokratiska
partiet uppmärksammade konstnärskrisen.
På det sista behöver man bara svara,
att det ju är regeringen som bär ansvaret
för det statsfinansiella läge, som
förelåg under de år då inga åtgärder
kunde vidtagas, eftersom statsbudgeten
var så ansträngd.

Vad jag framför allt vill säga är att
detta motionsarbete, som jag kunnat
följa från sidan, är ett mycket förnämligt
exempel på att enskilda motionärer
i samarbete med berörda parter
verkligen kan ge väsentliga bidrag till
det utredningsarbete som sker i kanslihuset.
Jag vet att det sätt, på vilket herr
Rydén och hans medmotionärer här
gått fram, väckt stor glädje och tillfredsställelse
bland kulturarbetarna.
Man har också i arbetet kunnat ankny -

Nr 23 29

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Vissa anslag till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet

ta till en tradition i Stockholms stad,
där folkpartiet haft ansvaret för kulturroteln
under många år, långt innan
regeringen tog initiativ och förde fram
förslag av större ekonomisk räckvidd
i denna fråga. Jag skulle alltså vilja råda
ecklesiastikministern att även i fortsättningen
lyssna till herr Rydéns förslag.

Herr Rydén har även den styrkan att
han står fast vid sina motioner och röstar
på dem i kammaren. Det är inte
alldeles oväsentligt. Herr Arvidson klyver
livets älv med så älskvärd distraktion
att han röstar än si, än så. Kanske
slumrade Homeros den dag motionen
var uppe i statsutskottet.

En väsentlig sak som debatten inte
får gå förbi är påståendet att det skulle
finnas två principiellt skilda synsätt
på frågan om det allmänna skall
ge stöd till konsten eller icke. Både herr
Arvidson och ecklesiastikministern antydde
att här funnes djupgående motsättningar
mellan en socialistisk syn
och en privatkapitalistisk syn som ytterst
hade konsekvensen att man var
beredd att lämna ut konstnärerna till
marknadens »prissättning» och inte ville
ta något egentligt ansvar för den mera
svårtillgängliga, subtilare, nyskapande
konst som sällan blir gångbar på
marknaden under den första generationen.
Detta är ett alltför enkelt sätt att
lägga upp problemet. Som fröken Olsson
med all rätt utvecklade — och var
den första att i debatten påpeka —
måste vi ytterst syfta till att hos den
breda allmänheten väcka förståelse även
för den svårtillgängliga och nyskapande
konsten så att kulturarbetarnas villkor
förbättras genom att det skapas nya
konsumenter, nya köpare, flera människor
som förstår att uppskatta och
vägledas av konstnärernas verksamhet.
Det blir då det statliga stödets uppgift
att sättas in i kulturella krisperioder
— och som en sådan måste man beteckna
vår tid, eftersom de mera ytliga
inslagen i radions, televisionens och

tidskriftslitteraturens värld sysselsätter
så oändligt många flera med stort engagemang
än vad den nyskapande konsten
gör. I ett sådant läge måste ju det
statliga och kommunala stödet först
och främst syfta till att hjälpa enstaka
konstnärer över krisläget och att hos
den breda allmänheten öka förståelsen
för konstnärernas verk så att marknaden,
konsumenterna, träder till och bygger
upp det stöd som staten aldrig kan
ge tillräckligt nyanserat och tillräckligt
effektivt annat än i enskilda fall.
Ser man saken på det sättet, råder det
inget motsatsförhållande mellan en mera
liberal och en mera socialistisk syn
på dessa frågor. Man kan ha delade meningar
i detaljfrågor, men vad vi måste
vara överens om är att det finns skyldigheter
för det allmänna att hjälpa till
och lägga till rätta i situationer där
marknadsmekanismen inte fungerar.

Ecklesiastikministern ironiserade en
aning över en konstnärsgrupp som hade
antytt att en av anledningarna till de
skapande konstnärernas svårigheter
skulle ligga i själva skattepolitiken. Det
är möjligt att sådana uttryck kan få
litet kverulantisk karaktär och kan förtjäna
att bemötas med en viss ironi.
Men jag tror att ecklesiastikministern
och regeringen tar fel om de helt bortser
från att det finns stora grupper kulturkonsumenter
här i landet som känt
sin situation pressad av skattepolitiken
och som gärna skulle ha velat avsätta
en större del av familjebudgeten till inköp
av nya böcker, ny konst och kanske
även till att bättre följa teater- och
musiklivet. Det är konstkonsumenterna
i mellaninkomstlägena som traditionellt
utgör det bästa stödet för vissa kulturarbetare,
och just de grupperna har
känt sig pressade. Därför har en stor
del av det stöd som de skulle ha kunnat
ge konst och litteratur uteblivit.

Vi borde avstå från denna förlegade
polemik som bygger på att det skulle
finnas två helt skilda betraktelsesätt och
i stället söka gemensamt komma ur det

30 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Vissa anslag till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet

nuvarande läget. Vi bör i stort sett följa
de vägar som regeringen anvisat men
fördenskull inte dra oss för att från
riksdagens sida då och då skjuta på
genom att ge enskilda motionärer och
reservanter det stöd de så väl förtjänar.
Nog kunde väl statsutskottet ha kostat
på sig att åtminstone motivera varför
utskottet avstyrker ett par av de krav
som utskottet ett par rader tidigare har
konstaterat vara i sak berättigade. Och
nog kunde exempelvis herr Arvidson
välja en något mera logisk linje än att
demonstrativt rösta mot ett förslag om
höjning av författarpenningen därför
att det råkar ha framställts av motionärerna.
Jag tror att kammaren skulle
hjälpa både konstnärerna och bistå ecklesiastikministern
i hans fortsatta arbete
genom att här göra en kraftig manifestation
till förmån för den reservation
som har framförts av herr Anders Johansson
och herr Edström och fröken
Elmén.

I detta anförande instämde herrar
Hammar (fp) och Keijer (fp).

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 2) i motsvarande
del; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rydén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 8:o)
mom. II) i utskottets utlåtande nr 121,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
2) av herr Anders Johansson m. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rydén begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
168 ja och 44 nej, varjämte 12 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III—V

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. VI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 2) i motsvarande
del; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rydén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 8:o)
mom. VI) i utskottets utlåtande nr 121,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
2) av herr Anders Johansson m. fl. i
motsvarande del.

Nr 23 31

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rydén begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
164 ja och 43 nej, varjämte 13 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VII

Utskottets hemställan bifölls.

Afom. VIII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 2) i motsvarande
del; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Rydén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 8:o)
mom. VIII) i utskottets utlåtande nr 121,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

2) av herr Anders Johansson m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång upplöst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-pro -

Försäljning av viss kronoegendom

positionen, vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IX

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 2) av herr Anders
Johansson m. fl. i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. X

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 2) av herr Anders
Johansson m. fl. i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. XI och XII

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Försäljning av viss kronoegendom

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
viss kronoegendom jämte i ämnet väckt
motion.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
144, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
förden 7 april 1961,
föreslagit riksdagen att godkänna av
departementschefen förordat förslag till
avtal angående försäljning av kronoegendomen
Runö gård.

I en i andra kammaren av herr Johansson
i Stockholm m. fl. väckt motion
(11:791) hade hemställts, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 måtte
avslås och att egendomen Runö gård i
Österåkers kommun måtte hembjudas
kommunen eller i Stor-Stockholm samverkande
kommuner på villkor, som
möjliggjorde ett förvärv av egendomen
i fråga.

32 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 19C1 fm.

Försäljning av viss kronoegendom

Utskottet hemställde,

I. att motionen II: 791, i vad den avsåge
försäljning av kronoegendomen
Runö gård till Österåkers kommun eller
i Stor-Stockholm samverkande kommuner,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionen 11:791, i vad den icke
behandlats under I., med av utskottet
föreslaget tillägg godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden för den 7
april 1961 förordat förslag till avtal angående
försäljning av kronoegendomen
Runö gård.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Birke och Cassel, vilka
ansett att utskottet under II) bort hemställa,
att riksdagen måtte

a) med bifall till motionen II: 791, såvitt
nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts
förevarande förslag;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och nytt förslag till innevarande
års höstriksdag om försäljning
av kronoegendomen Runö gård.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! I denna fråga har Hilding
Hagberg och jag yrkat avslag på
regeringens proposition med förslag om
försäljning av ett markområde i Stockholms
ytterkant, ursprungligen inköpt
för fångvårdsändamål. Det skall nu med
förlust för staten försäljas till ett konsortium,
bakom vilket står flera storbanker.

Här rullas en principiellt mycket betydelsefull
fråga upp, nämligen den att
ge kommunerna möjligheter att köpa
tomtmark på fördelaktiga villkor. Propositionen
innebär att regeringen totalt
har glömt vad som en gång sades i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. Där
stod det bl. a.:

»För att jordvärdestegringen i städerna
skall komma det allmänna till
godo och ännu mer för att framtida saneringsarbeten
icke skall försvåras på
grund av bostadsbeståndets splittring på
fler ägare, bör tomtmarken kommunaliseras
och beståndet av hyreshus gradvis
överföras i kommunal ägo.»

Tidigare har kommunerna försäkrat
sig om ganska betydande markarealer
för att inte storfinansiella intressen
ännu mer än vad som nu är fallet skall
kunna tillgodogöra sig en stor markvärdestegring.
På sistone har emellertid
åtstramningen på kreditmarknaden
inneburit att kommuner i Stockholms
omnejd — jag kan som exempel nämna
Solna och Nacka — vilka tidigare förvärvat
tomtmark, på grund av kreditsvårigheter
för bostadsbygge har avliänt
sig en del mark till storfinansiella
intressen, vilket skattebetalare och hyresgäster
kommer att dyrt få betala.

Jag förstår de svårigheter kommunerna
där kan ha. Just därför har också
både kommunalmän — framför allt i
själva Stockholm — och hyresgäströrelsen
framfört tanken att kommunerna
i Storstockholm skulle gå tillsammans
dels för att kunna behålla och bebygga
redan inköpta tomtområden och dels
för att förvärva nya med gemensamma
möjligheter. Hyresgästorganisationerna
i Storstockholm har mycket allvarligt
diskuterat denna fråga och säger i ett
uttalande bl. a.:

»Otillräckliga finansiella resurser får
inte leda till att stora, värdefulla tomtområden
i kommunernas ägo försäljas
till privata spekulationsintressen, när
kommunerna ställs inför uppgiften att
förverkliga auktionsprogrammet för bostadsförsörjningen
i Storstockholm. En
sådan markpolitik leder, anser vi, osvikligen
till fördyringar, som hyresgästerna
och skattebetalarna får bära. Det bör
vara ett samfällt intresse att — eventuellt
med stöd från statsmakterna — skapa
de finansiella resurser som erfordras
för ett samhälleligt lett bostadsbyg -

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23 33

ge. När marken befinner sig i samhällets
hand är detta en garanti för en
god stadsplanering i framtiden.»

Trots detta säljer alltså staten detta
värdefulla område — och säljer det billigt!
— till ett privat konsortium med
motiveringen att det lämpar sig för bostadsbygge,
och man gör det i stället
för att överlåta området till kommunen
eller på flera kommuner i samverkan,
om inte en kommun har råd att köpa
marken ensam.

Det sägs att kommunen inte har varit
intresserad av köpet. Så är dock inte
fallet. Kommunen har inte ens fått ett
direkt erbjudande. Men det är mig bekant
att i varje fall kommunens ordförande
har givit ett förhandsbud, som
endast med 50 000 kronor understiger
storfinansens inköpspris, men som har
avvisats som oantagbart. Jag tycker det
borde vara ett självklart intresse att
berörda kommun eller flera kommuner
i samverkan får tillfälle att köpa detta
markområde, eventuellt till samma pris
som storfinansen. Ja, jag tycker till och
med att man från statens sida borde
vara så frikostig att man gav kommunen
speciellt fördelaktiga villkor, t. ex.
en tioårig räntefri amortering, detta just
för att tillmötesgå de önskemål som
kommit till uttryck i efterkrigsprogrammet
och i vad hyresgästerna framhållit,
alltså att det inte får ske att värdefull
tomtmark i allt större utsträckning utlämnas
till en spekulation, som fördyrar
bostäderna så att vanligt folk
inte får råd att hyra dem.

Vad beträffar underhandsanbudet har
man sagt att staten skulle förlora på en
sådan affär. Man förlorar här hellre till
storfinansen och storbankerna!

Jag är i den underliga situationen att
jag från rakt motsatta utgångspunkter
mot reservanterna här vill yrka bifall
till högerns reservation. Herr Birke
in. fl. har nämligen yrkat att föreliggande
förslag skall avslås, då reservanterna
tycker att man säljer för billigt.
Försäljningen skall, menar de, utläm3
— Andra kammarens protokoll 1961. N

Försäljning av viss kronoegendom

nas på anbudsförfarande, så att man
får litet mer för marken — med den
påföljden givetvis att bostäderna blir
ännu mycket dyrare.

Jag är naturligtvis av samma mening
som kommer till uttryck i vår motion,
nämligen att förslaget bör avslås och
att regeringen i stället skall ta vårt förslag
under övervägande, innebärande
att detta markområde erbjudes till kommunerna
i Storstockholm för att användas
till samhällelig bebyggelse utan privat
spekulation.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Återigen gives oss en
påminnelse om den ringa vishet med
vilken denna världen regeras.

1956 var fångvårdens byggnadskommitté
ute i Österåker och köpte för en
miljon kronor fastigheten Runö gård,
vilken innehåller 161 hektar — vad
man skulle med så stor fastighet till
vet inte jag — för att använda den som
tomt för en av de båda anstalter som
skulle ersätta Långholmen.

Först efteråt började man se litet på
vad det var man köpt. Då upptäckte
man att leran på Runö gård var så dålig
att man inte kunde bygga på den
utan att påla för 1 lU miljon kronor.
Detta fick vi veta 1957, och då såg några
av oss litet långa ut i ansiktet.

1959 hade man trängt djupare in i
problemet och upptäckt att det inte på
något sätt räckte med 1 »/< miljon kronor
för pälning, utan man skulle behöva
påla för 4Va miljon kronor för att
över huvud taget kunna bebygga den
fastighet som man köpt för en miljon.

Det gick alltså inte att använda fastigheten
Runö gård. Det fick vi veta
1959 och då fick vi punga ut med
500 000 kronor till inköp av en annan
fastighet.

Vad skall man då göra med den
gamla fastigheten — Runö gård. Att be r

23

34 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Försäljning av viss kronoegendom

hålla denna fastighet i statens ägo för
att låta domänverket driva jordbruk på
den skulle bringa ytterligare ekonomiska
förluster, det är vi alla överens om.
Det kan man alltså inte göra, utan fastigheten
skall säljas. Där är emellertid
enigheten slut.

Vad departementschefen inbjuder oss
att göra i dag är att i år, 1961, sälja
fastigheten för samma nominella pris
som staten förvärvade den för 1956.
»Statskontoret påpekar — och detta är
fullständigt riktigt — att en sådan försäljning
skulle innebära en högst betydande
reell förlust för staten. Kronan
har innehaft fastigheten inte mindre än
fem år och åtta månader utan någon
nettoavkastning. Räntekostnaden för
den miljon som man betalade 1956 blir
280 000 kronor, om man räknar efter
så orealistiskt låg räntesats som fem
procent, vilket staten inte har möjlighet
att låna pengar till. Sedan 1956 har
som bekant penningvärdet försämrats,
penningvärdeförsämringen från 1956
till 1961 är inte mindre än femton procent
— detta blir på en miljon 150 000
kronor. Skulle kronan gå ifrån denna
affär utan vare sig vinst eller förlust,
borde köpeskillingen nu ha varit minst
1 400 000 kronor. Då hade kronan i
alla fall inte fått ett öre med av den
mycket kraftiga markvärdestegring som
har ägt rum i Stockholms grannskap.
Affären är alltså en mycket dålig affär
— det gissar jag att vi alla är fullt på
det klara med.

Även departementschefen inser att
affären är dålig, men han tröstar sig
och han försöker trösta oss genom att
säga att de bostadspolitiska synpunkterna
bör tillmätas avgörande betydelse
vid bedömandet av köpeskillingen.
År det departementschefens mening att
bostadspolitiken skall bedrivas punktvis
— en bostadspolitik i österåker och
en annan bostadspolitik i andra socknar,
där staten inte har någon mark
att sälja?

Vi här i riksdagen, vi som har gi -

vits förtroendet att förvalta andra människors
pengar, måste i första hand fråga
oss: Är det verkligen nödvändigt att
ikläda skattebetalarna den förlust som
det här är fråga om? Nästa fråga lyder:
Hur mycket är fastigheten Runö
gård värd i dag? Det vet man inte. Jag
citerar här vad länsbostadsnämnden säger:
»Då någon byggnadsplanering av
området tidigare icke varit aktuell, kan
man enligt nämnden nu icke med tillräcklig
säkerhet bedöma den blivande
bebyggelsens omfattning, exploateringstidens
längd eller de totala exploateringskostnaderna,
varför underlag för
en markvärdering saknas.» Detta gör
att vi inte vet någonting om prisets
skälighet i och för sig.

Då kan vi ställa nästa fråga: Är det
av John Mattson Byggnadsaktiebolag erbjudna
priset 1 000 000 — eller för att
vara exakt 1 050 000 — marknadens
högsta pris? Det vet vi inte heller. Såvitt
man kan utläsa av handlingarna,
har fastigheten inte bjudits ut på marknaden,
utan man har försökt att sälja
den under hand.

Vad reservanterna nu menar är att
fastigheten skall utbjudas till försäljning
på ett fullt affärsmässigt sätt till
den högstbjudande och utan att någon
kategori av köpare premieras eller diskrimineras.
Enskilda, kommuner, allmännyttiga
bostadsföretag, kooperativa
företag — kort sagt vem som helst —
bör få vara med och bjuda, och sedan
skall man ta det högsta anbudet. Några
villkor, som utskottet velat föreskriva,
om att den blivande bebyggelsen skall
ske med statliga lån har staten här som
säljare på intet sätt anledning att ställa.

Slutligen bör riksdagen, herr talman,
när hela affären är uppklarad få en ordentlig
redovisning för de eventuella
kostnader som detta skall vi säga något
egendomliga sätt att handha statens
pengar kommer att föranleda för statsverket.

Jag skall stanna vid detta och ber
att få yrka bifall till den reservation

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23 35

som fogats vid utlåtandet av herr Ragnar
Bergh m. fl.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag skall inte i någon
större utsträckning gå in på de synpunkter
som den föregående talaren
framförde, när han kritiserade att tillräckliga
undersökningar inte gjorts rörande
markförhållandena, så att staten
kunnat slippa den ökade byggnadssumma
som skulle ha uppkommit, om området
använts för det först avsedda ändamålet.

När frågan var föremål för riksdagens
behandling 1960 anfördes dessa
synpunkter. Vidare vill jag erinra kammaren
om att vi så sent som i går behandlade
statsrevisorernas berättelse,
där ett uttalande gjorts att tillräckliga
markundersökningar skall verkställas i
framtiden. Herr Antby läste då in i
protokollet vad utskottet anfört på denna
punkt. Jag vill återge även fortsättningen
av utskottets yttrande: »En

bättre garanti för att detta blir beaktat
ser utskottet i den av fjolårets riksdag
godkända ordningen för handläggningen
av frågor rörande den statliga byggnadsverksamheten.
Med hänsyn främst
härtill har utskottet ansett sig kunna
begränsa sig till att vad i ärendet förevarit
för riksdagen omförmäla.» Det är
därför naturligt att utskottet inte ansett
sig ha anledning nu att beröra denna
sak.

Reservanterna säger: »Vid en sådan
försäljning måste, enligt utskottets mening,
högsta möjliga pris eftersträvas.
Kretsen av spekulanter får icke begränsas
av ovidkommande hänsyn.» Personligen
delar jag principiellt reservanternas
mening härvidlag, och givetvis
är det riktigt att ett offentligt anbudsförfarande
bör ske. Men hur viktiga
goda principer än är får de inte utesluta
att man i vissa fall, då så är motiverat,
tillämpar en annan ordning.
Enligt mitt förmenande är det i detta
fall lämpligt att göra på så sätt.

Försäljning av viss kronoegendom

Att egendomen ej kunde användas för
det vid inköpet avsedda ändamålet har,
som jag nämnde, riksdagen redan förut
tagit ställning till. Att behålla egendomen
uteslutande för jordbruksändamål
anser, som föregående talare nämnde,
inte minst domänstyrelsen vara
oriktigt. Detta tror jag vi kan vara
eniga om. Det skulle säkerligen bara
förorsaka staten ytterligare kostnader
att behålla egendomen enbart för jordbruksändamål.

Då är det ju önskvärt att området
framför allt utnyttjas för bostadsbebyggelse.
Detta har vitsordats av både bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnden,
varför det enligt min mening inte var
ovidkommande att föra in den saken
i bilden vid försäljningen. Det var också
naturligt att undersöka kommunens
intressen. Kontakt togs med kommunen
på ett tidigt stadium, och det var
fråga om en försäljning till kommunen.
Som föregående talare framhöll har
kommunen inte kunnat lämna samma
anbud som köparen nu, och kommunen
krävde även helt andra betalningsvillkor.

I det läget var det, anser jag liksom
utskottet, naturligt att fångvårdsstyrelsens
byggnadskommitté, som hade försäljningsfrågan
om hand, tog kontakt
med en köpare som ingav säkerhet för
att området på ett riktigt sätt skulle
exploateras för det avsedda ändamålet.
Jag kan i detta sammanhang nämna
att vi inom avdelningen i utskottet
under hand fått klargjort, att också
kommunen hade intresse av att området
såldes till denna köpare.

Att staten gör en icke oväsentlig förlust
skall inte fördöljas. Men risk föreligger
att staten kan åsamkas ökade
kostnader om försäljningen uppskjuts.
Reservanterna säger själva: »Köpeskillingens
skälighet i och för sig är det
vanskligt att uttala sig om innan bebyggelsemöjlighcten
klarlagts.»

Jag vill nämna att köparen först efter
av honom själv gjorda mycket nog -

36 Nr 23

Onsdagen den 24 mai 1961 fm.

Försäljning av viss kronoegendom

granna beräkningar kunde förmås att
höja köpeskillingen — det var alltså
inte denna summa från början. Avtalet
måste ju godkännas av riksdagen,
och ett uppskov kan leda till att köparen
drar sig tillbaka. Skulle inte denna
försäljning kunna åstadkommas inom
de närmaste åren — även reservanterna
har ansett att det är svårt att bestämt
säga hur mycket man skulle kunna
höja detta pris — så kan egendomen
bli osåld. Varje är kommer den
att kosta staten omkring 50 000 kronor
i ränteförlust.

Jag vill också erinra om en sak som
den föregående ärade talaren tycktes
vara kritisk mot men som jag anser
vara en fördel i utskottets förslag inte
minst när det gäller egnahemsbebyggelsen.
Det är ett tillägg som gjorts i
utskottsutlåtandets senare del och som
har följande lydelse: »Såsom departementschefen
anfört torde den avsedda
bostadsbebyggelsen för sitt genomförande
kräva statlig belåning. Utskottet vill
ändock förorda, att en särskild bestämmelse
intages i försäljningsavtalet, innebärande
att statliga bostadslån skall
anlitas för ifrågavarande bebyggelse.
Med detta tillägg till avtalet kan utskottet
— som förutsätter, att exploateringen
av området även i övrigt sker i
nära samråd med kommunen — godtaga
de olika bestämmelserna i avtalsförslaget.
»

Det är på dessa premisser som utskottet
har kommit fram till sitt förslag,
som jag ber att få yrka bifall till.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Vad ett markområde
är värt och vilket pris man kan få för
det beror ju helt och hållet på vad det
skall användas till. Ett område som på
stadsplanen är utlagt till höghusbebyggelse
betalas ju med helt andra priser
än ett område som är utlagt till t. ex.
egnahemsbebyggelse. Vad vi vet om
Runö gård är dess jordbruksvärde. Detta
är ingalunda en miljon, fast det är

ett mycket bra jordbruk. Om man hade
kunnat bygga fångvårdsanstalten på
tomten såsom från början var meningen
så hade den varit värd en miljon.
Men när värdet skall fastställas sedan
det blivit klarlagt att fångvårdsanstalten
inte skall byggas där måste man utgå
från vad tomten i stället skall användas
till. Är marken så dålig att den
inte bär fängelset och murarna omkring
det så bär den ju inte heller någon höghusbebyggelse
utan samma omfattande
pålning. Det ligger väl ganska nära till
hands att säga att det då är lämpligare
med egnahemsbebyggelse på området.
Då får man uppskatta markpriset med
utgångspunkt från att det är fråga om
ett egnahemsområde. Om fängelset skulle
ha byggts så hade kommunen åtagit
sig att kostnadsfritt för staten dra fram
vatten och avlopp. Den förmånen får
inte egnahemsägarna. De får betala fulla
självkostnadspriset för vatten och avlopp.
Det kommer ju att höja priset på
tomten högst avsevärt.

Det har inte skett något direkt anbudsförfarande,
men så mycken offentlighet
och diskussion som förekommit
omkring detta ärende så är det säkerligen
ingen byggmästare eller tomtexploatör
som är okunnig om att denna
egendom, som inköpts för fångvårdsändamål,
kommer att försäljas på nytt.
Än mindre är det naturligtvis någon
hemlighet för kommunen. Hade kommunen
på allvar varit intresserad av att
ge ett anbud så hade det ju skett för
länge sedan, och naturligtvis är österåkers
kommun i och för sig intresserad.
Varje expanderande kommun har ett
stort intresse av att lägga sig till med
mark för att sedan kunna styra framför
allt bostadsbebyggelsen, men österåkers
kommun har andra stora markaffärer
som måste gå före denna. Kommunen
hade köpt Runö gård under förutsättning
att den fått den till ett väsentligt
lägre pris. En miljon ansåg sig
kommunen absolut inte kunna ge. Talet
om någon sorts konsortium av för -

Onsdagen den 24 mai 1961 fm.

Nr 23 37

ortskommuner som gemensamt skulle
köpa marken i österåker är verklighetsfrämmande
fantasier.

Att det hade varit önskvärt att den
våldsamma utbyggnaden i förortskommunerna
runt Stockholm hade kunnat
ske med marken behållen i kommunernas
ägo håller jag innerligt med om,
men detta har inte lyckats för kommunerna.
Det är fullständigt omöjligt för
en liten kommun i utkanten av förortsområdet
att inrätta någon sorts tomträttsinstitut,
när de större kommunerna
närmare Stockholm inte gör det.
De skulle inte få sälja ett enda egnahem
på sådana villkor. Egnahemsägarna vill
med rätt eller orätt äga sin mark. De
vill inte ha tomträtt om de kan få förvärva
marken med äganderätt. Det skulle
absolut krävas en gemensam markpolitik
från samtliga förortskommuner
om det skulle ha några utsikter att
lyckas.

Om österåkers kommun hade köpt
Runö gård till ett pris som vi hade kunnat
godta så skulle den ha gjort det
endast för att så småningom på nytt
försälja den och alltså inte för att behålla
den i sin ägo. österåker har en
kommunal bostadsstiftelse som bygger
hyreslägenheter, men några egnahemsfastigheter
som behållits i kommunens
ägo finns inte. Den mark som har köpts
för sådana ändamål har på nytt sålts.

Det pris som Mattsons Bvggnadsaktiebolag
bjudit för området är tilltaget i
överkant med hänsyn till att området
skall exploateras för egnahemsbebyggelse.
Det kan inte ske utan ett intimt
samarbete med kommunen, ty förutsättningen
för att området skall kunna exploateras
är ju att det dras fram vatten
och avlopp. Ingen skulle alltså som herr
Cassel säger kunna lämna anbud utan
att först höra sig för med kommunen
om den kan garantera att vatten och
avlopp dras fram i den takt som området
exploateras.

Både bostadsstyrelsen och de kommunala
myndigheterna bär ställt sig

Försäljning av viss kronoegendom

tveksamma till om det över huvud taget
går att få egnahemstomter för rimliga
kostnader med ett så högt pris på egendomen.
Hade priset satts högre så hade
den nuvarande köparen inte reflekterat,
och man kan utgå från att det hade
varit omöjligt att få någon annan köpare.
Denne köpare anser sig kunna
klara det genom att det är ett så pass
stort företag — det har nämnts 500 egnahem
— att han kan seriebygga och
därigenom hålla kostnaderna nere.
Kommunen har intresse av att få en
storbyggmästare som på detta sätt kan
bygga i kommunen. De styrande i kommunen
är alltså glada åt affären och
angelägna om att den skall komma till
stånd. Några möjligheter att realisera
de andra förslag som förts fram, t. ex.
att kommunen skulle köpa eller försöka
få ett bättre pris av någon annan
eller att några förortskommuner skulle
köpa gemensamt, föreligger helt enkelt
inte. Det enda man skulle åstadkomma
med ett uppskov vore ytterligare
ränteförlust för staten.

Herr Cassel talade om den föga vishet
varmed egendomen från början hade
inköpts. Skall egnahemsägarna för
all framtid hålla på och betala för denna
föga vishet med ett överpris på egendomen?
Den dåliga affären är gjord, och
den måste avvecklas på ett för alla parter
någorlunda godtagbart sätt. I flera
år har försök pågått att bli av med egendomen.
Jag tror att detta är den bästa
lösning man över huvud taget kan komma
till och att det framför allt för alla
berörda parter är angeläget att lösningen
kommer till stånd nu och inte ytterligare
förhalas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Den fråga vi nu behandlar
utgör slutfasen i ett ärende som
vållat myndigheter, departement och

38 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1901 fm.

Försäljning av viss kronoegendom

riksdag bekymmer under en följd av
år.

Efter de två senaste anförandena, som
var mycket klarläggande, tror jag inte
att jag behöver offra många ord på sakfrågan,
men jag vill i alla fall erinra
något om förhistorien.

Redan i november 1955 framlade dåvarande
fångvårdsbyggnadsutredningen
sitt förslag om förvärv av Runö gård.
Då hade expertis för utredningens räkning
värderat egendomen och ansåg
den föreslagna köpeskillingen på en miljon
kronor godtagbar. I sitt förslag redovisade
utredningen att en grundundersökning
hade ägt rum.

Detta förslag underställdes riksdagen
1956 och markförvärvet godkändes. Sedan
kom den nya fångvårdsbyggnadskommittén
i oktober 1956 med sitt förslag
om utformning av anstalten.

I sitt remissyttrande över förslaget
uppgav byggnadsstyrelsen, att den utfört
en ny grundundersökning, som visade
att grundförstärkning var nödvändig
och att kostnaderna härför kunde
uppskattas till 1,25 miljon. Kommitténs
förslag och byggnadsstyrelsens påpekande
redovisades för riksdagen år
1957. Statsutskottet uttalade då att det
borde uppdras åt byggnadskommittén
att ytterligare utreda de olika anstaltsbyggnadernas
planering för att i möjligaste
mån begränsa omfattningen av
erforderliga grundförbättringar.

I detta sammanhang utförde byggnadsstyrelsen
ännu en grundundersökning.
Den visade att ytterligare kostnader
för grundförstärkning var nödvändiga.
Man uppskattade nu kostnaderna
till över 3 miljoner kronor. Det var först
vid denna tid som expertisen började
få klart för sig, att man måste ställa
alldeles särskilt stora krav på markens
beskaffenhet när det gäller en fängelsebyggnad.
Detta är kanske inte så mycket
att förvåna sig över, ty det är inemot
hundra år sedan vi i större omfattning
hade någon byggnadsverksamhet
av den här arten i vårt land.

Sedan byggnadskommittén anmält
denna nya undersökning till Kungl.
Maj :t, uppdrog Kungl. Maj:t på förslag
av min företrädare i ämbetet i mars
1959 åt kommittén att verkställa undersökning
och komma med förslag till
ny förläggningsplats. Detta redovisades
för riksdagen i fjol.

Då försäljningsfrågan kom upp 1960,
hade kommittén, som herr Staxäng
nämnde, överläggningar med representanter
för österåkers kommun. Det är
alltså felaktigt som herr Johansson påstår,
att kommunen inte fått ett ord med
i laget. Från kommunens sida ställdes
sådana villkor — köpeskilling 1 miljon
jämte tjuguårigt amorteringslån med
räntebefrielse under hela tiden — att
kommittén icke ansåg sig kunna acceptera.
Detta bud anser herr Johansson
understiga det föreliggande med 50 000
kronor. I själva verket hade det inneburit
att området skänkts bort och statens
förlust stigit med ytterligare 1
miljon.

Köparen har av kommittén pressats
för att ge ett högre bud, men han har
icke ansett sig kunna gå högre, om han
skall ha någon utsikt att få bostadslån.

Då kommitténs förslag remitterades
till bostadsstyrelsen framställde departementet
ett önskemål om att inte bara
länsbostadsnämnden skulle höras utan
även kommunen, detta med tanke på att
få kommunens eventuella intresse att
själv köpa området klarlagt. Kommunen
framförde inte några sådana synpunkter
utan tillstyrkte att området såldes
till den köpare det nu är fråga om.

Det tycks ha rått enighet inom utskottet
om att fastigheten bör försäljas för
bostadsbebyggelse, eftersom den uppenbarligen
inte lämpar sig för fångvårdsändamål,
men några reservanter från
högern har ansett att försäljningssumman
är för låg och att högsta möjliga
pris bör eftersträvas, och de har grundat
sitt avslagsyrkande på att fastigheten
icke har utbjudits genom offentligt
anbudsförfarande. De har förenat sig

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23 39

med kommunisterna i deras motionsledes
framförda avslagsyrkande, och vi
hörde nyss hur herr Johansson i Stockholm
yrkade bifall till högerreservationen.
Med tanke på den motivering
som finns för reservationen kan man
fråga sig om herr Johansson också vill
eftersträva högsta möjliga pris.

Nu är att märka att i fångvårdsbyggnadskommittén
ingår representanter för
samtliga politiska partier. Inom kommittén
har man diskuterat om ett offentligt
anbudsförfarande skulle äga
rum. Man kom emellertid enhälligt till
den slutsatsen, att något sådant icke
borde ske. Man ansåg att det var i högsta
grad osäkert, om man därigenom skulle
få det belopp som nu bestämts. Ett högre
pris skulle för övrigt, som det har
sagts här, slå igenom i byggnadskostnaderna.
Av bostadsmyndigheternas yttrande
framgår, att de från sina utgångspunkter
inte har velat acceptera högre
pris än det kommittén har uppnått.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Till justitieministern
och till herr Staxäng vill jag säga, att
deras rapport har brister i ett avseende.
Från kommunalt håll har anförts
att vid den sondering som gjordes från
kommunens sida har getts ett första
bud som det inte har förts några förhandlingar
om. Om man kan förhandla
med storfinansen, kan man också förhandla
med kommunen. Själva summan
torde vara riktig och den ligger 50 000
kronor under. Däremot föreslog man
vid detta första bud andra amorteringsvillkor.

Redan i mitt första anförande sade
jag, att jag förstår att den lilla kommunen
österåker kanske inte kan klara
en så stor affär, men jag ställer mig
återigen frågan: Fanns det ingen i regeringen
eller utskottet som tänkt på
att man kunde förhandla med den större
kommunala enhet som är i vardande
och som kallas Storstockholm? Jag vet
att framför allt den kommunala förvalt -

Försäljning av viss kronoegendom

ningen i den största av dessa kommuner,
Stockholms stad, tycker att det är
fullkomligt tokigt att göra sådana tomtaffärer
som nu senast Nacka har gjort,
nämligen att sälja redan förvärvad tomtmark
till storfinansen, något som hyresgästerna
dyrt kommer att få betala.

Varför har man inte undersökt den
möjlighet jag förut nämnde? Det är för
att regeringen skall få tillfälle att göra
detta som jag har yrkat avslag på det
föreliggande förslaget. Det uppskov som
en talare — jag tror det var herr Staxäng
— var så rädd för behöver vi inte
frukta. Storfinansen och storbyggmästarna
gör inte gärna dåliga affärer; bär
de ansett sig gå i land med detta, tror
de sig om att göra det även i fortsättningen.
Om justitieministern hade hört
på vad jag har sagt, hade han kunnat
bespara sig sin senaste replik. Jag sade
att jag yrkade bifall till högerns förslag
från rakt motsatta utgångspunkter
—• inte för att priset skulle trissas upp,
utan för att regeringen skulle få tillfälle
att övertänka om det inte hade
varit bättre att avge ett ordentligt anbud
till den stora samfällighet som bildas
av Storstockholms samverkande
kommuner, ty den kan föra ett sådant
företag i land. Har man gjort så stora
ränteförluster till förmån för storfinansen
och storbyggmästarna, kan man enligt
min mening också ta en liten ränteförlust
till förmån för samhällsnyttigt
byggande i stället för att låta budet gå
till spekulationsbyggmästare.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag vet inte om jag rätt
har tolkat den praxis man följer när
det gäller att läsa riksdagstryck, men
enligt min tolkning skulle ett bifall till
reservationen innebära direktiv till regeringen
att försöka få ut högsta möjliga
pris vid en försäljning efter ett offentligt
anbudsförfarande.

Härmed var överläggningen slutad.

40 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Statsanslag till rökavvänjningskliniken i Stockholm

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Cassel begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. II) i
utskottets utlåtande nr 122, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 173 ja och 34 nej, varjämte
17 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Statsanslag till rökavvänjningskliniken i
Stockholm

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 123, i anledning av väckta motioner
om visst statsanslag till rökavvänjningskliniken
i Stockholm.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Schött m. fl. (I: 341) och den andra inom
andra kammaren av herr Gustafsson
i Borås m. fl. (II: 389), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att för budgetåret
1961/62 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 19 000 kronor
till rökavvänjningskliniken i Stockholm
för anställning av en social kurator
med uppgift att sköta efterbehandlingen
av de behandlade.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:341 och 11:389 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av fröken
Elmén, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Efter att i nära ett par
timmar ha vistats i så ljuvliga rymder
som konstens, litteraturens och musikens
— med en liten mellanlandning
på Runö gård — känns det nästan svårt
att hamna i något så trist som en rökavvänjningsklinik.
Men det är i egenskap
av motionär, som jag i alla fall
vill säga några ord i denna fråga.

Det är med stor tillfredsställelse jag
konstaterar, att statsutskottet i sitt utlåtande
och medicinalstyrelsen i sitt remissvar
har uttalat sig så positivt för den
verksamhet, som bedrives av docent
Börje Ejrup i syfte att hjälpa personer,
som är överkänsliga för tobak eller som
av annan anledning vill bli fria från
sina rökvanor. Docent Ejrup är såvitt
jag vet den förste, som har lyckats att
skapa en verksam rökavvänjningskur.
Han har nu fem års erfarenhet på detta
område och hans verksamhet bär tilldragit
sig ett alltmer ökat intresse ifrån
både läkarnas, myndigheternas och allmänhetens
sida.

I vår fyrpartimotion har vi framhållet,
att det här är fråga om en rent
sjukvårdande och sjukdomsförebyggan -

Onsdagen den 24 maj 1961 fm. Nr 23 41

Statsanslag till rökavvänjningskliniken i Stockholm

de åtgärd och inte om ett led i propagandan
mot tobaken. Jag vill mycket
kraftigt påpeka detta. Avsikten med vår
motion är att ekonomiskt stödja den
del av verksamheten på rökavvänjningskliniken,
som omfattar efterkontakten
med de rökare, som slutat att röka under
kuren. De primära resultaten av
kuren är synnerligen goda. 88 procent
slutar helt att röka och 11 procent
minskar sin cigarrettkonsumtion till en
fjärdedel eller mindre av den ursprungliga
konsumtionen. En procent misslyckas.

En frågeenkät, herr talman, som skickats
till cirka 1 000 behandlade patienter,
visar att cirka 95 procent är nöjda
med kuren men att de saknar efterkontakt.
De har inte, populärt sagt, någon
att hålla i handen, sedan de väl
blivit av med rökvanorna. En del kommer
åter till kliniken för att få moraliskt
stöd eller för att få en förebyggande
behandling, när de känner att de
på nytt anfäktas av begäret att börja
röka igen. Andra tar inte detta initiativ
i god tid utan börjar röka på nytt
efter t. ex. ett halvår och återkommer
först senare för en ny kur. Andra återigen
vill inte besvära utan finner sig
i det inträffade men har ofta minskat
sin konsumtion till ett minimum.

Det är vid efterkontakten med dessa
olika kategorier av rökare, som man
fått klart för sig, att det behövs en
person som särskilt ägnar sig åt efterkontakten.
Bäst vore naturligtvis att få
en läkare med intresse för dessa personers
problem, men även en annan
person — social kurator eller sjuksköterska
— van vid människor och van att
bedöma en patients hela personliga, ekonomiska
och sociala situation, skulle
kunna sköta denna del av verksamheten.

Medicinalstyrelsen anför bl. a. i sitt
yttrande:

»Medicinalstyrelsen vill under åberopande
av vad ovan anförts ansluta
sig till uppfattningen, alt den terapeu -

tiska verksamheten vid rökavvänjningskliniken
är av sådan beskaffenhet, att
ekonomiskt stöd från statens sida i och
för efterkontroll är motiverat.» Det tycker
jag är ett mycket starkt uttalande
till förmån för motionärernas uppfattning.
Medicinalstyrelsen fortsätter emellertid
sitt yttrande med att påpeka:
»Motionerna lämna emellertid enligt
styrelsens åsikt icke tillräckligt material
för bedömande av huruvida det är
mest rationellt, att stöd lämnas i form
av ersättning till täckande av kostnaderna
för anställande av en social kurator.
» Utskottet tar i sitt avslagsyrkande
fasta på denna senare formulering,
som innebär val mellan en social
kurator eller annan lämplig befattningshavare.

Vi har i vår motion föreslagit en social
kurator som lämplig. Vår uppfattning
är grundad på uttalanden av docent
Ejrup, och vi har ansett att han
för närvarande är den, som bäst kan
bedöma denna sak. Hans erfarenhet omfattar
samtal med cirka 4 000 personer,
som besökt rökkliniken. Han har lång
och väl meriterad medicinsk utbildning
och bär cirka 20 sjukhusår bakom
sig. Han är knuten till karolinska sjukhuset
som biträdande överläkare.

Huruvida den efterkontaktman, som
vi i vår motion begärt ett förslagsanslag
på 19 000 kronor till, bör utgöras av
en social kurator, sjuksköterska eller
annan lämplig person torde väl bäst
besvaras av den medicinska expert,
som har erfarenhet av det klientel, som
det gäller att hjälpa och behandla. Klinikens
chef har som sin övertygelse
sagt att en person med social kurators
utbildning bäst kan klara de mångskiftande
uppgifterna.

Vad skall då en sådan befattningshavare
egentligen göra? Man kan sammanfatta
det ungefär så här. Han skall
följa patienten och lära känna denne
under själva kuren, föra egna anteckningar
utöver den journal, som finns på
varje patient, kontakta patienten gång

42 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Statsanslag till rökavvänjningskliniken i

efter annan, göra sig underkunnig om
patientens hälsotillstånd och vid misstanke
att sjukdomen förvärras föranstalta
om ny undersökning. Man måste
hålla i minnet att det här är fråga om
sjukdomsfall och att personerna frivilligt
beslutat sig för att sluta röka men
inte kan klara den saken själva.

Kuratorn skall vidare hjälpa patienten
till rätta, om denne själv ringer
eller uppsöker rökkliniken. Han bör bistå
under själva kuren med familjekontakter
om patienten så önskar.
Ibland är ena parten i ett äktenskap
helt oförstående för den andres överkänslighet
för tobak, ibland är det fråga
om ett alltför fanatiskt antitobakstjat,
som uppmuntrar till rökning på
trots och framkallar disharmoni i ett
annars kanske lyckligt äktenskap. Kuratorn
skall kontakta — då det gäller
barn — andra kuratorer eller rektorn
för barnens skola, föräldrarna eller någon
lärare för att barnpatienten skall
kunna få det stöd, som han behöver.
Jag tycker det är ganska tråkigt att
man skall behöva tala om barnpatienter
när det är fråga om tobaksvanor.

Det har visat sig omöjligt för den
ordinarie personalen — en läkare och
två sjuksköterskor — att utöver den
medicinska behandlingen även utföra
de arbetsuppgifter som man på kliniken
sagt är nödvändiga vid efterbehandling.
Avgiften för kuren täcker ej utgiften
för ytterligare en anställd. Vad
beträffar den ekonomiska redovisningen
ingår i Riksförbundets mot tobaken
stadgar att räkenskaperna skall granskas
av en auktoriserad revisor. Denne
har tillgång till alla handlingar på kliniken
och full insyn i dennas verksamhet
och bokföring. Några privata
patienter förekommer inte utan alla
hänvisas till de officiella kurerna på
kliniken.

Av statsutskottets utlåtande framgår
vidare att frågan om statsbidrag till den
i vår motion föreslagna kuratorn främst
borde komma under forskningsanslag.

Stockholm

Till detta är väl bara att säga att det
här inte är fråga om en forskningsuppgift
i vanlig mening utan om en sjukvårdande
verksamhet. Det gäller en
grupp sjuka människor i behov av hjälp.
Det saknas emellertid möjligheter för
dem att erhålla lämplig behandling vid
våra sjukvårdsinrättningar.

Med det av oss begärda anslaget skulle
denna brist tillfälligt kunna avhjälpas.
Resultaten av den sociala kuratorns
arbete skulle sedan kunna läggas
till grund för den vidare utformningen
av sjukvården på detta område.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till vår motion nr 389.

I detta anförande, varunder herr förste
vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Rimmerfors (fp), Hamrin i Jönköping
(fp) och Berglund (fp) samt fru Boman
(h).

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Det spörsmål som dessa
motioner tagit upp är ingen oviktig
fråga, tvärtom. Utskottet har också beaktat
detta och framhåller i utlåtandet
att tobaksrökningens skadeverkningar
under de senaste åren varit föremål för
livlig diskussion. Utskottet säger vidare:
»Mot bakgrunden härav och rökvanornas
utbredning synes det angeläget
med en vidgad kunskap om rökningens
verkningar och om metoderna
för rökavvänjning hos personer för vilka
detta av medicinska skäl är nödvändigt.
Utskottet har därför full förståelse
för syftet med de föreliggande
motionerna.»

Utskottet har också i sitt utlåtande
redovisat de anslag som nu utgår till
stöd åt forskning på detta område. Från
Svenska tobaksmonopolet har sålunda
under de tre senaste åren anslagits ett
ganska stort belopp, som har kommit
forskningen till del.

Utskottet anför vidare: »Utskottet

ställer sig däremot tveksamt till ett speciellt
statsbidrag för det av motionä -

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23 43

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

rerna förordade ändamålet. Även om,
såsom medicinalstyrelsen framhållit,
den terapeutiska verksamheten vid rökavvänjningskliniken
är av sadan beskaffenhet
att ekonomiskt stöd från statens
sida kan vara motiverat, finner utskottet
i likhet med styrelsen, att det
inte föreligger tillräckligt material för
att bedöma, huruvida det är rationellt
att stödet lämnas i form av bidrag för
anställande av en kurator.»

Jag vill också meddela att vi på tredje
avdelningen har haft en ledamot med
medicinsk sakkunskap och han var
mycket bestämd på denna punkt och
anslöt sig helt till det förslag som utskottet
har framlagt. Utskottet anför
slutligen: »Enligt utskottets mening bör
frågan om statsbidrag till rökawänjningskliniken
främst prövas mot bakgrunden
av det forskningsarbete som
där utföres och inom ramen för de medel
som i särskild ordning anvisas till
medicinsk forskning.»

Jag vill med dessa ord yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Statsutskottets ärade
ordförande säger att det inte föreligger
tillräckligt material för att motivera
anslaget, men att det är bl. a. just
för att få fram ett sådant material som
vi har motionerat. Vi menar att det är
nödvändigt att arbetet i detta syfte bedrives
på kliniken. Det är den uppfattningen
som ligger till grund för vår
motion.

överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 125, i anledning av ICungl. Maj:ts

proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 142 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 7 april 1961, föreslagit
riksdagen att 1) godkänna de i statsrådsprotokollet
redovisade överenskommelserna
den 6 april 1961 angående
vissa lönegradsändringar m. m. samt
den 27 mars 1961 angående anställningsvillkoren
för sjukhusläkare m. fl.
i vad överenskommelsen avser statsverket;
2) godkänna övriga i statsrådsprotokollet
berörda förslag av beskaffenhet
att böra prövas av riksdagen; 3)
bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga av
förslagen betingade ändringar i vederbörliga
personalförteckningar; 4) bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga av
förslagen betingade ändringar i med
stöd av riksdagens beslut utfärdade avlöningsförfattningar;
5) bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga i övrigt erforderliga
åtgärder för förslagens genomförande
ävensom meddela erforderliga
övergångsbestämmelser; 6) bemyndiga
Kungl. Maj :t att för budgetåret 1961/62
i enlighet med vad som i statsrådsprotokollet
anförts medge överskridanden
av maximerade anslag och anslagsposter;
7) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner in. m. å riksstaten
för budgetåret 1961/62 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
19 500 000 kronor; 8) till Täckning av
beräknade merkostnader för löner
m. m. å riksstaten för budgetåret 1961/

44 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.
m. m.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

62 under fjärde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 5 500 000 kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta likalydande
motioner, den ena inom första
kammaren av herr Torsten Andersson
m. fl. (I: 663) och den andra inom andra
kammaren av herr Gustafsson i Kårby
(II: 794).

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft jämväl
följande vid riksdagens början väckta
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sundin (I: 250) och den andra inom
andra kammaren av herr Fälldin
(II: 360), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte uttala, att löneklyftan
mellan högre och lägre befattningshavare
i statlig tjänst borde minskas,
så att en ur social synpunkt mera
rättvis inkomstfördelning mellan dessa
grupper åstadkommes;

dels två likalydande motioner, väckta
den enda inom första kammaren av
herr Sundin (I: 223) och den andra
inom andra kammaren av herrar Fälldin
och Boo (II: 293);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Edström och fröken Nordström
(1:248) och den andra inom andra
kammaren av herr Carlsson i Huskvarna
m. fl. (II; 359);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sundin (I: 456) och den andra
inom andra kammaren av herr Börjesson
i Falköping (11:529), i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
särskild översyn av gällande traktamentsbestämmelser
för statens tjänstemän
samt av de militära ämbetsverkens
tillämpning av dessa föreskrifter.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, med bifall till

Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:663 och 11:794,

1) godkänna de i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 7 april
1961 redovisade överenskommelserna
den 6 april 1961 angående vissa lönegradsändringar
m. m. samt den 27 mars
1961 angående anställningsvillkoren för
sjukhusläkare m. fl. i vad överenskommelsen
avsåge statsverket;

2) godkänna övriga i statsrådsprotokollet
berörda förslag av beskaffenhet
att böra prövas av riksdagen;

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar
i vederbörliga personalförteckningar;

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar
i med stöd av riksdagens beslut utfärdade
avlöningsförfattningar;

5) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
i övrigt erforderliga åtgärder för
förslagens genomförande ävensom meddela
erforderliga övergångsbestämmelser; 6)

bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåret 1961/62 i enlighet med vad
som i statsrådsprotokollet anförts medge
överskridanden av maximerade anslag
och anslagsposter;

7) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner m. m. för budgetåret
1961/62 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 19 500 000
kronor;

8) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner m. m. för budgetåret
1961/62 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 5 500 000
kronor;

B. att motionerna 1:250 och 11:360
icke måtte av riksdagen bifallas;

C. att motionerna 1:223 och 11:293
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionerna 1:248 och 11:359
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E. att motionerna 1:456 och 11: 529

Onsdagen den 24 maj 19G1 fm.

Nr 23 45

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet
bland annat följande:

I de likalydande motionerna 1:250
och II: 360 har hemställts, att riksdagen
måtte uttala att löneklyftan mellan högre
och lägre befattningshavare i statlig
tjänst bör minskas, så att en ur social
synpunkt mera rättvis inkomstfördelning
mellan dessa grupper åstadkommes.
I anledning av detta yrkande vill
utskottet till en början understryka att

— vilket även påpekas i motionerna —
det ifrågavarande problemet berör även
andra arbetsområden än det statliga,
exempelvis den kommunala förvaltningen.
Vidare vill utskottet framhålla
att lönevillkoren för de statsanställda
utgör resultatet av förhandlingar mellan
de anställdas organisationer och staten

— en anordning som motionärerna uttryckligen
förklarar sig anse böra bibehållas
i fortsättningen. Avsikten med
motionsyrkandet anges i anslutning
härtill vara att riksdagen skulle inför
kommande förhandlingar göra ett principuttalande
angående utjämning av inkomstklyftan.
Med avseende härå vill
utskottet erinra om att utskottet för
egen del hittills iakttagit stor försiktighet
i fråga om att genom särskilda uttalanden
eller rekommendationer binda
kommande löneförhandlingar i det
ena eller andra avseendet. Då utskottet
inte finner skäl frångå denna regel i
anledning av förevarande motionsyrkande
kan utskottet inte tillstyrka detsamma.

Reservation hade avgivits av herrar
Siindin och Eliasson i Sundborn, vilka
ansett

dels att ovan intagna stycke i utskottets
yttrande bort ha följande lydelse:

»I de likalydande motionerna 1:250
och II: 360 har hemställts, att riksdagen
måtte uttala att löneklyftan mellan högre
och lägre befattningshavare i statlig
tjänst bör minskas, så att en ur social

synpunkt mera rättvis inkomstfördelning
mellan dessa grupper åstadkommes.
Enligt utskottets mening är de i
motionerna anförda förhållandena av
den beskaffenhet att de bör ingå i övervägandena
i samband med de lönesättningar
varom här är fråga.»

dels ock att utskottet bort under B)
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:250 och 11:360,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag förmodar att kammaren
håller mig räkning för att jag
fattar mig kort när jag motiverar den
reservation som fogats till detta utskottsutlåtande.

I ett par motioner har framhållits att
riksdagen borde uttala sig för att löneklyftan
mellan högre och lägre befattningshavare
i statlig tjänst bör minskas,
så att en ur social synpunkt mera
rättvis inkomstfördelning mellan dessa
grupper åstadkommes.

Utskottsmajoriteten har pekat på, att
denna fråga berör även andra delar av
arbetsmarknaden och har framhållit, att
avtal här träffas mellan de anställdas
organisationer och staten. Från motionärernas
och självfallet även reservanternas
sida har inte ifrågasatts något
annat än att detta avtalssystem skulle
bibehållas även i fortsättningen.

Utskottsmajoriteten har vidare ansett,
att några bindande rekommendationer
inte bör göras inför kommande löneförhandlingar
i det ena eller andra avseendet.
Från den utgångspunkten har
den ansett sig böra avstyrka motionen.

Jag delar utskottsmajoritetens uppfattning
såtillvida att jag anser, att man
inför kommande förhandlingar bör vara
försiktig med beställningar om vissa
lönegrader o. s. v. Här gäller det dock
ett mera allmänt och principiellt spörsmål.
Man kan ha den uppfattningen att

46 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m.

en del av de lönerörelser som förekommit
på senare år kanske inte haft ett
sådant resultat, att man tyckt det vara
i alla avseenden rättvisande för låglönegrupperna.

Jag har för min del ansett, att utskottet
utan att göra något slags beställning
dock borde kunnat kosta på
sig ett uttalande om att denna fråga
är av den beskaffenheten, att den bör
ingå i övervägandena vid de kommande
förhandlingarna. Det är ändå i sista
hand en fråga om hur man anser sig
böra disponera det utrymme, som finns
vid en löneförhandling, på olika grupper
inom de avtalsslutande parterna.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
underströk ganska tydligt, att han
med sin reservation inte avsåg att ge
någon som helst beställning på hur en
kommande förhandling skulle utformas.
Men han ville ändå anföra vissa synpunkter
på hur förhandlingarna skulle
genomföras.

Herr Eliasson har i ett annat sammanhang
också yttrat sig om hur de
statliga lönefrågorna bör lösas. Han var
nämligen som ledamot av besparingsutredningen
med om att göra en klar beställning
beträffande löneutvecklingen
för chefstjänstemän i statlig tjänst. Han
fann det därvid mycket angeläget, att
konkurrensförhållandet med den enskilda
sektorn beaktas och att löneläget
anpassas så, att de statliga tjänsterna
blir mera attraktiva. Herr Eliasson
bär visserligen i andra sammanhang
gått ifrån bestämda uttalanden,
som han gjort i besparingsutredningen,
men jag finner det ändå önskvärt, att
han klart redovisar vilken uppfattning
av de två väsentligt skilda, som han
representerar i lönefrågan, han numera
företräder.

Jag trodde för min del att herr Elias -

m.

son menade allvar när han skrev under
besparingsutredningens betänkande,
men den deklaration han har avgivit
i dag står på väsentliga punkter
i strid mot vad han anförde i besparingskommittén.

I förhandlandet söker vi anpassa den
statliga löneutvecklingen så långt det
går till den marknadslöneutveckling
som äger rum ute i samhället i övrigt.
De lönegradsändringar som förordas i
propositionen är väl egentligen en spegelbild
av den löneutveckling som man
möter i stort i samhället. Den uppgörelse
som nu föreligger till riksdagens
prövning har också av organisationerna
accepterats som relativt godtagbar.
Jag förutsätter att riksdagen nu liksom
tidigare skall godta det framlagda förslaget
utan att ge direktiv om hur framtida
förhandlingar skall skötas. Dessa
får föras på det fria sätt som vi hittills
har tillämpat inom statsförvaltningen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag får vara tacksam
för den uppmärksamhet som statsrådet
är vänlig nog att ägna mig och
mitt ställningstagande i besparingsutredningen.
Jag har ingenting att ångra
i det avseendet. Det kan inte vara
civilministern obekant att besparingsutredningen
hade att göra de uttalanden
och framlägga de förslag om vilka
enighet nåddes. Om den hade varit
en vanlig parlamentarisk utredning,
där man haft möjlighet att göra vanliga
reservationer och särskilda yttranden,
kanske jag också på denna punkt
hade givit uttryck åt den tveksamhet
jag kände. Jag är fullt på det klara med
att det på vissa håll — t. ex. på teknikerområdet
— föreligger sådana omständigheter
att man måste se till att
villkoren blir mera konkurrenskraftiga,
men jag har inte sagt att detta behöver
gälla alla chefstjänstemän.

Herr talman! Civilministern tolkade

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23 47

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

nog mitt yttrande på ett felaktigt sätt.
Jag har poängterat att jag anser det
mycket tvivelakigt om man över huvud
taget från utskottets sida behöver
göra några beställningar av löneökningar
på bestämda punkter. En annan sak
är att kunna kosta på sig ett uttalande
om att denna fråga är av principiell
och mera allmän art och har sådan vikt,
att den måste observeras. Det är en
distinktion som civilministern inte accepterar.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Kammarens ledamöter
får ursäkta mig om jag har litet svårt
att fatta innebörden av herr Eliassons
inlägg. Han säger att han inte vill ge
några anvisningar utan trycka på rent
principiella synpunkter beträffande hur
löneutvecklingen bör vara beskaffad.
Om herr Eliasson hade nöjt sig med
den första delen av sitt anförande hade
det givetvis inte föranlett någon erinran
från min sida, men då han ändock
vill avsluta sitt uttalande om att
han inte skall ge någon anvisning med
ett påpekande om att det bör vara vissa
principer i lönesättningen har jag svårt
att förstå honom. Jag tror att herr Eliasson
även på denna punkt får ge litet
klarare uttryck åt sin mening.

Kanske jag för klarhetens skull skall
citera några ord ur besparingsutredningens
betänkande. På sidan 57 säger
man bl. a.: »Innehavarna av byråchefs-
och högre befattningar inom
statsförvaltningen har självfallet en nyckelposition
i arbetet på förvaltningens
rationalisering. Deras energi, vilja att
taga initiativ och deras arbetsförmåga
är avgörande faktorer. Löne- och andra
förmåner liksom anställningsform och
rekrytering måste i första hand avpassas
med tanke på vad som erfordras
för att säkerställa att chefsbefattningarna
är besatta med fullgoda krafter.»

Vidare yttrar man i slutet av det stycke
som handlar om lönefrågorna: »Ut -

redningen anser det angeläget att statens
personal- och lönepolitik i möjligaste
mån utformas och tillämpas med
beaktande av vad nu anförts.» I detta
stycke trycker man speciellt på de grupper
som — om jag har fattat herr Eliasson
rätt — har fått litet för mycket i
förhållande till andra grupper inom
statsförvaltningen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har ingenting att
tillägga utöver vad jag redan sagt beträffande
mitt ställningstagande i besparingsutredningen.
Om civilministern
är så intresserad av dess betänkande,
är det tydligt att han är den ende i regeringen
som avser att följa förslagen.
Hade regeringens övriga ledamöter samma
mening, skulle diskussion ha varit
överflödig i fråga om både ett och annat
här i riksdagen.

Får jag dock, herr talman, tillägga att
jag fortfarande inte tror att civilministern
inser den skillnad som jag vill lägga
mellan uttalandet här och vad jag
kallar beställningar. Jag har aldrig skrivit
på en motion om viss lönegradsuppflyttning
för någon grupp, och jag
är inte beredd att göra det heller. Jag
vill just framhålla skillnaden mellan
detta och att rent allmänt hävda, att
vissa synpunkter måste beaktas vid de
allmänna övervägandena. Om civilministern
anstränger sig en liten smula,
bör det inte vara svårt att upptäcka den.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att det är rätt svårt att sitta på två stolar
samtidigt. Vad jag begärde av herr
Eliasson var att han skulle sätta sig på
en stol och sitta kvar där.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Vad som givit mig anledning
att ta till orda vid handläggningen
av statsutskottets förevarande

18 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m.

utlåtande är att utskottet har behandlat
den av herr Sundin i första kammaren
och mig i andra kammaren väckta
motionen med begäran om att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om särskild översyn av gällande
traktamentsbestämmelser för
statstjänstemän samt av de militära ämbetsverkens
tillämpning av dessa föreskrifter.

Utskottet synes ha haft den uppfattningen
att de i motionen anförda exemplen
icke kan åberopas som grund
för ett generellt yrkande av det slag
som göres i motionen. Jag är uppriktigt
förvånad över utskottets uppfattning
och dess ställningstagande. Visserligen
har i motionen endast anförts
två exempel, men detta bör vara tillräckligt
för att belysa att allt inte är
scm det borde vara. I det ena fallet har
ju också resultatet blivit — såsom även
utskottet konstaterar — fällande dom
och i det andra revisionsanmärkning.

Det är givet att den stora allmänheten
ställer sig frågan: Förekommer ytterligare
sådana här förhållanden som
ännu icke upptäckts? Jag tror att man
utan överdrift, herr talman, kan säga
att det förekommer att militära befattningshavare
vid sidan av sin avlönade
tjänst innehar vissa specialuppdrag såsom
instruktörer, föreläsare o. d. För
dessa uppdrag erhåller vederbörande
traktamentsersättning och arvode, kanske
utan att löneavdrag sker, trots att
dessa specialuppdrag fullgöres på ordinarie
tjänstetid.

Det kan också ifrågasättas, om inte
vissa militära övningar förlägges utanför
förbandets övningsområde trots att
det ur övningssynpunkt inte föreligger
några hinder för att övningarna hålles
inom det ordinarie övningsområdet. De
officerare som deltar i dessa övningar
erhåller givetvis traktamentsersättning.

Om övningarna hade ägt rum inom förbandets
övningsområde, skulle däremot
traktamentsersättning icke ha utgått.

Jag har också en känsla av att till

m.

föreläsare vid de av militärerna ordnade
kurserna kallas många gånger officerare
som bor kanske ganska långt
från den plats där kursen hålles. Till
dessa föreläsare utgår givetvis arvode
och traktamentsersättning. I stället borde
som instruktörer och föreläsare vid
sådana kurser kunna i större utsträckning
anlitas officerare som bor inom
regementets område. Därigenom skulle
man ju inbespara vissa traktamentsoch
arvodeskostnader.

Det må, herr talman, förlåtas mig, om
jag ifrågasätter huruvida inte vissa omplaceringar
sker på förbanden innan
repetitionsövningarna skall äga rum för
att därigenom vederbörande officerare
som deltar i dessa övningar skall erhålla
traktamentsersättning.

Man kan också fråga sig: Är det nödvändigt
att vid de militära inspektionerna
förrättningsmannen, oftast en högre
officer, medför en hel stab av militärer?
Jag är inte på något sätt sakkunnig
på detta område, men jag tycker
att dessa inspektioner med fördel
skulle kunna verkställas med anlitande
av ett betydligt mindre antal personer.
Även därigenom skulle en del medel
inbesparas.

Herr talman! Det skulle vara av ett
visst värde att få en uppgift om storleken
av traktamentsersättningarna inom
det svenska försvaret och om dessa
kostnaders förhållande till de sammanlagda
lönekostnaderna. Jag är övertygad
om att traktamentskostnaderna skall
visa sig vara av en storleksordning som
vi knappast kan göra oss en föreställning
om. Till denna frågeställning skall
jag emellertid, herr talman, be att få
återkomma vid ett annat tillfälle, kanske
i form av en interpellation.

Jag beklagar att utskottet icke funnit
skäl att tillmötesgå motionärernas
önskan om en översyn av de militära
ämbetsverkens tillämpning av traktamentsbestämmelserna.
Även om man är
försvarsvän måste man reagera mot det
sätt, varpå dessa bestämmelser tydligen

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23 49

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

utnyttjas för åstadkommande av vissa
extrainkomster. Vi är alla överens om
att det behövs ett starkt och effektivt
försvar och att detta tarvar stora kapitalinvesteringar,
men det hindrar ju
inte att man måste kräva att det visas
en viss restriktivitet och återhållsamhet
och att största möjliga sparsamhet
iakttas utan att därigenom resultatet
blir lidande. Därför måste man reagera
mot varje form av dubbelinkomster.
Den största faran är att man — såvida
inte myndigheterna noga följer vad som
sker — kan befara att ännu flera kommer
att söka på ett eller annat sätt
kringgå bestämmelserna och skaffa sig
delvis oberättigade traktamentsförmåner.

Det sagda får dock inte, herr talman,
tolkas så att jag kritiserar vår genomgående
dugliga officerskår, utan vad jag
ville med mitt anförande här i dessa frågor
är att påtala vissa missförhållanden,
som med myndigheternas hjälp bör rättas
till, så att därmed allmänhetens tilltro
till det svenska försvarets ledning
inte rubbas. Låt oss hoppas att den utredning
utskottet åberopar, nämligen löneförfattningsutredningen,
snarast kan
redovisa sitt arbetes resultat. Det bör
vara på tiden; denna utredning tillsattes
år 1956. Innan denna utredning lägger
fram sitt betänkande är utskottet
icke berett att taga ställning till behovet
av en översyn av gällande traktamentsbestämmelser
för statens tjänstemän
samt av de militära ämbetsverkens
tillämpning av dessa föreskrifter.

Jag beklagar, herr talman, utskottets
inställning, samtidigt som jag är
medveten om att det föreligger ett mycket
starkt behov av en sådan utredning,
som angivits i motionen.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
motionen i första kammaren nr 456 och
nr 529 i andra kammaren.

skall jag be att få ta kammarens tid i
anspråk några minuter.

Vi har i motionen pekat på att med
nuvarande system, som ligger till grund
för lönesättningen, där man i regel
har begagnat sig av ett procentuellt pålägg
på lönerna, kommer skillnaden i
lön mellan löntagare med små inkomster
och löntagare med stora inkomster
ständigt att öka. Detta är en utveckling
som vi från flera utgångspunkter har
reagerat mot.

Vi har i motionen krävt att riksdagen
skulle — för att inte behöva rucka på
en träffad förhandlingsöverenskommelse
— inför framtida förhandlingar
uttala att man mera borde beakta låglönegruppernas
situation. Vi tror att
detta är nödvändigt inte minst ur rekryteringssynpunkt.

Utskottet skriver att det för egen del
hittills iakttagit stor försiktighet i fråga
om uttalanden eller rekommendationer,
som skulle kunna binda kommande löneförhandlingar
i det ena eller andra avseendet.
Men, herr talman, vad vi har
krävt och vad reservationen går ut på
är inte avsett att binda förhandlingarna.
Är man nöjd med utvecklingen i
löneförhandlingarna inom utskottet hittills,
har man naturligtvis anledning att
skriva som man har gjort. Men vilken
utveckling skall till för att utskottet
skall ge sin mening till känna?

Är det från utskottsmajoritetens synpunkt
tillfredsställande att en månadslön
på 728 kronor den 1/7 1957 har
ökat med 15,8 procent till 843 kronor
den 1/1 1961, medan en lön på 3 744
kronor den 1/7 1957 under samma tid
ökat med 25,2 procent till 4 688 kronor?
Detta innebär att löneklyftan mellan
dessa båda grupper bär ökat med
9 348 kronor. Eller med andra ord:
löneklyftan har ökat med större belopp
än årslönen 1957 för den ena av
parterna i denna jämförelse.

Om man fortsätter att höja lönerna
med samma procenttal över hela linjen,

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! I egenskap av motionär
4 — Andra kammarens protokoll 1901. Nr 23

50 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.
m. m.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

kommer denna klyfta ständigt att öka.
Utskottets skrivning måste väl innebära
att man är nöjd med denna utveckling.

Om riksdagen inte är nöjd med utvecklingen,
kan jag inte se annat än att
man får välja den väg som reservanterna
anvisat, då ju alla tycks vara
överens om att man inte skall ändra
på en redan träffad uppgörelse.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herrar Sundin
och Eliasson i Sundborn.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är ganska intressant
och även ganska glädjande att man
från centerpartihåll så energiskt talar
för en utjämning av löneskillnaderna
inom den statliga sektorn. Jag föreställer
mig att centerpartiet också vill
medverka till en utjämning av löneskillnaderna
inom den privata sektorn, och
det kanske då inte skulle skada om
centerpartiet började med att utjämna
löneskillnaderna mellan de i jordbruket
verksamma här i landet. Det kunde
kanske vara en uppgift, som ligger nära
till för mina vänner inom centerpartiet.

Jag skall inte gå in på detta problem
något närmare. Vi har sett på det på
samma sätt som vi gjort alla år tidigare.
Utvecklingen har även på det
statliga området gått dithän, att man
träffat överenskommelse genom förhandlingar.
I dessa förhandlingar är ju
regering och riksdag den ena parten.
Man har alltså här begärt att den ena
parten på förhand skall göra en beställning
till sina förhandlare om hur man
skall förfara vid det kommande förhandlingstillfället.
Detta är väl en något
underlig syn på förhandlingsverksamheten.

Jag kan gärna hålla med herr Eliasson
och herr Fälldin när de säger, att
det vore önskvärt att utjämna löneklyftan.
Visst vore det önskvärt, men jag
tror inte att man kan angripa proble -

met inom en sektor av näringslivet och
söka åstadkomma en utjämning där, medan
man later alla andra sektorer vara
sådana som de är. Lönesättningen är
ändå i stor utsträckning beroende av
marknadsjämförelser mellan den privata
och den offentliga sektorn, det kommer
man inte ifrån hur man än vänder
och vrider på problemet.

Herr Fälldins sifferexemplifieringar,
som skulle visa att löneklyftan har ökat
under de senaste åren, kanske inte är
alldeles riktiga. Det finner man om man
tittar litet närmare på dem. Jag vet
att det är mycket svårt att statistiskt
belägga tendenserna, och resultatet beror
alldeles på vilka förutsättningar
man har för beräkningarna. Om jag
roar mig med — det brukar jag inte
göra — att räkna på nettolönerna under
de senaste åren, alltså de behållna
lönebeloppen efter skatt, finner jag att
det alldeles tydligt har skett en inkomstutjämning
i samhället.

Herr Eliasson började sitt anförande
med att säga att även han var överens
med utskottet om att vi borde vara försiktiga
med beställningar. Jag delar helt
den uppfattningen, men herr Eliasson
själv är inte så försiktig, ty såvitt jag
kan tolka reservationen innehåller den
en hemställan om att riksdagen måtte
uttala »att löneklyftan mellan högre och
lägre befattningshavare i statlig tjänst
bör minskas, så att en ur social synpunkt
mer rättvis inkomstfördelning
mellan dessa grupper åstadkommes».
Herr Eliasson vill alltså att riksdagen
skall ge till känna för Kungl. Maj:t att
man bör ha detta i åtanke vid kommande
förhandlingar, och det innebär väl
en beställning om att vid dessa förhandlingar
söka åstadkomma någonting
i riktning mot en utjämning.

Ingen har sagt hur detta skulle gå till,
men av andra centerpartimotioner och
andra uttalanden i olika sammanhang
att döma förefaller det mig troligt att
meningen är, att man skall kapa i toppen
och höja i botten för att åstadkom -

Nr 23 51

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster ro. nv

ma denna utjämning, .lag har tillåtit
mig att säga i annat sammanhang att
det är något av naivitet i tron att man
kan gå till väga på det sättet. Skulle
den offentliga sektorn, om vi gav oss på
försöket att kapa i toppen, ha några
chanser att konkurrera om arbetskraften? Det

faktiska förhållandet är fortfarande
att den offentliga sektorn bär
mycket svårt att konkurrera med den
privata just om de mest kvalificerade
befattningshavarna. Inte heller är det
väl någon som tror att lönelyftningen
skulle begränsas till bottenskiktet, om
man sökte minska klyftan genom att
höja i botten. Höjer man i botten, blir
man tvungen att höja undan för undan
hela vägen upp, och vad har man
då åstadkommit genom denna »utjämningspolitik»?
Jo, man har flyttat löneläget
en bit upp på skalan i alla skikt
från botten till toppen.

Det vore mycket mera att säga om
detta men jag skall inte uppta tiden
längre härmed utan i stället övergå till
att säga några ord med anledning av
det inlägg herr Börjesson i Falköping
gjorde. Han talade om en motion som
han varit med om att underteckna. I
den motionen begärs en översyn av de
militära ämbetsverkens tillämpning av
traktamentsbestämmelserna. Såvitt vi i
utskottet har kunnat finna grundas detta
krav på två fall som har inträffat
inom det militära området. Det ena
fallet bär gått till domstol och vederbörande
bär blivit dömd för sitt fel och
det andra fallet bär blivit föremål för
revisionsanmärkning i vanlig ordning.

Utskottet anser att man inte kan gå
till väga så, att man på basis av några
enskilda fall begär översyn. För övrigt
vet jag inte hnr en översyn av tilllumpningen
skall kunna gå till. Vi har
bestämmelser utformade om traktaments-
och resekostnadsersättning i de
statliga reglementena. Dessa bestämmelser
är för övrigt även de en produkt
av träffade överenskommelser mellan

parterna. Tillämpningen av dessa bestämmelser
kommer man uppenbarligen
inte åt genom en översyn vid ett visst
tillfälle, utan tillämpningen måste rimligtvis
övervakas successivt, om man
skall kunna vara förvissad om att bestämmelserna,
vilka bestämmelser man
än har, efterlevs. Därför har vi menat
att det åligger bl. a. försvarets civilförvaltning
att tillse att dessa bestämmelser
tillämpas inom det militära området
på riktigt sätt i överensstämmelse
med bestämmelsernas andemening.

Herr Börjesson tog upp frågan om löneförfattningsutredningens
arbete, vars
resultat han avvaktade. Jag skall inte
avge några löften men jag kanske ända
vågar säga till herr Börjesson att man
kanhända bör kunna räkna med att löneförfattningsutredningens
arbete kan
vara avslutat under innevarande år och
att vi därmed får tillgängligt resultat
av den översyn av Saar som utredningens
arbete bl. a. innebär. När vi
har sett utredningens resultat kan vi
företaga den vidare behandlingen av
detta problem, som är nödvändig.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Endast ett par ord.

Herr Gustafsson i Stockholm ansåg,
att vi inte skall göra något annat åt
denna motion än att avvisa den. Han
förmodar också, att det bakom hela
detta resonemang låg principen att kapa
i toppen och höja i botten. Jag vet inte
om han verkligen menade att vi skulle
sänka lönerna. I varje fall är det inte
det som det här är fråga om utan om
en bättre avvägning av lönehöjningarna.
Om vi bara utan vidare avfärdar
motionen, så kan lätt den misstanken
uppkomma att riksdagen anser att sådana
synpunkter inte förtjänar något
beaktande.

.lag har tidigare motiverat mitt ställningstagande
i denna fråga, och jag har

52 Nr 23 Onsdagen den

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

begärt ordet nu närmast för en kommentar
till herr Gustafssons i Stockholm
förmodan, att vi i centerpartiet
är intresserade av en utjämning även
på andra områden, exempelvis när det
gäller jordbrukargruppen. Då vill jag
fästa herr Gustafssons uppmärksamhet
på att jordbruket mig veterligt är det
enda område här i landet, där man
har differentierad prissättning ur sociala
synpunkter. Om herr Gustafsson
är intresserad av den saken, så har
han möjlighet att på fredag bidra till
en liten utjämning mellan större och
mindre inkomsttagare på det området.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! I likhet med utskottet
anser herr Gustafsson i Stockholm, att
man inte på bara dessa två fall skall
bygga sitt ställningstagande. Jag vill
emellertid säga, att det givetvis inte
tillkommer motionärerna att redovisa
en mängd fall och inträffade händelser
för att ha dem att peka på. Jag tycker
att redan dessa två fall bör ge anledning
till att förhållandena närmare utredes.

Om sedan löneförfattningsutredningen
kommer med förslag innevarande år,
så vill jag liksom herr Gustafsson i
Stockholm uttala min tillfredsställelse
härmed.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
tyckte att jag skulle ta hänsyn
till hurudan utvecklingen av nettolönerna
har varit och inte bara se på
bruttolöneutvecklingen, vilken han själv
uppenbarligen tycker är besvärande.
Jag vill helt allmänt säga, att jag inte
hade väntat mig att en socialdemokratisk
riksdagsman i stort sett skulle instämma
i vad en professor och nationalekonom
sade under en föreläsning,
som jag hade tillfälle att lyssna till.
Han ställde frågan till sitt auditorium:

Är det någon som tror att vi skulle
haft så höga löner som vi har i detta

24 maj 1961 fm.

m. m.

land, om vi inte hade haft så höga
skatter?

Det blir nämligen konklusionen av
herr Gustafssons invändning, att jag
inte bara skall uppehålla mig vid bruttolönerna
utan också se på nettolöneutvecklingen.
Jag kan emellertid gå herr
Gustafsson till mötes i det avseendet.
Det siffermaterial jag fått genom riksdagsbibliotekets
npplysningstjänst visar
nämligen, att under perioden 1 januari
1957—1 januari 1961 — jämförelsen är
gjord mellan samma parter i ortsgrupp
5 och är baserad på den preliminära
A-skatt som tagits ut i Stockholm respektive
år — har nettolöneutvecklingen
varit sådan, att klyftan från 1957 ökade
med 3 936 kronor sedan skatten dragits
av.

Nu säger herr Gustafsson i Stockholm,
att även om man tycker illa om
detta, så kan man ändå inte göra något
åt den saken, ty det skulle innebära att
man lyfte hela löneläget. Men menar
herr Gustafsson då, att vi stillatigande
skall åse en utveckling, som under dessa
fyra år har ökat klyftan på detta
sätt genom att höja både höga och låga
löner med samma procent? Och vad
sker om vi följer samma mönster ytterligare
fyra år? Hur mycket kommer
klyftan att öka då?

Skall riksdagen verkligen —- i den
mån den har något arbetsgivarinflytande
— stillatigande åse en sådan utveckling
och försöka rätta till missförhållandena
på andra vägar? Om man anser
sig böra avlöna vissa grupper på ett
visst sätt för att över huvud taget få
arbetskraft, så ge dem en utgångslön
som är konkurrenskraftig, öka inte samtidigt
skillnaden grupperna emellan genom
att räkna samma procenttal på
högre och lägre löner, ty då får vi den
utveckling vi haft.

Och tycker man illa om detta, på vilket
sätt skall vi då påverka utvecklingen,
herr Gustafsson? Yi skall inte
göra någonting sedan uppgörelse är
träffad enligt allmän mening. Då tänkte

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23 53

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

jag att man kunde ge uttryck för sin
mening innan uppgörelse träffas, ty då
ändras ju inte förhandlingsresultatet.
Men inte heller då kan man tydligen
göra någonting. Min fråga måste därför
bli: Lämnas denna redovisning från
civildepartementet bara för att utskottet
och riksdagen skall kunna lära sig
vad uppgörelsen innebär? Om man inte
får göra någonting efter uppgörelsen
och ingenting före, vad har riksdagen
då med hela ärendet att göra?

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
pekade på att man på jordbrukets
område har en differentierad prissättning,
som skulle innebära att man tillgodoser
de sämre ställda, och han inbjuder
mig att medverka till detta om
några dagar.

Nu var ju inte problemställningen riktigt
den, herr Eliasson. Vi kan ta ett
annat exempel som också gäller jordbrukets
område. Om man nu vill krympa
löneskillnaderna, så tag lantbruksförbundets
direktör och jämför honom
med en lantarbetare! Båda är verksamma
på jordbruksområdets område. Där
kanske herr Eliasson kan ha anledning
att se på löneklyftan minst lika mycket
som när det gäller den offentliga sektorn.

Herr Fälldin har tydligen inte fattat
att det finns ett samband mellan lönesättningen
på den privata sektorn och
på den offentliga. Hur menar herr Fälldin
att man skulle komma ifrån det
sambandet? Menar herr Fälldin att man
skall föra eu lönepolitik på den ena
sektorn, som totalt avviker från lönepolitiken
på den andra? Hur tror herr
Fälldin att man då skulle få samhället
att fungera?

Herr Fälldin frågar mig hur jag vill
lösa problemet. Jag skall villigt erkänna,
att det är ett svårt problem, och jag
har ingen lösning på det. Min verksamhet
inom fackföreningsrörelsen har varit
baserad på försök att åstadkomma

de utjämningar som varit möjliga. De
försöken har man gjort vid förhandlingsbordet.
I vad mån de lyckats eller
inte skall jag inte uttala mig om här,
men strävandena har ändå gått i den
riktningen. Nu har man överlåtit åt
parterna att genom fria förhandlingar
träffa överenskommelser om arbetsvillkoren.
Då menar jag att man skall låta
parterna även på denna sektor försöka
att klara problemet, i varje fall så långt
det finns möjligheter att göra det. Jag
tror också jag vågar påstå, att parterna
på denna del av arbetsmarknaden inte
har klarat problemen sämre än vad man
gjort inom någon annan sektor av arbetsmarknaden,
jordbruket inkluderat.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Låt mig påminna herr
Gustafsson i Stockholm om att herr
Geijer klart och tydligt har sagt, att
man i de kommande förhandlingarna
skall ägna låglönegrupperna och deras
speciella problem intresse. Skulle det
på något vis vara till nackdel för herr
Geijer, om riksdagen skrev att man borde
beakta denna utveckling, att man
genom att lägga samma procenttal på
en låg och en hög lön ökar löneskillnaderna? Herr

SENANDER (k):

Herr talman! Det är väl ändå ett faktum,
att riksdagen är arbetsgivarparten
gentemot sina anställda, även om den
vid förhandlingarna representeras av
regeringen. Kan det då vara något felaktigt
i att riksdagen uttalar sin mening
om principen för lönesättningen? Det
binder ju inte på något sätt Kungl.
Maj:t, tv resultatet blir ju också beroende
av hur den andra parten, d. v. s.
de anställda, ställer sig till det förslag
som har kommit från riksdagen via
Kungl. Maj:t. Saken skall ju avgöras vid
förhandlingar parterna emellan.

De formella invändningar man har
gjort anser jag inte vara hållbara. Vi
får väl så småningom eu förhandlings -

54 Nr 23 Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa polismanstjänster m. m.

ordning som kastar om förhållandena,
och det vore kanske bara tacknämligt
om vi finge den så fort som möjligt.
Men så länge riksdagen är den som anslår
pengarna och så länge riksdagen är
arbetsgivare för sina anställda, kan det
väl inte vara något fel i att riksdagen
uttalar sin mening om själva principerna
för lönesättningen. Sedan blir det
beroende av huruvida man kommer
överens vid förhandlingarna eller inte.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Bara en liten replik till
herr Gustafsson i Stockholm. Jag har
aldrig gjort gällande, att lönerna skulle
vara lika för alla i samhället. Herr Gustafsson
försökte kanske säga någonting
åt det hållet, när han talade om att det
var skillnad mellan vad en lantarbetare
och lantbruksförbundets direktör har
i lön. Jag får säga att det argumentet
inte var särskilt starkt. Jag tror att skillnaden
inte är större än den är i vissa
andra företag och även i statliga företag.
Den lilla historien kan få passera
utan ytterligare kommentarer.

Jag vill bara konstatera, att när jag
förde in diskussionen på differentieringen
jordbrukarna emellan och talade
om att det fanns en viss utjämning, svarade
herr Gustafsson med att tala om
någonting annat. Jag tycker ändå att
herr Gustafsson med sin tystnad på den
punkten bekräftade ett faktum.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen av
herrar Sundin och Eliasson i Sundborn;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. C och D

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. E

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Lönegradsplaceringen för vissa polismanstjänster
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
127, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående lönegradsplaceringen
för vissa polismanstjänster in. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 155 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 28 april 1961, föreslagit
riksdagen att 1) godkänna den i
statsrådsprotokollet redovisade överenskommelsen
den 25 april 1961 angående
lönegradsplaceringen för vissa polismanstjänster
m. m.; 2) bemyndiga

Kungl. Maj :>t att vidtaga av förslagen betingade
ändringar i personalförteckningen
för Norrbottens statliga poliskår;
3) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar
i med stöd av riksdagens beslut utfärdade
avlöningsförfattningar; 4) bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga i övrigt
erforderliga åtgärder för förslagens genomförande
ävensom meddela erforderliga
övergångsbestämmelser; 5) bemyndiga
Kungl. Maj:t att för budgetåret
1961/62 i enlighet med vad som i statsrådsprotokollet
anförts medge överskridande
av den i avlöningsstaten för Norrbottens
statliga poliskår upptagna anslagsposten
till avlöningar till icke-ordinarie
personal; samt 6) till Täckning av
beräknade merkostnader för löner
in. in. å riksstaten för budgetåret
1961/62 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 4 500 000 kronor.

Onsdagen den 24 maj 1961 fm. Nr 23 5a

Lönegradsplaceringen för vissa polismanstjänster m. m.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta, likalydande
motioner, den ena inom första
kammaren av herr Sundin (I: 664) och
den andra inom andra kammaren av
herr Elmvall in. fl. (11:795), i vilka
motioner hemställts, att riksdagen vid
behandling av propositionen nr 155
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att vid kommande förhandlingar med
polismännens organisationer i första
hand måtte eftersträvas uppgörelse om
ur rekryteringssynpunkt erforderlig
lönegradsuppflyttning även av de lägre
polismannatj änsterna.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft jämväl
en vid riksdagens början inom andra
kammaren av herr Lundberg väckt motion
(11:355).

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) godkänna den i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 28 april
1961 redovisade överenskommelsen den
25 april 1961 angående lönegradsplaceringen
för vissa polismanstjänster
m. in.;

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i
personalförteckningen för Norrbottens
statliga poliskår;

3) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i med
stöd av riksdagens beslut utfärdade avlöningsförfattningar; 4)

bemyndiga Kungl. Maj: t att vidtaga
i övrigt erforderliga åtgärder för
förslagens genomförande ävensom meddela
erforderliga övergångsbestämmelser; 5)

bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåret 1961/62 i enlighet med vad
som i statsrådsprotokollet anförts medge
överskridande av den i avlöningsstaten
för Norrbottens statliga poliskår
upptagna anslagsposten till avlöningar
till icke-ordinaric personal;

6) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner m. m. för budgetåret
1961/62 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 4 500 000 kronor; B.

att motionerna I: 664 och II: 795 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; C.

att motionen 11:355 icke måtte av
riksdagen bifallas.

I motiveringen anförde utskottet
bland annat följande:

I de likalydande motionerna 1:664
och 11:795 yrkas att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
vid kommande förhandlingar med polismännens
organisationer i första hand
måtte eftersträvas uppgörelse om ur rekryteringssynpunkt
erforderlig lönegradsuppflyttning
även av de lägre polismanstjänsterna.
Då utskottet inte anser
motiverat att ett uttalande från riksdagens
sida görs av ifrågavarande innebörd
får utskottet avstyrka berörda motionsyrkande.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundin och Eliasson i Sundborn, vilka
ansett att ovan intagna stycke i utskottets
yttrande bort ha följande lydelse:

»I de likalydande motionerna 1:664
och II: 795 yrkas att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
vid kommande förhandlingar med polismännens
organisationer i första hand
måtte eftersträvas uppgörelse om ur rekryteringssynpunkt
erforderlig lönegradsuppflyttning
även av de lägre polismanstjänsterna.
Då utskottet förutsätter
att rekryteringssynpunkterna
kommer att vederbörligen beaktas vid
kommande förhandlingar, får utskottet
avstyrka berörda motionsyrkande.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag skall fatta mig kort.
Den proposition som behandlas i detta

56 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.
Lönegradsplaceringen för vissa polismanstjänster m. m.

utlåtande gäller lönegradsplaceringen
för vissa polismanstjänster. För det stora
flertalet polismän i de högre tjänsterna
föreslås uppflyttning med två lönegrader
och för ordinarie poliskonstapeltjänst
och i allmänhet även förste
poliskonstapeltjänst föreslås uppflyttning
med en lönegrad. Men, såsom framhålles
i motionerna, blir lönegradsplaceringen
oförändrad under de första
anställningsåren.

Som lekman på detta område har jag
känt mig tveksam, om detta varit riktigt,
men jag anser inte att man utan
tvingande skäl skall rubba en uppgörelse.
Jag har vidare den uppfattningen
— vilket jag tidigare i dag har framhållit
i kammaren — att man inte bör
beställa lönegradsuppflyttningar för vissa
grupper. Något sådant har jag inte
velat vara med om. Men jag har å andra
sidan ansett att man inom utskottet, när
man dock avstyrkte motionerna, kunde
ha kostat på sig att framhålla, att man
förutsatt att rekrvteringssynpunkterna
kommer att vederbörligen beaktas vid
kommande förhandlingar.

Detta är alltså bakgrunden till reservationen,
herr talman, som jag ber att
få yrka bifall till.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
dels därför att jag har väckt en motion,
vilken behandlas i detta utlåtande, och
dels därför att jag vill rikta en vädjan
till civilministern att försöka rätta vad
vrångt är och försöka tillämpa principen
om lika lön för lika arbete.

I frågan om tjänstetidsbefordran, som
beröres i motionen, kan jag som exempel
anföra att i Uppsala tillsattes år
1954 några polismän, och så småningom
anställdes ytterligare några på samma
grunder som de förstnämnda. Men
eftersom tillsättandet uppsköts genom
ett underligt förfarande har den egendomliga
situationen uppstått, att personal,
som har längre tjänstetid och efter
vad jag kan förstå utomordentliga kva -

lifikationer för tjänsten och som i regel
får tjänstgöra som förmän eller ledare,
får finna sig i att stå i lägre lönegrad än
andra anställda.

Det råder som bekant brist på polispersonal.
I detta fall föreligger en tvådepartementsbedömning.
Jag hade den
uppfattningen, att inrikesdepartementet
hade vilja till att rätta det som brustit
i detta avseende. Men hela förhållandet
ändrades av att själva lönesättningen bedömdes
i ett annat departement. Men
såvitt jag kan förstå är civilministern
oförhindrad att rätta detta misstag och
ge den personal som här avses den lön
och den tjänsteställning den bör ha.
Att jag i dag vädjar till civilministern
att ta upp denna fråga till förnyad pröning
och rätta vad vrångt är beror på
att jag anser det nödvändigt att staten
ser till att, där så är möjligt, principen
om lika lön för lika arbete tillämpas,
så att inte den situationen uppstår, att
den som har den lägsta lönen får utföra
det mest kvalificerade arbetet.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! För att ge litet uppmuntran
åt dem som hade ringa befordringsutsikter
genomfördes för några
år sedan i det statliga lönesystemet
någonting som vi kallade tjänstetidsbefordran.
Förutsättningen för att få
tjänstetidsbefordran är, att man skall
ha stått i samma lönegrad under 15 år.

I vissa undantagsfall kan den som stått
i sista löneklassen under 72 månader
också erhålla tjänstetidsbefordran. Detta
är reglerna för rätten till den extra lönegrad
som tjänstetidsbefordran innebär.
Dessa regler kan man rimligtvis
inte gå ifrån på de premisser som herr
Lundberg bygger på. På åtskilliga områden
ute i förvaltningen möter man
ju både yngre och äldre i samma lönegrad,
alltså folk som för relativt kort
tid sedan erhållit lönegraden och som
tjänstgör vid sidan av dem som innehaft
sin tidigare lönegrad tillräckligt

Onsdagen den 24 maj 1961 fm. Nr 23 57

Lönegradsplaceringen för vissa polismanstjänster m. m.

länge för att erhålla tjänstetidsbefordran.

Med utgångspunkt från herr Lundbergs
princip skulle han i det fallet,
för att kunna tillämpa principen om lika
lön för lika arbete, nödgas bortse från
tjänstetidsmomentet i lönegraden.

Herr Eliasson i Sundborn tyckte att
man skulle ha höjt bottenlönerna vid
löneuppgörelsen med polisen. Jag vill
då erinra om att placeringen i 7 lönegraden
varar ett år, den tid då vederbörande
går i polisskolan. Detta får väl
inte sägas vara dåligt; det förefaller
mig tvärtom ganska attraktivt. Nästa
lönegradsplacering brukar räcka ett och
ett halvt år. I Stockholm brukar vederbörande
efter fyra till fyra och ett halvt
års tjänst befinna sig i 13 lönegraden.
Det är väl framtidsutsikterna i yrket
som bör vara den största sporren när
man söker sig till ett yrke.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! I detta fall har ju, herr
civilminister, polismännen inte på något
sätt kunnat påverka saken. På grund
av åtgärder som vidtagits inte av den
nuvarande civilministern utan av ett
tidigare statsråd i ett annat departement
begicks dessa fel gentemot personalen.
Eftersom staten själv begått misstagen
anser jag det vara en gärd av rättvisa
och billighet, att staten nu söker rätta
till vad vrångt är.

Jag tolkar civilministerns svar så, att
han kommer att pröva frågan på nytt.
Jag är förvissad om att han då, både
ur polispersonalens egen synpunkt och
ur rekryteringssynpunkt, kommer att
vidtaga de åtgärder som kan vara förnuftiga.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Jag tror inte att många
ord behöver spillas på denna fråga.

Den uppgörelse rörande polislönerna
som vi nu diskuterar är säkerligen en
av de bästa uppgörelser som träffats
för polisen på många år. Enligt vad

jag har mig bekant är man bland poliserna
också rätt belåten. Poliserna hade
säkerligen inte trott att de skulle
komma till så skapliga resultat.

Inom parentes vill jag nämna, att av
landets 10 600 poliser bar inte mindre
än 9 000 fått lönegradsuppflyttning med
ganska ansenliga löneökningar som
följd — nämligen 18 miljoner kronor,
varav 6 miljoner kronor faller på staten
och 12 miljoner kronor på kommunerna.
Det kan visserligen sägas, att
det är lätt att vara generös när det är
andra som skall betala, men vi är överens
om att staten skall föra dessa förhandlingar,
och därför är vad som skett
i sin ordning.

Jag har emellertid begärt ordet närmast
för att be herr Eliasson i Sundborn
att om möjligt definiera vad reservanterna
menar med »de lägre polismanstjänsterna».
Menar ni vad man
i allmänhet kallar lägre polismanstjänster,
alltså dem som innehas av de s. k.
obefordrade poliserna, eller menar ni
rekryteringstjänsterna, som är avsedda
för dem som skall bli poliser en
gång efter slutad utbildning? De obefordrade
poliserna, som tidigare stod i
lönegrad 10, har nu generellt flyttats
upp till lönegrad 11. Men därutöver har
garanterats, att i t. ex. Stockholm, Göteborg
och Malmö skall 30 procent av
kåren flyttas upp i 15 lönegraden, 50
procent i 13 lönegraden och endast 20
procent stannar kvar i 11 lönegraden.

Av den andra kategorien, som tjänstgör
i städer med ett invånarantal av
40 000 —• eller omkring 50 polismanstjänster
— kommer 15 procent upp i
lönegrad 15 och 40 procent i lönegrad
13, medan 45 procent stannar kvar i lönegrad
11. Vad det tredje skiktet beträffar
— alla övriga poliser — är det garanterat
att 50 procent får tjänster i
13 lönegraden, under det att 50 procent
stannar i 11 lönegraden.

Detta är en mycket förmånlig befordringsgång.
Och den erfarenhet jag fått
när jag sysslat med polislönerna säger

58 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Lonegradsplaceringen för vissa polismanstjänster m. m.

mig, att det inte varit speciellt lönegradsplaceringen
av rekryteringstjänsterna
som poliserna varit missnöjda
med, utan de har klagat på de små utsikterna
till befordringar i tjänsten.

Genom det nya systemet har en befordringsgång
skapats, som visserligen
blir dyr men som, såsom utskottet framhåller,
torde bidraga till att det blir
bättre rekryteringsförhållanden inom
poliskåren. Denna är nu också enad i
ett polisförbund, vilket borde lära oss
att vi inte skall försöka att genom sådana
här motioner skapa missnöje och
inbilla vissa grupper att de har det
sämre ställt än de har. Jag vill understryka
vad civilministern framhöll, att
när det gäller rekryteringstjänsterna,
som börjar i 7 lönegraden, garanteras
uppflyttning efter ett år till 9 lönegraden.
Efter två år i 9 lönegraden flyttas
man upp i 11 lönegraden, oavsett
om man fått ordinarie befattning eller
ej. Med hänsyn härtill anser jag att det
inte finns anledning för riksdagsmännen
att genom motioner söka sprida
missnöje inom poliskåren.

Det har frågats: När skall riksdagen
gripa in — är det före eller efter förhandlingarna?
Ja, därvidlag är det befogat
att sätta ett frågetecken. På det
kommunala fältet har vi med ledning
av gjorda erfarenheter utfärdat löneinstruktioner,
så att lönenämnderna är
suveräna att träffa definitiva uppgörelser
med personalorganisationerna inte
bara på kollektivavtalssidan utan även
då det gäller tjänstemännen. Det är ett
rätt otympligt system att en sådan församling
som riksdagen skall sitta och
diskutera detaljer i en löneuppgörelse.
Eu förhandling är ju att ta och ge. Det
gäller att få en förmån, och för att få
den kan man släppa något annat i stället.
Det finns inga möjligheter för en
församling på flera hundra personer
att bedöma en sådan uppgörelse. Man
måste lita på parterna i förhandlingen.
Det är detta statsutskottet har velat ge
till känna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag delar herr Pettersons
i Degerfors uppfattning, att nuvarande
system för fastställande av löner
är färdigt att ses över, men så länge
vi har det kvar må det tillåtas mig —
även om civilministern tycker illa vara
— att uttrycka en uppfattning utan
att fråga om lov.

Jag vill som svar på den fråga som
herr Petterson i Degerfors ställde till
mig säga, att jag har känt och känner
en viss tvekan inför denna uppgörelse.
Jag bär dock den uppfattningen, att
man inte bör ändra en löneuppgörelse
i oträngt mål. Vad jag velat understryka
och vad vi hör vara ense om är att
rekryteringssynpunkten måste tillmätas
stor betydelse.

Att jag har velat säga detta beror helt
enkelt på att jag anser — och där kan
vi väl också vara ense — att polisen
har en så ömtålig och viktig uppgift
i vårt samhälle, att det är angeläget att
de som söker sig till polisbanan ser
det som relativt lockande att komma
dit. Då är det en diskussionsfråga vad
man skall börja med och vad man skall
ge senare. Det är på den punkten jag
inte är deciderat säker på att det har
gjorts en riktig avvägning.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Den som under många
år suttit som ledamot av rätts- och polisdirektionen
i Stockholms stad och i
direktionens tjänstedelegerade har
kanske bättre än många andra kunnat
iaktta, hur rekryteringssvårigheterna
för polisen år efter år bara har ökat
med påföljande allvarligt otillfredsställande
och successivt försämrad polisbevakning
i Stockholm. Huvudstaden
har kanske varit det för poliskrisen mest
utsatta området. Jag har också kunnat
iaktta de goda insatser på övertid, som

Onsdagen den 24 maj 1961 fm. Nr 23 o9

Lönegradsplaceringen för vissa polismanstjänster m. m.

ett stort antal polismän utfört. Därigenom
liar man delvis kunnat kompensera
den brist på personal, som de hittills
icke konkurrenskraftiga polislönerna
har skapat i Stockholm.

Mot bakgrund av dessa erfarenheter
vill jag begagna tillfället att uttala min
stora tillfredsställelse över de uppnådda
resultaten av löneförhandlingarna och
över den proposition vi nu behandlar
liksom över att polispersonalen kunnat
fackligt enas inom ett personalförbund
— en viktig, kanske den avgörande förutsättningen
för den nu träffade löneuppgörelsen.

Att man som det sägs i centerpartimotionen
i fortsättningen i rekryteringssyfte
måste ägna uppmärksamhet åt en
förbättring även av de lägre polislönegraderna
ter sig för mig närmast självklart
och kan ju knappast föranleda något
förhandsuttalande i den riktningen
av riksdagen, hur viktigt det som sagt
än kan vara att läget över hela lönefältet
för polispersonalen förbättras.
Lönerörelser går ju inte till på det sättet.
Jag ber att få hänvisa till vad som
därom sagts av herr Gustafsson i Stockholm
och av civilministern vid behandlingen
av närmast föregående ärende.
Polisarbetets obehagliga natur och de
växande kraven på högt kvalificerade
och psykologiskt väl avpassade insatser
gör att man måste se till att polisen
kommer i en påtagligt bättre löneställning
än vad som traditionellt ansetts
rimligt. Jag tror att man får ta risken
av saxningsyrkanden från andra yrkesgrupper,
om man i fortsättningen över
huvud taget vill ha någon polisverksamhet,
och den risken har man ju
också tagit i och med den nya löneuppgörelsen.

En omständighet, som är långt angelägnare
att peka på än den, som man
talar om i centerpartimotionen och som
jag vill bo inrikesministern att särskilt
uppmärksamma, är en viss tendens på
kommunalt håll alt visa återhållsamhet
gentemot krav på förbättringar av po -

lisverksamheten bl. a. genom nyinrättande
av tjänster. Motivet för denna avvaktande
eller återhållsamma hållning
är att man väntar att polisväsendet skall
förstatligas, och att man då vill skjuta
upp nödvändiga personalförstärkningar
och naturligtvis även andra förbättringar
av polisverksamheten.

De löneförbättringar, som föranleds
av den nu träffade uppgörelsen, kommer
att ställa starkt ökade ekonomiska
anspråk på kommunerna. För Stockholms
stads vidkommande rör det sig
för andra halvåret i år om ett belopp
av 1,25 miljon kronor bortsett från
kostnaderna för statspolisen. Därmed
kommer eventuellt den tendens, som
jag här talat om, att förstärkas, alltså
tendensen att inte nu satsa på polisen
vad som skulle vara naturligt att satsa,
om det i dagens läge varit klart att huvudmannaskapet
för polisen skall kvarligga
hos kommunerna. Jag vill åter
vädja till inrikesministern — jag var
inne på saken redan i ett anförande i
remissdebatten — att med litet extra
uppmärksamhet följa utvecklingen
inom polisen och vid behov vidta åtgärder
för att bristerna i polisverksamheten
i de större kommunerna så snart
som möjligt häves och inte tillåts kvarstå
som en följd av den nuvarande
ovissheten om vad 1957 års polisutredning
kan komma att föreslå beträffande
polisens huvudmannaskap och beträffande
tidpunkten för ett eventuellt förstatligande
av polisverksamheten.

Jag har inget annat yrkande, herr talman,
än bifall till utskottets förslag.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Att rekryteringssvårigheter
har förelegat när det gäller polismanstjänsterna
har ju nyss omvittnats
här. Det har också för kort tid sedan
beslutats vissa åtgärder för att underlätta
rekryteringen. Jag för min del
hoppas att dessa åtgärder kommer att
ge resultat. Det väcker emellertid en
viss förvåning, att man tydligen inte

60 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1964 fm.
Lönegradsplaceringen för vissa polismanstjänster m. m.

tillräknar lönesättningen någon betydelse
i detta sammanhang.

Det gäller ju inte endast att rekrytera.
Man vill också ha personal med så god
skolunderbyggnad som möjligt. Man söker
helst polisaspiranter bland ungdomar
med realskoleexamen och de skall
ha vissa egenskaper — lugn, sans och
gott omdöme.

Jag har nog den uppfattningen, att
man även bör se på löneproblemet just
när det gäller rekryteringen. Herr Gustafsson
i Stockholm antydde, att man
givetvis skall börja från botten när det
gäller lönesättningen, och det är väl
riktigt. Det förefaller emellertid mig
som om man här har börjat en bit upp
på stegen med lönehöjningarna.

Det är riktigt att det är en avtalsfråga.
Det ifrågasätter jag alltså inte.
Men man kan väl inte — därför att det
är en avtalsfråga — frånkänna riksdagen
rätten att säga sin mening nu när
frågan ändå behandlas i riksdagen, även
om ett upprivande av ett ingånget avtal
inte förutsätts.

Vad beträffar lönesättningen kan man
t. ex. göra en jämförelse med en skrivmaskinsflicka
som anställs vid F 11
utanför Nyköping. Det kan vara en flicka
som just har tagit realexainen och
har en kortare maskinskrivningskurs
bakom sig. Hon bär ungefär samma
lön som när hon börjar sin anställning
som dessa polisaspiranter. En polisman
har väl ändå större ansvar än hon, och
detta ansvar fordrar man av honom
omedelbart efter det att han har tagit
på sig uniformen.

En ung man, som har realskoleexamen
och kanske är 17 år gammal, får
dock gå ett par år med annan sysselsättning,
innan han kan söka till det
yrke som han eventuellt har bestämt
sig för.

Detta är de synpunkter jag har velat
framhålla. Det har resonerats åtskilligt
om detta, men jag tror att det
har varit till nytta för de frågor det
rör sig om.

Herr talman! Bifall till reservationen
!

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i debatten, huruvida den uppgörelse
som på sedvanligt sätt har träffats mellan
Kungl. Maj:t genom civildepartementet
och polismännens organisationer
är i allo rättvis. Jag har dock känt
mig manad att begära ordet av två skäl.
För det första vill jag instämma med
herr Wiklund i Stockholm, att de som
på arbetsgivarsidan har skött om förhandlingarna
är värda ett erkännande
för den beredvillighet med vilken de
har gått till verket. Vi skall komma
ihåg att detta är en mycket infekterad
fråga. Ända från år 1947 har det värkt
på många sätt.

Polismännens fackliga splittring hör
också till bilden. Det hade kanske varit
frestande för civilministern att regera
efter principen söndra—härska.
Jag tror att alla, som har haft tillfälle att
följa utvecklingen på nära håll, håller
civilministern räkning för att han
inte har underblåst splittringstendenserna
utan på allt sätt medverkat till
att polismännen nu har funnit sig i en
och samma organisation. Men har alltså
även från arbetsgivarsidan verkat för
en sund facklig utveckling. Då jag är
en av dem som berörs av detta, vill
jag gärna uttala ett erkännande för denna
insats till protokollet.

Vi skall också komma ihåg, att problemet
har angripits på många olika
fronter. Rekryteringen är en sak. Det
har påvisats att det är besvärligt att
rekrytera polismän i Stockholm. Det har
inte tidigare angivits här, men jag har
fått den uppfattningen, att polisledningen
i Stockholm på sätt och vis faktiskt
har medverkat till det bekymmersamma
läget. Polisledningen i Stockholm
har nämligen konsekvent vägrat att anställa
polismän utifrån i befälsställning.
Det är detta som har gjort att t. ex. en
blockad i Stockholm har drabbat Stock -

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23 61

holms polisdistrikt så onormalt hårt.
Jag tror att denna uppgörelse på sitt
sätt kommer att bana väg för en bättre
rekrytering.

Vidare har man inom inrikesdepartementet
gjort en utredning beträffande
polismännens trivsel. Det finns anledning
att avvakta de praktiska konsekvenserna
av vad man för någon tid sedan
beslöt i riksdagen med anledning
av denna utredning. Polisverksamhetsutredningen
har varit en mycket vidlyftig
apparat, som nyligen har slutfört
sitt arbete. Det finns också anledning
att räkna med att polisverksamlietsutredningens
förslag, när de föres
ut i praktiska livet, kommer att verka
utjämnande.

En annan orsak till att jag nu befinner
mig i talarstolen är att man under
debatten här har gjort gällande,
att de lägre polistjänsterna skulle ha
blivit ogynnsamt behandlade vid löneuppgörelserna.
Ända sedan polislöneförordningen
trädde i kraft har man
emellertid bland polismännen allmänt
haft den uppfattningen, att det framför
allt är kommissarietjänsterna, som
har sackat efter. Man har kunnat förhandla
sig fram till förbättringar för
såväl ordningspolisen, såväl konstaplarna
som polisassistenterna, som för
personalen på kriminalpolissidan, medan
kommissarierna praktiskt taget
stått stilla i löneavseende. Detta har skapat
oro på många håll, inte bara inom
kommissariernas led utan också hos
många obefordrade poliser. Det förhandlingsresultat,
som nu föreligger, är
enligt min mening ägnat att på ett realistiskt
och förnuftigt sätt avlägsna den
brist, som har vidlåtit tidigare förhandlingsresultat.

Vi kan inte blunda för att polismännen
under senare år i ganska stor utsträckning
har varit föremål för påverkan
utifrån. Den fackliga splittringen
har ibland, förefaller det mig, utnyttjats
för politiska syften. Jag skulle
vilja vädja till alla dem, som deltar i

Förbättrad taxeringskontroll

det politiska arbetet, att inte riva upp
nya stridigheter utan medverka till att
i konstruktiv anda låta den enighet,
som polismännen själva har vunnit på
det fackliga planet, blomma ut i ett harmoniskt
samspel mellan samhället och
polismännen — till nytta för alla parter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring av motiveringen, som föranleddes
av bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av herrar Sundin
och Eliasson i Sundborn; och biföll
kammaren utskottets hemställan med
oförändrad motivering.

§ 15

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 21, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av tilläggsavtal till avtalet den
24 december 1936 mellan Sverige och
Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning
beträffande arvsskatt.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Förbättrad taxeringskontroll

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 50, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag om förbättrad
taxeringskontroll, såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 10 februari 1961 dagtecknad
proposition, nr 100, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att

62 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Förbättrad taxeringskontroll

A) antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till

1) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november
1956 (nr 623); samt

2) förordning angående ändring i
förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt;

B) godkänna de av departementschefen
i propositionen förordade riktlinjerna
för förbättrad taxeringskontroll;

C) godkänna de av departementschefen
framlagda förslagen till lönegradsplacering
av tjänster in. m.;

D) bemyndiga Kungl. Maj:t vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för länsstyrelserna, vilka erfordrades i
anledning av de av departementschefen
framlagda förslagen; samt

E) till Vissa kostnader för förbättrad
taxeringskontroll för budgetåret 1961/
62 under XI huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 700 000 kronor.

Propositionen hade såvitt avsåge departementschefens
hemställan under
punkterna A och B hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt hänvisats
till behandling av statsutskottet.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

För innevarande riksdag framlägges
olika förslag i syfte att bättre bekämpa
skattefusket. I propositionen nr 28 förordas
sålunda vissa skärpningar i skattestrafflagen.
Vidare föreslås i propositionen
nr 62 en lag om handräckning
vid taxeringsrevision, innebärande att
taxeringsmyndigheterna kan anlita utmätningsmannen
för att få tillgång till
räkenskaper och andra handlingar som
inte frivilligt ställes till förfogande för
taxeringsrevision.

Huvudförslagen upptages emellertid i
den föreliggande propositionen, som
utarbetats på grundval av taxeringskontrollutredningens
betänkande (SOU
1960:36) samt organisationsnämndens
rapport angående vissa undersökningar
vid taxeringssektionernas allmänna de -

taljer och prövningsnämndernas kanslier.

Förslagen avser till en del taxeringsorganisationen,
till en del bestämmelserna
om myndigheternas befogenheter
samt enskildas skyldigheter att tillhandagå
med kontrolluppgifter in. m.

Organisationsförslagen omfattar en
betydande förstärkning av den personal
som skall utföra taxeringsrevisioner
samt olika åtgärder för att rationalisera
arbetet.

Den viktigaste åtgärden i sistnämnda
hänseende är att sammanföra taxeringsassistenterna
— de tjänstemän
som i de s. k. rörelsenämnderna utför
kontroll och föredragning — till större
arbetsgrupper på länsstyrelserna och
ett fåtal orter inom respektive län utanför
residensstaden. Omorganisationen
beräknas medföra bättre möjligheter
till arbetsledning och även i övrigt ett
bättre utnyttjande av personalen. Detta
gäller icke minst det arbete med taxeringsrevisioner
som assistenterna skall
utföra mellan taxeringsperioderna. Olika
åtgärder föreslås för att påskynda
utbyggnaden av assistentorganisationen.
I samband härmed inrättas vissa
högre tjänster för assistenterna och deras
biträden.

På taxeringssektionernas revisionsdetaljer
föreslås en avsevärd personalförstärkning
omfattande både den akademiskt
utbildade personalen och •—- i
synnerhet — landskanslist- och biträdespersonalen.
Förstärkningen av sistnämnda
båda personalgrupper möjliggör
att de akademiskt utbildade revisorerna
i större utsträckning kan koncentrera
sig på kvalificerade revisionsuppgifter.
Förslagen innebär ytterligare,
att vissa högre tjänster inrättas för
samtliga personalkategorier på revisionsdetaljerna.

På taxeringssektionernas allmänna
detaljer och på prövningsnämndernas
kanslier föreslås en förstärkning av den
kvalificerade personalen. Förslaget
skapar bättre förutsättningar för att lå -

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23 63

ta revisionsdetaljens personal ägna sig
åt sin huvuduppgift att verkställa taxeringsrevisioner.

Sammanlagt innebär förslagen, i vad
angår länsstyrelserna, en förstärkning
med 55 akademiskt utbildade befattningshavare,
87 tjänstemän i landskanslistkarriären
och 51 tjänstemän i biträdeskarriären.

Organisationens utbyggnad förutsätter
en intensifierad utbildningsverksamhet.
Utbyggnaden beräknas kunna
bli slutförd under 1966.

Genom de sålunda föreslagna åtgärderna
torde taxeringsrevisionsverksamheten
kunna — vid fullt utbyggd
organisation — bli inemot tre gånger
så stor som för närvarande.

Förslagen innebär, när organisationen
uppbyggts, årliga kostnadsökningar
om sammanlagt ca 4,8 milj. kronor.
För budgetåret 1961/62 beräknas, med
hänsyn tagen till vissa engångsutgifter,
en kostnadsökning av 4,7 milj. kronor.

De i propositionen framlagda författningsförslagen
innebär i första hand en
utvidgning av skyldigheten att genom
räkenskaper och andra anteckningar
sörja för ett tillförlitligt underlag för
deklarationen. Det förutsättes att Kungl.
Maj:t och riksdagen samfällt skall kunna
besluta om att nämnda skyldighet
för särskilda kategorier skall specificeras
genom föreskrifter om förande av
räkenskaper av visst eller vissa slag.
Räkenskaper och andra anteckningar

(Nuvarande lydelse)

20 §.

Den som---— kontroll därav.

Om skyldighet i vissa fall att föra
räkenskaper är stadgat i bokföringslagen
och förordningen om skyldighet
för vissa idkare av jordbruk eller
skogsbruk att föra räkenskaper såsom
underlag för taxering.

Förbättrad taxeringskontroll

skall bevaras under minst sex år. Vidare
föreslås att straff skall kunna ådömas
dem som gör sig skyldiga till allvarligare
försummelser beträffande
skyldigheten att föra och bevara anteckningar.

Taxeringsnämnderna skall enligt förslaget
få befogenhet att utan samband
med taxeringsrevision infordra vissa
handlingar, såsom kontrakt, kontoutdrag
och verifikationer.

Vissa utvidgningar föreslås i fråga
om skyldigheten att tillhandahålla kontrolluppgifter.
I detta hänseende märkes,
att uppgiftsskyldigheten rörande
arbeten på hyreshus och villor skarpes
samt att de s. k. cash and carry-företagen
skall kunna åläggas att lämna
uppgift om försäljningar till detaljhandlare.

Bestämmelserna om taxeringsrevision
föreslås ändrade i vissa hänseenden
på grundval av vunna erfarenheter.
Sålunda skall taxeringsintendenten, under
vederbörligt hänsynstagande till
den granskades befogade önskemål,
kunna bestämma tid och plats för
granskningen.

Slutligen föreslås en ändring i reglerna
om utdömande av vite.

De nya bestämmelserna är avsedda
att träda i kraft den 1 juli 1961.

I det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i taxeringsförordningen
voro följande stadganden
i nedan återgivna delar så lydande: (Föreslagen

lydelse)

20 §.

Den som--— kontroll därav.

Underlaget skall bevaras under sex år
efter utgången av det kalenderår underlaget
avser.

Om skyldighet i vissa fall att föra
räkenskaper är särskilt stadgat.

64 Nr 23 Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Förbättrad taxeringskontroll

(Föreslagen lydelse)

37 §.

1 mom. Till ledning------följande uppställning:

Uppgiftsskyldig Vem uppgiften skall Vad uppgiften skall

avse avse

1. a) Statlig och — — Den som — — — an- Avlöning, arvode, —

— sådan förvärvskälla. nan stiftelse.

(Nuvarande lydelse)
121 §.

Har någon---trehundra kronor.

124 §.

Om uttagande---av taxerings intendent.

Finnes, då fråga uppkommer om ut -

— vederlaget lämnas.

Undantag:
a) folkpension,
ib) ersättning och--

— hela året,

c) ersättning och förmån
till någon i anledning
av tillfälligt arbete
å annan fastighet än jordbruksfastighet,
om vad
som sammanlagt utgivits
har lägre värde än 300
kronor för hela året och
det icke utgör avdragsgill
omkostnad i förvärvskällan
rörelse,

d) utbetalning till rörelseidkare
av ersättning
för tillfälligt arbete, om
ersättningen utgör intäkt
av rörelse för mottagaren,

e) av statlig — — —
erlagt sjömansskatt.

(Föreslagen lydelse)

121 §.

Har någon uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet åsidosatt skyldigheten enligt
20 § första och andra styckena att
sörja för och bevara underlag och har
han därigenom omöjliggjort eller allvarligt
försvårat fullgörande av deklarations-
eller uppgiftsskyldighet eller
kontroll därav, dömes till dagsböter. Är
brottet grovt, vare straffet fängelse i
högst sex månader.

Har någon —---trehundra kronor.

124 §.

Om uttagande — — —- av taxeringsintendent.

Finnes, då fråga uppkommer om ut -

Onsdagen den 24 mai 1961 fm.

Nr 23 65

(Nuvarande lydelse)
dömande av vite, ändamålet med vitet
hava förfallit, må vitet ej utdömas.

Vid prövning---under bedö mande.

Förbättrad taxeringskontroll

(Föreslagen lydelse)
dömande av vite, ändamålet med vitet
hava förfallit, må vitet ej utdömas. Har
vitesföreläggande iakttagits först efter
det anmälan enligt första stycket inkommit,
skall ändamålet med vitet icke
anses hava därigenom förfallit.

Vid prövning---- under bedö mande.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961. Förordningen skall dock icke,
såvitt avser 6 och 10 §§, 16 § 1 mom. och 37 §, tillämpas vid 1961 års taxering, ej
heller, i vad angår 124 §, å viten som förelagts före ikraftträdandet. Vad i 16 §
1 mom. första stycket under 3) i äldre lydelsen stadgas om skyldighet att tillhandahålla
biträdespersonal skall i stad med egen uppbördsförvaltning alltjämt
äga giltighet intill utgången av år 1961 samt i övrigt till och med den 30 juni 1962.

I det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående ändring

77 §

Har någon,---trehundra kro nor.

Finnes försummelsen ursäktlig eller
eljest ringa, må från straff frias.

Brott som---av taxeringsinten dent.

i förordningen om allmän varuskatt voro
följande stadganden av följande lydelse: 77

§

Har någon,---trehundra kro nor.

Har någon uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet åsidosatt skyldigheten enligt
38 § första och andra styckena att
sörja för och bevara underlag och har
han därigenom omöjliggjort eller allvarligt
försvårat fullgörande av deklarations-
eller uppgiftsskyldighet eller
kontroll därav, dömes till dagsböter.
Är brottet grovt, vare straffet fängelse
i högst sex månader.

Finnes försummelse som i första
stycket sägs ursäktlig eller eljest ringa,
må från straff frias.

Brott som —--av taxeringsinten dent.

Denna förordning träder i kraft den

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 597
av herr Gezelius och II: 732 av herr
Fröding;

2) de likalydande motionerna 1:598
av herrar Gezelius och Schött samt
11:728 av herr Fröding in. fl.;

5 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr

1 juli 1961.

3) de likalydande motionerna I: 559
av herrar Gösta Jacobsson och Gustaf
Henry Hansson samt II: 735 av herr
Nilsson i Svalöv in. fl.;

4) de likalydande motionerna 1:600
av herr Schött m. fl. och II: 731 av herr
Ekström i Iggesund in. fl.;

5) de likalydande motionerna 1:601
av herr Spetz in. fl. och 11:729 av fru
Gärde Widemar in. fl.;

23

66 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Förbättrad taxer ingskontroll

6) de likalydande motionerna I: 602
av herr Spetz m.fl. och II: 730 av herr
Kelander in. fl.;

7) de likalydande motionerna I: 603
av herr Stefanson m.fl. och 11:733 av
herr K ordgren m. fl.;

8) de likalydande motionerna I: 604
av herr Sundin m.fl. och 11:727 av
herr Hansson i Önnarp m. fl., vari hemställts,

A. att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 100 måtte besluta

I) a. att nuvarande taxeringsassistentorganisation
skulle bibehållas såvitt
avsåge anknytningen till häradsskrivarkontoren,

b. att underlåtenhet att föra räkenskaper
och bevara handlingar, i enlighet
med vad i motionerna anförts, skulle
kunna leda till fängelsestraff endast under
förutsättning att brottet både är
grovt och skett uppsåtligt,

c. att generell skyldighet att lämna
kontrolluppgift skulle gälla i fråga om
ersättning för arbete å annan fastighet
såvitt den lämnade ersättningen överstiger
100 kronor,

d. att den, hos vilken taxeringsrevision
företages, skulle äga nu honom
tillkommande rätt att bestämma tid och
plats för revisionen,

II) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag rörande
ökad upplysnings- och vägledningsverksamhet
från lokala skatte- och taxeringsmyndigheter
i taxerings- och deklarationsfrågor
samt rörande vidgad
plikt att på närmare föreskrivet sätt
föra räkenskaper och härav föranledd
speciell upplysnings- och vägledningsverksamhet
i enlighet med vad i motionerna
anförts,

III) beakta vad i motionerna i övrigt
anförts samt

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta
de författningsförslag som av
motionerna föranleddes;

9) motionen 11:734 av herr Stiernstedt
m. fl.; ävensom

10) motionen II: 736 av herr Chris -

tenson i Malmö, vari hemställts, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa

dels om översyn av taxeringsförordningen
i syfte att stärka allmänhetens
förtroende för taxeringsnämnderna,

dels om utredning om

1. inrättande av fristående serviceorgan
vid varje länsstyrelse för praktiska
råd i deklarationsfrågor och

2. decentralisering av kammarrättens
åtta divisioner med förläggning förslagsvis
av tre divisioner till Göteborg,
Malmö och Umeå».

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 3 av
herr Kronstrand m. fl. samt II: 3 av herrar
Rydén och Stenberg, vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i taxeringsförordningens § 76
att skattskyldig erhåller rätt att intill
den 31 augusti under taxeringsåret inkomma
med besvär till prövningsnämnd
över avvikelser, som taxeringsnämnd
beslutat i den skattskyldiges självdeklaration»;
ävensom

2) motionen II: 183 av herr Ekström
i Iggesund.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
nr 100, i vad densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas
samt i anledning av de likalydande motionerna
I: 604 av herr Sundin m. fl.
och 11:727 av herr Hansson i önnarp
m. fl.,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623) med den
ändringen att 121 § erhölle följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse: -

Nr 23 67

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Kungl. Maj:ts förslag

121

Har någon uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet åsidosatt skyldigheten enligt
20 § första och andra styckena att
sörja för och bevara underlag och har
han därigenom omöjliggjort eller allvarligt
försvårat fullgörande av deklarations-
eller uppgiftsskyldighet eller
kontroll därav, dömes till dagsböter.
År brottet grovt, vare straffet fängelse
i högst sex månader.

Har någon---trehundra kronor.

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 1 decem -

Kungl. Maj:ts förslag

Har någon,---trehundra kronor.

Har någon uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet åsidosatt skyldigheten enligt
38 § första och andra styckena att
sörja för och bevara underlag och har
han därigenom omöjliggjort eller allvarligt
försvårat fullgörande av deklarations-
eller uppgiftsskyldighet eller
kontroll därav, dömes till dagsböter. År
brottet grovt, vare straffet fängelse i
högst sex månader.

Finnes försummelse som i första
stycket sägs ursäktlig eller eljest ringa,
må från straff frias.

Brott som---av taxeringsinten dent.

B) att riksdagen måtte godkänna de
av utskottet förordade riktlinjerna för
en förbättrad taxeringskontroll; samt

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 3 av
herr Kronstrand m. fl. samt II: 3 av herrar
Rydén och Stenberg,

2) de likalydande motionerna 1:597
av herr Gczelius och 11:732 av herr
Frödlng,

Förbättrad taxeringskontroll

Utskottets förslag

§.

Har någon uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet åsidosatt skyldigheten enligt
20 § första och andra styckena att
sörja för och bevara underlag och har
han därigenom omöjliggjort eller allvarligt
försvårat fullgörande av deklarations-
eller uppgiftsskyldighet eller
kontroll därav, dömes till dagsböter.
Föreligga vid uppsåtligt brott synnerligen
försvårande omständigheter, må
till fängelse i högst sex månader dömas.

Har någon---trehundra kronor.

ber 1959 (nr 507) om allmän varuskatt
med den ändringen att 77 § erhölle
följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

Utskottets förslag

Har någon,---trehundra kronor.

Har någon uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet åsidosatt skyldigheten enligt
38 § första och andra styckena att
sörja för och bevara underlag och har
han därigenom omöjliggjort eller allvarligt
försvårat fullgörande av deklarations-
eller uppgiftsskyldighet eller
.kontroll därav, dömes till dagsböter. Föreligga
vid uppsåtligt brott synnerligen
försvårande omständigheter, må till
fängelse i högst sex månader dömas.

Finnes försummelse som i första stycket
sägs ursäktlig eller eljest ringa, må
från straff frias.

Brott som---av taxeringsinten dent.

3) de likalydande motionerna 1:598
av herrar Gczelius och Schött samt
II: 728 av herr Fröding m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:599
av herrar Gösta Jacobsson och Gustaf
Henry Hansson samt 11:735 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:600
av herr Schött m. fl. och 11:731 av
herr Ekström i Iggesund m. fl.,

68 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Förbättrad taxeringskontroll

6) de likalydande motionerna I: 601
av herr Spetz m. fl. och II: 729 av fru
Gärde Widemar m. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:602
av herr Spetz m. fl. och II: 730 av herr
Nelander m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 603
av herr Stefanson m. fl. och II: 733 av
herr Nordgren m. fl.,

9) de likalydande motionerna 1:604
av herr Sundin m. fl. och II: 727 av herr
Hansson i önnarp m. fl.,

10) motionen II: 183 av herr Ekström
i Iggesund,

11) motionen II: 734 av herr Stiernstedt
m. fl., ävensom

12) motionen II: 736 av herr Christenson
i Malmö,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet under
»Allmänna synpunkter» bland annat
följande.

I förevarande sammanhang vill utskottet
emellertid understryka angelägenheten
av att vid sidan av en effektiviserad
kontroll andra åtgärder vidtas
för att stärka deklarationsmoralen. Utskottet
kan härvidlag hänvisa till de uttalanden
i ämnet, som gjordes av föregående
års bevillningsutskott i betänkande
nr 45.

Reservationer hade avgivits

I) av herr Gösta Jacobsson, vilken —
med hänvisning till att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställt om översyn
av bokföringslagen — dels ansett
den i 20 § taxeringsförordningen gjorda
hänvisningen till bokföringslagen böra
bibehållas,

dels ock hemställt, att riksdagen med
avslag å Kungl. Maj :ts förslag, såvitt anginge
20 § taxeringsförordningen dem
23 november 1956 (nr 623), måtte för
sin del antaga följande ändrade lydelse
av nämnda paragraf.

20 §.

Den som---— kontroll därav.

Underlaget skall bevaras under sex
år efter utgången av det kalenderår underlaget
avser.

Om skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper
är stadgat i bokföringslagen
och förordningen om skyldighet för vissa
idkare av jordbruk eller skogsbruk
att föra räkenskaper såsom underlag
för taxering eller i eljest särskilt utfärdade
föreskrifter.

II) av herrar Hagberg, Gustaf Elofsson,
Gösta Jacobsson, Kronstrand, Nilsson
i Svalöv, Magnusson i Borås, Christenson
i Malmö och Fälldin, vilka hemställt,
-att riksdagen med avslag å Kungl.
Maj :ts förslag såvitt avsåge 37 § 1 mom.
taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623) måtte för sin del antaga
i reservationen angiven ändrad lydelse
av nämnda författningsrum, i nedan intagna
delar innebärande följande:

1 mom. Till ledning--

Uppgiftsskgldig
1. a) Statlig och — —
— sådan förvärvskälla.

37 §.

-----följande uppställning:

Vem uppgiften skall avse Vad uppgiften skall avse

Den som — — — an- Avlöning, arvode,__

nan stiftelse. — vederlaget lämnas.

Undantag:

a) folkpension,

b) ersättning och--

— hela året,

c) ersättning och för -

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 28 69

Förbättrad taxeringskontroll

Uppgiftsskyldig Vem uppgiften skall avse Vad uppgiften skall avse

mån till någon i anledning
av tillfälligt arbete
å annan fastighet än jordbruksfastighet,
om vad
som sammanlagt utgivits
har lägre värde än 100
kronor för hela året,

d) utbetalning till rörelseidkare
av ersättning
för tillfälligt arbete, om
ersättningen utgör intäkt
av rörelse för mottagaren,

e) av statlig — — —
erlagt sjömansskatt.

III) av herrar Hagberg, Spetz, Gustaf
Elofsson, Gösta Jacobsson, Kronstrand,
Kollberg, Nilsson i Svalöv, Magnusson
i Borås och Christenson i Malmö, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte

a) avslå Kungl. Maj:ts förslag, såvitt
avsåge ändringen av 121 § taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr
623).

b) avslå Kungl. Maj:ts förslag, såvitt
avsåge ändringen av 77 § förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt, och i följd därav för
sin del antaga följande ändrade lydelse
av ingressen till det i propositionen
framlagda förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt.

Härigenom förordnas, att 36, 38 och

42 §§ förordningen den 1 december
1959 om allmän varuskatt skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

IV) av herrar Hagberg, Spetz, Gustaf
Elofsson, Gösta Jacobsson, Kronstrand,
Kollberg, Nilsson i Svalöv, Magnusson
i Borås, Christenson i Malmö och Fålldin,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag, såvitt avsåge ändringen
av 124 § taxeringsförordningen den 23
november 1956 (nr 623).

V) av herrar Kronstrand, Kollberg,
Nilsson i Svalöv, Magnusson i Borås och
Christenson i Malmö, vilka ansett att
utskottet under punkten C 1) bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna 1:3 av herr
Kronstrand m. fl. samt II: 3 av herrar
Rydén och Stenberg måtte antaga följande -

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 76 § taxeringsförordningen den 23
november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, att 76 § taxeringsförordningen den 23 november 1956
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse Av reservanterna föreslagen lydelse

76 §. 76 §.

Besvär av skattskyldig skola hava in- Besvär av skattskyldig och kommun
kommit senast den 15 augusti under skola hava inkommit senast den 31 autaxeringsåret.
gusti under taxeringsåret.

70 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Förbättrad taxeringskontroll

N uvarande lydelse Av reservanterna föreslagen lydelse

Kommuns besvär skola anföras före
utgången av augusti månad under taxeringsåret.

Taxeringsintendent äger------samma taxering.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961.

VI) av herrar Hagberg, Spetz, Gustaf
Elofsson, Gösta Jacobsson, Kronstrand,
Kollberg, Nilsson i Svalöv, Magnusson
i Borås, Christenson i Malmö och Fälldin,
vilka

dels ansett, att därest det i reservationen
nr III framlagda förslaget icke skulle
vinna riksdagens bifall, den nya lydelsen
av 121 § taxeringsförordningen
och 77 § varuskatteförordningen borde
äga tillämpning först sedan riksdagen
antagit preciserade bestämmelser rörande
antecknings- och bokföringsskyldighetens
fullgörande,

dels ock hemställt att riksdagen måtte
besluta,

att ikraftträdandebestämmelserna till
den föreslagna förordningen om ändring
i taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623) skulle erhålla följande
lydelse.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1961. Förordningen skall dock
icke, såvitt avser 6 och 10 §§, 16 § 1
mom. och 37 §, tillämpas vid 1961 års
taxering, ej heller, i vad angår 124 §, å
viten som förelagts före ikraftträdandet.
Vad i 16 § 1 mom. första stycket under

3) i äldre lydelsen stadgas om skyldighet
att tillhandahålla biträdespersonal
skall i stad med egen uppbördsförvaltning
alltjämt äga giltighet intill utgången
av år 1961 samt i övrigt till och
med den 30 juni 1962. Såvitt avser 121 §,
skall förordningen träda i kraft å dag,
som riksdagen beslutar.

samt att ikraftträdandebestämmelserna
till den föreslagna förordningen angående
ändring i förordningen den 1
december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt
måtte erhålla följande lydelse.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1961. Såvitt avser 77 §, skall förordningen
träda i kraft å dag, som
riksdagen beslutar.

VII) av herr Christenson i Malmö, vilken
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen — i anledning av motionen
II: 736 — måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära en översyn av taxeringsförordningen
i syfte att stärka allmänhetens
förtroende för taxeringsnämnderna
och om utredning om inrättande
av ett serviceorgan vid varje
länsstyrelse för praktiska råd i deklarationsfrågor.

VIII) av herrar Hagberg, Spetz, Gustaf
Elofsson, Gösta Jacobsson, Kronstrand,
Kollberg, Nilsson i Svalöv, Magnusson
i Borås, Christenson i Malmö och Fålldin,
vilka ansett att efter ovan återgivna
stycke i utskottets yttrande bort intagas
följande:

I sistnämnda betänkande nr 45 för
år 1960 framhöll bevillningsutskottet
bland annat att »enbart genom kontrollåtgärder
torde det dock knappast vara
möjligt att komma till rätta med en vikande
deklarationsmoral. Såsom framhållits
bl. a. av 1949 års skatteutredning
torde flera olika orsaker till bristerna i
deklarationsmoralen kunna antagas föreligga.
För att få ett tillfredsställande
resultat av taxeringen fordras först
och främst en ändrad inställning till
skattefusk hos många skattskyldiga,
präglad av större solidaritet mot samhället.

I anslutning till dessa yttranden vill
utskottet göra följande allmänna uttalande
om taxeringsorganisationens uppgifter
och dess förhållande till allmän -

Nr 2» 71

OnsdSagen den 24 maj 1981 fm.

heten samt vikten av att det skapas ett
förtroendefullt samarbete mellan förvaltningsmyndigheten
och allmänheten,
vilket är en förutsättning för en förstärkt
deklarationsmoral.

Av den allmänna motiveringen till
proposition nr 100 med förslag om förbättrad
taxeringskontroll framgår att
de nu framlagda förslagen — såväl i
vad de avser taxeringsorganisationen
som i fråga om de enskildas skyldigheter
att tillhandagå med kontrolluppgifter
m. m. — helt och hållet har till
riktpunkt att genom kontrollåtgärder
av olika slag samt skärpta straffpåföljder
nedbringa skattefusket medan
däremot inga som helst åtgärder föreslås
för stärkande av själva deklarationsmoralen,
som bevillningsutskottet
uttalat sig för. Åtgärderna innefattar
nämligen uteslutande en effektivisering
av statens fiskaliska anspråk. Vad nu
sagts gäller även det samtidigt framlagda
förslaget om skärpningar i skattestrafflagen
och den föreslagna lagen
om handräckning vid taxeringsrevision.

Med tanke på att majoriteten bland
skattebetalarna ej utgöres av försumliga
eller bedrägliga deklaranter utan av
lojala medborgare som önskar att följa
gällande författningsbestämmelser även
om de har svårt att komma till rätta med
de svårtolkade taxeringsbestämmelserna
och -blanketterna synes det av vikt
att vid genomförandet av sådana åtgärder
varom nu är fråga, icke enbart statens
fiskaliska synpunkter blir tillgodosedda.

Vill man komma till rätta med skattefusket
är det givetvis minst lika viktigt
att vid sidan av en effektiviserad
kontroll stärka deklarationsmoralen och
_som 1900 års bevillningsutskott framhöll
_skapa större solidaritet mot sam hället.

En förutsättning för detta är
bland annat att man bygger upp en på
allmänt förtroende grundad taxeringsorganisation,
som kan bidraga till att
utjämna bestående motsatsförhållanden

Förbättrad taveringskontroll

mellan de skattskyldiga, å ena, och det
allmänna, å andra sidan, samt bidraga
till att good-will skapas för skattemyndigheterna
i deras arbete. En atmosfär
av ömsesidigt förtroende mellan taxeringstjänstemännen
och den allmänhet
som dessa tjänstemän har att betjäna
är en förutsättning för att taxeringsmyndigheten
skall kunna fullgöra
sin grannlaga uppgift. Den vid deklarationstider
bedrivna upplysningsverksamheten
torde icke kunna ersätta åtgärder
av detta slag.

Den väsentliga uppgiften för taxeringsmyndigheterna
måste anses vara
tillsynen över att verkställda taxeringar
blir i alla avseenden riktiga, även i
de fall där detta länder till nackdel för
staten och till fördel för den enskilde
skattebetalaren. Den enskilde bör med
förtroende kunna vända sig till vederbörande
taxeringsmyndighet och därvid
erhålla vägledning utan risk för att
hans hänvändelse blir behandlad uteslutande
till fördel för statens fiskaliska
intresse. En på detta sätt arbetande
taxeringsorganisation har de största utsikterna
att tillvinna sig allmänhetens
förtroende och kommer att fungera som
allmänhetens tjänare och icke enbart
vara företrädare för statens intresse att
få in så mycket skatt som möjligt.

På lång sikt kommer enligt utskottets
övertygelse tillämpningen av här
i korthet berörda handlingslinjer inom
taxeringsorganisationen att bidraga till
en ökad förståelse för vikten av ärlighet
och noggrannhet vid avgivande av deklarationer
och avlämnande av kontrolluppgifter
samt vara ägnad att stärka
deklarationsmoralen och att utvidga solidariteten
mot samhället.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Huvudsyftet med all
taxeringskontroll är att åstadkomma eu
likformig och rättvis taxering. Detta innebär
att taxeringsmyndighetens grund -

72 Nr 23

Onsdagen den

Förbättrad taxeringskontroll

läggande uppgift är att tillse, att taxeringarna
blir i alla avseenden riktiga,
oavsett om detta i visst fall blir till
nackdel för staten och till fördel för
den enskilde skattebetalaren.

Detta huvudsyfte, som är ganska självklart,
bör rimligen vara något mer än
en vacker tanke, som alla i princip är
med på. Det borde naturligtvis också
vara en riktpunkt när det gäller att vidta
praktiska kontrollåtgärder på taxeringsområdet.
Just av den anledningen
blir man betänksam, när man tar del
av det föreliggande betänkandet nr 50
från bevillningsutskottet och av den
proposition nr 100, som behandlas i
detta utskottsbetänkande. Där bibringas
man nämligen den uppfattningen, att
taxeringskontrollens uppgift skulle vara
att ensidigt tillgodose statens intressen.
Detta är anmärkningsvärt redan av
det skälet, att såväl propositionen som
utskottsbetänkandet enligt rubriken
skall innehålla förslag till förbättrad
taxeringskontroll. Jag kan inte förstå
annat än att det måste vara en i viss
mån felaktig rubricering; innehållet avser
ju en ensidig förbättring av taxeringskontrollen
ur statens fiskala synpunkt.
Det blir liksom ingen riktig förbättring
i förhållandet mellan det allmänna
och den enskilde, där den enskilde
redan intar en mycket svag position,
om i detta partsförhållande den
redan dominerande partens ställning
ytterligare stärks. I detta sammanhang
vore det naturligt att även den andra
partens — den enskildes — intressen
beaktades.

Det är väl obestridligt, att en kraftigt
bidragande orsak till att vi i dag
måste överväga en skärpning av åtgärder,
som kan motverka skattefusk, är
det ökade skattetrycket. Ju högre skatter,
desto intensivare måste kontrollen
vara. I dag skall vi inte diskutera skattetrycket,
och jag får endast konstatera,
att i den situation, som nu är rådande,
är det nödvändigt med en skärpt
kontroll. Därför sätter jag mig inte

24 maj 1961 fm.

emot de kontrollåtgärder m. m., som
föreslagits i bevillningsutskottets betänkande.

Men, herr talman, man måste akta
sig för att helt lita till straff och kontroll.
Det gör vi inte när det t. ex.
gäller rättsordningen i övrigt utan där
anser vi, att en förordning måste vara
förankrad i en viss moral, rättsmedvetandet.
Vi tror inte att det enbart
hjälper med kontroll och hot om straff.
När det nu gäller taxeringskontrollen
borde vi i årets betänkande från bevillningsutskottet
åtminstone ha gett en
antydan om att vi här tänker på likartat
sätt.

Jag delar den uppfattning, som förra
årets bevillningsutskott gav uttryck åt,
nämligen: »För att få ett tillfredsställande
resultat av taxeringen fordras
först och främst en ändrad inställning
till skattefusk hos många skattskyldiga,
präglad av större solidaritet mot samhället.
» I samma betänkande framhöll
utskottet att »enbart genom kontrollåtgärder
torde det dock knappast vara
möjligt att komma till rätta med en vikande
deklarationsmoral». Vidare underströk
utskottet, att »det bör emellertid
även understrykas att ett noggrannare
iakttagande av bestämmelserna om
deklarationsskyldighet inte torde kunna
vinnas enbart genom straffhot». Utskottet
framhöll, att »i stor utsträckning
tillkommer oriktiga uppgifter i deklarationer
inte i syfte att undandra
skatt utan till följd av uppgiftslämnarens
oförmåga att rätt tolka och tilllämpa
de gällande bestämmelserna».

Med tanke på att majoriteten bland
skattebetalarna inte utgöres av försumliga
eller bedrägliga deklaranter utan
av lojala medborgare som önskar följa
gällande författningsbestämmelser, även
om de har svårt att komma till rätta
med de svårtolkade taxeringsbestämmelserna
och -blanketterna, är det viktigt
att vid genomförandet av en effektiviserad
taxeringskontroll även dessa
synpunkter blir tillgodosedda.

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23 73

Jag anser alltså att dessa väsentliga
frågor hade bort beaktas vid utformningen
av proposition nr 100 och bort
ytterligare ingående behandlas i bevillningsutskottets
nu föreliggande betänkande
parallellt med att man utfärdar
de av förhållandena föreslagna
strängare kontrollåtgärderna. I alla förvaltningssammanhang
gäller den huvudregeln,
att allmänheten måste ha
starkt förtroende för myndighetens objektivitet
och humanitet. Detta måste i
särskild grad vara fallet för taxeringsmyndigheterna,
som på detta känsliga
område har att utöva den grannlaga
uppgiften att företräda såväl det allmännas
intressen som de enskilda deklaranternas
intressen gentemot staten.

Vi måste ha klart för oss att när vi
ökar statens fiskala makt, då stärker
vi därmed på intet sätt själva skattemoralen;
tvärtom riskerar vi att skapa
en motsättning mellan de skattskyldiga å
ena sidan och staten å den andra. En alltmer
hotande stat får svårare och svårare
att bli vän med sina medborgare.
Det blir ett förhållande dikterat av ren
makt, icke av förtroende. En atmosfär
av ömsesidigt förtroende mellan taxeringstjänstemän
och den allmänhet som
dessa tjänstemän har att betjäna vid
bedömandet av deklarationerna är dock
just en förutsättning för att taxeringsmyndigheten
skall kunna fullgöra sin
grannlaga uppgift. Den enskilde måste
känna, att den väsentliga uppgiften för
taxeringsmyndigheten är att hans taxering
blir i alla avseenden riktig, även
i de fall där detta är till nackdel för
staten. Den enskilde måste med förtroende
kunna vända sig till vederbörande
taxeringsmyndighet och få vägledning
utan risk för att hans hänvändelse
blir behandlad uteslutande till fördel
för statens fiskala intresse.

En på detta sätt arbetande taxeringsorganisation
har de största utsikterna
att tillvinna sig allmänhetens förtroende
och vederbörande tjänsteman kommer
att fungera som deklarantens för -

Förbättrad taxeringskontroll

troendeman samtidigt som han har att
företräda statens intressen.

I reservation nr VIII till utskottets
betänkande beröres de frågor som jag
har behandlat i detta anförande. Reservanterna
yrkar ett tillägg till utskottets
betänkande. Det innebär ett uttalande,
i vilket i korthet exemplifieras
vissa handlingslinjer inom taxeringsorganisationen,
som kan vara ägnade att
bidraga till att hos deklaranten skapa
ökad förståelse för vikten av ärlighet
och noggrannhet vid avgivande av deklarationer
och avlämnande av kontrolluppgifter
och alltså vara ägnade att
stärka deklarationsmoralen och att utvidga
solidariteten gentemot samhället.

Herr talman! Jag vänder mig icke
emot de åtgärder i fråga om skattefuskbekämpande
som bevillningsutskottet
förordar, även om jag på ett par punkter,
som jag strax skall återkomma till,
vill ha en annan utformning. Jag vänder
mig mot ensidigheten i uppläggningen
av den nu föreslagna taxeringskontrollen
och mot att man icke när
förslaget framlägges om en förbättrad
taxeringskontroll berört de problem reservanterna
i likhet med föregående
års bevillningsutskott ansett vara av
grundläggande betydelse för stärkande
av deklarationsmoralen.

Rörande bevillningsutskottets utlåtande
i övrigt har jag endast några enstaka
erinringar som jag i korthet skall
beröra:

I den nya taxeringsförordningen 1956
infördes i 20 § ett stadgande som ålade
alla och envar — små och stora inkomsttagare,
företagare som löntagare
— skyldighet att genom anteckningar
m. m. sörja för att de hade skiiligt underlag
för sin deklarationsskyldighets
fullgörande. Det var eu i och för sig
rimlig och riktig regel.

Nu går man liingre och inför en skyldighet
att under sex år också bevara
detta material. Denna regel synes mig
vara orealistisk. Den innebär t. ex. att
alla löntagare skall bevara sina löne -

74 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1964 fm.

Förbättrad taxeringskontroll

lappar och anteckningar m. m. i sex
år. Mot denna regel har jag visserligen
ej reserverat mig, därför att stadgandet
får anses vara i huvudsak deklarativt.
Det anvisar en regel om hur man lämpligen
bör bete sig. Därför har jag låtit
det passera, trots att jag medger att
det är tveksamt om man skall lagstifta
om sådant som ej går att helt genomföra.

Utöver utbyggnaden i 20 § av anteckningsskyldigheten
med en bevaringsskyldighet
föreslås nu i 121 § taxeringsförordningen
att den, som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet åsidosatt antecknings-
eller bevaringsskyldighet under
6 år, skall, om därigenom bl. a. kontrollen
av hans deklaration försvårats,
straffas med dagsböter eller i grova fall
med fängelse.

Ytterst betänkligt måste det vara att
införa straff för den som inte rättar sig
efter dessa deklarativa stadganden, som
mer måste betraktas som riktpunkter
för gemene mans handlande än som
tvingande levnadsregler. — Jag frågar:
Hur många bland våra skattskyldiga är
verkligen i stånd att föra ordentliga räkenskaper
och att sedan bevara dem i
sex år?

Regler av denna art är verkligen betänkliga.
De inbjuder till godtycke. En
mycket stor del av vårt folk kommer
att bli lagbrytare. Vilka som åtalas kommer
väl mera att bero på en slump.
Åklagaren får här antagligen ett stort
material att välja bland.

Jag ber att få yrka bifall till de med
III), IV) och VIII) betecknade reservationerna
ävensom till den med V)
betecknade reservationen, vilken innehåller
ett mycket rättvist krav nämligen
att den nuvarande respittiden för
ingivande av besvär i skattemål skall
utsträckas från den 15 till den 31 augusti.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Det hårda skattetryck,
som blivit utmärkande för vårt land un -

der de senaste årtiondena, har bland
annat medfört, att den allmänna skattemoralen
blivit allt sämre. Det är nog
ett faktum, att relativt stora årliga inkomstbelopp
undanhålles från beskattning.
Hur stora dessa belopp är vet
ingen. De siffror som härvidlag nämnes
är i regel gripna ur luften och
tages nog i allmänhet till i överkant.
Så har åtminstone skett i vissa artiklar,
som förekommit de senaste månaderna
i någon tidning här i Stockholm.
Bland vilka grupper skattskyldiga
vi framför allt har att finna skattefusket
går inte heller att klara upp.
Det finns utan tvivel skattefuskare
inom alla kategorier skattskyldiga.
Mången vill göra gällande, att skattefusket
är störst bland de s. k. fria företagarna
och jordbrukarna. För min del
tror jag inte detta. Jag har en känsla
av att skattefusket florerar minst lika
mycket i löntagargrupperna.

Styrkt i denna känsla blev jag, när
jag härom dagen såg i ett par tidningar,
att stadsfiskalen i Stockholm uppgav
att av 300 deklarationsmål som
handlagts berörde 10 procent företagare
och 90 procent löntagare. Huruvida
uppgiften är riktig eller ej vet jag inte,
men uppgiften gick genom en stor del
av pressen, och även från andra håll
framliålles, att i deklarationsmål vid
våra häradsrätter flertalet mål berör
löntagare.

Det är nog så, att när exempelvis
jordbrukarna blir utpekade som stora
skattefuskare, skiljer man inte mellan
vad som egentligen är skattefusk och
de eventuella höjningar, som sker av
en deklarerad nettointäkt genom att ett
visst avdrag inte godkännes av taxeringsnämnden.

Vad som är avdragsgill och icke avdragsgill
kostnad inom förvärvskällan
jordbruksfastighet är nämligen mången
gång svårt att fastslå. Låter exempelvis
en jordbrukare utföra byggnadsarbete
på en ladugård, kan kostnaderna
härför vara en kombination av avdrags -

Nr 23 75

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

gilla reparationskostnader och icke avdragsgilla
ombyggnadskostnader. Hur
göra fördelningen? Var går gränsen
i detta fall mellan avdragsgilla och icke
avdragsgilla kostnader? Ja, ingen kan
med bestämdhet säga detta. Deklaranten
har en uppfattning, taxeringsnämnden
en annan, prövningsnämnden kanske
en tredje och kammarrätten en fjärde.
En eventuell höjning av deklarantens
nettointäkt i sådant fall vill inte
jag betrakta som skattefusk. Myndigheterna
gör nog i regel inte heller detta.
Men mången lekman, som får höra talas
om att en jordbrukares inkomst
höjts med visst belopp, kallar det skattefusk,
och så gör också en och annan
skribent i våra tidningar.

Herr talman! Jag har velat ta upp
denna sak för att få betona, att alla
höjningar av ett taxerat belopp inte är
skattefusk. Verkligt skattefusk föreligger,
när inkomstbelopp undanhalles eller
fingerade kostnader upptages i deklarationen.
Om undanhållna inkomstbelopp
till största antalet förekommer
bland jordbrukare och fria företagare
eller bland fritidsarbetare och tillfälligt,
kanske under några dagar eller
några timmar, anställda, ja, det varken
vill eller kan jag yttra mig om. Jag tror
inte heller att någon annan med bestämdhet
kan yttra sig därom.

Vad som skall göras för att komma
till rätta med skattefusket är svårt att
säga. Själva roten till det onda tror
jag för min del ligger i det stora skattetryck,
som vi har i vårt land, och i
konstruktionen av våra skattelagar.
Mindre progressivitet, lägre marginalskatter
etc. skulle säkerligen verka i
positiv riktning då det gäller att komma
till rätta med skattefusket. Genom
upplysning o. d. måste vi också försöka
f;i en ändrad inställning till skattefusket
hos många skattskyldiga. Vi måste
lära dem förstå, att det inte är staten
de lurar utan att det är deras medmänniskor
som drabbas när skattefusk
sker. Vi måste vidtaga åtgärder, som

Förkättrad taxeringskontroll

stärker skattemoralen, så länge vi har
det hårda skattetrycket i vårt land.

De åtgärder mot skattefusket, som vi
i dag har att fatta beslut om, tar inte
sikte härpå. Som herr Kollberg framhållit
innefattar de åtgärder, som vi
skall besluta om, endast olika slag av
kontroll- och straffåtgärder. Vi förbättrar
inte deklarationsmoralen vare sig
med gårdagens handräckningsbeslut eller
genom förslaget i Kungl. Maj :ts proposition
om förbättrad taxeringskontroll,
som vi nu behandlar. Jag vill helt
instämma med herr Kollberg i vad han
sagt därom och vilket vi borgerliga utskottsledamöter
försökt ge uttryck åt i
reservation nr VIII) av herr Hagberg
m. fl.

Av denna reservation får inte, vilket
herr Kollberg starkt betonade, utläsas
att vi reservanter är emot en effektiv
taxeringskontroll. Vi är tvärtom, som
herr Kollberg framhöll, av den uppfattningen
att sådan situationen är i
dag, är kontrollen nödvändig.

Till utskottets betänkande har fogats
ett stort antal reservationer. Ingen av
dem syftar till en mindre effektiv taxeringskontroll
än vad finansministern
föreslagit. Vi reservanter är, som jag
nyss sade, medvetna om att i dagens
läge, i ett socialistiskt styrt land med
stort skattetryck, höga marginalskatter
etc., måste en effektiv kontroll till. Reservationerna
avser endast detaljproblem
inom kontrollapparaten, som vi
blivit tvingade att bygga upp med stora
kostnader.

En av reservationerna avser skyldigheten
för innehavare av annan fastighet
att lämna kontrolluppgift på arbetstagare,
som mottagit ersättning
överstigande 100 kronor. Jag skall inte
gå in på motiveringen för detta vårt
yrkande, enär jag vet, att herr Fälldin
kommer att taga upp denna fråga. Jag
kan dock inte underlåta att påpeka
att utskottsmajoriteten, d. v. s. de socialdemokratiska
ledamöterna av utskottet,
konstaterar »att åtskilliga in -

76 Nr 23

Onsdagen den

Förbättrad taxeringskontroll

komsttagare undandragit sig beskattning
för inkomster, som de förvärvat
vid arbeten å annan fastighet». Trots
detta utskottets konstaterande vill utskottsmajoriteten
inte införa den uppgiftsskyldighet
som reservanterna anser
nödvändig.

Man kan fråga sig vad som föranlett
utskottsmajoriteten att slå vakt om de
skatteskolkare som enligt deras mening
finns bland dessa skattskyldiga. Det
ger nästan smak av att taxeringskontrollen
i första hand riktar sig mot
företagarna. Jag vägrar med den kännedom
jag har om utskottsmajoriteten,
själv att tro att det förhåller sig så; men
vad skall utomstående tro när de läser
propositionen och utskottsbetänkandet?
Jag avvaktar med intresse vad utskottets
talesman har att säga rörande
denna sak. Till dess begränsar jag mig
i denna del till att yrka bifall till reservation
nr II).

Vi har också andra reservationer. Reservation
nr III) behandlar Kungl.
Maj:ts förslag om straffpåföljd då inte
anteckningar beträffande underlaget för
deklarationen har förts eller förvarats
i minst sex år. Personligen reagerar
jag inte mot att anteckningar skall föras
men väl mot att vederbörande skattskyldige
kan åläggas straff för att han
underlåtit att föra anteckningar som
godkännes av myndigheterna, utan att
det i förordningen anges hur de skall
föras. Detta har nämligen inte skett.
Några preciserade bestämmelser finns
inte. Deklaranten är här helt utlämnad
åt granskarens godtycke. Det kan rent
av hända att anteckningar gjorda år
1962, som av en granskningsman vid en
granskning som eventuellt utförts år
1963 ansetts tillfredsställande, vid en
ny granskning år 1968 eller år 1969 av
annan granskningsman underkännes,
så att straff kan komma att utdömas.
Att bli ådömd straff för felaktig deklaration
eller bokföring — anteckningarna
är ju bokföring — är en allvarlig
sak. Därför, herr talman, bör inte straff

24 maj 1961 fm.

utdömas, om inte förordningen preciserar
hur bokföringen skall vara utförd.

Enligt riksdagens beslut för några
veckor sedan skall bokföringslagen
överses och anpassas till vad som krävs
för deklarationen. I avvaktan på denna
utredning anser vi reservanter att
Kungl. Maj:ts förslag skall avslås såvitt
det avser ändringen av 121 § taxeringsförordningen
den 23 november 1956
och motsvarande stadgande i förordningen
om allmän varuskatt.

Jag vill för kammarens ledamöter understryka
att skyldigheten att föra anteckningar
och att i sex år bevara olika
slag av handlingar som utgör underlag
för deklarationen gäller alla skattskyldiga,
sålunda även löntagare. Även om
jag — som jag nyss nämnt — inte reagerar
mot dessa skyldigheter, undrar
jag dock hur många som i praktiken
förvarar sina anteckningsböcker, fickkalendrar,
lönelappar och kvitton på
utgifter etc. i sex år. Att företagarna
åtminstone de större — gör detta
tror jag är fallet, men hur är det med
oss löntagare? Hur många av kammarens
ledamöter har sina avräkningsnotor
från riksdagen kvar sedan exempelvis
år 1955? Jag har många gånger sett
sådana lönenotor ligga i papperskorgarna
här i riksdagshuset även sedan
propositionen har blivit framlagd. Att
vi och andra löntagare i vissa fall skall
kunna ådömas straff för att avräkningsnotorna
är borta anser reservanterna
vara oriktigt. Jag yrkar därför bifall till
reservationen III).

Beträffande reservation nr IV), som
avser vitesåläggande, erinras där om att
vid antagandet av den nuvarande taxeringsförordningen
eftersträvades största
möjliga likhet med gällande rättegångsförfarande.
I enlighet härmed _

anser vi reservanter — bör den praxis
som fastställts av regeringsrätten i ett
visst avgörande och som överensstämmer
med motsvarande regler i rättegångsbalken
gälla även i taxeringsfrå -

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23 77

gor. Något behov av en ändring föreligger
ej heller. Det bör åligga vederbörande
taxeringsintendent och länsstyrelse
att handlägga förekommande
vitesärenden på sådant sätt att onödig
tidsfrist inte uppkommer.

Rörande reservation nr V) vill jag
med hänvisning till den motivering som
förekommer i reservationen yrka bifall
till densamma.

Reservationen nr VI), som berör
ikraftträdandet av den nya lydelsen av
121 § taxeringsförordningen och 77 §
varuskatteförordningen, ber jag också
att få yrka bifall till under förutsättning
att det framförda förslaget i reservation
nr III) skulle avslås.

Herr talman! Sammanfattningsvis ber
jag att få yrka bifall till reservationerna
nr I), II), III), IV), V) och VIII samt
till reservation nr VI) i den händelse
reservation nr III) ej vinner kammarens
bifall.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! I föreliggande ärende
finns åtskilliga reservationer. I den huvudfråga,
som propositionen tar upp,
har utskottet enats då oppositionen har
velat medverka till åtgärder för att motarbeta
skattefusket. Det är emellertid att
beklaga att den socialdemokratiska hälften
av utskottet inte har tagit hänsyn
till de motioner som framförts från
olika partier och enskilda ledamöter.
Man ställer sig på det hållet tydligen
avvisande till positiva förslag så fort
de inte faller inom propositionens ram.

Vid utskottsbehandlingen betonades
att det bör vidtas sådana åtgärder
att allmänheten får odelat förtroende
för en ny taxeringsorganisation. Det
är historiskt bevisat att man inte vinner
ett folks förtroende enbart genom
pålagor och kontroll. Detta är förhållandet
också då det gäller skattelagarna,
även om man hotar att sätta dessa i

Förbättrad taxeringskontroll

kraftig funktion genom att använda ett
sådant medel som husrannsakan. I ett
demokratiskt samhälle måste man vinna
folkets förtroende, om man skall kunna
skapa gehör för lagar och bestämmelser.
Vi kommer därför inte till rätta
med här berörda problem genom att
visa en konservativ inställning och jämt
tillgripa lagmedel. Det gäller att söka
vinna den stora allmänhetens förtroende,
så att man kan skapa förståelse
för skatteväsendet och skattemyndigheternas
arbete. Detta är den säkraste
vägen att höja skattemoralen.

Staten satsar redan på en annonskampanj
under deklarationstiden, men
det räcker inte. Man måste tillgripa
konkreta åtgärder som slår psykologiskt.
Inrättandet av ett serviceorgan i
länsstyrelserna för praktiska råd i
deklarationsfrågor är ett av de förslag
som framförts motionsvägen. Allmänheten
behöver råd och upplysningar bland
annat i fråga om de svårtolkade taxeringsbestämmelserna
och deklarationsblanketterna.

Utskottet vitsordar, att lämpliga åtgärder
bör vidtas för att ge allmänheten
vägledning, men hänvisar till den
upplysningsverksamhet i deklarationsfrågor
som bedrivs av tidningar, banker
m. fl. Detta är ett enkelt sätt att
skjuta förslaget ifrån sig.

Under kriget betalade svenska folket
utan att knota värnskatt och andra
höga skatter, ty man var medveten om
att pengarna kom till mycket god användning.
Det gäller nu att på ett klart
sätt tala om att staten i skattehänseende
är allmänhetens tjänare, och det hade
varit betydelsefullt om utskottet även
i detta avseende kunnat följa en gemensam
linje. Man borde inte från den
socialdemokratiska utskottshälftens sida
ha ställt sig negativ till att pröva nya
förslag som motionsvägen framförts i
syfte att stärka skattemoral och rättssäkerhet.
Yi vinner inte utåt respekt
för våra strävanden till en bättre skattemoral,
om inte riksdagen står sam -

78 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Förbättrad taxeringskontroll

lad och enig. Alla samhällsklasser slarvar
med sina deklarationer och därför
gäller det inte här någon partifråga.

I motion nr 736 påyrkas en utredning
om åtgärder för att stärka allmänhetens
förtroende till arbetet i den första
taxeringsinstansen. Visserligen har departementschefen
sagt att man inte har
några uppslag till att reformera den
första taxeringsinstansen, men KF och
SACO har varit inne på samma tankegångar
som motionärerna. För nedbringandet
av massavvikelserna i deklarationer
och därmed förenade överklaganden
krävs det ett grundläggande arbete
i den första taxeringsinsatsen. Av
utomordentlig vikt är också, att gällande
författningar tolkas riktigt hos de
miljontals skattskyldiga, vilkas deklarationer
skall granskas.

Utskottet har i huvudsak följt propositionen,
som bär utarbetats på grundval
av taxeringskontrollutredningens
betänkande. Denna utredning anser det
ogörligt att klarlägga omfattningen av
skattefusket. Utredningen bygger med
andra ord sina allmänna omdömen om
skattefusket på de uppgifter som infordrats
från taxeringsintendenter angående
de senaste årens mer framträdande
foriner av skattefusk och på taxeringsrevisorernas
förslag om utredning
angående storleken av de inkomstbelopp,
som — efter anförda besvär
hos skattedomstolarna — blivit beskattade
genom slutligt utslag. Detta sakförhållande
bör inte förbises. Det finns
nämligen goda skäl att anta att åtskilliga
av de höjningsyrkanden, som godkänts
av taxeringsnämnderna, sedermera
undanröjts av överinstanserna. En
utredning härom skulle förvisso ha varit
särskilt värdefull, då olika meningar
råder om storleken av undandragna inkomstbelopp.
Senast i går omnämnde
en talare i riksdagen att det rörde sig
om siffror på mellan 7 och 8 miljarder
kronor.

Till sist, herr talman, bara några ord
om kostnaderna för en förbättrad taxe -

ringskontroll. Dessa beräknas uppgå till
cirka 5 miljoner kronor per år. Frågan
är om denna organisation kan utbyggas
i den takt som skisserats i propositionen.
De årliga kostnaderna för
skatteadministrationen belastar redan
nu statsverket med över 100 miljoner
kronor, och frågan är om det inte vore
mera rationellt att överföra något av
dessa belopp till taxeringsorganisationens
första instans.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr VII).

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Vid behandlingen i utskottet
av den proposition och de motioner
som bildar bakgrunden till föreliggande
betänkande har strävandena
från alla håll varit att nå enighet. På
de allra flesta punkter har detta också
lyckats, och detta förhållande måste
hälsas med tillfredsställelse med hänsyn
till karaktären av de frågor det här
rör sig om.

Det är klarlagt att medvetet skattefusk
förekommer, och i propositionen
liksom i de motioner, som avlämnats i
anledning därav, fastslås att de föreslagna
skärpningarna i taxeringskontrollen
utgör ett led i den allmänna
strävan att få till stånd rättvisa och
riktiga taxeringar. Det medvetna skattefusket
måste taxeringsmyndigheterna få
resurser att bekämpa, oavsett var det
uppträder.

Denna strävan har efterhand lett till
— och de ändringar som föreslås i
detta betänkande får väl också sägas
medverka därtill — att skatte- och taxeringsbestämmelserna
blivit så komplicerade
att det medför stora svårigheter
att korrekt fullgöra vad myndigheterna
föreskrivit.

Det är skäl för oss att i detta sammanhang
komma ihåg att de allra flesta
skattebetalarna är hederliga människor,
som inte har andra avsikter än att korrekt
redovisa sina förhållanden men

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23 79

som på grund av ständiga ändringar
inte kan sätta sig in i hur uppgifterna
skall lämnas och vilka regler som gäller
på avdragssidan. Därför är det angeläget
att samhället, som ställer så
stora krav på den enskilde i dessa sammanhang
också gör en aktiv insats för
att föra ut de bestämmelser som gäller
till den enskildes kunskap.

Det är mot den bakgrunden som jag
ber att få yrka bifall till reservation nr
VIII) av herr Hagberg m. fl., vilken utförligt
kommenterades av herr Kollberg.

Nödvändigheten av en riktig avvägning
mellan de rent fiskala intressena
och de synpunkter jag redovisat framgår
också av Kooperativa förbundets
remissyttrande. Kooperativa förbundet
säger bl. a. att det under och efter
kriget höjda skattetrycket utsatt deklarationsmoralen
för hårda påfrestningar,
vilka resulterat i ett markerat motsatsförhållande
mellan skattemyndigheter
och skattebetalare. Som orsak härtill
anger förbundet bl. a. att det i många
fall förekommer bristande smidighet i
taxeringstjänstemännens uppträdande
och en benägenhet att betrakta varje
deklarant som en presumtiv falskdeklarant.
Vidare påtalar Kooperativa förbundet
en viss tröghet hos statsmakterna
— möjligen beroende av att de rent
fiskala intressena överbetonas — att
rätta till bestämmelser, som strider mot
vad som anses vara materiellt riktigt
och rättvist, under det att skattedomstolars
utslag, som gått skattemyndigheterna
emot, ofta och snabbt föranlett
ny lagstiftning.

Här åberopade omständigheter gör
det nödvändigt att tillvarata varje rimlig
möjlighet att förbättra relationerna
mellan ifrågavarande myndigheter och
skattebetalarna. Härvid bör det förtroendekapital,
som otvivelaktigt de lokala
taxeringsnämnderna besitter, särskilt
uppmärksammas. De lokala instansernas
möjligheter att ge råd och vägledning
och att över huvud taget utveckla

Förbättrad taxeringskontroll

umgänget på förtroendebas med deklaranterna
bör byggas ut och förbättras.

Jag har biträtt denna reservation därför
att jag anser det angeläget att utskottet
i sitt »företal» till förslaget borde
ha framhållit också denna viktiga sida
av taxeringsarbetet. Det är ur allmän
synpunkt angeläget att man söker eliminera
de oavsiktliga feldeklarationerna,
såväl under- som överdeklarationer.
Och därvidlag torde rådgivande och
vägledande åtgärder i förtroendefull
anda ge bästa resultatet.

I propositionen hade föreslagits centralisering
av taxeringsassistenterna
från deras nuvarande placering ute på
häradsskrivarkontoren till länsstyrelserna.
Detta bär väckt kritik i ett flertal
motioner, bl. a. i motionerna 1:604
av herr Sundin m. fl. och II: 727 av herr
Hansson i Önnarp m. fl. Här bär utskottet
gett prov på sina försök att nå
enighet, och jag är angelägen att stryka
under vad utskottet skrivit i denna del.
Det är klart deklarerat från utskottet
att då det gäller taxeringsassistenter,
som redan är placerade på häradsskrivarkontor
utanför residensstaden ännu
inte blivit placerade — det pågår ju
rekrytering — så får centralisering ske
endast under förutsättning av taxeringsassistenternas
orts- och personkännedom
icke äventyras och att allmänhetens
berättigade krav på kontaktmöjligheter
kan tillgodoses.

Beträffande uppgiftsskyldigheten, som
regleras i 37 § taxeringsförordningen,
är innehavare av annan fastighet skyldig
att lämna uppgift till taxeringsmyndigheterna
därest någon uppburit ersättning
som uppgått till 500 kronor eller
mera. Rörclseidkare och jordbrukare
har denna skyldighet när ersättningen
uppgår till 100 kronor. Taxeringskontrollutredningen
hade uppmärksammat
detta förhållande och föreslagit
att gränsen för innehavare av
annan fastighet också skulle sättas till
100 kronor. Departementschefen följde

80 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Förbättrad taxeringskontroll

icke utredningen utan föreslog en beloppsgräns
vid 300 kronor.

Som herr Nilsson i Svalöv redan
nämnt har utskottsmajoriteten i betänkandet
konstaterat att åtskilliga inkomsttagare
genom 500-kronorsregeln
har undandragit sig beskattning för inkomster
som de har förvärvat genom
arbeten å annans fastighet. Mot den
bakgrunden borde det ha varit naturligt
för utskottet att bifalla motionerna
av herrar Sundin och Hansson
i Önnarp m. fl., där man i överensstämmelse
med utredningens förslag begärt
en gräns på 100 kronor. Utskottet har
emellertid stannat för en beloppsgräns
på 300 kronor och jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till reservation
II) av herr Hagberg m. fl.

Beträffande 124 § taxeringsförordningen
ber jag att få yrka bifall till
reservation IV) av herr Hagberg m. fl.
då jag icke kan finna någon ändring
av paragrafen nödvändig. Taxeringsintendent
och länsstyrelse borde kunna
handlägga vitesärendena på ett sådant
sätt att någon onödig tidsfrist icke uppkommer.

I 20 § taxeringsförordningen och 38 §
varuskatteförordningen har en ändring
föreslagits och om denna har allmän
enighet rått i utskottet. Det föreligger
inte heller några motioner om avslag
på den i propositionen föreslagna ändringen
som innebär skyldighet för envar
deklarant att bevara deklarationsunderlaget
i sex år.

För att denna bestämmelse inte bara
skulle få formen av en rekommendation
föreslogs i propositionen införandet
av straffbestämmelse i 121 § taxeringsförordningen
och 77 § varuskatteförordningen.
Straffbestämmelserna enligt
propositionen var enligt vår mening
alltför hårt utformade, och i motionen
från centerpartiet föreslogs en
lindring i så måtto att fängelsestraff
skulle förekomma endast när uppsåtligt
brott och synnerligen försvårande omständigheter
föreligger. Det är med till -

fredsställelse som jag konstaterar att
utskottets majoritet har kunnat tillstyrka
den ändringen av propositionen.

Jag hade också hoppats att utskottet
skulle kunnat enas om en skrivning
som inneburit att påföljd skulle komma
i fråga endast för den som omfattas
av bokföringslagen och jordbruksbokföringsförordningen
intill dess att närmare
bestämmelser angående innebörden
av 20 § första stycket — som talar
om skyldighet att sörja för underlag
för deklarationer — fastställs av riksdagen.
Departementschefen har ställt
i utsikt att riksdagen skall få granska
de blivande bestämmelserna. Rent parentetiskt
skulle jag vilja säga att denna
precisering av innebörden givetvis
inte får göras alltför detaljerad och
komplicerad utan främst bör ha karaktären
av beskrivning av arten av de
handlingar som skall förvaras och tjäna
som praktisk vägledning för den skattskvldige.

Emellertid lyckades jag icke i utskottet
vinna förståelse för denna uppdelning
i olika fall vad beträffar påföljden
och har därför kommit att biträda
också reservationen VI) av herr Hagberg
m. fl. där det föreslås uppskov
med ikraftträdandet. Jag biträder denna
reservation från delvis andra utgångspunkter
än reservanterna i övrigt
och knyter den alltså inte såsom en
följd till ett eventuellt nederlag på en
annan reservation. Jag vågar emellertid
tro att kammaren håller mig räkning
för att jag inte bara för några få
ords skull belastar den kommande omröstningen
med ännu en reservation.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan utom i de
punkter som omfattas av reservationerna
II), IV), VI) och VIII) där jag
ber att få yrka bifall till dessa reservationer.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Det betänkande som
vi nu behandlar och som gäller en ef -

Nr 23 81

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

fektivisering av taxeringskontrollen har
ett visst samband med det ärende vi
behandlade så ingående i går. Det var
då de lagkloka, alltså juristerna, som
behandlade problemet. I dag är de agerande
mera lekmannabetonade. Syftet
med detta betänkande — det har sagts
redan förut — är att försöka åstadkomma
effektivare kontrollåtgärder mot
och därmed en minskning av skattefusket.
Det är glädjande, herr talman,
att kunna säga att vi alla är officiellt
eniga på den punkten. Men jag beklagar
att jag ändå måste säga, att när
man konkret närmar sig problemet om
vad man skall göra, så upphör en stor
del av denna enighet. Här gäller det ju
liksom på så många andra samhällsområden
att bekämpa lagöverträdelser,
men man har på något sätt en särskild
benägenhet att se mildare på överträdelser
av skattelagarna än man i vanliga
fall gör när det gäller lagbrott.

Detta har också kommit fram i reservation
nr VIII), som liksom förklarar
och ursäktar en del av detta fusk. Även
de inlägg som gjorts här har haft en
underton av förklaringar till och ursäkter
för att människorna inte följer
skattelagarna. Det har ju gjorts tydliga
uttalanden om detta, inte så mycket av
herr Kollberg utan framför allt av herr
Nilsson i Svalöv, som ju klart säger,
vilket jag är något förvånad över, att
roten till det onda ligger i det höga
skattetryck vi har. Eftersom vi har detta
höga skattetryck, som är roten till skattefusket,
motsätter han sig inte den
skärpning av kontrollåtgärderna som i
denna situation måste göras i ett socialistiskt
styrt land. Det är, herr Nilsson
i Svalöv, att alldeles klart säga ut, att
det är staten och det socialdemokratiska
partiet som rår för brott mot skatteförfattningarna,
inte medborgarna. Jag
tycker, herr talman, att det egentligen
är hyckleri att säga att man är med
på en effektivisering av kontrollen, när
man inte menar det längre än att reso -

Förbättrad taxeringskontroll

nemanget inte håller under ett enda
anförande här i riksdagen.

Samtliga talare från oppositionen har
sagt att man skall ha ett förtroendefullt
samarbete, att man skall bygga upp
en lag som människorna har förtroende
för och att tjänstemännen, som skall
vara allmänhetens tjänare, måste uppträda
så att de inte kommer i motsatsställning
till allmänheten. Ja, herr talman,
det är naturliga saker. När det
gäller så pass besvärliga frågor som
skattekontroll behöver det väl knappast
understrykas, att det fordras mycket
stort omdöme av de tjänstemän som
skall handlägga ärendena. Jag tror jag
kan säga att den övervägande delen av
de tjänstemän i olika ställningar, som
har att fullgöra det allmännas uppdrag
i detta fall, också uppträder med sådant
omdöme. Att det brister i något
enstaka fall, att det finns tjänstemän
som kan uppträda olämpligt, kommer
vi väl aldrig ifrån. Vi uppträder väl
alla på våra olika områden ibland
mindre lyckat. Därför tror jag inte att
man skall ta det förhållandet som intäkt
för ett påstående att det här måste
skapas ett nytt förtroende. Man skapar
en motsatsställning mellan det allmänna
och skattebetalarna, vilket jag tycker
är synnerligen olyckligt, om man
här understryker att detta förtroende
saknas. Det är ju att ytterligare försöka
markera att det råder motsatsställning
mellan samhället och den enskilde
medborgaren och att det inte
är skattefusket som vi primärt skall
bekämpa utan det höga skattetrycket.
Jag tror inte, herr talman, att det egentligen
finns något sådant kompakt motstånd
hos det stora flertalet skattebetalare.

Det är klart att jag instämmer i vad
herrar Nilsson i Svalöv och Kollberg
och kanske också någon annan sade,
att majoriteten av skattebetalarna är
lojala. Javisst, är det någon som har
påstått någonting annat? Vi är väl alla

6 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 23

82 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Förbättrad taxeringskontroll

överens om detta. Mellan denna majoritet
av lojala skattebetalare och taxeringsmyndigheterna
råder säkert inte
något sådant kompakt misstroende som
man här har försökt skapa. Att det blir
ett visst misstroende mellan skattefuskare
och taxeringsmyndigheter kan jag
förstå. Men det är väl inte där vi skall
angripa problemet, även om jag har all
förståelse för och instämmer i att vi
inte kan åstadkomma ideala förhållanden
bara genom kontroller. Det behövs
många andra åtgärder för att vi skall
kunna förbättra det förhållande som
nu råder, och flera sådana åtgärder har
ju också vidtagits.

Herr Kollberg säger att han är missnöjd
med årets bevillningsutskott därför
att det inte upprepat vad 1960 års
bevillningsutskott sade om dessa saker.
Det skulle bara bli en upprepning, herr
Kollberg, som jag tycker är alldeles
onödig. I det betänkande som nu föreligger
har vi inte tagit bort någonting
av vad vi sade 1960, och vi har inte heller
haft någon annan uppfattning i utskottet.

Beträffande reservation nr VIII) har
det från denna talarstol framhållits
att vi inte bara skall se till statens fiskaliska
intressen. Där är herr Nilsson i
Svalöv och jag helt överens om att stat
och kommun alltid tar ut sitt, och att
de som inte betalar sin skatt i rätt ordning
övervältrar bördorna på andra
skattebetalare. Men det är egentligen
inte något problem mellan det allmänna
och skattebetalarna. Det är i första
hand ett rättviseproblem. Vi som stiftar
lagarna måste se till att skapa sådana
förhållanden att ingen människa
kan vältra över skatten på andra medborgare
genom att deklarera oärligt.
Det är problemets kärna. Skattefuskarna
lurar inte finansministern. De förfar
bedrägligt mot andra skattebetalare,
som får betala mer i skatt. Den
saken snuddade emellertid bara herr
Nilsson i Svalöv vid.

Som herr Fälldin framhöll har vi i

utskottet försökt att kompromissa ihop
ett så enhälligt utlåtande som möjligt.
Reservation nr VIII) borde då inte haft
någon plats i utlåtandet, eftersom vi
gjort så stora ansträngningar för att
nå en kompromisslösning och det bara
är i några detaljer som vi inte kunnat
enas.

Jag går bär igenom utlåtandet litet
summariskt och hänvisar i övrigt till
vad utskottet skrivit.

En av de punkter som herr Nilsson
i Svalöv berörde är att en skattskyldig
skall bevara vederbörliga handlingar i
sex år. Herr Nilsson i Svalöv tryckte
där på att detta gäller alla skattebetalare,
alltså även löntagare. Javisst! Vad
skulle herr Nilsson sagt, om vi hade
infört en bestämmelse som bara gällde
företagare och som undantog löntagarna?
Då hade den frågan kommit tillbaka
vem som egentligen är skattefuskare.
Som jag tidigare framhållit i en
liknande debatt kan man inte dela upp
skattebetalarna och säga att löntagarna
är en grupp mycket ärliga människor,
medan företagarna är oärliga. En sådan
generalisering kan man inte göra.
Oftast beror skattefusket mera på vederbörandes
möjligheter att komma undan
skatt än på hans personliga egenskaper.
Men ingen tvivlar väl heller på
att den fria företagsamheten har större
möjligheter att komma undan något av
skatten utan att råka i kläm.

Nu säger herr Nilsson i Svalöv, om
jag inte missuppfattade honom, att av
300 skattemål i Stockholm gällde bara
10 procent företagare, medan 90 procent
gällde löntagare. Jag hoppas emellertid
att herr Nilsson inte tar de siffrorna
som måttstock på skattefusket.
De säger nämligen ingenting — utom
möjligen det att av dessa 90 procent
löntagare som försökt komma undan
skatt har alla råkat fast, medan motsvarande
siffra för företagarna endast
har varit 10 procent. Man skall inte
dra för vittgående slutsatser av sådana
siffror. Vi kan alla vara ense om att

Nr 23 83

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

det inte är vissa kategorier som är
skattefuskare och de andra är hederliga.
Människor kan inte uppdelas på
det sättet.

Sedan vill jag också något beröra en
annan sak, som här har varit på tal,
nämligen uppgiftsskyldigheten för arbete
i villafastighet. I den reservation
som där väckts har reservanterna hållit
sig till 100-kronorsgränsen, medan
utskottsmajoriteten har gått på propositionens
linje och anser att gränsen
skall sänkas från 500 till 300 kronor.

Herr Nilsson i Svalöv sade att han
inte kunde finna någon förklaring till
att utskottet fortfarande stöder Kungl.
Maj :ts förslag, och detta uppfattade jag
som en direkt fråga till mig i egenskap
av utskottets talesman. Det är emellertid
alldeles klart utsagt i betänkandet,
varför utskottet har stannat för Kungl.
Maj :ts förslag om 300 kronor i stället
för att gå ned till 100 kronor som reservanterna
har föreslagit. Jag är en smula
förvånad över att herr Nilsson gör gällande
att vi stannade för ett belopp på
300 kronor därför att bestämmelsen
mest riktas mot företagarna och inte
mot löntagarna. Sedan tog han tillbaka
vad han hade sagt och tilläde att han
vet att detta inte varit motivet för majoriteten
inom bevillningsutskottet. Men
vilken uppfattning får allmänheten som
inte känner till detta! Jag hade inte
väntat mig en sådan insinuation av herr
Nilsson. Yttrandet blir inte osagt av
att det tas tillbaka. Det verkar som om
herr Nilsson vill ge den allmänhet som
inte kan denna fråga, den föreställningen
att vårt motiv varit detta. För
övrigt skulle herr Nilsson bara genom
att slå upp sid. 31 i detta betänkande
kunna läsa om att beloppet hittills har
varit 500 kronor; att taxeringskontrollutredningen
ville sänka det till 100
kronor men att man i propositionen
har stannat för 300 kronor därför att
det föreligger ett visst samband med
reglerna i lagen om försäkring för allmän
tilläggspension rörande den in -

Förbättrad taxeringskontroll

komst av anställning respektive av annat
arbete för annan persons räkning,
som är eller kan vara pensionsgrundande
såsom inkomst av anställning.
För att nå sistnämnda syfte, säger utskottet,
är en sänkning till 300 kronor
till fyllest. Då detta belopp även ur
andra synpunkter synes lämpligt avvägt,
tillstyrker utskottet bifall till Kungl.
Maj:t förslag. Eftersom utskottsmajoritetens
synpunkt här sålunda blivit
klart redovisad i betänkandet, var herr
Nilssons fråga helt onödig.

Herr talman! Jag skall inte gå in på
fler detaljer utan inskränker mig — som
jag redan har sagt — till att hänvisa
till den fylliga redogörelsen i bevillningsutskottets
betänkande rörande detaljerna,
samt ber att å alla punkter
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Kärrlander försökte
göra gällande att vi borgerliga reservanter
tog litet lättare på skattebrott
än vi gör på andra brott. Men det är
icke fallet, herr Kärrlander, ty vi tar
det lika allvarligt vare sig det gäller
brott mot skattelagstiftningen eller
exempelvis billån eller annan ungdomsbrottslighet.
Jag tror snarare att man
på många håll har större överseende
med sistnämnda slag av brott än med
skattebrotten.

Herr Kärrlander vill inte gå med på
att roten till det onda ligger i det höga
skattetrycket, vilket jag sade i mitt
första anförande. Jag kunde möjligen
ha sagt att en av rötterna till det onda
är skattetrycket, ty jag medger att den
försämrade moralen måste vara en av
orsakerna till att olika slag av brott
förekommer i större skala nu än tidigare.
Men, herr Kärrlander, det är inte
jag som första gången har sagt att
roten till det onda ligger i vårt höga
skattetryck. Detta sade redan 1949 års
skatteutredning, som tryckte hårt på

84 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Förbättrad taxeringskontroll

den dåliga skattemoralen och dess samband
med skattetrycket.

Herr Kärrlander erkände att vi inte
kan bekämpa detta slag av brottslighet
bara med kontroll. Jag framhöll
just i mitt anförande att det inte går
att komma till rätta med skattefusket
enbart genom kontroll och straff av
olika slag. Men när herr Kärrlander
erkänner detta, vill jag fråga: Vilka positiva
åtgärder har regeringen vidtagit
och vilka positiva förslag har utskottet
framlagt när det gäller den nu aktuella
frågan?

Herr Kärrlander sade vidare---

Herr talmannen avbröt här anförandet,
enär tiden för genmälet överskridits.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:
Herr talman! Egentligen kan inte herr
Kärrlanders anförande ge anledning till
så många reflexioner. Jag vill dock yttra
mig på några punkter.

Herr Kärrlander inledde sitt anförande
med att säga, att oppositionen — som
han ungefär uttryckte det — var officiellt
enig med socialdemokraterna men
att man, då man kom in mer konkret
på problemet inte längre var ense. Jag
skulle bara vilja veta hur herr Kärrlander
kan bevisa den saken.

Detta utskottsbetänkande bygger ju på
en 300 sidor tjock proposition, i vilken
föreslagits en mycket ingripande
kontrollapparat för tillvaratagande av
statens fiskala intressen. Vi har samtliga
i bevillningsutskottet godtagit denna
proposition. Det enda, herr Kärrlander,
som vi vågat oss på är att skriva
några enkla reservationer, som inte alls
har med effektiviteten i kontrollen att
göra.

Vi har t. ex., som jag framhöll tidigare,
ansett att det är att gå litet för
långt att begära att en vanlig medborgare
skall spara de anteckningar, som
ligger till grund för deklarationen i sex
år. Jag tror att vi alla känner oss litet
oroliga över den bestämmelsen. Dess -

utom skall man kunna ådömas böter och
i vissa fall fängelse, om man inte sparat
anteckningarna i sex år. — Att vi
reserverat oss häremot och mot några
andra smärre åtgärder tycker jag verkligen
inte kan tas till intäkt för ett påstående,
att vi när vi närmat oss problemet
konkret varit oeniga. Herr Kärrlanders
framställning på denna punkt
är fullständigt oriktig.

Reservationen nr VIII), som jag personligen
kanske är mest intresserad av,
ville herr Kärrlander av olika skäl inte
ha med. Han sade, att vi i reservationen
sett för milt på överträdelserna. Det
är oriktigt. Kammarens ledamöter kan
själva konstatera, att det inte förekommer
något sådant överslätande.

Herr Kärrlander sade vidare att det
är självklara saker som står i reservationen
och en upprepning av vad utskottet
sagt i fjol, varför reservationen
inte borde ha någon plats i utskottsbetänkandet.
För mig framstår det, ärade
kammarledamöter, som fullständigt
oförklarligt att herr Kärrlander och de
övriga socialdemokratiska ledamöterna
av utskottet kunnat avvisa ett uttalande
av den innebörd som reservationen nr
VIII) har. Jag ber kammarens ledamöter
att läsa reservationen och de positiva
uttalanden som där gjorts samt därefter
bedöma saken.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:
Herr talman! Även jag reagerar mot
att herr Kärrlander sade att samtliga
från oppositionssidan bara skulle vara
officiellt ense med regeringssidan. Detta
omdöme gjorde herr Kärrlander, om
jag fattade honom rätt, rörande hela
målsättningen att man skall ge taxeringsmyndigheterna
ökade resurser för
att komma åt det medvetna skattefusket.
Är det verkligen herr Kärrlanders
mening att enigheten endast är av officiell
karaktär och att målsättningen, när
vi kommer in på detaljlösningarna, inte
skulle vara den angivna på alla håll?
Vidare säger herr Kärrlander att ut -

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23 85

skottet sett som sin uppgift att skapa
en sådan ordning, att det inte finns
möjligheter för vissa medborgare att
övervältra skatter på andra. Jag vet
inte vilka herr Kärrlander avser med
»vissa medborgare». Men som jag påpekade
i mitt tidigare anförande har
utskottet framhållit, att när det gäller
reglerna för uppgiftsskyldigheten för innehavare
av annan fastighet har det
konstaterats, att det med 500-kronorsregeln
funnits möjlighet att undandra
sig beskattning, bl. a. därför att ifrågavarande
kostnader ofta inte är avdragsgilla
och man alltså inte har något intresse
av att lämna uppgift. Är det då
inte att ge vissa möjligheter att, under
hänvisning till något samband med
ATP, stanna vid 300-kronorsregeln? Utredningen
har ju enhälligt ansett 100-kronorsregeln vara den naturliga. Det
kan inte vara svårare för innehavare av
sådana bär fastigheter än det är för
innehavare av jordbruksfastigheter och
den som driver rörelse att lämna uppgifter.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Nilsson i Svalöv
hann inte säga allt vad han ville säga,
och det var kanske lika bra för honom.
Men han inledde sitt anförande med
att hävda, att han inte alls ser mildare
på skattefuskare än på biltjuvar utan
snarare tvärtom. Uttalandet att roten till
det onda måste ligga i det höga skattetrycket
i vårt socialistiskt styrda samhälle
dämpade herr Nilsson ned genom
att säga, att skattetrycket är en av rötterna
till detta onda.

Sedan kom herr Nilsson i Svalöv
plötsligt in på 1949 års skatteutredning.
Av denna kammares ledamöter är jag
den ende som tillhörde denna utredning.
Det skulle vara intressant att av
herr Nilsson få veta på vad sätt 1949
års skatteutredning gjorde klart att orsaken
till den försämrade skattemoralen
var det höga skattetrycket. Vi dis -

Förbättrad taxeringskontroll

kuterade ingående skattemoralen 1949,
och vi fick reda på så mycket om hur
det fifflas med skatterna att jag inte
har tid att tala om det nu. Jag tror inte
heller att det är nödvändigt. Men om
skattefusket inte minskat sedan dess så
finns det all anledning att solidariskt
stödja alla förslag till förbättrad kontroll.

Herr Kollberg blev mer eller mindre
chockerad av min bedömning av reservation
nr VIII). Jag sade i början av
mitt anförande att vi officiellt är eniga
men ofta brister i enighet när vi kommer
in på konkreta detaljer. Jag kan
hänvisa till vad vi lyckats komma överens
om i bevillningsutskottets betänkande
nr 50. Undertecknarna av reservation
nr VIII) — herr Kollberg sade reservation
nr VII), men det skall faktiskt
vara nr VIII) — önskar ta bort det intryck
av enighet de bär skapat genom
att i sin skrivning gå in på betänkandets
allmänna reflexioner. Skrivningen är så
konstruerad att reservanterna vill skjuta
över ansvaret från skattefuskarna till
samhället. Det var ju enligt herr Nilsson
i Svalöv samhället som var orsaken
till det onda. Det är detta jag betecknar
som att vilja behandla dessa brott
milt. Vi hörde talas om detta också i
gårdagens debatt.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! I min tidigare replik
hann jag inte fullfölja vad jag tänkte
säga till herr Kärrlander. Jag ber därför
att få återkomma nu.

Jag frågade i mitt första anförande
herr Kärrlander varför utskottsmajoriteten
inte följt reservanterna när det
gäller uppgiftsskyldigheten för utbetalningar
för annan fastighet. Utskottsmajoriteten
har där stannat för 300 kronor.
Vi ville att man för effektivitetens
skull borde gå ned till 100. Herr Kärrlander
har inte givit något annat svar
på frågan än vad som står i utskottsutlåtandet.
Där står: »Lämpligen bör

86 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Förbättrad taxeringskontroll

uppgiftsskyldigheten begränsas så att
överensstämmelse vinnes med reglerna
i lagen om försäkring för allmän tillläggspension
rörande den inkomst av
anställning resp. av annat arbete för
annan persons räkning, som är eller kan
vara pensionsgrundande såsom inkomst
av anställning. För att nå sistnämnda
syfte är en sänkning till 300 kronor
till fyllest.» Jag anser, herr Kärrlander,
att detta är ett sätt att så att säga vrida
klockan tillbaka när det gäller att få
en effektiv kontroll, ty många skattskyldiga
kan av detta få den uppfattningen
att liksom inga ATP-avgifter
skall utgå på inkomster under 300 kronor
så skall de inte heller vara skattepliktiga.
Det är bland annat detta som
vi reservanter har vänt oss emot.

I sin sista replik till mig sade herr
Kärrlander att vi solidariskt bör stödja
ett förslag som ger bättre kontrollmöjligheter.
Jag betonade i mitt första anförande
att reservanterna inte har något
emot detta förslag till effektivare
kontroll. Vad vi vänder oss emot är
framför allt straffbestämmelserna. Vi
anser bl. a. att straff ej skall kunna utdömas
utan att det av lagstiftningen
klart framgår vilka brott det är som
begåtts. Jag tänker härvidlag på den
anteckningsskyldighet som är föreskriven
utan att vara närmare preciserad.
Det är där vi har satt in vår huvudanmärkning,
herr Kärrlander.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par korta ord
till herr Kärrlander! Herr Kärrlander
påstod — om jag uppfattade honom rätt
— att man i reservation nr VIII) söker
överflytta ansvaret från skattefuskarna
till samhället. Jag bestrider att detta
är riktigt. Jag har själv skrivit reservationen,
och jag vet att den uppgift
som herr Kärrlander lämnat är vilseledande
och att reservationen icke är
negativ till den huvudfråga vi behandlar.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle: Herr

talman! Beträffande uppgiftsskyldigheten
tycker herr Nilsson i Svalöv
att vi vill vrida klockan tillbaka.
Man kan naturligtvis ha olika uppfattningar
om sådana detaljer, men jag vill
upplysa om att det dessutom också står
i utskottsutlåtandet att en sänkning av
gränsbeloppet synes motiverad: »Emellertid
synes, som flera remissinstanser
anmärkt, en sänkning till 100 kronor
innebära en alltför långtgående åtgärd.
Det bör nämligen beaktas, att den uppgiftsskyldige,
i den mån fråga är om
schablontaxerad fastighet, icke själv
har något behov av att redovisa uppgiften
i fråga.»

Att detta är en avvägningsfråga kan
vi väl vara överens om, herr Nilsson
i Svalöv. Det kan inte vara någon princip.
Om det skulle visa sig nödvändigt
så kan man mycket väl tänka sig en
sänkning av gränsbeloppet till 100 kronor.
Det är en avvägningsfråga som
det inte kan vara någon mening i att
skapa motsättningar kring och säga att
det är en stor princip.

Däremot kommer herr Nilsson i Svalöv
in på mera principiella saker när
han talar om straffet. Jag undrar, ärade
kammarledamöter, hur man skall
kunna få en effektiv taxeringskontroll
om bestämmelserna inte också ger möjlighet
till straff i de fall där det är
oundgängligen nödvändigt. Jag tror inte
att utskottet där överskridit gränsen.

Herr Kollberg bestred att min tolkning
av reservation nr VIII) var riktig.
Jag skall inte upprepa vad jag tidigare
sagt utan bara rekommendera kammarledamöterna
att sätta sig ned och läsa
reservation nr VIII) och tänka efter om
den egentligen syftar till att åstadkomma
någon effektivare taxeringskontroll.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Då jag inte har kunnat
dela majoritetens uppfattning be -

Nr 23 87

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

träffande utformningen av § 37 i taxeringsförordningen,
skulle jag vilja ange
några skäl för min ståndpunkt. Det må
dock vara mig lovligt att först säga något
om detta förslag i dess helhet. Jag
kommer att fatta mig mycket kort.

Den proposition som vi nu här skall
to ställning till och det förslag som ligger
på riksdagens bord, omfattar egentligen
två avsnitt. Det första avsnittet,
som avser själva taxeringsorganisationen,
har ju utskottet efter vissa justeringar
godtagit. Meningarna var något
delade beträffande placeringen av taxeringsassistenterna.
Det förelåg två alternativ.
Det ena innebar, att taxeringsassistenterna
skulle vara placerade på
häradskontoren för att på så sätt få
tillfälle till bättre kontakter med sina
deklaranter, samtidigt som de bättre
skulle kunna utnyttja den erfarenhet
som de hade fått i sitt taxeringsdistrikt.
Det andra alternativet som företräddes
i propositionen innebar, att de skulle
sammandras till enheter för att därigenom
kunna berika varandra med erfarenheter
som de hade vunnit.

Utskottet har enats om en skrivning
som väl är en kompromiss mellan dessa
båda ståndpunkter och som åtminstone
för mig personligen ger en garanti
för, att den personkännedom som
taxeringsassistenterna givetvis måste få
i sitt taxeringsdistrikt, även i framtiden
kommer att beaktas. Det avsnittet finns
att läsa i bevillningsutskottets utlåtande
sidan 29.

Orsaken till att jag inte har kunnat
biträda det förslag som propositionen
innefattar beträffande § 37 i taxeringsförordningen
hänger samman med, att
jag inte anser att det blir riktigt likformigt
med övriga som har skyldighet
att lämna uppgifter. När det gäller inkomst
av tjänst och övrigt föreligger
uppgiftsskyldighet av belopp till 100
kronor. För närvarande har vi den ordningen,
att de som har inkomst av annan
fastighet inte behöver lämna uppgift
på belopp som understiger 500 kro -

Förbättrad taxeringskontroll

nor. Propositionen föreslår här 300
kronor. Jag tycker inte att det i det
avsnittet skulle ha behövt innebära
större besvär att samma uppgiftsskyldighet
skulle föreligga för dem som har
villafastighet som för dem som har
jordbruk. Det är detta som är det
främsta skälet för mitt ställningstagande.
Jag anser med andra ord att det
innebär en onödig differentiering av
de olika grupperna, då samstämmighet
lika gärna hade kunnat erhållas samtidigt
som det skulle innebära en ytterligare
effektivisering av taxeringsarbetet.

Jag kommer följaktligen, herr talman,
att rösta för utskottets hemställan
på samtliga punkter utom det avsnitt
som avser § 37 i taxeringsförordningen,
där jag kommer att yrka bifall till rereservation
nr II).

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! I denna fråga om förbättrad
taxeringskontroll skall jag, på
grund av de många anföranden som
redan hållits, inskränka mig till att
tala något om taxeringsassistenternas
placering.

Departementschefen har här gått in
för en centralisering till länsstyrelserna.
I motionerna I: 602 och II: 730, vilken
senare jag står för, samt i några
andra motioner har det yrkats att taxeringsassistenternas
tjänstgöringsplats i
anslutning till den lokala skattemyndigheten
skall bibehållas.

Jag tycker nog att finansministern
har tagit litet lätt på frågan om kontakten
med de skattskyldiga. Bevillningsutskottet
och riksdagen underströk i
fjol i ett betänkande, att upplysning och
rådgivning är lika bra, ja, kanske bättre
•in kontroll. Visst skall taxeringskontrollen
se till att det allmänna får sitt i
fråga om skatteinkomst, men den enskilde
medborgaren skall också ha möjlighet
att få hjälp av taxeringsassistcnten.

88 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Förbättrad taxeringskontroll

Detta är, tycker jag, också en fråga
om en viss rättssäkerhet för den enskilde.
Ett personligt sammanträffande
kan ofta ge mer än många telefonsamtal.

Utan tvivel är det även en ekonomisk
fråga. Åtskilliga kostnader har lagts
ned på att bereda plats hos lokala
skattemyndigheter för itaxeringsassistenterna.
Nu skall man prompt ha dem
in på de redan överbefolkade länsstyrelserna.

På denna punkt finns det inga reservationer
i betänkandet utan man har
försökt att skriva ihop sig som det heter.
Jag vill fästa uppmärksamheten på
utskottets uttalande på sid. 28 där utskottet
visar förståelse för motionärernas
betänkligheter. Det synes framgå av
betänkandet, att man beträffande placeringen
bör göra överväganden inom
respektive län med hänsynstagande till
de lokala förhållandena. Jag vill starkt
understryka utskottets synpunkter här
att en centralisering bör ske endast under
förutsättning att allmänhetens berättigade
krav på kontaktmöjligheter
och likaså önskan om person- och lokalkännedom
hos taxeringsassistenterna
blir tillgodosedda.

Jag har, herr talman, inte tänkt ställa
något särskilt yrkande, men jag har
velat betona dessa synpunkter och jag
kommer att biträda samtliga trepartireservationer
vid detta utlåtande.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Anledningen till att
denna fråga har kommit upp är att människor
är mer kära i pengar än intresserade
av att vara hederliga. Lösningen
på det hela är naturligtvis åstadkommandet
av en absolut ärlighet. Ett recept,
som kanske dock är praktiskt ogenomförbart,
vore att skicka hela svenska
folket till Caux i Schweiz. Jag tror
att finansministern, om han ville, skulle
kunna berätta någonting som stöder
min tanke att detta skulle vara nyttigt.

Ärligheten kan inte vara relativ. Kompromissar
man det allra minsta med
ärligheten är man oärlig. Ärligheten
måste vara absolut, och det är en sådan
vi måste sträva efter att tillägna
oss.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill med hänsyn till
herr Dicksons inlägg säga att vad han
talade om inte gäller mig, men det är
ett faktum att både herr Dickson och
jag känner en person som varit i Caux
och blivit ärlig. Han har gjort rätt för
sig skattemässigt efter ett decennium
av skattefusk.

Ja, herr talman, när jag ändå hade
ett behov av att säga detta var det kanske
närmast för att bestyrka herr Dicksons
inlägg men också för att yttra något
om den väsentliga frågan i denna
debatt.

Av inläggen i debatten har jag kommit
till den uppfattningen att man i
stort sett är överens om alla väsentliga
drag i propositionen, även om meningarna
brutit sig på ett par punkter.
Det gäller de straffsanktioner som
föreslås i propositionen och från utskottets
sida för det fall att vederbörande
icke för de grundläggande anteckningar
som man har anledning att
begära för att vid en eventuell eftertaxering
kunna konstatera, om han har
deklarerat ärligt eller inte. Det var framför
allt ett inlägg av herr Nilsson i
Svalöv som gjorde att de kammarledamöter
som lyssnade till honom fick en
känsla av att denna kontroll och den
straffsanktion som man skulle utsätta
de svenska medborgarna för var längre
gående än vad som i själva verket är
förhållandet. Redan 1956 var detta hus
enigt om att i taxeringsförordningen
införa en bestämmelse om skyldighet
att ombesörja räkenskaper och annat
underlag som kunde vara erforderligt
för att bedöma en taxerings riktighet.
Denna skyldighet har delvis blivit en

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23 89

formulering på papperet, därför att det
inte har funnits någon straffsanktion.
Nu sägs det uttryckligen ifrån i propositionen:
»Bestämmelserna bör inte
omfatta andra kategorier än sådana i fråga
om vilka ett mera påtagligt behov
av utförligare anteckningar framträtt.»
Det är således inte fråga om det stora
flertalet av Sveriges skattebetalare,
d. v. s. löntagarna, som ju är underkastade
kontroll via arbetsgivaruppgifterna
till taxeringsmyndigheterna. ȁ andra
sidan», säger man, »bör icke någon
särskild yrkeskategori från början vara
utesluten; även i fråga om jordbrukare
bör dylika bestämmelser kunna
ifrågakomma.»

Man säger vidare: »Givetvis bör det
tillses att de skattskyldiga, för vilka bestämmelserna
blir gällande, inte över
hövan betungas. Mera komplicerade regler
för bokföringen bör sålunda inte
ifrågakomma. Syftet med bestämmelserna
bör i stället vara att föreskriva
vissa räkenskaper eller anteckningar,
som från taxeringsmässiga utgångspunkter
framstår som ett nödvändfgt
minimum, exempelvis någon form av
kassabok eller annan dagbok samt anteckningar
rörande utbetalda löneförmåner.
»

Sedan säger man vidare i propositionen
att straff därvid kan ådömas
exempelvis en bokföringsskyldig näringsidkare
som inte alls har fört böcker
eller fört dem så bristfälligt att de
inte kan läggas till grund för bedömning
av hans inkomstförhållanden. Det
bör inte vara så överraskande.

Låt oss alltså göra klart, att det här
i första hand gäller rörelseidkare, som
inte är i lagens mening bokföringsskyldiga
men som ändå inte kontrolleras
via några arbetsgivaruppgifter, eftersom
de inte är löntagare. Man måste
begära att de för i varje fall någon form
av bokföring eller anteckningar, så att
man vid en eftergranskning kan taxera
dem och inte enbart är hänvisad
till skönsmässiga taxeringar.

Förbättrad taxeringskontroll

Det finns ytterligare en punkt, som
man tidvis berört i debatten och som
kanske behöver belysas. Det gäller den
reservation, vari man vänder sig mot
en straffsanktion vid vitesförfarande.
Gången på det hela är den, att taxeringsintendenten
har möjlighet att vid
vite begära, att vederbörande lämnar
ut en viss handling. Vederbörande kan
— och det har tyvärr skett i alltför stor
utsträckning — nonchalera detta vitesföreläggande,
varefter intendenten har
att vända sig till länsstyrelse och begära
dom på vitets utbetalande. När det
sker, delges den som är föremål för intendentens
åtgärd att man har begärt
att få ett utslag på att vitet skall utdömas.
Då kan den som fått vitesföreläggandet
i sista ögonblicket betala vitesbeloppet.
Då har den frågan uppstått:
Skall han dämed också vara befriad
ifrån det straff, som utdömandet av vitet
innebär? Man kan också uttrycka
saken så: Skall vitet utdömas, när ändamålet
med vitet har bortfallit? Detta är
en fråga, som har varit föremål för diskussion
på det högsta juridiska planet.
Enligt rättegångsbalken har man likartade
frågeställningar, och i det fallet
har högsta domstolen ansett, att trots
att vederbörande inför hotet av ett utslag
i sista ögonblicket betalt vitesbeloppet,
är han därmed inte fri från
straffet. Högsta domstolen har sålunda
utdömt vitet, trots att han inkommit
med handlingen innan själva utslaget
har avkunnats.

Regeringsrätten har senast för något
år sedan prövat denna fråga. Det ställningstagande,
som regeringsrätten stannade
inför i ett utslag, där tio av ledamöterna
hade en uppfattning och tio andra
ledamöter hade en annan uppfattning
och där regeringsrättens ordförande
följaktligen fick fälla utslaget, var att
när vederbörande koin in med sin handling
i sista ögonblicket, behövde han
inte betala vitesbeloppet utan var fri
från detta.

Här är man inne på eu mycket om -

90 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Förbättrad taxeringskontroll

tålig fråga. Jag sade mig att man efter
regeringsrättens ställningstagande
kan befara, att var och en som får en
anmaning från intendenten att lämna
från sig vissa handlingar och får den
anmaningen i form av ett vitesföreläggande
så att säga kan hänvisa till en
auktorisation på att kunna nonchalera
den anmaningen och helt enkelt låta
bli att skicka in handlingen, förrän han
delges det mera allvarliga beslutet om
domsföreläggande, därest han inte inkommer
med handlingen. Om den uppfattningen
sprider sig, uppstår risk för
fördröjning av handläggningen av ärendena
och dessutom en allmän upplösning
av respekten för myndigheterna,
som här företräder allmänhetens intresse
— något som kan vara olyckligt ur
flera synpunkter. Därför föreslås det i
propositionen — och det förslaget ansluter
sig utskottet till —- att även om
man i sista omgången kommer in med
handlingen inför risken att få ett domstolsutslag
på sig, har man därmed inte
utan vidare friköpt sig från vitesföreläggande
och straff. Det skall finnas
möjligheter att i varje särskilt fall bedöma,
om det ändå finns skäl att utdöma
vitet eller om myndigheterna helt
enkelt kan låta bli att göra det och låta
udda vara jämnt. Det är den prövningsmöjligheten
i det enskilda fallet,
som jag tycker att myndigheterna bör
ha.

Denna princip stöds, som jag förut
nämnde, av halva regeringsrätten och
den har även stöd från tidigare prejudicerande
utslag av högsta domstolen.
Jag har velat lämna dessa förklarande
kommentarer till denna fråga, som har
varit föremål för vissa överväganden
under debatten, därest man bär i någon
män är av den uppfattningen, att
regeringen och utskottet har gått hårdare
fram än vad som är erforderligt.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Finansministern framhöll
att jag hade bibringat kammaren

en felaktig inställning till en viss detalj
genom att med skärpa framhålla,
att den taxeringskontroll och de straffpåföljder,
som enligt det föreliggande
förslaget skall kunna utföras respektive
utdömas, berör alla skattskyldiga. Finansministern
lät framskymta, om jag
fattade honom riktigt, att det här endast
rör sig om vissa grupper av
skattskyldiga, skattskyldiga som kommer
ifrån förvärvskällorna rörelse, jordbruk
etc.

Men, herr finansminister, i sak förhåller
det sig inte så. Om så skulle
vara fallet, har vi i utskottet fattat saken
fel. Utskottsmajoritetens talesman,
herr Kärrlander, har här liksom jag klart
uttalat, att han anser att denna taxeringskontroll
etc. rör alla skattskyldiga.
Herr Kärrlander och jag är fullt
ense på den punkten. Har vi rätt eller
fel?

Herr finansministern framhöll vidare,
att löntagarna var kontrollerade genom
löneuppgifterna och därför inte behövde
bry sig om lagen i fråga. Ja, men,
herr finansminister, enligt lagen fritas
ju arbetsgivarna från att lämna uppgifter
om vissa utbetalda löner, nämligen
sådana löner som kommer från förvärvskällan
annan fastighet och inte
uppgår till 300 kronor. I dessa fall behöver
inte lämnas några löneuppgifter.
Skall man tolka detta så, att skattefusk
intill 300 kronor då inkomsten härstammar
från förvärvskällan annan fastighet
är tillåten? Jag vill inte tolka
lagen på det sättet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är alldeles uppenbart,
att rent teoretiskt är ingen undantagen.
Med de begränsade resurser vi
har i fråga om befattningshavare för
taxeringsrevisioner och taxeringskontroll
är det emellertid i praktiken helt
naturligt inte möjligt att granska uppgifterna
för varje löntagare, där man
har anledning att räkna med att han

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23 91

normalt har sin inkomst från sin arbetsplats
och arbetsgivaren lämnar uppgift
till vederbörande taxeringsnämnd.
Herr Nilsson i Svalöv säger då: »Ja,
men löntagarna kan ju ha okontrollerade
inkomster från förvärvskällan ''annan
fastighet’.» Det finns naturligtvis en
och annan målare, en och annan snickare,
kanske en och annan rörmokare,
som kan tänkas ha sådana inkomster.
Men ingen torde göra gällande att verkstadsarbetare
och kontorsanställda arbetar
på förvärvskällan »annan fastighet»
och där tar inkomster i en sådan
utsträckning att det finns anledning att
genomföra generellt betonade kontrollåtgärder
för dem. I praktiken kommer
det här att bli fråga om de grupper av
rörelseidkare och sådan personer, för
vilka den naturliga kontrolluppgiften
inte finns. Med våra — trots den utbyggnad
varom förslag här förelägges
riksdagen — mycket begränsade resurser
på taxeringskontrollområdet är det
självfallet där, som krafterna i första
hand måste sättas in, eftersom det är
där samhället nu saknar tillfredsställande
kontrollmöjlighet.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag konstaterar att finansministern
erkänt att teoretiskt berör
föreliggande förslag alla skattskyldiga
och att finansministern medger att
vissa inkomsttagare inte kommer att stå
under kontroll, eftersom uppgiftsskyldighet
inte föreligger. Finansministern
säger att dessa grupper är små. Det kanske
är riktigt, men, herr finansminister,
vi börjar få fritidsproblem. Dessa grupper
blir större och större. Hur många
får inte sin stuga målad kanske av en
kontorsanställd som är fri på lördag
och söndag? Hur många får inte sin bil
lagad av någon som gör det som fritidssysselsättning
etc.? Exemplen skulle
kunna mångfaldigas.

överläggningen var härmed slutad.

Förbättrad taxeringskontroll

Herr talmannen tillkännagav, att
propositioner först komme att ställas i
fråga om utskottets hemställan. Beträffande
de under mom. A) angivna förordningsförslagen
upptoges till en början
varje stadgande där under överläggningen
framställts annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag. Därefter
upptoges vad utskottet i övrigt
hemställt under mom. A) samt utskottets
hemställan under mom. B) och C).
Slutligen ställdes särskild proposition
beträffande motiveringen.

Utskottets hemställan

Mom. A

Taxeringsförordningen

20 §

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen I) av herr
Gösta Jacobsson; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

37 § 1 mom.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen II); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets betänkande nr 50, såvitt
avser 37 § 1 mom. förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

92 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Förbättrad taxeringskontroll

den vid betänkandet fogade reservationen
II) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 126 ja och 88 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

121 $

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det i reservationen
III) under a) framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med överväganja
besvarad. Herr Kollberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.

A) i utskottets betänkande nr 50, såvitt
avser 121 § förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det i reservationen III) av herr Hagberg
m. fl. under a) framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kollberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 136 ja och 78 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

12i §

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen IV); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kollberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets betänkande nr 50, såvitt
avser 124 § förslaget till förordning om
ändring i taxeringsförordningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
IV) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kollberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
113 ja och 106 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23 93

Ikraftträdandebestämmelserna

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen VI) i förevarande
del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i
Svalöv begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets betänkande nr 50, såvitt
avser ikraftträdandebestämmelserna till
förslaget till förordning om ändring i
taxeringsförordningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
VI) av herr Hagberg m. fl. i förevarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 114 ja och 105 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Förordningen om allmän varuskatt

77 §

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det i reservationen
III) av herr Hagberg m. fl. under
b) framställda yrkandet; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Förbättrad taxeringskontroll
Ikraftträdandebestämmelserna

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen VI) av
herr Hagberg m. fl. i förevarande del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Utskottets hemställan under mom. A) i
övrigt

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. C 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen V); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kollberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
CD i utskottets betänkande nr 50,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
V) av herr Kronstrand in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Mom. C 2—C 11

Vad utskottet hemställt bifölls.

94 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Mom. C 12

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen VII) av
herr Christenson i Malmö; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Utskottets motivering

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
utskottets berörda motivering med det
tillägg, som föreslagits i reservationen
VIII); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kollberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets motivering i
utskottets betänkande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets berörda motivering med det
tillägg, som föreslagits i reservationen
VIII) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kollberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 113 ja och 106 nej.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering oförändrad.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.07.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 24 maj

KI. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
124, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln
gjorda framställningar rörande
anslag för budgetåret 1961/62 till
Överståthållarämbetet och landsstaten,
m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Lag om församlingsstyrelse m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om församlingsstyrelse m. m. ävensom
i ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna den 7 april
1961 hänvisat en av Kungl. Maj:t till
riksdagen avlåten proposition, nr 70,
däri Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av stats -

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23 95

rådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 17 mars 1961, föreslagit
riksdagen antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om församlingsstyrelse;

2) lag om införande av lagen om församlingsstyrelse; 3)

lag om ändrad lydelse av 38 och
41 §§ lagen den 13 januari 1919 (nr
293) om ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning; samt

4) förordning om ändrad lydelse av
30 g folkbokföringsförordningen den
28 juni 1946 (nr 469).

I det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om församlingsstyrelse
voro följande paragrafer så lydande:

2 §.

1 mom. Församling äger att själv
vårda sina angelägenheter, såvitt icke
handhavandet därav enligt denna lag
eller särskild författning tillkommer
annan.

Med församlings angelägenheter avses
frågor om:

a) anskaffande av och vård om kyrka,
begravningsplats, församlingshus,
tjänstebostäder och annan för kyrkligt
ändamål avsedd egendom;

b) åtgärder till främjande av gudstjänstliv
och kyrklig förkunnelse i övrigt
samt av kristen verksamhet bland
barn och ungdom, ålderstigna, sjuka
och andra, som äro i behov av omvårdnad;
samt

c) avlöningsförmåner åt präst, kyrkomusiker
och annan personal.

Angående vissa på församling ankommande
angelägenheter är särskilt stadgat.

2 mom. Om Konungen för särskilt
fall så förordnar, skall begravningsplats
anskaffas eller vårdas av borgerlig
kommun.

44 §.

1 mom. Kyrkoherden är ledamot av
kyrkorådet.

I annexförsamling må kyrkoherden
för den tid övriga ledamöter inväljas i

Lag om församlingsstyrelse m. m.

rådet förordna i pastoratet tjänstgörande
präst att i kyrkoherdens ställe vara
ledamot av rådet. Om sådant förordnande
skall kyrkoherden underrätta
kyrkofullmäktiges eller kyrkostämmans
ordförande.

Hava församlingar tillhörande olika
pastorat gemensamt kyrkoråd, förordnar
domkapitlet en av församlingarnas
kyrkoherdar att vara ledamot i rådet
och en annan att vid hinder för honom
vara ledamot i hans ställe.

2 mom. Övriga ledamöter i kyrkorådet
jämte suppleanter för dem väljas
av kyrkofullmäktige eller, där sådana
ej finnas, av kyrkostämman till det antal,
som bestämmes av fullmäktige eller
stämman. Antalet ledamöter, däri inberäknad
ledamot som avses i 1 mom.,
må dock icke vara under fem.

Sker ej val av suppleanter proportionellt,
skall tillika bestämmas den ordning
i vilken suppleanterna skola inkallas
till tjänstgöring.

3 mom. I kyrkoråd, som är gemensamt
för två eller flera församlingar,
bestämmes antalet ledamöter i rådet och
det antal, som skall utses av varje församling,
genom överenskommelse mellan
församlingarna. Varje församling
skall vara företrädd av minst en ledamot.
Kunna församlingarna ej enas, bestämmer
länsstyrelsen antalet ledamöter
i rådet och det antal, som skall utses
av varje församling.

45 §.

I avseende å valbarhet till ledamot
eller suppleant i kyrkorådet och verkan
av valbarhetens upphörande ävensom
rätt för vald ledamot eller suppleant
att avsäga sig uppdraget skall vad
i 10 § är stadgat om kyrkofullmäktig
äga motsvarande tillämpning; dock må
utom personer, som avses i andra stycket
av nämnda paragraf, ej heller i församlingens
tjänst anställd befattningshavare,
som förestår någon rådet underställd
förvaltning, utses till ledamot eller
suppleant.

96 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Lag om församlingsstyrelse m. m.

47 §.

Av kyrkofullmäktige eller, där sådana
ej finnas, av kyrkostämman utses bland
ledamöterna i kyrkorådet en ordförande
och en vice ordförande att tjänstgöra
den tid, för vilken i 44 § 2 mom.
avsedda ledamöter blivit invalda i rådet;
dock skall kyrkoråd som avses i
42 § andra stycket inom sig utse ordförande
och vice ordförande.

Underrättelse om dessa val, med angivande
av de valdas namn och postadress,
skall ofördröjligen insändas till
länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna
samt till domkapitlet.

Äro både ordföranden och vice ordföranden
hindrade att inställa sig vid
sammanträde med kyrkorådet, äger rådet
utse annan ledamot att för tillfället
föra ordet.

69 §.

Förslag till utgifts- och inkomststat
skall före september månads utgång
uppgöras av kyrkorådet. För detta ändamål
skola församlingens övriga nämnder
före den 1 september, där ej annan
tid bestämmes av kyrkorådet, till rådet
ingiva sina särskilda statförslag för det
nästföljande året.

Innan förslaget till utgifts- och inkomststat
uppgöres, skall kyrkorådet
samråda med kommunens styrelse.

Förslaget till utgifts- och inkomststat
skall från och med dagen för
kungörandet av det kyrkofullmäktigsammanträde
eller den kyrkostämma,
varvid staten skall fastställas, vara offentligen
tillgängligt på lämpligt ställe,
som tillkännagives i kungörelsen.

På nämnda sammanträde eller stämma
upptages statförslaget till granskning
och fastställelse. Därvid skola anslag
till utgifter, om vilka fullmäktige
eller stämman icke tidigare fattat beslut,
samt därmed sammanhängande frågor
särskilt bliva föremål för överläggning
och avgörande.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följan -

de i anledning av propositionen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen: motionerna

inom första kammaren
nr 622 av herr Larsson, Lars, och
herr Gustavsson, Bengt,

nr 644 av herr Kronstrand m. fl.,
nr 646 av herr Hellebladh m. fl.,
nr 647 av herr Johansson, Ivar, m. fl.,
och

nr 650 av herr Larsson, Thorsten,
m. fl., ävensom

motionerna inom andra kammaren
nr 705 av herr Svenungsson m. fl.,
nr 746 av herr Andersson i Linköping
m. fl.,

nr 760 av herr Svenungsson m. fl.,
nr 761 av herr Hedin m. fl.,
nr 762 av herr Hedin m. fl.,
nr 763 av fru Johansson m. fl.
nr 764 av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl.,

nr 765 av herr Nelander m. fl.,
nr 768 av fru Lidman-Frostenson
m. fl.,

nr 769 av herr Gustafsson i Kårby
m. fl.,

nr 770 av herr Edlund och
nr 771 av herr Bimmerfors m. fl.

Följande yrkanden hade i nedan redovisade
motioner framställts, nämligen: i

motionen II: 771 att riksdagen vid
behandling av förslaget till lag om församlingsstyrelse
ville göra den preciseringen,
att nykterhetsfrämjande åtgärder
med klart kristen målsättning otvetydigt
fölle inom kyrkoförsamlingarnas
kompetens;

i motionen II: 760 att riksdagen måtte
besluta sådan ändring i förslaget till lag
om införande av lagen om församlingsstyrelse,
att församlingar, som förfogar
över bibliotek av betydande storleksordning,
förslagsvis 15 000—20 000 band, åtminstone
under en övergångsperiod
finge driva dessa i hittillsvarande ordning; i

motionen 11:765 att riksdagen ville
besluta, 1) att i lagen om församlings -

Nr 23 97

Onsdagen den 24 mai 1961 em.

styrelse föreskreves, att överflyttande
av begravningsplats till borgerlig kommun
finge ske endast efter medgivande
av församlingen, 2) att kyrkogård, varå
sockenkyrka är belägen, skulle bevaras i
församlingens förvaltning, och 3) att utskottet
måtte formulera lagändringsförslaget; i

de likalydande motionerna 1:650
och 11:769 att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 70, förslaget
till lag om församlingsstyrelse, måtte
besluta att andra stycket § 69, om
föreskrift för kyrkoråd att innan förslag
till utgifts- och inkomststat uppgöres
samråda med kommunens styrelse,
måtte utgå;

i de likalydande motionerna 1:622
och II: 746 att riksdagen för sin del beslutade
att kyrkoherde jämställdes med
den tjänsteman inom kommunen, som
genom sin ledande ställning icke är valbar
till kommunens styrelse, att, därest
detta yrkande icke vunne bifall, kyrkoherdes
självskrivenhet som ledamot
i kyrkoråd utginge samt att konstitutionsutskottet
utarbetade erforderliga
ändringar i lagförslaget i enlighet med
motionernas innehåll;

i de likalydande motionerna 1:644
och 11:761 att riksdagen vid bifall till
förslaget om ny församlingsstyrelselag
företoge den ändringen, att nu gällande
föreskrifter om kyrkoherdens självskrivenhet
som ordförande i kyrkorådet bibehölles; i

de likalydande motionerna 1:647
och 11:764 att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 70 för sin del
måtte besluta, att kyrkoherden eller den
hans ämbete förvaltar eller den präst
inom församlingen som kyrkoherden
därtill förordnar må vara ordförande i
kyrkorådet samt att utskottet måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig
ändring av den i propositionen föreslagna
lagen om församlingsstyrelse;

i motionen II: 763 att riksdagen måtte
besluta sådan ändring av 47 § i den

Lag om församlingsstyrelse m. m.

föreslagna lagen om församlingsstyrelse
att ordförande och vice ordförande i
kyrkorådet skulle utses av kyrkorådet;

i de likalydande motionerna 1:646
och 11:762 att riksdagen måtte besluta
att § 45 i förslaget till lag om församlingsstyrelse
kompletterades med det
särskilda valbarhetsvillkor för kyrkorådsledamot
som föreligger i nu gällande
lag om församlingsstyrelse; samt
i motionen II: 705 att riksdagen måtte
besluta 1) att 40 § 3 mom. måtte erhålla
följande inledning: 3 mom. Församlingsdelegerade
för församlingar utanför
Stockholm väljas för fyra år etc. 2)
att i 40 § måtte intagas ett fjärde moment
av följande lydelse: 4 mom. Församlingsdelegerade
för Stockholm väljas
för fyra år, räknade från och med
den 1 januari året näst efter det, då valet
skett. Valet skall förrättas i december
månad året näst efter det, då allmänna
val av kyrkofullmäktige ägt rum.
Vad i 3 mom. tredje stycket av denna
paragraf stadgas gäller även församlingsdelegerade
i Stockholm.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra företagas
i det uti förevarande proposition,
nr 70, framlagda förslaget till lag
om församlingsstyrelse — i anledning
av sagda proposition samt med avslag
å motionerna 1:622 och 11:746, 1:644
och 11:761, 1:647 och 11:764, 11:763,
1:646 och 11:762, 11:770, 1:650 och
11:769, 11:768, 11:705 ävensom motionen
11:765, såvitt däri avsåges lagstadgande
om villkor för överflyttande
av vården om begravningsplats till borgerlig
kommun, måtte för sin del antaga
de i propositionen framlagda fyra
författningsförslagen med den ändringen
i förslaget till lag om församlingsstyrelse
att 25, 39 och 40 §§ detta förslag
erhölle nedanstående, såsom utskottets
förslag betecknade, lydelse:

7 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 23

98 Nr 23 Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Lag om församlingsstyrelse m. m.

Förslag

till

Lag om församlingsstyrelse

(Kungl. Maj :ts förslag) (Utskottets förslag)

Sedan överläggningen--

Ordföranden tillkännagiver

Begäres omröstning,---

Val av församlingsdelegerade, kyrkoråd
och sådan församlingens nämnd,
som sägs i 57 § 2 mom., samt av revisorer
och revisorssuppleanter, som avses
i 77 §, så ock av två eller flera personer
för särskild beredning av ärenden,
som skola företagas till avgörande av
kyrkofullmäktige, skall vara proportionellt,
därest det begäres av minst så
många väljande, som motsvara det tal,
vilket erhålles, om samtliga väljandes
antal delas med det antal personer valet
avser, ökat med 1. Om förfarandet vid
sådant proportionellt val är särskilt
stadgat.

med klubbslag,
vid val.

Val av församlingsdelegerade, ävensom
i Stockholms kyrkliga samfällighet
suppleanter, av kyrkoråd och sådan
församlingens nämnd, som sägs i
57 § 2 mom., samt av revisorer och revisorssuppleanter,
som avses i 77 §,
så ock av två eller flera personer för
särskild beredning av ärenden, som skola
företagas till avgörande av kyrkofullmäktige,
skall vara proportionellt,
därest det begäres av minst så många
väljande, som motsvara det tal, vilket
erhålles, om samtliga väljandes antal
delas med det antal personer valet avser,
ökat med 1. Om förfarandet vid sådant
proportionellt val är särskilt stadgat.

25 §.

— eller nej.

39

1 mom. I Stockholms kyrkliga samfällighet
bestämmes antalet församlingsdelegerade
sålunda, att varje församling
utser en delegerad och därutöver
ytterligare en för varje påbörjat
tjugutusental invånare i församlingen.

2 mom. Skola församlingsdelegerade_

40

1 mom. Församlingsdelegerade utses
av kyrkofullmäktige i varje församling
eller, om sådana icke finnas i församlingen,
av kyrkostämman.

2 mom. I avseende å valbarhet till
församlingsdelegerad, verkan av valbar -

i mom. I Stockholms kyrkliga samfällighet
bestämmes antalet församlingsdelegerade
sålunda, att varje församling
utser en delegerad och därutöver ytterligare
en för varje påbörjat tjugutusental
invånare i församlingen. Suppleanter
utses till lika antal som delegerade.
-----i 32 § 3 mom.

§.

/ mom. Församlingsdelegerade ävensom
i Stockholms kyrkliga samfällighet
suppleanter, utses av kyrkofullmäktige i
varje församling eller, om sådana icke
finnas i församlingen, av kyrkostämman.
Sker ej val av suppleanter proportionellt,
skall tillika bestämmas den
ordning, i vilken suppleanterna skola
inkallas till tjänstgöring.

2 mom. I avseende å valbarhet till
församlingsdelegerad, verkan av valbar -

Onsdagen den 24 mai 1961 em.

Nr 23 99

(Kungl. Maj:ts förslag)
hetens upphörande och rätt till avsägelse
skall vad i 10 § stadgas om kyrkofullmäktig
äga motsvarande tillämpning;
dock skall i Stockholm valbarhet
vara inskränkt inom församling.

3 mom. Församlingsdelegerade väljas
för fyra år, räknade från och med den
1 januari året näst efter det, då allmänna
val av kyrkofullmäktige förrättats.
Där val sker första gången och icke äger
rum under år, då allmänna val av fullmäktige
förrättas, skall valet dock ej
avse längre tid än till utgången av det
år, då sådana allmänna val nästa gång
skola äga rum.

Val av församlingsdelegerade förrättas
i december månad näst före ingången
av det år, då deras tjänstgöringstid
börjar. Då valet förrättas av kyrkofullmäktige
samma år allmänna val av fullmäktige
ägt rum, utövas ordförandeskapet
i de nyvalda fullmäktige intill dess
ordförande blivit vald av den som fullmäktige
därtill särskilt utsett.

Avgår församlingsdelegerad före den
bestämda tjänstgöringstidens utgång, anställes
fyllnadsval för den återstående
delen av sagda tid.

Lag om församlingsstyrelse m. m.

(Utskottets förslag)

hetens upphörande och rätt till avsägelse
skall vad i 10 § stadgas om kyrkofullmäktig
äga motsvarande tillämpning;
dock skall i Stockholm valbarhet
vara inskränkt inom församling.

Vad om församlingsdelegerad är stadgat
gäller ock om suppleant.

3 mom. Församlingsdelegerade och
suppleanter väljas för fyra år, räknade
från och med den 1 januari året näst
efter det, då allmänna val av kyrkofullmäktige
förrättats. Där val sker
första gången och icke äger rum under
år, då allmänna val av fullmäktige förrättas,
skall valet dock ej avse längre
tid än till utgången av det år, då
sådana allmänna val nästa gång skola
äga rum.

Valet förrättas i december månad
näst före ingången av det år då tjänstgöringstiden
börjar. Då valet förrättas
av kyrkofullmäktige samma år allmänna
val av fullmäktige ägt rum, utövas ordförandeskapet
i de nyvalda fullmäktige
intill dess ordförande blivit vald av den
som fullmäktige därtill särskilt utsett.

Avgår församlingsdelegerad före den
bestämda tjänstgöringstidens utgång, anställes
fyllnadsval för den återstående
delen av sagda tid; dock skall i Stockholms
kyrkliga samfällighet för delegerad,
som utsetts vid proportionellt val,
inkallas den suppleant, som enligt den
mellan suppleanterna bestämda ordningen
bör inträda, och skall den sålunda
inkallade tjänstgöra under den tid,
som återstått för den avgångne.

B. att motionerna

1. 11:760;

2. II: 771; samt

3. II: 765, såvitt däri avsåges förvaltningen
av kyrkogård varå sockenkyrkan
är belägen,

måtte anses besvarade genom vad utskottet
anfört och hemställt.

Reservationer hade avgivits

A) avseende regleringen i 2 § för -

slaget till lag om församlingsstyrelse
av frågan om församlingens kompetens
av herrar Sveningsson, Harald Pettersson,
Hamrin i Jönköping, Svenungsson
och Hedin, vilka yrkat, att 2 § 2
mom. skulle erhålla följande lydelse:

Om Konungen för särskilt fall så förordnar,
skall begravningsplats anskaffas
eller vårdas av borgerlig kommun.
Sådant förordnande må meddelas en -

100 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1901 em.

Lag om församlingsstyrelse m. m.

dast under förutsättning att församlingen
samtyckt därtill.

B) avseende regleringen i 44 m. fl.
§§ förslaget till lag om församlingsstyrelse
av frågan om kyrkoherdens ställning
i kyrkorådet

1) av herrar Sveningsson, Hamrin i
Jönköping, Svenungsson och Hedin,
vilka anfört och yrkat:

a) Under hänvisning till vad som anförts
i de likalydande motionerna I: 644
och II: 761 samt I: 647 och II: 764 hemställes,
att 44 § i lagförslaget erhåller
följande lydelse:

1 mom. Ordförande i kyrkorådet är
kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar
eller den präst inom församlingen
som kyrkoherden därtill förordnar.

1 annexförsamling skall där tjänstgörande
präst föra ordet i kyrkorådet, när
kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar
ej är tillstädes.

Hava församlingar tillhörande olika
pastorat gemensamt kyrkoråd, förordnar
domkapitlet en av församlingarnas
kyrkoherdar eller annan inom någon
av församlingarna tjänstgörande präst
att vara ordförande i kyrkorådet och
en annan sådan präst att vid hinder för
honom föra ordet.

2 mom. övriga ledamöter---till

tjänstgöring.

3 mom. I kyrkoråd —--varje för samling.

b) Bifalles förestående förslag erfordras
i konsekvens härmed att ändringar
vidtages i 20, 33, 41, 46, 47, 48, 57, 61,
62, 63 §§ förslaget till lag om församlingsstyrelse
samt i 6 § förslaget till lag
om införande av lagen om församlingsstyrelse.

Med hänsyn härtill och då den knappa
tiden ej medgivit utarbetande av
de erforderliga ändringarna i lagtexten
får vi — under förutsättning av bifall
till yrkandet i reservationen — hemställa,

att kamrarna måtte till konstitutionsutskottet
återremittera förslaget till lag
om församlingsstyrelse och förslaget till

lag om införande av lagen om församlingsstyrelse,
såvitt avser ovan angivna
paragrafer, i och för sådan omarbetning,
som blir följden av det sålunda
fattade beslutet.

2) av herr Alemyr, som anfört och
yrkat:

a) De skäl departementschefen åberopat
till stöd för att kyrkoherden skall
vara självskriven ledamot av kyrkorådet
finner jag icke bärande. Inom
nutida kommunallagstiftning råder en
allmän tendens att avskaffa enskilda
befattningshavares självskrivna ledamotskap
i nämnder och styrelser och i
stället låta det representativa organet
utse samtliga ledamöter. Så är exempelvis
förhållandet beträffande ledamöterna
i skolstyrelse och barnavårdsnämnd.
Grundad anledning saknas att göra avsteg
från en sådan ordning när det gäller
kyrkorådets ledamöter; jämväl kyrkoherden
bör därför enligt min mening
jämställas med person, som kan väljas
till ledamot av kyrkorådet. Jag avstyrker
förty propositionens förslag i förevarande
del och hemställer, att 44 § i
lagförslaget erhåller följande lydelse:

1 mom. Ledamöter i kyrkorådet jämte
suppleanter för dem väljas av kyrkofullmäktige
eller, där sådana ej finnas,
av kyrkostämman till det antal, som bestämmes
av fullmäktige eller stämman.
Antalet ledamöter, däri inberäknad ordföranden,
må dock icke vara under fem.

Sker ej---till tjänstgöring.

2 mom. I kyrkoråd---varje för samling.

b) Bifalles förestående förslag erfordras
i konsekvens härmed att ändringar
vidtages i 20, 33, 41, 45, 46, 47, 48, 57,
59 och 63 §§ förslaget till lag om församlingsstyrelse
samt i 6 § förslaget till
lag om införande av lagen om församlingsstyrelse.

Med hänsyn härtill och då den knappa
tiden ej medgivit utarbetande av de
erforderliga ändringarna i lagtexten får
jag — under förutsättning av bifall till
yrkandet i reservationen — hemställa,

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23 101

att kamrarna måtte till konstitutionsutskottet
återremittera förslaget till lag
om församlingsstyrelse och förslaget till
lag om införande av lagen om församlingsstyrelse,
såvitt avser ovan angivna
paragrafer, i och för sådan omarbetning,
som blir följden av det sålunda
fattade beslutet.

C) avseende regleringen i 45 § förslaget
till lag om församlingsstyrelse av
frågan om villkoren för valbarhet till
kyrkorådet

av herrar Sveningsson, Hedblom, Harald
Pettersson, Larsson i Luttra, Hammar,
Hamrin i Jönköping, Svenungsson
och Hedin, vilka yrkat, att 45 § skulle
erhålla följande lydelse:

Till ledamot eller suppleant i kyrkorådet
må väljas endast den som är röstberättigad
vid val av fullmäktige eller
å kyrkostämma samt boende inom församlingen
och uppnått tjugotre års ålder
ävensom kan anses vilja främja församlingslivet.

I avseende å obehörighet att vara ledamot
i kyrkorådet och verkan av valbarhetens
upphörande ävensom rätt för
vald ledamot eller suppleant att avsäga
sig uppdraget skall vad i 10 § är stadgat
om kyrkofullmäktig äga motsvarande
tillämpning; dock må utom personer,
som avses i andra stycket av nämnda
paragraf, ej heller i församlingens tjänst
anställd befattningshavare, som förestår
någon rådet underställd förvaltning,
utses till ledamot eller suppleant.

D) avseende regleringen i 47 i förslaget
till lag om församlingsstyrelse av
frågan om utseende av ordförande och
vice ordförande i kyrkorådet

av herrar Harald Pettersson och Larsson
i Luttra, vilka — under förutsättning
att bestämmelserna angående kyrkoherdens
självskrivenhet såsom ordförande
i kyrkorådet upphävdes — yrkat,
att 47 § skulle erhålla följande lydelse:

Kyrkorådet utser inom sig ordförande
och vice ordförande att tjänstgöra

Lag om församlingsstyrelse m. m.

den tid, för vilken i 44 § 2 mom. avsedda
ledamöter blivit invalda i rådet.

E) avseende regleringen i 69 § förslaget
till lag om församlingsstyrelse av
frågan om samråd mellan borgerlig och
kyrklig kommun

av herrar Harald Pettersson, Larsson
i Luttra, Hamrin i Jönköping och Hedin,
vilka under åberopande av de skäl,
som anförts i de likalydande motionerna
1:650 och 11:769, yrkat, att 69 §
andra stycket skulle utgå.

Särskilda yttranden hade avgivits

1) beträffande kyrkoherdens ställning
av herrar Adamsson och Nilsson
i Östersund;

2) beträffande samverkan i ekonomiska
frågor av herrar Svenningsson och
Svenungsson; samt

3) beträffande tjänstgöringsperioden
för de församlingsdelegerade i Stockholm
av herrar Hedblom och Svenungsson.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Nästa år är det 100 år
sedan 1862 års kommunallagar gjorde
en boskillnad mellan den borgerliga
och den kyrkliga kommunen. Sedan
dess har de båda enheterna levt sitt liv
vid sidan av varandra — och i stort
sett med goda relationer till varandra.
Att departementschefen inte velat rubba
denna goda ordning är från kyrkans
och församlingarnas synpunkt sett värt
allt erkännande.

Kungl. Maj:ts proposition har också
andra påtagliga förtjänster, om jag får
börja med den positiva sidan. Dit räknar
jag i allt väsentligt bestämningen av
den kyrkokommunala kompetensen, där
den nya lagen skapar reda på ett område
där det funnits en del oklarheter.
Men det är också tacknämligt att viss
elasticitet medges, som lämnar utrym -

102 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Lag om församlingsstyrelse m. m.

me för nya initiativ och uppgifter inom
församlingsvården som kan behöva
stödjas.

Vidare noterar jag med tillfredsställelse,
att kyrkorådets församlingsvårdande
uppgift uttryckts så tydligt och
positivt. Det finns för övrigt flera bra
formuleringar i propositionen som ger
uttryck för kyrkoförsamlingens egenart
och uppgift.

Om man alltså haft anledning att sätta
flera utropstecken med instämmanden
i marginalen, när man studerat proposition
nr 70, har man också fått sätta
dit några frågetecken. Det är dessa frågetecken
som vi reservanter vill uppehålla
oss vid en liten stund. Så här inledningsvis
skall jag bara komma med
några allmänna reflexioner; jag vet att
de andra reservanterna kommer att utveckla
sina synpunkter på vissa avsnitt.

Så t. ex. har jag svårt för att förstå
själva motiveringen för den föreslagna
ändringen beträffande ordförandeskapet
i kyrkorådet. Ett 80-tal remissinstanser,
däribland kyrkomötet och
kammarkollegiet, har också haft svårt
att förstå det. Kyrkorådet skall ju vara
det ledande organet för församlingsvården,
och då är det naturligt att en präst
som på heltid sysslar med detta är ordförande.
Kvrkoförsamlingen är dock av
en annan karaktär än den borgerliga
kommunen — det underströks också i
propositionen — och man kan därför
inte utan vidare kopiera ett mönster
från det hållet.

Gärna skulle jag också ha önskat att
kyrkomötets förslag om att församlingens
medgivande skall inhämtas vid
överflyttning av begravningsplats till
den borgerliga förvaltningen hade vunnit
beaktande. Men jag måste medge, att
departementschefen omger den här bestämmelsen
med säkerhetsåtgärder.
Särskilt tar jag fasta på hans försäkran
att anordningen som regel inte skall
kunna komma att avse kyrkogård, på
vilken sockenkyrkan är belägen. Utskot -

tet har ytterligare förstärkt säkerhetsanordningen.

Vad beträffar samrådet mellan den
kyrkliga och den borgerliga kommunen
i budgetfrågor hänvisar jag till det särskilda
yttrande som avgivits av herr
Sveningsson och mig. Såsom vi där påpekat
förekommer redan i viss utsträckning
kontakter för ömsesidig information.
Det föreslagna informativa samrådet
inskränker ju inte den kyrkokommunala
självbestämmanderätten, som vi
kraftigt vill slå vakt om. Riksdagen uttalade
sig visserligen förra året för samverkan,
men en samverkan förutsätter
aktivitet från båda hållen, och därför
bör det inte vara enbart den kyrkliga
kommunen som skall samråda.

Jag har avgivit en motion, nr 705, angående
mandattiderna för Stockholms
församlingsdelegerade. Det övervägande
flertalet av huvudstadens territoriella
församlingar liksom också domkapitlet
i Stockholm har kraftigt uttalat
sig för den ordning som nu gäller, därför
att den har visat sig vara effektiv
och garanterat förtrogenhet med arbetsuppgifterna
bland de delegerade. Mot
ett i övrigt så gott som enhälligt utskott
finner jag det inte realistiskt att ställa
ett yrkande om bifall till motionen, men
jag har velat framföra dessa synpunkter,
som förresten herr Hedblom och
jag också uttryckt i ett särskilt yttrande.

En detalj ytterligare skulle jag vilja
vidröra. Det gäller biblioteken. Jag delar
departementschefens åsikt att församlingsbibliotekens
tidigare uppgifter
nu i stor utsträckning övertagits av
folkbibliotelcen. Men det finns några
större eller stora bibliotek kvar. I Matteus
församling i Stockholm finns ett
välförsett och mycket utnyttjat bibliotek
på cirka 45 000 band, och i min församling
S:ta Clara har vi också ett välskött
bibliotek på cirka 24 000 band. Vi
har med tacksamhet noterat att departementschefen
räknat med att kunna
finna lämpliga övergångsformer som

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23 103

kan göra det möjligt för dessa bibliotek
att åtminstone tills vidare få existera.

Jag upprepar vad jag inledningsvis
sade, att proposition nr 70 ger flera positiva
intryck. Det som väcker betänksamhet
är lagförslagets statskyrkliga
tendens, om jag får uttrycka mig på det
sättet. Kyrkoförsamlingen infogas med
andra ord allt mera i det kommunala
sammanhanget. Detta finner jag säreget
vid en tidpunkt, då frågan om de framtida
relationerna mellan stat och kyrka
är under utredning. Av det skälet ansåg
ju kyrkomötet, att man bör avstå
från sådana lagstiftningsåtgärder som
på något sätt kan föregripa utredningens
resultat och inskränka sig till sådana
partiella, praktiska reformer som
inte har principiell betydelse.

Till principfrågorna räknade kyrkomötet
bl. a. kyrkoherdes ställning och
befogenheter i det kyrkokommunala
sammanhanget och överflyttande av besvärsmål
från kyrklig till borgerlig
kommun.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationerna
under punkterna A), Bl) och C). Jag
vill också meddela att jag — om reservation
B 1) inte bifalles — i andra hand
kommer att stödja reservation D).

Häri instämde herr Staxäng (h).

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Den fråga vi nu hunnit
fram till, har förvisso på sin vandring
hit till kammaren blivit penetrerad och
beredd efter konstens alla regler. Den
omständigheten att till utskottsbetänkande!
är fogat en lång rad reservationer
och särskilda yttranden, bör nog
inte tas som uttryck för någon mera
omfattande missnöjesoffensiv mot lagförslaget
som helhet.

I varje fall är jag för min del gärna
med om att vitsorda att departementschefens
allmänna grepp på problemet
utmärker sig av en påtaglig strävan att
på detta lika viktiga som känsliga område
utforma och utgestalta en sådan

Lag om församlingsstyrelse m. m.

ordning, att den kan sägas motsvara
rimliga krav på realism och också pietet
— det erkännandet vill jag, som
sagt, gärna ge, generellt. Jag understryker
detta generellt, därför att det uppenbarligen
på enskilda punkter, såsom
också de många motionsvis framförda
ändringsyrkandena utvisar, kan finnas
orsak till berättigad kritik.

Inte minst med tanke på den långt
framskridna sekulariseringsprocess som
tyvärr kännetecknar den allmänna kulturutvecklingen
här i landet, hade
man möjligen kunnat befara, att lagstiftningen
på detta område skulle ha
kommit att mera asvevärt fjärma sig
från tänkesätt, som stora medborgargrupper
finner angeläget att på allt sätt
slå vakt om. Men så har lyckligtvis inte
skett.

Även om en riktpunkt i detta omdaningsarbete
på det kyrkokommunala
området varit att skapa parallellitet med
den ordning som gäller inom den borgerliga
kommunen, har det ansetts
självklart, att det varken varit möjligt
eller önskvärt att driva tesen om parallellitet
alltför rigoröst eller med full
konsekvens.

Det är väl alldeles tydligt, att när
det gäller den kyrkliga kommunen och
dess angelägenheter, kommer man inte
ifrån, att det här föreligger så egenartade
förhållanden, att det vore både
orealistiskt och oklokt att i lagstiftningsarbetet
inte ta hänsyn därtill. Så
har ju också — jag understryker det
— i betydande utsträckning skett. Det
hindrar inte, att man på några punkter
ytterligare skulle ha önskat, att ett större
mått av hänsynstagande, säg gärna
generositet, borde ha visats just emot
egenarten. Jag skall strax be att få nämna
ett par sådana punkter.

Dessförinnan vill jag, i viss mån i anslutning
till de mycket intressanta och
kanske inte alldeles överraskande principiella
synpunkter som här nyss anförts
av herr Svenungsson, särskilt då
i anslutning till det perspektiv stat—kyr -

104 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Lag om församlingsstyrelse m. m.

ka, där problemet så att säga fogades in,
bara för egen del slå fast, att jag funnit
det enda rimliga vara att objektivt utgå
från de premisser som i dag föreligger,
d. v. s. från det faktum att vi har och —•
man vågar väl påstå — för överskådlig
framtid kommer att ha en statskyrka
här i landet. Det är alltså inom ramen
för gällande statskyrkosystem som vi nu
har att röra oss och ta ställning. Att
under sådana förhållanden anlägga
t. ex. några speciella frikyrkosynpunkter
på den fråga som här står i förgrunden,
har jag för min del funnit
alldeles opåkallat. Man må säga att detta
är ett uttryck för överdrivet hänsynstagande
— jag för min del skulle vilja
säga, att det är uttryck för den hänsyn
jag anser att man i god demokratisk
ordning bör ta. Detta utesluter självfallet
inte, att det kan finnas för alla
kristna riktningar gemensamma värderingar
också i en lagstiftning som denna
att hävda och värna om.

Just utifrån denna sistnämnda synpunkt
skulle jag ur raden av reservationer
vilja plocka ut den med C) betecknade,
som alltså avser villkoren för
valbarhet till kyrkorådet, därför att
den, som jag tycker, säger någonting
alldeles väsentligt om innersidan av den
verksamhet, vars förhållanden vi nu
lagmässigt är i färd med att reglera.

För närvarande gäller som ett speciellt
valbarhetsvillkor, att endast den
som kan anses vilja främja församlingslivet,
kan väljas till ledamot eller suppleant
av kyrkorådet. Någon motsvarighet
till denna uttryckliga och meningsfyllda
bestämmelse finns inte i det lagförslag,
som nu ligger på bordet, och
utskottet har också för sin del godtagit,
att den slopas.

Men jag vill fråga: Varför skall det
vara nödvändigt att här gå fram med
blåpennan? Varför skall en bestämmelse
med denna djupa innebörd behöva
slopas ? Församlingsstyrelsekommittén
ansåg visserligen att detta lagbud kunde
utmönstras, därför att det i prakti -

ken kommit att sakna betydelse. Såväl
departementschefen som utskottet har
anslutit sig till denna linje — utskottet
dock, vilket jag anser tacknämligt, med
klart angivande av att man likväl finner
det självklart, att endast personer med
en positiv inställning till de värden det
här gäller, bör komma i fråga för inval.

Men, som sagt, varför kan då en bestämmelse
härom inte få finnas kvar?
Såvitt jag förstår, utgör den dock en
klar anvisning till väljarna om att det,
vad valbarhetsvillkoren beträffar, inte
bara rör sig om rena formalia, utan att
det också verkligen ställs krav på ett
aktivt personligt intresse för församlingslivet
och också på solidaritet med
dess väsentliga syften. Jag menar alltså,
att det här är just en sådan punkt,
där man har anledning att på ett särskilt
sätt markera egenarten, särarten.
Det är inte fråga om en profan styrelse
eller nämnd vilken som helst.

Jag skall här med några få ord beröra
något som har betydelse också för
bedömningen av den med B) betecknade
reservationen, som tar sikte på kyrkoherdens
ställning inom kyrkorådet.
Det hör sålunda till saken, att kyrkorådet
i den nya lagen tillerkännes en
synnerligen aktiv roll vid ledningen av
församlingsarbetet, inte bara ekonomiskt-administrativt
utan också och inte
minst när det gäller innersidan av
detta arbete, den rent andligt betingade
och betonade uppgiften.

Jag ber kammarens ärade ledamöter
lägga märke till detta påpekande, eftersom
det är detta argument som främst
åberopas för kravet på att gällande föreskrifter
om kyrkoherdens självskrivenhet
som ordförande i kyrkorådet
skall bibehållas. På nytt kommer alltså
här egenarten, särarten in i bilden.

Varför skall man rucka på denna ordning,
som i varje fall en kompakt kyrklig
opinion så styvt håller på? Det stod
tidigt klart, att denna fråga om kyrkoherdens
självskrivenhet skulle komma
att bli en av de mest kontroversiella i

Nr 23 105

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

detta sammanhang. Men när man studerar
remissinstanserna, blir man under
alla förhållanden övertygad om det entydiga
och kraftiga opinionsutslaget på
håll, där det är naturligt att följa dessa
spörsmål och bedöma dem så att
säga inifrån. Jag tänker på samtliga
domkapitel, som uttalat sig till förmån
för den nuvarande ordningen, likaså
kyrkomötet och diakonistyrelsen. Men
också kammarkollegium, några länsstyrelser
och framför allt det överväldigande
flertalet av de församlingar som
hörts, har förordat det självskrivna ordförandeskapet.

Vad självskrivenheten som princip
beträffar, är ju den redan knäsat, i och
med att kyrkoherdens ledamotskap
skall vara betingat inte av val utan
just av självskrivenheten. I det avseendet
har ju inte heller utskottsmajoriteten
velat ha någon ändring till stånd.
Det är alltså inte fråga om något principiellt
nytt, utan det gäller bara räckvidden
av den praktiska tillämpningen
av denna princip.

För min del måste jag säga, att jag
betraktar det som mindre lyckligt, om
man skulle ge sig till att lagstifta emot
en så entydigt och klart uttalad mening
bland de remissorgan, som varit speciellt
inkopplade på frågan. Jag menar
nog, att man förvandlar önskemålet om
samordning med kommunallagen till ett
självändamål, om man till varje pris
skall pressa fram samma regler i det
avseende jag senast har berört, för ett
trossamfunds arbete och konstitution
som de som gäller inom det borgerliga
samhället.

Jag tror för övrigt att det kan vara
av värde, att ledaren av kyrkorådets
arbete slipper att vara beroende av
några partipolitiska kastvindar och kan
stå fri i förhållande till olika grupper
och intressen.

Här skulle jag kunna sluta, herr talman,
men låt mig bara mycket kort notera,
alt när det gäller fastställandet av
den kyrkliga kommunens kompetens -

Lag om församlingsstyrelse m. m.

område, har utskottet givit en sådan
tolkning av gränsdragningsproblematiken,
att det alltjämt kommer att finnas
en tämligen vid marginal för positiva
insatser, när det gäller att med utdebiterade
medel stödja olika sociala
och humanitära strävanden, t. ex. den
av kyrkan och samfunden gemensamt
bedrivna nykterhetsupplysningen, som
också beröres i en av motionerna. Jag
tycker det är mycket tacknämligt, att
just denna fråga har blivit löst i en positiv
anda.

De argument, som jag här i någon
mån sökt utveckla, ger mig slutligen anledning
att yrka bifall till de med B)
och C) betecknade reservationerna. Men
därutöver skall jag också be att få yrka
bifall till reservationerna A) och E).
Att jag på dessa punkter avstår från att
ge någon närmare motivering, beror på
att jag tror mig veta, att de kommer
att närmare tas upp av andra talare på
ett sätt som täcker också min uppfattning.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag vill börja med att
till den föregående ärade talaren ställa
en fråga. Herr Hamrin i Jönköping pläderar
för att man som ledamot eller
suppleant i kyrkorådet endast skall välja
sådan person som kan »anses vilja
befrämja församlingslivet». Men där saknas
väl i argumentationen för den reservationen
en redogörelse för vem som
skall avgöra vilka som kan anses vilja
befrämja församlingslivet. Skall den saken
bli föremål för votering i kyrkofullmäktige?
Och om en person blivit vald
men därefter anses ha förlorat sitt intresse
för församlingslivet, skall han då
diskvalificeras och köras ut av fullmäktige
eller av kamraterna i kyrkorådet? Jag

begärde emellertid ordet för att
utifrån mina utgångspunkter notera att
det föreliggande förslaget till församlingsstyrelselag
är ett mycket skickligt
utformat lagförslag, i vilket man klarat

106 Nr 23

Onsdagen den

Lag om församlingsstyrelse m. m.

av en lång rad utomordentligt känsliga
och komplicerade problem. Det har man
gjort på ett sådant sätt, att man kan
kalla förslaget för en kompromiss, som
praktiskt taget alla sidor i stora drag
är beredda att acceptera. Förslaget är
också en på skickligt sätt gjord anpassning
av den kyrkokommunala styrelsen
till den borgerliga kommunens förvaltning.
Jag är angelägen att fastslå dessa
propositionens stora förtjänster.

Herr talman! Jag betraktar emellertid
hela lagförslaget endast som ett provisorium
i avvaktan på det slutliga ställningstagandet
till frågan om förhållandet
mellan staten och kyrkan. Om det
pågående utredningsarbetet kommer att
resultera i ett avskaffande av statskyrkan,
så löser sig de kyrkokommunala
frågorna av sig själva. De kyrkligt intresserade
medborgarna får då som frivilliga
medlemmar handha församlingens
angelägenheter. Men om resultatet
av statsmakternas ställningstagande blir
ett bibehållande av statskyrkosystemet,
så måste det skapas en gemensam kommunal
representation, en stads- eller
kommunalfullmäktigeinstitution, under
vilken de kyrkliga ärendena handlägges
av en kyrkostyrelse, liksom skolans
ärenden nu handlägges av skolstyrelser,
barnavårdsärenden av barnavårdsnämnder
o. s. v.

Det skulle givetvis vara möjligt att
redan nu genomföra en sådan modernisering
av kommunallagarna. Men självfallet
finns det också starka skäl för
att skynda långsamt i det avseendet. I
dessa grundläggande avsnitt har jag inte
något annat yrkande än departementschefen
och utskottet.

Beträffande kyrkoherdens ställning i
kyrkorådet har jag fogat en reservation
till utskottets utlåtande. För närvarande
är kyrkoherden obligatorisk ordförande
i kyrkorådet. I propositionen föreslås
att detta obligatoriska ordförandeskap
skall ersättas med självskrivet ledamotskap
samt att kyrkofullmäktige skall utse
ordförande bland rådets ledamöter.

24 maj 1961 em.

Förslaget är ett steg i rätt riktning, men
motiveringen för det självskrivna ledamotskapet
förefaller mig inte helt bärande.
Den tendens att avskaffa självskrivet
ledamotskap i kommunala nämnder
och styrelser, som bl. a. uttryckts
vid antagandet av de senaste lagarna
rörande skolstyrelse, barnavårdsnämnd
och byggnadsnämnd, bör slå igenom
även i församlingsstyrelselagen.

Det har sagts att prästprivilegierna
av 1723 skulle resa hinder för den av
mig föreslagna ordningen, men jag har
svårt att acceptera den synpunkten. Dessa
prästprivilegier är icke tillämpliga
på kyrkorådets arbete och sammansättning.
Den statliga kommitté, som 1955
avgav sitt betänkande om kyrkomötets
grundlagsenliga befogenheter, räknade
upp de ännu giltiga prästprivilegierna,
men i den uppräkningen finns inte något
stadgande, som har tillämpning på
den nu aktuella frågan om kyrkoherdens
ledamotskap i kyrkorådet. Visserligen
har en rad av de gamla prästprivilegierna
avskaffats i en ordning som knappast
överensstämmer med regeringsformens
114 §, men de är de facto inte
gällande längre.

Det råder sålunda delade meningar
om hur problemet kyrkorättsligt skall
bedömas och den tveksamhet som föreligger
har kommit till uttryck i ett särskilt
yttrande som fogats till konstitutionsutskottets
utlåtande.

över huvud taget är det mycket betydelsefullt
att det snarast möjligt skapas
klarhet i dessa komplicerade kyrkorättsfrågor,
så att vi i fortsättningen kan
undvika besvärliga diskussioner härom.

Med utgångspunkt från vad jag här
anfört anser jag följaktligen 1723 års
prästprivilegier icke tillämpbara i detta
sammanhang, och jag anser också att det
står i överensstämmelse med nutida
kommunalrättsliga principer att avslå
förslaget om kyrkoherdes självskrivna
ledamotskap i kyrkoråd.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservation B 2).

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23 107

I detta anförande instämde herrar
Henningsson (s), Eskel (s) och Persson
i Tandö (s).

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Inom kyrkliga kretsar
ser man med stor oro på den utveckling
som kan karakteriseras så, att angelägenheter
som borde betraktas som kyrkans
egna i allt större utsträckning avgörs
av regering och riksdag utan att
kyrkomötet har medbestämmanderätt. I
synnerhet i frågor där gränsen mellan
vad som är kyrkolag och allmän kommunallag
— bland annat den fråga som
herr Alemyr här nyss berörde — är flytande,
borde det finnas all anledning för
riksdagen att ta största möjliga hänsyn
till kyrkomötets ställningstagande. Tyvärr
ställs dock kyrkomötet alltmer vid
sidan. Inte minst i det här föreliggande
förslaget till ny församlingsstyrelselag
har regeringen och utskottsmajoriteten
på flera väsentliga punkter gått emot
kyrkomötet. Mot den bakgrunden är det
naturligt att det avgivits en råd motioner
och att det fogats ett flertal reservationer
till utskottsutlåtandet. Å andra sidan
vill jag liksom föregående talare
anföra att detta förslag också har många
förtjänster. Jag skall beröra några av
reservationerna.

I reservation A) talas om frågan rörande
överlåtande av kyrkogård på borgerlig
kommun. Det måste väl ändå anses
rimligt och överensstämmande med
demokratiska principer att församlingen
— d. v. s. en majoritet av kyrkofullmäktige
eller kyrkostämma —• lämnar
sitt samtycke innan en kyrkogård överlåtes
till en borgerlig kommun. Det kan
kanske i vissa undantagsfall finnas skäl
för att en överföring sker, men är skälen
så starka, är det väl också naturligt
att de accepteras åtminstone av majoriteten
av dem som representerar församlingen.
När det gäller överlåtande
av kyrkogård omkring sockenkyrka har
utskottet glädjande nog skrivit så bestämt
att någon upplåtelse inte får ske,

Lag om församllngsstyrelse m. m.

att motionsyrkandet på den punkten
kan anses tillgodosett.

Reservationerna under B) behandlar
en ur kyrklig synvinkel mycket viktig
fråga, nämligen kyrkoherdens ställning
inom kyrkorådet — där har jag en diametralt
motsatt uppfattning mot herr
Alemyr. Hittills har kyrkoherden varit
självskriven som ordförande, vilket —
som herr Hamrin framhållit — är en
naturlig ordning som i stort sett har
fungerat bra. Om det någon gång utfallit
mindre lyckligt får man se det
som ett olycksfall — olycksfall i det avseendet
torde väl icke gå att undvika
på vilket sätt ordföranden än tillsättes.
Kyrkorådets uppgifter sammanhänger
intimt med kyrkoherdens ämbetsförvaltning,
och arbetet i kyrkorådet består
i stor utsträckning av att kyrkoherden
lägger fram planer för den församlingsvårdande
verksamheten. I samband
med dessa behandlas också helt
naturligt de ekonomiska och administrativa
frågor som berörs av verksamheten.

Kyrkoherden är i jämförelse med
tjänstemän på olika områden i en synnerligen
klar särställning. Han är inte
på samma sätt som dessa bunden av
stadgar och reglementen utan har ett
mycket brett register att använda för
sin församlingsvård, som måste få en
mycket personlig prägel. Arbetet anpassas
med nödvändighet efter prästernas
olika kynnen och naturliga gåvor
och blir i hög grad beroende av deras
initiativ. Det är därför enligt min mening
naturligt att kyrkoherden är självskriven
ordförande i kyrkorådet »på
grund av hans ämbetsförvaltning enligt
gällande kyrkolag» — såsom konstitutionsutskottet
uttalade 1930.

Den uppfattningen är inte förlegad
utan har väl snarare fått ökad tyngd
genom den reglering av kyrkorådets
kompetens i förhållande till den borgerliga
kommunen som skett i det lagförslag
som vi nu behandlar. .lag tycker
att det närmast är förvånande att departementschefen
och utskottsmajori -

108 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Lag om församlingsstyrelse m. m.

teten har föreslagit en förändring på
denna punkt emot en mycket stor majoritet
av remissinstanser, vilka redan
tidigare har nämnts här. Endast ett fåtal
har uttalat sig för en förändring.

Om kammaren skulle följa utskottsmajoriteten
på denna punkt, kommer
jag att rösta för reservation D) där det
yrkas att ordföranden skall väljas inom
kyrkorådet och inte av kyrkofullmäktige
eller stämma, vilket jag anser vara
en klar förbättring.

I reservation C) berörs valbarhetsvillkoren.
Det särskilda valbarhetsvillkor
som nu finns, att endast den kan väljas
som »kan anses främja församlingslivet»,
anser vi reservanter bör få vara
kvar även i den nya lagen. Det är visserligen
sant att bestämmelsen inte har
föranlett någon uteslutning av vald ledamot,
men den har säkerligen haft betydelse
ändå som anvisning för såväl
de väljande som för dem som blivit
valda, och därför anser vi, som sagt,
att den också kan få vara kvar i fortsättningen.

Slutligen vill jag, herr talman, ge min
anslutning till reservation E). Ett lagstadgat
ensidigt samråd tycker jag är
diskriminerande för den kyrkliga parten.
Dessutom ställer sig samrådet mycket
besvärligt i de fall där det finns
många församlingar inom en stor-kommun
— och det blir än tungroddare om
en ny kommunreform genomförs med
ökat antal församlingar inom mastodontkommuner.
Det är givetvis bra med
samråd, men sådana förekommer väl
också i de allra flesta fall redan nu.
Men om detta blir lagstadgat, blir det
betydligt mer tillkrånglat än om det
inte finns någon paragraf som föreskriver
samråd. Då kan det ske under mycket
enklare former, t. ex. genom ett
telefonsamtal mellan ordföranden i
kyrkorådet och ordföranden i kommunalnämnden.

Herr talman! Med vad jag nu har sagt
vill jag yrka bifall till reservationerna
A), B 1), C) och E). Om kammaren inte

bifaller reservation B 1), yrkar jag i
andra hand bifall till reservation D).

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det förslag till församlingsstyrelselag
som nu skall bli föremål
för kammarens beslut har i stort sett
fått ett gott mottagande. Ecklesiastikministern
har lyckats väl med en svår
uppgift.

Vi är här överens om det mesta. Det
finns dock några detaljer där meningarna
är delade. Det gäller i hög grad frågan
om kyrkoherdens ställning i kyrkorådet.
Nu är ju kyrkoherde självskriven som
ordförande i kyrkorådet. Enligt propositionen
och även enligt utskottets förslag
skall han vara självskriven som
ledamot och kunna väljas till ordförande.
Härvidlag föreslår vi reservanter
ingen annan ordning.

Frågan blir då vem som skall förrätta
valet. Enligt propositionen skall det vara
kyrkofullmäktige eller kyrkostämman. I
vissa fall kan det väl bli för det kyrkliga
livet ovidkommande synpunkter som inverkar
på valet. För att undvika detta har
vi i en reservation föreslagit att kyrkorådets
ordförande skall väljas av kyrkorådet
självt.

Nu sägs kanske att detta strider mot
vad som allmänt gäller i kommunala
sammanhang. Men man får ju ta hänsyn
till att det rör sig om en församlingslag,
och det går inte att göra en direkt jämföelse
mellan kyrkoherden och en chefstjänsteman
exempelvis i en borgerlig
kommun. Inom organisations- och föreningslivet
är det också mycket vanligt
att man låter styrelsen själv välja sin
ordförande. Kyrkorådet skall ha omsorg
om församlingslivet och verka för dess
utveckling, heter det i lagen. Då är det
självfallet angeläget att rådet får en ordförande
som är lämpad för sin uppgift
och som kan åstadkomma ett gott samarbete
inom rådet. Dessa synpunkter tillgodoses
enligt vår mening bäst om kyrkorådet
självt väljer sin ordförande.

Vårt förslag innebär också att den

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23 109

lagparagraf som gäller val av ordförande
i kyrkorådet får en väsentligt klarare
och bättre utformning. Det kan kammarens
ledamöter övertyga sig om genom
att studera 47 § i den lydelse den har i
propositionen respektive i reservationen.
Vi menar också att vårt förslag är
en mindre radikal förändring när det
gäller ordföranden — det är en smidigare
anordning än den som föreslås i propositionen.

Jag ber alltså att i detta avsnitt få yrka
bifall till reservationen D) av herr Harald
Pettersson och mig själv.

Det andra jag skall beröra är den nya
bestämmelsen om samråd med den borgerliga
kommunens styrelse som återfinns
i 69 §. Bakgrunden är vissa motioner
om att den kyrkliga förvaltningen
skulle föras över till den borgerliga kommunen.
Dessa motioner behandlades av
fjolårets riksdag, varvid riksdagen uttalade
sig för att vid revisionen av församlingsstyrelselagen
skulle »former
skapas för en samverkan mellan de skilda
kyrkliga och borgerliga kommunerna
i ekonomiska frågor». I många fall är
det naturligtvis bra om det hålls en viss
kontakt rörande anslagsgivning o. d. Om
detta sedan skall göras till en skyldighet
enligt lag kommer man kanske till en
annan slutsats och blir strax mera betänksam.
Innebär det inte något som
kan utvecklas till en obehörig inverkan
på de kyrkliga kommunernas självbestämmanderätt?
Som det nu är skall det
ske ett samråd, men de enskilda kommunerna
har ändå sin fulla frihet.

Vad är det nu för former för samverkan
som man måste söka få till stånd
på beställning av fjolårets riksdag? Såvitt
jag förstår är det inga former alls
för samverkan utan bara en rekommendation
om samråd. Läser vi departementspromemorian
finner vi att det behövs
en inte så liten omgång. Det uttalas
»att samrådet mellan den borgerliga och
den kyrkliga kommunen i allmänhet bör
ske, då budgetarbetet fortskridit så långt,
att kommunens styrelse och kyrkorådet

Lag om församlingsstyrelse m. m.

är beredda att upprätta ett slutgiltigt
budgetförslag. I vissa fall anses dock
önskvärt, att kontakten kommer till stånd
tidigare. Någon mera ingående reglering
hur samrådet skall äga rum anses inte
vara erforderlig. Det framliålles som
lämpligt, att de skilda organen först delger
varandra sina preliminära beräkningar
eller statförslag. Sedan bör inom
den borgerliga kommunen — som i allmänhet
har tillgång till förvaltningsteknisk
personal — upprättas erforderliga
tablåer, innan sammanträde äger rum.

För att inte en onödigt tungrodd ordning
skall tillskapas, torde det i allmänhet
vara tillräckligt, att representanter
för de skilda organen kommer samman.
Särskilt i stora kommuner med flera församlingar
och kyrkliga samfälligheter
anses ett sådant förfarande vara nödvändigt,
om ett gemensamt sammanträde
skall kunna hållas. Det framliålles också
att det stundom kan bli erforderligt med
flera sammankomster.»

Här kommer självfallet de praktiska
svårigheterna in. Vi har ju som redan omvittnats
ett stort antal kommuner där
det finns många församlingar. Jag tror att
rekordet är en kommun med 18 församlingar,
var och en med sitt kyrkoråd.
Man får förutsätta att det finns ett par,
tre pastoratskyrkoråd dessutom. Det
finns gott om kommuner med ett tiotal
församlingar och däröver. Detta samråd
kommer alltså att bli en ganska tyngande
anordning i de flesta kommuner. Om
man skulle använda ett ordspråk så
kunde man kanske säga att det finns
förutsättningar för att det kommer
att bli ganska mycket väsen och ganska
litet ull. Vi skall nämligen ha klart för
oss vad det kan vara fråga om i pengar.

Den genomsnittliga utdebiteringen 1959
var på landsbygden 1 krona för kyrkliga
ändamål och 9:42 kronor för borgerligt
kommunala ändamål. I städerna var utdebiteringen
64 öre för kyrkliga ändamål
och 11:64 för borgerligt kommunala
ändamål. Det finns också småförsamlingar
som har betydligt högre utdebite -

110 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Lag om församlingsstyrelse m. m.

ring, men dessa höga utdebiteringar beror
då på att församlingarna är alltför
små. Där kan man alltså inte åstadkomma
några förbättringar i fråga om utdebiteringen
på grund av det samråd som
här rekommenderas.

I ett mycket stort antal fall kommer
alltså detta samråd inte att tjäna något
förnuftigt ändamål. Men det förekommer
ju betydande kyrkliga investeringar på
många håll. Det är självfallet ett intresse
att inte dessa sammanfaller med
större investeringar i den borgerliga
kommunens regi. Där känner man väl
ganska bra till varandras planer även
utan denna föreskrift om samråd. En
annan omständighet kommer för övrigt
där att göra resultatet av samrådet
ganska illusoriskt i en del fall. De kyrkliga
investeringarna görs ofta inte i den
kyrkliga kommunens egen regi. Jag bor
själv i ett pastorat där man under de
senaste tio åren har byggt två nya kyrkor.
I inget av dessa fall är det församlingarna
som gjort det utan stiftelser. Det
är ju ganska ofta så både när det gäller
småkyrkobyggande och församlingshemsbygfiande
att det sker i stiftelseregi.
Dessa investeringar kommer alltså ej att
beaktas vid ett samråd.

Både principiella och praktiska skäl
gör alltså att jag inte kan vara med om
denna föreskrift i 69 § som stadgar att
den kyrkliga kommunen skall vara skyldig
att ta initiativ till ett samråd. Det
måste dessutom vara en bakvänd ordning
att man har gjort den kyrkliga
kommunen ansvarig för detta. Den riktiga
ordningen måste ju vara — om man
nu skall ha en dylik bestämmelse — att
den borgerliga kommunen vore skyldig
att ta initiativet, eftersom det ju är den
kommunen som har att ta kontakt med
de många, kyrkliga kommunerna. Man
bör inte föreskriva att många kommuner
skall ta kontakt med en, den borgerliga
kommunen.

I detta avseende ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation E) som
avgivits av herr Harald Pettersson m. fl.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Här har redan enigheten
i stort inom utskottet vitsordats.
Denna enighet har gällt så viktiga och
avgörande ting som utvidgandet av fullmäktigeinstitutionen,
ökade möjligheter
att sammanföra kyrkliga och kommunala
enheter till samfälligheter, nya regler
för fondbildning, medelsförvaltning,
lånerätt, stadganden om rätten att motionera
och interpellera, kyrkorådets
möjligheter att utse nämnd och beredning,
etc. Framför allt är det betydelsefullt
att man har fått klarare kompetensregler.
Alltigenom rör det sig om
moderniseringar och förbättringar.

Men av de anföranden som nyss hållits
framgår, att vi dock har kontroversiella
meningar på några områden, som
vi väl har anledning att beteckna som
perifera i det stora komplex av frågor,
som berörs i konstitutionsutskottets utlåtande.
En av talarna, herr Svenungsson,
lade emellertid in en mera principiell
innebörd i detta lagförslag, vilken
varit utskottet alldeles främmande. Utskottet
har bedömt de kontroversiella
frågorna övervägande ur praktisk synpunkt,
men det förefaller som om herr
Svenungsson var av den meningen att
det här principiellt var fråga om ett steg
i riktning mot en starkare bindning
mellan kyrka och stat, en mera markerad
statskyrklighet. En sådan mening
måste hämta näring från annat håll än
lagförslaget och konstitutionsutskottets
utlåtande. Här avser man tvärtom att
tydligare än tidigare från den kyrkliga
verksamheten avskilja sådant som inte
hör dit. Det sker som bekant genom
mera klarläggande kompetensregler,
varigenom den kyrkliga kommunens
särart framstår tydligare än tidigare.
Man skulle kunna hävda att den hopblandning
av kyrklig och borgerlig
verksamhet, som utmärkte sockensjälvstyrelsen
före 1862, däremot var ett uttryck
för en utpräglad »statskyrklighet»
på det kommunala planet. Men varje
steg som tagits har ju inneburit en

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23 111

mindre grad av »statskyrklighet». Skulle
nu någon mena att exempelvis uppförandet
av kyrkoherden som självskriven
ordförande i kyrkorådet är ett uttryck
för statskyrklighet eller sekularisering,
kan en sådan mening endast
hävdas, om man uppfattar prästerna
som de enda vilka rätt kan hävda församlingens
religiösa intressen. Vore det
sanning, så vore det verkligen illa beställt
med den svenska kyrkan.

Statskyrklighet kan inte heller rimligen
gärna uppstå därigenom att man
söker en formell anknytning till den
borgerligt kommunala lagen. Det gäller
ju inte innehållet i verksamheten utan
den yttre ramen, och avsikten är, vilket
framgår av utskottets skrivning, inte
att uppnå en abstrakt likformighet med
kommunallagen, utan avsikten är att utnyttja
sådana drag i den kommunala
lagstiftningen som med fördel kan brukas
på det kyrkliga området.

Så till några konkreta kontroversiella
punkter.

Den fråga som samlat de flesta reservanterna
gäller valbarhetsvillkoren
för kyrkorådsledamot. Den frågan har
också redan tidigare i kväll vidrörts.
I reservationen yrkas på ett bibehållande
av villkoret, att till kyrkorådsledamot
viiljes den som »kan anses vilja
främja församlingslivet». Den främsta
orsaken till att detta villkor har strukits
redan av de sakkunniga är att det
icke haft någon betydelse för praxis.
Detta stadgande har aldrig föranlett
upphävande av något val, trots att några
besvärsfrågor som grundats på denna
bestämmelse förts ända upp i regeringsrätten.
Det nu föreliggande lagförslaget
tillgodoser på annat sätt den anvisning
vid valet av kyrkorådets ledamöter
som kan anses påkallad. Det sker
genom fixerandet av kyrkorådets uppgifter.

Bland dem finner man följande:
»Kyrkorådet skall bl. a. hava omsorg
om församlingslivet och verka för dess
utveckling.» Det förtjänar att anmär -

Lag om församlingsstyrelse m. m.

kas att propositionen här har givit stadgandet
en mer aktiv formulering än den
som fanns i församlingsstyrelsekommitténs
lagtext. Med en så klar utformning
av den kyrkligt-religiösa uppgift som är
anförtrodd kyrkorådet torde tillräcklig
anvisning ha givits dem som har att
utse kyrkorådets ledamöter. Man inser
hur sällsamt det av reservanterna föreslagna
valbarlietsvillkoret är, om man
drar parallellen till den borgerliga kommunens
styrelse och tänker sig att man
föreskreve att till ledamöter i drätselnämnden
endast personer intresserade
av kommunens ekonomi vore valbara och
att till ledamöter av idrottsstyrelsen endast
kunde väljas personer som ville
befrämja idrotten inom den kommunala
enheten, osv.

Mer komplicerad förefaller mig frågan
om kyrkoherdens ställning i kyrkorådet
vara. Här finns alla tänkbara försök
till lösningar redovisade i propositionen
och motioner. Som påpekats har
kyrkoherden så länge kyrkorådet eller
dess motsvarighet existerat varit dess
ordförande. I gångna tider uppfattades
detta som en självklarhet. Kyrkoherden
var ofta den enda i församlingen som
ägde kompetens att leda rådets verksamhet.
Han skrev protokoll — det
skämtades i äldre tider rent av med att
han kunde skriva dem före sammanträdena
— han höll reda på författningarna
och kunde föra den nödvändiga
korrespondensen.

Emellertid har demokratiseringsprocessen
medfört att det kan finnas
många goda alternativ i ett kyrkoråd
till kyrkoherden som ordförande i rådet.
Ett vanligt svenskt kyrkoråd brukar
innehålla en rad personer som
skulle kunna fullgöra denna uppgift.
Det torde väl av alla uppfattas som eu
vinst, att man därmed ökar möjligheterna
för kyrkorådet att välja den person
som är den lämpligaste.

Givetvis har man här icke kunnat
bortse från den utveckling beträffande
självskrivenhetsregler som skett på and -

112 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Lag om församlingsstyrelse m. m.

ra områden av samhällslivet. Det har
blivit allt sällsyntare med dylika föreskrifter.
Kommunallagen innehåller icke
föreskrifter om självskrivet ledamotskap
i kommunens beslutande och verkställande
organ. Än mindre är det enligt
kommunallagen möjligt att en kommunal
chefstjänsteman är självskriven
ordförande i nämnd eller styrelse. Herr
Alemyr har i sin motion och reservation
velat få ett motsvarande förhållande
i kyrkorådet. I och för sig vore detta
givetvis möjligt, och det finns skäl som
talar härför. Genom att kyrkoherden
vore föredragande i kyrkorådet kunde
han medverka till att de prästerliga synpunkterna
vunne beaktande. Det som
talar emot detta förslag är enligt min
mening inte så mycket oron för att man
därmed gjorde ärendet till ett kyrkorättsärende
i stället för ett kommunalärende.
Det har visserligen gjorts gällande
att de prästerliga privilegierna av
år 1723 kräver att kyrkoherden åtminstone
är självskriven ledamot av kyrkorådet.
Men liksom herr Alemyr är också
jag klar över att 1951 års kyrkomöteskommitté
i sitt betänkande har penetrerat
frågan och kommit till en lösning
som säkerligen är hållbar. Kommittén
ansåg denna bestämmelse vara
obsolet. Jag vill erinra om att en av de
sakkunniga i 1951 års kyrkomöteskommitté
var nuvarande ärkebiskopen Hultgren.

Lunds domkapitel har i sitt remissvar
kommit fram till en ganska säregen tankegång,
nämligen den att man möjligen
kunde anse att denna bestämmelse i
privilegierna tidigare var obsolet men
att den skulle ha fått gällande kraft genom
religionsfrihetslagstiftningen år
1951. Något så underligt kan ju knappast
inträffa, att en bestämmelse har en
obsolet karaktär före 1951 års religionslagstiftning
men att den återfår sin
virulens efter genomförandet av denna
lagstiftning.

Av rent praktiska skäl torde emellertid
det nu framlagda förslaget vara rik -

tigt. Här har ju också reservanter från
båda sidor demonstrerat detta genom
att nästan totalt utdöma varandras förslag,
vilka går åt motsatta ytterligheter.

Det förtjänar att påpekas, att av det
stora antalet remissinstanser icke en
enda går på herr Alemyrs linje. Apropå
remissinstanserna skulle jag kanske säga
att det är närmare ett 100-tal »huvudremissinstanser»,
vilka i sin tur skickat
ut remisser till underställda organ, varför
det sammanlagt är åtminstone 300
organisationer och institutioner, styrelser,
nämnder och liknande som har
medverkat i denna omfattande remissgång.
Icke en enda av dessa är inne på
herr Alemyrs linje.

Jag förbigår här ett resonemang som
statskontoret för, vilket även det utmynnar
i att kyrkoherden bör vara
självskriven ledamot. Den enda remissinstans
i övrigt, som närmare utvecklat
denna fråga, är styrelsen för Landskommunernas
förbund, vilken anser att
självskrivet ledamotskap principiellt
icke bör förekomma men som dock
slutar sina överväganden med att för
sin del tillstyrka denna kompromiss. I
övrigt är man alltså ense med de sakkunniga,
vilkas förslag vidareföres av
propositionen och utskottet. De överväganden
av praktisk art som lett till denna
s. k. kompromiss är hänsynen till
den utformning av församlingsarbetet
som ännu existerar. Kyrkoherden leder
på ett sätt, som icke är jämförbart med
en kommunal tjänstemans motsvarande
verksamhet den undervisande, diakonala
och ungdomsvårdande verksamheten
i församlingen. Det kan därför anses
naturligt att han, som utskottet föreslår,
förblir självskriven ledamot av
kyrkorådet men inte självskriven som
dess ordförfande. Till denna mening
har utskottet anslutit sig.

Det inflytande kyrkoherden alltså
skulle ha inom kyrkorådet kan utövas
utan att han är rådets ordförande. Framför
allt med hänsyn till att kyrkorådet
har viktiga ekonomiska uppgifter kan

Nr 23 113

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

det krävas erfarenheter från områden
som kyrkoherden icke haft tillfälle att
stifta bekantskap med. Ur församlingens
synpunkt måste det vara angeläget att
den för en ordförandeuppgift bäst lämpade
också får detta uppdrag. Från skilda
håll och från företrädare för skilda
riktningar inom den svenska kyrkan
brukar det försäkras, att man önskar få
en aktivare insats från lekmännens sida.
Det är inte lätt att förena sådana deklarationer
med oron för att endast kyrkoherden
av rådets medlemmar kan ifrågakonima
som dess ordförande och detta
alldeles oberoende av vilken för ett dylikt
uppdrag mindre skickad präst eller
högt kvalificerad lekman man har att
välja mellan. Det är, såvitt jag förstår,
en i längden icke hållbar ställning att
generellt ifrågasätta lekmäns vilja och
förmåga att bära ordförandeskapets ansvar
i ett kyrkoråd.

En annan sak är att i många — jag
skulle tro flertalet fall — kyrkofullmäktige
väljer kyrkoherden till ordförande
i kyrkorådet, men enligt min mening sitter
han i en bättre ställning när han är
vald än när han är självskriven.

Här har emellertid framförts ännu en
variant av hur man skulle ordna dessa
ting. Det har föreslagits, att kyrkoherden
visserligen skulle väljas som ordförande
och inte vara självskriven men att valet
skulle ske av kyrkorådet och icke i kyrkofullmäktige.
Jag menar — och utskottet
har samma mening — att man
inte bör göra detta avsteg från vad som
är vanligt i kommunala sammanhang
utan att fullmäktige givetvis bör välja.
Tänker man sig en smula in i saken,
tror jag inte att skillnaden blir särskilt
stor. Vi väntar att denna lag skall stimulera
till ökat antal större kyrkliga
samfälligheter, och det leder enligt erfarenheten
till att partigrupperna i kyrkofullmäktige
kommer att ha samråd
innan man utser kyrkoråd och givetvis
både fullmäktiges och rådets ordföranden.
Det beslut man sålunda fattar blir
alldeles detsamma, vare sig det sedan
g — Andra kammarens protokoll

Lag om församlingsstyrelse m. m.

skall verkställas av kyrkofullmäktige
eller av kyrkorådet. Jag tror att det är
en ganska underlig omtanke om kyrkoherden
att tro, att han på något sätt
skulle befinna sig i ett bättre läge —
om han nu önskar bli ordförande i kyrkorådet
men inte blir det — ifall valet
sker i kyrkofullmäktige i stället för i
kyrkorådet. Jag tror att det för honom
personligen, om man skulle ta hänsyn
till dylika ting, vore vida behagligare att
få uppleva det i kyrkofullmäktige än i
rådskretsen, där han kommer att sitta
som självskriven ledamot. Jag förstår
önskan om att här komma fram till en
kompromiss, men enbart viljan till kompromiss
leder inte alltid till goda förslag.
Jag menar att detta inte är något
gott förslag.

I en reservation har bl. a. herrar
Svenungsson, Hedin och Hamrin i Jönköping
kommit in på den viktiga frågan
om församlingens kompetens. Det intressanta
är emellertid, att man därvid
bland alla de svåra frågor, som gäller
kompetensen, reserverat sig beträffande
en utpräglad detaljfråga, nämligen den
om begravningsplatserna. Reservanterna
vill ha skärpta villkor för att begravningsplatser
genom beslut av Kungl.
Maj :t skall kunna överföras till den borgerliga
kommunen. Genom utskottets
skrivning synes nu emellertid dessa
önskemål ha blivit tillgodosedda så långt
det är möjligt. I utlåtandet omgärdas
den nya bestämmelsen med tre villkor:

1. Att det skall vara synnerliga skäl
och att i den nya huvudmannens regi
skall iakttas alla tillbörlig pietet.

2. Att överflyttning inte får ske av en
kyrkogård, vilken ligger omkring sockenkyrkan.

3. Att församlingens egen inställning
skall beaktas.

Utskottet kan inte föreställa sig, att
man kan omgärda Kungl. Maj:ts framtida
handlande med fler restriktiva föreskrifter.

Av övriga kompetensfrågor som aktualiserats
har en om det kristna nykter -

1961. Nr 23

114 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Lag om församlingsstyrelse m. m.

hetsarbetets möjligheter att få församlingsanslag
av uttaxerade medel fått uttryck
i en motion av herr Rimmerfors
m. fl. Här kan utskottet hänvisa till att
det i motionen beaktade ändamålet befinner
sig just inom det kompetensområde,
som angivits i den nya lagen. Därmed
menar utskottet, att motionären bör
kunna vara till freds.

Jag vill erinra om att det här rör sig
om en ram för det kyrkliga livet. Ingen
aldrig så god församlingsstyrelselag kan
skapa någon kyrklig aktivitet och ingen
lag torde heller kunna förstöra en sådan.
Däremot kan en dylik yttre ram vara
mer eller mindre tjänlig för att stimulera
de aktiviteter, som förekommer inom
församlingen. Församlingsstyrelselagen
säger inte något om lära eller om den
dagliga kyrkliga verksamheten. Den reglerar
den yttre organisationen. Av den
kan man fordra, att den skall ge regler
som är praktiska, som om möjligt är likartade
med dem människor möter på
andra områden och som är smidiga, så
att de inte binder för framtiden, och tydliga,
så att man undviker onödiga konflikter.
Jag menar, herr talman, att vad
som föreslås i utskottsutlåtandet är
ganska väl avvägt, om man uppställer
dessa krav på hur en ny församlingsstyrelselag
skall vara utformad.

1958 års kyrkomöte avhandlade bl. a.
en motion om åtgärder för kyrkans bättre
anpassning som folkyrka. Det utskott,
som handlade ärendet, anförde i ett enhälligt
yttrande — sedan man hade förordat
en starkare lekmannaaktivitet:
»Kyrkans organisationsformer har under
senare år undergått en demokratisering,
men också här torde åtskilligt mer kunna
uträttas, för att det demokratiska samhällets
människor icke på grund av en
för nutiden främmande organisationsform
skall uppleva ett främlingsskap.»

Jag tror, herr talman, att det förslag
som innehålles i utskottsutlåtandet ger
uttryck just för denna av kyrkomötet
uttalade önskan.

Herr SVENUNGSSON (h) kort genmäle: Herr

talmani Herr Zetterberg frågade
var jag hämtat näring för det principiella
resonemanget i mitt anförande.
Han menade att propositionen och utskottsutlåtandet
knappast var tillräckligt
närande för min del. Det vill jag visst
inte hålla med om, ty jag ägnade en fjärdedel
av mitt anförande åt att tala om
lagförslagets förtjänster.

Jag och mina medreservanter har för
vårt principiella resonemang hämtat näring
från kyrkomötet och jag kan inskränka
mig till att hänvisa till det yttrande,
som kyrkomötet avgav i denna
fråga.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Zetterberg har, för
att tillbakavisa min reservation, hänvisat
till att praktiskt taget alla remissinstanser
har en annan uppfattning än den jag
givit uttryck åt.

Nu måste man väl ändå för att få en
riktig bild av förhållandena lägga märke
till, att dessa yttranden huvudsakligen
härrör från kyrkliga remissinstanser.
Trots det är meningarna bland remissinstanserna
utomordentligt delade. Det
framgår också av några rader i propositionen,
där det bl. a. heter: »I
många fall har enligt vad utdrag ur protokoll
ger vid handen beslut i frågan
fattats efter en diskussion, i vilken framträtt
starka meningsmotsättningar.» Det
är alltså att ge en felaktig bild av förhållandena,
när det görs gällande att det
skulle råda en nästan hundraprocentig
enighet bland de tillfrågade i detta fall.

Herr Zetterberg bör också ha klart för
sig, att eftersom man huvudsakligen har
frågat kyrkliga remissinstanser, är det
kyrkofolket man har bett uttala sig i
denna fråga, d. v. s. de personer som är
speciellt aktivt engagerade för kyrkan.
Men församlingsstyrelselagen gäller inte
enbart för dem utan för hela församlingen,
till vilken varenda medborgare

Nr 23 115

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

med inkomst betalar skatt. Det är alltså
betydligt större medborgargrupper som
är engagerade i detta sammanhang än
de, som är direkt kyrkligt engagerade och
verksamma.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall bara taga upp
en enda punkt i herr Zetterbergs anförande,
nämligen frågan om kyrkoherdes
självskrivenhet, och jag skall därvid
också taga fasta på vad som i det avseendet
kommit fram i remissvaren.

Herr Zetterberg nämnde, att herr Alemyr
inte hade något stöd i remissvaren
för sin åsikt, och det tycker jag nog är
otvetydigt. Men jag skulle vilja höra, vad
herr Zetterberg har att falla tillbaka på.
Får jag fråga, utan all arrogans: Anser
herr Zetterberg, att landets domkapitel
företräder en genomtänkt, sakligt underbyggd
och väl dokumenterad åskådning i
kyrkliga frågor? Blir svaret på denna
fråga nekande från herr Zetterbergs
sida, skall jag inte bestrida, att det finns
en viss logik i hans ståndpunktstagande.
Men svarar han ja på den frågan, tycker
jag nog, att hans ställning blir en smula
egendomlig. Utan att jag personligen vill
överdimensionera betydelsen av denna
fråga, tycker jag ändå, att det måste mycket
starka skäl till för att så totalt underkänna
en mening, som klart och entydigt
kommit fram inom just den opinion,
som har ett alldeles särskilt intresse av
att här följa utvecklingen, nämligen samtliga
domkapitel, kyrkomöte, diakonistyrelsen
och det överväldigande flertalet
av de församlingar som hörts. Det är
riktigt, att det inom dessa församlingar
förekommit delade meningar, men jag
tror man vågar påstå, att riktningsvisaren
pekar fullkomligt klart härvidlag.
Man önskar att kyrkoherdens självskrivenhet
alltjämt skall bibehållas. På den
punkten kan det ändå inte råda någon
tvekan — alldeles bortsett från att det
sedan finns nyanser.

Lag om församlingsstyrelse m. m.

Herr ZETTERBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Till herr Alemyr skulle
jag vilja säga, att det ingalunda enbart är
kyrkliga instanser bland remissinstanserna.
En hel råd av dem kan inte med
den vokabulär som vi använder här kallas
kyrkliga remissinstanser, eftersom
inte bara statskontoret och kammarkollegium
varit inkopplade utan även länsstyrelser
m. fl.

De reservationer och diskussioner som
förekommit i remissinstanserna har inte
mig veterligt gällt tveksamhet om huruvida
kyrkoherden skall vara helt utanför
ledamotskap i kyrkorådet, utan det
har gällt alternativet ordförandeskap
eller enbart självskrivet ledamotskap.

Det skulle vara intressant att veta, vilka
remissinstanser det här kan röra sig
om. De måste vara mycket få. Jag har
studerat aktstyckena utan att hitta dem.

Får jag sedan till herr Hamrin i Jönköping
säga, att landets domkapitel givetvis
här kan företräda en inställning.
Men i församlingarna har givits många
uttryck för den meningen, att denna
kompromiss — jag kallar den så — kan
biträdas. Det kanske också bör beaktas,

att i församlingsstyrelsekommittén befann
sig flera kyrkligt aktiva personer,
däribland en präst med mångårig erfarenhet
som kyrkorådsordförande. Det
är alltså ingalunda så, att man här genomför
något för kyrkan främmande,
utan en rad krafter inom kyrkan önskar
en dylik demokratiserng, en dylik möjlighet
för lekmännen att kunna få ett ansvar
som kyrkorådets ordförande.

Jag tror att tiden här arbetar fort,
eftersom möjligheten att i vår kyrka få
fram lekmän med aktivt ansvar förefaller
öka med varje år. Jag föreställer
mig därför, att om vi i dag skickade ut
detta ärende på remiss, skulle utlåtandena
bli ganska annorlunda. Bara förändringen
av kyrkomötets sammansättning
mellan 1957, då kyrkomötet avgav sitt remissyttrande,
och 1958 torde vara ganska
betydande. Det är inte säkert, att 1958
års kyrkomöte skulle ha givit samma re -

116 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Lag om församlingsstyrelse m. m.

missvar som 1957 års kyrkomöte gjorde.
Det är inte ens särskilt sannolikt.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort genmäle: Herr

talman! Herr Zetterberg gick
inte in på frågan om samrådet mellan
kyrkliga och borgerliga kommuner. Jag
vet inte om det berodde på att han själv
inte är någon entusiastisk anhängare av
att den frågan skall skrivas in i lagen
eller om orsaken kanske var, att även
han nr medveten om att denna bestämmelse
kommer att förorsaka mycket
missnöje och mycket krångel ute i kommunerna.

Herr Alemyr hade, såvitt jag förstår,
den uppfattningen, att man skulle ta alldeles
speciell hänsyn till de remissinstanser,
som inte representerade kyrkliga intressen,
när man skrev en församlingsstyrelselag.
Detta måste väl ändå vara
en bakvänd ordning.

Herr Alemyr nämnde vidare, att alla
betalar skatt. Det är visserligen sant,
men det finns en viss gradering. Den som
inte tillhört svenska kyrkan får nämligen
en väsentligt lägre skatt.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga de båda senaste
talarna, att jag inte har sagt att det
uteslutande rör sig om kyrkliga remissinstanser.
Jag har sagt att det huvudsakligen
rör sig om kyrkliga remissinstanser,
och det påståendet vidhåller jag.
Inte heller har jag sagt, att man skall ta
större hänsyn till de profana intressena
än till de kyrkliga. Jag har över huvud
taget inte gjort någon gradering härvidlag.
Jag har bara sagt, att man inte skall
överdriva betydelsen av att remissinstanserna
har uttalat sig så klart i den riktning
som prästerna vill ha utvecklingen.
Jag har poängterat, att denna remissinstansernas
inställning beror på att det
härvidlag huvudsakligen har rört sig om
instanser med starka kyrkliga inslag.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Zetterbergs svar
på min fråga var ur många synpunkter
intressant. Jag vill poängtera, att jag —
utan att vara alltför hårt engagerad i
frågan om kyrkoherdes självskrivenhet
— sett det så, att det vore en akt av god
demokrati att ta hänsyn till den entydigt
klara opinion, som har kommit fram i
denna fråga på kyrkligt håll och enligt
vilken man önskar bibehålla nuvarande
ordning. Jag vill i detta sammanhang
också hänvisa till det åttiotal församlingar,
som har uttalat sig i den riktningen.
Dessa församlingar består inte
bara av präster utan också och huvudsakligen
av lekmän. Jag förstår inte, hur
man kan bortse från det förhållandet.

Herr Zetterberg önskade — jag återkommer
till en fråga som tidigare varit
uppe i debatten — inte något uttryckligt
stadgande om att den som skall inväljas
i kyrkorådet, bör ha ett positivt intresse
för församlingslivet, och herr Alemyr
ställde till mig frågan, hur man skulle avgöra
graden av intresse i detta avseende.
Herr Alemyrs fråga var väl närmast
retorisk, men jag skall ändå besvara den.
Jag kan göra det på samma sätt som
församlingsstyrelsekommittén gjort. Den
har sagt, att i ett sådant stadgande ligger
en anvisning både till väljarna och till
den valde. Jag tror inte det är utan betydelse.

Herr ZETTERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Inte menar väl herr
Hamrin i Jönköping, att remissinstanserna
skall räknas och att man skulle
rätta sig efter vilken mening majoriteten
av dessa instanser har. Det måste också
finnas möjlighet till prövning. Och jag
tror nog, att även herr Hamrin förstår,
att det kan ligga positiva drag av omsorg
om en god kyrklig utveckling, när
man på många håll också inom vår kyrka
vill se att lekmännen blir fullmyndigförklarade,
vilket skulle bli fallet, om
även en lekman kunde bil ordförande i

Onsdagen den 24 mai 1061 em.

Nr 28 117

kyrkorådet. Jag tillbakavisar påståendet,
att det också skulle finnas andra motiv
för denna önskan. Jag förstår inte vilka
motiv det skulle vara.

Herr Hamrin tog upp frågan hur man
skall tillgodose önskemålet att lämpliga
och intresserade personer utses till kyrkorådsledamöter.
Det är inte så, att man
anser det vara en likgiltig fråga. Men
det syftet kan man främja genom att be*
stämma kyrkorådets uppgift såsom den
är bestämd i det lagförslag som innefattas
i utskottsutlåtandet. Det är inte
nödvändigt att ta in någon bestämmelse i
detta avseende som ett valbarhetsvillkor.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord beträffande valet av ordförande i
kyrkoråd. Jag har tillsammans med
några andra ledamöter i denna kammare
i motion nr 763 föreslagit, att kyrkorådet
inom sig skall kunna utse ordförande
och vice ordförande. Det har
också till konstitutionsutskottets utlåtande
fogats en reservation med samma
yrkande.

Genom ett bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen skulle två väsentliga
fördelar nås. Kyrkorådet äger ofrånkomligen
större förutsättningar än något
annat organ att avgöra val av ordförande
i rådet. Från den utgångspunkten
finns det större garanti för att kyrkorådet
vid val av ordförande skall
kunna försäkra sig om den kraft, som
besitter den bästa kännedomen om det
kyrkliga livets angelägenheter och som
dessutom är besjälad av viljan att slå
vakt om och medverka till en positiv
utveckling av församlingslivet.

Enligt departementschefens och utskottsmajoritetens
förslag skall kyrkoherde
inte längre vara självskriven ordförande
i rådet. Denna förändring är
säkerligen helt riktig och står i överensstämmelse
med demokratiska regler.
Även om det är sällsynt kan det dock
förekomma, att annan ledamot än kyrkoherde
kan vara den mest lämplige

Lag om församlingMtyrelse m. m.

som ordförande. Kyrkorådets skiftande
uppgifter från den rent ekonomiska förvaltningen
till den icke mindre angelägna
uppgiften att vara det ledande organet
för det andliga livet i församlingen
gör, att valet av ordförande blir mera
komplicerat än i de flesta andra sammanhang.

Enligt utskottsmajoritetens förslag
skall val av ordförande och vice ordförande
ske genom fullmäktige eller stämma.
Man hänvisar till att detta tillvägagångssätt
står i överensstämmelse med
vad som gäller beträffande presidiet i
den borgerliga kommunens styrelse.

Herr Zetterberg sade i sitt anförande
med anledning av motionen och reservationen
på denna punkt, att om vi motionärer
och reservanter har velat vara
litet mera hänsynsfulla mot den kyrkoherde
som eventuellt skulle riskera att
inte bli vald till ordförande, så borde
vi ha tänkt på att det är mera obehagligt
för honom, om han skulle slås ut i
valet, ifall detta skulle ske i kyrkorådet
än om det skulle ske i fullmäktige eller
på stämma. Jag vill säga herr Zetterberg,
att det faktiskt inte i första hand
är omtanken om kyrkoherden som gör
att jag har sett det som en lyckligare
lösning att kyrkorådet skulle få välja
ordförande. Kyrkoherden får naturligtvis
som alla andra medborgare som kandiderar
i ett val finna sig i att han kan
bli utslagen. Vad jag Och motionärerna
har sett som viktigt här är, att det organ
som skall utse ordförande bör besitta
de största kvalifikationerna att avgöra
vem som är lämpligast. Med den
intima kontakt som kyrkoherden har
med kyrkorådet är det väl ganska naturligt,
att detta bättre än kanske någon
annan institution kan avgöra huruvida
han är lämplig som ordförande
eller inte. Det är det som har inspirerat
oss att komma med detta förslag.
Man kan med skäl anföra, att kyrkorådet
har en speciell karaktär och därför
inte är jämförbart med andra kommunala
organ. Kyrkorådet, som ju med

118 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Lag om församlingsstyrelse m. m.

få undantag är väl förtroget med det
kyrkliga livet och kyrkans prästerskap,
bör ha bättre förutsättningar än fullmäktige
eller stämma att avgöra, huruvida
annan ledamot än kyrkoherden
bör utses till ordförande.

Det är med hänsyn till önskvärdheten
av att kunna försäkra sig om största
möjliga sakkunskap som det synes motionärerna
sakligt riktigast att anförtro
valet av ordförande åt kyrkorådet självt.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till den reservation som
är betecknad med D) och bär avgivits
av herrar Harald Pettersson och Larsson
i Luttra.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Egentligen tänkte jag
inte yttra mig i denna debatt. När jag
nu i alla fall tar till orda lovar jag kammaren
att jag skall försöka fatta mig så
kort som det är mig möjligt. Föreliggande
förslag till församlingsstyrelselag är
nämligen, så långt jag kan se, inte bara
acceptabelt utan till och med mycket
gott.

Låt mig ändock få peka på en detalj
som jag menar bör ändras, en skönhetsfläck
som jag tyckt mig finna under
konstitutionsutskottets arbete. Det
är möjligt att min verksamhet inom
ett annat trossamfund än svenska kyrkan
— ehuru jag tillhör denna — har
gjort att jag härutinnan ser med en litet
misstänksam skärpa.

För ledamotskap i kyrkorådet uppställes
i den nuvarande församlingsstyrelagen
ett särskilt valbarhetsvillkor.

I 44 § stadgas, att endast den som kan
anses vilja främja församlingslivet må
väljas till ledamot eller suppleant i
kyrkorådet.

En bestämmelse av motsvarande innehåll
fanns också i den kyrkostämmoförordning
som föregick den nu gällande
församlingsstyrelselagen. I det sakkunnigförslag
som låg till grund för
denna lag hade något sådant stadgande
inte medtagits. I propositionen i ämnet

år 1930 uttalade emellertid departementschefen,
att det enligt hans mening
var nödvändigt med ett behörighetsvillkor,
som från medlemskap i kyrkorådet
uteslöt personer vilka uppenbarligen
var direkt fientliga mot religionen
och kyrkan. Man kunde emellertid inte
stanna vid detta. För att kyrkorådet
skulle kunna rätt fylla sin uppgift var
det enligt departementschefen erforderligt,
att dess ledamöter också hade ett
levande intresse att främja kyrkans syften.
Det nuvarande valbarhetsvillkoret
fick sin slutliga utformning av konstitutionsutskottet
år 1930.

Herr talman! Något motsvarande villkor
har inte tagits med i det nu framlagda
förslaget. Enligt min mening är
det skäl som anförts härför inte bärande.
Vad departementschefen anförde vid
den nuvarande lagens tillkomst måste
— synes det mig — äga giltighet också
nu.

Visserligen har kompetensregeln för
kyrkorådet fått en positiv utformning,
vilket måste i och för sig anses mycket
värdefullt och annoteras med glädje —
kyrkorådet skall ha omsorg om församlingslivet
och verka för dess utveckling
—• men det är dock en bestämmelse
som gäller för rådet i dess helhet och
dess arbete. För att bestämmelsen skall
bli effektiv är det enligt min mening
nödvändigt, att den kompletteras med
det särskilda valbarhetsvillkor som nu
gäller för den enskilde ledamoten. Endast
om detta villkor bibehålies i lagtexten
markeras, att förutsättning för
ledamotskap i kyrkorådet är ett levande
intresse för kyrkan och dess arbete.

Herr talman! Jag anser att församlingsstyrelselagen
som totalitet är mycket
väl utformad, men just på denna
punkt har jag tyckt mig finna en detalj
som bör ändras. Därför vill jag yrka bifall
till reservation C) av herr Sveningsson
m. fl.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag skulle vilja ta upp
ett par frågor i detta sammanhang.

Nr 23 119

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Först vill jag göra ett konstaterande,
som gäller mitt eget ställningstagande
till lagförslaget som sådant. Det betydelsefullaste
i det föreliggande förslaget
är enligt min mening det klara angivandet
av vad som är församlingens
angelägenheter, d. v. s. den kyrkokommunala
kompetensen. En bestämd fördel
är att kyrkorådet har fått ungefär
samma ställning som den kommunala
styrelsen har på sitt område; det har
ledande, initiativtagande och övervakande
uppgifter.

De rent kyrkliga uppgifterna är utbrutna
ur det föreliggande förslaget.
Bestämmelserna angående dessa uppgifter
anses vara av kyrkolags natur, varför
en ändring av dem kräver beslut
av kyrkomötet. Dessa förhållanden berörs
således inte på något sätt av detta
förslag till en ny församlingsstyrelselag.
Det är däremot fallet med de kyrkokommunala
uppgifterna. När det gäller
dessa uppgifter är bestämmelsen om
församlingens drätsel utformad i överensstämmelse
med kyrkolagens regler.

Det finns emellertid ett särskilt stadgande
om att ekonomiskt samråd skall
ske mellan den kyrkliga och den borgerliga
kommunen. Ett sådant samråd
förekommer redan på många håll och
det utgör alltså inte i och för sig någon
nyhet. Det har i debatten här sagts, att
det inte behövs något stadgande beträffande
denna sak. Jag har en helt annan
mening därvidlag. Jag anser det vara
en given fördel att det i föreliggande
förslag är klart uttalat, att ett sådant
samråd skall äga rum, och utskottet har
ju också anslutit sig till den uppfattningen.

Herr Larsson i Luttra hade vissa betänkligheter
med hänsyn till de många
församlingarna inom en del kommuner
och han fällde ett yttrande om att det
kunde bli mycket väsen för litet ull. Jag
vet inte vad han i detta sammanhang
syftade på. Jag hade föreställt mig att
den borgerliga och den kyrkliga kommunens
företrädare under ganska lugna

om församlingsstyrelse m. m.

förhållanden skulle kunna ordna det
hela.

Ecklesiastikministern har ju ansett,
att saken i många fall skulle kunna
klaras av genom ett enkelt samtal mellan
vederbörande. I större församlingar
får man kanske tänka sig andra former,
men det har inte angivits några
särskilda sådana och möjligheterna står
alltså öppna för såväl den borgerliga
som den kyrkliga kommunens företrädare
att försöka finna de för förhållandena
mest lämpliga formerna. Enligt
vad jag kan se bör det inte möta några
svårigheter att praktiskt lösa denna
fråga.

På denna punkt föreligger ett särskilt
yttrande av herrar Sveningsson
och Svenungsson. Jag noterar med tillfredsställelse
att herr Svenungsson, som
efter vad jag vet tillhör Kyrklig samling,
icke funnit det skäligt att motsätta
sig det föreslagna stadgandet. Bakom
detta ställningstagande ligger det
förhållandet, att riksdagen på grundval
av konstitutionsutskottets uttalande i
höstas med anledning av en motion i
ärendet har understrukit betydelsen av
att vid en revision av den kyrkokommunala
lagstiftningen former skapas
för en samverkan mellan de skilda
kyrkliga och kommunala organen i
ekonomiska frågor. Den beställning,
som riksdagen sålunda enhälligt gjorde,
har nu effektuerats av ecklesiastikministern.

Vid remissbehandlingen har de kyrkliga
instanserna i allmänhet ställt sig
avvisande till ifrågavarande stadgande,
men herr Svenungssons uttalande
visar, att man på det hållet kan inta
en positiv ställning till konkreta förslag
och att det är möjligt sammanjämka
meningarna på ett sätt som kan
godtas från vitt skilda utgångspunkter.
Jag hälsar med tillfredsställelse, att
så har kunnat ske.

Såsom jag tidigare antydde har ecklesiastikministern
i propositionen understrukit,
att det skall vara fråga om en

120 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Lag om församlingsstyrelse m. m.

samverkan av rådgivande och beredande
natur. Det skall följaktligen inte
förekomma några diktat från vare sig
den borgerliga eller den kyrkliga sidan.

Enligt förslaget skall i fortsättningen
ordföranden i kyrkorådet utses genom
val, och kyrkoherden skall endast vara
självskriven ledamot av rådet. På den
punkten har jag tillsammans med herr
Nilsson i Östersund avgivit ett särskilt
yttrande, där vi bl. a. säger: »Av principiella
skäl anser vi, att kyrkoherden
ej bör vara vare sig självskriven ordförande
eller ledamot i kyrkorådet.
Liksom fallet är i övriga kommunala
församlingar bör enligt vår mening där
såväl ordförande som övriga ledamöter
tillsätts genom val. Det anses emellertid
osäkert, om en sådan ändrad ordning
kan genomföras utan kyrkomötets
medverkan.»

Jag vill gärna instämma i herr Alemyrs
uttalande om behovet av ett klarläggande
av förhållandena härvidlag.
Detta bör emellertid ske innan riksdagen
tar ställning till förslaget på denna
punkt. Jag skall inte närmare ingå på
saken, men jag vill nämna att ett studium
av 1686 års kyrkolag och prästerskapets
privilegier av år 1783 i varje
fall icke ger något bestämt belägg för
att den ena eller andra ståndpunkten
är den riktiga. Jag skall inte på nytt ta
upp den diskussion som har förts här
utan endast säga, att när vi har biträtt
ecklesiastikministerns förslag så har
det också skett med hänsynstagande till
den opinion som har gjort sig gällande
och inte minst till de remissvar
som avser denna punkt.

Herr talman! Det skulle vara mera
att säga i detta sammanhang, men jag
avstår från detta och ber att få yrka bifall
till konstitutionsutskottets förslag
och uttalanden.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Östersund (s).

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort genmäle: -

Herr talman! Herr Adamsson har här
sagt att samrådet skulle kunna klaras
av genom ett enkelt samtal mellan företrädarna
för de borgerliga och de kyrkliga
kommunerna. Fullt så enkelt är det
nu inte. Det gäller statförslag, beslut
om utdebiteringar m. fl. ärenden som
kan bli föremål för besvär, och det är
inte troligt att besvärsinstanserna kommer
att nöja sig med ett så formlöst
samråd som herr Adamsson här tycks
tro vara tillräckligt. Det är därför knappast
riktigt att bibringa de kyrkliga och
de borgerliga kommunerna den uppfattningen,
att det skulle räcka med ett
samtal, kanske till och med ett telefonsamtal,
för att man här skall ha fullgjort
lagens bestämmelser.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! När jag sökt följa debatten
här har jag fått ett mycket starkt
intryck av en allmän uppslutning i
långa stycken kring propositionen.

För egen del har jag inga som helst
svårigheter att falla in i den ritual som
här har utbildats på talarstolen, nämligen
att prisa ecklesiastikministern
för att han har lyckats på ett mycket
förnämligt sätt till den kyrkliga kommunens
område flytta över bestämmelser,
som har utfallit till belåtenhet på
den borgerliga kommunens område,
samtidigt som han har tagit nödig hänsyn
till den kyrkliga kommunens egenart.
Häri ligger väl också förklaringen
till den mycket stora uppslutningen
kring propositionen och utskottets förslag.

Kanske finns det också den förklaringen,
att propositionen representerar
en medelväg. Det återspeglas tydligt avvissa
inlägg som har gjorts här i debatten.
Somliga talare har menat att propositionen
sträcker sig för långt i tilllämpningen
av regler som varit brukliga
inom den borgerliga kommunen,
medan andra talare har hävdat att denna
överflyttning inte har gått tillräckligt
långt.

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23 121

Att skillnaderna i uppfattning är små
belyses kanske allra bäst av de inlägg
som herr Larsson i Luttra gjorde angående
reglerna om samråd. Fattade
jag honom rätt tryckte han hårt på betydelsen
av samarbete mellan den borgerliga
kommunen och den kyrkliga,
men sedan yrkade han avslag på förslaget
om lagbestämmelse om samråd.

Jag skall inte ta upp någon stor diskussion
så här dags med herr Larsson
i Luttra om det konsekventa i att först
tala om betydelsen av samarbete och
sedan yrka avslag på ett förslag om bestämmelse
rörande samråd. Jag konstaterar
bara att ståndpunkterna här ligger
varandra mycket nära. Kanske bör
jag tillägga, att jag drar en helt annan
slutsats än herr Larsson i Luttra av de
förhållanden, som han anförde och som
tydligen är att hänföra till det stift han
och jag tillhör. Av uppdelningen på ett
mycket stort antal kyrkliga kommuner
drar jag nämligen slutsatsen, att behovet
av samråd är mycket stort.

Att propositionens och utskottets linje
representerar en medelväg framträder
väl tydligt på den mest kontroversiella
punkten, nämligen den som gäller
kyrkoherdens ställning i förhållande
till kyrkorådet.

När jag har bedömt detta ärende har
jag gjort det uteslutande från praktiskt
kommunala synpunkter. Problemet är
väl att söka åstadkomma anknytningar
mellan kyrkorådet och kyrkoherden.
De har delvis samma uppgifter och det
krävs någon form av samarbete. Som
praktisk kommunalman har jag frågat
mig, hur detta samarbete enklnst skall
ordnas. Jag skulle personligen inte ha
någonting emot att gå den väg, som har
utstakats i den motion som väckts av
herr Andersson i Linköping in. fl., nämligen
att kyrkoherden skall ingå i kyrkorådet
men inte vara ledamot. Han
skulle annorlunda uttryckt ha ungefär
samma ställning som en skoldirektör
eller en komnninalborgmästare. Ur kyrkans
synpunkt är detta eu acceptabel

Lag om församlingsstyrelse m. m.

lösning, ty denna anordning skulle ge
kyrkoherden en fri, självständig och inflytelserik
ställning och ur kommunaljuridisk
synpunkt måste det vara en
god lösning, men jag har ändå inte följt
denna linje, eftersom det förefaller mig
som om det inte fanns den opinion härför,
som är nödvändig för att genomföra
en sådan reform. Opinionen skulle
annorlunda uttryckt inte vara mogen
för en så långtgående åtgärd, därför att
reformen alltför mycket bryter mot de
traditionella formerna.

Herr Alemyr har anvisat en annan
utväg, som i och för sig ter sig sympatisk.
Men jag undrar om den inte bygger
på en felaktig förutsättning, nämligen
den, att kyrkoherden skulle kunna
betraktas som en församlingsbo vilken
som helst. I detta stycke föreställer
jag mig, att kyrkoherden på grund av
sitt ämbete intar en särställning som
gör, att det måste etableras någon form
av samarbete mellan honom och kyrkorådet.
Det förefaller mig som om det
enklast skulle ske genom att alla kyrkoherdar
är ledamöter av kyrkorådet i
alla församlingar, när man nu inte kan
gå den väg som jag tycker är den bästa.
Skulle man följa herr Alemyrs förslag
misstänker jag, att man får två typer
av kyrkoråd och församlingar, en typ
där kyrkoherden är ledamot av kyrkorådet
och en annan där han icke är
det. I det sistnämnda fallet måste man
då försöka ordna andra samarbetsformer,
ty ett samarbete är alltid nödvändigt.

På detta sätt kommer jag fram till att
man i dagens läge bör acceptera det
förslag som finns i propositionen och
som utskottsmajoriteten har anslutit sig
till. Det betyder också att jag inte kan
hålla med de reservanter, som menar
att kyrkoherden skall vara självskriven
ordförande. Jag har bedömt denna fråga
uteslutande praktiskt. Det finns säkert
kyrkoherdar, som på ett mycket
förnämligt sätt sköter sitt ämbete men
som är dåliga ordförande. De är skick -

122 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Lag om församlingsstyrelse m. m.

liga predikanter, goda själasörjare och
lärda teologer men har inte vare sig
sinne eller intresse för ordförandeskap.
De måste känna det som en befrielse,
om riksdagen nu följer regering och utskott.
Kanhända det inte är en alltför
kättersk och farlig tanke om jag tillfogar,
att samma befrielse kan nog
även en och annan församling komma
att känna över att inte behöva ha en
kyrkoherde som plågas av ordförandeskapet.

Mot detta har egentligen bara åberopats
traditionen, men denna tradition
bär väl ändå förlorat sin reella grundval
genom samhällsutvecklingen. Herr
Zetterberg har redan antytt denna utveckling.
En gång var kyrkoherden så
gott som den ende som kunde tjänstgöra
som ordförande. I dag finns det ett
stort antal som kan vara det. Följaktligen
bör församlingen få välja mellan
dessa.

Låt mig sedan bara få tillägga ett par
ord om två reservationer som det här
har pläderats för. Den ena gäller vilket
organ som skall välja kyrkorådets ordförande.
Jag har mycket svårt att förstå
dem som menar att detta val skall
flyttas in i kyrkorådet. Det betyder att
man slår in på en helt annan princip
än den som tillämpas inom den borgerliga
kommunen. Där är tendensen den,
att valet av ordförande och vice ordförande
förlägges till fullmäktigeinstitutionen.
Som bekant gör man en åtskillnad
mellan beslutande och verkställande
organ. Det måste till mycket starka
skäl för att man skall flytta bort beslutanderätten
i en så viktig sak som ordförandevalet
från det beslutande organet
till det verkställande. I en rad lagar
som antagits de senaste åren har
man på det sättet överflyttat bestämmanderätten
från respektive verkställighetsmyndighet
till fullmäktigeinstitutionen.
De ovidkommande synpunkter,
som skulle påverka valet av ordförande
och som man hänvisar till skulle utgöra
ett skäl till att valet skulle ske inom

kyrkorådet, kan naturligtvis göra sig
gällande inom vilken församling som
helst. Mot detta har man inga garantier.

Den andra reservationen gäller valbarhetsvillkoren
för kyrkorådsmedlemmarna.
Där vill jag också hänvisa
till att tendensen på kommunallagarnas
område är att ta bort alla sådana behörighetsbestämmelser.
Det har skett på
flera områden helt enkelt därför att
dessa bestämmelser är verkningslösa.
Man har här talat om att det skulle vara
så meningsfyllt med en sådan bestämmelse.
För min del skulle jag vilja beteckna
detta tillägg som meningslöst.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag på samtliga
punkter. Jag gör det i vetskapen om att
lagförslaget ger stadga åt kyrkokommunen
och skänker församlingslivet utvecklingsmöjligheter.
Man kommer säkert
ute i kommunerna att lätt växa in
i dessa nya former. Jag misstänker rent
av att en del av dem, som nu på vissa
punkter kritiserar förslaget, om några
år kommer att anse bestämmelserna
som så goda och traditionsbundna, att
de anser sig böra slå vakt om dem.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
sade, att jag skulle ha tryckt hårt
på kravet om samarbete men inte gått
med på bestämmelserna om samråd.
Herr Johansson får väl se vad som kommer
att stå i protokollet. Jag tror inte
att mina ord föll på det sätt han gjorde
gällande.

Vad vi är rädda för är att lagbestämmelserna
om samråd kommer att få
svåröverskådliga konsekvenser. Jag
skulle vilja rekommendera herr Johansson
att i sitt eget län resonera med kommunalmännen
i Vårgårda, Gäsene och
Redväg, där man har respektive 17, 16
och 16 församlingar. Man kommer säkert
att finna att denna bestämmelse
blir mycket svår att tillämpa. Vi menar
också att då samråd verkligen kan fylla

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23 123

en uppgift, kommer det säkert till stånd
utan att man har lagstiftning till hjälp.

Herr Johansson i Trollhättan fann
också att vårt förslag om att kyrkorådet
självt skall välja sin ordförande står
i strid med vad som gäller i den kommunala
verksamheten i övrigt. Det kan
vara riktigt, men i samma paragraf i
detta lagförslag måste man göra en undantagsbestämmelse
för vissa samfälligheter,
där kyrkorådet självt skall välja
sin ordförande. Vi gör denna undantagsbestämmelse
till huvudregel och får
därigenom en enligt min uppfattning
enklare och elegantare bestämmelse.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon diskussion med vännen Larsson
i Luttra om vad som är elegant i fråga
om lagbestämmelser. Låt mig bara säga,
att när jag pläderar för bestämmelse om
samråd i en lagparagraf är det just med
tanke på de många kyrkoförsamlingar
som behöver samarbeta med de borgerliga
kommunerna i Älvsborgs län. Former
för detta samarbete kan man säkert
skapa. Man kan föra samman folk
från olika kommunala nämnder i borgerliga
kommuner till samråd. Här blir
det inte ett större antal än vad man
måste röra sig med i sådana sammanhang
i relativt stora kommuner.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag har inte sett i remissvaren,
och jag har inte heller tänkt
så mycket på traditionerna när jag har
skrivit på den motion som herr Ingemar
Andersson i Linköping står för.
Min enkla motivering är just den som
anförts här tidigare, att man skall skilja
på dem som leder arbetet och det organ
som beslutar. Det är en tendens inom
hela kommunalförvaltningen, och det
bör också vara en tendens inom den
kyrkliga förvaltningen.

Låt mig också säga att det samfund,
som jag själv tillhör, just tillämpar en

Lag om församlingsstyrelse m. m.

sådan princip. Jag vet inte något fall
där en pastor i Svenska missionsförbundet
samtidigt är ledamot av styrelsen.
Ingen skall inbilla mig att det går
sämre för dessa pastorer att leda arbetet
inom det trossamfundet. Pastors
ställning liksom kyrkoherdes ställning
är självskriven; han är ledare av det
kyrkliga arbetet. Jag tror för min del
att det måste vara en fördel att dela på
de två uppgifterna. Detta gäller även för
pastorn och kyrkoherden.

Detta utskottsutlåtande ger ju inte
möjlighet för mig att rösta för ett sådant
krav. Herr Alemyrs reservation
går ju egentligen bara halvvägs, och jag
måste säga att det är ganska halvhjärtat
som jag lägger min röst för den reservationen.
När jag gör det, är det mest
för att det skall vara en opinionsyttring
åt det håll, dit jag ytterst syftar.

Jag har, herr talman, knappast begärt
ordet för att huvudsakligen säga någonting
i denna fråga, utan jag har gjort
det närmast för att få säga ett par ord
om vad som rör den kyrkliga diakonien
och det kyrkliga ungdomsarbetet. När
den kommitté, som har utarbetat detta
förslag, framlade resultatet av sitt arbete,
blev man ju en aning fundersam.
När man nu kan läsa propositionen och
det utskottsutlåtande, som ligger på
riksdagens bord, framgår det ju ganska
tydligt och klart att kyrkan har fått
möjligheter att arbeta obehindrat på
dessa två fält. Jag vill, herr talman,
gärna säga att jag tror att det hör till
de väsentligaste uppgifterna. Om ett sådant
samfund som kyrkan skall motas
in i ett hörn av samhället och där få
sköta sin förkunnelse och sina sakrament
men inte få delta i något som vi
vill kalla socialvårdande eller människovårdande
arbete, då menar jag att
kyrkans uppgift är förfelad. Det finns
en helhetssyn i det kristna livet, som
liksom kräver att kyrkan skall vara
både väckande, människovårdande och
fostrande — inte minst ungdoinsfostrande.
Jag vill bara passa på tillfället

124 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Lag om församlingsstyrelse m. m.

att har stryka under detta moment i ut*
skottsutlåtandet, som jag anser vara betydligt
viktigare än stridsfrågan om
kyrkoherdens ställning.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
yttrade nyss att den föreliggande
propositionen var ett kompromissförslag,
och så långt kanske man kan erkänna
att ecklesiastikministern har lyckats.
Det är ändå här en kopiering av
kommunallagarna. Men det är vissa ting
som gör att man kanske inte bör ta den
kopieringen utan vidare. Departementschefen
har också beträffande självskrivenheten
gått ifrån de vanliga bestämmelserna
genom förslaget att kyrkoherden
skall vara självskriven ledamot i
kyrkorådet. Kyrkorådet har ju också att
handlägga ärenden av utpräglad kyrklig
natur, och dessa har direkt samband
med de prästerliga uppgifterna.

Det står också i propositionen att kyrkorådets
uppgifter är att ha omsorg om
församlingslivet och verka för dess utveckling.
Det förefaller ganska naturligt
att det ingår 1 kyrkoherdens ämbetsplikter
att leda arbetet inom församlingen.
Vi motionärer anser det därför naturligt
och logiskt att kyrkoherden även i fortsättningen
är ordförande i kyrkorådet.

Vad som föranledde mig att begära
ordet var dock det som herr Zetterberg
sade om friheten att välja även en lekman
till ordförande i kyrkorådet. Det
skulle, sade herr Zetterberg, vara en lekmännens
myndighetsförklaring. Ja, förtroendeuppdrag
bedömes ju olika, men
jag undrar om det i detta land finns något
ledamot av något kyrkoråd, som känner
sig omyndig därför att han inte blivit
ordförande i rådet. Om man skulle
dra konsekvenserana av herr Zetterbergs
resonemang, bleve det väl tvärtom så att
kyrkoherdarna omyndigförklarades —
och det var väl ändå inte herr Zetterbergs
mening. Jag anser det vara en praktisk
åtgärd att följa den nuvarande ordningen
i det fallet. I varje fall tror jag att kyrko -

herden i 90 procent av våra församlingar
ändå kommer att bli ordförande i kyrkorådet.

Sedan vill jag också något beröra en
annan sak i propositionen, nämligen den
i reservation E) upptagna frågan om samråd
mellan borgerlig och kyrklig kommun.
Departementschefens förslag, där
han förordar sådant samråd, är litet
överraskande av det enkla skälet att
detta samråd i praktiken förekommer
redan nu. Sådant samråd kan, står det i
motiveringen, ske skriftligen eller muntligen.
Men om samråd inte skett kan anledning
föreligga att överklaga ett beslut.
Jag ställer då frågan: Om det förekommit
muntlig kontakt, vilka möjligheter
föreligger då att inför överklagande
av ett beslut bevisa att sådan kontakt
förekommit? På den punkten är motiveringen
något oklar, och det kan därför
knappast finnas anledning att bibehålla
textens formulering i det stycket.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna E) och B), vilken
sistnämnda tillstyrkt den motion som
jag jiimte några kammarledamöter har
väckt.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Jag vill bara ge uttryck
åt en synpunkt inför den förestående
omröstningen. Första kammaren har redan
beslutat att bifalla utskottets hemställan
i förevarande utlåtande. Om denna
kammare nu stannar för ett annat
beslut, exempelvis beträffande frågan
huruvida kyrkoherden skall vara ordförande
i kyrkorådet och om han skall
utses inom fullmäktige eller rådet, så
måste det ärendet återremitteras till
konstitutionsutskottet i och för sammanjämkning.
Men då blir det nog ganska
svårt att vinna klarhet i hur ordföranden
skall utses.

Jag vill också fästa uppmärksamheten
på att herrar Hedins och Alemyrs kontroversiella
reservationer har något gemensamt,
nämligen det att de båda kräver
en omarbetning av ett tiotal punkter

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 25 125

i utlåtandet och de därtill fogade förslagen.
Båda reservationerna kräver alltså
återremiss till konstitutionutskottet.
Jag tror inte jag behöver använda många
ord för att var och en skall inse vilka
besvärligheter detta ur arbetssynpunkt
skulle medföra nu i riksdagens sista dagar
och timmar. De som har samma uppfattning
som herrar Hedin och Alemyr
bör därför uppmärksamma att en återremiss
skulle få här berörda konsekvenser.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Vi brukar inte spela ut
riksdagens båda kamrar mot varandra,
och den röstning som tidigare ägt rum
i första kammaren bör rimligtvis inte
påverka andra kammarens ställningstagande
i dessa frågor.

Vidare vill jag säga att den omarbetning
av vissa paragrafer som kan bli nödvändig,
om någon av reservationerna bifalles,
är av formell natur och ganska
lätt att göra.

När det sedan gäller kyrkoherdens
ställning i kyrkorådet har herr Zetterberg
och jag olika grund för vårt ställningstagande,
men vi är ense i en punkt,
nämligen att det här inte är någon fråga
där vi kolliderar med prästprivilegierna.
Detta betyder alltså att kammaren utan
risk att kränka prästerskapets privilegier
av år 1723 kan bifalla mitt yrkande om
att kyrkoherden inte bör vara självskriven
ledamot av kyrkorådet.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Jag vill bara så här officiellt
tillkännage att jag instämmer i vad
herr Alemyr sade i första meningen. När
jag kom till det här huset, så var något
av det första jag lärde mig att man
inte skall spela ut den ena kammaren
mot den andra och på det sättet försöka
påverka resultatet av en förestående omröstning.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Jag trodde det var uppenbart
för alla kammarens ledamöter att

Lag om församlingsstyrelsc m. m.

det jag sade bara var en upplysning,
som jag ansåg mig skyldig att förmedla.
Sedan är det givetvis vars och ens sak
att begagna den upplysningen så som
han finner lämpligt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att proposition först komme att
ställas å de i utskottets hemställan under
mom. A) angivna författningsförslagen.
Förslaget till lag om församlingsstyrelse
komme därvid att företagas till
avgörande på sådant sätt, att proposition
till en början ställdes å lagförslagets
första nitton paragrafer i nummerordning
och därefter å 44 §. Därest ej någon
av de beträffande denna paragraf
avgivna reservationerna bifölles och
återremiss till utskottet därav föranleddes,
framställdes därefter proposition
å lagförslagets övriga paragrafer i nummerordning
samt beträffande förslagets
rubriker och ingress. Slutligen upptoges
utskottets hemställan under mom.
A) i övrigt och under mom. B).

Mom. A

Församlingsstyrelselagen

1 §

Utskottets hemställan bifölls.

2 §

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen A);
och fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svenungsson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
mom. A) i utskottets utlåtande nr 16,
såvitt avser 2 § förslaget till lag om
församlingsstyrelsc, röstar

126 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Lag om församlingsstyrelse m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
A) av herr Sveningsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nelander begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 135 ja och 69
nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

3—19 §§

Vad utskottet hemställt bifölls.

44 §

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen B 1) av
herr Sveningsson m. fl.; samt 3:o) bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
B 2) av herr Alemyr; och
fann herr andre vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Svenungsson
begärde likväl votering, i anledning
varav herr andre vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr andre
vice talmannen nu fann den under 2:o)
angivna hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen begärde
dock herr Alemyr votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. A) i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16, såvitt avser 44 § förslaget
till lag om församlingsstyrelse,
antager det förslag som innefattas i den
av herr Sveningsson m. fl. avgivna,
med B 1) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen B 2) av herr Alemyr.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Alemyr begärde
emellertid omröstning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 80 ja och 94 nej,
varjämte 39 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
mom. A) i utskottets utlåtande nr 16,
såvitt avser 44 § förslaget till lag om
församlingsstyrelse, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
B 2) av herr Alemyr.

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23 127

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Alemyr
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 133 ja
och 70 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

20—43 §§

Vad utskottet hemställt bifölls.

45 §

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen C);
och fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hedin begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
mom. A) i utskottets utlåtande nr 16,
såvitt avser 45 § förslaget till lag om
församlingsstyrelse, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

C) av herr Sveningsson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen till -

Lag om församlingsstyrelse m. m.

kännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hedin begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 123 ja och 87 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

4 6 §

Utskottets hemställan bifölls.

47 §

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen D);
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Larsson
i Luttra begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
mom. A) i utskottets utlåtande nr 16,
såvitt avser 47 § förslaget till lag om
församlingsstyrelse, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

D) av herrar Harald Pettersson och
Larsson i Luttra.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Larsson i Luttra
begärde emellertid rösträkning, vadan

128 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Lag om församlingsstyrelse m. m.

votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 137 ja och
72 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

*8—68 §§

Vad utskottet hemställt bifölls.

69 §

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen E);
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Larsson i
Luttra begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
mom. A) i utskottets utlåtande nr 16,
såvitt avser 69 § förslaget till lag om
församlingsstyrelse, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

E) av herr Harald Pettersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Luttra
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 140 ja och
70 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

70—92 §§

Vad utskottet hemställt bifölls.

Rubriker och ingress
Vad utskottet hemställt bifölls.

Övriga genom propositionen framlagda
författningsförslag
Vad utskottet hemställt bifölls.

Utskottets hemställan under mom. A)
i övrigt

Bifölls.

Mom. B)

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Föredrogos vart efter annat
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m., och
nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om rätt
till avdrag vid 1962 års taxering för avsättning
till investeringsfonder för konjunkturutjämning; bankoutskottets

memorial och utlåtande: nr

28, angående ändrad lydelse av avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemän
m. m.,

nr 30, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning angående
den s. k. Uppsala-eddan, och

nr 31, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet hänvisade
motioner;

första lagutskottets utlåtande nr 40,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 11 § lagen den 10 maj

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23 129

1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon;
samt

andra lagutskottets utlåtande nr 38,
i anledning av väckt motion om viss
komplettering av barnmorskereglementet.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkanden, memorial och utlåtanden
hemställt.

§ 4

Ändring i vägtrafikförordningen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 48 i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648),
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 23 mars 1961 dagtecknad
proposition, nr 130, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden,
anhållit om riksdagens
yttrande över vid propositionen fogat
förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september
1951 (nr 648).

Om propositionens huvudsakliga innehåll
anfördes:

Det i propositionen upptagna författningsförslaget
innebär bl. a. dels skärpning
av gällande bestämmelser om
bromsutrustning på vissa släpvagnar,
dels förbättring av kontrollen över
kopplingsanordningar på bilar och bildragna
släpvagnar genom utvidgning
av besiktningsskyldigheten, dels reglering
av frågan om användning av blinkljus
såsom varningsanordningar på fordon,
dels ock införande av vissa nya bestämmelser
om tillfälliga hastighetsbegränsningar
för motorfordon.

Ändring i vägtrafikförordningen

A. vid riksdagens början väckta motioner: de

likadydande motionerna nr 49 i
första kammaren av herr Ohlsson, Ebbe,
och fru Gärda Svenson och nr 65 i
andra kammaren av herrar Darlin och
Nordgren om temporär hastighetsbegränsning
för motorfordon,

de likalydande motionerna nr 274 i
första kammaren av herr Hermansson
och nr 247 i andra kammaren av herr
Björkånge m. fl. om viss allmän hastighetsbegränsning,

motionen nr 156 i första kammaren
av herrar Elowsson, Nils, och Kristiansson
om allmän hastighetsbegränsning
för motorfordon;

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

de likalydande motionerna nr 659 i
första kammaren av herr Sveningsson
och nr 785 i andra kammaren av fru
Kristensson.

I sistnämnda motioner hemställdes,
att riksdagen måtte »avstyrka Kungl.
Maj ds förslag i proposition nr 130 att i
vägtrafikförordningen införa bestämmelser
om tillfälliga hastighetsbegränsningar
för motorfordon samt uttala, att
Kungl. Maj:t intill utgången av 1962 må
företa försök med tillfälliga hastighetsbegränsningar».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen i anledning av propositionen,
nr 130, måtte, med avslag å
motionerna 1:659 och 11:785, såvitt
däri yrkats avslag å de föreslagna ändringarna
i vägtrafikförordningen, såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört;

B. att förevarandc motioner

1. 1: 659 och II: 785,

2. I: 49 och II: 65,

3. 1:274 och 11:247 samt

4. I: 156,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen
9 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 23

130 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Ändring i vägtrafikförordningen

I motiveringen anförde utskottet bland
annat följande:

Erfarenheterna av de hittills gjorda
försöken med tillfälliga hastighetsbegränsningar
är — även om några säkra
slutsatser ännu icke kan dragas rörande
fartbegränsningens inverkan på antalet
och arten av inträffade trafikolyckor —
sådana att försöken bör fortsättas. För
att möjliggöra en säker bedömning i
fråga om hastighetsfaktorns inverkan
på olycksfrekvensen och olyckornas
svårighetsgrad krävs enligt utskottets
mening en serie försök, som göres till
föremål för ett grundligt studium. Med
hänsyn till behovet att upprepa försöken
är det lämpligt att bestämmelse i
ämnet införes i vägtrafikförordningen
på sätt föreslagits i propositionen. Utskottet
kan därför icke biträda yrkandet
i motionerna 1:659 och 11:785 om
avslag å propositionen i denna del.

I motionerna 1: 49 och II: 65 hemställes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhåller att Kungl. Maj:t måtte
vidtaga åtgärder för införande av temporär
hastighetsbegränsning på försök
under perioder som icke understiger
en månad.

I motionerna I: 274 och II: 247 hemställes,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag
till att en hastighetsgräns av 90 km i
timmen införes under den närmaste
tiden för alla helger samt för en viss
längre sammanhängande period under
sommaren.

I motionen I: 156 hemställes, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
från den 1 juli 1961 i försökssyfte genomför
hastighetsbegränsning för motorfordon
till 80 km i timmen under ett
år och att fri hastighet vid omkörning
får gälla under samma tid.

De fortsatta försök med tillfälliga hastighetsbegränsningar,
som utskottet
ovan uttalat sig för och som därest så
finnes lämpligt synes kunna äga rum
även innan det föreslagna tillägget i väg -

trafikförordningen trätt i kraft, bör enligt
utskottets mening anordnas på sådant
sätt att de i möjligaste mån bringar
klarhet om den effekt i fråga om trafiksäkerheten
som en hastighetsbegränsning
har vid olika maximihastighet och
under växlande betingelser i avseende
på trafiktäthet, trafikens sammansättning,
vägförhållanden och klimattyp.
Uppmärksamhet bör också ägnas åt
verkningar i andra hänseenden av en
hastighetsbegränsning, såsom i fråga om
förändringar i framkomligheten på vägarna.
För att förhindra att tillfälliga
omständigheter alltför mycket påverkar
resultaten av försöken synes det önskvärt,
att fartbegränsningsperioderna
icke göres alltför korta. Det kan i detta
sammanhang ifrågasättas om icke vägar
av viss beskaffenhet, såsom t. ex. motorvägar,
bör undantagas från fartbegränsning
vid något eller några försök.
Ett sådant undantagande synes såvitt
avser motorvägar kunna ske utan att
särskilda vägmärken uppsättes.

Den sålunda skisserade försöksverksamheten
kräver att försöken med hastighetsbegränsningar
kontinuerligt utformas
på grundval av de efter hand
vunna erfarenheterna. Med hänsyn härtill
finner utskottet icke lämpligt att,
såsom hemställts i förevarande motioner,
närmare uttala sig för viss hastighetsgräns
eller viss längd på fartbegränsningsperioden.

Reservationer hade avgivits

I

av herr Virgin och fröken Wetterström,
vilka ansett,

a) att ovan intaga avsnitt av utskottets
yttrande bort ersättas med text av
följande lydelse.

Erfarenheterna av de hittills gjorda
försöken med tillfälliga hastighetsbegränsningar
är — även om några säkra
slutsatser ännu icke kan dragas rörande
fartbegränsningens inverkan på antalet
och arten av inträffade trafikolyckor
— sådana att försöken bör fortsät -

Nr 23 131

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

tas. För att möjliggöra en säker bedömning
i fråga om hastighetsfaktorns inverkan
på olycksfrekvenscn och olyckornas
svårighetsgrad krävs enligt utskottets
mening en serie försök, som
göres till föremål för ett grundligt studium.

Även om det sålunda föreligger ett
klart behov av att upprepa försöken,
och detta på så sätt att de ger en allsidig
belysning av problemet, borde så
i fortsättningen liksom hittills kunna
ske utan att särskilda föreskrifter intages
i vägtrafikförordningen. Det torde
tvärtom vara lämpligt, att sedan ytterligare
erfarenheter vunnits om hastighetsbegränsningars
betydelse för trafiksäkerheten,
riksdagen då får tillfälle
att taga ställning till de lagändringar,
som med anledning härav kan bliva erforderliga.
Utskottet finner sig därför
böra biträda yrkandet i motionerna
1:659 och 11:785 om avslag å propositionen
i denna del. Skäl finnes icke
att, såsom hemställts i motionerna I: 49
och II: 65, I: 274 och II: 247 samt I: 156,
närmare uttala sig för viss hastighetsgräns
eller viss längd på fartbegränsningsperioden
vid de fortsatta försöken.

b) att utskottet under A) bort hemställa,
att riksdagen i anledning av propositionen,
nr 130, måtte, med bifall
till motionerna 1:659 och 11:785 såvitt
däri yrkats avslag å de föreslagna
ändringarna i vägtrafikförordningen,
såsom sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört.

II

av fröken Nordström samt herrar Eric
Carlsson och Wiklnnd i Stockholm, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Herr Virgin och jag
har reserverat oss mot utskottsmajoriteten
på en punkt vid behandlingen av
Kungl. Maj ds proposition om ändring i

Ändring i vägtrafikförordningen

vägtrafikförordningen. Det gäller 56 §
där ett nytt avsnitt, mom. 4, införts, vilket
ger Konungen en generell fullmakt
att föreskriva hastighetsbegränsningar
för motorfordon när sådana anses påkallade.
Reservationen är ett fullföljande
av ett motionsledes framfört förslag
att detta moment måtte utgå ur
förordningen.

Jag vill understryka att vi reservanter
delar utskottsmajoritetens uppfattning,
att de hittills utförda försöken med tillfälliga
hastighetsbegränsningar bör fortsätta
liksom även att det krävs en serie
försök för att man skall kunna vinna
tillräcklig erfarenhet för att kunna säkert
bedöma hur hastigheten inverkar
på olycksfallsfrekvensen.

För närvarande har två olika utredningar
i uppdrag att följa de försök som
gjorts med hastighetsbegränsningar och
att bearbeta de erfarenheter man vunnit
för att sedan kunna lägga fram ett
förslag. Den ena utredningen sysslar
med försöken inom vårt eget land och
den andra med liknande försök utomlands,
och båda utredningarnas resultat
kommer att föreligga i oktober i år.

Vi reservanter anser att det är olämpligt
och mindre tilltalande att nu, innan
utredningsarbetet redovisats och
innan man kommit fram till en bestämd
uppfattning om i vilken mån hastighetsbegränsning
förmår nedbringa olycksfallsfrekvensen,
ge Konungen en så vittgående
fullmakt som den som föreslagits.
Vi tycker det borde vara tillräckligt
att utskottet i sin skrivning förordade
att försök tills vidare liksom hittills
må äga rum när så befinnes lämpligt,
alltså på samma sätt som utskottet
förfarit när det gäller den begränsade
tiden fram till den dag då det nu föreslagna
tillägget i vägtrafikförordningen
träder i kraft.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

132 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Ändring i vägtrafikförordningen

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag har till detta utskottsutlåtande
fogat en blank reservation
och vill med några ord motivera
den.

Jag skall självfallet inte ge mig in på
att diskutera de föreslagna skärpningarna
av bestämmelserna om släpvagnar
eller den kvarstående, svåra bristen på
personal hos bilinspektionen, även om
detta vore mycket frestande. Att jag inte
tar upp de problem som är förknippade
med släpvagnarna beror inte bara
— det måste jag erkänna —■ på de många
ärendena och den långt framskridna tiden
för dagens sammanträde utan också
på att jag under riksdagen fått svar
av kommunikationsministern på en enkel
fråga om släpvagnsolyckorna. Den
föreliggande propositionen om vissa
ändringar i vägtrafikförordningen är
daterad den 23 mars. Svaret på min
fråga fick jag bara två dagar dessförinnan.
Det var ett välvilligt och upplysande
svar men kunde kanske även ha
innehållit ett meddelande om Kungl.
Maj :ts avsikt att två dagar senare avge
den proposition om ändringar i vägtrafikförordningen,
innefattande bl. a.
skärpta bestämmelser om släpvagnar,
som vi nu behandlar.

Min blanka reservation hänger samman
med förslaget om en ny bestämmelse
om medgivande åt Kungl. Maj:t
att införa tillfälliga hastighetsbegränsningar
i motortrafiken. Att Kungl. Maj:t
flera gånger, utan stöd av särskild bestämmelse
därom, förordnat om sådana
hastighetsbegränsningar gör, efter vad
jag kan förstå, en sådan bestämmelse
obehövlig. Vi har i varje fall varken i
utskottet eller i propositionen fått något
egentligt besked om det rent formella
behovet av en sådan bestämmelse.
Den frågan lämnar jag emellertid nu
därhän.

Viktigare är att man ju alltjämt rör
sig på ytterst osäker mark, då det gäller
att bedöma, om det verkligen är den
lägre hastigheten och inte andra fakto -

rer eller dessa andra faktorer i förening
med den lägre hastigheten som är
orsaken till att de svåra olyckorna tycks
ha minskat under de helger, då man
gjort prov med hastighetsbegränsningar.
Svårigheterna att objektivt bedöma
detta sammanhang är mycket stora redan
därför att förhållandena under en
viss provperiod aldrig kan vara exakt
desamma som under en motsvarande
period t. ex. ett år tidigare, då prov med
hastighetsbegränsning inte har företagits.
Den gångna pingsthelgens hastighetsbegränsning
tycks inte ha medfört
någon större minskning i antalet dödsolyckor
jämfört med pingsthelger ett
par år tillbaka. Därtill har de viktiga
köbildnings- och omkörningsproblemen
starkt framträtt som en eventuell eller
sannolik följd av hastighetsbegränsningen.
Vi vet alldeles för litet om orsakerna
till trafikolyckorna och verkningarna
av olika åtgärder till reglering av
trafiken och till vägars och fordons
konstruktiva förbättring. Detta sammanhänger
bl. a. med den stora brist på
resurser som föreligger för kvalificerad
trafiksäkerhetsforskning. Trafiksäkerhetsrådet
begärde i år 250 000 kronor
i anslagsökning men fick bara 50 000
kronors ökning efter förslag av Kungl.
Maj :t och beslut av riksdagen.

Att jag har ställt mig tveksam till
hastighetsbegränsningsmetoden i kampen
mot den folksjukdom som trafikolyckorna
skapat, hänger samman med
att hittills gjorda erfarenheter alls inte
är entydiga. Man vet inte riktigt vad
man skall tro. Inte minst en rapport från
världshälsoorganisationen i anslutning
till världshälsodagen den 7 april i år,
som särskilt ägnades kampen mot olyckorna,
har stärkt mig i min tvekan (enligt
denna rapport synes farten och
olyckornas antal inte vara proportionella
utan närmast omvänt proportionella).
De prov som utförts har efter
propositionens ordalydelse till stor del
också burit improvisationens prägel.
Jag tycker att man då åtminstone hade

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23 133

Särskilda åtgärder för det norrländska jordbruket och skogsbruket, m. m.

bort, såsom fröken Wetterström framhöll,
avvakta de utredningar om svenska
och utländska prov som företagits,
särskilt som dessa utredningar enligt
propositionen kommer att redovisas
mycket snart.

Jag tycker inte att man behöver ha
en särskild hastighetsbestämmelse. Jag
har därmed inte sagt att man inte skall
fortsätta försöken, utan jag betraktar
dem som värdefulla. De kan dock, som
sagt, bedrivas utan införande av en särskild
bestämmelse därom. Denna kommer
att innebära ett visst positivt ställningstagande
till själva metoden, nämligen
att med hastighetsbegränsning försöka
förbättra trafiksäkerheten. Denna
önskan att få en bättre trafiksäkerhet
hyser vi alla.

Detta med en särskild bestämmelse
om tillfälliga hastighetsbegränsningar
är inte någon stor fråga, eftersom man
kan pröva metoden ändå.

Jag har, herr talman, inget särskilt
yrkande.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Jag inskränker mig till
att yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen I) av herr Virgin
och fröken Wetterström; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Föredrogos vart för sig andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 50, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 41 § sjömanslagen,
dels ock i ämnet väckta motioner, samt

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om återföring
av vissa enligt lagen om allmän sjukförsäkring
m. m. fonderade medel.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Särskilda åtgärder för det norrländska

jordbruket och skogsbruket, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar rörande särskilda
åtgärder för det norrländska jordbruket
och skogsbruket, m. m., jämte i
ärendena väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln,
punkten 22 (s. 52—53), föreslagit riksdagen
att till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m.
för budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 3 300 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkten 104 (s. 260—262), föreslagit
riksdagen att till Åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland m. m. för
budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 3 600 000 kronor.

I punkten 102 (s. 256—258) under nionde
huvudtiteln i årets statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att dels medgiva att under
budgetåret 1961/62 finge beviljas statsbidrag
å tillhopa högst 2 900 000 kronor
till skogsodlingsåtgärder på sämre jordbruksmark
samt å tillhopa högst
1 400 000 kronor till med statens skogsförbättringsanslag
i övrigt avsedda ändamål,
dock med den inskränkning, som
angivits i propositionen, med rätt för
Kungl. Maj :t att göra jämkning i ifrågavarande
fördelning, dels till Statens
skogsförbättringsanslag för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
4 300 000 kronor.

134 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 19C1 em.

Särskilda åtgärder för det norrländska jordbruket och skogsbruket, m. m.

Härjämte hade Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkten 122 (s. 306—313),
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
vissa skogsbrukskurser, m. m. för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 3 769 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1. 11:200 av herr Antby;

2. 11:434 av herr Hseggblom;

3. I: 521 av herr Jonsson m. fl., likalydande
med II: 618 av herr Jonsson i
Strömsund m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte, i anslutning till prövningen
av de för stödet åt det mindre
jordbruket avsedda anslagen i 1961 års
statsverksproposition, nionde huvudtiteln,
särskilt punkterna 22 och 104, i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
beaktande av de i motionerna framförda
synpunkterna;

4. 1: 56 av herr Olofsson, Uno, in. fl.,
likalydande med II: 71 av herrar Jönsson
i Ingemarsgården och Larsson i
Umeå, vari hemställts att riksdagen vid
sin behandling av nionde huvudtiteln,
Åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland m. m., måtte besluta att samma
belopp som av skogsstyrelsen äskats,
nämligen 2 300 000 kronor, skulle anvisas
för fullföljande av arbeten inom
skogsvårdsområden i lappmarken
m. in., samt att i enlighet härmed till
Åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland in. in. för budgetåret 1961/
62 anvisa ett reservationsanslag av
4 300 000 kronor;

5. I: 289 av herr Hansson, Nils, m. fl.,
likalydande med II: 259 av herr Staxäng
in. fl., vari hemställts att riksdagen måtte
besluta att bidrag till upprättande
av s. k. skogsbruksplaner såsom separat
åtgärd måtte utgå från statens skogsförbättringsanslag
och från anslaget
till Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. in. med högst 125 kronor
per plan;

6. 1:374 av herrar Gustafsson, NilsEric,
och Nilsson, Ferdinand, likalydande
med 11:622 av herrar Nilsson i
Tvärålund och Larsson i Hedenäset,
vari hemställts att riksdagen vid behandling
av statsverkspropositionen
måtte besluta att å riksstaten för budgetåret
1961/62 under nionde huvudtiteln
anvisa till Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland in. m. ett reservationsanslag
av 4 300 000 kronor, varav
700 000 kronor finge ställas till förfogande
för nybildning av skogsvårdsområden
inom lappmarkerna i enlighet
med vad i motionerna anförts;

7. I: 375 av herr Olofsson, Uno, likalydande
med 11:435 av herr Löfroth,
vari hemställts att riksdagen måtte besluta
att av det anslag som anvisades
för nästa budgetår till Åtgärder för
ökad skogsproduktion i Norrland in. m.
en viss del måtte disponeras för nybildning
av skogsvårdsområden i lappmarkerna
efter prövning av skogsstyrelsen; 8.

I: 519 av herr Hansson, Nils, m. fl.,
likalydande med II: 624 av herr Staxäng
m. fl., vari hemställts — såvitt nu vore
i fråga — att riksdagen måtte besluta att
till Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. anvisa ett reservationsanslag
om 3 500 000 kronor, varav
2 100 000 kronor finge utnyttjas för
fullföljande och nybildning av skogsvårdsområden
inom lappmarkerna;

9. II: 105 av fru Boman och herr östlund,
vari hemställts att riksdagen ville
besluta att av Kungl. Maj :t begära en
översyn och överarbetning rörande
grunderna för användningen av det
norrländska skogsproduktionsanslaget
och anslagsanvisningen till detsamma
med särskild hänsyn tagen till lappmarksskogarnas
förhållanden;

10. 1:525 av herr Nilsson, Hjalmar,
m. fl., likalydande med 11:619 av herr
Jonsson i Strömsund m. fl.;

11. 1:526 av herr Nilsson, Hjalmar,
m. fl., likalydande med 11:623 av hem
Persson i Appuna m. fl.;

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23 135

Särskilda åtgärder för det norrländska jordbruket och skogsbruket, m. m.

12. I: 377 av herr Persson, Helmer, likalydande
med II: 439 av herr Hagberg
m. fl., vari hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
att motionerna för beaktande måtte
överlämnas till den pågående utredningen
angående riktlinjerna för den
framtida jordbrukspolitiken.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
II: 200 och II: 434 å riksstaten för budgetåret
1961/62 under nionde huvudtiteln
till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m. anvisa
ett reservationsanslag av 3 300 000 kronor; b)

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:374 och
11:622, 1:519 och 11:624 samt 1:375
och 11:435 liksom ock med bifall till
motionerna I: 56 och II: 71 å riksstaten
för budgetåret 1961/62 under nionde huvudtiteln
till Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. anvisa ett
reservationsanslag av 4 300 000 kronor,
varav

2 300 000 kronor skulle avse bidrag till
fullföljande av nuvarande skogsvårdsföretag
i lappmarken m. m. och

2 000 000 kronor för bidrag till skogs vårdsåtgärder

i samverkanområden
inom de delar av de fyra nordligaste
länen som låge utanför lappmarken;

c) med bifall till motionerna 1:521
och 11:618 i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening giva till känna vad utskottet
anfört angående medelsbehovet
i fortsättningen under anslagsrubrikerna
Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland in. in. samt Åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland
m. m.;

d) med bifall till motionen II: 105 i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
sådan översyn av vissa statsbidragsbestämmelser
på det skogliga området som
utskottet åsyftat i sitt utlåtande;

e) med bifall till Kungl. Maj:ts för -

slag samt med avslag å motionerna
I: 525 och II: 619, såvitt nu vore i fråga,
medgiva att under budgetåret 1961/62
finge beviljas statsbidrag å tillhopa
högst 2 900 000 kronor till skogsodlingsåtgärder
på sämre jordbruksmark samt
å tillhopa högst 1 400 000 kronor till
med statens skogsförbättringsanslag i
övrigt avsedda ändamål, dock med viss
angiven inskränkning, med rätt för
Kungl. Maj :t att göra jämkning i ifrågavarande
fördelning;

f) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:525
och 11:619, såvitt nu vore i fråga, å
riksstaten för budgetåret 1961/62 under
nionde huvudtiteln till Statens skogsförbättringsanslag
anvisa ett förslagsanslag
av 4 300 000 kronor;

g) med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:289
och II: 259 besluta att från anslagen Åtgärder
för ökad skogsproduktion i
Norrland in. in. och Statens skogsförbättringsanslag
finge utgå bidrag till
upprättande av skogsbruksplaner såsom
separat åtgärd med högst 125 kronor
per plan;

h) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 526 och II: 623 å riksstaten för budgetåret
1961/62 under nionde huvudtiteln
till Bidrag till vissa skogsbrukskurser,
m. m. anvisa ett förslagsanslag av
3 769 000 kronor;

II. att motionerna 1:377 och 11:439
måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Beservationer hade avgivits

1) av herrar Hjalmar Nilsson, Mossberger,
Gunnar Berg, Hedström och
Kristiansson, fru Lindskog samt herrar
Johanson i Västervik, Lundmark och
Persson i Appuna, vilka ansett att utskottet
under I g) bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna 1:289 och 11:259, lämna
utan åtgärd yrkandet att från anslagen
Åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland m. in. och Statens skogsför -

136 Nr 23 Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Särskilda åtgärder för det norrländska jordbruket och skogsbruket, m. m.

bättringsanslag skulle få utgå bidrag till
upprättandet av skogsbruksplaner såsom
separat åtgärd med högst 125 kronor
per plan;

2) av herr östlund, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Jordbruksutskottet är
enigt i sitt utlåtande i föreliggande
ärende med undantag för punkt I g)
rörande statsbidrag till upprättande av
skogsbruksplaner.

Utskottsmajoriteten föreslår bär att
statsbidrag på högst 125 kronor skall
utgå till upprättande av skogsbruksplaner
såsom separat åtgärd. För närvarande
gäller förra årets riksdagsbeslut
att staten skall bidraga till finansieringen
av sådana planer genom att planerna
innefattas i det totalbelopp, varpå
statsbidrag och lån för skogsvårdsrespektive
skogsvägsåtgärder beräknas.
Det nuvarande systemet bär sålunda
ej varit i kraft längre tid än tre kvarts
år och några negativa erfarenheter har
veterligen ännu ej konstaterats.

Utskottsmajoriteten förordar vidare
att alla och envar skall kunna få bidrag
till skogsbruksplaner. Detta innebär att
inte bara enskilda markägare utan även
föreningar och bolag skall kunna erhålla
ifrågavarande bidragsbelopp. Någon
behovsprövning av markägarnas
anspråk är uppenbarligen icke tänkt,
varför statsbidrag skall kunna ifrågakomma
även för de mest välsituerade
skogsägare.

Inga som helst regler för administrationen
av den av utskottsmajoriteten
förordade bidragsgivningen har skisserats
vare sig i motionen eller i utskottsutlåtandet.
Inte heller skogsstyrelsen,
vars förslag i ämnet Kungl. Maj:t avvisat
under flera år, har lämnat ens en
antydan till huru administrationen
skulle ske. På förfrågan har från skogs -

styrelsens sida uppgivits att denna ännu
ej färdigpenetrerat spörsmålet.

Innebörden av utskottsförslaget är vidare
att statsbidrag skall utgå, oavsett
vem som upprättar skogsbruksplanen.
Detta måste medföra en fullkomligt
orimlig administrativ belastning. Vi
kan anta att en skogsägare vänder sig
till annan skogssakkunnig än skogsvårdsstyrelsen
för att få hjälp med
upprättandet av en skogsbruksplan. Sedan
denna är klar begär han hos skogsstyrelsen
eller eventuellt skogsvårdsstyrelsen
statligt bidrag för förrättningskostnaden.
Bidrag kan då inte utbetalas
förrän sökanden verifierat, att
planen verkligen kommit till stånd och
att den är användbar. Därför måste
skogsstyrelsen eller skogsvårdsstyrelsen
få tillfälle att ta del av planen. Detta
innebär en besvärande omgång, är
kostsamt och tar tid från tjänstemännen
som annars skulle ha kunnat användas
till andra angelägna sysslor.
Även själva utsändandet av en massa
småbelopp torde bli administrativt betungande.
Vi kan äventyra att skogsvårdsstyrelsen
på detta sätt blir mera
ett administrerande än ett planerande
organ, och det önskar väl ingen.

Utskottsmajoriteten har föreslagit att
statsbidrag skall utgå med högst 125
kronor per plan. Den bär inte sagt vilka
beräkningsgrunder man skall följa
för att komma fram till nyssnämnda
maximibelopp. Är det meningen att
man för det mesta skall stanna vid 75,
100 eller 125 kronor? Skall bedömningen
ske helt skönsmässigt?

Numera söker man undvika att tynga
den administrativa apparaten med utbetalande
av små statsbidragsbelopp.
1957 års riksdagsrevisorer uttalade i
ett sammanhang, att lantbruksnämnderna
borde undvika sådana smärre utbetalningsbelopp.
På denna grundval beslöt
1959 års riksdag att statliga rationaliseringsbidrag,
som understiger 300
kronor, i regel ej skall få ifrågakoinma.
Trots detta är utskottsmajoriteten

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23 137

Särskilda åtgärder för det norrländska jordbruket och skogsbruket, m. m.

beredd till ett beslut som innebär att
mindre statsbidrag än vad man kan
finna på något annat område skall
inrättas — bidrag som knappast kan
göra någon glad men som innebär ett
bortplottrande av skogsanslagen.

Kostnaderna för den i utskottets utlåtande
förordade bidragsgivningen har
uppskattats till ett årligt belopp av cirka
300 000 kronor enbart från statens
skogsförbättringsanslag. Man är alltså
beredd att begränsa möjligheterna till
bidragsgivning till angelägna praktiska
skogsvårdsåtgärder eller skogsodlingsåtgärder
med motsvarande tal. Man är
också beredd att beskära realvärdet av
anslagen till skogsåtgärder i Norrland.

I utskottsutlåtandet återfinns inte
heller något uttalande om att de förra
året beslutade bidragsreglerna skall
slopas. Man har inte sagt något om
ändring i de författningar som för närvarande
gäller. Innebär detta att utskottet
avser att båda formerna avstatsbidragsgivning
skall finnas vid sidan
av varandra? I vilka fall skall man då
tillämpa de nuvarande grunderna och
i vilka fall de nya? Inte heller den motion,
som utskottsutlåtandet bygger på,
ger någon som helst vägledning härvidlag.
Administrationen blir uppenbarligen
inte endast tyngande utan även
förvirrad, om man genomför utskottsförslaget.
Förslaget är ofullgånget och
dåligt underbyggt.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka avslag på detsamma och bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Ingen kan väl undgå
det intrycket att en del av den statliga
jordbrukspolitiken får ganska underliga
resultat. Under många år har staten
och hushållningssällskapen satsat mycket
avsevärda belopp på att hjälpa jordbrukarna
att förvandla så mycket som
möjligt av skogsmarken till åker. Sedan
några år tillbaka beviljas nu i stäl -

let många miljoner för att förvandla
åkern till skog. Och det är inte småpotatis
det handlar om. Skogsstyrelsen
och lantbruksstyrelsen vill plantera
skog på 530 000 hektar åker och betesmark.
Främst gäller det Norrland. I det
närmaste en sjundedel av den odlade
jorden i Norrland skall enligt dessa
planer åter bli skog.

Jag påstår inte att all odlad jord i
Norrland också i fortsättningen bör användas
till åker och bete. Åtskilliga
jordbruk som anlagts på eländiga myrmarker
hör nog definitivt till en gången
tid. Det var också åtskilligt av verklighetsfrämmande
jordbruksromantik i
de koloniseringsprojekt som statsmakterna
haussade upp för ett 30-tal år
sedan. Och det finns avfolkade områden
där ingen makt ''i världen kan
åstadkomma en renässans för det nedlagda
jordbruket.

Därför behövs det kanske årligen
några miljoner för att plantera skog på
marker av denna typ. Vi vänder oss
därför inte mot storleken av det anslag
som nu föreslås för ändamålet.

I den kommunistiska motion som har
redovisats i detta sammanhang har vi
inte framlagt några förslag i avsikt att
påverka riksdagens beslut i år. Vi har
däremot utvecklat en del synpunkter på
jordbrukspolitiken och vill att riksdagen
skall medverka till att de blir beaktade
av den pågående utredningen
angående riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken. Vi bestrider nämligen
att de jordbrukspolitiska åtgärder
som nu genomföres sammantaget innebär
en förnuftig lösning på längre sikt.
Nu avser man nämligen inte bara sammanläggning
av tidigare små brukningsdelar
för att få ett rationellare och mera
lönsamt jordbruk, större brukningsenlieter,
där man kan använda mekaniska
hjälpmedel, utan det är också fråga om
att totalt minska den brukade jordbruksarealen.

Det var typiskt alt när riksdagen
häromdagen behandlade frågan om stöd

138 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Särskilda åtgärder för det norrländska jordbruket och skogsbruket, m. m.

till småbruket och vi kommunister
bland andra ville ge småbrukarna sammantaget
12 miljoner kronor mera än
vad som förutsattes i propositionen, så
framfördes mot oss, som ville att småbruket
skulle få mera, den invändningen,
att man därmed skulle förhindra rationaliseringsverksamheten.
Genom den åtgärden
skulle, menade tydligen vederbörande,
verksamheten på nu olönsamma
jordbruk, små jordbruk och dåligt rationaliserade
jordbruk, trots allt bli så
pass lönande, att man skulle förhindra,
att folk flyttade bort från landsbygden,
förhindra att tempot i avflyttningen från
jordbruken minskade. Det är det som
man menar med att förhindra rationalisering.
Det är naturligtvis en oerhörd
överdrift att påstå, att ytterligare 12 miljoner
till hela det svenska småjordbruket
skulle få sådana verkningar.

På det hela taget har vi emellertid
vänt oss emot utsvältningsmetoden som
ett medel att åstadkomma en nödvändig
rationalisering. Man har för övrigt nått
mycket långt på den vägen. Enligt jordbruksräkningen
ökade åren 1951—1956
antalet jordbruk med ungefär 1 500, och
den ökningen hänför sig till grupperna
mellan 15 och 50 hektar. Under samma
tid upphörde 15 569 småbruk på mellan
2 och 15 hektar. Under den femårsperioden
försvann alltså tio gånger så många
småbruk som det uppstod större familjejordbruk.
Enligt en undersökning för
samma tid som har utförts av jordbrukets
utredningsinstitut skulle minskningen
av småbruken ha varit ännu
större, nämligen 20 000 och ökningen av
de större familjejordbruken betydligt
mindre.

Vilka siffror man än utgår ifrån är
det alldeles klart att utslagningen av
småbruk sker mycket snabbare än tillkomsten
av bärkraftigare jordbruk. Detta
bekräftas också av den inte obetydliga
anhopningen av inköpta småbruk hos
lantbruksnämnderna. Denna tendens
tycker vi inte stämmer med landets intressen
på längre sikt. Vi menar att man

skall vidmakthålla en jordbruksproduktion
som inte bara av beredskapsskäl
utan även av andra skäl är betydligt
större än den som kan upprätthållas
med den tendens som nedläggningen av
småbruken innebär.

Vi anser också, att man måste få till
stånd större brukningsenheter. Man
måste möjliggöra för småbrukarna att
använda rationella metoder, att göra
det hela lönsammare. Men många skäl
talar för att man skall gå fram på andra
vägar än på dem som nu beträtts. Jordbruksutskottet
har i det nu föreliggande
utlåtandet föreslagit en rad åtgärder,
som vi också tycker är mycket välbetänkta,
när det gäller kombinationen
jordbruk och skogsbruk. Utskottet uttalar
sålunda sin sympati för vissa kollektiva
brukningsformer också inom skogsbruket.
Det är en sak, som vi länge pläderat
för och som vi också har tagit upp
i den motion, som jag här kortfattat
har erinrat om. Det blir med allra största
visshet angeläget att genomföra sådana
kollektiva brukningsformer även
inom andra delar av jordbruksnäringen.
Det finns uppenbarligen inte möjlighet
att på ett tillfredsställande sätt lösa
småbrukets problem — och framför allt
inte småbrukets i Norrland problem —
utan att övergå till dels en sådan kombination
av jordbruk med skogsbruk och
dels ett ökat användande av kollektiva
brukningsformer.

Jag skall i övrigt inte gå in på synpunkterna
i vår motion — så mycket
mindre som vi inte har några andra förslag
än de utskottet i år har lagt fram.
Vi syftade med vår motion till att få
densamma överantvardad till den pågående
utredningen rörande riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken.
Jag hemställer därför om bifall till motion
nr 439.

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Jag har anmält en blank
reservation till utskottets utlåtande, och
anledningen härtill är, att jag inte helt

Nr 23 139

Onsdagen den 24 maj 19G1 em.

Särskilda åtgärder för det norrländska jordbruket och skogsbruket, m. m,

liar kunnat vara med på utskottets skrivning
i fråga om jordbruksministerns förslag
till koncentrerade rationaliseringsåtgärder
i Norrland. Jag har tidigare uttalat
min mening härom, och jag vill nu
endast säga, att jag inte har ändrat mening
i det avseendet. Ingen skulle vara
gladare än jag, om framtiden kunde utvisa,
att jag har haft orätt, men jag tror
inte att den form av rationalisering, som
jordbruksministern föreslagit, är den
rätta när det gäller att åstadkomma en
sund rationalisering av jordbruket.

Utskottets beslut beträffande bidrag
till upprättande av skogsvårdsplaner är
föranlett av motionsparet 1:289 och
11:259. Det är en fyrpartimotion, och
utskottsmajoriteten fann att de i motionsparet
framförda synpunkterna mycket
väl motiverade ett bifall till motionerna.
Vi fann det angeläget, att en upprustning
sker på skogsvårdens område,
i Norrland och att hjälp till självhjälp
därtill kan utgå på sätt, som föreslagits
i motionen.

Jag ber med detta att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I a—I f

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. I g

Herr talmannen gav propositioner
Hels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lundmark begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
I g) i utskottets utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Hjalmar Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Hem talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 102 ja och 109 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen 1)
av hem Hjalmar Nilsson m. fl.

Mom. I h

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 7

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 34, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
Särskilt stöd åt det mindre jordbruket.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

Herr TALMANNEN yttrade:

Såsom tidigare meddelats kommer gemensam
omröstning i det i jordbruksutskottets
memorial nr 34 avsedda ärendet
angående särskilt stöd åt det mindre
jordbruket att anställas vid början av
kamrarnas sammanträden fredagen den
2G maj.

140 Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

§ 8

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets memorial nr
17, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

128, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1961/62 till Bidrag till internationell
hjälpverksamhet jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1961/62 till statens blindskolor och dövskolor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökad utbildning
av läkare och tandläkare m. m.,

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående dels anslag för
budgetåret 1961/62 till naturastipendier
åt studerande vid universiteten m. fl.
läroanstalter m. m., dels ock åtgärder
för avskrivning av vissa studielån jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 132, i anledning av väckta motioner
om statsanslag till forskning om
medicinska medel för familjeplanering,
nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kapitaltillskott till
Scandinavian Airlines System (SAS),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar
m. in., jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1961/62,
nr 136, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62,

nr 139, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om organisationen
för undervisning och vård av
barn med komplicerad utvecklingshämning
m. m.,

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1961/62
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 141, i anledning av motioner, väckta
i anslutning till Kungl. Maj :ts förslag
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1961/62 m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 57, i anledning av väckta motioner
angående avdragsrätt vid beskattningen
för studieunderstöd samt för
amortering av studieskuld, m. m., och
nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften
jämte i ämnet väckt motion;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om förfarandet i anmärkningsmål,
m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner,

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925
(nr 170) om polisväsendet i riket,
nr 43, i anledning av väckt motion
om åtgärder med anledning av att de
nordiska ländernas straffskalor icke
överensstämmer, och

nr 44, i anledning av väckta motioner
om visst tillägg till 4 § instruktionen för
riksdagens ombudsmän;

tredje lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 26, i anledning av motioner om
vissa ändringar i den för Kopparbergs
län gällande särlagstiftningen på fastighetsrättens
område,

nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till nya
författningsbestämmelser rörande tillverkning
av och handel med foderme -

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23 141

del in. m., dels ock i ämnet väckta motioner,
och

nr 28, angående uppskov med behandling
av vissa utskottet tilldelade
ärenden; samt

jordbruksutskottets memorial nr 33,
angående uppskov med behandling av
vissa till jordbruksutskottet hänvisade
ärenden.

§ 9

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.; och
nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa polismanstjänster m. m.;
från bevillningsutskottet:
nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521);

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 15
november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager,
m. m.; och

nr 317, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om förbättrad
taxeringskontroll, såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner;
från första lagutskottet:
nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts

förslag till lag om handräckning vid
taxeringsrevision m. m.;
från andra lagutskottet:
nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den
20 mars 1936 (nr 56) om socialregister;
och

nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om redareavgift
för sjöfolks pensionering
m. m.;

från tredje lagutskottet:
nr 311, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 26 § lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner; samt
från jordbruksutskottet:
nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upprustning av
forskning, försök och högre undervisning
på jordbruks- och trädgårdsområdena
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ytterligare
åtgärder för kvalitetsförbättring av matpotatis
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.51.

In fidem

Sune K. Johansson