Onsdagen den 21 april (Riksdagens protokoll 1965:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 18

ANDRA KAMMAREN

21—23 april

1965

Debatter m. m.

Onsdagen den 21 april

Ändrad tid för plenum fredagen den 23 april, m. m.................

Utgifterna inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde:

Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti...........

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m......

Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd..........

Alnarpsinstitutet: Avlöningar...,..............................

Trädgårdsskolan i Norrköping: Utrustning.......................

Veterinärstaten: Omkostnader.................................

Bidrag till vissa skogsbrukskurser, m. .........................

Fiskeriintendenter m. m.: Avlöningar...........................

Bidrag till naturvårdsupplysning, m. ..........................

Naturvård: Ersättningar till markägare m. .....................

Markförvärv för naturvårdsändamål, m. .......................

Jordfonden..................................................

Reglering av sockernäringen...................................

Översyn av brottsbalkens regler om uppvigling, tillika svar på interpellation
av herr Hector i samma ämne.........................

Sid.

5
9

45
47
50

Torsdagen den 22 april

Interpellation av herr Riinmerfors ang. etnografiska museets lokalfråga 58

Fredagen den 23 april

Meddelande ang. plena under maj................................

Svar på interpellation av herr Johansson i Skärstad ang. åtgärder mot

alkoholmissbruk inom försvaret................................

Utgifterna inom socialdepartementets verksamhetsområde:

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar............................

1 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr IS

Nr 18

Innehåll

Bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter för alkoholmiss brukare

m. m.........i................................... # 72

Bostadsrabatter............................................. 74

Bidrag till driften av barnstugor............................... 77

Ferieresor................................................... 91

Bidrag till driften av semesterhem............................. 92

Stipendier för underlättande av husmoderssemester............... 96

Bidrag till driften av barnkolonier m. m......................... 97

Undervisnings- och upplysningsverksamhet på arbetarskyddets

område................................................... 98

Medicinalstyrelsen: Avlöningar........................... 99

Statens institut för folkhälsan: Avlöningar....................... 103

Statens rättskemiska laboratorium: Avlöningar, tillika svar på interpellation
av fru Johansson ang. höjning av undersökningskapaciteten
vid blodgruppsserologiska avdelningen hos statens rättskemiska
laboratorium....................................... 105

Statens mentalsjukhus: Avlöningar........... 109

Bidrag till mentalsjukvården i Stockholm, Göteborg och Malmö____ 117

Bidrag till hjälpmedel för rörelsehindrade m. fl................... 118

Abortförebyggande åtgärder.............. 122

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning................. 127

Lån till byggande av sjukhem.................. 129

Återkallande av motion......................................... 137

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 21 april

Statsutskottets memorial nr 42, om anslag till Bidrag till varudeklarationsnämnden
(gemensam omröstning)......................... 3

— nr 43, om anslag till Avsättning till fonden för friluftslivets främjande
(gemensam omröstning)................................ 3

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, rörande utgifterna inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde........................... 5

nr 6, ang. upprustning av den veterinärmedicinska forskningen och
utbildningen, m. m.......................................... 50

— nr 7, ang. reglering av sockernäringen......................... 50

Första lagutskottets utlåtande nr 17, om översyn av brottsbalkens regler

om uppvigling.............................................. 52

Fredagen den 23 april

Statsutskottets utlåtande nr 5, rörande utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde.................................. 61

Onsdagen den 21 april 1965

Nr 18

Onsdagen den 21 april

Kl. 11.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 42 och
43 föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringspropositioner:

l:a omröstningen
(enligt memorialet nr 42)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 198 och II: 241, till
Bidrag till varudeklarationsnämnden för
budgetåret 1965/66 anvisa ett anslag av
400 000 kr., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 198 och II:
241, till Bidrag till varudeklarationsnämnden
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett anslag av 500 000 kr.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 91 Ja och 130 Nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, ha -

de utfallit med . . 71 Ja och 68 Nej,

vadan, då därtill
lades andra
kammarens röster
eller ...... 91 Ja och 130 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 162 Ja och 198 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

2:a omröstningen
(enligt memorialet nr 43)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:3 och 11:3, 1:194 och
11:242, 1:297 och 11:355 samt 1:458
och II: 557, till Avsättning till fonden
för friluftslivets främjande för budgetåret
1965/66 anvisa ett anslag av
3 000 000 kr., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:3 och 11:3, 1:194 och II:
242 samt I: 458 och II: 557 ävensom med
bifall till motionerna I: 297 och II: 355,
till Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret 1965/66
anvisa ett anslag av 5 100 000 kr.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst om -

Nr 18

Onsdagen den 21 april 1965

röstningsapparat, och utföll densamma
med 97 Ja och 123 Nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 86 Ja och 53 Nej,

vadan, då därtill
lades andra
kammarens röster
eller 97 Ja och 123 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 183 Ja och 176 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

§ 2

Ändrad tid för plenum fredagen den 23
april, in. m.

Herr TALMANNEN yttrade:

Vid dagens sammanträde kommer
hela föredragningslistan att genomgås.
Detta torde bli möjligt utan anordnande
av kvällsplenum.

Enligt den preliminära planen skall
nu på fredag, den 23 april, hållas arbetsplenum
med början kl. 14.00. Nämnda
dag föreligger emellertid till behandling
ett trettiotal ärenden, däribland
statsutskottets utlåtande angående utgifterna
inom socialdepartementets
verksamhetsområde. Med hänsyn härtill
och för att undvika anordnande av
kvällsplenum kommer fredagssammanträdet
att börja redan kl. 11.00.

§ 3

Justerades protokollen för den 6, den
7, den 8 och den 9 innevarande april.

§ 4

Herr talmannen meddelade, att fru
Holmqvist enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven från

och med den 21 innevarande april tills
vidare.

Fru Holmqvist beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare.

§ 5

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid till

jordbruksutskottet propositionen nr
100, angående ändrad organisation av
rationaliseringsverksamheten på jordbrukets
och trädgårdsnäringens områden; till

lagutskott propositionen nr 109,
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 4 juni 1964
(nr 400) om förlängt barnbidrag, m. in.;
till statsutskottet propositionerna:
nr 110, angående anslag till Flygvapnet:
Anskaffning av flygmateriel m. m.
för budgetåret 1965/66, och

nr 114, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i visst fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 117, angående försäljning av viss staten
tillhörig mark; samt

till statsutskottet propositionen nr
119, angående ny organisation av försvarets

§ 6

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen
nr 850; och

till bevillningsutskottet motionen nr
851.

§ 7

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 48—50, bevillningsutskottets
betänkanden nr 7, 10,
15, 17 och 23 samt tredje lagutskottets
utlåtanden och memorial nr 18—21.

Onsdagen den 21 april 1965 Nr 18

Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti

§ 8

Utgifterna inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Kammaren biföll till en början på
framställd proposition utskottets hemställan,
att förevarande utlåtande måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Täckande av förluster på grund av
statlig kreditgaranti

Kungl. Maj:t hade (bilaga II, punkten
ti 9 s. 33—36) föreslagit en medelsanvisning
med ett oförändrat belopp av
500 000 kr. Kungl. \laj:ts förslag innebar
vidare att garantiramarna för lån
till yttre rationalisering fastställdes till
38 milj. kr., för lån till inre rationalisering
till 26 milj. kr., för jordförvärvslån
till 30 milj. kr. och för driftslån till 16
milj. kr. Jämkning i nu angivna fördelning
hade föreslagits böra ankomma på
Kungl. Maj:t. Garantiramarna för lån till
uppförande av lagerhus m. m. och för
lån till trädgårdsnäringens rationalisering
m. m. föreslogs till oförändrat 4
milj. kr. resp. 6 milj. kr. Slutligen föreslog
Kungl. Maj:t att den årliga räntan
på den stående delen av lån från egnahemslånefonden,
som beviljats efter ingången
av år 1920 men före den 1 juli
1940, finge för år 1966 nedsättas till 3,6
procent, ocli alt i avseende på köpeskilling
för sådan jordbruksliigenhet eller
byggnad på åbolägenhet, som år 1920 eller
senare år försålts från kronoegen -

dom, räntan finge, i den mån köpeskillingen
förräntades efter enahanda grunder
som gällt eller gällde för den stående
delen av före den 1 juli 1940 beviljat
egnahemslån för jordbrukslägenhet, under
år 1966 utgå efter 3,6 procent.

1 förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 69 av herr Isacson m. fl. likalvdande
med II: 92 av herr Krönmark m.
fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t föreslå, att
frågan om skapandet av lämpliga kreditgarantier
för att möjliggöra en rationell
och effektiv lösning av vattenvårdsfrågorna
vid jordbruksfastigheterna
måtte bli föremål för en skyndsam undersökning; 2)

I: 338 av herrar Axel Kristiansson
och Hermansson, likalydande med II:
401 av herr Börjesson i Glömminge m.
fl., i vilka motioner hemställts, att riksdagen
vid behandling av nionde huvudtiteln
måtte medge, att under budgetåret
1965/66 statlig kreditgaranti finge
beviljas för lån till yttre rationalisering
intill ett belopp av 40 000 000 kr., för
län till inre rationalisering intill ett belopp
av 30 000 000 kr., för jordförvärvslån
intill ett belopp av 36 000 000 kr.
och för driftslån intill ett belopp av
16 000 000 kr. med rött för Kungl. Maj:t
att, om förhållande skulle ge anledning
därtill, medge jämkning i angivna fördelning; 3)

1:544 av herr Hermansson m. fl.
och II: 662 av herr Gustafsson i Kårby
m. fl., i vilka likalydande motioner hemställts,
att riksdagen vid behandling av
nionde huvudtiteln måtte medge att under
budgetåret 1965/66 statlig kreditgaranti
finge beviljas för län avseende
uppförande av lagerhus in. m. för jordbruks-
och trädgårdsändamål till ett belopp
av 6 000 000 kr.;

4) 1:551 av herr T borsten Larsson
m. fl., likalydande med 11:661 av herr
Grebäck m. fl.;

6 Nr 18 Onsdagen den 21 april 1965

Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti

5) I: 552 av herr Thorsten Larsson m.
fl., och II: 659 av herr Grebäck;

6) I: 558 av herr Yngve Nilsson m. fl.,
likalydande med II: 652 av herr Börjesson
i Glömminge m. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) medge, att den årliga räntan på den
stående delen av lån från egnahemslånefonden,
som beviljats efter ingången av
år 1920 men före den 1 juli 1940, finge
för år 1966 nedsättas till 3,6 procent,

b) medge, att i avseende på köpeskillingen
för sådan jordbrukslägenhet eller
byggnad på åbolägenhet, som år 1920
eller senare år försålts från kronoegendom,
räntan finge, i den mån köpeskillingen
förräntades efter enahanda grunder
som gällt eller gällde för den stående
delen av före den 1 juli 1940 beviljat
egnahemslån för jordbrukslägenhet, under
år 1966 utgå efter 3,6 procent,

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna H
338 och II: 401, medge att under budgetåret
1965/66 statlig kreditgaranti finge
beviljas för lån till yttre rationalisering
intill ett belopp av 38 000 000 kr., för
lån till inre rationalisering intill ett belopp
av 26 000 000 kr., för jordförvärvslån
intill ett belopp av 30 000 000 kr.
och för driftslån intill ett belopp av
16 000 000 kr. med rätt för Kungl. Maj:t
att, om förhållandena skulle ge anledning
därtill, medge jämkning i angivna
fördelning,

d) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
544 och II: 662, medge att under budgetåret
1965/66 statlig kreditgaranti finge
beviljas för lån för uppförande av lagerhus
m. in. för jordbruksändamål intill
ett belopp av 4 000 000 kr.,

e) medge, att under budgetåret 1965/
66 statlig kreditgaranti finge beviljas för
lån till trädgårdsnäringens rationalisering
m. m. intill ett belopp av 6 000 000
kr.,

f) till Täckande av förluster på grund
av statlig kreditgaranti för budgetåret

1965/66 anvisa ett förslagsanslag av
500 000 kr.,

g) med bifall till motionerna I: 69 och
II: 92 i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en skyndsam undersökning
rörande möjligheterna att bevilja statlig
kreditgaranti till sådana anläggningar
vid jordbruksfastigheter som tjänade
syftet att förbättra vattenvården, samt

h) lämna motionerna 1:551 och
11:661, 1:552 och 11:659 samt 1:558
och II: 652 utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hermansson, Hansson i Skegrie och Jonasson,
vilka ansett att utskottet under
c) och d) bort hemställa, att riksdagen
måtte

c) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 338 och II: 401, medge att under budgetåret
1965/66 statlig kreditgaranti
finge beviljas för lån till yttre rationalisering
intill ett belopp av 40 000 000
kr., för lån till inre rationalisering intill
ett belopp av 30 000 000 kr., för jordförvärvslån
intill ett belopp av
36 000 000 kr. och för driftslån intill ett
belopp av 16 000 000 kr. med rätt för
Kungl. Maj :t att, om förhållandena skulle
ge anledning därtill, medge jämkning
i angivna fördelning,

d) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 544 och II: 662, medge att under budgetåret
1965/66 statlig kreditgaranti
finge beviljas för lån för uppförande av
lagerhus m. in. för jordbruksändamål intill
ett belopp av 6 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Som framgår av utskottsutlåtandet
har lantbruksstyrelsen anmält
att rationaliseringstakten inom
jordbruket ökar ganska väsentligt. Det
är ju en sak som jag tror alla betraktar
med tillfredsställelse. Särskilt tillfredsställande
är det att anföra den uppgif -

Onsdagen den 21 april 1965 Nr 18

Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti

ten gentemot den kritik som allt som
oftast riktas mot det svenska jordbruket,
där man gör gällande motsatsen, nämligen
att rationaliseringen går alldeles
för sakta. Det är självklart att beslutade
statliga insatser för att främja rationaliseringen
bör anpassas till den utveckling
som sker och till den ökade
takten i fråga om rationaliseringsarbetet.

På denna punkt gäller det de kreditramar,
inom vilka rationaliseringsanslagen
skall kunna ges rum. Härom
säger lantbruksstyrelsen att utvecklingen
tydligt visar att dessa statliga insatser
inte kommer att motsvara behovet.
När departementschefen har prutat
ned de kreditramar som lantbruksstyrelsen
krävt, så är det knappast logiskt,
om man jämför det med de önskemål
som i andra sammanhang framställs
om en snabb och effektiv rationalisering.
Jag menar att ord och handling
borde bättre stämma överens än
vad de har gjort.

Reservanterna förstår lantbruksnämndernas
krav på bättre ekonomiska
resurser och har därför ansett att lanthruksstyrelsens
förslag i fråga om statliga
kreditramar bör genomföras.

Sedan flera år tillbaka har vi också
lämnat kreditgaranti för byggande av
lagerhus, varvid gällt en ram av 4 miljoner
kronor. Emellertid har genompenningvärdeförsämringen
detta anslag
som har stått oförändrat år efter år i
realiteten minskat i värde. På samma
gång som dessa 4 miljoner kronor räckt
till allt mindre och mindre, har behovet
av medel för ändamålet ökat ständigt, inte
minst därigenom att skördetröskningen
har slagit igenom med sådan effektivitet
inom det svenska jordbruket. Inom
parentes tror jag man vågar säga att
denna rationaliseringsåtgärd är en av
de allra viktigaste som har skett inom
det svenska jordbruket på senare tid,
och jag tror att det svenska jordbruket i
det avseendet ligger bland de allra
främsta jordbruken i världen.

Ord och handling stämmer som sagt
dåligt överens i andra sammanhang
men ännu sämre här. Detta anslag har
nämligen ständigt reducerats på grund
av penningvärdeförsämringen samtidigt
som behovet av lagringslokaler ökat
högst väsentligt under senare år. Därtill
kommer som en nyhet för året att
lånegaranti skall kunna beviljas även
företag utanför jordbrukets krets. Det
innebär att ännu fler kommer att stå
i ko för att erhålla kreditgarantier inom
denna ram.

Lantbruksstyrelsen har för sin del
uppskattat behovet av statlig garanti
för det budgetår som nu löper till 12
miljoner kronor och framhåller vidare
att lagerhusbyggen under budgetåret
1965/66 planeras för 28 miljoner kronor.
Detta är anledningen till att denna
motion väckts med yrkande om en ökning
av ramen från 4 miljoner till 6 miljoner
kronor. Inte ens den ramen torde
vara tillräcklig, men den innebär dock
en ökning.

Jag vill framhålla att tillgodoseendet
av lagringsmöjligheterna är en av de
viktigaste rationaliseringsåtgärderna för
jordbruket. Den står i full analogi med
strävandena att bedriva ett så effektivt
jordbruk som möjligt.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till reservation nr 1 av
herr Hermansson m. fl.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
har varit föredömligt kortfattad,
och jag skall inte heller ta upp
någon längre tid.

Jag är helt överens med herr Hansson
i Skegrie om den utveckling som ägt
rum i fråga om jordbrukets rationalisering.
.lag reagerar emellertid mot hans
klagomål över regeringens enligt hans
uppfattning ganska knussliga inställning
till lånegaranti för lagerliusbyggnader.
Enligt utskottets uppfattning
finns det möjligheter att via Lantbruksnäringarnas
Primärkredit AB komplct -

8 Nr 18 Onsdagen den 21 april 1965

Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti

tera det stöd som kan erhållas från
statsmakternas sida.

Den som under påskhelgen tagit del
av jordbrukarpressens — både den
fackliga och den ekonomiska — ganska
hårda utgjutelser, som haft mycket
ringa samstämmighet med det mera
immateriella påskbudskapet, har inte
kunnat undgå att göra den reflexionen
att när man nu högljutt talar om att jordbruksnäringen
inte vill sitta i statens
knä, borde man själv göra några ansträngningar
för att skapa ekonomiska
resurser att lösa dessa problem.

Hen- talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a och b

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. c

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1) i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hansson
i Skegrie begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
13: o) mom. c) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Hermansson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 182 ja och 36 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. d

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1) i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hansson
i Skegrie begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
13: o) mom. d) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Hermansson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 180 ja och 36 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 21 april 1965

Nr 18

iidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

Mom. e—h

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten It

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 15

Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m.

Under punkten C 11 (s. 37—52) föreslog
Kungl. Maj :t dels att angivna grunder
för särskilda rationaliseringsinsatser
på jordbrukets område måtte godkännas,
dels att medelsanvisningen höjdes
med 2 150 000 kr. till 7 150 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) 1:248 av herrar Wikberg och Per
Jacobsson, likalydande med 11:307 av
herr Lindström m. fl.;

2) I: 556 av herr Ferdinand Nilsson
m. fl., likalydande med 11:660 av herrar
Grebäck och Svensson i Vä;

3) I: 570 av herr Sveningsson och
II: 674 av herr Lothigius, i vilka likalydande
motioner hemställts, att riksdagen
måtte dels avslå framställningen om
utökning av området för de särskilda
rationaliseringsinsatserna i Norrland,
dels fastställa att högsta statsbidragsprocenten
skulle vara 25 procent av kostnaden,
dels ock till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland
in. in. för budgetåret 1965/66 anvisa ett
reservationsanslag av 4 250 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 570 och It: 674, såvitt nu var i fråga,
godkänna i utlåtandet förordade grunder
för särskilda rationaliseringsinsatser
på jordbrukets område,

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1: 556 och II: 660 samt 1: 570 och II: 674,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,

till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland in. in. för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 7 150 000 kr., samt

c) lämna motionerna I: 248 och
II: 307 utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson, Isacson och Hedin, vilka
ansett att utskottet under a) och b) bort
hemställa, att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 570 och II: 674, såvitt nu var i fråga,
godkänna i reservationen förordade
grunder för särskilda rationaliseringsinsatser
på jordbrukets område,

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 570 och II: 674
ävensom med avslag å motionerna I: 556
och II: 660, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m.
för budgetåret 1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 5 150 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HEDIN (h):

Herr talman! Den s. k. KR-verksamheten
som infördes genom beslut av
1960 års riksdag har ännu karaktären
av försöksverksamhet. Enligt departementschefen
är erfarenheterna av verksamheten
goda. Det finns emellertid
också erfarenheter som är mindre goda;
det framskymtar bl. a. av RLF:s yttrande
över en promemoria som utarbetats
av en arbetsgrupp inom lantbruksstyrelsen.
Verksamheten kan nämligen negativt
påverka viljan till investeringar
hos dem som inte blivit så lyckligt
lottade att de får ungefär hälften av
kostnaderna för sina investeringar betalda
av staten, investeringar dels för
inre rationalisering både när det gäller
bostadshus och ekonomibyggnader
och dels för driftrationaliseringar.

Det är naturligt att så höga bidrag
kan skapa en viss olust. De lantbrukare
som inte omfattas av verksamheten

1*—Andra kammarens protokoll 19(15. Nr 18

10 Nr 18 Onsdagen den 21 april 1965

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

kanske helt avstår från att företaga investeringar
som de annars hade tänkt
göra, kanske i den tron att de själva
så småningom skall få del av gåvorna
från södern, från riksdag och regering.
Den hjälp som behövs bör enligt
min mening ha karaktären av hjälp
till självhjälp.

Arbetsgruppen inom lantbruksstyrelsen
föreslår en utvidgning av KR-verksamheten
att i princip omfatta alla utvecklingsbara
områden i berörda län.
Mot den bakgrunden måste det också
anses vara en alltför hög bidragsprocent
som hittills har tillämpats, och
det gäller även den bidragsprocent som
departementschefen nu föreslår, 40 procent.

I reservation nr 2 har därför reservanterna
i anslutning till yrkandet i
motionerna 1:570 och 11:674 föreslagit
att bidragsnivån skall sänkas ytterligare,
till högst 25 procent. Det innebär
med oförändrat anslag, såsom vi
går in för, att medlen räcker till betydligt
flera objekt än som nu är fallet,
och därmed minskas den olägenhet med
de höga bidragssatserna som jag nyss
berört.

Enligt reservanternas mening har det
ännu gått alltför kort tid sedan denna
försöksverksamhet påbörjades för att
man skall ha kunnat få en ordentlig
överblick över verksamheten. Därför
bör den nu inte utvidgas till andra
områden, i synnerhet som verksamheten
faktiskt väckt ganska stort missnöje
hos många lantbrukare. I reservationen
yrkar vi sålunda avslag på utökning
av verksamheten till ytterligare områden,
vilket också innebär avslag på
departementschefens förslag om ytterligare
2 miljoner kronor till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservation nr 2 av herr Carl
Eskilsson in. fl.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Detta är ju en fråga

som sedan den aktualiserats återkommit
nästan varje år i riksdagen och
som aldrig lyckats vinna gehör inom
högerpartiet. När man emellertid i reservationen
säger att denna verksamhet
är så ny att man ännu inte har
någon erfarenhet av den, borde detta
närmast tyda på att man bör skaffa
sig allt vidare erfarenheter.

Jag kan gärna hålla med om att det
kan anläggas både kritiska och positiva
synpunkter. Det är väl så med all ny
verksamhet att man kan se den från
två sidor. Såvitt jag har kunnat förstå
överväger det positiva då det gäller
denna försöksverksamhet, och den bör
därför få fortsätta även i den utvidgade
form som departementschefen nu föreslår.
Man kan dock inte komma ifrån
att försöksverksamheten inneburit en
uppmuntran i rationaliseringsarbetet i
de län där den förekommit.

Herr talman! Jag ber att med detta
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a och b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hedin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
15: o) mom. a) och b) i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Carl Eskilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

Onsdagen den 21 april 1965 Nr 18

Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hedin begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
182 ja och 35 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Mom. c

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 16—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd

Kungl. Maj:ts under punkten D 7 (s.
71—74) gjorda framställning innefattade
en anslagsanvisning av 19 765 000 kr.
eller 650 000 kr. mer än för innevarande
budgetår.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) I: 70 av herr Isacson in. fl., likalydande
med 11:93 av herr Petersson
in. fl.;

2) I: 547 av herr Per Jacobsson m. fl.
och II: 677 av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl.;

3) I: 555 av herrar Ferdinand Nilsson
och Flofsson, likalydande med 11:665
av herrar Jonasson och Elmwall, vari
hemställts att riksdagen ville besluta att
av anslaget för Kostnader i samband
med permanent skördeskadeskydd samt
de medel jordbrukarna härför ställde
till förfogande, 2 miljoner kr., måtte disponeras
för icke behovsprövade bidrag
i individuella fall till av skördeskador

drabbade jordbrukare, som icke erhållit
ersättning av det ordinarie skördeskadeskyddet;
ävensom att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville hemställa
om utredning och förslag om införande
av kompletterande skördeskadelån till
skälig ränta i enlighet med vad i motionerna
sades;

4) 1:571 av herr Tågmark in. fl. och
II: 667 av herr Jonasson m. fl.;

5) II: 653 av herr Börjesson i Glömminge
in. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) lämna utan åtgärd motionerna
I: 70 och II: 93, I: 547 och II: 677,1: 571
och 11:667 samt motionen 11:653,

b) lämna utan bifall motionerna I: 555
och II: 665, såvitt avsåge skördeskadeiån,

c) avslå motionerna I: 555 och II: 665,
såvitt de ej besvarats i det föregående,

d) till Kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 19 765 000 kr.

Reservationer hade avgivits

a. av herrar Carl Eskilsson, Hermansson,
Isacson, Hansson i Skegrie, Jonasson
och Hedin, vilka ansett att utskottet
under b) bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 555
och II: 665, såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag om komplettering
av skördeskadesystemet med möjligheter
till skördeskadelån;

b. av herrar Hermansson, Hansson i
Skegrie och Jonasson, vilka ansett att
utskottet under c) bort hemställa att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:555 och 11:665, såvitt i övrigt
var i fråga, besluta att årligen ett belopp
av högst 2 000 000 kr. måtte ställas till
förfogande ur skördeskadefonden för utbetalning
av individuellt prövade skördeskadebidrag; c.

av herr Lundmark, utan angivet
yrkande.

12 Nr 18 Onsdagen den 21 april 1965

Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Frågan om att förbättra
det skördeskadeskydd som infördes
1961 har sedan dess återkommit till
riksdagen nästan varje år. De motioner
som jordbruksutskottet nu har haft att
behandla bär remitterats till skördestatistiska
nämnden, som i sitt remisssvar
ganska utförligt har redogjort för
sina åtgärder för att nå förbättringar.
Nämnden har dessutom fått redovisa
sina synpunkter på frågan direkt till
utskottet.

Jag kan nämna att skördestatistiska
nämnden den 1 november 1962 föreslog
Kungl. Maj :t att brödsädens kvalitet
skulle bedömas regionalt, och så
skedde också samma år som förslaget
framställdes. I januari i år avlämnade
nämnden också ett förslag om hur vallskörden
skall värderas med avseende
på kvaliteten. Det förslaget får väl riksdagen
så småningom ta ställning till.
Jag kan också nämna att nämnden kontinuerligt
följer de områdesindelningar
som gjorts och vidtar de korrigeringar
som kan bli aktuella.

Likaså är de normskördar man utgår
från vid bestämningen av skadeersättningen
föremål för uppmärksamhet i
olika sammanhang. Där finns det numera
ett ganska objektivt material att
gå efter genom de provundersökningar
som gjorts. Normskördarna som tidigare
varit uppbyggda på subjektiva
grunder har justerats.

Nu vill reservanterna ha en utredning
om möjligheterna att erhålla skördeskadelån,
till dess att systemet kan
betraktas som funktionsdugligt. De
flesta av kammarens ledamöter har väl
erfarenhet av hur skördeskadelånen på
1950-talet verkade. Då fick jordbrukarna
i själva verket ta ett skördeskadelån
för att betala ett tidigare lån med.

I slutet på 1950-talet väcktes det därför
motioner om att lånen skulle av -

skrivas, därför att låntagarna inte hade
någon möjlighet att återbetala dem.
Vi har alltså dåliga erfarenheter av de
lånen, och därför har utskottet inte
funnit anledning föreligga att nu gå
motionärerna till mötes. Jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Reservanterna tar också upp ett annat
spörsmål. Det är något av en principfråga,
som jag tycker att vi här gärna
kan diskutera. Vid sidan om det
skydd som nu finns kan vissa bidrag
utbetalas till enskilda gårdar inom en
strata, som drabbats särskilt svårt av
skördeskador. Det finns i dag 400 000
kronor tillgängliga för det ändamålet,
och det beloppet vill reservanterna nu
höja till 2 miljoner kronor.

Dessa ersättningar utgår på grundval
av vissa beräkningar som nämnden gör.
Då har man inom en strata vissa normskördar
som man utgår från. Men om
vi bygger ut det individuella skyddet
i det avseendet, blir vi såvitt jag förstår
tvungna att följa med och se efter om
den enskilde jordbrukaren under hela
vegetationsperioden vidtar alla nödvändiga
åtgärder, så att han inte medverkar
till uppkomsten av skördeskador.
Och den principen tycker jag att
jordbrukarna bör betacka sig för. Jag
gissar att om vi bygger ut det individuella
stödet på detta sätt, så kommer
det att möta motstånd både från samhället
och från jordbrukarna själva.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda finner jag ingen anledning att
tillstyrka reservanternas förslag utan
hemställer om bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag vill gärna hålla
med herr Persson i Skänninge om att
det inte är någon tvekan om att det
nya skördeskadeskydd, som vi har nu,
är överlägset det som vi hade tidigare.
Det tråkiga är emellertid, att en god idé
har varit mycket svår att omsätta i
praktisk verklighet. Det är inte heller

Onsdagen den 21 april 1905 Nr 18

Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd

så märkvärdigt att det har blivit en hel
del kritik mot detta system, eftersom
det skall kunna omfatta de mest växlande
förhållanden och de mest skiftande
situationer.

Kritiken har varit mycket hård mot
systemet, och den har också i många
fall varit berättigad. För mängder avjordbrukare
har utfallet av denna försäkringsform
varit svårförståeligt. Det
är därför som man vill hoppas på att
det kontinuerliga arbete, som utföres
inom skördeskadenämnden, så småningom
skall leda fram till en allt bättre
försäkringsform. Men jag tror att det
kommer att dröja rätt länge, och det
blir inte lätt att finna ett smidigt och
anpassningsbart system som kan fylla
större krav än det nuvarande gör.

Den stora bristen i det system vi har
nu är, att det inte tillräckligt tillgodoser
individuella skadefall. Jag skall
gärna erkänna att det inte är lätt att
utforma systemet så att även sådana
fall tillgodoses, men nog bör vi kunna
komma en bit längre mot det målet.
Att nå det helt och hållet tror jag inte
är möjligt, liksom herr Persson i Skiinninge
inte heller trodde. Det skullo bli
en alldeles för dyr försäkringsform, om
den skulle vara hundraprocentigt individuell.

Reservanterna har här yrkat på att
man under tiden, till dess att man har
lyckats få en bättre individuell anpassning,
skulle införa ett system av skördeskadelån,
som i viss mån skulle kunna
ersätta denna brist som nu finns. Reservanterna
är här fullkomligt införstådda
med att slutmålet för oss bör
vara att ha en så fullödig försäkring
som möjligt, inom vilken alla sådana
anspråk skall kunna tillgodoses. Målet
får inte vara att man skall ha en försäkringsinstitution
jämte en mängd
vidhängande anordningar. Målet skall,
som jag sade, vara att inom försäkringsinstitutionen
kunna inrymma alla de
detaljfrågor som behöver lösas. Men
jag tror att det dröjer åtskilliga år in -

nan vi kommer dit. Reservanterna vill
att vi under tiden vidtar de kompletteringar
som här bär föreslagits. Det
gäller dels ett system med skördeskadelån
och dels ett ökat anslag till de
individuella skadefallen.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till reservationerna 4 a
och 4 b.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Jag har till detta utlåtande
antecknat en blank reservation,
närmast för att få tillfälle att påtala
det otillfredsställande i att skördeskadeskyddet
ännu inte utvecklats därhän att
kvalitetsbedömning sker för en så stor
och betydelsefull gröda som foderspannmål.
Ändå har man numera, som
också herr Persson i Skänninge nämnde,
kvalitetsbestämning till och med
på vallgrödan. Även för en så relativt
liten gröda som oljeväxter är kvalitetsbestämning
genomförd för värdering
av förekommande skador.

Vi har här — några norrlänningar
— i en motion yrkat att riksdagen
skulle hos Kungl. Maj:t anhålla om att
skördestatistiska nämnden anmodades
att genomföra en kvalitetsbestämning
av denna gröda med de medel som redan
nu, utan vidare undersökning och
forskning, står till buds. Vi har motiverat
förslaget främst med att frostskador
många gånger uppstår på spannmålsgrödan
i Norrland. När grödan
skadas av frost avbrytes som regel mognadsprocessen,
och det betyder att
skörden slutligen i huvudsak kanske
till den överväldigande delen består avskal
och växttråd. En sådan gröda är
självfallet inte värd så mycket som
kilotalet anger. Man tycker att det skulle
vara ganska enkelt att genom att
fastställa hektolitervikten kontra skördekvantiteten
få ett utslag, som gav en
inte fullgod men god ledning för bedömning
och värdering av dessa skador.

Man har en känsla av att såväl lanl -

Nr 18

Onsdagen den 21 april 1965

Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd

brukshögskolan som skördestatistiska
nämnden och statistiska centralbyrån
har låtit det bästa bli ett hinder för det
möjliga, när det gällt att komma till
rätta med detta problem.

Självfallet är frågan komplicerad,
men jag tror ändå att man skall komma
ett gott stycke på vägen mot ökad
rättvisa, om man genomför denna enklare
bestämning av växttrådhalten och
därmed får ett rimligare och riktigare
underlag för att värdera en skördeförlust.

Herr talman! Med detta har jag endast
velat understryka angelägenheten
av att den pågående utredningen försöker
att så snabbt som möjligt komma
fram till konkreta förslag, även om
detta skulle göras på bekostnad av att
man inte når fram till det absolut bästa
resultatet. Jag har inget yrkande.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Det har såsom herr
Hansson i Skegrie påpekat riktats en
hel del berättigad kritik mot det permanenta
skördeskadeskyddet. Jag tror
trots detta att det ändå i princip och
i stort är ett riktigt system, som svarar
mot det ändamål för vilket det varit
avsett, nämligen att ge ett grundskydd
för skördeskador av inte alltför ringa
omfattning.

Självfallet skulle ett helt individuellt
system ge bättre rättvisa i det enskilda
fallet. Anledningen till att man valde
det obligatoriska systemet var emellertid
att det blir orimligt höga kostnader
med ett individuellt. Det gällande systemet
har fortfarande en hel del olägenheter
och brister. Men det har framför
allt, vill jag framhålla, stora fördelar
genom att det är objektivt och
alltså inte är beroende av några subjektiva
bedömningar. Skördestatistiska
nämnden kommer efter hand att lägga
fram förslag till förbättringar, och en
del sådana har redan genomförts. Man
har anledning att tro att vi ganska
snabbt skall få en del ytterligare för -

bättringar, t. ex. genom att få med en
del grödor som nu inte ingår i systemet,
såsom ärt- och fröodlingar, och
vidare att vi, såsom herr Lundmark
anförde, också skall få möjlighet till
kvalitetsbedömning av fodersäden, vilket
jag anser vara mycket angeläget.

En väsentlig förbättring av annan
karaktär skulle vara att få till stånd
eu allmän anmälan under sommaren,
så att man kommer ifrån sådana fall —
vilka har förekommit — där en jordbrukare
som tillhör ett område för
vilket skördeskadeersättning utgått,
ändå inte får någon sådan eftersom
vederbörande inte lämnat in någon ansökan.
Skälet härför kan vara att han
antingen glömt bort det eller också vid
den ifrågavarande tidpunkten ansåg att
det inte förelåg risk för någon skördeskada.
På denna punkt har utskottet
skrivit positivt, och jag hoppas och tror
att detta förhållande skall bringas ur
världen ganska snart.

Genom brister i systemet eller genom
dettas generella karaktär kan det
inte undvikas att i vissa fall ersättning
inte utgår, trots att så borde ha varit
fallet med hänsyn till den skada som
inträffat på en viss gård. Därför bör
en viss möjlighet till individuellt prövade
skördebidrag också finnas. Men
jag anser att man skall vara mycket
återhållsam med dessa bidrag, eftersom
man i första hand bör inrikta sig på att
få systemet att fungera tillfredsställande.
Jag kan därför, i synnerhet inte i
nuvarande budgetläge, biträda yrkandet

1 reservation 4 b om en höjning av den
nuvarande maximigränsen för skördeskadeskyddet
från 400 000 kronor till

2 miljoner kronor.

Jag anser i stället att man vid sidan
av dessa bidrag bör införa en möjlighet
till skördeskadelån. Sådana skulle med
fördel kunna utformas som skördeförskott,
vilka beskattas under de år då
de utgår men för vilka amorteringarna
får tagas upp som avdragsgilla kostnader
vid deklarationen. Man skulle på

Onsdagen den 21 april 1965 Nr 18

Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd

detla sätt komma ifrån nackdelen med
vanliga skördeskadelån, vilka innebär
en ganska väsentlig belastning under de
år med måhända blygsamma inkomster
då ett eller kanske flera lån skall betalas
igen.

Tanken på skördeskadelån i form av
skördeförskott har tidigare tagits upp
i riksdagen, men tyvärr har det då icke
fattats något beslut i denna riktning
från riksdagens sida. Frågan om skördeskadelån
i någon form bör, såsom
det framhålles i reservation 4 a, göras
till föremål för en utredning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation 4 a av herr Carl
Eskilsson m. fl.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag vill bara bidraga
med några ord till denna debatt om
skördeskadeskyddet. Jag begärde ordet
med anledning av motion II: 653, i vilken
jag och några medmotionärer yrkat
på en översyn av en del av skördeskadesystemet
i syfte att få till stånd
mindre skördeskadeområden eller, såsom
de också kallas, strataområden.

Jag är helt övertygad om att den
ojämnhet med vilken skördeskadesystemet
verkar i viss mån beror på att områdena
är för stora. I dessa områden
förekommer olika jordarter och skiftande
förutsättningar för växtligheten,
och de har även en sådan utsträckning,
att väderleken kan inverka olika inom
olika delar av områdena. Detta gör att
man inte får försäkringen att fungera
när det gäller att täcka skördeskadorna
till dem som verkligen blivit drabbade
av sådana.

Vi skall komma ihåg att detta dock
från början var en försäkring. Vi gick
ifrån det gamla systemet med bidrag
för att lindra skördeskadorna, och man
ansåg från såväl jordbrukarhåll som
från statens sida att det var önskvärt
att det skapades en försäkringsform
för detta ändamål. Men det som vi i
detta sammanhang kallar eu försäk -

ring fungerar inte som en sådan genom
att det blir fråga om generella utslag
över vissa områden.

Jag har inte studerat protokollet från
det tillfälle då beslutet om skördeskadeförsäkringen
fattades här i riksdagen,
men jag har ett mycket bestämt minne
av att dåvarande jordbruksminister
Netzén yttrade, att om detta system
visade sig inte fungera tillfredsställande
var det meningen att så småningom
justera det så att det kom att fungera något
så när tillfredsställande. När man ser
på utslaget och undersöker vilka som
får ersättning för utebliven skörd enligt
den statistiska beräkningen finner
man att skördeskadeskyddet i sin nuvarande
form inte kan tillåtas att bestå
längre tid utan ändringar.

Jag vet fuller väl att skördestatistiska
nämnden är inne på att vidtaga de
förbättringar som är möjliga; genom
att granska de uppgifter som inkommer
från olika områden kan man kanske
komma underfund om svagheterna hos
systemet. Jag vidhåller dock bestämt att
en av de svagheter som man allra lättast
kan konstatera är ju.,t att områdena
är för stora.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Vad beträffar de problem
herr Lundmark tog upp vill jag
säga, att skördestatistiska nämnden är
klar över att det här verkligen rör sig
om problem. Enligt nämndens uppfattning
är det emellertid inte så enkelt att
lösa frågan; nämnden är, såvitt jag förstår
av dess yttrande, beredd att utreda
saken.

Låt mig också säga några ord till herr
Börjesson i Glömminge.

Det är klart att de strataområden som
nu i stor utsträckning ligger till grund
för systemet kan vara stora. Men herr
Börjesson skall komma ihåg att detta
system funnits i ungefär fem år — det
kom till 19G1 — och man har följaktligen
inte haft så mycket material att

Nr 18

Onsdagen den 21 april 1965

Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd

gå efter. Jag gissar att man, när man
började indela landet i strataområden,
utgick från de områden som gillesombuden
gjort skördeskadeberäkningar för
enligt den gamla principen. Nu har
skördestatistiska nämnden uttalat att
den är beredd att ändra på dessa strataområden
allteftersom det visar sig att
utformningen inte är tillfredsställande.
Jag tror att det vore alldeles för tidigt
att efter bara fem års erfarenheter ompröva
hela systemet. Det är viktigt att
nämnden undersöker dessa förhållanden,
och det kommer den med all säkerhet
att göra.

Herr Börjesson anförde vidare att
vissa förhållanden på Öland enligt hans
mening inte var tillfredsställande. Det
kan naturligtvis förhålla sig så, men jag
förutsätter att herr Börjesson då tar
kontakt med skördestatistiska nämnden
och påvisar dessa olikheter, ty det är
ju nämndens uppgift att också pröva om
strataområdena är riktigt utformade eller
inte.

När det gäller normskördarna börjar
man nu, som herr Hedin sade, få ett
objektivt material. Man har det inte fullt
ut — man har de subjektiva normskördarna
som gillesombuden uppskattade
från 1922 och framåt, men allteftersom
provyteundersökningarna blir färdiga
erhåller man ett fullkomligt objektivt
material. Men strataområdena kan vara
för stora — jag håller med herr Börjesson
i Glömminge om det. Det ingår
emellertid i nämndens uppdrag att pröva
om strataområdena bör justeras.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag håller med om att
det är mycket svårt att skapa ett skördeskadeskydd
som fungerar perfekt. Vi
har kommit en bit på vägen, men kolossalt
mycket återstår — det kan alla
vi intyga som i praktiken kunnat konstatera
att systemet inte på långa vägar
fungerar tillfredsställande.

Många motioner har väckts i frågan,
och dessa har behandlats i föregående

inlägg. Bl. a. har man berört urvalet av
gårdar och -— framför allt — storleken
på strataområdena m. m. I dessa hänseenden
skulle säkerligen systemet kunna
förbättras, och ingen skulle vara
gladare än jag om systemet kunde fås
att fungera tillfredsställande.

Jag vill säga till herr Persson i Skänninge
att alla som sysslat med dessa
frågor i praktiken är fullt på det klara
med att strataområdena är för stora och
att alltför betydande olikheter uppkommer
inom områdena. Det är detta att
systemet slår så ojämnt som skapar irritation
— det har herr Börjesson i Glömminge
alldeles rätt i. ■—- Vissa korrigeringar
av strataområdenas storlek har
gjorts, men det behövs ytterligare ändringar.
Mycket fler områden måste skapas,
om systemet skall fungera tillfredsställande.

Herr Hansson i Skegrie har redan talat
om skördeskadelånen, och jag skall
därför inte gå närmare in på den frågan.
Jag vill bara framhålla att så länge
inte skördeskadesystemet som helhet
fungerar finns ett behov även av lån.

Som anslag till behovsprövade bidrag
i fall där rättvisa inte kan ernås på
grund av skördeskadeskyddets konstruktion
har regeringen föreslagit
400 000 kronor. Den summan är alldeles
för liten. Erfarenheten visar att det
inte finns några möjligheter att med
detta belopp komma till rätta med problemen;
man kan bara rätta till de allra
svåraste fallen. Här behövs det mera
pengar.

På denna punkt föreslås i en motion
att beloppet skall höjas till 2 miljoner
kronor. Jag förstår inte riktigt utskottsmajoriteten
och inte heller herr Hedin,
som på denna punkt yrkar bifall
till skördeskadelånen men inte till bidragen.
Eftersom det väl ändå är så,
att detta är en försäkring, låt vara med
stor självrisk — människorna vill se
det som en försäkring — bör väl regeln
vara den, att när en skada uppstått så
bör också ersättning utgå. Det skulle

Onsdagen den 21 april 1965 Nr 18

Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd

helst inte finnas någon behovsprövning
heller; om en jordbrukare som är med
och betalar till systemet har drabbats
av en skada, en katastrof, bör han också
få ersättning för den.

Det skulle väl emellertid kosta för
mycket, och ett sådant beslut skulle
kanske rubba de ekonomiska cirklarna

1 alltför hög grad. Därför har vi inte
gått så långt som till att föreslå ersättning
i varje individuellt fall. För att
kunna ge ersättning åt de sämst ställda
måste man acceptera behovsprövningen,
men vi vill då höja anslaget till

2 miljoner kronor för att kunna åstadkomma
någorlunda rättvisa.

Får man sedan systemet i dess helhet
att fungera perfekt såsom en försäkring
kanske vi inte behöver vare sig lån eller
behovsprövade bidrag. Men till dess
måste vi få det nuvarande systemet att
fungera på ett tillfredsställande sätt.
Med hänsyn härtill, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation 4 både
vad avser mom. b och c.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga till herr Jonasson att jag inte har
bestridit att strataområdena kan vara
för stora. Jag har sagt att det ingår i
nämndens uppdrag att pröva just om
områdena är riktigt avpassade för att
systemet skall fungera bra.

Låt mig sedan ta upp den sista fråga
som herr Jonasson kom in på. Är det
en försäkring, säger herr Jonasson, så
skall varje människa ha rätt att få ersättning
från systemet. Detta är ingen
försäkring i vanlig mening, herr Jonasson;
det är ett skördeskadeskydd. Det
första förslag som lades fram avsåg en
försäkring, men det förslaget gick praktiskt
taget alla jordbrukare och deras
organisationer emot; detta förslag kom
alltså aldrig till riksdagens bord.

Låt oss utgå ifrån att vi genom att
höja anslaget till 2 miljoner kronor vill
öka det individuella skyddet, vilket herr

Jonasson här pläderar för. Vilka grunder
skall då herr Jonasson gå efter när
han skall ge den enskilde jordbrukaren
ersättning? Herr Jonasson måste tro
jordbrukaren på hans ord när han säger
att han fick så och så mycket per hektar
det och det året. Det finns nämligen
inga siffror som visar hur mycket man
skördat på de enskilda gårdarna. Däremot
finns det siffror för hela områden;
det har ju gillesombuden under tidigare
år samlat in. Bedömningen kommer
alltså att göras på helt subjektiva
grunder.

Jag förstår herr Hedin fuller väl när
han varnar för att gå alltför långt på
denna väg. Så småningom, gissar jag,
kommer jordbrukarna att reagera mot
att systemet byggs ut i sådan omfattning.
De måste ju säga sig att det inte
är riktigt att det inte finns några objektiva
grunder för bedömningen av ersättningsbehovet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Skänninge
säger att det kommer att göras
subjektiva bedömningar. Ja, det är klart
att det måste göras en bedömning, det
kommer man aldrig ifrån. Frågan är
då: Kan man ändå inte vid en sådan
bedömning komma till ett någorlunda
rättvist resultat? Det skall man väl eftersträva
även vid fördelningen av de
400 000 kronor som regeringen föreslagit.

Det är väl ändå på det sättet, att man
söker inte ersättning om man inte vet
med sig att man har fått en skördeskada.
Och de som skall bedöma det är
ju folk som är förtrogna med dessa
frågor. Det är personer som iir anställda
i statlig tjänst: i hushållningssällskapen
och lantbruksnämnderna. De skall grunda
sin uppfattning på den kännedom de
har om de lokala förhållandena och
utnyttja de lokala kontakter de har. De
har säkert förutsättningar att göra en

Nr 18

Onsdagen den 21 april 1965

Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd

bedömning av om det skördeutfall som
rapporterats var riktigt och kan då
komma till ett någorlunda rättvist resultat.
I andra hand får de naturligtvis
bedöma huruvida vederbörandes ekonomi
är så svag att han behöver denna
hjälp. Men när de har konstaterat att
vederbörande fått en liten skörd och
att hans ekonomi är svag — han kanske
är nybörjare och har fått flera smällar
i rad på grund av skördeskador — då
bör de också ha möjligheter att ge ett
behovsprövat bidrag. De möjligheterna
är begränsade när det inte står mer än
400 000 kronor till buds.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är säker på att om
herr Jonasson finge 2 miljoner kronor
så skulle inte heller det räcka till. Man
kan ju dela ut hur mycket pengar som
helst.

Jag säger än en gång, herr Jonasson,
att det må gälla statens tjänstemän, det
må gälla förtroendemän eller andra, de
måste ändå alltid handla på helt subjektiva
grunder. Det måste herr Jonasson
hålla med mig om.

Systemet kan även missbrukas om
man går på den linje som herr Jonasson
här har förordat. Låt oss anta att
herr Jonasson säljer sina kreatur, om
han har några i Värmland, och sår raps
på hela gården. Det finns såvitt jag
förstår inte så förfärligt stora naturliga
förutsättningar att få en hygglig skörd
av raps i Värmland. I så fall skall herr
Jonasson enligt hans sätt att se ha ersättning
för det han har förlorat på
grund av att han har varit så tokig att
han har sått raps i Värmland.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag är naturligtvis inte
så bakom när det gäller jordbruk att
jag sätter i gång och sår raps på mina
breddgrader; det överlåter jag till teoretikerna
på området att göra. Där är
inget omöjligt.

Till sist vill jag bara konstatera att
om man har 2 miljoner kronor i stället
för 400 000 kronor, så räcker pengarna
till fem gånger så mycket, och då har
man större möjligheter att åstadkomma
rättvisa åt flera.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag vill säga några ord
med anledning av motion 11:677, vari
yrkas »att statistiska centralbyrån och
skördestatistiska nämnden får i uppdrag
att med ledning av de erfarenheter
som gjorts 1962 och 1964 vidtaga åtgärder
varigenom skördevärdena för fodersäd
i de fyra nordligaste länen beräknas
även med hänsyn till den kvalitetsförsämring
som uppstår vid frostskada».

I statsverkspropositionen redovisas,
att statistiska centralbyrån och skördestatistiska
nämnden fått i uppdrag
att göra ett stort antal undersökningar
i syfte att få skördeskadeförsäkringssvstemet
mera anpassningsbart.

En särskild svårighet erbjuder kvalitetsfrågorna.
Detta gäller i synnerhet
fodersäden, som ju till skillnad från övriga
grödor som omfattas av skördeskadeförsäkringen
inte blir föremål för
någon kvalitetsbedömning. De skador
som uppstod åren 1962 och 1964 var
särskilt svårartade i Norrland; det var
inte ovanligt att man vid den objektiva
skördeuppskattningen uppmätte hektarskördar
på endast 800—1 000 kg. Man
fick genom den objektiva skördeuppskattningen
ett mått på kvantiteten men
inte på kvaliteten. De remissinstanser,
som har yttrat sig över motionen, har
erkänt att stora förluster uppstått på
grund av denna brist i skördeuppskattningsmetodiken.

Av statsverkspropositionen framgår
inte, att de organ jag här nämnde fått
något uppdrag att studera just dessa förhållanden,
och det är anledningen till att
vi har motionerat.

Skördeskador på grund av frost är
särskilt vanliga och mycket svårartade

Onsdagen den 21 april 1965 Nr 18

Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd

just i Norrland. När det nu synes vara
möjligt att göra någorlunda objektiva
uppskattningar, anser vi motionärer —
jag instämmer härvidlag i vad herr
Lundmark nyss sade — att man bör lösa
detta delproblem inom skördeskadesystemet.
Att lösa hela frågan om kvalitetsbedömningen
för spannmål över huvud
taget är säkerligen mycket svårt.
Skador som uppstår på grund av hög
vattenhalt, mögling och mältning samt
vid bärgning är säkerligen mycket svåra
att bedöma. Det synes vara något
annorlunda när det gäller skördeskador
som uppstår på grund av avbrott i
växtligheten, exempelvis genom frost.
Många fältförsök och analyser av detta
försöksmaterial har visat att det finns
ett samband mellan skördens kvalitet
å ena sidan och hektarskördens totalvikt,
hektolitervikt, tusenkomsvikt och
växttrådhalt å andra sidan vid olika
grad av frostskador.

Detta understryker också exempelvis
skördestatistiska nämnden i sitt remissvar
som säger: »Troligen kan en
metod för schematiskt beaktande av fodersädens
kvalitet utformas på basis av
växttrådhalten. Huruvida man kan undvika
en årlig bestämning av växttrådhalten
genom att utnyttja ett eventuellt
samband mellan kärnskördens totalvikt,
hektolitervikt eller tusenkomsvikt å ena
sidan och växttrådhalt å den andra
har diskuterats. Frågan behöver dock
utredas ytterligare.»

Utskottsmajoriteten anser att dessa
problem ingår i de utredningsuppdrag
som skördestatistiska nämnden och andra
organ har fått sig förelagda. Jag litar
på detta. .lag vill gärna åberopa att remissorganen
framhållit, att denna fråga
måste lösas snarast och att det synes
vara möjligt att lösa den med hjälp av
sådana analyser och prov som kom till
användning under de i varje fall för
Norrland svåra frostaren 1962 och 1964.

Jag hoppas att statsrådet vill ha sill
uppmärksamhet siirskilt riktad på detta
problem, som för hela landet naturligt -

vis är litet men som för dem det drabbar
är synnerligen svårt. Lösningen av
denna fråga borde kunna ges en viss
förtur, d. v. s. att man inte väntar med
att klara upp den saken tills man löst
hela problemkomplexet beträffande kvalitetsbedömning
av fodersäd.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.
Men även en lekman som håller
någon kontakt med jordbrukarna i sin
omgivning vet att de nuvarande skördeskadebestämmelserna
är i behov av en
snar komplettering. Jag vill därvid
starkt understryka vad bl. a. herr Lundmark
sagt.

När nu så mycket tycks bli beroende
av de resultat som de olika utredningarna
kommer till, vill jag rikta uppmärksamheten
på en fråga, som har med
skördeskadorna att göra ehuru den inte
behandlas i detta sammanhang och
som är av betydelse för ett stort antal
jordbrukare, lag tänker på de många
jordbrukare, som på grund av de svåra
.skördeskador vi hade tre år i följd, för
några år sedan var tvungna att ta skördeskadelån
mot höga räntor och som
fortfarande dras med följderna härav.
Det var före den nuvarande ordningen,
som jag tror är betydligt bättre än den
dåvarande.

Men kunde inte de utredningar, som
nu sysslar med skördeskadefrågor, undersöka
även den här saken. Många av
dessa låntagare befinner sig i mycket
svår ekonomisk belägenhet. De får fortfarande
efter sju—åtta år betala amorteringar
och räntor på grund av missförhållanden
som tidigare rått i fråga
om skördeskadeersättningar. Kanske
skulle man härvidlag också kunna appellera
till regeringen om ett initiativ.
Jag tror att det vore dags att genomföra
någon form av avskrivning eller kanske
helt slopande av de lån, som upptogs vid
den tidpunkten.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 18

Onsdagen den 21 april 1965

Alnarpsinstitutet: Avlöningar

Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
27: o) mom. b) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 a) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 143 ja och 70 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. c

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4 b);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde

emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
27: o) mom. c) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 b) av herr Hermansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, åt!
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 179 ja och 37 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. d

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 28—50

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51

Alnarpsinstitutet: Avlöningar

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Under denna punkt har
det väckts två likalydande motioner,
1:545 och 11:655, i vilka hemställes
att »riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsamma

Onsdagen den 21 april 1965

Nr 18

åtgärder för dels anordnande av undervisning
i skoglig driftekonomi vid lantmästarutbildning,
dels inrättande av
lantmästarutbildning med sådan undervisning
å plats med för praktisk skoglig
driftekonomi lämpade demonstrationsobjekt,
i enlighet med vad i motionen
har anförts».

Mer än två tredjedelar av lantbruksföretagen
i vårt land är kombinerade
jord- och skogsbruksföretag. Det är alltså
mycket angeläget att få till stånd en
gedigen undervisning också i skogsbruk
vid våra olika lantbruksskolor, då inte
minst i samband med lantmästarutbildningen.
Den genomgås ju ofta av dem
som antingen i befälsställning eller i
egenskap av egna företagare skall ägna
sig åt något större skogs- och jordbruksföretag,
där det är särskilt angeläget att
driften planeras med hänsynstagande
till både jordbrukets och skogsbrukets
behov. Det är därför en brist att lantmästarutbildningen
hittills inte fått den
omfattning i fråga om skoglig utbildning
som den borde ha fått.

Man kan ernå bättre förhållanden på
två olika vägar, antingen genom en
skoglig påbyggnadskurs — såsom Alnarpsinstitutet
och lantmästareförbundet
föreslagit, eller genom att ordna en
särskild lantmästarutbildning, lämpligen
förlagd till Mellansverige och mer
skogsbetonad än den nuvarande. Det
är närmast det som motionärerna tänkt
sig.

Frågan bör enligt motionärerna utredas,
och en utredning tillstyrkes av såväl
RLF som av Sveriges lantbruksförbund
som också sympatiserar med de
tankegångar som motionärerna har fört
fram i detta avseende.

Utskottet har nu behandlat synpunkterna
i motionen positivt så till vida att
utskottet vitsordar det starka behovet av
ytterligare skoglig utbildning. Utskottet
hänvisar dels till att det vid Alnarpsinstitutet
har skett en viss ökning av
utbildningen i skoglig driftekonomi,
dels till att det har tagits upp överliigg -

Alnarpsinstitutet: Avlöningar

ningar mellan lantbruksstyrelsen och
skogsstyrelsen i detta avseende. Men
dessa överläggningar tycks avse möjligheten
att ordna en viss skoglig specialkurs
ovanpå lantmästarutbildningen,
d. v. s. bara det ena av de två alternativ
jag nyss nämnde.

Motionärerna är givetvis tacksamma
för utskottets positiva inställning till
denna fråga men anser att även om det
inte kommer till stånd en särskild utredning
bör ändå till prövning upptas
möjligheterna att lösa frågan på det sätt
motionärerna föreslagit. Det kan ske vid
de särskilda överläggningar som utskottet
har erinrat om.

I det särskilda yttrande som några av
utskottets ledamöter låtit foga till denna
punkt har vi anslutit oss till den lösning
som motionärerna tänkt sig. Vi
hoppas att man vid de förut nämnda
överläggningarna eller genom departementschefen
på annat sätt kommer att
ta upp också den frågeställningen till
bedömning.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Det kanske kan vara förmätet
att nu göra sig till talesman för
synpunkter som berör jordbrukets framtida
utveckling. Trots de förhållanden
som råder har jag dock den bestämda
uppfattningen att framtiden kommer att
ge bevis för att vårt land behöver ett
väl upprustat jordbruk. Utbildningen är
utan tvekan ett av de betydelsefullaste
medlen för att trygga det framtida jordbrukets
bestånd, upprustning och lönsamhet.
Det råder säkerligen inga delade
meningar om att vi också går emot
större brukningsenheter här i landet,
där också kraven på brukarens kunnighet
kommer att bli ganska markerade.
De som nu och i framtiden kommer alt
ägna sig åt jordbruk har därför behov
av ökade utbildningsmöjligheter.

Uantmästarkursen är utan tvekan myckel
väl lämpad härför, inte bara för

Nr 18

Onsdagen den 21 april 1965

Trädgårdsskolan i Norrköping: Utrustning

dem som skall ägna sig åt förmansbefattningar
och i viss mån lärarbefattningar
på lantmannaskolor o. d., utan
också i mycket stor utsträckning även
för dem, som skall vara egna brukare
av jord- och skogsbruk. Det kombinerade
jord- och skogsbruket kommer sannolikt
också att i framtiden bli en ändamålsenlig
företagsform. Detta gäller
både ur arbetsfördelnings- och ekonomisk
synpunkt liksom också ur riskutjämnande
synpunkt. Detta har också
framhållits av professor Lennart Hjelm
i ett betänkande med titeln »Det svenska
lantbrukets effektiviseringsvägar».
Där skriver han bl. a. att en kombination
med skogsbruk är företagsekonomiskt
önskvärd även i vissa slättbygder
genom att arbetsfördelningen under året
blir jämnare och riskmomenten delvis
eliminerade. En påbyggnad av lantmästarkursen
till att även omfatta undervisning
i skogsbruk torde vara självklar,
vilket också framhållits i motionerma
I: 545 och II: 655.

I all synnerhet gäller detta på det
driftekonomiska området. I ett särskilt
yttrande vid punkten 51 har vi just
framhållit angelägenheten av att lantmästarutbildningen
byggs ut till att omfatta
även undervisning i skoglig driftekonomi.
Jag tror dock inte att det är
möjligt att åstadkomma en effektiv utbildning
i skogsbruk vid Alnarpsinstitutet,
ty härför fordras samtidigt möjligheter
till praktisk tillämpning av de teoretiska
kunskaperna. Därför bör, som
vi framhållit i motionerna, denna del av
lantmästarutbildningen förläggas till
lämplig skola i Mellansverige.

Utskottet har hemställt att motionerna
i fråga måtte lämnas utan åtgärd. Som
motivering härför har utskottet anfört
att lantbruksstyrelsen i sitt remissyttrande
över motionerna framhållit »att i
lantmästarkurser inom ramen för ämnet
företagsekonomi numera lämnats ökat
utrymme för behandling av det kombinerade
jord- och skogsbruksföretagets
driftekonomi».

Detta är inte på långt när till fyllest
eller ens tillfredsställande, tv som jag
nämnt fordras på utbildningsschemat,
vid sidan av den teoretiska utbildningen,
utrymme även för praktisk tillämpning.

1 övrigt är jag mycket väl till freds
med utskottets skrivning, särskilt med
beskedet att »överläggningar upptagits
mellan lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen
rörande möjligheterna att ordna
viss skoglig specialkurs för bl. a. personer,
som genomgått lantmästarutbildning».
Jag hoppas att man så småningom
lägger in något av sådan skoglig utbildning
även i kurser för dem som i
framtiden skall genomgå lantmästarutbildning.
Med anledning härav, herr talman,
ställer jag inget yrkande om bifall
till motionerna. .lag vill bara understryka
vad som framhållits i det särskilda
yttrandet vid denna punkt, nämligen att
vid den fortlöpande översynen av kursplanerna
nu angivna behov av undervisning
i skoglig driftekonomi särskilt
beaktas — och att detta beaktande måtte
ske snart.

I detta anförande instämde herr Elmwall
(ep).

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 52—57

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58

Trädgårdsskolan i Norrköping:

Utrustning

Kungl. Maj:t hade under punkten F
24 (s. 158) föreslagit en medelsanvisning
av 125 000 kr. för nästa budgetår för
plantering in. m. av den areal, som stode
till trädgårdsskolans förfogande.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen 1:561 av herr Eric Gustaf
Peterson m. fl., likalydande med II:

Onsdagen den 21 april 1965

Nr 18

658 av herr Gomér m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till Trädgårdsskolan i Norrköping:
Utrustning under budgetåret 1965/
66 anvisa ett reservationsanslag av
240 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
561 och II: 658, till Trädgårdsskolan i
Norrköping: Utrustning för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag av
125 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GOMÉR (ep):

Herr talman! Under statsverkspropositionens
nionde huvudtitel föreslås en
medelsanvisning av 125 000 kronor för
plantering m. m. av den areal som står
till förfogande för trädgårdsskolan i
Norrköping. Lantbruksstyrelsen hade
begärt 240 000 kronor. Denna begäran
har tagits upp i en fyrpartimotion därför
att det uppenbarligen föreligger ett
verkligt behov av detta belopp. Ifrågavarande
skola har flyttats från Adelsnäs,
och dess nya förnämliga läge kan
inte till fullo utnyttjas om inte beloppet
240 000 kronor ställs till dess förfogande.
Vi har i motionen sålunda yrkat att
riksdagen måtte följa Lantbruksstyrelsens
förslag och anvisa ett reservationsanslag
av 240 000 kronor.

Utskottet förutsätter »att trädgårdsskolan
så snabbt som möjligt erhåller
de resurser för ändamålet som avsetts
vid skolans inrättande». Det är gott och
väl att man förutsätter detta, men skolan
hade behövt få dessa pengar nu.

Jag skall inte bli mångordig, herr talman,
utan ber med detta att få yrka bifall
till motionerna i denna fråga.

I detta anförande instämde herr
Ii i mås (fp).

Herr HANSSON i Skegric (ep):

Herr talman! Jag kan mycket väl hål -

Veterinärstaten: Omkostnader

la med herr Gomér om att det är önskvärt
att denna nya skola får den utrustning
den behöver och som är förutsatt
att den skall få så snart som möjligt.
Den företer väl ännu vissa brister i det
avseendet. Utskottet har för sin del observerat
också detta och skrivit att man
förutsätter att skolan skall få dessa resurser
så snart som möjligt. En sådan
skrivning innebär ju i viss mån en beställning,
vilket både herr Gomér och
andra motionärer torde vara väl medvetna
om. Nu är det bara att hoppas att
Kungl. Maj:t till ett annat år ger skolan
de anslag den behöver för sådan utrustning
som ännu saknas.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Jag tackar utskottets
herr ordförande för detta uttalande.
Samtidigt vill jag rätta en felaktig uppgift
i mitt tidigare anförande. Skolan i
fråga kommer inte från Adelsnäs utan
från Experimentalfältet.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:561 och 11:658; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 59—63

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 64

Veterinärstaten: Omkostnader

Kungl. Maj:ts framställning under
punkten G 4 (s. 176—181) avsåge en medelsanvisning
av 1 338 000 kr. eller
156 000 kr. mer än för innevarande budgetar.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat två till utskottet hänvisade

Nr 18

Onsdagen den 21 april 1965

Veterinärstaten: Omkostnader

motioner, nämligen I: 554 av herr Ferdinand
Nilsson, likalydande med II: 654
av herrar Elmwall och Persson i Heden,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
vid sin behandling av nionde huvudtiteln,
G 4 Veterinärstaten: Omkostnader
måtte dels avslå Kungl. Maj :ts förslag
rörande utbildning och anställning
av veterinärassistenter, dels till Veterinärstaten:
Omkostnader under nionde
huvudtiteln för budgetåret 1965/66 anvisa
ett förslagsanslag av 1 263 000 kr.,
dels ock i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
a) att förevarande fråga rörande
biträdespersonal till besiktningsveterinär
måtte upptas till förnyad prövning
i syfte att veterinärutbildad personal, biträdd
av veterinärbiträden som vore
oberoende av vederbörande slakteri,
skulle handha köttbesiktningskontrollen,
b) att lägst enligt ovan inbesparade
belopp, 75 000 kr., under budgetåret
1965/66 måtte tas i anspråk för forskning,
i första hand rörande parasitdjurens
och salmonellabakteriernas smittvägar,
i enlighet med vad i motionerna
anförts, samt att härför erforderligt förslag
snarast måtte föreläggas riksdagen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 554 och II: 654, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad i utlåtandet anförts angående
utbildning av besiktningsassistenter,

b) lämna utan åtgärd motionerna I:
554 och II: 654, såvitt avsåge ianspråktagande
av medel för viss forskning i första
hand rörande parasitdjurens och
salmonellabakteriernas smittvägar,

c) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
och med avslag å motionerna
I: 554 och II: 654, såvitt nu var i fråga,
till Veterinärstaten: Omkostnader för
budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 1 338 000 kr.

Reservationer hade avgivits

a. av fru Hultell samt herrar Elmwall

och Hedin, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte

a) med avslag å Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:554 och 11:654, såvitt avsåge utbildning
av besiktningsassistenter, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
förnyad prövning rörande biträdespersonal
till besiktningsveterinärer i enlighet
med vad reservanterna anfört,

b) i anledning av motionerna I: 554
och II: 654, såvitt nu var i fråga, medge
att under budgetåret 1965/66 från förevarande
anslag ett belopp av 75 000 kr.
toges i anspråk för forskning i första
hand rörande parasitdjurens och salmonellabakteriernas
smittvägar,

c) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt i anledning av motionerna
I: 554 och II: 654, såvitt nu var i fråga,
till Veterinärstaten: Omkostnader
för budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 1 338 000 kr.,

b. av herr Hansson i Skegrie, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! I årets statsverksproposition
föreslår chefen för jordbruksdepartementet
att en helt ny personalkategori,
besiktningsassistenter, skall utbildas
för att biträda med kontrollen vid
slakterierna. Förslaget bygger på en utredning
som verkställts av veterinärstyrelsen.
I en motion, som likalydande
väckts i båda kamrarna, yrkas avslag
på Kungl. Maj :ts förslag. Detta avslagsyrkande
grundar sig på uppfattningen,
att en utredning om det förslag som
ligger till grund för propositionens äskanden
icke tillräckligt beaktat hithörande
problem.

Även remissinstanser vilka i övrigt
intar en positiv inställning till förslaget
understryker behovet av en vidare
översyn av frågan. Sveriges slakteriförbund
ansluter sig till uppfattningen att
vissa arbetsuppgifter som nu åvilar be -

Onsdagen den 21 april 1965

Nr 18

siktningsveterinärerna bör kunna överföras
till personal med lägre utbildning.
Förbundet förutsätter dock att den höga
standard som utmärker köttbesiktningen
och hygienkontrollen vid kontrollslakterierna
kommer att bibehållas även
efter en omorganisation. Förbundet finner
att den nuvarande beräkningsgrunden
för besiktningsveterinärernas arbete,
100 000 besiktningsenheter, utgör
en alltför generell beräkningsgrund. Behovet
av besiktningsassistenter bestämmes
av varierande lokala faktorer. Förbundet
företräder även uppfattningen
att veterinärbiträdestjänsterna bör bortfalla
där besiktningsassistenter anställes
samt att besiktningsveterinärer skall betjänas
av endast en kategori biträden.
Ej heller delar förbundet veterinärstyrelsens
uppfattning att ökad personalstyrka
erfordras vid slakterier med
bandteknik, utan förbundet anser att på
sådana slakterier antalet besiktningsenheter
kan öka. Ävenså förutsätter förbundet
att efter omorganisationen besiktningsveterinären
skall få tid att ge
bättre service åt leverantörerna och
kunna stå dessa till tjänst med meddelanden
och råd i olika avseenden. Vidare
anser förbundet att veterinär
bör få rätt att till besiktningsassistenten
delegera andra arbetsuppgifter än
frånsortering av onormala djurkroppar
och organ. Som exempel anges tidsödande
kassationer och hygienövervakning.

Slakteriförbundet föreslår att veterinärstyrelsen
skall få i uppdrag att omarbeta
sitt förslag med hänsynstagande
till angivna synpunkter och anger att
målsättningen under alla förhållanden
måste vara att bibehålla en effektiv köttkontroll.

Kooperativa förbundet har helt negativa
synpunkter på förslaget och hemställer
om en utredning där målet är en
tidsenlig och effektiv kontroll.

Av intresse är här att ta del av veterinärstyrelsens
ocli styrelsens för Sveriges
veterinärförbund uppfattning. Veterinärstyrelsen
framhåller att mellan

Veterinärstaten: Omkostnader

förmågan att utföra viss snittläggning i
organ och körtlar samt iakttaga avvikelser
från det normala och full kunskap
om orsakssammanhang och nödvändiga
åtgärder vid olika symtom eller besiktningsfynd
ligger alltför stora kunskapsområden
för att en besiktningsassistent
skall anförtros uppgifter utöver vad som
föreslagits.

Sveriges veterinärförbund säger att
av utredningens beskrivning av köttbesiktningen
kan den i verksamheten ej
så väl insatte få den uppfattningen, att
de manuella insatserna ej har någon betydelse
för köttvarornas tjänlighet till
människoföda. Det bör i stället klarläggas
att de manuella uppgifterna vid
köttbesiktningen, bestående i snittläggning
i lymfkörtlar, organ, muskulatur
och andra vävnader, är direkt och uteslutande
föranledda av och förenade
med kvalificerad bedömning av ytornas
utseende med inriktning på avslöjande
av sjukdomstecken. I fråga om många
akuta sjukdomar är dessa ej iögonfallande
utan fordrar synnerligen goda
kunskaper i patologi och patologisk anatomi.
Oenigheten om vad för sorts arbete
dessa besiktningsassistenter skall
få utföra kan till synes knappast vara
större. Förslaget till denna omorganisation
synes vara föranlett av önskan att
minska antalet besiktningsveterinärer
och förbilliga besiktningsproceduren.
Motionärerna anser att det av remissinstansernas
yttranden framgår, att önskemålet
att minska antalet besiktningsveterinärer
och samtidigt behålla en hög
standard på besiktningen inte är möjligt
att tillgodose genom nu framlagda
förslag. Detta bestyrks av uppfattningen
hos de tre här nämnda remissinstanserna.

Härtill kominer att de arbeten som
veterinärstyrelsen anser kan läggas på
besiktningsassistent enligt uppgift från
besiktningsveterinärer redan nu utförs
av besiktningsbiträden. Huruvida detta
sker på alla slakterier undandrar sig
givetvis mitt bedömande.

Nr 18

Onsdagen den 21 april 1965

Veterinärstaten: Omkostnader

En framkomlig väg att spara veterinärarnas
arbetskraft borde vara, såsom
Slakteriförbundet påpekar, att man vid
de stora slakterierna med flera besiktningsveterinärer
låter dessa specialisera
sig på olika uppgifter, varigenom
man kan vinna ökad effekt. Varje veterinär
kan då medhinna, säger Slakteriförbundet,
mer än 100 000 enheter. Vidare
är det väl på de mindre slakterierna,
där veterinären måste splittra
sig på ett flertal olika arbetsuppgifter,
som det i första hand skulle behövas ett
mer kvalificerat biträde.

Den föreslagna lönegradsplaceringen
för dessa besiktningsassistenter, A 11,
torde inte komma att locka många sökande.
Slakteriarbetarna torde redan
nu ligga avsevärt högre i inkomsthänseende.
Någon besparing kan knappast
ske genom propositionens förslag.

Frågan om köttbesiktning och hygienisk
kontroll vid slakterierna är emellertid
enligt motionärernas uppfattning
inte i första hand en kostnadsfråga. Vi
vet alltför väl att det vid slakterierna
finns stora risker för infektioner genom
parasitdjur, salmonella och andra
sjukdomsalstrare. Vi vet också att trots
alla framstötar om förbättrad vattenvård
hittills mycket litet har gjorts på
det området. Det är från infekterade
sjöar och vattendrag, där avloppsvatten
töms ut utan tillfredsställande rening,
som de flesta infektionerna kommer.

Jag har här, herr talman, en avskrift
av ett brev från en besiktningsveterinär
till veterinärstyrelsen, daterat den 6
september 1959, där han bl. a. anför:

»Även om man bortser från sjukdom
och ekonomisk förlust, som kan orsakas
genom parasiten hos människa och

djur, kvarstår----det betydligt

allvarligare förhållandet, att den rikliga
förekomsten» — det är dynt som avses
— »kan antagas bero på sådana sanitära
missförhållanden, som i annat
sammanhang kan medföra risk för
spridning av sjukdom av betydligt svårare
art.

Det är huvudsakligen av denna anledning,
som jag vill fästa Styrelsens
uppmärksamhet vid det påvisade förhållandet
med samtidig anhållan att Veterinärstyrelsen
i samråd med Medicinalstyrelsen
ville vidtaga erforderliga
åtgärder för utredning av parasitens förekomst
och dess bekämpande.»

Mig veterligt har man hittills gjort
mycket litet på det området.

Jag vill i detta sammanhang framhålla
att jag är villig att uttala min uppskattning
av jordbruksministerns proposition,
där han föreslår upprustning
av den veterinärmedicinska forskningen
och där han bl. a. föreslår att det skall
inrättas en avdelning för parasitologi.
Tyvärr kan emellertid denna avdelning
för parasitologi knappast komma i verksamhet
förrän tidigast någon gång i
början av 1970-talet. Sedan åtgår, som
alla förstår, ganska lång tid innan resultat
kan nås den vägen. Om statsrådet
hade tillmötesgått veterinärmedicinska
anstaltens begäran att under tiden
få en veterinärbakteriolog till sitt
förfogande, som redan nu på olika sätt
hade kunnat påbörja arbetet, så skulle
mycket arbete redan nu ha kunnat göras
undan.

De principer som här föreslås införda
för livsmedelskontrollen vid slakterierna
tillämpas nu i de anglosachsiska
länderna. Dessa länder anses ligga efter
de nordiska länderna och Västtyskland,
vilka länder inarbetat systemet med
köttkontroll med enbart veterinärutbildad
personal. Sker här ett avsteg från
dessa principer bör väl frågan diskuteras
inom ramen för det samarbetsorgan
som behandlar nordiska frågor. Jag vill
minnas att vidgad handel med livsmedel
nyligen diskuterats inom denna organisation.
Jag har också hört uppges, att
första lagutskottet anser att behandlingen
av förslag framställda i en motion
om översyn av försäkringslagstiftningen
bör bli beroende av en samtidig översyn
inom de nordiska länderna. Jag
skulle vilja fråga jordbruksministern,
om han med sina kolleger i de övriga

Onsdagen den 21 april 1965

Nr 18

nordiska länderna har diskuterat den
uppmjukning som nu göres hos oss av
ett likartat system. Risk föreligger att
vi vid export av köttvaror t. ex. till
Västtyskland kan komma i ett underläge
som i överskottssituationer kan kännas
besvärande. Ett vidgat nordiskt samarbete
innebär enligt min uppfattning att
avsteg inte kan göras från kravet på
likformighet inom dessa områden.

Herr talman! Motionärernas hemställan
är föranledd av allvarlig oro för att
ett genomförande av det nu framlagda
förslaget kommer att medföra en försämring.
Jag yrkar därför bifall till reservation
nr 5 a) av fru Hultell m. fl.
samt emotser nytt förslag som bättre
tillgodoser allmänhetens berättigade
krav på god födoämneskontroll och
djurägarens krav på skydd mot nedsinittning
av djuren och därmed uppkommande
förluster.

I detta anförande instämde herrar
Persson i Heden (ep) och Hedin (h).

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! I motsats till reservanternas
talesman anser jag det tacknämligt
att statsrådet har tagit upp detta
problem. Jag har själv iakttagit hur så
kvalificerade personer som veterinärerna
själva fått koka de tvivelaktiva organen
och hängt med näsan över denna
dekokt. Man frågar sig om inte åtminstone
kokningen skulle kunna skötas av
mindre kvalificerad personal. Jag vet
inte om reservanternas talesman känner
bättre till det veterinärmedicinska området
än jag. I kronans kläder putsade
jag tömringar på veterinärhögskolan någon
gång, men reservanternas talesmans
sakkunskap kanske sträcker sig längre.
Det förefaller dock en gammal lantman
som om förmågan att iaktta förändringar
på de slaktade djurkropparna
borde kunna upparbetas genom träning
av ögat. Så snart någon som helst avvikelse
från det normala kunde iaktta -

Veterinärstaten: Omkostnader

gas på djurkropparna skulle dessa hänvisas
till besiktningsveterinären för mera
kvalificerade undersökningar.

Det nu föreliggande förslaget, som
innebär att besiktningsveterinärerna avlastas
en hel del rutinarbete varigenom
arbetet kan bedrivas snabbare, förefaller
mig klokt. Man kan väl säga att assistenterna
skulle bli något slags veterinärens
släggdrängar, och jag har aldrig
hört någon smed säga att det beror
på släggdrängen om ett arbete blivit dåligt
utfört.

På denna punkt ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Elmwall berörde även frågan
om smittovägarna. Jag har den bestämda
uppfattningen att vi måste avvakta
resultatet av naturresursutredningen
som under sitt arbete skall ta hänsyn
till de problem som herr Elmwall talade
om.

Jag har som sagt personligen en känsla
av att det är en ganska vettig lösning
som här föreslås. Vi har dock en begränsad
tillgång på den kvalificerade
personal som veterinärerna utgör, och
om vi kan avlasta dem en hel del av
deras rutinarbete skulle denna arbetskraft
kunna användas för mera kvalififerade
uppgifter. De kunde t. ex. rycka
ut vid akuta sjukdomsfall och hindra
förluster som inte minst är kännbara
för de aktiva jordbrukarna. Jag har under
denna vinter sett fall där veterinärerna
måste upprätthålla jour för varandra.
De har haft resvägar på mellan
10 och 15 mil. Vid brådskande fall kan
de näppeligen ens med våra dagars
kommunikationer hinna fram i rätt tid
för att rädda liv.

Man kan lägga ännu en synpunkt
härpå, nämligen att om besiktningsveterinärerna
inte är alltför hårt belastade
med rutinarbete skulle de vid inträffade
epizootier av svårartade kreaturssjukdomar
i större utsträckning än hittills kunna
ställa sig i djursjukvårdens tjänst.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Nr 18

Onsdagen den 21 april 1965

Veterinärstaten: Omkostnader

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag kan instämma i att
det är bra att denna fråga har tagits
upp, men jag är inte tillfredsställd med
den lösning den har fått. Herr Lindström
sade att han inte är någon specialist
på detta område. Det är inte jag
heller men något har jag sett och lärt
även av vad såväl veterinärstyrelsen
som Veterinärförbundet yttrat över detta
förslag. Jag tycker att det är mycket
anmärkningsvärt, att Sveriges veterinärförbunds
yttrande och synpunkter
på intet sätt har redovisats när ärendet
behandlades. I sin tidskrift, som jag har
här, redogör Veterinärförbundet för sitt
yttrande. Det skriver att det har inhämtat
yttrande från delföreningarna i Veterinärförbundet,
således även beträffande
besiktningsassistenterna.

Man har på väsentliga punkter helt
motsatt uppfattning mot veterinärstyrelsen.
Jag finner det anmärkningsvärt
att det är de som arbetar ute på fältet,
som direkt säger att de synpunkter som
framkommit och varit vägledande för
propositionen, inte kan biträdas av Veterinärförbundet.
Jag har även diskuterat
med besiktningsveterinärer — jag
har vissa kontakter även med sådana —
och de är mycket angelägna att framhålla
att vad de åsyftar i sitt yttrande
inte är att motsätta sig att veterinärerna
skall avlastas en del rutinuppgifter.
Detta säger inte heller motionärerna
nej till, men vi vill att de som skall
sköta dessa rutinuppgifter skall vara
utbildade för uppgiften även då det gäller
de mindre slakterierna. Det är möjligt
att propositionen syftar till att så
småningom förbättrad undervisning
skall ges även till veterinärbiträden
som arbetar på mindre slakterier, men
detta är väl inte fullt klart.

När det gäller smittovägarna säger
herr Lindström att vi skall avvakta naturresursutredningen.
Jag skall ta ett
exempel. Vid en leverans av sexton ungdjur
till slakt konstaterade besiktningsveterinären,
att femton av dessa var be -

häftade med dynt. Han reste till vederbörande
leverantör och tog reda på vilka
vägar smittämnet hade gått. Genom
råd till leverantören har sedan sådan
nedsmittning kunnat undvikas. Nedsmittningen
skedde via vattnet.

Jag är övertygad om att om veterinärmedicinska
anstalten hade fått sin
begäran bifallen skulle en enda man ha
kunnat spara mycket pengar och, vilket
kanske är det allra viktigaste, undanröjt
stora risker för konsumenterna.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Reservanternas talesman
gav i förtäckta ordalag uttryck för
att det nästan var förmätet av statsrådet
att ta upp denna framställning från
veterinärstyrelsen, även om veterinärstyrelsen
fått i uppdrag av departementet
att utreda saken. Jag tillmäter emellertid
veterinärstyrelsen tillräckligt stor
sakkunskap för att kunna avgöra om
det var vettigt att lägga fram förslaget.

Herr Elmwall kom sedan återigen in
på frågan om smittovägarna och tog ett
exempel vars giltighet i detta sammanhang
jag inte är säker på. Skulle en tränad
assistent till en besiktningsveterinär
vara oförmögen att avgöra om ett
slaktat djur är behäftat med dynt? Om
svaret blir ja på denna fråga är naturligtvis
herr Elnnvalls resonemang riktigt,
men jag skulle tro att det riktiga
svaret är nej och då har det nämnda
exemplet ingen giltighet i sammanhanget.
Denna assistent måste ju tala
om för besiktningsveterinären att det
kommit en billast med djur som är behäftade
med denna sjukdom, och det är
ju inte längre väg för veterinären alt
fara ut till platsen i fråga om han får
reda på saken på detta sätt än om han
sett förhållandena med egna ögon. Exemplet
faller nog på sin egen orimlighet.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 21 april 1965

Bidrag till vissa skogsbrukskurser, m. m.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Herr Lindström lägger
i min mun påstående som jag inte har
fällt. Kungl. Maj:t har givetvis rätt att
framföra vilka förslag Kungl. Maj:t vill
och gör det också. Men även en riksdagsman
är i sin fulla rätt att anföra
synpunkter på de olika frågorna.

Vad jag har velat framhålla är att
de olika instanserna inte är överens om
vilka arbetsuppgifter en besiktningsassistent
skall få utföra. Jag finner det
synnerligen förvånansvärt att den saken
inte har vidare dryftats mellan dessa
instanser som dock får anses utgöra
expertisen på området.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Låt mig fråga herr Elmwall:
När har de lärde blivit överens?

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Om de lärde inte är
överens i en sådan fråga som det här
gäller, bör de diskutera sinsemellan tills
de blir överens. De åtgärder som vidtas
drabbar ju inte de lärde själva utan
dem som utför det praktiska arbetet.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5 a) av fru Hultell m. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 65—86

Vad utskottet hemställt bifölls.

Pukten 87

Bidrag till vissa skogsbrukskurser, m. m.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Bakom den blanka reservation,
som jag har låtit anteckna
vid denna punkt, ligger motioner, I: 548
och 11:666, som undertecknats av representanter
för alla partier. I dessa motioner
begär vi alt elt anslag på 30 (100

Nr 18

— Fiskeriintendenter m. m.: Avlöningar

kronor skall beviljas till VärmlandsÖrebro
läns skogsskola i Gammelkroppa.
Denna skola arbetar parallellt med
statens skogsskolor, och alla som bor i
området och känner till skolan vet att
den fyller ett synnerligen stort behov
och att dess kurser är mycket livligt
frekventerade. Därav följer också att
samhället till stor del avlastas kostnader
för yrkesutbildning av detta slag.

Skolan i Gammelkroppa får emellertid
inte något som helst driftbidrag, och
vi motionärer kan inte finna detta riktigt,
i synnerhet som skolan genom sir.
verksamhet gör yrkesutbildningen billigare
för staten. Enligt mitt sätt att se
är det rätt använda pengar, om man ger
bidrag till denna verksamhet, och samma
uppfattning har nog också mina
medmotionärer.

Utskottet hänvisar till att skogsbrukets
yrkesutbildningskommitté skall
pröva även frågan om den enskilda
skogsskolans i Gammelkroppa vara eller
icke vara. Jag hoppas emellertid att
skolan skall få bli kvar, med hänsyn
till förhållandena i den berörda landsdelen
och den stora uppgift skolan har
att fylla. Det bör då också vara möjligt
att lämna skolan statsbidrag när den
sitter trångt med pengar.

.lag har emellertid inte något särskilt
yrkande, utan jag har bara velat göra
detta påpekande.

I detta anförande instämde herr Andersson
i Storfors (s).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 88—107

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 108

Fiskeriintendenter in. m.: Avlöningar

Sedan punkten föredragits anförde

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Vid denna punkt har
jag avgivit en blank reservation.

Nr 18

Onsdagen den 21 april 1965

Fiskeriintendenter m. m.: Avlöningar

Fiskeriintendenterna har synnerligen
viktiga uppgifter både på yrkesfiskets
och fritidsfiskets område. Inte minst är
detta fallet när det gäller fritidsfisket
som har markant ökat under senare år.
Fiskeriintendenterna kan påverka utvecklingen
i syfte att åstadkomma fiskrikare
vatten inte minst när det gäller
ädelfisk. Regnbågsforellen har t. ex. visat
sig gå bra till i de flesta fiskevatten.

De norra fiskeriintendentsdistrikten
erhöll häromåret en ganska väsentlig
personell förstärkning, men i de två
södra distrikten är fiskeriintendenterna
fortfarande i stort sett ensamma om
arbetet, bortsett från det halva skrivbiträde
som de fick förra året. Intendenterna
får i mycket stor utsträckning
lov att använda sin arbetstid för
att fungera som sakkunniga åt domstolar
och andra myndigheter. Dessa ärenden
är ofta tidsbundna och av obligatorisk
karaktär. Därigenom blir det inte
tillräckligt med tid över för att intendenterna
skall kunna ägna sig åt
alla de viktiga frågor som berör fiskevården.

Det är därtill i högsta grad slöseri
med arbetskraft att sådana kvalificerade
tjänstemän som fiskeriintendenterna
skall utföra uppgifter som i viss
utsträckning skulle kunna klaras av personal
med lägre utbildning. Jag hänvisar
i detta sammanhang till den diskussion
som nyss förts om veterinärernas
och veterinärassistenternas arbetsuppgifter.
Det är därför en mycket välmotiverad
framställning som gjorts av fiskeristyrelsen
om en personalförstärkning
i de två södra fiskeriintendentsdistrikten.
Man har tänkt sig en gemensam
assistent för dessa två distrikt
och därtill en konsulent och ett kanslibiträde
för vartdera distriktet.

I motionerna 1:572 och 11:664 har
jag tillsammans med några andra motionärer
från fyra partier tagit upp den
punkt som vi ansett vara det viktigaste
i fiskeristyrelsens förslag genom att
hemställa om inrättandet av en tjänst

som fiskerikonsulent i vartdera distriktet.
Utskottet har förståelse för fiskeristyrelsens
och motionärernas synpunkter
— och det är ju tacksamt — men
har inte nu velat tillstyrka någon ökning.
Utskottet erinrar också om vad
1960 års jordbruksutredning i sitt betänkande
angående organisationen av
rationaliseringsverksamheten på jordbrukets
m. fl. områden har uttalat om
fiskeriadministrationen.

Sedan vi behandlade denna fråga har
jordbruksministern lagt fram ett förslag,
i vilket han om de ärenden beträffande
fisket, som nu handlägges
inom hushållningssällskapen, säger att
de tills vidare bör kunna överlämnas
till de nya lantbruksnämnderna. Hur
det skall bli i framtiden sägs ingenting
om; det får närmare utredas. Detta
innebär alltså att det i varje fall kommer
att dröja mycket lång tid, innan vi
får någon ändrad organisation. Men
vi kan inte gärna vänta så länge med
att rätta till den sak som fiskeristyrelsen
här pekat på. Det måste bli en
ändring tidigare.

Med min blanka reservation har jag
på ett starkare sätt än vad utskottet
gjort velat understryka hur angeläget
det är att denna fråga klaras upp. Jag
vill vädja till jordbruksministern att
han redan till nästa år försöker åstadkomma
en personalförstärkning för de
båda fiskeriintendenter som det här är
fråga om. Det är ett vitalt intresse att
så sker, inte minst för den stora allmänhet
som är intresserad av fritidsfiske.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 109—120

Vad utskottet hemställt bifölls.

Dnsdagen den 21 april 1965

Nr 18

Punkten 121

Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m.

Kungl. Maj:ts framställning under
punkten K 3 (s. 281—283) innefattade
en medelsanvisning av 325 000 kr. eller
75 000 kr. mer än för innevarande budgetår.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

a) 1:245 av herrar Lundström och
Sundin likalydande med II: 308 av herrar
Ohlin och Hedlund, vari hemställts,
att riksdagen vid behandling av statsverkspropositionens
nionde huvudtitel,
punkt K 3, måtte till Naturvård: Bidrag
till naturvårdsupplysning, m. m. avsätta
ett reservationsanslag av 400 000 kr.;

b) I: 566 av herr Svanström m. fl.,
likalydande med 11:671 av herr Lassinantti
m. fl., i vilka motioner bl. a.
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att anslaget till naturvårdsupplysningen
för budgetåret 1965/66 höjdes från nuvarande
250 000 kr. till 500 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 566 och II: 671,
såvitt nu var i fråga, ävensom med bifall
till motionerna 1:245 och 11:308,
till Naturvård: Bidrag till naturvårdsupplysning,
m. m., för budgetåret 1965/
66 anvisa ett reservationsanslag av
400 000 kr.,

b) lämna motionerna 1:566 och
11:671, såvitt däri förordats viss fördelning
av anslagsbeloppet, utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a. av herrar Hjälmar Nilsson och
Magnusson, fru Nilsson, herrar Manne
Olsson, Lindström, Persson i Skänninge,
Lundmark och Trana samt fru Lindberg,
vilka ansett att utskottet under a)
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag ävensom
med avslag å motionerna 1: 245 och
II: 308 samt I: 566 och II: 671, sistnämn -

da motioner såvitt nu var i fråga, till Naturvård:
Bidrag till naturvårdsupplysning,
m. m., för budgetåret 1965/66 anvisa
ett reservationsanslag av 325 000
kr.;

b. av herrar Isacson och Wanhainen,
utan angivet yrkande.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Överläggningen

beträffande denna
punkt må omfatta även punkterna nr
122 och 123, men yrkanden beträffande
sistnämnda två punkter framställes
först sedan desamma föredragits.

Nu förevarande punkt föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! I punkt 121, som gäller
Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m.,
har vi i utskottet varit eniga om skrivningen.
Men beträffande bidragsbeloppets
storlek har vi som är reservanter
efter lottning kommit att bli minoritet.

Statens naturvårdsnämnd har hemställt
om att anslaget för nästa år ökas
med 160 000 kronor, och den framställningen
har utskottet tillstyrkt.
Kungl. Maj:t har emellertid föreslagit
en ökning med 75 000 kronor, och det
förslaget har vi reservanter tillstyrkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen, vilket alltså innebär
bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon debatt vid punkten 121 utan vill
bara anmäla att vi i högerpartiet tycker
det är riktigt att i enlighet med utskottets
förslag företa en medelsuppräkning
med ytterligare 75 000 kronor
utöver jordbruksministerns förslag. Jag
vill alltså yrka bifall till förslaget att
bidraget höjcs till 400 000 kronor.

Härefter skall jag övergå till punkt
122, som gäller ersättningar till markägare
m. in. Det finns i den punkten
ingen skillnad i uppfattningarna mellan
jordbruksministern, utskottet och mo -

Nr 18

Onsdagen den 21 april 1965

Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m.

tionärerna då det gäller önskemålen
att tillgodose angelägna naturvårdsändamål.
Det råder också enighet om att
ersättning skall utgå till markägare för
de skador som åsamkas. Alla anser vi
att ett tillskott är motiverat och att
anslaget i enlighet med förslaget bör
vara 3 miljoner kronor.

Rekreationen och friluftslivet medför
att det måste finnas markområden
tillgängliga, så att allmänheten på ett
sunt och riktigt sätt kan utnyttja sin
fritid. För allas trevnad fordras en viss
kanalisering av fritidsverksamheten, så
att slitaget minskar inom de områden
som behövs för en effektiv produktion.
Det är angeläget att så stora områden
ställes till förfogande för fritidsverksamheten,
att människorna får
möjlighet till effektivt friluftsliv.

Jag vill också gärna uttala min uppskattning
av det arbete som domänverket
uträttat på friluftslivets och naturvårdens
område under de senaste åren
under dess förutvarande generaldirektör
Höjers ledning. Som ledamot a\
statens friluftsnämnd har jag haft möjlighet
att följa detta arbete, och det är
tillfredsställande att man från departementets
sida har förståelse för vad som
uträttats.

När det gäller frågan varifrån medel
skall tagas för att säkerställa ersättningen
till markägare har vi emellertid
en annan uppfattning än jordbruksministern
och utskottet. Domänverkets
markfond har genom försäljning av
första hand tomtmarker men även and
ra marker tillförts kapital i sådan omfattning
att behållningen i fonden ständigt
varit stigande. Som bekant skall
fondens medel användas för inköp av
annan mark i stället för den som domänverket
försäljer. Genom att försäljningen
oftast inbringar betydligt större
belopp än vad som erfordras för förvärv
av motsvarande areal tillföres domänverket
markområden i sådan omfattning
att det totala markinnehavet
ökar år från år.

Detta är en utveckling som vi inte
finner önskvärd. Naturligtvis har vi
ingenting emot att domänverket gör
markförvärv som syftar till en förbättrad
arrondering och en rationellare
drift. Att det då kan vara nödvändigt
med en viss ökning av det totala markinnehavet
är väl heller inte anmärkningsvärt.
Tyvärr måste man emellertid
konstatera, att domänverkets markpolitik
varit sådan att rationaliseringssträvandena
icke alltid varit skälet till
förvärven. Det har ofta sagts att den
fördelning i ägoförhållandet mellan
staten och enskilda som finns skall
bibehållas i huvudsak. Vi delar denna
uppfattning. Genom att använda markfondens
medel till fritidsändamål begränsas
i någon ringa mån domänverkets
möjligheter att ytterligare utvidga
sitt markinnehav, samtidigt som naturvårdens
intressen tillgodoses.

Jag skall be, herr talman, att senare
få framställa yrkande på den punkten.

Eftersom vi har tillfälle att öven i
detta sammanhang ta upp punkten 123,
ber jag att få anföra några synpunkter,
bl. a. med anledning av en motion i
denna kammare. Det gäller kostnaderna
för vård och förvaltning av naturvårdsobjekt.

Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté
har fäst uppmärksamheten
på att man i god tid, innan man projekterar
och exploaterar nya älvar, borde
göra undersökningar på vetenskaplig
basis som kan utröna de värden
som finns att hämta av zoologisk och
botanisk art för att ställa dessa värden
mot de ekonomiska vinster som erhålls
genom projektering och exploatering
av älvarna. Jag tycker nog att
man i utskottsutlåtandet skulle ha infört
alla de synpunkter som framlagts i
statsverkspropositionen. Sålunda säger
vattenfallsstyrelsen, att projekteringsarbetet
för exploatering av några av älvarna
kommer att påbörjas tidigast 1966.
Utbyggnad kan ej ske förrän i början
på 1970-talet på grund av den tid

Onsdagen den 21 april 1965

Nr 18

som behövs för projektering och exploatering.
Så säger man också att
det dock är föga realistiskt att utbyggnad
blir aktuell förrän i slutet av 1970-talet. Det är emellertid endast denna
sista passus som man har tagit med
i utskottsutlåtandet.

Vad saken gäller är att ge cirka
200 000 under ett antal år för att klara
dessa viktiga undersökningar. Det har
nästan alltid varit så, att om man över
huvud taget har intresserat sig för de
vetenskapliga undersökningarna, har
dessa fått göras först sedan arbetena
har påbörjats. Man har alltså lagt ner
stora belopp i påbörjandet av projekten.
Man har till på köpet nästan gjort
projekten färdiga innan man givit möjlighet
för naturvårdens experter att göra
sina undersökningar. Man skall komma
ihåg att dessa undersökningar har
betydelse inte minst för Norrlands egna
invånare och för samerna i dessa områden.
Har man då utfört projekteringsarbeten
och lagt ned miljontals
kronor på byggnadsarbeten, hur skall
då de vetenskapliga instanserna kunna
hävda sig i sammanhanget? Detta
är enligt min mening ett oriktigt förfarande,
som icke ger möjlighet till alla
de bedömanden som erfordras, om man
skall kunna avväga de för- och nackdelar
som de kvarvarande älvarnas
exploatering innebär.

Dessutom tar dessa vetenskapliga undersökningar
flera år i anspråk, och
vi vet att vattenfallsstyrelsen, om våra
kraftreserver börjar tryta, måste forcera
exploateringsarbetet.

Då står vi där utan ett tillfredsställande
underlag ur vetenskaplig synpunkt.

Jag vet, herr talman, att jag mot bakgrunden
av det ringa intresse utskottet
visat denna fråga omöjligen kan få kammaren
på min sida. Men jag tror att
Kungl. Maj:t och utskottet ganska snart
måste ge prioritet för en förhandsundersökning
i så god tid som möjligt för
dylika arbeten.

Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m.

På denna punkt har jag alltså, herr
talman, intet yrkande.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Vi torde nog vara överens
om att naturvårdens intressen och
naturvårdsarbetet är en synnerligen välbefogad
och viktig angelägenhet. Man
kan också med tillfredsställelse säga att
den har mötts med förståelse av alla.
Den nya organisation som vi nu har fått,
statens naturvårdsnämnd, har kommit
i gång snabbt, och den har gjort det
uttalande, som synes i propositionen, att
den strävar efter att det av statsmakterna
antagna naturvårdsprogrammet snarast
skall kunna förverkligas.

Nu har tyvärr, som alla känner till,
somliga turistande personer ett bristande
ansvar inför naturen och naturvården
och medmänniskornas intresse
i det avseendet. Jag tror emellertid att
detta beror mer på tanklöshet än på
illvilja hos dessa personer. Följaktligen
är det viktigare att man sätter in upplysningsverksamhet
i tillräcklig omfattning
än att man söker sig fram över
exempelvis straffbestämmelser. Det är
därför som upplysningsverksamheten
på detta område är så oerhört viktig.
Därför är också den upplysning kring
naturvårdsfrågorna, som förmedlas genom
statens naturvårdsnämnd till de fristående
naturvårdsorganisationerna och
till ideella sammanslutningar sannolikt
av mycket stor betydelse. Dessa fristående
organisationers arbete är värt all
uppskattning. Jag tror att respekten för
naturvården och hänsynen till medmänniskornas
intressen för denna måste
inrotas genom en intensiv propagandaoch
upplysningsverksamhet.

Såsom herr Persson i Skänninge helt
riktigt uppgivit har statens naturvårdsnämnd
ursprungligen begärt en ökning
av anslaget till naturvårdsupplysning
in. in. med 160 000 kronor, och denna
summa är sannolikt väl motiverad. Tyvärr
har departementschefen prutat ned
detta äskande och vill endast gå med på

2 — Andra kammarens protokoll 1965. AV DS

Nr 18

Onsdagen den 21 april 1965

Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m.

en höjning med 75 000 kronor. Utskottet
har tillstyrkt den motion, i vilken statens
naturvårdsnämnds yrkande tagits
upp.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om utskottets skrivning, vilken godkändes
av riksdagen år 1963, när denna fråga
för första gången framlades inför
riksdagen. Då anförde nämligen utskottet,
att medelsanvisningen skulle anpassas
efter de ökade behov som kunde
uppkomma sedan statens naturvårdsnämnds
verksamhet nått avsedd omfattning.
Jag tror att naturvårdsnämnden i
dag har kommit ett bra stycke på denna
väg och att ett bifall till utskottets
hemställan på denna punkt egentligen
endast innebär ett fullföljande av den
rekommendation, som riksdagen för två
år sedan uttalade när den för första
gången behandlade naturvårdsfrågorna.

När det gäller ersättningen till markägarna
har jag tillsammans med några
utskottsledamöter fogat en blank reservation
till utskottets utlåtande. Vi anser
att det i princip är riktigt, såsom utskottet
i fjol uttalade, att domänverket
i samband med sin allmänna inköpsverksamhet
även bör eftersträva att så
långt som möjligt tillgodose det allmänna
naturvårdsintresset.

Vid tidigare behandlingar här i riksdagen
av detta spörsmål har det upplysts
att frågan om att överföra pengar från
markfonden för det syfte som herr Lothigius
pläderar för inte är så enkel
som reservanterna tror. Det har vid dessa
tillfällen framhållits, att dispositionen
av domänverkets markfond följer
vissa bestämda regler, som ligger fastlåsta
i en ganska gammal instruktion
och att man måste ändra denna innan
det är möjligt att ändra dispositionen
av markfonden.

Även om vi antecknat oss för en blank
reservation på denna punkt, kan jag i
princip instämma i mycket av det som
anförts i reservationen nr 9 a. Man kan
dock inte göra det så enkelt för sig som
reservanterna gjort.

Jag vill i detta sammanhang notera
att jordbruksministern i den av honom
avlämnade propositionen om jordförvärvslagen
vill ändra på dispositionen
av markfonden.

Beträffande punkten 123 vill jag i all
enkelhet framhålla, att åtgärder i Torne,
Kalix och Pite älvar före vattenfallsstyrelsens
projekteringsarbeten inte blir
aktuella förrän i slutet av 1970-talet.
Följaktligen har utskottet menat att det
inte finns någon anledning att tillstyrka
det yrkande som motionärerna tagit
upp.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till utskottets hemställan
på den nu föreliggande punkten.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara för att det
inte skall uppstå något missförstånd
säga till herr Hansson i Skegrie, att vi
har precis samma uppfattning när det
gäller att det skall bedrivas en ganska
intensiv upplysningsverksamhet på detta
område. Men, herr Hansson, vi har
sedan år 1962 byggt upp ett statligt ämbetsverk
på detta område, nämligen statens
naturvårdsnämnd. Vi kan undersöka
hur detta anslag har utvecklats från
1962 och fram till i dag, samtidigt som
detta verk har vuxit fram.

Svenska naturskyddsföreningen fick
budgetåret 1962/63 75 000 kronor och
1964/65 115 000 kronor medan Samfundet
för hembygdsvård under motsvarande
budgetår fick 65 000 kronor respektive
85 000 kronor. Kungl. vetenskapsakademien
fick bägge dessa år
10 000 kronor och för statens naturvårdsnämnds
disposition utgick 40 000
kronor budgetåret 1964/65. Den totala
summan har alltså ökat från 150 000
kronor 1962/63 till 250 000 kronor
1964/65, och reservanterna föreslår nu
325 000 kronor för 1965/66. Denna ökning
har skett under den tid när det
statliga ämbetsverket på detta område
byggts upp.

Onsdagen den 21 april 1965

Nr 18

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
sade att jordbruksministern i
förslaget till den nya jordförvärvslagen
har strukit ett streck över vad som tidigare
uttalats om markfonden. Jag kan
inte förstå varför då inte riksdagen skulle
kunna göra en ändring på denna
punkt. Jag tycker att riksdagen bär alla
befogenheter och möjligheter till detta.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! De anslag som herr
Persson i Skänninge räknade upp säger
inte allt. Statens naturvårdsnämnd är
ändå ett verk som skapats de senaste
åren, och under den första tiden — innan
ett sådant organ har kommit i gång
— brukar man ju vara försiktig med anslagen.
Naturvårdsnämnden har emellertid
vuxit mycket snabbt, och jag tror
att man får säga att i dagens läge behöver
den det anslag som den har begärt.
Jag skulle tro att de som gör beräkningarna
inom naturvårdsnämnden har en
god överblick över behoven, och det äskande
nämnden framfört till Kungl.
Maj:t är nog, som jag sade, väl befogat.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det kan ju ändå inte
bestridas att det under dessa år har utgått
ganska väsentliga bidrag just för
detta ändamål — anslaget har ökat från

0 till 325 000 samtidigt som det statliga
verket naturvårdsnämnden har
byggts upp.

Så en annan sak, som jag glömde
förut! Det gäller den fråga som herr
Lothigius nu senast tog upp, användningen
av markfonden. Herr Hansson

1 Skegrie delade i långa stycken herr
Lothigius’ uppfattning, och det kan jag
väl förstå. Jag vill bara framhålla att
herr Hansson i Skegrie då talar för en
del av utskottet — framställningen har
ju avstyrkts av majoriteten. Vi har ut -

Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m.

talat att markfonden kan disponeras
på annat sätt först sedan riksdagen fattat
beslut i frågan. Detta har högern
tydligen accepterat, ty under en annan
punkt föreslår högern att markfonden
skall bringas ned till 20 miljoner kronor
och att en utredning rörande markfondens
fortsatta användning skall göras.
Man är sålunda på det klara med
att en översyn behövs. Jag för min del
vill gärna deklarera att jag anser att
markfonden skall användas för det ändamål
den är avsedd för och inte tas
i anspråk för andra ting.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Vid årets lantbruksvecka
gjordes i ett uppmärksammat inlägg
en svidande vidräkning med svenska
folkets sätt att umgås med naturen.
Många beska sanningar serverades.

Vår hävdvunna rätt att fritt kunna
ströva omkring i naturen förutsätter givetvis
också ett ansvar för naturen. Uppgifter
i pressen vittnar emellertid titt
och tätt om att detta ansvar inte är någon
alldeles självklar sak för många medborgare.
Man behöver heller inte gå
många steg utefter en skogsväg för att
konstatera att nedskräpning och annan
skadegörelse i naturen har blivit ett stort
problem.

Under dessa förhållanden konstaterar
man med tillfredsställelse de insatser
de frivilliga naturvårdsorganisationerna
gör för att till allmänheten sprida upplysning
om naturvård. Denna upplysning
är av synnerligen stor betydelse,
och det är av vikt att naturvårdsorganisationerna
ges sådana resurser, att de
får möjligheter till en effektiv upplysningsverksamhet.
Att genom organisationerna
föra ut upplysning till allmänheten
är säkerligen en mycket effektiv
väg mot en bättre tingens ordning. Men
organisationerna sprider ju inte endast
upplysning — även genom att stimulera
till medlemskap utövar de ett aktivt
naturvårdsarbete. Det synes mig vara
viktigt att denna form av frivilligt ar -

Nr 18

Onsdagen den 21 april 1965

Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m.

bete i högsta möjliga grad uppmuntras
och stödes från det allmännas sida.

Vår vackra natur är en värdefull gemensam
tillgång som på allt sätt bör
vårdas och värnas. Har anslagen under
tider som. gått varit alldeles otillräckliga,
finns det ju allt skäl att nu göra
en utökning i varje fall i den omfattning
soin naturvårdsnämnden har föreslagit.
Därför her jag för min del att
få yrka bifall till utskottets förslag under
punkten 121.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag vill knyta några reflexioner
till punkten 121 i utskottets
utlåtande. Jag gör det egentligen för att
ytterligare belysa vad herr Hansson i
Skegrie, utskottets talesman, sade om
betydelsen av de frivilliga organisationernas
verksamhet.

I betänkandet »Naturen och samhället»
— jag tror att det publicerades år
1962 — behandlades frågan »statliga
organ—frivilliga organ». När 1952 års
naturvårdslag antogs hesitenade man för
att inrätta ett statligt naturvårdsorgan.
Man överlämnade till de frivilliga organisationerna
att sköta en del av de
uppgifter som egentligen borde ankomma
på staten. I 1962 års betänkande föreslogs
emellertid att det skulle inrättas
ett statligt organ för naturvården.
Samtidigt diskuterade man frågan vad
de frivilliga organisationerna skulle göra.
Man penetrerade ämnet och kom
fram till att en omfattande upplysningsoch
propagandaverksamhet var av nöden.
Frågan om allemansrätten och hur
den tillämpas på olika håll i landet är
en sak som fordrar uppmärksamhet. De
frivilliga organisationerna har härvidlag
en stor uppgift när det gäller att
skapa en sedvänja som är rimlig både
för dem som utnyttjar allemansrätten
och för markägarna.

Det sades i betänkandet att nedskräpningen
tenderar att bli större, allteftersom
fritidslivet ökar. Utredningen

framhöll också liksom herr Hansson i
Skegrie nyss gjorde — herr Hanssons
ord är nästan ett citat ur betänkandet,
ehuru jag inte tror att han var medveten
om det — att lagen är av ringa verkan
om det ej genom folkuppfostran
och propaganda skapas förståelse och
nödvändig hänsyn. Jag tycker kanske
inte att »folkuppfostran» är något bra
ord i sammanhanget, men utredningen
var på det klara med att man måste få
folket med sig, om lagen skulle få någon
effekt. Utredningen påpekar också,
att tätortsbefolkningen, som på lång sikt
kommer att utgöra 80 procent av landets
befolkning, ännu inte fått den insikt
och mognad som krävs för ett riktigt
uppträdande i naturen.

Utredningen ansåg — och detta underströks
också i 1963 års proposition
angående organisationen av naturvårdsverksamheten
liksom i förra årets proposition
med förslag till naturvårdslag
— att de frivilliga organisationerna borde
hjälpa till att lösa dessa problem.

På detta område verkar redan Svenska
naturskyddsföreningen och Samfundet
för hembygdsvård. Utredningen räknade
med att dessa organisationer skulle
få ökade resurser och att deras ställning
skulle tryggas. Utredningen ansåg
redan år 1962 att 300 000 kronor vore
ett lämpligt begynnelseanslag och att
detta anslag längre fram borde ökas väsentligt.
Det belopp som utskottet nu
stannat för — 400 000 kronor — kan
väl synas innebära en rimlig ökning,
men det ligger inte i överkant.

Anslaget till naturskyddsföreningen
har motiverats med att denna förening
arbetar med just de problem, som man
pekade på i utredningen och i de båda
propositionerna. Naturskyddsföreningen
har i sin framställning betonat behovet
av en studierektor, och man har
framhållit att man vill öka sina möjligheter
iatt bedriva upplysningsverksamhet;
man vill fortsätta sin aktion
mot nedskräpningen och man vill göra
en skolfilm.

Onsdagen den 21 april 1965

Nr 18

Med dessa ord ber jag att få yrka till
utskottets hemställan under punkt 121.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! .lag har under de tre
punkter som nu behandlas ingen motion
att tala för, och jag har i dagens
läge kanske inte heller någon annan
åsikt än utskottsmajoritetens. Men jag
skulle ändå vilja säga några ord om förhållandena
i framtiden och vill då anknyta
till naturvårdsarbetet i allmänhet
men i synnerhet till anslaget under
punkt 122, Naturvård: Ersättningar till
markägare in. m.

I dagens ekonomiska läge, där vi har
svårigheter att få medel till bostadsbyggande
och andra ändamål, är det
kanske inte så roligt att behöva konstatera,
att vi i framtiden säkerligen
kommer att behöva betydligt mer pengar
för dessa naturvårdsändamål än vi
i dag kommer att anslå. Jag är medveten
om att departementschefen förklarat
att han, för den händelse det
skulle visa sig att ytterligare medel behövs,
är beredd att lägga fram förslag
om anslag på tilläggsstat. Detta har utskottet
med tillfredsställelse konstaterat.

Även om behovet av ytterligare medel
inte kommer att visa sig inom den
närmaste tiden, tror jag att det är absolut
nödvändigt att vi i framtiden får
större anslag bl. a. för ersättning till
markägare.

Jag tror också att dessa frågor brådskar.
Departementschefen anför att vi
i avvaktan på pågående inventeringar
och planeringar får nöja oss med ett
relativt blygsamt anslag i årets budget.
Men jag tror också att de planeringar,
som glädjande nog redan pågår, kommer
att resultera i att det behövs pengar
bl. a. för avsättande av naturreservat
och för ersättningar till markägare i
samband med förbud av olika slag.

I detta sammanhang skulle jag vilja
uttala önskemålet, att vi snabbt får till
stånd den inventering och planering,

Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m.

som är en förutsättning för att vi skall
kunna värda vårt landskap bättre och
överlämna i hyggligt skick till kommande
generationer vad vi själva fått
i arv från föregående. Jag tror mig veta
att kommunikationsministern är beredd
att göra vad på honom ankonuner för
att få till stånd sådana planeringar avolika
slag. Men jag vill påpeka att det
är absolut nödvändigt att också kommunerna
aktiveras och stimuleras till
insatser för att lösa dessa frågor. I annat
fall tror jag att vi kommer att köra
fast och inte kan klara naturvårdsarbetet
på det sätt som är avsikten med
bestämmelserna i den nya naturvårdslagen.

Om jag sedan säger att prioriteringen
är en viktig fråga — vi kommer nämligen
aldrig att få de medel till vårt förfogande
som vi skulle behöva för att
infria alla de önskemål som framförs
på olika håll — så tror jag inte att jag
blir motsagd från något håll. Det är
också svårt att säga hur en sådan prioritering
skall göras. Men jag har ingenting
att i och för sig erinra mot att det
blir Kungl. Maj:t som i sista hand avgör
om man skall satsa på det ena eller
det andra naturvårdsobjektet. Jag
kan ta ett aktuellt exempel: Jag har i
sak ingenting att erinra mot det ställningstagande
som jordbruksministern
gjort då det gäller fredning av Stora
Alvaret för fårbete. Det kanske kan låta
litet egendomligt, eftersom jag har
tryckt på för att få ersättning utbetald
till markägarna såsom avtalet förutsatte,
men det förefaller mindre egendomligt
om jag talar om att prioriteringen
i detta fall inte varit den mest lyckade.
Innan man vidtar en åtgärd för att lösa
clt naturvårdsproblem borde man nog
på kommunplanet och regionplanet
göra klart för sig hur man skall samordna
de olika önskemålen och synpunkterna.

I detta fall var det så, alt ett avtal
träffades mellan länsstyrelsen och
markägarna. Ärendet gick sedan till na -

Nr 18

Onsdagen den 21 april 19G5

Bidrag till naturvårdsupplysning, m. ni.

turvårdsnämnden och till jordbruksdepartementet
för anslag av medel. Jag
vill ännu en gång påpeka att det finns
mångfaldigt fler objekt enbart på Öland
som är mer angelägna att skydda än
den del av Stora Alvaret — det gällde
en tiondel av Stora Alvaret — som det
bär var fråga om att freda för fårbete
under fem år, med den utgift som det
innebar.

Jag tror att man snabbt måste åstadkomma
en inventering, planering och
prioritering av alla de önskemål beträffande
objekt som föreligger — nu
talar jag inte enbart om Öland, utan
jag talar om de naturvårdsobjekt som
finns i hela Sverige.

Jag skall sluta som jag började, herr
talman, med att säga att när vi har
åstadkommit en sådan planering och
prioritering av de olika önskemålen
kommer vi säkerligen att stå inför betydligt
större utgifter än de belopp vi
för dagen satsar. Jag finner ingenting
onaturligt i det. Jag tycker att vi i dagens
samhälle bör ha råd och möjlighet
att satsa på en verklig naturvård
och, där så är nödvändigt och möjligt,
lämna efter oss ett landskap där utvecklingen
varit sådan att vi inför en
kommande generation kan stå till svars
för den.

Jag har inget annat yrkande än vad
utskottet föreslagit under dessa punkter
— punkterna 121, 122 och 123 —
men jag hoppas att vi för framtiden
skall få större möjligheter både personellt
och ekonomiskt att klara av dessa
•uppgifter.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det var en passus i herr
Hamrins i Kalmar inlägg som gav mig
anledning att begära ordet. Han har tydligen
ingen annan mening än jag när
det gäller storleken av anslaget för ersättning
åt markägare i samband med
naturskyddsåtgärder. Han påpekade

mycket riktigt också att därest det skulle
visa sig att behovet är större än vad
vi nu har beräknat, så har regeringen
för avsikt att återkomma och begära anslag
på tilläggsstat.

Herr Hamrin i Kalmar tog också upp
en annan fråga som jag vill säga ett par
ord om. Vi tycks inte vara oense på den
punkten heller, men jag vill fästa uppmärksamheten
på vilken grannlaga uppgift
det är att försöka fastställa, vilken
ersättning som skall utgå för det intrång
som man gör hos en markägare om man
inför ett förbud, t. ex. föreskriver att
fårbete inte skall få förekomma. De som
i dag arrenderar mark för fårbete betalar
6 å 8 kronor per hektar för att få
använda marken för fårbete — i något
fall kanske 10 kronor per hektar. Om
man då träffar en uppgörelse där det
sägs att staten skall vara beredd att betala
16 kronor för att vederbörande skall
avstå från att använda marken till fårbete,
så framstår det för mig som om
man varit för generös med allmänna
medel. Det kan inte få annan verkan
än att det driver upp arrendena för dem
som ämnar utnyttja marken för fårbete
i fortsättningen. Vi bör kunna vara
överens om att naturvårdsåtgärderna
inte får verka störande på den ekonomiska
verksamheten i övrigt. En sådan
generositet får man inte visa. Det är
emellertid naturligt att vi i verksamhetens
inledningsskede funderar över hur
beräkningarna skall göras rimliga, så
att de kan accepteras både av samhället
och av den enskilde. Vi kommer förmodligen
att få en del törnar innan vi utvecklat
ett system som kan sägas vara
godtagbart.

Jag ville påpeka detta i den fråga som
herr Hamrin berörde; i övrigt har jag
inte anledning att fördjupa mig i den.

Under denna debatt har bidraget för
naturvårdsupplysning berörts. Herr
Tobc framhöll att naturvårdsutredningen
betonade värdet av att frivilligorganisationerna
har resurser även i framtiden.
Jag tror att det redan påpekats i

Onsdagen den 21 april 1965

Nr 18

denna debatt liur pass betydande uppräkningar
som skett av detta anslag under
de senaste åren, så jag behöver inte
upprepa det. Men om man skall se till
hela huvudtitelns intresse kan man inte
ensidigt satsa på ett område, även om
det skulle ligga en varmt om hjärtat. Det
är uppenbart att man måste fråga sig:
Finns det inte också andra punkter där
det skulle vara angeläget att göra en
uppräkning? Vi har i dag gått igenom
hela huvudtiteln. Det finns förvisso
punkter, där vi skulle kunna vara överens
om att satsa mer, därest resurserna
hade räckt längre. Den uppräkning, som
här är föreslagen, med 75 000 kronor i
fråga om bidragen till det frivilliga upplysningsarbetet
rörande naturvården bör
vara acceptabel och utgöra en lämplig
avvägning i det nuvarande läget.

Vi bör stödja organisationerna, men
jag tror att en del av dessa pengar också
bör gå till ungdomsorganisationer
eller organisationer inom bilismen för
att på det sättet en kampanj skall kunna
komma till stånd över ett bredare fält
och kanske även träffa de grupper, som
vi i första hand bör inrikta oss på att
nå, om vi vill komma till rätta med nedskräpning
och annan åverkan i naturen.

Jag har sålunda velat peka på att uppräkningen
av detta anslag ingalunda har
varit obetydlig. Riksdagen bör därför i
år kunna nöja sig med denna uppräkning
med 75 000 kronor.

Herr HAMR1N i Kalmar (fp) kort genmäle: Herr

talman! Det var två anledningar
till att jag tog upp frågan om Alvarets
fredande från fårbete. Den ena var att
jag ville till departementschefen ställa
en fråga, hur man skall kunna komma
fram till en vettig ordning beträffande
prioriteringen av naturvårdsobjekt. Jag
är fullt på det klara med att detta ärende
inte kom upp i vare sig eu lycklig stund
eller på ett lyckligt sätt, beroende på
att olika intressen måste vägas mot var -

Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m.

andra då man tar ställning till vilka
objekt som är de mest angelägna. Den,
som är mest initiativrik och som har
största intresset av att få sina synpunkter
tillgodosedda, för fram ett förslag,
som statsmakterna sedan tvingas att ta
ställning till.

Den andra anledningen var att jag
ville framhålla att genom det sätt, på
vilket detta ärende kommit att handläggas,
uppstår vissa psykologiska konsekvenser
då man skall komma överens
med markägare och kommuner för att
fortsätta det absolut nödvändiga naturvårdsarbete
som nu förestår. Jag vill
ännu en gång starkt understryka, att vi
inte klarar av dessa frågor utan att det
finns ett förtroendefullt samarbete med
markägare och kommuner.

Detta är egentligen inte någon kritik
mot jordbruksministern. Jag har påpekat
att jag i sak inte haft något att erinra
mot vad han har föreslagit. Närmast
vill jag egentligen ställa en fråga:
Hur skall man i fortsättningen kunna
få till stånd en vettig prioritering av alla
de önskemål som framställs från olika
håll, och vem är det som skall ta hand
om dessa frågor? Jag skulle kunna föreställa
mig att det blir naturvårdsnämnden
som får brottas med dessa spörsmål
och som får samordna olika synpunkter.
I stort sett är jag till freds, om
det på detta sätt blir en samordning av
alla synpunkter och en avvägning av de
möjligheter och medel — personella
och ekonomiska — vilka står till förfogande
för naturvården.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Även om herr Hamrin
i Kalmar kan ha anledning att beklaga
att Kalmar län i ett fall inte fått sina
intressen tillgodosedda, bifölls dock två
andra förslag som behandlades samtidigt
och som också gällde Kalmar län.
Just nu vet jag inte hur mycket det rörde
sig om, men nog satsade vi några
hundra tusen kronor för att skydda de -

Nr 18

Onsdagen den 21 april 1965

Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m.

lar av Kalmar skärgård och andra objekt
som också kom med i sammanhanget.

I Kalmar har man sannerligen inte
dröjt så länge, utan där nere startade
man, redan innan vi fick den nya lagen,
undersökningar rörande vilka områden
som var skyddsvärda. Man låg så att
säga redan i startgroparna. Ur den synpunkten
kanske man inte gjort tillräckliga
överväganden i anslutning till de
ekonomiska konsekvenserna. Kalmar
län är alltså ett område, som legat val
framme och som är bland de första som
fått medel från de nya naturvårdsresurser
som vi har tillskapat.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag hoppas att mitt inlägg
inte skall behöva förlänga denna
debatt alltför mycket. Jag har som motionär
under punkten 121 ansett det
vara min skyldighet att lämna några
korta kommentarer.

Motionen II: 671 som upptar mitt
namn som första namn är ganska omfattande.
Jag vill redan från första början
säga att i belysning av vad som nu
är känt är motionen kanske onödigt utförlig.
Vissa uttalanden av statens naturvårdsnämnd,
vilka är intagna i statsverkspropositionen,
gjorde emellertid
oss motionärer lite oroliga. Det talas om
att de ideella organisationerna, Svenska
naturskyddsföreningen och Samfundet
för hembygdsvård, inte synes vara mogna
för en sammanslagning och att man
därför borde koncentrera anslagshöjningarna
till den ena av dessa organisationer.

Vi vet att jordbruksministern är suverän
att bestämma över fördelningen av
detta anslag, och mot bakgrunden av
vad som här förekommit vill jag för min
del deklarera att jag har fullt förtroende
för statsrådet på denna punkt. Men det
var som sagt de alarmerande signalerna
från naturvårdsnämnden som gjorde oss
oroliga och gav upphov till denna motion.

Det är också alldeles riktigt, som

statsrådet här nämnde i sitt anförande,
att anslaget höjts på ett mycket vackert
sätt, från 100 000 kronor för fyra år sedan
till 325 000 kronor innevarande år.

När jag försökte att tränga in i problematiken
fick jag intrycket att statens
naturvårdsnämnds uppfattning om att
bidragsgivningen i första hand borde
koncentreras till den ena av de båda
ideella organisationer jag här nämnde
var motiverad av ekonomiska hänsyn.
Då vi nu fått den nya naturvårdslagen,
och naturvårdsråden ute i länen börjat
komma igång med sin verksamhet, synes
det mig också som om det behövs ytterligare
aktivitet just inom den ideella
sektorn. Det skulle vara utomordentligt
värdefullt om man kunde effektivisera
arbetet med landskapsvården när ingreppen
i naturen blir alltmera besvärliga
att komma till rätta med.

Jag har under mitt sysslande med
norrländska problem, särskilt då med
vattenregleringarna, kommit till den
uppfattningen att det är ogörligt att stå
emot en utveckling som synes vara naturlig.
Det är inte möjligt att låta bli att
exploatera även värdefulla naturobjekt.
Å andra sidan måste man se till att såren
läks så snabbt som möjligt. Det var
framför allt detta arbete som gjorde att
jag kom i närmare kontakt med den
målsättning som Samfundet för hembygdsvård
uppställt för sin verksamhet.
Tidigare hade jag inte haft någon som
helst kontakt med denna verksamhet,
men jag tyckte att man här kommit till
en enligt min norrländska uppfattning
väl avvägd kompromiss mellan nödvändigheten
av att utnyttja naturen och viljan
att reparera skadorna.

Naturvårdsupplysningen pockar på en
större bidragsgivning, framför allt därför
att naturvårdsnämndens administrativa
arbete liksom frammanar en ökad
aktivitet inom den ideella sektorn.

Även om jag till fullo förstår att statsrådet
haft stora svårigheter att tillmötesgå
naturvårdsnämndens begäran i
dess petita om uppskrivning av anslaget

Onsdagen den 21 april 1965

Nr 18

— naturvårdsnämnden ville ju höja anslaget
med 160 000 kronor, medan statsrådet
stannade vid 75 000 kronor — synes
det mig som om man här måste följa
utskottets förslag.

Jag har förståelse för vad som sagts
om angelägenheten av att avvakta utvecklingen
men tror att man redan nu,
ett par år efter det att den stora naturvårdspropositionen
antogs av riksdagen,
ändå har ganska klara linjer uppdragna
för vad som behövs på det statligt administrativa
planet och på det ideella
området. Vid en avvägning av olika omständigheter
har jag, herr talman, kommit
att stanna för ett yrkande om bifall
till utskottets förslag under punkten 121.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det är med stor glädje
och tillfredsställelse man konstaterar det
stora intresse som nu har väckts för naturvården.
Om detta intresse funnits på
1940- och 1950-talen, då jag sökte att få
litet förståelse för denna sak, skulle
många av de sår, som nu finns i den
svenska naturen och som kan vara mycket
svåra att reparera, aldrig ha kommit
till.

Men även om jag nu kan uttala min
glädje över att vi fått en jordbruksminister
med intresse för denna viktiga
fråga är jag fullt medveten om att vi
måste söka finna vettiga vägar vid den
utbyggnad av naturvården som nu skall
ske, och vi måste vidta åtgärder för att
söka reparera sådant som på grund av
tidigare försummelser kan vara svårt
att komma till rätta med.

Den närmaste anledningen till att jag
begärde ordet var emellertid vad som
här sagts om markägarna och allemansrättens
utövare som på något sätt skulle
ha en skuld till markägarna, .lag hoppas
att jordbruksministern uppmärksammat
att allemansrätten är en rätt soin så att
säga inte ingår i ägandet; från det enskilda
ägandet bör man särskilja menige
mans rätt att bruka marken för de än2*—Andra
kammarens protokoll 19115.

Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m.

damål vartill den i vårt land använts
under århundraden.

När det nu talas om intrång och ersättningsregler
hoppas jag därför att
jordbruksministern är mycket restriktiv
i fråga om ersättningen för intrång.

I annat fall kan han medverka till att
skapa sådana förhållanden att intrång
kan påvisas även i fall där det rör sig
om s. k. konstlade intrång. De underligheter
som förekom exempelvis när
det gällde fiskerätten skall inte upprepas
i detta sammanhang.

Det är självklart att det behövs upplysning
om vad som är rätt, vetande, hut
och hyfsning i umgänget med svensk
natur. Vi måste självfallet göra vad vi
kan på detta område. Jag är den förste
att erkänna att allt inte är som det skall
vara, men nedskräpningen är en renhållningsfråga,
och de skador som följer
av den bör vi kunna reparera ganska
lätt. Jag vill dock vädja till statsrådet
att försöka upplysa de ämbets- och tjänstemän,
som har hand om viss planering
inom länen, att också bevaka att naturen
inte skräpas ned eller förstörs av otillständiga
ingrepp, ty följderna av dem
blir så mycket allvarsammare eftersom
skadorna aldrig kan repareras.

Vidare har det talats om vattenfrågorna.
Förhållandet är ju det, att vi har
tillåtit utdikning av sjöar med utgångspunkt
från båtnadsvärden, som uträknats
på underligt sätt. Efter några årtionden
har det visat sig att det varit
stenmark man utvunnit och inte någon
brukbar jord. Jag vill bara be herr statsrådet
att verkligen följa dessa frågor och
inte släppa loss eu miljonrullning för
ersättningar in. in.

I äldre tider var 80 procent av vår
befolkning sysselsatt i jordbruksarbete.
Nu är siffran nere i 12 procent, och
om några år kommer den att vara 7 procent.
Det är då rimligt att människors
möjligheter att umgås med naturen inte
skall minskas därför att folk tvingas att
gå ifrån jordbruket och söka sig till
andra arbetsområden. I detta avseende
Nr 18

Nr 18

Onsdagen den 21 april 1965

Bidrag till naturvårdsupplysning, m. n».

bör de regler gälla, som vi lärt oss uppskatta
i Sverige.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Lundberg har kanske
levat litet för länge i domkyrkans
skugga. Även om han där, såsom vi härom
kvällen kunde konstatera, har inhämtat
ett stort mått teologiskt kunnande,
tror jag därför att han i viss mån
lever kvar i en förfluten tid.

Det gick bra att i mycket vid utsträckning
tillämpa allemansrätten på den tiden
då våra förfäder i några tiotusental
sprang omkring ute i markerna med
pilbåge, men nuförtiden, då folk kommer
i bilar på ett och ett halvt ton och
dräller ut vid sidan av vägarna, medförande
korgar fulla av konservburkar
och backar med flaskor och allt vad det
kan vara, måste man göra en avvägning
mellan markägarnas rättmätiga krav på
ett hyggligt uppförande i naturen och
allemansrätten. Men inte skall väl statsmakterna
ensamma svara för den uppgiften?
Även om statsmakterna är beredda
att, såsom här föreslagits, hjälpa
till med upplysning på detta område,
får vi väl ändå kräva av medborgarna
att de också skall följa med i utvecklingen
och ta rimlig hänsyn till markägarnas
intressen. Om de inte gör det,
är det alldeles uppenbart att man, för
att inte marken skall förstöras, måste
tillgripa »hårdare bandage» — och då
blir allemansrätten helt och hållet eu
fiktion.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Statsrådet Holmqvist
talade om att man bör utvidga denna
upplysningsverksamhet till att bedrivas
även av andra organisationer. Jag har
begärt ordet av en annan anledning,
men jag vill först säga att Naturskyddsföreningen
har ständig kontakt med
tjugotalet organisationer, bl. a. motororganisationer,
idrotts- och ungdomsorganisationer.
Det är väl ett riktigt grepp
att låta några organisationer frivilligt

specialisera sig på denna uppgift, t. ex.
Naturskyddsföreningen och Samfundet
för hembygdsvård, från vilka de övriga
får sina injektioner. Det är inte rimligt
att begära att t. ex. motororganisationer
skall ha specialister på detta område.
Jag tror för övrigt att det är lättare för
en frivillig organisation än för ett statligt
organ att verka i propagandasyfte.

Till herr Lundberg vill jag bara säga att
det är givet att de ämbetsmän, som har
med detta att göra, måste uppfostras och
läras, men den frågan har inte med detta
anslag att göra, utan den har samband
med undervisningen på tekniska högskolan
och andra undervisningsanstalter.
Härvidlag föreligger en viss eftersläpning.
önskemålet är väl att redan
på lågskolestadiet kunna »pumpa in»
naturvårdssynpunkter hos eleverna. De
som skall utbilda sig till specialister på
området måste därutöver få ett vetenskapligt
underlag och en uppfattning
om vad allemansrätten m. in. kan innebära
för dem som skall handlägga sådana
ärenden.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Till herr Lindström
skulle jag vilja säga, att när han talar
om teologi och om domkyrkan i Uppsala
så verkar han ganska ålderstigen.
Han lever i ett landskap som inte ligger
så värst långt från Döda fallet, och
jag får en känsla av att han ligger närmare
Döda fallet än jag domkyrkan.

Men kom ihåg, herr Lindström, att
vi nu har fått både semesterrätt i ökad
utsträckning och kortare arbetstid. Nu
har även de folkgrupper, som förr aldrig
kunde komma ut i naturen under
den ljusa delen av dagen eller under
sommartid, fått denna möjlighet. Även
arbetare och andra grupper — exempelvis
bondpojkar som har flyttat från
sina hemman — har nu tillfälle att njuta
av dessa förmåner, och då vore det
väl rimligt, herr Lindström — även om
man lever i Döda fallets skugga — att
man försöker se utvecklingen också i

Onsdagen den 21 april 1965

Nr 18

vårt land i övrigt. Jag vågar konstatera
att vi behöver ta till vara alla resurser
som finns för att tillgodose detta behov
att ge människorna bättre fritidsmöjligheter
ur såväl hälso- som annan
synpunkt.

Jag vill också säga beträffande renhållningen,
att man i städerna under
äldre tider använde gatorna till att lägga
skräpet på. Sedan skapades renhållningsverk
i städerna och tätorterna —
olika nämnder inrättades för ändamålet.
Är det alldeles orimligt att samhället
nu skulle kunna bygga ut denna
verksamhet på ett vettigt sätt för att tillförsäkra
människorna bättre fritidsmöjligheter? Herr

LINDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Lundberg vill
jag säga att det är en oerhörd skillnad
mellan Döda fallet och Uppsala domkyrka.
Först och främst är Döda fallet
en större sevärdhet än domkyrkan, vidare
luktar det inte av gamla mumier
där och slutligen kastar det absolut
ingen skugga, ty det är en väldig grop
där!

När herr Lundberg i dag, liksom
många gånger tidigare, från denna talarstol
med stor emfas talar om allemansrätten,
vill jag genmäla, att om vi
skulle driva allemansrätten enligt hans
idéer och låta samhället sköta om renhållningen,
så skulle vi få en armé på
några hundra tusen »tanter» eller »farbröder»
som ginge omkring med käppar
och stucke i konservburkar, cigarrettaskar
och skräppapper av mer eller
mindre otäckt slag; det bleve en organisation
som vi kanske inte mäktade
att klara.

Herr talman! Jag vidhåller alltjämt
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill också konstatera
att det är skillnad mellan Döda fallet
och domkyrkan. Döda fallet repre -

Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m.

senterar en, får vi säga, dåres verk och
är ett dött fall. Domkyrkan däremot —
jag förstår inte varför herr Lindström
har dragit in den i frågan — representerar
trots allt en kultur och har varit
en egendom för hela vårt folk. Det kanske
är den största skillnaden i det här
sammanhanget, och jag hoppas att herr
Lindström nu tappar på vattnet i Döda
fallet igen och ger det liv.

Herr LINDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Hur kan herr Lundberg
stiga upp på denna plats och påstå att
det var så förfärligt tokigt? Det har
eftervärlden delade meningar om?

Om herr Lundberg finge som han
ville och vi skulle släppa på vatten i
Döda fallet, så skulle Hammarforsens
kraftverk stanna —- och då skulle Uppsala
domkyrka kanske bli mörklagd.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Detta lilla familjegräl
mellan herr Lindström och herr Lundberg
får man väl närmast ta som ett
uttryck för svenska folkets stora intresse
för naturvårdsfrågor över huvud taget.
De har nära nog kommit över på
en teologisk disputation som har mera
med tro än med vetande att göra i det
här fallet.

Jag skall emellertid inte blanda mig
i deras lilla gräl, men när herr Lundberg
vänder sig till jordbruksministern
med en uppmaning att inte sätta i gång
med någon miljonrullning på detta område
och menar att markägarna skulle
komma med oresonliga krav i detta fall,
så tror jag att man i första hand bör
vända sig till den stora allmänheten,
som det ytterst kommer an på om det
skall bli fråga om någon miljonrullning.
Uppträder människorna hyfsat
ute i markerna, så kommer markägarna
inte att resa krav på någon ersättning.
Får vi däremot en massinvasion
av folk som ställer till allt möjligt elände
i våra marker, så får man väl finna
sig i alt betala för det intrånget, men

Nr 18

Onsdagen den 21 april 1965

Naturvård: Ersättning till markägare m.

jag skulle tro att det inte kommer att
bli lätt för markägarna att plåga ut
några pengar av staten i dessa sammanhang,
ty så restriktivt är verkligen naturvårdslagen
skriven. Det står där att
det skall vara »avsevärt men» men att
konstatera att det blivit »avsevärt men»
ute i bygderna genom allmänhetens
överträdande av allemansrättens bestämmelser,
det tror jag är något som
kommer att sitta långt inne. Jag tror
inte vi behöver vara alltför bekymrade
på den punkten, herr Lundberg.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. a

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
8 a); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Persson i Skänninge begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
121: o) mom. a) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8 a) av herr Hjalmar Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 106
ja och 106 nej, varjämte 3 av kamma -

rn.

rens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Då sålunda de avgivna rösterna var
lika delade, nedlade herr andre vice
talmannen i rösturnan en ja-sedel och
en nej-sedel, varefter på herr andre vice
talmannens anmodan fru Lindberg ur
urnan upptog den ena av dessa båda
sedlar; och befanns den upptagna sedeln
innehålla ja.

Kammaren hade alltså fattat beslut i
enlighet med ja-propositionens innehåll
och bifallit utskottets hemställan.

Mom. b

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 122

Naturvård: Ersättningar till markägare
m. m.

Under punkten K 4 (s. 283—284)
hade Kungl. Maj:t föreslagit, att anslaget
ökades med 1 000 000 kr. till
3 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
i viss del behandlat två till utskottet
hänvisade, likalydande motioner,
nämligen 1:567 av herr Sveningsson,
samt II: 672 av herr Lothigius, vari hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte besluta a) att ändra grunderna
för disponering av domänverkets
markfond i enlighet med vad i motionerna
anförts; b) att inrätta en fond
för ersättning till markägare, vilka vore
berättigade till ersättning enligt naturvårdslagen;
c) att avslå Kungl. Maj:ts
hemställan om att till Naturvård: Ersättningar
till markägare m. m. för budgetåret
1965/66 anvisades ett reservationsanslag
av 3 000 000 kr.; d) att av behållningen
på domänverkets markfond
anvisa 3 milj. kr. till fonden för ersättning
till markägare.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag

Onsdagen den 21 april 1965

Nr 18

Markförvärv för naturvårdsändamål, m. in.

samt med avslag å motionerna 1: 567
och 11:672, såvitt nu var i fråga, till
Naturvård: Ersättningar till markägare
m. m. för budgetåret 1965/66 anvisa ett
reservationsanslag av 3 000 000 kr.,

b) lämna motionerna I: 567 och
II: 672 utan bifall, såvitt de i övrigt
gällde förevarande anslag.

Reservationer hade avgivits

a. av herr Carl Eskilsson, fru Hultell
och herr Eliasson i Moholm, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med avslag å
Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionerna I: 567 och II: 672,
såvitt nu var i fråga, medge att medel
ur domänverkets markfond finge användas
för ersättningar till markägare
m. m. i anledning av naturvårdslagen
och att för budgetåret 1965/66 finge disponeras
3 000 000 kr. ur sagda fond
för det i statsverkspropositionen angivna
ändamålet Naturvård: Ersättningar
till markägare in. m.;

b. av herrar Harald Pettersson, Hansson
i Skegrie och Persson i Heden, utan
angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Med åberopande av vad
jag tidigare anfört ber jag att på denna
punkt få yrka bifall till reservationen
nr 9 a av herr Carl Eskilsson in. fl.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
9 a); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eothigius begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel föl -

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
122: o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
9 a) av herr Carl Eskilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Lothigius begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 166 ja och 39 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 123—-141

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 142

Markförvärv för naturvårdsändamål,
m. m.

Kungl. Maj:t hade under punkten
I E: 3 (s. 303) föreslagit att för nästa
budgetår anvisades ett investeringsanslag
av 2 500 000 kr. till den delfond under
domänfonden, varå naturvårdsobjekt
i kronans ägo skulle redovisas.

Utskottet hade i samband härmed behandlat
de till utskottet hänskjutna likalydande
motionerna 1:567 av herr
Sueninfisson och 11:672 av herr Lolhif/ius,
vari hemställts, såvitt nu var i
fråga, att riksdagen måtte a) avslå

Nr 18

Onsdagen den 21 april 1965

Markförvärv för naturvårdsändamål, m. in.

Kungl. Maj:ts hemställan om att till
Markförvärv för naturvårdsändamål,
in. in., för budgetåret 1965/66 anvisa ett
investeringsanslag av 2 500 000 kr.;
samt b) av behållningen på domänverkets
markfond anvisa 2 500 000 kr. till
Markförvärv för naturvårdsändamål.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 567 och II: 672, såvitt nu var i fråga,
till Markförvärv för naturvårdsändamål,
m. in., för budgetåret 1965/66 anvisa ett
investeringsanslag av 2 500 000 kr.,

b) lämna motionerna 1:567 och
11:672 utan bifall, såvitt de ej behandlats
i det föregående.

Reservation hade avgivits av herr
Carl Eskilsson, fru Hultell och herr
Eliasson i Moholm, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte

a) med avslag å Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 567 och II: 672, såvitt nu var i fråga,
medge aft medel ur domänverkets markfond
finge användas för statens förvärv
av ur naturvårdssynpunkt värdefull
mark och att för budgetåret 1965/66
2 500 000 kr. finge disponeras ur sagda
fond för det i statsverkspropositionen
angivna ändamålet Markförvärv för naturvårdsändamål,
in. in.,

b) i anledning av motionerna I: 567
och 11:672 i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam utredning och
förslag angående ändring av bestämmelserna
för dispositionen av domänverkets
markfond i syfte att dels medge
vidgade användningsområden, dels tillföra
statsverket den del av behållningen
å fonden som överstege 20 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LOTHIGIUS (h):

Herr talman! I ett tidigare anförande
här i dag har jag redovisat högerpartiets
uppfattning om domänverkets

markfond, och jag vill under denna
punkt endast konstatera att det beträffande
markförvärv för naturvårdsändamål
är fråga om att i statens ägo överföra
mark från andra ägarkategorier.

Det berättigade i att i vissa fall inköpa
dessa markområden ifrågasätter
jag inte, och jag delar därför uppfattningen
att det för detta ändamål är
önskvärt att delfonden tillföres ytterligare
2,5 miljoner kronor. Det bör emellertid
vara naturligt att man för detta
ändamål disponerar de medel som tillförts
domänverket genom markförsäljningar.
Som jordbruksministern anfört
i propositionen kan det i framtiden bli
fråga om förvärv av betydande arealer,
för vilka det är nödvändigt att avsätta
medel. Jag anser emellertid att vi får ta
ställning härtill när vi bättre känner
situationen. Det rådande ekonomiska
läget gör det också nödvändigt att på
olika områden minska anslagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 10 av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Även jag var ju inne
på denna fråga under den föregående
debatten, och jag har inte mycket att
tillägga. Jag kan bara säga att jag inte
delar den uppfattning som herr Lothigius
här gjort sig till talesman för. Denna
fond skall enligt vår uppfattning an
vändas för det ändamål för vilket den
en gång tillskapats.

Jag ber, herr talman, med det anförda
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
10); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lothigius begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel föl -

Onsdagen den 21 april 1965

Nr 18

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
142: o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
10) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Lothigius begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 164 ja och 36 nej,
varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 143—150

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 151

Jordfonden

Under punkten IX: 1 (s. 314—317)
hade Kungl. Maj :t föreslagit ett investeringsanslag
av 10 000 000 kr.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner:

1) 11:405 av herr Lundberg;

2) I: 569 av herr Sveningsson och
II: 673 av herr Lothigius, i vilka likalydande
motioner hemställts, att riksdagen
måtte under nionde huvudtiteln
IX: 1 till Jordfonden för budgetåret

Jordfonden

1965/66 anvisa ett investeringsanslag av
5 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 569 och II: 673 till Jordfonden
för budgetåret 1965/66 anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kr.,

II. lämna motionen 11:405 utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Isacson, fru Hultell och herr Hedin,
vilka ansett, att utskottet under I. bort
hemställa, att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:569 och
11:673 till Jordfonden för budgetåret
1965/66 anvisa ett investeringsanslag av
5 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HEDIN (h):

Herr talman! På denna punkt tycks
såväl departementschefen som utskottsmajoriteten
och reservanterna vara överens
om att försäljningsverksamheten
från lantbruksnämndernas sida bör ske
i snabbare takt än nu. Även om försäljningarna
kommer att öka ligger det
ändå i sakens natur att det behövs ett
visst buffertlager av fastigheter. Lantbruksnämnderna
måsite avvakta det
lämpliga tillfället för att kunna vidta
lämpliga rationaliseringar, t. ex. av en
hel by.

Det som vi inte är överens om är hur
stort kapitaltillskott som behövs för att
lantbruksnämnderna skall kunna klara
sin verksamhet i detta avseende.

I en högermotion har vi yrkat på ett
tillskott av medel som med 5 miljoner
kronor understiger vad utskottsmajoriteten
och departementschefen har föreslagit.
Vi vill tillskjuta 15 miljoner kronor
i stället för 20 miljoner. 10 miljoner
av dessa föreslås på tilläggsstat.

Med de medel som finns i fonden nu,
157 miljoner, och med ett tillskott på

Nr 18

Onsdagen den 21 april 1965

Jordfonden

15 miljoner i stället för 20 miljoner,
finns det ingen anledning att som utskottet
påstå att det kommer att föra
med sig en icke önskvärd minskning av
inköpsverksamheten. Den 5 miljoner
mindre anslagstilldelning som vi föreslår
innebär att lantbruksnämnderna
kommer att disponera knappt 3 procent
mindre än vad de annars får för denna
verksamhet. Om det behövs bör det inte
vara någon större svårighet att öka försäljningsverksamheten
med motsvarande
belopp. När man påstår att just de 20
miljonerna i tillskott är den rätta avvägningen
innebär väl detta i hög grad
en övertro på Kungl. Maj :ts förmåga att
göra den exakt riktiga bedömningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 11 av herr Isacson
m. fl.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har en motion som
behandlats under denna punkt och vill
med anledning därav säga några ord.

Jag vill påminna om att det beträffande
hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna
för närvarande pågår
en diskussion. Det kommer väl att bli
en förändring, och detta gör det litet
svårt att uttala sig om hur organisationen
kommer att verka. Jag förutsätter
att det kommer att bli en nödvändig och
riktig rationalisering även på detta område,
och vi kan nog hälsa detta med
tillfredsställelse.

Beträffande lantbruksnämnderna har
jag den uppfattningen, och jag tror det
är många som delar den, att deras verksamhet,
låt vara i andra former, skulle
kunna vidgas ganska betydligt. Man
skulle kunna nyttja lantbruksnämnderna
och de miljoner som dessa förfogar
över för att jämväl köpa mark för bostads-
och fritidsändamål.

Nu sägs att av medel ur jordfonden
äger lantbruksnämnden rätt att förvärva
mark i primärt syfte för att tillgodose
jord- och skogsbrukets rationalisering.
Jag har förut sagt att, eftersom

tidigare 80 procent av befolkningen var
jordbrukare mot nu 12 procent och om
några år 7 procent, är det rimligt att
man utnyttjar lantbruksnämnderna och
deras expertis för att åt samhället, i den
utsträckning som är möjlig, köpa mark
för bostadsändamål och även för fritidsändamål.
Jag tror att man för att kunna
tillmötesgå detta krav måste vara på det
klara med att lantbruksnämnderna med
fullt fog inte är så angelägna att påskynda
försäljningen, utan att det kan
vara rimligt att i stället försöka samla
tillräckligt stort markinnehav för att
även kunna lösa andra uppgifter för
samhällets räkning. Därför har jag den
uppfattningen att vi, om vi kunde nyttja
lantbruksnämnderna och deras expertis
på ett riktigt sätt, skulle kunna få relativt
billig mark åt samhället, lämplig för
bostads- och fritidsändamål.

När det gäller byggnadsproduktion
m. in. producerar vi ju ofta för grupper
som måste tjäna minst 20 000 kronor
per år, helst 25 å 30 000 kronor,
men eftersom 53 procent av svenska folket
tjänar under 15 000 kronor, är det
självklart att en sådan inkomsttagare
har svårigheter att skaffa en någorlunda
hygglig bostad. Det är då rimligt att man
inte utestänger honom från möjligheten
att för ett rimligt pris komma över
mark.

Genom den strukturändring, som sker
i samhället och som gör att den svenske
bonden snart är praktiskt taget försvunnen,
får vi en ny jordadel. Men
denna överföring av markområdena,
inte minst här i stockholmsregionen,
till vissa spekulativa intressen innebär
samtidigt att den stora gruppen av
mindre inkomsttagare avskäres både
från möjligheten att behålla det som
man nu har och att förvärva mark i
framtiden.

Jag har därför i en motion anhållit
att riksdagen måtte besluta att hos
Kungl. Maj :t hemställa om förslag till
sådan ändring i lantbruksnämndernas
uppgifter och av jordförvärvslagen, att

Onsdagen den 21 april 1965

Nr 18

jordförvärv jämväl skall ske till samhälleliga
fritids- och naturvårdsintressen
samt att man även i övrigt skall
kunna tillgodose samhällets behov av
mark i de snabbt växande tätortsområdena.
Jordfonden är nu så stor att
inköpspolitiken borde kunna bedrivas
i hårdare takt, varigenom utrationaliserade
småbruk skulle kunna få ett stöd
samtidigt som samhällets behov av mark
i olika avseenden tillgodoses.

Med hänsyn till den förändring som
skall ske av hushållningssällskapen och
lantbruksnämnderna är det väl inte
någon mening med att i detta sammanhang
ställa ett yrkande. Men när
statsrådet nu börjat något reformera
de urgamla förhållanden som därvidlag
råder, så vill jag vädja till honom att
försöka finna former för att vidga lantbruksnämndernas
verksamhetsområde
och alltså ge dem ökade uppgifter.

Vidare vill jag rent allmänt framhålla
som min uppfattning att jordfonden
bör få största möjliga anslag.
Jag skulle vilja erinra dem som i detta
sammanhang sneglar på domänverkets
markfond om att domänverket väl behöver
de 45—50 miljoner kronor som
finns i denna fond för att fortsätta den
utomordentligt förtjänstfulla verksamhet
som domänverket nu bedriver och
för att kanske ge sig på uppgifter som
är ännu mer lönande.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Herr Lundberg önskar
att lantbruksnämnderna även skulle få
till uppgift alt inköpa mark för fritidsändamål.
Ja, det är mycket möjligt
att de nya lantbruksorgan som nu skall
skapas kommer att ha god tid till detta
genom att de sannolikt får mindre kontakt
med jordbrukarna.

Frågan om takten i lantbruksnämndernas
försäljningsverksamhet har flera
gånger tidigare behandlats här i
riksdagen och det har därvid klargjorts

Jordfonden

att det hela i stor utsträckning är ett
personalproblem. För att sälja en egendom
krävs väsentligt längre tid än för
att köpa den och detta förhållande har
bidragit till att hos lantbruksnämnderna
samlats ett lager av egendomar.

Det är givetvis önskvärt att försäljningarna
kan ske snabbt, men man
måste samtidigt se till att de göres på
ett ur rationaliseringssynpunk så förnuftigt
sätt som möjligt. Departementschefen
har visserligen i år föreslagit en
liten uppmjukning av bestämmelserna
som för all del inte saknar betydelse,
men jag tror ändå att man skall ga
försiktigt fram. Om en egendom försäljes
på ett ur rationaliseringssynpunkt
mindre lämpligt vis, kan den lång tid
framöver bli ett hinder för en förnuftig
rationalisering.

Det är därför ingalunda tillrådligt
med en sådan nedprutning av anslaget
som reservanterna önskar. Tvärtom
tror jag att det är viktigt att förse lantbruksnämnderna
med sådana resurser
att de kan hävda sig på marknaden och
utöva en verkligt aktiv inköpspolitik.
Om den nya jordförvärvslagen kommer
att se ut så som föreslås i propositionen,
är det nödvändigt att högst avsevärt
förstärka lantbruksnämndernas medelstillgångar
för att de skall kunna konkurrera
med de köpare som därefter
får möjlighet att uppträda på marknaden.

Herr talman! Allting talar för ett bifall
till propositionen och utskottets
förslag på denna punkt, och jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
11); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Hedin
begärde emellertid votering, i an -

Nr 18

Onsdagen den 21 april 1965

Reglering av sockernäringen

ledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
151: o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
11) av herr Isacson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hedin begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 180 ja och 33 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 152

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 153

Lades till handlingarna.

§ 9

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående upprustning
av den veterinärmedicinska forskningen
och utbildningen, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan

om utlåtandets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, bifölls
utskottets i utlåtandet gjorde hemställan.

§ 10

Reglering av sockernäringen

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen.

Kammaren biföll till en början på
framställd proposition utskottets hemställan,
att förevarande utlåtande måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

Sedan utskottets hemställan i övrigt
föredragits yttrade:

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Jag har inte tagit till
orda för att yrka avslag på föreliggande
enhälliga förslag om fortsatt subventionering
av sockernäringen. Om
jag hade haft den avsikten, hade det
varit rimligt att tidigare motionsledes
redovisa eventuella förslag. Men att jag
inte gjort det, innebär absolut inte att
jag anser den nuvarande ordningen
acceptabel. Tvärtom beror det uteslutande
pa att det här gäller ett provisorium,
en förlängning av den nuvarande
ordningen i ytterligare ett år, vilket
motiveras med att 1960 års jordbruksutredning
inte blivit färdig med sina
förslag rörande den framtida statliga
jordbrukspolitiken.

I debatten under en tidigare punkt
på dagordningen yttrade en talare i
dag att det var olustigt att bevilja så
kraftiga subventioner för jordbrukets
rationalisering som nu sker i vissa fall.
Det gällde då den s. k. chockrationaliseringen
i Norrland, en försöksverksamhet
som nu skall utsträckas också till
andra landsdelar. Det som vi nu skall
besluta om tycker jag är inte så litet
olustigt.

Jordbruksnämnden tror att import -

Onsdagen den 21 april 19G5

Nr 18

priset på socker nästa år blir cirka
43 öre. Men sockertullen, som vi nu
skall fastställa, beräknas bli cirka 68
öre, d. v. s. en och en halv gånger högre
än vad vi kan köpa socker för utifrån.
Här måste det verkligen bli ett
provisorium. Visst fluktuerar sockerpriset
också utomlands, och visst är det
fler näringar som åtnjuter gränsskydd,
men någon måtta får det ändå lov att
vara! Att upprätthålla en näring till
varje pris kan inte vara en vettig ekonomisk
politik.

Fn viss del av sockerodlingen här i
landet kan måhända bibehållas även
med mera rimliga utfästelser från det
allmänna, men då fordras det uppenbarligen
en mycket omfattande rationalisering.
Och jag tycker att tiden nu
är inne att gå över till en sådan jordbrukspolitik,
där det allmännas insatser
koncentreras på att hjälpa jordbrukets
utövare att rationalisera sin
näring och bygga upp ett bärkraftigare
jordbruk. Där bör man både i samhällets
och i konsumenternas intresse
kunna vara verkligt generös. Jag röstade
därför i dag tveklöst för bidrag
upp till 40 procent för vissa rationaliseringsprojekt.
Jag tror också att vi
kan få de stora löntagargrupperna i vårt
land att gå med på mycket väsentliga
samhälleliga insatser för jordbrukets
rationalisering, speciellt om syftet anges
vara rimliga livsmedelspriser.

Däremot tror jag att det är helt utopiskt
att förutsätta att nämnda grupper,
alltså befolkningens stora flertal,
kommer att någon längre tid acceptera
den nuvarande ordningen som innebär
att prissubventionerna, dels via
budgeten och dels via tullarna, ständigt
ökar, samtidigt som priserna för konsumenterna
skenar i väg långt snabbare
än i fråga om praktiskt taget alla andra
varor. Jag hoppas att den nya jordbrukspolitiska
giv som alla väntar på,
skall medföra att vi inte längre behöver
svälja sådana överenskommelser
som den vi nu skall behandla beträf -

Reglering av sockernäringen

fande sockerpris för nästa produktionsår.

Jag kan förstå att regeringen fått lov
att acceptera denna ordning ett år
till. Men jag tycker att man på något
sätt skulle ha försökt hindra den ytterligare
prisstegring på socker som nu
kommer. Ett provisorium behöver ju
inte vara strikt ensidigt.

Herr talman! Jag har velat göra dessa
reflexioner och anteckna min mening
till protokollet.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet
bara därför att jag tycker att herr Karlssons
uttalande inte skall stå alldeles
oemotsagt. När herr Karlsson t. ex. säger
att vi måste försöka få jordbruket
rationaliserat så att vi kan slippa ha
detta höga importskydd, vill jag genmäla
att det nog inte finns någon odling
som är så rationaliserad och inom vilken
det har skett så mycket som just
sockerbetsodlingen. Herr Karlsson har
tvdligen inte reda på detta — annars
hade han inte i detta sammanhang talat
om rationaliseringsåtgärder.

Det har icke varit möjligt i vårt land
att under senare år ens uppehålla den
minimiodling som en gång ansags vara
den önskvärda. Odlingen är väsentligt
lägre nu än den har varit, och om ingenting
sker inom den närmaste tiden för
att få fram ett s. k. genetiskt enkornsfrö
är jag rädd att odlingen kommer att
krympa ännu mer.

Sedan får vi väl ändå ta i betraktande,
herr Karlsson, att sockret som livsmedel
är ett av våra allra viktigaste näringsämnen.
Menar herr Karlsson att vi
skulle göra oss permanent beroende av
rörsockerodlingarna på Kuba och annorstädes
för den svenska sockerförsörjningen?
Det är väl ändå eu litet äventyrlig
politik att rekommendera.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till utskottets hemställan. Herr
Karlsson har inte framställt något yrkande,
men jag gör det ändå formellt.

Nr 18

Onsdagen den 21 april 19G5

Översyn av brottsbalkens regler om uppvigling

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Jag kan naturligtvis inte
diskutera sockerbetsodlingens förutsättningar
i vårt land med herr Hansson i
Skegrie. Det är möjligt att jag var litet för
optimistisk i mitt anförande — att odlingens
förutsättningar i fortsättningen
kommer att vara mindre än vad jag tror.
Jag vill emellertid säga till herr Hansson
att jag känner igen det där resonemanget
om att man rationaliserar, att
man gör allt vad man kan och att man
inte har möjlighet att komma längre —
men sedan visar det sig att det går att
komma avsevärt framåt.

Om det nu skulle vara så att man inte
kan producera socker billigare än för
närvarande, så tror jag att man måste
allvarligt överväga att använda jorden
för annan odling, som kan bli mera lönande
och för det allmänna mindre
kostsam. Man kan ju, som sagt, inte upprätthålla
en odling till varje pris. Det
finns andra möjligheter att bereda sig
för svårare tider, speciellt då det gäller
en vara som denna som är så pass lätt
att förvara.

Med detta anförande, under vilket
herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna, var överläggningen
slutad.

Utskottets ifrågavarande hemställan
bifölls.

§ 11

Föredrogs, men bordlädes åter allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 21.

§ 12

översyn av brottsbalkens regler om uppvigling,
tillika svar på interpellation i
samma ämne

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta motioner
om översyn av brottsbalkens regler
om uppvigling.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet Kling, hade tillkännagivit, att
han hade för avsikt att i samband med
behandlingen av detta ärende besvara
herr Hectors interpellation angående en
översyn av brottsbalkens s. k. uppviglingsparagraf.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! I samband med att kammaren
har att behandla första lagutskottets
utlåtande i anledning av motioner
om översyn av brottsbalkens regler om
uppvigling torde det få ankomma på
mig att besvara en interpellation som i
samma ämne har framställts till mig av
herr Hector. 1 interpellationen har herr
Hector frågat, om jag är beredd att
göra en översyn av brottsbalkens stadgande
om uppvigling i syfte att skapa
garantier mot att dess tillämpning kommer
i konflikt med åsikts- och yttrandefriheten.
Han har härvid hänvisat till
vissa under senare tid inträffade fall,
som har gällt uppmaning till värnpliktsvägran.

Stadgandet om uppvigling finns i 16
kap. 5 g brottsbalken. Det har överförts
dit från 11 kap. 5 § strafflagen och fick
i sak sin nuvarande avfattning genom
1948 års lagstiftning om brott mot staten
och allmänheten. Som framgår av
utskottets utlåtande avses med uppvigling
en till allmänheten riktad uppmaning
till brott, svikande av medborgerlig
skyldighet eller ohörsamhet mot
myndighet. Begreppet »medborgerlig
skyldighet» omfattar bl. a. värnplikt.
Offentlig uppmaning till värnpliktsvägran
hör alltså till det som kan bli att
bedöma som brott mot denna bestämmelse.

I utskottets utlåtande återges yttranden,
som har avgivits över motionerna
av bl. a. justitiekanslersämbetet. Jag kan
som svar på interpellationen i allt väsentligt
instämma i vad utskottet, justi -

Onsdagen den 21 april 19(55

Nr 18

Översyn av brottsbalkens regler om uppvigling

tiekanslern och övriga remissinstanser
har anfört. .lag vill därutöver endast understryka
att den tillämpning som har
givits detta stadgande inte hindrar eller
försvårar en fri åsiktsbildning i samhället,
utan det står var och en fritt att
ställa exempelvis värnplikten under debatt.
Den som är motståndare till värnplikt
kan obegränsat propagera för sin
åsikt. Det straffbara är inte åsiktsyttringar
utan uppmaningar, exempelvis
till svikande av medborgerliga skyldigheter
som har beslutats i sedvanlig demokratisk
ordning.

Herr HECTOR (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på interpellationen.

I interpellationen ville jag ifrågasätta
följande: Kan verkligen brottsbeteckningen
»uppvigling» i ifrågavarande
paragraf täcka båda de rättsfall som där
definieras som dels uppmaning till
brottslig gärning, dels uppmaning till
svikande av medborgerlig skyldighet?
Tangerar inte det senare fallet den demokratiska
debattens område snarare än
brottets bana?

Man kan på flera sätt söka bortförklara
eller utjämna den problematik
som döljer sig i denna fråga, demokratiens
egentliga problematik. Det enklaste
är ju att inte låtsas om den och fortsätta
att utbilda myten om vårt land som
den fulländade demokratiens och frihetens
stamort på jorden. Man kan också,
såsom skett i ett remissyttrande från
en hovrätt över motionerna I: 310 och
11:381, mena att frågan »icke torde ha
större praktisk betydelse» eller säga som
det står i utskottets utlåtande över de
nämnda motionerna: »Något befogat
intresse för den enskilde att gå utanför
denna ram synes knappast föreligga.
»

Man kan också som i andra remisssvar
från diverse juridiska instanser laborera
med ringare och svårare fall av
brottslighet och därvid utgå från att det
i detta fall endast föreligger en grad -

skillnad, ej en artskillnad. Man kan vidare
som i justitieministerns svar understryka
att »det straffbara är inte
åsiktsyttringar utan uppmaningar,
exempelvis till svikande av medborgerliga
skyldigheter som har beslutats i
sedvanlig demokratisk ordning».

Men om nästa demokratiska beslut går
i rakt motsatt riktning, skulle alltså det
som är högsta orätt i dag bli högsta rätt
i morgon, under det att en uppmaning
till brottslig gärning i egentlig mening,
t. ex. mord, inte kan tänkas komma in i
en liknande process, ja, över huvud taget
inte ställas under debatt.

Jag ifrågasätter därför alltjämt om
man inte i den s. k. uppviglingsparagrafen
— ehuru förgäves — söker få två
helt artskilda områden i kongruens. I
detta sammanhang kan också påminnas
om att försvarsutredningen skall undersöka
möjligheterna till en tjänstgöring
helt utanför totalförsvaret. Under
sådana förhållanden måste väl uppmaningen
»vägra värnplikt» inte längre
kunna bedömas såsom uppvigling?

Det ligger i demokratiens väsen att
ständigt göra sin egen problematik uppmärksammad
och aktuell. De ungdomliga
demonstrationer som bildar bakgrunden
till denna interpellation och
tydligen även till motionen har säkerligen
verkat i denna riktning.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! När jag förklarade åt''
jag helt kunde instämma i de avgivna
remissyttrandena innefattade detta också
justitiekanslersämbetets yttrande,
där justitiekanslersämbetet hänvisar till
att ämbetet har hävdat att för de allra
ringaste fallen — det är ju dem vi nu
talar om —- är kanske denna benämning
»uppvigling» inte alldeles adekvat.
Men, säger justitiekanslersämbetet också,
en jämkning av paragrafen i detta
avseende kan icke anses vara någon
angelägen fråga.

liegreppet uppviglingsbrott är för när -

Nr 18

Onsdagen den 21 april 1965

Översyn av brottsbalkens regler om uppvigling

varande uppdelat på följande sätt: 1)
De ringare fallen och, om jag får kalla
dem så, medelfallen. 2) De grova
fallen. Det finns en straffbestämmelse
för de grova fallen och en gemensam
bestämmelse för de övriga.

Skulle man göra en ytterligare uppdelning
för att få en annan benämning,
måste detta få till konsekvens att man
för mellanfallen, såsom utskottet också
påpekat, får en snävare strafflatitud,
d. v. s. en straffskärpning för dessa fall,
och detta har väl sannerligen varken
herr Hector eller motionärerna åsyftat.

Herr Hector tog också upp frågan att
man genom en ändring av en lagbestämmelse,
som innehåller en medborgerlig
skyldighet, kan göra vad som är högsta
orätt i dag till högsta rätt i morgon, och
han tog som ett exempel på motsatsen
brottet mord. Men, herr Hector, är det
inte logiskt precis samma sak? Om riksdagen
upphäver en i lag stadgad medborgerlig
skyldighet och om riksdagen
skulle upphäva straffbestämmelserna
för mord, blir resultatet när det gäller
uppvigling exakt detsamma.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i landstingslagen den 14 maj 1954
(nr 319) m. m. samt i ämnet väckta motioner,

nr 21, i anledning av motioner om
begränsning av antalet ledamöter i
landsting,

nr 22, i anledning av motioner angående
valkretsindelningen för landstingsval,
och

nr 23, i anledning av motioner angående
information till kommunala fullmäktige
om arbetet inom kommunens
styrelse;

statsutskottets utlåtande nr 5, i an -

ledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
utgifterna för budgetåret 1965/66
inom socialdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner; bevillningsutskottets

betänkande nr
26, i anledning av väckta motioner om
successiv avveckling av dubbelbeskattningen
å aktiebolag och ekonomiska
föreningar;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av väckta motioner
om utgivning av en informationstidskrift
rörande riksdagens verksamhet
m. m.,

nr 17, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av läkemedelsindustrien,

nr 18, i anledning av väckt motion
om utvidgad statlig gruvdrift i Norrland,

nr 19, i anledning av väckt motion
om anordnande av en statlig verkstadsindustri
i Norrland,

nr 20, i anledning av väckta motioner
om tillskapande av ett byggnadsföretag
med staten som huvuddelägare,
nr 21, i anledning av väckta motioner
om ett nytt kreditsystem för bostadsbyggande
och vissa offentliga investeringar,
och

nr 22, i anledning av väckta motioner
angående försäkringsväsendets organisation,
m. m.;

jordbruksutskottets utlåtande nr 8, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående allmän beredskapsstat för
budgetåret 1965/66, såvitt angår jordbruksärenden;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
om inflytande för de anställda
över enskilda företag och om inflytande
för de anställda över statliga företag.

§ 14

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivel -

Onsdagen den 21 april 1965

Nr 18

se, nr 146, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående reglering
av sockernäringen.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 117,
till Konungen, angående val av styrelse
för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond; dels

ock till riksdagens förordnanden:
nr 118, för

professor Torgny Segerstedt
att vara ordförande i Stiftelsen Riksbankens
jubileumsfond;
nr 119—128, för
professor Arne Miintzing,

» Rror Rexed,

» Ingvar Svennilson,
riksbankschef Per Åsbrink,
herr Lennart Geijer,
fru Elisabet Sjövall,
herr Olle Dahlén,

» Ro Martinsson,

» Nils Theodor Larsson, och
fröken Blenda Ljungberg
att vara styrelseledamöter i Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond; samt
nr 129—139, för
professor Folke Lindberg,

» Erik Rudberg,

» Arne Tiselius,

docent Lennart Holm,
bankdirektör Arne Callans,
herr Hans Hagnell,
fröken Astrid Bergegren,
herr Per Hilding,

» Tage Johansson,

» Erik Grebäck, och
» Carl Eskilsson

att vara styrelsesuppleanter i Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond.

§ 15

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 106, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
in. m.,

nr 108, angående vissa ändringar i

statliga avlönings- och pensionsreglementen,
m. m.,

nr 111, med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475),

nr 113, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 57 och 62 §§ lagen
den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,
m. m.,

nr 115, angående godkännande av en
europeisk balk om social trygghet
m. m.,

nr 116, angående utbyggnad av televerkets
verkstadsrörelse,

nr 118, med förslag till lag om ändring
i skollagen den 6 juni 1962
(nr 319),

nr 122, om ökning av de svenska insatserna
i Internationella valutafonden
och Världsbanken, samt

nr 123, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 72 och 77 §§
rusdrycksförsäljningsförordningen den
26 maj 1954 (nr 521), m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 16

Tillkännagavs, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält att
till utskottet inkommit

från Nordiska rådets svenska delegation
framställning angående organisationen
av delegationens kansli, och
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
framställning angående utgivandet av
en matrikel över riksdagens ledamöter.

Dessa anmälningar bordlädes.

§ 17

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 87, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt, motionerna:
nr 852, av herr Nordgren,
nr 853, av herr Nordgren m. fl., och

Nr 18

Onsdagen den 21 april 1965

nr 854, av herr Svenning och fru
Skantz;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 88, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1937
(nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar,
motionen nr 855, av herr Ståhl m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 94, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 27 maj 1960 (nr 253) om tillverkning
och beskattning av malt- och läskedrycker,
in. in., motionerna:
nr 856, av herr Dickson,
nr 857, herr Engkvist m. fl., och
nr 858, av herr Johansson i Skärstad
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 95, angående reglering av
priserna på vissa jordbruksprodukter,
m. m., motionerna:

nr 859, av herr Börjesson i Glömminge
m. fl.,

nr 860, av herr Hansson i Skegrie
m. fl.,

nr 861, av herr Jonasson in. fl., och
nr 862, av herr Nilsson i Svalöv
in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 97, angående vatten- och luftvårdens
organisation, motionerna:

nr 863, av herrar Elmwall och Persson
i Heden, och

nr 864, av herr Lorentzon m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 98, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 256),
in. in., motionerna:

nr 865, av herr Börjesson i Falköping
m. fl., och

nr 866, av herrar von Sydow och
Berglund;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 102, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 april 1952

(nr 152) om sammanföring av samfälld
vägmark med angränsande fastighet
m. m., m. m., motionerna:

nr 867, av herr Nilsson i Lönsboda,
och

nr 868, av herr Persson i Heden;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 103, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., m. m., motionerna:

nr 869, av herr Magnusson i Borås
777. fl., och

nr 870, av herr Ståhl m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 107, med förslag till förordning
om statsbidrag till byggande av
tunnelbana, motionerna:

nr 871, av herr Bengtson i Solna
m. fl., och

nr 872, av herr Gustafson i Göteborg
m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 120, angående uppförande
av ett nytt tvätteri i Eskilstuna, motionen
nr 873, av herr Nordgren m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18

Herr talmannen meddelade, att herr
Hansson i Önnarp enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
från och med den 21 innevarande april
tills vidare.

Herr Hansson i önnarp beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen tills
vidare.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.44.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 22 april 1965

Nr 18

Torsdagen 22 april

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Majrts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 106, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
m. m.;

till statsutskottet propositionen nr
108, angående vissa ändringar i statliga
avlönings- och pensionsreglementen,
m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 111, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475);

till bankoutskottet propositionen nr
113, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 57 och 62 §§ lagen den
31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,
m. m.;

till lagutskott propositionen nr 115,
angående godkännande av en europeisk
balk om social trygghet m. m.;

till statsutskottet propositionen nr
116, angående utbyggnad av televerkets
verkstadsrörelse;

till lagutskott propositionen nr 118,
med förslag till lag om ändring i skollagen
den 6 juni 1962 (nr 319);

till bankoutskottet propositionen nr
122, om ökning av de .svenska insatserna
i Internationella valutafonden och
Världsbanken; samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 123, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 72 och 77 §§ rus -

drycksförsäljningsförordningen den 26
maj 1954 (nr 521), m. m.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
vid utskottets anmälningar
jämlikt § 21 riksdagsstadgan fogade, å
bordet vilande framställningar från dels
Nordiska rådets svenska delegation angående
organisationen av delegationens
kansli, dels styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående utgivandet av en matrikel
över riksdagens ledamöter.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna
nr 852—854;

till konstitutionsutskottet motionen
nr 855;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 856—858;

till jordbruksutskottet motionerna nr
859—864;

till bankoutskottet motionerna nr 865
och 866;

till lagutskott motionerna nr 867—
870; samt

till statsutskottet motionerna nr 871
—873.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 20—
23, statsutskottets utlåtande nr 5, bevillningsutskottets
betänkande nr 26,
bankoutskottets utlåtanden nr 16—22,
jordbruksutskottets utlåtande nr 8 och

Nr 18

Torsdagen den 22 april 1965

Interpellation ang. etnografiska museets lokalfråga

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 23.

§ 5

På hemställan av lierr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att statsutskottets
utlåtande nr 5 skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

§ 6

Interpellation ang. etnografiska museets
lokalfråga

Ordet lämnades på begäran till

Herr RIMMERFORS (fp), som yttrade: Herr

talman! Statens etnografiska museum
har länge varit ett styvbarn bland
svenska museer. Och ändå rymmer också
detta museum samlingar av oskattbart
värde, i vissa fall kulturskatter som
räknas till de främsta i världen. Hit
kommer utländska forskare för att studera
vissa sällsynta föremål och här
finns resultatet av många forskningsresandes
och missionärers banbrytande
samlarverksamhet under gångna tider.
De äldsta samlingarna går som bekant
tillbaka till 1700-talet, då bl. a. Linnélärjungarna
Thunberg och Sparrmann
hemförde ytterst värdefulla samlingar,
den senare från sin medverkan i Cooks
första resa till Söderhavet.

Om man bortser från Hedin-samlingarna,
som i viss utsträckning är tillgängliga
för allmänheten och föredömligt
ordnade, är huvudparten av
dessa dyrgripar nedpackade i lårar.
Tyvärr kan man befara att en hel
del värdefulla kulturföremål inte är
tillräckligt skyddade från förstörelse.
En del av lokalerna befinner sig
också i ett så skandalöst dåligt skick att
man när som helst kan riskera katastrofer
som förstör unika och helt oersättliga
föremål. Som ett skrämmande exempel
kan nämnas att en del av taket i

fjol ramlade ned över föremålen i ett
rum, där vissa betydande samlingar
från Sydamerika förvaras. Den i förra
veckan bortgångne intendenten vid museet,
docent Stig Rydén, hade vid olyckstillfället
avslutat en föreläsning med
visning just av detta rum.

I den förnämliga bok, »Dolda skatter,
konst från fem världsdelar», som
i fjol utgavs, kallar museets nuvarande
chef, professor Sigvald Linné, etnografiska
museets situation »ett långt lidandes
historia». Det är betecknande att
P. P. Waldenström med bitande satir
gisslade denna kortsynta kulturpolitik
i ett anförande i andra kammaren redan
den 5 april år 1900. År 1931 utgavs en
bok med den fullt adekvata titeln »Ett
museum i packlårar». Där protesterade
bland andra Albert Engström »med sorg
och raseri» mot myndigheternas bristande
intresse för etnografiska museet.
I pressen meddelades härom året att
man i en packlåda på etnografiska museet
i Stockholm upptäckt världens
äldsta bevarade samling av etnografica
från Söderhavsöarna! Då ringde en representant
för Times från London och
frågade om det var sant att man i Sverige
förvarade sådana dyrgripar i packlådor.
Han vägrade tro att något sådant
var möjligt.

I rättvisans namn skall erkännas att
regering och riksdag under de senare
åren givit betydande anslag också till
etnografiska museet. Det återstår dock
att ordna ett tidsenligt museum för dessa
ovärderliga samlingar och att slutgiltigt
genomföra deras katalogisering.

Vissa uppgifter tyder på att utredningen
av denna fråga är sammankopplad
med den s. k. riksmuseiutredningen,
som ju enligt direktiven rör naturhistoriska
riksmuseet och vissa andra institutioners
framtida ställning till universitet
i Stockholm m. m. Frågan är om
detta brådskande problem kan lösas på
denna väg. I varje fall är det angeläget
både för riksdagen och allmänheten att
få veta hur långt dessa utredningar fort -

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

skridit, vad beträffar omvårdnaden om
de etnografiska samlingarna, kanske
framför allt etnografiska museets byggnadsfråga.

Med hänvisning till vad ovan anförts
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få ställa
följande frågor:

1. Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för det pågående utredningsarbetet,
när det gäller etnografiska
museets lokalfråga och dess framtida
administration?

2. Anser herr statsrådet att den handläggning
som riksmuseiutredningen
kan ägna åt frågan om etnografiska museet
är till fyllest eller skulle en särskild
utredning vara motiverad?

3. Vill herr statsrådet under alla omständigheter
medverka till att utredningsarbetet
påskyndas, i syfte att inom
rimlig tid ge Sverige ett tidsenligt etnografiskt
museum, till skydd för de ovärderliga
skatter som hemförts av svenska
forskare och missionärer och till gagn
för kunskapen om u-länder och främmande
folk?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 145, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av priserna på fisk under budgetåret
1965/66.

§ 8

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om befrielse
från riksdagsgöromålen under tiden den
2—8 maj 1965 för bevistande av Europarådets
rådgivande församlings förhandlingar
i Strasbourg.

Stockholm den 21 april 1965

Gösta Bohman

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 23 april

Kl. 11.00

§ 1

Meddelande ang. plena under maj

Herr TALMANNEN yttrade:

Till kammarens ledamöter kommer
att utdelas en preliminär plan för behandling
i kamrarna av utskottsutlåtanden
under maj 1965. Enligt denna plan
skulle de sista ärendena föreligga till behandling
fredagen den 28 maj. Med hänsyn
till risken för förseningar och till
att en helgdag infaller under den sista
arbetsveckan synes det dock ofrån -

komligt att räkna med att man — i enlighet
med vad som förutsattes i den
tidplan som upprättades vid vårsessionens
början — måste ta i anspråk
även lördagen den 29 maj för arbetsplenum.

§ 2

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
alkoholmissbruk inom försvaret

Ordet lämnades på begäran till

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Svar på interpellation ang. åtgärder

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat mig, om jag anser att
det föreligger några av spritmissbruk
förorsakade problem inom det svenska
försvaret samt vilka åtgärder jag har
för avsikt att vidta om sådana problem
kan anses föreligga.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Av kontrollstyrelsens statistik för år
1964 framgår att antalet för fylleri omhändertagna
under året totalt sett ökat
med 3 procent sedan år 1962. I fråga
om ungdomar under 21 år — åldersläget
för de flesta värnpliktiga under första
tjänstgöring — redovisas dock en
minskning med 6 procent. Kontrollstyrelsen
har valt att jämföra med år 1962
eftersom spritstrejken år 1963 medförde
onormala förhållanden det året.

Tillgänglig statistik från de militära
förbanden visar även den en sjunkande
tendens i fråga om antalet fylleriförseelser
för de fyra senaste åren. Betydande
variationer förekommer dock mellan
olika delar av landet och mellan olika
förband. Hittills gjorde undersökningar
och framkomna uppgifter ger inte underlag
för misstankar att spritmissbruk
skulle orsaka särskilda problem bland
någon personalkategori inom försvaret.

Det är självklart angeläget att söka
förebygga spritmissbruk och beivra
missbruk som kan förekomma. Försvarets
myndigheter samarbetar sålunda
nära med Centralförbundet för nykterlietsundervisning
när det gäller förebyggande
åtgärder. Undervisning om alkoholproblem
ingår i medborgarundervisningen
för de värnpliktiga. Likartad
undervisning förekommer också i olika
slag av befälsutbildning. För varje åldersklass
värnpliktiga ordnas ett antal
föreläsningar i alkoholfrågan. Underhållning
med nykterhetsfrämjande inslag
förekommer också vid de flesta
förband och soldathem. En aktivt ge -

inot alkoholmissbruk inom försvaret

nomförd upplysning har visat sig ge
goda följdverkningar genom att antalet
förseelser sjunker. Detta har föranlett
överbefälhavaren att i samverkan med
Centralförbundet för nykterhetsundervisning
sätta i gång försök med vidgad
verksamhet vid vissa förband. Dessa försök
ingår som led i en nyligen påbörjad
utredning om lämpliga motåtgärder mot
spritmissbruk inom försvaret.

Åtgärder för att föra spritmissbrukare
till rätta vidtas av försvarets myndigheter
i nära samarbete med vederbörliga
sociala myndigheter. Möjligheterna
till samarbete kan påverkas av
resultaten av den utredning som justitieministern
tillsatt år 1960 angående
upplysning till militära myndigheter om
ådömda straff m. m. beträffande personal
som beordrats att fullgöra militärtjänst.
Denna utredning beräknas bli
slutförd under sommaren eller hösten
1965.

Vidare anförde

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret.

Med tillfredsställelse konstaterar jag,
att försvarsministern liksom jag är angelägen
om att förebygga och beivra
missbruk, som kan förekomma inom
försvaret. Det förefaller dock som om
hela frågan om nykterhetstillståndet
bland värnpliktiga, såväl de yngre årgångarna,
vilka gör sin första tjänstgöring,
som de äldre, vilka är inne på
sina repetitionsövningar, icke vore tillräckligt
utredd.

Situationen är förvisso enligt många
iakttagare allvarligare än vad kontrollstyrelsens
statistik för år 1964 av antalet
för fylleri omhändertagna ger vid
handen. Situationen är också allvarligare
än vad försvarsministern tycks tro
när han hänvisar till att hittills gjorda
undersökningar inte ger underlag för
misstankar.

Det anföres i den av försvarsminis -

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

tern citerade statistiken, att antalet fylleriomhändertaganden
totalt ökat med
3 procent men i fråga om ungdomar under
21 år minskat med 6 procent från
år 1962 till år 1964. Dessa procenttal
säger dock ytterst litet om själva nykterhetstillståndet
inom försvarsmakten,
och det är angeläget få veta huruvida
försvarsministern känner de verkliga
siffror och procenttal som kan belysa
hur det förhåller sig med alkoholbruket
och alkoholmissbruket under värnpliktstjänstgöringen.
Fyllerisiffrorna är
på intet sätt belysande för nykterhetstillståndet,
ty det är ett känt faktum,
att endast undantagsvis någon eller några
omhändertas för fylleri. Försvarsmaktens
olika personalkonsulenter och
assistenter kan säkerligen ge bidrag,
som är värda att beakta och som kan
ge försvarsministern icke blott underlag
för misstankar att missbruk skulle
orsaka särskilda problem utan dess värre
ge klara belägg för att stora problem
förefinns. Det är därför med tillfredsställelse
jag hör om den nyligen påbörjade
utredningen om lämpliga åtgärder
mot spritmissbruk inom försvaret, och
jag hyser den förhoppningen, att denna
utredning skall leda till åtgärder som
effektivt kan förbättra nykterhetstillståndet
inom försvarsmakten.

Det är glädjande som också försvarsministern
antyder, att överbefälhavaren
i samråd med Centralförbundet för nykterhetsundervisning
satt i gång försök
med vidgad verksamhet vid vissa förband.
Det förhåller sig helt visst på
det sättet, att de enstaka nykterhetsföredragen
och nykterhetsinslagen vid
olika tillfällen icke spelar så stor roll
som tidigare, utan att vi nu i högre
grad än någonsin behöver en systematiskt
uppbyggd undervisning i form avserier
av föredrag, filmer ocli andra
hjälpmedel samt samtal och diskussioner,
varvid den värnpliktige kan erhålla
saklig information och kunskap om alkoholens
verkningar utan att därför utsättas
för otillbörlig propaganda. Är det

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

försvarsministerns avsikt att ställa medel
till överbefälhavarens förfogande,
så att denna försöksverksamhet kan utökas
och snabbt bli prövad inom alla
vapenslag och förband?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs den av herr Rimmerfors
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående etnografiska
museets lokalfråga.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde, tillika svar på
interpellation ang. höjning av undersökningskapaciteten
vid blodgruppsserologiska
avdelningen hos statens
rättskemiska laboratorium

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet Aspling, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av punkten 69 i detta
ärende besvara fru Johanssons interpellation
angående höjning av undersökningskapaciteten
vid blodgruppsserologiska
avdelningen hos statens rättskemiska
laboratorium.

Punkterna 1—It)

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

Kungl. Maj.t hade (bilaga 7, punkt
C 10, s. 39—48) föreslagit riksdagen att
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

de ändringar i personalförteckningen
för ungdomsvårdsskolorna, som föranleddes
av vad departementschefen förordat,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1965/66,
dels ock till Ungdomsvårdsskolorna:
Avlöningar för samma budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 19 498 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Alexanderson och fru Hamrin-Thorell
(I: 406) och den andra inom andra
kammaren av herr Gustafsson i Borås
in. fl. (11:495), i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta, att under socialdepartementets
huvudtitel för budgetåret
1965/66 anvisa under anslaget
till Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar
a) för vård utom skola enligt socialstyrelsens
äskanden erforderliga medel för
anställande av ytterligare nio förste
assistenter i Ae 19 och två assistenter
i Ae 17, b) för vård- och tillsynspersonal
800 000 i stället för av departementschefen
förordat belopp 200 000
kr., c) för kontorshjälp enligt socialstyrelsens
äskanden 43 000 kr.,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Wallentheim m. fl. (I: 432) och
den andra inom andra kammaren av
fru Skantz in. fl. (II: 522).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:406 och 11:495

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för ungdomsvårdsskolorna
i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet föreslagits;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1965/66;

c) till Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett förslagsanslag av 19 498 000 kr.;

II. att motionerna 1:432 och 11:522
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Nils-Eric Gustafsson, Harry Carlsson
och Harald Pettersson, fröken Elmén
samt herrar Gustafsson i Skellefteå, Antonsson,
Nilsson i Tvärålund och Mundebo,
vilka ansett att utskottet under
I. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1: 406 och II: 495

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra
personalförteckningen för ungdomsvårdsskolorna
i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet föreslagits;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1965/66;

c) till Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett förslagsanslag av 20 350 000 kr.;

b) av fru Wallentheim, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Den föreliggande frågan
har varje år varit uppe till behandling
här i riksdagen.

Vi är alla mycket bekymrade över de
svåra ungdomsproblem, som vi har att
brottas med. Som vi alla kan konstatera
tilltar ungdomsbrottsligheten och blir
allt svårare, och den går undan för undan
allt längre ned i åldrarna. De ungdomar,
som samhället nu måste ta hand
om, är mer problematiska och mer svårbehandlade
än tidigare. Även samhällsförhållandena
har utvecklats på ett sätt,
som i detta avseende är ogynnsamt. För

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

att anpassa dessa ungdomar till samhället
har vi beslutat att rusta upp ungdomsvårdsskolorna,
så att vården blir
mer kvalificerad och effektiv. Vi måste
vidta åtgärder, som är ägnade att förbättra
behandlingens effektivitet. Detta
framhölls redan i ett statsrådsprotokoll
från 1961, men trots detta måste vi
konstatera, att det fortfarande råder
bristande överensstämmelse mellan lagstiftningen
rörande behandlingen och
vården av asociala och kriminella ungdomar
och tillgängliga resurser för att
förverkliga denna.

Personalen är för närvarande otillräcklig
vid ungdomsvårdsskolorna. Det
gäller både för uppgifterna att få ut ungdomar
i vård utanför skola, för tillsynsuppgifterna
inom skolan och för
de administrativa uppgifterna.

Vi har beslutat att försöka få till
stånd en så individuell och effektiv
behandling som möjligt av dessa ungdomar
för att de så fort sig göra låter
skall kunna vårdas utanför skolan, vare
sig det nu gäller familjevård eller annan
vård. Det är i och för sig bra. Men
man måste naturligtvis också se till att
ungdomarna verkligen får en tillräckligt
effektiv behandling inom skolan
så att de är mogna för vård ute i samhället
hos familjer etc.

Personalen är som sagt nu helt otillräcklig
för vård och behandling inom
skolan, för utplacering av ungdomarna
i hemmen och för administration. Det
har visserligen skett en viss utökning
av personalen, men denna ökning räcker
inte ens till för att kompensera arbetskraftsbortfallet
genom arbetstidsförkortningen
som man har förhandlat sig
fram till i syfte att få en s. k. mjuk arbetsvecka.
Hela personalen, assistenter,
vårdare m. fl., måste därför ta på sig
mycket krävande övertidsarbete.

Vi ser fler och fler uppgifter om att
antalet rymningar vid ungdomsvårdsskolorna
har ökat ganska oroväckande.
Mycket allvarligt är också att personalen
blir utsatt för svåra överfall och

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

nedslagningar i samband med dessa
rymningar, vilket naturligtvis också i
viss mån hänger samman med de otillräckliga
personalresurserna. Det rör sig
i detta fall om en ren arbetarskyddsfråga
för personalens del. Beträffande
en skola har yrkesinspektionen och arbetarskyddsstyrelsen
sagt ifrån, att man
måste se till att bevakningen blir bättre,
så att inte personalen utsättes för
de mycket betydande risker som är förknippade
med dessa överfall.

För att få till stånd en mer kvalificerad
vård föreslår departementschefen
ett anslag på 200 000 kronor till försöksverksamhet
vid två skolor och menar
att man skall avvakta och se vad
resultatet blir av detta. Men, vad händer
vid de 23 övriga skolorna, som nu
över lag är underbemannade? Deras situation
är utomordentligt svår.

För vården utom skola inrättades i
fjol 12 nya assistentjänster, d. v. s. 12
skolor fick en tjänst var, men de övriga
skolorna har icke fått någon personal
för detta ändamål. Den personal
som svarar för tillsynen, vården och
behandlingen inom skolorna hinner
inte med det mycket krävande arbetet
med att placera ut ifrågavarande ungdomar.
Socialstyrelsen har i år begärt
ytterligare 11 tjänster, och detta har
vi tagit upp i motion och reservation
eftersom vi anser att det är synnerligen
viktigt att kunna placera ut ifrågavarande
ungdomar. Meningen med differentiering
är ju att ungdomar som är
lämpade för det skall placeras utom
skola.

Vidare har vi föreslagit en ökning av
antalet vårdartjänster, med hänsyn dels
till de överfall som jag nämnde förut
och dels till att man många gånger får
lämna ungdomar utan den tillsyn som
(le bör ha, därför att man inte har tillräckligt
med folk. Man har inte heller
kunnat tillämpa den lilla gruppens princip
— som vi i detta hus har talat om
oändligt mycket.

Med hittillsvarande personalförstärk -

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

ning har själva den kvalificerade vården
inte kommit något steg närmare
målet, utan jag skulle snarare vilja säga
att svårigheterna har ökat. Under nuvarande
förhållanden, med övertid, med
obekväm arbetstid m. m. är nyrekrytering
nästan omöjlig. Vid en skola utannonserades
en assistenttjänst i 19 lönegraden.
Man fick en mängd telefonförfrågningar,
men när vederbörande
fick höra vilken lång arbetstid m. m.
som anställningen innebar, blev det
inga som sökte. Så kommer förhållandet
att förbli om vi inte kan hjälpa skolorna
med en personalförstärkning.

Med den nya barnavårdslagen har
också det administrativa arbetet väsentligt
ökat. Likaså har utökningen av
verkstäder m. m. medfört att det blir
mer skrivgöromål och liknande arbete
i skolorna. Därför blir den kvalificerade
personal, som är avsedd för vård
och behandling, många gånger bunden
av sådana skrivgöromål, och det kan
inte vara riktigt. Skall vi vänta med att
förstärka personalresurserna tills skolorna
kommer in i en kris, så att situationen
blir ohållbar och hela verksamheten
klappar ihop? Det finns säkert
många i denna kammare som är knutna
till styrelser för skolor av detta slag och
som nog kan intyga hur svåra arbetsförhållandena
nu är vid dem.

Nu är det så, att man har haft personal
som varit i hög grad besjälad av
sitt arbete och visat ett mycket djupgående
intresse för dessa ungdomar.
Men om de känner att de inte kan fullgöra
sina uppgifter såsom de önskar,
är det risk att de tröttnar och ger upp.
Man vet ju själv att man, om man inte
kan fullgöra ett arbete, upplever hela
situationen såsom hopplös. Det är nu
fara värt att både personal och styrelser
vid skolorna finner situationen
tröstlös.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation som
är fogad till punkten 17 i utskottets
utlåtande.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vill först till alla
delar instämma i vad fröken Elmén har
anfört på denna punkt. Med all respekt
för den upprustning som sedan några
år pågår vid våra ungdomsvårdsskolor
måste man konstatera, att det likväl
finns mycket påtagliga brister. Vi vet
alla att ungdomsbrottsligheten ökat i
omfång betydligt mer än vad som motsvarar
ungdomskullarnas storlek. Det är
nog gott och väl att man under den senaste
femårsperioden ökat antalet vårdplatser
från 800 till 1 050 —- eller som
det nu blir 1 100 — och jag tycker detta
är värt allt erkännande, men denna ökning
är byggd på beräkningen att asocialitetsfrekvensen
skulle vara konstant,
vilket den inte är. Brottsligheten sprider
sig till allt lägre åldrar och brottens
svårighetsgrad ökar. Dessutom har alkoholmissbruket
bland de yngre årgångarna
ökat i oroväckande grad.

Det är dock inte vårdplatsernas antal
som står i förgrunden just nu utan fastmer
frågan om en effektiv vård och
skolning. Till det behövs pengar för
personal, människor. Det har tillkommit
ett icke ringa antal nya tjänster —
135 under den senaste femårsperioden
— men detta täcker bara, med nöd och
näppe, den förkortade arbetstiden. Det
ofrånkomliga behovet av flera platser
och ökning av personalen med tanke
på rymningar, överfall, ökat antal åtal
mot minderåriga samt svårigheten för
att inte säga omöjligheten att ta hand
om dessa, krävde en ökning av platser.
Men utvecklingen beträffande vårdens
effektivitet har inte gått parallellt med
ökningen av platsantalet. Dåvarande socialministern
poängterade starkt — och
riktigt — just att behandlingens effektivitet
bör och måste stå i förgrunden.
Hur och när skall detta bli möjligt? Det
finns väl ingen annan väg att gå än att
söka lösa personalfrågan. Skolorna kan
helt enkelt inte möta berättigade krav.

Det är framför allt denna sida av saken,
herr talman, som vi i vår motion

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

har ställt i blickpunkten. Den höjning
av anslaget som i år föreslås av Kungl.
Maj :t räcker till en personalökning med
10 nya vårdartjänster, mot av socialstyrelsen
begärda 105. Även om man väl
nu som alltid måste hypotetiskt utgå
från att de statliga verken som princip
begär anslag i överkant, så är nog gapet
mellan det begärda och det erhållna
alltför stort. Kvar står en markant brist,
vilket i sin tur verkar hämmande även
på möjligheterna att besätta de befattningar
som finns.

Vårt yrkande om ett anslag på 800 000
kronor i stället för det av departementschefen
förordade och av utskottet tillstyrkta
anslaget på 200 000 kronor täcker
långtifrån behovet, men ger ändå
möjlighet till ett något bättre tillgodoseende
av ett markant behov av personalökning.
Jag ber därför också att få
yrka bifall till reservation 1 av herr Per
Jacobsson m. fl. vid punkten 17.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag kan på många väsentliga
punkter ansluta mig till det allmänna
resonemang och de allmänna
synpunkter som båda de föregående talarna
anförde i fråga om ungdomsvårdsskolornas
betydelse och angelägenheten
av att rusta upp dem. Jag tycker emellertid
att båda talarna målat i litet för
svarta färger då det gäller att bedöma
vad som hittills bar uträttats på detta
område. Det har dock åstadkommits en
rätt ordentlig upprustning. Under de
senaste fem åren har antalet vårdplatser
ökat från ungefär 800 till 1 050. Samtidigt
har platserna successivt moderniserats,
och skolornas kvalitativa resurser
har avsevärt förstärkts. Beträffande
antalet tjänster kan jag hänvisa till att
under femårsperioden inte mindre än
135 tjänster tillkommit. Detta gör att i
dag antalet vårdplatser per anställd är
ungefär 1,4. Skulle man göra en jämförelse
med andra områden och se t. ex.
på de statliga anstalterna för alkoholmissbrukare,
skulle man finna att mot1—Andra
kammarens protokoll 1965. Nr

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

svarande siffra där är 1,8. För de enskilda
vårdanstalterna är den 3,5. Ungdomsvårdsskolorna
ligger alltså bäst till
i den statistiken.

Jag delar helt fröken Elméns uppfattning
om att vården utom skolan är av
stor betydelse. Nu har från och med
innevarande budgetår personalen utökats
med 12 nya assistenttjänster, och
vi har i utskottet ansett, att man, innan
någon ytterligare utbyggnad företages,
borde avvakta erfarenheterna av vad
som hittills har gjorts. Dessutom har det
visat sig vara svårt att rekrytera lämplig
personal till dessa tjänster.

Det bör kanske vidare nämnas att då
det gäller vård- och tillsynspersonalen
har Kungl. Maj:t uppdragit åt statskontoret
och socialstyrelsen att göra en
kartläggning av personalläget vid ett par
av dessa skolor. En försöksverksamhet
med nya arbetsmetoder och nya arbetsformer
kommer att starta under det
sista kvartalet i år. För det ändamålet
står ungefär 300 000 kronor till förfogande.

En sak, som fröken Elmén tog upp
och som naturligtvis är mycket allvarlig,
är de överfall som har ägt rum. Det
finns därför anledning att påminna om
att i statsverkspropositionen medel har
beräknats för att anskaffa tekniska anordningar
för att undvika sådana överfall.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste medge att
skolorna har byggts ut, så att väntelistorna
och köerna inte är så långa som
de var förut, då ungdomarna nästan
fick kvalificera sig för att stå först i
kön för att komma in vid en skola. —
Så var det verkliga förhållandet. Personalen
har utökats på grund av att platsantalet
har byggts ut så att det behövts
inera personal.

När herr Bohman jämför med alkoholistanstalter
m. in., så måste jag emel 18 -

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

lertid säga att dessa ungdomar vid ungdomsvårdsskolorna
är ytterligt svårbemästrade.
Samtidigt har vi att ta hänsyn
till allt arbete skolorna har för undervisning
och allt sådant som kräver
personal. Jag skulle snarare till viss
grad vilja göra en jämförelse med mentalsjukhus
för ungdomar, ty de intagna
vid ungdomsvårdsskolorna ligger på
gränsen, de är ytterligt nervösa och
synnerligen känsliga och svåra att
handskas med.

Nu säger herr Bohman att när det
gäller överfallen har man anslagit medel
för teknisk utrustning. Man kan
alltså larma när överfallet har ägt rum
och det alltså kan registreras. Men vad
vi menar är att man bör ha tillräckligt
med personal för att kunna förebygga
överfallen.

Det är naturligtvis mycket viktigt att
den som överfalles kan komma i kontakt
med skolan i övrigt, men vi bör väl
alltid inrikta oss på en förebyggande
verksamhet. Det gäller dock arbetarskydd,
att skydda personal.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror att vi har klart
sagt ifrån och givit det erkännande som
bör ges när det gäller förbättringen av
arbetet vid våra ungdomsvårdsskolor.
Men jag vill, herr talman, erinra om att
socialstyrelsen i sina anslagsäskanden
har framhållit att en utökning av personalens
antal rent matematiskt sett är
nödvändig för att man skall ernå den
arbetstid på 2 250 timmar per år som
centralt beslutats för sådan personal inom
vårdområdena som är tjänstgöringspliktig
på sön- och helgdagar. För att
man skall kunna hålla tillsynspersonal
under dygnets alla 24 timmar måste dels
övertid uttas av assistenter och utbildningspersonal,
dels måste i vissa fall
även skolans rektor schemabindas för
ren övervakningstjänst. Detta är natur -

ligtvis till förfång för de egentliga arbetsuppgifterna,
vilket jag tycker motiverar
en höjning av anslaget.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det råder som sagt inga
som helst delade meningar om att det
här gäller ett svårbemästrat klientel och
att det behövs en upprustning. Men vi
får inte glömma bort hur stor upprustningen
har varit under de senaste åren.
Det är alldeles riktigt som här sagts att
det för att förebygga överfall behövs
både personal och tekniska resurser.
När man skall bedöma personalläget, så
skall man naturligtvis inte hårdra några
jämförelser med andra områden, men
siffran 1,4 anställd per vårdplats säger
ändå ganska mycket.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det är sant som det har
sagts att ungdomsvårdsskolorna har
stått i centrum för debatten under senare
tid, en diskussion som säkerligen
i många avseenden har tillfört detta
område intressanta och värdefulla synpunkter.
Med anledning av debatten om
resurserna och utvecklingen på detta
område vill jag här säga några ord.

Jag vill erinra om att den statliga
ungdomsvården under de senaste tio
åren varit föremål för en mycket omfattande
upprustning. I första hand har
upprustningen fått inriktas på att tillgodose
behovet av vårdplatser. Platsantalet
har ökat från 750 till f. n. drygt
1 050, d. v. s. med ca 40 procent. Platsantalet
ökas ytterligare när pågående
utbyggnad genomförts. Skolorna kommer
då att disponera ca 1 100 platser,
varav omkring 200 i slutna avdelningar.
Den tidigare besvärande platsbristen
vid skolorna har övervunnits. Den 1
april i år redovisas endast ett väntefall.

Upprustningen har emellertid inte inskränkts
till enbart en kvantitativ utbyggnad
av skolorna. En betydande kva -

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

litativ upprustning har också skett. Det
gäller främst personalresurser för medicinsk-psykologisk
behandling, undervisning,
arbetsträning samt vård utom
skolan.

Upprustningens omfattning kanske
främst kan illustreras av att de sammanlagda
anslagen till ungdomsvårdsskolorna
har mer än tredubblats på tio
år. Under samma tid har i byggnader
investerats nära 30 miljoner kronor. I
årets statsverksproposition framläggs
förslag om en fortsatt förstärkning av
skolornas resurser. Bl. a. föreslås anslaget
för vård utom skola uppräknat
med 50 procent från 2 till 3 miljoner
kronor, främst för att öka möjligheterna
till arbetsplacering och utbildning
av eleverna.

Antalet befattningshavare vid skolorna
har under tioårsperioden ökat med
ca 70 procent. Platsantalet har samtidigt,
som jag här nyss nämnde, ökat
med ca 40 procent. Personaltätheten
vid skolorna har alltså ökat betydligt.
Vid skolorna finns f. n. ca 740 tjänster.

För arbetsuppgifter för vård utom
skola, alltså för eftervården, har organisationen
fr. o. in. innevarande budgetår
tillförts 12 nya assistenttjänster.
Dessförinnan har medel vid olika tillfällen
beviljats till assistenttjänster för
främst sådana arbetsuppgifter. Jag fäster
mycket stor vikt vid denna vårdform.
Emellertid har jag ansett klokt
att något avvakta erfarenheterna av den
nyligen genomförda personalutökningen
på detta område, innan ytterligare personalförstärkning
sker. Härför talar
också den brist som för närvarande
råder på personal med kvalificerad social
utbildning. Socialstyrelsen har sålunda
under senare tid haft avsevärda
svårigheter att rekrytera assistentpersonal.
Av 79 assistenttjänster vid skolorna
var den 1 april i år nära 30 procent
vakanta.

För vård- och tillsynspersonal begärde
socialstyrelsen i sina petita drygt
100 nya tjänster förutom personal för

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

grundskoleundervisning och till nya avdelningar.
Det skulle inneburit en ökning
av denna personalkategori med
omkring 35 procent. Häri inräknas ökat
personalbehov på grund av omläggning
av arbetstidsberäkningen till s. k. mjuk
arbetsvecka. För sistnämnda ändamål
har i statsverkspropositionen beräknats
medel som motsvarar kostnaderna för
minst 15 vårdtjänster. Jag vill i samband
med detta också, herr talman,
fästa uppmärksamheten vid att i samband
med arbetstidsförkortningen —
den frågan bär ju redan varit föremål
för diskussion här — utredde organisationsnämnden
hur mycket mera personal
som skulle behövas. Medel föreslås
anvisade till 100 procent för denna
personal enligt organisationsnämndens
förslag. Därigenom ges alltså medel
för genomförande av mjuk arbetsvecka.
De uppgifter som herr Gustafsson
i Borås anförde på denna punkt
kan jag inte finna vara riktiga.

Den av socialstyrelsen i övrigt föreslagna
ökningen av antalet vårdare och
tillsynsmän syftar till att höja vårdstandarden
under elevernas fritid. Jag
har i statsverkspropositionen uttalat, att
jag inte är beredd att föreslå en avsevärd
ökning av personaltätheten innan
en mer allsidig utredning av personalläget
gjorts. Bakgrunden till detta mitt
ställningstagande är främst, att jag inte
är övertygad om att skolornas svårigheter
att bemästra vårdproblemen för
sitt alltmer besvärliga klientel bör mötas
med en personalförstärkning i traditionella
former. Enligt min mening
bör man försöka finna nya vägar för
vårdarbetet vid skolorna. En kartläggning
och analys av vårdpersonalens nuvarande
arbetsuppgifter bör kunna ge
uppslag både rörande vilket slag av personal
man bör satsa på och antalet befattningshavare.
Det är min avsikt att
på grundval av kartläggningen av personalläget
vid två skolor få till stånd en
försöksverksamhet vid dessa skolor. Syftet
med denna försöksverksamhet skall

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

vara att försöka finna nya arbetsmetoder
och behandlingsformer. Regeringen
har uppdragit åt statskontoret och socialstyrelsen
att utföra en sådan kartläggning
av personalläget vid pojkskolan
Lövsta och flickskolan Ryagården.
Förberedelsearbetet för kartläggningen
är i full gång. Enligt föreliggande planer
skall resultatet av denna undersökning
redovisas i höst. Försöksverksamheten
planeras komma i gång i år. För
denna försöksverksamhet har i statsverkspropositionen
beräknats drygt
300 000 kronor.

Särskilt vid skolornas slutna elevavdelningar
har under senare år ett antal
överfall på personalen som bekant
väckt uppmärksamhet bl. a. i pressen.
Enligt vad jag inhämtat förekom sådana
överfall vid 18 tillfällen under
1964. Motsvarande siffra för år 1958
var 12. Med tanke på det kraftigt ökade
elevantalet vid skolorna har någon
relativ ökning av antalet personalöverfall
inte skett. Jag vill emellertid betona
hur angeläget det ändå är att särskilda
åtgärder vidtages för att motverka
överfallen och skaffa personalen
ökad trygghet. I statsverkspropositionen
har därför beräknats medel för anskaffning
av tekniska anordningar för
att underlätta bevakningen och minska
riskerna för överfall på personalen.

Den försöksverksamhet som i höst
skall sättas i gång har bl. a. till syfte
att finna nya arbetsmetoder och behandlingsformer.
''Vårdmetoderna vid
ungdomsvårdsskolorna har mot bakgrunden
av de nedslående vårdresultaten
länge diskuterats. Senast har dessa
frågor belysts i en utredning om behandlingsforskning
vid ungdomsvårdsskolorna.
Det är enligt min mening synnerligen
angeläget att vi skaffar oss
ökade kunskaper och informationer om
detta vårdområde. Detta är nödvändigt
för att vårdformens framtida utformning
skall kunna rätt bedömas. Kartläggningen
av personalläget och försöksverksamheten
bör därför komplet -

teras med i första hand en fullständig
klientelundersökning. Det är också min
avsikt att snarast låta utföra en sådan
undersökning av klientelet på ungdomsvårdsskolorna
och vissa barnavårdsanstalter.
Undersökningen bör ske på liknande
sätt som en nu pågående undersökning
av nykterhetsvårdsklientelet.
Elevbeståndets sammansättning och
bakgrund samt förhållanden som belyser
utvecklingen av asocialiteten före,
under och efter olika behandlingsformer
bör belysas. Vårdåtgärder och effekten
av tillämpade vårdmetoder bör
också studeras. Undersökningar bör göras
så att en jämförelse mellan olika behandlingsalternativ
kan komma till
stånd. Det är min förhoppning att kartläggningen
av personalläget, den planerade
försöksverksamheten och klientelundersökningen
skall ge värdefulla
uppslag för det fortsatta reformarbetet
på detta område.

Jag är medveten om de svåra problem
som ungdomsvårdsskolornas ledning
och personal har att brottas med
i det dagliga arbetet. Jag kan försäkra
att jag följer verksamheten med stor
uppmärksamhet. Skulle på någon skola
finnas ett markerat behov av personalförstärkning,
finns, som också utskottet
påpekat, redan nu möjligheter att
från anslaget tillgodose sådana behov.

Slutligen vill jag, herr talman, erinra
om den viktiga frågan om vården
utanför ungdomsvårdsskolorna. Denna
fråga har som bekant varit föremål för
behandling av 1961 års utredning om
effektivare åtgärder för vård utom skola
av ungdomsvårdsskoleelever. I huvudtiteln
har jag med anledning av de
förslag och synpunkter som utredningen
framlagt betonat värdet av att kunna
finna förläggningsorter med industriell
verksamhet och med intresse för
att ta emot ungdomsvårdsskoleelever
som arbetskraft eller för utbildning. Av
undersökningar som företagits har framgått
att sådana förutsättningar synes föreligga
bl. <a. i Huskvarna, Södertälje

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

och Västerås. Jag tror nämligen på det
stora värdet av att kunna få in dessa
ungdomar i aktivt arbete och i en god
arbetsmiljö. Jag är medveten om svårigheterna
även på denna punkt, men
finns viljan och intresset borde denna
väg kanske i större utsträckning än
hittills prövas. Arbetsgivare och fackföreningar
skulle här kunna göra en
betydelsefull insats. Ty, herr talman,
vad det ändå till sist gäller är dock att
återföra dessa ungdomar till samhället
och ge dem samma chans att utveckla
sig som andra svenska ungdomar i dag
har.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var mycket intressant
att höra statsrådet redovisa sin
positiva inställning till denna fråga.
Skall man emellertid kunna komma
fram till en mera kvalificerad vård
krävs ökad personal. Det är såvitt jag
förstår den enda väg vi har att gå. När
man läser utredningsbetänkandet beträffande
behandlingsforskning ser man
vilken ökning som varje år behövs vid
skolorna. En hel utredning finns för
övrigt klar avseende behandlingen av
ungdomarna ute på skolorna.

Beträffande det som statsrådet sist
talade om, nämligen vård utanför skolan,
har tolv skolor fått tjänster för att
klara denna vård, men de övriga skolorna
har inte fått några. Det krävs ett
mycket stort arbete för att få ut ungdomarna
till lämpliga familjer med bl. a.
god arbets- och fritidsmiljö och för att
sedan kunna följa upp vården undan
för undan. Det är som sagt ett mycket
omfattande arbete och det är synnerligen
svårt för den personal, som har
ansvaret för behandlingen och tillsynen
inom skolan, att klara av det.

Jag vill bara vädja till herr statsrådet
att han i fortsättningen verkligen
beaktar problemet, därför att situationen
ute på skolorna är för närvarande
ytterligt prekiir.

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! De sifferuppgifter som
jag lämnade i mitt senaste anförande
-— jag antar det var dessa som socialministern
syftade på — är de som socialstyrelsen
har i sina anslagsäskanden.

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Det är ingen som drar
socialministerns stora intresse för denna
fråga i tvivelsmål, men det är kanske
nyttigt att den ibland diskuteras ty det
gäller mycket unga ungdomar. Det är
inte meningen att vi som deltar i ungdomsvårdsskoleorganisationens
arbete
på något sätt skall stå här och anklaga,
och jag vill inte heller göra mig skyldig
till detta. Vi skall inte vara anklagare
och svarande.

Jag lyssnade med stort intresse på socialministerns
anförande som präglades
av patos. Där kom det också fram att
det skett många goda saker, vilket vi
är väl medvetna om, men det är att gå
litet för långt i försvar när man tar en
tioårsperiod och säger att så och så
många tjänster och platser har tillkommit.
Framför allt är det också andra saker
att ta hänsyn till när det gäller
tjänsterna. Under denna tioårsperiod
har det ändå införts arbetstidsförkortningar,
vilket inte heller socialministern
var blind för. Men vi har, herr socialminister,
också fått en hastigare omloppstid
på våra ungdomsvårdsskolor
och detta är en faktor som verkligen
betyder mycket i detta sammanhang.
Vi har kortare vårdtider med därav
följande mycket besvärliga förhållanden.
De ungdomar som kommer till oss
är nämligen svårt belastade. De skall
gås igenom som det heter på fackspråk,
d. v. s. man skall försöka komma underfund
med dem, varefter de snarast möjligt
skall ut igen ty det står andra i ko
för att komma in.

Vi har inte längre de långa väntetiderna,
men vi har ibland mycket korta

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

vårdtider, och jag vill nog sätta ett litet
anföringstecken kring ordet »vård».
Det har i många stycken trots ansträngningar
inte blivit den vård som vi önskat
ge ungdomarna. Jag talar här för
skolhemmen. Där får vi något yngre
ungdomar, men de befinner sig i mycket
olika åldrar. Vi känner en stark oro för
att vi inte kan ge dem den skolundervisning
som de har rätt till. De kommer
från så många skilda skolformer och
från olika klasser. Grundskolan är ju
införd på många orter i vårt land och
den införs på allt fler ställen, men vi
sackar efter på skolhemssektorn i den
situationen. Det är inte lätt att få lärare.
Det kanske inte socialministern kan
göra något åt i detta sammanhang. Men
över huvud taget är svårigheterna stora.

Vi är glada över att vårdpersonal i
allmänhet kommer att få en viss skolning.
De kurser som nu påbörjats är vi
mycket glada för. Förut var vårdarna
på detta område i regel outbildade. Det
satte naturligtvis assistenter och rektorer
på ännu hårdare prov. Ännu fattas
det emellertid mycket. Det är kanske
relativt lätt för närvarande att få
vårdpersonal, men när det gäller assistenter
kan det vara svårt att få platserna
besatta — och detta gäller också
lärarna.

Jag skulle vilja säga att vi som följer
arbetet inom ungdomsvårdsskolorna
och känner till svårigheterna attackerar
socialstyrelsen, och socialstyrelsen i sin
tur kommer till departementet med sina
förslag om tillsättande av tjänster och
upprustningar. Förslagen skall sedan gå
igenom nålsögat för att någorlunda kunna
inpassas i statsbudgeten. Vi är medvetna
om detta. Ibland tycker man emellertid
att det är något för stor dissonans
mellan äskandena från det verk som har
hand om denna verksamhet och det som
kommer fram på riksdagens bord.

Det är riktigt att ungdomarna bör få
lämna ungdomsvårdsskolorna så fort
som möjligt; de skall inte bli »anstaltsminded».
Men ibland skulle man önska

att man fick behålla dem litet längre
tid. Oron hos en ung människa är inte
så lätt betvingad, och vi kan inte räkna
med att personalen alltid har så stora
möjligheter att hjälpa de unga till rätta.
Det finns 1,4 vårdplats per anställd,
men vi får inte glömma att det är fråga
om dygnstjänst. Ingen menar väl annat
än att den unge skall, om han får ett raserianfall
eller ett utbrott av hysterisk
gråt, veta att någon kommer och tar
hand om honom, vilken tid på dygnet
det än är. Han skall inte bara möta en
stängd dörr och ensamhet. Och vid alla
dessa desperata rymningar, som är så
dåligt organiserade och dömda att misslyckas,
får personalen, antingen det är
dag eller natt, genast sätta i gång med
att försöka få tag i de unga, så att de inte
hinner göra alltför stor åverkan på
hederliga svenska medborgares bilar eller
annat sådant som vi i tidningarna får
läsa så mycket om.

En ungdom som ger sig ut på rymmarfärd
är inte herre över sina handlingar,
och därför bör man framför
allt söka förhindra rymningar. Detta
är många gånger mycket svårt och jag
vill inte säga att en ökad personaltäthet
skulle lösa problemet. Men genom personalförstärkningar
skulle det finnas
större möjligheter att skapa sådan mer
meningsfylld sysselsättning och sådant
familjeliv inom den lilla gruppen, som
här tidigare efterlysts och som man
kanske ännu inte i realiteten bär kunnat
åstadkomma vid ungdomsvårdsskolorna.

Jag vill notera det glädjande lilla uttalande
som utskottet gör när man erinrar
om att ungdomsvårdsskolor som befinner
sig i särskilt trångmål skall kunna
begära extra personal; det är säkerligen
behövligt med denna anslagspost.

Jag hoppas att de utredningar som
skall ske verkställes med så liten tidsutdräkt
som möjligt. På detta som många
andra områden är det så, att medan gräset
växer dör kon. Det kan vara farligt
att lämna ungdomsvårdsskolorna att

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

kämpa med sinia besvärligheter, ty därigenom
uppkommer lätt en ond cirkel.
Genom att personalen får arbeta så hårt
att man blir överansträngd ökar svårigheterna
att skaffa personal, och den
personalbrist som uppstår gör i sin tur
att skolorna får mindre kvalificerad personal
och att vården blir ännu sämre.

Forskningsverksamhet och rationalisering
på området har vår stora välsignelse,
skolningsverksamheten för personal
likaså. Men vi som arbetar inom
den här verksamheten vill ändå i all
enkelhet framföra den önskan, att man
inte glömmer att det är fråga om mycket
unga människor och att det inte är
möjligt att utan vidare göra jämförelser
mellan olika slags vårdanstalter när det
gäller personaltätheten. Dessa mycket
unga behöver vård och inte bara eftersyn.

I detta anförande instämde herr Gomér
(ep), fröken Bergegren (s) och
herr Johansson i Dockered (ep).

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, men vad fru Torbrink sagt
föranleder mig att upprepa ett par siffror
som jag nämnde i mitt förra anförande.

Antalet befattningshavare vid ungdomsvårdsskolorna
har under den senaste
tioårsperioden ökat med cirka
70 procent, varav på arbetstidsförkortningen
faller cirka 6 procent, medan
platsantalet samtidigt ökat med 40 procent.
Det har alltså på personalsidan
skett en mycket kraftig upprustning,
som naturligtvis har varit både angelägen
och riktig.

Jag har redan betonat — och j:ag skall
inte heller på den punkten upprepa vad
som är sagt — att avsikten med den
försöksverksamhet som nu startas vid
två skolor är att försöka finna nya former
för vårdarbete vid skolorna och
att åstadkomma eu analys av vårdpersonalens
nuvarande arbetsuppgifter i

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

syfte att få fram uppslag rörande vilka
kategorier av personal som man vid
framtida personalförstärkningar bör
satsa på.

Detta är, herr talman, enligt min mening
den riktiga vägen. Jag har all förståelse
för det stora intresse som många
av kammarens ledamöter hyser för ungdomsvårdsskolorna;
jag vet att de är
personligt engagerade i skolornas arbete
och där gör mycket värdefulla insatser.
Ingen kan emellertid påstå att man från
samhällets sida har visat oförståelse
och njugghet gentemot dessa skolor. Vad
vi i dag diskuterar är huruvida det på
en gång skall genomföras en stor personalförstärkning
eller inte. För min del
tror jag som sagt att det är riktigast att
gå försiktigt fram och till en början vid
två skolor undersöka möjligheterna att
finna nya former för vårdinsatserna och
verksamheten över huvud taget.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
1 a); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Elmén begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
17 :o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 a) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång upp -

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m.

läst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Elmén begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 136 ja och 70 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag råkade rösta fel. Min avsikt var
att rösta nej.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 18—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter
för alkoholmissbrukare m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt G 20, s.
71—74) föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen förordad
ändring av grunderna för bidrag
till anordnande av vårdanstalter för
alkoholmissbrukare m. m., dels ock
till Bidrag till anordnande av erkända
vårdanstalter för alkoholmissbrukare
m. m. för budgetåret 1965/66 anvisa
ett reservationsanslag av 2 700 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per Jacobsson m. fl. (1:411) och den
andra inom andra kammaren av herr
Rimmerfors m. fl. (11:520), hade hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t ville anhålla om skyndsamma
planeringsåtgärder för anordnande
av ett 75-tal provisoriska vård -

platser som ersättning för det bortfall
av vårdplatser, som inom den närmaste
tiden väntades inträffa vid allmänna
vårdanstalter för alkoholmissbrukare,
samt att förslag i ämnet på grundval
av dessa åtgärder snarast möjligt förelädes
riksdagen.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna den i statsrådsprotokollet
förordade ändringen av grunderna
för bidrag till anordnande av vårdanstalter
för alkoholmissbrukare m. m.,
att gälla fr. o. m. den 1 juli 1965;

b) till Bidrag till anordnande av erkända
vårdanstalter för alkoholmissbrukare
m. m. för budgetåret 1965/66 anvisa
ett reservationsanslag av 2 700 000
kr.;

II. att motionerna 1:411 och 11:520
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Edström, Nils-Eric
Gustafsson, Harry Carlsson och Harald
Pettersson, fröken Elmén samt herrar
Gustafsson i Skellefteå, Antonsson, Nilsson
i Tvärålund och Mundebo, vilka
ansett att utskottet under II. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 411 och II: 520 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsamma
planeringsåtgärder för anordnande
av ett 75-tal provisoriska vårdplatser
som ersättning för det bortfall
av vårdplatser, som inom den närmaste
tiden väntades inträffa vid allmänna
vårdanstalter för alkoholmissbrukare,
samt att förslag på grundval av dessa åtgärder
snarast förelädes riksdagen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Under punkt 27, som avser
bidrag till anordnande av erkända
vårdanstalter för alkoholmissbrukare,
har i en motion, som jag är medansva -

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

Bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m.

rig till, yrkats planering och viss utbyggnad
av den slutna vården. Vi bär
önskat skyndsamma planeringsåtgärder
för anordnande av ett 75-tal provisoriska
vårdplatser som ersättning för
det bortfall av vårdplatser, som väntas
inträffa under den närmaste tiden vid
de allmänna vårdanstalterna.

Nu vet jag väl att vi alla i första
hand önskar bygga ut den öppna vården.
Därvidlag finns det ingen motsättning
mellan socialministern och motionärerna.
Jag tror — och har sagt det i
denna talarstol tidigare — att det är
framtidens melodi att bygga ut den
öppna vården och göra det mesta möjliga
av den. Men om det nu går därhän
att vi nödgas tillgripa öppen vård även
för sådana fall som egentligen behövt
vård på anstalt, då har vi naturligtvis
pressat det begreppet för hårt. Vad vi
haft i åtanke när denna motion skrevs
— liksom den reservation som är knuten
till punkt nr 27 — är de svårt alkoholskadades
problem, och vi vet att
det är en allvarlig sak. Det klientelet
består av dels relativt svårt skadade,
dels mycket svårt skadade. I den sistnämnda
kategorien ingår det s. k. bottenklientelet,
de som helt enkelt behöver
omhändertas för anstaltsvård. Tyvärr
måste man konstatera att detta klientel
alltid är till finnandes och att erfarenheten
visar — vilket oroar oss
mest av allt — att den kategorien ökar.
Trenden går mot svårare alkoholskador.
Hur mycket vi än tror på den öppna
vårdens betydelse på ett tidigare stadium,
är det alldeles uppenbart att det
finns en — tyvärr växande — grupp
som inte kan omhändertas tillfredsställande
i den öppna vården. Hur mycket
vi än satsar på den öppna vården kommer
vi inte att under överskådlig tid
kunna undvara den andra vården, som
innebär omhändertagande på anstalt.

Vad som ligger närmast bakom den
"ramställning som speglas i reservationen
är det förhållandet, att vi under
den allra närmaste tiden får eu minsk -

ning av antalet vårdplatser på anstalt
på minst ett hundratal. Svartsjö kommer
att minska sin kapacitet med 26 platser
på grund av vissa byggnadstekniska förändringar,
och två enskilda anstalter
med tillsammans 75 platser kommer att
lägga ned sin verksamhet. Andra omständigheter
tillkommer.

Hur vill man nu klara det problemet?
Socialministern föreslår för sin del att
vi skaffar ett 25-tal nya platser. Utskottet
har tillstyrkt detta, vilket vi givetvis
inte har det minsta att erinra mot
— det är ett minimikrav och det hälsas
med tillfredsställelse. Men vi vet att
det är otillräckligt.

Visserligen tröstar sig utskottet med
att den öppna vården i två olika poster
får 225 nya platser, 100 vid enskilda anstalter
och 125 vid inackorderingshem.
Nu är det visserligen så, att det ena goda
inte förskjuter det andra. Men bristen
på ett område kan inte täckas genom
tillskott på ett annat område, och nu
är det här ändå två skilda frågor. Jag
har utgått ifrån att detta svårt skadade
vårdklientel kommer att finnas kvar
och tyvärr tillväxa, och det problemet
löses inte genom åtgärder på den öppna
vårdens område. Jag bygger där min
uppfattning på att vi kanske får ett
tillskott till kategorien svårt alkoholskadade
därigenom att vissa människor
enligt den nya brottsbalken skall kunna
överlämnas till särskild vård, som det
heter, bl. a. anstaltsvård om det gäller
nykterhetsvårdsfall. När vi i framtiden
lyckas avkriminalisera gatufylleriet och
ge de alkoholisterna en mera adekvat
vård, kan det också tänkas att vi får
meddela den vården under slutna former.

Jag tycker att vi bör vara angelägna
om att ha en något större beredskap än
den som socialministern i sitt förslag
har angivit. Det är givetvis bättre att
vara något för tidigt ute med planeringarna
på detta område än att komma för
sent.

Herr talman! Med det anförda ber jag

3+—Andra kammarens protokoll 1965. Nr 18

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Bostadsrabatter

att få yrka bifall till den vid punkt 27
fogade reservationen.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde fröken
Elmén (fp).

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Inte heller på denna
punkt råder det några delade meningar
om de angelägna syften som behöver tillgodoses.
De delade meningar som finns
rör takten i upprustningen. Det finns
kanske anledning att här hänvisa till
vad som framhållits i utskottets utlåtande,
nämligen att riksdagen för några
år sedan som mål för utbyggnaden av
de allmänna anstalterna uppställde 2 100
vårdplatser samt att antalet platser den
1 juli 1964 var 2 113. Antalet vårdtagare
vid dessa allmänna anstalter uppgick
den 1 mars i år till ungefär 1 800.

Nu har Kungl. Maj :t för nästa år föreslagit
en ökning av antalet platser vid
de allmänna anstalterna med 25 stycken,
och dessutom föreslås en medelsanvisning
för ytterligare 100 platser vid enskilda
anstalter och för 125 platser vid
inackorderingshem. När man bedömer
dessa siffror skall man ,ta hänsyn till
att det vid de allmänna anstalterna för
närvarande vårdas ett ganska stort antal
patienter som är frivilligt intagna. Om
jag inte minns fel, är antalet sådana patienter
ungefär 500. Därför är det naturligtvis
riktigt, som också har föreslagits i
propositionen, att man satsar på en utbyggnad
av de enskilda anstalterna och
på de frivilliga och öppna vårdformerna,
som är avsedda just för detta klientel.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav pro -

positioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Rimmerfors begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
27:o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Rimmerfors begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 134 ja och
75 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 28—36

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 37

Bostadsrabatter

Kungl. Maj:t hade (punkt D 3, s. 88
—90) föreslagit riksdagen att till Bostadsrabatter
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett förslagsanslag av 250 000 000

kr.

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eric Carlsson m. fl. (I: 175) och den
andra inom andra kammaren av herr
Gustavsson i Alvesta m. fl. (11:226);

dels en inom andra kammaren av fru
Ryding m. fl. väckt motion (11:234),
vari föreslogs att riksdagen beslutade
om en höjning fr. o. m. den 1 januari
1966 av familjebostadsbidragens fasta
del med i avrundade tal 25 procent,
samt att bidragen per barn höjdes med
50 kr. då den beskattningsbara inkomsten
vid statlig taxering överstege 8 000
men icke 12 000 kr., att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde
om en översyn av bestämmelserna om
hl. a. trångboddhetsregeln i enlighet
med vad i motionen anförts, samt att
anslaget till familjebostadsbidragen uppräknades
med 35 000 000 kr. eller till
285 000 000 kr.;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Lorentzon in. fl. väckt motion
(II: 512).

Utskottet hemställde,

I. att motionen II: 234, såvitt den avsåge
höjning av familjebostadsbidragen,
icke måtte bifallas av riksdagen;

II. att motionen II: 234, såvitt den
avsåge översyn av bestämmelserna om
bl. a. trångboddhetsregeln, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

III. att motionen II: 512, såvitt nu var
i fråga, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionerna I: 175 och II: 226,
såvitt nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

V. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionen II: 234, såvitt nu var i fråga,
till Bostadsrabatter för budgetåret
1965/66 anvisa ett förslagsanslag av
250 000 000 kr.

Bostadsrabatter

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

RYDING (k):

Herr talman! Yrkandet i vår motion
II: 234 om förbättring av familjebostadsbidragen
är statsutskottet inte berett att
tillstyrka. Under punkt 37 i sitt utlåtande
nr 5 uttalar utskottet att den tillsatta
utredningen om det ekonomiska
stödet till barnfamiljerna måste redovisa
ett resultat innan några som helst ändringar
kan företas. Liksom föregående
år säger utskottet ifrån, att frågan om
en lämplig utformning av det bostadspolitiska
stödet till barnfamiljerna skall
ses i sammanhang med andra familjepolitiska
stödformer, och framhåller, att
den nämnda nyligen tillsatta utredningen
har att ompröva också de nuvarande
familjebostadsbidragen.

Rent teoretiskt kan jag förstå utskottets
ställningstagande till frågan i nuvarande
läge. Att jag trots detta måste ta
till orda beror på de tråkiga praktiska
konsekvenser för barnfamiljerna som
de stora hyreshöjningarna har förorsakat.
Alla vet att de redan inträdda hyreshöjningarna
och de som i dag är i
sikte lett till att det goda stöd, som familjebostadsbidraget
utgjort, har blivit
alltmer urholkat. Det är därför att vi
vill behålla realvärdet hos detta stöd
som vi nu önskar en uppräkning av beloppet.
— Hyresstegringarna väntar tyvärr
inte på utredningsresultat, och
därför finner vi ingen anledning till
att man skall vänta med att justera utgående
belopp för familjebostadsbidragen.
Och eftersom utredningen nyligen
tillsatts, som utskottet självt framhåller,
kan man ju inte räkna med något resultat
av utredningsarbetet inom den närmaste
tiden.

Jag övergår så till den andra frågan,
som vi tagit upp i vår motion, nämligen
trångboddhetsregeln. Det är enligt min
mening fullt korrekt att familjebostadsbidragen
i deras nuvarande utformning
skall utgöra en stimulans till barnfa -

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Bostadsrabatter

miljema när det gäller att skaffa sig
ändamålsenliga bostäder. Men när dessa
barnfamiljer bor på orter med stark
bostadsbrist har de i dag inte någon
som helst möjlighet att få tag på exempelvis
en trerummare när de fått tillökning
i familjen. Var och en måste inse
att det nu rådande tillståndet är horribelt
Det innebär nämligen att man
i sådana fall efter två års tid skall gå
miste om sitt familjebostadsbidrag. Det
är inte den enskilda familjen som bär
skulden till dessa förhållanden när den
vill ha en rymligare bostad.

En temporär uppmjukning av trångboddhetsregeln
är därför på sin plats
just beträffande dessa orter. En smidigare
utformning av denna regel behöver
inte alls betyda att man motverkar
det ursprungliga syftet med densamma.
Jag anser också att detta kan
göras oberoende av den nyligen tillsatta
utredningen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motion II: 234.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Frågan om lämpliga bostäder
för de handikappade är en av de
stora frågorna för denna grupp av människor
i vårt land. Intäkterna från exempelvis
de landsomfattande insamlingar
som gjorts under senare tid har i
stor utsträckning varit avsedda för bostäder
åt rörelsehämmade, vilket understryker
de behov som föreligger.

I motion II: 512 hemställer vi om en
översyn av gällande bestämmelser rörande
bostadsstöd åt rörelsehindrade
och en utvidgning av detta i någon
form. Visserligen utgår statsbidrag för
de extra kostnader, som byggandet av
speciallägenheter medför, med 10 000
kronor per lägenhet, men dessa s. k. invalidlägenheter
måste i allmänhet göras
större än motsvarande normallägenhet.
En rullstol exempelvis tar stor plats —
man behöver svängyta, och badrummet
är alltid större än i normallägenheterna,
liksom hallar och andra utrymmen. Hur

mycket dessa extra utrymmen utgör i
procent av lägenhetens totalyta är måhända
svårt att exakt ange, men uppskattningsvis
torde de uppgå till 15 å
20 procent.

Med den tendens till höjd hyresnivå
som är märkbar i vårt land är det
många gånger svårt för den invalidiserade
att klara de stora hyreskostnaderna.
Ett statligt bidrag om exempelvis
15—20 procent av grundhyran —
eventuellt totalhyran ■— skulle bereda
de handikappade en värdefull hjälp i
deras många gånger synnerligen svåra
situation. Med hänsyn till att det i proposition
nr 75 till innevarande års riksdag
förutskickats en särskild utredning
om olika frågor rörande omvårdnaden
av handikappade ställer jag emellertid,
herr talman, inget särskilt yrkande. Jag
uttalar dock förhoppningen att den
nämnda utredningen tar upp även den
fråga som behandlats i vår motion
11:512 och ställer sig positiv till densamma.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Fru Ryding citerade de
argument som utskottet anfört för avslag
på den motion hon talade för, och
jag behöver alltså inte upprepa argumenten.
Jag nöjer mig med att åberopa
dem och yrkar med stöd därav bifall
till utskottets hemställan.

Herr Lorentzon ställde ju inte något
särskilt yrkande. Jag vill i anledning av
hans synpunkter därför bara erinra om
att det kommer att tillsättas en särskild
utredning av olika frågor rörande omvårdnaden
av handikappade och att den
kommer att ta upp de berörda problemen
till behandling.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Det är riktigt att jag
citerade vad utskottet uttalat, men jag
yrkade också bifall till motionen och
förklarade att jag ansåg att man trots
pågående utredning kunde genomföra
en förbättring av utgående belopp för

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

familjebostadsbidragen. Jag vill bara
erinra om att för några år sedan höjde
man utgående livräntor trots att en utredning
i frågan arbetade. Vidare har
man höjt barnbidragen trots att utredning
pågår om det familjepolitiska stödet.
Detta är också alldeles korrekt.

Man kan alltså, om angelägenhetsgraden
är hög, trots pågående utredningar
genomföra förbättringar i vissa
fall. Och enligt min mening är det i dag
så angeläget att ett högre belopp utbetalas
i familjebostadsbidrag, att man
också här skulle kunna göra en justering
trots den nyligen tillsatta utredningen.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 234 i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:234 i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. III—V

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 38 och 39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40

Bidrag till driften av barnstugor

Kungl. Maj:t hade (punkt D 6, s. 93)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
driften av barnstugor för budgetåret
1965/66 anvisa ett förslagsanslag av
20 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

Bidrag till driften av barnstugor

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Olsson och herr Eric Carlsson
(1:180) och den andra inom andra
kammaren av herrar Gustavsson i Alvesta
och Gomér (II: 224), i vilka hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om prövning
och förslag till innevarande års
riksdag rörande statsbidrag till kostnader
för familjedaghemsverksamhet,
som bedreves i av kommun godkända
familjedaghem, samt till kostnader för
till barntillsynsverksamheten knuten
serviceorganisation för tillsyn av barn,
som till följd av sjukdom inte kunde
vistas i barnstuga eller skola;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Virgin m. fl. (1:186) och den andra
inom andra kammaren av herr Heckscher
m. fl. (II: 227), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta att driftbidraget
för plats och år räknat skulle
utgöra vid daghem 800 kr., vid fritidshem
300 kr. och vid lekskolor 200 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Arne Geijer m. fl. (I: 252)
och den andra inom andra kammaren
av fru Ekendahl m. fl. (II: 221).

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:186 och 11:227
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte till Bidrag till
driften av barnstugor för budgetåret
1965/66 anvisa ett förslagsanslag av
20 000 000 kr.;

III. att motionerna I: 252 och II: 221,
såvitt de avsåge dag- och fritidshemsverksamheten,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

IV. att motionerna 1:180 och 11:224
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

V. att motionerna 1:252 och 11:221,
såvitt de avsåge utvecklingspsykologisk
forskning, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Nr 18

Fredagen den 23 april 19Ö5

Bidrag till driften av barnstugor

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Kaijser, Wallmark, Bohman
och Nordstrandh, vilka ansett att
utskottet under I. bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:186 och 11:227 godkänna av
reservanterna förordad omfördelning
av bidrag till driften av barnstugor;

b) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Nils-Eric Gustafsson, Harry Carlsson
och Harald Pettersson, fröken Elmén
samt herrar Gustafsson i Skellefteå, Antonsson,
Nilsson i Tvärålund och Mundebo,
vilka ansett att utskottet under IV.
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:180 och 11:224 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om prövning
och förslag till innevarande års riksdag
rörande statsbidrag till kostnader för
familjedaghemsverksamhet, som bedreves
i av kommun godkända familjedaghem,
samt till kostnader för till barntillsynsverksamheten
knuten serviceorganisation
för tillsyn av barn som till
följa av sjukdom inte kunde vistas i
barnstuga eller skola.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BOHMAN (h):

Herr talman! Föreliggande punkt avser
statsbidragen till daghem, fritidshem
och lekskolor. Vi har härvidlag
yrkat på en omfördelning av utgående
driftbidrag, så att bidragen till lekskolor
skulle höjas från 100 kronor till 200
kronor, bidragen till fritidshem sänkas
från 500 kronor till 300 kronor och bidragen
till barndaghem sänkas från
1 200 kronor till 800 kronor.

Motsvarande yrkande ställdes förra
året och föranledde i denna kammare
en mycket lång och engagerande debatt,
som varade 3 å 4 timmar. Om vi skulle
ta upp samma debatt i dag, förmodar
jag att samma synpunkter och argument
skulle framföras, och jag begränsar mig
därför till att yrka bifall till reservation
3 a av herr Kaijser m. fl.

Låt mig vidare, herr talman, med anledning
av den till utskottets utlåtande
fogade reservationen 3 b av herr Per
Jacobsson m. fl., vilken rör familjedaghemsverksamheten,
tillägga att vi från
vår sida vid flera tillfällen framhållit
just denna verksamhet. Vi anser att den
bör utbyggas i största möjliga utsträckning
och vi har i ett annat sammanhang
också begärt en utredning av hur
familjedaghemsverksamheten skall kunna
stimuleras.

Däremot har vi varit emot statsbidrag
till verksamheten, och detta är anledningen
till att vi inte kunnat ansluta oss
till reservation 3 b.

Herr talmannen återtog ledning av
förhandlingarna.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Vi har i denna kammare
två år i följd ganska utförligt debatterat
problemet om barntillsynen för
i första hand barn till förvärvsarbetande
mödrar. För två år sedan antog riksdagen
nya regler för höjda statsbidrag.
I fjol förde vi en ganska animerad debatt
om vilken form av barntillsyn som
skulle vara den angelägnaste att stödja:
barndaghem, familjedaghem eller lekskolor.
Jag vill inte framkalla en ny
debatt kring detta tema, även om jag
förstår att det kan ligga nära till hands
att få till stånd ett sådant meningsutbyte.

Samtidigt med att vi antog de nya
reglerna för statsbidragen upplinjerades
en målsättning för utbyggnaden av daghemmen
i så måtto att man siktade mot
en fördubbling från 1963 till 1970. Platsantalet
skulle fram till sistnämnda år
ökas från 10 000 till 20 000.

När det gäller utbyggnaden av barntillsynen
vill jag för min del erkänna
att det mest angelägna på orter med
hög kvinnlig sysselsättningsgrad och på
större orter kanske just är barndaghemmens
utbyggnad.

Jag har dock den personliga uppfattningen
att vi på detta område kommer

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

att möta en efterfrågan som medför, att
vi kommer att behöva alla de differentierade
former av barntillsyn, som nu
håller på att växa fram. Vi behöver dem
därför att önskemålen växlar från den
ena orten till den andra och därför att
önskemålen rent av växlar från den ena
familjen till den andra. Det ter sig av
denna anledning för mig naturligt, att
barndaghemmen, lekskolorna, fritidshemmen
och familjedaghemmen får
växa fram sida vid sida för att vi skall
kunna säkerställa friast möjliga konsumtionsval
på detta mycket viktiga sociala
serviceområde.

Det är alldeles uppenbart att vi i
framtiden kommer att få en ökad sysselsättning
bland kvinnorna. Vi vet att
bristen på arbetskraft kommer att förvärras
och att den torde bli ett av arbetsmarknadens
och näringslivets största
problem under de närmaste åren. Vi
får en stadigt minskad rekrytering av
ung arbetskraft, därför att de årskullar
som kommer att gå ut i produktionen
under den närmaste tiden är små, och
de kommer att vara små ett stort antal
år framåt. Det är därför naturligt att
arbetsmarknaden kommer att söka utnyttja
den arbetskraftsreserv som man
menar finns på kvinnosidan. Redan nu
förvärvsarbetar ungefär 200 000 mödrar
med barn under skolåldern, d. v. s. under
7 år. Mot denna siffra står det antal
platser som finns tillgängliga för barntillsyn
och som jag vid mina försök att
siffermässigt räkna fram fått till cirka
20 000. Jag har då räknat med daghemmen,
familjedaghemmen och fritidshemmen.
Jag räknar i detta sammanhang
inte lekskolorna som ju har en
större kapacitet.

Av dessa siffror tycker jag man kan
dra två slutsatser. För det första är den
målsättning som riksdagen fastlade 1963
om en fördubbling av daghemsplatserna
från 10 000 till 20 000 i knappaste laget.
För det andra tror jag att man bör satsa
på en ökning av antalet platser också
i familjedaghem. Jag har redan antytt

Bidrag till driften av barnstugor

att barndaghemmen måhända är den
mest näraliggande tillsynsformen på
större orter med goda sysselsättningsmöjligheter
för kvinnor. Det bekräftas
av en undersökning som familjeberedningen
gjorde 1962. Man fann att de
tre städerna Stockholm, Göteborg och
Malmö hade inte mindre än över 60
procent av det totala antalet barndaghemsplatser
i landet.

Man får emellertid inte heller blunda
för behovet av differentierade tillsynsformer,
om man skall kunna erbjuda
vad jag har kallat för »ett fritt konsumtionsval».
Man kan väl säga att barndaghemmen
är en ganska kollektiviserad
form av barntillsyn. De arbetar i
hård konkurrens med lekskolorna om
förskollärarna. Tillgången på förskollärare
är knapp. På många mindre orter,
speciellt på landsbygden, är familjedaghemmen
det enda som finns. Anledningen
till det kan vara dels att sysselsättningsgraden
är låg när det gäller kvinnlig
arbetskraft —• mödrar —, dels att
rekryteringsunderlaget är för lågt för
att möjliggöra heldagstillsyn i form av
daghem.

Utbildningen av förskollärare kommer
att öka ganska markant under de
närmaste åren, men den springande
punkten för närvarande är bristen på
förskollärare. Jag har också tyckt mig
märka att föräldrarna i många fall föredrar
familjedaghem med deras små
grupper av barn och individuella tillsyn.
Man menar att de ur psykologisk
synpunkt är att föredra framför de
större enheter som barndaghemmen utgör.
Jag tycker att familjedaghemmen
är en bra form av barntillsyn, om man
bara lyckas engagera kvinnor med vidsynthet
och human inställning till barn
och barnuppfostran och kvinnor med
rätt praktiskt handlag. I det fallet bör
vid kommunernas insyn vara en garanti
för att verksamheten får rätt inriktning.

Kontentan av vad jag har sagt blir att
vi står inför en så markant ökning av

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Bidrag till driften av barnstugor

efterfrågan på detta viktiga serviceområde
att vi bör pröva och stimulera alla
former av barntillsyn som är socialt
godtagbara. Därför tycker jag att det är
angeläget att man gör en snabb utredning
om formerna för statsbidrag också
till familjedaghem i enlighet med
vad som föreslås i reservation 3 b under
denna punkt. Det kan knappast vara
riktigt att man ger statsbidrag till de
andra formerna av barntillsyn men inte
till familjedaghemmen, om man nu anser
att familjedaghemmen ger en fullvärdig
barntillsyn och är en tillsynsform
som är värd att stimulera. Jag vill
i korthet också understryka att en sådan
utredning borde undersöka hur
man skall organisera en serviceorganisation
som kan ta hand om de barn
som på grund av sjukdom inte kan vistas
i barnstugor eller i skolan. Den
kvinnliga arbetskraftens frånvarofrekvens
vid arbetsplatserna beror till stor
del helt enkelt på att kvinnorna har
sjuka barn hemma och inte har någon
som kan se till dem. Jag vet att detta
är ett svårlöst problem, men jag tycker
att det är angeläget att man sätter sig
ned och funderar över vad som kan
göras för att lösa det.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till reservation 3 b under
denna punkt.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! I motionerna II: 221 och
I: 252, som undertecknats av några socialdemokrater,
yrkas att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att
Kungl. Maj:t skyndsamt låter utreda
möjligheterna att öka det statliga stödet
till kommunerna för driftkostnader för
dag- och fritidshemsverksamheten. Motionärerna
anser att målsättningen därvid
bör vara att det statliga stödet i storlek
jämställes med det som utgår till
skolväsendet i kommunerna och att staten
helt eller nästan helt bestrider kostnaderna
för personalens löner.

I propositionen 62 till 1963 års riks -

dag, som låg till grund för riksdagens
beslut — vilket herr Antonsson här redogjort
för — om en som vi då tyckte
väsentlig höjning av statsbidraget, uttalades
att målsättningen borde vara en
fördubbling av antalet daghemsplatser
till omkring år 1970, d. v. s. en ökning
till 20 000 platser. Herr Antonsson kom
med sin räkning upp till det antalet.
Men han räknade därvid in i sin siffra
fritidshemsplatser som står till förfogande
för föräldrar med barn i förskoleåldern.
Det är inte riktigt att räkna så,
ty fritidshemsplatserna är ju till för
barn i skolåldern. Motionärerna anser
under alla förhållanden att ökningen
gått alldeles för långsamt under de två
år som gått sedan vi fattade det som vi
då tyckte bra beslutet.

Vi framhåller i motionen att inte ens
det mål som ställdes upp år 1963 —
d. v. s. en ökning av antalet platser till
20 000 fram till år 1970 — är tillfredsställande;
motionärerna anser att det
bör finnas 30 000 daghemsplatser år
1970. Med herr talmannens tillåtelse
skall jag citera vår motivering härför:
»Arbetsmarknadens behov av arbetskraft
synes enbart öka, och denna tendens
kommer ytterligare att förstärkas
vid en arbetstidsförkortning som med
ganska stor säkerhet kommer att innebära
40-timmarsvecka redan under detta
decennium. Troligtvis får vi i framtiden
också räkna med minskade möjligheter
att importera utländsk arbetskraft. Arbetsgivarnas
ökade insikter om nödvändigheten
att på ett rationellt sätt även
utnyttja den kvinnliga arbetskraften torde
i än högre grad göra förvärvsarbetet
attraktivt för kvinnorna. En ny mera
demokratisk familjetyp håller på att
växa fram, där båda makarna finner det
självklart att de skall vara yrkesverksamma,
och flickorna kommer att planera
sitt yrkesval därefter och inte som
tidigare med husmors- och hustrurollen
som den viktigaste.»

Den konstruktion av driftbidraget,
som riksdagen beslutade med anledning

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

av statsrådet Lindströms proposition till
1963 års riksdag och som byggde på familjeberedningens
förslag, förutsatte att
staten skulle svara för 25 procent av
kostnaderna, föräldrarna för 25 procent
och kommunerna för 50 procent. Redan
nu — två år efter beslutet — visar det
sig att dessa beräkningar inte håller.
Den av socialstyrelsen gjorda kalkylen
för 1964 visar att statsbidragets andel
endast är 20 procent och föräldrarnas
17 procent, medan kommunerna får svara
för 63 procent. Denna förskjutning
när det gäller kommunernas andel är
helt naturlig, eftersom kommunernas lönekostnader
har ökat. Bristen på daghemsplatser
medför att endast familjer
med små inkomster — ofta ensamma
föräldrar — i bästa fall får plats för
sina barn på daghemmen, och det är då
naturligt att även föräldrarnas andel
av kostnaderna blivit mindre, eftersom
daghemsplatserna betalas efter ekonomisk
behovsprövning.

I årets statsverksproposition framhåller
statsrådet Lindström att den samarbetsgrupp,
som också blev ett resultat
av riksdagsbeslutet i anledning av proposition
62 år 1963, borde intensifiera
sina ansträngningar att i samverkan
med kommunerna driva på daghemsbyggandet.
Denna samarbetsgrupp, som i
sin verksamhet också tagit initiativet till
att i de olika länen bilda grupper, som
skall bevaka verksamheten och vara
kommunerna behjälpliga, har i en PM
även tagit upp frågan om ekonomien.
Jag citerar ur denna PM: »Samarbetsgruppen
har vid sin kontakt med kommunerna
erfarit att byggnadskostnaderna
— med nuvarande möjligheter till
statligt anordningsbidrag upp till 2 500
kronor per plats och med bostadslån
som komplettering — inte är det största
ekonomiska problemet, när det gäller
dag- och fritidshemsverksamheten. Däremot
anses driftkostnaderna — trots det
ökade statliga stödet (1 200 kronor per
plats för daghem och 500 kronor per
plats för fritidshem) — vara det mest
ekonomiskt tyngande.»

Bidrag till driften av barnstugor

Vi motionärer tror också att just de
höga driftkostnaderna är en av anledningarna
till att utbyggnaden av denna
verksamhet går så långsamt. Det är av
detta skäl och även med hänsyn till att
kostnaderna är så olika för olika kommuner
som vi hemställt om denna utredning.
En kommun som har mycket
industrier, som sysselsätter kvinnlig arbetskraft,
får högre kostnader för denna
verksamhet än de kommuner som har
en övervägande tung industri och därmed
inte så stora sysselsättningsmöjligheter
för kvinnorna.

Sedan motionen väcktes har en särskild
delegation tillsatts inom familjeberedningen
för att syssla med frågan
om daghem, lekskolor och familjedaghem.
Enligt pressreferat av direktiven
—- jag har inte haft tillfälle att ta del
av direktiven direkt — framhålles däri:
»Den väntade större efterfrågan i framtiden
på platser i barnstugor måste bedömas
efter angelägenhetsgrad, d. v. s.
efter familjernas, de ensamstående föräldrarnas
och arbetsmarknadens behov
och anspråk.»

Jag delar helt naturligt denna uppfattning.
Men vad som oroar mig är att
statsutskottet med hänvisning till den
utredningen hemställt, att förslaget om
ökat stöd till driften av daghem och
fritidshem inte bör föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Det är dagens situation, herr talman,
som är så brännande. De allra senaste
siffrorna som jag har tillgång till från
socialstyrelsen visar att det står 8 400
barn i daghemsköer. Socialstyrelsen säger
dessutom att det är många unga familjer
som bor i sådana delar av vårt
land där det inte finns några daghem
och sålunda ingen ko att anmäla sig till.
Man tror att den verkliga kön består av
betydligt fler än de nämnda 8 400.

Vi har alltså i dag långa daghemsköer
som medför ökat tryck från unga föräldrar
som önskar få barntillsynen ordnad,
och vi har en besvärlig arbetskraftssituation.
Herr Antonsson var inne
på den frågan, och vi vet väl alla vad

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Bidrag till driften av barnstugor

arbetsmarknadsutredningen säger på
den punkten. Utan att framlägga något
eget förslag om liur frågorna skall lösas
säger utredningen att man måste ställa
krav på att få en stabil och rejäl barntillsyn
för att kvinnorna skall kunna
vara villiga att stå till arbetsmarknadens
förfogande.

Herr talman! Helt naturligt skulle jag
helst ha velat yrka bifall till motionerna,
men jag vet att detta inte leder till
något resultat. Jag skall emellertid i
stället vädja till ordföranden i familjeberedningen
att denna, inom ramen för
sina direktiv, tar upp de frågor som
återfinns i motionerna och vilka statsutskottet
anser inte bör föranleda någon
riksdagens åtgärd. Jag kommer, herr
talman, inte att yrka bifall till motionerna,
men jag vill heller inte stödja utskottets
förslag.

I detta anförande instämde fru Torbrink
(s).

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! De motions- och reservationsyrkanden
som här föreligger är
av den karaktären, att om man skulle
låta motionärer och reservanter hålla
på en stund och argumentera, bleve
uPPoiften för den som skall försvara
utskottets ställningstagande mycket enkel.
Det mesta av vad en utskottsförsvarare
skulle vilja framhålla vore då
redan sagt. Ett ytterligare skäl för mig
att inte närmare utveckla utskottets
tankegångar är att herrar Bohman och
Antonsson påpekat att ni i denna kammare
haft tre till fyra timmars debatter
varje gång denna fråga behandlats
under de senaste åren — något som jag
dock inte fått vara med om.

Nu skall vi väl inte låta motionärer
och reservanter »slakta» varandra, men
ser man efter vad de skriver tror jag
att man skall hitta tillräckligt mycket
som talar för att helt enkelt följa statsutskottet
och låta familjeberedningen
behandla frågan och framlägga förslag
som vi sedermera kan ta ställning till.

Det blir då tillfälle att diskutera de ting
som kan vara kontroversiella.

Den sak herr Bohman pläderade för
har varit uppe till diskussion, och vi
har hittills haft delade meningar om
var stödet skall ligga. Det finns ingen
anledning för mig att nu säga något
mer, tv på den punkten kommer vi förmodligen
också framdeles att ha delade
meningar och ha anledning till diskussion.

Jag såg på talarlistan att fru Gördis
Hörnlund begärt ordet för att förmodligen
säga något om familjedaghemmen,
som herr Antonsson pläderade för. Med
den sakkunskap hon besitter på detta
område tror jag att hon kan berika
kammarens debatter och protokoll på
ett mycket förnämligare sätt än vad jag
skulle göra om jag försökte demonstrera
en sakkunskap som jag inte besitter.

Jag har svårt att argumentera mot fru
Ekendahl eftersom jag för egen del tycker
ungefär som hon. Om fru Ekendahl
noggrant läser de direktiv hon citerade
skall hon finna nästan bättre
formuleringar än dem som hon använt
i sin motion. Det är sällan man ser ett
så positivt ställningstagande i själva
sakfrågan som i de direktiv det här
gäller. Jag tycker de är bra. Om fru
Ekendahl yrkat bifall till sin motion
skulle det kanske ha inneburit en försvagning
av den positiva inställningen
till frågan. Jag har visserligen bara nu
helt hastigt kontrolläst motionärernas
yrkanden, men jag kan inte minnas att
de yrkar på något snabbare alternativ
än det som utskottet förordar. Utskottet
säger att frågan är föremål för utredning,
och motionärerna yrkar på en utredning.
Någon hastighetsbegränsning
eller hastighetsökning medför inte någotdera
alternativet såvitt jag kan se.
Jag tror att frågan är betjänt av att nu
bli föremål för en rejäl genomgång
inom familjeberedningen. Vi kan därefter
ta ställning till vad som bör göras.

Vi skall komma ihåg att anslaget för

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

detta ändamål femdubblats sedan 1963.
När samhällets insatser har ökat så
kraftigt och när vi vet att frågorna kommer
att penetreras i familjeberedningen
och att intresset för desamma och enigheten
om angelägenheten av att de löses
är stor, bör man inte med en gång
vara beredd att här göra någonting. Vi
kan räkna med att snart få bättre möjligheter
att lösa detta problem än vad
vi nu har.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Den föregående talaren
tycktes ha en hel del förnuftiga synpunkter,
men de slutsatser han drog
överensstämde icke med dessa. Det har
nu sagts en hel del om denna punkt,
och jag skall därför bara göra några
kommentarer.

Jag har tillsammans med några partikolleger
skrivit under motion 11:224.
Såvitt jag kan förstå är vi ganska överens
om att det i dag råder en stor brist
på barndaghemsplatser och att detta
behov inte kommer att minska utan i
stället komma att öka under åren framöver.
Vi vet också att arbetsmarknadsmyndigheterna
gör ansträngningar för
att bereda mödrar med barn möjlighet
att komma ut på arbetsmarknaden. Det
anordnas instruktionskurser i arbetsmarknadsstyrelsens
regi på olika platser
runtom i landet. Denna strävan att
bereda kvinnor möjlighet att gå ut på
arbetsmarknaden måste emellertid följas
upp. Vi måste se till att deras barn
placeras under betryggande tillsyn.

I första hand är det de större orterna
som haft möjlighet att bygga barndaghem,
men behovet ökar undan för
undan även i de mindre och medelstora
orterna. Under årens lopp har det
förts en debatt om denna fråga, och
kommunerna har i något sammanhang
hårt kritiserats för att de skulle vara
negativt inställda till barndaghemsfrågan.
Visst kan man kritisera, men det

Bidrag till driften av barnstugor

är inte rätt att enbart rikta kritiken mot
de kommunala organen.

Vi vet att byggandet av barndaghem
kräver resurser och att det föreligger
stora investeringsbehov. Men vi vet också
hur det i dag är på kapitalmarknaden,
där lånemöjligheterna inte är de
bästa.

Fru Ekendahl var inne på frågan om
dagens situation, som är det väsentliga
i detta sammanhang; jag har själv kommit
i kontakt med problemet. Hon sade
att köerna säkerligen skulle vara ännu
längre, om alla de som vill ha en plats
för sina barn anmälde sig. Men eftersom
det på många platser inte finns
några barndaghem, är det heller ingen
som anmäler att man vill ha en plats.

I många orter finns i dag ett betydligt
större behov än vad som är redovisat.

I fråga om den aktuella situationen har
jag den uppfattningen, att vi på lång
tid framöver inte kan lösa problemet
genom att endast lita till barndaghem;
vi måste alltså även tillgripa den andra
vägen, familjedaghemmen, som ett komplement
till barndaghemmen.

Man kan diskutera vilken form som
är den bästa, men jag skall inte fälla
något värdeomdöme. Här är det fråga
om att skapa möjligheter för barntillsyn,
och jag förstår därför inte den
ibland mycket negativa inställning till
familjedaghemmen som kommit fram.
Denna fråga var uppe till diskussion i
höstens valupptakt i TV. Den socialdemokratiske
representanten sade då
att man från regeringens och det socialdemokratiska
partiets sida inte alls
var negativt inställd till familjedaghemmen.
Något sådant kanske inte heller
kan läsas ut ur utskottsutlåtandet, men
jag ställer frågan: Hur ämnar man lösa
dagens situation, om man bara vill satsa
på barndaghem? Utskottet hänvisar
till familjeberedningen, och eftersom
vi bar dess ordförande, statsrådet fru
Lindström, här i kammaren, skulle jag
gärna vilja veta när man kan räkna
med att familjeberedningen kommer

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Bidrag till driften av barnstugor

med förslag på denna punkt. Familjeberedningen
har ju arbetat med frågan
under flera år. Eftersom utskottet har
hänvisat till denna beredning, förutsätter
jag att det fått informationer, vilka
inte framgår av utlåtandet.

Reservation 3 b grundar sig bl. a. på
den motion som jag har undertecknat.
I motionen begär vi att få en skyndsam
utredning och prövning av denna
fråga, så att förslag snabbt skall kunna
framläggas. Jag ställer nu frågan till
statsrådet fru Lindström: Har familjeberedningen
för avsikt att snabbt komma
med förslag, varigenom frågan om
statsbidrag till kommunerna för familjedaghemsverksamheten
snart kan bli
löst?

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till reservation 3 b av herr Per
Jacobsson in. fl.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Barnstugefrågan har varit
föremål för intensiv debatt under
de senaste riksdagarna. Det är riktigt,
som herr Bohman sade, att vi debatterade
frågan så sent som i höstas också
i denna kammare. Det är alltså inte
så lång tid som gått sedan vi diskuterade
utbyggnadsmöjligheter och inriktningen
av eu utbyggnad.

Det framgår av allt tillgängligt material
att daghemsköerna fortfarande är
långa och att det också råder en akut
bristsituation på barntillsynssidan i
många orter. Det kan synas som om
daghemsutbyggnaden låter vänta på sig,
som om ingenting sker på detta område,
eftersom disponibla anläggningsbidrag
inte tas i bruk i den omfattning
som man kanske hade väntat. En viss
pessimism beträffande utbyggnaden av
daghem kan också skönjas i motionerna
från både höger- och centerpartihåll.
Detta kan sägas också om den motion
som fru Ekendahl här har talat för.
Men sedan skiljer man sig åt: högern
vill fortfarande minska på driftbidragen
till daghemmen och således lägga

större bördor på kommunerna. Som alternativ
vill man höja föräldraavgifterna
väsentligt. Yilketdera har man inte
klart sagt ut, och herr Bohman ville
heller inte tala för reservationen, varför
det hela är ganska oklart. Men om
man nu läser den digra familjemotion
som högern inlämnat, kan man av vissa
ordvändningar i denna helt enkelt
finna att högern helst ser att inga fler
daghem bygges över huvud taget. Motionärerna
säger sig vilja ge de familjer,
där båda makarna förvärvsarbetar,
möjlighet att på annat sätt än hittills
välja barntillsynsform. Men samtidigt
vill man skära ned anslagen till den
tillsynsform de flesta förvärvsarbetande
föräldrar eftersöker. Det är i sanning
ett underligt sätt att främja de förvärvsarbetandes
valmöjligheter när det
gäller barntillsynen.

Högermotionärerna sjunger familjedaghemmens
lov — ganska onyanserat,
får jag säga — liksom de pläderar för
kvalificerade ersättare i hemmen. Samtidigt
talar de om hur personalkrävande
daghemmen är och att en rimlig avvägning
måste göras i förhållande till behoven
av personal för sjuk- och åldringsvården.
Låt mig då fråga: Bleve
det mindre personalkrävande, om det i
varje hem med förvärvsarbetande småbarnsmödrar
skulle finnas en hemhjälp?
Såvitt jag kan räkna rätt — och det
finns ingen anledning att betvivla att
jag kan det — skulle en sådan ordning
kräva enorma personalresurser. Men å
andra sidan kan vi säga, att varken
hembiträden eller barn sköterskor växer
på träd numera, varför frågan om denna
enskilda hjälp kan avföras ur resonemanget.
Vad som är viktigare är att
konstatera att en förvärvsarbetande förälder,
exempelvis en ensamstående mor,
knappast skulle kunna efterfråga en sådan
tillsynsform som den som högerinotionärerna
vill utbjuda.

Till statsutskottets utlåtande har också
fogats en reservation, i vilken yrkande
framställes om prövning och förslag

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

till innevarande års riksdag om statsbidrag
till kostnader för familjedaghemsverksamheten
och till kostnader
för en till barntillsynsverksamheten
knuten serviceorganisation för tillsyn
av barn som till följd av sjukdom inte
kan vistas i barnstuga eller skola. Eftersom
högern i motionen pläderat så
varmt för familjedaghemsverksamhet,
hade man kanske kunnat tänka sig att
högerrepresentanterna skulle ha befunnit
sig bland reservanterna, men nu har
herr Bohman talat om, att det är statsbidragsfrågan
som det råder oenighet
om, varför det inte finns någon anledning
att gå närmare in på denna fråga.

Jag sade inledningsvis att vi har långa
köer till daghemsplatserna och att det
råder en akut bristsituation i ett flertal
orter. Fru Ekendahl har illustrerat detta,
varför jag inte skall gå närmare in
på det. I vilka orter är det nu som köerna
är störst? Ja, det är faktiskt i orter
där det finns både barnstugeverksamliet
och familjedaghem. Det är i de större
expansiva tätorterna, där det finns
goda sysselsättningsmöjligheter för
kvinnorna. Man gör sig därför skyldig
till en felsyn om man tror att daghemsoch
familjedaghemsfrågorna bör ses i
något slags motsatsförhållande till varandra,
såsom exempelvis högern har föreställt
sig i sin motion. I det praktiska
livet är det nämligen så, att de kommunala
myndigheterna har fullt sjå just nu
med att planera för en utbyggnad av
daghemsverksamheten och samtidigt söka
nå de eventuella reserver som kan
nppmobiliseras på familjedaghemssidan.
Detta bevisas också av det faktum, att
antalet barn som vårdas i familjedaghem
har stigit kraftigt under de senaste
åren och enligt en kommunenkät som
gjordes 1964 utgjorde 8 474 stycken.
7 280 av dessa barn bodde i städer. Detta
är ju ett mycket stort antal, om man
ställer det i relation till den summa
som jag nyss nämnde.

Det framgår också av enkäten, att den
stora efterfrågan på familjedaghem

Bidrag till driften av barnstugor

fanns i de större städerna; bl. a. hade
Stockholm brist på familjedaghemsplatser.
Det är orealistiskt att tro att familjedaghemsverksamheten
kan expandera i
någon större omfattning i just de orter
där det största behovet av barntillsyn
finns. Man når ganska fort en gräns där
antalet platser som man kan beräkna att
förfoga över håller sig så gott som konstant.
Gamla hem avgår genom att de
egna barnen växer upp, familjedaghemsmamman
tröttnar eller blir sjuk eller får
möjlighet till förvärvsarbete. Nya hem
tillkommer, men avgången är som sagt
stor.

De barn som åtnjuter familjedaghemsvård
kan i sanning sägas få byta miljö
ofta, ja, vill det sig riktigt illa, kan det
ske så gott som varje månad. I de expansiva
orterna, där barntillsynssituationen
är mest akut, kan inte heller barnavårdsnämnderna
kanske alltid ta hänsyn till
familjedaghemmens kvalitet eller vara
alltför ambitiösa vid bedömningen av
lämpligheten hos familjedagliemsföräldrar
att ha hand om andras barn, en tendens
som jag finner oroande och som
det kanske kunde finnas skäl att besinna
för alla dem som ropar om den kollektiva
vårdens menliga inverkan på
små barn. Är det farligare att lämna
sina barn till utbildad personal i pedagogiskt
väl utrustad lekmiljö, med ordnade
måltider, garanterad utevistelse
o. s. v. än vad det är att lämna sina barn
till ett hem som man inte känner till
och kanske redan veckan därpå till ett
annat familjedaghem? De mödrar som
har erfarenheter av hur osäker familjedaghemsvården
ibland kan vara väljer
obetingat den trygga och kontinuerliga
vårdform som de fasta daghemmen erbjuder.
Detta visar alla efterfrågesiffror.
Daghemmen måste därför komma i första
hand, och det är nödvändigt att alla
åtgärder som kan bidraga till en snabbare
utbyggnad av daghemmen kommer
till stånd.

Det är med en viss sympati jag tagit
del av motionen nr 221 i denna kamma -

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Bidrag till driften av barnstugor

re som fru Ekendahl talade över. På
grund av de erfarenheter jag har från
kommunalt arbete är jag dock inte helt
säker på att det bara är de ekonomiska
faktorerna som spelar in när det gäller
utbyggnadstakten av daghemmen. Det
råder fortfarande en viss trögrörlighet
beträffande planeringen av barnstugor,
och uppgifterna synes inte vara tillräckligt
stimulerande att syssla med för
många av våra kommunalmän i landet.
Man har heller inte skaffat sig tillräckliga
erfarenheter av barntillsynsverksamhet;
daghem är ännu någonting nytt
och delvis främmande på en hel del
håll. Det föreligger vissa svårigheter att
framräkna behovssiffror att grunda utbyggnaden
på. Kostnadssidan ställs sällan
i relation till inkomstsidan, genom
bedömandet av kommunalskatteintäkter
och det produktiva utfallet genom kvinnornas
arbetsinsatser o. s. v.

Jag har en förhoppning om att de
länsgrupper som bildats för att bistå
kommunerna, främst i planeringsfrågor,
kan stimulera kommunerna till en större
aktivitet på detta område. Jag tillåter
mig också att tro att det kommer att
byggas fler daghem än beräknat inom
ganska kort tid. Vi får inte helt glömma
bort att statsbidragen förbättrades så
sent som 1963 och att den upplysningsverksamhet
som kom i gång genom den
centrala arbetsgruppen i stort sett började
arbeta under föregående år. Kommunernas
kvarnar mal långsamt: man
utreder frågor även där, man skall ha
disponibel tomtmark, kanske ändra
stadsplaner, man skall projektera och
bygga, kanske låna pengar o. s. v. Ett
större daghem växer således inte fram
på något kvartal. Jag har därför en förhoppning
om att tillskottet av nya daghem
skall växa snabbare än vad som
samtliga motionärer under denna punkt
har förutsatt. Å andra sidan är jag också
säker på att behovet av dagliemsplatser
kommer att öka snabbare än vad
som framkommit genom de undersökningar
som gjorts under de senaste åren.

Detta gäller främst de största städerna
men också orter där förut daghemsverksamhet
saknats.

I detta läge, med ett alltmer markerat
behov av daghem, är högerns förslag
att pruta på några anslag helt orealistiskt.
Eftersom det inom familjeberedningen
pågår fortsatta utredningar beträffande
bamstugeverksamheten, där
även de praktisk-ekonomiska sidorna av
denna skall undersökas, vill jag i dag
inte alltför mycket föregripa den sidan,
men jag vill ändå slå fast att det, med
tanke på att kostnadsstegringar urholkar
både anläggningsbidragens och driftbidragens
av familjeberedningen förutsatta
andelar av kostnaderna för daghemsverksamhetens
utbyggnad och bedrivande,
inte är orimligt att tänka sig en uppräkning
av bidragen i stället för någon
form av nedbantning.

Jag har här sökt ge till känna, att jag
fortfarande har den uppfattningen att
de fasta institutionerna för vård av barn
till förvärvsarbetande behöver byggas
ut och att det i första hand erfordras en
hård satsning på daghemmen. Familjedaghemmen
behövs även i fortsättningen,
såsom ett komplement till daghemmen,
för att omhänderta lättinfekterade
och svårplacerade barn men även för
att ta hand om barn som på grund av
platsbrist inte kan tas emot på daghemmen.
Men vi får då inte heller glömma
bort att ställa samma krav på denna
vårdform som vi ställer på andra former
av barntillsyn. Skall vi stödja och
uppmuntra familjedaghemsverksamheten,
skall vi också göra den till föremål
för ordentlig kontroll t. ex. ur hälsosynpunkt,
med tanke på dess pedagogiska
förutsättningar, vilka menliga inverkningar
de snabba ombytena av miljö
kan ha på barnen m. m. Kostnaderna
för denna vårdform understiger väsentligt
vad kommunerna har att erlägga för
daghemsverksamheten, även sedan statsbidraget
är frånräknat. Det kan därför
vara diskutabelt att införa statsbidrag
till verksamheten, ty om man ytterligare

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

uppmuntrar denna redan förut billigare
vårdform kan det leda till att kommunerna
blir ännu restriktivare när det
gäller utbyggnad av daghemmen.

Har man som jag den uppfattningen
— vilken även omfattas av en stor del
av de förvärvsarbetande småbarnsmödrarna
och tydligen också av herr Antonsson
— att daghemmen är den bästa
formen för barntillsyn, kan man inte
så förhastat som folkparti- och centerpartireservanterna
vill göra införa statsbidrag
till familjedaghemsverksamheten
från och med i år. Det behövs en grundlig
utredning innan man kan ta ställning
till familjedaghemsverksamhetens fortsatta
utbyggnad och huruvida några särskilda
åtgärder krävs för att den kvalitetsmässigt,
ur hälsosynpunkter och med
tillgodoseende av vissa pedagogiska och
andra krav på en sådan verksamhet,
skall kunna utgöra ett gott komplement
till daghemmen. En sådan utredning pågår
för närvarande också.

Beträffande vården av sjuka barn torde
tillsynen i det egna hemmet genom
anlitande av barnvårdarinna vara att
föredra framför att forsla det sjuka barnet
till ett annat hem. Eftersom statsbidrag
utgår till kommunernas sociala
hemhjälp, kan man säga att det stöd
som motionärer och reservanter efterlyser
redan finns i praktiken.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde fru Löfqvist
(s).

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Bohman började
sitt anförande med att säga att lian
var rädd för en upprepning av fjolårets
långa och engagerade debatt i detta ämne.
Han trodde sig kunna undvika detta
genom att vara kortfattad. Talarnas
långa rad har väl redan tagit honom
ur denna villfarelse. Jag tycker att han
får skylla sig själv så länge högern fasthåller
vid sill ganska provokatoriska reservation,
också den en upprepning och

Bidrag till driften av barnstugor

nästan ordagrant avskriven från motsvarande
reservation i fjol. Denna var i
sin tur ett plagiat av en reservation från
i förfjol. Man får onekligen ett intryck
av stelnade attityder när man noterar
ett sådant envist upprepande från detta
reservanthåll. Den omfördelning, som
herr Bohman föreslår nu tredje året i
rad, av statsbidrag till barnstugor, så att
bidragen till daghemmen skulle sänkas
och till lekskolorna fördubblas, står ju
i direkt strid mot de ståndpunkter som
riksdagen intog 1963, alltså i förfjol —
i strid mot syftet att lyfta fram dagliemsverksamheten
ur bakvattnet och
stillaståendet under 1950-talet, då däremot
lekskolorna utvecklades utan någon
som helst stimulans till fyra gånger
daghemmens hela mottagningskapacitet
och tog i anspråk alla då tillgängliga
personalresurser. Reservanterna vänder
alltså upp och ned på hela problemet,
när de beklagar att utbyggnaden av
daghemmen sker på bekostnad av lekskolorna,
eftersom det faktiskt förhåller
sig tvärtom.

Reservanterna har här dragit in argument,
som jag inte skall ge mig in
på, om sjuårsåldern, den sena skolplikten,
som skulle tala för en utbyggnad
av lekskolorna. Men vi behöver inte
några argument för en utbyggnad av
lekskolorna i och för sig, eftersom alla
kan vara överens om att ju fler lekskolor
vi kan ställa till förfogande för
förskoleåldrarna, desto bättre standard
och service får barnfamiljerna. Men här
är det ju fråga om avvägningar mellan
tillgångar och resurser å ena sidan och
efterfrågan å den andra. Därvid har så
sent som härom året den avvägningen
skett, att de barnstugor som ger heldagsvård
skall äga företräde i fråga om
intresse och stöd från samhällets sida
framför lekskolorna, som inte kan erbjuda
sådan heldagsservice.

Hela denna diskussion om lekskolor
och daghem kommer att bli betydligt
fruktbarare, när vi i sinom tid får se
resultaten av den utredning som till -

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Bidrag till driften av barnstugor

sattes i slutet av januari för att utreda
lekskoleverksamheten och som bl. a.
stöder sig på synpunkter som framfördes
av statsutskottet och som debatterades
här i riksdagen så sent som i december
i fjol. Redan dessförinnan hade
familjeberedningen införskaffat ett siffermaterial
som utvisade vilken bristsituation
som föreligger. Det var på
grundval av dess första betänkande om
detta som den proposition utformades
som riksdagen antog 1963. Med anledning
av att herr Gustavsson i Alvesta
frågade om familjeberedningen, som arbetat
några år, kan tänkas bli färdig
med förslag på det här området snart,
vill jag säga att familjeberedningen ju
klarat av en etapp av detta ämne, som
jag nyss framhöll och att den nu fortsätter
med den vidgade uppgiften att
pröva hela barnstugeverksamheten med
lekskolorna i blickfältet. Den utredningen
verkställes av familjeberedningens
barnstudiedelegation, kompletterad med
sakkunskap utifrån, från nya skolverket
samt från LO och TCO, som ju omfattar
majoriteten kvinnliga arbetstagare
i behov av samhällets hjälp med
barntillsynen. Denna utredning påbörjades
i slutet av januari, och vi kan naturligtvis
inte vänta några förslag därifrån
till denna riksdag. Den har dock
i uppdrag att arbeta snabbt.

Här har sagts att utbyggnadstakten
hos kommunerna är långsam. Visst skulle
vi önska att den utbyggnad hade
kommit i gång fortare som det var meningen
att stimulera med ökade statsbidrag.
Men det är ändå bara två år
som gått, och vi har vidtagit olika åtgärder
för att stimulera planeringen ute
bland kommunerna. Rara för några veckor
sedan anslogs i konselj särskilda
medel för de aktiviseringskommittéer
på länsplanet, som skall arbeta med
detta. Vi måste förstå, att det tar en
viss tid att få i gång en sådan här verksamhet,
och det normala är att kommunerna
arbetar med rullande femårsplaner
för regionbebyggelse inklusive

sådan gemensamhetsservice som barnstugor
utgör. I princip är service av
detta slag en kommunal angelägenhet.
Fru Ekendahls fråga huruvida man kan
kombinera dessa aktiviseringsåtgärder
med ytterligare ökat ekonomiskt stöd
från statsmakterna anser jag vara litet
för tidigt väckt. Staten får nöja sig med
att linjera upp principerna och lämna
stimulansbidrag och se hur dessa verkar.
Men vi måste också iaktta kostnadsutvecklingen
och inte bara passivt
följa med därvidlag utan hjälpa till att
hålla tillbaka denna utveckling till förmån
för en större kvantitet daghemsplatser.
Med anledning av att herr Gustavsson
i Alvesta tyckte, att regeringen
verkade negativ i sin uppfattning om
kommunernas beredvillighet att bygga
daghem och även negativ till familjedaghemmen
som ett komplement, vill
jag säga att jag för egen del nu tror på
den goda viljan i allmänhet hos kommunerna
och att jag också anser, att
familjedaghemmen är ett viktigt komplement.
Några meningsskiljaktigheter
föreligger säkert inte mellan utskottet,
dess reservanter och mig om att »stora
ansträngningar» bör göras för att öka
tillgången på familjedaghem. En särskild
sakkunnig inom socialdepartementet,
tillika ledamot av denna kammare,
som nyss stod i denna talarstol,
utreder för närvarande hur det skall
gå till, och hennes material skall i
sinom tid övervägas inom familjeberedningen,
som förutsättningslöst diskuterar
alla aspekter av de frågor, som
underställs beredningen, alltså även
eventuella statsbidrag till familjedaghem,
fastän icke »i enlighet med motionärernas
förslag» såsom det heter i
reservation b) utan helt förutsättningslöst.

Med detta, herr talman, tror jag mig
ha svarat på de frågor som ställts till
mig under debatten.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Vi har en klar uppfatt -

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

ning om hur denna verksamhet skall
bedrivas och om de huvudprinciper
som skall följas vid utbyggnaden av olika
former för barntillsyn. Våra meningsmotståndare
har en annan uppfattning,
och vi tycker lika illa om deras
som de om vår. Nu har vi å ömse sidor
argumenterat för respektive ståndpunkter
under ett par års tid och senast
förra året. Min inställning i dag
var därför att jag hoppades kunna bespara
kammaren en upprepning av alla
de argument som lades fram förra året.
Vi lär inte kunna övertyga varandra
här i kammaren genom en sådan upprepning.
Jag vägrar alltså fortfarande,
herr talman — och jag hoppas att det
inte uppfattas som någon oartighet vare
sig av kammaren, statsrådet Lindström
eller fru Hörnlund — att låta mig provoceras
att nu upprepa förra årets fyra
timmar långa debatt.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Fru Hörnlund framhöll
i sitt anförande att alla som talar högljutt
om den kollektiva vårdens menliga
verkningar — jag tror att hon uttryckte
det så — även bör granska hur
det förhåller sig med familjedaghemmen.
Vi har inte sagt att familjedaghemmen
skall stå utanför kontroll. Helt
naturligt måste man satsa på ordentliga
familjedaghem. Det är emellertid en
ekonomisk fråga, och vi är förvånade
över att statsmakterna inte velat satsa
även på denna form av barntillsyn. Det
talas här om planering, men det löser
inte frågan under de närmaste åren.
Varken statsrådet Lindströms svar på
min fråga eller fru Hörnlunds inlägg i
jgenskap av sakkunnig i departementet
i denna fråga ger någon lösning av
situationen under den närmaste tiden.
Såvitt jag förstår av statsrådet Lindströms
inlägg kommer det att dröja
ganska länge innan förslag om ev. statsbidrag
framlägges. Jag kan inte förstå
att det skall behövas så långvariga utredningar
innan ett förslag kan fram -

Bidrag till driften av barnstugor

läggas om statsbidrag till kommunerna
för denna verksamhet. Det lägges sannerligen
fram propositioner i olika sammanhang
som inte varit föremål för
långvariga och ingående utredningar.
Nog skulle man därför med litet god vilja
ganska snabbt kunna få fram ett förslag
i denna fråga.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Statsrådet Lindström
sade att den fråga, som vi tagit upp i
motionerna och som jag gjort mig till
tolk för, att kommunerna skulle få ett
ökat anslag till driftbidrag, var för tidigt
väckt. Statsrådet Lindström var inte
inne i kammaren när jag talade om,
att de principer som fastställdes 1963 i
proposition nr 62, nämligen att kostnaderna
borde fördelas så att 25 procent
betalades av staten, 25 procent av föräldrarna
och 50 procent av kommunerna,
redan är urholkade. Enligt de uträkningar
som återfinnes i socialstyrelsens
PM är fördelningen nu den att staten
betalar 20 procent av kostnaderna,
föräldrarna 17 procent och kommunerna
63 procent.

Det står klart för både statsrådet
Lindström och mig att detta beror på
att lönekostnaderna ökat för kommunerna.
17 procent för föräldrarna är
mindre än vi beräknat. Det har sin förklaring
i att de låga inkomsttagarna
har företrädesrätt på daghemmen. Då
har vi sagt oss från LO-motionärernas
håll — om jag får uttrycka det så — att
man måhända skulle kunna undersöka
möjligheterna att öka driftbidraget, så
att vi åtminstone kom tillbaka till de
riktlinjer vi drog upp i riksdagsbeslutet
1963.

Får jag sedan säga några ord om familjedaghemsverksamheten.
Det förhåller
sig på det sättet, herr Gustavsson i
Alvesta, att i och med att flera arbetsområden
öppnas för kvinnorna väljer
många av dem hellre att gå ut i produktionen
än att vara familjemammor. Den
erfarenheten har man gjort på många

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Bidrag till driften av barnstugor

platser i landet. Det är inte alltid en
ekonomisk fråga, utan det är ett val
som familjemamman gör. Hon säger till
den mamma, som har sitt barn hos henne:
»Jag går nu ut i produktionen, jag
vill inte vara familjemamma längre.»
Det är bl. a. av den anledningen som vi
inte är så angelägna att satsa på familjedaghemsverksamheten.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Herr Bohman talade om
att våra uppfattningar går isär. Jag förmodar
att han med »våra uppfattningar»
menade högerns uppfattningar. De
är inte heller alltid entydiga. Borås Tidning,
ett av högerns mer kända organ i
detta land, hade en underledare i februari
i år om bristen på daghem. Där säger
man: »Ej minst sistnämnda problem
förtjänar nog att uppmärksammas i
högre grad än som hittills skett. Alldeles
särskilt är det viktigt i industristäder
som Borås med ett speciellt stort
inslag av kvinnlig arbetskraft. Hur
många gifta kvinnor som skulle kunna
förmås att söka anställning i industriföretag,
om det fanns god tillgång till
barndaghem, kan ingen säga. Säkerligen
rör det sig dock om många tusen.» Därefter
pläderar man för statsbidrag till
industridaghem. Det är kanske lättare
att ge statsbidrag i det fallet. Jag vet
inte om högern har den uppfattningen.
Företagarna själva vill emellertid inte
gärna syssla med denna verksamhet.

Till herr Gustavsson i Alvesta vill
jag endast säga att när jag talade om
»den kollektiva vårdens menliga inverkan
på små barn» läste jag högt ur högerns
familjemotion till årets riksdag.
Således har herr Gustavsson i Alvesta
och jag ingen anledning att diskutera
på den punkten.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

dels ock på bifall till reservationen
3 a); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Bohman begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
40 :o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3 a) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 169 ja och 25 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II och III

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. IV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
3 b); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Antonsson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

statsutskottets hemställan i punkten
40 :o) mom. IV) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3 b) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Antonsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 132 ja och 67 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. V

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 41

Ferieresor

Kungl. Maj :t hade (punkt D 7, s. 93
och 94) föreslagit riksdagen att till Ferieresor
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett förslagsanslag av 1 000 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Risberg och Ottosson (I: 183) och
den andra inom andra kammaren av
herr Magnusson i Borås m. fl. (II: 229)
hade — såvitt nu var i fråga — hemställts
att riksdagen måtte till Ferieresor
för budgetåret 1965/66 anvisa ett
förslagsanslag av 900 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts för -

Ferieresor

slag samt med avslag å motionerna
1:183 och II: 229, såvitt nu var i fråga,
till Ferieresor för budgetåret 1965/66
anvisa ett förslagsanslag av 1 000 000
kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Wallmark, Bohman och Nordstrandh,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 183 och II: 229,
såvitt nu var i fråga,

a) godkänna av reservanterna förordade
ändringar av grunderna för bidrag
till ferieresor;

b) till Ferieresor för budgetåret 1965/
66 anvisa ett förslagsanslag av 900 000
kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BOHMAN (h):

Herr talman! Frågan om bidrag till
ferieresor har också diskuterats vid upprepade
tillfällen. Erfarenheterna har
visat att dessa bidrag successivt minskat
i antal, vilket torde bero på att de enskilda
människorna har större ekonomiska
möjligheter att själva betala ferieresor.
Standardhöjningen har med
andra ord även kommit till uttryck på
detta område. Men givetvis finns det
fortfarande ett behov av bidrag för
vissa grupper, och för vår del har vi
ansett att på grund av penningvärdeförsämringen
och standardhöjningen
borde egenavgiften uppräknas med 10
kronor. Detta skulle innebära att egenavgiften
för ferieresor för barn till enskilt
hem kommer att utgöra 15 kronor,
för ferieresor för husmödrar till semesterhem
10 kronor och till enskilt
hem 20 kronor. Dessa nya bestämmelser
skulle inte gälla barn från flerbarnsfamiljer
eller barn till ensamstående mödrar.
För dessa kategorier skulle nuvarande
avgifter bibehållas.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
av herr Kaijser in. fl.

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Bidrag till driften av semesterhem

Fru HOLMBERG (s):

Herr talman! Som herr Bohman
nämnde är bidrag till ferieresorna en
gammal fråga. I högermotionen yrkas
att den enskildes avgifter skall höjas,
och som herr Bohman redan sagt anser
man att de ekonomiska möjligheterna
är mycket större nu.

Det bör kanske framhållas att dessa
bidrag är inkomstprövade. Det finns en
gräns vid 5 700 kronors beskattningsbar
inkomst till staten, och det är således de
ekonomiskt sämst ställda som kommer
i åtnjutande av detta bidrag.

Enligt socialstyrelsens förslag för
nästa budgetår har anslaget bestämts
till 1 miljon kronor. Utöver detta får de
enskilda själva erlägga 48 000 kronor.
Utskottet har inte velat biträda den i
motionen föreslagna minskningen utan
har tillstyrkt departementschefens förslag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Bohman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
41 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkänna -

gav, att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 170 ja och 29 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 42

Bidrag till driften av semesterhem

Kungl. Maj:t hade (punkt D 8, s. 94
och 95) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till driften av semesterhem för
budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 430 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels de under punkten 41 nämnda
likaly dande motionerna I: 183 och
11:229, i vilka hemställts — såvitt nu
var i fråga — att riksdagen måtte avslå
förslaget om ett anslag för budgetåret
1965/66 till Bidrag till driften av semesterhem
av 430 000 kr.,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Göran Karlsson (1:413) och
den andra inom andra kammaren av
fru Lewén-Eliasson in. fl. (11:511).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 183 och II: 229, såvitt nu
var i fråga, till Bidrag till driften av semesterhem
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett förslagsanslag av 430 000 kr.;

II. att motionerna 1:413 och 11:511
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Kaijser, Wallmark, Bohman
och Nordstrandh, vilka ansett att
utskottet bort under I. hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motio -

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

nerna 1:183 och 11:229, såvitt nu var
i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag;

b) av fru Lewén-EIiasson, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BOHMAN (h):

Herr talman! Detta är också en gammal
och känd fråga. Den rör bidrag till
driften av semesterhem.

Som bekant utgår för sådana semesterhem
2 kronor 50 öre per gäst och
dag. Man hade närmast tänkt sig att
man skulle underlätta för husmödrar
med minderåriga barn att få tillgång
till sådana hem. Nu har besöksfrekvensen
successivt minskat, och det förefaller
som om åtskilliga hem lagts ned på
grund av brist på intresse.

Vi tycker att dessa statsbidrag har
så liten praktisk betydelse för husmödrarnas
möjligheter att bekosta vistelse
på semesterhem att det inte längre är
motiverat att ha kvar bidragen.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
av herr Kaijser m. fl.

Fru HOLMBERG (s):

Herr talman! I sina motioner motiverar
högern sitt avslagsyrkande med
att besöksfrekvensen vid semesterhemmen
har minskat. Ja, någon liten minskning
har det kanske blivit, men därför
är det ju inte mindre viktigt att de som
kommer till semesterhemmen får bidrag.
Många semesterhem har också
fullbelagt under hela semestersäsongen.

Socialstyrelsen har en annan mening
än högermotionärerna i denna fråga.
Styrelsen har under flera år framhållit
att det är önskvärt att bidragen höjes,
men eftersom det pågår en översyn av
de statliga åtgärderna på området har
man inte velat föreslå någon höjning av
anslaget för budgetåret 1965/66.

Vad motionen 11:511 av fru LewénEIiasson
in. fl. beträffar har utskottet
hänvisat till att socialpolitiska kom -

Bidrag till driften av semesterhem

mittén har åldringsvårdsfrågorna under
övervägande, och utskottet förutsätter
att kommittén också uppmärksammar
de frågor som aktualiserats i motionen.
Socialstyrelsen beräknar medelsbehovet
för driften av semesterhemmen till
430 000 kronor för nästa budgetår, och
det beloppet har departementschefen
tillstyrkt. Utskottet har heller inte funnit
anledning ändra på beloppet utan
har tillstyrkt beslutet i enlighet med
departementschefens förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Det är troligen ganska
opsykologiskt att besvära kammaren i
denna fråga, där beslutet knappast kan
bli mer än ett. Men jag känner mig ändå
tvingad att säga några ord, eftersom vi
år efter år har fått lyssna till högerns
ständiga avslagsyrkande på anslagen till
semesterhemsverksamheten. Högern har
ju nu blivit ganska reformvänlig, men
när vi behandlar dessa anslag, vill högern
inte vara med längre. Då säger
man att bidragen är så små att de inte
har någon praktisk betydelse för husmödrarnas
möjligheter att bekosta vistelsen
på ett semesterhem.

Detta påstående måste bero på ovetskap
om de verkliga förhållandena. Jag
har under en följd av år haft tillfälle
att följa semesterhemsverksamheten inifrån,
och det har verkligen varit ett
nyttigt studium. Man tror inte förrän
man kommer i direkt kontakt med
många av de kvinnor som frekventerar
semesterhemmen att det finns så mycket
av umbäranden i vårt välfärdssamhälle.
Det är inte ovanligt att man där
träffar kvinnor, som förklarar att vistelsen
på semesterhemmet är deras första
semester. Då lever de upp några dagar
och får i samvaro med andra kvinnor
helt koppla av från vardagens alla bekymmer,
vilket gör dem oändligt gott.

De anslag som bär föreslås är visserligen
små, men fördenskull finns det

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Bidrag till driften av semesterhem

ingen anledning att yrka avslag på dem.
När högern motiverar sitt avslagsyrkande
med att anslagen är så små, borde
man i stället föreslå en höjning. Det är
ju inte någonting som är främmande för
oss här i kammaren. Därmed skulle den
motiveringen bortfalla.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! I motion 11:511 har
några medmotionärer och jag föreslagit
en utvidgning av semesterhemsverksamheten.
Naturligtvis kan man säga som
högern, att bidragen är ringa, att de
saknar praktisk betydelse och att de
därför bör avskaffas. Men man kan ju
också göra tvärtom och undersöka om
den semesterhemsverksamhet som alltjämt
bedrives är av något värde eller
inte. Och om man då konstaterar att den
har ett levande värde, kan man ju gå
andra vägen och öka bidragen och på
det sättet göra dem verkligt betydelsefulla.

Det är alldeles riktigt att bidragen för
närvarande är små. Det har också socialstyrelsen
framhållit under en lång
rad av år. Styrelsen har också klart sagt
ifrån att bidragen behöver ökas. Jag
tillåter mig att här citera vad socialstyrelsen
säger i årets statsverksproposition:
»Styrelsen finner det alltjämt
angeläget att en sådan höjning kommer
till stånd. Med hänsyn till pågående
översyn av de statliga åtgärderna på
området vill styrelsen dock inte nu
framlägga förslag härom.»

Den myndighet som bäst känner till
semesterhemsverksamheten och de behov
som där föreligger vill alltså inte
knappa in på bidragen utan i stället
förbättra dem.

Den som i likhet med fru Johansson
väl känner verksamheten ute på fältet
vet att semesterhemmen alltjämt behövs.
Men som vi framhållit i vår motion
har verksamheten nu i hög grad
ändrat karaktär. Det har blivit en stark

åldersmässig förskjutning av de människor
som kommer till semesterhemmen.
Vi kan nu konstatera att det i våra dagar
föreligger ringa eller inget behov
av separat husmorssemesterverksamhet,
men i stället har gruppen pensionärer
fått ett ökat behov av den rekreation
som vistelsen på ett semesterhem innebär.

För många gamla är de här två semesterveckorna
årets ljusglimt. Det är,
tror jag, också detta som har uppmuntrat
de många ideellt arbetande personer,
som fortfar att driva semesterhemmen
trots stora ekonomiska och andra
uppoffringar och som man verkligen
skulle vilja ge ett handtag i form av ett
bättre statligt bidrag till denna verksamhet.

I utvecklingen mot allt äldre gäster
har det för oss framstått som ganska
omotiverat att man inte skall kunna
bereda möjlighet också för de äldre
männen att vara med. För äldre pensionärspar
är ofta den enda förutsättningen
för dylik semestervistelse att
båda följer med. För en ensam manlig
pensionär är det naturligtvis också lika
viktigt att få denna sorts avkoppling
som för den ensamma kvinnliga pensionären.
Den utredning, som gjorts om
semesterverksamheten och framlagts av
Astrid Bergegren 1959, visade på utvecklingen
i fråga om gästernas ålderssammansättning
och behovet av att utvidga
verksamheten till ett manligt klientel.
Men direktiven för den utredningen
var skrivna så att man inte
kunde framlägga förslag om detta.

Nu har man emellertid på många semesterhem
börjat ta emot också män.
Men då får man en ny börda för den
förening som driver verksamheten, ty
då får man inte heller detta lilla statliga
bidrag för den delen av verksamheten.
Då jag hade kontakt med socialstyrelsen
i denna fråga talade man om
att det från Röda korset i Göteborg
gjorts en framställning, som mycket
starkt vädjade om bidrag också för

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

manliga gäster som Röda korset tar
emot på sitt semesterhem. Men statuterna
förhindrar detta.

Vi har under de senare åren sett i
huvudtiteln att all uppräkning avvisats
med hänvisning till att det pågår en utredning.
Den socialpolitiska kommittén
har denna fråga på sitt program men
har enligt uppgift inte tagit itu med den
ännu. Personligen utgår jag från att
eftersom denna kommitté ägnat så stor
uppmärksamhet åt åldringsfrågorna
över huvud taget, kommer man också
att ta upp dessa problem i sitt slutbetänkande.
Jag kan inte tänka mig att
man gått förbi denna del av åldringsvården.
Jag utgår också från att man
prövar en sådan verksamhet med de
semesterhem vi nu har som grund, eftersom
man där har skaffat sig stor
erfarenhet och kan göra mycket gott.

Jag vill sluta med att hoppas — med
hänsyn till att socialpolitiska kommittén
detta år lär avlämna sitt slutbetänkande
—• att vi inte nästa år i huvudtiteln
skall behöva hitta samma konstaterande
som under de senare åren utan
att man kommer att ha en grundval för
att kunna bestämma sig för vilka bidrag
som skall utgå till denna verksamhet.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Jag skulle vilja anknyta
till vad fru Lewén-Eliasson här sade.
Under de två riksdagsperioder som jag
har suttit i denna kammare har vi år
efter år behandlat dessa anslagspunkter,
och varje gång har vi fått uppleva
att man har åberopat en pågående utredning
som skäl för att man icke har
kunnat vidare bygga ut detta stöd för
semesterhemmens verksamhet. Lika regelbundet
har från högerns sida kommit
ett yrkande om att vi skulle skära
ned anslagen med hänsyn till att de i
alla fall är betydelselösa så att man
lika gärna kan vara utan dem.

Jag skulle vilja säga att för de människor
som har kommit i åtnjutande av

Bidrag till driften av semesterhem

semester och vila på dessa semesterhem
är inte anslagen betydelselösa. Hur
små beloppen än är, herr Bohman, betyder
de ändå för de människor som
därigenom får sina avgifter nedsatta, att
de kan skaffa sig några veckors rekreation
som de annars inte skulle kunna få.

Liksom fru Lewén-Eliasson vill jag
uttrycka den varma förhoppningen, att
detta är det sista året då vi skall behöva
höra denna slentrianmässiga argumentation
för och emot. Att vi så länge
har fått böja oss för detta påstående att
en utredning pågått, vittnar om att socialpolitiska
kommittén tydligen inte
hittills funnit denna fråga vara av någon
större angelägenhetsgrad. För de
människor som berörs är det emellertid
en ganska viktig fråga.

Jag är rädd att vi inte länge till kan
räkna med att de människor, som med
mycket stora uppoffringar hållit dessa
semesterhem i gång, orkar med att lägga
ned så mycket osjälviskt och oavlönat
arbete på verksamheten. Fortsätter
det som hittills, kommer väl herr Bohman
att bli bönhörd på det sättet att det
inte kommer att finnas några semesterhem
att lämna driftbidrag till. Detta
skulle vara ytterligt beklagligt, ty det
skulle säkerligen inte bli billigare för
samhället att på annat sätt lösa rekreationsproblemet
för de människor det
här är fråga om.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bohman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
42 :o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
5, röstar

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Stipendier för underlättande av husmoderssemester

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5 a) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 175 ja och 26 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 43

Stipendier för underlättande av
husmoderssemester

Kungl. Maj:t hade (punkt D 9, s. 95)
föreslagit riksdagen att till Stipendier
för underlättande av husmoderssemester
för budgetåret 1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kr.

I de under punkten 41 nämnda likalydande
motionerna I: 183 och II: 229
hade — såvitt nu var i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1965/66
till Stipendier för underlättande av husmoderssemester
av 1 000 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 183 och II: 229, såvitt nu var i fråga,
till Stipendier för underlättande av husmoderssemester
för budgetåret 1965/66
anvisa ett reservationsanslag av 1 000 000
kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Wallmark, Bohman och Nordstrandh,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:183 och II: 229,
såvitt nu var i fråga, avslå Kungl. Maj :ts
förevarande förslag.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BOHMAN (h):

Herr talman! Punkten rör stipendier
för underlättande av husmoderssemester.
För närvarande utgår stipendier
med belopp som är minst 50 kronor
och högst 100 kronor. Vi har tyckt att
dessa belopp är så små att de inte, även
om maximibelopp skulle utgå, kan möjliggöra
semestervistelse för en husmor
för vilken ekonomiska svårigheter annars
lägger hinder i vägen, och vi anser
därför att anslag till sådana här
stipendier inte längre skall utgå.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr 6 av herr Kaijser m. fl.

Fru HOLMBERG (s):

Herr talman! Denna fråga hänger
samman med den som vi behandlade under
föregående punkt.

Från högerhåll föreslås att stipendierna
för underlättande av husmoderssemester
skall slopas. Motiveringen är,
som herr Bohman anförde, att stipendierna
är för små. I motionerna I: 183
och II: 229, till vilka hänvisas i reservationen
nr 6, står något mycket märkligt
—■ men det är kanske signifikativt
för högern — nämligen att i vissa fall,
där det är svårigheter, kan kommunerna
få träda emellan.

Visst kan man hålla med om att dessa
stipendier är för små. Men då vill jag
anknyta till vad fru Johansson sade
under diskussionen rörande föregående
punkt, att om man tycker att ett anslag
är för litet, så är väl det närmast
till hands liggande att man höjer anslaget.
Socialstyrelsen har också velat
att anslaget till dessa stipendier skall

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

höjas och höjas avsevärt men med hänvisning
till att man vill avvakta resultatet
av pågående översyn inte ansett sig
böra förorda en höjning för budgetåret
1965/66. Departementschefen har
föreslagit oförändrat anslag enligt socialstyrelsens
äskande, och utskottet har
inite gjort någon erinran utan tillstyrker
ett reservationsanslag på 1 miljon kronor.
Jag vill med det anförda yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bohman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
43 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 170 ja och 26 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Punkten 44

Bidrag till driften av barnkolonier m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt D 10, s. 96)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
driften av barnkolonier m. m. för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kr.

I de under punkten 41 nämnda likalydande
motionerna 1:183 och 11:229
hade —- såvitt nu var i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte till Bidrag till
driften av barnkolonier m. m. för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 183 och II: 229, såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till driften av barnkolonier
m. m. för budgetåret 1965/66 anvisa ett
reservationsanslag av 3 000 000 kr.

Reservation hade avgivMs av herrar
Kaijser, Wallmark, Bohman och Nordstrandh,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 183 och II: 229,
såvitt nu var i fråga, till Bidrag till driften
av barnkolonier m. m. för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BOHMAN (h):

Herr talman! För bidrag till driften
av barnkolonier m. m. har i statsverkspropositionen
för budgetåret 1965/66
yrkats ett belopp av 3 miljoner kronor.
Det finns; emellertid en reservation
kvar sedan budgetåret 1963/64 på nära
1,3 miljoner kronor, och vi har därför
ansett att det borde räcka med att 2
miljoner kronor anvisas.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr 7 av herr Kaijser m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

4 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr IS

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Fru HOLMBERG (s):

Herr talman! Jag vill till hen’ Bohman
säga, att den reservation av cirka
1 300 000 kronor, som förelåg på anslaget
vid utgången av budgetåret 1963/64,
praktiskt taget helt beror på eftersläpning
i fråga om utbetalning av bidrag.
Ett bifall till reservation 7 skulle innebära
att denna eftersläpning permanentades.
Detta har utskottsmajoriteten inte
velat gå med på utan har yrkat avslag
på föreliggande motionspar.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bohman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
44 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Punkterna 45—49

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50

Undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets område

Kungl. Maj:t hade (punkt E 5, s. 103
och 104) föreslagit riksdagen att till
Undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets område för
budgetåret 1965/66 anvisa ett anslag av
100 000 kr.

I en inom andra kammaren av fru
Ryding in. fl. väckt motion (II: 79) hade
hemställts, att anslaget under femte
huvudtiteln till Undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets
område uppräknades med 50 000 kr. för
budgetåret 1965/66 och att således ett
anslag på 150 000 kr. anvisades.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 79
till Undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets område
för budgetåret 1965/66 anvisa ett anslag
av 100 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

RYDING (k):

Herr talman! Vi betraktar all förebyggande
verksamhet inom arbetarskyddsområdet
såsom mycket värdefull.
Genom ett gott resultat av sådan
verksamhet kan stora värden tas till
vara — för att inte tala om vilken betydelse
den har för den enskilda människan.

Till undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets område
har åtminstone under de senaste fem
åren utgått ett oförändrat anslag på
100 000 kronor. Från detta anslag utgår
bidrag till organisationer, som bedriver
undervisnings- och upplysningsverksamhet
på detta område. Intresset för
detta arbete är glädjande nog i stigande,
och arbetarskyddsstyrelsen har därför
i år önskat att anslaget skulle höjas
med 50 000 kronor. Detta anslag har

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

såsom jag nämnt varit oförändrat under
en lång rad år, och bara detta förhållande
medför i realiteten att anslaget
minskat på grund av det försämrade
penningvärdet.

Redan i statsverkspropositionen för
budgetåret 1962/63 uttalar arbetarskyddsstyrelsen,
att man finner det i
hög grad angeläget att verksamheten
kunde främjas genom högre statsbidrag.
I statsverkspropositionen för budgetåret
1963/64 framhåller arbetarskyddsstyrelsen
vidare, att anslaget, så länge
det är så knappt, inte räcker för önskat
stöd åt den regelmässiga arbetarskyddsverksamheten,
och styrelsen har även
varit nödsakad att avslå framställningar
om bidrag för tillfälliga kampanjer
o. d. För detta budgetår hemställde man
om en höjning av anslaget med 35 000
kronor.

I år önskade arbetarskyddsstyrelsen
alltså eu höjning med 50 000 kronor.
Departementschefen ville emellertid inte
gå med på detta — orsaken är inte
angiven i statsverkspropositionen. Vi
har därför i år väckt en motion II: 79
med hemställan om en uppräkning av
anslaget med nämnda 50 000 kronor.

Jag läser nu i statsutskottets utlåtande
under punkten 50, att också »utskottet
anser denna verksamhet värdefull».

Men detta påstående rimmar dåligt
med det faktum att man antar departementschefens
förslag till medelsanvisning
för nästa budgetår och därmed
underlåter att ge arbetarskyddsstyrelsen
möjlighet att intensifiera denna
värdefulla verksamhet eller ens att upprätthålla
den i den utsträckning den
hade tidigare. .lag skulle inte ha varit
så kritisk om anslaget successivt hade
ökat år från år, men så är ju inte fallet;
det har stått still under en mycket
lång tid och, som jag sade tidigare,
i realiteten alltså minskat. Jag kan inte
finna någon rimlig förklaring i utskottsutlåtandet
till att man utan vidare låter
detta anslag minska och urholkas. Det
hciter där kort och gott att utskottet in -

Medicinalstyrelsen: Avlöningar

te är berett tillstyrka vårt yrkande, och
detta sedan man först slagit fast att
man anser verksamheten värdefull!

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till motion II: 79.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Det är alldeles riktigt att
vi har funnit denna verksamhet värdefull;
den är obestridligen värdefull.
Men vi har funnit att den medelsanvisning
som departementschefen föreslagit
är resultatet av en rimlig avvägning
mellan de olika intressena. Jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 79;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 51

Medicinalstyrelsen: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (punkt F 1, s. 105—
109) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för medicinalstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1965/66, dels ock till Medicinalstyrelsen:
Avlöningar för samma budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 7 211 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Wallentheim m. fl. (I: 348) samt den
andra inom andra kammaren av fru
Skantz in. fl. (11:361) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att för budgetåret
1965/66 anslå 100 000 kr. för anställande
av tillfällig personal hos giftnämnden.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 348 och II: 361

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för medieinalsty -

100

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Medicinalstyrelsen: Avlöningar

relsen, att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1965/66;

b) till Medicinalstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 7 211 000 kr.

Reservation hade avgivits av fru
Wallentheim och fru Lewéti-Eliasson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:348 och 11:361

a) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för medicinalstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret
1965/66;

b) till Medicinalstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 7 311 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Statsutskottet har på
denna punkt haft att behandla två motioner
som hemställt om ökat anslag till
giftnämnden. Motionärerna bedömer det
nämligen som mycket allvarligt att giftnämnden
inte har möjlighet att t. ex.
pröva de många bekämpningsmedel som
vi använder. Det finns ungefär 800 bekämpningsmedel
och inte fler än 50 av
dem har blivit prövade.

Statsutskottet håller delvis med motionärerna,
ty man understryker vikten av
att nämnden får möjlighet att pröva
dessa bekämpningsmedel. Men man
springer liksom ifrån det hela genom
att skjuta över frågan till Kungl. Maj:t
och säga att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet
bör följa frågan om nämndens
personalbehov. Jag tycker att det hade
varit rätt naturligt att bifalla motionen;
det är här fråga om anställning av personal
helt tillfälligt för att man skall
kunna avarbeta den stora balans man
har.

Genom den nya lagstiftning om gifter
och bekämpningsmedel som trädde i
kraft den 1 januari 1964 har förutsätt -

ningarna betydligt förbättrats att skapa
ökad säkerhet på detta, som vi bedömer
det, mycket betydelsefulla område, som
mycket kraftigt expanderar. Högsta tillsynsmyndighet
för tillämpningen av
denna lagstiftning är giftnämnden. Men
det måste konstateras att de möjligheter
som den nya lagstiftningen ger hittills
kunnat utnyttjas endast i mycket
begränsad utsträckning beroende på
nämndens otillräckliga resurser.

Enligt stadgarna i giftförordningen
och i bekämpningsmedelsförordningen
skall giftnämnden vara högsta tillsynsmyndighet
för dessa förordningar.
Nämnden skall med uppmärksamhet följa
utvecklingen beträffande hälsofarliga
varor och bekämpningsmedel och skall
också konkretisera förordningar med
allmänna stadganden med detaljerade
föreskrifter. Det ankommer också på
nämnden att bedöma i vad mån ett stort
antal giftiga varor över huvud taget
skall få användas. Bekämpningsmedel
mot t. ex. ogräs, skadeinsekter, parasiterande
svampar, råttor o. s. v. används
i mycket stor utsträckning inom skogsbruk,
jordbruk och trädgårdsnäring men
också i flera andra sammanhang. Många
av dessa medel innehåller starkt verkande
gifter, de s. k. biociderna —■ om
dem hade vi ju våren 1964 en mycket
intensiv diskussion här i kammaren.
Handhavandet av dessa ämnen är förenat
med yrkeshygieniska risker. Men
som vi ser det är det allvarligaste att
det finns risk för kroniska förgiftningar
hos människor och djur; gifterna bryts
nämligen inte ned utan upplagras och
anrikas i näringskedjorna.

Enligt bekämpningsmedelsförordningen
får ett bekämpningsmedel inte försäljas,
överlåtas eller användas utan att
vara registrerat hos giftnämnden, övergångsvis
gäller emellertid, att de medel
som fanns i handeln den 1 oktober 1963
och för vilka man sökte registrering
före utgången av mars 1964 får säljas
och användas i avbidan på registreringsansökans
slutliga prövning av giftnämn -

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

101

den. Finner nämnden att ett ämne är
alltför giftigt med hänsyn till användningssättet,
kan den vägra registrering.
Det har förekommit när det gäller aldrin
som betningsmedel och när det gäller
fosfor som bekämpningsmedel mot vissa
skadedjur. Just detta förhållande, att
det finns 750 bekämpningsmedel som vi
använder vilka inte är slutgiltigt behandlade
av nämnden, är det vi menar
är så allvarligt; bland dessa 750 kan det
ju finnas sådana som är så giftiga, att
de blir förbjudna när nämnden får möjlighet
att granska dem. I andra fall kan
det tänkas att skärpta varningspåskrifter
visar sig behövliga.

Det kan i detta sammanhang också
nämnas att man inte haft någon möjlighet
att kontrollera att giftförordningens
krav på deklaration av ingående gifter
och vådliga ämnen i hälsofarliga varor
följs. Det är en bestämmelse som stannat
på papperet. Men att denna bestämmelse
om deklaration efterlevs är ju väl
så väsentligt; därigenom kan en del risker
elimineras vid användningen, och
om ett olycksfall skulle inträffa så underlättas
behandlingen när man vet vilka
ämnen som ingår i giftet i fråga.

I samband med lagstiftningsarbetet
framhölls, att det borde finnas mer slående
varningsmärken, inte minst med
hänsyn till att man i hemmen och inom
industrien och hantverket numera använder
farliga kemiska medel i större
utsträckning än tidigare. Låt mig bara
erinra om att giftstadgeutredningen, som
avlämnade sitt betänkande år 1961, räknade
med att det i Sverige finns minst
20 000 olika kemisk-tekniska preparat.
Självfallet är inte alla dessa giftiga, men
det kan vara svårt för allmänheten att
bedöma i vilken utsträckning medlen är
giftiga, och det är därför vi fått en lagstiftning
på detta område.

Motionärerna anser att det finns två
slag av risker med dessa 750 preparat
som fritt får säljas trots att de ännu inte
prövats — det är ju främst dessa preparat
som motionen avser.

Medicinalstyrelsen: Avlöningar

För det första utsätts människor och
även djur för risker vid själva användningen
av bekämpningsmedlen; det kan
vara farligt att inandas ångor från dessa
medel, det kan vara farligt att komma
i beröring med dem, o. s. v.

För det andra tänker vi på den mera
långsiktiga risken. Det är en rad frågor
härvidlag som borde besvaras: Vart tar
medlen vägen; omvandlas de till nya
kemiska substanser, som är farligare eller
mindre farliga än de ursprungliga?
Upplagras de i naturen, i atmosfären
och i vävnaderna hos människor och
djur? Kan i så fall en sådan upplagring
medföra risker för kroniska förgiftningar?
Finns det kemiska substanser kvar
i de ätliga växtdelar som skördas?

Vi bedömer dessa frågor som mycket
allvarliga, och vi finner det därför angeläget
att giftnämnden snarast möjligt
får tillfälle att slutgiltigt pröva dessa
750 bekämpningsmedel.

Låt mig till slut bara erinra om att
det i detta sammanhang också är angeläget
att närmare studera frågan hur
emballagen för dessa gifter och bekämpningsmedel
bör vara beskaffade. Viktig
är också frågan om förstöring av gifter
och bekämpningsmedel, rester därav eller
emballage som varorna förvarats i.

Enligt motionärernas uppfattning är
det således angeläget att giftnämnden
får denna förstärkning. Vi har naturligtvis
med tillfredsställelse noterat att
den fick en viss förstärkning 1964, men
vi anser likväl att ytterligare ett antal
experter borde få anställas det kommande
budgetåret, så att nämnden
snabbt kan behandla de inkomna ansökningarna.
Till vad jag nu sagt om giftnämndens
arbetsbörda kommer att
nämnden varje år får ytterligare ungefär
hundra ansökningar om tillstånd att
sälja bekämpningsmedel. De medel som
dessa nya ansökningar avser får till
skillnad från de 750 jag tidigare talat
om inte säljas, och dessa ansökningar
utgör naturligtvis också en press på
nämnden.

102

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Medicinalstyrelsen: Avlöningar

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 8 av fru Wallentheim
och fru Lewén-EIiasson.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Låt mig först säga att
det inte föreligger några delade meningar
beträffande värdet av giftnämndens
verksamhet, och de allmänna synpunkter
som fru Skantz framfört kan jag i
stort sett ansluta mig till.

Nu skall vi komma ihåg att giftnämnden
började sin verksamhet så sent som
den 1 juli 1963. Man byggde då upp en
organisation för giftnämndens verksamhet.
Redan året därpå byggde man ut
den organisationen med ett par befattningshavare,
som kommer att vara kvar
även nästa verksamhetsår. Det är alldeles
naturligt att det blir vissa övergångssvårigheter
när man startar en sådan
här verksamhet, och det måste av naturliga
skäl bli en viss balans som successivt
får arbetas av. Det är i hög grad
otillfredsställande att den balansen är så
stor som den är. Det är ungefär 750 ärenden
som väntar på behandling, och vi
får på grund av övergångsbestämmelserna
finna oss i att de ämnen som dessa
ärenden avser får användas i avvaktan
på prövningen. Det är klart att
det bland dessa ämnen kan finnas några
som är farliga. Men det är också klart
att giftnämnden i sitt arbete försöker
plocka ut de ämnen, mot vilka man tror
att det kan föreligga misstankar om att
de är farliga; man sållar alltså i viss utsträckning
bland ärendena. Giftnämndens
verksamhet innebär — om jag får
använda det uttrycket — en mera administrativ
granskning; man försöker utnyttja
den sakkunskap och de forskningsresurser
som finns tillgängliga på
andra håll.

Fru Skantz framhöll att statsutskottets
majoritet i stort sett håller med motionärerna
om att detta förhållande är
otillfredsställande. Det är alldeles riktigt,
och vi har understrukit vikten av
att de oregistrerade bekämpningsmedel,

som finns i handeln och som får säljas
på grund av övergångsbestämmelserna,
snarast bör bli föremål för prövning och
registrering. Men utskottsmajoriteten
har inte vågat sig på att själv föreslå en
personalförstärkning just nu när vi vet
hur svårt det är att få tag på lämplig
personal. Men sedan vi framhållit betydelsen
av dessa synpunkter, har vi förutsatt
att Kungl. Maj:t, som härvidlag bör
ha större förutsättningar än ett riksdagsutskott,
skall följa verksamheten
och se till att nämnden får de personalresurser
den behöver för att klara sitt
arbete.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Vi har full förståelse för
att det kan finnas vissa svårigheter i
starten och att det tar en viss tid innan
nämnden kan komma in i sina arbetsrutiner.

Men det förhåller sig ändå på det sättet
att nämnden fått in alla de ansökningar
och alla de preparat som skall
bedömas. Dessa kan tills vidare säljas
fullt lagligt enligt övergångsbestämmelserna.
För att komma ifrån att bekämpningsmedel
säljs utan att vara prövade
av giftnämnden och för att nämnden
över huvud taget skall kunna bli av
med den stora balansen på icke behandlade
registreringsansökningar och
få en chans att ta sig an andra arbetsuppgifter,
t. ex. varningsföreskrifters
och etiketters utformning på emballage,
fordras en tillfällig personalförstärkning.

Jag nämnde också förut att nämnden
får in ungefär hundra ansökningar per
år. Man räknar med att få in lika många
ansökningar även i framtiden. Det är
därför angeläget att nämnden just nu
får denna personalförstärkning, så att
den kan klara av alla de ansökningar
som inkommit.

Härmed var överläggningen slutad.

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

103

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Skantz begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
51 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8) av fru Wallentheim och
fru Lewén-Eliasson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 121 ja och 68
nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 52—62

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 63

Statens institut för folkhälsan:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt F 13, s.
134—140) föreslagit riksdagen att godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för statens institut för
folkhälsan att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1965/66 samt att till
Statens institut för folkhälsan: Avlö -

Statens institut för folkhälsan: Avlöningar

ningar för samma budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 6 142 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Tage Johansson och Lars Larsson
(I: 179) och den andra inom andra kammaren
av herrar Svenning och Adamsson
(11:235),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 84) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:111), i vilka hemställts att
riksdagen — såvitt nu var i fråga —
måtte besluta om en skyndsam översyn
på basis av föreliggande utredningsmaterial
beträffande i motionerna berörda
spörsmål med syfte bl. a. att utvidga
den födoämneshygieniska avdelningen
av statens institut för folkhälsan eller
inrätta en särskild näringssektion där
och att riksdagen därefter snarast måtte
föreläggas förslag i ärendet,

dels ock en inom andra kammaren av
fru Rgding m. fl. väckt motion (II: 521).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 179 och II: 235

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens institut
för folkhälsan, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1965/66;

b) till Statens institut för folkhälsan:
Avlöningar för budgetåret 1965/66 anvisa
ett förslagsanslag av 6 142 000 kr.;

II. att motionerna 1:84 och 11:111,
såvitt nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att motionen 11:521 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Edström och Harry
Carlsson, fröken Elmén samt herrar
Gustafsson i Skellefteå, Nilsson i Tvärå -

104

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Statens institut för folkhälsan: Avlöningar

lund och Mundebo, vilka ansett att utskottet
under II. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 84 och II: 111, såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en skyndsam översyn på basis
av föreliggande utredningsmaterial med
syfte att utvlidga den födoämneshygieniska
avdelningen vid statens institut
för folkhälsan eller inrätta en särskild
näringssektion därstädes samt att riksdagen
därefter snarast måtte föreläggas
förslag i ärendet.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det är nu många år sedan
som riksdagen med anledning av
yrkande i en fyrpartimotion om inrättandet
av en professur i näringsforskning
och upplysning på detta område
begärde en utredning, vilken 1963 lade
fram sitt betänkande. Men där står vi
och har inte kommit längre. I dagens
samhälle har näringsforskningen en
ofantligt stor betydelse i rent förebyggande
syfte för att få fram riktlinjer
för hur kosten skall vara sammansatt,
hur råvarorna skall vara beskaffade och
hur dieten skall vara anpassad för olika
sjukdomar. Därom vet vi i dag föga.

Vi begärde nu i motion och reservation
att man på basis av det betänkande
som framlagts skall göra en översyn
för att snabbt få fram ett förslag
om en utbyggnad av den födoämneshygieniska
avdelningen inom folkhälsoinstitutet.
Vi syftar till att man snarast
skall få fram en näringsforskningssektion.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Det sitter för närvarande
en utredning rörande vissa medicinska
utbildningsfrågor m. m. under
ledning av professor Rexed. Denna utredning
skall göra en översyn i fråga

om utbildningen i näringslära, forskningen
inom näringsläran samt klinisk
nutrition in. m. Utskottet har förutsatt,
att de frågor som berörts i motionerna
kommer att behandlas av utredningen.
Därför har vi inte ansett oss böra tillstyrka
motionerna. Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Utskottet uttrycker sig
mycket vagt, när det säger att »de i förevarande
motioner berörda frågorna
torde komma att behandlas av nämnda
utredning». Det är tydligen inte absolut
säkert att de kommer att behandlas
av den utredning, som skall ha medicinska
utbildningsfrågor m. in. om
hand. Jag ber fortfarande att få yrka
bifall till reservationen.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag kan tala om för
fröken Elmén att jag har låtit ta underhandskontakt
med utredningsmannen
och fått bekräftat att han kommer
att ta upp dessa frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 10);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Elmén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
63 :o) mom. II) i utskottets utlåtande nr
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Fredagen den 23 april 1905

Nr 18

105

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
10) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Elmén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 133 ja och 59 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 64—68

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 69

Statens rättskemiska laboratorium: Avlöningar,
tillika svar på interpellation
ang. höjning av undersökningskapaciteten
vid blodgruppsserologiska avdelningen
hos statens rättskemiska laboratorium

Kungl. Maj:t hade (punkt F 19, s.
153—155) föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för statens rättskemiska
laboratorium, att tillämpas tills
vidare fr. o. in. budgetåret 1965/66, dels
ock till Statens rättskemiska laboratorium:
Avlöningar för samma budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 2 200 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Alexanderson och Ernulf (I: 278)
4*—Andra kammarens protokoll 1965.

is rättskemiska laboratorium: Avlöningar

och den andra inom andra kammaren av
fru Gärde Widemar och herr Nihlfors
(II: 338), hade hemställts att riksdagen
under socialdepartementets huvudtitel
för budgetåret 1965/66 måtte till Statens
rättskemiska laboratorium: Avlöningar
för förstärkning av blodgruppsserologiska
avdelningen anvisa erforderliga
medel för inrättande av en tjänst såsom
överassistent i Ae 27 och för ersättande
av 6 laboratoriebiträdestjänster i högst
Ae 9 med 2 tjänster som laboratorieingenjör
i Ae 17 och 4 tjänster som laboratorieingenjör
i Ae 15.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 278 och II: 338

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens rättskemiska
laboratorium, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1965/66;

b) till Statens rättskemiska laboratorium:
Avlöningar för budgetåret

1965/66 anvisa ett förslagsanslag av
2 200 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Edström och Harry
Carlsson, fröken Elmén samt herrar
Gustafsson i Skellefteå och Mundebo,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna I: 278 och II: 338

a) bemyndiga Kungl. Majd att ändra
personalförteckningen för statens rättskemiska
laboratorium i enlighet med
vad reservanterna förordat;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för statens rättskemiska
laboratorium, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1965/66;

c) att till Statens rättskemiska laboratorium:
Avlöningar för budgetåret

1965/66 anvisa ett förslagsanslag av
2 290 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Nr

106

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Statens rättskemiska laboratorium: Avlöningar, tillika svar på interpellation ang.
höjning av undersökningskapaciteten vid blodgruppsserologiska avdelningen hos
statens rättskemiska laboratorium

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Fru Johansson har bett
mig redogöra för de åtgärder som regeringen
vidtagit eller kommer att vidtaga
för att få till stånd erforderlig
höjning av blodundersökningskapaciteten
vid den blodgruppsserologiska avdelningen
vid statens rättskemiska laboratorium.
Fru Johanssons fråga synes
närmast föranledd av att vissa arbetsinskränkningar
måst göras vid avdelningen
och att därvid bland annat den
så kallade utvidgade undersökningen i
faderskapsärenden måst nedläggas.

Dessa undersökningar utföres vid serumsektionen
under ledning av en laborator.
Denne har — under medverkan
av föreståndaren för blodgruppsserologiska
avdelningen — beviljats
tjänstledighet och beräknas återkomma
i tjänst den 1 oktober i år.

Tjänstledigheten avser studier i Förenta
staterna inom berörda ämnesområde
och är av betydande värde för befattningshavarens
fortsatta verksamhet
vid avdelningen. Det har tyvärr visat
sig omöjligt att erhålla någon vikarie
under hans frånvaro.

Vid avdelningen har förelegat svårigheter
att rekrytera kvalificerade laboratriser.
För att underlätta rekryteringen
har föreståndaren för den blodgruppsserologiska
avdelningen begärt
att sex laboratoriebiträdestjänster skulle
flyttas upp till tjänster som assistenter.
I sina anslagsäskanden bedömde
medicinalstyrelsen för sin del situationen
så, att en laboratorieingenjörstjänst
i A 17 och två dylika tjänster i A15
borde inrättas i utbyte mot tre laboratoriebiträdestjänster.
I årets statsverksproposition
har jag tillstyrkt medicinalstyrelsens
förslag härom. För att snabbt
förbättra personalsituationen har Kungl.
Maj :t vidare i januari medgivit, att motsvarande
extra tjänster fick inrättas redan
från den 1 februari i år. Efter vad

jag inhämtat har ett stort antal sökande
anmält sig till de utannonserade
tjänsterna. Mot bakgrund härav bör det
finnas förutsättningar att i höst, vid laboratorns
återkomst, återuppta de utvidgade
faderskapsundersökningarna.

För att provisoriskt förbättra rättskemiska
laboratoriets lokalförhållanden
har regeringen anvisat medel för uppförande
av en barackbyggnad. En definitiv
lösning av lokalfrågan är påkallad.
Detta förutsätter bland annat avgöranden
om hur karolinska institutets
område, inom vilket laboratoriet är förlagt,
skall disponeras med hänsyn till
den beslutade ökade läkarutbildningen.
Byggnadsstyrelsen utreder denna fråga
och kan väntas bli färdig med detta under
våren.

Slutligen vill jag, herr talman, nämna,
att den utvidgade undersökningen i
faderskapsärenden ger möjligheter att
utesluta felaktigt faderskap i ungefär 7
fall av 10. Med den vanliga metoden är
motsvarande möjligheter ungefär G
på 10.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på min
interpellation.

Jag noterar med tillfredsställelse de
åtgärder som vidtagits i syfte att söka
eliminera de svåra problem som av olika
anledningar uppstått vid laboratoriets
blodgruppsserologiska avdelning. De
nya tjänster och den uppflyttning av
tjänster som medicinalstyrelsen begärt
och som socialministern i statsverkspropositionen
tillstyrkt samt de motsvarande
extra tjänster som fått inrättas
från den 1 februari i år kommer
givetvis att påverka avdelningens kapacitet
i gynnsam riktning, men med
kännedom om den svåra bristsituation
som under lång tid förelegat befarar
man ändå att det kommer att dröja

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

107

Statens rättskemiska laboratorium: Avlöningar, tillika svar på interpellation ang.
höjning av undersökningskapaciteten vid blodgruppsserologiska avdelningen hos
statens rättskemiska laboratorium

länge ännu, innan full kapacitet uppnåtts.

Av den skrivelse som föreståndaren
för statens rättskemiska laboratorium
insänt till justitieombudsmannen framgår
att den nu tjänstledige laboratorns
återinträde i tjänst enligt föreståndarens
bedömning knappast kan leda till
återupptagande av de utvidgade undersökningarna.
Det är närmast detta som
jag anser vara det mest allvarliga i förevarande
situation.

Socialministern framhåller att den utvidgade
undersökningen i faderskapsärenden
ger möjlighet att utesluta felaktigt
fastställt faderskap i ungefär 7
av 10 fall och att med den vanliga metoden
motsvarande möjligheter är 6 av
10. Ja, det kan vid hastigt påseende synas
vara en ganska liten skillnad, men
för de personer som berörs av undersökningens
resultat blir verkningarna
mycket kännbara. Ur rättssäkerhetssynpunkt
är det av stor betydelse att
eu person inte ålägges den underhållsskyldighet
som följer av ett oriktigt
fastställt faderskap, och vidare är det
—• såsom också anförts i den reservation
som fogats till det utlåtande vi behandlar
i detta sammanhang — ett stort
personligt intresse för barnet i fråga
att med största möjliga säkerhet få veta
att den som betalar underhållsbidraget
också är dess verklige fader.

I den debatt som förts kring den situation
som uppstått vid blodgruppsserologiska
avdelningen har framhållits
vikten av att de utvidgade undersökningarna
kan fortsättas med oförminskad
kapacitet och helst utbyggas,
då det kan förväntas att riksdagen inom
en snar framtid får ta ställning till frågan
om utomäktenskapliga barns arvsrätt
efter fadern. Den frågan väcker ett
ganska stort intresse. Jag läste för en
tid sedan i tidningen Aktuellt, att eu
person hade frågat justitieministern
när man kunde förvänta eu lag om

utomäktenskapliga barns arvsrätt. Då
hade justitieminister Kling svarat, att
det huvudsakliga skälet till att man
hittills inte kunnat lägga fram förslag
rörande utomäktenskapliga barns arvsrätt
är att problemet med efterlevande
makes rätt i boet efter makens frånfälle
först måste lösas. Det har också
ansetts att spörsmålen om förfarandet
i faderskapsmålen och en utvidgning
av undersökningsplikten vid blodundersökning
bör ytterligare övervägas. Man
förstår av detta att frågan om de utvidgade
undersökningarna kommer att få
ännu större betydelse i fortsättningen
än vad den kanske har i dag.

Ett sådant förslag om utomäktenskapliga
barns arvsrätt bör man givetvis hälsa
med glädje. Härigenom kan full rättvisa
uppnås mellan barn födda utom
och inom äktenskapet. Men då måste
också rättssäkerheten så långt som möjligt
tryggas. Jag vill dock hoppas att
den relativt positiva syn på frågan som
kommer till uttryck i socialministerns
svar på min interpellation skall visa sig
hållbar, och jag litar också på att socialministern
med uppmärksamhet följer
den fortsatta utvecklingen vid ifrågavarande
laboratorium.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla,
att det är ett oeftergivligt krav att
väntetiden för undersökningar avkortas
och framför allt att allvarliga ansträngningar
görs för att snarast möjliggöra
upptagandet av de utvidgade undersökningarna.

Fröken ELMEN (fp):

Herr talman! Jag kan i allt instämma
i vad fru Johansson framfört. Vi har ju
väckt motion i frågan och även fogat
en reservation till denna punkt i utskottets
utlåtande.

Man måste säga alt frågan har rönt
berättigad uppmärksamhet i både press,
radio och TV. Just det förhållandet att
man i oktober förra året fick gå ifrån

108

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Statens rättskemiska laboratorium: Avlöningar

dessa utvidgade undersökningar, vilket
fick till följd minskade bevismöjligheter
beträffande faderskap, måste ur
rättssäkerhetssynpunkt anses utomordentligt
allvarligt. Vi måste göra allt för
att återställa den tidigare relationen,
nämligen 73 procents uteslutningsmöjlighet.
Man får nu nöja sig med 64
procent.

I betänkandet rörande fastställande av
faderskap till barn utom äktenskap, som
fru Johansson talade om, framhålls att
man med tillräcklig personal skulle
kunna komma upp till 80—85 procents
uteslutningsmöjlighet. Vi får inte ge avkall
på detta. Det som föreståndaren
för laboratoriet begärt innebär en höjning
av anslaget med 90 000 kronor.
Skall ett så litet belopp få stå i vägen
för möjligheten att på ett bättre sätt
tillgodose rättssäkerheten i förevarande
avseende? Som fru Johansson framhöll,
får det vid dom i mål rörande underhållsskyldighet
gentemot barn inte finnas
alltför stora felmarginaler, men
det gäller också barnets rätt att få veta
vem som är dess far. Vi får inte nonchalera
den möjlighet som finns att höja
uteslutningsprocenten med 10—11 procent.
Jag tycker liksom fru Johansson
att detta betyder mycket.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till punkt 69 i utlåtandet,
vari man alltså för vissa tjänster begär
en höjning av anslaget med 90 000 kronor.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Efter socialministerns
interpellationssvar kan jag begränsa
mig till att åberopa hans argument för
bifall till utskottets hemställan. Därutöver
kanske jag bara skall rätta till
ett missförstånd som jag tycker föreligger
i reservationen. Då man läser den
får man ett intryck av att de undersökningar
som vi nu talar om syftar till att
klarlägga om vederbörande verkligen
är far till barnet i fråga. Så är det väl

inte, utan syftet är att klarlägga om han
inte kan vara far till barnet.

Reservationen innehåller bl. a. en mening
som är ganska magistral: »Men
även för barnet måste det, när det vuxit
upp, vara av stort personligt intresse
att veta vem dess far är —• och detta
även frånsett de ekonomiska synpunkterna.
» Det är naturligtvis ett i och för
sig riktigt konstaterande, men jag undrar
om man här inte har föregripit en
utveckling som kanske blir aktuell så
småningom. Hittills har vi inte kommit
så långt med dessa undersökningar.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag kan inte inse annat än
att det också för närvarande är av betydelse
för barnet att få reda på vem
som är dess far; om det är fadern som
betalar underhållet in. m.

Socialministern talade om att lokalfrågorna
vid laboratoriet var besvärande
och att personalen arbetade under
mycket svåra förhållanden. Regeringen
hade därför anvisat medel för uppförande
av en barackbyggnad. Detta är i och
för sig bra, men har man inte personal
att fylla baracken med, som kan utföra
dessa undersökningar, är det inte någon
glädje med den. Det blir visserligen
bättre plats för den personal som finns,
men för att kunna återuppta de utvidgade
undersökningarna måste man ha
mer personal.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Reservanterna vill ge
laboratoriet en ny tjänst och flytta upp
sex tjänster. Regeringen har redan föreslagit
uppflyttning av tre av dessa sex
tjänster. Det är vad det nu är fråga om.
Med personal på de tjänster som laboratoriet
har —- och får enligt regeringens
förslag — och med god vilja bör de
utvidgade undersökningarna i faderskapsärenden
kunna återupptas. Detta

Fredagen den 23 april 19G5

Nr 18

109

kan dock icke göras innan vederbörande
laborator, som för närvarande åtnjuter
tjänstledighet för studier i Amerika,
har återvänt. Han kommer säkerligen
inte hem tidigare, även om reservanternas
förslag skulle segra.

Ett bifall, herr talman, till reservationen
— jag har redan haft tillfälle att
säga detta i första kammaren — gör
varken till eller från när det gäller återupptagandet
av de utvidgade undersökningarna.

Fröken Elmén slutade sitt inlägg med
att säga att det är bra med en barack
men att det är bristen på personal som
är det väsentliga problemet. Vi är klart
medvetna om detta, och vi har också
gett laboratoriet en förstärkning. Jag
tror, som jag redan sagt, att man med
god vilja skall kunna återuppta ifrågavarande
undersökningar.

Utskottets hemställan bifölls med 140
röster mot 49 för reservation 11 av herr
Per Jacobsson m. fl.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 11);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Elmén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
69 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
11) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Statens mentalsjukhus: Avlöningar

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-proposition. Fröken
Elmén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
140 ja och 49 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 70—81

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 82

Statens mentalsjukhus: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt G 1, s. 169
—194) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
.statens mentalsjukhus, som föranleddes
av vad departementschefen föreslagit,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens mentalsjukhus,
att tillämpas tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1965/66, dels ock
till Statens mentalsjukhus: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 316 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström in. fl. (I: 120) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin in. fl. (11:152);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström in. fl. (1:121) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin in. fl. (II: 151), i vilka föreslagits
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t understryka de
tankegångar, som anförts i motionerna
beträffande organisationen av förebyg -

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Statens mentalsjukhus: Avlöningar

gande psykisk vård samt mentalsjukvård,
och därvid särskilt betona, att
teknisk utrustning och resurser för rehabiliterings-
och aktiveringsterapi inom
mentalsjukvården förbättrades, i all
synnerhet inom långtidsvården; samt
att den grundläggande utbildningen i
psykiatri bleve föremål för utredning
i effektiviserande och moderniserande
syfte;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Segerstedt W iberg (I: 184) och den
andra inom andra kammaren av herr
förste vice talmannen von Friesen
(11:223), i vilka föreslogs att riksdagen
beslutade att från nästa budgetår
vid forskningsavdelningen å S:t Jörgens
sjukhus inrättades 1 befattning som
biträdande överläkare i Ae 27 samt 6
tjänster som underläkare i Ae 23;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Rikard Svensson och Nils Hansson
(I: 185) och den andra inom andra
kammarenav herr Nyberg m. fl. (II: 231),
i vilka hemställts att riksdagen
vid behandlingen av statsverkspropositionen
bil. 7 punkten G 1. Statens mentalsjukhus:
Avlöningar måtte besluta att
en tjänst som förste läkare i Ao 25 vid
Gullberna sjukhus finge utbytas mot en
biträdande överläkare i Ao 27 och att
en tjänst för underläkare i Ae 23 inrättades
;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Rimmerfors väckt motion
(II: 519), vari hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t underströke
betydelsen av en intensifierad experimentverksamhet
och vidgad öppen vård
vad det gällde den framtida mentalsjukvården.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:184 och 11:223,
såvitt de avsåge inrättande av läkartjänster
vid S:t Jörgens sjukhus, icke
måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:185 och 11:231,
såvitt de avsåge inrättande av en un -

derläkartjänst vid Gullberna sjukhus,
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:185 och 11:231, såvitt
nu var i fråga, besluta att utbyta en
förste läkartjänst vid Gullberna sjukhus
mot en biträdande överläkartjänst;

IV. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 185 och II: 231 ävensom med avslag
å motionerna I: 184 och II: 223,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för statens mentalsjukhus
i enlighet med vad utskottet
föreslagit;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens mentalsjukhus,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1965/66;

c) till Statens mentalsjukhus: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett förslagsanslag av 316 000 000 kr.;

V. att motionerna 1:121 och 11:151,
såvitt de avsåge organisationen av mentalsjukvården,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

VI. att motionen II: 519 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

VII. att motionerna I: 120 och II: 152,
såvitt nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

VIII. att motionerna I: 121 och II: 151,
såvitt de avsåge utbildningen i psykiatri,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Per Jacobsson, Edström
och Harry Carlsson, fröken Elmén samt
herrar Gustafsson i Skellefteå och Mundebo,
vilka ansett att

dels utskottet under I. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:184 och 11:223 besluta
att vid forskningsavdelningen å S:t Jörgens
sjukhus från nästa budgetår inrätta
en tjänst som biträdande överläkare
i Ae 27 och sex tjänster som underläkare
i Ae 23;

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

dels ock utskottet under IV. — under
förutsättning av bifall till yrkandet
beträffande I. — bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:185 och 11:231 ävensom med bifall
till motionerna I: 184 och II: 223, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra
personalförteckningen för statens mentalsjukhus
i enlighet med vad reservanterna
föreslagit;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för statens mentalsjukhus,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1965/66;

c) till Statens mentalsjukhus: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett förslagsanslag av 316 250 000 kr.;

b) av herrar Näsström, Gillström, Einar
Persson, Birger Andersson, Fritz
Persson, Söderberg, Gustafsson i Stockholm
och Mellqvist, fru Lewén-Eliasson,
herrar Bergman, Johansson i Norrköping
och Fagerlund samt fru Holmberg,
vilka ansett att

dels utskottet under III. bort hemställa,

att motionerna I: 185 och II: 231, såvitt
de avsåge utbyte av en förste läkartjänst
vid Gullberna sjukhus mot en
biträdande överläkartjänst, icke måtte
av riksdagen bifallas;

dels ock utskottets hemställan under
IV. — under förutsättning av bifall till
yrkandet beträffande III. — bort i nedan
angivna delar ha följande lydelse:

»IV. att riksdagen må med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:185 och 11:231 samt
1:184 och 11:223, samtliga motioner
såvitt nu är i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för statens mentalsjukhus
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;»;

c) av herrar Per Jacobsson, Edström
och Harry Carlsson, fröken Elmén samt
herrar Gustafsson i Skellefteå och Mun -

Statens mentalsjukhus: Avlöningar

debo, vilka ansett att utskottet under
V., VI. och VIII. bort hemställa,

V. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 121 och II: 151, såvitt de
avsåge organisationen av mentalsjukvården,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört;

VI. att riksdagen måtte med bifall till
motionen II: 519 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

VIII. att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:121 och II: 151, såvitt
de avsåge utbildningen i psykiatri, i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
utredning av den grundläggande utbildningen
i psykiatri i effektiviserande
och moderniserande syfte.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
mentalsjukhusens avlöningar. I
denna fråga har väckts en motion, vari
yrkas vissa tjänster för forskningsavdelningen
på S:t Jörgens sjukhus. Detta innebär
ett fullföljande av det beslut vi
fattade i fjol, då vi beslöt att det skulle
bli en forskningsavdelning vid detta
sjukhus och att den skulle byggas ut i
likhet med forskningsavdelningarna på
Ulleråkers och S:t Lars’ sjukhus. Nu
föreslås emellertid att utbyggnaden inte
alls skall ske i samma utsträckning som
vid de andra två sjukhusen. Det är därför
man i motionen och även i reservationen
nr 12 a vid denna punkt begär
att det utöver vad som departementschefen
har föreslagit skall inrättas en
tjänst som biträdande överläkare i Ae 27
och sex tjänster som underläkare i Ae 23.

Denna forskningsavdelning är av
utomordentligt stor betydelse inte bara
ur forskningssynpunkt utan framför allt
för utbildningen av läkare. Vi vet ju
hur stort behovet av psykiatrer för närvarande
är här i landet.

Med dessa få ord ber jag att få yrka

112

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Statens mentalsjukhus: Avlöningar

bifall till reservation 12 a vid denna
punkt.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! I en folkpartireservation
som anknyter till motionerna I: 121 och
II: 151 i detta ärende yrkas att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skall
framföra de allmänna synpunkter på
mentalsjukvården som kommer till uttryck
i motionerna. Jag vill med anledning
därav bara säga — utskottet har på
ett övertygande sätt också påvisat det
— att vad som behandlas i motionerna
är frågor som redan är aktuella och att
de är naturliga led i den snabba utveckling
som i dag präglar mentalsjukvården
i vårt land.

Den överflyttning av huvudmannaskapet
för mentalsjukvården till landstingen
som riksdagen redan har beslutat
kommer också att ge ökade möjligheter
till långtgående integration av kroppssjukvård
och mentalsjukvård. Jag vill i
detta sammanhang erinra om att planeringen
av mentalsjukvården inför huvudmannaskapsreformen
sker i nära
samråd med landstingen. För att underlätta
detta samarbete är landstingen numera
representerade i mentalsjukvårdsberedningen.
överenskommelser, som innebär
att landstingen med särskilda
statsbidrag övertar projekteringen av
nya byggnadsprojekt, har också träffats
med ett 15-tal landsting.

I en annan folkpartimotion yrkas att
vid den nya forskningsavdelningen vid
S:t Jörgens .sjukhus under nästa budgetår
skall inrättas ett större antal läkartjänster
än som föreslagits i statsverkspropositionen.
Jämförelse görs därvid
med motsvarande forskningsavdelningar
vid Ulleråkers och S:t Lars’ sjukhus.
Vid de båda sistnämnda sjukhusen
är forskningsavdelningarna färdigorganiserade.
Personalen har tillförts dessa

avdelningar under en fyraårsperiod på
så sätt, att en del av tjänsterna inrättades
under det första uppbyggnadsåret
och återstående tjänster under det fjärde
året. Vid S:t Jörgens sjukhus började
uppbyggnaden av forskningsavdelningen
innevarande budgetår, och ett antal
tjänster har inrättats i samband därmed.
Redan under det andra verksamhetsåret
ökas antalet läkartjänster enligt förslaget
i statsverkspropositionen, och avsikten
är att ytterligare läkartjänster skall
tillföras avdelningen nästföljande budgetår.
Uppbyggnaden av forskningsavdelningen
vid S:t Jörgens sjukhus sker
alltså i snabbare takt än vid de nu färdigorganiserade
avdelningarna vid Ulleråkers
och S:t Lars’ sjukhus. Detta är
umjligt därför att lokalfrågorna vid S:t
Jörgens sjukhus var lättare att lösa än
vid de båda andra sjukhusen.

Jag vill, herr talman, i övrigt bara
konstatera att anslaget till mentalsjukhusens
avlöningar omsluter ett belopp
på 316 miljoner kronor för cirka 13 000
tjänster och att den enda avvikelse utskottsmajoriteten
föreslagit i förhållande
till regeringens förslag i statsverkspropositionen
såvitt jag kan förstå är
en kostnad på cirka 4 000 kronor för att
flytta upp en läkartjänst från lönegrad
25 till lönegrad 27.

Det skulle självfallet, herr talman,
kunna finnas anledning att vidga denna
diskussion till att omfatta hela det stora
fält som den moderna mentalsjukvården
i dag omfattar, att något redogöra för de
snabba framsteg som nu noteras och den
djupgående förändring som äger rum
inom denna sjukvårdsgren. Jag skall
emellertid inte göra detta. Det finns för
övrigt en mycket utförlig redogörelse i
detta avseende i den huvudtitel vi i dag
behandlar, och jag vill gärna hänvisa
till denna.

Jag vill än en gång upprepa vad jag
tidigare har sagt, att något av det mest
glädjande inom den svenska sjukvården
är de stora framsteg som under senare
år har gjorts inom mentalsjukvården

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

113

och de förhoppningar man kan knyta
till framför allt den nu pågående och i
fortsättningen ännu snabbare integreringen
av mentalsjukhusen med kroppssjukhusen.
Jag tror att det är något av
en milstolpe som vi under dessa år passerar
i vårt land på detta område.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Vid utskottsutlåtandet
finns fogad en reservation nr 12 b, som
undertecknats av de socialdemokrater
som annars brukar vara med och bilda
utskottsmajoritet. Det saknas emellertid
två av dem, och båda dessa bor i Blekinge.
De har lyckats få utdelning i
motionslotteriet genom att få med sig
de borgerliga representanterna i statsutskottet
på en motion att flytta upp en
läkartjänst från Ao 25 till Ao 27, alltså
från förste läkare till biträdande överläkare.
Sådant brukar statsutskottet annars
inte förfalla till. Att centerpartiet
och högerpartiet har slunkit med förvånar
mig mycket — de brukar annars inte
vara pigga på att gå med på sådana förslag.

Gullberna sjukhus har ingalunda speciella
svårigheter på läkarsidan. Vid genomgången
av läkartätheten och organisationsplanen
för sjukvården visar det
sig nämligen att Gullberna sjukhus inte
är sämst lottat. Medicinalstyrelsen har
föreslagit ändringar på andra sjukhus,
där behovet kan ha varit större. Där
fanns det emellertid inga motionärer,
och beträffande dem blev därför ingenting
vare sig sagt eller gjort. Beträffande
Gullberna sjukhus förelåg motioner,
ocli frestelsen blev då tydligen för stor
för den s. k. oppositionen att följa motionärerna.
Det är litet underligt, tyekker
man, att just på detta sjukhus flytta
upp en tjänst. Vi har i sådana frågor
alltid varit avhållsamma och sagt att
det inte är riksdagens sak att flytta upp
eu tjänst i högre lönegrad utan att det
får göras under andra former och i annan
ordning.

Det kan inte sägas så mycket om den -

Statens mentalsjukhus: Avlöningar

na fråga. Rätteligen borde man ju ta
upp en diskussion om behovet av läkare
vid Gullberna sjukhus i relation till andra
sjukhus. Jag kan emellertid försäkra
att avdelningen ganska ingående har
diskuterat själva sakfrågan. Men, som
sagt, det förhållandet att det fanns en
representant från Blekinge i avdelningen
och ytterligare en i statsutskottet fick
den verkan att utöver de 200—300 tjänster,
som är nytillkomna eller omplacerade,
har man ryckt loss ytterligare en
och lyckats få majoritet för en uppflyttning
av den tjänsten. Vi tycker nog
att våra tidigare vanor vid behandlingen
av sådana frågor borde ha behållits.

Med stöd av vad jag nu anfört ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen
nr 12 b.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Låt mig få säga till herr
Bergman att jag inte tror att sjukvården
följer linjerna socialdemokrater—borgerliga.
Sjukvården är en för hela samhället
gemensam fråga. Om några representanter
från Blekinge följer de principer
som skall gälla för sjukvården
tycker jag att man skall hedra dem härför.
Sjukvården får inte göras till en
partifråga.

Jag begärde emellertid närmast ordet
därför att statsrådet talade om att det
förslag som kommer att framläggas beträffande
mentalsjukvårdens nya organisation
innebär en milstolpe i denna
sjukvårdsgrens historia. Jag måste erkänna
att när jag medverkade till överenskommelsen
om att landstingen skulle
bli huvudmän för mentalsjukvården,
skedde det därför att man hade förutsatt
att det inte var fråga om någon
överföring av statens kostnader för mentalsjukvården
på landstingen, utan att
staten skulle ge de nya huvudmännen
de ekonomiska resurser som erfordrades
för en förebyggande, botande och
hjälpande mentalsjukvård. Man hade
också förutsatt att denna inställning
skulle prägla de kommande underhand -

114

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Statens mentalsjukhus: Avlöningar

lingarna mellan staten och landstingen
och att dessa underhandlingar skulle
bedrivas i så rask takt, alt landstingen
kunde på ett hyggligt sått förbereda
övertagandet av mentalsjukvården.

Om det nu skulle visa sig att staten
inte ställer till landstingens förfogande
medel för en genomgripande upprustning
av mentalsjukvården, kommer reformen
inte att innebära något annat
än fortsatt förvaringstänkande inom
denna sjukvård i stället för att den
skulle kunna närma sig akutsjukvården
över huvud taget. De nya huvudmännen
behöver få ökade ekonomiska resurser,
ytterligare tjänster måste inrättas
och bättre möjligheter skapas för
både utbildning och forskning. Det är
emellertid angeläget att redan nu göra
klart för sig, att om det skall bli någon
verklig förändring till det bättre, måste
läkare och annan personal inom mentalsjukvården
få kompensation för det
merarbete som denna sjukvård kräver
i förhållande till annan sjukvård. Det
räcker inte med utökning av antalet
tjänster, utan löner och arbetsvillkor
måste göras sådana, att mentalsjukvården
effektivt kan konkurrera om arbetskraften
med annan sjukvård. Annars
riskerar vi att komma i den situationen,
att det inte finns tillräckligt med
läkare för att möta de krav som ställs
på den nya mentalsjukvården.

Under sådana förhållanden tycker jag
att det är småfnuttigt att reservera sig
mot uppflyttning av en tjänst ett par
lönegrader. Det råkar vara fråga om en
tjänst vid Gullberna sjukhus men det
kunde lika gärna ha gällt Falbygdens
sjukhus eller något annat mentalsjukhus.

Jag vill vädja till statsrådet att vid de
stundande underhandlingarna se till att
landstingen får sådana resurser, att de
kan skapa en modern mentalsjukvård
och komma ifrån den förvaringssjukvård
som hittills kännetecknat mentalsjukhusen.
På många andra områden
har det varit möjligt att åstadkomma en

modernisering och effektivisering, och
då bör detta även vara fallet med mentalsjukvården
som fullgör en så angelägen
uppgift.

Självfallet kommer jag inte att rösta
mot den lilla förbättring i fråga om läkarnas
anställningsvillkor som utskottet
har tillstyrkt. Med det intresse för saken,
som präglade statsrådets anförande,
utgår jag också ifrån att mentalsjukvården
kommer att få det tillskott av
läkare och annan personal som i dagens
läge är nödvändigt. Men man måste
samtidigt komma ihåg, att landstingen
icke vill ikläda sig några liknande kostnader
för mentalsjukvården som de fick
göra vid övertagandet av huvudmannaskapet
för provinsialläkarna.

Herr talman! Jag har bara velat anföra
dessa synpunkter.

I detta anförande instämde herr Vigelsbo
(ep), fru Johansson (s) samt
herrar Dahlgren (ep), Hedin (h) och
Fridolfsson i Rödeby (s).

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag är en av de där
blekingarna som har motionerat och
som åtminstone delvis har fått motionen
bifallen. Naturligtvis hade vi gärna önskat
att utskottet tillstyrkt motionen i
dess helhet, men vi får vara tacksamma
för det som vi kunnat uppnå. Jag
vill också uttala en förhoppning om att
andra kammaren bifaller utskottets förslag
om uppflyttning av en läkartjänst
i Gullberna.

Utöver vad som tidigare sagts vill jag
anlägga några synpunkter på en sak
som jag själv kommit i viss kontakt
med, nämligen samarbetet mellan Gullberna
sjukhus och Pålyckehemmet, som
är en alkoholistanstalt i närheten av
sjukhuset. Det har klart uttalats att samarbetet
bör bedrivas mellan mentalsjukhusen
och alkoholistvården, vilket även
framhållits av departementschefen, och
fördenskull föreslås också i propositionen
vissa läkartjänster, varvid motive -

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

115

ringen är samarbetet med alkoholistvården.

Vid Pålyckehemmet, som på sin tid
tillkom på initiativ av närmast länsnykterhetsnämnden
och landstinget, vårdas
företrädesvis ett yngre klientel. Hemmet
är för närvarande fullbelagt, och vi
har konstaterat att det samarbete som
man kan ha med mentalsjukhuset spelar
en ganska stor roll. Här har också framställts
önskemål från läkarhåll som man
gärna vill se förverkligade. De länsmyndigheter
som har med nykterhetsvården
att skaffa har också framhållit att det
skulle vara av stor betydelse, om man
fick en utökning av antalet läkartjänster
vid Gullberna, så att samarbetet med
Pålyckehemmet kunde bli effektivare än
vad som nu är fallet. Nu har statsutskottet
så att säga gått halva vägen, men
även detta är naturligtvis enligt vår
åsikt en fördel, och jag vill ännu en
gång uttrycka en förhoppning om att
andra kammaren bifaller statsutskottets
förslag.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till utskottets hemställan på
denna punkt.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! I reservation nr 12 c
har herr Per Jacobsson m. fl. yrkat bifall
till vissa mera principiella motionsyrkanden
som avser aktuella utvecklingstendenser
inom mentalsjukvården.
I dessa motioner understryks betydelsen
av en förebyggande psykiatrisk vård, av
öppen mentalsjukvård i större utsträckning
samt ökad rehabiliterings- och aktiveringsterapi
— inte minst inom mentalvården
bland åldringar.

Jag har i en av dessa motioner understrukit
betydelsen av en intensifiering
av experimentverksamheten och av en
vidgning av den öppna vården inom
den framtida mentalsjukvården. I motionen
har jag hänvisat till både svensk
och utländsk experimentverksamhet av,
som jag tror, riitt stort intresse. Det är

Statens mentalsjukhus: Avlöningar

fråga om försök som visat sig utomordentligt
framgångsrika.

Herr talman! Vi får naturligtvis återkomma
till dessa frågor när den väntade
propositionen om mentalsjukvården
skall behandlas. Den har ju aviserats
till maj månad. Jag utgår från att
den inte hinner behandlas i vår, men
det är utomordentligt betydelsefullt att
vi tidigt börjar ta ställning till de stora
frågeställningar som då kommer att
möta oss. Redan nu, och det är därför
jag velat begära ordet och yrka bifall
till reservationen, är det angeläget att
riksdagen i princip rekommenderar en
utveckling i denna riktning genom att
för Kungl. Maj:t ge till känna vad utskottets
reservanter anfört i anslutning
till motionen 11:519.

För läkare och forskare som arbetar
inom mentalsjukvården är detta en
hjärteangelägenhet. Jag delar socialministerns
mening att vi nu står inför
någonting synnerligen betydelsefullt, en
milstolpe i mentalsjukvårdens historia
här i landet. Just från denna synpunkt
tycker jag det är angeläget att vi i debatten
får med så mycket som möjligt
av de moderna och framåtsyftande idéerna.

Så sent som i dag hade jag brev från
överläkaren vid ett av våra största statliga
mentalsjukhus, vari han uttalar sin
tacksamhet för den motion som reservanterna
här apostroferat och vädjar
om ett verkligt ansvarstagande från
riksdagens sida när det gäller mentalsjukvårdens
kommande utformning. Om
man bifaller reservation 12 c i dag händer
väl ingenting omedelbart, men å
andra sidan har vi också med denna
åtgärd visat att vi är i takt med framtiden.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
nr 12 c.

I detta anförande instämde herr Wiklund
(fp).

Herr UOHMAN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bi -

116

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Statens mentalsjukhus: Avlöningar

fall till utskottets hemställan i dess helhet.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
12 a) i motsvarande del;
och fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Elmén begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
82: o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 12 a) av herr Per Jacobsson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Fröken Elmén begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 153 ja och 44
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. III

Herr andre vice talmannen gav pro -

positioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
12 b) i motsvarande del; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Bergman begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
82: o) mom. III) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 12 b) av herr Näsström
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 103 ja och 89 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. V

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
12 c) i motsvarande del;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rimmerfors
begärde emellertid votering, i anled -

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

117

Bidrag till mentalsjukvården i Stockholm, Göteborg och Malmö

ning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
82: o) mom. V) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 12 c) av herr Per Jacobsson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Rimmerfors
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 151 ja
och 45 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VI

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
12 c) av herr Per Jacobsson
m. fl. i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. VII

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. VIII

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
12 c) av herr Per Jacobsson

m. fl. i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 83—88

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 89

Bidrag till mentalsjukvården i Stockholm,
Göteborg och Malmö

Sedan punkten föredragits anförde

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag vill säga några ord
med anledning av den avstyrkta motionen
11:491, som rör hemortsrättsbegreppet
för dem som blir mentalt sjuka
efter att ha flyttat till Stockholm, Göteborg
och Malmö.

Om en person har bott på annan ort
året innan han fyller 60 år och sedan
flyttar till Stockholm, Göteborg eller
Malmö och där blir psykiskt sjuk, så
kan han inte tas in för vård i dessa
städer utan måste resa tillbaka till det
mentalsjukvårdsområde han tidigare
tillhört. Denna obarmhärtiga uppgörelse
grundar sig på ett gammalt avtal av
1924.

Nu för tiden flyttar som bekant människor
mycket ofta till annan ort, framför
allt den yngre generationen. De äldre
följer då med barnen, därför att de
vill ha kontakt med dem och önskar
vård och tillsyn. Självfallet vill man
också ha ömsesidig glädje av varandras
närhet. Men så drabbas kanske en
av de äldre av mental sjukdom en tid
efter det att han flyttat från låt oss
säga Luleå till Malmö. Då blir han
tvungen att resa tillbaka igen för att få
vård på Furunäset, och läkaren kan då
bara konstatera att den sjuke måste
klippa av den kontakt med de anhöriga
som han velat ha, när han flyttade med
söderut. Jag bär sett två eller tre sådana
fall.

Nu är det emellertid mycket väsentligt
för den mentalsjuke att ha så nära
som möjligt till sina anhöriga, så att

118

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Bidrag till hjälpmedel för rörelsehindrade m. fl.

han har kontakt med dem. Men eftersom
det blir mycket dyrbara resor för
de anhöriga att besöka den sjuke, blir
följden kanske att patienten inte får
några besök.

Utskottet hänvisar nu till att statens
nämnd för förhandlingar med kommuner
har i uppdrag att med var och en
av dessa städer förhandla om villkoren
för nämnda städers huvudmannaskap
för all mentalsjukvård. Jag hoppas bara
att dessa förhandlingar upptages snarast
möjligt, så att vi får sådan ändring
att de mentalsjuka kan få sjukvård
på samma villkor som om de blivit
kroppsligt sjuka.

Herr talman! Jag bar inte något yrkande.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 90—134

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 133

Bidrag till hjälpmedel för rörelsehindrade
m. fl.

Kungl. Maj:t hade (punkt I 3, s. 315—
320) föreslagit riksdagen att bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidta de ändringar i
reglerna för bidrag till hjälpmedel för
rörelsehindrade in. fl. som kunde befinnas
påkallade samt att till Bidrag till
hjälpmedel för rörelsehindrade m. fl. för
budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 25 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av fru
Svensson och fru Ekroth väckt motion
(II: 27);

dels en inom första kammaren av herr
Göran Karlsson m. fl. väckt motion
(1:282);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Göran Karlsson m. fl. (1: 284)
och den andra inom andra kammaren

av fru Skantz m. fl. (11:350), i vilka
hemställts att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att i kungörelsen
för bidrag till tekniska hjälpmedel
för rörelsehindrade m. fl. infördes
bestämmelse om rätt för rörelsehindrad
som ordinerades motordriven invalidvagn
att använda motsvarande medel
ur ifrågavarande anslag till inköp av
invalidbil.

Utskottet hemställde,

I. att motionen 1:282 icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att motionen 11:27 icke måtte av
riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta
de ändringar i reglerna för bidrag till
hjälpmedel för rörelsehindrade m. fl.
som kunde befinnas påkallade;

b) till Bidrag till hjälpmedel för rörelsehindrade
m. fl. för budgetåret
1965/66 anvisa ett förslagsanslag av
25 000 000 kr.;

IV. att motionerna 1:284 och 11:350
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Wallentheim,
som ansett att utskottet under
IV. bort hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1: 284 och
II: 350 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att i kungörelsen för bidrag till
tekniska hjälpmedel för rörelsehindrade
m. fl. infördes bestämmelse om rätt
för rörelsehindrad som ordinerades invalidvagn
att använda motsvarande medel
ur ifrågavarande anslag till inköp
av invalidbil.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

SKANTZ (s):

Herr talman! I motionerna I: 284 och
II: 350 har framförts förslag om en sådan
ändring, att rörelsehindrad som
ordinerats motordriven invalidvagn kan
få använda motsvarande medel för inköp
av invalidbil.

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

119

Bidrag till hjälpmedel för rörelsehindrade m. fl.

Jag tycker att utskottet har avfärdat
denna motion alldeles för lätt. Det sägs
bara att utskottet inte är berett att tillstyrka.
Man ställer sig onekligen frågan,
varför utskottet inte är berett att
tillstyrka denna motion. Om man följer
reservationen av fru Wallentheim,
som yrkar bifall till motionen, betyder
det inte några kostnadsökningar. Jag
skulle ha kunnat förstå utskottets avslagsyrkande,
om det hade gällt ökade
statsutgifter. Men här är det ju fråga
om att ge möjlighet för den som blir
ordinerad en invalidmoped att använda
pengarna till att köpa en bil i stället.
Det rör sig om ungefär 2 000 kronor.

Bakom motionen ligger att man funnit
att de handikappade, som ordinerats
dessa trehjuliga mopeder, av hälsoskäl
inte alltid kan begagna dem. För
en reumatiker kan det t. ex. inte vara
så lämpligt att använda en trehjulig
moped på vintern. Om man i stället fick
lov att använda denna summa på 2 000
kronor som bidrag till att köpa en bil,
skulle man betydligt underlätta de handikappades
transportproblem. Vidare
vill jag påpeka att medicinalstyrelsen i
flera yttranden angivit att också den
hyser den uppfattningen, att det är rimligt
att detta belopp får användas till
bilinköp.

Jag vill än en gång understryka att
det således inte är fråga om några ökade
utgifter utan helt enkelt är fråga om
en möjlighet för dem som fått ett bidrag
till en trehjulig moped att, om de
så önskar, få använda samma belopp
till att i stället köpa en bil.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till reservation nr 14 av fru Wallentheim.

I detta anförande instämde herrar
Gustavsson i Alvesta (ep), Ilamrin i
Jönköping (fp), Wahlund (ep), Gomér
(ep) och Almgren (s), fru Ekroth (s),
fru Löfqvist (s) samt herrar Börjesson
i Falköping (ep) och Sjönell (ep).

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Under punkten 135 i
föreliggande utlåtande redovisas motion
11:27, där fru Ekroth och jag hemställer
om en utvidgning av bidragsmöjligheterna
då det gäller ortopediska hjälpmedel.
Utskottet har avslagit motionen
med motiveringen att dessa frågor synes
ligga inom direktiven för 1961 års

sjukförsäkringsutredning.

När vi motionärer läste dessa direktiv
syntes det oss inte helt klart att så
var fallet. Vi ansåg och anser att denna
fråga trots dess begränsade omfattning
är så viktig, att vi ville föra fram
den motionsvägen. Många mänskliga
tragedier och lidanden skulle kunna
lindras, om tillämpningen av dessa bestämmelser
vore generösare och om inte
uttrycket daglig livsföring tolkades så
bokstavligt.

Många landsting ger i dag bidrag till
de i motionen omtalade proteserna, men
möjligheten att erhålla sådana skall inte
vara beroende av i vilket län eller landstingsområde
man bor, utan denna möjlighet
bör finnas var man än bor, och
bidraget bör vara statligt.

Sedan fru Ekroth och jag väckte vår
motion har vi fått åtskilliga brev från
människor överallt i landet, vilka befinner
sig i den situation som vi redogjort
för i motionen.

Utskottet har emellertid nu uttalat att
dessa frågor ingår i direktiven för den
pågående utredningen om sjukförsäkringen,
och vi kan således hoppas på
förslag i dessa frågor. Jag vill bara uttrycka
den förhoppningen, herr talman,
att dessa inte må låta vänta på sig alltför
länge.

Herr talman! Jag vill, medan jag har
ordet, be att få yrka bifall till reservation
nr 14 av fru Wallentheim, som är
fogad till punkten 135 och som avser
ett annat lika behjärtansvärt ändamål.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).

120

Nr 18

Fredagen den 23 april 19G5

Bidrag till hjälpmedel för rörelsehindrade m. fl.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag skall gärna erkänna
att jag mycket väl kan förstå de bevekelsegrunder
fru Skantz åberopat som stöd
för sitt förslag. Jag skall också erkänna
att utskottsmajoriteten kunde ha skrivit
något mera utförligt för att motivera
varför den inte velat tillstyrka bifall till
motionen.

Hur sakligt och känslomässigt väl motiverad
denna fråga än är, har den emellertid
vissa principiella aspekter. Det
gäller gränsdragningsfrågor, vilka inte
är så lätta att avgöra som man i första
ögonblicket kan tro.

De statsbidrag som det är fråga om
syftar till att hjälpa de rörelsehindrade
med ortopediska och andra hjälpmedel,
vilka underlättar den dagliga livsföringen.
En sådan utvidgning som motionärerna
föreslagit, vilken alltså innebär
att medel anvisade efter behovsprövning
för ett speciellt syfte skall kunna
användas för ett annat ändamål, kan
naturligtvis få konsekvenser, vilka är
rätt svåra att överblicka.

Jag vill dessutom påminna om att det
för närvarande under 11 :e huvudtiteln
kan utgå bidrag till bil för rörelsehindrade.
Dessa bidrag får delvis ses som en
stimulans för att förmå de handikappade
att ägna sig åt yrkesverksamhet.

Emellertid kommer den av motionärerna
aktualiserade frågan under alla
förhållanden att bli föremål för behandling.
1960 års arbetsmarknadsutredning
har nämligen i det betänkande, som den
framlade i vintras, uttalat, att näringshjälpen
och andra befintliga hjälpmedel
för handikappade borde samordnas bättre
och att de handikappades dagliga
livsföring och hushållsarbete borde underlättas.
Härutöver, säger utredningen,
torde också krävas en omfattande utbyggnad
av resurserna för denna verksamhet,
och den utbyggnaden skulle
bl. a. avse att tillgodose behovet av stöd
för anskaffande av hushållsmaskiner
och av motorfordon för rekreation och
brytande av isolering, d. v. s. i sådana

fall då fordonet inte är nödvändigt för
resor mellan bostad och arbetsplats.
För närvarande kan ju statsbidrag till
motorfordon inte utgå annat än då fordonet
är nödvändigt för resor mellan
bostad och arbetsplats. En långsiktig
lösning av dessa frågor kräver emellertid
en särskild utredning, uttalar arbetsmarknadsutredningen.

Vidare har departementschefen i proposition
nr 75 till årets riksdag anmält
att en särskild utredning av olika frågor
rörande omvårdnaden av handikappade
kommer att tillsättas, och det finns all
anledning räkna med att transportfrågorna
för handikappade kommer att
ägnas uppmärksamhet i det sammanhanget.
Då får alltså även den fråga, som
fru Skantz och fru Svensson talat så
varmt för, den allsidiga bedömning som
jag tror är nödvändigt för ett avgörande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Efter herr Bohmans inlägg
skulle jag kunna avstå från att yttra
mig — han talade ju om den utredning
som är aviserad och som kommer att
behandla bl. a. spörsmålet om de tekniska
hjälpmedlen och transportfrågan.
Jag har emellertid begärt ordet för att
fästa uppmärksamheten på ett par ting.

Låt mig först erinra om att i form
av näringshjälp kan för närvarande utgå
bidrag med högst 10 000 kronor till anskaffande
av bil för handikappad som
är beroende av bilen för sitt arbete eller
sin yrkesutbildning. I övriga fall kan
utgå bidrag av anslaget till tekniska
hjälpmedel för rörelsehindrade för anskaffande
av motordrivna invalidvagnar,
som i praktiken är trehjuliga mopeder.
De kostar, såsom här nämnts, i regel
omkring 2 000 kronor. Reservanten
vill att bidraget till sådan invalidvagn
skall få användas för inköp av invalidbil.
Frågan hur återstående medel skall
anskaffas står emellertid öppen.

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

121

Bidrag till hjälpmedel för rörelsehindrade m. fl.

Statsbidragsgivningen till tekniska
hjälpmedel för rörelsehindrade har som
bekant successivt byggts ut. Den senaste
utvidgningen av bidragsrätten har genomförts
innevarande budgetår, då olika
hjälpmedel för underlättande av den
dagliga livsföringen blivit bidragsberättigade.

I en proposition till årets riksdag om
vissa handikappfrågor bär jag förutskickat
att en särskild utredning skall
ske av olika frågor rörande omvårdnaden
av handikappade. Den av reservanten
berörda frågan är en bland flera
transportfrågor som är av betydelse för
de handikappade. Avsikten är att dessa
frågor skall prövas av den aviserade utredningen.

Syftet med reservationen har vi väl
alla förståelse för. Men när det föreslås
att dessa 2 000 kronor skall ges åt en
person för köp av en bil som kanske
kostar 12 000 kronor, reser sig frågan:
Var skall resten tas? Den frågan besvaras
inte i reservationen.

Vi menar att spörsmålet har så många
aspekter att det bör bli föremål för
prövning av en utredning. Så kommer
nu också att ske.

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Jag förstår inte, herr
Bohman, varför det skulle behöva bli
problem med gränsdragningen. Man behöver
ju heller inte riskera missbruk av
något slag, eftersom dessa invalidvagnar
ordineras av en ortopedläkare och det
alltså på så sätt blir kontroll. Jagtrorfaktiskt
inte att det behövs någon utredning
i den frågan, ty det har ju ändå beviljats
bidrag till dessa invalidvagnar.

Statsrådet Aspling sade att en bil kostar
så och så mycket och menade, att
man måste ställa frågan varifrån vederbörande
skall få det belopp som behövs
utöver bidraget. Något svar på den frågan
finns inte i reservationen, sade statsrådet.
Nej, det är alldeles riktigt — den
frågan har vi inte givit oss in på. Men
vi menar att det väl ändå måste vara ett

gott tillskott, om man i en familj där
man har någon som är handikappad kan
få ett bidrag på 2 000 kronor ifall man
vill köpa en bil.

Vi tycker vidare att det är mera riktigt
att den medicinska indikationen
skall vara avgörande för om bidrag skall
utgå och att bidraget således inte som nu
skall vara avhängigt också av den handikappades
arbetsförmåga och arbetsförhållanden.
De som för närvarande har
möjlighet att erhålla bidrag till invalidbilar
är sådana handikappade som antingen
skaffar sig yrkesutbildning eller
som har förvärvsarbete. Men det finns
en mycket stor grupp av handikappade
som av olika anledningar inte uppfyller
dessa krav. Det har kanske inte varit
möjligt att genom rehabilitering föra
dem ut i arbetslivet. Inom gruppen
finns också många husmödrar och vissa
hemarbetande — sådan sysselsättning
räknas inte som förvärvsarbete. Vi menar
att man borde ge även dem som tillhör
denna grupp möjlighet att så att
säga överflytta de 2 000 kronorna från
invalidvagnen till inköp av en invalidbil.
Särskilt om man tänker på dem
som är reumatiker framstår det som alldeles
orimligt, att de absolut skall vara
hänvisade till att köpa sig en invalidvagn.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I—III

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. IV

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
14); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Skantz begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

122

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Abortförebyggande åtgärder

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
135:o) mom. IV) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
14) av fru Wallentheim.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för nej-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 50 ja och 144 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
14) av fru Wallentheim.

Punkterna 136—147

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14-8

Abortförebyggande åtgärder

Kungl. Maj :t hade (punkt K 5, s. 344—
346) föreslagit riksdagen att till Abortförebyggande
åtgärder för budgetåret
1965/66 anvisa ett förslagsanslag av
430 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundin in. fl. (I: 83) och den andra inom
andra kammaren av herr Gustafsson i
Borås m. fl. (11:78), i vilka hemställts
att riksdagen måtte till Abortförebyggande
åtgärder för budgetåret 1965/66
anvisa ett förslagsanslag av 540 000 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Dahlberg m. fl. (I: 407) och den
andra inom andra kammaren av fru
Eriksson i Stockholm m. fl. (11:493), i
vilka hemställts att riksdagen till abortförebyggande
åtgärder (statsverkspropositionens
bilaga 7, punkt K 5) måtte anvisa
totalt 540 000 kr., innebärande
110 000 kr. utöver vad Kungl. Maj :t föresloge,
till överhängande hjälpbehov i
enlighet med medicinalstyrelsens anslagsbegäran.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 83 och II: 78 samt I: 407 och II: 493
till Abortförebyggande åtgärder för budgetåret
1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 430 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Edström, Harry Carlsson
och fröken Elmén samt herrar Gustafsson
i Skellefteå och Mundebo, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med bifall till
motionerna I: 83 och II: 78 samt I: 407
och II: 493 till Abortförebyggande åtgärder
för budgetåret 1965/66 anvisa ett
förslagsanslag av 540 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GUSTAFSSON i Borås (fp) :

Herr talman! Det skulle säkert vara
synnerligen oklokt att just nu uppta
riksdagens tid med något längre anförande
i denna fråga. Jag tror inte att
det är vanligt att de statliga institutionerna
är särskilt blygsamma och försiktiga
när det gäller att i petita framställa
sina äskanden, men nog förefaller
det mig som om kungl. medicinalstyrelsen
i varje fall inte kunde anklagas för
några storhugg vad det gäller medel till
abortförebyggande åtgärder. Vid rådgivningsbyråerna
har för tillgodoseende
av överhängande hjälpbehov hos kvin -

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

123

nor i abortsituation under år 1963 utbetalats
215 081 kronor, varav 148 133
kronor utgjort statsbidrag. Beräknat per
nyinskriven abortsökande har hela bidraget
uppgått till 44 kronor 93 öre,
varav 30 kronor utgjort statsbidrag. Det
är bra med ordning, och ibland kan
perfektion ismen avslöja den nakna
verkligheten: de där 93 örena bör inte
glömmas när man redovisar de 44 kronorna.

Nu begär medicinalstyrelsen att beloppet
skall höjas till 50 kronor per nyinskriven.
Med en budget på 30 miljarder
borde vi bestämt ha råd att gå med
på det. De pengar som nu äskas räknar
man med skall täcka utgifterna, inte för

4 787 kvinnor som antalet var 1963,
utan för beräknade 5 500. Den höjning
som departementschefen gått med på är

5 000 kronor till laboratorieundersökningar
och 10 000 kronor till verksamheten
i allmänhet, men man sätter genom
dessa fattiga 15 000 kronor inte en
enda krona mer i kuratorernas händer
till hjälp att bistå abortsökande kvinnor
som är mitt uppe i ett överhängande
hjälpbehov.

Visst kan man hänvisa den sökande
till kommunernas specialhjälp. Jag har
stort företroende för vår socialvård och
hör inte till dess häcklare, men tanken
var väl bland mycket annat att abortkuratorernas
arbete bättre kan tillgodose
sekretess- och integritetsskyddet för
den kvinna som söker hjälp än vad som
är möjligt inom den vanliga socialvården.

Eftersom vi har yrkat på en höjning
av medelsanvisningen med 110 000 kronor
så är jag angelägen att påpeka att
jag visst inte tror att bara detta krav
blir bifallet så går solen upp. Till det
skulle nog behövas djärvare ekonomiska
grepp från statens och samhällets sida.
Men jag vet efter inånga samtal med läkare
och kuratorer vad en ekonomisk
handräckning kan betyda. .lag vet all
många i en katastrofsituation får några
hundra kronor — det finns även de

Abortförebyggande åtgärder

som får åtskilligt mer — till kläder och
uppehälle, men det räcker inte för att
hjälpa dem ur den situation vari de i
praktiskt, ekonomisk och psykiskt hänseende
befinner sig. Den blygsamma begäran
om en uppräkning av förslagsanslaget
från 430 000 till 540 000 kronor,
d. v. s. med 110 000 kronor, som vi
framför, tycker jag är skälig och ur alla
synpunkter motiverad, och den bör bifallas.
Jag yrkar alltså bifall till reservation
15 vid punkten 148.

I detta anförande instämde herrar
Westberg, Keijer, Wiklund och Berglund
(samtliga fp).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Förra årets riksdag behandlade
motioner, vari det yrkades att
riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle hemställa
om förslag till snabb effektivisering
av samhällets verksamhet beträffande
rådgivning och annan hjälp till
abortsökande kvinnor. Motionerna, som
hade remitterats till allmänna beredningsutskottet,
avslogs av riksdagen. Anledningen
härtill var att riksdagen hade
begärt en översyn av abortlagstiftningen
i samband med den pågående försöksverksamheten
när det gäller familjerådgivning.

De utredningarna har tillsatts först i
år. När budgetförslaget utarbetades i
höstas var man inom regeringen säkerligen
inte på det klara med att vi skulle
få en abortutredning av det format som
nu blivit fallet. Den tillsatta utredningen
har kommit att bli mycket mera omfattande
än den utredning som riksdagen
begärde i fjol. Den utredning som
riksdagen då avsåg skulle syfta till att
ge upplysningar om resultatet av rådgivningsverksamheten,
vilka former den bedrevs
under, på vilket sätt de abortsökande
kvinnorna bemöts och vilken kontakt
man har med dem efteråt. Men den
utredning, som nu fått sina direktiv av
justitieministern, skall inte bara undersöka
rådgivningsverksamheten, utan den
har i uppdrag att granska själva abort -

124

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Abortförebyggande åtgärder

lagstiftningen. I direktiven för utredningen
har ganska bestämt uttalats, att
utredningen bör syfta till en liberalisering
av abortlagstiftningen, och det är
möjligt att utredningen kommer att leda
till en betydligt större frihet på detta
område än man någonsin förutsatt i någon
riksdagsdebatt.

Frågan om indikationerna skall alltså
omprövas. Det är en mycket grannlaga
och intrikat uppgift. Vi minns hur det
gick när vi diskuterade förslaget om
att utvidga indikationerna till att gälla
de fall där man kunde misstänka neurosedynskador.
Det förslaget vållade ett
väldigt rabalder här i riksdagen, och
det var inte alls lätt att få igenom en
ändring. Om man nu förbereder mycket
omfattande ändringar i abortlagstiftningen,
så kommer det att krävas
ett noggrant förarbete för att ett sådant
förslag skall ha någon utsikt att gå igenom
här i riksdagen.

Om riksdagen genomför en sådan
ändring blir det säkerligen nödvändigt
att samtidigt införa någon ny form av
kontroll och att skapa bättre medicinska,
sociala och psykologiska möjligheter
att hjälpa detta klientel, som naturligtvis
kommer att bli större om vi får
till stånd den liberalisering som förutsatts
i direktiven. Vi måste även räkna
med att det kommer att behövas betydligt
större bidrag till rådgivningsverksamheten
än vad som f. n. utgår.

Med detta vill jag ha sagt, att den utredning
som nu tillsatts kommer att ta
mycket längre tid än den utredning som
vi i fjol räknade med då vi avslog motionerna
just med hänvisning till att en
översyn hade begärts. Den nu tillsatta
utredningen kommer säkerligen också
att ta längre tid än socialministern räknade
med då han avslog den begärda
ökningen av anslaget till den rådgivningsverksamhet
vi nu diskuterar.

Vi sade i fjol att följande års riksdag
komme att ta ställning till frågan om en
förbättring av resurserna för detta ändamål.
När allmänna beredningsutskot -

tet förra året behandlade denna fråga
hade medicinalstyrelsen uttalat att den
nästa år skulle öka sina anspråk. Utskottet
förutsatte att regeringen och
riksdagen i så fall skulle acceptera medicinalstyrelsens
förslag.

Herr Gustafsson i Borås har påpekat,
att statens bidrag till denna verksamhet
är relativt litet och att det utslaget på
varje abortsökande kvinna blir 30 kronor.
Inte ens om riksdagen bifaller medicinalstyrelsens
förslag blir det fråga
om några svindlande belopp, men det
blir då i alla fall en ökning till 50 kronor
per abortsökande kvinna.

Departementschefen, som jag känner
väl och som jag är mycket förtjust i,
har förvånat mig med en formulering i
statsverkspropositionen, en formulering
som inte alls stämmer överens med hans
natur — han har i allmänhet en mycket
nyanserad och positiv inställning till
människor som behöver hjälp. Han motiverar
nämligen sitt beslut att inte föreslå
någon höjning av detta anslag med
att säga, att många av de abortsökande
kvinnornas hjälpbehov är av »socialhjälpskaraktär».
Men vilka hjälpbehov
är inte av socialhjälpskaraktär när man
verkligen behöver hjälp? Har man ingen
lön och inga föräldrar som hjälper sig,
är man gravid och inte har en man som
står vid ens sida när han borde göra
det, hur skall man då få hjälp utan att
detta hjälpbehov anses vara av socialhjälpskaraktär?
Det ligger liksom en nedvärdering
av människan i sig själv i att
ha kommit i den »ruskiga» grupp som
har hjälpbehov av socialvårdskaraktär.

Med den angivna motiveringen menar
departementschefen att det inte är så
angeläget att staten höjer sitt bidrag,
därför att det gäller sådana som ändå
behöver ha bidrag. Det är inte möjligt
att departementschefen har läst igenom
det som står skrivet.

Vi står alla i socialhjälpskö, och har
vi döttrar som kommit i belägenheten
att de inte har egen lön och är övergivna
av föräldrar och alla andra, då

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

125

har de behov av hjälp som har sociallijälpskaraktär.
Där står de! Man förutsåg
väl i alla fall, att den hjälp som en
abortsökande skulle få skulle bli mindre
tydligt registrerad; det skulle bli mindre
demonstrerande av hjälplöshet. Man skulle
hjälpa de abortsökande kvinnorna
att komma över bekymren genom att
mera diskret ge dem ett belopp. Diskretion
är det man absolut måste ha vid
rådgivning i ett abortärende. Det är
klart, att kommunerna skall ge anslag
till abortsökande, men det bör inte ske
på det sättet att den abortsökande kvinnan
hänvisas till kommunens socialhjälp
för att få det bon behöver av mat,
bostad o. s. v.

I dag har tidigare nämnts att förslag
framlagts om en annan bedömning av
utomäktenskapliga barns arvsrätt. Man
har då förutsett nya bestämmelser när
det gäller att fastställa faderskap. Jag
förutsätter, att en genomgripande förändring
av abortlagstiftningen också
måste ta hänsyn till sådana nya förhållanden
på det familjerättsliga området.
Jag förutser att abortutredningen kommer
att bli tidsödande och kommer att
fordra genomgripande undersökningar
innan den kan framläggas. Det föreligger
då inte samma situation som den, i
vilken statsrådet förutsatte att man inte
skulle behöva höja bidraget till hjälp
inom den abortförebyggande verksamheten.
Det är en ny situation om man
räknar med att vi år efter år har kvar
samma lagstiftning. Vi kan inte i väntan
på en ny lagstiftning tillbakavisa kravet
på en höjning av detta blygsamma
bjälpbelopp. Låt oss åtminstone böja
beloppet i takt med andra utgifter.

Det förefanns ett uppdrivet intresse
för abortfrågan för en tid sedan. Var
finns det intresset nu? Om det finns
också i dag, kan jag inte förstå att man
går emot kravet på att böja anslaget till
dem som söker abort. Var det ett intresse
som gick på djupet, var det ett
verkligt intresse för de abortsökande
kvinnorna och inte för sensation och

Abortförebyggande åtgärder

andra ovidkommande ting som då spelades
upp? Om inte är det absolut klart
att man måste säga: Låt oss göra detta
lilla när vi ännu inte angripit frågan
djupare! Därför skulle jag vilja att riksdagen
visade ett fortsatt intresse för de
abortsökande och ger dem det lilla
handtag som medicinalstyrelsen har
räknat upp med 110 000 kronor mot det
som fanns i fjol. Jag vet att även detta
böjda anslag kan anses symboliskt. Men
ändå är det riktigt att höja, ty det har
fått stå stilla och de abortsökande kvinnorna
är flera. Jag hoppas att man räknar
med att satsa intresse på dem som
söker abort även i fortsättningen. För
alla dem, för vilka det inte är självklart
att den enda utvägen för den, som söker
abort är att hon skall få sådan, för dem,
som tror att det skall finnas andra utvägar
än att gå miste om barnet, skall
det stå obsolut klart att vi måste ge ett
något bättre ekonomiskt stöd. Det är
inte säkert att de är dåliga människor,
utan de är endast människor i nöd, och
människor i nöd har alltid nytta av
pengar.

Med det anförda ber jag få yrka bifall
till reservation 15, som är framlagd av
en rad folkpartister —- det är klart att
det liade varit roligare om det hade varit
socialdemokrater, men det hindrar
inte att också socialdemokrater röstar
på reservationen. Jag tycker att vi skall
rösta på den.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det var naturligtvis med
stor tveksamhet jag begärde ordet efter
alla de vänliga ord som fru Eriksson i
Stockholm bestod mig med. Men jag
begärde inte ordet för att polemisera
med fru Eriksson utan egentligen för
att lämna ett meddelande.

Det bar talats mycket om de 30 kronorna
för varje abortsökande. Men av
statsmedel utgick budgetåret 1963/64 i
genomsnitt 230 kronor åt varje kvinna
som fick lijälp på grund av överhängan -

126

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Abortförebyggande åtgärder

de hjälpbehov. Lägger man till bidragen
från kommuner m. fl., blir medelbeloppet
omkring 350 kronor.

Erfarenheterna av anslagsbehoven har
varit mycket skiftande. Jag vill erinra
om att man för två år sedan inte kunde
utnyttja de anvisade medlen; det
uppstod en besparing på 15 000—20 000
kronor just på denna anslagspost. Nu
har medicinalstyrelsen på regeringens
uppdrag inlett en utredning om bl. a.
dessa frågor. Resultatet skall redovisas
både till regeringen och till den sittande
abortutredningen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är alldeles utmärkt
att medicinalstyrelsen påbörjat en utredning,
men det hjälper såvitt jag förstår
inte de kvinnor som söker abort i
år med en enda krona.

Det är angeläget att abortutredningen
tar del av detta problem och att medicinalstyrelsen
kopplas in för att närmare
undersöka vad det är som gjort
att man inte alltid har helt disponerat
de anvisade medlen. Men ingenting kan
hindra att åt medicinalstyrelsen ges detta
uppdrag samtidigt som vi tillgodoser
dess krav på en anslagshöjning i år.
Det är inte något argument mot att nu
företa en höjning. Det är en redovisning
av att det finns ett intresse för frågan.
Men att statsrådet har ett sådant intresse
har jag aldrig betvivlat.

Vi bör hjälpa statsrådet att komma
ur en prekär belägenhet genom att redan
i år bevilja ett högre anslag. Han
kan ju inte själv framlägga förslag om
ett sådant.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har haft mig bekant
att det funnits pengar till övers. Men
vad har egentligen detta berott på?

En undersökning som gjordes av riksdagens
upplysningstjänst i anslutning
till att jag skrev min motion visade

klart att de allra flesta abortsökande nu
vet att de ekonomiska hjälpåtgärderna
blir ganska blygsamma. Det blir helt
enkelt fråga om katastrofpengar, men
inte mer. Det gör att många inte begär
vad de egentligen borde begära och har
behov av.

Det finns ett område, herr talman, där
samhället kan visa sitt verkliga intresse
för att lösa en del av de frågor som i
någon mån sammanhänger med abortsituationen,
och det är anslagsområdet.
Vi bör här ge ett högre anslag.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag är faktiskt tveksam
om jag kan berika debatten med några
ytterligare synpunkter.

Jag skulle bara vilja påminna om att
vi så sent som den 23 februari i år
hade en diskussion om just detta spörsmål
med anledning av en enkel fråga
av herr Wiklund till statsrådet Lindström.
Jag brukar sannerligen inte krypa
bakom ryggen på statsrådet Lindström.
Därför kan det vara trevligt att
någon gång få göra det. På många punkter
kan jag nämligen åberopa den argumentering
som hon framförde i februari
— och jag åberopar den till stöd för utskottsmajoritetens
förslag.

Till vad socialministern anförde vill
jag foga att det här är fråga om att tillgodose
ett trängande hjälpbehov och
att vidta mycket snabba åtgärder. De
belopp som utgått är av en helt annan
storlek än de som nämnts under debatten.
I utskottets utlåtande har vi redovisat
vilka siffror det är fråga om.

Kommer man in på det långsiktiga
hjälpbehovet blir det ändå den vanliga
ordinarie socialvården som får ingripa.
Jag kanske missförstod fru Eriksson i
Stockholm, men jag uppfattade henne
så att hon tyckte det var fel att koppla
in den vanliga socialvården i detta sammanhang.
Om den anses böra uteslutas
på ett eller annat sätt får frågan en sådan
principiell betydelse att det finns
allt skäl att den bedöms av den nytill -

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

127

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

satta abortutredningen, vars ställningstagande
man inte bör föregripa. Jag föreställer
mig att abortutredningen, om
den så finner lämpligt, bör vara oförhindrad
att bryta ut sådana här ekonomiska
frågor och behandla dem med
förtur.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Vad är anledningen till
att dessa pengar från staten och kommunerna
går ut via abortrådgivningen
om den inte är att hjälpa vederbörande
på ett annat sätt än vad som kommer
i fråga när det gäller den vanliga socialvården?
Jag uppfattar det som ett
sätt att vara mera diskret och att skilja
denna hjälp från den mera permanenta
hjälp som ges via socialvården.

När medicinalstyrelsen har velat få
mer pengar till sitt förfogande har det
väl funnits någon anledning. Den har
väl inte bortfallit sedan man gjorde sitt
äskande. Jag tycker därför att varken
utskottsordföranden eller socialministern
har bemött våra synpunkter och
yrkanden i våra motioner.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet bara
för att peka på att det här faktiskt rör
sig om en mycket betydelsefull principfråga,
nämligen frågan huruvida det
skall utgå statlig hjälp eller om den
kommunala socialvården skall möta behoven.

På den frågan fick jag inget svar vid
min debatt med statsrådet fru Lindström.
Jag vill nu begagna tillfället att
fråga socialministern hur det kan förhålla
sig med denna sak. I varje fall
skulle jag vilja veta huruvida medicinalstyrelsens
undersökning också kommer
att innefatta en prövning av denna
principfråga. Är det kommunal socialhjälp
som skall klara här föreliggande
behov eller skall de tillgodoses

med statlig hjälp? Det är det som ligger
i botten på denna debatt. Det är
därför mycket viktigt att det klarläggs
om medicinalstyrelsens undersökning
kommer att innefatta en granskning av
denna principfråga eller inte.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
15); och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustafsson
i Borås och fru Eriksson i Stockholm
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
148 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
15) av herr Per Jacobsson
nx. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 149

Bidrag till försöksvis anordnad
familjerådgivning

Kungl. Maj:t hade (punkt K C, s. 346

128

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

och 347) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett förslagsanslag av 140 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Hamrin-Thorell och herr Hilding
(I: 119) och den andra inom andra
kammaren av herrar Mundebo och Hanirin
i Kalmar (II: 149) hade bl. a. hemställts,
att riksdagen måtte till Bidrag
till försöksvis anordnad familjerådgivning
för budgetåret 1965/66 anvisa ett
förslagsanslag av 200 000 kr.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 119 och II: 149, såvitt
nu var i fråga, till Bidrag till försöksvis
anordnad familjerådgivning för budgetåret
1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 140 000 kr.;

II. att motionerna 1:119 och 11:149,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Edström och Harry
Carlsson, fröken Elmén samt herrar
Gustafsson i Skellefteå och Mundebo,
vilka ansett att utskottet under I. bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 119 och II: 149,
såvitt nu var i fråga, till Bidrag till försöksvis
anordnad familjerådgivning för
budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 200 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MUNDEBO (fp):

Herr talman! Det är nu fem år sedan
riksdagen beslutade om bidrag till en
försöksvis anordnad familjerådgivning.
Utbyggnaden har emellertid gått relativt
långsamt; enligt statsverkspropositionen
är det bara fem huvudmän som har fått
statsbidrag till familjerådgivning. I dag

finns det ytterligare sex ansökningar
hos medicinalstyrelsen. Det är angeläget
att den pågående utbyggnaden kan fullföljas
utan onödiga dröjsmål. Medicinalstyrelsen
begärde 200 000 kronor för att
möta de krav som inom den närmaste
tiden kommer att ställas på verksamheten.
I statsverkspropositionen föreslås
emellertid endast 140 000 kronor, detta
samtidigt som föredragande statsrådet
uttalat att det är angeläget att familjerådgivningsverksamheten
utsträcks till
att omfatta ytterligare kommuner.

Utskottsmajoriteten anför, att man
bör avvakta erfarenheter rörande medelsbeliovet,
och pekar bl. a. på den
begränsade förbrukningen under budgetåret
1963/64. Den ansvariga tillsynsmyndigheten,
medicinalstyrelsen, har
emellertid funnit att för kommande
budgetår fordras ett anslag om 200 000
kronor. Om man sålunda stannar för
det lägre beloppet finns det risk för att
några huvudmän inte kan fullfölja sina
planer på att inrätta familjerådgivning.

Familjerådgivningens centrala betydelse
är väl i dag allmänt erkänd. Verksamheten
får också växande betydelse i
en tid med högt antal skilsmässor. Vi
bör ha råd att bidra med ytterligare
60 000 kronor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
16 vid punkten 149 av herr
Per Jacobsson m. fl.

I detta anförande instämde herr Rimmerfors
(fp).

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Utskottet är i sak ense
med motionärerna om värdet av den
försöksvis tillämpade familjerådgivningen,
och frågan är nu närmast hur mycket
pengar som skall beräknas under
detta anslag — det gäller alltså ett förslagsanslag.
Belastningen var 1963/64
bara 24 000 kronor, och det året hade
anvisats ett förslagsanslag på 100 000
kronor. Sedan höjdes anslaget till
140 000 kronor, och så stort är det be -

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

129

räknat även för nästa år. Vi har trott
att de pengarna skulle räcka.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Vid bedömningen av anslagsbehovet
för kommande budgetår
tror jag inte att man skall fästa avseende
vid belastningen under budgetåret
1963/64, med tanke på att verksamheten
då var av mycket blygsam omfattning.
För kommande budgetår har man
att ta hänsyn dels till de huvudmän som
nu bedriver familjerådgivning och dels
till de ytterligare sex huvudmän som
ansökt om statsbidrag för sådan verksamhet.
Den ansvariga tillsynsmyndigheten,
medicinalstyrelsen, har funnit att
det finns behov av 200 000 kronor.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag ber att få erinra om
att det är fråga om ett förslagsanslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
16); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
149 :o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Lån till byggande av sjukhem

servationen 16) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 142 ja och 40 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 150—183

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18b

Lån till byggande av sjukhem

Kungl. Maj:t hade (punkt VI: 4, s.
414 och 415) föreslagit riksdagen att
till Lån till byggande av sjukhem för
budgetåret 1965/66 anvisa ett investeringsanslag
av 50 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Edström m. fl. (1:28) och den
andra inom andra kammaren av herr
Turesson m. fl. (11:36), i vilka hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådan
ändring av Kungl. Maj:ts kungörelse
den 29 maj 1964 (nr 411) om statslån
till sjukhem, att statslån kunde utgå
utan hinder av att sjukhemmen inrättades
i direkt anslutning till eller inom

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit re5
— Andra kammarens protokoll 1965. Nr 18

130

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Lån till byggande av sjukhem

byggnad som inrymde annan sjukvårdsinrättning; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Harald Pettersson in. fl. (I: 29)
och den andra inom andra kammaren
av herr Antonsson m. fl. (II: 33), i vilka
hemställts att riksdagen vid sin behandling
av kapitalbudgeten, femte huvudtiteln,
fonden för låneunderstöd,
punkt 4, måtte medge att lån till byggande
av sjukhem finge utgå jämväl då
sjukhem sammanbyggdes med andra
vårdlokaler under förutsättning att i
övrigt gällande krav på god hemliknande
miljö m. m. uppfylldes;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Svanberg m. fl. väckt motion
(11:524), vari hemställts att riksdagen
vid behandlingen av statsverkspropositionen,
bilaga 7, socialdepartementet,
rubriken: Lån till byggande av sjukhem,
måtte besluta, att statligt lån till
byggande av sjukhem för långvarigt
kroppssjuka eller lättskötta psykiskt
sjuka finge utgå även i de fall där sjukhemmet
sammanbyggdes med läkarstation,
lasarett eller annan vårdinrättning,
under förutsättning att sjukhemmet
i övrigt planerades och utnyttjades
enligt gällande bestämmelser för erhållande
av lån i dessa fall.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:28 och 11:36, 1:29 och
II: 33 samt II: 524 i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om sådan ändring av
bestämmelserna om statslån till sjukhem,
att statslån kunde utgå oavsett om
sjukhem inrättades som fristående byggnad
eller sammanbyggt med annan
vårdinrättning;

II. att riksdagen måtte till Lån till
byggande av sjukhem för budgetåret
1965/66 anvisa ett investeringsanslag av
50 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsström, Gillström, Einar Persson,
Birger Andersson, Fritz Persson och

Rikard Svensson, fru Wallentheim, herrar
Gustafsson i Stockholm, Karlsson
i Olofström och Mellqvist, fru LewénEliasson,
herrar Bergman, Johansson
i Norrköping och Fagerlund samt fru
Holmberg, vilka ansett att utskottet under
I. bort hemställa, att motionerna
1:28 och 11:36, 1:29 och 11:33 samt
II: 524 icke måtte av riksdagen bifallas.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Chefen

för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har begärt ordet redan
inledningsvis vid behandlingen av
den sista reservationen i statsutskottets
utlåtande nr 5. Jag gjorde det för
att jag vill erinra om att det i fjol fördes
en debatt i denna kammare i samma
fråga. Som bekant ingick den reform,
som innebar statligt lånestöd till
landstingen för byggande av sjukhem
för åldringar, såsom en del i den åldringsvårdsreform
som riksdagen i fjol
beslutade, övriga led i reformen avsåg
åtgärder för att skapa bättre bostadsförhållanden
åt de gamla samt för utbyggnad
av hemhjälpen genom statligt
bidrag till kommunernas kostnader för
hemhjälpsverksamheten. Nu, ett år efter
det riksdagen beslöt om detta reformprogram,
kan vi registrera betydelsefulla
framsteg på detta viktiga område.

Den inventering av åldringarnas bostadsförhållanden
som kommunerna har
företagit har lett till att ett förbättringsstöd
bedömes erforderligt för över
40 000 pensionärer. Enligt uppgifter
från bostadsstyrelsen hade inventeringen
vid årsskiftet 1964/65 hunnit slutföras
i närmare hälften av landets kommuner.
Inventeringen hade då resulterat
i att en upprustning av bostäderna
med anlitande av förbättringslån ansetts
erforderlig för cirka 42 000 pensionärshushåll.
Av dessa hade 8 500 också inkommit
med ansökan om förbättringslån.
Som jämförelse kan nämnas att under
de senaste fem budgetåren upprus -

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

131

tades sammanlagt 33 600 lägenheter med
anlitande av förbättringslån. Därav antages
cirka 25 000 ha varit bostäder för
åldringar. Drygt 1 000 hushåll har föreslagits
få kommunalt stöd för smärre
förbättringsåtgärder som inte kan omfattas
av förbättringslån.

Jag tror man kan säga att denna inventering
varit värdefull ur många synpunkter.
I kommunerna har man fått
en god bild av de gamlas bostadsförhållanden
och de möjligheter som föreligger
att genom förbättringsåtgärder
åstadkomma hyggliga bostadsförhållanden
för de gamla. Jag hade anledning
att redan i fjol betona bostadssidans betydelse
i fråga om åldringsvårdens utbyggnad.
Det är väl ingen tvekan om
att de allra flesta pensionärerna gärna
vill bo kvar i sin egen miljö, om bostaden
ger möjlighet härtill. Men en förbättrad
bostadsstandard för de äldre
löser inte i och för sig de stora problem
som är förknippade med åldringsvården.
Tillsyn och sjukvård utgör också
viktiga inslag i åldringsvården.

Det är glädjande att nu kunna notera
den kraftiga utbyggnaden av hemhjälpen.
För endast fem år sedan fick omkring
56 000 äldre och handikappade social
hemhjälp. I dag får omkring 100 000
åldringar, handikappade etc. sådan
hjälp i sina hem. Vi räknar med att
kunna öka kapaciteten högst avsevärt.

Det tredje steget i det reformprogram
som riksdagen antog i fjol gällde utbyggnaden
av långtidssjukvården. Jag
behöver inte heller på denna punkt,
herr talman, betona angelägenheten av
alt denna gren av åldringsvården kraftigt
utökas. 1960 hade vi cirka 18 000
platser för långtidssjukvård. I år beräknar
vi att komma upp till cirka
25 000, och de senaste uppgifterna tyder
på att platsantalet 1970 skulle bli
omkring 36 000. Det iir alltså en fördubbling
på tio år.

Den planering som nu pågår inom
landstingen beträffande långtidssjukvårdens
utbyggnad iir naturligtvis ytterst
angelägen. Den starka aktiviteten på

Lån till byggande av sjukhem

detta område vill jag också notera med
stor tillfredsställelse. Jag skall inte trötta
kammaren med att uppräkna de argument
jag hade tillfälle att anföra i
fjol för att sjukhemmen bör vara fristående
och ha hemliknande karaktär.
Genom kontakter med landstingsmän på
olika håll i landet under den tid som
har förflutit sedan riksdagen fattade
beslut i frågan i fjol har jag stärkts i
min uppfattning om sjukhemmens karaktär
och utformning. Man får inte
glömma att det nu och i framtiden
kommer att vara fråga om åldringar
som kan få stanna mycket lång tid på
sjukhemmet, en del kanske för återstoden
av sitt liv. Jag betonar detta därför
att själva bakgrunden till reformen
byggde på principen att icke integrera
sjukhemmen med lasarett eller sjukvårdsinrättningar.
Avsikten har inte varit
och är inte att genom reformen finansiera
sjukhusbyggnader i allmänhet.
Kostnaderna för dessa och alltså även
för de platser för långtidssjuka som inrättas
inom de allmänna sjukhusen ligger
i princip på sjukvårdshuvudmännen.

Frågan om villkoren för det statliga
lånestödet har i hög grad kommit att
röra sig om de mera tekniska och praktiska
anordningarna beträffande sjukhemmens
planering och kontakter med
andra institutioner, exempelvis ålderdomshem,
läkarstationer och allmänna
sjukhus. I fjol betonade jag att intet hinder
föreligger att sjukhemmen organisatoriskt
anslutes till exempelvis ett lasarett,
att en läkarmottagning förlägges
till sjukhemmet och att kontakten med
andra institutioner upprättas genom
lämpliga förbindelsegångar, om detta
är av praktisk betydelse för sjukhemmet.
Såvitt jag förstår har i de fall, där
planeringen nu är i gång efter de riktlinjer
riksdagen fastslog i fjol, några
olägenheter inte uppstått. På det praktiska
fältet bekräftar detta riktigheten
av de principer som låg till grund för
denna reform.

I den reservation, som iir fogad till

5*—Andra kammarens protokoll 1961). Nr IS

132

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Lån till byggande av sjukhem

utskottsutlåtandet på denna punkt och
som ansluter sig till de av riksdagen i
fjol antagna riktlinjerna, betonas att
kravet på hemmiljö är väsentligt och
att detta krav är mycket svårt att upprätthålla,
om sjukhemmen i alltför hög
grad integreras byggnadsmässigt med
sjukhusanläggningar. De motioner som
nu föreligger i denna fråga angående
en ändring av nuvarande bestämmelser
är —- det vill jag påpeka — inbördes
splittrade. Sålunda förslås i motioner
av herrar Edström och Turesson m. fl.
att statslån skall utgå utan hinder av
att sjukhus upprättas i direkt anslutning
till eller inom byggnad som rymmer
annan sjukvårdsinrättning. I två
likalydande motioner av herr Harald
Pettersson m. fl. och herr Antonsson
m. fl. föreslås att sjukhem skall kunna
sammanbyggas med andra vårdlokaler
under förutsättning att i övrigt gällande
krav på god hemmiljö uppfylles. Slutligen
föreslås i motion av herr Svanberg
in. fl. att sjukhemmen bör kunna sammanbyggas
med läkarstation, lasarett eller
annan vårdinrättning, under förutsättning
av sjukhemmet i övrigt planeras
och utnyttjas enligt gällande bestämmelser
för erhållande av lån.

Om jag sedan går över till klämmen
i opponenternas yrkande, som således
blivit utskottets hemställan, så föreslås
där en ändring av bestämmelserna så,
att statslån till sjukhem kan utgå oavsett
om sjukhem inrättas som fristående
byggnad eller sammanbyggt med annan
vårdinrättning. Här framföres således
ett krav på att man skall ha rätt
att sammanbygga sjukhemmet med annan
vårdinrättning. Men såvitt jag förstår
betyder klämmen att lån inte skall
ges till sjukhemsplatser som t. ex. anordnas
mitt inne i ett lasarett. Läser
man utskottets motivering kan man möjligen
få en annan uppfattning, men jag
utgår från att det är klämmen man
skall rätta sig efter.

Jag vill, herr talman, slutligen återigen
understryka att de erfarenheter

som vunnits under det år som gått sedan
riksdagen fattade sitt beslut om reformen
visar inte, att några praktiska
olägenheter föreligger att bygga sjukhemmen
enligt nu gällande bestämmelser.
Härigenom uppnår man också de
värden som var själva motivet till reformen,
nämligen att för det första få
till stånd en snabb utökning av sjukhemsplatser
för långtidsvård och för
det andra att skapa sjukhem med hemliknande
karaktär, vilket jag är övertygad
om bäst svarar mot nuvarande
och framtida krav på en god långtidssjukvård
för de gamla.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det här gäller den sista
reservationen till det mycket digra utlåtande
som vi haft att behandla i dag.
Jag förmodar att ledamöterna haft tid
att upptäcka att den reservationen är
avgiven av ett mycket stort antal socialdemokrater
i statsutskottet. Det innebär
inte någon sinnesförändring vare
sig för socialdemokraterna eller för oppositionen
i frågan. Ställningen är densamma
i år som förra året. Det är mer
beroende på vem som sitter vid väggen
eller vid bordet, om man är reservant
eller står på majoritetssidan. Nu är vi
alltså reservanter i år.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
har så ingående redovisat
de skäl som talar för reservationsyrkandet
att jag, herr talman, bara ber
att få yrka bifall till reservationen
nr 17.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Statsrådet Aspling inledde
sitt anförande med en relativt fyllig
exposé över helt andra ting än dem
som innefattas i denna punkt, såväl i
huvudtiteln som i reservationen. Jag
skall inte polemisera mot honom i det
avsnittet. Jag kan instämma i ett enda
avseende med statsrådet, nämligen att
även jag tycker det är glädjande att
sjukvårdens huvudmän visar en så på -

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

133

taglig aktivitet i fråga om att stimulera
utbyggnaden av långtidsvården.

Statsrådet säger att den erfarenhet
man har fått i fråga om att bygga sjukhem
och planera dem enligt det beslut
som träffades i fjol ger vid handen att
inga olägenheter vidlåder det system
man då drog upp riktlinjerna för. Jag
har en annan mening, och jag vill för
övrigt säga att man erfarenhetsmässigt
väl inte har så mycket att bygga på, eftersom
detta beslut har varit i kraft
endast ett enda år.

Jag erinrar mig från i fjol, när vi
hade att besluta om dessa ting, att lånen
till långtidshemmen var en detalj
i det stora problemet om åldringsvården,
en detalj varom man, som statsrådet
påpekade, hade mycket delade meningar.
Vi beslöt då ett lånebidrag på
högst 30 000 kronor per vårdplats, men
det var delade meningar om huruvida
man skulle ha rätt att i vissa fall sammanbygga
med andra sjukvårdsinrättningar.
Jag vill allmänt säga att det här
inte är fråga om något så särskilt stort
statligt stöd.

Det är ingen stor statlig insats som
görs på detta område, om man jämför
insatsen med det verkligt prekära läge
som råder inom långtidsvården med den
brist på platser vi har där.

Jag skall emellertid villigt erkänna
att, med hänsyn till den situation vi
har på lånemarknaden i dag och som
vi väl får räkna med kommer att bestå
under ganska lång tid framåt, är det
en stimulans att landstingen kan få låna
ach få ha lånen amorterings- och ränte;ria
ett antal år.

Jag har ett personligt önskemål, som
kanske inte just hör hit. Med hänsyn
till den mycket starka expansion av
landstingens verksamhet som nu pågår
skulle jag vilja rikta en hemställan till
statsrådet att förlänga den tid, under
vilken lån kan utgå, förslagsvis till slutet
av 1970-talet. Jag tror att det skulle
verka stimulerande. Det är inte minst
med hänsyn till läget på lånemarknaden
ganska behövligt.

Lån till byggande av sjukhem

Enligt min mening är det beslut som
man fattade om att sjukhemmen skulle
vara friliggande ganska diskutabelt. Motivet
var att man skulle bevara den hemliknande
miljön — statsrådet Aspling
har understrukit detta — och i princip
är den tanken alldeles riktig. Man kan
fråga om den hemliknande miljön påverkas
i negativ riktning om man i något
fall fick sammanbygga med annan
sjukvårdsinrättning. Herr statsråd, jag
vill som aktiv landstingsledamot understryka
att det är interiören och inte
exteriören som måsite vara avgörande
för om man kan bibehålla den hemkaraktär
som säkert alla önskar. Det kan
knappast vara rimligt att man om man
sammanbygger med en lasarettsavdelning
inte får lånestöd, även om man
gör aldrig så stora ansträngningar att
interiörmässigt skapa en hemliknande
karaktär, medan man om man bygger
några meter från samma lasarettsavdelning
kan få detta lånestöd.

Sedan har vi vårdaspekterna. Jag
vill gärna framhålla, att såvitt jag kunnat
följa denna verksamhet, blir långtidsvården
mer och mer en aktiv sjukvård.
Människorna skall inte bara ligga
under ett antal månader, eller kanske
i åratal, och vänta på att slutet skall
komma, utan vården aktiveras på ett
helt annat sätt. Från denna synpunkt
tror jag att det i en del fall kan vara
ganska stor fördel om man har anknytning
till ett lasarett. För diagnostisering,
terapeutisk verksamhet o. s. v. måste
man ha kvalificerade resurser om vården
skall bli effektiv.

Vissa sjukvårdshuvudmän gör numera
så, att de drar samman de långvårdsfall
som behöver en aktiv klinisk vård till
en och samma inrättning och för just
dessa fall är det påtagligt att man bör
ha tillgång till avancerade kliniska resurser,
och där kommer fördelen med
anslutning till annan sjukvårdsinrättning,
t. ex. lasarett, in i bilden på ett
positivt sätt. Härtill kommer givetvis de
större möjligheterna att effektivt utnyttja
personalresurserna. Jag vill till -

134

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Lån till byggande av sjukhem

lägga att jag för min del är anhängare
av tanken att långvårdshemmen inte
skall vara alltför stora inrättningar och
att man bör försöka bevara hemmiljön.
För alla som sysslar med landstingsarbete
tror jag detta är en självklarhet.
Jag menar emellertid att man i vissa
fall i detta vällovliga nit att bevara
hemliknande miljöer tagit miste i fråga
om de praktiska verkningarna. Det är
som jag har betonat interiören som är
avgörande, inte exteriören.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Som statsrådet sade diskuterades
denna fråga mycket ingående
i fjol, och det finns därför ingen större
anledning att i år upprepa alla dessa
argument. Jag vill betona att vad som
enligt mitt sätt att se skiljer utskott och
reservanter egentligen bara är huruvida
dessa sjukhem skall vara helt friliggande
eller om de får sammanbyggas med ett
lasarett. Att den hemliknande karaktären
skall bibehållas på sjukhemmen är
väl alla parter överens om. Likaså är
man överens om att dessa lån inte skall
utgå till delar av ett sjukhusbygge, utan
det är fråga om att kunna ansluta sjukhem
med hemliknande karaktär till en
lasarettsanläggning, d. v. s. få eu vägg
gemensam och därmed åstadkomma en
direkt förbindelse.

Vi som står bakom motionen II: 524
har sett frågan från två synpunkter, som
föranlett vårt ställningstagande.

Det ena är det praktiskt-ekonomiska
skälet att man genom ett sådant sammanbyggande
kan spara mycket pengar
vid uppförandet av sjukhemmen. Man
slipper ifrån kulvertanläggningar, fördyring
av ledningar och sådant.

Det andra skälet är det vårdtekniska.
Jag tror att man har mycket nytta av
att i många sammanhang ha en lätt förbindelse
mellan sjukhemmen och själva
vårdavdelningarna med läkare. Vård -

formerna för de åldringssjuka är i våra
dagar annorlunda än förr. Det är inte
fråga om att förvara patienter i någon
större utsträckning år efter år, utan det
gäller att under olika perioder ge dem
en intensiv vård, och därför bör det
vara en fördel att ha ett nära samarbete
med en lasarettsanläggning.

Dessa två synpunkter har gjort alt vi
bestämt oss för denna motion, som sedan
utskottet har gjort till sin.

Sedan skulle jag vilja tillägga ytterligare
eu synpunkt, nämligen den att
jag inte tror att det finns någon anledning
för riksdagen att så hårt detaljreglera
denna fråga. Landstingen som sjukvårdshuvudmän
har visat sig vara mycket
förståelsefulla när det gäller anordnandet
av sjukvårdsinrättningar, och
jag tror inte att de av rent ekonomiska
skäl medvetet skulle försämra dessa
hem om de också finge möjlighet att
praktiskt ansluta dem till ett lasarett.
Vi kan nog lita på landstingen och deras
ansvarskänsla i denna fråga, och
detta gör att jag kan yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! När socialministern förra
året i riksdagen presenterade förslag
till vissa reformer på åldringsvårdens
område mottogs förslaget om statliga lån
till byggandet av sjukhem i och för sig
positivt. Vi hade många skäl till denna
inställning. Det var värdefullt för sjukvårdshuvudmännen
att i ett kärvt, och
kanske allt kärvare, kreditmarknadsklirnat
få ökade investeringsresurser
för byggandet av de stora anläggningar
som krävdes överallt i landet. Därtill
kom att reglerna för dessa lån rent
ekonomiskt var fördelaktiga både beträffande
förräntning och amortering.

Men de villkor som fästes vid lånen,
nämligen att fristående byggnader var
nödvändiga för att man skulle få län till
vårdenheter för långtidssjuka, väckte
inte alls någon entusiasm. Tvärtom väckte
de både förvåning och motstånd.

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

135

Förvåningen berodde på flera saker.
Det nyssnämnda villkoret innebar att
man riskerade att bryta utvecklingen
mot en aktiv vård och möjlighet till rehabilitering
genom anknytning till ett
lasaretts olika specialavdelningar — en
utveckling som präglat synen på åldringsvården
under en följd av år och
som kommit att framstå som alltmera
betydelsefull.

Det måste ur vårdsynpunkt vara en
fördel, om sjukhemmen kan inrättas i
anslutning till sjukvårdsinrättningar
med kvalificerade diagnostiska och terapeutiska
resurser. Möjligheterna att
utnyttja sådana specialiteter ökar betydligt,
ju intimare de olika inrättningarna
har sammanbyggts.

Vidare väckte det förvåning att den
s. k. hemmiljön, vilken uppställdes såsom
ett mycket primärt krav när det
gäller dessa sjukhem, ansågs ha ett
ofrånkomligt samband med det förhållandet,
om sjukhemmet uppförts såsom
en fristående byggnad eller ingick som
en del i en större anläggning. Vi som ute
i landstingen har praktisk erfarenhet av
sjukvårdens problem ser det i dag såsom
en nödvändighet att effektivt utnyttja
alla resurser, om vi skall kunna
ge sjukvården den volym som erfordras.
Vi hade därför genast klart för oss —-och den uppfattningen bestyrktes under
den debatt som förra året fördes här
i kammaren — att kravet på fristående
byggnader för dessa vårdenheter skulle
innebära ett slöseri både ur ekonomiska
synpunkter och med hänsyn till personaltillgången
men kanske inte minst
med tanke på möjligheterna att åstadkomma
en effektiv, aktiv vård. Vi kunde
inte finna de skäl som anfördes för
denna uppdelning vara övertygande.

Under det år som gått har man ute i
landstingen i mycket stor utsträckning
varit sysselsatt med planering av sjukhemsanläggningar,
och man har därvid
kunnat gång på gång konstatera hur
orimligt villkoret om denna uppdelning
verkar. Inom Kopparbergs läns lands -

Lån till byggande av sjukhem

tingsområde har vi planerat att på olika
platser i länet bygga sjukhem av exakt
samma storlek och med samma utförande
i fråga om interiören. I det ena fallet
är byggnaden fristående och då utgår
statslån. I det andra fallet är den ansluten
till ett befintligt lasarett och då
får vi icke något lån. Men enligt min
åsikt är den senare modellen av sjukhem
att föredraga, eftersom den ger
bättre vårdmöjligheter.

Av dessa anledningar har det vid
årets riksdag motionsledes åter framförts
krav på borttagande av detta orimliga
villkor som inte har någon positiv
funktion när det gäller att åstadkomma
vad vi ute i landstingen eftersträvar,
nämligen en tillräcklig volym i fråga
om vårdmöjligheterna och en effektiv,
aktiv och god sjukvård. Det är mycket
tacknämligt att statsutskottet har tillstyrkt
dessa motioner.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde fröken
Elmén (fp).

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr statsrådet och jag
hade förra året ett litet meningsutbyte,
då jag påtalade det orimliga i att göra
den uppdelning i fråga om statslån till
sjukhem som även i år föreslagits. När
beteckningen kronikerhem ändrades till
långtidssjukhem innebar detta bl. a. att
man skulle försöka ge även s. k. kroniskt
sjuka en vård som om möjligt skulle
göra dem friska. Utvecklingen har också
visat att det krävs en allt större apparat
för att de sjuka på ett långtidssjukhem
skall få den vård de behöver. Det
liar därför blivit mer och mer vanligt
att dessa sjukhem kallas för långtidssjukhus.
Både ur psykologiska och praktiska
synpunkter är det angeläget att de
som blir intagna på inrättningar för
långtidssjuka vet att man kommer att
spänna alla krafter för att göra dem i
stånd att åter lämna sjukhemmet eller
sjukhuset.

136

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

Lån till byggande av sjukhem

Jag tror att statsrådet i viss mån har
förväxlat de uppgifter som åligger långtidsvården
och vanlig åldringsvård. Om
statsrådet hade tid att besöka Uppsala
och studera de inrättningar för långtidssjukvård
som där finns, måste han
nog erkänna att vi har försökt bevara
hemmiljön samtidigt som sjukvårdsfrågan
lösts på ett vettigt sätt. Långtidssjukhem
av i dag skall vara försedda med
både över- och underläkare, med fullständig
röntgenutrustning och annat; de
sjuka skall t. ex. kunna få tandvård. Alla
som betecknas såsom långtidssjuka skall,
vare sig de är gamla eller unga, få en
god och effektiv vård. Men hemmiljön
behöver inte försvinna — det visar också
erfarenheten — därför att sjukvården
ordnas på ett praktiskt sätt.

Däremot vågar jag säga att sjukvården
vid de små sjukhemmen ute i bygderna,
där man kanske bara har tillgång till
provinsialläkarens hjälp, lätt blir av undermålig
karaktär. För sjukvårdens huvudmän
framstår det som angeläget att
komma bort från en sådan ordning.

Då det gäller mentalsjukvården, som
bär nyss diskuterats, har man ju ansett
att landstingen kan klara uppgiften att
organisera en effektiv vård. Ge oss de
ekonomiska resurserna att göra detta
även beträffande långtidssjukvården!
Låt oss få möjligheter att bereda alla
människor, oavsett om de är långtidssjuka
eller icke, den vård som är behövlig
och rimlig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Bara en kort replik.

Det finns ingen anledning för mig att
här ta upp någon polemik, men i klarhetens
intresse vill jag ändå betona följande.

För det första är vi självfallet helt
överens om angelägenheten av en aktiv
långtidssjukvård. Jag vill säga både till
herr Antonsson och herr Lundberg att

det är något helt primärt. All möjlig
aktivisering av de gamla som kommer
in på långtidssjukhem är naturligtvis
ytterst viktig ur alla synpunkter.

För det andra råder det väl inte heller
några delade meningar om att den
hemliknande miljön är mycket viktig,
och personligen tror jag att man i ett
sjukhem kan etablera en miljö och en
atmosfär av annat slag än i en avdelning
för långtidssjukvård som ligger inkopplad
i ett lasarett.

För det tredje har det såvitt jag vet
ännu inte ute i landet stött på några
egentliga praktiska svårigheter att lösa
dessa problem. Herr Turesson sade att
det var så oerhört svårt, men mig veterligt
har det inte från Kopparbergs läns
landsting inkommit någon ansökan om
lånemedel. Därför har man väl inte heller
i Kopparbergs län vunnit några erfarenheter
av denna låneform.

Här rör vi oss i hög grad med en
praktisk fråga, och som jag betonat i
dag och som det slogs fast i propositionen
i fjol, så är det ingenting som hindrar
att man på ett praktiskt sätt etablerar
kontakter med exempelvis ett ålderdomshem,
en läkarstation eller ett lasarett
för att kunna utnyttja personalen
även i sjukhemmen. Det finner jag helt
naturligt, och bestämmelserna lägger
inte heller några hinder i vägen där.

De uppgifter som föreligger visar att
Malmö stad ansökt om lånemedel för 420
och Stockholms stad för 174 platser,
alltså sammanlagt 594 platser. De ansökningarna
är beviljade. Till medicinalstyrelsen
inlämnade ansökningar som remitterats
till centrala sjukvårdsberedningen
upptar för Jönköpings läns
landsting 136, för Stockholms stad 224
och för Göteborgs och Bohus län 100
platser, sammanlagt alltså 460 platser.
Samtliga nu nämnda ansökningar avser
byggnadsmässigt fristående sjukhem.
Jag vill tillägga att ingen ansökan har
avslagits.

Herr talman! Jag vill sluta med att än
en gång betona att de praktiska erfaren -

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

137

heterna utifrån fältet visar att man med
god vilja kan lösa dessa frågor på ett
tillfredsställande sätt.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Socialministern säger
att såvitt han känner till råder inga
praktiska svårigheter ute i landet att
klara detta byggnadsbehov med tillämpning
av nuvarande låneregler. Jag bestrider
den uppgiften. Jag har praktisk
erfarenhet från vårt landstings förvaltningsutskott
om de svårigheter som råder,
de fullkomligt otillfredsställande
förhållanden som uppstår. Exakt samma
vårdavdelning — samma storlek, samma
inredning — blir låneberättigad på
en anläggning och inte på en annan.
Den blir inte låneberättigad, då den
måste byggas ihop med övriga lasarettsavdelningar,
om t. ex. tomrummet
inte räcker till för att lägga den fristående.
Detta blir den orimliga konsekvensen
av dessa låneregler, och det är dem
vi vill ha ändring på.

Den uppgift socialministern lämnade,
att det i Kopparbergs läns landstingsområde
inte har avslagits några ansökningar,
vill jag inte bestrida. Men de
uppgifter vi har rörande möjligheterna
att få lån har vi fått vid förhandlingar
med centrala sjukvårdsberedningen i
form av förhandsbesked.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
17); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johansson i Norrköping begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

Lån till byggande av sjukhem

184 :o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
17) av herr Näsström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 120
ja och 68 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 185

Lades till handlingarna.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kammarens
sammanträde onsdagen den 28
innevarande april.

§ 5

Återkallande av motion

Ordet lämnades på begäran till

Fru SKANTZ (s), som yttrade:

Herr talman! På min medmotionärs
och egna vägnar ber jag att få återkalla
motionen nr 854.

Denna hemställan bifölls.

138

Nr 18

Fredagen den 23 april 1965

§ 6

Till bordläggning anmäldes
bevillningsutskottets betänkande nr
24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet väckta
motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av väckt motion
om begränsning av tiden för ansökan
om handräckning för återtagning av avbetalningsgods,
och

nr 22, i anledning av dels väckta motioner
om översyn av försäkringslagstiftningen
dels ock väckta motioner
angående vissa underrättelser enligt försäkringsavtalslagen
;

andra lagutskottets utlåtande nr 42,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1964 vid dess fyrtioåttonde
sammanträde fattade beslut; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 22, i anledning av väckta motioner
angående förvärvsarbete för kvinnor,
angående yrkesintensiteten hos vissa
grupper av kvinnor och om införskaffande
av uppgifter angående arbetslösheten
bland kvinnor m. m.,

nr 24, i anledning av väckta motioner
angående vissa kulturpolitiska åtgärder
och angående kulturpolitikens
framtida utformning samt angående kultursoci
ologisk undersökningsverksamhet,

nr 25, i anledning av väckt motion
om åtgärder för att tillgodose kravet
på diskretion vid postförsändelser från
polismyndigheter m. fl.,

nr 26, i anledning av väckta motioner
om åtgärder att förhindra barnmisshandel,

nr 27, i anledning av väckta motioner
angående de svenska musikernas
arbetsmarknadssituation, och

nr 28, i anledning av väckt motion

om utredning rörande den statliga informationsverksamheten.

§ 7

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 166, i anledning av väckta motioner
angående tillsynen av arbetarskyddslagstiftningens
efterlevnad vid
mindre arbetsplatser;

nr 167, i anledning av väckta motioner
angående socialhjälp till anhörig
vid frihetsberövande åtgärd mot familjeförsörjare;
och

nr 168, i anledning av väckta motioner
om kostnadsfritt tillhandahållande
av visst läkemedel.

§ 8

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts skrivelse och proposition överlämnats
till kammaren:

nr 67, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
samt

nr 124, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Nämnda skrivelse och proposition
bordlädes.

§ 9

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet inkommit dels
en framställning från fullmäktige i riksbanken
angående försäljning av en riksbanken
tillhörig fastighet i Uppsala, dels
en framställning från riksdagens revisorer
angående löneuppräkning för
kanslichefen hos revisorernas kansli.

§ 10

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 119, angående ny orga -

Fredagen den 23 april 1965

Nr 18

139

nisation av försvarets fabriksstyrelse
m. m., nämligen

nr 874, av herr Nordgren m. fl. och
nr 875, av herr Werbro m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.26.

In fidem

Sune K. Johansson