Onsdagen den 22 april. Sid (Riksdagens protokoll 1953:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 14

18—22 april.

Debatter m. m.

Onsdagen den 22 april. Sid.

Svar på interpellation av herr Wistrand ang. granskningsrätten beträffande
de statliga bolagen .............................. 7

Svar på frågor av herr Lundqvist ang. delning av Bromma, Brännkyrka
och Enskede församlingar .......................... 19

Anslag under sjätte huvudtiteln:

Underhåll av enskilda vägar m. m........................... 21

Byggande av fiskehamnar ........... 22

Ersättning till J. A. Söderlund för olycksfall i arbete ............ 34

Skattelättnader beträffande ersättning för förlust av fartyg in. m. . . 38

Upphävande av regleringen av rundvirkesexporten .............47

Förkortning av arbetstiden .................................... 54

Fortsatt giltighet av jordförvärvslagen .......................... 71

Anslag till lån för anskaffande av grästorkar ................... 88

Obligatorisk kontroll av elektriska mätare ...................... 90

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 22 april.

Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifterna under sjätte huvudtiteln
(kommunikationsdepartementet) ...................... 21

— nr 61, ang. stöd åt de icke statliga alkoholistanstalterna ........ 34

— nr 62, ang. tilldelningen av statsbidrag till den utomprocessuella

rättshjälpsverksamheten .................................... 34

— nr 63, ang. anslag till statens bosättningslånefond m. m........34

— nr 64, ang. ersättning till löneplansanställd personal vid utförande
av särskilt förorenande arbete ............................ 34

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 14.

Nr 14.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 65, ang. ändring i reservbefälskungörelsen
för armén ............................................ 34

— nr 66, ang. ersättning till J. A. Söderlund för olycksfall i arbete 34

— nr 67, ang. anslag till uppförande av byggnader för institutet för

konserveringsforskning ..................................... 38

— nr 68, ang. Sveriges övergång till ett på engelsk mätningsmetod

byggt skeppsmätningssystem in. m........................... 38

— nr 69, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: justitiedepartementet
.................................................... 38

— nr 70, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: socialdepartementet
.................................................... 38

— nr 71, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: inrikesdepartementet
.................................................... 38

— nr 72, ang. fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag 38

Bevillningsutskottets betänkande nr 18, ang. skattelättnader beträffande
ersättning för förlust av fartyg m. m................... 38

— nr 32, ang. avdragsrätt för kostnad för anskaffande av för beredskapslagring
av drivmedel för traktorer avsedd bränsletank .... 47

Bankoutskottets utlåtande nr 12, ang. upphävande av regleringen av
rundvirkesexporten ........................................ 47

•— nr 13, ang. översyn av norrlandskommitténs olika förslag in. m. 54

Första lagutskottets utlåtande nr 30, ang. spärrning av rätten till inteckning
i fastighet som är föremål för byggnation med kommunal
borgen ............................................ 54

— nr 31, ang. skyldighet för enskild att bekosta upprätthållandet av

allmän ordning och säkerhet ................................ 54

— nr 32, ang. ändring i lagen om införsel i avlöning, pension eller

livränta ................................................... 54

— nr 33, ang. ändring av 42 § sinnessjuklagen ................ 54

Andra lagutskottets utlåtande nr 22, ang. förkortning av arbetstiden 54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14, ang. översyn av författningarna
om den kyrkliga jorden ................................... 71

— nr 15, ang. vissa anslag ur kyrkofonden m. m................. 71

— nr 16, ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslagen .............. 71

Jordbruksutskottets utlåtande nr 11, ang. anslag till vissa naturskyddsändamål
............................................ 88

— nr 12, ang. Sveriges anslutning till Europeiska växtskyddsorga nisationen

m. m.......................................... 88

— nr 13, ang. anslag till bidrag till hushållningssällskapens veterinärbakteriologiska
laboratorier ............................. 88

— nr 14, ang. anslag till lån för anskaffande av grästorksanlägg ningar

.................................................... 88

— nr 15, ang. försäljning av en Vadstena krigsmanshuskassa tillhörig
fastighet............................................. 89

— nr 16, ang. utbildningskurser för viss lantmäteripersonal m. fl. . . 90

— nr 17, ang. anslag till bidrag till vissa skogsbrukskurser m. m. . . 90

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 9, ang.
obligatorisk kontroll av elektriska mätare .................... (JO

Lördagen den 18 april 1953.

Nr 14.

Lördagen den 18 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 11 och
den 14 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg anhåller
undertecknad vördsamt om befrielse
från riksdagsarbetet under tiden
15/4—25/4 1953.

Göteborg den 15 april 1953.

Anna Sjöström-Bengtsson.

Härmed intygas, att fru Anna Sjöström-Bengtsson
på grund av luftrörskatarr
med feber är förhindrad deltaga
i riksdagsarbetet 15/4—25/4 1953.

Göteborg den 15/4 1953.

V. Johnsson.

Leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
vidare herr Mossberger för tiden
från den 18 t. o. m. den 25 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgif -

ter för budgetåret 1953/54 under elfte
huvdtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastiglietsfond för budgetåret
1953/54;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
riktlinjerna för den statliga exportkrediten; nr

135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängning av
statens borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Sveriges
geologiska undersökning;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till odontologisk försöksverksamhet
vid Vipeholms sjukhus i
Lund; och

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anordnande av
medicinsk undervisning vid vissa Stockholms
stad tillhöriga sjukhus.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 139, i anledning av väckt motion
om utredning av redogöraransvaret;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m.; samt

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den 30
juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän.

Nr 14.

Lördagen den 18 april 1953.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Spetz m. fl.
väckta motionen, nr 452, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 76 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående särskilda åtgärder
till stöd åt de icke statliga alkoholistanstalterna; nr

62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående tilldelningen
av statsbidrag till den utomprocessuella
rättshjälpsverksamheten;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till statens bosättningslånefond
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

64, i anledning av väckt motion om
beredande av möjlighet till särskild ersättning
till löneplansanställd personal
vid utförande av särskilt förorenande
arbete;

nr 65, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i reservbefälskungörelsen
för armén;

nr 66, i anledning av väckt motion
om ersättning till linfabriksarbetaren J.
A. Söderlund för olycksfall i arbete;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53 till uppförande av byggnader
för institutet för konserveringsforskning; nr

68, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående Sveriges övergång
till ett på engelsk mätningsmetod byggt
skeppsmätningsisystem m. in.;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde.

nr 70, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

71, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde;
samt

nr 72, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
om vissa skattelättnader för rederier beträffande
försäkringsersättning för förlust
av fartyg, m. m.; samt

nr 32, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering till skatt åtnjuta
avdrag för kostnad för anskaffande
av för beredskapslagring av drivmedel
för traktorer avsedd bränsletank;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckta motioner
om upphävande av regleringen av
rundvirkesexporten; samt

nr 13, i anledning av väckt motion
om en skyndsam översyn av norrlandskommitténs
olika förslag m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av väckt motion
angående spärrning av rätten till inteckning
i fastighet som är föremål för byggnation
med kommunal borgen;

nr 31, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning rörande skyldigheten för
enskild att i vissa fall bekosta upprätthållandet
av allmän ordning och säkerhet; nr

32, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen ofn införsel
i avlöning, pension eller livränta;
samt

Lördagen den 18 april 1953.

Nr 14.

nr 33, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 42 § sinnessjuklagen;

andra lagutskottets utlåtande nr 22, i
anledning av väckta motioner om förkortning
av arbetstiden;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående översyn av författningarna om
den kyrkliga jorden;

nr 15, i arfledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m. dels ock en
i ämnet väckt motion; samt

nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
dels ock i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 11, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till vissa naturskyddsändamål; nr

12, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition rörande Sveriges anslutning
till Europeiska växtskyddsorganisationen
m. m.;

nr 13, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till hushållningssällskaplens
Veterinärbakteriologiska
laboratorier;

nr 14, med anledning av väckta motioner
om anslag till lån för anskaffande
av gräistorksanläggningar;

nr 15, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en

Vadstena krigsmanshuskassa tillhörig
fastighet;

nr 16, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbildningskurser
för viss lantmäteripersonal m. fl.; samt
nr 17, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till vissa skogsbrukskurser
m. m.; ävensom

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 9, över motion
angående obligatorisk kontroll av
elektriska mätare.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet inkommit
framställning från fullmäktige i
riksbanken om pension åt städerskan
vid riksbankens avdelningskontor i Jönköping
fru Sofia Wiborg.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Mogård under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad motion, nr 453, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående nya bestämmelser om medlemskap
av finska församlingen i Stockholm
samt tyska församlingarna i Stockholm
och Göteborg in. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.11 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 14.

Tisdagen den 21 april 1953.

Tisdagen den 21 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 142, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till veterinärstaten
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 143, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Jordbrukets
lagerhusfond jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 144, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Fiskerilånefonden
jämte i ämnet väckta motioner.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
inkommit framställning från fullmäktige
i riksbanken om pension åt städerskan
vid riksbankens avdelningskontor
i Jönköping fru Sofia Wiborg.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Mogårds motion,
nr 453, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående nya bestämmelser om
medlemskap av finska församlingen i
Stockholm samt tyska församlingarna i
Stockholm och Göteborg in. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 6 och 61—72,
bevillningsutskottets betänkanden nr 18
och 32, bankoutskottets utlåtanden nr
12 och 13, första lagutskottets utlåtanden
nr 30—33, andra lagutskottets utlåtande
nr 22, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 14—16, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 11—17 samt första kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtande
nr 9.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 454, av herr Weiland m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 15 § lagen den 6 juni 1930 (nr
252) om kommunalstyrelse i stad, m. m.;

nr 455, av herr Ewerlöf, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa frågor om det mindre och medelstora
handelstonnaget; samt

nr 456, av herr Ahlberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
rörligt tillägg under år 1953 på
tjänste- och familjepensioner för statstjänstemän
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.04 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Onsdagen den 22 april.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats Kungl. Maj :ts skrivelse
nr 225, angående förordnande av
statsrådsledamöter att uppläsa Kungl.
Maj :ts öppna brev till riksdagen angående
vissa grundlagsfrågor.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades bland annat, att
Kungl. Maj:t förordnat lians excellens
herr ministern för utrikes ärendena Undén
att i första kammaren uppläsa
Kungl. Maj:ts ifrågavarande öppna brev.

Med anledning härav lämnades ordet
till hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena Undén, som i enlighet
med det honom givna uppdraget uppläste
Kungl. Maj:ts öppna brev, nr 226,
angående vissa grundlagsfrågor.

Ang. granskningsrätten beträffande de
statliga bolagen.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
SKÖLD, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Wistrands interpellation
angående granskningsrätten
beträffande de statliga bolagen erhöll
ordet och anförde: Herr talman! I en
med första kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Wistrand
frågat mig om jag har för avsikt att för
riksdagen framlägga förslag om att riksdagens
revisorer och statens sakrevision
skall medgivas utöva samma granskningsrätt
beträffande de statliga bolagen
som tillkommer dem i fråga om övrig
statsverksamhet.

Med hänsyn till omfattningen och betydelsen
av den statliga eller statsunderstödda
verksamhet, som bedrives i aktiebolagsform,
är det helt naturligt att frågan
om formerna för kontrollen av de

statliga bolagen tillmätes en avsevärd
vikt. Frågan har också, såsom interpellanten
erinrat om, under en längre tidsperiod
varit föremål för överväganden i
olika sammanhang, senast i anslutning
till 1948 års revisionsutrednings betänkande.
Av de förslag i ämnet, som ställts
under diskussion, har emellertid icke
något vunnit en sådan anslutning, att
frågan har kunnat betraktas som slutgiltigt
löst. Sålunda råder alltjämt, såsom
framgår av yttrandena över nyssnämnda
betänkande, starkt delade meningar
om lämpligheten av att genomföra
den av interpellanten förordade utsträckningen
av riksdagens revisorers
och statens sakrevisions granskningsrätt
till att omfatta även de statliga bolagen.

För egen del vill jag uttala, att jag
finner det naturligt att kontrollen av
den affärsverksamhet, som staten bedriver,
utformas på ett sätt, som ansluter
sig till den form, som i varje särskilt
fall valts för verksamheten. Då statsmakterna
beslutat att organisera en viss
verksamhet i bolagets form, har detta
skett efter ett noggrant övervägande av
de därmed följande fördelarna och nackdelarna.
Avgörande torde som regel ha
varit en strävan att ställa företaget vid
sidan om den egentliga statsförvaltningen
med dess bundna former och politiska
anknytning för att därigenom ge företagsledningen
möjlighet att inom den
ram, som uppdrages genom bestämmelserna
i aktiebolagslagen, företaga en
mera affärsmässig bedömning av frågor
rörande företaget och dess drift. Enligt
min mening kan det då icke vara riktigt
att vidtaga åtgärder, som inskränker den
handlingsfrihet som sålunda eftersträvats,
och på så sätt beröva företaget de
fördelar i driftshänseende som följer
med bolagsformen. Det torde icke kunna
bestridas, att en utsträckning av de statliga
revisionsorganens granskningsrätt
till att omfatta de statliga bolagen skulle
aktualisera vissa nackdelar och risker

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Ang. granskningsrätten beträffande de
och därigenom utgöra en belastning för
dessa bolag. Även vid beaktande av de
vinster, som kan erhållas genom att bolagen
underkastas en dylik kontroll, måste
det därför inge allvarliga betänkligheter
att införa den av interpellanten förordade
offentliga granskningen. Särskilt
starka blir dessa betänkligheter med
tanke på de statliga bolag, som bedriver
sin verksamhet i konkurrens med företag
i enskild ägo. Dylika statliga bolag kan
befaras komma i ett ur effektivitetssynpunkt
klart sämre läge än sina icke-statliga
konkurrenter, om de underkastas
kontroll av även andra organ än den
lagstadgade bolagsrevisionen. Vidare vill
jag beträffande monopolbolagen — AB
Svenska tobaksmonopolet och AB Vin- &
spritcenlralen — erinra om att av de
fem revisorer, som finns i vart och ett
av dessa bolag, tre utses av fullmäktige
i riksgäldskontoret utom fullmäktiges
egen krets. Dessa tre har regelmässigt
valts bland riksdagens ledamöter, därvid
ofta inom kretsen av statsrevisorer, samt
har på grund av det sätt, varpå revisionsarbetet
är organiserat, möjlighet att fortlöpande
följa vederbörande bolags verksamhet.
Efter samma linjer sker revisionen
även inom det efter mönster av monopolbolagen
organiserade Sveriges centrala
restaurang AB. önskemålen om en
riksdagens insyn i och granskning ur
allmänna synpunkter av de nämnda bolagens
förvaltning torde sålunda — under
beaktande jämväl av effektivitetssynpunkterna
— vara tämligen väl tillgodosedda.

Av det sagda torde framgå att jag icke
är beredd att för riksdagen framlägga
några förslag på grundval av 1948 års
revisionsutrednings betänkande. Jag vill
emellertid i detta sammanhang meddela,
att jag inom kort kommer att hos Kungl.
Maj :t begära bemyndigande att tillkalla
särskilda sakkunniga för att verkställa
den av 1951 års riksdag begärda utredningen
rörande de statliga företagsformerna.
Till de problem, som vederbörande
riksdagsutskott fann böra falla inom
ramen för nämnda utredning, hörde
även spörsmålet angående riksdagens inflytande
över, insyn i och revision av de

statliga bolagen.

statskontrollerade bolagen. De sakkunniga
bör enligt min mening vara oförhindrade
att vid fullgörandet av sitt uppdrag
ånyo pröva frågan om i vilka former
kontrollen över statsbolagen bör ske samt
framlägga de förslag, som de finner anledning
till.

Herr WISTRAND (h): Herr talman!
Jag skall be att till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet få framföra
mitt tack för interpellationssvaret,
ett tack som på grund av svarets natur
blir en smula blandat. Genom statsrådets
svar går det en åder av obenägenhet att
utvidga kontrollen. Men han slutar i alla
fall med att säga, att det skall göras en
utredning angående de statliga företagens
arbetsformer och att frågan om
kontrollen ju kan komma upp därvid.

Det är helt säkert nödvändigt att frågan
kommer upp då. Detta är inte en
vanlig fråga, sådan som andra, vilka ofta
är föremål för interpellation. Det är
en fråga som gång på gång kommit upp
i olika sammanhang, men som inte förts
väsentligt närmare sin lösning. Under
tiden har statens verksamhet i bolagsform
utsträckts långt över vad man har
tänkt sig på den tid då anordningen med
riksdagens revisorer infördes. I fullständig
motsats till vårt statsskicks grundtankar
och den senare tidens utveckling
i demokratisk riktning har härigenom
riksdagens revisionsmakt och möjligheterna
över huvud taget för den allmänna
opinionen att få insyn i av staten
bedriven verksamhet minskats. Det
är så mycket märkligare som det samtidigt,
såsom alla vet, har pågått en mycket
stark rörelse för vidgad insyn i enskilda
företag. Naturligtvis är även statsföretagen
underkastade de bestämmelser
som tillkommit i detta hänseende, men
det har varit en annan tendens när det
gällt statens företag än när det gällt de
enskilda företagen.

Herr statsrådet finner det naturligt,
att kontrollen av den affärsverksamhet,
som staten bedriver, ansluter sig till den
form, som i varje särskilt fall har valts
för verksamheten. Jag kan inte finna

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Ang. granskningsrätten beträffande de statliga bolagen.

denna uppfattning fullt bärande. Det är
alldeles klart, att när staten bedriver
verksamhet i bolagsform, skall bolagen
välja revisorer, och hela den bolagsrättsliga
delen av revisionsarbetet skall naturligtvis
bedrivas på samma sätt, oavsett
om det är ett enskilt företag eller
ett statligt. Men här är det inte fråga
om den bolagsrättsliga kontrollen. Frågan
gäller den kontroll, som statens sakrevision
och riksdagens revisorer skulle
kunna utöva, och den har ingenting att
göra med det årliga revisionsarbetet,
varvid man går igenom böckerna och
ser till att balansräkningarna överensstämmer
med verkligheten o. s. v.

Här gäller det de allmänna grundlinjerna
för verksamheten. Det blir aldrig
fråga om att utöva en fortlöpande kontroll
eller att skapa några institutioner
härför. Här gäller det endast att bereda
möjligheter att vid lämpliga tidpunkter
undersöka de statliga bolagen, i syfte
att bilda sig en uppfattning om hur de
drivs och att delge allmänheten denna
uppfattning. Detta står inte i någon motsats
till affärsmässiga principer, vilket
herr statsrådet snarast tycks anse. Jag
tror tvärtom att man genom en sådan
form av revision skulle nå en långt större
affärsmässighet, därför att bristande
affärsmässighet vid sådana tillfällen kan
bli avslöjad. Även bland statliga bolag
torde det finnas sådana, där man kan
sätta affärsmässigheten i fråga.

Jag tror inte heller att man behöver
vara ängslig för följderna av en kontroll
hos de bolag som driver konkurrens
med enskilda. En sådan kontroll
måste ju syfta till att vara stödjande och
inte nedbrytande när det gäller affärsmässigheten.
Tvärtom måste det vara
ganska värdefullt för alla, att man till
exempel får ordentliga uppgifter om hur
en statlig bolagsrörelse i själva verket
finansieras, om den vilar på förtäckta
subventioner och sålunda inte är rent
affärsmässig. Det går — ofta mycket
obefogade — rykten om sådant, och ingenting
skulle vara mera ägnat att undanröja
de dåliga följderna av sådana rykten
än att det då och då, när så ansågs
påkallat, gjordes en undersökning i fö -

retagen. Bara den omständigheten att
sådana möjligheter till kontroll föreligger
skulle i hög grad verka befordrande
på den allmänna uppfattningen om
statsverksamhetens bedrivande.

Herr statsrådet säger, att riksdagens
insyn är tämligen väl tillgodosedd beträffande
monopolföretag, för vilka riksdagen
ju utser vissa revisorer. Det kan
vara sant, i varje fall formellt. Men jag
tror för min del inte så mycket på den
revisionen, bland annat emedan dessa
revisorer inte avger någon särskild rapport
till riksdagen. Vanligen är det också
gamla, förtjänta riksdagsmän som får
dessa poster som revisorer, kanske ofta
när de kommit så högt upp i riksdagsår
och riksdagsvana, att de i mycket hög
grad tas i anspråk för det löpande riksdagsarbetet
och dess ledning. Det är
svårt att tänka sig att från dessa personer
skall komma några verkligt friska
fläktar av den art man skulle kunna få
vid en granskning, som vidtages utifrån
och som inte har permanent karaktär,
utan som kommer vid tillfällen då det
anses lämpligt att en undersökning göres.

Detta gäller nu riksdagens revisorer
och riksdagens granskningsverksamhet.
Det finns emellertid ett annat organ,
som det förefaller mig att herr statsrådet
lika mycket avvisar trots att det har
en helt annan struktur. Jag syftar på
statens sakrevision. Statens sakrevision
kom till för ungefär tio år sedan. Man
ville skapa ett verkligt auktoritativt organ
för kontroll över statlig verksamhet.
Fastän jag själv i någon mån är jävig,
eftersom jag är vice ordförande, tror
jag mig kunna säga, att statens sakrevision
med sin mycket skickliga och mycket
kvalificerade tjänstemannastab har
utfört ett sådant arbete att den vunnit
allmän respekt. Säkert är också, att den
har sparat många miljoner åt statsverket
under årens lopp.

Denna verksamhet, som jag sålunda
tror är rätt allmänt erkänd, måste göra
halt vid just det område där den skulle
kunna göra den kanske största nyttan,
nämligen i fråga om revision av statliga
bolag. Sakrevisionen är inte något poli -

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Ang. granskningsrätten beträffande de
tiskt organ, vilket man kan göra gällande
i fråga om riksdagens revisioner,
ehuru jag tror att politiseringen även
där visat sig vara tämligen ringa. Sakrevisionen
är däremot en rent statlig institution,
som visserligen har ett inslag
av riksdagsmän i styrelsen, men de utgör
icke dess majoritet. .lag måste
verkligen fråga mig hur man i längden
skall kunna avvara den högt kvalificerade
och beprövade kontrollverksamhet
och undersökningsverksamhet, som sakrevisionen
utövar, på det mycket stora
område av den statliga verksamheten
som utövas av de statliga bolagen. Här
tror jag i varje fall att risken för att sakligheten
skulle offras till förmån för politiken
skulle bli mycket liten — snarare
skulle i något fall möjligen politiken
få maka på sig till förmån för sakligheten,
om nu det skall betraktas som en
fara.

Herr statsrådet förebådade, att han
kommer att begära tillsättande av sakkunniga
för utredning om de statliga företagsformerna,
och han åberopade därvid
riksdagens framställning att i nämnda
utredning även skulle upptagas
spörsmålet om riksdagens inflytande
över insyn och revision i de statskontrollerade
bolagen. Herr statsrådet säger
också: »De sakkunniga bör enligt
min mening vara oförhindrade att vid
fullgörande av sitt uppdrag ånyo pröva
frågan om i vilka former kontrollen
över statsbolagen bör ske, samt framlägga
de förslag, som de finner anledning
till.»

Jag hoppas uppriktigt att herr statsrådet
vid utformandet av sina direktiv
för dessa sakkunniga ger dem sådana
anvisningar att de inte finner någon möjlighet
att gå förbi frågan om kontroll
av de statliga bolagen — och att de inte
endast stannar vid att taga upp frågan
om riksdagens inflytande därvidlag,
utan också den minst lika viktiga frågan
om i vad mån och på vad sätt dessa bolag
bör underkastas statens sakrevisions
granskning. Jag hoppas att denna min
begäran är av den art, att herr statsrådet
anser sig kunna bifalla den.

Det gäller här enligt min mening inte

statliga bolagen.

så mycket en strid om inflytande, utan
det gäller — och detta inte utan skäl
— att uppehålla allmänhetens tilltro till
och respekt för den statliga verksamheten.
Det har hänt i ett uppseendeväckande
fall att intresserade medborgare begärt
att få upplysningar om ett statligt
bolag men vägrats sådana. Det är en
ståndpunkt som jag inte gillar men som
kan förklaras. Men vill man behålla allmänhetens
tilltro orubbad, måste man ha
en möjlighet att hänvisa till statliga kontrollorgan
som kan sättas i gång, när
sådant är påkallat.

Jag uppträder här i dag som enskild
interpellant, men i själva verket är jag
på samma gång en tolk för icke eu, utan
upprepade framställningar i denna fråga
av Sveriges riksdag. Det går inte i längden
att avvisa dem snävt. Det står i strid
med hela den demokratiska utvecklingen
att avskärma stora delar av statens
verksamhet ifrån offentlig kontroll, delar
som tenderar att bli allt större. Det
går inte att låta dem utgöra ett område
där verksamheten inte kan på ett tillbörligt
sätt kontrolleras och där ingen
utomstående därför erhåller möjlighet att
bilda sig ett hållbart omdöme om det
sätt på vilket verksamheten bedrives. Jag
upprepar därför min begäran till herr
statsrådet att han, när saken nu kan
komma till prövning i samband med en
ny utredning, i sina direktiv inte på
något sätt undviker frågan, utan fastmer
inskärper önskvärdheten av att formerna
för en sådan prövning verkligen
kommer till en lösning.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag har ju i mitt interpellationssvar inte
bestridit att här föreligger ett problem,
nämligen problemet hur allmänheten
skall få insyn i den i landet bedrivna
ekonomiska verksamheten. Detta gäller
ju inte bara statens ekonomiska verksamhet,
utan hela den ekonomiska verksamheten
över huvud taget, eftersom
hela folkets försörjning är beroende av
den ekonomiska verksamhet, som bedrives
i landet. Men jag medger gärna att
man kan ställa kraven på insyn högre
när det gäller statens verksamhet än när

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Ang. granskningsrätten beträffande de statliga bolagen.

det gäller de enskildas. Man kommer
emellertid inte ifrån att detta är ett problem
som omfattar hela den ekonomiska
verksamheten.

Jag har ej heller bestridit att det är ett
problem, hur man skall gå till väga i
detta avseende. Vad jag i mitt interpellationssvar
har gjort är bara det att jag för
min personliga del har avvisat den form
för insyn som herr Wistrand förordar,
nämligen att man utan vidare skall låta
de statliga bolagen granskas av riksdagens
revisorer och sakrevisionen. När
det gäller frågan om insyn i den ekonomiska
verksamheten, antingen den är offentlig
eller enskild, står man alltid inför
avvägningsfrågan, vad som bör vara
offentligt och vad som inte bör vara offentligt.
Det är ett problem som har
stötts och blötts inte minst vid utformningen
av aktiebolagslagen. I denna har
man intagit vissa ståndpunkter i den frågan,
och hittills har vi följt den regeln
att statens aktiebolag lyder under aktiebolagslagen
och är underkastade precis
samma insyn som alla andra aktiebolag
i detta land.

När riksdagen i varje särskilt fall beslutat
att en statlig verksamhet skall bedrivas
i aktiebolagets form, har ju riksdagen
därmed också tagit ståndpunkt till
frågan om offentligheten och för sin del
gått med på att verksamheten icke skall
ligga under granskning av riksdagens revisorer
och sakrevisionen. Riksdagen
kunde ha sagt nej och förklarat, att den
inte ville ha denna verksamhet bedriven
i bolagsform, på grund av att det då
skulle bli för liten insyn.

Anledningen till att jag är motståndare
till den tanke, som interpellanten har,
att utan vidare föra in de statliga bolagen
under riksdagens revisorer och sakrevisionen,
skall jag i all korthet belysa.
Jag kanske lättast kan göra det, om jag
börjar med ett yttrande som interpellanten
fällde. Han påminde om monopolbolagen,
där det sitter tre av riksgäldsfullmäktige
valda revisorer, vilka väljes
bland riksdagsmän som inte är riksgäldsfullmäktige.
Herr Wistrand säger,
att när dessa riksdagsmän väljes, har de
kommit upp i en högre ålder, vilket har

sin inverkan, och man kan inte från deras
håll \änta samma friska fläktar som
om det vore riksdagens revisorer som
verkställde granskningen. Men, ärade
kammarledamöter, efter vilka grunder
väljes riksdagens revisorer? År det de
unga riksdagsmännen som väljes till
riksdagens revisorer? Eller är det inte
så, att riksdagens revisorer i hög grad
utses efter riksdagsålder? Då måste man
ställa sig den frågan, varför det skulle
bli friska fläktar från riksdagens revisorer,
om det inte blir det från bolagsrevisorerna,
när det i stort sett är samma
kategori riksdagsmän som rekryterar båda
grupperna.

Det är emellertid, ärade kammarledamöter,
en skillnad i alla fall. Bolagsrevisorerna
har nämligen att följa verksamheten
hela året igenom. De lär sig
verksamheten, och deras insikter i den
materia, som de reviderar, blir därför
stor. Riksdagens revisorer däremot kan
icke ha cn ingående kunskap om hela
den väldiga verksamhet som de är satta
att övervaka. Riksdagens revisorer får
uppspana, om det här och där inom den
svenska byråkratien kan ha insmugit sig
avarter eller skett missgrepp, och det
gäller för dem att slå ned på dessa missgrepp.
Men riksdagens revisorer kan inte
så tränga till botten med sina uppgifter
att det föreligger någon garanti för att
en anmärkning, som riksdagens revisorer
framställer, är grundad. Vi vet ju,
herr Wistrand och jag, som är gamla i
gården, att det är mycket vanligt att anmärkningar,
som framställts av riksdagens
revisorer, blir underkända såsom
ogrundade. Det kan inte hjälpas att det
måste vara så.

Men kan vi då utan vidare säga, att
det skulle vara lämpligt att detta slags
granskningsverksamhet, som lätt leder
till att dM ibland framställes ogrundade
anmärkningar, överflyttas på den ömtåliga
ekonomiska mekanism som en affärsverksamhet
är? Om man tänker sig
att det mot ett enskilt bolag i pressen
skulle riklas sådana anmärkningar, som
ibland kommer fram mot byråkratien i
statsrevisorernas berättelse, så skulle
detta — det medger säkerligen alla —

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Ang. granskningsrätten beträffande de statliga bolagen.

vålla en obotlig skada för det enskilda
företaget. Det kommer det naturligtvis
också att göra särskilt för sådana statliga
bolag, som driver affärsverksamhet
mer eller mindre i konkurrens med enskilda
företagare. Det kan därför inte vara
rimligt att utan vidare säga, att de
statliga bolagen skall granskas av statsrevisorerna.

Jag medger gärna att problemet blir
ett annat och mindre betydelsefullt när
det gäller sakrevisionen. Det enda som
jag där har att säga är, att sakrevisionen
på grund av sin natur och ställning i
den svenska administrationen endast
kan arbeta i full offentlighet. Det är helt
enkelt nödvändigt att så sker. Men då
ställs man inför den frågan, om sakrevisionen
konstitutionellt kan överta en
verksamhet som fordrar en så pass stor
finkänslighet — jag skulle vilja uttrycka
det så — som det blir fråga om när
det gäller affärsverksamhet. Jag ställer
mig en smula tveksam på den punkten.

Jag slutar, herr talman, med att säga,
att jag icke alls ställer mig främmande
till själva spörsmålet om en ökad insyn.
Jag är för min del fullt villig att låta
den kommande utredningen på allvar
gripa sig an med detta problem. Jag
har bara bär sagt, att jag icke anser att
frågan kan lösas på det sättet att man
utan vidare lägger de statliga bolagen
under statsrevisionen och sakrevisionen.
Det är mycket sannolikt att om man i
samband med en översyn av de former,
vari staten bör sköta sin ekonomiska
verksamhet, också behandlar kontrollproblemen,
så får man inte bara ta hänsyn
till hur den statliga företagsamhetens
organ skall se ut, utan också till
hur kontrollorganen skall vara beskaffade
och avgöra om det är möjligt att lösa
problemen på grundval av vår hittillsvarande
traditionella kontrollerande
verksamhet. Det tror jag icke är möjligt.
Jag tror att här rullas upp spörsmål,
som berör både själva företagsverksamheten
och den verksamhet som skall
kontrollera denna företagsverksamhet.

Herr DE GEER (fp): Herr talman! Vi
som är anhängare av ett enskilt närings -

liv har naturligtvis hälsat med stor tillfredsställelse,
att den statliga affärsverksamheten
numera i stor utsträckning bedrives
i bolagsform. Härigenom har vi
fått möjlighet att undvika socialisering
i större skala. Statlig verksamhet i bolagsform
kan givetvis bedrivas mer effektivt
än om den skötes i ämbetsverkets
form. Man slipper nämligen dess
ofrånkomliga byråkrati. Men en förutsättning
är att de statliga företagen i alla
avseenden är fullt jämbördiga med de
enskilda företagen. Debatten här i dag
gäller en detalj i det hänseendet, nämligen
revisionen.

De statliga bolagen är ju underkastade
samma bestämmelser i detta avseende
som enskild verksamhet. Vi har inte bara
en formell revision, utan också en saklig
revision.

Herr Wistrand vill göra gällande, att
den permanenta revisionen kan vara av
mindre värde än när unga friska krafter
— jag kan knappast säga att detta
direkt hör till saken, men jag tar ändå
upp det eftersom finansministern berörde
denna fråga — ifrån riksdagen
kommer in med nya initiativ och synpunkter.

Jag betvivlar mycket starkt när det
gäller riksdagens revisorer, att de kan
komma med några initiativ — därmed
intet ont sagt om riksdagsledamöterna.
Jag har själv ganska länge tillhört riksdagen,
och det har meddelats mig under
hand, att jag står i ko för den ärorika
uppgiften att vara revisor, men att det
är ganska små chanser att jag skall
kunna komma på plats innan jag lämnar
riksdagen.

Jag vill påpeka att redan nu är de
offentliga företagen mera än de enskilda
utsatta för offentlighetens strålkastarljus.
Jag frågar: När får ett enskild företag,
som råkar i tillfälliga likviditetsbekymmer,
detta omtalat i hela den svenska
pressen? När kungöres det i pressen
med stora rubriker då ett enskilt företag
får en order? Denna offentliga
granskning av de statliga bolagen är en
olägenhet, men kan i vissa fall vara
en fördel för allmänheten. Jag har velat
framhålla detta.

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Ang. granskningsrätten beträffande de statliga bolagen.

Jag frågar nu om det skulle vara en
belastning för de statliga företagen att
få en revision enligt de former, som
herr Wistrand här talat om. På den frågan
svarar jag obetingat ja. Flera av
riksdagens revisorer är i alla fall -—
därmed fortfarande ingenting ont sagt
om herrar riksdagsledamöter — en smula
analfabeter på det ekonomiska området.
Vi måste i de statliga bolagen ägna
mycken tid åt att sätta dem in i en
hel del komplicerade frågor. Sedan kan
man ju också ifrågasätta diskretionsmöjligheterna
när det gäller en så stor samling,
som får del av många ytterst ömtåliga
uppgifter.

Jag ställer mig däremot inte helt avvisande
till den linje som herr Wistrand
var inne på när det gäller statens sakrevision.
Men man kan lösa denna fråga
på ett vida enklare sätt. Om jag får ge
finansministern en anyiisning, så vill
jag säga att man kanske kan ta ut en
ledamot av den förnämliga statens sakrevision
och sätta honom som revisor i
det statliga bolaget. Då kan denna enstaka
revisor få representera den fond
av erfarenhet, som finns samlad hos statens
sakrevision.

Herr WISTRAND (h): Herr talman!
Jag skall inte bli långrandig. Jag vill
börja med att knyta an till vad herr De
Geer avslutningsvis sade om att »vi är
analfabeter».

Statsrevisorerna, riksdagens revision,
är såsom statsrådet sade utsedda med
åldern som rekryteringsgrund, vilket är
mycket olyckligt enligt min uppfattning.
Vi gjorde häromåret en förändring inom
riksdagsrevisorernas kansli och gav det
ett större antal tjänstemän och dem en
sådan ställning, att de skulle kunna ägna
sig huvudsakligen åt revisionsarbetet.
Förutsättningen för att vi skulle ha lyckats
till fullo med den förbättring, som
därmed avsågs, var att man skulle övervinna
konservatismen i riksdagen och
få den att verkligen inse att riksdagens
revisorer borde utses bland personer
som var intresserade av revisionsarbete.
Det är väl inte så, friherre De Geer —-

jag är nog gammaldags att använda hans
riktiga titel — att vi allesammans är
analfabeter. Vi är naturligtvis alla på
det klara med att det i riksdagen finns
mycket duktigt folk, som mycket väl
skulle kunna skapa en riksdagsrevision
som är långt effektivare än den nuvarande.
Det gäller bara att välja rätta personer
och bryta den gamla slentrianen
beträffande riksdagsrevisionens nominering.

Men även om det är, såsom statsrådet
säger, en samling äldre riksdagsledamöter
som är riksdagens revisorer, får man
inte glömma att det dock föreligger den
stora skillnaden mellan riksdagens revisorer
och dem, som är inlemmade i vederbörande
bolag såsom statliga revisorer,
att riksdagens revisorer har sitt
kansli att sätta in. Och, mina herrar, vid
sådan revision —- den må utföras av
riksdagens revisorer eller av statens sakrevision
—■ så är, tro mig, ty jag har erfarenhet
från båda hållen, kansliet det
viktigaste. Däri ligger den stora skillnaden.

Herr statsrådet sade att när man för
en viss verksamhet valde bolagsformen
— orden kanske inte föll precis så, men
meningen tycktes vara den — så var det
för att komma ifrån en viss insyn. Det
kan väl ej vara riktigt. Det är väl i allmänhet
med hänsyn till de friare former,
i vilka en verksamhet kan drivas,
som man väljer bolagsformen. Man fäster
sig alltså inte särskilt vid frågan om
insynen.

Jag förstår av friherre De Geer, som
är ordförande i ett stort statligt bolag,
att det kan vara förenat med vissa obehag
av en vidgad kontrollverksamhet
för bolaget, obehag som inte bara är
av personlig utan även av rent faktisk
natur. Det vill jag också gärna erkänna.
Men jag skulle också just i fråga om det
bolaget som han representerar — så
mycket som det har pratats om det och
så mycket pengar som det har investerats
i det och som sedan till en del avskrivits
— vilja säga: Hur nyttigt skulle
det faktiskt inte ha varit med en auktoritativ
opartisk undersökning på ett
tidigt stadium, verkställd av personer

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Ang. granskningsrätten beträffande de statliga bolagen.

som sine ira ct studio och utan att vilja
komina åt vederbörande endast haft i
uppdrag att uppdaga sanningen!

Jag har kanske inte så mycket att tilllägga,
men jag ville gärna säga till herr
statsrådet, att jag för min del inte anser
det vara en fullkomlig patentlösning att
man skall låta riksdagens revisorer granska
dessa statliga bolag, ehuru jag är
övertygad om att det vore den bästa lösningen
och därför ogärna vill avstå från
den. Kan man emellertid skapa någonting
som i sak är likvärdigt och som
inte innebär att man bara binder den
konstruktiva kritiken genom ett sinnrikt
camouflage, skall jag gärna hälsa det
med glädje. Att — som friherre De Geer
sade — i de statliga bolagen sätta in som
revisor en ledamot av statens sakrevision
skulle ingenting avhjälpa och vara
till ingen nytta. Det är just tillgången till
ett kansli och möjligheten att anlita sakkunniga
för att verkställa den undersökning,
som i en given situation är önskvärd,
vilket är det avgörande. Att sätta
in en riksdagsman här och en riksdagsman
där ger ingenting — allra helst med
den uppfattning beträffande sina kamraters
kapacitet som friherre De Geer här
gav uttryck för.

Herr BERGVALL (fp): Herr talman!
För min del finner jag det ganska naturligt
att denna fråga tilldrar sig en
stor uppmärksamhet. Det är naturligt
både med hänsyn till tillväxten av det
allmännas ekonomiska verksamhet och
med hänsyn till de former, i vilka denna
verksamhet bedrivs. Detta problem gäller
ju inte bara staten utan i viss mån också
kommunerna.

Jag tycker, som sagt, att det är naturligt
att det tilldrar sig allmän uppmärksamhet,
och jag skulle här vilja ta fasta
på — i motsats till min vän och kollega
herr De Geer — det positiva i finansministerns
yttrande, nämligen att han
erkänner existensen av ett mycket betydelsefullt
problem i detta sammanhang
och är beredd att för sin del medverka
till att en utredning om ändamålsenligare,
eventuellt nya former för kontrol -

len över och revisionen av de statliga
bolagens verksamhet skall övervägas
inom den kommande utredning han åsyftar.

Det är mycket möjligt att finansministern
har rätt i att inte statsrevisorerna
eller ens statens sakrevision i detta fall
är lämpliga kontrollorgan, men personligen
är jag övertygad om att vi är i
behov av någonting mera på detta område
än vi har för närvarande. Jag kan
nämligen icke godtaga, att när staten väljer
bolagsformen för att bedriva en viss
verksamhet, i många fall på basis av
mycket goda skäl, innebär det utan vidare
att man för de statliga företagens
del kan nöja sig med de bestämmelser
i exempelvis revisions- och offentlighetsavseende
som finnes i aktiebolagslagen.
Vid sidan av den kontroll och kritik,
som denna lag föreskriver, finnes
det nämligen ett inslag i de enskilda bolagens
verksamhet, som på lång sikt representerar
en mycket hårdare kontroll
och kritik, nämligen risken för att det
går ekonomiskt dåligt och att delägare
och anställda får betala för detta. Den
enormt hårda press, som i det avseendet
finns på den enskilda företagsamheten,
finns i mera begränsad utsträckning —
jag säger inte att den är borta, ty jag
är fullkomligt övertygad om att allt vad
finansministrar heter med yttersta obehag
ser att någonting som ligger i närheten
av deras arbete går med förlust
— när det gäller i bolagsform bedriven
statlig verksamhet.

För den vanliga statsförvaltningen,
som inte bedrives i bolagsform, har vi
såsom ersättning för detta omedelbara
ekonomiska ansvar en oerhört långt driven
offentlighet. Jag är fullt på det klara
med att man inte utan vidare kan applicera
denna offentlighetsprincip på den
statliga bolagsformen, ty då skulle en
hel del av de fördelar, som man vill nå
genom att använda bolagsformen, elimineras.
Man kan inte göra detta, men de
skillnader, som finns mellan enskild
verksamhet när den bedrivs i bolagsform
och statlig verksamhet när den bedrivs
i bolagsform, motiverar andra former
för revision och kontroll i den statliga

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Ang. granskningsrätten beträffande de statliga bolagen.

verksamheten än i den enskilda verksamheten.
Det gör med andra ord aktiebolagslagen
inte till ett lika användbart
instrument i statliga sammanhang
som när det gäller enskild verksamhet.

Jag vill sluta med vad jag började,
nämligen att jag hoppas att den positiva
deklaration, som finansministern
här har gjort, skall leda till att en rationell
undersökning kommer till stånd,
som inte behöver begränsas till — i det
fallet vill jag inte dölja att även jag
hyser en viss skepsis — att på den i bolagsform
bedrivna statliga verksamheten
applicera just de kontrollformer, som
kan vara mycket ändamålsenliga för den
statliga verksamhet vars huvudändamål
icke är av ekonomisk natur.

Herr DE GEER (fp): Herr talman! För
att icke missuppfattas vill jag säga, att
jag ingalunda har kallat mina kolleger
för analfabeter. Jag tror nog att man
måste erkänna att riksdagens ledamöter
i viss utsträckning är analfabeter på det
ekonomiska området, men jag är också
övertygad om att det bland riksdagsmännen
finns personer, som är i allra
högsta grad kvalificerade som revisorer.
Statsrevisorerna utses för närvarande
dock inte efter de grunderna, utan efter
anciennitetsprincipen.

Gentemot herr Bergvall vill jag säga,
att jag ingalunda har ställt mig avvisande
till den positiva sidan i finansministerns
svar. Vi i de statliga bolagen underkastar
oss gärna kontroll ■— även
ökad kontroll. Vi tror att den är önskvärd
kanske inte minst ur psykologisk
synpunkt. Men kontrollen måste ske under
sådana former, att den inte blir någon
belastning och skapar risker för oss,
när vi driver vår affärsverksamhet.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Jag skall inte bli mångordig, men eftersom
jag i år sitter tredje och sista året i
statsrevisionen tycker jag att det kanske
ändå inte är ur vägen, efter vad som här
sagts, att något yttras också från statsrevisorernas
håll.

Allra först skulle jag till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet

vilja ställa den frågan, när han som bevis
för hur föga effektiva statsrevisorerna
är åberopar att så många av deras
förslag underkännes, om detta statsrådets
yttrande grundas på erfarenheten
från de senaste åren. Jag tror inte att
det stämmer riktigt väl med förhållandena
under den senaste tiden. Åtminstone
den uppsättning statsrevisorer som
jag tillhört — den har ju skiftat med ungefär
en tredjedel för varje år — har varit
ganska ense om att man inte borde
göra anmärkningar för anmärkningarnas
egen skull; man vill gärna också framhålla
saker som man funnit bra inom
förvaltningen. Om några dagar får vi här
i kammaren behandla resultatet av det
senaste årets revisionsverksamhet och
Kungl. Maj:ts proposition med anledning
därav, och jag tror för min del att vi då
skall kunna konstatera, att resultatet inte
är så dåligt, även om jag naturligtvis
erkänner, att det inte är fråga om några
märkvärdiga saker. Men när man gör
gällande att de som deltar i denna
granskningsverksamhet är sådana analfabeter,
att de över huvud taget inte har
förmåga att befatta sig med något slag
av ekonomisk verksamhet, tror jag att
det betyget är ganska oförtjänt.

Herr Bergvall såg för sin del gärna att
statsrevisorerna granskade sådan statlig
verksamhet som inte är av speciell ekonomisk
art. Statsrevisorerna sysslar
emellertid redan även med verksamhet
av det senare slaget. Alla de statliga affärs-
och kommunikationsverken ligger
redan öppna för vår insyn.

Om vi verkligen alla äro analfabeter
på detta område så betyder det ju att vi
redan arbeta fullkomligt i fåvitsko. Jag
tror emellertid att den kritiken är överord.
När herr De Geer här fäller det yttrandet,
heror det kanske i någon mån på
att han inte känner till hur statsrevisionen
arbetar. Lika litet där som i sakrevisionen
är det revisorerna själva som
praktiskt utför granskningsarbetet, utan
vi har numera liksom sakrevisionen ett
kansli, bestående av utomordentligt
skickliga tjänstemän, som svarar för detaljarbetet.
Sedan förutsättes det att revisorerna
själva har något av det goda

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Ang. granskningsrätten beträffande de statliga bolagen.

omdöme och sunda bondförstånd som
fordras för att avgöra vad som är värt
att framföra som erinran eller beröm
och vad som inte är värt att föra vidare.

Jag tror att vi ändå inte genom denna
debatt bör bibringa svenska folket den
uppfattningen, att statsmakternas nuvarande
kontrollorgan helt saknar förutsättningar
att fylla sin uppgift på ett tillfredsställande
sätt. Jag tror att det betyget
är felaktigt, och jag anser att det
skulle vara olyckligt om allmänheten
fick en annan föreställning.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag kan inte underlåta att reagera mot
herr Lundqvists sätt att referera mitt
uttalande. Han sammanblandade vad jag
och herr De Geer yttrat och tillskrev
mig ett uttalande om effektiviteten i
statsrevisionens arbete som jag inte
gjort. Jag har bara konstaterat, att det
mycket ofta framkommer anmärkningar,
som sedan blir underkända, och att
dessa anmärkningar skulle vålla skada,
om det hade gällt en affärsmässig verksamhet.

Det kan statistiskt visas att så är förhållandet,
men det hänger inte samman
med att revisorerna skulle arbeta mindre
effektivt än andra revisorer, utan därmed
att statsrevisorernas arbetssätt är
ett annat. Om revisorerna i ett bolag gör
en rad anmärkningar, kommer de att
behandlas av bolagsledningen och styrelsen,
och det som visar sig ogrundat
kommer aldrig fram. Statsrevisionen arbetar
på det sättet, att ett knippe anmärkningar
lägges fram utan att de
konfronterats med dem mot vilka anmärkningarna
göres. Därefter får de angripna
tillfälle att bemöta anmärkningarna
inför öppen ridå. Till offentligheten
kommer därför en rad anmärkningar,
som egentligen inte borde ha framställts
och som inte blivit offentliga, om
inte statsrevisionen varit skyldig att arbeta
på det sätt den gör.

I vad jag här säger ligger alltså icke
någon anmärkning mot statsrevisionen
som sådan.

Herr HÄLLGREN (s): Herr talman!
Detta är ett gammalt tvisteämne sedan
tiotals år tillbaka, och när nu herr De
Geer tar till ett sådant uttryck i sin argumentering,
som han här gjort, så kan jag
eftersom han är styrelseledamot i ett
visst statligt bolag förstå honom. Men
även ur ekonomisk synpunkt förstår jag
honom. Jag har i andra kammaren på sin
tid, när Lithander ville komma åt de statliga
monopolen och ville ge statsrevisorerna
rätt att blanda sig i verksamheten
för att ställa till rabalder, framhållit att
det här gäller en ekonomisk verksamhet,
för vilken det redan fanns en revision.

Men det är ju ändå på det sättet, att
riksdagens revisorer inte kan bedriva revisonsverksamhet
på samma sätt som de
revisorer som är utsedda att följa ett företags
ekonomiska rörelse i alla detaljer.
Det hela verkar emellertid en smula egendomligt,
då riksdagens revisorer är ett
riksdagens organ. De skall granska riksbanken
och riksgälden, de skall också
granska ämbetsverken och de skall titta
på kommunernas verksamhet. Även på en
förening som fått ett statligt bidrag till
t. ex. svinavel eller fruktträdodling skall
riksdagens revisorer utöva kontroll. Men
när det gäller en stor statlig verksamhet
är de portförbjudna. Det finns riksdagsmän
som reagerar mot detta.

Jag håller med om det mesta som statsrådet
här har sagt. Då den statliga ekonomiska
verksamheten omspänner allt fler
och fler områden och staten kanske skall
bedriva sin verksamhet i konkurrens med
privatekonomisk verksamhet, skulle den
bli handikappad, därest allting skulle
offentliggöras. Detta skulle helt enkelt
omöjliggöra den statliga ekonomiska
verksamheten.

Jag tror inte annat än att de revisorer
som finns i de statliga företagen är dugande
och bra, men i längden kommer
man ändå att reagera från riksdagshåll.
Herr De Geer kan kalla riksdagens revisorer
för analfabeter eller vad han vill,
men det är ju dock riksdagen som valt
dem, ocn jag undrar om inte riksdagen
på senare år merendels har godkänt vad
revisorerna skrivit. Jag har funnit, att de

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Ang. granskningsrätten beträffande de statliga bolagen.

försöker vara sakliga och inte skriver
någonting som de inte kan stå för.

Nu menar herr statsrådet, att även om
inte allt vad statsrevisorerna skriver blir
godkänt, så skulle det i alla fall kunna
skada. Det är riktigt. Men när nu en utredning
skall verkställas skulle man kanske
försöka finna en form, under vilken
även statsrevisorerna skulle få lov att titta
på t. ex. Norrbottens Jernverk, Tobaksmonopolet
eller annan verksamhet
utan att vara tvungna att framföra anmärkningar
i revisionsberättelsen. Det är
kanske ett fel att statsrevisionen inte har
möjlighet att yttra sig så att säga positivt,
t. ex. att en verksamhet, som fått statligt
bidrag, skötes bra och att statens pengar
kommer till välsignelse och nytta. Varför
skulle inte statsrevisorerna kunna skriva
i den formen i stället för att alltid skriva
i klandrande form?

Jag hoppas, att den utredning som finansministern
förebådat även skall taga
upp detta problem och försöka komma
fram till en lösning, enligt vilken riksdagens
revisorer inte skall behöva granska
bara de föreningar, som får några tusenlappar
i anslag för sin verksamhet, utan
att också statsföretag som har miljonomsättning
kan bli föremål för statsrevisorernas
insyn.

Herr BERGVALL (fp): Herr talman!
Herr Lundqvist tycks delvis ha missuppfattat
vad jag har sagt. .Tåg vill därför
konstatera, att vi behöver en bättre revision
och kontroll över de statliga bolagen
i annan form än vad aktiebolagslagen
erbjuder. Det är den ena sidan av
problemet. Jag är däremot inte övertygad
om att statsrevisionen och sakrevisionen,
som är tillskapade för helt andra
uppgifter, är de lämpligaste organen
när det gäller att kontrollera företag,
som arbetar på den fria marknaden i
konkurrens med andra företag, och det
gäller flertalet av de företag vi i detta
sammanhang åsyftar.

Det är allenast detta jag vill ha sagt.
Man bör här söka sig fram till nya former.
Med detta är inte något omdöme
fällt om vare sig sakrevisionen eller

statsrevisionen i deras normala verksamhet.

Herr WISTRAND (h): Herr talman!
Jag vet inte, om herr statsrådet har blivit
tillräckligt gammal för att någon gång
ha fått vara med i statsrevisionen. Jag
tror det inte, ty hans uppfattning om
den skillnad som skulle finnas mellan
revisionens karaktär inom riksdagsrevisionen
och andra slag av revision motsvarar
icke verkligheten. Det är alldeles
uppenbart att även om riksdagens revisorer
avger sin anmärkning utan att formellt
ha inhämtat något yttrande från
vederbörande verk, så framställes sällan
eller aldrig någon anmärkning utan nära
kontakt med vederbörande verk. Jag tror
också, att det har inträffat en mycket
stor ändring i riksdagsrevisionens karaktär
på de sista sju, åtta åren, vilket
även herr Lundqvist framhöll. Man har
kommit ifrån det sensationsmakeri, som
man tidigare gick in på och som kanske
inte var så särskilt lyckligt.

Herr Bergvall tycks ha undergått en
tämligen snabb utveckling. I sitt första
yttrande var han beredd att godkänna
sakrevisionen även som kontrollorgan
för de statliga bolagen; nu säger han att
den skulle vara ägnad för helt andra
uppgifter. Jag kan inte förstå att det kan
råda någon som helst skillnad mellan att
verkställa en utredning om t. ex. Skifferoljeaktiebolaget
och att undersöka om
krigsmaterielverket sköter sina uppgifter
på ett ekonomiskt riktigt sätt. I själva
verket är båda dessa företag fullt ägnade
för samma slag av kontroll, även om det
ena drives i bolagsform och det andra
inte.

Jag kan inte på något sätt underkänna
vare sig sakrevisionens eller riksdagens
revisorers kompetens härvidlag, låt vara
att frågan huruvida en revision av riksdagens
revisorer alltid skall utfalla lyckligt
i viss grad sammanhänger med om
riksdagen själv är villig att underkasta
sig eu förändring i hittillsvarande praxis
och hädanefter vill att till riksdagens revisorer
välja uteslutande personer som
verkligen är ägnade för revisionsuppdra -

2 Första kammarens protokoll 1953. Nr 14.

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Ang. granskningsrätten beträffande de statliga bolagen.

get och inte bara betraktar det som kulmen
på en riksdagsmannabana, som varat
tillräckligt länge.

Herr OHLON (fp): Herr talman! När
nu debatten lackar mot sitt slut, är det
med tillfredsställelse man kan konstatera
att finansministern erkänt, att här föreligger
ett problem och att problemet
framför allt gäller insynen i de statliga
bolagen.

Herr statsrådet sade i början av sitt
anförande, att om det föreligger ett intresse
från allmänhetens sida att få en
inblick i den industriella verksamheten
över huvud taget, så gäller detta i all
synnerhet de statliga bolagen. Och det
är ju alldeles riktigt. Jag tror i likhet
med finansministern, att statens revisorer
inte är rätt forum i detta sammanhang.
De har andra uppgifter och annan
kompetens, även om jag inte skulle vilja
gå så långt som min vän herr De Geer
och helt frånkänna dem ekonomisk kompetens.
Statsrevisorerna har ju annan
sakkunskap, som kan komma till sin rätt
vid andra frågors bedömning.

Vad som här är det väsentliga är insynen,
och det minsta man torde kunna
kräva är att allmänheten skall få samma
insyn i de statliga bolagens skötsel
som allmänheten har när det gäller de
privata bolag, som lämnar de mest frikostiga
informationerna. Jag tänker mig
t. ex., att om vissa av de statliga bolagen
inte hade varit så förtegna utan lämnat
lika öppenhjärtiga uppgifter som Aktiebolaget
Volvo i Göteborg, skulle denna
debatt aldrig ha behövt komma till
stånd.

Jag vill uttala den förhoppningen, att
när nu en utredning om dessa problem
sättes i gång, skall resultatet verkligen
bli sådant, att allmänheten kan ha förtroende
för de statliga bolagens verksamhet.

Herr ÅMAN (s): Herr talman! Jag tillhör
dem, som på sin tid begärde att man
skulle utreda denna fråga, och jag skulle
bli mycket besviken, om utredningen

skulle bestämmas i den riktning som
herr Wistrand syftar till, nämligen att
man, när det gäller revisionsarbetet,
skulle förhandsbestämma eller i varje
fall starkt understryka önskvärdheten av
ett förfarande liknande det som gäller
för de statliga institutionerna. De, som
till äventyrs har sysslat med frågan om
hur eventuella andra av staten dominerade
företag skulle bedrivas, har ju ofta
kommit till det resultatet, att man i vissa
fall nog med fördel bör kunna tillämpa
de arbetsformer, som är fria företagsamhetens.

Då man nu i detta sammanhang överväger
att gå in för smidigare och låt mig
säga ändamålsenligare former •— den
statliga verksamheten även i vissa av
sina affärsdrivande grenar har vuxit successivt
och aldrig blivit vad man oftast
får underkasta industrien, nämligen en
total revision i företagsformerna —■ skulle
det vara ganska olyckligt, om man
gick till verket med den föreställningen,
att riksdagen känner något behov av att
få en offentlig revision av den karaktär,
som statsrevisionen utgör. Jag tror snarare,
herr talman, att om man vill arbeta
efter smidigare arbetsformer för de statliga
företagen, är naturligtvis varje försök
att applicera den statliga revisionsverksamheten
så där på förhand på statliga
bolag psykologiskt men även praktiskt
en fara, då man lätt så småningom
kan råka in i ett stelare system än det
man velat åstadkomma med bolagssystemet.

Jag är mycket tillfredsställd med den
deklaration, som finansministern här har
givit, och jag delar de synpunkter som
herr Bergvall har givit uttryck åt. Jag
tror att han satt fingret på den verkligt
ömma punkten. Insynen och revisionen
när det gäller de statliga bolagen är kanske
något annorlunda beskaffad än vad
som gäller för den fria företagsamheten,
men motiverar dock icke en revision av
den karaktär som vi nu har för de statliga
institutionerna.

Jag anser, att herr Wistrands strävan
att bär få full belysning är lovvärd, men
jag kan inte dela hans uppfattning om
att man med iver bör förfäkta vilken re -

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Ang. delning av Bromma,

visionsform det här skall bli fråga om.
Den utredning som skall komma bör i
största utsträckning vara förutsättningslös;
de som skall verkställa densamma
bör inte ha några förutfattade meningar
om hur det hela skall se ut, utan det bör
ske en fri översyn, där ändamålsenligheten
bör vara ledstjärnan för det resultat
man eftersträvar.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. delning av Bromma, Brännkyrka
och Enskede församlingar.

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Lundqvist till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
framställt följande
frågor:

1) Kan beslut om delning av Bromma
församling väntas så att denna kan
träda i kraft den 1 januari 1954?

2) När kan ställningstagande antagas
ske till det den 31 januari i år avgivna
betänkandet om delning av Brännkyrka
och Enskede församlingar?

Ordet lämnades till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
PERSSON, som meddelat, att han vid
detta sammanträde ämnade besvara
nämnda frågor, och nu yttrade: Herr
talman! Herr Lundqvist har till mig riktat
följande två frågor:

1) Kan beslut om delning av Bromma
församling väntas så att denna kan träda
i kraft den 1 januari 1954?

2) När kan ställningstagande antagas
ske till del den 31 januari i år avgivna
betänkandet om delning av Brännkyrka
och Enskede församlingar?

Som svar på den första frågan vill jag
nämna, att jag har för avsikt att denna
vecka förelägga Kungl. Maj:t förslag till
delning av Bromma församling. Efter
framställning bland annat från församlingshåll
ämnar jag dock hemställa, att
delningen icke skall träda i kraft förrän
den 1 januari 1955.

Som svar på den andra frågan vill jag

, Brännkyrka och Enskede församlingar,
framhålla, att jag låtit anstå med utremitteringen
av nämnda sakkunnigförslag
i avvaktan på pastoratsindelningssakkunnigas
betänkande, vilket numera avlämnats.
Jag har nu samtidigt med sistnämnda
betänkande utremitterat förslaget
om delning av Brännkyrka och Enskede
församlingar till domkapitlet i
Stockholm och andra myndigheter. Jag
bär nämligen ansett, att frågan om delningen
av dessa församlingar borde av
myndigheterna prövas i anslutning till
deras ställningstagande till de av pastoratsindelningssakkunniga
föreslagna allmänna
riktlinjerna för pastoratsindelningen
i riket.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet för
vänligheten att besvara dessa båda frågor.

Vad gäller Bromma kan jag givetvis
inte underlåta att för min del uttala ett
beklagande av att denna församlings delning
kommer att ytterligare förskjutas
avsevärt i tiden. När herr statsrådet förra
våren var vänlig att besvara min interpellation
i samma ämne, tolkades säkerligen
det uttalandet inte bara av mig
utan ganska allmänt som ett besked om
att denna församlingsdelning i varje fall
skulle kunna genomföras åtminstone den
1 januari 1954. Nu har alltså det hoppet
tyvärr gäckats, och vi kan i dag, herr talman,
konstatera, att det kommer att ta en
tid av inte mindre än över tre år från
framläggandet av det av alla berörda
myndigheter och andra instanser enhälligt
tillstyrkta sakkunnigförslaget, innan
detta kan bli realiserat. Jag är övertygad
om att även herr statsrådet personligen
liksom jag djupt beklagar detta mycket
långa uppskov med en ur kyrklig synpunkt
så ytterst angelägen reform som
denna. Jag kan visserligen förstå, att rent
organisatoriskt sett en något längre övergångstid
kan innebära vissa fördelar,
men att denna skulle behöva bli så lång
som nu blir fallet är förvisso för många
en mycket ledsam överraskning. Ingen
kunde väl tänka sig det vid åhörandet av
herr statsrådets interpellationssvar förra

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Ang. delning av Bromma, Brännkyrka och Enskede församlingar.

våren. Om det nu var nödvändigt med så
lång övergångstid, innan man kunde realisera
beslutet, så hade det naturligtvis
varit desto angelägnare, att beslutet hade
fattats tidigare än nu skett, så att också
genomförandet kunnat ske tidigare än
den 1 januari 1955. Ingen kan ju nämligen
bestrida, att så länge Bromma och
de andra otympliga mammutförsamlingarna
här i Stockholm behålles odelade,
det är fullständigt omöjligt för kyrkan
att med någon framgång fylla sitt för såväl
samhället som dess enskilda medlemmar
betydelsefulla uppgift inom dessa
stora, folkrika områden av huvudstaden.

I det läge som brommafrågan kommit
i enligt statsrådets nu lämnade besked
vill jag emellertid gärna erkänna, att det
i varje fall finns den ljuspunkten, att herr
statsrådet nu har lovat att, om jag fattade
honom rätt, i nästa vecka föreslå Kungl.
Maj :t att fatta det definitiva beslutet om
denna delning. Därmed skulle åtminstone
vinnas, att den förlamande ovisshet, som
nu under så många, många år har rått
skulle definitivt vara ur världen, och
därmed är ju givetvis åtskilligt vunnet.

Vad sedan angår delningen av Brännkyrka
och Enskede församlingar så föranleddes
min fråga beträffande den saken
närmast därav att det inom vida
kretsar hode väckt allmän förvåning, att
de sakkunnigas förslag rörande regleringen
av dessa församlingars indelning
hade blivit kvarliggande så länge i departementet
utan att utsändas för yttrande.
Jag erinrar om, vilket herr statsrådet
även nämnde, att de sakkunnigas förslag
avgavs i slutet av januari månad i år och
utremitterades först den 15 april, alltså
sedan jag framställt min fråga.

Med tanke inte minst på vad herr
statsrådet särskilt underströk rörande
dessa båda församlingar i interpellationssvaret
förra våren angående Bromma
församling hade det ju allmänt väntats,
att behandlingen av förslaget rörande
dessa båda församlingar inom departementet
skulle ske med alldeles särskild
skyndsamhet. Nu säger herr statsrådet,
att förslaget angående Enskede och
Bromma har fått vila i avvaktan på pastoratsindelningssakkunnigas
betänkande

bland annat väl för att inte förorsaka
remissinstanserna dubbelarbete. Det är
givetvis omöjligt för mig att bedöma motiven,
men nog förefaller det resonemanget
vara litet svårförståeligt, särskilt
som ju herr statsrådets remisstidtabell
för Enskede—Brännkyrka-ärendet tycks
vara en helt annan än för pastoratsindelningssakkunnigas
betänkande. Efter vad
jag inhämtat från domkapitlet i Stockholm
har detta fått åläggande att avge
yttrande rörande Brännkyrka och Enskede
senast den 31 maj, medan i det
andra ärendet remisstiden utgår först
den 28 juni.

Jag vill emellertid gärna tolka den
kortare remisstiden för Brännkyrka—
Enskede-ärendet som ett uttryck för statsrådets
önskan att få fram ett beslut i
detta så tidigt som möjligt, och det är
givetvis i och för sig glädjande. Jag hoppas
nu bara att detta är riktigt och att
jag inte felbedömt motivet för den kortare
remisstiden. Jag erinrar om att de
sakkunniga förslagsvis uttalat, att årsskiftet
1955—1956 skulle väljas, detta för
att erforderliga byggnader, i första hand
kyrkorna, skulle kunna vara uppförda
redan när de nya församlingarna skulle
börja sin verksamhet. Detta senare är givetvis
i och för sig bara bra och ingenting
att säga om. Men skall så kunna
ske utan att genomförandet ytterligare
fördröjes, förefaller det emellertid mer
än angeläget att Kungl. Maj :ts beslut också
i detta ärende fattas mycket snart.

Jag har nu tillåtit mig att några gången
besvära herr statsrådet med dessa
frågor, och jag kanske skall be om överseende
för det. Jag vill emellertid sluta
med att uttala den förhoppningen att
statsrådet skall förunnas den glädjen att
här finna och lyckas få genomförd en
tillfredsställande snar lösning. Att det ur
kyrklig synpunkt är av allra största betydelse
att vi också här i huvudstaden äntligen
får en någorlunda rationell församlingsindelning
behöver jag förvisso inte
här närmare utveckla. Det vet säkerligen
vår kyrkominister själv minst lika
bra som jag.

Jag ber med dessa ord och kommentarer
att ännu en gång, herr talman, få ut -

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Anslag till underhåll av enskilda vägar m. m.

tala min tacksamhet till herr statsrådet
för det svar som jag fått.

Herr statsrådet PERSSON: Jag skall
bara be att helt kort få påpeka för herr
Lundqvist att det ingalunda var av omtanke
om att remissinstanserna inte skulle
få dubbelarbete som vi remitterat ut
dessa båda saker på samma gång, utan
när stockholmskommittén avgav sitt betänkande
i slutet av januari, väntade vi
att det inte skulle dröja mer än ungefär
en månad tills pastoratsindelningssakkunnigas
betänkande skulle ligga på bordet.
Eftersom vi hade på känn att det
skulle komma att innehålla sådana uttalanden
som kunde utgöra ett stöd för
stockholmsförslaget, menade vi att det
vore rimligt att remissmyndigheterna
fick de båda samtidigt. Nu har tyvärr
tidsutdräkten blivit något större än vad
jag den gången räknade med, men så
mycket är det ju inte fråga om. Jag hoppas
fortfarande på att ärendet om delning
av Brännkyrka och Enskede nu
skall kunna avancera relativt snabbt.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Jag hade den uppfattningen att herr
statsrådet som motiv angivit att man
skulle undvika dubbelarbete för de hörda
instanserna. Jag vill i varje fall minnas
att från departementets sida givits
uttryck för den uppfattningen i pressen
någon gång under de senaste dagarna.
Jag trodde därför att denna uppfattning
sammanföll med herr statsrådets, men
med tillfredsställelse konstaterar jag nu
att så inte var fallet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den av herr Weiland
m. fl. väckta motionen, nr 454, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 15 § lagen den 6 juni 1930 (nr
252) om kommunalstyrelse i stad,
in. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 455, av herr Ewerlöf, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa frågor om det mindre och medelstora
handelstonnaget; samt

nr 456, av herr Ahlberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
rörligt tillägg under år 1953 på
tjänste- och familjepensioner för statstjänstemän
m. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26.

Anslag till underhåll av enskilda vägar
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels till Bidrag till underhåll av
enskilda vägar m. m. för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag av
9 400 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen,
dels ock medgiva,
att under budgetåret 1953/54 statlig kreditgaranti
finge beviljas för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner för
vissa enskilda vägar intill ett totalbelopp
av 2 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Lars Andersson och
Eliasson (I: 70) och den andra inom
andra kammaren av herr Johansson i
Norrfors m. fl. (11:106), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
statsbidrag för såväl byggande som underhåll
av enskilda vägar skulle utgå
med 60 procent av kostnaden samt att

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Anslag till byggande av fiskehamnar.

när byggande och underhåll av enskild
väg, som allmänt trafikerades, skulle bli
för de väghållningsskyldiga särskilt betungande,
detta bidrag skulle kunna utgå
med upp till 90 procent av byggnadsoch
underhållskostnaden.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) till Bidrag till underhåll av enskilda
vägar m. m. för budgetåret 1953/54
anvisa ett reservationsanslag av 9 400 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen; b)

medgiva, att under budgetåret
1953/54 statlig lånegaranti finge beviljas
för lån avseende inköp av vägunderliållsmaskiner
för vissa enskilda vägar
intill ett totalbelopp av 2 000 000
kronor;

II. att motionerna I: 70 och II: 106
icke måtte bifallas av riksdagen.

Herr ANDERSSON, LARS (bf): Herr
talman! Det är ju för närvarande så att
för underhåll av enskilda vägar kan utgå
60 procent i statsbidrag, i särskilt betungande
fall 75 procent. Faktum är att
utvecklingen på trafikväsendets område
har lett dithän att dessa enskilda utfartsvägar
numera i mycket stor utsträckning
används för biltrafiken och särskilt för
den tunga biltrafiken. I en motion har
jag och herr Eliasson hemställt att denna
bidragsprocent skulle kunna höjas
från 75 till 90, om det var särskilt betungande
för de enskilda väghållarna att
verkställa underhållet. Nu har statsutskottet
inte velat helt tillmötesgå motionen,
men jag måste känna mig synnerligen
tacksam för statsutskottets skrivning
här. Det heter att i avvaktan på närmare
erfarenhet rörande verkningarna av de
tidigare beslutade bidragsgrunderna
»finner utskottet för sin del anledning
icke föreligga att nu vidtaga någon ytterligare
ändring av bidragsbestämmelserna».
Ordet »nu» vill jag tolka så att
utskottet nog finner skäl föreligga att
ganska snart uppta dessa bidragsgrunder
till omprövning.

Jag har velat stryka under detta och
har, herr talman, inget yrkande.

Herr PÅLSSON (bf): Herr talman! Det
finns ju inte anledning att hålla något
längre anförande. Jag kan nöja mig med
att yrka bifall till utskottets hemställan.
Jag vill bara till vad herr Andersson här
anfört göra det tillägget att det ju — såsom
han mycket riktigt anförde — senast
i fjol skedde en viss ändring i grunderna
för här avsedda statsbidrag. Denna
ändring innebar i vissa avseenden en
inte alldeles oväsentlig utvidgning och
förbättring av det statliga bidragssystemet.
Utskottet har med hänvisning till
detta förhållande skrivit att man i avvaktan
på närmare erfarenhet bör låta
anstå med en eventuell ändring. Jag har
ingen anledning att gå in på huru man
skall tolka uttrycket »nu» —■ om det avser
en ändring mycket snart eller vid en
tidpunkt litet längre fram. I varje fall
har utskottet för sin del inte på något
sätt bundit sig, utskottet har endast menat
att man bör avvakta verkningarna av
fjolårets beslut. Sedan kan man givetvis
ta upp denna angelägenhet till förnyat
övervägande.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 27—34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35.

Anslag till byggande av fiskehamnar.

Under punkten 35 av sjätte huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
Byggande av fiskehamnar för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Hällgren m. fl. (1:29) och den andra
inom andra kammaren av herr Johansson
i Torp m. fl. (11:68), i vilka hemställts,
att riksdagen till byggande av
fiskehamnar för budgetåret 1953/54
måtte anvisa ett reservationsanslag av
3 000 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Spetz och Hansson (I: 30) och den
andra inom andra kammaren av herr
Utbult m. fl. (11:42), i vilka likaledes
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till nämnda ändamål för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag av
3 000 000 kronor;

dels en inom första kammaren av herrar
Karl Persson och Gustaf Elofsson
väckt motion (1:225), vari hemställts,
att riksdagen måtte för byggande av fiskehamnar
under förevarande punkt anslå
ett reservationsanslag av 5 000 000
kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Staxängi och Carlsson i Bakeröd
väckt motion (11:334), vari hemställts,
att riksdagen måtte för budgetåret 1953/
54 under förevarande punkt besluta anslå
ett reservationsanslag av 3 000 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 29 och II: 68, I: 30
och 11:42, 1:225 samt 11:334, till Byggande
av fiskehamnar för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag av
2 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Ohlon,
Pålsson, Sundelin, Arrhén, Malmborg i
Skövde, Svensson i Ljungskile och Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Onsjö,
Jansson i Kalix och Svensson i Stenkyrka,
vilka ansett att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj Ts förslag och motionen
I: 225 samt med bifall till motioner -

Anslag till byggande av fiskehamnar,
na I: 29 och II: 68, I: 30 och II: 42 samt
II: 334, till Byggande av fiskehamnar för
budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor.

Herr ANDERSSON, KARL (s): Herr
talman! Sedan riksdagen 1948 godkände
1944 års fiskehamnsutrednings förslag
till femårsplan för byggande av fiskehamnar
har det varje år stått strid om
anslagsbeloppets storlek.

Enligt fiskehamnsutredningen beräknas
för femårsperioden 1948—1953 ett
sammanlagt anslag av 25,5 miljoner kronor
efter 1947 års priser. Medelsanvisningen
för femårsperioden har sammanlagt
endast uppgått till sex miljoner kronor,
vartill kommer 800 000 kronor
från anslaget till arbetsmarknadens reglering.
Enligt riksdagens principbeslut
skulle utredningens plan till utbyggnad
av fiskehamnar vara utförd vid utgången
av innevarande år. På grund av bristande
medelstillgång har planen kunnat
fullföljas endast till en mindre del. Till
följd av inträffade kostnadsstegringar
måste även utredningens anslagsberäkningar
väsentligt höjas. I stället har en
mycket stark beskärning av anslagen ägt
rum. Resultatet är att endast en liten del
av utredningens förslag kunnat förverkligas.
Om man bortser från det fåtal platser
där en utbyggnad ägt rum under de
senaste fem åren är läget i dag beträffande
fiskehamnar sämre än vid den tid
då fiskehamnsutredningen avgav sitt betänkande.

Tiden har inte stått stilla. Vädrets
makter i förening med skeppsmask och
annat har utfört sitt förstörelsearbete.
Tidigare byggda hamnar håller nu på att
raseras; andra håller på att grundas upp
och behöver upprensas. Samtidigt har
fiskebåtarna utvecklats att bli större och
mera djupgående. Detta ställer givetvis
ökade krav på goda och skyddade hamnar.

Även föredragande statsrådet, som jag
vet har intresse av hamnarna och som
även sett en del av dessa, anser att den
takt i vilken arbetet med fiskehamnarnas
utrustning för närvarande bedrives
knappast kan anses fullt tillfredsställan -

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Anslag till byggande av fiskehamnar.
de. Så kommer han fram till den gamla,
från sjätte huvudtiteln välkända upprepningen,
»att av statsfinansiella skäl nödgas
han begränsa anslaget». Den motiveringen
har varit stående år efter år, oavsett
vem som har varit departementschef
eller föredragande. Den motiveringen
måste, förefaller det mig, vara ärftlig
inom kommunikationsdepartementet. Jag
har mött den så länge jag har tillhört
statsutskottets fjärde avdelning. Den
upprepas monotont och ständigt.

Det finns emellertid sparsamhet som
går ut över sig själv och tar mer med
sig. Den satsen kan tillämpas i förevarande
fall. För varje år som dessa arbeten
fördröjs uppstår nya skadeverkningar
med åtföljande ökade kostnader.
Statsrådet har själv sett vissa fiskehamnar
med träbryggor som byggdes på
1930-talet. De står nu fallfärdiga, och om
något eller några år går det inte längre
att iståndsätta dem, utan det måste bli
nybyggnad. Ur statsfinansiell synpunkt
är det enligt min mening oklokt att bedriva
en sparsamhet som låter värden
förfaras och som endast kan leda till
ökade utgifter. Jag vågar påstå att så har
skett på detta område.

Det har gjorts gällande att det på detta
anslag skulle finnas reservationer som
visar att tidigare anvisade medel inte
förbrukats. Det finns i sjätte huvudtiteln
en uppgift att vid utgången av budgetåret
1951/52 fanns ett ej disponerat belopp
av 586 000 kronor. Jag skall be att
få lämna några färska belysande siffror
om hur det står till med tidigare beviljade
anslag. Jag har siffrorna från vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, och jag
skall be att få föredraga dem.

Vid ingången av budgetåret 1952/53
fanns disponibla medel till ett belopp av
2 094 541 kronor. Detta var alltså fjolårets
anslag plus de reservationer som
fanns odisponerade den 1 juli 1952. Under
innevarande budgetår har framställningar
om statsbidrag ingivits till Kungl.
Maj:t 20/2 1953 för Norra Åstols del till
ett belopp av 135 000 kronor, den 9/4
för Båstad till 22 500 kronor och den
16/4 för Kyrkbacken till 22 500 kronor.
Summa 180 000 kronor. Tidigare hade

av Kungl. Maj :t beviljats ansökningar till
ett belopp av 1 698 000 kronor. Vad som
återstår är således 216 541 kronor. Så
snart av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
begärda yttranden inkommit kommer
styrelsen att förorda statsbidrag till
den andra utbyggnaden av fiskehamnen
i Hönö-Röd med 180 000 kronor. Då återstår
således 36 541 kronor. Härav ämnar
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hos
Kungl. Maj :t anhålla att få taga i anspråk
cirka 20 000 kronor för statsbidrag till
projektering av fiskehamnar, sedan det
tidigare anslaget för projektering numera
upphört. Sedan även detta projekteringsanslag
har blivit beviljat återstår
således av innevarande års anslag i runt
tal 16 000 kronor. Detta anslag måste
alltså sägas vara oerhört väl utnyttjat
och hårt belastat i jämförelse med
många andra reservationsanslag i statens
budget.

I fråga om fiskehamnarna får man
ofta höra den missuppfattnigen att det
gäller rent lokala frågor, saker som endast
berör en viss landsdel och egentligen
bara Bohuslän. Detta är fullständigt
felaktigt. Behovet av fiskehamnar föreligger
utefter alla våra kuster från Bottenviken
till norska gränsen vid Svinesund.
Att Bohuslän fått och kommer att
få en del av dessa hamnar beror givitvis
på att där lever och bor de flesta fiskarna,
och där finns också de största båtarna.
Behovet av hamnar är där givetvis
också mycket stort, men även andra områden
i vårt land — hela ost- och sydkusten
men kanske i alldeles särskilt hög
grad Gotland och Skåne — är i stort behov
av fiskehamnar.

Behovet har ju emellertid vitsordats
av alla instanser — från fiskehamnsutredningen
till fiskeristyrelsen, från länsstyrelserna
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till föredragande statsrådet.
Alla är överens om att behov föreligger.
Och till och med statsutskottets majoritet,
som liar avstyrkt en anslagsökning,
säger att behov föreligger. Visst erkänner
man behovet. Men att söka tillgodose
detta behov, som blir mer skriande år
från år, har statsutskottets majoritet ändå
inte velat vara med om.

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Reservanterna har inte velat gå så
långt som en del motionärer har gjort.
Här finnes motioner om en anslagsökning
till 3 miljoner kronor och motioner
om anslagshöjning till 5 miljoner kronor;
de senare motionerna härstammar
från Skåne. Reservanterna har stannat
vid en anslagsökning till 3 miljoner kronor,
alltså en ökning med 1 miljon kronor,
för att de arbeten, som nu pågår i
någon mån skall kunna fullföljas och
även några nya arbeten påbörjas under
nästkommande budgetår. Även från reservanternas
sida har vi således varit
synnerligen återhållsamma, och även vi
har fäst avseende vid de ekonomiska
skäl som statsrådet har anfört. Men vi
har ändå ansett att någonting måste göras
utöver vad som i propositionen har
föreslagits.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr
Arrhéri (h) och herr Hermansson, Herbert
(hl).

Herr HESSELBOM (s): Herr talman!
Jag vill lika litet som utskottsmajoriteten
bestrida att det på ifrågavarande område
föreligger ett synnerligen stort och
angeläget behov. Därom råder alltså inga
delade meningar. Men det är väl ändå,
herr Andersson i Rixö, på det viset att
det inte bara är i fråga oan fiskehamnarna
som det föreligger behov som erkänns
av riksdagen i dess helhet. Sådana föreligger
även på många andra områden.
Och det är inte bara i kommunikationsdepartementet
som man nödgats säga nej
till eller pruta på anslag, som begärts
av vederbörande verk i deras petita. Jag
bär i varje fall gjort den erfarenheten i
statsutskottet inte bara när det gällt att
behandla sjätte huvudtiteln utan även
när det gällt att ta ställning till olika anslagskrav
på andra huvudtitlar, att man
där nödgats säga nej till mycket behjärtansvärda
och mycket väl motiverade
anslagshöjningar.

Jag har därför inte kunnat ansluta mig
till reservationen i detta fall. Jag har
inte kunnat finna att just detta anslag är

Anslag till byggande av fiskehamnar.
av en sådan vikt och betydelse att man
i det fallet bör frångå ett tillvägagångssätt
som man eljest har nödgats tillämpa
i statsutskottet vid behandlingen av övriga
anslagsäskanden. Jag vill i detta
sammanhang också påpeka att Kungl.
Maj :t dock har ökat anslaget med en halv
miljon kronor i förhållande till anslaget
för innevarande budgetår. Man har
alltså tagit ett litet steg för att söka bättre
tillgodose detta behov.

Herr Andersson redogjorde ganska ingående
för de uppgifter som lämnats i
en promemoria av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
hamnbyrå, där man redovisar
behållningen på anslaget och vilka
dispositioner som man ämnar företaga
med denna behållning. Av denna promemoria
framgår att det inte är mer än
16 000 kronor över, om man förutsätter
att de nu ingivna ansökningarna om
statsbidrag kommer att bifallas. Men det
skall väl vara på det sättet. När ett budgetår
är slut, bör väl anslagen normalt
vara förbrukade.

Jag vill vidare konstatera att man med
det anslag, som stått till förfogande, lyckats
tillgodose de statsbidragsansökningar
som har inkommit. Man kan alltså
konstatera att anslaget har varit tillfyllest.
Hur det blir nästa år vet vi inte.
Troligen kommer då ansökningarna om
statsbidrag att bli större än detta tvåmiljonersanslag
medger. Det får vi väl se.

Alltså kan man konstatera, att för den
tid som gått anslaget har räckt till för
att tillgodose de inkomna ansökningar
om statsbidrag, att Kungl. Maj :t har föreslagit
en höjning av anslaget för innevarande
år med en halv miljon kronor,
att statsutskottet i övriga sammanhang
har nödgats vara återhållsamt, när det
gällt att öka Kungl. Maj ds anslagsäskanden,
och att den principen även bör upprätthållas
när det gäller detta speciella
anslag. Med hänvisning till dessa synpunkter
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Iierr SPETZ (fp): Herr talman! Jag
skall be att få instämma i vad min bänkkamrat
yttrade för en stund sedan från

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Anslag till byggande av fiskehamnar,
talarstolen, och till det skall jag bara
lägga några ord.

För fjorton dagar sedan diskuterade
vi bär i kammaren frågan om landsbygdens
avfolkning. Jag skulle vilja påpeka,
att den fråga vi i dag behandlar har
samband just med frågan om landsbygdens
avfolkning.

Jag har här i min hand ett exemplar
av tidningen Svenska Västkustfiskaren,
där det omtalas att åtta fiskarfamiljer
i ett fiskeläge på grund av att hamnförhållandena
icke är ordnade tvingas att
flytta därifrån och flytta in till en stad
där deras dyrbara båtar kan bli bättre
skyddade.

Jag förmodar att de flesta av kammarens
ledamöter redan vet utgången av
frågans behandling i andra kammaren.
Jag skulle vilja vädja till kammarens ledamöter
att följa reservationen i denna
punkt. Jag tror att det skulle hedra första
kammaren, om den fattade ett sådant
beslut.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Herr talman! Jag skulle önska att kammaren,
när den går att bedöma detta anslag
till fiskehamnarna, också i det sammanhanget
tänker på de anslagsposter
som jag har svarat för på andra områden,
och som vi antingen har behandlat
i dag eller strax kommer att få ta ställning
till.

Vi har tidigare i dag beslutat starkt
ökade väganslag, som innebär en sammanlagd
ökning av ungefär 300 miljoner
kronor på två år. Det är anslag som delvis
indirekt kommer fisket till godo, ty
förbättrade transportmöjligheter är en
av de väsentligaste förutsättningarna för
att den fisk som fångas skall kunna levereras
till konsumenterna i bästa möjliga
skick. Vi kommer att få ta ställning till,
och jag hoppas riksdagen kommer att bifalla
propositionens yrkande om ett
starkt ökat anslag till vatten och avlopp.
Det anslaget kommer, om propositionen
bifalles, att ökas från 13 miljoner till 20
miljoner kronor. Också en hel del av
dessa pengar kommer att användas i
fiskelägena för att skapa en bättre stan -

dard och göra det mera trivsamt för
dem som bor där.

Det har icke varit möjligt att inom
den totala anslagsram man har att röra
sig med, både forcera vägbyggandet som
skett, öka anslaget till vatten och avlopp,
som det är tänkt, och samtidigt öka
anslaget till fiskehamnarna i ännu större
omfattning än vad propositionen föreslår.

Då herr Spetz varit inne på det förhållandet,
att Stensviks fiskeläge avfolkas,
som också jag beklagar, vill jag säga
att jag allt emellanåt får brev från
bygder i detta land som håller på att avfolkas
därför att man inte får vägar. I
det sammanhanget åberopar man, att
Kungl. Maj:t för tjugu, tjugufem år sedan
har dömt vägar till utförande, vägföretag
som, trots de starkt ökade anslagen
på det området, där anslagen är
större än på många andra områden, ännu
inte kunnat jämkas in på den för väganslagen
gällande femårsplanen. Det
finns alltså bekymmer för landsbygdens
avfolkning också på andra håll, svårigheter
att bemästra, som för den enskilde
ter sig mycket bekymmersamma.

När det gäller detta speciella anslag
skulle jag också vilja påpeka ett par andra
saker. Anslaget har ökats de två senaste
åren med en halv miljon kronor
vartdera året. Bifalles propositionen,
blir anslaget 2 miljoner kronor. Detta
anslag var år 1950 1 miljon kronor. Den
gången föreslog besparingsutredningen
att anslaget i stället för att höjas skulle
sänkas till 500 000 kronor. Det finns
alltså intressen i detta land, som ser på
fiskehamnsanslagen helt annorlunda än
från de utgångspunkter, som för mig och
fiskehamnsrepresentanterna är gemensamma,
även om vi vid avvägningen icke
kommer till alldeles samma slutsatser.
Anslaget är dock nu dubbelt så stort
som det var året innan jag övertog ansvaret
för dessa avsnitt av statsverkspropositionen.
Vi har inom den ram, som vi
har att röra oss inom, sökt att tillgodose
behovet av fiskehamnar, så långt detta
varit möjligt. Skulle man nu gå utöver
vad som begäres i propositionen och öka
det totala anslaget, så är det möjligt att

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

man ett kommande år får begränsa sig
på andra ytterligt angelägna områden,
vilka kanske inte alla reservanter ens är
beredda att anse mindre betydelsefulla
än fiskehamnsanslagen.

Det finns ytterligare ett skäl att redovisa
för att man inte skall frångå vad
som har yrkats i årets statsverksproposition.
Kungl. Maj :t har uppdragit åt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen att göra en
översyn över 1944 års fiskehamnsutrednings
förslag till hamnanläggningar.
Denna översyn skall omfatta angelägenhetsgraden
för de olika hamnarna. Man
skall försöka bilda sig en uppfattning
om vad det kostar i dag att bygga de
hamnar, som alltjämt är aktuella. Det
kan nämligen tänkas att ett och annat
av de hamnprojekt, som den gången
togs upp på planen, inte längre är aktuellt
att fullfölja. Det kan också tänkas
att hamnar på andra platser i dag är aktuella
att utföra. Om, såsom jag hoppas,
den översynen skall resultera i ett förslag,
som föreligger redan nästa år, har
vi möjligheter att med alldeles färska
siffror för både kostnader och vad som
är aktuellt att utföra när det gäller fiskehamnarnas
utbyggande, kunna göra en
avvägning av det anslag, som då kan
komma i fråga.

När det är på det sättet att hela frågan
är föremål för utredning för att få fram
siffror över vad fiskehamnsbyggandet
verkligen skall kosta, tycker jag att också
den omständigheten talar för att vi i
år följer Kungl. Maj:ts förslag, vilket
dock innebär att anslaget till fiskehamnarna
har fördubblats under de två senaste
åren. Det är inte på alla områden,
där det finns angelägna anslagsbehov,
som ökningen varit så stor.

Herr HÄLLGREN (s): Herr talman!
Det är alldeles riktigt såsom herr statsrådet
här anförde att anslagen till vägarna
och till vatten- och avloppsledningar
bär ökat och att även anslaget till
byggande av fiskehamnar något ökat.
Allt beror på vad man vid avvägning
anser vara mest nödvändigt. Jag har under
årens lopp sysslat med dessa pro -

Anslag till byggande av fiskehamnar,
blem och vill minnas att 1944 års fiskehamnskommitté,
som besökte hela svenska
kusten, föreslog ett program, som
innebar att de statliga investeringarna
skulle röra sig om cirka 5 miljoner kronor
om året under en tidrymd av fem
år. Det uttalades visserligen att i vissa
lägen skulle planen kunna genomföras
under en längre tidrymd. Men även om
man fördubblade tiden för genomförandet
av planen till 10 år, skulle statsanslaget
behöva uppgå till 2,5 miljoner kronor
årligen, under förutsättning att priserna
för att få arbetena utförda var desamma
som när planen lades upp. Nu
har vi ju haft en penningvärdeförsämring
med kostnadsfördyring som följd.
Därtill kommer att riksdagen har städse
beviljat knappa anslag under olika motiveringar.
Man har hänvisat till investeringsbegränsningarna,
och det har varit
bristen på material och arbetskraft,
som åberopats. Statsutskottet har — jag
har isuttit och läst igenom dess yttranden
från olika år — ständigt och jämt tryckt
på att här föreligger en eftersläpning,
som man fortast möjligt bör ta igen. Vi
är nu i den situationen att mindre anslag
lämnats än vad som erfordras för
utförande av arbetena i enlighet med
den plan, som vi har godkänt här i riksdagen
för flera år sedan. Vi har inte utökat
anslaget med hänsyn till att vi
måste ta igen eftersläpningen, och vi har
inte ökat på anslaget med hänsyn till
den kostnadsstegring som skett. Jag vill
också erinra om att överrevisorerna för
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen här om
året tryckte på att det var särskilt angeläget
att på detta område göra någonting.

I år åberopar man »statsfinansiella
skäl» för begränsning. Oberoende av om
statsbudgeten slutar på 4 miljarder eller
8 miljarder, angives alltid skäl för återhållsamhet.
Man anför än det ena och
än det andra skälet för att inte större anslag
kan beviljas. Resultatet blir att man
aldrig kan avverka den eftersläpning
som finns på detta område.

Herr statsrådet talade nu om att en
översyn av fiskehamnskommitténs hela
förslag skall göras. Jag är fullt medve -

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Anslag till byggande av fiskehamnar,
ten om detta; jag har själv varit med
om att begära en dylik översyn. Det är
naturligtvis möjligt att förhållandena
kanske för en och annan plats förändrats
på så sätt att man där kan inskränka
på den en gång planerade anläggningen
och i stället för en liten fiskehamn
nöja sig med en tilläggsbrygga eller dylikt.
På andra platser åter bär kanske
verksamheten utvidgats, man har fått
större båtar etc. Där blir det då angeläget
med en större fiskehamn. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och Kungl.
Maj :t brukar ju under hand pröva, om
de gamla planerna alltjämt håller, innan
arbetet på en plats sättes i gång, och så
bör man väl kunna gå till väga även nu.
Den av statsrådet åberopade översynen
bör därför icke få utgöra skäl för att
riksdagen nu skulle vara förhindrad att
lämna större anslag till fiskehamnsanläggningar
än tidigare varit fallet.

Det anslag, som här upptas i budgeten,
skall av Kungl. Maj:t och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen fördelas efter
en kvot mellan samtliga kustlän i landet.
Om det sammanlagda anslaget under
denna punkt i budgeten upptas till ett
alltför litet belopp, blir i sin tur anslagen
till vissa län så små, att pengarna
inte räcker för att sätta i gång några
fiskehamnsanläggningar. Om hela beloppet
sedan planen godkändes är 6,5 miljoner
kronor och man därav skall anslå
42 000 kronor till ett län, Öl 000 kronor
till ett annat, 96 000 till ett tredje och så
vidare, räcker pengarna inte till för att
sätta i gång några större hamnanläggningsarbeten.
De nuvarande knappa anslagen
åtgår helt för att kunna utföra
överhängande reparationsarbeten, nödvändiga
kaj förbättringar och de uppmuddringar
som kan behövas för att båtarna
inte skall skrapas sönder mot botten
i hamnarna. Det blir inga pengar
över för att sätta i gång de hamnbyggnadsarbeten
som skulle utföras enligt
den en gång uppgjorda planen. Om ett
län får mellan 100 000 och 200 000 kronor
i anslag och tvingas att använda
25 000 eller 35 000 kronor än här och än
där för de allra nödvändigaste åtgärderna
så att inte båtmaterielen skall fördär -

vas i hamnarna, så har man i det länet
helt enkelt ingen möjlighet att sätta i
gång arbeten på andra platser, där det
kan vara motiverat att få till stånd nya
fiskehamnsarbeten, utan dessa platser
måste ständigt och jämt få stå tillbaka.

Detta är, herr talman, ett betydelsefullt
landsbygdsproblem. Man bör naturligtvis
på allt sätt försöka hjälpa fiskarna
att vinna avsättning för sin fångst
etc., men man måste också från statsmakternas
sida tänka på de risker, som
dessa människor har i sitt yrke, och bereda
dem den omvårdnad som de så väl
behöver komma i åtnjutande av genom
statens hjälp. Det är då en ytterst angelägen
uppgift att tillse att fiskarna kan
få skydd för sina båtar i de samhällen
där de har sina hem. Det gäller här faktiskt
ett mycket angeläget samhälleligt
problem, om man vill motverka att dessa
orter vid kusten avfolkas och att invånarna
där i allt större utsträckning flyttar
över till andra näringsgrenar, där arbetskraftstillgången
kanske redan nu är
tillräckligt stor.

Jag vill även erinra om att det även
finns platser, där man behöver få till
stånd en förbättring av fiskehamnarna,
men som icke är upptagna i den av fiskehamnskommittén
en gång utarbetade
planen. Som exempel vill jag nämna Simrishamn
i skånska Österlen. Simrishamn
är samlingspunkt för ett stort antal fiskebåtar
i södra Östersjön. Vid vissa tillfällen
samlas där även många fiskebåtar
från Bohuslän. Följden blir att fiskebåtarna
fyller hela handelshamnen och tar
upp plats för handelsfartygen. Man har
nu i Simrishamn utarbetat ett projekt för
att förbättra hamnförhållandena, så att
man kan bereda plats både för handelsfartygen
och fiskebåtarna. Det projektet
skulle kosta 5 miljoner kronor att förverkliga.
Det håller nu på att revideras
för att man skall söka få fram ett billigare
och mera genomförbart förslag. Med
den stora betydelse som Simrishamns
hamn har för fisket i hela södra Östersjön
kan vi inte komma ifrån att vi
måste hjälpa denna lilla stad att få
hamnförhållandena någorlunda ordnade.
Men det skulle sluka hela det statsan -

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

slag som nu utgår för ett år att kunna
hjälpa bara den staden. Simrishamn
finns inte med i fiskehamnskommitténs
plan, ty då var detta projekt inte utarbetat.
Även om vi i detta fall kanske kan
använda en del medel från anslaget till
handelshamnar, måste vi nog räkna med
att ta en del pengar ur fiskebamnsanslaget
för/att kunna hjälpa simrishamnarna
att ordna en någorlunda tillfredsställande
hamn för den mängd fiskebåtar som
har Simrishamn som angöringshamn i
denna del av Skåne.

Vi kommer emellertid ingen vart, om
de statliga anslagen skall vara så små
som för närvarande. Jag vill minnas att
statsutskottet i fjol skrev någonting om
att man skulle kunna lämna anslag på
tilläggsstat. Man kan också tänka sig att
utnyttja arbetslöshetsmedel, men de
skall ju användas för att motverka arbetslöshet
väsentligen på den ort, där
arbetena sättes i gång. Det hade nog varit
bättre om man lämnat hjälp genom
att höja anslaget i föreliggande punkt
under sjätte huvudtiteln.

Jag ber att få yrka bifall till min motion
i denna kammare om ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor för nästkommande
budgetår, vilket yrkande
sammanfaller med reservationen till
statsutskottets utlåtande i denna punkt.

Herr ANDERSSON, KARL (s): Herr
talman! Jag nödgas återkomma med anledning
av vad min vän herr Hesselbom
yttrade i egenskap av talesman för statsutskottets
majoritet. När jag hörde hans
yttrande måste jag nog säga, att om
statsutskottets majoritet bygger på sådana
skäl och argument, då ger jag inte så
värst mycket för dem, ty de är inte särskilt
hållbara.

Herr Hesselbom sade, att detta anslag
inte är av den vikt och betydelse att det
kan gå före några andra. Det är givetvis
en smaksak. Vi beslutade nyligen här i
kammaren om ett anslag av 8 miljoner
kronor till ett ändamål, där det fanns
en reservation på 25 miljoner kronor
och där hälften av anslaget skulle användas
för att tillverka folkgasmasker.

Anslag till byggande av fiskehamnar.
Anser herr Hesselbom att det är viktigare
att tillverka folkgasmasker än att
bygga fiskehamnar, så må det vara hans
ensak, men jag kan inte dela den uppfattningen.

Vidare säger herr Hesselbom, att det
har varit möjligt att tillgodose de ansökningar
som inkommit. Jag måste ställa
en direkt fråga: Vad vet herr Hesselbom
om detta? Finns det inte fler ansökningar
än dem som Kungl. Maj :t bifallit, och
finns det inga andra behov än dem som
här har kunnat avhjälpas? Det är upprörande
att höra ett dylikt yttrande, när
ett så stort behov föreligger i hela landet
och när väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som väl ändå måste vara sakkunnig,
uppskattar behovet till lägst 5 miljoner
kronor per år.

Herr statsrådet ville göra en jämförelse
mellan detta och andra anslag. Det är
naturligtvis riktigt att man gör sådana
jämförelser och försöker avväga det ena
anslaget mot det andra; det tycker jag
är fullt i sin ordning. Jag skall gärna erkänna
att statsrådet under sin jämförelsevis
korta ämbetstid säkerligen har
gjort allt han förmått för att få fram
pengar både till vägar, till vatten och
avlopp och till andra ändamål. Men jag
vill erinra herr statsrådet om att vi från
statsutskottets fjärde avdelning vid upprepade
tillfällen också har gjort allt vi
förmått för att få fram höjda anslag inte
minst till vatten- och avloppsledningar.
Vi har fått kämpa ganska hårt mot förutvarande
departementschefer, alldeles
oavsett vilka det varit. De har alltid gått
på ungefär samma linje, nämligen att
man av statsfinansiella skäl inte kunnat
sträcka sig längre än så och så.

Slutligen vill jag säga några ord i
största allmänhet. Båten är för fiskaren
vad gården är för lantbrukaren. Den ger
honom hans utkomst och existensmöjlighet.
Det finns ganska många beröringspunkter
mellan dessa bägge yrkesgrupper;
framför allt är båda i hög grad
beroende av väderleken. Men det finns
också väsentliga skillnader. Gården ligger
fast och tryggt förankrad på marken,
men fiskebåten hänger bokstavligt talat
i ett snöre. Detta är en ofantlig skillnad,

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Anslag till byggande av fiskehamnar,
men båten är värd lika mycket för fiskaren
som gården för lantbrukaren, i kronor
räknat kanske mera. Jag erinrar mig
att statsrådet för någon tid sedan deltog
i en studieresa till Lofoten. Jag har inte
hört mycket om den resan, men dock så
mycket att jag tror mig kunna säga, att
deltagarna fick en ganska god föreställning
om vad det vill säga när havet kommer
i uppror. Tänk er då ett fiskelag
som är ute på havet i sådant väder: Tror
inte herr statsrådet att det kan kännas
lugnt och skönt både för fiskarna och
deras familjer, om det finns en god
hamn att gå in i?

Herr ARRHÉN (h): Herr talman! Herr
statsrådet kunde i sitt anförande nyss
tydligen mte förneka det behov, som här
föreligger. Man tyckte sig också ana, att
talaren kände sig något betryckt inför
den situation som råder. Han valde den
utvägen, att han pekade på att inom
hans område dock hade givits anslag till
diverse andra ändamål, pengar som kunde
tänkas bli till fromma för fiskarna.
Han nämnde att väganslagen och anslagen
till vatten och avlopp ökat. Ja, herr
statsråd, men det är väl en ganska säregen
metod att komma ifrån vad vi här
resonerar om. Jag skulle kunna utveckla
kedjan i åtskilliga andra led. För att beträda
kronans allmänna landsväg, som
det hette i forna tider, måste man möda
sig om ett lagenligt och sedigt uppträdande.
Detta bibringas även en fiskare
genom en fortgående uppfostran: frågor
som hör till åttonde huvudtitelns intressesfär.
Fiskaren är troligen ytterligare
liksom andra medborgare i detta land
intresserad av att sitta i lugn och ro i
förhållande till yttre påverkan; här kommer
vi in på fjärde huvudtiteln. Det kan
påvisas att höjningar gjorts under åttonde
huvudtiteln och under fjärde huvudtiteln.
Följaktligen har fiskarna att dra
sig detta till minnes. Denna bevisningsmetod
ter sig för mig tämligen kuriös
och har väl egentligen ingenting med
den här saken att göra.

Eftersom jag, herr talman, begärt ordet
kan jag i övrigt vitsorda allt vad som

här sagts av herr Andersson i Rixö, som
har möjlighet till egna intryck från den
kust, som han närmast representerar.
Alldeles nyligen besökte jag själv ett antal
fiskehamnar i Bohuslän — kanske inte
för denna frågas skull precis — och
en iakttagelse som man kan göra, när
man kommer till dessa »lägen» är att
denna fråga står i centrum för befolkningens
intresse. Jag skulle tro att detta
i mycket hög grad också beror på att den
båttyp, som man nu kommit fram till,
är en större båttyp än man tidigare använt,
ocii det har gjort att det moderna
fisket liksom vuxit ur sina hamnar. Därför
får man ofta, såsom jag gjorde för
ett par tre dagar sedan i några fiskelägen,
se att båtarna inte längre kan ligga
i hamnarna utan tvingas att ligga ute
»på svaj» med de risker som detta medför
för de stora värden, vilka som herr
Andersson nyss antydde här är representerade.

Herr Hesselbom sade att den omständigheten
att anslaget inte var förbrukat
— det återstod 16 000 kronor — skulle
kunna tydas i den riktningen att anslaget
räckte till. Det synes formellt riktigt,
men jag tror inte att det i verkligheten
är på det sättet, ty det är allmänt känt
och genom den sovring, som äger rum i
väg och vatten, att anslaget är så litet, att
det inte er någon idé att anlita det. Det
är nog den synpunkten som gjort sig
gällande i detta fall.

Det vore, herr talman, mera att säga i
denna fråga. Det är ett intressant ämne,
när man tränger det litet närmare in på
livet. Vi har för en tid sedan blivit undervisade
om dessa ting vid konferenser
med länsstyrelsen i Göteborg, där representanter
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
var närvarande, och det
gör att man har en aning om vad det här
gäller. Det är väl inte tu tal om annat,
och det är ingen som förnekat det, än att
anslaget i detta fall är berättigat.

Jag vill, herr talman, sluta med den
indiskretionen att meddela att röstsiffrorna,
när ärendet nyss var före i medkammaren,
vägde jämnt, vilket kan tydas
i den riktningen, att man där lika
gärna hade kunnat bevilja anslaget och

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

att man där i mycket stor utsträckning
var övertygad om sakskälens tyngd.

Det är min förhoppning att första
kammaren tar någon ledning därav och
röstar för reservationen, till vilken jag
yrkar bifall.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Herr talman! Jag vill endast säga ett
par ord med anledning av herr Arrhéns
anförande. Herr Arrhén kom in på ting,
som knappast hör till detta ämne; i varje
fall hör de mycket mindre hit än de
ting, som jag talade om och som jag
skall be att få repetera för herr Arrhén.

Herr Arrhéns resonemang gav vid handen
att herr Arrhén inte riktigt fattat
vad jag sagt. Jag förstod till en början
inte riktigt vad herr Arrhén menade,
men hans inkoppling av åttonde huvudtiteln
beror ju inte på att herr Arrhén
lyssnar utan vill att andra skall lyssna,
och det måste ha varit orsaken till att
herr Arrhén drog dessa slutsatser.

Jag sade i mitt anförande, att jag på
mitt område har en begränsad anslagsram
att röra mig med. Jag redogjorde
för ökningarna på vissa andra anslag
och ökningen när det gällde anslaget
till fiskehamnar. .lag uttalade att den avvägning,
som i detta fall gjorts med beaktande
av mycket angelägna anspråk på
olika håll, för oss framstod såsom den
mest lämpliga. Om man här vill gå över
ramen, kan detta leda till att begränsningar
måste göras på ett annat område
ett följande år. Men jag vill göra herr
Arrhén uppmärksam på att jag inte försökte
att komma ifrån denna fråga med
vad jag anförde beträffande anslagen på
de andra områdena. Jag anförde också
att anslagen har fördubblats under den
tid jag haft ansvaret för de ärenden vi
nu sysslar med, däribland anslaget till
byggande av fiskehamnar. Jag tror inte
att detta kan ge anledning till antagandet
att jag försöker smita ifrån denna
fråga, inte heller till antagandet att jag
visat bristande intresse för denna fråga.

Herr PERSSON, KARL (bf): Herr talman!
Det är inte tal om annat än att

Anslag till byggande av fiskehamnar,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
tagit hänsyn till, som det heter, det
statsfinansiella läget, när den i sina petita
för nästa budgetår hemställt om ett anslag
på fem miljoner kronor. 1944 års
fiskehamnsutredning hade på sin tid beräknat
anslagsbehovet för fem år till
25,5 miljoner kronor, och det hade ju
enligt det dåvarande penningvärdet blivit
5 miljoner kronor om året, vilket i
själva verket nu motsvarar ett årligt anslag
på 6 å 8 miljoner kronor till dessa
fiskehamnar.

Det är ju klart att det med denna medelsanvisning
inte räcker med •— vad
som sagts på något håll —• den dubbla
tiden för att rusta upp fiskehamnarna;
det behövs kanske både den tredubbla
och den fyrdubbla tiden. Jag vitsordar
gärna, att herr statsrådet Nilson har
åstadkommit en viss förbättring under
den tid, då han har suttit som statsråd,
genom den anslagshöjning, som trots allt
nu har kommit till stånd, men på grund
av den högst obetydliga medelsanvisning,
som förekommit tidigare, är det ju
så mycket som helt enkelt har gått till
spillo, att det inte räcker med de nu föreslagna
medlen. Det har ju nu också blivit
dyrare än vad det skulle ha varit att
rusta upp hamnarna tidigare.

Jag vill gärna vitsorda vad herr Hällgren
här anförde om fiskehamnen i Simrishamn.
Jag tillhörde en grupp riksdagsmän,
som hade kallats dit till överläggning
med fiskehamnsutredningen.
Vi hade där tillfälle att se förhållandena,
och det talades där t. o. m. om att det
lämpligaste hade varit att aptera den nuvarande
handelshamnen till fiskehamn
och bygga en helt ny handelshamn. Så
stort är behovet av fiskehamn där, och
samma behov av förbättrade fiskehamnar
gör sig gällande så gott som runt om
hela kusten.

Här talas det så mycket om det statsfinansiella
läget. Det är klart att vi måste
ta hänsyn till detta, men även det
statsfinansiella läget kan ju helt enkelt
bli försämrat genom att man i vissa avseenden,
t. ex. vad nu gäller fiskehamnarna,
låter dem förfalla så mycket, att
det blir ännu dyrare än som hade be -

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Anslag till byggande av fiskehamnar,
hövt vara fallet inte bara att iståndsätta
dem utan även att förbättra dem.

Herr statsrådet talade om den översyn,
som skall göras angående det nuvarande
behovet av fiskehamnar. Men nog
är det väl i alla fall så, att oavsett vad
den översynen kommer till för resultat
hade det anslag på 5 miljoner kronor,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har begärt, varit både berättigat och
nödvändigt och inte på något sätt föregripit
denna översyn för att i någon
mån återvinna vad som förlorats på detta
område.

I den motion, som jag tillsammans
med en annan ledamot av denna kammare
har väckt, har hemställts om en
medelsanvisning för ifrågavarande ändamål
på 5 miljoner kronor. För att inte
splittra de krafter, som vill få till stånd
en större medelsanvisning än som föreslagits
i propositionen, skall jag emellertid
inte yrka bifall till denna motion,
utan av de skäl jag nyss anfört skall jag
be att få yrka bifall till den vid denna
punkt avgivna reservationen, vari hemställes
om ett anslag på 3 miljoner kronor.

Herr HESSELBOM (s): Herr talman!
Kammaren har hört, att herr Andersson
i Rixö inte ville ge mycket för min argumentering.
Jag vill då kvittera med
att säga att jag inte heller vill ge mycket
för herr Anderssons argumentering, i
vilken han drar in en helt annan fråga,
nämligen anslaget till folkgasmasker,
som, enligt vad jag kan erinra mig, det
inte har rått några delade meningar om
vare sig inom statsutskottet eller i riksdagen
vid behandlingen av denna anslagspunkt.

Nu har jag emellertid inte åtagit mig
att försvara Kungl. Maj:ts avvägningar
av anslag till olika ändamål. Vad jag
åsyftade, när jag talade om att statsutskottet
avvisat anslag till minst lika viktiga
ändamål, var att statsutskottet haft
att ta ställning till motionsvis framförda
krav på anslagshöjningar. Jag vågar vidhålla,
att åtminstone ur min synpunkt
sett statsutskottet därvidlag nödgats av -

visa minst lika viktiga och betydelsefulla
krav på anslagsökningar som det
här föreliggande. Om herr Andersson i
Rixö och jag inte kan komma överens
om vilka anslag som är angelägnast, får
vi väl försöka ha överseende med våra
olika uppfattningar.

När det gäller frågan huruvida det
för innevarande budgetår anvisade anslaget
räcker till för ändamålet eller inte,
så har jag ingen annan urkund att gå
till än den av hamnbyrån upprättade
promemorian, som herr Andersson har
refererat och av vilken det framgår, att
det i dagens läge finns en behållning på
nära 400 000 kronor. Till och med den
16 april i år, alltså till för drygt en vecka
sedan, hade ansökningar om statsbidrag
inkommit på sammanlagt 180 000 kronor.
Dessutom meddelas i promemorian att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kommer
att förorda ett bidrag till en andra
utbyggnad av fiskehamnen i Hönö-Röd
med 180 000 kronor. Om Kungl. Maj:t
kommer att bifalla de nu föreliggande
framställningarna om statsbidrag, vilket
vi inte vet någonting om, och om Kungl.
Maj:t vidare kommer att bifalla ett ytterligare
statsbidrag till hamnen vid HönöRöd,
kvarstår av anslaget 36 000 kronor.
Man kan väl utgå från att de ansökningar
om statsbidrag som inkommer under
den återstående delen av detta budgetår,
knappast hinner bli föremål för Kungl.
Maj :ts avgörande före den 1 juli, och jag
kommer då till den slutsatsen, att anslaget
har räckt till för innevarande budgetår.
När Kungl. Maj:t dessutom förordat
en ökning för nästa budgetår med
en halv miljon kronor, är läget inte så
katastrofalt som man här velat göra gällande.

Jag vidhåller därför mitt yrkande om
bifall till utskottets hemställan.

Herr ARRHÉN (h): Herr talman! Herr
statsrådet påpekade att det hela var en
avvägningsfråga för honom. .lag har också
uppfattat, att statsrådet sade så i sitt
första anförande. Men striden står om
hur denna avvägning skall göras, och
därvidlag förefaller det, som om den

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

tendensen förelåg, att statsrådet graderar
det hela i ordningen: vägar, vatten och
avlopp, fiskehamnar. Men eftersom det
förhåller sig på det sättet, att fisken liar
den originella vanan att leva i havet, så
bör den logiska ordningen bli: fiskehamnar,
vägar och sedan vatten och avlopp.
På det sättet skulle man kanske kunna
precisera de olika uppfattningar, som
här gör sig gällande.

Herr OHLSSON, WILLIAM (s): Herr
talman! Man har i detta sammanhang
nämnt Simrishamn, vilken just ligger i
den bygd som jag representerar, och då
jag dessutom har givit min anslutning
till en motion om förhöjt anslag, skall jag
be att få säga ett par ord om betydelsen
av fisket där nere, som har värde för
hela vårt land.

Under de orostider, som rådde under
åren 1914—18 och 1939—45 tilldrog sig
det svenska fisket särskilt intresse, och
statsmakterna hade — om de haft tid —-vid dessa tillfällen gärna önskat ge fiskarna
den handräckning och hjälp, som
kunde vara påkallad. Man hade då ett
särskilt intresse för dessa havets arbetare,
därför att de kunde ur havets djup
hämta upp vad som var nödvändigt för
svenska folkets försörjning. Man har
emellertid, sedan krigen och orostiderna
slutat, bortsett från deras betydelse. Det
påminner nästan om det gamla ordet:
»Moren har gjort sitt, nu kan han gå.»
Nu har man andra intressen — jag syftar
då på jordbruket, vilket pysslas om
på alla möjliga sätt. Man tänker att fisket
nog klarar sig ändå. Man har visserligen
kommit underfund med att det behövs
större och starkare redskap för att
möta svårigheterna på havet, men man
förbiser nästan helt och hållet, hur de
dyrbara redskapen skall förvaras. I min
egen hembygd är hamnen så full av sand,
att fiskarna inte kan gå in där med sina
farkoster, utan måste gå till Simrishamn,
där hamnen emellertid under säsongen
är helt upptagen av de bohuslänska fiskarna.
Det är inte enbart en glädjande
syn att se alla dessa fiskare besöka Simrishamn,
men det är glädjande ur den
3 Första kammarens protokoll 1953. Nr li

Anslag till byggande av fiskehamnar,
synpunkten, att de har stor ekonomisk
betydelse för vårt land.

Jag har med detta försökt påvisa betydelsen
av att allt göreis för att fisket
skall komma till sin rätt och få samma
ekonomiska betydelse som det hade under
krigsåren. Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 29, som sammanfaller
med den under denna punkt fogade reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr G punkten
35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 61;

Nej — 71.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Ang. ersättning till J. A. Söderlund för olycksfall i arbete.

Punkterna 36 — 84.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 85.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående särskilda åtgärder
till stöd åt de icke statliga alkoholistanstalterna; nr

62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående tilldelningen
av statsbidrag till den utomprocessuella
rättshjälpsverksamheten;

nr 63, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till statens bosättningslånefond
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

64, i anledning av väckt motion om
beredande av möjlighet till särskild ersättning
till löneplansanställd personal
vid utförande av särskilt förorenande arbete;
och

nr 65, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i reservbefälskungörelsen
för armén.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ersättning till J. A. Söderlund för
olycksfall i arbete.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 66, i anledning av väckt motion
om ersättning till linfabriksarbetaren J.

A. Söderlund för olycksfall i arbete.

I en inom andra kammaren av herr
Eriksson i Sandby väckt motion (II: 348)
hade hemställts, att riksdagen måtte förklara
linfabriksarbetaren Johan Axel Söderlund,
Gimo, berättigad att komma i
åtnjutande av ersättning från riksförsäkringsanstalten
för den kroppsskada, han
vid olycksfall i arbete ådragit sig, med
belopp, som skulle utgått enligt vanliga
grunder.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av motionen
II: 348 medgiva, att till Johan Axel
Söderlund finge på grund av ifrågavarande
skada från anslaget till Diverse
pensioner och understöd m. m. utbetalas
ersättning, som om lagen om försäkring
för olycksfall i arbete varit tillämplig,
dock att ytterligare ersättning icke finge
utgå till Söderlund för tid före den 1
januari 1953.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman! I
det föreliggande utlåtandet berörs ett
principiellt mycket viktigt spörsmål, och
jag tillåter mig därför att för ett ögonblick
rikta kammarens uppmärksamhet
på denna fråga. Den är principiellt viktig,
därför att det rör sig om huruvida
riksdagen skall vara en överdomstol, när
det, som i detta fall, gäller att tolka
1916 års lag om försäkring för olycksfall
i arbete. Jag har tidigare varit inne
på samma frågor och därvid gång på
gång reserverat mig i statsutskottet, när
det gällt dylika ersättningar. Det är, som
kammarens ledamöter säkerligen känner
till, på det sättet, att i fråga om olycksfall
i arbete träffas avgörande i första
hand av riksförsäkringsanstalten respektive
de ömsesidiga försäkringsbolagen
och i andra hand av försäkringsrådet.
Enligt § 33 i lagen kan sedermera klagan
icke föras över försäkringsrådets beslut.

Här gäller det en fabriksarbetare, som
ådragit sig en höftskada, och frågeställningen
är: Beror de besvär, som han nu
har, av en relativt vanligen förekommande
höftsjukdoan, eller beror besvären på
olycksfall i arbete? Riksförsäkringsanstalten
har ansett, att det icke föreligger
något sådant samband mellan det eventuella
olycksfallet och hans besvär, så att
det kan konstituera någon rätt till ersättning
enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete. Han har besvärat sig
hos försäkringsrådet, och detta har avslagit
besvären.

Nu vill jag erinra om att vid behandlingen
av dessa frågor deltar i försäkringsrådet
vår främsta medicinska sakkunskap
— det är i regel akademiska lä -

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Ang. ersättning till

rare och sådana som sedan många år
sysslat med försäkringsmedicinska problem
— och det finns alltså all anledning
att anta att det utslag, som försäkringseådet
har fällt, är sakligt välgrundat.
Gentemot detta utslag åberopar motionären
ett intyg av en provinsialläkare,
där denne säger bl. a. att ifrågavarande
person visserligen redan före skadan
hade en i vanliga fall sakta fortskridande
arthros i vänster höftled, som i sig
sannolikt så småningom gjort honom
mindre arbetsför. Vidare säger han: »Då
hans arbetsförmågas upphörande emellertid
i tiden står i direkt förbindelse
med olycksfallet, kan det enligt min mening
ej uteslutas att skadan i väsentlig
grad är orsak till nedsättningen av arbetsförmågan.
»

Det finns i vårt land säkerligen ett
mycket stort antal personer, som av samma
skäl som den, vilkens ärende vi nu
behandlat, borde få ersättning, om de
principer skulle godtagas som utskottet
nu gjort till sina. Det beror uteslutande
på om vederbörande har förbindelse
med någon riksdagsman, som är villig
att väcka eu motion. Jag anser, herr talman,
att det ur principiell synpunkt är
utomordentligt betänkligt, att riksdagen,
mot försäkringsrådet och mot bestämmelserna
i lagen om försäkring för
olycksfall i arbete, skall behandla dylika
framställningar, och jag tillåter mig därför,
herr talman, yrka avslag på den
föreliggande framställningen.

Häri instämde herr Herlitz (h).

Herr SUNDELIN (fp): Herr talman!
Herr Lundgren har främst behandlat
den principiella sidan av detta spörsmål
och bedömt det så, att riksdagen här
skulle bli något slags överdomstol över
riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga
försäkringsbolagen samt slutligen
försäkringsrådet. Från utskottets sida har
vi emellertid inte uppfattat saken på det
sättet. Vi har inte ansett att riksdagen
här skulle vara någon överdomstol, utan
det är mera fråga om en skälighetsbedömning
av vissa fall, som motionsledes
kommer under riksdagens prövning.

J. A. Söderlund för olycksfall i arbete.

Nu kanske man av herr Lundgrens
anförande skulle kunna få den uppfattningen,
att detta är en nyhet — någonting
som först på senare tid har börjat
tillämpas — att riksdagen tar upp sådana
här frågor.

Det är emellertid inte på det sättet,
utan det är tvärtom så, att riksdagen sedan
länge har haft att behandla sådana
här frågor. Tidigare förbereddes ju dessa
frågor av bankoutskottet, och om
jag inte är alldeles fel underrättad, har
riksdagen vid åtskilliga tillfällen på
förslag av bankoutskottet beslutat om
dylika ersättningar på grundval av rena
skälighetsbedömningar av förevarande
fall.

Då det gäller ett sådant här ersättningsärende
bedömer försäkringsanstalterna
och i sista hand försäkringsrådet
frågan på det sättet, att om det inte kan
till full evidens bevisas att olycksfallet
är orsak till arbetsoförmågan, lämnas
ingen ersättning. Det åligger alltså den
skadade att här skaffa fram fullständig
bevisning för att olycksfallet har orsakat
arbetsoförmågan. När ett ärende som
det nu förevarande på sätt som skett
kommer under statsutskottets bedömande
och det då på grund av skiljaktiga
utlåtanden från läkarhåll förefaller som
om man inte helt kunde utesluta möjligheten
av att olycksfallet ändock har bidragit
till arbetsoförmågan, trots att
man inte kan skaffa fullständiga bevis
härför, har man tyckt att skäligheten
bjuder att ersättning utbetalas.

Jag kan i detta sammanhang meddela,
att man inom statsutskottet — närmare
bestämt femte avdelningen ■— från och
med i år har intagit den ställningen beträffande
frågan om retroaktiv ersättning,
att man endast föreslår ersättning
i huvudsak för tid framåt och alltså inte
i någon större utsträckning retroaktiv ersättning.
Vi har ju föreslagit ersättning
från den 1 januari i år, inte bara i detta
fall utan också i något annat fall.

Jag tycker inte att det här fallet är
principiellt skiljaktigt från de fall som
riksdagen tidigare haft att behandla och
i vilka riksdagen har ställt sig positiv
till förslag som har framlagts i motioner.

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Ang. ersättning till J. A. Söderlund för olycksfall i arbete.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HUSS (fp): Herr talman! Eftersom
jag bär haft tillfälle att i avdelningen
säga min mening om detta fall, vill
jag gärna yttra några ord om det även
här i kammaren.

Jag liksom många andra delar herr
Lundgrens tveksamhet i fråga om lämpligheten
av att riksdagen uppträder som
överdomare i sådana fall som detta. Men
jag vill då erinra om att det under varje
riksdag — också denna riksdag — förekommer,
att Kungl. Maj:t framlämnar en
proposition om vissa fall, där ersättning
anses böra utgå i strid mot riksförsäkringsanstaltens
mening. Jag kan då inte
anse annat än att om Kungl. Maj:t tar
sig rätten att föreslå riksdagen att fatta
beslut i liknande fall, bör det också vara
riksdagen förbehållet att på eget initiativ
i anslutning till motioner bevilja
ersättningar av statsmedel i de fall, då
detta kan vara lämpligt och rimligt.

Här var det dock så, liksom i många
andra fall, att läkarnas uppfattningar
gick isär. Härtill kommer, att Söderlunds
arbetsförmåga faktiskt var i det
närmaste hundraprocentig före olycksfallet,
även om han hade en börjande
arthros, och att han efter olycksfallet
var helt arbetsoförmögen. Det kompromissbetonade
i avdelningens och utskottets
beslut i denna fråga har tagit sig uttryck
i ett förslag, att ersättning skulle
utbetalas, men endast från den 1 januari
i år.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag, som jag anser vara en ganska
rimlig lösning av detta problem.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
Jag är mycket väl medveten om att riksdagen
tidigare vid åtskilliga tillfällen beviljat
liknande ersättningar även på förslag
av enskilda motionärer, och jag
har personligen opponerat mig mot detta
både i statsutskottet och här i kammaren.
Men man kan ju inte komma igen
ständigt och jämt — man bör inte ta

kammarens tid i anspråk alltför mycket
med sådana ting.

Herr Sundelin vill göra gällande, att
skäligheten talar för att Söderlund skall
få ersättning. Men var skall det sluia, om
alla som har senila höftledsförändringar
skall få ersättning? Varje läkare vet
ju, att det går så utomordentligt lätt
att konstruera samband mellan ett
olycksfall och en sjukdom. Nästan alla
sjukdomar vill ju folk hänföra till följder
av olycksfall, även när de inte har
någon nytta av det ur ersättningssynpunkt.

Vidare säger herr Sundelin, att det
inom riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet
fordras full bevisning för
att ett orsakssammanhang skall anses
föreligga. Min erfarenhet — jag har rätt
lång erfarenhet från samarbete med riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet
— är den, att man inte alls har så
stränga fordringar på bevisning. Tvärtom
är det nog så, att riksförsäkringsanstalten
hellre ger ersättning än underlåter
att ge, om fallet är på något sätt
tvivelaktigt. Men vad jag vände mig mot
främst var det principiellt betänkliga
i att riksdagen skall avgöra frågor, som
avgörs av försäkringsrådet, och alltså
skall tjänstgöra som instans över försäkringsrådet
och korrigera dess beslut.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Då
man diskuterar denna fråga, får man
som utgångspunkt göra klart för sig,
att en sådan situation, som utskottet har
fäst sin uppmärksamhet vid, naturligtvis
förekommer i oerhört stor omfattning
i försäkringsrådets praxis. Jag avser
inte speciellt dessa höftskador —
därom vet jag ingenting —- men bedömandet
av hur det förhåller sig med olika
sjukdomar, och för all del olycksfall
i tjänsten, är också ett ganska skönsmässigt
bedömande, vid vilket det ofta
finnes utrymme för tvekan. Med andra
ord, inte bara i ett och annat enstaka
fall, utan över hela linjen uppkommer
en sådan situation att man kan fråga:
Vore det inte lika skäligt att försäkringsrådet
hade intagit en mera generös

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Ang. ersättning till

hållning? Välbekant är också, att man
även på en liel del andra områden har
försport missnöje med försäkringsrådets
praxis i det ena och det andra hänseendet.

Så uppkommer då frågan: Är det
riksdagens uppgift att rätta till detta?
Jag får bekänna min okunnighet om i
vad män det tidigare har förekommit
fall som är likartade med detta. Men
rent principiellt vill jag för min personliga
del bekänna, att jag inte är i
besittning av den medicinska sakkunskap
— det är en svaghet hos mig —
som tillåter mig att fälla något som
helst omdöme i denna sak. Jag ifrågasätter,
huruvida vi över huvud taget har
några som helst förutsättningar att bedöma,
om detta fall ligger närmare eller
fjärmare de fall, där ersättning skulle
ha givits. Det duger vi inte till. Vi kan
inte komma längre än — såsom herr
Sundelin så riktigt uttrycker det —
till att man kan säga, att det »föreföll»
utskottet, som om det förhöll sig
på det och det sättet. Det är ingen kritik,
ty längre kan vi här i riksdagen inte
komma med våra arbetsresurser, men
det pekar också på att vi inte bör ta
upp dessa saker här. Vi bör först och
främst inte ta upp dem, med mindre vi
känner någon som helst säkerhet för
att andra likartade fall får samma möjligheter
att bli bedömda av riksdagen
och att inte en tillfällig bekantskap gör,
att den ena gynnas framför den andra.
Det skulle kunna säkerställas genom anordningar,
varigenom vederbörande på
något sätt fick tillfälle att göra sig påmind
hos riksdagen. Men det är naturligtvis
inte den rätta vägen. Som jag
nyss sade bör inte riksdagen syssla
med sådana saker. Om det förefinns ett
praktiskt behov att efter en skälighetsprövning
kunna ge ersättning utöver den
som lagen stadgar och försäkringsrådet
utdömer, tycker jag att det skulle vara
angeläget att skapa en sådan ordning,
enligt vilken det blev möjligt för Kungl.
Maj:t att lämna sådan ersättning. Denna
ordning skulle naturligtvis också innebära,
att det blev klart och tydligt
för alla människor, som hade råkat illa

J. A. Söderlund för olycksfall i arbete,
ut, att denna väg stod öppen för dem,
oavsett de bekantskaper de kan ha bland
ledamöter av riksdagen.

Herr SUNDELIN (fp): Herr talman!
Herr Lundgren framhöll, att försäkringsrådet
nog inte hade så stränga krav på
full bevisning, utan att försäkringsrådet
i tveksamma fall hellre lämnade ersättning
än avslog. Jag vill meddela, att man
nog allmänt har den uppfattningen, att
praxis på detta område under senare tid
har i någon mån ändrats dithän, att man
kanske inte fordrar samma stränga bevisning
som tidigare.

Då utskottet haft att bedöma denna
sak, har man inte kunnat helt bortse
ifrån det förhållandet, att denne man
har blivit lovad framtida ersättning. Man
har så att säga från riksförsäkringsanstaltens
sida ställt i utsikt livränta till
honom. Vid den tidpunkten ansågs fallet,
såsom man uttryckt det i motionen,
som obotligt, och det hade ställts i utsikt
att denne man skulle få livränta
med anledning av olycksfallet. Det är
alldeles klart, att om en person själv
anser att han på grund av ett olycksfall
har blivit arbetsoförmögen och också
har fått löfte om att på grund av detta
olycksfall få en livränta, skall den personen
finna det synnerligen hårt att sedan
få ett meddelande om att det inte
blir någon ersättning i fortsättningen,
emedan vissa sjukliga förändringar, som
man sedermera upptäckt hos honom, ändock
hade gjort att han så småningom,
oavsett olycksfallet, skulle ha blivit arbetsoförmögen.

Dessa förhållanden har också i någon
mån spelat in då det gällt för utskottet
att bedöma detta speciella ärende.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å vad
utskottet i det nu förevarande utlåtandet
hemställt; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Om skattelättnader beträffande ersättning för förlust av fartyg m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

67, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1952/53 till
uppförande av byggnader för institutet
för konserveringsforskning;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges övergång
till ett på engelsk mätningsmetod byggt
skeppsmätningssystem m. in.;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om skattelättnader beträffande ersättning
för förlust av fartyg m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 18, i anledning av väckta
motioner om vissa skattelättnader för
rederier beträffande försäkringsersättning
för förlust av fartyg, m. m.

I två inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motioner, 1:274 av herrar Svärd och
Ohlon samt 11:352 av herrar Edsträm
och Schmidt, hade hemställts, att riksdagen
måtte antaga bestämmelser om
rätt för rederier att i beskattningsavse -

ende dels fördela ersättning på grund av
försäkring för förlust av fartyg, som förlorats
under åren 1952—1954, på fem
år, dels ock fördela köpeskilling för fartyg,
som avyttrats under åren 1952—
1954, likaledes på fem år.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet erinrat om gällande bestämmelser
rörande uppskov med beskattningen
av försäkringsersättning, som
utgått vid förlust av fartyg, genom avsättning
till särskild investeringsfond
för ersättande av förlorade inventarier,
s. k. eldsvådefond. Utskottet hade därefter
anfört bland annat följande:

»Utskottet finner, att då det föreliggande
spörsmålet hänskjutits till företagsbeskattningskommitténs
behandling,
resultatet av denna behandling bör avvaktas
innan lagstiftningsåtgärder vidtages.
Därvid förutsätter utskottet, att
därest behov kan anses föreligga av omedelbara
åtgärder i ärendet, detta beaktas
av kommittén. Utskottet vill vidare
framhålla, att såvitt angår försäkringsersättning
för förlorat fartyg, syftet med
motionerna synes vara i huvudsak tillgodosett
genom ovannämnda bestämmelser
om de s. k. eldsvådefonderna.

Den i motionerna behandlade frågan
äger samband med vissa av de åtgärder
inom beskattningens område, vilka statsmakterna
vidtagit i investeringsbegränsande
syfte. Sistnämnda mera allmänna
spörsmål finner utskottet dock ej skäl
upptaga till behandling i detta sammanhang.

Med hänvisning till det anförda anser
sig utskottet icke böra tillstyrka någon
lagstiftningsåtgärd i anledning av motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts
får utskottet hemställa, att de likalydande
motionerna 1:274 av herrar
Svärd och Ohlon samt II: 352 av herrar
Edström och Schmidt om vissa skattelättnader
för rederier beträffande försäkringsersättning
för förlust av fartyg,
m. m., måtte, i den män de icke kan anses
besvarade genom vad utskottet ovan
anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.
»

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Om skattelättnader beträffande ersättning för förlust av fartyg m. m.

Reservation hade avgivits av herrar
Velander och Hagberg i Malmö, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med anledning
av de likalydande motionerna I: 274 av
herrar Svärd och Ohlon samt 11:352
av herrar Edström och Schmidt, i vad
motionerna avsåge rätt för rederier att
i beskattningshänseende på fem år fördela
köpeskilling för fartyg, som avyttrats
under åren 1952—1954, för sin del
antaga följande

Förslag

till

förordning med särskilda bestämmelser
beträffande taxering för inkomst under
vissa år av köpeskilling vid avyttring av
fartyg.

Härigenom förordnas, att köpeskilling
för fartyg, som avyttrats under något av
de beskattningsår, för vilka taxering
skall äga rum något av åren 1953—1955,
må vid taxering enligt såväl kommunalskattelagen
som förordningen om statlig
inkomstskatt fördelas på fem år eller
upptagas såsom intäkt under ett eller
flera år inom femårsperioden, dock må
köpeskilling, i den män den använts för
anskaffande av annat eller andra fartyg,
icke upptagas såsom intäkt för senare
beskattningsår än det, varunder den sålunda
använts. Vad ovan sägs skall dock
ej gälla där avyttringen skett till någon
med vilken säljaren varit i intressegemenskap
och det kan antagas, att avyttringen
ägt rum i syfte att ernå särskild
förmån i beskattningsavseende antingen
för säljaren eller för köparen.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket
i Svensk författningssamling.

2) att förenämnda motioner, i den mån
de icke blivit besvarade genom vad reservanterna
under punkt 1 hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Till utskottsbetänkandet finns fogad särskild
reservation. För att närmare belysa
dess innebörd skall jag tillåta mig
anföra ett exempel.

Ett aktiebolag eller en ekonomisk förening,
som driver rederirörelse, har förvärvat
ett fartyg för, låt oss säga 2 miljoner
kronor. Fartyget avyttras efter åtskilliga
år mot en köpeskilling av samma
storlek, alltså 2 miljoner kronor. Fartyget
har på grund av verkställda nedskrivningar
ett bokmässigt värde vid
försäljningen av 1 miljon kronor. Rederiet
har att från denna utgångspunkt
skatta för ett belopp av 1 miljon kronor,
och skatten blir i runt tal hälften av
sagda belopp eller cirka 500 000 kronor.

Denna skatteplikt bortfaller emellertid,
om rederiet förvärvar ett annat fartyg
i det försåldas ställe. Den nominella
vinsten på den verkställda försäljningen
får nämligen då användas till nedskrivning
av det senare fartygets anskaffningsvärde,
men förutsättningen härför
är att nyanskaffningen sker under samma
år som försäljningen.

Nu ligger det så till, att det inte är
så lätt att åstadkomma nya fartyg. Leveranstiden
för nybeställda sådana omfattar
åtskilliga år, och att inköpa ett redan
färdigställt fartyg kan också ha sina
svårigheter och är därtill inte alltid så
lockande. Om rederiet skall kunna utnyttja
nedskrivningsrätten, får det alltså
lov att anstränga sig för att under det
beskattningsår, då försäljningen skedde,
anskaffa ersättningstonnaget, förresten
med små utsikter att lyckas.

Denna ordning har förefallit reservanterna
ganska obillig. Här är det inte
fråga om att tillföra företag eller skattskyldig
särskilda fördelar utan att komma
fram till en ordning, som man kan
betrakta såsom skälig och rimlig. Man
bör i det sammanhanget beakta, att det
förekommit någonting som heter penningyärdeförsämring,
som vi alla har
bevittnat. Man kan kanske säga att den
svenska kronans värde nu är omkring
48 procent — uppgiften är redareföreningens
— av värdet det sista förkrigsåret.
Det betyder, att om ett företag nu

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Om skattelättnader beträffande ersättning
gör en vinst genom försäljning av ett
fartyg, som det anskaffade det sista förkrigsåret,
så blir den vinsten oftast endast
nominell. Det finns ingen realitet
bakom den. Det är alltså uppenbart att,
när man i sådant sammanhang, som det
bär aktuella, kan hänvisa till uppkomsten
av viss vinst, man inte bör underlåta
att beakta att den oftast är uteslutande
nominell.

Sedan ligger det så till, att vårt tramptonnage
för närvarande har att uthärda
en utomordentligt bård konkurrens. Det
gäller därför att ha ett tonnage som ur
driftsekonomiska synpunkter fyller de
största anspråk. Till belysande av förhållandena
på det området tillåter jag
mig att anföra några siffror.

År 1932 räknade man med att det
svenska tramptonnaget i storleksklassen
500—2 000 bruttoton uppgick till cirka
500 000 ton. År 1952 hade denna siffra
nedgått till något över 200 000 ton. Det
hade alltså skett en minskning med tre
femtedelar. Tramptonnagets genomsnittsålder
under ifrågavarande tidsperiod
bar ock undergått en betydande höjning.
Cirka 90 procent av detta tramptonnage
har sålunda en ålder av 20 år eller därutöver.
En icke obetydlig del av dessa
fartyg är mer än 50 år gamla. Dessa ålderssiffror
bör ses mot bakgrunden av
att ett fartyg för att ge ett godtagbart
ekonomiskt resultat inte bör ha längre
användningstid än cirka 20 år eller något
däröver. Dessa siffror visar, att det
svenska tramptonnaget under den senaste
tjugoårsperioden har gått tillbaka
såväl kvantitativt som kvalitativt.

Man kan fråga sig, om det finns några
särskilda skäl att inte tillmötesgå en sådan
ståndpunkt, som den som har funnit
uttryck i reservationen! Såvitt reservanterna
har kunnat finna, skulle inte några
möjligheter till spekulationer i skatteflykt
därigenom uppstå.

Den anordning, som reservanterna
siktar till, skulle huvudsakligen avse de
mindre rederierna, alltså rederiföretag
med ett, två eller tre fartyg. De stora
rederiföretagen kan man alltså helt bortse
ifrån i detta sammanhang; de har ju
ett stort underlag för sin verksamhet,

för förlust av fartyg m. m.
c d. v. s. ett stort inventariebestånd — far*
tyg är ju inte någonting annat än inventarier
i rörelsen. För deras vidkommande
är sålunda från sådan utgångspunkt
den ordning, som åsyftas i reservationen,
knappast av någon särskild betydelse.

Det förhåller sig även så, att ur allmänna
synpunkter, till och med beredskapssynpunkter,
har i olika sammanhang
betonats värdet av att man har tillgång
till ett tramptonnage av icke alltför
blygsam omfattning. Det är inte heller
skatterättsligt sett fråga om någon nyhet.
Motsvarande regler gällde för beskattningsåren
1940—1946.

Nu är denna angelägenhet på sitt sätt
beroende av överväganden inom företagsbeskattningssakkunniga.
En framställning
från redareföreningen har nämligen
genom Kungl. Maj ds försorg överlämnats
dit. Men saken ligger dock så
till, att denna angelägenhet kan betecknas
vara av mycket brådskande natur.
Man vet att det i närvarande läge finnes
goda möjligheter för svenska redare att
avsätta sina äldre fartyg och få en icke
föraktlig valuta därför. Det kan ju inte
vara något intresse från det allmännas
sida och självfallet inte heller på enskilt
håll att intaga en negativ hållning, när
det gäller utnyttjandet av dessa möjligheter.

Utskottet har i sitt yttrande antytt en
synpunkt, som väl icke kan vara av någon
relevans, när det gäller att bedöma
det befogade i den ordning, som reservanterna
tar sikte på. Det heter nämligen,
s. 12 i utskottsbetänkande!: »Den i
motionerna behandlade frågan äger samband
med vissa av de åtgärder inom beskattningens
område, vilka statsmakterna
vidtagit i investeringsbegränsande
syfte. Sistnämnda mera allmänna spörsmål
finner utskottet dock ej skäl upptaga
till behandling i detta sammanhang.
»

Det ligger dock så till, att den nuvarande
ordningen måste i högsta grad befordra
ett påskyndande av investeringarna
i nya fartyg eller fartyg, som redan
är färdigställda.

I bevillningsutskottets betänkande

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Om skattelättnader beträffar
finns redovisade vissa yttranden. Framställningen
från redareföreningen har
nämligen genom Kungl. Maj:ts försorg
varit föremål för remiss. Yttranden har
i anledning därav avgivits av kammarrätten,
riksskattenämnden, kommerskollegium,
två länsstyrelser samt allmänna
ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden.
Kommerskollegium har
tillstyrkt, och länsstyrelsen i Göteborg
har gjort det med någon begränsning.
Även länsstyrelsen i Malmöhus län har
tillstyrkt bifall till redareföreningens
framställning. Kammarrätten har ansett,
att det icke funnes tillräckliga skål, såvitt
visats, till avsteg från »likställighetens
princip» i detta sammanhang, och
riksskattenämnden har också avstyrkt.
Nämnden anför, att den icke finner den
avsedda undantagslagstiftningen vara av
den påtagliga betydelse, som erfordras
för genomförandet av en speciallagstiftning
av detta slag, företrädesvis ur skattetekniska
synpunkter. Sedan tillägger
emellertid riksskattenämnden: »I vad

mån näringspolitiska synpunkter må tala
för bifall till framställningen har nämnden
icke ansett sig kunna ta ställning
till.» Jag utgår ifrån att kammarrätten i
likhet med riksskattenämnden har beaktat
endast de rent skattetekniska synpunkterna.
De näringspolitiska synpunkterna
har säkerligen från dessa remissinstansers
sida icke beaktats.

De näringspolitiska synpunkterna har
däremot varit företrädda av kommerskollegium
och av länsstyrelserna. Jag menar
således, att om någon uppmärksammar
innehållet i dessa yttranden, till
den del de finns refererade i utlåtandet,
bör han inte underlåta att beakta det
förhållandet.

Herr talman! Jag ber att i anslutning
till det anförda få yrka bifall till den
vid utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Den
motion, som utskottet här haft till behandling,
avser vissa lättnader i beskattningsavseende,
dels vid förlust av fartyg
och dels vid försäljning av fartyg.

de ersättning för förlust av fartyg m. m.

När det gäller förlust av fartyg, beroende
på förlisning eller annan orsak, har
varken utskottet eller reservanterna kunnat
tillstyrka motionärernas yrkande,
utan avstyrker motionens framställning
i den delen. Då återstår frågan, om vid
försäljning av fartyg vissa lättnader
skall kunna beredas rederierna eller
inte.

I slutet av sitt anförande redogjorde
herr Velander för de yttranden, som inkommit
från de sex myndigheter, till
vilka redarnas framställning blivit remitterad.
Jag vill här något erinra om
vad dessa yttranden egentligen innebär,
därför att det skulle vara rätt osedvanligt,
om riksdagen emot eller i varje fall
utan stöd av de sakkunniga myndigheternas
yttranden skulle besluta en skattelättnad
för rederierna av den rätt betydande
omfattning som det här är fråga
om.

Två av de hörda myndigheterna, nämligen
kammarrätten och riksskattenämnden,
har båda tryckt på att likställighet i
beskattningen kräver, att intet undantag
i detta fall göres för rederierna. Kommerskollegium
har för sin del tillstyrkt
att nuvarande bestämmelser ändras och
märkligt nog även att en ändring skall
göras då det gäller försäkringsersättning
för fartyg. Trots att rederierna kan fördela
uppburen ersättning under en treårsperiod
och insätta beloppet i investeringsfond
för att ha pengarna tillgängliga
under ytterligare sex år, har kommerskollegium
nu tillstyrkt en lättnad i
beskattningen av ersättning för förlista
fartyg. Jag måste verkligen säga att det
är tveksamt, om man över huvud taget
kan lägga den vikt vid ett yttrande av
denna art som man ju annars brukar
vilja lägga vid ett yttrande från ett kungligt
ämbetsverk.

Sedan har vi detta remissyttrande
från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, som herr Velander inhöstar som
ett tillstyrkande av framställningen. Det
är uppenbart att man måste lägga stor
vikt vid ett yttrande från länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, som ju måste
anses ha en mycket vidsträckt erfarenhet
om beskattningen av rederier. Men

Nr 14.

Onsdagen den

Om skattelättnader beträffande ersättning
vad är det i själva verket som denna länsstyrelse
har tillstyrkt? Jo, den har tillstyrkt
att en prövningsrätt lägges i beskattningsnämndernas
händer att avgöra,
när man bör underlätta beskattningen
för rederierna eller inte. Länsstyrelsen
skriver: »För de medelstora och
större rederierna syntes behovet av en
vidgad uppskovsrätt icke vara lika påtagligt.
» Länsstyrelsen förklarar tvärtom
i ett stycke, som icke har medtagits i
referatet i bevillningsutskottets betänkande,
att dessa företag, som nu under
många år haft fri avskrivningsrätt och
nedskrivit sin handelsflotta till ett mycket
lågt värde, icke bör beviljas rätt till
uppskov. En sådan rätt skulle nämligen,
påpekar länsstyrelsen, till sin effekt motsvara
en ytterligare nedskrivning av de
kvarvarande fartygen. För dessa fall —
och det är säkert det stora flertalet —
således för bolag av viss storlek som
med undantag för de två senaste beskattningsåren
åtnjutit fri avskrivningsrätt —
finns enligt länsstyrelsens mening inte
något behov av den av motionärerna föreslagna
lättnaden.

Men, anför man då, det finns ett behov
av denna lättnad för rederier med
ett eller annat fartyg och för ägare av
fiskefartyg. Jag medger att det finns anledning
att ompröva, huruvida en lättnad
av bestämmelserna hör göras för
just dessa senare kategorier. Kungl.
Maj :t har också sannolikt av den anledningen
remitterat redarnas framställning
till företagsbeskattningskommittén, som
har att ta upp frågan till omprövning i
samband med sin övriga prövning av företagsbeskattningen.

Jag vill vidare erinra om att den andra
länsstyrelsen, som har fått yttra sig
om motionärernas framställning, nämligen
länsstyrelsen i Malmöhus län, inte
tveklöst tillstyrkt framställningen. Länsstyrelsen
i Malmöhus län anför tvärtom,
att den finner det tveksamt, om tillräckliga
skäl föreligger för att utvidga rederiföretagens
rätt till uppskov med beskattning
av köpeskilling för fartyg.
Länsstyrelsen anser även att ett dylikt
uppskov »borde förknippas med skyldighet
för rederierna att lämna uppgifter

22 april 1953.

för förlust av fartyg m. m.

angaende dispositionen av ifrågavarande
köpeskillingar eller försäkringsersättningar
efter mönster av föreskrifterna
av avsättningar till investeringsfond».
Det är inte en klar regel utan några som
helst hakar, utan tvärtom ett tillstyrkande
som i huvudpunkten är tveksamt och
förenat med åtskilliga krav, varigenom
säkerhet skall kunna beredas för att dessa
pengar kommer till avsedd användning.

I det sammanhanget kan jag också
nämna att mellankommunala prövnin»snämnden,
som haft tillfälle att avge yttrande,
ställer sig positiv till saken men
avstyrker framställningarna av det skälet
att man önskar att denna sak skall
gälla inte enbart rederiföretagen, utan
rörelseutövning över huvud taget. Frågan
bör enligt nämndens mening upptagas
i ett vidare sammanhang. Även
nämnden håller på likstäilighetsprincipen
och menar, att företagsbeskattningskommittén
bör ompröva, huruvida inte
något slags investeringsfond skulle kunna
inrättas, varigenom medlen under bebyggande
kontroll kunde användas för
detta ändamål; man talar om insättning
av medlen i riksbanken.

Det är på en ytterst svag grund reservanterna
har djärvts bygga upp sitt förslag
om en direkt lagändring i nuvavarande
stund. Utskottet har funnit att
skäl kan tala för att genomföra vissa
lättnader, när det gäller de mindre bolagsrederierna,
med ett eller annat fartyg
och kanske framför allt fysiska personer,
som enskilt eller i något slags
enklare bolagsform bedriver rederi- eller
fiskerörelse. Det är därför utskottet har
antecknat att det förutsätter, att företagsbeskattningskommittén
kommer att
beakta denna sak, därest behov av mera
omedelbara åtgärder kan anses föreligga.

Detta ärende är, herr talman, mycket
mera invecklat än man kanske i första
ögonblicket föreställer sig. Tveklöst tillstyrkande
föreligger knappast från något
håll, utan man anger vissa villkor
och förutsättningar. Med hänsyn till
principen om likaberättigande i beskattningshänseende
avstyrkes motionärernas
förslag av de myndigheter som närmast

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Om skattelättnader beträffande ersättning för förlust av fartyg m. m.

har att vaka över den sidan av saken,
nämligen riksskattenämnden och kammarrätten.
Jag kan därför inte annat än
finna det motiverat, herr talman, att rekommendera
kammaren att följa utskottets
avstyrkande framställning i ärendet.

I sak innebär den, att man anmodar företagsbeskattningskommittén
att upptaga
ärendet till den (lryftning och behandling
som dess vikt ändock motiverar.

.lag yrkar därför, herr talman, bifall
till utskottets förslag.

Herr VELÄNDER (h): Herr talman!
Jag fäste mig vid att utskottets talesman
fullständigt går förbi det centrala i denna
fråga, nämligen angelägenheten av att
komma fram till en ordning som skall
möjliggöra ett utrangerande av äldre och
ur driftssynpunkt oekonomiskt tonnage.
Jag har ju också påvisat hurusom tillgången
på tramptonnage sedan ett tjugotal
år tillbaka minskats med ungefär
tre femtedelar.

Herr Sjödahl är inte intresserad av
det problemet. Han anlägger i första
rummet — för att begagna hans eget uttryck
— skattelättnadssynpunkter; han
talar nämligen om den skattelättnad som
här skulle ifrågakomma. Men är det alldeles
riktigt att resonera på det sättet?
Jag har dock uppvisat att redarna, med
nuvarande beskattningsregler i fråga om
köpeskilling för avyttrat tonnage, riskerar
att få skatta för 50 procent av vinsten
å det försålda tonnaget och att de
härigenom mister en stor del av de medel
som skall användas just för ersättningsanskaffning.
Tror herr Sjödahl, att
det under sådana förhållanden finns utrymme
för några förhoppningar om att
en förnyelse eller, om man så vill, en
återuppbyggnad av vårt tramptonnage
verkligen skall komma till stånd? Jag är
något tveksam på den punkten.

Herr Sjödahl menade, att det krävdes
utredningar i denna fråga, förmodligen
också om anledningen till att rederiföretagen
skulle beredas vad som här betecknats
såsom en särställning. Jag nämnde
dock, att vi för beskattningsåren 1940
till och med 1946 praktiserade just den

ordning, som reservanterna här tagit sikte
på. Vi har dessutom haft tillgång till
en inom Kungl. Maj ds kansli upprättad
promemoria, som har åberopats i vissa
tidigare sammanhang. Det framhålles
däri, att sjöfartsnäringen företer vissa
säregna drag, som ej gör det orimligt
med en speciell behandling i beskattningshänseende.
Främst sammanhänger
detta dels med att näringen i fråga arbetar
med ett fåtal jämförelsevis mycket
dyrbara inventarier, vilka ofta är underkastade
starka värdefluktuationer,
dels med att konjunkturerna för denna
näring uppvisar särskilt starka växlingar.
Jag tror mig kunna säga, att det var
denna promemoria som låg till grund för
just den lagstiftning, som gällde för beskattningsåren
1940 till och med 1946.

Herr Sjödahl framhöll, att vissa remissinstanser
skulle ha varit mycket försiktiga
i sitt tillstyrkande av Redareföreningens
framställning, och särskilt apostroferade
lian därvid länsstyrelsen i
Malmöhus län. Såvitt framgår av referatet
i bevillningsutskottets betänkande,
tycker jag, att man knappast kan tala
om att det ligger några reservationer i
detta tillstyrkande. Där heter det, att enligt
vad länsstyrelsen kunnat inhämta,
behovet att utrangera eller förnya äldre
tonnage måste anses trängande för
många rederiföretag i länet. Det heter
vidare, att ett av skattemässiga skäl betingat
uppskov av frågans lösning till
dess företagsbeskattningens allmänna
principer hunnit omprövas skulle kunna
framstå som mindre välbetänkt.

Herr Sjödahl sade vidare, att länsstyrelsen
hade uttalat att, om det nu blev
ett särskilt uppskov, borde det förknippas
med skyldighet för rederierna att
lämna uppgifter i fråga om dispositionen
av köpeskillingarna. Ja, det kan ju
inte vara någonting att erinra mot en
sådan ordning beträffande rederierna;
det är måhända en naturlig sak, om man
nu ur beskattningssynpunkt vill ha sådana
uppgifter. Man har väl till och med
rättighet att få dem. Det är också klart
att ett rederi, som är i tillfälle att anskaffa
ersättningstonnage och som alltså
kan använda den vinst, som bär upp -

44 Nr 14. Onsdagen den

Om skattelättnader beträffande ersättning
kommit genom försäljning av ett fartyg,
får lov att visa under vilka omständigheter
vinsten har uppkommit.

Herr Sjödahl menade, att man skulle
avvakta företagsbeskattningskommitténs
behandling av denna fråga. Herr Sjödahl
är ju själv ordförande i denna kommitté.
Om nu så blir fallet, är det att hoppas,
att herr Sjödahl såsom kommitténs ordförande
lägger ned en betydande energi
på att få denna fråga skyndsamt penetrerad.
Jag är dock inte säker på att man
kan ha några överdrivna förhoppningar

1 det hänseendet. Redareföreningens
framställning till Kungl. Maj:t, vilken
måhända ytterst givit anledning till den
diskussion vi här för, är dagtecknad den

2 december 1952. Den remitterades till
företagsbeskaltningskommittén enligt resolution
den 27 februari i år. Remissen
har därefter anmälts i kommittén först
den 9 april. Jag utgår ifrån att herr Sjödahl
då sökte fullfölja den inställning,
som han här givit uttryck åt, att han sålunda
åtminstone förberedelsevis siktade
till att kommittén skulle snarast ge sig i
kast med hithörande spörsmål. Om det
inte åtgjorts någonting i det hänseendet,
vill jag understryka angelägenheten av
att så sker, för den händelse riksdagens
kamrar i dag inte skulle finna det lämpligt
att bifalla reservationen.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Det
låg nog en viss insinuation i herr Velanders
yttrande, då han sade att Redareföreningens
framställning remitterats
till företagsbeskattningskommittén någon
gång i februari, om jag uppfattade saken
riktigt, och den 9 april föredragits
i kommittén. Framställningen kom till
oss — så är ju ofta Kungl. Maj:ts kanslis
tågordning — några dagar, kanske
en vecka före den 9 april. Jag fick kännedom
om framställningen den 9 april
och anmälde ärendet för kommittén
samma dag. Mer kunde jag inte göra.

Jag kan nämna för herr Velander att
vi då var mitt inne i behandlingen av
stora och viktiga frågor. Vi höll just då
på med pensions- och personalstiftelsernas
beskattningsfråga, och alla vet att

22 april 1953.

för förlust av fartyg m. m.
det är utomordentligt invecklade spörsmål.
Det är här också fråga om mycket
trängande frågor, därför att missbruk
på vissa håll förekommer i mycket stor
utsträckning. Dessa frågor bör därför
framläggas till bedömande av Kungl.
Maj:t och riksdagen snarast möjligt. Det
var tämligen orimligt att kommittén i
en sådan situation skulle uppskjuta de
debatter om pensions- och personalstiftelserna,
som den då höll på med, för alt
uppta behandlingen av detta ärende.

Jag kan på kommitténs vägnar lova,
att vi inte skall försumma att efter en
bedömning av våra andra mycket stora
uppgifter ta upp detta ärende till en
allvarlig behandling. En sådan allvarlig
och mera djupgående undersökning erfordras
innan det är möjligt för riksdagen
att fatta något beslut i ärendet.

Av denna anledning måste jag återigen
avstyrka reservationen och yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Jag utgår ifrån att herr Sjödahls sista
uttalande rörande företagsbeskattningskommitténs
stora intresse för denna fråga
innebar, att kommittén kan förutsättas
vara beredd att ge densamma förtursrätt.
Om jag får tillåta mig en sådan
tolkning, som för övrigt är i överensstämmelse
med utskottsmajoritetens
intentioner, utlöser den på sitt sätt min
tillfredsställelse.

Om någon av herr Sjödahls uttalanden
nyss kunde få den uppfattningen, att jag
inlåtit mig på någon kritik av att kommittén
legat för länge på frågan, ber jag
de ärade kammarledamöterna lägge märke
till att jag inte tog någonting sådant
i min mun. Jag endast konstaterade fakta,
nämligen att redareföreningens framställning
var dagtecknad den 2 december
1952, att Kungl. Maj:ts resolution
rörande remissen var av den 27 februari
och att anmälan av ärendet skedde i
företagsbeskattningskommittén den 9
april.

Herr BJÖRNBERG (h): Herr talman!
Efter herr Velanders utförliga och starkt

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Om skattelättnader beträffande ersättning för förlust av fartyg m. m.

argumenterade anförande kanske man
skulle kunna nöja sig med att begära
att bara få sitt instämmande antecknat
til! protokollet. Jag ber emellertid, herr
talman, att ytterligare få understyrka
behovet av att de ändringar görs, som
föreslagits i motionen.

Rederinäringens svårigheter, speciellt
beträffande det mindre och medelstora
tonnaget, är uppenbara. Det är beklämmande
att i våra hamnar se en mängd
fartyg upplagda av den anledningen att
de inte kan hävda sig i konkurrensen
med utländskt nytt, modernt och mindre
bemanningskrävande tonnage. Det är en
nödvändighet, att en förnyelse sker av
vårt fartygsbestånd. Om det inte sker,
blir svårigheterna än större för rederinäringen
med bl. a. arbetslöshet för sjöfolket
som följd. Vår gamla sjöfartsnation
kan ganska snart ramla ner till
rangen av en andraklassnation när det
gäller sjöfarten.

Det är ju inte några subventioner, som
rederinäringen begär — sådana förekommer
i vissa andra länder — utan
bara en förnuftigare anordning av beskattningen
i det avseende, som motionen
redogör för, i syfte att underlätta
förnyelse och modernisering av vårt
tonnage.

Det har här under diskussionen sagts
att rederinäringen skulle komma i en
särställning. Men befinner sig inte rederinäringen
redan i en särställning?
Den är den konjunkturkänsligaste av
alla näringar. Den arbetar åtminstone
till väsentlig del på främmande farvatten,
och den är i hög grad klämd av konkurrensen
med främmande handelsflottor,
som seglar under gynnsammare förhållanden.
Sjöfartsnäringen befinner sig
i en särställning, och jag tycker därför
att särbestämmelser är mycket väl motiverade
när det gäller sjöfartsnäringen.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få instämma i reservanternas yrkande.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Jag
vill erinra kammaren om, och jag riktar
mig då med adress till herr Björnberg,

att utom under innevarande och föregående
år, då vi haft en begränsad avskrivningsrätt
för företagen, har företagen
haft en fri avskrivningsrätt, vilket
gör att åtskilliga rederibolags fartyg och
handelsflottor är nedskrivna till praktiskt
taget ingenting, eller i varje fall till
mycket små belopp. Detta har skett i en
tid, då konkurrerande handelsflottor i
främmande länder icke haft så gynnsamma
avskrivningsvillkor och beskattningsvillkor
som vi har haft här i landet.

Herr SVÄRD (h): Herr talman! Herr
Sjödahls rosiga skildring av de svenska
rederiernas och den svenska sjöfartsnäringens
skattevillkor har knappast någon
relevans för den diskussion som vi
här för. Orsaken till den motion som här
har framlagts är de aktuella svårigheter,
med vilka ett betydande antal svenska
rederier arbetar, inte minst rederier som
har små och medelstora fartyg i sin flotta.
Speciellt för dem har en tidigare
synnerligen fördelaktig världskonjunktur
på ett påtagligt sätt vänt sig. På dem
har bördorna av en i och för sig både
försvarlig och i det stora hela riktig sociallagstiftning
lagts med hela sin tyngd,
och för dem har åtgärder som är vidtagna
i vissa främmande länder, inte
minst Västtyskland, i hög grad försämrat
konjunkturläget. Detta konstituerar
det både dagsaktuella och trängande
problem om vilket vi i motionen talat.

Jag tror att det med dessa utgångspunkter
skulle ha varit klokt, om man
från företagsbeskattningsutredningens
sida hade varit beredd att omedelbart
angripa denna begränsade fråga och
göra det på ett sådant sätt, att inte mycket
svåra olyckor ur samhällsekonomisk
synpunkt hinner inträffa, innan utredningen
är färdig.

Jag har, herr talman, med detta bara
velat bestämt understryka den aktuella
nödvändighet som ligger bakom det här
framställda förslaget om lättnader i beskattningen,
och jag har inte kunnat
finna att påståendena om dessa aktuella
svårigheter har på något verksamt sätt
motsagts från motsidan.

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Om skattelättnader beträffande ersättning för förlust av fartyg m. m.

Herr VELANDER (h) : Herr talman!
Jag vill endast göra ett lite påpekande
i anledning av herr Svärds anförande;
det sker också med hänsyn till vissa uttalanden
av lierr Sjödahl.

Man har varit inne på vad som gjorts
i vissa andra länder. Här ligger det till
på det sättet, att exempelvis Tyskland
efter kriget har utbyggt sin handelsflotta
i mycket snabbt tempo. Detta har
underlättats genom en del alldeles speciella
åtgärder inom skattelagstiftningens
ram. De tyska rederierna befinner
sig i det läget, att de får såsom utgifter
i rörelsen avdraga kapital som tillskjutes
för finansiering av fartygsbyggen.
Och denna avdragsrätt tillkommer inte
bara rederiföretag utan även företag
inom helt andra branscher, som tillskjuter
eller räntelöst utlånar kapital för
sådant ändamål.

Jag anser, att detta är förmåner, som
ingen siktar till skall få någon motsvarighet
i detta land. Här åsyftar man inte
några speciella förmåner över huvud taget,
eftersom jag från mina utgångspunkter
inte är benägen att erkänna,
att det här är fråga om någon skattelättnad
i vanlig mening. Rederierna bör
dock ha rätt att förvänta, att man när
det gäller rederinäringens anpassning i
konkurrensen med utlandet, där statsmakterna
på sina håll bereder rederinäringen
stora fördelar, skall vara något
mer positivt inställd till deras problem
än herr Sjödahl förefaller att vara.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Jag
gratulerar herr Velander till hans förmåga
att rannsaka hjärtan och njurar!
Han är tydligen fullt på det klara med
att min inställning i denna fråga är ytterst
negativ. Och jag har inte, herr talman,
makten att bringa herr Velander
ur den villfarelsen; han får väl leva kvar
i den så länge han vill.

Med anledning av herr Svärds anförande
vill jag erinra om några saker.
Det är riktigt, att konjunkturläget har
vänt. Men kan man klara av detta genom
en liten skattelättnad när det gäller sålda
fartyg? Sociallagstiftningen har dra -

git ökade bördor på sjöfartsnäringen •—•
herr Svärd höll med om det berättigade
däri och gladde sig över det, och denna
glädje bör väl försona honom med läget
i det avseendet. Men inte kan vi väl gärna
genom att införa vissa lättnader vid
försäljning av fartyg under ett eller två
år åstadkomma någon ändring i läget
i stort. Det är väl ändå inte så, att handelsflottan
ämnar sälja alla sina fartyg,
utan försäljningar kommer väl bara att
äga rum i mycket begränsad omfattning,
i synnerhet som det nu är ekonomiskt
fördelaktigt att sälja fartyg först under
den förutsättningen, att man kan köpa
andra i stället. Den mindre sjöfarten,
som det här talas om, köper i rätt hög
grad andrahandstonnage, och ett litet
företag, som har ett fartyg, avvecklar
väl inte sin rörelse innan det försäkrat
sig om att skaffa sig andrahandstonnage
eller ett nytt fartyg — efter vad jag hört
från visst håll kan man skaffa sig mindre
fartyg på olika varv relativt snabbt.

Jag vill blott med detta ha reducerat
denna framställning till vad den är. Man
vill medge att rederiföretag, då det inte
direkt kan köpa fartyg samtidigt som
det försäljer fartyg, skall kunna göra
avskrivningar under en följd av år och
alltså göra vissa skattebesparingar. Vi
bör inte göra denna fråga större än vad
den verkligen är. Den rör visserligen ett
viktigt problem, men det är ett begränsat
problem för svensk sjöfartsnäring
— för de större rederierna är den inget
problem; därom vittnar vad länsstyrelsen
i Göteborg har anfört. För det mindre
liandelstonnaget och för fiskefartygen
spelar det en viss roll, och därvidlag bör
ett ingripande ske.

Herr SVÄRD (h): Herr talman! Låt
mig bara konstatera, att här är det fråga
om att på en speciell punkt underlätta
den kontinuerliga modernisering av det
svenska tonnaget, som är ofrånkomlig
om vi skall kunna konkurrera med andra
sjöfartsnationer. Ingen människa har
drömt om att denna skattelättnad skulle
lösa den svenska sjöfartens konkurrensproblem,
men på sitt sätt bidrar den till

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Om upphävande av regleringen av rundvirkesexporten.

en vidareutveckling och rationalisering,
som är aktuellt nödvändig.

Jag är tacksam emot herr Sjödahl för
hans konstaterande av att denna fråga
inte spelar någon roll för de större rederierna
— i alla fall inte någon nämnvärd
roll. Här är det fråga om det tonnage,
som i huvudsak sysselsättes i östersjö-
och nordsjötrafik, och vad detta
tonnage beträffar är svårigheterna, herr
Sjödahl, i dag verkligen så stora som
det här har gjorts gällande.

Herr talman! Herr Sjödahls senaste
anförande skulle med en lätt justering
kunna användas som ett verkningsfullt
argument för ett yrkande om bifall till
reservationen.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Blott
en replik!

För att man skall hjälpa på ett mycket
begränsat fält, skall man skapa lättnader
över hela fältet! Det är vad herr
Svärd nu rekommenderar.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid betänkandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt barns
uppfattning flertalet röstat för ja^propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 102;

Nej — 32.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 32, i anledning
av väckta motioner om rätt att
vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för
kostnad för anskaffande av för beredskapslagring
av drivmedel för traktorer
avsedd bränsletank, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Om upphävande av regleringen av
rundvirkesexporten.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
om upphävande av regleringen av
rundvirkesexporten.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 296 i första kammaren av herr
Ohlsson, Ebbe, och herr Eskilsson samt
nr 113 i andra kammaren av herr von
Seth m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att regleringen av
rundvirkesexporten snarast borde upphävas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen, i anledning av likalydande
motionerna 1:296 och 11:113, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört.

I motiveringen hade utskottet bland
annat yttrat, att utskottet, som i princip

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Om upphävande av regleringen av rundvirkesexporten.

ansåge, att regleringar av förevarande
art borde avvecklas så snart detta utan
påtagliga olägenheter kunde ske, ville
understryka angelägenheten av att licenstvånget
för rundvirkesexporten liksom
annan reglering på utrikeshandelns
område icke bibehölles längre än som
måste anses oundgängligen påkallat.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! Vid
behandlingen inom utskottet av frågan
om upphävande av licenstvånget vid export
av rundvirke, som framförts motionsvis,
har man tagit de föreliggande
omständigheterna under noggrant övervägande.
Till en början hyste majoriteten
vissa betänkligheter emot att rekommendera
ett slopande av licenstvånget,
men efter beaktande av de argument
som framfördes främst av mina meningsfränder
och mig fann man att meningarna
blivit alltmera samstämmiga. Då
kunde vi konstatera, att det rådde enighet
rent principiellt. Det säges ju också
i utskottsutlåtandet, att utskottet i princip
anser, att regleringar av denna art
skall avvecklas så snart det kan ske utan
påtagliga olägenheter, och tidigare har
utskottet sagt, att licensgivningen är så
liberal att det tydligen inte finns någonting
som hindrar att lämna exporten
helt fri.

Vad sedan angår de speciella omständigheterna
i detta fall, säger man att
det särskilt är de handelspolitiska synpunkterna,
som bör beaktas. Men just i
det sammanhanget understrykes vad jag
förut sagt, att behandlingen av licensansökningarna
är mycket liberal och att
praktiskt taget alla beviljas. Man kom
alltså i utskottet till den slutsatsen, att
det praktiskt taget inte finns några skäl
att bibehålla tvånget till licensansökningar
för rätt att exportera rundvirke.

Men då kan man fråga sig, varför inte
utskottet har tillstyrkt motionen. Ja,
man menade inom utskottet, att man av
konvenansskäl inte skulle göra detta och
att det var lika bra att framföra en klar
mening på detta sätt och lägga det slutliga
avgörandet i Kungl. Maj:ts händer,
där det ju ändå skall ligga. Man menade

också att Kungl. Maj:t fick bestämma
tidpunkten. Men tiden ansågs mogen,
och man har helt visst inom utskottet
räknat med att efter den ingående behandling
frågan fått skulle saken vara
klar tämligen snart sedan skrivelsen expedierats,
så att man verkligen bleve fri
från det krångel och besvär, som skapas
av licenstvånget.

Jag instämmer, herr talman, i utskottets
förslag och har inget annat yrkande
än om bifall till detsamma.

Herr ESKILSSON (h): Herr talman!
Herr Wehtje har vältaligt motiverat utskottets
ståndpunktstagande, och det
kanske kan tyckas, att en motionär som
fått så mycket gehör inom utskottet som
här är fallet skulle vara rätt tillfreds
och inte ha några särskilda yrkanden.

Jag kan emellertid inte finna, att bankoutskottets
utlåtande i alla avseenden
är tillfredsställande. Jag förstår inte riktigt
den stora skillnad som kommer att
inträda efter ett bifall till utskottets förslag
i jämförelse med situationen för
närvarande, ty utskottet lägger alltjämt
avgörandet i händerna på Kungl. Maj:t
och hänskjuter till Kungl. Maj :t att när
så befinnes lämpligt taga licensgivningen
under förnyat övervägande. Jag tycker
att det önskemål som vi framfört i
motionen inte är tillräckligt kraftigt understruket
av utskottet.

Den ursprungliga motiveringen för licenstvånget
vid rundvirkesexporten var
ju försörjningsskäl under kriget. Det gällde
först att trygga vår bränsleförsörjning.
Sedan har det gällt att trygga industriens
råvaruförsörjning. Nu kan man
fråga sig, hur situationen ter sig i det
avseendet i dag. Ja, om kammarens ledamöter
gör sig besväret att läsa utskottsutlåtandet,
finner ni att en lång
rad myndigheter understryker, att det för
närvarande inte finns några besvärligheter
när det gäller att trygga råvaruförsörjningen
i vårt land. Det är domänstyrelsen
och skogsstyrelsen och ett
par organisationer som sysslar med export,
nämligen Svenska propsexportö -

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Om upphävande av regleringen av rundvirkesexporten.

rernas förening och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, som framför
allt anför starka skäl för ett slopande
av licenstvånget på detta område.

Domänstyrelsen säger, att det inte
finns någon brist på råvara för massaindustriens
räkning för närvarande, och
man behöver inte heller räkna med att
det skall bli någon brist inom den närmaste
framtiden. För närvarande föreligger
i stället mycket stora svårigheter
med avsättningen av massaveden inom
landet, vilket har medfört att avverkningarna
under den gångna vintern inskränkts
till en betydligt mindre kvantitet
än förut. Domänstyrelsen säger visserligen,
att den av sociala skäl bedrivit
avverkningarna i ungefär oförändrad
omfattning, men man har inte kunnat
träffa avtal om några leveranser från
säsongens avverkningar till industrien i
södra Sverige.

Även skogsstyrelsen påpekar att det råder
ett råvaruöverskott, vilket likaledes
har betonats i en officiell utredning
på detta område. Skogsstyrelsen
framhåller att detta råvaruöverskott och
svårigheterna att avsätta massaveden
inom landet medfört en minskning av
avverkningarna, vilket enligt styrelsens
mening icke är önskvärt ur skogsvårdssynpunkt.
Från dessa myndigheter framhålles
också att det inte ur råvaruförsörjningssynpunkt
föreligger några skäl
att bibehålla licenstvånget utan detta
kan mycket väl avskaffas omedelbart.

Då har i stället utskottet på grund
av yttranden av kommerskollegium och
statens handels- och industrikommission
betonat de handelspolitiska skäl, som
kan föreligga för ett bibehållande av licenstvånget.
Detta är naturligtvis en omständighet
som i sammanhanget kan vara
tungt vägande. Man kan dock fråga
sig om detta skäl bör tillmätas fullt så
stor betydelse som utskottet velat göra.

I ett remissyttrande i höstas i samband
med en framställning till regeringen om
slopande av licenstvånget betonade nämligen
statens handels- och industrikommission,
trots att den nu anser att regleringen
ur handelspolitisk synpunkt är
önskvärd, att »rundvirket numera torde

4 Första kammarens protokoll 1953. Nr 14.

sakna större bytesvärde i handelspolitiskt
hänseende».

Licenstvånget har blivit ett hinder för
skogsägarna vid avsättning av de svenska
skogsprodukterna. Det har för skogsägarna
gjort det svårare att få ut de priser
som varit möjliga vid en fri och
icke reglerad export och därigenom även
påverkat prisnivån inom landet. Eftersom
vi nu har "ett stort produktionsöverskott,
som det är svårt att finna avsättning
för inom landet, kan jag inte finna
det nödvändigt att längre bibehålla regleringen
på detta område, och jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till det yrkande, som framförts i motionerna
296 i första kammaren och 113
i andra kammaren, att riksdagen måtte
besluta att regleringen av rundvirkesexporten
snarast bör upphävas.

I herr Eskilssons yttrande instämde
herrar Velander (h), Ebbe Ohlsson (h),
Björnberg (h), Arrhén (h), Magnusson
(h) och Nils Theodor Larsson (bf).

Herr WERNER (bf): Herr talman! Utskottsbeslutet
är som synes resultatet av
en kompromiss, till vilken även en av
motionärerna, nämligen herr Magnusson
i Tumhult, har anslutit sig.

De förhållanden under vilka denna exportreglering
har tillkommit och tillämpats,
ger knappast vid handen att något
behov av en exportreglering längre föreligger.
Inom mycket stora delar av landet
har ju virkesproduktionen ökat utöver
vad förädlingsapparaten kan ta
emot, och följaktligen står för dessa delar
av landet ingen annan utväg öppen
än att söka finna avsättning för överskottet
genom export. Anslutningen till kompromissen
har från många utskottsledamöters
sida skett under den bestämda
förutsättningen, att regeringen beaktar
det för motionen positiva uttalande som
utskottet gjort och tar hänsyn till det vid
den kommande licensgivningen.

Det är uppenbart, att när vissa delar
av landet har svårighet att avsätta sitt
virke är säljarna där beroende av den
kartellbildning, som vi vet finns inom

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Om upphävande av regleringen av rundvirkesexporten.

trämasseindustrien. Vi vet också att marginalen
mellan råvarupriserna och exportpriserna
på trämassan varit och
fortfarande är så pass vid att det varit
möjligt att betala ett gynnsamt pris
för råvaran. Under dessa förhållanden
kan det inte spela någon roll för landets
förädlingsproduktion på trämasseområdet
om en mindre kvantitet virke söker
sig ut ur landet. Vi anser''nog från skogsägarhåll
att det nu icke föreligger skäl
för en restriktiv exportpolitik när det
gäller rundvirket. När det här görs gällande
att regleringen skulle ha ett visst
värde ur handelspolitisk synpunkt, kan
man ju fråga sig om inte i stället våra
handelisförhandlare skulle ha större skäl
att påkalla exportrestriktioner av sådana
råvaror som exempelvis järnmalm
eller en sådan begärlig produkt som kullager.
Jag tror att dessa varor skulle vara
mycket mera verksamma som medel att
åstadkomma gynnsamma handelsöverenskommelser.

Om jag har hört rätt har från motionärernas
sida gjorts gällande, att här
inte skett någonting. Jag vill då påpeka
att upphävandet av den s. k. granregeln
— inblandning av viss procent gran i
sulfatmassan — skedde innan motionärerna
hann skriva sin motion. Jag tror
att man har anledning alt konstatera,
att regeringen har uppmärksammat de
hinder som har funnits för skogsägarföreningarna
att träffa avtal om export
av rundvirke och som har irriterat dem,
samt på sistone visat större tillmötesgående.

Jag ser att handelsministern är här.
Jag skall därför upprepa vad jag sade i
början av anförandet, nämligen att vår
anslutning från skogsägarhåll till detta
eniga utskottsutlåtande har skett under
den förutsättningen och med den förhoppningen,
att regeringen inte skall lägga
hinder i vägen för en export, som
tills vidare är nödvändig för att skapa
ett visst andrum för skogsägarföreningarnas
avsättning av deras råvaror, särskilt
i södra Sverige och även för att ge
dem ett visst handtag när det gäller en
befogad reglering av prisbildningen på
råvaran.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Det förefaller som om denna fråga
hade fått för stora dimensioner.

Det är klart att det går att påstå —
och det har gjorts i olika sammanhang
både här i kammaren och helt nyligen
i medkammaren — att vi inte bär någon
brist på denna vara, att det inte spelar
någon som helst roll ur handelspolitisk
synpunkt om vi har den under kontroll
och att därför denna reglering kan avskaffas.
Det är lätt att göra sådana påståenden.
Jag måste å andra sidan ta
hänsyn till en del andra förhållanden.
Ett par myndigheter har framhållit, att
dessa varor har en viss handelspolitisk
betydelse. Jag kan bara betyga att i vissa
sammanhang, som jag mycket väl erinrar
mig, har man haft en fördel av att
kunna bjuda ut dessa varor till köparländer.

Allt oftare hörs det klagomål över att
vi inte med berättigad kraft kan hävda
våra exportintressen. Den dag vi frilistar
denna vara har också dess handelspolitiska
värde försvunnit. Detta förhållande
bör man uppmärksamma. Handelsregleringen
liar ju inte inneburit att våra
skogsägare fått exportera mindre än
tidigare, utan tvärtom. Rundvirkesexporten
hade förra året en större omfattning
än på mycket länge, och det hänger samman
med att myndigheterna bedömde
läget så att någon brist på ved inte förelåg
i de landsdelar som traditionellt uppträder
som exportörer av rundvirke.

Men det är en sak. Om vi ser på den
svenska skogsindustriens utveckling under
de sista tio eller femton åren, kan
var och en konstatera, att den kvantitativt
inte expanderat. Här föreligger sålunda
inget virkesöverskott i landet i
stort. Däremot har vi konstaterat att det
finns ett överskott i södra Sverige. Personligen
hyser jag den meningen att vi
bör försöka få avsättning för detta överskott.
När vi inte har möjlighet att förädla
varorna hemma skall vi sälja dem
till andra länder. Så långt är vi väl alla
ense.

Det vore heller ingenting att säga, om
vi kunde exportera virket till en del
andra länder, alltså ge dessa länder en

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Öl

Om upphävande av regleringen av rundvirkesexporten.

råvara för vidareförädling, och därmed
möjliggjorde för dessa länder att köpa
mindre skogsprodukter från Sverige, eller
från andra länder med skogsindustrier.
Det är ju för att slippa köpa dessa
skogsprodukter som de vill ha råvaran.
Om vi får möjlighet att konkurrera på
samma villkor är det ingenting att säga
om detta, men damerna och herrarna vet
att sådant förekommer ytterligt sällan.
Bygger ett främmande land upp en inhemsk
industri, låt oss säga inom massaeller
pappersområdet, blir denna industri
tämligen omgående skyddad genom
tullar eller andra handelspolitiska åtgärder.
Den synpunkten bör vi också beakta
i detta sammanhang.

Tidigare klagades det över att vi hade
en särskild regel att 25 procent av exportkvantiteten
skulle bestå av gran.
Denna regel är nu avskaffad. Ändå säges
det från skogsägarhåll, att det är en
rimlig begäran att man slipper ifrån
även licensgivningen. Man åberopar inte
så mycket det besvär som det skulle innebära
att söka licens, vilken beviljas
tämligen omgående i den mån vi inte har
alldeles speciella skäl — då av handelspolitisk
natur — för att vägra licensen.
Nej, man säger att framöver kan det
komma att hända någonting, som gör att
det är osäkert hur det går. Jag kan bara
inför kammaren betyga, att som läget nu
är har vi ingen anledning att vägra licenser
med hänsyn till tillgången på varan,
men det är lika naturligt att vi försöker
så långt som möjligt att ta vara på
våra handelspolitiska intressen. Där kan
vi alltjämt nå vissa fördelar, och jag tror
nog att det vore klokt ur skogsägarnas
egen synpunkt om de ville beakta även
denna synpunkt.

Jag är, herr talman, helt naturligt förhindrad
att i dag göra något uttalande
som går ut på att denna reglering skall
avskaffas då eller då, ty därmed skulle
jag ha gett besked åt våra eventuella
handelspartner att de inte behöver prestera
någonting för att få rätt att köpa
rundvirke i Sverige. Då skulle de säga,
att jag stått och sagt i riksdagens första
kammare att denna licensgivning kommer
att upphöra vid en angiven tid -

punkt. Detta är jag alltså, herr talman,
förhindrad att säga. Men det är alldeles
uppenbart, att om riksdagen skriver till
regeringen skall denna ta hänsyn till
riksdagens mening.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! Jag
skulle först vilja säga, att i sak råder
det ingen skillnad mellan den uppfattning
jag har och den som herr Eskilsson
uttalade alldeles nyss. Den skillnad
som kan framstå oss emellan är ju den,
att jag har anslutit mig till ett beslut av
bankoutskottet som går ut på att de synpunkter,
vilka jag och ban har framfört,
skall beaktas av regeringen, främst
handelsministern, efter riksdagens beslut
i dag, medan herr Eskilsson vill att
särskild skrivelse skall avlåtas härom.
Både herr Eskilsson och jag förväntar
liksom utskottet, att denna fråga blir
upptagen till omedelbar omprövning och
löst i den riktning som utskottet så
klart har gett uttryck åt i sin skrivning.
Skulle det inte gå i den riktningen, är
jag också av den uppfattningen, att vi
får följa frågan och återkomma.

Tv det är inte så, som herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet vill
göra gällande, att frågan givits för stora
dimensioner. Det är klart att för landet
i dess helhet spelar den kanske inte så
stor roll, men väl för dem i södra delarna
av landet som är särskilt berörda
härav. Det måste väl ändock vara bekant
efter de redovisningar som framlagts för
de med varje år ökande skogstillgångarna,
särskilt vad angår de klenare dimensionerna
från södra och sydöstra Sverige,
vilka ansträngningar som görs för
att ta detta virke till vara. Här föreligger
ett klart överskott, som utgör ett bekymmer
för dem som har skogar från
vilka detta överskott skall avsättas.

Herr statsrådet sade vidare att rundvirkesexporten
har ökat under denna
tid. Ja, tacka för det — inför den press
som förekommit har man varit tvungen
att släppa licensgivningen, så att den i
första hand har något så när motsvarat
de behov som redovisats. Men därmed
är ju inte sagt att allt har blivit frigivet
som man skulle önskat.

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Om upphävande av regleringen av rundvirkesexporten.

Jag kan faktiskt inte förstå argumenteringen,
när man säger: Vi beviljar
praktiskt taget alla licenser, men vi vill
ha tvånget kvar. Licenstvånget är ju baserat
på en fullmaktslag. Det är inte nu
fråga om att ta bort den. Om licenstvånget
slopas i dag kan det införas igen nästa
vecka, om de handelspolitiska skäl,
som nu ger så stor tyngd, skulle leda till
att man vill ha en verklig begränsning
av exporten. Men enligt statsrådets sätt
att se kan ju ett sådant handelspolitiskt
skäl åberopas i oändlighet. Det skulle
innebära, att vi av »handelspolitiska
skäl» får behålla regleringen. Herrarna
kan då inte räkna med att någonsin bli
fria från den, ty handelspolitiska skäl
finns det alltid.

En annan sak är, att en direkt reglering
inte är det rätta medlet för att dirigera
handelspolitiken. Det förvånar mig
att handelsministern, som ändå är förkämpe
för ett liberaliserat och fritt handelsutbyte
länderna emellan, tänker sig
att man med licenstvång — med exportlicenser
följer naturligtvis också importlicenser
— skall kunna dirigera utrikeshandeln.
Jag trodde att vi var på väg att
växa ifrån sådana metoder.

Herr talman! Min slutsats, som jag nu
kommer till, är att jag förstår att handelsministern
inte är beredd att nu direkt
säga ut att han skall gå över till
kanslihuset på andra sidan gatan och expediera
detta ärende samt bevilja framställningen.
Men jag hade väntat mig av
handelsministern att han skulle kunnat
säga: Jag vill mycket gärna pröva detta,
och jag tycker att mycket bärande skäl
har framförts. Vi får se hur det går!

Det tycker jag att han åtminstone
skulle ha kunnat säga.

Herr statsrådet ERICSSON: Med anledning
av herr Wehtjes yttrande skulle
jag vilja fråga honom i vilka avseenden
dessa exportörer har några besvärligheter
till följd av licensgivningen. Jag
tror inte det går att påvisa några fall
där myndigheterna kan sägas ha stoppat
en export som vore gagnelig ur olika
synpunkter.

Nu utgår herr Wehtje ifrån att vi
har överskott av råvara inom en del av
landet, och det har jag erkänt är riktigt.
Jag har sagt att det finns ett överskott,
och vi har ingen anledning att
hämma exporten av rundvirke från dessa
områden. Men, herr Wehtje, om det
skulle hitta på att hända att det kommer
i gång en stor export av denna vara
från en annan del av landet, vilket det
kanske föreligger vissa förutsättningar
för, är herr Wehtje av den bestämda uppfattningen
att också detta skulle tjäna
vårt lands intressen på längre sikt?

När herr Wehtje säger att vi inte gagnar
vår utrikeshandel med sådana här
metoder, så vill jag, herr talman, säga
att herr Wehtje väl vet om att vi tvingas
föra bilaterala förhandlingar med ett
stort antal länder, varvid vi måste se
till att få ut det mesta möjliga av de
varor vi kan leverera från Sverige. I
den mån vi möter handelspartner som
gärna vill köpa t. ex. rundvirke, kanske
vi genom att säga att ni kan få köpa
så och så mycket rundvirke kan uppnå
en annan fördel för den svenska exporten.
Nog måste det i nuvarande läge
vara till fördel för det hela ur svensk
synpunkt att vi utnyttjar sådana tillfällen.

Jag har i varje fall uppfattat situationen
på det sättet att man nu allt
mer högljutt riktar den maningen till
regeringen att vi skall bevaka våra exportintressen.
Det har till och med sagts
att vi har gått för långt i fråga om att
friställa på det handelspolitiska området.
När då enskilda inte kan påvisa
allvarliga olägenheter av den här ifrågavarande
licensgivningen,, tycker jag nog
att det ligger även i skogsägarnas intresse
att vi tar till vara de möjligheter
som kan yppa sig att utnyttja denna
vara i handelspolitiska sammanhang.

Jag kan inte begripa att man i största
allmänhet behöver tala om att vi bör
släppa utrikeshandeln fri, ty jag tror
att regeringen tillräckligt klart har dokumenterat
sin vilja och sina avsikter
att göra det. Här gäller det en alldeles
speciell fråga. Det finns, herr talman,
många fler exportvaror än denna, som

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Om upphävande av regleringen av rundvirkesexporten.

ligger under kontroll utan att vederbörande
exportörer har ställt till något rabalder
-för det, eftersom ju alla är beroende
av att vi når ett resultat vid våra
handelsförhandlingar. Och för att kunna
göra det måste vi mobilisera alla de
medel, som vi kan finna för att hävda
svenska intressen i sådana sammanhang
när vi inte kommer ifrån de bilaterala
handelsavtalen.

Herr HANSSON (fp): Herr talman!
Jag vill gärna deklarera att jag tidigare
bar varit på samma linje som motionärerna.
Att jag i likhet med herr Wehtje
nu möjligen skulle kunna följa utskottet
beror därpå att jag tillmäter de handelspolitiska
skäl, som statsrådet här har
anfört, en sådan betydelse att jag tror
alt man bör ta hänsyn till dem, låt vara
att jag inte själv kan överblicka dem.

Jag är emellertid samtidigt angelägen
att understryka vad skogsstyrelsen
bär framhållit, vilket citeras på s. 2 i
utlåtandet, nämligen att industriens totala
kapacitet icke förmår utnyttja i mellersta
och södra Sverige befintligt överskott
av rundvirke och att det därigenom
har uppstått ett läge som kännetecknas
av mindre goda avsättningsmöjligheter.

Det har jag dagligen erfarenhet av, och
det svåra läget förvärras genom de rent
ut sagt usla avsättningsförhållanden, som
vi för närvarande har, främst på brännveden
men även på klenvirket i övrigt i
södra Sverige. Jag är också angelägen
att betona, att dessa avsättningssvårigheter
måste få ett mycket menligt inflytande
på skogsvården.

Om jag därför i dag går på utskottets
linje, trots allt, sker det under förlitande
på statsrådets välvilja att fortsätta
med en mycket liberal licensgivning —
för den närmaste tiden i första hand
— ty vi har ett läge som kräver en sådan
licensgivning för att det inte skall
bli skadliga återverkningar i många hänseenden.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! Det
finns kanske inte anledning att ytterli -

gare alltför mycket förlänga debatten.
Jag vill emellertid gärna redovisa ytterligare
ett förhållande, som gör att jag
tycker den inställning på litet längre
sikt, som handelsministern har deklarerat
i denna fråga, är betänklig, nämligen
att det i vissa delar av landet redan
finns ett klart överskott, som man
gör stora ansträngningar för att bli av
med. Detta överskott kommer enligt
gjorda utredningar att växa. Skogsägarna
har gjort stora ansträngningar för att
få tillverkningen av förädlade skogsprodukter
ökad.

När man vet detta måste man ändå
säga sig, att det skall vara för dagen alldeles
särskilt tungt vägande skäl, som
gör att man inte är beredd att även på
detta område göra som man har gjort i
andra fall, som handelsministern påvisat,
nämligen slopa regleringen.

Sådana tungt vägande skäl har jag
inte kunnat finna i handelsministerns
uttalanden. Han säger att licenstvånget
liar ett värde vid handelsavtalsförhandlingarna.
Men det skulle innebära att
handelsministern är beredd att bibehålla
licenstvånget som ett vapen även i
fortsättningen, och det kan väl ändå inte
vara meningen. Vi bör väl i stället försöka
hävda vår ställning genom att
framhålla våra värdefulla produkter,
som vi inte är beredda att i obegränsad
omfattning avstå utan att vi samtidigt
får andra produkter sålda, såsom till exempel
råvaror som vi åtminstone under
vissa förhållanden önskar finna avsättning
för.

Jag tror inte vår utrikeshandel skall
dirigeras med tvång genom licensgivning
för import och export. Det strider
alldeles klart emot bankoutskottets uttalande.
Bankoutskottet säger ju tydligt
ifrån, att det anser att sådana regleringar
som den nu ifrågavarande skall avvecklas
så snart det kan ske utan att
medföra alldeles särskilt påtagliga olägenheter.
Och några sådana har vi inte
i detta fall.

Till sist, herr talman, anser jag mig
böra upprepa, att jag hoppas att kammaren
skall följa utskottet och att handelsministern
vid omprövning av detta

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Om förkortning av arbetstiden.

ärende skall fästa mindre avseende vid
formen för beslutet än vid det reella innehållet.
Jag tror inte att handelsministern
på något vis kan vara i tvivelsmål
om vad som är utskottets och jag hoppas
även kammarens entydiga mening.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, jämlikt
föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare därpå att kammaren
skulle med avslag å utskottets hemställan
bifalla de i ämnet väckta motionerna;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 12, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och bifallas de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodov,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 30.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från alt rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 13, i anledning
av väckt motion om en skyndsam översyn
av norrlandskommitténs olika förslag
m. in., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 30, i anledning av väckt motion
angående spärrning av rätten till inteckning
i fastighet som är föremål för
byggnation med kommunal borgen;

nr 31, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning rörande skyldigheten
för enskild att i vissa fall bekosta upprätthållandet
av allmän ordning och säkerhet
;

nr 32, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om införsel
i avlöning, pension eller livränta;
och

nr 33, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 42 § sinnessjuklagen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om förkortning av arbetstiden.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om förkortning av arbetstiden.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
motionerna i första kammaren nr
46 av herr Norling och herr Persson,
Ola, samt nr 188 av herr Damström
ävensom motionen i andra kammaren
nr 225 av herrar Gustafsson i Stockholm
och Henriksson.

I motionen 1:46 hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förslag till sådan
ändring av arbetstidslagen, som innebure,
att arbetsveckan förkortades till
fem arbetsdagar.

I motionerna I: 188 och II: 225, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

riksdagen måtte i framställning till
Kungl. Maj:t anhålla om föranstaltande
av en skyndsam utredning rörande frågan
om en generell förkortning av arbetstiden.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:46,
I: 188 och II: 225, ej måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Norman och Sten, fru Johansson i Norrköping,
fru Västberg samt herrar Andersson
i Alfredshem och Johansson i
Södertälje, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
förevarande motioner, I: 46, I: 188 och
II: 225, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening giva till känna vad i reservationen
anförts.

I den av reservanterna förordade motiveringen
hade anförts bland annat följande: »I

likhet med vad arbetstidsutredningen
och Landsorganisationen i remissyttrandena
anfört finner utskottet det
lämpligt att det inom arbetstidsutredningen
nu pågående arbetet rörande arbetstidsförkortning
för vissa grupper av
arbetstagare slutföres oberoende av en
utredning om allmän arbetstidsförkortning.

När detta skett bör enligt utskottets
mening Kungl. Maj:t på grund av anförda
skäl taga under omprövning huruvida
icke frågan om en allmän arbetstidsförkortning
jämväl bör utredas. Utskottet
lämnar öppet, huruvida detta bör
ske genom att giva arbetstidsutredningen
kompletterande direktiv eller på annat
sätt.»

Herr NORMAN (s): Herr talman! Det
är två framställningar rörande arbetstidens
förkortning, som utskottet här yttrat
sig om. Den ena kommer från herrar
Norling och Ola Persson, som önskar
att riksdagen skall göra en beställning
om ett lagförslag, som begränsar den

Om förkortning av arbetstiden,
lagstadgade arbetstiden till fem arbetsdagar
i veckan. Herrar Damström, Gustafsson
i Stockholm och Henriksson önskar
en skyndsam utredning om möjligheterna
av en generell förkortning av
arbetstiden.

Utskottet har ansett det angeläget att
få ta del av de synpunkter på spörsmålet,
som arbetsmarknadens parter har,
och vi har även frågat den nu sittande
arbetstidsutredningen om dess syn på
det föreliggande spörsmålet. Vi är samtliga
på det klara med att för närvarande
saknas de materiella resurserna för att
vidtaga några lagstiftningsåtgärder på
detta område, om man inte vill ta den
alldeles säkra risken av en sänkning av
levnadsstandarden och en försämring av
samhällsekonomien i stort. Utskottets
majoritet har i den situationen stannat
för att taga direkt ståndpunkt till yrkandena
i motionerna och avvisat dem.
En minoritet har menat att vi bör se den
här frågan även på litet längre sikt och
kommit till det resultatet att en utredning
är önskvärd och att det vore värdefullt
att en sådan vidtoges vid lämplig
lidpunkt. Beträffande motiven för denna
ståndpunkt kan jag i stort sett hänvisa
till reservanternas skrivning. Jag skall
här bara tillägga några kanske rent personliga
synpunkter.

Det är nog alldeles tydligt att här
finns ett önskemål som gör sig mycket
starkt gällande bland lönearbetarna. Att
herrar Ola Persson och Norling är intresserade
för detta spörsmål är ingenting
nytt. Vi har under närmast föregående
år haft motioner från deras håll,
där de har framfört önskemålet om en
förkortning av arbetstiden med ungefär
samma motivering som nu anföres i deras
motion. Nu har det tillkommit nya
motionärer. Jag tror att det är berättigat
att utgå ifrån att de är talesmän för
en ganska, för att inte säga mycket utbredd
opinion bland lönearbetarna. Jag
fäster mig vid namnet Damström, vilken
representerar en arbetargrupp, som
jag har haft tillfälle att mycket nära
komma i kontakt med och som jag med
ett kollektivt namn kan kalla för brukssmederna.
Jag vet att de är ett klokt och

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Om förkortning av arbetstiden,
omdömesgillt folk, som inte så lätt för
fram lösa hugskott och inte heller bara
ser till sina egna begränsade intressen
utan har förmåga att bedöma ett samhällsspörsmål
från vidare synpunkter.
Vi har bland motionärerna ordföranden
i landets största fackförening, och vi har
bland dem även en annan fackföreningsmän
med mycket god kännedom om de
önskemål, som gör sig gällande inom
stora grupper bland lönearbetarna.

Man kan sålunda inte utan vidare avvisa
det här spörsmålet bara med en
hänvisning till att de ekonomiska förutsättningarna
just nu saknas för att genomföra
en sådan här reform. Det är ju
inte heller utskottsmajoritetens tanke,
utan utskottet framhåller att frågan om
en allmän arbetstidsförkortning bör följas
med stor uppmärksamhet. Så långt
är vi alltså ense. Att reservanterna önskar
vara litet mer positiva än vad utskottet
har varit, sammanhänger inte
bara med att vi vet, att detta är ett önskemål
bland lönearbetarna, utan också
med att vi tror att läget inom den närmaste
framtiden kan bli sådant, att det
är av värde att få fram det allsidiga material
som kan behövas för ett bedömande
av möjligheterna att tillgodose önskemålet
om en förkortning av arbetstiden.

Vi har bl. a. fäst oss vid vad arbetstidsutredningen
uttalat i detta ärende.
Det framgår ganska tydligt, att denna
utredning under sitt arbete kommit fram
till den slutsatsen att utredningen måste
framlägga mera begränsade förslag än
vad man från början tänkt sig och än
vad som har åsyftats enligt utredningens
direktiv. Arbetstidsutredningen har ju
till uppgift att undersöka, i vad män
man lagstadgat kan förkorta arbetstiden
för vissa grupper av arbetare som har
sådant arbete att det uppenbarligen är
ett arbetarskyddsintresse att någonting
göres för att bereda dem bättre villkor.

Svenska arbetsgivareföreningen bär i
sitt yttrande just understrukit, att denna
fråga främst bör ses ur arbetarskyddssynpunkt.
Detta är nog riktigt, även om
man kan ha den meningen, att detta
»främst» icke får innebära att frågan
skall begränsas därtill, utan att den även

måste ses från den synpunkten att det
här gäller ett allmänt socialt intresse.
Frågan är med andra ord hur man skall
fördela bördorna för att alla skall komma
i åtnjutande av de fördelar, som de
materiella betingelserna kan ge människorna
även beträffande möjligheterna
att tillgodose andra behov än de rent
materiella, d. v. s. att få möjlighet att
utnyttja livets goda på bästa möjliga sätt
utan att vara avstängd därifrån av nödvändigheten
att ägna sig åt materiella
ting och åt arbete. Det gäller här i stort
sett, hur de förbättringar, som produktionslivet
ger hela folkhushållet, skall
fördelas mellan olika medborgare och
hur människorna på lämpligaste sätt
skall kunna få sin rättmätiga del av det
goda som produktionslivet ger oss.

Arbetstidsutredningen har, som jag redan
sagt, kommit fram till att det finns
en del grupper, för vilka det ur arbetarskyddssynpunkt
är önskvärt med en förkortning
av arbetstiden. Deras arbete
har dock så nära samband med andra
grenar inom produktionen att vi icke
ensamt kan reglera arbetstiden för en
del av dessa grupper utan att därmed
åstadkomma vissa rubbningar inom produktionslivet.
Det framhålles också i arbetstidsutredningens
utlåtande, att man
troligtvis måste framlägga mer begränsade
förslag än vad man från början
tänkt sig. När arbetstidsutredningens arbete
blir klart och man kan överblicka,
vilka förutsättningar som finns för partiella
förbättringar genom lagstiftningsåtgärder
på detta område, menar vi reservanter
att det kan vara lämpligt att
till övervägande ta upp spörsmålet om
och hur man skall kunna tillgodose behovet
av eu begränsning av arbetstiden
för dessa grupper, som nu tydligen inte
kommer med i det slutliga förslaget från
arbetstidsutredningen. Mycket beror naturligtvis
på hur det ekonomiska läget
då är och hur frågan ligger till internationellt.
Det har ju understrukits i uttalandena,
att denna fråga har mycket
starkt samband med det internationella
läget inom produktionslivet över huvud
taget.

Vid behandlingen av detta ärende i

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

fjol yttrade andra lagutskottet, att spörsmålet
nog ligger så till att det tills vidare
närmast bör vara en förhandlingsfråga
mellan arbetsmarknadens parter,
om man bortser från vad som kan åstadkommas
genom partiella lagstiftningsreformer.
Man får i framtiden lov att bedöma
hur det förbättrade produktionsresultatet
skall i olika avseenden tillgodose
människornas intressen. Olika
önskemål kan därvidlag göra sig gällande.
Jag är övertygad om att en hel
del lönearbetargrupper hellre vill ha
större inkomster än minskad arbetstid,
kanske hellre en längre semester o. s. v.

I den mån de materiella resurserna ger
oss möligheter att på olika sätt förbättra
medborgarnas villkor, blir det ofrånkomligt
att göra ett val.

Vi reservanter menar att det är av
synnerligen stort värde om problemet
har blivit kartlagt genom en utredning,
så att man har möjligheter att bedöma
hur en förkortning av arbetstiden kommer
att påverka produktionslivet och
samhällsekonomien och i vad mån ett
tillgodoseende av detta önskemål kommer
att undanrycka möjligheterna för
andra sociala förbättringar. Från dessa
överväganden har vi kommit fram till
att riksdagen bör fästa Kungl. Maj :ts
uppmärksamhet på detta problem och
uttala en önskan, att Kungl. Maj:t skall
överväga att sätta i gång en utredning i
denna fråga, när den lämpliga tidpunkten
är inne.

Vi tillstyrker alltså inte motionerna,
men vi anser det önskvärt att riksdagen
i anledning av dem ger Kungl. Maj:t
kännedom om den mening reservationen
innefattar. Det är detta vi syftar till med
den skrivelse vi förordar i anledning av
motionerna.

Jag hemställer om bifall till reservanternas
yrkande.

Herr ELOWSSON, NILS (s): Herr talman!
Det har med all önskvärd tydlighet
framgått av det anförande, som reservanternas
talesman nyss hållit, att det egentligen
inte råder några delade meningar
mellan majoriteten och reservanterna.

Om förkortning av arbetstiden.
På bägge hållen är vi fullt på det klara
med att man bör förkorta arbetstiden
för dem som på ena eller andra sättet är
sysselsatta i produktionen, i den mån
det finns möjligheter att göra det.

När majoriteten inte velat vara med
om att nu skriva till regeringen i denna
fråga, har det naturligtvis till en del berott
på att vi utgår från att åtminstone
den nuvarande regeringen skulle uppmärksamma
detta problem ändå och ta
de intiativ, som förhållandena kunde
kräva. Men framför allt har vi — och
det är kanske för närvarande det allra
viktigaste —- inte velat vara med om att
genom en skrivelse till regeringen ge
lönearbetarna det intrycket, att en förkortning
av arbetstiden snart kan genomföras.

Man förstår att många lönearbetare
önskar en kortare arbetstid, men fastän
utskottsmajoriteten behjärtar detta önskemål
har vi inte kunnat förmå oss själva
att tro, att en reform på detta område
ligger nära i tiden. Anledningen är
först och främst, att det ekonomiska läget
för närvarande är ansträngt. Men
härtill kommer att vi inte bara har under
behandling en del ärenden, som innebär
ytterligare utgifter såväl för staten
som för de enskilda, utan att vi också
håller på att förbereda nya sådana
åtgärder. Jag vill endast erinra om att
vi nyligen har höjt avgifterna till folkpensioneringen,
även om höjningen kanske
inte är så avsevärd, om man jämför
den med pensionens storlek. Vid
denna riksdag kommer vi med all sannolikhet
att besluta en sjukvårdsreform,
som lägger rätt betydande kostnader på
de enskilda försäkringstagarna. Också
när det gäller arbetslöshetsförsäkringen
kommer arbetarna att få bära en större
del av kostnaderna än för närvarande.
Vi önskar allesammans mycket livligt att
även arbetarpensioneringen — som väl
riktigare bör kallas en allmän pensionering
— skall kunna genomföras så snart
som möjligt. Och jag tror att vi alla är
fullt på det klara med att en sådan pensionsförsäkring
kommer att kräva ett betydande
tillskott av de enskilda försäkringstagarnas
årsinkomst, även om vi

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Om förkortning av arbetstiden.

bygger denna försäkring på folkpensioneringen
sådan vi för närvarande har
den. Inte heller arbetarpensioneringen
ligger såvitt jag kan förstå nära i tiden,
eftersom vi inte kommer att få ekonomiska
möjligheter att realisera vårt önskemål.

Men det är inte bara så att genomförandet
av allt det som sammanhänger
med försäkringsväsendet kommer att
kräva utgifter av den enskilde i form
av försäkringsavgifter, utan genomförandet
av en sådan sak medför ju också —
åtminstone om vi följer den linje som vi
har tillämpat under långa tider och alltjämt
tillämpar — i regel större eller
mindre krav även på statens kassa. När
vi vet att denna är så ansträngd som den
är, när vi vet att kravet på ökade skatter
möts med allt intensivare motstånd och
när vi vet att vi står inför genomförandet
av en så viktig sak som den nioåriga
folkskolan, mycket annat att förtiga,
måste man ovillkorligen säga sig, om
man vill se reellt på denna fråga, att
det inte, såsom läget är i ekonomiskt avseende
både för den enskilde och för
det allmänna, under den närmast tiden
finns något utrymme för en sänkning
av nationalinkomsten genom att vi minskar
vår produktion. En minskning av
produktionen finge vi väl ändå räkna
med, om vi skulle minska arbetstiden.

I varje fall kan vi utgå ifrån att det bleve
svårare att liålla produktionen uppe på
nuvarande nivå eller att öka produktionen
i den utsträckning som vi kunnat
göra under de senaste åren. Vi bör nämligen
inte glömma att de som motiverat
de föreliggande motionerna har gått ut
ifrån att arbetskraften för närvarande är
så pass hårt ansträngd, att den behöver
den lättnad, som skulle ligga i en arbetstidsförkortning.
Det tror jag är riktigt i
många fall, och jag är övertygad om det
när det gäller arbetare som är bundna
vid en maskin och som måste arbeta i
den takt som maskinen arbetar. Jag
skulle tro att det i mycket stor utsträckning
gäller också för dem som arbetar
efter ackord. Huruvida det gäller i alla
dessa fall och om det gäller också i andra
fall, kan jag inte avgöra, men det är

en allmän mening att arbetskraften har
blivit mycket hårdare ansträngd under
de senaste två decennierna, för att inte
gå längre tillbaka i tiden. Det betyder
att vi inte kan påräkna ett så stort tillskott
från arbetskraftssektorn som vi
kunde göra den gången då vi genomförde
8-timmarslagen. Om vi då blir hänvisade
till att i huvudsak lita till den
rationalisering, som kan ske på det maskintekniska
området och liknande områden,
får vi väl ändå medge, hur stora
optimister vi än är och även om vi tror
att det är möjligt att här rationalisera
till tidernas slut, att det inte, såsom det
ser ut för närvarande, kan fortgå i en
så rask takt att vi skulle kunna hålla
jämna steg med de krav, som reses från
olika håll.

Det är detta som gjort att majoriteten
i utskottet har sagt sig, att det inte är
rätt mot dem som nu önskar en arbetstidsförkortning
att göra det troligt för
dem alt detta blir möjligt inom en nära
framtid. Det skulle bara innebära att de
går och när förhoppningar, som de det
ena året efter det andra kommer att finna
inte kan uppfyllas. Detta kommer
bara att göra dem missmodiga i onödan.
Vi bar därför ansett det bättre att säga
till dem, som önskar denna arbetstidsförkortning,
att det inte finns några
möjligheter att inom den närmaste tiden
åstadkomma en sådan och den förbättring
i olika avseenden som vi eftersträvar.
Man har att välja mellan det ena
och det andra, och jag är tämligen säker
på att om de svenska lönearbetarna blir
ställda i valet mellan att få vad de kan få
i ökad trygghet försäkringsvägen, och
vad de kan få i fråga om ökade möjligheter
att trygga sin existens och sin utbildning,
tar de den saken hellre än de
tar eu arbetstidsförkortning.

Det kunde naturligtvis ha varit både
enklare och bekvämare för majoriteten
att gå på samma linje som utskottsreservanterna,
men vi har ansett att det inte
kunde skada att det blev en diskussion
i riksdagen rörande denna fråga och att
det inte heller skadade att ett riksdagsutskott
lika väl som riksdagen som sådan
tog på sig att säga till svenska folket så -

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

dana obehagligheter, som man i regel
vill att regeringen skall säga.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr DAMSTRÖM (s): Herr talman!
Jag vill först till andra lagutskottets
ärade ordförande framföra mitt tack för
hans vänlighet mot oss motionärer och
fackföreningsmän.

Frågan om en generell arbetstidsförkortning
har ju sedan länge varit aktuell
och önskvärd inom fackföreningsrörelsen,
framför allt inom industrien.
Det har på såväl konferenser som kongresser
framförts krav på en ytterligare
förkortad arbetstid. För att belysa de
faktorer, som påverkar de olika gruppernas
arbetstid när det gäller de partiella
reformernas väg, vill jag bara med
några ord hänvisa till en remiss från
Svenska metallindustriarbetareförbundet,
vari jag är medlem. 1 ett yttrande
till arbetstidsutredningen på en fråga om
det inom förbundet fanns några grupper,
för vilka man kunde tänka sig få
en förkortning av arbetstiden, anför förbundet
att det finns åtskilliga sådana
grupper, bland andra sådana som är anställda
i hälsofarligt arbete. Jag skall
inte räkna upp dem, utan jag har här
endast velat nämna den saken. Förbundet
uttalar sin tveksamhet beträffande
möjligheten att inom ramen för de begränsade
reformernas väg tillgodose de
arbetargrupper varom här är fråga. Man
kan enligt förbundets mening inte bryta
den produktionskedja, som ovillkorligen
måste finnas, genom att förkorta arbetstiden
för en grupp arbetare. Härav följer,
att en förkortning av arbetstiden
måste ske för alla grupper i produktionskedjan.
Förbundet kommer till den
uppfattningen, att man måste gå den generella
arbetstidsförkortningens väg, och
det rekommenderar arbetstidsutredningen
att själv ta initiativet att begära ytterligare
direktiv i denna fråga.

Till vad förbundet har sagt kan jag
knyta några personliga erfarenheter, så
mycket mer som jag under ett trettiotal
år arbetat inom den tunga industrien.
Jag vet att arbetarna t. ex. i valsverken

Om förkortning av arbetstiden.

i regel — jag understryker i regel —
inte kan arbeta längre än till femtioårsåldern.
Sedan måste de avveckla sitt arbete,
därför att det är av så pressande
natur, att de inte längre kan stå kvar i
det. Femtioåringarna får då vandra över
till ett annat, mindre betalt arbete. Det
sker alltså enligt min uppfattning en alltför
hastig förslitning av arbetskraften.
Vid femtio år borde man ju vara i sin
bästa mannaålder, men då är krafterna
slut och då måste man byta arbete. Då
står man där utan annan yrkesutbildning
än den man fått i valsverket.

Därtill kan jag lägga det förhållandet,
att ryggskadornas antal ökar år från år
inom industrien.

Allt vad jag nu anfört tyder på att arbetsintensiteten
inom industrien är högt
uppdriven.

Jag behöver här inte gå in på någon
argumentering mot utskottsmajoriteten.
Det har utskottets ärade ordförande
gjort. Jag skall bara tillägga, att jag
tycker, att företagarna borde vara lika
måna som vi om att bevara den skickliga
arbetarstam de har så länge som möjligt.
Man kommer då inte till något annat
resultat än att man måste sänka arbetstiden
för att på så sätt bevara den
viktigaste av de faktorer vi har inom arbetslivet,
nämligen den mänskliga arbetskraften.

Motionärerna har inte till fullo fått
sina önskemål tillgodosedda, men jag vill
ha sagt, att jag gärna går på reservanternas
förslag, så mycket mer som jag vet
att andra kammaren tidigare har beslutat
i enlighet med reservationen. Jag
hoppas innerligt att första kammaren
skall gå samma väg.

I detta anförande instämde herr Boo
(s.).

Herr NORLING (k): Herr talman! Utskottets
majoritet har avvisat tanken på
en generell arbetstidsförkortning med
hänvisning till tidigare inställning till
frågan. Medan utskottet således håller
fast vid en för flera år sedan intagen
ståndpunkt, har man genom utvecklingen
på arbetsmarknaden måst tillgripa

60 Nr 14. Onsdagen den

Om förkortning av arbetstiden.

förkortad arbetstid för att slippa avskeda
en för arbetsgivarna oumbärlig
arbetarstam. Dagligen ser man i pressen
notiser om att stora industrier inför
femdagarsvecka och i vissa fall ännu
kortare arbetstid. Jag behöver endast
nämna sådana platser som Huskvarna,
Bromölla och Motala. Men lönekompensation
för den förkortade arbetstiden
vill man inte vara med om. Arbetarna
får själva bära den förlust som uppstår
genom den förkortade arbetstiden. Det
är inte en sådan arbetstidsförkortning
vi syftar till med vår motion. Vi kräver
samtidigt lönekompensation. Utan
tvivel skulle en arbetstidsförkortning till
fem dagar i veckan bidraga till att permitteringar
och avskedanden i hög grad
skulle undvikas och den fulla sysselsättningen
tryggas för de anställda. Att
otryggheten på arbetsplatserna har tilltagit
visar bland annat antalet anmälda
arbetslösa på larbetsföranedlingarna. I
februari 1952 fanns det 20 893 anmälda
arbetslösa, vilken siffra i februari 1953
hade ökats till 45 721. Inom metallindustrien
räknar med med att omkring 250
man avskedas eller permitteras varje
vecka.

Frågan om en generell förkortning av
arbetstiden har under de senare åren
blivit alltmer aktuell. Flera ledande fackföreningsmän
har understrukit denna
uppfattning. Svenska metallindustriarbetareförbundet
har sålunda uttalat sig fölen
generell arbetstidsförkortning. Förbundsordföranden
Knut Larsson i Träindustriarbetareförbundet
har i MorgonTidningen
uttalat bland annat följande:
»Tidpunkten borde nu vara inne för
en förkortning av arbetstiden till 44
timmar. Generellt sett skulle en arbetstidsförkortning
säkerligen medföra endast
ringa minskning av produktionen
därigenom att bortovaron av olika orsaker
skulle minska. Vi är framme vid
den tidpunkt, då vi har råd till mera
fritid.» Träindustriarbetarförbundets ordförande
anser således, i olikhet med utskottsmajoritetens
talesman, att tiden nu
är inne för att man åtminstone skulle
kunna förbereda en arbetstidsförkortning.

22 april 1953.

Genom den pågående rationaliseringen
har människan i industrien kommit
att bli en maskinrobot. Det är maskinen,
som bestämmer den mänskliga arbetskraftens
rörelser och ansträngningar,
och genom tidsstudier bestämmes på
enhundradels sekund hur dessa rörelser
och handgrepp skall ske. Sker arbetet
i s. k. kedjor eller band, har varje arbetare
sin bestämda arbetsoperation, där
vissa muskler blir hårt ansträngda, medan
andra endast i ringa grad brukas.
Följden blir att efter några år har en
förslitning inträtt som gör arbetaren
mindre arbetsduglig och i vissa fall arbetsoduglig.
Denna förslitning av den
mänskliga arbetskraften framträder inte
enbart i industrien utan omfattar även
andra områden. På en ort i Värmland
blev för något år sedan 300 industrioch
skogsarbetare undersökta för att utröna
arbetets inverkan på deras fysik,
och undersökningen visade ett överraskande
resultat. Inte mindre än 75 procent
var på ett eller annat sätt ryggskadade.
Att deras ryggskador härledde
från deras arbete är utom allt tvivel.
Att den höjda arbetsintensiteten härvidlag
varit en bidragande orsak kan säkert
fastställas. Från 1943 till 1950 höjdes
således produktionsresultatet per arbetare
och timme med inte mindre än
28 procent. Det torde vara odiskutabelt,
att denna höjning av produktionen innebär
en betydligt stegrad arbetsintensitet
och att detta i sin tur förorsakar
den ökade olycksfallsfrekvensen och de
tilltagande yrkessjukdomarna.

År 1935 antog internationella arbetsorganisationen
en konvention, vari det i
artikel 1, punkt a heter, att de stater,
som ratificerar konventionen, förklarar
sig vara för principen om genomförandet
av 40 timmars arbetsvecka utan att
detta får leda till försämring av arbetarnas
levnadsstandard. År 1936 föreslog
regeringen att riksdagen skulle godkänna
konventionen för Sveriges del. Riksdagen
avslog emellertid konventionen.
De motiveringar, som då anfördes mot
att godkänna en sådan konvention, är
i huvudsak precis desamma som i dag
— 17 år senare — framföres. Jag vill

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

erinra om vad socialminister Möller år
1936 sade i anledning av dessa motiveringar.
Herr Möller yttrade då, att det i
vårt land liksom i hela världen stått kolossalt
skarpa strider rörande frågan vilka
verkningarna skulle bli, om arbetstiden
förkortades ifrån 60 eller 56 eller 54
timmar ned till 48 timmar i veckan. Han
ansåg sig lugnt kunna säga, att det icke
fanns den ekonomiska olycka, som icke
spåddes som ett resultat av ett förverkligande
av dylika önskemål. Han sade
vidare, att hela spörsmålet om införandet
av 48-timmarsveckan var en sådan
där enligt motståndarnas uppfattning
nästan idiotisk socialistisk utopi som
man gick och drömde om i demonstrationstågen
på gatorna, men vars förverkligande
man i ett förnuftigt samhälle
aldrig på allvar skulle kunna ifrågasätta.

Herr Elowsson har i dag anfört ungefär
liknande argument som herr Möller
1936 vände sig emot. Herr Elowsson säger
att det ekonomiska läget är överansträngt
och att vi har så stora utgifter
för sociala ändamål, att det av ekonomiska
skäl inte går att införa en förkortad
arbetstid. Dessutom anför herr
Elowsson, liksom gjordes för 17 år sedan,
att produktionen skulle minskas.
Herr Elowsson säger, att man inte bör
ge arbetarna den uppfattningen att det
är möjligt att inom en nära framtid förverkliga
önskemålet om en förkortad arbetstid.
Jag vill fråga: Hur skall tiderna
vara för att man skall kunna förkorta
arbetstiden? Högkonjunkturen är ju inte
lämplig för arbetstidsförkortning, inte
heller lågkonjunkturen och inte heller
normal arbetstillgång. Jag undrar då,
hur de tider skall se ut, då man kan
föreslå en förkortad arbetstid.

Beträffande motiveringen, att Sverige
ej skulle kunna hävda sig i den internationella
konkurrensen om arbetstiden
förkortades, kan erinras om att både
Frankrike, Belgien, England och Amerika
har en kortare arbetstid än 48 timmar
per vecka. Att de ekonomiska resurserna
skulle vara otillräckliga vill
jag bestrida. Enligt riksräkenskapsverket
har bolagsvinsterna stigit med 107

Om förkortning av arbetstiden,
procent från 1945 till 1951, och aktiebolagens
sammanlagda vinster uppgick
till inte mindre än 2 493 miljoner kronor
under verksamhetsåret 1951.

Herr talman! Med det anförda vill
jag yrka bifall till den reservation, som
vid utlåtandet avgivits av herr Norman
in. fl.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
(s): Herr talman! När jag hörde herr
Elowssons anförande såsom talesman
för majoriteten i utskottet, blev jag något
förvånad över att man kunde vara
så säker på att alla just var inställda på
att välja och bedöma på samma sätt som
han ville bedöma den ekonomiska situationen
och hur arbetarna skulle ställa
sig om det var fråga om att välja kortare
arbetstid eller ökade sociala förmåner.
Inte ens Landsorganisationen har vågat
vara så självsäker. Vi har i vårt utlåtande
till 1951 års kongress i fråga om arbetstidsmotioner
inte ifrågasatt något
annat än att de, som önskade en arbetstidsförkortning,
nog i allmänhet också
räknade med att denna arbetstidsförkortning
icke skulle behöva medföra någon
standardförsämring för arbetarna.
Om de nu skulle bli i tillfälle att välja
låt oss säga arbetarpensionering eller
kortare arbetstid, vågar jag inte ha någon
bestämd uppfattning därom i dag,
därför att jag tror att flertalet av dem
som väntar på arbetarpensionering räknar
med att de skall få den utan att det
kostar något för dem själva, i varje fall
synligt.

Nu vill jag erinra om att det är över
trettio år sedan vi genomförde den arbetstidsförkortning
vi nu har, fyrtioåtta
timmar i veckan. Sedan dess har
ingenting annat skett än att de som arbetar
i kontinuerlig drift fått fyrtiotvå
timmar i veckan i allmänhet, underjordsarbetare
däri inräknat gruvarbetarna
har fått fyrtio timmar i veckan, fem
dagar med åtta timmar om dagen, och
så är det ytterligare några grupper som
fått något under fyrtioåtta timmar. Sedan
har under denna tid praktiskt taget
också semester genomförts vilken inne -

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Om förkortning av arbetstiden,
varande år kommer att bli aderton dagar.
Produktionsökningen bär emellertid
sedan vi genomförde fyrtioåttatimmarslagen
varit väsentlig, antagligen
femtio procent eller mera, och följaktligen
skulle vi i dag lia betydligt större
underlag för en diskussion om kortare
arbetstid än vi faktiskt hade då vi genomförde
fyrtioåttatimmarsveckan.

Under de år som gått har vi föredragit
att ta ut resurserna i form av ökade
materialförmåner, högre lön, ökad standard,
bättre sociala förmåner och dylikt,
och vi har låtit frågan om kortare
arbetstid skjutas åt sidan. Att så skett
under tiden efter krigsutbrottet har varit
ganska naturligt. Det har inte varit
någon anledning att aktualisera frågan
om en arbetstidsförkortning under en
period då vi dragits med mycket besvärande
arbetskraftsbrist.

Internationellt sett aktualiserade man
frågan om fyrtiotimmarsveckan på 1930-talet inte med den motiveringen att rationaliseringen
inom industrien skulle
ha gått så långt att det var nödvändigt att
förkorta arbetstiden ned till fyrtio timmar
per vecka, utan det starkaste motivet
var den stora arbetslösheten över världen.
Jag tror nog att man i allmänhet har
betydligt svårare att genomföra en arbetstidsförkortning
under tidsperioder
med stor arbetslöshet, om man vill kompensera
den kortare arbetstiden, än under
tider med bättre förhållanden. Om
vi skulle låta den synpunkten vara avgörande
tror jag inte att vi kan vänta
tills vi får tillräckligt stor arbetslöshet,
för att vi skulle ha råd att genomföra
en arbetstidsförkortning. Allting talar
för att vi har sämre råd i en sådan situation
än vi har när vi har mera normal
eller full sysselsättning. Då begränsas
frågan till det som herr Elowsson
möjligen var inne på, nämligen en avvägning
av vad man skall ta ut av de
samlade resurserna. Vill man ha en kortare
arbetstid får man väl i allmänhet
räkna med att under den första övergångstiden
man måste nöja sig med en
sämre standard i ett eller annat avseende.
Det behöver inte vara omedelbart i
form av lägre inkomster utan det kan

vara i den formen att man får avstå
från någonting som eljest skulle kunna
genomföras.

Den arbetstidsutredning som nu sitter
har hållit på sedan 1945 eller 194G. Det
har visat sig vara ganska svårt att komma
fram till någon partiell reform i fråga
om arbetstiden. Särskilt långt fram
på dagordningen har frågan om en förkortad
arbetstid för skiftarbetarna stått,
framför allt treskiftarbetarna som haft
starka önskemål att i varje fall erhålla
en sådan förkortning att det tredje skiftet
på nattveckan skulle kunna falla bort,
d. v. s. de skulle få ledigt lördagseftermiddagen
och lördagsnatten då de haft
nattskift. Det skulle innebära åtta timmars
arbetstidsförkortning på tre veckor,
eller inte fullt tre timmar per vecka.
Det har varit omöjligt att genomföra
detta, i främsta rummet på grund av
bristen på arbetskraft och svårigheter att
organisera produktionen ute i sådana
företag där man har skiftarbete, men jag
skulle också tro att det från arbetsgivarnas
sida förekommit ett rent principiellt
motstånd mot att över huvud taget
lämna några medgivanden till arbetstidsförkortning,
eftersom det skulle vara
prejudicerande för längre gående önskemål
om förkortning av arbetstiden för
andra än skiftarbetare som det närmast
skulle vara fråga om.

Önskemål om fyrtiotimmarsveckan har
framförts vid otaliga tillfällen både i
riksdagen och på många av våra kongresser.
Jag tror att vi får vänta ganska
länge, om vi skall avvakta den tidpunkt
då vi kan företaga en sådan arbetstidsförkortning
på en enda gång, d. v. s.
åtta timmar per vecka, vilket skulle betyda
mellan 16 och 17 procent i ett enda
svep. Att vidtaga en sådan arbetstidsförkortning
utan att det skulle märkas i arbetarnas
standard och i samhällets resurser
tror jag inte låter sig göra. Vill
man ha en kortare arbetstid får man antagligen
från arbetarhåll acceptera att
en sådan sker i etapper. Det har i varje
fall inte förvånat mig, att arbetarna
ute på arbetsplatserna tycker att om det
skulle bli i etapper, så skall i alla fall
inte varje etapp bara för utredning eller

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

diskussion behöva ta längre tid än de
33 år som nu bär förflutit, sedan vi fick
den första arbetstidsförkortningen ned
till 48 timmar per vecka. Om det vore
fråga om ett beslut i dag om en kortare
arbetstid från och med exempelvis
den 1 januari 1954, skulle även jag säga
att det antagligen är praktiskt ogenomförbart,
men jag kan inte se något hinder
för att en sittande arbetstidsutredning
också får i uppdrag att utreda frågan
om en generell förkortning av arbetstiden.
Detta kan ju inte innebära något
annat än att vi får en redovisning av
hur en sådan förkortning skall kunna
genomföras, om den lämpligen bör ske i
etapper och vad den kan komma att kosta,
och man skall väl inte vara så förskräckligt
rädd för de ekonomiska konsekvenserna,
att man som herr Elowsson
skall stiga upp och säga, att det är fullständigt
omöjligt, och att det är klart
på förhand att ingenting kan ske. Jag
delar därför, herr talman, reservanternas
uppfattning, att frågan inte kan förlora
på att bli utredd. Jag anser att kommittén
bör ta upp frågan när den slutfört
sitt nuvarande uppdrag. Det är
ingen risk för att utredningen rusar
åstad och kommer fram till någonting
som överraskar riksdagsmännen. Jag
tror att vi får tillfälle att diskutera den
frågan många gånger, innan resultatet
av arbetstidsutredningens arbete föreligger.
Det är en mycket stor fråga med
långt gående ekonomiska konsekvenser,
men en utredning kan väl under alla
förhållanden ske, så får man sedermera
diskutera när tidpunkten är lämplig för
att söka genomföra den. Det behöver
inte ske i dag, men jag tycker att utredningen
kan beslutas i dag, utan att
vi behöver känna oss ha tagit ett ansvar
som vi inte kan stå för.

Landssekretariatet har i sitt yttrande
över de nu aktuella motionerna sagt, att
sekretariatet inte delar den uppfattning
som kommit till synes i motionerna,
nämligen att det skulle ha skett så stora
och väsentliga förändringar i fråga om
förutsättningarna för att genomföra en
arbetstidsreform, att man kan beteckna
dem som definitiva, men man räknar

Om förkortning av arbetstiden,
med att frågan kommer att få internationell
aktualitet och anser att det då inte
kan skada att frågan blir föremål för utredning.
Landssekretariatet förordar allt.
så ett sådant beslut, att den nu sittande
arbetstidsutredningen får ta hand om
frågan.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr HUSS (fp): Herr talman! Jag vill
gärna deklarera de synpunkter som varit
avgörande för mig vid mitt ståndpunktstagande
inom utskottet.

Om vi beställer en utredning i en fråga
som kanske inte kan lösas ännu
på många år, har vi därvid väckt förhoppningar
som kommer att svikas och
medföra misstämning. Vidare är det en
allmän princip i riksdagsarbetet, att vi
inte beställer någon ny utredning, innan
en ännu pågående utredning är genomförd.
Den nu sittande arbetstidsutredningen
har ju annonserat, att den vid
slutet av detta år kommer att framlägga
ett betänkande i fråga om arbetstiden
för vissa grupper av arbetare, och
om betänkandets innehåll får man veta,
att utredningen finner det troligt att
man måste gå fram mycket restriktivt
och begränsa förslagen till några få
grupper. Om det nu förhåller sig på det
sättet och då vi i allmänhet inte brukar
acceptera ett förhandsuttalande, innan
vi har fått en mera omfattande motivering
till ett sådant uttalande, tycker jag
det är lämpligt att man avvaktar detta
betänkande, dess remissbehandling och
dess fortsatta öde, innan ärendet på nytt
tas upp i riksdagen.

Detta har, herr talman, varit avgörande
för mitt ståndpunktstagande då jag
anslutit mig till majoriteten, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LARSSON, NILS THEODOR (bf):
Herr talman! Herr Nils Elowsson bar
tidigare här i kammaren talat för utskottsmajoriteten,
och han har så fullständigt
och tydligt redogjort för de

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Om förkortning av arbetstiden.

argument som varit avgörande för majoritetens
ställningstagande, att jag kan
inskränka mig till att i all korthet summera
och understryka.

Vi är väl alla på det klara med att
arbetstagarna liksom förtroendemännen
i det offentliga livet här har ett val att
träffa, om de förmåner, som en fortsatt
rationaliseringsprocess inom produktionslivet
kan komma att ge oss i framtiden,
främst skall användas till en generell
förkortning av arbetstiden eller
om det finns andra områden, som man
hellre vill ha förbättrade tidigare, och
det har ju redan förut i debatten uppräknats,
vilka ändamål samhället kunde
använda en sådan ytterligare förbättrad
samhällsekonomi till. Möjligen kan
arbetstagarna vilja ha en längre semester
och sannolikt vill många ha en högre
reallön. Vi får också tänka på att
vad produktionslivet frambringar skall
ge oss möjlighet i framtiden att bevara
eller ytterligare höja den sociala standard
som medborgarna i riket sätter så
stort värde på, och därvid bär ju sedan
länge aktualiserats frågan om en allmän
pensionering.

Jag vill också erinra om att samhället
även har att tänka på det unga släktets
utbildning och att statsmakterna på
det området står inför betydande anspråk
på dess resurser.

Jag vill vidare peka på att vad samhället
i framtiden satsar på forskningslivets
olika områden är också en kapitalinsats
som skall tas ut av produktionslivets
resurser, en kapitalinsats som kan
ge samhället och dess medborgare en
mycket rikare utdelning än den avkortade
arbetstid som man nu aktualiserar.

Jag menar alltså att vi säkerligen alla
är överens om att frågan om en generell
avkortning av arbetstiden inte självklart
är den första åtgärd man bör vidtaga,
i den mån samhället orkar med
ytterligare förbättringar och standardhöjningar
för medborgarna.

Jag vill också erinra om att vi har att
gentemot den hårdnande konkurrensen
utifrån tänka på vår exportnäring, så
att den inte förlorar sina möjligheter
att hävda sig i fortsättningen utan be -

varar arbetsmöjligheter och utkomst åt
svenska medborgare.

Om denna problemställning är vi säkerligen
alla överens. Hur kan det då
vara möjligt att vi ändå skiljer oss åt?
Det har sagts, och det är riktigt, att
egentligen är det inte mycket som innerst
inne skiljer mellan utskottsmajoritet
och reservanter, ty alla tänker nog
på ungefär samma sätt. Varför skall man
då inte våga säga i en öppen och ärlig
och klar debatt att så här är problemställningen:
Varför skall man gömma undan
ärendet hos Kungl. Maj:t och tillstyrka
en utredning?

Jag tror att den framgångslinje som
föreslagits av utskottets majoritet är på
lång sikt den klokaste, ty då stiger man
fram inför arbetslivets folk i riket och
säger: Vi vill inte väcka några förhoppningar
hos er om möjligheterna att
generellt avkorta arbetstiden i en nära
eller något fjärmare framtid, vi vill inte
att ni skall bli besvikna när detta ärende
kommer fram till allvarlig prövning.
Det vore ärligare att säga detta nu än
att behöva göra det senare i en framtid.

Jag tror att jag med detta har redovisat
varför jag för min personliga del intagit
den ställning jag valt i utskottet,
då jag anslutit mig till majoritetens
ståndpunkt. Jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WISTRAND (h): Herr talman!
Det framgick mycket tydligt av herr
förste vice talmannens anförande — och
det var inte på något som helst sätt
någon överraskning — att man tänkte
sig att vid en arbetstidsförkortning få
kompensation så att inkomsten för arbetaren
inte minskades i och med förkortningen.
Det är kanske en av de allra
viktigaste synpunkterna i denna fråga.
Man måste nämligen spörja sig om man
verkligen för närvarande kan ställa en
dylik kompensation i utsikt, utan att
detta skulle få ganska allvarliga återverkningar
på hela landets ekonomi,
först i fråga om exportindustriens möjligheter
att konkurrera och sedan inte
mindre beträffande statens skattein -

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

komster, som ju i så hög grad grundas
på inkomsterna från näringslivet. Jag
tror därför att det kan vara skäl att låta
denna sak ligga till sig och inte inge
några förhoppningar, såsom det redan
har sagts i diskussionen.

Jag skall inte upprepa de argument
som har blivit anförda här. Jag vill bara
säga att jag är så gammal, och det är herr
Strand också, att vi nog båda två mycket
väl minns hur Mussolini på sin tid
gjorde sitt stora fälttåg för 40-timmarsveckan
som han också lyckades få genomförd
i en del länder, åtminstone för
en tid. Då intog den svenska landsorganisationen
den mycket klara ståndpunkten
att man inte ville vinka med arbetstidsförkortningar.
Det fanns andra värden
att bevaka som var större, och det
är väl ganska klart att den sociala och
ekonomiska utveckling som vid har fått
här i landet — och som har varit långt
större än jag för min egen del hade trott
vara möjlig — inte hade kunnat ske, om
vi hade nedsatt arbetstiden på det sätt
som ifrågasattes. Denna nedsättning av
arbetstiden visade sig framkalla mycket
stora internationella svårigheter. Jag
tänker på det franska näringslivets desorganisation,
som gjorde det möjligt för
Hitler att marschera in i Rhenlandet
o. s. v. Jag skall inte åberopa mig därpå,
ty det erbjuder ju inte direkta paralleller
i dagens situation, men vad jag vill säga
är, att det enligt min uppfattning var
en mycket stor lycka för vårt land att
vår arbetarrörelse då intog sin ståndpunkt
på det isätt som då skedde. Det
synes mig att den inte borde ha anledning
att ändra den i dagens situation.

Herr STEN (s): Herr talman! Efter
herr förste vice talmannens sakligt starka
anförande skulle jag ha kunnat avstå
från ordet, men på grund av vad som
har yttrats av herr Nils Elowsson och
av herr Nils Theodor Larsson — som
vill dra en gräns mellan majoriteten och
minoriteten i utskottet och säger, att
på förra sidan står de ansvarskännande,
jag tror herr Larsson till och med sade
de ärliga ledamöterna av lagutskottet —

5 Första kammarens protokoll 1953. Nr 11.

Om förkortning av arbetstiden,
vill jag med anledning av det ansvar
som jag bär för denna reservation presentera
mig som en minst lika ansvarskännande
och ärlig ledamot av andra
lagutskottet som dessa ärade talare, för
att nu inte framhålla hur dessa epitet
passar på utskottets aktade ordförande
och på herr förste vice talmannen.

Kammarens ledamöter finner på sid.
10 i andra lagutskottets utlåtande nr 22
svar på de flesta av de frågor och invändningar
som har gjorts av de ärade
talesmännen för utskottsmajoriteten. Vi
är eniga med dem om att förutsättningarna
för en allmän förkortning av arbetstiden
är, att en sådan reform inte
får innebära risker för reallönenivån eller
för vår ekonomiska politik eller vår
sociala reformpolitik. Vi har ingalunda
dolt för svenska folket och för arbetarna
att man såsom omedelbara återverkningar
av en allmän arbetstidsförkortning
måste räkna med möjligheten av en produktionsminskning
och vid oförändrade
löner även en ökning av produktionskostnaderna.
Vi har pekat på de risker
som ligger i kostnadsfrågan och konkurrensen
på väldsmarknaden och framhållit,
att man måste uppmärksamma att
det även kan bli sysselsättningssvårigheter.
Men vi menar att detta är argument
för att de ekonomiska och produktionsmässiga
konsekvenserna av en allmän
arbetstidsförkortning klarlägges, så
att man får ett sakligt material för den
bedömning och avvägning som alltid
måste ske, på vilket sätt man skall ta ut
den del av produktionsstegringen som
skäligen, herr Wistrand, måste komma
på arbetarnas del: om det skall ske i
form av förbättrade löner, arbetstidsförkortning
eller sociala reformer. Vi bär
särskilt pekat på den allmänna pensionsförsäkringen,
som ju har förevarit inför
denna riksdag på grund av att det i en
motion framhållits, att man på arbetarhåll
med en viss otålighet väntar på resultatet
av den pågående utredningen.
Vi menar alltså, att när det föreligger ett
förslag i denna fråga om ett eller annat
år, så skulle det passa bra, att man får
det material som Kungl. Maj :t skulle
kunna skaffa fram med anledning av

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Om förkortning av arbetstiden,
denna riksdagsskrivelse, för att man
skall kunna bedöma turordningen emellan
de olika sociala reformerna.

Sedan vill jag säga till herr Huss, att
reservationen icke åsyftar någon beställning
hos Kungl. Maj :t av en utredning
om allmän arbetstidsförkortning, utan
vad vi har sagt — det är väl detta som
herr Elowsson och herr Larsson betecknar
som mindre ansvarsmedvetet — är
att när den nu sittande arbetstidsutredningen
har slutfört sina undersökningar
om arbetstidsförkortning för vissa arbetargrupper,
skall Kungl. Maj:t ta under
övervägande, huruvida inte också frågan
om en allmän arbetstidsförkortning
bör utredas. Vi har, vilket ju alltid är
självfallet, lämnat öppet, om detta skall
ske genom att kompletterande direktiv
lämnas till arbetstidsutredningen, såsom
den ju själv har ifrågasatt, eller om det
skall ske i annan form.

Om jag hade haft tid att gå igenom
berättelsen över vad sig i riket tilldragit,
tror jag att jag skulle kunnat påvisa, att
det finns pågående utredningar — t. ex.
om den fulla sysselsättningens inverkan
på penningvärdet — som ger Kungl.
Maj :t möjligheter att även i annan ordning
belysa denna frågas produktionsmässiga
och ekonomiska konsekvenser.

Jag har redan anfört vad reservanterna
stöder sig på i arbetstidsutredningens
yttrande och i Landssekretariatets yttrande.
Jag vill endast tillägga, att mina
ärade vänner herr Nils Elowsson och
herr Ture Nerman nu när reservationen
har segrat i andra kammaren med
bistånd av den socialliberale disponenten
Wedén i Eskilstuna, bör erinra sig
bibelns ord om att deras fötter som skall
bära dem ut väntar utanför dörren.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr LARSSON, NILS THEODOR (bf)
kort genmäle: Herr talman! Jag måste
säga ett par ord till herr Sten, när han
sökte av mitt anförande utläsa, att jag
givit mig in på något slags personlighetsbedömning
i mitt tidigare anförande.
Det menade väl jnte herr Sten. Jag ytt -

rade, att det kanske vore ärligare och
mera ansvarskännande att tala om för
arbetslivets folk hurudana förhållandena
är än att krypa bakom regeringen. Men
det vare mig fjärran att vilja ifrågasätta
ärligheten och ansvarskännandet hos någon
utskottets ledamot, allra minst mot
dess högt värderade ordförande. Däri
kan jag inrymma även herr Sten, fastän
jag är en smula överraskad över det
försök till vantolkning, som herr Sten
gjorde med mitt anförande.

Herr ÖHMAN (k): Herr talman! Jag
skall inte förlänga debatten många minuter,
men jag kan inte underlåta att
göra ett par reflexioner om denna frågas
behandling här i riksdagen.

Jag vill erinra om att när vi ifrån vårt
håll, jag tror det var 1949, första gången
aktualiserade frågan om en arbetstidsförkortning,
stod vi alldeles ensamma
emot ett enhälligt utskott och emot enhälliga
kamrar, där samtliga partier gick
emot det förslag som vi hade ställt. Det
är därför med en viss tillfredsställelse,
som jag nu i dag kan konstatera, att
denna ur arbetarnas synpunkt mycket
viktiga fråga ändå faller framåt. Det
finns en manstark reservation, som principiellt
ligger på den linje vi har förordat,
och vi bär fått en majoritet i andra
kammaren bakom denna reservation.
Jag vill uttrycka den förhoppningen, att
första kammaren icke skall visa sig vara
mera reaktionär än andra kammaren
utan hålla sig på samma nivå i fråga om
sociala framsteg som den.

Herr Elowsson säger, att vi nog inte
orkar med denna reform, därför att det
är så många andra sociala reformer som
väntar. Det skall införas sjukförsäkring,
som man hoppas skall hli beslutad redan
i maj månad, vi har frågan om allmän
arbetarpensionering aktuell, och det är
en rad andra saker han siar om skall
komma. Sedan drar han den slutsatsen,
att med en generell förkortning av arbetstiden
följer ovillkorligen minskad
produktion och istegrade produktionskostnader.
Hur kan herr Elowsson veta
det så säkert? Var det inte samma argu -

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

ment, som anfördes på sin tid, när frågan
om 8-timmars arbetsdag förelåg till
avgörande? Jo, man anförde precis samma
argument, som i dag utskottsmajoritetens
främste talesman anför, nämligen
att produktionen skulle minska, kostnaderna
skulle stegras och så vidare, och
att samhällets ekonomi skulle sältas på
spel.

Jag tror att man bör akta sig för att
göra frågan om arbetstidens längd — om
det nu skall bli 40 timmars arbetsvecka
eller 48 timmars arbetsvecka — och dess
förhållande till produktionsresultatet till
ett matematiskt problem. Det är nämligen
icke ett matematiskt problem, det är
långt mera komplicerat än så.

Man låt mig återknyta till frågan om
8-limmarsdagens införande. Då var hela
arbetarklassen enig om att den reformen
var nödvändig, och de argument, som i
dag anföres av herr Elowsson, anfördes
då av det gamla konservativa högerpartiet.

Låt mig återkalla i minnet vad en man
skrev, som herr Elowsson och hans partivänner,
i varje fall i högtidligare ögonblick,
karakteriserar som den svenska
arbetarrörelsens hövding. Jag vill erinra
om att Hjalmar Branting i Social-Demokraten
på ett utomordentligt sätt år 1919
polemiserade emot herr Elowsson av år
1953. Låt mig i kammarens protokoll
läsa in vad Hjalmar Branting skrev: »Det
viktigaste av argumenten består i ett
återupprepande av de gamla — och
oklara — farhågorna för att 8-timmarsdagens
genomförande skulle vara liktydigt
med en avsevärd nedgång i produktionen
varav skulle följa minskning av
nationalinkomsten och därmed en oundviklig
nedsättning i hela befolkningens,
inte minst arbetarklassens, levnadsstandard
. . . Intet under, att sådana principiella
betänkligheter i högerpressen betygsattes
som ''märkliga’. Det är just betänkligheter
av denna art som städse vållat
att Sverige i jämförelse med de övriga
skandinaviska länderna kommit på
sladden i demokratiseringsarbetet. . .
För övrigt — skulle alla reformer stranda
på uppkonstruerade bekymmer om
vad som möjligen i ogynnsammaste fall

Om förkortning av arbetstiden,
kommer att inträffa, då skulle inte mycket
ha uträttats här i världen. Numera
skratta vi gått åt de olycksprofeter, som
en gång i världen sågo näringarnas ruin
— i järnvägarna. Kanske kommer man i
framtiden att se lika humoristiskt på bekymren
om normalarbetsdagens verkningar.
För 50—60 år sedan skulle 10
timmars arbetsdag ha förklarats absolut
otillräcklig för upprätthållandet av normal
produktion.»

Och så slutar herr Branting med att
fråga: »Varför måste just 8-timmarsdagen
komma samhällets ekonomiska
grundvalar att svikta?»

Jag kan fråga, som jag tror i samklang
med reservanterna: Varför skulle
en utredning om övergång till en kortare
arbetstid komma samhällets ekonomiska
grundvalar att svikta och hela det
program för sociala reformer, som här
skisserats, att möjligen raseras? Jag tror
inte det är på det sättet.

Jag vill alltså ansluta mig till reservanternas
yrkande och vill bara till sist
notera att jag tror inte att Hjalmar Branting
kunde föreställa sig, att hans ord
1919 nu, något mer än 30 år senare,
skulle kunna riktas emot vissa av hans
egna partivänner.

Herr ELOWSSON, NILS (s): Herr talman!
Jag har med stort intresse lyssnat
till de inlägg som gjorts här efter det
att jag själv senast hade ordet, och självfallet
har jag med alldeles särskilt stort
intresse lyssnat till dem, som haft en annan
mening än den jag givit till känna.
Det har emellertid av dessa inlägg inte
framgått någonting som kommit mig att
ändra uppfattning, och jag håller därför
alltjämt fast vid min ståndpunkt.

Jag kan inte dela den meningen att
man kan sätta ett likhetstecken mellan
det tillstånd, som nu råder i vårt land,
och det tillstånd som rådde, när vi genomförde
8-timmarslagen. Allesamman
är vi väl ändå medvetna om att de år,
som gått sedan dess, också för vårt lands
vidkommande utmärkts av en maskinell
rationalisering, som jag också nämnde
om i mitt första anförande, och vi

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Om förkortning av arbetstiden.

har tagit i anspråk den reserv av mänsklig
arbetskraft som vi inte tidigare hade
utnyttjat så nära bristningsgränsen. Detta
är ju — och det säger även motionärerna;
jag föreställer mig att åtminstone
några av reservanterna står på samma
ståndpunkt — ett av skälen, och ett av
de verkligt bärande skälen, till att man
kunde minska arbetstidens längd. Det
går naturligtvis inte att pressa ännu mer
ur arbetarna, om det förhåller sig så, att
de redan är överansträngda eller i varje
fall hart när överansträngda.

Det föreligger alltså på den punkten
en avgörande skillnad mellan då och
nu, och därför behöver inte herr Öhman
gräva upp Hjalmar Brantings minne för
att ställa honom i någon sorts motsatsställning
till mig. Vad han skulle ha
gjort och tänkt i nuvarande situation
kan vi lämna åt framtiden att bedöma.

Det var emellertid inte närmast herr
öhman som kom mig att begära ordet,
utan det var herr förste vice talmannen.

Jag kan förstå att förste vice talmannen
intar den ståndpunkt som han här
gör, eftersom Landsorganisationen visserligen
i huvudsak har intagit samma
ståndpunkt i remissvaret rörande de
ifrågavarande motionerna, som den tidigare
har intagit i denna fråga, men ändå
i så måtto har ändrat sin inställning att
man menar att man kan gå med på en
utredning nu. Tillåt mig att med anledning
av detta få framhålla att det inte
bara i det avseende, som jag nyss omnämnde,
utan också i ett par andra viktiga
avseenden har inträtt betydande
förändringar under den tid som gått,
sedan 8-timmarslagen genomfördes.

Först och främst liar vi kommit att
inta en helt annan ställning till jordbruket
än vi gjorde förut. När vi införde
8-timmarsdagen fick jordbruket klara sig
praktiskt taget bäst det kunde. Nu har
vi däremot en jordbrukskalkyl, och vi
bedriver en jordbrukspolitik som går ut
på att samma förmåner, som andra folkgrupper
får, skall komma också jordbrukets
folk till del. Det innebär att
om vi i en eller annan form ger en standardförbättring
åt lönearbetarna inom

exempelvis industrien, kommer man
självfallet att från jordbrukets sida resa
anspråk på att man skall få en motsvarande
standardförbättring där. Jag skulle
inte tro att det är någon som gör några
invändningar emot det. En standardförbättring
av den art, som det nu är
fråga om, för jordbruket betyder otvivelaktigt
— annars skulle det inte vara
någon mening med den — höjda livsmedelspriser.
Följden skulle bli att arbetarna
utom de högre försäkringsavgifterna
också skulle få vidkännas ökade
livsmedelskostnader.

Men det räcker inte med det. När vi
genomförde den senaste löneförbättringen
för de anställda på olika områden,
gjordes det med bestämdhet gällande
från alla håll — och det nåddes ju
också enighet på den punkten •—• att
också andra folkgrupper, framför allt
folkpensionärerna, hade rätt till samma
standardförbättring som dessa. Om vi nu
ger en standardförbättring åt lönearbetarna
■— när det nu skulle komma att
ske; om tidpunkten vet vi ju ingenting
-— kommer givetvis också jordbrukarna
och de, som nu är föremål för socialvård,
att kräva en motsvarande förbättring
för sig. Det leder till en ökning av
skatterna, och jag kan inte finna annat
än att det hela kommer att resultera i
en ytterligare ansträngning för hela vårt
samhälle.

Det har bär sagts att det ju inte kan
innebära någon fara att gå med på en
utredning. Nej, det är alldeles klart att
det inte gör. Utredningar kan man ju
begära om praktiskt taget vad som helst.
Men vi mom majoriteten har bedömt
saken så, att om vi sätter i gång med
en utredning, som kan bli färdig inom
ett par, tre år eller hur länge det nu
kan dröja, så kommer den utredningen
vid den tidpunkt, då man kan tänkas genomföra
en arbetstidsförkortning, att
vara inaktuell. Därför anser vi att det är
tids nog att ta initiativ i saken den gång
vi åtminstone kan hysa någon förhoppning
— vilket vi för närvarande inte kan
göra — att jämförelsevis snart kunna
genomföra en förkortning av arbetstiden.

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Detta är icke, såsom herr öhman vill
göra gällande, reaktionärt. Det är bara
ett enkelt försök att ta hänsyn till
vårt lands ekonomiska läge, så långt jag
och de andra kan göra efter vår fattiga
förmåga. Det är inte fråga om bristande
vilja att ge en arbetstidsförkortning åt
det arbetande svenska folket, det är endast
en bedömning av möjligheterna
därtill.

Herr DAMSTRÖM (s): Herr talman!
Jag vet inte riktigt, om herr Nils Theodor
Larssons omdöme om reservanternas
ärliga vilja har flyttats över till motionärerna,
eftersom han nu har fritagit
utskottets ledamöter från varje ansvar.
Men jag misstänker, att om man
här skulle ha gått fram inom fackföreningsrörelsen
med de medel, som herr
Larsson menar, skulle inte den svenska
fackföreningsrörelsen sett ut som den
gör i dag. Jag är alldeles övertygad om
att motsatsen då hade varit fallet. Men
nu har vi en stark svensk fackföreningsrörelse.

Om herr Nils Theodor Larsson hade
läst något av den motivering, som motionärerna
har presterat i sin motion,
skulle han ha vetat att motionärerna,
efter att ha berört förutsättningarna för
eu arbetstidsförkortning, skriver bl. a.
följande: »En dylik utredning erfordras
för att fackföreningsrörelsen vid framtida
avtalsuppgörelser skall kunna rätt bedöma,
huruvida eventuellt förefintligt utrymme
för standardförbättring skall tillgodogöras
i form av höjda löner eller
förkortad arbetstid.» Det står alltså
»framtida» i motionen. Det är sålunda
inte fråga om att besluta om en arbetstidsförkortning
i dag, utan det gäller att
besluta om en utredning om en generell
arbetstidsförkortning.

Herr talman! Jag tillåter mig att ännu
en gång yrka bifall till reservationen.

Herr SVENSSON (s): Herr talman!
Jag skall inte förlänga debatten, men jag
är uppkallad av det anförande som herr
Öhman har hållit.

Om förkortning av arbetstiden.

Jag förstår att det kan vara mycket
svårt att i riksdagen någon gång komma
i den situationen, då inte herr
Öhman kan känna en uppriktig glädje
att man bifaller någonting som kommunisterna
motionerat om. Det förhåller
sig i alla fall så, att så snart en reform
är beslutad, börjar man från kommunistiskt
håll att motionera om ändringar,
och det håller man på med år efter år.
Det är klart att utvecklingen så småningom
skall sätta riksdagen i det läget,
att den beslutar om dessa tilläggsreformer.
Det är så utvecklingen gått här.

Man anser nu att liden är mogen för
en utredning, som man är fullt medveten
om kommer att taga en viss tid.
Men jag tycker att herr Öhman på den
punkten inte behöver skriva ut större
växlar än som är nödvändigt. Det är
utvecklingens gång och ingenting annat.
Det kan inte vara förutseende, herr
Öhman, från er sida, att ni motionerat
på det sättet, att ni i dag kan få bifall
till er motion.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag nämnde i mitt första
anförande, att jag utgick från att då arbetarna
kräver denna förkortade arbetstid,
så räknar de med att de också skall
få kompensation för arbetstidens förkortning.
Det behöver inte ske genom en
lagstiftningsåtgärd. Jag är alldeles säker
på att motionärerna inte själva räknar
med att det skall vara nödvändigt att inskriva
någonting sådant i lagen.

När arbetstiden förkortades till 48 timmar,
fick organisationerna förhandla
med arbetsgivarna om kompensationen.
Jag vill erinra om att reformen utlöste
ganska stora konflikter i början på 1920-talet, innan kompensationsfrågan var
klar. Om det blev en verklig kompensation
eller en kompensation bara i pengar,
vet man inte i dag, eftersom det skett
så stora förändringar i övrigt i näringslivet
och det ekonomiska skeendet just
under de år som förflutit, att man inte
vet vad som egentligen inträffat.

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Om förkortning av arbetstiden.

Jag har alltså inte i mitt första anförande
förutsatt att exempelvis lagstiftningen
skulle innehålla en bestämmelse
om att kompensation skall lämnas och
hur den skall lämnas.

Sedan vill jag till herr Nils Theodor
Larsson säga att jag vet inte om det behöver
vara förenat med något större mod
att i riksdagen ta den ena eller andra
inställningen i en sådan fråga som den
vi nu diskuterar. Jag tror att det har
varit förenat med betydligt större svårigheter
att försvara en dylik ståndpunkt
inför LO-kongresserna exempelvis,
men vi har gjort det ändå, i det att vi
har avvisat motioner om 40 timmars arbetsvecka,
med den motiveringen, att
kravet varit så pass orealistiskt, att vi
inte kunnat ta upp det.

Jag tycker själv att det har skett
ganska stora förändringar under de senaste
åren, varför det kan vara skäl att
nu göra en utredning, huruvida det finns
resurser för en arbetstidsförkortning.
En förkortning av arbetstiden behöver
för övrigt inte ske på en gång ned till
40 timmars arbetsvecka.

Sedan vill jag säga, att jag icke har
använt något sådant uttryck om herr
Nils Elowssons ståndpunkt som att den
skulle vara reaktionär. Men andra har
gjort det. Jag tycker ändå att herr
Elowssons ståndpunkt är litet underlig.
Den vittnar i varje fall om något som
jag vågar kalla för självgodhet, då han
är så säker på sin sak, att han säger
att han inte behöver veta något mer på
detta område. Det har skett så mycket
i vårt ekonomiska liv och framför allt
på arbetsmarknaden, att det fordras
ganska stort mod att stå upp här i dag
ocli säga, att man är övertygad om att
våra resurser icke är sådana att vi kan
genomföra någon reform på detta område.
Men även om man har den uppfattningen,
behöver man väl inte hindra
andra att få bekräftelse på att den uppfattning
som man sålunda hyser är riklig Vi

har under många år haft en besvärande
arbetskraftsbrist här i landet.
Inte vill jag stå upp här i dag och profetera,
om att denna brist kommer att

bestå, när några år gått, eller att vi då
kommer att få överskott på arbetskraft.
Varför kan man inte låta en utredning
syssla med denna fråga och ta reda på
hur det förhåller sig? Även om utredningen
kanske inte resulterar i ett förslag
om en förkortning av arbetstiden
inom den allra närmaste framtiden, kan
ju t. o. m. riksdagsmännen ha nytta av
att från sakkunnigt håll få upplysning
om vilken utveckling som man egentligen
kan vänta sig under de närmaste åren.

Det gäller här också frågan om våra
ekonomiska resurser. Det är riktigt, såsom
det erinrats om i debatten, att man
vid genomförandet av åttatimmarsdagen
år 1920 räknade med att den skulle
medföra en försämring i vårt ekonomiska
liv. Faktum är att det har skett
en mycket stark rationalisering efter den
tiden. Om denna rationalisering kommit
till stånd tack vare eller trots åttatimmarsdagen,
vet jag inte, men faktum är
att vi övervunnit de ekonomiska bekymmer
som man räknade med skulle
bli följden av arbetstidens förkortning
den gången. Och jag förmodar att detta
skedde ganska snart efter åttatimmarsdagens
införande. Varför skulle vi då
inte nu kunna få till stånd en utredning
om huruvida det finns resurser för ytterligare
rationalisering, om våra arbetskraftsreserver
och om prognoserna
för den närmaste framtiden ger oss
möjlighet att över huvud taget vänta oss
att det skall bli möjligt att genomföra en
ytterligare förkortning av arbetstiden.

Det är mot denna bakgrund, herr talman,
som jag förmenar, att jag inte har
någon anledning att vända mig mot den
argumentering, som herr Nils Elowsson
använt, i annan mån än att jag tycker
att den vittnar alltför mycket om självsäkerhet.

Herr ELOWSSON, NILS (s): Herr talman!
Då herr Strand påstår att jag i denna
fråga uppträder med alltför stor
självsäkerhet, vill jag bara säga, att min
sälvsäkerhet i så fall grundas på de mycket
starka intryck av vårt lands ekonomiska
läge just nu, som jag har fått un -

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslagen.

der denna frågas behandling och under
riksdagsarbetet i övrigt. Denna min uppfattning
har styrkts av de remissyttranden
som inkommit. Den har ytterligare
stärkts därav, att vi inom utskottet i realiteten
var överens om, att vi icke kunde
se, när det skulle bli möjligt att genomföra
en förkortning av arbetstiden. Det
är således icke något slags övertro på
min egen förmåga att bedöma den framtida
utvecklingen som ligger till grund
för mitt ståndpunktstagande, utan det
är de olika faktorer som jag här omnämnt.

Det är alldeles självklart att det inte
ett ögonblick skulle falla mig in att
tänka mig att riksdagen skulle kunna besluta
i en sådan fråga som denna utan
en föregående utredning. Det är inte det
tvisten här gäller, utan tvisten gäller,
huruvida det är någon mening i att nu
tillsätta en utredning som skall syssla
med en sak som ingen, såvitt jag förstår,
tror är möjlig att realisera just nu. Det
är alltså här fråga om den lämpliga tiden
och icke om huruvida denna reform behövs
eller ej då det blir möjligt att genomföra
den.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Damström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22, röstar -

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Ja — 69;

Nej — 59.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående översyn av författningarna om
den kyrkliga jorden; samt

nr 15, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m. dels ock en i
ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslagen.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 6 mars 1953 dagtecknad
proposition, nr 97, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga följande förslag
till

Ja;

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslagen.
Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Härigenom förordnas, att lagen den
17 juni 1948 om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet, vilken
lag gäller till och med den 30 juni 1953,
skall äga fortsatt giltighet till och med
den 30 juni 1955.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft sju i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 379 av herr Eskilsson m. fl.,
nr 380 av herr Näsgård m. fl. samt
nr 381 av herr Sundelin ävensom

inom andra kammaren:

nr 460 av herrar Vigelsbo och Svensson
i Vä,

nr 471 av herr Widén m. fl.,
nr 472 av herr Hseggblom m. fl. samt
nr 473 av herr Svensson i Stenkvrka
m. fl.

Tillika hade utskottet i anslutning till
behandlingen av sagda proposition och
motioner till behandling förehaft ytterligare
en motion, nämligen den inom
första kammaren väckta motionen nr
182 av herr Bergh.

I motionerna 1:381 av herr Sundelin
och II: 471 av herr Widén m. fl., vilka
motioner voro likalydande, hade hemställts
att riksdagen måtte avslå propositionen
angående förlängd giltighet för
jordförvärvslagen.

I motionen I: 182 av herr Bergh hade
hemställts, att riksdagen för sin del måtte
besluta om visst tillägg till 6 § i
nämnda lag.

I de likalydande motionerna I: 379
av herr Eskilsson m. fl. och II: 472 av
herr Hseggblom m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte vidtaga sådan ändring
i lagen den 17 juni 1948 (nr 329)
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet, att den ej skulle äga

tillämpning för jordbrukare, som redan
ägde jordbruksfastighet.

I de likalydande motionerna I: 380 av
herr Näsgård m. fl. och II: 473 av herr
Svensson i Stenkyrka m. fl. hade yrkats,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om sådan
ändring i tillämpningskungörelsen till
jordförvärvslagen, att lantbruksnämnd
erhölle rätt att avgöra, vilken eller vilka
personer inom nämndens verksamhetsområde
som skulle avgiva sådana intyg»
som det enligt gällande bestämmelser
tillkomme landsfiskalerna att utfärda.

I motionen 11:460 av herrar Vigelsbo
och Svensson i Vä hade hemställts att
riksdagen måtte taga vissa av lantbruksstyrelsen
framförda förslag i beaktande
och besluta i enlighet med desamma.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna I: 381 och II: 471 antaga det
genom propositionen framlagda lagförslaget; B.

att motionen I: 182 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna 1:379 och 11:472
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

D. att motionerna 1:380 och 11:473
samt 11:460 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anmälts

1) (avseende utskottets hemställan under
A) av herr Ebbe Ohlsson och fru
Boman, vilka likväl ej antytt sin åsikt;

2) (avseende utskottets hemställan under
A) av herrar Osvald, Åhman och
Kilsmo, vilka ansett att utskottets utlåtande
bort i viss angiven del hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A. hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:381 och 11:471 avslå
förevarande proposition;

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

73.

Ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslagen.

3) (avseende utskottets hemställan
under C) av herr Ebbe Ohlsson och fru
Boman, utan angiven mening;

4) (avseende utskottets hemställan
under D) av herr Georg Carlsson, likaledes
utan angiven mening.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Det
torde inte kunna bestridas, att jordförvärvslagen,
som den plägar kallas, innebär
ett mycket allvarligt ingrepp i den
medborgerliga ekonomiska friheten. Då
det gäller att ta ställning till denna lag,
bör man enligt motionärerna, som yrkat
avslag på lagen, göra klart för sig, vilket
syfte man vill nå med denna lag. I det
avseendet vill jag, herr talman, göra det
påpekandet, att det i debatten om denna
lag ofta har förefallit, som om man menat
att jordförvärvslagen skulle ha en
jordpolitisk uppgift att fylla, att den sålunda
skulle ha med åtgärderna för jordbrukets
rationalisering att göra. Så är
emellertid icke fallet, utan lagen har
helt andra syften, nämligen att motverka
olämpliga förvärv av jordbruksfastigheter.
Man märker emellertid ofta,
och det gäller även en del av de ändringsförslag
som nu har framkommit,
att många tycks vilja lägga in det syftet
i lagen, att den också skulle tjäna jordbrukets
rationalisering eller de syften,
som de särskilda lagarna för det ändamålet
har.

Det är därför riktigt, såsom framhållits
i reservationen, att lagens enda
funktion är att hindra vissa i och för
sig olämpliga förvärv av jordbruksfastighet.
I lagen anges också vilka dessa
olämpliga förvärv kan vara. Det är bland
andra sådana förvärv, som skulle leda
till att fastigheten bleve vanskött. För
att hindra sådana förvärv står emellertid
numera annan lagstiftning till buds,
närmast då 1947 års lag om uppsikt å
jordbruk och 1948 års skogsvårdslag.
Med stöd av båda dessa lagar kan man
numera enligt reservanterna helt komma
till rätta med de olägenheter, som
förelåg vid den tidpunkt då jordförvärvslagen
antogs. Ett annat slag av förvärv,
som skulle hindras genom jordför -

värvslagen, är spekulationsköpen. Men
även spekulationsköpen kan ju numera
effektivt hindras på annat sätt, bland annat
genom reglerna om realisationsbeskattning.

Det finns sålunda enligt reservanterna
inte några skäl att nu bibehålla jordförvärvslagen.
Med hänsyn till att denna
lag, såsom jag inledningvis framhållit
och såsom också reservanterna framhåller,
innebär ett mycket allvarligt ingrepp
i den ekonomiska friheten, bör
lagen nu icke vidare förlängas.

Jag skulle särskilt, herr talman, vilja
fästa uppmärksamheten på att då lagen
senast förlängdes, alltså år 1948, framhöll
dåvarande jordbruksministern,
statsrådet Sköld, mycket kraftfullt, att
lagen icke hade några som helst jordpolitiska
syften utan att dess enda syfte
var att förhindra att jordbruksfastigheterna
skulle stiga i pris. Jag minns mycket
väl att statsrådet Sköld gjorde en
liknelse med en verkstadsplats. Han sade
vid det tillfället, att lika litet som
han ville vara med om att medverka till
att en verkstadsplats blev fördyrad för
en verkstadsarbetare, ville han vara med
om att se en sådan utveckling, att ett
jordbruk bleve dyrare för den man, som
skulle arbeta vid jorden. Han tilläde
emellertid, att i fall den ena kapitalstarka
personen ville köpa en gård av
den andra kapitalisten, hade han för sin
del ingenting att invända mot detta. Där
framkom alltså tydligt att lagen skulle
vara ett led i syfte att förhindra bland
annat spekulationsköp, som skulle kunna
innebära att jordbruksfastigheterna steg
i pris alltför mycket.

Det finns sålunda, enligt vad jag nu i
korthet anfört, inte några tillräckliga
skäl för att bibehålla jordförvärvslagen,
sedan vi fått en lagstiftning som kan förhindra
de olägenheter, man ursprungligen
ville avhjälpa genom att antaga
denna lag.

Det motiv, som framföres av utskottsmajoriteten,
nämligen att lagens giltighet
borde förlängas med hänsyn till att en
särskild utredning nu behandlar frågan,
är därför enligt vår mening icke hållbart.
Vi har den principiella uppfatt -

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslagen.

ningen, att lagen icke bör äga bestånd i
fortsättningen, den må sedan ändras i
ena eller andra riktningen. Lagen som
sådan är ett allvarligt och onödigt ingrepp
i den medborgerliga ekonomiska
friheten, och den bör därför enligt vår
mening omedelbart slopas.

Reservanterna hemställer av dessa
skäl att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:381 och 11:471 avslå propositionen,
och jag ber med dessa ord,
herr talman, att få yrka bifall till den
under punkten A avgivna reservationen
av mig m. fl.

Herr BERGH (h): Herr talman! Som
kammarens ärade ledamöter säkerligen
minns, rådde det mycken strid vid antagandet
av denna lag.

Den meningsriktning inom riksdagen,
som jag tillhör, motsatte sig att jordförvärvslagen
över huvud taget infördes. Yi
ansåg, att en lag av denna karaktär skulle
bli ett olyckligt ingrepp i näringsfriheten,
när man på sätt som föreslogs ville
inskränka den jordägande befolkningens
hävdvunna och dittills också lagliga
rätt att handha sin välfångna egendom.
Den meningen hyser vi alltfort, såsom
vi ju gett till känna, när förlängning av
lagens giltighet har ifrågasatts. Vid upprepade
tillfällen under lagens bestånd
har också från vår grupp föreslagits sådana
ändringar i lagen, alt konsekvenserna
av dess tillämpning skulle bli efter
vår mening mindre stötande.

Vi räknade också med att lagens efterlevnad
skulle kräva en tyngande administrativ
apparat, och även i det avseendet
synes våra farhågor ha blivit besannade.
På tal om den administrativa apparaten
har det också inträffat dubbelarbete,
såsom framhållits i motioner både
1951 och i år. För några månader
sedan framhöll justitieombudsmannen,
att olika myndigheter på detta område
kunde komma till skilda beslut vid behandlingen
av samma material. Det är
för rättsmedvetandet ganska stötande, att
en administrativ myndighet kunnat fatta
ett beslut, som i realiteten innebär en
annan ståndpunkt än den en hovrätt in -

tagit. Justitieombudsmannen påkallade
omedelbar lagändring och ansåg, att
denna lucka i lagen borde fyllas, därest
fråga om lagens förlängning uppkom.
Detta är ett exempel på hur en administrativ
lagstiftning av denna art kan
verka.

När utskottet nu har tillstyrkt Kungl.
Maj:ts förslag, att den nuvarande jordförvärvslagens
giltighet skall förlängas
ytterligare ett par år, kan jag i likhet
med den föregående ärade talaren icke
finna motiveringen övertygande. Om en
lag i och för sig är olycklig, blir också
dess verkningar i tillämpningen skadliga.
När det tillika kan göras gällande,
att lagen egentligen inte behövs, är det
inte möjligt att finna utskottets skäl för
en förlängning bärande.

I likhet med den föregående talaren
yrkar jag därför, herr talman, avslag på
förevarande proposition.

Herr HERMANSSON, ALBERT (s):
Herr talman! Det är nu fjärde gången
som jordförvärvslagen diskuteras i riksdagen,
och det torde knappast finnas någon
möjlighet, vare sig för den som vill
avskaffa lagen eller för den som vill behålla
den, att leverera några som helst
argument till stöd för sin uppfattning,
vilka inte blivit luftade vid tidigare tillfällen.
Vad som möjligen kan anses vara
nytt för dagen är att herr Osvald helt vill
avskaffa lagen redan i dag, fastän en
kunglig kommitté håller på att utreda
frågan, huruvida lagen bör förlänas fortsatt
giltighet eller inte. Det är ju inte
precis så vanligt, att man föreslår riksdagen
att gå händelserna i förväg och ta
ställning till en sakfråga, som är föremål
för utredning. Men herr Osvald har
väl inte tyckt, att det skulle skada med
lite originalitet, och det har han kanske
rätt i. Jag tror emellertid, att riksdagen
inte vill vara lika originell som han i det
avseendet.

Reservanterna med herr Osvald i spetsen
har varit angelägna att framhålla, att
jordförvärvslagen inte har till uppgift
att främja jordbruksrationaliseringen

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslagen.

och att det är att leda debatten på avvägar,
om man sätter begränsningen av
rätten att förvärva jordbruk i samband
med rationaliseringsarbetet. Ja, jag anser
att herr Osvald har både rätt och orätt
i detta stycke. Det är riktigt att lagen
enligt jordbruksministerns uttalande
1948 inte direkt skall användas i rationaliseringssyfte,
och därför blir lantbruksnämnderna
också ofta tvingade att först
bifalla en ansökan om förvärvstillstånd
för att därefter kunna begagna sig av
lagen om kronans förköpsrätt för att förvärva
fastigheten för egen räkning och
sedan överlåta den till någon annan jordbrukare,
som behöver den för att komplettera
sitt eget jordbruk. Lantbruksnämnderna
tvingas således att med ena
handen ta igen vad de nyss givit med
den andra, och detta tillvägagångssätt
är ju inte särskilt tilltalande. Men om
jag inte är dåligt underrättad, har jordbruksrationaliseringsutredningen
fått i

uppdrag att omarbeta de båda lagarna
på dessa punkter och kanske även på
andra punkter, så att de bättre passar
in i varandra. Det har ju för övrigt
sagts, att det är fråga om att sammanfoga
dessa både lagar till en lag.

Om det således är riktigt, att jordförvärvslagen
inte har till syftemål att direkt
befrämja jordbrukets yttre rationalisering,
så är det ändå svårt att förneka,
att den åtminstone indirekt påverkar
rationaliseringsverksamheten. Det
händer ofta, att en lantbruksnämnd avslår
en ansökan om förvärvstillstånd för
att hindra bildandet av olämpligt sammansatta
brukningsdelar. Detta innebär
ju också en rationalisering. Det inträffar
lika ofta, att nämnden beviljar förvärvstillstånd
och sätter som villkor för köpet,
att köparen avstår en del av jorden till
förmån för en granne eller går med på
ägobyte för att på så sätt uppnå en förbättrad
arrondering.

Men även om det vore riktigt, att det
inte skulle betyda någonting för jordbruksrationaliseringen
att lagen bibehålies,
så finns det andra starka skäl
för dess bibehållande. Det medges till
och med i den folkpartimotion, som vi
behandlat i detta sammanhang, att det

skulle uppstå en allvarlig situation, »om
i större utsträckning», som det heter,
»jord undandroges den förutvarande
jordbruksbefolkningen genom köp från
kapitalplacerares sida». Men motionärerna
lugnar sig strax därefter med förklaringen,
att dylika farhågor naturligtvis
är ogrundade. I verkligheten är det
emellertid så, att den situation, som motionärerna
inte anser kan inträffa, för
länge sedan uppstått i stora delar av
den svenska landsbygden. Det nämndes
t. ex. i utskottet vid behandlingen av
denna fråga, att en enda affärsman före
jordförvärvslagens ikraftträdande hade
lyckats bli ägare till, jag minns ej antalet,
men det var i alla fall minst hundratalet
mindre jordbruksfastigheter i de
norra delarna av vårt land. Även i södra
och mellersta Sveriges skogsbygder
finns det stora områden, där varannan
eller var tredje bondgård äges av trävaruhandlare
eller andra affärsmän som
i hägnet av den frihet, som rådde på
området före 1946 och som herr Osvald
nu vill återinföra, kunnat förvärva sådana
fastigheter. I en del fall sköts dessa
jordbruk på ett tillfredsställande sätt,
och då är ju ingen skada skedd. I andra
fall åter har ägaren inriktat sig på att
på kort tid ta ut så mycket som möjligt
i skogslikvider och arrenden utan att
vilja släppa till ens en spik för gårdens
förbättring.

Nu säges det, att man har andra lagar
att tillgripa för att komma till rätta med
dylika missförhållanden. De lagar, som
åberopas i reservationen, är skogsvårdslagen
och lagen om uppsikt över jordbruk.
Herr Osvald nämnde vidare skattelagarna.
Vad skattelagarna beträffar, så
har ju realisationsskatten, vilken herr
Osvald omnämnde, inte så kraftig verkan,
om vederbörande haft jordbruket
under t. ex. tio år.

I fråga om skogsvårdslagen och uppsiktslagen
anser jag för min del, att dessa
lagar är både nyttiga och nödvändiga,
men jag kan inte dela herr Osvalds
glada optimism, när han tror att jordförvärvslagen
på grund därav skall kunna
anses överflödig. För att belysa, hur
det brukar gå till i verkligheten, skall

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslagen.

jag lämna ett exempel på fall, som ofta
förekommer och som lantbruksnämnderna
har att behandla.

Det finns i våra skogsbygder ett stort
antal s. k. kombinerade jordbruk med
i runt tal 12 å 15 tunnland åker och
kanske 40, 50 upp till 100 tunnland
skogsmark. Det är just sådana fastigheter,
som är särskilt eftersökta av spekulanter
och kapitalplacerare. Så länge
brukaren och ägaren av en sådan gård
är en och samma person och således får
uppbära avkastningen både av skogen
och åkern, klarar han sig i allmänhet
mycket bra. Men när gården eventuellt
blir såld till en person på annan ort,
blir situationen helt förändrad. En arrendator
med familj kan inte leva på det
lilla jordbruket, och gården kommer därför
ofta inom kort att överges och stå
obrukad. Husen får förfalla, och åkrarna
växer igen. Jag känner många tiotals fall
i mitt eget läns skogsbygder, där det har
gått till just på detta sätt.

Hur skall man nu förfara i ett dylikt
fall? Ägaren sköter kanske skogen och
sina skogsuttag på det sättet, att skogsvårdsstyrelsen
inte har någon anledning
att ingripa, och vad skogsvårdslagen bestämmer
kan således i ett sådant här
fall alldeles lämnas ur räkningen. Det
skulle alltså återstå att med uppsiktslagen
såsom verktyg åstadkomma rättelse.

Lantbruksnämnden kan nu visserligen
efter diverse överläggningar och skriftväxlingar
med jordägaren i sista hand
anhålla om länsstyrelsernas åläggande
för ägaren att reparera eller bygga om
fastighetens byggnader. Men om lantbruksnämnden
vet, att ingen brukare kan
klara sig på gården, när åkern och skogen
är skilda från varandra, skall den
då anhålla om åläggande för ägaren att
för höga kostnader ställa i ordning bostadshus,
där man vet att ingen kommer
att bo? Och skall man tvinga ägaren att
bygga ekonomihus, där man vet att det
inte heller kommer att finnas några
djur?

Jag tror inte att det finns någon här
i riksdagen, som är beredd att rekommendera
ett sådant tillvägagångssätt från
lantbruksnämndernas sida, och det skul -

le ju heller inte vara nationalekonomiskt
försvarbart att handla på det sättet, allra
minst i tider, när vi måste tillgripa
begränsningar av investeringarna i andra
avseenden. En stor del av de kombinerade
jordbruken i skogsbygderna, som
äges av icke jordbrukare, är dömd att
försvinna, och detta kan vi knappast på
grund av vad jag redan sagt göra någonting
åt. Men vi borde åtminstone kunna
enas om att vi inte med berått mod
skall bidra till att låta ännu fler sådana
jordbruk gå samma väg. Om vi vill behålla
de kombinerade jordbruken i
skogsbygden — något som vi måste göra,
om inte skogsbygden skall bli fullkomligt
avfolkad — måste vi också se
till, att den som brukar åkerjorden, även
kan tillgodogöra sig avkastningen från
skogen, men detta kan man inte göra,
när ägaren är en person och den, som
skall bruka gården, är en annan. Bland
annat av detta skäl anser jag för min
del, att jordförvärvslagen inte kan undvaras,
och jag yrkar därför bifall till
utskottets förslag på alla punkter.

När jag nu emellertid har ordet, skall
jag passa på att i någon mån kommentera
det specialyrkande, som har framställts
i en högermotion, vilken vi haft
till behandling i samband med propositionen.
Högermotäonärerna förklarar
sig beredda att i avvaktan på jordbruksrationaliseringsutredningens
resultat godta
den föreslagna provisoriska förlängningen
av lagen, men de yrkar dock på
eu sådan ändring av bestämmelserna i
lagen, att den inte skall äga tillämpning
på jordbrukare, som redan är ägare av
jordbruksfastighet. Förslaget motiveras
med att jordförvärvslagen skulle hindra
innehavare av familjejordbruk att utvidga
sina brukningsdelar genom tillköp av
närliggande jord och att lagen därigenom
lägger hinder i vägen för den fria
rationaliseringsverksamheten på jordbrukets
område.

Om man sätter sig ner och läser lagtexten
ord för ord utan hänsyn till hur
lag tillämpas, kan man kanske komma
till sådana resultat som högermotionärerna
gjort. Men i verkligheten går det
till på ett helt annat sätt, och jag måste

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslagen.

säga att min erfarenhet går i rakt motsatt
riktning. Lagen är skriven så, att
den ger lantbruksnämnderna stora möjligheter
att laga efter lägligheten, och
denna möjlighet utnyttjas också i syfte
att åstadkomma så förnuftiga resultat
som möjligt av rationaliseringsverksamheten.
Den lantbruksnämnd jag tillhör
har i ett stort antal fall inte bara medgivit,
utan också verksamt understött sådant
samköp av jord som innebär en
utvidgning av de s. k. familjejordbrukens
markarealer. Men riktpunkten för
rationaliseringsverksamheten måste naturligtvis
vara att i första hand göra de
ofullständiga jordbruken fullt bärkraftiga.
Och om ägaren av ett ofullständigt
jordbruk i ett fall tävlar med en storjordbrukare
om köp av tillskottsjord
som kan lyfta upp småbruket i den s. k.
familjejordbruksklassen, tror jag att också
motionärerna vill ge företräde åt den
förstnämnde, för såvitt man på det sättet
kan bidraga till att bilda en lämplig
brukningsenhet. Man sammanslår inte
jordbruksfastigheter hur som helst, utan
man tänker också på att brukningsenheten
skall få en lämplig utformning, d. v. s.
lämpliga gränser.

.lag vill också betona att samköp av
fastigheter inte alltid kan betraktas såsom
en rationaliseringsåtgärd. Ibland
kan samköp av ett par fastigheter innebära
raka motsatsen. Om en jordbrukare
på östgötaslätten köper ett jordbruk i
skogsbygden ett par mil därifrån och
brukar det tillsammans med sin gård,
såsom skett i en del fall, är det ingen
verklig rationalisering utan raka motsatsen.
Det förekommer ofta, att den enda
verkligt lämpliga rationaliseringsåtgärden
kan vara att uppdela en saluförd
fastighet på två eller tre andra småbruk
som behöver jorden. En sådan uppdelning
är nästan omöjlig att åstadkomma
på frivillighetens väg, men däremot lyckas
lantbruksnämnderna ofta åstadkomma
en sådan uppdelning av jorden.

I tidigare debatter om jordförvärvslagen
har man brukat framhålla att lagen
vore att betrakta som en typisk skrålagstiftning,
som har till syfte att utestänga
alla andra än jordbrukarna själva från

att bli ägare av en jordbruksfastighet. Nu
vill motionärerna ytterligare framhäva
denna skrålagstendens genom sitt förslag
att den, som redan äger hur många
och hur stora jordbruksfastigheter som
helst, skall få rätt att utan inskränkning
köpa så många flera sådana som han har
lust till. Förslaget innebär bland annat
att den, som äger tusentals hektar jord
skall få full frihet att lägga under sig hur
många jordbruk som helst och därigenom
ytterligare tunna ut befolkningen
på landsbygden. Det innebär också såvitt
jag förstår, att en jordägare, som
står tilltalad för vanhävd av den jord
han redan har, skall få rätt att köpa så
många nya fastigheter han anser sig ha
råd till, medan däremot skickliga och
skötsamma arrendatorer, som vill förvärva
ett eget jordbruk, måste rätta sig
efter lagarnas föreskrifter. Detta skulle
betyda att en arrendator i olikhet med
den, som redan äger en jordbruksfastighet,
måste underkasta sig risken att
kronans förköpsrätt kommer till användning
och att han sålunda inte får
köpa den fastighet han tänkt förvärva,
vilken rättighet däremot skulle tillkomma
vilken kategori av medborgare som
helst, som tidigare är ägare till en eller
flera jordbruksfastigheter.

Med detta tror jag att jag motiverat
utskottsmajoritetens uppfattning, och jag
skall beträffande den fråga som herr
Bergh berörde angående tillvägagångssättet
vid intygs utfärdande för den, som
vill förvärva jordbruksfastighet, bara säga
att det inom utskottet rått olika meningar
i den sakfrågan. Men alla har varit
eniga om att eftersom hela ärendet
ligger under utredning, man bör hänskjuta
även denna fråga till utredningen,
allra helst som frågan om vem som skall
utfärda intyg i de olika fallen ju varken
har principiell betydelse eller anses tillhöra
de stora spörsmålen i detta sammanhang.
Vi har insett — även de som
delat herr Berghs uppfattning i själva
sakfrågan — att det inte är någon ko på
isen, utan att vi kan vänta med att debattera
denna sak, tills lagen om jordförvärv
om två år säkerligen ånyo kommer
å riksdagens bord.

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslaj

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Hermansson ville
göra gällande, att mitt yrkande var ett
utslag av originalitet. Jag skulle vilja
säga, att vi kan väl ändå inte betrakta
det såsom ett försök att vara originell,
när man vill hävda en medborgerlig frihet
även på detta område och motsätta
sig onödiga regleringar.

Sedan säger herr Hermansson, att visserligen
var det ju inte från början meningen
att lagen skulle ha något jordpolitiskt
syfte, men att det har den i
alla fall fått, och jag måste säga att herr
Hermanssons eget uttalande var i hög
grad representativt för dem som menar
att även jordförvärvslagen får användas
i jordpolitiskt syfte. Det är ju ganska
naturligt, att herr Hermansson, som är
ledamot av en lantbruksnämnd, har denna
uppfattning, men det är icke lagens
mening. Jag skulle vilja hänvisa herr
Hermansson att läsa vad soin sades vid
lagens tillkomst, att lagen borde användas
allenast för att motverka i och för
sig olämpliga förvärv av jordbruksfastigheter,
samt att för jordbrukets yttre
rationalisering fördenskull borde tillgripas
endast de medel, som toge direkt
sikte på detta ändamål. Jag skulle också
vilja hänvisa till de yttranden som fälldes
av statsrådet Sköld 1948, då denna
lag behandlades, där han mycket bestämt
tog avstånd från att lagen skulle
användas i jordpolitiskt syfte.

Nu säger herr Hermansson, att här
förekommer i alla fall köp av fastigheter
i kapitalplaceringssyfte. Jag medger
att så har varit fallet i viss utsträckning,
men jag tycker inte att det varit till
jordbrukets nackdel, att en del personer
har kunnat sätta in betydande besparingar
i förvärv av fastigheter. Här
nämndes att det hade varit en person
uppe i Norrland, som hade inköpt hundratals
smärre jordbruksfastigheter. Det
är sant, att detta nämndes inom utskottet,
men uppgiften betvivlades från
många håll; det kunde inte lämnas några
säkra uppgifter om saken, och därför
var det egentligen inte någon som
fäste något större avseende vid det yttrandet.

en.

Sedan kom herr Hermansson in på
rent jordbrukspolitiska resonemang,
nämligen huruvida man skulle kunna
tvinga ägaren av en fastighet att bygga
ekonomibyggnader, d. v. s. ladugårdar,
där han inte hade några djur. Det är
alldeles givet, att det borde han inte behöva
göra; men då är man inne på rent
jordbrukspolitiska resonemang, som inte
har nagontingt med jordförvärvslagen
att skaffa.

Jag upprepar därför, att för de jordbrukspolitiska
syften man vill nå har
man för närvarande fullt tillräckliga
medel i sin hand, nämligen lagen om
förköpsrätt, skogsvårdslagstiftningen,
lagen om uppsikt över jordbruk o. s. v.
Allt detta är fullt tillräckligt för att
främja de syftemål som bl. a. herr Hermansson
enligt sitt yttrande nyss ville
uppnå.

Herr HERMANSSON, ALBERT (s) kort
genmäle: Herr talman! När jag talade
om herr Osvalds originalitet, menade jag
inte det som ett klander utan som ett
beröm. När herr Osvald nu åberopar en
tidigare jordbruksministers ord i fråga
om det jordpolitiska syftet med lagen,
vill jag för min del framhålla, att för
det första är ju inte ens en myndig jordbruksministers
ord någon lag, utan det
får väl gälla för vad det är, nämligen
ett uttalande till riksdagens protokoll.
Och för det andra är vi nog numera litet
var på det klara med att det inte
går att skilja helt och hållet emellan
jordpolitiska och andra syften när det
gäller jordförvärvslagens tillämpning.
Jag är nämligen övertygad om att just
detta förhållande är en av anledningarna
til! att det nu pågår eu utredning, som
bl. a. har till syfte att göra lagen mera
lämplig för sitt ändamål.

Jag anser att det nämnda uttalandet i
och för sig inte var så särskilt lyckligt,
men jag kan också tala om, att när vi i
nämnderna ändå ibland lägger jordbrukspolitiska
synpunkter på behandlingen
av dylika ärenden, så har vi inte
fått några anmärkningar från överordnade
myndigheter, vare sig från lantbruksstyrelsen
eller regeringen, och det

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslagen.

är bevis nog för att man inte helt kan
bortse ifrån de jordpolitiska synpunkterna
vid lagens tillämpning.

Herr OHLSSON, EBBE (h): Herr talman!
Jag har vid utskottsutlåtandet tillsammans
med fru Boman antecknat en
blank reservation.

I motionerna 1:379 och 11:472 framhålles
alt motionärerna, i väntan på att
1951 års rationaliseringsutredning skall
hinna slutföra sitt arbete, inte direkt
motsätter sig lagens provisoriska förlängning
till och med den 30 juni 1955,
samtidigt som man dock framhåller —
och det med full rätt — att man i princip
fortfarande är motståndare till lagen.
Motionärerna föreslår emellertid,
att riksdagen redan nu, oavsett utredningen,
måtte vidtaga sådan ändring i
jordförvärvslagen, att den ej skall äga
tillämpning för de jordbrukare som redan
äger jordbruksfastighet. Motionärerna
hävdar nämligen — och däri har
de otvivelaktigt rätt — att de nuvarande
rigorösa bestämmelserna i 6 § om att
jordbrukare för att utan lantbruksnämnds
tillstånd få köpa jordbruksegendomar
skall fylla villkoret att inte
vara ägare av annan fastighet med jordbruk,
är till allvarligt hinder för en
snabb och ändamålsenlig yttre rationalisering
av vårt jordbruk.

Det har emellertid inte varit möjligt
att inom utskottet vinna gehör för motionernas
syfte. Detta förhållande anser
vi vara ur flera synpunkter beklagligt.
Jag får därför, herr talman, för
den händelse avslagsyrlcandet inte vinner
riksdagens bifall, framställa följande
yrkande:

»att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:379 och 11:472, måtte
för sin del antaga följande förslag
till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni
1948 (nr 329) om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet.

Härigenom förordnas, att 1, 3 och 6 §§
lagen den 17 juni 1948 om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

1 §•

Jordbruksfastighet må ej, där annat
icke följer av vad i denna lag stadgas,
genom köp, byte eller gåva förvärvas
utan tillstånd av den lantbruksnämnd,
inom vars verksamhetsområde fastigheten
är belägen. Jordbruksfastighet må
dock utan lantbruksnämndens tillstånd
förvärvas av jordbrukare, som redan äger
jordbruksfastighet.

Bestämmande för — •— — en fastighet.

Erfordras tillstånd — •— — är delägare 3

§.

Tillstånd må ----— fastighetens bru kande.

Föreligger ej sådant fall som i första
stycket sägs men kan det antagas, att
sökanden vill förvärva fastigheten huvudsakligen
för kapitalplacering eller,
vad angår fastighet med jordbruk, i annat
syfte än att själv ägna sig åt detta
eller avser ansökningen förvärv från
olika fångesmän av fastigheter, som förut
icke utgjort en brukningsenhet, må
ansökningen icke bifallas med mindre
sökandens innehav av egendomen kan
väntas medföra övervägande nytta för
jordbruket eller för näringslivet i orten
eller egendomen för sökanden har synnerligt
värde utöver det ekonomiska eller
eljest särskilt skäl därtill föreligger.

6 §.

Från sökande — ■— •— sambruksförening
befriade.

Denna lag--—■ i 4 a §.

I fråga om fastighet med jordbruk vare
tillstånd enligt denna lag att förvärva
eller behålla fastigheten ej erforderligt
såframt förvärvaren på sätt Konungen
bestämmer i samband med lagfartsansökan,
som göres inom tre månader från
det fånget skedde, eller, vad angår förvärv
å auktion enligt 4 b §, vid auktionstillfället
visar dels att anledning till antagande
som i 3 § första stycket sägs ej föligger
dels ock att han har för avsikt
att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten.

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1953.»

Herr CARLSSON, GEORG (bf): Herr
talman! Min reservation riktar sig egentligen
mot den kungliga kungörelse, enligt
vilken landsfiskal är skyldig att utfärda
intyg för förvärv av jordbruksfastighet.

Under de år, som den provisoriska
jordförvärvslagen tillämpats, har det ju
visat sig att stadgandet om landsfiskalsintyg
varit mindre lyckligt. Landsfiskalen
kan lämna sitt intyg när han vill,
men en sökande som fått ett sådant intyg
för förvärv av fastigheten kan dröja
sex månader, innan han söker lagfart.
Sedan kan lantbruksnämnden dröja i
ytterligare tre månader, innan den gör
sina anspråk gällande. På grund av detta
system har följande inträffat i Västmanlands
län och i andra län. En person,
som är mycket lämplig som jordbrukare,
har fått köpa och även flyttat till en
jordbruksegendom som visserligen var
liten men som han själv och landsfiskalen
ansåg att han skulle kunna reda sig
på. Ungefär nio månader efter det han
flyttat dit och när han börjat reparera
grundligt, slår lantbruksnämnden ned på
den stackars köparen och säger, att egendomen
behövs för andra ändamål -—
den skall läggas till en annan egendom
i rationaliseringssyfte.

Det måste anses mycket anstötligt ur
allmän rättssynpunkt att något sådant
kan inträffa. De som har sysslat med
dessa frågor ute på fältet under de gångna
åren har också kommit till denna
uppfattning. Detta omvittnas också i de
motioner, som här väckts, och av remissyttrandet
från lantbruksstyrelsen framgår
ganska tydligt, att styrelsen är inne
på samma tankebanor. Styrelsen säger
till och med att tydliga missbruk har
försports som varit anstötliga för den
allmänna rättsuppfattningen.

Därför tycker jag att utskottet, även
om det pågår en utredning, skulle ha
kunnat intaga en något mera positiv
ställning till den detalj som rör landsfiskalsintygen.
Då utskottet nu emeller -

tid av skäl, som de som varit med länge
i riksdagen förstår bäst, inte har gjort
det, får jag beklaga detta för egen del.
Då rationaliseringsutredningen för närvarande
håller på att behandla frågan
om jordförvärvslagen vill jag i dag inte
framställa något direkt yrkande, utan får
nöja mig med att framlägga dessa synpunkter
för kammaren. Jag hoppas att
rationaliseringsutredningen också har
uppmärksammat missförhållandena och
att de kommer att undanröjas, om jordförvärvslagen
blir permanent.

Herr JONSSON, JON (s): Herr talman!
Om man följt den utveckling som
skett i fråga om fastighetsförvärven, så
vet vi att den norrländska förbudslagen,
som tillkom för femtio år sedan, i viss
mån var en föregångare till den jordförvärvslag
som vi nu diskuterar och
som tillkom 1945. Redan för 50 år sedan
uppköptes ett betydande antal jordbruk
av bolagen i Norrland, och inom
vissa områden hotades bondeklassen
rent av med en fullständig likvidering
såsom självständig klass. Därför vidtog
statsmakterna åtgärder för att ur sociala
synpunkter och även ur jordbrukets
synpunkt komma till rätta med problemet.

När jordförvärvslagen första gången
behandlades i riksdagen 1945 gjorde sig

— såsom alldeles riktigt påpekats här

— olika synpunkter gällande, men majoriteten
av riksdagens ledamöter hade
den erfarenheten och den känslan, att
här försiggick en spekulation och en
omfattande kapitalinvestering i jordbruksfastigheter
av icke jordbrukare, så
att det ur olika synpunkter förelåg fara
för att ett alltför stort antal av de bättre
jordbruken i landet skulle komma att
likvideras som underlag för en klass av
självägande bönder. Därför kom denna
lag till.

När det nu gäller att ta ståndpunkt till
frågan, om lagen skall prolongeras i två
år eller inte, så måste jag säga att man
blir något förvånad — åtminstone har
jag blivit det — över folkpartiets ståndpunkt
i denna fråga. I det utskottsutlåtande
som avgavs 1945 i detta ärende

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslagen.

fanns en reservation av den på detta
område mycket erfarne dåvarande riksdagsmannen
Carlström. Han anförde i
denna reservation bland annat följande,
som jag ber att få citera. Det skulle ha
varit fördelaktigt — och framför allt
skulle jag ha gillat det — om herr Osvald
hade kommit fram till hans uppfattning
i dag, men jag hoppas han kan
begrunda vad herr Carlström då sade
och småningom komma på bättre tankar.
Herr Carlström anförde: »För den
som under en följd av år varit i tillfälle
att på ett mera ingående sätt följa den
utveckling, spekulationsköpen inom ett
visst län tagit i fråga om sättet att undgå
här ovan nämnda restriktionslagar,
står det tämligen klart, att inget annat
verksamt medel finnes att tillgå än att
genom lagstiftning mot själva fastighetsförvärvet
söka utestänga dessa spekulanter.
» Litet längre ned tillägger han:
»Men man vågar ändå förutsätta, att den
verkligt lojale jordbrukaren av intresse
för näringens uppehållande och behöriga
rekrytering ur jordbruksbefolkningens
led skall finna, att kontrollåtgärdernas
olägenhet är till mindre ohägn för
jordbruket än cn fortsatt decimering av
antalet självägande jordbrukare.»

Här kommer jag faktiskt fram till vad
som för mig är kärnpunkten i denna
fråga, och det är att den självägande
jordbrukarbefolkningen kan komma att
bli reducerad. För reservanterna förefaller
det inte att spela någon roll vem som
äger det svenska jordbruket. Huvudsaken
är att ägarna fyller måttet ur skogsvårdslagens
och ur vanhävdslagens synpunkter.
Jag för min del tycker att det
är orimligt att staten enligt 1947 och
1948 års riksdagsbeslut varje år skall
investera bortåt 14—15 miljoner kronor
ur rationaliseringsanslaget och åtskilliga
miljoner ur jordfonden till upprustning
av det svenska jordbruket och genom
sammanläggningar och på annat sätt eftersträva
att få fram bärkraftiga brukningsenheter,
men ändå — om man nu
följer reservanterna — släppa spekulationen
på fastigheterna fri och låta redan
bärkraftiga och stabila jordbruk
övergå i andra ägares händer.

(> Första kammarens protokoll 1953. Nr 14.

Särskilt vi som bor i skogsbygderna
känner ju till att det under de senaste
åren har förekommit ett starkt tryck
på lantbruksnämnderna från skogsspekulanternas
sida för att få komma över
jordbruk. De har försökt gå till väga på
olika sätt. Tidigare hade de hjälpt sig
genom arrangerade exekutiva auktioner.
De har genom gåvobrev och på andra
sätt försökt kringgå lagen för att komma
åt jordbruken. Inom en socken i
närheten av där jag bor finns det en
person, som under de sista 30 åren har
förvärvat 22 bondehemman och 20 000
tunnland skogsmark. Det är uteslutande
bondeskogar som han köpt upp. Om den
högkonjunktur som råder på skogsbrukets
område fortsätter är jag övertygad
om att detta tryck på lantbruksnämnderna
från spekulanternas sida kommer
att fortsätta.

Om man nu bifaller reservationen och
det blir ett tvåårigt vacuuin —- jag utgår
nämligen ifrån att en ny lag kommer
till om två år, när utredningarna
är klara — är jag övertygad om att den
uppdämning av spekulationsköp, som
finns inom skogsbygderna och som lantbruksnämnderna
har åstadkommit, kommer
att betyda att spekulanter i avsevärt
antal förvärvar jordbruk som är bärkraftiga
och skogrika.

Nu säger man: ja, men det står också
en jordbrukare fritt att köpa sådana
jordbruk. Det gör det teoretiskt. Men i
praktiken blir det många gånger på det
sättet att den kapitalstarke, som vill placera
kapital, kan betala ett väsentligt
högre pris för dessa jordbruk än en person
som måste låna och får betala låneränta.

De spekulanter som jag nu talat om
och även de som vill investera kapital
går också ofta till väga på det sättet att
de i sina beräkningar skiljer jordbruket
och skogsbruket åt. Skogsbruket sköter
de själva och tar inkomsten av, under
det att jordbruket arrenderas ut. När
man kommer till en sådan spekulant —
det har vi erfarenhet av i den lantbruksnämnd
jag tillhör — och säger att man
måste tillämpa exempelvis vanhävdslagen,
så svarar han: »Hur skall jag kunna

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslagen.

bygga? Jag får inte mer än några hundra
eller ettusen kronor i arrende för min
gård. Hur skall jag för den summan kunna
bygga en ladugård eller rusta upp
byggnaderna?» Skogen som vid avvittringen
tilldelats jordbruket som stöd har
skilts ut från detta, och i stället tar han
själv inkomsterna av den.

Jag vill också säga ett par ord till herr
Sundelin när jag nu ser att han är inne.
Han framhåller i sin motion att det rent
av skulle vara en fördel att vi fick ytterligare
en mängd arrendeställen. Vi bör
alltså upphäva förköpslagen, eftersom
därigenom personer som är ekonomiskt
svaga skulle få en start som arrendatorer
för att på den vägen börja arbeta sig
fram till att bli sin egen jordbrukare.
Men jag vill erinra herr Sundelin om att
enligt de bestämmelser som lantbruksnämnderna
nu har att tillämpa, har sådana
personer, som inte själva kan satsa
nämnvärt kapital, möjlighet att få låna
pengar, och alltså kan även folk utan
nämnvärt eget kapital förvärva sådana
fastigheter direkt i stället för att gå omvägen
att först arbeta som arrendatorer.

För mig är det avgörande inte det som
sägs här i reservationen om att lagen
bara utgör ett hinder för en och annan
spekulant att förvärva jordbruksfastighet.
För mig är det betydelsefullaste att
de, som verkligen vill bruka den svenska
jorden, också får äga den. Och jag vill
ställa den frågan till professor Osvald:
Är det ur hans och folkpartiets synpunkt
fullkomligt likgiltigt vem som äger den
svenska jorden? Är huvudsaken för dem
bara att vanhävdslagen och skogsvårdslagen
inte överträds?

Vad dessa lagar beträffar vill jag säga
att de är ganska bräckliga instrument
då det gäller att bevara jordbruket åt de
svenska jordbrukarna, om man verkligen
menar allvar med den saken. Såsom vi
vet kan enligt skogsvårdslagen sparad
skog imycket väl avverkas. Vi vet också
att jordägare kan låta byggnaderna förfalla
i ganska hög grad innan man kan
komma någon vart med vanhävdslagens
hjälp. Jag vill säga herr Osvald att det
är inte så roligt att vara med i lant -

bruksnämnderna och tillämpa denna
vanhävdslag, ty när vi försöker göra det
får vi på det ena stället efter det andra
svaret: »Nog kan jag bygga en ladugård,
men det blir inga djur i den, ty jag arrenderar
ut gården till grannen.» Det är
inte så lätt att tillämpa vanhävdslagen
och klara upp sådana saker med stöd av
den.

Jag vill sedan, herr talman, säga ett
par ord till herr Bergh och även till herr
Ebbe Ohlsson.

Till utskottet har högern fogat endast
en blank reservation. Man trodde att högerns
representanter i utskottet gick
på utskottets linje, men nu säger herr
Ebbe Ohlsson att om inte reservationen
går igenom, ställer han det och det yrkandet.
Man fick då den uppfattningen
att herr Ohlsson ämnade rösta för reservationen,
fastän han här har avgivit en
blank reservation som man förmodade
gällde bara en detalj i frågan.

Vad nu beträffar högerns ståndpunkt
i denna fråga har ju högern principiellt
varit emot jordförvärvslagen. Den kan
naturligtvis ha den uppfattningen — högern
håller ju på »näringsfriheten». Men
jag erinrar mig att vid ett val för några
år sedan fick jag i min hand en valbroschvr
där det stod: »Sveriges bönder och
icke paragrafherrarna skall äga Sveriges
jord.» Vad som menades med paragrafherrar
fick man inte riktigt klart för
sig i broschyren, men jag skulle tro att
beteckningen avsåg sådant folk som inte
brukar jorden själva. Men om man nu
går emot jordförvärvslagen och vill ställa
alla spekulationsmöjligheter öppna,
kommer man att medverka till att inte
bara paragrafherrar — vilka som nu avses
med det — utan även alla andra, som
icke tänker bli jordbrukare, kan förvärva
jordbruksfastigheter. Det var visst vid
höstens val det hette att man kunde lita
på högern. Det förefaller som om man
på den här punkten inte kunde göra det.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BERGH (h) kort genmäle: Den
föregående ärade talaren försökte upp -

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslagen.

konstruera en motsättning mellan den
motion som undertecknats av bl. a. herr
Ebbe Ohlsson, och det avslagsyrkande
jag framfört. Jag har icke yrkat bifall
till herr Osvalds reservation, men jag
har i likhet med honom yrkat avslag på
den förevarande propositionen. Någon
motsättning finns inte i det fallet, i all
synnerhet som i anslutning till motionen
upprepades våra principiella betänkligheter
mot denna lagstiftning över huvud
taget och själva motionen är upplagd
på det sättet, att den avser en modifikation
för den händelse att lagen
fortfarande skall äga bestånd.

Den föregående ärade talaren apostroferade
vidare en valaffisch eller en broschyr
— som jag inte minns att jag sett
— där det talas om att det skall vara
svenska bönder i stället för paragrafherrar
som bör äga den svenska jorden.

Jag vill erinra om, att i oupplösligt
förbund med äganderätten är bestämmanderätten.
Jag vill lämna till kammarens
prövning huruvida man kan tala
om att de svenska jordbrukarna, i varje
fall vid ägoskifte, verkligen äger jorden
i den meningen att de får bestämma
över den. Det är det faktiskt paragrafherrarna
som gör!

Herr SUNDBERG (s): Herr talman!
Jag skall inte vidare gå in på jordförvärvslagen,
ty den kommer ju under behandling
vid utredningen, men då i en
motion Norrbottens lantbruksnämnd är
nämnd som en som gått emot och ställt
sig över lagen, och eftersom jag tillhör
den nämnden, kan jag inte låta hli att
göra några erinringar.

Jag förstår att motionärerna stöder sig
på en artikel i en tidning i Norrbotten,
som angrep lantbruksnämnden därför att
den nekat fastställelse av en avstyckning
inom Jokkmokks socken. Jag skall här
rekapitulera litet av JO:s ämbetsskrivelse.

Fallet inträffade i Jokkmokks socken,
fem mil ovanför Jokkmokk, i Björkholmen.
Allmänningen där hade en fastighet,
som bestod av 190 hektar, därav
17* hektar odlad jord. Allmänningen

gjorde en avstyckning och sålde den
fastigheten till en hemmansägare i byn
för sammanslagning. Lantbruksnämnden
hade ärendet under behandling, och vi
ansåg att det inte var någonting att
säga om själva avstyckningen och sammanläggningen.
Den hemmansägare som
fick avstyckningen hade nämligen förlorat
189 hektar skog. Han hade tillräckligt
med skog själv, så det var egentligen
inte därför vi lade oss mot saken, utan
det var ur den synpunkten, att när allmänningen
sålde avstyckningen, alltså
den odlade jorden, gjorde man den undantagsbestämmelsen
att skogen skulle
vara kvar i allmänningens ägo, och att
med jorden, eftersom det var mantalssatt
jord, skulle icke de rättigheter som förefanns
förut i Jokkmokks allmänning
få överflyttas på den nye ägaren. Detta
betyder ganska mycket för en hemmansägare,
som får 50 procent av sitt ut.säde
från allmänningen, som får avelsdjur i
viss utsträckning och som får understöd
till ekonomibyggnaderna av allmänningen.

Herr Berglis motion stöder sig uppenbarligen
på denna tidningsartikel, om
vilken JO säger: »Tidningen funne beslut
av denna art icke ägnade att stärka
allmänhetens förtroende för lantbruksnämnderna
och lätt kunna ge intryck
av förakt för rätt och oväld.» Men man
frågar sig här: Vem har förfäktat den
enskilde individens rätt i detta fall? Är
det lantbruksnämnden eller domstolen?
Det måste väl vara lantbruksnämnden,
som velat bibehålla rätten till allmänningen
även i avstyckningsformen.

Vi hade stöd av överlantmätaren i
Norrbottens län. När förrättningen anmäldes
till fastställelse yttrade han:
»Sammanslagningen av styckningslotten
med Björkhamra V innebure en god förstärkning
av jordbruket å sistnämnda
fastighet. Det sätt varpå styckningsfastigheten
uppdelades strede dock mot bestämmelserna
i 19 kap. 3 § 1 mom. andra
stycket jorddelningslagen.» Jag kunde citera
ännu mera. På s. 348 i JO:s ämbetsberättelse
nämnes hans anförda klagomål
till hovrätten, som fastställde domen
den 6 november 1950.

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslagen.

Till stöd för lantbruksnämndens uppfattning
vill jag hänvisa till s. 350 i samma
ämbetsberättelse, där vi hänvisar till
överdirektör Wetterhalls vid en konferens
i lantbruksstyrelsen gjorda uttalande
i november 1948: »Att nämnden avkunnat
ett beslut som i praktiken gjort
hovrättens utslag ogenomförbart, innebure
givetvis icke att nämnden, såsom i
tidningsartikeln påståtts, prövat lagligheten
av utslaget. Nämnden hade blott
prövat förvärvsansökningen ur de synpunkter
nämnden hade att företräda och
därvid av angivna skäl funnit förvärvet
olämpligt.»

Jag kan inte förstå att man för att
skydda en hemmansägares rättigheter
skall behöva upphäva denna lag. Vi har
i Norrbotten inom nämnden oerhörda
svårigheter när det gäller just avstyckningar
av detta slag. Vi har landsfiskalsintygen:
om nämligen en fastighet är under
två hektar, kan en landsfiskal ge
tillstånd att den får förvärvas. Om man
inte får någon erinran från domsagan
om detta meddelade tillstånd, kan beslutet
fastställas.

Jag kan inte underlåta att anföra ett
exempel på hur drastiskt det kan bli
med landsfiskalsintygen. Enligt gällande
bestämmelser skall landsfiskalen undersöka
vad det är för en man som anmäler
sig vilja köpa ett jordbruk och om
han är lämplig som jordbrukare. Först
sedan landsfiskalen gjort sig underrättad
därom bör han lämna sitt intyg. I
höstas utfärdade emellertid landsfiskalen
i min kommun ett intyg till en person,
som gjorde gällande att han kunde
klara sig på ett litet jordbruk som han
ansåg sig kunna köpa. Endast en vecka
efter det att landsfiskalen skrivit sitt intyg
fick jag en räkning från garnisonssjukhuset
i Boden, varav framgick att
mannen i fråga varit i slagsmål med
några vagabonderande män. Vi fick betala
8 kronor för att man sydde ihop
honom på sjukhuset efter knivslagsmålet.
Jag ringde upp landsfiskalen och relaterade
fallet. Landsfiskalen svarade att
han måste ha tagit fel på person och
bad om överseende. Jag förstår att sådana
misstag kan hända. En landsfiskal

kan inte känna till alla personer, som
lian måste utfärda intyg för, lika bra
som lantbruksnämnderna eller de kommunala
organen.

Då jordförvärvslagen nu görs till föremål
för en ny utredning, är jag fullt
nöjd härmed. De fall som jag här relaterat
genom att citera JO:s berättelse
liar ytterst sin orsak i att vi har velat
skydda en mycket stor rättighet för den
hemmansägare, som kanske sedan klagat
och gått ända upp till Kungl. Maj:t
för att få utslaget fastställt. Jag är för
min del övertygad om att jordförvärvslagen
behövs i de trakter, där dessa fall
förekommit. Erfarenheterna kommer säkerligen
att visa att den bör bli beständig.

Jag har, herr talman, inget ytterligare
att tillägga utan slutar med att yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ELOFSSON, GUSTAF (bf): Herr
talman! Jag vill på intet sätt bestrida,
att jordförvärvslagen haft en viss uppgift
att fylla, men det är beklagligt att
den har tolkats på så olika sätt av lantbruksnämnderna.
Lagen tillkom ju på
sin tid på grund av att kapitalstarka bolag
och enskilda personer köpte upp
gårdar med skog för att sedan frånskilja
skogsmarken och många gånger även
plantera skog på ägorna. En dylik ordning
var naturligtvis inte tillfredsställande,
och man införde därför denna
lag.

En svag punkt är dock att lantbruksnämnderna
bedömer olika hur lagen
skall tillämpas. Det kan inte vara försvarligt
att en lantbruksnämnd skall behöva
så lång tid på sig som närmare
sex månader innan man kan ge en jordbrukare
besked om huruvida han får
förvärva en jordbruksfastighet eller ej.
Den som vill sälja ett jordbruk brukar
ju först göra sig underrättad om huruvida
grannarna är spekulanter på jorden.
Ofta tackar grannarna nej med motivering
att de redan har tillräcklig med
jord. Det kan då inträffa att man från
lantbruksnämnderna besöker dem och
försöker övertala dem att köpa jord.

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslagen.

Det har förekommit fall då en granne,
som tackat nej till att på frivillighetens
väg få köpa vissa jordområden, sedan
ändrat sin inställning när han fått besök
av lantbruksnämndens representant,
som övertalat honom och gett löfte om
att lantbruksnämnden skulle ordna med
erforderligt kapital. Jag måste reagera
mot en dylik politik. Jag är dock som
sagt fullt medveten om att vi har fått
denna lag på grund av att kapitalstarka
bolag eller personer utnyttjat situationen
för att lägga under sig jordbruksfastigheter.

Sådan som utvecklingen ter sig i fråga
om arrendegårdarna skulle jag för
övrigt inte tro, att det kommer att dröja
länge innan vi måste tillgripa lagstiftningsåtgärder
även på detta område.
Det händer ju nästan dagligen att man
från de stora godsens sida säger upp arrendatorer
och slår samman de tidigare
arrendejordbruken med huvudgården,
trots att arrendejordbruket är fullt bärkraftigt
lör sig. Det är en utveckling som
är ägnad att inge farhågor för framtiden
och som kan komma att medföra att det
blir nödvändigt med en lagstiftning även
på detta område.

Jag har ärligen erkänt att jag aldrig
röstat för jordförvärvslagen, då jag ansett
att den kunde ha varit obehövlig,
om man handlat förståndigt. Men jag vill
inte förneka att lagen med den utveckling
som ägt rum i viss grad varit verksam
mot tendensen att sammanslå flera
gårdar till en enda. Jag skall därför,
herr talman, inte yrka avslag på det nu
föreliggnade förslaget att förlänga lagen
för den tid som det nu är fråga om. Jag
vädjar dock till jordbruksministern att
den utredning, som är tillsatt för att
förenkla lagen, också måtte få till uppgift
att framlägga ett mer modernt förslag
till jordförvärvslag än den nu gällande.
Man skulle säkert genom en dylik
modernisering och förenkling av lagen
kunna göra ekonomiska besparingar
samtidigt som man minskade svårigheterna
för lantbruksnämnderna att snabbt
ge besked, så att inte en person som vill
förvärva ett jordbruk måste gå i ovisshet
lång tid innan han kan få besked

om huruvida staten vill utnyttja sin förköpsrätt
eller ej.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr NILZON, IVAR (bf): Herr talman!
Herr Hermansson har tidigare här
i kammaren redogjort för utskottsmajoritetens
synpunkter på denna fråga, och
då jag i allt väsentligt delar den uppfattning,
som han gav uttryck åt, skall
jag inte förlänga debatten med att upprepa
de argument, som herr Hermansson
förde fram. Jag vill bara säga, att jag
tycker att de är fullt bärande.

Man har framhållit att denna lagstiftning
har medfört vissa nackdelar, och
det är ju alldeles naturligt att denna lag
likaväl som andra lagar har både föroch
nackdelar. Vid den avvägning mellan
nackdelarna och fördelarna, som jag
försökt göra, har jag emellertid kommit
till det resultatet att fördelarna väger
över. Hur skulle med den ekonomiska utveckling,
som vi har haft under de senaste
åren, förhållandena ha varit på
detta område, om vi inte haft denna
jordförvärvslag? Vi skulle säkerligen ha
fått spekulationsköp av jordbruksfastigheter
i en oanad utsträckning. Vi vet
att för många har det varit ren penningplacering
att köpa jordbruksfastigheter.
Det fanns en anledning att förvärva dylika
fastigheter, ty det kunde medföra en
skattelindring, särskilt innan vi fick den
senaste fastighetstaxeringen. Det var alltså
en god affär många gånger att såsom
penningplacering köpa jordbruksfastigheter.
I den konkurrens, som då skulle
uppstått mellan dessa spekulationsköpare
och de jordbrukare, som ville skaffa
sig jordbruk, är det väl ingen tvekan om
att jordbrukarna kommit till korta. De
hade inte kunnat skaffa så mycket kapital,
som hade behövts för att de skulle
kunna konkurrera med de många gånger
mycket kapitalstarka penningplacerarna.

I folkpartiets motion och i dess reservation
yrkas avslag på propositionen om
förlängning av jordförvärvslagen. Ett
upphävande av lagen skulle väl leda till
mycket egendomliga konsekvenser, om
den utredning som för närvarande arbe -

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslagen.

tar skulle komma till det resultatet, att vi
andå behöver en jordförvärvslag. Om vi
nu upphävde lagen, skulle vi ju bara få
en intervall på ett par år. Jag är rädd att
det inte skulle medföra några lyckliga
konsekvenser för samhället. Vi minns
kanske hur det var när lagen första gången
trädde i kraft. Ända in i det sista
före lagens ikraftträdande skedde mycket
stora fastighetsförsäljningar. Om lagen
nu upphävdes, men man kunde räkna
med att om ett par år få den tillbaka,
skulle detta säkerligen leda till orimliga
spekulationsköp. Det är därför som jag
anser att ett upphävande av lagen nu,
då vi har en utredning i gång, skulle
vara någonting fullkomligt orimligt.

Högern har här föreslagit, att den som
redan äger ett jordbruk skall utan hinder
av lagen få köpa ny mark. Jag tycker
att även det är mycket egendomligt. Det
har påpekats från det hållet, att det kan
finnas tillfällen, då en person ur rationaliseringssynpunkt
bör få förvärva ytterligare
jord. Det sades också i andra
kammaren av en högerman, att det kan
tänkas att en person medan han lever
vill köpa några gårdar, som hans barn
sedan skall ha. Det är klart att sådana
fall kan förekomma, och då kan ju lagen
innebära en viss nackdel. Varthän skulle
det emellertid leda — herr Hermansson
var inne på den saken — om en jordägare
utan vidare skulle få köpa hur
mycket mark som helst? Det skulle vara
mycket orättvist mot dem som inte redan
äger en fastighet.

Högern har ju vid utskottsbehandlingen
inte reserverat sig med annat än en
blank reservation. Jag tycker då att det
är någonting högst anmärkningsvärt att
man nu under debatten i kammaren
framställer ett yrkande om en nästan
helt ny lag. Det var väl inte många av
kammarens ledamöter som kunde fatta
vad denna lagtext egentligen innehöll,
när den lästes upp. Vi förmodar att det
upplästa förslaget stod i överensstämmelse
med högerns motion, men det är,
som sagt, knappast troligt att kammarledamöterna
kunde fatta allt vid uppläsningen.

Herr Ebbe Ohlsson sade att han yrka -

de bifall till detta ändringsförslag, därest
inte avslagsyrkandet gick igenom.
Det är ju egendomligt att herr Ebbe
Ohlsson inte redan från början anslöt
sig till folkpartiets reservation utan först
i dag framställer yrkande om bifall till
i första hand avslagsyrkandet som är
lika med folkpartiets reservation och i
andra hand till ett nytt — eller åtminstone
i viss utsträckning nytt — lagförslag.

Herr Georg Carlsson var inne på en
detaljfråga, nämligen om de s. k. landsfiskalsintygena.
Jag är motionär i den
frågan och har yrkat på att landsfiskalsintygen
skall bort. Herr Georg Carlsson
har påpekat de nackdelar, som är förenade
med dessa intyg. Jag talade för
denna sak i utskottet, men efter utskottsbehandlingen
och med den skrivning,
som utskottet gjorde, lät jag mig nöja.
Den största nackdelen med landsfiskalsintygen
är ju avlägsnad genom uttalandet
av jordbruksministern i propositionen,
att landsfiskalen samtidigt som han
utfärdar ett intyg skall skicka en kopia
därav till lantbruksnämnden. Detta gjorde
att jag inte ansåg att jag behövde reservera
mig på denna punkt. Jag vill
emellertid stryka under, att om ett lagförslag
måhända kommer tillbaka om två
år, bör man ta hänsyn till denna detaljfråga
och göra den förenkling som är
möjlig att genomföra. Man skall inte göra
en sak mera osympatisk än den behöver
vara. Just dessa landsfiskalsintyg har
utgjort ett krångel, som folk i stor utsträckning
inte förstått vara nödvändigt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Flera
av de senare yttrandena i denna debatt
bar givit belägg för mitt påstående, att
man på inånga håll vill använda denna
lag i jordpolitiska syften. Detta gäller
kanske framför allt det anförande som
hölls av herr Jonsson, där man ju mycket
tydligt spårade lantbruksnämndsledamoten.

Herr Jonsson drog fram vad herr
Carlström hade sagt år 1943. På det skulle
jag endast vilja svara, att vi inte har

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslagen.

någon anledning att nu debattera vad
herr Carlström sade då. Men det har inträffat
en hel del sedan den tiden, och
vi har fått nya instrument för att komma
ifrån olägenheterna — instrument
som man inte hade då.

Det var en fruktansvärd svartmålning
lierr Jonsson gjorde av vad som skulle
drabba Sveriges jordbruk, om vi inte
hade jordförvärvslagen. Denna lag tillkom
dock inte förrän år 1943, och det
svenska jordbruket klarade sig som bekant
mycket bra före den tiden. Det är
fortfarande huvudsakligen bönder som
äger den svenska jorden, och så har det
varit sedan gammalt, trots att vi inte
förrän på senare år haft någon jordförvärvslag.

Herr Nilzon talade om konsekvenserna,
för den händelse lagen skulle upphävas.
Skulle det gå så lyckligt att jordförvärvslagen
upphäves, får man väl
hoppas att den inte återigen skulle bli
införd efter två år.

Herr BERGH (h): Herr talman! Jag
vill bara ge en kort replik till min ärade
vän herr Sundberg.

Herr Sundberg är ledamot av lantbruksnämnden
i Norrbottens län, och
det är förmodligen i denna egenskap
han känt behov att polemisera mot justitieombudsmannen
och framhålla de
materiella fördelarna i det omtvistade
beslut, som lantbruksnämnden har fattat.
Jag kan inte uttala någon mening om
huruvida lantbruksnämndens beslut i
och för sig var materiellt riktigt eller
inte, men det är inte den saken som
här är relevant, utan vad justitieombudsmannen
framhöll när han riktade
en erinran mot det sätt varpå denna
fråga handlagts av lantbruksnämnden
i Norrbottens län.

Han pekade nämligen på att i
fall, då jordförvärv nödvändiggjorde
lantmäteriförrättning, lantbruksnämnds
prövning enligt jordförvärvslagen och
jorddelningsinstansernas enligt jorddelningslagen
kunde innefatta bedömande
av identiskt material. Ur rättssäkerhetssynpunkt
vore ett sådant förhållande
icke tillfredsställande. Risk för sinsemel -

lan oförenliga beslut förelåge. Detta var
vad som inträffade i det fallet, och
oavsett den materiella innebörden i
lantbruksnämndens beslut måste vi väl
ändå vara överens om att det är någonting
otillfredsställande att t. ex. en domstol
och en lantbruksnämnd skall kunna
behandla samma ärende och komma
till olika beslut. Detta måste dock vara
stötande för den allmänna rättskänslan.
Det är allenast detta jag i det fallet velat
säga, ingenting annat.

När nu herr Sundberg som en ivrig
apologet för lantbruksnämnden i
Norrbottens län framhåller vad den har
gjort, vill jag i val av auktoriteter utan
vidare säga att jag ju litar mera på
justitieombudsmannen såsom en rättsvårdande
myndighet än på lantbruksnämnden
i Norrbottens län.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komrne att framställas särskilt beträffande
varje punkt av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten A förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, soim innefattades i den av herr
Osvald m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr l(i punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Osvald m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Om anslag till lån för anskaffande av gi
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Osvalcl begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 30.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten B hemställt.

Beträffande punkten C, yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock,
av herr Ohlsson, Ebbe, att riksdagen i
anledning av förevarande motioner, I:
379 och II: 472, skulle för sin del antaga
det av honom under överläggningen
förordade förslaget till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr
329) om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles lier Ebbe Ohlssons
under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropoisitionen.

Då emellertid herr Bergh begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 15.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten D hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 11, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till vissa naturskyddsändamål; nr

12, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande Sveriges anslutning
till Europeiska växtskyddsorganisationen
in. m.; och

nr 13, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till hushållningssällskapens
veterinärbakteriologiska laboratorier.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om anslag till lån för anskaffande av
grästorkar.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 14, med anledning av väckta
motioner om anslag till lån för anskaffande
av grästorksanläggningar.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade motioner,
nämligen motionen II: 80 av herr Hansson
i Skegrie m. fl. och motionen I: 351
av herr Osvald m. fl., hade yrkats, att
riksdagen måtte besluta att under nionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor att användas
för lån till grästorksanläggningar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Om ansl

motionerna 11:80 och 1:351 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr LARSSON, SIGFRID (bf): Herr
talman! Fastän utskottet har föreslagit,
att motionerna inte skall föranleda någon
åtgärd, får jag säga att vi motionärer
ändå kan känna oss ganska tillfredsställda
med den behandling motionerna
fått i utskottet. Utskottet har nämligen
föreslagit en annan väg för att nå det
syftemål, som innefattas i motionerna,
och då det väsentliga givetvis är att man
når det syftemål man vill nå och inte
vilken väg man går för att nå detta
syftemål, tycker jag att vi inte kan ha
något att erinra mot vad utskottet föreslagit.

Utskottets förslag innebär i korthet
att den som vill anlägga en grästork
skulle kunna få en statlig lånegaranti och
på det sättet skaffa det nödvändiga kapitalet.
Motionärerna har föreslagit att den
fond, som funnits sedan många år och
ur vilken man kunde låna pengar för
ändamålet men i vilken pengarna nu i
det närmaste är slut, skulle få ett tillskott
av årets riksdag på en miljon kronor.

När vi nu har statsrådet Norup här i
kammaren, skulle jag vilja vädja till honom
alt han så snart som det är möjligt
ger lantbruksstyrelsen bemyndigande
att lämna lånegaranti, när någon
sammanslutning av jordbrukare eller
någon enskild vill anlägga en dylik tork.
Jag har förvissat mig om att det för den
sakens skull inte behövs något beslut av
riksdagen utan att Kungl. Maj:t kan
lämna ett dylikt bemyndigande.

Jag skall inte ingå på vilken betydelse
som grästorksanläggningar har för
jordbruket av i dag. Det är utförligt redovisat
i motionerna. Jordbruksutskottet
uttalade sig välvilligt på den punkten
redan i fjol, då det också väcktes
motioner i detta ärende. Utskottet sade
då att denna fråga är värd allt beaktande,
och det säger utskottet också
i år.

I förhoppning att Kungl. Maj:t vill beakta
de synpunkter, som utskottet har
framfört, och att det blir ordnat med

7 Första kammarens protokoll 1953. Nr 14.

ag till lån för anskaffande av grä.storkar.
denna lånegaranti inom en rätt snar
framtid, ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! I likhet
med föregående talare vill jag som
motionär ge uttryck åt den uppfattningen,
att det i detta fall är målet som är
det väsentliga. Vilken väg man går är
mindre viktigt; om det nu kan gå att få
lånegaranti i stället för statliga lån, så
bör detta kunna vara lika bra. Nu säger
utskottet, att utskottet förväntar att
Kungl. Maj :t även i fortsättningen ägnar
uppmärksamhet åt en lämplig lösning av
föreliggande spörsmål. Ett liknande uttalande
gjorde utskottet förra året i anledning
av en likartad motion, då utskottet
förutsatte att Kungl. Maj:t skulle
komma att ägna fortsatt uppmärksamhet
åt frågan om medelsanvisning för nu angivna
ändamål.

Under det år som gått har emellertid
ingenting blivit gjort, och därför skulle
jag vilja uttrycka den förhoppningen att
det verkligen görs någonting från Kungl.
Maj :ts sida, så att denna av jordbruksutskottet
rekommenderade lösning kan
åstadkommas och bli till hjälp för
svenskt jordbruk. De problem, som det
här gäller, är nämligen så väsentliga för
utvecklingen av svensk växtodling i
många delar av vårt land, att det verkligen
behöver göras krafttag för att länka
utvecklingen in på det spår, som man nu
vill försöka leda in den på.

Jag har, herr talman, icke något yrkande,
men jag vill gärna fästa herr
statsrådets uppmärksamhet på att jag
tycker att detta är en utomordentligt
väsentlig angelägenhet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 15, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
Vadstena krigsmanshuskassa tillhörig
fastighet:

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Om obligatorisk kontroll av elektriska n
nr 16, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbildningskurser
för viss lantmäteripersonal m. fl.; och
nr 17, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till vissa skogsbrukskurser
in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om obligatorisk kontroll av elektriska
mätare.

Föredrogs ånyo första kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtande
nr 9, över motion angående obligatorisk
kontroll av elektriska mätare.

1 en inom första kammaren väckt motion,
nr 353, hade herrar Lodenius och
Franzon hemställt, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära förslag till förordning om obligatorisk
kontroll av elmätare i huvudsaklig
överensstämmelse med i motionen
angivna riktlinjer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motion I: 353 ej måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Herr FRANZON, (s): Herr talman! Då
jag inte tänker framställa något yrkande,
skall jag fatta mig mycket kort.
Jag vill bara konstatera, att de remissinstanser,
som här yttrat sig över denna
motion, i samtliga fall har varit mycket
positiva, och jag vågar också påstå att
utskottet varit positivt, även om det avstyrkt
motionen.

Svenska elverksföreningen, som hade
samma fråga på remiss 1939 och då avstyrkte
förslaget om obligatorisk mätarkontroll,
avstyrker framställningen
även nu, men föreningen konstaterar
dock att läget är helt annorlunda nu än
1939 emedan energiförbrukningen är betydligt
större, inte bara i städerna utan
även på landsbygden. Utskottet har
nämnt, att en kontroll vart tionde år inte
skulle vara tillräcklig, och framförallt
har utskottet strukit under att kostnaderna
skulle bli ganska höga.

Vad gäller den sista frågan är jag en
smula tveksam, huruvida kostnaderna
verkligen skulle behöva bli så höga. Jag
anser liksom elverksföreningen, att en
kontroll skulle kunna anordnas på ett
betryggande sätt utan att bli så kostnadskrävande.
Vad beträffar frågan om
en obligatorisk kontroll endast vart tionde
år kan man ju alltid diskutera intervallerna.
Men nog är det väl bättre
att ha en obligatorisk kontroll vart tionde
år än att inte ha någon kontroll
alls.

Jag har, herr talman, tänkt på de små
föreningarna när jag gjorde min framställning;
det är nämligen de som har
det ekonomiskt sämst ställt. Jag tror att
även om utgifterna skulle bli rätt höga
för dessa små föreningar vid införandet
av en mätarkontroll, skulle detta säkerligen
kunna uppvägas av ett bättre ekonomiskt
resultat genom att mätarna fungerar
effektivare än tidigare. Jag har
bara velat konstatera detta.

Vidare vill jag tillägga ytterligare en
sak, och det är att jag, som i verkligheten
står för denna motion ehuru jag
haft en medmotionär, naturligtvis skulle
ha föreslagit en utredning i frågan i stället
för att begära ett förslag. Jag har
förbisett det faktum, att kammarens allmänna
beredningsutskott inte har samma
initiativrätt som ett ständigt utskott.
Hade jag i motionen yrkat på en utredning,
skulle detta kanske ha tillstyrkts
av utskottet och även vunnit kammarens
bifall.

Herr talman! Jag har bara velat säga
detta och har icke något yrkande att
framställa.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
145, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj.ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till Viksstaten
för budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde.

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Anmäldes och bordlädes följande un- nr 467, av herr Werner m. fl., i anledder
sammanträdet till herr talmannen ning av Kungl. Maj:ts proposition med
avlämnade motioner: förslag till lag angående ändring i la -

nr 457, av herr Anderberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av
76 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 458, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 7 december 1951 (nr
767) om räntereglering m. m.;

nr 459, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 7 december 1951 (nr
767) om räntereglering m. m.;

nr 460, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av prisregleringslagen den 30 juni 1947
(nr 303);

nr 461, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag om fortsatt giltighet av
prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr
303);

nr 462, av herr Lundqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
nya bestämmelser om medlemskap
av finska församlingen i Stockholm
samt tyska församlingarna i Stockholm
och Göteborg in. in.;

nr 463, av herr Sundvik, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, m. in.;

nr 464, av herr Sundvik, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, in. in.;

nr 465, av herrar Huss och Sunne, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, in. in.;

nr 466, av herr Persson, Einar, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, m. in.;

gen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, m. m.;

nr 468, av herr Näsström och herr
Nilsson, Hjalmar, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
in. in.;

nr 469, av herr Andersson, Erik Gustaf,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående det fortsatta stödet
åt hampodlingen m. m.;

nr 470, av herr Osvald och herr Persson,
Johan, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående det fortsatta stödet
åt hampodlingen m. m.; samt

nr 471, av herrar Spetz och Lindgren,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar
m. in.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad får härmed under hänvisning
till bifogade läkarintyg vördsamt
anhålla om ledighet från riksdagsgöromålen
under den tid intyget avser.

Stockholm den 22 april 1953.

Bernhard Näsgård.

Härmed intygas, att riksdagsmannen
Bernhard Näsgård, som den 21 april
1953 intagits på Karolinska sjukhusets
medicinska klinik för lunginflammation,
på grund härav kan antagas vara förhindrad
deltaga i riksdagsarbetet under
två veckor.

Stockholm den 22 april 1953.

E. Nyman,
bitr. överläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.39 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.