Onsdagen den 21 februari. Sid (Riksdagens protokoll 1951:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 7

17—21 februari.

Debatter m. m.

Onsdagen den 21 februari. Sid.

Ang. beskattningen av äkta makar .............................. 9

Om straffbeläggning i allmänna strafflagen av krigspropaganda---- 13

Om straffbeläggning i tryckfrihetsförordningen av krigspropaganda 19
Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten ............ 19

Interpellation av herr Persson, Karl, ang. statens kostnader för äggproduktionen
.............................................. 40

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 21 februari.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 ang. ändrad lydelse av 51 §
lagen om kommunalstyrelse i Stockholm...................... 8

— nr 4, ang. inrättande av särskilda kulturnämnder i kommunerna 8

Statsutskottets utlåtande nr 15, ang. utgifter å tilläggsstat II: utrikesdepartementet
............................................

— nr 16, ang. utgifter å tilläggsstat II: försvarsdepartementet ....

— nr 21, ang. utgifter å tilläggsstat II: handelsdepartementet ......

— nr 24, ang. utgifter å tilläggsstat II: statens allmänna fastighets fond

......................................................

— nr 25, ang. utgifter å tilläggsstat II: försvarets fastiglietsfond ....

.— nr 27, ang. anslag till beredskapsutrustning åt Aktiebolaget Radiotjänst
......................................................

— nr 28, ang. anslag till oförutsedda utgifter ....................

— nr 29, ang. anslag till avskrivning av oreglerade kapitalmedels förluster

..................................................

— nr 30, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond ............

t Första kammarens protokoll 1951. Nr 7.

o oo o öo oo oo oo

Nr 7.

Innehåll.

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 5, om ändrad lydelse av 3 §
förordningen ang. stämpelavgiften .......................... 9

—- nr 7, ang. ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta
makar .................................................... 9

— nr 8, ang. skattefrihet intill en viss gräns för gåvor till sociala

hjälpinstitutioner .......................................... 12

Första lagutskottets utlåtande nr 4, ang. höjning av den i 13 kap. 12 §
andra stycket giftermålsbalken upptagna värdegränsen ...... 12

— nr 5, ang. sådan ändring av allmänna strafflagen, att krigspropaganda
blir straffbelagd .................................... 13

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5, ang. sådan ändring av tryckfrihetsförordningen,
att krigspropaganda blir straffbelagd .... 19

Första lagutskottets utlåtande nr 6, ang. ändrad lydelse av 60 och
193 §§ utsökningslagen..................................... 19

Andra lagutskottets utlåtande nr 3, ang. behörighet att utöva tandläkarkonsten
................................................ 19

-— nr 4, ang. ändring i lagen om vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus ............................................ 39

Jordbruksutskottets utlåtande nr 3, ang. anordnande av en allmän
jordbruksräkning under år 1951 ............................ 39

— nr 4, ang. befrielse i vissa fall från betalningsskyldighet till kronan,
m. m................................................. 39

Lördagen den 17 februari 1951.

Nr 7.

Lördagen den i 7 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 10 och
den 13 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkareintyg får
jag härmed anhålla om tjänstledighet
från riksdagsgöromålen från och med
den 8 februari 1951 tills vidare.

Hässleholm den 15 februari 1951.

N. R. Rosenberg.

Riksdagsman Ragnar Rosenberg, Hässleholm,
som behandlas av mig sedan den
8/2 1951, är på grund av sjukdom (Erysipelas)
tills vidare förhindrad deltaga i
riksdagsarbetet; vilket härmed intygas.

Länslasarettet, Hässleholm den 13/2
1951. ,

K.-A. Lagergren,
Lasarettsläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av utlänningslagen den 15
juni 1945 (nr 315); och

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § lagen den 26
juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 20, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 29 juni 1945 (nr 520) om återställande
av viss från ockuperat land
härrörande egendom, m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser civildepartementets
verksamhetsområde;
samt

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1951/52 till vissa byggnadsarbeten vid
tullverkets kust- och gränsbevakning
m. m.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 25, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig
personal vid domänverket.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Norling m. fl. väckta
motionen, nr 300, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående grunderna

Nr 7.

Lördagen den 17 februari 1951.

för höjning av löner enligt statens löneplansförordning,
in. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
herr Åmans motion, nr
301, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
en tillfällig skatt i syfte att motverka
vissa investeringar i varulager och
inventarier (investeringsskatt).

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 302, av herr Elowsson, Xils, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till vägtrafikförordning m.
m.; samt

nr 303, av herr Heiding m. fl., i samma
ämne.

Herr förste vice talmannen anmälde,
att till kammaren överlämnats

dels Kungl. Maj ds propositioner:
nr 47, angående Sveriges anslutning
till Internationella rådgivande bomullskommittén
(ICAC);

nr 49, angående godkännande av tillläggsprotokoll
till handels- och betalningsavtalet
den 23 november 1948 mellan
Sverige och Argentina;

nr 50, med förslag till lag om tillfällig
förlängning av skyddstid för litterära
och musikaliska verk;

nr 51, angående ökade lånemöjligheter
för den mindre skeppsfarten m. m.;

nr 54, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1950 vid
dess andra ordinarie möte fattade beslut; nr

55, om godkännande av överenskommelse
angående varuutbytet mellan
Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland; nr

56, angående anslag till stödjande
av priset å hamphalm och linhalm av
1950 års skörd m. m.;

nr 57, angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 59, med anhållan om riksdagens
yttrande angående en av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1950 vid dess trettiotredje sammanträde
antagen rekommendation;

nr 60, angående ersättning till B. O.
O. Ekdahl m. fl.; samt

nr 61, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. m.;

dels ock Kungl. Maj:ts skrivelse nr 58,
med redogörelse för de åtgärder som
vidtagits på grund av riksdagens skrivelse
den 26 maj 1950, nr 319, i anledning
av riksdagens år 1949 församlade
revisorers berättelse.

De kungl. propositionerna och den
kungl. skrivelsen blevo nu var för sig
föredragna och lagda på bordet.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 51 § lagen den 15
juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm;

nr 4, i anledning av väckta motioner
angående inrättande av särskilda kulturnämnder
i kommunerna; samt
nr 5, i anledning av väckt motion om
sådan ändring av tryckfrihetsförordningen,
att krigspropaganda blir straffbelagd; statsutskottets

utlåtanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggs -

Lördagen den 17 februari 1951.

Nr 7.

stat II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser staten
för statens allmänna fastighetsfond;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser staten
för försvarets fastighetsfond;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1951/52 till viss beredskapsutrustning
åt Aktiebolaget Radiotjänst; nr

28, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1951/
52 till oförutsedda utgifter;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1951/
52 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
samt

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1951/52;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;

nr 7, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande beskattning
av äkta makar; samt

nr 8, i anledning av väckt motion om
skattefrihet intill en viss gräns för gåvor
till sociala hjälpinstitutioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av väckt motion om
höjning av den i 13 kap. 12 § andra
stycket giftermålsbalken upptagna värdegränsen; -

nr 5, i anledning av väckt motion angående
sådan ändring av allmänna
strafflagen, att krigspropaganda blir
straffbelagd; samt

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 60 och 193 §§ utsökningslagen; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om behörighet att utöva tandläkarkonsten
dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 20 december
1940 (nr 1044) om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 3, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anordnande av en
allmän jordbruksräkning under år 1951;
samt

nr 4, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan,
m. m.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Englund under sammanträdet till herr
förste vice talmannen avlämnad motion,
nr 304, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående grunderna för höjning
av löner enligt statens löneplansförordning,
in. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.07 eftermiddagen.

In 1''idem
G. H. Berggren.

Nr 7.

Tisdagen den 20 februari 1951.

Tisdagen den 20 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 14 och
den 17 innevarande månad.

Föredrogos och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

47, angående Sveriges anslutning
till Internationella rådgivande bomullskommittén
(ICAC); samt

nr 49, angående godkännande av tillläggsprotokoll
till handels- och betalningsavtalet
den 23 november 1948 mellan
Sverige och Argentina.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts
proposition nr 50, med förslag till lag
om tillfällig förlängning av skyddstid
för litterära och musikaliska verk.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
51, angående ökade lånemöjligheter för
den mindre skeppsfarten m. m.

Föredrogos och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

54, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1950 vid
dess andra ordinarie möte fattade beslut;
samt

nr 55, om godkännande av överenskommelse
angående varuutbytet mellan
Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 56, angående anslag till stödjande av
priset å hamphalm och linhalm av 1950
års skörd m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet dels

Kungl. Maj :ts proposition nr 57,
angående frågor om befrielse från betalningsskyldighet
till kronan;

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 59, med anhållan om riksdagens
yttrande angående en av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1950 vid dess trettiotredje
sammanträde antagen rekommendation;

nr 60, angående ersättning till B. O. O.
Ekdahl m. fl.; samt

nr 61, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
herr Englands motion, nr 304, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående grunderna för höjning av löner
enligt statens löneplansförordning,
m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 3—5,
statsutskottets utlåtanden nr 15, 16, 21,
24, 25 och 27—30, bevillningsutskottets
betänkanden nr 5, 7 och 8, första lagutskottets
utlåtanden nr 4—6, andra lagutskottets
utlåtanden nr 3 och 4 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 3 och 4.

På framställning av herr talmannen
beslöts att konstitutionsutskottets utlåtande
nr 5 skulle på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppfö -

Tisdagen den 20 februari 1951.

Nr 7.

ras näst efter första lagutskottets utlå tande

nr 5.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, angående förslag till lag
angående nedsättning av allmän kommunalskatt
i anledning av övergångsbidrag,
m. m.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 305, av herr Domö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående en tillfällig
skatt i syfte att motverka vissa
investeringar i varulager och inventarier
(investeringsskatt);

nr 306, av herrar Ohlon och Nordenson,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående en tillfällig skatt i syfte att
motverka vissa investeringar i varulager
och inventarier (investeringsskatt);

nr 307, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående en tillfällig
skatt i syfte att motverka vissa
investeringar i varulager och inventarier
(investeringsskatt);

nr 308, av herr Petrén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående en tillfällig
skatt i syfte att motverka vissa
investeringar i varulager och inventarier
(investeringsskatt);

nr 309, av herr Petrén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående en tillfällig
skatt i syfte att motverka vissa investeringar
i varulager och inventarier
(investeringsskatt);

nr 310, av herrar Eskilsson och Werner,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
en tillfällig skatt i syfte att motverka
vissa investeringar i varulager
och inventarier (investeringsskatt);

nr 311, av herrar Weiland och Björck,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående en
tillfällig skatt i syfte att motverka vissa
investeringar i varulager och inventarier
(investeringsskatt);

nr 312, av herr Karlsson, Gottfrid, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående en
tillfällig skatt i syfte att motverka vissa
investeringar i varulager och inventarier
(investeringsskatt);

nr 313, av herrar Lindblom och Weiland,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till vägtrafikförordning
m. m.;

nr 314, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till vägtrafikförordning
m. m.;

nr 315, av herr Pålsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till vägtrafikförordning
m. m.;

nr 316, av herr Björck m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till vägtrafikförordning m. m.;

nr 317, av herr Persson, Ivar, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till vägtrafikförordning
m. m.;

nr 318, av herr Cassel m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till vägtrafikförordning m. m.;

nr 319, av herr Cassel, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till vägtrafikförordning m. m.;

nr 320, av herr Näslund, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till vägtrafikförordning m. m.; samt
nr 321, av herr Lundqvist m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till vägtrafikförordning
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.04 eftermiddagen.

In fidem
G. //. Berggren.

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Onsdagen den 21 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 26, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å lilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 62, angående förslag till lag
angående nedsättning av allmän kommunalskatt
i anledning av övergångsbidrag,
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
angick lagförslaget, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 305, av herr Domö m. fl.,
nr 306, av herrar Ohlon och Nordenson,

nr 307, av herr Ohlon m. fl.,
nr 308, av herr Petrén m. fl.,
nr 309, av herr Petrén in. fl.,
nr 310, av herrar Eskilsson och Werner,

nr 311, av herrar Weiland och Björck,
samt

nr 312, av herr Karlsson, Gottfrid,

alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
en tillfällig skatt i syfte att motverka
vissa investeringar i varulager och
inventarier (investeringsskatt).

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

313, av herrar Lindblom och Weiland,

nr 314, av herr Lindblom m. fl.,
nr 315, av herr Pålsson m. fl.,

nr 316, av herr Björck m. fl.,
nr 317, av herr Persson, Ivar,
nr 318, av herr Cassel m. fl.,
nr 319, av herr Cassel,
nr 320, av herr Näslund, och
nr 321, av herr Lundqvist m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till vägtrafikförordning
m. m.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 51 § lagen den 15 juni
1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i
Stockholm; samt

nr 4, i anledning av väckta motioner
angående inrättande av särskilda kulturnämnder
i kommunerna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1950/51,
i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckt motion;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggs -

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

stat II till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser staten för
statens allmänna fastighetsfond;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser staten för
försvarets fastighetsfond;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under sjätte huvudtiteln
gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1951/52 till viss beredskapsutrustning
åt Aktiebolaget Radiotjänst; nr

28, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1951/
52 till oförutsedda utgifter;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1951/
52 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret 1951/52.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 3 § förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Ang. beskattningen av äkta inakar.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 7, i anledning av väckta
motioner om ändrade bestämmelser rörande
beskattning av äkta makar.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydandc
motionerna I: 210 av fröken Andersson
och herr Lnndqvist samt II: 304 av herr
Edström hade hemställts, att riksdagen
för sin del ville antaga följande

Ang. beskattningen av äkta makar.

1) Förslag

till

lag om ändring av 52 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
> (nr 370).

Härigenom förordnas att 52 § 1 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.

52 §.

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret
levt tillsammans, taxeras
envar för sin inkomst samt mannen därjämte
för boets gemensamma inkomst.
Har vid dylik taxering avdrag, som i
46 § 1 och 2 mom. medgives, helt eller
delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill
närmast berättigade makens taxerade inkomst,
må bristen avräknas å den andre
makens inkomst i samma kommun.
Skatteplikt enligt 51 § bedöines med
hänsyn till båda makarnas sammanlagda
inkomst. Ortsavdrag beräknas för varje
make till hälften av det belopp, som
i 48 § 2 mom. andra stycket sägs, dock
att, om ortsavdrag helt eller delvis ej
kan utnyttjas å den därtill närmast berättigade
makens taxerade inkomst, bristen
må avräknas å den andre makens
taxerade inkomst.

2) Förslag

till

förordning om ändring av 11 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas att 11 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall erhålla följande ändrade
lydelse.

11 §.

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Ang. beskattningen av äkta makar,
bedömes med hänsyn till de båda makarnas
sammanlagda beräknade taxerade
inkomster. Ortsavdrag beräknas för
en var av makarna till hälften av det
belopp, som i 8 § 1 mom. andra stycket
sägs, dock att, om ortsavdraget helt
eller delvis ej kan utnyttjas å den därtill
närmast berättigade makens taxerade
inkomst, bristen må avräknas å den
andre makens taxerade inkomst. Skatten
beräknas efter det sammanlagda beloppet
av makarnas beskattningsbara inkomster
och fördelas å makarna efter
förhållandet mellan nämnda inkomster.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 210 av
fröken Andersson och herr Lundqvist
samt II: 364 av herr Edström om ändrade
bestämmelser rörande beskattning
av äkta makar icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Velander, Ebbe Ohlsson och Edström,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr OHLSSON, EBBE: Herr talman!
Då jag vid detta utlåtande fogat en blank
reservation, vill jag endast i största korthet
motivera mitt ställningstagande.

Bevillningsutskottet har avstyrkt de
föreliggande motionerna om en tudelning
av ortsavdraget utan att anföra
några som helst sakliga skäl. Det är ju
också rätt naturligt, då det i själva verket
här endast rör sig om en praktisk
detalj, kring vilken det näppeligen kan
uppstå några politiska meningsskiljaktigheter.
Man kan se frågan ur rättvisesynpunkt,
men för min del vill jag främst
betrakta den som en rent praktisk angelägenhet.
Ett bifall till motionerna skulle
otvivelaktigt ha inneburit en förenkling
av själva uppbördsförfarandet och även
en förenkling av taxerings- och debiteringsarbetet.
Vi veta alla att uppbördsförfarandet
är ganska krångligt och lämnar
en hel del övrigt att önska. Jag anser
därför att riksdagen bort ta till vara varje
möjlighet att åstadkomma en förenkling.
Vi veta också att taxerings- och
debiteringsmyndigheterna äro överho -

pade av arbete och säkerligen med glädje
skulle se att någon förenkling komme
till stånd.

Nu har emellertid bevillningsutskottet
gått på den formella, för att inte säga
den formalistiska, motiveringen att hela
sambeskattningsfrågan är föremål för utredning
inom 1949 års skatteutredning.
Men detta borde väl inte hindra att man
tar upp en detaljfråga till prövning och
finner en lösning, som alla i själva verket
äro överens om är riktig.

Utskottet säger också, att frågan inte
behöver lösas i år, eftersom reformen av
de kommunala ortsavdragen inte skall
tillämpas förrän vid 1953 års taxering.
Och detta är ju riktigt, om man bara
tänker på den definitiva, den slutliga
skatten. Men, herr talman, vi måste ju
också ta hänsyn till källskattesystemet.
Det komma vi inte förbi.

Den förenkling som skulle åstadkommas
för de äkta makarnas del, om tudelningsförslaget
genomfördes, skulle
komma till synes redan nästa år. Jag vill
erinra om att preliminärskatteuttagen år
1952 skola fastställas med utgångspunkt
från de nya kommunala ortsavdragen.
Det skulle otvivelaktigt, såvitt jag kan se,
ha varit en stor fördel, om motionärernas
förslag samtidigt därmed hade kunnat
tillämpas.

Förr eller senare måste, herr talman,
denna fråga få en positiv lösning, oavsett
om man ser den ur rättvisesynpunkt
eller man ser den ur synpunkten, hur
vi skola kunna klara arbetskraftsbristen.
Jag har emellertid intet yrkande.

Herr HEDMAN: Herr talman! Då herr
Ohlsson inte hade något yrkande, skulle
jag kunna nöja mig med att säga, att utskottet
självfallet inte velat gå in på någon
saklig granskning av denna fråga
av den anledningen att frågan —■ vilket
också herr Ohlsson påpekade —- ligger
under utredning av 1949 års skatteutredning,
vilken, enligt vad den meddelat,
räknar med att kunna lägga fram sitt
betänkande någon gång i slutet av året.
Då det således öppnas möjligheter för
att denna fråga skall kunna föreläggas

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

riksdagen i form av en kungl. proposition
nästa år, har utskottet ansett det vara
lämpligast att avvakta utredningens betänkande.
Riksdagen brukar ju inte företa
sig någonting på områden, där frågor
ligga under utredning, utan brukar vänta,
till dess utredningen är klar, innan
den tar ståndpunkt. Riksdagen brukar
inte vilja låsa en utredning genom att
fatta beslut i förväg om problem, som ligga
under behandling av utredningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Herr Heuman sade att utredningen möjligen
skulle bli färdig i slutet av året
och att den här frågan alltså rätt snart
skulle kunna ligga på riksdagens bord,
men man vet ju av erfarenhet, att det
inte är så säkert att bebådade betänkanden
komma, när de äro utlovade. Bortsett
härifrån tycker jag emellertid, att
man skulle kunna ta upp denna detalj
till avgörande nu, så att man redan vid
1952 års preliminärskatteberäkning kan
ta hänsyn till dessa faktorer.

Herr Ohlsson har nyss berört väsentligen
de praktiska sidorna av problemet
men betonat att det också har en
rättviseaspekt. Det gäller nämligen att få
en rättvisare fördelning av skatten mellan
äkta makar, som båda ha inkomst.
Hustrun har ju som regel lägre inkomst
än mannen — tyvärr kan jag kanske tilllägga
— men varför, frågar man sig,
skall hustrun ha lägre ortsavdrag än
mannen, vilket hon ju får av denna orsak?
Ortsavdraget är ju väsentligen till
för att ta undan från beskattning sådan
inkomst, som inte har någon skattekraft,
som utgör, för att använda ett vanligt
uttryck, ett existensminimum.

Nu kan man ju fråga sig vad majoriteten
i bevillningsutskottet har för syn
på den här saken. För min del anser jag
att hustrun inte bör leva på lägre standard
än mannen. Hon har därutinnan
stöd för övrigt i våra äktenskapslagar,
som klart uttala att hon har rätt att leva
på samma standard. Som det nu är, kommer
ortsavdraget för var och en av ma -

Ang. beskattningen av äkta makar,
karna att variera efter den andre makens
inkomst. Det är ju klart att detta
måste uppfattas —- och också uppfattas
— som en orättvisa, och det är en orättvisa
som särskilt träder i dagen, när makarna
första gången skola samtaxeras.
Då får nämligen hustrun i regel lägre
ortsavdrag än hon hade före äktenskapet,
och man må inte förtänka människor,
om de tycka att detta är ett högst
egendomligt resultat av äktenskapets ingående.

I fjol framlades ett förslag, som berörde
alla familjer. Detta förslag byggde på
den reservation, som jag hade fogat till
sambeskattningsutredningens betänkande.
Då fick jag förebråelser för att jag
tagit med alla familjer och alltså räknat
med också sådana, där hustrun icke har
inkomst av förvärvsarbete utanför hemmet.
Mot den bakgrunden trodde jag ju
att jag skulle kunna få stöd från de dåvarande
kritikernas sida, när jag nu har
tagit med endast de familjer, där hustrun
har inkomst av förvärvsarbete utanför
hemmet. Men nej, det har inte gått, utan
nu gör man i utskottsutlåtandet såsom
herr Heuman här gjorde; man hänvisar
till att hela frågan har hänskjutits till en
utredning och säger att det ju inte är
vanligt att riksdagen tar ställning till
frågor, som ligga under utredning. Jag
frågar då, om det kan anses rimligt att
en sak — en detalj, om man så vill —
som ligger så klart till som denna, skall
behöva uppskjutas av det skälet att hela
frågan ännu inte föreligger klar? Jag sade
att det var en detalj, men det är en
mycket viktig sådan och en detalj, väl att
märka, som kan lösas oberoende av
hur sambeskattningsproblemet slutgiltigt
kommer att lösas. Det gäller en rättvisefråga,
vars lösande tydligen — det framgår
av utskottsutlåtandet —■ inte någon
har någonting emot.

Det kan vara intressant att i detta sammanhang
nämna, att sambeskattningssakkunniga
voro helt eniga om att det
förslag, som här fått sitt uttryck i föreliggande
motioner, var det mest lämpliga
och riktiga, men på grund av att
bankningsregeln då ännu gällde och ännu
inte var föreslagen till avskaffande

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Ang. beskattningen av äkta makar.

menade man, och det med rätta, att befintligheten
av denna regel skulle försvåra
tillämpningen av ett dylikt förslag,
och därför lade de sakkunniga icke fram
något konkret sådant. Det betonades
emellertid från de sakkunnigas sida, att
om bankningsregeln komme att avskaffas,
så ville de förorda att den nuvarande
fördelningsregeln skulle ersättas med
en bestämmelse om tudelning av ortsavdraget
för äkta makar.

Jag tillåter mig, herr talman, läsa upp
vad de sakkunniga säga på denna punkt.
Det heter i betänkandet: »Sambeskattningssakkunniga
vilja livligt förorda, att

— därest resultatet av utredningens arbete
skulle bli ett sådant avskaffande —
ovan ifrågasatta ändring av fördelningsregeln
samtidigt genomföres.» Nå, så
skedde inte, men när 1950 års ortsavdragsreform
träder i kraft år 1952, försvinner
bankningen, varför detta hinder
har röjts ur vägen.

När man nu hänvisar till ytterligare
utredning, skulle jag vilja betona, att
denna sambeskattningskommitté dock i
flera år penetrerat dessa problem från
praktiskt taget alla aspekter — parentetiskt
kan jag tillfoga att jag över huvud
taget inte begriper, varför frågan har
hänskjutits till utredning, men då så har
skett är därom ju ingenting att diskutera

— och att inte någon del av betänkandet
skulle vara så genomtänkt och klart, att
man skulle kunna ta en reform nu, som
kan accepteras både ur principiella och
praktiska synpunkter, är ganska svårt
att förstå.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna.

Herr HEtiMAN: Herr talman! Fröken
Andersson var inte så säker på att utredningen
skulle kunna komma med sitt
förslag till hösten. Från utredningens
sida har emellertid ganska klart och
tydligt sagts, att betänkandet kommer
att bli färdigt att läggas fram på höstkanten.

Utskottsmajoriteten har inte någonting
emot att man genomför en rättvisare
beskattning av äkta makar, om det

över huvud taget finns möjligheter att
nå ett dylikt resultat. Men frågan är ju
ganska svår att lösa, och det bevisas ju
bäst därav, såsom fröken Andersson
själv sade, att de sambeskattningssakkunniga
under flera år arbetade med
detta spörsmål, men när de blevo färdiga
med sitt betänkande, ansåg Kungl.
Maj:t att det inte kunde läggas till grund
för en förändring på området. Då förstår
ju var och en att frågan är svår,
och i den situationen kan man fråga
sig, om det är lämpligt att riksdagen nu
fattar beslut i en så svårbedömd fråga,
som ligger under utredning, och då man
snart kan vänta ett resultat av denna
utredning.

Det har också sagts under hand, att
den nu sittande utredningen i ganska
stor utsträckning kommer att avvika
från de synpunkter, som lagts på frågan
av de sambeskattningssakkunniga, och
detta är, tycker jag, ytterligare ett skäl
till att riksdagen vilar på hanen och inte
nu fattar något beslut i frågan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 8, i anledning
av väckt motion om skattefrihet
intill en viss gräns för gåvor till sociala
hjälpinstitutioner, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av väckt motion om höjning av den
i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken
upptagna värdegränsen, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Om straffbeläggning i allmänna straff lagen

av krigspropaganda.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckt motion
angående sådan ändring av allmänna
strafflagen, att krigspropaganda blir
straffbelagd.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft en inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 5, av herr Hagberg i Luleå m. fl. I
motionen hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag till sådan
ändring av allmänna strafflagen, att
krigspropaganda bleve straffbelagd.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, II: 5, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr NORLING: Herr talman! I sitt
utlåtande över motion nr 5, som väckts
i andra kammaren, har utskottet motiverat
sitt avslagsyrkande med att det redan
finns vissa straffbestämmelser för
sådan propaganda, som här avses.

Utskottet har även räknat upp ett
flertal sådana straffbestämmelser. Dessa
bestämmelser gälla emellertid helt andra
handlingar än som åsyftas i motionen.
Även om dessa straffbestämmelser äro
mycket tänjbara på de olika områdena,
sammanfalla de ej med vad som i motionen
menas med krigspropaganda. Den
propaganda, som går ut på att exempelvis
krig är någonting nödvändigt, syftar
ju endast till att bearbeta folkopinionen
för att göra den passiv i kampen för
freden. Man vill med andra ord få folk
att tro, att den enda fred man har att
bygga på är liktydig med bomber och
kanoner. Talet om ett krigs oundviklighet
kan endast tjäna krigets krafter ocli
är således en antifredspropaganda. Denna
propaganda kan utan tvekan betecknas
som en kvalificerad krigspropaganda.
Den tidningspress, som påstår att
(let tredje världskriget redan börjat, har
inte endast gjort en medveten förfalskning
av den verkliga situationen utan

verkar också som skadegörare för fredskrafterna.

Ingen bestrider väl att den stora folkmajoriteten
i vårt land vill fred. Den
vill inte se sina hem och samhället krossade
av krigsmaskinen. Den har fått lärdomar
från de länder, där kriget skövlat
och härjat. Svenska folket vill inte bli
måltavlor för bombfällning och granater.
Ett utrotande av civilbefolkningen i
de länder, där kriget rasar, utgör tydligen
nu ett av huvuddragen i modern
krigföring. Denna krigföringsmetod bekräftas
för övrigt i Korea, där den amerikanska
militärledningen går in för att
ödelägga alla koreanska städer och byar,
oavsett om de ha någon betydelse för
krigföringen eller inte.

Det finns kretsar, som med politiska
spekulationer eller i eget vinningssyfte
genom sådan propaganda, som jag nyss
nämnt, söka uppmjuka opinionen även
i vårt land för sina syften, även om det
ännu inte kommit så långt, att man
propagerar för straffåtgärder mot dem
som försvara freden, såsom man t. ex.
har gjort i Amerika, där man infört en
lag, enligt vilken fredspropagandan är
kriminaliserad, så att de, som vilja kämpa
mot kriget och för freden, kunna
dömas till 10 000 dollars böter och upp
till 5 års fängelse.

Med denna korta motivering ber jag,
herr talman, få yrka bifall till motionen.

Herr AHLKVIST: Herr talman! Att
krig bör undvikas, äro väl alla ense om.
Att följaktligen krigspropaganda bör
straffbeläggas, kan även jag ansluta mig
till. När emellertid herr Norling och
motionärerna tala om krigspropaganda,
är jag rädd för att de inte tala samma
språk som utskottet.

Motionärerna sluta motiveringen för
sitt yrkande i motionen med att säga,
att i ett antal stater redan genomförts
en lagstiftning, som tillmötesgår detta
krav, d. v. s. att krigspropagandan skall
straffbeläggas. Utskottet bär också inhämtat,
att i vissa länder krigspropaganda
är straffbelagt. Ja, utskottet har
inhämtat, att det finns länder, där ett

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Om straffbeläggning i allmänna strafflagen av krigspropaganda.

erkännande ord om exempelvis Marshallhjälpen
betraktas som krigspropaganda
och straffbelägges. Redan detta torde
visa att det i olika länder råder mycket
olika meningar om vad man anser vara
krigspropaganda, och det råder säkerligen
väsentligt delade meningar mellan
motionärerna och utskottet om vad som
kan betraktas som krigspropaganda. Utskottet
kan därför utan vidare konstatera,
att detta begrepp är så vittomfattande
och obestämt, att det näppeligen
lämpar sig att användas som grundval
för en brottsbeskrivning.

Utskottet har i sin motivering hänvisat
till att krigspropaganda under vissa
förutsättningar och i vissa former
kan bestraffas redan enligt gällande rätt.
Herr Norling säger väl då, att det är
inte det slags krigspropaganda som motionärerna
avse, och redan med detta
har ju herr Norling erkänt, att det är
delade meningar om vad som kan föras
in under detta begrepp.

Utskottet har emellertid vidare inhämtat,
att straffrättskommittén för närvarande
är sysselsatt med att utarbeta
ändrade bestämmelser om uppror och
i anslutning härtill kommer att ta upp
frågan om eventuella ändringar i lagstiftningen
om brott mot staten.

Eftersom följaktligen det av motionärerna
berörda spörsmålet redan är föremål
för utredning, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till första lagutskottets
utlåtande.

Herr NORLING: Herr talman! Jag kan
dela den uppfattning, som herr Ahlkvist
här gav uttryck åt, nämligen att det kan
råda olika meningar om vad som är
krigspropaganda, och det har ju inte
minst framgått av de debatter, som vi
haft i denna kammare, när det gällt de
utrikespolitiska frågorna. Begreppet är
nog ganska omfattande, men jag tror säkerligen
att utskottet med litet god vilja
skulle kunnat utreda detta begrepp.

Utskottets motivering är att man i anknytning
till dansk och norsk lagstiftning
om statsförbrytelser överväger att
också i svensk lagstiftning införa be -

stämmelser om vissa brott mot staten.
Jag känner inte till vad dansk och norsk
lagstiftning innehåller i detta avseende,
men däremot vet jag, att såväl Danmark
som Norge äro Atlantpaktsstater, som
militärt lyda under den amerikanska
överhögheten. Jag antar därför att den
lagstiftning, som där har framkommit,
inte riktar sig mot krigspropaganda,
utan snarare har samma tendens som
den lagstiftning i Amerika, som jag förut
nämnde om, och alltså är riktad mot
fredspropaganda.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag

skulle inte blandat mig i denna debatt,
om jag inte hade den misstanken
att denna motion kan komma att av min
bänkkamrat herr Norling användas i
den propaganda, som från kommunistiskt
håll bedrives i min egen stad. Det
är med hänsyn härtill som jag skulle
vilja tillåta mig att framhålla endast två
saker.

Här i landet äro vi med undantag av
kommunisterna fullständigt ense om att
det som skedde i Korea förra sommaren
var att man från kommunistiskt håll bröt
freden och anföll ett folk, som uppenbarligen
inte ville kriget. Det är detta
konstaterande, som kommunisterna här
i landet betrakta såsom krigspropaganda.

Kommunisterna här i Sverige beteckna
det vidare som krigspropaganda, om
man i vårt land liksom i en mängd andra
länder ute i Europa under trycket av
den största krigsmakt, som måhända
någonsin i fred har förekommit i Europa,
vidtager rustningar, icke i syfte
att börja krig utan för att skydda sig
mot ett eventuellt anfall.

Herr NORLING: Herr talman! Gent
emot herr Sjödahl får jag säga, att varken
i motionen eller i mitt anförande
betecknats som krigspropaganda de delade
meningarna om vilka som företogo
det militära angreppet i Korea.

Herr Sjödahl säger också att det från
kommunistisk sida anses vara en krigspropaganda,
om vi här i landet vilja

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Om straffbeläggning i allmänna strafflagen av krigspropaganda.

försvara oss mot den största krigsmakt
med aggressiva avsikter, som för närvarande
finnes. Jag ställer frågan till herr
Sjödahl: I viket land och på vilket ställe
utföras krigshandlingar av Sovjetunionen
och de folkdemokratiska staterna?

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
När man bevittnar, hur herr Norling
här vill ge sig sken av att tala för fredens
sak, kan det inte hjälpas att man
måste begära ordet för att säga, att det
dock inte finns någon makt i världen
som går så aggressivt till väga som kommunismen.
Ni bilda inom varenda stat
ett parti, som skall bedriva agitation för
Sovjetrysslands räkning, och ni göra det
i den bestämda avsikten att underminera
försvarskraften hos de folk, som ni
på det sättet angripa med era politiska
partier. Ni sträva efter att uppluckra
försvarsviljan och motståndskraften på
ett sådant sätt, att om den sovjetryska
armén uppenbarar sig vid gränsen till
dessa stater, så skola de falla som ax
för lien. Det är den fredspropaganda ni
bedriva.

Och hur har denna fredspropaganda
verkat? Vi behöva inte hålla oss bara
till Korea i dag, utan vi kunna gå ett
stycke tillbaka i tiden och fråga vad som
skedde i Finland den 30 november 1939.
Finland hade icke på något sätt utmanat
eller gått aggressivt till väga mot
Sovjetunionen, det hade icke ett ögonblick
tänkt sig att behöva gå ut i ett
krig. Men vad blev följden av den fredspropaganda,
som man från kommunistiskt
håll bedriver? Jo, det blev anfall.

Ni ha behandlat alla de andra staterna
väster om Sovjetunionen på samma
sätt. Ni ha bearbetat dem politiskt
genom de kommunistiska partierna, och
i många fall ha ni inte ens behövt göra
det. Ni kunde utan vidare ta de tre
randstaterna Estland, Lettland och Litauen.
Ni togo halva Polen samtidigt
med att Hitler tog den andra hälften.
Därefter togo ni ännu mycket mera och
hänvisade polackerna till att ta igen från
det tyska riket vad de förlorat genom

den kommunistiska aggressiviteten. Ni
ha gått till väga på samma sätt mot
Tjeckoslovakien, Ungern, Bulgarien och
till att börja med Jugoslavien, fastän
detta senare land åtminstone tillfälligt
har kommit ur greppet. Ni ha gjort
likadant med Albanien, och ni tänkte
göra på samma sätt med Grekland, men
det misslyckades.

Vad göra ni nu för att dölja allt detta?
Jo, ni tala om fred. Ni ha slungat
ut någonting, som kallats för Stockholmsappellen,
i syfte att därmed ytterligare
maskera de krigsavsikter som ni
i verkligheten ha. Sovjetryssland vill
säkert inte gå ut i krig i onödan och
använder därför sådana som herr Norling
och andra för att bearbeta folken
i de olika länderna. Men vi veta, hur det
kan gå till, om ni inte lyckas på den
vägen. Det visa händelserna i Korea och
anfallet mot Finland.

Det är därför intrycket blir så oerhört
löjligt, när man hör herr Norling
och hans meningsfränder stå här och
tala för fredens sak. Det är rena upptåget.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Efter
herr Elowssons anförande kan jag avstå
från att säga något beträffande krigshandlingarna.
Känd sak är ju tillräckligt
vittnad, och vad som här redan anförts
må vara nog.

Men det var ett yttrande av herr Norling
som jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på. Han talade om de demokratiska
makterna och tänkte då tydligen
på Sovjetryssland och dess satelliter,
men så ändrade han sitt uttryck
och talade om de folkdemokratiska staterna.
För att detta enkla ord »demokrati»
— vars innebörd vi här i landet
så innerligt väl begripa — skall kunna
användas av herr Norling, bör det alltså
heta »folkdemokrati». Och vi veta,
att dessa folkdemokratier äro de mest
utpräglade diktaturer Europa skådat
alltsedan mongolväldenas dagar.

Herr ÖIIMAN: Herr talman! Jag tycker
att argumenten mot den föreliggande
motionen ha flutit ut rätt mycket i den

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Om straffbeläggning i allmänna strafflagen av krigspropaganda.

debatt, som här förts, och att man inte
hållit sig till vad som här är sakfrågan.
Jag vill därför, utöver vad som redan
sagts av herr Norling, erinra om vad
denna motion i verkligheten åsyftar.

Denna fråga är ju ingalunda ny för
dagen. År 1947 antogs i Förenta Nationerna
en resolution, som tillställdes
samtliga regeringar och som gick ut på
att man i respektive länder skulle vidtaga
åtgärder för att stävja krigspropaganda
och därmed bidraga till att åstadkomma
den avspänning och det ömsesidiga
förtroende mellan folken, som ändå
måste vara en huvudfråga när det
gäller krig eller fred. Detta FN:s beslut
tillställdes sedan genom det svenska utrikesdepartementet
landets samtliga tidningar
med rekommendation, att man
vid tidningarnas redigering skulle iakttaga
vad som från F''N:s sida hade anbefallts.
Jag måste emellertid säga, att
detta riktiga steg från F"N:s sida icke
har satt några större spår i den svenska
pressen i allmänhet, och detta gäller
särskilt de senare åren.

Vi betrakta från vår sida denna fråga
som mycket viktig. Om man vill föra
krig, räcker det nämligen inte — och
på den punkten kunna vi väl i alla fall
vara ense, även om ni ha andra åsikter
än jag beträffande vem som hotar
freden i världen — att bara bygga
flygplan och tanks och skaffa kanoner
och allt annat som hör till, utan
man måste också preparera de människor,
som skolu deltaga i kriget. Man
måste med andra ord producera lämpliga
soldater, som skola hantera de vapen
som krigsanstiftarna sätta i deras
händer. Och den metod man därvidlag
använder är ju den ideologiska påverkan
av folken, en påverkan som först
och främst utgår från att kriget är
oundvikligt och att varje land måste
rusta sig. Naturligtvis säger man alltid
att man rustar för att försvara sig, men
i verkligheten äro rustningarna i första
hand till, icke för försvaret, utan för
att man vid lämpligt tillfälle skall kunna
angripa andra stater.

Denna ideologiska krigsförberedelse,
som framför allt pressen och även

radion ha huvudansvaret för, är enligt
vår mening en så viktig sak att det borde
vara statsmakternas uppgift att se
till vad man skulle kunna göra för att
hindra densamma. Jag erinrar om hur
det gick i Hitler-Tyskland med den tidigare
mycket starka och välorganiserade
tyska arbetarklassen. Det var för många
förvånande, skulle jag tro, hur den hitleristiska
propagandan faktiskt lyckades
förgifta det tyska folkets själ och
få tyskarna att nästan utan något undantag
marschera enligt de order, som
gåvos av Hitlerregimen. Men detta var
möjligt just tack vare den enträgna propaganda
som bedrivits i den tyska pressen
och av de tyska statliga myndigheterna.
Jag tror att vi böra ta denna fråga
litet allvarligare än vad exempelvis
herr Elowsson och andra ha gjort här
i debatten, ty den berör faktiskt oss alla.

Vad är det nu som förekommer i
svensk press? Ja, jag tänkte för min del
inte deltaga i denna debatt och har
därför inte plockat med mig så många
citat som jag skulle kunnat göra, men
jag vill säga att i den svenska pressen
bedrives en mycket raffinerad krigspropaganda,
icke minst i veckopressen och
en del av dagspressen. Denna propaganda
är visserligen inlindad, men bär
till syfte att, för det första, visa på krigets
oundviklighet och, för det andra,
framhålla att man kan försvara freden
exempelvis med atombomben. I Dagens
Nyheter — jag vet inte om den skall
betraktas som folkpartiets huvudorgan
och därmed anses ge uttryck för folkpartiets
strävanden — kunde man den
4 januari i år läsa en ledande artikel
om den amerikanska s. k. vätebomben.
Man refererade i denna artikel vad en
amerikansk journalist har skrivit om
denna sak, och det är tydligt att detta
referat är mycket välvilligt. Jag skall
bara be att här få föredraga några rader
för att ge exempel på vad vi mena
med en mycket raffinerad, inlindad
krigspropaganda, syftande till att stämma
folkmeningen gynnsam för dem som
hoppas på att ett kommande krig skall
avgöras med hjälp av denna s. k. vätebomb.
Så här berättar man för den

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Om straffbeläggning i allmänna strafflagen av krigspropaganda.

svenska allmänheten om denna bombs
välsignelser:

»En dylik bomb skulle ha förintat hela
invasionsarmén 1944; den förintar
en stad som New York eller London.
Men man kan tänka sig vätebomber
med ett tusen gånger större energiutveckling.
En sådan skulle förinta ett
par stora svenska landskap, respektive
Belgien eller Holland eller en medelstoi
amerikansk stat. Om bomberna därjämte
skulle vara . .. ’utriggade’, d. v. s. utrustade
med radioaktiv strålverkan,
kunde med ett fåtal bomber allt liv utplånas
på en kontinent. Genom den nya
bomben synes alltså gränsen praktiskt
taget vara nådd för människans möjlighet
till självförgörelse.»

Observera att detta icke är propaganda
mot atombomben, utan i verkligheten
en propaganda för detta fruktansvärda
förstörelseredskap, som den senaste
tidens vetenskapliga forskning
har frambragt. Och tidningens syfte är
att övertyga sin läsekrets om att Förenta
staterna besitta en sådan överlägsenhet,
att de, som stå på detta lands
sida i nuvarande spänning i världen, inte
skola behöva frukta kriget.

Man talar här i debatten om de s. k.
västliga demokratiernas oskyldiga upprustning
till försvar mot en förment
kommunistisk aggression. Ni upptäckte
kanske i pressen för några månader sedan
— om jag inte minns fel var det
någon gång i september eller möjligen
i början på oktober — ett yttrande av
den amerikanske marinministern, där
han sade följande som telegraferades ut
över världen: »Vi måste vara beredda
att förklara krig för att tvinga till samarbete
för freden . .. Det kommer att
tilldela oss en för den sanna demokratien
ny egenskap — att vara initiativtagare
till angreppskrig.» Om inte detta
skall betraktas som kvalificerad krigspropaganda,
vet jag inte vilken beteckning
man skall sätta på det, tv det är
kvalificerad krigspropaganda, när man
öppet i pressen reklamerar för angreppskrig.

1 början av februari månad publicerades
ett s. k. fredsmanifest av de svenska,

2 Första kammarens protokoll 1951. Nr 7.

danska och norska socialdemokratiska
partierna och landsorganisationerna. I
samband därmed offentliggjordes på
första sidan i Morgon-Tidningen en intervjuserie,
där en av de tillfrågade förklarade
— jag vet inte, om redaktionen,
såsom ibland händer, lagt vissa ord i
den intervjuades mun — att han hoppades
att Sovjetunionen och Kina skulle
utplånas från kartan — jag har inte citatet
framför mig, men det var ungefär
så orden föllo. Är inte detta en mycket
kvalificerad krigspropaganda, offentliggjord
i vårt regeringspartis främsta organ? Det

är nog inte så svårt att definiera
vad krigspropaganda är, som man här
från första lagutskottets sida vill göra
gällande. Om man verkligen vill få fram
en definition, tror jag att det mycket väl
låter sig göra. Men det är ju så isom det
gamla ordspråket säger, att för lata svin
är marken alltid frusen, och vill man
inte lagstifta mot krigspropaganda, så
hittar man naturligtvis på förevändningar
av ena eller andra slaget. Yi kommunister
vilja, att man skall komplettera
vår tryckfrihetsförordning och strafflag
med sådana bestämmelser, att dylik propaganda
för krig icke skall offentliggöras.
Vi mena att detta inte heller innebär
någon fara för den fria press, som allesammans
vilja slå vakt om. Ingen vill ju i
pressen tolerera exempelvis uppmaning
till mord på en enskild människa eller
till inbrott ocli inte heller prisande av
brottslig handling, och man borde under
sådana förhållanden också kunna kriminalisera
propaganda för flera än ett mord
— när det gäller krig rör det sig ju
faktiskt om mord på miljontals människor.

Till sist lämnas i utskottsutlåtandet
en upplysning, herr talman, som är intressant
åtminstone för mig som inte tidigare
har vetat om saken, nämligen
att straffrättskommittén nu sysslar med
att utarbeta lagar i anknytning till, som
det heter, ny dansk och norsk lagstiftning
gällande s. k. statsförbrytelse. Det
är väl ingen i denna kammare som inte
bär klart för sig vad denna nya danska
och norska lagstiftning i realiteten inne -

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Om straffbeläggning i allmänna strafflagen av krigspropaganda.

bär: den är tillkommen, icke för att värna
freden, utan med tanke på krig. Jag
vill erinra om att en mycket bred folkopinion
exempelvis i Norge, bestående
av mycket framträdande borgerliga personligheter
och av framskjutna socialdemokrater,
indignerat har protesterat
mot denna lagstiftning. Det finns ju där
liksom här i Sverige vissa människor,
som äro beredda att göra allt •— också
förneka sitt eget jag — när man får mer
eller mindre bestämda anvisningar om
vad som skall göras från den makt, som
för närvarande har hand om den statliga
suveräniteten i dessa länder.

Jag skall, herr talman, inte alls förlänga
debatten genom att påvisa orimligheterna
i exempelvis herr Elowssons
gamla käpphäst om vad som hände 1939
och 1940. Den saken har ju tidigare diskuterats
flera gånger här i kammaren.
Jag vill bara hänvisa herr Elowsson till
att erinra sig det radiotal av Churchill
beträffande de polska och finska händelserna,
som jag en gång citerade här
i kammaren. Där kanske han kan få
vägledning av en man som han tror på,
ty Churchill är ju som bekant inte kommunist.
Han har intygat vad som låg
bakom, nämligen att det i själva verket
var fråga om ett led i upprättandet av
östfronten emot Hitler-Tyskland.

Den där historieskrivningen om Sovjetunionens
erövring av Polen och Albanien
och Ungern och Tjeckoslovakien
och Bulgarien och till och med Jugoslavien,
den tycker jag verkligen att
herr Elowsson kunde publicera i Kristianstads
Läns-Demokraten och inte
här i första kammarens protokoll.

Herr NORLING: Herr talman! Jag
ställde en fråga till herr Sjödahl: När
ha i nuvarande tid trupper från Sovjetunionen
eller några andra folkdemokratiska
stater stått i vapen i något annat
land? Jag har inte fått något annat svar
än att herr Elowsson har pekat på det
gångna kriget. Men jag vill då fråga: Var
står det i dag trupper från Sovjetunionen
i krig i annat land? Den frågan är
obesvarad, och jag tror att den kommer
att bli det i fortsättningen också.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! Det
behövs säkerligen förklaringar i denna
fråga, om man skall inta någon annan
ställning än utskottet föreslår, ty motionen
är ganska oklar. På ett ställe står
det verkligen något om en aktivitet, som
syftar till att framkalla krig: »Det kan
inte råda något tvivel om att en sådan
aktivitet förekommer. De krafter, som
inspirerade och organiserade interventionskrigen
emot den nybildade sovjetstaten
efter det första världskriget, och
de krafter som genom öppet eller förtäckt
stöd åt de nazistiska krigsanstiftarna
möjliggjorde för dessa att begå de
gigantiska förbrytelserna emot en rad
folk, samma krafter äro även nu verksamma.
» Här erinrar man sig omedelbart
den vänskapspakt som slöts emellan
Ryssland och Hitler-Tyskland under
världskriget och som bland annat innefattade
materialleveranser till Tyskland.
Jag kan väl inte tänka mig, att motionärerna
åsyfta någonting sådant.

I fråga om huvudmotivet för motionen
— att kampen mot kriget måste vara
en huvudfråga för alla människor av
god vilja, oberoende av politiska eller
andra meningsskiljaktigheter — tror jag
att inte bara kammaren utan hela det
svenska folket under gångna tider har
visat, att vi äro fredligt sinnade och icke
vilja deltaga i något krig, om vi kunna
slippa.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag vill
bara svara på min bänkkamrats upprepade
fråga. Han formulerade den sista
gången så här: Säg mig, var stå nn
trupper från något folkdemokratiskt
land i ett främmande land?

Har herr Norling alldeles suddat ut
Korea från Asiens karta? Vet han inte,
att olyckligtvis i dag Nordkoreas och
Kinas — dessa folkdemokratiers — militära
styrkor stå söder om den breddgrad
som skilde Nordkorea ifrån Sydkorea?
Att de inte stå längre söder om
denna breddgrad, det är sannerligen inte
beroende på bristande vilja hos de
nordkoreanska och kinesiska kommuniststyrkorna.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Om straffbeläggning i tryckfrihetsförordningen av krigspropaganda.

Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Om straffbeläggning i tryckfrihetsförordningen
av krigspropaganda.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av väckt
motion om sådan ändring av tryckfrihetsförordningen,
att krigspropaganda
blir straffbelagd.

I en inom andra kammaren väckt, till
konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 6, av herr Hagberg i Luleå m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
förslag till sådan ändring av tryckfrihetsförordningen,
att krigspropaganda
bleve straffbelagd.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion 11:6 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr NORLING: Jag vill kort och gott
yrka bifall till motionen.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK: Jag
vill kort och gott yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 60
och 193 §§ utsökningslagen, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Lagförslag om behörighet att utöva
tandläkarkonsten.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om behörighet att utöva tandläkarkonsten
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 29 december 1950 dagtecknad
proposition, nr 10, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om behörighet
att utöva tandläkarkonsten.

I det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget
voro 2 och 8 §§ så lydande:

2 §.

Konungen äger förordna, att den som
genomgått för ändamålet erforderlig utbildning
må biträda behörig utövare av
tandläkarkonsten med utförande av
tand- och munhygienisk behandling.

8 §•

Över beslut av medicinalstyrelsen enligt
denna lag må besvär anföras hos
Konungen i inrikesdepartementet inom
en månad från den dag, då klaganden
erhållit del av beslutet; dock skall detta
utan hinder av besvär lända till efterrättelse,
intill dess annorlunda förordnas.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen nr 281 i första kåmmaren
av fru Sjöström-Rengtsson m. fl. och nr
37G i andra kammaren av herr Gustafson
i Göteborg m. fl.

I motionerna, som voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen för sin del

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

måtte antaga Kungl. Maj:ts förslag till
lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten,
dock med den ändringen, att
2 § finge följande lydelse:

Konungen äger förordna, att medhjälpare
i viss omfattning må biträda behörig
utövare av tandläkarkonsten med
utförande av till denna konst hänförlig
behandling samt föreskriva de villkor,
som skola gälla för dylika medhjälpares
verksamhet,

samt att en av medicinalstyrelsen föreslagen
utredning av frågan, huruvida
och i vad mån tandläkare borde äga erhålla
biträde av tandtekniker med utförande
av till tandläkarkonsten hänförlig
behandling måtte komma till stånd.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
proposition samt med avslag å
motionerna I: 281 och II: 376, såvitt motionerna
avsåge ändrad lydelse av 2 §
förslaget till lag om behörighet att utöva
tandläkarkonsten, måtte — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget — för sin del antaga
nämnda förslag med den ändringen,
att 8 § erhölle följande lydelse:

Över beslut av medicinalstyrelsen enligt
denna lag må klagan föras hos Konungen
genom besvär, som skola hava
inkommit till inrikesdepartementet inom
en månad från den dag, då klaganden
erhållit del av beslutet; dock skall
detta utan hinder av besvär lända till
efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.

B. att riksdagen i anledning av förevarande
motioner 1:281 och II: 376, såvitt
dessa innefattade begäran om utredning
rörande behörighet för tandtekniker
att utföra viss till tandläkarkonsten
hänförlig behandling, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
med beaktande av de synpunkter utskottet
förut i utlåtandet anfört ville låta
allsidigt och förutsättningslöst utreda
frågan om och i vad mån tandläkare

borde erhålla biträde av tandtekniker
med utförande av sådan behandling.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Den rådande bristen på tandläkare
aktualiserar i detta sammanhang frågan
om icke också tandteknikerna böra
lämnas befogenhet att på tandläkarens
ansvar och under dennes överinseende
utföra arbeten i sanerad munhåla.
Medicinalstyrelsen har icke motsatt
sig att genom särskilda sakkunniga
en förutsättningslös utredning verkställes
av frågan, om och i vad mån tandläkare
bör erhålla biträde av tandtekniker.
Mot en sådan undersökning talar
att såväl 1944 års tandläkarutbildningssakkunniga
som 1946 års folktand vårdssakkunniga,
efter verkställd utredning,
ställt sig avvisande till tanken på en
förändring av tandteknikernas nuvarande
ställning. Med hänsyn till medicinalstyrelsens,
låt vara tveksamma, inställning
till utredningsfrågan ävensom därtill
att två reservanter inom styrelsen
intagit den ståndpunkten, att Kungl.
Maj :t bör lämnas möjlighet att undantagsvis
giva särskilt kunniga och erfarna
tandtekniker rätt att biträda tandläkare
vid behandlingen av patient anser
sig utskottet likväl böra biträda det i
motionerna framförda kravet på utredning.
Utskottet vill här dock bestämt
uttala, att utskottet skulle ogilla en utveckling,
som ledde till ökat kvacksalveri
och en kvalitetsförsämring inom
folktandvården eller till att laboratorierna
komme att sakna nödig tillgång på
tekniker. Utskottets mening är endast,
att varje möjlighet till en rationalisering
av arbetet inom tandvården bör prövas
— alltid skulle väl därigenom någon lättnad
i det prekära läget uppnås.

Att utan föregående utredning lämna
Kungl. Maj:t generellt bemyndigande att
åt enstaka tandtekniker giva befogenhet
att biträda tandläkaren med enklare göromål
i sanerad munhåla, anser utskottet
ej böra ifrågakomma. Ett skäl härtill
kan utskottet åberopa genom att hänvisa
till det i motionerna gjorda uttalandet,
att den nuvarande tandtekniker -

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

utbildningen icke utan vidare torde göra
tandteknikerna kompetenta att arbeta
i sanerad munhåla. I likhet med departementschefen
är utskottet närmast
av den meningen, att det ej är principiellt
riktigt, att frågan om tandteknikernas
befogenheter efter en eventuell
utredning skall avgöras av Kungl. Maj:t;
det bör ske genom en av Konungen och
riksdagen stiftad lag. Utskottet får alltså
avstyrka det i motionerna i första
hand framställda yrkandet.»

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits 1)

av herrar Norman, Wistrand, Nils
Elowsson, Hellbacken och Nilsson i Göteborg
samt fröken Wetterström, vilka
under åberopande av de skäl, som i
propositionen anförts, ansett, att utskottet
bort under B hemställa, att förevarande
motioner I: 281 och II: 37(1, såvitt
dessa innefattade begäran om utredning
rörande behörighet för tandtekniker
att utföra viss till tandläkarkonsten
hänförlig behandling, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) av herrar Jacobsson i Igelsbo, Sanne
och Ericsson i Näs, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade.

I herr Jacobssons i Igelsbo m. fl. reservation
hade för de båda nyss återgivna
styckena av utskottets motivering
föreslagits följande avfattning:

»Den rådande bristen på tandläkare
aktualiserar i detta sammanhang frågan
om icke också tandteknikerna böra
lämnas befogenhet att på tandläkarens
ansvar och under dennes överinseende
utföra arbeten i sanerad munhåla. Enligt
utskottets uppfattning torde det inom
landet finnas åtskilliga tandtekniker,
som på grund av mångårig erfarenhet
förskaffat sig stor yrkesskicklighet.
Utskottet håller före, att det bör ytterligare
undersökas, om icke dessa
kunde anförtros att utföra vissa enklare
arbeten i sanerad munhåla, i detta sammanhang
vill utskottet erinra om de
möjligheter, som föreligga för läkare att
i sin verksamhet anlita olika slag av

hjälpkrafter. De arbetsuppgifter, som
åvila en sjuksköterska, äro stundom av
ganska ingripande art; de göra injektioner,
taga blodprov, utföra narkos o. s. v.
För läkaren föreligger alltså goda möjligheter
att erhålla avlastning från åtskilliga
arbetsuppgifter, som ur hans synpunkt
måste te sig som mindre kvalificerade.
Med hänsyn till den brist, som
f. n. råder inom tandläkaryrket, bör det
allvarligt övervägas, om ej tandläkarna
genom att vidgade befogenheter tillerkännas
tandteknikerna kunna erhålla
en motsvarande lindring i vissa åligganden.
Ett argument för att denna
möjlighet prövas är, att medicinalstyrelsen
föreslagit en förnyad utredning i
saken. Det är vidare att märka, att två
reservanter inom medicinalstyrelsen intagit
den ståndpunkten, att Kungl. Maj:t
borde lämnas möjlighet att undantagsvis
giva särskilt kunniga och erfarna
tekniker rätt att biträda tandläkare vid
behandlingen av patient. Utskottet vill
dock bestämt uttala, att utskottet skulle
ogilla en utveckling, som ledde till
ökat kvacksalveri och en kvalitetsförsämring
inom folktandvården eller till
att laboratorierna komme att sakna nödig
tillgång på tandtekniker. På nu anförda
skäl förordar utskottet, att den av
motionärerna föreslagna utredningen
kommer till stånd.

Att utan —---lika med utskottet

--- — framställda yrkandet.»

Herr NORMAN: Herr talman! Det har
inom utskottet rått enighet om att tillstyrka
denna proposition rörande behörigheten
att utöva tandläkarkonsten. Vi
ha föreslagit en formell ändring, men det
är knappast någon meningsskiljaktighet
mellan utskottet och Kungl. Maj:t i det
fallet skulle jag tro.

1 anslutning till propositionen har det
väckts ett par motioner, där man dels
har yrkat ändring av 2 § i den föreslagna
lagen och dels framställt ett utredningskrav.
I 2 § av denna behörighetslag
ges Kungl. Maj:t en viss fullmakt att
förordna beträffande vissa medhjälpare
åt tandläkarna. Dessa medhjälpare skulle

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

genom särskild utbildning kvalificeras
för vissa uppgifter och därefter få den
behörighet som det i det fallet är fråga
om. I anslutning till den paragrafen ha
motionärerna yrkat en ändring, som
skulle ge Kungl. Maj :t vidgad fullmakt
med möjlighet att också bereda en del
tandtekniker ett vidgat arbetsområde
som medhjälpare åt tandläkarna.

Beträffande den i motionerna påyrkade
lagändringen ha vi inom utskottet
varit eniga om att den icke borde antagas
nu. Det är ju ett rätt egendomligt
konstruerat yrkande, som motionärerna
framställt, då de först begära en lagändring,
som skall bereda möjlighet att förverkliga,
vad man genom utredningen
vill ha upplysning om huruvida det går
att förverkliga.

Beträffande utredningskravet ha meningarna
däremot gått isär och även beträffande
motiveringen för detta utredningskrav.
Jag och några andra reservanter
anse, att i det läge, som här föreligger,
är en utredning tämligen onödig.
Frågan om tandteknikernas uppgifter på
detta arbetsområde har genomdiskuterats
i åtminstone en stor utredning —
1944 års tandläkarutbildningssakkunniga
-—■ som för inte så länge sedan blev färdig
med sitt arbete och som kom till det
resultatet, att tandteknikernas utbildning
skulle inriktas på laboratoriearbete.
Därefter ha 1946 års folktandvårdssakkunniga,
utan att närmare diskutera
problemet, deklarerat samma uppfattning.
Efter dessa grunder har tandteknikerutbildningen
blivit organiserad.

Nu önska motionärerna, att vissa tandtekniker
skola få möjlighet att också arbeta
med patienterna på tandläkarmottagningarna.
Man kan förstå skälet till
att ett sådant önskemål har kommit
fram. Det är tydligen svårigheterna att
få folktandvården i full gång inom åtskilliga
distrikt. Så som det här utredningsförslaget
är lagt, tror jag inte att
man skulle vinna mycket ens i det avseende
som motionärerna här tänka på.
Det riktiga vore väl att gå ut ifrån att
man redan har en del tandtekniker, som
nu mer eller mindre förtäckt ha utvidgat
sitt verksamhetsfält till områden, där

deras verksamhet egentligen inte hör
hemma.

Med stöd av fullmakten i 2 § ämnar
man ju utbilda tandtekniker som skulle
vara tandläkarna behjälpliga med vissa
begränsade uppgifter. Detta skulle underlätta
för tandläkarna att få litet mera
tid över för mera kvalificerat arbete. Att
därutöver utbilda nya grupper av medhjälpare
tror jag är att trassla till hela
problemet. Alla de tandtekniker, som vi
kunna utbilda, behövas tydligen på laboratorierna.
Skulle man få en ny utbildningslinje
här för vissa av dem, skulle
det väl vara risk för att det blir mindre
möjlighet att på ett effektivt och snabbt
sätt fullgöra det laboratoriearbete som
är så nödvändigt.

Denna tanke på en utredning har visserligen
fått ett, om också rätt platoniskt,
understöd hos medicinalstyrelsen,
när styrelsen har utarbetat detta förslag
till behörighetslag, men Kungl. Maj:t har
avvisat tanken med påpekande bland
annat av att frågan har så nyss genomdiskuterats
av särskilda sakkunniga och
med hänvisning till de alldeles påtagliga
risker som här skulle föreligga för att få
två olika grupper av yrkesmän, som utföra
arbeten i patientens mun: en mera
kvalificerad och bättre utbildad grupp
och en mindre kvalificerad och mindre
utbildad, låt vara att denna skulle ha
begränsade uppgifter.

Ur folktandvårdens synpunkter tror
jag det är särskilt vanskligt att ge sig im
på detta projekt, ty i den mån som dessa
lägre utbildade medarbetare till tandläkarna
skulle sysselsättas inom folktandvården
är det väl fara värt, att dennas
verksamhet skulle få ett verkligt eller
inbillat skimmer över sig, att det är
inte så kinkigt med det arbetet som med
annat tandläkararbete, och alla vänner
av folktandvården böra väl vara mycket
rädda för en sådan utveckling. Departementschefen
har också framhållit, att
skall det bli olika legitimationsgrunder
så skall den saken klart och bestämt
utformas i en lagstiftning och icke överlämnas
åt Kungl. Maj :t genom en fullmakt.

Det föreligger ju här litet olika me -

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

ningar om motiveringen. Det förslag,
som föreligger i reservationen nr 2, är
väl litet mera positivt inställt till detta
utbildningskrav än det som blivit utskottets,
vilket mera platoniskt önskar
en förutsättningslös utredning om detta
problem. Vi, som ha undertecknat reservationen
under punkt 1), anse däremot,
att i det nuvarande läget är det säkrast
och riktigast att låta det vara som det
nu är i detta anseende, att taga sikte på
att få en för vissa uppgifter kvalificerad
grupp av medhjälpare, som här fått det
mindre lyckliga namnet »tandhygienister»,
och i övrigt ha de två var för sig
lika värdefulla grupperna av arbetare på
detta fält: de efter enhetliga grunder utbildade
tandläkarna och de för laboratoriearbete
utbildade teknikerna, och
låta dem syssla var med sitt.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets yrkande under punkt A
och till den reservation som är undertecknad
av mig m. fl. beträffande punkt
B.

Herr FORSLUND: Herr talman! Då jag
tillhör majoriteten i andra lagutskottet,
ber jag att redan från början få yrka bifall
till utskottets förslag i dess helhet.
Utskottets majoritet har icke funnit de
skäl, som i propositionen anförts för att
gå emot de framställda önskemålen om
att även tandteknikerna skulle få bli
medhjälpare i detta arbete, vara vägande
och övertygande. Det är ju ganska
eget, att så många krafter synas vilja
medverka till att man skall bibehålla
denna nästan till skråmässighet hävdade
princip, att tandläkarna skola vara
ensamma på detta område. Vi äro
säkert tacksamma för det lilla avsteg
från principen som här föreslås, men
jag tycker ändå, att den grupp av medborgare
det här gäller skulle kunna få en
plats i arbetet under tillsyn av legitimerade
tandläkare och på deras ansvar.
Jag måste säga, att man i propositionen
inte ger svar på den frågan utan mera
skriver som om det vore fråga om att
tandteknikerna här skulle arbeta själv -

ständigt, men det har ingen yrkat på.
Man ser i propositionen, att det befaras,
att man skall få tandläkare av lägre grad
jämsides med de legitimerade tandläkarna,
men det är enligt min mening en
villfarelse att sprida den uppfattningen,
att motionärerna och andra, som äro
intresserade för denna fråga, vilja få
fram en lägre kvalificeringsgrund för
personer som skola utöva tandläkaryrket.
Det är inte alls fråga om det, och
därför är det oriktigt att säga, som man
gör i propositionen, att man skulle få
två grader av tandläkare. Det är ingen
som har påyrkat en sådan ordning, och
när tandteknikerna icke skulle få självständigt
operera som tandläkare, så
finns det väl ingen anledning att göra
en gradering på det sätt som man har
gjort i propositionen.

Utskottsmajoriteten understryker i
stället med styrka, att vi icke önska
åstadkomma något ökat kvacksalveri —
långt därifrån —• men vi anse, att man
på detta liksom på alla andra dylika
områden, har behov av hjälp vid arbetets
utförande, och jag vet att det bland
tandläkarna själva råder olika meningar
på denna punkt. De flesta vilja ha det
som det är, men det finns också tandläkare,
som hävda alldeles samma mening
som motionärerna, nämligen att man bör
ge tandteknikerna rätt att utföra sådant
hjälparbete. Då menar jag, att det också
finns anledning för riksdagen att
med utgångspunkt från detta begära ett
ytterligare övervägande, om det ändå
inte kanske skulle leda fram till en förbättring
på detta arbetsområde, i fall det
bleve flera om arbetet. Det kan ju inte
vara övertygande att säga, att det då blir
färre som arbeta på laboratorierna, ty
om det blir ökade arbetsuppgifter får
man väl utbilda flera, och det blir i alla
fall billigare att utbilda tandtekniker än
tandläkare med deras femåriga utbildning.

Jag förmodar att det kommer att göras
stor affär av att det redan har gjorts två
utredningar — 1944 och 1946 — och att
det inte finns anledning att på nytt ompröva
denna sak. Då vill jag påpeka, att
medicinalstyrelsen, som väl lår anses

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

vara en myndighet i ansvarig ställning,
har, om också inte påyrkat en utredning
så dock sagt, att den för sin del
icke vill motsätta sig att en utredning
kommer till stånd. Och de två ämbetsmän
i medicinalstyrelsen, som vilja gå
längre, äro icke vilka som helst, utan
båda ha tidigare varit anställda i det
departement som haft att handlägga
ärenden av detta och närbesläktade slag.
När de ha gått in för att man redan nu
bör ge Kungl. Maj:t ett generellt medgivande
att tillgodose behovet av detta
hjälparbete och när medicinalstyrelsen
alltså icke är motståndare till utredning,
då kan jag inte förstå, att de två
tidigare kommittéutredningarna nu skulle
vara ett hinder för ett förnyat övervägande.

Vår ärade ordförande i andra lagutskottet
sade nyss något om att folktandvården
skulle kunna få ett inbillat
skimmer över sig, att den skulle handhas
av sämre krafter. Jag undrar, om
inte det är en inbillning. Varför skulle
det få en sådan menlig inverkan på
folktandvården? Snarare skulle det väl bli
en förbättring där, och även om det
skulle komma flera sådana hjälpredor
till folktandvården, måste vi ju komma
ihåg, att arbetet där alltid sker under
ansvar av den eller dem som äro tandläkare
på folktandvårdens polikliniker.
Det skulle vara oriktigt, om man skulle
vilja göra gällande, att här är det fråga
om att låta mindre kvalificerade bli utbildade
för att betjäna folktandvården.
Så är det inte alls vi ha tänkt oss saken.
Vi vilja framför allt icke ha försämrade
behandlingsmetoder på detta viktiga
område, men vi vilja, att man än en
gång skall ompröva, om man inte på
detta sätt kan få fram hjälpkrafter och
därigenom minska den brist på arbetskraft
som påtalas i de jämt och ständigt
återkommande klagomålen framför
allt från dem som inom kommuner och
landsting ha att handlägga frågor om
folktandvården.

Jag yrkar därför, herr talman, ännu
en gång bifall till utskottets förslag i
dess helhet.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Bristen på tandläkare inom vårt
land är ett faktum. Denna brist kännes
mycket besvärande, framför allt
inom folktandvården. Det är denna
brist »om gjort, att vi icke ha kunnat
bygga ut folktandvården i den omfattning,
som vi ursprungligen tänkt, och
med den snabbhet som hade varit önskvärd.
.lag vill alltså, herr talman, genast
från början säga, att alla strävanden
att tillföra tandläkarna biträden,
som kunna avlasta en del av tandläkarnas
arbetsbörda, äro fullt berättigade
och förståeliga. Men ehuru vi alla
drivas av denna önskan att så långt
som möjligt tillföra tandläkarna biträden,
som kunna övertaga en del av
deras arbete, i syfte att få ett ökat samlat
arbetsresultat från varje tandläkares
sida, måste vi ändå vara mycket klart
inställda på att detta icke får leda till
någon standardsänkning inom vår tandvård.
Jag tror att man på den punkten
måste vara mycket uppmärksam.

Att vi inom departementet vid behandlingen
av denna fråga varit väl
medvetna om önskvärdheten av att
kunna lätta tandläkarnas arbetsbörda
framgår av att vi i det föreliggande
förslaget tagit upp tanken på att utbilda
en särskild kår av s. k. tandhygienister,
d. v. s. eu kår som skall rekryteras
genom en relativt kort utbildning
av tandsköterskor. Dessa skulle
få utföra viissa enklare arbeten i patienternas
munnar, arbeten som egentligen
icke förutsätta några medicinska
kunskaper för att kunna utföras på
riktigt sätt, och beträffande denna del
av förslaget föreligger ju ingen tveksamhet.
Däremot föreligger här en tvist
om de arbetsuppgifter som man skall
tänka sig för tandteknikerna.

Utskottet har begärt, att Kungl. Maj:t
skall igångsätta en utredning, men det
finns en mycket stark minoritet inom
utskottet, som ansluter sig till den uppfattning
som är företrädd i propositionen,
nämligen att en sådan utredning
icke nu bör igångsättas.

Jag vill säga, att jag är personligen
mycket tveksam om vad man skall kun -

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

na vinna genom att nu återigen sätta i
gång en utredning på denna punkt. Jag
vill inför kammarens ledamöter betyga,
att när vi utarbetade denna proposition,
ägnade vi den mesta tiden och skänkte
den största uppmärksamheten åt övervägandena
på denna punkt, och efter en
mycket noggrann prövning från min sida
har jag kommit till den bestämda uppfattningen,
att en utredning nu egentligen
inte tjänar någonting till.

Herr Forslund åberopade medicinalstyrelsens
ståndpunktstagande i denna
fråga, och framför allt hänvisade herr
Forslund till två ledamöter av medicinalstyrelsen,
som ha en mera avancerad
uppfattning på denna punkt än vad
styrelsens majoritet har. Jag vill härtill
bara isäga, att det är två jurister i styrelsen,
som ha denna uppfattning, och
jag tror att vi, som nu arbeta i departementet,
ha lika stora möjligheter att
bedöma den medicinska sidan av denna
isak som de två juristerna i styrelsen.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att under 1940-talet frågan om tandteknikernas
arbetsuppgifter och utbildning
varit uppe till behandling två gånger
i statliga utredningar, både i tandläkarutbildningskommittén
och i den
kommitté, som har utrett frågan om folktandvårdens
omorganisation. Båda dessa
kommittéer ha kommit till det bestämda
resultatet, att man inte bör låta tandteknikerna
utföra något mera kvalificerat
arbete i patienternas munnar.

Nu ha vi äntligen löst frågan om tandteknikernas
utbildning. Vi ha särskilda
statliga skolor för utbildning av tandtekniker,
och utbildningen av tandteknikerna
är helt och hållet inriktad på att
de skola vara tandläkarnas biträden på
det laboratoriemässiga planet. Tandteknikern
är en konsthantverkare, men icke
någon sjukvårdsutbildad person. Skulle
man genomföra tanken att tillåta tandteknikerna
att få utföra ett kvalificerat
arbete i patienternas munnar, skulle detta
först och främst betyda, att vi finge
lägga om tandteknikerutbildningen. .lag
ser i den väckta motionen, att man leker
med tanken att det skulle riicka med
en relativt kort tilläggsutbildning för att

tandteknikerna skulle kunna klara dessa
arbetsuppgifter. Vad som vidare uppenbarligen
leker såväl motionärerna
som utskottets majoritet i hågen, är tanken
på att dessa efterutbildade tandtekniker
skulle kunna användas vid protesarbeten
i patienternas munnar för avtryckstagning,
bettregistrering o. s. v.
Det ligger mycket nära till hands för oss
lekmän att tänka, att sådana arbeten
måste vara ganska enkla att utföra och
att det bara gäller att se till att allt passar,
ungefär som två metallbitar passa
ihop i en fabrikation. Skulle det förhålla
sig på så sätt, kan jag inte se att det
skulle vara något hinder att vidga arbetsområdet
för tandteknikerna. Men nu
förhåller det sig tvärtom så, att på sakkunnigt
håll den uppfattningen med
mycket stor skärpa förfäktas, att det för
att rätt kunna utföra dessa arbetsmoment
i patienternas munnar kräves en
omfattande odontologisk utbildning och
en förmåga att rätt bedöma de olika
förhållanden, som föreligga i varje särskilt
fall. .lag skulle bara vilja be kammarens
ledamöter att före voteringen i
denna fråga kasta en blick på vad som
sägs med packad stil i propositionen på
sidorna 13 och 14. Där redogöres för
vad den odontologiska sakkunskap, som
står till medicinalstyrelsens förfogande,
har yttrat på denna punkt, och det konstateras
att de utredningar, som hittills
ha verkställts, ha visat att för ersättande
av hela bett eller delar därav — även
i den mån i denna behandling skulle ingå
tekniska manipulationer, såsom avtrvckstagning,
bettregistrering m. m. —
det utgör en oundgängligen nödvändig
förutsättning att vederbörande har den
fullständiga tandläkarutbildningen bakom
sig.

Det framliålles också, att de nu nämnda
arbetsmomenten äro de mest medicinskt
betingade vid hela protesens
framställning. Det är alltså just på dessa
punkter som det är viktigast att arbetet
utföres av en medicinskt skolad person
för att slutresultatet skall bli riktigt i
form av den protes, som sedan på laboratoriet
utarbetas av tandteknikern.

När man läser dessa uttalanden, blir

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

man i varje fall utomordentligt tveksam,
tycker jag, huruvida uppfattningen kan
sägas ha stadgat sig så pass, att det är
lönt att ett par år efter de två föregående
utredningarna sätta i gång en tredje
utredning. Jag tror att de ledamöter av
kammaren, som nu äro benägna att förorda
en utredning, skulle kunna säga
sig, att uppfattningarna på detta område
i varje fall ännu äro så pass motstridiga,
att det inte skadar, om man låter
denna fråga ligga till sig ytterligare någon
tid för att få se, om det inträffar
någon åsiktsförskjutning.

Herr talman! Jag har härmed ansett
mig böra redovisa för hur vi under propositionens
utarbetande i departementet
ha bedömt dessa frågor, och jag har
velat uttala min stora tveksamhet om
det ändamålsenliga i att nu för tredje
gången börja en utredning beträffande
dessa spörsmål.

Herr FORSLUND (kort genmäle):
Herr talman! Jag opponerar mig inte
emot, om herr statsrådet vill nedvärdera
jurister när det gäller bedömandet
av sådana ting som de ifrågavarande.
Jag vill emellertid framhålla, att dessa
två jurister under många år sysslat med
att på socialdepartementet skriva propositioner,
sannolikt också sådana som
ha berört detta ämne.

Tillåt mig att samtidigt härmed få
med några ord beröra en sak, som jag
glömde säga något om i mitt förra anförande.
Jag har nämligen fått reda på
att så sent som den 26 januari 1951 har
chefen för ecklesiastikdepartementet tillsatt
en kommitté för utredning av frågan
om hur man skulle åstadkomma
en hastigare utbildning av tandläkare —
det är alltså fråga om att öka antalet
tandläkare. Om vi då i dag skulle ta
den kungl. propositionen oförändrad,
skulle det, måste jag säga mig, innebära,
att den av samme Kungl. Maj:t men i
ett annat departement tillsatta kommittén
vid sin omprövning av frågan om
medel och metoder för att åstadkomma
ett större antal tandläkare i landet inte
skulle kunna även upptaga frågan om

att tillhandahålla hjälpkrafter åt tandläkarna.

Här föreligger enligt min mening en
lapsus, vilket kammaren bör komma
ihåg, när den går att ta ställning till
den föreliggande frågan. Ett bifall till
utskottets förslag innebär, att denna
kommitté bör kunna mycket väl ta upp
även den fråga, som vi nu tvista om.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag vill inte på något sätt nedvärdera
juristerna; jag har bara velat
konstatera att på detta område äro både
juristerna i medicinalstyrelsen och jag
att betrakta som lekmän.

Vad beträffar den kommitté, som ecklesiastikministern
tillsatt för utredning
av frågan om en snabbare utbildning av
tandläkare, kan jag inte förstå att tillkomsten
av denna kommitté har något
gemensamt med det spörsmål, som vi
nu debattera. Om jag inte är fel underrättad,
syftar denna utredning i främsta
rummet till att öka kapaciteten hos de
tandläkarhögskolor, som vi nu ha. Det
är alltså fråga om att vidga möjligheterna
att pressa ett större antal studerande
igenom högskolorna, och jag kan inte
finna, att frågan om tandteknikernas behörighet
faller in under direktiven, såvitt
jag nu erinrar mig innehållet i dessa
direktiv.

Herr FORSLUND (kort genmäle):
Herr talman! Jag tycker, herr statsråd,
att det är ganska naturligt, att utredningen
borde få tillfälle att titta på den
här saken också. Eftersom det dröjer
så lång tid som fem år att utbilda en
tandläkare, bör kommittén få tillfälle
att överväga, om man inte på annat sätt
kunde åstadkomma bättre förhållanden
genom att tillhandahålla hjälpkrafter åt
tandläkarna. Jag tycker att detta hör
ganska bra ihop med kommitténs uppdrag,
och jag menar att det är helt enkelt
galet, att det i den kungl. propositionen
gjorts ett uttalande — som nu
stötts av ett så stort antal reservanter,
som statsrådet sade — vilket enligt min

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

mening skulle innebära, att denna nya
kommitté inte skulle kunna ta upp denna
fråga.

Herr SUNNE: Herr talman: Det har
ju inom utskottet rått fullkomlig enighet
om att en ny lag bör komma till
stånd om behörighet att utöva tandläkarkonsten.
Den gamla lagen av år 1861
ha vi väl alla ansett vara föråldrad och
inte fylla nutida krav. Men det är den
kroniska brist på tandläkare, som föreligger
— vilket de föregående talarna
också ha vitsordat — som har föranlett
meningsskiljaktigheter. Denna brist belyses
väl på ett ganska drastiskt sätt,
när man finner att i ett nummer av Sveriges
Tandläkarförbunds Tidning äro
utannonserade icke mindre än 89 lediga
tandläkartjänster. Meningarna ha varit
delade om hur denna brist skall kunna
inom en överskådlig framtid avhjälpas
och hur vårdmöjligheterna skola kunna
ökas.

Såsom redan framhållits, har tandläkare
enligt gällande praxis inte rätt att
anlita medhjälpare till att biträda med
behandling direkt å patient. Men det
finns i tandläkarens arbetsuppgifter vissa
arbetsmoment, som, såvitt man som
lekman kan bedöma, torde kunna anförtros
åt mindre kvalificerade hjälpkrafter.
Därigenom skulle ju tandläkaren
kunna hinna med att behandla ett
betydligt större antal patienter än han
för närvarande kan göra.

I propositionen föreslås nu ett nytt
slags medhjälpare — det nämnde också
statsrådet — de så kallade tandhygienisterna.
Om de skola komma att kallas så,
är visst inte heller riktigt bestämt. Man
har alltså tänkt sig, att dessa tandsköterskor
skulle få biträda vid sådana arbeten
som tandstensskrapning, tvättning,
spolning, rengöring och polering av tändernas
fria ytor. Men naturligtvis skulle
detta ske på tandläkarens ansvar. Emellertid
finns det inga hjälpkrafter av detta
slag ännu utbildade, och inte ens en
tillämnad försöksutbildning har kommit
till stånd. Det finns inte heller något
angivet därom i någon proposition.

I detta sammanhang vill jag passa på
att säga, att när det talas om att det
skulle bli två olika slags tandtekniker

— om nu en del, t. ex. de skickligaste
av dem, finge medverka vid arbeten i
patients mun —- kommer det väl också
att bli två olika slags tandsköterskor,
eftersom tandhygienisterna bli ett slags
bättre tandsköterskor. Då uppkommer
även där en viss dualism, och man vet
inte, om det ena kan vara värre än det
andra.

På många håll råder nog, även om
det är en lekmannauppfattning, den föreställningen,
att man i nuvarande brydsanima
läge skulle kunna utnyttja tandteknikerna
mera.

Jag vill erinra om att dåvarande statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
i sin proposition nr 241 år
1946 i fråga om inrättandet av ett andra
tandläkarinstitut angav vissa principiella
synpunkter på avgränsningen av tandteknikernas
verksamhet. Med anledning
av vad som nu här förekommit under
debatten kan jag inte neka mig att återge
ett avsnitt av vad han då bland annat
anförde, nämligen: »Allmän enighet synes
råda om att tandvårdsbehovet icke
bör tillgodoses med anlitande av självständigt
och på eget ansvar verksamma
tekniker och plombörer eller av tandläkare
med differentierad utbildning.

— — — Det är emellertid uppenbart,
att tandvårdsutövningen även innefattar
en mängd behandlingsåtgärder, i vilka
tandläkaren med fördel kan biträdas av
lägre kvalificerade medhjälpare, särskilt
tandtekniker. 1 ganska stor utsträckning
stå redan nu dylika hjälpkrafter till förfogande.
Ej minst med tanke på folktandvården
är det av vikt, att den tillgängliga
tandläkarkåren utnyttjas effektivt.
Dylika hjälpkrafter synas därför
böra i så stor utsträckning som anses
möjligt anlitas för att från tandläkarna
avlasta mindre kvalificerade arbetsuppgifter.
»

Detta är, synes det mig, samma tankegång
som den utskottets majoritet bär
har gått in för. Vi ha emellertid hört,
att statsrådet Mossberg inte är på samma
linje, utan att han anser, att tand -

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

teknikerna endast böra syssla med laboratoriearbeten.
Jag har av en tillfällighet
råkat en tandtekniker, som talade om
svårigheterna för tandteknikerna att
kunna göra proteser, när de så att säga
bli instängda på laboratoriet och inte få
se patienten. Detta kan förorsaka att en
protes får skickas fram och tillbaka
mellan laboratoriet och tandläkaren flera
gånger. Teknikern ser nämligen inte
själv munställningen på patienten, vilket
skulle vara till ganska väsentlig fördel
för att protesen skall kunna passa.
Därför tror jag, att det ur denna synpunkt
skulle kunna vara mycket lämpligt
att tandteknikerna i någon mån
finge medverka åtminstone vid inprovningen
av protesen.

Det synes åtminstone för en lekman
naturligt, att den legitimerade tandläkaren
skulle i sin praktik ha rätt och befogenhet
att anlita sin personal, det må
nu gälla assistenttandläkare, tandtekniker
eller tandsköterskor, till alla de arbeten
inom och utom munnen, som han
finner att personalen behärskar, men
detta skulle naturligtvis ske på tandläkarens
ansvar.

Jag kan inte neka mig att anföra något
av vad Tandteknikerförbundet sagt i
sitt yttrande över 1944 års tandläkarutbildningssakkunnigas
betänkande. Förbundet
säger bland annat: »Det synes
dock förbundet vare sig svara mot rationella
eller effektiva krav, att en tandtekniker
icke under tandläkarens överinseende
och i den utsträckning som
tandläkaren finner tandteknikerns skicklighet
och övriga omständigheter det
motivera tillätes utföra enklare arbeten
i sanerad munhåla. Det orimliga i de
sakkunnigas föreslagna definition framstår
klart, då man betänker att enligt utbildningssakkunniga
det skulle vara en
tandtekniker förment att vara tandläkaren
direkt behjälplig vid till exempel
provning av tandproteser, vid färg- och
formval av tandsättningar, reparationer
av fasader på bryggor, inslipningar av
proteser samt andra i och för sig små
men tidsödande arbeten. Redan nu torde
i praktiken i stor utsträckning tandläkare
låta sina tandtekniker utföra dy -

lika arbeten. Denna praxis torde även,
tvärtemot de sakkunnigas uppfattning,
ha gammal hävd. De omedelbara följderna
av en sådan till synes naturlig uppdelning
av arbetsuppgifterna inom den
protetiska tandvården skulle för folktandvårdens
del bli, att en del av tandläkarnas
tid frigjordes för andra mera
kvalificerade och medicinskt kliniska
uppgifter.»

Att detta skulle leda till ökat kvacksalveri
eller till en sänkning'' av standarden
är, synes det mig, svårt att förstå.
Att kvacksalveriet nu frodas på sina
håll, torde väl i många fall bero på
att det finns så små vårdmöjligheter och
att man får vänta så länge, innan någon
vård kan erhållas.

Inom utskottet är man fullt enig om
att kvacksalveriet på allt sätt bör motarbetas,
och därför har man också varit
med om att tillstyrka en lag, där
straffet för obehörigt utövande av tandläkarkonsten
betydligt höjes, ja, till och
med kan omfatta fängelse. Men den, som
har kännedom om svårigheterna att skaffa
tandläkare ute i landstingsområdena
— där modernt inrättade polikliniker
under långa tider få stå tomma och
långa köer av vårdsökande vänta på behandling
— har säkert den uppfattningen,
att ett effektivare utnyttjande av
hjälpkrafterna ändock skulle innebära
någon lättnad för de hjälpsökande.

Det har under de senaste dagarna i
pressen förekommit en polemik mellan
tandläkare med olika uppfattning. Jag
har åtminstone i en stockholmstidningsett
en sådan polemik och har därav
funnit, att tandläkarna inte själva äro
överens om vad som är det riktiga i detta
fall. En tandläkares uttalande refereras
på följande sätt: »Vad han — och
enligt hans uppfattning storparten av
en förnuftig allmänhet som lider av
tandläkarbristen — kräver är endast att
tandläkarna får rättighet att på teknikerna
avlasta en del av sin arbetsbörda.
Främst i protesarbetet. Nämligen med att
uppnå den rent kosmetiska effekten, riktig
form och färg på de konstgjorda
tänderna.» Han slutar med att säga: »Ett
tusen tandläkare som gör fasta protes -

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

arbeten, bryggor, jacketkronor etc. med
hjälp av utbildade tandtekniker, hinner
med lika mycket som två tusen tandläkare
utan sådan assistens.»

En annan tandläkare, som har den
motsatta uppfattningen, säger dock, att
»på en klinik går endast en fjärdedel
eller en femtedel av hela arbetstiden till
protesavtryck etc., alltså endast någon
timme om dagen». Och kunde man avlasta
20—25 procent av arbetet på tandteknikerna,
vore det i varje fall inte
oväsentligt när det gäller att kunna få
de fall, som vänta, behandlade. Han menar,
att det kanske är mera på klinikerna
i storstäderna som sådant samarbete
skulle kunna tänkas och att de
legitimerade tandläkarna där redan skulle
räcka till. Men då kunde ju de unga
nyutexaminerade få anställning ute i
landsorten och i tätorterna, där de så
innerligt väl behövas.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten. Jag vill i likhet med herr Forslund
ansluta mig till utskottets förslag
beträffande punkten A. Beträffande
punkten B är det endast ett uttalande i
motiveringen — det gäller stycket två på
s. 8 i utskottets utlåtande — som jag
jämte ett par medreservanter skulle vilja
ha något mera positivt formulerat,
och så, att där också göres jämförelse
med läkarnas rätt att i sin verksamhet
anlita olika slag av hjälpkrafter. Jag ber
alltså att beträffande motiveringen få
yrka bifall till reservationen nr 2) i utskottets
utlåtande.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Varje åtgärd, som är ägnad att
minska den rådande bristen på tandläkare,
är utan tvivel synnerligen tacknämlig
och behjärtansvärd och bör mötas
med intresse och förståelse från statsmakternas
sida. För min personliga del
har jag dock svårt att förstå, hur man
skall kunna avhjälpa bristen på tandläkare
genom att öka utbildningen av
tandtekniker. Det är ju fråga om två
ganska vitt skilda slag av tandläkarkonst.
Jag tror, att den uppfattning, som ligger
till grund för yrkandena om vidgad rätt

för tandtekniker att arbeta inom tandläkeriet,
beror på bristande kännedom
om tandteknikernas uppgifter i den nuvarande
tandvårdsorganisationen. Jag
skall återkomma till detta något senare.

Jag vill först beträffande utredningskravet
ansluta mig till de synpunkter
som statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
bär bär givit till känna.
Frågan om tandteknikernas ställning i
tandvårdsorganisationen har under de
senaste fem, sex åren varit föremål för
upprepade överväganden. Jag kan försäkra
kammarens ledamöter, att i den
utredning som jag själv deltog i diskuterades
allvarligt och inträngande, delvis
i samråd med tandläkarutbildningssakkunniga,
möjligheten att ge vidgad rätt
åt tandteknikerna till arbete inom tandläkarkonsten.
Våra överväganden ledde
fram till det resultatet, att en dylik åtgärd
icke var att rekommendera, främst
med hänsyn till de intressen som man
från folktandvårdens sida ansåg sig böra
förfäkta. Vårt resonemang och våra överväganden
slutade i den uppfattningen,
att ett dylikt förfarande skulle vara detsamma
som en uppenbar risk för en
deklassering av folktandvården, och en
dylik utveckling ansågo vi oss icke kunna
medverka till. Jag tror inte, att man
med igångsättande av en ny utredning
skall kunna komma till några andra resultat,
för så vitt man icke med den nya
utredningen avser alt skapa utbildningsformer,
som skilja sig från dem tandteknikerna
för närvarande utbildas efter.
Tänker man sig en utbildning av tekniker
som bli en sorts mellanting mellan
tandtekniker och tandläkare, är det ju
mycket möjligt, att tandteknikerna kunde
utföra mera arbete än de med sin nuvarande
utbildning kunna göra i patientens
mun. Men detta är en sak. Det är
dock att märka, att en sådan utveckling
knappast skulle vara till fördel för det
syftemål, som utredningskravets förespråkare
här vilja vinna.

Tandteknikerna äro för närvarande
tandläkarnas hjälpkrafter i laboratoriearbetet,
och såvitt jag vet äro tandteknikerna
inte bara fullt sysselsatta med
detta laboratoriearbete, utan det råder

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

också brist på förstklassiga tandtekniker.
Den bristen känna vi också till inom
folktandvården. Skulle man nu ta
tandteknikerna från laboratoriearbetet
för att i stället låta dem i ökad utsträckning
hjälpa tandläkarna vid behandlingen
av patienterna, skulle det onekligen
betyda, att laboratoriearbetet komme att
ligga ännu mera efter. Det säges, att en
sådan användning av tandteknikerna
skulle göra det möjligt för tandläkarna
att behandla flera patienter. Genom en
ökad effektivitet hos tandläkarna skulle
arbetet på laboratorierna ytterligare öka.
Man tar bort laboratoriearbetare för att
hjälpa tandläkarna i avsikt att dessa
skola kunna åstadkomma mera arbete
även på laboratorierna. Man minskar laboratoriernas
arbetskraft samtidigt som
man tillför laboratorierna mera arbete.
Det kan ju i och för sig inte vara någon
särdeles riktig utveckling.

Nå, säger man, det kan ändras genom
att man ökar antalet utbildade tandtekniker
och samtidigt ger dem en sådan
utbildning, att de bli bättre kvalificerade
än de nuvarande tandteknikerna att
arbeta i patientens mun. Men hur man
än vänder och vrider denna sak, måste
ju huvudparten av tankteknikernas arbete
komma att ligga på laboratorierna.
För laboratoriearbetet är den nuvarande
utbildningen tillräcklig och tillfredsställande.
För arbete i patientens mun
måste utbildningen högst avsevärt läggas
om. Det skulle betyda, att man för en
kår, vars huvudsakliga arbete faller inom
laboratorierna, skapade en utbildning,
som gjorde den överkvalificerad för
detta. Man tvingar således in tandteknikerna
i en utbildningsform, som blir dyrare
än som behövs för utförandet av
den huvudsakliga delen av deras arbete.
Att detta skulle kunna bli en billigare
lösning på folktandvårdsfrågan än den
som statsrådet för sin del har talat för
här, har jag svårt att förstå. I stället
skulle det bli en fördyring av tandteknikerorganisationen,
en fördyring som
är onödig med hänsyn till det huvudsakliga
arbete som tandteknikerna ha att
utföra.

Jag tror således, att om utrednings -

kravets förespråkare mena, att man icke
skall använda de nu utbildade tandteknikerna
till arbete i munnen men att det
skall kunna ske sedan man skapat en
ny utbildningsform för tandteknikerna
och att denna väg skulle vara till fördel
för tandvården i vårt land, så ha de
missuppfattat den roll, som tandteknikerna
nu spela och i framtiden komma
att spela i tandvårdsorganisationen, och
högst avsevärt överdrivit den nytta som
de i undantagsfall, i relativt få fall, skola
kunna göra inom tandläkeriet över huvud
taget.

Det är ju också att märka, att tandteknikernas
arbete i munnen skall utföras
under tandläkarens överinseende
och ansvar, och så vitt jag förstår måste
det medföra en betydande begränsning
i de ökade möjligheter, som tandläkarna
genom användning av tandteknikerna
komma att få.

Jag har således för min del på grund av
de överväganden, som jag tidigare haft
tillfälle att ägna frågan, och det läge,
som den för närvarande befinner sig i,
kommit till den alldeles bestämda uppfattningen
att man icke bör följa de
tankegångar, som uppenbarligen ligga
bakom kravet på en förnyad utredning.
Då jag inte heller tror, att man genom
en ny utredning kan komma till något
annat resultat än det som man hittills
har kommit till, såvida man som sagt
inte vill lägga om hela innehållet i tandvårdsorganisationen,
tror jag denna nya
utredning för närvarande är ganska obehövlig.

När jag vänder mig mot tanken att i
ökad utsträckning använda sig av tandtekniker
i tandvårdsarbetet, beror det
nu liksom för några år sedan på den
alldeles bestämda uppfattningen, att en
dylik utveckling skulle vara detsamma
som risk för deklassering av folktandvården.
Jag tror, att de privatpraktiserande
tandläkarna i ytterst få undantagsfall
skulle komma att använda sig
av tandtekniker isom hjälparbetare utöver
det nödvändiga arbetet i laboratorierna
men att man för folktandvårdens del
komme att hänvisa till den nya möjlighet,
som därmed har yppat sig. Jag tror

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

det är något av det farligaste man kan
göra för folktandvården, om man åsätter
den en stämpel av mindervärdighet
i jämförelse med det arbete, som
utförs av de privatpraktiserande tandläkarna.
Jag tror, att man skall akta sig
för det, om man vill främja folktandvårdens
intressen. Om man genom åtgärder,
som jag skulle vilja stämpla som
konstlade, anser sig kunna åstadkomma
någon ögonblicklig lättnad, tror jag, att
i det långa loppet kommer det att vara
till större skada för folktandvården än
den mycket eventuella ögonblickliga
nytta, som ett frångående av de nuvarande
principerna skulle föra med sig.

Jag kommer, herr talman, att rösta
för det yrkande, som har framställts av
herr Norman. Eftersom herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet är
närvarande, skulle jag vilja tillägga, att
om kammaren skulle bifalla kravet på
en förnyad utredning, så måtte herr
statsrådet erinra sig, att det finns utredningsyrkanden,
som det inte är alldeles
nödvändigt att exekvera, och att
han, även om det skulle gälla ett åsidosättande
av en knapp riksdagsmajoritets
beslut, måtte vara så ståndaktig i sin
tro, att han glömmer bort att det beslutet
har fattats.

Häri instämde herr Tjällgren.

Herr FORSLUND (kort genmäle):
Herr talman! Den som sist talade var
landshövdingen i Gävleborgs län. Jag
undrar verkligen, om han har länsborna
bakom sig, när han rekommenderar
den ordningen, att inrikesministern
skall strunta i riksdagens uttalande,
om detta nu skulle bli i enlighet med
utskottets förslag. Det är rent av överraskande
att höra detta från en Konungens
troman. Tänk om samme departementschef
skulle strunta i vad hans förtroendeman
skriver till honom. Det vore
ju förfärligt.

Men det var inte det jag begärde ordet
för, herr talman, utan orsaken var,
alt herr landshövdingen gjorde gällande,
att här skulle det bli en mycket kostsam
utbildning för tandteknikerna. Vem

har sagt, att alla tandtekniker skulle ha
denna utbildning? Kunna vi inte gå till
väga på samma sätt som statsrådet har
föreslagit rörande sköterskorna? Det är
ju samma system. Varför kunna vi inte
undersöka, vilka av tandteknikerna som
redan ha en sådan utbildning, att de
passa? Man skall inte måla upp sådana
orimligheter som den siste talaren anförde
mot förslaget.

Herr ANDERSSON, ELON (kort genmäle):
Herr talman! Jag vet inte, i vilken
utsträckning jag bär länsborna bakom
mig i detta avseende, men jag skulle
vilja för herr Forslund påpeka, att han
visserligen har varit länsbo i Gävleborgs
län men att jag är det för närvarande,
och jag har kanske i denna egenskap
större möjligheter än herr Forslund att
veta, efter vilka linjer diskussionen inom
de beslutande länsorganisationerna
går.

Vidare skulle jag vara särdeles smickrad,
om Kungl. Maj :t skulle anse mig i
så hög grad vara Kungl. Maj:ts förtroendeman,
att förtroendet skulle sträcka
sig ända därhän, att Kungl. Maj:t lydde
mina råd.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr talman!
Det smärtar mig djupt, att jag måste
gå upp direkt efter herr Elon Andersson,
som alltid här i kammaren kan förfäkta
en åsikt med så stor vältalighet.
Detta smärtar mig så mycket mer som
jag inte kan gå med på hans resonemang.
Men eftersom jag dristat mig att
motionera i denna fråga, må det ändå
vara mig tillåtet att med några ord ge
en lekmans syn på dessa saker.

Då vill jag först påpeka, att vad vi
motionärer här begära inte är på långt
när så vittgående befogenheter som äro
föreslagna för de framtida tandhygienisterna.
Jag skulle inom parentes vilja
säga, att jag hoppas, att man hittar på
någon annan titel för dem, så att man
slipper vricka tungan var gång man
skall säga ordet. Deras befogenheter
komma ju i framtiden att bli ganska betydande.
I detta sammanhang kan jag

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

inte underlåta att påminna om att år
1942 en tandläkare vid en kommunal
tanklinik i Göteborg genom att anförtro
en del dugliga tandsköterskor att under
hans överinseende i patientens mun
t. ex. ta bort tandsten ådrog sig sina
kollegers både harm och förbittring. Man
menade, att ett sådant förfarande skulle
medföra allvarligt men för allmänheten.
Det var en mycket enkel sak, som dessa
tandsköterskor fingo göra, jämfört med
vad man nu föreslår för tandhygienisterna,
som om jag inte minns fel föreslås
skola få utföra tandslipningar, sköljningar,
röntgenarbeten och mera sådant.
Men tiden rider fort. Det nu föreliggande
förslaget ger, som jag redan påpekat
— och jag tycker, att det är alldeles
riktigt — -de sköterskor, som komma att
utbildas till tandhygienister, en hel del
nya uppgifter, för att man på det viset
skall kunna avlasta en del arbete från
tandläkarna. Herr Norman sade, att om
tandteknikerna skulle få någon rätt att
arbeta i patienternas munnar, skulle vi
få två slag av personer, som arbeta i
munnarna på patienterna, men det få vi
ju ändå genom tandhygienisternas verksamhet.

Som ett av skälen för att anlita tandhygienister
för mera kvalificerat arbete
än tandsköterskor fått utföra hittills har
man anfört, att man vill avlasta tandläkarna
en del av det arbete, som nu
anses mindre kvalificerat, och det skulle
då ske till förmån för tandläkarnas övriga
verksamhet. Den synpunkten bär
emellertid inte fått göra sig gällande för
tandteknikernas arbete. Ändå kan jag
inte förstå annat än att om tandteknikerna
finge rätt, att vid sidan av sitt
laboratoriearbete, under tandläkares
överinseende syssla med avtryckstagning
och inprovning av proteser i en av
tandläkaren sanerad och — jag vill betona
det — utläkt munhåla, skulle detta
medföra lättnad för tadläkaren och ge
honom mera tid för hans övriga, betydligt
mera kvalificerade verksamhet.

Jag vill också påpeka, att vi motionärer
starkt poängtera, att tandteknikernas
arbete bör kraftigt begränsas. Vi
säga i motionen: »De skulle således un -

der inga förhållanden få utföra extrahering,
plombering, rotfyllning etc. utan
vid sidan av sitt laboratoriearbete endast
få syssla med avtryckstagning, inprovning
av proteser o. d. i av tandläkare
sanerad munhåla.» Genom en sådan
anordning som vi föreslagit skulle
ju i alla fall ingen annan olycka kunna
ske än att en protes bleve illasittande
och finge göras om, men jag vill fråga,
herr talman, om inte den malören många
gånger kan hända och många gånger har
hänt även mycket skickliga tandläkare.
Kan det inte tänkas, att en tandtekniker,
som varit med från början, sett den mun
till vilken han skall göra en protes och
själv tagit ett vaxavtryck, har bättre förutsättningar
att göra ett fullgott arbete
än den, som endast får sig tillsänt vaxavtrycket
av den mun han skall göra en
protes till?

Jag skall inte hålla på längre, men jag
vill slutligen bara säga, att jag helt ansluter
mig till de rader på sidan 8 i utskottets
utlåtande, där det heter: »Utskottet
vill här dock bestämt uttala, att
utskottet skulle ogilla en utveckling, som
ledde till ökat kvacksalveri och en kvalitetsförsämring
inom folktandvården
eller till att laboratorierna komme att
sakna nödig tillgång på tekniker.» Laboratoriernas
tillgång på tekniker kan väl
i alla fall åtminstone i någon mån förbättras
genom en utvidgad tandteknikerutbildning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag. Helst hade jag sett,
att den motivering, som herr Sunne har
föreslagit, hade kunnat komma med, men
jag förstår, att det åtminstone i dagens
läge är fullkomligt ogörligt. Jag nöjer
mig därför med att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr WISTRAND: Herr talman! Jag ber
om ursäkt, att jag tar mig friheten uppträda
i denna debatt och kanske upprepa
några argument, som man redan
har kommit med, men det torde inte
vara helt opåkallat, då jag har den uppfattningen,
att kammaren nu har en helt

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

annan sammansättning än t. ex. när
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
talade.

I)et förefaller mig, som om de, som
tala för utskottets förslag, framför allt
göra det i syfte att därigenom åstadkomma
någon hjälp för den nöd i fråga
om folktandvården, som otvivelaktigt
råder, i synnerhet i vissa delar av
landet. Men då gäller det ju främst att
konstatera, om förslaget att låta tandteknikerna
utföra vissa arbeten verkligen
bringar någon hjälp. Som herr Elon
Andersson har anfört finns det ju redan
nu endast ett starkt begränsat antal
tandtekniker i landet. Man kan snarast
tala om en brist på sådana, och man
vinner då ingenting genom att föra över
några av dessa från laboratoriearbetet,
där de så innerligt väl behövas, till
tandläkararbetet. Den rätta vägen är
den, som vi redan beträtt och det med
stor framgång, nämligen att starkt öka
antalet tandläkare. Detta antal har också
ökat oerhört i landet. 1920 fanns det
700, 1930 1 300, 1940 2 300 och 1950
3 300. Med de starkt utvidgade möjligheter
till utbildning, som numera finnas,
kan man väl räkna med att 1900
finns det över 5 000 tandläkare här i
landet. Då föreligga inte samma svårigheter,
som man för närvarande har och
som man tror att man möjligen skuile
kunna avhjälpa genom det föreliggande
förslaget.

Den främsta orsaken till att jag sätter
mig emot att tandteknikerna skulle få
operera under tandläkares överinseende,
som det heter — men i praktiken
skulle det väl många gånger bli tämligen
mycket på egen hand — är, att patienterna
äro människor. De ha rättighet
att fordra, att de inte bli underkastade
behandling av andra än de bäst utbildade
som finnas att tillgå, av sådana
som ha medicinsk kännedom om kroppen
och dess funktioner och om betydelsen
av ingrepp, som kanske en tandtekniker
skulle komma att utföra mer
eller mindre mekaniskt.

Det är inte någon tillfällighet, att det
endast finns ett land i Västeuropa, nämligen
Danmark, där man har försökt

3 Förslå kammarens protokoll 1951. År 7,

någonting sådant som utskottsmajoriteten
har siktat på. I hela det övriga Västeuropa
— jag vet inte hur det är i Östeuropa
— har frågan varit uppe gång
på gång men alltid blivit avvisad av
de medicinska myndigheterna på samma
sätt som har skett här i landet. Jag
tror, att det har någonting att säga, att
i Norge fanns tidigare en viss slags rätt
för tandtekniker att utföra behandling
i munhålan, men den togs bort för 15
år sedan. Sådana voro erfarenheterna
därifrån.

Jag måste verkligen säga, att jag inte
tror, att det är så angeläget att befria
tandläkarna från den arbetsbörda, som
man här har talat om. Inte bara deras
kår utan också övriga medicinska instanser
ha samma uppfattning.

Vad har man alldeles särskilt anledning
att frukta, om tandteknikerna skulle
få de rättigheter som utskottet tänker
sig? Man löper fara, att man får se vad
det redan i strid mot lagen funnits ansatser
till, ett slags tandvårdsfabriker,
där så gott som hela arbetet utföres av en
rad tandtekniker, ehuru formellt under
en tandläkares överinseende, vilket
dock mycket ofta i stort sett inskränker
sig till inkasserande av behandlingsavgifterna
och anställandet av medhjälparna.
Detta vore inte lyckligt. Det
är en fara, som man, om man går utskottsvägen,
har skyldighet att se i ansiktet.
Den kan uppkomma, även om
naturligtvis de, som ställa sig bakom utskottets
utlåtande, inte se den möjligheten
med någon som helst sympati. Ur
dessa synpunkter tror jag, herr talman,
att det är rätt att följa Kungl. Maj:t.
Det förfaller mig, att Kungl. Maj:t har
övervägt denna fråga mycket väl. Det
har ju också funnits tid att överväga
den, så livlig som diskussionen varit
om dessa frågor på senare år.

Jag ber därför, herr talman, att fä
yrka bifall till den reservation, som jag
har varit med om att underteckna tillsammans
med herr Norman m. fl.

Ilerr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
När man vet hur stora svårigheterna äro

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Lagförslag'' om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

för det svenska folket att få tandvård
i våra dagar, är det ganska naturligt att
man ser sig om efter alla möjliga utvägar
för att komma ifrån dessa svårigheter.
Man kan följaktligen förstå motionärerna
och kanhända också till nöds
förstå att de slåss för sin mening så som
de göra, men jag måste ändå ifrågasätta
huruvida man verkligen vid närmare
eftersinnande kan finna det tillrådligt
att följa dem. Vi äro ju dock, när det
gäller sjukvård av vilket slag det än
vara må, angelägna om att avlägsna riskerna
med behandlingsmetoderna så
mycket som möjligt, och vi äro ju också
mycket angelägna om att försöka få
den allra bästa vård som man över huvud
taget kan driva upp. Nu vill man
här i stället, att vi på grund av en som
vi i varje fall hoppas tillfällig beträngdhet
skola sänka standarden på den vård
vi skola ge folks tänder. Man kan näppeligen
komma ifrån att det blir resultatet,
om vi följa detta förslag att ge tandteknikerna
rätt att operera i en sanerad
munhåla. Självfallet skulle man
kanhända utan risk kunna anförtro dem
vissa arbeten, men om de få denna rätt,
komma åtminstone vissa tandläkare med
all sannolikhet att utnyttja den möjligheten
i vidgad omfattning, och om dei
sker, komma också riskerna alt ökas i
betydande grad. Man måste sätta i fråga,
huruvida det verkligen är rätt handlat
mot den tandvårdssökande allmänheten
att utsätta den för dessa risker.

Vad sedan gäller tandteknikerna över
huvud taget är det ju omvittnat här, hurusom
det råder brist på sådana. Utöver
vad herr Elon Andersson mycket utförligt
redogjorde för kan man säga, att
efter hand som antalet tandläkare ökar,
så ökar ju också behovet av tandtekniker,
men i samma takt som tillgången
på tandläkare ökar, så ökar självfallet
också möjligheten för folk att få sina
tänder lagade. Jag menar därför, att man
inte på grund av att vi nu befinna oss
i en kritisk och besvärlig och utan tvivel
mycket tråkig situation skall låta
locka sig ut på sådana vägar som här
föreslås. Vi böra åtminstone hålla den
standard i fråga om tandvården, som vi

ha, och inte sänka den utan i stället
försöka höja den.

Det är också en annan risk förbunden
med att man på detta sätt så att
säga släpper in tandteknikerna i munnen,
nämligen den, att tandteknikerna
operera på egen hand. Vi ha redan alltför
många exempel på att de börjat göra
detta. En mängd tandtekniker ha
upprepade gånger blivit dömda till böter.
De ha gladeligen betalat dessa och
bara fortsatt, som om det inte hade funnits
någon lag i detta land som syftade
till att hindra dem. Ger man tandteknikerna
rätt att arbeta på det sätt som
motionärerna ha föreslagit, kommer det
helt säkert inte att dröja länge, förrän
åtskilliga av dem som blivit i tillfälle
att skaffa sig ökad erfarenhet på området
etablera sig som självständiga tandläkare.
Och liksom många människor
nu tro på tandteknikerna och gå till
dem med ett slarvigt utfört arbete
som resultat, komma de sannolikt med
större förtroende att vända sig till dessa
tandtekniker, som arbetat hos en
tandläkare. Man kan gä ut ifrån att
kvacksalveriet på detta sätt kommer att
uppammas och frodas i större utsträckning
än nu, och det bör man sannerligen
inte uppmuntra till.

Det har också här pekats på riskerna
för folktandvården i detta sammanhang,
och dem bör man verkligen inte underskatta.
Såsom herr Elon Andersson säger
komma de privata tandläkarna inte
att använda tandteknikerna för de ifrågasatta
uppgifterna, men inom folktandvården
kommer man att göra det —
det kan man utgå ifrån. Det har till och
med höjts röster uppe i Norrland för att
man nu skulle besätta folktandvårdsklinikerna
med tandtekniker enbart, hellre
än att, som man säger, inte få någon
tandvård alls. Men därigenom skulle
man inte skapa annat än tandvanvård,
och något sådant kan det väl i alla fall
inte vara fråga om att vi skela inlåta
oss på.

Det har sagts så mycket om denna
sak, att jag inte skall förlänga debatten.
Jag skulle ändå till slut bara vilja ställa
en stilla fråga, huruvida motionärer -

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

na med handen på hjärtat kunna försäkra,
att de verkligen själva vilja låta
tandteknikerna arbeta i munnen på sig.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Jag har begärt ordet vid denna
frågas behandling närmast därför att jag
under rätt många år hemma i det landsting
där jag arbetat har haft att syssla
med folktandvården i mycket stor utsträckning.
Jag kan ju förstå, att det
förslag som motionsledes har blivit
framställt och som utskottets majoritet
har anslutit sig till har blivit väckt med
tanke på knappheten på tandläkare inom
folktandvården i de olika länen.
Men längre kan jag inte sträcka mig i
fråga om förståelse för förslaget.

Det har sagts under debatten, bl. a.
av min ärade länskamrat herr Sunne,
att i det brydsamma läge, vari vi nu befinna
oss, finns det anledning att vidta
extraordinära åtgärder. Herr Sunne sade,
att eftersom landstingsområdena ha
svårt att få tandläkare, så bör man gå
den väg som majoriteten i utskottet har
förordat. Min mycket bestämda uppfattning
är den, att ett bifall till förslaget
kommer att medföra, med rätt eller
orätt, en deklassering av folktandvården
i vårt land, och det vill jag under inga
förhållanden medverka till. De svårigheter
vi ha att dragas med när det gäller
att besätta de tandläkartjänster, som
vi behöva i de olika landstingsområdena,
medföra att vi inte kunna bygga ut folktandvården
i den omfattning och enligt
den tidtabell som vi ursprungligen hade
tänkt oss. Så är det i vårt län och säkerligen
på en hel del andra håll också. Men
vi få väl ge oss till tåls, till dess vi
kunna få tillräckligt med utbildade tandläkare,
och jag hälsar med tillfredsställelse
den åtgärd som chefen för ecklesiastikdepartementet
har vidtagit för att
få fram flera tandläkare.

Det har sagts tidigare här — och särskilt
herr Elon Andersson har redogjort
för den saken — att vi inte ha flera
tandtekniker än vad som behövs för den
uppgift som för närvarande åvilar tandteknikerna.
Skall man då ge dem utvid -

gade arbetsuppgifter, torde väl resultatet
bli brist på tandtekniker. Det kan
gent emot detta anföras, såsom herr
Forslund sade i replik till herr Elon
Andersson, att det är kortare utbildningstid
för tandteknikerna än för tandläkarna
och att man kan snabbt fylla
behovet av tandtekniker genom att utbilda
flera sådana, om så skulle erfordras.
Det kan låta säga sig, att man kan
komma fram på den vägen. Men för mig
är det väsentliga, att man inte skall vidta
en sådan åtgärd, att man om den tandvård
som erhålles i folktandvården med
fog skola kunna göra gällande, att det är
en tandvård av lägre klass än annan
tandvård. Det är det jag är rädd för, och
jag tror att det finns mycket goda skäl
för min uppfattning, att så skulle komma
att bli fallet.

Därför, herr talman, vill jag vädja till
kammaren att följa den reservation som
andra lagutskottets ordförande har talat
för och som innebär ett bifall till Kungi.
Maj:ts proposition.

Herr HALLAGÅRD: Herr talman! Eftersom
jag har deltagit i behandlingen
av föreliggande spörsmål i utskottet, ber
jag att i all korthet få nämna, varför jag
har biträtt utskottsmajoritetens förslag.

Av den kungl. propositionen framgår
ju, att medicinalstyrelsen konstaterar,
att tandteknikernas befogenhet fortfarande
är omstridd, men att styrelsen
icke är beredd att i dagens läge taga
mera definitiv ställning till spörsmålet.
Medicinalstyrelsen vill dock icke motsätta
sig, att genom särskilda sakkunniga
verkställes en förutsättningslös utredning
av frågan, huruvida och i vad mån
tandtekniker få biträda med utförande
av till tandläkarkonsten liänförlig behandling.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
nämnde ju i sitt anförande,
att en mycket kraftig minoritet
inom medicinalstyrelsen önskade utredning,
men han var rädd för att sätta i
gång en så stor apparat. .lag vet inte,
om det behöver bli eu så stor apparat
som herr statsrådet tänkte sig. Härtill

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

kommer, att en utredning behövs. Vissa
remissinstanser, som anslutit sig till
samma mening som reservanterna inom
medicinalstyrelsen, ha ju också ansett,
att man icke kan ta ställning till detta
spörsmål, innan saken ytterligare utretts.
Det är klart, att man inom utskottet vid
behandlingen av detta spörsmål har varit
tveksam om hur man skulle ställa sig.
.lag förstår fullväl, att detta är en stor
fråga och att en utredning möjligen skulle
komma att dra ut på tiden. Men också
herr statsrådet har konstaterat, att det
råder stor brist på tandläkare. Denna
brist motiverar ju, att man gör en utredning
för att få klarlagt, vilka befogenheter
man kan ge tandteknikerna.

Jag har därför inom utskottet stannat
inför att gå med på utskottsförslaget med
dess motivering, och jag är icke beredd
att i motiveringen gå så långt som yrkas
i den andra reservationen.

I likhet med departementschefen anser
utskottet, såsom framhålles i motiveringen,
det icke principiellt riktigt,
att frågan om tandteknikernas befogenheter
efter en eventuell utredning skall
avgöras av Kungl. Maj :t.

Jag ber med dessa ord att kort och
gott få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr talman!
När vi började detta sammanträde,
hade jag samma inställning till denna
fråga som reservanterna i medicinalstyrelsen,
och jag har samma uppfattning
nu. Liksom tidigare omfattar jag den
utan någon större lidelse, men den är i
varje fall ganska bestämd.

Jag kan inte berömma mig av att ha
sakkunskapen på min sida, åtminstone
inte om jag med begreppet sakkunskap
menar majoriteten av sakkunskapen.
Men jag vill gärna, herr talman, deklarera,
att jag har en obehaglig vana att
understundom gå emot sakkunskapen,
och den vanan delar jag tydligen med
reservanterna i medicinalstyrelsen. Jag
har haft och har åtskilligt att göra med
sakkunniga på olika områden, och jag
har mycket stor respekt för dem. Men
jag vet också, att sakkunniga ofta bli nå -

got ensidiga och att det en och annan
gång händer, att kårintressen spela in
vid ställningstaganden. Det gör att jag
ibland, när det gäller att ta ställning till
frågor, där sakkunskapen självfallet
skall ha en hel del att säga till om, kommer
till den slutsatsen, att mitt eget sunda
bondförnuft måste få råda över sakkunskapens
mening. Om det sedan förhåller
sig så att jag också har en del av
sakkunskapen på min sida, känner jag
mig självfallet ännu mera stärkt i min
personliga uppfattning.

Jag har två skäl, herr talman, för den
ståndpunkt jag har intagit. Det ena skälet
är att jag rent principiellt har den
meningen, att man inte skall lagstifta,
när det inte är behövligt, vilket överfört
till det här fallet betyder, att man inte
skall låta en lagstiftning gå längre än
som är nödvändigt. Det andra skälet är
att med den brist på tandläkare som för
närvarande råder kan det måhända vara
befogat att inte gå så långt som man
skulle ha gått, om förhållandena på detta
område varit mera normala.

Det är tvenne frågor, herr talman,
som beröras av den diskussion, som har
förts här. Den ena frågan rör de s. k.
lcvackarna, som bedriva tandläkarpraktik
utan att äga förutsättningarna härför.
Den andra frågan är, om det skall vara
möjligt att låta tandtekniker i någon viss
begränsad omfattning under tandläkares
överinseende och ansvar — jag vill kursivera
de sista orden •— utföra vissa enkla
arbeten i patientens munhåla.

I den första frågan tror jag inte det
behöver råda några delade meningar.
Jag tror inte, att det är nödvändigt att
i denna debatt tala om kvacksalveriet
på detta område. Vi äro fullständigt
eniga om att lagstiftningen inte kan tilllåta
något kvacksalveri. Av denna inställning
till den första frågan följer
emellertid inte självklart, att man i den
andra frågan skall ha den uppfattning
som kommit fram i propositionen. Mitt
ställningstagande därvidlag beror på att
jag inte tror att det innebär några faror
att gå den väg som här har förordats
av talesmän för utskottet och andra och
som måhända kan något öka möjlighe -

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

terna för en del människor i landet —
låt vara ett begränsat antal — att få tandvård.

I utläggningar från tandläkarhåll i den
offentliga diskussionen bar verkligen förekommit
den meningen, att det inte
skulle vara så farligt med tandläkarbristen.
Men vi som sitta i denna kammare
och som i ett eller annat avseende ha
att göra med tandvården i landet veta,
att tandläkarbristen är mycket svår —
här i kammaren har inte heller gjorts
gällande mer än en mening på den
punkten. Det förhåller sig ingalunda så,
att bristen håller på att försvinna och
att vi äro på god väg att komma in i
förhållanden, som borde vara normala.
Därför måste vi gå ut från som en förutsättning
för vår diskussion och för vårt
beslut, att nu och en rätt avsevärd tid
framöver komma många människor i
detta land inte att få den tandvård som
de skulle behöva, på grund av att det
inte finns tillräckligt med krafter härför.

Optimismen, som i och för sig är nödvändig
och prisvärd, kommer alltid
fram, när det gäller frågor på medicinens
eller tandläkeriets område om att
släppa fram andra än dem som tidigare
äro anställda. Damerna och herrarna
erinra sig kanske, att när det var fråga
om att släppa in i landet ett begränsat
antal läkare från Österrike, så hette det
strax, att det inte var någon läkarbrist
här — förut var det en allmän mening
att här rådde en stor läkarbrist. När det
har varit fråga om att låta landsflyktiga
utländska läkare praktisera här, har det
också från vissa håll hetat, att det inte
varit så farligt med läkarbristen och att
man kunnat klara sig utan dem. Precis
på samma sätt har det varit och är det
beträffande tandläkarna. Denna optimism
får tas för vad den är. Man kan
gott ge sitt erkännande åt den, men när
den sättes in i sitt riktiga sammanhang
verkar den åtminstone på mig inte särskilt
övertygande.

Jag har, herr talman, i min verksamhet
som länschef att vara ordförande i
en institution som kallas mödrahjälpsnämnden.
I mödrahjälpen ingår ganska
mycket av begreppet tandvård. Jag har

alltså ofta att göra med fall, där människor
behöva få tandvård och behöva
det mycket snabbt, men inte kunna få
det. I varje fall kunna de inte få tandvård
till överkomligt pris, så att mödrahjälpsinstitutionen
kan träda in. Jag vet
således av egen erfarenhet, att det inte
är bra beställt på detta område och att
någonting behöver göras, och jag önskar
ingenting hellre än att en del av dessa
mina skyddslingar skulle få möjlighet
att skaffa sig erforderlig tandvård. Även
om inte alla, utan bara ett litet antal av
dem skulle få det, skulle jag för min del
bli glad.

Som ett exempel på tandläkarbristen
anförde en tidigare talare, att det på en
gång hade utannonserats 89 tjänster i
tandläkarnas tidskrift. Jag har här ett
nummer av samma tidskrift, och där är
det fråga om 50 lediga tjänster. Det är
således en vanlig företeelse.

För övrigt skulle jag i detta sammanhang
vilja ställa en fråga till dem som
tala om att det i bygderna i landet finns
»kvackare», som laga tänder. Varför finnas
dessa kvackare? Jo, ofta därför att
folk inte har möjlighet att få tänderna
lagade på annat sätt än genom att anlita
dem. Om tandläkarbristen liäves, blir det
annorlunda. Då behövs det inga kvackare,
då komma de inte att få någon
nämnvärd marknad. Men att jag konstaterar
detta innebär inte, att jag avråder
från lagstiftningsåtgärder som förbjuda
kvacksalveriet på detta område, ty jag
är gärna med om sådana åtgärder.

Nu har det förekommit ett uttalande
av en tandläkare i gårdagens nummer av
Stockholms-Tidningen om att det börjar
bli god tillgång på tandläkare. Vi ha
redan, säges det, 3 350 tandläkare, och
tillgången ökas alltjämt. Detta kunna vi
konstatera. Men vi måste också konstatera,
att behovet av tandläkare ökas samtidigt
med tillgången. Jag kan inte i närvarande
stund avgöra proportionen mellan
den ökade tillgången och det ökade
behovet, men jag vet, att behovet ökar.
Detta beror dels på att tänderna nu
tendera att bli sämre, dels ock framför
allt på att man är mera aktsam om sina
tänder nu. Förr lät man dra ut sina tän -

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

der, när det blev en skavank på dem,
men nu vill man gärna ha dem lagade,
vilket gör att tandläkarna få mycket
mera arbete än tidigare.

Detta var mitt enkla lekmannaresonemang
i denna fråga, och det torde inte
vara svårt att förstå, vartåt det lutar.

Herr Elon Andersson sade, att han har
svårt att förstå, hur man skall kunna
minska tandliikarbristen genom att öka
utbildningen av tandtekniker. Jag tror
inte, att det är fråga om det. Vi ha redan
konstaterat, att det är brist på tandtekniker
också. Det kan således redan av
det skälet inte bli fråga om att tandläkarna
skola kunna utnyttja tandteknikerna
något nämnvärt, utan det måste bli
i mycket begränsad utsträckning. Då får
herr Elon Andersson rätt i det han sade
en stund senare, att man har överdrivit
den roll tandteknikerna skulle kunna
spela i tandläkeriet. Det kommer inte
att bli några stora krafttag, som häva de
missförhållanden som vi nu ha. Men som
läget nu är menar jag, att även om resultatet
skulle bli relativt blygsamt så
kunna åtgärderna vara motiverade.

Jag vill ännu en gång understryka, att
det för mig inte är fråga om annat än
att man skall försöka göra vad man kan
för att tandvården skall komma så många
som möjligt till godo. När tandläkarbristen
är hävd, behöver det inte bli någon
diskussion om denna fråga längre. Jag
vill också säga, att det för mig inte är
fråga om en deklassering av folktandvården.
Försåvitt jag har förstått rätt gäller
frågan om tandteknikernas medverkan
inte bara folktandvården utan tandvården
över huvud taget. Det är också möjligt att
flera privatpraktiserande tandläkare med
kliniker än folktandvårdskliniker skulle
utnyttja dessa möjligheter, eftersom de
senare kanske äro sämre rustade när det
gäller tillgång på tekniker.

Jag tror för min del, herr talman, att
det inte är några faror förknippade med
en något liberalare hållning på denna
punkt. Emellertid är jag inte riktigt belåten
med följande mening i utskottsutlåtandet:
»Att utan föregående utredning
lämna Kungl. Maj:t generellt bemyndigande
att åt enstaka tandtekniker

giva befogenhet att biträda tandläkaren
med enklare göromål i sanerad munhåla,
anser utskottet ej böra ifrågakomma.»
Jag kan inte förstå, varför inte Kungl.
Maj:t — i varje fall efter det att Kungl.
Maj :t deklarerat sin inställning så som
skett — skulle ha kunnat få detta lilla
förtroende. Jag tror inte, att Kungl. Maj:t
skulle ha missbrukat det. Jag tror till
och med, att Kungl. Maj:t skulle ha tillsatt
en utredning, innan Kungl. Maj:t
över huvud taget hade gett med sig här.
Jag tycker vidare, att det skulle ha varit
riktigast att säga, att man borde utreda
först och lagstifta sedan. Nu har utskottet
gjort tvärtom, och det tycker jag
inte är alldeles riktigt.

Jag kan till nöds ändå rösta med utskottet,
trots att jag inte finner dess
utlåtande vara fullt tillfredsställande.
Min slutsats blir alltså, att jag i nuvarande
läge tvingas att yrka bifall till
utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Wer/I
er.

Herr WISTRAND: Herr talman! Herr
Olsson säger, att i samma stund som
bristen på tandläkare är hävd existerar
denna fråga inte längre. Samtidigt uttalar
herr Olsson, att vad utskottet här
föreslår helt säkert inte kommer att
innebära något väsentligt bidrag till bristens
hävande. När det ligger så till tycker
jag, att de medicinska betänkligheter,
som ha framförts av de sakkunniga, böra
väga synnerligen tungt.

Herr Olsson talar om att man t. ex. i
Västerbotten skulle kunna få hjälp av
dessa tandtekniker, som vilja göra sina
insatser i det direkta arbetet med patienterna.
Jag skulle då vilja fråga: Tror
man, att de komma att uppenbara sig i
Västerbotten? Nej, det tror inte jag. Vi
komma att se allt flera av dem här i de
stora städerna — på Söder och på andra
håll, där det redan finns liknande inrättningar,
som komma att känna sig legaliserade
på ett helt annat sätt än tidigare.
Därmed skulle man inte ha hjälpt
de eftersatta bygdernas tandvård. Herr
Olsson talade i början så vackert om hur

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

många lian hade sett som inte fått tillräcklig
tandvård, men jag tror inte att
dessa bli hjälpta genom ett bifall till utskottets
förslag.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr talman!
Bara en kort replik. Jag tror, att
jag lade fram saken fullt logiskt. Om
det här hade varit fråga om att i större
utsträckning överföra tandläkarnas arbete
till tandteknikerna, skulle det ha
funnits starka skäl för att låta de medicinska
synpunkterna redan nu slå igenom.
Men då detta kan ske endast i begränsad
omfattning, måste det för mig
te sig som en lagstiftning i onödan. Till
detta lägger jag, att även om inte så
många kunna bli hjälpta med en liberalare
politik, är redan det, att några
kunna bli hjälpta, nog för mig.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats särskilda propositioner
komme att framställas först
angående vardera av de båda punkterna
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan och därefter, om så
erfordrades, rörande utskottets motivering.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten A hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen jämlikt
de i fråga om punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på godkännande av den av herr
Norman m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Norman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Norman m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — G3;

Nej — 69.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Herr talmannen anförde, att med hänsyn
till utgången av den nu verkställda
omröstningen de yrkanden, som framkommit
beträffande utskottets motivering,
finge anses hava förfallit.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
20 december 1940 (nr 1044) om vissa
av landsting eller kommun drivna sjukhus,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 3, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anordnande av en
allmän jordbruksräkning under år 1951;
och

nr 4, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan,
m. rn.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 7.

Onsdagen den 21 februari 1951.

Interpellation ang. statens kostnader för äggproduktionen.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 28, till Konungen i anledning av
Kungl. Majt:s proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 3 §
förordningen den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften.

Interpellation ang. statens kostnader för
äggproduktionen.

Herr PERSSON, KARL, erliöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! I
den jordbrukspolitiska debatten den senaste
tiden har frågan om äggproduktionens
nationalekonomiska betydelse
skjutits i förgrunden. Sålunda har såväl
statens jordbruksnämnd som dess generaldirektör
O. Söderström ifrågasatt
lämpligheten av att man med statsmedel
upprätthåller en export av ägg. Samma
synpunkter har enligt tidningsreferat
statsrådet Sträng framfört då han
varnat för den svällande och foderkrävande
äggproduktionen. Enligt tillgängliga
referat har statsrådet sagt att vi
kunna helt enkelt inte med pengar ur
statskassan köpa dyrt foder utifrån och
sälja det i form av billiga liönsfoderblandningar
för att sedan få den överskottsproduktion
av ägg, som det svenska
hushållet ej självt kan konsumera,
utan som medför en ytterligare förlust
på exporten.

Av uttalandena har den svenska allmänheten
fått den uppfattningen att det
är äggproduktionen, som kräver den
största delen av livsmedelssubventionerna.
Enligt senaste tillgängliga sammandrag
av statens kostnader för prisregleringarna
på jordbrukets område
skulle av nuvarande års kostnader om
ca 223 miljoner kronor endast en miljon
kronor direkt belasta äggregleringen,
nämligen för lagring av ägg, i den
mån detta belopp tagits i anspråk därför.
Det är tydligt att någon del av
spannmålsbolagets förluster på import
av majs (12,5 miljoner kronor) och
oljekraftfoder (17 miljoner kronor) via
hönsfoderblandningarna belastar äggproduktionen,
men härom finns ingen sam -

manställning tillgänglig. Då äggproduktionen
i synnerhet i södra och västra
Sverige är av mycket stor betydelse för
småbrukets räntabilitet ha de ovan omtalade
uttalandena väckt förvåning hos
stora grupper småbrukare och ansetts
syfta mot en ytterligare försämring av
äggproduktionens ekonomiska lönsamhet.
Genom fördyringen av den svenskodlade
fodersäden och det höjda klipriset
har denna lönsamhet redan försämrats
ytterligare mot vad som avsågs vid
den senaste jordbruksuppgörelsen.

En annan faktor, som även bör beaktas
i sammanhanget, är att om den
svenska livsmedelsmarknaden skall bli
något så när mättad på ägg under lågvärpningsperioden
på hösten, måste alltid
någon export förekomma under högvärpningsperioden.
Detta till trots av att
ett intensivt arbete pågår både i avelshänseende
och utfodringstekniskt för att
få produktionen så jämn som möjligt hela
året.

Inför vårens rekryleringssäsong äro
hönsägarna synnerligen angelägna att
få en sammanställning av hur stora statens
nuvarande utgifter för äggproduktionen
äro och således hur mycket ytterligare
åtstramning i denna produktions
bärighet som ett slopande av statens
utgifter härvidlag kan åstadkomma.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
frågor:

Är statsrådet i tillfälle att redogöra
för statens verkliga subventioner under
år 1950 för importerat foder, som användes
för äggproduktionen samt för
upprätthållande av äggexporten under
samma tid, och för hur stora kostnaderna
härför för närvarande äro?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sämmanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

Onsdagen den 21 februari 1951.

Nr 7.

nr 322, av herr Pålsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
grunderna för höjning av löner
enligt statens löneplansförordning,
m. m.; samt

nr 323, av herr Lundqvist m. fl., i samma
ämne.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.10 eftermiddagen.

In fidem
G H. Berggren.

4 Första kammarens protokoll 1951. Nr 7.