Onsdagen den 23 april Sid (Riksdagens protokoll 1969:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 19

FÖRSTA KAMMAREN

1969

22—23 april

Debatter m. m.

Onsdagen den 23 april Sid.

Anslag till bostadsbyggande m. m............................. 7

Om begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen
m. m..................................... 58

Anslag till högre utbildning och forskning, m. m.:

Universitet och högskolor.................................. 71

Nordiska afrikainstitutet .................................. 84

Om ökade anslag till freds- och konfliktforskning............ 85

Om inrättande av en professur i etologi ................. 86

Lärarutbildning .......................................... 90

Vuxenutbildningen ........................................ 92

Studiesociala ändamål .................................... 98

Bidrag till hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet för studerande
................................................ 103

Sveriges Investeringsbank AB, m. m........................... 107

Anslag till teckning av aktier i Sveriges Investeringsbank AB,
m. m..................................................... 112

Om åtgärder inom den ekonomiska politikens och näringspolitikens
områden ............................................ 118

Stödåtgärder på fiskets område, mm....................... 123

Företagens hälsovård........................................ 126

Åtgärder mot reklam för sprit och tobak m. m................. 130

1 Första kammarens protokoll 11)6!). Nr 19

Nr 19

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 23 april Sid.

Gemensam omröstning i fråga om bidrag till S:t Lukasstiftelsen. . 7

Statsutskottets utlåtande nr 50, ang. anslag till bostadsbyggande
m. m................................................... 7

Bevillningsutskottets betänkande nr 23, om begränsning av möjligheterna
till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen
m. m................................................... 58

—- nr 30, om befrielse från stämpelskatt i syfte att främja samverkan
mellan byggherrar, m. m........................... 70

Statsutskottets utlåtande nr 42, ang. riktlinjer för den fortsatta utformningen
av fordonsregistreringen, m. m................. 70

Bevillningsutskottets betänkande nr 32, ang. riktlinjer för den fortsatta
utformningen av fordonsregistreringen, m. m........... 70

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30, ang. riktlinjer för den fortsatta
utformningen av fordonsregistreringen, m. m........... 70

Statsutskottets utlåtande nr 46, ang. anslag till högre utbildning
och forskning m. m....................................... 70

— nr 47, ang. anslag till ibero-amerikanska institutet i Stockholm
.................................................... 107

—- nr 48, ang. befrielse i vissa fall från skyldighet att återbetala
ridhuslån................................................ 107

Bankoutskottets utlåtande nr 15, ang. Sveriges Investeringsbank
AB, m. m................................................. 107

Statsutskottets utlåtande nr 49, ang. anslag till teckning av aktier
i Sveriges Investeringsbank AB m. m..................... 112

Bankoutskottets utlåtande nr 16, om åtgärder inom den ekonomiska
politikens och näringspolitikens områden .......... 118

—• nr 17, om postgirokonto för alla medborgare .............. 123

— nr 18, om förstatligande av bensin- och oljehandeln.......... 123

— nr 19, ang. zonindelningen vid beräkningen av bilförsäkringspremier
................................................ 123

Första lagutskottets utlåtande nr 25, om utvidgning av ansvarighetsförsäkring
att gälla även vid skada på grund av olyckshändelse
................................................ 123

— nr 26, om viss uppgiftsplikt för försäkringsgivare vid förmåns tagarförordnande

........................................ 123

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27, om skyldighet att samråda
med kyrkoråd i stadsplanefrågor.......................... 123

— nr 28, om byggnadslov för vissa ekonomibyggnader.......... 123

— nr 29, ang. vissa anslag ur kyrkofonden.................... 123

Innehåll

Nr 19

Jordbruksutskottets utlåtande nr 11, ang. stödåtgärder på fiskets
område, in. m........................................... 123

— nr 12, ang. veterinärmedicinsk rådgivnings- och laboratorieverksamhet
............................................ 126

— memorial nr 13, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar

över försäljningar av viss staten eller allmänna arvsfonden tillhörig
fast egendom ...................................... 126

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27, ang. företagens
hälsovård ........................................... 126

— nr 28, om bättre arbetarskydd in. m. inom vissa yrkesområden 130

— nr 29, om åtgärder för att stimulera konsumtionen av frukt drycker

................................................ i3Q

— nr 30, ang. åtgärder mot reklam för sprit och tobak in. m.....130

— memorial nr 31, ang. överlämnande till lagutskott av vissa till

allmänna beredningsutskottet remitterade motioner.......... 132

Tisdagen den 22 april 1969

Nr 19

Tisdagen den 22 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

För utrikes tjänsteresa får jag härmed
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden den 17 april—den 29
april 1969.

Stockholm den 16 april 1969

Herman Kling

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 114, i anledning av motioner om
ersättning för skada vid lämnande av
hjälp i samband med trafikolycka; och
nr 119, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 10 juni
1949 (nr 341) om explosiva varor.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslagen för budgetåret
1969/70 till rundradioverksamheten
in. m. jämte motioner;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av staten
tillhörig fast egendom; ävensom
nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret

1969/70 till vissa allmänna kultur- och
bildningsändamål samt internationelltkulturellt
samarbete jämte motioner.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 1005 till lagutskott,
motionen nr 1006 till bevillningsutskottet
och

motionen nr 1007 till bankoutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 42 och 46—50,
bevillningsutskottets betänkanden nr 23,
30 och 32, bankoutskottets utlåtanden
nr 15—19, första lagutskottets utlåtanden
nr 25 och 26, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 27—30, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 11 och 12 samt memorial
nr 13 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 27—30
samt memorial nr 31.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde

statsutskottets utlåtande nr 50 samt
bevillningsutskottets betänkanden nr 23
och 30 i nu nämnd ordning skulle sättas
främst bland två gånger bordlagda ärenden,

bevillningsutskottets betänkande nr
32 och tredje lagutskottets utlåtande nr
30 skulle uppföras näst efter statsutskottets
utlåtande nr 42 ävensom

bankoutskottets utlåtande nr 15 skulle
sättas närmast före statsutskottets utlåtande
nr 49.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1008, av herr Lidgard och fröken
Stenberg, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 19

Tisdagen den 22 april 1969

proposition nr 52, angående lärarutbildning
för folkhögskolan m. m.;

nr 1009, av herr Wirtén, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 52, angående
lärarutbildning för folkhögskolan
m. m.;

nr 1010, av herr Hubinette, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 66,
angående avskaffande av almanacksprivilegiet
m. m.;

nr 1011, av herr Wirtén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
66, angående avskaffande av almanacksprivilegiet
m. in.;

nr 1012, av herr Werner, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 76, med
förslag till lag om begränsning av samhällsstöd
vid arbetskonflikt, in. m.;

nr 1013, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 77, med förslag till kungörelse
om ändring i allmänna ordningsstadgan
den 14 december 1956 (nr 617);

nr 1014, av herr Jacobsson, Gösta, och
herr Strandberg, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 78, med förslag till
lag om vissa sanktioner mot Rhodesia
in. in.;

nr 1015, av herr Lindblad, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 78,
med förslag till lag om vissa sanktioner
mot Rhodesia m. m.; samt

nr 1016, av herr Werner, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 78, med
förslag till lag om viss sanktioner mot
Rhodesia in. in.;

nr 1017, av herr Andersson, Birger,
in. fl.,

nr 1018, av herr Nyqnist in. fl.,
nr 1019, av herr Schött och herr Ohlsson,
Ebbe, samt

nr 1020, av herr Strandberg,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 81, angående organisationen av
länsstyrelsernas datamaskinanläggningar;
ävensom

nr 1021, av herr Axelson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
86, angående försöksverksamhet på det
nykterhetspolitiska området;

nr 1022, av herr Nyquist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
86, angående försöksverksamhet på det
nykterhetspolitiska området;

nr 1023, av herr Andersson, Ingvar,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 87, angående fortsatt valutareglering; nr

1024, av herrar Åkerlund och
Brundin, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 88, med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m.;

nr 1025, av herr Åkerlund in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
88, med förslag till lag med särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning,
m. m.; samt

nr 1026, av herr Åkerlund, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 92,
med förslag till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

Onsdagen den 23 april förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 44 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:194 och 11:206 till Bidrag
till S:t Lukasstiftelsen för budgetåret
1969/70 anvisar ett anslag av 30 000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:194 och 11:206 beslutat
att till Bidrag till S:t Lukasstiftelsen för
budgetåret 1969/70 anvisa ett anslag av
60 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —62;

Nej —67.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt
till andra kammaren, ankom därifrån
ett protokollsutdrag, nr 379, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 91 ja
och 106 nej samt att båda kamrarnas
sammanräknade röster befunnits utgöra
153 ja och 173 nej, vadan beslut i frågan
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 1008—1011 till statsutskottet,

motionerna nr 1012—1016 till lagutskott,

motionerna nr 1017—1020 till statsutskottet,

motionerna nr 1021 och 1022 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 1023—1025 till bankoutskottet
samt

motionen nr 1026 till bevillningsutskottet.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av vissa av
Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1969/70 till bostadsbyggande
m. m. jämte motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1, bilaga 13, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
3 januari 1969, föreslagit riksdagen att

1. godkänna de ändringar av bestämmelserna
om förbättringslån och invalidbostadsbidrag,
som förordats i statsrådsprotokollet,

2. medgiva, att räntefria förbättringslån
finge beviljas med högst 100 000 000
kronor under ettvart av åren 1969 och
1970,

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att vid behov
besluta om ökning av den under
2 upptagna ramen för långivningen under
år 1969,

4. uttala sig för en bostadsbyggnadsplan
för år 1969 om 103 000 lägenheter,

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

5. uttala sig för en preliminär bostadsbyggnadsplan
för år 1970 om 95 000 lägenheter,

6. medgiva att bostadslån för nybyggnad
finge beviljas för högst följande antal
lägenheter

år	1969	89 000
»	1970	89 000
»	1971	60 000
»	1972	50 000
»	1973	50 000,

7. medgiva, att Kungl. Maj:t finge
meddela bestämmelser om projektreserv
för åren 1970 och 1971,

8. medgiva, att beslut om bostadslån
för nybyggnad finge meddelas intill ett
belopp av 1 720 000 000 kronor under år
1969,

9. medgiva, att beslut om bostadslån
till ombyggnad samt räntebärande förbättringslån
finge meddelas intill ett
belopp av 170 000 000 kronor under
vart och ett av åren 1969 och 1970,

10. medgiva, att förhandsbesked om
bostadslån för hus, som skulle byggas
med tillämpning av industriella produktionsmetoder,
finge meddelas för högst
10 000 lägenheter under vart och ett av
åren 1970—1974,

11. bemyndiga Kungl. Maj:t att under
de förutsättningar som angivits i statsrådsprotokollet
besluta om utökning av
de under 6 och 9 upptagna ramarna för
långivningen såvitt gällde år 1969 samt
de under 8 och 10 upptagna ramarna,

12. godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar i fråga om villkoren
för bostadslån och tomträttslån,

13. på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1969/70 anvisa

a. till Räntebidrag ett förslagsanslag
av 5 000 000 kronor,

b. till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett förslagsanslag av
110 000 000 kronor,

14. på kapitalbudgeten under Statens

utlåningsfonder för budgetåret 1969/70
anvisa

a. till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 1 400 000 000
kronor,

b. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrin ett investeringsanslag
av 1 000 kronor,

c. till Lånefonden för kommunala
markförvärv ett investeringsanslag av
30 000 000 kronor,

15. på kapitalbudgeten under Fonden
för låneunderstöd till Räntefria lån till
bostadsbyggande för budgetåret 1969/
70 anvisa ett investeringsanslag av
20 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 55,
av herr Virgin m. fl., och II: 64, av herr
Holmberg m. fl., vari hemställts,

a. att riksdagen måtte besluta fastställa
den övre lånegränsen för statliga
lån till bostadsändamål till 90 procent
av låneunderlaget, oavsett förvaltningsform,

b. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte uttala, att erforderliga åtgärder
borde vidtagas för att successivt
öka småhusbyggandets andel av bostadsproduktionen,
så att den motsvarade
konsumenternas faktiska behov, samt

c. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning i syfte
att begränsa avgångar i lägenhetsbeståndet
enligt vad som i motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna I: 65,
av herr Dahlén m. fl., och II: 83, av herr
Wedén m. fl., vari yrkats att riksdagen
skulle

1. för igångsättning av lägenheter godkänna
följande bostadsbyggnadsplan
under perioden 1969—1973 som mål och
riktpunkt för det totala bostadsbyggandet
(inklusive icke statsbelånade bostadshus)
:

år	1969	103 000 +	konjunkturreserv	5 000
»	1970	108 000 +	»	10 000
»	1971	111 000 +	»	10 000
»	1972	114 000 +	»	10 000
»	1973	115 000 +	»	10 000,

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

2. medgiva, att statliga bostadslån för dan innevarande år finge fördelas och

nybyggnad samt konjnnkturreserv re- beviljas för följande antal lägenheter:

år	1969	92 000 +	konjunkturreserv	5 000
»	1970	90 000 +	»	10 000
»	1971	80 000 +	»	10 000
»	1972	70 000 +	»	10 000
»	1973	60 000 +	»	10 000,

3. bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta
om utökning, med anlitande av konjunkturreserven,
av den under punkt 1
och 2 föreslagna planen respektive ramen,
om utvecklingen av samhällsekonomi
och arbetsmarknad skulle göra en
sådan ökning möjlig,

4. beträffande bostadsbyggandets
struktur och geografiska fördelning i
skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,

a. att erforderliga åtgärder borde vidtagas
för att successivt öka småhusbyggandets
andel av bostadsproduktionen,
vilket den väntade utvecklingen av efterfrågan
motiverade, med en riktpunkt
tills vidare att uppnå 40 procent år
1973,

b. att bostadsproduktionen i takt med
tillgängliga mark- och planeringsresurser
borde inriktas på områden där bostadsbristen
vore störst eller eljest skulle
bliva besvärande samt att ansträngningar
borde göras för att minska efterfrågetrycket
i storstadsområdena genom
en aktiv lokaliseringspolitik, som
gåve sysselsättning utanför dessa områden,
samt erinra om riksdagens uttalande
år 1966 angående fördelningen
mellan små och stora lägenheter och
målsättningen för utrymmesstandarden,

5. i syfte att nedbringa boendekostnaderna a.

hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
tillsätta en parlamentarisk utredning, i
vilken även representanter för byggoch
bostadsmarknadens parter inginge,
med uppgift att undersöka byggnadsindustrins
och byggnadsmaterialindustrins
produktivitets- och prisutveckling,
dessa branschers konkurrensförhållanden
samt hur rationaliseringsvinster
bäst kunde komma de boende
till godo och att angiva riktlinjerna för

ett permanent verksamt organ för dessa
frågor,

b. hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
vidtaga sådana åtgärder, att alla ifrågakommande
kreditinstitut erhölle lika
möjligheter att använda AP-medel för
en ökad integrerad bostadsfinansiering,

c. uttala, att totalentreprenad som
upphandlingsform i ökad utsträckning
borde prövas,

d. besluta, att låneunderlaget för statliga
bostadslån skulle höjas så att det
sammanfölle med pantvärdet,

e. besluta, att låneunderlag och pantvärde
för flerfamiljshus därutöver skulle
kunna höjas till den i preliminär låneansökan
uppgivna produktionskostnaden
under förutsättning av att en
från konkurrenssynpunkt effektiv upphandling
skett för ifrågavarande projekt,
dock att denna höjning för att eliminera
riskerna för kostnadsstegrande
effekt icke procentuellt finge överstiga
den genomsnittliga överkostnad som redovisades
för liknande projekt inom
samma region det föregående året,

f. uttala sig för en lindring av gällande
parkeringsnormer så att biluppställningsplatser
endast behövde utbyggas
för det aktuella behovet med möjligheter
till senare utbyggnad allteftersom
behovet ökat i framtiden samt att systemet
med obligatorisk biluppställningsplats
för hyresgäster utan bil borde
upphöra,

6. besluta, att byggandet av friliggande
småhus icke skulle begränsas av de
årliga låneramarna utan att statligt bostadslån
generellt skulle kunna utgå till
denna form av småhusbebyggelse, förutsatt
att övriga lånevillkor vore uppfyllda,

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

7. besluta, att räntan på nu amorteringspliktiga
tilläggslån skulle fastställas
till 6 procent mot nuvarande 4 procent
samt att denna subventionsminskning
skulle träda i kraft från och med
den 1 juli 1969,

8. beträffande den statliga låneverksamheten
utöver vad som föreslagits i
punkterna 5 d och e

a. fastställa den övre lånegränsen i
fråga om bostadslån till kommun eller
allmännyttigt bostadsföretag till 100
procent av låneunderlaget inom 100
procent av pantvärdet, under förutsättning
att kommun ställde borgen för lånet
i inteckningsläget mellan 95 och 100
procent,

b. fastställa den övre lånegränsen för
enskilt byggda flerfamiljshus till 90 procent
av låneunderlaget inom 90 procent
av pantvärdet,

c. fastställa den övre lånegränsen för
servicehus byggda av enskilda bostadsföretag
till 95 procent av låneunderlaget
inom 95 procent av pantvärdet,

d. besluta, att kapitalkostnaderna för
de statliga lånen till lokaler som vore att
anse som bostadskomplement från och
med den 1 juli 1969 skulle omfördelas
i tiden i likhet med lånen till bostäder,
dock att basannuiteten för lokaler skulle
bestämmas till 6 procent,

e. besluta, att inkomststrecket för
förbättringslån för åldringsbostäder
från och med den 1 juli 1969 skulle höjas
med 2 000 kronor till 8 000 kronor
i beskattningsbar inkomst,

dels de likalydande motionerna I: 67,
av herr Mattsson, samt II: 79, av herr
Gustavsson i Alvesta och herr Johansson
i Växjö, vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta, att igångsättning
av småhusbyggen i områden utanför de
tre storstadsregionerna skulle få ske
utöver den bostadsbyggnadsplan som
fastställts av riksdagen,

dels de likalydande motionerna I: 10S,
av herr Lidgard, samt 11:204, av herr
Enarsson och herr Fridolfsson i Stockholm,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att räntan på nu amorterings -

pliktiga tilläggslån skulle fastställas till
6 procent, mot nuvarande 4 procent,
samt att förändringen skulle träda i
kraft den 1 juli 1969,

dels de likalydande motionerna 1:110,
av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl., samt II:
205, av herrar Enarsson och Ringaby,
vari anhållits, att riksdagen måtte besluta
avslå Kungl. Maj:ts förslag att till
Lånefonden för kommunala markförvärv
anvisa ett investeringsanslag av
30 000 000 kronor,

dels de likalydande motionerna 1:524,
av herr Bengtson m. fl., och II: 428, av
herr Hedlund m. fl., vari yrkats,

1. att riksdagen skulle uttala sig för
att det garanterade programmet för åren
1971-—1973 ej skulle förbehållas vissa
regioner utan kunna fördelas över hela
landet,

2. att riksdagen skulle uttala, att vid
den regionala fördelningen hänsyn borde
tagas till det förhållandet, att standardhöjning
och förnyelse av bostadsbeståndet
vore nödvändiga även på orter
som icke statistiskt räknades som
klart expansiva,

3. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla om åtgärder för att
stimulera till en sådan ökning av småhusbyggandet,
att småhusandelen bleve i
överensstämmelse med konsumenternas
krav,

4. att riksdagen skulle besluta, att
byggande av småhus med statliga bostadslån
skulle ske fritt utöver de av
riksdagen fastställda ramarna under
uppfyllande av lånevillkoren i övrigt,

5. att riksdagen skulle medgiva, att
övre lånegränsen för statligt lån för småhus,
som beboddes av låntagaren, finge
höjas till 95 procent och till 90 procent
för enskilt ägda flerfamiljshus och godkänna
vad som i motionerna anförts
angående kommunal borgen,

6. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om utredning

a. angående bostadsmiljöns betydelse
för den sociala anpassningen,

b. angående riktlinjer för lösandet av
bostadsbebyggelsens bullerproblem,

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

7. att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om att servicekommittén a.

tillfördes en bredare parlamentarisk,
regional och kommunal representation,

b. genom tilläggsdirektiv gåves i uppdrag
att även utreda serviceproblemen
för områden utanför tätorter,

8. att riksdagen skulle besluta om höjning
av inkomststrecket för beviljande
av förbättringslån till 8 000 kronor i
beskattningsbar inkomst från den 1 juli
1969,

9. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla om prövning och
förslag angående böjning av räntefritt
stående förbättringslån och stående del
av förbättringslån till 15 000 kronor
samt

10. att riksdagen i övrigt skulle beakta
vad i motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna 1:536,
av herr Gustafsson, Nils-Eric, in. fl., samt
II: 602, av herr Elmstedt och herr Josef -son i Arrie, vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta, att förbättringslån
skulle kunna utgå till de låginkomstgrupper
som fram till den 1 juli 1968 vore
berättigade till sådana lån,

dels de likalydande motionerna 1:537,
av herr Hansson, och II: 643, av herr
Lindkvist, vari hemställts, att riksdagen
hos Kungl. Maj :t måtte begära

a. översyn av gällande regler för bostadslån
för konstnärlig utsmyckning
med beaktande av de synpunkter som
berörts i motionerna samt

b. åtgärder för en vidgad information
om bostadslån för konstnärlig utsmyckning,

dels de likalydande motionerna 1:545,
av fru Landberg och lierr Augustsson,
samt II: 629, av herr Johansson i Norrköping
in. fl., vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa, att Kungl. Maj :t i tillämpningsföreskrifterna
till kungl. kungörelsen
1962:538 måtte utfärda bestämmelse
att länsbostadsnämnd skulle ompröva
förbättringslåns uppdelning i amorte -

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
ringsdel och räntefri stående del i de
fall, där låntagarens ekonomiska förhållande
sedan lånet beviljades hade undergått
avsevärd och varaktig försämring,

dels de likalydande motionerna 1:547,
av herr Larsson, Herbert, och II: 642, av
herr Lindkvist, vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta,

a. att särskilt räntelån skulle kunna
utgå för småhus med bostadsrätt och hyresrätt,
som belånats enligt kungörelsen
om räntelån av den 5 oktober 1962 samt

b. att sådant särskilt räntelån skulle
utgå med belopp motsvarande räntetillUigg
enligt bostadslånekungörelsen av
den 1 september 1967,

dels de likalydande motionerna 1:551,
av herr Mattsson m. fl., och II: 618, av
herr Gustafsson i Stenkyrka m. fl.,

dels de likalydande motionerna 1:583,
av herr Svanström och fröken Pehrsson,
samt II: 612, av herrar Glinmér och
Polstam,

dels de likalydande motionerna I: 587,
av herr T istad m. fl., och II: 645, av herr
Mattsson m. fl.,

dels de likalydande motionerna 1:591,
av herrar Åkerlund och Brundin, samt
II: 677, av herr Åkerlind m. fl., varihemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte uttala, att den förssöksvis
tillämpade metoden att fördela
låneramarna i m2 våningsyta icke borde
få utnyttjas till förfång för det avsedda
småhusbyggandet,

dels motionen 11:616, av herr Gustafsson
i Stenkyrka och herr Franzén i
Träkumla, vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om skyndsam översyn av bostadslånekungörelsens
bestämmelser angående
lån till ombyggnad av kulturhistoriskt
märklig byggnad i enlighet med
motionens syfte,

dels motionen II: 644, av herrar Lindkvist
och Svenning, vari yrkats, att
riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t begära,
att bostadslån som beviljats för begränsade
bostadsförbättringar i flerfamiljshus
finge utbetalas förskottsvis.

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. beträffande bostadsbyggandets geografiska
fördelning att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:65 och 11:83 samt
1:524 och 11:428, samtliga såvitt nu
vore i fråga,

2. beträffande vikten av en aktiv lokaliseringspolitik
att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 65 och II: 83, såvitt
nu vore i fråga,

3. beträffande bostadsbyggandet inom
turist- och fritidsområden att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:587 och II:
645,

4. beträffande fördelningen på hustyper
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:55 och 11:64, 1:65 och 11:83, I:
524 och II: 428 samt I: 591 och II: 677,
de sex förstnämnda såvitt nu vore i
fråga,

5. beträffande inriktningen på lägenhetstyper
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 65 och II: 83, såvitt nu vore
i fråga,

6. beträffande miljöfrågor att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:524 och
II: 428, såvitt nu vore i fråga,

7. beträffande servicekommittén att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 524
och II: 428, såvitt nu vore i fråga,

8. beträffande upphandling av stora
bostadsprojekt att riksdagen måtte avslå
motionerna 1: 65 och II: 83, såvitt nu
vore i fråga,

9. beträffande utredning angående
byggnadsmaterialindustrin att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 65 och II: 83,
såvitt nu vore i fråga,

10. beträffande parkeringsplatser att
riksdagen måtte avslå motionerna 1:65
och II: 83, såvitt nu vore i fråga,

11. beträffande principerna för bostadsbyggnadsplanen
att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 65 och II: 83, såvitt
nu vore i fråga,

12. beträffande fördelning av garantiramarna
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:524 och 11:428, såvitt nu
vore i fråga,

13. beträffande småhusbyggande utom
låneramarna att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:65 och 11:83, 1:524 och
11:428 samt 1:67 och 11:79, de fyra
förstnämna såvitt nu vore i fråga,

14. beträffande bostadsbyggandets andel
av kreditutbudet samt kreditgivningens
former och villkor att riksdagen som
sin mening måtte giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört,

15. beträffande uppdelningen på byggnadslån
och fastighetslån att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 65 och II: 83,
såvitt nu vore i fråga,

16. beträffande beräkning av låneund
erlaget att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 65 och II: 83, såvitt nu vore
i fråga,

17. beträffande övre lånegränserna
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:55 och 11:64, 1:65 och 11:83 samt
1: 524 och II: 428, samtliga såvitt nu
vore i fråga,

18. beträffande s. k. dubbelbelåning
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag angående ändring
i fråga om villkoren för bostadslån som
sin mening giva Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört,

19. beträffande omfördelning av kostnaderna
för vissa lokaler att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 65 och II: 83,
såvitt nu vore i fråga,

20. beträffande konstnärlig utsmyckning
i bostadsområden att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 537
och II: 643 som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört,

21. beträffande upprustning av äldre
småhus att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 551 och II: 618,

22. beträffande ombyggnad av kulturhistoriskt
märklig byggnad in. m. att
riksdagen måtte i anledning av motionen
II: 616 som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört,

23. beträffande utbetalning i förskott
av vissa bostadslån att riksdagen måtte

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

med bifall till motionen II: 644 som sin
mening giva Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört,

24. beträffande ränta på tilläggslån
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 65 och II: 83 samt 1:108 och II: 204,
de två förstnämnda såvitt nu vore i
fråga,

25. beträffande särskilt räntelån för
vissa småhus att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 547 och II: 642
som sin mening giva Kungl. Maj :t till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört,

26. beträffande ändring av bestämmelserna
om inkomstgräns för förbättringslån
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 65 och II: 83 samt
I: 524 och II: 428, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad som
förordats i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1969,

27. beträffande omprövning av förbättringslån
att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 545 och II: 629,

28. beträffande höjning av högsta belopp
för vissa förbättringslån att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:524
och II: 428, såvitt nu vore i fråga,

29. beträffande förbättringslån till
andra än pensionärer och handikappade
m. fl. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:536 och 11:602,

30. beträffande förbättringslån för
installation av telefon att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 583 och II:
612,

31. beträffande ändring av bestämmelserna
om förbättringslån och invalidbostadsbidrag
i vad de ej behandlats
under 26—30 att riksdagen måtte
godkänna vad som förordats i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden
för den 3 januari 1969,

32. beträffande ändring i fråga om
villkoren för tomträttslån att riksdagen
måtte godkänna vad som förordats i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1969,

33. beträffande utredning om avgång
från lägenhetsbeståndet att riks -

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
dagen måtte avslå motionerna I: 55 och
11:64, såvitt nu vore i fråga,

34. beträffande lägenhetsramar för
bostadsbyggandets omfattning m. m.
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:65 och 11:83, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga

a. uttala sig för en bostadsbyggnadsplan
för år 1969 om 103 000 lägenheter,

b. uttala sig för en preliminär bostadsbyggnadsplan
för år 1970 om
95 000 lägenheter,

c. medgiva, att bostadslån för nybyggnad
finge beviljas för högst följande
antal lägenheter

år 1969 89 000

» 1970 89 000

» 1971 60 000

» 1972 50 000

» 1973 50 000,

d. medgiva, att Kungl. Maj:t finge
meddela bestämmelser om projektreserv
för åren 1970 och 1971,

e. bemyndiga Kungl. Maj :t att under
de förutsättningar som angivits i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden
för den 3 januari 1969 besluta om ökning
av den under c upptagna ramen
för långivningen såvitt gällde år 1969,

35. beträffande medelsramar för långivningen
att riksdagen måtte

a. medgiva, att räntefria förbättringslån
finge beviljas med högst 100 000 000
kronor under ettvart av åren 1969 och
1970,

b. bemyndiga Kungl. Maj:t att vid
behov besluta om ökning av den under
a upptagna ramen för långivningen under
år 1969,

c. medgiva, att beslut om bostadslån
för nybyggnad finge meddelas intill ett
belopp av 1 720 000 000 kronor under
år 1969,

d. medgiva, att beslut om bostadslån
för ombyggnad samt räntebärande förbättringslån
finge meddelas intill ett
belopp av 170 000 000 kronor under
vart och ett av åren 1969 och 1970,

e. bemyndiga Kungl. Maj:t att, under

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
de förutsättningar som angetts i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden
för den 3 januari 1969, besluta om ökning
av den under d upptagna ramen
för långivningen såvitt gällde år 1969
samt den under c upptagna ramen,

36. beträffande förhandsbesked om
bostadslån för hus som skulle byggas
med tillämpning av industriella produktionsmetoder
att riksdagen måtte

a. medgiva, att förhandsbesked finge
meddelas för högst 10 000 lägenheter
under vart och ett av åren 1970—1974,

b. bemyndiga Kungl. Maj:t att under
de förutsättningar som angivits i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden
för den 3 januari 1969 besluta om ökning
av den under a upptagna ramen,

37. beträffande markförvärvslån att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 110 och II: 205 till Lånefonden
för kommunala markförvärv för budgetåret
1969/70 på kapitalbudgeten under
statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 30 000 000 kronor,

38. beträffande anslag i vad de ej
behandlats under 37 att riksdagen måtte
för budgetåret 1969/70 anvisa

a. till Räntebidrag på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln ett förslagsanslag
av 5 000 000 kronor,

b. till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln ett förslagsanslag
av 110 000 000 kronor,

c. till Lånefonden för bostadsbyggande
på kapitalbudgeten under statens
utlåningsfonder ett investeringsanslag
av 1 400 000 000 kronor,

d. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien på
kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
ett investeringsanslag av
1 000 kronor,

e. till Räntefria lån till bostadsbyggande
på kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd ett investeringsanslag
av 20 000 000 kronor,

39. att riksdagen måtte avslå här
upptagna motioner till den del de ej

blivit under 1—38 särskilt berörda
eller behandlats i annat utskottsutlåtande.

Reservationer hade avgivits

1, beträffande bostadsbyggandets
geografiska fördelning, av herrar Axel
Andersson (fp), Virgin (m), Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Kaijser (in), Nils-Eric Gustafsson
(ep), Bohman (m), Mattsson
(ep) och Nilsson i Tvärålund (ep),
fröken Ljungberg (m) samt herrar
Mundebo (fp), Sjönell (ep) och Ullsten
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 1 hemställa, beträffande
bostadsbyggandets geografiska
fördelning, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna 1:65 och 11:83
samt I: 524 och II: 428, samtliga såvitt
nu vore i fråga, som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

2, beträffande fördelningen på hustyper,
av herrar Axel Andersson (fp),
Virgin (m), Ivar Johansson (ep), Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp), Kaijser
(m), Nils-Eric Gustafsson (ep), Bohman
(in), Mattsson (ep) och Nilsson
i Tvärålund (ep), fröken Ljungberg
(in) samt herrar Mundebo (fp), Sjönell
(ep) och Ullsten (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del lyda så, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under 4 hemställa,
beträffande fördelningen på hustyper,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:55 och 11:64, 1:65
och 11:83, 1:524 och 11:428 samt I:
591 och II: 677, de sex förstnämnda såvitt
nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

3, beträffande miljöfrågor, av herrar
Axel Andersson (fp), Virgin (m), Ivar
Johansson (ep), Per Jacobsson (fp),
Nyman (fp), Kaijser (in), Nils-Eric
Gustafsson (ep), Bohman (in), Mattsson
(ep) och Nilsson i Tvärålund (ep),

Onsdagen den 23 april 1969 fin.

Nr 19

fröken Ljungberg (m) samt herrar
Mundebo (fp), Sjönell (ep) och Ullsten
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den ändrade
lydelse, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under 6
hemställa, beträffande miljöfrågor, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 524 och II: 428, såvitt nu vore
i fråga, som sin mening giva Kungl.
Mai :t till känna vad reservanterna anfört; 4,

beträffande servicekommittén, av
herrar Axel Andersson (fp), Virgin
(in), Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Kaijser (m),
Nils-Eric Gustafsson (ep), Bohman
(m), Mattsson (ep) och Nilsson i Tvärålund
(ep), fröken Ljungberg (m)
samt herrar Mundebo (fp), Sjönell (ep)
och Ullsten (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda
så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under 7 hemställa,
beträffande servicekommittén,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:524 och 11:428, såvitt nu
vore i fråga, som sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

5, beträffande projektstorleken, av
herr Gustafsson, Nils-Eric, (ep) och
herr Nilsson i Tvärålund (ep), utan
angiven mening;

6, beträffande utredning angående
byggnadsmaterialindustrin, av herrar
Axel Andersson (fp), Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Nyman (fp),
Nils-Eric Gustafsson (ep), Mattsson
(ep), Nilsson i Tvärålund (ep), Mundebo
(fp), Sjönell (ep) och Ullsten
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under 9 hemställa, beträffande
utredning angående byggnadsmaterialindustrin,
att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 65 och
11:83, såvitt nu vore i fråga, som sin
mening giva Kungl. Maj:t till känna

vad reservanterna anfört;

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

7, beträffande principerna för bostadsbyggnadsplanen,
av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Nyman (fp), Mundebo (fp) och Ullsten
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den avfattning,
denna reservation visade, samt
att utskottet bort under 11 hemställa,
beträffande principerna för bostadsbyggnadsplanen,
att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 65 och II:
83, såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört;

8, beträffande fördelning av garantiramarna,
av herrar Ivar Johansson
(ep), Nils-Eric Gustafsson (ep), Mattsson
(ep), Nilsson i Tvärålund (ep) och
Sjönell (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort lyda
så, som reservationen visade, samt att
utskottet bort under 12 hemställa, beträffande
fördelning av garantiramarna,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 524 och II: 428, såvitt nu
vore i fråga, som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

9, beträffande småhusbyggande utom
låneramarna, av

a. herrar Axel Andersson (fp), Ivar
Johansson (ep), Per Jacobsson (fp),
Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Mattsson (ep), Nilsson i Tvärålund
(ep), Mundebo (fp), Sjönell (ep) och
Ullsten (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 13 hemställa, beträffande småhusbyggande
utom låneramarna, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:65 och 11:83 och i anledning
av motionerna 1:524 och 11:428 samt
1:67 och 11:79, de fyra förstnämnda
såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

b. herr Kaijser (m) och fröken
Ljungberg (m), utan angiven mening;

10, beträffande bostadsbyggandets

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
andel av kreditutbudet samt kreditgivningens
former och villkor, av herrar
Axel Andersson (fp), Virgin (m), Ivar
Johansson (ep), Per Jacobsson (fp),
Nyman (fp), Kaijser (m), Nils-Eric
Gustafsson (ep), Bohman (m), Mattsson
(ep) och Nilsson i Tvärålund (ep),
fröken Ljungberg (m) samt herrar
Mundebo (fp), Sjönell (ep) och Ullsten
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i vissa delar bort hava den ändrade
lydelse, denna reservation visade;

11, beträffande uppdelningen på
byggnadslån och fastighetslån, av herrar
Axel Andersson (fp), Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Nils-Eric Gustafsson (ep), Mattsson
(ep), Nilsson i Tvärålund (ep),
Mundebo (fp), Sjönell (ep) och Ullsten
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 15 hemställa, beträffande
uppdelningen på byggnadslån
och fastighetslån, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 65
och II: 83, såvitt nu vore i fråga, som
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört;

12, beträffande beräkning av löneunderlaget,
av herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Nyman (fp),
Mundebo (fp) och Ullsten (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den ändrade avfattning,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under 16 hemställa, beträffande
beräkning av låneunderlaget,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 65 och II: 83, såvitt nu vore
i fråga, som sin mening giva Kungl.
Mai :t till känna vad reservanterna anfört; 13,

beträffande övre lånegränserna,
av

a. herrar Axel Andersson (fp), Ivar
Johansson (ep), Per Jacobsson (fp),
Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Mattsson (ep), Nilsson i Tvärålund
(ep), Mundebo (fp), Sjönell (ep) och

Ullsten (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda så, som
i denna reservation angivits, samt att
utskottet bort under 17 hemställa, beträffande
övre lånegränserna, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 65 och II: 83 samt I: 524 och II: 428
och i anledning av motionerna 1:55
och II: 64, samtliga såvitt nu vore i
fråga, som sin mening giva Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört; b.

herrar Virgin (m), Kaijser (m)
och Bohman (m) samt fröken Ljungberg
(m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 17 hemställa,
beträffande övre lånegränserna, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:55 och 11:64 och i anledning
av motionerna 1:65 och 11:83 samt
1:524 och 11:428, samtliga såvitt nu
vore i fråga, som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

14, beträffande s. k. dubbelbelåning,
av herrar Axel Andersson (fp), Virgin
(m), Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Kaijser (m),
Nils-Eric Gustafsson (ep), Bohman
(m), Mattsson (ep) och Nilsson i Tvärålund
(ep), fröken Ljungberg (m)
samt herrar Mundebo (fp), Sjönell (ep)
och Ullsten (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del erhålla den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under 18 hemställa, beträffande s. k.
dubbelbelåning, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag angående
ändring i fråga om villkoren
för bostadslån godkänna vad i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden
för den 3 januari 1969 förordats;

15, beträffande omfördelning av kostnaderna
för vissa lokaler, av herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Mundebo (fp) och
Ullsten (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla

Nr 19

Onsdagen den 23

den lydelse, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under 19 hemställa,
beträffande omfördelning av
kostnaderna för vissa lokaler, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:65 och 11:83, såvitt nu vore i fråga,
som sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört;

1C, beträffande räntan på amorteringspliktiga
tilläggslån, av herrar Axel
Andersson (fp), Virgin (m), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Kaijser (m)
och Bohman (m), fröken Ljungberg
(m) samt herrar Mundebo (fp) och
Ullsten (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda så, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 24 hemställa, beträffande
ränta på tilläggslån, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 65 och II: 83 samt 1:108 och II: 204,
de två förstnämnda såvitt nu vore i
fråga, som sin mening giva Kungl.
Mai :t till känna vad reservanterna anfört; 17,

beträffande särskilt räntelån, av
herrar Ivar Johansson (ep), Nils-Eric
Gustafsson (ep), Mattsson (ep), Nilsson
i Tvärålund (ep) och Sjönell (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits;

18, beträffande inkomstgräns för förbättringslån,
av herrar Axel Andersson
(fp), Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson
(ep), Mattsson (ep), Nilsson
i Tvärålund (ep), Mundebo (fp), Sjönell
(ep) och Ullsten (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort under
26 hemställa, beträffande ändring
av bestämmelserna om inkomstgräns
för förbättringslån, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna 1:65
och 11:83 samt 1:524 och 11:428,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
som sin mening giva Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört;

2 Första kammarens protokoll 1969. Nr 19

april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

19, beträffande omprövning av förbättringslån,
av herr Johansson i Norrköping
(s), utan angiven mening;

20, beträffande höjning av högsta belopp
för vissa förbättringslån, av herrar
Axel Andersson (fp), Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Nils-Eric Gustafsson (ep), Mattsson
(ep), Nilsson i Tvärålund (ep),
Mundebo (fp), Sjönell (ep) och Ullsten
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort lyda så, som
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 28 hemställa, beträffande
höjning av högsta belopp för vissa förbättringslån,
att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 524 och II: 428,
såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

21, beträffande förbättringslån till
andra än pensionärer och handikappade
m. fl., av herrar Ivar Johansson
(ep), Nils-Eric Gustafsson (ep), Mattsson
(ep), Nilsson i Tvärålund (ep)
och Sjönell (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 29 hemställa,
beträffande förbättringslån till
andra än pensionärer och handikappade
m. fl., att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 536 och II: 602
som sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört;

22, beträffande lägenhetsramar för
bostadsbyggandets omfattning m. in., av
herrar Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Mundebo
(fp) och Ullsten (fp), vilka —- vid bifall
till reservationen 7 — ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den ändrade avfattning, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 34 hemställa, beträffande
lägenhetsramar för bostadsbyggandets
omfattning m. m., att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I: 65
och II: 83, nämnda motioner såvitt nu
vore i fråga,

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

a. för igångsättning av lägenheter mål och riktpunkt för det totala bogodkänna
följande bostadsbyggnads- stadsbyggandet (inklusive icke statsbeplan
under perioden 1969—1973 som lånade bostadshus):

år 1969 103 000 +

» 1970 108 000 +

» 1971 111 000 +

» 1972 114 000 +

» 1973 115 000 +

b. medgiva, att statliga bostadslån
för nybyggnad samt konjunkturreserv
redan innevarande år finge fördelas

år 1969 92 000 +

» 1970 90 000 +

» 1971 80 000 +

» 1972 70 000 +

» 1973 60 000 +

konjunkturreserv 5 000

» 10 000

» 10 000,

och beviljas för följande antal lägenheter: konjunkturreserv

5 000

» 10 000

» 10 000,

c. bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta
om utökning, med anlitande av konjunkturreserven,
av den under a och b
föreslagna planen respektive ramen om
utvecklingen av samhällsekonomi och
arbetsmarknad skulle göra en sådan
ökning möjlig;

23, beträffande fördelning av låneramarna,
av herrar Axel Andersson
(fp), Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson
(ep), Mattsson (ep), Nilsson
i Tvärålund (ep), Mundebo (fp), Sjönell
(ep) och Ullsten (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, som reservationen visade; 24,

beträffande avgång från lägenhetsbeståndet,
av herr Kaijser (m) och
fröken Ljungberg (m), utan angiven
mening;

25, beträffande lånefonden för kommunala
markförvärv, av herrar Virgin
(m), Kaijser (m) och Bohman (m)
samt fröken Ljungberg (m), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under 37 hemställa, beträffande markförvärvslån,
att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 110 och II: 205
avslå Kungl. Maj:ts förslag om medels -

anvisning till Lånefonden för kommunala
markförvärv.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Virgin
(m), Kaijser (m) och Bohman (m)
samt fröken Ljungberg (in).

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Frågan angående bostadsförsörjningen
anses ju sedan lång
tid tillbaka vara ett av de stora politiska
problemen i det här landet. En
fråga av sådan dignitet kan inte gärna
få passera kamrarna utan att någonting
blir sagt. Ändå har jag en känsla av att
man kanske inte skulle ådra sig någon
större ovilja om man inskränkte sig till
att framställa de yrkanden som man
vill stödja.

Jag har väl också en känsla av att debatten
i dag inte kommer att bjuda på
vare sig någon större dramatik eller så
mycket av värde ur underhållningssynpunkt.
Detta betyder ingalunda att
problemet minskat i betydelse. Möjligen
kan det betyda att man inte nödvändigtvis
behöver föra en bitter strid
på ett område, där vi ändå på väsentliga
punkter är så pass överens som vi
faktiskt har blivit i den här frågan.

Om vi betraktar bostadssituationen

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

i dag kan vi bara konstatera att den
alltjämt är bekymmersam. Någon säker
mätare på hur bostadssituationen verkligen
är på efterfrågesidan har vi inte,
men de siffror som finns tillgängliga i
bostadsförmedlingarnas register talar
sitt tydliga språk. I början av 1967 fanns
i bostadskön i Storstockholm 187 000
sökande, varav 75 000 utan egen bostad
och man beräknade att ungefär 20 000
familjer då var helt utan bostad. I början
av år 1968 kunde antalet registrerade
bostadssökande uppskattas till
närmare en halv miljon för hela landet.

Detta är höga tal. Oavsett vilket värde
man tillmäter siffermaterialet säger
det ändå en sak, nämligen att vi inte
lyckats särskilt bra i våra ansträngningar
att avskaffa bostadsbristen. För ögonblicket
avstår jag från att försöka fördela
skuldbördan. Det kanske ändå kan
vara tillåtet att göra den anteckningen
i marginalen att vi haft en socialdemokratisk
regering under de senaste 25
åren.

De undersökningar som gjorts har
också visat att många familjer nödgas
bo i lägenheter som inte alls motsvarar
dagens krav i fråga om utrymme och
utrustningsstandard. Det bevisar att vi
har långt kvar innan vi anpassat oss
till de normer som statsmakterna i det
avseendet har fastlagt.

Konsekvenserna av den besvärliga bostadssituationen
griper in på en mängd
olika områden och drar med sig oändligt
många följdverkningar: fördröjd
familjebildning, ökad skilsmässofrekvens,
ökad kriminalitet och ökade svårigheter
inom ungdomsvärlden, för att
nu nämna några av de mest framträdande
avigsidorna. De många och vittgående
sociala svårigheter som bostadsbristen
för med sig gör det angeläget
att angripa problemet på alla nivåer.
Det vore bra om vi kunde pacificera
frågan som politiskt problem så långt
det är möjligt och gemensamt söka utvägar
till rimliga och bestående lösningar.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

Bostadsbristen häver man inte på en
dag. Åtgärder som kan bli varaktiga
och bestående måste grundas på en
långsiktig planering med beaktande av
problemets olika aspekter. Vi känner
fortfarande sviterna efter den period
under 1950-talet, då bostadsbyggandet
hade en alltför låg nivå, lika väl som
efter de svårigheter som uppstod under
åren 1965 och 1966 på grund av den
ryckighet och obalans som kännetecknade
utvecklingen under dessa år samtidigt
som efterfrågan på bostäder
snabbt växte.

Det skall gärna medges att vi nu har
en relativt hög nyproduktion. Men vi
möter en annan svårighet, som visserligen
inte är någon nyhet men ändå är
en påträngande realitet, nämligen att
hyrorna i nyproduktionen ofta är så
höga att många bostadssökande inte har
möjlighet att betala vad det kostar att
bo. Vi befinner oss i ett allvarligt läge
när sökande, som kanske väntat i åratal
i bostadskön, plötsligt finner att
kostnaderna blir så höga att de inte har
möjlighet att flytta in i den erbjudna
bostaden. Det är kanske också den
främsta orsaken till den paradoxala situationen
att man trots rådande efterfrågan
på vissa orter har svårighet att
hyra ut en del nybyggda lägenheter.

Om vi ser på kostnadsutvecklingen
under tiden 1961—1966 finner vi att
kostnaderna ökat med ungefär 70 procent.
Det är ju en skrämmande utveckling
i och för sig. Visserligen har lägenhetsstorlekarna
i någon mån ökat, och
standard och utrustning har blivit något
bättre. Men detta förklarar ändå
endast en del av kostnadsökningen.
Hälften av denna ökning beror enligt
bostadsstyrelsen på ökning av löner
och materialkostnader. Att detta i hög
grad påverkat hyreskostnaderna är alldeles
uppenbart.

Under de senaste åren synes utvecklingen
ha varit något gynnsammare,
men situationen är labil. Vi vet exempelvis
inte vad de pågående avtalsförhandlingarna
kan leda till och i vad

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
mån löneutvecklingen kan komma att
påverka byggnadskostnaderna under
den närmaste framtiden.

Att kunna skapa bostäder med god
standard och till rimliga kostnader är
två önskemål som kan förefalla omöjliga
att förena. Ändå måste vi söka finna
vägar att nå detta mål om vi skall
kunna hjälpa de hundratusentals människor
som måste hjälpas men samtidigt
har begränsade ekonomiska möjligheter
att lösa sitt bostadsproblem.
Detta är en jämlikhetsfråga och en social
rättvisefråga; det går inte att blunda
för den saken.

Det är framför allt med hänsyn till
de höga och stigande kostnaderna som
vi på folkpartiets sida anser att statsmakterna
måste anstränga sig för att de
rationaliseringsvinster, som kan vara
möjliga att åstadkomma inom byggnadsindustrin,
verkligen kommer bostadskonsumenterna
till godo. I reservation
6 har vi tagit upp denna fråga
och föreslår också att byggnads- och
materialindustrins produktivitets- och
prisutveckling blir föremål för en särskild
utredning. En sådan utredning
har också förordats av bostadsstyrelsen.
Utredningen, som bör vara parlamentariskt
sammansatt, skulle också
granska konkurrensförhållanden och
undersöka hur rationaliseringsvinsterna
bäst kan komma de boende till godo.
En motion från socialdemokratiskt håll
som berör näraliggande problem behandlas
av bankoutskottet.

När man diskuterar bostadssituationen
kommer man oundvikligen in på
frågan om bostadsbyggandets geografiska
fördelning. Att man måste koncentrera
en stor del av nyproduktionen
till de orter där bostadssituationen är
mest besvärande torde vi alla vara överens
om. Men det torde samtidigt stå
klart att man alltid kommer att misslyckas
med uppgiften att bygga bort
bristen i våra storstadsområden om
man inte samtidigt söker vägar att begränsa
inflyttningen till dessa områden.
Man bör med andra ord söka sprida

konsumenternas efterfrågan till andra
delar av landet, decentralisera samhällsfunktionerna
och sprida arbetstillfällena.
Vi skall alltså ha klart för oss
att man även i orter som inte kan betraktas
som direkt expansiva ändå har
behov av en viss sanering och förnyelse
av bostadsbeståndet och att vid lokalisering
eller nyetablering tillgången
på goda bostäder alltid ingår som en
viktig förutsättning.

I reservation 1, gemensam för oppositionspartierna,
tar vi upp dessa problem,
som vi anser vara väsentliga och
som vi även hoppas att riksdagen och
Kungl. Maj:t skall ta nödig hänsyn till.

Jag skall inte i detalj kommentera de
reservationer som fogats till utskottets
utlåtande, men jag vill fästa uppmärksamheten
på att de fyra första reservationerna
är gemensamma för de tre
oppositionspartierna. Förutom det önskemål
jag redan nämnt, som berör den
geografiska fördelningen, upprepar vi
även i år beträffande fördelningen på
hustyper vårt gamla önskemål att småhusen
borde utgöra en större del av
bostadsproduktionen. Miljöfaktorer och
sociala skäl talar starkt för att denna
boendeform bör stimuleras. Vi anser
att riksdagen på den punkten bör ansluta
sig till reservanternas förslag.

När det gäller bostadsbyggandets planering
är det viktigt att miljöfrågorna
tillbörligt beaktas. Tyvärr måste det
nog konstateras att detta inte alltid
sker i den omfattning och på det sätt
som skulle behövas. En förutsättningslös
utredning för att belysa de olika
samhälls- och boendemiljöernas inverkan
på människornas anpassning anser
vi därför böra komma till stånd.

Den s. k. servicekommittén har sysslat
med frågor som i vissa avseenden
ligger miljöfrågorna nära. Kommittén
bör enligt vår mening tillföras en bredare
parlamentarisk och kommunal
representation med hänsyn till de frågor
den har att utreda och med tanke
på att en i väsentliga delar utbyggd
service kommer att kräva politiska in -

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

satser, inte minst från kommunernas
sida.

Låt mig säga några ord om bostadsbyggandets
planering och byggandets
omfattning. Från folkpartiets sida har
vi sedan länge förordat en mera långsiktig
planering av bostadsbyggandet.
Vi har föreslagit femåriga ramar, kompletterade
med konjunkturreserver. Vi
tror att en sådan planering skulle ha
direkt gynnsamma effekter på själva
produktionen, möjliggöra en bättre sysselsättningsplanering,
verka återhållande
på kostnadssidan och främja ett rationellt
byggande.

Delegationen för bostadsfinansiering
behandlar i en promemoria frågan om
bostadsbyggandets planering och finner
i likhet med vad vi gjort gällande
att de former som hittills tillämpats är
otillfredsställande ur politisk synpunkt.
Enligt delegationens mening borde man
för att få stabilitet i produktionsbetingelserna
fastställa ett garanterat program,
kompletterat med en projektreserv.

Även byggnadsindustrialiseringsutredningen
anser att det nuvarande planeringsperspektivet
är alltför kort, särskilt
när det gäller stora projekt med
lång byggtid. Dessa synpunkter sammanfaller
i huvudsak med vad folkpartiet
tidigare förordat. Vi kan bara uttala
vår tillfredsställelse över att regeringen
nu har tagit hänsyn till de råd
sakkunskapen givit och föreslår en ny
metod för bostadsbyggandets planering.

Beträffande omfattningen är väl bara
att konstatera att läget kräver att bostadsfrågan
behandlas med hög prioritet.
När vi pekar på de höga produktionssiffrorna
måste vi komma ihåg att
dessa ingalunda sammanfaller med det
totala nettotillskottet av bostäder. Vi
har i vår motion pekat på det förhållandet
att under perioden 1961—65 färdigställdes
388 000 bostadslägenheter i
hela riket, 78 000 i genomsnitt per år.
Nettotillskottet blev emellertid endast
cirka 200 000 eller 40 000 per år. Många
omständigheter samverkar i detta fall.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
Cirka en fjärdedel försvinner genom
rivning, annat genom sammanslagning,
kontorisering osv.

En del gamla lägenheter står naturligtvis
också övergivna och tomma.

Det är emellertid ett ganska skrämmande
förhållande att nära hälften av
den totala nyproduktionen försvinner
ur marknaden. Även om något gynnsammare
relationer kan åstadkommas på
detta område — vilket är tänkbart i den
mån saneringen fortskrider — står det
ändå klart att det behövs en hög produktion
under avsevärd tid, om bostadsbyggnadsutredningens
beräkningar
skall hålla streck.

Regeringens program innebär ju en
miljon färdigställda lägenheter under
perioden 1965—1974. Nettotillskottet under
denna tid behöver bli minst 700 000
lägenheter, alltså 70 000 per år. Om
detta mål skall kunna uppnås erfordras
en årsproduktion av minst 110 000 lägenheter
under förutsättning att avgången
kan begränsas till 40 000 lägenheter
per år.

För år 1969 föreslår regeringen en
fast plan som omfattar 103 000 lägenheter.
Vi ansluter oss till detta förslag,
vilket jag förmodar att man inom regeringspartiet
noterar som något i hög
grad sensationellt. För fortsättningen
förordar vi — inklusive det icke statsbelånade
byggandet — en successiv ökning,
betingad inte minst av de omständigheter
jag tidigare har berört. Det
förslag vi framlägger och som finns intaget
i reservation 22 vilken jag hänvisar
till bör gälla som mål och riktpunkt
för bostadsplaneringen under de
fem närmaste åren. Planen föreslås
kompletterad med en konjunkturreserv
på det sätt som anges i reservationen.

Men hänsyn till behovet av en långsiktig
planering föreslår vi vidare, att
statliga bostadslån för nybyggnad jämte
konjunkturreserv fördelas redan innevarande
år för samma period enligt förslaget
i reservationen.

Frågor som nära sammanhänger med
byggandets planering är finansieringen,

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
kreditgivningens former och villkor,
avlyftsmekanismen under byggnadstiden,
beräkningen av låneunderlaget och
därmed sammanhängande spörsmål.
Dessa frågor behandlas i reservationerna
nr 10, 11 och 12. Vi tror i likhet med
delegationen för bostadsfinansiering
att ett system med överenskommelser
med kreditgivarna bör prövas ytterligare
varigenom man skulle kunna främja
en friktionsfri, integrerad kreditgivning,
som framför allt skulle vara av
betydelse för de stora, fleråriga projekten.

Det förefaller angeläget att söka
åstadkomma en ökad integrerad finansiering
som alltså i första hand skulle
betyda ett — som vi uttrycker det —
förenhetligande av byggnadslån och
fastighetslån i syfte att åstadkomma en
smidigare avlyftsmekanism och nedbringa
kostnaderna under byggnadstiden.
Tillfälle bör beredas så många kreditinstitut
som möjligt att medverka i
en sådan integrerad bostadsfinansiering.
Möjligheter bör också skapas för
att kunna använda AP-medel för detta
ändamål.

Att bostadslånegivningen bör vara så
utformad att den medverkar till att reducera
boendekostnaderna torde alla
vara överens om. Utskottets majoritet
förefaller också att ansluta sig till denna
tankegång men menar att någon omprövning
av grunderna för låneunderlagets
anpassning till kostnadsutvecklingen
inte bör ske, innan möjligheterna
att följa utvecklingen ytterligare har
förbättrats.

Vi menar att det redan finns ett betydande
material i detta avseende att
lägga till grund för bedömningar, samtidigt
som det måste vara ostridigt att
det system som tillämpas i många fall
innebär att lägenheter byggs till kostnader
som överstiger pantvärdet, kostnader
som måste betalas med hög ränta
och kort amorteringstid. Det kan inte
undvikas att detta har en höjande effekt
vid hyressättningen i nybyggda hus.

Jag vill erinra om att bostadspoli -

tiska kommittén redan år 1966 föreslog
att låneunderlag, pantvärde och godkänd
produktionskostnad skulle slås
samman. Vi föreslår nu att låneunderlaget
höjs, så att det sammanfaller med
pantvärdet, för att eliminera de svårigheter
och ökade kostnader som dyra
topplån med kort amorteringstid för
med sig.

Vi har åtskilliga reservationer utöver
dem jag hittills har berört. De flesta är
inga nyheter och jag skall inte närmare
kommentera desamma utan hänvisar till
reservationernas innehåll.

Kanske vill jag ändå fästa uppmärksamheten
vid reservation 9 a, i vilken vi
föreslår att friliggande småhus skall
kunna byggas fritt med beaktande av
de krav lånevillkoren innehåller utan
avräkning mot låneramarna. En sådan
ordning skulle underlätta den anpassning
till efterfrågan i valet mellan hustyper
som bör eftersträvas och även
minska fördelningssvårigheterna för
många kommuner. Utskottets invändningar
och farhågor på den punkten
förefaller såvitt jag kan förstå inte särskilt
starkt grundade.

Herr talman! Jag nöjer mig med detta
och ber att få yrka bifall till samtliga
de reservationer jag har skrivit under.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Hela vårt lands befolkning
skall beredas sunda, rymliga, välplanerade
och ändamålsenligt utrustade
bostäder till rimliga kostnader. Det är
den målsättning riksdagen har antagit
för bostadspolitiken. Om den kan det
inte heller råda så stora meningsskiljaktigheter
mellan de olika politiska riktningarna.
Liksom i fråga om de flesta
viktiga målsättningar råder det också
här enighet mellan de stora partierna,
dvs. mittenpartierna och socialdemokraterna.
Det råder också ganska stor enighet
om metoderna för hur målsättningen
skall uppnås när det gäller bostadspolitiken.

Utanför står egentligen bara de längst

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

till vänster. Vi kan vidare i det föreliggande
utskottsutlåtandet konstatera att
det finns en skiljelinje mellan de moderata
och övriga partier. Enligt moderata
samlingspartiet skall vi i stort sett inte
ha någon samhällelig bostadspolitik.
Allt skall släppas löst och alla möjliga
krafter skall fritt få verka. Jag förstår
att det kan vara lätt att komma fram
till en sådan inställning om man är anhängare
av moderata samlingspartiet
och ser att den bostadspolitik som socialdemokraterna
ytterst står för inte
har gett helt lyckade resultat. Men det
vore nog klokt att »inte kasta ut barnet
med badvattnet», som man tycks
vilja göra.

Efter att under många år ha arbetat
för förbättringar i den samhälleliga bostadspolitiken
fick vi inom centerpartiet
genom 1967 års riksdagsbeslut om
nya riktlinjer för bostadspolitiken en
hel del av våra krav tillgodosedda. Man
bör väl i anständighetens namn nu avvakta
resultatet av denna politik innan
man gör mycket stora förändringar
inom bostadspolitiken.

I detta sammanhang nödgas jag också
framhålla att reservationen nr 25, i vilken
moderata samlingspartiet yrkar avslag
på medelsanvisningen till Lånefonden
för kommunala markförvärv, går
stick i stäv med inställningen att kommunen
skall ha möjlighet att föra en
framsynt markpolitik.

I samhällets målsättning, som jag inledde
med, saknas enligt min mening
någonting väsentligt. Herr Jacobsson
har varit inne på det för en liten stund
sedan. Det finns knappast någonting
sagt om boendemiljön. Vi har från vårt
håll tidigare haft anledning påpeka den
saken. Det har länge saknats någon
miljöpolitisk målsättning i stort, och
detta är särskilt uppenbart när det gäller
bostadssidan. Resultaten har också
blivit synnerligen olyckliga på många
håll. Åtgärder har inte ansetts nödvändiga,
och »frågan är under bevakning i
olika organ» har det alltid hävdats, då
vi tagit upp boendemiljöfrågorna till

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
behandling i riksdagen. Därför har vi
fått de olika bostadsområden som nu
på sina håll döms ut som människofientliga,
överkommersialiserade och
socialt nedbrytande.

Vi har i vårt förslag till miljöpolitiskt
handlingsprogram fäst stor vikt vid bostadsmiljön,
och jag skall i anslutning
till att jag kommenterar några av de
olika reservationerna också ta upp frågan
om bostadsmiljöns betydelse för
den sociala anpassningen. Vad jag här
önskar säga är att en god bostadsmiljö
bör finnas med som en viktig del i den
bostadspolitiska målsättningen.

Medan jag befinner mig på det allmänna
bostadspolitiska planet, vill jag
betona att jag fortfarande beklagar att
vi inte fick till stånd ett under socialt
betryggande former successivt genomfört
avskaffande av hyresregleringen.

Genom de beslut om nya riktlinjer för
bostadspolitiken som fattades av 1967
års riksdag anser vi oss, som jag redan
sagt, ha vunnit gehör för betydande
delar av våra krav på en bättre förutsättningsskapande
politik. De generella
subventionerna har utmönstrats, vi har
nått ett stycke på väg när det gäller att
göra stödet till låginkomstgrupperna så
konsumtionsneutralt som möjligt. Många
av de missförhållanden som dock råder
har sin grund i den tidigare förda bostadspolitiken,
men många orsakas också
av bristerna i den allmänna ekonomiska
politiken, miljöpolitiken och lokaliseringspolitiken.

Om man studerar resultatet av bostadspolitiken
under 1968, kan man
dock känna en viss tillfredsställelse.
Omfattningen av byggandet ökade så
att man kom upp till 105 000 igångsatta
lägenheter och ungefär lika många färdigställda.
Den främsta orsaken härtill
är givetvis den dämpade konjunkturen,
som gett utrymme för bostadsbyggande,
och det är givet att man skall utnyttja
de resurser som ställs till förfogande.
Det finns också anledning uttala
tillfredsställelse med den omfattning
som igångsättningarna planeras få un -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

der innevarande år. Om man har anledning
att uttala tillfredsställelse med omfattningen,
så har man det inte vad
gäller kostnadsutvecklingen. Även om
den under hela 1960-talet oroande kostnadsutvecklingen
på senare tid dämpats
något, kommer man inte ifrån att
vi har fått en sådan ökning av boendekostnaderna
i nybyggda hus att folk
med låga eller normala inkomster i
många fall omöjligen kan klara av hyrorna
i de lägenheter som erbjuds. Lägenheter
har därför i en del fall fått
stå outhyrda under rätt lång tid.

Högräntepolitiken spelar givetvis en
inte obetydlig roll för hyresnivån. Om
man, när man sänkte räntan då konjunkturdämpningen
var som starkast,
hade sänkt den litet mera, hade man
sluppit att gå upp till en sådan räntenivå
som den nuvarande för att nå
önskvärda effekter på kapitalmarknaden.

I de höga bostadskostnaderna kan vi
också se resultatet av den ryckiga kreditpolitiken
för några år sedan. Även
om det kanske inte är så lätt att se ett
samband mellan den förda kreditpolitiken
och kostnaderna för de bostäder
som nu nyuppförs, kan man inte komma
ifrån att det då blev en kostnadsuppgång
— jag skulle nästan vilja säga
kostnadsuppressning — som sätter sina
spår långt framåt.

Vidare kan man inte komma ifrån
att omflyttningspolitiken med en stor
ström av människor till storstadsregionerna
leder till kostnadsuppdrivande
effekter, som sedan sprider sig till andra
områden. Det gäller att föra en närings-
och lokaliseringspolitik som
minskar bostadsköerna i storstadsområdena.

Jag vill betona att centern inte önskar
bromsa utvecklingen av storstäderna
genom att man inte ger folk bostäder.
Vi skall i stället minska bostadsefterfrågan
i storstäderna genom att ge
folk syselsättning på annat håll så att
man slipper flytta till de redan tätbefolkade
regionerna.

Därmed kommer jag in på de reservationer
som har avgivits från vårt håll.
När inrikesministern i statsverkspropositionen
behandlar den regionala planeringen
finner han det angeläget att
dämpa den starka tillväxten i de nuvarande
storstadsregionerna. Därmed
skulle man kunna uppnå en bättre balans
i samhället. Det är verkligen hugnesamt
för en centerpartist att få höra
och läsa sådana ord från företrädare
för socialdemokraterna, vars huvudorgan
Aftonbladet bara för några år sedan
talade om »den glädjande folkvandringen».
Om man genom regionalpolitiska
och lokaliseringspolitiska åtgärder
kunde åstadkomma en uppbromsning
av inflyttningen skulle bostadsproblemen
lättare kunna lösas.

Som vi framhåller i reservation nr 1
får eu inriktning av bostadsbyggandet
mot de s. k. bristorterna inte tolkas så,
att de numerärt mindre expansionsbehoven
och behovet av bostadsförnyelse
på andra orter inte tillräckligt beaktas.
Även i kommuner som för närvarande
får en ringa eller ingen tilldelning alls
av lägenheter finns det behov av förnyelse
av bostadsbeståndet. För övrigt
torde den samhällsekonomiskt största
effekten av bostadstilldelning uppnås
just i de sysselsättningssvaga områdena.
För att man skall kunna möjliggöra
en expansion av näringslivet utanför
storstadsregionerna är ett tillräckligt
bostadsbyggande en nödvändighet. Detta
vill vi att man skall ta hänsyn till
vid den regionala fördelningen av bostäder.

I reservation nr 8 tar vi upp frågan
om fördelning av garantiramarna. För
år 1971 föreslås en bostadsbyggnadsplan
med ett garanterat program på
60 000 lägenheter. För 1972 och 1973
föreslås ett garanterat bostadsprogram
på 50 000 statsbelånade lägenheter per
år. Det är klart utsagt att de garanterade
programmen skall komma klart
expansiva områden till godo.

För vår del anser vi att denna långsiktiga
planering behövs över hela lan -

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

det. Så som regeringen och utskottsmajoriteten
gör här, kommer man att
öka riskerna för att näringslivets planering
ytterligare inriktas på redan
högkoncentrerade områden. Genom
den långsiktiga planeringen och den
garanterade tilldelningen blir dragningen
på näringslivet till dessa områden
givetvis större, och andra områden
kommer i en sämre konkurrenssituation.
De behöver ju samma villkor för
planering som storstadsområdena.

I reservation nr 2 tar vi upp den
gamla frågan om småhusens låga andel
i bostadsproduktionen i Sverige. Sverige
ligger här efter de flesta andra
länder i Västeuropa. Andelen småhus
i produktionen är till och med sjunkande.
Vi måste i större utsträckning
försöka komma fram till ett så långt
möjligt fritt val mellan olika boendeformer.
Det behövs stimulerande åtgärder
från samhällets sida för att förbättra
förutsättningarna för tillkomsten
av just småhus.

I sammanhanget vill jag också peka
på att vi i reservation nr 9 a förordat
att bostadslån lämnas för uppförande
av bostadshus utan avräkning mot låneramarna
men utan ändring av de krav
som lånevillkoren innehåller.

Reservationen går tillbaka på motionsyrkanden
från samtliga icke-socialistiska
partier. Enligt vår mening torde
fördelningen av arbetskraft och kapital
inte nämnvärt påverkas av att friliggande
småhus får byggas utanför ramarna.
Fördelningssvårigheterna för
ett stort antal kommuner skulle minska
och man skulle därmed också ta ett
steg mot en naturligare och riktigare
anpassning till efterfrågan i valet mellan
hustyper.

Reservation nr 13 som likaledes är
avgiven av samtliga tre oppositionspartier
behandlar frågan om övre lånegränserna.
För att underlätta för enskilda
och särskilt barnfamiljerna att
få bostad i småhus bör man enligt vår
mening höja övre lånegränsen till 95
procent, vilket på ett verksamt sätt skul -

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
le kunna tillgodose detta önskemål. Det
har framhållits i reservationen. Vidare
har sagts att det är angeläget att belåningen
underlättas för enskilda företag,
inte minst för att en effektiv konkurrens
mellan företagen ur såväl produktions-
som förvaltningssynpunkt skall
möjliggöras. Detta bör kunna ske genom
en höjning av övre lånegränsen
till 90 procent. Statens anspråk på säkerhet
bör kunna tillgodoses genom att
kommunal borgen krävs för belopp
motsvarande 5 procent av pantvärdet
när det gäller småhus utom planerat
område och allmännyttiga bostadsföretag.
För de sistnämnda företagen kan
förslaget i denna del motiveras också
ur den synpunkten att det är ett önskemål
att kommunerna påtar sig ett vidgat
ansvar i detta avseende. Det behöver
inte betecknas som någon övervältring.

Reservation nr 3 beträffande olika
miljöfrågor — som också herr Per Jacobsson
talat om — bygger på en centerpartimotion.
Det har i reservationen
sagts att bostadsbyggandets betydelse
för den sociala anpassningen troligtvis
inte tillräckligt beaktas. Många sociala
problem bottnar ganska säkert i brister
i bostadsmiljön. De i motionerna aktualiserade
frågorna om utformningen
av såväl själva bostadsområdena som
kringliggande områden är av väsentlig
betydelse. Utredningar har tillkallats
för att utreda vissa frågor som har samband
med bostadsmiljön. Den i motionerna
och i reservationen aktualiserade
frågan om bostadsmiljöns betydelse för
den sociala anpassningen har dock inte
varit föremål för särskild utredning.
Vi understryker motionärernas uppfattning
att en förutsättningslös utredning
bör komma till stånd för att studera
de olika samhälls- och boendemiljöernas
inverkan på människornas
anpassning, så att man får ett mera
samlat grepp över detta område. Vi anser
att det är mycket viktigt.

När det gäller reservation nr 4 angående
förslaget om en servicekommit -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
té har en av mina partikamrater begärt
ordet, och jag skall därför inte beröra
den här.

Vad beträffar projektstorleken har
herr Nilsson i Tvärålund och jag avgivit
blanka reservationer. Vi är ingalunda
av den uppfattningen att diskussionen
om projektstorleken och det
som departementschefen i detta avseende
har anfört som ett medel att främja
byggandets industrialisering är alldeles
invändningsfritt. Vi har inte tagit
upp frågan i någon motiverad reservation,
men vi har på detta sätt velat antyda
att vi inte tar det resonemang som
departementschefen för i sitt yttrande
alldeles för gott.

Byggnadskostnaderna har stigit
starkt under 1960-talet. Herr Per Jacobsson
har redan erinrat kammaren
om att kostnaderna under perioden
1961—1966 ökade med cirka 70 procent.
Ungefär hälften av denna ökning
beror på standardhöjningar av olika
slag och ungefär hälften på löne- och
materialprishöjningar, stegring av arkitekt-
och konsultarvoden etc. Det finns
för närvarande inte tillräckligt underlag
för att bedöma totalproduktivitetens
förändringar inom bostadsbyggandet.
Med anledning av motioner har
därför avgivits en trepartireservation
— och i detta fall har reservanterna
sällskap bl. a. med bostadsstyrelsen —
i vilken anförs att byggnads- och byggnadsmaterialindustrins
produktivitetsocli
prisutveckling bör bli föremål för
särskild utredning. Denna utredning
bör enligt vår mening även granska
konkurrensförhållandena samt undersöka
hur rationaliseringsvinster bäst
kan komma de boende till godo, vilket
ju är det väsentliga. Utredningen bör
vara parlamentariskt sammansatt och
bör självklart bestå även av representanter
för bygg- och bostadsmarknadens
olika parter. Ett av utredningens
syften bör vara att dra upp riktlinjerna
för ett permanent verksamt organ med
uppgift att undersöka produktivitets -

och prisutveckling, rationaliseringsvinster
etc.

De här förslagen tas alltså upp i den
reservation som är betecknad med nr 6.

I reservation nr 10, som avgivits av
representanterna för de tre oppositionspartierna,
behandlas frågan om bostadsbyggandets
andel av kreditutbudet samt
kreditgivningens former och villkor.
Vi har i reservationen anslutit oss till
den av delegationen för bostadsfinansiering
anförda meningen att systemet med
överenskommelser med kreditgivarna
bör prövas ytterligare. Hittills har dessa
överenskommelser lett till en gynnsam
utveckling av kreditförsörjningen,
och den nuvarande kreditgivningens utformning
kan genom överenskommelser
med kreditinstituten anpassas till att
tjäna en friktionsfri integrerad kreditgivning
även för de stora fleråriga projekten.
Vi har sagt i reservationen att
vi utgår ifrån att förhandlingarna fortsätter
även i sådant syfte.

Reservation nr 11 har också att göra
med bostadsfinansieringens villkor,
och den handlar om uppdelningen på
byggnadslån och fastighetslån. Reservationen
tar upp ett förslag som avses
underlätta finansieringen och nedbringa
kostnaderna för i synnerhet stora fleråriga
byggnadsprojekt. Reservanterna
vill trycka på att det är angeläget att
förhandlingar kommer till stånd med
olika kreditinstitut i syfte att åstadkomma
smidigare förfarande beträffande
avlyftsmekanismen under byggnadstiden.
Vi vill också ha en ökad integrerad
finansiering, dvs. sammanslagning
av byggnadslån och fastighetslån. Bostadsfinansieringsdelegationen
har med
bostadskreditkassan gått igenom förutsättningarna
för en integrerad kreditgivning.
Vi understryker att möjligheterna
för en sådan kreditgivning nu bör
prövas även med andra kreditinstitut.
Vi vill också att i anslutning härtill
Kungl. Maj:t vidtar sådana åtgärder att
alla ifrågavarande kreditinstitut erhåller
lika möjligheter att använda AP -

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

fondernas medel för en sådan integrerad
bostadsfinansiering.

Beträffande den s. k. dubbelbelåningen
har en trepartireservation avgivits,
betecknad med nr 14. De inteckningar
inom pantvärdet som motsvaras av kommunens
borgen för ett allmännyttigt
företags bostadslån bör inte belånas för
att finansiera överkostnader. Det ligger
i sakens natur, och det har också anförts
i departementschefens yttrande.
Förhållandet har strukits under i tidigare
interpellationssvar och har betraktats
som en klar regel. Vad bankinspektionen
anfört visar dock att denna regel
inte till fullo har följts. Reservationen
tillstyrker därför att förbud mot
en sådan användning av inteckningar
tas in i lånekungörelsen. Vi förutsätter
att Kungl. Maj:t vidtar åtgärder för att
därmed icke förenliga lån snarast avvecklas.
Varje eftergift från reglerna
måste betraktas som ytterligare poängterad
förmånsställning för de allmännyttiga
företagen, något som herr Högström
förmodligen inte har något emot
men som jag tycker är orättvist. Vi tycker
inte att det finns anledning till så
olika behandling. Vi har på denna punkt
följt Kungl. Maj:ts förslag, medan utskottet
och herr Högström har naggat
Kungl. Maj :ts förslag i kanten.

I fråga om särskilt räntelån har det
avgivits en centerreservation. Reservanterna
betonar att de motionsvis
framförda förslagen och deras grunder
bör prövas ytterligare. Kungl. Maj :t bör
därför enligt vår mening äga meddela
erforderliga bestämmelser i ämnet och
därvid också beakta lån som gäller för
småhus vilka bebos av låntagare. Vi har
ansett att reservanternas uttalande, som
vi hoppas blir riksdagens, bör ges
Kungl. Maj:t till känna.

Reservation nr 18 beträffande inkomstgränser
för förbättringslån tar
upp ett aktuellt problem. Bostadsstyrelsen
har föreslagit att inkomstgränsen
höjs till 8 000 kronor, och motiven härför
finner vi övertygande. Höjningen
motiveras inte enbart med en stegring

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
av konsumentprisindex utan även av
de särskilda påfrestningar som drabbar
de äldre samt av önskemålet att nå en
större effekt i strävandena att rusta
upp främst de äldres bostäder.

Vi har därför i reservationen som
undertecknats av centern och folkpartiet
tagit upp motionsförslaget i denna
del.

Beträffande höjningen av högsta belopp
för vissa förbättringslån har vi i
reservation nr 20 tillsammans med folkpartiet
på grundval av en centermotion
förordat att man skall ansluta sig till
det i motionerna framlagda förslaget.
Detta innebär en höjning av maximibeloppet
till 15 000 kronor, som i en del
fall skulle kunna vara avgörande för
viljan och möjligheten att förbättra bostadsstandarden.
De genomsnittliga lånebeloppen
tyder på att en sådan reform
inte skulle bli alltför kostnadskrävande.

Beträffande förbättringslån till andra
än pensionärer och handikappade har
vi tagit upp en fråga som behandlades
redan vid 1966 års riksdag, då majoriteten
här i kammaren och i andra kammaren
beslöt att förbättringslån endast
skulle tillkomma pensionärer, handikappade
och vissa andra specialgrupper,
t. ex. samer och zigenare. Vår åsikt
är, vilket framgår av reservationen, att
även om ytterligare möjligheter att få
statslån till förbättring av bostadshus
bär öppnats, kan detta inte anses motsvara
ens de ränte- och amorteringsbärande
förbättringslånen. Ännu mindre
finns det någon alternativ lösning av
problemen för de låginkomstgrupper
som tidigare kunde få ett räntefritt
stående lån. I princip kan samma skäl
åberopas för låginkomstgrupperna som
för pensionärer och handikappade när
det gäller att stimulera en höjning av
bostadsstandarden. Att resurserna nu
sedan ett antal år koncentrerats på de
sistnämnda grupperna gör en återgång
till tidigare anslagssökande grupper
samhällsekonomiskt mycket enklare.

Reservanterna tillstyrker alltså mo -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
tionerna och yrkar på att förbättringslån
skall kunna tilldelas även dessa
andra grupper med låg inkomst. Det är
en solidaritetsfråga, en jämlikhetsfråga! Herr

talman! Vi har slutligen i reservation
nr 23 beträffande fördelningen
av låneramarna föreslagit att utskottet
måtte förutsätta att Kungl. Maj:t beaktar
vad som i centermotionen anförts
om separat fördelning av ramarna för
pensionärs- och studentbostäder, så att
de kommunala och regionala skillnaderna
bättre kan beaktas.

Med det anförda, herr talman, ber
jag få yrka bifall till reservationerna 1,
2, 3, 4, 6, 8, 9 a, 10, 11, 13 a, 14, 17,
18, 20, 21 och 23. I övrigt yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Herr Jacobsson började
sitt anförande med en förmodan att
bostadsdebatten i år knappast skulle
komma att bjuda på något verkligt
intressant eller dramatiskt. Jag anser
att det som redan sagts här i dag visar
att han har rätt, och jag får väl lov att
fortsätta på samma linje.

Vi befinner oss i ett mellanår i bostadspolitiskt
avseende, och statsverkspropositionen
innehåller inte några
större nyheter. En ändring har dock
skett: vi har fått en ny inrikesminister,
med vilken vi i år skall diskutera detta
problem, men han är tyvärr inte här i
dag. Han är ny när det gäller detta område,
men vi känner honom sedan gammalt,
och vi vet att han alltid driver en
föredömligt saklig debatt som rent diskussionsmässigt
ligger på ett mycket
högt plan. I detta avseende skiljer han
sig från en del av sina kolleger.

Men vi vet också att han brukar vara
mycket hårt ideologiskt bunden. I år
har han att försvara sin företrädares
proposition och utveckla sin uppfattning
med utgångspunkt därifrån. Därför
kan han ännu inte föra fram sina
egna synpunkter i den utsträckning han

kanske själv skulle önska. Det hade varit
roligt att få hälsa honom välkommen
till denna första behandling av ett viktigt
ärende inom hans n}''a ämbetsområde,
men vi får tillfälle att inom den närmaste
tiden återkomma till andra
stora frågor beträffande arbetsmarknaden
osv., och vi får väl då tillfälle att
hälsa honom välkommen till debatterna.

Det är som sagt ett mellanår, och utskottsutlåtandet
är av den vanliga typen:
s-märkta motionsförslag skall som
regel bringas till Kungl. Maj:ts kännedom,
oppositionsförslag avslås, och
SABO-direktörens synpunkter på regeringsförslaget,
i vilket man uttalar sig
kritiskt mot vissa olater som har observerats
inom SABO:s verksamhetsområde,
har blivit utskottsmajoritetens. Det
är, skulle man kunna säga, karakteristiskt.
Men eftersom det är ett mellanår
kan man väl också säga att oppositionens
många reservationer är av den
vanliga typen. Såsom reservationerna
har utformats ter de sig — det skall väl
också erkännas — mest som anmärkningar
i kanten; de gäller detaljer. Det
betyder inte att vi accepterar den nu
förda bostadspolitiken.

Mina båda företrädare i debatten,
herr Jacobsson och herr Nils-Eric Gustafsson,
har redan erinrat om att bostadspolitiken
under de senaste decennierna
inte har lett fram till det mål
som man har uppsatt för sig.

Vi inom vårt parti har ett särskilt
yttrande till utskottets utlåtande som har
varit föremål för kritiska kommentarer
från herr Nils-Eric Gustafssons sida. I
det särskilda yttrandet anför vi vår
uppfattning om bostadspolitikens inriktning.
Vi anser att en helt ny bostadsoch
markpolitik är nödvändig. Den bör
generellt sett syfta till att i fri och öppen
konkurrens utnyttja alla tillgängliga
resurser att till lägsta möjliga kostnader
producera och förvalta det bostadsbestånd
som konsumenterna i fritt
val visar sig eftersträva. Vi anför också
i det särskilda yttrandet vissa synpunk -

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

ter på hur kreditgivningen bör ordnas.
Vidare anser vi att bostadsproduktionens
omfattning och inriktning bland
annat med hänsyn till lägenhetsstorlek,
typer och standard bör bli mera beroende
av konsumenternas värderingar
och efterfrågan och inte behöva fastställas
enbart genom i detalj fixerade
beslut av statsmakterna.

Innan jag går in på de olika reservationer
som vi har framfört — delvis tillsamman
med mittpartierna, delvis ensamma
— skulle jag vilja beröra några
särskilda punkter.

För två år sedan beslutade riksdagen
om ett nytt finansieringssystem för statligt
belånade bostadsbyggnader, med
paritetstal och omfördelning av kostnaderna
under lånetiden. Hittills har
det gått bra, med andra ord under den
ljusa tid då skulderna har fått stiga över
skorstenarna och man inte har behövt
tänka så mycket på återbetalningen.
Men ännu har vi inte sett hur det blir
när systemet har fungerat ett antal år.
Systemet förutsätter som bekant en ständigt
fortgående inflation. Siktar man på
en sådan, blir det väl inte några större
problem, men lyckas man bevara penningvärdet
— vilket framför allt för
många av våra småsparare skulle vara
av väsentligt värde — kommer problemet
den dag då kapitalkostnaderna blir
stora och samtidigt reparationsbehoven
börjar göra sig gällande. Ännu dröjer
det väl innan så blir fallet, men den tiden
kommer så småningom.

Häromdagen framfördes tanken att
hyran för en våning skulle anpassas
efter betalningsförmågan. Hur den närmare
utformningen är tänkt, framgick
väl inte av de antydningar som har
gjorts i de referat som i varje fall jag
har sett. Det är klart att hyran i någon
mån måste anpassas efter betalningsförmågan.
Bidragen till barnfamiljer och
pensionärer utgör en form av utjämning
av bostadskostnaderna, och en sådan
utjämning är i nuvarande läge alldeles
särskilt nödvändig för vissa grupper
med hänsyn till de kostnader som

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
vi nu har. Det gäller naturligtvis framför
allt barnfamiljerna och pensionärerna.
De särskilda subventionerna är vi
ju alla överens om. Men man har ju
också varit överens om att ta bort de
generella subventionerna, och man har
också velat göra gällande att i det nya
kreditsystemet de generella subventionerna
har tagits bort.

Som jag har påpekat under de senaste
två åren så innebär paritetssystemet
— om det kan genomföras enligt
planen, dvs. om inflationen fortskrider
som beräknat — att man betalar igen
med sämre pengar än man har lånat,
en metod som, utformad på olika sätt,
i alla tider har använts av finansministrar
för att göra sig av med skulder.
I det här fallet innebär det ju en
subvention som är obestridlig. Vi tycker
alltså att det är riktigt att man tar
bort de generella subventionerna.

För att citera kontenta av vad finansdepartementets
expertgrupp för ett par
år sedan sade: Det kan inte vara någon
mening att en person med medelinkomst
för att få subvention på skattsedeln
betalar in ungefär samma belopp
som han sedan utfår i hyressubvention.
Vi anser att det är riktigt att man har
tagit bort de generella subventionerna,
men vi tycker inte att man har gjort det
helhjärtat.

Det stora problemet i våra dagar är
ju dock kostnaderna för bostäderna.
Det står ju en hel del bostäder tomma
därför att konsumenterna inte har råd
att betala de kostnader som de nybyggda
bostäderna betingar. Vi är eniga om
att det är en viktig uppgift att försöka
bringa ned hyreskostnaderna. Men vi
har olika synpunkter på hur man skall
försöka komma till rätta med den saken.
I den gentemot utlandet avskärmade
marknad som byggnadsmarknaden
utgör och med den överhettning
som genom olika ingrepp åstadkommits
inom bostadsbyggandet är det inte förvånande,
att kostnaderna på det området
särskilt drivits i höjden. Låt mig
bara konstatera att det finns ganska sto -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

ra variationer i fråga om kostnaderna
inom olika landsändar. Det tyder ändå
på att det finns möjligheter att uppnå
en viss förbättring.

Jag vill sedan, herr talman, ett ögonblick
återgå till förslaget att hyran skulle
utgå efter betalningsförmågan. I själva
verket sker detta redan nu i någon mån.
Vi lever i ett valfrihetens samhälle, säger
man. Men på vissa bostadsförmedlingar
är det ibland så att den bostadssökande
hänvisas inte till en sådan bostad
som han vill ha, utan till en sådan
bostad som han med sina inkomster
anses kunna ha råd att betala. »Ni,
med den inkomst ni har, kan inte räkna
med att få en tvårummare, ni måste
ha en trerummare.» På det sättet sitter
en tjänsteman på en lokal bostadsförmedling
och bestämmer hur stor del
av sin inkomst den enskilde skall använda
för sin bostad. Det får han inte
bestämma själv, och det tycker inte
jag är riktigt. Jag vill inte alls påstå
att detta förekommer alltid eller ofta,
men det tycks förekomma ibland —
det har jag fått direkta exempel på —
och det kan inte vara riktigt. Detta visar
också hur svårt det är och måste
vara att i detalj reglera bostadsproduktionens
fördelning på olika våningsstorlekar.
När tiderna är goda vill människor
ha större bostäder med flera rum,
vilket de då har råd att betala. När tiderna
blir dåliga vill människorna
krympa ned sina lägenheter.

Vi tror att konsumenterna i fritt val
genom sin efterfrågan kan reglera produktionens
inriktning lika bra som eller
bättre än statsmakterna genom sina regleringar
och beslut. Jag är övertygad om
att lägenheter med flexibel våningsstorlek,
alltså med möjligheter att avskilja
uthyrningsrum, kan ha stor betydelse
ur denna synpunkt. Denna typ av lägenheter
har naturligtvis också betydelse
när det gäller att tillgodose familjernas
växlande behov under årens lopp
till följd av att familjestorleken växlar.

Jag vill säga några ord om byggandets
rationalisering och industrialise -

ring. Jag tror att departementschefen
har hyfsat ekvationen på ett riktigt sätt
när han säger att frågan om förtillverkningsgraden
ibland synes ha tillmätts
väl stor plats i diskussionen om byggnadsindustrins
utveckling i vårt land.
Jag anser att han har alldeles rätt i det.
När man nu från vissa håll säger att
det tidigare aldrig varit tal om byggande
med förtillverkade element, utan att
diskussionen endast gällt möjligheterna
att framställa byggen i stora serier är
det enligt min mening en efterrationalisering.
Vi har diskuterat denna fråga
tidigare. Vi ansåg då att det inte var
riktigt att man särskilt skulle inrikta
sig på att stimulera till vissa former
av dylika åtgärder i syfte att rationalisera
byggandet. Enligt vår mening kunde
det nämligen då bli fråga om styrning
i riktning mot metoder som inte
vore de allra mest gynnsamma. Jag tror
att det låg rätt mycket i det resonemanget.

Jag vill sedan övergå till att något
beröra våra reservationer. De fyra första
reservationerna är gemensamma för
oppositionspartierna. De har också
kommenterats av de båda föregående
talarna, och jag skall inte närmare gå
in på dessa reservationer. Jag skulle
dock i fråga om reservation 1 vilja understryka
vad herr Nils-Eric Gustafsson
sade.

I reservation 2 behandlas en fråga
som vi har varit intresserade av mycket
länge, nämligen att man bör försöka
få fram ett större antal småhus. Vi tror
att det är en riktig princip. Vi tycker,
såsom redan tidigare sagts, att det är
egendomligt att vi här i Sverige har så
mycket färre sådana bostäder än man
har i andra länder i Europa, där man
ändå bor mycket trängre.

Herr Nils-Eric Gustafsson har tidigare
talat om reservation 9 a om småhusbyggande
utanför ramarna. Vi har vid den
punkten endast en blank reservation.
Det innebär inte att vi inte delar den
uppfattning som framförs i reservation
9 a. Vi anser det väsentligt att så många

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

bostäder i småhus som möjligt kan byggas,
men vi tycker att det över huvud
taget inte skall behövas några ramar.
Enligt vår mening skall man försöka
bygga så mycket som den samhällsekonomiska
situationen medger. Därför har
vi med vår blanka reservation bara velat
omtala att vi instämmer i syftet med
reservationen 9 a men formellt inte anser
oss kunna följa den.

Reservation 10 om kreditutbytet och
kreditgivningens former och villkor har
väckts av alla borgerliga ledamöter tillsammans.
Herr Nils-Eric Gustafsson har
också kommenterat den. Vi är över huvud
taget skeptiska mot statlig totalfinansiering,
som utskottet uttalar sig för.
Vi är också kritiska mot att man skulle
ha ett särskilt statligt kreditinstitut, vilket
utskottet också i någon mån uttalar
sig för.

Reservation 13 b är en gammal bekant.
Vi anser att de övre lånegränserna
skall vara lika för de olika typerna
av låntagare. I reservation 14 delar vi
den kritiska inställningen mot att dubbelbelåning
har fått äga rum. Vi tycker
att departementschefens skrivning är
riktigare än utskottets.

Reservation 24 gäller avgången från
lägenhetsbeståndet. Vi har anfört att vi
anser att det är oriktigt att så många
bostäder skall falla bort — även sådana
bostäder som inte rivs på grund av
stadsplaneomläggningar. I slutet på förra
året tillsattes en planeringskommitté,
som skall ta hand om problem av den
här arten, och jag föreställer mig att
den får ta upp även detta problem.
Några mera definierade förslag om hur
man skall bära sig åt för att komma till
rätta med problemet har vi inte. Vi anser
att det behöver utredas av den tillsatta
utredningen, och vi har bara en
blank reservation för att understryka
problemets stora betydelse.

Reservation 25 gäller anslagen till lånefonden
för kommunala markförvärv,
från början framför allt avsedda att
skaffa mark som skulle kunna lämnas ut
med tomträtt. Vad som sägs i denna

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
reservation är en synpunkt som vi anfört
i flera år.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de reservationer vid vilka herr
Virgins och mitt namn står.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Debatten om boendekostnadernas
nedbringande har, som
nämnts här tidigare i dag, av Sabochefen
direktör Aronsson tillförts vad
en del tidningar, exempelvis Arbetet i
Malmö, betecknat som sensationellt: inkomsten
skall avgöra hyran.

Nu tycker inte jag att herr Aronssons
s. k. utspel är vare sig särskilt sensationellt
eller nytt, eftersom denna fråga
redan 1963 togs upp i en kommunistisk
riksdagsmotion. Men jag vill tillägga:
den togs av oss upp i rätt sammanhang
och ställdes i rätt perspektiv, nämligen
ett samhälleligt ägande av flerfamiljs
hyreshus. I ett sådant läge kunde bostadssubventioneringen
ske enklare. Jag
vill citera ur motionerna I: 79 och II: 96
år 1963:

»Sist och inte minst skulle hyresfrågan
kunna lösas på ett rationellt sätt,
varigenom olika former av bostadssubventionering
för barnfamiljer, pensionärer,
ensamstående mödrar o. d. skulle
kunna ersättas med en helt ny och
enklare metod för hyressättningen, mera
rättvis för alla kategorier.

Det skulle, kort uttryckt, vara möjligt
att genomföra en för ett demokratiskt
samhälle enkel och rättvis princip:
Bostad efter behov —• hyra efter
förmåga!»

I arbetarrörelsens efterkrigsprogram
restes mycket bestämda krav på en social
bostadspolitik. En hälsobostad till
skäligt pris skulle vara en primär rättighet,
som skulle tillförsäkras alla människor
i vårt land. Rostadsbyggandet
skulle vara en angelägenhet för samhället.
De privata spekulationsintressena
skulle hållas borta, och staten skulle
ge byggandet av bostäder sådan prioritet
att bostadsbristen och trångbodd -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
heten kunde minskas, för att snart helt
försvinna. Det undermåliga bostadsbeståndet
skulle saneras, och alla människor
skulle erbjudas en modern och
rymlig bostad. Vidare ställdes i detta
efterkrigsprogram frågan om hyreshusens
gradvisa överförande i samhällets
ägo.

Vi är som bekant långt ifrån förverkligandet
av dessa mål. Därför har herr
Aronssons propå den risken att den för
bort ur bilden de nu aktuella frågeställningarna
att effektivt angripa problemen
att sänka bostadskostnaderna.
Samtidigt som herr Aronsson tar upp
en väsentlig fråga, kan man få den uppfattningen
att han betraktar dagens
problem som så oöverstigliga att man
tvingas kapitulera inför dem, och då
griper tag i ett uppslag som, placerat
i rätt sammanhang, kan vara en god
lösning men inte löser dagens väsentliga
frågor och problem.

Vi har sagt det tidigare och andra
har sagt här i dag att problemet framför
allt är kostnadsläget i nyproduktionen.
Vi har i motioner vid årets riksdag,
som behandlas i andra sammanhang,
tagit upp en del av dessa frågor.
Vi har ingen motion som behandlas i
statsutskottet, men jag vill ändå beröra
en del av dessa problem.

Under valrörelsen gjordes uttalanden
om att byggnadskostnaderna tenderar
att minska något. De minskningarna är
— eller rättare sagt var — dock så små
att de knapppast låter sig statistiskt redovisas.
Vi har tidigare i motioner och
interpellationer så sent som i höstas
hävdat, att vad som erfordras är ett
samlat grepp genom åtgärder i flera
riktningar. Vi har därvid sagt att en
räntesänkning är angelägen. Vi har vidare
pekat på åtgärder innebärande att
frågan om statlig totalfinansiering genom
inrättande av en statlig bostadsbank
bringas till en snar lösning. Frågan
om längre amorteringstid genom
sänkt basannuitet har både vi och andra
fört fram. Så sent som i höstas avvisades
detta av den dåvarande inrikes -

ministern. Enligt min mening bör dock
frågan tas upp till förnyad prövning.

Det kan sägas att de åtgärder jag här
helt kort har pekat på var för sig inte
betyder så mycket. Sammantaget har
de dock en uppenbart kostnadsnedbringande
effekt. Samma sak gäller
frågan om lånetakets slopande, överkostnaderna
bör täckas in under den
reguljära belåningen.

Vi har tidigare pekat på fler områden
som är av stor betydelse för en bostadspolitik
som har till målsättning att —
som man uttryckte det i motion nr 100
1967 — »bereda befolkningen sunda,
rymliga, välplanerade och ändamålsenligt
utrustade bostäder av god kvalitet
till skäliga kostnader».

Vi har påvisat det beklagliga i att
frågan om materialkostnaderna alltför
länge lämnats utanför samhällets ingripande.
Jag skall inte gå närmare in på
de problem som finns i detta avseende,
eftersom vi vid senare tillfälle får möjlighet
att behandla motioner från vårt
håll och från enskilda socialdemokrater
om framför allt de starka monopoltendenserna
inom byggnadsmaterialindustrin.
Men eftersom materialkostnadernas
och arbetslönernas andel av
kostnaderna har berörts i dag vill jag
dock erinra om att materialkostnadernas
andel under åren 1960—1967 har
stigit och beräknas ligga vid 53 procent,
medan arbetslönerna under samma
tid sjunkit från 31 procent till 25
procent av de totala kostnaderna.

För en tid sedan behandlades en motion
från vår riksdagsgrupp rörande
markpolitiken. Vi hävdade där att om
den tidigare beslutade lagen om förköpsrätt
skall få avgörande betydelse
måste den kombineras med andra åtgärder,
exempelvis att endast samhällsägd
mark skall få stadsplaneläggas. Utskottet
avvisade dock dessa tankegångar,
men vårt krav har kommit att omfattas
av allt flera, varför vi med säkerhet
får anledning att återkomma till
frågan.

Vi har också tidigare tagit upp till

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

diskussion inrättandet av ett statligt
byggnadsbolag, en fråga som jag inte
heller skall gå närmare in på, eftersom
den behandlas av andra utskott.

Men låt mig, herr talman, något utförligare
beröra en fråga som är av
mycket stor betydelse för ett bostadsbyggande
på den höga nivå vi för närvarande
har, nämligen frågan om bostadsbyggandets
finansiering. Frågan
om ett i grundläggande avseenden förändrat
system för bostadsbyggandets
kreditförsörjning har sedan flera år
diskuterats. Kravet på systemomläggning
har även föranlett framställningar
i riksdagen, senast i fjol från vår grupp
genom de likalydande motionerna I:
164 och II: 218, i vilka yrkades på en
statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet
genom inrättande av förslagsvis
en statlig bostadsbank. Jag vill erinra
om att redan år 1941, då bostadsbyggandet
låg på en bottennivå, var frågan
om en statlig finansiering av bostadsbyggandet
föremål för behandling
av regeringen i syfte att trygga en bostadsproduktion
av den omfattning
statsmakterna ansåg möjlig.

Kritiken mot det nuvarande kreditsystemet
gäller såväl erhållandet av
byggnadskreditiv som de senare avlyften
och omplaceringarna av lånen i
form av botten- och sekundärlån, som
ofta måste sökas var för sig i skilda
kreditinstitut. Den tågordningen saknar
varje vettig motivering och medför onödiga
ränteutgifter för låntagarna, utgifter
som i sista hand får betalas av
bostadskonsumenterna. Vi har tidigare
anfört exempel på byggnadsobjekt som
fått produktionskostnaderna ökade med
tre till fyra procent på grund av nuvarande
missförhållanden.

Vi har också tidigare i motioner hävdat
följande som jag här än en gång
tar mig friheten att citera: »Om staten
ginge över till en utsträckt kreditgivning
ända ned till botten i form av ett
enda bostadslån med en räntesats och
en amorteringsplan, skulle detta självfallet
varken öka eller minska de kre 3

Första kammarens protokoll 1969. Nr 19

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
ditresurser som tas i anspråk för bostadsbyggandet.
Fördelarna skulle emellertid
ur bostadsbyggandets synpunkt
vara väsentliga. Det nuvarande byggnadskreditivsystemet
kunde helt avskaffas
och ersättas med förskott på ett
redan beviljat lån. Den kontroll som nu
utövas av de kommunala och statliga
organen för bostadsbyggandet, bl. a.
med hänsyn till de statliga lånen, borde
självfallet vara tillfyllest även om
statslånet förvandlades till ett totallån.
Allt krångel med ''avlyft’ och placering
i olika slags kreditinstitutioner vore
med en sådan ordning ur världen. Statsmakternas
beslut om bostadsbyggandet
kunde följas i praktiken.»

I bostadspolitiska kommitténs betänkande
år 1966 om bostadspolitiskt
kreditstöd och än mer i proposition
100 år 1967, som angav riktlinjerna för
bostadspolitiken, fanns uttalanden till
förmån för en statlig totalfinansiering
av bostadsbyggandet som genomgående
var positiva. Sålunda anfördes i proposition
100: »Fördelarna av statliga enhetslån
är inte endast som bostadspolitiska
kommittén framhållit av administrativ
natur utan framför allt att bostadsbyggandet
kan bedrivas efter en
fast och av de reala resurserna bestämd
produktionsplan. Byggandet kan därvid
ske i de långa och kontinuerliga
serier som industriell produktion kräver.
»

I utskottsutlåtandet över denna proposition
sades bl. a.: »Utskottet är liksom
departementschefen av den meningen
att problemet att finna rationella
former för bostadsbyggandets kreditförsörjning
skulle få sin bästa lösning om
staten helt tog ansvaret för finansieringen
genom att tillhandahålla hela
den för bostadsbyggandet erforderliga
krediten. De fördelar som från bostadssektorns
synpunkt är förenade med en
sådan finansieringsordning synes utskottet
så påtagliga att de bör avstås
endast av mycket tungt vägande skäl.»

Den socialdemokratiska utskottsmajoriteten
hävdade också i förra årets

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
bostadspolitiska debatt att denna uppfattning
alltjämt var gällande men inte
borde aktualiseras förrän närmare erfarenhet
vunnits av den uppgörelse som
träffats med marknadens kreditgivare
rörande kreditgivningen till bostadsbyggandet.
Man ville också avvakta resultatet
av det utredningsarbete som pågick
inom delegationen för bostadsfinansiering.

Delegationen för bostadsfinansiering
bar nu avlämnat sitt betänkande. 1 detta
framhålls, vilket också tas upp i dagens
utskottsutlåtande, att man bl. a. har
ställt upp tre huvudönskemål. Det
första är att kreditsystemet skall fungera
så att bostadsbyggandet får den andel
av det samlade kreditutbudet som
svarar mot statsmakternas bostadsbyggnadsplaner
och att det får en tidsmässig
och geografisk fördelning som är anpassad
till den konkreta produktionsplaneringen.
Därutöver vill delegationen
att de negativa effekterna av den
nuvarande uppdelningen på byggnadskredit
och fastighetslån elimineras, så
att de främjar ett rationellt byggande
och underlättar genomförandet av stora
fleråriga projekt.

Beträffande det första önskemålet
erinrar delegationen om att kreditförsörjningen
till nya bostäder har fungerat
tillfredsställande under åren 1967
och 1968, vilket inte kan bestridas. Det
tillskrivs bl. a. de överenskommelser
som har träffats med kreditgivarna om
bostadsbyggandets krediter. Man påpekar
i sammanhanget att det goda kreditmarknadsläget
varit en faktor som
starkt bidragit till de senaste årens
gynnsamma kreditförsörjning till bostadsbyggandet.

Men så kommer man med samma
motivering som redan tidigare använts
mot de i många yttranden och uttalanden
anförda positiva fördelarna med
statlig totalfinansiering genom ett statligt
kreditinstitut, nämligen att »det är
för tidigt att avgöra om det på längre
sikt och i ett mera åtstramat läge på
kreditmarknaden går att lösa frågan

om bostadsbyggandets kreditförsörjning
på ett tillfredsställande sätt med
kreditgivarna. Denna form för att säkerställa
bostadsbyggandets kreditbehov
bör således prövas innan andra åtgärder
övervägs.»

Det förhållandet att kreditförsörjningen
under senare år fungerat tillfredsställande
genom att de privata kreditinstituten
inför hotet om ett annat
finansieringssystem för bostadsbyggandet
finner opportunt — i vart fall så
länge man finner detta politiskt och
psykologiskt nödvändigt — att i större
utsträckning och vid aktuell tidpunkt
tillgodose kreditanspråken kan enligt
min mening inte försvara underlåtenhet
att tillgripa det system som äger alla
förutsättningar att fungera bättre och
i linje med de politiska besluten beträffande
bostadsbyggandet. Yi finner
ingen anledning att eventuellt vänta
med genomförandet av detta till dess
man måhända tvingas till samma situation
som rådde under åren 1965 och
1966.

Beträffande kreditgivningens organisation
lägger man heller inte fram några
förslag i riktning mot vad som bl. a.
1967 ansågs som mycket stora fördelar
för bostadsbyggandet, om man genomförde
förslaget om statlig totalfinansiering.
Inget har efter denna tidpunkt
inträffat som skulie kunna motivera en
modifikation av vår tidigare tillkännagivna
uppfattning att kreditsystemet
bör omläggas så, att enhetslån genom
statlig försorg ombesörj es för det statsbelånade
bostadsbyggandet, utformat
på basis av successiv låneutbetalning
till det godkända bostadsprojektet under
hela byggnadstidens gång alltifrån påbörjandet
till avslutandet. Vi har i svaren
från flera av remissinstanserna på
PM avgiven av Delegationen för bostadsfinansiering,
»Bostadsbyggandets
planering och kreditförsörjning», bl. a.
från Svenska byggnadsarbetareförbundet
fått stöd för denna uppfattning. Totalfinansiering
utgör enligt vår bestämda
uppfattning fundamentet för att säk -

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

ra bostadsbyggandet i den omfattning
som riksdagen fastställt och inom den
prisram och med den geografiska fördelning
som beslutet förutsatt.

Herr talman! Jag vill sluta med att
ställa en direkt fråga till regeringen eller
till utskottets talesman — det kanske
går lika bra. Trots att man i olika sammanhang
uttrycker sig positivt om statlig
totalfinansiering skjuts denna fråga
med olika motiveringar på framtiden.
Jag vill därför fråga: När kan man förvänta
sig ett konkret förslag i denna
riktning?

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror inte att jag
kommer att bidra till att det blir någon
mera dramatik över denna debatt än
vad det hittills varit, .lag har emellertid
behov av att på några punkter å
utskottsmajoritetens vägnar redovisa
skiljaktiga meningar.

Redan vid fjolårets bostadsdebatt
kunde vi konstatera att riktlinjerna för
bostadsproduktionen under den närmaste
planeringsperioden, vilka fastställdes
av 1967 års riksdag, har bidragit
till en mera nyanserad och lidelsefri
debatt om vår bostadspolitik. När det
därför från oppositionens sida i år har
fogats hela 10 reservationer mera än i
fjol till utskottets utlåtande, skulle
kanske någon kunna ta detta till intäkt
för att det nu skulle råda större oenighet
än tidigare. Jag vill emellertid se
detta så att de 26 reservationerna mera
är ett uttryck för oppositionens bristande
förmåga att skriva ihop sina uppfattningar
än ett uttryck för mycket skiljaktiga
meningar. Jag har också ett intryck
av att man till nästa år kan emotse
en bättre samordning på den här
kanten i fråga om åsikter i detaljfrågor.
Det råder, vilket också i dag bär understrukits
av flera talare före mig, betydande
enighet om huvudlinjerna i vår
bostadspolitik. Jag kan därför gå direkt
på några av reservationerna, där
jag från principiella synpunkter har
avvikande mening.

Ang. anslag till bostadsbyggande in. m.

Låt mig först ta upp den borgerliga
reservationen om bostadsbyggandets
geografiska fördelning. På denna punkt
föreligger i år borgerlig enighet om en
skrivning som innebär att även icke i
»statistisk mening expansiva orter» får
en garanti för tilldelning av bostäder.
Utskottsmajoriteten har åberopat uttalanden
av både 1967 och 1968 års
riksdagar att bostadsproduktionen bör
inriktas på områden där bostadsbristen
är störst eller eljest skulle bli besvärande.
Dessa uttalanden står i full överensstämmelse
med de tidigare av statsmakterna
antagna riktlinjerna.

I dessa riktlinjer har också betonats
angelägenheten av att vid den regionala
fördelningen hänsyn tas till de näringspolitiska
och lokaliseringspolitiska
målen. Reservanterna kan nog inte
heller i år peka på något exempel där
en kommun i samband med nylokalisering
av företagsamhet vägrats tilldelning
av erforderlig bostadskvot. Däremot
finns det, tyvärr, flera exempel
på orter som erhållit besked från industrin
om förändring i fråga om industrins
utbyggnader, vilka senare ej
har kommit till stånd, något som haft
till följd att en del samhällen i dag står
med tomma lägenheter. I HSB:s tidning
Vår bostad gavs för en tid sedan en rad
sådana exempel. Jag tror följaktligen
att vi även i fortsättningen kan lita till
att våra länsbostadsnämnder beaktar
de enskilda kommunernas behov vid sin
fördelning. Dessutom är det också så,
att bostadsstyrelsen vid de ett par gånger
om året förekommande extra tilldelningarna
av kvot till länen särskilt
beaktar de näringspolitiska förändringarna
inom de skilda kommunblocken.
Sedan spelar ju — det vill jag gärna
framhålla — samarbetsnämndernas
yttrande en rätt stor roll vid länsbostadsnämndernas
ställningstagande i
fråga om fördelningen.

En reservation, där också borgerlig
enighet föreligger, rör fördelningen av
hustyper, och den går ut på att småhusens
andel i lägenhetsproduktionen hor -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. in.
de vara större. Eftersom frågan om bostadsproduktionens
inriktning på småhus
och flerfamiljshus under senare tid
tilldragit sig särskild uppmärksamhet i
den bostadspolitiska debatten, vill jag
ägna några ord åt den.

Först kan man, som utskottsmajoriteten
har gjort, notera att småhusens
andel i nyproduktionen under perioden
1962—1967 legat tämligen konstant
på något under 30 procent. Vi har en
förhållandevis låg andel av småhus
jämfört med en rad andra länder. Men
å andra sidan kan man förmärka en
tendens till minskat småhusbyggande
även i andra länder. Även i USA, som
har haft och alltjämt har det högsta
antalet småhus, har andelen småhus
sjunkit från 84 procent år 1959 till 66
procent år 1965.

Det finns flera faktorer som påverkar
denna utveckling. Jag skall bara
erinra om några av dem. En, såsom jag
ser det, betydande faktor är den ständigt
ökande efterfrågan på fritidshus,
en efterfrågan som med längre fritid
kommer att öka ytterligare. Man beräknar
att vi i vårt land har över 300 000
fritidshus, många av dem användbara
som åretrunthus. Detta innebär att den
dubbla bosättningen är i starkt ökande.

En annan faktor som påverkar denna
fördelning är att vi har och kommer
att få ökade krav på kollektiva tjänster
och service i olika former inom våra
bostadsområden, och de kraven kan
nog bäst tillgodoses i flerfamiljshusbebyggelsen.

En annan faktor, som inte minst de
stora städerna har tvingats till att börja
uppmärksamma, är markanvändningsproblematiken
och kostnaderna
för bostadsbyggandet i vad avser marken.
En forskargrupp vid Chalmers under
professor Sune Lindströms ledning
har räknat fram vad det skulle kosta
att bygga en stad med olika hustyper
från grunden. Man har valt tre städer
av olika storlek som skulle nybyggas
på orörd mark i medelsvår terräng.
För en stad i storleksordningen 75 000

invånare skulle markbehovet för villabebyggelse
enligt denna utredning vara
1 352 kvadratmeter per lägenhet och
för trevåningshus 538 kvadratmeter per
lägenhet. Går man upp till sextonvåningars
skivhus blir markbehovet endast
332 kvadratmeter. I dessa siffror
ingår all den mark som erfordras i
samhället för gator, vägar osv.

Ser man på kommunens årskostnader,
finner man att kostnaderna för
driften av alla anläggningar blir för
villan 25 690 kronor, för trevåningshuset
20 220 kronor och för skivhuset
18 160 kronor. I det senare fallet kostar
således villaägaren varje år kommunen
drygt 7 000 kronor mer än den
som bor i höghuset.

Om dessa siffror skulle vara allmängiltiga
för markkostnaderna, är detta
en så betydelsefull fråga i detta sammanhang
att vi får anledning att uppmärksamma
den. Jag tror också att hela
denna fråga om de kommunala subventionerna
för en viss grupp — villaägarna
— som det här ändock ytterst gäller,
måste tas upp till ingående debatt.

Vi bör vidare inte förbise att småhusägaren
har speciella förmåner i skattehänseende,
som jag anser böra bli föremål
för särskild prövning. Tyvärr har
bevillningsutskottet — vilket framgår
av det ärende som kommer efter detta
på dagens föredragningslista -— inte
ansett sig kunna tillstyrka ett utredningskrav
på denna punkt. Personligen
har jag den meningen att detta hade
varit önskvärt. Även om det inte direkt
hör till denna debatt vill jag säga att
det hade funnits anledning att pröva
de beräkningar som villabeskattningsberedningen
på sin tid angav i detta
avseende.

Reservanterna har säkert rätt när de
säger att det föreligger ett ökat behov
av småhus — något som vi vet genom
flera undersökningar. Men även om,
som bostadsbyggnadsutredningen har
anfört, en stor del av de befintliga småhusen
har låg standard och hela 40 procent
av de nuvarande trerumslägenhe -

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

terna i småhus behöver förnyas för att
fylla dagens krav på god bostadsstandard,
kommer en produktion i den omfattningen
ändå att innebära att småhusens
andel i det totala bostadsbeståndet
i riket minskar fram till år 1975.
Jag anser därför att den fördelning
som redovisas i utskottsutlåtandet och
som följer departementschefens förslag
på denna punkt är riktig. Det finns för
övrigt ingenting i den regionala fördelningen
som binder de lokala myndigheterna
i fråga om fördelningen på hustyper.

I detta sammanhang vill jag också
säga ett par ord om reservation nr 9 a
av bl. a. herr Per Jacobsson och herr
Nilsson i Tvärålund, i vilken yrkas på
ett småhusbyggande utom låneramarna.
Eftersom detta yrkande kan anses syfta
till en ökning av småhusandelen i nyproduktionen,
skulle det indirekt komma
att påverka den regionala fördelningen.
Det finns ur de synpunkter som
jag här tidigare anfört på fördelning på
hustyper ingen anledning att i dag gå
med på ett sådant förslag.

Vidare vill jag beröra den fråga som
gäller miljöns utformning. På denna
punkt föreligger även i år en gemensam
borgerlig reservation, i vilken det
yrkas på en särskild utredning för att
studera de olika samhälls- och boendemiljöernas
inverkan på människornas
anpassning. Eftersom miljöfrågorna är
föremål för ständig uppmärksamhet i
planeringssammanhang anser utskottsmajoriteten
att det inte föreligger behov
av ytterligare en utredning på detta
område. Jag vill dessutom liksom i fjolårets
debatt erinra om det betydelsefulla
arbete som bedrivs inom både
byggforskning och planverket när det
gäller vår miljö. Vi bör heller inte förbise
den verksamhet och den opinionsbildning
som äger rum på detta område
inom de stora kooperativa bostadsföretagen,
nämligen Riksbyggen, HSB och
SABO. Där bedrivs det både en utvecklings-
och en planeringsverksamhet som
vi inte bör bortse från.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

I en reservation som avgivits av representanter
för centerpartiet och folkpartiet
har begärts utredning angående
byggnadsmaterialindustrin. Även om vi
i princip kan dela de synpunkter som
varit vägledande i den motion som legat
till grund för denna reservation,
anser vi att det framställda yrkandet
om utredning har en alltför begränsad
omfattning. Riksdagen kommer i annat
sammanhang att få pröva en motion
som i denna kammare har väckts av
herr Knut Johansson, i vilken det yrkas
på en branschutredning med uppgift
att kartlägga koncentrationen inom
byggnadsmaterialindustrin samt planer
för främjandet av konkurrensen på
byggnadsmaterialmarknaden.

Jag hoppas att vi då kan påräkna
även centerpartiets och folkpartiets
stöd för en så pass omfattande utredning.

Eftersom det i den här reservationen
också talas om hur rationaliseringsvinsterna
bäst skall komma de boende till
godo, vill jag än en gång erinra om det
arbete som bedrivs, bl. a. inom planverket.
För någon tid sedan redovisades
ett förslag till nya va-normer som
innebär betydande kostnadsbesparingar.
Dessutom har planförslaget kompletterats
med helt nya värden för frostfria
djup i relation till markförhållanden.
Det beräknas att på denna enda detalj
skulle det kunna göras en årlig besparing
inom vårt byggande av omkring 50
miljoner kronor. Andra tekniska förändringar
är ständigt föremål för uppmärksamhet,
och jag har med detta velat
säga att de ansvariga myndigheterna
inte är overksamma när det gäller
kostnadsutvecklingen inom bostadsbyggandet.

I ett antal reservationer upptas frågan
om statens stöd till bostadsfinansieringen.
Jag skall här begränsa mig till
några synpunkter på beräkning av låneunderlaget.
Framför allt i den av herr
Jacobsson undertecknade reservationen
tycker jag att man kan känna igen en
del argument från valrörelsen.

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

Låt mig då först säga att när lånetaket
infördes 1955 — om jag minns rätt,
var det ledamoten av denna kammare
herr John Ericsson som då var bostadsminister
-— var det helt enkelt motiverat
av att man skulle försöka hålla nere
produktionskostnaderna för bostäderna.
Lånetaket har också haft en dämpande
effekt på kostnadsutvecklingen. Enligt
den här reservationen skulle låneunderlaget
höjas så att det sammanfaller med
pantvärdet. För flerfamiljshusen skulle
låneunderlag och pantvärde kunna höjas
till den i låneansökan angivna produktionskostnaden.
Det har emellertid
då visat sig erforderligt med en ny begränsning
eller, om man så vill, en ny
form av lånetalc.

Man har tänkt sig att höjningen inte
får överstiga den genomsnittliga överkostnad
som redovisas för under föregående
år igångsatta lägenheter i flerfamiljshus.
Jag vill på goda grunder
ifrågasätta, om inte en sådan lösning
skulle medföra en ordning som blir ytterligt
svår att upprätthålla. Enbart redovisningen
i tiden skulle försvåra en
sådan form av låneberäkning. Det bör
erinras om, vilket framgår av utskottsutlåtandet,
att Kungl. Maj :t har befogenheter
att meddela föreskrifter om beräkning
av låneunderlag och pantvärde,
befogenheter som också utnyttjas för att
reducera vissa överkostnadseffekter. Utvecklingen
följs dessutom fortlöpande
av den s. k. låneunderlagsgruppen, och
intill dess några bättre möjligheter för
uppföljning av kostnadsutvecklingen utarbetats
bör nog nuvarande ordning bibehållas.

Herr talman! Så några ord om ett par
av de övriga reservationerna, nämligen
de som gäller byggnads- och fastighetslånen.
Beträffande folkpartiets och centerpartiets
reservation om införande
av ett s. k. enhetslån —■ vilket var ett av
delegationens önskemål — bör erinras
om att departementschefen anmält att
den frågan finns med i de förhandlingar
som nu inletts med kreditinstituten. Vidare
har denna fråga tagits upp i ut -

redningen om formerna för samarbete
mellan postbanken och Sveriges kreditbank.
Följaktligen måste man avvakta
resultaten av dessa förhandlingar, innan
definitiv ställning kan tas. Det bör också
uppmärksammas att delegationen
inte företagit någon närmare genomgång
av frågorna om integrerad kreditgivning
i andra kreditinstitut än bostadskreditkassan.
Delegationen har
nämligen förutsatt att om sådan kreditgivning
införes av kassan, så kommer
det säkert att leda till att övriga kreditinstitut
följer efter.

I fråga om bostadsbyggandets andel
av kreditutbudet samt kreditgivningens
former och villkor är det bara att konstatera
att de borgerliga är överens
också i år om att de inte vill ha en totalfinansiering
av bostadsbyggandet genom
inrättande av ett nytt statligt kreditinstitut.
På den punkten — detta är
delvis ett svar till herr Werner — delar
utskottsmajoriteten nu liksom vid fjolårets
riksdag de synpunkter som anförts
i denna fråga av delegationen för
bostadsfinansiering och av departementschefen.
Vi anser nämligen att om
förhandlingarna med kreditgivarna inte
leder till godtagbara resultat, måste
andra förslag prövas. I ett sådant läge
torde inrättandet av ett nytt statligt
kreditinstitut vara den på sikt bästa
lösningen. Hur snabbt detta kan ske
kan jag självfallet inte uttala mig om,
men jag är övertygad om att de som
på ansvarigt håll sysslar med denna fråga
är angelägna om att snarast kunna
framlägga ett förslag.

När det gäller reservation nr 13, som
rör de övre lånegränserna, förekommer
i moderata samlingspartiets motivering
ett uttryck som ger mig anledning till
några reflexioner. Det heter nämligen
där att de nuvarande lånegränserna diskriminerar
vissa låntagarkategorier.
Detta uttalande torde hänföra sig till
den uppfattning man sedan länge haft
inom moderata samlingspartiet •—• samma
åsikt har även förekommit i andra
borgerliga uttalanden — nämligen att

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

det inte skulle råda konkurrens på lika
villkor inom bostadsbyggandet. Det bör
då slås fast att eftersom bostadsbyggandet
i vårt land sedan länge betraktats
som en samhällelig uppgift, så måste
ägandet av flerfamiljshusen också ligga
i samhällets hand. En sådan utveckling
mot ökat samhällsägande av bostäderna
har varit mycket markant under
de senaste årtiondena. Jag vill bara
nämna ett par siffror: på 1930-talet tillkom
ungefär 80 procent av lägenheterna
genom enskilda byggnadsföretag. År
1968 svarade de allmännyttiga och kooperativa
företagen för 65 procent och
de enskilda för 35 procent av byggandet
— och då bör man komma ihåg att
inom den enskilda sektorn dominerar
egnahemmen nyproduktionen.

Ägandet och förvaltningen av flerfamiljshusen
måste även i framtiden vara
en samhällets angelägenhet.

Det är därför viktigt att man inte
försämrar finansieringsförutsättningarna
för den del av bostadsproduktionen
som helt ligger under samhällets kontroll.
Herr Gustafsson bejakade denna
målsättning i ett annat avseende, men
jag är litet tveksam om det rimmar med
reservation 13. Att det på något sätt
skulle vara diskriminerande för de övriga
låntagarkategorierna har jag mycket
svårt att förstå.

Att det sedan inte skulle råda fri
konkurrens inom själva byggandet anser
jag vara en helt felaktig uppfattning.
Även om ägandet och förvaltningen av
bostäderna i dag domineras av de allmännyttiga
och kooperativa företagen,
så sker själva byggandet praktiskt taget
helt och hållet genom entreprenadförfarande
och i fri konkurrens. Det
förekommer att ett fåtal av de allmännyttiga
företagen bygger i egen regi i
de större städerna. Yad gäller HSB så
bedriver man där i ringa omfattning
eget byggande, man använder sig för
det mesta av entreprenadsystemet. Att
sedan det av fackföreningarna och
kooperationen ägda BPA i dag intar en
stark ställning på byggnadsmarknaden

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
kan inte tas som bevis för att det inte
skulle råda konkurrens på lika villkor.
Tvärtom borde detta vara en garanti
för upprätthållandet av konkurrens,
som ytterst har till syfte att få bostäder
till lägsta möjliga kostnader.

Låt mig sedan, herr talman, säga
några ord med anledning av vad som
tidigare yttrats här i kammaren. Herr
Gustafsson och herr Kaijser berörde
frågan om dubbelbelåningen, och där
noterade man att utskottet inte hade
velat följa departementschefen på denna
punkt. Jag vill framhålla att vad
man från utskottets sida uttalat är att
man här närmast önskar en jämkning.
Vidare vill jag erinra om att det ju
praktiskt taget här gäller en tidigare
produktion, och de kostnader det då
gällde är inte aktuella i dag. Det bör
väl också uppmärksammas att lösningen
av dessa problem beror på de beslut
som länsbostadsnämnderna i varje
enskilt fall fattar. Någon favorisering
tycker jag inte sker i det avseendet.

Herr Jacobsson tog upp frågan om
bostadsbyggandets omfattning. Detta är
en gammal fråga, i vilken det —- såsom
fallet var också i fjol —- råder delade
meningar mellan oss å ena sidan och
folkpartiet och kanske även de andra
borgerliga partierna å andra sidan. Det
skiljer i fråga om 2 000 å 3 000 lägenheter
per år, men när den verkliga
produktionen för varje år redovisas visar
det sig att produktionen i regel har
överträffat målsättningarna.

Herr Kajiser säger att s-motioner behandlas
välvilligt av utskottet, medan
motioner från oppositionen alltid avslås.
Det är nu inte en alldeles korrekt
beskrivning. När herr Kaijser åberopar
att SABO-direktören har fått gehör för
sina synpunkter i utskottet beror det
inte på det förhållandet att han är
SABO-direktör, utan utskottets värderingar
och ställningstaganden bygger
uteslutande på utskottets erfarenheter
i fråga om bostadsproduktionen.

En fråga som självfallet kommer att
tilldra sig stor uppmärksamhet en tid

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
framöver är det utspel, om man så vill
kalla det, som SABO-chefen Aronson
gjorde i måndags i samband med kongressen
och som innebär att en ny hyressättning
skall prövas som bygger på
betalningsförmågan. Detta är — såsom
också har sagts i den debatt som hittills
förts i den frågan — i och för sig
inte någon ny frågeställning. Om jag
har fattat herr Aronson rätt, vill han
att man skall gå vidare på den väg som
har valts när det gäller det bostadssociala
stödet. Barnfamiljer och pensionärer
får i dag ett betydande stöd både
från stat och kommun. Det kan också
visa sig erforderligt —■ därom är jag
helt övertygad — att detta stöd utvidgas
även till andra grupper med låga
inkomster. Detta är liksom när det gäller
alla former av omfördelning en fråga
om omfördelning mellan olika grupper
i förhållande till deras bärkraft.
Jag skulle vilja hoppas på att vi kan
motse en debatt även i denna fråga som
kan leda till att vi kanske även på skattesidan
får pröva om våra ställningstaganden
när det gäller bostäderna.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag
på samtliga punkter.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Högström tyckte
sig märka en skillnad i debattstilen i år
jämfört med tidigare år. Han sade att
vi nu hade en nyanserad och lidelsefri
debatt. Jag skulle nog vilja säga att vi
väl har försökt att hålla debatten på
den nivån också tidigare. Jag tror inte
att det föreligger någon markant skillnad
i år i förhållande till tidigare år.

Herr Högström ville se det som en
splittring inom oppositionen när den
inte kunnat skriva ihop sig på alla
punkter. Jag tror inte att herr Högström
behöver vara oroad för den saken. För
min del skulle jag tycka att det vore
bäst om vi så småningom kunde få fram
ett bostadsutlåtande i vilket alla partier

var eniga. Jag tror inte heller att skillnaderna
är av den storleken att det
skulle vara alldeles omöjligt. Men då
får nog herr Högström göra som herr
Holmberg brukar säga: Man får ge och
ta —• också ge litet grand, och det har
han inte varit villig till i år.

Vidare uppehöll sig herr Högström
ganska länge vid frågan om den geografiska
fördelningen. Han talade om
bristorterna och återgick till den målsättning
som riksdagen har fastställt
för bostadspolitiken. Men vi kommer
väl ändå inte ifrån att samhället styr
människornas behov av bostäder på ett
alldeles speciellt sätt, och här vill jag
påminna om den bristande planering
inom hela samhällsverksamheten som
vi känner till sedan många år. Jag sade
i mitt anförande att det naturligtvis
inte är fråga om att köra ut folk från
Stockholm genom att vägra dem att få
en bostad. Men jag tror att herr Högström
och jag är ganska eniga om att
om vi hade genomfört lokaliseringspolitiken
tidigare så hade vi haft en
annan utveckling, inte minst på bostadsområdet,
och det tycker jag är
värt att understryka.

Därjämte talade herr Högström om
fördelningen på hustyperna. Jag kommer
ihåg debatten här i kammaren för
flera år sedan, när herr Bergman var
»tillförordnad bostadsminister». Han
talade ofta om »den röda stugan». Det
gör inte herr Högström, men han kan
väl ändå inte bestrida att det saknats
en konkurrens på lika villkor mellan
de allmännyttiga företagen, som herr
Högström företräder i sin civila gärning,
och småhusbyggandet. Det har
inte varit en konkurrens på lika villkor,
och det måste vara en av orsakerna
till att vi inte har kunnat komma
upp till de siffror som det här stora
landet med dess oerhörda geografiska
omfång egentligen skulle motivera. Det
är något underligt i detta att man i
länder med bra mycket snävare areal
ändå har klarat det här mycket bättre.
Det måste alltså finnas några orsaker.

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

Jag tror att om vi aktivt hade genomfört
lokaliseringspolitiken och näringspolitiken
på ett tidigare stadium, så
hade vi nu haft en annan situation på
bostadsområdet.

Herr Högström berörde inte detta
med småhusen och byggandet — om
han inte gjorde det när jag ett ögonblick
var ute — alltså förslaget att lägga
dem utanför ramen. Jag tycker uppriktigt
sagt inte att det skulle vara så
märkvärdigt, och jag vidhåller min
uppfattning att det inte skulle spela så
värst stor roll när det gäller kapital
och arbetskraft.

Beträffande miljön kom herr Högström
med statistik. Jag vill gärna åberopa
något som herr Mossberger sade
häromdagen i en annan debatt: »Med
statistik kan man ju bevisa nästan vad
som helst.» Det försökte verkligen herr
Högström. Kontentan var väl ändå att
herr Högström tyckte att insatserna på
miljöområdet när det gäller bostäderna
var bra. Jag konstaterar det. Jag tycker
inte att det har gjorts tillräckligt, och
det får väl herr Högström antingen ta
med ro eller också bli upprörd över.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Högström började
sitt anförande med att påpeka att det i
år finns ett större antal reservationer
än tidigare, exempelvis i fjol. Han säger
att detta i huvudsak beror på att oppositionspartiernas
ledamöter inom utskottet
inte kunnat skriva sig samman
i den utsträckning som borde varit möjlig
och önskvärd. Jag kan gärna gå
med på att vi borde kunnat komma något
längre i det avseendet. Men om vi
verkligen skall hoppas på att till ett
kommande år få ett färre antal reservationer
— vilket jag för all del också
tycker är eftersträvansvärt — finns en
annan metod som måhända är ännu
mer verkningsfull och beaktansvärd.
Majoriteten skulle ju i litet större utsträckning
än hittills kunna försöka

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
anstränga sig att tillgodose de övriga
partiernas önskemål i olika avseenden.

Vad sedan beträffar den geografiska
fördelningen vill herr Högström hävda
att de regler som för närvarande gäller
lämnar tillräckligt utrymme och ger
tillräckliga möjligheter att tillgodose
olika regionala önskemål. Jag vill gärna
vitsorda att ordalydelsen i dessa bestämmelser
i och för sig inte lägger
några direkta hinder i vägen när det
gäller att mer allmänt kunna tillgodose
de önskemål som kan finnas på olika
håll, men i praktiken är det inte så
lätt att tillämpa dessa bestämmelser på
ett riktigt sätt. Jag skulle — om det
vore av speciellt intresse — kunna ge
exempel på att kommuner haft och har
svårigheter att få sina behov tillgodosedda,
i synnerhet vid förändringar i
samband med lokaliseringar eller nyetableringar
av olika slag.

Herr Högström sade att antalet småhus
sjunker i andra länder. Det är kanske
riktigt — jag har ingen statistik
som visar utvecklingen i det avseendet.
Vi kan dock konstatera att det i vårt
land tycks vara alldeles omöjligt att få
den låga procentuella andelen av nyproduktionen
att stiga. Omkring 28—29
procent av den totala produktionen ligger
på småhus. Det är kanske i det sammanhanget
av mindre intresse om man
i länder där 60—70—80 procent av bostadsproduktionen
ligger på småhus går
ned något i den procentuella fördelningen.
Detta har föga intresse när det
gäller förhållandena i vårt land.

Jag har mycket svårt att förstå att
markkostnaderna och andra markfrågor
för oss skulle vara något större problem
än det är i andra länder, även om
man givetvis i vissa fall måste konstatera
att just dessa kostnader ställer sig
högre för småhus än för lägenheter i
stora flerfamiljshus. Jag vet inte om
herr Högström syftade till att ytterligare
försöka påverka nedgången i småhusbyggandet
när han pekade på småliusägarnas
gynnade ställning rent skattemässigt.
Jag skall inte närmare gå in

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande in. m.
på den frågan. Jag vill bara erinra om
de bevingade orden av Gunnar Sträng
för några år sedan: »Egnahemsägarna
är vårt folk, de kan sova gott om nätterna.
» Det kan ha sina risker att störa
den sömnen.

I fråga om byggnadsmaterialutredningen
tycker herr Högström att de
krav som vi ställde i vår motion och
i reservationen är för begränsade. Jag
tycker att det inte är ett tillräckligt skäl
för att gå emot motionen. Den sammanfaller
i varje fall, såvitt jag förstår, inte
i alla delar med den motion som herr
Högström åberopat.

Beträffande andra punkter får jag
kanske tillfälle att återkomma.

Herr KAIJSER (m) kort genmäle:

Herr talman ! Jag skall inte gå in närmare
på småhusfrågan, som mina kolleger
inom oppositionen har berört. Jag
vill bara konstatera att herr Högström,
om jag inte hörde fel, sade att det i
själva verket synbarligen finns ett ökat
behov av småhus här i landet. Det tycker
jag att man kan ta fasta på. Det
vore roligt om man också kunde åstadkomma
en ökad produktion av småhus.

Det sades att de enskilda fastighetsägarna
inte var diskriminerade, trots
att lånetaket är lägre för dem än för
andra. Herr Högström sade bl. a. att
den omständigheten att andelen av fastigheter
som ägs av allmännyttiga företag
blivit så mycket större under senare
år är ett bevis för att ägandet genom
sådana företag som samhället har
ett direkt inflytande på är nödvändigt.
Jag tycker att det är ett cirkelbevis.
Om man ordnar det så att de enskilda
företagen inte kan driva verksamheten,
kommer naturligtvis utvecklingen att
bli sådan att den andra typen av företag
övertar större delen av fastighetsägandet.

När herr Högström säger att det inte
är någon diskriminering såsom lånevillkoren
är utformade nu för tiden, vill
jag erinra om att lånetaket för de allmännyttiga
företagen är 100 procent.

För den enskilde gäller det att förränta
ett på privat väg upptaget lån på
den del av kostnaderna som faller mellan
85 och 100 procent. Med den utformning
lånebestämmelserna nu fått
kan den enskilde som regel inte förrän
efter ett tiotal år räkna med att få avkastning
på kapitalet.

Hur hyrorna bestäms är en annan
fråga av betydelse i detta avseende som
blivit aktuell på den senaste tiden. Utgångspunkten
för hyressättningen är
självkostnadspriset inom de allmännyttiga
företagen. Enligt bestämmelserna
kan inom de allmännyttiga företagen
självkostnaden räknas på den stora
mängden av fastigheter. Det finns därför
möjlighet att ta ut litet högre hyra
i äldre fastigheter och minska hyrorna
i de nya, en möjlighet som den enskilde
fastighetsägaren som regel inte har.
Den hyra som, byggande på jämförelse
med hyrorna inom de allmännyttiga företagen,
kan komma att fastställas för
hans lägenheter kommer inte att motsvara
produktions- och driftkostnaderna
för dem.

Herr HÖGSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson menade
att jag inte skulle hysa oro för en
splittring på den borgerliga sidan. Jag
är inte orolig för det, men man kan ju
dra vissa slutsatser när man ser hur
denna fråga behandlats genom åren.
Jag har inte haft nöjet att följa debatten
här i kammaren så många år, men
jag kan konstatera att vi ändå har en
diskussion i detaljer som är praktiskt
taget densamma år efter år.

Jag tror det finns gott utrymme för
att ge och ta ifrån majoritetens sida.
Under den tid jag har tillhört denna
avdelning har jag haft ett bestämt intryck
av att ordföranden leder utskottet
på ett sådant sätt att det finns goda
möjligheter att ventilera olika synpunkter.
Att vi ändå inte kan komma överens
i en del av dessa principiella frågor tror
jag man får lov att acceptera. Men kan
vi nästa år få ett utskottsutlåtande med

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

bara hälften så många reservationer,
bör både herr Gustafsson och jag kunna
vara belåtna.

Jag vill dela herr Gustafssons mening
när han säger att det är den bristande
planeringen i stort i vårt samhälle som
leder till en del av de svårigheter vi har
på bostadsmarknaden. Det är riktigt, det
behöver vi inte ha någon politisk strid
om. Inom kort kominer det att visa sig
erforderligt att alla krafter samlas för
att förändra denna obalans i samhället.
Jag vill för min del säga att jag är beredd
vara med att ge och ta på den
punkten så långt det är möjligt.

Herr Kaijser var inne på ägandet och
småhusandelen. Målsättningen för vår
bostadspolitik är att bostäderna skall
vara en samhällets angelägenhet i samma
grad som andra sociala funktioner
i vårt samhälle. Ägandet bör följaktligen
ligga i samhällets hand, och då är
det rimligt att man har den här fördelningen.
Den skillnad i lånegränser som
faktiskt finns är, vågar jag påstå, så
pass liten att den enskilde ägaren bör
ha detta egna kapital. Här är det en
fråga om ägandet och förvaltningen av
husen, och herr Kaijser och jag kan
nog inte komma överens om att detta
skulle vara en angelägenhet för samhället.
Där har vi skilda meningar.

Herr Jacobsson säger att jag hade redovisat
behovet av ett ökat småhusbyggande,
vilket även herr Kaijser åberopat.
Det är riktigt att det föreligger
ett behov av ökat småhusbyggande. Det
finns statistiskt material som visar den
saken. Jag tror dock att vi måste på ett
annat sätt skapa ekonomiska förutsättningar
för detta. Om man skall öka
småhusbyggandet får man vidta sådana
skattepolitiska åtgärder att också de
lägre inkomsttagarna kan få tillgång till
denna bostadsform.

Herr Jacobsson påminde om att statsrådet
Sträng vid något tillfälle sagt att
egnahemsägarna kan sova lugnt. Jag
tror de kan sova lugnt också med hänsyn
till de synpunkter vi anfört.

Jag skall be att få återkomma.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det anförande herr Högström
senast höll tycker jag ger en god
grund för ett framtida samarbete. Jag
tar honom på orden när han säger att
en så här stor och viktig fråga för hela
samhället som bostadspolitiken utgör
helst borde lösas utan att man lägger
alltför mycket partipolitiska synpunkter
på den. Detta är också min personliga
uppfattning.

Sedan vill jag bara helt kort säga till
herr Högström att i reservationen om
dubbelbelåningen har jag påpekat att
utskottets majoritet har hackat Kungl.
Maj:ts förslag i kanten. Jag uttryckte
inte någon sorg över detta, men jag tycker
att Kungl. Maj :ts förslag var riktigare.
Om det förhållandet att socialdemokrater
i utskott kan försöka ändra
Kungl. Maj :ts propositioner är en svala
som möjligen kan förebåda ett slags
sommar vill jag uttala att herr Högström
åtminstone har min fullständiga välsignelse.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill på ett par punkter
komplettera mitt tidigare anförande.

Beträffande lånetaket gjorde herr
Högström en del invändningar mot vårt
resonemang, men jag kunde egentligen
inte uppfatta hans yttrande så, att han
hade så särskilt mycket sakliga invändningar
mot vårt resonemang. Hans invändningar
föreföll mig mera ligga i att
han ansåg att ett tillgodoseende av våra
förslag och önskemål skulle medföra ett
besvärligt administrativt förfarande.
Jag tror inte dessa svårigheter skall
överdrivas, jag anser inte alls att de i
någon högre grad skulle försvåra tilllämpningen
av de bestämmelser man
kan komma fram till.

Beträffande omfattningen av bostadsbyggandet
tycks vi i dag varken ha
möjlighet eller anledning att gräla. Herr

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
Högström konstaterade ju också att vi
i detta avseende är på samma linje som
regeringen för det närmaste året. Men
jag tycker det är anmärkningsvärt att
man samtidigt vill föra ett slags process
mot oss, eftersom bostadsbyggandet
har visat sig ligga över vad vi föreslagit
i våra motioner som i sin tur innebar
högre produktion än regeringens
förslag. Det är egendomligt att vi kritiseras
för den inställningen. Yi har ju
alltid kritiserats för att ligga för högt
med våra förslag och för att dessa inte
skulle vara realistiska. Enligt min bedömning
måste regeringens och regeringspartiets
förslag ha varit ännu mera
orealistiska, eftersom utvecklingen helt
har gått i linje med vad vi förordat.

Herr HÖGSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill komplettera
mitt tidigare yttrande beträffande vad
herr Jacobsson åberopade om finansministerns
synpunkter. Vad jag uttalat i
fråga om skatteproblematiken i detta
avseende skiljer sig inte från de åsikter
finansminister Sträng framfört. Jag
vill till kammarens protokoll läsa in
några rader av det yttrande som dåvarande
och nuvarande departementschefen
Gunnar Sträng anförde när denna
fråga var uppe till debatt:

»Förutom de skattemässiga synpunkter
som således enligt min mening kan
åberopas för en reform av villabeskattningen
talar mycket starka bostadssociala
skäl härför. Det har länge varit
känt att de nuvarande reglerna för denna
beskattning verkat starkt stimulerande
på byggen av onödigt kostnadskrävande
villor.» Att finansministern vid
detta tillfälle inte kunde avge ett förslag
till ändrad beskattning är en annan
sak.

Beträffande frågan om småhusen
utanför låneramarna vilken inte skulle
ha någon betydelse ur kapital- och arbetskraftssynpunkt
—- jag tror det var
herr Jacobsson som berörde detta — så
vet vi att i en överhettad konjunktur

kan det omvända förhållandet ändå förekomma.
Det har t. o. m. vid vissa tillfällen
sagts att fritidshusbyggandet —
där man tar arbetskraft och kapital i
anspråk — kan påverka de totala resurserna.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Som motionär har jag
anledning att vara nöjd med den behandling
som statsutskottet och dess
tredje avdelning har gett min och min
medmotionärs motion, 1:547 och II:
642. Utskottet framhåller att det i motionen
framförda förslaget bör prövas
ytterligare och vill därför att riksdagen
skall ge Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört.

Även om jag för dagen kan känna
mig nöjd med utskottets skrivning vill
jag ändå ge några motiv för motionens
tillkomst. Inledningsvis kan jag framhålla
att de många formerna för lån
och skilda normer för ränteeftergifter
ofta är svåra att fånga in. Dessutom tillkommer
tillämpningsföreskrifterna som
utformas av departement och bostadsstyrelse
efter det att riksdagen fattat beslut
om och dragit upp de stora riktlinjerna
för bostadspolitiken.

De åtgärder som föreslås i motionen
avser att komma till rätta med ett av de
gränsfall som uppstod genom 1962 års
riksdagsbeslut. När riksdagen beslöt att
sammanföra råd- och kedjehus med
småhus — egnahem — var det ingen
eller få som förstod innebörden av att
ränteeftergifterna för rad- och kedjehusen
förändrades. Då man tidigare där
haft samma normer som gällt för flerfamiljshusen
kom rad- och kedjehusen
plötsligt i räntehänseende att bli jämställda
med egnahem, trots att de alltjämt
betraktades som flerfamiljshus.
Även centralt vållade förändringen en
viss osäkerhet, och de som sysslar med
bostadsbyggelse kunde också finna att
en del radhusprojekt alltjämt betecknades
som flerfamiljshus, medan andra
åter erhöll beteckningen småhus.

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

Småhus med bostads- och hyresrätt
har i sina ekonomiska funktioner samma
uppbyggnad som flerfamiljshusen.
De extraordinära räntekostnaderna under
det inledande skedet av förvaltningen
utgör för denna kategori av hus
samma belastning som för flerfamiljshusen.
Småhusens möjligheter att täcka
dessa kostnader genom höjda hyror är
lika begränsade som flerfamiljshusens.
Detta har även uppmärksammats i nu
gällande bostadslånekungörelse, där
villkoren i aktuellt avseende är likartade.
Problemet har här lösts genom en
extra långivning för räntemerkostnaderna
under tiden närmast efter inflyttningen.

Ett betydande antal av de bostadsrättsföreningar
som erhållit belåning
enligt räntebidragskungörelsen av år
1962 belastas ännu med balanserade underskott
på grund av bortfallet av det
retroaktiva räntebidraget. Avgiftshöjningar
för att snabbt täcka dessa balanserade
underskott är i många fall
inte möjliga. Även likviditetsmässiga
problem föreligger och har till stor del
kunnat lösas endast genom temporärt
upplånade medel.

Bostadsstyrelsens tillämpningsföreskrifter
i fråga om retroaktivt räntebidrag
har missgynnat en kategori av bostadsrätts-
och hyreshus på ett sådant
sätt att en retroaktiv ändring synes erforderlig.

Ränteförlusterna uppgår i flera fall
till mer än 2 000 kronor per lägenhet.
Självfallet varierar beloppen beroende
på tidpunkten för slutbelåningen. Det
är att märka att det var oerhört svårt
att få fastigheterna slutbelånade under
mitten av 1960-talet, och därför har ränteskulden
blivit olika betungande för
det åsyftade fastighetsbeståndet. Någon
gör kanske den reflexionen att motionen
ej går så långt som till kravet på
en återbetalning av de uteblivna ränteavgifterna.
Jag är fullt medveten om
att staten har en ren skuld till omnämnda
bostadsrättsinnehavare och hyresgäster,
som bebor berörda lägenheter.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
Att jag i motionen ändå knyter an till
att man bör nå fram till en lösning efter
1967 års räntekungörelse sammanhänger
med att centrala överläggningar tidigare
har ägt rum mellan bl. a. HSB
samt departementet och kungl. bostadsstyrelsen.
Den skriftväxlingen har dock
lett till det tillrättaläggandet att den
berörda typen av lägenheter åter behandlas
som bostad i flerfamiljshus; i
övrigt erhölls ingen rättelse. För att nå
fram till ett resultat som ger dessa bostadsrättsföreningar
och hyresgäster i
övrigt ett mer gynnat läge än de har för
närvarande har jag alltså, herr talman,
knutit an min framställning till att gälla
bostadslånekungörelsen av 1967, som
innebär att den nu befintliga skulden
förvandlas till ett lån, vilket därmed
också måste återbetalas men kommer
in i lånebestämmelserna enligt de nya
riktlinjerna. Detta är alltså motivet till
att jag gått in på 1967 års bostadslånekungörelse.

Då utskottet välvilligt ställt sig bakom
motionens syften, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru LANDBERG (s):

Herr talman! Förbättringslån för upprustning
av åldringsbostäder är utomordentligt
förmånliga, och de har stor
betydelse för att höja de äldres bostadsstandard.
Sedan den stora inventeringen
av de äldres bostadsförhållanden
gjordes 1964—1965 har inte mindre
än 67 300 dåliga bostäder för äldre blivit
upprustade med hjälp av förbättringslån.

I motionerna I: 545 och II: 629 har vi
motionärer hemställt att Kungl. Maj :t »i
tillämpningsföreskrifterna till kungl.
kungörelsen 1962:538 utfärdar bestämmelse
att länsbostadsnämnd må ompröva
förbättringslåns uppdelning i amorteringsdel
och räntefri stående del i de
fall, där låntagarens ekonomiska förhållande
sedan lånet beviljades har undergått
avsevärd och varaktig försäm -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
ring». Förbättringslånen har en sådan
konstruktion, att man tar hänsyn till
låntagarens betalningsförmåga. År låntagarens
inkomst ringa eller ingen alls
kan vederbörande få hela lånet ränteoch
amorteringsfritt, och efter tio år
blir hela beloppet som regel avskrivet.
Boendekostnaden har alltså inte påverkats
med ett enda öre under lånetiden.
Om låntagaren däremot har inkomster
att räkna med, delas lånet upp i en
räntefri stående del och en del som blir
ränte- och amorteringsbärande. Vid
fastställandet av amorteringsdelen tas
då hänsyn till hur stora utgifter låntagaren
kan tänkas orka med. Man försöker
alltså anpassa lånekostnaden til!
betalningsförmågan, och det tycker jag
är en riktig princip. Men betalningsförmågan
kan ju av oförutsedda skäl
plötsligt försvinna: sjukdom eller något
annat kan inträffa som gör att inkomsterna
faller bort och den förut rimliga
boendekostnaden blir orimligt hög.
I ett sådant läge menar vi motionärer
att länsbostadsnämnden, som är det lånebeviljande
organet, skall ha möjlighet
att omfördela lånet så att en större
del blir räntefri, stående. Förbättringslånet
är ju från början ett socialt motiverat
bostadsstöd åt de äldre och borde
få behålla den karaktären även då låntagarens
läge blir försämrat.

Nu säger utskottet att lånens räntebärande
avskrivningsdel under förra
året uppgick till i genomsnitt 3 465 kronor.
Men det är inte statistikens genomsnittsfall
vi har tänkt på. Det går
helt enkelt inte, eftersom amorteringslånens
totalsumma har slagits ut även
på dem som fått hela lånen amorteringsfria.
Vad vi talar om är de enskilda
människorna, som helt oförutsett
och varaktigt har fått sin ekonomi avsevärt
försämrad och därigenom råkat
i en situation som strider mot tanken
bakom förbättringslånets konstruktion.
Låt mig ta ett exempel. En person fick
för några år sedan ett förbättringslån,
som till 10 000 kronor var amorteringslån.
Detta lån höjde hans bostadskost -

nad med 893 kronor i årlig låneutgift.
Och det gick bra, ty det stämde hyggligt
med hans betalningsförmåga. Men
i dag har vederbörande ingen inkomst
längre utom folkpensionen. I dag stämmer
inte lånekostnaden med hans betalningsförmåga.
Om han hade sökt lån i
dag, skulle han sannolikt ha fått alla de
10 000 kronorna räntefritt stående med
full avskrivning av hela beloppet efter
tio år. Men han sökte sitt lån för tre år
sedan. Då kunde man inte förutse att
hans inkomst skulle försvinna. Därför
får han under ytterligare tolv—tretton
år fortsätta med att betala 893 kronor
om året i lånekostnader och amortering.
Länsbostadsnämnden har inte möjlighet
att ompröva hans ärende, hur
gärna nämnden än skulle vilja göra
det. Det är i sådana fall vi menar att
länsbostadsnämnden borde få rätt att
göra omprövningar av låneärenden,
inte när det gäller statistikgenomsnitten.

Jag beklagar att utskottet inte har
velat bifalla vår hemställan, som ytterligare
skulle ha förbättrat en förnämlig
bostadssocial verksamhet. Herr talman!
Jag yrkar bifall till motionerna
I: 545 och II: 629.

Häri instämde herr Augustsson (s).

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Tillgång till god fungerande
service på olika områden är en
jämlikhetsfråga. Men det är en fråga
som samhället har visat mycket litet
intresse för. Man har låtit bostadsområden
växa upp med mycket ringa planering
för den allmänna servicen. I
redan befintliga områden tas mycket få
initiativ till att ordna sådan service.
Vad är det då för service som behövs
och som krävs för att människorna
skall kunna fullgöra sina arbetsinsatser
och dessutom fungera som människor?
Det är •— som jag har talat om i många
andra sammanhang — service för barnfamiljerna
med t. ex. barntillsyn. Det är

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

service åt familjer, där båda makarna
förvärvsarbetar, i form av t. ex. tvättservice,
matservice och städservice. En
annan mycket angelägen service är
hjälp till äldre och handikappade liksom
också lokaler för fritidsändamål
för dessa grupper. Men service är inte
bara en fråga för storstaden. Det är
också en fråga för mindre tätorter, och
det är en fråga för landsbygden. Jag
sade förut att servicefrågorna är jämlikhetsfrågor.
Jag vill upprepa detta.

Det är eu jämlikhetsfråga för barnfamiljer.
Det är en jämlikhetsfråga för
kvinnor, och det är en jämlikhetsfråga
för de äldre. Men det är också en jämlikhetsfråga
för landsbygden. Den service
som funnits har blivit försämrad
när det gäller rena landsbygden. Men
det är också en jämlikhetsfråga för den
lilla tätorten.

För två år sedan tillsattes den s. k.
servicekommittén. Det var en mycket
välkommen åtgärd, även om den var
litet senkommen. Vi finner dock att
sammansättningen i denna kommitté är
litet förvånande med tanke på dessa frågors
stora betydelse. Vi anser nämligen
att den parlamentariska förankringen
borde ha varit bredare och att det borde
ha funnits representanter för alla
de stora partierna i kommittén. Eftersom
servicefrågorna även är ett stort
kommunalt problem, inte minst av ekonomisk
natur, borde det också enligt
vår mening ha varit en bredare kommunal
förankring i utredningen än
som i dag är fallet. Direktiven för denna
servicekommitté är mycket allmänt
hållna, vilket naturligtvis innebär att
kommittén har möjlighet att ta upp
många frågor och många problemställningar.
Vi vet ju i dag naturligtvis mycket
litet om vad kommittén kommer att
ta upp. Resultatet av denna kommittés
arbete har hittills blivit en kartläggning
av det som i dag finns på detta område.
Även om en sådan kartläggning är av
värde, tycker jag inte att det finns så
stor anledning att redovisa den i ett delbetänkande,
men vad jag här anfört är

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
naturligtvis i och för sig ingen anmärkning.

Vi anser emellertid att det är otillfredsställande
att inte alla partier har
representation i kommittén. Det inger
också en viss osäkerhetskänsla att vi
inte i själva utredningsskedet får vara
med och anföra synpunkter på dessa
frågor.

Vad gäller service utanför städer och
tätorter anför utskottet att denna fråga
bör behandlas genom arbetsgruppen för
glesbygdsfrågor. Jag finner detta uttalande
mycket egendomligt. Jag trodde
att glesbygdsgruppen hade andra i och
för sig mycket viktiga uppgifter, men
såvitt jag kan se ingår det inte i denna
grupps arbete att förbättra boendeservicen.
Vi anser alltså att servicekommitténs
direktiv bör vidgas till att omfatta
även landsbygdens servicebehov.

Med förhoppning om att beslut fattas
om fler representanter för partierna
och för kommunerna i servicekommittén,
med förhoppning om vidgade direktiv
för denna kommitté och med förhoppning
om att denna kommitté skall
arbeta snabbt men ändå framlägga väl
genomtänkta förslag yrkar jag, herr talman,
bifall till reservation nr 4.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! I debatten denna gång
liksom under tidigare bostadsdebatter
och kanske också vid andra tillfällen
här i kammaren har konkurrensfrågan
framförts såsom rätt väsentlig. Det gäller
här konkurrensen mellan å ena sidan
de privata företagen och å andra
sidan de kommunala och kooperativa
företagen. Det är klart att det kan, som
herr Kaijser och andra här gjort gällande,
verka bestickande att påpeka att
det är en gradering när det gäller de
statliga lånen, från 100 procent till de
kommunala företagen och 95 procent
till de kooperativa företagen ned till
85 procent till de privata företagen.
Men det bör väl i detta sammanhang
först och frömst erinras om den skill -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
nåd som råder mellan dessa två kategorier
av företag som producerar bostäder.
De allmännyttiga och de kooperativa
företagen har som målsättning
att i enlighet med samhällets riktlinjer,
dvs. den av regering och riksdag fastställda
politiken, producera bostäder
utan eget vinstintresse. Privatintressena
ser ju i bostadsbyggandet, liksom i all
annan verksamhet, en källa till inkomst
och spekulation, och jag tycker att bara
detta — det finns flera skäl — borde
vara tillräckligt för att starkt motivera
skillnaden.

Det har tryckts hårt på nödvändigheten
av konkurrens på lika villkor, men
då måste man väl ställa sig litet undrande
till den brist på logik som de
moderata har visat i den här debatten.
Jag tänker på reservation 25, där de
går emot förslaget om ökat anslag till
lånefonden för kommunala markförvärv.
Yad som kan sägas på den punkten
är ju att beloppet är för lågt för
att ge kommunerna den möjlighet till
konkurrens i fråga om markköp som
är nödvändig. Det är på det området,
herr Kaijser, som det verkligen finns
anledning att tala om bristande konkurrens.

Hur är läget i dag? Kommuner som
har varit förutseende och köpt in mark
för framtida byggnadsbehov har av olika
skäl tvingats sälja till privatföretagare,
som alltid — med bankernas stöd
— har gott om pengar. När det passar
privatföretagaren kommer han till kommunen
eller till ett kooperativt eller
kommunalt företag och erbjuder sig att
sälja mark till det eller det priset och
under förutsättning att han själv får
bygga — på löpande räkning. Han pressar
alltså fram åtgärder i ett trängt
läge på ett sätt som gör att man långt
ifrån kan tala om en sund konkurrens.

När vi nu har försökt att bygga upp
en lånefond för att kommunerna skall
få en chans att skaffa mark där de kan
bygga utan eget vinstintresse, vänder
sig de moderata kategoriskt mot detta.
I det särskilda yttrandet ges en när -

mare förklaring; vad de eftersträvar
är att hela mark- och bostadspolitiken
—• liksom på 1930-talet och tidigare —
skall bli ett område för privat spekulation.

Herr talman! Med det anförda vill jag
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr KAIJSER (in):

Herr talman! Denna fond var från
början avsedd att ge kommunerna möjlighet
att inköpa mark, för att sedan
upplåta den mot tomträtt till dem som
skulle bygga. Tomträtten kan ha sin
stora betydelse för vissa av kommunernas
områden, framför allt där man
vill ha möjlighet att ändra, modifiera
och göra om stadsplaner. Vi anser det
dock inte i princip riktigt att all mark
för byggande hädanefter skall upplåtas
av kommunerna mot tomträtt. Vi, herr
Johansson och jag, har helt skilda uppfattningar
i denna fråga, och vi har
i flera år framhållit vår synpunkt på
densamma.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Om marken behålles i
kommunal ägo eller upplåtes med tomträtt
är av sekundär betydelse. Det väsentliga
är att kommunerna ges de ekonomiska
möjligheter som i dag saknas
att erhålla mark inte bara för bostadsbyggande
utan även för andra kommunala
behov. Om det gäller ett inköp
på sammanlagt 250—300 miljoner kronor
per år för kommunerna — och det
är en siffra som är tagen i underkant
— så kan väl inte, som det sagts i reservationen,
ett bifall till föreliggande
förslag innebära att det uppstår ett
kommunalt markmonopol. Det förhåller
sig tvärtom, herr Kaijser, man vill på
detta sätt bryta det nuvarande privata
markmonopolet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats pro -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

positioner komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan, varvid dock vissa punkter
komme att sammanföras.

I fråga om punkten i, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och hefunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—-73;

Nej — 63.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet i punkterna 2 och 3 hemställt.

4 Första kammarens protokoll 1969. Nr 19

Ang. anslag till bostadsbyggande m. ni.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten 4 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Axel
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—71;

Nej —61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 5.

Ytterligare gjorde herr talmannen
enligt de rörande punkten 6 framkomna
yrkandena propositioner, först på

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
3 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 62.

I vad gällde punkten 7, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4
betecknade reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen

på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 63.

Därpå bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten S.

Vidkommande punkten 9 gjorde herr
talmannen därefter propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Axel
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 6 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och god -

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

kändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—93;

Nej — 38.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härpå
utskottets hemställan i punkten 10.

Med avseende å punkten 11, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 7 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde vote ring,

i anledning varav uppsattes samt

efter given varsel upplästes och god kändes

en omröstningsproposition av

följande lydelse:

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
It, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 7
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —109;

Nej— 22.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande punkten 12 gjorde herr talmannen
härefter propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ivar Johansson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med
8 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 8
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —117;

Nej — 16.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten 13
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare därpå att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i
den av herr Axel Andersson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 9 a betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
9 a betecknade reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 40.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad rörde punkten Ib, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas
med godkännande av utskottets motivering,
dels ock att kammaren skulle
bifalla utskottets hemställan med den
ändring i motiveringen, som förordats
i den av herr Axel Andersson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 10 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan med
godkännande av utskottets motivering
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
14 med godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Axel
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 10 betecknade reservationen.

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 63.

Beträffande punkten 15 gjorde herr
talmannen sedermera propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 11 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
11 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 40.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därpå gjordes enligt de angående
punkten 16 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 12 betecknade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I avseende å punkten 17, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Jacobsson, Per, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 13 a betecknade
reservationen; samt

3:o), av herr Kaijser, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av herr Virgin m. fl. vid
utlåtandet anförda reservationen 13 b.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr
talmannen sig finna de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Per
Jacobssons yrkande.

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

Herr Kaijser äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i
huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 50 punkten 17 antager
det förslag, som innefattas i den av
herr Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 13 a betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det
förslag, som innefattas i den av herr
Virgin m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 13 b betecknade reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —40;

Nej — 26.

Därjämte hade 71 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som

innefattas i den av herr Axel Anders -

son m. fl. vid utlåtandet avgivna, med

13 a betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 40.

Därjämte hade 23 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Såvitt gällde punkten IS gjorde herr
talmannen därpå propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Axel
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 14 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med

14 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej —63.

Ytterligare gjordes i enlighet med
de avseende punkten 19 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 15
betecknade reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

På gjord proposition bifölls därefter
vad utskottet hemställt i punkterna
20—23.

I vad gällde punkten 24, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 16
betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som

innefattas i den av herr Axel Anders -

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
son in. fl. vid utlåtandet avgivna, med
16 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 47.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten 25 gjordes
härefter propositioner, först på bifall
till vad utskottet i denna punkt hemställt
med godkännande av utskottets
motivering samt vidare därpå att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Ivar
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 17 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

I fråga om punkten 26 gjorde herr
talmannen därpå propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
18 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
18 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —97;

Nej — 40.

Vidare gjordes enligt de rörande
punkten 27 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till motionerna
1:545 och 11:629; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Med avseende å punkten 28, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
20 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafssoii, Nils-Eric, begärde

votering, i anledning varav uppsattes

samt efter given varsel upplästes och

godkändes en omröstningsproposition

av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten

28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 20
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja— 96;

Nej —41.

I vad anginge punkten 29 gjorde herr
talmannen härpå propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ivar Johansson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med
21 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten

29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som

innefattas i den av herr Ivar Johansson

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 21
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —117;

Nej— 18.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord propositionen bifölls härefter
vad utskottet i punkterna 30—33
hemställt.

Såvitt rörde punkten 34, anförde vidare
herr talmannen, komme propositioner
att framställas först särskilt angående
utskottets hemställan samt vidare
särskilt beträffande utskottets motivering.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i denna punkt.

Vidkommande motiveringen gjorde
herr talmannen sedermera propositioner,
först på godkännande av utskottets
motivering i denna punkt samt vidare
därpå att kammaren skulle godkänna
motiveringen med det tillägg, som förordats
i den av herr Axel Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 23
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på godkännande av
utskottets motivering oförändrad, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde vote ring,

i anledning varav uppsattes samt

efter given varsel upplästes och godkän des

en omröstningsproposition av föl jande

lydelse:

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

Den, som godkänner statsutskottets
motivering i utlåtande nr 50 punkten
34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes motiveringen
med det tillägg, som förordats i den av
herr Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 23 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 39.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 35
och 36.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 37 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 25 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
37, röstar

58 Nr 19 Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Om begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen
m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av lierr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 25 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —111;

Nej— 23.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 38
och 39.

Om begränsning av möjligheterna till avdrag
för gäldränta vid inkomsttaxeringen
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 23, med anledning av
motioner om begränsning av möjligheterna
till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen
m. m.

Till behandling i ett sammanhang hade
bevillningsutskottet upptagit följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 128,
av herr Persson, Yngve, och herr Johansson,
Tage, samt II: 152, av herr
Lindkvist m. fl., i vilka hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära utredning och förslag som
syftade till att begränsa de möjligheter

som skattelagstiftningen nu medgåve till
avdrag för gäldränta vid taxering;

2) de likalydande motionerna I: 327,
av herr Larsson, Herbert, m. fl., och
II: 373, av herr Lindkvist m. fl., i vilka
anhållits, att riksdagen hos Kungl. Maj :t
måtte begära förslag till sådan ändring
av beskattningsreglerna, att innehav av
bostadsrätt jämställdes med innehav av
småhus.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:128 och 11:152;
samt

2) motionerna 1:327 och 11:373.

Reservation hade anförts av herr Johansson,
Tage, (s), som ansett, att utskottet
bort på anförda skäl hemställa,

1) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 128 och II: 152 i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning av
frågan om en begränsning av de möjligheter
till avdrag för skuldränta som
skattelagstiftningen nu erbjöde; samt

2) att riksdagen måtte med anledning
av motionerna I: 327 och II: 373 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning
i syfte att åstadkomma sådan ändring
av beskattningsreglerna, att innehav av
bostadsrätt jämställdes med innehav av
småhus.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Jag har, mot min vana,
reserverat mig beträffande utskottets
skrivning, trots att det av någon anledning
är en ganska stor majoritet för den.
Jag har följaktligen inga överdrivna
förhoppningar om att få kammaren att
bifalla min reservation. Däremot är
jag ganska säker på att vi inom en inte
alltför avlägsen framtid får en översyn
av de bestämmelser som berörs i motionerna
och i min reservation.

Det ena motionsparet, som motsvarar
första punkten i min reservation, avser
en översyn och utredning av frågan om

Onsdagen den 23 april 1969 fm. Nr 19

till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen

m. in.

Om begränsning av möjligheterna

att begränsa de möjligheter som skattelagstiftningen
nu medger till avdrag för
gäldränta vid taxering. Det andra motionsparet,
motsvarande punkt 2 i min
reservation, syftar till en utredning för
att åstadkomma sådan ändring av beskattningsreglerna
att innehav av bostadsrätt
jämställs med innehav av småhus.

Jag är medveten om att båda dessa
frågor är ganska svårlösta och att i
varje fall inte jag kan visa på någon eller
några vägar som med bestämdhet
leder fram till ett önskvärt resultat. Om
jag hade kunnat göra det så hade jag
inte yrkat på en utredning, utan givetvis
föreslagit konkreta åtgärder till ändringar.

Beträffande förslaget om avdrag för
gäldränta i allmänhet vill jag gärna ha
sagt att man i de två motionerna och i
reservationen inte föreslår att avdragsrätten
för egnahemsägare skall slopas.
I tidningspressen har man försökt göra
gällande att så skulle vara fallet, vad
det nu kan finnas för motiv bakom sådana
påståenden. Vad som här har föreslagits
är en utredning om och begränsning
av avdragsrätten över huvud
taget. I motionen talas om lyxvillor
och lyxkryssare som exempel på låneobjekt
där en begränsning kan tänkas.
Något förslag som direkt går ut på att
man skall ta bort avdragsrätten för
egnahems- och småhusägare finns således
inte vare sig i motionerna eller i reservationen.
I den ena motionen står att
en begränsning av vissa gäldränteavdrag
kunde tänkas, men det står också
att förslagen skulle medföra konsekvenser
som för dagen inte kan överblickas.
Av den anledningen vill man ha en
förutsättningslös utredning.

Utskottsmajoriteten framhåller i sin
skrivning bl. a.: »Av två skattskyldiga
med lika stora inkomster har otvivelaktigt
den med räntekostnader en lägre
skattesats än den utan sådana kostnader.
» Det är onekligen riktigt, men man
kan å andra sidan också tänka sig två

personer med olika inkomster och se
hur dessa avdragsmöjligheter då fungerar.
Om två personer, varav den ene
har exempelvis 15 000 och den andre
75 000 kronor i inkomst, lånar pengar
till någonting för privat konsumtion —
privat nöje, kanske en semesterresa —
blir ju lånet mycket billigare för personen
som har den stora inkomsten än
för personen som har den mindre inkomsten.
Om detta sägs — också med all
rätt — att vi har en progressiv beskattning,
som jämnar ut denna olikhet, och
att de konsekvenser jag pekat på är en
ofrånkomlig faktor och baksida av just
progressionen. Jag anser att man borde
titta på denna baksida och undersöka
om man kunde göra den i varje fall
litet snyggare än den är för närvarande.
Jag tycker att den obegränsade avdragsrätt
som nu finns för gäldränta ger
effekter som från rättvisesynpunkt inte
är acceptabla.

Förslaget om begränsning av ränteavdragen
är inte något nytt påfund. Jag
vill erinra om att den s. k. villabeskattningsutredningen
berörde problemet —
låt vara möjligen från andra utgångspunkter
— men utredningen säger att
frågan bör utredas i ett större och annat
sammanhang. Det håller för övrigt
på att växa fram en opinion i denna
fråga, något som jag tycker är mycket
positivt och som inte kan bero på tillfälligheter.
Även om det kan sägas vara
ovidkommande, vill jag i detta sammanhang
parentetiskt erinra om att
Stockholms arbetarekommun nyligen
praktiskt taget enhälligt beslutat tillstyrka
ett förslag i överensstämmelse
med vad reservationen innehåller. Man
har på flera andra håll uppmärksammat
dessa problem och tagit ställning
för en utredning. Jag har dessutom
från vanligtvis mycket välunderrättat
håll fått veta att regeringen i England
i dagarna lagt fram ett förslag, som syftar
till en viss begränsning av rätten
till ränteavdrag. Jag är medveten om
att dessa argument, där jag nämnt

60 Nr 19 Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Om begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen
m. m.

Stockholms arbetarekommun och regeringen
i England, i varje fall av halva
kammaren kan åberopas som ett skäl
mot min reservation, men för mig är
dessa reaktioner inte helt ointressanta.

Vad gäller det andra motionsparet,
som rör beskattningsreglerna för innehav
av bostadsrätt, är problemet något
mindre och kanske något enklare att
lösa än det förstnämnda. Syftet med
dessa motioner och med andra punkten
i min reservation är att få beskattningsregler
som jämställer innehav av bostadsrätt
med innehav av småhus. Det
finns för närvande — som alla känner
till — ett visst köpmotstånd mot bostadsrättslägenheter
speciellt när det
gäller radhus och kedjehus, ett köpmotstånd
som i första hand bottnar i
just olikheterna i beskattningen, dvs.
mindre fördelaktig beskattning för bostadsrätterna
än för egnahemmen.

Personligen tycker jag att bostadsrätten
som boendeform har så många
och så stora fördelar från olika utgångspunkter,
att det finns anledning att snarare
främja än hindra dess utveckling.
Redan schablonen för inkomstberäkningen
är olika — 2 procent för villa
och 3 procent för bostadsrätt.

Nu är jag helt medveten om att bostadsrättsorganisationen
som sådan får
göra avdrag för räntekostnader, men
eftersom flertalet sådana organisationer
inte har inkomster som överstiger
räntekostnaderna blir resultatet att ränteavdraget
inte kan utnyttjas, vare sig
av organisationen eller av bostadsrättsinnehavaren.
Den kostnaden får alltså
läggas på hyran utan någon avdragsrätt.

Det finns en rad exempel på hur olika
bostadsrättsinnehavare skulle få en
minskad hyreskostnad om vederbörande
själva finge göra avdraget eller om
de i varje fall finge utnyttja den del
av avdraget som organisationen inte
kan utnyttja.

Det kan väl i sammanhanget också
erinras om — vilket framgår av dagens

tidningar — att HSB har skrivit till finansministern
och begärt en utredning
för att pröva möjligheterna till lika beskattning
för olika boendeformer. Jag
menar alltså att det också på denna
punkt ur rättviseskäl växer fram en
opinion som gör att det skulle finnas
all anledning att från riksdagens sida
beställa en sådan utredning. Jag tror
att man ganska lätt skulle finna olika
möjligheter att lösa detta problem på
ett ur rättvisesynpunkt riktigt sätt.

Utskottsmajoriteten säger i sin skrivning
att om man skulle tillmötesgå motionärernas
och reservanternas önskemål,
skulle man slå sönder bostadsrättsfastigheten
taxeringsmässigt och på annat
sätt, så att det blev ett antal enheter
motsvarande egnahem. Utskottsmajoriteten
anser att det skulle innebära
nackdelar eftersom just bostadsrättsformen
innebär stora fördelar ur administrativ
och annan synpunkt. På den
punkten är jag överens med utskottsmajoriteten.
Det borde gå att finna en
rättvis beskattningsform utan att behöva
slå sönder de föreningar som nu
finns.

Herr talman! Med dessa kortfattade
motiveringar ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Petersson, Bertil,
(s).

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Herr Tage Johansson
har utförligt motiverat sin reservation
i den del som gäller motionsparet om
bostadsrätten, med krav om att beskattningsreglerna
skall ändras så att bostadsrätten
jämställes med innehav av
småhus.

Det har ju under den senaste tiden
förts en omfattande diskussion beträffande
den skillnad i avdragsrätt som
föreligger mellan bostadsrätten och
småhuset. Vi har sett många exempel
på redovisningar som klart och tydligt
anger att det i varje fall vad gäller ny -

Onsdagen den 23 april 1969 fm. Nr 19

Om begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen

m. m.

produktionen skulle vara till fördel för
den boende om han fick göra avdrag
för räntan på samma sätt som i fråga om
småhusen. Det har också visat sig vara
lättare ur beskattningssynpunkt att omvandla
en bostadsrätt till småhus för
alt därigenom vinna ekonomiska fördelar
som uteslutande ligger på beskattningssidan,
dvs. betingas av avdragsreglerna.

Av denna anledning har jag varit med
om en motion i vilken begärs utredning
för att närmare penetrera dessa frågor.
Jag är medveten om att bestämmelserna
i övrigt när det gäller bostadsrätt
och när det gäller egnahem
eller småhus skiljer sig i vissa avseenden.
Men frågorna blir föremål för diskussion
med intensifierad styrka varje
år, och jag har därför ansett det rimligt
och riktigt att man tillsätter en utredning
som kartlägger hela detta skattepolitiska
område. Vi är väl medvetna
om att vårt skattesystem har många fördelar
men också många brister, vilket
gör att man inte kan så kategoriskt säga
att varje bostadsrättsinnehavare skulle
göra stora vinster genom införandet av
cn sådan beskattning som föreslås i motionen.
Men en utredning skulle kunna
skapa klarhet i om ändå inte avdragsreglerna
kunde anpassas till att ge innehavare
av bostadsrätt samma favörer
som innehavare av småhus.

Herr Tage Johansson har i övrigt understrukit
bostadsrättens fördelar och
betydelse och erinrat om de insatser
som enskilda medborgare gör för att
bli delägare i denna boendeform, som
enligt mitt förmenande har många fördelar.
Däremot skulle jag vilja säga att
jag ställer mig mera tveksam till yrkandet
i herr Tage Johanssons reservation
under punkten 1 som avser ett helt annat
motionspar. Under punkten begärs
utredning av frågan om en begränsning
av de möjligheter till avdrag för skuldränta
som skattelagstiftningen nu erbjuder.
Jag kan inte hjälpa att jag finner
att trenden i motionen är att möj -

ligheterna till sådana avdrag bör reduceras.
För att det inte skall uppstå något
missförstånd vill jag understryka,
att motionärerna icke har sagt att det
här är fråga om skuldränta när det gäller
bostäder utan att det är fråga om
en del andra områden. Men, herr talman,
jag är litet tveksam, om man inte
med ett sådant utredningskrav ändå gör
en beställning som kommer att sträcka
sig utöver vad motionärerna har tänkt
sig.

Jag är därför inte beredd att i detta
avsnitt yrka bifall till reservationen,
utan jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationens
punkt 2.

I detta anförande instämde herr
Hansson (s).

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! De kammarledamöter
som lyssnade till de båda föregående
talarnas anföranden fick säkert en känsla
av att talarna gav uttryck åt stor
försiktighet. Detta är ju att vänta i
varje fall när det gäller herr Tage Johansson
— han har diskuterat dessa
problem under många år och vet därför
hur besvärliga de är.

När herr Herbert Larsson inte vill
gå med på yrkandet i reservationens
första punkt, är detta lättförståeligt.
Jag uppskattar att både herr Tage Johansson
och herr Herbert Larsson här
betonade att motionärerna inte var ute
efter att slopa de ränteavdrag som villaägare
och småhusägare har rätt att göra
vid beskattningen. Det är bra att man
säger detta, ty jag tror att i den allmänna
debatten har sagts att man är ute
efter att försvåra för egnahemsägare
och med dem jämställda.

Vad beträffar problemet med gäldräntorna
förhåller det sig ju så att vi
här i landet tillämpar nettoinkomstbeskattning,
vilket gör det svårt att utforma
regler enligt vilka det ena slaget
av gäldränta är avdragsgillt och det

62 Nr 19 Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Om begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen
m. m.

andra inte. Problemet har uppmärksammats
många gånger. Ibland kan det
anses nästan upprörande att skuldräntor
får dras av, t. ex. när det är fråga
om, som det heter i motionen, lyxvaror
som anskaffas på avbetalning. Köparen
åsamkas en räntekostnad som han sedan
får dra av vid beskattningen. Man
kan naturligtvis säga att sådant bör
stoppas. Men var skall man dra gränserna? För

några år sedan antog vi en lagstiftning
beträffande schabloner för
villabeskattningen, varigenom större
och dyrbarare villor kom att beskattas
hårdare. Syftet med lagstiftningen var
att räntekostnaderna inte skulle kunna
dras av och att inkomstberäkningen
inte liksom förut skulle göras efter 2
procent. För de största villorna sattes
inkomstprocenten i stället till 8, och
därmed neutraliserades den som många
tyckte oskäliga favör som vissa villaägare
fick. På det sättet kan man gå
till väga, men den som vill skapa regler
i syfte att förhindra ränteavdragen
kommer ut på mycket vida vatten.

Utskottet anser att om två människor
har lika stora inkomster och den
ene har lån som han får betala ränta
på, så har denne mindre skatteförmåga
än den som inte har några skulder. En
annan svårighet är var gränsen skall
dras. Vi kan tänka oss att en person
startar en rörelse som är av allmänt
intresse. Han lånar upp pengar, och
ingen hävdar annat än att vederbörande
skall ha rätt att dra av räntekostnaden.

För vissa inkomstkällor medges alltså
avdrag men inte för andra. Det är
rätt enkelt att räkna ut att man tar
lånen i de förvärvskällor där man har
avdragsrätt, medan man betalar kontant
på andra ställen.

Jag har naturligtvis i och för sig ingenting
emot att problemet utreds. Herr
Tage Johansson sade att han är förvissad
om att det kommer en utredning.
Det är bra med optimism, och låt gå

för att en utredning kommer till stånd.
Utskottet har emellertid inte kommit
till den uppfattningen att denna sak är
av den karaktär att riksdagen hos
Kungl. Maj:t skall begära en sådan utredning.
Därför yrkar utskottsmajoriteten
avslag på motionerna i den delen.

Reservationens andra punkt är mycket
mera jordnära. Reservanterna rör sig där
med ett faktiskt förhållande som går att
överblicka. Det är dock inte säkert att de
kan uppnå en sådan lösning som de
eftersträvar. Att säga ifrån att man
inte är ute efter att reducera småhusägarnas
avdrag är en sak. Att minska
beräkningsgrunden för bostadsrättsföreningarnas
inkomster från nuvarande
3 procent till 2 hjälper inte. Inte
heller när det kalkyleras med 3 procent
finns det möjlighet att dra av alla
räntor, sade herr Johansson, och det
är nog riktigt. Flertalet bostadsrättsföreningar
går med underskott. Det är under
den första tiden som räntebördan
är störst, det vill säga när fastigheterna
är nyanskaffade. Sedan lånen amorterats
helt eller delvis, minskar ränteutgifterna
för föreningen, och då blir
situationen en annan.

Herr Tage Johansson garderade sig
mot kritik genom yttrandet att bostadsrättsföreningarna
har så många inneboende
fördelar att han vill slå sönder dessa
föreningar. Det är bra att den tanken
kommit till uttryck. Jag är så gammal
att jag var med på den tiden då
man inte hade någon schablon, och det
blev ett förfärligt krångel och mycket
missnöje inte minst bland egnahemsoch
småhusägare på grund av svårigheten
att uppskatta storleken av inkomsten
för fastigheten och avgöra avdragens
skälighet. Därför beslutade man denna
schablon som har förenklat det hela.
Om man nu skulle slå sönder bostadsrättsföreningarna
— det blir väl mer eller
mindre följden om man ber att få
äga villorna eller radhuslägenheterna
var för sig -— så tror jag att man missar
många fördelar. Vi får väl se om

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Om begränsning av möjligheterna till

någon kan finna en lösning, så att man
kan bevara den kollektiva äganderätten
i form av bostadsrättsförening utan att
få allt det krångel som verkar ofrånkomligt
om man styckar tomterna och
fördelar dem till privatpersoner i stället.

Jag har inte hört att någon kommit
med konstruktiva förslag i den frågan.
Tage Johansson hade ju heller inte kommit
på någon sådan lösning utan därför
begärt utredning. Det ligger logik i det.
Men vi inom utskottet har efter granskning
kommit fram till att vi vill avstyrka
båda motionsparen.

Jag yrkar bifall till utskottets betänkande.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning
att ingå i polemik men vill på en
enda punkt bemöta inlägget från utskottets
ordförande. Han tycker inte
det spelar någon roll om schablonen är
3 eller 2 procent, eftersom det ändå
inte går att göra avdrag för räntekostnaderna.
Det blir dock en viss skillnad.
Låt mig ta ett exempel bland fle_a:
en bostadsrättsorganisation som har
fastigheter taxerade till en miljon kronor.
Tre procent skulle innebära en inkomst
av 30 000 kronor. Föreningen
har räntekostnader på 40 000 kronor.
Det blir alltså 10 000 kronor i räntekostnader
för vilka man inte kan göra
avdrag. Om inkomstschablonen varit 2
procent och inkomstsumman följaktligen
20 000 kronor, hade det ej utnyttjade
ränteavdraget blivit 20 000 kronor.
Här blir det alltså märkbara skillnader
även genom schablonens storlek. Jag
menar att detta relativt lätt skulle kunna
rättas till.

Jag vill upprepa att jag inte har någon
önskan att bostadsrättsorganisationen
skall slås sönder, och jag tror att
man skulle kunna finna former för organisationen
eller bostadsrättsinnehava -

avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen

m. m.

ren att tillgodogöra sig ränteavdragen
utan att slå sönder organisationen som
sådan.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Jag instämmer i huvudsak
med vad bevillningsutskottets ordförande
nyss yttrade och jag ställer mig
helhjärtat bakom utskottsbetänkandet.
Jag vill slå vakt om villaägarnas och egnahemsägarnas
avdragsrätt för gäldränta
i hela dess vidd. Trots vad som här
sagts har nog de flesta så uppfattat
ifrågavarande motion att den gäller avdragsrätten
som sådan. Talet om lyxkryssare
och lyxvillor har kanske varit
avsett som ett tillrättaläggande men
har nog inte uppfattats så.

Jag slår vakt om avdragsrätten framför
allt därför att en begränsning av
den skulle stå i strid mot hela vårt
skattesystem, som för samtliga inkomstkällor
utan undantag bygger på att gäldräntan
är avdragsgill. Så är fallet med
inkomstkällorna affärsrörelse, skogsbruk
och jordbruk och hyresfastighet.
Jag vill ställa problemet på sin spets
genom att ta ett exempel från inkomsttaxeringen
av hyreshus. På inkomstsidan
kommer i detta fall hyresintäkterna.
Skulle avdrag inte få göras för den
tyngsta utgiftsposten, dvs. räntan, skulle
den beskattningsbara inkomsten bli
orimligt hög och skatten i proportion
härtill. Det kan inte vara riktigt. Detsamma
gäller givetvis också enfamiljshusen.
Jag medger att jämförelsen kanske
något haltar när det gäller schablontaxeringen
för enfamiljshus, men
principen måste här vara densamma.
Det går inte, såsom herr Tage Johansson
gjorde, att i detta sammanhang
bryta ut lyxvillorna.

I propositionen nr 151 till 1966 års
riksdag, vilken grundades på villabeskattningsutredningens
förslag, uttalade
finansministern, att ingen remissinstans
velat anvisa någon annan väg
att angripa problem än via schablonens
intäktsida. Allmän enighet rådde

64 Nr 19 Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Om begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen
m. m.

således om att lösningen inte borde sökas
i en begränsning av avdragsrätten
för gäldränta.

När denna proposition debatterades
här i kammaren framförde jag viss kritik
mot konstruktionen av bruttoinkomstberäkningen,
men när det gällde
avdragssidan hade jag självfallet ingenting
att erinra. Finansministern har nyligen
med anledning av enkel fråga i
andra kammaren upprepat samma synpunkter.

För avdragsrättens bibehållande i hela
dess vidd talar inte enbart systematiska
och principiella skäl. Härtill
kommer rättviseskäl. Dessutom finns
det — och det gäller särskilt de medelstora
och mindre villorna —• sociala
skäl för avdragsrätten. Egnahemsägarna
och villaägarna är ett sparsamt
folk, som genom amorteringarna lämnar
mycket betydelsefulla bidrag till
det stora samhälleliga sparandet. Man
bör också komma ihåg att de har stora
kostnader för reparationer, för vilka avdrag
inte medges. Om man rubbar på
avdragsrätten för gäldräntan, måste man
såvitt jag kan förstå också slopa schablontaxeringen
och återinföra avdragsrätten
för underhållskostnaderna. Schablonmetoden
har —- på den punkten
ger jag bevillningsutskottets ordförande
rätt — mycket stora förtjänster. Det
skulle leda till ett stort krångel, om
avdrag skulle medges för kostnaderna
för underhåll.

Reservanten uttalar i reservationen
—• han gjorde det inte här i kammaren
—• att gäldräntan i vissa fall kan
betraktas som en form av levnadskostnader.
Detta låter vackert. Men hur
skall man kunna urskilja vad som är
kapitalkostnad och vad som är levnadskostnad?
I realiteten är det till
alla delar fråga om en kapitalkostnad
för vilken avdragsrätt måste finnas.

Herr Tage Johansson har i reservationen
tagit upp också ett annat problem.
Han gör gällande att bostadsrättsinnehavarna
i jämförelse med eg -

nahemsägarna skulle vara skattemässigt
missgynnade. Om jag förstår honom
rätt, gör han gällande att för
många bostadsföreningar situationen är
sådan att föreningen, som svarar för
inteckningslånen på fastigheten, visserligen
åtnjuter avdragsrätt för gäldräntan
men inte kan fullt utnyttja denna
avdragsrätt, därför att räntekostnaderna
överstiger föreningens taxerade
inkomst enligt treprocentschablonen.
Jag fick det intrycket att han gjorde
detta till ett ganska allmängiltigt
problem för bostadsrättsföreningarna,
men det tror jag är en betydande överdrift.

Saken är den att bostadsrättsinnehavaren
själv inte kan utnyttja avdragsrätten
annat än för det fall han
har skaffat sig egna skulder för förvärvet
av bostadsrätten och betalar ränta
på dessa, och då har han ju också
avdragsrätt för den räntan.

Men detta anses tydligen inte vara till
fyllest, utan vad bostadsrättshavarna vill
komma åt är föreningens avdragsrätt.
Men det finns ju en möjlighet till praktisk
lösning, som också nämnts av föregående
talare. Om så kan visa sig
fördelaktigt, går det ju att upplösa bostadsrättsföreningen
och överföra dennas
samtliga tillgångar och skulder på
bostadsrättsinnehavarna själva, som då
får avdragsrätten för gäldräntorna. Det
kan i vissa fall bli fördelaktigt de första
åren för småhus och radhus, ägda i
föreningsform, men det blir troligen
mindre fördelaktigt senare, när amorteringskraven
skärpes och reparationsbehovet
blir större. För en längre tidsperiod
blir det nog hugget som stucket.
En kostnadsjämförelse måste här göras
från fall till fall och i vederbörande
förenings regi. I praktiken blir det
troligtvis inte så enkelt, att i en bostadsrättsförening
uppnå enighet om
en upplösning. Att sedan ordna förvaltningen
av husen är också förenat
med svårigheter, men det är en annan
historia.

Onsdagen den 23 april 1969 fm. Nr 19

Om begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Jag är medmotionär i
den ena motionen och vill därför säga
några ord.

Allra först vill jag framhålla att jag
är mycket litet bevandrad i den skattetekniska
problematiken. Jag har naturligtvis
den allra största respekt för utskottets
resonemang i den frågan och
inte minst naturligtvis för föredraganden,
som har sysslat så mycket med dessa
ting. Men faktum kvarstår att vi här
har en lagstiftning, som på ett ytterligt
påtagligt sätt gynnar somliga medborgare.
De som inte gynnas av denna lagstiftning
måste finna att den fungerar
som en synnerligen påtaglig skatteförmån
för dem som kan utnyttja den. Jag
erkänner också gärna att problemet är
svårt av de skäl som herr Ericsson anförde
och som utskottet åberopat. Men
jag vill erinra om att vi har haft det
här problemet länge, och det har år från
år sagts att ingenting kan göras, därför
att det är så svårt. Vi kunde ändå för
en tid sedan genomföra en reform, som
innebar att vi reducerade värdet av
denna förmån för dem som bygger dyrt
och liar höga inkomster.

Nu undrar jag, utskottets herr ordförande,
om det är helt uteslutet att en
grundlig översyn av hela detta problem
skulle behöva leda till status quo. Kan
det inte tänkas att man skulle kunna
finna utvägar som gjorde ekvationen åtminstone
något mer hyfsad än den är
i dag. Jag tror nämligen att det finns
en ganska bred opinion på detta område.
Men politiskt är den inte särskilt
stark, eftersom så många är gynnade
av gällande bestämmelser. Man är
litet ängslig för att peta i det hela, och
jag riktar inte ett ögonblick någon beskyllning
mot utskottet för denna försiktighet.
Jag förstår att man fäst sig
vid den tekniska problematiken i högsta
grad.

5 Första kammarens protokoll 1. Nr 19

m. m.

Emellertid kan man fråga sig: Är det
rätt att ha en ordning som innebär att
den som råkar bo i hyresfastighet —
där han får bo vare sig han vill eller
inte — är väsentligt mindre gynnad än
den som bor i eget hus och har möjlighet
att göra avdrag? Det kan bero på
många omständigheter att man bor i
hyreslägenhet. Säkerligen har många
inte möjlighet att skaffa eget hus helt
enkelt därför att de saknar elementära
ekonomiska resurser. De måste då bo
i den dyrare hyreslägenheten utan att
få motsvarande favörer. Jag misstänker
inte i och för sig att utskottsmajoriteten
reser någon invändning mot ett sådant
resonemang.

Utskottet skriver: »Av två skattskyldiga
med lika stora inkomster har
otvivelaktigt den med räntekostnader
en lägre skattekraft än den utan sådana
kostnader.» — Rent nominellt är
det naturligtvis riktigt om man ser det
hela ytterst som en skatteteknisk fråga.
Men villaägarna bor i allmänhet billigare
än de som bor i hyreslägenhet och
bör därför reellt sett ha samma möjligheter
att betala skatt som andra, även
om de alltså skulle betala ränta utan att
få göra avdrag. Därför ifrågasätter jag,
herr Ericsson, om utskottsmajoritetens
resonemang på den punkten är riktigt
eller, med andra ord, om det inte är
ett falskt argument som står som hinder
för en öppen översyn av denna
fråga.

Jag bestrider inte heller rent generellt
riktigheten av resonemanget om
skatt efter förmåga, men jag undrar om
den tesen har något som helst berättigande
i detta speciella fall. Jag har en
känsla av att den grupp det här gäller
vid i övrigt lika förhållanden har en
skattekraft som oftast är bättre än andras.

När det sedan gäller den mycket stora
fråga som herr Ericsson berörde och
som man aldrig kommer förbi i detta
sammanhang, nämligen det faktum att
det här inte endast gäller villor utan

66 Nr 19 Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Om begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen
m. m.

också rörelser, vill jag framhålla att när
jag under årens lopp stött på detta
problem gång på gång har jag frågat
mig: Skall vi i all framtid ha den ordningen
att en person som har goda eller
dåliga inkomster — det spelar
strängt taget ingen roll vilket —• av arbete,
men sedan vid sidan av detta arbete
driver en rörelse, enligt en liberal
skattelagstiftning tillåts göra märkliga
ekonomiska operationer? Det är lagstiftningens
syfte att bygga upp och stärka
vårt näringsliv, men den ger den enskilde
företagaren helt enastående möjligheter
att under ansenlig tid skriva
bort inkomster av tjänst, utan att man
realiter kan tala om förluster. Tvärtom
kan det vara fråga om att på lång sikt
bygga upp förmögenheter av ansenliga
dimensioner.

Jag tror att alla inser att en sådan
ordning inte är bra. Men hur skall man
lösa problemet? Jag vill i sammanhanget
anmäla att jag inte är helt främmande
för att åtgärder här vidtas, även om
detta kanske i och för sig inte är ett
ämne som hör till dagens debatt. Jag
ville bara konstatera att det kanske inte
är möjligt att fortsätta på hittillsvarande
sätt. I pressen har också rullats upp
det ena exemplet efter det andra, som
av allmänheten upplevts som upprörande,
och som naturligtvis också i grunden
är det.

Minns jag rätt ville man en gång i tiden
befordra egnahemsbyggandet. Åtminstone
på 1930-talet förekom sådana
tongångar. Men om ett sådant element
finns kvar, om man på detta område
vill stödja villaägarna speciellt, om man
finner något socialt motiv att göra en
speciell stödaktion, kan det ske på annat
sätt än i denna form, som inte är
bra.

Vad som inte har påvisats i utskottsbetänkandet
är de tvivelaktiga sociala
verkningarna av nuvarande ordning.
Hur mycket lyxvillor har inte byggts,
hur mycken snedvriden bostadsproduktion
och hur mycket snedvridna inves -

teringar har vi inte haft på grund av
dessa möjligheter! Om vi skulle räkna
ut det, kanske det blev så mycket att vi
vore beredda till åtskilligt, t. o. m. inkonsekvenser
i lagstiftningen, för att
komma till rätta med de värsta avarterna
på detta område.

Det är fråga om ett utbrett, hårt spekulationstänkande.
Jag vill inte anklaga
någon. Lagstiftningen är korrekt. Men
i det här systemet finns inbyggt ett antiförhållande
till våra bostadssociala
strävanden, som ju har gått ut på att
bygga billiga, tjänliga, inte överdimensionerade
bostäder för att alla människor
skall få bostadsmöjligheter.

Herr talman! Jag förordar naturligtvis
reservantens yrkande men jag vill
tillägga att jag inte upplever den här
diskussionen så att utskottsmajoriteten,
reservanten och vi som talar för motionen
i grunden skulle ha olika idéer
om denna sak. Det tycks vara en fråga
om huruvida man kan övertyga sig
själv om att det är ett så allvarligt
problem att vi bör ändra lagen även om
detta skulle kunna medföra vissa allvarliga
svårigheter. Under alla förhållanden
vore det önskvärt, hur mycket
man än tidigare har studerat den här
frågan, att man satte sig ned och funderade
på om man inte kunde göra åtminstone
någonting åt den.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Herr Yngve Persson
påtalar att de gällande skattereglerna
på detta område verkar förmånligare
för vissa kategorier. Jag är övertygad
om att han tror sig tala för en rättvis
sak — jag känner hans känsla för rättvisa.
Men han har missuppfattat det
hela. Jag kan hålla med honom så långt
att också jag har svårt att förstå att
det finns personer som kan skaffa sig
sådana lyxvillor, som byggs på sina
håll. Men att göra beskattningen till
syndabock för detta tror jag är orättvist.

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

Om begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen

m. m.

Ser man på räntan isolerad, kan man
givetvis säga att det måste vara något
fel i systemet genom att räntan får
dras av, varigenom den effektiva hyreskostnaden
reduceras. Men man kan
inte se enbart på räntan, utan man bör
också se på inkomstsidan där intäkter
beräknas enligt en stigande skala. För
den lille mannen beräknas inkomsten
till 2 procent av taxeringsvärdet på
fastigheten. Fedan beräknas 4 procent.
För den del av taxeringsvärdet som
ligger mellan 100 000 och 200 000 kronor
beräknas inkomsten till 4 procent
samt till 8 procent för den del, som ligger
över 200 000 kronor. Detta beräkningssätt
är ganska kännbart, särskilt
när det gäller gamla och omoderna
villor med stora tomter. Vi hade anledning
att fästa oss vid detta när vi
behandlade ärendet förra gången. Villataxeringen
har två sidor, inkomstsidan
och avdragssidan. Varför man angriper
räntan så enögt kan jag inte
förstå.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Utan tvivel är frågan
om rätten till avdrag för gäldränta ett
besvärligt kapitel, som man kan ha
olika synpunkter på. Men när herr Yngve
Persson försöker göra det i första
hand till en villaägarhistoria, tycker
jag det är dags att något rätta till en
del missförstånd som herr Yngve Persson
gjorde sig skyldig till.

Låt oss ta exemplet att två människor
med likartade inkomster bygger
var sin villa. Den ene äger 100 000
kronor kontant och bygger villan utan
att låna, medan den andre lånar
100 000 kronor och betalar ränta på
de pengarna. Kan man säga att de två
skall beskattas på samma sätt? Det är
orimligt. De 100 000 kronor eget kapital
som är nedlagda i villan måste
på något sätt beskattas. Det vore ju
orimligt med exakt samma skattetäkt
om man äger 100 000 kronor i kapi -

taltillgång och får avkastningen, eller
om man lånar upp 100 000 kronor och
får betala ränta.

Det är inte räntesidan som skall
angripas i fråga om egnahem. Frågan
är om vi räknar avkastningen av bostadsförmånen
på rätt sätt. Det är i
dag 2 procent av taxeringsvärdet upp
till 100 000 kronor, 4 respektive 8 procent
av taxeringsvärdet över 100 000
respektive 200 000 kronor. Man kan
diskutera om de procentsatserna är riktiga.

1953 införde man schablonbeskattning
av villor. Före den tiden tillämpades
den konventionella metoden att
beskatta förmånen av det nedlagda kapitalet
— bostadsförmånen — efter
ortens hyrespris, som kanske också det
schabloniserades. Därifrån fick man
dra alla omkostnader man hade för att
kunna bo i villan, och sedan beskattades
nettot.

För att få någon rätsida på detta
problem och inte belasta taxeringsapparaten
med hur många besvärliga mål
som helst, beslöt man sig för att i stället
på intäktsidan utgå från en schablon
motsvarande 3 procent av fastighetens
taxeringsvärde. Man utgick därvid från
att man skulle beskatta det insatta kapitalet
med 6,5 procent, men från detta
skulle dras omkostnaderna, som beräknades
till 3 procent. Kvar blir alltså
3 procent, som skulle beskattas. Beräkningen
byggde på ett genomsnitt av
vad som under en tioårsperiod normalt
gick åt för reparationer på en fastighet.

Detta system blev mycket enklare. Vi
fick inte så många processer längre.
Prövningsnämnderna kunde syssla med
andra ting.

Sedan har man i detta hus gjort den
stora dumheten, kanske man kan säga,
att man satt ned schablonsiffran till 2
procent, när man enligt sunt förnuft
i stället borde ha gått åt andra hållet.
När schablonen fastställdes år 1953
låg diskontot ungefär 2,5 procent un -

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

68 Nr 19

Om begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen

m. m.

der det nuvarande. Eftersom räntan
hela tiden varit avdragsgill, har avdraget
blivit så mycket större än tidigare,
samtidigt som intäktsprocenten minskats
från 3 till 2 procent.

Jag talar nu inte om de stora, dyra
villorna där vi nu i alla fall i stort sett
fått bort missförhållandena.

Det är alltså inte ränteavdraget som
skapar nuvarande läge, utan beräkningen
av intäkterna. Att man där velat
gynna egnahemsägarna kan jag väl gå
med på.

.Tåg skulle vilja säga en sak till, och
det gäller rörelserna. Jag tycker att
herr Yngve Persson var inne på att
man inte skulle medge avdragsrätt över
huvud taget för de rörelser som arbetar
med lånta pengar. Det skulle innebära
att vi i vårt samhälle så småningom
bara skulle få rörelser med
egna pengar, om nämligen inte räntan
skulle vara avdragsgill. Räntan är
ju den väsentliga och tunga posten för
alla rörelseidkare av inte alltför stor
omfattning i dag.

Dessutom finge man slopa avdragsrätten
för hyreshusen, vilket skulle innebära
en ganska väsentlig hyreshöjning
för de människor som blir tvungna
att betala den ökade skatten till hyresvärden.
Hyresvärden har i dag avdragsrätt
för räntorna. Tack vare denna
avdragsrätt kan han hålla hyresnivån
lägre, ofta väsentligt lägre. Om man
inte medger avdragsrätt för den som
har hyreshus blir det hyresgästen som
får svara för kostnaderna. I praktiken
har hyresgäster i hyreshus exakt
samma ränteavdrag som egnahemsägaren,
dock med den skillnaden att om
hyresgästen har en progression på sin
skatt av 10, 20, 50 eller 60 procent
blir ändå resultatet detsamma. Den
stora inkomsttagaren som bor i bostadshus
får — kan man säga — inte
så stor nytta av dessa ränteavdrag som
han får i egenskap av egnahemsägare.
Men i genomsnitt får man samma utbyte
av avdragen.

Denna regel gäller inte för bostadsrättsföreningarna,
eftersom dessa inte
beskattas efter den konventionella metoden
utan efter ett schablonavdrag på
3 procent som herr Tage Johansson
nämnde. I dessa fall kan inte ränteavdragen
utnyttjas helt och fullt.

Naturligtvis skulle det gå att beträffande
medlemmarna i bostadsrättsföreningar
på ett eller annat sätt införa
individualbeskattning utan att föreningarna
fördenskull slås sönder. Men
det var just detta krångel som man åren
1953—1954 ville komma ifrån, eftersom
vi dessförinnan hade en individualbeskattning
för bostadsrättsföreningarna.
Det betydde inte så mycket
för deras del att beskattningen då
lades om, eftersom ränteavdraget den
gången inte var värt så mycket på
grund av att räntenivån då var så mycket
lägre än i dag. Nu är saken i ett
annat läge. Naturligtvis går det att
återgå till systemet från tiden före 1953
—1954, det är ingen tvekan om det.
Men man kan inte bara ta russinen ur
kakan utan måste då också ta konsekvenserna
av beskattningen även på
inkomstsidan, där den ju i den mån
man har någon inkomst i bostadsrättsföreningarna
är förmånligare i dag än
tidigare.

Regeln om schablonavdrag med 3
procent för bostadsrättsföreningar
gentemot 2 procent för egnahem har
motiverats framför allt med den synpunkten
att medan småhusen har fått
sina taxeringsvärden höjda med 30
och 40 procent har taxeringsvärdet på
bostadsrättsföreningarnas hus endast
stigit med ungefär 10 procent.

Därmed har jag dock, herr Yngve
Persson, inte sagt att det är bra som
det är. Jag har anvisat en framkomlig
väg. Jag tror att det bästa tillfället att
rätta till det här förhållandet kommer
vid 1970 års fastighetstaxering. Om vi,
herr Persson, lovar oss att då inte
acceptera någon ytterligare sänkning
av uttagsprocenten kommer vi efter

Onsdagen den 23 april 1969 fm. Nr 19

Om begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen

m. m.

denna taxering alt automatiskt ha rättat
till det här påtalade förhållandet.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Jag vill bara avge en
kort replik till herr Gösta Jacobsson.

Han sade att det måste vara undantag
att en bostadsrättsförening inte kan
utnyttja hela ränteavdraget. Tyvärr har
jag inte den aktuella siffran i minnet,
men läget är det rakt motsatta. Det alldeles
övervägande antalet bostadsrättsorganisationer
befinner sig i den situationen
att de har en lägre inkomst än
vad räntekostnaderna uppgår till, varför
de inte kan utnyttja hela ränteavdra ot1.

Jag tycker den debatt som här har
förts och där med allt skäl en rad svårigheter
har räknats upp vad det gäller
en lösning av problemen utgör ett bra
argument för att en utredning bör tillsättas
med uppgift att undersöka om
ekvationen kan hyfsas på ett rimligt
sätt.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Jag medger gärna, herr
Wärnberg, att jag uttryckt mig litet
onyanserat i den här frågan, som jag
inte är någon expert på. Men mitt ärende
var att säga att den grupp det här
är fråga om är gynnad på ett sätt som
tydligen bara kan försvaras på ett sätt,
nämligen att vi inte kan finna de tekniska
formerna för att lösa problemet.
Mitt yttrande utmynnade i en vädjan
om en utredning som på nytt kan gå ut
med slagrutan med det allvarliga syftet
att finna en lösning i en eller annan
form. Märkvärdigare var det inte, och
det kanske kunde räcka med att säga
detta.

Men jag tycker det är viktigt att understryka
att jag egentligen inte upplever
denna diskussion så att vi skulle
ha skilda meningar i grund och botten.
Vi som inte har sysslat med denna fråga

kanske är mer optimistiska. Med tanke
på vad som ändock har uträttats härom
året och den enorma sakkunskap som
herr Wärnberg besitter tror jag att det
trots allt skulle vara möjligt att på detta
område åstadkomma en del som skulle
uppfattas som något mycket positivt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 1 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Tage, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
23 punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

70 Nr 19

Om begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen
m. m.

Då emellertid herr Johansson, Tage,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —111;

Nej — 8.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten 2
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen i denna
del; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Johansson, Tage, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
23 punkten 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Herr TALMANNEN yttrade:

Till de följande ärendena på föredragningslistan
har hittills relativt få talare
anmält sig. För att kunna bedöma huruvida
kvällsplenum erfordras eller ej

vore jag tacksam om de övriga kammarledamöter
som har för avsikt att begära
ordet ville anmäla detta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 30, med
anledning av motion om befrielse från
stämpelskatt i syfte att främja samverkan
mellan byggherrar, m. m., bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 42, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
riktlinjer för den fortsatta utformningen
av fordonsregistreringen, m. in. i vad
propositionen hänvisats till statsutskottet,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 32, med
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjer för den fortsatta
utformningen av fordonsregistreringen,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
riktlinjer för den fortsatta utformningen
av fordonsregistreringen, m. m.,
såvitt avser förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648), bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret
1969/70 till högre utbildning och
forskning m. m. jämte motioner.

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

Punkten 1

Anslagen till universitet och högskolor

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
herr talmannen, att vid överläggningen
angående förevarande punkt
jämväl finge beröras punkterna 2—23 i
detta utlåtande; eventuella yrkanden
beträffande sistnämnda punkter skulle
dock framställas först efter det respektive
punkt föredragits.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Det kan naturligtvis synas
något märkligt att det beträffande
anslagen till universitet och högskolor
inte finns några reservationer på några
väsentliga punkter. Man kanske kan få
den uppfattningen att vi har tillräckligt
stor tillgång på medel och personal för
att klara av anstormningen till universiteten.
Den som drar den slutsatsen
tar emellertid helt fel. Det är alldeles
uppenbart att situationen vid universitet
och högskolor inte är tillfredsställande.

När statsrådet Moberg nu har kommit
in i kammaren, vill jag erinra om att
man i beslutet 1965 beträffande utbyggnad
av universitet och högskolor sade
att den maximala kapacitet som samhällsresurserna
kunde medge var ungefär
78 000 studerande år 1972. Det
skulle innebära ungefär 75 000 studerande
i dagens läge. Vi har nu i statsverkspropositionen
för första gången
fått en aktuell siffra, och den pekar på
totalt cirka 105 000 studerande.

Det är uppenbart att den ansträngning
som det skulle innebära att kunna
följa planen inte har medgivit möjligheter
att ytterligare ge erforderliga resurser.
Det betyder såvitt jag förstår
att vi har ungefär 40 procent fler studenter
vid universitet och högskolor
än vad vi har kunnat ställa resurser
till förfogande för. Det torde alltså vara
ganska klart att universiteten därmed
är i hög grad underdimensionerade.
Det menar jag är ett av skälen till att

studieförlängningar och svårigheter
uppkommer för studenterna.

Jag ville ha sagt detta, och jag skulle
i detta sammanhang vilja fråga statsrådet
Moberg om han är medveten om
denna situation. Jag ställer frågan därför
att i forskningspropositionen, som vi
skall behandla senare, säges det att
man genom programbudgetering skall
ha möjligheter att kanske föra över medel
från lågstadie- till högstadieundervisningen.
Det förefaller vara ett något
märkligt uttalande med tanke på den
situation som lågstadieundervisningen
har.

Den specifika fråga som jag ville säga
något om i detta sammanhang gäller den
tekniska utbildningen i Linköping.

När vi behandlade den frågan 1968
kunde vi konstatera att den s. k. lärartätheten
vid den blivande tekniska högskolan
i Linköping skulle bli avsevärt
mindre än vid andra tekniska högskolor.
Det åstadkom stor oro i första hand
bland de sakkunniga på området, men
oron gav också utslag här i riksdagen,
då representanter för alla de demokratiska
partierna motionerade i frågan.

Utskottet tog mycket allvarligt på
frågan och gav till känna för Kungl.
Maj :t att man förutsatte att denna sak
skulle följas upp med verklig omsorg.

Det har inte hänt något särskilt märkvärdigt
i det hänseendet i årets statsverksproposition,
och därför har det
väckts en ny motion. Utskottet hänvisar
i år till sitt tidigare påpekande. Det har
därför i och för sig inte funnits skäl
att avge en motiverad reservation, men
jag skulle vilja ställa denna fråga till
statsrådet Moberg: Finns det inte en
uppenbar risk för att de civilingenjörer
som skall utexamineras i Linköping av
arbetsmarknaden kan komma att uppfattas
som ett slags B-ingenjörer? Bakgrunden
till att jag ställer frågan är den
kvalitetsförsämring'' som undervisningsresurserna
där får på detta sätt. Jag
är helt medveten om att man i Linköping
i och för sig kommer att få vissa
andra tekniska resurser. Det skall vi

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslagen till universitet och högskolor

inte förglömma i detta sammanhang.
Men det är lika uppenbart att avgörande
för kvaliteten på undervisningen är hur
välkvalificerade topplärarna är. I motsats
till de flesta andra områden har vi
ju professorsundervisning även på vad
vi kallar lågstadiet inom de tekniska
högskolorna. Skälen härtill är att problemen
är av den intrikata naturen att
det erfordras personer av denna kvalitet,
om vår tekniska standard skall
kunna upprätthållas. Det är därför av
avgörande betydelse att den nya tekniska
högskolan i Linköping verkligen
får en sådan standard att den kan mäta
sig med övriga läroanstalter, inte minst
därför att den är ny och från början
behöver en god status.

Det är också en annan fråga som berör
tekniska högskolan i Linköping,
nämligen inrättandet av professuren i
nationalekonomi. Man har i och för sig
varit intresserad av att inrätta denna
tjänst, men det har ännu inte skett.
Liksom föregående år sägs det att det
råder brist på kompetenta sökande. Det
finns — om jag minns rätt -— ungefär
17 professurer i nationalekonomi i landet
i sin helhet, av vilka någon eller
några icke är tillsatta. Professuren i
Linköping är som sagt ännu inte inrättad
därför att det enligt vad som
uppges inte finns kompetenta sökande.
Detta upprepas även i år. Man kan naturligtvis
då fråga sig: Vad är det som
händer när vi med ett så relativt litet
antal topptjänster som finns inte har
sörjt för återväxten på ett tillfredsställande
sätt? Det kan ju inte vara rimligt
att vi år efter år måste hålla en
professur obesatt på grund av brist på
kompetenta sökande och att det inte
vidtas några speciella åtgärder. Detta
är så mycket mera viktigt som tekniska
högskolan i Linköping blir den första
högskola som skall utbilda ekonomiingenjörer,
varför det är av speciell
vikt att just den gruppen får en högklassig
undervisning inom ämnet nationalekonomi.

Gör man, statsrådet Moberg, några

speciella ansträngningar för att klara
denna situation inom ämnet nationalekonomi
—- det gäller nu inte enbart
tekniska högskolan i Linköping utan
mera generellt?

Herr talman! Det är dessa punkter
som jag i första hand har velat beröra.
Jag vill ännu en gång upprepa att det
förhållandet att det icke finns några reservationer
beträffande pengar icke innebär
att vi är tillfredsställda med den
föreliggande situationen. Det är i och
för sig ett samhällsekonomiskt avvägningsproblem
hur vi skall klara situationen.
Regeringen har 1965 lagt fram
sitt förslag om hur universiteten skall
byggas ut. Regeringen har också upprepade
gånger sagt att den vid sin samhällsekonomiska
avvägning tagit hänsyn
till behovet av att avdela tillräckliga
resurser. Nu sker det en tillströmning
som är väsentligt större än som
täcks inom den ram som riksdagen då
antog. Vad gör man, statsrådet Moberg,
för att komina till rätta med detta
problem, som dock är en av de stora
kärnfrågorna inom svensk utbildningspolitik? -

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! Under punkten 4, som
gäller de teologiska fakulteterna, har
utskottet behandlat motionen II: 77, i
vilken framförts krav på en ny utformning
av den teoretiska teologutbildningen
fram till teologie kandidatexamen.
Jag vill med anledning av utskottets utlåtande
i denna del komma med vissa
reflexioner.

På grundval av ett av landets båda
teologiska fakulteter utarbetat enhälligt
förslag, som sedan ingående behandlats
inom universitetskanslersämbetet, av fakultetsberedningen
där för humaniora
och teologi, bär universitetskanslersämbetet
framlagt ett principförslag angående
de teologiska fakulteternas ombildning
och omstrukturering. Mot bakgrunden
av det behov av forskning och utbildning
som betingas av religionens

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

roll i samhället föreslås som en riktpunkt
dels en breddning av de allmänt
religionsvetenskapliga områdena, dels
en differentiering utifrån delvis nya
riktlinjer av det speciella religionsvetenskapliga
område som kristendomsforskningen
utgör. I samband därmed
föreslås även att de teologiska fakulteterna
i Uppsala och Lund från och
med budgetåret 1969/70 måtte benämnas
religionsvetenskapliga fakulteter.

Universitetskanslersämbetet framhåller
vidare att dess hemställan om ett
principbeslut rörande fakulteternas arbetsområden
även aktualiserar en genomgripande
översyn av nu gällande
teologiska examensstadga, som daterar
sig från 1955.

Föredragande statsrådet har i årets
statsverksproposition förklarat att han
ej är beredd att definitivt ta ställning
till det framlagda förslaget utan en föregående
utredning angående den religionsvetenskapliga
utbildningens mål.
Han hälsar dock med tillfredsställelse
ämbetets initiativ, står det i propositionen.
Emellertid ges detta i statsverksproposiiionen
en tolkning som inte
överensstämmer med vad som framgår
av universitetskanslersämbetets petita.

Statsrådet anför att universitetskanslersämbetets
förslag — utöver namnändringen
— innebär att »ökad vikt
skall läggas vid de religionsvetenskapliga
delarna av fakulteternas ämnesområde».
Det förefaller innebära att endast
vissa delar av detta område vore
att uppfatta såsom »religionsvetenskapliga».
I fakulteternas ursprungliga förslag,
i behandlingen inom fakultetsberedningen
för humaniora och teologi
samt i universitetskanslersämbetets eget
förslag anges däremot klart och tydligt
att fakulteternas hela arbetsområde är
av religionsvetenskaplig karaktär, men
att man inom detta kan skilja mellan
»allmänt religionsvetenskapliga områden»
— t. ex. religionshistoria, religionspsykologi,
religionsfilosofi och religionssociologi
— och det »speciella
religionsvetenskapliga område» som ut -

Anslagen till universitet och högskolor
göres av kristendomsforskningen —
exegetik, kristendomens historia, samfundskunskap,
tros- och livsåskådningsproblem.
Det verkar för mig gåtfullt hur
föredragande statsrådet utifrån detta
kommit fram till att endast vissa av dessa
områden vore att betrakta som »religionsvetenskapliga».

Det är att hälsa med tacksamhet att
statsrådet avser att föreslå Kungl. Maj :t
att föranstalta om utredning av den religionsvetenskapliga
utbildningens mål
— icke minst av skäl som skall anföras
i det följande. Statsrådet framhåller
emellertid att denna utredning även bör
innefatta »bland annat möjligheterna:
till institutionell samordning av ämnen
inom den religionsvetenskapliga utbildnings-
och forskningsorganisationen
med närbesläktade ämnen inom humanistisk
och samhällsvetenskaplig fakultet».
Av icke redovisad anledning intar
statsrådet här en annan ståndpunkt
än den som redovisas av universitetskanslersämbetet.
Även ämbetet är i sina
petita inne på denna fråga men framhåller
som sin uppfattning att »hithörande
frågor hör sättas in i ett större
sammanhang och behandlas i samband
med överväganden rörande organisationen
av det vetenskapliga arbetet och
utbildningen inom universitetsväsendet
i dess helhet».

Frågan om fakultetsorganisationen
såsom sådan är icke något till de teologiska
fakulteterna isolerat problem,
och det förefaller egendomligt att statsrådet
aktualiserar den just i detta sammanhang.
Goda skäl kan anföras för
att studiet av religionen ur alla dess
aspekter hänföres till en speciell utbildningsenhet
inom universitetets ram,
som fallet är med t. ex. juridik, medicin,
odontologi och samhällsvetenskap.
En annan organisation skulle bryta
sönder det nödvändiga sambandet mellan
forskning och utbildning inom det
naturligt avgränsade område som studiet
av religionen utgör.

I statsverkspropositionen beröres i
detta sammanhang även det kvarståen -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslagen till universitet och högskolor
de sambandet mellan de teologiska fakulteterna
och svenska kyrkan, nämligen
representationen i Uppsala och
Lunds stifts domkapitel samt i kyrkomötet.
Alla berörda parter synes här
vara ense om att en ändring av nuvarande
förhållande är en naturlig konsekvens
av fakulteternas roll som ett
samhällets serviceorgan för utbildning
och forskning inte blott för svenska
kyrkan utan för samtliga svenska trossamfund
och för skolväsendet.

En genomgripande utredning av den
religionsvetenskapliga utbildningens organisation
och målsättning är i nuvarande
läge synnerligen nödvändig, särskilt
med hänsyn till de nya behov
som växt fram inom svenska kyrkan
och övriga trossamfund. Skolan har genom
först 1960 års lärarutbildningssakkunniga
och sedan genom UKAS framfört
preciserade önskemål om med sikte
på utbildningen av lärare i religionskunskap
målinriktade studier. Dessa
kommer att ta sin början höstterminen
1969 och medför troligen att den första
delen av studiet för teologie kandidatexamen
blir föremål för en radikal omläggning.
Andra delen av detta studium
kvarstår däremot i nuvarande läge oförändrad,
vilket uppleves som synnerligen
otillfredsställande, inte minst av
de studerande.

Den största bristen med nuvarande
ordning för studierna utgöres, vad gäller
samfundens behov, av att den ej
tillåter någon flexibilitet med sikte på
olika utbildningsmål. Det nuvarande
studiet är ensidigt inriktat på prästyrket,
medan en rad nya tjänster inom
samfunden och särskilt inom svenska
kyrkan av annan art än prästens är
på väg att inrättas. En nyligen företagen
utredning ger vid handen att det
inom svenska kyrkan föreligger ett
mycket stort behov av tjänster av typen
»församlingspedagoger» och »församlingskuratorer»,
och för dessa kräves,
med tanke på deras särskilda utbildningsmål,
en ny inriktning av utbildningen.
Den bör t. ex. medge att en stu -

derande med sikte på en sådan tjänst
i sin examen även kan medtaga ämnen
från annan fakultet såsom samhällskunskap,
sociologi, psykologi eller pedagogik.
Det vore också önskvärt att det
inom utbildningen av präster och pastorer
funnes en möjlighet till differentiering
efter skilda utbildningslinjer
med fördjupningsmöjligheter på olika
områden, där vederbörande efter sin
utbildning t. ex. inom en arbetsenhet
av typen storstadsförsamling eller kontrakt
kunde fungera som specialist.
Möjligheten av alternativa studiegångar
för den mångfald av behov som det nutida
rikt differentierade församlingsarbetet
ställer bör i samband med en
utredning tagas upp till allvarlig prövning.

Två andra områden, som i detta sammanhang
också måste uppmärksammas,
är de förslag som inom bl. a. svenska
kyrkan framlagts om deltidspräster,
dvs. personer som har yrkeserfarenhet
från andra områden av samhället men
som behöver en kompletterande religionsvetenskaplig
utbildning, samt det
svårt försummade område som utgöres
av religionsvetenskaplig utbildningskomplettering
och fortbildning för de
i församlingstjänst anställda.

De här anförda behoven av en grundlig
utredning om målsättning och nyorganisation
av den religionsvetenskapliga
utbildningen med sikte på
trossamfundens behov har också aktualiserats
genom skrivelsen nr 24 från
1968 års kyrkomöte.

Ytterligare en fråga som i detta sammanhang
bör aktualiseras är de nya
områden inom den religionsvetenskapliga
utbildningen som blivit en följd
av läroplanen för det nya gymnasiet
samt den reviderade läroplanen för
grundskolans högstadium, båda i fråga
om ämnet religionskunskap. I detta ämne
ingår också ett studium av den aktuella
livsåskådningsdebatten, något
som därför också ingår i den nyordning
av lärarutbildningen som tar sin
början höstterminen 1969. I förslaget

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

till normalstudieplan för grundkurs i
religionskunskap ingår som led i utbildningen
en orientering om livsåskådningar,
ideologier och fenomen
av primär betydelse i den aktuella debatten.
Egendomligt nog motsvaras detta
moment i utbildningen — som blir
gemensamt för såväl blivande lärare
som för de studerande som avser att
gå in i samfundens tjänst — icke av
någonting i forskningsorganisationen.
Ett moment, som spelar en stor roll i
skolan och i utbildningen vid de teologiska
fakulteterna, saknar alltså helt
motsvarighet i form av någon forskartjänst.
Då utbildning utan forskning
vid universiteten måste betraktas såsom
något synnerligen otillfredsställande är
detta en lucka som måste fyllas ut i
samband med den av statsrådet aviserade
utredningen angående den religionsvetenskapliga
utbildningen.

Till sist, herr talman, ett önskemål
och en förhoppning. Den utredning
som departementschefen alltså förebådar
hoppas jag skall innehålla representanter
inte bara för de bägge teologiska
fakulteterna utan även för avnämarna
— svenska kyrkan och frikyrkosamfunden
— och för studenterna.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Först skulle jag vilja
säga några ord om ett par professurer
som motionsvis har föreslagits men
som utskottet inte nu velat tillstyrka.
Jag har inte heller något yrkande om
att tjänsterna nu skall tillsättas men
vill framhålla deras stora betydelse.

I det första fallet gäller det den personliga
professur i humanistisk pedagogik
som har föreslagits för professor
Wilhelm Sjöstrand i Uppsala. Det
har framgått på många olika sätt hur
belastad den institution är för vilken
professor Sjöstrand är föreståndare vid
universitetet i Uppsala, hur stort antalet
studenter är och hur många licentiander
som arbetar vid institutionen
och även hur många som där håller

Anslagen till universitet och högskolor
på med doktorsavhandlingar. Jag är
övertygad om att det skulle vara av
stort värde att kunna dubblera denna
professur i pedagogik genom att överföra
professor Sjöstrand till en personlig
professur. Det skulle ske genom att
ledigförklara den professur han nu har
och tillsätta den igen. Det vore en sak
värd att satsa på.

I det andra fallet gäller det en professur
i näringslära vid medicinska fakulteten
av Lunds universitet. Inte heller
beträffande denna professur har
jag något direkt yrkande om att den
nu skall tillsättas. Förslag har tidigare
framförts om denna professur, med olika
motiveringar. Betydelsen av undervisning
och information i ämnet näringslära
blir allt större. Det är också
värdefullt att forskningen på detta område
kan bedrivas i ökad utsträckning.
Förläggningen till Lund har bl. a. motiverats
med att inom den regionen
finns ett stort antal livsmedelsindustrier
samlade. Med det samarbete, som
man ju i så hög grad önskar ha mellan
näringslivet och forskningen inom
universiteten, måste det anses ganska
lämpligt att förlägga en professur i näringslära
i Lund. Jag skulle som sagt
vilja understryka önskvärdheten av att
en sådan så småningom kan komma till
stånd, men jag har inte något bestämt
yrkande just nu.

Sedan kommer jag till en punkt där
jag ber att senare få yrka bifall till ett
förslag som är framställt motionsvis och
till vilket också fogats en reservation.
Det är vid punkten 20, och reservationen
gäller frågan om anslag till Nordiska
afrikainstitutet i Uppsala, nämligen
att höja anslaget i en relativt begränsad
omfattning med cirka 50 000 kronor.
Nordiska afrikainstitutet har visat sig
vara ett mycket fördelaktigt centrum
för både informationer om u-landsfrågor
i Afrika och vetenskapliga studier
av u-ländernas problem. En väsentlig
del av dess verksamhet är att inbjuda
föreläsare från olika håll, och såvitt
jag kan förstå har den verksamheten

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslagen till universitet och högskolor
slagit mycket väl ut. Den ökning av
anslaget som statsverkspropositionens
förslag innebär är knappast större än
vad som kan beräknas motsvara de stigande
kostnaderna, och för att institutet
skall kunna bestå behöver det utveckla
sin verksamhet bättre än vad
den här anslagsökningen ger det möjlighet
till.

Herr talman! Jag ber att få återkomma
med yrkandet när vi kommer till
den punkten.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Punkt 23 Extra utgifter
vid universitet och högskolor behandlar
ett motionspar, nämligen nr 483
i denna kammare av herr Wirmark och
mig och i andra kammaren nr 586 av
herr Svensson i Kungälv m. fl. Motionerna
behandlar en tämligen ung men
trots det mycket väl utvecklad verksamhet
vid universiteten i Lund och Uppsala,
och det är freds- och konfliktforskningen.
Under loppet av tre år har man
med endast obetydliga resurser lyckats
bygga upp en verksamhet som i fråga
om forsknings- och undervisningsvolym
redan nu överträffar åtskilliga sedan
länge fast etablerade universitetsdiscipliner.
I Uppsala är för närvarande ett
20-lal licentiat- och doktorsavhandlingar
och ett 10-tal trebetygsuppsatser
under utarbetande. För Lunds vidkommande
är motsvarande siffror cirka 15
respektive 50. Resultatet av den hittillsvarande
verksamheten är på vardera
stället 3—4 licentiatavhandlingar och
ett 30-tal trebetygsuppsatser. Statsverkets
totala kostnader för hela denna
period är ungefär 125 000 kronor, alltså
något över 20 000 kronor per universitet
och budgetår.

Förklaringen till att verksamheten utvecklas
så snabbt trots dessa obetydliga
ekonomiska resurser är att söka dels
i det starka intresset från studenternas
sida, dels — och framför allt -— i ett
betydande ideellt arbete som lagts ned
av dem som står i spetsen för verksam -

heten. Utan att förringa värdet av någotdera
tvingas man dock konstatera
att ingen verksamhet i längden kan
hållas i gång och utvecklas enbart med
hjälp av dessa stimulantia. Det är anledningen
till att vi i motionerna påtalat
behovet av en snabb förstärkning
av anslagen till handledning och annan
undervisning samt av de administrativa
resurserna.

Som framgår av motionerna har universitetskanslersämbetet
tillstyrkt flera
framställningar från universitetens sida
om ökade anslag till denna verksamhet.
Därför hade vi motionärer hoppats
att statsutskottet skulle finna det
möjligt att tillstyrka den mycket —
jag vill betona detta ord — blygsamma
höjning som föreslås i motionerna.
Utskottet anför inga sakskäl för sin
hållning utan nöjer sig med att hänvisa
till den skiftande utredning som,
inom parentes sagt, när den givits tillfälle
att avgiva remissyttrande över begäran
om hithörande anslag har tillstyrkt.
Vi har i motionerna klart angivit
att förslaget inte innebär något föregripande
av utredningen utan endast
ett provisoriskt anslag till den redan
existerande verksamheten i avvaktan
på att vi skall få ta ställning till utredningens
förslag, troligen redan i år.

Här i riksdagshuset brukar vi orda
en hel del om behovet av forskning i
internationella frågor. Jag finner det
angeläget att stödet för denna verksamhet
inte bara blir ord utan också tar
sig mera konkreta uttryck. Jag ber därför,
herr talman, att få återkomma med
yrkande om bifall till förslaget i motionerna.

I detta anförande instämde fru Segerstedt
Wiberg (fp), fru Lundblad, Grethe,
(s) och herr Sörenson (fp).

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Vid punkt 6 angående
samhällsforskning har jag fogat en
blank reservation med anledning av utskottets
behandling av motionsparet

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

I: 182 och II: 195, där vi har yrkat att
riksdagen borde föreläggas en plan för
successiv förstärkning av resurserna
för den samhällsvetenskapliga forskningen
och att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t uttalar att vid viktiga reformbeslut
medel avsätts för analys av
beslutets faktiska resultat.

Utskottet har uttalat att avsättande av
medel för analys av de viktigaste resultaten
av olika reformbeslut är en angelägen
uppgift för berörda myndigheter.
Men erfarenheterna har ändå visat,
herr talman, att en analys på vetenskaplig
grund ännu inte skett i den
omfattning som vore önskvärd. Det lär
väl också dröja innan detta sker, därest
inte resurserna för den samhällsvetenskapliga
forskningen avsevärt utökas.

Det är faktiskt förvånansvärt att de
stora reformer som genomförts ännu
inte följts upp systematiskt med undersökningar
om de faktiska verkningarna.
Det har naturligtvis hänt i ett och
annat fall, exempelvis inom bostadsområdet,
men många av de stora reformerna
liar inte följts upp. Denna brist är
särskilt anmärkningsvärd med tanke
på det noggranna statliga utredningsarbete
som kännetecknar vårt land och
som ofta föregår reformbeslut och också
med tanke på att det i dag faktiskt
finns metoder för sådan uppföljning.

En energisk insats av samhällsvetenskaplig
forskning för att utröna verkningarna
av politiska beslut är därför
synnerligen påkallad, och det har också
utskottet erkänt. Härigenom skulle man
på kort tid kunna erhålla varningssignaler
och snabbt kunna anpassa politiken
efter vunna erfarenheter. För att
på ett enkelt sätt skapa sådana förutsättningar
för en högst lönsam forskning,
som vi ser det, bör vid viktiga reformbeslut
avsättas medel för analys av
beslutets faktiska resultat. Detta är inte
någon egen uppfinning, utan jag har
förstått att det finns grupper i landet
som varit inne på dessa tankegångar.
Det är inte minst en arbetsgrupp inom
forskningsberedningen som har sett

Anslagen till universitet och högskolor
över denna del av den samhällsvetenskapliga
forskningen.

Statens råd för samhällsforskning har
i sin petitaframställning framhållit att
en ökad forskningsinsats är önskvärd
för att de praktiska verkningarna av politiska
beslut skall kunna bedömas. Rådet
har sålunda föreslagit en ökning
av anslaget till samhällsforskning för
budgetåret 1969/70 med 5,6 miljoner
kronor. Departementschefen har avsevärt
reducerat summan och förordar
2,1 miljoner kronor i uppräkning.

Det andra motionsparet som jag skulle
vilja säga några ord om är I: 514 och
II: 565, vari hemställs att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t begär att
1970 års riksdag föreläggs förslag rörande
en intensifierad och planmässig
social forskning. Här har utskottet varit
mer positivt och givit till känna sin
uppfattning om nödvändigheten av en
utbyggnad av den socialpolitiska forskningen.
Men jag vill framhålla att detta
har skett i riksdagen tidigare i just dessa
frågor. Allmänna beredningsutskottet
framhöll 1963 vikten av att utredningsarbetet
i fråga om den sociala forskningen
bedrevs utan någon onödig tidsutdräkt.
Samma år fann statsutskottet
det angeläget att beslut angående den
sociala organisationen snarast möjligt
skulle fattas. År 1967 behandlades formerna
för en intensifierad och planmässig
social forskning. Detta är alltså
en fråga som behandlats i riksdagen
under flera år, men man kan knappast
säga att den fallit så mycket framåt.

Socialutgifterna uppgår nu till över
20 miljarder kronor om året. Om en
enda promille skulle utnyttjas för socialt
forsknings- och utvecklingsarbete,
skulle det innebära 20 miljoner kronor
för detta ändamål. Det är svårt att
beräkna kostnaderna för insatserna som
nu görs på detta område vid universitet
och högskolor, inom statliga och kommunala
utredningar, inom statlig och
kommunal förvaltning m. m., men det
är uppenbart att denna nivå ingalunda
är uppnådd. Det är också uppenbart att

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslagen till universitet och högskolor

en ökning av insatserna med låt oss
säga en tiondels promille skulle betyda
oerhört mycket för den svenska socialpolitikens
utveckling. Vi anser därför
att en utbyggnad av den sociala forskningens
resurser nu måste komma till
stånd. Det finns tillräckligt material
som grund för beslutet, tror vi. Det
finns forskningsprojekt och det finns
forskare, även om tillgången varit
knapp. Det finns organisationsförslag.

Herr talman! Jag har velat nämna
detta därför att jag anser att det är stora,
viktiga frågor som riksdagen har
visat intresse för. Men jag tycker inte
att statsmakterna har skjutit på som
man skulle önska, och det är för att påpeka
detta som jag tagit till orda utan
att ha något egentligt yrkande.

Låt mig sedan, herr talman, säga några
ord om reservationen vid punkt 20
angående Nordiska afrikainstitutets
verksamhet. Herr Kaijser har redan
närmare motiverat denna reservation.
Den bygger på motionsparet 1:459 av
herr Hansson och fru Lindström och
11:521 av fru Dahl m. fl. Jag tycker,
herr talman, att motionerna har varit
anspråkslösa. Man har önskat en höjning
med 56 000 kronor av vad departementschefen
föreslagit. Utskottet motiverar
kortfattat avslaget med att utrymmet
för anslagshöjningar varit begränsat
och att man därför inte kan gå med på
allt vad motionärerna önskar i uppräkning.
Vi känner igen denna motivering
— den förekommer allt som oftast när
det gäller att avstyrka motioner, och
det ligger väl mycket i den.

Man skulle också ha kunnat tillägga
att anslaget till u-landsinformationen i
år avsevärt höjts, ehuru det inte i nämnvärd
omfattning kommit Afrikainstitutet
till del. Man har ökat det från
600 000 kronor till 1,7 miljon kronor.
Jag tycker ändå att motionärerna har
synnerligen väl motiverat denna ringa
anslagsökning. De har pekat på att Nordiska
afrikainstitutet i Uppsala har arbetat
sedan 1962 som ett nordiskt informations-
och dokumentationsorgan i

afrikanska frågor — det som hör till
Norden är ju synnerligen populärt i
våra dagar — att bibliotekets besöksoch
utlåningssiffror i det närmaste fördubblats
varje verksamhetsår, att omfattande
seminarie-, kurs- och föreläsningsverksamhet
bedrivs, att Nordiska
afrikainstitutet stöder forskningen om
Afrika genom handledare och genom
stipendier, att en av institutets viktigaste
aktiviteter utgör dess publikationsverksamhet,
för att nu ta några exempel
ur den välskrivna motionen.

Låt mig till sist, herr talman, också
citera några rader i den:

»Nordiska Afrikainstitutet, som sedan
1962 har bedrivit en verksamhet
som till stor del ligger i linje med
SIDA:s informationsverksamhet och
som i väsentliga frågor ställt ett omfattande
material till förfogande för
SIDA:s informations- och utbildningsverksamhet,
har inte fått del av denna
anslagsökning vad gäller information
om u-länderna. Den reella höjning på
knappt 5 % som föreslagits synes inte
täcka mer än de väntade pris- och avgiftsökningarna
i samhället.»

Det är med denna motivering som vi
har reserverat oss. Vi önskar att en
stor grupp av första kammarens ledamöter,
inte bara borgerliga utan också
socialdemokratiska, skulle vilja stödja
denna reservation.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Det ärende jag har att behandla
har redan berörts av herrar Kaijser
och Nyman. Det gäller vår motion om
uppräknat anslag till Nordiska afrikainstitutet.
Jag vill bara till den argumentering
som förts och som jag stöder
till alla delar lägga en reflexion om det
tydligen olyckliga i det förhållandet att
detta institut inte ligger där det så att
säga hör hemma, nämligen inom u-hjälpen.
Den rundhänthet med information
i dessa frågor, som SIDA och departementet
har visat på riksdagens uttryck -

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

liga beställning, hade säkert gett utrymme
för den mycket väsentliga möjlighet
till ökad aktivitet som vi har velat
bereda Afrikainstitutet.

Ehuru vi inte har kunnat samla så
många vid utskottets behandling står
vi fortfarande kvar på den ståndpunkt
som vår motion innebär. Jag kommer
alltså att biträda yrkandet om bifall till
reservationen vid punkten 20.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag hade egentligen
inte tänkt yttra mig under denna del
av debatten, då det inte finns något yrkande
under den punkt som här behandlas,
men eftersom herr Wallmark
ställt några frågor till mig, vill jag passa
på tillfället att kommentera denna
del av anslaget något.

Först och främst vill jag konstatera
med glädje att ingen reservation är anförd
här, vilket visar att man i stort
sett är enig om den förda politiken.
Det bör kanske uppmärksammas att
årets förslag från Kungl. Maj :t på dessa
punkter i vissa avseenden innebär en
ganska väsentlig förändring i den förda
politiken. Jag vill särskilt peka på
att den tekniska anslagsomläggningen
i sig innebär en ganska stor reform.
Den innebär nämligen att universitetsmyndigheterna
på ett helt annat sätt
än tidigare får möjlighet att väga mot
varandra olika angelägna utgifter. Vi
har genom den tekniska förändringen
på ett mycket bestämt sätt fört ned beslutanderätten
i viktiga frågor till universiteten
själva. Detta ligger helt i linje
med den ståndpunkt som vi intog när
riksdagen behandlade frågan om de
fasta studiegångarna vid de filosofiska
fakulteterna. Dessutom vill jag peka på
att förslagen i stort innebär att tyngdpunkten
i år och i det kommande beslutet
ligger dels på det pedagogiska utvecklingsarbetet
som nästa år får tredubbla
anslag jämfört med i år, dels på
en förhållandevis stark satsning på bas -

Anslagen till universitet och högskolor
resurserna, på medhjälpare, biträden
och materiel.

Icke förty säger herr Wallmark i sitt
inlägg att de resurser som nu ställs till
universitetens förfogande är otillräckliga.
Han baserar sitt påstående på konstaterandet
att man hade som riktmärke
under andra hälften av 1960-talet ■—
då man bestämde sig för nu gällande
utbyggnadsplan -— att det högre utbildningsväsendet
mot slutet av den aktuella
femårsperioden skulle kunna ge god
utbildning för drygt 80 000 heltidsstuderande.
Det var så man då bedömde
ökningen av antalet studerande.

Nu finns det redan — som herr Wallmark
sade — cirka 100 000 studerande.
Herr Wallmark drar nu — med utgångspunkt
från att tidigare sagts att
resurserna var begränsade — den slutsatsen
att dagens 100 000 studenter undervisas
på basis av de resurser som
vi då beräknade skulle gälla för ett antal
av mellan 78 000 och 79 000 studenter
nästa år. Den slutsatsen är felaktig,
det vet herr Wallmark lika väl som jag.
Det beror på att ökningen, som blivit
större än beräknad, i första hand skett
inom de filosofiska fakulteterna och
bland de grupper som där studerar på
lågstadiet. För dessa studenter gäller i
motsats till bestämmelserna vid andra
fakulteter automatikens regler som innebär
att resurser ställs till förfogande
i takt med ökningen av antalet studerande.
Det är den stora och framsynta
reform som riksdagen beslutade i slutet
av 1950-talet vilken möjliggjort för oss
att på ett smidigt sätt klara den utöver
våra beräkningar skedda ansvällningen
av antalet studenter.

Jag vill hävda att standarden utbildningsmässigt
sett är god vid våra universitet
och konstaterar att vi nästa
läsår passerar miljardstrecket i fråga
om anslag. Det är utomordentligt stora
resurser som våra universitet får till
sitt förfogande. Självklart gäller dock
här — som på alla andra områden -—
att behoven är så stora att man i och
för sig skulle vilja gå längre och anvisa

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslagen till universitet och högskolor
ännu större anslag. Men på vilket område
av den offentliga sektorn gäller inte
detta? Vi måste göra en avvägning.

Beträffande den nya enhet som i höst
startar teknisk utbildning i Linköping
säger herr Wallmark att risken är stor
för att de som utbildas där skall bli ett
slags B-ingenjörer som herr Wallmark
formulerade det. Han baserar sitt uttalande
på det missnöje som visas av de
anslagsäskande myndigheterna över att
inte alla begärda tjänster beviljades.

Jag har tidigare sagt att det inte
finns anledning att misstänkliggöra den
utbildning som nu håller på att organiseras.
Den utbildningen kommer på
ingenjörssidan att bli av god svensk
kvalitet. Sedan får forskningsaktiviteten
där som på andra orter motivera de
ytterligare förstärkningar av anslagen
som med säkerhet kommer senare.

Herr Wallmark tar vidare upp ett för
Linköping speciellt problem, nämligen
ämnet nationalekonomi. Vi har inte fört
fram ett äskande som finns med i bakgrunden
om en särskild tjänst i nationalekonomi.
Det beror på att vi för
närvarande inte anser oss ha tillräckligt
många kompetenta sökande. Men
mycket snart -— det vill jag tala om ■—-kommer två lediga professurer att tillsättas
i Stockholm. Flera andra är lediga,
och det vore oklokt att i den situationen
föreslå ytterligare en professur,
allra helst som det enligt min mycket
bestämda uppfattning inte är nödvändigt
för att klara utbildningen i Linköping
av de ingenjörer det gäller. Men
det är riktigt, herr Wallmark, att det
är ett problem att rekrytera de högre
tjänsterna i nationalekonomi. Vi har
haft det problemet ganska länge, och
det sammanhänger kort och gott med
att samhället i övrigt har lockat de
bästa av de ungdomar som har givit sig
på sådan forskning till utredningsuppdrag
i statliga, andra offentliga samt
i privata kommittéer och institutioner.

Jag kan emellertid glädja herr Wallmark
och andra med att det nu alldeles
påtagligt sker en förändring inom äm -

net nationalekonomi. Samtal med flera
av de ledande ekonomerna har övertygat
mig om det. Vi har på gång en ung
generation av duktiga och framåtsträvande
nationalekonomer som inom några
år, jag vågar hävda det, kommer att
göra sig gällande både här hemma och
internationellt. Jag är optimistisk nog
att tro att vi ganska snart kommer att
kunna besätta tjänsterna i nationalekonomi
med fullt kompetent folk.

Herr Blomquist, gör inte problemet
konstigare än vad det i själva verket
är! Efter att ha hört hans anförande
är jag än mer övertygad än tidigare om
att den ståndpunkt jag intog i propositionen
är den rätta. Situationen är
helt enkelt den att jag inte förordade
en ändring av benämningen på de teologiska
fakulteterna på basis av de synpunkter
som framfördes till myndigheterna.
Jag gjorde det inte av det enkla
skälet att jag anser att en namnändring
också förutsätter en förändring
av verksamheten, och vi vet ännu inte
hur den kommer att se ut. Vi måste
göra en översyn av målsättningen för
den religionsvetenskapliga utbildningen
innan vi tar ställning i sak. Jag är
utomordentligt glad över att man på
teologiskt håll nu velat följa med i utvecklingen
och vidga perspektiven.
Men låt oss först kallt och sakligt konstatera
vilka förändringar i målsättningen
för utbildningen som vi bör
fastställa. Sedan tar vi ställning till om
namnet bör ändras eller ej.

Herrar Kaijser, Nyman och Hansson
har varit inne på frågan om det Nordiska
afrikainstitutet. Jag håller med
herr Hansson om att institutet på ett
bättre sätt än hittills bör bli en del i
vår information om den tredje världen.
Det bör enligt min uppfattning finnas
möjligheter för institutets ledning och
SIDA att åstadkomma bättre förhållanden
än för närvarande. Därmed borde
bättre möjligheter föreligga till en samverkan
som även kan ge utslag på det
ekonomiska området. Jag vill glädja
motionärerna och reservanterna på

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

denna punkt med att styrelsen, enligt
vad jag inhämtade för några dagar sedan,
beslöt att det danska och norska
erbjudandet om att bidra med medel
till en forskarassistenttjänst nästa verksamhetsår
skulle biträdas. Det är också
ur nordisk synpunkt mycket glädjande.
Det institut det gäller har ju
haft en ganska ensidig svensk rekrytering
och finansiering. Genom att våra
nordiska grannar nu går in även finansiellt
ökar självklart möjligheterna till
att göra institutet till ett nordiskt institut
i verklig mening.

Fröken Mattson! Jag instämmer helt
i uppfattningen att vi bör stödja fredsoch
konfliktforskningen. Det är utomordentligt
glädjande att särskilt de yngre
forskarna — de som håller på med
sin forskarutbildning — i ökad omfattning
vill ägna sig åt den internationella
aspekten på sina ämnen och att de tar
så okonventionella initiativ som de
gjort i seminarierna för freds- och
konfliktforskning. Yi har också efter
måttet av vår förmåga bistått dem så
att den aktiviteten kunnat utvecklas
inte så dåligt. Vi anser det emellertid
rimligt att den utredning som sedan
drygt något år sysslar med denna fråga
får bli färdig med sina överväganden
innan vi tar mer definitiv ståndpunkt
till finansieringsspörsmålet. Jag tror
mig veta att nästa års riksdag bör kunna
få ta ställning till en förbättrad och
förstärkt freds- och konfliktforskningsorganisation
vid våra universitet. Vi
skall se till att i avvaktan därpå den
omfattning som hittills uppnåtts skall
kunna vidmakthållas och eventuellt något
ökas.

Herr WALLMARK (m) kort genmäle:

Herr talman! Om statsrådet Moberg
vill tolka vår inställning så att vi skulle
vara ense med regeringen om den förda
politiken, vill jag endast erinra om vad
jag sade i mitt inledningsanförande. Vi
är alltså inte eniga.

Jag hälsar också den decentralisera 6

Första kammarens protokoll 1960. År 19

Anslagen till universitet och högskolor
de beslutanderätten och de första stapplande
stegen mot en ny programbudgetering
ute på våra universitet och högskolor
med tillfredsställelse. Jag tror
att det den vägen finns möjligheter att
åstadkomma en bättre resursanvändning''
mellan olika alternativ. Men jag
hävdar fortfarande att lågstadieundervisningen
icke fått de medel som den
i och för sig skulle behöva. Eftersom
jag deltog i 1965 års beslut och debatten
kring det, kan jag ganska väl erinra
mig resonemangen från såväl regeringens
som vederbörande statsutskotts
sida. Helt uppenbart är att den väsentligt
ökade tillströmningen av studenter
— jag sade 40 procent fler studenter
än vad vi då räknade med — tack vare
den underbara institution som heter
automatiken fullständigt skulle ha fått
sina undervisningsresurser tillgodosedda
är ett något för starkt uttryck.
Jag vill klart deklarera att jag inte alls
kan dela den uppfattning som statsrådet
Moberg för fram när han talar om
att standarden vid universiteten är utbildningsmässigt
god.

Vad sedan gäller ingenjörsutbildningen
i Linköping hyser jag självklart i
och för sig samma förhoppning som
statsrådet Moberg att vi där skall få
ingenjörer av god svensk kvalitet. När
vi använder uttrycket »god svensk kvalitet»
är det en internationellt hög kvalitet,
en toppnivå, som avses. På den
nivån står nämligen de svenska tekniska
högskolorna för närvarande. Men
det är alldeles uppenbart att det är nödvändigt
att få till stånd en förstärkning.
Statsrådet Mobergs uttalande här står
i bjärt kontrast till alla de sakkunnigas
uppfattning; sakkunniga som deltagit
i analyserna kring Linköpingsenheten.
Med all respekt för statsrådet Mobergs
sakkunskap litar jag dock mer på den
samlade tekniska expertisen i det här
sammanhanget. Jag ber om ursäkt att
jag säger det, men sådan är faktiskt min
uppriktiga tro. Jag anser att det vore
ett allvarligt slag mot Linköpings tekniska
högskola, om den i starten skulle

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslagen till universitet och högskolor
få en tveksam bedömning. Det finns
exempelvis inte något som helst skäl
till att Teknologföreningen, som ju är
helt opartisk, skulle så starkt uttrycka
sin tveksamhet om denna inte vore befogad.
Redan det förhållandet att sådana
uppfattningar börjat publiceras
inverkar menligt på skolans renommé.

Vad slutligen beträffar professuren i
nationalekonomi kunde jag inte tolka
statsrådets uttalande på annat sätt än
att regeringen har gjort en helomvändning.
Jag tyckte mig höra att statsrådet
Moberg sade att det inte är nödvändigt
med denna professur i nationalekonomi
för att klara utbildningen av ifrågavarande
ekonomiingenjörer. Det är en helt
annan deklaration än den som fanns
både i förra årets och i årets proposition,
där man säger att professuren behövs
i och för sig men att man dess
värre på grund av brist på sökande inte
nu kan inrätta en sådan tjänst.

Detta har alltså upprepats i statsutskottets
utlåtande nr 119 förra året, och
man hänvisade i stort sett till detsamma
i årets statsverksproposition. Det är
alltså utomordentligt angeläget att statsrådet
Moberg verkligen deklarerar om
denna professur skall inrättas eller om
den inte skall inrättas.

Den andra frågan är: Finns det kompetenta
sökande eller inte? Jag skulle
vilja fråga: När vi inte har ledigförklarat
professuren, hur vet vi då att det
inte finns några kompetenta sökande
till den? Är det någon liten grupp som
sitter och gör en bedömning och säger
att vi har inga sökande så det är ingen
idé att inrätta tjänsten. Det vore som
sagt värdefullt om statsrådet ville tala
om huruvida vi skall inrätta professuren
eller inte.

Herr BLOMQUIST (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet måtte
ha missuppfattat mig i någon mån. Jag
riktade ingen kritik utan ställde mig
frågande inför ett och annat, men jag
är villig att tolka statsrådets ord till

mig positivt. Jag är tacksam för hans
deklaration att innan namnfrågan löses
skall man vara klar med hur själva
uppläggningen av den nya teologiska
utbildningen och forskningen skall gestalta
sig. Det råder ingen tvekan om att
vi är överens på den punkten. Nej, det
som kanske var litet mer intrikat av det
jag frågade om kan formuleras så här:
Är det alltså ingen skillnad mellan universitetskanslersämbetets
syn på vad
som skall höra till det religionsvetenskapliga
området och statsrådets?

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Utskottet har haft att
behandla ett antal motioner. Det finns
ett motionspar, 1:500 och 11:552, som
jag i någon mån vill ange motivet för.
Från denna talarstol har i dag talats om
den mycket starkt ökade efterfrågan på
övergymnasial utbildning. Vi vet att det
på 1940-talet bara var 15 000 ungdomar
som hade möjlighet att få utbildning
vid universitet och högskolor. Vi vet
också att vi så sent som 1960/61 hade
34 715 ungdomar under sådan utbildning.
För innevarande läsår beräknar
man att motsvarande siffra är 112 000
—113 000. 1972/73 förväntas antalet
vara 123 000. Det sistnämnda antalet
måste nog bedömas mot bakgrunden av
att tidigare beräknade siffror varit betydligt
lägre än de i verkligheten har
visat sig bli. Jag anser att 1968 års utbildningsutredning
är värdefull. Den
har till uppgift bl. a. att söka finna metoder
för en balanserad utveckling av
hela det eftergymnasiala utbildningsområdet
med utgångspunkt såväl i samhällets
resurser och dess behov av utbildad
arbetskraft som i de utbildningssökandes
önskemål, vilket jag finner
angeläget.

Den pågående diskussionen om vidgningen
av rätten till tillträde till högre
utbildning kan förväntas resultera i att
nya grupper får möjligheter att idka
universitets- och högskolestudier. Därigenom
torde anspråken, såvitt vi kan

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

förstå, på universitetens kapacitet att
öka mer än vi egentligen liar beräknat.
Den ökning i efterfrågan på högre utbildning
som sålunda kan förutses nödvändiggör
en fortsatt centralisering av
utbildningen.

Jag tror att det var ett värdefullt
grepp som togs 1965 i och med det beslut
som fattades att universitetsorganisationen
också skulle komma att omfatta
filialer till de befintliga universiteten.
Sålunda finns nu universitetsfilialer
i Karlstad, Linköping, Växjö och
Örebro, och vi anser att det behövs ytterligare
filialanläggningar i landet. Det
har redan visat sig att dessa universitetsfilialer
har varit till stort gagn för
de orter där de är belägna, trots att de
ännu inte är helt utbyggda. Filialerna
påverkar givetvis ett redan konsoliderat
näringsliv i gynnsam riktning, men
de kan också medverka till att främja
delar av näringslivet — och detta är
inte minst betydelsefullt — som är
mindre utvecklade. Samtidigt spelar
givetvis universitetsfilialerna stor roll
för de enskilda människorna på grund
av närheten till utbildningsmöjligheter.

Jag anser att det är angeläget att de
erfarenheter som nu vunnits och som
kan vinnas av filialverksamheten användes
vid den fortsatta decentraliseringen
av undervisningsväsendet. Det
finns i detta sammanhang anledning att
erinra om att universitetskanslersämbetet
i sina anslagsäskanden för innevarande
budgetår anfört att inrättandet
av ytterligare filialer är en tänkbar utväg
vid fortsatt expansion på undervisningsområdet.

Jag har nämnt bakgrunden till det
motionspar som väckts av representanter
för Skaraborgs län. Hela länsrepresentationen
har givit uttryck åt den
meningen att det är önskvärt att även
Skaraborgs län vid dessa ytterligare
överväganden skulle kunna få en sådan
här möjlighet till eftergymnasial utbildning.

Herr talman! Detta är i korthet bakgrunden
till de synpunkter som anförts

Anslagen till universitet och högskolor
i dessa motioner. Jag finner inte någon
anledning att anmärka på utskottets
skrivning i samband med behandlingen
av motionerna. Vi har emellertid med
dessa motioner nu fått ett tillfälle att
för riksdag och regering men också för
de centrala myndigheterna anmäla Skaraborgs
läns stora intresse av att få en
universitetsfilial. Vi hoppas att det vid
de överväganden som senare kommer
att ske angående utbyggnaden av universitetsfilialerna
även skall bli möjligt
att anordna eftergymnasial utbildning
inom Skaraborgs län, något som vi i
dag betraktar som mycket angeläget.

I detta yttrande instämde herrar Paul
Jansson (s), Richardson (fp) och Birger
Andersson (s) .

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Av dem som hittills
yttrat sig är det bara någon eller några
som haft yrkanden att ställa. I övrigt
har framförts önskemål från motionärers
sida, men eftersom dessa önskemål
inte i något fall tycks ha varit riktade
mot utskottet eller utskottets skrivning,
finner jag ingen anledning att gå
in på vad som sagts i det avseendet.
Jag tillåter mig, herr talman, att gå
direkt på de yrkanden som förekommit
under debatten.

Fröken Mattson har alldeles rätt i sin
åsikt att utskottets skrivning är mycket
kort. Orsaken är, som fröken Mattson
själv antydde, att en utredning är
i gång som väntas framlägga förslag
detta år — enligt statsrådet Moberg
skulle nämnda förslag föreläggas nästa
års riksdag. Universitetskanslersämbetet
har inte heller sagt något annat än
att man hemställt om samma anslag
som tidigare. Att utskottet ■— enligt
fröken Mattsons påstående — inte tagit
ställning i frågan får naturligtvis också
ses mot samma bakgrund: att det
föreligger en utredning i ärendet.

Jag kommer alltså att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Nr 19

Onsdagen den 23 april 19G9 fm.

Anslag till Nordiska afrikainstitutet

Den andra frågan som medfört en
reservation gäller anslaget till Nordiska
afrikainstitutet. Utskottets skrivning
är också där mycket kortfattad, men
det bör kanske ändå erinras om att
statsutskottets andra avdelning var enhällig
när det gällde Kungl. Maj:ts förslag.
Det var först när statsutskottet in
pleno sammanträdde som ett ändringsförslag
framlades som samlade fem av
statsutskottets 30 ledamöter. Utskottets
motivering för att icke medge något
högre anslag är naturligtvis i det här
fallet liksom i så många andra att utrymmet
är begränsat och att man får
ta hänsyn till detta. Anslaget till Afrikainstitutet
har dock ökat under årens
lopp. När institutet startade budgetåret
1962/63, uppgick det sammanlagda anslaget
till 327 000 kronor. Om jag har
räknat rätt, blir motsvarande anslag
för kommande budgetår 600 000 kronor.

Med vad jag sagt om detta, herr talman,
kommer jag att yrka bifall till utskottets
hemställan även på den punkten.
T övrigt har jag ingenting att till -

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet Moberg för det klara besked
han gav om vad vi kan förvänta
oss nästa år, när 1967 års kommitté
för internationell politik är färdig med
sitt förslag. Jag vill offentligen framföra
ett tack för den djupa förståelse
för dessa frågor som statsrådet visat.

För övrigt vill jag endast framhålla
att universitetskanslersämbetet dock
har tillstyrkt framställningen och sagt
att för budgetåret 1969/70 bör medel
för denna angelägna verksamhet ställas
till förfogande inom ramen för ett
förstärkt anslag till särskilda åtgärder
för forskarutbildning. Det förhållandet
att någon begäran om sådan förstärkning
av det nämnda anslaget inte gjorts
i statsverkspropositionen har givit anledning
till vår motion och till vårt
specialyrkande på denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 2—1!)

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20

Anslag till Nordiska afrikainstitutet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1969/70 anvisa
till Nordiska afrikainstitutet: Förvaltningskostnader
ett förslagsanslag av
469 000 kronor och till Nordiska afrikainstitutet:
Bokinköp, gästföreläsningar
m. m. ett reservationsanslag av 131 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 459, av herr Hansson och fru Lindström,
samt II: 521, av fru Dahl m. fl.,
vari anhållits, att riksdagen under förevarande
båda anslag måtte anvisa
479 000 kronor respektive 177 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 459 och
II: 521, nämnda motioner såvitt nu vore
i fråga, till Nordiska afrikainstitutet:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
469 000 kronor,

2. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 459 och
II: 521, nämnda motioner såvitt nu vore
i fråga, till Nordiska afrikainstitutet:
Bokinköp, gästföreläsningar m. m. för
budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 131 000 kronor.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av herrar Per Jacobsson (fp),
Nyman (fp), Kaijser (m), Källstad (fp)
och Ullsten (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att ut -

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

Om ökade anslag till freds- och konfliktforskning

skottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

1. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I: 459
och 11:521, nämnda motioner såvitt nu
vore i fråga, till Nordiska afrikainstitutet:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 479 000 kronor,

2. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna 1:459
och 11:521, nämnda motionerna såvitt
nu vore i fråga, till Nordiska afrikainstitutet:
Bokinköp, gästföreläsningar
m. in. för budgetåret 1969/70 anvisa ett
reservationsanslag av 177 000 kronor.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade
reservationen av herr Per Jacobsson
m. fl.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 46 punkten
20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej —43.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Punkterna 21 och 22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Om ökade anslag till freds- och konfliktforskning I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionerna I:
483, av fröken Mattson och herr Wirmark,
samt 11:586, av herr Svensson
i Kungälv m. fl., till Extra utgifter vid
universitet och högskolor för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 1 035 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:483
och 11:586 hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta att uppräkna anslaget till
extra utgifter vid universitet och högskolor
med 35 168 kronor till 1 070 168
kronor att användas till freds- och kon -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Om inrättande av en professur i etologi
fliktforskning vid universiteten i Lund
och Uppsala.

Fröken MATTSON (s):

Jag ber att få yrka bifall till motionerna.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 24—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Om inrättande av en professur i etologi

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vid
statens naturvetenskapliga forskningsråd
inrätta en extra ordinarie professur
i molekylär cytogenetik, dels till Naturvetenskaplig
forskning för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag av
36 400 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
486, av herrar Nyman och Stefanson,
samt II: 556, av herr Löfgren m. fl., såvitt
nu vore i fråga,

dels ock motionen 1:513, av herr
Wallmark.

I motionen I: 513 hade anhållits, att
riksdagen måtte besluta att från och
med den 1 juli 1969 inrätta en professur
i etologi vid Stockholms universitet.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte

a. bemyndiga Kungl. Maj :t att vid statens
naturvetenskapliga forskningsråd
inrätta en extra ordinarie professur i
molekylär cytogenetik,

b. avslå motionen 1:513, i vad den
avsåge inrättande vid statens naturvetenskapliga
forskningsråd av en extra
ordinarie professur i etologi,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionen 1:513, i vad den avsåge
medelsanvisningen till Naturvetenskaplig
forskning, för budgetåret 1969/70 anvisa
ett reservationsanslag av 36 400 000
kronor,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:486 och 11:556, i vad de avsåge
hemställan att 1969/70 års anslag till
naturvetenskaplig forskning skulle fördubblas
under treårsperioden 1970—
1972.

Reservation hade anförts, beträffande
inrättande av en professur i etologi, av
herrar Kaijser (m), Wallmark (m),
Bohman (m), Nordstrandh (m) och
Källstad (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen måtte

a. avslå Kungl. Maj :ts förslag om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att vid
statens naturvetenskapliga forskningsråd
inrätta en professur i molekylär cytogenetik,

b. med bifall till motionen I: 513, såvitt
nu vore i fråga, bemyndiga Kungl.
Maj :t att vid statens naturvetenskapliga
forskningsråd inrätta en extra ordinarie
professur i etologi.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Vi har här att behandla
ett förslag från regeringen som kanske
är ett av de mera märkliga som
förekommit.

Naturvetenskapliga forskningsrådet
har begärt inrättande av ett par professurer,
bland annat en professur i

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

etologi. Forskningsrådets förslag har
tillstyrkts av universitetskanslersämbetet.
I statsverkspropositionen har dessa
förslag inte tagits upp. Däremot begäres
i statsverkspropositionen, efter förslag
av biologisk-geografiska sektionen
vid universitetet i Lund, inrättande av
en professur i molekylär cytogenetik.

Det egendomliga är att naturvetenskapliga
forskningsrådet redan har en
professur i biokemisk cytogenetik, en
professur som är i stort sett likartad.
Det förslag som statsverkspropositionen
tar upp har inte tillstyrkts av naturvetenskapliga
forskningsrådet, och
ej heller av universitetskanslersämbetet,
medan den professur som inte tas
upp har prioriterats av de här institutionerna.
Det är såvitt jag kan förstå
en ytterligt märklig handling. Den är
väl unik i fråga om inrättande av professurer,
och i den mån förslaget bifalies
hoppas jag verkligen att den
kommer att förbli unik. Ett sådant
handlingssätt kan man ju rimligtvis
inte tänka sig att fortsätta med.

Det har upplysts att den forskare
som skulle vara aktuell för professuren
i molekylär cytogenetik är en internationellt
ytterst framstående forskare.
Jag har ingen anledning att betvivla
detta. Men vi kan också utgå ifrån att
den forskare som är föreslagen till den
av naturvetenskapliga forskningsrådet
föreslagna professuren tillhör samma
kategori. Eftersom professuren skall
inrättas vid naturvetenskapliga forskningsrådet,
kunde man kanske tycka
att det vore rimligt att det enhälliga
rådets uttalande följdes, inte minst därför
att det är tillstyrkt av universitetskanslersämbetet.

På förfrågan från avdelningen har
det bekräftats av naturvetenskapliga
forskningsrådet, att om vi följer regeringens
förslag blir det i stort sett en
dubblering av en redan inrättad professur,
och att rådet enhälligt vidhåller
sitt förslag, trots att man rimligtvis bör
vara ytterst väl informerad om bakgrunden
för de sökande i båda fallen.

Om inrättande av en professur i etologi

Herr talman! Reservanterna finner
icke skäl att godta ett sådant handlingssätt
när det gäller inrättandet av
en professur. Vi vill fästa riksdagens
uppmärksamhet på detta ytterst märkliga
handläggningssätt, och vi gör det
genom att anmäla en reservation.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Med anledning av herr
Wallmarks starka ord känner jag mig
uppkallad att ge en förklaring till förslaget
om den professur, som har förts
fram i statsverkspropositionen.

När vi på höstarna får in förslagen
från kanslersämbetet och från de olika
råden står vi alltid inför den situationen
att vi inte kan tillgodose alla önskemål
om inrättande av professurer och
andra tjänster. Det är ett evigt och mycket
svårt problem att ta ställning till
vilka av de föreslagna tjänsterna som
regeringen skall föra vidare. Det är den
kanske svåraste uppgiften i budgetberedningen
att här träffa ett val. Vi har
sedan länge tillämpat det systemet att
vi tar emot uppvaktningar från universiteten.
Jag hoppas att herr Wallmark
inte har någonting emot att universiteten
direkt ger sin mening till känna
beträffande vilka tjänster som bör prioriteras
nästkommande budgetår.

Samtidigt har vi att beakta att försörjningen
av högt kvalificerade personer
måste garanteras i någon form. En
ständig prövning måste här ske. I detta
fall var situationen kort sagt att den
person som av regeringen förordats få
en tjänst på naturvetenskapliga forskningsrådet
har en tjänst som särskild
forskare i rådet. Förordnandet utgår
under nästa budgetår och han kan inte
få det förlängt. Dessutom gjordes två
speciella uppvaktningar i hans fall, och
vi blev övertygade om att det var av
utomordentligt stor betydelse att den
forskaren bereddes en fast anställning.
Det är klart att den forskare som då

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Om inrättande av en professur i etologi
slogs ut i och för sig också har gjort
utomordentligt värdefulla insatser. Hans
försörjningssituation är dock för närvarande
mindre prekär. Han har en arvodeslaboratur
vid naturvetenskapliga
forskningsrådet.

Det förhållandet att vi har flyttat över
tjänsten från universitetet till forskningsrådet
är heller inte något unikt.
Det har vi gjort vid flera tillfällen.
Bland annat föreligger för nästa år ett
motsvarande fall, där en professur i demografi
placeras på rådet. Vi anser
nämligen så väl den nu aktuella som
demografiprofessuren vara specifika
forskarprofessurer. Motsvarande situation
har förelegat tidigare.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag är naturligtvis, liksom
statsrådet Moberg, väl medveten
om att det måste ske en hård prioritering.
De olika institutionerna ute på
universiteten lägger fram förslag i långt
större omfattning än det enligt regeringens
bedömning finns möjligheter
att inrätta professurer. Jag vill minnas
att jag vid något tillfälle gjort en beräkning
härvidlag och kommit fram till
alt mellan 10 och 15 procent av förslagen
i bästa fall kan bli beviljade.

Jag har självfallet ingenting att erinra
mot att man gör uppvaktningar från
olika håll. Jag är ledamot av andra avdelningen
och vi mottar ständigt uppvaktningar.
Det är fullt i sin ordning.
Men detta är en sak. En helt annan
fråga är: Hur bär man sig åt när man
inrättar dessa professurer? Forskningsrådet,
som skall ha denna tjänst, har
framfört förslag till två professurer,
men inte fått någon av dessa beviljade.
Däremot har regeringen föreslagit att
rådet i stället skall få en annan professur,
men rådet har sagt: »Nej, en
sådan professur känner vi inget behov
av, eftersom vi har en i stort sett likadan
tidigare. Vi behöver betydligt bättre
en professur i etologi.» Kanslersämbetet
har tillstyrkt dessa två professurer,
de ligger i prioriteringsgruppen,

som UKÄ fört fram. Den av regeringen
förordade professuren finns inte
ens med bland kanslerns förslag •— och
det har statsrådet klart för sig.

Nu vill statsrådet Moberg göra detta
till en personfråga. Det ligger kanske så
till att man velat lägga saken på den
bogen. Men det är väl alldeles självklart
att naturvetenskapliga forskningsrådet,
som nu skall få den professur som blir
inrättad, måste väga det vetenskapliga
värdet av att få den ena eller den andra.
Rådet har alltså på förfrågan från avdelningen
klart och entydigt sagt ifrån
hur man vill ha det. Naturvetenskapliga
forskningsrådet är en utomordentligt
kvalificerad grupp och jag kan inte
förstå att det finns möjligheter att göra
en annan bedömning från departementets
sida än rådet gjort.

Jag vill inte använda ordet skandal,
men jag tycker att det är utomordentligt
anmärkningsvärt att man hanterar
frågan på detta sätt och talar om att
det är en försörjningssituation. Det låter
ungefär som om det gällde socialvård,
men detta är det ju inte fråga om
här. Regeringen har möjlighet, om det
vid sidan av den rent vetenskapliga bedömningen
skulle visa sig angeläget att
hålla någon forskare kvar här i landet,
att ge vederbörande en personlig professur.

Men när man är beredd att inrätta en
professur vid naturvetenskapliga forskningsrådet
och rådet som sådant har
en entydig, enhällig uppfattning är det,
herr statsrådet, ett misstroendevotum
från naturvetenskapliga forskningsrådet,
som ju de facto uppfattat saken så.
Jag är inte riktigt på det klara med om
statsrådet har uppfattat hur allvarligt
detta handlingssätt egentligen är. Jag
har icke ett ögonblick betvivlat att
Lima-de-Faria är en skicklig forskare
och att han är kvalificerad för en professur.
Men följ då de särskilda regler
som statsrådet har fullmakt att följa i
sådana fall!

Herr talman! Jag vidhåller reservationen.

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag känner inte till
att naturvetenskapliga forskningsrådet
skulle ha uttryckt, som herr Wallmark
sade, sitt misstroendevotum med anledning
av regeringens förslag. Vi har inte
haft någon uppvaktning i den frågan.
Herr Wallmark påstår någonting som
han inte har täckning för.

Jag upprepar att varken forskningen
i etologi eller forskningen i molekylär
cytogenetik får någon ändrad volym
genom detta beslut. Båda forskarna
kommer att fortsätta sin verksamhet.
Vad vi gjort är att vi tagit hänsyn till
deras speciella situation i detta läge.
Jag upprepar också att det gjordes särskilda
framställningar i saken vid beredningarna
under höstens arbete.

Herr WALLMARK (in):

Herr talman! Får jag rätta vad jag
sade tidigare. Det var inte rådet som
uttalade misstroendevotum mot regeringen,
utan det är regeringens handlingssätt
som är ett misstroendevotum
mot det naturvetenskapliga forskningsrådet
och dess sätt att agera i detta
sammanhang. Jag beklagar djupt att
frågan har kommit i detta läge.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Varje gång regeringen
tvingas göra en något annan avvägning
av behovet än vad en myndighet gör —
och det är vad frågan gäller här — kan
man beskriva situationen så som herr
Wallmark fann för gott att beskriva
den.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag skall inte tala med
så stora bokstäver som herr Wallmark
gjorde, och jag vill bestämt reagera
mot användandet av ordet skandal i
denna fråga. Det är inte så, herr Wallmark,
att avdelning och utskott är
främmande för att följa departements -

Om inrättande av en professur i etologi
chefen även när han intar en avvikande
hållning gentemot universitetskanslersämbetet.
Jag tror att det har inträffat
tidigare, och saken kan komma att
upprepas om sådana omständigheter
föreligger — som i detta fall — att det
finns mycket starka skäl för att följa
departementschefen.

Departementschefens äskande hänger
inte i luften. Som herr Wallmark vet
har det tagits upp av konsistoriet i
Lund, och det har förts fram av biologisk-geografiska
sektionen i Lund. Konsistoriet
i Lund har tagit med denna
fråga bland de åtta äskanden som så
att säga ligger över den vanliga sektionsindelningen.
Man har även tryckt
på att det är av väsentlig betydelse för
modern biologisk och medicinsk forskning
att man får denna professur.

Jag anser också att det förhållandet,
att fem av avdelningens sex ledamöter
och i statsutskottet alla ledamöter utom
de moderata har följt departementschefen,
väl ändå säger oss att man inte
är främmande för att det kan föreligga
skäl att följa departementschefen även
om detta skulle innebära att man går
emot universitetskanslersämbetet och i
vissa fall även ett forskningsråd.

Det kan vara angeläget att även från
utskottets sida säga att den docent,
som det nu är fråga om att ge en personlig
professur, är ett internationellt
mycket känt namn. Vederbörande får
mycket högt betyg i uttalanden inte
bara från svenska vetenskapsmän utan
också från hl. a. USA, och de gäller
inte bara det område som nu är aktuellt,
utan en hel rad andra områden,
vilket jag emellertid inte skall redovisa
här. Får jag kanske också tillägga att
vederbörande har mottagit erbjudande
om professurer i USA, bl. a. från Columbiauniversitetet
i New York.

Som jag fattar saken gäller det här
en professur där forskningen rör sig
tvärvetenskapligt. Det har sagts i något
sammanhang att med den mycket strikta
ämbetsinriktning vi har kan vederbörande
inte placeras in på ett direkt

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till lärarutbildning
område, utan han kommer litet mittemellan,
om jag får använda det uttrycket.
Men vi har i alla fall bedömt
det så, att här förelåg starka skäl för
att följa departementschefen.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr WALLMARK (m) :

Herr talman! Det finns inget skäl att
upprepa vad jag tidigare sagt till statsrådet
Moberg. Jag vill bara ännu en
gång betona att jag icke har betvivlat
Irima-de-Farias vetenskapliga kvalitet.
Jag utgår från att naturvetenskapliga
forskningsrådet har vägt detta när rådet
ändå vidhållit sitt ursprungliga förslag.

Vidare vill jag säga, att såvitt jag kan
erinra mig har förslagen från universitetskanslersämbetet
och forskningsråden
icke tidigare frångåtts när det gäller
inrättande av professurer. Detta är,
herr Mårtensson, en unik historia.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
mom. 1 samt därefter särskilt
rörande mom. 2 och 3.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande mom. 1 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 46 punkten
27 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej — 33.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet hemställt i mom. 2
och 3.

Punkten 28

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 29

Anslag till lärarutbildning

Punkten föredrogs; och anförde därvid
herr talmannen, att vid överläggningen
angående förevarande punkt
jämväl finge beröras punkterna 30—38 i
detta utlåtande; eventuella yrkanden beträffande
sistnämnda punkter skulle
dock framställas först sedan respektive
punkt föredragits.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag skall med några
ord beröra punkten 37 om lärares fortbildning.
Utskottet har där haft att be -

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

handla en motion med begäran om ytterligare
300 000 kronor under anslaget
Lärares fortbildning.

Utskottet har enats om att yrka avslag
på motionen men har ändå en sådan
skrivning att jag vill göra ett par
kommentarer. Utskottet säger nämligen
beträffande skolledarnas utbildning,
som det här gäller, att skolledarna har
en nyckelroll i skolan och att utbildningen
av dessa till den ledarfunktion
de innehar är en mycket betydelsefull
fråga. Man säger sig också dela motionärernas
uppfattning om betydelsen av
fortsatt utbildningsverksamhet för denna
kategori.

Det är — förklarar utskottet — med
hänsyn till storleken av det totala anslaget
på över 30 miljoner kronor, vilket
dessutom innebär en väsentlig höjning,
som man bör klara detta utbildningsbehov
inom nämnda anslagsram.

Jag har velat stryka under detta uttalande,
eftersom det enhälliga utskottsutlåtandet
uttrycker en önskan att denna
mycket viktiga fråga blir hanterad
på ett riktigt sätt. So bör nu inom den
vidgade ram den har fått till sitt förfogande
arrangera en sådan fortbildning
av skolledarna att de verkligen kan
fylla sin ledarfunktion på ett korrekt
sätt.

Det är med tillfredsställelse, herr
talman, som jag här kan yrka bifall till
utskottets utlåtande.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Under punkten 35 berörs
allmänflygets säkerhet. Bakgrunden
är en mycket snabb ökning av allmänflyget
i vårt land. Man räknar med
att det år 1975 skall finnas 2 000 småflygplan,
vilket innebär en femdubbling
på 15 år.

Ökningen på olyckssidan har inte varit
så stark men ändå tillräcklig för att
inge oro. De senaste åren har antalet
omkomna hållit sig omkring 15—20,
vilket i absoluta tal är dubbelt så mycket
som flygvapnet tvingats notera. Man

Anslag till lärarutbildning

har självfallet försökt angripa problemet
med en mycket stark betoning på
kravet om en förbättrad utbildning.
Undersökningar i USA visar att om förarna
följde vad man kallar »tolv enkla
regler» skulle olycksfrekvensen reduceras
med 90 procent. Mycket tyder
på att detsamma skulle gälla också i
vårt land.

Särskilt efter olyckor ställs krav på
t. ex. obligatorisk radioutbildning och
åtminstone viss begränsad blindflygutbildning.
Men debatten har stannat där.
Det har sagts att utan rejäl utbildning
av flyglärarna är det inte stor mening
med att försöka öka kraven för de utbildade.

1966 års riksdag beslöt i anledning
av motioner att skriva till Kungl. Maj:t
och begära en central flyglärarutbildning.
Många hade tillstyrkt detta förslag,
luftfartsstyrelsen, Aeroklubben,
Linjeflyg, flygvapenchefen etc. Något
förslag från Kungl. Maj:t efter år 1966
har emellertid inte kommit.

Det är möjligt att riksdagens beslut
den gången kom att bli negativt genom
att Kungl. Maj :t inte gjorde någonting.
När saker och ting på detta område
aktualiserats har man hänvisat till att
riksdagen uttalat sig för en central
flyglärarskola — därför kan det här
med radioutbildning och annat anstå.
Åtgärder som annars skulle ha vidtagits
har inte prövats närmare därför att
myndigheterna varit inriktade på att
Kungl. Maj :t först skulle komma att
följa förslaget om en central flyglärarutbildning
i enlighet med riksdagens
skrivelse till Kungl. Maj :t.

I dagarna föreligger den första civila
flyglärarhandboken, skriven på övertid
av tre flyglärare. I ett centralt avsnitt
framhåller de följande: »Ådagalagd
flygskicklighet och planeringsförmåga
får aldrig vara tillräckliga motiv
för att släppa fram en elev till certifikatprov.
Läraren måste under utbildningens
gång övertyga sig om att eleven
har den rätta ansvarskänslan. Eleven
måste visa sig till fullo acceptera

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. vuxenutbildningen

principen att sätta flygsäkerheten före

prestigehänsyn och eventuell lust att

briljera.»

Alla berörda parter anser att det behövs
en skärpning på detta område och
att den centrala gestalten därvid skall
vara flygläraren. Skall den uppfattningen
kunna slå igenom ute på flygskolorna,
förutsätter det alt flyglärarna i sin
tur blir utbildade — det kan bara ske
centralt.

Utskottet föreslår nu i anledning av
motioner till årets riksdag att riksdagen
på nytt skriver till Kungl. Maj :t. Utskottet
synes beklaga att regeringen inte
lagt fram något förslag eller redovisat
något direkt ställningstagande.

Herr talman! Det finns ingen anledning
för mig som motionär att ställa ett
annat yrkande än utskottets. Mot den
bakgrund jag beskrivit är det dock angeläget
att förslag verkligen framläggs,
som innebär att vi får en mer ordnad
utbildning av flyglärarna.

Herr SCHÖTT (in):

Herr talman! Under punkt 33 redovisas
motioner av fröken Stenberg och
mig i denna kammare och av herr
Krönmark i andra kammaren. I dessa
motioner hemställs att riksdagen i enlighet
med styrelsens för gymnastikoch
idrottshögskolorna budgetäskande
måtte anslå 18 450 kronor till anlitande
av utländska experter i undervisningen
på idrottslärarlinjerna. Något belopp
för detta ändamål har ej upptagits i
statsbudgeten, vilket är att beklaga.
Internationellt utbyte är alltid värdefullt,
även på det område det här gäller:
utbildning av idrottslärare. Ett faktum
är nämligen att flera andra länder
anses ligga avsevärt före oss på detta
område, varför det finns anledning att
med tillfredsställelse hälsa skolstyrelsens
förslag i denna fråga.

Statsutskottet framhåller nu att det
ej möter hinder att man för ifrågavarande
ändamål använder medel ur anslaget
till utbildningskostnader vid sko -

lorna i den mån sådana finns tillgängliga.
Motionärernas förslag om ökning
av medelsanvisningen anser sig utskottet
emellertid ej kunna biträda. Jag
tolkar statsutskottets utlåtande så att
utskottet delar skolstyrelsens och motionärernas
uppfattning att föreslagen
medverkan av utländsk expertis är värdefull,
men att denna bedömes kunna
komma till stånd utan ytterligare medelsanvisning.
För denna gång kan jag
därför inskränka mig till att uttala förhoppningen
att den bedömningen är
riktig och att det av den ansvariga
skolledningen tilltänkta anlitandet av
utländska experter verkligen kommer
till stånd. I olika sammanhang har
erinrats om att vi i fråga om utbildning
av idrottslärare har mycket att lära av
utlandet. Det är därför angeläget att i
kommande statsbudget gymnastik- och
idrottshögskolornas berättigade önskemål
om anslag till anlitande av utländsk
expertis tillgodoses.

Herr talman! Jag har för dagen intet
yrkande.

Häri instämde fröken Stenberg (m).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 30—38

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39

Ang. vuxenutbildningen

I anslutning till de förslag, som i
propositionen framlagts beträffande
vuxenutbildning, hade väckts bland annat
följande motioner, vilka utskottet
behandlat i ett sammanhang, nämligen

dels de likalydande motionerna I: 33,
av herr Svenungsson m. fl, och 11:42,
av herr Nordstrandh in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
de korrespondensstuderande vid Hermods-NKI
från och med den 1 juli 1969
skulle medgivas rätten att insända sina

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

elevlösningar i portofria kuvert samt att
samma rätt skulle medgivas för befordran
av studiemateriel från HermodsNKI
till dess elever,

dels de likalydande motionerna I:
101, av herr Larsson, Thorsten, m. fl.,
och II: 120, av herr Elmstedt m. fl.,
vari anhållits, att riksdagen måtte

I. för sin del besluta om ett förslagsanslag
om 875 000 kronor för budgetåret
1969/70 för bestridande av korrespondensstuderandes
kostnader för brevkurser,
preparandkurser och tentamina på
i motionerna anförda grunder, samt

II. besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
och förslag beträffande frågan om stödet
till korrespondensstuderande som
icke avsåges under I,

dels de likalydande motionerna I:
187, av herr Wirtén in. fl., och II: 194,
av herr Källstad m. fl., vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla om

I. i första hand att den i andra motioner
föreslagna parlamentariskt sammansatta
kommittén angående vuxenutbildningen
även måtte få i uppdrag
att utreda frågan om inrättande av Sveriges
Utbildningsradio-TV och ett Radio-TV-korrespondensuniversitet; tf.

i andra hand utredning och förslag
beträffande inrättande av Sveriges
Utbildningsradio-TV och ett Radio-TVkorrespondensuniversitet,

dels de likalydande motionerna I:
450, av herrar Bengtson och Dahlén,
samt II: 590, av herrar Wedén och Hedlund,
vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta

I. att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en samlad översyn av hela
vuxenutbildningsområdet genom en
parlamentariskt sammansatt kommitté,
vari även skulle ingå representanter
för näringsliv och organisationer, varvid
särskild uppmärksamhet borde ägnas a)

av företag, organisationer och
myndigheter m. fl. bedriven vuxenutbildning,

Ang. vuxenutbildningen

b) det fria folkbildningsarbetet och
dess relation till den målinriktade
vuxenutbildningen,

c) vuxenutbildningens lokala och regionala
organisation,

d) radio-TV:s verksamhet för vuxenutbildningen,

e) korrespondensundervisningens
möjligheter att komplettera annan
vuxenundervisning och samordnas med
denna samt

f) lokaliseringsort och verksamhet
för ett riksrekryterande vuxenutbildningscentrum; II.

att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag

a) att undervisningen vid ifrågavarande
preparandkurser motsvarande
grundskolans högstadium eller gymnasieutbildning
i princip skulle vara kostnadsfri,

b) att privatisters examination skulle
vara kostnadsfri samt att Kungl. Maj :t
skulle utfärda föreskrifter härom,

c) att vid förgymnasial och gymnasial
utbildning de korrespondensstuderande
— i den mån de ej antoges vid
de statliga vuxenskolorna — borde beredas
kostnadsfri undervisning enligt
i motionerna angivna riktlinjer,

dels de likalydande motionerna I:
464, av herr Jacobsson, Gösta, och herr
Strandberg, samt II: 574, av herr Nordstrandh
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
å riksstaten för budgetåret 1969/
70 under utbildningsdepartementets
huvudtitel måtte bevilja dels ett anslag
å 400 000 kronor för enskilda brevskolestuderandes
kostnader för pregymnasiala
och gymnasiala studier, dels
ock ett anslag å 100 000 kronor för
täckande av postverkets kostnader för
nedsättning av de brevskolestuderandes
portoavgifter,

dels de likalydande motionerna I:
466, av herr Johansson, Tage, in. fl.,
och II: 531, av herr Hammarberg m. fl.,
vari yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om att
den statliga bidragsgivningen till studiecirkelverksamhet,
till studieförbund

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. vuxenutbildningen
och till föreläsningsverksamhet måtte
göras till föremål för en genomgripande
revidering med sikte på att åstadkomma
likställighet mellan folkbildningsverksamheten
och andra former
av vuxenutbildning i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som anförts i
motionerna och att förslag härom måtte
framläggas i 1970 års statsverksproposition,

dels ock de likalydande motionerna
1:490, av fru Olsson, Elvy, och herr
Wirtén, samt 11:564, av herr Mundebo
och fru Jonäng, vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
uttala, dels att en översyn borde göras
av grunderna för statsbidragen till
studieförbund, dels att en successiv
höjning borde ske av statsbidragen till
studieförbund.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 101 och II: 120, I: 450
och 11:590, 1:187 och 11:194, 1:466
och 11:531 samt 1:490 och 11:564,
förstnämnda fyra motioner såvitt nu
vore i fråga, som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
i punkten anfört om det fortsatta arbetet
inom vuxenutbildningsområdet,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:33 och 11:42,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:101 och II: 120, i vad de avsåge
anslag till bestridande av vissa
korrespondensstuderandes kostnader
för brevundervisning m. m.,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:450 och 11:590, i vad de avsåge
framställning till Kungl. Maj :t om
förslag angående kostnadsfri undervisning
in. m. för vissa korrespondensstuderande,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:464 och 11:574, i vad de avsåge
anslag till enskilda brevskolestuderandes
kostnader för vissa studier,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 464 och II: 574, i vad de av -

såge anslag till täckande av postverkets
kostnader för viss portonedsättning.

Vid punkten hade reservation anmälts,
utom av andra, av herr Wallmark
(m), som dock ej antytt sin mening.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående denna punkt jämväl
finge beröras punkterna 40—44 i
förevarande utlåtande; eventuella yrkanden
beträffande sistnämnda punkter
skulle dock framställas först efter
det respektive punkt föredragits.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Det har väckts ett betydande
antal motioner rörande vuxenutbildningen.
Utskottet har — enligt
min mening helt riktigt — enats om
ett uttalande som innebär att det betraktar
vuxenutbildningen som kanske
en av de viktigaste utbildningsfrågorna
under det närmaste decenniet. Jag tycker
det är viktigt och värdefullt att utskottet
har strukit under detta, men
dessutom samlat ihop alla dessa synpunkter
till ett konkret förslag, nämligen
att vi vill få en samlad översyn över
hela vuxenutbildningsområdet. Detta
yrkande har tidigare framställts i andra
sammanhang men då alltid avslagits.
Det finns alltså särskilt starka skäl att
stryka under hur värdefullt det är att
utskottet har enats på denna punkt.

Vad jag emellertid vill tillägga är att
översynen inte bör omfatta endast de
frågor som berörs i föreliggande motioner.
Det förefaller ibland som om
man glömmer bort att den viktigaste
delen av vuxenutbildningen är den som
sker omkring och på arbetsplatsen. När
man beklagar att så få av dem som har
en låg utbildning inte ägnar sig åt den
offentliga vuxenutbildningen, kanske
man glömmer bort att en stor del av
dem ägnar sig åt vuxenutbildning på
arbetsplatserna. Om man skall få den
gruppen att i väsentligt större omfattning
intressera sig för vuxenutbildningen,
tror jag att man får organisera den

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

på ett helt annat sätt än man nu har
gjort. Detta får inte tolkas så att jag
är negativt inställd mot den vuxenutbildning
som har arrangerats. Tvärtom,
den har varit ytterst värdefull. Det är
många tiotusentals människor som nu
ägnar sig åt att skaffa sig högstadiekompetens,
gymnasie- eller fackskolekompetens.
Detta är utomordentligt värdefullt.
Vi siktar väl också till att även
det högre undervisningsväsendet skall
kunna vidgas till en annan omfattning.

Men kärnfrågan, som jag tror är väsentlig
både för den enskilde och för
svenskt näringsliv, är att utbildningen
av människorna i produktionen —- då
menar jag produktionen i ordets vidaste
mening — verkligen blir engagerad
i en kontinuerlig fortbildning,
till gagn för människorna själva så att
de utvecklar sig, och till gagn för svensk
utveckling över huvud taget.

Jag har velat stryka under detta därför
att det förefaller av motionerna som
om man har glömt bort denna del av
vuxenutbildningen, kanske den allra
Viktigaste. Jag har velat säga det just
därför att när man nu har anledning
att vänta att regeringen tillsätter en utredning
över hela utbildningsområdet
är det angeläget att denna också tar
upp sådana frågor till behandling och
då kanske kan finna en avvägning mellan
de olika kraven på vidareutbildning
och fortbildning av människor som är
ute i yrkeslivet, så att denna utbildning
blir ännu mera meningsfull och
kan ge de resultat som vi alla önskar.

Jag vill bara tillfoga en liten önskan
om att denna utredning, med hänsyn
till problemets omfattning, görs till en
parlamentarisk utredning.

Herr talman! Det är endast för att uttrycka
de önskemålen som jag har tagit
till orda.

Fröken STENBERG (m):

Herr talman! Vid punkt 41, Statliga
skolor för vuxna: Undervisningsmateriel
m. m. — det gäller Norrköping och

Ang. vuxenutbildningen
Härnösand i detta fall — har utskottet
haft att behandla motionerna I: 506 och
II: 575, vari hemställts att det av utbildningsdepartementet
föreslagna reservationsanslaget
på 278 000 kronor höjs
med 60 000 kronor. Utskottet har yrkat
avslag på motionerna.

Jag vill, herr talman, helt kort säga
att expansionen vid Härnösandsskolan
— om jag nu tar den som exempel —
medfört att antalet elever uppgår till
900 på 18 avdelningar. Det finns därför
ail anledning för statsmakterna att vara
lyhörda för de anslagsframställningar
som görs för denna undervisningsform.

De elever som har sökt sig till denna
skolform — genomsnittsåldern är 26—
28 år — bör naturligtvis ha samma
standard beträffande t. ex. materiel som
elever vid övriga gymnasieskolor. Detta
är väl också statsmakternas målsättning.
Jag är naturligtvis medveten om att man
under en uppbyggnadstid får ta till provisorier,
men jag anser det ändå värt
att påpeka att utrustningen på institutionen
för fysik vid t. ex. Härnösandsskolan
täcker grundskolekursen och
tvåårskursen på gymnasienivå men inte
den tredje årskursen. Egen kemiinstitution
saknas. Skolan samarbetar i detta
fall med annan skola. Undervisningen
bedrivs på fyra eller fem ställen i
staden, och det är först om två å tre år
som denna statliga skola för vuxna kan
samla sin undervisning i en skolbyggnad.

I det pedagogiska utvecklingsarbetets
tecken söker man under tiden få fram
även andra undervisningsformer, t. ex.
s. k. distansundervisning. Eleverna kan
via telefon och via talregistreringsapparater
ringa in frågor och problem
och ett dygn senare genom telefonsamtal
med lärare få svar och nya träningsuppgifter.
Det arbetas alltså oförtrutet
och målmedvetet på detta område.

De statliga skolorna för vuxna är institutioner
som på grund av att de ger
medborgare som inte tidigare haft tillfälle
till exempelvis gymnasiestudier en
chans till vidareutbildning och hjälper

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Ang. vuxenutbildningen
till med bl. a. förverkligandet av det nu
så livligt diskuterade jämlikhetsbegreppet.
Det finns därför anledning för de
anslagsgivande myndigheterna att positivt
och generöst behandla anslagsframställningar
som rör de statliga skolorna
för vuxna.

Ingen reservation har avgivits under
punkten 41, och det är därför enligt min
bedömning fullkomligt meningslöst att
yrka bifall till motionerna. Det återstår
därför, herr talman, att vädja till utbildningsdepartementet
att inför kommande
budgetår beakta motionärernas
synpunkter beträffande materielanslaget
till de statliga skolorna för vuxna
och om möjligt ta dem ad notam.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Under punkten 43 behandlas
en motion av fru Nilsson och
herr Mundebo i andra kammaren och
av mig m. fl. i denna kammare, i vilken
hemställes att riksdagen måtte besluta
att de hushållslärare som efter den nya
läroplanens genomförande inte kan erhålla
full tjänstgöring skall få fullgöra
viss del av denna som ledare i statsbidragsberättigade
studiecirklar i likhet
med vad som är fallet när det gäller
folkhögskollärare.

Om vi läser utskottets motivering,
finner man att det i viss mån föreligger
ett missförstånd. Vår framställning var
nämligen inte uteslutande grundad på
önskemålet att husliållslärarna, som visserligen
har en ytterst bekymmersam
ställning, skulle få en fyllnadstjänstgöring,
utan vi väckte denna motion lika
mycket för att studiecirklarna med närings-
och kostlära på sitt program i
liög grad är beroende av att få kompetenta
ledare, något som de har ytterligt
svårt att få. Det var först och främst
med den motiveringen som vi väckte
motionen, i andra hand för att bereda
hushållslärarna full tjänstgöring i sin
bekymmersamma situation.

Jag beklagar verkligen att utskottet
inte har observerat att studiecirklarna
är i starkt behov av studieledare. Vi anser
att det skulle ha varit en mycket
bra utväg, om man hade kunnat göra
detsamma med hushållslärarna som
man en gång gjorde med folkhögskollärare.
Utgifterna för staten lär bli mycket
begränsade.

Jag ville bara fästa kammarens uppmärksamhet
på detta och framför samma
förhoppning som fröken Stenberg,
nämligen att utbildningsdepartementet
skall ha sin uppmärksamhet riktad på
frågan. Jag har inget yrkande, herr talman.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt.

Punkterna 40—44

Vad utskottet hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta föredragningen
av förevarande utlåtande ävensom
handläggningen av återstående ärenden
å föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsgöromålen den 28
och den 29 april i och för deltagande
i Nordiska rådets konferens i Oslo.

Stockholm den 23 april 1969

T. V. Mattsson

Till riksdagens första kammare

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet den 29 april för bevistande
av Nordiska rådets konferens i
Oslo.

Stockholm den 23 april 1969

S.-O. Österdahl

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

Till riksdagens första kammare

Härmed har jag äran anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
den 29/4—den 9/5 för att deltaga i arbetet
i nedrustningsdelegationen i Geneve.

Stockholm den 23/4 1969

G. Ivar Virgin

De begärda ledigheterna beviljades.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 130, till Konungen angående omröstningar
jämlikt § 103 regeringsformen
och § 69 riksdagsordningen.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade skrivelse
nr 71, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 52, i anledning
av motioner angående statsbidrag
till Riksförbundet för kriminalvårdens
humanisering;

bevillningsutskottets betänkande nr
31, med anledning av Kungl. Maj :ts pro -

position med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte motioner;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

32, i anledning av motioner om
utbildning vid trafikskolorna i olycksfallsvård; nr

33, i anledning av motioner om
bättre belysning för motorfordon, och

nr 34, i anledning av motioner om
förenkling av företagens uppgiftsskyldigheter
m. m.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Jacobsson, Gösta, m. fl. väckt motion,
nr 1027, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 63, med förslag om införande
av enhetlig kommunbeteckning,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.55.

In fidem
K.-G. Lindelöiv

/Solveig Gemert

7 Första kammarens protokoll 1969. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Onsdagen den 23 april eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets
utlåtande nr 46.

Punkten 45

Anslag till studiesociala ändamål

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
herr talmannen, att vid överläggningen
angående förevarande punkt
jämväl finge beröras punkten 46 i detta
utlåtande; yrkanden beträffande sistnämnda
punkt skulle dock framställas
först efter det densamma föredragits.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! I motionsparet I: 186
och II: 199 har representanter för våra
fyra största partier hemställt dels om
en utredning av möjligheterna att vid
utgivande av bidrag till de studerandes
hälso- och sjukvård samt deras motionsverksamhet
beräkna berörda bidrag
på ett aktuellare studerandeantal
än det som för närvarande utgör underlag
för beräkningen samt om proportionell
fördelning av anvisade medel
efter de faktiska kostnaderna på de
skilda kårorterna, dels ock om en höjning
av ifrågavarande anslag med hänsyn
till beräknad aktivitetsnivå inom
motionsverksamheten. Samma önskemål
framföres för övrigt i en rad andra
motioner.

Utredningsförslaget tillstyrkes av
statsutskottet, vilket noteras med tacksamhet,
medan förslaget i övrigt avstyrkes,
vilket är ägnat att förvåna. Motionärernas
yrkande i detta avseende är
nämligen mycket modest. Det innebär
helt enkelt att anslaget till motionsverksamheten
skulle grunda sig på en till
30 procent beräknad aktivitetsnivå,

dvs. att 30 procent av de studerande
beredes ett tillfälle till motion i veckan.
Yrkandet bör ses mot bakgrunden av
att anslaget för budgetåret 1967/68 enligt
riksdagens beslut har beräknats efter
en 25-procentig aktivitetsnivå, att en
aktivitetsnivå på 30 procent redan i realiteten
har uppnåtts samt att den av
Kungl. Maj :t tillsatta arbetsgruppen för
närmare utredning av vissa studiesociala
åtgärder menade att en aktivitetsnivå
där 50. procent av de studerande
bereddes ett motionstillfälle i veckan
vore ett realistiskt och önskvärt mål.

Uttalandet om en 50-procentig aktivitetsnivå
gjordes alltså för flera år
sedan. Att då, som vi motionärer och
utskottsminoriteten gör, nu yrka på ett
anslag beräknat efter en 30-procentig
aktivitetsnivå är onekligen mycket modest.
Det kan faktiskt ifrågasättas om
det ej är för blygsamt. Det märkliga är
emellertid att det trots detta har avvisats
av utskottsmajoriteten.

För den som inser vad de studerandes
motionsverksamhet betyder som en
viktig del av den förebyggande hälsovården
och för att förbättra de studerandes
kondition och öka deras studieeffektivitet
framstår denna negativa inställning
från departementschefens sida
som förvånande.

I motionsparen I: 364 och II: 584, I:
470 och II: 566 samt I: 489 och II: 524
behandlas också frågan om storleken
av det statsbidrag som enligt 1967 års
riksdagsbeslut utgår till den särskilda
hälso- och sjukvårdsorganisationen för
de studerande. Med utgångspunkt i
kostnaderna för en viss basorganisation
beslöts då att statsbidrag skulle för
år och kårort utgå med 10 kronor per
studerande intill ett antal av 10 000 och
med 5 kronor per studerande däröver.
I årets statsverksproposition föreslås

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

förstnämnda belopp oförändrat och sistnämnda
belopp uppräknat till 6 kronor.

I samtliga tidigare nämnda motioner
påvisas att den av departementschefen
föreslagna uppräkningen är
otillräcklig. Verksamheten har nämligen
expanderat kraftigt och kostnaden
har stigit i motsvarande mån. Utvecklingen
har medfört att en större del av
kostnaden drabbar de studerande. I
motionerna föreslås därför en uppräkning
av beloppen till 14 respektive 7
kronor. Dessa belopp är ej gripna ur
luften. De föreslogs redan för budgetåret
1968/69 av dåvarande medicinalstyrelsen
och har för budgetåret 1969/
70 äskats av Sveriges Förenade studentkårer.
Det kan nämnas att en minimibasorganisation
enligt 1967 års
beslut beräknas i dagens läge kosta
cirka 145 000 kronor för 10 000 studerande,
medan statsbidraget härför uppgår
till endast 100 000 kronor. Enbart
detta visar att en höjning av nu utgående
anslag erfordras.

Herr talman! Under åberopande av
vad jag här anfört kommer jag senare
att hemställa om bifall till reservationerna
11, 12 och 13.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! I tre motionspar har behovet
av ökade anslag till studerandehälsovården
tagits upp, vilket herr
Schött redan talat om.

Riksdagen beslutade om hälsovård
för studerande år 1967 och byggde då
på förslag från en arbetsgrupp. Vad beträffade
finansieringen utgick både
arbetsgruppen och departementschefen
från att huvuddelen av hälsovården
för de studerande skulle bekostas
med statsbidrag, men att de studerande,
liksom andra medborgare, skulle
bära en del av sjukvårdskostnaderna.
Statsbidrag utgår till en basorganisation,
men kostnaden för denna organisation
har blivit högre än vad departementschefen
förutsåg och är i dag
ungefär 50 procent högre än statsbidra -

Anslag till studiesociala ändamål

get, trots att det när beslut fattades om
statsbidrag förutsattes att detta skulle
täcka kostnaden för basorganisationen.

Herr talman! Jag skulle något vilja
beröra motiveringar och målsättning
för studerandehälsovården. Den nu existerande
hälsovården för studerande
har motiverats på ungefär följande sätt:

När den studerande övergår från
gymnasiala till postgymnasiala studier
medför det i flertalet fall en förändrad
social situation. Merparten av de studerande
lämnar föräldrahemmet och
möter en ny miljö, som kräver anpassning.
Studiesituationen förändras, och
den ställer andra krav på självständigt
arbete än tidigare. Även om flertalet av
de studerande befinner sig i en ålder
då sjukfrekvensen i allmänhet är låg
medför den nya livssituationen krav
som kan leda till psykosomatiska och
psykiska svårigheter. När sådana insufficienser
uppträder blir studieeffektiviteten
lätt lidande.

Vidare har studerandehälsovården
motiverats med möjligheten till jämlikhet
i sjukvårdsavseende. För att den
hjälp som den studerande erbjuds i
denna situation skall bli så effektiv som
möjligt, är det nödvändigt att de personer
— läkare, sköterskor och kuratorer
— som anlitas är så väl insatta i
den för de studerande speciella arbetssituationen
som möjligt. Detta torde i
dagens läge endast kunna uppnås genom
att erforderliga personalkategorier
anställs speciellt för de studerande med
tanke på de postgynmasiala utbildningsanstalternas
koncentration till ett fåtal
orter och trycket på den allmänna
sjukvården.

Man kan anföra samma argument när
man vill motivera studerandehälsovården
som man anför när det gäller företagshälsovården.
I företagshälsovårdsutredningens
betänkande ställer man
upp som mål för företagshälsovården
att den skall främja hälsa och arbetsförmåga
samt bidra till arbetstillfredsställelse,
trygghet och arbetseffektivitet.
Med samma stöd — ekonomiskt och me -

100 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Anslag till studiesociala ändamål
delst personalutbildning — som anges
för företagshälsovården måste studerandehälsovården
nu mer än tidigare
ses som en åtgärd att likställa de studerandes
tillgång till hälsovård med övriga
medborgares.

Studerandehälsovården är i likhet
med företagshälsovården ett komplement
till samhällets allmänna sjukvård
och får inte betraktas som en ersättning
för denna. Då det inte finns någon
anledning att särbehandla de studerande
i hälsovårdshänseende är det önskvärt
att principerna för studerandehälsovårdens
avgränsning och inriktning
är desamma som de vilka gäller
för företagshälsovården. På samma sätt
som företagshälsovården bör studerandehälsovården
tillgodose behovet av
snabb hjälp vid åkommor som kan antas
ha orsakats av arbetssituationen, för
att förebygga att arbetshinder uppstår
samt att till en början lindriga insufficienser
förvärras och därmed blir ett
allvarligt, långvarigt arbetshinder. Den
snabba hjälpen är lika viktig för den
studerande som för arbetstagaren. Även
en kort period av arbetsoförmåga kan
få allvarliga konsekvenser för studierna
om den inträffar vid olämplig tidpunkt,
t. ex. under en tentamensperiod
eller under en period med obligatoriska
moment i undervisningen.

Studerandehälsovården bör komplettera
och inte ersätta samhällets sjukvård.
Ett nära samarbete mellan studerandehälsovården
och den allmänna
hälsovården måste förekomma. Remitteringar
till den allmänna sjukvården
bör således tillämpas i alla de fall
där studerandehälsovården utifrån dess
målsättning inte kan sägas utgöra primärinstansen.
Ett motsatt handlingssätt,
vilket har diskuterats, nämligen att låta
studerandehälsovården fungera enbart
som ett remissorgan från den allmänna
sjukvården för studerande med åkommor
av psykisk eller psykosomatisk natur,
torde vara förenat med stora svårigheter
och torde knappast vara förenligt
med företagshälsovårdens prin -

ciper. Förmodligen är det just vid den
första kontakten som specialinriktningen
hos läkare, sköterskor och kurator
är av den allra största vikt för analysen
av sambandet mellan besvären och arbetssituationen.
Det finns risk för att
den sökandes egentliga problem inte
uppmärksammas vid det senare beskrivna
förfaringssättet. Detta resonemang
talar också emot en alltför strikt gränsdragning
mellan psykiska och psykosomatiska
åkommor contra somatiska. En
sådan har efterlysts i olika sammanhang
som en garanti mot att studerandehälsovården
missbrukas eller utvecklas
mot en alltför somatisk inriktning.

I och med att studierådgivarorganisationen
vid universiteten byggs ut hösten
1969 kommer kraven på studerandehälsovården
att öka ytterligare. Ur studierådgivarnas
synpunkt är det nödvändigt
att ha nära kontakter med läkarna,
att kunna få råd och tips för handledningen
av studenter och att veta vart
man skall vända sig för att snabbt kunna
få vård åt en sjuk student. I och
med att den uppsökande verksamheten
ute på institutionerna börjar fungera
kommer också pressen på studerandehälsovården
antagligen att öka i snabb
takt.

I utskottsutlåtandet har, som herr
Schött påpekade, föreslagits en ändring
av beräkningsgrunderna för studerandeantalet.
Liksom herr Schött hälsar jag
med stor tillfredsställelse att man nu
skall undersöka möjligheterna att beräkna
studerandeantalet på grundval av
mer aktuella siffror än man gör nu. Nu
räknar man på föregående års siffra.
Men bidragsbeloppen har utskottet inte
funnit någon anledning att ändra på,
trots att de inte alls täcker vad de är
avsedda för och trots att de under dessa
två år har urholkats och inte alls
räcker till basorganisationens kostnader.

Med hänvisning till att studerandehälsovården
är av så utomordentlig betydelse
yrkar jag, herr talman, bifall
till reservation nr 11.

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

101

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag ser mig föranlåten
att använda några minuter på denna
fråga, bland annat för att rätta till en
del missförstånd.

Det var kanske en ren felsägning av
herr Schött när han talade om 1962. I
vart fall infördes bidragen till hälsooch
sjukvård samt motionsverksamheten
för studerande år 1967.

När herr Schött nämnde den grupp
som siktar på 50-procentig aktivitet bör
jag kanske fästa uppmärksamheten på
att herr Schött tydligen talar om utredningsgruppen.
Däremot har riksdagen
inte antagit något sådant uttalande som
sitt.

Eftersom även fru Olsson tycks ha
missuppfattat det vill jag även klargöra
att anslaget till hälso- och sjukvård är
ett schablonbidrag. Statsbidraget är alltså
inte avsett att täcka vare sig hela eller
viss del av kostnaden för en basorganisation
av viss storlek. När bidragssystemet
infördes 1967, tog varken
Kungl. Maj :t eller riksdagen ställning
till detaljerna i organisationen. Jag vill
betona detta. Man kan inte säga att riksdagen
har bundit sig till vissa regler
här, utan det är fråga om ett schablonbidrag,
som dock knyter an till studerandeantalet.

Det kanske råder missuppfattning på
ytterligare en punkt. När det gäller bidrag
till hälso- och sjukvård är huvudprincipen,
som riksdagen också godtagit,
att de studerande, liksom övriga
medborgare, skall söka den allmänna
sjukvården. När riksdagen i fråga om
de studerande har beslutat ett visst bidrag
beror detta på att utbildningsmiljön
kan föra med sig speciella behov
av vård på grund av psykiatriska och
psykosomatiska sjukdomar, och det
är fördenskull studentorganisationerna
själva har en sjukvård. Det är viktigt
att man också har detta klart för sig
när man diskuterar denna fråga.

När det gäller bidragen till motionsverksamheten,
synes det som om yrkandet
i motionen grundade sig på att sam Första

kammarens protokoll 1969. Nr 19

Anslag till studiesociala ändamål
ma regler skulle gälla som beträffande
hälso- och sjukvården. Så är emellertid
inte fallet. Det föreligger dock ett visst
samband mellan bidraget till motionsverksamhet
och studerandeantal som
grundas på en förutsatt s. k. aktivitetsnivå
hos studenterna på 25 procent.

Herr Schött har anfört att aktiviteten
skulle vara större, vilket har uppgivits
bl. a. i pressen. Men med förlov sagt,
herr Schött, det finns naturligtvis anledning
att kontrollera dessa uppgifter
litet närmare, innan man börjar resonera
om ett eventuellt höjt bidrag.

Både herr Schött och fru Olsson var
tacksamma för att utskottet föreslår
riksdagen att begära en utredning av
Kungl. Maj:t om det finns förutsättningar
för att grunda bidragsgivningen på
ett aktuellare studerandeantal än vad
som nu är fallet.

Bidrag utgår ju nu på grundval av
föregående års studerandeantal. Så
länge som antalet studerande ökar kraftigt
har det givetvis sin betydelse om
man kunde räkna ut bidraget på basis
av ett mera aktuellt studerandeantal.
Detta är också vad utskottet för sin del
förordar och hemställer att departementet
skall undersöka. Om det finns
tekniska möjligheter att klara den saken
kommer detta troligen att betyda
mycket i form av pengar för studentorganisationerna.

Herr talman! Med vad jag sagt yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Herr SCHÖTT (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker nog det är
fullt riktigt att ägna några minuter åt
den här frågan, som utskottets talesman
uttryckte sig. Som fru Olsson framhöll
är den väsentlig och har den allra
största betydelse för den studerande
ungdomen.

Det är angeläget att här understryka
hur utvecklingen har varit, vilket framgår
av motionerna. Jag vill bara referera
till en motion och nämna, att efter
riksdagsbeslutet om statsbidrag för

102 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Anslag till studiesociala ändamål
budgetåret 1967/68 har hälsovården för
studerande genomgått en kraftig expansion.
Här nämns att antalet tjänstgöringstimmar
för de inom organisationen
verksamma läkarna, som 1964/65
var 216 timmar per vecka, 1968/69 hade
stigit till 480 timmar, en ökning med
122 procent. Även antalet besök hos läkarna
under samma period hade mer
än fördubblats.

De totala kostnaderna för de studerandes
hälso- och sjukvård har sedan
1964/65 mer än tredubblats och sedan
1966/67 mer än fördubblats. Ändå har
verksamheten hittills nått långt ifrån
full omfattning. Väntetiderna är genomgående
långa, och på en del orter är
man förhindrad att sprida en omfattande
information om hälsovården, då tillgänglig
mottagningskapacitet är klart
otillräcklig.

Denna utveckling har inneburit att
en större börda nu läggs på de studerande.
Det råder ingen som helst tvekan
om att om man inte vidtar en rejäl
höjning av de utgående beloppen så
urholkar man det stöd som riksdagen
beslöt för två år sedan. Detta är väl
knappast riksdagens mening.

Jag återkommer till frågan om aktivitetsnivån
och målsättningen för denna.
Det är mycket blygsamt när man
nöjer sig med att begära anslag för en
nivå som innebär att 30 procent av de
studerande skall få ett tillfälle i veckan
att utöva motion.

Herr talman! Jag skall inte orda mer
om detta utan vill avslutningsvis än
en gång bara understryka hur väsentligt
det är att denna ungdom får hjälp
när det gäller hälso- och sjukvård och
tillfälle att motionera. Kostnaden härför
är säkert en god investering.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Jag upprepar att jag är
tacksam över att utskottet skrivit att beräkningsgrunderna
om möjligt skall
ändras. Jag blev litet betänksam när
herr Mårtensson sade att han hoppas att

det skall kunna gå. Jag hoppas verkligen
att när riksdagen om en liten
stund kommer att bifalla utskottets förslag
att departementet också söker
sådana beräkningsgrunder att man kan
räkna på en aktuellare siffra än i dag.

Herr Mårtensson har rätt i att studenterna
skall söka sig till den allmänna
sjukvården samt att det här är fråga
om ett schablonbidrag. Utskottet anser
emellertid att trots att det är ett schablonbidrag
får det ändå inte anses vara
låst. Herr Mårtensson och jag kan väl
vara överens om att verksamheten har
expanderat, att kostnaderna har stigit
och att penningvärdet under tiden har
blivit urholkat. När den särskilda hälso-
och sjukvården för studerande infördes
var det helt naturligt svårt att
förutse verksamhetens omfattning. När
riksdagen fattade detta beslut var nog
tanken att bidraget skulle täcka en större
del av kostnaderna än vad som i dag
är fallet.

Jag hoppas också, herr talman, att
riksdagen vid omröstningen om en liten
stund skall ha den uppfattningen att bidraget
till basorganisationen bör vara
större än det är i dag.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten
på att det skett viss uppräkning
i år av det särskilda anslaget till
hälso- och sjukvård för studerande —
bidraget har höjts från 5 till 6 kronor
per studerande över 10 000. Det kanske
också bör erinras om att när man räknade
ut anslaget för år 1968 så inkluderade
man ■— om jag inte missminner
mig —- också väntade löneökningar. Anslaget
till hälso- och sjukvård, som
1967/68 i avrundat tal var 885 000 kronor,
föreslås dessutom för 1969/70 bli
höjt till 1 595 000 kronor.

Jag vill understryka att vi naturligtvis
i utskottet har förutsatt att det skall
finnas tekniska möjligheter att räkna
ut bidraget på grundval av aktuellare
siffror. Försiktigheten bjuder oss emel -

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

103

Ang. bidrag till hälso- och sjukvård
lertid att inte göra en direkt beställning
på så sätt att vi tar det för absolut
givet att så skall ske. Men vi hoppas
givetvis, fru Olsson, att det skall gå
att ordna.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Som replik vill jag bara
säga att när herr Mårtensson talar
om att man räknat upp anslaget från 5
till 6 kronor per studerande över 10 000
är det utomordentligt blygsamt med
hänsyn till att dåvarande medicinalstyrelsen
redan för föregående budgetår
föreslog en uppräkning från 10 till 14
kronor per studerande samt från 5 till
7 per studerande över 10 000. Det råder
ingen tvekan om att vad som här
föreslås av departementet och utskottsmajoriteten
är direkt otillräckligt.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag vill också fästa uppmärksamheten
på att eftersom det här
gäller ett schablonbidrag, som skall
fastställas år efter år, måste anslag till
motionsidrotten bli föremål för budgetmässig
prövning lika väl som anslagen
till annan idrott.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkten 46

Ang. bidrag till hälso- och sjukvård samt

motionsverksamhet för studerande

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till hälso- och sjukvård
samt motionsverksamhet för studerande
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 1 595 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
186, av herr Schött m. fl., och 11:199,
av herr Tobé m. fl., vari hemställts,

samt motionsverksamhet för studerande
att riksdagen måtte vid behandlingen
av statsverkspropositionens åttonde
huvudtitel till Bidrag till hälso- och
sjukvård samt motionsverksamhet för
studerande för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 1 686 000 kronor,
samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t
snarast måtte utreda möjligheterna att
vid utgivande av bidrag till de studerandes
hälso- och sjukvård samt deras
motionsverksamhet beräkna dessa bidrag
på det aktuella studerandeantalet,
dels de likalydande motionerna I:
364, av fru Diesen och fröken Stenberg,
samt II: 584, av fru Sundberg m. fl.,
vari yrkats,

att riksdagen skulle besluta, att vid
behandlingen av statsverkspropositionens
åttonde huvudtitel för budgetåret
1969/70 till Bidrag till hälso- och sjukvård
samt motionsverksamhet för studerande
anvisa ett förslagsanslag om
1 880 000 kronor och att vad avsåge anslaget
för hälso- och sjukvård detta
skulle fördelas proportionellt efter de
faktiska kostnaderna på sätt som i motionerna
anförts, samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle hemställa, att Kungl. Maj :t
snarast måtte utreda möjligheterna att
vid utgivande av bidrag till de studerandes
hälso- och sjukvård samt deras
motionsverksamhet beräkna dessa bidrag
på det aktuella studerandeantalet,
dels de likalydande motionerna I:
470, av herr Larsson, Thorsten, och
herr Blomquist, samt II: 566, av herr
Nelander m. fl., vari föreslagits,

att riksdagen skulle vid behandlingen
av statsverkspropositionens åttonde
huvudtitel till Bidrag till hälso- och
sjukvård samt motionsverksamhet för
studerande för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 1 880 000 kronor,
samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa, att Kungl. Maj:t
snarast måtte utreda möjligheterna att
vid utgivande av bidrag till de stude -

104 Nr 19 Onsdagen den 23 april 1969 em.

Ang. bidrag till hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet för studerande

rändes hälso- och sjukvård samt deras
motionsverksamhet beräkna dessa bidrag
på det aktuella studerandeantalet,

dels de likalydande motionerna I:
489, av fru Olsson, Elvy, och herr Stefanson,
samt II: 524, av fru Fr senkel
och herr Larsson i Borrby, vari anhållits,

att riksdagen måtte vid behandlingen
av statsverkspropositionens åttonde huvudtitel
till Bidrag till hälso- och sjukvård
samt motionsverksamhet för studerande
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 1 880 000 kronor,
samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa, att Kungl. Maj :t
snarast måtte utreda möjligheterna alt
vid utgivande av bidrag till de studerandes
hälso- och sjukvård samt deras
motionsverksamhet beräkna dessa bidrag
på det aktuella studerandeantalet,

dels motionen II: 424, av fru Kristensson,
vari yrkats, att riksdagen skulle
besluta, att vid behandlingen av
statsverkspropositionens åttonde huvudtitel
för budgetåret 1969/70 till Bidrag
till hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet
för studerande anvisa
ett förslagsanslag av 1 686 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:364 och 11:584, 1:470 och II:
566 samt 1:489 och 11:524, i vad de
avsåge höjning till 14 respektive 7 kronor
per studerande och år av de belopp,
som utginge i statsbidrag till de
studerandes hälso- och sjukvård,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:186 och 11:199 samt 11:424,
i vad de avsåge den aktivitetsnivå som
borde utgöra underlag för beräkningen
av nästa budgetårs statsbidrag till de
studerandes motionsverksamhet,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:186 och 11:199, 1:364
och 11:584, 1:470 och 11:566, 1:489
och II: 524 samt II: 424, samtliga mo -

tioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till hälso- och sjukvård
samt motionsverksamhet för studerande
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 1 595 000 kronor,

4. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:186 och II: 199, I: 364 och
11:584, 1:470 och 11:566 samt 1:489
och It: 524, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, hemställa, att Kungl. Maj :t
snarast måtte utreda möjligheterna att
grunda bidragsgivningen till de studerandes
hälso- och sjukvård på ett aktuellare
studerandeantal än det som för
närvarande utgjorde underlag och att
därvid även måtte övervägas möjligheten
att basera statsbidraget till de studerandes
motionsverksamhet på aktuella
siffror ävensom, i anslutning till
vad utskottet anfört härom, frågan om
proportionell fördelning efter de faktiska
kostnaderna av de medel som anvisades
till de studerandes hälso- och
sjukvård.

Vid punkten hade avgivits fem särskilda,
med 11 och 12 samt 13 a—c betecknade
reservationer.

T reservationen 11, beträffande höjning
till 14 respektive 7 kronor per
studerande och år av de belopp, som
utginge i statsbidrag till hälso- och
sjukvård för studerande, hade herrar
Axel Andersson (fp), Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Nyman (fp),
Kaijser (m), Wallmark (m), Thorsten
Larsson (ep), Bohman (m), Eliasson
i Sundborn (ep), Mattsson (ep), Nordstrandh
(in), Källstad (fp), Elmstedt
(ep) och Ullsten (fp) ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:364 och 11:584,
1:470 och 11:566 samt 1:489 och II:
524, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, besluta, att bidrag till de studerandes
hälso- och sjukvård från och
med budgetåret 1969/70 skulle per år
utgå med 14 kronor för varje stude -

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

105

Ang. bidrag till hälso- och sjukvård
rande intill ett antal av 10 000 och med
7 kronor för varje studerande därutöver.

I reservationen 12, beträffande den
aktivitetsnivå som borde utgöra underlag
för beräkningen av nästa budgetårs
statsbidrag till motionsverksamhet för
studerande, hade herrar Axel Andersson
(fp), Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Kaijser (m),

Wallmark (m), Thorsten Larsson (ep),
Bohman (m), Eliasson i Sundborn (ep),
Mattsson (ep), Nordstrandh (m), Källstad
(fp), Elmstedt (ep) och Ullsten
(fp) ansett, att utskottets yttrande i viss
angiven de! bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 186
och 11:199 samt 11:424 besluta, att en
beräknad aktivitetsnivå av 30 procent
skulle utgöra underlag för beräkningen
av nästa budgetårs statsbidrag till de
studerandes motionsverksamhet.

Beträffande medelsanvisningen hade

i reservationen 13 a herrar Axel Andersson
(fp), Ivar Johansson (ep), Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp), Kaijser
(m), Wallmark (m), Thorsten Larsson
(ep), Bohman (m), Eliasson i Sundborn
(ep), Mattsson (ep), Nordstrandh (m),
Källstad (fp), Elmstedt (ep) och Ullsten
(fp) — vid bifall till reservationen
11 — ansett, att utskottet bort under 3
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 186 och II: 199 samt 11:424
ävensom med bifall till motionerna I:
364 och II: 584, I: 470 och II: 566 samt
I: 489 och II: 524, samtliga motioner
i vad de avsåge medelsanvisningen, till
Bidrag till hälso- och sjukvård samt
motionsverksamhet för studerande för
budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 1 880 000 kronor;

i reservationen 13 b herrar Axel Andersson
(fp), Ivar Johansson (ep), Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp), Kaijser
(in), Wallmark (in), Thorsten Larsson
(ep), Bohman (m), Eliasson i Sund -

samt motionsverksamhet för studerande
horn (ep), Mattsson (ep), Nordstrandh
(m), Källstad (fp), Elmstedt (ep) och
Ullsten (fp) — vid bifall till reservationen
12 — ansett, att utskottet bort
under 3 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:364 och 11:584, I:
470 och 11:566 samt 1:489 och 11:524
ävensom med bifall till motionerna I:
186 och 11:199 samt 11:424, samtliga
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till hälso- och sjukvård
samt motionsverksamhet för studerande
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 1 686 000 kronor;
samt

i reservationen 13 c herrar Axel Andersson
(fp), Ivar Johansson (ep), Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp), Kaijser
(m), Wallmark (m), Thorsten Larsson
(ep), Bohman (in), Eliasson i Sundborn
(ep), Mattsson (ep), Nordstrandh
(m), Källstad (fp), Elmstedt (ep) och
Ullsten (fp) — vid bifall till reservationerna
11 och 12 — ansett, att utskottet
bort under 3 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:186 och 11:199, 1:364 och
11:584, 1:470 och 11:566, 1:489 och
II: 524 samt II: 424, samtliga motioner i
vad de avsåge medelsanvisningen, till
Bidrag till hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet
för studerande för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 1 971 000 kronor.

Herr SCHÖTT (in):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 11, 12 och 13.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av ut -

106

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Ang. bidrag till hälso- och sjukvård samt
skottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

I fråga om mom. 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 11 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 46 punkten
46 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 11
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej — 53.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende mom. 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt

motionsverksamhet för studerande
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Axel
Andersson m. fl. vid punkten avgivna,
med 12 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 46 punkten
46 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
in. fl. vid punkten avgivna, med 12
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 52.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls
härefter vad utskottet hemställt i mom.
3 och 4.

Punkterna 47—49

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 50 och 51

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

107

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

47, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1969/70 till ibero-amerikanska
institutet i Stockholm, jämte motion;
och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om befrielse i vissa fall
från skyldighet att återbetala ridhuslån.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Ang. Sveriges Investeringsbank AB,
m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av motioner
angående Sveriges Investeringsbank
AB, m. in.

I de likalydande motionerna 1:284,
av herr Virgin m. fl., och 11:313, av
herr Holmberg in. fl., hade yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa, att Kungl. Maj :t måtte

dels efter utredning framlägga förslag
till ombildning av Sveriges Investeringsbank
AB, giva ökad insynsmöjlighet
däri samt vidgad ägarbas efter
de riktlinjer, som angivits i motionerna,

dels genom ändrade direktiv till 1968
års kapitalmarknadsutredning möjliggöra
en förutsättningslös prövning av
möjligheterna att i ökad utsträckning
kanalisera allmänna pensionsfondens
medel genom de befintliga enskilda instituten
till kreditmarknaden,

dels ock beakta vad i motionerna i
övrigt anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:284 och 11:313.

Beservation hade avgivits av herrar
Stefanson (fp), Åkerlund (m), Nils
Theodor Larsson (ep), Brundin (m),
Regnéll (m), Börjesson i Glömminge

Ang. Sveriges Investeringsbank AB, m. m.
(ep), Larsson i Umeå (fp) och Stridsman
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:284 och 11:313
hos Kungl. Maj:t hemställa om

dels utredning om reformer med avseende
på Sveriges Investeringsbank
AB enligt i reservationen angivna riktlinjer,

dels ändring av direktiven för 1968
års kapitalmarknadsutredning enligt
vad i reservationen angivits.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! I detta utlåtande avstyrker
utskottet ett par motioner, som
är avgivna från moderata samlingspartiets
sida, med begäran om utredning
och förslag till ombildning av Sveriges
Investeringsbank, innebärande krav på
ökad insyn, vidgad ägarbas samt kanalisering
av pensionsfondens medel genom
de befintliga enskilda instituten
till näringslivet.

Vid bankoutskottets utlåtande är fogad
en reservation, som har biträtts av
utskottets samtliga borgerliga ledamöter.
I denna reservation konstateras att
när frågan om inrättande av Investeringsbanken
var aktuell 1967, rådde det
enighet om att man skulle försöka skapa
nya kreditkanaler. Oenigheten gällde
den institutionella utformningen,
dvs. frågan om man skulle ha en statlig
investeringsbank eller om man kunde
tänka sig någon annan lösning på
detta problem. Från vårt håll i det dåvarande
högerpartiet föreslogs, att ett
återfinansieringsinstitut på privat
grund, benämnt Näringskredit, skulle
tillskapas för att kanalisera pengar från
AP-fonderna till särskilt stora och från
allmän synpunkt viktiga projekt. Statens
medverkan skulle begränsas till
att skapa förutsättningar för att ett sådant
institut på privat väg skulle kunna
tillskapas — det vill jag för tydlighetens
skull ha sagt.

Vad som nu kvarstår som en allvar -

108

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Ang. Sveriges Investeringsbank AB, m. m.
lig kritik från reservanternas sida är
alt denna investeringsbank, som i själva
verket inte är en bank utan ett kreditaktiebolag,
är undantagen insyn ifrån
bankinspektionen. Det begärs därför att
insynen över huvud taget skall förbättras
främst genom att bankinspektionen
kopplas in.

Inför den kritik som bar kommit till
uttryck från vårt håll bar Investeringsbanken
reagerat på ett i mitt tycke
egendomligt sätt. Investeringsbanken
bar nämligen i sin styrelseberättelse
redovisat beviljade lån, sedan tillstånd
härtill har inhämtats av låntagarna. Jag
tycker att detta visar det berättigade i
vår kritik. Meningen är väl att förfaringssättet
skall följas upp år efter år
och att det inte skall vara fråga om en
engångsföreteelse, ett slags skenmanöver
för att vika undan för den kritik
som har framförts. Det måste bli en
ganska underlig ordning sett på litet
längre sikt, när långa, långa rader av
kredittagare får krediter presenterade
för offentligheten. Jag undrar därför,
om det inte vore tryggast och bäst för
alla parter att bankinspektionen på sedvanligt
sätt kopplades in på vanlig insyn
i framtiden. Jag tror att det kommer
att bli ett mycket klumpigt och besvärligt
förfarande eljest. Jag skulle tro att
även låntagarna själva vid närmare eftertanke
kommer att finna att det är
bättre att stå under eu myndighets insyn
än att behöva ställas ut inför offentligheten
på sätt som här har blivit fallet.

Det är klart att man kan ge exempel
på krediter som förefaller vara till alla
delar riktiga, kloka och över huvud
taget beaktansvärda att tillstyrka. Samtidigt
kan man å andra sidan finna att
Investeringsbanken i sin styrelseberättelse
får som nu redovisa en kredit lämnad
till ett företag i skobranschen, Sju
skomakare, om vilken det heter i årsberättelsen
att styrelsen inte vet huruvida
pengarna har gått förlorade för
banken eller inte. Det är en schavottering
som inte är angenäm, skulle jag
tro, för någondera parten, vare sig In -

vesteringsbanken eller firman i fråga.

Vad så angår frågan om att överföra
medel från AP-fonden, är det vår önskan
att de enskilda instituten borde få
vara med. Det motsätter sig utskottet
som bekant, åtminstone för närvarande.
I utskottets utlåtande görs vissa motangrepp,
om jag så får uttrycka mig, mot
minoritetens sätt att resonera. Utskottsmajoriteten
vill ge intryck av att Investeringsbanken
inte har någon monopolkaraktär.
Vad vi pekar på är att monopolkaraktären
gäller rätten att få bestämma
om AP-medlens kanalisering ut
till näringslivet. Det är där själva monopolelementet
ligger, och det är på den
punkten vi vill ha en ändring.

Utskottet hänvisar till att denna fråga
i viss mån faller under kapitalmarknadsutredningen,
i vars direktiv ingår
att också kunna ta upp frågan om att
eventuellt låta medel gå från AP-fonderna
till näringslivet via de privata
finansinstituten. Finansministern har
dock omgärdat dessa direktiv med uttalanden
om att han inte tror att det är
någon särskilt framkomlig väg. Han är
allmänt negativ i utformningen av direktiven.
Vi anser för vår del att en
mera öppen och tillmötesgående attityd
på den punkten kunde vara befogad. Att
chefen för finansdepartementet uttrycker
en viss skepsis medför dock enligt
utskottets mening inte någon sådan begränsning
av utredningens möjligheter
till förutsättningslös prövning av denna
fråga att en ändring av direktiven skulle
vara påkallad heter det. Ja, det är utskottets
mening. Vi anser att en ändring
av direktiven som möjliggör för utredningen
att pröva denna fråga mera förutsättningslöst
och oberoende av finansministerns
restriktiva inställning är påkallad.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr PALM (s):

Herr talman! Det förekommer ju —
ytligt sett — inte några särskilt märk -

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

109

liga saker i den samlade reservationen
från de tre borgerliga partierna. Man
talar om önskemålet att ombilda Investeringsbanken
— ett önskemål som man
bar framfört även tidigare. Herr Åkerlund
nämner att man vill öka insynen,
och man vill också vidga ägarbasen.
Vår ståndpunkt i denna fråga är väl
känd efter tidigare diskussioner. När
det gäller insynen har man ju en garanti
för denna genom styrelsens sammansättning.
Vad sedan beträffar vidden
på ägarbasen så undrar vi om den
kan bli så mycket mer vidgad när den
i praktiken ägs av hela svenska folket.
Det är ju riksdagen som beviljat pengarna,
och regeringen har utsett styrelsen,
som i hög grad är representativ
för olika områden av samhällslivet. Här
föreligger nu, som herr Åkerlund erinrade
om, en gemensam borgerlig reservation
till bankoutskottets utlåtande,
där moderata samlingspartiet, folkpartiet
och centerpartiet har enat sig, och
där man vill utvidga direktiven för
1968 års kapitalmarknadsutredning.

Striden om Investeringsbanken har
kanske varit livligare tidigare än vad
den för ögonblicket är. Den började
i samband med att vi diskuterade ATPsystemet.
Vi firar för övrigt tioårsjubileum
för ATP om några veckor. Det
kan celebreras på olika sätt: man kan
resa monument över de borgerligas
»anti-ATP-motioner», eller man kan läsa
högt ur den mycket omfattande antiATP-motionen
som folkpartiet levererade
med Ohlin som första namn. Man
skrev då »att reformen skulle inverka
fördröjande på framstegsutvecklingen»,
och resonemanget om återlånen intog
där eu central plats när det gällde de
stora fonder som skulle skapas. Det var
ett allmänt borgerligt önskemål att man
skulle få återlåna upp till 80 procent av
inbetalade pensionsavgifter tämligen
omgående. Där sade vi nej — det skulle
inte verka befrämjande beträffande
strukturfrågornas lösning för hela näringslivet
på längre sikt.

Sedan fick vi diskussionen om Inves -

Ang. Sveriges Investeringsbank AB, m. m.
teringsbanken 1967, då herrar Hedlund
och Ohlin undertecknade den stora
folkparti-centermotionen. Man talade
där om »regeringens brådstörtade
förslag» om en statlig investeringsbank
med monopolställning. Man talade om
monopolisering, om socialisering, och
mittenpartierna ville i stället skapa en
liten bank. Högern hade sin egen rekommendation
att utlåningarna skulle
ske via de befintliga kreditinstituten.
Det centrala vid skapandet av Investeringsbanken
och vid dess konstruktion
har ju varit — som jag tidigare erinrat
om — att den innebär en garanti för att
man skall slippa eu privatmonopolisering
på detta område. Investeringsbanken
får en balanserande funktion, vilket
vi tror måste uppskattas från olika håll,
om man ser sakligt på frågan. Vi har
påpekat de bindningar som finns mellan
Handelsbanken å ena sidan och en
viss grupp av bolag på den andra —
samt mellan Skandinaviska Banken, Enskilda
Banken och om dessa bankers
koppling till en annan grupp av bolag.

Vi har ansett det vara en fördel att
Investeringsbanken kan uppträda obunden
av dessa bolags och företags intressen
då det gäller att pröva viktiga kreditfrågor.

Högern skrev den gången i sin motion,
att »politiskt betingade knep av
det slag regeringens förslag till en statlig
investeringsbank innebär är inte ägnade
att förbättra det svenska näringslivets
arbetsvillkor. Det kan tvärtom befaras
leda till ett sämre utnyttjande av
vårt lands tillgångar och direkt försvåra
inte minst de mindre och medelstora
företagens arbetsmöjligheter med risk
för ökad otrygghet för företagare och
anställda.»

Ja, ärade kammarledamöter, från borgerligt
håll har sannerligen inte saknats
dystra beskrivningar både av ATP-systemet
och hur det skulle komma att
verka och av den investeringsbank som
riksdagen beslutade för två år sedan.

Nu har vi fått litet perspektiv på den
här verksamheten. Det har också gjort

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1909 em.

Ang. Sveriges Investeringsbank AB, m. m.
att diskussionen har kunnat bli bra
mycket mera balanserad och avvägd än
den kanske var från oppositionens sida
vid den tidpunkten.

Hur resonerar nu bankoutskottets majoritet
i dag? Jo, vi upprepar argumenten
från tidigare år; motionen har ju
kommit igen gång efter annan. Vi betonar
bankens roll som ett balanserande
element, som minskar riskerna av en
privat maktkoncentration inom bankvärlden.
Vi säger också att banken spelar
en kompletterande roll när finansieringsinsatserna
ligger i ett högt riskläge
som gör att Investeringsbanken
måste gå in på sådana objekt.

När det gäller insynen har vi ansett
att den är väl garderad genom att i styrelsen
sitter representanter för Landsorganisationen,
Tjänstemännens centralorganisation,
Kooperativa förbundet,
den enskilda industrin, det enskilda
bankväsendet, för att nu ta några
exempel. Denna insyn i verksamheten
har fått ytterligare kanaler genom samarbete
med de enskilda kreditinstituten,
som enligt uppgift från initierat
håll numera fungerar på ett tillfredsställande
sätt.

Herr Åkerlund föreslår att bankinspektionen
skulle gå in som övervakande
myndighet. Den frågan var ju
uppe när Investeringsbanken skapades.
Då sade bankinspektionen själv nej till
ett sådant arrangemang med hänsyn till
den konstruktion som banken har. Att
man sedan bar tagit hänsyn till låntagarna
har vi ansett vara en naturlig
skyldighet.

Den kanske mest centrala frågan i
årets reservation från det borgerliga
hållet är frågan om kanalisering av APmedel.
Utskottet har sagt att denna fråga
prövas av 1968 års kapitalmarknadsutredning.
Det noteras att finansministern
uttrycker en viss skepsis — det
kan väl också sägas att den socialdemokratiska
majoriteten helt förstår de avvaktande
formuleringar som förekommer
i detta sammanhang —- över den
väg som de borgerliga har tänkt sig.

Men det hindrar ju inte att frågan prövas
av den sittande utredningen. Utredningen
har fått mycket fylliga utredningsdirektiv
där det bl. a. sägs: »En
av utredningens huvuduppgifter blir att
överväga vilken inriktning som skall
ges fondens framtida utlåningsverksamhet.
En annan huvudfråga blir formerna
för kreditgivningen. Ställningstagandet
i dessa frågor kommer givetvis att
bli beroende av en rad överväganden
såväl i vad det gäller fondens roll i en
effektivt arbetande kreditmarknadsorganisation
som beträffande fondens
egen verksamhet och organisation.» Det
är mycket generöst skrivna utredningsdirektiv
för denna utredning. Som ordförande
i utredningen sitter riksbankschefen,
och sammansättningen av utredningen
borde kunna vara helt betryggande
även ur oppositionens synpunkt.
I denna utredning sitter Johannes
Antonsson från centerpartiet, Seved
Apelqvist i Folksam, Tore Browaldh i
Handelsbanken, planeringschefen Erik
Ilöök i finansdepartementet, direktören
Axel Iveroth i Industriförbundet, riksdagsmannen
och förbundsordföranden
Knut Johansson i Byggnadsarbetareförbundet,
bankdirektören Sven Lindblad,
borgarrådet Hjalmar Mehr och TCOdirektören
Otto Nordenskiöld.

Bankoutskottets majoritet tror att denna
sammansättning av utredningen är
en tillräcklig garanti för att de frågor
som berör hela detta område skall bli
belysta.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLUND (in) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara bemöta en
sak som herr Palm tog upp.

Herr Palm säger att genom inrättandet
av Sveriges Investeringsbank skapades
en garanti mot det privatmonopol
som skulle ha uppkommit, därest vårt
förslag hade följts innebärande att möjligheter
skulle tillskapas för vad vi kal -

Onsdagen den 23 april 1969 era.

Nr 19

111

lade Näringskredit. Det är väl inte alldeles
riktigt, herr Palm, därför att i det
förslaget ingick också klara uttalanden
om att Sveriges kreditbank skulle kunna
ingå som delägare i detta företag.
Härigenom skulle det i alla fall icke blivit
fråga om vad herr Palm kallar ett
rent privatmonopol. För att undgå att
få en institution sådan som vi hade föreslagit
— som alltså icke avsågs vara
ett monopol — hamnade man i stället
i ett renodlat statsmonopol.

Men om nu finansministern kommit
på bättre tankar när han givit med sig
litet på denna punkt i kapitalmarknadsutredningen
är det bara så mycket bättre.
Det hälsar vi med tillfredsställelse.
Herr Palm har nämnt vilka framstående
personer som sitter i denna utredning,
och jag tror alldeles säkert att de
är fullt kapabla att genomföra det erforderliga
arbetet på denna front. De
får bara inte vara hindrade av för snävt
hållna direktiv, och vi önskar därför
att direktiven vidgas.

Herr PALM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är ingen tvekan om
att vi som så intensivt deltog i diskussionen
1967 om Investeringsbanken
ganska tydligt konstaterade att det
fanns en ulv i fårakläder i form av det
förslag det s. k. AB Näringskredit som
högermotionen då förde fram. Man tänkte
sig nämligen att slussa ut dessa pengar
över de redan befintliga — redan
etablerade — enskilda kreditinstituten.
Om nu detta förslag, herr Åkerlund, var
så utomordentligt förträffligt, varför
har nuvarande moderata samlingspartiet
övergivit detta yrkande?

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag hade inte ämnat gå
upp i denna debatt enär jag ansåg det
vara tillräckligt att representanter för
motionärerna förde reservanternas talan.
Herr Palms anförande uppfordrade
mig dock till några kommentarer.

Ang. Sveriges Investeringsbank AB, m. m.
Herr Palm sade bl. a. att Sveriges investeringsbank
har bidragit till att bryta
ett monopol på kreditmarknaden. Så
är ingalunda fallet. Jag vill påpeka att
när det gäller affärsbankerna — som
enligt herr Palm skulle ha monopol på
kreditmarknaden —- finns som konkurrenter
till den statliga banken, Sveriges
kreditbank, sparbankerna och postbanken.
Med den nya banklagstiftning som
nu gäller konkurrerar dessa kreditinstitut
på lika villkor

När vi för något år sedan diskuterade
tillkomsten av Sveriges investeringsbank
ansåg mittenpartierna att Investeringsbanken
borde kunna få en
annan konstruktion, som inte innebar
ett statligt monopol på just denna sektor
av kreditmarknaden.

Vi accepterade då den konstruktion
banken fick som ett provisorium. Men
vi ville under bankens första verksamhetsår
ha en utredning beträffande de
linjer som vi förordade. Det gällde bl. a.
ett av staten och näringslivet hälftenägt
bankinstitut. Vi ville också under
denna försöksperiod ge banken tillräcklig
utlåningskapacitet, men inte så stora
resurser som propositionen innebar.
Det har också visat sig att vi därvid
hade rätt; det hade räckt om banken
hade fått mindre resurstilldelning under
det första verksamhetsåret. Det hade
varit bra om de vägar vi föreslog hade
prövats. Vi var icke negativt inställda
till banken som sådan. Vi var fullt på
det klara med — och det hade vi framhållit
i motioner under flera år tidigare
— att den nya situationen på kapitalmarknaden,
med å ena sidan de snabbt
växande AP-fonderna med de enorma
kreditresurser som där skapades och å
andra sidan ett näringsliv med växande
kreditbehov för att klara de stora investeringar
och de strukturförändringar
som näringslivet genomgick, kunde
komma att kräva nya former för kreditförmedling.
Vi ville ha detta prövat
i en förutsättningslös utredning.

När vi i reservationen instämt i att
man skall försöka få fram nya metoder

112

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Ang. anslag till teckning av aktier i Sveriges Investeringsbank AB, m. m.

för att kanalisera AP-fondernas medel
till företagen, har vi bl. a. nämnt bankinstitutens
roll som förmedlare av pensionfondsmedel.
Jag tror t. ex. att detta
vore en lämplig väg för de mindre och
medelstora företagen att i större utsträckning
än hittills kunna utnyttja
de medel som AP-fonderna samlar. Det
är uppenbarligen så — som utredningar
visat — att kreditvolymen till
framför allt de mindre företagen inte
motsvarar dessa företags produktiva insatser.
Här är det nödvändigt med nya
medel. Vi har visserligen Industrikredit
och Företagskredit, som nästan till
100 procent får sina utlåningsmedel
från AP-fonderna. Men jag tror också
att bankinstituten med sin förgrening
av kontor över hela landet, med sin
goda kontakt med de mindre företagen
och med sin goda lokalkännedom är ett
utmärkt instrument när det gäller att
förmedla AP-fondernas medel till dessa
företag.

■lag tycker att det är värdefullt att
herr Palm har den uppfattningen att
den tillsatta kommittén, som nu arbetar,
liar att undersöka dessa möjligheter.
Men vi vänder oss mot den restriktivitet
som finns i direktiven för denna utredning
när det gäller bankinstitutens
roll som förmedlare av pensionsmedel.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och hefunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 53.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. anslag till teckning av aktier i Sveriges
Investeringsbank AB, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av Kung].
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret
1969/70 till teckning av aktier i
Sveriges Investeringsbank AB m. in. jämte
motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över industriärenden för den 3
januari 1969, föreslagit riksdagen att a)
till Teckning av aktier i Sveriges Investeringsbank
AB för budgetåret 1969/70
på kapitalbudgeten under fonden för
statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 300 000 000 kronor samt b)
bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti intill ett
belopp av 900 000 000 kronor för bankens
förpliktelser.

I de likalydande motionerna I: 273, av
herr Virgin in. fl., och 11:302, av herr

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

113

Ang. anslag till teckning av aktier i Sveriges Investeringsbank AB, m. ni.

Holmberg in. fl., liade — under hänvisning
till de likalydande motionerna I:
284 och II: 313, som hänvisats till bankoutskottet,
— anhållits, att riksdagen
måtte 1. avslå Kungl. Maj:ts förslag att
till Teckning av aktier i Sveriges Investeringsbank
AB för budgetåret 1969/70
anvisa ett investeringsanslag av
300 000 000 kronor samt 2. bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att ikläda
staten garanti intill ett med
270 000 000 kronor reducerat belopp av
630 000 000 kronor för bankens förpliktelser.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna I: 273 och II: 302, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Teckning av aktier i Sveriges Investeringsbank
AB för budgetåret 1969/70 på
kapitalbudgeten under fonden för statens
aktier anvisa ett investeringsanslag
av 300 000 000 kronor,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna 1:273 och 11:302, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att
ikläda staten garanti intill ett belopp av
900 000 000 kronor för bankens förpliktelser.

Reservation hade anförts av herrar
Virgin (m), Kaijser (in), Bohman (m)
och Nordstrandh (in), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

1. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 273 och II: 302, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj ds förslag
om anvisande av medel till teckning av
ytterligare aktier i Sveriges Investeringsbank
AB,

2. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 273 och II: 302, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj ds förslag
om bemyndigande för fullmäktige i

riksgäldskontoret att ikläda staten ytterligare
garanti för bankens förpliktelser.

Herr OTTOSSON (m):

Herr talman! Med anledning av den
reservation som är fogad till statsutskottets
utlåtande nr 49 som gäller tecknandet
av ytterligare aktier i Sveriges
investeringsbank AB kan jag här fatta
mig ganska kort. Den principiella inställningen
till och den institutionella
utformningen av banken har ju behandlats
i föregående utlåtande, bankoutskottets
utlåtande nr 15.

I motionerna 1:273 och 11:302 har
yrkats avslag på Kungl. Maj ds förslag
att till teckning av aktier i Sveriges investeringsbank
AB anvisa ett investeringsanslag
av 300 miljoner kronor
samt att bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti
intill ett belopp av 900 miljoner kronor
för bankens förpliktelser.

När det gäller ytterligare tillskott av
kapital till Investeringsbanken och det
sakligt betingade behovet härav har
man vid bedömningen närmast att gå
till bankens egen verksamhetsberättelse,
som avser tiden från bankens start
den 1 juli 1967 fram till den 31 december
1968, alltså 18 månaders affärsverksamhet.
Eftersom jag är övertygad
om att de allra flesta av kammarens
ärade ledamöter med intresse tagit del
av den berättelsen, vill jag endast notera
att bankens kontanta utbetalningar under
dessa 18 månader rör sig om 29
miljoner kronor eller cirka 60 procent
av det belopp i ränteintäkter banken
under samma tid haft på sitt utan kostnad
erhållna hittillsvarande kapital på
700 miljoner kronor. Därutöver har banken
iklätt sig åtaganden fram till och
med år 1972 på 507 miljoner kronor.

Detta innebär att bankens åtaganden
utan hänsynstagande till ränteinkomsten
med nuvarande kapital och upplåningsrätt
skulle kunna mångdubblas
ulan krav på någon ökning av aktiekapitalet.

114 Nr 19 Onsdagen den 23 april 1969 em.

Ang. anslag till teckning av aktier i Sveriges Investeringsbank AB, m. m.

I statsverkspropositionen bilaga 15
meddelas också att utbetalningarna under
åren 1969 och 1970 kan beräknas
till 200 å 250 miljoner kronor. Något
sakligt behov av ett ökat kapital förefinnes
alltså inte.

Departementschefen motiverar kravet
på ökat kapital med följande: »Tillgången
på ett betydande eget kapital är
av vikt inte bara för bankens utlåningskapacitet.
Volymen av det egna kapitalet
har också en direkt inverkan på
bankens ränteöverskott, vars storlek är
av betydelse för omfattningen av de
risker banken kan ta i sin utlåning.»

I bankens verksamhetsberättelse
finns en redogörelse för de hittillsvarande
krediterna och åtagandena, och
med den kännedom jag har om de i
sammanhanget uppräknade företagen är
jag övertygad om att risken inte torde
vara större än att vilket bankföretag
som helst ur risksynpunkt skulle ha
kunnat ställa upp som långivare.

Det finns också en annan uppgift
i verksamhetsberättelsen som är ganska
intressant. I kommentarerna till bokslutet
uppges att i löner och arvode till
styrelse och företagsledning har 602 000
kronor utbetalats och i löner till personalen
379 000 kronor.

Detta är ju en något ovanlig kostnadsfördelning,
och den ger mig anledning
att ställa en konkret fråga till
utskottets ärade talesman. Frågan är i
första hand föranledd av att en yngre
man i framstående ställning inom regeringspartiets
ungdomsförbund i dessa
dagar åker landet runt och på enskilda
företags bolagsstämmor ställer frågor
om bl. a. storleken av de arvoden
som utgår till styrelseledamöterna och
deras suppleanter.

Investeringsbanken är ju ett relativt
nystartat företag och har alltså inte
haft någon traditionell belastning vid
bestämmandet av dessa arvoden. För det
enskilda näringslivets företrädare men
även för oss som är engagerade i den
aktuella jämlikhetsdebatten tror jag det
skulle vara av stort värde att få klar -

lagt hur denna fråga lösts vid de statliga
företagen, bl. a. för att få ett riktmärke
för framtiden och kanske en
hyfsning av debatten i den här frågan.

Min konkreta fråga blir: Vilka styrelsearvoden
utgår vid statliga företag och
då i första hand inom Sveriges investeringsbank
AB?

Eftersom jag inte har möjlighet att
köpa en aktie och ställa frågan på bankens
bolagsstämma beklagar jag att jag
måste ställa den här. Men någon annan
insynsmöjlighet — officiellt i varje fall
■— står såvitt jag vet inte till buds.

Herr talman! Jag hoppas alltså på
svar på min fråga och ber i övrigt att
få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Framställningen från
departementschefen gäller ett anslag på
300 miljoner kronor till teckning av
aktier i Sveriges investeringsbank AB,
vilket endast är ett fullföljande av den
ursprungliga målsättningen om ett eget
kapital för banken på en miljard kronor.
Av dessa avsågs 100 miljoner kronor
utgöra reservfond och resten aktier.
Vidare skulle staten ikläda sig en
garanti på upp till 900 miljoner kronor.
Det aktuella förslaget innebär en ökning
med 270 miljoner kronor.

Utskottets majoritet har för sin del
inte haft något att erinra mot denna
framställning utan tillstyrkt den.

Bakom detta förslag står samtliga
partier i statsutskottet utom moderata
samlingspartiet som reserverat sig och
yrkat avslag. Detta ställningstagande
torde framför allt vara betingat av ideologiska
skäl. Partiet har ju bytt namn
till moderata samlingspartiet, men dess
idévärld är i allt väsentligt den gamla
högerns. Det är väl närmast detta som
ligger bakom avslagsyrkandet.

Herr Ottosson förbigick exempelvis
att reservationen uttalar att om man
skall gå med på en utökning av aktiekapitalet
i framtiden skall detta ske

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

115

Ang. anslag till teckning av aktier i Sveriges Investeringsbank AB, m. m.

först sedan banken i vissa avseenden
ombildats. Är inte denna formulering
en aning blygsam, herr Ottosson? Jag
förmodar att man vill åstadkomma en
genomgripande omvandling av banken
innan man över huvud taget i själ och
hjärta vill gå med på någonting.

Det båtar väl föga att uppta kammarens
tid med en längre debatt i denna
fråga, ty här har vi principiellt delade
meningar, och vi lär inte komma någon
vart med varandra.

Låt mig sedan på herr Ottossons fråga
om arvodena inskränka mig till att
ge samma svar som, om jag inte minns
fel, lämnades på ASEA:s bolagsstämma,
och det innebar väl inget svar alls.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr OTTOSSON (m):

Herr talman! Jag är fullkomligt på
det klara med att utskottets ärade talesman
och jag när det gäller den rent
ideologiska uppfattningen inte skall försöka
övertyga varandra, i varje fall inte
här. Herr Petersson ansåg i alla fall att
vi hade blivit blygsammare, och då har
väl namnbytet gjort något, förmodar

jag Beträffande

frågan om styrelsearvodena
konstaterar jag att utskottets ärade
talesman har precis lika dålig insyn
som jag själv. Hade han känt till deras
storlek hade han väl kunnat vara så öppenhjärtig
att han talat om dem. På
ASEA fick herr Ringholm veta deras
storlek. Enligt gällande aktiebolagslag
från år 1944, som i varje fall bör gälla
lika för enskilda och statliga företag,
får sådana upplysningar lämnas ut. Jag
var nästan inställd på att jag inte skulle
få en sådan upplysning, och därför tog
jag mig friheten att fråga en av styrelseledamöterna
— han finns för övrigt i
detta hus. Han berättade att styrelseordföranden
hade 15 000 kronor om
året, styrelseledamöterna 10 000 kronor
och suppleanterna 5 000 kronor. De
siffrorna ligger ungefär i nivå med mot -

svarande arvoden på den enskilda sektorn.
Det finns de som har något högre
arvoden, men de flesta har något lägre.
När jag därför bad om dessa uppgifter
var det närmast för att få ett riktmärke
för vad staten anser vara en korrekt
arvodessättning, så att vi inom det enskilda
näringslivet skulle kunna rätta
oss efter det. Nu ligger vi också exakt
lika, vågar jag påstå. Jag anser att man
skall hyfsa debatten så mycket att man
lämnar sådana upplysningar. På så sätt
kan vi spara bensin för den blå Mercedesen
och en mängd obehagliga bolagsstämmor
i övrigt.

I motsats till vissa andra frågeställare
vill jag framhålla att jag aldrig har ifrågasatt
att arvodena till Investeringsbankens
styrelseledamöter skulle vara för
högt satta. Jag förutsätter att man har
satt arvodena i relation till det arbete
styrelsen utför. Jag har fullt förtroende
för dem som har fastställt dessa arvoden
och påstår inte att de är illa avvägda.
Om de nu är väl avvägda, får
man väl också förutsätta att man avväger
arvodena till det enskilda näringslivets
styrelseledamöter på ungefär
samma sätt. Då kanske herr Petersson
och jag kan komma överens om
att även de är riktiga.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Det är egendomligt att
först ställa en fråga, sedan säga att det
är dålig insyn och ögonblicket därefter
slå undan benen på sitt eget argument
genom att tala om att man mycket lätt
har fått reda på styrelsearvodenas storlek
inom de statliga företagen. Herr Ottosson
måste väl medge att det lindrigt
sagt är ett egendomligt sätt att argumentera.

Om jag inte är felunderrättad fick
inte Bo Ringholm, att döma av tidningsreferaten,
några som helst upplysningar
vid bolagsstämman i Västerås med
ASEA. Ur den synpunkten är det uppenbarligen
lättare att genom att träffa en
styrelseledamot i en riksdagskorridor

116 Nr 19 Onsdagen den 23 april 1969 em.

Ang. anslag till teckning av aktier i Sveriges Investeringsbank AB, m. m.

få alla önskade upplysningar om ett
statligt företag. Det torde vara betydligt
mer invecklat såvitt jag kan förstå
att få upplysningar om ett privat företag.

Herr OTTOSSON (m):

Herr talman! Om jag var inkonsekvent
var det närmast därför att jag var
säker på att varken herr Bertil Petersson
eller jag hade sådan insyn att vi
utan vidare hade dessa uppgifter till
hands. Därför ansåg jag det angeläget
att upplysa kammarens ledamöter om
en sak som vi inte får besked om på
annat sätt.

På ASEA:s bolagsstämma fick herr
Ringholm de önskade uppgifterna. Om
jag hade samma möjligheter som herr
Ringholm, dvs. att få köpa en aktie i
ett statligt företag, skulle jag aldrig behövt
ställa denna fråga här från talarstolen.
Då hade jag ju haft möjlighet att
deltaga i bolagsstämman och få uppgiften.
Men den möjligheten finns inte
i statliga företag, bara i det enskilda
näringslivet.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Det går att få vilka upplysningar
som helst! Det går ju att ställa
frågor från denna talarstol. Om man
inte ögonblickligen skulle kunna få svar
på en fråga som ställts är det väl inget
argument för att insynen är dålig i ett
statligt företag. Det går dock att med
någon tidsfrist få de uppgifter som man
önskar. Jag är alldeles säker på att herr
Ottosson kan få alla de upplysningar
han önskar om de statliga företagen. Jag
vidhåller emellertid att jag inte är säker
på att man lika snabbt kan få fram
upplysningar om de privata företagen.

Häromdagen diskuterade vi Duroxaffären,
och då sade herr Ottosson att
när ett statligt företag går omkull så får
man ingen insyn i orsakerna till detta.
Om däremot ett privat företag går omkull
får man insyn genom att ett sådant
företag gör konkurs.

Herr Ottosson! Det finns ett företag
i min hemkommun som varslat om nedläggelse
i dagarna. Det är en ärad kollega
till herr Ottosson här i riksdagen
som är ägare till det företag som nu
varslar om nedläggelse från den 30 maj.
Här rör det sig inte om friställning av
140 personer som i Duroxaffären utan
om 45 nu och om 29 som friställdes
före jul. Det har lämnats vissa kommunikéer
i tidningarna om detta företag,
men någon direkt insyn i de egentliga
orsakerna till nedläggelsen med alla
de problem som den innebär för kommunen
och den ort som berörs är jag
övertygad om att det är tämligen svårt
att få.

Herr OTTOSSON (m):

Herr talman! Jag tycker att det är
ganska djärvt av herr Bertil Petersson
att ta upp Duroxaffären på nytt, ty denna
affär var så pass otrevlig för herr
Petersson & Co att man helst borde dra
en slöja över den. Jag är beredd att
göra det, och det är inte jag som nu
tagit upp Duroxaffären. I den debatt
som jag förde i den frågan utgick jag
från en berättelse, dagtecknad i september
1968 och utgiven av industriministern.
Där skrev man att utsikterna för
Durox ansågs goda för 1968. När jag
får sådana upplysningar, tryckta i september,
och företaget sedan är konkursmässigt
i oktober, räknar jag inte det
som någon större insyn. Detta handlande
i Duroxaffären strider enligt min
åsikt mot aktiebolagslagen, enligt vilken
man är skyldig att ge redogörelse på ett
helt annat sätt.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Om herr Ottosson är så
utomordentligt kritisk mot insynsmöjligheterna
i statliga företag, varför är
då inte herr Ottosson lika kritisk när det
gäller privata företag? Det gäller människor
där också, deras existens och deras
förutsättningar att försörja sig själ -

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

117

Ang. anslag till teckning av aktier i Sveriges Investeringsbank AB, m. m.

va och sina familjer. Men då är tonen
betydligt mera lågmäld, och man har,
såvitt jag förstår, över huvud taget inga
som helst anspråk. Så snart det däremot
gäller ett statligt företag skärps tonen
och man kräver insyn. Men när det gällde
enskilda företag — det må ha varit
det jag nu talade om eller det må ha
varit det stora Oskarshamnsvarvet, som
på sin tid hade 1 500 anställda — då
var det minsann ingen som frågade efter
insyn.

Herr OTTOSSON (m):

Herr talman! Det är väl därför att
herr Petersson och jag sitter så nära
varandra som vi har så lätt för att tala
med varandra.

Jag tror att om herr Petersson läser
referatet om debatten i Duroxfrågan, så
kommer han att upptäcka att jag sade
att jag accepterar att lika väl som ett
enskilt företag går omkull kan ett statligt
företag gå omkull — under förutsättning
att man driver dem på lika
villkor och lämnar en öppen och ärlig
redovisning. Men då man i ena fallet
stoppar in skattepengar bakvägen och
på det sättet försöker uppehålla driften
och sedan lämnar en mycket egendomlig
redovisning, så finns det anledning
att anmärka på det.

Här har i debatten tagits in en kollegas
företag. Jag är fullkomligt medveten
om att många sådana varningar
kommer att uttalas under den närmaste
tiden, trots att vi har en högkonjunktur
nu, därför att vi har en konkurrens utifrån
som i vissa branscher är av den
karaktären att det med våra nuvarande
lönekostnader och våra nuvarande
framställningskostnader inte går att
möta den.

Vad vi i dag diskuterar är att ge arbetstagargrupperna
i dessa företag mycket
höga lönelyft. Det betyder alltså att
vi kommer att få besvär av en helt annan
storleksordning, och detta kommer
naturligtvis att i första hand gå ut över
det enskilda näringslivet. Men det är

ju priset som vi får betala för att få
en högre och jämnare medelinkomst.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Låt oss konstatera, herr
Ottosson, att det kan vara besvärligt för
både enskilda och statliga företag i olika
sammanhang. Herr Ottosson säger
själv att han spår svårigheter och omställningsproblem
framöver. Låt oss acceptera
att det är på det sättet, men låt
oss då, när vi diskuterar och kritiserar,
göra det mot den bakgrunden att vi har
samma problematik att brottas med, vare
sig det är ett statligt eller ett enskilt
företag. Var inte så ideologiskt enögda
inom moderata samlingspartiet att ni
ensidigt bara skjuter in er på företag
inom den statliga sektorn men har en
utomordentlig benägenhet att släta över
med hartassen när det gäller enskild företagsamhet.
Den argumentationen och
den inställningen till problematiken
håller inte, herr Ottosson.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 49, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

118 Nr 19 Onsdagen den 23 april 1969 em.

Om åtgärder inom den ekonomiska politikens och näringspolitikens områden

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens siut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 25.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om åtgärder inom den ekonomiska politikens
och näringspolitikens områden

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av motioner
om åtgärder inom den ekonomiska politikens
och näringspolitikens områden.

I de likalydande motionerna 1:333,
av herr Virgin m. fl., och II: 442, av
herr Holmberg m. fl., hade yrkats, utom
annat, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte

b) tillsätta utredning med uppgift att
framlägga förslag om en breddning och
aktivisering av aktiemarknaden,

c) förelägga 1969 års höstriksdag förslag
om emissionskontrollens avskaffande.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 333 och II: 442, såvitt de avsåge
utredning om en breddning och
aktivering av aktiemarknaden;

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 333 och II: 442, såvitt de avsåge
emissionskontrollens avskaffande.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Brundin (m), Regnétl (m)

och Larsson i Umeå (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
A hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 333 och II: 442,
såvitt nu vore i fråga, hos Kungl. Maj :t
hemställa om en utredning rörande
breddning och aktivering av aktiemarknaden
i enlighet med vad reservanterna
anfört; samt

2) av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Brundin (m), Regnétl (m), Börjesson
i Glömminge (ep), Larsson i
Umeå (fp) och Fälldin (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under B hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna 1:333 och
II: 442, såvitt nu vore i fråga, hos
Kungl. Maj :t hemställa om en översyn
av metoder för styrning av kreditmarknaden
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! I bankoutskottets föreliggande
utlåtande tar utskottet upp två
punkter i ett motionspar som väckts av
ledamöter av moderata samlingspartiet.
De frågor det här gäller avser utredning
om en breddning och aktivering
av aktiemarknaden samt emissionskontrollens
avskaffande.

En fråga som därtill tagits upp i detta
motionspar gäller upprättande av en
finanspolitisk beredskapsplan. Denna
fråga har hänskjutits till bevillningsutskottet.
En annan fråga som gäller exportkreditfinansieringen
har remitterats
till vissa remissinstanser och kommer
följaktligen att behandlas vid ett
senare tillfälle. Det blir alltså möjlighet
att återkomma i fråga om näringspolitiken
i ett senare sammanhang. Jag
skall därför begränsa mig till att endast
anföra några synpunkter i anslutning
till de båda reservationer som här är
avgivna.

Den första reservationen gäller frå -

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

119

Om åtgärder inom den ekonomiska politikens och näringspolitikens områden

gan om breddning och aktivering av aktiemarknaden
och har biträtts av ledamöter
av mitt parti och folkpartiet. I
denna reservation liksom i motionen
framhålles att riskvilligt kapital är nödvändigt.
Vi kan konstatera att vi alla
önskar ha ett ekonomiskt samhällsliv
med så stor tillväxt som möjligt inom
ramen för stabilitet. En tillväxt i vårt
näringsliv kräver emellertid att de enskilda
företagen har möjlighet att få
riskvilligt kapital, ty det finns vissa
tumregler som säger att det bör vara
relation mellan det egna kapitalet och
det lånade kapital, som företagen arbetar
med. Vill vi alltså ha tillväxt,
måste vi ha inte bara en ökning av företagens
lånade kapital utan också en ökning
av det egna kapitalet.

Här kan vi notera, som herr Ottosson
gjorde i sitt första inlägg när vi behandlade
det förra ärendet, att statsrådet
Wickman själv sagt beträffande Investeringsbanken
att tillgången på ett
eget kapital är av stor vikt för bankens
verksamhet. Varför skulle det förhålla
sig annorlunda med företag som nämndes
i den förra diskussionen — ASEA,
L. M. Ericsson, våra handelsföretag,
banker och andra? De måste alla ha ett
eget kapital. Frågan är bara: hur mycket
eget kapital?

I utskottsutlåtandet kan vi enligt min
mening göra en intressant iakttagelse.
Det finns en statistik på sidan 3, där
det lämnas sifferuppgifter om storleken
av nyemissioner och fondemissioner.
Om man räknar fram ett genomsnitt
finner man att nyemissionerna uppgår
till ungefär 800 miljoner kronor och
fondemissionerna till omkring 500 miljoner
kronor per år. Därtill bör naturligtvis
rätteligen läggas de avsättningar
som företagen gör till sina reservfonder,
skuldregleringskonton och dispositionsfonder
samt vid uppbyggnaden
av sina vinstbalanser.

På den punkten finns ingen statistik,
men vi kan ändå få en ungefärlig uppfattning
av de uppgifter som lämnas,
nämligen att hittills under 1960-talet

kan storleken av det egna kapitalets
tillväxt antas ha utgjort någonting mellan
12 och 20 miljarder kronor. Den
summan bör lämpligen jämföras med
t. ex. AP-fondens utlåning, som för närvarande
är uppe i 25 miljarder kronor,
varav enbart i fjol 5 miljarder — alltså
sex gånger mer än vad genomsnittligt
det egna kapitalet i de svenska företagen
har vuxit, räknat på nyemissionerna.

Den totala utlåningen i landet under
samma tid har jag ingen sifferuppgift
på, men ökningen torde säkerligen ligga
på något hundratal miljarder kronor,
vilket ju ställer frågan om relationen
mellan det egna kapitalet och det
lånade kapitalet i en intressant belysning.
Enligt min mening är nog tillväxten
i fråga om egna kapitalet ganska
ringa, men här finns inget komplett material.
Utskottet har heller inte mäktat
med att presentera ett sådant, även om
det lilla som gjorts dock är prisvärt.

Vad beträffar aktiemarknadens struktur
och funktionssätt säger utskottet att
den frågan lämpligen bör hänskjutas
till den sittande fondbörsutredningen.
Naturligtvis vore det bra om fondbörsutredningen
ville intressera sig för denna
problematik, men min tro är att det
inte kommer att bli mycket av den saken,
därför att fondbörsutredningen
närmast synes vara inriktad på helt
andra ting, sådana som kontaktmöjligheter,
information och det rent tekniska
förfarandet när det gäller exempelvis
utbetalningar av utdelningar, aktieböckers
förande osv.

När vi kommer till frågan om riskkapitalet
har jag intrycket att utskottet
inte helt vill neka till att frågan har betydelse.
Mig synes det som om utskottsmajoriteten
lugnar sig en liten smula
genom vissa uttalanden som görs. Utskottet
säger nämligen att det beträffande
aktieemissionerna vill åberopa den
utveckling som sker. På vilken grund
utskottet bygger talet om utvecklingen
är jag inte på det klara med. Om det är
den statistik som jag nyss åberopade

120 Nr 19 Onsdagen den 23 april 1969 em.

Om åtgärder inom den ekonomiska politikens och näringspolitikens områden

framgår inte klart, men om det är på
den utskottet bygger sitt uttalande, så
är en förmodad gynnsam utveckling
svagt underbyggd. Men utskottet anser
inte desto mindre att utvecklingen tyder
på en bristande benägenhet att utnyttja
aktieemissioner. Detta är onekligen
ett ganska intressant konstaterande.
Jag är övertygad om att landets
bolagsstyrelser tar ut varenda krona av
sina aktieägare dock utan att taga risken
att aktieägarna protesterar och låter
bolagsstyrelserna stå där med sina
emissionserbjudanden.

Litet vanvördigt skulle jag vilja påstå
att utskottsmajori tetens ledamöter
säkerligen skulle vara mycket välkomna
hos bolagen om de tror sig vara så
framgångsrika när det gäller att sälja
aktier till allmänheten. Man kan naturligtvis
bara önska lycka till när det
gäller försök i den riktningen. Jag har
kanske en annan uppfattning om möjligheterna
därvidlag. Men sedan förefaller
det som om utskottet skulle ha
drabbats av eftertankens kranka blekhet,
ty utskottet blir plötsligt mera osäkert
på sin sak. Det talar nämligen i
nästa mening om aktieplaceringarnas
attitydförändringar. Om aktieplacerarnas
attityd just nu är den att de gärna
vill köpa de aktier som bjuds ut, så
finns det ingen anledning att tala om
förändringar. Det fanns ju pengar hos
de presumtiva aktietecknarna. Resonemanget
går inte riktigt ihop.

Sedan kryper utskottet bakom investeringsbanken
och menar att i och med
dess tillkomst har det nu skapats ökade
möjligheter att erhålla riskvilligt kapital.
Därför borde ju vi reservanter —
eu minoritet i utskottet — vara nöjda.
Det är vi nu inte men vi kan inte låta
bli att påpeka att vad Investeringsbanken
lämnar är lån, som man inte får
ge utan säkerhet. Jag skulle då vilja fråga
den som skall föra utskottsmajoritetens
talan: Vad har man för säkerhet
när det gäller aktier? Med riskvilligt
kapital menar man sådant med frånvaro
av säkerhet av det slag som man

får när man lånar ut pengar via banker
eller — när det gäller Investeringsbanken
— ett kreditaktiebolag.

Med detta yrkar jag bifall till reservationen
nr 1.

Vad beträffar reservationen nr 2 har
denna biträtts av representanter för det
parti jag tillhör, för folkpartiet och av
två av tre av centerpartiets medlemmar.
Vi begär i denna reservation att
emissionskontrollen skall överses men
vi går också litet längre då vi framställer
önskemål om att metoderna för
styrningen av kreditmarknaden i dess
helhet skall bli föremål för en översyn,
och däri ingår alltså även frågan om
emissionskontrollen. Denna kontroll
bygger på en beredskapslagstiftning
med rätt till räntereglering, en lagstiftning
som infördes år 1962. Utskottet menar
nu att kontrollen inte utövas på
basis av denna lag utan på grundval av
ett samråd mellan riksbanken och affärsbankerna
samt andra kreditinstitut.
Detta är i och för sig riktigt, men
samrådet äger i alla fall rum under ett
befintligt men inte uttalat hot: får man
inte sin vilja igenom så finns alltid
denna lag att tillgripa. Detta är alltså
inte en fullt så oskyldig företeelse som
utskottet vill göra gällande. Nackdelen
med emissionskontrollen är, som vi ser
det, att här byggs upp ett kösystem, där
räntabiliteten i de olika investeringarna
inte kommer att bli det rättesnöre
som borde vara fallet.

Vi önskar alltså få till stånd en översyn
av praxis när det gäller metoderna
för styrning av kreditmarknaden.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till reservation 2.

Herr PALM (s):

Herr talman! Som herr Åkerlund sade
tar moderata samlingspartiets stora motion,
som är undertecknad även av partiledaren,
upp fyra frågor. En av dem
har hänvisats till bevillningsutskottet,
nämligen frågan om en finanspolitisk
beredskapsplan. En annan fråga — den

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

121

Om åtgärder inom den ekonomiska
som gäller en översyn av exportkreditfinansieringen
— avser bankoutskottet
att återkomma till sedan frågan har remissbehandlats.
De två återstående frågorna,
som gäller förslag om en breddning
och aktivisering av aktiemarknaden
samt förslag om emissionskontrollens
avskaffande, har vi däremot inte
skickat ut på remiss. Anledningen är
afl vi här möter gamla bekanta som
gång efter annan kommer tillbaka i
riksdagsbehandlingen, och några nya
argument av betydelse torde inte kunna
utvinnas genom en förnyad remissbehandling.

Reservanternas skrivning och argumentation
ger ett mycket krystat intryck.
Att herr Åkerlund är en driven
konversatör märker man när man lyssnar
på honom, men man letar efter substansen
i vad han egentligen vill nå
med de reservationer som han är talesman
för.

Vi har i utskottets utlåtande sagt att
de uppgifter beträffande aktieägandets
spridning som moderata samlingspartiet
talar om täcks in i den nu pågående
utredningen. När moderata samlingspartiet
önskar en särskild utredning
med ett vidare uppdrag kan man
ställa den frågan: Duger inte de personer
som sysslar med en översyn av hela
börslagstiftningen? I 1966 års fondbörsutredning
ingår chefen för bankinspektionen
som ordförande, där sitter vidare
börschefen, folk från riksbanken,
från enskilda banker och från finansdepartementet.
Även denna utredning
har fått mycket generösa direktiv.

Moderata samlingspartiet kommer
tillbaka med sitt vackra tal om vinstandelssystemet.
Det är dock naturligt
att man gärna vill öka upplysningsmöjligheterna
på detta område innan man
ger sig in på sådana funderingar. Detta
sägs också i utredningsdirektiven. Jag
tycker att vad som där yttras är mycket
väsentligt. I direktiven heter det bl. a.:
»I samma mån som aktiemarknaden
breddas, bl. a. genom tendenserna hos
allmänheten till ökat aktiesparande, blir

8 Första kammarens protokoll 1969. Nr 19

politikens och näringspolitikens områden
det allt angelägnare att förbättra möjligheterna
till upplysningar om aktiebolagens
ekonomiska situation och
framtidsutsikter.» Det sägs vidare: »Utredningen
bör ägna särskild uppmärksamhet
åt detta spörsmål och föreslå
lämpliga åtgärder till förbättrade upplysningar
i ekonomiskt avseende om
företag vilkas aktier börsnoteras. Det
kan därvid bli erforderligt att företa
ändringar i aktiebolagslagens redovisningsregler.
— Utredningen bör uppmärksamma
att intresset av ökad ekonomisk
upplysning om aktiebolag kan
kollidera med företagets intresse av
börsinregistrering.»

Det är således rätt komplicerade saker
som utredningen skall syssla med.
Detta förklarar, vad vi kan förstå, att
utredningen fått mycket vida direktiv.
Det sägs i slutorden till direktiven: »Utredningen
bör inom den allmänna ram
som bestäms av syftet med utredningen
ha rätt att, utöver de ämnen som här
omnämnts, ta upp de frågor som utredningen
kan möta och framlägga därav
betingade förslag. Inom utredningens
ämnesområde bör därvid även ligga frågor
som har samband med den internationella
handeln med värdepapper.»

Vi har läst utredningsdirektiven, och
vi tycker att med dessa vida direktiv
de frågor som här har aktualiserats
skall kunna bli ordentligt genomlysta.
I varje fall finns i utredningen folk som
kan anses vara talesmän för ungefär
samma uppfattningar som de borgerliga
företräder här i riksdagen.

En del material har lämnats under
hand. Redan nu föreligger ett delbetänkande
som heter »Förenklad aktiehantering.
Nya regler för aktiebrev och aktiebok»
(SOU 1968:59). Detta är ute
på remissbehandling, och det har förutskickats
att vi får flera delbetänkanden
allteftersom.

Vi anser alltså att detta område är
tillräckligt väl intäckt.

Också emissionskontrollen är en gammal
bekant fråga. Vi har sagt att emissionskontrollen
syftar till att möjliggöra

122 Nr 19 Onsdagen den 23 april 1969 em.

Om åtgärder inom den ekonomiska politikens och näringspolitikens områden

kontroll över räntesättningen när det
gäller att emittera obligationer. Den har
betydelse för den allmänna räntepolitiken
och möjliggör en prioritering av de
mest angelägna kreditbehoven. Vi sade
vid föregående års riksdag att vi anser
att den beredskapslagstiftning om emissionskontroll
som tidigare antogs fortfarande
kan anses vara giltig. Utskottsmajoriteten
står kvar på den ståndpunkten.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten A förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Stefanson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —79;

Nej — 43.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten B framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Stefanson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

123

Ang. stödåtgärder på fiskets område, m. m.
uppfattning flertalet röstat för ja-pro- nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
positionen. proposition angående vissa anslag ur

Då emellertid herr Åkerlund begärde kyrkofonden,
rösträkning, verkställdes nu votering Vad utskottet i dessa utlåtanden hemmedelst
omröstningsapparat; och befun- ställt bifölls,
nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda: -

Ja — 66;

Nej — 54.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

17, i anledning av motioner om
postgirokonto för alla medborgare;

nr 18, i anledning av motioner om
förstatligande av bensin- och oljehandeln;
samt

nr 19, i anledning av motioner angående
zonindelningen vid beräkningen
av bilförsäkringspremier.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 25, i anledning av motion om utvidgning
av ansvarighetsförsäkring att
gälla även vid skada på grund av
olyckshändelse; och

nr 26, i anledning av motioner om
viss uppgiftsplikt för försäkringsgivare
vid förmånstagarförordnande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 27, i anledning av motioner om
skyldighet att samråda med kyrkoråd
i stadsplanefrågor;

nr 28, i anledning av motioner om
byggnadslov för vissa ekonomibyggnader;
och

Ang. stödåtgärder på fiskets område,
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående stödåtgärder
på fiskets område, m. m. jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen nr
1 beräknat ett tillskott till Fiskerilånefonden
av 1 miljon kronor hade Kungl.
Maj :t i propositionen nr 41, under åberopande
av utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för den
21 februari 1969, föreslagit riksdagen
att dels godkänna de grunder för lån
och bidrag på fiskets område, som förordats
i propositionen, dels medgiva, att
för tiden till och med den 30 juni 1970
reglering av priserna på fisk m. m.
ävensom importen och exporten av fisk
jämte vad därmed sammanhängde finge
anordnas enligt de grunder som förordats
i propositionen, dels på riksstaten
under nionde huvudtiteln till Särskilt
omställningsstöd till fiskare för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
3 000 000 kronor, dels medgiva, att under
budgetåret 1969/70 ett belopp av
9 000 000 kronor finge disponeras för
lån från fiskerilånefonden, dels på kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder
till Fiskerilånefonden för budgetåret
1969/70 anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor, dels bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att
under budgetåret 1969/70 för lån i Sveriges
Kreditbank mot gängse ränta ställa
garanti åt föreningen Svensk fisk intill
ett belopp av 5 000 000 kronor jämte
ränta.

124

Nr 19

Onsdagen den 23 april 19G9 em.

Ang. stödåtgärder på fiskets område, m.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

1. de likalydande motionerna I: 88,
av herr Dahl och herr Karlsson, Helge,
samt II: 106, av herr Gustafsson i Uddevalla
in. fl., vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att de frågor, som i motionerna
berörts angående fiskerinäringens
struktur och framtida utveckling,
måtte bliva föremål för utredning,

2. de likalydande motionerna 1:353,
av herrar Dahlén och Tistad, samt II:
408, av herrar Wedén och Åberg, vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl Maj:t måtte föreslå tillsättande
av en utredning angående det framtida
stödet till yrkesfisket,

3. de likalydande motionerna I: 848,
av lierr Olsson, Johan, in. fl., och II:
946, av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.,
vari anhållits, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
en allsidig utredning om fiskerinäringens
problem måtte komma till stånd
i syfte att åstadkomma bättre utkomstmöjligheter
och ökad trygghet på sikt
för fiskarkåren, samt att i avvaktan på
utredningens resultat snabba åtgärder
måtte vidtagas för genomförande av det
förslag som väckts av fiskprisutredningen
och fiskarnas organisationer för att
förbättra den för dagen aktuella situationen,

dels ock i anledning av propositionen
nr 41 väckta motioner, nämligen

1. de likalydande motionerna 1:939,
av herr Dahl m. fl., och II: 1077, av herr
Åberg in. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla, att fiskprisutredningen måtte
givas uppdrag att snarast verkställa
närmare utredning och inkomma med
förslag rörande stöd åt båtägande fiskare
i vissa fall,

2. de likalydande motionerna I: 940,
av herr Kaijser, och II: 1076, av herr
Magnusson i Borås, vari yrkats, att riks -

dagen skulle besluta bemyndiga fullmäktige
i riksgäldskontoret att under
budgetåret 1969/70 för lån i svenskt
bankinstitut mot gängse ränta ställa garanti
åt föreningen Svensk fisk intill ett
belopp av 5 000 000 kronor jämte ränta,

3. motionen II: 1060, av herr Hedin
in. fl., vari anhållits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uppdraga
åt Kungl. Maj:t att låta fiskprisutredningen
utreda frågan om ersättning
för realisationsförlust i avseende
på fiskredskap och i samband med avveckling
av visst fiske.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1. godkänna de grunder för lån och
bidrag på fiskets område, som utskottet
förordat,

2. medgiva, att för tiden till och med
den 30 juni 1970 reglering av priserna
på fisk m. in. ävensom importen och
exporten av fisk jämte vad därmed sammanhängde
finge anordnas enligt de
grunder som utskottet i utlåtandet förordat,

3. på riksstaten under nionde huvudtiteln
till Särskilt omställningsstöd till
fiskare för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 3 000 000 kronor,

4. medgiva, att under budgetåret
1969/70 ett belopp av 9 000 000 kronor
finge disponeras för lån från fiskerilånefonden,

5. på kapitalbudgeten under statens
utlåningsfonder till Fiskerilånefonden
för budgetåret 1969/70 anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor,

G. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna I: 940
och 11:1076 bemyndiga fullmäktige i
riksgäldskontoret att under budgetåret
1969/70 för lån i Sveriges Kreditbank
mot gängse ränta ställa garanti åt föreningen
Svensk fisk intill ett belopp av
5 000 000 kronor jämte ränta,

7. anse motionerna I: 848 och II: 946,
såvitt desamma avsåge yrkanden om åtgärder
för att förbättra den aktuella

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

125

Ang. stödåtgärder på fiskets område, m. m.

situationen inom fisket, besvarade med
vad utskottet i utlåtandet anfört,

8. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att motionerna 1:88 och 11:106, 1:353
och II: 408, II: 1060 samt I: 939 och II:
1077 ävensom, såvitt de ej behandlats i
det föregående, motionerna 1:848 och
11:946 måtte överlämnas till fiskprisutredningen.

Reservation hade avgivits av herr
Carl Eskilsson (m), fru Hultell (m)
samt herrar Skayerlund (fp) och Hedin
(m), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 6 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:940
och II: 1076 bemyndiga fullmäktige i
riksgäldskontoret att under budgetåret
1969/70 för lån mot gängse ränta ställa
garanti åt föreningen Svensk fisk intill
ett belopp av o 000 000 kronor jämte
ränta.

Fru HULTELL (m):

Herr talman! Till jordbruksutskottets
utlåtande nr 11 har fogats en reservation,
och jag vill helt kort motivera reservanternas
ställningstagande.

I huvudsak är samtliga ledamöter av
utskottet överens om formen för stödåtgärder
på fiskets område. Det är endast
på en punkt vi har olika uppfattningar.
Den gäller ett i propositionen
framlagt förslag att föreningen Svensk
fisk skall få statliga kreditgarantier för
lån i Sveriges kreditbank intill ett belopp
av 5 miljoner kronor jämte ränta.
Utskottet tillstyrker detta förslag.

Vi reservanter anser, liksom majoriteten,
att kreditstöd i angiven omfattning
skall lämnas föreningen Svensk
fisk även i fortsättningen, men vi kan
inte dela den uppfattningen att endast
Sveriges kreditbank skall utnyttjas för
ändamålet. Vi anser att låntagaren fritt
skall få välja kreditinstitut, t. ex. sparbank
eller jordbrukskassa. Vi reservan -

ter delar i allt väsentligt den uppfattning
som redovisas i motionerna I: 940
och II: 1076.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till den reservation som är fogad
till utlåtandet från jordbruksutskottet
med nummer 11.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Först vill jag uttrycka
min tillfredsställelse över att vi kunnat
få ett så enhälligt förslag från utskottets
sida. Som fru Hultell sade är det
bara på en punkt som meningarna gått
isär, och jag har för min del svårt att
förstå att den skulle ge någon anledning
att skriva en reservation.

Föreningen Svensk fisk är ju ett
halvstatligt företag. Riksdagen beslutade
om denna förening förra året. Den
består av representanter för fiskets utövare,
för handeln, för industrin, för
konsumenterna och för staten. Fiskets
prisregleringskassa är insatt på ett
konto i Sveriges kreditbank. Avkastningen,
alltså räntan av detta kapital,
får användas av föreningen Svensk fisk
för verksamheten. Det skulle vara underligt
om man gick till en annan kreditinrättning
än Sveriges kreditbank
för att uppta det lån som staten ställer
garanti för. Jag anser det helt naturligt
att staten använder sin egen kreditinrättning
i ett sådant här fall. Och jag
tror inte att några invändningar reses
mot detta från någon av fiskets organisationer.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt i
fråga om punkterna 1—5, därefter särskilt
angående punkten 6 samt vidare
särskilt rörande punkterna 7 och 8.

126

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Ang. företagens hälsovård

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet hemställt i punkterna
1—5.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 6 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Hultell begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr It
punkten 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Hultell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —78;

Nej —38.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
7 och 8.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 12, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
veterinärmedicinsk rådgivningsoch
laboratorieverksamhet jämte motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial
nr 13, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss staten eller allmänna arvsfonden
tillhörig fast egendom.

Ang. företagens hälsovård

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 27, i anledning
av motioner angående företagens hälsovård.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
360, av herr Werner, och II: 413, av
herr Hermansson m. fl., hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle hemställa, att en kompletterande
utredning rörande företagshälsovården
måtte företagas, varvid i direktiven
för en sådan skulle angivas frågan
om huvudmannaskapet för företagshälsovården
samt dess lagfästande enligt
i motionerna anförda synpunkter,
samt att miljöproblemen på arbetsplatserna
och deras omgivning därvid skulle
ägnas nödvändig uppmärksamhet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna
1:360 och 11:413 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Utskottet yrkar avslag
på motionerna 1:360 och 11:413, i vilka
vi hemställt att en kompletterande
utredning om företagshälsovården genomförs,
varvid i direktiven anges frå -

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

127

gan om huvudmannaskapet för denna
hälsovård samt dess lagfästande.

Jag är inte överraskad över utskottets
negativa utlåtande mot bakgrund
av hur tidigare motioner från vår sida
blivit behandlade. Men jämför man
med vad som faktiskt har skett på företagshälsovårdens
område kan vissa
framsteg noteras.

De upprepade framstötarna genom
motioner och interpellationer i riksdagen
och genom starka och växande
opinioner på olika fackförbunds- och
LO-kongresser för ett rationellt ordnande
av företagshälsovården har givit
resultat. Det är visserligen för mycket
sagt att resultatet är tillfredsställande,
men frågan har ändå förts framåt.

En arbetsgrupp inom LO har nyligen
redovisat resultaten av en hälsoundersökning
bland LO-medlemmar. Där
framgår att endast en tredjedel av LOmedlemmarna
på arbetsplatserna har
kontakt med såväl läkare som sjuksköterska
och skyddsingenjör. 82 procent
av medlemmarna hyser oro för att skadas
till sin hälsa på arbetsplatsen. 70
procent av byggnadsarbetarna känner
besvär av belastning från tunga lyft.
Cirka hälften av arbetsplatserna har
riskabla bullernivåer. 40 procent av de
anställda ansåg drag vara en hälsorisk
på sin arbetsplats osv. Denna uppräkning
kunde fortsättas.

Men, herr talman, även om jag tror
att verkligheten är mer skrämmande
än man i allmänhet har klart för sig är
det inte främst behovet av åtgärder vi
just nu skall diskutera, utan i stället
vilka slutsatser som måste dras av rådande
förhållanden. Jag vill här återknyta
till det jag redan inledningsvis
nämnde om efter vilka linjer företagshälsovården
bör ordnas och den i vår
motion hävdade principen om samhällets
huvudmannaskap samt om behovet
av lagstiftning i viss utsträckning.

Det är märkligt att medan ingen ifrågasätter
behovet av lagstiftning när det
gäller arbetarskyddet och att det är en
samhällelig uppgift att utöva kontroll

Ang. företagens hälsovård
av arbetarskyddslagens efterlevnad genom
yrkesinspektionen, så envisas man
med att hålla fast vid ståndpunkten att
företagshälsovården skall ordnas på
frivillighetens väg. Företagshälsovården
och arbetarskyddet kan dock sägas höra
ihop. De har i vart fall synnerligen
intima beröringspunkter och griper in
i varandra.

Redan vid 1962 års riksdag väcktes
förslag från vårt håll om att företagshälsovården
borde underställas samhällets
huvudmannaskap, dvs. landstingen.
Redan då avvisades förslaget
med att det ankom på arbetsmarknadens
parter att lösa denna fråga. Vi
har tidigare yrkat att en försöksverksamhet
skulle anordnas inom något
eller några landstingsområden, där en
sådan samordning mellan sjuk- och
hälsovård och företagshälsovården kan
ske med landstinget som huvudman. Vi
anser inte att den överenskommelse
som träffades 1967 mellan LO och SAF
om riktlinjer för företagshälsovård är
ett hinder för ett konkret initiativ från
statsmakternas sida.

Oavsett denna avvaktande hållning
från utskottets och riksdagens sida sker
trots allt en utveckling i den riktning
som vi vid flera tillfällen ställt förslag
om. Låt mig erinra om att Metallindustriarbetareförbundets
senaste kongress
i utlåtande till en kongressmotion anförde:
»LO:s och SAF:s medicinska
avdelningar har under det gångna året
varit i kontakt med landstingen i Södermanlands,
Jönköpings och Gävleborgs
län för att med representanter
därifrån diskutera möjligheterna att
samordna företagshälsovård med samhälleligt
driven sjuk- och hälsovård.»

Vid 1967 års oktoberting med Stockholms
läns landsting uttalade förvaltningsutskottet
till en motion om företagshälsovårdsproblemen,
att man förutsatte
annexsjukhusens utnyttjande
vid lösande av företagshälsovårdens
problem.

Jag undrar därför om det inte, samtidigt
som det sker en del i denna rikt -

128 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Ang. företagens hälsovård
ning, vore tänkbart att också riksdagen
uttalade ett mera positivt intresse
för saken än vad som sker i utskottets
utlåtande.

I direktiven till utredningen om »Företagshälsovård»,
som framlade sitt betänkande
förra året, hette det: »Sedan
riksdagen anslutit sig till departementschefens
uttalande, beslöt Kungl. Maj:t
den 4 mars 1960 att rekommendationen
(ILO:s rekommendation nr 112 av
den 24 juni 1959) angående företagshälsovård
skulle överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen
för prövning av frågan
om och i vad mån rekommendationens
principer borde komma till uttryck
i lagstiftning eller i särskilda av
styrelsen utfärdade anvisningar.»

Trots denna begäran från Kungl.
Maj :t måste konstateras att utredningen
icke företagit någon närmare analys
av det viktiga problemet. Detta är
egendomligt eftersom utredningens ordförande,
generaldirektör Otto Westling,
att döma av uttalande i »Fackföreningsrörelsen»
(nr 24/1968) inte tycks utesluta
behovet av en lagstiftning. Han
säger: »Skulle vi mot förmodan inte
komma fram enligt frivilliga linjen så
innebär det indirekt en beställning på
lagstiftning i frågan. Men det bör vara
en naturlig ambition att allvarligt pröva
frivilligsystemet för hela arbetsmarknaden.
»

Frivilliglinjen har länge nog prövats,
och betänkandet ger material tillräckligt
som underlag för slutsatsen att samhället
inte helt bör överlåta för folkhälsan
så viktiga frågor som företagshälsovården
till vad parterna på arbetsmarknaden
kan komma överens om, och
där det ändå sist och slutligen blir frågan
om hur överenskommelserna i praktiken
efterföljes. Det är svårt att förstå
varför inte samhället skulle fastställa
en ram för företagshälsovården
och genom lagstiftning utöva en viss
kontroll.

Utredningen synes helt ha tagit som
sin utgångspunkt att företagshälsovården
skall vara underställd företagens

huvudmannaskap. Därför har den
uppenbarligen avstått från en närmare
analys av alternativet att företagshälsovården
skall ha samma huvudman
som sjuk- och hälsovården i övrigt.
Även om exempel ges på att flera mindre
företag slutit sig samman om en gemensam
företagshälsovårdscentral blir
säkert lösningen den att mindre företag
får anlita landstingens öppna vård.
I en motion från vår grupp år 1967 anfördes:
»Men då mönstret för utbyggnaden
av landstingens sjukhus- och läkarvård
är att jämte centralsjukhusen
uppföra annexsjukhus med kliniker för
öppen vård samt flerläkarstationer, skapas
en naturlig grund för samordning
mellan dessa och företagshälsovården.
Denna samordning kommer enligt vår
uppfattning naturligen att växa fram
till att landstingen får huvudmannaskapet
för företagshälsovården.» Men
utredningen ingår inte på möjligheten
av samordning mellan företagshälsovårdscentralerna
och landstingens öppna
vård. Denna fråga bör därför enligt
vår uppfattning tas upp till närmare
utredning. I sammanhanget måste också
beaktas att om allmänläkare vid
landstingens vårdcentraler och flerläkarstationer
skall anlitas för de mindre
företagens behov av företagsläkare aktualiseras
även behovet av deras utbildning
i arbetsmedicin. Behovet av
företagshälsovårdens integrering med
den övriga samhälleliga sjuk- och hälsovården
belyses härmed ytterligare.

Herr talman! Jag vill sluta med att
säga att jag inte kan underlåta att påtala
att meningsyttringar i flera remissvar,
som går i samma riktning som den
våra motioner anger, icke redovisas i
utskottets utlåtande. Arbetsmarknadsstyrelsen
t. ex. säger att den gärna
skulle ha sett »att en utförlig diskussion
förts om olika alternativ för genomförande
av en utbyggd företagshälsovård».
Styrelsen tycker att utredningen
alltför snävt begränsas till vidareutveckling
av erfarenheter, vunna vid
industriföretag. Den konstaterar att ut -

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

129

redningens förslag inte kan väntas i
nämnvärd grad bidra till att området
för företagshälsovården utvidgas till att
omfatta arbetsplatser utanför industrin.

Statens personalvårdsnämnd vill ha
ett beredningsorgan med uppgift att
bl. a. planera hur företagshälsovården
skall kunna komma hela arbetslivet till
del och samordnas med övrig hälsovård.

Karolinska institutet är på dessa
punkter mycket kritiskt i sitt till universitetskanslersämbetet
avgivna yttrande.
Institutet skriver: »En annan ofullständigt
utredd fråga är huruvida skyldigheten
att bedriva företagshälsovård
skall lagfästas eller inte.» Även ett annat
viktigt område anser institutet vara
outrett, nämligen huvudmannaskapet —
alltså just det vi betonat i våra motioner.

Herr talman! Jag ber att med detta
få yrka bifall till motionsparet 1:360
och II: 413.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Den motion som herr
Werner talade om och för begär i första
hand en kompletterande utredning
som skall ta sikte på att lagfästa företagshälsovården.

Herr Werner gick in i en kritik av
företagshälsovårdsutredningens betänkande
och dess olika förslag. Jag skall
inte följa honom på den vägen och gå
in i en sakdebatt om vad utredningen
har föreslagit. Jag konstaterar att samtliga
remissinstanser som utskottet bett
att uttala sig över motionerna har avstyrkt
desamma. Det gäller främst samtliga
berörda arbetsmarknadsparter. LO
har i sitt yttrande, som återges på s.
6 i utlåtandet, anfört skälen till att man
anser att denna fråga i första hand skall
lösas genom frivilliga överenskommelser
mellan arbetsmarknadsparterna.
Men LO säger också: »Skulle det emellertid
visa sig svårt att inom vissa områden
träffa frivilliga överenskommelser»,
så är LO inte främmande för tan -

Ang. företagens hälsovård
ken att man då får aktualisera lagstiftningsåtgärder.

Frågan är nu i det läget att företagshälsovårdsutredningen
för några månader
sedan har framlagt sitt betänkande.
Detta har varit ute på remiss, och samtliga
remissyttranden är under behandling
i kanslihuset tillsammans med utredningsförslaget.
I denna situation har
utskottet inte funnit någon som helst
anledning att yrka på kompletterande
åtgärder, utan vi bör rimligen först avvakta
resultatet av Kungl. Maj:ts prövning.
Detta är uppenbarligen vad som
helt sammanfaller med de berörda arbetsmarknadsparternas
inställning.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Att motionen avstyrkts
under hänvisning till visst pågående arbete
kan väl ändå inte vara ett tillräckligt
skäl för att riksdagen inte skulle
kunna uttrycka en mening i denna fråga
och i viss riktning.

Det är riktigt att LO har rest vissa
invändningar och sagt att en ny utredning
ytterligare skulle kunna försena
genomförandet av företagshälsovården.
Vi har i och för sig förutsett en sådan
invändning. Vi hävdar i vår motion
att en kompletterande utredning tvärtom
inte alls behöver störa genomförandet
av exempelvis avtalet mellan LO
och Arbetsgivareföreningen.

Låt mig tillfoga att utbildningen av
personal för företagshälsovården, som
LO berör, absolut inte behöver störas
av den av oss förordade kompletterande
utredningen.

Jag anser att en kompletterande utredning
i sammanhanget får tillfälle att
även ägna miljöproblemen på arbetsplatserna
och i dessas omgivning en
starkare uppmärksamhet än vad som
har skett från utredningens sida.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Herr Werner anser att
riksdagen skall uttrycka en viss me -

130 Nr 19 Onsdagen den 23 april 1969 em.

Ang. åtgärder mot reklam för sprit och tobak m. m.

ning i denna fråga. Låt mig bara säga
att denna mening som herr Werner efterlyser
och önskar är att riksdagen
skall beställa en lagstiftning på detta
område, i strid mot samtliga vederbörande
parters avstyrkande. Det kan väl
inte vara riktigt att riksdagen så totalt
nonchalerar vad fackföreningsrörelsen
och samtliga arbetsmarknadsparter uttrycker
som sin inställning; att vi så att
säga tvärtemot deras önskemål skulle
förklara att detta område skall ni inte
reglera genom frivilliga överenskommelser,
det här skall vi klara genom
lagstiftning.

Jag finner det vara en ganska olämplig
princip.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 28, i anledning av motioner om
bättre arbetarskydd m. m. inom vissa
yrkesområden; och

nr 29, i anledning av motion om åtgärder
för att stimulera konsumtionen
av fruktdrycker.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. åtgärder mot reklam för sprit
och tobak m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 30, i anledning
av motioner angående åtgärder mot
reklam för sprit och tobak m. m.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
875, av fru Olsson, Elvy, och II: 1010,
av fru Nilsson in. fl., hade anhållits, att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära, att de synpunkter angående
motreklam som framförts i motionerna
måtte beaktas i samband med det
utredningsarbete som torde bliva aktuellt
i anledning av riksdagens beslut beträffande
andra lagutskottets utlåtande
nr 48:1968 och bevillningsutskottets betänkande
nr 56: 1968.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:875 och 11:1010 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Frågor sammanhängande
med de som tas upp i föreliggande
utlåtande behandlades under höstriksdagen
dels i andra lagutskottets utlåtande
nr 48, dels i ett betänkande från
bevillningsutskottet. Bevillningsutskottet
hemställde —■ vilket är refererat i
allmänna beredningsutskottets utlåtande
— om förslag till 1969 års vårriksdag
beträffande förbud mot reklam för
spritdrycker, och riksdagen biföll denna
hemställan.

Det fanns emellertid en exklusiv skillnad
mellan andra lagutskottets utlåtande
och bevillningsutskottets betänkande.
I andra lagutskottets utlåtande hade
man gjort sig mödan att redovisa skäl
för och emot förbud mot den reklam
i tryckt skrift som kunde förekomma.
I bevillningsutskottets betänkande fanns
inte — om jag minns rätt, jag har inte
det tillgängligt här — någonting därom.
Detta var så mycket mer förvånande
som det under debatten framkom att
bevillningsutskottet hade tillgänglig en
promemoria om bl. a. tryckfrihetsrättsliga
synpunkter på denna fråga. Jag
skall inte med hänsyn till den sena timmen
fördjupa mig i denna frågas olika
aspekter, utan vill nöja mig med att erinra
om att bevillningsutskottet var inne
på att man skulle kunna kringgå lagen
— en snygg hantering för ett utskott,
herr talman — genom att man i

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

131

Ang. åtgärder mot reklam för sprit och tobak m. m.

stället för att inskriva ett lagligt förbud
skulle ålägga Vin- och spritcentralen
att icke inköpa varor som blev föremål
för reklam. Om detta har justitiekanslern
sagt i ett utlåtande, refererat
i andra lagutskottets utlåtande men inte
av bevillningsutskottet, att ett yttrande
i tryckt skrift icke kan komma under
bedömande i annan ordning än den i
tryckfrihetsförordningen föreskrivna.

Nu inträffade det att justitieministern,
sedan riksdagen godtagit bevillningsutskottets
betänkande, framträdde
vid olika intervjuer och förklarade att
lian funnit det ytterligt tveksamt, om
denna riksdagens beställning skulle
kunna effektueras just med hänsyn till
de tryckfrihetsrättsliga aspekterna.

Den diskussionen finns det inte ett
ord om i beredningsutskottets utlåtande.
Där står att läsa att Vin- och spritcentralen
i ett remissyttrande anfört att
ytterligare utredningsarbete enligt bolagets
mening inte torde vara erforderligt,
varför hinder inte torde möta för
Kungl. Maj :t att framlägga proposition
i ärendet för riksdagen. Det verkar, som
om diskussionen i de tryckfrihetsrättsliga
frågorna hade förbigått inte bara
bevillningsutskottets ordförande utan
även Vin- och spritcentralens verkställande
direktör, när han undertecknade
remissyttrandet, och fortfarande har
förbigått honom.

Allmänna beredningsutskottet kommer
fram till att det inte kan tillstyrka
vissa motionsyrkanden i sammanhanget,
eftersom riksdagen nyligen hemställt
om förslag av Kungl. Maj :t till förbud
mot reklam för spritdrycker och
då »riksdagen ej förutsatt ytterligare
utredning av frågan». Det är ett ganska
märkligt uttalande och anknyter väl
närmast till Vin- och spritcentralens remissyttrande,
men innehållet är — vilket
framgått av vad jag här anfört —
ytterligt diskutabelt. Det är diskutabelt
inte minst med hänsyn till att två ledamöter
av denna kammare som röstade
med majoriteten, herrar Fälldin och
Ahlmark, i samband med sitt votum

förklarade att de förutsatte att riksdagen
skulle få ta ställning till dessa tryckfrihetsrättsliga
frågor, innan något ytterligare
hände. Det var en förutsättning
för att de skulle kunna rösta med
majoriteten, ansåg de.

I sakfrågan skall jag, herr talman,
inte öppna någon debatt. Jag tillät mig
i höstas säga att man skjuter på myggor
i stället för på elefanter. Det går inte
att inbilla svenska folket att det stora
spritproblemet utgörs av den buteljimporterade
alkohol som kan bli föremål
för reklam. Vin- och spritcentralen har
nyligen skickat ut en förtjänstfull årsberättelse
till riksdagens ledamöter,
som jag har här i min hand. Den är
intressant: om jag läst siffrorna rätt så
framgår det där att av sammanlagt 51
miljoner konsumerade liter konsumtionssprit
torde på sin höjd tre ä fyra,
kanske fem miljoner liter — det är svårt
att bedöma likörernas andel — ligga
inom den buteljimporterade alkoholens
ram och alltså teoretiskt kunna tänkas
bli föremål för reklam. Men är det någon
som tror att vårt stora nykterhetsproblem
ligger i den delen av konsumtionen?
Säkerligen inte. Man kan inte
komma ifrån den tanken — jag framförde
den i höstas här i kammaren och
upprepar den nu — att det inte bara är
nykterhetsintressen som ligger bakom
Vin- och spritcentralens aktivitet i denna
fråga.

Men sakfrågan skall jag som sagt inte
behandla utan vill bara konstatera att
det förefaller mig som om beredningsutskottet
tagit ganska lättvindigt på
problemet, och jag tillåter mig yrka avslag
på utlåtandet i fråga.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! I de motioner som framförts
har man begärt att synpunkterna
däri angående motreklam i fråga om tobaks-
och spritkonsumtion skulle beaktas
i de utredningar som riksdagen tidigare
bar beställt.

132 Nr 19 Onsdagen den 23 april 1969 em.

Ang. åtgärder mot reklam för sprit och tobak m. m.

Beredningsutskottet har inte tagit ståndpunkt
till huruvida den beställning riksdagen
tidigare gjort genom andra lagutskottet
och bevillningsutskottet kan
anses som en lämplig begäran eller inte.
Denna beställning är ju ett faktum, och
vi ansåg oss inte ha anledning att på
basis av föreliggande motioner kritisera
tidigare riksdagsbeslut. Därför bar
vi refererat de tidigare beslut som fattats
på basis av utlåtanden från andra
lagutskottet och bevillningsutskottet,
och vi har gjort det utan några kommentarer.
Eftersom riksdagen nyligen
har begärt förslag från Kungl. Maj :t om
förbud mot reklam för spritdrycker och
därvid icke förutsatt ytterligare utredning
av frågan, har vi inte funnit oss
böra tillstyrka motionerna. Att riksdagen
icke förutsatt ytterligare utredning
av frågan är detsamma som stod i bevillningsutskottets
betänkande i fjol;
och det varieras i Vin- och spritcentralens
yttrande — av lätt insedda skäl.
Allmänna beredningsutskottet har alltså
inte funnit någon som helst anledning
att gå in på den tryckfrihetsrättsliga
sidan av saken.

Jag vill säga att jag i långa stycken
kan förstå den skepsis som herr Hernelius
hyser. Jag har i väsentliga avseenden
en sammanfallande uppfattning när
det gäller möjligheterna att stipulera
förbud mot reklam för sprit och tobak.
Utskottet har emellertid inte tagit upp
den materian till behandling och har
därför inte kommit till någon annan
rimlig slutsats än den som uttryckts i
utlåtandet, till vilket jag yrkar bifall.

Herr HERNELIUS (in):

Herr talman! Av vad talesmannen för
allmänna beredningsutskottet har sagt
förstår jag att utskottet inte ansett sig
ha anledning att ingå på det grundlagsenliga
och ej heller på eu sakdiskussion.
Jag beklagar detta. Jag tycker nog att
varje riksdagens utskott har anledning
att gå in på det grundlagsenliga i frå -

gor som kommer under vederbörande
utskotts behandling.

Jag måste kanske tillfoga att om flera
av riksdagens utskott — jag gör ett
klart undantag för andra lagutskottet —
inte prövar grundlagsenligheten, så
finns det desto större anledning för regeringen,
som är likställd med riksdagen
i fråga om vanlig lag, att än mer
i fråga om grundlag, företa den prövningen.

Emellertid tycker jag att denna hrist
i utskottsutlåtandet är ett skäl för mitt
avslagsyrkande i fråga om utlåtandet.
Mitt yrkande bör alltså, herr talman,
tolkas som en begäran om återremiss
till beredningsutskottet.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt samt vidare
därpå att kammaren skulle visa ärendet
åter till utskottet; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets memorial nr 31,
angående överlämnande till lagutskott
av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Herr TALMANNEN yttrade:

På grund av att de ärenden som nu
är bordlagda eller blir bordlagda inte
sj nes komma att föranleda några voteringar
eller debatter i större utsträckning,
är det min avsikt att arbetsplenum
fredagen den 25 april inställes liksom
arbetsplenum onsdagen den 30 april. I
stället hålles fredagen den 25 april kl.
14.00 bordläggningsplenum och onsdagen
den 30 april kl. 11.00 frågestund
och bordläggningsplenum.

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

133

Anmäldes och bordlädes en av herr
Nilsson, Ferdinand, m. fl. väckt motion,
nr 1028, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 63, med förslag om införande
av enhetlig kommunbeteckning,
m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 22.13.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM tW>