Onsdagen den 22 maj Sid (Riksdagens protokoll 1968:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 27

FÖRSTA KAMMAREN

1968

22—27 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 22 maj Sid.

Svar på en,kla frågor:

arv herr Mattsson (ep) om viss uppdelning av bilskatten för

lastbilar .............................................. 5

av herr Olsson, Johan, (ep) ang. ikraftträdande av ny organisation
av företagareföreningarna ...................... 6

av herr Wallmark (h) ang. förläggande av den planerade europeiska
storacceleratorn till Lunsenområdet .............. 7

av herr Kaijser (h) ang. hänskjutande till riksdagens prövning

av frågan om universitetsstudiernas omorganisation ...... 10

av herr Lidgard (h) ang. omprövning efter årets studentexamen
.................................................. 11

Svar på interpellation av herr Hiibinette (h) ang. sådant utförande
av ledningar för elektrisk kraft att brukandet av jordbruksjord
icke försvåras ........................................ 12

Riktlinjerna för det militära försvaret, m. m................... 13

Täckning av beräknade merkostnader under förslagsanslag .... 65

Säkerhetspolitiken och försvarsutgifterna .................... 66

Utgiftsramen för det militära försvaret........................ 71

Materielbeställningar för försvaret i sysselsättningsfrämjande syfte 74

Avveckling av den centrala flygverkstaden i Västerås .......... 74

Om förbättring av de värnpliktigas förmåner.................. 75

Nedläggning av Södertörns flygflottilj ........................ 79

Vissa tulländringar .......................................... 81

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 21

Nr 27

Innehåll

Sid.

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Hjorth (s) om åtgärder mot nedskräpning till sjöss .. 86

av herr Tistad (fp) ang. biljetlkontrollen på SJ:s sovvagnståg 86
av herr Österdahl (fp) om förläggande till Gotland av basen för

oljeletningen i Östersjön ................................ 8®

av herr Wikberg (ep) ang. försening av postförsändelser genom
andningar i distributionen .............................. 86

Fredagen den 24 maj

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Eriksson, Karl-Erik, (fp) om avbrytande av försöksverksamheten
med fri försäljning av starköl..............

av herr Brundin (h) ang. förut framställda interpellationer beträffande
insyn i företag som beviljats industrigarantilån eller
lokaliseringsstöd....................................

av herr Pettersson, Harald, (ep) ang. arbetet med att åstadkomma
lämpliga eldistributionsområden ....................

Måndagen den 27 maj

Svar på interpellationer:

av herr Möller (s) ang. resultaten av förhandlingarna vid

världshandelskonferensen UNCTAD II i New Dehli........

av herr Jacobsson, Gösta, (h) ang. handelspolitiken . .........

av herr Pettersson, Harald, (ep) om ökad hälsoupplysning ....
av herr Wirtén (fp) ang. anställningstryggheten för icke-ordi narie

lärare ..........................................

av fru Nilsson (ep) ang. villkoren för statsbidrag i samband

med vistelse ii semesterhem ............................

av herr Werner (vpk) ang. sänkning av basannuiteten vid statlig
långivning för bostadsbyggande ....................

av herr Larsson, Thorsten, (ep) om inrättande av gymnasiefilialer,
m. ............................................

104

109

112

116

119

Meddelande ang. enkel fråga av herr Nilsson, Ferdinand, (ep)
ang. åtgärder för upprätthållande av laglydnad i samband med
demonstrationer m. ......................................

Innehåll

Nr 27

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 22 maj Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 121, ang. anslag till prisreglering m. in. 13
-— nr 122, ang. vissa anslagsfrågor m. m. rörande det militära försvaret
och civilförsvaret.................................. 65

•— nr 123, ang. materielbeställningar för försvaret i sysselsättningsfrämjande
syfte .................................... 74

— nr 124, ang. vissa organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret
.................................................. 74

— nr 125, ang. stat för försvarets fastighetsfond................ 80

—- nr 126, ang. överlåtelse av viss staten tillhörig fast egendom

m. in................................................... 80

— nr 127, ang. utgifter på tilläggsstat II: ändrad metod för pris reglering

av vissa beställningsbemyndiganden Inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde .......................... 80

Andra lagutskottets utlåtande nr 33, om förbättring av de värnpliktigas
ekonomiska och sociala förmåner ................ 81

-— nr 37, ang. vissa anslagsfrågor m. m. rörande det militära försvaret
och civilförsvaret.................................. 81

Bevillningsutskottets betänkande nr 42, ang. ändring i tulltaxan,
m. m................................................... 81

f •

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Onsdagen den 22 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.30.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Om viss uppdelning av bilskatten för
lastbilar

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Mattssons (ep) fråga
om viss uppdelning av bilskatten för
lastbilar, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 14 maj, och
anförde:

Herr talman! Herr Mattsson i Eneryda
har frågat mig om jag vill medge
uppdelning av inbetalning av bilskatt
till sex gånger per år för lastbilar samt
medge att även för lastbilar som avregistrerats
och återregistreras eller nyregistreras
i början av året bilskatten får
fördelas på tvåmånadersperioder.

Genom den ändring i bestämmelserna
om anstånd med erläggande av bilskatt
som skett med verkan fr. o. m. den 1
januari 1968 har en utvidgning av möjligheten
till anstånd skett. Bland annat
har den som förut kunnat få anstånd
erhållit möjlighet att betala skatten genom
högst fyra — mot tidigare två —
delbetalningar under kalenderåret. Denna
periodindelning torde vara tillräcklig
och någon anledning att ytterligare
utvidga antalet betalningsterminer anser
jag f. n. inte föreligga. Frågan om
anstånd för lastbilar som inte var registrerade
vid årets ingång övervägs av
bilskatteutredningen. Förslag härom
väntas under år 1968.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.

På grund av den senaste bilskattehöjningen
har skatten för främst lastbilar
kommit upp till en sådan höjd —
oftast över 10 000 kronor per år — att
jag för min del tycker att alla skäl talar
för att inbetalningen borde kunna delas
upp enligt samma regler som gäller
för den vanliga skatten och omsättningsskatten,
nämligen i tvåmånadersperioder,
dvs. sex gånger per år, för en
bil som är registrerad hela året.

Vidare finns det en del synpunkter
att lägga på frågan i vad det gäller omregistrerade
bilar, som varit avregistrerade
t. ex. på grund av att det inte funnits
arbete under vinterhalvåret men
sedan omregistrerats i början på året.
Jag är glad att bilskatteutredningen
kommer att behandla detta spörsmål
och att förslag kan förväntas under
1968. En bil som inregistreras i januari
månad får enligt nuvarande regler betala
hela skattebeloppet, 10 000—12 000,
på en gång.

En annan fråga gäller fordonskombinationer.
För en dragbil med två eller
flera påhängsvagnar eller släpvagnar
är reglerna sådana, att skatten
egentligen skall överstiga 4 000 kronor
för att inbetalningen skall få uppdelas
på fyra gånger per år. Beträffande sådana
fordonskombinationer kan skatten
överstiga 10 000 kronor men ändå
inte få uppdelas utan kanske mer än
hälften måste betalas under första perioden.
Jag hoppas att även denna delfråga
kommer att behandlas av bilskatteutredningen,
och jag hoppas också

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. ikraftträdandet av ny organisation

att förslag kan framläggas snarast möjligt.

Vidare är det för närvarande ett problem
för många, att de icke anser sig
kunna registrera sina lastbilar vid månadens
slut, därför att bilskatten nu uträknas
per hel månad. Jag hoppas att
finansministern är villig medverka till
att man här får en annan tingens ordning,
så att skatten kan uppdelas inte
per månad utan för kortare tid. Helst
borde skatten räknas ut per dag men
det kanske inte är möjligt. Det är t. ex.
synnerligen orättvist att för en lastbil
få betala skatten för hela månaden,
t. ex. 1 000 kronor, när den inte används
mer än några dagar.

I förhoppning om att finansministern
är välvilligt inställd till dessa problem
tackar jag än en gång för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. ikraftträdandet av ny organisation
av företagareföreningarna

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON erhöll
ordet för att besvara herr Johan Olssons
(ep) fråga angående ikraftträdandet av
ny organisation av företagareföreningarna,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 17 maj förmiddagen,
och yttrade:

Herr talman! Herr Johan Olsson har
frågat mig om tidpunkten för ikraftträdandet
av beslutet om ny organisation
av företagareföreningarna och om
de övergångsåtgärder som är erforderliga.

Av naturliga skäl har några övergångsbestämmelser
inte kunnat utformas
i denna fråga förrän riksdagen
fattat sitt beslut med anledning av propositionen
om riktlinjer för företagareföreningarnas
organisation och verksamhet.
Vår inställning är emellertid
att man bör rubba så litet som möjligt
på företagareföreningarnas rätt att

av företagareföreningarna

självständigt bestämma över sina stadgar.
Därför har man i propositionen
begränsat sig till att föreslå att stat
och landsting skall utse majoriteten av
styrelseledamöterna med hänsyn till att
det är statens och landstingens medel
föreningarna förvaltar. Som jag redan
uttalat i kammaren är det ingalunda
meningen att några omedelbara åtgärder
skall vidtas, utan företagareföreningarna
kommer att beredas tillfälle att ta
ställning till styrelsesammansättningen
vid nästa ordinarie årsmöte 1969.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag ber att till inrikesministern
få framföra mitt tack för
svaret på min fråga.

Avsikten med frågan var ju närmast
att snabbt få reda på något om övergångsbestämmelserna.
Företagareföreningarna
håller ju vid denna tidpunkt
sina årsmöten, och många har då frågat
sig om man redan nu skall ta hänsyn
till riksdagsbeslutet i förra veckan när
det gäller antalet styrelseledamöter och
bestämmelserna om att staten och landstinget
skall ha majoritet i styrelserna.

Jag tycker att svaret är positivt däri
att inrikesministern säger, att »man bör
rubba så litet som möjligt på företagareföreningarnas
rätt att självständigt
bestämma över sina stadgar». Det är
alltså en positiv inställning till en smidig
övergång, tycker jag, som man har
anledning att notera.

Många problem uppstår dock, och
därför är det angeläget att det snabbt
kommer fram bestämmelser, som reglerar
vissa detaljer. Man får förutsätta att
landstingen redan i höst skall utse representanter
i föreningarna, vilka representanter
då skall träda till den 1 januari
1969, samt att också staten vid det
tillfället har utsett sina representanter.

Frågan är då: Vem bestämmer antalet
ledamöter i styrelsen, och när kan
det ske? Staten och landstinget skall ju
ha majoritet, men för att kunna genomföra
detta måste man ju ha ett bestämt

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. förläggande av den planerade europeiska storacceleratorn till Lunsenområdet

besked om antalet styrelseledamöter.
Minst sju styrelseledamöter har rekommenderats.
Då skulle staten och landstinget
kunna utse fyra och föreningen
tre ledamöter.

I samband med behandlingen av frågan
i riksdagen framfördes från många
håll önskemål om att hantverk och industri
skulle vara väl representerade i
styrelserna. En möjlighet att tillgodose
detta önskemål vore att öka antalet styrelseledamöter
från sju till nio. Skulle
staten vara beredd att nöja sig med två
representanter och landstinget med tre,
fick de tillsammans majoritet i styrelsen.
Hantverk och industri skulle då få
fyra representanter. Det tycker jag skulle
vara en lämplig lösning. Det står
dock i propositionen att landstinget
och staten skall ha lika många styrelseledamöter
vardera. Då skulle de tillsammans
få sex styrelseledamöter, och
det skulle bli endast tre kvar för föreningens
eget val.

Företagareföreningarna har också en
del andra frågor att ställa, t. ex. hur
ofta räntebeloppen skall inlevereras till
statsverket och huruvida föreningen får
behålla räntan av de medel, som kan
anses vara föreningens egna men som
är utlånade.

Det är ju inte möjligt att få svar härpå
på alla punkter i en enkel fråga, men
jag skulle vilja uttala önskemålet om att
övergångsbestämmelserna mycket snart
utformas så att vederbörande parter vet
hur de skall handla.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag tänker inte gå in på
att svara på alla de frågor som herr
Johan Olsson tog upp. De är viktiga, det
är vi helt medvetna om.

Företagareföreningarnas förbund kommer
att ha en sammankomst i Härnösand
den 18 och 19 juni. Där skall
vi medverka från departementet och
har då för avsikt att lämna alla de besked
som är möjliga att lämna, också i

de i och för sig viktiga frågor som herr
Johan Olsson här har tagit upp.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. förläggande av den planerade
europeiska storacceleratorn till
Lunsenområdet

Herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
PALME erhöll
ordet för att besvara herr Wallmarks
(h) fråga till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet angående
förläggande av den planerade europeiska
storacceleratorn till Lunsenområdet,
vilken frågan intagits i kammarens protokoll
för den 9 maj, och anförde:

Herr talman! Herr Wallmark har frågat
chefen för finansdepartementet om
han är villig att ge kammaren en redogörelse
för hur framskridna planerna
är ocli vad konsekvenserna blir för
Sverige om den planerade europeiska
storacceleratorn förläggs till Lunsenområdet.
Frågan har överlämnats till
mig för besvarande.

Inom den europeiska organisationen
för samarbete på kärnforskningsområdet,
CERN, diskuteras f. n. förutsättningarna
för en europeisk storaccelerator.

CERN har undersökt ett flertal olika
områden i Europa, däribland Lunsenområdet
söder om Uppsala, för lokalisering
av acceleratorn. Vid en bedömning
av nio områden som gjorts av en
särskild expertgrupp inom CERN har
Lunsenområdet i vissa avseenden ansetts
mycket väl lämpat för placering av
acceleratorn. Området har också ansetts
ha en del nackdelar, bl. a. i fråga
om klimat.

Enligt CERN:s nuvarande tidsplan
torde CERN:s Council tidigast i december
1968 kunna fatta beslut om hemställan
till medlemsstaterna om projektets
genomförande och för sin del välja
förläggningsområde.

Onsdagen den 22 maj 1968

8 Nr 27

Ang. förläggande av den planerade europeiska storacceleratorn till Lunsenområdet

Konsekvenserna för Sverige vid en
eventuell placering av acceleratorn i
Lunsenområdet är ännu inte möjliga att
överblicka. Dessa konsekvenser är avhängiga
av bl. a. de villkor för placeringen
som kan komma att uppställas
av CERN.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet Palme för svaret.
Att jag riktade min fråga till chefen
för finansdepartementet berodde på en
information på hög nivå som jag hade
fått och som tydligen var felaktig. Jag
ber om överseende för det.

Detta ärende har ju vandrat mellan
olika instanser under en lång rad av
år. Redan i oktober 1963 begärde atomforskningsrådet
att vi skulle göra en
utredning om att förlägga en sådan här
storaccelerator till Sverige. I juli 1964
skickade CERN ut en begäran att medlemsländerna
skulle undersöka en
lämplig förläggningsplats. I december

1965 kom atomforskningsrådet med en
utredning och begärde att regeringen
skulle erbjuda Lunsenområdet. 1 mars

1966 behandlade forskningsberedningen
dessa frågor. I juni 1966 tillsatte chefen
för ecklesiastikdepartementet en sakkunnigutredning
under ledning av dåvarande
statssekreteraren Moberg. I
februari 1967 sände ecklesiastikdepartementet
ut en förfrågan till en lång rad
instanser för att efterhöra deras synpunkter
på denna utredning, och i december
1967 lär en internationell utredning
inom CERN ha konstaterat, att
Lunsenområdet är ett av de områden
som man främst reflekterar på. Dessutom
har det upplysts om att ungefär
en fjärdedel av pengarna har säkrats.

Detta är ett av de största vetenskapliga
objekt som kanske någonsin har
förekommit. Det rör sig alltså om en
300 giga-elektronvo-lts-protosynkrotron.
Det är alldeles uppenbart att frågan om
var denna skall förläggas har en avgörande
betydelse, om Sverige skall delta.

Kostnaderna beräknades för ett flertal
år sedan till ett belopp av storleksordningen
2 miljarder svenska kronor.

Nu förefallar det som om utredarna
har utgått ifrån att området faktiskt är
erbjudet, även om såvitt jag kunnat bedöma
regeringen inte gjort detta. Den
lilla historik som jag nu har snabbt
tecknat visar emellertid, att ärendet
successivt har handlagts utan att riksdagen
över huvud taget har fått tillfälle
att diskutera det, och såvitt jag kan
förstå synes det inte heller ha varit avsett
att ärendet skall diskuteras här. I
den promemoria som ecklesiastikdepartementet
skickade ut i februari 1967
ville man ha in sina remissvar till hösten,
eftersom man enligt promemorian
väntade ett definitivt ställningstagande
från CERN-organisationen före årets
slut och ett ställningstagande från
svenska regeringen redan under hösten
1967. Det måste tyda på att regeringen
avsåg att ta en definitiv ställning
till frågan utan att över huvud taget
underställa riksdagen den. Jag vill tilllägga
att remissinstanserna är ytterligt
splittrade.

Jag hade förutsatt att statsrådet Palmes
svar skulle innehålla också någonting
om när och under vilka former
riksdagen skall få ta ställning till denna
stora fråga.

Jag skulle också gärna vilja veta, vilka
jämförande analyser som man gör
mellan olika forskningsobjekt så att vi
kan få en meningsfylld prioriteringsdiskussion.

Dessa frågor är de mest väsentliga
för att vi skall kunna diskutera den här
frågan. Det är alldeles uppenbart att de
stora pengar, som skall läggas ned på
ett forskningsobjekt av detta slag, måste
tas från något annat område, och det
blir naturligtvis från det totala forskningsområdet.

Herr talman! Jag är kanske sålunda
fortfarande en smula okunnig efter det
svar som statsrådet Palme har lämnat.

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. förläggande av den planerade europeiska storacceleratorn till Lunsenområdet

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Detta är kanske inte ett
lämpligt ämne för en enkel fråga, men
låt mig ta npp två saker som herr Wallmark
berörde.

Han säger att detta forskningsobjekt
måste bedömas i förhållande till andra
forskningsobjekt. Ja, visst måste vi göra
det. Detta är ett mycket stort projekt,
om vi skulle lägga oss ombord med det.

Just därför skickade vi ut ett ganska
omfångsrikt frågeformulär till hela den
svenska forskningsvärlden, i vilket vi
bad om en prioritering beträffande detta
forskningsprojekt i jämförelse med
andra. Jag har något skämtat med den
akademiska världen, eftersom svaren
ungefär var av den karaktären afl var
och en förklarade sig vilja ha en accelerator
under förutsättning att det inte
påverkar någon annan forskning. Därav
blev vi inte ett dugg klokare. Innebörden
var ju bara att man överlämnade
till Kungl. Maj :t och riksdagen att
avgöra frågan.

Herr Wallmarks andra fråga gällde
varför icke riksdagen är inkopplad. På
den frågan vill jag svara, att det aldrig
har varit vår tanke att icke koppla in
riksdagen på en fråga som gäller e,n
miljardinvestering. Men vi kan ju inte
gå till riksdagen förrän vi har någonting
att meddela. Vi skaffade in materialet
hösten 1967 så att vi skulle ha
hela underlaget för att under år 1968
kunna gå till riksdagen, om vi bedömde
det vara möjligt.

Nu har vi fått lov att skjuta på det
hela, men. jag vill försäkra herr Wallmark,
att ett beslut i denna fråga under
alla förhållanden kommer att föreläggas
riksdagen. Jag är naturligtvis
alltid beredd att i interpellationsform
eller i annan form diskutera detta projekt.
Jag kan som en särskild poäng
nämna att när jag nyligen var på RIFO
tog jag tillfället i akt att inför detta
sällskap, där ju riksdagen spelar en
mycket stor roll, framlägga den här
problematiken, om än i största korthet.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag har också tagit del
av samtliga remissyttranden, och jag
har gjort precis samma reflexion som
statsrådet Palme. De har alltså inte varit
till nämnvärd ledning. Men förutsättningen
för att ett remissyttrande
skall kunna vara meningsfullt är ju att
det finns en ordentlig jämförande analys,
att man får ta ställning till alternativ.
Annars tycker var och en på sitt
eget område.

Men vad som gjorde mig fundersam
var framför allt de punkter i promemorian,
där man säger att man väntade
definitivt ställningstagande från CERN
redan i december 1967 och att regeringen
skulle ta ställning redan hösten
1966. Detta är ett exempel på ett ärende,
som hanteras steg för steg. När det
så småningom kommer till riksdagen
torde det vara utomordentligt svårt att
så att säga backa ut, om man skulle
finna anledning därtill.

Jag hälsar annars med tillfredsställelse
att riksdagen kommer att få ta ställning.
Men jag förutsätter att det blir
under sådana former att det är möjligt
för riksdagen att göra en fri prövning.
Jag förutsätter också att statsrådet Palme
låter göra sådana analyser, att riksdagen
bär möjlighet att på ett mera
meningsfullt sätt än i remissinstanserna
väga de olika alternativen, mot varandra.
Anslår vi 80 eller 100 miljoner till
detta ändamål, måste vi veta vad det är
som vi får skära ned i stället.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! På den sista punkten
vill jag försäkra herr Wallmark att det
är precis på det sättet vi resonerar och
att detta naturligtvis kommer att redovisas.

Det är givetvis besvärligt att få det
internationella samarbetet att passa
med vårt lagstiftningsarbete här hemma.
Vi har ständigt i CERN och på
andra håll sagt, att vi icke är fria att
fatta beslut och engagera oss därför att

Onsdagen den 22 maj 1968

10 Nr 27

Ang. hänskjutande till riksdagens prövning av frågan om universitetsstudiernas
omorganisation

vi har riksdagen att tänka på, det beslutande
organet i Sverige. Vi har alltid
begärt att man skall anpassa sig så att
frågorna kan föreläggas riksdagen på
ett meningsfullt sätt. I den ambitionen
kommer vi icke ett ögonblick att svikta.
Men svårigheten är att vi när vi ger oss
in i internationella sammanhang rent
definitionsmässigt icke är ensamma.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. hänskjutande till riksdagens prövning
av frågan om universitetsstudiernas
omorganisation

Herr statsrådet MOBERG erhöll ordet
för att besvara herr Kaijsers (h)
fråga till herr statsrådet och chefen för
utbildningsdepartementet angående hänskjutande
till riksdagens prövning av
frågan om universitetsstudiernas omorganisation,
vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 2 maj,
och yttrade:

Herr talman! Herr Kaijser har frågat
chefen för utbildningsdepartementet om
regeringen avser att låta riksdagen taga
ställning till den omorganisation av universitetsstudierna
som skall bygga på
den av universitetskanslersämbetets arbetsgrupp
för fasta studiegångar m. m.
framlagda utredningen. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det på mig
att besvara frågan.

1965 års riksdag har med anledning
av proposition 1965:141 godkänt riktlinjerna
för utbyggnad och organisation
av universitets- och högskoleväsendet
fram till början av 1970-talet, vilket
innebar bl. a. att en fastare organisation
av utbildningen fram till primärexamen
vid de filosofiska fakulteterna
skulle genomföras. En arbetsgrupp inom
universitetskanslersämbetet har under
våren 1968 lagt fram ett förslag till utbildningslinjer
vid de filosofiska fa -

kulteterna. Arbetsgruppens förslag remissbehandlas
f. n. Avsikten är att denna
fastare organisation skall införas
den 1 juli 1969. Såsom framgått av bl. a.
uttalanden av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
i riksdagsdebatten
med anledning av nämnda proposition
är det regeringens avsikt att för
riksdagen redovisa principerna för utformningen
av fasta studiegångar.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Moberg få framföra mitt tack för det
svar som han har lämnat.

Jag betraktar det som positivt. Uttalandet
att det är regeringens avsikt att
för riksdagen redovisa principerna för
utformningen av fasta studiegångar
uppfattar jag så, att riksdagen också
skall ha tillfälle att uttala någon mening
om utformningen av dessa principer.

UKAS’ förslag har ju blivit föremål
för betydande kritik i den offentliga
debatten och i många av de remissvar
som jag åtminstone flyktigt har tagit
del av. Det är därför som min fråga
har fått en sådan formulering — jag
frågar om den omorganisation som
skall bygga på det av arbetsgruppen
framlagda förslaget. Jag räknar med att
det skall modifieras en hel del.

När jag säger att jag hoppas att riksdagen
också skall få ta ställning till
detta förslag, uttala sin uppfattning och
påverka förslagets utformning, så menar
jag att UKAS skall leda till ett på
vanliga demokratiska grunder framställt
beslut och inte bli en ukas, utfärdad
enligt en självhärskares enväldiga principer
!

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. omprövning efter årets studentexamen Herr

statsrådet MOBERG erhöll ordet
för att besvara herr Lidgards (h)
fråga till herr statsrådet och chefen för
utbildningsdepartementet angående omprövning
efter årets studentexamen,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 16 maj förmiddagen, och
anförde:

Herr talman! Herr Lidgard har frågat
om de elever, som i samband med
årets studentexamen förklarats berättigade
undergå omprövning i visst ämne,
kan beräkna att före läsårets slut erhålla
nödig information om stödundervisning,
eventuella tentamensperioder

o. d., som är av betydelse för planläggningen
av deras studier.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t
har skolöverstyrelsen utfärdat bestämmelser
om flyttning, mindre studiekurs,
förlängd undervisning och stödundervisning
för gymnasieelever som detta år
genomgår gymnasiets årskurs 3. Dessa
bestämmelser har publicerats i Aktuellt
från skolöverstyrelsen den 18 april 1967
och delgetts rektorer och skolstyrelser.
En påminnelse om bestämmelserna har
intagits i Aktuellt den 22 februari 1968.
Samtliga berörda elever har dessutom
informerats genom en av skolöverstyrelsen
utgiven broschyr.

Först sedan årets studentexamen slutförts
föreligger underlag för bedömning
av omfattningen av särskilda åtgärder
för omprövning och tid för dessa. Eleverna
kommer att snarast därefter få
underrättelse härom genom rektor eller
skolstyrelse.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för svaret.

Det låter ju väldigt fint när det står
i svaret, att skolöverstyrelsen har utfärdat
bestämmelser om flyttning, förlängd
undervisning etc. Jag skall be att
få läsa upp de bestämmelser som finns
så att kammarens ledamöter skall kun -

na bilda sig en uppfattning om vilka
möjligheter de elever, som nu tar del
av bestämmelserna, har att verkligen
orientera sig i saken.

Det heter om omprövning att under
förutsättning av Kungl. Maj:ts medgivande
kommer elever som inte godkänts
i examen 1968 att medges generell rätt
till omprövning. Denna omprövning
skall fullgöras under läsåret 1968/69,
och sådan elev äger rätt att delta i förlängd
undervisning, upprättad på villkor
som anges i punkten 3.

När det gäller de speciella elever,
som berörs i min fråga, så finns det
under punkten 3 i cirkuläret en liten
mening om dem också. Det heter att om
komplettering till fullständig examen
sker under läsåret 1968/69 genom särskild
prövning eller omprövning och
ingår i prövningen centralt utgivet
skriftligt prov, så skall det förläggas till
den av skolöverstyrelsen bestämda
skrivningsdagen. Det är ju en rambestämmelse
—- kan man säga — som ger
ytterst litet av de detaljerade besked
som dessa elever kan behöva.

Det ser ju illa ut att jag har ställt
denna fråga, när man tar del av meddelandet
att »samtliga elever dessutom
har informerats genom en av skolöverstyrelsen
utgiven broschyr». Det verkar
ju som om alla har fått veta vad
som är beslutat.

Till min lilla ursäkt i det här sammanhanget
kan jag åberopa att jag, innan
jag ställde frågan, varit i kontakt
med den avdelning på skolöverstyrelsen
som handlade den. Då hänvisades
jag till cirkuläret, men fick inget besked
om broschyren. Jag var i kontakt med
en av landets största skolförvaltningar
och fick besked om att stödundervisning
kommer att anordnas efter särskilda
regler, som skall sändas ut. Men jag
fick inte veta någonting om broschyren.
Jag har även varit i kontakt med ett
av våra större läroverk här i staden,
där man har en erkänt skicklig rektor,
och jag fick inte heller där veta någonting
om broschyren. Jag kan också
nämna att jag har en sou, som gått på

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. sådant utförande av ledningar för elektrisk kraft att brukandet av jordbruksjord
icke försvåras.

gymnasiet, och han har inte heller fått
del av broschyren.

För en halvtimme sedan, efter att ha
läst svaret, tog jag kontakt med en av
våra skickligaste kuratorer vid läroverken
här i Stockholm och fick det beskedet,
att det var riktigt att man hade
fått en broschyr, men man hade fått den
i en mycket begränsad upplaga. Han
trodde att det var i fem eller sex exemplar.
På den skolan hade man själv
duplicerat materialet och lämnat ut det,
medan det tydligen inte har trängt igenom
på andra håll. Jag känner mig
därför litet ursäktad för att ha ställt
min fråga.

Jag har inte hunnit ta del av broschyren,
men jag fick den uppläst för
mig. Då kunde jag konstatera, att statsrådet
Moberg och jag kanske i viss utsträckning
kan ta varandra i hand när
det gäller bristande kunskaper på detta
område. Statsrådet svarar nämligen,
att man senare kommer att ta ställning
till tidpunkten för de prövningar som
skall äga rum. Först sedan årets studentexamen
slutförts föreligger, sade
han, underlag för bedömning av omfattningen
av särskilda åtgärder för
omprövning och tid för dessa. Går man
till denna broschyr finns faktiskt tiden
för dessa omprövningar angiven.

Herr talman! Eftersom statsrådet Moberg
emellertid landar på det riktiga
planet, nämligen att han talar om att
upplysningar kommer att meddelas eleverna
så snart detta är möjligt, ber jag
att få tacka för svaret.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Det är lätt att göra sig
löjlig över olika bestämmelser som våra
myndigheter utfärdar. Jag kan bara
försäkra herr Lidgard, att skolöverstyrelsen
på denna punkt gjort allt vad
man rimligen kan kräva att den skall
göra i denna fråga.

Vad gäller den där broschyren, som
utsänts i fem exemplar till en skola,

kan jag som lekman tycka att det är ett
tillräckligt underlag för skolans ledning
för att den skall kunna orientera
eleverna.

Vad gäller min upplysning om en
tidpunkt, som ytterligare skulle lämnas
av rektorerna, så gäller det tiden för
den muntliga prövningen, herr Lidgard.
Vad som står i broschyren är tidpunkten
för skrivningarna.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. sådant utförande av ledningar för
elektrisk kraft att brukandet av jordbruksjord
icke försvåras

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet WICKMAN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Hiibinettes
(h) interpellation angående sådant
utförande av ledningar för elektrisk
kraft att brukandet av jordbruksjord
icke försvåras, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Hiibinefte har frågat
finansministern om han är villig
att medverka till att statens vattenfallsverk
vid sina planeringar av nya stolplinjer
i största möjliga utsträckning tar
hänsyn till strukturen i landskapsbilden.
Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara frågan.

För att få dra fram elektriska starkströmsledningar
fordras tillstånd. Detta
meddelas av Kungl. Maj :t och i vissa
fall av kommerskollegium. Vid handläggningen
av tillståndsärendena beaktas
markägarnas intressen. Hänsyn måste
också tas till naturvården och andra
intressen. Självfallet måste man se till
att ledningarna vållar minsta möjliga
intrång och olägenhet.

Den ordning som nu tillämpas vid
framdragning av elektriska ledningar
får anses ta rimlig hänsyn till olika intressen
och således även till jordbrukets

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, in. m.

brukningsproblem som interpellanten
huvudsakligen uppehåller sig vid i interpellationen.
Jag kan därför inte finna
det erforderligt att vidta åtgärder i den
av interpellanten åsyftade riktningen.

Herr HuBINETTE (h):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet Wickman för svaret på min
interpellation.

Dess värre är det kanske så, att den
i någon mån missuppfattats av dem
som tagit del av interpellationen och
handlagt den.

Av svaret får man otvivelaktigt den
uppfattningen att vederbörande diskuterar
frågorna utifrån den enskilde
markinnehavarens utgångspunkt. Så var
det inte avsett från min sida. Jag menade,
att framför allt när man drar fram
nya stora stolplinjer i nord—sydlig riktning
— det gäller i stort sett detta —
skulle Kungl. Maj :t kunna medverka till
att Vattenfall beaktar den pågående
strukturförändring som sker genom rationaliseringen
inom jordbruket.

Vi har antagit den nya jordbrukspropositionen,
där man mycket hårt betonar
vikten av rationella enheter och
allt vad därtill hör. Samtidigt kan man
utan att tveka söka sig fram med kraftledningar
efter de mest fruktbara dalgångar
och slättbygdsområden, där man
kan skapa rationella jordbruk.

Jag tycker att detta är felaktigt. Vi
har så mycket mark av annan karaktär
här i landet att man borde kunna styra
denna aktivitet. I min interpellation har
jag också sagt, att det inte nämnvärt
kan fördyra kraften för förbrukarna
om man gör en avvägning och kanske
väljer vägar där det är något dyrbarare
eller svårare att bygga dessa kraftlinjer.

Det finns inte mycket att kommentera
i statsrådets svar, men andra stycket i
svaret finner jag märkligt. Där påpekas
för mig, för kammaren och för riksdagen,
att det »fordras tillstånd» för att

dra fram en ledning och att man »beaktar
markägarnas intressen».

Ja, statsrådet Wickman, jag känner
till det där och jag känner till vad
»beaktande» innebär. Det är minsann
inte så mycket som ligger bakom dessa
ord i interpellationssvaret.

Man tar »nödig hänsyn till naturvården
och andra intressen», heter det vidare.
Högst märkligt, må jag säga. Man
skall vålla »minsta möjliga intrång och
olägenhet». Men detta bekräftar bara
vad jag nyss sade att den som skrivit
detta har missförstått situationen. Det
är inte så jag menar. Jag har talat om
jordbruksrationalisering i stort, där
man försöker skapa enheter som verkligen
skall kunna få fram de livsmedel
som man från regeringshåll har sagt
skall komma fram till låga priser. Då
tycker jag att regeringen också skulle
kunna medverka till att det verkligen
underlättades för jordbrukarna att klara
av dessa problem.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 124,
med förslag till förordning om ändring
i vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648).

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1968/69 till prisreglering m. m. jämte
motioner.

Punkten 1

Ang. riktlinjerna för det militära
försvaret, m. m.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3 januari

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

1968, föreslagit riksdagen att dels godkänna
vad som föreslagits i statsrådsprotokollet
om ändrad metod för prisreglering
av vissa beställningsbemyndiganden,
dels till Reglering av prisstegringar
under begränsade anslag för budgetåret
1968/69 anvisa ett anslag av
200 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1: 521,
av herr Holmberg m. fl., och 11:650,
av herr Bohman m. fl., hade yrkats, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen skulle
besluta att till Reglering av prisstegringar
under begränsade anslag för
budgetåret 1968/69 anvisa ett anslag av
125 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte godkänna vad
som föreslagits i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3 januari
1968 om ändrad metod för prisreglering
av vissa beställningsbemyndiganden,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 521 och II: 650, såvitt
nu vore i fråga, till Reglering av prisstegringar
under begränsade anslag för
budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under fjärde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 200 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin (h), Kaijser (h), Wallmark (h),
Turesson (h) och Petersson (h), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 2 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj ris förslag
och med bifall till motionerna 1:521
och 11:650, såvitt nu vore i fråga, till
Reglering av prisstegringar under begränsade
anslag för budgetåret 1968/69
på driftbudgeten under fjärde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 125 000 000
kronor.

Herr TALMANNEN yttrade:

Under överläggningen angående följande
ärende på föredragningslistan,
statsutskottets utlåtande nr 121, må
även beröras statsutskottets utlåtanden
nr 122—127, ehuru givetvis yrkandena
får framställas under var och en av dessa
rubriker.

Enligt vad förut angivits kommer detta
plenum att avslutas senast kl. 17.00.
Med hänsyn till arbetsbelastningen vid
kommande plenidagar är det min livliga
förhoppning att dagens föredragningslista
skall hinna genomgås före
nämnda klockslag.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Sedan lång tid tillbaka
har det lyckligtvis rått enighet i försvarsfrågan
tack vare att försvarsuppgörelser
i förväg kunnat träffas mellan
de olika partierna. Vi har därför här i
riksdagen inte haft några debatter på
detta område under lång tid. Jag bortser
då givetvis från den diskussion, som
förra våren fördes om försvaret, men
det gällde då endast att ordna för ett
provisorieår.

Det är beklagligt, att enighet denna
gång inte kunnat nås om försvarsutgif-terna
för den kommande perioden. Jag
tänker emellertid här inte gå närmare
in på orsakerna till att enigheten denna
gång brutit samman; det har redan
skrivits och talats mycket om den saken.

Så mycket kan väl sägas att vi från
mittenpartiernas sida ansträngde oss
för att komma till en överenskommelse.
Jag beklagar att förhållandena blivit
sådana som de är. Jag beklagar det
så mycket mer som den enighet som
rått skapat respekt i vår omvärld för
vår vilja och förmåga att upprätthålla
den alliansfria utrikespolitiken,
grundad på ett starkt försvar. Man
kan nämligen inte bortse ifrån att denna
politik med flerpartiuppgörelser

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

haft stor betydelse även internationellt
sett.

En av utgångspunkterna för det försvarsbeslut,
som riksdagen nu går att
fatta, är att det skall omfatta mer än
ett år. Med hänsyn till långtidsplaneringens
betydelse för att nå bästa möjliga
effekt av kostnaderna och för att
på ekonomiskt lämpligaste sätt kunna
utnyttja tilldelade resurser, har vi hittills
ansett att ett försvarsbeslut i princip
bör vara flerårigt. Endast härigenom
kan planeringen utvecklas konsekvent
och målmedvetet och en godtagbar
försvarsekonomi åstadkommas.

Men då bör ett sådant beslut grunda
sig på en flerpartiuppgörelse. Detta har
som nämnts inte varit möjligt i försvarsutredningen.
Inte heller i statsutskottet
har vi lyckats komma närmare
varandra. Den ytterst korta tid vi haft
till förfogande för behandling av detta
ärende har inte heller befrämjat ett sådant
önskemål.

Då vi inte kan biträda Kungl. Maj:ts
föreliggande förslag, som avser den
kommande fyraårsperioden, har från
borgerligt håll i anledning av en av
mittenpartierna väckt motion gjorts ett
gemensamt yttrande, i vilket vi framhåller
att vi inte känner oss bundna
för längre tidrymd än den för vilken
det beslut riksdagen fattar konstitutionellt
gäller, nämligen för budgetåret
1968/69. Den omständigheten att vi
framlagt långsiktigare alternativ kommer
— om dessa av riksdagen avvisas
— inte att låsa oss i våra försök att snarast
återigen försöka uppnå en bred
samling kring en trygghetsskapande försvarspolitik.
Försvarsfrågan synes oss
nämligen vara så viktig för vårt land,
att ett sådant försök är värt alla am
strängningar.

Med detta allmänna principuttalande
skulle jag, herr talman, gärna vilja säga
några ord om några mera konkreta
spörsmål, som sammanhänger med det
utlåtande vi nu har att behandla.

I början av årets riksdag väcktes
från mittenpartiernas sida motion om

att riksdagen skulle godkänna i motionen
uppdragna huvudlinjer för vårt
lands säkerhetspolitik. Vi kan med tillfredsställelse
konstatera, att dessa huvudlinjer
i allt väsentligt överensstämmer
med dem på vilka departementschefen
grundat sina bedömanden. Men
då det gäller att draga slutsatserna av
vår säkerhetspolitiska situation, kan vi
inte helt följa Kungl. Maj :t. Vi anser
nämligen, att denna situation kräver en
klarare uttryckt strävan än vad som
Kungl. Maj:ts förslag innebär att bibehålla
styrkan av vårt försvar gentemot
omvärlden. Detta kan enligt vår mening
åstadkommas genom en något högre
medelstilldelning än den av Kungl.
Maj :t förordade och genom en i motsvarande
grad högre planeringsnivå.

Vad nu sagts har vi velat realisera
på så sätt, att anslagen till försvaret
inom fyraårsperioden ökas med sammanlagt
inemot 600 miljoner kronor
och att en årlig ökning efter det sista
året i perioden sker med ett belopp,
som successivt minskar med tio miljoner
kronor per år, dvs. 90, 80, 70, 60
osv. Med en sådan planering skulle
statsmakterna få behövlig handlingsfrihet
såväl vid beslutsperiodens slut som
under denna.

Vad nu närmast beträffar nästa budgetår
skiljer sig mittenpartiernas förslag
från Kungl. Maj :ts med cirka 88 miljoner
kronor. Det är visserligen ingen
stor summa, men vi tror att detta belopp
— som vi anser till största delen
bör komma försvarsgrenarnas stora materielanslag
till godo — skall åstadkomma
en större effekthöjning än anslagsökningen
i och för sig ger anledning
förmoda.

Sålunda kan med den av mittenpartireservanterna
föreslagna ekonomiska
ramen och planeringsinriktningen vissa
förbättringar genomföras. Vad armén
beträffar kan sålunda ett antal pansarbrigader
bibehållas och kvalitetssänkningen
vid luftvärnet hejdas. För marinen
kan torpedbåtbeståndet ökas och
en snabbare utbyggnads- och omsätt -

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

ningstakt beträffande fasta och rörliga
kustartilleriförband bli möjlig. För
flygvapnets del torde en viss minskning
av freds- och krigsorganisationen inte
kunna undvikas vid övergången till
flygplan 37. Nedgången i antalet krigsförband
vid flygvapnet torde emellertid
i inte oväsentlig grad uppvägas av
den ökade effekt detta flygplan får
jämfört med andra tänkbara projekt.

. Den anslagshöjning i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag som vi föreslagit
skulle betyda mycket, inte endast för
att, som nyss nämnts, höja försvarseffekten
utan även med tanke på att de
minskade beställningar som Kungl.
Maj:ts förslag med all säkerhet medför
kommer att beröra många industrianställda
såväl inom som utom försvaret.

Detta var i stora drag vad mittenpartireservanternas
höjning av anslagen för
nästa budgetår skulle kunna medföra.

Jag kanske också bör säga några ord
om reservationsmedelsförbrukningen.
Vi reservanter delar departementschefens
uppfattning att någon förbrukning
av anslagsbehållningen utöver det belopp,
som innehålls genom konjunkturanpassningen
under budgetåret 1966/67,
inte bör ske. Riktpunkten vid denna
konjunkturanpassning var 350 miljoner
kronor.

Departementschefen säger nu att detta
belopp på grund av olika orsaker
nedgått till 242 miljoner kronor. Enligt
vår mening bör återtagningsbeloppet
rätteligen vara 290 miljoner kronor,
med vilket belopp krigsmakten ålagd
reservationsmedelsökning på materielocli
byggnadsanslag uppgått. Vi har funnit
att krigsmakten följt statsmakternas
direktiv och nått anbefalld reservationsmedelsökning.
Jag har svårt att förstå
departementschefens beräkningar på
denna punkt, då jag jämfört med de
beräkningar som riksrevisionsverket
har gjort.

Jag vill också säga några ord om prisregleringen.
Departementschefen utgår
från en utgiftsram med reducerad priskompensation
enligt 1967/68 års prin -

ciper. Mittenpartireservanterna har
svårt att ansluta sig till detta förslag.
Departementschefens mening är att reduceringen
skall uppvägas av produktivitetsförbättringar
på totalramen. Det
är svårt — för att inte säga omöjligt
— att mäta dessa förbättringar. Myndigheterna
blir därför ovissa om vilken
medelsförbrukning som är möjlig
på varje anslag såväl vid planering för
kommande som under löpande budgetår.
Det är tänkbart att produktivitetsförbättringar
kan komma att utebli, vilket
då direkt återverkar på försvarseffekten
genom bristande kompensation.
Detta betyder cirka 30 miljoner kronor
per år under förutsättning av lönestegring
om minst 2,5 procent per år. Om
jag inte missminner mig har departementschefen
beräknat densamma till 20
miljoner kronor. Vilket belopp som är
riktigt kan jag för min del knappast
avgöra.

I avvaktan på vidare utredning och
intill dess möjligheter skapats för att
mäta produktivitetsförbättringens storlek
har vi yrkat att beslut fattas om att
full kompensation för pris- och lönestegring
skall utgå tills vidare.

Den anslagsförstärkning, herr talman,
som mittenpartierna nu föreslår är som
nämnts inte stor och bör ligga inom
ramen för vad vi orkar med även om
vårt statsfinansiella läge är besvärligt.

Som jag nyss försökte utveckla skulle
den ökning vi föreslår dock kunna rätt
avsevärt stärka försvarseffekten eller
åtminstone hindra att den sjunker till
en sådan nivå att försvarsorganisationen
blir oekonomisk och inte värd sitt
pris. Och jag tror att det behövs. Visserligen
råder — om man ser till vår
omedelbara närhet — en viss avspänning,
allmänpolitiskt sett. Men i andra
delar av världen är situationen annorlunda.
Vi kan därför inte invagga oss i
säkerhet. Vi vet nämligen av erfarenhet
hur förhållandena lätt kan ändras och
liur vi snabbt kan ställas inför en hotande
situation.

Då jag, herr talman, har anledning

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

tro att debatten i försvarsfrågan kommer
att ta ganska lång tid vill jag inte
fördröja densamma även om det vore
åtskilligt härutöver att tillägga. Låt mig
endast säga, att då vi nu måste inskränka
på försvarsutgifterna är det
angeläget att rationaliseringstakten
inom det militära försvaret ökar. Alla
åtgärder bör därför så långt möjligt vidtas
för att inom försvarsorganisationen
åstadkomma erforderliga besparingar.
Jag tänker härvid bl. a. på de centrala
staberna och myndigheterna. En viss
minskning av ledningsorganisationen i
regional nivå bör också kunna ske.

Tillåt mig till slut, herr talman, ta
upp några frågor som berör statsutskottets
utlåtande nr 124. Där har vi
några reservationer, i vilka yrkanden
ställts om något förbättrade förmåner
till de värnpliktiga både vad avser avlöningar
till värnpliktiga m. m. samt ett
antal fria resor för dem. De inskränker
sig väsentligen till en höjning av dagavlöningen
med en krona till sex kronor.
De fria resorna skulle utökas till en
varje månad i stället för som nu en
varannan.

Vi är medvetna om att en väsentlig
höjning av förmånerna skedde för ett
år sedan. Men vi tror att det är angeläget
att medverka till en ytterligare
standardförbättring i avvaktan på, som
vi hoppas, att en indexberäkning skall
kunna genomföras som på naturlig väg
anpassar förmånerna till skiftande lägen.
Kostnaden för en sådan reform
skulle belöpa sig till cirka 20,5 miljoner
kronor.

Jag har också anslutit mig till reservationen,
som berör av Kungl. Maj :t föreslagen
indragning av två flygflottiljer
— F 8 och F 18. Det råder inga delade
meningar om indragning av F 8 i nuläget
och inte heller om att det är nödvändigt
att dra in ytterligare en flottilj.
Vad vi är oense om är om det senare
beslutet skall fattas just nu. Förslaget
om indragning av Södertörns flygflottilj
har mött stark remisskritik, och
skäl torde därför finnas att invänta

2 Första kammarens protokoll 1968. Nr 27

fredsorganisationsutredningens förslag
innan ett avgörande träffas. Nedläggningen
beräknas ju dock ske först 1970
—1971. Även om det sålunda skulle
dröja något med beslutet, bör det bli
rimlig tid att informera personalen och
vidta andra av beslutet beroende åtgärder.

Herr talman! Man kan beklaga att det
inte varit möjligt att nå större enighet
om vår försvarsfrågas lösning för den
närmaste framtiden. Jag vill inte påstå,
att det förslag som här föreligger från
majoritetens sida påverkar vår militära
försvarskraft till det sämre i någon avsevärt
högre grad i nuläget, då äldre
beställningar av materiel m. m. strömmar
in. På litet längre sikt måste vi
dock riskera -— om vi vill ha ett någorlunda
nöjaktigt försvar — att få betala
den avsevärda merkostnaden.

Utvecklingen på försvarets område
går mycket snabbt och det gäller att
hinna med. Det är förståeligt i ett ekonomiskt
besvärligt läge som det nuvarande
att även utgifterna för försvaret
uppmärksammas och blir föremål för
nedskärningar. Detta har också samtliga
i försvarsutredningen deltagande
insett, men minoriteten har inte kunnat
följa med på kostnadsskalan så långt
ned som regeringen här föreslår. Man
får hoppas att vårt försvars utvecklingsgrad
inte sjunker alltför mycket i förhållande
till vår omvärlds, så att våra
pojkar — om det värsta skulle hända
—■ får möta sina motståndare med en
sämre och mera otidsenlig materiel, utrustning
och organisation.

Med detta, herr talman, kommer jag
att yrka bifall till reservationerna vid
statsutskottets utlåtande nr 122,

1 a vid punkt 1, som endast gäller
motiveringen, vår säkerhetspolitik och
våra försvarsutgifter,

3 a vid punkt 1, som gäller riktlinjerna
i övrigt för det militära försvaret,

1 vid punkt 3, som gäller ramberäkningen,

1 vid punkt 4, 1 vid punkt 5 och 1
vid punkt 6, som gäller anskaffningen

Onsdagen den 22 maj 1968

18 Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

av tygmateriel, fartygsmateriel och
flygmateriel.

Jag kommer senare, herr talman, vid
behandlingen av statsutskottets utlåtande
nr 124 att hemställa om bifall till
reservationerna a—e vid punkten 6,
dvs. fem reservationer som rör de värnpliktigas
förmåner, samt till reservationerna
vid punkterna 9 och 13, som
också gäller de värnpliktigas förmåner,
och slutligen till reservation a vid
punkten 12, som gäller nedläggning av
Södertörns flygflottilj.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! 1965 års försvarsutredning
kommer inte att gå till historien
som ett bevis på det svenska utredningsväsendets
integritet. Den kommer
snarare att åberopas som ett exempel
på hur den gamla förnämliga utredningsinstitutionen
kunde missbrukas
av en socialdemokratisk regering i slutet
på 1960-talet. Utredningen tillsattes
och gick till verket med de bästa avsikter
och med som självklar utgångspunkt
att uppnå en fortsatt enig uppslutning
i försvarsfrågan. Den blev så
småningom ett instrument utan egen
kraft och vilja för partipolitiska manövrer,
ledda från högsta nivå. Jag tror
att de skador som därigenom tillfogades
förtroendet för parlamentariska utredningar
blir svåra att reparera.

I ett avseende utmärkte sig emellertid
försvarsutredningen på ett fördelaktigt
sätt. Den tog fram och redovisade,
dels i eget namn och dels på dess
direkta updrag, ett ovanligt fylligt material
i form av studier och analyser av
de säkerhetspolitiska förhållandena i
vår omvärld. Dessa utfördes av olika
experter och bjuder en intressant läsning.
Totalt sett ger de ingen ny bild
av förhållandena utan bekräftar de risker
som föreligger och som med all
sannolikhet kommer att bestå under en
lång tid framöver. Vissa slutsatser av
betydelse för den allmänna bedömningen
av vår försvarsfråga är gemen -

samma och karakteristiska för analyserna.
Jag vill citera några.

Man säger: »Den omständigheten att
vi inte har några stående militära styrkor
ger oss mycket mindre möjligheter
att dra ned den fredsmässiga försvarsverksamheten
utan att göra ingrepp i
den grundläggande kapaciteten. I det
avseendet skiljer vi oss från stormakterna
och andra militärt betydande nationer.
»

»Med hänsyn härtill», säger man vidare,
»bör de avgörande principbesluten
om försvarets utformning och omfattning
baseras på bedömningar av
utvecklingen på lång sikt och besluten
vara tillämpliga oavsett om avspänning
eller tilltagande motsättningar för stunden
präglar den utrikespolitiska situationen:» Det

sägs också att teknik och vetenskap
har starkt expanderat och att betydande
delar av dess resurser satsas
på militära ändamål. Det gäller inte
bara kärnvapen, bakteriologiska och
kemiska stridsmedel utan även den
mer konventionella vapentekniken som
utvecklas starkt.

I fråga om den politiska utvecklingen
påpekas att Förenta Nationerna har dokumenterat
sin bristande förmåga att
fylla funktionen som fredsfaktor. Vidare
understrykes det nära samband som
råder mellan de nordiska ländernas
säkerhetspolitik och även den betydelse
som man på finskt håll synes tillmäta
både det svenska försvarets styrka
och Sovjetunionens förtroende för
den svenska neutralitetspolitiken. Det
konstateras att uppluckringstendenser
kommer till synes inom båda stormaktsblocken.
Försvarsutredningen finner
detta för sin del vara ett tecken på avspänning
och närmast att betrakta som
en stabiliserande faktor i Europa.

Utredningen säger sammanfattningsvis
att stormakternas militära resurser,
trots de ekonomiska påfrestningar det
innebär, successivt har ökat och att de
nu är större än någonsin tidigare. Detta
innebär betydande latenta risker och

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. in.

att våldet inte är avskrivet såsom yttersta
medel för maktpolitiska strävanden.

Sedan dessa analyser gjordes och
dessa slutsatser drogs har det gått en
tid. Bilden som tecknades har inte blivit
ljusare. Upplösningstendenserna
inom militärpakterna har fortsatt. Men
tillfredsställelsen häröver ter sig allt
mindre motiverad. Uppluckringen rymmer
i sig själv nya faror. Det finns inget
som tyder på att Sovjetunionen kan
vara villig att lossa det allra minsta på
det militära bandet inom Warszawapakten.
Det kommer tvärtom med all sannolikhet
att hävdas med kraft. Skulle
det leda till ingrepp i grannländerna,
kan situationen bli högst allvarlig. Västtysklands
framträngande nynazister är
en faktor, som har tillkommit och som
kan skapa farliga motsättningar.

Den allra senaste tidens händelser i
det centrala Europa är också en god
illustration på hur bräcklig grund för
fred och avspänning som enbart en
maktbalans utgör. NATO har gjort upprepade
försök att få till stånd en minskning
av de stående styrkorna i Mellaneuropa
genom att man vidtagit små,
kanske närmast symboliska, tillbakadragningar
av sina förband i en klar
och även uttalad förhoppning om att
dessa skulle följas av motsvarande åtgärder
från östsidan. De har emellertid
inte fått något som helst sådant gensvar.

Det allt överskuggande beviset för
riskerna i Europa kvarstår oförändrat,
nämligen det faktum att fem miljoner
man står fullt utrustade och stridsberedda
norr om Alperna, i Europas mitt.
Det är en jättelik beredskap. Den är
större än vad som någonsin tidigare
har förekommit i fredstid, men den
drar också jättelika kostnader. Uppenbarligen
bedömer vederbörande statsledningar
riskerna vara så stora att de
ger motiv för utgifterna.

I proposition nr 110 förklarar sig
försvarsministern i allt väsentligt instämma
i utredningens skildring och

bedömning av situationen. Han konstaterar
att de ofta uttalade farhågorna
för att misstron och motsättningarna
mellan stormakterna skulle leda till offensiva
framstötar i Norden inte har
besannats. Detta är onekligen riktigt
och lyckosamt. Men som bevis på att
riskerna skulle ha minskats eller undanröjts
är det skäligen magert, och som
underlag för en svensk nedrustning är
det helt oanvändbart.

Försvarsministern säger vidare att
väsentliga försvagningar i det svenska
försvarets styrka i förhållande till omvärlden
kan rubba bilden av stabilitet
och balans i Nordeuropa. Ja, det är
också riktigt. Men försvarsministern
lämnar ingen som helst förklaring till
varför inte nedskärningar över huvud
taget skulle kunna få en sådan effekt.
Hur är gränsen fastställd mellan vad
som kan tolereras och vad som kan
vara farligt? Detta skulle det vara av
stort värde att få veta.

Försvarsministern tycks hysa den bestämda
uppfattningen — han säger det
klart ut i propositionen — att om vi
skulle hotas eller anfallas av en stormakt,
så skulle den motsatta stormakten
automatiskt komma till vår hjälp, alldeles
oavsett att vi är alliansfria och
alldeles oberoende av vår förmåga till
eget motstånd; att risken med andra
ord för en isolerad framstöt mot oss
skulle vara praktiskt taget obefintlig.
Det är möjligt att det kan sägas ha varit
så tidigare, men i så fall är det i
dag inte lika självklart. Detta beror på
tva omständigheter. Den ena är den
klart dokumenterade ökningen av stormakternas
motvilja mot att engagera sig
i konflikter som rymmer risker att leda
till storkrig — då håller man sig hellre
utanför. Den andra är av oss självförvållad.
Ett engagemang från USA:s
sida i Europa innebär ett högst allvarligt
beslut. Det kräver som alla allvarliga
beslut i en demokrati en fast förankring
hos medborgarna. Möjligheten
att i USA för närvarande vinna en uppslutning
kring en insats till förmån för

Onsdagen den 22 maj 1968

20 Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

vårt land, hur önskvärd den än skulle
bedömas i Pentagon, har minskats genom
det uppseende och den motvilja
som svenska regeringens ensidiga och
oneutrala handlande gentemot USA
uppenbarligen har skapat i vida kretsar
där. Har regeringen över huvud taget
funderat över sådana allvarliga konsekvenser
av sin nya utrikespolitik?

Försvarsministerns sammanfattande
slutsats är att ett isolerat angrepp mot
Sverige måste bedömas som osannolikt,
såvida inte den fortsatta kapprustningen
mellan stormakterna aktualiserar
behov av framskjutna baser, radarstationer
och dylikt, eller ytterligt spända
förhållanden råder mellan stormakterna
i Europa. Jag kan hålla med om
detta. Men skall det utgöra försvarsministerns
motiv för nedrustningen, då
har han alldeles tappat bort poängen.
För det första är riskerna en direkt
funktion av vår egen militära motståndskraft,
och de ökar därför i takt
med vår militära försvagning. För det
andra är det inte sannolikhetsgraden
som kan få vara avgörande. Så länge
risker över huvud taget föreligger för
våld mot oss är det skäl nog till ett
starkt försvar. Det spelar ingen avgörande
roll om riskerna är litet större
eller litet mindre. Skulle våldet utlösas,
vore det en katastrof av sådan omfattning
att de neddragningar i försvarskostnaderna
som nu diskuteras måste
framstå som ett alldeles orimligt chanstagande.

Hela vår försvarsstrategi har hittills
—och med rätta — utgått ifrån långsiktiga
betraktelsesätt. Det rör sig om
många år, för att inte säga årtionden,
för inordnandet och färdigställandet i
ett balanserat och effektivt system av
alla de personella och materiella komponenterna
inom försvaret. Det är oförklarligt
hur man då kan, som försvarsutredningen
och försvarsministern gör,
åberopa tillfälliga nyanser i riskerna
eller obetydliga sänkningar i stormakternas
beredskap som motiv för en ny
och mycket sämre försvarspolitik.

Nu inser naturligtvis försvarsministern
detta, och det är väl förklaringen
till en mängd nya definitioner eller rättare
sagt nya innebörder i gamla begrepp
som propositionen är full av och
som uppenbarligen har tillkommit för
att förvirra debatten och försvåra en
allmän insikt i vad som sker. Detta
gäller främst när försvarsministern behandlar
försvarets styrka. Försvarsministern
säger då, att försvaret successivt
har moderniserats sedan slutet av
1940-talet. Jag kan för min del inte begripa
varför just slutet av 1940-talet
skall tas som utgångspunkt, eftersom
försvaret naturligtvis liksom alla företeelser
i samhället har successivt moderniserats
sedan tidernas begynnelse.
Det skedde faktiskt till och med vissa
moderniseringar inom försvaret under
den nedrustning som kortsiktiga politiker
lyckades forcera fram i Sverige
mellan första och andra världskriget.
Påpekandet är därför korrekt men fullständigt
meningslöst.

Korrekt är däremot inte försvarsministerns
påstående att vi skulle ha genomfört
en kraftig upprustning sedan
år 1958. Vad som har hänt under de
senaste tio åren är att försvarets effekt
något så när har bibehållits, med en
svag men dock klar nedgång. Försvarsministern
kan väl inte på allvar mena
att en kontinuerlig ersättning av materiel,
som har blivit gammal och försliten,
med ny och modern i sig själv
skulle vara en upprustning. Men vad
skall man tro när man läser propositionens
skildring av den s. k. kraftiga upprustningen?
Där räknar försvarsministern
upp den nya materiel som har tillkommit
som ersättning för sådant som
har utgått. Men i övrigt berättas det att
antalet brigader inom armén har minskat
med 10 procent, att flottan är på
väg att nedbringas till bortemot hälften
och att flygvapnet har bibehållits
ungefär oförändrat. En hel del materiel
har utgått ur organisationen utan att
ersättas, men det har varit, säger man,
äldre materiel med ringa stridsvärde.

Onsdagen den 22 maj 19C8

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

Trots att detta endast delvis är sanningen,
vill jag bortse från den saken
och bara fråga: Hade ändå inte materielen
fullt stridsvärde när den var ny?

Som det slutgiltiga tecknet på den
kraftiga upprustningen anföres att kostnaderna
för försvaret har ökat på de
senaste tio åren med 37 procent i fast
penningvärde. Jag har visserligen när
jag försökt kontrollräkna den uppgiften
kommit till ett betydligt lägre värde,
men vi kan bortse även från detta, ty
uppgiften säger egentligen bara det som
väl alla hade klart för sig förut, nämligen
att vi på sätt som vi alltid har
gjort i någon mån har anpassat vårt
försvar efter våra samlade resurser.
Och de resurserna har ökat med ungefär
50 procent under samma tid. En
sådan anpassning gör omvärlden också,
och den har under senaste decenniet
gjort det i högre grad än vi. Skulle vi
inte ha anpassat oss, skulle det ha inneburit
en klar och ganska stark nedrustning
för vår del.

Det går inte att komma förbi det faktum
att begreppen upprustning och
nedrustning bara får en vettig mening
om de sätts i relation till vad tänkbara
angripare kan åstadkomma. Grunden
för vår säkerhetspolitik är försvarets
fredsbevarande förmåga, och den kan
bibehållas oförändrad bara så länge
som vi kan hålla kostnaderna och osäkerheten
för en angripare oförändrade.

Utgångspunkten för bedömning av
anslagen till försvaret måste därför bli
de krav som statsmakterna vill ställa på
dess förmåga att lösa uppgifter. Det är
statsmakternas sak att fastställa vilka
dessa uppgifter skall vara. De militära
myndigheterna har inte med den saken
att skaffa. Om däremot statsmakterna
fastställer uppgifter som inte rimligen
går att lösa med de resurser som ställs
till förfogande, eller om statsmakterna
felaktigt gör gällande att förändringar
som vidtas inte har någon betydelse
för vår säkerhet, då har de militära
myndigheterna en oavvislig skyldighet
att påpeka detta och säga det så att

de.t hörs. Så har även skett och i klara
ord. Men det verkar som om en sådan
brist på följsamhet inför regeringens
önsketänkande inte riktigt skulle passa.
Regeringen är tydligen ute efter att inbilla
svenska folket att man både kan
spara pengar på försvaret och lika fullt
ha samma yttre trygghet kvar.

Manövrerna för att åstadkomma tillräcklig
dimbildning i det syftet rör sig
över vida fält. Klarast kommer de till
uttryck när det gäller målsättningen för
krigsmakten. Den målsättning som vi
har sedan lång tid tillbaka och som
fastställdes av riksdagen senast år 1964
kan naturligtvis diskuteras i sina formuleringar,
men den har i alla fall avsnitt,
i synnerhet ett, som försöker ange
konkreta uppgifter vilka det militära
försvaret skall kunna lösa. Det är det
avsnitt som säger: »Krigsmakten skall
kunna avvärja en stort upplagd invasion
över havet eller landgränsen samt
i samband därmed insatta luftlandsättningsföretag
och samtidigt upprätthålla
ett segt försvar mot andra invasionsföretag.
Bevakning och försvar mot
mindre företag skall kunna organiseras
inom landet i dess helhet.»

Regeringen föreslår nu att detta avsnitt
skall borttagas utan att det skall
ersättas med någon annan bestämd definition
av uppgiften. Som skäl anges
bl. a. att en stort upplagd invasion är
ett så obestämt begrepp att det inte kan
ligga till grund för avvägningen av våra
egna försvarskrafter. Jag vill gärna
medge att det ligger en del i detta; men
det ligger inte tillnärmelsevis så mycket
i det som det kan förefalla, och det
finns ingenting bättre att sätta i stället.
Det går faktiskt ganska väl att fastställa
sambandet mellan uppgifter och resurser,
och det går också ganska väl att
mot bakgrunden av geografiska förhållanden,
kommunikationsleder, befintligt
tonnage och en mängd andra faktiska
sakuppgifter konstruera fram aggressionsfall
som är realistiska och ger
goda mått på de uppoffringar en angripare
måste räkna med vid en viss ut -

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

formning av vårt försvar. De ger följaktligen
också goda mått på försvarets
fredsbevarande effekt. Jag kan för övrigt
nämna att undersökningar i efterhand
av liknande beräkningar under
andra världskriget visade god överensstämmelse
med de verkliga förloppen —
och studietekniken har utvecklats oerhört
mycket sedan dess.

Försvarsministern vill nu ändra målsättningen
till att endast bli, som man
säger, en allmänt hållen politisk manifestation,
så allmänt hållen att den inte
ens påverkas av omfattande förändringar
i förutsättningarna. Den skall i princip
bara säga att vi iskall försvara oss
så gott vi kan om vi blir angripna. Ett
sådant beslut kan emellertid fattas och
följas alldeles oberoende av försvarets
utformning och av våra försvarsansträngningars
storlek. Det ger ingen som
helst ledning åt svenska folket när det
gäller att bedöma målet för vår försvarspolitik
och ge en uppfattning om vad
det målet kräver och kan vara värt i
form av uppoffringar. År det just den
svårigheten för allmänheten att se sammanhangen
som regeringen är ute efter
att skapa? Det verkar faktiskt så.

Samtidigt som precisering i den öppna
målsättningen avvisas, säger försvarsministern
i propositionen att inte
ens den nuvarande preciseringen är
tillräcklig som underlag för de militära
operativa planläggningarna. Tydligen
avser regeringen att i hemliga direktiv
till de militära myndigheterna analysera
förhållanden som man inte längre
vill redovisa öppet.

Vad är orsaken? År det att regeringen
är ängslig för att ge offentlighet åt de
beslut som nu, med den nya försvarspolitiken,
måste fattas om ökad risktagning
i vissa områden? Hur stämmer
detta med försäkringarna om att
allt mindre hemligstämplinig och allt
större öppenhet skall eftersträvas? Man
gör ju precis tvärtom.

Vi kräver från högerpartiets sida -—-alldeles oavsett vilka anslag som riksdagen
kan komma att bevilja •— att den

öppet redovisade målsättningen skall
innehålla klara besked om de krav som
skall kunna ställas på vårt försvar. Vi
yrkar på att riksdagen måtte uppdraga
åt regeringen att till höstriksdagen
framlägga förslag till en sådan målsättning.

Den försvarsutformning som regeringen
föreslår i propositionen och som
utskottets socialdemokratiska majoritet
biträder, kan vi inte godta. Vi yrkar i
reservation -till utskottsutlåtandet på ett
alternativ som grundar sig på den hittills
förda försvarspolitiken. Vi har
dock i en uppriktig strävan till fortsatt
enighet i försvarsfrågan verkligen försökt
att tillmötesgå regeringens krav på
kostnadssänkningar. Vi har gått så långt
som vi ansett det över huvud taget vara
möjligt utan att totalt slå sönder det
som är av grundläggande värde i det
gamla. Vi har uteslutit allt som åtminstone
på kort sikt till nöds kan undvaras,
och vi har sänkt kravet på försvarets
förmåga att ge trygghet så långt
som vi ansett oss kunna ta på vårt ansvar
att göra det. Våra kostnadsneddragningar
uppgår sålunda i jämförelse
med det tidigare försvarsbeslutet till
ungefär 250 miljoner kronor per år.

Trots detta ligger vårt alternativ för
nästa budgetår 460 miljoner kronor högre
än det socialdemokratiska. Det är en
illustration så god som någon på den
väldiga omkastningen i regeringens politik.

Vi vill bibehålla de väsentliga elementen
i den tidigare försvarspolitiken helt
enkelt därför att de har visat sig vara
så värdefulla och har givit oss i Sverige
en försvarseffekt per satsad anslagskrona
som ligger utomordentligt väl till
vid internationella jämförelser. Sålunda
yrkar vi på att full pris- och lönekompensation
skall utgå också i fortsättningen
liksom även det hittillsvarande
2,5-procentiga årliga tillägget,
som möjliggör en effektiv planering i
en i stort sett oförändrad ekonomisk
miljö. Den planeringen har hittills
åstadkommit att vi har kunnat anpassa

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

materielens kvalitet till erforderlig
kvantitet och i god balans mellan olika
vapensystem och olika delar av försvaret.

Det erforderliga tillskottet för nästa
budgetår är alltså 460 miljoner kronor.
Vi räknar med att detta skall medge en
ökad materielanskaffning för inemot
400 miljoner kronor, dvs. ge en högst
betydande injektion i svenskt näringsliv,
så betydande att de ökade anslagen
för arbetslöshetens bekämpande delvis
borde kunna begränsas. Vi har uppskattat
den begränsningen till 150 miljoner
kronor i jämförelse med regeringens
förslag. På grund av osäkerheten i beräkningarna
och i fråga om graden av
behövliga åtgärder för arbetslöshetens
bekämpande och eftersom försvaret för
sin planering behöver klara utgångspunkter
bär vi förutsatt att i den mån
arbetslöshetsmedel inte lämpligen kan
avstås befintliga reservationsmedel på
fjärde huvudtiteln skall frisläppas, så
att den planerade volymen av materielanskaffning
under alla förhållanden
skall uppnås.

Vårt förslag möjliggör — i stark kontrast
mot regeringens — ett gott utnyttjande
av pengarna genom att det skapar
balans mellan ledningsorgan och
stridande system liksom mellan dessa
inbördes. Genom bristen på en sådan
balans ger regeringsförslaget en effektminskning
som blir långt kännbarare
än kostnadsskillnaden i och för sig
skulle ge anledning att förmoda.

Vår anslagsnivå möjliggör också att
dåligt utredda indragningar av förband,
som t. ex. F18 i Tullinge, kan
undvikas eller i varje fall uppskjutas
under avsevärd tid så att lämpliga åtgärder
kan hinna vidtagas och infogas
i det större sammanhang som då bör
kunna men nu icke kan överblickas.

Herr talman! Vår allmänna värnplikt
är ett stort krav som vi ställer på en
solidarisk insats från den manliga befolkningen
för hela nationens bästa.
Hur stor den uppoffring skall vara som
vi avkräver våra unga män kan förvisso

diskuteras. Självklart är att ersättningarna
för värnpliktstjänstgöring i vart
fall skall tid efter annan anpassas efter
förändringarna i penningvärdet och till
den normala standarden i samhället i
övrigt.

Det är emellertid felaktigt att ställa
värnpliktsersättningarna i direkt konkurrens
till övriga utgifter för försvaret.
Det har heller aldrig gjorts tidigare.
Hittills har man vid de periodiskt
återkommande försvarsutredningarna
gjort en översyn av värnpliktsförmånerna
och föreslagit de förändringar
som befunnits lämpliga, samtidigt med
att man vid sidan härom har avvägt
de anslag som bedömts erforderliga för
att uppnå den försvarseffekt man eftersträvar.

I fjol, under mellanåret mellan försvarsbesluten,
gjordes en höjning av
värnpliktsförmånerna med sammanlagt
55 miljoner kronor. Det var särskilt
viktigt att få den till stånd just då för
att få en anslutning till det nya värnpliktssyxtemet
som riksdagen hade antagit,
VU 60.

Vi har från högerpartiets sida inom
försvarsutredningar och vid andra tillfällen
hävdat att värnpliktsförmånerna
i likhet med en del andra utgifter utan
direkt samband med försvarseffekten
borde läggas vid sidan om kostnadsramen.
Ur den ramen bör pressas fram
största försvarseffekt. Värnpliktsförmånerna
bör däremot avvägas mot jämförbara
förmåner som vid den aktuella tidpunkten
utges eller kan vara normala
inom andra sektorer av samhället.

Det kan naturligtvis föreligga ett visst
samband mellan värnpliktsförmånernas
storlek och inställningen till försvaret
och därigenom vidare till ett bättre utbildningsresultat
och alltså en högre
effekt. Men det sambandet är osäkert
och under alla omständigheter mycket
svårt att beräkna. Det är därför direkt
orimligt att i ett så bekymmersamt läge
för försvaret som nu råder försöka väga
värnpliktsersättningar mot anskaffning
av vitalt betydelsefull materiel.

Onsdagen den 22 maj 1968

24 Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

Man kan fråga: Yad är en bättre
värnpliktsförmån värd om den skall
köpas till priset av ökade risker för
krig? Vad är den värd, om den kräver
ett avstående från utrustning och materiel
som i krig skulle kunna minska
de mänskliga förlusterna?

Vi har i vårt ramförslag i år helt enkelt
inte ansett oss kunna finna utrymme
för några sådana förbättringar.

Herr talman! Regeringens försök att
försvåra jämförelser med tidigare anslagsnivåer
och att tona ner intrycket
av sänkningarna tar sig många uttryck.
Vi har emellertid begränsat våra invändningar
mot metoderna till två typiska
fall som jag skall be att något få
belysa.

Det ena gäller prisregleringsanslaget.
Under en följd av år togs i budgeten
upp ett fast belopp om 100 miljoner kronor
för väntade prisstegringar. I verkligheten
blev kostnaderna för prisregleringen
i allmänhet högre och skillnaden
anvisades på tilläggsstat i efterhand. I
fjol då försvarsnedskärningarna började,
i varje fall officiellt, ökade regeringen
plötsligt detta anslag till 340
miljoner kronor och fick därigenom
totalanslaget för försvaret att vid jämförelse
med tidigare år bli 240 miljoner
kronor högre än vad som hade blivit
fallet om oförändrade principer tillämpats.
Nu kan man konstatera att detta
anslag inte alls kommer att förbrukas
i sin helhet. Åtgärden fick alltså den
effekt som sannolikt var avsedd. Den
bidrog till att visa större försvarsanslag
än som svarade mot verkliga utgifter.

I år har regeringen ökat beloppet till
355 miljoner kronor för samma ändamål.
Det är naturligtvis svårt att exakt
säga vad den verkliga kostnaden kommer
att bli. Om emellertid pris- och lönestegringarna
något så när följer de
prognoser som regeringen i olika sammanhang
ställt upp, borde ett belopp
om 200 miljoner kronor bättre svara
mot vad som sannolikt kan behövas.
Det finns därför inga skäl att anslå

större belopp om man inte vill tillgodose
några speciella biavsikter.

Den andra punkten som jag något vill
kommentera gäller den ekonomiska
uppgörelsen i samband med att försvarets
fabrikverk övertar de centrala flygverkstäderna.
Det är en organisationsändring
som regeringen vill genomföra
för att vinna ökad effekt och förbilligad
drift på verkstadsrörelsen, och den
är sannolikt väl motiverad. Regeringen
föreslår att försvarets fabriksverk
skall hållas skadeslöst i samband med
övertagandet och att därför försvarets
kostnadsram skall garantera täckning
för eventuella driftförluster under en
övergångstid. Längden på denna tid
anges inte. Vi kan acceptera tankegången
från högerpartiets sida. Men vi
menar att om det finns något allvar bakom
förhoppningen om rationell drift
så behöver och får en sådan övergångstid
inte vara för lång. Det borde räcka
med något år.

Försvarets fabriksverk får i samband
med övertagandet ett ökat behov
av rörelsekapital. Regeringen anger detta
till 50 miljoner kronor och anser att
försvaret kommer att göra besparingar
av motsvarande storlek och att beloppet
därför bör bestridas inom försvarets
kostnadsram. Nu förefaller beloppet
mera ha blivit »tillyxat» än beräknat
— sannolikt också för stort. Vi yrkar
därför på att man även i det här
fallet borde låta verkligheten visa hur
stor besparingen inom kostnadsramen
blir innan man beslutar sig för storleken
och sedan i efterhand reglerar beloppet.
Detta — som vi tycker — helt
naturliga sätt att åstadkomma den riktiga
korrigeringen har emellertid utskottets
majoritet inte alls haft någon
förståelse för.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
de reservationer under statsutskottets
utlåtanden nr 121, 122, 123 och 124
på vilka mitt namn förekommer.

Låt mig till sist göra en deklaration i
anslutning till det särskilda yttrande

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, in. m.

som de borgerliga ledamöterna i statsutskottet
har fogat till utlåtande nr 122.
Vi har från högerpartiets sida under
årets riksdag lagt fram och arbetat för
en långsiktig försvarspolitik på den
lägsta nivå som vi har funnit möjlig att
anknyta till den tidigare förda politiken
och som vi bedömer — och ännu
för ett par år sedan alla bedömde —
vara väl avvägd.

Med all sannolikhet kommer riksdagen
nu att avvisa vårt förslag. Brytningen
med den hittillsvarande, långsiktigt
uppbyggda, rationellt planerade försvarspolitiken
blir därmed ett faktum.
Utgångsläget blir i fortsättningen ett
annat. Vi kommer i högerpartiet att arbeta
för en successiv, planmässig återuppbyggnad
av det som nu blir förstört,
i första hand för att återvinna full
effekt ur de anslag som ställs till förfogande
för försvaret. Vi kommer därvid
att sträva efter att på nytt uppnå den
demokratiska enighet i försvarsfrågan,
som socialdemokraterna nu så ansvarslöst
har brutit, och därefter att snarast
igen samla svenska folkets överväldigande
majoritet kring en väl utformad,
trygghetsskapande försvarspolitik.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Ni har, herr talman,
i givetvis älskvärda men bestämda ordalag
förehållit talarna att inte tala så
länge, för att det skall bli möjligt att
avverka hela föredragningslistan till kl.
17. Jag skall försöka hjälpa till på den
punkten genom att inte ta så lång tid i
anspråk.

Det är lättare för mig att avstå från en
del av det jag tänkte säga genom att
instämma med vad första avdelningens
ärade ordförande har sagt. Han har ju
i detalj redogjort för mittenpartiernas
förslag i försvarsfrågan i alla de ärenden
som vi nu skall diskutera.

En del av den principiella kritik mot
socialdemokratins sätt att uppträda som
herr Virgin framförde kan jag också
känna mig ganska väl befryndad med.

Jag skall därför framför allt begränsa
mig till att ta upp några principiella
synpunkter på försvarsfrågans behandling
och det föreliggande förslaget i
dess internationella säkerhetspolitiska
sammanhang.

Först och främst kan konstateras när
det gäller försvarsfrågans behandling,
att socialdemokratin i vårt land uppenbarligen
bestämt sig för att bryta den
politiska uppslutning som under många
år har rått kring försvarsfrågan. Socialdemokraterna
vägrade förra året
att i försvarsutredningen göra upp om
detta budgetårs försvarskostnader, och
det var ett uppseendeväckande avsteg
från den samförståndssträvan som hittills
har kännetecknat de demokratiska
partiernas behandling av försvarsfrågan.
Men, herr talman, det kan ju med
en tillspetsning sägas att en gång är
ingen gång. Nu står vi emellertid inför
det andra avsteget från samverkanslinjen,
och då blir situationen verkligt
oroväckande.

Bakgrunden till detta är givetvis de
starka krafter inom socialdemokratin
som har varit i rörelse för att bryta
den hittillsvarande samverkanspolitiken
när det gäller Sveriges försvar och
säkerhetspolitik. Jag erinrar om en tidigare
debatt här i riksdagen, där jag
påtalat att statsministerns nuvarande
statssekreterare uttalade att det inte
finns något som helst skäl till att man
skulle kräva enighet kring försvarsfrågan,
när man inte kräver enighet mellan
partierna kring den ekonomiska politiken,
bostadspolitiken och liknande.
Det är ju ett fullständigt fantastiskt påstående
och vittnar om en stor okunnighet
om det som legat bakom den
ärliga strävan från alla håll att försöka
vara överens i den väsentliga frågan
om hur Sveriges försvar skall utformas.
Detta är ju inte en vanlig politisk fråga.

Vad är då orsaken till att socialdemokraterna
på detta sätt har brutit med
den hittillsvarande linjen? Personligen
har jag mycket svårt att komma ifrån

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

att en del personer inom socialdemokratin
varit rädda för att kommunisterna
skulle vinna röster på socialdemokratins
vänsterkant, något som lett till
att dessa krafter gjort sig gällande i så
hög grad att det varit nödvändigt för
socialdemokratin att nu för andra gången
säga nej till en samverkan med de
övriga demokratiska partierna. Man
tror givetvis att man därmed köper en
partitaktisk fördel. För min del tror
jag inte att så kommer att bli fallet.

Vad skulle det nämligen annars vara
för skäl? Några säkerhetspolitiska skäl
som onödiggör samförståndslösningar
föreligger inte. Inom parentes vill jag
erinra om att alla partier har insett
nödvändigheten av att av statsfinansiella
skäl bromsa upp ökningen av
försvarsutgifterna — men det är en sak
för sig. Vad är det som annars skulle
leda fram till den situation som föreligger
i dagens debatt? Hittillsdags har
ju inte i försvarsministerns proposition
eller i socialdemokratins skrivning
i statsutskottets utlåtande visats på någonting
annat.

I utrikesdebatten försökte jag stimulera
statsministern till en diskussion
kring Sveriges säkerhetspolitiska situation.
Min utgångspunkt var de förändringar,
som ägt rum inom NATO- och
Warszawap aktern a, och de utvecklingsalternativ
som är tänkbara för framtiden
mot bakgrunden av vad som nu kan
överblickas. Sverige är i utomordentligt
hög grad beroende av vad som händer
inom dessa pakter, då vi skall ta
ställning till det utrikespolitiska och
militärpolitiska läget och dess inverkan
på vårt försvars utformning. Statsministern
var då inte intresserad av att
diskutera dessa frågor. Jag vill inte
upprepa den argumentering jag då
hade, men jag vill säga att det verkligen
är väsentligt att vi får en belysning
av de förhållanden som råder på detta
område och av vad som sker inte minst
inom dessa två försvarspakter. Jag tror
att detta skulle ske mycket bättre om
det kom via inlägg från riksdagens ta -

larstolar. Att — såsom gjorts ibland —•
hänvisa till att det har publicerats utredningar
om denna sak, är inte att ta
det ansvar som är nödvändigt för att
verkligen ge svenska folket en bedömning
av vad som har hänt ute i Europa
och vad som kan hända. Det skall bli
intressant att se, om man från socialdemokratiskt
håll i dag kommer att ta
upp dessa frågor.

Socialdemokraterna har på visst sätt
haft en smula otur. Man satsade hårt på
att ingenting oroväckande skulle inträffa
fram till dagens situation. Men vi har
ju fått åskådningsexempel på att läget
i Europa är sådant, att orosisituationer
snabbt kan uppstå. När vi hade utrikesdebatten
var utvecklingen i Tjeckoslovakien
endast i sin början. Självfallet
är det glädjande att fler länder får större
möjligheter att föra en självständig
politik och att demokratiska former
vinner större utbredning. I detta sammanhang
vore det emellertid att försöka
dölja en väsentlig sak, om man inte
också pekade på den större oro som
detta har medfört inom Warszawapaktens
länder. Detta är givetvis ur Sveriges
synpunkter en negativ faktor. Det
går inte att komma ifrån.

Ett annat exempel: Utvecklingen i
Frankrike kan ju komma att ta en vändning
som ytterligare minskar stabiliteten
i Europa. Här kan ju inte ens de
mest radikala förändringar uteslutas.
Ingen vågar väl i dag säga vart denna
utveckling skall leda. Det är inte uteslutet
att spridningseffekten till andra
länder kan bli mycket stor.

Jag har alltså bara pekat på två faktorer
som ökat ovissheten om utvecklingen
i Europa och som inte ger skäl
för den socialdemokratiska omläggningen
av försvarspolitiken.

En annan osäkerhetsfaktor är givetvis
att vi inte vet vad som kan komma
ut ur förhandlingarna om ett ickespridningsavtal
beträffande kärnvapen och
vilka länder som kan komma att underteckna
ett sådant avtal. För Sveriges del
har det ur säkerhetspolitisk synpunkt

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

— som ofta har erinrats om i dessa
sammanhang — avgörande betydelse
hur exempelvis Västtyskland, Schweiz
och Italien gör -— om de går med på
att inte skaffa sig kärnvapen eller ej.

Alla vet ju också att Sovjetunionen
fäster en oerhört stor vikt vid detta.
På den punkten är alla bedömare överens.
I Sverige är det väl egentligen bara
regeringsorganet Aftonbladet som inte
har förstått den saken. Där viftar man
bort tanken på att Västtyskland skulle
vara ett orosmoment och frågetecken
i detta sammanhang. Nu skall man ju
vara på det klara med att Aftonbladet
ofta förenklar de politiska problemen
till oigenkännlighet.

Jag erinrar mig hur en svensk landsortstidning
1871, efter det för Tyskland
olyckliga fransk-tyska kriget skrev att
»vi varnade Bismarck». Det var tråkigt
för den där tidningen, jag tror det var
Smålandsposten, att Bismarck inte
brydde sig om vad den skrev. Det sannolika
är väl att herrarna i Kreml heller
inte kommer att bry sig om att Aftonbladet
förklarar att det är ganska ointressant
vad som händer på Europas
kontinent — om det verkligen blir ett
avtal som de vitala länderna skriver
under eller inte. Sådana uttalanden visar
emellertid att här onekligen behövs
upplysning. Alla som nämligen önskar
att nedrustningsarbetet skall ge resultat
måste hävda att det blir resultat först
då vi får överenskommelser som innefattar
framför allt de länder som har
tekniska möjligheter och ekonomiska
resurser att skaffa sig kärnvapen.

Statsrådet Myrdals tal i FN för några
dagar sedan gav ju klart uttryck åt den
uppfattningen — och det var ju inte
första gången. Hon kallade de stater
som jag har nämnt för nyckelstater,
dock utan att räkna upp dem. Jag tror
inte att Sverige har särskilt stora möjligheter
att direkt påverka dessa stater,
men någon effekt kommer våra uttalanden
säkerligen att få. Därför tycker jag
det vore bra om statsrådet Myrdal t. ex.
i dag ville begagna tillfället att redovisa

vilka stater hon ur svensk synpunkt
framför allt i det sammanhanget har avsett
med sitt uttalande.

Jag noterar med tillfredsställelse att
vi i statsutskottet har blivit överens om
att inställningen till svenska kärnvapen
skall vara densamma som tidigare.
Sverige har självfallet inte något eget
intresse av att skaffa sig kärnvapen,
och det finns f. n. heller inte någon
anledning att ändra på det beslut vi
tidigare har träffat att inte skaffa oss
kärnvapen. Jag noterar den enigheten
med tillfredsställelse.

Det finns, herr talman, ett annat uttalande
av statsutskottet isom vi är överens
om och som jag tycker är mycket
bra. Det gäller Sveriges säkerhetspolitiska
läge. Sedan blir frågan vilka slutsatser
man drar av detta. I statsutskottets
utlåtande står det: »Även om Nordeuropa
synes ha en sådan strategisk
betydelse att det dras in i en konflikt
i Europa mellan stormakterna behöver
detta förhållande ej oundgängligen gälla
Sverige. Denna bedömning utgör den
principiella grundvalen för den svenska
neutralitetspolitiken. I sin tur blir denna
politik trovärdig och realistisk först
när den byggs upp och genomförs med
stabil politisk inriktning samt med stöd
av ett för denna uppgift väl avpassat
och sammansatt totalförsvar som ger
vårt land en betydande motståndskraft
inför tänkbara påfrestningar och aggressioner.
»

Det är en utomordentlig sammanfattning
— särskilt detta med »trovärdig»
och »realistisk». Men om vi skall föra
en säkerhetspolitik som är trovärdig
och realistisk måste man också dra
realistiska slutsatser av detta, och det
har nu socialdemokratin vägrat.

Det som givetvis är mest allvarligt av
det som riksdagen av regeringen inbjuds
besluta om är att vi efter den
tid som försvarsbeslutet skall omfatta
skall ha en horisontell planering som
utgår från utgiftsramen för försvarsbeslutets
sista budgetår. Det föreligger
inte möjligheter att med god ekonomisk

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

planering och samtidigt som man upprätthåller
en stark försvarskraft åstadkomma
detta med regeringens förslag.
Statsutskottets socialdemokrater har inte
tagit konsekvensen av det principiella
yttrande som jag här refererat. Läget
blir sådant att Sverige kommer att
tära på resurserna utan möjligheter att
reparera skadorna annat än kanske till
mycket stora kostnader. Den ökade säkerhetspolitiska
oro som jag endast i
korthet här har antytt ger inte någon
som helst grund för ståndpunkten att vi
verkligen skulle kunna göra en sådan
förändring i vår försvarspolitiska inriktning
som regeringen har tänkt sig.
Därtill kommer att den långsiktiga planeringen
beträffande försvaret har vi
alla varit överens om. Regeringen har
inte minst i utrikespolitiska sammanhang
talat om den som ett bevis för att
vi verkligen från vår sida är villiga
betala det pris som en alliansfri politik
måste innebära.

Jag avvaktar givetvis med intresse
vad herr Bengt Gustavsson skall säga
på dessa punkter. I statsutskottets första
avdelning blev det ju inte så mycket
resonemang i detta avseende.

Mittenpartierna har hävdat att även
om ett försvarsbeslut omfattar en bestämd
tidsperiod måste man ha en realistisk
uppfattning om försvarsutgifternas
utveckling även efter den tidrymden.
Annars kommer vi helt enkelt att
handla så att våra möjligheter att i den
situationen klara eventuellt ökade påfrestningar
finns i mycket ringa utsträckning.

Det är alltså hittillsvarande principer
som socialdemokraterna i dag bryter
mot, och detta är det mest allvarliga i
dagens situation ur både politisk och
säkerhetspolitisk synpunkt. Alla försök
att isäga, att detta uteslutande är en
statsfinansiell fråga och att det uteslutande
gäller en bedömning av försvarspolitiken,
vet vi är inte riktiga.

Vem kan beskylla ett parti för att det
skulle vara principiellt felaktigt att ta
hänsyn till hur det ser ut på det poli -

tiska fältet i det egna landet? Jag hävdar
bestämt att sådana överväganden
måste partierna ha rätt att göra. Det
är inte den punkten som mina kritiska
synpunkter i början av mitt anförande
pekar på, utan det är att jag tycker
att socialdemokratin har dragit fullständigt
felaktiga slutsatser om det politiska
läge man själv tydligen anser sig befinna
sig i, det utrikespolitiska läget
och säkerhetspolitiska läget.

Mot denna bakgrund har mittenpartierna,
vilket avdelningens ordförande
här redogjort för, lagt fram ett alternativ.
Vi har visat hur man med förhållandevis
små kostnadsökningar kan
få en icke oväsentlig förstärkning av
försvaret —• en förstärkning som bättre
svarar mot de påfrestningar som möjligen
kan komma.

Jag vill liksom herr Virgin sluta med
att kommentera det särskilda yttrande
som högerns, centerpartiets och folkpartiets
representanter i statsutskottet
avgivit. Vi har för vår del kompromissat,
och det tycker vi är riktigt; det
skall man göra när det gäller försvarspolitiken,
om det finns en rimlig chans
att uppnå enighet. Alla tre partierna
har således förenat sig i förhoppningen
om att förnuftet ändå så småningom
skall segra på det socialdemokratiska
hållet och att man återigen där skall
börja förstå att försvarsfrågan inte är
en fråga som alla andra. Nej, den kräver
verkligen att man gör allvarliga
försök att komma överens.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Vårt försvar är starkt
och kommer att förbli starkt, om
grundtankarna i försvarsutredningens
betänkande, regeringens proposition och
statsutskottets utlåtande blir riksdagens
beslut. Med travestering på en känd
deklaration vill jag påstå att varje uppgift
om motsatsen är falsk, i varje fall
om den bygger på rimliga antaganden.
Om man däremot som skedde i »öB-svaret»,
vilket herr Virgin tydligen är be -

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

redd att svära på, räknar med att omvärlden
skall fördubbla sina militära
tillgångar under de närmaste tio ä femton
åren, kan bilden bli en annan. Det
är sådana antaganden som gett rubriker
och som i högre eller lägre grad påverkat
de borgerliga partierna i deras
ställningstaganden i försvarsfrågan. Genom
dessa antaganden vilar deras försvarspolitiska
byggnad på lösan sand.

Man söker som bekant begränsa sina
försvarsutgifter inom både NATO och
Warszawapakten. Jag medger att det
finns undantag. Supermakterna själva
utvecklar ju sina ansträngningar i motsatt
riktning, men så är de också engagerade
i företag på andra sidan jordklotet.
Någon sådan trend i stormakternas
dispositioner att den kan tänkas
öka riskerna för oss finns absolut inte
heller. Tvärtom har stormaktsstrategin
beträffande Europa utvecklats i sådan
riktning att vårt lands möjligheter att
stå utanför vid krig mellan de två stormaktsblocken
i vår världsdel — vilket
ingalunda synes vara aktuellt — har
ökat. Detta naturligtvis under förutsättning
av en så stabil inriktning av vår
politik och vårt försvar, att det genom
sin styrka bestämt avråder från företag
mot oss. Detta sistnämnda är viktigt
att lägga i botten av debatten, då
den avvägning som göres i folkdjupet
är huruvida de försvarsansträngningar
som föreslås av socialdemokraterna är
erforderliga eller om vi kan klara oss
med mindre. Dragningen uppåt i mittenpartiernas
agerande i frågan har •—•
som jag fångat stämningen ute i landet
— mest väckt förundran i de egna leden.

Det förslag som riksdagen nu skall
ta ställning till ger, genom att det utgår
både från bedömningar av utvecklingen
i vår omvärld och från ansvar
för våra ekonomiska resurser, såväl
yttre trygghet — så långt som kan nås
genom försvarsåtgärder — som medvetenhet
om att ansträngningar göres
att begränsa kostnadsökningarna. Så -

dant skapar respekt och stärker försvarsviljan.

Vi anser oss kunna utgå ifrån att föreliggande
förslag ger landet det försvar
det behöver till den kostnad som det
har råd med. Därför har utskottet nu
ansett sig kunna avvisa förslag om allmänt
genomgripande utredningar. Utredningar
på betydande delområden
har ju försvarsministern redan anmält.

Som manifestation av vår försvarsvilja
har riksdagen antagit en målsättning.
Ett stycke i denna, som talar om
avvärj ning av ett militärt företag mot
oss och segt försvar mot ett annat, föreslås
utgå. Det är alltför allmänt hållet
för att kunna ligga till grund för kvantifieringar
men har det oaktat missbrukats
i debatten om sådana. Här
anser sig tydligen högern mäktig uppnå
större verbal träffsäkerhet än andra
och vill ha en målsättning som speglar
vad som kan begäras av försvaret med
de, som högern uppfattar det, lägre försvarsanslagen.
En kompakt utskottsmajoritet
anser att försvarets uppgift först
som sist är att försvara oss. Vad som
har ändrat sig i säkerhetspolitiskt avseende
är behovet i förhållande till tidigare
bedömningar. Följande, som jag
citerar ur målsättningen, går tillräckligt
långt i specificeringshänseende.

»Invasionsförsvar skall vara krigsmaktens
viktigaste uppgift. Krigsmakten
skall i det längsta kunna förhindra
att en angripare får fast fot på svensk
mark och kan utnyttja vårt land för
sina syften. I varje del av landet skall
kunna bjudas segt motstånd, om så erfordras
även i form av det fria kriget.»

Målsättningens första stycke talar
också med all önskvärd tydlighet om
vart vi syftar med vår krigsmakt.
»Krigsmakten skall verka för att vår
fred och vår frihet bevaras. Krigsmakten
skall därför ha sådan styrka, sammansättning
och beredskap att anfall
mot Sverige fordrar så stora resurser
och uppoffringar samt tar så lång tid att
de fördelar som står att vinna med an -

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

fallet rimligen inte kan bedömas värda
insatserna.»

Sedan år 1958 har fattats långsiktiga
försvarsbeslut. Alla är överens om värdet
därav. Detsamma föreslås nu men
med mindre brant stigande utgiftskurva.
Den stiger dock med 50 miljoner
kronor årligen under fyraårsperiodens
tre sista år. (Vi har ju faktiskt haft en
fördubbling sedan 1958 av försvarskostnaderna
i löpande penningvärde.
Om ökningen är 37 procent eller någon
procent lägre i fast penningvärde vill
jag inte svära på, men det speglar väl
i alla fall ett aktningsvärt vaktslående
om vårt försvar. Jag förstår inte hur
någon kan bestrida detta.)

Därtill kommer nu — utöver de 50
miljonerna — återtagningen av reservationsmedel.
Här har tydligen uppstått
en liten diskussion, som är så teknisk
att den är svår att reda ut, om reservationsmedlen
är 350 miljoner kronor,
242 miljoner kronor eller 290 miljoner
kronor. Av konjunkturskäl beslöt man
ju förra året innehållande av 350 miljoner
kronor. De medel som avsågs kunde
bara innehållas med 242 miljoner
kronor. Dessutom skedde ett utfall av
reservationsmedel på annat konto beroende
på konjunktur dämpningen som
gjorde att industrin kunde leverera produkter
tidigare än väntat. Dessa produkter
finns ju, och återtagningen av
medel för detta ändamål är väl därför
någonting som är rätt så svårt att motivera.
Vi hävdar från vårt håll att den
summa som skall återtagas är 242 miljoner
kronor.

Kompensation för pris- och lönestegringar
ges också. Sedan något år
har lönestegringskompensationen reducerats
med 2,5 procent. Man har hänvisat
till rationaliseringsvinster. Det är
en inom näringslivet mycket vanligt förekommande
metod. Jag medger att det
inte är någon metod som har kommit
för att stanna. Men det har ju även anmälts
att inom försvarsdepartementet
pågår överväganden om att komma
fram med förslag om metodik i detta

avseende. Jag tror därför att den metod
som tillämpas för innevarande år kan
tillämpas också för nästa år.

För de följande sju åren föreslås en
horisontell planeringsnivå utgående
från utgiftsramen för ett långsiktigt
försvarsbesluts sista år. Alternativa förändringar
får beräknas från denna nivå.
Enligt vad som erfarits har försvarsministern
denna månad givit myndigheterna
detaljerade föreskrifter för planeringen
efter 1972. Ett alternativ upptar
årlig ökning av 50 miljoner kronor
per budgetår och ett har en minskning
av budgetramarna med 25 miljoner kronor
per budgetår. Högerpartiet föreslår
fortsatt uppräkning med 2,5 procent per
år, vilket enbart för den näraliggande
fyraårsperioden ökar våra försvarskostnader
med drygt två miljarder kronor
mera än vad regeringsförslaget innebär.
Mittenpartiernas ökning är inte blygsam
den heller, 600 miljoner kronor är
inte dåligt för att vara ett olycksfall
i arbetet, som centerpartiledaren har
kallat mittenpartiernas överbud. Var
det ett olycksfall, var det verkligen
självförvållat. Jag förstår nu — och
jag har förstått sedan ett par månader
— att vi var alldeles för tålmodiga i
våra försök att komma till tals med
mittenpartierna. Hade vi insett omöjligheten
tidigare, hade den här debatten
varit avklarad för länge sedan. Det
märkligaste i mittenförslaget är i alla
fall miljonpåslaget för åren efter fyraårsperioden
— 9 för det första, 8 för
det andra och vidare nedåt i ordningsföljd.
Det är ju inte behovsberäkning,
det är fjärrskåderi.

Naturligtvis gäller talesättet att det
inte finns något ont som inte har något
gott med sig också mittenpartiernas
försvarspolitik. Prioriteringen av flera
fria resor framför andra direkta värnpliktsförmåner
gillar jag helt och fullt.
Det finns dock något som i en lägre
konjunktur är ännu angelägnare, och
det är att de värnpliktiga har arbete när
de rycker ut. Därför är måhända den
starka satsningen på materialbeställ -

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

ningar — mer än 7 miljarder kronor i
nybeställningar, jag betonar nybeställningar
— för fyraårsperioden, just nu
av större värde för de värnpliktiga än
de begränsade förhöjningar av de kontanta
förmånerna som mittenpartierna
föreslagit. De värnpliktigas behov under
den tid de är inkallade har inte
lämnats obeaktade. Utskottet har framhållit
att värnpliktsförmånerna bör omprövas
med jämna mellanrum, och försvarsutredningen
avdelade 70 miljoner
kronor till kommande förbättringar utöver
de 55 miljoner som beslutades i
fjol.

Bibehållande av ett starkt försvar innebär
självfallet inte nej till förändringar.
För att uttrycka sig elementärt
behöver flottiljerna inte ligga lika tätt,
om flygplanen flyger fortare. Viss
flottiljindragning följer redan på 1963
års försvarsbeslut. Nu föreslås också
indragning av den fredstida utbildnings-
och bevakningsverksamheten vid
Södertörns flygflottilj i Tullinge. I en
gemensam höger-mittenreservation begärs
anstånd därmed. Ursprungligen
var det två reservationer, en från högern,
en från mittenpartierna. Som jag
ser det drogs fel reservation, nämligen
högerpartiets reservation. Med högerns
medelstilldelning fanns det viss chans
att bibehålla den nuvarande verksamheten
åtminstone någon tid, men mittenpartiernas
reservation är ju ett prov
utan värde som absolut inte gagnar personalen.
Med tanke på den långsiktiga
personalplaneringen inom flygvapnet
skulle ett uppskjutande av beslutet skapa
problem i framtiden. Ett framskjutande
av beslutet om indragning av de
flygande divisionerna vid F 18 skulle
vara olyckligt med hänsyn till den pågående
utredningen om flygvapen verksamheten
i stockholmsområdet och personalplaneringen
inom flygvapnet. Det
bör observeras att när det gäller F 18
föreslås inte någon avveckling av flottiljadministrationen
såsom vid F 9. Detta
sammanhänger med de överväganden
som nu pågår inom försvarets fredsor -

ganisationsutredning angående en koncentration
till F 18 av delar av flygvapenverksamheten
inom stockholmsområdet
som nu är förlagd till F 8 och
F 2, alltså Barkarby och Hägernäs. En
koncentration till Tullinge av dessa
verksamheter, som i stor utsträckning
är av skolkaraktär, förutsätter att de
flygande divisionerna enligt förslaget
dras in. Skulle riksdagen nu inte ta
ställning till detta förslag, blir följden
att osäkerhet skapas om huruvida den
aktuella koncentreringen av flygvapenverksamheten
kan genomföras. Jag tror
det var herr Dahlén som tog upp frågan
om de centrala och regionala stabernas
storlek till debatt. Det är klart att den
saken följs med stor uppmärksamhet.
Men det är otänkbart att göra drastiska
inskränkningar i det avseendet på
grund av gjorda åtaganden gentemot
personal och av andra liknande skäl.
Jag kan emellertid försäkra att frågan
är föremål för all önskvärd uppmärksamhet.

Jag vill sluta mitt anförande på samma
sätt som jag började, nämligen med
att konstatera att vårt försvar är starkt.
Det kommer att i förhållande till nuläget
bli starkare under de närmaste åren.
Den allmänna värnplikten behålls, och
1966 års värnpliktsreform slår igenom
med förbättrat utbildningsresultat. Nyförvärv
— beteckningen är ju relativ —
på flygets, luftförsvarets och pansarvärnets
områden träder i funktion. Medel,
inte mindre än 1,8 miljard kronor,
har avsatts för kompletteringar på
en rad områden. Detta kan väl tjäna som
ett svar på herr Dahléns resonemang
om att tära på resurserna. Men restriktivitet
har rått, och den har varit nyttig.
Alla som har arbetat med det bakomliggande
materialet har verkligen fått
bemöda sig om att få ut hög effekt ur
varje krona. Såvitt jag förstår har de
lyckats bra.

Herr talman! Jag kommer att yrka bifall
till utskottets hemställan på alla
punkter som debatten omspänner.

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengt Gustavsson
började sitt anförande med att konstatera
att vårt försvar är starkt och kommer
att förbli starkt. Får jag fråga: Varför
är man då så rädd för att redovisa
vad nedskärningarna verkligen innebär?
Det har vi inte fått något besked
om. Vore man inte så generad för vad
man gör, borde man rimligen öppet tala
om vad åtgärderna innebär. Ett försvar
kan ju rubriceras såsom starkt i
allmänna ordalag, nästan oavsett på vilken
nivå det ligger.

Herr Gustavsson säger att målsättningen
är missbrukad för kvantifieringar.
Nej, den är inte missbrukad,
den är brukad för kvantifieringar. Det
har skett med stor fördel. Det skedde
exempelvis i den försvarsutredning som
föregick den senaste. Där låg verkligen
målsättningen till grund för de kvantifieringar
som vi bestämde oss för och
som jag tror visade sig vara riktigt avvägda.

Man talar från socialdemokratiskt
håll bara om vissa anslag i pengar utan
att klart visa vad man avser att åstadkomma
med pengarna, hur försvarsorganisationen
skall se ut, vilka uppgifter
den skall klara osv. Hur kan man då
begära att få den förankring i folkdjupet
som herr Bengt Gustavsson säger
sig eftersträva?

Nu fick vi höra att försvarsministern
nyligen har givit direktiv för planeringen
i fortsättningen på olika alternativa
nivåer efter år 1972. En sådan planering
kan man naturligtvis bedriva,
men som underlag för beslut om materielanskaffning
och andra åtgärder
hjälper det inte med alternativ. Då
måste man ha en inriktning som man
går efter när man verkställer besluten.
Hur ser den inriktningen ut? Det vet
vi ingenting om; vi har lika förgäves
begärt att få besked på den punkten.

Slutligen säger herr Gustavsson att
försvaret kommer att bil starkare om
några år än vad det är i nuläget. Det
är direkt felaktigt, om man med styrka

menar det enda rätta sättet att definiera
begreppet styrka, nämligen i förhållande
till omvärlden.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Liksom herr Virgin
observerade jag herr Gustavssons yttrande
att försvaret skulle bli starkare.
Det är möjligt att herr Gustavsson försöker
klara sig med att säga att det
blir starkare under de närmaste åren;
det var ju så hans ord föll. Om man
med de närmaste åren menar en mycket
kort tidrymd, kan ju inte den nya socialdemokratiska
försvarspolitiken, låt
oss säga på ett och ett halvt år eller
någonting sådant, leda till någon stor
förändring. Men, herr Gustavsson, det
väsentliga är ju inte vad som sker här.
Andre vice talmannen, herr Virgin och
jag har understrukit att det väsentliga
är vad som sker efter den tidrymd som
detta försvarsbeslut omfattar. Därvidlag
hade herr Gustavsson inte ett ord till
försvar för isin ståndpunkt. Tystnaden
på denna punkt var alltså mycket talande.

Herr Gustavsson sade att det inte
finns någonting i stormakternas dispositioner
som skulle öka riskerna för
Sverige. Jag tror heller inte att det
finns någonting i deras dispositioner
som är av den karaktären att man kan
säga att de inriktar sig mera på Sverige
nu än tidigare. Men även i detta
sammanhang iakttar herr Gustavsson en
talande tystnad. Jag gav bara några exempel
på vad som sker i Europa inom
Warszawapakten och NATO och på de
risker för Sverige som kan uppstå i det
sammanhanget. Den socialdemokratiska
politiken är här oförsvarlig.

Sedan kommer hem Gustavsson in
på herr Hedlunds uttryck om olycksfall
i arbetet. Jag har haft tillfälle att tala
med herr Hedlund om vad han avsåg
med detta uttryck. Det var, herr Gustavsson,
det oskickliga sätt på vilket socialdemokraterna
handlade försvarsfrå -

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

gan, och jag håller helt med herr Hedlund
i det omdömet.

Det var en detalj som jag inte tog upp
när jag instämde med avdelningens ordförande
på en punkt, nämligen i fråga
om F18. Det är intressant att se på
vilket sätt frågor av stor betydelse
handläggs i försvarsdepartementet. Här
finns inte något bärande skäl till att ett
beslut om indragning av F18 skall fattas
i år. Detta har val socialdemokraterna
i statsutskottet känt på sig. De
skriver nämligen att det är tveksamt
om det skulle vara någon fördel i att
vänta med ett beslut. De vågar inte
klippa till och säga att det är klart
olämpligt. Jag tycker att den tveksamheten
är klädsam, men den är också
talande.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep) kort genmäle:

Jag vill i anslutning till vad som
sagts i övriga genmälen säga att det väl
inte är någon som påstår att vårt försvar
på mycket kort sikt kommer i ett
läge som är oroande. Vad man menar
är väl att det i framtiden med de indragningar
som här sker kommer att
bli vissa besvärligheter. Om vi skall
upprätthålla försvarets värnkraft behövs
det kanske högre och högre anslag
framöver. Det är väl därvidlag som
det råder delade meningar.

Jag skall inte heller ta upp någon
träta med herr Bengt Gustavsson om
försvarsfrågans behandling och svårigheterna
att komma överens inom försvarsutredningen.
Detta har ju diskuterats
så mycket att det inte finns någonting
att tillägga.

Beträffande herr Hedlunds yttrande
har ju herr Dahlén alldeles nyss replikerat,
och i den repliken instämmer
jag helt naturligt.

Men jag kan inte hjälpa att det har
varit en väsentlig skillnad mellan den
senaste försvarsutredningen och de övriga
försvarsiutredningarna — jag har
varit med i åtskilliga. Tidigare bär vi

3 Första kammarens protokoll 1968. Nr 27

dock inom dem tidrymd som direktiven
angivit till slut kommit överens. Det har
sannerligen varit hårda tag och stora
besvärligheter, men kvar står att vi
alltid till slut löst vår uppgift. I den
här försvarsutredningen har det inte
funnits möjligheter till detta.

Yi kan för all del rikta beskyllningar
mot varandra, men kvar står faktum.
Vad som framlagts från socialdemokratiskt
håll har nog mera liknat diktat
än förslag. Jag understryker att jag
sade att det har liknat, icke att det har
varit.

Jag vill i det sammanhanget således
klart framhålla att det inte fanns några
möjligheter att inom den tid som direktiven
angav uppnå ett resultat. Vi fick
ytterligare ett helt år på oss, men har
ändå inte kunnat nå ett resultat. Våra
uppfattningar låg så långt ifrån varandra,
eller rättare sagt vi hade inga
möjligheter att diskutera oss fram till
något resultat. Vi skildes därför och
stod då kvar vid våra förut utstakade
linjer. Jag tillhör dem som livligt beklagar
detta, utan att vilja rikta några
speciella anklagelser.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag gjorde väl vad jag
kunde efter måttet av blygsam förmåga
genom att ta det lugnt när det ibland
skar sig i försvarsutredningen i min
strävan att bidra till enighet. När nu
inte detta lyckades bryr jag mig inte
om att jämra mig utan är glad över att
vi har fått fram ett förslag till utveckling
av det svenska försvaret som jag
tror på.

Här har åter ordet diktat använts.
Jag erinrar mig faktiskt att när jag hade
uppdraget att föredraga socialdemokraternas
ståndpunkter inför förhandlingsskedet
sade jag exakt, att för att förebygga
beskyllningar om diktat betonade
jag att det var ett förslag som förelädes.

Vi har nu fått veta vad herr Hedlund

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

menade med sitt uttalande om olycksfall
i arbetet. Det skulle vara oskickligt
socialdemokratiskt agerande i försvarsfrågan.
Ja, är det så att han vänder sig
mot socialdemokraterna så måste det
väl bero på att han saknar ord för alt
bedöma sitt eget partis agerande i denna
fråga.

Hur var det när vi hösten 1966 först
anmälde att det kunde bli aktuellt att
diskutera utvecklingen av för svar skostnaderna
efter en mindre brant kurva än
tidigare? Mittenpartierna var väl i första
omgången ganska indignerade, men
man samlade sig med berömvärd snabbhet.
När högerpartiet litet senare gjorde
sin första sorti ur utredningen närmade
mittenpartierna sig raskt den socialdemokratiska
positionen. Det var
bara 60 miljoner kronor per år som
skilde. Under ett helt år trodde vi därför
att det skulle vara ganska lätt att
diskutera sig fram till enighet. När vi i
höstas trodde oss gå till reella överläggningar,
vad gjorde då mittenpartierna?
De närmade sig inte oss som
vi hade väntat, utan de lade på ytterligare
100 miljoner kronor per år och
närmade sig alltså i stället högerpartiet.
Sedan har de i en motion till årets
riksdag gått ett stycke i motsatt riktning
och slutar med ett gemensamt uttalande
med högerpartiet, i vilket man
påtalar behov av att komma överens.
Det är väl i så fall med högerpartiet
man skall komma överens, ty man har
försummat möjligheterna att komma
överens med oss. Det verkar nästan som
om mittenpartierna på nytt är på väg
uppåt.

Jag skall inte med en gest beskriva
mittenpartiernas kurva när det gäller
ställningstaganden i försvarsfrågan under
den tid jag haft tillfälle att följa den
på nära håll. Det skulle vara omöjligt
för stenograferna att fånga den. Jag
tycker nästan att den ser ut som en deformerad
bit wellpapp i genomskärning.

Herr Dahlén sade att jag hade ådagalagt
en besvärande tystnad om åren ef -

ter fyraårsperioden. Nej, jag redogjorde
för försvarsministerns direktiv till
myndigheterna i det avseendet. Däremot
åtar jag mig inte att göra förutsägelser
om försvarseffekten i förhållande
till omvärlden sju—åtta år framåt i tiden.
Jag vet inte tillräckligt om kommande
utveckling för att våga mig på
det. Men jag vågar slå fast att försvaret
i förhållande till nuvarande läge håller
på att stärkas något.

Herr Virgin säger: Varför talade ni
inte om dessa försvagningar som ni föreslår?
Vi ser inte några försvagningar
här. Det är väl de som ser dem som
får tala om dem i stället. Jag börjar
faktiskt först nu att förstå att det i detta
sammanhang finns en sak som tydligen
inte står klar för de borgerliga försvarspolitikerna.
Det är att vi nu har
några stora utvecklingsprojekts framtagningskostnader
bakom oss. Jag tänker
på det stora luftförsvarsprojektet,
Stril 60, Stridsvagn S och flygplansserien
Viggen. Dessa projekt har kostat
ett par miljarder kronor under åren
1963—1967. Årskostnaderna för detta
utvecklingsarbete — 350—400 miljoner
kronor —- har rymts inom de summor
som avsatts för materielbeställningar.

Under de närmaste åren har vi inga
utvecklingsprojekt av denna storleksordning.
Tyngdpunkten kan därför utan
alltför stora tillskott av ytterligare medel
flyttas över till verkstadsproduktion
av högklassig utrustning till försvaret.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är riktigt som det
sagts av flera talare här tidigare att
vi har känt en stor tillfredsställelse —
jag hoppas alla partier gjort det — med
det betydande mått av enighet med vilket
den svenska riksdagen — och jag
hoppas även det svenska folket —- tagit
ställning i försvarsfrågan. Det är en
enighet som varit ganska märklig, eftersom
försvarsfrågan är en oerhört
stor post i vår budget. När man jämför

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

tidigare strider i försvarsfrågan, ter sig
den medborgerliga samling som vi haft
såsom något inte bara märkligt utan
egentligen ganska förbluffande.

Jag har tolkat detta på det sättet att
vi varit överens om att ett starkt försvar
är ett nödvändigt komplement till neutralitetspolitiken.
Vi har trott att om
man kan sluta upp enigt kring de ytterst
stora försvarsutgifterna, så är detta för
yttervärlden ett bevis för att vi menar
allvar med att vi vill forma vår neutralitetspolitik
själva, och på det sättet är
de ett effektivt stöd för vår neutralitetspolitik,
ine så att vi kan bygga upp ett
försvar som är så starkt, att vi i varje
situation kan möta vilken fiende som
helst, utan just som ett vittnesbörd om
att vi är beredda att i endräkt ta på oss
betydande uppoffringar för vårt försvar.

I år har det inte gått att komma
överens. De fyra stora partierna har
splittrat sönder sig på tre linjer. Jag
tror att det är absolut nödvändigt att
vi har klart för oss att det inte står en
borgerlig front mot den socialdemokratiska.
Man fick nästan den uppfattningen
när man lyssnade till herr
Dahlén. Det är tre från varandra mycket
bestämt avgränsade linjer som vi är
splittrade på. Och så har vi då fått en
strid kring försvarspolitiken.

Jag nämnde nyss att det är ett starkt
försvar som vi har och att det är ett
dyrt försvar men inte dyrt i fråga om
vad vi får ut för varje krona. Jag delar
deras åsikt som säger att effektiviteten
hos dem som handlägger dessa
väldiga utgifter är betydande. Men det
kan ju inte skada att man erinrar sig
att vi bär haft en utgiftsstegring. Om vi
räknar i löpande priser har kostnaderna
för försvaret; sedan 1957 stigit med
100 procent. Räknar vi om det till fasta
priser så är det en kostnadsstegring
på 30 procent. Sedan 1959, som var
sista gången vi träffade en stor försvarsöverenskommelse,
är den reella kostnadsstegringen
25 procent.

Nu är frågan: Skall vi nöja oss med

det för en småstat exempellöst starka
försvar som vi för närvarande har eller
skall vi stärka det ytterligare? Det är
inte så som talesmän för oppositionen
har sagt att det gäller om vi skall rasera
vårt försvar, urholka det. Nej, frågan
är om vi skall nöja oss med den styrka
som vi var nöjda med för två år sedan
eller om vi ytterligare skall förstärka
vårt försvar.

Vi har vid prövning av den frågan
inom regeringen kommit fram till att
det inte finns några sakliga skäl som
talar för nödvändigheten av att ytterligare
stärka försvaret på bekostnad
av en höjning av skatterna. Vi anser det
klokt att i nuvarande situation undvika
en skattehöjning, även om detta medför
att vi får behålla försvaret vid
ungefär den styrka som det för närvarande
har. Det har talats om diktat i
detta sammanhang. Men vi har inte utfärdat
-några andra diktat än dem som
den ekonomiska situationen ställt oss
inför. Min första fråga till oppositionen
blir denna: Betraktar ni det försvar
som vi var nöjda med för två år sedan
som så dåligt i dag att ni rekommenderar
en skattehöjning för att ytterligare
stärka det? Vi bär resonerat så att i en
tid då vi har tvingats till hårdhänta
besparingar på alla områden har vi
inte kunnat undantaga försvaret från en
begränsning av stegringstakten beträffande
utgifterna.

Det skulle ha varit intressant att redovisa
här hur pass starkt vårt försvar
är i jämförelse med exempelvis
försvaret i våra grannländer. Jag avstår
därifrån men upprepar vad jag nyss
sade. Det finns säkerligen icke någon
sakkunnig bedömare av den här frågan
utanför vårt land som inte medger
att de uppoffringar som det svenska folket
gör för försvaret fortfarande är ett
uttryck för vår beslutsamhet att värna
vårt oberoende och vår neutralitet.

Jag kan inte förstå varför man på
den borgerliga sidan begagnar sig av
ett så vilseledande framställningssätt
beträffande försvarssituationen. Man ta -

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

lar om en urholkning, ibland till och
med om en rasering av försvaret. Det
har jag visserligen inte hört här, men
gentemot denna agitation tror jag det
är nödvändigt att hålla fast vid vissa
fakta. Det försvar som vi för närvarande
har kostar under innevarande år 100
miljoner kronor mer än vad det gjorde
1964/65. Under den kommande fyraårsperioden
— den period som vi nu
diskuterar — kommer enligt regeringens
uppfattning försvarskostnaderna i
fast penningvärde att stiga med 50 miljoner
kronor om året. Detta är ju fakta
som man inte lär kunna vifta bort. För
två år sedan var vi eniga om att vi
hade ett starkt försvar. Det nuvarande
försvaret kostar 100 miljoner kronor
mer än det som vi betraktade som ett
starkt försvar för två år sedan. Försvarskostnaderna
i fast penningvärde
kommer att stiga med 50 miljoner kronor
per år under den närmaste fyraårsperioden.
Då är det väl ändå grovt
vilseledande att framställa det beslut,
som vi kommer att fatta här, som en
urholkning av försvaret eller kanske —
det uttrycket har inte använts här men
i tidningspressen — som en rasering av
försvaret. Yi kommer, som försvarsministern
har sagt, att ha råd att fullfölja
Viggenprojektet för både attack- och
spaningsversionerna, och vi vågar säga
att den svenska riksdagens handlingsfrihet
när det gäller en eventuell jaktversion
är helt obeskuren genom det
försvarsbeslut som vi nu kommer att
fatta. Än mer: Yi kommer att kunna behålla
Norrlandsinfanteriet och pansarbrigaderna
i enlighet med 1963 års försvarsbeslut.
Det är felaktigt att påstå
att vi lämnar Norrland försvarslöst.
Försvarsministern har i andra kammaren
just framhållit, hur orimligt detta
påstående i själva verket är — det
finns ingen grund för detta.

Man har nu försökt göra gällande att
det på grund av en minskning i materielbeställningarna
skulle ha uppstått
arbetslöshet inom de industrier, som
arbetar för försvaret. I höstas påstod

högern, att 10 000 å 20 000 man skulle
bli arbetslösa. Av vad jag anfört framgår
att detta är en orimlighet, eftersom
de faktiska utgifterna för försvaret
ökas. Vi bär frågat våra leverantörer,
om det finns något enda exempel på en
tjänsteman eller arbetare som har blivit
arbetslös på grund av att de militära
beställningarna skulle ha minskats.
Det är möjligt att det finns någon enda
man, men vi har inte fått något sådant
exempel. Hela denna skräckpropaganda
framför allt från högerns sida som gått
ut på att vi medvetet skulle framkalla
arbetslöshet för mellan 10 000 och
20 000 man har ingen grund i sinnevärlden.

När bröts enigheten i försvarsfrågan?
Det var inte socialdemokraterna som
bröt den — vi kunde nästan få den
uppfattningen av herr Dahléns anförande.
Detta skedde ju när de borgerliga
ledamöterna under stort buller och med
observans i TV, radio och press hoppade
av försvarsutredningen den 11 januari.
Då klargjordes alltså definitivt
att de borgerliga ledamöterna icke var
intresserade av att ens försöka påverka
försvarsbesluten i fortsättningen. Det
måste väl ändå te sig som någonting
ganska uppseendeväckande att man tar
ett sådant steg, när man tidigare sagt
att man varit så glad över den stora
enigheten.

Högern begär nu att försvarskostnaderna
skall höjas under den fyraårsperiod
vi diskuterar med tillsammans

2,5 miljarder kronor. Det gäller alltså

2,5 miljarder under fyra år, men högern
säger ingenting om varifrån dessa

2,5 miljarder skall tas. Jag skulle därför
vilja varna för en försvarsdiskussion,
där det bara talas om att om vi
hade följt högerns förslag, hade vi fått
de och de förstärkningarna av försvaret
— det är självklart. Jag har nyss
sagt att den svenska militären är skicklig.
Får den ytterligare 2,5 miljarder
kronor, är jag övertygad om att den
lägger ut dessa 2,5 miljarder på ett
förnuftigt och klokt sätt. Men det är

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

ju inte detta som nu diskuteras, utan
frågan är: År det försvar som vi varit
belåtna med för två år sedan av den
dåliga beskaffenhet, att vi måste vidta
en åtgärd som innebär en kostnadsökning
på 2,5 miljarder kronor under en
fyraårsperiod? Dessa två och en halv
miljarder måste ju på något sätt skaffas.
Man kan ju inte trolla fram dem.
Hur skall de skaffas fram? Man kan
naturligtvis låna upp beloppet. Låna
upp ytterligare två och en halv miljarder
kronor i en tid då det är uppenbart
att konjunkturerna går uppåt och då
det sannolikt kommer att fordras en
stram ekonomisk hushållning för att vi
inte skall få en kraftig prisstegring! En
kraftig prisstegring, är det det pris som
högern rekommenderar? Eller vill man
höja skatterna?

Högern bär lagt fram skattesänkningsförslag
som det är svårt att få ett
absolut säkert grepp på, men de ligger
val på omkring tre miljarder kronor
under fyraårsperioden. Skattesänkning
samtidigt som man föreslår en höjning
av försvarsutgifterna med två och en
halv miljard! Betyder det, herr Virgin,
att ni anser att situationen är sådan
för närvarande att ni tolererar en ökning
av underbalanseringen under denna
tid på sammanlagt över fem miljarder?
Eller finns det någon annan
metod, varigenom ni tror att ni kan
anskaffa de två och en halv miljarderna
som går till försvaret och samtidigt
möjliggöra de skattesänkningar som ni
är intresserade av? Det finns tre metoder.
En är att leda in Sverige i en
kraftig inflatorisk prisstegring. En annan
metod är att företa skattehöjningar
på andra håll. Den tredje metoden
är nedskärning av vissa andra anslag.
Vi skall väl inte ha en skatte- och finansieringsdebatt
här i dag, men eftersom
grunden för det socialdemokratiska
förslaget är vår bedömning att vi
har ett så starkt försvar för närvarande,
att det icke är nödvändigt att företa en
skattehöjning för dess ytterligare för -

stärkning, måste ju frågan om skatter
ändå komma in i resonemanget.

Ni säger att det är så nödvändigt att
vi är överens, men, herrar talesmän för
oppositionen, om det är så nödvändigt
att vi kommer överens, är det då inte
nödvändigt att ni försöker komma överens
själva? Ni går här fram med två olika
förslag, som är mycket olika varandra.
Mittenpartiernas förslag ligger ju betydligt
närmare regeringsförslaget än
vad det ligger högerns förslag. Den
skarpa kritik som herr Virgin har riktat
mot socialdemokraternas linje måste
ju i nästan samma omfattning även riktas
mot mittenpartierna. Mittenpartiernas
handlande tror jag verkligen vi får
anledning att tala om många gånger under
valrörelsen. Jag kan knappast finna
någon annan fråga som i så hög grad
lämpar sig för illustration av vad man
lugnt kan kalla hållningslöshet inom
svensk politik. Jag förstår att herr Gustavsson
avstod från att försöka att med
gester illustrera det. Han trodde att jag
var mera vaggande i min framställning
och han trodde att jag passade bättre
för det. Och det är nog riktigt, ty sådana
slingerbultar som mittenpartierna
har gjort här hör val lyckligtvis till
undantagen inom svensk politik. Jag
skall hålla mig till deras allra senaste
aktion, för att vara snäll och hygglig.
De bjuder över socialdemokraterna med
500 miljoner kronor. All right! Ett bud
på 500 miljoner kan man mycket väl
diskutera, som herr Gustavsson säger,
för att komma fram till en enhet. Men
när dessa diskussioner skall börja, vad
gör då mittenpartierna? De höjer sitt
bud med 462 miljoner — en höjning
till närmare en miljard. Hur tror ni att
vi socialdemokrater — hur snälla och
hyggliga och öppna för resonemang vi
än är — skall kunna uppfatta detta annat
än som ett klart besked från mittenpartierna.
Vi vill inte ha med socialdemokraterna
att göra. Vi vill gå till högern.
Vi närmar oss nu högern genom
en stegring av budet med 500 miljoner

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. in.

kronor. Finns del någon människa som
skulle kunna dra en annan slutsats? De
bjöd först 495 miljoner kronor över oss
—• vi kunde inte acceptera det men det
var ändå ett förhandlingsbud — men
när förhandlingarna skulle börja höjde
de med närmare 500 miljoner. Herr
Hedlund har talat om att det var ett
olycksfall i arbetet. Nu har vi fått reda
på att olycksfallet i arbetet bestod däri
att våra representanter satt kvar i försvarsutredningen
och försökte komma
fram till ett resultat. Men att mittenpartierna
höjer med 500 miljoner och
lämnar försvarsutredningen tillsammans
med högern, det är inget olycksfall
i arbetet. Detta är mycket intressant,
och det skall vi alltså notera. Det
är den som försöker komma fram till
ett resultat och håller på sin linje som
råkar ut för olycksfall, enligt herrar
Hedlund och Dahlén.

Jag har svårt att tro på denna tolkning.
Olycksfallet måste ha uppstått antingen
när ni bröt försvarsutredningen
den 11 januari eller när ni ansåg det
nödvändigt att höja budet från 500
miljoner med ytterligare 500 miljoner.

Nåväl, jag skall inte uppehålla mig
mera vid detta. Jag tror att herr Bengt
Gustavsson har sagt det viktiga. Vi
har ett starkt försvar. Detta kommer
under närmaste fyraårsperiod att ytterligare
vinna i styrka. Det finns ingen
grund för påståendena om att vi är
låsta efter fyraårsperioden. Tvärtom
är de direktiv som är givna till de militära
myndigheterna av den karaktären
att det kommer att vara möjligt att utarbeta
en intervallsplan. Vi kommer
att fullfölja alla de stora projekten.
Inget av det som vi gemensamt har
byggt upp — inte Viggen, inte pansarvagnarna,
inte Norrlandsförsvaret —
kommer under denna tid att raseras.

Jag skulle vilja sluta med att säga
följande. Herr Virgin talade om hur
viktigt det var att försvaret var förankrat
i folkmedvetandet. Ja, det är det
självfallet. Det är därför jag har ägnat
så stor uppmärksamhet åt försvarsfrå -

gan och kan sägas ha varit något av en
drivande kraft när det gällt att komma
fram till samlande lösningar. Det är riktigt
att det är betydelsefullt att komma
fram till en förankring av försvaret hos
folkviljan. Men tror verkligen herrarna
—- någon dam har ännu inte yttrat sig
i debatten —- att ni gagnar det uppgivna
syftet att uppnå en förankring av
försvaret i folkviljan genom att säga
att det försvar som ni var nöjda med
för två år sedan är odugligt och innebär
— som de allra hetaste säger —
risker för vår neutralitetspolitik? Tror
ni det? Tror ni inte att det finns många
människor som frågar sig: Är det möjligt
att man kan lägga ut fem miljarder
utan att få någonting för det? Det är
fullkomligt vilseledande. Jag tror att vi
får mycket för de fem miljarderna.
Men ni framställer vårt försvar såsom
om de fem miljarderna vore rent bortkastade.
Det är de verkligen inte.

Jag sade nyss att jag tror att det
utomlands har gjort en god effekt att vi
varit eniga. Men om ni nu skiljer er åt
och menar att det är nödvändigt med
en kraftig skattehöjning för utgifterna
till det försvar ni tidigare varit nöjda
med, varför skall ni sprida den uppgiften
även från denna talarstol att vårt
försvar är försvagat och urholkat, när
varenda en som har följt detta vet att
försvaret undan för undan blir starkare?
Vad finns det för anledning att i
den svenska opinionen eller i den utländska
opinionen framställa försvaret
såsom kraftigt försvagat och såsom icke
längre ett effektivt värn för vår neutralitetspolitik?
Är det inte klart att dessa
påståenden har effekt dels inom landet
— en försvagning av försvarsviljan —
dels utom landet —• en bristande tillit
och uppriktighet för vår vilja att bära
offer för neutralitetspolitiken?

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern började
sitt anförande med att konstatera att
enighet i försvarsfrågan är värdefullt,

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

och jag vill gärna stryka under detta.
Han fortsatte med att säga att den är
märklig, rent av förbluffande. Det kan
jag däremot inte hålla med om. Det är
inte något märkligt eller förbluffande
att enighet uppstått mellan partier,
som verkligen strävar efter sådan enighet
och det har socialdemokraterna tidigare
gjort.

Den stora förändringen kom fjorton
dagar efter förlustvalet 1966. Då presenterades
från socialdemokratiskt håll
ett bild, som låg miljardbelopp under
allt vad vi tidigare hade diskuterat och
som ingen hade en aning om innebörden
av, i fråga om försvarseffekt, organisation
och materielanskaffning. Ingen
visste detta! Yar det då underligt att
vi från borgerligt håll fick klart för oss
att socialdemokraterna sökte strid och
att det inte gick att undvika strid?

Nu frågar statsministern: »Skall vi
nöja oss med det förslag som regeringen
presenterar eller skall vi ha skattehöjningar?» Ja,

formuleras frågan på det sättet är
svaret mycket lätt att ge från högerpartiets
sida: Självfallet skattehöjningar! Problemet

är emellertid icke detta.
Försvarets relativa behov av skattemedel
har sjunkit sedan 1958 år för år
även vid tillgodoseende av behoven för
ett försvar enligt vår modell. Försvaret
kräver allt mindre skattemedel. Jag begriper
därför inte varför man skall göra
försvaret till en ensidig exponent för
vad som behövs i skatter. Skatterna
måste naturligtvis tillgodose de samlade
behoven i samhället, och jag håller
med statsministern om att den diskussionen
bör föras vid ett senare tillfälle.

Kärnfrågan är: Har vi gjort en upprustning
under de senaste tio åren? Om
så inte är fallet är det uppenbart att
eu fortsättning av den förutvarande
försvarspolitiken skulle ha behövts
för att vidmakthålla försvarets styrka.
Jag vill hävda att vi inte har gjort någon
upprustning under de senaste tio
åren. Det har ingen annan heller häv -

dat tidigare, inte förrän nu när försvarsdebatten
började bli besvärlig. Det
nämndes inte ett ord om något sådant i
den proposition som presenterades vid
det förra försvarsbeslutet, det antyddes
inte att detta skulle innebära en upprustning.
Försvarsministern sade det
inte, regeringsledamöterna i övrigt sade
det inte, försvarsutredningen sade det
inte.

Var det någonting som man i så fall
ville hemlighålla för svenska folket —
att det var fråga om en »väldig upprustning»
som man nu säger? Nej, sanningen
är naturligtvis den, att det varken
har skett eller sker en upprustning.
Varför inte erkänna det? Varför
försöka påstå någonting som bara är
ett dåligt försvar för en sjuk sak?

Statsministern säger vidare, att vi
från högerpartiets sida påstått att
20 000 man skulle bli arbetslösa genom
den nya försvarspolitiken. Detta är felaktigt.
Vi sade att den nedskärning,
som regeringens förslag innebär i försvarspolitik,
jämfört med den som
skulle ha uppstått om vi fortfarande
drivit den gamla politiken, svarar mot
ett miljardbelopp som skulle innebära
sysselsättning för ungefär 20 000 årsarbetare.
Det är en annan sak, och den
uppgiften står vi för.

Statsministern säger vidare att högern
vill höja försvarskostnaderna på
fyra år med 2,5 miljarder kronor och
undrar hur det skall gå till. Först och
främst är summan 2,1 miljarder kronor
och innefattar förbrukning av tidigare
beviljade och av riksdagen anslagna
medel. Den är ändå cirka 1 miljard
lägre än vad en fortsättning av den tidigare
försvarspolitiken skulle ha inneburit,
detta under en tid då statsinkomsterna
beräknas stiga med 12 miljarder
kronor.

Vore det orimligt att ta eu del härav
för att åstadkomma den grundläggande
trygghet, som en oförändrad försvarspolitik
ganska väl skulle kunna
garantera?

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern ställde
frågan: Skall vi nöja oss med det försvar
som vi nu har eller skall vi stärka
det?

Frågan utgör en mycket intressant
kontrast mot vad herr Bengt Gustavsson
sade för några minuter sedan. Han
försökte nämligen övertyga kammaren
om att försvaret skulle bli starkare genom
det socialdemokratiska förslaget.
Jag tycker att herrarna skall göra upp
inbördes. Jag skall inte blanda mig i
diskussionen i det avseendet.

Den stora frågan är ju: Vad händer
med det svenska försvaret efter försvarsperiodens
slut?

Det intressanta är att herr Erlander
här använder den vanliga metoden.
Han ställer argumenten upp och ner
och tror att någon skall vara road av
att se på dem ur en annan synvinkel.
Vi från oppositionen har förklarat att
för de närmaste åren medför propositionen
inte några — om man skall
använda starka ord — mycket ödesdigra
verkningar. Men vad sker efter
denna periods slut? Det är aliså detta,
som herr Erlander försöker att bara
göra en kringgående rörelse kring. Han
vill inte — och jag förstår honom väl
— gå in i en realdebatt om detta.

Det har hela tiden varit utgångspunkten
för svenskt försvar att vi, efter
en period med konkreta beslut om
hur stora utgifterna skall vara, skall
ha en planeringsperiod, som ger klarhet
om utvecklingen för det svenska
försvaret. Det vet vi verkligen i detta
fall, nämligen att det kommer att bli
en väsentlig försämring — väsentlig,
herr statsminister, ty om detta kan ju
inte några delade meningar råda.

Jag noterar också att herr Erlander
inte heller denna gång liksom inte heller
i utrikesdebatten vill diskutera den
situation som Sverige befinner sig i
från säkerhetspolitisk synpunkt. Det
har — såsom jag erinrade om i mitt
anförande — hänt en hel del sedan vi
hade utrikesdebatten. Jag förstår att

herr Erlander inte vill ge sig in på
detta område.

Herr Erlander påstår, att det var oppositionen
som bröt försvarsförhandlingarna.
Regeringen inbjöd såsom flera
gånger förut oppositionen att vara
med och diskutera en uppgörelse kring
försvaret. Jag markerar att det skedde
precis på samma sätt som tidigare.
Ingenting i de väsentliga förutsättningarna
var annorlunda. Det är klart att
de som satt i utredningen trodde, att
det verkligen var en allvarlig vilja från
socialdemokratin att också denna gång
handla på samma sätt som tidigare.
Men så hoppar man då av inför det förra
försvarsbeslutet och säger: Nej, vi
kan diskutera om framtiden, men det
försvarsbeslut för nästa budgetår som
nu skall fattas lönar det sig inte att ni
från oppositionen är med och diskuterar,
ty vi har bestämt i regeringen
hur det skall vara. Punkt och slut. Vill
ni godta beslutet är det all right!

Jag sade i mitt anförande tidigare i
dag, att man möjligen, om man spetsar
till det, kan säga att en gång är ingen
gång. Nu är det dock andra gången vi
befinner oss i precis samma situation.

Socialdemokraterna gör för andra
gången ett avhopp och säger, att det nu
även för budgetåret 1968/69 skall bli
som de vill. Vill oppositionspartierna
vara med om detta är det all right.

Herr Erlander tycker illa om ordet
diktat, och jag förstår att han tycker
illa om en rättvisande rubrik över hans
eget handlingssätt. Det är mycket förklarligt.
Därför gör han konststycket
att ställa hela situationen upp och ned
— han säger att det är oppositionspartierna
som bryter enigheten.

Herr talman! Detta sätt att diskutera
är givetvis väldigt svårt att komma åt
därför att det går förbi alla normala
regler för umgängesformerna mellan
människor som uppträder i det offentliga
livet. Jag skall därför inte yttra
mig mera på denna punkt.

Den uppfattning man kommer fram
till när det gäller socialdemokratins in -

Onsdagen den 22 mai 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

ställning i försvarsfrågan är att de på
socialdemokratins vänsterkant, som ju
under flera år har propagerat för att
försvarsfrågan inte får behandlas på
något annat sätt än en rad andra frågor,
som tydligen har vunnit. Försvarsfrågan
är inte någonting som socialdemokratin
numera är villig att göra
extra stora ansträngningar för att komma
överens om.

Det är givetvis ett beklagligt konstaterande.
Statsministerns anförande,
som ju inte riktigt hörde hemma i verklighetens
värld, gav ändå besked på
den punkten.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är inte mycken idé
att diskutera våra debattmetoder. Herr
Dahlén brukar begagna metoden att i
det ögonblick som han är ställd mot
väggen säga att det är omöjligt att diskutera
med mig.

Och ställd mot väggen är ju herr
Dahlén. Det var ju ni som bröt försvarsförhandlingarna
den 11 januari.
Det var ju ni som i stället för att försöka
behålla era bud höjde med en
halv miljard kronor i det ögonblick,
som man ändå försökte komma fram
till resultat. Hur man skall kunna påstå
att detta inte är fakta tillhör mystiken.
Men denna mystik, denna slöjornas
dans, behövs väl för att omge folkpartiet
med någon skyddande förklädnad
efter alla dessa krumbukter. Detta är ju
fakta i målet: Ni bjuder 500 miljoner
kronor över, ni bryter försvarsförhandlingarna
den 11 januari.

Det är faktiskt intressantare att ta
upp ett resonemang med herr Virgin.

Herr Virgin säger att det blev en väldig
skillnad efter valet. Jag vet inte om
herr Virgin har tillfälle att läsa exempelvis
den socialdemokratiska partikongressens
protokoll. Jag rekommenderar
dem som tror, att valet föranledde
oss att inta någon specifik hållning
i försvarsfrågan, att läsa dessa proto -

koll. Där framhölls med all önskvärd
tydlighet, inte bara från s. k. vänsterelement,
utan från alla håll att det är
möjligt att vi har kommit in i en situation
då de automatiska stegringar av
försvarsutgifterna, som vi hittills varit
överens om, medför så våldsamma bördor
för det svenska folket att vi måste
avstå från att täcka dem. Jag skulle tro
att antingen försvarsministern eller
statsministern i debatten medgav att
det var riktigt att den automatiska stegringen
som en följd av 1958 års beslut
blev för betungande. Jag är inte riktigt
säker på det, men jag är övertygad
om att det var många som tänkte på
det sättet.

Det har ingenting att göra med något
försök att ställa in sig hos vänsterelement
efter valet 1966. Den diskussionen
fördes 1964, då vi inte hade några tecken
som tydde på att valet 1966 skulle
gå som det gick. Försöken att låtsas som
om det socialdemokratiska partiets ledning
skulle vaja här precis som mittenpartierna
för varje strömning i opinionen,
tror jag att man skall sluta med, ty
vi deklarerade ungefärligen dessa synpunkter
redan 1964.

Sedan säger herr Virgin, att om man
jämför med hur det skulle ha blivit om
1958 års överenskommelse hade följts,
så finner man att 10 000 å 20 000 personer
hade blivit arbetslösa. Jag undrar
hur många människor som observerat
den differensen. Den är helt avgörande.
Det är en tänkt siffra som inget
politiskt parti står för i dag. Även högern
bryter med 1958 års överenskommelse,
även högern anser tydligen att
det är en riktig bedömning att försvarsutgifterna
stiger för hastigt. Herr
Virgin angav att siffran var ungefär en
miljard kronor. Högern bjuder en miljard
mindre än tidigare överenskommelse
skulle ha inneburit.

Herr Virgin, det är naturligtvis alldeles
riktigt att om man har en miljard
mera att lägga på ett visst område, blir
det sannolikt en miljard kronor mera
i beställningar. Men pengarna måste tas

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

någonstans! Den svenska nationalinkomsten
ökar inte på det sättet med ett
enda öre.

Även med den mycket väsentliga modifikation
som herr Virgin har gjort
i dag är det nästan lika vilseledande
när man gör gällande, att jämfört med
den gamla överenskommelsen skulle vi
nu ha haft mellan 10 000 och 20 000
personer mer att sysselsätta inom verkstadsindustrin.

Hur vet man det? Det är riktigt att
det har gått en miljard mer till försvaret,
men den miljarden har man väl tagit
någonstans. Den kanske har tagits
från bostadsbyggandet eller någonting
annat som sysselsätter verkstadsindustrin.
Detta är alltså en fulkomligt löst
utkastad siffra, ännu mera luftig efter
herr Virgins analys i dag. Men även om
man accepterar denna siffra, är den
grovt vilseledande. Alla dessa artiklar
i högerpressen, där man räknar upp
antalet arbetslösa —• 100 man arbetslösa
där, 25 man där osv. -— har efter
herr Virgins anförande visat sig vara
rent vilseledande. Det finns ingen
grund för dessa föreställningar, inte
ens om högerns förslag hade genomförts
som också det innebar minskade
beställningar på en miljard kronor.

Det är naturligtvis en vinning att
man på det viset har rensat ut en så
grovt vilseledande framställning som
den högern ännu så sent som i remissdebatten,
om jag inte tar fel, fortsatte
att driva.

Jag skall återgå ett ögonblick till herr
Dalilén, så att han inte blir ledsen över
att jag totalförsummar honom.

Herr Dahlén sade någonting om att
det fanns en spänning mellan herr Gustavsson
och mig. Nej, det gör det visst
inte! Men av det sätt att citera som herr
Dahlén gör sig skyldig till framgår att
det skulle kunna finnas en sådan spänning.

Jag sade, att vad vi skall resonera om
för närvarande är om det försvar, som
vi alla var nöjda med för två år sedan,
nu är så dåligt att vi tvingas göra en

skattehöjning för att åstadkomma en
förbättring. Regeringens förslag innebär
50 miljoner kronor mera om året,
men vi har icke ansett att 50 miljoner
kronor mera om året innebär några
risker för en skattehöjning. Jag är övertygad
om att herr Gustavsson och jag
är fullt överens på den punkten. Det
finns ingen som helst divergens därvidlag.
Men om man tar bort den väsentliga
punkten, kan man bevisa ungefär
vad man vill.

Den fråga som det gäller och som
oppositionen skall svara på är alltså:
Är det svenska försvar som vi hade för
två år sedan så dåligt, att ni rekommenderar
en skattehöjning för att
åstadkomma en förbättring?

Den andra frågan, som har ställts till
mig, tycker jag är mycket enkel att besvara.
Det beslut som nu skall fattas är
naturligtvis i och för sig bara ett beslut
för ett budgetår — all right — men vi
skall inte fästa oss vid formaliteter,
utan i realiteten binder vi oss naturligtvis
för en fyraårsperiod. Varje gång
som vi har fattat ett sådant beslut har
vi betonat, att efter periodens slut är
statsmakterna oförhindrade att fatta
vilket beslut som de vill. Det är alltså
vilseledande när man påstår, att det beslut
som vi i dag fattar kastar sin skugga
långt fram i tiden. När vi om fyra år
skall fatta ett nytt beslut i försvarsfrågan
är vi lika obundna som vi var när
tiden för 1963 års överenskommelse
hade gått ut. Då skrev riksdagen för
säkerhets skull in ord som vi gärna kan
skriva in också i dag, nämligen att när
perioden är slut är vi uppenbarligen
oförhindrade att ta vilken ställning vi
vill.

Men nu säger man att vårt utgångsläge
är så mycket sämre, och därför är
vi bundna och kan inte agera. Varför
är vårt utgångsläge sämre när vi under
den närmaste fyraårsperioden reellt
ökar försvarskostnaderna med 50 miljoner
kronor om året? Vad är det som
gör, att dessa 50 miljoner kronor innebär
en urholkning av Sveriges försvar?

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, in. m.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den stora skillnaden,
herr statsminister, är att beträffande
det försvarsbeslut vi nu inbjuds att fatta
är planeringssituationen en helt annan
efter den aktuella utgiftsperiodens
slut. Detta går inte att komma ifrån,
och det erkänner även försvarsministern.
Hur skall man kunna säga, att det
inte kommer att hända någonting, att
vi är precis lika obundna som 1963,
när utgångspunkten hela tiden har varit
att allting blir dyrare? Vår försvarskraft
måste tekniskt förbättras, och vi
har därför haft stigande planering efter
den aktuella periodens slut. Detta
är skillnaden, men det vägrar statsministern
att diskutera.

Socialdemokraterna har under två år
i försvarsutredningen deklarerat: »Gör
ni som vi vill för nästa budgetår, så
förhandlar vi!» När oppositionens representanter
tyckte att det fick vara
slut med diktaten, försökte statsministern
för andra gången göra gällande att
det är oppositionen som bryter.

Är det detta, herr statsminister, som
nu skall vara kännetecknande för den
socialdemokratiska regeringens sätt att
inbjuda till överläggningar — inte bara
om denna fråga utan om alla andra?
Ni har bestämt er för att det skall vara
på ett visst sätt, och förutsättningen för
att man skall sitta i förhandlingar är
att socialdemokraterna gör som de vill.

Det är klart att statsministern kommer
att säga, att det visst inte är så.

Då är det bara, herr talman, att konstatera
att i försvarsfrågan — jag håller
med statsministern att vi i den frågan
verkligen har avvikit från situationen
i andra länder — bryter socialdemokratin
mot den grundläggande förutsättningen
för att man skall kunna
komma överens. Ett diktat, upprepat
två år i rad, är nämligen icke en inbjudan
till förhandlingar. Vad ni har
menat är, att om vi inte vill vara med,
så är dörren öppen.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsminister Erlander
undrade om jag hade läst socialdemokratiska
partikongressens protokoll från
1964.

Jag tycker att det är mera motiverat
att fråga, om de socialdemokratiska ledamöterna
i försvarsutredningen hade
läst det protokollet före valet 1966. I så
fall gav de inte något som helst uttryck
för följsamhet till de paroller som tydligen
präglades där. Diskussionerna rörde
sig om de nivåer som direktiven till
försvarsutredningen hade antytt och
inte om några andra belopp, som låg
miljarder under.

Statsministern säger emellertid att det
socialdemokratiska partiet 1964 beslöt
sig för att sänka försvarsutgifterna. Får
jag fråga om det beslutet var orsaken
till neddragningen av de 350 miljonerna,
som började 1965 på hösten och
fortsatte 1966?

En orsak till neddragningen var, sade
statsministern, de våldsamma bördor
som försvaret lägger på svenska folket.
Jag påpekade nyss men vill upprepa att
bördorna blir allt mindre om man räknar
i skattebelastning. Det är ett faktum.

Jag har ingen anledning att modifiera
vad jag sade i remissdebatten, och jag
har inte heller modifierat det i mitt förra
anförande. Jag sade endast, som ett
bevis för ihåligheten i det ekonomiska
motivet för en ny försvarspolitik, att
ett fullföljande av den gamla försvarspolitiken
skulle ha inneburit en beställningsvolym,
som kunde ha sysselsatt
mellan 10 000 och 20 000 arbetslösa och
kanske hade varit en betydligt effektivare
metod att klara den besvärliga sysselsättningen
än den regeringen valde
med höjda direkta anslag till arbetslöshetens
bekämpande.

Detta var vad jag sade, och jag har
nu upprepat det. Det går att titta i protokollet.

Statsministern tog ännu en gång upp
skattefrågan. Den bär jag för min del
redan svarat på.

Onsdagen den 22 maj 1968

44 Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvar

Sedan sade statsministern att regeringens
försvarspolitik endast innebär,
att handlingsfriheten skall bibehållas
efter fyraårsperiodens slut. Emellertid
är min tid för replik nu ute, och jag
skall be att få återkomma till denna
punkt.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Jag tror att det i denna
diskussion kan vara ganska nyttigt att
man gör klart för sig utgångspunkterna,
ty det verkar precis, som om det här —
jag upprepar det ännu en gång — skulle
finnas en borgerlig front emot en socialdemokratisk.

Men det finns inte någon sådan! Ungefär
19,5 miljarder kostar försvaret
under nästa fyraårsperiod i fast penningvärde.
Högern vill öka dessa kostnader
med 2,5 miljarder. Om tiden hade
medgivit det, skulle jag vilja visa hur
herr Virgin kommer fram till en något
lägre siffra, men det spelar ingen roll
— jag kan hålla på min siffra och han
håller på sin siffra. Jag anser att det är
klokare att räkna med riskerna för utgiftsstegringar
av den typ det här gäller.

Mellanpartierna ligger nära socialdemokraterna
med sitt bud. De föreslår
icke 2,5 miljarder som högern, utan föreslår
600 miljoner kronor. Det är de
tre bud som vi resonerar om. Skillnaden
mellan mittenpartiernas förslag och
socialdemokraternas förslag är inte så
stor att en skattehöjning framtvingas —
det har jag sagt hela tiden. Hade mittenpartierna
försökt att hålla sina nerver i
styr något så när, hade de väl kunnat
komma till en överenskommelse som legat
någonstans mitt emellan socialdemokraternas
och sitt eget bud, eftersom vi
nu föreslagit en höjning med 200 miljoner
kronor, nämligen med 50 miljoner
kronor per år under fyraårsperioden.
Konstigare är det inte!

Jag tror att det är mycket viktigt att
man har klart för sig att den skillnad

t, m. m.

som råder i dagens debatt gäller mellan
högerns förslag, som innebär två kraftiga
höjningar av försvarskostnaderna
— följden av detta måste bli antingen
inflation eller skattehöjningar — och en
mera moderat linje, företrädd av mittenpartierna,
som ligger närmare socialdemokraternas
förslag än högerns förslag.
Det skall bli roligt att se vem som
blir försvarsminister i den berömda regeringen
— det är kanske säkrast att det
fortfarande får vara en socialdemokrat
som ordnar det hela.

Mittenpartiernas förslag ligger alltså
närmare socialdemokraternas än högerns
förslag. Varför bröt ni då överläggningarna
genom att kasta ut ett bud,
som gav skenet av att ni ville närmare
högern? Ni har under det korta loppet
av tre månader lyckats prestera tre
ståndpunkter i försvarsfrågan. Den
första ståndpunkten innebär 500 miljoner
kronor mera, den andra ståndpunkten
1 miljard kronor mera och den
tredje ståndpunkten, dagens ståndpunkt,
innebär 600 miljoner kronor mera. Varför
skall man behöva vackla från ståndpunkt
till ståndpunkt på det sättet, om
man icke har — när ni gav budet på 1
miljard — en absolut vilja att bryta förhandlingarna
med socialdemokraterna
och visa, att ni ändå ligger närmare högern
än socialdemokraterna?

Mittenpartiernas bud på 1 miljard är
ju fullständigt orimligt mot bakgrunden
av vad vi nu vet. Ni går ut med ett bud
på 500 miljoner kronor, höjer det till 1
miljard kronor och går tillbaka till 600
miljoner kronor. Vadan denna vacklan,
om icke avsikten varit att markera ett
avståndstagande från socialdemokraterna? Hur

skulle vi kunna uppfatta det på
annat sätt, i synnerhet när ni dessutom
bröt förhandlingarna? Det finns väl
många metoder att gå till väga. Ni kunde
ha reserverat er för det närmast
kommande budgetåret och sagt att ni
inte gillar det framlagda förslaget utan
anser att försvarskostnaderna bör vara
högre. Men att dels höja budet, att dels

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

därefter bryta förhandlingarna är det
som är det märkliga.

Jag vill vidare bara, herr talman, hänvisa
herr Virgin till vad som står i dagens
protokoll — jag begär inte att han
skall läsa partikongressens protokoll.
Om han läser dagens protokoll, finner
han att jag inte sagt någonting annat än
att 1964 års partikongress på allvar diskuterade
frågan, huruvida icke den automatiska
stegringen av för svar sutgifterna,
som blev en följd av 1958 års
och 1963 års försvarsbeslut, innebar så
stora bördor för det svenska folket att
man fick vara beredd att pröva denna
automatik.

Det var inga signaler om nedrustning,
men det var precis det som sedermera
hänt — en prövning av automatiken.
Det är det vi har gjort precis i enlighet
med ställningstagandet vid 1964 års partikongress,
och det är väl inte så märkvärdigt
att en sådan prövning av automatiken
ter sig såsom rimlig? Det har
ju även högern anslutit sig till, eftersom
högern icke längre accepterar den automatik
som vi försökte komma överens
om 1958.

Mera fanns det inte att hämta i protokollet
från 1964 års partikongress, men
de linjer som då drogs upp har vi till
punkt och pricka följt.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Direkt till statsministern
kan jag genmäla, att han gjorde
sig skyldig till en felsägning när det
gällde höjningen av det socialdemokratiska
budet. Det rörde sig ju inte om
200 miljoner kronor utan om 300 miljoner.
Vidare kan jag upplysa honom
om att vad som hände vid försvarsutredningens
förhandlingar 14 dagar efter
valet 1966 efter den borgerliga valframgången
icke var någon eftergift åt
kommunisterna. Tvärtom var det en bedömning
av det säkerhetspolitiska och
samhällsekonomiska läget, som vi grundade
vårt försiktiga agerande på.

Herr Virgin har sagt att det förslag
som då kastades fram inte vilade på
några utredningar om vilket militärt
innehåll som skulle kunna rymmas inom
nya ramar. Det är helt riktigt. Därför
var det förslag som framlades från
vår sida vid det tillfället att vi skulle
konservera de nuvarande försvarsutgifterna
i ett eller två år för att få tid
att göra de utredningar, som var erforderliga
om andra ramar skulle bli
aktuella.

Jag kan också upplysa om att det
ingalunda varit fråga om något diktat,
som herr Dahlén talat om, för det första
året. Tvärtom påminde vi inom utredningen
om att man utöver de medel,
som fanns inom ramen, tagit arbetsmarknadsmedel
i anspråk för försvarsändamål.
Sedan 1963 har det rört
sig om 20 miljoner kronor per år. Vi
sade att den vägen naturligtvis var öppen
även för påslag det första året. Vi
ställde vid upprepade tillfällen i fråga
om man från mittenpartiernas sida kunde
vara med om att diskutera något sådant
och hur högt man i så fall ville
sträcka sig i sådana resonemang.

Vi har inte fått något svar på dessa
frågor. Jag kan bara notera att 60 miljoner
kronor utöver rambeloppen ställts
till försvarets förfogande innevarande
år.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle: .

Herr talman! Jag bör väl ägna min
replik åt det största villebrådet och
större villebråd än statsministern finns
väl knappast.

Jag vill därför svara på hans fråga
om hur en urholkning kan ske i försvaret,
trots att man företar en viss anslagshöjning.

Ja, det är faktiskt så att det blir på
det viset, herr statsminister! Vi lever,
tragiskt nog, i en värld där ständigt
höjda försvarskostnader är nödvändiga
om vi vill bibehålla samma trygghet
som tidigare. Vi kan dess bättre dock
åstadkomma erforderliga höjningar

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. in.

utan att det innebär ökad skattebelastning
för svenska folket.

Vi i högerpartiet föreslår därför en
fortsättning av automatiken till skillnad
mot vad statsministern gjorde gällande
i sitt anförande.

Så vill jag återkomma till handlingsfriheten
som jag inte hann med sist. Jag
skulle vilja fråga: Vilken innebörd vill
regeringen ge denna handlingsfrihet?
Skall det bara vara en handlingsfrihet
att ytterligare kunna sänka försvarskostnaderna?
Bör det inte vara en
handlingsfrihet som också kan göra
det möjligt att återgå till vår nuvarande
försvarsstyrka om fyra år?

Jag vill i så fall tala om för statsministern,
att eu återgång efter fyra
år av den nu signalerade försvarspolitiken
till den försvarsstyrka, som innefattas
i det förra försvarsbeslutet,
kommer att ta åtminstone ytterligare
en fyraårsperiod. Det är ett faktum.
Och den fyraårsperioden kan sammanfalla
med tider av stora påfrestningar
utrikespolitiskt sett, det har försvarsutredningens
säkerhetspolitiska utredningar
med full tydlighet utvisat.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsministern har
talat om att vi har hamnat på tre olika
linjer när det gäller försvarskostnaderna.
Det är riktigt.

Och det är olyckligt, verkligt olyckligt
— dels för försvaret och dels med
tanke på omvärlden. Den har ju med
en ur våra synpunkter glädjande förvåning
konstaterat att de demokratiska
partierna i Sverige har kunnat enas
om vad det kostar att föra en neutralitetspolitik.
Det är synnerligen olyckligt
att detta nu inte kan sägas till
omvärlden. Sverige står splittrat när
det gäller kostnaderna för det som givetvis
alla vill upprätthålla, nämligen
en neutralitetspolitik. Men, herr statsminister,
om socialdemokraterna hade
visat det som vanligt folk menar med

förhandlingsvilja, då är jag helt övertygad
om att vi i dag skulle ha haft
färre linjer än tre.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Det gläder mig i varje
fall att herr Dahlén sätter mera lit till
socialdemokraternas förnuft än till högerns.
Ty det lär inte ha funnits någon
som helst chans att komma i närheten
av högerns ståndpunkt. Den kritik
som herr Virgin har levererat drabbar
naturligtvis lika mycket mittenpartierna
som regeringen. Ty om det
är så omöjligt att rusta upp försvaret
med socialdemokraternas förslag — om
detta skulle behövas om fyra år — så
är det ju precis lika omöjligt med det
förslag som mittenpartierna av för mig
obegriplig anledning driver för sig
själva.

Nu säger herr Dahlén, att det hade
varit lätt att komma överens om bara
socialdemokraterna hade visat litet
tillmötesgående. Hur skall man visa tillmötesgående
mot en part som går ut
och slår igen dörren efter sig? Det är
oerhört svårt att förhandla genom en
stängd dörr! Det avgörande och komprometterande
för mittenpartierna är,
att de först höjer budet för att låtsas
hålla ihop med högern och därefter
bryter försvarsförhandlingarna.

Jag tycker inte att det går att advocera
detta längre. Det är bara att konstatera
att mittenpartierna genom sitt
handlingssätt har hamnat i detta läge.

Nå, efter allt detta närmar ni er
socialdemokraterna igen. Det är i och
för sig roligt. Men vad skulle alla de
här piruetterna tjäna till — om inte
att till varje pris söka skapa ett intryck
av att ni förde en egen linje?

Jag tror emellertid, herr Virgin, att
det är viktigt för svenska folket att
få klart för sig hur högern egentligen
argumenterar. Där kan man ju inte påstå
att vi har ett svagt försvar. Inom
högern måste man medge att vi har ett

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

starkt försvar, och att detta försvar
växer i styrka.

Men för att då få en bakgrund till
sina angrepp har man valt två linjer.
Å ena sidan skisserar man hur det sett
ut om 1958 års försvarsbeslut hade
gällt. Ja, det är klart, det var ju för
att bryta denna automatik, som vi ansåg
för betungande, som denna diskussion
uppstod. Här är högern ensam.
Folkpartiet och centern har också
brutit med 1958 års beslut. Det är
den ena linjen.

Den andra linjen är att säga: Jämfört
med yttervärlden sjunker vårt försvar
i effektivitet.

Ja, vad vet vi om det? Betyder denna
underliga ståndpunkt att när den
danska borgerliga regeringen som sin
första åtgärd sänker försvarskostnaderna,
så stiger alltså enligt herr Virgins
mening det svenska försvarets effektivitet?
Bara detta exempel visar
hur orimlig den tanken är, att vårt
försvar skall jämföras med en tänkt utveckling
ute i världen. I denna tänkta
utveckling räknar vi faktiskt inte med
den danska regeringen och dess försvarsnedrustning,
utan vi räknar med
de risker som kan finnas. I de försvarsutgifter
som vissa andra länder har
räknas in oerhörda summor för atomvapen,
vätebomber och även satelliter.
Det är inte sannolikt att sådana vapen
kommer att användas mot Sverige, men
om så skulle ske blir vårt försvar ändå
tämligen värnlöst.

I de enorma försvarsutgifter, som ni
räknar med skall behövas för att inte
framtiden skall bli mörk ur försvarssynpunkt,
finns en mängd utgifter för
sådana försvarsmedel som stormakterna
har. Det är klart att man då kan få
fram vilka fantasisummor som helst.
Försvarseffektiviteten skall mätas i vad
det kostar att kasta ut en invaderande
fiende ur landet, som använder sig icke
av atomvapen utan av konventionella
vapen.

Yi vågar därför säga följande: Vårt
försvar är i dag starkare än det var för

två år sedan, och om fyra år blir det
starkare än det är i dag. Det är det
faktiska utgångsläget. Alla jämförelser
med vad som skulle bli följden om vi
haft 1958 års försvarsbeslut kvar och
alla jämförelser med vad som sannolikt
blir resultatet av en pågående
atomupprustning hos stormakterna,
har ingenting att säga i en vettig svensk
försvarsdiskussion.

(Herr Dahlén (fp) : Det har sagts mig
att jag inte vidare kan få ordet för
replik!)

Statsrådet fru MYRDAL:

Herr talman! Jag skall be att i denna
debatt få beröra en speciell fråga som
ingalunda är av obetydlig art.

Det är i och för sig en märklig tillfällighet
att de avgöranden som riksdagen
i dag skall träffa om vårt försvarsväsens
struktur och omfattning för fyra
år framåt så nära i tiden sammanfaller
med FN-staternas beslut att rekommendera
ett internationellt avtal med förbud
mot kärnvapnens spridning till ytterligare
länder.

Från regeringens sida finner vi det
då angeläget att begagna tillfället att
orientera om nuläget i nedrustningsdebatten
inom FN — jag har också blivit
direkt uppmanad att göra det av herr
Dahlén — och att i det sammanhanget
söka något precisera sambandet mellan
de ställningstaganden i försvarsfrågan
som riksdagen i dag gör och de ställningstaganden
som vi snart nog kommer
att få göra i samband med FN-avtalet.

Jag vill erinra om att i den proposition
som ligger till grund för riksdagsdebatten
frågan om kärnvapen i det
svenska försvarssystemet kunnat behandlas
mycket kort men också entydigt.
Det sägs där att departementschefen
delar försvarsutredningens bedömning,
»att det för närvarande inte ligger
i vårt lands säkerhetspolitiska intresse
att anskaffa kärnladdningar».

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

Ingen opposition har framkommit mot
denna formulering, varken i motioner
eller vid utskottsbehandlingen. Utskottet
har i sitt utlåtande därför kunnat
redovisa denna viktiga fråga först genom
att på sidan 3 omnämna att departementschefen
tagit ställning till frågan
om svenska kärnvapen och därefter —
dvs. efter att ha citerat den bedömning
som jag läste upp — kunnat avgöra frågan
genom det koncisa uttalande: »Utskottet
har för sin del intet att invända
mot departementschefens ställningstagande.
»

Att enighet sålunda i detta sammanhang
har kunnat uppnås om en så pass
negativ inställning till kärnvapen är
djupt tillfredsställande. Hela den en
gång så hett omdiskuterade frågan om
svenska kärnvapen har onekligen också
genomgått en avsevärd utveckling. Bakom
såväl försvarsministerns som statsutskottets
uttalanden — i sin tur underbyggda
av försvarsutredningens utförligare
behandling av frågan — ligger
ju en övertygelse som gradvis frammognat,
nämligen att sådan som vår säkerhetspolitiska
situation är, ett anskaffande
av kärnvapen inte skulle stärka den.
Jag framhäver det, därför att hänsynen
till att en sådan anskaffning skulle
spränga alla finansiella ramar för försvarskostnaderna
inte är den enda eller
troligen inte ens den avgörande bedömningsgrunden.

Över huvud taget har utvecklingen på
kärnvapenområdet internationellt sett
inte gått i den riktning man en gång
tidigare förutsåg som möjlig, nämligen
till att dessa vapen skulle bli mer och
mer jämställda med konventionella försvarsvapen.
Nu vet man tvärtom att de
enda effektiva kärnvapensystemen är
sådana strategiska system av enorm
komplexitet och än mer enorma kostnadsanspråk,
som utvecklas för såväl
offensiva som defensiva system, dvs. i
realiteten är de avsedda att verka i en
passiv roll genom att besitta effektiv
avskräckningskaraktär. De kärnvapen
som eventuellt skulle stå hotande mot

oss och mot smärre stater över huvud
taget är megatonvapen redo för vad
man har kallat »megamurder» •—• miljonmördande.

Innebörden av denna militärtekniska
utveckling har med skärpa inpräglats i
den rapport om kärnvapnens verkningar
och kostnader som förra året utarbetades
av en internationell expertgrupp,
vari det gjordes utomordentliga insatser
från svensk sida, och som av generalsekreteraren
i höstas presenterades för
FN:s generalförsamling.

Den rapporten, som för övrigt inom
kort utkommer på svenska, har gjort
mycket starkt intryck runt om i världen.
Den kullkastar tilltron till kärnvapnen
som meningsfulla inslag i ett system
uppbyggt som försvar mot hemortsbekämpning''.
Detta är ju också en uppenbar
slutsats att dra av det faktum att
inga länder utöver de fem stora, som
redan tillhör kärnvapenklubben, startat
tillverkning av egna kärnvapen. Detta
trots att tillgången på plutonium, i och
för sig dugligt för vapenändamål, redan
tillväxer och än mer kommer att automatiskt
tillväxa i många länder, i takt
med deras utveckling på det fredliga
atomenergiområdet. Arsenalerna i smärre
länder skulle ju trots allt bara kunna
innehålla få typer av små bomber,
betjänade av otillräckliga system för
förvarning, ledning och målträffning —
inte mycket att möta ett storkrigshot
med. Ett beslut att anskaffa sådana vapen
anses vidare troligen öka snarare
än minska de säkerhetspolitiska riskerna.
Alldeles säkert skulle sådana beslut
utgöra en betydande politisk belastning.
Dylika bedömningar, jämte givetvis
hänsyn till de enorma kostnaderna för
kompletta kärnvapensystem, ligger bakom
den större återhållsamhet på kärnvapenområdet
som man otvivelaktigt internationellt
sett har kunnat konstatera
under senare år.

Den allmänna opinionen både i vårt
land och utomlands har följt med i
denna utveckling mot större besinning
i kärnvapenfrågan. Till stor del är väl

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

detta en direkt följd av insikten om
kärnvapnens tveeggade betydelse ur säkerhetspolitisk
synpunkt. Men till en
annan del är opinionen också betingad
av en allmänt ökande avsky för användande
av stridemedel med massverkan
— en avsky som stärkts genom vietnamkriget.
Reaktionen mot vietnamkriget
är över hela världen förbunden med
en stark allmän reaktion mot användande
av våld och brutalitet, särskilt mot
övervåld och teknologiskt högeffektiv
brutalitet.

FN:s generalsekreterare U Thant fällde
häromdagen i ett tal i Kanada några
i all sin barskhet vältaliga ord om
detta. »Det tycks mig», sade han, »som
om huvudfrågan i Vietnam har kommit
att bli inte så mycket huruvida den ena
eller den andra sidan handlar politiskt
rätt eller orätt utan själva den brutala
krigföringen som sådan. Jag har svårt
att finna ord för att uttrycka den starka
känsla av avsky som ett fortsättande av
detta brutala krig väcker, mätt med alla
de normer som etablerats för civiliserade
samhällen.» Så långt U Thant.

Herr talman! Det är i och för sig en
stor sak, väl värd att strykas under, att
i vårt land genom en helt självständig
process mognat en alltmer fast vilja att
avstå från kärnvapen. Ett bekräftande
av den handlingslinjen har ju kommit
till klart uttryck i den skrivning i försvarsplanen
som i dag ligger på riksdagens
bord. Nu sade jag i början av mitt
anförande att det är remarkabelt att
detta formella bekräftande i tiden kommer
att nära sammanfalla med en FNrekommendation
om ett internationellt
avtal om icke-spridning av kärnvapen.
De två avgörandena är dock icke av
helt identisk karaktär; riksdagens beslut
gäller »för närvarande», dvs. formellt
för den fyraårsperiod som försvarsplanen
omfattar, även om sikten,
inte minst finansiellt, är inställd på
längre varaktighet. Det internationella
avtalet syftar tidsmässigt längre, formellt
på 25 år med hopp om permanentning,
men har givetvis också vissa möj 4

Första kammarens protokoll 1968. Nr 27

ligheter till tidigare avbrytande, om
den säkerhetspolitiska situationen genomgår
förändringar av hotfull karaktär,
som det heter. Precis detta senare
skulle väl även utgöra den anledning
som kunde få vår fritt valda handlingslinje
att omprövas.

Skillnaden är alltså inte så stor, men
jag vill ändå göra klart att regeringen
inte har för avsikt att i nuvarande förhandlingsomgång,
som närmast avser en
omröstning i FN, varvid generalförsamlingen
skulle tillstyrka avtalet, förbinda
sig på något automatiskt eller kategoriskt
sätt att skriva under det planerade
avtalet. Reservationer därom kommer
att ingå i vår röstförklaring. Där kan
närmare anges vilka de hänsyn är som
kommer att vägleda oss vid bedömningen
av huruvida och när avtalet bör skrivas
under. Det skall då givetvis också
föreläggas riksdagen för ratificering.

För att bättre klargöra innebörden i
det ställningstagande vi nu står inför i
FN hoppas jag kunna få lägga beslag på
kammarens uppmärksamhet ännu en
liten stund. Genom många långa års mödosamma
förhandlingar har mer än 100
kärnvapenfria stater försökt utverka
åtaganden av kärnvapenstaterna — sådana
åtaganden som skulle kunna beteckna
början på en faktisk nedrustning
av de ohyggliga kärnvapnen, massmordsverktygen.

Fram till 1963 hade dessa strävanden
vissa framgångar, krönta av Moslcvaavtalet,
trots att även det ju endast kom
att avse ett partiellt provstopp, medan
vi hade arbetat för ett fullständigt sådant
och FN faktiskt högtidligen hade
fördömt kärnvapenprovens fortsättande.
Nu har mer och mer de kärnvapenfria
staterna koncentrerat sig på att samfällt
begära åtminstone en kärnvapendeeslralering,
som till en början kunde avse en
frysning av nuläget och alltså utgöra en
barriär mot den skenande eskaleringen
av kärnvapnens både antal och effektivitet.
Motbudet från kärnvapenmakternas
sida bär länge varit —• och nu trumfas
det igenom ännu mer — att det mest

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

angelägna vore att bygga en annan barriär,
en som garanterade att de kärnvapenfria
länderna skall förbli kärnvar
penfria. Det är på grund av att stormakternas
vilja faktiskt dikterar, som
ett avtal om detta senare stopp blivit det
enda man i verkligheten detalj förhandlat
om det senaste året. På det sättet
har icke-spridningsavtalet kommit att,
politiskt sett, bli ett villkor för att förhandlingar
om ytterligare nedrustningsåtgärder
på allvar skall tas upp.

Efter vad jag nyss sagt här och den
svenska regeringen i åratal upprepat i
internationella sammanhang borde det
stå klart, att vi å ena sidan inte är nöjda
med det kommande avtalet men å
andra sidan naturligtvis inte är emot
det. Det är ofullständigt men innehåller
inga orimliga krav.

Vad som nu närmast förestår i FN är
emellertid inte ett avgörande om ett dylikt
avtals undertecknande eller ej, utan
bara — ehuru det givetvis är en betydelsefull
akt i och för sig — en omröstning
om en resolution. I den rekommenderas
avtalet till godkännande. Vi väntar
ännu på att en del förbättringar i
enlighet med våra och vissa andra staters
förslag skall införas i den slutgiltiga
texten. Men därutöver avser resolutionen
att uppmana nedrustningskommittén
i Geneve att skyndsamt återuppta
förhandlingarna om andra nedrustningsåtgärder,
syftande till att avbryta
den pågående rustningstävlan på kärnvapenområdet
och till en effektiv kärnvapennedrustning
— alltså åtgärder för
att bryta kärnvapenmakternas handlingsfrihet.
Det är så hundraprocentigt
riktigt som herr Dahlén sade att det blir
den verkliga vändpunkten, då mänskligheten
— lägger jag till — kan börja hysa
tro och hopp igen.

Vi är här över huvud taget så nära
som vi kan komma just nu till att få tillgodosett
det krav vi alltid sökt upprätthålla,
nämligen att inte bara spridningsstopp
utan även provstopp och
produktionsstopp skall genomföras.
Kravet har tidigare på det mest bindan -

de sättet formulerats i ett memorandum
från de åtta alliansfria staterna i Genévekommittén.
Det har senare infogats
i en FN-resolution att ett icke-spridningsavtal
»måste förenas med eller följas
av påtagliga åtgärder avseende att
hejda kärnvapenkapprustningen och
att begränsa, reducera och eliminera
lagren av kärnvapen och kärnvapenbärare».
Från svensk sida kommer vi att
starkt medverka särskilt för det fullständiga
provstoppet, men givetvis också
vara beredda att godta andra nedrustningsåtgärder,
om de visar sig vara
snabbare uppnåeliga.

Detta vårt och de andra kärnvapenfria
staternas krav på effektiva förhandlingar
om ytterligare nedrustningsåtgärder
har fått mycket större tyngd
på sistone, även om det inte är formellt
inskrivet i avtalets operativa paragrafer.
Till yttermera visso börjar ju
de nya förhandlingarna i Geneve redan
i sommar, och utsikterna för dem kan
alltså bedömas under den tid som åtgår
innan olika länder kommer fram till
ett beslut om underskrivande.

Härmed är jag framme vid min sista
punkt, nämligen de politiska hänsyn
som måste tas i denna situation. Ett av
dem är, som jag redan sagt, att stormakterna
nu är så intensivt angelägna
om avtalets genomförande, att det praktiskt
taget blivit ett villkor för ytterligare
förhandlingar. Deras inbördes
samarbete betecknar ju också ett så
enastående framsteg på den internationella
avspänningens väg att det skulle
vara nära nog oansvarigt att nu bidra
till att försvåra ett sådant samarbete
eller rent av riskera att det upphör.

Ett andra hänsynstagande gäller inte
bara stormakterna. Det viktiga är inte
heller att avtalet skall biträdas av 50
eller 100 andra stater vilka som helst,
utan det för oss avgörande är naturligtvis
att vissa »nyckelländer» måste
binda sig, för att vårt land, som vi nu
bedömer det åtminstone, skall kunna
göra det. För Sverige blir ett för flertalet
länder i Europa enhetligt avgö -

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

rande av största betydelse. Med en sida
vetter naturligtvis ett dylikt hänsynstagande
åt det säkerhetspolitiska hållet.
Men dessutom är det angeläget från
marknadssynpunkt att länder, som befinner
sig på samma tekniska och kommersiella
framstegslinje som vi i fråga
om fredliga atomenergiprogram, binds
av enhetliga regler om tillåten in- och
utförsel, om inspektion osv. Jag tror
inte att jag bör namnge dessa länder,
även om herr Dahlén närmast önskade
det. Var och en kan dock använda de
kriterier som jag nyss nämnde för att
förstå vilka länderna är. Jag kan i alla
fall säga att från de synpunkter som
vi anlägger blir länder som Västtyskland
och Schweiz betydelsefulla för
oss. Jag nämner dem särskilt, inte
minst därför att de, eftersom de inte
är medlemmar av FN, inte är kallade
att nu »stå upp och bli räknade» vid
den röstningsomgång som vi står inför.
Den gäller som jag sade bara en resolution,
men inställningen hos olika länder
måste helt naturligt i viss män tolkas
som signaler om hur villiga länderna
är att handla på ett internationellt
mer eller mindre lojalt sätt.

Vi måste hoppas att man nu skall
kunna mobilisera en samfälld internationell
beslutsamhet, som skulle göra
det möjligt att mycket snart ta ett, om
än litet, och sedan inom kort flera och
vida mer betydelsefulla steg på kärnvapennedrustningens
väg. Vi kan inte
göra något bättre, herr talman, än att
hoppas att världens länder allmänt sett
skall gå på samma besinningens väg
i fråga om kärnvapen som vi i Sverige.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Myrdal för att hon nu påbörjade en
uppräkning av de länder, som från
svensk synpunkt är väsentliga för att
vi skall kunna ha en känsla av att vi
varit med om att ge bidrag till verklig
nedrustning i Europa. Ytterligare pre -

cisering får väl komma vid andra tillfällen.

Vi hade i går i utrikesnämnden tillfälle
att diskutera dessa problem mycket
ingående. Det är ett skäl till att jag
nu inte ytterligare skall ta upp kammarens
tid, eftersom det finns åtskilligt
mer att diskutera under dagens lopp.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill instämma med
herr Dahlén i att vi måhända kan avstå
från att alltför ingående fortsätta just
denna del av debatten, eftersom vi ju
alla är överens. Jag ville bara understryka
att departementschefens av hela
regeringen stödda uttalande i proposition
110 innebär, att kärnvapen för
närvarande icke skall anskaffas. Detta
ställer vi oss alltså bakom för vår del,
liksom hela utskottet har gjort. Jag kan
begränsa mig till detta konstaterande,
även om det var en del punkter i statsrådet
Myrdals anförande där jag skulle
vilja redovisa en annan mening.

Statsrådet fru MYRDAL:

Herr talman! Jag uttryckte redan i
mitt förra anförande tillfredsställelsen
över att så stor enighet här har kunnat
uppnås. Det är alldeles riktigt att uttalandet
i statsutskottets utlåtande innebär
en bekräftelse på den politiska linje
i förhållande till kärnvapnen som har
utformats med en viss kontinuitet. Men
vi måste ju också vara medvetna om att
vi med varje år har tagit mer och mer
bestämda steg fram mot en allt klarare
avsägelse av kärnvapenambitioner. Nu
är det inte bara tal om uppskov, utan
man har samlats kring det i alla fall
mer förbindande uttalande som finns
här i utskottsutlåtandet om att vår säkerhetspolitiska
situation inte fordrar
kärnvapen. Enigheten om detta är naturligtvis
en utomordentlig vinning, det
bör vi slå fast.

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bara klarlägga
att för oss är handlingsfriheten i detta
avseende liksom i de flesta andra avseenden
så värdefull, att den kommer
att hävdas av oss till dess att det finns
verklig anledning att avstå från den.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Vi behandlar ju i ett
sammanhang ett flertal olika utlåtanden
från statsutskottet, och det gör att den
fråga jag nu skall ta upp inte direkt
hör samman med den stora försvarsdebatt
som hittills har pågått här i dag.

Statsutskottet har i sitt utlåtande nr
123 föreslagit riksdagen att avslå partimotioner
från högern om att använda
250 miljoner kronor av arbetsmarknadsmedel
för försvarsbeställningar under
nästa budgetår. 150 miljoner kronor
skall enligt förslaget tas från befintliga
anslag — där vi tidigare har enats om
att det i praktiken endast kan bli fråga
om anslaget till Allmänna beredskapsarbeten
m. m. — och 100 miljoner kronor
skall tas upp som ett nytt anslag
under inrikeshuvudtiteln. Valet av finansieringskälla
grundas på det obestridda
faktum att försvarsbeställningar
ger sysselsättning inom verkstadsindustrin.

Förslaget är formulerat fristående
från högern försvarsalternativ. Inte en
enda människa lär emellertid uppfatta
förslaget som något annat än ett delförslag
i försvarsfrågan. Motionernas uppläggning
är också sådan. Därmed skulle
någon vidare debatt i ärendet inte behövas,
och det skulle räcka med att
hänvisa till positionerna i försvarsfrågan.
Utskottet har dock tagit upp förslaget
fristående och bedömt det ur arbetsmarknadsmässiga
aspekter.

I de i januari månad väckta motionerna
finns ingen närmare analys av arbetsmarknadsutsikterna
inom verkstadsindustrin
och särskilt försvarsindustrin
under nästa budgetår. Det konstateras
att försvarsbeställningarnas storlek har

effekt på arbetsmarknaden. Relationen
mellan anslagsvolym och sysselsättning
har utskottet dock ifrågasatt. Enligt
motionerna skulle de här aktuella 250
miljonerna motsvara årsarbete för cirka
6 000 personer. Jag skulle för min del
snarare uppskatta det motsvarande antalet
årsarbetare till kanske hälften,
även om sekundäreffekter givetvis kan
uppstå.

Jag vill erinra om att motionärerna i
januari inte kunnat ta hänsyn till de
positiva drag i utvecklingen som har
sin bakgrund i en fortgående internationell
konjunkturuppgång. De har inte
heller kunnat ta hänsyn till att utvecklingen
även inom verkstadsindustrin synes
gå mot en förbättring, delvis som
ett resultat av frisläppningen av investeringsfonder
och extra offentliga beställningar
— i fråga om de senare, vilket
redan nämnts här, bl. a. 60 miljoner
kronor enbart för försvarets räkning.
Detta är naturligt. Emellertid har
reservanterna inte heller nu modifierat
sina yrkanden det minsta.

De 415 miljoner kronor, som riksdagen
anvisat för nästa år till Allmänna
beredskapsarbeten m. m., är ett stort belopp
som beräknats för att täcka även
en del osäkerhetsmoment i utvecklingen.
Jag vill inte här påstå att utvecklingen
kommer att bli sådan att dessa
medel med säkerhet räcker till. Utskottet
har dock ansett att det i vart fall nu
inte finns grundad anledning att anvisa
ytterligare 100 miljoner kronor under
11 :e huvudtiteln. Skulle utvecklingen inte
motsvara förväntningarna, får riksdagen
i vanlig ordning och på ett säkrare
underlag pröva anslag på tilläggsstat.

Den grund som motionärerna angett
för sin hemställan är ju bara ett konstaterande
av att offentlig investering
skapar sysselsättning. Även om man
konstaterar att de militära maskininvesteringarna
gått ner, kan man därav
inte dra slutsatsen att försvarsbeställningar
är det primära alternativet. Man
kan inte ens gå så långt att man säger

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

att offentliga beställningar över huvud
taget är det primära alternativet. Arbetsmarknadspolitikens
målsättning om
produktiv sysselsättning får eftersträvas
med alla arbetsmarknadspolitikens medel
i kombination — detta vare sig dessa
medel motsvaras av anslag under
11 :e huvudtiteln eller inte. Den produktiva
sysselsättningens resultatinriktning
måste dock i stort rätta sig efter den
allmänna samhällsplaneringen. Om detta
förhållande har även högern tidigare
varit ense med övriga partier. Blir nu
ett högerförslag rörande försvarets andel
av den samlade produktionen fällt i
riksdagen, skulle — även om formella
skäl inte gör det till en nödvändighet
— logiken kräva att det nu föreliggande
förslaget togs tillbaka. Detta krav är
så mycket mera uppenbart som ett bifall
till reservationen inte blott skulle
ta 100 nya miljoner till försvaret utan
även skulle låsa över 40 procent av
medlen för rena beredskapsarbeten till
försvarsproduktionen.

Med motionärernas grund för yrkandet
— att försvarsbeställningar påverkar
sysselsättningen — skulle det vara
lika logiskt att lägga även en större andel
av försvarskostnaderna på arbetsmarknadsbudgeten.
Vi får inte bortse
från att — som utskottet påpekat —
Kungl. Maj:t har och får möjlighet att
ta konjunkturmässiga hänsyn vid dispositionen
av budgetårsramarna för försvaret.
De 60 miljoner kronor som frigjordes
till försvaret den 8 mars i år
får tills vidare bestridas av reservationsmedel.

Det sagda kan kanske i någon mån
få anses som ett obehövligt argumenterande
i en redan diskuterad försvarsfråga.
Jag har emellertid önskat visa
att majoritetsförslaget är underbyggt
även ur arbetsmarknadssynpunkt och
att det inte är fråga om att underskatta
de intressen som finns hos de anställda
inom försvarsindustrin. Även för dem är
den bästa lösningen att få behålla sina
anställningar och genom en tillverkningstekniskt
sett ofta liten omställ -

ning få delta i en produktion med för
samhället önskvärd inriktning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan i långa stycken
instämma i vad herr Birger Andersson
sagt under denna punkt. Jag medger
sålunda att förslaget skall ses som ett
delförslag i försvarsfrågan. Det är föranlett
av den arbetslöshet, som förelåg
och föreligger och som vi bedömer
större än vad som är tolerabelt. Vi finner
det därför naturligt att sammankoppla
sysselsättningen med den ökade
iförsvarsbeställningsvolym som vi vill
förorda.

Nu säger herr Birger Andersson att
den internationella konjunkturen har
vänt och att allt detta därför är onödigt,
men att vi ändå inte har modifierat
vårt krav. Jag tror inte att konjunkturen
har vänt i sådan grad att det kan
vara anledning att släppa förslaget. För
övrigt har inte de andra posterna för
bekämpning av arbetslöshet som direkt
hänger samman med detta, heller modifierats,
så det torde komma på ett ut.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Försvarsdebatten har
redan pågått så många timmar att jag
inte avser att förlänga den beträffande
de stora, principiella frågorna. Jag
skall i stället ta upp en liten detalj som
gäller de värnpliktigas sociala och ekonomiska
förmåner. I likhet med herr
Virgin beklagar jag att dessa anslagsposter
numera har förts inom ramen.
Detta gör att man har eu helt annan
bundenhet och inte alls den handlingsfrihet
som vi hade tidigare, när vi kunde
diskutera dessa saker. För ungefär
fjorton dagar sedan fick jag tillfälle att
här i kammaren fråga försvarsministern
hur han såg på detta problem och
vilka åtgärder han tänkte vidta.

Både när jag läste föreliggande pro -

Nr 27

Onsdagen den 22 mai 1968

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

position och när jag läste statsutskottets
utlåtande nr 124 blev jag missnöjd.
Man har inte med tillräckligt allvar
gripit sig an med detta problem. Man
bör inte bara, som man nu gör, på enstaka
punkter beröra de värnpliktigas
ekonomiska och sociala frågor, resefrågor
osv., utan man måste koppla
ihop dessa frågor med någonting mer.
Det är inte bara fråga om hur våra gossar
skall ha det när det gäller dagpenning
och antalet fria resor, utan det är
över huvud taget fråga om att skapa
rimliga betingelser även i övrigt. Jag
har tidigare i kammaren uttalat min
tillfredsställelse med de upprustningar
vi fått av förläggningslokalerna, och
jag hoppas att vi i fortsättningen skall
kunna påskynda denna upprustning.
Men det finns stora brister då det gäller
att ta hand om soldaterna på deras
fritid. De dåliga fritidslokaliteterna gör
att det blir ganska stora besvärligheter.
Jag tror därför att man inte kan se
problemet så ensidigt som man gör i
propositionen och utskottsutlåtandet
utan att man borde kunna se det i betydligt
större sammanhang.

Att jag säger detta, herr talman, beror
på att jag har många års erfarenhet
av hur våra pojkar har det. Jag kan
exemplifiera min erfarenhet på följande
sätt. Från 1945 och ända fram till
i dag har jag tjänstgjort vid förband
i Boden, som redan 1945 hade en hel
del värnpliktiga söderifrån. Vi var i
stort sett ensamma om detta förhållande.
Jag har i många år varit personalvårdsofficer
och brottats med problemet
att klara upp såväl deras fritidssysselsättning
som deras resor. Det är
först under senare tid när antalet framför
allt i övre Norrland tjänstgörande i
så väsentlig omfattning bär ökat som
det kanske blir litet större intresse från
olika ansvariga myndigheters sida för
att ta sig an problemen. Jag vet så mycket
att vi kan och har kunnat skapa en
mycket god anda hos våra värnpliktiga,
goda kamratförhållanden och god trivsel,
även med de ringa resurser som vi

haft till förfogande. Jag vet också att
denna goda kamratanda kan hålla mycket
val under en månad och kanske till
och med under en och eu halv månad.
När dessa värnpliktiga emellertid, herr
talman, tjänstgjort under en tvåmånadersperiod,
utan att ha kunnat resa
hem, då spricker till och med de bästa
kamratbanden. Det är inte bara en personlig
uppfattning som jag bär i denna
fråga, utan jag har gjort enkäter med
hundratals värnpliktiga och kommit
fram till just denna uppfattning.

Det gör i sin tur att man måste vidta
alla tänkbara åtgärder. Som jag sade
fick jag för ungefär 14 dagar sedan ett
svar av statsrådet Andersson, och jag
bad honom då att han skulle ge ett löfte
att åtminstone hjälpa till med en del
små detaljlösningar. Jag var ledsen över
att jag inte fick detta löfte, men jag
hoppas ändå att det skall bli på det
sätt jag tänkt mig.

Jag skulle vilja påstå att det finns tre
möjligheter att agera. För det första
skulle jag vilja ha en snabb justering av
nu gällande kungörelser, särskilt sådana
som innehåller sovvagnsbestämmelser,
traktamentsbestämmelser och liknande,
för att eliminera de irritationsanledningar,
som i dag finns. Det är
ingen stor ekonomisk fråga att klara av
detta.

För det andra anser jag att man borde
kunna få något slags partiell lösning
av reseproblemet, framför allt för de avlägset
boende. Jag vet att saken har
ordnats i utlandet och även ordnats i
Sverige tidigare, och varför skulle man
inte på nytt kunna ordna permittenttågresor
genom SJ. Det behöver inte vara
några märkvärdigheter att ordna permittenttåg
som går mellan Stockholm
och övre Norrland. Jag tycker inte att
detta bör vara något problem eller så
ekonomiskt betungande, att sådana resor
inte skulle kunna genomföras.

Jag har nämnt detta bara som en partiell
lösning i avvaktan på det tredje
och sista jag skulle vilja komma fram
till, herr talman, och det är vad jag vill

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

kalla en paketlösning. Den bör kunna
genomföras utan stora och. omfattande
utredningar, genom departementets försorg
i samarbete med försvarets egna
personalvårdsorgan. Denna paketlösning
skall omfatta såväl de värnpliktigas
ekonomiska som deras sociala förhållanden.
Vidare bör den avse de ökade
insatser som krävs för trivselfrämjande
åtgärder både under de värnpliktigas
tjänstgöring och inte minst under
deras fritid.

Hade jag, herr talman, i dag deltagit
i voteringen, hade jag på dessa punkter
avstått från att ge min mening till känna.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag vill återgå till den
fråga under föreliggande utlåtanden rörande
försvaret som tidigare behandlats
av statsrådet Myrdal. Jag gör detta —
det bör kanske tilläggas — inte endast i
egenskap av ledamot i denna kammare
utan också som företrädare för Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund -—•
det politiska sidoförbund som över huvud
taget först tog ställning i kärnvapenfrågan,
redan 1956, och som på fyra
kongresser under 12 år fattat beslut om
att kämpa mot svenska kärnvapen.

Jag har liksom statsrådet Myrdal med
stor glädje och tillfredsställelse noterat
de tre meningar på sidan 4 i statsutskottets
utlåtande nr 122 som är så att säga
eu trestegsraket. Det är försvarsutredningens
förklaring att kärnladdningar
icke ligger i vårt lands säkerhetspolitiska
intresse, att departementschefen
delar utredningens bedömning och att
utskottet för sin del intet har att invända
mot departementschefens ställningstagande.

Jag har däremot med en viss tveksamhet
åhört herr Virgins replik till statsrådet
Myrdal efter hennes anförande.
Han förmenade att den handlingsfrihet
som högerpartiet säger sig önska i hela
försvarsfrågan också skall gälla frågan

om svenska kärnvapenladdningar eller
inte.

Statsrådet Myrdal har tidigare mycket
klart och tydligt skisserat hur vår handlingsfrihet
gradvis minskats ner, och i
realiteten har regeringens och riksdagens
handlande gjort att den praktiskt
taget är obefintlig. Vi har tagit ställning
till handlingsfriheten, dvs. vår obenägenhet
att säga ja men också vår obenägenhet
att -säga direkt nej har vi gradvis
genom en rad åtgärder förskjutit i riktning
mot nej. Vi har gjort bindande uttalanden
i Förenta Nationerna, t. ex. i
Undénplanen 1961. Vi undertecknade
Moskvaavtalet 1963 med förbud mot alla
kärnvapenprov utom de underjordiska.
Och vi har — det tror jag man speciellt
skall betona — gjort det genom att konsekvent
lägga våra anskaffningar av
atombränsle under kontroll, hittills bilateralt
från leveransländerna men
enligt principbeslut för framtiden internationellt
genom IAEA. Vår handlingsfrihet
är därmed beskuren, och jag tror
att det finns anledning att i denna debatt
peka på att varken utskottsutlåtandet
eller propositionerna har tagit upp
de resonemang, den fina och inträngande
analys av den förändrade internationella
inställningen till kärnvapenladdningar,
som togs upp av försvarsutredningen.

Propositionen nämner handlingsfriheten
beträffande svenska kärnladdningar
i samband med de internationella
förhandlingarna om rustningsbegränsningarna.
Försvarsutredningen
bär tagit upp den förändrade internationella
inställningen till kärnvapnen
över huvud taget, från faktiska vapen
till taktiska påtryckningsmedel. Utredningen
bär konstaterat att det enligt
dess åsikt icke längre finns något skäl
att bibehålla den handlingsfrihet som vi
tidigare haft.

Det finns, skrev utredningen, anledning
att i dag ta ställning för eller emot
kärnvapen. Utredningens slutsats blev
med hänsyn till såväl den militära som

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

den civila bedömningen av förändringen
av kärnvapnens art att man tog en
definitiv ställning mot svenska kärnvapen.

Så har, det vet kammarens ledamöter,
här icke skett. Vi kommer i dag inte att
ge de svenska kärnvapnen en hederlig
begravning —• som vi hade hoppats inte
minst från de socialdemokratiska kvinnornas
sida — men man kan väl säga
att vi har låtit den svenska kärnvapenfrågan
genomgå en kremering och att
det finns förhoppningar om att gravsättningen
kan ske efter fyra år, som det
tidigare antytts i debatten.

Det som är haken är ett litet tillägg,
som enligt min åsikt innebär ett litet logiskt
felslut av fönsvarsutredningen men
som sedan gått hela vägen vidare fram
till statsutskottets utlåtande. Det är de
två bokstäverna f och n. Och lika mycket
som jag är fäst vid dessa bokstäver
när de står i vensaler och betyder Förenta
Nationerna, lika tveksam är jag
när de -står här gemena och betyder för
närvarande. Jag tror att det här finns
en viss brist på logik i försvarsutredningens
annars mycket Mara ställningstagande,
och det hade varit värdefullt
om vi i dag kunnat ta bort denna begränsning.
Jag vill å andra sidan understryka
att enigheten kring dessa frågor
är ytterligt värdefull, att det alltså
finns enighet om något i denna debatt,
som för övrigt har haft så många variationer
i övriga avsnitt.

För min del vill jag uttala min beslutsamhet
att fortsätta att ta ställning
mot tanken på svenska kärnvapen och
att arbeta för nedrustning och fred i
världen. De oerhörda summor som läggs
ned på rustningar med (kärnvapen såväl
som med konventionella vapen skulle
få en bättre användning i uppbyggande
av de fattiga länderna, som vi uttryckte
oss på förbundets nyss avslutade kongress.

I detta anförande instämde fru Ohlsson,
Lilly (s), fru Lundblad (s) och fru
Landberg (s).

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Yi diskuterar som en
huvudfråga de ekonomiska ramarna för
det militära försvaret under budgetåren
1968/69—1971/72. Det gäller en
ram i storleksklassen 20 miljarder kronor.
Detta är mycket pengar, och jag
kan tänka mig att det är svårt för en
vanlig mänsklig hjärna att leva sig in
i vad det egentligen är fråga om. Men
det står klart för envar att det måste
vara mycket väsentliga värden som vi
är redo att offra så mycket pengar för.
Det är det också; värden som frihet,
neutralitet och självständighet. Den anser
vi värda en så stark ekonomisk satsning
som 20 miljarder kronor på fyra
år.

För att bevara dessa värden intakta
måste vi ha ett starkt försvar, säger vi
oss. Det är partierna eniga om. Den
vinst vi göra genom att vi hoppas kunna
skydda oss från ett förödande av
dessa värden uppväger den ekonomiska
satsningen och — vilket ej har betonats
i debatten — den mänskliga
satsning som ligger innesluten i den
ekonomiska uppoffringen. Ingen ansvarig
politiker skulle på allvar vilja bestrida
den grundsynen.

Men det finns också andra aspekter
på den här frågan som pockar på uppmärksamhet.
Jag upplever det som fair
play i en sådan här debatt att innehållet
i dessa aspekter åtminstone antyds.

Människorna upplever i dessa dagar
en intensifierad oro. Nu gäller de djupgående
spänningarna inte bara den
tredje världen utan också vår egen
värld. Yi läser i tidningar och ser i
TV hur städer belägras både i Europa
och i Förenta staterna. Oron tycks vara
stark också i öst. Längtan efter en
fredlig utveckling i världen blir allt intensivare.
Tröttheten — ja, desperationen
■—- hos stora människogrupper
inför försöken att lösa mellanmänskliga
konflikter med krig blir allt större.

Det är då ganska naturligt att blickarna
riktas mot militärutgifterna, som

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

ju har nått en fantastisk storleksordning.
År 1964 räknade man med att de
totala militärutgifterna i världen uppgick
till 130 miljarder dollar; i svenskt
mynt torde det röra sig om cirka 671
miljarder kronor. Källan till den uppgiften
finns i World-wide Defense Expenditures
and Selected Economic
Data 1964. Det är en enorm penningsumma
som här satsas. Mot den står
svälten, nöden och det mänskliga lidande
som varje människa i vårt land
nästan dagligen upplever genom TV
och dagstidningarna. Också en politiker
måste lära sig förstå att spänningen
mellan den enorma ekonomiska
satsningen och det enorma ekonomiska
lidandet i världen skapar nästan outhärdliga
inre konflikter för människor,
och tar sig uttryck i ofta mycket bisarra
och intensiva, organiserade och
oorganiserade attacker på det bestående.

Den tekniska utvecklingen i allmänhet
— det har betonats i denna debatt
— är ju mycket snabb och den krigstekniska
utvecklingen enorm. När statsminister
Erlander i sitt anförande talade
om försvaret för två år sedan och
försvaret nu har man en känsla av att
det var ett statiskt resonemang. Det är
alldeles uppenbart att det försvar som
nu skall duga måste vara mer effektivt
än det försvar som fanns för två år
sedan.

Tor Ragnar Gerholm, ett namn som
är ganska känt för oss, har i en artikel
i boken om mänsklighetens villkor, som
vetenskapsmän skrivit för politiker,
antytt dessa saker. Han har berättat att
på ett lastbilsflak kan numera forslas
en atombomb med en sprängkraft som
är större än vad alla sprängningar i
alla krig i alla tider representerar.

Vi vet att det i en rad olika länder
nu industriellt produceras både kemiska
och bakteriologiska stridsmedel av
långt större effekt än de s. k. japanska
pestlopporna. Det namn som har givit
dessa exempel, Tor Ragnar Gerholm,
talar för att vederbörande vet vad han

säger. Han är ju laborator i fysik vid
Stockholms universitet och hör sannerligen
inte till de emotionellt rädda
människorna, utan det är en saklig
redovisning han gör. Resultatet av hans
genomgång av situationen blir att han
använder mycket starka ord. Han talar
om att vår tid är den mest militariserade
epok som mänskligheten någonsin
genomlevt. Han talar om en gigantisk
vapenteknisk uppladdningsperiod,
ett djävulsmaskineri som vi har
fångats i, och om ett monumentalt vanvett
som mänskligheten har del i.

År inte mot denna bakgrund tiden
inne för en viss besinning? År inte
den allt starkare reaktionen mot våldet
som en ofrånkomlig arbetsväg en
positiv kraft att söka fånga upp också
för dem som arbetar i politiska strukturer? Den

nya litteraturen är en socialt
medveten litteratur. Jag läste häromdagen
i en litteraturtidskrift: »Kriget
blir bara det stora, kollektiva uttrycket
för individernas samlade inre död,
förstening, kärlekslöshet och hat.
Ingen solidaritet existerar, de nödlidandes
skrik blir något som måste tystas».
Det var i en artikel av Birgitta
Trotzig, och hon är ju inte vem som
helst. Svenska staten anser henne vara
en så framstående författare att den
har givit henne — om jag förstått det
rätt — 25 000 kronor per år så länge
hon lever. Det är vidare så, säger de
som är insiktsfulla i detta avseende,
att de som arbetar med litteratur mycket
ofta har en intuitiv insikt om vad
som rör sig på folksjälens djup, och
det ger de uttryck för. Man kan säga
att de ofta är 10—15 år före sin tid.
Vi har alltså att möta reaktioner av det
slag som Birgitta Trotzig gett uttryck
för.

Statsrådet Myrdal, som här med engagemang
talat till oss om kärnvapenfrågan
och vikten av att vi ger ett aktivt
bidrag till att begränsa vapnens
spridning, har i en artikel redovisat
den svenska bakgrunden till initiativet

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1988

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

att söka medverka till en begränsning
av såväl den kvantitativa som den ekonomiska
ökningen för kärnvapnen. Huvudintresset,
framhåller hon i artikeln,
är inte vad som kan sparas finansiellt
och materiellt. Detta sparanrande
är naturligtvis stort och omfattande,
men huvudintresset är vilka
enorma resurser av »hjärnkraft» som
skulle kunna omdirigeras för konstruktiva
syften om man kunde komma
överens om att icke vidareutveckla
kärnvapnen. Perspektiven som ett sådant
yttrande öppnar vidgar sig snabbt
och blir närmast svindlande. Det är en
fråga för människor —• och jag tror
även för politiker —• att vilja och kunna
komma överens. Då kan enligt statsrådet
Myrdal positiva utvecklingskrafter
av betydande mått lösgöras i
mänskligheten. Nu binder vi dem.
Några sådana krafter binds också vid
de 20 miljarderna.

Det finns ett moraliskt perspektiv
som jag dristar mig till att anföra här
i kammaren, även om jag känner riskerna
av att anföra en sådan sak. En
politiker av en gången generation, som
hade en skarp profil och som jag tror
åtnjöt allmän respekt, var Waldemar
Svensson i Ljungskile. Han har diskuterat
dessa frågor i sin senaste bok
»Tro Frihet Samexistens». Han säger
där bl. a.: »Det kan inte i längden få
bli vårt folks viktigaste uppgift att
höja sin egen materiella standard med
tre till fem procent om året allt under
det att majoriteten av människor saknar
mat och naturen förgiftas och utsätts
för rovdrift.» Vidare frågar han:
»Skulle inte berörda parter kunna ena
sig om att ge en viss procent av försvarskostnaderna,
av partiernas statsbidrag,
av kyrkofonden och av de fackliga
organisationernas stridsf onder?
Det vore väl rimligt, om vi över hela
linjen minskade vår trygghets- och
stridsberedskap med låt oss säga tio
procent till förmån för dem som lever
i nästan hundraprocentig otrygghet.»

Jag skall inte närmare kommentera

Waldemar Svenssons uttalande, men jag
kan inte undgå att förstå att sådana tankegångar
icke endast är tankegångar
vid gränsen. Allvarliga, i vår mänskliga
nusituation djupt engagerade människor
har en förnimmelse av att tiden är inne,
när vi på bred front har att gripa oss
an med frågan att på ett mer konstruktivt
sätt lära oss att ta ansvar för den
värld i vilken vi lever.

Det finns en annan faktor som jag
inte kunnat undgå att fundera över i
detta sammanhang. Kan vi bevara vårt
sinne någorlunda rent och ha vårt medmänskliga
ansvar intakt i en genommilitariserad
värld? Den frågan är icke
opåkallad. Det är inte jag som reser den.
Den har rests i en av supermakterna i
vår värld, nämligen Förenta staterna.
Det finns mänskliga grundvärden som
inte kan garanteras med vapen och som
hotas till livet då vapnen tar makten.
Jag säger inte att vi i vårt land har
överskridit gränsen. Men jag säger att
vi måste ge akt på vad vi gör, när vi är
med om en utveckling mot ökad militarisering.

Jag är, herr talman, medveten om att
många menar att vad jag här anfört och
liknande tankegångar ligger vid sidan
om ämnet. Jag tror emellertid personligen
inte att så är förhållandet. Så
djupt ingripande i hela den mänskliga
existensen är det moderna militärväsendet
att människans villkor i högsta grad
blir beroende av vårt militära försvar
och vad vi satsar därpå. Samtidigt som
vi beslutar om ett starkt försvar måste
vi visa beredskap till en positiv uppskattning
av och en positiv satsning
på de krafter som arbetar på försoning,
fred och rättvisa.

Det är alldeles uppenbart att det inte
kan intressera kammaren hur en enskild
ledamot röstar. Å andra sidan
kommer min röstning i dag att vara
av det slaget, att jag har behov av att redovisa
varför jag handlar som jag gör.
Jag vill då först säga att jag helt och
fullt bejakar att villkoren för närvarande
är sådana att vi måste ha ett starkt

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

försvar. Jag har förstått saken så, att
riksdagen sluter upp omkring det förslag
som ligger på bordet, även om skillnader
i bedömningen mellan partierna
beträffande storleksordningen föreligger;
i grunden är man överens om ett
starkt försvar. Jag vågar därför tillåta
mig den hållningen i dag, att jag avstår
från att rösta på statsutskottets utlåtande
nr 122 för att därmed markera inte
att jag tar avstånd från mitt partis försvarsbud
men att jag vill ansluta mig
till den stora grupp människor som med
starkt nationellt ansvar önskar besinning
inför den militärpolitiska utvecklingen
och stark aktivitet för fred och
folkförsoning.

Jag menar inte att endast den, vilken
anför sådana tankar som jag här har
gjort, arbetar för fred och folkförsoning.
Jag vill inte begränsa fredsviljan till
vissa grupper med viss livsfilosofi. Jag
vill också framhålla, att jag inte så
mycket själv givit uttryck för tankar
men försökt att låna röster från betydande
män och kvinnor i det svenska
samhället för att därmed också i riksdagen
låta tankar ljuda vilka finns bland
vårt folk och uppenbarligen blir allt
starkare.

Jag har inget yrkande, herr talman,
men är tacksam för att ha fått redovisa
vad jag här har anfört.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Det är inte lätt att inta
talarstolen efter det intressanta och gripande
anförande, som herr Sörenson
har hållit om allmänmänskliga synpunkter
på folk och fred, och behöva
dra ned debatten till ett lokalt plan. Men
min fråga gäller också människor — det
gäller 900 anställda vid centrala flygverkstaden
i Västerås som står inför en
mycket osäker framtid, enär man nu
skall gå att besluta om att centrala
flygverkstaden i Västerås skall avvecklas
som sådan verkstad under budgetåret
1970/71. Jag har en blank reser -

vation i denna fråga, som jag vill närmare
motivera.

I motionerna I: 850 och II: 1099 har
vi utförligt motiverat att frågan bör
uppskjutas tills undersökningar inom
fabriksverket om möjligheterna att förlägga
annan verksamhet till nuvarande
CVV givit resultat. Vi har också i motionerna
framhållit att innan beslutet
fattas en allsidig utredning behöver göras
som inbegriper samtliga berörda
verkstäder, således inte bara de centrala
flygverkstäderna i Västerås, Arboga och
Malmslätt utan också teleunderhållsverkstäderna
främst i Växjö, s. k.
TELUB.

I flera remissyttranden över den utredning
som har gjorts om dessa verkstäder
har det framställts önskemål om
en icke alltför snabb avveckling. Detta
anses inte minst väsentligt från den
berörda personalens synpunkt. Andra
remissinstanser, som LO och TCO, har
förordat en senareläggning av avgörandet
angående dessa flygverkstäders
framtida verksamhet. TCO anknyter
bl. a. till den undersökning av TELUB
som kommer att äga rum under nästa
etapp av verkstadsutredningens arbete.
Det framhålls att denna översyn liksom
vissa kompletterande undersökningar i
övrigt bör kunna ge ett mer tillförlitligt
underlag för beslut om berörda verkstadsresursers
utnyttjande än det som
för närvarande står till statsmakternas
förfogande. Vi anser således att verkstadsutredningen
bör åläggas att ombesörja
erforderliga undersökningar av
verksamheten vid TELUB och i så god
tid som möjligt avge förslag härom, så
att frågan kan bli föremål för prövning
av 1969 års riksdag.

Detta material bör vägas in i det utredningsunderlag
som redan nu föreligger,
vilket ger statsmakterna tillfälle
att göra en total bedömning av de fyra
centrala verkstäder som här är aktuella.
Riksdagens beslut, såvitt avser frågan
om centrala flygverkstadens nedläggning
i Västerås, bör således uppskjutas
tills undersökningar inom fabriksver -

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

ket om möjligheterna att förlägga annan
verksamhet till nuvarande centrala flygverkstaden
givit resultat. Det är synnerligen
angeläget att man kommer till
ett positivt resultat med hänsyn till
det pressade arbetsmarknadsläget i Västerås.

Utredningen och departementschefen
har stannat för att centrala flygverkstaden
i Västerås skall avvecklas som flygverkstad
under budgetåret 1970/71. Som
skäl anföres dels nämnda verkstads
storlek, dels att Västerås bedöms vara
mindre känsligt från arbetsmarknadssynpunkt
än Arboga och Malmslätt. Beträffande
storleken så kan jag inte förstå
skälet. Verkstaden är visserligen
mindre än centrala flygverkstaden i Arboga
med sina 1 500 anställda men ungefär
lika stor som centrala flygverkstaden
i Malmslätt. Centrala flygverkstaden
i Västerås sysselsätter i dag 900 anställda,
varav ca 160 fått besked om friställning.
Man har också varslat om friställning
för anställda vid verkstäderna
i Arboga och Malmslätt.

Beträffande sysselsättningsläget i
Västerås så är det icke relativt bättre
än på många andra håll i landet. Visserligen
har det säsongsmässigt förbättrats
men fortfarande står omkring 1 200 arbetstagare
till arbetsmarknadens förfogande
i Västerås. Siffran gäller förhållandena
i mitten av april.

Vi har i flera sammanhang märkt en
tendens att betrakta Västerås som en
stad som alltid klarar sig bra och därför
inte behöver få del av statsmakternas
utdelning av högre undervisningsanstalter,
arbetsfrämjande åtgärder m. m. Man
resonerar som så: ni har ASEA, ni har
Svenska Metallverken — Västerås klarar
sig alltid. Men sanningen är den att våra
stora industrier har haft och har fortfarande
svårigheter att behålla sitt folk.
Man har emellertid strävat efter att inte
friställa fler än absolut nödvändigt, och
det har man också lyckats med. Det är
inte alls säkert att staden tål en avveckling
av centrala flygverkstaden och att
det kommer att gå så smärtfritt som

man utanför Västerås gärna vill tro. Det
blir inte heller så lätt att flytta in nyproduktion
i verkstäder som är avpassade
för underhåll av flygplan.

Utskottet framhåller att det kan finnas
vissa skäl för motionärernas uppfattning
att ett ställningstagande till frågan
om nedläggning av flygverkstaden
i Västerås något kan anstå i avvaktan
på ett fullständigare utredningsunderlag.
Ett sådana uppskov skulle dock för
personalen i Västerås och i Malmslätt
innebära en pressande ovisshet. Tanken
är ju vacker, men den delas inte av
CVV-personalens organisationer. Det
skall dock tacksamt noteras att utskottets
skrivning är välvillig och att utskottet
förutsätter att fabriksverkets undersökningar
om möjligheten att till centrala
flygverkstaden i Västerås förlägga
annan verksamhet starkt forceras.

Herr talman! Det finns starka skäl
för att godkänna motionsyrkandet om
uppskov med beslutet tills fullständigare
utredningsmaterial finns på bordet.
Jag vill därför yrka bifall till motionerna
I: 850 och II: 1099.

Herr BLOM (fp):

Herr talman! Som motionär i motionsparet
I: 852 och II: 1112 med anledning
av proposition 110 skulle jag
vilja framföra några synpunkter på vad
vi motionärer där syftar till.

Det föreligger förslag i motionen om
anskaffning av två stycken nya transportflygplan
av typen C130 Hercules
till flygvapnet under de två närmaste
budgetåren, 1968/69—1969/70, samt att
under det kommande budgetåret anslås
14 miljoner kronor för inköp av ett av
dessa två transportflygplan.

Detta är naturligtvis en mycket liten
detaljfråga i den stora och vittomfattande
debatten angående avvägningen
av de ekonomiska ramarna för vårt försvar
under den närmaste fyraårsperioden.
Jag tycker ändå att jag ville redovisa
något av vad som ligger bakom motionen.

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, in. m.

I vårt avlånga land och med den sammansättning
som vårt försvar har finns
det ett behov för de rörliga operativa
stridskrafterna att få möjlighet till snabba
omgrupperingar från en landsdel till
en annan, dvs, att kunna ha en god
strategisk rörlighet. För vissa enheter,
bl. a. lednings- och rekognosceringsorgan
samt delar av flygvapnets basförband,
t. ex. sådana som är avsedda för
betjäning av det kommande flygplanet
Viggen, kan kraven på strategisk rörlighet
inte uppfyllas i alla lägen genom
transporter till lands. Där är man tvingad
att även utnyttja flygtransporter.

En utbyggd flygtransportorganisation
innebär ökade möjligheter till snabba
förflyttningar. Det gäller inte bara personal
utan även tung och skrymmande
materiel. Därigenom ökas också försvarsförmågan
i olika lägen. Detta torde
bli alltmer angeläget — ja, helt nödvändigt
— vid den kvantitativa nedskärning
av våra enheter i krigsorganisationen
som på sikt ändå måste bli en följd
av prutningen på nuvarande utgiftsramar
för försvaret.

Den föreslagna utökningen av transportflyget
kan också medföra bättre
möjligheter att ställa beredskapsstyrkor
till Förenta Nationernas förfogande. Vi
kan då på ett snabbare och bättre sätt
genom egen försorg vidtaga nödiga
transporter av personal som tas i anspråk
för detta ändamål.

Ett annat önskemål som också kan
tillgodoses genom den föreslagna utökningen
är att permissionsresor med flyg
för värnpliktiga mellan deras hemorter
i Syd- och Mellansverige och norrlandsförbanden
samt mellan Gotland
och fastlandet kan ombesörjas av dessa
transportflygplan. Detta torde bli särskilt
angeläget när försvaret får femdagarsvecka.

Vi kunde i går konstatera, när vi behandlade
allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 41, att frågan om femdagarsvecka
för försvaret är hänskjuten
till värnpliktsutredningen. Att femdagarsveckan
kommer förr eller senare för

de värnpliktiga torde väl stå klart. Sålunda
kan man, om denna motion leder
till något resultat, vid sidan av den utökning
av flygtransportkapaciteten och
det värde av ökade möjligheter till strategisk
rörlighet och därmed även ökad
beredskapseffekt få en förbättring av
den så viktiga trivselfaktorn, som herr
Strandberg här tidigare berörde, för
många värnpliktiga med långa resvägar
hem. Man får liksom på köpet en lösning
av en angelägen personalvårdsfrå ga Flygvapnets

transportorganisation betjänar
i fred även andra statliga organ
och myndigheter men även vissa civila
organisationer.

Sålunda har den t. ex. tagits i anspråk
för transporter för Röda Korset i samband
med katastrofsituationer. Jag kan
där, för att exemplifiera något, peka på
att denna transportorganisation genomförde
flygningar i samband med jordbävningskatastroferna
i Agadir och Jugoslavien
och nu senast vid Röda Korsets
hjälpaktioner till flyktingarna i
Jordanien efter junikriget förra året.

Såsom jag har anfört i motionen har
flygplanet Hercules använts i flygvapnet
i två och ett halvt år och visat sig
utomordentligt lämpligt för våra förhållanden.
Det kan transportera 96 fullt
utrustade soldater eller 20 ton materiel.
Flygplanet är utrustat med eu ramp
som kan fällas ned som inkörsbrygga,
så att man kan föra in t. ex. en långtradare
med släp i flygplanet, om så skulle
erfordras. De transportflygplan man
för närvarande förfogar över är en
Hercules, sex DG 3:or och sexton Pembroke.
DC 3:orna togs i bruk för flygning
redan år 1936. Man brukar populärt
kalla dem trafikflygets T-fordar. De
är som var och en förstår gamla och
otidsenliga. De beräknas också tas ur
bruk år 1970. Vi motionärer anser därför
att man måste få en förnyelse till
stånd.

Statsutskottet har i sitt utlåtande över
motionen erinrat om att Kungl. Maj:t
för den närmaste fyraårsperioden upp -

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

tagit en post om 70 miljoner kronor för
att bl. a. gradvis höja den strategiska
rörligheten. Vi har pekat på att medel
för inköpen skulle kunna tas ur denna
summa. Enligt vad utskottet har inhämtat
pågår emellertid för närvarande inom
försvarsdepartementet en undersökning
om möjligheten att utöka den strategiska
transportkapaciteten, främst för
personaltransporter. Utskottet anför till
slut: »Den i motionen berörda frågan
som är värd allt beaktande är alltså föremål
för prövning varför någon särskild
åtgärd från riksdagens sida i anledning
av densamma inte nu torde vara
påkallad,»

Även om denna motion inte kommer
att bifallas —• jag är på det klara med
att den inte kommer att bifallas — vill
jag dook framföra mitt tack för statsutskottets
skrivning med anledning av
motionen, I förhoppning om att den
undersökning som pågår inom departementet
leder till att förslagen i motionen
blir tillgodosedda finner jag ingen
anledning att i detta läge yrka bifall till
motionen.

Herr talman! Jag är även medmotionär
i det motionspar som herr Nyman
tidigare redogjorde för. Jag skall inte
gå in på det. Jag vill ibara anmäla att
jag instämmer i vad han har anfört och
att jag även yrkar bifall till motionen.

Herr talman! Jag skall inte ta upp
kammarens tid med att gå in på propositionen
i övrigt. Jag vill bara säga att
jag för min del kommer att biträda de
reservationsförslag som är framförda
med herr Ivar Johansson som första
namn och den reservation som har avgivits
med herr Virgin som första namn
och som syftar till ett uppskov med
nedläggning av F 18.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag vill något beröra
statsutskottets utlåtande nr 125. Fru Olsson
och jag i denna kammare och herrar
Jonasson och Doclcered i andra
kammaren har väckt en motion som syf -

tar till att hos Kungl. Maj:t hemställa
om eu omprövning av planen för kasernrenoveringar
för att åstadkomma
en snabbare upprustning och en förbättrad
förläggningsstandard för värnpliktiga.
Utskottet har anfört att upprustningen
av kaserner bedrivs i så
snabb takt som det är möjligt med hänsyn
bl. a. till de medel som finns för
ändamålet, till möjligheterna att friställa
kaserner för renovering och till projekteringskapaciteten
hos fortifikationsförvaltningen.

Jag är på det klara med att eftersom
ingen av statsutskottets ledamöter har
varit beredd att satsa på en reservation
till utskottsförslaget, är det ingen mening
att ställa något yrkande i detta
sammanhang. Jag vill endast rent allmänt
uttala en förhoppning om att den
påbörjade kasernrenoveringen framskrider
med utnyttjande även av medel
som står till arbetsmarknadsstyrelsens
förfogande, så att kasernerna därigenom
kan färdigställas snabbare än ursprungligen
planterats, dvs. under en tioårsperiod.

Herr talman! I anslutning till statsutskottets
utlåtande nr 124 vill jag endast
anföra några synpunkter på de
värnpliktigas förhållanden. Herr Strandberg''
har i det fallet delvis förekommit
mig. Jag är litet tveksam om vad högern
egentligen vill. Herr Virgin sade nämligen
i sitt huvudanförande att han inte
var säker på att de värnpliktigas förmåner
hade något direkt samband med
försvarsviljan i landet, medan herr
Strandberg var övertygad om att man
kunde uppnå ett bättre resultat genom
att åstadkomma ökad trivsel i förläggningarna
med en fortsatt upprustning
— som jag nyss förordat — och genom
bättre resemöjligheter, vilket jag också i
motion förordat. Jag vet inte vem av
herrarna som företräder den officiella
linjen — det skulle vara trivsamt att veta
det.

Jag har personligen den uppfattningen
att det är av avgörande betydelse hur
de värnpliktiga behandlas, inte bara i

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

fråga om de s. k. förmånerna -— inom
parentes sagt har jag undrat varför det
just skall heta förmåner när en ung
pojke måste uppoffra 2/3 år eller mera
för utbildning och därvid uppbär fem
kronor om dagen jämte mat och husrum.
Jag tycker inte att rubriceringen »förmåner»
är helt adekvat, men låt oss säga
förmåner då. Enligt min uppfattning
bör dessa förmåner så fort som möjligt
förbättras.

Men det gäller inte bara de ekonomiska
förmånerna, utan det gäller
många andra ting i samband med den
värnpliktiges ingalunda frivilliga vistelse
på kaserngårdar och annorstädes i det
militära. Det är ganska märkligt att inte
andan har förändrats alls under de senare
åren. Jag roade mig med att hastigt
skumma igenom gårdagens tidningar
och fann några artiklar som har beröring
med det ämne vi behandlar i
dag.

Jag hittade bl. a. en artikel om att
makan till en av författarna till pjäsen
Exercis hade blivit misshandlad och
trakasserad och kallad för kommunistslyna
och annat. En annan artikel beskrev
en överste som roade sig med att
låta blåsa revelj klockan fem på morgonen
som straff för att de värnpliktiga
inte hade tagit sig ur sängen vid den ordinarie
väckningstiden dagen innan.
Jag läste också om en kapten som lät en
värnpliktig säga »Ja, kapten» upprepade
gånger, varvid den värnpliktige —
enligt min mening av ganska naturliga
skäl — framsade dessa ord »Ja, kapten»
på ett sätt som kaptenen uppfattade
som uppstudsigt. Det blev naturligtvis
»buren» för vederbörande.

Det är tydligen bäst att inte läsa dagstidningar.
Det är bättre att försöka att
få en förändring till stånd. Jag vet inte
hur det skall lyckas mig och andra som
vill detsamma att genomföra något sådant.
överbefälhavaren har lagt fram
ett förslag till förändring som han och
andra kallar för demokratisering. Han
vill att vi skall få säga du till varandra
i sådana här sammanhang. Det är nog

gott och väl. Han är litet kritisk i fråga
om de värnpliktigas hårlängd. Det kan
jag ha förståelse för. Det långa håret
kan ju trassla in sig i mekanismen vid
skjutövningar. Men nog skulle jag önska
att man finge bort ytterligare mycket
av klacksmällning, avlämning och annat
larv.

Jag tycker att det är på tiden att med
det snaraste slopa arreststraffet och
skapa någonting som motsvarar företagsnämnder
vid övriga företag. Man
kunde låta de värnpliktiga genom en
organisation, motsvarande t. ex. en fackförening,
få möjligheter att framföra sina
synpunkter på sitt arbete i fosterlandets
tjänst. Det är möjligt att vi också
skulle behöva ha någon vidareutbildning
av officerare och annat befäl i
samband med en dylik förändring av de
värnpliktigas behandling.

Jag kan också tänka mig att vi på
allvar börjar diskutera införandet av
kvinnlig värnplikt, inte bara för att
öka trivseln utan också för att ge en
mera allmän känsla av ansvar i det viktiga
värvet.

Beträffande dagersättningen — för att
återkomma till de materiella förmånerna
■—• föreslog jag redan i fjol en höjning
till 10 kronor. Det var naturligtvis
alldeles för radikalt för att ens någon
skulle lyfta ögonbrynen, och jag förstår
att man omedelbart frågar vad detta
kostar. Jag är klar över att man måste
ta sådana förändringar successivt, och
jag är till freds med att man i väntan
på den utredning beträffande fria resor,
som föreslås i en reservation, höjer antalet
fria hemresor med det dubbla och
ökar dagersättningen från 5 kronor till
6 kronor.

Jag ber alltså att få instämma i det
yrkande om bifall till dessa reservationer
som tidigare har ställts av andre
vice talmannen.

Kasernupprustningen har jag redan
berört, och det må inte på mig falla något
ansvar för att jag skulle tala för
länge. Det förhållandet att jag kom sist
på talarlistan tycker jag däremot inte är

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. riktlinjerna för det militära försvaret, m. m.

något motiv för att jag skulle fatta mig
kort. Jag har en allmän vilja att medverka
till att detta plenum kan avslutas i
tid.

Jag tror att det är av oerhörd betydelse
för försvarsviljan i vårt land att
vi har de värnpliktiga med oss, att de
får känslan av meningsfylld sysselsättning.
Detta gäller alldeles speciellt för
repetitionsövningarna. I det sammanhanget
skall jag inte återuppväcka den
gris som dog i fjol, utan jag skall låta
den vila i frid. Men jag vill säga att enligt
ett modernt tänkande, inte minst
bland ungdomen, är en rationellt använd
arbetstid det allra säkraste sättet
att få förståelse. Man kan inte med hugg
och slag få dessa ungdomar att förstå
nyttan av att använda sin tid till försvarsövningar,
utan man måste använda
helt andra och bättre metoder.

Jag undrar vad som är orsaken till
att vi ännu kan uppleva sådant som
jag refererade från tidningarna i går.
Det kan väl inte vara en överdriven
miltaristisk fanatism? Jag vill fråga
försvarsministern, ÖB och alla ansvariga
befälspersoner, om de vill medverka
till en lugn och saklig debatt om de
värnpliktigas förhållanden, medverka
till att göra kaserngårdarna till något
av vanliga arbetsplatser, där den värnpliktiga
personalen ej känner sitt människovärde
förtrampat. Försvarsviljan
hos vårt folk är enligt min mening beroende
av svaret på dessa frågor.

Med detta får jag hoppas att jag som
mannen i ledet — även i denna kammare
-— skall ha sått några frön som ej
hamnar på det kalla militaristiska hälleberget
utan faller på den jord som så
småningom skall bära goda skördar.

Jag kommer, herr talman, att instämma
i alla yrkanden om bifall till reservationer
där centerpartinamn förefinnes.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats pro -

positioner komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevaran de punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 121 punkten
1 mom. 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 104;

Nej— 18.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Punkten 2

Ang. täckning av beräknade merkostnader
under förslagsanslag

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionerna I:
521, av herr Holmberg m. fl., och II:
650, av herr Bohman m. fl., såvitt nu
vore i fråga, till Täckning av beräknade
merkostnader under förslagsanslagför
budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under fjärde huvudtiteln anvisa ett
anslag av 155 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:521
och 11:650 hade anhållits, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen måtte besluta
att till Täckning av beräknade merkostnader
under förslagsanslag för budgetåret
1968/69 anvisa ett anslag av
75 000 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Virgin (h), Kaijser (h),
Wallmark (h), Turesson (h) och Petersson
(h), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionerna I: 521 och
II: 650, såvitt nu vore i fråga, till Täckning
av beräknade merkostnader under
förslagsanslag för budgetåret 1968/69
på driftbudgeten under fjärde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 75 000 000
kronor.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 121 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej— 19.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden

5 Första kammarens protokoll 1968. Nr 27

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 122, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslagsfrågor
m. in. rörande det militära
försvaret och civilförsvaret jämte motioner.

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Punkten 1

Ang. säkerhetspolitiken och försvarsutgifterna I

propositionen nr 110 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 8 mars 1968, föreslagit riksdagen
att godkänna de riktlinjer för det militära
försvarets och civilförsvarets verksamhet
under budgetåren 1968/69—
1971/72 m. m., som angivits i nämnda
statsrådsprotokoll.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
518, av herrar Bengtson och Dahlén,
samt II: 664, av herr Wedén in. fl., vari
anhållits, dels att riksdagen måtte godkänna
huvudlinjerna för vårt lands säkerhetspolitik
sådana de funnes angivna
i motionerna, dels att riksdagen beträffande
det militära försvarets inriktning,
organisation, planering och anskaffningsverksamhet
för de närmast
följande budgetåren måtte besluta i enlighet
med i motionerna framlagda förslag,

dels de likalydande motionerna I:
521, av herr Holmberg m. fl., och II:
650, av herr Bohman m. fl., vari föreslagits,
såvitt nu vore i fråga, dels att
basbeloppet för det militära försvaret
skulle uppräknas med 210 miljoner kronor,
dels att riksdagen skulle besluta,
att reservationsmedel från tidigare anslag
finge förbrukas enligt de grunder,
som angivits i 1963 års försvarsbeslut,
dels att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t
i sitt förslag avseende långtidsinriktning
av försvaret måtte hava som riktmärke
att åstadkomma samma försvarseffekt
som enligt utredning ÖB 67 kunde
uppnås i alternativ C och att Kungl.
Maj:t måtte utse representanter för de
demokratiska partierna att i samråd
med militär expertis undersöka i vilken
mån nu hemligt utredningsmaterial
utan risk för rikets säkerhet kunde
offentliggöras,

dels de likalydande motionerna I:

856, av herr Holmberg m. fl., och II:
1109, av herr Bohman m. fl., vari yrkats,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
skulle godkänna i motionerna angivna
förslag till ramberäkning m. in.
för budgetåren 1968/69—1971/72 och
i övrigt godkänna Kungl. Maj :ts förslag,

dels de likalydande motionerna I:

857, av herr andre vice talmannen Ivar
Johansson och herr Nyman, samt II:
1111, av herr Ståhl m. fl., vari hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte besluta att komplettera
andra stycket i målsättningen för krigsmakten
med orden »Bevakning och försvar
mot mindre företag skall kunna
organiseras inom landet i dess helhet»
samt i övrigt godkänna vad i motionerna
anförts angående riktlinjerna för det
militära försvarets och civilförsvarets
verksamhet under budgetåren 1968/69
—1971/72,

dels motionen II: 656, av herr Hermansson
m. fl.,

dels ock motionen II: 1110, av herr
Jansson m. fl., såvitt nu vore i fråga.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

1. avslå motionen II: 656,

2. godkänna vad i statsrådsprotokollet
den 8 mars 1968 och i motionerna
I: 518 och II: 664 anförts om huvudlinjerna
för säkerhetspolitiken,

3. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I:
521 och II: 650 samt I: 857 och II: 1111,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad i statsrådsprotokollet
den 8 mars 1968 anförts om målsättningen
för det militära försvaret,

4. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 518
och II: 664, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att försvarsbeslutet skulle inriktas
på en fyraårsperiod,

5. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 518
och 11:664, 1:521 och 11:650, 1:856
och 11:1109, 1:857 och 11:1111 samt

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. säkerhetspolitiken och försvarsutgifterna

II: 1110, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad departementschefen
i statsrådsprotokollen den
3 januari och den 8 mars 1968 i övrigt
anfört om riktlinjerna för det militära
försvaret under budgetåren 1968/69—
1971/72 m. in., vilket innebar bland annat,
att den ekonomiska ramen för det
militära försvaret för nämnda budgetår
skulle bestämmas till 19 512 miljoner
kronor enligt prisläget maj 1967
samt att i detta belopp skulle ingå återtagning
av tidigare reservationer å 242
miljoner kronor,

6. godkänna vad departementschefen
i statsrådsprotokollet den 8 mars 1968
anfört om riktlinjer för civilförsvarets
verksamhet under budgetåren 1968/69
—1971/72,

7. i anledning av motionerna I: 521
och II: 650 giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört om offentliggörande
av hemligt utredningsmaterial.

Å sid. 3 i det tryckta utlåtandet hade
utskottet utom annat redogjort för de
av 1965 års försvarsutredning gjorda
säkerhetspolitiska bedömandena och
därvid anfört bland annat följande:

»Utskottet ansluter sig liksom departementschefen
till detta betraktelsesätt
och delar i övrigt försvarsutredningens
bedömanden av de säkerhets- och
militärpolitiska problemen. Dessa sammanfaller
i allt väsentligt med dem som
utvecklats i motionerna 1:518 och II:
664.»

Reservationer hade anförts

1) beträffande säkerhetspolitiken

a) av herrar Ivar Johansson (ep),
Nyman (fp), T hor sten Larsson (ep),
Dahlén (fp), Ståhl (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Nihtfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp) och Antonsson
(ep), vilka ansett, att nyss återgivna
stycke i utskottets yttrande å sid. 3 i
det tryckta utlåtandet bort hava följande
lydelse:

»De av departementschefen gjorda
säkerhetspolitiska analyserna anser ut -

skottet sig i huvudsak kunna godtaga.
Desamma sammanfaller i allt väsentligt
med dem som utvecklats i de i
början av året väckta motionerna I: 518
och II: 664. Utskottet vill dock framhålla,
att vår säkerhetspolitiska situation
kräver en klarare uttryckt strävan
att bibehålla vårt iförsvars styrka gentemot
omvärlden. Detta kan åstadkommas
genom en något högre medelstilldelning
än den av departementschefen
föreslagna och igenom en i motsvarande
grad högre planeringsnivå.»;

b) av herrar Virgin (h), Kaijser (h),
Wallmark (h), Turesson (h) och Petersson
(li), vilka ansett, att nyssnämnda
stycke i utskottets yttrande å
sid. 3 i det tryckta utlåtandet bort erhålla
följande lydelse:

»De av departementschefen gjorda
säkerhetspolitiska analyserna anser utskottet
sig i huvudsak kunna godtaga.
Utskottet vill dock framhålla att enligt
utskottets mening dessa analyser liksom
händelseutvecklingen i världen
sedan desamma gjordes kraftigt understryker
vikten av att landets försvarsförmåga
inte tillåtes sjunka vare sig på
kort eller längre sikt.»;

2) beträffande målsättningen för det
militära försvaret, av herrar Virgin (h),
Kaijser (h), Wallmark (h), Turesson
(h) och Petersson (h), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
3 hemställa, att riksdagen måtte med
avslag å Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 857 och II: 1111 samt med
bifall till motionerna I: 521 och II: 650,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
låta utforma förslag till ny målsättning
för det militära försvaret att underställas
1968 års höstriksdag;

3) beträffande riktlinjerna i övrigt
för det militära försvaret

a) av herrar Ivar Johansson (ep),
Nyman (fp), Thorsten Larsson (ep),
Dahlén (fp), Ståhl (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafs -

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. säkerhetspolitiken och försvarsutgifterna

son i Skellefteå (fp) och Antonsson
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 5 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:521
och 11:650 samt 1:856 och 11:1109,
med avslag å motionen 11:1110 och
med bifall till motionerna 1:518 och
II: 664 samt I: 857 och II: 1111, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna i övrigt
anfört om riktlinjerna för det militära
försvaret under budgetåren 1968/69—
1971/72 m. m., vilket innebar bland annat,
att den ekonomiska ramen för det
militära försvaret för nämnda budgetår
skulle bestämmas till 20 110 miljoner
kronor enligt prisläget maj 1967
samt att i detta belopp skulle ingå återtagning
av tidigare reservationer å 290
miljoner kronor;

b) av herrar Virgin (h), Kaijser (h),
Wallmark (h), Turesson (h) och Petersson
(h), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den avfattning, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 5
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 518 och II: 664 samt I: 857
och II: 1111, med avslag å motionen
II: 1110 och med bifall till motionerna
1:521 och 11:650 samt 1:856 och II:
1109, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad reservanterna i
övrigt anfört om riktlinjerna för det
militära försvaret under budgetåren
1968/69—1971/72 in. in., vilket innebar
bland annat, att den ekonomiska ramen
för det militära försvaret för nämnda
budgetår skulle bestämmas till 21 510
miljoner kronor enligt prisläget maj
1967 och att reservationer från tidigare
anslag finge förbrukas enligt de grunder,
som angivits i 1963 års försvarsbeslut.

Vid punkten fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande av herrar Virgin (h),

Ivar Johansson (ep), Kaijser (h), Nyman
(fp), W allmark (h), Thorsten
Larsson (ep), Dahlén (fp), Ståhl (fp),
Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp), Turesson (h), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Antonsson (ep) och Petersson
(h).

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservationerna 1 a och 3 a.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1 b, 2 och 3 b.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. i.

I fråga om mom. 2, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas med godkännande av vad utskottet
yttrat;

2:o), av herr andre vice talmannen
Ivar Johansson, att kammaren skulle
bifalla utskottets hemställan med den
ändring i vad utskottet yttrat, som föreslagits
i den av honom m. fl. vid
punkten avgivna, med 1 a betecknade
reservationen; samt

3:o), av herr Virgin, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring
i vad utskottet yttrat, som förordats
i den av honom m. fl. vid punkten
anförda reservationen 1 b.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. säkerhetspolitiken och försvarsutgifterna

förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr andre
vice talmannen Ivar Johanssons yrkande.

Herr Virgin äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 122 punkten 1 mom. 2 antager
utskottets hemställan med den
ändring i vad utskottet yttrat, som föreslagits
i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med 1 a
betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits utskottets
hemställan med den ändring i vad utskottet
yttrat, som föreslagits i den av
herr Virgin m. fl. vid punkten avgivna,
med 1 b betecknade reservationen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 35;

Nej — 20.

Därjämte hade 72 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 122 punkten
1 mom. 2 med godkännande av vad
utskottet yttrat, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i vad utskottet
yttrat, som föreslagits i den av herr
Ivar Johansson in. fl. vid punkten avgivna,
med 1 a betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr andre vice talmannen
Ivar Johansson begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 34.

Därjämte hade 26 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende mom. 3 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna, med 2 beteckna -

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. säkerhetspolitiken och försvarsutgifterna

de reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 122 punkten
1 mom. 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 18.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets hemställan i mom. 4.

I vad gällde mom. 5, anförde nu herr
talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr andre vice talmannen
Ivar Johansson, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av honom
m. fl. vid punkten avgivna, med
3 a betecknade reservationen; samt

3:o), av herr Virgin, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som inne -

hölles i den av honom m. fl. vid punkten
anförda reservationen 3 b.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr andre
vice talmannen Ivar Johanssons yrkande.

Herr Virgin äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i
huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 122 punkten 1 mom.
5 antager det förslag, som innefattas i
den av herr Ivar Johansson m. fl. vid
punkten avgivna, med 3 a betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Virgin
m. fl. vid punkten avgivna, med 3 b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 35;

Nej — 20.

Därjämte hade 70 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 122 punkten
1 mom. 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med
3 a betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Ja — 67;

Nej — 34.

Därjämte hade 25 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet hemställt i mom.
ii och 7.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Ang. utgiftsramen för det militära
försvaret

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t
dels berett riksdagen tillfälle att yttra
sig med anledning av vad som anförts
om ramar för det militära försvaret och
civilförsvaret in. m., dels föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1968/69
medgiva att, om värnpliktiga av beredskapsskäl
inkallades till krigsförbandsövning
eller beredskapsövning eller av
samma skäl andra särskilda åtgärder
måste vidtagas, följande under riksstatens
fjärde huvudtitel uppförda, av
riksdagen maximerade anslag, nämligen
Armén: övningar in. m., Underhåll
av tygmateriel m. in., Marinen: övningar
m. in., Underhåll av fartyg m. in.,
Flygvapnet: Övningar m. in. samt Drift
och underhåll av flygmateriel m. m.,
finge överskridas enligt Kungl. Maj :ts
bestämmande, dels föreslagit riksdagen
att medgiva, att det för budgetåret 1962/
63 anvisade reservationsanslaget Utredningar
rörande förflyttning av vissa
förband från Järvafältet m. m. finge disponeras
även under budgetåret 1968/69.

Därefter hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 110 föreslagit riksdagen att
dels godkänna förslagen rörande ramberäkning
m. m., dels medgiva, att det
för budgetåret 1963/64 under fjärde huvudtiteln
anvisade reservationsanslaget
Materiel för en svensk beredskapsstyrka
för FN-tjänst finge disponeras även
under budgetåret 1968/69.

I enlighet med de principer, som angivits
under punkten 1, hade departementschefen
beräknat utgiftsramen för
det militära försvaret för budgetåret
1968/69 till 5 201 945 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag måtte godkänna departementschefens
förslag till ramberäkning
för det militära försvaret,

Onsdagen den 22 maj 1968

72 Nr 27
Ang. utgiftsramen för det militära försvaret

2. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag måtte

a) godkänna departementschefens
förslag till ramberäkning för civilförsvaret,

b) för budgetåret 1968/69 medgiva,

att, om värnpliktiga av beredskapsskäl
inkallades till krigsförbandsövning eller
beredskapsövning eller av samma
skäl andra särskilda åtgärder måste
vidtagas, följande under riksstatens
fjärde huvudtitel uppförda, av riksdagen
maximerade anslag, nämligen Armén:
övningar m. m., Underhåll av tygmateriel
m. m., Marinen: övningar

in. m., Underhåll av fartyg m. m., Flygvapnet:
övningar m. m. samt Drift och
underhåll av flygmateriel m. m., finge
överskridas enligt Kungl. Maj:ts bestämmande,

c) medgiva, att det för budgetåret
1962/63 anvisade reservationsanslaget
Utredningar rörande förflyttning av
vissa förband från Järvafältet m. m.
finge disponeras även under budgetåret
1968/69,

d) medgiva, att det för budgetåret
1963/64 under fjärde huvudtiteln anvisade
reservationsanslaget Materiel för
en svensk beredskapsstyrka för FNtjänst
finge disponeras även under budgetåret
1968/69.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ivar Johansson (ep),
Nyman (fp), Thorsten Larsson (ep),
Dahlén (fp), Ståhl (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp) och Antonsson
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj ds förslag godkänna reservanternas
förslag till ramberäkning m. m. för det
militära försvaret;

2) av herrar Virgin (h), Kaijser (h),
Wallmark (h), Turesson (h) och Petersson
(h), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort erhålla

den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj ds
förslag måtte godkänna reservanternas
förslag till ramberäkning m. m. för det
militära försvaret.

I reservationen 1 hade utgiftsramen
för det militära försvaret för budgetåret
1968/69 beräknats till 5 289 945 000
kronor.

I reservationen 2 hade anslagsramen
för det militära försvaret för budgetåret
1968/69 beräknats till 5 444 945 000 kronor.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
1.

Herr VIRGIN (h) :

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 2.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

I fråga om mom. 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr andre vice talmannen
Ivar Johansson, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av honom
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
samt

3:o), av herr Virgin, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom m. fl. vid punkten
anförda reservationen.

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 122 punkten 3 mom. 1
antager det förslag, som innefattas i
den av herr Ivar Johansson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Virgin
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 38;

Nej — 19.

Därjämte hade 67 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsprouposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 122 punkten
3 mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Ja — 66;

Nej — 33.

Därjämte hade 25 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.

Punkterna 4—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. avveckling av den centrala flygverkstaden i Västerås

Ang. materielbeställningar för försvaret anslaget till Allmänna beredskapsarbei
sysselsättningsfrämjande syfte ten in. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 123, i anledning av motioner
angående materielbeställningar för försvaret
i sysselsättningsfrämjande syfte.

I de likalydande motionerna I: 565,
av herr Holmberg m. fl., och II: 699, av
herr Bohman m. fl., hade, såvitt nu vore
i fråga, under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: 521 och
II: 650, anhållits, att riksdagen måtte

a) till Arbetsmarknadsstyrelsen för
utläggande av sysselsättningsfrämjande
materielbeställningar för försvarets räkning
för budgetåret 1968/69 anvisa ett
anslag av 100 000 000 kronor,

b) besluta, att av anslaget till Allmänna
beredskapsarbeten m. m. ett ytterligare
belopp av högst 150 000 000 kronor
skulle användas för materielbeställningar
för försvarets räkning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 565 och II: 699, såvitt de ej behandlats
i utskottets utlåtande nr 63.

Reservation hade anförts av herrar
Virgin (h), Kaijser (h), Wallmark (h),
Turesson (h) och Petersson (h), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna I: 565 och II: 699, såvitt de
ej behandlats i utskottets utlåtande nr
63,

a) till Sysselsättningsfrämjande materielbeställningar
för försvarets räkning
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln måtte
anvisa ett anslag av 100 000 000 kronor,

b) måtte giva Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört om användning
för försvarets räkning av högst
150 000 000 kronor från det för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln upptagna reservations -

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Den reservation som är
fogad till detta utlåtande förutsatte bifall
till reservationer i statsutskottets
utlåtande nr 122. Eftersom dessa reservationer
inte bifallits av kammaren, har
jag nu inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret
jämte motioner.

Punkten 1

Ang. avveckling av den centrala flygverkstaden
i Västerås

I propositionen nr 109 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 8 mars 1968, föreslagit
riksdagen att dels besluta, att de centrala
flygverkstäderna i Malmslätt och
Västerås skulle inlemmas i försvarets
fabriksverk den 1 juli 1968, dels godkänna,
att den centrala flygverkstaden
i Västerås skulle avvecklas, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att godkänna ramavtal
för underhållsarbeten vid försvarets
fabriksverk.

I de likalydande motionerna I: 850,
av herr Nyman m. fl., och II: 1099, av
herr Wetinerfors m. fl., hade anhållits,
att riksdagen måtte

dels avslå Kungl. Maj :ts förslag såvitt
avsåge avveckling av den centrala flygverkstaden
i Västerås,

dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte uppdraga
åt 1966 års verkstadsutredning att med
beaktande av vad i motionerna anförts
komplettera föreliggande utrednings -

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

material med en undersökning av verksamheten
vid AB Teleunderhåll i syfte
att skapa underlag för förslag till 1969
års riksdag rörande hela den centrala
tele- och flygunderhållsorganisationens
framtida utformning.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte besluta, att
de centrala flygverkstäderna i Malmslätt
och Västerås skulle inlemmas i försvarets
fabriksverk den 1 juli 1968,

2. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I:
850 och II: 1099, såvitt nu vore i fråga,
godkänna, att den centrala flygverkstaden
i Västerås skulle avvecklas, och giva
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i
övrigt anfört,

b) avslå motionerna 1:850 och II:
1099 i vad de avsåge uppdrag åt 1966
års verkstadsutredning att undersöka
verksamheten vid AB Teleunderhåll,

3. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att godkänna ramavtal för
underhållsarbeten vid försvarets fabriksverk.

Reservation hade anmälts av herr Nyman
(fp), som dock ej antytt sin mening.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag hemställer att motionerna
1:850 och 11:1099 vid mom.
2 a måtte bifallas.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i denna
punkt hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:850 och 11:1099; och för -

förbättring av de värnpliktigas förmåner
klarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 2—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Om förbättring av de värnpliktigas
förmåner

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Armén: Avlöningar m. m.
till värnpliktiga för budgetåret 1968/69
anvisa ett förslagsanslag av 118 400 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
499, av herrar Svanström och Nils-Eric
Gustafsson, samt 11:565, av herr Johansson
i Växjö m. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t föranstalta om utredning
angående införande av fria resor
för värnpliktiga,

dels de likalydande motionerna I:
854, av herrar Nyman och Fälldin, samt
II: 1107, av herr Eliasson i Sundborn
och herr Nihlfors, vari föreslagits, att
riksdagen skulle besluta,

1. att gällande bestämmelser i värnpliktsavlöningskungörelsen
skulle ändras
så

att penningbidraget till de värnpliktiga
höjdes med en krona för dag från
och med den 1 januari 1969,

att utbildningspremierna till värnpliktiga,
som befälsutbildades, höjdes
på sätt, som framginge av motionerna,
och

att antalet fria ledigbetsresor till
hemorten för de värnpliktiga fördubblades
från och med den 1 juli 1968 i
förhållande till det nuvarande, samt

2. att hos Kungl. Maj :t anhålla om
utredning

dels angående indexreglering av de
värnpliktigas penningbidrag och pre -

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Om förbättring av de värnpliktigas förmåner

mier samt vissa sociala förmåner såsom
t. ex. familjepenningen,

dels angående frågan om utökat antal
fria resor in. m. samt reserabattförmåner,

dels de likalydande motionerna I:
855, av herrar Nyman och Fälldin, samt
II: 1108, av herr Eliasson i Sundborn
och herr Nihlfors, vari hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte
till Armén: Avlöningar m. m. till
värnpliktiga anslå ett i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag med 9 400 000 kronor
förhöjt förslagsanslag av 127 800 000
kronor,

dels motionen II: 564, av herr Jansson
m. fl., vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om sådan ändring av de värnpliktigas
ekonomiska och sociala förmåner,

att dagpenningen för värnpliktig höjdes
till åtta kronor och att dessutom
två kronor per dag avsattes till utryckningspremie,
samt

att antalet fria resor fördubblades
och att möjligheten till viss bilersättning
prövades; dock så att utnyttjandet
av allmänna trafikmedel gynnades.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 854 och II: 1107, i vad de avsåge
höjda penningbidrag och höjda utbildningspremier,
samt motionen II: 564, i
vad den avsåge höjda penningbidrag,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 564, i vad den avsåge höjning av utryckningspremien,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:854 och 11:1107 samt 11:564,
i vad de avsåge fördubbling av antalet
fria ledighetsresor till hemorten för de
värnpliktiga,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:854 och 11:1107, i vad de avsåge
utredning angående indexreglering
av de värnpliktigas penningbidrag och
premier samt vissa sociala förmåner,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 499 och II: 565, I: 854 och II:
1107 samt 11:564, de tre sistnämnda i
vad de avsåge utredning om införande
av vissa reseförmåner för de värnpliktiga,

6. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och med avslag å motionerna
I: 855 och II: 1108, såvitt nu vore
i fråga, till Armén: Avlöningar m. m.
till värnpliktiga för budgetåret 1968/69
måtte anvisa ett förslagsanslag av
118 400 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) beträffande penningbidrag, utbildningspremier
och utryckningspremier,
av herrar Ivar Johansson (ep), Nyman
(fp), Thorsten Larsson (ep), Dahlén
(fp), Ståhl (fp), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Antonsson (ep) och
Ullsten (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionen II: 564 och med bifall till
motionerna 1:854 och 11:1107, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta
om höjda penningbidrag från och
med 1 januari 1969 och höjda utbildningspremier
från och med 1 juli 1968;

b) beträffande fördubbling av antalet
fria resor till hemorten, av herrar
Ivar Johansson (ep), Nyman (fp),
Thorsten Larsson (ep), Dahlén (fp),
Ståhl (fp), Eliasson i Sundborn (ep),
Nihlfors (fp), Antonsson (ep) och Ullsten
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort erhålla
den lydelse, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under 3 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 854 och II: 1107 samt
II: 564, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, besluta om en fördubbling av
antalet fria ledighetsresor till hemorten
för de värnpliktiga från och med 1
juli 1968;

c) beträffande utredning angående
indexreglering av vissa förmåner, av

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

herrar Ivar Johansson ep), Nyman
(fp), Thorsten Larsson (ep), Dahlén
(fp), Ståhl (fp), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Antonsson (ep)
och Ullsten (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava
den avfattning, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 4
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 854 och II: 1107,
såvitt nu vore i fråga, hos Kungl. Maj :t
hemställa om utredning angående indexreglering
av de värnpliktigas penningbidrag
och premier samt vissa sociala
förmåner;

d) beträffande utredning angående
vissa reseförmåner, av herrar Ivar Johansson
(ep), Nyman (fp), Thorsten
Larsson (ep), Dahlén (fp), Ståhl (fp),
Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp), Antonsson (ep) och Ullsten (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 5 hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:499 och
II: 565, I: 854 och II: 1107 samt II: 564,
de tre sistnämnda såvitt nu vore i fråga,
hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning
av införande av vissa reseförmåner
för de värnpliktiga;

e) beträffande anslagsberäkningen,
av herrar Ivar Johansson (ep), Nyman
(fp), Thorsten Larsson (ep), Dahlén
(fp), Ståhl (fp), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Antonsson (ep)
och Ullsten (fp), vilka, under förutsättning
av bifall till reservationen a,
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort hava den ändrade avfattning, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 6 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionerna
1:855 och 11:1108, såvitt nu
vore i fråga, till Armén: Avlöningar
m. m. till värnpliktiga för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
127 800 000 kronor.

förbättring av de värnpliktigas förmåner

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till de vid punkten 6 fogade reservationerna
a—e.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
i förevarande punkt gjorda
hemställan.

I fråga om mom. 1, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till utskottets
hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson m. fl.
vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr andre vice talmannen Ivar Johansson
begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 124 punkten
6 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med a
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Om förbättring av de värnpliktigas förmaner

början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr andre vice talmannen
Ivar Johansson begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstn.ingsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej — 37.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
utskottets hemställan i mom. 2.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. 3 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr andre vice talmannen Ivar Johansson
begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 124 punkten
6 mom. 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med b
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Ja —78;

Nej — 42.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
angående mom. 4 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson m. fl.
vid punkten avgivna, med c betecknade
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Med avseende å mom. 5, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med d betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svanström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 124 punkten
6 mom. 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

m. fl. vid punkten avgivna, med d betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svanström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 78;

Nej — 41.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 6.

Punkterna 7—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Ang. nedläggning av Södertörns
flygflottilj

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels besluta om nedläggning av
Göta och Södertörns flygflottiljer i enlighet
med vad som föreslagits i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden
för den 8 mars 1968, dels till Flygvapnet:
Avlöningar till aktiv personal m. fl.
för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 205 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
853, av herr Holmberg in. fl., och II:
1106, av herr Bohman m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag i propositionen nr 109
om nedläggning av Södertörns flygflottilj,

dels motionen II: 1102, av herr Ståhl,
vari yrkats,

att riksdagen skulle begära, att frå -

Ang. nedläggning av Södertörns flygflottilj

gan om indragning av Södertörns flygflottilj
bleve föremål för förnyad utredning,

att förslag om indragning av ytterligare
en flottilj utöver Göta flygflottilj
skulle framläggas i samband med de
förslag till fredsorganisatoriska förändringar
inom flygvapnet, som kunde bliva
en följd av beslut vid årets riksdag
om försvarets fortsatta inriktning, samt
att riksdagen icke nu skulle fatta beslut
om nedläggningen av Södertörns
flygflottilj,

dels ock motionen II: 1103, av herr
Wennerfors m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen skulle besluta avslå Kungl.
Majd proposition nr 109 i vad avsåge
förslaget om nedläggning av Södertörns
flygflottilj.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte besluta om
nedläggning av Göta flygflottilj i enlighet
med vad som föreslagits i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 8 mars 1968,

2. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och med avslag å motionerna
I: 853 och II: 1106 samt II: 1102
och II: 1103 måtte besluta om nedläggning
av Södertörns flygflottilj i enlighet
med vad som föreslagits i statsrådsprotokollet,

3. att riksdagen måtte till Flygvapnet:
Avlöningar till aktiv personal m. fl.
för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 205 000 000 kronor.

Reservation hade anförts, utom av
annan, av herrar Virgin (h), Ivar Johansson
(ep), Kaijser (h), Nyman (fp),
Wallmark (h), Thorsten Larsson (ep),
Dahlén (fp), Ståhl (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Turesson
(h), Antonsson (ep), Ullsten (fp)
och Petersson (h), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 2
hemställa, att riksdagen måtte i anled -

Onsdagen den 22 maj 1988

80 Nr 27

Ang. nedläggning av Södertörns flygflottilj
ning av motionerna I: 853 och II: 1106
samt II: 1103 och med bifall till motionen
II: 1102 avslå Kungl. Maj :ts förslag
om nedläggning av Södertörns flygflottilj
och hos Kungl. Maj:t hemställa, att
frågan om indragning av Södertörns
flygflottilj måtte bliva föremål för förnyad
utredning.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservation a.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
av utskottets i förevaran de punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 124 punkten
12 mom. 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —-67;

Nej — 54.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 3.

Punkterna 13—39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1968/69 jämte motioner;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
viss staten tillhörig fast egendom m. m.;
och

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser
ändrad metod för prisreglering av
vissa beställningsbemyndiganden inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 33, i anledning av motion om förbättring
av de värnpliktigas ekonomiska
och sociala förmåner; samt

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslagsfrågor
m. m. rörande det militära försvaret
och civilförsvaret, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte motioner
i ämnet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. vissa tulländringar

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 42, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12
januari 1968 (nr 25), m. m. jämte motioner.

I propositionen nr 99 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 22 mars
1968, föreslagit riksdagen att

dels antaga därvid fogade förslag till

1) förordning om ändring i tulltaxan
den 12 januari 1968 (nr 25),

2) förordning om ändrad lydelse av
6 § 2 mom. och 8 § tulltaxeringsförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391),

3) förordning angående ändring i
förordningen den 3 juni 1960 (nr 258)
om utjämningsskatt å vissa varor,

4) förordning om avgift vid införsel
av vissa bakverk,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att den
1 januari vart och ett av åren 1970,
1971 och 1972 genomföra de ändringar
i tulltaxan, som framginge av kol. 5, 6
och 7 i bilaga till statsrådsprotokollet
i detta ärende.

I propositionen hade föreslagits vissa
tulländringar, bland annat beträffande
syntetiska textilfibrer samt bilar och
bildelar, som aktualiserats i samband

6 Första kammarens protokoll 1968. Nr 27

Ang. vissa tulländringar

med genomförandet av Sveriges åtaganden
i Kennedyronden. De biltullar,
som i Kennedyronden sattes till 11 procent,
skulle sänkas till 10 procent. Detta
gällde bland annat specialbilar och
karosserier samt underreden med motorer
för personbilar. Vidare föresloges,
att den s. k. reparationstullen skulle avtrappas
på samma sätt som tullarna på
maskinområdet, vilket innebar en tullsats
på 5 procent som slutlig tull.

I propositionen hade därjämte föreslagits
införande av råvaruprisutjämning
för vissa slag av mandelmassa
samt avgiftsbeläggning av importen av
vissa slag av wafers och biscuits.

I motioner med anledning av propositionen
hade yrkats

1) i de likalydande motionerna I: 881,
av herrar Tistad och Ahlmark, samt II:
1136, av herr Andersson i Örebro och
herr Berndtsson, att riksdagen skulle
antaga i motionerna framlagt förslag
till förordning om restitution av skatt
på choklad som använts för tillverkning
av wafers och biscuits;

2) i de likalydande motionerna I:
902, av herr Gösta Jacobsson, och II:
1161, av herr Magnusson i Borås m. fl.,
att för tulltaxenr 87.03, 87.04 och 87.05
tullen skulle sättas till 11 procent samt
att reparationstullen skulle bibehållas
oförändrad vid 10 procent; detta yrkande
innebar avslag å Kungl. Maj:ts
förslag att sänka biltullarna;

3) i motionen II: 1160, av herr Magnusson
i Borås m. fl., att riksdagen
skulle besluta i motionen införd ändring
av de föreslagna tullsatserna, vilket
förslag avsåg, att tullen för syntetullgarn
skulle bestämmas till 9 procent,
att trassel av rayon- eller syntetull skulle
få en tullsats på 4 procent samt att
rayonullavfall för framställning av trassel
skulle bliva tullfritt medan annat
sådant avfall finge en tull på 7 procent.

I detta sammanhang hade även behandlats
följande vid riksdagens början
väckta motioner, nämligen

4) de likalydande motionerna I: 388,

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. vissa tulländringar
av herrar Tistad och Ahlmark, samt
II: 465, av herr Andersson i Örebro och
herr Berndtsson.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen

A) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 1968:99 och med avslag på
motionerna I: 902 och II: 1161 samt motionen
11:1160 måtte antaga de vid
propositionen fogade förslagen till

1) förordning om ändring i tulltaxan
den 12 januari 1968 (nr 25),

2) förordning om ändrad lydelse av
6 § 2 mom. och 8 § tulltaxeringsförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391),

3) förordning angående ändring i förordningen
den 3 juni 1960 (nr 258) om
utjämningsskatt å vissa varor,

4) förordning om avgift vid införsel
av vissa bakverk,

B) måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att
den 1 januari vart och ett av åren 1970,
1971 och 1972 genomföra de ändringar
i tulltaxan, som framginge av kol. 5, 6
och 7 i bilaga till statsrådsprotokollet
i ärendet,

C) måtte avslå

1) motionerna I: 388 och II: 465,

2) motionerna I: 881 och II: 1136.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson (h), Gösta
Jacobsson (h) och Magnusson i Borås
(h), vilka, under åberopande av
innehållet i motionerna 1:902 och II:
1161 samt II: 1160, ansett, att utskottet
under punkterna A 1, A 2 och B bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna I: 902 och II: 1161 samt II:
1160

A 1) måtte antaga det vid Kungl.
Maj:ts proposition nr 99 fogade förslaget
till förordning om ändring i tulltaxan
den 12 januari 1968 (nr 25) med
följande ändringar:

a) att tulltaxenummer 56.03 från och
med den 1 juli 1968 skulle erhålla i reservationen
angiven lydelse;

b) att tullen för tulltaxenummer 56.05
A1 och 56.06 A från och med den 1
juli 1968 skulle vara 9 procent;

c) att den i propositionen föreslagna
ändringen av tullen för tulltaxenummer
87.03, 87.04 B 1 och 87.05 A skulle avslås; A

2) måtte avslå det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om
ändrad lydelse av 6 § 2 mom. och 8 §
tulltaxeringsförordningen den 13 maj
1960 (nr 391) såvitt ändringen avsåge
förstnämnda författningsrum,

B) måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att
den 1 januari vart och ett av åren 1970,
1971 och 1972 dels genomföra de ändringar
i tulltaxan, som framginge av
kol. 5, 6 och 7 i bilagan till statsrådsprotokollet
i ärendet med undantag för
tulltaxenummer 87.03, 87.04 B1 och

87.05 A, dels beträffande tulltaxenummer
56.03 C 2 genomföra samma ändringar
i tulltaxan som i nämnda bilaga
angivits för tulltaxenummer 56.04 B;

2) av herrar Erik Filip Petersson
(fp), Tistad (fp), Enskog (fp) och
Larsson i Umeå (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

A) med avslag på propositionen i
vad den avsåge förslag om särskild avgift
vid införsel av vissa bakverk och
med avslag på motionerna I: 902 och
11:1161 samt motionen 11:1160 antaga
de vid propositionen fogade förslagen
till

1) (= utskottet)

2) (= utskottet)

3) (= utskottet)

4) med anledning av motionerna I:
881 och II: 1136 antaga i reservationen
infört förslag till förordning om restitution
av särskild varuskatt vid tillverkning
av vissa bakverk;

B) (= utskottet)

C) avslå motionerna 1:388 och II:
465.

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Det i reservationen 2 framlagda förordningsförslaget
innebar, att tillverkare
av wafers och biscuits, som hade
att erlägga utjämningsskatt vid tillverkningen,
skulle vara berättigad att åtnjuta
restitution av särskild varuskatt
för i bakverken ingående choklad.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition
nr 99 innehåller bl. a. ett förslag
om avgift vid införsel av vissa bakverk.
Jag kommer endast att beröra den
delen av propositionen.

Choklad är belagd med särskild varuskatt.
Skatt utgår inte bara för choklad
som tillverkas för försäljning utan
också för choklad som skall bearbetas
vidare, d. v. s. som utgör halvfabrikat
för framställning av andra varor. Kexfabriker
som tillverkar kex — s. k. wafers
och biscuits — med chokladöverdrag
är skyldiga att betala särskild varuskatt
för den choklad som ingår i
bakverken. Bakverken är i sig själva
inte skattebelagda. Om likadana kex
importeras, debiteras därför ingen
skatt. Har kexen till verkats i ett EFTAland,
utgår heller ingen tull. Detta gynnande
av importvarorna jämfört med
svenska produkter har lett till att de
svenska kexfabrikerna kommit i underläge
i konkurrensen. För att upphäva
konkurrenssnedvridningen föreslås
i propositionen, att man skall ta
ut en särskild avgift vid import av wafers
och biscuits som innehåller choklad.
Avgiften föreslås utgå med två
kronor per kilogram av den choklad
som ingår i bakverken.

Det finns två myndigheter som är
sakkunniga på det skatteområde det
här gäller. Den ena är kontrollstyrelsen,
den andra generaltullstyrelsen. De
har redovisat olika uppfattningar i frågan.
Finansministern har följt kontrollstyrelsen,
och propositionen bygger
på dess förslag. Tullstyrelsen har
däremot bestämt motsatt sig en importavgift
och i stället föreslagit, att

Ang. vissa tulländringar
de svenska fabrikanterna skall få restitution
av skatten på den choklad,
som används för tillverkning av wafers
och biscuits. Ett restitutionsförfarande
bör kunna hanteras på ett tämligen
enkelt sätt genom att kopplas samman
med det deklarations- och kontrollsystem,
som redan existerar för fabrikation
av detta slag genom att den är underkastad
utjämningsskatt.

Vid utskottsbehandlingen har folkpartiledamöterna
i anledning av de
likalydande motionerna I: 881 och II:
1136 reserverat sig för avslag på finansministerns
förslag om en särskild
importavgift, och föreslagit att man i
stället inför rätt till restitution enligt
den linje som jag nyss redogjort för.

Vi är inom alla de stora partierna,
såvitt jag förstår, tämligen ense om att
punktskatter av den typ som den särskilda
varuskatten representerar bör
försvinna så snart det är möjligt. Att
då införa en ny punktskatt, låt vara
med mycket begränsat tillämpningsområde,
förefaller inte tilltalande. Inom
folkpartiet är vi också principiellt
emot nya importavgifter och nya handelshinder.

Därtill kommer att den särskilda importskatt
som föreslås är behäftad med
åtskilliga svagheter. För det första utgår
den efter vikt, medan den särskilda
varuskatten utgår efter värde. Om
inte importavgiften sätts extremt lågt,
i vilket fall den till en del förfelar sitt
syfte, kan den för vissa kvaliteter av
importvaror bli högre än den skatt som
belastar motsvarande svensktillverkade
varor. Importen blir då diskriminerad,
vilket står i strid med våra internationella
åtaganden. För det andra
är möjligheterna till kontroll av att
importavgiften beräknas riktigt starkt
begränsade, vilket påvisats av tullstyrelsen.
Slutligen innebär importavgiften
inte någon lösning på det problem
som består i att den särskilda varuskatten
på choklad belastar också exporten
av wafers och biscuits och i praktiken
gör det omöjligt för de svenska fabri -

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Ang. vissa tulländringar
kanterna att konkurrera på de utländska
marknaderna.

Utskottet betecknar det som en brist
att förordningen om särskild varuskatt
inte innehåller bestämmelser som möjliggör
restitution i sådana fall. Då det
hittills inte förekommit någon nämnvärd
export, är det emellertid, säger
utskottet, inte fråga om någon allvarlig
brist.

Jag skall inte diskutera när en brist
är att anse som allvarlig eller inte, men
jag tycker att det ligger något stötande
i utskottets resonemang. Först pålägger
man svenska produkter en skatt
som omöjliggör all export. Sedan säger
man: Det gör ingenting att vi hindrar
exporten, ty nu finns det inte längre
någon export att hindra.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Som herr Tistad angav
behandlar detta betänkande vissa ändringar
i tulltaxan, föranledda av förhandlingarna
i Kennedyronden. Det är
ett tillägg till vad vi beslutade i höstas.

Mot de föreslagna ändringarnas huvudsakliga
innehåll finns ingenting att
erinra. Det är endast ett par punkter
där det varit meningsskiljaktigheter.

Departementschefen har exempelvis
föreslagit att en tullsats för syntetullgarn
på 7 procent och tullfrihet för syntetull
skall införas i tulltaxan. Reservanterna
yrkar i denna del, att tullen
för syntetullgarn bestäms till 9 procent
i stället för 7 procent.

I fråga om bilar föreslås också av departementschefen
tullnedsättningar,
som går längre än vad de svenska åtagandena
i Kennedyronden motiverar.
Medan för specialbilar, underreden och
karosserier de svenska förhandlingsåtagandena
innebär en sänkning från 15
till 11 procent, föreslås i propositionen
att tullen sänks icke till 11, utan till 10
procent. Vidare föreslås att den s. k. reparationstullen
sänks från 10 till 5 pro -

cent utan svenska åtaganden, alltså utan
motprestation från andra länder.

Reservanterna intar den principiella
ståndpunkten, att i fråga om de av mig
angivna varuslagen vårt land inte borde
gå längre i sina tullsänkningar än vi
är skyldiga att göra enligt åtaganden i
Kennedyronden.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Jacobsson deklarerade
att det är eu rent principiell
ståndpunkt som han och hans medreservanter
har intagit. Det är förståeligt
att man kan resonera så, att om vi inte
har förhandlat oss till någonting så sänker
vi inte tullarna. Men till slut är det
våra egna bedömningar som blir avgörande
för vad vi anser vara ändamålsenligt.

Herr Tistad talade om för oss, att
folkpartiet är emot alla nya importavgifter
och punktskatter. Jag har några
gånger under denna riksdag funderat
över varför det inte från folkpartiet har
kommit några motioner om skattehöjningar,
så att vi kunnat ta bort dessa
punktskatter. Jag har sagt till några ledamöter
från folkpartiet att jag hade varit
beredd att resonera om det, om de
hade föreslagit skattehöjningar. Men det
har inte kommit några sådana förslag.
Då är väl deklarationerna om att man
vidhåller sin tidigare ståndpunkt tämligen
onödiga. Det är ingen som tycker
att punktskatterna i och för sig är tillfredsställande.

Han sade också att vi inte bör införa
nya importavgifter ■—• de diskriminerar
importen och kan även bryta våra
internationella avtal.

Jag tror inte att resultatet av någotdera
av de förslag vi lagt fram blir något
sådant. När våra grannländer Norge
och Danmark har tillämpat motsvarande
system utan olägenheter, utan att det
har anspelats på att de bryter sina avtal,
kan också vi göra det, så långt jag
förstår. Herr Tistad har heller inte

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

övertygat utskottet om att hans metod
är ändamålsenlig, utan flertalet utskottsledamöter
har biträtt Kungl. Maj :ts förslag.

Jag yrkar bifall till utskottets betänkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevaran de betänkande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A 1 gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Yngve Nilsson m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen i
förevarande del; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därefter gjordes i enlighet med de
rörande punkten A 2 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innehölles
i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet anförda reservationen
i denna del; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls därpå
utskottets hemställan i punkten A 3.

Vidare gjordes enligt de avseende
punkten A 4 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Erik Filip Petersson m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen i förevarande
del; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

I vad gällde punkten B gjordes härefter
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som inne -

Ang. vissa tulländringar

liölles i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet anförda reservationen
i denna del; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten C.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
från och med den 24 maj 1968 till
vårsessionens slut för deltagande i
FN:s generalförsamlings fortsatta tjugoandra
ordinarie möte.

Stockholm den 21/5 1968.

Alva Myrdal

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 216, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrade former för reglering av priserna
på fisk, m. m.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast
egendom, m. m. jämte motioner i ämnet; nr

223, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordning -

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Meddelande ang. enkla frågor

en den 22 april 1960 (nr 77) angående

byggnadsforskningsavgift;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
förnyelse av vissa inteckningar för
nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut,
m. m.; samt

nr 233, i anledning av motioner angående
påföljderna vid oljeutsläpp från
fartyg.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen
av herr Hjorth (s) till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet:
»Avser Statsrådet att inför den instundande
turist- och semestersäsongen
vidtaga åtgärder för att stävja den tilltagande
nedskräpningen till sjöss?»;

av herr Tistad (fp) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»År Statsrådet beredd vid -

taga åtgärder för att säkerställa en sådan
service på SJ:s sovvagnståg, att
biljettkontrollen kan utföras inom rimlig
tid efter tågets avgång?»;

av herr Österdahl (fp) till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet:
»Är Statsrådet beredd att ur lokaliseringssynpunkt
medverka till att
på Gotland förlägga den centrala basen
för oljeletningen i Östersjön; samt
av herr Wikberg (ep) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Har Statsrådet uppmärksammat,
att de nyligen genomförda
förändringarna av postdistributionen
har medfört, att försändelser i vissa
fall kommer fram senare än vad som
förut varit fallet?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.28.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

Fredagen den 24 maj

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 238, angående val av fullmäktige
i riksbanken med suppleanter; och
nr 243, angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

239 och 240, för
herr Yngve Holmberg
herr Birger Nilsson
att vara fullmäktige i riksbanken;
nr 241 och 242, för
herr Staffan Burenstam Linder
herr Sven Hammarberg
att vara suppleanter för fullmäktige i
riksbanken;

nr 244 och 245, för
herr Henning Gustafsson
herr Birger Andersson
att vara fullmäktige i riksgäldskontoret; nr

246 och 247, för
herr Sven Antby
herr Ingvar Svanberg
att vara suppleanter för fullmäktige i
riksgäldskontoret;
nr 248 och 249, för
herr Gösta Sterne
herr Bo Martinsson
att vara ledamöter i styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor; samt

nr 250 och 251, för
herr Eskil Tistad
fröken Viola Sandell
att vara styrelsesuppleanter i riksdagens
förvaltningskontor.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m. jämte
motioner; samt

nr 276, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt,
avkomsträtt och servitut,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets memorial och
utlåtanden:

nr 19, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

nr 21, i anledning av proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
om polisregister jämte följdmotioner;
och

nr 22, i anledning av proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar (i viss
del);

statsutskottets utlåtanden:
nr 128, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående långtidsplan för
det statliga utvecklingsbiståndet m. m.
samt Kungl. Maj :ts proposition angående
ytterligare svenska bidrag till Internationella
utvecklingsfonden (IDA)
jämte motioner;

Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Meddelande ang. enkla frågor

nr 129, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående undervisning för
utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter
i Sverige jämte motioner;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering m. m. och
om fortsatt giltighet av lagen, m. m., i
vad propositionen hänvisats till statsutskottet,
jämte motion;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökat statligt stöd
till teknisk forskning och industriellt
utvecklingsarbete jämte motioner;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa löneanslag
in. m. jämte motioner;

nr 135, i anledning av Kungl. Majrts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1968/69;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1968/69;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

138, i anledning av Kungl. Majrts
förslag om anslag för budgetåret 1968/
69 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
in. m.; och

nr 139, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående statlig garanti för
skadeersättning vid vissa atomolyckor;

bevillningsutskottets betänkande nr
41, med anledning av motioner angående
det svenska biståndet till u-länderna
in. in.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av motioner om
åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier,
m. m.;

nr 39, i anledning av motion angående
lokaliseringspolitiska åtgärder av -

seende södra delen av Älvsborgs län,
in. m.; och

nr 40, i anledning av motion om eu
samhällsägd basindustri i Kalmar län;

tredje lagutskottets utlåtande och memorial
:

nr 50, i anledning av dels Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering in. in.
och om fortsatt giltighet av lagen,
m. m., dels motioner i ämnet, dels ock
motioner om hyreshöjning på grund
av standardförbättring, in. in., om införande
i hyreslagstiftningen av bestämmelser
om bytesrätt och reparationsskyldighet,
angående besittningsskyddet
för hyresgäst, om successiv
avveckling av hyresregleringen, om avveckling
av hyresregleringen beträffande
en- och tvåfamilj svillor, angående
effektivare åtgärder mot vanvård
av fastighet samt om översyn av de nuvarande
hyressättningsnormerna; och

nr 51, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden in. m.;

jordbruksutskottets utlåtande nr 32,
i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående effektivisering och samordning
av statens skogsföretag, m. in.
jämte motioner; samt

allmänna beredningsutskottets memorial
nr 43, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen
av herr Eriksson, Karl-Erik, (fp) till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet:
»Är Herr Statsrådet,

mot bakgrunden av de siffror kontrollstyrelsen
nu redovisat över starkölskonsumtionen,
beredd ta ställning till
ett eventuellt avbrytande av försöks -

Fredagen den 24 maj 1968 Nr 27 89

verksamheten med fri starkölsförsäljning?»; av

herr Brundin (h) till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet:
»Av vilket skäl har Statsrådet underlåtit
att besvara min interpellation,
ställd den 17 oktober 1967 och upprepad
den 16 januari 1968, om en redovisning
av hur de i lag angivna insynsmöjligheterna
utnyttjats i fråga om
företag, vilka beviljats industrigarantilån
eller lokaliseringsstöd?»; samt

av herr Pettersson, Harald, (ep) till
herr statsrådet Wickman: »Anser Stats -

Meddelande ang. enkla frågor
rådet statens vattenfallsverks inköp av
eldistributionsföretag förenliga med
syftet med kommerskollegiets uppdrag
att utarbeta förslag till lämpliga eldistributionsområden
?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.06.

In fidem
Torgny Asplund

/Solveig Gemert

Nr 27

Måndagen den 27 maj 1968

Måndagen den 27 maj

Kammaren sammanträdde kl. 15.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 16
och den 17 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1968/69 till teckning av aktier i
Sveriges Investeringsbank AB m. m.
jämte motioner;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1968/69 till atomenergiverksamhet
samt teknisk provning och standardisering; nr

257, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
förslag till allmän bereddskapsstat för
budgetåret 1968/69, m. in.;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående skolans arbetstider
jämte motioner;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vidareutbildning
av sjuksköterskor m. m. jämte motioner; nr

260, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
fastighet i Sundsvall;

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att i vissa fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om viss ändring i statens
pensionslöneförordning m. m.;

nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rikskonserter
m. in. jämte motioner;

nr 264, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående avgift för innehav
av navigeringsmottagare;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kostnader för
FN-styrkan på Cypern;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om viss kreditgaranti
åt svensk varvsindustri jämte
motioner;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppförande av
förvaltningsbyggnad i kvarteret Garnisonen
i Stockholm;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående teknisk och medicinsk
utbildning och forskning i Linköping
m. m. jämte motioner;

nr 280, i anledning av Kungl. Majrts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1968/69 till prisreglering m. in.;

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslagsfrågor
m. m. rörande det militära försvaret
och civilförsvaret jämte motioner;

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret; nr

283, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret
1968/69;

nr 284, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående överlåtelse av
viss staten tillhörig fast egendom m. m.;
och

nr 285, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budget -

Måndagen den 27 maj 1968

Nr 27

Ang. resultaten av förhandlingarna vid världshandelskonferensen UNCTAD II

i New Dehli

aret 1967/68 i vad propositionen avser
ändrad metod för prisreglering av vissa
beställningsbemyndiganden inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 274, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
m. m.

Ang. resultaten av förhandlingarna vid

världshandelskonferensen UNCTAD II
i New Dehli

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Möllers
(s) interpellation angående resultaten
av förhandlingarna vid världshandelskonferensen
UNCTAD II i New
Delhi, erhöll ordet och anförde:

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Möller har bett
mig lämna en redogörelse för och bedömning
av resultatet av förhandlingarna
vid Förenta Nationernas världshandelskonferens,
UNCTAD II, i New
Delhi.

Jag vill svara följande.

Jag har fortlöpande lämnat ett relativt
omfattande informationsmaterial
till riksdagsgruppernas kanslier om
konferensen och dess förlopp. Jag anser
mig därför som svar på interpellationen
kunna nöja mig med en sammanfattande
redogörelse. Jag vill i detta
sammanhang också nämna att från
handelsdepartementet kommer att i
tryckt form ges ut en översiktlig redogörelse
för konferensen och dess resultat.

På råvaruområdet nåddes i New Delhi
enighet om ett aktionsprogram. Man be -

slöt sålunda inkalla en sockerkonferens
till den 17 april i år i syfte att få till
stånd ett sockeravtal före utgången av
året. Den internationella kakaokonferensen
väntas bli sammankallad i sommar
i avsikt att få till stånd ett prisstabiliserande
råvaruavtal även för denna
vara. För vissa andra råvaror förutser
man konsultationer och studier
för att komma fram till lämpliga lösningar.

Frågan om avveckling av handelshinder
för råvaror liksom de problem
som är förknippade med den konkurrens
vissa u-landsråvaror har att möta
från syntetvaror och andra ersättningsprodukter
kommer att fortsättningsvis
diskuteras i UNCTAD :s permanenta organ.
Detta gäller också frågan om finansiering
av buffertlager.

Förslaget att ge u-landsexporten en
förmånsbehandling på industriländernas
marknader genom ett preferenssystem
var en av huvudfrågorna. Trots att
enighet rådde i fråga om vissa huvudelement
i ett sådant system, lyckades
man inte enas om utformningen. Konferensen
beslöt uttala sig för att ett ömsesidigt
acceptabelt preferenssystem skulle
införas snarast möjligt. En kommitté
tillsattes för de nödvändiga konsultationerna.
Den kommer att sammanträda
första gången i november i år. Målet
är att fastställa detaljerna för ett
preferenssystem under år 1969. Många
länder uttryckte förhoppningen att ett
preferensarrangemang skall träda i
kraft i början av år 1970.

Allmän enighet rådde om att större
ansträngningar måste göras på marknadsföringsområdet
och att det var angeläget
att i-länderna och de internationella
organisationerna hjälper u-länderna
i deras exportansträngningar.
Fortsatta diskussioner kommer att äga
rum inom UNCTAD i dessa frågor liksom
beträffande avvecklingen av handelshinder
för färdigvaror och halvfabrikat.

Diskussionerna om finansfrågorna

92 Nr 27 Måndagen den 27 maj 1968

Ang. resultaten av förhandlingarna vid världshandelskonferensen UNCTAD II

i New Dehli

rörde sig huvudsakligen kring problem
såsom biståndsmålet, biståndsvillkor
och supplementär finansiering. Resultatet
av diskussionerna sammanfattades
i form av ett gemensamt uttalande. I
detta konstateras beträffande målsättningen
för biståndsvolymen bl. a. att
varje i-land skall sträva efter att ge uländerna
finansiella resurser, som årligen
uppgår till 1 proc. av bruttonationalprodukten.
Tre i-länder, Frankrike,
Nederländerna och Sverige, förklarade
att de kunde acceptera u-ländernas krav
att målsättningen uppnås år 1972. Vårt
mål att nå en u-hjälp som uppgår till
1 proc. av bruttonationalprodukten
1974/75 bygger på en definition som
bara tar med de statliga insatserna. Enligt
det beräkningssätt UNCTAD använder
uppnår vi målet under de första
två åren av 1970-talet.

I vad avser biståndsvillkoren konstaterades
att dessa i allmänhet är för hårda
och att man skall sträva efter att
mjuka upp dem. Finansiellt bistånd
skall i princip vara obundet.

I fråga om supplementär finansiering
skall arbetet fortsätta i syfte att lösa
utestående problem. Den expertgrupp
som redan före konferensen sysslade
med frågan skall avlägga rapport till
handels- och utvecklingsstyrelsen snarast
möjligt men senast till dess nionde
session år 1969.

På sjöfartsområdet antogs ett antal resolutioner.
Bl. a. bekräftades önskvärdheten
av en konsultationsordning
mellan å ena sidan linjekonferenser
och å andra sidan sjöbefraktarråd. En
resolution betonar vikten av hamnförbättringar,
och medlemsstaterna uppmanas
att välvilligt överväga framställningar
om bistånd på detta område på
så gynnsamma villkor som möjligt. Iländerna
rekommenderas vidare att välvilligt
överväga finansiellt bistånd för
att bygga upp handelsflottor i u-länderna.

Västländerna och öststaterna uttalade
sin beredvillighet att genom han -

delspolitiskt, finansiellt eller tekniskt
bistånd bistå u-länderna i deras inbördes
ekonomiska samarbetssträvanden.

Konferensens omedelbara resultat är
naturligtvis mycket begränsade om man
ser dem mot bakgrund av u-ländernas
konkreta och omedelbara behov och de
önskemål som förs fram i Algerstadgan.

I detta sammanhang vill jag erinra om
att den svenska delegationens instruktioner
i hög grad tillmötesgick de krav
som framställts i Algerstadgan.

På många områden ger överenskommelserna
i New Delhi emellertid möjligheter
till fortsatta framsteg. Aktionsprogrammet
på råvaruområdet kan få
betydelse bl. a. då det gäller att initiera
nya råvaruavtal. På preferensområdet
synes en lösning ligga i blickfältet. Ytterligare
förarbete erfordras emellertid
innan man når fram till en praktisk tilllämpning.

Ytterligare framsteg borde kunna göras
exempelvis i frågan om supplementär
finansiering. På finansområdet är
det av stor betydelse att man allmänt
accepterat att 1 proc.-målet bör baseras
på bruttonationalprodukten till marknadspris.
Detta innebär för flertalet iländer
en volymökning av målsättningen
på i genomsnitt 25 proc.

Ett viktigt skäl till det begränsade resultatet
är det ekonomiska-finansiella
läget i vissa större industriländer. Situationen
var inte ägnad att öka dessa
länders möjlighet och vilja att ikläda
sig långtgående åtaganden.

Genom sin storlek blev konferensen
mycket tungrodd. Långt över hundra
nationer deltog med upp emot 2 000
delegater. De flesta av delegationerna
presenterade sin huvudinställning i anföranden
i plenarförsamlingen. I många
fall återkom de också i kommittéerna.
Det var självfallet mycket tidskrävande,
liksom samordningsdiskussionerna inom
och mellan de olika ländergrupperna.
Det kan nämnas att vid ett tillfälle
över hundra arbetsgrupper av olika
slag var i verksamhet.

Måndagen den 27 maj 1968

Nr 27

Ang. resultaten av förhandlingarna

Den omfattande dagordningen utgjorde
också en belastning. En begränsning
till ett mindre antal områden, på vilka
möjligheter till konkreta resultat
kunde bedömas föreligga, skulle ha
tvingat de deltagande länderna till mer
direkta förhandlingar.

Dessa förhållanden aktualiserar frågan
om UNCTAD :s framtida arbetsformer.
Den kommer också att behandlas
vid nästa sammanträde med styrelsen.

Vi kommer att fortsätta våra ansträngningar
att genom UNCTAD och
andra organisationer aktivt sträva efter
konkreta lösningar på u-ländernas problem.
Under den närmaste tiden kommer
Sverige att vara företrätt i
UNCTAD :s styrelse och kommer att försöka
bli representerat i samtliga huvudkommittéer.
Vi skulle därigenom
få möjlighet att göra en fortsatt insats
i dessa betydelsefulla frågor.

Sammanfattningsvis, herr talman,
kan sägas att resultatet av den andra
världshandelskonferensen var magert
även om vissa framsteg gjordes. Vi rör
oss visserligen i rätt riktning. Flera av
de större frågorna har fallit framåt.
Men de är ännu inte klara att föras ut
i verkligheten. Framstegstakten är för
långsam. Vi står ändå inför problem
som inom något eller några årtionden
kan bli avgörande för hela mänskligheten.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag ber att få uttala
mitt tack till handelsminister Lange för
hans svar på min interpellation. Hans
bedömning av UNCTAD II verkar realistisk
och måttfull. Statsrådet Lange
säger att några omedelbara konkreta
resultat inte nåddes men att vissa framsteg
noterades samt att möjligheter har
uppstått för fortsatta framsteg. Flera
större frågor har fallit framåt, säger
statsrådet. Jag hoppas att han då lägger
betoningen på »framåt» och inte
på »fallit».

vid världshandelskonferensen UNCTAD II

i New Dehli

Andra bedömare har visat mycket
större pessimism. UNCTAD :s generalsekreterare
Paul Prebisch besökte nyligen
Sverige och han dolde då inte
sin besvikelse. Ordföranden i U-gruppen
»de 77» brasilianaren de Silveira
har rentav talat om ett fiasko i New
Delhi.

Anlägger man ett kort perspektiv kan
man med fog tala om ett misslyckande,
men man kan på längre sikt hoppas att
även UNCTAD II skall vara av värde
och leda framåt. Den bör ha bidragit
till ökad förståelse och insikt bland industriländerna
om u-ländernas problem,
deras svårigheter och önskemål
när det gäller världshandeln.

Klart är att konferensen inte tillnärmelsevis
motsvarade u-ländernas förväntningar.
De var högt spända, som
framgår av den ambitiösa Algerstadgan.
Mer än något tidigare dokument
gav denna ett samlat uttryck för uvärldens
krav på i-länderna i handelspolitiskt
avseende. Algerstadgan kan
delvis tyckas överambitiös, och det hade
sina risker att i så hög grad som
skedde söka göra stadgan till förhandlingsgrundval
i New Delhi. Men Algerstadgan
kommer att leva vidare med
sina krav och önskemål, och industriländerna
kommer gång på gång att möta
dem i debatten om världshandelns
villkor och förutsättningar.

Sverige har intagit en klart positiv
hållning till Algerstadgan, dess anda
och innehåll. Den svenska delegationens
direktiv inför UNCTAD II var
mycket generösa. Sällan eller aldrig har
väl en regeringsdelegation haft så generösa,
så positiva direktiv i ett sådant
sammanhang. Sverige kommer också att
ligga i främsta ledet bland västländerna
när det gäller att söka verka pådrivande
för att möta u-länderna och tillmötesgå
deras önskemål. När generalsekreterare
Raul Prebisch för ett par
veckor sedan besökte Sverige prisade
han också Sveriges insats i New Delhi
och påpekade att vårt land kan göra

Måndagen den 27 maj 1968

94 Nr 27

Ang. resultaten av förhandlingarna vid världshandelskonferensen UNCTAD II
i New Dehli

långt större insatser för u-länderna än
som motsvaras av vår andel i världsekonomin.

Inte minst inför morgondagens riksdagsdebatt
om biståndet är det av vikt
att kunna konstatera denna positiva
svenska attityd till Algerstadgan och de
problem som den aktualiserar.

UNCTAD II hölls vid en tidpunkt då
många omständigheter motverkade
gynnsamma resultat. Statsrådet Lange
har erinrat om några. Vissa huvudländer
i den västliga världen, främst USA
och England, hade akuta bekymmer
med sin betalningsbalans. Deras valutor
var utsatta för stora påfrestningar.
Osäkerhet rådde om huruvida det monetära
mötet i Stockholm skulle kunna
lugna och stabilisera läget. Under senare
år har industriländernas totala bistånd
stagnerat och en del länder har
rent av minskat sin insats.

Men först och sist måste man konstatera
att den politiska viljan i industriländerna
inte är tillräcklig för att göra
en verkligt stor och avgörande hjälpinsats
för u-länderna. Särskilt svag är
viljan när det gäller att låta biståndet
gå i de multilaterala kanalerna och i
obunden form. Därvidlag har Sverige
en viktig propagandauppgift i den västliga
världen att fullgöra tillsammans
med andra likasinnade länder.

Men man måste också ställa frågan
om sådana mammutkonferenser som
UNCTAD II är lämpliga som arbetsform.
Statsrådet Langes svar visar i
denna del en klar och befogad skepsis.
Han säger att konferensen med sina
2 000 deltagare var mycket tungrodd,
att dagordningens omfattning var
en belastning, att man hade alltför långa
allmänna debatter etc. Denna kritik är
säkert på sin plats. I själva verket berör
den en kardinalpunkt i UNCTAD :s
arbete. Dess arbetsformer kräver en inträngande
debatt. I New Delhi hölls
närmare 1 000 kommittémöten med ett
hundratal kommittéer och grupper. I
den allmänna debatten hölls mer än

125 långa anföranden av delegationscheferna,
och ofta upprepades de senare
i utskottet.

Man kan väl inte helt undvika sådana
mammutkonferenser i framtiden,
men Sverige bör i UNCTAD :s styrelse
och i övrigt inom hela »FN-familjen»
— där dessa frågor berörs ■— energiskt
söka främja andra och mindre uppsvällda
arbetsformer. Det verkar opraktiskt
att söka angripa och lösa alla
dessa problem samtidigt, och det måste
vara bättre att angripa dem avgränsat
i mindre form och med största möjliga
konkretion.

Låt mig tolka statsrådet Langes svar
så att Sverige kommer att anstränga sig
alldeles särskilt härvid för att ge
UNCTAD :s arbete en effektivare inriktning
till form och innehåll. .lag tror
att detta är angeläget.

Ingen av de mera avgörande delfrågorna
fick sin lösning i New Delhi. I
bästa fall nåddes principiell enighet,
men de flesta problemen lämnades öppna
och hänsköts till fortsatt behandling.
Bland de positiva inslagen var
enigheten om aktionsprogram på råvaruområdet,
där spår redan har börjat
avsätta sig genom de förhandlingar
som kommit i gång om ett sockeravtal.

Av särskild vikt var den principiella
enighet som nåddes om att snarast upprätta
ett preferenssystem. Det gällde
en kärnfråga vid konferensen, ett av
u-ländernas huvudkrav. Det är möjligt
att u-länderna överbetonar betydelsen
av ett preferenssystem. De färdigvaror
och halvfabrikat som skulle beröras av
ett preferenssystem är en mycket ringa
del av u-ländernas export. Svårigheterna
för deras varor att, även med ett
preferenssystem, framgångsrikt konkurrera
med industriländernas egna
utvecklade och sofistikerade produkter
skall heller inte underskattas. Men som
en del i den allmänna handelspolitiken
visavi u-länderna bör även handelspreferenser
ha sitt värde. Att vissa stora
industriländer, som förr motsatt sig ett

Nr 27

Måndagen den 27 maj 1968

Ang. resultaten av förhandlingarna vid världshandelskonferensen UNCTAD II

sådant system, i New Delhi förklarade
sig redo att i princip godta detta är i
och för sig lovande.

Låt mig i anslutning till detta göra
en kommentar av annan karaktär. Yi
ser i dag här ute på riksdagshusplanen
ett antal ungdomar som har slagit läger,
vilka övernattar och fastar för att
driva fram en större, snabbare svensk
insats för u-länderna. Detta är ett positivt,
tilltalande utslag av intresse och
engagemang för de fattiga länderna. En
del av de praktiska krav som därvid
ställs är dess värre ganska olämpliga,
och det gäller särskilt huvudkravet att
proposition 101 om Sveriges bistånd i
morgon skulle bordläggas. Det skulle
bara betyda att anslag för eu halv miljard
åt u-hjälpen inte kom med i budgeten.

Ett annat krav har direkt anknytning
till vår debatt om UNCTAD. Jag
vill fråga statsrådet Lange om han anser
det möjligt och praktiskt lämpligt
att, utan att avvakta tillkomsten av ett
eventuellt internationellt system av
handelspreferenser, Sverige skulle överväga
att ensamt införa sådana i vår handel
med u-länderna.

Inte heller den supplementära finansieringen
kunde föras i hamn. Tanken
härpå väcktes vid första UNCTAD 1964
av Sverige och England. Den har sedan
utretts och prövats ingående. Den fördes
nu ännu ett steg vidare genom att
expertgruppen skall försätta bearbetningen
och rapportera nästa år. Men
framtiden ter sig onekligen oviss för
den supplementära finansieringen. Den
skulle kosta mycket pengar — närmare
ett par miljarder kronor — och är tekniskt
komplicerat att genomföra. Ännu
har vissa industriländer en kylig eller
rent av helt avvisande inställning till
projektet. Även åtskilliga u-länder är
kallsinniga mot tanken på en supplementär
finansiering. Frågan har tydligen
ännu mycket lång väg att vandra innan
den kan avgöras.

De ledande industriländerna har inte

i New Dehli

nu varit redo att åta sig de kostnader
och åtaganden som den supplementära
finansieringen skulle innebära. Desto
mer glädjande är att industriländerna i
annat sammanhang enats om att öka biståndet
genom Internationella utvecklingsfonden,
IDA. Denna fond är måhända
det allra bästa medlet för att
kanalisera generös multilateral hjälp till
u-länderna. Enighet har nyligen vunnits
om ett nytt stort bidrag med 1,2 miljard
dollar för den närmaste treårsperioden.
Detta är otvivelaktig ett av de
mest positiva inslagen för u-hjälp under
senare år. Riksdagen får tillfälle
att diskutera mera därom i morgon.

Klart positiv var också enigheten i
New Delhi att göra bruttonationalprodukten
till mätare för biståndets omfattning
i stället för nettoprodukten.
Det innebär en väsentlig höjning av biståndsmålet.

Sverige var i New Delhi ett av de tre
industriländer — vid sidan av Frankrike
och Nederländerna -— som band
sig för att nå enprocentmålet vid ett
visst årtal, nämligen i början av 1970-talet, troligen år 1972, såsom detta mål
definieras av UNCTAD. Biståndsmålet
innebär att tre fjärdedelar av biståndet
skall vara offentligt finansiellt stöd, medan
resten förutsätts vara bistånd från
privata eller övriga icke-statliga källor.

Den förklaring den svenska delegationen
gav vid UNCTAD II om biståndsmålet
och tidtabellen var bindande. Den
är i linje med den långsiktsplan som regeringen
lagt fram om u-hjälpen och
som behandlas av riksdagen i morgon.
Såvitt jag har sett, har deklarationen
hälsats med stor tillfredsställelse av uländerna
vid konferensen i New Delhi.
Jag förutsätter att Sverige på allt sätt
söker stimulera andra industriländer att
följa efter och sätta upp liknande fasta
åtaganden och tidtabeller för sitt bistånd.

UNCTAD II födde icke den globala
utvecklingsstrategi som Raul Prebisch
hade hoppats och förordat. Framgången

Måndagen den 27 maj 1968

96 Nr 27

Ang. resultaten av förhandlingarna vid världshandelskonferensen UNCTAD II

i New Dehli

blev bara partiell, och åtskilliga misslyckanden
måste noteras. Det behöver
dock inte stämma till pessimism och
handlingsoförmåga. Tvärtom. Vetskapen
om de fattiga folkens läge, problem
och omätbara behov har fördjupats genom
UNCTAD II. Det bör bidra till
ökad aktivitet, där Sverige och andra
rika länder satsar på ett målmedvetet,
generöst och stadigt växande bistånd
för att hjälpa de fattiga folken att utveckla
sina samhällen och förbättra sina
livsvillkor. Med alla sina besvikelser bör
UNCTAD II dock ha gett nyttiga erfarenheter
och impulser i detta mödosamma
och långsiktiga arbete.

Jag ber, herr talman, att än en gång
få rikta mitt tack till handelsminister
Lange för svaret.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
därför att jag har något att anmärka
mot vad interpellanten anförde. Jag tror
mig tvärt om kunna konstatera att vi
är så överens som två ledamöter av
denna kammare kan vara. Nej, jag begärde
ordet för att besvara en fråga som
herr Möller framställde, nämligen om
det var tänkbart att Sverige unilateralt
—• om jag förstod honom rätt — skulle
införa ett preferenssystem som vi arbetat
för både under förberedelserna för
UNCTAD-konferensen och under själva
konferensen. Denna fråga har mer än
en sida.

Låt mig bara först erinra om att
Sverige har mycket låga tullar och endast
få importregleringar kvar. Vi utgör
den mest köpstarka marknaden i
Europa på grund av vår höga genomsnittliga
inkomstnivå. Vi erbjuder därför,
trots att vi är ett land med bara 8
miljoner människor, en intressant
marknad också för u-ländernas färdigvaror.
De möter få hinder här. Det är
egentligen endast på två områden, som
preferenser för vår del skulle kunna ge
någon ökad stimulans för u-ländernas

export av färdigvaror till den svenska
marknaden, nämligen när det gäller
textilvaror och lädervaror. I övrigt har
Sverige en så öppen tullmarknad som
över huvud taget något land bland industriländerna,
t. o. m. med lägre tullmurar
än i de flesta länder. Men på de
områden som jag nyss nämnde och som
möjligen skulle vara av visst intresse
för u-länderna skulle vi få betydande
omställningssvårigheter. Vi vet redan
att det svenska näringslivet undergår en
hastig omdaning. Vi bevittnar hur textilindustrins
volym minskar samt hur
de anställda permitteras och blir friställda.
Vi har redan bekymmer med att
skola om de friställda och föra över
dem till andra och livkraftiga verksamhetsområden
inom industrin.

Vi behöver litet tid på oss, och därför
tror jag inte att det är praktiskt genomförbart
för vår del att ensamma i
hela världen införa ett preferenssystem
på de områden där det kunde vara av
intresse för den traditionella exporten
av färdigvaror från u-länderna. Det betyder
dock inte att vi kommer att ligga
stilla i fortsättningen. Vi har möjligheter
att fortsätta ansträngningarna att
få till stånd ett universellt preferenssystem.
Vi arbetar medvetet på detta i internationella
organisationer, såväl i
UNCTAD-organen som bland industriländerna
i OECD. Jag hoppas att dessa
ansträngningar så småningom också
skall krönas med framgång. Alltför optimistisk
skall man inte vara — jag delar
interpellantens uppfattning att det
är bättre att vara realistisk — men
vi har ändå kommit så långt i utarbetandet
av tänkbara system för preferenser
av detta slag att vi väl ändå inte
är helt chanslösa när det gäller möjligheterna
att uppnå ett resultat.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag framställde naturligtvis
inte min fråga i förväntan om
att statsrådet skulle ge något förplik -

Måndagen den 27 maj 1968

Nr 27

tande svar. Ännu mindre har jag möjligheter
att framlägga någon deciderad
ståndpunkt i dessa mycket invecklade
problem. Min tanke var närmast att
statsrådet skulle så att säga ventilera
den problematik som är förknippad
med det krav som nu alltmera börjar
framföras i vår debatt, nämligen att vi
utan att avvakta ett internationellt preferenssystem
skall gå fram ensamma.
Statsrådet har ju i sitt svar berört en
del av de konkreta problem som därmed
skulle kunna uppstå. Om man till
en oviss framtid kommer att förskjuta
lösningen av ett universellt preferenssystem,
bör man kanske ändå börja att
i en mera konkret och positiv anda pröva
utsikterna för oss att införa preferenser
i vår handel med u-länderna.
Men tills vidare bör vi kanske sikta på
att genomföra det internationella system
som är under prövning.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. handelspolitiken

Ordet gavs därpå ånyo till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Gösta Jacobssons (h)
interpellation angående handelspolitiken,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Gösta Jacobsson
har frågat huruvida jag är beredd att
innan riksdagen åtskils lämna en redogörelse
för vad som på senaste tid förevarit
på det handelspolitiska området.

Jag hade för ett par dagar sedan
tillfälle att i andra kammaren lämna
en information om EFTA:s ministerrådsmöte
i London i början av denna
månad. En utförligare skriftlig redogörelse
över detta möte kommer att lämnas
kammarens ledamöter innan riksdagen
åtskils. Jag avser därtill att
överlämna en översiktlig dokumenta 7

Första kammarens protokoll 1968. Nr 27

Ang. handelspolitiken
tion om det nordiska statsministermötet
i Köpenhamn i april. Därmed torde
en väsentlig del av herr Jacobssons
önskemål var uppfylld. Jag vill emellertid
gärna tillmötesgå interpellantens
begäran ytterligare i form av några
kommentarer till de händelser som det
refereras till i interpellationens motivering.

Integrationsfrågan är självfallet fortfarande
en av de mest centrala frågorna
på det handelspolitiska området. Såväl
i Köpenhamn som i London ägnades
en betydande del av diskussionerna
åt den frågan.

Vad som just nu tilldrar sig det största
intresset är de överväganden som
görs inom EEG för att finna övergångslösningar
till dess en utvidgning av
Den gemensamma marknaden kan komma
till stånd.

Statsministermötet i Köpenhamn uttalade
de nordiska ländernas intresse
för dessa ansträngningar att söka nå
interimistiska arrangemang. De nordiska
länderna var överens om att tills vidare
inte själva ta några nya initiativ
utan avvakta de förslag som kan
komma fram ur diskussionerna inom
Gemenskapen. Köpenhamnsmötet förutsatte
att sådana förslag skulle underlätta
genomförandet av de nordiska
ländernas marknadspolitiska målsättning
och att de fördelar som vunnits
genom samarbetet i EFTA skulle bevaras.
I konsekvens härmed uttalade också
mötet att alla EFTA-länder redan
från början skulle ha möjlighet att delta
i förhandlingar om eventuella arrangemang.

EFTA:s ministerrådsmöte i London
kom på de väsentliga punkterna till
samma slutsatser. Några egna initiativ
bör f. n. inte tas. De förslag som kan
komma att läggas fram från EEC kommer
att prövas i positiv anda. Alla
EFTA-länder måste ha möjlighet att redan
från början delta i eventuella förhandlingar.

Uttalandet från London avslöjar att
en viss uppmjukning av den brittiska

Nr 27

Måndagen den 27 maj 1968

Ang. handelspolitiken
hållningen har skett. Från att tidigare
hårt ha insisterat på att endast förhandlingar
om medlemskap kunde godtas är
nu britterna beredda att förhandla
också om interimistiska lösningar. Man
betonar emellertid mycket starkt att sådana
arrangemang bör utformas så att
de leder till medlemskap.

Något konkret förslag till en interimistisk
lösning föreligger som bekant
inte. Olika lösningar diskuteras.
Särskilt det fransk-tyska uppslaget med
en form av handelsarrangemang förefaller
vara av stort intresse, även om
vi ännu inte vet så mycket om dess
närmare utformning. En förutsättning
för varje interimistiskt arrangemang är
givetvis att det kan omfattas av Gemenskapens
samtliga medlemmar.

Jag hade tillfälle att diskutera dessa
och andra europeiska ekonomiska problem
vid samtal i Bryssel för några
veckor sedan med EEC-kommissionens
president Rey och den belgiske utrikesministern
Harmel.

Jag fann liksom statsrådet Wickman,
som besökte EEC-kommissionen några
dagar tidigare än jag, att man inom
EEC hyser ett positivt intresse för de
bidrag som Sverige kan ge till det europeiska
integrationsarbetet. Jag kunde
också konstatera en ökad förståelse för
den svenska neutralitetspolitiken.

Vid statsministermötet i Köpenhamn
fattades ett betydelsefullt politiskt beslut
om en utredning rörande en utvidgning
av det nordiska samarbetet
inom ramen för såväl EFTA-samarbetet
som de vidare integrationssträvandena
i Europa.

Det ämbetsmannautskott som inom
kort börjar sitt arbete på att utforma
konkreta förslag till ett utvidgat nordiskt
samarbete gör detta sålunda på
en klart utsagd grundval av a) hänsynstagande
till EFTA-förpliktelserna, b)
underlättande av deltagande i samarbete
i stor europeisk marknad, c) förenlighet
med strävandena att utvidga handeln
med tredje länder och liberalisera
värlshandeln, d) hänsynstagande till

u-ländernas intressen, e) rimlig balans
mellan för- och nackdelar för varje
deltagande land samt f) att alltfort hålla
utrikes- och säkerhetspolitiska frågor
utanför det nordiska samarbetet.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och Chefen för handelsdepartementet
för interpellationssvaret. Det ger
vissa sakuppgifter och korta, i och för
sig intressanta kommentarer. Om sanningen
skall fram tycker jag förstås
att svaret var något magert. Jag hoppas
att handelsministern inte tar illa
upp att jag säger detta. I vilket fall som
helst gav svaret knappast någon vägledning
om den praktiska innebörden
av förhandlingarna på olika frontavsnitt
och deras resultat — detta särskilt
på ett par punkter som jag strax skall
beröra.

Det är gott och väl, herr handelsminister,
att riksdagen om några dagar
får mottaga mer utförliga skriftliga redogörelser,
men riksdagen saknar möjligheter
att på grundval av dessa redogörelser
mera aktivt göra några meningsyttringar
rörande det aktuella skeendet
på det handelspolitiska området.
Jag medger, herr talman, att de
tomma bänkarna inte vittnar om något
större intresse, men det är ju måndag.
Det var på samma sätt i fjol då riksdagen
— i motsats till vad fallet var i
Danmark och Norge — först i efterhand
fick ta ställning till den viktiga
frågan om Sveriges förnyade ansökan
om anslutning till EEC. Inför de händelser
som i dessa dagar utspelar sig
i Europa ter sig dock dessa ting diminutiva,
och jag skall därför avstå från
att närmare gå in därpå.

Vad som sker i Europa gör att Europa
i dag är centrum för allas vårt intresse.
Vi känner att vi utgör en lem
av Europa. Vi önskar en europeisk integration
och ett europeiskt samarbete.
Jag är medveten om att regeringen på
senaste tiden visat berömvärd aktivitet

Måndagen den 27 maj 1968

Nr 27

för att klarlägga den svenska ståndpunkten
i EEC-frågan. Detta har varit
en högst angelägen salk, eftersom till
följd av den svenska skrivelsens formulering
och det muntliga tillägget uppenbarligen
varken EEC-kommissionen
i Bryssel eller någon annan tidigare riktigt
förstått det sibyllinska agerandets
dunkla innebörd. Jag bär gång efter
annan såväl i Europarådet i Strasbourg
som annorstädes stött på att det talats
om de fyra ansökningsländerna Storbritannien,
Danmark, Norge och Irland,
medan Sverige regelbundet uteslutits i
sammanhanget. Vid ett parlamentariskt
möte i Bonn i början av maj talade den
brittiske vice utrikesministern lord
Chalford gång efter annan på samma
sätt om de fyra ansökningsländerna
utan att ange Sverige. Om jag inte tar
fel förekommer samma klassificering
även i Brysselkommissionens båda slutrapporter.

Jag vill uttrycka den förhoppningen
att den svenska regeringen nu i Bryssel
gjort klart att Sverige med sin ansökan
åsyftar fullt medlemskap, i den
mån detta är förenligt med vår neutralitet.
Jag vill understryka detta. När
jag säger detta innebär det icke att jag
gör mig några överdrivna förväntningar
om att vårt land inom de närmaste
åren skall uppnå fullt medlemskap. Att
jag så starkt tryckt på hithörande ting
beror i stället därpå att jag tror att det
är en absolut nödvändighet att vårt
land, när det gäller de kommande förhandlingarna
om inträde, redan från
början kommer på samma linje som
Storbritannien, Danmark, Norge och
Irland och icke behandlas mer eller
mindre som en sökande av andra klass,
som får sitta längst tid i väntrummet.

Så får det givetvis inte vara. Huruvida
alla EFTA-länderna kommer att släppas
fram till förhandlingsbordet på en gång
förefaller dock diskutabelt.

Jag noterar med mycket stor tillfredsställelse
handelsministerns förklaring
att man inom EEC numera hyser ett
positivt intresse för de bidrag som Sve 7f

Första kammarens protokoll 1968. Nr 27

Ang. handelspolitiken
rige kan ge till det europeiska integrationsarbetet
och att man också hyser
förståelse för den svenska neutralitetsståndpunkten.
Jag gör det så mycket
hellre som jag genom mina begränsade
utländska kontakter haft precis samma
intryck. Det förefaller som om även
Frankrike numera intar en positiv attityd
till vårt lands marknadspolitiska
strävanden. Västtyskland synes ha varit
ett gott stöd när det gällt att vinna
Frankrikes förståelse. Jag skulle vilja
uttrycka det så att vår neutralitet har
fått ett plusvärde, om vi inte själva genom
oförnuftigt agerande rubbar förtroendet
därför.

Att det för vårt lands del måste bli
fråga om övergångslösningar har jag
klart för mig. Den uppmjukning som
uppenbarligen skett i den brittiska
ståndpunkten — med rätt eller orätt
karakteriserad med orden »allt eller intet»
— är i och för sig värdefull. Jag
tror emellertid att det är nödvändigt
att de nordiska länderna ständigt utövar
ett tryck på britterna. Vårt land
kan måhända spela en aktiv roll när
det gäller att åstadkomma någon form
av övergångslösning.

Jag delar handelsministerns åsikt att
det franska uppslaget med en form av
handelsarrangemang är av intresse. Jag
avser härmed tre ting: tullsänkningar
på industrivaror, teknologiskt samarbete
och jordbrukskontingenter till fixa
priser.

När det gäller våra EEC-strävanden
förefaller det mig som om handelsministern
har bortsett från vad jag tycker
är den enda verkligt konkreta framgång
som vunnits, nämligen den överenskommelse
som har träffats i Bryssel
med herr Colonna om industrisamarbete
på expertnivå inom olika industrisektorer.
Det är ett löftesrikt tecken
när det gäller att vidga kontaktytorna
med EEC.

När jag nyss sade att handelsministerns
svar var något magert syftade jag
inte bara på detta utan också på att
handelsministern inte närmare klarla -

100

Nr 27

Måndagen den 27 maj 1968

Ang. handelspolitiken

de strävandena att ytterligare utvidga
EFTA-samarbetet och inte heller gick
närmare in på de nordiska strävandena
att inom ramen för EFTA skapa nya
former för det nordiska samarbetet. Beträffande
den första frågan om EFTA
vet jag inte om jag skall förstå handelsministerns
tystnad så att han menar
att den nuvarande brittiska regeringen
saknar närmare intresse för EFTA. Jag
bär läst presskommunikén från London
av den 10 maj. Den innehåller tre
huvudpunkter för ett intensifierat samarbete,
men man skall kanske inte vänta
sig för mycket av det. Jag har uppfattat
det som ganska signifikativt att
vid flera debatter i integrationsfrågan
som jag hört i Strasbourg de engelska
regeringsdelegaterna inte med ett ord
berört EFTA:s existens. EFTA-sekretariatet
har inte heller visat någon större
aktivitet •— snarare motsatsen.

I fråga om statsministermötet i Köpenhamn
i april nämner handelsministern
i sitt svar inte ett enda ord om den
verkligt stora fråga som därvid väcktes
från danskt håll, nämligen om återupplivande
av den gamla tanken på en nordisk
tullunion, inte heller om planerna
på ett utvidgat jordbrukspolitiskt samarbete
och en nordisk finansieringsfond
— alla gamla bekanta från tidigare
år av utredningar.

Som handelskammarman, placerad i
Malmö, hyser jag av naturliga skäl positivt
intresse för tullunionsfrågan. Vi
på den skånska sidan av Öresund känner
ju inga gränser mot Danmark.

Jag är rädd för att den nuvarande
tekniska lösningen för EFTA med ett
frihandelsområde och skilda yttre tullmurar
i längden kommer att visa sig
förenad med vissa praktiska olägenheter.
Det krävs någon form av harmonisering
och att vissa hål täpps igen. Jag
är medveten om att entusiasmen för
den nordiska tullunionstanken inte är
så stor i Norge, åtminstone inte på alla
håll, och att de tongivande näringslivsörganisationerna
i Danmark, Industrirådet
och Grosserersocietetets kommit -

té, ställt sig skeptiska för att inte säga
avvisande. Jag har också anledning att
tro att våra egna jordbrukare har vissa
invändningar att komma med. Jag
hoppas emellertid att köpenhamnsmötets
lovande nordiska ansats skall utan
onödig tidsutdräkt kunna omsättas i
konkreta politiska beslut över ett så
vidsträckt fält som möjligt.

Till sist vill jag ställa en liten fråga:
Kommer de tänkbara övergångslösningarna
i förhållande till EEC att låta sig
förenas med de nordiska planerna? Eller
utgör dessa senare endast ett alternativ
för det fall att några EEC-arrangemang
icke skulle komma till stånd?

Jag tackar än en gång handelsministern
för svaret.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! På herr Jacobssons sista
fråga vill jag svara att det nordiska
samarbetet aldrig tänkts som ett alternativ
till den breda marknadslösningen
i Europa, utan det står uttryckligen

— och jag tror att jag läste upp det i
mitt interpellationssvar — att vårt samarbete
skall ske under hänsynstagande
till vår marknadspolitiska målsättning

— den målsättning som alla länderna
hav att bli i tillfälle att delta i en utvidgad
gemensam marknad i vår del av
Europa.

Att frågan om det nordiska samarbetet
kom att aktualiseras berodde på att
man från dansk sida var bekymrad
över att vår väntan skulle bli så lång,
och därför borde man enligt dansk uppfattning
kunna vinna en del fördelar
av att intensifiera samarbetet mellan
våra länder.

Jag talade inte, det erkänner jag, här
särskilt konkret om vad det samarbetet
inrymde. Jag trodde uppriktigt sagt att
det framgår av informationer i pressen
och andra massmedia efter köpenhamnsmötet.
Men det finns ett skäl till.
Jag vill minnas att dessa frågor berördes
i riksdagens handels- och utrikes -

Måndagen den 27 maj 1968

Nr 27

101

politiska debatt den 21 mars i år, och
därför tog jag inte upp det nu.

Det är även ett par andra reflexioner
som jag inte kan undgå att göra i
anledning av herr Jacobssons anförande.
Han var bekymrad över kategoriklyvningen
mellan de EFTA-länder som
anmält intresse av att få förhandlingar
med Gemenskapen. Det är fråga om
fyra länder. Man tar med Irland också,
och sedan kommer Sverige. Han ansåg
att detta var mycket olyckligt. Ja, om
det gäller frågan om formerna för vårt
framtida deltagande i den stora lösningen,
tycker jag att kategoriklyvningen
är alldeles naturlig. Vi har inte ansökt
om medlemskap. Vi har sagt att
vi inte utesluter att den formen för vår
del kan vara förenlig med vår neutralitetspolitik.
Det har vi sagt och det har
vi vidhållit.

Men det är självklart att neutralitetspolitiken
som vi bedömer den kanske
inte utgör ett hinder. Det är dock också
ganska klart att man inom Gemenskapen
är osäker på huruvida inte just vår
neutralitet kan vara ett hinder för ett
medlemskap. Jag fick detta ganska klart
för mig när jag besökte kommissionens
ordförande och framför allt när jag,
som jag omnämnde i mitt anförande, talade
med den belgiske utrikesministern.
Det är möjligt att det går, sade man,
men vi är inte säkra på det.

Det förelåg sålunda inte på någotdera
hållet någon tveksamhet om vad vår ansökan
avsåg. Däremot ställde man sig
alltjämt en smula tveksam till om det
skulle gå för ett land att fortsätta sin
neutralitetspolitik och ändå kunna uppträda
som medlem i Gemenskapen.

Jag skall inte utveckla detta vidare
här utan vill bara säga att avtalet med
EEC inte innehåller någon uppsägningsparagraf.
Jag har svårt att föreställa
mig att ett tillgodoseende av de tre
neutralitetskraven, som ingen här i
riksdagen har haft något emot, skall
kunna tillgodoses utan att vi får en uppsägningsparagraf.

Ang. handelspolitiken

Slutsatsen av vad jag här velat säga
blir bara att kategoriklyvningen när det
gäller ansökningarna för deltagande i
den stora lösningen är rätt naturlig.
Helt annorlunda förhåller det sig om
man försöker att upprätthålla en åtskillnad
mellan länderna på grund av att
vissa länder i EFTA är neutrala, andra
icke när det gäller temporära handelsarrangemang.
Vi försökte att klargöra
att det vore en orimlighet att säga: Om
detta skall vi först förhandla med England
och de andra staterna. Sedan får vi
se vad vi kan göra åt de övriga. Detta
har ingenting med neutralitetspolitiken
att göra. Med samma rätt skulle man
kunnat säga: »Vi kan inte låta Sverige
förhandla i Kennedyrundan, ty Sverige
är neutralt.» Det är en helt orimlig ståndpunkt.
Att den ändå kommit till synes
beror på —• vilket herr Gösta Jacobsson,
skarpsinnig som han är, säkerligen också
upptäckt -— att det funnits ett behov
dels från engelsk sida, dels och framför
allt hos vissa medlemmar inom EEC att
låta ett sådant arrangemang framstå som
ett klart på förhand uttalat led i utvidgningen
av Gemenskapen. Därför har
man sagt att »det är de länder som söker
medlemskap som vi tänker på nu»
— en ståndpunkt som Frankrike uttryckligen
har sagt sig inte dela och
som man även från tyskt regeringshåll
ansett vara ganska orimlig.

Det finns alltså en viss åtskillnad. Vi
har våra problem när det gäller den
stora lösningen, om vilken vi inte vet
när den kommer. Ingen kan i dag säga
när förhandlingar kan komma till stånd.
Under mellantiden har vi därför ett
starkt intresse — jag är glad att herr
Gösta Jacobsson också ansåg det — att
komma fram till något som gör tillvaron
mer dräglig, något slag av handelsarrangemang;
vad det kan bli vet vi inte
ännu, och i dag är väl situationen sådan
att man inte ens kan vänta en snabb
invit till en diskussion om sådana mer
temporära övergångslösningar. Jag behöver
bara hänvisa till den allra senas -

102

Nr 27

Måndagen den 27 mai 1968

Ang. handelspolitiken

te utvecklingen i Frankrike för att alla
skall förstå att den måste påverka ävén
EEC-processen.

Herr Gösta Jacobsson frågade om
ingenting har gjorts för att intensifiera
samarbetet i EFTA. Ett nordiskt förslag
härom diskuterades och tillmötesgicks
i huvudsak vid ministermötet i
London. Men jag erkänner att man inte
kan vänta sig särskilt påtagliga resultat.
Det är fråga om någon ökad snabbhet i
utredningarna.

Vi hoppas kunna mera effektivt t. ex.
ta itu med icke blott tariffera handelshinder
utan även andra ting som EFTA
redan sysslat med.

Herr Jacobsson anmärkte slutligen
också på att ingenting sades om det industrisamarbete
som det yppades ett
ömsesidigt intresse för vid samtalen
mellan statsrådet Wickman och herr
Colonna, en medlem av kommissionen.
Jag tycker också det är glädjande, och
det hade jag ju kunnat säga. Men någonting
alldeles nytt är det inte.

Vi har slutit en överenskommelse med
Kol- och stålunionen för att möjliggöra
just ett sådant samarbete. Det har pågått
några år. Erfarenheterna har varit
goda fastän resultaten har varit begränsade.

Jag vill också säga att på Euratoms
område har sedan länge sådana kontakter
hållits mellan atomenergiarbetet
i kommissionen, i EEC och den verksamhet
som bedrivs här hemma. Även
här har samarbete skett, och vi har
dragit nytta av det, så något alldeles
nytt är det inte som man här kom överens
om. Det är viktigt nog ändå att
man fått bygga ut samarbetet till nya
fält.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i den förda debatten mer än i ett par
detaljer.

Jag tycker mig observera att statsrådet
Lange vill understryka resonemanget
om att det inte skulle vara något

alternativ till den verkliga Gemensamma
marknaden att skapa detta nordiska
EEC. Det uttalandet är jag förhållandevis
tillfredsställd över, ty jag måste nog
ändå säga, att jordbruket är oroligt på
den här punkten, som ju gäller de eventuella
överenskommelser som göres på
den nordiska gemensamma marknaden.

Det sades ju den 22—23 april vid
Köpenhamnsmötet att man skulle försöka
utforma samarbetet så att en rimlig
balans mellan fördelar och nackdelar
kunde uppnås, för varje land. Det
är på den punkten jag skulle vilja fråga,
huruvida det har dragits upp någon
handlingslinje, varefter t. ex. en
gemensam nordisk marknad skall inrättas
på jordbrukets område.

Jag frågar därför att jag vet att det
är ett vitalt spörsmål inte minst för
Danmark. Visserligen har under de senaste
decennierna skett en förändring
i Danmarks produktion i dess helhet,
men fortfarande är dock 40 procent
av den totala exporten från Danmark
jordbruksprodukter. I det sammanhanget
skulle jag också vilja påpeka,
att såväl prissystem som vissa andra
betingelser är mycket olika när det gäller
danskt och svenskt jordbruk. Danskarna
har uppbyggt sitt prissystem efter
den s. k. lågprislinjen och vi i den
övriga Norden efter högprislinjen. Vi
exporterar t. ex. i dag spannmål till
Danmark till ett mycket lågt världsmarknadspris,
och det är alldeles givet
att detta innebär gynnsammare produktionsbetingelser
för danskarna när
de sedan vill sända sin animalieproduktion
tillbaka till oss.

Vidare baserar danskarna denna sin
animalieproduktion på import av mycket
billiga transoceana fodermedel. Detta
är ju ett helt annat system än vad
vårt jordbruk har, eftersom vi i stället
gått in för en strukturrationalisering
med en produktionsbegränsning.
Det är ju dagens hårda verklighet för
svenskt jordbruk, att vi måste inrätta
oss för att på en viss procentuell bas
garantera försörjningen åt det svenska

Måndagen den 27 maj 1968

Nr 27

103

folkhushållet. Det är alltså den linjen
vi bär fastslagit för framtiden. Skulle
den danska animalieexporten till oss
i framtiden baseras på dessa billiga fodermedel
och på deras helt annorlunda
utformade prissystem, så är det givet
att vi får ganska besvärliga förhållanden.

Liksom jag gjorde i början av mitt
anförande vill jag än en gång uttrycka
min tillfredsställelse över att herr statsrådet
inte ansåg att detta skulle bli något
alternativ. Jag kan nämligen aldrig
tro, att en avlastning av Danmarks exportbekymmer
på oss kan bli så att säga
ett alternativ för Norden till EEC.
Denna nordiska marknad kan med andra
ord helt enkelt inte bli ett godtagbart
alternativ till en eventuell anslutning
till EEC.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag tackar handelsministern
för de förtydligande uppgifterna.

När det gäller slutmålet i själva EECfrågan
tror jag inte att det är så stor
skillnad mellan herr Langes och mina
åsikter. Men jag vidhåller mina betänkligheter
beträffande den s. k. kategoriklyvningen
av ansökningsländerna. Jag
avser då inte den kategoriklyvning, som
betingas av den svenska neutraliteten,
utan det är den kategoriklyvning som
uppstått till följd av ansökningsformen
som jag har anmärkt på. Men jag hoppas
att det problemet genom de förhandlingar
som ägt rum i Bryssel med
herrar Lange och Wickman nu är ur
världen.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har inte mycket
att säga till herr Gösta Jacobsson. Möjligen
skulle jag kunna säga, att ett sätt
att säkert undvika kategoriklyvningen
är att helt underlåta att tala om den
svenska neutraliteten. Men det hoppas
jag att herr Jacobsson inte vill att vi

Ang. handelspolitiken
skall göra — i varje fall vill inte jag
det.

Jag skall bara säga några ord till herr
Thorsten Larsson. I de utredningar som
nu görs beträffande möjligheterna att
intensifiera det nordiska samarbetet behandlas
vid sidan av industrin också
jordbruket — det är riktigt. Herr
Thorsten Larsson sade att den nordiska
marknaden för jordbruksprodukter
aldrig kan ersätta en större kontinental
marknad. Jag kan trösta herr Larsson
med att våra danska vänner också
inser detta. De räknar inte med att de
genom kompensation inom de övriga
nordiska länderna skall kunna lösa det
danska exportproblemet.

Vad önskar de då? Ja, de övriga nordiska
länderna importerar ju livsmedel,
vilket danskarna själva inte gör.
Vi gör det t. ex. Vår målsättning är som
bekant inte en hundraprocentig självförsörjningsgrad,
utan vi ser fram emot
en viss reduktion av den svenska jordbruksproduktionens
volym. Därmed bör
det kunna uppstå ökade möjligheter för
import utifrån. Danskarna vill då undersöka
om de inte kan få vissa preferenser
på den svenska marknaden när
det gäller den import som under alla
omständigheter blir nödvändig för oss.

De har andra önskemål. De har sagt
att de gärna skulle se, att vårt samarbete
skall syfta till en gemensam
jordbrukspolitik. Så långt har man ännu
inte varit beredd att gå i Norge. Vi
var från svensk sida inte särskilt oroade
av den aspekten, ty detta innebär en
gemensam jordbrukspolitik, som i sina
grunddrag överensstämmer med den
jordbrukspolitik som håller på att byggas
upp inom Gemenskapen. Då kommer
inte de danska fodersädspriserna,
såsom herr Thorsten Larsson fruktade,
att medföra lågprisimport av kött m. m.
Vi får en gemensam prisnivå, om vi
skulle lyckas med den saken.

Det är omöjligt att nu säga vad det
kan bli för resultat av utredningar som
skall igångsättas efter den 1 juli. Mycket
mer än de allmänna riktlinjer, för

104

Nr 27

Måndagen den 27 maj 1968

Om ökad hälsoupplysning
vilka utförligt redogjorts i pressen, kan
jag för närvarande inte berika diskussionen
med.

Det är klart att vi kan få påta oss
vissa uppoffringar. Vårt intresse i och
för sig för en harmonisering av tullarna
på industriområdet är numera, efter
Kennedyrundan, mycket begränsat.
Det medför vissa problem även för oss.
Jag är helt på det klara med att om vi
får ett samarbete med en investeringsfond
för projekt av gemensamt intresse
i Norden, så blir det säkert Sverige som
får betala större delen av den kostnaden.
Det är inte så, att vi ger Danmark
någonting på jordbruksområdet därför
att vi på de andra områdena kommer
att göra så stora vinster.

Om man på kort sikt lägger samman
debet och kredit tror jag inte att jämvikten
kommer att vara klar. Vi kommer
tvärtom på kort sikt förmodligen
att förlora något på ett sådant nordiskt
samarbete.

På längre sikt däremot — och det är
ju det som är det avgörande — är det
ändå av värde om vi kan bygga upp
och grundmura det samarbete, som vuxit
fram inom ramen för EFTA och som
ett resultat av nordiska samarbetssträvanden
i övrigt — mura det så fast, att
det helt enkelt blir otänkbart att bryta
upp Norden i det avseendet.

Det kan vara någonting som vi, om
vi lägger det i vågskålen, finner att vi
bör betala ett visst pris för.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag vill försäkra herr
Lange, att jag självfallet inte vill att
vi skall undvika att tala om neutraliteten
i detta sammanhang. Jag utgår
tvärtom från att neutraliteten skall respekteras
— det måste vara ett villkor
från svensk sida. Jag hoppas att herr
Lange observerade mitt påpekande att
neutraliteten innebär ett plusvärde ur
svensk synpunkt.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Låt mig bara säga till
herr statsrådet, att jag tolkade hans
svar så att han hoppades på en viss
försiktighet vid behandlingen av dessa
frågor i kommande utredning. Själv vill
jag tillägga »med största försiktighet».

Jag vill än en gång understryka att
vi arbetar efter helt skilda system, och
det är just detta som gör läget så känsligt.
Visserligen är det riktigt som statsrådet
säger, att vi har ett utrymme för
import genom att vi inte har den fulla
försörjningsgraden, men vi har dock
för närvarande ett överskott på animaliesidan.
Jag vet att danskarna gärna
vill exportera till oss. Jag fäste mig
också vid att statsrådet i sitt huvudanförande
sade, att danskarna är oroliga
för att tiden går och ingenting sker
för deras vidkommande. De vill ha en
avlastning.

Jag vill alltså än en gång understryka
att detta ur det svenska jordbrukets
synpunkt — och jag tror också att man
vågar säga även ur det nordiska jordbrukets
synpunkt -— bör behandlas med
all den försiktighet som kan åstadkommas.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om ökad hälsoupplysning

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
herr Harald Petterssons (ep) interpellation
om ökad hälsoupplysning, fick
nu ordet och anförde:

Herr talman! Herr Pettersson har frågat
om jag anser att den nuvarande
hälsovårdsupplysningen är av tillräcklig
omfattning och bedrivs på ett ändamålsenligt
sätt och om jag i annat fall avser
att vidta åtgärder för att åstadkomma
en vidgad och intensifierad samordnad
hälsovårdsupplysning.

Hälsovårdsupplysningens omfattning

Måndagen den 27 maj 1968

Nr 27

105

har fastställts av riksdagen. Anslaget för
innevarande budgetår uppgår till
900 000 kronor. För nästa budgetår har
riksdagen på förslag i 1968 års statsverksproposition
anvisat 1 100 000 kronor
för ändamålet. Några motioner med
begäran om ytterligare höjning av anslaget
har inte väckts.

Fördelningen av de anvisade medlen
för hälsovårdsupplysning på olika områden
fastställs av Kungl. Maj:t efter
förslag från socialstyrelsen. Till styrelsen
är knuten en hälsovårdsupplysningsdelegation
med representanter för
olika myndigheter och organisationer.
Delegationen samordnar informationen
och anordnar också konferenser.

Det samarbete på regionplanet som
interpellanten föreslår har redan påbörjats.
I de flesta länen har bildats
samarbetskommittéer för hälsovårdsupplysning
under ordförandeskap av
länsläkarna. Motsvarande kommittéer
på det primärkommunala planet har
också bildats i vissa län. Hälsovårdsupplysningsdelegationens
mål är att
kommittéer för hälsovårdsupplysning
bildas inom varje kommun. I dessa kommittéer
bör provinsialläkare, distriktsköterska
och representanter för olika
myndigheter och organisationer ingå.

För nästa budgetår kommer socialstyrelsen
att bl. a. inrikta sig på en fortsatt
utbyggnad av den regionala verksamheten.
Styrelsen avser att bedriva
hälsovårdsupplysningen i nära samarbete
med massmedia.

Centralförbundet för nykterhetsundervisning
bedriver med statsbidrag
upplysningsverksamhet i alkohol- och
narkotikafrågan med speciell inriktning
på ungdom, ungdomsledare och
lärare.

För upplysning om tobakens skadeverkningar
har socialstyrelsen en arbetsgrupp,
som fördelar anslag, låter
framställa informationsmaterial och anordnar
kurser och konferenser.

Jag är helt överens med herr Pettersson
om att behovet av hälsovårdsupplysning
är stort och angeläget. Flera av

Om ökad hälsoupplysning

de åtgärder herr Pettersson föreslår har
redan påbörjats, och inom socialstyrelsen
arbetar man på att så långt som
möjligt samordna den upplysningsverksamhet
som förekommer inom olika områden.
Jag anser att arbetet bedrivs på
ett ändamålsenligt sätt inom ramen för
de av riksdagen anvisade medlen.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på denna interpellation.

Jag har förståelse för att statsrådet
inte har kunnat svara på frågorna på
annat sätt än som har skett. Den redovisning
som har lämnats i detta svar för
verksamheten för närvarande har inte
heller varit mig obekant. Det framgår ju
också av min interpellation.

Jag tror emellertid att statsrådet något
överbetonar vad som händer på
det primärkommunala planet och även
på det regionala planet. Jag vet att det
finns ett stort intresse för hälsovårdsupplysning
i vidaste bemärkelse både
på det primärkommunala och på det regionala
planet. Men jag har en bestämd
känsla av att vad som saknas är ett
konkret handlingsprogram och mera utvecklade
riktlinjer för verksamhetens
bedrivande, både när det gäller den
centrala verksamheten och verksamheten
på lägre nivåer.

På samma sätt som vi har diskuterat
oss fram till en sjukvårdspolitisk målsättning
— och här har väl Sverige en
mycket god organisation jämfört med
andra länder — tror jag att tiden är
inne att mera på allvar försöka resonera
sig fram till någonting som kan vara
mer meningsfyllt än den nuvarande
verksamheten, som vi kallar för hälsovårdsupplysning.

Jag har inte med min interpellation
velat rikta kritik mot någon. Jag har
inte velat rikta kritik mot vare sig statsrådet
eller de myndigheter som handhar
denna verksamhet. Jag tror dock

106

Nr 27

Måndagen den 27 maj 1968

Om ökad hälsoupplysning

att det grepp som en gång togs när det
det gällde sjukvården inte har tagits när
det gäller hälsovården. Hela verksamheten
är enligt min mening allför splittrad.

Såsom jag har framhållit i min interlellation
är det naturligtvis inte bara en
samordningsfråga, utan det är en hel
rad frågor som måste bli föremål för
överväganden.

Jag tror att den delegation som nu
är i verksamhet inom socialstyrelsen
säkerligen gör vad den har möjligheter
att göra då det gäller att nu försöka
föra ut ökad hälsoupplysning på den
regionala och primärkommunala nivån.
Vi saknar dock ett handlingsprogram,
vilket liksom är en första förutsättning
för att man skall kunna ha någonting
som ger riktlinjer för verksamheten.

En sådan sak som hälsoupplysningens
innehåll och inriktning är ju i dag
egentligen inte särskilt preciserad, utan
man kan ge verksamheten praktiskt taget
vilken inriktning som helst. Jag tror
att det är nödvändigt att vi bestämmer
oss för vad som skall ingå i ett sådant
program.

Det är viktigt att hälsoupplysningen
ges ett sådant innehåll och utformas på
ett sådant sätt, att den uppfattas såsom
meningsfylld inte minst av de enskilda
människorna, ty all hälsoupplysning,
som inte är engagerande för den enskilda
människan, har ju egentligen en
mycket liten effekt. Hälsoupplysningen
måste kunna preferera till självbevarelseinstinkten
men också stimulera till en
solidaritetskänsla. Med en rätt upplagd
hälsoupplysning bör vi ganska snart
kunna ändra på den attityd som man i
dag kanske kan skymta i dessa frågor.

Har man eu målsättning gäller det att
försöka finna former för att kunna förverkliga
den. Då är naturligtvis hälsoupplysningens
genomförande den andra
fråga som enligt min mening ytterligare
måste penetreras. I en del andra länder
har man valt en form med fristående
hälsovårdsinstitut. Jag vill inte utan
vidare säga, att det skulle vara lämpligt

i vårt land, men det förefaller som om
ett nordiskt samarbete på detta område
skulle kunna vara mycket praktiskt och
lämpligt. Hälsovårdsupplysning måste
grundas på både medicinskt vetande
och mycket annat.

Denna upplysning måste såvitt jag
kan förstå vara likartad i hela Europa,
och det kan inte råda några större skillnader
mellan de nordiska länderna. Ett
nordiskt hälsovårdsinstitut skulle också
kunna få både de resurser och den auktoritet
som ett sådant institut bör ha
för att kunna verka stimulerande så att
allmänheten får ögonen på vad man
vill informera om.

Jag tror inte att några överväganden
har skett beträffande utbildningen av de
människor som skall handha denna
upplysningsverksamhet. Utbildningsfrågorna
spelar i det sammanhanget mycket
stor roll. Därför måste nyckelpersonerna
inom hälso-, sjuk-, och socialvården
samt läkare, personalledare och
ungdomsledare m. fl. få förbättrad utbildning
om hälsoupplysningsfrågorna.
Ett flertal läkare här i landet har ägnat
de frågorna ett stort intresse, men undervisningen
och utbildningen är mycket
bristfälliga. Självfallet får man försöka
hämta i varje fall de mera ledande
krafterna inom socialmedicinen, men
antalet socialmedicinare är ytterst begränsat.
De har många andra stora uppgifter
i dagens samhälle.

Statsrådet och jag är ense om att det
är ytterst angeläget att genom olika åtgärder
försöka förebygga sjukdomar.
Den primära aspekten är självfallet den
rent humanitära, en strävan att i största
möjliga utsträckning försöka undvika
de mänskliga lidanden som vi i dag ser
runt omkring oss. Kanske skulle detta
förebyggande arbete lyckas bättre, om
vi hade andra resurser än vi har i dag.
Jag tänker här exempelvis på olycksfallsvården.
Där skulle säkerligen mycket
kunna göras bara genom att rikta
människors uppmärksamhet på de
olycksfallsrisker som finns inom olika
yrken och — framför allt — i trafiken.

Måndagen den 27 maj 1968

Nr 27

107

De stigande sjukvårdskostnaderna inger
stark oro, vilket varje sjukvårdshuvudman
upplever i dessa dagar, då nya
stater skall göras upp för det kommande
budgetåret. Kostnadsutvecklingen beskriver
en mycket brant kurva, som gör
att vi kanske får tänka oss att finansiera
sjuk- och hälsovården på annat sätt
än vi gör i dag. Vi kan ändå inte komma
ifrån att det vore riktigt ur inte
minst nationalekonomisk synpunkt att
nedbringa behovet av denna dyra sjukvårdskonsumtion
samtidigt som vi förmodlingen
skulle kunna hjälpa människorna.

Statsrådet har i sitt interpellationssvar
utgått från de förhållanden som råder
i dag, och jag kan som sagt förstå
honom på denna punkt. Vad jag däremot
saknade i svaret var i viss mån en
redogörelse för statsrådets syn på hur
verksamheten skall bedrivas på längre
sikt.

För att ge uttryck för en personlig
mening i denna fråga vill jag säga, att
det är nödvändigt att en hel rad av de
oklara frågor som sammanhänger med
hälsovårdens innehåll, utformning och
organisation närmare penetreras. Det
måste till en särskild utredning, som
dels klarlägger behovet av och förutsättningarna
för en rationell och kontinuerlig
hälsoupplysning och hälsouppfostran
inom samhällets olika verksamhetsområden,
dels redovisar förslag till
lämpliga åtgärder.

Jag tackar ännu en gång statsrådet för
svaret på min interpellation.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag kan i mycket vara
överens med herr Harald Pettersson.
Denne vidgade emellertid sin fråga till
att gälla också andra och självfallet
högt väsentliga områden inom sjukvården
över huvud taget. Det skulle föra
för långt att ta upp alla dessa frågeställningar,
men jag vill ändå i korthet
söka kommentera några ting.

Om ökad hälsoupplysning

Herr Pettersson sade att det här inte
bara gäller en samordningsfråga utan
ett spörsmål som berör en rad olika
områden, och det är riktigt. Jag vill
därvid först peka på vad jag redan har
sagt i svaret, att dåvarande medicinalstyrelsen
för ungefär ett år sedan sände
ut en uppmaning att man skulle ta
initiativ till och skapa regionala samarbetsgrupper
för hälsoupplysning i
skolor, genom pressen etc. Såvitt jag
vet har dylika grupper nu bildats inom
nästan samtliga län. I grupperna ingår
länsläkare, psykiatrer, socialvårdskonsulenter,
nykterhetsvårdskonsulenter,
länsskolinspektörer och företrädare för
organisationer. Jag tror att dessa grupper
kommer att ha mycket viktiga arbetsuppgifter.

Jag vill gärna understryka önskvärdheten
av att den verksamheten sedan
kan tränga ner på det primärkommunala
planet — jag anser det viktigt att
stimulera en sådan utveckling.

Vidare vill jag peka på att socialstyrelsen
nu gör en kartläggning av de olika
former av hälsoundersökningar som
förekommer ute på fältet eller som
övervägs. På det sättet bör man kunna
få en helhetsbild av de olika aktiviteterna.

Herr Pettersson nämnde att man i
andra länder har bildat mera fristående
organ för hälsofrågorna och hälsoupplysningen.
Då vill jag gärna säga att vi
i vart fall på det departementala planet
diskuterade även den aspekten inför
sammanslagningen av socialstyrelsen
och medicinalstyrelsen. Den nya
socialstyrelsen har fått vidgade resurser,
och jag tror mig kunna försäkra
herr Pettersson att just hälsoupplysningen
i fortsättningen kommer att i
hög grad vara i blickpunkten för styrelsens
verksamhet.

Jag skall inte ta upp frågan om det
nordiska samarbetet men vill framhålla
att den nordiska hälsovårdshögskolan
i Göteborg bedriver ett nordiskt samarbete
på olika, mycket viktiga områden.

Mycket skulle vara att säga om hela

108

Nr 27

Måndagen den 27 maj 1968

Om ökad hälsoupplysning

detta fält, men jag begränsar mig till

några frågor, lierr talman.

Vi har inrättat arbetsmedicinska institutet,
som jag tror kommer att få stor
betydelse i fortsättningen då det gäller
uppgifter som skall sysselsätta denna
nya institution.

Herr Pettersson vidgar debatten, och
det är klart att diskussionen därmed
lätt skulle kunna föras in på sjukvårdsproblemen
i stort. Han nämnde de stigande
kostnaderna för sjukvårdshuvudmännen.
Jag har i andra sammanhang
haft tillfälle att diskutera de problemen
och hade senast vid en konferens
för någon månad sedan anledning att
peka på några ting. Det är viktigt att
den öppna vården ytterligare aktiveras.
Strävandena att koncentrera vårdresurserna
utanför lasaretten har också betydelse
— det kan ske genom att man
inrättar en eller flera vårdcentraler i
varje kommunblock. Kärnan bör bestå
av en läkarstation, gärna i anslutning
till ett sjukhem för långtidsvård, som
också kan rymma ett antal observationsplatser.
Vi bör även, betonade jag, skapa
ett system där den öppna vården vid
sjukhusen kompletteras med öppen
vård i särskilda centraler utanför sjukhusen.
Detta skulle göra det möjligt att
mera renodla sjukhusens egentliga uppgift,
dvs. att ge sluten vård så rationellt
och effektivt som möjligt. Om en
större andel av sjukvården lämnas i
öppen vård, minskas också kostnaderna
för sjukvården som helhet.

Vid konferensen utvecklade jag dessa
synpunkter mer ingående men skall
inte göra det här. Socialstyrelsen är i
färd med en översyn av den öppna vården
och möjligheterna att effektivisera
vårdformerna.

Jag vill, eftersom herr Pettersson också
gick in på den vida frågan om hälsovårdsupplysningen,
stryka under att
jag är enig med herr Pettersson om att
vården av hälsan måste bli lika viktig
som vården vid sjukdom. Det är ganska
naturligt att hälsovården då startar
med barnen. Detta är heller ingenting

nytt. Att vi i vårt land, för att nämna
ett exempel, har världens lägsta spädbarnsdödlighet
hänger inte minst samman
med den kontroll som sker av
mödrarna under graviditeten och för
barnens del vid barnavårdscentralerna.
Det pågår för närvarande ett omfattande
arbete med att bygga ut barnavårdscentralernas
handikappförebyggande
verksamhet. Ett led i det arbetet är en
hälsokontroll av samtliga barn i fyraårsåldern.
Jag kan nämna, att inom
några få dagar kommer ett program
från socialstyrelsen med praktiska anvisningar
för hur denna viktiga hälsovårdsfråga
bör lösas. Programmet går
i korthet ut på en intensiv övervakning
under nyföddhetsperioden och en speciell
fyraårskontroll som kopplas samman
med skolhälsovården.

Jag har velat peka på dessa delar av
det omfattande arbete som pågår. Jag
hoppas att vi sk''*1! kunna åstadkomma
en mera direkt samordning av strävandena
på området — en sådan utveckling
ligger helt i linje med mina önskemål,
herr Pettersson. Men först bör vi
ha genomfört den inventering som jag
talat om och om möjligt kommit ett steg
längre när det gäller utbyggandet av
den regionala verksamheten på området.

Det vore önskvärt om vi kunde få
till stånd en så systematisk och meningsfull
hälsoupplysning som möjligt,
som går fram till människorna. Vi borde
egentligen försöka göra varje år till
ett hälsoår. Det finns mycket i tiden
som talar för att intresset på detta område
växer. Jag skall inte ta upp alla de
aktiviteter som utvecklas och som jag
gärna vill notera såsom värdefulla inslag
i en betydelsefull verksamhet.

Herr talman! Jag skall stanna vid dessa
kommentarer med anledning av vad
herr Pettersson framfört. Den fråga
han tog upp i sin interpellation är stor
och viktig, och jag vill bara stryka under
att vi i olika avseenden söker både
utveckla och aktivisera verksamheten.

Måndagen den 27 maj 1968

Nr 27

109

Ang. anställningstryggheten för icke-ordinarie lärare

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag är tacksam för att
statsrådet Aspling gjorde denna ytterligare
kommentar.

Statsrådet och jag är överens om det
stora behov som föreligger och vi kan
också glädja oss åt att det i dag finns
ett mycket stort intresse för dessa frågor
överallt där de förs fram. Därför
får det nog bedömas som vår enkla
plikt och skyldighet att försöka göra
det bästa möjliga av den situation vi nu
befinner oss i.

Statsrådet nämnde själv den förebyggande
mödra- och barnavården, som är
ett typexempel på vad som kan åstadkommas
i form av förebyggande vård.
Vi har kommit så långt därvidlag att
det inte finnas mycket mer att göra på
detta område.

Men det vore bra om vi kunde gå
vidare på andra områden som också är
angelägna — om också inte i samma
utsträckning som mödra- och barnavården.
Jag tänker bl. a. på upplysningen
om kostfrågorna. Vi vet att det i
dag finns många äldre människor som
sitter i sina stugor och små lägenheter;
deras krafter avtar undan för undan
och de bär det kanske inte så tillfredsställande
ordnat med hemhjälp.

Inom sjukvården, inte minst inom
långtidsvården, upplever vi hur man
genom en från näringsfysiologiska synpunkter
mer fullvärdig kost på relativt
kort tid — två å tre veckor eller en månad
— faktiskt kan få dessa människor
att så att säga börja fungera igen.

Detta var bara ett exempel, herr talman.
Jag vill än en gång tacka herr
statsrådet för svaret.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, men eftersom herr Harald
Pettersson tog upp frågan om åldringarnas
kostvanor, vill jag gärna understryka
att detta problem är uppmärksammat.
Det är en viktig fråga och jag
tror att det är angeläget att man i olika

8 Första kammarens protokoll 1968. Nr

avseenden vidgar upplysningsverksamheten
just om kostvanorna för de gamla.
Men visst vore det önskvärt att kunna
gå ett steg längre. En ordentlig hälsokontroll
vid pensionsålderns inträde
skulle vara till gagn både för pensionärerna
och samhället.

Vi vet att pensionärsgruppen är en
mycket stor sjukvårdskonsument. Hur
vi kan ordna pensionärernas vård, och
inte minst hur vi kan minska deras
vårdbehov, blir av mycket väsentlig betydelse
både för dem själva och för
andra grupper i samhället. Jag har tagit
upp denna fråga i ett annat sammanhang
tidigare och jag kan försäkra
herr Pettersson att vi allvarligt funderar
på vad vi skall kunna åstadkomma
på detta område.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. anställningstryggheten för ickeordinarie
lärare

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
GUSTAFSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Wirténs (fp)
interpellation angående anställningstryggheten
för icke-ordinarie lärare,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Wirtén har frågat
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet,
om anställningstryggheten
för de icke-ordinarie lärarna i skolväsendet
är tillfredsställande och, om
så ej är fallet, vilka åtgärder statsrådet
avser att vidta för att förbättra denna.
Interpellationen, som berör såväl organisatoriska
frågor som frågor varom
avtal kan träffas, har överlämnats till
mig för besvarande.

I interpellationen tas upp de svårigheter
som kan drabba icke-ordinarie
lärare i kommuner med stor utflyttning,
när antalet skolpliktiga barn sjunker
och lärartjänster och skolenheter mås -

Nr 27

Måndagen den 27 maj 1968

Ang. anställningstryggheten för icke-ordinarie lärare

te dras in med anledning därav. Vidare
konstateras att den primära orsaken till
denna otrygghet för lärarna är ofrånkomlig
men att verkningarna härav borde
kunna begränsas i större utsträckning
än vad som nu är fallet. Slutligen
framläggs förslag till vissa åtgärder i
detta hänseende.

Frågan om de icke-ordinarie lärarnas
anställningsförhållanden har i olika
sammanhang uppmärksammats av statsmakterna.
Vissa åtgärder har också
vidtagits för att förbättra dessa lärares
anställningstrygghet. Genom de kvantitativa
och strukturella förändringar
som nu sker inom skolväsendet har frågan
fått förnyad aktualitet. Enligt vad
jag har inhämtat har dock hittills endast
enstaka icke-ordinarie lärare entledigats
från sina tjänster på sätt som
anges i interpellationen.

Vid överläggningar i utbildningsdepartementet
och vid förhandlingar med
statens avtalsverk har vederbörande
personalorganisationer tagit upp frågan
om de icke-ordinarie lärarnas anställningstrygghet.
Efter närmare överväganden
har man på arbetsgivarsidan
kommit fram till att dessa frågor bör
bli föremål för en samlad bedömning
från både organisatorisk och avtalsmässig
synpunkt. På grund härav har en
särskild arbetsgrupp tillsatts. I arbetsgruppen,
som är intern inom utbildningsdepartementet,
ingår företrädare
för finans-, utbildnings- och civildepartementen,
skolöverstyrelsen, statens avtalsverk
och berörda kommunförbund.
Frågan är sålunda under utredning.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till civilministern för svaret
på min interpellation.

På min första fråga, om anställningstryggheten
för de icke-ordinarie lärarna
är tillfredsställande, tycker jag att civilministern
i varje fall indirekt har
svarat nej. Civilministern säger i sitt
svar att frågan i olika sammanhang har

uppmärksammats av statsmakterna och
att de kvantitativa och strukturella förändringar,
som nu sker inom skolväsendet,
ger frågan förnyad aktualitet.

Civilministern har som svar på min
andra fråga, om vilka åtgärder som kan
tänkas bli vidtagna för att förbättra anställningstryggheten,
givit det positiva
beskedet att en intern arbetsgrupp tillsatts
inom utbildningsdepartementet
med företrädare för andra departement,
skolöverstyrelsen, statens avtalsverk
och berörda kommunförbund.

Jag tror att den uppgiften kommer
att hälsas med tillfredsställelse, inte
minst av de fackliga organisationer som
på uppdrag av sina medlemmar gjort
ett flertal framstötar för att få till stånd
överläggningar i frågan, som kan leda
fram till konkreta och konstruktiva åtgärder
för en förbättring. Det är enbart
att beklaga att insikten om behovet
av arbetsgruppen kommit så sent.

Vad är det då som gör de icke-ordinarie
lärarnas situation från trygghetssynpunkt
sämre än andra kommun aloch
statstjänstemäns?

För att besvara den frågan måste man
observera bestämmelserna för uppsägning.
Uppsägningstiden för extra-ordinarie
lärare, som är förordnade tills
vidare, är tre månader för arbetsgivaren
och en månad för befattningshavaren.
Det betyder att skolstyrelserna
måste ge besked före den 1 april, om
fortsatt förordnande inte kan ges för
följande läsår. Såsom ett väsentligt undantag
från denna regel gäller att arbetsgivaren
kan iaktta kortare uppsägningstid,
om det senare visar sig att läraren
inte kan beredas anställning under
kommande läsår.

Bestämmelserna har lett till att skolstyrelserna
i ett svårbedömt planeringsskede
i slutet av mars handlat i huvudsak
efter två principer. Den första innebär
att de som en säkerhetsåtgärd sagt
upp ett betryggande antal icke-ordinarie
lärare med den underförstådda tanken
att senare, då klassorganisationen
och lärartillgången är mer bestämbar,

Måndagen den 27 maj 1968

Nr 27

Ang. anställningstryggheten för icke-ordinarie lärare

eventuellt återanställa huvuddelen av
eller kanske alla de tidigare uppsagda
lärarna. Detta har bedömts vara en
oriktig väg. Det skulle vara värdefullt
om civilministern på den punkten ville
göra ett auktoritativt uttalande. Ett
sådant skulle säkerligen vara mycket
klargörande.

Den andra princip som kan tillämpas
— och som ur lärarnas synvinkel är
lika trist och besvärlig att anpassa sig
till — är den avkortade uppsägningstiden.
Det finns inget uttalat om hur
nära det följande läsåret en uppsägning
kan få meddelas, vilket betyder att avbrottet
i anställningen kan komma med
endast några dagars varsel.

Jag tror att civilministern har rätt
i att de utmanande uppsägningarna hittills
lyckligtvis endast varit ett fåtal,
och att i normalfallet skolledningarna
i god tid ger klart besked om att fortsatt
förordnande inte kan meddelas.

Emellertid är jag lika övertygad om
att svårare kontroverser lätt uppstår i
ett balansläge av den typ vi nu håller
på att uppnå. Uppsägningar i ett skede
då svår lärarbrist råder är inte så allvarliga
för den enskilde läraren när
lian vet, att det finns mängder av arbetstillfällen
att välja mellan i andra
skolkommuner. En väsentligt kärvare
arbetsmarknad för lärarna tycks dock
bli morgondagens situation, vilket naturligtvis
är glädjande ur den synvinkeln,
att vi därmed kan erhålla utbildad
personal i undervisningen i högre
grad än vi har för närvarande, men
det förhållandet kräver också en bättre
funktion på lärarnas arbetsmarknad,
liksom naturligtvis på alla andra
yrkesutövares arbetsmarknad, för att
inte otryggheten skall öka.

Det kontinuerliga reformarbete som
vårt utbildningsväsende måste vara föremål
för, såvida vi önskar behålla progressiviteten
i det, medför bl. a. ständiga
omställningsprocesser för lärarkåren.
Såsom exempel på detta kan nämnas
att den av skolöverstyrelsen föreslagna
läroplansöversynen för grund -

skolan beräknas minska lärarbehovet i
förhållande till det nuvarande med
1 010 tjänster. Yrkesskolreformen, som
jag hoppas riksdagen skall få ta ställning
till i år, kommer säkerligen också
att medföra indragningar och omflyttningar
av lärare. I ett sådant skede
tror jag — för att citera interpellationssvaret
— att det är välbetänkt att dessa
frågor blir föremål för »en samlad
bedömning från både organisatorisk
och avtalsmässig synpunkt».

Om omständigheterna tvingar en
skolstyrelse att säga upp en eller flera
lärare, uppstår frågan om vem som
skall sägas upp först, vem därnäst osv.
Vid tillsättningsförfarandet finns anvisningar
som klargör hur lärarna skall
rangordnas sinsemellan. Vid uppsägningen
saknas motsvarande anvisningar.

Två principer eller en kombination
av båda har tillämpats. Dels kan man
följa principen att minst meriterad får
gå först. Det enda rättsfall som är bekant
— för mig i varje fall — är från
1935, då regeringsrätten gav utslag enligt
den nämnda principen. I dag torde
dock den andra tillämpliga principen
vara vanligare, nämligen att den sist
anställde får lämna tjänsten vid en
minskning av antalet tjänster. Det finns,
som sagt, inget uttalat från statsmakterna
som kan vara vägledande för skolstyrelserna
när dessa tvingas meddela
uppsägningar om vem bannbullan skall
drabba i första och andra hand.

Lärarförbunden har visserligen lämnat
rekommendationer. Dessa är emellertid
dels olika från olika förbund och
dels är de naturligtvis partsinlagor, som
på intet sätt är bindande för skolstyrelserna.
Det hade även här varit av
stort intresse om civilministern hade
velat meddela sin syn på hur uppsägningsförfarandet
bör gå till.

Den tillsatta arbetsgruppen är enligt
interpellationssvaret intern. Vilka direktiv
den har fått vet man således inte
mycket om. Det förhållandet att finansdepartementet
är representerat i grup -

112

Nr 27

Måndagen den 27 maj 1968

Ang. villkoren för statsbidrag i samband
pen gör dock att jag hoppas, att gruppen
fått så vida direktiv att de även
omfattar framarbetandet av förslag som
har ekonomiska konsekvenser, exempelvis
flyttningsersättning, vissa löneförmåner
under en omställningsperiod
osv.

Jag hoppas också att det förslag som
nämns i interpellationen om att en regional
placering skall eftersträvas innan
uppsägning sker kommer att prövas
i arbetsgruppen.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord än en gång få tacka civilministern
för svaret på min interpellation.

Herr statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Flertalet av de frågor
som herr Wirtén tog upp är sådana
som skall behandlas och belysas av den
tillsatta arbetsgruppen. Jag skulle emellertid
vilja anföra några synpunkter utöver
dem som jag har anfört i interpellationssvaret.

Uppsägningstidens längd är en avtalsbar
fråga; den får alltså tas upp
mellan parterna på arbetsmarknaden.

Herr Wirtén kritiserade i någon mån
att arbetsgruppen tillsatts så sent. Tidigare
har det inte varit några problem
på detta område. Vi ser emellertid
framför oss en situation, då problemen
kan bli större, och vi har därför
ansett tiden vara inne för en samlad
översyn av de såväl organisatoriska
som avtalsbara frågor som är involverade
i dessa problem.

Herr Wirtén ställde en direkt fråga
till mig hur jag bedömde de massuppsägningar
som i vissa fall skett av ickeordinarie
lärare. Jag anser att de uppsägningarna
inte är lagligt grundade.

Vidare undrade herr Wirtén vilka direktiv
denna arbetsgrupp bar för sitt
arbete. Som framgår av namnet är detta
inte någon vanlig utredning; det är
eu intern arbetsgrupp som inte har några
utformade direktiv. Gruppen kommer
bl. a. att ta upp, som jag redan
framhållit, såväl de organisatoriska som

med vistelse i semesterhem
de avtalsbara frågorna, och därvid kommer
givetvis även de frågor som berörs
i interpellationen att behandlas.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. villkoren för statsbidrag i samband
med vistelse i semesterhem

Statsrådet fru ODHNOFF, som meddelat,
att hon ämnade vid detta sammanträde
besvara fru Nilssons (ep) interpellation
angående villkoren för
statsbidrag i samband med vistelse i semesterhem,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Fru Nilsson har frågat
socialministern om han anser att de
nya villkoren för statsbidrag till resor
i samband med semesterhemsvistelse är
utformade så att en förbättring skett
för den enskilde jämfört med tidigare
bestämmelser. Interpellationen har
överlämnats till mig för besvarande.

Riksdagen beslutade i fjol om en väsentlig
förenkling av de bidragsregler
som avser ferievistelse för barn och
semesterhemsvistelse för husmödrar
m. fl. Beslutet innebar att ett flertal
mycket detaljreglerade statliga bidragsformer
ersattes av två enkelt utformade
statsbidrag. Det ena av dessa bidrag tar
sikte på behovet av barntillsyn under
sommaren, det andra inriktas på semesterhemmens
verksamhet. Anslagsmässigt
är denna statliga bidragsgivning
av ungefär samma storlek som tidigare.

Den verksamhet det här gäller med
dess karaktär av individuell social omvårdnad
måste med nödvändighet handläggas
lokalt av kommunala organ. De
förenklade statliga bidragen har fått en
schablonmässig utformning, och det
bär förutsatts att kommunerna tar hänsyn
till individuella olikheter i den enskildes
bidragsbehov. I det förslag som
låg till grund för riksdagens beslut
framhölls, att om de ändrade bidragsreglerna
skulle medföra någon försäm -

Måndagen den 27 maj 1968

Nr 27

113

Ang. villkoren för statsbidrag i samband med vistelse i semesterhem

ring i enskilda fall, borde detta kompenseras
genom andra samhälleliga åtgärder
från kommunernas sida.

Med anledning av den fråga som har
framställts i interpellationen finns det
anledning påpeka, att riksdagens beslut
inte hade till syfte att utvidga statens
åtaganden på dessa områden. Beslutet
avsåg uteslutande en teknisk omläggning
av bidragssystemet och motiverades
med att ett tungrott administrativt
förfarande behövde förenklas. Detta
framgick klart av det förslag som låg
till grund för riksdagsbeslutet.

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Odhnoff för svaret på min interpellation.
Tyvärr innehåller svaret endast
en redogörelse för omläggningen av bidragssystemet.
Det tar inte ställning till
förändringens konsekvenser, som jag
hade hoppats få statsrådets synpunkter
på.

Generellt sett är det naturligtvis bra
med en förenkling av administrationen
beträffande olika former av bidrag. Det
får dock enligt min mening inte innebära
någon försämring för den enskilde.
Jag vill hävda att det i detta fall
har blivit så. Som statsrådet säger hade
riksdagens beslut inte till syfte att utvidga
statens åtaganden på detta område.
Detta är i och för sig märkligt.
När man utvidgar övriga sociala förmåner,
t. ex. höjer sjukpenningen och
inför färre karensdagar, borde även en
förändring i fråga om semesterhemsverksamheten
medföra en förbättring.

Låt oss se litet närmare på resebidraget.
Socialstyrelsen disponerar för närvarande
ett årligt belopp av 800 000 kronor
för fördelning bland semesterhemsnämnderna
som resebidrag. Samma belopp
åtgick totalt år 1964 som bidrag
för resor. Eftersom biljettpriserna stigit
kraftigt sedan dess, har alltså reellt en
minskning av resestödet skett. Enligt
kungl. kungörelse SFS nr 472:67 skall
statsbidrag för resa till och från semes -

terhem och för resa i samband med annan
semestervistelse utgå enligt grunder
som socialstyrelsen fastställer. Så
här säger man i Råd och anvisningar
nr 203 december 1967:

»Det är för närvarande inte möjligt
att närmare precisera, med vilka belopp
resebidragen skall utgå och efter
vilka grunder prövningen skall ske. Erfarenhet
av verksamheten måste först
skaffas. Verksamheten får därför tillsvidare
betraktas såsom en försöksverksamhet.
Socialstyrelsen kommer att
noggrant följa semesterhemsnämndernas
handläggning av resebidragsärendena
och tillsammans med nämnderna försöka
komma fram till vissa normer.»

Såvitt jag erfarit efter kontakt med
semesterhemsnämnder har ännu icke
några normer fastställts, vilket i högsta
grad är att beklaga. Jag frågar också:
Varför en försöksverksamhet nu på detta
område?

Vidare har stipendiemöjligheterna
slopats. Med dessa stipendier fick ifrågavarande
husmor bland annat möjlighet
att komplettera sin klädutrustning
inför semesterhemsvistelsen. Slopandet
av stipendierna innebär en försämring
i det enskilda fallet. Vi skall komma
ihåg att det här är fråga om människor
i verkligt små omständigheter. Det gäller
i regel husmödrar med många barn
och familjer med mycket små inkomster.
Jag anser inte att vi kan stå till
svars med att försämra villkoren för
dessa människor i det här avseendet.

I svaret sägs vidare att man förutsätter
att kommunerna skall kompensera
den försämring som kan ske. Enligt
min mening är det staten som bör vara
ansvarig för semesterhemsverksamheten.
Det kan inte vara rimligt att man
ger bidrag till bara en viss del och sedan
förutsätter att kommunerna skall
fylla på. Om kommunerna sedan inte
gör det —- och vi bör tänka på att
många kommuner är nödsakade att hålla
igen starkt på utgiftssidan — så kommer
den enskilda människan i kläm.

Jag har just i dagarna varit i kon -

114

Nr 27

Måndagen den 27 maj 1968

Ang. villkoren för statsbidrag i samband
takt med några semesterhem. Det har
därvid framgått att det föreligger en
klar försämring för denna verksamhet
beroende på de nya bestämmelserna.
Antalet anmälningar till vissa hem synes
tyda på en betydlig minskning av
beläggningen inför den säsong som just
nu har börjat. Om det skulle visa sig
att denna tendens håller i sig, kommer
statsrådet då att ta ett initiativ för att
åstadkomma bättre resurser för semesterhemsverksamheten?
Om så inte skulle
bli fallet förefaller det mig som om
man genom de senaste besluten på detta
område ville ytterligare undergräva
denna socialt mycket värdefulla verksamhet.
Jag vill understryka att den varit,
är och kommer att vara till ovärderlig
nytta och glädje för många husmödrar
i verkligt behov av vila och rekreation.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Fru Nilsson talade om
de förändringar som inträtt och konsekvenserna
av dem. Det är självklart
att meningen med förenklingarna är att
de skall underlätta denna verksamhet,
i synnerhet administrationen av den.
Huruvida detta är de slutgiltiga formerna
för semesterhemmens verksamhet är
väl inte någon fråga som vi behöver
diskutera; fru Nilsson har ju själv citerat
socialstyrelsens Råd och anvisningar,
och däri sägs att socialstyrelsen
kommer att noggrant följa semesterhemsnämndernas
handläggning av resebidragsärendena
och tillsammans med
nämnderna försöka komma fram till vissa
normer.

Fru Nilsson tog sedan upp mitt påpekande
i svaret att riksdagen i fjol
hade beslutat att inte utvidga statens
åtaganden på denna punkt. Ja, det var
faktiskt ett enhälligt riksdagsbeslut.
Förra årets riksdag har godkänt dessa
nya statsbidragsregler, och några ändringsförslag
framfördes inte vid riksdagsbehandlingen.

Fru Nilsson jämför vidare med de

med vistelse i semesterhem
belopp som resebidragen utgick med år
1966. Vi har i enlighet med riksdagsbeslutet
anvisat i stort sett samma belopp
som tidigare till resor och fördelat det
mellan landstingen så att de fått ungefär
vad de förut utbetalt för dessa resor.

Vad sedan gäller stipendierna utgick
de ju i regel med mycket små belopp.
Kostnaderna för administrationen stod
inte i någon rimlig proportion till förmånernas
värde för den enskilde, vilket
kanske bäst framgår av ett remissyttrande
från barnavårdsnämnden i
Göteborg. Där framhålles att barnavårdsnämndens
omkostnader för handläggning
av liusmodersstipendier under
år 1966 beräknades till omkring 45 000
kr., medan de medel som skulle fördelas
i stipendier uppgick till 42 000 kr.

Det gamla statliga bidragssystemet
kom till på 1940-talet. Vi har i dag ett
helt annat trygghetssystem än vi då hade,
ett trygghetssystem som ständigt
byggs ut. Inte minst det familjestöd som
riksdagen nu har beslutat om kommer
att ge familjerna ett rejält handtag. Vi
har också en modernare kommunal socialvård
med ett rikt förgrenat nät av
olika möjligheter när det gäller att bereda
en individuellt anpassad social
omvårdnad. Därför har vi ansett det
möjligt att ge de statliga bidragen en
mera schablonmässig utformning.

De tidigare formerna av reseförmåner
ingår inte i det nya generella statsbidraget.
Det ena statsbidraget avser
ferievistelse för barn och utgår till kommunerna.
Det andra statsbidraget är inriktat
på semesterhemmen och har av
praktiska skäl delats upp på ett belopp
som går direkt till semesterhemmen och
ett belopp som semesterhemsnämnderna
disponerar för resebidrag.

Fru Nilsson nämnde att det i regel
var husmödrar med många barn som
använde sig av dessa resor till semesterhem.
Jag har här en statistik på antalet
husmödrar som har rest till semesterhem
fördelade efter antal minderåriga
barn. Det var 1 472 gifta eller
samboende husmödrar som använde sig

Måndagen den 27 maj 1968

Nr 27

115

Ang. villkoren för statsbidrag i samband med vistelse i semesterhem

av denna möjlighet till husmorssemester
på semesterhem. 69 procent av dessa
hade inte några hemmavarande barn
under 16 år. Dessutom var det 6 624 ensamstående
som kom i åtnjutande av
husmoderssemester på semesterhem.
Av dessa hade 93 procent inte några
barn under 16 år. Av samtliga var det
bara 18 procent som hade tre eller flera
barn.

Vad slutligen kravet på bättre resurser
för just semesterhemmen beträffar
framgår det tydligt av bestämmelserna
att stödet till semesterhemmen har
ökats från 2:50 kronor till 4 kronor
per dag.

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! Vad beträffar socialstyrelsens
anvisningar angående försöksverksamheten
på detta område hoppas
jag att de anvisningar som skall utfärdas
av denna myndighet blir färdiga
innan alla semesterhem har lagt ned sin
verksamhet. Jag förmodar att statsrådet
Odhnoff bär sett vad som sker på detta
området. Det äir tyvärr många semesterhem
som inte har kunnat fortsätta
att driva sin verksamhet. Blir det flera
beslut som verkar i samma riktning är
det mycket att beklaga.

Som jag sade i mitt förra inlägg motsätter
jag mig inte alls en förenkling
av administrationen, men den saken får
inte gå ut över den enskilda människan.
Det vill jag på nytt poängtera.

Statsrådet framhöll att riksdagsbeslutet
förra året i denna fråga var enhälligt
och att det inte gjordes några invändningar
när frågan i fjol var föremål
för behandling i riksdagen. Jag beklagar
att jag inte var här då. Jag kunde
tyvärr inte göra några inlägg i frågan
när beslutet fattades.

Beträffande detta att stipendierna
var mycket små tror jag dock — den
uppfattningen har jag fått efter samtal
med sådana som utnyttjat semesterhemmen
— att beloppen inte var små och

betydelselösa för de personer som fick
dem.

Statsrådet tog sedan fram statistik
över vilka som besökt semesterhemmen,
och enligt denna statistik var det inte
många husmödrar med småbarn. Jag
vill emellertid påpeka att det då kanske
rört sig om äldre människor, pensionärer
med mycket låga inkomster. Även
de kan känna sig trötta och behöva
den vila och rekreation som vistelsen
på ett semesterhem innebär. Jag fastslår
emellertid att inkomstbeloppet bär
varit oförändrat under mycket lång tid,
och de nuvarande förhållandena är naturligtvis
en följd härav.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Socialstyrelsens anvisningar
för denna försöksverksamhet är
inte någonting som är fastlåst i bidragsregler,
utan här är det rena tillämpningsföreskrifter
som har givits.

Fru Nilsson tar avstånd från sina
bröder och systrar här i riksdagen beträffande
det beslut som de har fattat
innan fru Nilsson kom hit. Men vi får
väl ändå solidariskt ta ansvar för beslut
som har fattats av våra meningsfränder.
Jag kan ju inte stå upp här och ta avstånd
från denna nya utformning av
statsbidraget till semesterhem bara av
den orsaken att jag inte hade tillträtt
mitt ämbete när förslaget lades fram.

Fru Nilsson talade vidare om de pensionärer
som också är trötta. Jag fäste
mig vid en formulering i fru Nilssons
första anförande, där hon sade att det i
regel var husmödrar med många barn
som använde ifrågavarande semesterhem.
Jag kan mycket väl hålla med om
att pensionärer kan vara trötta och ha
behov av sådana här semesterhemsvistelser,
men jag kan inte förstå varför
denna rekreationsmöjlighet då skulle
förbehållas bara kvinnliga pensionärer.
Jag tror att familjestödet och de familjepolitiska
förmånerna får ses i ett sammanhang,
medan stödet till pensionärerna
får tas i sin ordning.

116

Nr 27

Måndagen den 27 maj 1968

Ang. sänkning av basannuiteten vid statlig långivning för bostadsbyggande

Sedan återkom fru Nilsson till sitt
påstående att det har blivit försämringar
för enskilda personer som utnyttjar
sådan här semestervistelse. Då kan helt
kort sägas att några regler för de individuella
resebidragen inte är fastlåsta
i bidragsbestämmelserna rörande de medel
som ställts till semesterhemsnämndernas
disposition. Socialstyrelsen har i
sina anvisningar framhållit att man behöver
skaffa sig erfarenhet av den nya
bidragsformen. Socialstyrelsen kommer
därför tillsammans med semesterhemsnämnderna
att pröva sig fram till förnuftiga
former för den praktiska tilllämpningen.

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! Jag har inte tagit avstånd
från några beslut som fattats här.
Jag har endast beklagat att jag inte var
med vid det tillfället och därför inte
kunnat ge mina synpunkter på detta.

Mitt påstående att det har inträtt en
försämring bygger jag på de kontakter
jag nyligen haft med semesterhem och
semesterhemsnämnder. Faktum kvarstår
att betydligt mindre belopp utgår
till varje semesterhemsnämnd enligt de
uppgifter jag har fått.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Jag skulle gärna vilja
ha en precisering på hur statens insatser
i detta avseende har försämrats. Vi
går ut med precis samma bidrag.

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! Som jag sade i mitt
första anförande utgår nu samma belopp
som år 1964. Eftersom resekostnaderna
har stigit som de gjort betyder det
reellt sett en minskning och försämring
av bidraget.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Det var försämringen
för semesterhemmen som jag ville att
fru Nilsson skulle precisera.

Sedan vill jag bara lägga till rätta en
sakuppgift. Det var resekostnaderna för
1966 som låg till grund för beräkningarna
av detta bidrag till semesterhemsnämnderna.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. sänkning av basannuiteten vid statlig
långivning för bostadsbyggande

Ordet gavs därpå till herr statsrådet
GEIJER, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Werners (vpk) interpellation
angående sänkning av basannuiteten
vid statlig långivning för bostadsbyggande,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Werner har frågat
inrikesministern om han vill medverka
till en sådan ändring av bestämmelserna
för den statliga långivningen för bostadsbyggandet,
att den s. k. basannuiteten
sänks till förslagsvis 4,6 procent i
syfte att härigenom kunna uppnå lägre
hyror i nyproducerade hus. Interpellationen
har överlämnats till mig för besvarande.

Bakgrunden till den ökning av hyrorna
som skett är framför allt en väsentlig
uppgång i produktionskostnaderna.
Till stor del är denna uppgång i sin tur
en följd av höjd standard i fråga om
lägenhetsytor och utrustning samt i
fråga om anordningar på tomtmark och
yttre miljö. Boendekostnaderna påverkas
emellertid även av andra omständigheter
än produktionskostnadernas
höjd, i första hand av kostnaderna för
det upplånade kapitalet och för drift
och underhåll.

De beslut i fråga om bostadspolitiken
som riksdagen fattade förra året innebar
bl. a. att de generella subventionerna
avvecklats och att räntan på de statliga
bostadslånen höjts till en nivå som
inte innefattar någon subvention. Bakom
detta beslut ligger bl. a. en strävan
att förskjuta tyngdpunkten i statens bo -

Måndagen den 27 maj 1968

Nr 27

117

Ang. sänkning av basannuiteten vid statlig långivning för bostadsbyggande

stadspolitiska stöd från åtgärder med
generellt hyresnedsättande effekt till åtgärder
som tar sikte på de hushållsgrupper
som har behov av särskilt stöd
för sin bostadsefterfrågan.

Låntagarna skall alltså i fortsättningen
debiteras kostnaderna för upplåningen
inklusive statslånet enligt marknadens
villkor, men genom särskilda anordningar
fördelas dessa kostnader så
att de blir lägre i början av lånetiden
för att sedan stiga i viss takt. Vad låntagarna
skall betala det första året bestäms
av den s. k. basannuiteten, som
av riksdagen fastställts till 5,1 procent
för flerfamiljshus i allmänhet.

En sänkning av procenttalet för basannuiteten
skulle alltså endast innebära
att en större del av betalningarna för
det upplånade kapitalet skjuts på framtiden.
Det skulle vidare innebära en
ökad belastning på statsbudgeten och
därmed begränsa utrymmet för stödåtgärder
till förmån för hushållsgrupper
som har behov därav. Med hänsyn härtill
överväger regeringen inte f. n. att
framlägga förslag om en sänkning av
basannuiteten.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Geijer för svaret på min interpellation,
även om jag av lättförklarliga
skäl inte är tillfredsställd med innehållet
i svaret.

Sänkningen av basannuiteten från 5,1
till 4,6 procent skulle ge möjlighet till
en hyressänkning med cirka 5 kronor
per kvadratmeter. Vad en sänkning av
hyran med detta belopp skulle göra på
årshyran är lätt att räkna ut. Varje
minskning av bostadskostnaderna i nuvarande
läge måste vara ytterst välkommen,
och tillsammans med andra möjliga
sänkningar bör en betydande lättnad
för de boende vara realiserbar. Jag
ställer frågan: Varför inte ta till vara
dessa möjligheter?

Det invänds att riksdagen har fattat
beslut senast i fjol om en basannuitet

på 5,1 procent, vilken sägs representera
de genomsnittliga kapitalkostnaderna
under den första tioårsperioden. Ordföranden
i Hyresgästernas riksförbund,
Erik Svensson, vilkens synpunkter jag i
detta fall helt ansluter mig till -— de
motsvarar också vad jag anfört i min
interpellation —- yttrade vid bostadskonferensen
i SABO:s och Hyresgästernas
riksförbunds regi helt nyligen följande: »En

justering av basannuiteten kan
ske utan att skattemedel tas i anspråk
och har icke karaktären av subventioner.
Statsfinansiellt betyder det en höjning
av utlåningen med 20 milj. kronor
per år •—■ en spottstyver i sammanhanget,
eftersom den totala statliga utlåningen
till bostadsfinansieringen uppgår
till 2 265 milj. kronor brutto och
1 665 milj. kronor netto.»

Riksdagsman Eric Svennings anförande
vid den socialdemokratiska
extrakongressen i fjol gick i samma
riktning, liksom den motion som han
tillsammans med fyra andra socialdemokrater
väckte i medkammaren under
förra året. Hans synpunkter torde
vara väl bekanta både för kammaren
och för statsrådet, liksom det faktum
att den socialdemokratiska extrakongressen
anslöt sig till hans uppfattning
i denna fråga.

Den omständigheten att riksdagen
fattat beslut i frågan bör väl inte utesluta
en korrigering, när kostnadsläget
för nyproducerade lägenheter uppnått
eu sådan nivå att summa 1 296 lägenheter
fortfarande tre månader efter
färdigställandet stod outhyrda; dessa
uppgifter lämnades vid den bostadskonferens
jag nyss nämnde.

Statsutskottet anförde i sitt utlåtande
nr 100 i fjol i fråga om basannuiteten
och utvecklingen av hyror och kostnader,
att om svårigheterna skulle accentueras
förutsätter utskottet att Kungl.
Maj :t förelägger riksdagen förslag till
sådana åtgärder som kan vara påkallade.
Jag vill ställa följande fråga till regeringen,
i detta fall dess talesman

118

Nr 27

Måndagen den 27 maj 19G8

Ang. sänkning av basannuiteten vid statlii
statsrådet Geijer: Tycker inte statsrådet
Geijer att svårigheterna har accentuerats?
Hur många outhyrda lägenheter
måste vi ha innan den situationen från
regeringens synvinkel sett har inträtt,
som kan motivera en ändring av beslutet
om en basannuitet av 5,1 procent?

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag vill börja med frågan
om vad det skulle innebära om man
sänkte basannuiteten från 5,1 till 4,6
procent.

Herr Werner uttalade försiktigtvis
inte någon egen uppfattning, utan citerade
en källa, nämligen Hyresgästernas
riksförbunds ordförande, som skulle ha
sagt att kostnaderna inte var något att
tala om. Han betecknade 20 milj. kronor
som en spottstyver, om jag fattade
citatet rätt. Man kan säga att detta är
en sanning med modifikation. Jag vet
inte om herr Werner har försökt räkna
ut vad det betyder, men i inrikesdepartementet
har man gjort en beräkning
som visar att siffran 20 miljoner kronor
är riktig så till vida att den gäller de
första sex månaderna. Men det är inte
bara för sex månader som basannuiteten
skall sänkas. I själva verket blir
spottstyvern inte så obetydlig, ty kostnaderna
accelererar. Om man slår ut kostnaden
för tio år framåt betyder det en
ökad statlig upplåning av noga räknat
2 034 miljoner kronor, och det är ju ett
betydande belopp att belasta lånebudgeten
med.

Man kan naturligtvis hålla med herr
Werner om att — och det anser vi alla
— hyrorna har blivit höga i nybyggnationen.
Frågan är om vi skall försöka
åstadkomma lättnader genom en sänkning
av basannuiteten, vilket i realiteten
innebär en förskjutning av kostnaderna
för hyresgästerna. En sådan
sänkning innebär ju på sikt inte att hyresgästerna
får betala mindre — den innebär
bara att vi skjuter upp en del av
betalningen viss tid.

Då säger herr Werner: Men hyrorna

långivning för bostadsbyggande
är i dag så höga att det ändå kan vara
värt att göra en sådan förskjutning i tiden.
Regeringen har emellertid resonerat
som så, att denna fråga måste angripas
från flera olika utgångspunkter.
Jag skall inte här gå närmare in på —
herr Werner känner till saken — hur
man försöker angripa de höga byggnadskostnaderna
genom ökat industrialiserat
byggande, genom att man kanske
kan minska något på lägenhetsytorna i
trerums- och fyrarumslägenheter och
en hel rad andra sådana åtgärder, som
man är i full färd med att vidtaga. Och
det är här den springande punkten ligger
då det gäller de höga hyrorna.

Men när någonting utöver detta, någonting
som kan ge snabb effekt, måste
göras i nuvarande läge, så har regeringen
ansett att det väsentliga är att
sätta in ett stöd åt dem som bäst behöver
det. Och jag föreställer mig att herr
Werner delar min uppfattning att det i
första hand är låginkomstgrupperna, familjer
med flera barn och ensamstående
med barn som behöver ett bostadsstöd.
Ett sådant har vi ju också sökt
åstadkomma genom det förslag som regeringen
lagt fram och som riksdagen
antagit om förbättrade familjebostadsbidrag.
— Detta är, menar alltså regeringen,
för dagen väsentligare saker än
att genomföra en sänkning av basannuiteten.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag delar visst statsrådet
Geijers uppfattning att det är nödvändigt
att angripa kostnaderna så att
säga i den andra ändan. Detta har jag
ju också givit uttryck åt så sent som
för en vecka sedan. Men när det gäller
att vidta åtgärder för att nå en snabb effekt
anser jag att argumentet om det
förstärkta bostadsstödet till barnfamiljerna
är otillräckligt och inte hjälper
låginkomsttagarna utan barn. Det är
inte heller tillräckligt för barnfamiljerna.

Det är naturligtvis helt riktigt att en

Måndagen den 27 maj 1968

Nr 27

119

sänkning av procenttalet för basannuiteten
innebär att man skjuter vissa betalningar
på framtiden. Men det är inte,
som en ledarskribent i Dagens Nyheter
fått för sig, fråga om några subventioner.
En sänkning innebär i princip en
omfördelning av ränte- och kapitalkostnaderna
i tiden. Man skjuter utbetalningen
av dessa utgifter längre fram i
tiden.

Vi och andra har sagt att i det aktuella
läget med de höga hyrorna kan
en sådan åtgärd vara försvarbar. Den
kan vara försvarbar därför att den
mycket snabbt skulle kunna ge ett genomslag
och kapa topparna på den höghyrepuckel
vi nu har. Det annuitetstal
som vi har med den nuvarande genomsnittsräntan
ger också en extremt kort
avskrivningstid på fastighetskapitalet —
cirka 40 år. I allmänhet har inte så kort
tid tillämpats tidigare av de allmännyttiga
bostadsföretagen. Fastställandet av
en basannuitet på 5,1 procent innebär
därför en genomsnittshöjning av hyreskostnaderna
för nybyggda fastigheter.

En sänkning av basannuiteten med
föreslagna 0,5 procent skulle, samtidigt
som den medger en sänkning av inflyttningshyrorna
med 5 kronor per
kvadratmeter, också innebär en längre
avskrivningstid av fastighetskapitalet
på cirka 50 år — en avskrivningstid
som bättre ansluter sig till bostadshusens
tekniska livslängd än en tid av 40
år.

Iierr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att vissa missuppfattningar råder om
sänkningen av basannuiteten — den innefattar
ju inte någon subvention. Men
därifrån och till att säga att det är en
enkel sak att bara låna upp mera
pengar, kan man knappast gå. En så
kraftig ökning av upplåningen, som blir
nödvändig om man skall slå in på denna
väg, begränsar statens möjligheter
att satsa pengar på andra viktiga uppgifter.
Och vi har ju ändå varit överens

Om inrättande av gymnasiefilialer, m. m.
— i varje fall riksdagens majoritet —
om att fastighetskostnaderna fortsättningsvis
inte skulle subventioneras;
fastigheterna skall bära de verkliga
byggnadskostnaderna. Då är det angeläget
att vi sätter in våra ansträngningar
i första hand på att söka få ner
byggnadskostnaderna.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om inrättande av gymnasiefilialer, m. m.

Herr statsrådet MOBERG, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
herr Thorsten Larssons (ep) interpellation
om inrättande av gymnasiefilialer,
m. m., fick nu ordet och anförde: Herr

talman! Herr Thorsten Larsson
har frågat chefen för utbildningsdepartementet
om han vill redogöra för resultatet
av utredningen av frågan om
spridning av de gymnasiala utbildningsmöjligheterna
och om han är beredd
att medverka till att gymnasiefilialer
inrättas. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att
besvara interpellationen.

Såsom konstateras i interpellationen
har skolöverstyrelsen haft i uppdrag att
— med utgångspunkt i uttalanden i
samband med 1964 års beslut om reformering
av de gymnasiala skolorna ■—
inkomma med förslag till Kungl. Maj:t
om gymnasie- och fackskolorganisationen
i glesbygder. Skolöverstyrelsen har
nu inkommit med detta förslag, vilket
grundas på en särskild inom överstyrelsen
utförd utredning.

Att benägenheten att söka sig till
gymnasial utbildning hänger samman
med avståndet från bostadsorten till
skolorten har framgått av åtskilliga undersökningar.
Sålunda är benägenheten
inom den s. k. inackorderingszonen lägre
än inom elevområdet i övrigt. Enligt
den nyssnämnda utredningen har
denna skillnad i benägenhet till fort -

120

Nr 27

Måndagen den 27 maj 1968

Om inrättande av gymnasiefilialer, m. m.
satta studier efter den obligatoriska
skolan successivt utjämnats. Detta är
sannolikt en följd av flera faktorer,
främst det växande utbildningsintresset,
den under 1950- och 1960-talen genomförda
kraftiga ökningen av antalet gymnasieorter,
den studiesociala reformen
och förbättrade inackorderingsmöjligheter.

Skolöverstyrelsens förslag om gymnasieorganisationen
i glesbygden går ut
på att eleverna under de två första åren
av gymnasiestudierna skall vistas på
hemorten och bedriva handledd korrespondensundervisning.
Under det avslutande
året skall eleverna studera vid
ett gymnasium i regionen. Även andra
lösningar har diskuterats i utredningen.
Den förordade lösningen siktar närmast
på att lösa problemen för de mer
utpräglade glesbygderna. Huruvida det
redovisade utredningsmaterialet kan ge
uppslag för den vidare behandlingen av
frågan om en eventuell spridning av de
gymnasiala utbildningsmöjligheterna
till orter som inte är av glesbygdskaraktär
är jag — då ärendet ännu är under
beredning — inte beredd att uttala
mig om.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för svaret på min interpellation
av den 12 januari detta år.

Att svaret dröjt har emellertid inte
gjort så särskilt mycket. Dels har utredningen
gett ett visst resultat, såsom
även framgår av svaret, dels har vi för
ett par månader sedan fått denna utredning
redovisad till statsutskottets
andra avdelning i samband med behandlingen
av motionerna om inrättande
av gymnasier i Simrishamn och
Strömstad.

Vid det tillfället framfördes önskemål
om att man via gymnasiefilialer skulle
tillmötesgå motionärernas förslag. Tyvärr
avslogs detta. I alla fall tycker jag
att statsrådets svar i dag ger ett visst

fog för uppfattningen att det skulle vara
möjligt att ordna gymnasiefilialer.

Statsrådet påpekar med mycket stor
rätt att »benägenheten att söka sig till
gymnasial utbildning hänger samman
med avståndet från bostadsorten till
skolorten». Undervisningen kommer
uppenbarligen att bli mer och mer koncentrerad
till ett begränsat antal orter;
för närvarande är de cirka 125. Det
kommer att innebära att även relativt
stora tätorter blir utan gymnasiala skolor,
om man skall fortsätta efter den linje
som man nu är inne på. Detta medför
givetvis att många som tänker etablera
sig eller söka tjänster på sådana
orter undrar vilka utbildningsmöjligheter
deras barn kan få där. Blir svaret
negativt, går kanske orten miste om företaget
eller, i det andra fallet, företaget
miste om en god och eftersökt arbetskraft.
Detsamma gäller naturligtvis utbyggandet
av redan på orten etablerade
företag.

Skall vi kunna genomföra en effektiv
lokalisering av sysselsättningsprojekten,
är alltså utbildningsmöjligheterna mycket
viktiga. Problemen i storstaden och
den för landet allt dyrbarare bebyggelsekoncentrationen
talar från olika synpunkter
ett alltmer avskräckande språk.
Olägenheterna blir tydligen mer och
mer uppenbara. Det måste därför vara
angeläget att så många orter som möjligt,
herr talman, ges en så bostadsnära
utbildningstillgång som möjligt; i detta
fall gäller det gymnasieutbildningen.

Vi har genom utredningen och interpellationssvaret
fått reda på att handledd
korrespondensundervisning under
de två första åren och studier vid modergymnasiet
under det tredje året är
det alternativ som förordas. Jag har fäst
mig vid att statsrådet tydligt och klart
säger att den utvägen närmast siktar till
att lösa undervisningsproblemen i de
mera upräglade glesbygderna. Jag tycker
att detta är en helt riktig anmärkning,
som jag kan instämma i. Korrespondensundervisningen
är nämligen
för de flesta elever ett ganska svårt och

Måndagen den 27 maj 1968

Nr 27

121

därför inte alltid särskilt bra alternativ
till den konventionella typen av undervisning.

Det andra alternativet, som enligt
statsrådet är föremål för övervägande,
skulle nog vara bättre än det förra här
refererade alternativet för de orter, vilka
inte bar tillräckligt stort elevunderlag
för ett helt gymnasium.

Centerpartiet har föreslagit att försök
skall göras att införa gymnasiefilialer.
Vi har föreslagit inrättandet av sådana
filialer i den reservation som jag har
omnämnt här, och vi har även framfört
förslaget på andra sätt. Skulle det inte
vara möjligt att exempelvis låta skolöverstyrelsen
pröva möjligheten att på
därför lämpliga orter starta gymnasieundervisning
för första och andra årsklassen
i sådana filialer och att under
det tredje året förlägga gymnasieundervisningen
till modergymnasiet? Det vore
intressant att höra statsrådets uppfattning
om ett sådant system.

Nuvarande tekniska möjligheter att
införa exempelvis programmerad undervisning
i skolorna — för att bara ta
ett exempel -— skulle väl också till en
del komma att underlätta undervisningen
vid dessa filialer. Jag tror att detta
dessutom skulle vara värdefullt för det
befintliga högstadiet därför att även ett
visst utbyte av lärare mellan gymnasiet
och grundskolans högstadium här torde
kunna förekomma. Också lärarförsörjningen
skulle därigenom säkerligen
kunna underlättas något — exempelvis
kunde många lärare därigenom erhålla
möjlighet till full tjänstgöring.

Herr talman! Jag vill sluta mitt anförande
med att påpeka att genomförandet
av förslaget framför allt skulle
åstadkomma en mera rättvis tillgång till
utbildningsmöjligheter samt bidraga till
en jämnare befolkningsfördelning. Detta
tycker jag också är en väsentlig frågeställning
i detta sammanhang.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Eftersom herr Larsson
direkt frågade mig om hur jag ställer

Om inrättande av gymnasiefilialer, m. m.
mig till den så kallade gymnasiefilialvarianten,
som innebär att man läser
två år på en ort och avslutar utbildningen
på en annan ort, vill jag säga att vi
åtskilliga gånger fått sådana propåer.
Det är alldeles uppenbart att det ligger
en klar olägenhet i en sådan variant
som medför att eleverna måste byta ort
under studietiden. När det gäller universitetsfilialerna
har vi sett till att man
skall kunna avsluta utbildningen på filialorten
och att man inte skall behöva
åka till moderuniversitetet för att fullfölja
utbildningen.

Däri ligger den väsentligaste nackdelen
med alternativet, men som jag antyder
i mitt svar är vi medvetna om det
tryck som här föreligger. Någon form
av ny lösning tror också jag är nödvändig
— vilken är jag dock för dagen
inte beredd att närmare uttala mig om.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för vad han senast
sade. Jag tror att det kan finnas en sådan
nackdel som statsrådet talade om,
dock menar jag att det är lättare för
eleverna att finna sig till rätta tredje
året än att behöva resa långa vägar osv.
Detta behöver jag emellertid inte närmare
utveckla; jag vet att man inom departementet
har sin uppmärksamhet
riktad på dessa synpunkter.

Jag tackar än en gång för den positiva
inställning till frågan som statsrådet
redogjort för.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 19
samt utlåtanden nr 21 och 22, statsutskottets
utlåtanden nr 128—131 och
134—139, bevillningsutskottets betänkande
nr 41, bankoutskottets utlåtanden
nr 38—40, tredje lagutskottets utlåtande
nr 50 samt memorial nr 51, jordbruksutskottets
utlåtande nr 32 även -

122

Nr 27

Måndagen den 27 maj 1968

Meddelande ang. enkel fråga

som allmänna beredningsutskottets memorial
nr 43.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
dels tredje lagutskottets utlåtande nr
50, statsutskottets utlåtanden nr 130
och 128, bevillningsutskottets betänkande
nr 41, konstitutionsutskottets memorial
nr 19 samt utlåtanden nr 21 och 22,
jordbruksutskottets utlåtande nr 28
ävensom bevillningsutskottets betänkande
nr 37 i nu nämnd ordning skulle
uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden, dels ock statsutskottets
utlåtande nr 131 skulle sättas sist.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets memorial nr 10, angående
uppskov med behandlingen av
vissa ärenden;

statsutskottets utlåtanden:
nr 132, i anledning av vissa motioner
väckta i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om mervärdeskatt, m. m., i vad motionerna
avser anvisande av anslag; och
nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om allmän arbetsgivaravgift, m. m., i
vad avser riktlinjer för statsbidrag för
allmän arbetsgivaravgift vid statsunderstödd
verksamhet, jämte motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om allmän arbetsgivaravgift, m. m. jämte
motioner;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om mervärdeskatt, m. m. jämte motioner;
och

nr 47, angående beräkning av bevill -

ningarna för budgetåret 1968/69, m. m.
jämte motioner; samt

bankoutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av motioner angående
den ekonomiska politiken;

nr 47, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående provisoriska lokaler
för riksdagen vid författningsreform
jämte motioner;

nr 48, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående riksdagens lokalfrågor
på längre sikt jämte motioner; och
nr 52, över motioner i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1968/69, m. m.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Nilsson, Ferdinand, (ep) till hans excellens
herr statsministern: »Hur avser
regeringen att infria deklarationerna
om att upprätthålla lag och ordning och
att i överensstämmelse härmed göra slut
på gatukravaller och sådana demonstrationer
som icke respekterar gällande
ordningsföreskrifter? Kommer regeringen
att tillse att anstiftare och organisatörer
samt deltagare i oroliglieter
av berört slag i laga ordning bestraffas?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.46.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1968