Onsdagen den 23 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1951:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951

FORSTA KAMMAREN

Nr 21

23 maj.

Debatter m. m.

Onsdagen den 23 maj. Sid.

Skattebefrielse vid inkomst understigande s. k. existensminimum 3
Anslag under fjärde huvudtiteln:

Vissa repetitionsövningar m. m............................. 9

Indragning av Skånska kavalleriregementet .................. 13

Befordringsförhållandena för flottans underofficerare ........ 32

Musikorganisationen inom försvaret ........................ 37

Inrättande av civila lärartjänster vid vissa stamskolor m. m. . . 40

Anskaffning av tygmateriel m. m........................... 42

Frivilliga skytteväsendet .................................. 67

Fartygsbyggnader ........................................ 72

Underhåll av fartyg m. m................................. 72

Anskaffning av flygmateriel m. m........................... 73

Försvarets forskningsanstalt................................ 75

Viss forskningsverksamhet ................................ 77

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen .................. 78

Åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m................. 102

Anordnande av allmänna skyddsrum m. m..................... 104

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m............. 106

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 23 maj i

Bevillningsutskottets betänkande nr 47, ang. ändring i uppbördsför ordningen

m. m........................................... 3

— nr 54, ang. avgörande av tvister i varuskattemål m. m......... 8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26, ang. anbringande av valkretsbeteckning
å valsedel ................................ 8

1 Första kammarens protokoll 1951. Nr 21.

Sr 21.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifterna under fjärde huvudtiteln
(försvarsdepartementet) ............................. 8

— nr 147, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: försvarsdepartementet
.................................................. 77

— nr 148, ang. ombyggnad av vissa kaserner vid Södra skånska infanteriregementet
m. m.................................... 77

— nr 149, ang. anslag till kostnader för sjukvård m. m. åt vissa utlänningar
................................................ 77

— nr 150, ang. vissa anslag till de statsunderstödda alkoholistanstalterna
m. m............................................ 78

— nr 152, ang. anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga
arbetsförmedlingen .................................... 78

— nr 153, ang. anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering

m. m..................................................... 102

— nr 154, ang. vissa anslag till civilförsvaret .................. 104

— nr 155, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m. 106

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
memorial nr 21 och utlåtanden
nr 22—25.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 47, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896),
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte i ämnet
väckta motioner.

I detta betänkande hade utskottet
hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts proposition nr
203, såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet, icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) för sin del antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen den 31
december 1945 (nr 896) med vissa i betänkandet
närmare angivna ändringar
av 34 § 3 mom. och 90 § 1 mom.;

2) för sin del antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändrad lydelse
av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
samt anvisningarna till 50 § samma lag;
ävensom

3) antaga vid propositionen fogat förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 9 § 2 och 3 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
samt

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:58
av lierr Wehtje m. fl. och II: 79 av herr
Edström,

2) de likalydande motionerna I: 83
av herr Eskilsson och II: 84 av herr
Nilsson i Bästekille,

3) de likalydande motionerna I: 84
av herr Axel Andersson m. fl. och II: 78
av herr Sjölin m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 495
av herrar Niklasson och Gustaf Eiofsson
samt II: 629 av herrar Vigelsbo och
Johnsson i Skoglösa,

5) de likalydande motionerna I: 496
av herr Bergh samt II: 630 av herrar
Nilsson i Svalöv och Hansson i önnarp
samt

6) motionen II: 280 av herr Nihlfors,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

På framställning av herr talmannen
beslöts att betänkandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. skattebefrielse vid inkomst understigande
s. k. existensminimum.

Punkten A 2.

Vid förevarande punkt hade reservation
avgivits av, utom annan, herrar
Gustaf Elofsson, Niklasson och Jonsson
i Skedsbygd, vilka på åberopade grunder
ansett, att utskottet i anledning av
de likalydande motionerna 1:495 av
herrar Niklasson och Gustaf Elofsson
samt II: 629 av herrar Vigelsbo och
Johnsson i Skoglösa bort under punkten
A 2 hemställa, att riksdagen måtte
för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändrad lydelse
av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
samt anvisningarna till 50 § samma lag
med den ändring, att sjätte stycket i
punkt 1 av anvisningarna till 50 § erliölle
följande såsom reservanternas förslag
betecknade lydelse:

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Ang. skattebefrielse vid inkomst understigande s. k. existensminimum.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Har den skattskyldige haft lägre levnadskostnader
än normalt skall den
skattskyldiges existensminimum anses
hava i motsvarande mån understigit
normalbeloppet, t. ex. om en ogift skattskyldig
haft gemensamt hushåll med anhöriga
eller andra eller om en skattskyldig
åtnjutit särskild förmån i form
av billig bostad eller billiga livsförnödenheter
eller andra liknande förmåner.
I regel torde anledning över huvud icke
föreligga att bevilja avdrag för nedsatt
skatteförmåga vid existensminimum åt
s. k. hemmasöner eller hemmadöttrar.
Icke heller må avdrag medgivas, om den
skattskyldige ägt tillgångar; dock att
härvid bortses från sedvanliga husgeråd,
möbler och kläder, arbetsredskap,
mindre bostadsfastighet av enklaste beskaffenhet
osv. Å andra sidan må existensminimum
beräknas hava överstigit
normalbeloppet, om den skattskyldige
haft utgifter för underhåll av make och
barn, med vilka han icke levt tillsammans
under beskattningsåret. Vidare kan
anledning finnas att frångå normalbeloppet,
om bostadskostnaden varit högre
än normalt. Existensminimum för den
skattskyldige må jämväl i annat fall bestämmas
högre än normalbeloppet, om
särskilda skäl därtill föranleda.

(Reservanternas förslag:)

Har den skattskyldige haft lägre levnadskostnader
än normalt skall den
skattskyldiges existensminimum anses
hava i motsvarande mån understigit normalbeloppet,
t. ex. om en ogift skattskyldig
haft gemensamt hushåll med anhöriga
eller andra eller om en skattskyldig
åtnjutit särskild förmån i form av
billig bostad eller billiga livsförnödenheter
eller andra liknande förmåner.
Icke heller må avdrag medgivas, om den
skattskyldige ägt tillgångar; dock att härvid
bortses från sedvanliga husgeråd,
möbler och kläder, arbetsredskap, mindre
bostadsfastighet av enklaste beskaffenhet,
sådan mindre fastighet som erfordras
för den skattskyldiges yrkesutövning
och är belånad till bankmässig
kreditvärdesgräns, osv. Å andra sidan
må existensminimum beräknas hava
överstigit normalbeloppet, om den skattskyldige
haft utgifter för underhåll av
make och barn, med vilka han icke levt
tillsammans under beskattningsåret. Vidare
kan anledning finnas att frångå
normalbeloppet, om bostadskostnaden
varit högre än normalt. Existensminimum
för den skattskyldige må jämväl i
annat fall bestämmas högre än normalbeloppet,
om särskilda skäl därtill föranleda.

Herr NIKLASSON: Herr talman! Jag
har tillsammans med två andra ledamöter
av bevillningsutskottet fogat en reservation
till detta utlåtande. Denna reservation
berör endast en detalj av föreliggande
ärende, nämligen frågan om det
s. k. existensminimum.

Det är tydligt att departementschefen
strävat efter att begränsa den form av
skattebefrielse, varom här är fråga, och
så långt har jag ingen erinran att göra;
tvärtom anser jag att den endast bör
förekomma i undantagsfall, intill dess
att den helt kan avskrivas. Men detta lär
väl i dagens läge icke vara möjligt. Jag
kan emellertid icke finna det vara riktigt,
att begränsningen sker på det sätt som
här föreslås, nämligen att vissa social -

grupper, de s. k. hemmasönerna och hemmadöttrarna,
undantagas. Visserligen står
det att dessa grupper regelmässigt icke
skola komma i fråga, d. v. s. att i undantagsfall
även dessa grupper skola
kunna komma i fråga för skattebefrielse.
Men är det inte så, att frihet från
skatteavdrag för existensminimum endast
skall ifrågakomma, då särskilda förhållanden
därtill föranleda, d. v. s. i undantagsfall.

Den del av inkomsten, som regelmässigt
skall vara fri från skatt, är ju det
belopp, som representeras av de skattefria
avdragen vid inkomsttaxeringen,
som våra skattelagar föreskriva, och detta
har väl ursprungligen ansetts liktydigt
med existensminimum.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Ang. skattebefrielse vid inkomst understigande s. k. existensminimum.

Formuleringen att existensminimum
regelmässigt icke skall ifrågakomma för
vissa grupper, synes ju tyda på att de för
andra grupper skall kunna gälla mera
regelmässigt. Jag har den uppfattningen,
att förmånen av sådan skattebefrielse,
som vi här tala om, skall icke regelmässigt
gälla någon grupp, utan här gäller
det att pröva i varje särskilt fall. Då
kan det väl icke vara vare sig nödvändigt
eller rättvist att utesluta vissa grupper,
även om de av naturligt skäl icke
kunna komma i fråga annat än i undantagsfall.
Såvitt jag känner till, har denna
metod att utesluta vissa socialgrupper
från vissa rättigheter icke tidigare förekommit
i vår skattelagstiftning i nyare
tid, och jag kan icke se något skäl till
att införa den i detta sammanhang
heller.

Vi möta också ett problem, som man
icke synes ha ägnat någon vidare uppmärksamhet.
Vad menar man med hemmason
och hemmadotter? Tidigare ha
dessa benämningar varit gängse på
landsbygden och då syftat på hemmavarande
barn i jordbrukarehem, som huvudsakligen
avlönats med naturaförmåner.
Dessa benämningar äro nu på väg
att försvinna i samband med att den företagsform,
där lanthemmet var en odelad
ekonomisk enhet, håller på att försvinna,
en utveckling som i hög grad
påskyndas av vårt nuvarande skattesystem.

Nu vill finansministern behålla de
nämnda termerna både för stad och
land, och då måste väl våra skattemyndigheter
skapa en definition som klargör
begreppen. Att det inte kan gälla oavlönade
hemmavarande barn, är ju tydligt.
De drabbas ju icke av någon skatt. Inte
gäller det väl heller enligt gängse språkbruk
sådana som bo kvar i sina föräldrahem
men ha anställning utom hemmet.
Då återstå de hemmavarande barnen i
jordbrukarhem, och det är väl i första
hand dessa, som finansministern och bevillningsutskottets
majoritet velat ställa
utanför.

Det kan givetvis tänkas andra fall. .lag
vill ta ett exempel, inte från landsbygden
utan från Stockholm, ett exempel

som kanske ger en viss belysning åt den
här frågan.

Jag bodde några år på 1930-talet hos
en familj, som bestod av en gammal f. d.
hantverkare och dennes dotter. Dottern
hade tidigare varit ute i förvärvsarbete
men slutade detta, då föräldrarna blivit
gamla och icke längre kunde klara sig
själva. Tydligen måste hon räknas som
hemmadotter. De besparingar, som denne
hantverkare gjort under sin arbetsföra
tid, hade han, såvitt jag förstod saken
rätt, lagt ned i en lägenhet, som han bebodde
i en andelsfastighet. Deras inkomster
utgjordes väl i stort sett av vad de
uppburo genom att hyra ut två möblehade
rum. Jag hade ett bestämt intryck
av att de levde på en inkomst, som väsentligt
understeg vad man då räknade
som existensminimum. Om vi då hade
haft vårt nuvarande system med källskatt,
skulle fadern varit skyldig att göra
skatteavdrag på den del av den gemensamma
inkomsten, som väl vore att
hänföra till dotterns arbete i hemmet och
som väl måste räknas som en löneinkomst.
Det är kanske möjligt att fallet
skulle anses som ett undantagsfall och
att hon kanske skulle ha kunnat komma
i åtnjutande av avdrag. Men det är ju
inte så säkert. Hade det varit så, att hon
var ägare av lägenheten, var hon på den
grunden utesluten från möjligheten till
sådant avdrag.

Vi komma här in på den andra spärregeln,
nämligen förmögenhetsspärren. Vad
är det som vi bruka kalla för förmögenhet?
Vi kanske kunna säga att vi därmed
mena pengar och ting, vilkas värde kan
mätas i pengar. Men om vi ta begreppet
ur skatlesynpunkt, så måste vi nog göra
vissa begränsningar, och vi göra väl också
det. Nog har väl rätt till liv- och kapitalförsäkring,
till pension o. d. sitt
värde i pengar, men vi ta väl i regel icke
dessa rättigheter i anspråk, när det gäller
att indriva skatt. Jag undrar, om vi
inte i vissa fall kunna lägga samina synpunkter
på ting, som människor måste
lia tillgång till för sin yrkesutövning. I
den mån dylika tillgångar gå att belåna,
kunna ju medel för skattebetalning utvinnas
utan att den skatteskyldige av -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Ang. skattebefrielse vid inkomst understigande s. k. existensminimum.

händer sig dessa tillgångar. Eljest måste
de ju försäljas, och då undanryckes en
väsentlig förutsättning för yrkesutövningen.
Att gå så långt, kan väl icke vara
rimligt.

Det är klart att det här måste bli fråga
om ett rätt begränsat antal fall. Yad
vi här behandla gäller ju i huvudsak —
ehuru inte uteslutade — löneavdrag, och
det betyder att den skattskyldige, utom
att han har en viss egen rörelse, även utför
arbete mot lön. Det blir väl i huvudsak
innehavare av s. k. stödjordbruk som
kunna komma i fråga, ehuru även andra
fall kunna tänkas. Men just inom denna
grupp, som nog räknar ett rätt betydande
antal människor, kan mycket väl tänkas
personer i sådana ekonomiska omständigheter,
att skattebefrielse kan vara
motiverad. Man kanske menar att dessa
arbetare ha en tryggare ställning än andra,
men i flera hänseenden äro de dock
handikapade. De äro bundna till en viss
närliggande arbetsplats, och när det gäller
permitteringar, som ju kunna förekomma
vid arbetsbrist, blir det nog i
första hand de som drabbas. Att de i övrigt
få köpa sin säkrare ekonomiska
ställning genom att avstå mycket, som
komma andra till del, såsom normalarbetsdag,
söndagsledighet och semester,
hör kanske inte hemma i detta sammanhang.
Men jag tycker i alla fall inte att
vi bör ställa denna grupp utanför de rättigheter,
som tillkomma medborgare i
allmänhet.

Jag anser därför att vi böra vara mycket
restriktiva, när det gäller sådana former
av skattelindring, som vi här behandla,
men vi böra inte göra restriktionerna
så, att vi utesluta vissa socialgrupper.
Prövningen bör hänföras till det individuella
fallet. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till detta utskottsutlåtande.

Herr talman! Jag skall be att få tilllägga
några ord med anledning av ett
uttalande i Kungl. Maj:ts proposition nr
203. Där uttalar finansministern, alt
man såvitt möjligt bör sträva till att icke
komma till skiljaktigheter, när det gäller
de skatteavdrag, som indrivnings -

myndigheten bestämmer, och den skattebefrielse,
som taxeringsnämnden sedan
har att besluta om. Nu säger departementschefen,
att man icke i sådant syfte
kan gå så långt, att beskattningsnämndernas
fria prövningsrätt borttages. Jag
vill gärna starkt understryka just detta
uttalande, så att det inte blir de lokala
indrivningsmyndigheterna, som i realiteten
bestämma skatten, utan att det till
slut är den taxeringsnämnd, vilken skall
göra taxeringen, som har att bestämma
de skattebelopp eller den skattebefrielse,
som kunna komma i fråga för den enskilde.

Detta var, herr talman, bara en liten
reflexion i anslutning till detta uttalande
av departementschefen. Jag har intet
yrkande i anledning av det, utan jag begränsar
mig, som sagt, till att yrka bifall
till den reservation, som herr Gustaf
Elofsson, undertecknad och herr Jonsson
i Skedsbygd ha fogat till utskottets
utlåtande.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Det är i
två avseenden reservanterna ha yrkat
en ändring i utskottets förslag.

Den ena punkten gäller hemmasönerna
och hemmadöttrarna. Denna bestämmelse
i skatteförordningen måste ses
mot bakgrunden av vad som i övrigt är
skrivet där. Det stadgas ju, att om en
skattskyldig haft lägre levnadskostnader
än normalt, skall man taga hänsyn därtill
vid bedömande av hans existensminimum.
Om ogift skattskyldig haft gemensamt
hushåll med anhöriga eller haft
särskild förmån i form av billig bostad
eller billiga livsförnödenheter, skall hänsyn
också tas till detta. Detta är, herr
talman, de bestämmelser som finnas i
lagen. Vare sig det här stått talat om
hemmasöner och hemmadöttrar eller ej,
hade denna huvudregel måst tillämpas
på dem, under förutsättning att de ha
haft lägre levnadskostnader än normalt
genom att ha haft gemensamt hushåll
med familjen i övrigt eller åtnjutit särskild
förmån i form av billig bostad eller
billiga förnödenheter. Även om man
skulle stryka vad som här i lagen säges

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Ang. skattebefrielse vid inkomst understigande s. k. existensminimum.

om hemmasöner och hemmadöttrar, kan
man sålunda icke underlåta att tillämpa
lagens bestämmelser även på dem.

Herr Niklasson sade, att en viss socialgrupp
här hade uteslutits. Jag har för
min del svårt att tro att hemmasönerna
och hemmadöttrarna äro att hänföra till
någon speciell socialgrupp. Det vore enligt
min uppfattning att inlägga oriktig
betydelse i begreppet socialgrupp. Ty
hemmasöner och hemmadöttrar finnas,
såsom både departementschefen och utskottet
påpekat, såväl i stad som på landet,
och de finnas inom alla samhällsklasser.
De äro således icke till finnandes
inom någon speciell socialgrupp.
Hemmasöner och hemmadöttrar finnas
inom arbetarklassen, inom bondeklassen,
inom medelklassen och inom den allra
högsta socialgruppen, alltså i alla inkomstskikten.

Reservationen på denna punkt torde
för övrigt vara baserad på något missförstånd.
Herr Niklasson sade att hemmasöner
och hemmadöttrar regelmässigt
icke skulle kunna få dessa avdrag. Jag
tror att herr Niklasson nämnde ordet
»undantagslöst» i detta sammanhang.
Men detta ord finns icke i lagtexten,
utan där står på följande sätt: »/ regel
torde anledning över huvud icke föreligga
att bevilja avdrag för nedsatt skatteförmåga
vid existensminimum åt s. k.
hemmasöner eller hemmadöttrar.» Det
betyder ju att bestämmelsen icke skall
tilllämpas undantagslöst, utan när det
föreligger en nedsatt skatteförmåga och
samtidigt en bristande arbetsförmåga
skall den allmänna regeln tillämpas. I
vissa fall kan man därför tänka sig att
för hemmasöner och hemmadöttrar lagens
allmänna föreskrifter kunna träda
i funktion, och att de alltså få åtnjuta
denna lindring.

När reservanterna ha skrivit att hemmasöner
och hemmadöttrar »icke i någon
utsträckning» komina att få tillgodoräkna
sig existensminimum, så är ju
detta detsamma som då det i lagen skrives,
att de »i regel» icke torde få göra
detta. Efter vad jag kan förstå, äro således
reservanterna och utskottet och
Kungl. Maj :t på samma linje. Det måste

därför vara någon speciell känsla för
hemmasönerna och hemmadöttrarna,
som har framkallat denna reservation.
Man måste ha tyckt, att det är fråga om
en prickning av just böndernas hemmavarande
söner och döttrar. Men så är
ingalunda fallet. Det talas såväl i propositionen
som i utskottsutlåtandet om
hemmasöner och hemmadöttrar både i
stad och på landet, och, såsom jag förut
sagt, gäller det ju alla socialgrupper.
Jag tror därför icke att man från bondeförbundshåll
behöver känna sig sårad
av att man här använder denna term, ty
den är mera allmänt menad, än vad herr
Niklasson tycks tro.

Jag vill också påpeka att utskottet i
anledning av motionen skrivit, att om
föräldrarnas ekonomiska ställning är
svag, synes anledning finnas att medgiva
skäligt extra avdrag. Där har sålunda
utskottet ytterligare betonat, att
lagens allmänna bestämmelse mycket väl
kan äga sin tillämpning för just hemmasöner
och hemmadöttrar, vare sig de bo
i stad eller på landsbygden.

Den andra punkten, där herr Niklasson
ville ha en annan formulering, gäller
vad som stadgas om förmögenhet.
Det står i lagtexten, att avdrag icke må
medgivas, om den skattskyldige ägt tillgångar.
Men sedan angives det vissa undantag.
Man har därvid närmast gått ut
ifrån utsökningslagens bestämmelser,
som något utvidgats, så att man vid förmögenhetsberäkningen
skall bortse från
sedvanliga husgeråd, möbler och kläder,
arbetsredskap, mindre bostadsfastighet
av enklaste beskaffenhet o. s. v. Herr
Niklasson menade, att detta icke kan
gälla smärre hantverkare eller lantbrukare
med smärre jordbruk. Även det tror
jag är en felsyn. I den punkt av anvisningarna
till kommunalskattelagen, som
herr Niklasson syftade på och som jag
nu läste upp, siiges, att normalbeloppen
för existensminimum äro i första hand
avsedda för skattskyldiga, vilkas inkomst
huvudsakligen härflutit av förvärvskällan
tjänst, och det är ju de fallen,
som i första hand komma i fråga
och som exemplifierats, övriga inkomsttagare
äro inte uteslutna.

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Ang. skattebefrielse vid inkomst understigande s. k. existensminimum.

Vad som står i anvisningarna hindrar
alltså inte att lagens allmänna regel gäller
för alla. Så fort det är fråga om en
person, som har sin skatteförmåga nedsatt
på grund av nedsatt arbetsförmåga,
långvarig arbetslöshet, stor försörjningsbörda
etc., kan han få räkna sig till godo
ett större avdrag. Det gäller alla, och där
finns alltså inga undantag. Som bevis
härför vill jag anföra vad som står i
uppbördsförordningen, där det heter:
»Har den skattskyldige att utgöra preliminär
B-skatt» —• vilket just är fallet
med dessa smärre hantverkare och innehavare
av mindre jordbruk —• »bör vid
existensminimum skatten nedsättas genom
jämkning enligt 53 §.» De få således
anhålla om jämkningsförfarande och
inge en preliminär deklaration över sina
inkomster, vilken sedan får prövas på
vanligt sätt. Enligt kommunalskattelagens
bestämmelser får den lokala skattemyndigheten
då nedsätta beloppet. När
ärendet kommer till taxeringsmyndigheten
efter något år, är situationen precis
densamma. Men märk väl, att här föreligger
den stora skillnaden, att när det
gäller företagare beräknas deras skatt
efter deras inkomster två år tillbaka i
tiden, medan det för löntagare är fråga
om deras inkomst just under det år, då
skatten uttages. Det är dock icke någon
undantagsställning för dessa mindre företagare.

Dessutom vill jag erinra om att man i
propositionen har skrivit, att när kontanta
medel eller banktillgodohavanden
ävensom belåningsbara egnahems- och
villafastigheter förefinnas, skola dessa
förmögenhetstillgångar regelmässigt beaktas
vid bestämmande av existensminimum.
Detta kommer naturligtvis också
att analogivis tillämpas, när det gäller
jämkning vid beskattning av jordbruk
och hantverk. Det föreligger icke någon
undantagsbestämmelse på den punkten.

Jag vill för min del bestämt bestrida,
att det här är fråga om några spärregler,
som drabba en viss grupp av det svenska
folket. Det är allmänna spärregler,
som komma att verka på alla håll. Liksom
det finns hemmasöner och hemmadöttrar
både i stad och på landet, finns

det inom alla grupper smärre förmögenhetstillgångar,
som man måste ta hänsyn
till på det sättet, att man ändå medger
ett något högre avdrag både åt löntagare
och smärre företagare. Jag tror
därför att den nu föreslagna lagstiftningen
måste betraktas såsom rättvis, ty den
likställer de olika befolkningsgrupperna.

Herr talman! Jag yrkar därför bifall
till utskottets förslag på denna punkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på godkännande av den av herr Gustaf
Elofsson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna A 3 och B.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 54, i anledning
av väckta motioner om utredning
rörande regler om ett opartiskt förfarande
för avgörande av tvister i varuskattemål
m. m., bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 26, i anledning
av väckta motioner om beredande
av möjlighet att anbringa valkretsbeteckning
å valsedel vid vissa allmänna
val, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen samt i propositionerna
nr 108 och 110 gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Anslag till vissa repetitionsövningar m. m.

På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande utlåtande skulle
företagas till avgörande punktvis och,
där så erfordrades, momentvis.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Anslag till vissa repetitionsövningar
in. m.

Punkten 2.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 108, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 16 mars 1951, såvitt nu var i fråga,
föreslagit riksdagen att till Armén: Vissa
repetitionsövningar m. m. för budgetåret
1951/52 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 53 000 000 kronor.

Departementschefen hade vid kostnadsberäkningarna
utgått från oförändrade
penningbidrag till de värnpliktiga,
d. v. s. lägst 1 krona 50 öre och högst
6 kronor 50 öre alltefter uppnådd tjänstegrad.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Öhman (1:248) och den andra inom
andra kammaren av herr Hagberg i Luleå
m. fl. (11:328), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte avslå av Kungl.
Maj:t i proposition nr 1 framställt förslag
att under budgetåret 1951/52 inkalla
70 000 värnpliktiga till repetitionsövningar,

dels en inom andra kammaren av herr
Lundberg väckt motion (II: 484), vari
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag att å riksstaten för
budgetåret 1951/52 under fjärde huvudtiteln
till Armén: Vissa repetitionsövningar
m. m. uppföra ett anslag av
53 000 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
öhman (1:398) och den andra inom
andra kammaren av herr Hagberg i Lu -

leå in. fl. (11:519), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 108,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Söderquist och Osvald (I: 399)
och den andra inom andra kammaren
av herr Wedén m. fl. (11:520), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte 1) för sin
del besluta, att penningbidrag till värnpliktig
enligt 11 § kungörelsen om värnpliktsavlöning
skulle utgå med 2 kronor
per dag till menig, som fullgjort värnpliktstjänstgöring
under sammanlagt
minst 270 dagar, och med 2 kronor 50
öre per dag till menig, som fullgjort
värnpliktstjänstgöring under sammanlagt
minst 300 dagar, samt höjas med 50 öre
per dag för värnpliktigt befäl, 2) å riksstaten
för budgetåret 1951/52 under fjärde
huvudtiteln till Armén: Vissa repetitionsövningar
m. m. anvisa ett anslag av
54 275 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag, såvitt nu vore i fråga,
ävensom med avslag å motionerna I: 398
och II: 519, såvitt nu vore i fråga, I: 248
och 11:328, 1:399 och 11:520 samt II:
484 till Armén: Vissa repetitionsövningar
m. m. för budgetåret 1951/52 anvisa
ett anslag av 53 000 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Söderquist och Wedcn
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag, såvitt nu vore i fråga,
samt motionerna I: 399 och II: 520 ävensom
med avslag å motionerna I: 398 och
II: 519, såvitt nu vore i fråga, samt I: 248
och II: 328 och 11:484 till Armén: Vissa
repetitionsövningar m. ni. för budgetåret
1951/52 anvisa ett anslag av 54 275 000
kronor.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Den
motion herr Osvald och jag ha väckt
här i kammaren och som hänför sig till
de förhållanden, vilka behandlas under

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Anslag till vissa repetitionsövningar m. m.
denna punkt i utskottets utlåtande, avser
att få till stånd förbättringar i ett
■viktigt avseende inom försvaret. Det är
fråga om höjning av de värnpliktigas
penningbidrag.

På alla håll, även inom statsutskottet,
är man på det klara med, att en höjning
av ifrågavarande ersättning måste
ske och att den bör ske mycket snart.
»Enligt utskottets mening tala onekligen
starka sakliga skäl för att en allmän
höjning av penningbidraget till de värnpliktiga
kommer till stånd», säges det
sålunda i utskottsutlåtandet. Att man inte
nu vill förorda en allmän höjning,
beror på det statsfinansiella läget. Att
inte ens den höjning för en del av de
värnpliktiga —- de vilka fullgöra repetitionsövning
— som motionärerna föreslå,
kan förordas, synes bero på att man
menar, att det skulle vara en orättvisa
att endast ge åt några, då man anser att
alla borde ha. Naturligtvis kan detta låta
sig säga. Det är emellertid ofta så, och
icke minst gäller detta inom försvarets
område, att orkar man icke med allt, får
man försöka klara något. Det förefaller,
som om man här gott skulle kunna tilllämpa
den regeln, att någonting är bättre
än intet. Reservanterna inom utskottet,
av vilka jag är den ene, ha med hänsyn
till vissa administrationssvårigheter
nöjt sig med att här föreslå en höjning
bara för vissa av de värnpliktiga, nämligen
för dem som komma att fullgöra
repetitionsövning fr. o. m. den 1 juli i
år. Ett sådant blygsamt yrkande synes
icke vara obilligt. Det är att göra något
när man icke orkar göra allt. Det visar
god vilja och intresse för denna viktiga
sak.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av mig och herr Wedén under
punkten 2 avgivna reservationen.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Vi ha från
kommunistiskt håll i anledning av den
föreliggande propositionen väckt ett par
motioner, som jag med herr talmannens
tillstånd vill behandla i korthet i ett
sammanhang.

Vi ha från vårt håll motionerat om avslag
på den väldiga upprustning som regeringen
nu föreslår. Vi anse att den föreslagna
militärbudgeten kan skäras ned
till 1949 års nivå, vilket i princip skulle
betyda en minskning av utgifterna med
omkring 365 miljoner kronor. Vi anse
dessutom att de föreslagna extra inkallelserna
av 70 000 man böra och kunna
inställas.

När jag nu med några ord skall kommentera
dessa förslag, vill jag understryka,
att vår ståndpunkt ingalunda innebär
att vi ställa oss likgiltiga till frågan
om försvaret av landets frihet och
oavhängighet. Vi leva ju tyvärr alltjämt
i en värld som är fylld av spänning och
motsättningar. Under sådana förhållanden
är det en ofrånkomlig nödvändighet
att vissa försvarsmedel finnas till
förfogande. Det är kostsamt och långtifrån
rationellt, om man ser det ur det
mänskliga samlivets och civilisationens
synpunkt, men det är inte desto mindre
en reell nödvändighet under de omständigheter
som vi för närvarande leva i.
När jag nu än en gång fastslår vår positiva
inställning till försvaret av nationens
frihet och oavhängighet, uppstår
naturligtvis med naturnödvändighet frågan,
varför kommunisterna ställa sig avvisande
till den höjning av försvarsanslagen
som regeringen föreslår. Jag skall
därför be att i alla största korthet få
redovisa de grundläggande skälen för
vår inställning.

Kommunisterna anse att problemet om
landets nationella frihet icke enbart är
en fråga om antalet flygplan, kanoner,
tanks och annan krigsmateriel. Det är
enligt vår uppfattning andra frågor som
därvidlag komma mera i förgrunden för
ett land som Sverige. Hit höra framför
allt de utrikespolitiska ställningstaganden
som regeringen tar och som enligt
vår mening utgöra en avgörande del av
hela försvarspolitiken. Det skall erkännas
att regeringen under senare tid börjat
ådagalägga en viss försiktighet i umgänget
med de krigförande makterna.
Jag syftar på röstnedläggandet i fråga
om sanktioner mot den kinesiska folk -

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Anslag till vissa repetitionsovmngar m. m.

republiken. Det bör också noteras på
plussidan, att landet hållits utanför Atlantpakten.
Men i övrigt följer regeringen
lydigt vinkarna från de stora kapitalistiska
länderna i alla avgörande frågor
inom Förenta Nationerna. Jag skall inte
här exemplifiera detta konstaterande, då
fakta ju äro allmänt kända. Vi kommunister
anse, att regeringens upprepade
avsteg ifrån den alliansfria utrikespolitiken
och den gradvisa glidningen in i
krigsblocket utgöra en allvarlig fara i
händelse av ett stormaktskrig. Vi anse
vidare att den upprustning, som nu pågår
i alla kapitalistiska länder och i vilken
även Sverige deltar, icke gagnar fredens
sak utan krigets. Den historiska erfarenheten
har ju lärt oss, att upprustning
aldrig fört till fred utan alltid lett
till krig. Genom upprustningen ökas
spänningen i världen, motsättningarna
skärpas och riskerna för krigsutbrott
tilltaga i takt med de stegrade rustningarna.
Det är förhandlingar, i första hand
mellan stormakterna, och fredliga överenskommelser
som leda till avspänning
och fred i världen. Därför mena vi kommunister
att Sverige som en del av sin
försvarspolitik bör stödja de krafter inom
alla folk som vilja framtvinga förhandlingar
och vilja åstadkomma en
fredspakt mellan de fem stormakterna.
— Härmed har jag, herr talman, redovisat
det första skälet till att vi kommunister
icke vilja stödja den nu föreslagna
upprustningen.

Härtill kommer att den demokratiska
och nationella pålitligheten hos de män,
som ha den dagliga och direkta ledningen
inom försvarsmakten, är högst tvivelaktig.
Det är ju högsta modet och betraktas
till och med som en merit för
generaler och andra högre officerare att
intaga en reaktionär inställning till sociala
och politiska frågor. Jag vill fråga:
Var finns den svenske general som i sina
kalkyler har något annat alternativ än
krigsfall Öst? Jag tror att ingen kan
finna en sådan, men om någon sådan till
äventyrs skulle finnas, vågar han inte
framlägga sin uppfattning, ty då skulle
han omedelbart bli stämplad som en opålitlig
officer i den svenska armén — så

betrakta vi läget. Detta visar att den
politiska och strategiska målsättningen
inom försvarsmaktens ledning är, att
Sveriges militära resurser, såsom upprepade
gånger framhållits i folkpartiets
största tidning, ovillkorligen måste samordnas
med Atlantpakten.

Tillåt mig, herr talman, att göra ytterligare
en liten kommentar till denna inställning,
nämligen att det är typiskt för
densamma att det icke förmärks någon
som helst oro vare sig inom regeringen,
såvitt man vet, eller i den militära ledningen
över att Island ockuperats av
Förenta staterna och nu förvandlas till
en militärbas i kommande krig. Samma
kallblodiga lugn ådagalägger också den
ansvariga försvarsledningen inför vad
som nu planeras i Norge och Danmark,
vilkas huvudstäder skola bli säte för Atlantpaktens
överkommando. Därmed förvandlas
våra närmaste grannländer till
baser i det krig som förberedes, och
Sveriges militärpolitiska läge undergår
en allvarlig försämring. Men jag är tämligen
övertygad om att de män, som fått
det högsta förtroendet att handha utbildningen
av våra soldater och att förvalta
de väldiga miljonbelopp som riksdagen
nu är beredd att anslå till försvarsändamål,
hälsa denna utveckling icke med
oro utan snarare med en viss inre tillfredsställelse.

Detta är, herr talman, det andra skälet
varför vi kommunister icke kunna
stödja regeringens förslag. Vi anse oss
inte kunna ta det politiska ansvaret för
upprustningen, då försvarsmaktens ledning
uppenbarligen på olika sätt motarbetar
den officiella målsättningen för
landets utrikespolitik. Försvarsledningen
tar parti för reaktionens intressen,
bekämpar framstegets sak, är fiende till
socialismen och lever i den föreställningen
att krig är oundvikligt mellan
kapitalismens och socialismens system,
varvid den förbereder sig på att ta parti
för kapitalismen.

Det tredje och sista skälet, som jag
här vill redovisa, till att vi icke kunna
stödja upprustningsförslaget är de ekonomiska
bördor som det kommer alt lägga
på vårt folk. Det föreliggande förslå -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Anslag till vissa repetitionsövningar m. m.
get innebär att våra militärutgifter närma
sig 1,5 miljarder kronor om året. Det
är en rustningsbörda som det svenska
folket inte i längden förmår att bära. Den
för med sig ett raserande av vår socialpolitik,
en fortsatt och kraftig sänkning
av arbetarklassens levnadsstandard. De
inkallelser till repetitionsövningar, som
det nu är fråga om, innebära att antalet
tjänstgöringsdagar för de inkallade
kommer att öka med 4 050 000 under
två år. De kostnader, som härför skola
utkrävas av skattebetalarna, uppgå till
över 110 miljoner kronor. Men detta
är bara en del av den totala kostnaden,
ty man måste väl även räkna med de
ekonomiska förluster som de inkallade
och deras familjer åsamkas. Därtill böra,
enligt vår mening, också läggas de ekonomiska
konsekvenser för produktionslivet
som ett borttagande av 4 miljoner
arbetsdagar för med sig i en tid då bristen
på arbetskraft är mycket stor. De
väldiga matericlanskaffningar, som nu
föreslås, innebära att stora delar av industrien
blir engagerad för improduktiv
krigsproduktion. Allt detta förvärrar
inflationen, gör folket fattigare och de besuttna
rikare. Därför kunna vi kommunister
icke biträda en sådan politik.

Herr talman! Detta är i korthet de
skäl som ligga till grund för vårt ställningstagande.
Vi mena att upprustningsmiljonerna
böra användas på ett förnuftigare
sätt. I stället för militär upprustning
önska vi en social och kulturell
upprustning. I stället för stöd åt de krafter
i världen som förbereda krig önska
vi, att regeringen bedriver en konsekvent
alliansfri utrikespolitik och att Sverige
stöder de krafter, som verka för fred
och avspänning mellan folken.

Vi gå, herr talman, emot alla anslagsökningar
utom på en punkt, nämligen i
fråga om de värnpliktigas avlöning, där
vi yrkat på höjning. Utskottet har visserligen
avslagit vår motion, men då vi
betrakta utskottets skrivning som en bestämd
uppfordran till regeringen att snarast
framlägga förslag i motionens syfte,
skall jag inte Yrka bifall till motionen
II: 72.

Jag ber däremot, herr talman, att un -

der denna punkt få yrka bifall till motionerna
1:248 och 11:328, som innebära
avslag på regeringens proposition
nr 108. Jag återkommer sedan med yrkanden
under övriga punkter.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag skall inte uppta till
bemötande den föregående ärade talarens
yttrande i vad det gäller hans allmänna
principiella inställning till den
föreliggande frågan. Jag vill bara göra
den reflexionen, att det förvånade mig
att höra herr Öhman påstå att en officer
i vårt land inte vågar uttala sin mening
om saker och ting. Jag förvånade
mig över detta uttalande, eftersom
den ärade talaren ju i allmänhet företräder
ett system, där den personliga
yttrandefriheten och handlingsfriheten
är lika med noll.

Jag skall, herr talman, i övrigt endast
uppehålla mig vid de yrkanden som
under nu förevarande punkt ha gjorts
beträffande penningbidraget till de värnpliktiga.
Den ekonomiska utvecklingen
i vårt land har ju under den senaste
tiden medfört en snabbt fortgående penningvärdeförsämring.
Det kunde därför
ha varit önskvärt att man något hade
kunnat höja penningbidraget till de
värnpliktiga. En allmän höjning av penningbidraget
på sätt som här föreslagits
skulle emellertid kosta ca 10 miljoner
kronor om året. Försvarsministern
har icke ansett sig kunna framlägga
ett dylikt förslag. Inte heller utskottet
har ansett sig nu kunna tillstyrka
en så stor ökning av utgifterna under
fjärde huvudtiteln. Utskottet förutsätter
dock, att en ökning av penningbidraget
till de värnpliktiga snarast möjligt
genomföres. Enligt utskottets mening
tala onekligen starka sakliga skäl för
att en allmän höjning av penningbidraget
till de värnpliktiga kommer till
stånd. Emellertid skulle, konstaterar utskottet,
redan en så pass måttlig höjning
som med 50 öre per dag medföra
ytterligare anslagshöjningar för nästa
budgetår med ett tiotal miljoner kronor.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Ang. indragning av Skånska kavalleriregementet.

Då utskottet således icke har ansett
sig kunna tillstyrka en allmän höjning
av penningbidraget till de värnpliktiga,
som nu äro inkallade till 9 å 10 månaders
första utbildning, har utskottet inte
heller kunnat föreslå en höjning för de
värnpliktiga, som inkallas till repetitionsövning.
Deras tjänstgöringsperiod
omfattar ju blott 30 dagar, varför denna
grupp värnpliktiga icke kan vara i större
behov av en höjning av penningbidraget
än de värnpliktiga, som äro inkallade
till 9 månaders utbildning.

Ett bifall till herrar Söderquists och
Wedéns reservation skulle heller inte
verka rättvist. Det förhöjda penningbidraget
skulle enligt reservanternas förslag
utgå endast för de repetitionsövningar,
som infalla efter den 1 juli innevarande
år, alltså under budgetåret 1951/
52. Värnpliktiga, som redan nu fullgöra
repetitionsövning eller som inkallas för
att fullgöra dylik övning före den 1
juli, skulle däremot inte komma i åtnjutande
av det högre penningbidraget.
Ingen har ju ansett lämpligt att det
förhöjda bidraget skulle utgå retroaktivt.
De värnpliktiga, som få fullgöra
sin tjänst efter den 1 juli, skulle få en
extra förmån, medan man samtidigt beginge
en orättvisa mot de värnpliktiga
som inkallas dessförinnan. Utskottet har
under dessa förhållanden icke ansett sig
kunna biträda något av de här motionsvis
gjorda yrkandena.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Vid
behandlingen av denna punkt i statsverkspropositionen
på statsutskottets
fjärde avdelning förelåg, såsom herr
förste vice talmannen framhöll, full
enighet om önskvärdheten att höja de
värnpliktigas avlöning, men ekonomiske
skäl gjorde att avdelningen icke kunde
biträda de föreliggande motionerna. Avdelningen
var emellertid fullt enig om
att motiveringen skulle skrivas så välvilligt
som möjligt till förmån för motionerna.
Därvid anslöto sig även folkpartiets
representanter till avdelningens

förslag. Det är därför med rätt stor förvåning
som man ser, att en reservation
har avgivits under denna punkt av två
folkpartirepresentanter i utskottet. Förvåningen
kanske är desto större som
det vid behandlingen i statsutskottet in
pleno icke framställdes något direkt yrkande
om bifall till motionerna.

Jag ber för övrigt, herr talman, att
få instämma i vad herr förste vice talmannen
anfört på denna punkt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den under behandling
varande punkten yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
samt 3:o) att utskottets hemställan
skulle avslås.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Ang. indragning av Skånska kavalleriregementet.

Punkten 3.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i proposition nr 110 framlagda
förslag, såvitt nu vore i fråga,
ävensom med avslag å motionerna I: 385
och 11:503 samt 1:391 och 11:528, besluta,

a) att Norrbottens artillerikår skulle
utgå ur fredsorganisationen från och
med budgetåret 1951/52 och den vid kåren
bedrivna utbildningen överflyttas
till Bodens artilleriregemente,

b) att Skånska kavalleriregementet
skulle indragas från och med budgetåret
1952/53 och ersättas med en mobiliseringscentral,
i samband varmed regementets
cykelkontingent skulle förläggas
till Södra skånska infanteriregementet
och dess ryttarkontingent till Livregementets
husarer,

c) att Livregementets husarers cykelkontingent
skulle i samband med indrag -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Ang. indragning av Skånska kavalleriregementet.

ningen av Skånska kavalleriregementet
förläggas till Älvsborgs regemente,

d) att Göta trängregementes kompani i
Nora skulle från och med budgetåret
1952/53 utgå ur fredsorganisationen, i
samband varmed förbandets permanent
organiserade sjukvårdskompani skulle
underställas chefen för Norrlands trängregemente
och förläggas till Västernorrlands
regemente,

e) att Göta artilleriregemente skulle
motoriseras,

f) att arméns radarskola skulle organiseras
i anslutning till Göta artilleriregemente
samt

g) att Öresunds marindistrikt skulle
indragas den 1 juli 1951.

I de likalydande motionerna I: 385,
av herr Ivar Persson m. fl., och 11:503,
av herr Bergström m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts i propositionen nr 110 framförda
förslag om Skånska kavalleriregementets
indragning samt i skrivelse till Kungl.
Mai:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville vidtaga
förnyad utredning, huruvida inte
regementet borde bibehållas i sitt nuvarande
skick eller omorganiseras till
ett förband, som lämpade sig för uppgifter
av den beskaffenhet, som försvarsministern
angivit i propositionen 1948:
206, och därefter för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Vid förevarande punkt hade reservationer
avgivits

a) av herrar Ohlon, Alfred Nilsson,
Ivar Persson, Malmborg i Skövde, Bergström,
Svensson i Grönvik och Kollberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under b) hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag, såvitt nu vore i
fråga, samt med bifall till motionerna
1:385 och 11:503 ävensom med avslag
å motionerna 1:391 och 11:528, besluta,
att avslå Kungl. Maj :ts förslag om indragning
av Skånska kavalleriregementet
samt i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga för -

nyad utredning om huruvida regementet
borde bibehållas i sitt nuvarande
skick eller omorganiseras till ett förband,
som mera lämpade sig för uppgifter
i kuppberedskapssyfte, och därefter
för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda;

b) av herrar Mannerskantz och Lundgren,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
b) hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag, såvitt
nu vore i fråga, samt med bifall till
motionerna 1:385 och 11:503 ävensom
med avslag å motionerna 1:391 och II:
528, besluta att avslå Kungl. Maj:ts förslag
om indragning av Skånska kavalleriregementet
samt i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört; c)

av herrar Alfred Nilsson och Ivar
Persson, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr NILSSON, ALFRED: Herr talman!
Man kan ha olika meningar om huruvida
det är lämpligt att dra in det ena
förbandet efter det andra, även om det
naturligtvis i något fall kan vara riktigt
att företa en dylik åtgärd. Jag har
här begärt ordet för att säga några ord
om indragningen av K 2, som jag förmenar
vara ett misstag.

Under årens lopp har det skett många
förändringar i fråga om de olika regementenas
förläggningsplatser. Regementena
ha flyttats från en plats till en
annan, och det har vid valet av förläggningsort
inte alltid varit de militära
synpunkterna som fällt utslaget. Jag
tänker t. ex. på Norra skåningarna.
Detta regemente hade i många år sin
förläggningsplats på Ljungbyhed, som
tillsammans med Bonarpshed, Söderåsen
och det sjösystem som finns där
ansågs vara arméns förnämsta övningsfält.
Där samlades en gång om året vid
regementsmötena och även någon gång
under somrarna de tre skånska kavalleriregementena,
de två infanteriregementena
i Skåne, Vendes artilleriregemente
och trängkåren till övningar.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Ang. indragning av Skånska kavalleriregementet.

Det var en koncentrerad förläggning,
som det nu talas så mycket om,
och man trodde att denna förläggning
till Ljungbyhed skulle bibehållas.
Men så blev inte förhållandet.
Det beslöts förflyttning till Kristianstad.
Jag förstår mycket väl, att det
kan vara angenämt att träffas i denna
vackra stad, men det uppstod svårigheter
med övningsfältet. Det är egentligen
intet övningsfält alls utan snarare en
ängsmark, som då och då översvämmas
av Helgeån, varför övningsmöjligheterna
där äro mycket små. Nu har flyget
förlagts till Ljungbyhed, och denna
trakt kan väl inte längre anses vara
den ödebygd som den tidigare var. Jag
anser dock att det hade varit lämpligt,
att man hade behållit Ljungbyhed som
förläggningsplats även för de regementen,
som förr i världen brukade samlas
där. varigenom man ju hade fått till
stånd en koncentrerad förläggning, vilket
nu anses lämpligt ur övningssynpunkt.

Södra skåningarna hade under många
årtionden, för att inte säga århundraden,
sitt övningsfällt på Revingehed.
En dag kom man så underfund med att
Lund vore lämpligare, och det beslöts
att regementet skulle flyttas dit. Det
byggdes nya kaserner och inköptes ett
övningsfält. Men när kasernerna voro
färdiga, upptäckte man att övningsfältet
var en leråker som inte kunde användas.
Skodonen fastnade i leran, och
övningsterrängen var inte heller tillräckligt
omväxlande, övningsfältet i
Lund har nu sålts, och kasernerna, som
man aldrig hann flytta in i, ha förvandlats
till sjukhus. Förläggningen i Ystad
blev ledig på grund av att K 6 drogs in,
och därför flyttades regementet dit.
När kriget utbröt, utrymde man åter
K 6:s kaserner och flyttade regementet
tillbaka till Revingehed. Det byggdes
moderna kaserner för 10—12 miljoner
kronor och inköptes ett övningsfält
på ett par tusen tunnland. Det blev,
såvitt man kunde förstå, en modern
och trevlig förläggningsplats, där det
fanns all anledning att tro att regementet
skulle trivas. Men efter några år

upptäckte man att regementet borde
samförläggas till Ystad — det hade under
de senaste åren varit delat med en
kontingent i Ystad och en i Revingehed.
Nu kom man alltså på att Ystad
åter vore den lämpliga platsen för förläggning
av hela regementet. Vi hade
denna fråga före här i kammaren år
1949. Första kammaren avslog Kungl.
Maj:ts proposition om samförläggning
av I 7, bland annat med den motiveringen
att övningsfältet vid Ystad varken
var tillräckligt stort eller lämpligt
för ett helt regemente. Första kammaren
begärde en ny utredning, och denna
utredning torde ha visat, att det inte
var lämpligt med en samförläggning av
I 7, då ju försvarsministern nu sagt
ifrån, att han i år inte vill vara med om1
en sådan åtgärd. Men då kommer arméchefen
med det uppslaget, att om
det inte går att få hela I 7 förlagt till
Ystad, kunde vi åtminstone få en del av
K 2 dit. Folk måste till Ystad, oberoende
av om övningsfältet var lämpligt eller
ej. Så står saken nu.

Den som känner litet till förhållandena
där nere — jag har ju också sysslat
en del med inköp av mark till övningsfält
— vet att det i Ystad inte var
möjligt att göra en utvidgning av sådan
storleksordning, att övningsfältet
lämpade sig för ett helt regemente.
Ystad har fått en del av övningsfältet,
som det gamla K 6 hade. Staden behövde
område för sin utvidgning, och det
är ingenting att säga om. I stället överlämnade
staden en del av sandskogen,
som ingalunda kan jämföras med vad
man behöver för ett modernt övningsfält.

Emellertid är det även sparsamhetsskäl
som anföras för att K 2 skall dragas
in och förläggas till Ystad. Arméchefen
har räknat ut, att man skulle
spara 1 miljon kronor om året, om man
lägger ned regementet i Hälsingborg
och förlägger två tredjedelar till Ystad
och en tredjedel till Skövde. Jag skulle
vilja säga, att det inte är ordentligt utrett
att man verkligen sparar dessa
pengar. Det har kommit till min kännedom,
alt utgifterna öka på åtskilliga

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Ang. indragning av Skånska kavalleriregementet.

andra håll samtidigt som de minska i
Hälsingborg, varför man får räkna med
att största delen av den minskning,
som man här räknar med, faller bort.

Men det är inte det som är det mest
besynnerliga, utan man frågar sig, hur
man skall göra i Ystad, när de stora kontingenterna
komma om några år. Vi veta
att 1960, 1961 omfatta värnpliktskontingenterna
omkring 45 000 man, medan
de i dag omfatta 29 500 man. Då ställer
man frågan, om de värnpliktiga skola
ligga i tält, om det skall bli kategoriklyvning
eller om vi skola bygga nya kaserner.
Jag förmodar att man får bygga nya
kaserner, och då komma vi in på samma
problem, som vi hade år 1949. Utredningen
visade då, att en förflyttning
av 440 000 man från Revingehed till
Ystad kostade 8,1 miljoner kronor. I
dag kan man flytta 200 man från K 2
till Ystad, och det kostar bara 200 000
kronor. Jag frågar, om en sådan utredning
kan vara riktig. Nej, ingalunda.

Vi hade en föredragning på första avdelningen
av chefen för armén, och jag
ställde frågan till honom: »Vad tänker
arméchefen göra år 1955, när värnpliktskontingenterna
börja öka, och vad tänker
arméchefen göra år 1960, då de äro
uppe i 45 000 man?» Svaret blev, att det
inte är aktuellt. Tar man verkligen så
lättvindigt på denna sak bland en del av
det högre befälet, att man inte anser att
det är aktuellt vad som kommer att inträffa
redan om fyra år och är ännu mera
högaktuellt om nio år? Jag tycker för
min del att det är i högsta grad aktuellt,
att man vet i dag, vad man skall göra om
några år med de ökade värnpliktskontingenterna.

Så frågade jag arméchefen, vad det
berodde på att frågan om K 2:s indragning
inte remitterats till chefen för I.
milo eller länsstyrelsen eller civilförsvarschefen.
Svaret blev: »Jag har själv
en gång varit chef för I. milo i ett och
ett halvt år, och jag hade samma mening
då om denna sak som jag har i dag.»
Jag tänkte i mitt stilla sinne: Befinna
vi oss i ett demokratiskt land eller i ett
diktatursamhälle? Det liknar mest det
senare. Några dagar efteråt hade jag till -

fälle att samtala med chefen för I. milo,
och hans första fråga var: »Varför har
inte ärendet blivit remitterat till mig?»
Jag relaterade vad general Ehrensvärd
sagt, vilket chefen för I. milo fann mycket
märkligt. Han yttrade vidare: »Jag
är väl ändå den som bär ansvaret för
försvaret inom I. milo, och jag undrar
var chefen för armén skall göra av folket
om några år.» Ja, detsamma har jag
undrat över. »Men», säger samme chef,
»lika märkligt är det att man vill ta bort
dessa kaserner, som äro de bäst byggda
i hela militärområdet.» Får jag lov att
säga det i kammaren, sade jag, att general
Äkerhielm anser, att de äro de bäst
byggda kasernerna i I. milo? »Ja visst»,
svarade han, »det är på det sättet».

Jag tycker vidare det skall till kammarens
protokoll antecknas, att kasernerna
i Hälsingborg inte äro dåliga, utan
tvärtom. När man inte kunnat hitta på
något annat fel på dem än att värmeledningen
är gammal, bevisar det ju bättre
än någonting annat, att man har att göra
med en mycket bra förläggning. Att
sedan inte övningsfältet är det allra förnämsta,
är alldeles riktigt, men vi skola
komma ihåg att utvidgningar ha skett
ett par gånger under senare år. Det är
därför inte så dåligt, och det ligger dessutom
på en plats, där det ur kuppberedskapssynpunkt
måste sägas vara synnerligen
lyckligt, att det finns ett regemente.

Vidare tycker jag man skall noteraden
stora enighet, som varit rådande söderöver
och som tagit sig uttryck i att på
en veckas tid samlats in inte mindre än
31 000 namn för bibehållande av K 2.
Om man aldrig så litet vill ta hänsyn till
den försvarsvilja, som vi ha i landet,
skall man inte draga in detta regemente.
Det är en oklok och synnerligen olämplig
åtgärd, och det kommer om några
år att föra med sig mycket stora utgifter
för staten, om man gör så.

Jag skulle vilja rikta en vädjan till
första kammaren. Jag gör det inte ofta,
men jag har gjort det en gång förut, och
jag tackar för att man år 1949 följde
min uppmaning. Det har visat sig att
kammaren handlade rätt den gången,
och jag tror att den även i dag handlar

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Ang. indragning av Skånska kavalleriregementet.

rätt, om den avslår Kungl. Maj:ts proposition.

Jag ber därför att få yrka bifall till
den av herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Vid
denna punkt i statsutskottets utlåtande
finnas två reservationer, en av herr
Ohlon m. fl. och en av herr Mannerskantz
och mig. Det föreligger vissa skiljaktigheter
mellan dessa båda reservationer
såväl i fråga om klämmen som i
fråga om motiveringen.

1 fråga om klämmen föreslås i herr
Ohlons m. fl. reservation, att riksdagen
skall i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga förnyad
utredning om huruvida detta regemente
bör bibehållas eller omorganiseras
till ett förband, som mera lämpar sig
för uppgifter i kuppberedskapssyfte, och
därefter för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kan föranleda.
Därjämte hemställa dessa reservanter,
att riksdagen skall avslå Kungl. Maj :ts
förslag om indragning av regementet.
Herr Mannerskantz och jag yrka likaledes
avslag på förslaget om indragning
av regementet, men vi ha inte anslutit
oss till de andra reservanternas hemställan
beträffande omorganisationen av
regementet till ett förband, avsett att
stärka kuppberedskapen.

Även i fråga om motiveringen skilja
sig de båda reservationerna åt, och jag
skall, herr talman, i korthet motivera
den ståndpunkt, som legat bakom herr
Mannerskantz’ och min reservation.

De för närvarande mycket höga kostnaderna
för vårt försvar göra det nödvändigt
att genom rationaliseringar och
förenklingar i administrationen söka
åstadkomma besparingar, där sådana
kunna vinnas utan att försvarets effektivitet
nedsättes. Sålunda böra genom
förenklingar av förvaltningen, enligt min
uppfattning, avsevärda besparingar kunna
vinnas. Ur den synpunkten är det,
herr talman, beklagligt att regeringen
salt så lång remisstid, när den infordrat
yttranden över 1940 års förvaltningsut 2

Första kammarens protokoll 1951. Nr 21.

rednings förslag, att denna fråga icke
har kunnat föreläggas innevarande års
riksdag. Genom utredningens förslag vinnes
emellertid icke endast besparingar
utan även ökad effektivitet, och detta gör
det ytterligare angeläget att riksdagen
snarast får möjlighet att besluta i denna
fråga.

Såsom 1949 års försvarsutredning
framhållit, karakteriseras den nuvarande
utbildningsverksamheten vid armén
av en splittring på ett betydande antal,
i vissa fall relativt små utbildningsenheter.
Denna splittring medför, såsom även
utredningen framhållit, betydande kostnader
för administrationen. Under de
senare åren ha på förslag av chefen för
armén vidtagits åtskilliga åtgärder för
att begränsa fredsorganisationen, i första
hand genom att införliva vissa småförband
med större enheter. Inom arméstaben
pågå även undersökningar om ytterligare
koncentrering av utbildningsorganisationen
utan att därför några förändringar
i krigsorganisationen vidtagits.

Av olika skäl torde det icke vara lämpligt
att för närvarande vidtaga mera genomgripande
förändringar i fråga om
arméns fredstruppförband. En koncentrering
av utbildningen på större enheter
förutsätter utbyggnad av kaserner
vid de förband, som skola bibehållas,
och en sådan utbyggnad kan icke annat
än i mycket begränsad omfattning för
närvarande genomföras med hänsyn till
svårigheterna på byggnadsmarknaden.
Vissa sammanslagningar av fredsförband
kunna dock företagas utan att det pågående
utredningsarbetet föregripes. I
den nu föreliggande propositionen nr
110 föreslår Kungl. Maj:t sålunda, att
arméns jägarskola skall förflyttas från
Kiruna till Boden, att K 2 skall indragas,
att A 5, alltså Norrlands artillerikår, och
A 8, således Bodens artilleriregemente,
skola sammanslås samt sjukvårdskompaniet
i Nora indragas och förläggas till
I 21 i Sollefteå, dock att det i utbildningshänscende
skall underställas T 3.
I fråga om de båda senare förslagen förordar
utskottet Kungl. Maj:ts förslag till
organisationsförändring. Däremot bar

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Ang. indragning av Skånska kavalleriregementet.

utskottet ännu icke fattat ståndpunkt i
fråga om förflyttningen av jägarskolan
från Kiruna till Boden.

Med den ståndpunkt, som jag har till
dessa rationaliseringsproblem, ligger det
närmast till hands för mig att biträda
förslaget om indragning av K 2. Av skäl,
som jag nu skall anföra, kan jag emellertid
icke för närvarande göra detta. Såsom
herr Nilsson framhållit, är arméns
värnpliktskontingent för närvarande exceptionellt
liten. Den uppgår, trots att
under en övergångsperiod något mer än
en åldersklass tages ut varje år, till icke
mer än 29 500 man. Efter år 1960 komma
årskontingenterna att snabbt stiga
till 45 000 man. Om man nu koncentrerar
utbildningen på ett mindre antal enheter
och lägger ned en del kaserner, är
det nödvändigt att då kontingenterna
åter öka, antingen öppna stängda kaserner
eller också utbygga de kaserner som
äro i bruk. Av dessa alternativ förordar
chefen för armén avgjort det senare. En
förutsättning för detta alternativ är emellertid
att utbyggandet av kvarvarande
kaserner påbörjas i så god tid, att förbanden
äro beredda att mottaga årskontingenterna
i den takt som dessa öka.
Det är alltså nödvändigt att senast i
mitten av 1950-talet påbörja utbyggnad
av kasernerna, därest man nu indrager
truppförband och nedlägger kaserner.

Det är enligt min mening utomordentligt
viktigt, att även riksdagen har denna
sak klar för sig, om riksdagen beslutar
att indraga truppförband, och att
svårigheterna att få rum med de ökade
årskontingenterna under 1960-talet icke
få tagas till förevändning för genomförandet
av en ny kategoriklyvning.

Det föreligger, såvitt vi kunnat finna,
icke någon fullständig utredning rörande
de besparingar, som kunna vinnas
genom indragning av K 2 och överflyttande
av de värnpliktskontingenter, som
utbildas vid detta regemente, dels till
K 3 i Skövde och dels till I 7 i Ystad.
Av denna anledning hade det enligt vår
uppfattning varit önskvärt att skjuta på
avgörandet i denna fråga till innevarande
års höstsession. Utskottet hade då
kunnat erhålla ytterligare uppgifter rö -

rande de ekonomiska konsekvenserna
av beslutet. Då detta icke varit möjligt,
har jag ej ansett mig kunna biträda den
föreliggande propositionen om indragning
av K 2.

Jag ber med denna motivering, herr
talman, att få yrka bifall till den av herr
Mannerskantz och mig under denna
punkt avgivna reservationen.

Herr GILLSTRÖM: Herr talman! Herr
Nilsson i Steneberg sade, att det begåtts
ett misstag beträffande Iv 2. Vi
anse nog inom utskottet, att det allvarligaste
misstaget beträffande detta
truppförband begicks, när man år 1943
beslöt att återuppsätta detsamma, men
vi betrakta det såsom ett misstag'' bland
många andra improvisationer inom vårt
försvarsväsen under de hektiska krigsåren.
Redan ett par år senare hade 1945
års försvarskommitté upptäckt, att regementet
inte borde ligga där, men frågan
om dess indragning ställdes på framtiden.

Spörsmålet om K 2:s vara eller inte
vara såsom självständigt förband togs
emellertid i ett större sammanhang upp
på nytt av 1948 års försvarsutredning,
i vilken som bekant framstående representanter
för riksdagens samtliga demokratiska
partier deltogo. Denna utredning
hade under stor enhällighet bland
annat funnit — och dess uppfattning delades
i princip av den militära försvarsledningen
— att den nuvarande utbildningsverksamheten
inom armén, såsom
herr Lundgren nyss citerade, karakteriserades
av en onödig och kostsam splittring
på i vissa fall relativt små enheter.
Utredningen ansåg det både ur kostnads-
och effektivitetssynpunkt välbetänkt
att eliminera några av dessa utbildningsenheter
genom sammanslagning
med andra truppförband. Det är ett flertal
sådana förslag, som inrymmas under
den punkt, kammaren nu behandlar,
en punkt där redan rubriken — Koncentrering
av utbildningsverksamheten —
anger indragningens verkliga syfte.

Vad K 2 beträffar är det — liksom i
övriga detaljspörsmål på denna punkt

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Ang. indragning av Skånska kavalleriregementet.

— nödvändigt att hålla två omständigheter
i minnet. För det första innebär
indragningen inte någon försvagning av
kavalleriets kader i stort sett. Den beridna
trupp, som finns vid K 2, skall
finnas kvar såsom en utökad del av K 3
i Skövde. Detta regemente i sin tur avstår
i stället sin nuvarande cykelkontingent
till I 15 i Borås, som utan större
svårigheter kan ta emot denna kontingent.
Den cykeltrupp, som nu finns
vid K 2, skall å andra sidan förläggas
till I 7 i Ystad. Denna omförläggning i
två fall av cykelberiden trupp från kavalleriregemente
till infanteriregemente
innebär, enligt sakkunskapens mening'',
en avgjord förbättring ur utbildningssynpunkt.

Den andra omständigheten, som man
också bör ha i minnet, är att det nu är
fråga om fredsorganisationen, inte krigsorganisationen.
Det är fredsorganisationen,
som i detta fall skall rationaliseras,
dels för att göra den billigare, men dels
också för att göra utbildningen effektivare.
K 2 är nämligen inte någon billig
utbildningsanstalt. Den har ett regementes
organisation och administration, men
den har ett numerärt innehåll, som avsevärt
skiljer sig från det vanliga, då den
utbildar föga mer än 300 värnpliktiga
varje år. Det borde få anses självklart,
att en indragning av detta regemente,
som inte är något riktigt regemente, och
ett överförande av de värnpliktigas utbildning
till andra kvarvarande truppförband
måste betyda årliga besparingar,
även om förändringen skulle medföra
någon engångsutgift på annat håll, t. ex.
i Ystad.

Utbildningens effektivitet beror också
på en rad yttre förutsättningar, främst
på övningsmöjligheterna. I Hälsingborg
eller i dess närmaste omgivningar finns
inte lämplig terräng för kavalleriets övningar.
Sådan finns däremot i trakten
av Ljungbyhed, men de dagliga förflyttningarna
till och från detta rätt avlägset
belägna område måste utan tvivel inkräkta
på den effektiva utbildningstiden.

Skälen för en indragning av K 2 —
eller låt oss siiga för en överflyttning till
en lämpligare förläggning av dess ut -

bildningsverksamhet — har utskottet
alltså funnit i hög grad bärande.

De bekymmer, som reservanterna hysa
och som fått ett starkt stöd i den lokala
opinionen — utskottet har bland
annat uppvaktats av en petitionsrörelse
med cirka 30 000 namnunderskrifter —
förefalla emellertid mera gälla krigsororganisationen
än fredsorganisationen.
ålan har inte påstått, såsom eljest brukar
vara vanligt i sådana här sammanhang,
att regementsindragningen skulle
innebära några vådliga ekonomiska
nackdelar för staden och orten. Man
har i stället, såsom reservanterna nu
göra, alldeles riktigt argumenterat ur
försvarsintressets egen synpunkt. Man
fruktar att indragningen skall på ett allvarligt
sätt försvaga den kupp- och
krigsberedskap, som givetvis måste finnas
i denna starkt utsatta landsända.

Vid bedömandet av den sidan av saken
måste nog vårt civila förstånd i
någon mån lita till den ansvariga militära
ledningens ord. Man kan inte alltför
lätt gå förbi arméchefens mening i
detta fall. Men nog förefaller det även
lekmannen, som om man överdriver K
2:s betydelse i denna krigsberedskap.
Kavalleriet är ju med hänsyn till sina
funktioner inte alls avsett att operera
på den skånska slättbygden eller till
försvar av kusten. K 2 ingår inte ens i
det lokalförsvar, som vid ett krigsfall
avsetts för försvaret av dessa bygder.
För detta lokala försvar finnas helt andra
truppförband, som borde inge hälsingborgarna
och de 30 000 petitionärerna
betydligt större trygghet än vad K 2
någonsin skulle kunna göra. Det lokala
försvaret och kuppberedskapen äro alltså
beaktade genom andra och mera omfattande
anordningar än med den lilla
truppkontingenten inom K 2:s stora och
dyrbara ram. Utskottet har velat understryka
detta genom sitt uttalande, att
frågan om en betryggande krigsberedskap
i nordvästra Skåne av myndigheterna
ägnats den största uppmärksamhet.
Detta är enligt utskottets mening eu
förutsättning för K 2:s indragning.

.lag är den förste att medge, herr talman,
att eu civil opinion — även om

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Ang. indragning av Skånska kavalleriregementet.

den inte är så månghövdad som i detta
fall — kan ha rätt gentemot den militära
sakkunskapen vid bedömandet också
av militära spörsmål. Nu tror inte utskottet,
att det är så denna gång. Här
har civil sakkunskap, senast i den på
denna punkt enhälliga Nothinska utredningen,
och militär expertis liksom försvarsledningen
kommit till samma resultat,
nämligen att man både kan spara
driftkostnader och förbättra fredsorganisationen
utan att försvaga krigsorganisationen.
Riksdagen befinner sig därför
för ögonblicket i en ganska ovanlig
situation, den situationen att med den
högsta militärledningens välsignelse kunna
dra in ett militärförband. Det skulle
allt se ganska egendomligt ut, om riksdagen
skulle tacka nej till försvarets ledning
för detta besparingserbjudande.
Detta gäller också i fråga om de övriga
organisatoriska förändringarna som föreslås
på denna punkt.

När utskottet för sin del på rekommendation
av en enhällig första avdelning
beslöt tillstyrka ett beslut av riksdagen
om K 2:s indragning, utmönstrades också
ett alternativt yrkande att uppskjuta
avgörandet till årets höstsession.

Anledningen till att första avdelningen
och sedermera även statsutskottet in pleno
inte ansett sig böra medverka till
ett uppskov med avgörandet är i första
hand, att man anser frågan så pass klar
numera, att man inte tror på nyttan av
ett uppskov. Men ännu viktigare bär varit
att det knappast finns någon tid
för ett uppskov, om förslaget skall kunna
genomföras till den tidpunkt, d. v. s. medio
av nästa år, som beräknats. Om riksdagen
dröjer med sitt beslut till hösten,
så går också ett halvår förlorat för
den fast anställda personal, som skall
förflyttas. Den behöver utan tvivel god
tid på sig för att ordna sina bostadsförhållanden,
och det kan inte begäras, att
den inom loppet av några få månader
skall kunna ordna för sig lika bra som
om den har den dubbla tiden till iörfogande.
Det är framför allt ur den synpunkten,
herr talman, det är angeläget
att ett definitivt beslut kommer till stånd
redan nu.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till statsutskottets förslag i
sin helhet under denna punkt.

Herr NILSSON, ALFRED (kort genmäle):
Herr talman! Herr Gillström förutsatte,
att det var lämpligt med en koncentrering
av våra regementen. Det har
jag ju också försökt att påvisa. Jag har
hävdat, att man skulle kunnat fortsätta
i Ljungbyhed, där det finns övningsfält.
För att man skall kunna åstadkomma en
koncentrering till en annan plats måste
man ju vara förvissad om att det finns
övningsfält, eller i varje fall att man kan
utvidga de övningsfält som finnas. Den
möjligheten finns inte i Ystad. Det är
därför jag bestämt vänder mig mot att
man skall flytta regementet till Vstad.
Om det hade varit meningen att flytta
det till Ljungbyhed eller till Hässleholm,
där man har möjlighet att utvidga övningsfälten,
så att man kan få ut någonting
av övningarna, hade jag inte sagt
så mycket om det.

Sedan säger herr Gillström, att K 2 är
ett litet regemente. Det är alldeles riktigt.
Det är litet i dag, men varför? Ja,
man kan ju från militärt håll dirigera
värnpliktskontingenterna till vilket regemente
som helst och bara behålla en
liten spillra kvar vid det regemente, som
man vill skall do. Så har det gått till i
Hälsingborg, och därför är kontingenten
liten. Men det hindrar ju inte, att
de 45 000 värnpliktiga, som vi få om
några år, i alla fall måste hysas in någonstans.
Jag förstår inte, hur det skall
gå till, och därom har jag icke fått något
besked av arméchefen.

Herr Gillström säger också, att det inte
finns övningsfält i Hälsingborg. Ja, herr
Gillström, det är en, summa en, skvadron
kvar i Hälsingborg, och vi ha inte
långt till Söderåsen. Det har varit övningsfält
för åtta skvadroner på sin tid
uppe vid Berga, och det vore besynnerligt,
om det inte skulle kunna vara övningsfält
för en skvadron nu. De övriga
äro cykelburna.

Så säger herr Gillström, att det är Nothinkommittén
som kommit med detta
förslag. Det är en sanning med modifi -

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Ang. indragning av Skånska kavalleriregementet.

kation. Förslaget har kommit från arméchefen,
och när Nothinkommittén fattade
sitt beslut, var ju läget inte lika
ömtåligt som i dag.

Jag vill bara erinra om ytterligare
en sak, nämligen att våra grannländer
nu ha beslutat om 12 månaders värnplikt.
Amerika vill ha 18 månader. Det
blir ytterligt svårt för den svenska värnpliktskontingenten,
om vi skulle tvingas
att följa det exemplet. Det är därför
som det är så oekonomiskt att avfolka
kasernerna i Hälsingborg.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
När utskottets ärade talesman såsom
skäl för indragning av Skånska kavalleriregementet
anför, att de militära
myndigheterna förordat detta, tycker
jag att det ur regeringens och regeringspartiets
synpunkt är ett synnerligen dåligt
argument. Den givna reflexionen
blir nämligen omedelbart: var då snäll
och följ de ansvariga militära myndigheternas
råd över hela linjen! Det vore
naturligtvis inte så dumt, om man i regeringspartiet
ville följa den parollen
när det gäller förbättringar eller utökningar
av försvaret, men då anses de
militära myndigheterna inte vara tillräckliga
auktoriteter. Nu rör det sig däremot
om en indragning, och då följer
man dem.

Jag tycker alltså att vi med detsamma
kunna avföra detta skäl från diskussionen.

Då herr Gillström säger, att krigsorganisationen
inte påverkas av en indragning
i detta fall och alt befolkningen
även på den ytterst utsatta kuststräckan
vid norra Öresund kan känna sig ganska
lugn, därför att det finns lokalförsvarsförhand,
undrar jag om man har tänkt
igenom hela saken. Jag tror för min del
inte att lokalförsvarsförbanden kunna
sägas utgöra en kuppberedskap annat än
i det fallet, att man fått sådana förvarningar
att dessa förband hunnit mobiliseras.
I det fallet får man nog också
tänka sig att reguljära förband ur
fältarmén hunnit dirigeras till det ho -

tade området. Men man kan ju också
tänka sig fientliga företag, som verkligen
göra skäl för namnet kupper och
alltså komma utan någon som helst förvarning,
och i ett sådant läge måste ett
till trakten förlagt truppförband erbjuda
ett visst, om också svagt skydd. Att denna
synpunkt verkligen är relevant, fick
befolkningen vid Öresunds norra del
åskådlig undervisning om den 9 april
1940, och därför tycker jag att man förstår
den opinionsyttring som förekommit.

Att jag avgivit en särskild reservation,
beror i någon mån på att jag fann den
andra reservationen för lång; det kunde
nästan befaras att folk inte skulle
orka läsa igenom den. Man blandar där
också in frågan om överflyttning till
Ystad av den vid Revinge hed bedrivna
utbildningsverksamheten och gör i övrigt
en del uttalanden, som jag inte helt
kan instämma i. I denna reservation saknas
dessutom helt en synpunkt, som jag
för min del anser vara av rätt stor betydelse.
Jag djärves nämligen hävda en
från arméchefens ståndpunkt skiljaktig
uppfattning beträffande det hästberidna
kavalleriets betydelse.

Det är precis som om det skulle förekomma
modenycker även på det militära
området. Då den amerikansk-engelska
invasionen på Normandies kust vunnit
sådan framgång, att den kunde svepa
in över Europa, skedde framryckningen
med pansararméer, och förhållandet var
detsamma vid den tyska offensiven i
västra Europa år 1940. På grund av dessa
erfarenheter föreställer man sig att
händelseutvecklingen skulle bli ungefär
densamma vid ett fientligt angrepp mot
Sverige, men man glömmer därvid att
krigsskådeplatserna i västra Europa med
sina stora slätter och sitt väl utbyggda
nät av goda vägar och kraftiga broar
äro som skapade för pansarkrigföring,
medan huvuddelen av vårt land är täckt
av skogar, våra vägar jämförelsevis få
och svårframkomliga och våra broar dåliga.
I Sverige kan en fiende inte utan
vidare räkna med framgång för en pansaroffensiv,
särskilt om den inte kombineras
med herravälde i luften, något

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Ang. indragning av Skånska kavalleriregementet.

som ju kännetecknade både tyskarnas
och västmakternas nämnda offensiver.

Amerikanska officerare ha i skrifter,
utgivna efter andra världskriget, förklarat
att man hade gått för långt, då man
litade enbart till motorisering, och att
man i många fall skulle haft stor nytta
av beridna förband med förmåga att ta
sig fram vid sidan om vägarna i de delar
av Europa, som på grund av skogar
och andra naturliga hinder äro mera
svårtillgängliga.

På östfronten insatte ryssarna stora
mängder kavalleri, som inte minst under
krigets senare skede vållade tyskarna
oerhörda avbräck. Framstående tyska
officerare ha i efterlämnade skrifter
livligt beklagat, att man på tysk sida i
så stor utsträckning hade gjort sig av
med det hästberidna kavalleriet. I dessa
skrifter framhållas starkt de avbräck,
som ständigt och jämt vållades av ryska
kavalleriförband, som kunde ta sig fram
genom terrängen utan att tyskarna hade
möjlighet att hindra eller upphinna dem.
— Jag tror att Sverige i mycket hög grad
har terrängområden och trakter, där en
motoriserad armé kommer att röja sin
svaghet.

Under Koreakriget har man kunnat
konstatera att många amerikanska förband
råkat ut för svårigheter, tydligen
på grund av att de inte kunnat operera
oberoende av vägarna, och detta bestyrkes
för övrigt av uttalanden på amerikanskt
militärt håll. FN-truppernas motståndare
däremot — vare sig det nu är
koreaner eller kineser eller vilka det i
övrigt kan vara — ha under offensiverna
vällt fram till fots oberoende av vägarna
och ha dessutom förfogat över
kavalleristyrkor, som ta sig fram fyra
eller fem gånger så snabbt som infanteri
och som vålla betydande avbräck
och svårigheter.

Jag tror därför att vi här i Sverige
gått för långt i nedskärning av det hästberidna
kavalleriet. Innan man vunnit
full klarhet på denna punkt och säkert
vet, huruvida och i vilken utsträckning
man i framtiden skall ha hästberidet kavalleri,
bör man enligt min mening icke
heller indraga K 2, som skulle kunna

tänkas bilda kärnan vid en eventuell
framtida utökning av det hästberidna
kavalleriet.

Detta är ett av skälen till att jag för
min del önskar att K 2 skall bibehållas.

När man säger att detta förband inte
kommer att kunna användas vid operationer
i trakten av Hälsingborg, vill jag
erinra om att mobiliseringen naturligtvis
inte kommer att ske på förlägggningsorten
utan antagligen ett stycke därifrån
i en trakt, där det är synnerligen
lämpligt att insätta kavalleri i striderna.

Ett beridet truppförband bör lämpligen
i stor utsträckning rekryteras i en
landsända, där det ännu finns något intresse
kvar för hästar och där man verkligen
förstår att handskas med dem.
Detta är faktiskt alltjämt fallet i de berörda
delarna av Skåne, under det att
man i mellersta Sveige snart kanske inte
kan få tag i en jordbruksarbetare, som
verkligen kan köra en häst och ännu
mindre handskas med ett varmblod. Jag
tycker för min del att nackdelarna av
förläggningen till Hälsingborg, därifrån
man har ett stycke väg till lämplig terräng
för kavalleriförbands övningar, är
mindre än den olägenheten att man vid
en utökning av det beridna kavalleriet
inte kan rekrytera förbandet med lämpligt
folk från trakten utan måste sända
rekryterna långa vägar.

Jag vill också som ett skäl framhålla,
att jag inte tror på den besparing som
här ställes i utsikt. Det kan ju vara så,
att man medvetet har tilldelat Skånska
kavalleriregementet ett mindre antal
värnpliktiga just för att kunna påvisa,
hur omotiverat det är att bibehålla detta
regemente i Hälsingborg; när man vill
bevisa en sak, förekommer det nog inte
så sällan både under denna huvudtiteln
och på andra områden att man söker
skapa ett bättre faktiskt underlag för bevisningen.
Detta regemente ligger ju i
eu av vårt lands folkrikaste provinser,
och det finns ingen rimlig anledning
till att man skulle behöva ha så få värnpliktiga
under utbildning som vid K 2.

Någon medveten strävan från statsrådets
sida i den nämnda riktningen
tror jag inte på, möjligen däremot på

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Ang. indragning av Skånska kavalleriregementet.

en sådan från arméledningens sida. Jag
känner chefen för armén mycket väl,
eftersom vi varit regementskamrater i
många år, ocli någon entusiast för våra
fyrbenta kamrater har han egentligen
aldrig varit. Jag vill naturligtvis
inte säga, att hans personliga inställning
därvidlag varit ett motiv för hans
ståndpunktstagande i detta fall, men
jag har ändå ansett mig kunna göra
dessa reflexioner i anledning av ett argument,
som vi hörde i utskottet och
som gick ut på att förutvarande arméchefen
tagit ställning för K 2, därför
att han var kavallerist och att en sådan
ännu aldrig föreslagit indragning av
ett kavalleriregemente. Finns det psykologiska
skäl i ena fallet, kan det föreligga
motiv av samma slag också i
andra fallet.

Hur mycket kan man egentligen räkna
med att spara i detta fall? Det avgörande
är naturligtvis nettobesparingen,
och vi veta att i ett kommande utskottsutlåtande
föreslås en utgift på 200 000
kronor för att man i Ystad skall kunna
omhändertaga cykelkontingenten från
K 2. Man måste nog också räkna med
vissa extra investeringar i Borås och
förmodligen även i Skövde, ehuru de
frågorna inte äro upptagna här. Det
brukar som bekant kunna komma surt
efter vid indragningar och omläggningar
av detta slag. Vidare skall en mobiliseringscentral
upprättas, och den får
man inte heller gratis, vare sig när det
gäller engångsutgifter eller löpande
kostnader. Vi ha inte i utskottet fått se
någon fullständig tablå över plus och
minus i detta ganska invecklade räkncstyckc,
och när saken inte blivit fullt
objektivt utredd och ordentligt presenterad
i utskottet, har man fullt skäl för
att säga, att man tills vidare ställer sig
avvaktande till talet om besparingar.

Man kan också fråga sig, herr talman,
hur en enskild eller ett företag
skulle handla i en situation som denna.
Vore det inte bättre att behålla någon
eller några utbildningsenheter för mycket
under åtta eller tio år för att slippa
dra på sig de stora kostnader och
den besvärliga omställning, som måste

bli ofrånkomliga när den årliga värnpliktskontingenten
ökas med åtminstone
15 000 man? Och det måste ju alltid
vara ett önskemål att de värnpliktiga
få sin militära utbildning i den
bygd, där de höra hemma. Långa permissionsresor
mellan en avlägsen förläggningsort
och hembygden medföra
dels kostnader för statsverket och
dels stora olägenheter för de inkallade
själva. Permissionsresor fram och tillbaka
mellan Skövde eller Borås och
Hälsingborg ha många och stora nackdelar,
och jag tycker inte att man skall
nonchalera den sidan av problemet. Jag
förstår att arméledningen strävar att
använda pengarna till vad den anser
vara väsentligt, men om man skall få
en fullt klar bild, måste man naturligtvis
räkna med allt och inte bara med
vissa faktorer.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till min och herr Lundgrens reservation.
Jag vill också meddela, att om
den inte blir godtagen vid en eventuell
votering om kontraproposition,
kommer jag givetvis att rösta med den
andra reservationen, som inte är värre
än att jag mycket väl kan ansluta mig
till den. Min och herr Lundgrens reservation
ger emellertid ett bättre uttryck
för de synpunkter som för mig
ha varit avgörande i denna fråga.

Herr GILLSTRÖM (kort genmäle): Herr
Mannerskantz’ försvarstal för kavalleriet
gör det nödvändigt att än en gång
påpeka, alt det här inte är fråga om
någon kaderminskning för kavalleriet
inom armén.

Den sakkunskap beträffande hästavel
och skötsel av hästar, som finns i Skåne,
torde inte vara större än den som
kan uppdrivas i de trakter av Skaraborgs
län, dit K 2:s ryttarkontingent
kommer att förflyttas från Hälsingborg.

Till sist vill jag bara ha sagt, att jag
blev litet förvånad över att herr Mannerskantz
i detta fall nästan ringaktar
den militära sakkunskapen. Om det nu
råkar inträffa att även jag litar på des -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Ang. indragning av Skånska kavalleriregementet.

sa ord, tycker jag att i varje fall inte
herr Mannerskantz skall avråda mig.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman''.
I den reservation, som i fråga om K 2
fogats till utskottets betänkande av sju
ledamöter inom statsutskottet, ha vissa
uttalanden av mig från år 1948 omnämnts.
Jag vill i anslutning därtill säga,
att jag alltjämt anser det önskvärt att
vi upprätthålla en sådan organisation —
och här berör jag en punkt som herr
Mannerskantz nyss var inne på — att
de värnpliktiga icke vid mobilisering
få alltför långa resvägar. Inom armén
iakttages också denna synpunkt i görligaste
mån vid krigsplaceringen av de
värnpliktiga. I och för sig är ju denna
krigsplacering heller icke beroende
av frågan, var de värnpliktiga utbildadas
i fred, men jag vill understryka att
det givetvis också är önskvärt att alltför
långa resor inte bli nödvändiga för
de värnpliktiga under fredstid. Då även
det intresset åberopats i diskussionen
om K 2, får jag emellertid understryka
att principen om att låta de värnpliktiga
göra sin militärtjänst vid ett förband
icke alltför långt från hemorten
närmast bör vid fortsatta överväganden
rörande arméns organisation taga sig uttryck
i att ett förband inom det truppslag,
som med säkerhet i fortsättningen
kommer att bli det största inom armén,
nämligen infanteriet, bibehålies i
åtminstone varje län och att huvudmassan
av de värnpliktiga inom länet får
göra sin tjänst där. I gengäld är det icke
möjligt att i varje bygd eller ens i varje
län bibehålla förband för specialtruppslagen
i den mån sådana nu finnas. Jag
förstår väl det besvär som vållas genom
att värnpliktiga från Skåne inom kavalleriet
få göra sin tjänst i Skövde, men
jag anser att den ekonomiska synpunkten
här måste bli avgörande.

I reservationen åberopas även det uttalande,
vari jag år 1948 underströk kuppförsvarssynpunkten
för nordvästra Skånes
del. I anledning härav vill jag framhålla
att den omorganisation av armén,
som nu pågår och som tillkommit ge -

nom regeringens beslut år 1949, skapat
ökad rörlighet och ökad stridskraft och
att jag därför nu är benägen att anse
den lokala kuppförsvarssynpunkten som
mindre framträdande.

Jag bar därför icke ansett det möjligt
att få utrymme för det alternativ,
som skulle ta formen av ett förband av
annat slag än kavalleriet, förlagt till
Hälsingborg.

Riksdagens ledamöter ha i dag att ta
ställning till förslag, som innebära en
utomordentligt stark ökning av anslagen
på försvarets huvudtitel. När jag framlade
fjärde huvudtiteln för riksdagen i
januari månad, upptog den anslag, som
med 138 miljoner kronor överstego huvudtiteln
för nu löpande budgetår, däri
då även inräknats tilläggsanslagen från
höstriksdagen. Sedan januari ha nya anslag
tillkommit, bland annat för repetitionsövningarna,
med 128 miljoner
kronor, och i sin helhet kommer alltså
ökningen för nästa budgetår i jämförelse
med det löpande att uppgå till 266
miljoner kronor.

En mycket betydande ökning kommer
på flygvapnet, vars kostnader för anskaffning
av flygmateriel stigit från 119
miljoner kronor budgetåret 1948/49 till
240 miljoner kronor nästa budgetår. Förslag
har likväl framlagts för riksdagen
om en ytterligare ökning av flygvapnets
kostnader med ett engångsanslag på
nära 100 miljoner kronor. Jag vill också
erinra om att i utskottsutlåtandet efterlyses
en ny plan för flottans fartygsbyggnader.

Jag gör dessa erinringar för att klargöra
för kammarens ärade ledamöter,
att regeringen måste betrakta det såsom
ganska allvarligt att ett så starkt
motstånd rests mot ett besparingsförslag
som det här föreliggande, vilket
framgått ur en utredning, utförd av de
ansvariga militära myndigheterna och
framförd till regeringen i ett enhälligt
förslag av 1949 års försvarsutredning,
där samtliga våra politiska demokratiska
partier äro representerade — bondeförbundet
genom denna kammares ärade
förste vice talman herr Gränebo, högern
genom sin ledare lierr Hjalmar -

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Ang. indragning av Skånska kavalleriregementet.

son och folkpartiet genom herr Ståhl.
Jag har givetvis all anledning utgå från
att denna försvarsutredning underkastat
sitt förslag en mycket noggrann
granskning ur alla synpunkter, innan
den framlagt det för regeringen.

Skulle riksdagen avvisa detta besparingsförslag,
är jag rädd att det måste
komma att framkalla ökad betänksamhet
inför alla ytterligare utökningar av
försvaret och att vi riskera att stelna i
en gammalmodig och ineffektiv organisation.
Jag ber därför att få uttala förhoppningen,
att kammaren här följer
vad statsutskottets majoritet föreslagit.

Herr NILSSON, ALFRED (kort genmäle)
: Herr talman! Om statsrådet åhört de
föregående anförandena i denna debatt,
skulle han haft klart för sig att det hade
varit av intresse att få svar på frågan,
var man skall göra av alla de värnpliktiga,
när kontingenterna om några år bli
mycket större än nu. Årskontingenten
beräknas omkring år 1960 ha stigit till
omkring 45 000 man, och vi äro därför
rädda för att resultatet i detta fall inte
kommer att bli någon besparing, utan
tvärtom på längre sikt en ganska kännbar
utgiftsökning.

Därtill kommer att den plats, dit huvuddelen
av K 2 skulle förflyttas, har ett
övningsfält som åtminstone det stora
flertalet människor, som känna förhållandena,
anse såsom mer eller mindre
oanvändbart för en större kontingent.
Jag kan upplysa herr statsrådet om att
den till Ystad för repetitionsövningar inkallade
styrkan så sent som Kristi himmelsfärdsdag
låg vid Ravlundafältet för
skjutövningar. Om det lilla KabusaHammarsfältct
vid Ystad hade räckt till
som övnings- och skjutfält, skulle man
naturligtvis inte ha kört den långa vägen
upp till Ravlunda, där manskapet
måste ligga i tiilt under den tid skjutningarna
pågå, utan man hade säkerligen
hållit sig hemma i Ystad en sådan
dag.

Jag kan alltså inte finna det lämpligt
att ytterligare konlingentcr förläggas
till Ystad.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Jag har givetvis haft anledning att i hög
grad beakta den bär framförda synpunkten,
att värnpliktskontingenterna komma
att växa och att antalet värnpliktiga
mot slutet av detta årtionde beräknas
vara 15 000 flera än nu. Jag vill emellertid
erinra herr Nilsson i Steneberg och
kammarens övriga ärade ledamöter om
att vi flera gånger tidigare diskuterat,
huruvida det verkligen är möjligt att i
full utsträckning inkalla de värnpliktiga
åldersklasserna till utbildning.

Jag har som försvarsminister haft att
behandla två förslag — det ena av 1945
års försvarskommitté och det andra av
1949 års försvarsutredning — vilka bägge
åsyftat en viss begränsning av inkallelserna
till tjänstgöring; man bär nämligen
av ekonomiska skäl ansett det
mindre lämpligt att utbilda hela de värnpliktiga
åldersklasserna. Vi befinna oss
emellertid för närvarande i en vågdal av
befolkningsutvecklingen när det gäller
tjuguåringar, och jag har i detta läge ansett
det fullkomligt uteslutet att begränsa
uttagningen av den levande försvarskraften.
Min uppfattning i den frågan
har jag som sagt haft tillfälle att framföra
här i kammaren vid, om jag inte
minns fel, två olika tillfällen.

Däremot är jag den förste att erkänna,
att riksdag och regering vid sitt ställningstagande
till frågan om värnpliktskontingentens
storlek mot slutet av detta
årtionde —- vare sig man då befinner sig
på andra sidan av ett världskrig eller
under obruten fred — med stor sannolikhet
måste, såsom en konsekvens av de
värnpliktiga åldersklassernas tillväxt,
komma fram till sådana överväganden
som redan i nuvarande läge framförts
av de bägge utredningskommittéerna.

Det iir den ena sidan av saken. Frågan
iir alltså närmast den, huruvida denna
tillväxt av värnpliktskontingenterna
verkligen kommer att medföra ett så
ökat krav på utbildningen av kontingenterna.
Det förefaller mig vara ganska
problematiskt.

En annan synpunkt är den, att många
skäl tala för att försöka ersätta det hittillsvarande
svenska utbildningssyste -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Ang. indragning av Skånska kavalleriregementet.

mot med ett annat. Jag har haft tillfälle
att tala om utbildningsfrågor många
gånger i denna kammare, och jag är
rädd att jag har tröttat kammaren. Jag
tror jag har sagt detta förut, annars säger
jag det nu för första gången, att jag
tror, att vår gamla regementsorganisation,
där regementet är på samma gång
en administrativ enhet, en utbildningscentral
och en mohiliseringscentral, är i
många avseenden ett system som är dyrbarare
och mera tungrott än det system,
som man numera allmänt har ute i världen
med stora utbildningsläger, där man
sammanför de värnpliktiga och ger dem
den utbildning, som de behöva, under
former som äro på sätt och vis mindre
ekonomiskt krävande än när man har
en regementsorganisation knuten till utbildningsorganisationen.
Jag är övertygad
om att i fall man i framtiden kommer
alt välja den vägen, att man fortsättningsvis
tar ut hela kontingenten,
alltså låter värnpliktskontingenten öka
med 15 000 man, och låter försvarsorganisationen
svälla ut i förhållande därtill,
så kommer man att välja nya former
för utbildningen på det sätt jag här
liar antytt. I varje fall anser jag att det
är så litet sannolikt att vi utan vidare
då skulle vilja flytta in i gamla kaserner
att man inte bör låta det där perspektivet
på något sätt påverka det avgörande
som skall ske här i dag.

Herr NILSSON, ALFRED (kort genmäle)
: .Tåg kan förstå att den situationen
skulle kunna inträffa, att man skall behöva
göra en kategoriklyvning i framtiden.
Vi önska väl alla att det skall bli en
fredligare värld, men är det nu det
rätta ögonblicket att börja planera för
detta, när andra länders parlament och
riksdagar i dag höja värnpliktsutbildningstiden
från 8 till 12 månader, och
Amerika önskar att liden för värnpliktstjänstgöringen
här i Norden skall bli
ända till 18 månader? Kan det då vara
riktigt att man slopar den troligen bästa
kasernen som finns inom I. milo? Det
är vad general Åkerhielm har sagt. Vi
böra ha en utredning om kostnaderna

och om de möjligheter, som kunna inträffa
framöver, och vi böra inte liux
flux besluta i dag. Ur ekonomisk synpunkt
är det oklokt.

Herr PERSSON, IVAR: Jag har i denna
fråga huvudsakligen samma synpunkter
som framkommit i det första anförande
i debatten, som hölls av herr Nilsson i
Steneberg, och jag kanske skulle kunna
inskränka mig till att instämma med
honom. Jag vill i alla fall, herr talman,
understryka vissa synpunkter, och jag
kan då först säga att enligt min mening
är läget just nu så oroligt, att man inte
kan anse tidpunkten lämpligt vald för
regementsindragningar eller förflyttningar
av truppförband. Det är detta
som är det bärande i den reservation,
som bl. a. jag har undertecknat.

Här föreligga onekligen vissa besparingsutredningar
i samband med denna
fråga, men det må, herr talman,
förlåtas mig att jag — i likhet med vad
som här framkommit tidigare under
debatten och vad som även står i reservationen
— finner att de olika belopp,
som där nämnas, gå mycket dåligt
ihop med varandra, och man måste
därför säga, att de ekonomiska utredningarna
ingalunda kunna vara till fyllest
och att det snart nog kan visa sig
att det blir tilläggsräkningar för kasernbvggen,
för övningsområden och
sådant, som vi i dag inte veta vad de
komma att belöpa sig till. Men att den
besparing av 1 miljon kronor som är
framräknad inte kommer att stå sig, det
tror jag att alla, som tänka något över
vilka konsekvenser detta har, äro fullt
på det klara med.

Jag måste också för min del säga, att
det har varit så många tvära omkastningar
i de högre militärernas syn på
speciellt de skånska regementenas förläggningsfrågor
under senare år, att
man inte får fullt förtroende till de
militära myndigheterna härvidlag. Alldeles
särskilt som det nu inte har varit
tillåtet för några i det lokala området
verkande militära myndigheter
att avge yttrande över detta förslag,

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Ang. indragning av Skånska kavalleriregementet.

förefaller det synnerligen tveksamt, om
det är så genomarbetat som det borde
vara. Jag vill också säga, att vad som
påpekats i reservationen, nämligen de
frivilliga försvarsorganisationernas behov
av att repliera på låt vara mindre
truppförband, i alla fall är en realitet,
som jag tror har stor betydelse för försvaret
i dess helhet. Vi skulle inte till
dessa frivilliga försvarsorganisationer
kunna få den hjälp av en mobiliseringscentral
i Hälsingborg, som vi kunna få
av K 2, och det har säkert sin stora
betydelse även det. .lag vill inte heller
förneka, att hästintresset naturligtvis
kan dra mycket stor nytta av detta regemente,
inte bara det hästintresse som
finns i den närmaste trakten, utan i
hela Skåne, som ju i alla fall producerar
en hel del av våra remonter. Även
om vi inte skola ha så mycket kavalleri
— jag törs inte ge mig in på den
saken, ty den är jag inte sakkunnig
på —■ vill jag i alla fall säga, att vi ju
skola ha hästar i vår försvarsorganisation
även i fortsättningen och att det
kan vara av en viss betydelse att en sådan
provins som den, där jag hör liemina,
får en del av de unga männen utbildade
för hästtjänst på det militära
området under sin värnpliktstid. Jag
tror inte någon vill förneka, att det
har sin betydelse för möjligheten att
uppehålla en god remontavel. Nu säger
kanske någon: »Ja, men dessa pojkar
kunna väl lika väl resa till Skövde för
att där bli utbildade på detta sätt.» Påstår
man detta, tar man nog inte tillräcklig
hänsyn till de psykologiska
sammanhangen. Det är väl ändå av ett
stort värde för ungdom, som kanske
inte varit borta från hemmet under tiden
före värnplikten, att få lov att göra
sin värnpliktstjänst relativt nära hemorten.
.lag tror inte alls att det blir tillräckligt
med skånska pojkar, som komma
att välja Skövde framför regementen
belägna på närmare håll, därest sådana
komma att stå till buds, och detta
även om det inte är fråga om kavalleriregementen.

Ja, herr talman, här har pekats på
att lokalförsvarsförbunden numera vore

så pass väl organiserade att de skulle
kunna överta den kuppberedskap, som
vi ha räknat med att även detta lilla
regemente svarar för vid en särskilt
utsatt punkt av Öresund. Det upplystes
i utskottet, att det tar ett par dagar för
lokalförsvarsförbanden att mobilisera;
eventuellt skulle det kunna gå på ett
dygn, sades det. Men ingen lär väl i
alla fall kunna tänka sig annat än att
detta regemente, som, låt vara att det
inte är så stort, dock finns på platsen,
ändå skulle ha möjlighet att ta
en första stöt på ett annat sätt än ett
förband, som skall sättas upp och till
vilket kanske inte mobiliseringsorder
utgått förrän någonting inträffat.

För övrigt är det ju också så, att de
psykologiska förhållandena här inverka.
Det har nämnts något om den stora
tillslutningen till den petition, som har
cirkulerat i de skånska bygderna i denna
sak. Det är utan tvekan så, att tillvaron
av ett förband i en så utsatt
punkt som den Sundets smalaste del
måste anses utgöra ändå ger folket i
dessa bygder en viss känsla av trygghet,
som inte skall undervärderas. Jag
menar sålunda, att det ur alla synpunkter
är olämpligt att just nu företa den
föreslagna regementsindragningen. På
denna punkt, herr talman, ber jag alltså
att få yrka bifall till den av herr
Ohlon m. fl. avgivna reservationen.

Herr talman! Kanske det må tillåtas
mig att säga ytterligare ett par ord. Jag
har jämte herr Nilsson i Steneberg antecknat
en blank reservation vid det under
denna punkt av utlåtandet ingående
avsnittet om att marindistriktet där nere
skall indragas. Här tycka vi, att det
är utsiktslöst att framställa något yrkande,
och jag kommer inte heller att
göra det här i kammaren, ty därtill tyckes
intresset i de förberedande instanserna
åtminstone ha varit för litet. Men,
herr talman, jag kan dock inte värja mig
för den uppfattningen, att den lilla besparing,
som uppnås genom att detta
marindistrikt indrages, är så obetydlig
alt det säkert finns risker för att detta
kan bli eu mycket dålig affär. Man tycker
att det skulle vara motiverat att ha

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Ang. indragning av Skånska kavalleriregementet.

marindistriktet vid Öresund kvar i den
orostid vari vi nu leva, och även om denna
lilla organisation inte direkt kan göra
så mycket, så tror jag att det är åtskilligt
ur marin synpunkt att vinna genom
att den finns, genom att den med
uppmärksamhet följer vad som händer
och sker inom sitt distrikt och genom
att den så att säga är till hands stundligen.
Att vederbörande i Karlskrona
skulle kunna klara den saken i alla väder
tror jag inte på, och om det kommer
att i öresundsområdet behövas en
hel del personal från Karlskrona, komma
ju säkerligen de därmed förenade
dyra resorna, dagtraktamentena och dylikt
att till stor del äta upp besparingen.

Herr talman! Jag anser därför för min
del att jag inte kan biträda förslaget om
marindistriktets indragning, men jag
framställer inte något yrkande.

Häri instämde her Heiding.

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Det har ju redan sagts så mycket
i denna sak, att det inte är mycket mer
att tillägga. Jag hade därför kunnat inskränka
mig till att instämma med den
siste ärade talaren, men jag vill i alla
fall inte underlåta att framlägga min syn
på detta problem.

Jag anser för det första, att tidsläget
inte är sådant att det kan anföras några
bärande skäl för att indraga K 2 i Hälsingborg
och för att ändra på en organisation,
som nu finns och som har vuxit
in i det allmänna medvetandet. Man har
motiverat denna indragning med en del
kostnadsbesparingar, men jag kan i det
avseendet instämma i vad som redan tidigare
sagts här, att dessa utredningar
om kostnadsbesparingarna äro ytterligt
svaga och summariska. De äro av sådan
art, att de ovillkorligen vinna föga förtroende
i kretsar, som beröras av indragningen.
Det finns säkerligen mycket
stora risker för att de beräknade besparingarna
bli inga alls eller rent av negativa;
det kan komma dryga efterräkningningar
på olika utgifter som i dag inte
ha klart utretts.

Sakskälen för en indragning av K 2
måste anses vara synnerligen svaga, och
varken kasernernas beskaffenhet eller
övningsmöjligheterna kunna motivera indragningen.
Onekligen finnas ju starka
skäl för att utbildningen av de värnpliktiga
förlägges så nära hemorten som
rimligen kan ske. Det är inte bara resorna
till och från tjänstgöringen, det
är också permissionsresorna och den
bättre kontakten med hemorten, som enligt
min mening väga tungt för att de
värnpliktiga skola få sin utbildning förlagd
relativt nära hemorten. Det kunde
också ha varit fullt rimligt att ta hänsyn
till den folkopinion, som har gett sig
till känna i detta fall. Den petition, som
hade samlat mer än 30 000 namnunderskrifter
inom alla kretsar av Skånes befolkning,
hade säkerligen fått många fler
namnunderskrifter, om längre tid hade
stått till förfogande. Det kan knappast
vara rimligt att så där helt negligera en
enhällig folkopinion i en trakt, som beröres
av ett dylikt beslut. När man väger
fördelar och nackdelar av indragningen
av K 2 mot varandra, kan jag inte komma
till annat resultat än att nackdelarna
äro långt övervägande, och jag ber
därför att i detta ärende få yrka bifall
till den av herr Ohlon m. fl. avgivna
reservationen.

Jag vill också med några få ord beröra
den föreslagna indragningen av Öresunds
marindistrikt. Det har likaledes på
många håll väckt betänkligheter i det
nuvarande läget, och man kan inte instämma
i uttalandet att det är likgiltigt,
huruvida detta marindistrikt finns eller
icke finns. Det måste vara en trygghetsåtgärd
att det bibehålies åtminstone en
tid framåt, tills läget i världen blivit
litet klarare. Det måste ju medge en bättre
bevakning av det vatten, som Öresund
utgör.

Jag skall inte på den punkten framställa
något yrkande, men jag kan inte
godkänna de skäl, som lia anförts för indragningen.
Jag tror att det hade varit
mycket välbetänkt att skjuta på denna
sak, tills läget i världen blivit litet annorlunda.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Ang. indragning av Skånska kavalleriregementet.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
De som ha talat för att K 2 skulle få
vara kvar ha enligt min mening tillmätt
detta förband en betydelse ur kuppberedskapssynpunkt
som det inte har. Om
vi skulle räkna med att få ett angrepp
emot Skåne, få vi tänka på att Skåne
geografiskt sett har inte mindre än tre
öppna kuster och ett otal hamnar, mot
vilka ett angrepp kan sättas in. Om vi
vidare räkna med att ett sådant angrepp
skulle komma från öster, föreställer jag
mig att Hanöbukten vore ett betydligt
tacksammare angreppsmål än Hälsingborg,
ty om en fiende skulle gå från
Östersjön och upp till Hälsingborg för
att där angripa, skulle han ju inte kunna
undgå att bli synlig långt innan han
komme till Hälsingborg.

När man räknar med att Hälsingborg
är en utsatt punkt, därför att staden
ligger vid sundets smalaste del, hör detta
samman med att man utgår ifrån att
Danmark skulle bli besatt dessförinnan,
så att ett anfall på Skåne på denna
punkt skulle sättas in över Danmark.
Men om ett anfall sättes in över Danmark,
få vi väl räkna med att den kuppberedskap
och de försvarsförband som
äro avdelade för en sådan uppgift redan
i god tid ha alarmerats. Man kan följaktligen
inte utgå från att ett förband,
förlagt till Hälsingborg, skall ha en sådan
betydelse som det göres gällande,
oavsett vilken art av förband det är, men
i all synnerhet när man talar om ett
kavalleriförband. Vare sig det är beridet
på cyklar eller på hästar måste
detta förbands möjligheter att möta en
invasion vara oerhört ringa. Det har
sagts att det skulle ha varit av stor betydelse
att ha ett försvarsförband där
nere den gång då det danska kompaniet
kom över på färjan den 9 april 1940, och
det har ju skämtats rätt mycket över att
man tydligen skulle ha kunnat ta hela
Skåne med den kontingent, som hade
kommit över på färjan. Det är naturligtvis
rena barnsligheter, och jag utgår
från att de, som resonera på detta
sätt, inte heller mena allvar med det,
ty det hade väl också vid det tillfället
tarvats åtskilligt mer. Men det har sitt

lilla kuriositetsintresse, då man får höra
att vid den tidpunkten låg K 2 på
Ljungbyhed och alltså inte kunde ingripa
i Hälsingborg. Överste Hök var
inte ens själv nere vid hamnen, och
det hade han inte anledning till, eftersom
han inte hade med kustförsvaret att
göra.

Emellertid har herr Mannerskantz här
gjort gällande att man från försvarssynpunkt
sett skulle ha stor användning för
kavalleriet även i ett nutida krig. Man
får väl ändå säga, att det är att överskatta
rytteriet. Jag går ut ifrån att när
han talar om kavalleri, menar han kavalleri
och inte det cykelberidna infanteri,
som kavalleriet till stor del numera är.
Det är naturligtvis omöjligt att tänka sig
att kavalleriet, när det gäller övningar
av betydelse för dess stridsvärde, skulle
kunna få samma utbildning på samma
tid som infanteriet, eftersom en mycket
stor del av den tid kavalleristen använder
för sina övningar måste läggas ned
på att han skall lära sig rida, alltså förflytta
sig till häst, och att lära sig sköta
hästen. Han kan följaktligen inte ägna
lika mycken tid åt sin egen personliga
utbildning som infanteristen, och därför
får inte heller en kavallerist ens i
terrängstrid såsom avsutten samma
stridsvärde som en infanterist har. Den
saken kan alldeles säkert slås fast, både
med siffror och på annat sätt, så pass
att man kan få klart för sig att kavalleriets
stridsvärde är tämligen ringa.

När det sedan sägs, att man skall ta
hänsyn till att inte pojkarna böra förflyttas
för långt bort från hemorten och
att det skulle vara ett tungt vägande skäl
för att behålla K 2 nere i Hälsingborg,
så att pojkarna i Skåne inte skulle behöva
förflytta sig så långt när de skulle
göra sin värnplikt, har jag mycket svårt
att betrakta detta såsom ett plus, som
skulle tala för K 2:s behållande i Hälsingborg.
Jag håller i stället före, att det
är nyttigt att pojkar komma ett stycke
hemifrån, så att de inte kunna resa hem
varje söndag.

.lag vill också påpeka att det är eu
hel del av våra värnpliktiga, som inte
få göra sin värnplikt hemma vid stugan.

Nr 21.

Onsdagen den 23 mai 1951 fm.

Ang. indragning av Skånska kavalleriregementet.

De som bli uttagna att tjänstgöra vid
kustartilleriet få vara långt borta från
sina hem, och de som få tjänstgöra vid
flottan få också vara långt borta från
hemmen och även mången gång ligga
långt borta från kasernerna, .lag tycker
inte att vi skola pjåska alltför mycket
med grabbarna, utan skola de utbildas
till soldater få de väl också lov att känna
på soldatlivet litet grand.

Det är ungefär vad jag har att säga
om dessa saker. Jag kan inte finna att
ett bibehållande av K 2 i nuvarande
form är på något vis förmånligt och anser
därför inte heller att det bör bibehållas.
Men jag vill säga till herr Nilsson
och andra, som ha talat om att man
skulle ta hänsyn till den lokala opinion,
som via dessa petitionslistor gett sig till
känna, att vi väl ändå få vara överens
om att det inte bara är försvarsintresset,
som har dikterat dessa underskrifters
tillkomst, utan att också en hel del andra
intressen ha mängt sig in i detta sammanhang.
Därför bör man inte ta så
stor hänsyn till denna petition.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det är väl så, att om det drar ihop sig
och vi mobilisera för sent, så att kriget
är över oss, kan man inte flytta truppförband
långa vägar, om man icke har
ett ganska deciderat luftherravälde. Detta
har ju visat sig t. ex. i Polen och i
nästan alla de andra överfallna länderna.
Jag förmodar alltså, att om lokala
försvarsförband skola ta emot den första
stöten, så äro de på intet sätt tillräckliga
för detta. Därtill fordras det
reguljära arméförband, och om dessa äro
uppsatta och sammandragna på platser
som äro långt avlägsna ifrån de lokala
mobiliseringsplatserna, t. ex. i detta fall
i Västergötland, kan man icke räkna
med att de nå fram. Eftersom nu den
skånska kusten är en av de mest kritiska
delarna av vår långa gräns, är det önskvärt,
att de truppförband, som skola
ingå i de reguljära arméförbanden, icke
finnas alltför långt bort.

Jag misstänker, att om K 2 var i
Ljungbyhed den tionde april, var detta

i alla fall bättre än om det hade varit
i Skövde. Om det nu inte hade varit
danskar som kommit, utan fiender, så
hade det nog gått fortare att få dit
dem, och man får väl utgå ifrån att den
saktfärdighet som visades vid det tillfället
inte kommer att upprepas, ty vi ha
ju blivit så pass skakade i våra hundraåriga
fredsvanor, att man inte behöver
räkna med att samma sak skall behöva
upprepas.

Jag tror att det är oriktigt att säga, att
man här lagt för stor vikt vid de lokala
synpunkterna. Jag räknar med att hela
Sverige tar skada av att en invasion över
Öresund lyckas, och eftersom varken
herr Lundgren eller jag kan beskyllas
för att vara född eller bosatt i Skåne,
är det tydligt att sådana synpunkter
icke kunna vara motiven för oss. Vi mena,
att den delen av landet är så utsatt,
att de uppsatta arméförbanden icke
böra finnas alltför långt bort, emedan
man icke kan räkna med att kunna flytta
dem och emedan lokala försvarsförband
vid Öresundskusten på knappast
3 000 man icke skulle kunna klara av en
större stöt.

Jag tror för min del, att den föregående
ärade talaren inte riktigt satt sig
in i vad kavalleriets uppgifter numera
kunna anses vara. Det skall förflytta granatkastare,
kulsprutor, kanske raketgevär
och även folk, som skall sköta dem, och
förflytta dem snabbt. Det bör tjänstgöra
som skidlöpardetachement i Norrland,
kunna göra livet surt och outhärdligt för
fienden genom eldöverfall, genom att
tillfångataga eller tillintetgöra smärre avdelningar,
och det måste kunna förflytta
sig snabbt, så att det kan klara sig. En
sådan tjänst kan aldrig ett cykelförband
eller ett infanteriförband utföra. Jag tror
nog, att om man skall organisera en reguljär
gerillaverksamhet, har man mycket
stor nytta av sådana kavalleriförband,
men givetvis skola de ha sådana
vapen som stå till buds nu för tiden.
Det är inte meningen, att de med dragna
sablar skola rusa mot onedkämpade infanteri-
och kulsprutelinjer, utan man
får förutsätta att de skola användas förnuftigt,
men på det sätt jag nu skildrat

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Ang. indragning av Skånska kavalleriregementet.

kunna de spela en mycket betydande roll
i Sveriges framtida eventuella krigföring.

Herr ELOWSSON, NILS (kort genmäle):
Herr talman! Tanken i det nutida
svenska försvaret är ju den, att kustförsvarsförbanden
tillsammans med
hemvärnet skola kunna fånga upp den
första stöten i ett angrepp och att de
skola lokalisera fienden, vare sig han
kommer vid kusten eller ifrån luften, i
väntan på att de reguljära starkare förbanden
skola hinna fram. I Skåne ha
vi ju det motoriserade I 7 och det motoriserade
Vendes artilleriregemente, som
på ett par timmars tid lätt kunna kastas
från vilken sida av Skåne som helst
till den andra. Det är dessa som först
skulle sättas in, när det gäller att försvara
Skåne, och vi kunna väl gå ut ifrån
att de hinna fram ungefär lika fort som
K 2 skulle hinna göra, om en attack
skulle sättas in vid någon annan del av
skånska kusten än just vid Hälsingborg.

När sedan herr Mannerskantz talar om
att jag inte har reda på de uppgifter,
kavalleriet har i ett nutida krig, kan det
hända att han har rätt i det stycket. Jag
tilltror mig inte precis att lämna någon
redogörelse för det, men när han talar
som han gör, måste jag säga, att då
förfaller han till rena romantiken, ty i
ett nutida krig är det ju framför allt artilleriets
genomslagskraft och luftvapnets
bombmöjligheter som ha någon verklig
betydelse, under det att de små nålsting
som ett kavalleri — cykelburet eller beridet
— kan ge med sina kulsprutor
eller vad det har, äro så ringa, att det
inte blir några större insatser.

Herr NILSSON, ALFRED: Herr talman!
Jag vill inte diskutera vad herr Elowsson
sade om kavalleriet, ty han är ju
sakkunnig på det området. Jag vill endast
upplysa om att det bara gäller en
skvadron, säger och skriver omkring 100
man, och att de inte kunna försvara hela
Skåne, det är klart.

Sedan vill jag bara konstatera, att herr
Elowsson icke har vederlagt vad jag har
sagt om övningsfälten i Kristianstad,

Lund och Ystad och att det alltså står
kvar, att de icke hålla måttet. Nu vill
herr Elowsson medverka till att skicka
en ny kontingent till ett övningsfält, som
inte ens i dag håller måttet. Det är det
besynnerliga. Vidare har han aldrig yttrat
någonting om vad vi skola göra i
framtiden, om vi komma att utöka värnplikten
till mer än ett år. Det är sådana
saker som göra, att jag finner det egendomligt
att man vill besluta i dag utan
att ha utrett frågan om vad som skall
hända i fortsättningen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannan yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets i
förevarande punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. a.

I fråga om mom. b, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ohlon m. fl. vid förevarande
punkt anförda reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle godkänna
det förslag, som inehölles i herrar Mannerskantz
och Lundgrens vid punkten
avgivna reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lundgren begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse
de härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras mening, som
ville till kontraproposition antaga godkännande
av det förslag, som innefattades
i herr Ohlons in. fl. reservation.

Herr Lundgren äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens in -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Ang. befordringsförhållandena för flottans underofficerare.

nehåll, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 4 punkten 3 mom. b antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Ohlon m. fl. vid
punkten anförda reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i herrar
Mannerskantz och Lundgrens vid punkten
avgivna reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundgren begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 56;

Nej — 56.

Därjämte hade 32 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Enär således de avgivna rösterna befunnits
lika delade, nedlade herr talmannen
i kammarens därtill avsedda
rösturna en ja- och en nej-sedel, båda
lika till storlek och utseende, tryckta
och omärkta samt var för sig slutna och
hoprullade, varefter på anmodan av herr
talmannen herr Johannesson ur rösturnan
upptog den ena av röstsedlarna, och
befanns denna vara nej-sedeln.

Kammaren hade sålunda fattat beslut
i enlighet med nej-propositionen.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
3 mom. b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innehålles i den av herrar Mannerskantz
och Lundgren vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 47.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i mom. c—g hemställt.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. befordringsförhållandena för flottans
underofficerare.

Punkten 5.

I propositionen nr 110 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att godkänna
''ad departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 16
mars 1951 föreslagit rörade flottans underofficerare.

I detta sammanhang hade riksdagen
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bengtson och Emil Petersson (I: 392)
och den andra inom andra kammaren av
herr Lindberg m. fl. (11:522), i vilka
hemställts, att riksdagen vid behandling -

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Ang. befordringsförhållandena för flottans underofficerare.

en av Kungl. Maj:ts proposition nr 110 i
vad avsåge flottans underofficerare måtte
— utöver vad Kungl. Maj:t under ifrågavarande
punkt föreslagit -—- besluta inplacera
vissa i motionerna angivna befattningar
i lönegraderna Ma 8 och Ma 6
samt uttala, att beträffande befordringsgången
för flottans underofficerare underofficerskåren
vid en örlogsstation liksom
hittills borde utgöra befordringsenhet
men att befordringen borde ske inom
varje yrkesavdelning;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Svärd och Lundqvist (I: 389) och den
andra inom andra kammare av herr Kijling
m. fl. (11:529), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att kassacheferna
vid försvarsväsendet skulle placeras
i lönegrad Ma 8 samt att de kassachefer,
vilka avgått med pension, skulle tillerkännas
pension enligt lönegraden
Ma 8;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren av
herr Emil Petersson (I: 393) och den
andra inom andra kammaren av herr
Xihlfors (11:523), i vilka hemställts, att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 110 måtte besluta, att förvaltare
i kassatjänst skulle placeras i lönegrad
Ma 8.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

a) alt riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 392 och II: 522, godkänna
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den IG
mars 1951 föreslagit rörande flottans underofficerare; b)

att motionerna 1:389 och 11:529
samt I: 393 och II: 523 icke måtte av
riksdagen bifallas.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Det
föreligger sedan flera år rätt mycket
vakanser inom flottans underofficerskår,
särskilt när det gäller maskinbefälet.
Detta har föranlett, alt det tillsalts
en utredning för att avge förslag till för 3

Första hammarens protokoll 1951. Nr 21

bättrade löneförmåner för maskinpersonalen
vid flottan. De sakkunniga som
tillkallats för detta ändamål ha föreslagit,
att vissa undcrofficersbefattningar
skola placeras i lönegraden Ma 8, och
jag tror för min del, herr talman, att
detta är ett gott förslag, som bör vara
ägnat att förbättra rekryteringsförhållandena
vid flottan.

Lönegraden Ma 8 tillkom enligt beslut
1947 och var närmast avsedd för kassacheferna
vid armén. Av olika skäl har
denna lönegrad emellertid hittills hållits
vakant, och frågan om kassachefernas
löneställning har skjutits på framtiden.

1949 års riksdag uttalade sig emellertid
mycket positivt när det gällde frågan
om förbättrade löneförmåner för
förvaltare i kassatjänst. I utskottsutlåtandet,
som godkändes av riksdagen,
förutsattes det att utredningen skulle
verkställas så hastigt, att förslag om förbättrade
löneförmåner för denna förvaltarkategori
skulle kunna underställas

1950 års riksdag. Även 1950 års riksdag,
som icke fick någon proposition
i detta ärende, skrev och begärde att
frågan snarast skulle underställas riksdagens
prövning. Det är ju under sådana
omständigheter kanske anmärkningsvärt,
att Kungl. Maj :t icke tagit upp frågan
om ändrad löneställning för förvaltare
i kassatjänst men däremot föreslagit
att vissa andra underofficerare placeras
i denna lönegrad, Ma 8. Nu har emellertid
statsutskottet skrivit, att utskottet
med bestämdhet förväntar, att förslag
beträffande kassaförvaltares lönegradsplacering
förelägges 1952 års riksdag.

Jag har, herr talman, under sådana
omständigheter icke något yrkande på
denna punkt; jag vill endast uttala den
förhoppningen, att den utredning, som
enligt vad det upplysts inom utskottet
snart skall vara avslutad, skall ge sådant
resultat, att frågan kan tagas upp
av nästkommande års riksdag.

Herr BENGTSSON: Herr talman! När
det gäller denna punkt, som avser flottans
underofficerare, är det en grupp,
nämligen maskinbefälet, vars löner och
anställningsvillkor jag skulle vilja be

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Ang. befordringsförhållandena för flottans underofficerare.

kammarens ledamöter särskilt lägga märke
till. Det förekommer ofta, att en talare
uppträder för en personalgrupp av
personliga eller andra intressen, och någon
har kanske den uppfattningen, att
det är på samma sätt, när jag talar för
maskinbefälet, men jag skall be att här
få påpeka några anmärkningsvärda förhållanden.

När ett visst arbete inte är särskilt
eftertraktat, ser man detta genom de
vakanser som uppkomma. Här redovisas
i de sakkunnigas betänkande, att bland
maskinbefälet var vakanssiffran 36 procent,
och nu har den stigit ytterligare,
så att man för dagen kan beräkna den
till 38 procent. Man kan ju omöjligt tänka
sig, att flottan är betjänt med att ha
38 procent i vakanser inom maskinbefälet.

Vidare skulle jag vilja påvisa, att
ehuru denna personal, t. ex. ubåtsmaskinister
och andra, naturligtvis mycket
väl kunde ha anledning att ta ut sin
semester, har den inte kunnat göra det.
Bland de maskinister som varit sjökommenderade
under hela året 1950, ha
t. ex. de uppbördsmän som ha 35 dagars
semester i medeltal 20,5 resterande semesterdagar.
Detta belyser ytterligare,
vilka svårigheter det är att kunna få folk
på detta område.

Som det redan nämnts här har det
tillsatts en utredning på detta område,
och i direktiven för denna utredning
bär departementschefen bland annat
sagt, att 1945 års försvarskommitté har
erinrat om att befordringsförhållandena
för flottans underofficerare äro mindre
gynnsamma och att det bör göras någonting
för att få bättre förhållanden
där. Departementschefen återger vidare
en framställning från maskinbefälsorganisationen,
vars synpunkter även uttryckts
av Svenska underofficersförbundet,
och meddelar att chefen för marinen
framhållit betydelsen av att åtgärder
snarast vidtagas för att bereda personalen
sådana anställnings- och arbetsvillkor,
att de marina myndigheterna
bättre än nu kunna hävda sig i konkurrensen
om den kvalificerade arbetskraften.

Man kan säga, att utbildningen för
denna personalgrupp är god, men befordringsförhållandena
äro sådana, att
de icke loeka till vidare tjänst inom
flottan. Därför kan man icke anmärka
på rekryteringen, men det är senare som
vakanserna uppstå. Riksdagen uttalade
1948, att man borde företaga en särskild
utredning angående maskinbefälet. Detta
riksdagens uttalande refereras av försvarsministern
på följande sätt i direktiven,
där han säger: »Med hänsyn till
föreliggande brist på maskinbefäl vid
marinen samt till att ifrågavarande personalgrupps
arbetsuppgifter delvis vore
av annan art än de som ålåge flertalet
övriga underofficerare vid marinen borde
maskinbefälsorganisationen göras till
föremål för särskild utredning.» Det
blev dock inte någon specialutredning
om maskinbefälet — av vilken anledning
kan jag inte säga. Försvarsministern
behöver inte nödvändigt ta hänsyn
till vad riksdagen uttalar, men det
kunde vara intressant att få veta, varför
man inte företog den speciella utredningen.

Underofficersutredningen tog en avsevärd
tid; det blev inte någon snabbutredning
man verkställde. Den började
i juli 1948, och utredningen avlämnade
sitt betänkande i januari 1951. Den utredningen
godtogs inte av maskinbefälet,
utan detta hade vissa anmärkningar,
men det sades dock, att som ett provisorium,
tills utredningen hunnit slutföras
— det fanns nämligen vissa delar
som inte voro färdiga — skulle den
med vissa tillägg kunna accepteras.

Vid denna utredning hade man gått in
på olika metoder för att förbättra möjligheterna
för maskinbefälet. Man diskuterade
tre olika alternativ. Det första
var att man skulle ha en helt civilmilitär
kår, det andra var att det skulle vara
eu specialofficerskår och det tredje att
behålla nuvarande organisation med utökat
antal förvaltarbeställningar och en
förbättrad befordringsgång. Majoriteten
av de sakkunniga stannade för alternativ
3. De framhöllo bland annat, att maskinisternas
arbete var mera ansvarsfullt,
besvärligt och smutsigt än det sto -

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Ang. befordringsförhållandena för flottans underofficerare.

ra flertalet andra underofficerares, och
de räknade därför med att man skulle
inrätta flera förvaltartjänster och därigenom
få en gynnsammare befordringsgång.

Departementschefen tog utredningens
förslag i stora delar, men inte i fråga
om maskinbefälet. Där föreslogs en sänkning
av förvaltarbeställningarnas antal
med cirka 50 procent. Maskinbefälets
eget yttrande beaktades inte. Departementschefen
undantog, vilket redovisas
i utskottets utlåtande, åtskilliga befattningar,
så många att man kan säga att
de föreslagna befattningarna borttagits
i väsentlig utsträckning. Varken utredningens
förslag eller ännu mindre de av
departementschefen föreslagna åtgärderna
förbättra maskinbefälets ställning på
sådant sätt, att man kan säga att frågan
är löst.

I sådana här fall är det vanligt att man
säger, att det inte går att förbättra ställningen
för en grupp så mycket, emedan
då en hel del andra grupper komma att
säga, att även de måste få en förbättrad
ställning. Men jag har redan pekat på
vakanserna och semesterförhållandena.
Jag vill dessutom ytterligare betona, att
1949 års tjänsteförteckningskommitté
har yttrat sig i frågan och beträffande
vakansläget hösten 1950 framhållit, att
detsamma i fråga om maskinavdelningen
vid flottan är betydligt mer markerat än
beträffande övriga yrkesavdelningar.
Kommittén bär därför förklarat, att den
icke vill motsätta sig en inplacering i
resp. vikariatslöneförordnande enligt lönegraden
Ma 8 av sådana hithörande beställningar
med speciell ansvarsställning,
vilka iiro förenade med huvudsakligen
tekniska arbetsuppgifter, detta
likväl under förutsättning att det anses
angeläget, att den föreliggande frågan
avgöres redan vid innevarande års riksdag.
De sakkunniga hade alltså inte något
särskilt att invända mot att man bröt
ut denna grupp ocli gav den en något
förbättrad ställning.

Vi ha i den väckta motionen beaktat
såväl vad de sakkunniga sagt som vad
som framförts från maskinbefälets sida,
och därför anse vi det vara väl motive -

rat att bifalla motionen. Utskottet har
emellertid avstyrkt den.

Jag vill ytterligare säga beträffande
lönegradsplaceringen, att de sakkuniga
ha föreslagit 78 förvaltarbeställningar i
Ma 8 och Ma G, men departementschefen
endast 39. Detta är inte heller någon
mindre justering, utan man måste beteckna
den som en avsevärd nedskärning,
som kommer att i väsentlig grad
rubba lönerelationerna mellan de olika
yrkesavdelningarna och dessutom kommer
att fördröja befordringen av maskinbefälet,
så att det kommer att bli
ytterligare svårigheter att behålla personalen.
Man har också föreslagit, att
166 befattningar skola indragas och i
stället besättas med högbåtsmän, men då
får man mindre kvalificerat folk, och
därigenom får det högre kvalificerade
maskinbefälet ett ännu större ansvar.
Det borde vid sådant förhållande vara
ännu mer befogat, att de kunde få dessa
förbättringar som vi föreslagit.

Man kan säga, att vårt förslag innebär
vissa lönekostnader, och det är riktigt,
men vårt förslag beträffande befordringsgången
föranleder inte några kostnader,
ocli ändå har inte utskottet velat
gå oss till mötes på den punkten heller.
Jag vill i detta sammanhang påvisa ett
par felaktigheter i utskottsutlåtandet,
som kanske böra rättas. På s. 32 står
det: »I motionerna 1:392 och 11:522
liar yrkats, att, utöver vad i propositionen
föreslagits, ytterligare ett antal underofficersbefattningar
— flertalet avsedda
för maskinbefäl — skola hänföras
till förvaltarlönegrader.» Samtliga iiro
avsedda för maskinbefäl. 1 nästa mening
står det: »Motionärerna, som ansluta
sig till förslaget att örlogsstations underofficerskår
alltjämt skall utgöra befordringsenhct,
ha vidare yrkat, att riksdagen
måtte uttala sig för att befordran
skall ske inom varje yrkesgren.» Det är
inte motionens yrkande att befordran
skall ske inom varje yrkesgren, utan där
yrkas att den skall ske inom varje yrkesavdelning.
Det är inte samma sak.

Herr talman! Med detta har jag anfört
en del av de synpunkter, vi lagt på denna
fråga från motionärernas sida. Då

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Ang. befordringsförhållandena för flottans underofficerare.

vi här diskutera om olika personalgrupper,
är det ett vanligt argument, att om
man inte förbättrar anställningsförhållandena
för denna grupp, komma vi att
få stora svårigheter att rekrytera den,
men jag tror att det på detta område
mer än på något annat är befogat att
åberopa det skälet. Handelsflottan har
mycket stort behov av maskinutbildat
folk, och med nuvarande anställningsförhållanden
blir det många som flytta
över till den. Över huvud taget har detta
maskinbefäl sådan utbildning i fråga om
skötseln av maskiner, att de mycket väl
kunna taga platser på andra ställen, och
därför blir konkurrensen mycket hård.
Skola vi kunna ha en någorlunda rimlig
besättning på dessa båtar, som dock representera
mycket stora värden, är det
nödvändigt att vi också förbättra personalens
löne- och anställningsvillkor. Det
är till och med så i många fall, att staten
på andra befattningar ger betydligt
större förmåner, och många av maskinbefälet
söka sig också över till dessa befattningar.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till motionerna nr 392 i första
kammaren och 522 i andra kammaren.

Herr PETERSSON, EMIL: Herr talman!
Då herr Bengtson nu anfört många skäl,
som tala för bifall till motionen, är det
onödigt för mig att upprepa eller variera
dessa skäl. Han och jag befinna oss
dess bättre på samma våglängd. Jag vill
endast understryka vad han och andra
ha sagt om de stora vakanserna inom
maskinbefälet. Dessa vakanser ge anledning
till farhågor, som icke böra underskattas
eller nonchaleras.

Vårt marina maskinbefäl är känt för
teknisk kunnighet och praktisk duglighet
och därför eftersökt inom handelsflottan,
där man erbjuder höga löner
med pensionsrätt och andra förmåner.
Många maskinistunderofficerare övergå
till bättre avlönade befattningar på andra
arbetsfronter; därom har jag personlig
kännedom från min hemstad. Vår
närmaste strävan måste bli att minska
vakanserna genom att ge maskinbefälet

en bättre löneställning. Vår flotta har
ju en mycket dyrbar materiel, som kan
äventyras, om inte fullt kvalificerat
folk sköter den.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till
motionen.

Jag skall be att få tillägga ytterligare
några ord.

Under punkten 5 i utlåtandet har statsutskottet
även behandlat motioner rörande
förvaltare i kassatjänst. Därvid
har utskottet gjort ett mycket positivt
uttalande om angelägenheten av att denna
löneställningsfråga löses vid 1952
års riksdag.

Givetvis ha vi motionärer önskat ett
definitivt avgörande vid denna riksdag,
eftersom bärande skäl kunna anföras
härför. Jag vill endast erinra om att
till förvaltarna i kassatjänst överförts en
mängd arbetsuppgifter sedan år 1938, då
de tillsattes som kassörer vid regementen
och kårer och voro biträden åt regementsintendenterna
i dessas egenskap
av kassachefer. Numera äro förvaltarna
i kassatjänst själva kassachefer, och vid
ett normalregemente utanordna de på
egen hand och på eget ansvar ungefär
fyra femtedelar av de många miljoner
regementena förfoga över, medan intendenterna,
tygofficerarna, kasernofficerarna
och regementsläkarna utanordna
en femtedel tillsammans. Därtill kommer
en mångfald andra uppgifter. Bland
annat måste de svara för att avdrag göras
för källskatt och kvarstående skatt.
De skola handlägga vissa personalärenden,
som ibland kräva förhandlingar
med lokala personalorganisationer, och
de måste tolka en del oprövade reglementen
och författningar samt göra därav
föranledda utbetalningar, vilket kan
medföra betydande risker, i det att de
kunna bli nödsakade att *själva göra
kännbara personliga utbetalningar. Trots
detta på senare år mångdubbelt utökade
arbete under juridiskt ansvar äro förvaltarna
i kassatjänst alltjämt placerade
i samma lönegrad, som de tillhörde år
1938, då de voro biträden åt de dåvarande
kassacheferna, regementsintendenterna.
Förmånerna ha till och med minskats,
i det att felräkningspengarna, som

Onsdagen den 23 mai 1951 fm.

Nr 21.

vid ett infanteriregemente utgjorde 400
kronor per år, sedermera borttagits.

Herr talman! Jag har velat med dessa
stickprov visa, att vi motionärer inte
varit ute i ogjort väder, men med statsutskottets
uttalande som bakgrund och
i medvetande om att i denna situation
kammaren inte kan förmås att bifalla
motionen har jag inte något särskilt yrkande
beträffande denna del av punkt 5.

Herr THUN, EDVIN: Herr talman! Utskottet
har vid behandlingen av denna
punkt mer än väl uppmärksammat vad
motionärerna anfört beträffande de svårigheter
som underofficerarna inom flottan
ha kommit i genom att befordringsförhållandena
äro sådana, att det är
svårt för dem att komma upp i den löneställning
som man mycket väl kan utgå
från att de böra komma upp i. Utskottet
har alltså klart sagt ifrån att utskottet
finner det anmärkningsvärt, att inte
denna fråga blivit snabbare behandlad,
så att det hade blivit möjligt att vidta
vissa justeringar. Beträffande dessa möjligheter
uttalar också utskottet bestämt
att det utgår från att tjänsteförteckningskommittén
skall utföra sitt arbete så
snabbt att 1952 års riksdag skall få
möjlighet att slutgiltigt ta ställning till
denna fråga. Man kan säga att denna
skrivning är så positiv, att motionärerna
ha all anledning att känna sig tacksamma
för att de ändå skymta förutsättningar
för att frågan skall få en enligt
deras åsikt gynnsam lösning.

Det är i övrigt inte mycket att säga
om denna fråga, utan jag ber kort och
gott att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna I: 392 och II: 522; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Ang. musikorganisationen inom försvaret.

Punkten 6''.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. musikorganisationen inom försvaret.

Punkten 7.

Vid anmälan av propositionen nr 110
hade departementschefen föreslagit vissa
jämkningar av personaluppsättningen
vid försvarets musikkårer.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammare
av herr Emil Petersson m. fl. (I:
384) och den andra inom andra kammaren
av herr Nyberg m. fl. II: 504), i vilka
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts förslag i propositionen
nr 110 angående musikorganisationen
vid försvaret måtte besluta,

att antalet elevbeställningar skulle
minskas vid typ I-kårerna, inklusive flottans,
med fyra, vid typ Il-kårerna med
tre och vid typ III-kårerna likaledes med
tre, så att antalet elever vid respektive
kårer bleve två, en och en.

att vid musikkårer av typ I, flottans
undantagen, en volontärbeställning skulle
ombildas till sergeantbeställning och
tre volontärbeställningar till furirbeställningar,

att vid kårer av typ II en volontärbeställning
skulle ombildas till sergeantbeställning
och en volontärbeställning
till furirbeställning samt

att vid kårer av typ III en volontärbeställning
skulle ombildas till sergeantbeställning.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten anfört:

»Utskottet delar departementschefens
mening att de alltmer ökade försvarskostnaderna
göra det angeläget att så
snart ske kan söka åvägabringa besparingar
i fråga om verksamhet, som icke
direkt har betydelse för försvarets effektivitet.
I avvaktan på att ställning
kan tagas till musikutredningens förslag
torde dock någon indragning av musikkårer
icke nu böra beslutas i annan man

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Ang. musikorganisationen inom försvaret,
än departementschefen föreslagit eller
beträffande musikkåren vid K 2, vilket
förband utskottet i det föregående förordat
till indragning fr. o. m. budgetåret
1952/53.

I övrigt avses enligt departementschefens
förslag den åsyftade kostnadsbesparingen
skola åstadkommas genom att
antalet platser för musikelever minskas
med tillhopa 113. Till en mindre del
uppväges härigenom uppkommande besparing
genom att en för personalen något
gynnsammare fördelning av beställningarna
för manskap inom musikkårerna
samtidigt föreslås. I motionerna
I: 384 och II: 504 åter yrkas, att antalet
elevplatser minskas med ytterligare 23
samt att en i förhållande till departementschefens
förslag längre gående omfördelning
av beställningarna vid musikkårerna
genomföres.

Utskottet är för sin del — i avvaktan
på prövningen av 1947 års musikutrednings
förslag rörande militärmusikens
framtida ordnande — icke berett att i
anledning av motionerna förorda någon
avvikelse från departementschefens förevarande
förslag, vilket alltså tillstyrkes
av utskottet. Härav följer att utskottet
avstyrker motionerna.

Såsom departementschefen förutsatt
synes det böra ankomma på Kungl. Maj:t
att närmare besluta om den takt, i vilken
de ifrågavarande organisationsförändringarna
skola genomföras.

Åberopande det anförda hemställer
utskottet,

a) att motionerna I: 384 och II: 504
icke må av riksdagen bifallas;

b) att riksdagen må i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Alfred Nilsson, Malmborg
i Skövde, Ståhl, Kollberg och Wedén
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 384 och II: 504 besluta,

1) att antalet elevbeställningar skulle
minskas vid typ I-kårerna, inklusive flot -

tans, med 4, vid typ Il-kårerna med 3
och vid typ III-kårerna likaledes med 3,
så att antalet elever vid resp. kårer bleve
2, 4 och 1,

2) att vid musikkårer av typ I (flottans
undantagen) en volontärbeställning
skulle ombildas till sergeantbeställning
och tre volontärbeställningar till furirbeställningar,

3) att vid kårer av typ II en volontärbeställning
skulle ombildas till sergeantbeställning
och en volontärbeställning
till furirbeställning samt

4) att vid kårer av typ III en volontärbeställning
skulle ombildas till sergeantbeställning.

Herr PETERSSON, EMIL: Herr talman!
Man brukar i bland säga om någon medvandrare,
att han är glad som en spelman,
men många »spelmän» i de militära
musikkårerna äro för närvarande
långt ifrån glada vid tanken på den ovissa
framtid, som 1947 års musikutrednings
förslag för dem innebär. I det betänkandet
föreslås bland annat, att en
del militära musikkårer skola indragas,
och detta bar väckt ledsnad och besvikelse
inte blott bos därav berörd personal
utan även bland civilbefolkningen,
främst i garnisonsorterna, men även på
andra håll. Betänkandet är utskickat på
remiss för yttranden, och regeringen och
riksdagen få i sinom tid ta slutgiltig
ställning till förslaget, men redan nu
skall sägas, att det vore mycket oklokt
att ta bort den stämning, glädje och vederkvickelse
som militärmusiken ger.
För förläggningarnas personal och värnpliktiga
är den ett nästan oumbärligt
komplement till anordningar för att skapa
trivsel och arbetshåg i det numera
hårda militärlivet. Musikkåren medverkar
även vid den frivilliga befälsutbildningen,
hemvärnet och skytteföreningarna
vid övningar och högtidstillfällen,
vid offentliga konserter och besök på
sjukhus och sanatorier. Vidare är militärmusiken
ett värdefullt inslag i ortens
kulturella liv. Givetvis känner jag bäst
till musikkårerna vid KA 2 och F 17 i
Blekinge, som också råkat in i farozo -

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

en, och jag vet vad de betytt och betyda
i alla dessa avseenden. Liknande
vittnesbörd kunna säkerligen lämnas
från andra håll. Utgifterna för militärmusiken
äro, synes det mig, en god investering,
som ger utdelning på olika
sätt och i många former. Men, som sagt,
till detta ärende får riksdagen återkomma
längre fram.

Tyvärr äro befordrings- och löneförhållandena
inom de militära musikkårerna
mycket ogynnsamma och osäkra.
Det är inte sällsynt, att furirer få vänta
till de uppnått 50-årsåldern innan
de befordras till sergeanter. Knappast
inom några andra militärgrupper förekommer
så långsam befordringsgång. Läget
är så bekymmersamt, att extra åtgärder
måste vidtagas för att ändra på
dessa förhållanden. Det hedrar departementschefen,
att han beaktat framställningar
härom och föreslagit en provisorisk
anordning för att lätta trycket
genom att minska antalet platser för elever
och i stället ombilda några volontärsbeställningar
till furirsbeställningar.
De föreslagna ändringarna kunna beräknas
medföra eu kostnadsbesparing av
bortåt 75 000 kronor. Åtgärderna äro
tacknämliga, men de beröra endast personal,
som åtnjuter högst musikkorprals
lön, och medge sålunda furirs lön åt ett
antal musikkorpraler samt i succession
därefter korpralsförmåner åt personal
med musikvolontärs lön. En verklig lättnad
i befordringsförhållandena vinnes
endast genom att även ett antal underofficersbeställningar
inrättas i utbyte mot
lägre tjänster. Det bör bemärkas, att tillkomsten
av en sergeantbeställning inte
endast medger en befordran av en musikfurir
till sergeant, det blir samtidigt
befordran i underliggande grader: korpralerna
flytta upp och bli furirer, och
volontärerna bli korpraler.

En dylik förbättring i befordringsgången
har för musikkårerna större betydelse
än antalet elevplatser. För att nå
detta syfte och därmed tillgodose ett av
berörd personal efterlängtat önskemål,
utan att den i Kungl. Maj:ts proposition
beräknade besparingen minskas, utan
snarare ökas, ha vi motionärer föresla -

Ang. musikorganisationen inom försvaret,
git en ytterligare begränsning av elevantalet,
för att det skall kunna bli några
sergeantbeställningar till enligt en plan,
som i motionerna närmare angivits.

Motionerna kunna bifallas, utan att
statsmakterna fördenskull binda sig för
framtiden, men personalen, som utan
eget förvållande råkat i ett svårt läge,
skulle genom denna anordning få en provisorisk
hjälp av verkligt värde.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
och vädjar till kammaren
att stödja den.

Herr LUNDGREN: Här föreligger en
motion där man vrkar vissa förändringar
i musikorganisationen. Det är ju inte
rimligt att vidta sådana förändringar, innan
den slutliga prövningen av 1949 års
musikutrednings förslag hunnit verkställas.
Av den anledningen har heller icke
avdelningen kunnat tillstyrka ifrågavarande
motion.

Herr Petersson förklarade att det förekommer
att musikfurirer gå kvar till
50 års ålder utan att befordras till underofficerare.
Detta torde bero på ett
missförstånd, ty furirer skola avgå vid
34 års ålder, om de inte befordrats till
underofficerare. De kunna alltså inte vara
kvar till 50 års ålder.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna punkt.

Herr PETERSSON, EMIL: Med anledning
av herr Lundgrens sista inlägg vill
jag säga, att det finns sådana exempel
från KA 2 i Karlskrona, där furirer fått
dispens att kvarstå, tills de bli bortåt 50
år, innan de befordras till sergeanter.
Det förekommer sålunda och är ett avvita
förhållande, som jag i detta sammanhang
velat påvisa.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som förordats
i den vid punkten avgivna reservntio -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Ang. inrättande av civila lärartjänster vid vissa stamskolor m. m.
nen; och förklarades den förra proposi- och behålla lämplig lärarpersonal för
tionen, som upprepades, vara med över- .undervisningen vid stamskolorna, yttrat
vägande ja besvarad. bland annat:

Ang. inrättande av civila lärartjänster vid
vissa stamskolor m. m.

Punkten S.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Arrhén in. fl. (1:397) och den andra
inom andra kammaren av herr Braconier
m. fl. (II: 525), hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta

dels att från och med den 1 juli 1951
vid Roslagens flygkår inrätta 8 extra ordinarie
adjunktstjänster i lönegrad Ce
24 och erforderligt antal extra adjunktstjänster
i lönegrad Cg 24,

dels att från och med den 1 juli 1951
vid flygvapnets centrala skolor i Västerås
inrätta 2 extra ordinarie adjunktstjänster
i lönegrad Ce 24 och erforderligt
antal extra adjunktstjänster i lönegrad
Cg 24,

dels afl: från och med den 1 juli 1951
vid flottans underbefälsskolor i Karlskrona
inrätta 2 extra ordinarie adjunktstjänster
i lönegrad Ce 26, 2 extra ordinarie
adjunktstjänster i lönegrad Ce 24
och erforderligt antal extra adjunktstjänster
i lönegrad Cg 24,

dels att studierektorerna vid armén,
marinen och flygvapnet skulle från och
med den 1 juli 1951 placeras i lönegrad
Cb 10 eller att studierektorerna vid marinen
och flygvapnet skulle placeras i
lönegrad Ce 33,

dels ock att Kungl. Maj:t skulle bemyndigas
utfärda en gemensam stadga
för studierektorerna vid armén, marinen
och flygvapnet.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 397 och II: 525 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört.

I motiveringen hade utskottet, efter att
hava omnämnt, att det visat sig förenat
med mycket stora svårigheter att erhålla

»Med hänsyn till det anförda vill utskottet
i anledning av motionerna I: 397
och II: 525 framhålla, att utskottet icke
har något att erinra mot att vid marinen
och flygvapnet, där stamskoleorganisationen
erhållit erforderlig stadga,
inrättas ett begränsat antal extra
ordinarie lärartjänster. Utskottet anser
sålunda skäl tala för att 4 tjänster i
Ce 24 inrättas vid flottans sjömansskola
i Karlskrona samt att 5 av nuvarande
8 tjänster i Cg 24 vid Roslagens flygkår
och nuvarande 2 tjänster i Cg 24
vid flygvapnets centrala skolor i Västerås
ombildas till tjänster i Ce 24. Reträffande
flottan förutsätter utskottet,
att en mot nyinrättade tjänster svarande
minskning av nu utgående arvoden
till civila lärare kommer till stånd. De
av utskottet förordade åtgärderna, vilka
icke medföra några ökade lönekostnader
och som kunna av Kungl. Maj :t
vidtagas utan riksdagens medverkan,
torde enligt vad utskottet inhämtat icke
hindra, att sedermera infrågakommande
ändringar av utbildningsorganisationen
kunna genomföras.

Utskottet är icke berett att i anledning
av motionerna tillstyrka några
förändringar beträffande de nuvarande
lönegradsplaceringarna av studierektorerna.
Den av motionärerna berörda
frågan om att utfärda en gemensam
stadga för de tre studierektorerna torde
vara av beskaffenhet att böra prövas
av Kungl. Maj:t. Utskottet kan alltså
icke tillstyrka att riksdagen vidtager
någon åtgärd härutinnan.»

Herr ARRHÉN: Herr talman! Denna
punkt rör löneplacering för lärarna vid
försvarets stamskolor, och utskottets yttrande
anknyter till en av mig väckt motion.
Jag har anledning att vid detta tillfälle
uttala min tacksamhet för den synnerligen
välvilliga behandling som utskottet
har ägnat motionen.

Dessa stamskolor ha numera en mycket
stor betydelse för utbildningen av

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Ang. inrättande av civila
befäl inom vår försvarsmakt. Det är i
sanning överraskande, att mellan 40 och
50 procent av våra nuvarande officerare
på stat ha gått den s. k. långa vägen. Det
betyder en fullkomlig revolution i vår
officersutbildning under tidigare skeden.
Det är alltså synnerligen lyckligt,
att förhållandena på lärarnas arbetsplatser
på här föreslaget sätt bli förbättrade.

Det är emellertid inte för att säga
detta, som jag har begärt ordet. Det är
därför, att jag i motionen också hade
begärt, att studierektorerna vid armén,
marinen och flygvapnet från och med
den 1 juli 1951 skulle placeras i lönegrad
Cb 10 eller att studierektorerna vid
marinen och flygvapnet placerades i lönegrad
Ce 33. Studierektorn vid armén
är nämligen för närvarande placerad i
Ce 33, studierektorn vid marinen i Ce
26 och den vid flvgvapnet likaledes i
Ce 26.

Utskottet säger helt kort och gott, på
bästa statsutskottsmaner, att det icke är
berett att tillstyrka några förändringar
beträffande de nuvarande lönegradsplaceringarna
av studierektorerna. Det
föreligger icke ens ett försök till argumentering,
varför man har intagit den
ståndpunkten. Jag tror också, att det är
tämligen svårt att åstadkomma en motivering.
Situationen är nämligen den, att
försvarets skolutredning redan för två
år sedan förordade samtliga studierektorers
placering i Ce 33. Cheferna för
armén, marinen och flygvapnet liksom
kungl. skolöverstyrelsen ha alldeles nyligen
förordat samma placering och
konstaterat, att dessa tre studierektorer
ha likvärdiga arbetsuppgifter. Den som
är mera insatt i detta problem vet också,
att de personer, som här inneha den
lägre löneställningen, äro att betrakta
som initiativtagare till denna skolreform
inom försvarsmakten.

Det egendomliga förhållandet föreligger
alltså här, att tre personer sitta
i samma hus med, efter vad de officiella
utredningarna betyga, samma arbetsuppgifter,
under det att i lönehänseende
sju klasser skilja den ene från de två
andra. Detta kan inte annat än uppväcka
förvåning hos en utomstående.

lärartjänster vid vissa stamskolor m. m.
Det bör också medföra en viss irritation
i förhållandet dessa tre emellan. Det
torde ligga i sakens natur.

Man kan också ha anledning att påpeka,
att de studierektorer, som placerats
i Ce 26, ha en lön, som svarar mot
en adjunkts lön vid de allmänna läroverken.
Följaktligen måste det, när det
gäller att få innehavare till dessa befattningar,
uppstå konkurrens mellan
adjunktstjänsterna vid läroverken och
studierektorsbefattningarna vid marinen
och flygvapnet. Det kan inte vara lyckligt.

Man kan, som vanligt, måhända också
anföra det argumentet, att här gäller det
en kostnadsfråga. Det vore förståeligt,
om man så gjorde och hade fog härför.
Ett bifall till alternativ 1 i mitt förslag,
alltså att flytta upp studierektorerna vid
marinen och flygvapnet till samma löneställning
som studierektorn vid armén,
skulle emellertid för statsverket medföra
en kostnadsökning av 9 024 kronor.
Om man följer mitt andra alternativ
och placerar alla tre i Cb 10, kostar det
statsverket 11 616 kronor. Dessa siffror
tycker man inte äro så förfärligt imponerande
i en miljardbudget!

Jag får kanske vid detta tillfälle nöja
mig med att göra dessa enkla påpekanden,
vilka jag tycker på ett självklart
sätt peka i den riktning, som jag här
vill kalla den enda rätta. Jag riktar endast
via protokollet den vädjan till statsmakterna,
att de, när det gäller att ta
ställning till dessa frågor, vilket jag antar
kommer att ske i samband med att
tjänsteförteckningskommittén lagt fram
sitt resultat nästa år, ha dessa befattningar
i åtanke och beakta de synpunkter,
som jag här har anlagt, vilka enligt
min mening äro både skäliga och i dubbel
mening billiga.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Herr
Arrhén har direkt frågat vilka motiv utskottet
haft för att avstyrka motionerna
om ändrad lönegradsplacering för studierektorerna
vid försvarets skolor. Jag
kan fatta mig kort härvidlag. Jag skal!
endast säga, att bär liksom vid så många

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fin.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m.

andra lönegradsplaceringar gäller, att
tjänsteförteckningssakkunnigas arbete
gör att man inte nu kan fatta beslut. Så
länge dessa sakkunigas utredning pågår
är det ju inte lämpligt att riksdagen fattar
något beslut om ändrad lönegradsplacering
för dessa befattningshavare.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 9—51.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till anskaffning av tygmateriel
m. m.

Punkten 52.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen och i propositionen
nr 108 framlagda förslag ävensom
med avslag å motionerna I: 174
och II: 231, I: 247 och II: 327 samt
I: 398 och It: 519, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att i enlighet med i statsrådsprotokollen
över försvarsärenden
för den 3 januari och den 16 mars
1951 angivna grunder medgiva utläggande
av beställningar å tygmateriel
m. m. inom en kostnadsram av
116 500 000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
247 och II: 327, såvitt nu vore i fråga,
till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1951/52 anvisa ett
reservationsanslag av 85 000 000 kronor.
I

I de likalydande motionerna I: 174,
av herrar Ohlon, Andrén och Gränebo,
och II: 231, av herrar Hjalmarson.
Hedlund i Rådom och Ohlin, hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte besluta bemyndiga Kungl.
Maj:t att medgiva utläggande av beställningar
å tygmateriel m. m. för ar -

inén inom en kostnadsram av
152 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 247,
av herrar Öhman och Norling, och II:
327, av herr Hagberg i Luleå m. fl.,
hade hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att i enlighet med i motionerna
angivna grunder medgiva utläggande
av beställningar å tygmateriel
m. m. inom en kostnadsram av
55 000 000 kronor, dels ock till Armén:
Anskaffning av tygmateriel m. m. för
budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 000 kronor.

Enligt en vid förevarande punkt avgiven
reservation hade herrar Gränebo,
Mannerskantz, Ohlon, Alfred Nilsson,
Ivar Persson, Landgren, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Svensson
i Grönvik, Ståhl, Kollberg, Wedén, Johansson
i Mysinge och Hjalmarson ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
a) hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 174 och II: 231
ävensom med avslag å motionerna I:
247 och II: 327 samt I: 398 och 11:519,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med av utskottet och i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 16 mars 1951 angivna grunder
medgiva utläggande av beställningar å
tygmateriel m. m. inom en kostnadsram
av 158 500 000 kronor.

Herr OHLON: Herr talman! Tillåt mig
att göra en inledande anmärkning. I debatten
om försvarsfrågan bär gång på
gång hänvisats till en jämförelse mellan
vad vi offra för försvaret och vad andra
stater offra. Försvarsutgifterna bruka då
anges i procent av den s. k. nationalinkomsten.
Den som något sysslat med
nationalbudgetens olika uppställning i
olika länder måste konstatera att dylika
jämförelser kunna leda till mycket
missvisande resultat. Sverige framstår
på grund härav som ett land vilket äg -

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m.

nar ganska liten del av sin inkomst åt
försvarsväsendet.

Härtill kommer att flera av Europas
under det sista kriget härtagna stater
praktiskt taget avrustade efter kriget.
Detta måste ju medföra att de nu äro
tvungna anslå mycket avsevärda summor
för att sätta sitt försvar i stånd.
Visa av 1925 års försvarsbeslut ha vi
efter det sista kriget i varje fall hållit
vårt försvarsväsende gående. Vi ha en
fast organisation att bygga på, och vi
ha åtminstone inom vissa grenar en relativt
god materiell försörjning. Jag tror
det kan vara riktigt att detta sägs ifrån
bär från denna talarstol. Det är angeläget,
att Sverige kommer in i sitt rätta
internationella sammanhang och inte
framstår såsom en stat, den där helt
ägnar sig åt sina egna sociala omsorger,
där idealet är 1940-talsskalden Alfred
Vestlunds »Jag ville jag vore en full
pensionär».

Med detta har inte sagts att allt är
väl beställt med vår krigsmakt och inte
heller att det kommer att bli det ifall
Kungl. Maj:ts propositioner i försvarsfrågan
i dag antas oförändrade. Reservationsyttrandena
till statsutskottsutlåtandena
rörande årets försvarspropositioner
vittna om att det i stora kretsar
hos vårt folk råder oro beträffande delar
av försvaret. Vi äro ett litet folk med
ringa materiella och med ännu mindre
personella resurser, och vi ha att anpassa
oss efter detta utgångsläge.

Jag skall inte gå närmare in på vad
detta betyder för ett land som vårt, men
jag vill bara säga att vårt försvar i huvudsak
måste få karaktären av ett uppehållande
försvar, ägnat att hålla fienden
på mattan till dess stormaktshjälp
hinner anlända. Så ligger i själva verket
problemet till, även om det låter bittert.

År det för mycket sagt att den materiella
beväpningen inom arméns huvudmassa,
infanteriet, är tillgodosedd,
utom när det gäller de pansarbekämpandc
vapnen? Den interpellation beträffande
dessa vapen, som nyligen förekom
i denna kammare, gav åtminstone
den upplysningen att här inte allt är väl

beställt. Enligt de övriga upplysningar
som lämnades vid interpellationsdebatten
ha vi för pansarbekämpning ett vapen,
nämligen granatgeväret, som bör
kunna fylla sin uppgift utan risker för
personal och materiel. Det är på tiden
att bestämmelser för dessa vapens användning
i fred som i krig snabbt komma
till stånd och att de värnpliktiga få
öva sig med vapnen i fråga. Givetvis
måste personalens säkerhet garanteras

— detta sagt i motsättning till försvarsministern.
I sitt interpellationssvar till
herr Lundgren härförleden höll ju herr
Vougt före att det inte kunde anses fullt
tillfredsställande om soldaten icke finge
tillfälle att skjuta med sådan ammunition
som kunde vara farlig för honom
själv.

Det spörsmål, som här berörts, är av
väsentlig betydelse för ett litet land
som vårt. Vi sakna förutsättningar för
att sätta upp en pansararmé, som kan
tävla med stormakternas resurser. Detta
torde vara inte bara ekonomiskt ogenomförbart,
utan sannolikt också tekniskt
icke fullt motiverat, då pansaret

— i varje fall det lätta pansaret — med
hänsyn till de möjliga pansarbekämpande
vapnen efter allt att döma sett sina
bästa dagar, åtminstone i vår oöverskådliga
terräng.

Jag skulle därför ha velat fråga försvarsministern
— han är inte närvarande
här, men det kanske finns någon som
kan anteckna min fråga -— om han är
beredd att lämna svar på följande: »När
ha vi att emotse sådana föreskrifter för
skjutning med pansarbekämpande vapen,
att övning därmed reguljärt ingår
i de värnpliktigas utbildning?» Jag förutsätter,
att vi ha tillräckligt med ammunition
såväl för övning som för strid
med dessa vapen. Skulle så inte vara
förhållandet, bör en ommöblering äga
rum på härför ansvarigt håll.

Huvudmotsättningen inom utskottet
har gällt anskaffningen av tygmateriel
och dagjaktens utbyggnad enligt 1948
års principbeslut. Här stå de demokratiska
oppositionspartierna eniga mot
Kungl. Maj:t.

I fråga om tygmaterielen kan jag nöja

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m.
mig med att citera vad reservanterna
uttala på s. 155 i utskottets utlåtande.
De anse, att första stycket i utskottets
yttrande bort ha följande lydelse: »Utskottet
anser bestämt att det av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen begärda
beställningsbemyndigandet icke är tillräckligt
för att medgiva tillfredsställande
omsättning och erforderlig modernisering
av arméns tygmateriel. Utskottet
vill erinra om att en betydande
del av vårt lätta fältartilleri består av
föråldrade pjäser, konstruerade under
1900-talets första decennium och därför
avsevärt underlägsna motsvarande
pjäser i utländska arméer. Till denna
kvalitativa underlägsenhet bör enligt utskottets
mening även läggas att vår relativa
artilleristyrka — artilleripjäser
per infanteribataljon -— är låg i förhållande
till utländska arméorganisationer.
Likaså är vårt luftvärn på grund av flygteknikens
snabba utveckling i stort behov
av modernisering. Med hänsyn till
det utrikespolitiska läget är det nödvändigt
att snarast möjligt avhjälpa dessa
brister. — För att industrien skall
vilja och kunna leverera materiel jämnt
och i snabb takt, är det nödvändigt att
beställningar av tygmateriel utläggas
under nästa budgetår i större omfattning
än vad Kungl. Maj:t äskat. Det är
även nödvändigt att tillvarataga möjligheterna
att från utlandet erhålla materielleveranser
av annan tygmateriel i
den mån sådan leverans kan erhållas.
På grund härav föreslår utskottet, att beställningsbemyndigandet
bestämmes till
152 miljoner kronor, vilket i förhållande
till det av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
framställda förslaget innebär
en höjning med 42 miljoner kronor.
»

Det torde vara en motivering som räcker
ganska långt. Jag vill dock tillägga
ett par ord.

För innevarande budgetår äskade arméchefen
— det var till förra årets vårsession
— 130 miljoner kronor för diverse
tygmateriel. Det anslogs 70 miljoner
kronor för ändamålet, vilka 70 miljoner
påfylldes med ytterligare 34 miljoner
under senaste höstsessionen. Härtill

kommo under tidigare år för andra ändamål
inom försvaret beviljade medel
på 11 miljoner kronor, som nu disponerades
under denna anslagspost. Tillsammans
gör detta för innevarande budgetår
70 + 34 + 11 = 115 miljoner av
de 130 äskade. För nästa budgetår äskar
armeéledningen 152 miljoner och
skulle enligt Kungl. Maj:t oclj utskottsmajoriteten
bara få 110 miljoner. Om
utskottets förslag antogs, skulle följden
bli en sjunkande serie av anslag under
de tre budgetåren 1949/50, 1950/51 och
1951/52 på respektive följande belopp:
125 miljoner förra budgetåret, 115 miljoner
detta budgetår och bara 110 miljoner
nästa budgetår.

Detta, herr talman, äger rum under
eu tidsperiod, då det utrikespolitiska läget
utvecklat sig i alltmera farofylld
riktning. Våga Sveriges riksdag och regering
axla det ansvar, som medföljer
en dylik försvarspolitik?

Det är inte nog med att beställningsbemyndigandet
till den innehållsrika
posten tygmateriel kronmässigt sett
minskat. På grund av de med rätta allt
större inkallelserna av värnpliktiga har
allt större del av anslagsposten måst
användas för övningsammunition, med
vilken inte ursprungligen räknats. I ett
skärpt utrikespolitiskt läge skulle enligt
utskottsmajoritetens åsikt en allt mindre
del anslås till förnyelse av försvaret.
Härtill kommer försämringen av penningvärdet,
vilken medfört mindre utbyte
av de anvisade beloppen.

Det av reservanterna ifrågasatta ökade
anslagsbemyndigandet gäller mångahanda
ting. Sekretessen förbjuder en
uppräkning härav och en motivering. Så
mycket må dock än en gång understrykas,
att det bland annat är fråga om en
förnyelse av artilleripjäser, vilka tillfördes
försvaret i början av århundradet
och alltså överlevt två världskrig, och
om nyanskaffning av luftvärnspjäser
med hänsyn till flygets revolutionerande
utveckling.

Tillåt mig, herr talman, när jag har
ordet, att gå in på ett par andra spörsmål,
som bara delvis höra samman med
denna punkt. De två saker, som jag skul -

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. in.

le vilja behandla, röra anslaget till flyget
och anslaget till försvarets forskningsanstalt.

Flygvapnets roll i ett modernt försvar
är så uppenbar för alla, att man inte behöver
säga mycket härom. Vi ha att
bygga på erfarenheterna från det sista
världskriget, från den nu pågående kampen
i Korea och från vad man i övrigt
vet om de föranstaltningar, som vidtagas
på flygets område i skilda länder. Ingen
har så klart skildrat detta som Winston
Churchill i sitt monumentalverk »The
Second World War». Churchill är uppfostrad
i en helt annan tidsålder, då
armén med kavalleriet dominerade slagfältet,
men han har frigjort sig från
traditionella tankegångar och, trots sin
personliga motvilja mot krigets mekanisering,
anammat den nya taktiken.

På ett ställe i den del av nämnda verk,
som är betitlad »Frankrikes fall», säger
han: »Ett nederlag (i luften) skulle innebära
förstörelse inte bara av våra flygfält
och vår flygstyrka, utan även av
flygplanfabrikerna, på vilka hela vår
framtid berodde.»

Om det högdramatiska sammanträffandet
med Frankrikes ÖB, general Gamelin,
den 16 maj 1940 berättar han:
»Kärnpunkten i general Gamelins och
över huvud taget i det franska överkommandots
argumentering i fortsättningen
var att de voro underlägsna i luften och
nödvändigt behövde fler divisioner från
Royal Air Force, såväl bomb- som jaktplan,
men huvudsakligen de senare. Dessa
böner om jaktstöd skulle upprepas vid
varje följande konferens ända till Frankrikes
fall.» Churchill svarade i detta
sammanhang, att engelsmännen inte hade
mera jaktflyg än att de behövde behålla
merparten i sitt eget luftrum. På
jaktflyget hängde hela Storbritanniens
existens.

Tre dagar senare, den 19 maj, diskuterade
Churchill med Chamberlain, andra
ministrar och militära sakkunniga
britternas möjligheter att ensamma fortsätta
kriget. Överläggningen utmynnade
i en rapport på 11 punkter, som delgavs
parlamentet. .lag skall bara citera ett par
av dessa.

I punkt nr 1 deklarerades det: »Så
länge vårt flygvapen existerar, bör det
tillsammans med flottan kunna hindra
Tyskland från att verkställa en invasion
över havet mot vårt land.»

I punkt nr 4 heter det: »Det avgörande
är herraväldet i luften.»

Efter evakueringen från Dunkerque
vid månadsskiftet maj/juni samma år
höll Churchill i underhuset ett stort tal,
ur vilket några huvudpunkter må anföras.

Churchill säger: »Vi måste noga akta
oss för att betrakta denna evakuering
som någon seger. Krig vinnas inte med
evakueringar. Men evakueringen innefattar
en seger som bör uppmärksammas.
Det är den seger som har vunnits
av flyget. Av de soldater som ha kommit
tillbaka är det många som inte sågo
vårt'' flyg i verksamhet, de sågo bara de
bombplan som sluppo igenom dess skyddande
anfall. De underskatta flygets insats.
Jag har hört mycket tal om detta,
och därför är jag angelägen att påpeka
det.»

Litet senare i samma anförande säger
han: »Alla våra flygplanstyper och alla
våra flygare ha befunnits överlägsna allt
som de för närvarande ha att möta.»
Så fortsätter han: »När man tänker på
hur mycket lättare det bör bli att försvara
luftrummet över denna ö mot ett
anfall över havet, måste jag säga att
jag här finner en säker grundval för
en praktisk tillförsikt. Jag vill ägna min
hyllning åt dessa unga flygare. Den stora
franska armén har för ögonblicket i stor
utsträckning kastats tillbaka och splittrats
genom några tusen stridsvagnars
angrepp. Kan man inte då säga att själva
civilisationens sak försvaras av några tusen
flygares skicklighet och entusiasm?»

På tal om tyskarnas möjligheter att
invadera England säger Churchill i annat
sammanhang: »Om tyskarna 1940
hade disponerat välutbildade amfibiestyrkor,
utrustade med hela apparaten
för modern amfibiekrigföring, skulle de
i alla fall ha haft en hopplös uppgift
med vår sjömakt och vårt flyg emot
sig. — — — Ingen hade naturligtvis
möjlighet att känna till motpartens sin -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m,
nesstämning och bedömande, men med
varje vecka från mitten på juli till mitten
på september sammanföllo mer och
mer de tyska och brittiska amiralernas,
det tyska överkommandots och de brittiska
stabschefernas och även fiihrerns
och författarens åsikter. Om vi hade varit
lika eniga på andra punkter, hade
det inte behövt bli något krig. En gemensam
utgångspunkt var att allt berodde
på kriget i luften.»

Med detta konstaterande slutar Churchill
den del av sitt verk, som behandlar
Frankrikes fall och tyskarnas plan att
invadera Storbritannien.

Jag skall inte trötta kammarens ledamöter
med ytterligare utdrag ur Churchills
efter verkligheten komponerade
symfoniska verk, där det alltjämt återkommande
temat utgöres av hyllningen
till de brittiska flygarna och det brittiska
flygvapnet: »Aldrig förr i historien
om folkets strider ha så många haft så
få att tacka för så mycket.» Men jag
har velat ange den grundläggande inställningen.

Vårt strategiska läge är i mycket detsamma
som Englands. Vi bo visserligen
inte på en ö, men på en halvö. Huvudparten
av gränserna bildas av vatten,
men tyvärr ha vi också en landgräns i
norr. I huvudsak torde vi dock —• om
olyckan skulle komma över oss — ha
att förvänta den eventuelle fienden genom
luften och över havet. De brittiska
lärdomarna äro sålunda tillämpliga på
oss. Det böra vi inte förglömma, när vi
i dag skola ta ställning till om vi nu
skola fullfölja 1948 års principbeslut om
jaktflygets förstärkning.

År 1949 beslöt riksdagen förstärkning
med 50 procent av tre dagjaktflottiljer
utöver de tre som förstärktes året förut.
Vid föredragningen härav yttrade statsministern
följande till statsrådsprotokollet:
»Vid den modernisering och förnyelse
av försvaret som nu pågår böra
ansträngningarna inriktas på ett sådant
utnyttjande av teknikens medel att största
möjliga försvarsverkan kan uppnås
inom ramen för våra begränsade ekonomiska
resurser. I enlighet med denna
tankegång torde en sådan organisation

av vårt försvar böra eftersträvas att ett
visst mått av beredskap — så långt detta
över huvud taget är möjligt i fredstid
— beständigt är för handen samt att
största möjliga stridsverkan snabbt kan
åstadkommas även mot plötsliga anfall
från angripare med överlägsna stridskrafter.
Flygvapnet med sin höga beredskapsgrad
och sin stora rörlighet kan
betraktas såsom vår första försvarslinje,
i all synnerhet vid ett överraskande anfall
mot vårt land. Starka skäl kunna
därför åberopas för en fortsatt förstärkning
av flygvapnet. Ett väl utbyggt flygvapen
är även i stånd att ge ökat skydd
åt hemorten samt förbättra arméns och
marinens stridsduglighet.»

Det synes mig, att vad statsministern
sålunda anfört år 1949 äger giltighet den
dag som i dag är. Av de tio dagjaktflottiljerna
är det fyra, som ännu icke fått
förstärkningar. Förutom kostnadsskäl —
engångskostnaden härför beräknas av
flygledningen uppgå till 96,2 miljoner
kronor och årskostnaden vid fullt genomförd
organisation till 17,8 miljoner
kronor — har som motiv anförts framför
allt arbetskraftsbristen. Vi ha inte
tillgång till erforderlig arbetskraft, och
dessutom lägger bostadsfrågan för de
nya arbetarna hinder i vägen. Reservanterna
ha i viss mån böjt sig för dessa
skäl och nöjt sig med att föreslå riksdagen
att inskränka sig till att lämna beställningsbemyndigande
och anvisa medel
för nästa budgetår för anskaffning
av flygmateriel till endast två flygflottiljer.
Med hänsyn till den avsevärda utvidgningen
av flygplanindustrien utomlands
ha också reservanterna velat hemställa
hos Kungl. Maj :t, att det undersökes,
huruvida möjlighet finnes att från
utlandet inköpa flygmateriel för de återstående
oförstärkta flygflottiljerna.

I detta sammanhang vill jag ge Kungl.
Maj :t mitt erkännande för det under
riksdagen framlagda förslaget angående
modernisering av nattjakten i Västerås.
Härom motionerades ju förra riksdagen
av herr Rylander. Utskottsmajoriteten
skrev välvilligt — och minoriteten, reservanterna,
ännu mera välvilligt — till
förmån för denna motion. Motionen upp -

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m.

togs i den gemensamma motionen från
de demokratiska oppositionspartierna
vid början av detta års riksdag och har
lett till det resultatet, att Kungl. Maj:t
har gått reservanterna och oppositionspartierna
till mötes. Jag vill, herr talman,
uttala min tillfredsställelse över
detta.

Frågan om utbyggnaden av det fjärde
vapnet, försvarets forskningsanstalt, har
föranlett två reservationer. Högern påyrkar
här en utökning av avlöningsanslaget
med 1 085 000 kronor samt eu förstärkning
av det speciella forskningsanslaget
med inte mindre än 2 760 000 kronor
upp till 8 660 000 kronor.

Flertalet av folkpartiets reservanter ha
inte vågat gå så långt, utan de ha åtnöjt
sig med en ökning av lönekostnaden
med allenast 41 000 kronor för att möjliggöra
förvandling av tio forskningsingenjörstjänster
i Ce 27 till laboratorstjänster,
varav fem i högst Cp eller Cr 9
och fem i Ce 31.

Att folkpartiets representanter ha varit
så återhållsamma beror på två skäl.
För det första pågår en utredning om
den centrala ledningen av anstalten och
dess olika avdelningar. För det andra
fanns det vissa utsikter för att folkpartiets
linje skulle samla alla i utskottet,
och då hade man åtminstone vunnit något.
Högern höll emellertid, kanske naturligen,
på sitt förslag, ocli socialdemokraterna
funno då inte anledning att
frångå propositionen.

Forskningsanstalten är en ung institution,
och den har utvecklats hastigt.
Tack vare en duglig personal har den
tillvunnit sig stort erkännande från försvarets
sida. De anställda ha varit unga,
och erfarenheten har visat, att sedan de
blivit fullt inarbetade på sina ofta mycket
svårlösta problem, ha försvarsgrensförvaltningarna
och andra .statliga verk

— för att nu inte tala om industrien

— lockat dem bort från anstalten till
välavlönade laboratoriebefattningar och
andra ledande tjänster. För att råda bot
härför och för att det i avvaktan på omorganisationen
skall vara möjligt för
verket att behålla välmeriterade forskningsingenjörer
har kompromissen om

de tio tjänsternas lönegradsuppflyttning
tillkommit.

När jag nu är inne på forskningsanstalten
vill jag tillägga ett par ord. Kostnaderna
för försvarets materielanskaffning
uppgå till inte mindre än 445 miljoner
kronor för nästa budgetår, vartill
får läggas anslaget för materielunderhåll,
117 miljoner kronor, eller tillsammans
562 miljoner kronor. Såsom understrukits
från Försvarets civila tjänstemannaförbund
kan en genom forskningsanstalten
åvägabragt ekonomisk förbättring
av anskaffning och underhåll av materiel
intjäna hela eller en stor del av anslaget
till anstalten.

Försvarets forskningsanstalt har emellertid
tillkommit för andra och högre
syften. Den skall bland annat förhindra
felaktiga och oändamålsenliga kapitalutgifter.
Från debatten i denna kammare
torde det vara välbekant, att under kriget
beställdes och tillverkades för avsevärda
belopp landminor, vilka på grund
av bristfällig konstruktion visade sig
vara undermåliga. Utredningen ådagalade,
att delta måste tillskrivas försummelser
vid det planläggande forsknings- och
utvecklingsarbetet.

Forskningsanstaltens tyngdpunkt ligger
dock till sist däri, att anstalten skall
verkställa grundforskning rörande oundgängliga
hjälpmedel inom försvaret, som
vi ha svårt att importera eller för vilka
grundläggande principlösningar måste
nyskapas. Det torde vara tillräckligt att
nämna sådana ting som radar, skyddsmedel
för militär och civilbefolkning
mot robotvapen, giftgaser eller radioaktiva
stridsgaser.

När vi behandla forskningsanstalten få
vi komma ihåg, att omfånget av dess
uppgifter är mycket större än som framgår
av de direkta anslagsbeloppen i statsverkspropositionen.
Forskningsanstalten
ombesörjer nämligen också i stor utsträckning
beställningsforskning för de
olika försvarsgrenarna, vilket allt tillsammans
gör, att jag skulle tro att kostnaden
för forskningsanstaltens verksamhet
belöper sig till över 20 miljoner kronor
per år.

.lag vill i varje fall, herr talman, uttala

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m.

det önskemålet, att översynen rörande
forskningsanstalten snart måtte bii färså
att anstalten kan utvecklas till
full aktivitet.

När jag är inne på detta spörsmål,
skulle jag, ifall herr försvarsministern
hade varit närvarande, lia velat rikta
en fråga till honom, men nu är det väl
tämligen lönlöst. För två år sedan ställde
jag en fråga i denna kammare angående
vår radarförsörjning. Jag fick då
det svaret, att den beträffande flottan
var god. Den var också ganska god beträffade
kustartilleriet. Sämre var det
ställt inom flygvapnet. Allra sämst var
det inom armén, eftersom man där inte
hade klart för sig, vilken användning
man skulle tilldela detta nya vapen, om
jag så må kalla det. Försvarsministerns
svar var mycket gynnsamt, men i övervägande
grad innebar svaret ett knippe
av förhoppningar. Om försvarsministern
hade varit här, skulle jag därför ha velat
fråga honom, huruvida de förhoppningar,
som han gav uttryck åt den IG
mars 1949, ha gått i uppfyllelse. Det är
i alla fall med tillfredsställelse man kan
konstatera, att en av de beställningar på
radar, som gjordes för tre år sedan, nu
äntligen tycks leda till leverans. Denna
kommer att fylla en av de betänkligaste
luckorna inom vårt radarförsvar.

Ett nutida försvar är en högst komplicerad
historia. Det är inte lätt för riksdagens
ledamöter att skaffa sig en fulltonig
bild av det verkliga läget. Mycket
är också höljt i sekretessens slöja. Regeringen
sitter därför med trumf på
hand, när det gäller att bedöma dessa
ting. Riksdagen blir däremot satt i efterhand
och får inte del av alla detaljer.

Vid olika tillfällen har tanken uppstått
att skapa ett samarbetsråd mellan
riksdagen och försvaret angående dettas
tillstånd och behov. För närvarande
är det i huvudsak endast medlemmarna
av statsutskottets första avdelning,
som bli närmare informerade.
Detta kan inte sägas vara en tillfredsställande
ordning med hänsyn till försvarets
vikt för vårt folk i en farofylld
tid och med hänsyn till de stora kostnader,
som försvaret ofrånkomligen måste

draga. Här uppställer sig, herr talman,
ett spörsmål, som både regering och
riksdag allvarligt borde begrunda.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation, som
föreligger vid denna punkt.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Vid
början av innevarande års riksdag väcktes
en gemensam borgerlig motion med
begäran om vissa åtgärder för försvarets
stärkande. Vad beträffar armén förordades
vissa åtgärder för förbättring av beredskap
och utbildning, för förbättring
av läget rörande frivilligt försvarsarbete
och en utökning av Kungi. Maj:ts bemyndigande
att anskaffa tygmateriel.

I utbildningsfrågorna yrkade motionärerna
en utökning av första tjänstgöringstidens
längd för gruppchefer och
motsvarande med en månad, en ökning
av tiden för repetitionsövningar för
värnpliktiga officerare och underofficerare
med tio dagar före och i omedelbar
anslutning till varje repetitionsövning,
samt att värnpliktiga gruppchefer
av årsklasserna 1947, 1948 och 1949 skulle
fullgöra 30 dagars kompletterande utbildning,
företrädesvis i anslutning till
den befäls- och repetitionsövning som
närmast åligger dem. I denna fråga har
ju riksdagen redan fattat beslut. På några
punkter har Kungl. Maj :t, efter det att
motionen avlämnades, tillgodosett de i
motionen framställda önskemålen. Så är
fallet i fråga om tiodagarstjänstgöringen
för värnpliktiga officerare, underofficerare
och underbefäl före och i omedelbar
anslutning till varje repetitionsövning.

I motionen framhöllos också vissa önskemål
rörande förbättrad kuppberedskap.
Det är ju så, som ofta påpekats i
denna kammare, att från i mars, då huvuddelen
av de värnpliktiga normalt
rycka ut efter fullgjord första utbildning,
till långt fram på hösten, då den nya
årsklassen kan anses så utbildad att den
kan användas för stridsuppgifter, är vår
kuppberedskap mycket låg, man kanske
rent av kan säga obefintlig. Härvidlag
ha motionärerna förutsatt, att Kungl.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m.

Maj:t måtte vidtaga åtgärder för beredskapens
upprätthållande även under den
ur beredskapssynpunkt svaga delen av
året. Även på denna punkt ha motionärernas
önskemål blivit tillgodosedda i
vad det gäller innevarande år. Däremot
vet man ju ingenting om hur det kommer
att bli nästa år i det fallet. Departementschefen
har nämligen förklarat att
han icke fattat ståndpunkt till denna
fråga; det skall han göra först längre
fram.

Vad beträffar den nu föreliggande
punkten —• alltså anslaget till tygmateriel
— vill jag, herr talman, erinra om
att chefen för armén har begärt att beställningsbemyndigandet
för anskaffande
av denna materiel skulle fastställas
till 152 miljoner kronor. Denna framställning
gjordes redan i början av sommaren
1950 innan Koreakrisen kom och
ansågs alltså motsvara det normala behovet.
På grund av Koreakrisen äskade
chefen för armén dessutom vissa utökningar
av beställningsbemyndigandet.
Kungl. Maj:t har emellertid skurit ned
chefens för armén äskanden avsevärt,
från 152 till 110 miljoner kronor. I den
gemensamma borgerliga motionen yrkas
härvidlag bifall till chefens för armén
förslag. En nedskärning av beställningsbemyndigandet
innebär bl. a., att
man, såsom herr Ohlon framhöll, icke
i den takt som är nödvändig kan genomföra
den mycket angelägna ombeväpningen
av vårt artilleri. Departementschefen
har menat, att industriens
produktionskapacitet är sådan, att det
inte spelar någon roll om man utökar
beställningsbemyndigandet eller inte.
Enligt inhämtade uppgifter är detta nog
inte riktigt, utan det har stor betydelse
att man redan nu ökar beställningsbemyndigandet
för anskaffning av ny
fältartillerimateriel.

Detta anslag skall emellertid räcka
även till anskaffning av stridsvagnsminor.
Vi veta ju alla att det föreligger en
högst avsevärd eftersläpning i vad det
gäller anskaffningen av stridsvagnsminor.
.Tåg skall, herr talman, inte gå in
på anledningen till denna utomordentligt
beklagliga eftersläpning. Genom att nu i

4 Första kammarens protokoll 1951. Nr 21.

enlighet med departementschefens förslag
minska det av chefen för armén
föreslagna beställningsbemyndigandet
kommer det att ta ännu längre tid att
fylla behovet av stridsvagnsminor än
vad som skulle ha varit fallet, om man
hade följt de militära myndigheternas
förslag.

Jag beklagar, att departementschefen
inte är närvarande i kammaren, ty jag
skulle i likhet med herr Ohlon vilja rikta
en fråga till honom. Den frågan, som
någon annan kanske kan framföra till
honom, lyder: Hur lång tid anser departementschefen
att det erfordras för
att med den tillverkningstakt som förutsättes
i Kungl. Maj:ts proposition fylla
vårt mobiliseringsbehov av stridsvagnsminor? I

den mån som det inte är möjligt att
tillverka erforderlig materiel inom landet,
torde Kungl. Maj:t böra undersöka,
huruvida man kan åstadkomma en förbättring
av materielläget genom import
av materiel. Därvid är det också önskvärt
att åstadkomma en standardisering
av modellerna, så att vår tygmateriel
kommer att överensstämma med vedertagna
internationella modeller. Det är
nämligen, som jag har tillåtit mig att
påpeka här i kammaren vid åtskilliga
tillfällen, en bestämd olägenhet att vi
ha en hel del vapen av en kaliber, som
inte återfinns i andra arméer. Därigenom
ha vi icke möjlighet att utifrån få
ammunition till våra vapen. Vi kunna
alltså icke — med samma lätthet i varje
fall — få hjälp med anskaffning av ammunition
från utlandet, som vi eljest
skulle kunna få i ett krig. Att ha vapen
av en kaliber, som inte finns i andra
arméer, är en lyx, som kan bli oss ganska
dyrbar.

Då herr Ohlon på denna punkt även
gick in på frågan om anskaffning av
flygmateriel, kanske även jag, herr talman,
redan nu skall säga några ord därom.
Jag vill i likhet med herr Ohlon erinra
om att fyra av våra dagjaktflottiljer
ännu icke i enlighet med det principbeslut,
som fattades 1948, ha blivit förstärkta
med 50 procent. I den borgerliga
motionen yrkas att de fyra ännu oför -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m.

stärkta jaktflottiljerna förstärkas i enlighet
med det principbeslut, som fattades
av 1948 års riksdag.

För en sådan förstärkning erfordras
för nästa budgetår en utökning av beslällningsbemyndigandet
för flygvapnets
anskaffning av flygmateriel med 60 miljoner
kronor och vidare ökade betalningsmedel,
som uppgå till 14,4 miljoner
kronor. Om man skulle förstärka endast
två av flottiljerna erfordras för nästa
budgetår beställningsbemyndigande
på 30 miljoner kronor och anslag på
6 miljoner kronor. Med hänsyn till att
det kan vara tveksamt, huruvida det på
grund av brist på arbetskraft är möjligt
att inom landet omedelbart anskaffa materiel
för förstärkning av samtliga fyra
återstående jaktflottiljer, ha reservanterna
på denna punkt yrkat, att riksdagen
visserligen skulle besluta, att de fyra
återstående dagjaktflottiljerna omedelbart
skulle förstärkas, men att riksdagen
endast skulle öka betalningsbemyndigandet
för anskaffning av flygmateriel med
30 miljoner kronor och bevilja ökade
anslag med 6 miljoner kronor för att
möjliggöra en förstärkning av två flottiljer.
Utskottet förutsätter, att Kungl.
Maj:t för de övriga två flottiljerna skulle
söka köpa flygmateriel från utlandet
och återkomma till riksdagen med förslag,
därest det vore möjligt att inköpa
sådan materiel och man kan få tillräckligt
modern flygmateriel.

Slutligen var herr Ohlon också inne
på frågan om försvarets forskningsanstalt,
och jag skall, herr talman, tillåta
mig att i likhet med herr Ohlon även gå
in på detta spörsmål.

I statsverkspropositionen till 1950 års
riksdag, tionde huvudtiteln, citerade
statsrådet och chefen för liandelsdeparmentet
i fråga om ett anslag för utrustning
av en vindtunnelanläggning bl. a.
följande av vad överbefälhavaren anfört
i sitt yttrande över detta förslag: »Inköp
av flygplanmateriel och licenser för
tillverkning av sådan materiel från utlandet
kan visserligen fortfarande ske,
men den politiska utvecklingen medför
allt större risk för att dessa möjligheter
icke komma att finnas i framtiden. Sam -

tidigt har inom alla tekniska områden
en tendens framträtt från stormakterna
att icke utlämna de mest moderna konstruktionerna
eller offentliggöra betydelsefulla
forskningsresultat.»

Detta överbefälhavarens yttrande godtog
departementschefen. Det torde stå
fullständigt klart för kammarens ledamöter,
att möjligheterna att utomlands
få del av erfarenheter och rön när det
gäller för försvaret viktiga problem sannerligen
icke ökat sedan 1950. Det är av
denna anledning utomordentligt klart att
forskningen har en mycket stor betydelse
för vår försvarsberedskap.

Ett bifall till propositionen minskar
möjligheterna att bedriva forskning i
hittillsvarande omfattning vid försvarets
forskningsanstalt. Såsom herr Ohlon
framhöll, är det fråga om högt meriterad
och vetenskapligt väl utbildad och
kvalificerad personal. Forskningsanstalten
blir för dessa en utbildningsinstitution.
Det föreligger stor risk att en stor
del av anstaltens personal, om man icke
kan bereda dessa forskare en ordinarie
anställning och en rimlig lönesättning,
söker sig över till den enskilda industrien
eller till andra områden, där utsikterna
att få ordinarie tjänst och förbättrade
löneförmåner äro betydligt större
än inom anstalten. För att anstaltens
verksamhet över huvud taget skall kunna
upprätthållas är det nödvändigt att
personalen beredes förbättrade löneförmåner
i enlighet med den motion, som
väckts bär av herr Andrén.

Det föreligger i fråga om försvarets
forskningsanstalt en reservation av representanter,
huvudsakligen för högern,
som tillstyrka den av herr Andrén väckta
motionen, men också en reservation
av herr Ohlon, som förordar en avsevärt
mycket mindre utökning av avlöningsanslagen
för anstalten. Herr Ohlon talade
om att det förelegat en möjlighet att
få till stånd en kompromiss, som skulle
ha inneburit en utökning i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag med tio tjänster.
Så vitt jag förstår har det icke förelegat
någon möjlighet att få till stånd en
sådan kompromiss, då representanter
för socialdemokraterna redan på ett ti -

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m.

digt stadium under behandlingen i statsutskottets
plenum förklarade sig icke
kunna biträda denna kompromiss.

Herr talman! I den nu föreliggande
punkten ber jag att få instämma i det
yrkande, som framställts av herr Ohlon.

Herr GILLSTRÖM: Herr talman! Det
har inte tydligt framgått av de föregående
ärade talarnas anföranden, men
det bör ändock påpekas, att statsutskottet
vid behandlingen av fjärde huvudtiteln
varit ense om det allra mesta.
Det råder enighet om en utgiftssumma,
som, om man bortser från tilläggsstaterna
för nu löpande budgetår, med över
300 miljoner kronor överstiger vad riksdagen
beviljade i anslag under samma
huvudtitel för precis ett år sedan. Lägger
man till de då beslutade utgifterna
för nu löpande budgetår även tilläggsstaterna,
dessutom också reservationsmedelsförbrukningen
och vissa merutgifter
under förslagsanslag, bl. a. det
rörliga tilläggets höjning, kommer man
likväl fram till det resultatet, att vad
som nu föreslås av utskottet beräknas
ge ett betalningsutfall för nästa budgetår
som är 140 miljoner kronor högre
än det nu löpande budgetårets belopp.
Detta är vad utskottets majoritet föreslår.

Av den offentliga debatt, som har föregått
avgörandet i dag, kan den icke
initierade lätt ha fått den uppfattningen
— och det har möjligen också varit avsikten
•— att mot varandra stå tvenne
helt oförenliga ståndpunkter i denna
fråga, å ena sidan en försvarsvänlig riktning
och å den andra sidan en mer eller
mindre försvarsovillig riktning. De anförda
siffrorna, som belysa vad den senare
riktningen, som jag anser mig företräda,
verkligen förordar, kunna måhända
jäva en sådan uppfattning om en uppdelning
i försvarsvilliga och försvarsovilliga.
Utskottsmajoritetens budgetförslag
slutar nämligen, bortsett från beställningsbemyndigandena,
på drygt en
och en kvarts miljard kronor; motsvarande
beslut i fjol innebar en försvarsbudget
på knappt 900 miljoner kronor.

Om denna väldiga stegring av våra
försvarsutgifter skall betraktas som en
otillräcklig demonstration av vår försvarsvilja,
hur långt måste man då sträcka
sig för att få tillåtelse att räkna sig
till de verkliga försvarsvännernas skara?
Den frågan låter sig knappast besvaras
på annat sätt än med en hänvisning till
det enda alternativ, som föreligger vid
avgörandet, till de reservationer, som
framförts från borgerlig sida. I dessa
förordas anslag på ytterligare 16 miljoner,
varav dock endast ungefär två tredjedelar
i de enade borgerliga reservationerna,
alltså något mer än 10 miljoner
kronor. Utskottsmajoritetens totala
anslagssumma slutar nämligen på 1 253
miljoner kronor, och reservanternas —
häri också inräknade de enskilda reservanternas
—- totala anslagssumma slutar
på 1 269 miljoner kronor. Den som ställer
dessa båda summor bredvid varandra
finner det måhända litet svårt att
göra en alltför markant gradering av
försvarsviljan. Man skulle kanske t. o. m.
kunna låta bli en sådan gradering, inte
minst ur försvarets egen synpunkt.

Något större, men ingalunda betydande,
är skillnaden mellan majoritetens
och reservanternas förslag beträffande
beställningsbemyndigandena, d. v. s. beträffande
utgifter som komma att utkrävas
av statsverket i en nära eller längre
bort liggande framtid. Utskottets majoritet
förordar, liksom departementschefen,
sådana bemyndiganden för totalt
448 miljoner kronor, reservanterna vilja
släppa lös beställningar på framtida leveranser
för 520 miljoner kronor. En
del av denna skillnad, och en rätt väsentlig
del, kommer under den punkt i
huvudtiteln, som kammaren nu först
skall taga ställning till.

Det har redan påpekats, att meningsskiljaktigheterna
på denna punkt — om
anskaffning av tygmateriel för armén —
helt gälla bemyndigandenas omfattning.
När man prövar dem måste man emellertid
observera, att en betydande höjning
skett i fråga om de omedelbara anslagen
jämfört med innevarande budgetår.
I löpande budget äro nämligen dessa
anslag upptagna till 30 miljoner kronor;

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m.

nu föreslå regeringen och utskottets majoritet
en anslagsökning för nästa budgetår
till 85 miljoner kronor, alltså en
ökning med 55 miljoner kronor. I beställningsbemyndiganden
beslötos i enlighet
med fjolårets riksstat 70 miljoner
kronor för detta ändamål, och höstriksdagen
lämnade ytterligare bemyndiganden
för 34 miljoner kronor på tilläggsstat.
Departementschefen har i statsverkspropositionen
för nästa budgetår
föreslagit en höjning till 110 miljoner
kronor och genom en senare proposition
ytterligare 6,5 miljoner kronor, speciellt
betingat av repetitionsövningarnas ökade
omfattning. Mot dessa belopp -— sammanlagt
116,5 miljoner kronor -—• står
den gemensamma borgerliga reservationens
yrkande om ytterligare 42 miljoner
kronor.

När det gäller bemyndiganden av detta
slag måste det alltid bli fråga om en
bedömning dels —■ givetvis ■—• av vad
man har råd till, ty även dessa utgifter
skola ju en gång betalas, dels av vad
industrien kan leverera under de allra
närmaste åren, dels också av vad man
i bästa fall kan få köpa utifrån. Jag kommer
strax till frågan om vad vi kunna
ha råd till. Utskottet har utgått ifrån att
pågående leveranser skola forceras och
att förefintliga möjligheter att erhålla
materielleveranser från utlandet skola
tillvaratagas. Den höjning, som nu förordas
i bemyndigandena, bör ses ur denna
synpunkt. Men det är värt att i detta
sammanhang observera, att man inte kan
få allt man önskar. Det kanske framgår
bäst därav, att betalningsutfallet under
innevarande budgetår även med en forcering
av leveranserna beräknas uppgå
endast till omkring 100 miljoner kronor.
Med denna summa bör man jämföra
det faktum, att vid nu löpande budgetårs
slut beräknas äldre bemyndiganden,
som icke täckts av anslag eller betalningsreserver,
i fråga om tygmaterielen
uppgå till över 200 miljoner kronor.
Inte minst med hänsyn till detta kvarstående
belopp finns det anledning att
iakttaga en viss återhållsamhet i fråga
om nya beställningsbemyndiganden för
detta ändamål.

Men det finns säkert anledning till
återhållsamhet även av andra skäl,
främst av statsfinansiella skäl. Detta tilllåter
jag mig, herr talman, att understryka
inte bara beträffande den nu behandlade
punkten utan också i fråga om huvudtiteln
i sin helhet.

Med de tidigare talarna som föredöme
skall jag i detta sammanhang också säga
något om en annan närbesläktad punkt,
den som gäller flygets materiel. Jag beklagar,
att det måste nämnas en del siffror
därvidlag. Om man studerar handlingarna
i detta ärende, skall man finna,
hurusom anslagsäskandena på ett egendomligt
sätt skjutit i höjden med stark
fart för varje nytt aktstycke. Beträffande
de direkta anslagen beviljade förra årets
riksdag ett belopp på 180 miljoner kronor,
därav 45 miljoner kronor på till—
läggsstat. I årets statsverksproposition
har försvarsministern höjt sitt bud till
185 miljoner kronor. Inför detta förslag
har den samlade borgerliga motionen
ansett, att 197 miljoner kronor vore erforderliga.
Så kom Kungl. Maj :t med propositionen
nr 110, vari anslaget föreslogs
höjt till 255 miljoner kronor och
därtill på tilläggsstat 32 miljoner kronor.
Med denna betydande anslagsstegring
skulle behovet av nattjaktplan och luftbevakning
kunna tillgodoses enligt flygvapenchefens
förslag. Härpå svara nu
reservanterna med att böja budet ytterligare
sex miljoner kronor.

Likadant förhåller det sig med beställningsbemyndigandena.
För ett år sedan
— d. v. s. för nu löpande budgetår —
fastställdes en mycket vidsträckt bemyndiganderam
till 230 miljoner kronor, vilket
redan har påpekats. I årets statsverksproposition
förordas beställningsbemyndiganden
för 151 miljoner kronor.
De enade borgerliga motionärerna yrkade
då på 211 miljoner kronor, varpå
Kungl. Maj:t gick upp till 270 miljoner
kronor i proposition nr 110. Reservanterna
hanmnade då på 300 miljoner kronor
jämnt.

Bakom denna till synes egendomliga
flygcirkus döljer sig framför allt det förhållandet,
att de borgerliga motionärerna
numera fått sina krav uppfyllda be -

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m.

träffande anslagen till nattjaktflyget och
luftbevakningen, medan däremot enighet
inte kunnat vinnas om takten i dagjaktflygets
utbyggande. Någonstans måste
gränsen gå för vår förmåga, och man
kan ju ha delade meningar om vad
svenska folket orkar bära i fråga om
skattebördor.

Utskottsmajoriteten delar Kungl. Maj:ts
uppfattning, att det inte nu är nödvändigt
att anvisa nya medel eller lämna
nya beställningsbemvndiganden för dagjaktflygets
fortsatta utbyggande. 1948 års
principbeslut angav ingen bestämd takt
för detta utbyggande. För närvarande
pågår utbyggandet av de sex redan beslutade
flottiljerna. Det bar visat sig
svårt att klara ens de beställningar, som
gälla dessa sex flottiljer. Pengar finnas
för ändamålet — det har riksdagen med
stor enighet och frikostighet tillsett —
men det kommer dessvärre inte bara an
på anslagen och på beställningarna. Yår
flygindustri — liksom all annan företagsamhet
här i landet — har svårt att få
den arbetskraft, som behövs för att klara
av vad som redan är beslutat. Enligt de
uppgifter, som utskottet fått direkt av
vederbörande i flygförvaltningen, fattas
det för närvarande åtskilliga hundra
man för att genomföra det redan beslutade
programmet. Man har för avsikt att
införskriva cirka 400 italienare för att
rädda situationen, och därutöver behövs
även något hundratal svenska arbetare,
som det just nu inte går att få tag på —
det måste vara yrkeskunnigt folk. Men
denna väldiga nyrekrytering av arbetskraft
till en enda stad förutsätter också
uppförandet av bostäder, både tillfälliga
och permanenta, och den förutsätter
också mycket omfattande åtgärder även
på annat sätt. Dessa problem låta sig
inte så lätt bemästras i nuvarande situation.

Om emellertid produktionen inom
flygindustrien skall utökas, ökas behovet
av ytterligare arbetskraft, ytterligare bostäder
och ytterligare anordningar till
nära nog det dubbla i förhållande till de
åtgärder, som enligt vad jag nyss framhållit
måste vidtagas. Om man är optimistisk,
kan man kanske hoppas att des -

sa svårigheter skola kunna klaras, men
det finns anledning att inte hoppas alltför
mycket.

Inte minst av detta skäl — givetvis
också av de statsfinansiella skälen —
har utskottet inte ansett det rimligt att
nu besluta om en utökning av dagjaktflyget
med de återstående fyra dagjaktflottiljerna.
Det har i olika sammanhang,
även från reservanternas sida,
åberopats att det nuvarande spända utrikespolitiska
läget nödvändiggör de
synnerligen stora uppoffringar, som vi
nu måste prestera för vårt lands försvar.
Detta är enligt min mening alldeles
riktigt. Men i så fall kan nu förevarande
tvistepunkt inte vara alldeles aktuell.
Det förhåller sig nämligen på det
sättet, att denna utökning av dagjaktflyget
inte kan bli helt färdig förrän i bästa
fall år 1954 eller år 1955. Med »i bästa
fall» menar jag, att det verkligen skall
lyckas att anskaffa den arbetskraft inom
eller utom landet, som behövs för denna
stegrade produktion, och att man kan
klara de övriga problem, som inställa
sig. Klarar man inte dem nöjaktigt, måste
vi räkna med att dagjaktflygets förstärkning
förskjutes ytterligare ett stycke
i framtiden — en framtid, om vilken vi
egentligen inte veta någonting alls. För
egen del föredrar jag att mera se till vad
läget för dagen kräver av oss i fråga om
försvarsanstalter.

I den av herr Gränebo m. fl. avgivna
reservationen har man räknat med att
möjligheter skulle förefinnas att inom
landet anskaffa materiel för två av de
fyra återstående flottiljerna; för de övriga
två skulle materiel möjligen kunna
köpas utomlands. Men även om vi inskränka
oss till att inom landet försöka
bygga dagjaktflvg för endast två flottiljer,
skulle samma problem uppstå som i
det fall dagjaktflyget skulle förstärkas
vid fyra flottiljer. Antingen skulle vi
nödgas vidga flygindustriens kapacitet i
nästan samma utsträckning — alltså inte
fullt samma utsträckning, men nästan
samma utsträckning — som måste ske
vid ett genomförande av alternativet om
fyra flottiljer, eller också skulle de två
flottiljer, om vilka vi nu diskutera, kom -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m.

ma att utbyggas vid en mycket långt
fram i tiden liggande tidpunkt ■—• det
kan dröja flera år — och det är, såvitt
jag förstår, inte reservanternas avsikt.

Den snabbaste lösningen, den som kan
få någon betydelse för det närmaste året
eller de båda närmaste åren, är givetvis
möjligheten att köpa flygplansbeståndet
utomlands. Utskottet har inte bibringats
några säkra förhoppningar om att detta
är möjligt, men om det vore möjligt,
måste det uppmärksammas att inte ens
reservanterna anse det erforderligt att
nu hemställa om medelsanvisningar i
detta syfte. Den frågan kan alltså återkomma.

Ja, herr talman, av statsfinansiella skäl
och av de skäl, som jag nu anfört även i
fråga om flyget, måste jag även på denna
punkt vidhålla, att utskottet sträckt
sig så långt som över huvud taget kan
anses möjligt.

Av vad jag tillåtit mig säga har framgått,
att försvarets huvudtitel denna
gång svällt ut till proportioner, som kammaren
måhända inte väntade sig bara
för ett år sedan. Likväl har det, herr
talman, inte varit möjligt att åstadkomma
den allmänna samling, som hade varit
önskvärd, mellan de demokratiska
partierna kring denna kraftanspänning.
För egen del måste jag beklaga, att så
inte blivit förhållandet, men jag vägrar
medge att denna uteblivna samling
uteslutande beror på den sida jag representerar
i det voteringsavgörande,
som vi nu tyvärr stå inför.

Viljan till ett utjämnande av meningsskiljaktigheterna
har inte saknats, sannolikt
inte på någondera sidan och i
varje fall inte på den sida, som jag företräder.
Redan de betydande anslagsstegringar,
som regeringen har förordat efter
statsverkspropositionens framläggande
i januari, torde väl få uppfattas
som ett försök att gå dem till mötes, vilka
icke ansett att försvaret blivit till
fyllest tillgodosett i sina växande anspråk.
Därigenom eliminerades också
flera av de motsättningar, som eljest -—
vilket jag förmodar — skulle ha förefunnits
här i dag.

De försök till ytterligare jämkningar i

ståndpunkterna, som ha gjorts under
utskottsbehandlingen, ha däremot inte
givit något som helst resultat. Det enda
bud, som i detta syfte framförts, har
emellertid kommit från de socialdemokratiska
representanterna inom avdelningen
— om ock med stor tveksamhet.
Men detta bud, som ändock skulle ha
kunnat skänka försvaret ytterligare 10
miljoner kronor på nu förevarande
punkt, accepterades inte. Det möttes endast
av ett försagt: »Bjud litet till!» —
ungefär som på en auktion. Däremot
gjordes inte från motpartens sida — den
nuvarande reservantsidan — något som
helst försök att åstadkomma en jämkning
på ett eller annat sätt av ståndpunkterna.
Därav måste jag -— det får
man förlåta mig — få den uppfattningen,
att alla inte voro lika angelägna som
vi att lösa försvarsbudgetens anslagsfrågor
i enighetens tecken. Tyvärr, herr
talman, måste jag konstatera detta.

Det bör alltså stå klart, att meningsskiljaktigheterna
inte bero på olika starkt
intresse för landets försvar i en ond
tid. De bero helt på en olikartad uppfattning
om vad vårt land, vad svenska
folket har råd till i nuvarande läge. Ty
därom äro vi väl alla ense, att det någonstans
finns cn gräns, som det inte
går att komma över. För egen del tror
jag att vi äro i färd med att överskrida
den där gränsen. Jag blir mer och mer
övertygad härom vid varje tillfälle, då
jag lyssnar till vardagens skattedebatter.
Det gnisslar i folkhemmet, när utgifterna
skola betalas, och även den, som
inte själv hör till dem som allra högljuddast
framföra skattebetalarnas missnöjda
opinion, vare sig här i kammaren
eller ute i den allmänna debatten, måste
tro och förstå, att talet om de pressande
skatterna är en allvarlig realitet.
Denna är så allvarlig, att kammaren
knappast kan bortse därifrån, när den
nu går att fatta sitt beslut.

I detta avseende inbillar jag mig, att
jag är ense med mina ärade kolleger på
reservantsidan, och jag tar för egen del
konsekvenserna av denna uppfattning
genom att yrka bifall till statsutskottets
förslag på nu förevarande punkt.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m.

Herr LUNDGREN (kort genmäle): Herr
talman! Jag begärde ordet i början av
herr Gillströms anförande för ett kort
genmäle.

Herr Gillström gjorde där gällande,
att meningsskiljaktigheterna mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna voro
förhållandevis små. Jag vill understryka
att så är fallet. Det rör sig inte om stora
belopp, vare sig när det gäller beställningsbemyndiganden
eller anslag, om
man ser på hela försvarsbudgeten. Men
jag vill erinra om att det just är de sista
i försvarsbudgeten upptagna beloppen,
alltså den översta summan — om
jag får använda det uttrycket — som
kommer att ge den största valutan.

Trots den uppfattning, som herr Gillström
sålunda gav uttryck åt i början
av sitt anförande, förklarade han dock,
att det förelåg olika uppfattningar om
vad vi ha råd till. Jag tror att den uppfattning,
som herr Gillström företrädde i
första delen av sitt anförande, nämligen
att meningsskiljaktigheterna ur ekonomisk
synpunkt voro förhållandevis
små, är den riktiga.

Sedan ville herr Gillström göra gällande,
herr talman, att reservanterna
höjt sitt bud när det gäller beställningsbemyndigandena
för anskaffning av
flygmateriel. Det ligger till på det sättet,
att reservanterna begärt en utökning av
dagjaktflyget. Sedermera har Kungl.
Maj :t begärt anslag för utökning av nattjaktflyg
och luftbevakning. Att Kungl.
Maj:t begärt förstärkning av nattjaktflyg
och luftbevakning bör ju inte föranleda
reservanterna att frångå sitt yrkande
om förstärkning av dagjaktflyget.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Om det
värsta skulle hända och vårt land skulle
råka ut för det totala kriget, är det
hela vårt folk som får ta riskerna. En
majoritet av vårt majoritetsparti bar nu

tagit på sitt ansvar att vi skola möta de
riskerna med mindre resurser än de
borgerliga — och jag misstänker även
en minoritet av vårt socialdemokratiska
parti —• ansett vara riktigt.

Det kunde vara frestande i detta
sammanhang, herr talman, att gå in på
den internationella bakgrunden. Men
jag vill inte falla för den frestelsen, ty
jag vill inte göra denna debatt till en
utrikespolitisk debatt. Men vi få ofta i
denna kammare —- det var fallet senast
häromdagen — höra talas om lägets
stora ovisshet och de stora risker
som detta läge innebär; Koreakriget är
ett symptom, händelserna nere i Iran
är ett annat.

Andra länders exempel när det gäller
att på allvar ta itu med försvarsfrågan
vittna ju också om hur allvarligt
man bedömer den utrikespolitiska
situationen. I vårt land offra vi ungefär
5 procent av nationalinkomsten på
försvaret. Storbritannien offrar ungefär
det dubbla, Förenta staterna ungefär
det tredubbla, och redan .detta säger
någonting om, hur man utomlands, där
man är mera vaken för händelserna på
det internationella området än vad vi
äro, bedömer läget.

I ett sådant läge kan jag inte annat
än beklaga regeringens försummelse att
försöka få till stånd en nationell samling
i en fråga, som dock måste vara
en nationell livsfråga. Jag konstaterar
med tillfredsställelse, att även herr Gillström
hade ansett det önskvärt, att man
denna gång hade kunnat komma till
en nationell samling i denna fråga. Herr
Gillström ville göra gällande, att det
förelåg ganska små skiljaktigheter mellan
den linje, som den socialdemokratiska
majoriteten förfäktar, och den linje,
som representeras av den borgerliga minoriteten.
Men om detta är fallet — och
det är delvis sant — borde det ha varit
så mycket lättare att komma överens.
Ja, herr Gillström anförde vidare,
att de bägge ståndpunkterna inte voro
oförenliga. Varför ha de de då inte
kunnat förenas?

Jag skall nu inte gå in på gränsnytteteoriens
betydelse i detta sammanhang

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m.
—- den saken har redan berörts av den
talahe, som stod före mig i denna talarstol.
Men jag skall be att få göra ett
par små anmärkningar med anledning
av herr Gillströms anförande.

Det är ju uppenbart, att det inte alltid
är ett anslags storlek som avgör
anslagets betydelse. Det är ändamålets
kvalitativa vikt, som här har en avgörande
betydelse. Vid ett tidigare tillfälle
talade en av regeringens ledamöter
om ett blodprov. Jag skall inte använda
så stora ord denna gång, men
jag måste ännu en gång understryka att
om skiljaktigheterna icke voro större
än såsom de ha uppfattats av majoritetens
representant här i kammaren, så
är det så mycket egendomligare att man
inte har kunnat överbrygga motsättningarna
och komma fram till en enhällig
lösning.

Jag hade under krigsåren äran att
sitta i statsutskottets första avdelning
liksom i försvarsutskotten 1942 och
1943. Ett av mina hästa minnen från
min riksdagsmannabana är det goda
samarbete, som den gången ägde rum.
Och samma goda samarbete hade vi i
varje fall i de kritiska situationerna 1938
och 1939, när regeringen under Per
Albin Hanssons ledning lade fram tillläggsbudgeter,
som på ett avgörande
sätt förbättrade vår krigsberedskap.
Det hade verkligen varit på sin plats,
om den nuvarande regeringen i det nuvarande
läget hade övervägt en liknande
åtgärd. Vem kan garantera att
vi icke för närvarande befinna oss i
en situation, som bara alltför mycket
liknar den, vari vårt land och världen
för övrigt befunno sig 1938 och 1939?

Efter den långa debatt, som redan
har förevarit — en debatt, som icke
har mötts av alltför stort intresse, något
som en alltigenom tom regeringsbänk
och en ganska glest besatt kammare
har vittnat om — ha åtskilliga
frågor berörts och mycket av vad jag
tänkt säga är redan sagt. Jag kan i
långa, långa stycken instämma i de anföranden,
som hållits före mig av herrar
Lundgren och Ohlon. Det var med
stort intresse som jag hörde den libe -

rale gruppledaren här i kammaren troget
följa den konservative ledaren i
England, Mr. Churchill, i spåren. Jag
skall be att få önska herr Ohlon god
fortsättning på den vägen!

Den fråga jag i första hand skulle
vilja beröra är punkt 52, den punkt
alltså som just nu föreligger till kammarens
bedömning. Den punkten gäller
krigsmaterielfrågan, alltså anskaffning
av tygmateriel m. m. Jag behöver
inte här framhålla, hur viktigt det är
att i tid förse sig med denna materiel.
Vi förstå allesammans att det kan vara
oerhört svårt att anskaffa sådan materiel
under krig, och det som försummas
under fredstid, har man kanske
små möjligheter att ta igen under krigstid.
Men alldeles bortsett därifrån måste
nyanskaffning ske, och detta av flera
olika skäl. Som en föregående talare
redan har anmärkt, är ju en hel
del av vår materiel i hög grad föråldrad.
Den är omodern. Det mest slående
exemplet är väl att vi ute vid våra förband
fortfarande ha kanoner med årtalet
1902.

Men dessutom tillkommer att en ständig
förslitning sker av denna materiel,
och det är denna förslitning som gör
det nödvändigt att i tid anskaffa ny
materiel. Jag vill tillägga att det denna
gång inte i nämnvärd mån gäller någon
strid om direkta anslag. Vad det
framför allt gäller är beställningsbemyndigandena.
Och därvidlag har, såsom
en föregående talare redan anmärkt,
regeringen under denna punkt
föreslagit att beställningsbemvndigandet
skall fastställas till 110 miljoner
kronor plus 6,5 miljoner kronor, alltså
sammanlagt 116,5 miljoner kronor, under
det att den borgerliga oppositionen
har begärt beställningsbemyndiganden
på 152 miljoner kronor plus 6,5 miljoner
kronor, alltså sammanlag 158,5
miljoner kronor.

Jag skall be att med några ord få
beröra vad det innebär för vårt land
att regeringen har sådana möjligheter
att i tid beställa den krigsmateriel som
finnes att få. Det gäller först och främst
att i tid komma in i beställningskön.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m.

Jag vill be kammarens ledamöter observera,
att här föreligger icke någon
prioritet för svenska beställningar av
krigsmateriel i detta land och att staten
sålunda vid sina beställningar
måste komma in i kön precis som andra
länder få göra. Det gäller vidare att
få till stånd en väl organiserad serietillverkning.
Detta kan man inte få, om
inte beställningarna äro utlagda i tid,
så att industrierna kunna planlägga
produktionen och se till att allting går
så smort som möjligt.

Det gäller vidare att få fram den
krigsviktiga materielen så snart som
möjligt. Vi veta att det redan nu är en
ganska lång leveranstid på denna materiel
och att det därför är av yttersta
vikt att beställningarna läggas ut i tid.

Slutligen kunna dessa beställningsbemynöiganden
också ha betydelse av
den anledningen att det kan yppa sig
möjligheter att utomlands köpa denna
materiel, och om då pengar inte stå till
förfogande och man inte vill tillgripa
beredskapsstaten, möter det mycket
stora finansiella svårigheter att lösa
detta problem.

Det är inte säkert, att kriget väntar,
till dess att vi bli färdiga med vår materielförsörjning.
Och jag vill påminna
kammaren om att det förslag, som arméchefen
framlade i juni månad förra
året och som gick ut på ett beställningsbemyndigande
på 152 miljoner
kronor, tillkom före Koreakrisen. Det
var ett förslag som arméchefen betraktade
som ett rent normalt förslag och
som inte på något sätt var föranlett av
någon internationell kris.

Vad det här gäller har redan föregående
talare erinrat om. Det är luftvärnspjäser,
artilleripjäser och pansarvärnsvapen
med tillhörande ammunition. Det
är stridsvagnsminor, spräng- och tändmateriel,
motorfordon och däck till dessa
samt mycket annat. I motionerna ha
ju våra svagheter på dessa punkter redovisats,
inte minst när det gäller fältartilleriet.

Jag kan inte underlåta att i detta sammanhang
erinra om den egendomliga
serie av beställningsbemyndiganden,

som den nu sittande regeringen har
presterat under de senaste förflutna
åren. För budgetåret 1949/50, när man
ännu bedömde läget i världen relativt
optimistiskt, begärde regeringen ett beställningsbemyndigande
på 125 miljoner
kronor. 1950/51 gick man ned till
115 miljoner kronor, eller kanske jag
hellre borde säga 104 miljoner kronor,
— men jag skall inte diskutera den
siffran — ty de 11 miljoner kronorna utgjordes
ju av en omdisponering av
vissa anslag. I år nöjer sig regeringen
med 110 miljoner kronor. Man får av
dessa siffror sannerligen inte det intrycket,
att det internationella läget har
undergått en skärpning under dessa år.

Jag kan inte gå närmare i detalj i
dessa frågor, därför att de siffror, som
skulle kunna belysa läget på olika materielavsnitt,
äro hemliga. Bakom dessa
hemliga siffror kan försvarsministern
dölja sig. Där får försvarsministern ett
skalkeskjul, om jag så får säga. Men jag
tror, att om vi verkligen visste siffrorna,
skulle vi inte se så optimistiskt
på våra resurser som jag är rädd att
åtskilliga av kammarens ledamöter för
närvarande göra.

Med herr talmannens tillåtelse skall
jag även be att vid detta tillfälle i likhet
med föregående talare få beröra ett
par andra punkter under fjärde huvudtiteln.

Nästa punkt, som jag vill säga några
ord om, är punkten 80 :o), som gäller
underhållet av marinens fartyg. I detta
sammanhang kan jag ju inte underlåta
att framhålla den stora misshushållning,
som för närvarande äger rum i det
svenska samhället genom den vanvård
av våra tillgångar som äger rum på de
mest skilda områden. Jag behöver bara
erinra om huru det står till med bostadsbeståndet
och hur vården försummas
av detta, hur reparationstjänsten
underlåtes och vilka konsekvenser detta
kan ha för framtiden. Vad flottan beträffar
är läget precis detsamma. Jag
vill erinra om att flottan måste äga en
snabb beredskap i nuvarande utrikespolitiska
läge och att det därför borde
vara ett intresse för oss alla att tillse,

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m.

att de nödvändiga reparationerna verkligen
bli utförda. Vad reservanterna här
ha föreslagit, är inte mer än en ökning
av anslaget till underhållet av flottans
fartyg till 4 miljoner kronor. Jag tror
att det är en mycket dålig ekonomi att
inte bevilja dessa medel.

Nästa punkt, 100:o), gäller anskaffning
av flygmateriel m. m. Herr Ohlon
har så vältaligt, delvis med hjälp av herr
Churchill, skildrat flygets betydelse i
det moderna kriget, att jag inte utförligare
behöver uppehålla mig vid denna
sak. Koreakriget har givit oss den
senaste belysningen härav, och jag tror
att den illustrationen kan räcka ett långt
stycke. Jag vill endast framhålla, att vi
behöva ett starkt flygvapen för att kunna
genomföra en ostörd mobilisering
och att flygvapnet är av största vikt för
krigföringen och hemortsförsvaret. Jag
tror att det räcker med att i detta sammanhang
erinra härom.

Jag vill liksom tidigare talare påminna
om att utgångspunkten för alla våra
resonemang i denna sak måste bli det
riksdagsbeslut, som fattades år 1948 om
flygvapnets utveckling. Med beklagande
måste jag konstatera, att förverkligandet
av detta riksdagsbeslut år från år skjutes
undan. Jag tror att det är nödvändigt
att vi snarast möjligt få den ytterligare
förstärkning som behövs genom att utbygga
de två dagjaktflottiljer, som reservanterna
ha föreslagit med ett beställningsbemyndigande
på 30 miljoner kronor
och ett direkt anslag på 6 miljoner
kronor.

Till sist, herr talman, skall jag be att
få säga några ord om försvarets forskningsanstalt,
som redan förut här i debatten
karakteriserats som vår fjärde
vapengren. Herr Ohlon sade det inte
direkt, men jag fick av hans anförande
den uppfattningen, att utredningen om
denna försvarsanstalts centrala ledning
skulle kunna tagas som en förevändning
för att inte nu genomföra den förbättring
av dess anslag som reservanterna ha
föreslagit. Jag tror inte att man på
grundval av denna utredning skall vara
förhindrad att genomföra den treårsplan,
som har förutsetts i en proposition att

genomföras under åren 1949—1952. Jag
kan också fullständigt instämma i de
vackra komplimanger som herr Ohlon
gav personalen vid detta viktiga verk.
Jag kan likaledes instämma i vad han
sade när han erinrade om att vi riskera
att till enskilda industrier och andra
allmänna verk förlora den högt kvalificerade
personal som har utbildats inom
detta verk.

Här är inte platsen och kanske inte
heller tidpunkten att närmare belysa
vad den svenska isolationismen kan ha
för fördelar och nackdelar, men så mycket
kan jag väl ändå få lov att säga i
detta sammanhang, att vi på väsentliga
punkter äro avstängda från främmande
länders forskningsresultat på
krigföringens område. Desto viktigare
är det då att vi själva kunna åstadkomma
en forskning av tyngd och vikt
på detta område för att skaffa fram nya
vapen såväl för anfall som för försvar,
de nya vapen som det moderna kriget
kräver. Utan en vetenskaplig upprustning
av försvarets forskningsanstalt är
det inte möjligt för oss att få dessa nya
vapen. Jag skall f. ö. inte ingå på några
detaljer i fråga om inflyttningen av försvarets
forskningsanstalt i Lv 3:s kaserner,
och inte heller på det anslag som
kan behövas för evakuering under krig
av försvarets forskningsanstalt. Det är
möjligt att jag kan få anledning att återkomma
härtill längre fram under debatten.

Jag måste till sist beklaga, att regeringen
har velat ta ansvaret för ett nej
till de mycket måttliga förslag, som en
samlad opposition denna gång har lagt
fram till försvarets stärkande. Det kan
ju knappast ha gällt regeringens prestige.

I varje fall måste man ändå säga sig, att
rikets säkerhet måste väga så oerhört
mycket tyngre än sådana prestigefrågor,
att jag inte ens ett ögonblick vågar förutsätta
att dylika prestigesynpunkter
kunna ha varit avgörande. Regeringen
åberopar det statsfinansiella läget. Jag
vill erinra om att när det verkligen
gäller — det visade sig ju under förra
världskriget — komma de statsfinansiella
synpunkterna att väga oerhört

Onsdagen den 23 mai 1951 fm.

Nr 21.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m.

lätt vid sidan av angelägenheten att bevara
freden och vårt lands självständighet,
värden som väl icke kunna mätas
med de penningpåsar, som nu dras
fram i debatten som ursäkt för att man
inte vill anslå de relativt små extra anslag
som krävas för att på väsentliga
punkter få en bättre försörjning av den
krigsmateriel som behövs. Jag är rädd
för att vi bittert kunna få ångra de försummelser
som vi nu göra oss skyldiga
till, om vi inte ge försvaret den materielförsörjning
som är nödvändig för att det
skall bli funktionsdugligt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till de reservationer som
föreligga under de punkter som jag här
berört.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag har deltagit i arbetet
inom statsutskottets första avdelning
vid behandlingen av dessa frågor. Jag
kan försäkra kammaren, att det där icke
har rått någon principiell meningsskiljaktighet
beträffande iniställningen till
vårt 1''örsvarsväsen eller om de åtgärder
som böra vidtagas för att skydda vår
självständighet. Av den debatt, som har
förts här, kan man lätt få den uppfattningen
att det inom utskottet skulle ha
förekommit dylika meningsskiljaktigheter,
men så har icke varit förhållandet.
Meningsskiljakligheterna ha rört sig om
vad som kan anses vara nödvändigt att
bevilja till vårt försvarsväsen och om
hur mycket vi ha råd till.

De borgerliga partiernas representanter
hemställde i en motion vid början av
årets riksdag om höjning av anslagen
till vissa väsentliga ändamål inom försvaret,
vilka vi ansågo vara eftersatta
och inte tillräckligt tillgodosedda. Denna
samfällda aktion för att stärka vårt
försvar torde ha betytt åtskilligt för
att rikta det allmänna intresset på nödvändigheten
av att något åtgjordes i detta
avseende. Försvarsministern framlade
därefter dels proposition om anskaffande
av en nattjaktflottilj och dels förslag
om anordnande av repetitionsövningar
i fältmässiga förband för flera

av de värnpliktiga årsklasserna, vilket
bör medföra en väsentlig förstärkning
av försvaret.

Inom de borgerliga partierna ha vi
både vid framläggandet av den gemensamma
försvarsmotionen vid början av
årets riksdag och sedermera vid handläggningen
av försvarsfrågorna inom
statsutskottet ansett, att det i nuvarande
allvarliga läge, då utvecklingen är så
oviss och då stormakterna vidta kraftiga
åtgärder för att stärka sitt försvar
och pressa mindre stater, som äro i allians
med dem, till att utöka sitt försvar,
är det nödvändigt att vi här i Sverige,
som har valt den alliansfria linjen, också
vidta åtgärder för att stärka vårt försvar.

Det är huvudsakligen på tre punkter
som de borgerliga representanterna i
statsutskottet ha hemställt om ytterligare
åtgärder utöver vad statsutskottets majoritet
föreslagit med tillstyrkande av regeringens
förslag.

Vi anse framför allt att behovet av
tygmateriel inom försvaret bör tillgodoses.
Det är visserligen redan enligt
Kungl. Maj :ts och utskottets förslag
många miljoner som anslås för detta ändamål.
Försvarsministern nämnde i sitt
tidigare anförande här i dag, att anslaget
till förstärkning av försvarsmateriel
för nästa budgetår är 138 miljoner kronor
större än under innevarande budgetår.
Men denna ökning beror delvis
på att anskaffningen av tygmateriel tidigare
har varit eftersatt på grund av att
man inte ansett det vara någon fara
med att dröja; kanske har man inte heller
haft tillgång till de nya modeller, som
skola ligga till grund för framställning
av ny krigsmateriel. Denna försummelse
att redan tidigare anskaffa den nödvändiga
materielcn har vållat, att kostnaderna
bli så mycket större när all
denna materiel nu måste anskaffas på en
gång.

Detsamma gäller det belopp på 128
miljoner kronor som nu föreslås för repetitionsövningar.
Att detta belopp blivit
så stort beror ju till stor del på att
repetitionsövningarna ha varit inställda
under de föregående åren. Hade repe -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m.

titionsövningar anordnats successivt, hade
naturligtvis kostnaderna fördelats på
flera år. Härmed vill jag på intet sätt
säga, att det hade varit bättre för vår försvarsberedskap,
om repetitionsövningarna
hade anordnats tidigare. Om det skulle
bli fara å färde för vårt land inom
den närmaste framtiden, är det ju bättre
att vi haft dessa krigsmässiga övningar
nu och i större omfattning än om de
ägt rum årligen. Det är väl för övrigt så
med varje försvarsorganisation, att den
i viss mån måste vara elastisk, så att
den kan anpassas efter olika lägen och
göras mera effektiv under tider då detta
är nödvändigt.

Vi anse emellertid att det av Kungl.
Maj :t begärda beställningsbemyndigandet,
vilket tillstyrkts av utskottet, icke
är tillräckligt, varför vi yrka, att Kungl.
Maj:ts beställningsbemyndigande för anskaffning
av krigsmateriel skall ökas
med 42 miljoner kronor. I reservationen
under punkt 52:o) anföres härom:
»Utskottet vill erinra om att en betydande
del av vårl lätta fältartilleri består
av föråldrade pjäser, konstruerade under
1900-talets första decennium och därför
avsevärt underlägsna motsvarande
pjäser i utländska arméer. Till denna
kvalitativa underlägsenhet bör enligt
utskottets mening även läggas att vår
relativa artilleristyrka — artilleripjäser
per infanteribataljon — är låg i förhållande
till utländska arméorganisationer.
Likaså är vårt luftvärn på grund av flygteknikens
snabba utveckling i stort behov
av modernisering. Med hänsyn till
det utrikespolitiska läget är det nödvändigt
att snarast möjligt avhjälpa dessa
brister.» Därtill kommer att det genom
en ökning av beställningsbemyndigandet
skulle bli möjligt att hos industrien
utlägga beställningar i större omfattning,
vilket skulle möjliggöra en jämnare tillverkning.
Det skulle därigenom bli lättare
att tillgodose försvarsväsendets behov
av denna materiel.

Detta gäller även luftvärnet, vilket ju
måste anpassas efter skiftande förhållanden.
Flygtekniken har undergått en
mycket snabb utveckling. När vår
nuvarande luftvärnsmateriel anskaffa -

des, var flyghöjden väsentligt lägre än
vad den nu är. Även flygmaskinernas
hastighet var då avsevärt lägre. Vi behöva
därför anskaffa modernare luftvärnspjäser,
vilket kommer att kosta
mycket pengar, men faktum är att denna
modernare materiel måste anskaffas.
Detsamma gäller pansarvärnet. Även för
dess vidkommande behöva nya vapen
anskaffas i tillräcklig omfattning.

Reservanterna ha förutom beträffande
anskaffningen av tygmateriel anmält
från utskottsmajoriteten avvikande mening
i fråga om anslagen till flyget och
flottan. Det är således dessa tre punkter
som för oss är det väsentliga.

Vi anse, att jaktflyget nu bör förstärkas
i den omfattning som 1948 års riksdag
i princip beslöt. Det återstår ännu
att anskaffa fyra dagjaktflottiljer. Vi anse
att man icke bör dröja med denna
förstärkning av vårt flygvapen. Flygvapnet
har fått en allt större betydelse.
Ett dröjsmål med genomförandet av det
principbeslut, som riksdagen tidigare
har fattat, skulle leda till att flygvapnet
icke får den effektivitet som vi då
räknade med. Kostnaderna för denna
förstärkning enligt reservanternas förslag
skulle inte heller bli särskilt oroväckande
stora. Samtliga kostnader för
anskaffningen av flvgmateriel skulle
uppgå till 96 miljoner kronor, men vad
som nu begäres, d. v. s. uppsättandet av
två flottiljer, skulle endast erfordra ett
beställningsbemyndigande på 60 miljoner
kronor. Nöjer man sig med att endast
anskaffa två dagjaktflottiljer, vilket
reservanterna föreslå, skulle det av regeringen
begärda beställningsbemyndigandet
endast behöva ökas med 30 miljoner
kronor jämte ett anslag på 6 miljoner
kronor. Vi ifrågasätta även, om
det inte vore möjligt att från utlandet
köpa en del jaktplan för ytterligare två
dagjaktflottiljer. Det skulle enligt vår
uppfattning sannolikt vara möjligt att
köpa denna materiel i utlandet, vilket
skulle medföra en avsevärd förstärkning
av vårt flygvapen.

Även flottans underhållsanslag ha under
de senare åren eftersatts. Flottan befinner
sig därför icke i det skick som

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m.

är önskvärt. Många invända kanske, att
flottan numera inte har så stor betydelse
och att den inte kan göra den insats
inom vårt försvar som vi räkna med.
Men det veta vi faktiskt ingenting om.
När vi nu i alla fall ha en flotta, böra vi
väl hålla detta försvarsmedel i fullgott
skick. De marina förvaltningsmyndigheterna
ha förklarat, att det belopp på 1
miljon kronor, som regeringen föreslår,
är otillräckligt, varför de begärt större
anslag. Reservanterna föreslå, att anslaget
skall ökas till 4 miljoner kronor. Det
är inget stort belopp, men det skulle bidra
till att förstärka flottans stridsberedskap,
vilket vi anse vara mycket angeläget.

Vad jag nu här påpekat, och det är
detta som är det mest väsentliga, innebär
ingenting avskräckande i fråga om
kostnaderna. Och ställa vi storleken av
de medel som vi begärt i relation till
vad andra stater kosta på sitt försvar
— herr Andrén har ju tidigare berört
den saken här i debatten — kunna vi
inte anse att bördan kommer att bli alltför
betungande. När det gäller vår frihet,
kan det vara värt att göra dessa
offer.

Med vad jag här sagt tror jag att jag
har styrkt, att det inte råder någon meningsskiljaktighet
i princip mellan den
ståndpunkt som vi intagit och utskottsmajoritetens.
Skillnaden ligger endast i
bedömningen om man skall ge vad reservanterna
här föreslagit eller stanna
vid Kungl. Maj:ts förslag. Det gjordes ett
försök inom utskottets första avdelning
att få en kompromiss till stånd. De socialdemokratiska
ledamöterna inom avdelningen
gingo då med på att öka beställningsbemyndigandena
med 10 miljoner
kronor, som herr Gillström nyss
nämnde, men i övrigt skulle enligt deras
förslag varken flottan eller flyget
erhålla några medel utöver vad Kungl.
Maj:t begärt. En sådan kompromiss ansågo
vi skulle ge för litet. Den skulle
knappast ge någonting i fråga om effektivitet
för försvarets förstärkning. Därför
vidhöllo vi den ståndpunkt som vi
först intagit — visserligen med någon
moderation beträffande dagjaktflyget; då

vi ansågo att man sannolikt inte skulle
kunna komma längre, stannade vi vid
det förslag som reservationen på denna
punkt innehåller.

Här under debatten har även upptagits
diskussionen om försvarets forskningsanstalt.
Inom utskottet ha vi under
senare år, när vi handlagt dessa frågor
— jag har deltagit i handläggningen av
dem under flera riksdagar — haft kännedom
om genom representanter för försvarets
forskningsanstalt, att anstalten
inte har blivit tillgodosedd vare sig ekonomiskt
eller organisatoriskt i en sådan
utsträckning, som de ansågo vara nödvändigt
för att hålla forskningsanstalten
på ett sådant plan att den tillfredsställande
kunde fylla sin uppgift. Jag har
dock för min del icke biträtt de reservationer,
som äro avgivna på denna punkt.
En höjning av avlöningsposten ansåg jag
inte att statsutskottet kunde utan föregående
prövning inom departementet
framlägga förslag om, utan även här
böra de vanliga löneregleringsprinciperna
tillämpas. Jag ansåg mig därför icke
kunna gå med på reservationen med förslag
härom. Inte heller ansåg jag mig
kunna biträda de mindre vittgående förslagen
i den andra reservationen, att
man skulle ge vissa anställda löneförbättring
men i övrigt låta det bero.

Jag vill emellertid göra det uttalandet
här, att jag hoppas att Kungl. Maj:t
så snart som möjligt skall upptaga dessa
frågor till omprövning och att forskningsanstalten
skall bli tillgodosedd på
ett sådant sätt både i lönehänseende och
i organisatoriskt hänseende, att arbetsförhållandena
bli tillfredsställande och
att forskningsanstalten gives möjlighet
att bedriva sin verksamhet under bättre
förutsättningar än den nu får göra. Ty
det råder starkt missnöje inom personalen
vid anstalten, och det kan icke
befordra ett gott resultat.

Herr talman! Med vad jag nu sagt ber
jag att få yrka bifall till reservationen
under nu förevarande punkt.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
I likhet med vad fallet har varit med

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m.

tidigare talare på denna punkt skall jag
tillåta mig att nu i ett sammanhang beröra
de frågor, i vilka det så till vida
blivit en skiljaktig mening inom utskottet,
att det föreligger samlade reservationer
från de tre borgerliga oppositionspartierna.

I den första av dessa punkter, d. v. s.
den som gäller bemyndigande att beställa
tygmateriel, vill jag säga, att enligt
min mening de beställningar av artilleri-
och luftvärnsmateriel skola kunna
ske, som i år böra göras för att
den svenska produktionskapaciteten skall
kunna utnyttjas i full utsträckning. Jag
skall be att få förklara detta med följande
redogörelser för de olika bemyndiganden
att göra beställningar, som tygavdelningen
inom arméförvaltningen har
fått.

I arméförvaltningens ordinarie medelsäskanden
för budgetåret 1951/52 begärdes
bemyndigande att utlägga beställningar
för 152 miljoner kronor. Enligt
beslut vid 1950 års höstriksdag erhöll
arméförvaltningen ett bemyndigande
av 34 miljoner kronor, vilket belopp
avsågs för tidigareläggning av vissa i äskandet
avsedda beställningar. I statsverkspropositionen
har begärts bemyndigande
på ytterligare 110 miljoner kronor,
varför beställningar på sammanlagt
144 miljoner kronor kunna utläggas
av de av arméförvaltningen ursprungligen
begärda 152 miljoner kronorna.
Arméförvaltningen kommer alltså
vid bifall till Kungl. Maj:ts förslag
att erhålla så gott som hela det bemyndigande
som ämbetsverket ursprungligen
begärt. Emellertid har arméförvaltningen
sedermera begärt ett ytterligare
bemyndigande på 34 miljoner kronor,
motsvarande det av höstriksdagen medgivna
bemyndigandet.

Striden gäller här egentligen frågan,
om höstriksdagens beslut innefattar ett
förskott på den för budgetåret 1951/52
avsedda anskaffningen eller en utökning
av den totala ramen för anskaffningarna.
Regeringen har ställt sig på den förstnämnda
linjen och har alltså icke kunnat
gå med på den av arméförvaltningen
begärda utökningen av den totala ramen

för beställningsbemyndigandena. Jag får
erinra om att redan den av regeringen
föreslagna bemyndiganderamen, sammanlagt
144 miljoner kronor, är mer än
dubbelt så stor som det bemyndigande
som arméförvaltningen erhöll på grundval
av sitt äskande året förut.

Vid bifall till regeringens förslag, som
utskottet nu har gjort till sitt, kommer
arméförvaltningens krav att ha tillgodosetts
i följande omfattning. Av höstriksdagen
ha medgivits beställningar på 34
miljoner kronor. I ordinarie beställningsbemyndigande
för nästa budgetår
ha upptagits 110 miljoner kronor. För
viss radaranskaffning från utlandet har
ett särskilt belopp av 11 miljoner kronor
ställts till förfogande. Slutligen har, vilket
inte tidigare nämnts här i dag, begärts
ett anskaffningsbemyndigande av
15 miljoner kronor för anskaffning av
motorfordon i samband med anordnandet
av repetitionsövningarna. Sistnämnda
anskaffning, som samtidigt innebär
en tidigareläggning av förnyelsen av arméns
standardmotorfordon, omfattar 670
lastbilar, 80 personbilar, 270 motorcyklar
och 150 traktorer. Denna anskaffning
kommer alltså utöver vad som ursprungligen
tänkts. Arméförvaltningen är sålunda
befriad från nödvändigheten att
använda en del av den av arméförvaltningen
ursprungligen föreslagna bemyndiganderamen
för anskaffning av dessa
motorfordon. Regeringen anser att det
inom ramen för de sålunda angivna beloppen,
sammanlagt 170 miljoner kronor,
skall vara möjligt att inrymma den
beställning av artilleri- och luftvärnspjäser,
som bör äga rum under nästa budgetår.

Jag övergår därefter till punkten om
marinens underhållsanslag. Marinens
underhållsanslag har i Kungl. Maj :ts förslag
upptagits med ett belopp av 27,3
miljoner kronor, eller 1 miljon kronor
mer än för innevarande budgetår. Med
hänsyn till att i årets anslag ingår ett
belopp av 1 miljon kronor av engångsnatur,
vilket också påpekas av utskottsmajoriteten,
utgör den reella anslagshöjningen
2 miljoner kronor, eller nära 8
procent.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m.

Härtill kommer emellertid att vid bedömandet
av frågan om underhållsanslagets
storlek bör beaktas, att ett genomgripande
moderniseringsprogram,
som tar i anspråk kapaciteten vid våra
varv i mycket stor utsträckning, för närvarande
pågår beträffande flottans fartyg.
Ett fartyg som undergår en genomgripande
ombyggnad behöver givetvis
icke samtidigt underkastas exempelvis
generalbesiktning.

Jag övergår slutligen till frågan om
fortsatt utbyggande av flygvapnet. Betalningsutfallet
under anslaget till anskaffning
av flygmateriel har från budgetåret
1948/49 ökats från 119 miljoner kronor
till omkring 210 miljoner kronor under
innevarande budgetår. För nästa budgetår
förutses en ytterligare ökning med
30 miljoner kronor. Denna mycket kraftiga
stegring av utgifterna sammanhänger
med den redan beslutade förstärkningen
av flygvapnet. En ytterligare förstärkning
skulle föranleda engångskostnader
på omkring 100 miljoner kronor.
Därvidlag ha emellertid reservanterna
nu bara föreslagit beslut beträffande
hälften.

Redan den nu pågående och av riksdagen
beslutade förstärkningen av flygvapnet
kräver särskilda åtgärder för att
tillgodose den inhemska flygindustriens
behov av arbetskraft. Som exempel kan
nämnas att arbetarstyrkan vid SAAB i
Linköping under år 1951 och första halvåret
1952 måste ökas med 600 man. För
samtliga dessa måste skaffas bostäder
(bostadsbaracker och familjebostäder).
Om ytterligare fyra flottiljer skola förstärkas,
måste 500 man till anställas under
tiden 1/1 1952—-1/, 1953. Även för
dessa måste nya bostäder anskaffas. Då
den ordinarie bostadskvoten för hela
Linköping för år 1951 uppgår till 460 —
Linköping är som bekant en stad, där
det råder en utomordentligt stor brist
på bostäder och där ett mycket starkt
önskemål att få bygga bostäder gör sig
gällande — inses att det här måste vidtagas
extraordinära åtgärder för att
SAAB:s bostadsbehov skall kunna tillgodoses.
Regeringen har ansett, att en bostadsanskaffning
av denna omfattning

knappast är möjlig att genomföra under
nu rådande förhållanden, och detta har
medverkat — jag vill inte säga att det
har varit utslagsgivande — till regeringens
beslut att vid innevarande års riksdag
icke föreslå en ytterligare förstärkning
av flygvapnet.

Jag hoppas att denna kammare skall
följa vad regeringen har föreslagit och
vad utskottets majoritet har tillstyrkt.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag skall
först be att med några ord få kommentera
den sista delen av statsrådets
Vougts anförande.

Herr statsrådet kom med de många
gamla ursäkterna, som ligga i brist på
arbetskraft och framför allt brist på bostäder.
Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att när det gällde att realisera
de stora projekt, som sammanhängde
med ryssavtalet, var regeringen beredd
att ge byggnadstillstånd och därmed bidraga
till att skaffa arbetskraft. Det förefaller
mig rimligt att den svenska regeringen
hade visat lika stort intresse
när det gäller det svenska försvaret som
när det gällde det ryska avtalet.

Jag begärde närmast ordet, herr talman,
för att med några ord kommentera
den sammanfattning, som statsrådet
Vougt gav beträffande beställningsbemyndigandena
under de sista åren. Denna
sammanfattning byggde, förefaller det
mig, på en sammanblandning av budgetåren.
Jag vill först erinra om att för
budgetåret 1949/50 beviljade riksdagen
ett beställningsbemyndigande på 125
miljoner kronor. För 1950/51 beviljades
under vårriksdagen 70 miljoner kronor
och på tilläggsstat för 1950/51 ett
anslag på 34 miljoner kronor plus en omdisponering
på 11 miljoner kronor, vilket
för budgetåret 1950/51 tillsammans
gör 115 miljoner kronor. Det går verkligen
icke att flytta över de sista anslagen,
som äro beviljade på tilläggsstat
för 1950/51, till löljande budgetår. Därtill
kommer sedan i år regeringens begäran
om beställningsbemyndiganden på
110 miljoner kronor plus 6,5 miljoner
kronor.

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m.

Det är på det sättet vi få den fallande
serie, som jag påtalade i mitt förra
anförande och som jag fortfarande måste
finna anmärkningsvärd.

Herr OHLON: Herr talman! Herr Andrén
har sagt det väsentliga av vad jag
ville säga, nämligen att herr statsrådet
här manövrerar med siffror från det ena
budgetåret till det andra, så att man till
sist vet varken ut eller in.

För att få en rätsida på saken, skulle
jag vilja föreslå, att man slår samman de
två senaste budgetåren, som det här är
tal om, nämligen det innevarande och
det nästkommande. Mot äskanden på 282
miljoner kronor för dessa två budgetår
svarar då ett beställningsbemyndigande
som föreslås till 225 miljoner kronor.
Dessa 225 miljoner kronor äro alltså
utslagna på två budgetår och få ses
mot bakgrunden av vad riksdagen beviljade
för det enda budgetåret 1949/50,
vilket var 125 miljoner kronor. Det är
tydligt att här skett en nedgång i beställningsbemyndigandenas
storlek under
denna kritiska tid och under en tid
med fallande penningvärde, då utbytet
av vad som beviljas i pengar blir mindre
och mindre allteftersom tiden går.

Statsrådet var inne på frågan om industriens
möjligheter att sluka alla dessa
beställningar. Jag har haft en del förbindelse
med försvarsindustrien och framför
allt med den försvarsindustri, som
utgör den största flaskhalsen, när det
gäller att tillgodose dessa behov. Jag
har fått det svaret, att om industrien får
tillfälle att planera sin tillverkning på
lång sikt, kan den åtaga sig mycket större
beställningar för krigsmaktens behov
än vad som nu är möjligt. Det är alltså
ett uttalande i rakt motsatt riktning mot
det som statsrådet här gjorde.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Försvarsministern
gjorde gällande att de beställningsbemyndiganden,
som Kungl.
Maj :t begärt i fråga om tygmateriel och
som majoriteten i statsutskottet tillstyrkt,
äro tillräckliga med hänsyn till den

svenska industriens produktionskapacitet.
Enligt bestämda upplysningar, som
vi fått under ärendets behandling på
första avdelningen, är det med hänsyn
till önskvärdheten att industrien skall
kunna leverera materiel jämnt och i
snabb takt nödvändigt att utöka beställningsbemyndigandena
på sätt som chefen
för armén äskat och som också reservanterna
ha förordat i sin reservation.
Ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag
kommer att innebära att den nödvändiga
ombeväpningen av vårt fältartilleri ytterligare
försinkas. Vi komma då att fortfarande
ha pjäser, som konstruerades
vid sekelskiftet. Jag vill erinra om att
våra fältkanoner ha modellåret 02.

Ett bifall till utskottsmajoritetens förslag
kommer också, såsom jag tidigare
framhållit — försvarsministern var då
inte närvarande i kammaren ■—- att medföra
att avhjälpandet av den mycket stora
bristen på stridsvagnsminor kommer
att ytterligare fördröjas. Det är desto allvarligare
som vi av kända skäl ha en
stor svaghet däri att vårt närpansarvapen
ju är relativt klent. Det ha vi debatterat
i andra sammanhang.

Jag har, herr talman, i anledning av
försvarsministerns yttrande velat göra
dessa påpekanden.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Jag försäkrar herrar Andrén och Ohlon,
att jag här icke gör någon sammanblandning
av budgetåren. Jag skall försöka
att ännu en gång förklara hur enkelt
detta enligt min mening är. Jag skall då
inte alls röra vid tidigare beställningsplan
utan tar helt enkelt den utgångspunkt,
som de ärade motionärerna vid
årets riksdag ur de tre borgerliga partierna
tagit.

Motionärerna säga, att före Korekriget
— det var i själva verket i augusti som
skrivelsen kom in till regeringen, och
den var daterad efter Koreakrigets utbrott,
men planeringen var uppgjord
dessförinnan — har arméchefen föreslagit
en bemyndigandeplan på 152 miljoner
kronor, och den har regeringen icke
velat tillgodose. Nu säger jag: i första

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m.

hand fick arméförvaltningen efter Koreakrigets
utbrott, d. v. s. på hösten 1950,
genom beslut av höstriksdagen tilläggsanslag
för innevarande budgetår på 34
miljoner kronor. Med detta bemyndigande
kunde alltså arméförvaltningen börja
beställa av den materiel, som ligger inom
planen på 152 miljoner kronor. Där ha
vi alltså 34 miljoner kronor. Sedan komma
110 miljoner kronor, som äro föreslagna
på huvudtiteln. Det gör 144 miljoner
kronor. Därefter komma 11 miljoner
kronor, som vi ha letat fram ur
våra gömmor, om jag får använda det
något lättfärdiga uttrycket; det är ju
så att av de reservationsmedel, som bl. a.
stått till försvarets förfogande, dragés
tid efter annan in till budgetutjämningsfonden
det som man icke anser skall
komma till användning, och försvaret
mister alltså pengarna. Av dessa medel
ha vi alltså plockat fram 11 miljoner
kronor för beställning av radar, då det
yppade sig en möjlighet att beställa radar,
som man tidigare icke känt till.
Därmed äro vi uppe i eu sammanlagd
beställningsbemyndigandeplan på 155
miljoner kronor. Det bar utskottet också
mycket riktigt observerat.

Sedan tillägger jag utöver detta, att vid
innevarande års riksdag, i den proposition
som framlades i mars, har tillstånd
begärts av riksdagen att köpa motorfordon
för 15 miljoner kronor. Dessa motorfordon
skola användas vid repetitionsövningarna
men stanna ju inom
försvaret och tillhöra alltså den materiel,
som skulle allt eftersom tiden fortskred
anskaffas på denna bemyndigandeplan
på 152 miljoner kronor eller på
den bemyndigandeplan som ligger därutöver.

Följaktligen, säger jag, ha ifrån hösten
1950 de militära myndigheterna fått
en bemyndigandeplan, som sträcker sig
över nästa budgetår, på 170 miljoner
kronor. När man sålunda på detta sätt
genom ett extra anslag tillgodosett inköp
av motorfordon, är det min förhoppning,
att vi skola inom denna bcmyndigandeplan
kunna lägga in även
beställningarna av det artilleri och det
luftvärn, som behöva beställas under

5 Första kammarens protokoll 1951. Nr 21.

denna tid för att den svenska produktionens
kapacitet skall kunna utnyttjas.

Jag sade icke, herr Lundgren, att beställningarna
äro tillräckliga för den
svenska industriens produktionskapacitet
över huvud taget. Det har jag icke
någon möjlighet att yttra mig om. Det
är en oerhört svår fråga att bedöma.
Men jag sade att de önskemål, som uppställas
från oppositionens sida om att
man skall kunna tillgodose i detta fall
Bofors med beställningar av artilleri och
luftvärn, tror jag mig kunna infria på
grund av att bemyndiganderamen på
detta sätt i själva verket har blivit 170
miljoner kronor.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Försvarsminstern
började sitt anförande med att
säga, att han skulle göra sin framställning
så enkel som möjligt. Jag kan ge
försvarsministern den komplimangen,
att han var lika enkel i sitt första anförande
och gjorde sig skyldig till samma
fel.

Jag bär i mitt anförande icke talat om
beställningsbemyndigandena fr. o. m.
förra hösten t. o. m. det kommande budgetåret.
Jag har såsom rimligt är tagit
ett budgetår i sänder. Försvarsministern
vill i genomskinligt syfte sammanblanda
budgetåren för att få en bättre
serie än den som jag förut presenterat
som försvarsministerns. Men hur man
än resonerar kommer man icke ifrån den
skillnaden, att för nästa budgetår har
den borgerliga minoriteten föreslagit beställningsbemvndiganden
på 152 miljoner
kronor, under det att regeringen
har nöjt sig med att föreslå 110 miljoner
kronor plus de 6,5 miljoner kronor för
motorfordon, som vi i detta sammanhang
helt kunna bortse ifrån, ty på denna
punkt äro båda parterna av samma
åsikt.

Jag har redan i mitt första anförande
sökt klarlägga, hur betydelsefullt del är
för hela det svenska försvaret att få lägga
ut beställningarna i tid för att få
materielen i tid. Vi riskera att komma
långt tillbaka i kön, om vi icke lägga ut

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m.

beställningarna i tid. Det är den synpunkten,
som jag, herr talman, ansett
vara av avgörande betydelse i detta
sammanhang. Därför tillåter jag mig att
framlägga den ännu en gång.

Herr OHLON: Herr talman! För varje
anförande som statsrådet Vougt hållit
har det blivit bättre och bättre. Nu har
herr statsrådet kommit i den situationen,
att han i sina beräkningar begär medel
till armén i mycket större utsträckning
än armén själv begärt!

Om vi summera ihop de siffror, som
statsrådet nämnde — 110 miljoner kronor
begäras i dag, 34 miljoner kronor
beviljades i höstas, 11 miljoner kronor
ha plockats samman från gamla reservationer
och disponerats till radar, och
15 miljoner kronor ha gått till motorfordon
— äro vi uppe i 170 miljoner
kronor. Arméchefen har bara begärt
152 miljoner kronor.

Men det är väl ändå ett rosenrasande
sätt att resonera att hänföra de nämnda
mindre summorna till det budgetår
som följer efter detta. Om det skulle förhålla
sig på det sätt, som statsrådet skildrade,
borde naturligtvis konsekvensen
ha blivit, att arméchefen skulle vara
nöjd, ja, mer än nöjd, med vad statsrådet
har begärt. Men han är icke nöjd!
— Nej, man måste se hela ärendet mot
bakgrunden av vad som skedde vid fjolårets
riksdag, då arméchefen begärde ett
beställningsbemyndigande för tygmateriel
på 130 miljoner kronor, under det
att bara 70 miljoner kronor beviljades,
d. v. s. det blev ett underskott på 60
miljoner kronor.

När jag, herr talman, ändå har ordet,
vill jag anknyta till vad statsrådet Vougt
nämnde om de 11 miljoner kronor, som
nu disponerats ur reservationer för inköp
av radar. Jag ställde den frågan i
mitt första anförande. Den 16 mars
1949 förhörde jag mig hos försvarsministern
om hur det var ställt med vår
radarutrustning och fick då svaret, att
det fanns goda förhoppningar att den
skulle bli fullt tillfredsställande. Jag
skulle vilja upprepa den frågan i dag:

År radarförsörjningen för alla tjänstegrenar
inom försvaret i dag tillräcklig?

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
vill konstatera att försvarsministern icke
berörde mitt yttrande i vad det avsåg
stridsvagnsminorna. Jag förmodar att
däri ligger ett erkännande, att ett bifall
till Kungl. Maj:ts förslag skulle medföra
mindre möjligheter att avhjälpa de
mycket stora bristerna i fråga om stridsvagnsminor,
än vad fallet skulle vara om
riksdagen följde reservanterna på denna
punkt.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till motionerna I: 247 och
II: 327 i de delar de beröra den nu föredragna
punkten.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

I fråga om mom. a, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o)
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Gränebo m. fl.
vid punkten anförda reservationen;
samt 3:o), av herr Öhman, att kammaren
skulle bifalla motionerna I: 247 och
II: 327, såvitt nu vore i fråga.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande
av det förslag, som innefattades i
herr Gränebos m. fl. reservation, uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
52 mom. a, röstar

Ja;

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gränebo m. fl.
vid punkten anförda reservationen.

Då emellertid herr Lundgren begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 59.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b hemställt.

Punkterna 53 och 54.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 55.

Lades till handlingarna.

Punkterna 56—60.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till det frivilliga skytteväsendet.

Punkten 61.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 föreslagit riksdagen att till Armén:
Frivilliga skytteväsendets befrämjande
för budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Ohlon, Andrén och
Gränebo (I: 174) och den andra inom
andra kammaren av herrar Hjalmarson,
Hedlund i Rådom och Ohlin (11:231),
hemställts, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte till Armén: Frivilliga skytteväsendets
befrämjande för budgetåret

Anslag till det frivilliga skytteväsendet.

1951/52 anvisa ett reservationsanslag av
1 600 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 174 och II: 231, såvitt nu vore
i fråga, till Armén: Frivilliga skytteväsendets
befrämjande för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag av
1 500 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Gränebo, Mannerskantz, Ohlon, Alfred
Nilsson, Ivar Persson, Lundgren, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg i Skövde,
Svensson i Grönvik, Stähl, Kollberg, Wedén,
Johansson i Mysinge och Hjalmarson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 174 och II: 231, såvitt nu
vore i fråga, till Armén: Frivilliga skytteväsendets
befrämjande för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag av
1 600 000 kronor.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Vid denna punkt ha utskottets
borgerliga ledamöter avgivit en
reservation, vari hemställes om ett något
högre anslag till det frivilliga skytteväsendet
än som förordats av utskottets
majoritet.

Det frivilliga skytteväsendet är som
bekant ganska effektivt och har vunnit
stor anslutning, men det försämrade
penningvärdet har även för skyttets del
resulterat i ökade anslagsbehov; både
ammunitionen och iordningställandet
och skötseln av skjutbanorna kosta mera
pengar.

Skytteväsendets ledning har år efter
år anhållit om högre anslag, och Kungl.
Maj:t och riksdagen ha sökt att i någon
mån tillgodose deras önskemål. I regel
har skyttet dock inte erhållit vad
som visats vara behövligt för verksamhetens
bedrivande. Också för nästa
budgetår har skyttets ledning äskat höjda
anslag.

Nr 21.

Onsdagen den 23 mai 1951 fm.

Anslag till det frivilliga skytteväsendet.

Reservanterna förorda en anslagsökning
med 100 000 kronor utöver vad
Kungl. Maj:t och utskottets majoritet föreslagit.
Det ökade anslaget skulle användas
för skjutbanornas iordningställande
och underhåll. När nu skytteföreningarna
i dessa tider utnyttja sina banor
mera än förr, är det också angeläget
att dessa hållas i gott stånd. Starka
skäl tala för att riksdagen nu beviljar
det anslag skyttet äskat och reservanterna
hemställt om. Ansökningar
om bidrag för iordningställande av
skjutbanor ha inkommit till ett belopp,
överstigande vad som föreslås i reservationen.
Det är för att i någon mån
bättre tillgodose detta behov, som reservanterna
ha förordat ett högre anslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid punkten avgivna reservationen.

Herr GILLSTRÖM: Kungl. Maj:t har på
denna punkt, herr talman, ökat anslaget
med 60 000 kronor. Reservanterna
ha i precis samma syfte •—- att förbättra
möjligheterna till underhåll av gevärsskyttets
skjutbanor — yrkat höjning
av anslaget med ytterligare
100 000 kronor.

Jag ber att under hänvisning till de
synpunkter av rent statsfinansiell natur,
som tidigare anförts, få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmanen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Gränebo
m. fl. vid punkten anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr förste vice talmannen begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och

godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
61, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gränebo m. fl.
vid punkten anförda reservationen.

Då emellertid herr förste vice talmannen
begärde rösträkning, verkställdes,
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 60.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 62—77.

Vad utskottet hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta behandlingen av
det föreliggande utlåtandet skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1951/
52 till Statens tvångsarbetsanstalt å
Svartsjö och statens alkoholistanstalt
därstädes: Omkostnader jämte i ämnet
väckt motion;

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till landsfiskalerna m. fl.
jämte i ämnet väckta motioner;

Onsdagen den 23 mai 1951 fm.

Nr 21.

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser Kungl. hovstaten;

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

269, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

270, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1951/
52;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1951/
52 till Statens sjöhistoriska museum: Avlöningar; nr

272, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1951/52 till vissa skyddsarbeten å Uppsala
domkyrka m. m.;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1951/
52 till avlöningar vid livrustkammaren;

nr 275, i anledning av riksdagens år
1950 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av stats<»verkets
jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning, i vad
berättelsen avser Längmanska donationsfonden; nr

276, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående anslag för budgetåret
1951/52 till bidrag till driften av
anstalter för psykopatiska och nervösa
barn;

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag till avlöningar
vid överståtliållarämbetet och länssty -

relserna samt angående den civila regionala
beredskapsorganisationen; samt
nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade bestämmelser
rörande avgångsåldern för civila
anställningshavare i statens tjänst m. m.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 265, till Konungen i anledning
av väckta motioner om beredande
av möjlighet att anbringa valkretsbeteckning
å valsedel vid vissa allmänna val.

Anmäldes och godkändes särskilda utskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 280, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till religionsfrihetslag
m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den
31 december 1945 (nr 896), m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet;
och

nr 287, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande regler om ett
opartiskt förfarande för avgörande av
tvister i varuskattemål m. in.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 13, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition om
godkännande av mellan Sverige och
Ungern träffad uppgörelse rörande ersättning
för svenska privata ekonomiska
intressen;

konstitutionsutskottets memorial nr 27,
angående uppskov med behandlingen av
vissa motioner;

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

162, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om särskilt bidrag till producent av
svensk film m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning)
m. m., i vad propositionen avser
medelsanvisning till kontrollstyrelsen,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av yrkessjukdom;

nr 167, i anledning av Kung!. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till skolöverstyrelsen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till universiteten
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1951/52 till privatläroverk m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till ny ungdomsanstalt för
svårbehandlade m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 171, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser
vissa avskrivningar av nya kapitalinvesteringar; nr

172, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1951/52;

nr 173, i anledning av väckta motioner
om framläggande för 1952 års riksdag

av förslag till lösning av skärgårdens
kommunikationsfrågor;

nr 174, i anledning av riksdagens år
1950 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning m. m.;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1951/
52 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
vägreparationer; samt

nr 177, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m. jämte i ämnet
väckt motion, m. m.;

nr 26, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om bemyndigande
att av riksbankens medel taga i
anspråk det belopp, som erfordras för
anläggande av ett beredskapstryckeri;

nr 27, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om bemyndigande
att av riksbankens medel taga i
anspråk de belopp, som erfordras för anläggande
av skyddsrum för riksbankens
avdelningskontor;

nr 28, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om utbyggnad
av pappersmaskinen vid Tumba bruk;

nr 29, i anledning av väckt motion om
riksdagspension åt förre riksdagsledamoten
A. N. Sjöström;

nr 30, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag angående fort-''
satt utgivande av otryckta ståndsprotokoll; nr

31, i anledning av väckta motioner
angående ersättning åt ledamot av allmänt
kyrkomöte;

nr 32, angående regleringen för budgetåret
1951/52 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.
jämte i ämnet väckt motion;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts

Onsdagen den 23 maj 1951 fm.

Nr 21.

proposition angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1951/52,
m. m., såvitt propositionen hänvisats till
bankoutskottet, jämte* i ämnet väckta
motioner; samt

nr 34, angående uppskov med behandlingen
av ett av fullmäktige i riksgäldskontoret
överlämnat förslag angående
avlönings- och anställningsvillkor för
riksdagens tjänstemän jämte i detta ämne
väckt motion;

första lagutskottets memorial och utlåtande: nr

31, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition nr 200 med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2 § 4:o),
14:o), 15:o) och 16:o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt, dels väckt motion om ändrad
lydelse av 18 kap. 10 § 2 och 3 mom.
strafflagen, dels ock väckt motion om utredning
angående förbättrade möjligheter
att behandla sexualbrottslingarna;
samt

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14:o), 15:o)
och 16 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; -

andra lagutskottets utlåtande nr 32, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den 30
juni 1947 (nr 303), dels ock i ämnet
väckta motioner; ävensom1

jordbruksutskottets utlåtande och memorial: nr

40, med anledning av dels i statsverkspropositionen
gjord anmälan rörande
frågan om medel till kostnader för
kvalitetskontroll vid export av fisk och
fiskprodukter m. m., dels Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1951/52
m. m. jämte i anslutning härtill väckta
motioner; samt

nr 41, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Onsdagen den 23 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets
utlåtande nr 4.

Anslag till fartygsbyggnader.

Punkten 78.

I denna punkt hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med avslag å motionerna
I: 247 och II: 327, såvitt nu vore
i fråga,

a) godkänna utökning av nybyggnadsprogrammet
för marinens fartyg i den
omfattning som i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3 januari
1951 angivits;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med i berörda statsrådsprotokoll angivna
grunder medgiva utläggande av
beställningar i fråga om modernisering
av marinens fartyg och försöksverksamhet
avseende fartygsmateriel inom en
kostnadsram av 18 500 000 kronor;

c) till Marinen: Fartygsbyggnader för
budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 60 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:174 och 11:231,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda. I

I de likalydande motionerna 1:174,
av herrar Ohlon, Andrén och Grånebo,
och II: 231, av herrar Hjalmarson, Hedlund
i Rådom och Ohlin, hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära en skyndsam utredning om ersättningsbyggnader
för föråldrade jagare
och kustjagare med beaktande av vad
i motionerna härom anförts.

Herr LUNDGREN: Herr talman! I den
gemensamma borgerliga försvarsmotionen
har hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära en
skyndsam utredning om ersättningsbyggnader
för föråldrade jagare och
kustjagare med beaktande av de synpunkter,
som i motionen anförts.

Den i motionen åsyftade utredningen
har pågått inom marinledningen. Denna
utredning är numera, enligt vad utskottet
har erfarit, i det närmaste slutförd.
Det är därför utomordentligt viktigt, såsom
också utskottet enhälligt framhåller,
att Kungl. Maj :t redan till innevarande
års höstsession förelägger riksdagen
ett förslag till återupptagande av
nybyggnaderna för flottan.

Jag har, herr talman, inte på denna
punkt något yrkande, utan jag inskränker
mig till att uttala den förhoppningen,
att försvarsministern måtte efterkomma
den önskan, som statsutskottet
uttryckt, då det begärt en snar lösning
av denna fråga.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt.

Punkten 79.

Utskottets hemställan bifölls.

Anslag till underhåll av fartyg m. m.

Punkten 80.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 föreslagit riksdagen att till Marinen:
Underhåll av fartyg m. m. för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 27 300 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Ohlon, Andrén och
Grånebo (1:174) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Hjalmarson,
Hedlund i Rådom och Ohlin (II: 231),
i vilka hemställts, såvitt nu var i fråga,

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

Anslag till anskaffning av flygmateriel m. m.

att riksdagen måtte till Marinen: Underhåll
av fartyg m. m. för budgetåret 1951/
52 anvisa ett reservationsanslag av 31,3
miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:174 och II: 231, såvitt nu vore
i fråga, till Marinen: Underhåll av
fartyg m. m. för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 27 300 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Grånebo, Mannerskantz, Ohlon, Alfred
Nilsson, Ivar Persson, Lundgren, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg i Skövde,
Svensson i Grönvik, Ståhl, Kollberg, Wedén,
Johansson i Mysinge och Hjalmarson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 174 och II: 231, såvitt nu vore
i fråga, till Marinen: Underhåll av
fartyg m. m. för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 31 300 000
kronor.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Under
den principdebatt, som ägde rum
vid behandlingen av anslagen till arméns
flygmateriel, behandlades även
frågan om anslag för underhåll av fartyg.
Jag skall därför inte nu gå in på
denna fråga.

Jag vill emellertid erinra om att ett
bifall till utskottets förslag, vilket är
lika med de äskanden som gjorts i statsverkspropositionen,
kommer att medföra,
att våra möjligheter att snabbt
rusta vissa krigsfartyg komma att bli
avsevärt begränsade i förhållande till
vad fallet skulle varit om man biträtt
reservationen. I denna är nämligen anslaget
för underhåll ökat med något över
sex miljoner kronor.

Med denna motivering ber jag att på
denna punkt få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Gränebo
m. fl.

Herr GILLSTRÖM: Herr talman! På
de skäl som tidigare anförts, framför
allt av statsfinansiell natur, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu förevarande punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
inefattades i den av herr Gränebo m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 81 och 82.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 83.

Lades till handlingarna.

Punkterna 84—99.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till anskaffning av flygmateriel
m. m.

Punkten 100.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att i enlighet med vad
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1951 förordats
medgiva utläggande av beställningar å
flygmateriel m. m. inom en kostnadsram
av 151 miljoner kronor, dels ock
till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m. för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 185 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Ohlon, Andrén och Gränebo (I:
174) och den andra inom andra kammaren
av herrar Hjalmarson, Hedlund i
Rådom och Ohlin (11:231), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att ''riksdagen
måtte besluta, att inom ramen för

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till anskaffning av flygmateriel m.
det av 1948 års riksdag fattade principbeslutet
de fyra ännu återstående oförstärkta
dagjaktflottiljerna inom flygorganisationens
ram skulle förstärkas
med femtio procent så snart ske kunde,
att bemyndiga Kungl. Maj:t att utlägga
beställningar å flygmateriel inom en
kostnadsram av 211 000 000 kronor, att
till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
reservationsanslag av 197 000 000 kronor
samt att beträffande nattjaktflottiljen
och luftbevakningen förslag snarast skulle
framläggas i enlighet med motionernas
syfte,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar öhman och Norling (1:247)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg i Luleå m. fl. (II: 327),
i vilka hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel m. m. för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 110 000 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 110 — med ändring av
i statsverkspropositionen härutinnan
framlagda förslag — föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 16 mars
1951 anförts medgiva utläggande av beställningar
å flygmateriel m. m. inom
en kostnadsram av 270 miljoner kronor,
dels ock till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m. för budgetåret 1951/
52 anvisa ett reservationsanslag av
255 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 174 och II: 231 ävensom
1:247 och 11:327, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 16 mars
1951 anförts medgiva utläggande av be -

ställningar å flygmateriel m. m. inom
en kostnadsram av 270 miljoner kronor;

b) till Flygvapnet: Anskaffning av

flygmateriel in. m. för budgetåret 1951/
52 anvisa ett reservationsanslag av
255 000 000 kronor;

II. att motionerna I: 174 och II: 231,
i vad de avsåge ingripande från riksdagens
sida i fråga om fullföljande så
snart ske kunde av 1948 års riksdags
principbeslut om förstärkning av dagjaktflyget,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

III. att motionerna 1:174 och 11:231,
i vad de avsåge förslag om anskaffning
av nattjaktplan och modernisering av
luftbevakningen, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av, utom
andra, herrar Gränebo, Mannerskantz,
Ohlori, Alfred Nilsson, Ivar Persson,
Lundgren, Skoglund i Doverstorp, Malmborg
i Skövde, Svensson i Grönvik, Ståhl,
Kollberg, Wedén, Johansson i Mysinge
och Hjalmarson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort i mom. I och II hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 174 och II: 231 ävensom med avslag
å motionerna 1:247 och 11:327, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad utskottet anfört medgiva
utläggande av beställningar å flygmateriel
m. m. inom en kostnadsram
av 300 000 000 kronor;

b) till Flygvapnet: Anskaffning av

flygmateriel m. in. för budgetåret 1951/
52 anvisa ett reservationsanslag av
261 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte med bifall härutinnan
till motionerna I: 174 och 11:231
besluta, att inom ramen för det av 1948
års riksdag fattade principbeslutet rörande
förstärkningar av dagjaktflyget de
fyra ännu återstående oförstärkta dagjaktflottiljerna
inom flottiljorganisationens
ram skulle förstärkas med 50 %
så snart ske kunde.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Även
frågan om anslaget till flygmateriel har
behandlats under principdebatten, och
det finns därför ingen anledning att
nu åter ta upp detta spörsmål. Jag ber
endast, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som på denna punkt
angivits av herr Gränebo m. fl.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag ber att få instämma i
herr Lundgrens yrkande. Jag anser att
denna fråga är så betydelsefull, att man
bör understryka vikten av att dagjaktflygets
förstärkning bör ske så snart som
möjligt och att kammaren därför verkligen
bör beakta betydelsen av den förstärkning
av dagjaktflyget, som reservationen
innebär. Jag ber sålunda att få
yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna
reservationen.

Herr GILLSTRÖM: Herr talman! Jag
yrkar, av samma skäl som nyss, bifall
till utskottets hemställan.

Herr OHLON: Herr talman! Jag ber
att med åberopande av vad jag förut i
dag har sagt få instämma i det yrkande,
som nu framställts av herr Lundgren.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt beträffande
mom. I och II av utskottets hemställan
och särskilt rörande mom. III.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. I och II förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i nämnda
moment hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Gränebo m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Anslag till försvarets forskningsanstalt.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
100 mom. I och II, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gränebo m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 51.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. III hemställt.

Punkterna 101 och 102.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 103.

Lades till handlingarna.

Punkterna 10b—110.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till försvarets forskningsanstalt.

Punkten 111.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts i propositionen nr
110 framlagda förslag samt med avslag
å motionerna I: 390 och II: 527, såvitt
nu vore i fråga,

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till försvarets forskningsanstalt.

a) besluta, att någon ändring från
och med nästa budgetår av gällande
personalförteckning för försvarets
forskningsanstalt icke skulle vidtagas;

b) fastställa under punkten införd
avlöningsstat för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1951/52;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 1 315 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 390,
av herr Andrén, och II: 527, av herr
Hjalmarson, hade hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen måtte till
Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar
anvisa, utöver vad av Kungl. Maj:t
föreslagits, ett anslag av 1 085 000 kronor.

Vid punkten hade reservationer avgivits 1)

av herrar Mannerskantz, Lundgren,
Skoglund i Doverstorp, Wedén
och Hjalmarson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 390 och
11:527, såvitt nu vore i fråga,

a) besluta, att å personalförteckningen
f ör försvarets forskningsanstalt
skulle — med uteslutande av befattningar
för 1 kamrerare i lönegrad Ca 27
och 1 forskningsassistent i lönegrad
Ce 25 — ytterligare uppföras befattningar
för 10 laboratorer i högst lönegrad
Cp eller Cr 9, 1 byrådirektör i
lönegrad Ca 31, 6 laboratorer i lönegrad
Ce 31, 8 förste forskningsingenjörer
och 1 förste forskningsläkare i
lönegrad Ce 29 samt 22 forskningsingenjörer
i lönegrad Ce 27;

b) fastställa i reservationen införd
avlöningsstat för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1951/52;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 2 400 000 kronor; -

2) av herrar Ohlon, Alfred Nilsson,
Malmborg i Skövde, Ståhl och Kollberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
lyda så, som i denna reservation angivits,
och avslutas med en hemställan,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 390 och II: 527, såvitt nu vore i
fråga,

a) besluta, att å personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt skulle
-— med uteslutande av 10 befattningar
för forskningsingenjörer i lönegrad
Ce 27 — ytterligare uppföras befattningar
för 5 laboratorer i högst lönegrad
Cp eller Cr 9 och 5 laboratorer i
lönegrad Ce 31;

b) fastställa i reservationen införd
avlöningsstat för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1951/52;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1951/
52 anvisa ett förslagsanslag av 1 356 000
kronor.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Mannerskantz
m. fl.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Med hänvisning till vad
jag tidigare under principdebatten yttrat
i denna fråga ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OHLON: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den av mig m. fl.
under denna punkt avgivna reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det nu föredragna utlåtandet
yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Mannarskantz m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; samt
3:o) att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i herr Ohlons
m. fl. vid punkten anförda reservation.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 112.

Utskottets hemställan bifölls.

Anslag till viss forskningsverksamhet.

Punkten Ilo.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts i pro positionen

nr 110 framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:390
och 11:527, såvitt nu vore i fråga, till
Försvarets forskningsanstalt: Viss

forskningsverksamhet för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 5 900 000 kronor;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva,
att därutöver beställningar på materiel
för försvarets forskningsanstalts
verksamhet finge utläggas inom en
kostnadsram av 1 500 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 390,
av herr Andrén, och II: 527, av herr
Hjalmarson, hade hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen måtte till
Försvarets forskningsanstalt: Viss

forskningsverksamhet anvisa, utöver
vad av Kungl. Maj:t föreslagits, ett anslag
av 2 600 000 kronor samt att riksdagen
måtte anvisa ett anslag av
160 000 kronor till uppgörande av evakueringsplan
för forskningsanstalten.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Mannerskantz, Lundgren,
Skoglund i Doverstorp, Wedén
och Hjalmarson ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under a) hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:390
och 11:527, såvitt nu vore i fråga, till
Försvarets forskningsanstalt: Viss forskningsverksamhet
för budgetåret 1951/
52 anvisa ett reservationsanslag av
8 660 000 kronor.

Anslag till viss forskningsverksamhet.

Mom. a.

Herr ANDRÉN: Med hänvisning till
vad jag tidigare sagt under dagens debatt
ber jag att få yrka bifall till den
av herr Mannerskantz avgivna reservationen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande momentet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Mannerskantz m. fl. vid förevarande
punkt avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Mom. b.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 11b—142.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 143.

Lades till handlingarna.

Punkterna 144-—151.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

147, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

148, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1951/
52 till ombyggnad av vissa kaserner
vid Södra skånska infanteriregementet
m. m.;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående anslag för bud -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

getåret 1951/52 till kostnader för sjukvård
m. m. åt vissa utlänningar; och

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
de statsunderstödda alkoholistanstalterna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 152, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1951/52 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 135, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 23
februari 1951, förslagit riksdagen att

dels besluta, att å personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsens permanenta
organisation antalet kontorsbiträden
i Ca 8 skulle ökas med 24;

dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsens
permanenta organisation,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1951/52;

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i personalförteckningen
för den offentliga arbetsförmedlingens
permanenta organisation
vidtaga de ändringar, som påkallades
av vad i propositionen föreslagits;

dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för den offentliga
arbetsförmedlingens permanenta organisation,
att tillämpas tills vidare fr. o.
m. budgetåret 1951/52;

dels ock under femte huvudtiteln för
budgetåret 1951/52 anvisa

till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlö ningar

ett förslagsanslag av 2 724 000
kronor;

till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 671 000 kronor; till

Arbetsmarknadsstyrelsen: Krisorganisationen
ett förslagsanslag av 900 000
kronor;

till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar ett förslagsanslag av
12 692 000 kronor;

till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Omkostnader ett förslagsanslag av
3 450 000 kronor;

till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Krisorganisationen ett förslagsanslag av
2 500 000 kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

från första kammaren:

I: 407 av herrar Svedberg och Karl
August Johanson,

I: 408 av herrar Svärd och Cassel,

I: 409 av herr Herbert Hermansson,

I: 410 av herrar De Geer och Weiland,
1:411 av fru Svenson m. fl.,

I: 412 av herr Anderberg och fru Sjöström-Bengtsson,

I: 413 av herr Boo m. fl. samt
I: 414 av herr Falk ävensom

från andra kammaren:

11:556 av herr Åqvist m. fl.,

II: 557 av herr Johansson i Mysinge
m. fl.,

II: 558 av herr Jacobson i Vilhelmina
m. fl.,

II: 559 av fru Torbrink m. fl.,

II: 560 av herr Nolin m. fl.,

II: 561 av fru Johansson i Norrköping
m. fl.,

11:562 av herr Andersson i Dunker
m. fl. samt

II: 563 av herr Skoglund i Umeå
m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet avfattat sin hemställan i 12
särskilda, med I—XII betecknade punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

Punkterna I och II.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten III.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, beträffande
länsarbetsnämndernas sammansättning,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna I: 409 och II: 557 samt med
bifall till motionerna I: 408 och II: 560
ävensom I: 410 och II: 556, i vad de avsåge
antalet ledamöter, godkänna vad
utskottet anfört.

I de likalydande motionerna I: 409 av
herr Herbert Hermansson och II: 557 av
herr Johansson i Mysinge m. fl. hade
hemställts, att riksdagen i anledning av
förevarande proposition måtte uttala, att
en särskild representant för jordbruket
(i de nordligaste länen skogsbruket)
skulle ingå i länsarbetsnämnderna samt
att denne jämte ersättare för honom
skulle utses på sätt i motionerna närmare
angivits.

I motiveringen hade utskottet yttrat:

»Beträffande länsarbetsnämndernas
sammansättning innebär arbetsförmedlingsutredningens
förslag, att antalet ledamöter
— f. n. i flertalet län 9 — skall
reduceras till 6, av vilka Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen
och Tjänstemännens centralorganisation
skola föreslå vardera en samt chefen för
arbetsmarknadsstyrelsen återstoden. Departementschefen
förordar härutöver ytterligare
två ledamöter, varav den ena
skulle utses efter förslag från de erkända
arbetslöshetskassornas samorganisation
och den andra efter förslag av chefen
för arbetsmarknadsstyrelsen. I motionerna
I: 408 och II: 560 samt I: 410 och II:
565 tillstyrkes utredningens förslag i
denna del. I motionerna 1:409 och II:
557 yrkas, att en representant för jordbruket
(i de nordligaste länen skogsbruket),
utsedd efter förslag från hushållningssällskapens
förvaltningsutskott,
skall ingå i nämnden.

Utskottet vill för egen del uttala, att
bland länsarbetsnämnderna med deras
förhållandevis stora antal ledamöter i

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

regel inrättats arbetsutskott, inom vilka
det huvudsakliga arbetet utföres. Då detta
icke är en lämplig anordning, synes
en mindre nämnd i många fall vara att
föredraga. Utredningens förslag om 6 ledamöter,
som tillstyrkts i vissa av de
nyssnämnda motionerna, torde vara en
lämplig avvägning, och utskottet biträder
detta förslag. Härvid har utskottet
beaktat vad de sakkunniga anfört därom,
att kontakten med intressenter i arbetsförmedlingen
torde kunna upprätthållas
utan speciell representation i nämnden.

Urvalet av nämndledamöter bör enligt
utskottets mening avpassas efter länens
olika struktur i fråga om näringar, befolkningsgrupper
etc. I vissa län är jordbruket
helt dominerande, i andra åter
kan den kvinnliga arbetskraften inom
industrien vara av betydande storleksordning
o. s. v. Lämpligheten av generella
bestämmelser med innebörd, att vissa
bestämda organisationer i samtliga län
skola äga föreslå ledamöter, kan därför
ifrågasättas. Utskottet förordar, att representationen
i nämnderna icke fastlåses
på ett sådant sött. Kungl. Maj:t bör
i stället —• med beaktande av förhållandena
inom de olika länen — utse de ledamöter,
som i varje särskilt fall synas
bäst lämpade. Utskottet vill i detta sammanhang
understryka angelägenheten av
att dugande och för uppgiften intresserade
män och kvinnor utses, oberoende
av vilken organisation eller grupp de
kunna anses representera. Genom utskottets
ovannämnda ställningstagande torde
det i motionerna 1:409 och 11:557
angivna syftet med särskilda jordbruksrepresentanter
i huvudsak bli tillgodosett.
»

Herr BOO: Herr talman! Det är ju så
att dagens lösen är sparsamhet med statens
utgifter. I dessa sammanhang har
det väl blivit nästan klassiskt att strävandena
mera, eller i varje fall i första
hand, vända sig emot förvaltningsapparaten
än mot anslagen såsom sådana.
Detta kan i och för sig vara ganska naturligt.

Den utredning som föregått föreliggande
proposition har väl följt vad den

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

ansett som sitt huvuddirektiv, nämligen
att skära ned arbetsmarknadsorganens
personalstater och att därigenom spara
på statsutgifterna så mycket som möjligt.
Eftersom »det möjliga» i detta fall
är ett mycket relativt begrepp, har utredningen
också kunnat redovisa betydande
resultat. Att här på ett bräde kunna
plocka bort 77 tjänster av ett sammanlagt
antal av 1 493 är i och för sig
inga småsmulor. Ingen tror väl att en
sådan minskning kan försiggå utan att
det kommer att få inverkan på kapaciteten.

I sparsamhetens intresse kanske även
detta skulle kunna accepteras, men sparandet
kan bli en chimär. En ledamot
av denna kammare berättade för en tid
sedan en rolig historia. Den har en utmärkt
tillämpning just på vad jag här
vill anföra, och jag ber därför att få
återge den. Kammarledamoten sade i en
diskussion på tal om sparsamheten, att
det kan vara en dålig sådan att lägga
sig tidigt på kvällarna för att spara på
ljuset, om resultatet blir tvillingar. Omplanterat
på förevarande fall kan man
säga: Det är en dålig ekonomi att spara
på utgifterna för arbetsmarknadsorganen,
om resultatet blir dels en arbetslöshet,
som medför ökade statsutgifter i
form av bidrag till arbetslöshetskassorna,
och dels även på samma gång en
minskad produktion och därmed utsikter
till en standardsänkning. En effektiv
arbetsförmedlingsapparat kan här minska
antalet arbetslöshetsdagar och därigenom
komma att höja produktionen.

Vare sig man i det politiska programmet
nu talar om »full sysselsättning» eller
om »hög och jämn sysselsättning»,
är det lika nödvändigt att det finnes
ett effektivt arbetsmarknadsorgan för att
tillgodose denna målsättning, och den
strävan, som ligger i att uppnå en god
sysselsättning, kan väl inte bli föremål
för delade meningar. Ingen tänker sig
väl på detta område en återgång till
gångna tiders man i luckan, som slog
de stämplar på korten i arbetslöshetsköerna,
som berättigade till understöd
och matpoletter hos socialvård och välgörenhetsinrättningar.

Har man denna uppfattning, begränsas
diskussionen till att ange vad man
anser vara effektivt. De skilda bud som
här föreligga äro dels utredningens om
indragning inom normalorganisationen
av 77 tjänster och en besparing av
5C7 000 kronor, dels arbetsmarknadsstyrelsens
förslag om indragning av 43
tjänster med en besparing av 434 000
kronor, dels departementschefens förslag
i propositionen om indragning av

00 tjänster och en besparing med 511 000
kronor, dels slutligen utskottets bud om
indragning av 70 tjänster med en besparing
av. 533 000 kronor.

Som synes är det i samtliga fall fråga
om kraftiga nedskärningar och besparingar.
Skillnaden mellan buden är inte
så stor i pengar.

Mellan departementschefens och arbetsmarknadsstyrelsens
förslag föreligger
således endast en skillnad på 77 000
kronor, men denna skillnad blir betydligt
större, om man går över till att se
på de praktiska verkningarna. Det gäller
i första hand arbetsförmedlingskontoren
på småorterna ute i landet.

Arbetsmarknadsstyrelsens förslag går
här ej så hårt fram i nedskärning, vilket
är huvudmotivet till att vi i motionen
nr 413 i denna kammare framfört
dess förslag som vårt eget. Därvid ha vi
utgått från och även kunnat påvisa, att
detta förslag verkligen tagit hänsyn till
besparingssynpunkterna — där finns ju
en besparing som går upp till nära halva
miljonen — men vi ha inte kunnat
vara med om att driva detta så långt
att syftemålet med besparingsaktionen
äventyras. Skillnaden är, om vi skola ha
en ordentlig, fast arbetsförmedlingspunkt
i ytterligare ett antal orter ute i
landet eller om vi enligt utskottets förslag
skola draga in eller försämra ett
relativt stort antal kontor. Ser man detta

1 förhållande till den skillnad i kostnader
som föreligger, blir kanske kostnaden
försvinnande liten.

Det kan måhända tyckas som om det
inte i och för sig hade så stor betydelse,
vilketdera av dessa förslag som nu kommer
att genomföras. Särskilt i dagens
fullsysselsättningssamhälle är det så tyst

Onsdagen den 23 mai 1951 em.

Nr 21.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

omkring arbetsförmedlingarna. Deras
strävan att skaffa fram ny arbetskraft
märkes så litet utåt, även om den i och
för sig har lika stor betydelse som arbetsförmedlingens
uppgift att vara kontrollorgan
i arbetslöshetstider. Men så
snart vi komma över i ett samhälle
med hög och jämn sysselsättning få
dessa organ en mycket stor betydelse.
Då bli de utsatta för påfrestningar och
kritik, och då är det också av vikt att
ute i landet ha dessa fasta stödjepunkter
med erfarna tjänstemän. Sådana kan
man inte skapa fram på kort tid. Den
aspirantorganisation som riksdagen beslutat
för arbetsförmedlingsorganen,
förutsätter också en lång tränings- och
utbildningstid för tjänstemännen.

När utredningen alltså här bygger
sina nedskärningsförslag på att »i nuvarande
läge» minskningar kunna ske,
förutsättas snabba förstärkningar vid en
sämre konjunktur. Detta resonemang har
svaga punkter. En allmänt försämrad
konjunktur med relativt stor arbetslöshet
ökar ej de direkta arbetsuppgifterna.
Dessa flyttas endast över från de
rena förmedlingsuppgifterna till kontrolluppgifter.

Organisationen är alltså i sig själv
elastisk, om den har en tillräckligt stor
personalkader. Var och en förstår väl,
att det inte är så bra att nu på en gång
såsom här är föreslaget skära bort 35
stycken kontor för att nästa år, om det
skulle bli sämre tider, ersätta dem med
nya och sedan kanske ta bort dem igen
året därefter. Utredningen har enligt
min uppfattning alltför mycket mätt
dessa kontors betydelse i det statistiska
resultatet. Yi måste nog värdesätta dem
från andra utgångspunkter: som fasta
punkter i den arbetsmarknadsorganisation
vårt moderna samhälle måste ha
till sitt förfogande. Ändringar och anpassning
skola givetvis ske i denna organisation,
men det vore lyckligt, om de
kunde ske i mjukare former än dem utredningen
föreslagit.

I dessa sammanhang har inte utskottet
följt propositionen utan föreslagit
indragning av ytterligare fem kontor,
vilka skulle ersättas med ombud. Jag

(! Första kammarens protokoll 1951. Nr 21.

bär inlett mitt anförande med att understryka,
att riktlinjen för behandlingen
av detta ärende är sparsamhetssynpunkten.
Ha då kammarens ledamöter observerat
resultatet av utskottets sparande
verksamhet? Jo, man sparar 18 000 kronor
genom att indraga dessa fem kontor,
men de fem ombud som skola ersätta
dem kosta 10 000 kronor. Det blir
alltså 8 000 kronor netto som sparas, eller
1 600 kronor på varje kontor, och
för dessa små belopps skull gör man
sig av med fem arbetsförmedlingskontor
med deras betydelse för den omgivande
bygden ute i landet. Vilka kontor och
vilka bygder det är, som bli föremål
för utskottets sparsamhet, det nämnes
inte.

Även i övrigt äro resultaten av utskottets
sparaktioner rätt märkliga. Sammanlagt
sparas 22 000 kronor. Därifrån
kan man först taga bort de 8 000 kronor,
som jag nyss talade om. De återstående
14 000 kronorna framkomma så:
30 000 kronor sparas genom att man
minskar antalet ledamöter i länsarbetsnämnderna
och 34 000 genom indragning
av fem tjänster för hemvårdarinneförmedling.
Detta gör 64 000 kronor.
Men sedan kommer den stora reducerande
faktorn. Utskottsförslaget innebär
att kommunerna icke, som Kungl.
Maj :t föreslagit, skulle betala hemvårdarinneförmedlingen,
och därigenom
bortfaller den inkomstpost på 50 000 i
ersättning från kommunerna, som departementschefen
räknat med. Då återstår
en besparing på 14 000 kronor.

Utskottsförslaget om hemvårdarinneförmedlingen
ger en direkt förlust på
16 000 kronor. Man mister dessa 50 000
kronor, som skulle ha influtit i avgifter
från kommunerna, och sparar 34 000
kronor genom indragning av fem tjänster.
Denna förlust får man så in på det
minskade antalet kontor och det minskade
antalet ledamöter i nämnderna.
Denna ekonomiska visdom är svår att
begripa, och den löser inga problem.
Utskottet vill draga in fem tjänster, som
huvudsakligen — inte uteslutande — ägna
sig åt hemvårdarinneförmedling, men
uttalar samtidigt, att utskottet ingen -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

ting bär emot att andra arbetsförmedlingar
fortsätta med hemvårdarinneförmedling,
i den mån det kan ske utan
att arbetsbördan eller kostnaderna nämnvärt
öka och personalbehovet påverkas.
Kostnaderna kunna alltså även enligt
utskottets uppläggning något ökas,
men de få inte nämnvärt ökas. Detta
blir väl, som man brukar säga, varken
hackat eller malet. Man måste väl ha en
klarare linje i detta fall. Antingen skall
väl verksamheten få fortsätta såsom hittills,
eller också skall hela denna verksamhet
överföras till kommunerna. Ett
tredje alternativ är väl det som kommit
från Kungl. Maj :ts sida, att låta arbetsförmedlingarna
fortsätta såsom hittills,
i varje fall tills vidare, och låta kommunerna
betala en rimlig ersättning till
staten för dessa tjänster. Här finnas tre
klara linjer, men i utskottsförslaget är
det mycket svårt att se någon linje alls.

Utskottet vill, som jag här redovisat,
spara 30 000 kronor på att nämnderna
minskas till 6 ledamöter. Detta är även
utredningens förslag. Men utskottet följer
ej utredningen i fråga om sammansättningen
utan har där en egen patentlösning.
Utskottet föreslår, att representationen
i nämnderna icke skall fastlåsas
till vissa intresseorganisationer. Med
beaktande av lokala förhållanden skola
enligt utskottet utses dugande och för
uppgiften intresserade män och kvinnor.
Man måste då fråga sig, om icke
dessa egenskaper finnas hos dem som
nu sitta i nämnderna. Dessa nya nämnder
skola utses oberoende av vilka organisationer
eller grupper de kunna anses
representera. I hela vårt samhällsliv
bygga vi väl annars på den nu tilllämpade
representationsformen, som innebär
att de stora intresseorganisationerna
i samhället företrädas i olika organ.
Vi ha representanter för LO, för
SAC, för TCO och för jordbrukets organisationer
i olika sammanhang. Här sopas
nu LO-representanten, arbetsgivarnas
representant, TCO:s, arbetslöshetskassornas
och jordbruksorganisationernas
representanter bort. Ändå gäller det
här ett viktigt samhällsorgan, där dessa
organisationer böra deltaga och ha na -

turliga intressen att bevaka. Det tycks
som om utskottsförslaget skulle ha förbisett
dessa viktiga fakta, och det kan
väl därför inte heller komma att läggas
till grund för riksdagens beslut.

För alla dem som inse betydelsen av
ett effektivt arbetsmarknadsorgan är det
väl viktigt, att man kan samlas på den
linje som vi här i motionen nr 413 framfört,
men i dagens läge och med den behandling
frågan fått är det inte möjligt
att här framställa ett sådant yrkande.
Jag skulle därför vilja yrka bifall
till de reservationer, som finnas vid utskottsutlåtandet,
samt till Kungl. Maj:ts
förslag i vissa punkter.

Beträffande den nu föredragna punkten
III hemställer jag, att kammaren
måtte besluta att beträffande länsarbetsnämndernas
sammansättning godkänna
vad i statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 23 februari 1951
anförts.

I detta anförande instämde herr Sten.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Den föregående talaren har brett ut sig
över hela utskottsutlåtandet. Jag tycker
nog del är riktigare att man behandlar
varje punkt för sig, då de äro ganska vitt
skilda, och jag skall därför nu endast beröra
det som den föregående talaren
nämnde om länsarbetsnämndernas sammansättning.

Utskottets förslag i denna punkt har
icke framställts av sparsamhetsskäl. I
vissa andra fall är det fråga om både
sparsamhetsskäl och organisatoriska
skäl. Vi ha funnit, att den hittillsvarande
ordningen med stora nämnder icke har
varit lämplig. Dessa nämnder ha icke
kunnat samlas för att behandla huvuddelen
av ärendena, utan det har utsetts en
delegation eller ett arbetsutskott — ofta
landshövdingen, länsarbetsdirektören
och en ledamot till — och dessa ha skött
det mesta, medan nämndens övriga sex
eller sju ledamöter kommit tillsammans
någon enstaka gång och fått sitta och
kanske i efterhand godkänna en lång lista
på vad arbetsutskottet gjort. Vi som

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

sitta i statsutskottets tredje avdelning ha
dock rätt stor erfarenhet av organisationer
i allmänhet och ha provat både systemet
med stora styrelser med arbetsutskott
obh systemet med mindre styrelser
utan arbetsutskott, och vi mena att det
är bättre att på detta område ha en styrelse,
som inte är större än att den verkligen
kan som helhet mera löpande deltaga
i besluten och följa ärendenas gång.
Vi ha också sagt oss, att vårt lands olika
delar äro så olika, att inom somliga län
vissa näringsgrenar dominera, framför
allt kanske i arbetsförmedlingshänseende,
och då mena vi att där skulle finnas
rum för att kunna variera sammansättningen
efter de olika länens struktur, så
att i vissa län vissa industrier bli väl företrädda,
inom andra län jordbruket och
t. ex. i textildistrikten, där den kvinnliga
arbetskraften är ett stort problem,
kvinnorna. Vi mena, att Kungl. Maj:t får
mera möjlighet att anpassa sammansättningen
efter den praktiska verkligheten,
om Kungl. Maj:t kan variera sammansättningen.

Jag vil! avsluta detta yttrande med att
säga, att det föreföll som om herr Boo
knappast tyckte att någonting i utskottsutlåtandet
var förståndigt, utan att det
enda förståndiga var det som kommit
från arbetsmarknadsstyrelsen. Jag vill i
anledning därav endast påpeka, att det
finns något som heter verksblindhet, då
man så mycket rotar in sig i sina egna
förhållanden, att man har svårt att fullt
objektivt se på saker och ting, vilket
kanske friska ögon, som komma utifrån,
kunna göra. Jag tror också att den kommitté,
som riksdagen direkt beställde för
två år sedan ocli som sedan haft god tid
på sig att se över dessa olika ting i de
delar som den hittills sysslat med — den
har hittills inte behandlat arbetsmarknadsstyrelsen
och inte heller stockholmsorganisationen
— inte kan frånkännas
vitsord. Utskottet liar därför inte
velat desavuera denna av riksdagen
själv begärda kommitté i allt för stor omlattning.

På denna punkt ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BOO (kort genmäle): Herr talman!
Herr Mannerskantz tillskrev mig
den uppfattningen, att det i detta sammanhang
var arbetsmarknadsstyrelsen
som ensam representerade förståndet.
Just på den punkt vi nu behandla, som
gäller nämndernas sammansättning, måste
väl i alla fall herr Mannerskantz erkänna,
att där bär utskottet gått ifrån
alla instanser, även utredningen, och det
är ju det jag anmärkt på. Så länge jag
står på denna goda grund, har jag ingen
anledning att ta emot en sådan anmärkning.

Då herr Mannerskantz säger att man
inte skall rota ned sig i sina egna förhållanden,
är jag inte säker på att herr Mannerskantz
vill tillämpa det i alla sammanhang,
t. ex. beträffande jordbruket.

Herr ÅMAN: Herr talman! För att inte
bli beskylld för verksblindhet vill jag
säga, att jag aldrig bär suttit i en länsarbetsnämnd
och troligen aldrig heller
kommer att göra det, men jag finner ändå
utskottets yrkande på denna punkt
rätt anmärkningsvärt, då utskottet emot
de sakkunniga och emot departementschefen
skrivit bort en representation,
som vunnit en viss hävd och som arbetsmarknadens
parter själva funnit rätt värdefull,
den representation som nu är
fastställd för dels Arbetsgivarföreningen,
dels Tjänstemännens centralorganisation
och dels Landsorganisationen. Jag har
svårt att förstå, alt det skulle vara omöjligt
att tillgodose jordbrukets önskemål
inom ramen för den representation som
man här har uppdragit. Jag förmodar att
kontakten mellan Arbetsgivarföreningen
och jordbrukets arbetsgivarorganisation
inte är svagare än att man, om det befinnes
lämpligt inom vissa länsområden,
mycket väl skulle kunna få arbetsgivarrepresentanter
som företrädde jordbruket,
liksom det inte heller är någon
omöjlighet, därest sådana önskemål skulle
föreligga, att på den andra sidan få
representanter som äro verksamma inom
jordbruket. Nu är jag, herr talman, inte
övertygad om att dessa frågor bedömas
så olikartat, att det är nödvändigt med

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

en specialrepresentation, men jag skall
inte uttala mig på den punkten. Jag vill
bara påpeka, att det redan med den förefintliga
representationen finns möjligheter
att, om man vill, tillgodose dessa
intressen.

På detta område, där man hittills haft
en viss bunden ordning, skulle nu arbetsmarknadens
parter träda tillbaka,
och det skulle ligga i Kungl. Maj:ts skön
att utse vem Kungl. Maj:t vill till representant
i dessa nämnder. Jag måste säga,
att jag tycker, att det är riskabelt då det
måste vara mycket besvärligt för Kungl.
Maj:t att utse dessa representanter när
det inte finns några som helst normer
att gå efter. Jag finner utskottets förslag
innebära en mycket opraktisk anordning
och vill därför yrka bifall till propositionens
förslag, att man bibehåller den
ordning i detta avseende som hittills
funnits.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag skall tillåta mig att på denna punkt
också yttra några ord.

Jag har faktiskt haft litet svårt att
förstå utskottets syfte med indragningen
av ledamöter i länsarbetsnämnderna,
försåvitt man inte särskilt trycker
på det faktum, att man inte vill ha ett
arbetsutskott, utan vill att nämnderna
skola sammanträda och själva behandla
frågorna, även då det inte gäller
principfrågor. Det har ju blivit en sedvänja,
att när det gäller arbetsmarknaden
har man velat tillgodose olika intressens
representation i de organ som
skola behandla arbetsmarknadsfrågor.

Här är det uppenbart, att utskottet
kanske i främsta rummet tänker på att
man inte skall bry sig om att ha några
representanter för arbetslöshetskassorna.
Det är väl det förnämsta önskemålet,
att de skola bort. Jag vågar naturligtvis
inte ha någon alldeles bestämd
mening om huruvida dessa kassors
representanter i länsarbetsnämnderna
äro alldeles nödvändiga, men jag
vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att arbetslöshetsförsäkringens prin -

cip är, alt om en person är arbetslös,
så är han skyldig att ta ett arbete, för
vilket hans krafter lämpa sig. Det är
arbetsförmedlingen, som skall sörja för
att den bestämmelsen i vår lag om arbetslöshetsförsäkring
tillgodoses, men
det är kassorna, som i verkligheten äro
den maktutövande faktorn på denna
punkt, ty om en man vägrar att ta ett
för hans krafter lämpligt arbete, så
skall han inte ha något arbetslöshetsunderstöd
från kassan. För min del
måste jag säga, att nog måste det väl
ändå vara mycket nyttigt, att det finns
ett regelbundet samspel mellan de praktiska
handhavarna av arbetslöshetsförsäkringen
och arbetsförmedlingarna på
den punkten. Därför har jag inte kunnat
acceptera den speciella utredningens
förslag, att man inte längre skulle
utse representanter för arbetslöshetsförsäkringen.

Vad den andra punkten beträffar, om
Kungl. Maj :t skall avväga, huruvida
jordbruk eller industri är dominerande
inom ett län, måste jag erkänna, att
jag inte begriper hur en sådan avvägning
skall gå till. Det finns nämligen
mig veterligt intet län här i landet, där
det inte finns både jordbruk och industri.
Industrien är ju den stora anställaren
av arbetskraft. Att man i något
län skulle acceptera en ordning, enligt
vilken de industriella arbetsgivarna
inte ha någon representant i arbetslöshetsnämnden,
det kan i varje fall inte
jag föreställa mig; det förefaller mig
vara så besynnerligt, att jag vågar trotsa
den sakkunskap som utskottet besitter
på den punkten.

Jag har varit med om en icke oväsentlig
indragning av tjänster, och jag
har inte tänkt att opponera mig mot
det i detta avseende mera vittgående
förslaget från statsutskottets sida, ehuru
jag inte är säker på att den organisationen
på alla punkter verkligen
kan komma att funktionera på ett tillfredsställande
sätt. Detta är ju en betjäningsorganisation
åt både arbetare
och arbetsgivare, och det är inte allt
för ovanligt, att man hör klagomål
från bägge parternas sida, att arbetsför -

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

medlingen i själva verket icke är funktionsduglig,
så att den kan skaffa de
rätta människorna till de rätta platserna,
eller över huvud taget fungerar på
ett tillfredsställande sätt. Att den gör
detta är ju emellertid så mycket mer
betydelsefullt, som man ju praktiskt
taget har förbjudit all annan arbetsförmedlingsverksamhet
än den statliga.

När kommittén tillsattes, skedde det
på begäran av riksdagen, men jag hade
en mycket stark känsla av — jag kan
inte säga mera, tv jag hade ingen bevisning
annat än på ett par speciella
punkter — att det fanns en överorganisation
inom arbetsförmedlingsverksamheten.
Kungl. Maj :ts förslag i fråga om
indragning av tjänster innebär ju en
kompromiss mellan utredningens förslag
och arbetsmarknadsstyrelsens förslag.
Erfarenheten får visa, om det går
med den ökade indragning som statsutskottet
föreslår. .lag skall inte säga
någonting på den punkten.

Men på den andra punkten — om
länsarbetsnämndernas sammansättning
— är jag rädd för att utskottet har huggit
i sten och av det mycket aktningsvärda
besparingssyftet har låtit sig förledas
till att gå längre än som är önskvärt
och lämpligt med hänsyn till denna
organisation. Jag undrar därför, om
det ändå inte vore klokare särskilt på
denna punkt att ta Kungl. Maj:ts förslag.
Jag tror i varje fall att det är
tryggare och säkrare att göra det. Man
slipper då gallra mellan de intressen
som skola bli representerade i länsarbetsnämnderna
— en gallring som sannerligen
inte är latt att utföra, Om statsutskottet
kan säga mig ett enda län,
där det inte finns jordbruk, vore jag
tacksam för det. .lag har inte upptäckt
något sådant, men har statsutskottet
gjort det, böra vi underrättas om denna
upptäckt. Finns det något län utan
industri, är jag också tacksam för en
upplysning därom.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag skall strängt hålla mig till den
punkt som vi diskutera, nämligen representationen
i länsarbetsnämnderna.

Då iag deltagit i utredningsarbetet såväl
som i utskottsarbetet, vill jag bara
deklarera, att jag under utredningsarbetet
kom till den uppfattningen, att partsrepresentationen
inte har satt några
märkbara spår i vardagens arbete i länsarbetsnämnderna.
Vi besökte flertalet
länsarbetsnämnder och gingo igenom
hur de arbetade. Jag vill inom parentes
säga, att vi konfererade inte bara med
ordförandena och länsarbetsdirektörerna,
utan här och var också med lekmännen
i nämnderna. Vi resonerade ganska
ingående med dem om hur det går till
vid sammanträdena, och vi talade litet
om deras personliga insatser o. s. v.
Genom dessa samtal fingo vi klart för
oss, att föreställningen om partsrepresentationens
stora betydelse i verkligheten
är, om inte en fördom så i alla fall
överdriven. Parternas representanter ha
suttit i nämnden och behandlat de olika
frågorna inte som arbetsgivare eller som
arbetstagare utan som ledamöter, och
det har inte på något sätt märkts vilken
grupp de ha tillhört. Detta förhållande
omvittnades från alla håll.

Statsrådet sade, att han inte vet hur
man skall förfara, om nuvarande regler
om att det i länsarbetsnämnderna skall
sitta en representant —• man eller kvinna
— för Arbetsgivarföreningen, en för
Landsorganisationen och en för TCO
skulle upphävas. Eftersom utskottets förslag
inte ger någon ledning blir det
svårt att bestämma, i vilka län den
ena eller den andra gruppen dominerar,
menade han.

Jag vill med anledning av detta säga,
att socialministern nog liar rett upp
och kommer att reda upp mycket, mycket
värre saker än denna. Enligt utskottets
förslag skall det vara sex ledamöter
i nämnden. Det finns utan vidare
plats för representanter för de tre stora
organisationerna på arbetsmarknaden.
Övriga tre ledamöter skola även utses
av Kungl. Maj:t, och vilken regering som
än sitter, har den alldeles säkert så gott
omdöme, att den placerar in representanter
för de näringsgrenar, som dominera
inom länsarbetsnämndens område.
Kungl. Maj:t har ju tillräckligt utrymme

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

för att få in de olika representanterna.
Skillnaden är bara, att Kungl. Maj:t enligt
utskottets förslag inte är så hårt
bunden vid de olika intressegrupperna.
Men jag kan aldrig föreställa mig, att
det blir svårt att utse ledamöter i länsarbetsnämnden.
Hade jag haft den tron,
hade jag inte gått med på utskottets förslag
i detta fall. Såsom jag sade tidigare
diskuterade vi ju inom arbetsförmedlingsutredningen
ganska ingående just
frågan om partsrepresentationen, och
där föllo vi för den fördomen, kan man
nästan säga, att det bör vara en partsrepresentation.
En sådan är föreskriven
på så många andra områden, och därför
läto vi den passera.

Detta är egentligen de synpunkter,
herr talman, som jag vill anföra och
som ge stöd för utskottets förslag. I det
verkliga livet är det ju redan nu så som
utskottet föreslår.

Jag ber således att på denna punkt få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Landsorganisationen har
varit i tillfälle att yttra sig över arbetsförmedlingsutredningens
förslag till nedskärning
av arbetsförmedlingens organisation,
och vi ha uttalat vårt starka
tvivel på att sparsamhetsivern här skulle
vara motiverad. Även i tider med full
sysselsättning kan det vara ändamålsenligt
alt ha en effektiv arbetsförmedlingsorganisation,
och därför ha vi i detta
fall inte funnit besparingsåtgärderna motiverade.
Jag skall emellertid inte yttra
mig om de nedskärningar som nu bli
följden av utskottets förslag — organisationen
får väl prövas.

Men jag finner anledning att uttala,
att statsutskottet har en mycket svag motivering
för sitt förslag när det gäller
länsarbetsnämndernas organisation. Såvitt
jag kan förstå föreligger det ingen
annan motivering för detta än att i två
motioner har yrkats, att en representant
för jordbruket — i de nordligaste
länen skogsbruket — skall ingå i nämnden.
Detta har utskottet inte funnit plats
för i den organisation som har föresla -

gits av Kungl. Maj:t, och för att komma
ifrån det hela har utskottet i brådskan
sagt, att det är lika bra att Kungl. Maj:t
utser alla representanterna utan att några
föreslås från särskilda intressegrupper.
Det har nämligen inte i utskottets
utlåtande sagts att de intressen, som äro
mest framträdande i de olika länen, inte
blivit tillgodosedda i länsarbetsnämnderna
och att alltså de som nu ha att
nämna representanter skulle ha föreslagit
olämpliga personer. Det skulle väl
måhända kunna letas upp någon representant,
som inte har fyllt alla de anspråk
som man skulle kunna ställa på
honom. Men jag kan inte förstå, hur
Kungl. Maj:t själv i de olika länen skall
kunna leta upp bättre lämpade personer.
Det måste väl ändå vara någon
som till Kungl. Maj:t föreslår lämpliga
personer. Såvitt jag förstår finns det
inga som kunna göra detta bättre än de
organisationer som här äro nämnda.

Jag tycker att det skulle ha räckt, om
statsutskottet uttalat, att utskottet förväntade,
att i sådana län, där jordbruket
eller skogsbruket är särskilt framträdande,
Kungl. Maj:t skulle se till att
dessa näringsgrenar bleve företrädda i
länsarbetsnämnderna. Det är ändå
Kungl. Maj:t som utser. Landsorganisationen,
TCO och Arbetsgivarföreningen
ha bara att nämna kandidater.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få ansluta mig till det yrkande som
redan framställts av herr Åman.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag vill bara göra ett enda påpekande
med anledning av herr Gustaf Karlssons
yttrande. Det är, att det kanske ändå
inte är försiktigt att bedöma denna fråga
blott med hänsyn till de senaste årens
erfarenheter. Vi kunna komma in i en
situation, i vilken länsarbetsnämndernas
uppgifter komma att bli mycket
mera pressande än de äro för närvarande.
Visserligen hoppas vi att kunna
hålla full sysselsättning i samhället och
att alltså arbetslöshetsproblemen inte få
någon större räckvidd, men på sådana
här punkter är osvuret alltid bäst. Det

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

kan mycket väl hända, att vi en dag
komma i det läget, att staten och kommunerna
måste sätta i gång arbeten för
att bekämpa arbetslösheten i landet. Då
tror jag att det är av betydelse, att de
olika intressen, som ju bland annat få
ett ganska dominerande inflytande på
arten av de beredskapsarbeten som skola
utföras i en sådan situation, verkligen
bli företrädda i länsarbetsnämnderna.
Det är nog klokt att inte på denna
punkt i reduceringsiver gå längre än
vad Kungl. Maj:t har gjort.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag vill endast meddela herr andre vice
talmannen, att vi på denna punkt varken
haft någon brådska eller låtit sparsamhetsivern
leda oss. Vi ha ansett, att ingen
organisation egentligen haft så stor möjlighet
att genom sina representanter påverka
resultatet. Så som arbetssättet har
utvecklat sig samlas nämnden ganska sällan,
och det mesta är redan undangjort
när representanterna komma dit. Om
man forskar efter hur det i praktiken går
till, skall man finna att de faktiskt inte
betytt så mycket. Och jag skulle tro, herr
statsråd, att om det blir sådana förhållanden,
att länsarbetsnämnderna verkligen
måste visa virulens och påhittighet,
är en liten arbetsgrupp på sex personer
arbetsdugligare och kanske initiativkraftigare
än en församling av den storlek
som är föreslagen i propositionen. Så fort
antalet ledamöter blir något större, blir
det genast en annan typ av församling.
Jag vill inte säga, att vi påverkats av att
antalet ledamöter i statsutskottsavdelningarna
är sex, men vi ha funnit, att
sex är ett mycket lämpligt antal, när man
skall ordna upp en sak.

Längst ned på s. 14 står: »Härvid har
utskottet beaktat vad de sakkunniga anfört
därom, att kontakten med intressenter
i arbetsförmedlingen torde kunna
upprätthållas utan speciell representation
i nämnden.» Därvid åsyftas den löpande
kontakten mellan länsarbetsdirektören
— eventuellt ordföranden i länsarbetsnämnden
— och de olika organisationer,
kassor och andra, med vilka man

behöver ha en speciell kontakt. En sådan
upprätthålles säkerligen bättre än den
som kan ske genom att man skall lita på
en representant som är utsedd för ett antal
år och som kanske inte har daglig
kontakt med bekymren hos den organisation,
som han skall anses företräda. I
varje fall kan man tänka sig, att det blir
på det sättet.

Slutligen tror jag inte, att utskottet har
huggit i sten — såvida inte Kungl. Maj:t
kommer att hugga i sten, när Kungl.
Maj:t utser ledamöterna.

Herr HERMANSSON, HERBERT: Herr
talman! Jag har i denna kammare väckt
en motion, som syftade till att säkra
jordbrukets representation i länsarbetsnämnderna.

När jag såg statsutskottets utlåtande,
trodde jag i förstone, att man genom utskottets
skrivning skulle ha funnit en
form att få jordbruket representerat.
Men efter att ha åhört debatten här i
denna fråga och inte minst efter statsrådets
anförande anser jag det faktiskt
riskabelt att gå på statsutskottets linje,
ty det förefaller som om jordbruket enligt
denna skulle komma att bli klämt
mellan sköldarna på ett sätt som gör att
det inte kan bli nöjaktigt representerat.

På grund härav, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den motion, som
jag här har väckt i denna kammare, alltså
motion 1:409.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag tycker, såsom kammarens ledamöter
förstå, att det inte är så värst
roligt att polemisera mot socialministern;
det är mycket roligare att slåss tillsammans
med honom. Men det förekommer
ju så sällan att socialministern och
jag följa skilda vägar, att denna lilla omväxling
väl kan gå för sig.

Jag skulle inte till kammarens ledamöter
och inte till statsrådet heller säga
någonting annat än att under de svåra
åren från 1940 och kanske ända fram till
1945 — om jag inte minns alldeles fel —
leddes länsarbetsnämndernas viktiga och

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

svåra arbete av tre man, och ingen har
klagat på att detta inte var effektivt. Jag
tror fortfarande, att det är en liten överdrift,
när man säger att olika partsrepresentanter
måste vara med för att det hela
skall flyta. Jag förringar ingalunda partsrepresentationens
värde. Såsom jag sade
tidigare förutsätter jag, att Kungl. Maj:t
gör en avvägning i förhållande till behovet
i länen.

Jag har intet mer att säga. Om kammaren
nu skulle följa utskottet och det
kanske skulle visa sig, att det kan ha varit
mindre lämpligt — ingen kan garantera,
att så inte blir fallet, men jag är
övertygad om att det inte föreligger någon
fara — vill jag bara säga, att det är
större saker än denna som fått rättas till.
Detsamma gäller ju om Kungl. Maj :ts förslag.
Vi ha också granskat detta, men
funnit att den av utskottet föreslagna
metoden skulle göra det hela smidigare.

Herr ÅMAN: Herr talman! Jag förstår
inte riktigt en del av utskottsledamöternas
argumentation här. Man säger, att
hela denna apparat egentligen är för
stor och att det räcker med tre man,
men utskottet föreslår dock sex man.

Vad jag vänder mig mot är inte att det
skall vara sex ledamöter, utan jag vänder
mig mot utskottets mycket besynnerliga
skrivning. Man menar, att det
skulle vara tokigt, att de tre arbetsmarknadsparterna,
som nu ha en fastställd
representation i arbetsmarknadsstyrelsen,
bleve representerade också i länsarbetsnämnderna.
Så kommer man med
något som man menar är väsentligt mycket
bättre, och det uttrycker man på det
sättet, att urvalet av nämndledamöter
bör »avpassas efter länens olika struktur
i fråga om näringar, befolkningsgrupper
etc.». Det är ju rena kautschuken
man presenterar. Jag delar herr
Karlssons uppfattning, att det inte blir
någon katastrof, om man går på utskottets
förslag, ty såvitt jag förstår har
Kungl. Maj:t ändå ingenting annat att
göra än att haka fast vid det gamla nomineringssystemet,
ty vilka skola eljest
nominera dessa nämndledamöter? Det

är en fråga, som utskottet inte lämnat
något svar på. Inte kan socialdepartementet
i Stockholm för varje län plocka
ut sex ledamöter? Det måste finnas något
nomineringsorgan. Skall man lägga
nomineringen hos länsstyrelsen, eller
var skall man lägga den?

Jag tycker inte, att utskottet på något
sött styrkt, att det nuvarande systemet
är felaktigt. Vad man säger är att de
människor, som suttit i nämnderna, inte
lämnat något spår efter sig. År man så
säker på att de sex som utses på annat
sätt komma att efterlämna mera märkbara
spår? Det är väl ändå så med den
representation som finnes i länsarbetsnämnderna
och på flera andra håll, att
den inte alltid är så aktiv. Den aktiva
kraften ligger förankrad hos tjänstemännen,
som driva verksamheten. Men man
har satt in dessa representanter för att
ha en behövlig kontakt med arbetsmarknadens
parter, för att få del av deras erfarenheter
och på ett tidigt stadium också
kunna ge dem möjlighet att framföra
kritiska synpunkter.

Jag delar socialministerns uppfattning.
Jag tycker, att utskottet logiskt redan
har huggit i sten. Man har anklagat systemet
för att vara bristfälligt, eftersom
ledamöterna inte lämnat spår efter sig,
och det vill man avhjälpa genom att gå
ned från åtta ledamöter till sex. När det
gäller att utse representanterna övergår
man från en klar bestämmelse, som möjliggör
representation för vilka befolkningsgrupper
och yrkeskategorier som
helst, till en diffus bestämmelse om att
socialdepartementet skall utse ledamöterna
med hänsyn till länets struktur i
fråga om näringar, befolkningsgrupper
o. s. v. Jag vet inte hur man gör inom
Landsorganisationen och Arbetsgivareföreningen,
men inom Tjänstemännens
centralorganisation går det i praktiken
till på det sättet, att man utser betrott
folk, personer som äro allmänt intresserade
och kunna området. Man söker då
ofta utse länsarbetsnämndens ledamöter
med hänsyn till länets karaktär. Oftast
blir det folk med verksamhet inom industrien.
Men så blir inte alltid fallet,
ty det primära är att man får intresserat

Onsdagen den 23 mai 1951 em.

Nr 21.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

och kunnigt folk. Det har hittills inte
motbevisats, och jag vill inte tro, att det
skall vara svårare att få intresserat och
arbetsdugligt folk den vägen än genom
att Kungl. Maj:t får fullmakt att utse ledamöterna
efter så vaga nomineringsnormer
som utskottet nu har föreslagit.

Herr SANDLER: Herr talman! På

grund av den erfarenhet jag har haft, då
jag tidigare har tillhört en länsarbetsnämnd
under åtskilliga år, önskar jag
säga, att jag i detta ärende icke kan dela
statsutskottets uppfattning i fråga om
länsarbetsnämndernas sammansättning.
1 denna länsarbetsnämnd fanns över huvud
taget inte något arbetsutskott; man
har ju bland annat slagit ned på att det
skulle vara en orimlig ordning, att det
finns en något rtörre länsarbetsnämnd
och dessutom ett arbetsutskott inom denna.
I stället har arbetet bedrivits på det
sättet, att mindre ärenden eller ärenden,
som inte haft någon principiell betydelse,
ha behandlats som ordförandeärenden.
Pleniärenden ha varit större ärenden
eller ärenden av principiell betydelse,
och min erfarenhet är, att det vid
plenibehandlingen av ärenden i länsarbetsnämnden
har varit fördelaktigt med
en mera allsidig sammansättning.

Jag tror icke, att statsutskottets direktiv
på denna punkt äro av den beskaffenhet,
att de böra följas. Jag delar helt
socialministerns uppfattning.

Häri instämde herr Andersson, Elon.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på den under behandling varande
punkten yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av
herr Boo, att kammaren skulle besluta
att beträffande länsarbetsnämndernas
sammansättning godkänna vad i statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 23 februari 1951 anförts; samt 3:o),
av herr Hermansson, Herbert, att kammaren
skulle besluta att, med bifall till
motionen 1:409, i övrigt godkänna vad
i nämnda statsrådsprotokoll anförts.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Boo begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 152 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, beslutar kammaren att beträffande
länsarbetsnämndernas sammansättning
godkänna vad i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den
23 februari 1951 anförts.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 65;

Nej — 64.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten IV.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten V.

I förevarande punkt hade utskottet på
åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte, beträffande antalet befattningar
i 22 lönegraden på länsarbetsnämndernas
kanslier, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 410 och II: 556, I: 411 och
II: 559, I: 413 och II: 562 samt I: 414 och

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

II: 561, såvitt nu vore i fråga, besluta om
indragning av 11 tjänster.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade fröken Andersson, herrar
Söderqnist och Kollberg, fröken Elmén
samt herr Xihlfors ansett, att på länsarbetsnämndernas
kanslier 15 tjänster i
lönegrad 22 bort bibehållas. I enlighet
härmed hade reservanterna ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort i punkten V hemställa, att
riksdagen måtte, beträffande antalet befattningar
i 22 lönegraden på länsarbetsnämndernas
kanslier, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:411 och 11:559 samt med bifall till
motionerna 1:413 och 11:562 ävensom
I: 414 och II: 561 samt med avslag å motionerna
I: 410 och II: 556, såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad i reservationen anförts.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den reservation
som avgivits på denna punkt av utskottsutlåtandet
av fröken Andersson och mig
från denna kammare samt av ett par
andrakammarrepresentanter i utskottet.

Vår mening är, såsom framgår av reservationen,
att det är ytterst angeläget
att i nuvarande läge utnyttja alla möjligheter
att tillvarata förefintlig arbetskraft,
och vi lia den uppfattningen, att
en inte fullt utnyttjad reserv finns bland
de icke yrkesarbetande kvinnorna. Vi
anse nu för vår de], att en indragning
av befattningar i enlighet med utskottsmajoritetens
och Kungl. Maj:ts förslag
skulle försvåra länsarbetsnämndernas
möjligheter till verksamt arbete just härvidlag.
Arbetsgivareföreningen, LO och
TCO äro av samma uppfattning. De ha
alla motsatt sig den ifrågavarande indragningen.
LO har uttalat, att det säkerligen
vore motsatsen till sparsamhet, om
de föreslagna indragningarna skulle
komma till stånd, och förvisso, herr
talman, ligger det mycket i ett sådant
uttalande. Indragning av befattningar är
inte alltid detsamma som besparing, har
en talare tidigare sagt vid behandlingen

av detta ärende. Det beror ju helt på
om tjänstemännen i fråga utföra nyttigt
eller mindre nyttigt arbete. Att det här
är fråga om ett ur olika synpunkter verkligt
nyttigt arbete har ingen bestritt, så
vitt jag hört. I all synnerhet är detta väl
fallet nu, då brist på arbetskraft gör sig
gällande i särskilt hög grad.

Jag skall inte förlänga debatten, herr
talman. Jag slutar som jag började, med
ett yrkande om pifall till fröken Anderssons
m. fl. reservation på denna punkt.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det är nog riktigt, att inte alltid indragning
och minskning av kostnaderna äro
detsamma som nettobesparing, men vilken
tes säger att en indragning alltid
är slöseri? Det återstår att bevisa.

Här har faktiskt gjorts en undersökning
över vad dessa konsulenter verkligen
göra. Jag skulle tro att många av
dem som ha talat för detta och skrivit
motioner tro att konsulenterna äro verksamma
med förmedling av kvinnlig arbetskraft.
Det är faktiskt inte på det sättet.
Både inom utredningen, i arbetsmarknadsstyrelsen
och i socialdepartementet
har man funnit att här äro några
för mycket anställda. Även arbetsmarknadsstyrelsen
har tillstyrkt indragning
av sju tjänster. Kungl. Maj:t har
föreslagit att man skall draga in elva,
och det har utskottet stannat för, ehuru
utredningen hade funnit att man kunde
dra in femton stycken. Om dem som nu
äro föreslagna till indragning har man
faktiskt inom utskottet inhämtat upplysningar
som gå ut på att dessa befattningshavare
egentligen få sysselsättas
med både det ena och det andra, därför
att de inte ha någon direkt uppgift att
fylla. Jag är förvissad om att denna indragning
inte hör till de kategorier som
innebära utgiftsökningar.

Skall man över huvud taget kunna
göra någonting åt en administration som
man har funnit vara överorganiserad,
finns det inte annat att göra än att söka
sig fram nedåt, tills man kommer till det
som kan vara ungefär lagom. Här äro ju
konsulenter i lönegrad 22 kvarlämnade i

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

de lön där man har varit tveksam. Vi
ha alltså inte där gått lika långt som utredningen
gjort, och vi ha därför menat
att detta kan man göra utan att några
sådana spådomar kunna ha fog för sig
som framförts såväl av motionärerna
som här i dag.

Jag ber alltså att på denna punkt få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Jag skall bara säga några ord. Av handlingarna
framgår ju hur man runt om i
landet har reagerat ganska kraftigt emot
dessa indragningar på olika punkter,
alltså även på den det nu är fråga om.
Jag tror inte det hela går över styr om
dessa befattningar dras in, men jag är
övertygad därom att uppgifterna då
komma att få övertas av andra krafter
inom arbetsförmedlingarna. De personer
som här ha varit anställda — jag har tagit
reda på det — ha sannerligen inte
legat på latsidan, utan var i sin stad
gjort sina insatser och utfört de arbeten
som blivit dem ålagda. Men om man kan
dra in en hel del av de här befattningarna,
tycker jag att detta utgör ett memento
till riksdagen när det gäller att
tillsätta nya befattningar. Det kan ju inte
skapa arbetsro, reda och ordning runt
om i landet, om man rätt vad det är sätter
till en massa befattningar och några
år efteråt säger: Nej, vi ha nu upptäckt
att de inte behövdes. Litet bättre utredningar
böra väl ändå ligga till grund för
tillsättandet av tjänstemän i den mängd
som det här är fråga om.

Också jag, herr talman, ber att få yrka
bifall till reservationen.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Med
anledning av herr Mannerskantz’ yttrande,
att konsulenterna inte ha sysslat med
den uppgift, som det från början var meningen,
atl de skulle ha hand om, utan
med helt andra saker, vill jag säga, att
jag förmodar, att det kan vara riktigt, att
de arbetat även med annat. Men då han
därav drog den slutsatsen, att det inte
fanns någon sådan där uppgift, vill jag
framhålla, att alla ju tyckas vara ense

om att arbetsuppgiften i fråga verkligen
är för handen. Departementschefen
exempelvis har sagt, att han finner, att
en indragning av befattningarna under
alla förhållanden skulle minska länsarbetsnämndernas
kapacitet på området.
Och skulle det nu vara så, herr Mannerskantz,
att de här konsulenterna ibland
sysslat med andra ting, än som från början
avsetts, behöver ju detta inte med
nödvändighet betyda att deras egentliga
arbetsuppgifter över huvud inte finnas.
Kan det inte bero på den, som fördelar
arbetet, att det har blivit på det sättet?
Kan det inte möjligen vara så, att det
har funnits för mycket att göra på andra
områden, och man fått ta till den arbetskraft,
man har haft, och låtit ett område,
som kan vara mycket viktigt — och det
tror jag detta är —• ligga till sig.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i motsvarande del av den
av fröken Andersson m. fl. vid utlåtandet
anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 152 punkten
V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
fröken Andersson m. fl. vid utlåtandet
anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt votcringspropositionen

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen,
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns där -

vid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten VI.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, i fråga om
kontors- och ombudsorganisationen, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
motionerna I: 410 och II: 556 samt med
avslag å motionerna 1:413 och 11:562,
såvitt nu vore i fråga, ävensom motionerna
1:407 och 11:563, godkänna vad
utskottet anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat:

»Arbetsmarknadsstyrelsen har föreslagit
att försöksvis få tillämpa en organisation,
där flertalet ombud indragas
och kontoren i stället förstärkas så att
ambulerande förmedling kan upprätthållas.
Arbetsförmedlingsutredningen har
ställt sig tveksam till de fördelar, som
skulle uppnås genom den föreslagna
omorganisationen. Departementschefen
har förordat en viss begränsad försöksverksamhet.
Enligt utskottets mening
har ombudsorganisationen i stort sett
fyllt sin viktiga uppgift på landsbygden.
Vid den avvägning, som måste ske
mellan antalet kontor och ombud, bör
därför de sistnämndas betydelse icke
underskattas.

Antalet kontor (och expeditioner),
som f. n. uppgår till 251, föreslår utredningen
skall nedgå till 208, medan departementschefen
räknar med 217 och
arbetsmarknadsstyrelsen med 220. Utskottet
har i och för sig icke funnit anledning
till erinran mot en organisation
av den omfattning, som de sakkunniga
efter besök vid de olika länsarbetsnämnderna
ansett sig böra förorda. Utredningen
har understrukit att möjligheter
böra stå till buds för att smidigt anpassa
organisationen till de aktuella kraven.
Med hänsyn härtill ävensom till de skäl,
departementschefen i detta sammanhang
anfört till stöd för sitt förslag, har utskottet
dock icke velat motsätta sig, att
ytterligare fyra kontor utöver det antal,
som föreslagits av de sakkunniga, må bi -

behållas. Totalantalet kontor skulle vid
bifall till utskottets förslag således uppgå
till 212.

Utskottet biträder departementschefens
förslag, att Kungl. Maj:t inom ramen
för anvisade medel må besluta om
ändringar i kontorsorganisationen. Antalet
kontor i varje klass bör därför fastställas
av Kungl. Maj:t under det att arbetsmarknadsstyrelsen
i fråga om de
lägsta klasserna bör äga bestämma, vilka
kontor som skola hänföras till viss klass.
Härav följer, att utskottet för sin de!
icke ansett sig böra tillstyrka förslaget
i motionerna 1:407 och 11:563 om klassificering
av arbetsförmedlingskontoret
i Robertsfors.»

Herr HESSELBOM: Herr talman! Under
denna punkt, som handlar om arbetsförmedlingens
kontorsorganisation, har
utskottet rekommenderat riksdagen en
indragning av ytterligare kontor utöver
vad Kungl. Maj:t har ansett vara möjligt.
Enligt den nu''gällande kontorsorganisationen
har arbetsförmedlingen 251
kontor. Den utredning som tidigare varit
omnämnd här i kväll har föreslagit en
minskning av kontorens antal till 208.
Arbetsmarknadsstyrelsen har ansett att
en kontorsorganisation omfattande 220
kontor kunde vara lämplig, och Kungl.
Maj :t har kompromissat mellan utredningens
och arbetsmarknadsstyrelsens
förslag och föreslagit 217 kontor. Nu har
utskottet gjort ytterligare en kompromiss,
där man stannat någonstans mitt
emellan Kungl. Maj:ts och utredningens
förslag.

För egen del har jag varit mycket
tveksam om lämpligheten av att i nuvarande
läge skära ned arbetsförmedlingen
så kraftigt, som utskottet här har rekommenderat.
Jag har därför reserverat
mig emot utskottets ställningstagande på
denna punkt.

Som herr Boo tidigare bar framhållit,
är det ju mycket tacknämligt i våra dagar,
om man kan åstadkomma besparingar
av statens kostnader, men frågan
är om man inte kanske har gått litet för
långt i nedskärning av arbetsförmedlingen.
Fråga är om man inte för att

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

spara den relativt obetydliga summan av
8 000 kronor, som skulle bli facit om
man följer utskottet, riskerar ganska stora
samhällsekonomiska värden. Jag har
nämligen den uppfattningen att i dagens
läge måste det vara mycket angeläget att
man kan tillvarataga all den arbetskraft
som kan uppbringas för att därmed öka
produktionen.

Jag kan därför, herr talman, inte biträda
utskottets uppfattning på ifrågavarande
punkt, och jag ber nu att få yrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag i avseende
å arbetsförmedlingens kontorsorganisation.

I herr Hesselboms yttrande instämde
herr Boo.

Herr WEILAND: Herr talman! Det är
väl numera ingen som inte anser att det
är bra och välbehövligt med en god och
effektiv arbetsförmedling, men att det
existerar överorganisation på detta område
tror jag man i allmänhet är rätt
överens om. Jag skall be att få läsa upp
något om vad det finns för folk på en
länsarbetsnämnds kansli i ett län. Här
finns en direktör, en arbetsförmedlingsinspektör,
en beredskapsinspektör, en
kvinnlig konsulent, en kontorschef, en
beredskapsamanuens, en direktörsamanuens,
en kassaredogörare, en materialförvaltare,
en inobiliseringsamanuens, en
omflyttningsassislent, en statistikamanuens
och en utlänningskonsulent. Nog
tycker man att det är tillräckligt.

Jag har intet yrkande, herr talman.

Herr BOO: Vad herr Weiland här läste
upp är personalplanen för en länsarbetsnämnd,
men om herr Weiland hade gått
till (lön nämnden och konstaterat vilka
tjänster som finnas där i dag hade listan
fått reduceras åtskilligt. I planen finnas
befattningar som röra krisorganisationen
och den beredskapsorganisation som
man 1947 lade upp för arbetsförmedlingen,
men en del av dessa tjänster ha
aldrig någonsin blivit inrättade, och en
del av dem, t. ex. utlänningsamanuenserna,
äro i flera fall indragna. Det är allt -

så inte ett verkligt exempel som herr
Weiland här anfört, utan en personalplan
som inte på långa vägar är i full
tillämpning. Det är en väsentlig skillnad.

Herr MANNERSKANTZ: När man skall
bedöma detta kan man inte vara alldeles
säker på vad som är det rätta, bland annat
av det skäl som anföres i propositionen,
att förhållandena kunna växla och
ändra sig dels från tid till tid, dels inom
olika områden. Därför är det inte möjligt
att skapa någonting alldeles exakt
här. Orsaken till att utskottet har ansett
sig kunna begränsa antalet kontor till ett
något lägre tal — dock högre än utredningen
föreslagit — är att vi ha haft förmånen
att ha utredningens ordförande
inom avdelningen, och vi ha också kunnat
få rätt goda informationer genom
studiet av betänkandet. Därav har det
framgått att man rätteligen skulle kunna
gå ned till 208 kontor, men naturligtvis
kan det i några fall råda en viss tvekan,
om det är bättre med ett kontor eller ett
ombud. Då ha vi velat ha den säkerhetsmarginal,
som vi ha skapat här, och ökat
ut utredningens förslag med fyra kontor.

Till detta vill jag säga att man inte får
underskatta ombudsorganisationen. Jag
är ganska övertygad om att den på
mindre platser och rena landsbygden är
en bättre anordning. Kan man, som ofta
är fallet, få lag i ombud som äro sedan
länge bosatta i de orter det gäller och
känna förhållandena väl samt kunna ta
detta som en halvtidssyssla vissa tider
på dagen, då kunna ombuden säkert ordna
upp förekommande problem bättre än
ett kontor där personalen kanske växlar,
där det kommer unga människor som så
att säga äro i karriären och sitta där någon
kortare tid och så bytas ut mot nya.
Kan man på sådana mindre platser få
bra ombud, inedför det säkert ett bättre
betjänande av de intressen man vill
gagna. Det har utskottet understrukit i
ett av styckena här. Även detta gör, att
om man nu minskar antalet kontor i förhållande
till Kungl. Maj ds förslag och
kan ersätta dem med ombud, tror jag det
hela bäst gagnas därav.

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

Med särskilt understrykande av att
ombudsorganisationen inte bör underskattas,
såsom skett i förslaget från arbetsmarknadsstyrelsen,
ber jag att få yrka
bifall till vad utskottet här har föreslagit.

Herr WEILAND: Herr talman! Det var
nog inte bara fråga om en organisationsplan.
Alla dessa titlar motsvaras också
av tjänsteinnehavare, enligt det tryck jag
har här. Det är mycket möjligt att någon
av dem numera inte existerar, men jag
tror att de allra flesta äro kvar ännu och
fullgöra sin uppgift.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr
talman! Jag blev åtskilligt förvånad, när
herr Weiland i diskussionen här drog
fram utdrag ur en personalplan för en
länsarbetsnämnd. Jag har inom den gamla
arbetsmarknadskommissionen varit
med om att göra upp sådana personalplaner,
och jag är ordförande i en länsarbetsnämnd
nu. Jag vill med den dubbelsidiga
erfarenhet jag har av arbetsmarknadsorganisationen
konstatera att
herr Boo har alldeles rätt. Dylika planer
voro upprättade, men de skulle inte sättas
i full funktion med mindre än att det
krävdes full bemanning på alla avdelningar,
framför allt på krisorganisationen.
Den personal vi nu ha på länsarbetsnämndernas
kanslier svarar inte alls
mot de planer som då voro upprättade.

I sakfrågan vill jag understryka vad
herr Hesselbom har sagt och instämmer
i hans yrkande.

Herr HESSELBOM: Utskottets talesman
gav uttryck åt att man kan vara
tveksam om vilken kontorsorganisation
som är den lämpliga och nödvändiga.
Om man nu är tveksam på den punkten,
finns väl all anledning att inte skynda i
väg så hastigt, som utredningen och utskottet
här velat, utan gå ett steg i taget.
Redan Kungl. Maj:ts förslag innebär ju
en icke oväsentlig nedskärning av kontorsorganisationen.

Vidare vill jag säga i anledning av
herr Weilands anförande att vad vi här
diskutera är inte länsarbetsnämndernas
kanslier utan arbetsförmedlingskontoren.
Utskottet har här rekommenderat
indragning av ytterligare fem kontor
med halvtidstjänst. Det gäller alltså fem
halvtidstjänster som arbetsförmedlare
och ingalunda några konsulenter eller
amanuenser eller assistenter och vad det
var allt som herr Weiland räknade upp.

Jag vill, herr talman, utöver detta understryka,
att då det här är fråga om de
allra minsta kontoren, är detta en fråga
som inte är alldeles betydelselös för den
svenska landsbygdens tillgodoseende
med de serviceorgan som arbetsförmedlingskonioren
ändå utgöra.

Herr BOO: Jag vill vända mig till herr
Weiland igen. Det är en personalplan
från 1945 som herr Weiland här läste
upp med den krisorganisation vi då hade
med mobiliseringsamanuenser och
allt detta. Den kan inte ha något vitsord
i dagens läge. Det är omöjligt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats dels att vad utskottet i den
nu föredragna punkten hemställt skulle
bifallas, dels ock, av herr Hesselbom,
att kammaren skulle besluta att i fråga
om kontors- och ombudsorganisationen
godkänna vad i statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 23 februari 1951
anförts.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hesselbom begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 152 punkten
VI, röstar

Ja;

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Hesselboms
under överläggningen gjorda yrkande.

Då emellertid herr Hesselbom begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 83
Nej — 51.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten VII.

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, beträffande
förmedling av hemvårdarinnor, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna 1:412 och 11:558, godkänna
vad utskottet anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Utskottet delar de sakkunnigas av socialstyrelsen
biträdda uppfattning, att
förmedlingen av hemvårdarinnor i princip
är en kommunal angelägenhet. Departementschefens
förslag, att arbetsförmedlingen
även i fortsättningen bör kunna
handha denna verksamhet, om kommunen
lämnar ersättning härför, finner
utskottet ur flera synpunk/ter mindre
lämpligt. Utskottet har därför icke ansett
sig kunna tillstyrka nämnda förslag.
Utskottet biträder således icke den i motionerna
1:412 och 11:558 hävdade uppfattningen,
att arbetsförmedlingens verksamhet
på detta område bör utvecklas.
I stället böra enligt utskottets mening de
fem tjänster indragas, som huvudsakligen
utnyttjas för hemvårdarinneförmedling.
I anslutning till vad de sakkunniga
anfört härom vill utskottet emellertid

framhålla, att i de fall, där arbetsförmedlingen
handhar förmedling av hemvårdarinnor
utan att arbetsbördan eller
kostnaderna nämnvärt öka och personalbehovet
påverkas, hinder icke bör möta
att arbetsförmedlingen sköter verksamheten.
»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Leander, Hesselbom,
Mårtensson i Uddevalla, Lindholm
och Åkerström samt fru Ericsson i Luleå
ansett, att utskottet i huvudsak bort
tillstyrka departementschefens förslag
beträffande förmedlingen av hemvårdarinnor.
I enlighet härmed hade reservanterna
ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort i
punkten VII hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande förmedling av hemvårdarinnor,
med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna I:
412 och II: 558, godkänna vad av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 23 februari
1951 anförts.

Herr HESSELBOM: Herr talman! På
denna punkt föreligger en reservation
av sex ledamöter av statsutskottet, vilka
ha rekommenderat riksdagen att fatta
beslut i enlighet med den kungl. propositionen.
Det gäller förmedling av hemvårdarinnor.
Reservanterna ha bland annat
anfört, liksom herr Boo tidigare har
framhållit, att det har vunnits mycket
goda erfarenheter av hemvårdarinneförmedlingen.
Från utskottets sida har anförts
att detta är en kommunal angelägenhet.
Man kan naturligtvis diskutera,
om så verkligen är fallet, då ju kommunerna
få statsbidrag för de av dem anställda
hemvårdarinnorna. Om för övrigt
kommunerna kunna utnyttja ett statligt
organ och statliga befattningshavare
för en viss verksamhet, måste det väl
vara tacknämligt åtminstone ur skattebetalarnas
synpunkt. Ett sådant utnyttjande
av statliga tjänstemän för kommunernas
vidkommande sker ju på andra
områden, liksom det inte heller är någon
svårighet att lämna exempel på dör sta -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

ten utnyttjar kommunala tjänstemän.
Man har i de kommuner, som ha anlitat
arbetsförmedlingen för förmedling av
hemvårdarinnor, haft stort gagn av samarbetet
med arbetsförmedlingen på detta
område.

Nu har utskottet bland annat anfört att
denna verksamhet endast kan utnyttjas
i de större kommunerna, där man har
tillgång till arbetsförmedlare, och att det
är en förmån som inte kan komma den
egentliga landsbygden till godo. Herr talman!
Det är många förmåner som endast
kunna komma de större platserna till
del, men vi ha ju aldrig tvekat om att ta
i anspråk de förmåner, som man kan ge
på de större platserna, bara på grund av
den omständigheten, att man inte kan ge
samma förmåner åt alla landets kommuner.

För övrigt har ju departementschefen
här föreslagit att de kommuner, som utnyttja
arbetsförmedlingen för denna förmedling
av hemvårdarinnor, skola ge bidrag
till arbetsförmedlingen för denna
tjänst.

Jag ber att med dessa ord, herr talman,
få yrka bifall till den av herr
Leander m. fl. avgivna reservationen.

Herr statsrådet MÖLLER: Jag skall inte
ingå i någon närmare argumentation
eller polemik emot utskottet. Jag vill bara
påpeka att jag icke kan begripa vad
det skulle vara för glädje med att hindra
arbetsförmedlingar från att på denna
punkt göra kommunerna tjänster. Det är
172 platser, där arbetsförmedlingarna
ombesörja denna förmedling av hemvårdarinnor,
och nu ett tu tre säger man att
det här är en kommunal angelägenhet,
som arbetsförmedlingarna inte ha med
att skaffa. Det må vara hur det vill med
den saken, men när man har en organisation
för att fördela arbetskraft åt olika
håll och detta har visat sig medföra goda
resultat, måste jag säga att jag absolut
inte kan begripa, varför man skall
förhindra det. Det är ju ingen kommun
som tvingas att anlita arbetsförmedlingen,
och för att man inte skall kunna tala
om någon speciell förmån för vissa kom -

muner är det föreslaget, att i de fall, där
arbetsförmedlingarna anlitas, kommunerna
skola lämna ersättning för detta
och alltså icke staten betala det.

Jag tycker inte att man skulle behöva
säga mera för att var och en skall inse,
att den här föreslagna ändringen tillhör,
uppriktigt sagt, sådana påhitt, som inte
böra vinna kammarens stöd, och jag
hemställer för min del, mera energiskt
än jag gjort på de andra punkterna, att
kammaren måtte följa reservanterna i
denna fråga.

Herr MANNERSKANTZ: Eftersom

statsrådet inte har polemiserat mot utskottet,
skall jag inte heller polemisera
mot herr statsrådet. Jag vill bara säga,
att jag haft svårt att fundera ut vem
som ursprungligen har hittat på att
länsarbetsnämnderna skola ha att göra
med förmedlingen av hemvårdarinnor,
tv det är en uppgift, som borde handhas
av hemhjälpsnämnden direkt.

Det finns åtminstone tre skäl till att
vi inom utskottet ha kommit till det resultatet
att de sakkunniga, som ha gått
in för den principen, ha rätt.

Först och främst är det inte så, som
det vid första ögonkastet kunde förefalla
av utskottsutlåtandet, att ett bifall
till reservationen skulle medföra några
lägre kostnader för staten än ett bifall
till utskottets förslag. Det är i själva
verket tvärt om, om man ser närmare
efter. Det beräknas att man skall få in
50 000 kronor i avgifter från de kommuner,
som anlita arbetsförmedlingarna
i detta avseende, och när utskottet
föreslår indragning av fem tjänster,
vilket skulle innebära 34 000 kronors
besparing, skulle det alltså bli en skillnad
på 16 000 kronor till reservationens
favör. Men i verkligheten är det, såsom
utskottet har skrivit, så, att det
är ett stort antal tjänstemän här och
var, som endast delvis äro sysselsatta
med denna förmedlingsverksamhet, och
man vet inte, huruvida inte deras arbete
skulle kunna övertas av andra, om
de inte skötte denna uppgift.

Jag menar alltså att det skulle kun -

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

na göras en betydande rationalisering
på olika håll här i landet, om arbetsförmedlingarna
inte hade hand om denna
sak.

Vidare har det från utskottets sida
konstaterats, att många av de tjänstemän,
som handha hemvårdarinneförmedlingen
för kommunens räkning, utföra
detta arbete i stor utsträckning på
kvällarna — som rätt naturligt är för
att de skola kunna komma i kontakt
med de familjer, som behöva anlita
hemvårdarinnor — och detta övertidsarbete
ha de till stor del gjort utan
särskild ersättning på grund av, kan
man säga, kärlek till uppgiften. Men
det har också konstaterats att även dessa
tjänstemän börja vilja ha övertidsersättning,
och det dröjer säkerligen inte
länge förrän det blir satt i system,
och då räcker det inte med den ringa
avgift, som det tydligen är meningen
att kommunerna skola betala, utan då
kommer man upp till en helt annan
storleksordning på kostnaderna.

Det finns ytterligare ett skäl som
man kan anföra, och det är att på den
rena landsbygden, där man inte bär
något förmedlingskontor på närmare
håll än låt oss säga tre å fyra mil, kan
ju aldrig hemhjälpsnämnden ens tänka
på att överlåta denna förmedlingsuppgift
på en tjänsteman i staden, som
inte kan känna till de familjer på
landsbygden, som behöva ha hjälp av
hemvårdarinnan, medan däremot hemhjälpsnämndens
representant — det
kan vara ordföranden eller distriktssköterskan
— känner alla och kan sköta
uppgiften mycket bra. För övrigt
finns det ingen egentlig teknisk möjlighet
till att man i de rena landsdistrikten
skall kunna ringa till arbetsförmedlingen
varje gång då en hemvårdarinna
behöver anlitas. Hemhjälpsnämnden
är ju huvudman för de hemvårdarinnor,
som kommunerna ha anställt, och
det är inte lämpligt att de avkopplas
från förmedlingen av dem. T de städer,
som iiro så stora alt där finnes socialvårdsbyrå,
torde det vara ostridigt att
personalen på dessa socialvårdsbvråer
genom sin övriga verksamhet inom di 7

Första kammarens protokoll 1951. Nr 21.

striktet måste få betydligt fullständigare
kännedom om familjerna och deras
behov, och därför kan bedöma dessa
behov på ett bättre och mera objektivt
sätt än en ofta ambulerande manlig eller
kvinnlig befattningshavare hos arbetsförmedlingen.
Då återstå de städer
och samhällen, som ha arbetsförmedlingskontor,
men som inte ha socialvårdsbyrå.
Dessa samhällen äro väl oftast
inte större än att hemhjälpsnämnden
där har möjlighet att för den uppgift
det här är fråga om utse någon,
som sköter uppgiften mot ett mindre
arvode.

En risk som man måste räkna med
är — det ha vi nu också resonerat om
inom utskottet — att det kommer att
mer och mer resoneras, såsom det har
sagts inom avdelningen: »Varför skall
arbetsförmedlingen ta betalt, när den utför
en förmedlingsverksamhet, bara därför
att det råkar vara en kommun, som
den gör arbetet åt?» Principiellt skall
ju arbetsförmedlingen vara fri, och den
omständigheten, att man ibland kan behöva
skicka en hemsamarit, som alltså
mot eu högre betalning träder till, när
inte hemvårdarinnan räcker till, är
knappast skäl nog att anlita arbetsförmedlingen
för den uppgift det här gäller.
Hemhjälpsnämnden i kommunen
kan mycket väl rekvirera en liemsamarit,
när hemvårdarinnan inte räcker
till. Då kommer det inte att dröja
länge, förrän den här avgiften för förmedlingen
blir avskaffad, och då stå
vi där med ett stort antal tjänstemän

— som till stor del utföra detta arbete
på kvällarna för övertidsersättning

— utan att man får någon ersättning av
kommunerna därför. Det tror jag blir
slutresultatet.

Är det inte bättre att säga klart ut,
att detta är en kommunal angelägenhet,
som skall skötas av kommunerna liksom
de sköta sina andra angelägenheter?
Emellertid säger utskottet, att i sådana
kommuner, där verksamheten har
så liten omfattning att man kan vara
säker på atl det inte kan motivera anställning
av ytterligare befattningshavare,
må det vara hänt att arbetsför -

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

medlingen får sköta om saken tills vidare.
Jag håller med herr Boo om att
detta inte är fullt konsekvent. Det är mera
hyggligt än konsekvent, ty vi ha inte
velat gå så abrupt till väga, utan vi mena
att en sådan ordning kan vara en övergångsform
tills hela verksamheten övertas
av kommunerna.

Jag vill samtidigt påpeka, att i många
delar av landet har man inte haft en
tanke på att arbetsförmedlingarna skulle
sköta om detta, och jag vet att t. ex.
Göteborg har en särskild byrå för denna
verksamhet. Man har där förklarat,
att även om man finge hjälp därmed
av arbetsförmedlingen, skulle man inte
vilja begagna sig därav, då man anser
sig sköta saken allra bäst själv på
grund av att man bättre känner familjernas
förhållanden.

Det här kan visserligen inte sägas vara
en stor sak, men det kan komma
att utveckla sig till att bli en sak, som
kan bli stor i utgiftshänseende. Att arbetsförmedlingarna
många gånger kanske
önska att ha hand om den här
verksamheten, förstår jag, ty den erfarenheten
har man gjort att de gärna
vilja ta på sig så många uppgifter att
de kunna motivera en ordentlig personaluppsättning.
Detta tycks ligga i varje
organisations intresse. Men det kan
inte vara något motiv, som vi här behöva
taga hänsyn till, när vi skola taga
ställning till denna fråga.

Därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag, med
lika stark övertygelse som herr statsrådet
lade i dagen i slutet av sitt anförande.

Herr statsrådet MÖLLER: När man hör
herr Mannerskantz resonera, låter det
som om Kungl. Maj:t ville tvinga kommunerna
att anlita arbetsförmedlingen
för detta ändamål. Det är tvärtom så, att
det är utskottet som vill förhindra att
kommunerna få lov att anlita arbetsförmedlingen
för detta ändamål.

Jag skulle vilja säga rent ut att detta
är en sak som riksdagen egentligen inte
borde lägga sig i. Nog kunna väl kom -

munerna få ha självbestämmanderätt på
denna punkt.

När jag hör de där argumenten, som
tyda på avundsjuka mellan landsbygd
och städer — den landsbygd, som inte
får förmånen att anlita arbetsförmedlingen,
och vissa städer som få den —
blir jag illa berörd. Jag kan inte förstå,
att man över huvud taget vill begagna
den sortens argument i denna diskussion.

När man anför att arbetsförmedlingen
skall vara avgiftsfri, vill jag säga: Ja
visst är den principiellt avgiftsfri, men
just därför att den icke kan tillgodokomma
alla och det är många som inte vilja
begagna sig av den och ha full frihet att
låta bli det, är det ganska rimligt, att de
kommuner, som vilja överlåta denna förmedlingsverksamhet
till arbetsförmedlingen
på platsen, också få betala kostnaden
därför. Det skapar ju likställighet
mellan de kommuner som inte anlita
arbetsförmedlingen och dem som anlita
den, ty de kommuner, som inte anlita
arbetsförmedlingen, få i alla fall betala
vad denna förmedlingsverksamhet kostar.

Det må ursäktas mig, men med all aktning
för herr Mannerskantz’ argumentation
på andra punkter än när det gäller
avundsjukeargumentet, har jag ett mycket
starkt intryck ■— som förstärktes av
herr Mannerskantz’ anförande •—att detta
förslag icke är genomtänkt från utskottets
sida. Det är någon konstig idé,
som ett tu tre har flugit i utskottets ledamöter,
och då måste man naturligtvis
hitta på en massa motiv för den, men
dessa motiv tåla inte någon närmare
granskning.

Herr BOO: När vi behandla denna
fråga och anlägga våra synpunkter på
den, framför allt sparsamhetssynpunkter,
står i alla fall det faktum kvar, att
Kungl. Maj :t här har förordat att den
nuvarande ordningen, nämligen att arbetsförmedlingarna
i princip ha hand
om hemvårdarinneförmedlingen, skall
bibehållas, men att de kommuner, som
anlita arbetsförmedlingarna för denna

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

förmedling, skola betala en avgift därför.
Kungl. Maj:t räknar med att få in 50 000
kronor på den affären. Utskottet föreslår,
att vi i stället skola draga in fem
tjänstemän, som nu — jag vet inte på
vilka orter de finnas — syssla så gott
som uteslutande med denna hemvårdarinneförmedling,
och på detta skulle staten
spara 34 000 kronor. Man skulle
emellertid då bli av med denna inkomst
av avgifter från kommunerna, och då
blir alltså resultatet att denna sparsamhetsaktion
medför en förlust för staten
på 16 000 kronor. Därtill kommer att det
bär ju gäller avgifter från kommunernas
sida för ett arbete, som kommunerna annars
måste betala själva, varför det i
realiteten inte blir någon besparing ur
det helas synpunkt.

Detta problem om hemvårdarinneförmedlingen
borde väl ha angripits så, att
man antingen låtit den nuvarande ordningen
bestå, såsom Kungl. Maj:t har
förordat, eller också förklarat att detta
är en kommunal angelägenhet, som kommunerna
själva skola ha hand om. Det
hade varit en klar linje. Men det är
ingen konsekvens i att, som statsutskottet
nu föreslår, dra in fem tjänster och
sedan säga, att på de platser i landet,
där förmedlingsverksamheten bedrives i
mindre omfattning, kan den fortfarande
få bedrivas i hittillsvarande ordning.

.lag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som är
fogad vid denna punkt.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag ber också att få säga ett par
ord i denna fråga.

.Tåg vill först säga till herr statsrådet,
att när en utredning skall ge sig in på
en översyn av det ena eller det andra
verksamhetsområdet i syfte att spara
medel åt staten, måste det bli fråga om
påhitt, och det måste väl finnas en liten
konstruktiv tankegång om hur man skall
kunna få till stånd besparingar. Staten
betalar ju ett så pass betydande bidrag
som 1 400 kronor till varje anställd hemvårdarinna,
medan landstinget betalar
700 och kommunen 400 kronor •— flertalet
hemvårdarinnor ha som bekant hit -

tills varit avlönade med en normallön
på 2 500 kronor. Då utredningen vid sin
översyn av förmedlingsverksamheten
kom till klarhet om att på vissa orter,
framför allt de större orterna, kommunerna
helt enkelt hade överlämnat till
statens arbetsförmedling att sköta den
uppgift, som egentligen hemhjälpsnämnderna
skulle handha, så undrade vi, om
det inte här kanske fanns en möjlighet
till besparing, och vi funno det tämligen
naturligt. Stockholm har egen förmedling,
likaså Göteborg, men i Malmö sitter
en kvinnlig statens tjänsteman i 22 lönegraden
och är hundraprocentigt upptagen
med denna förmedlingsverksamhet,
och på detta sparar Malmö kommun en
del pengar. Vi tyckte emellertid att denna
verksamhet borde vara Malmö stads,
lika väl som Göteborgs stad och Stockholms
stad själva handha sin förmedlingsverksamhet.
Och att kostnaderna
för Malmö — som ett exempel — böra
bestridas av kommunalkassan. Så enkelt
var vårt resonemang — kanske det var
alltför enkelt — men vi ville hålla isär
kommunens utgifter på detta område och
statens utgifter. Så kom detta påhitt upp,
och vi resonerade om det i utskottet,
och det ansågs så pass bärkraftigt, att vi
tyckte att förslaget borde föreläggas riksdagen.

Nu förhåller det sig på det sättet med

denna förmedlingsverksamhet, att den
ofta är mycket grannlaga. Det finns väl
knappast en kommun i det här landet,
som har tillräckligt många hemvårdarinnor.
De iiro för få, och det blir alltid
nästan varje dag ett besvärligt prövande,
om familjen Andersson eller familjen
Pettersson skall ha förmånen av denna
billiga arbetskraft. I de kommuner,
som överlämnat denna uppgift till arbetsförmedlingen,
skall en statens tjänsteman,
kanske inte alltid så erfaren, sköta
saken — jag vill dock inom parentes
säga, för att inte något missförstånd skall
uppkomma, att under utredningsarbetet
funno vi överallt, där kommunerna hade
överlämnat denna verksamhet till arbetsförmedlingen,
att de, som sysslade med
detta arbete, lade i dagen synnerligen
stort intresse för uppgiften och skötte

100 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

den på ett föredömligt sätt. Det var mest
lägre tjänstemän, endast undantagsvis,
såsom i Malmö, i 22 lönegraden, vilka
alldeles frivilligt avstodo ett par timmars
fritid för att syssla med denna sak utan
någon som helst ersättning. Det är sålunda
inte fråga om annat än att dessa
tjänstemän sköta denna uppgift så gott
de kunna och i regel på ett utomordentligt
sätt.

Men nu knyter jag an till vad jag nyss
sade: de få sitta och pröva, om familjen
Pettersson eller familjen Andersson skall
ha förmånen att få denna hemvårdarinna,
och de få ta avgörandet på sitt ansvar.
Jag frågade mer än en av dessa
tjänstemän: »Hur känner Ni det, när Ni
skall sitta där och avgöra vilka av kommunens
mindre bemedlade familjer som
skola ha denna förmån?» Ja, de erkände
då, att det inte är lätt, och ofta, sade de,
få de ringa och höra efter, hur det kan
vara. Man ville inte avgöra saken alldeles
på eget ansvar, utan man sökte kontakt
med hemlijälpsnämndens ordförande eller
någon annan, så att man fick stöd för
sitt beslut.

Detta sistnämnda om kontakten
nämnde jag av den anledningen, att ett
av de bärande argumenten i departementschefens
förslag, att förmedlingen
av hemvårdarinnor skall ombesörjas av
arbetsförmedlingarna, är att det i så
fall skulle uppstå bättre kontakt mellan
arbetsförmedlingen och kommunen och
att man skulle ha lättare att tillgodose
familjernas hjälpbehov med annan arbetskraft,
om inte hemvårdarinnorna
räcka till. Men det visar sig att det i de
kommuner, som själva bedriva förmedlingsverksamhet,
finns en sådan kontakt;
vederbörande ringer till liemhjälpsnämnden
och säger: »Hemvårdarinnorna
räcka inte till; kan ni skaffa
oss en hemsamarit till den och den familjen
eller kan ni skaffa oss någon annan
hemhjälp, som kanske får betalas
med högre pris?» Och det är då kommunen
träder in och i ömmande fall
betalar mellanskillnaden. Det är bättre
och lättare, om det sker på detta sätt,
och det är en praktisk fråga, såsom vi
sågo den i utredningen.

Jag ser att socialministern inte är här
närvarande, men jag vill försäkra honom,
att detta förslag är genomtänkt,
också när det gäller konsekvenserna, tv
vi säga oss — i varje fall säger jag mig
det personligen — att den dag, de
tjänstemän det här är fråga om komma
och kräva ersättning för övertid, kan
ingen objektivt påstå, att detta inte är
befogat. Och detta kommer att medföra
ökade utgifter.

Vidare säges, att här ju inte är fråga
om att tvinga kommunerna att anlita
arbetsförmedlingarna, utan det är fråga
om att ge kommunerna möjlighet att
anlita arbetsförmedlingarna, om de själva
önska det, och om kommunerna göra
det, skola de enligt Kungl. Maj :ts förslag
få ersätta staten för dess kostnader.
Detta låter ju höra sig, om man
vore övertygad om att det skulle kunna
ske så där lätt och smidigt och att en
kommun skulle bli nöjd med arbetsresultatet.
Men det kan ju hända, att det
blir fråga om att betala övertidsersättning
till de tjänstemän, som här
nämnts, och att kommunerna säga att
de inte kunna betala någon övertidsersättning.
Detta kan enligt min mening
få konsekvenser, som jag tror äro
rätt svåra att förutse.

Jag medger gärna att detta, såsom här
sagts, inte är någon stor fråga, och det
är inte hellei någon hjärtefråga för min
del. Men då man vill göra gällande, att
föreliggande förslag är ett påhitt, som
inte alls är genomtänkt, vill jag anföra,
att det visserligen kan vara ett påhitt,
men det har tillkommit i syfte att spara
några slantar åt staten, och jag trodde att
det var en uppgift för utredningen att
komma med förslag i den riktningen. Vi
fingo således lägga det ena lilla påhittet
till det andra och ha på det sättet uppnått
en besparing på i runt tal en halv
miljon kronor.

Det har också sagts, att det föreligger
en bristande konsekvens i utskottets
förslag — det har herr Mannerskantz
medgivit, och det medger jag
också. Men det är en praktisk fråga, om
en kommun vill överlämna denna uppgift
till ett litet förmedlingskontor, där

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

101

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

den skall skötas av en manlig eller
kvinnlig tjänsteman, som kanske i övrigt
inte är fullt sysselsatt och som ju
ändå skall ha sin lön. Visserligen är
det inkonsekvent att föreslå att arbetsförmedlingen
skall sköta verksamheten
i sådana här fall, men det är så mycket
mer praktiskt att det sker på detta
sätt, och det ha vi inte ansett vara något
särskilt fel.

Jag skulle ytterligare vilja säga ett
par ord rent allmänt — detta är kanske
den sista punkt i utlåtandet, på vilken
det förekommer någon diskussion —
att denna arbetsförmedlingsverksamhet
är av mycket stor samhällelig betydelse.
Detta har ingen förnekat, och det har
understrukits, och vi anse alla, att servicen
här bör vara god. Men det förhåller
sig också på det sättet, att det
finns vissa arbetsområden, som kunna
bereda hur mycket arbete som helst.
Jag kan nämna sådan verksamhet som
ungdomsförmedling och yrkesvägledning,
arbetsvärd samt i någon mån
tjänstemannaförmedling. I dessa verksamhetsgrenar
kunna ju nästan hur
många personer som helst anställas, och
det gäller härvidlag liksom att fastställa
en yttre gräns, som man får nöja sig
med under nuvarande förhållanden.
Frågan om förmedlingen av hemvårdarinnor
är ju som sagt bara en liten detalj,
där det ena förslaget kan vara lika
bra som det andra, men jag vill nog
säga att utskottets förslag på denna
punkt är det bättre, om man skall ta
hänsyn till konsekvenserna och till det
statsfinansiella läget, något som jag tror
att man måste göra i detta fall.

Jag yrkar sålunda bifall till utskottets
hemställan.

Herr OLSSON, KAKL JOHAN: Herr
talman! Utredningsmännens strävan att
försöka förbilliga arbetsförmedlingsorganisationen
är självfallet värd all respekt.
Jag är inte heller oförstående för
det principiella resonemanget, att det
bör vara en kommunernas angelägenhet
att leda hemvårdarinneverksamheten.
Men om man inte rider upp sig på

principer utan försöker se frågan praktiskt,
måste man nog medge, att den
linje, som Kungl. Maj:t företräder, är
den bättre av de två, som vi här ha att
välja på.

Här har vittnats å ena sidan om att
vissa stora kommuner sköta denna verksamhet
själva — med egna tjänstemän.
Å andra sidan har det påvisats att vissa
kommuner — till och med en så stor
stad som Malmö — låta arbetsförmedlingen
.sköta verksamheten. Och om man
går ut ifrån att detta är en kommunal
angelägenhet, kan man givetvis tycka att
det är orätt att den ena kommunen skall
få utnyttja arbetsförmedlingsorganisationen
och den andra inte. Men nu innebär,
såsom redan har sagts, Kungl.
Maj:ts förslag att de kommuner, som
anlita organisationen i fortsättningen,
skola få betala för de tjänster, som denna
gör dem, och därmed bortfaller fullständigt
detta resonemang.

Det måste väl ändå förhålla sig på
det sättet, att vare sig man ser denna
fråga ur sparsamhetens eller rationaliseringens
synpunkt så vinner man inte
någonting nämnvärt med den ordning,
som här föreslås av utskottet. Man vinner
visserligen att några få tjänster
kunna dras in inom den statliga arbetsförmedlingsorganisationen,
men i stället
få några kommuner anställa tjänstemän
för att sköta uppgiften •— det är inte
överallt som det går att få frivillig arbetskraft
för detta ändamål — och det
blir som att ta ur den ena fickan och
stoppa i den andra. Jag betraktar inte
stat och kommun såsom skilda från varandra,
utan jag betraktar dem båda som
delar av samhället. Och, herr talman,
när det gäller frågan om vad som är
rationellt och vad som är praktiskt,
måste jag säga att den ordning, som
utskottet föreslår, betyder ingen rationalisering,
utan den är raka motsatsen till
rationalisering.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande

102 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
motsvarande del av den av herr Leander
m. fl. vid utlåtandet anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hesselbom begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 152 punkten
VII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herr Leander m. fl. vid utlåtandet anförda
reservationen.

Då emellertid herr Hesselbom begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 82;

Nej — 47.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna VIII—XII.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 153, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för

budgetåret 1951/52 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 152, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 9
mars 1951, föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva avskrivning
av i statsrådsprotokollet angivna
fordringar om tillhopa 36 546 kronor
69 öre, dels ock för budgetåret
1951/52 under femte huvudtiteln såsom
reservationsanslag anvisa till Kostnader
för arbetslöshetens bekämpande m. m.
17 600 000 kronor, till Kostnader för
överflyttning av arbetskraft 1 350 000
kronor, till Arbetskliniken i Stockholm
119 000 kronor, till Bidrag till kommunal
och enskild arbetsvårdsverksamhet
152 500 kronor, till Arbetsmarknadsstyrelsens
arbetsvårdsverksamhet 810 000
kronor, till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet 100
kronor samt till Kostnader för främjande
av företagsverksamhet m. m. 1 500 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lundqvist och Ebbe Ohlsson (I: 405)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Birke och Hagberg i Malmö
(II: 578), i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte besluta dels att till Kostnader
för arbetslöshetens bekämpande
uppföra ett resex-vationsanslag av
10 000 000 ki-onor, dels ock att anslaget
å sjätte huvudtiteln Bidrag till byggande
av enskilda vägar skulle uppföras med
ett med 2 600 000 kronor höjt belopp;

dels två ävenledes likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Hjalmar Nilsson m. fl. (I:
406) och den andra inom andra kammaren
av herr Boman i Stafsund m. fl. (II:
579);

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Håstad och Johnsson i Stockholm
väckt motion (11:580).

Onsdagen den 23 maj 1951 em. Nr 21. 103

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet avfattat sin hemställan i särskilda
med A I, A II, A III och B betecknade
punkter, av vilka punkten A II var
indelad i moment.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis och momentvis.

Punkten A /.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten A II.

Mom. a.

I detta moment hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:405 och II:
578 till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m. för budgetåret 1951/
52 under femte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 17 600 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz, fröken Andersson samt
herrar Skoglund i Doverstorp och Birke,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort i nu förevarande
moment hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag'' samt motionerna I: 405 och II:
578 till Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
m. in. för budgetåret 1951/
52 under femte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 12 600 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det har inte lyckats utskottet att bli lika
enigt på denna punkt som på den föregående.
Därmed förhåller det sig på det
sättet, att man, när man ser på de kostnader,
som de olika åtgärderna för arbetslöshetens
bekämpande i våra dagar
med överfull sysselsättning åsamka statsverket,
måste konstatera att det rör sig
om synnerligen höga belopp. Här är det
fråga om 17 600 000 kronor. Riksdagen
har tidigare beviljat anslag till arbetslöshetskassorna
med ungefär lika stort
belopp, och följaktligen ha anvisats
sammanlagt 35 000 000 kronor för detta

ändamål i en tid, då vi väl ha så liten
arbetslöshet som egentligen är teoretiskt
möjlig. Under sådana förhållanden kommer
man osökt in på tanken, om det
skall vara nödvändigt att lägga ut så
mycket pengar för arbetslöshetens bekämpande.

Jag har för min del i viss mån anknutit
till besparingsutredningen, som menar
att de av Kungl. Maj:t föreslagna åtgärderna
kanske inte riktigt äro det bästa
sättet att lösa frågan när det gäller
att anordna arbeten för dem, som äro
arbetslösa. Vi ha ju kvar några arbetslöshetsöar
av den karaktären, att man
där har svårt att flytta på ofta äldre arbetare
inom ett verksamhetsområde, vartill
kommer att det också finns säsongbetonade
arbeten i vissa delar av landet,
där t. ex. stuveriarbetet i en hamn under
vintertiden måste nedläggas o. s. v.

Reservanterna ha då menat att det
gäller att försöka få ut det mesta möjliga
i form av arbetslöshetsbekämpande
åtgärder per satsad krona och att man
därför borde försöka att mer än hittills
för detta ändamål utvälja sådana arbeten,
där dyrbara maskiner och dylikt
inte kunna användas. På så sätt skulle
pengarna bättre räcka till, och dessutom
skulle inte statskommunala arbeten behöva
anordnas för sådana ändamål, som
kommunerna ändå genom sin löpande
normala förvaltning ha att ombesörja.
Kommunerna böra alltså planlägga dessa
reservarbeten i god tid, och detta bör
inte möta något hinder, eftersom man
mången gång ett halvår i förväg vet, när
en arbetslöshetsperiod är att vänta.

Detta är några åtgärder som skulle
kunna vidtagas. Dessutom måste man väl
också räkna med att just dessa kvardröjande
arbetslöshetsöar komma att bli
färre och mindre, ty det gäller ju här
ofta äldre människor, som kunna ha blivit
arbetslösa för länge sedan, t. ex. i
samband med sågverksdöden i vissa delar
av Norrland.

Vi äro således av samma mening som
besparingsutredningen, att kostnaderna
böra med sådana åtgärder, som här antytts
och kanske även andra, begränsas
för statens del. Vi ha räknat med möj -

104 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till anordnande av allmänna skyddsrum m. m.

liglieten att på detta område spara 5 miljoner
kronor. Jag tror att det är välbetänkt
att man låter denna sparsamhetstanke
komma till uttryck i anslagsbeslutet
och att det verkligen göres ansträngningar
i denna riktning, så att denna
verksamhet i fortsättningen inte kommer
att dra så stora kostnader, därför
att den får fortgå schablonmässigt.

Under hänvisning till vad jag anfört,
ber jag att få yrka bifall till den reservation
som jag på denna punkt avgivit.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Den prutning herr Mannerskantz
yrkade på anser utskottsmajoriteten
vara ganska olämplig. Kungl. Maj:t har,
jämfört med innevarande budgetår, prutat
på detta anslag med 1.4 miljon kronor,
och det anslag till steninköp, som
herr Mannerskantz också ville pruta på,
medför ett förbilligande av arbetslöshetens
bekämpande. Det finns faktiskt ingen
billigare form av hjälp för dessa äldre
människor, som inte kunna skickas
ut på sådana här arbeten, än att de få
stanna kvar och arbeta i sitt gamla yrke,
i den mån de orka detta.

Då tiden är långt framskriden och vi
ännu ha en mycket diger föredragningslista
att behandla, ber jag med vad jag
här sagt att få hänvisa till utskottets motivering
för Kungl. Maj :ts förslag och
yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
momentet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 153 punkten
A II a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Mom. b—y.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna A III och B.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1951/52 till civilförsvaret jämte
i ämnet väckt motion.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Anslag till anordnande av allmänna
skyddsrum m. m.

Punkten 2.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 154, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att till Kostnader för anordnande
av allmänna skyddsrum m. m. för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 7 840 000 kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft en inom
första kammaren av herr Lundqvist
väckt motion (1:388), vari hemställts,
att riksdagen utöver vad av Kungl. Maj:t
föreslagits måtte för budgetåret 1951/52
anvisa till Kostnader för anordnande av
allmänna skyddsrum m. m. ett anslag av
3 500 000 kronor.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

105

Anslag till anordnande av allmänna skyddsrum m. m.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkter av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionen
I: 388 till Kostnader för anordnande
av allmänna skyddsrum m. m. för budgetåret
1951/52 under elfte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 7 840 000
kronor.

Reservation hade anförts av herr Mannerskantz,
fröken Andersson samt herrar
Skoglund och Birke, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionen
I: 388 till Kostnader för anordnande
av allmänna skyddsrum m. m. för
budgetåret 1951/52 under elfte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
8 840 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
På denna punkt anser utskottet att byggandet
av allmänna skyddsrum bör forceras
och att forceringen bör fortsätta
även under nästkommande budgetår.
Men så säger utskottet på följande sätt:
»Ä andra sidan lägga statsfinansiella
skäl ävensom situationen på arbetsmarknaden
hinder i vägen för en utbyggnad
i den omfattning, som i och för sig vore
motiverad.» Jag hoppas sålunda att min
ärade vän, herr Gustaf Karlsson, när
han eventuellt kommer att tala för utskottet,
inte kommer att säga att vad
som yrkas i reservationen inte är motiverat.

Det rör alltså frågan, huruvida man
när det gäller att möjliggöra ett fortsättande
av byggandet av de allmänna
skyddsrummen för allmänheten skal!
vara beroende av det statsfinansiella läget.
Man kan ju riskera att råka in i
en situation, som är sådan, att ingen
människa den dagen, då man behöver
någonstans att krypa in och ta skydd,
kommer att undra över hurudant det
statsfinansiella läget varit just i dag.

Nu är detta väl inte så mycket att
resonera om. Någonstans måste ju gränsen
dras; det är ju alldeles klart. Men

anledningen till att jag för min del reserverat
mig på denna punkt och yrkat
på en uppräkning av förevarande anslag
med en miljon kronor är, att de pengar,
som ha föreslagits av Kungl. Maj:t, i huvudsak
gå åt under nästa budgetår till
att avsluta de arbeten, som nu äro påbörjade.
Reservanterna mena, att man
bör ha vissa medel tillgängliga, så att
inte detta arbete helt avstannar, utan att
man kan påbörja byggandet av nya
skyddsrum, där det är mest angeläget.
Det föreligger under denna punkt en motion,
som i sitt anslagsyrkande sträcker
sig längre, men reservanterna ha ansett
att det väsentligaste är att man kan påbörja
nya anläggningar. Jag föreställer
mig att lika väl som man kan använda
arbetskraft under nästkommande budgetår
för att avsluta dessa arbeten till
ett belopp av 7 840 000 kronor, kommer
det att vara möjligt att friställa arbetskraft
för att också påbörja byggandet av
nya skyddsrum. Detta är i korthet innebörden
av den reservation, som under
denna punkt är fogad till utlåtandet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Lundqvist.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag vill gärna medge att, sådan
situationen nu är, det skulle inge större
säkerhetskänsla, om vi hade alla våra
berg urholkade, så att vi kunde krypa
in i dem såsom grottmänniskor. Men
här gäller det ju en avvägningsfråga,
liur mycket man skall kunna avstå, inte
bara av pengar utan även av arbetskraft,
till dessa skyddsarbeten. Vi måste
ju också se till, att det finns förnödenheter
för människornas civila behov.

Detta har gjort att Kungl. Maj:t, såsom
redovisas på denna punkt i utlåtandet,
funnit att 7 840 000 kronor få räcka för
detta ändamål. Vi ha inte resurser nog
att offra mer pengar och arbetskraft på
dessa arbeten, och därför få vi nöja oss
med att anslå detta belopp.

Jag her endast, herr talman, att med
åberopande av vad som i utlåtandet anförts
och föreslagits av departements -

106 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

chefen —- deras meningar sammanfalla
ju helt -—- få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmanen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 154 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 3 och i.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 155, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1951/52 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 124, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådspro -

tokollet över socialärenden för den 23
februari 1951, föreslagit riksdagen att beträffande
den statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen
fatta beslut på sätt i propositionen
närmare angivits.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag ha utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen från

första kammaren:

1: 9 av herr Axel Andersson in. fl.,

I: 129, av herr Andrén m. fl.,

I: 209 av herr Andrén m. fl.,

1: 250 av herr Lindblom m. fl.,

I: 460 av herr Einar Eriksson m. fl.,

I: 461 av herr Niklasson m. fl.,

I: 462 av herr Lars Andersson m. fl.,
1:463 av herr Nyström m. fl.,

1:465 av herr Lindblom m. fl. samt
I: 467 av herr Velander m. fl. ävensom från

andra kammaren:

II: 14 av herr Fröderberg m. fl.,

II: 175 av herr Hjalmarson m. fl.,

II: 254 av herr Hjalmarson m. fl.,

II: 369 av herr Ohlin m. fl.,

II: 593 av herr Jansson i Kalix m. fl.,
II: 594 av herr Jansson i Kalix m. fl.,
II: 595 av herr Pettersson i Dahl m.

fl-,

II: 596 av herr Wedén m. fl.,

II: 597 av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.,

II: 600 av herr Hjalmarson m. fl. samt
II: 601 av herr Lager m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet avfattat sin hemställan i 35
särskilda, med I—XXXY betecknade
punkter.

Vid utlåtandet funnos fogade ett flertal
reservationer.

På framställning av lierr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten I.

I en inom andra kammaren väckt motion,
nr 601, av herr Lager m. fl. hade

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

107

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

föreslagits, alt riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om att förslag
till genomförande av i motionen
nämnda åtgärder, i de stycken beslutanderätten
tillkomme Kungl. Maj :t och
riksdagen gemensamt, måtte så skyndsamt
som möjligt utarbetas och föreläggas
riksdagen och att övriga omnämnda
åtgärder måtte vidtagas av Kungl. Maj:t.
1 motionen hade i nio punkter angivits
de bostadspolitiska åtgärder, som enligt
motionärerna borde vidtagas. Såsom en
första punkt i programmet hade motionärerna
bland annat angivit, att bostadsproduktionen
borde utökas på bekostnad
av produktion eller import av lyxvaror,
som vore mindre nödvändiga än bostäder.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte besluta, att motionen
II: 601 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr NORLING: Herr talman! Läget
på bostadsmarknaden har utvecklats till
ett skrämmande socialt problem. Den
förda bostadspolitiken, vilken skulle lösa
bostadsfrågan och avskaffa bostadsnöden,
bär i stället verkat åt motsatt håll.
Regeringens politik att låta bostadsinvesteringen
vara den reglerande faktorn
i den ekonomiska politiken har förvärrat
bostadsnöden till ett socialt
elände.

Medan den bostadspolitiska målsättningen
var omkring 60 000 nybyggda lägenheter
per år för att bostadsbristen
skulle avhjälpas, har byggnadsverksamheten
för bostadsbygge årligen minskats,
för att under kommande budgetår nedskäras
till 41 000 lägenheter, därav
29 000 på kvotkommunerna, samtidigt
som bostadsstandarden försämrats. Samtidigt
konstaterar bostadsstyrelsen efter
en undersökning hösten 1950 bland 180
kvotkommuner, att det inom dessa kommuner
fanns 163 000 bostadssökande, av
vilka 98 000 voro gifta, och av dessa hade
70 000 minderåriga barn. 20 000 saknade
egen bostad, och 64 procent av dem
hade minderåriga barn.

Denna undersökning ger en skrämmande
bild av bostadsnöden i landet och
speciellt i tätorterna. Vi ha tidigare både
i motioner och här i riksdagen påtalat
denna utveckling, som kunde undvikas,
om bostadsproduktionen ökades på bekostnad
av mindre nödvändig produktion
och import av lyxvaror. Några
egentliga hinder föreligga icke längre
för en utvidgad bostadsverksamhet. Flera
viktiga byggnadsmaterialindustrier
utnyttja ej hela sin kapacitet. Ur materialsynpunkt
föreligga således ej hinder
för ökad bostadsproduktion, och om
nödvändiga åtgärder vidtoges, skulle
den kommunala, allmännyttiga och
spekulationsfria byggnadsverksamheten
kunna släppas loss och kommunerna
bygga så långt tomtmark och arbetskraft
medge. Genom de enväldiga monopolföretagen
inom byggnadsmaterialbranschen
sker en icke nödvändig fördyring
av materialpriserna, vilket klart
uttryckes i de stegrade vinster, som ryedovisas.
Med 1940 som basår visar indextalet
en stegring med närmare 79
procent av materialpriserna, medan specialindex
för byggnadsmaterial uppskattas
till 209,5.

Svenska Riksbyggen har för någon tid
sedan meddelat att tvårumslägenheter
uppförda i år bli omkring 500 kronor
dyrare i årshyra. Monopolföretagen
inom byggnadsmaterialindustrien fullfölja
en målmedveten linje när det gäller
medel och metoder för att utplundra
konsumenterna. Förbilligande av byggnadsmaterialproduktionen
kan tondast
ske genom samhälleliga initiativ, varvid
monopolens envälde brytes. 1947 års
byggnadsmaterialsakkunniga böra erhålla
i uppdrag att snarast framlägga förslag
mot kartellsammanslutningarnas
prisfördyrande åtgärder, när det gäller
byggnadsmaterial, exempelvis genom ton
.statlig planmässig produktion av sådant
byggnadsmaterial, varpå det råder brist
och som betingar uppenbara överpriser.

Bostadsstyrelsen framhåller, att på
grund av de stegrade byggnadskostnaderna
och med nuvarande finansieringsvillkor
måste eu hyresökning bli resultatet
i nybyggda hus. Även om socialmi -

108 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nistern överlämnat bl. a. denna fråga till
utredning, kan en hyreshöjning ej förhindras,
om ej provisoriska åtgärder
vidtagas. Jag vill därför understryka bostadsstvrelsens
motivering för en höjning
av inkomstgränsen med 1 000 kronor
och förslaget att en sådan provisoriskt
kommer till stånd under budgetåret
1951/52, detta så mycket mer som stora
delar av folket redan i realiteten fått sin
levnadsstandard nedpressad under 1950
års nivå genom levnadskostnadsstegringen.

I fråga om fördelningen av befintliga
bostäder har kravet om lagar för bostadsransonering
och obligatorisk kommunal
bostadsförmedling under en följd
av år framförts och vunnit anslutning
från den samlade hyresgäströrelsen och
från bostadsstyrelsen. Det förhållandet,
att fastighetsägaren ensam får avgöra
vem som skall hyra en ledig lägenhet,
drabbar i första hand familjer med flera
barn och de ekonomiskt minst bärkraftiga.
Då nu denna fråga hänskjutits till
utredning, vill jag understryka det uttalande,
som tredje lagutskottet gjorde
när hypesregleringslagen behandlades,
att denna utredning bör bedrivas så
skyndsamt som möjligt.

Den kommunistiska gruppen har såväl
i år i motion nr 601 i andra kammaren
som tidigare framlagt förslag om att statlig
subventionering i form av familjebostadsbidrag
och bränslebidrag utvidgas
till att omfatta även barnfamiljer,
som bebo lägenheter i byggnader färdigställda
efter den 1 januari 1940, alt särskilda
bostadsbidrag till ensamma mödrar
med barn komma att utgå samt att
inkomststrecken höjas så att den höjda
penninglönen ej får tas till intäkt för
indragning av eller vägran att bevilja
sökta familjebostads- och bränslebidrag.
Vi ha vidare föreslagit att tilläggslåneverksamheten
utvidgas, tilläggslånen höjas
och hushållsbränslet subventioneras
med statsmedel i sådan utsträckning, att
bostadskostnaderna hållas vid 1939 års
nivå. Då samtliga dessa av oss föreslagna
åtgärderna nu hänskjutits till den bostadspolitiska
utredningen, vill jag för
dagen endast understryka angelägenhe -

ten av att utredningen utföres skyndsammast
möjligt.

I propositionen har föreslagits att bostadsstyrelsen
får möjlighet att bevilja
tertiärlån till kommunala och allmännyttiga
företag på villkor, att förluster
vid fastighetsförvaltningen icke till någon
del skola täckas med statsmedel.
Samtidigt förordas att bostadsstyrelsen
får pröva, huruvida eventuella särbestämmelser
i bostadsförenings stadgar
kunna godtagas ur belåningssynpunkt.
I båda dessa fall betyder Kungl. Maj:ts
förslag en uppmjukning av tertiärlånekungörelsen.
Den motivering som lämnats
beträffande ändring av tertiärlånebestämmelserna
för kommunala och allmännyttiga
bostadsföretag är märklig ur
den synpunkten, att lånen beviljas utan
att bostadsföretaget planerat bygget med
tillbörlig omsorg för att de ekonomiska
kalkylerna skola hålla. I sådana fall borde
väl bygget ej få komma till stånd.
Då det gäller bostadsrättsföreningar på
militärorter förordas att föreningarna
erhålla lån oktat bostadsrätten upphör
vid avgång från militäranställning. Vi
kunna icke vara med om alt godkänna
bestämmelser, som innebära att denna
personal ej får samma skydd för sin rätt
till bostad, som tidigare tillförsäkrats
vid industri anställda och övriga medlemmar
av bostadsrättsföreningar.

Herr talman! Med vad jag framhållit
vill jag under punkt I yrka bifall till
motionen nr 601 i andra kammaren.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
annat yrkande ej förekommit, än
att kammaren skulle bifalla den i ämnet
väckta motionen.

Därefter gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
enligt berörda yrkande; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten II.

I de likalydande motionerna I: 250 av
herr Lindblom m. fl. och II: 369 av herr
Ohlin m. fl. hade förordats, att riksdagen

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

109

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att programmet för regleringen av investeringarna
måtte modifieras i syfte
att bereda ett ökat utrymme för bostadsbyggandet
och att kreditpolitiken samt
den ekonomiska politiken i övrigt måtte
taga sikte på att skapa förutsättningar
för ett steg för steg ökat bostadsbyggande.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte,
beträffande ökning av bostadsbyggandet,
med avslag å motionerna 1:250 och II:
3G9, godkänna vad utskottet anfört.

I motiveringen hade utskottet med avseende
på nämnda motioner ävensom
motionen II: 001 yttrat:

»De av departementschefen anförda
uppgifterna om bostadsmarknaden under
år 1950 utvisa, att någon påtaglig förbättring
av läget icke har ägt rum under
sistlidna år; någon nämnvärd ökning av
bostadsbyggandet har ej heller kunnat
åstadkommas. Under de senaste åren har
bostadsbyggandet skurits ned obetydligt,
och utskottet anser, att detta icke kan
undgå att ha ogynnsamma verkningar.
På grund av rådande samhällsekonomiska
förhållanden erfordras vissa investeringsbegränsningar.
Utskottet förutsätter,
att vid övervägandet av investeringsverksamhetens
inriktning på olika ändamål
bostadsbyggandet får det utrymme,
vartill förhållandena medgiva. I anledning
av vad sålunda anförts kan utskottet
icke biträda yrkandena i nyssnämnda
motioner.»

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin och Söderqnist, fröken Elmén
samt herrar Widén, Wedén och Larsson
i Stockholm, vilka ansett,

dels att det nyss återgivna stycket av
utskottets motivering bort hava följande
lydelse:

»De av departementschefen anförda
uppgifterna om bostadsmarknaden under
år 1950 utvisa, att någon påtaglig
förbättring av läget icke liar ägt rum
under sistlidna år; någon nämnvärd ökning
av bostadsbyggandet har ej heller
kunnat åstadkommas. Under de senaste

åren har produktionen på de allra flesta
områden ökat i snabb takt, medan bostadsbyggandet
skurits ner icke obetydligt.
Utskottet delar därför den i förutnämnda
motioner I: 250 och II: 369
framförda uppfattningen, att bostadsbyggandet
på grund av den offentliga investeringsregleringen
erhållit en relativt
ogynnsam ställning. Utskottet, som anser
att ett sådant förhållande bör kunna
ifrågakomma endast för en kortare
tid, föreslår, att de åtgärder vidtagas
som kunna befinnas påkallade för att,
utan intrång på möjligheterna att realisera
andra särskilt angelägna investeringsprojekt,
inom investeringspolitikens
ram medgiva ett steg för steg ökat bostadsbyggande.
»

dels ock att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, beträffande ökning
av bostadsbyggandet, i anledning av motionerna
I: 250 och II: 369 godkänna vad
i reservationen anförts.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Under
de senaste åren ha vi i denna kammare
många gånger diskuterat frågan om
bostadsbyggandet och statens stöd, när
det gäller bostadsförsörjningen. Det är
säkert icke möjligt att nu komma fram
med några speciellt nya synpunkter på
den här frågan. Jag tror därför att man
mycket väl skall kunna inskränka debatten
i år om detta spörsmål rätt väsentligt.
Det är dessutom två saker, som
alldeles speciellt ge anledning till en viss
återhållsamhet just nu.

För det första iir det det allmänna
läge, som nu har inträtt på bostadsbyggandets
område, ett läge som man närmast
skulle vilja beteckna som bart när
förtvivlat. Kostnaderna för byggandet
öka vecka efter vecka, och det är inte
så lätt att nu över huvud taget kunna
göra någon kalkyl över vad det eller det
bygget skall kosta. Man har också förmärkt
en viss minskning i intresset för
att sätta i gång byggen, med hänsyn till
de ökade priserna, speciellt på material.
Under sådana förhållanden iir det klart
att man ser rätt mörkt på framtiden.

För det andra har det nu på detta

Ilo Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

område tillsatts en speciell utredning,
som skall upptaga i varje fall en hel del
av de spörsmål, som vi bruka diskutera
i samband med bostadspolitiken, och
jag tänker mig att vi väl inte då kunna
föregripa denna utredning, vilken diskussion
vi än föra bär och vilket resultat
denna diskussion än må leda till, utan
det är väl självklart att de punkter, som
äro hänförda till denna utredning, också
få behandlas av den. Det är emellertid på
ett par avsnitt, jag helt allmänt skulle
vilja framföra några synpunkter, detta
i synnerhet som jag knappast tror att
den nyssnämnda utredningen kommer
att ta upp de spörsmålen.

Under mom. II, beträffande ökning av
bostadsbyggandet, bar utskottet yrkat
avslag på en från folkpartihåll väckt
motion. I motionen framhålla vi att man
borde söka bereda bostadsbyggandet
större andel i investeringsvolymen. Det
framgår av motionen, till vilken jag här
hänvisar, hurusom nationalinkomsten
har ökat under de senaste åren och hurusom
investeringarna totalt sett också
ha ökat i förhållande till denna nationalinkomsts
stegring. Investeringarna för
själva bostadsbyggandet visa emellertid
icke samma ökning, utan vi ha att notera
ett väsentligt minskat bostadsbyggande
jämfört med vad fallet var 1938/
1939. Det vore därför värt att allvarligt
överväga, om man icke skulle kunna
fördela dessa investeringar på ett sådant
sätt, att man, trots det beträngda
läget, ändå kunde få fram ett ökat bostadsbyggande.
Vi måste dock tänka på
att det finns tusentals och åter tusentals
människor, som när det gäller bostadsfrågan
äro i mycket svår belägenhet,
och det kommer att för dessa bli
oerhört påfrestande att år ut och år in
vänta på förbättringar i fråga om bostadsbyggandet.

Herr talman! Jag ber därför att på
denna punkt få yrka bifall till den reservation
av herr Sundelin m. fl. som i utlåtandet
är betecknad med 1).

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Med hänsyn till den utveckling, som

ägt rum på bostadsbyggandets område,
kunde det otvivelaktigt finnas mycket
goda skäl för att ingående i den svenska
riksdagen debattera de bostadspolitiska
linjerna och hur man bör sörja för att
få större antal bostäder. Men jag kan
icke förstå att det fyller något som helst
ändamål i en kammare, där praktiskt
taget endast en sjättedel av dess ledamöter
är närvarande, att ta upp en diskussion
på någon punkt. Om man vill
försöka upprätthålla den illusionen, att
debatterna i kamrarna skulle ha något
som helst inflytande på besluten, kräves
det ju i alla fall att, låt mig säga, åtminstone
hälften av ledamöterna är närvarande
vid debatterna. När så inte är
fallet, tycker jag att det vore att öda
tid att här ta upp en debatt. Det är uppenbart
att ledamöterna måste ha bestämt
sig på förhand, de behöva icke ha
någon vägledning av en debatt här. Att
då öda tid med att debattera om fjorton
olika punkter förefaller mig vara
en fullkomlig överloppsgärning.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det kan nog vara sant som statsrådet
säger, men de, som äro inne här i kammaren,
äro kanske de mest intresserade.
Det är därför måhända inte helt
bortkastat att utveckla något av det som
framkommit i utskottsutlåtandet och reservationen.

Jag vill nu närmast söka bena ut,
om det egentligen är någon skillnad
mellan utskottets skrivning i det avseende,
som herr Lindblom berörde, och
den reservation som är avgiven. Jag
har försökt efter bästa förmåga att klara
ut detta.

Den skillnad som existerar kommer
endast fram i slutet av reservationen.
Reservanterna anse, sedan de talat om
att det blivit en nedskärning av byggnadsverksamheten
o. s. v., att utskottet
bort göra följande uttalande: »Utskottet,
som anser att ett sådant förhållande
bör kunna ifrågakomma endast för
en kortare tid, föreslår, att de åtgärder
vidtagas som kunna befinnas påkallade

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

111

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

för att, utan intrång på möjligheterna
att realisera andra särskilt angelägna
investeringsprojekt, inom investeringspolitikens
ram medgiva ett steg för steg
ökat bostadsbyggande.»

Det har inom utskottet icke varit några
olika meningar om att det är ogynnsamt,
att man icke kan öka bostadsbyggandet
— det ha vi också skrivit
rent och klart ut. Men statsutskottets
tredje avdelning har tidigare behandlat
även andra ärenden som avse byggnationen.
Vi ha haft exempelvis frågor
om byggande för sjukvårdsändamål,
och där ha vi varit, jag höll på att säga
nog oförsiktiga att två gånger förut
under denna riksdag skriva någonting
om att det vore önskvärt, om man kunde
öka byggnadskvoten för sjukvårdsändamål.
Men vi få inte skriva precis
vad som helst, så att det ena slår ihjäl
det andra. Det förhåller sig faktiskt så
att kvoten för sjukvårdsändamål icke
är större än 16 miljoner kronor, ett belopp
som låter mycket, men som är
mycket litet i detta sammanhang. Där
ta de statliga universitetssjukhusen sin
anpart, och de statliga sinnessjukhusen
ta litet över 10 miljoner kronor. Därtill
komma olika specialändamål. För
landstingens sammanlagda behov av
sjukvårdsbyggen kvarstå av kvoten 13 ä
14 miljoner kronor. När man då vet att
det finns landsting, som ha det verkligt
dåligt ställt med byggnader för även
ganska primära sjukvårdsändamål, förstår
man att det inte är särskilt lätt att
föreslå en minskning i varje fall av
kvoten för sjukhusbyggnader.

Vi ha också velat att karolinska sjukhuset
skall få bygga om två polikliniker
till laboratorier och flytta garnisionssjukhuset
ifrån karolinska sjukhuset,
vilket erfordrar eu nybyggnad. I
anledning därav skrev utskottet på tredje
avdelningens förslag, att det vore
önskvärt att kvoten ökades, så att detta
bleve möjligt.

■lag tror, att om man ginge (iver område.
efter område, skulle det visa sig
att det inte går att hitta något, där man
tycker att man skulle kunna minska
kvoten. Då återstår endast det som en

av reservanterna vid statsutskottets plenum
försökte, jag höll på att säga, något
generat rädda sig med genom att
säga att man får lov att ställa till så,
att hela investeringsvolymen kan ökas.
Det, herr Lindblom och herr talman,
ha vi icke det minsta emot, om herr
Lindblom bara kan tala om för oss hur
det skall gå till just nu.

Här föreligger det alltså inte några
olika uppfattningar. Jag har verkligen
frågat mig, varför denna reservation
kommit till, tv den innehåller icke något
positivt förslag, som man kan ta
ställning till. Det måste väl också anges
vilka andra investeringar som man
skall inskränka på. Jag har närmast
betraktat denna reservation som ett
självändamål; jag har icke kunnat förstå
vad den eljest skall tjäna till.

Herr talman! Med hänsyn till vad
jag nu anfört ber jag att få hemställa att
riksdagen måtte besluta godkänna utskottets
skrivning.

Herr WEHTJE: Herr talman! Frågan
om vår bostadsförsörjning kommer väl
icke att bli slutdiskuterad i kväll. Övervägandena
om denna synnerligen viktiga
angelägenhet komma väl att fortsätta.
Därför skall jag trots de relativt
fåtaliga närvarande här i kammaren tilllåta
mig att framföra några synpunkter
av mera allmän innebörd.

Statsutskottets utlåtande angående bostadsförsörjningen
är även i år åtföljt
av en mängd reservationer, vilka vittna
om att det är många, som ej äro beredda
att följa socialministern. Jag
konstaterar också, att man även bland
utskottets socialdemokrater kan spåra
en viss tveksamhet, även om avvikelserna
i deras ställningstagande till propositionen
icke röra sig om de stora frågorna.
Även inom regeringen synes man
bedöma bostadsfrågan olika. När man
t. ex. jämsides med förevarande ärende
studerar propositionen om förlängningen
av hyresregleringslagen, framträder
omedelbart en skillnad mellan socialministerns
och justitieministerns syn på
frågan om bostadsförsörjningen; social -

112

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1951 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ministern är mera optimistisk, och justitieministern,
vågar jag påstå, är mera
realistisk. Inom socialdepartementet
anser man, att läget det sista året icke
påtagligt förbättrats, under det att man
i justitiedepartementet finner krissituationen
besvärligare än förut och anser
att läget nu försämrats. Från den utgångspunkten
har justitieministern skridit
till verket och tillsatt en utredning.

Gör man bokslut över det sista decenniets
aktiva bostadspolitik, finner man
visserligen eu rikhaltig provkarta på
allehanda subventionsformer, regleringsåtgärder,
en markerad övergång från
bostadsproduktion i enskild regi till bostadsbyggande
i kommunal och s. k. allmännyttig
företagsform, ett system med
ett uttryckligt gynnande av den sistnämnda
produktionsformen, ocli en lagstiftning
som enligt statsrådet Anderssons
uttalande i denna kammare förra
året utgår från att bostadsförsörjningen
i första hand är en samhällelig angelägenhet
och att kommunerna skola bära
huvudansvaret härför. Köerna i bostadsförmedlingarna
ha förvisso sin uppfattning
om hur kommunerna förvalta detta
ansvar, och den moderna socialpolitiken
har numera fått sin klass av vanlottade,
bestående av hundratusentals
människor utan egna lägenheter och
med en bostadsstandard, som är långt
sämre än den de tidigare haft. Fastigheternas
underhåll eftersättes. Vidare
ha vi blivit låsta vid flera skilda hyresnivåer
för lägenheter med i huvudsak
samma standard, och detta trots att man
redan på tidigt stadium tydligen varit
medveten om riskerna. I bostadssociala
utredningens första betänkande framhålles
bland annat följande: »Fn bindning
av hyrorna för redan befintliga hyresbostäder
måste emellertid komma att
ytterligare försämra betingelserna för
nyproduktion och sålunda bidraga alt
skärpa bostadsbristen, varjämte en med
hänsyn till bostadsmarknadens normala
funktioner i framtiden olycklig splittring
av hyresnivån skapas.»

I dagens förvirrade situation har regeringen
nu tillsatt tvenne utredningar.
Den ena skall syssla med bostadspoliti -

ken och den andra med hyresregleringen.
De stora principfrågorna, som enligt
min uppfattning kräva ett skyndsamt
avgörande, ha av såväl departementschefen
som utskottets majoritet hänvisats
till dessa utredningar, som säkerligen
icke komma att få någon lätt uppgift.

I och för sig är det visserligen glädjande
att man äntligen efterkommit de
önskemål som man från högerhåll år
efter år framfört, nämligen om en översyn
av bostadspolitiken, för vilka man
tidigare inte haft mycket intresse till
övers. Jag är övertygad om att vi bättre
kunnat behärska situationen och löst
en mängd frågor, om man långt tidigare
hade igångsatt dessa utredningar.

För den som över huvud taget sysslar
med ekonomiska frågor är det ingalunda
en överraskning att byggnadskostnaderna
förändrats. De påverkas av den
allmänna fördyringen av råvarorna som
började redan föregående år. Men de
äro också en naturlig följd av den allmänna
löneregleringen, vilken självfallet
måste återverka även på produktionskostnaderna
inom bvggnadsbranschen.
När löne- och prisrörelserna kommit i
gång är det en naturlig följd att också
byggnadsmarknaden beröres därav. Som
jag för ett år sedan i denna kammare
framhöll, borde den då planerade övergången
till en friare ekonomi ha samordnats
med en utredning om bostadsförsörjningen.
Bostadspolitiken kan icke
isoleras från den allmänna ekonomiska
politiken, utan intar där en central ställning.
Av nationalbudgeten utgör bostadsposten,
inklusive bränsle och lyse,
ungefär 6 procent, och av de totala
bruttoinvesteringarna upptaga bostäderna
omkring 20 procent. Visserligen pågår
inom industrien ett ständigt tekniskt
forskningsarbete i förbilligande
syfte, men det vore att lättsinnigt draga
växlar på framtiden, om man förlitade
sig på att de industriella landvinningarna
nu på en gång skulle kunna motväga
de allmänna fördyringarna.

Den nuvarande bostadspolitiska ledtråden
har varit att upprätthålla den
nominella hyresnivån från förkrigstiden.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

113

Anslag till

Jag ber har att få erinra om de synpunkter
härpå som framfördes i ett utlåtande
av bostadssociala utredningen
år 1945. Där heter det: »Krigsårens bostadspolitik
lades ursprungligen upp
med syftet att förhindra att en tillfällig
kostnadsstegring skulle överföras
på hyresnivån. När ett väntat krisfall
efter krigets och avspärrningens slut inträffade,
skulle enligt planen de krismässiga
generella byggnadskostnadssubventionerna
i tilläggslånens form avvecklas.
» Genom tillfälliga subventioner
skulle man befria bostadsmarknaden
från de kostnadsstegringar som uppkommo
i början av kriget. Detta skulle
ske genom att de s. k. tilläggslånen infördes
och genom att räntesatsen fastlåstes.
Detta karakteriserades som blott
tillfälliga åtgärder som man i ett normalare
prisläge borde avskaffa.

Men den ekonomiska utvecklingen
blev en annan, och de tillfälliga åtgärderna
på detta område, liksom så ofta
eljest, permanentades. Följden har blivit
att statliga subventioner alltmer betraktas
som ett normalt inslag i bostadsförsörjningen.
Genom att fullfölja
denna politik komma alla att subventionera
alla. Enligt min uppfattning borde
den naturliga lösningen i stället ha varit,
att man koncentrerat stödet åt de
grupper som äro i särskilt behov därav
— jag tänker då i första hand på
barnrika familjer och på åldringarnas
bostadsförsörjning. Först genom en sådan
koncentration kan hjälpen bli verkligt
effektiv för dem som äro i behov
därav. I enlighet därmed bör familjebostadsbidrag
utgå blott till familjer
med mer än två barn.

Hur litet samordnade bostadspolitiken
och den allmänna ekonomiska politiken
äro, framgår av en liten passus i såväl
propositionen som utskottsutlåtandet.
Den från vår ekonomiska ledning emanerande
kreditåtstramningen siigcs ha
lett till svårigheter för byggnadsföretagarna
att erhålla erforderliga krediter.
Dessa kreditsvårigheter skulle nu för
byggnationens del undanröjas genom att
den statliga lånegivningen skulle utvidgas;
tertiärlånen skulle, som det heter,

S Första kammarens protokoll 1951. Å r it.

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
fördjupas. Men det kan ju ej ske utan
att man gör ett klart avsteg från den
återhållsamhet och åtstramning av kreditmarknaden
som eljest är rekommenderad.
Det måste man göra klart för sig.

För kreditgivningen ha vi från högern
yrkat, att man skulle införa det
s. k. kreditgarantisystemet, varigenom
de vledertagna kreditinstituten skulle tillhandahålla
medel för bostadsförsörjningen
och dessa uppgifter avlyftas från
statsförvaltningen och statsbudgeten.
Frågan bär utretts av 1945 års bankkommitté,
och en dylik omläggning har
förordats av 1950 års besparingsutredning
och av flertalet kommuner, varjämte
den med framgång praktiserats
för jordbrukskrediterna, men icke desto
mindre vill man nu hänskjuta ärendet
för s. k. förutsättningslös utredning genom
den nyligen tillsatta bostadskommittén.
Då denna redan utan detta uppdrag
torde bli fullt sysselsatt under avsevärd
tid och då en verklig besparing
skulle kunna göras om kreditgarantisystemet
omedelbart genomföres, kan jag
ej förstå att frågan nu skall ytterligare
uppskjutas på obestämd tid. För närvarande
kan det dra ut i åratal innan ett
låneärende definitivt avgjorts. Dröjsmål
uppkomma såväl när det gäller preliminära
lånebesked som i fråga om utbetalning
av lånebeloppen. Bostadsstyrelsens
balanslista för oavgjorda låneärenden
är avskräckande. Skriftväxlingarna
och de personliga besöken kräva också
sin tribut. Det är därför ett konserverande
av en dålig ordning i vårt samhälle,
om man icke tar definitiv ståndpunkt
till införande av kreditgarantisystemet.

Konkurrens under likvärdiga villkor
borde vara en hörnsten i vårt samhälle.
När det gäller bostadsförsörjningen, har
emellertid regeringens politik varit att
siitta den enskilda produktionen i ett
sämre läge med lägre belåningsvärden
och minskade möjligheter till subventioner
för de hyresgäster som bo i dess
fastigheter. Vi ha därför återkommit
med samma yrkande som tidigare, nämligen
att belåning skall medges till samma
värde för all bostadsproduktion oav -

114 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sett förletagarformen. Statsutskottets majoritet
har emellertid hänvisat till att någonting
nytt icke har framkommit sedan
frågan sist behandlades och därför
avstyrkt detta rimliga krav på likställighet.

Utöver vad som tidigare framhållits,
skulle jag nu vilja säga, att vid dagens
höga produktionskostnader måste det
inge betänkligheter att staten lämnar lån
till 100 procent. Vid en nedåtgående
priskurva kan detta leda till avsevärda
förluster för staten, såvida man icke räknar
med att de framtida byggnadskostnaderna
och därmed hyrorna komma
att stanna vid nuvarande höjd och vid
den nivå, efter vilken staten nu lämnat
lån. Att över huvud taget vid en allmän
prisstegring tillämpa ett system med
100-procentig belåning rimmar illa med
vedertagna principer för allmän kreditgivning.
Ett ekonomiskt bedömande av
frågan borde leda till ett minskat statligt
engagemang.

När det gäller prisstegringarnas återverkan
på byggnadsproduktionen, ha inbördes
motsägande uppfattningar framkommit.
Utskottets majoritet har uttalat
vissa farhågor för att de ökade kostnaderna
skulle kunna föranleda en minskad
produktion. När det gäller egnahemsbyggen
har man emellertid icke
dragit den slutsatsen av detta förhållande
att man låtit byggnadsföretagarna
själva avgöra storleken av sina egnahem,
utan man har i stället föreslagit en
minskning av maximiytorna. Jag förmenar
att man i stället borde ha ansett, att
envar egnahemsbyggare själv bör få bedöma,
hur stora byggnadskostnader han
kan bära, och att det statliga förmyndarskapet
således icke bör utövas här.

Det inger förvisso betänkligheter med
en omfattande byggnadsproduktion till
nuvarande höga kostnader förlagd till
tätorternas ytterområden med långa resvägar
och dyra transportkostnader till
och från arbetsplatserna. De höjda kostnaderna
bäras självfallet lättare för bebyggelse
inom den centrala räjongen,
där de indirekta boendekostnaderna äro
lägre. En förnyelse av de centrala stadsdelarna
med deras stora områden av sa -

neringsfärdiga fastigheter blir därför
enligt min uppfattning alltmer nödvändig.

Herr talman! Med dessa allmänna synpunkter
her jag att få uttala min anslutning
till de av herr Mannerskantz
in. fl. vid denna och övriga punkter avgivna
reservationerna.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Jag
har icke någon anledning att försvara
formuleringen i den reservation, som här
föreligger, men eftersom den reservationen
närmast ansluter sig till i ärendet
väckta motioner, fann jag anledning att
yrka bifall till den.

Jag tror emellertid att herr Mannerskantz
missförstod mig på en punkt. Jag
avsåg icke att en omfördelning av byggnadsverksamheten
skulle ske mellan sjukhus,
skolor och bostadsbyggande, utan
vad jag syftade på var om man icke
skulle kunna tänka sig vissa omfördelningar
i den totala investeringsbudgeten.
Det är dock att märka att regeringen
har ansett, att de totala bruttoinvesteringarna
skulle kunna öka från 8 600
till 8 900 miljoner kronor. Men av denna
ökning på 300 miljoner kronor komma
dock på bostadsbyggandet endast 5
miljoner kronor. Det synes mig därför
vara anledning att överväga, om det verkligen
icke finns möjligheter till en omfördelning,
som naturligtvis icke kan
göras på rak arm här i kammaren, utan
som måste ombesörjas av det departement,
som sysslar med dessa frågor.

Eftersom jag i alla fall har fått ordet,
kanske jag kan få fortsätta, där jag tänkte
fortsätta mitt förra anförande, då jag
blev hastigt avbruten. Jag skulle vilja
understryka vad som ytterligare framhålles
i de motioner, som jag här hänvisat
till, nr 250 i denna kammare av mig
in. fl. och nr 369 i andra kammaren. Där
framliålles bland annat en synpunkt, som
jag tror är rätt betydelsefull i dagens
läge, nämligen att man när det gäller
egnahemsbyggandet icke bör ställa så
stora krav på utformningen av byggnaderna,
att det blir större svårigheter för
den som skall bygga än vad det egent -

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

115

Anslag till

ligen behöver vara. Om någon nöjer sig
med att uppföra en bostad med något
enklare utformning, så bör detta kunna
få ske och vederbörande ändå erhålla
det stöd som staten ger i andra fall. Man
kan tänka sig att ett enklare byggnadssätt
i många fall skulle göra det lättare
för de egnahemsbyggare, som vilja ha
en dylik bostad, att bygga utan att det
medför alltför stora kostnader.

Sedan ber jag, såvitt gäller XI i utskottets
utlåtande, där jag hänvisar till reservation
5), att få instämma med herr
Wehtje. Det måste väl ändå förr eller
senare övervägas, huruvida det icke är
absolut nödvändigt att åstadkomma annan
fördelning, när det gäller grunderna
för tertiärlånen. Jag tror att vi få lov
en dag att komma dithän, att vi sänka
den övre lånegränsen för de kommunala,
allmännyttiga och kooperativa företagen
till, såsom här föreslås, 90 procent.
Om man gör detta är det tänkbart
att det kommer att medföra en sådan
minskning av investeringsvolymen, alt
därigenom ytterligare ökning av byggnadsverksamheten
kan förekomma.

Jag skall be att få yrka bifall till
reservationen på den punkten, när den
kommer före.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det var endast en inadvertens i herr
Lindbloms anförande, som jag observerade.
Herr Lindblom började sitt anförande
med att säga att kostnaderna ha
stigit så mycket, att nu kan man snart
inte bygga mera alls. Då tycker jag att
det är litet egendomligt att i samma ögonblick
yrka på en ökad bostadsproduktion.

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr förste
vice talman! Det kanske kan vara på
sin plats att inte helt lämna herr Wcthjes
anförande utan erinringar.

Herr Wehtje var, såsom han uttryckte
sig, glad över att regeringen nu äntligen
hade bestämt sig för att följa högerns
råd att göra en allmän översyn över
bostadspolitiken. Jag hoppas för min del,

främjande av bostadsförsörjningen m. ni.

att herr Welitjes glädje inte skall bli
långvarig, ty jag förmodar att den översyn,
som nu skall verkställas genom de
utredningar, som ha tillsatts, icke kommer
att tillfredsställa herr Wehtjes eller
högerns synpunkter på bostadsfrågan.
Det vore nämligen liktydigt med att hela
den statliga bostadspolitiken i så fall
skulle torpederas.

När herr Wehtje talar så varmt för de
stackars människor, som tvingas stå i
bostadsköerna, veta vi mycket väl, att
herr Wehtje kan föreslå — och han bär
också gjort det ■— radikala åtgärder för
att minska antalet personer i bostadsköerna.
Riksdagen skulle i dag kunna
göra mycket för att minska köbildningen
genom att ansluta sig till högerns reservationer.
Då skulle nämligen de människor,
som i dag befinna sig i bostadsköerna,
bli tvungna att lämna köerna på
grund av den enkla anledningen att de
inte skulle ha råd att fråga efter en bostad,
d. v. s. man skulle i så fall återgå
till den metodik som tidigare tillämpats
på bostadsmarknaden, nämligen att förhållandet
mellan tillgång och efterfrågan
balanseras av de bostadssökandes
ekonomiska möjligheter.

Jag kan inte heller underlåta att trots
att det egentligen inte hör hemma under
nu förevarande punkt även bemöta herr
Wehtjes uttalande, att det förekommer så
långa dröjsmål vid behandlingen av låneärenden
i bostadsstyrelsen, att vi därför
omedelbart böra övergå till det av
honom förordade kreditgarantisystemet.
Min personliga erfarenhet av bostadsstyrelsens
behandling av låneärenden är
emellertid tvärtom den, att det där icke
förekommer några dröjsmål utöver vad
som rimligen kan anses vara nödvändigt
för ärendenas behandling annat än t. ex.
i sådana fall då vederbörande lånesökande
inte har klara papper. Jag förmodar
att det i så fall uppstår liknande dröjsmål
om vederbörande vänder sig till
den enskilda kreditmarknaden. Har den
lånesökande inte klara papper, lämnar
väl inte heller ett privat bankinstitut ut
pengar utan vidare. Man får faktiskt bekväma
sig till att ha handlingarna i ordning.

116 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr Wehtjes anmärkning mot bostadsstyrelsen
på denna punkt är därför
enligt min mening icke berättigad. Jag
kan såsom tillhörande det stora klientel,
som har med bostadsstyrelsen att göra,
vitsorda, att herr Wehtjes uppgifter i
detta fall icke äro riktiga.

Slutligen förklarade herr Wehtje, att
det blir ett statligt förmyndarskap genom
de villkor som staten såsom långivare
förknippar med sin utlåningsverksamhet.
Herr Wehtje menar, att det genom
de villkor, som äro förknippade
med tertiärlånegivningen, på något sätt
skulle bli ett annat slags förmyndarskap
än det förmyndarskap som en låntagare
alltid får en känsla av när han vänder
sig till en kreditgivare. Mig veterligt
finns det intet kreditinstitut i landet,
vare sig enskilt eller annat, som inte har
rätt att ställa villkor för låntagaren. Jag
har aldrig betraktat det som ett förmyndarskap
utan som en mycket legitim företeelse.

Slutligen, herr förste vice talman, vill
jag också understryka vad herr Mannerskantz
tidigare nämnde beträffande
den punkt i utlåtandet som vi nu egentligen
ha att behandla. Jag har nämligen
inte heller kunnat finna någon skillnad
mellan vad utskottet föreslagit i sin
skrivning och den reservation som är
undertecknad av herr Sundelin m. fl.
Det är bara så att denna reservation är
i hög grad folkpartistisk. Den är en illustration
på vad folkpartiet kan hitta
på i sina bästa stunder, och den bör
också få stå som sådan. Reservationen
har, såsom herr Mannerskantz tidigare
nämnt, över huvud taget intet positivt
innehåll utöver vad utskottet har anfört.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag uttalar
en förhoppning att vi genom de
tillsatta utredningarna skola kunna
komma fram till ett mera tillfredsställande
resultat i fråga om vår bostadsförsörjning,
vilket jag håller fast vid bör
vara möjligt, ty situationen är faktiskt
ganska bekymmersam. Antalet människor
t. ex. här i Stockholm som sakna
egen bostad uppgår till 75 000, d. v. s.

lika många personer som bo i en stad
av Hälsingborgs storlek. Det måste väl
ändå kunna finnas några andra vägar
för att komma ifrån de abderitiska förhållanden
som för närvarande råda inom
den moderna bostadspolitiken.

Sedan, herr talman, endast några ord
om det kreditgarantisystem, som jag
förordat en övergång till. Det är väl så
allmänt känt, att handläggningen av låneärenden
inom bostadsstyrelsen tar
orimligt lång tid i anspråk, att det inte
är lönt att bestrida detta faktum. Det
är inte heller bara sådana lånesökande
som ha oklara papper som få vänta i
åratal på att få besked om de av dem
sökta lånen, utan dröjsmål förekommer
även med själva utbetalningen av lånen.
Jag tror inte att jag behöver ytterligare
argumentera om denna sak. Om
herr Eriksson är vänlig att undersöka
saken, skall han finna, att jag har rätt.
Därför är även härvidlag en annan ordning
på sin plats.

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
När herr Wehtje anför, att de bostadslösas
antal är mycket stort, är jag lika
medveten härom som han. Men det är
i fråga om metodiken att lösa problemet
som vi långt ifrån äro överens.
Herr Wehtje och hans partivänner vilja
lösa problemet genom att skapa en
sådan ordning, att folk på grund av
ekonomiska skäl förhindras att efterfråga
en bostad. Vi däremot vilja försöka
lösa bostadsbristen genom ett system,
där människornas köpkraft bevaras
och där man icke har en ransonering
av bostadstillgångarna, baserad på
människornas ekonomiska bärkraft.

Vad sedan beträffar bostadsstyrelsen,
tycker jag icke att det är rätt av herr
Wehtje att såsom han har gjort vid
upprepade tillfällen, då bostadspolitiken
behandlats i riksdagen, rikta generella
anmärkningar mot ett statligt
verk, mot vilket i varje fall de som ha
direkta förbindelser med detsamma icke
ha ansett sig ha haft anledning till
kritik. Herr Wehtje ser på bostadsstyrelsen
mer von oben och framför an -

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

117

Anslag till

märkningar, vilkas riktighet jag vågar
bestrida, intill dess att herr Wehtje lagt
fram faktiska bevis för sina påståenden.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag minns hurusom jag i min ungdom
en gång var tillsammans med en man,
som väl ansåg sig vara anarkist eller
något dylikt. Han klagade mycket över
de förhållanden, som rådde här i landet,
och ansåg tydligen att det var sådana
familjer som den jag kom ifrån
som hade skulden till allt det onda.
Men han sade ofta: »Det är inte Mannerskantz
som jag vill åt, utan systemet!»
Om man nu, herr Eriksson, från
vår sida riktar anmärkning mot att
människor måste vänta så länge på besked
från bostadsstvrelsen om sina lån
och att det blir dröjsmål med utbetalningarnas
verkställande, innebär detta
icke ett personligt klander mot de personer
som arbeta i bostadsstyrelsen.
Riksdagen och regeringen ha ju själva
bestämt, hur många tjänstemän det
skall vara där. Kritiken riktar sig i stället
mot själva systemet.

Med det system, som nu tillämpas på
bostadsförsörjningens område, är det
enligt min mening omöjligt att få det
hela att löpa friktionsfritt i samma utsträckning
som skulle bli möjligt om
man avlastade åtminstone en del arbete
från bostadsstyrelsen, t. ex. det som
har med krediternas beviljande och utbetalning
att göra. Det är intet tvivel
om att detta arbete skulle kunna skötas
smidigare och elegantare, om det finge
handhas av dem som sedan länge äro
vana vid dylika uppgifter och som ha
till sin ordinarie dagliga gärning att
sköta kreditutbetalning. Det kommer
naturligtvis ändå att återstå vissa saker
som måste handläggas av myndigheterna,
antingen de centrala myndigheterna
eller myndigheterna ute i länen,
men man skulle utan minsta tvivel kunna
befria det statliga organet från den
del av verksamheten, som hänger samman
med kreditgivningen ocli lånens
utbetalande, varigenom man skulle

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
minska bostadsstyrelsens arbetsbörda.
Det är från denna utgångspunkt ingen
mening att beskylla bostadsstyrelsens
tjänsteman för att vara odugliga eller
pliktförgätna, och det gjorde inte heller
herr Wehtje såsom jag uppfattade
hans anförande.

Jag hade, herr talman, möjligen tänkt
att ta till orda under en del punkter
längre fram i utlåtandet, men det är
kanske lika bra att klara av en del
principiella saker redan nu, så att den
senare delen av utskottets utlåtande
kan behandlas mer yrkandevis.

Vi ha ju nu här i landet försökt att
tillämpa ett system med ökat statligt
och kommunalt inflytande och därmed
också ökat samhälleligt ansvar för hur
bostadsförsörjningen ordnas. Detta system
måste väl nu sägas ha kört fast
ganska betänkligt. Man tycks vara på
det klara med den saken även inom det
socialdemokratiska partiet. Jag tror mig
kunna bedöma läget så, att man icke anser
sig kunna låta utvecklingen i fråga
om bostadsförsörjningen löpa vidare på
samma sätt som hittills, utan att speciella
åtgärder måste vidtas. Jag vet att
man haft den tanken uppe att beröva
dem, som ha byggt sina hus under den
billigare tiden, t. ex. under 1940-talets
första hälft, deras tilläggslån för att
med hjälp av de pengar, som därigenom
frigöras, finansiera de hus som
nu byggas och som bli mycket dyrare.
Jag undrar, om en dylik tanke verkligen
kan förverkligas. Att försöka subventionera
bort den mycket stora kostnadsökning,
som har skett bara under
de senaste månaderna, skulle medföra
väldiga utgifter för staten. För närvarande
tillämpas fyra olika subventionsklasser.
I den lägsta klassen innebär
subventionen, att man genom tilläggslån
betalar 50 öre per kvadratmeter av
hyran. I högsta subventionsklassen är
motsvarande belopp 2 kronor. Genomsnittligt
torde det ligga vid något under
1 krona. Det säger sig självt att de
medel, som man skulle få till sitt förfogande
genom indragning av de tidigare
tilläggslånen på sätt som man här
tycks tänka sig, inte skulle förslå långt

118 Nr 21.

Onsdagen den 23 mai 1951 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

för att täcka de nya tilläggslån, som
skulle vara erforderliga för att subventionerna
bort de senaste tidernas prishöjningar.

Jag tror att detta exempel ganska bra
visar hur man bär kört fast. Vore det ändå
inte värt försöket att för någon tid
pröva på litet friare former? Visserligen
kan man säga, att tiderna och förhållandena
voro annorlunda förr, men innan
staten och kommunerna ingrepo på detta
område, byggdes det faktiskt mycket.
Det fanns också lediga bostäder. Jag tror
att det är riktigt, att folk på den tiden
hade sämre råd och därför inte kunde
breda ut sig på samma sätt som nu. Efterfrågan
var med andra ord inte densamma
då som för närvarande. Men det
kan väl finnas mellanting i detta fall,
och när man ändå måste göra en avvägning,
borde en sådan lösning vara
acceptabel.

Jag tror att resultatet bara skulle bli
ännu större svårigheter, om man fortsätter
som hittills. Det är nästan alltid
så vid planhushållning, att om ogynnsamma
verkningar framträda, måste man
skärpa regleringen och lägga till nya påfund,
så att man till slut inte har någon
möjlighet att stanna där man från början
tänkt sig att gränsen skulle gå. Detta
är, tror jag, all planhushållnings öde.

En viss hyresstegring skulle efter vad
man kan se inte vara någonting direkt
farligt. I april 1939 hade socialstyrelsens
s. k. mdexfamilj totala utgifter exklusive
skatt på kr. 3 456:01. Skatten uppgick
till kr. 244: 84, och de totala utgifterna
voro således 3 700 kronor. Hyreskostnaden
uppgick till kr. 630:26, eller 18,2
procent av utgifterna exklusive skatt. I
april 1945 hade indexfamiljen en sammanlagd
utgiftsstat av 5 022 kronor, och
hyran utgjorde kr. 850: 21, eller 18,5 procent.
Den 1 april 1951 voro indexfamiljens
utgifter kr. 10 177: 04, medan hyran
utgjorde 1 221 kronor, eller endast 14,6
procent. Trots hyresstegringen under de
senaste fem åren från 850 till 1 221 kronor,
har alltså hyrespostens procentuella
andel i indexfamiljens samtliga utgifter
sjunkit från 18,5 till 14,6 procent.

Nu vet man att det i mitten av 1940-

talet uppsattes som mål, att hyreskostnaderna
inte skulle få vara mer än 20
procent av inkomsterna. För indexfamiljen
föreligger alltså i det fallet en
mycket stor och ökad marginal. Det
skulle nog inte vara alldeles ur vägen,
herr talman, om man vågade sig på en
något annan melodi inom bostadspolitiken,
ty skall man fortsätta den nuvarande
linjen och skärpa den, hlir resultatet
hara en ännu större villervalla.

1 detta sammanhang bör man kanske
konstatera, att det nu nästan kan finnas
risk för en krasch på hela byggnadsmarknaden,
något som herr Lindblom
redan har påpekat. Kostnaderna kunna
bli sådana, att man helt enkelt inte kan
upprätthålla det reducerade byggnadsprogram,
som det ansetts möjligt att inrymma
inom investeringspolitikens ram.
En sådan krascli skulle kanske inte enbart
ha olyckliga verkningar, tv den
skulle mer än något annat inverka på
de stegrade byggnadskostnaderna, så att
i varje fall ett stando och möjligen en
minskning av dessa kostnader kunde
komma till stånd. Om det blir svårt för
byggnadsarbetarna att erhålla sysselsättning
och för byggnadsämnesindustrien
att finna avsättning för sina produkter,
borde vissa olater när det gäller bostadsbyggandet
kunna motverkas, olater som
i varje fall förekomma här i huvudstaden
men förmodligen även i andra städer,
och vidare kunde marginalerna i
fråga om olika slags byggnadsmaterial
minskas o. s. v.

Detta är kanske till slut det naturliga
sättet att komma till rätta med byggnadskostnaderna.
Temporärt måste resultatet
visserligen bli en skärpning av
bostadsbristen, men i det långa loppet
får man kanske på så sätt möjlighet att
lösa några av de verkligt svåra problem,
som de stora kostnadsstegringarna inom
byggnadsbranschen för närvarande medföra.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag har inte begärt ordet för att hålla
någon längre föreläsning på detta område
utan därför att jag måste göra någ -

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

119

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ra reflexioner med hänsyn till det senaste
anförandet.

Först och främst har inte frågan om
tilläggslånens eventuella amortering och
förräntning någonting att göra med
spörsmålet hur man skall täcka de ökade
kostnader, som nu uppkomma. Saken
ar helt enkelt den, att om man skulle anse
sig böra öka hyrorna i de på 1930-och framför allt på 1940-talet byggda
husen, så skulle det bli utrymme för en
amortering och förräntning, något som
med hitintills utgående hyror inte förekommit.
Jag vill i övrigt inte ingå på
herr Mannerskantz’ tolkning av orsak
och ändamål när det gäller en eventuell
amortering och förräntning av tilläggslå
nen; hans yttrande måste bero på ett
missförstånd.

I övrigt skulle jag bara vilja fästa
uppmärksamheten på att den medicin
för att avhjälpa svårigheterna på bostadsmarknaden,
som herr Mannerskantz
visserligen inte med någon större eutusiasm
rekommenderade men i alla fall
ansåg att man borde pröva, skulle bestå
i en minskning av bostadskvoten i de
investeringar som nu förekomma. Detta
är raka motsatsen till vad herr Lindblom
rekommenderade, nämligen en
ökad bostadskvot utan motsvarande inskränkning
när det gäller andra investeringar
— en ekvation som jag åtminstone
för närvarande förmodar tillhör de olösliga.
Det finns för all del många sätt att
resonera, men hur en sänkning av antalet
nya bostäder skall kunna minska
köerna av bostadssökande, det kan i varje
fall inte jag begripa.

I grund och botten är det nog här
fråga om två alldeles skilda åskådningar,
en som önskar att man även på bostadsområdet
skall höja standarden för det
arbetande folket i landet och en annan
som menar, att det egentligen är ganska
likgiltigt hur fattigt folk bor. I senare
fallet rör det sig om en återgång till
åskådningssätt, som voro vanliga ännu
fram på 1920-talet, även om de kanske
inte utrycktes så som jag här tilliit mig
göra.

Vår politik bär gått ut på att förändra
detta åskådningsätt. När herr Man -

nerskantz tydligen betraktar det som en
olycklig utveckling, att hyrorna nu ta
en minskad andel av människornas inkomster,
måste jag för min del säga att
detta är ett av de utmärkta resultat, som
blivit en följd av den bostadspolitik vi
fört här i landet. Avsikten har varit att
sänka bostadens andel i de allmänna
levnadskostnaderna, och vi ha till en
viss grad — efter min mening i en mycket
tillfredsställande grad —- uppnått
vårt mål. Jag hälsar naturligtvis med utomordentlig
tillfredsställelse, att man
åtminstone på någon punkt har kunnat
helt förverkliga de målsättningar som
uppställdes när den statliga bostadspolitiken
begynte.

Jag har endast velat göra dessa reflexioner.
Jag finner det mycket beklagligt
att en fråga som denna skall behandlas
vid en så sen timme på dygnet,
men det är ju ingenting att göra åt den
saken med hänsyn till den arbetsordning
vi ha här i riksdagen, då alla de
stora frågorna skola trängas på kamrarnas
föredragningslistor under de sista
fjorton dagarna eller tre veckorna i maj
månad. Under rådande förhållanden
finner jag således ingen anledning att
ytterligare förlänga debatten.

Herr THUN, EDVIN: Herr talman!
Med den erfarenhet av byggnadsverksamheten,
som jag sedan åtskilliga år
tillbaka har såsom ordförande i ett förmedlingsorgan
i en liten stad, kanske
det kan vara på sin plats att jag säger
några ord till herr Mannerskantz.

Han talade bland annat om det nuvarande
dåliga systemet, som enligt hans
mening tydligen inte längre kan funktionera
på ett tillfredsställande sätt, och
menade att man lämpligen borde söka
sig fram till friare former, om man skall
kunna få någon rätsida på de förhållanden
vi nu äro inne i. Jag vill då påpeka
att vi under åren 1939, 1940 och 1941
i min hemstad sökte stödja dessa friare
företagsformer för att få till stånd en
bostadsproduktion, något som då över
huvud taget var mycket svårt. Det visade
sig vid detta tillfälle, att de fria fö -

120 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

retagarna inte voro pigga på att bygga,
utan att det endast var genom kommunernas
och statens stöd som en byggnadsverksamhet
kunde hållas i gång.

Jag skulle tro att situationen i dag är
likartad. Med de nuvarande onormala
priserna på byggnadsmaterial är jag
övertygad om att den fria företagsamheten
inte skulle uträtta så synnerligen
mycket, om den finge arbeta under fria
former. Riskerna äro i dagens läge alltför
stora.

Det är klart att situationen just nu
är mycket vansklig, men jag tror att enda
möjligheten är att stat och kommun
liårdade än tidigare söka på olika sätt
bidraga till att få en rätsida på förhållandena.
Om det över huvud taget skall
bli möjligt att driva byggenskap i fortsättningen,
tror jag att staten i högre
grad än tidigare måste lämna ekonomiskt
stöd. När det gäller byggena i
min egen hemstad har man konstaterat,
att hyrorna nu måste bli väsentligt högre
än för lägenheter, som färdigställdes
under år 1949 eller år 1950. Och eftersom
jag direkt deltager i verksamheten
och har möjligheter att följa och kontrollera
utvecklingen, har jag kunnat
konstatera att höjningarna väsentligen
bottna i de förskjutningar av materialkostnaderna,
som ägt rum.

Om man över huvud taget skall kunna
bygga, finns det ingen annan utväg
än att man från det allmännas sida måste
bidraga för att söka lösa problemen.
Hur detta skall ske är ju svårt att säga,
men att det måste ske på något sätt är
en klar sak. I det fallet hjälpa emellertid
inga friare former.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag har
förut här i kammaren diskuterat vår
bostadsfråga med socialministern, och
jag får upprepa vad jag därvid sagt:
Jag tror inte alls att skiljelinjen, såsom
statsrådet antydde, går mellan två olika
meningsriktningar, av vilka den ena vill
höja vår bostadsstandard och över huvud
taget förbättra våra bostadsförhållanden,
medan den andra skulle vara
tämligen likgiltig för den uppgiften. Jag

menar i stället att skiljelinjen går mellan
dem, som vilja lösa bostadsfrågan
med regleringar och bestående allmänna
subventioner, och dem som vilja nå
en rimlig lösning av problemet om vår
bostadsförsörjning genom att främja
produktionen och få till stånd en friare
ordning.

Jag hänvisar nu liksom tidigare till
de insatser som gjorts på enskilt initiativ.
Inom företagarvärlden började man
vidtaga åtgärder för att förbättra de
anställdas bostadsförhållanden långt innan
staten eller kommunerna givit sig
i kast med denna uppgift. Denna verksamhet
har fått allt större omfattning,
och senare har staten genom sin politik
kunnat medverka.

Medverkan kan dock inte ske i de former
man hitintills valt. Jag tycker att
det är ganska betecknande vad som i
detta avseende säges i en redaktionell
artikel i tidskriften Tiden. Det står dår
att »vi har avskaffat prismekanismen
som regulator utan att vi hittills varit
beredda att... på annat sätt ransonera
bostadstillgångarna. Vi vill ha vinsten
av en viss politik, men vi vill inte betala
priset för den.»

Priset måste dock betalas, och det får
nu ske i den formen, att en stor mängd
människor ställes utan bostad.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Sundelin m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten III.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, i fråga om fördelningen
av byggnadskvoter och beviljande
av byggnadstillstånd, besluta, att i
motionerna I: 209 och II: 254 samt I: 467
och 11:600 framlagda förslag icke skul -

Onsdagen den 23 mai 1951 em.

Nr 21.

121

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

le till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen hade utskottet anfört:

»Vad gäller i motionerna I: 209 och
11:254 samt 1:467 och 11:600 åsyftat
av kommunal myndighet upprättat turordningsförslag
får utskottet erinra om
att frågan om grunderna för dylikt förslag
tidigare har varit föremål för riksdagens
prövning. År 1949 fann riksdagen
(statsutskottets utlåtande nr 171) i
anledning av motioner med delvis samma
syfte som de motioner varom här är
fråga icke anledning till åtgärder. Utskottet
anser, att nya skäl för ett övervägande
av grunderna för turordningsförslagen
icke na förebragts, varför utskottet
avstyrker förevarande i motionerna
I: 209 och II: 254 samt I: 467 och II:
600 framförda förslag.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herr Mannerskantz, fröken
Andersson, herrar Sundelin, Söderquist,
Jansson, Bengtson, Skoglund i Doverstorp,
Svensson i Grönvik och Rubbestad,
fröken Elmén samt herrar Widén, Birke,
Wedén och Larsson i Stockholm ansett,

dels att det nyss återgivna stycket av
motiveringen hort hava följande lydelse:

»Det i motionerna 1:209 och 11:254
framförda önskemålet, att grunderna för
av kommunal myndighet upprättat turordningsförslag
böra ändras på sådant
sätt att garantier skapas för fri konkurrens
mellan olika företagsformer, anser
utskottet vara förtjänt av beaktande.
Jämväl frågan om åtgärder för att stimulera
till ändamålsbundet sparande anser
utskottet böra bli föremål för särskild
undersökning. Utskottet förordar fördenskull,
att det hl. a. närmare utredes, hur
en prövning av ansökningar om byggnadstillstånd
hör ske för att de av motionärerna
angivna syftena skola kunna
tillgodoses.»

dels ock alt utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i fråga om fördelningen
av byggnadskvoter och beviljande
av byggnadstillstånd, i anledning
av motionerna 1:209 och 11:254 samt
1:467 och 11:600, godkänna vad reservant
erna anfört.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Vid behandlingen av de särskilda punkterna
är det kanske inte nödvändigt att
tala så utförligt, eftersom vi tidigare
haft tillfälle att diskutera de principiella
spörsmålen.

Det gäller i denna punkt en angelägenhet,
som under årens lopp förenat de
borgerliga representanterna i utskottet,
nämligen önskemålet att åstadkomma fri
konkurrens mellan å ena sidan de fria
företagarna på detta område och å andra
sidan de kommunala och s. k. allmännyttiga
bostadsföretagen. Härtill ha vi i
år fogat en önskan, att man särskilt
skulle undersöka om det inte vore möjligt
att vid tillståndsgivningen premiera
dem, som kunna visa att de sparat ihop
till ett eget hem. Jag tror inte att vi
kunna komma till rätta med vare sig bostadspolitikens
finansiering eller vår allmänna
ekonomiska politik i landet, om
vi inte kunna få människor att spara
mera. De krediter, som skola lämnas,
finnas nämligen inte med mindre än att
någon först har sparat ihop dem, försåvitt
man inte vill bedriva falskmynteri
i den stora skala som faktiskt har förekommit
i vårt land under de senaste
åren.

Reservationen i denna punkt går alltså
ut på, herr talman, att man bör utfärda
bestämmelser som hindra kommunerna
att i turordningsförslag gynna
vissa och missgynna andra. Jag vet att
det invändes, att vi inte kunna lägga oss
i detta, därför att vi i så fall inkräkta
på den kommunala självbestämmanderätten.
Men så förhåller det sig inte, ty
detta är inte någon kommunal rätt a
priori. Det är inte nödvändigt att bostadsstyrelsen
överlåter denna uppgift
till kommunerna, som faktiskt använda
den som ett medel jämte flera andra för
att missgynna den enskilda byggenskapen
och gynna de kommunala och s. k.
allmännyttiga företagen.

Jag ber att få yrka bifall till denna
reservation.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Såsom herr Mannerskantz nämn -

122 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

de, möta vi här en gammal bekant, nämligen
frågan om turordningsförslag, och
dessutom har det nya momentet tillkommit
att man, om jag inte fattar fel, önskar
att särskild förtur skulle ges åt dem
som sparat för att kunna hvgga ett eget
hem eller liknande.

Jag tillåter mig att gent emot herr
Mannerskantz med bestämdhet hävda,
att uppgiften att upprätta turordningsförslag
är en kommunal angelägenhet
och att bostadsstyrelsen inte har med
den saken att skaffa. Turordningen är
någonting som de arbetsförmedlande organen
— länsarbetsnämnderna — ha i
sin hand vid beviljandet av arbetstillstånd.
Det bostadspolitiska organet har
ingen befattning med turordningsfrågan,
utan den är av naturliga skäl en kommunal
angelägenhet. Åt den saken kunna
vi i detta sammanhang ingenting göra,
såvida man inte i en särskild lagstiftning
rent av vill förbjuda kommunerna
att taga befattning med denna angelägenhet.
Och det skulle enligt vår mening
strida mot den kommunala självbestämningsrätten
och inte heller vara
nyttigt för den bostadspolitiska målsättningen.

Vad beträffar det nyinförda elementet,
medger jag att målsparandet ligger i
linje med strävandena i tiden, men jag
har för min del svårt att förstå hur man
skall kunna kontrollera att en person
verkligen har sparat ihop sina pengar
själv, om han kommer och säger att han
sparat ihop så och så många tusen kronor
och därför begär rätt att framför
andra i kommunen få bygga ett hus. Vill
man ta kontrolluppgiften i detta fall på
allvar, skall man inte samtidigt tala om
att man vill komma ifrån krånglet, ty
härvidlag måste man bereda sig på ett
krångel i detta land som är mycket värre
än någonting vi tidigare upplevat. Den
konsekvensen är jag för min del inte
beredd att ta, herr talman.

Med dessa få ord hemställer jag om
bifall till utskottets yrkande i denna
punkt.

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Eftersom denna fråga återkommer varje

år, såsom herr Karlsson i Munkedal
framhöll, skulle jag vilja ta mig samma
frihet som herr Mannerskantz många
gånger gör, att lämna råd till andra,
både enskilda och partier. Jag skulle
vilja råda herr Mannerskantz att under
tiden fram till högerns nästa partimotion
i bostadsfrågan söka finna något
system, som kommunerna skulle kunna
tillämpa för att vid turordningsförslagen
beträffande kvoterna kunna tillfredsställa
alla parter. Så skiftande som
förhållandena äro från plats till plats,
där man har att fördela kvoter, är jag
övertygad om att denna ärade församlingen
icke skulle vara i stånd att lämna
kommunerna några anvisningar om hur
de böra förfara. Men jag tror att högern
förfogar över människor med synnerligen
konstruktiva hjärnor, och det skulle
vara av intresse om man på det hållet
under det närmaste året försökte sig på
att lösa den uppgiften.

Jag kan redan på förhand säga att
jag kommer att vara synnerligen intresserad
av att diskutera ett system,
som skulle kunna leda till bättre resultat
än det man nu anser sig kunna konstatera! -

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag skall notera detta råd!

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Mannerskantz m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

123

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 155 punkten
III, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mannerskantz
m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

la —- 85;

Nej — 46.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten IV.

I förevarande punkt hade utskottet av
angivna orsaker hemställt, att riksdagen
måtte avslå i motionerna I: 129 och II:
175 samt 1:467 och 11:600 framlagda
förslag om införande av ett kreditgarantisystem.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz, fröken Andersson samt
herrar Skoglund i Doverstorp och Birke,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 129 och II: 175 samt med bifall
till motionerna I: 467 och II: 600,
i vad de berörde detta ämne, besluta, att
ett kreditgarantisystem skulle införas.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Tidigare under debatten rörande detta
utskottsutlåtande liar herr Wehtje belyst
åtskilliga av de spörsmål, som behand -

las under de olika punkterna, och bland
annat också frågan om införande av ett
kreditgarantisystem. Jag kan därför fatta
mig kort.

Jag skulle endast vilja fråga, hur
många gånger samma sak egentligen
skall utredas i detta land? Det börjar bli
kutym, att en fråga skall utredas två och
helst tre gånger. Jag kan inte finna att
det är nödvändigt i detta fall. Den tekniska
utformningen beträffande systemet
är ju fullständigt klarlagd, och man
skall väl göra någonting i Kungl. Maj:ts
kansli också.

Jag är av den uppfattningen, att det
går att införa ett kreditgarantisystem,
även om jag är medveten om att man
under det kommande budgetåret inte
kan avvara så stora belopp av de medel
som gå till fonden för bostadsbyggandet,
därför att de flesta lånen för
kommande budgetår ju redan äro beviljade.
Men till en viss del är det möjligt.
Avskrivningsbeloppen kunna då också
minskas rätt betydligt. Det skulle säkert
vara klokt att komma i gång under nästa
budgetår, så att man budgetåret därpå
vore helt inne i denna nya ordning. Systemet
har ju också prövats bland annat
beträffande långivningen inom jordbruksnäringen,
och det har där aldrig
varit något gnissel, utan det har gått alldeles
utmärkt, vilket jag tror att det
skulle göra även här. Administrationen
skulle samtidigt förenklas.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
under denna punkt, och jag vill
samtidigt säga, att det ju redan varit så
mycket gymnastik bär i kammaren i
dag, att jag inte kommer att begära votering
på alla punkter, där vi ha reserverat
oss.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Herr Mannerskantz tycktes mena,
att frågan om införande av ett kreditgarantisystem
är så klar och så utredd,
att systemet skulle kunna sättas i verkställighet
redan den 1 juli i år. Utan att
kunna ge herr Mannerskantz svar på frågan,
hur många gånger en sak skall vara
utredd, innan man fattar ett beslut, vill

124 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

jag säga, att denna fråga i varje fall inte
är mogen för riksdagens beslut.

Bostadsstyrelsen har avstyrkt de förslag,
som framlagts i detta hänseende.
Det är ju ändå nödvändigt att klara av
alla tekniska detaljer, som sammanhänga
med bankernas handhavande av dessa
ting. Förhållandet mellan bostadsstyrelsen
och bankerna måste vara klarlagt,
om kreditsystemet över huvud taget
.skall vara användbart, vilket jag för min
del inte är så alldeles säker på. Men
låt oss antaga, att det kan vara användbart
för flerfamiljshus, så måste det väl
ändå föreligga en formlig uppgörelse
mellan bankerna och staten om verkställigheten
av dessa åtgärder. Om riksdagen
fattar ett beslut i denna fråga, innan
en sådan uppgörelse träffats, eller i varje
fall konturerna till en sådan uppgörelse
dragits upp, är det väl tämligen
klart vem som kommer att ligga i underläge,
när det gäller att diskutera om
villkoren och dylikt. Det är därför som
det skulle vara rent av olyckligt, om
riksdagen nu i enlighet med herr Mannerskantz’
yrkande skulle besluta om
kreditsystemets införande.

Jag vill säga till herr Mannerskantz,
att jag vill inte — även om det skulle
vara tekniskt möjligt att införa ett kreditgarantisystem
på detta område — ha
ett system, som lägger i bankernas händer,
hur man skall styra och ordna beträffande
bostadspolitiken i detta land.
Jag tror det skulle vara olyckligt, om vi
komme dithän, och det kan ligga snubblande
nära, om vi skulle följa herr Mannerskantz’
förslag.

Ja, herr talman, nog skulle det vara
åtskilligt att säga på denna punkt, men
vi böra beflita oss om att fatta oss så
kort som möjligt vid denna tid på dygnet,
och jag ber att få sluta med att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr WEHTJE: Herr talman! Det

skulle ha varit mycket intressant att få
höra en saklig argumentering, varför
inte kreditgarantisystemet skulle kunna
användas. Det var ju en ganska summarisk
argumentering som nyss lämnades.

Utskottsmajoritetens talesman sade bara,
att han »var övertygad om» att kreditgarantisystemet
inte går att tillämpa.
Men varför är han övertygad om det?

Det är inte något skäl att inte formerna
skulle vara fastställda, ty de kunna ju
fastställas i administrativ ordning. Inte
heller är det någon fara för att bankerna
skulle komma att dirigera villkoren.
Nog brukar väl staten ha möjlighet att
vid sina förhandlingar göra sin uppfattning
gällande.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Mannerskantz m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten V.

I den kungl. propositionen hade föreslagits,
att såsom allmän regel tills vidare
skulle gälla, att egnahemslån beviljades
endast om egnahemmets bottenyta
uppginge till högst 90 nr i fråga om ettplanshus,
till högst 65 m2 i fråga om
iy2-planshus ocli till högst 55 nr i fråga
om tvåplanshus. Vidare hade föreslagits,
att den ändringen skulle vidtagas att egnahemslån
utan subvention till större
hus slopades. Motsvarande jämkningar
hade förordats beträffande maximibestäminelserna
för lån till tvåfamiljshus.

I motionerna 1:467 och 11:600 hade
föreslagits, att maximiytorna för egnahem,
till vilka lån beviljades, skulle bibehållas
oförändrade och bottenytan
alltså alltjämt få utgöra högst 100 m2 i
fråga om ettplanshus, 80 m2 i fråga om
iy2-planshus och 60 in2 i fråga om tvåplanshus.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, beträffande maximiytorna
för rätten till egnahemslån, med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

125

Anslag till

avslag å motionerna I: 467 och II: 600,
i vad de avsåge denna fråga, godkänna
vad i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 23 februari 1951 anförts.

Herr SNYGG: Herr talman! Under
denna punkt har av Kungl. Maj:t föreslagits
och av utskottet tillstyrkts en
minskning av maximiytorna för egna
hem, till vilka lån beviljas. Utskottet uttalar
att denna minskning endast bör
bli av tillfällig karaktär och att en återgång
till de gamla maximibestämmelserna
bör ske så snart förhållandena
det medgiva.

Varken i propositionen eller i utskottsutlåtandet
är det utsagt, om det
skall finnas några övergångsbestämmelser.
Man får det intrycket, att de
nya bestämmelserna utan undantag skola
gälla från den 1 juli. Det finns emellertid
åtskilliga låneärenden, som redan
ligga hos länsbostadsnämnderna
och som äro tekniskt granskade och
färdiga att besluta om. Är det då meningen
att dessa ärenden, som alltså
kommit in och blivit granskade under
innevarande budgetår, så snart man
kommer över till nästa budgetår skola
återsändas till de lånesökande för att
de skola göra om ritningarna och kalkylerna
i enlighet med de nya bestämmelserna?
Jag ställer frågan: Kan ett
sådant förfaringssätt vara rimligt?

Jag skulle därför på denna punkt vilja
uttala det önskemålet till statsrådet
och chefen för socialdepartementet, att,
när dessa nya bestämmelser skola börja
tillämpas av länsbostadsnämnderna,
det skall bli möjligt för nämnderna att
göra detta på ett smidigt sätt, så att
möjlighet finnes för dom att även efter
ingången av nästa budgetår bevilja lån
till egna hem med större maximiytor
än som nu föreslagits — med andra
ord: att de gamla bestämmelserna skola
gälla i form av övergångsbestämmelser.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Punkterna VI—IX.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten X.

I denna punkt hade utskottet på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen
måtte avslå i motionerna I: 467 och II:
600 framlagda förslag om successiv inskränkning
av tilläggslångivningen.

Reservation hade anmälts av herr
Mannerskantz, fröken Andersson samt
herrar Skoglund i Doverstorp och Birke,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, och avslutas med en hemställan,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 467 och II: 600, såvitt
de avsåge denna fråga, besluta, att en
successiv inskränkning av tilläggslångivningen
skulle företagas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i reservationen
anförts.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag har tidigare berört frågan om hur
omöjligt det kan visa sig vara att klara
de stora kostnadsökningarna medelst
subventioner, i varje fall av den art
som tillämpats hittills via tilläggslånen.

Om man inte hade infört dessa tillläggslån
i början på 1940-talet, hade
skillnaderna mellan hyresnivåerna då
och nu inte behövt bli så stora. Om det
blir en fortsatt inflation här i landet,
kanske en galopperande inflation, så
alt bostadskostnaderna stiga ytterligare
—• och då mera som en följd av den allmänna
inflationen — blir följden, med
de tilläggslån som komma att beviljas
inom den närmaste tiden, att klyftan
mellan kostnaderna kommer att öka
ytterligare under kommande år.

Jag tror det är tid att börja inse,
att detta allas subventionerande av alla
är rätt meningslöst. Det riktiga vore
enligt min mening att till hyrorna lägga
den del av skatten, som går åt för
att subventionera hyrorna.

Då man alltså inte på längre sikt vinner
så mycket med att fortsätta med
tilläggslånen, tycker jag del vore bättre
att förbereda deras avskaffande. Men

126

Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det kan icke desto mindre vara välbetänkt,
att man gör avvecklingen så
smidig som möjligt. Vi ha därför angivit
en skala för deras avveckling, vilken
emellertid inte är avsedd att innebära
ett yrkande utan endast en anvisning
på hur detta skulle kunna ske. Vi
anse således, att anslaget för detta ändamål
från och med nästa budgetår bör
begränsas med 20 procent per år.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som är avgiven
under denna punkt.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Då detta spörsmål för närvarande
är föremål för utredning, anser jag
att det skulle vara i hög grad oklokt,
om kammaren fattade beslut i enlighet
med herr Mannerskantz yrkande.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu föredragna punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Mannerskantz
m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punken XI.

I förevarande punkt hade utskottet av
angivna orsaker hemställt, att riksdagen
måtte avslå i motionerna 1:465 och TI:
596 samt 1:467 och 11:600 framlagda
förslag om sänkning av den övre gränsen
för tertiärlån.

ning av motionerna 1:465 och 11:596
samt I: 467 och II: 600, såvitt nu vore i
fråga, besluta, att övre gränsen för statliga
tertiärlån skulle fastställas till 90 %
av avkastningsvärdet, dock att i fråga
om av enskilda uppförda hus det lånebeviljande
organet skulle äga pröva, huruvida
lån över 85 % av värdet borde
beviljas.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Med den motivering, som är angiven i reservationen
och som syftar till att det
bör vara fri konkurrens mellan olika
företagsformer, och med hänvisning
till de synpunkter, som herr Wehtje tidigare
framhållit, nämligen att det kanske
vore riktigast att även de kommunala
och allmännyttiga företagen
bleve medvetna om att de själva skulle
svara för den översta toppen av lånen,
ber jag att få yrka bifall till reservationen
under denna punkt.

Reservationen går ut på att den övre
gränsen för tertiärlån skall utgöra 90
procent av avkastningsvärdet oavsett
företagsform, men att i fråga om av enskilda
uppförda hus en prövning skall
äga rum, huruvida lån utöver 85 procent
av värdet bör beviljas.

Vi borgerliga ledamöter ha skrivit
oss samman om denna reservation, och
med hänsyn till att det alltså inte är
bara ett parti, som står för reservationen,
kanske jag ser mig nödsakad att i
detta fall begära votering.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Det är kanske litet oartigt, om jag
hänvisar till föregående års protokoll
över den debatt, som då fördes, och de
skäl som jag då anförde för avslag på
herr Mannerskantz’ yrkande, men när
klockan är en kvart över 12 på natten är
det en praktisk åtgärd, och därför tilllåter
jag mig att med denna hänvisning
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANNESSON: Herr talman!
Jag skall visserligen försöka efterkomma
den vädjan, som herr Karlsson gjorde,

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21.

127

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att vi så här sent inte skola fortsätta en
till synes onödig diskussion, men eftersom
jag mycket sällan brukar ta kammarens
tid i anspråk vågar jag ändå
säga ett par ord.

Både av herr Wehtjes och av herr
Mannerskantz’ deklarationer har det ju
klart framgått, att de i själva verket syfta
till att med sina reservationer och förslag
åstadkomma ett sådant läge på bostadsmarknaden
att det blir en krasch —
då man alltså slutar att bygga hus •—
för att med detta s. k. radikalmedel pressa
ned hyrorna. Det är väl i linje därmed
som också högern har motionerat
och nu gått fram med sin reservation.

Det är emellertid betydligt mera förvånansvärt
— och det är därför, herr
talman, jag har begärt ordet -—■ att folkpartiet
och även bondeförbundet såsom
reservanter ställt sig på samma linje.
Om jag inte misstagit mig så har herr
Lindblom här i kammaren i natt fört
folkpartiets talan, och han har talat för
en ökad byggnadsverksamhet. När det
står klart för oss alla att byggnadskostnadernas
stegring, och därmed svårigheterna
för de byggande att finansiera
dem, jämte de på grund därav stegrade
hyreskostnaderna i själva verket måste
medföra en minskad efterfrågan och ett
avstannande av byggnationen, förefaller
det åtminstone mig alldeles oförklarligt,
att man från det håll, där man talar för
en ökad bostadsproduktion och på allvar
vill bli trodd, skulle vilja åstadkomma
ett ytterligare försvårande av finansieringen.

Det är väl snarast så, herr talman, att
vi alla på detta område borde vara angelägna
om att åtgärder vidtoges för att
underlätta finansieringen. Under alla
förhållanden skola vi väl, åtminstone
tills dessa frågor äro bättre utredda,
hålla oss vid status quo.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
■Tåg vill endast påpeka att för de enskilda,
som velat anlita den statliga bostadslånelijälpen,
har det varit förenat
med svårigheter hela tiden, svårare i
varje fall än för de kommunala och

allmännyttiga företagen. Men jag tror
inte man kan beskylla herr Johannesson
eller någon annan för att det har skett
med avsikt för att det skall bli fler och
fler kommunala byggen och färre och
färre enskilda byggen.

Jag tror inte att det som vi här yrkat
med nödvändighet måste leda till ett
minskat bostadsbyggande, annat än möjligen
temporärt och på en och annan
plats. Om det skedde här i Stockholm
kanske det inte minst kunde ha sin
grund i att folk börja att bli utledsna
på att bygga med hänsyn till det sätt,
på vilket byggandet terroriseras på arbetsmarknaden.

Jag tror att det ligger för mycket misstänksamhet
bakom herr Johannessons
insinuation när han säger, att vi medvetet
skulle vilja skapa en krasch på
byggnadsmarknaden för att på den vägen
pressa ned byggnadskostnaderna.
Jag sade i ett tidigare anförande, att
det måhända kommer en sådan krasch,
och då får man inte betrakta det såsom
»enbart» till nackdel. Ordet enbart vet
jag att jag använde. Och det innebär
att jag anser att det huvudsakligast skulle
vara nackdelar förbundna med en sådan
utveckling.

.lag vill att man skall bli rätt tolkad,
och i detta fall vänder jag mig även till
herr statsrådet. Hans tolkning av mitt
anförande anser jag knappast vara riktig -

Herr JOHANNESSON: Herr talman!
Till att börja med vill jag vad beträffar
historieskrivningen erinra om att när
statsmakterna på allvar började sätta in
med långivningen till bostadsbyggnadsverksamheten
och bland annat då också
till de privata, förelåg inte tidigare någon
sådan långivning för flerfamiljshus.
Men inför den tveksamhet från den enskilda
företagsamhetens sida att våga gå
vidare i fråga om bostadsproduktionen,
som uppstod vid elt annat tillfälle, nämligen
år 1941, ansåg man från samhällets
sida, att man ändå borde hjälpa dessa
företag genom att bevilja dem lån
upp till 85 procent, eftersom deras kre -

128 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ditgivare tvekade och det var nödvändigt
för samhället att få fler bostäder.

Saken ligger dock annorlunda till,
lierr Mannerskantz, när det gäller de
kommunala och allmännyttiga företagen.
Om ett förslag i enlighet med reservanternas
yrkande skulle bli riksdagens beslut,
skulle det bara betyda att kommunera
finge gå in och svara för även de
övre 10 procenten i de kommunala och
allmännyttiga bostadsföretagen. Från något
annat håll står inte hjälp till finansieringen
att få för dessa företag. Jag
frågar mig då: Vad skulle därmed vinnas,
när den statliga upplåningen, såsom
för närvarande är fallet, sker effektivt?
Skall det behöva bli så, att småkommunerna
skola tvingas att gå ut på lånemarknaden
och kanske få dyrare och
sämre pengar att sätta in i bostadsproduktionen?
Jag sätter ett stort frågetecken
för den saken.

Jag vågar, herr Mannerskantz, påstå
att det under alla förhållanden inte är
någon åtgärd, som kommer att förbilliga
hyrorna för dem som skola bo i
dessa bostäder.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Med
anledning av herr Johannessons anförande
ber jag att få säga, att jag vid alla
tillfällen, när denna fråga tidigare diskuterats,
har hävdat alt den som skall
bygga också bör sätta in ett eget kapital
i detta byggnadsföretag. Jag har därför
aldrig någon gång påyrkat en likställighet
mellan de nämnda företagen
och de enskilda företagen på det sättet,
att de enskilda skulle få möjlighet att
låna upp till 100 procent. Jag har alltid
framhållit att om en enskild skall bygga,
så skall han kunna sätta in något i
företaget, och jag menar att samma regel
skall gälla också i fråga om kommunerna
samt kooperativa och allmännyttiga
företag. Det behöver icke betyda
högre hyror för dessa än vad fallet
blir för dem, som bygga i enskild regi
och gå in med sitt eget kapital från 85
till 100 procent. Varför det skall behöva
bli dyrare, kan inte jag förstå. Det måste
väl bli enahanda förhållande, därest

den enskilde skall bygga och låna eller
sätta in eget kapital från 85 till 100
procent, som om en kommun skall sätta
in från 90 till 100 procent.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det är naturligtvis så, herr Johannesson
— det ligger i den mänskliga naturen
— att om ett företag självt får svara
för den där översta toppen av lånen
måste det med naturnödvändighet medföra
en ytterligare strävan, utöver den
som eventuellt och i vissa fall i alltför
liten grad förefunnits, att få det hela
billigt byggt. Jag tror att det inte heller
ur den synpunkten vore alldeles ur vägen,
att man hade en sådan där topp,
som de kommunala företagen finge direkt
svara för själva. De behöva ju inte
förlora på det, ty de kunna räkna med
att få den delen av kapitalet förräntad
via hyrorna lika väl som den underliggande
delen.

Herr JOHANNESSON: Herr talman!
Jag vill bara erinra om att kommunerna
i fråga om de kommunala och allmännyttiga
bostadsföretagen stå för en del
av den förlustrisk, som skulle komma
att uppstå, om dessa företag voro dåligt
byggda och dåligt skötta. Redan däri
ligger en klar stimulans och samtidigt,
om man vill uttrycka det negativt, en
hållhake på kommunerna att sträva efter
att göra sitt bästa när det gäller deras
byggnadsverksamhet, trots förmånen
med de hundraprocentiga lånen.

Jag skulle vilka fråga herr Mannerskantz,
om det verkligen finns någon anledning
att tvivla på att våra kommuner
ute i landet äro ansvarskännande,
pålitliga och ytterst försiktiga, när de
arbeta med dessa byggen?

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21. 129

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan lian upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskaritz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 155 punkten
XI, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mannerskantz
m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten XII.

Utskottets hemställan .bifölls.

Punkten XIII.

I de likalydande motionerna 1: 4G7,
av herr Velander m. fl., och II: C00, av
herr Hjalmarson m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, utom annat,
att familjebostads- och bränslebidragen
skulle förbehållas familjer med mer än
två barn, att inkomstprövningen för familjebostads-
och bränslebidragen skulle
ske med kortare mellanrum än för
närvarande samt att bränslebidragen
successivt skulle avvecklas.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte beträffande beviljandet
av familjebostads- och bränslebidrag avslå
i motionerna I: 467 och II: 600 i dessa
delar framlagda förslag.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz, fröken Andersson samt

S) Första kammarens protokoll idb!. AV 21.

herrar Skoglund i Doverstorp och Ilirke,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, beträffande
beviljandet av familjebostads- och
bränslebidrag, med bifall till i motionerna
I: 467 och II: 600 framlagda förslag,
såvitt nu vore i fråga, besluta dels
att familjebostadsbidrag endast skulle
tillkomma familjer med minst tre minderåriga
barn, dels ock att bränslebidragen
skulle avvecklas på sätt i reservationen
förordats.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Den fråga, som nu är föredragen, är en
av de verkligt gamla bekanta. Vi från högerns
sida mena, att om man skall kalla
familjer för barnrika, så skola de ha åtminstone
tre barn. Härom året sänktes
fordringarna för att erhålla dessa bidrag,
innebärande att de skulle utgå även till
familjer med två barn.

Om finansministern var närvarande i
kammaren i dag, skulle jag fråga honom,
om inte just denna typ av anslag hör till
alla finansministrars mardrömmar. Det
är ju den verkligt automatiska utgiftsstegringen
som ligger förborgad i detta anslag.

För nästa budgetår beräknas för detta
ändamål ett belopp av 37 miljoner kronor.
Det började så vackert med ett anslag
på 6 miljoner kronor för några år
sedan, men år 1970 kommer detta anslag,
om byggnationen fortsätter i samma takt
som nu, att vara uppe i 180 miljoner kronor.
Så småningom blir detta anslag av
den storleksordningen, att det helt enkelt
blir nödvändigt att dra in det. Och då frågar
jag herr talmannen och alla ledamöter
av kammaren: Är det inte bättre
att begränsa denna sak, innan alltför
många ha fått den förmån, som man sedan
skall beröva dem?

Även om denna reservation är ytterst
rimlig, har jag ändå ingen förhoppning
att genom votering vinna bifall till den,
men jag yrkar bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: .lag har
precis samma mening som herr Manner -

130 Nr 21.

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

skantz sist uttalade, och jag skall därför
inskränka mig till att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Mannerskantz
m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten XIV.

I motionerna 1:461 och 11:595 samt
1:467 och 11:600 hade föreslagits, att
det s. k. trekronorsbidraget skulle upphöra
att utgå. I motionerna 1:465 och
11:596 hade yrkats, att en i propositionen
nr 124 omnämnd utredning rörande
vissa bostadspolitiska frågor skulle
pröva frågan, huruvida trekronorsbidrag
borde utgå till hyresgäster även i andra
fastigheter än kommunala och allmännyttiga
eller av industrier för anställda
uppförda fastigheter.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte beträffande
trekronorsbidraget

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
461 och 11:595 samt 1:467 och 11:600,
såvitt motionerna avsåge denna fråga,
besluta, att nämnda bidragsform tills
vidare skulle bibehållas;

b) i fråga om utvidgad tillämpning av
bidraget, i anledning av vad i motionerna
1:465 och 11:596 i denna del
föreslagits, godkänna vad utskottet anfört.

Reservation hade anmälts av herr
Mannerskantz, fröken Andersson samt
herrar Jansson, Bengtson, Skoglund i
Doverstorp, Svensson i Grönvik, Bnbbestad
och Birke, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, och avslutas med

en hemställan, att riksdagen måtte beträffande
trekronorsbidraget

a) med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 461
och 11:595 samt 1:467 och 11:600, såvitt
nu vore i fråga, besluta, att bestämmelserna
om sådant bidrag skulle upphävas; b)

avslå motionerna 1:465 och II:
596.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Denna punkt gäller trekronorsbidraget.
Här ha högern och bondeförbundet funnit
varandra och anse först och främst,
att det sätt, på vilket detta bidrag delas
ut och handhas, trots den lilla översyn
och pålappning som det fått, lider av
brister, som icke böra vidlåda statsbidrag.
Dels är det endast ett fåtal samhällen
som ha nytta av det. Hittills har det
ju mest varit Stockholms stad, som ju
vi landsortsbor sällan unna någonting utöver
det som den har till skänks, som
tagit det mesta, men nu ha flera andra
släder lärt sig detta och börjat ta anslaget
mera i anspråk. Detta gör att vi misstänka,
att även detta blir en automatiskt
stegrad utgift, som inte bör bibehållas. Vi
tro också, att det är rätt meningslöst att
försöka subventionera bort den inflation,
som delvis uppkommit genom subventioner.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 7.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Det är inte bara så, att högern och
bondeförbundet ha funnit varandra i avslagsyrkandet
på denna punkt, utan här
ha också folkpartisterna gått fram med
ett eget krav, men det gäller en utvidgning
av denna verksamhet, så att här är
det nästan hur lustigt som helst!

Jag tror emellertid vad detta trekronorsbidrag
beträffar, att det kanske är
den form av bidrag på hela detta område,
där man lättast skulle kunna komma
till rätta med svårigheterna om bidraget
skulle dras in. Det är den uppfattning
jag har. Men det pågår en utredning,

Onsdagen den 23 maj 1951 em.

Nr 21. 131

Anslag till

och den kommer då säkerligen också att
titta på dessa ting. Därför skulle det vara
oklokt att nu göra ändringar på något
håll i bidragssystemet, och fördenskull
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Mannerskantz
m. fl. beträffande nämnda punkt
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 155 punkten
XIV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mannerskantz
m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna
reservationen.

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Punkterna XV—XXXV.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen hemställde nu, att
handläggningen av återstående ärenden
på föredragningslistan måtte få uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
151 och sammansatta stats- och första
lagutskottets utlåtande nr 2 skulle på
föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras näst efter bankoutskottets
utlåtande nr 19.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.40 på
natten.

In fidem
G. H. Berggren.