Onsdagen den 21 April 1869

ProtokollRiksdagens protokoll 1869:421

236

Den 21 April, f. m.

Onsdagen den 21 April 1869.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades 9 protokollsutdrag för den 20 och protokollet för den
B dennes.

Föredrogs ånyo och företogs till afgörande Bevillnings-Utskottets
den 14 och 15 dennes bordlagda Betänkande N:o 13, angående vilkoren
för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker.

§ 1-

Grefve Hamilton, Hugo Bengt Årchibald: 1 den reservation,
jag vid denna paragraf afgifvit, har jag sökt utveckla skälen för
en höjning af det för partihandel af bränvin bestämda minimum, hvarigenom
jag trott, att man skulle i möjligaste mån förebygga de olägenheter,
som visat sig uppstå genom den s. k. salningen. Andra Kammaren har
emellertid redan bifallit Utskottets förslag, eller att paragrafen måtte förblifva
oförändrad, och man kan således icke vinna något vidjdenna riksdag;
men då jag anser af vigt, att denna Kammare uttalar en annan
åsigt, så att en kommande Riksdags Bevillnings-Utskott icke måtte
kunna åberopa båda Kamrarnes sammanstämmande beslut såsom ett
skäl för afslag å motioner i likadan syftning, som de vid denna riksdag
väckta, hemställer jag, det Kammaren ville, med afslag å Utskottets
förslag, bifalla min reservation och således besluta det § 1 skulle
erhålla följande lydelse:

Bränvin må ej till mindre belopp än BO kannor säljas af annan
än den, som enligt § 2 eller § 4 dertill berättigad är.

Herr Heijkenskjöld: Då jag är bosatt inom en landsort, der

begäret efter starka drycker ännu hos det stora flertalet af befolkningen
är ganska starkt, och då jag funnit, huru möjligheten att tillfredsställa
detta begär underlättas i väsendtlig mån genom den så
allmänt brukliga salningen, kan jag ej annat än instämma med den

2:37

Den 21 April. f. in.

föregående talaren och anhåller således, det Kammaren ville bifalla
hans förslag, att minimum för partihandel må höjas till 50 kannor.

Herr Bennich: Man har vid bestämmelsen af 15kannor såsom

minimum för partihandel med bränvin, hvilken bestämmelse varit gällande
allt ifrån den nya br än vinslagstiftningens införande, utgått från
det antagande, att ju mindre man öfverdrifver de konstlade anordningar,
man funnit nödigt vidtaga i afseende å den lofliga bränvinshandeln,
ju mindre föranleder man missbruk och lagöfverträdelser. Sådana
måste eljest framkallas af den ganska naturliga ovilja, hvar och
en konsument nödvändigt hyser mot en lagstiftning, som alltför mycket
inskränker hans frihet att förse sig med hvad han anser för sjg
erforderligt. Bevillnings-Utskottet ansåg ock, att minimi höjning till
50 kannor skulle, långt ifrån att innebära någon fördel, medföra ganska
stora olägenheter. Det skulle tydligen leda derhän att salning,
om ock i större skala än för konsumtion å stället, blefve oundviklig-,
en stor del, kanske största delen af husfäder bland allmogens klass
behöfva nemligen ej för hela året en större qvantitet bränvin än 15
kannor, och inför man nu en lagstiftning, hvarigenom de skulle förhindras
att annorledes än å ett utminuteringsställe, och således för
högre pris, inköpa detta behof, så tvingades de att slå sig derå tillsammans
för att kunna hos partihandlaren få sitt behof iyl dt. Man
skapar således en ny form för lagöfverträdelser, och i följd deraf
nödgas man underkasta äfven partihandeln en mera skärpt kontroll.
Det moraliska syfte, bränvinslagstiftningen vill uppnå, förhindras, då
man går för långt i sin ifver att lagstifta, och om äfven å en eller
annan särskild ort en sådan höjning af minimum för partihandel, som
reservanten föreslagit, skulle hafva skäl för sig, så är dock obestridligt
att inom landets flesta delar en sådan lagförändring skulle framkalla
menliga följder. Jag yrkar derföre bifall till Utskottets hemställan.

Herr von Gegerfelt: För min del instämmer jag med Grefve
Ha.milt.nn.
och utskänkning af bränvin, har han utgått från rigtiga principer,
och dessa böra konseqvent genomföras. Partihandeln afser att bereda
tillgång åt minuthandlaren, icke åt konsumenten; denne fyller sitt
behof hos minuthandlaren, och utskänkningen åter afser endast förtäring
på stället. I följd häraf hör minimum vid partihandel bestämmas
å ena sidan så högt, att icke konsumenten finner med sin fördel
förenligt att köpa sitt behof hos partihandlaren, och således undandraga
sig den afgift, hvarmed Staten belagt konsumtionen; och å andra
siden så lågt, att minuthandlaren der kan utan större olägenhet
förse sig med sitt förråd. Detta syftemål skulle vinnas, om minimum
i enlighet med Grefve Hamiltons reservation ökades till 50 kannor.
Den öfverklagade salningen skulle ock derigenom förekommas, ty när
minimum sattes så högt som till 50 kannor, skulle ett försök att genom
salning eludera författningen kräfva alltför många deltagare.
Jag anhåller således om proposition å Grefve Hamiltons förslag.

238

Den 21 April, f. m.

Grefve Sparre, Eric: Äfven jag instämmer med Grefve Hamilton.
Till en början får jag förklara, att jag ej kan gilla den bär
uttalade grundsatsen, att man ej bör lagstifta af fara för lagöfverträdelser.
Detta var dock det egentliga argument den talare, som förordade
Utskottets förslag, anförde. Hvad den förevarande frågan angår,
vill jag först och främst hemställa, huruvida försäljning af ett
så ringa belopp som 15 kannor kan kallas partihandel; det öfverensstämmer
åtminstone icke med det vanliga språkbruket, och beloppet
svarar sålunda ej mot benämningen, utan är, med andra ord, för lågt.
Vidare tillåter jag mig erinra, att, då man i allmänhet med den nya
bränvinslagstiftningen afsett att förminska konsumtionen genom att
höja priset å varan, så är det ju konseqvent att bestämma minimum
vid partihandel så högt, att i någon mån inköp och i följd deraf äfven
konsumtion försvåras. Slutligen får jag fästa uppmärksamheten
derå, att, när den så allmänt öfverklagade salningen är möjlig just
derigenom att minimum är satt så lågt som till 15 kannor (det är
nemligen, vid ett så ringa belopp, ej svårt att få ihop tillräckligt antal
deltagare), så är det ju allt skäl att motverka möjligheten af
denna lagöfverträdelse genom att höja minimum. Utskottet har i det
följande afgifvit förslag att genom bestämda lagbud förhindra salningen;
jag tror ej att Utskottet lyckats härutinnan, men jag är viss att
man skulle lyckas bättre, om minimum ökades. Härvid afser jag
egentligen förhållandena på landet; i följd deraf att partihandel med
bränvin är fri för alla, är det hufvudsakligen landthandlarne, som bedrifva
försäljningen af denna vara; och dessa hafva för sådant ändamål
vissa bestämda försäljningsdagar i veckan, s. k. “uttagningsdagar",
då hvar och en inom. orten, som önskar erhålla bränvin, infinner
sig. De, som ej vilja hafva 15 kannor utan mindre belopp, skjuta
då ihop penningar, tills så mycket erhållits, att det lagbestämda ringa
minimum kan inköpas, och derefter fördelas detta mellan de särskilda
deltagarne i salningen. Okas åter minimum, blir det, åtminstone på
landet, ej så lätt att få ihop tillräckligt antal deltagare. Af dessa
skäl skulle jag helst hafva sett, om minimum kunnat bestämmas till
100 kannor, men då det kanske är försigtigast att ej gå alltför hastigt
till väga, utan låta förändringen verkställas så småningom, vill jag
nu ej påyrka högre minimum än 50 kannor och förenar mig således
med Grefve Hamilton.

Herr Meijer, Eduard: Jag instämmer till alla delar i hvad
Bevillnings-Utskottets vice ordförande anfört, och anhåller endast få
tillägga ett skäl, hvarå inom Utskottet icke lagts så liten vigt, eller
att den författning, hvarom här är fråga, eger tillämpning äfven å
försäljning af andra brända eller distillerade spirituösa drycker, än
bränvin, och att således den ifrågasatta höjningen af minimum äfven
skulle innefatta förbud för en köpman att förse sig med mindre än
50 kannor konjak eller arrak, ehuru han kanske icke för sin rörelse
behöfver mera än 15 ä 20 kannor på en gång. Ett sådant förbud
skulle dock inverka särdeles störande och ofördelaktigt på handeln.
Begås missbruk i följd af nu gällande författning, bör man visserligen
söka motverka dem''— det är äfven min tanke — men jag tror ej,

Den 21 April. f. m.

239

att Tätta vägen är den af Grefve Hamilton föreslagna. Förändringen
skulle möjligen utan alltför stora olägenheter kunna verkställas i
mellersta och södra Sverige, der inga långa afstånd mellan städerna
finnas och der således den, som behöfver ett mindre parti bränvin, ej
har någon svårighet att få sitt behof fyldt i en närbelägen stad, der
minuthandel alltid finnes, men förhållandet blir annorlunda i rikets
norra delar. Det blir verkligen obilligt att tvinga en person, som
behöfver köpa bränvin, ehuru det icke kan komma i fråga att han
behöfver så stort parti som 50 kannor, att resa kanske 7 ä 8 mil till
närmaste stad, under det att möjligen på vägen mellan hans hemvist
och staden ligger ett bränneri, .lag yrkar bifall till Utskottets hem-''
ställan.

Herr Beckman: Då jag här redan hört anföras så grundliga

och fullständiga ärgumenter för Grefve Hamiltons reservation, inskränker
jag mig till att uttala mitt instämmande i densamma. Den
allmänna grundsatsen, att man icke i lagstiftningsväg bör vidtaga
några konstlade åtgärder har i denna fråga icke någon betydelse; ty
jag tror tvärtom, att det fordras en verklig lagstiftningskonst för att
kunna stäfja bränvinets missbruk, och enligt min åsigt är ett höjande
af minimum ett steg i en sådan rigtning. Ej heller kan jag se någon
skada i att,tillgången till denna vara derigenom skulle försvåras, ty
bränvinet — det må inbringa hvilken statsinkomst som helst — är
dock ett ondt, hvars förbrukande bör, så vidt möjligt är, förekommas

Herr Reuterswärd: Äfven jag instämmer till alla delar i

Grefve Hamiltons reservation och i det yrkande han nu framställt.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, yttrade Herr Grefven och
Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall till Utskottets
rörande ifrågavarande § gjorda hemställan, och dels af Grefve Harull
ton, att Kammaren, med afslag derå, måtte besluta, att §:n skulle
erhålla följande förändrade lydelse: “Bränvin må ej till mindre belopp
än 50 kannor säljas af annan än den, som enligt § 2 eller § 4 dertill
berättigad är.“

Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till Utskottets hemställan, hvarvid svarades många nej,
blandade med ja, och sedermera proposition på afslag derå samt antagande
af Grefve Hamiltons förslag till §:ns lydelse, då svaren utföllo
med många ja, blandade med nej; och förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.

Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs följande voteringsproposition:

• Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet under § 1 i Betänkandet
N:o 13 hemställt, röstar

Ja;

240

Den 21 April, f. m.

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår Kammaren Utskottets hemställan och antager
det förslag till lydelse för § 1 i Förordningen angående bränvinsförförsäljning,
som Grefve Hamilton, Hugo, afgifvit.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

J a —~ 33;

Nej — 44.

§ 2.

Herr Hallenborg: Jag skulle Önska, att Kammaren i afseende
å denna paragraf ville fatta samma beslut, som vid den föregående,
eller att afstå hvad Utskottet föreslagit. Då förevarande fråga handlades
inom Utskottet, uttalades der ganska olika meningar. Några,
och dessa egentligen stadsbor, ansågo att br än vinssup andet skulle
lättare förhindras, om man tilläte konsumenten att hos minuthandlaren
inköpa en så liten qvantitet som 20 kubiktum; andra åter, och
till deras antal hörde jag, befarade att en lagförändring i sådan syftning
skulle medföra en alldeles motsatt verkan. Inom» den ort jag
tillhör skulle ett sådant stadgande åstadkomma många olägenheter,
ty der skulle hvar och en, som hade den minsta sparpenning, skynda
sig att använda denna på inköp af bränvin, hvaremot, så länge nuvarande
minimum bibehålies, lian åtminstone måste dröja något innan
han kan hopsamla erforderliga medel. Då emellertid, i följd af vårt
lands vidsträckthet, förhållandena inom dess särskilda delar äro så
olika, att det är svält att åstadkomma en lagstiftning, som är lika
lämplig förfalla landsdelar, torde de stridiga intressena bäst kunna
förenas, om man antager Herr Bennichs förslag, eller öfverlåter åt
kommunerna sjelfva, att bestämma hvad som inom kommunen skulle
utgöra lägsta försäljningsbeloppet vid minuthandel; och, då man tilllåtit
kommunerna att få bestämma huru många försäljningsställen
inom kommunerna skola finnas, behöfver man sedan ej tveka att medgifva
dem rättighet att besluta angående försäljningsbeloppet. På grund
häraf får jag hemställa, det Kammaren ville afstå Utskottets förslag
och i stället gifva åt §:n den lydelse Herr Bennich föreslagit, eller:
“Den, som erhållit rättighet att idka minuthandel med bränvin, får
ej sälja mindre än en half kanna; dock att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
uppå framställning i stad af Städsfullmågtige eller, der sådane
ej finnas, af allmän Rådstufva, och å landet af kommunalnämnd efter kommunalstämmas
hörande, eg er, der sådant pröfvas för orten lämpligt, stadga,
att lägsta försäljningsbeloppet vid minuthandel med. bränvin inom kommunens
område må utgöra en femtedels kanna, eller 20 kubiktumi1.

Herr Thorburn: Jag har reserverat mig emot Utskottets för slag

i denna punkt, då jag anser, att antagandet af detsamma skulle
leda till ett resultat, alldeles motsatt det man åsyftar. Ehuru jag

erkänner,

Den 21 April, I. in.

241

erkänner, att, på sätt Utskottet antagit, frestelsen af krogen härigenom
kan undvikas af de få, som behöfva köpa 20 tum, anser jag dock
denna jemförelsevis ringa fördel vida öfvervägas åt den olägenheten,
att flertalet af dem, som besöka utminuteringsställena, skulle derigenom
utsättas för en långt svårare frestelse, enär den berusande varan
der komme att erbjudas i så litet qvantum och för billigare pris
än på utskänkningsställena, ty priset på bränvin måste ovilkorligen
vara billigare på de förra ställena än på de sednare, då minutören
— äfven under förutsättning, att han erlägger afgift för hvar kanna
han säljer, hvilket dock sällan är förhållandet — endast betalar 25
öre per kanna i afgift — emot 40 öre, som erlägges af, utskänkaren.

Jag har hört efter huru härmed förhåller sig i Stockholm, och har
fått den upplysning, att nuvarande priset på bränvin är på krogarne
2 1:1:dr 40öre och att påutminuteringsställena det minsta der tillåtna parti
säljes efter ett pris af 1 R:dr 60 öre per kanna, hvilket således utgör en
skilnad af 80 öre, eller en tredjedel af varans värde. Utskottets förslag går
således ut på att göra små partier bränvin lättare tillgängliga och
billigare än hittills, och detta brukar icke hindra konsumtionen. Om
nykterheten verkligen i sin helhet vann genom Utskottets förslag, så
inser jag ej, hvarföre det då stadna)’ vid 20 tum. Hvarför skulle man
icke lika gerna rädda en person, som vill köpa 10 tum, från frestelsen
att besöka krogen? Jag förmodar derföre, att samma Utskott
kommer vid nästa riksdag, för att handla konseqvent och med samma argumentation,
att tillstyrka en ytterligare nedsättning i minimum, eller
till 10 tum.'' Enda skälet, som Utskottet framdrager för att bestämma
just 20 tum, är det, att denna qvantitet rymmes i det vanliga
måttet en helbutelj. Nästa år kan man säga, att 10 tum rymmes i
eu half butelj, äfven ett vanligt kärl — och kunna tillägga, att den
passar bättre i drinkarens ficka.

Vi skulle sålunda småningom förvandla minutställena till krogar,
för att undvika den frestelse, som nu finnes på krogarne.

Isynnerhet fruktar jag för inflytelsen af ett sådant stadgande på
befolkningen i våra småstäder, ty nästan i alla sådana, hvarest icke
finnas ordnade kommunalbolag, är praxis, att hvarje bodhandlande
brukar förskaffa sig rätt till bränvinsminutering; dessa minuteringsställen
äro, för att fullgöra lagens kraf, skilj da från den öfriga boden,
men ej så skiljda, att ej alla, som ankomma i boden, der se och frestas
köpa varan. Mången, som skulle skämmas att gå in på en krog, drager
ej i betänkande att i en vanlig handelsbod förskaffa sig den rusgifvande
dryck, han annars skulle hafva försakat, och man klagar
att redan nu missbruk vid bränvinsförsäljningen oftare ega rum på de
sednare ställena än på de förra. Kontrollen är ock betydligt strängare
på utskänknings- än på utminuteringsställena. På de förra får
näringsidkaren icke befatta sig med någon annan rörelse; bränvin får
icke säljas till minderåriga, eller på kredit; öfverlastade få ej drifvas
ut m. m. Alla dessa stadganden gälla för utskänknings- men icke
för utminuteringsställena, och Utskottets förslag går således ut på att
flytta en del af bränvinsförsäljningen från en plats, hvarest är sträng
kontroll till en, hvarest finnes ingen.

Riksd. Prof. 1869. 1 Afd. 3 Band.

16

212

Den 21 April, t'', m.

Jag ber att fa påpeka skilnaden i detta hänseende mellan förhållandena
i Stockholm och i småstäderna. I Stockholm är bränvinshandeln
så ordnad, att på minuteringsställena säljas endast spritvaror;
den, som således besöker dessa, ämnar att köpa sådan vara.
Men i småstäderna frestas de. som ej hafva någon sådan afsigt, utan
som ingå i boden för att förse sig med handelsvaror, men ändock
kunna hafva en svaghet för bränvinet som der erbjudes; —derå frestas
derföre i småstäderna än i Stockholm, och det är för de förra
jag mest befarar en skadlig verkan af nedsättningen till 20 tum.

Jag skulle icke frukta att enligt Herr Benniehs förslag till kommunernas
bedömande öfverlemna nedsättandet åt minimum vid minuthandel
till 20 tum, om de kunde utgifva lagar endast för sina egna
medlemmar; men bränvin konsumeras äfven af personer, kommande
från aflägsna orter. Man kan oek tänka sig, att en skuldsatt stad,
hvilken åtnjuter tre femtedelar af alla bränvinsafgifterna, glömmande
sedlighetens bud, skulle söka förskaffa sig större inkomster genom
nedsättande af minimum vid minuthandel, hvilket utan tvifvel skulle
föranleda till besök och försäljning till medlemmar från andra kommuner.
All special-lagstiftning, hvarigenom olika lagar bestämmes
för delar af samma land, bör undvikas och endast i nödfall begagnas.
Något sådant behof anser jag ej härvid förefinnas.

Förslaget kan endast anses fördelaktigt för hufvudstaden. eller
möjligtvis ett par andra större städer.

För Sveriges andra stad Göteborg är det ej nyttigt, som kan synas
deraf, att äfven en representant från Göteborg i Andra Kammaren
reserverat sig mot Utskottets förslag. Således skulle det endast
för Stockholm, och här blott derutinnan, medföra en fördel, att man kunde
få köpa 1 butelj punsch eller cognac i stället för 2, som nu är den
minsta qvantiteten, och jag hemställer, om icke de, som hafva råd
att göra inköp af dessa finare spritvaror, böra underkasta sig denna
lilla olägenhet, om derigenom deras svagare och mindre lyckligt lottade
bröder kunna undandragas frestelsen. Genom antagandet af Utskottets
förslag, skulle dessa frestelser blifva ännu större än de nu
äro, ty på samma gång som de gamla frestelserna till krogen oförändrade
qvarstå, uppstå nya genom sänkningen i pris och qvantum
vid minuthandeln. _ _ ... .

Då den bränvinslagstiftning, vi nu hafva, visat sig verka godt i
afseende på superiets förminskande, kan jag icke finna något skäl
att göra ändring i densamma, och jag hoppas, att denna Kammare
skall vidblifva sin karakter af konservativ, och nu liksom vid de två
föregående riksdagarne afslå Utskottets förslag i detta hänseende, äfsom
Herr Benniehs, hvarom jag således har äran anhålla.

Herr Meijer, Eduard: Oaktadt jag icke står antecknad som

reservant, får jag dock tillkännagifva, att jag önskar afslag å denna
punkt. Olägenheterna af det i densamma framställda förslag hafva
så utförligt och mångsidigt, sednast vid förra riksdagen, inom denna
Kammare blifvit framhållna, att jag icke har något vidare att tilllägga.
Det återstår således endast för mig att förklara, att jag icke
heller kan dela den ärade reservantens åsigt, att man borde öfver -

i>< ri 21 April, f. m.

243

lemna till Konungens Befallningshafvande att på framställning af
kommunerna . nedsatta minimum vid utminutering af bränvin
Jemte det jag instämmer> i de skal, som den föregående talaren
häremot anfört, ber jag få anföra ännu ett dylikt I våra
smastader forsöker man för närvarande att åstadkomma ordnmg
i domna torsaljnmg, gör allt för att hålla höga priser och skaffa
ordentligt folk for rörelsens skötande m. in. Man kan nu tänka sig
att en landskommun som gränsar till staden, finner lämpligt, att tätt
imnl dess portal’ låta eu bränvmsminutör uppträda. Hvad blir följ1
en• -Jo, att denne minutor drager hela handeln till sig och bedrifver
snart sagdt eu rigtig krogrörelse, ty så kan man i det närmaste
anse minuthandeln, om minimum sättes så lågt som här är föreslaf.
?f’ °ch, (la maste staden, för att ej ga miste om alla inkomster, återgå
till gamla systemet med alla dess öfverklagade olägenheter.

Jag anhaller om utslag å så väl Utskottets förslag, som Herr Bennichs
reservation. .

Herr Heijkensköld: Mig veterligen hafva icke sedan sista

riksdagen nagra förhållanden inträffat, Indika kunna gifva anledning
till ändring i det da af 1 or,sta Kammaren i denna fråga fattade beslut.
Vala folkskolor hafva ännu icke så mycket bidragit till folkets upplysning,
att man derigenom lyckats öfvervinna begärelsen, att erhålla bränvin
nar tillfälle dertill gifves; och att detta underlättas genom nedsattnmgen
af minimum vid minutförsäljningen till 20 tum, är klart, ty
att nog kunna da tva personer slå sig tillsammans om inköp af denna
qvantitet för att genast utsupa den, hvaremot nu större svårighet
maste uppstå, när detta minimum är högre och således det fordras
att liera personer maste slå sig tillsammans. Ett stadgande, som det
har. föreslagna skulle således underlätta superiet, och det är in superiet
man vill förekomma. Herr Bennich har i sin reservation gått
en medelväg, da han föreslagit att det skulle öfverlemnas till kommunerna
att nedsätta minimum till 20 tum. Men då vi veta, att i
vara kommuner pa landet det i allmänhet kan blifva ganska lätt för
eu person, som idkar minuthandel med bränvin, att begagna sitt inHytande
for att pa en kommuna l stämma genomdrifva ett beslut, som
nedsafiter minimum, sa far jag, till förekommande af de olägenheter,
sann derigenom skulle kunna uppstå, anhålla om utslag å så val Herr
Benmchs, som Utskottets förslag.

Herr von (regerfeif: Den toste talaren yttrade, att, sedan sista
riksdagen icke mtraffat nagra förhållanden. Indika kunna föranleda
förändring i da yttrade åsigter, och just med anledning häraf
far jag nu likasom då yrka bifall till en förändring i den syftning,
Utskottet föreslagit. Detta öfverensstämmer äfven med de åsieter
jag yttrade vid en förestående punkt. ’

. De" karakteristiska skilnaden emellan utskänknings- och utminutermgsstället
ligger deri, att det förras ändamål är att föda sina kunder
med förtäring pa stället, det sednares deremot att tillfredsställa
hushållsbehofven.. Hade förslag blifvit väckt om borttagande af allt
minimum vid utminutering af bränvin, skulle jag icke tvekat att der -

244

Den 21 April, f. m.

till lemna mitt bifall, då jag betvifla!’, att det kan leda till minskande
af superiet, att den, som behöfver en mindre qvantitet spritdryck,
tvingas att köpa en större.

Inom Utskottet har anmärkts det orimliga deri, att man'' för närvarande
är nödsakad att, derest man önskar för sitt hushåll finare
och dyrbarare starka drycker, som icke finnas å utskänkningsställena,
i stället för en mindre qvantitet, hvaraf man är i behof, köpa
en större. En annan talare yttrade med anledning häraf, att man
gerna kunde underkasta sig denna lilla olägenhet för att minska frestelserna
för svagare bröder. Jag instämmer i hans åsigt att man
bör underkasta sig uppoffringar för svagare bröder, då något dermed
kan vinnas; men det tror jag ej här är fallet.

Då. emellertid farhågor yttrats deröfver, att på landet en nedsättning
af minimum skulle kunna medföra vådliga följder, och jag
icke inser någon fara i att öfverlåta bestämmandet häraf till kommunerna,
får jag anhålla om bifall till Herr Benniehs reservation.

Herr Storckenfelt anförde skriftligen:

Minuthandel med bränvin inrättades först genom 1855 års författning.
Rikets Ständer vid 1853—54 års riksdag ansågo den nödvändig
för att tillfredsställa det ringare behofvet, utan att besök å
utskänkningsställena derföre skulle behöfvas. Hemmets välgörande
inverkan ville man sätta emot krogens frestelser.

Detta ändamål vinnes ej, om icke minimum åtminstone svarar
emot det vanligaste inköpsmåttet. som är buteljen. Ständerna bestämde
också detta minimum till en fjerdedels kanna, hvithet dock åt
''Konungen höjdes till en half. Detta mått öfverstiger redan alltför
mycket den ringare förbrukningens tillfälliga behof: deraf klagan,
oreda och missbruk. _

Dessa olägenheter ökas på ett betänkligt sätt för alla i hvad angår
handeln med utländska spirituösa drycker genom den af Högsta
Domstolen gillade tillämpning af gällande stadganden sålunda, att af
hvarje slag af dryck får minst säljas en half kanna. Ej en butelj
arrak och en butelj cognac t. ex., utan två af hvardera slaget; ej en
butelj likör af ett namn och en af ett annat, utan två af hvardera
slaget. _

Men dessutom inträffar ofta, att likörflaskoima, inkomna utifrån,
icke innehålla en fjerdedels svensk kanna,; man nödgas då köpa tre
flaskor af hvarje sort. Exempel af denna art kunna mångfaluiffäs Följden

af detta har blifvit, att det af Ständerna vid 1854 års
riksdag åsyftade sedliga ändamål med minuthandeln icke vunnits,
utan till stor del gått förlorad derigenom, att minimum i denna handel
(då ett minimum ansetts böra finnas) blifvit, på ofvannämnda sätt,
alltför högt bestämdt — d. v. s. icke lämpats efter den mindre förbrukningens
behof. _ *

Om det hade den ringaste praktiska vigtighet hvad en reservant
yttrat, att ett lägre minimum skulle öka superiet, så vore det ock
nödvändigt att höja detta minimum till en eller två kannor för att
ännu mera söka minska bränvinsförtäringen.

Den 21 April, f. m.

245

Orimligheten af en dylik åtgärd visar, att den framkastade erinringen
ej är rigtig.

Deremot kan med fog sägas, att förbudet att köpa litet tvingar
att köpa mycket, och att således ett högt minimum orsakar större
konsumtion.

Så t. ex. behöfves litet bränvin för ett tillfälligt behof, såsom
till medicin för menniskor eller djur. En sådan ordination omfattar
nästan aldrig en half kanna; man måste dock köpa detta qvantum,
och hvad är naturligare, än att man gör sig en glad dag genom öfverskottet.
_ ...

Vidare har denna bestämmelse gifvit anledning till en mängd
missbruk och öfverträdelser. Köparen finner orimligt, att det nekas
honom köpa eu butelj; minuthandlaren vill gerna sälja, och det slutas
med att endast en butelj utlemnas. Lagen bör ej utsätta för dylika
frestelser, som gifva vana vid lagbrott. Intet kan vara vådligare
än att stifta lagar, som uppfostra till depravation.

Reservanten säger, att minuthandeln ej är belagd med så hög
afgift som krogrörelsen, i hvilken sednare rörelse han synes befara
intrång, om minimum för minuthandeln nedsättes. Att denna handel
är belagd med lägre afgifter, visar sig likväl vara alldeles origtigt.
Rätt till minuthandel med bränvin, förvärfvas endast genom inrop
å offentlig auktion. Sådan rättighet gäller då allt hvad den kan
gälla. Inropet sker i kannor. Vore kannan beräknad till t. ex. 40
öre, blef naturligtvis inropet i kanntal ej så högt, som om kannan
beräknats till blott 25 öre och tvärtom; men i allt fall blef enligt inropet
årsafgiften på det hela lika stor, ty köparens inrop måste afse
värdet af hvad han vill köpa.

Enahanda är förhållandet med utskänkningsrörelse, _ som inropas
på auktion; det för hvarje kanna utsatta belopp är i sjelfva verket
likgiltigt. Det enda fäll, då kanneafgiften har betydelse, är vid taxering
af utskänkning vid gästgifverier och äldre utskänknings-rörelse
på grund af burskap; men sådan taxering förekommer ej i afseende
å minuthandeln. .

Lika origtig är reservantens yttrande, att minuthandeln ei är
underkastad samma kontroll som utskänkningen någon skilnad
härutinnan är ej känd. .

Olikheten mellan minuthandeln och utskänkningen bestar egentligen
deri, att handlanden säljer endast till afhemtning, utskänkaren
till förtäring på stället, hvarföre det blifvit stadgadt, att å utskänkningsställe
skall mat alltid vara att tillgå. De bada rörelserna äro
af olika art, och göra derföre ej intrång på hvarandra.

Det bör dessutom anmärkas, att det nuvarande stadgandet om det
högre minimum icke är någon försäkran för all framtid, utan att det
tvärtom bör förändras i mån främjandet af sedlighet och billighet
bjuder. Men just för att ännu bestämdare särskilja mellan minuthandel
och utskänkning; just för att undanrödja den yttrade betänkligheten,
att minuthandeln kunde missbruka ett nedsatt minimum, har
Utskottet nu föreslagit, att mindre än 20 kubiktum ej skulle på något
kärl få i handeln afhemtas, hvarigenom ock frågan om att mim -

‘246

Deri 21 April, f‘. ni.

mum, soin köpes, bör vara af samma slag kunde sägas hafva förfallit
benom denna modifikation hoppas Utskottet sig hafva hatt den tveMan,
som.förut nystes i Första Kammaren.

Slutligen må erinras, att nedsättandet af minuthandelns minimum
maste i ganska väsentlig grad förekomma den s. k. salningen, enär
den uppkommit hufvudsakligen derföre, att ej nog ringa belopp fått
köpas. Un reservant, som ej ovilkorligen motsatt sig nedsättningen
Jill 20 tum, vill att denna åtgärd skall vara beroende på initiativ
a kommunernas sida. Häraf skulle uppstå mycket onödigt bestyr,
olägenhet och stridigheter, då i närgränsande kommuner olika minimibestämmelser
vore gällande.

r l ar tredje året i svit, som Bevillnings-Utskottet, efter mvc ket

delibererande och moget betänkande, framlägger samma förslag,
hvithet städse vunnit Andra Kammarens bifall; det torde få antagas,
att man inom den Kammaren, hvars flesta ledamöter stå mera
i beröring med menige man och derföre mera äro i tillfälle att se
^.rnsalJnmgsiagens goda och dåliga verkningar, rigtigt bedömt
lorhailandet. Branvinslagstrftnmgen är, och måste val alltid förblifva
en undantagslagstiftning, som ej kan medgifva den frihet i handel
och vandel, som är önskvärd i andra afseenden, men det är så mycket
angelägnare att ej göra den onödigt drakonisk; att ej fasthålla
vid en stipulation, som visat sig så väsentligt tryckande för dessa
konsumenterhvilkengenom kran vinsförbrukningen åstadkommer för Staten
sa betydliga inkomster, så_ mycket hellre, som dessa inkomsters
minskning icke härigenom på ringaste sätt åstadkommes, men någon
minskning i superiet å tyrogarne, dessa asyler för last och fostrare af
brott, dermed skulle vinnas.

På grund häraf hyser jag den förhoppning, att Första Kammaren
nu skall bifalla Utskottets Betänkandes 2:dra §, hvarom jag
anhaller. J 6

.... i Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfardadt
till sammanträdets fortsättning kl. 6 e. m.

Grefve Sparre Eric: För knappt ett år sedan fattade Kammaren
efter en grundlig diskussion det beslut, att vidhålla samma minimum
för minuthandeln som förut. Jag instämde deri och delar
fullkomligt den åsigten, att något nytt skäl sedermera icke blifvit
forebragt, som kan föranleda Kammaren att nu göra någon ändring
l detta besl^t. Den bränvin slagstiftning, som nu är gällande, åsyfta1,
att genom fördyrande af varan minska förbrukningen, och det är
obestridligt, att denna lagstiftning motsvarat sitt ändamål eller med
andra ord att superiet aftagit. Då så skett, och detta måste i betydlig
man tillsknfvas sjelfva lagstiftningen, kan det väl icke vara skäl
att nu förandra den. Man har, såsom mig synes, på goda skäl, för att
vid utskakning af spritdrycker gorå varan än mindre åtkomlig, lågt
'' or|.s skatt på utskänkning, än på utminutering, hvarjemte

man foreskrifvit, att vid utskänkning kredit icke får lemnas, utan
varan maste betalas kontant. Således måste en qvantitet bränvin
kosta sa mycket mera på ett utskänkningsställe än på ett utminute -

Den 21 April, t. ni.

247

ringsställe, som skatten per kanna proportionaliter är större på det
förra stället än på det sednare. Tillåta vi nn minutören att sälja så
litet parti som 20 tum, så hafva vi ju underlättat möjligheten att erhålla
bränvin för billigare pris, och vi skulle_ således gå i en alldeles
motsatt riktning mot vår nuvarande bränvinslagstiftning.

Man har sagt, att förbudet att köpa litet, tvingar mig att köpa
mycket; men det kan också tvinga mig att icke köpa alls, och för
den, som icke har mycket penningar, ligger kanske den effekten närmare,
ty nog är det svårare att få ihop penningar till en half kanna
än till en femtedels kanna.

Säkert är, att det är oss, mine Herrar, som olägenheterna af det
nuvarande minimum för minuthandeln drabba. Yi kunna nu icke köpa
en butelj punsch eller någon annan finare distillerad dryck, utan vi
måste köpa 2 buteljer. Men i detta afseende instämmer jag med den
talare som yttrat, att, då vi gjort så mycket för att för den fattige
inskränka dessa njutningar, böra vi å vår sida underkasta oss den
olägenheten, att nödgas köpa två buteljer, så vida vi icke kunna låta
bli att alldeles köpa, hvilket val torde vara det bästa.

Här har af en reservant föreslagits, att Konungens Befallningshafvande
skulle hafva rättighet att på framställning af kommunen
nedsätta minimum till 20 tum. I min egenskap af landshöfding, ber
jag Hud bevara mig från att sättas i belägenhet att afgöra något sådant.
Det skulle blifva en riktig hetsjagt på Konungens Befallningshafvande
af de särskilda kommunerna för att få minimum nedsatt, ty
om en stad tår nedsättning, så vill strax hela trakten hafva detsamma,
och då vi veta, att hvar och en kommun tycker om att rörelsen
drager sig till den, skulle snart en rigtig täflan uppstå mellan
kommunerna om denna förmenta förmån,_ och jag fruktar att, om
landshöfdingen icke har tillräckligt stål i sig att med allvar möta
dessa anlopp, följden blir den, att alla kommuner, som önska, äfven
erhålla minimum nedsatt. Tåg tror således, att reservantens förslag
icke är lämpligt. Det är möjligt att för en större kommun som Stockholm
ett undantag kunde vara berättigadt; men något undantag för
Stockholm särskilt är icke ifrågasatt, och för öfrigt anser jag i enlighet
med hvad jag nu haft äran anföra, att för vinnande af det
stora målet — bränvinskonsumtionens minskande — de mera bemedlade
böra villigt underkasta sig de olägenheter, som denna lagstiftning
kan för dem medföra.

Jag instämmer med dem, som yrkat afslag å Utskottets förslag.

Friherre Raab, Adam: En föregående talare har uppmanat

Kammaren att vara konservativ, och att således, efter att vid två
föregående riksdagar hafva afslagit en med den nu föreslagna likartad
förändring, också göra sä nu. Jag ber att få taga uppmaningen att
vara konservativ åt mig enskildt, ty jag går längre tillbaka än 2
riksdagar; jag-går till riksdagen 1853, då jag hyste den mening, som
både inom det då för frågan tillsatta Särskilda Utskottet, hvaraf jag
hade äran att vara ledamot, och inom Rikets Ständer gjorde sig gällande,
att minimum för minuthandel med bränvin skulle vara ]:dels
kanna, hvilken qvantitet är ungefär enahanda som den, Utskottet här

248

Den 21 April, f. in.

föreslagit. Kong! Maj:t fann (lock lämpligt att bestämma minimum
• i, - kanna. Samma mening, jag från början hyst, har jag alltjemt
vidhållit. ■

, . icke frånkänna dem, som tänka annorlunda, den goda

afsigten att vilja hindra bränvinssupandet, och jag hoppas, att Herrarne
ej frånkänna mig samma goda afsigt. Jag anser det likväl icke
vådligt för samhället, att personer, som hafva råd dertill, taga sig
sin sup till måltiderna, och således må jag säga, att — om, såsom en
talare helt nära mig yttrat, vederviljan för krogen skulle vålla, att
de flesta skickade efter bränvin på minuteringsställena, derest de der
kunde få köpa. eu ringa qvantitet, — detta skulle vara rätt lyckligt,
ty mm öfvertygelse är, att den, som har vedervilja för krogen, ej är
någon fyllhund; han super sig ej full i sitt hem, utan begagnar det
efterskickade bränvinet endast till aptitsupen, som är, det medgifver
jag gerna, en ovana, men eu ovana, som dock måste tolereras. Svenska™
hafva ingen annan upplifvande inhemsk dryck än bränvinet,
och jag tror ej, att förtärandet deraf i hemmet kan vara så skadligt
hvarken för helsan, eller i sedligt hänseende, som det är att lefva på
krogen, ty, i motsats till en talare bakom mig, som förmenade, att
den,_ som icke kan köpa så stort parti, som nu är föreskrifvet såsom
minimum, eller i kanna, skulle afstå från bränvinet, tror jag, att den,
som har begärelse efter bränvin och icke kan få köpa till sitt hem
den ringa qvantitet, han behöfver, i stället går på krogen, der han
rakar någon god van, super mera för sällskapets skull än han eljest
skulle gjort, blir öfverlastad och gör sig skyldig till de orgier, hvaröfver
vi klaga,

Om vi jemföra suparne på krogen och hemsuparne, så få vi väl
medgifva,, att de sednare äro, i motsats till de förra, beskedligt folk;
de föra ej särdeles väsen, då de äro fulla, utan förhålla sig lugnt och
stilla. Äfven ur den synpunkten tror jag det vara bättre att hemta
sitt bränvin hem än att supa ut det på krogen.

Jag vill ej vidlyftigt orda i denna sak. Jag föreställer mig, att
hvar och en redan fattat sin öfvertygelse; och jag vill gerna medgifva,
att de, som befara en ökad bränvinsförbrukning i sina kommuner,
om den föreslagna nedsättningen skulle ske, icke sakna skäl
att motsätta sig förslaget. Derföre skulle jag, såsom en öfvergång
eller^ kompromiss, vilja gå in på Herr Bennichs förslag, som går ut
derpå, att det skulle bero på Konungens Befallningshafvande att,
efter anmälan, bevilja denna nedsättning. Väl har eu talare här
bakom, som sjelf är landshöfding, bedt Gud bevara sig från rättigheten
och skyldigheten att bevilja eller afstå en sådan anhållan, men
han säde ock, att man då behöfde stål i sig, och det fattas honom
sannerligen icke.

Genom mitt tillstyrkande af Herr Bennichs förslag har jag ock
i. viss mån svarat representanten från Blekinge, som befarade möjligheten
deraf, att landtkommunerna skulle kunna inrätta utminuteringsställen
i närheten af städerna; ty något sådant kommer nog ej
att inträffa,^ då det står. i iandshöfdingens skön att bevilja eller afstå
en anhållan om minimibeloppets minskning. I allt fall må jag
säga, att, om hvad Blekingsrepresentanten befarat skulle inträffa,

m

Den 21 April, f. m.

detta ej vore annat än en liten vedergällning, ty då städerna under
inånga år skänkt rus åt landtboarne, så vore det väl ej farligt, om
en landtkornmun skulle skänka litet rus tillbaka. Jag vill dock ej
skämta öfver ämnet, ty det är alltför allvarsamt. Jag anser det mindre
skadligt att hafva ett lågt än ett högt minimibelopp vid bränvinsminutering;
men, såsom ett öfvergångsstadgande, biträder jag’*
Herr Bennichs förslag.

Friherre Bildt: Bet är redan anfördt, att denna fråga vid förra
riksdagen af Första Kammaren behandlades, och att Kammaren då
afslog ett förslag från Bevillnings-Utskottet, som var lika med det
förevarande, och man har i detta faktiska förhållande velat finna skäl
för afslag å denna punkt.

Jag skulle ock anse detta skäl talande, om ej särskilda omständigheter
borde dervid tagas i betraktande. Man bör nemligen icke
förglömma, att, då denna fråga förra riksdagen afgjordes, Kammaren
ej var särdeles mångtalig. Endast §:delar af Kammarens ledamöter
voro närvarande och frågan afgjordes med några få rösters majoritet.
När dertill kommer, att frågan framkommit under annan form nu än
vid förra riksdagen, enär Utskottet sökt, genom att i nästa moment
föreslå åtgärder till förhindrande af den så kallade “salningen“, undanrödja
det väsendtligaste skäl, som förra riksdagen framställdes
emot bifall till Utskottets förslag, så ligger väl deruti en tillräcklig
anledning att ånyo betrakta frågan.

Man har sagt, att inga nya skäl, inga nya omständigheter förekommit
sedan sista riksdagen. Jag erkänner detta; men de orsaker,
som framkallat önskningarne om lagförändring i detta hänseende, stå
ännu qvar, i synnerhet här i hufvudstaden. En representant från
hufvudstaden har ock framlagt förslag i den syftning, som Utskottet
understödt. Beklagligtvis florerar kroglifvet fortfarande här i staden,
och dagligen ser man, att, oaktadt en ordnad bränvinshandel, den ordentliga
arbetaren, till följd af det orimliga stadgande, hvilket förbjuder
honom, som vill köpa bränvin till husbehof, att köpa på minuteringsstället
mindre än 1 kanna, nödgas antingen gå på krogen,
eller köpa två buteljer, och således hafva i sitt hus större förråd än
han behöfver, hvilket förutsätter, att han tagit för djupt i sin ficka,
och således beröfvat sig tillgångar för andra, angelägna behof, eller
ock att slå sig tillsammans med en kamrat om 1 kanna; och vi veta
alla, att, när fråga är att förtära starka drycker, ökas behaget genom
sällskap. Detta beklagliga förhållande har föranledt ej allenast denna
motionär, utan hela Stockholms kommunala representation att för deras
del uttala den åsigt, att det vore bäst, om författningen i denna
del ändrades, på sätt Utskottet föreslagit. Ett sådant ständigt återkommande
försök att ordna ett missförhållande kommer alltid att fortfara,
tilldess orsaken blifvit borttagen. Erfarenheten talar här mera
än dessa föreställningar, som här framställas om kroglifvet.

Det är påtagligt, att det här egentligen ej är fråga om de förmögnare
klassernas behof af en butelj punsch eller en butelj cognac.
Frågan har verkligen en djupare betydelse. Det är nemligen ej billigt
begära, att arbetaren skall afsåga sig supen. Bränvinet är, med

Deri 21 April, i'', m.

260

hänsigt till våra klimatiska förhållanden, när det med måtta fortares,
ett stimulerande medel, som otvifvelaktigt för arbetaren är lika angenämt
och nyttigt, som vinet för Kammarens ledamöter; och om man
utgår från denna hans rättighet att ej beröfvas denna vara, så bör
man ställa så till, att man hvarken gör denna vara dyrare än som
behöfves, eller förer honom in i kroglifvets alla frestelser. Detta är
frågans djupa betydelse, och hvad som sedan förefaller eget är det,
att den, som behöfver en butelj pounsch eller en butelj cognac, skall
nödgas köpa två buteljer.

Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten derpå, att, om man ock
för den öfriga delen af landet vill hindra denna förändring, så är det
dock orätt att vilja förneka hufvudstaden att ordna en sådan angelägenhet,
då denna stad har så mycket inflytande på hela landets intellektuela
och moraliska lif, och då dess kommunala representation
och alla, som egnat uppmärksamhet åt denna sak, för så vidt den rörer
hufvudstaden, ifrigt önska denna förändring.

Man säger, att man motsätter sig denna förändring derföre att
man anser sig böra vara konservativ i en sådan fråga, som denna.
Jag har för min del ej uppfattat den sanna konservatismen bestå
deri att afstå alla förbättringar, utan att afstå endast sådana förändringar,
som äro onyttiga eller byggda på torna theorier.

Herrarne finna dessutom af Betänkandets nästa moment, att detsamma
är afsedt att förekomma den så kallade “salningen", som uppskrämt
åtskilliga representanter; och om Herrarne bifalla hvad utskottet
i det momentet föreslagit, så tror jag, att betänkligheterna i
det hänseendet skola väsendtligen förminskas. Men om de Herrar,
som äro från landsbygden, ej hafva det förtroende för sina kommunalstyrelser,
att de vilja antaga Herr Bennichs förslag, som öfver -lemnar åt Konungens Befallningshafvande att tillsammans med kommunalstyrelserna
besluta i detta fall, så anhåller jag, att Herrarne
åtminstone ville medgifva denna beslutanderätt åt städernas kommunalrepresentationer
i förening med Konungens Befallningshafvande.

Jag ber få fästa Herrarnes uppmärksamhet derpå, att man ej har
anledning misstänka, att kommunalstyrelserna och Konungens Befallningshafvande
icke skulle medverka till att minska det omåttliga bränvinssupandet,
ty erfarenheten har visat, att dessa myndigheter, med
moraliskt stöd från landets bättre befolkning, öfverallt varit de, som,
efter det 1855 års Förordning utkom, verkligen fört samhället till en
lyckligare ståndpunkt med afseende på nykterhet än förut; och när
man har detta faktum i minnet, så torde man icke behöfva frukta att
riskera något, om man öfyerlemnar åt kommunalstyrelserna i allmänhet
att tillsammans med Konungens Befallningshafvande besluta i
detta fäll. Men om man likväl skulle hysa betänkligheter för ett sådant
stadgande rörande alla kommunerna, så har jag uppgjort ett
förslag, som afser endast städerna ; och då alla talare erkänt, att i
Stockholm ett undantagsförhållande egen rum och att här en sådan
förändring vore behöflig, hoppas jag, att Kammaren måtte bifalla detsamma.
Det har följande lydelse: “Den, som erhållit rättighet att
idka minuthandel med bränvin, får ej sälja mindre än en half kanna;
dock att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, uppå framställning af

''->51

t

Deri 21 April, t. m

Stadsfullmägtige, eller, der sådane ej finnes, af allmän Rådstufva, eger
stadga, att lägsta försäljningsbeloppet vid minuthandel med bränvin
inom stadens område må utgöra en femtedels kanna, eller 20 kubiktum.*

Jag anhåller hos Herr (trefven och Talmannen om proposition
på detta förslag.

Herr Ekenman: De af Kammarens ledamöter, som derföre motsatt
. sig förslaget om minimibeloppets för minuthandeln nedsättande,
att ingenting sedan förra riksdagen tilldragit sig, som borde föranleda
Kammaren att ändra sitt då fattade beslut om bibehållande af
det minimibelopp, hvilket under en följd af år varit stadgadt, tillåter
jag mig erinra derom, att, oansedt, mig veterligen, ingenting inträffat,
som kunde föranleda till ändring af minimibeloppet för partihandel,
hvilket vid sista riksdagen bibehölls, Första Kammaren likväl uti eu
föregående punkt för sin del beslutat, att detta minimibelopp skulle
från 15 kannor höjas till 50. Skälet dertill har icke kunnat vara annat än
det, att ändringen var principielt riktig och praktiskt nyttig. Enahanda
synes mig förhållandet vara med ändringen af minuthandelns minimibelopp.
Det är principielt riktigt att sådant ej finnes, ty karaktersskilnaden
emellan de särskilda slagen af bränvinsförsäljning genom minuthandel
och utskärning ligger ej deruti, att den myckenhet är bestämd,
som får minst på förstnämnda sättet föryttras, utan i stadgandet, att
bränvinet i minuthandeln ej får på försäljningsstället förtäras. Frågan
härom, blef med den största grundlighet debatterad hos det Särskilda
Utskott, som vid 1853 års riksdag behandlade bränvinslagstiftningen,
men oansedt stor benägenhet förefanns för principen, att intet
minimibelopp för minuthandel borde bestämmas, lyckades man likväl
icke att inom Utskottet genomdrifva denna radikala åsigt, utan majoriteten
ansåg sig böra antaga ett minimum samt satte detta till}:dels
kanna. Det är redan erinradt, att denna åsigt vann Ständernas bifall,
men ej Konungens, och då i flera andra riktningar de oegentligheter,
ja, måhända misstag, som helt naturligt blefvo förknippade
med den första lagstiftningen i ämnet, småningom genom vunnen erfarenhet
biff vit och blifva rättade, torde det ej vara för tidigt att
rätta det ifrågavarande. Det ligger, enligt min tanke, för ingen del
någon våda deruti, att den, som har behof af en mindre myckenhet
bränvin, må kunna från minut erings ställ et erhålla det, och icke såsom
nu tvingas till utskänkningsstället, der afhemtningen medför frestelser,
hvilka lagstiftaren ej bör åstadkomma, och de fördelar, som
1853 års lagstiftning medfört, anser jag icke böra skrifvas på räkningen
_ af det ifrågavarande stadgandet, hvilket snarare otvifvelaktigt
uti icke ringa män motverkat det resultat, hvilket man åsyftade.
Att detta resultat icke destomindre i hög grad vunnits, bevisas bäst
af den så betydligt minskade bränvinsförbrukningen i riket, som numera
utgör, genom förtäring, föga öfver 2 kannor på hvarje person
af hela folkmängden, då deremot i Danmark, der förbrukningen förr
var vida mindre än hos oss, man antager den utgöra nära sex kannor.

Det skulle icke vara af någon särdeles vigt att, med frånträdande
af Utskottets förslag, antaga den af Herr Bennich föreslagna modifikation,
derest jag ej af Herr Landshöfdingens i Elfsborgs län ytt -

252

Den 21 April, f. m.

rande i ämnet funnit att, hvad än kommunalmyndigheterna i detta län
ansåge för sig uti detta hänseende nyttigt, ingen utsigt vore för handen,
att minimibeloppet skulle af Konungens Befallningshafvande derstädes
blifva nedsatt; och som jag önskar, att fördelarne af Utskottets
förslag måtte tillkomma alla delar af riket, anhåller jag om proposition
på bifall till detsamma.

Herr Storckenfelt: Jag anhåller endast att, med anledning
af en föregående talares yttrande, få meddela, att jag ingalunda, då
jag förordat en nedsättning i minimibeloppet för bränvinsminutering,
fästat mig vid de personer, som köpa utländska spirituösa; deras
kassa aktar jag ej på. Nej! det var deras talan, jag ville föra, som
på detta rum hafva alltför få målsmän.

Grefve Hamilton, Hugo Bengt Archibald: De årligen återkommande
motionerna rörande nedsättning af den qvantitet, som bör
utgöra minimum vid bränvinsminutering; de åsigter, som både under
närmaste föregående riksdagar och i dag blifvit bär uttalade, visa
tydligen, att meningarne i denna fråga är o delade. Då likväl, efter
mitt förmenande, en förändring i den syftning, som Utskottet föreslagit,
skulle vara gagnelig, torde det vara skäl, att man går en medelväg;
och då Herr Bennich, i sin reservation, lyckats föreslå en lämplig
sådan, anhåller jag, som gillar hans förslag till alla delar, få yrka
bifall till detsamma.

Grefve Mörn er, Carl Göran: Flere föregående talare hafva
erinrat, att denna fråga vid förra riksdagen utgjort föremål för vidlyftiga
öfverläggningar, och att Kammaren stadnade vid det beslut
att afstå Utskottets då framställda förslag. En af representanterna
från Stockholm har likväl i denna omständighet ej funnit skäl för
Kammaren att vidhålla sitt då fattade beslut, enär det antal ledamöter,
som då deltog i omröstningen, ej varit särdeles stort. Efter
hvad förra riksdagens protokoll visar, utföll omröstningen med 48 ja
emot 34 nej; och vid den omröstning, som i dag, i fråga om förra
punkten, egde rum, röstade 33 ja och 44 nej. I dag hafva således 77
ledamöter deltagit i omröstningen emot 82 förra gången, och jag tror
således ej mycken anledning förefinnes att tillerkänna en större betydelse
åt den opinionsyttring, som i dag kan komma att afgifvas,
så vida ej antalet ledamöter sedan förra omröstningen betydligt förökats.

För min del var jag förra riksdagen en af dem, som motsatte
sig den föreslagna förändringen, och jag kan icke göra annorlunda nu.

Det behöfs en stark tro för att föreställa sig, det superiet skulle
minskas derigenom, att man förvandlar hvarje minuteringsställe till
krog. Det är uppenbart, att, när ett så litet parti som 20 kubiktum
får säljas på minuthandelsställét och detta för ett pris, som utgör
blott två tredjedelar af hvad för en lika qvantitet betalas på krogen,
så kommer, på sätt af föregående talare äfven blifvit erinradt, försäljningen
att förflytta sig hufvudsakligen till minuthandelsställena.
Då den, som nu atnöjer sig med en ä två supar, skulle för samma

353

Den 31 April, I''. ra.

pris få tre eller fyra, tror jag ej, att man af en sådan anordning kan
förvänta en tilltagande nykterhet.

Man har sagt, att detta icke kunde vara äfventyrlig^ då man
öfverlemnade beslutanderätten för hvarje särskildt fall till kommunerna.
För min del kan jag icke finna, att saken härigenom gestaltar
sig bättre, synnerligast då jag tar i betraktande den begärlighet,
med hvilken man inom kommunerna sökt bilda bolag till krogrörelsens
bedrifvande, mångenstädes i afsigt att undandraga både Staten, hushållningssällskapen
och landstingen dessas rättmätiga inkomster
och bereda kommunerna sjelfva större inkomster än som eljest
bort desamma tillkomma. Att så tillgått torde hvar och en hafva

sig bekant. .

Då eu annan talare fästat sig vid, att ,denna, Kammare i dag
gjort den förändring i bränvinsförsäljningsförordningen, att minsta
qvantiteten bränvin vid partihandel skulle utgöra 50 kannor, samt
uppgifvit, att denna förändring skulle skett med frångående af ett
utaf Kammaren förra riksdagen fattadt beslut, så ber jag få hänvisa
till förra Riksdagens protokoll, som ådagalägger, att den frågan ej då
utgjorde föremål för Riksdagens öfverläggningar och beslut.

Om det är med verkliga förhållandet öfverensstämmande, hvilket
jag ej känner, att i Danmark konsumeras så betydligt bränvin, som
sex kannor på personen — qvinnor och barn inberäknade, så synes
mig, att man e] bör afundas vart grannlands företräde i detta fall,
eller sträfva efter att hinna ett likartadt resultat.

Hvad jag deremot tror mig veta är att i Danmark, om älven en
så stor bränvinskonsumtion som den uppgifna der egen ruin, antalet
öfverlastade personer, som man pa gator möter, är mindre än till
exempel i Sveriges hufvudstad. , - ..

Åtskilligt återstår visserligen för oss, innan denna sak blir på
tillfredsställande sätt ordnad, men att frångå en inrättning, som varit
god och välgörande, för att våga sig ut på försökens fält — derifrån
måste jag afråda, och jag gör det så mycket heldre, som vid
förra riksdagen just enahanda förslag som de af reservanterne och
representanten från Stockholms stad nu framställda utgjoide föiemal
för Kammarens öfverläggningar och, beslut, men ej, kunde tillvinna
sig afseende. Man ansåg sig då ej ega utsigt att inom Kammaren
kunna genomdrifva ett bestämdt förslag, utan yrkade återremiss, men

en sådan blef ej beviljad. . . „ .

Jag yrkar afslag å så väl Utskottets som Herr Benmchs förslag.

Herr Beckman: Betydelsen af denna fråga gör densamma val

förtjent att behandlas med det grundliga allvar, man här egnat åt
densamma. För min de! är jag ock öfvertygad att det ifrågavarande
lagstadgandet är af den högsta betydelse. Några talare hafva
med afseende på detsamma vädjat till den erfarenhet, de haft tillfälle
att förvärfva, och begärt, att de, hvilka hysa en motsatt åsigt, måtte
låta sina theoretiska studier vika för erfarenheten. Jag erkänner, att
ett sådant yrkande i allmänhet kan vara berättigadt, men,jag tror,
att erfarenhet här kan ställas emot erfarenhet. Jag vill ej mycket
taga i anspråk den erfarenhet en talare påstått vara vunnen, nemli -

''<>54

Den 21 April, f. m.

gen att här i landet skulle, i förhållande till folkmängden, förstöras
mindre bränvin än i andra af honom uppgifva länder. Jag fruktar, att
erfarenheten af nu gällande författnings verkan ej ställer densamma för
hvarje betraktare i ett så fördelaktigt ljus. Dock är det min öfvertygelse,
att under den nuvarande lagstiftningen, som innehåller detta
minimum, bränvinssupandet i betydlig mån aftagit inom värf samhälle.
^ Det är denna erfarenhet, som jag tror blifvit vunnen, och äfven
af statistiska uppgifter bekräftats. Under sådana förhållanden
tillstår jag, att jag ej kan finna det rådlig!, åtminstone ej utan klara
theoretiska skäl, att gå ifrån denna lagstiftning, hvilken man på erfarenhetens.
väg funnit välgörande, och redan detta utgör för mig ett
skål, att icke nu medgifva den ifrågasatta förändringen. Jag finner
derjemte att emot densamma kunna uppställas äfven andra ganska
betydande skäl, dem jag tror kunna hemtas direkt ur den erfarenhet,
hvilken af motsidan åberopats. Man tyckes nemligen vara öfverens
derom, att under det nuvarande systemet den erfarenhet vunnits, att
ganska många draga sig för att köpa bränvin i minuteringsboden,
derföre att minimum, som der får säljas, är så högt. Jag anser detta
ej vaxa någon nackdel, utan en fördel. Man uppställer visserligen
den satsen, att sådana, som nödvändigt önska bränvin, då i stället
gå på krogen. ^ Gå de_ på krogen för att köpa bränvin och taga det
hein till sig, så kan jag ej_ anse skadan häraf blifva större, än om
minimum varit nedsatt) ty jag förutsätter, att flera ändock afskräckas
från köpet genom det nu stadgade högre minimum. Antages åter,
att en och annan verkligen egnar sig åt kroglifvet, till följd deraf att han
på utmmuteringsstället ej får köpa mindre än en half kanna, så är detmin
öfvertygelse, och derpå lägger jag en synnerlig vigt, att vinsten i alla
fall blir stor genom den åstadkomna minskningen i hemköp af bränvin.
Ty jag^ kan verkligen ej komma till den öfvertygelsen, att det skulle
vara någon fördel att befordra dessa hemköp af bränvin, hvarigenom
sådant ständigt skulle komma att finnas till hands i hemmet. Den
största och mest beklagansvärda olyckan af det gamla sättet att
hafva bränvin hemma i husen var den. att ungdomen redan tidigt
vandes vid bränvinssupandet. Sådant kan visserligen nu understundom
hända vid bättre mans bord genom den så kallade aptitsupen.
i*ti händer det i ganska ringa man i de fattigare hemmen,

hvilka i min tanke derifrån bevaras just till följd af nu gällande
stadganden. Må således vara att en och annan husfader nu blifver
drinkare genom att gå på krogen, men han förhindras åtminstone att uppfostra
sina barn till drinkare, ja icke allenast förhindras derifrån, utan
befrias från frestelsen att göra det. och hemmet bevaras från den
styggelses vana, som lätt genom den föreslagna förändringen kunde
vinna insteg. Det är i synnerhet från denna synpunkt, som jag, med
all aktning för de ärade talare, som här yttrat en motsatt åsigt, ändock
fortfarande anser mig böra motsätta mig den föreslagna förändringen.
Jag får också erinra, att superiet i hemmen ärobevakadt och okontrollerad!,
hvaremot bränvinsutskänkningsb olagen, om de verkligen nitälska^
för ordning och sedlighet, också hafva i sin hand en magt, den
de på ej få ställen begagna, att så ordna krogrörelsen, att åtminstone
de gröfsta missbruken i möjligaste måtto förekommas. Under sådana
förhållanden anser jag att det nu ej är rådlig!, att företaga en för -

Den 21 April, f. m. 255

ändring i syfte att bestämma ett lägre minimum än det nuvarande.
För min del åtminstone finner jag i det nu sagda tillräckligt skäl,
för att lika som vid förra riksdagen rösta emot en sådan förändring
som den nu föreslagna, hvarföre jag ock i ödmjukhet får anhålla om
utslag å den föredragna punkten.

Herr Bennich: Det lider ej något tvifvel, att ju icke en hvar

af oss vill sträfva till samma mai, nemligen att minska superiet och
ordna handeln med denna vara så, aft den länder till så litet ondt
som möjligt. Enda skiljaktigheten mellan de talare, som här yttrat
sig, rörer sättet att vinna detta mål. De Herrar, som, derföre att
man eu gång i en filantropisk stund bestämde minimum till en half
kanna, nu mera deri se all lycka, motsätta sig af sådan anledning
nedsättning. A andra sidan finnas så många och från så många håll
uttalade anledningar att befara, att just detta höga minimum är det
som föranleder till den svåraste formen af brän vinssup eri, den som
innefattas i kroglifvet. Enligt min tanke hade det varit lyckligast,
om ej detta höga minimum från början blifvit stadgadt. Det mönster,
från hvilket vi hemtade denna lagstiftning, var Norges. I Norge
finnes visserligen skilnad mellan försäljning och minuthandel, men
deremot har man ej ansett nödigt att stadga något minimum, åtminstone
ej något så högt minimum som hos oss. Sådant oaktadt har
det icke, så vidt jag vet, i Norge urartat till sådana följder, som man
här befarar. För min del är jag öfvertygad derom, att ett lyckligare
förhållande än det nuvarande skulle inträda, om ett sådant beslut,
som det Utskottet tillstyrkt, blefve antaget; och den meningen omfattades
äfven allmänt af Utskottets ledamöter af Andra Kammaren,
hvilka otvifvelaktigt lefva närmare den stora massan af folket och
stå med det i större beröring än denna Kammares ledamöter.

För min del skulle jag således också omfatta Utskottets åsigt,
så vida jag haft någon förhoppning, att den skulle gå igenom, men
dervid möta sådana betänkligheter, som en föregående ärad talare
påpekat äfvensom åtskilliga andra. Det finnes nemligen, som vi veta,
kommuner, hvilka sjelfva upphemta fördel af bränvinsförsäljningen,
och den högre afgift, som är stadgad för utskänkning än för utminutering,
gör det naturligt att kommunerna, om de betrakta frågan
ur rent finansiel synpunkt, alldra helst bringa folket att hemta mesta
delen af sitt bränvin på krogen, ty derpå fort]enar kommunen mest.
Man har derföre, efter min tanke, ej att befara, att andra kommuner
än de som gorå det sedliga syftet till bestämmande vid sina anordningar
skola komma att begagna sig af den utväg att få minimum nedsatt,
som jag föreslagit, hvaremot de, som ej tänka på något annat
än att få så stora inkomster som möjligt, nog skola söka förekomma
att brän vinsförsäljning får ske på annan väg, än den som lemnar den
största vi sten. Jag tror derföre, att man icke handlar annat än
klokt, om man öfverlemnar åt kommunen initiativet i denna fråga, och
jag betviflar, att någon enda landshöfding skall komma i förlägenhet
vid afgörandet af en sådan fråga ty han kan ej vara okunnig om
sinnesstämningen i de olika kommunerna, och kan han ej heller sakna
tillfälle att förskaffa sig kännedom om det sannolika inflytande, som

fc

256

Den 21 April, f. in

ett dylikt medgifvande skulle kunna komma att utöfva på det moraliska
tillståndet. Då på Konungens Befallningshafvande komme att
bero att.. efter pröfning af omständigheterna, medgifva eller afslå en
nedsättning af minimum, så tror jag ej, att man behöfde befara, att.
om äfven kommunerna sj elfva förbisåge vigten af denna förändring,
Konungens Befallningshafvande skulle underlåta att samvetsgrann!
och i det allmännas intresse pröfva dylika ansökningar. Jag kan således
icke annat än fortsätta yrkandet om bifall till min reservation.
1 afseende på den modifikation deruti, som af en talare från Stockholmsbänken
påyrkats, nemligen att denna rättighet skulle inskränkas
till städerna, så ber jag få erinra derom, att ett sådant förslag
efter mitt förmenande icke skulle hafva samma utsigt att kunna sammanjemkas
med den mening, som antagligen kommer att göra sig
gällande i Andra Kammaren, der man vill nedsätta minimum till 20
kubiktum. Såsom vi veta, så finnes det i allmänhet icke på landsbygden,
åtminstone ej i den norra delen af riket, några utskänkningsställen
och endast få minuteringsställen. Det är då klart, att folket
inom de kommuner, der minuteringsställen äro inrättade, skola ledas
af samma önskningar som Andra Kammarens ledamöter i allmänhet,
nemligen att konsumenterne må ega att köpa det parti, som motsvarar
deras behof, och ej tvingas att köpa mera. Yi kunna derföre taga
för afgjordt, att Andra Kammaren icke skall komma att bifalla ett
förslag, som ej medger landsbygdens befolkning rättighet att få tillgodonjuta
samma fördel som den, hvilken man vill förunna städerna.
I annat fall skulle jag ej hafva något emot att ansluta mig till
nämnda förslag såsom ett steg på en bättre väg, men nu måste jag
fortsätta det yrkande jag redan framställt, nemligen om bifall till
min reservation.

Grefve Sparre: Jag skulle visst ej vågat att för andra gången
begära ordet, om icke det blifvit sågat, att här ett bemedlingsförslag
vore framlagdt, som förtjenade att tagas i betraktande. Jag
är för min del i allmänhet ingen medelvägsman och hvad särskildt
angår denna medelväg, så ber jag att få säga, att det är en medelväg,
som går i alldeles motsatt rigtning mot den man önskar, och
jag finner ej det kunna kallas en medelväg, som barkar åt ett alldeles
motsatt håll mot hvad man vill. .Här har blifvit sagdt, att det
var i en filantropisk stund, som detta minimum bestämdes till en haltkanna;
ja, men det var en ganska lycklig stund, en stund som räckt
nu i_ 16 år och som jag önskar måtte räcka i 16 år till; åtminstone
vill. jag icke göra slut på den. Hafva vi erfarit, att detta stadgande
varit nyttigt hittills, så kan jag ej begripa, hvarföre vi skulle upphäfva
detsamma. Här har vidare blifvit sagdt, att ett korrektiv emot
missbruk af nedsättningen utaf detta minimum skulle ligga uti det
stadgande, som blifvit infördt uti nästa punkt nemligen “att vid minuthandel
med bränvin skall derjemte iakttagas, att mindre försälj -ningsbelopp än det i §:n 2 för sådan handel lägst bestämda icke må
på något kärl utlemnas". Hvad detta skulle vara för garanti, kan
jag icke förstå. Så litet som 20 tum kan man alltför väl taga på

ett

Den 21 April, f. m. 257

ett kärl. Det är ju i^ke mera än hvad som rymmes i en helbutelj.

Att åter, såsom här blifvit föreslaget, inskränka denna rättighet till
städerna, vore att ytterligare öka bränvinskomsumtionen i dessa och,
mine Herrar, det är en beklaglig sanning, att allmogen vanligen ej
konsumerar bränvin hemma, men när bönderne komma till städerna,
så supa de rysligt. Jag fasar att se, huru de stå midt på gatan med
buteljen för munnen och supa, och ju lättare de hafva att köpa bränvin,
desto mera supa de; jag vill åtminstone ej lägga hyende under
denna last och kan ej tro, att vi behöfva göra något för att underlätta
försäljningen af denna vara. Ty de svårigheter, som blifvit
lagda på densamma, hafva blifvit lagda dit efter moget öfvervägande.
Jag vidblifver således mitt yrkande om afslag på Utskottets Betänkande.
Men om jag möjligen skulle vilja göra en undantagslag, så
skulle det vara för Stockholm, der en sådan agitation, som man här
omtalat, verkligen råder, och der man har tillräcklig polis för att förekomma
oordningar. Men i våra småstäder hafva vi ej råd att hålla
så stor polis, och derföre tror jag det är bäst att vi laga det superiet
ej der blir hemmastadt.

Herr Lagerstråle: Det förefinnes en väsendtlig skilnad emellan
de särskilda försäljningssätten i afseende på land och stad derutinnan,
att i alla städer finnas både minuthandels- och utskänkningsställen,
och följaktligen har den, som der vill åtkomma denna vara,
i allmänhet lika långt till minuthandeln som till krogen, om än olika
priser råda på dessa bägge ställen, till följd af de olika afgifterna.
På landet deremot hafva, sedan den nya bränvinslagstiftningens införande,
en mängd krogar blifvit indragna, så att det numera hör
till undantagen, att ntskänkningsställen der finnas. Minuthandelsställen
finnas deremot flera. I många kommuner hafva de uppstått
äfven efter den sednare lagstiftningens införande. En nedsättning i
minimikvantiteten skulle, efter mitt förmenande, derföre verka olika
i städerna och på landet. I städerna kan man redan nu åtkomma
den kvantitet, som blifvit föreslagen såsom minimum, nemligen 20
tum, allenast jag vänder mig till krogen, der detta kvantum kan fås
både. till afhemtning, och att på stället förtäras. På landet deremot
kan jag i allmänhet ej erhålla eu så ringa kvantitet, annat än genom
en förändring i lagstiftningen. En följd af dessa olikheter synes oek
vara, att en nedsättning i detta minimum efter all anledning skulle
komma att föranleda en större konsumtion på landsbygden, hvilket,
åtminstone efter mitt förmenande, ej i allmänhet skulle blifva förhållandet
hvad städerna beträffar. Redan i den nu gällande lagstiftningen
förekomma åtskilliga undantag för städerna från hvad i allmänhet
finnes stadgadt. Således förefaller det mig som från principiel
synpunkt ingenting finnes, som hindrar att fatta ett beslut, hvilket
skulle komma att gälla endast för städerna. I ganska många af dessa
har redan ordnat sig en sådan form för hränvinsförsäljningen, att
man äfven ifrån denna omständighet kan hemta anledning till den
tro att, oberoende af sjelfva lagstiftningen, sättet att utlemna varorna
Riksd. Prof. 1869. 1 Afd. 3 Band. 17

Den 21 April, f. m.

258

till konsumenterne der ordnas så ändamålsenligt som möjligt. I allmänhet
torde ock få förutsättas, att stadsfullmägtige eller, der dessa
ej finnas, allmän rådstufva inom sig hysa så hög grad af både insigter
och intressen, som fordras för att, i hvad kommunen angår,^ vidtaga
de åtgärder, som bäst främja dess fördel. _ För min del får jag
säga, att, lika mycket som jag vill motsätta mig en nedsättning af
minimum hvad landet angar, lika liten fara tror jag det vara att
medgifva en sådan nedsättning för de städer, der kommunalstyrelsen
sjelf0beslutar en sådan åtgärd och sedermera detta beslut af Konungens
Befallningshafvande finnes vara, ej blott för staden, utan äfven
för orten lämpligt. Denna sednare omständighet, att nemligen vid
pröfningen åt dylika frågor skall tagas i betraktande äfven oitens
intresse, bär efter mitt förmenande sin tillämpning i fråga om de
smärre städerna, der hufvudsakligt afseende bör fästas äfven pa den
kringliggande landsbygden, hvaremot man för de större städerna i
allmänhet endast har att fästa sig vid kommunens eget område. Den af
en föregående talare framliallna farhåga att, derest Heir Bennichs
förslag °bifölls, Konungens Befallningshafvande skulle utsättas för anlopp
af särskilda kommuner, som skulle anhålla att få komma i åtnjutande
af denna fördel, förfaller, om denna förmån inskränkes endast
till städerna. Jag får derföre för min del biträda det af Friherre
Bildt framställda förslag, likvist med en mindre förändring, bestående
deruti, att, då Friherre Bildt uteslöt orden “d.er sådant pröfvas
för orten lämpligt", jag, med afseende på hvad jag förut yttrat
angående pröfningen af dylika frågor, som afse de mindre städerna,
hemställer att dessa ord matte fa qval sta.

Friherre Bildt: Uti det förslag till beslut, som jag tog mig

den friheten att framställa, förekommer ordet “eger“, h vilket jag ansåg
innefatta äfven den åsigt, som af den siste talaren framhållits
med afseende på de mindre städerna. Men då jag för mm de! icke
har något emot hans tillägg till det förslag, som lag framställt sa
anhåller jag för att vinna understöd af denne ärade talare, hvilken
säkerligen bär många ledamöter på sin sida, att få förändra mitt förslag
i öfverensstämmelse med hans. Jag anhåller vidare att få protestera
mot den åsigt, som här uttalats derom att de, hvilka yrkat
på en nedsättning af minimum, skulle vilja lossa, på de band, hvilka
man bundit kring denna lagstiftning, i akt och mening att hämma
superiet. Det är ingalunda vår afsigt att öka superiet, utan endast
att yrka på borttagandet af de band, som verka tryckande på allmänheten
'' utan att det dermed afsedda ändamålet vmnes. Man kar
vi flere bär sagt, att, i fall detta förslag blefve antaget, man skulle
komma att förvandla alla minuteringsställen till krogar. Härvid ber
las: att få fästa uppmärksamheten derpå, att skilnaden emellan ett utminuteringsställe
och en krog är den, att på en krog får jag supa
ur hvad jag köpt, men detta får jag ej göra i minutenngsboden, hvadan
skilnaden således icke beror på den qvantitet, som jag köper,
tv om lag i minuteringsboden får köpa en butelj i den ena fickan
eller två buteljer, en i hvarje, kan just komma på, ett ut. Med afseende
på hvad en talare yttrade, att, ehuru man i Danmark super

25:''

Hpti 21 April, f. m.

mera, än bär, man likväl der träffar färre fulla personer än här, så
ber jag få nämna, attjag^tror orsaken dertill vara, att man har det''
bättre stäldt der, i så måtto att man der super mindre på krogen
än häri

Grefve M örn er, Carl Göran: Den talare, som yttrade sig näst
före den siste, uppdrog en skilnad emellan förhållandena i stad och på
landet, och visade att, då man i stad har tillfälle att efter behag på utskänkningsställena
erhålla huru liten qvantitet bränvin som helst, så
kunde man deremot pa landet i allmänhet icke få köpa mera än det
iöi minuthandeln minsta tillåtna beloppet. I denna omständighet
ränn lian en anledning att rekommendera varsamhet med afseende på
lagstiftningens ändring för landsbygden, hvaremot han ansåg att samma
betänklighet icke mötte för en förändring för städerna. Dör mig synes
det dock uppenbart, att en förändring för städerna, der man redan kan
få köpa huru mycket eller huru litet man vill, och der det icke finnes
några band för dem, som vilja köpa ett större eller mindre mått
bränvin, blott de ga till rätta stället, är både onödig och obehöflig.
Han behöfver ju icke nödvändigt gå på krogen, ty han kan på en
källare erhålla det belopp, han åstundar. År det dessutom så val
inrättadt, som jag af åtskilliga handlingar inhemtat, att eu och samma
person har både minutering och utskärning i samma hus, så att
det är minuthandel på ena sidan och, när man går förbi hörnet, man
träffar på en krog på andra sidan, så torde man hafva ännu mindre
svårigheter att få köpa hvilka qvantiteter bränvin man vill.

Såsom ett skäl för bifall till en förändring i afseende å bränvinshändeln
i städerna har anförts, att man icke behöfde befara några
olägenheter utaf införandet af en större frihet der, emedan de,
hvilka hade vården om stadens angelägenheter, nogsamt kunde vaka
öfver att endast sådana åtgärder vidtogos, som lände till kommunens
bästa. Ja, det är jag alldeles öfvertygad om, att hvad som medför
den största ° vinsten för kommunen, det kommer nog att gå igenom
framdeles såsom hittills. Genom att sätta minimum för minuthandeln
lågt, kan man ju bereda en stark afsättning åt landsbygden, och kan
man hoppas, att denna skulle väsendtligen ökas i följd af det lägre pris,
som varan betingar vid minuthandel, skulle säkerligen städerna icke
förbise sitt intresse i detta afseende, klen härigenom skulle ett ännu
ofördelaktigare förhållande uppstå för landsbygden, än om, på sätt en
annan talare här i närheten anmärkt, en förändring medgafs på landet,
i följd hvaraf utminuteringsställen kunde komma att anläggas utanför
sjelfya stadsporten, till förfång för stadsinnevånarne. Detta tror
jag nemligen vara mindre sannolikt, än den andra omständigheten,
som icke blott är sannolik, utan af erfarenheten tillräckligt bekräftad.
Man har sagt, att detta icke vore så äfventyrlig^ derföre att
Konungens Befallningshafvandes pröfning skulle innefatta, ej endast
om denna handel vore fördelaktig för staden, utan äfven om den
vore lämplig för orten. Jag tager mig här friheten påminna om ett
stadgande från en icke så aflägsen tid, enligt hvilket en likartad pröfningsrätt
var lagd i Konungens Befallningshafvandes händer, men
hvilket stadgande snart omintetgjordes. Detta var i fråga om rätt

260

Den 21 April, (. m.

att idka landthandel. Det hette då, att det skulle bero på Konungens
Befallningshafvandes pröfning, att afgöra, huruvida eu sådan
landthandel skulle tillåtas eller ej. Det var en tid, då man såsom
princip antagit att, då kommunen icke ville hafva en sådan landthandel
och Konungens Befallningshafvande efter pröfning äfven ogillat
ansökningen att få inrätta en sådan, det icke lönade sig att klaga,
emedan i sådana fall Konungens Befallningshafvandes beslut alltid
vann fastställelse. Det kom dock en annan tid, då detta ansågs innebära
ett obehörigt intrång i hvars och ens fria verksamhet, och
författningen har nu också blifvit upphäfd. För min del synes det
här ligga helt nära att antaga, att man äfven i detta fall vill begagna
stadgandet om denna pröfningsrätt endast såsom en öfvergångsbro,
som man snart skall nedrifva, för att få proklamera, den fria konkurrensen,
såsom den enda rätta normen. Jag tror icke heller att
den föreslagna ståndpunkten kan blifva i längden hållbar, emedan
den är alltför godtycklig; när det, som beviljas Pål, nekas Per, så
kan det icke dröja länge, innan man måste ändra en sådan lag, och
medgifva lika rätt eller lika obegränsad frihet åt både Pål och Per.

Jag vidhåller mitt nyss framställda yrkande.

Friherre Bildt: Jag anhåller om ursägt för det att jag ännu
en gång tagit till orda i denna sak. Jag har blott begärt .ordet för
att tillbakavisa den insinuation, som den siste talaren tillåtit sig göra
emot kommunalrepresentationen i allmänhet och särskildt mot den
kommunalstyrelse, som uttalat en önskan om att få förändringar uti
bränvinslagstiftningen. Jag anser denna insinuation oberättigad och
origtig och den hade sålunda icke bort kunna framställas af en sådan
man. Han har sagt, att, om man öfverlemnar till kommunalrepresentationen
att besluta i dessa frågor, så skall det blifva vinstbegäret,
som dikterar besluten. Jag kan dock i detta fall åberopa fakta, som
visa raka motsatsen af hvad denne talare förmodade skulle blifva
följden af dessa beslut. Sedan kommunalrepresentationen här i Stockholm
blifvit införd, har krogarnas antal,, som förut utgjort omkring
500, på grund af dess åtgärder blifvit minskadt till 327. Detta har
icke varit lätt att åstadkomma, men kommunen har icke tvekat att,
äfven med minskning af dess inkomster, draga samhället framåt i
moraliskt hänseende, om ock vinstbegäret lockat andra.

Jag har icke kunnat låta ett sådant yttrande, som den siste talaren
afgifvit, stå utan svar i protokollet, men jag ber dock Herrarne
ännu en gång om ursägt för det jag med detta svar upptagit Kammarens
tid.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, förmälte Herr
(trefven och Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande
yrkanden, nemligen: l:o att Utskottets förslag skulle bifallas; 2:o af
Herr Hallenborg, att Kammaren måtte besluta, att den ifrågavarande
§:n skulle erhålla följande lydelse: “Den, som erhållit rättighet
att idka minuthandel med bränvin, får ej sälja mindre än en half
kanna; dock att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, uppå framställning
i stad af Stadsfullmägtige eller, der sådane ej finnas, af allmän

261

Den 21 April, f. m.

Rådstufva, och å landet af kommunalnämnd efter kommunalstämmas
hörande, eger, der sådant pröfvas för orten lämpligt, stadga, att lägsta
försäljningsbeloppet vid minuthandel med bränvin inom kommunens
område må utgöra en femtedels kanna, eller 20 kubiktum"; 3:o
af Herr Lagerstråle, att åt §:n skulle gifvas följande lydelse: “Den,
som erhållit rättighet att idka minuthandel med bränvin, får ej sälja
mindre än en half kanna; dock att, för stad, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
uppå framställning af Stadsfullmägtige eller, der sådane
ej finnas, af allmän Rådstufva, eger, der sådant pröfvas för orten
lämpligt, stadga, att lägsta försäljningsbeloppet vid minuthandel
med bränvin inom kommunens område må utgöra eu femtedels kanna,
eller 20 kubiktum"; samt 4:o att Utskottets förslag måtte af Kammaren
afslås.

Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till Utskottets förslag, hvarvid svarades många nej
jemte åtskilliga ja, sedermera proposition på antagande af Herr Hallenborgs
förslag, då svaren likaledes utfå Ilo med många nej jemte
åtskilliga ja, vidare proposition på bifall till Herr Lagerstråles förslag,
hvartill svarades många nej, blandade med ja, och slutligen
proposition på afslag å Utskottets hemställan, hvilken proposition
besvarades med många ja, blandade med nej; och förklarades ja nu
hafva varit öfvervägande.

Flere ledamöter begärde votering.

Sedan Kammaren, uppå gjord framställning, till kontraproposition
vid voteringen antagit Herr Lagerstråles förslag; uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande voteringsproposition:

Den, som afslår Bevillnings-Utskottets hemställan i afseende å
§ 2 i Betänkandet N:o 13, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antager Kammaren det
Herr Lagerstråle afgifvit.

Omröstningen företogs och vid dess
utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej—35.

§ 3.

Utskottets forsta förslag.

Herr Bennich: Efter det beslut, Kammaren nyss fattat, lärer
det icke kunna gå an att godkänna hvad Bevillnings-Utskottet i förevarande
punkt föreslagit. Detta förslag har nemligen blifvit fram -

förslag till §:ns lydelse, som
slut befunnos rösterna hafva

262

Den 21 April, f. m.

stridt under förutsättning att förslaget i 2:dra §:n skulle godkännas.
Då nu emellertid 2:dra §:n blifvit afslagen, så måste också denna i
konseqvens dermed afslås.

Öfverläggningen förklarades slutad och förslaget afslogs.

Utskottets sednare hemställan.

Herr Lagerstråle: I den lagstiftning, som för närvarande gäller,
hafva straffbestämmelserna egentligen afseende på försäljning af
bränvin eller på öfverträdelser af de inskränkande stadganden, som
författningen härom innehåller. Den nu föreslagna ändringen afviker
emellertid härifrån derutinnan, att vid den så kallade salningen den
äfven gör köparen ansvarig för den åtgärd att, då han i kommission
för andra uppköpt ett större parti bränvin, han sedermera dem emellan
utan vinst för sig sjelf fördelar detsamma. Hör mig synes det
som ett sådant stadgande icke skulle hvila på rättvis eller billig
grund. Icke kan det vara något lagstridigt att en åbo i en by vid
eu resa till staden åtager sig att för sina grannar uppköpa 15 kannor
bränvin och sedermera mellan reqvirenterna fördela detta, utan
att han derpå har ringaste vinst. Han gör det ju endast såsom granne
och bekant med reqvirenterna. Skulle det'' förslag, som nu blifvit
framlagdt, komma att framträda såsom lag, så skulle en sådan person
bli underkastad enahanda bötesansvar, som om han af vinstbegär försålt
bränvinet. Jag hemställer, om det kan i allmänna rättskänslan
betraktas såsom en förbrytelse mot gällande lag, att jag på detta
sätt åt mina grannar uträttar ärenden i staden, alldrahelst dä, ett så
beskaffadt inköp af alla andra varor icke kan så betraktas. I alla
sådana straffbestämmelser har det äfven varit säljaren allena, som
blifvit antastad och fått plikta, men icke köparen.

Jemväl en annan omständighet synes mig försvåra antagandet af
en sådan lagbestämmelse, som här blifvit ifrågasatt. Det är nemligen
enligt gällande författning medgifvet köpare af bränvin att utan
hinder häraf afgifva vittnesmål öfver de åtgärder, han vidtagit för
inköp af bränvin. Jag hemställer, huruvida ettså beskaffadt och för
rättegångars behöriga utförande nödigt stadgande skall kunna bibehållas,
ony ett sådant stadgande som detta intages i författningen.
Då skulle i många fall den, som köper bränvin, i och med detsamma,
genom den åtgärd han vidtagit att fördela detsamma, sjelf blifva lagbrytare
och således kunna jäfvas af den, som blifvit tilltalad för den
ursprungliga försäljningen.

Det har vid någon föregående riksdag varit ifrågasatt att i författningen
införa ett likartadt . stadgande, men det har icke vunnit
Kong! Mapts bifall, hufvudsakligen på den grund att, då lagbestämmelserna
i allmänhet afse att förhindra säljare af bränvin att undandraga
sig bränvinsskatten, det icke ansetts lämpligt att omintetgöra
de utvägar, som författningen till utrönande häraf innehålla. Köparen
har hittills gått fri, äfven om han hos pn partihandlande köpt en
qvantitet bränvin, som endast en minuthandlare varit berättigad
att sälja.

263

Den 2i April, f. m.

Jag tror icke att det onda, som för närvarande kan uppkomma
genom den s. k. salningen, kan motas genom detta förslag, som snarare
leder till ett värre ondt, och jag anhåller sålunda om alslag pa
Utskottets förevarande framställning.

Herr Bennich: Det ligger i hela naturen åt denna lagstiftning,

som hvilar på en knappast försvarlig grund, att den äfven i sina
konseqvenser skall leda till knappast försvarliga resultater. Det är
samma förhållande med många andra stadgande^ i denna lag, såsom
om maximum och minimum med mera, hvartill icke finnes någon motsvarighet
i fråga om handel med andra varor. Men då man en gång
ansett dylika undantagsstadganden i detta hänseende erforderliga, sa
ligger det nödvändigt på lagstiftaren att se till, det de meddelade
föreskrifterna icke bli tomma ord, utan verkligen efteriefvas. Htt
bland de sätt, hvarpå den nu gällande lagstiftningen mest kringgåtts,
har varit den s. k. salningen. Flera personer hafva slagit sig ihop
och köpt det tillåtna minimum, vare sig för parti- eller minuthandeln,
hvarefter de sins emellan delat ut detta. Sådana åtgärder hafva varit
föremål för åtal; men den som delat ut bränvinet kan ej atkommas;
han förklarar, att han ej utminuterat bränvin, att lian blott
varit kommissionär åt Per och Pål att för deras rakning kapa
bränvinet och att han endast fullgjort detta uppdrag. Man Öar
hos Bevillnings-Utskottet företett domstolsbeslut, som visa att, äfven
der det varit alldeles påtagligt, att den föregifva kommissionåren icke
varit kommissionär för flera köpare utan för någon säljare, har vinstbegäret
icke kunnat bevisas, utan den tilltalade har undgått iallt sträft.
Vill man gå till väga efter de grymma bestämmelser, som författningen
innehåller, så måste man se till, att man genom straffpåföljden
vör lagen lefvande. Detta är hvad Utskottet har trott sig kunna
åstadkomma genom det framlagda förslaget. Om Herrarne behagade
observera, så är uti detta endast stadgadt straff för den, som delar
ut bränvin i mindre qvantitet, än som från det försäljningsställe, der
bränvinet hemtas, fått utlemnas. Stadgas icke ett sådant straff, sa
är det klart, att man öfverflyttar minuthandelsrörelsen till dem, hvilka
sålunda kringgå lagen, från dem, som lagligen anmält sig till försäljning
och derföre betala skatt, samt äro underkastade särskild kontroll.

Som sagdt är, lagstiftningens konseqvenser fordra dessa föreskrifter
och jag tror att, om man vill upprätthålla en lag, som blilvit
stiftad, så får man ock se till, att man deruti stadgar sådana bestämmelser,
som leda till lagens efterlefnad. ,,

Den betänklighet, siste talaren hyste, då^ han sade att, genom ett
sådant stadgande, köparen skulle blifva förhindrad att vittna i dessa
mål, tror jag icke hafva någon grund för sig, ty först och främst
skulle köparen endast i de fall, då han i sm ordning blir tilltalad
såsom utminuterare af bränvin, kunna uteslutas från att vittna, och
för det andra kan jag icke se, att den omständigheten, att han sjelf
är tilltalad, skall i alla händelser medföra obehörighet for honom att

vittna i dylika mål. . . . „ „„ i.

Om man vill ha författningen ngtigt tillämpad, sa far man ock
underkasta sig de olägenheter, som följa af dess konseqvenser, oc

264 Den 21 April, f. m.

detta har Utskottet äfven insett, då det framkommit med nu ifrågavarande
förslag.

Grefve Mörner, Carl Göran: Jag instämmer med den förste
talaren och kan ej inse det rätts enliga deruti, att på detta sätt vilja
tillskapa en mängd brottslingar, och såsom lagstridiga stämpla en
mängd handlingar, h vilka i och för sig icke innebära något orätt.
Handlingens brottsliga beskaffenhet skulle härvid bestämmas af den
tillfälliga omständigheten, om bränvinet blifvit köpt på ett utskänknmgsställe,
i hvilket fall någon .straffpåföljd icke kunde ifrågakomma,
eller på ett minut eringsställe, i hvilken händelse den som köpt och
fördelat bränvinet skulle straffas såsom lönnkrögare. Har inköpet
deremot skett på ett sådant ställe, der partihandel idkas, så vet man
ej, hvilket straff som skall tillämpas, om den brottslige skall straffas
såsom lönnkrögare eller för oloflig minuthandel med spirituösa drycker.
Jag kan ej finna annat, än att förslaget är i högsta grad olämpligt,
och yrkar derför afslag å detsamma.

Herr von Gegerfelt: Då jag för min del anser mig böra yrka
bifall till ifrågavarande förslag, har jag begärt ordet för att göra ett
tillägg till den näst siste talarens yttrande och fästa uppmärksamheten
på en omständighet, som vid frågans afgörande bör tagas i betraktande.
Tredje paragrafen i författningen innehåller, att vid handel, som i
föregående § omförmäles, må hvad såldt blifvit icke i mindre belopp
än det minsta, som i hvartdera fallet säljas må, utlemnas, eller emellan
flera köpare fördelas. Om således 2 eller 3 köpare infinna sig i
en bod och gemensamt köpa en qvantitet bränvin, så får säljaren icke
i boden dela densamma i mindre qvantiteter än stadgadt blifvit, ty
då är säljaren underkastad ansvarspåföljd, men om en af dessa personer
afhemtar bränvinet, så skulle han vara berättigad att utanför
boden verkställa en sådan fördelning, som är säljare i lag förbuden,
och vara ansvarsfri. Denna fråga om salning har i alla tider utgjort
lagstiftarens förtviflan; och åtskilliga försök hafva, ehuru förgäfves,
gjorts, att förekomma densamma, Utskottet har nu valt den utvägen
att hänskjuta fragan till Kongl. Maj:t, hvilket ock synes vara i närvarande
fäll det lämpligaste. Här är ingalunda fråga, såsom en föregående
talare yttrade, om att någon skall straffas såsom kommissionär
för andra, ty uppträder han såsom kommissionär, så kan han köpa
särskildt hvar och en qvantitet, som af komittenterna begäres, på
ett sådant ställe, der så små belopp som erfordras få afyttras. Men
om han begagnar sig af sitt kommissionärskap på det sättet, att han
köper det sammanslagna beloppet på ett sådant ställe, der det kan
erhållas till billigare pris, så är han i sjelfva verket en mellanhandlande,
han har då utminuterat eller utskänkt bränvin, som han i större
partier inköpt, och han bör derföre drabbas af det i lag stadgade ansvar.
Jag yrkar derföre bifall till Utskottets hemställan.

Herr Almquist, Erik Victor: Äfven jag ber att få instämma
i Utskottets här afgifna förslag.. Jag medgifver visserligen, att detsamma
skulle kunna föranleda till obehag för personer, som af andra

Den 21 April, f. m. 2t'',c>

haft i uppdrag att för deras räkning inköpa bränvin, och således verkligen
vore kommissionärer, men detta är af så ringa vigt, att jag ej
anser det höra iägga hinder i vägen för införandet af ett stadgande,
som ovilkorligen skulle komma att medföra betydliga förmåner. Man
vet hvilket oskick i åtskilliga landsorter, synnerligast vid sådana tillfällen
då större folksamlingar förekomma, bedrifves dymedelst, att
personer, som inköpt bränvin i större qvantiteter, fördela bränvinet
mellan olika personer, som derigenom komma i tillfälle att för billigare
pris öfverlasta sig, och hvilka oordningar genom dessa försäljningar
och utskänkningar åstadkommas. Jag har mig bekant, att i
den landsort, der jag är bosatt, vid flera tillfällen synnerligast å
marknader på detta sätt tillgått, utan att man lyckats åstadkomma
bevisning derom att utdelningen icke skett på grund af erhållet uppdrag,
utan vant verklig försäljning, hvaraf följden naturligtvis blifvit,
att den felaktige ej kunnat till straff befordras. Önskligt är derföre
att erhålla ett lagstadgande, som gör det möjligt att med straff träffa
en person, som på ofvannämnda sätt, utan att erlägga stadgad afgift,
utminuterar eller utskänker bränvin. Det föreslagna stadgandet torde
deremot icke kunna för ärliga kommissionärer förorsaka någon egentlig
olägenhet, ty här är ju endast fråga om utdelning af mindre partier,
än som för minuthandel äro tillåtna, der icke inköpet skett i lika
små partier.. Jag är således fullt öfvertygad om att, hvad Utskottet
här föreslagit, kommer att hafva ett ganska gagnande inflytande och
förebygga många olägenheter, som nu förekomma till följd af den så
kallade “salningen“, hvadan jag instämmer med dem, som yrka bifall
till Utskottets hemställan.

Herr Beckman: Ett stadgande i den föreslagna syftningen tror
jag verkligen skulle medföra ganska mycken fördel, synnerligast derigenom
att det komme att bereda möjlighet att utrota ett missbruk,
som nu ofta förekommer, bestående deri att personer, som i städerna
idka bränvinsförsäljning, genom kommissionärer å landsbygden i mindre
skala bedrifva utminutering och utskänkning af bränvin. Min öfvertygelse
är derföre att något stadgande i den antyddda rigtningen
bör göras, och jag tror äfven, att Utskottets förslag är ganska tillfredsställande,
om jag än skulle önska, att detsamma i sin uppställning
blefve något närmare bestämdt, så att det icke måtte lägga något
hinder i vägen för en loflig verksamhet, det vill säga medföra någon
olägenhet för en person, som, utan att vara ett medel för missbruket,
verkligen utför ett uppdrag, som han af andra personer erhållit. Sjelf
tilltror jag mig dock icke att kunna formulera något annat och lämpligare
förslag, och. vill äfven för min del yrka bifall till Utskottets
hemställan, ehuru jag icke har någonting emot, att, i händelse återremiss
skulle af andra yrkas, deruti instämma, på den grund, jag
nyss angifvit.

Herr Lagerstråle: Den bestraffning, som för närvarande ålägges
för oloflig minuthandel eller utskänkning af starka drycker, drabbar
lagbrytaren derföre, att han undandragit sig att erlägga den skatt,
som för utskänkning eller minuthandel är bestämd. Den, som köper

266

Den 21 April, f. in.

hos en minuthandlare eller utskänkare och sedermera mellan andra
fördelar hvad han köpt, har ju ej undandragit sig någon slags beskattning,
som är i lag stadgad för den ena eller andra sorten ai nämnda
försäljningsrättigheter. Sker det deremot för att göra en vinst1 på
affären, så har han ju i sjelfva verket utskänkt eller utminuterat bränvin,
och han bör derföre kunna drabbas af det straff, som i nu
gällande författningar för dylika förbrytelser redan finnas stadgade.
Men att, såsom här blifvit föreslaget, med. straff belägga en handling,
som ej kan såsom brottslig anses, tror jag ej lämpligen låter sig
göra. Vi få dessutom icke förglömma, att de, som försälja bränvin,
utgöra ett ringa antal mot dem, som köpa denna vara, dels för egen,
dels för andras räkning, och att genom er. sådan lagstiftning, som den
nu ifrågasatta, i händelse den kommer till stånd, en stor mängd af
förbrytare komme att skapas samt blifva åtalade och fällda, hvilka,
enligt min ‘uppfattning, icke kunde läggas till last något, som egentligen
vore att stämpla såsom brott.

Herr Beckman: Hen siste talarens anförande var verkligen egnadt.
att ingifva vissa farhågor, i afseende å lämpligheten att antaga
detta förslag. Jag tror dock, att en person, som inköpt en större qvantitet
bränvin och sedan fördelar densamma på flera händer, i sjelfva
verket är att anse såsom minuthandlare eller utskänkare, och såsom
sådan bör betraktas och behandlas. Jag vet ej, om jag rätt uppfattat
saken, men det vill dock synas mig, som om äfven han, i hvad på
honom ankommit, sökt undandraga sig den i lag föreskrifna beskattningen
och derför bör ställas till ansvar, liksom hvarje annan lagbrytare.

Jag vågar fortfarande anhålla om bifall till Utskottets förslag.

Herr von Glegerfelt: Den näst siste talaren yttrade att säljare,

som mellan flera utdelar bränvin, undandrager sig den i lag stadgade
beskattningen. Jag vågar häremot erinra, att sådant icke sker af honom
utan tvärtom af dem, som för erhållande af billigare pris slå sig
tillsammans och på ett ställe samfäldt uppköpa en qvantitet bränvin,
den de sedermera sig emellan fördela i mindre belopp, än på nämnda
ställe finge försäljas; och detta är för mig ett ytterligare skäl att yrka
bifall till hvad Utskottet föreslagit.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr (trefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
Utskottets förevarande hemställan och dels afslag. derå, framställde
Herr (trefven och Talmannen proposition på bifall till Utskottets hemställan
och, då dervid svarades många ja, blandade med nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.

Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och anslogs
följande voteringsproposition:

Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets senare hemställan under
§ 3 i Betänkandet N:o 13, röstar

Den 21 April, f. m.

267

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår Kammaren denna hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

J a — 53;
Nej — 25.

5.

Herr H azelius: Utan att förmätet våga hoppas att, för ifråga’-varande motion, kunna hos Kammaren utverka en annan utgång, än
den han erhållit i Utskottet, ber jag endast att öfver motionen få hålla
ett litet kort liktal. Jag beklagar på det högsta, att Utskottet icke
funnit skäl att understödja mitt förslag om vidtagande af en åtgärd,
som, enligt min föreställning, måste verksamt motarbeta bränvinssupandet
och lönnkrögeriet på landet, Detta saknade understöd förundrar
mig så mycket mera som Utskottets egna ledamöter, enligt hvad
man finner af Betänkandet, vitsordat, “att äfven den större partihandeln
med bränvin, utöfvad i handels!) o darne å landet, visat sig skadlig
för folkets ordning och sedlighet, i det att dessa handelsbodar
flerestädes synas vilja öfvergå till krogar“; och att “handelsrättigheter
å landsbygden ofta utöfvas endast för att i förening dermed drifva
en vinstgifvande bränvinshandel“; hvari allt Utskottet icke kunnat
underlåta att “se de betänkligaste olägenheter af hränvinshandelns
förening med annan handelsrörelse". Härigenom har Utskottet instämt
uti hvad jag såsom skäl för min motion anfört, och Utskottet har betonat
dessa skäl med en skärpa i uttrycken, hvarför jag är Utskottet
tacksam. Det oaktadt har Utskottet kommit till ett resultat, som icke
öfverensstämmer med min önskan och ej heller tyckes utgöra någon
konseqvens _ af de nyss anförda premisserna. De skål, hvarmed Utskottet
motiverat detta slut, synas emellertid ganska svaga. Utskottet
säger sig icke kunna “anse, att de anförda olägenheterna berättiga
till ett stadgande, hvarigenom landthandlarnes klass allena skulle beröfvas
denna rätt", nemligen att idka partihandel med spirituösa, och
vidare att “ett dylikt stadgande med den aldra största lätthet skulle
kunna kringgås." En rättighet måtte kunna heröfvas, om den är skadlig,
och ingen lag finnes som ej kan kringgås. Slutligen får jag beklaga,
att Utskottet icke ansett någon åtgärd behöflig för att hindra
spridningen af den förderfliga dryck, som under benämningen vin försälj
es af landthandlarne.

Ehuru jag således haft skäl att för min motion vänta ett annat
öde, än Utskottet förunnat den, vill jag icke nu framställa något yrkande,
utan anser mig, när motionen här står vid grafvens rand, höra
tåligt afbida den yttersta domen, det vill säga den tid, som jag hoppas
icke vara aflägsen, då insigten om det förderfliga uti de af mig

268

Den 21 April, f. m.

nu anförda förhållandena blir så allmän och så fullständig, att en
rättelse deraf anses som eu oafvislig nödvändighet.

Herr Berlin: Jag kan, likasom motionären, icke underlåta att
beklaga det slut, hvartill Utskottet kommit, då det afstyrkt bifall till
en motion, som afsett att, om ej förekomma, dock åtminstone förminska
en af de förderfligaste följder, som landthandeln medför för
vårt folk. Utskottet har såsom skäl för sitt afstyrkande anfört, att
man icke skulle vara berättigad att införa ett stadgande, hvarigenom
landthandlandenas klass allena skulle beröfvas rättigheten att försälja
bränvin eller vin. Utskottet bär sålunda ansett sig icke böra
laedera en princip, men, mine Herrar, i praxis måste man ju ofta nog
afvika från de stränga principerna, och att detta i mera än ett fall
skett särskildt i fråga om denna lagstiftningsgren torde vara en sanning,
som af ingen kan bestridas. Jag vill i det fallet påpeka, att
t. ex. i Lappmarkerna bränvin ej får införas och försäljas. Vidare
säger Utskottet, att ett stadgande i denna rigtning med den allra största
lätthet skulle kunna kringgås, och det dermed åsyftade ändamålet
sålunda icke komma att vinnas. Det torde dock, enligt mitt förmenande,
vara lättare att utröna, om bränvin försälj es i en han delslokal,
än i hvilken qvantitet det der afyttra^.

Det skäl, som Utskottet slutligen åberopat till stöd för sitt afstyrkande
af motionärens förslag, att så kalladt “vin" ej skulle aflandthandlanderne
få utskänkas, får jag tillstå att jag ej rätt förstår, ty om
ock borttagandet af denna rätt medförde någon svårighet för den, som
har råd och lust att dricka vin, att skaffa sig denna vara, tror jag
dock att omforma!da olägenhet är af ringa betydelse, och att man
derföre ej borde motsätta sig införandet af ett stadgande, som ovilkorligen
skulle komma att medföra en stor fördel. Men en annan
orsak förefinnes, som kraftigt talar för förslaget, och det är att på
landet i flera orter under benämningen “vin11 försälj es bränvin, försatt
med färgämne och andra ämnen, för helsan ofta ganska skadliga.
Under, benämningen “rödt vin" och “körsbärsvin*1 m. m. utskänkes af
landthandlare nästan öfverallt bränvin, bemängdt med hvarjehanda
kryddartade essencer eller andra tillsatser, och lika stora skäl finnes
att förbjuda en sådan försäljning som vanlig bränvinsförsäljning.

Då motionären emellertid låtit sitt förslag falla, och endast beklagat
den utgång, detsamma fått, så måste äfven jag inskränka mig
till ätt instämma med honom, dock under uttalande af den förhoppningen,
att det ej skall dröja länge, innan ett stadgande i den af motionären
antydda rigtning blir af Riksdagen antaget.

Herr Beckman: Jag är till större delen förekommen af föregående
talare, men kan dock ej underlåta att, i en fråga sådan som
denna, uttala mitt bifall till de sträfvanden, hvarom motionärens förslag
bär vittne. För min del tror jag visserligen, att, om Kammarens
nyss fattade beslut rörande minimum för partihandel med bränvin
vunne laga kraft, faran för denna varas försäljning af landthandlarne
vore i det väsentligaste undanröjd, men då qvarstår alltid den med
lika mycket skäl öfverklagade handeln med s. k. “vin**,hvarigenom, såsom

269

Den 21 April, f. m.

man vet, det största oskick bedrifves. Troligt är, att man icke kan
med tillräcklig kraft motarbeta detta missbruk, utan att använda den
radikalkuren att förbjuda all dylik försäljning. Då motionären emellertid
ej framställt något yrkande, vill ej keller jag göra det, utan
inskränker mig att, på sätt som skett, hafva uttalat min åsigt i frågan.

Herr Petre: I motsats till föregående talare vågar jag hem ställa

hvad nytta denna motion skulle kunna medföra, då i alla händelser
den rörelse, som man velat förbjuda landthandlarne, skulle
kunna bedrifvas af hvarje annan, inom kommunen boende person. Här
är ju icke fråga om minuthandel med eller utskärning af bränvin,
utan endast om försäljning af bränvin till belopp af 15 kannor, och
derutöfver, och sådan försäljning eller handel är tillåten för hvem som
helst. Om man förbjuder landthandlaren att befatta sig med sådan
rörelse, så kan densamma i stället bedrifvas af hans närmaste granne.
Hvad särskildt beträffar försäljningen af vin, så är det naturligt att,
om denna dryck innehåller tillräcklig sprithalt för att kunna hänföras
till sådana spirituösa drycker, som bränvinsförsäljningsförordningens
stadganden omfatta, så får den äfven nu icke af landthandlarne försäljas
i mindre qvantiteter än 15 kannor. Men innehåller vinet icke den
bestämda sprithalten, så bör frågan om vilkoren för dess försäljning
icke behandlas i sammanhang med den förordning, som nu är föremål
för vår pröfning. Jag får sålunda tillstyrka bifall till Utskottets framställning
i denna punkt.

Ofverläggningen förklarades slutad och Utskottets hemställan
bifölls.

§§ 10 och 15.

Utskottets första hemställan.

Bifölls.

Utskottets andra hemställan.

Herr Bennich: Jag tillåter mig att fästa Herrarnes uppmärksamhet
på den reservation, som i afseende å denna punkt blifvit afgifven
af flere bland Utskottets ledamöter och hvilken återfinnes å
pag. 16 i Betänkandet. Dessa reservanter hafva i anledning af
Herr Jungmarkers motion hemställt, att dels till 1 mom. 10 § och
dels till 15 § af nu gällande bränvinsförsäljningsförfattning måtte göras
tillägg af innehåll, att mot antaget auktionsanbud å bränvinsförsäljningsr
ät tigheter klagan icke må föras, derest icke visas kan, att
auktionen icke i behörig ordning försiggått, i hvilket sednare fall,
hvad särskildt beträffar landet, besvär kunna inom 30 dagar från
auktionsdagen till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet ingifvas.
Anledningen till denna reservation är, att, enligt motionärens uppgift,
hvilken blifvit inom Utskottet vitsordad, ordnandet af bränvinsförsäljningen,
som, enligt 10 och 15 §§ är öfverlemnadt åt de kom -

270

Deri 21 April. f. nr

anmäla myndigheterna, i viss mån förhindras derigenom att spekulanter,
som icke af vederbörande kommunalstyrelser godkännas, tillåtas
att öfverklaga det af styrelsen gjorda antagandet af annat anbud.
Följden af sådana spekulanters klagan blir att den ordnade, lofliga
och, enligt kommunens egen uppfattning, i goda händer anförtrodda
försäljningen hindras och uppehälles. I denna lofliga rörelse tillätes
sålunda ett. intrång, som icke afser något gagneligt ändamål, utan
endast att tillfredsställa processlystnaden hos de personer, åt hvilka
kommunen ansett sig icke kunna anförtro den rörelse, som här är i
fråga. Det är sålunda i ordningens intresse, som jag anser ett stadgande
i nyssnämnda syftning erforderligt, och jag tillåter mig att på
denna grund anhålla, det behagade Kammaren, med afslagå Utskottets
hemställan, i anledning af Herr Jungmarkers motion, bifalla hvad
reservanterna i detta afseende föreslagit.

Grefve Hamilton, Hugo Bengt Archibald: Den nu ifrågasatta
inskränkningen af rättigheten, att föra klagan mot magistrats
eller kommunalnämnds beslut rörande antagande af auktionsanbud å
bränvinsförsäljningsrättigheter, skulle, på sätt Utskottet antydt, hafva
till följd att göra den enskilde rättslös gentemot de kommunala myndigheterna,
vid . det tyvärr ofta inträffande förhållande, att enskilda
intressen göra sig gällande vid kommunalbeslut, ehuru vid dessa sednares
fattande alla laga former kunna vara iakttagna. Jag tror det
på grund deraf vara nödvändigt att bibehålla det stadgande, som nu
finnes. Utskottet har visserligen försummat att besvara den del af
Herr Jungmarkers förslag, som afsåg stadgande af viss tid, inom hvilken
klagan öfver dylikt beslut skall inroparne delgifvas, och jag medgifver
att det. är ett fel att icke ett sådant stadgande finnes. Men
nödig rättelse i detta hänseende torde lämpligast kunna vinnas genom
ändring af Kommunallagen. Jag anhåller sålunda om bifall till Utskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, yttrade Herr Grefven
och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall till Utskottets
förevarande hemställan, och dels af Herr Be nn i c h, att Kammaren,
med afslag derå, skulle besluta, att till § 10 mom. 1 och till
§ 15 skulle. göras ett nytt tillägg, hvarigenom slutet af mom. 1 § 10
erhölle följande lydelse: “auktionsanbuden pröfvas af magistraten,
som ege dem, med afseende ej mindre å de bjudandes behörighet och tjenlighet,
än äfven å den erbjudna afgiftens belopp, antaga eller förkasta.
Mot sålunda antaget anbud, må klagan ej föras, derest ej visas kan, att
auktionen icke i behörig ordning försiggåttoch likaledes slutet af §
15 komme att lyda sålunda: “Kommunalnämnden pröfve de anbud,

som dervid göras, och ege dem, med afseende ej mindre å de bjudandes
behörighet och tjenlighet, än äfven å den erbjudna afgiftens
belopp, antaga eller förkasta. Mot sålunda antaget anbud må klagan
ej föras, derest eg visas kan, att auktionen icke i behörig ordning försiggått,
i hvilken händelse besvär kunna inom 30 dagar från auktionsdagen till
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet ingifvas.“

Den 21 April, f. m.

271

Härefter framställde Herr (Trefven och Talmannen proposition på
bifall till Utskottets hemställan och, då dervid svarades många ja
jemte åtskilliga nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

Utskottets sista förslag.

Bifölls.

§ 24.

Utskottets hemställan bifölls.

§§ 41, 44 och 45.

Grefve Mörner, Oscar: Jag hade föreställt mig att det skulle
uppstå någon debatt om denna punkt. Den här föreslagna förhöjningen
af bötesbeloppen synes mig nemligen vara alltför stor, helst
erfarenheten icke torde hafva visat att de hittills föreskrifna bötesbeloppen
varit otillräckliga för att afskräcka från brott mot författningen.
Man säger visserligen att genom den nya strafflagen böters
förvandling till kroppsstraff blifvit fotad på en ny och lägre skala.
Men då i alla händelser den ifrågavarande, nu gällande lagen icke
visat sig overksam, så vet jag ej hvarför man skall ändra densamma.
Jag yrkar sålunda afslag å både Herr Hasselrots motion och Utskottets
förslag.

Herr Beckman: Denna fråga har under den sednaste riksda gen

blifvit så fullständigt diskuterad, att meningarne i detta afseende
väl hunnit stadga sig, och allmän har klagan varit öfver de hittills
varande bötesbeloppens oförmåga att afhålla från itererade förseelser
emot ifrågavarande paragrafer, då den vinst, som genom sådana lagöfverträdelser
skördas, rikligen ersätter de böter, som drabba öfverträdaren.
Mig synes derföre, att Utskottet varit fullt befogadt att
föreslå ändringar i bötesbeloppen, och jag får på grund häraf tillstyrka
bifall till Utskottets förslag i denna punkt.

Herr Bennich: Lika med den siste talaren tillåter jag mig att

tillstyrka bifall till Utskottets förslag, ty det förhåller sig verkligen
icke så. som Grefve Mörner föreställt sig, att nemligen de hittills stadgade
bötesbeloppen visat sig tillräckliga för att afhålla från öfverträdande
af författningens föreskrifter. De hafva tvärtom visat sig
alldeles otillräckliga. Då författningen till en början skrefs, fanns
en helt annan förvandlingsgrund, vid bristande tillgång till böter, än
som numera är gällande. De i öfverensstämmelse med den da stadgade
förvandlingsgrunden gällande böterna kunde möjligen innefatta
ett ansvar, motsvarande hvad förseelsen kräfde, men sedan dess har
en annan och vida mildare förvandlingsgrund med den nya strafflagen
blifvit införd, under det att bötesbestämmelserna i denna lag qvarstått
oförändrade, och följaktligen har häraf en strafflindring uppkommit
för dem, som af egennytta och vinstbegär på olofligt sätt till -

272

Den 2t April, f. m.

handahålla allmänheten dessa drycker och således underlätta tillfället
att åtkomma den vara, hvars konsumtion man sträfvar att inskränka.
Af detta skäl kan jag icke annat än gilla Utskottets ändringsförslag,
till hvilket jag för min del får yrka bifall.

Sedan öfver]äggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
Utskottets ifrågavarande hemställan och dels utslag derå; framställde
Herr Grefven och Talmannen proposition på bifall till Utskottets
hemställan och, då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.

Grefve Mörner, Carl Göran: Vid början af gårdagens ple num

anmäldes Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande
N:o 2, angående vilkoren för det kreditiv Biksgälds-kontoret från
Riksbanken eger begagna. Man väntade då att detta Memorial, som,
jemte åtskilliga andra Betänkanden, bordlagts första gången i närmast
föregående plenum, under tillkännagifvande, att de skulle sättas
främst på föredragningslistan till nästa plenum, för att då kunna för
andra gången bordläggas, verkligen skulle blifva bordlagda. Begäran
derom framställdes äfven af mig och understöddes af en annan
ledamot, men då en tredje ledamot af Kammaren fästade uppmärksamheten
derå, att det vore angeläget att detta ärende snart blefve afgjordt,
afstod den ledamot, som jemte mig begärt bordläggning för
andra gången, från detta yrkande, och då jag således stod ensam
kunde jag icke hindra ärendets afgörande. Efter uppläsning af ett
stycke ur Betänkandet, af hvilken uppläsning icke någon kunde uppfatta
hvad som i detsamma innefattades eller dess egentliga syftemål,
blef det af Kammaren utan öfverläggning bifallet. Jag har sedermera
tagit kännedom om innehållet af detta Betänkande, och fick
då veta att frågan angick borttagande af den skyldighet, som hittills
ålegat Riksgälds-kontoret, att vid hvarje kreditivårs slut hafva till
Riksbanken inbetalt hvad å kreditivet blifvit under året lyftadt. Frågan
om en dylik förändring som under föregående riksdagar varit
omtvistad men alltid fallit, har nu utan någon diskussion, jag kan
nästan säga, genom öfverraskning, blifvit afgjord. Emot ett sådant
förfaringssätt måste jag, sedan jag tagit kännedom om Betänkandets
innehåll, reservera mig och detta af flera skäl. Dels har man genom
denna åtgärd beredt Riksgälds-kontoret möjligheten att, utöfver de
tvänne års bankovinst, som genom Riksdagens beslut blifvit åt detsamma
öfverlemnad, kunna från Riksbanken förskottsvis uttaga äfven
ett tredje års bankovinst — kreditivet uppgår såsom bekant till en
och en half million — dels kan, genom en sådan lutt till kreditivet,
som Riksgälds-kontoret härigenom fått, i det detta verk icke skulle
behöfva inbetala något af hvad utaf samma kreditiv lyftats, utan få
öfverflytta balansen från det ena året till det andra, kreditivet förvandlas
till ett stående lån för Riksgälds-kontoret. Ett sådant förfaringssätt
— att nemligen år från år balansera den skuld hvari Riksgälds -

m

Den 21 April, f. m.

gälds-kontoret står till Riksbanken i följd af uttagningar å kreditivet,
hvarigenom man öppnat möjligheten att-vid uppgörande af hvarje
statsreglering erhålla in permanent brist på en och en half million —
påminner alltför mycket om en på obestånd kommen vinglares försök
att “hålla sig uppe”, för att jag skulle finna Riksdagen värdigt att
befrämja ett sådant sätt för regleringen af Statens finanser, och det
är på dessa skäl jag nu emot det fattade beslutet i denna fråga, får
till protokollet anmäla min reservation.

Anmäldes och bordlädes:

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8, angående Kongl. Maj :ts
nådiga Proposition om antagande af en ny Föreningsakt mellan Sverige
och Norge; samt

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 9, i anledning af Herr P. Nilssons
motion om öfverlemnande till Kongl. mynt- och medaljkabinettet
af'' åtskilliga i Riksbanken befintliga mynt och medaljer m. m.

Kammaren åtskiljdes kl. 2 e. m.

In fidem
O. Brakel,

Rik»d. Prof. 1869. 1 Afd. 3 Band.

18

274

Den Bl April, e. ro

Onsdagen den 21 April 18f>9.

Kammaren sammanträdde kl. 6 e. m.

Justerades ett protokollsutdrag för sammanträdet å förmiddagen
samt protokollet för den 7 dennes.

Föredrogs ånyo Sammansatta Banko- ock Lag-Utskottets den 14
ock 15 dennes bordlagda Betänkande N:o 1, i anledning af väckt förslag
om införande af ett nytt myntsystem, grundadt på guld.

Herr von Greij er: Utskottet kar i förevarande Betänkande lemnat
en, såsom mig synes, ganska intressant utredning af tvänne särskilda
frågor, nemligen om det under närvarande tidpunkt kan vara
önskligt, att få infört ett myntsystem, grundadt på guld, samt huruvida
stadgandet i 72 § Regeringsformens sista punkt borde så
förstås, som vore derigenom bestämdt, att silfver är den metall hvaraf
värdelikaren skall bestå. Hvad förra frågan angår, bär Utskottet
ansett tidpunkten lämplig för antagande af guld till värdemätare i
stället för silfver, och i denna åsigt instämmer jag helt ock hållet.
Beträffande åter den sednare frågan, eller den om tydningen af 72 §,
tror jag lika med flere reservanter, att Utskottet endast genom en
ganska vågad slutledning kunnat komma till det resultat, attsilfverstandarden
icke genom nämnda paragraf vore grundlagsbestämd. Det
är visserligen sannt, att ifrågavarande sista punkt i paragrafen —
“dessa sedlar skola efter deras ordalydelse, af Banken med silfver
inlösas''* — icke införts i afsigt att bestämma silfver till standard,
utan, såsom vi veta, egentligen för att utgöra en motvigt till det nog
stränga föregående stadgandet i samma paragraf, att Riksbankens
sedlar skola för mynt i riket erkännas. Men nu står emellertid ordet
silfver i 72 § ock står der på ett sådant sätt, att samma metall
derigenom torde böra anses kafva blifvit grundlagsbestämd standard.
Utskottet kar till skäl för sin motsatta åsigt anfört, bland annat, att
ett stadgande, hvarigenom en viss metall blefve grundlagsbestämd
standard rimligtvis icke skulle kunna kafva sin plats annorstädes än
i 79 § Regeringsformen, hvilken handlar om rikets mynt och sät -

275

Den 21 April, e. m

Si biStämTndet ai ^andringar deri. Berkan så sägas. Men
manne icke med mera skäl kan sägas, att ett stadgande, som srör en
viss metall till standard, icke alls lämpar sig för införande i frundg’
och att derföre, nar sadant ändock skolat ske, detta stadgande
snairtre än att intagas i 79 §, borde få sin plats i 72 § med deruti
förut befintlig för en grundlag föga passande föreskrift om banks e man\rfa>gf

rSi Utl S.liafva för dera år tillbaka af Friherre Skogul1
blifvit föreslagna andringar, gående ut på att i paragrafen utsutta
1,vilka metaller, ädla eller oädla, få till myntslås. Men att 79
? Yar„e stället der standardens grundlagsbestämmande lämpligast
kunde ifrågakomma, är, såsom jag tror, ett af Utskottet framstäldt
alldeles nytt påstående; och vill det synas som den derpå afUtskot
tet grundade argumentationen skjuter något öfver målet. Utskottet
anser, att vi hädanefter endast skulle hafva en standard, nemligen guldstandard,
och således icke tillika dermed äfven eu silfverstandard hvithet
torde vara ngtigt, alldenstund det icke är nyttigt att hafva två
lagliga värdemätare.

Men skulle, såsom Utskottet tänker sig saken, guld göras till ensam
standard, ändock att 72 § Regeringsformen qvarstå?- med oförändrad
lydelse, blefve det förhållandet: att en banksedel, lydande på inlö
sen med guld det vill säga den lagliga standarden, icke egde tvångskurs,
men en banksedel åter, uppställd på inlösen med silfver som
icke vore laglig standard, vore tillförsäkrad tvångskurs. Detta vore
in en oegentlighet. Då eme 1 lertid. Utskottet endast föreslagit en skof
velse till Kong!. Maj:t,med omförmälande att Riksdagen för sin del
finner en förändring af landets nuvarande myntsystem behöflig, skulle
jag val kunna godkänna Utskottets_ förslag, fastän jag ogillar Utskölja
motivering. Men det synes mig, som om i eu vid Betänkandet
iogad reservation ar vorden pavisad en utväg att i denna vigtiga
truga taga ett steg framåt närmare till målet, utan att deraf^uppkomme
nagra oegentlighet^-. Denne, utväg är Herr Bergströms reservation
I densamma visar han, att det nu icke går an att antaga
en guldstandard, sa länge 72 g qvarstå?- med oförändrad lydelse men
att det deremot, da vi redan hafva guldmynt, icke kan vara orietiet
att införa ett gyldmyntsystem bredvid det legala myntsystemet''mål
silfver till standard; och han föreslår derföre antagandet af ettguldmyntsystem
med carohnen såsom enhet samt mark och örtug såsom
underafdelnmgar. Derjemte hemställer Herr Bergström att tills vidare
och för liqviderande af carolinens bråkdelar ett ''visst förhållande
mellan värdet a guld och silfver måtte bestämmas. I detta
sistnämnda afseende vore Herr Bergströms förslag att betrakta
en tills vidare gällande Uqvidationslag. Man kan möjligen invänd!?
att, da vi hafva carohnen och således redan nu kumm vid försträck''
ning utfärda förbindelse, ställd att inlösas i sådant mynt, så ttt
öfverflödigt att införa ett. guldmyntsystem. Det är dJck helt olika
att såsom nu blott hafva ett guldmynt, och att fä ett fullständigt
guldmyntsystem vid sidan af det legala myntsystemet med silfver
till standard; genom antagandet åt Herr Bergströms förslag, torde
under tidernas lopp, den allmänna meningen vinnas för en öfvergång
till guldmyntsystem, såsom det enda legala. Jag föreställer mig och!

Den 21 April, e. m.

276

att den värde ledamoten af Kammaren, liv i licens motion blifvit i det
föreliggande Betänkandet behandlad, skall, sedan under denna riksdag
väckt förslag till förändring af 72 § Regeringsformen blifvit
afslaget, känna sig tillfredsställd med Herr Bergströms förslag,
såsom innefattande allt hvad som för närvarande rimligtvis kan ifrågasättas
för införande af guldmyntsystem i vårt land.. Jag anhåll er således,
att Herr Talmannen ville framställa proposition derå, att Kammaren,
med afslag å Utskottets hemställan, måtte antaga det förslag,
som Herr Bergström i sin reservation afgifvit.

Friherre Skogman: Het är utom allt tvifvel, att förevarande

fråga är ganska svår att lösa, enär den berör åtskilliga lagstadganden,
Indika bestämdt föreskrifva att silfver är landets lagliga mynt,
och det sätt, på hvilket den enligt Utskottets motivering, skulle lösas,
synes mig särdeles olämpligt och icke det rätta att tillvägagå i
en så genomgripande fråga. Enligt motiveringen skulle man kringgå
72 § Regeringsformen, genom hvilken är bestämdt, stadgadt att
silfver är landets myntfot. Det är möjligt att lagstiftaren, då han
skref denna paragraf, endast tänkte på att deri inlägga en förbindelse
för Banken att inlösa sina sedlar med klingande mynt, men då grundlagen
skall tolkas efter ordalydelsen, kan man, den ursprungliga meningen
må hafva varit hvilken som helst, icke komma till annat resultat,
än som framgår af paragrafens uttryckliga lydelse. Enligt
Utskottets förslag skulle man få ett mynt som icke funnes, men hvilket
skulle vara det lagliga betalningsmedlet, och ett mynt som funnes,
men icke vore lagligt, och detta skulle väl ej. leda till en lycklig
lösning af frågan. Det är egentligen mot motiveringen, som jag
har velat framställa anmärkning; mot det resultat hvartill Utskottet
kommit, har jag i hufvudsak icke något att .erinra, men då jag anser
redaktionen af den föreslagna skrifvelsen mindre lyckad och det förslag
Herr Grefve Mörner i sin reservation framställt i detta afseende
ega företräde, får jag, utan att inlåta mig i någon .vidare pröfning åt
frågan, inskränka mig till yrkande om bifall till sistnämnda förslag

Herr Ekman, Johan Jakob: Då jag låtit anteckna mig som

reservant emot förevarande Betänkande, men icke beledsagat min reservation
med några motiver, torde jag få förklara anledningen härtill.
J ag öfvervar inom Utskottet hela handläggningen af denna fråga,
men måste afresa innan Betänkandet justerades, och hade i följd
deraf endast tillfälle att på förhand anmäla min reservation.

För min del kan jag hvarken gilla Utskottets motivering, eller
det slut hvari Utskottet stannat. Hvad motiv erna angår,, är jag af
den åsigt, att 72 § Regeringsformen utgör ett ovilkorlig! hinder
att bestämma Sveriges myntfot i guld, tv då denna innehåller, att
Riksdagen allena eger att genom Banken utgifva sedlar, som för mynt
i riket må erkännas, och att dessa sedlar skola af Banken med silfver
inlösas, så följer väl deraf, att silfver är det enda för vårt land
lagliga betalningsmedel och, då eu myntfot väl icke kan vara grundad
på annat betalningsmedel än det lagliga, så kan ju icke vår
myntfot grundas på guld, annat än genom att kringgå Grundlagen —-

Den 21 April, e. m.

277

och detta kan jag ej gilla. Beträffande åter den hemställan, till hvilken
Utskottet kommit, så ser det nästan ut som om Utskottet, efter
att i motiverna hafva tagit munnen så full som skeft, blifvit rädd, när
det kommit till slutliga utlåtandet, och derföre valt den enklare utvägen
att föreslå en underdånig skrifvelse till Kong]. Maj:t. Huru
är nu denna skrifvelse stiliserad? Så vidt jag förstår, är det icke
någon mening i den. Utskottet hemställer nemligen först: “attRiksdagen
ville, uti underdånig skrifvelse till Kong! Maj:t, med tillkännagifvande,
det Riksdagen för sin del finner en förändring af landets
nuvarande myntsystem vara önskvärd och behöflig, anhålla att Kongl.
Maj:t måtte låta, på sätt lämpligast finnes, anställa utredning, huruvida
ett nytt myntsystem, grundadt på guld och för öfrigt ordnadt i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med här ofvan angifva grunder, eller
möjligen andra, vore för landet ändamålsenligt". Så långt är allt
rigtigt, och Utskottet har derigenom sagt, att det öfverlemnar åt
Kongl. Magt att afgöra, om det nya myntsystemet är lämpligt eller
ej, men så tager Utskottet för gifvet, att Kongl. Maj:t skall finna det
ändamålsenligt, och anhåller: “att Kongl. Maj:t ville till Riksdagen
afgifva nådigt förslag till ny myntordning etc.“ Grefve Mörners
förslag är då bättre, ty det är åtminstone fullkomligt logiskt, ehuru
det icke öfverensstämmer med mina åsigter. Utskottet säger, att uppgörandet
af ett nytt myntsystem innefattar utredningar och detaljbestämmelser,
samt anger detta såsom ett motiv, hvarföre det ej uppgjort
något förslag; men jag kan ej finna, att Utskottet behöft ingå
i några närmare detaljbestämmelser: det hade ändock kunnat yttra sig i
frågan och hade ej bort söka komma ifrån den genom en underdånig
skrifvelse.

Hvad syftet af Herr Wallenbergs motion beträffar, får jag förklara,
att jag fullkomligt gillar detsamma, och att jag lifligt önskar
att något i den vägen måtte åstadkommas. De olägenheter vi erfara
af vårt nuvarande myntsystem och hvilka äro dels i motionen, dels
i Utskottets Betänkande vidlyftigt refererade, ligga så i öppen dag,
att de väl icke kunna förnekas. Inom Utskottet har visserligen en
reservant, tillhörig Andra Kammaren, velat påstå att olägenheterna
icke vore så stora, och han har sökt bevisa detta genom att uträkna
huru mycket mynt, som årligen försvinner från landet, och huru mycket
vi derpå förlora. Jag trotsar dock honom eller hvem annan som
helst, att kunna med någon noggrant!et bestämma detta. Han har
emellertid kommit till det resultat, att alltsedan 1830 skulle den årliga
förlusten belöpt sig till 10,000 R:dr, men det återstår att afgöra,
huruvida icke förlusten egentligen tillkommit på senare åren, och man
såledesär berättigad antaga, att den är ett fortgående ondt, som år
efter år blir allt värre och värre. Han har ock förbisett att förlust
eger rum, icke blott på myntadt silfver, utan äfven på det silfver vi
hafva på utländsk ort, och någon af Herrar Bankofullmägtige torde
kunna upplysa, att Banken får ständigt indraga guld från London
och att derpå förloras en ej obetydlig summa. Herrar Bankofullmägtige
torde ock kunna meddela, att här pågår till föga fromma för
Riksbanken en daglig uttagning af myntadt silfver. Då jag således
nogsamt inser, hvilka förluster årligen tillskyndas landet genom vårt

278

Den 21 April, e. m.

nuvarande myntsystem, önskar jag, som jag nyss yttrade, att ett
myntsystem grundadt på guld måtte ju förr desto heldre införas, så
vidt nemligen detta kan ske utan att förnärma grundlagen och trotsa
allmänna opinionen; och man hör sålunda tillse, huru man på hederligt
sätt skall kunna komma målet nära. Inom Utskottet har jag förfäktat
samma åsigter som Herr Bergström och kommit till samma
slut som lian, och vill derföre, fastän jag ej kan i allo gilla hans motiver,
yrka bifall till hans förslag. Jag tror verkligen att genom antagandet
af detta skulle den vigtiga frågan främjas på bästa möjliga
sätt, och för öfrigt kunna vi ju nu icke komma längre. Om guldet,
på grund af sin egen förtjenst, de fördelar det erbjuder för rörelsen,
dess beqvämlighet o. s. v., hefinnes vara för rörelsen bättre än silfver;
så skall det bana sig väg, såsom skett i Frankrike och såsom,
enligt hvad Utskottet upplyser, äfven inträffat i Ryssland, der så väl
guld- som silfvermynt utmyntas med metallinnehåll, fullt motsvarande
prägelvärdet. Då vi redan hafva caroliner myntade, och sista
Riksdagen hos Kong! Maj:t anhållit om myntning af 25-francs-stycken,
så fort de stater, hvilka deltagit i 1865 års myntkonvention, vidtagit
samma åtgärd, så hafva vi visserligen på sätt och vis redan
guldmynt, men på det att detta mynt må blifva, så att säga, legaliseradt,
sa. att. domstolar må kunna ådöma att skuldförbindelser och
andra obligationer, ställda å guld, skola med sådant mynt inlösas,
är det nödvändigt att detta nya mynt bringas i system och en enhet
derför bestämmes. På denna grund har jag trott, att Herr Bergströms.
förslag skulle lösa svårigheterna på bästa sätt. Jag skulle
visserligen^ kunnat nöja mig med att en skrifvelse i samma syfte aflåtes
till Kongl. Maj:t, men liksom jag ansett det origtigt, att Utskottet,
på sätt som skett, afgifvit sitt eget fattigdomsbevis och förklarat
a,tt Utskottet endast kunde föreslå skrifvelse till Kongl. Maj:t,
så kan jag ej heller gilla att Riksdagen icke skulle formulera ett bestämdt
förslag. Får Kongl. Maj:t ett förslag från Riksdagen, så är
tid vunnen,, och Kongl. Maj:t har något att bygga på, hvaremot, i
händelse Riksdagen först skulle begära en utredning och så Kongl.
Maj:t framlägga, förslag samt derefter Riksdagen granska detta och
vidtaga förändringar, en onödig tidsutdrägt skulle uppstå. Möjligen
skulle man kunna hysa någon betänklighet mot 5:te punkten i Herr
Bergströms förslag, som innehåller föreskrift om ett bestämdt värdeförhållande
.mellan guld och silfver, men, då denna föreskrift endast
skulle ega tillämpning i fråga om bråkdelar af carolinen, komme den
att i det praktiska ega så ringa inflytande, att man väl icke för detta
stadgandes, skull bör förkasta hela förslaget. Jag anhåller derföre
om proposition på bifall till Herr Bergströms förslag, utan att jag
dock dermed, jag upprepar det, vill uttala ett gillande af alla de motiver
han anfört för detta förslag.

Grefve Hamilton. Henning: Att ett nytt myntsystem, grundadt
pa guld, förr eller sednare måste införas, derom torde tankarne
icke vara delade, och. i detta hänseende är jag äfven af samma åsigt
som Utskottet, men jag måste erkänna, att, när jag läste Utskottets

279

Den 21 April, e. m.

motiver. blef jag förskräckt för min egen tanke, emedan deraf syntes,
som, åtminstone under öfvergångstiden till ett nytt system, de mest
besynnerliga förhållanden skulle uppstå. På tredje sidan i Betänkandet
säger Utskottet sjelft, att enligt 72 § Regeringsformen Riksdagen
allena har rätt att utgifva sedlar som för mynt i riket erkännas
och att dessa sedlar skola, vid anfordran, af Banken med silfver
inlösas, och då nu Utskottet vill, att endast guld skall anses som
mynt, så blir ju följden deraf, att 72 § erhåller den betydelse, att
Banken ensam kan utgifva sedlar, hvilka skola gälla som guld, men
att dessa sedlar skola af Banken med silfver inlösas. Häraf uppstår
en förvirring i afseende på sedlarnes beskaffenhet och. värde, som
kan medföra många svårigheter. Flera andra punkter i Utskottets
motiver torde väl också förtjena en närmare granskning, men då sannolikt
Kammarens flesta ledamöter genomläst Betänkandet, vill jag
ej upptaga Kammarens tid med eu sådan granskning. Hvad särskildt
den af Utskottet föreslagna skrifvelsen angår, har redan en talare
fästat uppmärksamheten derå, att skrifvelsen verkligen innebär en
inkonseqvens; början och slut sta icke med hvarandra i öfverensstämmelse.
Herr Bergströms förslag är onekligen bättre, pell jag skulle
ej hafva haft mycket att invända deremot, så vida jag ej ansåge att det
kan vara skäl att gifva sig något till tåls, äfven om det skulle dröja
en eller annan riksdag, innan reformen genomfördes. Om vi, som
redan äro belamrade med sedlar af så många slag, äfven skulle erhålla
en mängd mynt af olika valörer och präglar, så skulle väl icke
någon fara deraf uppstå, men obestridligen skulle mycken oreda vid
liqvider åstadkommas. Systemet ser enkelt ut, men torde i praktiken
medföra många svårigheter.

Vid detta förhållande har jag stadnat vid det . i. Grefve Mörners
reservation framstapla förslag, men skulle dock vilja hemställa, om
icke Kammaren deri ville vidtaga den förändring, att man uteslöt
orden: “i enlighet med de i Utskottets Betänkande angifna grunder*1
och “som ifrågasatt blifvit**, hvarigenom förslaget skulle erhålla följande
lydelse, “det Riksdagen ville besluta: att till Kongl. Maj:tingå
med underdånig skrifvelse med anhållan, att, enär en förändring i landets
nuvarande myntsystem ifrån silfver till guld syntes vara önskvärd,
Kongl. Maj:t måtte täckas i nåder taga denna fråga i öfvervägande,
och, ifall en sådan förändring af Kongl. Maj:t pröfvades ändamålsenlig,
då till Riksdagen afgifva nådigt förslag till så väl ny
myntordning, som öfriga af Kongl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma
beslut beroende stadganden, hvilka kunde finnas behöfliga." Riksdagen
har härigenom blott uttalat en tanke, hvarom de fleste af oss
torde vara ense, att en öfvergång till guldmyntsystem är särdeles
önskvärd, men öfverlemna! åt Kongl. Maj:t att reglera, huru denna
öfvergång med alla dess detaljer skall tillgå. Jag anhåller således
om proposition på bifall till Grefve Mörners förslag, sådant det nu
blifvit af mig formuleradt.

Herr Sehartau: Man bör i allmänhet vid bedömande af ett
Utskotts-Betänkande icke alltför strängt nagelfara med de motiver
Utskottet till stöd för sin hemställan anfört, blott sjelfva hemställan

280

Deri 21 April, e. no.

är sådan att man dermed kan vara belåten. För min del får jag
emellertid förklara, att jag i afseende å detta Betänkande är i hög
grad missbelåten med motiverna och icke särdeles mera belåten med
“klämmen11. Motiverna hafva redan undergått en allvarlig kritik,
och fruktade jag icke att vara rent af ohöflig, skulle jag om dessa
motiv er vilja påstå att i dem ligger en hög grad af advokatyr. Man
har gjort allt möjligt att så uttyda 72 § Regeringsformen, som man
önskat att den måtte tydas, och mig synes att man dervid helt och hållet
glömt bort en annan § i Regeringsformen, nemligen den 84:de.
som säger, att grundlagen skall tolkas efter ordalydelsen. Men jag
vill icke uppehålla mig längre vid motiverna, de hafva redan blifvit
temligen illa åtgångna, och jag vill öfvergå till att yttra några ord
om sjelfva saken.

Jag får då förklara, att jag verkligen ej kunnat inse det vi skulle
hafva en så stor nytta af en förändring af vår myntfot från silfver
till guld. Jag har icke rätt kunnat begripa denna nytta, egentligen
derföre att jag trott mig i min ringhet kunnat märka hvad många
andra i sin statsklokhet icke lära kunnat förbise, eller att guldet har
en fortfarande tendens till sjunkande gentemot silfver och andra
värdemätare. Då nu så är att guldet, i följd af upptäckterna af nya
guldlager, ständigt sjunker i värde, så kan jag ej inse det vara ngtigt
att, när man till värdemätare har silfver, hvilket stiger, utbyta
detta mot ett sämre. Vill man försämra myntet, då kan man tillgripa
guldet, men vill man hålla sig till det redbara, då stadnar man
vid silfret, och jag har således ej funnit någon anledning för oss
Svenskar att byta bort det goda vi hafva mot ett myntsystem, som
icke ens är accepteradt hos våra närmaste grannar. G-uldmyntsystemet
är icke antaget i Danmark, det är icke antaget i Norge, ej heller
det stora Nordtyska riket. Hvarföre skola vi äflas att gå i
spetsen för denna s. k. reform? Jag skulle tro att vi hafva fått tillräcklig
tillrättavisning för denna vår åhåga att gå i spetsen, före de
stora nationerna; det anstår oss icke, och vi kunna lätt falla in i det
löjliga genom att affektera att stå i främsta ledet i de stora frågorna.
Om således, hvilket jag antager, Riksdagen denna gång måste finna
att en förändring i myntfoten icke kan ega rum förr än 72 § Regeringsformen
blir lagligen ändrad, och då intill den tiden återstå 4 år,
synes mig att vi icke nu behöfva brådska att dekretera en reform,
hvilken alltför väl kan behöfva någon tids mognad.

Det är en sanning, att man under sednare åren ofta sett med
missbelåtenhet att silfver blifvit uttaget ur Banken; och man har offentligen
insinuerat, att denna uttagning skulle förnämligast åsyftat
vinst genom silfrets nedsmältning utomlands; denna vinst synes man
nu vilja omöjliggöra genom att helt och hållet afskaffa silfvermyntet.

Jag vill nu icke inlåta mig på frågan, huruvida man icke sedermera
möjligen kan komma med någon särskild fördel att utföra guldmynt
ur landet, men jag vågar påstå, att denna utförsel af silfver,
hvaröfver man så mycket beskärmat sig, och i afseende hvarå man
påstått, att den skulle hafva framkallats mest af exportörernas begär
att förtjena, icke endast på den större silfverhalten i våra specier
utan till och med på deruti varande tillsats af koppar; jag vågar på -

Den 21 April t. ra.

281

stå, säger jag, att denna utförsel i sjelfva verket har helt andra
grunder än det i främsta rummet anförda vinstbegäret. Grunden till
att Bankens ädla metaller i sådan ymnighet strömmat ur landet lig fer

vida djupare. Hade vexelkursen stått fördelaktigt för Sverige.

ade den stått något under pari, eller endast vid pari, så skulle säkerligen
ingen enda silfverpåse eller silfverplants hafva uttagits, för
att skickas till utlandet. Silfret har således, åtminstone i de aldra
flesta fall, icke utskickats för att göra en lumpen vinst på några fattiga
ören, utan hufvudändamålet har varit att antingen direkt eller
indirekt betala skulder på möjligast billiga sätt; då detta i följd af
kursens ställning icke kunnat ske med vexla!'', får man icke förtycka,
om någon begagnar sin lagliga rätt, att betala med mynt och det
ligger således icke något klandervärd! i dessa operationer. Ännu
mindre kan jag öfvertygas om att man för den småsaken att några
plantsar silfver gått ur landet under en tidpunkt då handelsförhållandena
varit ogynsamma och kursen stått ofördelaktigt, skulle bryta
stafven öfver vår myntordning och säga: silfret duger icke, vi få lof
att hafva guld. Mine Herrar, det är icke möjligt att hos oss förekomma
export utaf ädla metaller. Så länge kursen är ofördelaktig, så länge
landet har skulder, på hvilka räntor och annuiteter till högst betydligt
belopp måste betalas till utländingen, så länge landet endast producerar
råvaror af ringare värde, under det att det behöfver kolonialoch
andra dyrbara produkter, hvilka i värde öfverstiga hvad landet
har att bjuda i betalning, så länge fortfar ock det missförhållandet,
att man måste söka andra betalningsmedel, och då är Bankens metalliska
fond närmast att tillgripa, och så kommer det att förblifva,
man må taga hvilken myntfot som helst.

Utskottet har yttrat en åsigt, hvilken jag funnit flere ledamöter
af denna Kammare dela, att guldet skulle ega så stort företräde
framför silfret såsom mynt. Jag har redan förklarat, att jag ej kan
hylla denna åsigt, af det skäl, att det sednare stiger i värde, under
det att det förra faller. Men, då Utskottet säger, att “guldet medför
mindre kostnad vid öfverflyttning från en ort till en annan af verlden“,
så får jag deremot erinra om en annan omständighet, som torde
vara lika vigtig. Mynten äro genom sin vandring hand ur hand
underkastade förminskning till sin vigt och volym genom nötning.
Guldet är i följd af sin mjukare beskaffenhet underkastad mera nötning
än silfret, och hvad värre är, nötningen af guld är vida kostsammare
för ett land än nötningen af silfvermynt.

En reservants åsigt går ut derpå, att man, med erkännande deraf
att man icke tvärt kunde ändra myntfoten från silfver till guld, likväl
skulle förskaffa sig guldmynt, och att man således skulle erhålla
2 standards och sålunda äfven utgifva sedlar lydande å guld. Detta
skulle verkligen blifva bra; det blefve trefligt, när man, utom dessa
mångfärgade och i oändlighet varierande sedlar, hvilka man nu får
dragas med, äfven finge sedlar från Riksbanken och de enskilda bankerna,
med dubbel färgskiftning, ömsom lydande å silfver ömsom å
guld, men värre är, att Riksbanken skulle förbindas, att för inlösen
af dessa guldsedlar äfven hålla dubbel metallisk kassa. Så länge 72
§ Regeringsformen qvarstå!’, och Riksbanken således har ovilkorlig

282

Den 21 April, e. m.

skyldighet att inlösa sina sedlar med silfver, är skyldigheten att tillhandahålla
guld, icke obligatorisk för Banken, men om Banken utgifver sedlar,
som lyda på guld, måste- de väl äfven infrias med samma mynt, och då
skall ju Banken hafva två metalliska kassor, en med silfver och en med
guld. Hade Riksbanken något öfverflöd på metallisk valuta, kunde väl
detta gå för sig, men vi veta ju alla, att Riksbanken haft svårt att hålla
den vid erforderlig höjd. Vid förra riksdagen beslöts präglandet af ett
nytt guldmynt; det var då mycket hett, och man förespeglade storartade
verkningar deraf, men jag hemställer till hvar och en af eder, mine
Herrar, om vi verkligen natt någon fördel deraf. Jag bär till och
med hört att caroliner i utlandet är o underkastade agio, hvilket är
ganska naturligt, ty de äro fullkomligt okända, och om vi än slå oss
för bröstet och säga: detta är vårt mynt, det är prägladt i vårt land,
hvilket går i spetsen för de stora frågorna, så hjelper icke detta hos
de utländske penningevexlarne. Då jag således ej kan anse den ifrågasatta
förändringen nu vara i någon mån påkallad, och då jag tror,
att vi alltför väl kunna vänta 4 år till, eller till dess 1873 års Riksdag
hunnit stryka bort den der fatala 72 § Regeringsformen, hemställer
jag, att vi nu helt enkelt måtte afstå Utskottets hemställan.

Grefve Sparre, Eric: Om någon vågar uppträda mot en mening,
hvilken med eller utan skäl, med eller utan mogen pröfning
blifvit allmänt antagen, befinner han sig alltid i en underlägsen,
i en svår ställning; minsta yttrande af tvekan om behörigheten eller
befogenheten af en sådan åsigt, som under en längre tid gjort sig
gällande, bemötes med bespottelse. Ehuru jag således kunnat vara
beredd på mycket, har jag likväl blifvit något förvånad öfver den
skärpa i uttrycket, med hvilken Utskottets förslag blifvit behandladt;
man har sagt, att Utskottet velat kringgå lagen, att man blifvit förskräckt
öfver Betänkandet, att motiverna innefattade en simpel advokatyr.
Jag hyser respekt för andras öfvertygelse; och då jag, efter
noggrann pröfning, omfattat den mening Utskottet uttalat angående
72 § Regeringsformen, hade jag hoppats få röna samma behandlingssätt
från mina motståndares sida. Jag vågar verkligen bekänna, att
jag hyllar Utskottets åsigt; den må vara origtig, och jag tviflan icke
att Kammarens beslut utfaller i sådan rigtning, men det bör vara
tillåtet att anföra skäl, innan man blir fördömd. Det har påståtts,
att i vår grundlag skulle stå att silfver är standard, och, säger man,
denna grundlag skall tolkas efter ordalydelsen. Nå väl, mine Herrar,
i hvilken § af grundlagen står det, att silfver är standard? Jag har
icke kunnat finna den. Hvad man än må säga, det finnes dock ett
system i Regeringsformen, och det behandlar i olika §§ särskilda ämnen;
men den § som handlar om mynt, eller den 79:de, den bestämmer
endast att ingen förändring i myntet till skrot eller korn må ega rum
utan Riksdagens bifall. Mynt finnes icke omnämndt i någon annan §
än denna. Då nu 79 § Regeringsformen är den enda, som talar om
mynt, och den innehåller icke ett ord om att silfver är mynt, eller
att guld är mynt, så tager jag för gifvet att våra grundlagstiftare
aldrig haft för afsigt att bestämma i grundlagen, att vi skola hafva
silfver till mynt. Det vore ock en galenskap, till hvilken ingen
grundlagstiftare lärer göra sig skyldig, att bestämma hvad standard

233

Den 21 April, e. m.

ett land bör hafva, och jag tror verkligen ej heller att, ehuru grundlagarne
ofta innehålla bestämmelser, hvilka rätteligen ej der böra
intagas, man i någon grundlag skall finna en sådan bestämmelse.
Vår grundlag har ej heller gjort sig skyldig till en sådan blunder,
utan endast stadgat, att Konung och Riksdag gemensamt ega bestämma
hvad mynt landet skall hafva, och då vågar jag med grundlagen
i hand och efter hänvisning, att tolka den efter ordalydelsen
säga, att det står icke i denna grundlag, att silfver är vårt lands
standard. Men, säger. man, det står ju i 72 § Regeringsformen, att
sedlarne skola med silfver inlösas. 72 § Regeringsformen handlar
icke om mynt, utan om Riksbanken, och då kan jag ej fatta, hvarföre
grundlagsstiftarne skulle hafva roat sig med att just i denna § intaga
någon bestämmelse om mynt. Denna § flöt in i grundlagen af den
orsak, att man ville tillförsäkra Representationen rätt, att ensam förvalta
Banken, utan någon inblandning från Konungamagtens sida.
Såsom vi veta, fastställde man ock 1809, att Banken ensam skulle
ega rätt att utgifva sedlar, hvilka skulle gälla för mynt; anledningen
dertill må nu hafva varit hvilken som helst, för min del tror jag ej,
att meningen dermed ursprungligen varit att tillerkänna Bankens sedlar
någon tvångskurs, utan endast att förbehålla Banken uteslutande
privilegium på sedelutgifningsrätten, men sedan detta privilegium
upphört genom 1824 års Banklag, började man allt allmännare tolka
ifrågavarande grundlagsstadgande, såsom innehållande föreskrift om
tvångskurs. När sedan realisationen skedde, blef man uppmärksam
på de vådor en sådan föreskrift kunde innebära, och man ansåg sig
derföre höra gifva sedelinnehafvarne någon garanti att för sina sedlar
få klingande mynt, och derföre tilläde man vid 1850 års riksdag,
att sedlarne skulle af Banken med silfver inlösas. Jag ber de Herrar,
hvilka så hardt bedömt Utskottet, att genomläsa Konstitutionsutskottets
Betänkanden i denna fråga vid 1844 (då förslag väcktes,
men föll), 1847 och 1850 arens riksdagar, och jag vädjar till dem,
huruvida icke, derest meningen varit att med tillägget “med silfver
inlösas" stadga, att silfver skulle vara standard, man då borde finna
i något af alla dessa Betänkanden ett enda ord, den ringaste antydan
om en sådan tanke. Man lärer dock icke kunna finna något sådant.
och detta alldeles naturligt, ty ändamålet med tillägget var
endast att garantera sedlarnes värde; ingen tänkte på möjligheten af
guld såsom standard, och derföre valde man ordet silfver. Jag har
derföre hyllat och vågar fortfarande, trots de öfverlägsna deduktioner
hvarmed man mött mig, —- något skal i sak har jag emellertid
ej fått höra — hylla den åsigt, att man icke får tillägga våra grundlagsstiftare
någon afsigt, att i 72 §, hvilken endast innehåller att de,
som hafva Bankens sedlar, skola vara berättigade derför erhålla klingande
mynt, inlägga en bestämmelse om silfver såsom standard. Nu
säger man, att grundlagen skall tolkas efter ordalydelsen; ingen bestrider
detta, och för att stadgandet i 72 §:s sista punkt skall fortfarande
kunna ordagrannt tillämpas, har motionären föreslagit att
präglingen af silfvermynt skall fortgå. Om nu stadgandet “med silfver
inlösas" skulle utgöra ett absolut hinder för Konungen och Riksdagen
att, i den ordning 79 § Regeringsformen bestämmer, besluta

284

Den 21 April, e. in.

att vi skola hafva guld till mynt, huru kommer det sig då, mine
Herrar, att vi under dessa 18 år, sedan stadgandet tillkom,, slagit
kopparmynt, och att ingen menniska funnit något olagligt deri. Jag
hyser lika mycken aktning för grundlagen som någon, men jag söker
icke att deri inlägga en tanke, som bevisligen grundlagstiftaren aldrig
haft, och jag försvarar rättigheten att hafva annat slags mynt, än det
72 § Regeringsformen omnämner, dermed att vi under hela den tid
denna § varit gällande, haft annat mynt. Om således inga bättre
skäl än de hittills framlagda anföras mot den tolkning af grundlagen
Utskottet gifvit densamma, vågar jag tro, att Utskottets tolkning varit
rigtig. . .ii

Jag har nu betraktat frågan från den juridiska sidan; hvad den
finansiela angår, vill jag öfverlemna åt män af facket.att derom yttra
sig. Såsom boende i en gränsprovins, har jag en bitter erfarenhet
af de olägenheter vårt nuvarande myntsystem medför.. Det råder eu
liflig samfärdsel mellan Yestergötland och Norge; likheten mellan
vårt mynt och det Norska vallar att Svenskarne utan betänklighet
mottaga Norska speciel’ efter en kurs af 4 Rall’, men när de sedan
skola utvexla detta mot Svenskt mynt, så afdragas 4 öre, och. detta
förorsakar en ej ringa förlust. Det Norska myntet egen en ofantlig
spridning i våra gränsprovinser, hvaremot de Svenska specierna försvinna,
en följd af den obestridliga lagen att ett sämre mynt alltid
undantränger ett bättre. Då, på sätt motionären och Utskottet anfört,
1:delar af vår omsättning och handel med utlandet uppgöres i
guldvaluta, och det således måste vara af vigt att vårt myntsystem
grundas på den metall, hvars användande oftast förekommer, då det
otvifvelaktigt måste vara af stor nytta att vid beräkning af värden
utomlands kunna hänföra dem till Svenskt mynt, och då guldmyntsystemet
är antaget i åtskilliga länder och efter all sannolikhet kommer
att införas i ännu flera, synas många skäl tala för dess införande
äfven hos oss; och ej skulle väl detta kunna kallas för att gå
i spetsen för reformen, då systemet redan är antaget i vårt grannland
Finland; — men, som sagdt, jag öfverlemnar åt de män, hvilka
bättre känna de finansiela förhållandena än jag, att afgöra frågan
härom. Skilnaden mellan Utskottets förslag och Grefve Mörners är
ganska fin; Utskottet säger, att Riksdagen finner en förändring i myntsystemet
vara önskvärd, och Grefve Mörner säger, att den synes vara
önskvärd. Det är mig derföre likgiltigt, hvilketdera af dessa båda
förslag antages, och jag får således anhålla om proposition på bifall,
antingen till Utskottets hemställan, eller, om den ej skulle godkännas,
till Grefve Mörners förslag.

Friherre Stjelkblad: Utskottet har mycket rigtigt framhållit

de fördelar, som äro förenade med en myntfot, grundad på guld. Guldet
har det stora företrädet framför silfret, att myntkostnaden är mindre
och att guldet är lättare transportabelt. Dessa omständigheter
äro dock icke af den vigt, att ett land derför bör ändra sitt myntsystem;
men det finnes för Sverige ett annat skäl, hvilket onekligen
är talande. Detta skäl är de enorma förluster, som Sverige gör J>å
vårt nuvarande mynt derför att det är af bättre beskaffenhet än våra

285

Den 21 April, e. m,

grannländers. Yi hafva samma benämning, specie, på vårt mynt, som
de på sitt, och hela verld en tror, att värdet är detsamma, då dock
vår specie är TBW procent mera värd än den Danska och Norska.

Vid stora liqvider land och land emellan influerar visserligen icke
detta, ty då uppgöres icke beräkningen efter speciel», utan efter Hamburgermark
då vi handla med Hamburg, Thaler med Preussen, Pund
med England o. s. v. Här har visserligen i dag omnämnts, att det
pågick en operation, bestående i att dagligen ur Banken uttaga ett
visst belopp speciel’ för att sedan exportera dem. Men detta beror
icke på vårt myntsystem utan på kursen, och vill man förekomma
denna export, kan det ske derigenom, att man sätter kursen sa låg.
att någon förtjenst icke derpå kan uppstå. Men hvad som förorsakar
oss en enorm förlust, är handeln med våra grannar, hvilken på sednare
år tilltagit i en grad. hvarom I knappt kunnen göra Eder eu föreställning,
mine Herrar.

Jag vill blott nämna mjölhandeln, bränvinssmuglingen och handeln
med kolonialvaror. Jag har sökt taga reda på detta, och man
har meddelat mig, att förra året beräknade man, att till Köpenhamn
ingick dagligen 30 ä 40,000 R:dr svenskt. Denna summa 360 gånger
gör omkring 12 millioner, och vi förlora således derpå rätt vackert,
då det icke faller någon i Danmark in att gifva oss upptorna. Deremot
h änder det icke en Dansk att, då han köper af oss, taga mindre
än 4 R:dr för sin specie.

Samma är förhållandet med Norge, och detta talar således för en
förändring af myntfoten. Men ännu ett skäl finnes härför. Herrarne
hafva nästan alla uttryckt den önskan, att de enskilda, bankerna må
åläggas att inlösa sina sedlar med silfver. Latom oss antaga, att så blir
stadgadt. Hvad blir då följden? Jo, att hela liqviden för utlandet
skulle flyttas till Göteborg och Malmö, och hela tungan af invexlingen
falla på de bankinrättningar, som der finnas och hvilkas kassor
vid hvarje kursskilnad skulle tömmas. När man tagen detta i betraktande,
och då man har den lösliga riksnyttiga tanken i sigte, att de
enskilda bankerna skola inlösa sina sedlar med mynt, får jag säga,
att detta icke låter sig gorå utan att ändra myntsystemet; och skall
det ändras, kan det icke blifva annorlunda än till guld, .ty att denna
standard har stora fördelar med sig kan ej förnekas. Då jag ser saken
från denna sida, vill jag naturligtvis se svårigheterna, så små som
möjligt; men icke desto mindre har jag med bästa vilja i verlden icke
kunnat tolka 72 § på samma sätt, som Utskottet. För mig är tydligt
att, så länge denna § finnes qvar, måste silfver vara var standard;
men då en reservant i Andra Kammaren, Herr Bergström, så tydligt
ådagalagt detta, vill jag icke upptaga tiden med att ytterligare tala
härom. Jag vill blott med anledning af den siste talarens påstående,
att någon standard icke vore i 72 § bestämd, hemställa, huruvida vi,
då denna § stadgar, att Riksdagen allena eger rätt att genom Banken
utgifva sedlar som för mynt i riket må erkännas, och vidare att dessa
sedlar skola vid anfordran, efter deras lydelse, af Banken med silfver
inlösas, kunna tänka oss någon annan standard än silfver. Man vill
införa 2 slags standard, en med företräde och en sekundär; men den
sekundäre skulle dock hafva den fördel, att på den kunde utgifvas

286

Den 21 April, e. m.

sedlar, Indika _ gällde som mynt. Guldsystemet måste då fastställas
såsom fakultativt att gälla och tillämpas vid sidan af det i allo legala
silfvermyntet. Det är den enda utvägen, ty att hafva 2 slags standard,
af hvilka den ena hade företräde för den andra, tror jag icke
låter sig gorå. Men hvartill skulle det tjena att antaga guldet fakultativt?
vi hafva ju redan guldmynt, och då vinna vi ej med detta
förslag det stora målet, utan alla olägenheterna af det gamla myntsystemet
skulle i alla fall qvarstå. Hur jag än vänder denna fråga,
möter den svårigheter; och då jag anser att frågan behöfver en närmare
granskning och att ingen är bättre i stånd att göra detta än
regeringen, så tror jag det vara bäst att till Regeringen hänskjuta
densamma.

En talare har yttrat, att, då vi dröjt med denna förändring i 39
år, kunde vi gerna uppskjuta den ännu 3 år till. Men tager Regeringen
frågan om hand och finner att en förändring bör ske, så kan jag icke
se något hinder för Regeringen att redan vid denna riksdag väcka
förslag derom.

År jag nu på den ståndpunkt, att jag anser frågan böra hänskjutas
till Regeringen, så vill jag, efter jemförelse med Utskottets förslag
och den af Grefve Mörner föreslagna skrifvelsen, sluta mig till
den senare, med den af Grefve Hamilton deri föreslagna förändring.

Jag yrkar således afslag å Utskottets förslag och bifall till Grefve
Mörners skrifvelse, med den af Grefve Hamilton deri föreslagna förändring.

Friherre von Schwerin: Jag har sökt att i denna fråga taga
något närmare reda på den juridiska sidan af saken, men varit nog
olycklig att i detta afseende icke komma till något bestämdt resultat.
Juridiska frågor äro i allmänhet helt enkla, då man får tänka på dem
ensam; men de blifva mycket invecklade sedan juristerna fått tag i
dem. Af sex jurister, som voro inkallade i Banko-Utskottet, ansågo tre,
att 72 § Regeringsformen utgjorde ett hinder, och tre att den icke utgjorde
ett hinder för den föreslagna förändringen. Detta gjorde mig
förbryllad, och jag beslöt då att tolka grundlagen efter min egen åsigt
och mina sympathier, eller att man bör söka att införa guldmyntet.

Det är svårt att uppträda efter den föregående talaren, söm så
uttömt ämnet, att jag egentligen icke kan säga något nytt — men jag
ber dock att få bifoga några få anmärkningar till hvad han yttrat — det
är sannt, att den förlust, som uppstår derigenom, att vårt silfvermynt är
af bättre beskaffenhet än andra länders, icke gör mycket i den större
handeln; men från gränsorterna, särdeles från min hemort, utföres vårt
mynt i detalj, och dit införes i stället äfven i småposter det sämre
Danska myntet, hvarigenom ej obetydlig förlust uppstår. Detta är
ett af skälen, hvarför man skulle införa guldmyntet. Man har talat
om guldets sjunkande värde. Jag tror ej härpå, och så har ej
heller visat sig i verkligheten, ehuru en stor auktoritet, Chevalier,
har skrifvit en uppsats, som innehåller detta påstående. Den Tyska
kongress, som hade till uppdrag att förbereda guldets införande som
standard, prisbelönte en skrift, som jag har här och som visar, att 1801
var guldets förhållande till silfret som 15,01:1 och 1868 som 15,46:1,
och under denna tid har det flera gånger varit öfver och flera gånger

Den 21 April, e. m.

287

under dessa förhållanden. Under revolutionstiden har guldet stått
högre, emedan det varit lättare att undangömma. Då således på öfver
60 år guldets värde icke ändå fluktuerat mera, torde, från denna synpunkt
sedt, det icke vara någon fara att taga det till standard. På
sednare tider har en annan stor statsekonom, Wolowsky. framställt
den sats, att, om guldet skulle falla i värde, blefve efterfrågan på
silfver så stark, att derigenom guldet åter skulle stiga. Jag vill emellertid
lemna theorierna i sitt värde; men jag tror icke att eganderätten
skulle lida på att antaga guldet som standard. De, som icke vilja
anse guld som den rätta värdemätaren, hafva yttrat, att förslitningen
på guld vore möjligen större än på silfver. Jag kan icke tro det, då
slitningen på guld sker på mindre yta.

Man har sagt, att, om man införde guld, skulle för Banken uppstå
den svårigheten, att den måste hafva både en guld- och en silfverkassa.
Detta kan jag icke kalla någon svårighet, och det är dessutom
omfånget af affärerna, som bestämmer, hvad slags metallisk kassa
Banken bör hafva. Jag tror, att våra affärer komma att stiga; men
skola vi i silfver betala de nationer, som hafva guld i standard, måste
vi derpå förlora, och dertill kan icke vara skäl.

I afseende på det resultat, hvartill Utskottet kommit, så har jag
biträdt detsamma och fåi’ till motionären uttrycka min tacksamhet för
det han bragt saken å bane.

En omständighet, som man måste noga beakta och som gör saken
ganska invecklad, är den frågan, huru öfvergången från det ena värdet
till det andra bör ske. Om denna sak kunna stridiga meningar
uppstå, och jag tror, att endast Kongl. Maj:t kan hafva full öfversigt
i detta hänseende.

1 afseende å ordalagen är det mig temligen likgiltigt, med hvilket
respass den föreslagna underdåniga skrifvelsen affärdas. Emellan
Utskottets och Grefve Mörners förslag till skrifvelse är endast en
ringa skilnad, eller den, att det sednare är mera artigt och säger, att
det synes vara önskvärdt, då deremot Utskottet bestämdt säger, att
det finner en förändring af landets nuvarande myntsystem vara önskvärd
och behöflig. Om jag tänker mig i Regeringens ställe, så skulle
jag finna ett stöd i, att nationen uttryckte bestämda åsigter, och jag
får derför yrka bifall till Utskottets förslag.

Hvad slutligen beträffar Herr Bergströms förslag, så finner jag
det ganska sinnrikt; men hur jag än vändt det efter mina begrepp,
har jag ej kunnat finna annat, än att det kommer att alstra konfusion,
och jag anhåller derför om bifall till Utskottets förslag.

Herr Wallenberg: I allt hvad man gör och låter, bör man
bemöda sig att ställa sig lagen till efterrättelse. Det är första vilkoret
för att lyckas och att hafva tillfredsställelse af sina sträfvanden.
I denna fråga hafva blifvit framställda betänkligheter i anseende
till grundlagens ordalydelse, och jag ber då att i egenskap af
motionär få redogöra för min tankegång; och Herrarne skola, som jag
hoppas, då finna att, när man tänker sig saken i dess helhet, det ifrågavarande
förslaget icke bör stöta på några betänkligheter i grundlagen.

28S

Den 21 April, e. no.

Jag har redan tillåtit mig att framställa eu motion omvändning
i 72 § Regeringsformen. Den vann framgång inom denna Kammare
både vid denna och vid förra riksdagen.

J ag har tillåtit mig att i min motion angående myntet väcka förslag,
att hela och j:dels specier skulle fortfarande utmyntas, på det att
alla banksedlar må kunna enligt deras lydelse honoreras; men derjemte
har jag ansett, att ett system, grundadt på en myntfot af guld.
skulle vara för vårt land önskligast. Nu har, som man vet, 72 § framställts
som ett hinder mot denna åtgärd, och en ledamot af denna
Kammare, tillika bankofullmägtig, Friherre Skogman, har förklarat, att,
enligt hans åsigt, nämnda paragraf stadgar, att silfver är landets myntfot.
Om han sagt, att der stadgas, att "papper är landets myntfot, då
hade jag varit villig att gifva honom rätt; men att silfver är myntfoten,
'' det finnes icke i 72 §, om den skall tagas efter ordalydelsen.
Det kan så mycket mindre hafva varit meningen, som både före och
efter denna grundlags antagande, det i landet funnits guldmynt, och
om det varit meningen att förbjuda guldets antagande till myntfot,
så hade det väl blifvit tydligare uttryckt.

Jag tror således ej, att någon sådan afsigt förefunnits, och man
kan väl ej tänka sig något så föga rimligt, som att med grundlagens
helgd omgärda ett stadgande, som bör kunna ändras med mindre vedermöda
än som vanligen är förenad med ändringar i grundlagen.
Jag får t. ex. anföra, att, när Californien upptäcktes, grepos många
af en storartad förskräckelse. De trodde, att hela den civiliserade
verlden skulle blifva öfversvämmad af guld; men de kunna vara lugna,
ty tillgången på guld har ännu icke ens fyllt behofvet, och tillväxten
har helt obetydligt inverkat på priset på denna vara.

I grundlagen står nu, att dessa sedlar skola anses som mynt;
men der står icke, att de icke skola anses som guldmynt, och de kunna
väl icke anses som något annat än det, hvarpå de lyda. Om nu Riksdagen
beslutar, att bankofullmägtige få tillåtelse att utgifva sedlar,
att inlösas med guld, så är väl dermed icke värre än, att de skola
anses som andra förbindelser, det vill säga, att de skola honoreras,
om de än icke hafva grundlagsborgen. Hela skilnaden blir, att de
icke hafva rang, heder och värdighet af mynt. Jag kan icke se hvad
denna sak har med myntfrågan att skaffa. Bankväsendet måste foga
sig efter myntväsendet, och detta bestämmes af Konungen och Riksdagen
gemensamt. Bankväsendet har lika litet att bestämma myntfoten,
som kryddkrämaren skålpundet eller lärftskrämaren alnen. Vill
man, som en talare föreslagit, uppskjuta saken, så går det ock an.
Man vill vänta till dess 72 § blifvit ändrad, till dess man på öfvertygelsens
väg kommit längre. Nåväl, man uppskjuter frågan, och nästa
gång anföras samma skäl, och man får då ytterligare vänta i 4 år
derför, att man gör en fråga, som icke är af grundlags natur, beroende
af grundlagen. Det är att vara öfver höfvan juridisk. Vi blifva till
slut så ofantligt juridiska, att vi aldrig komma till rätta med det praktiska,
det rätta och det utförbara.

Jag undrar ej på, att Utskottet i anseende till fördelame af denna
förändring varit omständligt, ty rikedomen, af skäl, som tala för den,

är

289

Den 21 April, e. m.

är så stor, att man är villrådig, hvar man skall få tag i något nytt.
Att det slutligen går derhän, betviflar jag ingalunda; men frågan är,
huru stora förluster vi skola underkasta oss, innan vi taga ut steget.

, I afseende på_ Danmark veta vi, att en Dansk speciedaler, som
enligt myntförordningen borde vara 3,96vid undersökning ej befinnes
vara värd mer än 3,95 i. Vid den betydliga trafiken med detta land,
och hvilken trafik ständigt är i stigande, uppstå härigenom för oss
rätt betydliga förluster, då man betänker att, när vi i Danmark köpa
för Svenskt mynt, betala vi 1 procent mera än säljaren begär, och att,
när Qanskarne hos oss köpa, betala de 1 procent mindre än vi begära.
Jag kan ej inse något skäl, hvarför denna handel längre skulle fortfara
på detta sätt. I anseende till Norge är förhållandet så till vida bättre,
att myntet der är bättre pregladt än det danska; men vi blifva äfven
på det hållet af med £ procent. I sydöstra delen af Sverige inkomma
Preussiska Thaler till 2,66; men äro icke värda mer än 2,61. Med
den ovilkorliga naturlag, som gör, att allt bättre mynt fördrifves af
det sämre, komma vi slutligen derhän, att endast hafva slitet skiljemynt,
och det mynt, som skulle vara betryggande för den allmänna
rörelsen, kommer, att utgöras af diverse utländska myntslag, mer och
mindre underhaltiga, mer och mindre nötta.

Dertill kommer att det är dyrbarare att transportera silfver än guld,
och att myntningskostnaden är större för det förra än för det senare.
Kostnaden att förmynta guld är nemligen endast 2 per mille, då deremot
utmyntning af silfver kostar 71 pr mille. Det finnes derför
endast högst få, som försvara det nuvarande systemet; de flesta vilja
blott uppskjuta förändringen. Men hvartill skulle ett uppskof tjena?
Ingen må tro att det kommer att gå för fort med denna sak; men man
lär väl söka att ju förr desto heldre få den genomförd, då man i allmänhet
anser den vara god. Jag tror icke att man bör vänta till dess
uppoffringarne äro så stora, att man måste göra ett hastverk, men
sådana kunna verkligen omständigheterna blifva.

Jag har icke något emot Utskottets förslag, om Kammaren vill
lemna sitt bifall dertill, men det finnes en omständighet, som gör, att
det vore mera lämpligt att sluta sig till Herr Bergströms reservation,
då denna innehåller något mera bestämdt.

Utskottets förslag deremot innehåller visserligen en önskan att få
ett myntsystem, grundadt på guld; men denna önskan är uttryckt i
mera allmänna ordalag. Men jag kan icke gå in på 5:te punkten af
Herr Bergströms reservation, som hemställer, “att bråkdelar af carolinen
må tillsvidare och så länge utmyntning af deremot svarande
myntstycken icke sker, gäldas med silfvermynt eller, der enligt gällande
lag kopparskiljemynt får i liqvid användas, med detta enligt
sådan grund, att en mark eller 100 örtug anses gälla lika med 72 öre.“
Jag kan icke gilla denna punkt, då jag som oeftergifligt vilkor sätter,
att vid liqvider af äldre förbindelser ingen må hvarken vinna eller
förlora på förändringen i myntsystemet, — och om icke detta i minsta
detaljer iakttages, så bryter man mot denna princip — helt annat
vore, om det med Regeringens begifvande kunde ställas så, att carolinerna
betalades med 7 R:dr 20 öre.

Rikad. Prof. 1869. 1 Afd.. 3 Band.

19

290

Den 21 April, e. ra.

En talare har yttrat, att de förhoppningar, man fästade vid carolinerna,
blifvit svikna. Men Rom byggdes icke på en dag, och jag
tror, att dessa caroliner ännu äro för litet kända i utlandet; dertill
fordras tid. När dessa caroliner först utkommo, emottogos de i de enskilda
bankerna till 7 R:dr 20 öre. .Detta hade till följd att uppbördsmännen
vid de verk, som hafva mest att göra med trafiken, såsomjernvägarne,
telegraferna, emottogo dem äfven till detta pris, då de kunde sälja
dem utan förlust. Således hafva de så småningom fått detta värde
man och man emellan, och slutligen tilltvinga de sig väl detsamma
äfven i Riksbanken.

Jag anhåller om proposition å bifall till de 4 första punkterna
af Herr Bergströms förslag.

Grefve Mörner, Oscar: Såsom ledamot i det Sammansatta Utskottet
var jag ganska villrådig, hvilken mening jag skulle biträda i
fråga om antagande af guld eller silfver som värdemätare. Under de
långa debatter, som i Utskottet egde rum, stadgades dock hos mig
alltmer den åsigten, att all anledning är för handen antaga, att guldet
skall öfverallt blifva värdemätaren, och att man derför äfven här
bör bereda sig härtill. Men på samma gång tyckte jag mig finna denna
sak fordra en ganska omsorgsfull utredning, och att, ehuru lätt det
kunde vara att på papperet göra upp förslager till en myntförändring,
dessa likväl fordra en noggrann undersökning i anseende till landets
förhållanden, på det icke missnöje, oreda eller allmänna och enskilda
förluster må uppstå. Eu sådan utredning, eu sådan undersökning
kunde icke det Sammansatta Utskottet åstadkomma, och derför omfattade
jag den mening, att man borde hemställa till Regeringen, att
den ville taga saken i öfvervägande, utreda densamma och, efter att
hafva tagit i betraktande den mångfald af förhållanden, som behöfva
samtidigt ordnas, till Riksdagen afgifva förslag i frågan. Att jag icke
var nöjd med Utskottets kläm, kommer sig deraf, att jag tyckte början
af densamma vara alltför kategorisk i förhållande till slutet och
jag ej kan finna lämpligt att sålunda först synas bestämd och sedan
ändå likasom tvifla om riktigheten af den åsigt, man framställt. Jag
uppsatte derför det förslag till kläm, som min reservation innehåller
och som äfven inom Utskottet rönte några sympathier, ehuru det föll
vid votering. Mot den af Grefve Hamilton föreslagna förändringen
åt mitt skrifvelseförslag har jag ingenting att invända, så mycket
mindre som jag sjelf hade önskat få den affattad ungefär på samma
sätt; men af fruktan att mitt förslag skulle förlora alla sympathier,
vågade jag ej sätta mig alltför mycket på tvären mot Utskottet, utan
ansåg mig tvungen att litet böja mig för Utskottets vilja. Jag har
således icke något emot, att de af Grefve Hamilton anmärkta orden
utgå, då jag anser detta innebära en verklig förbättring, och då Kongl.
Maj:t väl i alla fall af Riksdagens skrifvelse kan inhemta, på h vilka
grunder Riksdagen ansett, att förändringen borde byggas. Jag har
reserverat mig mot Utskottets tolkning af 72 och 79 §§ Regeringsformen
och hvad jag i dag hört, har icke kunnat förleda mig
att i ringaste mån frångå min åsigt i detta afseende. Här har yttrats,
att 72 § icke innehåller bestämmelse, att silfver skall vara stan -

291

Den 21 April, e. m.

dard. Det må så vara; men huru var då förhållandet efter 1776 års
realisation? ^ Då man bedömer sadana förhållanden, som de ifrågavarande,
måste man kasta blickarne något längre tillbaka, tv ofta
har ett stadgande blifvit föranledt, af andra äldre förhållanden.

Vid 1776 års realisation antogs obestridligen silfver såsom gällande^
standard, och på denna grund har sedan dess hela myntverket
fortgått. År 1809. utgåfvos sedlar af Riksgälds-kontoret och måhända
äfven af andra inrättningar. Men då dessa sedlar gingo med agio
och vållade betydlig oreda, insatte man, för att för framtiden förekomma
dylika sedelemissioner, i grundlagen stadgandet, “att Riksens
Ständer ;ega allena rätt att genom Banken utgifva sedlar, som för
mynt i riket må erkännas".. Således är denna rätt Banken ensam förbehållen;
men deraf följer icke, att ju icke äfven andra kunna utgi fva
hvarjehanda slags sedlar och derpå hafva vi tyvärr ett sorgligt exempel
i diskonterna. Men då Rikets Ständer, vid utfärdandet af detta
lagbud, funno ett redan gällande silfversystem, var väl ganska naturligt,
att de icke yttrade något om rikets myntsystem, hvilket icke
var behöflig! 79 § innehåller endast, att skrot och korn ej få förändras
utan Riksdagens bifall; men icke hvad slags mynt får slås.
Jag kan icke förstå eller finna något annat skäl, hvarför man i slutet
af 72 § tilläde, “att dessa sedlar skola, vid anfordran, efter deras
lydelse, af Banken med silfver inlösas," än det, att man derigenom.
ville lugna de förskräckte och ingifva ytterligare förtroende för
realisationen.

Nu säger man, att Sverige förlorar så mycket på handeln med
Norge och Danmark, derigenom att från dessa länder kommer in så
mycket silfyermynt af sämre beskaffenhet än vårt. Jag kan ej förstå
denna uppgift, ty allmänt hör man påstås att vi skola förlora på handeln
med nästan alla andra nationel’, men för att erhålla större mängd
af Norskt eller Danskt mynt måste väl fordras att Svenska produkter
i nämnda länder afsättas i större qvantitet, och^om så är, är det
rätt väl. Men vid denna handel beror väl på de säljande till hvad
pris de vilja taga. dessa Norska och Danska mynt. Ingen må för
öfrigt föreställa sig att genom införande här i landet af ett myntsystem
i guld denna olägenhet skulle häfvas, ty nog kommer det
oaktadt förhållandena i gränsorterna att fortgå på samma sätt, och
nog komma Dalboen och. Skåningen att fortfarande taga Norska och
Danska mynt, sa länge silfvermynt finnas qvar i dessa länder.

i ytt.ra rn0^; öfvergången till en myntfot, grundad på

guld, har dock ingalunda varit min mening, emedan jag omfattar den
åsigt, att denna .öfvergång är nyttig; men jag anser den icke vara så
trängande, att vi behöfva kasta oss bröstgänges på denna bana, utan
jag tror, att dermed utan olägenhet kan anstå ännu någon tid.

Hvad beträffar den förlust, som genom vårt nuvarande myntsystem
uppstår på vår större handel med utlandet, så kan jag, "då jag
hvarken är affärsman eller köpman, ej yttra mig derom, men vi hafva
dock här hört en större affärsman förklara, att det icke är så farligt
dermed. För att återkomma till guldet, så har man sagt, att vi icke
behöfde frukta, att det skulle falla i värde. Det tror jag icke keller.
Jag har läst i en Tysk tidskrift att från 1848—63 ansåg man den

292

Den 21 April, e. m.

kända produktionen af guld utgöra 2,768 och af silfver 986 millioner
thaler. Det är onekligen ganska mycket; men jag tror det oaktadt,
att man kan antaga, att dessa adla metaller icke snart skola komma
att falla i pris, ty i mån handeln sprider sig öfver hela verlden, blir
beliofvet af dem större och skulle äfven tillgångarne på dem ökas,
behöfvas de ock för ökade behof.

En talare har förordat Herr Bergströms förslag. Om detta förslag
får jag säga, att jag icke rätt vet i hvad mån det är nödigt.
Han föreslår för det första ett särskildt på guld grundadt myntsystem
och att myntenheten skulle blifva caroliner. Caroliner preglas
ju redan och detta är således nu en myntenhet för dem, som vilja
roa sig med att räkna i guld. Vidare föreslås, att caroliner skall
delas i mark och örtug; men att för dessa bråkdelar af carolinenicke
skulle slås något särskildt mynt, utan att dessa skulle gäldas genom
nuvarande silfvermynt. Jag kan då icke finna, att denna åtgärd kan
medföra någon fördel. Hvad beträffar hans förslag, att det fakultativa
myntsystemet skulle kunna tillämpas på kreditsedlar, så får
jag säga, att, om äfven icke 72 § Regeringsformen ensam skulle hindra
sådant, så lägga myntbestämningslagen och lagen för Rikets
Ständers Bank, båda af den 1 Mars 1830. i deras nuvarade lydelse,
bestämda hinder deremot.

Jag tror mig härmed hafva ådagalagt, att för närvarande, och
under de förhållanden, som nu ega rum, kan Herr Bergströms reservation
icke antagas, och mig synes icke återstå något annat än att
man, genom att aflåta eu underdånig skrifvelse, gör hvad man kan för
att komma till det önskade målet. Att Regeringen redan vid denna
riksdag skulle kunna inkomma med förslag till de förändrade stadgande^
som af ett myntsystem i guld kunna vara påkallade, synes
mig vara nästan mycket begärdt. Då måste man antaga hos Regeringen
så stor förmåga, att man i alla andra riktningar äfven kunde
vänta storverk. Jag begär ej mer än det, som kan utföras utan att
man besitter så ovanliga egenskaper, och nöjer mig således med att
förbida tiden och hvad Regeringen i vanlig ordning kan åtgöra. Man
säger att härigenom uppskjutes saken i 4 år, och då den efter denna
tids förlopp ändtligen skall afgöras, är ej otroligt, att den ytterligare
uppskjutes på 4 år.

Är landet så liknöjdt för denna reform, att den skjuter upp den
gång efter gång, då synes den ej vara af behofvet påkallad och då
må den • gerna falla. Jag för mm del anser den vara behöflig, men
har trott, att den, liksom andra stora och vigtiga frågor, bör noggrant
betänkas, innan beslut deri fattas, och jag får på denna grund
anhålla om bifall till den i min reservation framställda underdåniga
skrifvelse med den af Grefve Hamilton deri föreslagna förändring.

Herr Nordström: Hvad först angår frågan om införande hos

oss af ett nytt myntsystem, grundadt på guld, tror jag, likasom hvar
och en annan, den der med uppmärksamhet gifver akt på tidens tecken,
att silfverstandarden i de kulturstater, der den ännu för det närvarande
är gällande, i en icke så aflägsen framtid kommer att mot
guldstandard utbytas, och sålunda för den internationala och kosmo -

Den 21 April e. in.

293

politiska verldshandel ytterligare beredas en lättnad, som ångan och
elektriciteten i deras praktiska tillämpning allaredan deråt i så hög
grad beredt. Men stora, helsosamma evolutioner i samhällenas kulturlif
likna i sin tillkomst ej blixtens verk; de fordra förberedelsetid,
emedan de icke äro ämnade att förstöra hvad som är, utan deremot
att deruti ingjuta nya friska lifssafter, ur hvilka en fortsatt högre
utveckling skall framgå. Ur denna synpunkt är det ock, som frågan
om det myntsystem, grundadt på guld, bör efter mitt omdöme betraktas,
hvars införande hos oss, genom ett allsmägtigt: värde, man nu
söker åstadkomma. Förberedelsetiden dertill är ännu ej genomgången.
Mycket i den vägen återstår ej allenast särskild!.hos oss,.utan
ock hos flera andra kultur- och handelsstater, hvilka. vida mägtigare
och af större betydelse i produktivt och kommersielt hänseende än
vi, ännu ej beslutat sig derför, utan fortfara att öfverväga och pröfva
de dertill erforderliga förberedelser.

Hos oss finnes redan ett mägtigt hinder mot det föreslagna nya
myntsystemets antagande nu genast uti 72 § af vår Regeringsform.
Med uppmärksamhet har jag åhört de försök till bevis derför, att i
detta lagrum någon silfverstandard icke skall vara fastställd, hvilka
åtskillige {talare före mig. och bland dessa ordföranden i det Sammansatta
Utskottet samt motionären, Herr Wall enberg, omständligt
bemödat sig att framhålla. För min del har jag icke kunnat finna
dem i något afseende bevisande. Hvad desse talare påstått står deremot
i strid med så väl vår inre finanshistoria, som den logiska soriten.
Den tid, sagda § i Regeringsformen tillkom, har bemälde ordförande
yttrat, fanns ju hos oss äfven kopparmynt, och då det i 72
§ säges, att Riksbankens sedlar skola med silfver inlösas, betydde
det rätteligen, att de icke skulle få inlösas med koppar. Ja väl; kopparmynt
fanns, men endast för att tjena till skiljemynt, och. deraf
beror ej ett lands myntstandard. Hvad samme talare emellertid alldeles
förgätit, det är, att äfven då och sedermera, som ock under
sekler dessförinnan, hos oss äfven guldmynt utmyntades, nemligen
dukater efter den rhenska eller holländska foten, dock ställda på konventionel
kurs; hvaremot silfver hos oss, äfven under perioden afbristande
realisation, städse varit den fastställda, rätta myntstandarden,
såsom, för att ej gå längre tillbaka, myntordningen från 1664, samt
myntbestämningsiagarne från 1776 och 1830 utvisa; och med hänsigt
härtill var det, som under riksdagen 1850—51, då ytterligare garanti
för riksbankssedlarnes vederbörliga invexling ansågs nödig, det stadgande
i 72 § Regeringsformen intogs, att de skulle inlösas med
silfver, d. v. s. med rikets lagligen faststälda mynt i silfver, hvarigenom
ock silfverstandarden vann ny bekräftelse.

Under fortgången af sitt anförande till försvar för Utskottets,
eller rättare dess pluralitets, nog egna uppfattning af meranämnda
paragrafs innehåll, har ordföranden, bland annat, ock anmärkt, att
bestämmelserna om myntstandarden icke höra till grundlagen, eller
der borde få en plats. Må så vara, i allmänhet taladt; men. på. andra
sidan förekomma der ännu flera andra stadganden, som principielt
der aldrig borde hafva ett rum, och till dessa hör företrädesvis
det just i samma 72 § införda stadgande, härledande sig frän äldre

294

Den 21 April, e. m.

tider, som förklarar, att Riksbanken förblifver under Riksdagens egen
garanti och vård, att ostörd förvaltas af de Fullmägtige, Kamrarne
dertill förordna, efter de ordningar, stadgar och reglementen, hvilka
redan gjorda äro, eller vidare af Riksdagen göras kunna. En suverän,
inappellahel magt i afseende å Riksbanken och dess förvaltning
är härigenom lagd i Riksdagens hand. Myntpräglingen allena står
under Kronans förvaltning, dock att myntets skrot och korn ej må
förändras utan Riksdagens bifall. Emellertid, mine Herrar, om något
är en konstitutionel vidunderlighet, så är det denna, uteslutande
åt Riksdagen, utan någon Regeringens pröfningsrätt, tillerkända magt
att besluta om Riksbankens förvaltning; och då dertill kommer rättigheten
för Riksbanken, att allena utgifva sedlar, som för mynt i
riket må erkännas, så framstår vid sådant förhållande i klar dag, ej
allenast, hvarför man i sammanhang dermed måst stadga, att dessa
sedlar skola af Riksbanken efter deras lydelse med silfver, det är enligt
faststäld myntstandard, inlösas, utan ock, huru utomordentligt vigtigt
detta stadgande är. Hela landets och hvarje enskilds egendomsvärde
beror deraf. Om således man vill ogilla, att föreskriften om inlösen
af Riksbankens sedlar efter deras lydelse i rikets fastställda mynt,
som grundas på silfverstandard, fått en plats i grundlagen, miste
man ock följdriktigt ogilla anledningen dertill, eller bestämmelserna
om Riksbankens förvaltning uteslutande af Riksdagen. En abnormitet
i ett hänseende framkallar andra, och verkan och orsak måste
följas åt.

Dessutom, mine Herrar, hvilka vore de hufvudsakliga anledningarne
dertill, att det förslag till förändringar af 72 §:s innehåll, hvilket
under nu löpande riksdag i vederbörlig ordning företogs till pröfning
och som åsyftade ej allenast afskaffande af tvångskursen för
Riksbankens sedlar, utan ock beredande af väg för ywfcfetandardens
och ett derpå grundadt nytt myntsystems införande, af så många i
denna Kammare med värme omfattades? Var det ej öfvertygelsen
derom, att i det sednare hänseendet intet kunde göras, så länge 72
§ bibehöll den lydelse rörande silfverinvexlingen, som der ännu qvarstår?
Nå väl, detta ändringsförslag, hvilket äfven jag efter min ringa
förmåga varmt sökte understödja, har för denna gång fallit, och man
måste alltså finna sig deruti; man måste respektera grundlagen, både
till dess grund och bokstaf, äfven då den innehåller något, som strider
mot ens önskningar. Och äfven om detta ändringsförslag nu hade
blifvit lagdt på bordet, för att nästa riksdag höjas till lag, ja, om
det redan nu vore lag, återstår ännu att pröfva frågan, huruvida guldstandardens
och ett derpå grundadt nytt myntsystems införande hos
oss redan nu under de förhållanden, som ännu i afseende å myntväsendet
i Europa exsistera, vore nyttigt.

Motionären, ehuru han tillförene, om jag ej misstager mig, sjelf ansett
72 §, enligt dess nuvarande lydelse, lägga hinder i vägen för hans
önskningars realisation, tyckes d^ock nu icke finna några sådana förekomma,
och föreslår, ej allenast att ett myntsystem efter guldstandard
måtte antagas, utan ock att tillsvidare det nuvarade systemet
efter silfver standard måtte hos oss bibehållas. När man älskar någon
eller något med passion, händer det väl icke sällan, att en ener -

295

Den 21 April, e. m.

gisk man till det efterlängtade föremålet söker sig väg genom tak tluggen,

om lian finner dörren stängd; men dörren blir dock alltid
en rättaste ock säkraste vägen, och att vänta till dess dörren ordentligen
öppnas, alltid mera klokt och höfviskt, än de äfventyrliga
sprången genom takgluggen.

En dubbelstandard saknar icke sina, stundom rätt ledsamma, olägenheter.
Den förutsätter, för att kunna med någon fördel i den allmänna
cirkulationen användas, ett bestämdt värdeförhållande emellan
guld och silfver, och kommer derigenom redan i strid med den allmänna,
ekonomiska grundsats, att hvarje vara, guld och silfver så
väl som andra varor, sjelfständigt bestämmer eller förändrar sitt pris.
Emellan två varuslag kan ej något bestämdt och fixt, eller stående
värdeförhållande upprätthållas, och således ej heller, utan äfventyr
af skada för cirkulationen i det hela, genom lag fastställas. Priset
rättar sig efter sina i sakförhållandet, eller på tillgång och efterfrågan,
grundade reglor eller lagar. En viss vigt, eller summa guld
kan följaktligen ej heller ständigt sägas vara lika med en viss vigt
eller summa silfver, om än ett sådant relativt förhållande dem emellan
vore i lag stadgadt; och likasom prisen på de konsumtibla varorna
höjas, om ett myntstycke enligt dess prägel skall gälla mer,
än dess korn är värdt, så förhåller det sig ock med guld- och silfvermynten
inbördes, om till följd af omständigheterna den ena eller
den andra metallens värde på den stora marknaden stiger eller faller.
Dubbelstandarden är, såsom en skarpsinnig man yttrat, att förlikna
vid ett af två i olika grad expansiva ämnen mekaniskt sammansatt
mått; det kastar sig. Väl är ej prisförhållandet emellan guld och
silfver, efter hvad erfarenheten hittills visat, utsatt för stora och hastiga
vexlingar; men äfven de mindre verka dock icke så litet till
oj emnheter och förluster. Ännu långt inpå detta århundrade var värdeförhållandet
emellan guld och silfver sådant, att eu vigtdel guld
beräknades ungefär motsvara omkring 16 ä 1 o i (eller 15,50) vigtdelar
silfver, och var det detta sednare förhållande, som i Frankrike,
der dubbelstandard eger rum, bestämdes till regulator emellan ifrågavarande
två ädla metallers pris. Ökade tillgångar hafva sedermera,
oaktadt äfven ökade behof, nedsatt sagda förhållande på den stora
penningmarknaden så, att det i nyare tider (de sednaste 20 å 15 åren)
beräknas såsom 1: 15,30 (omkring 1,3 procents skilnad); och enär man
sålunda med t. ex. en mark guld inom penningcirkulationen kunde
erhålla 15^ mark silfver, i följd af det genom lag fastställda priset,
medan på verldsmarlmaden en mark guld endast löste omkring 15^
mark, blef följden den, att silfvermyntet allt mer utfördes och försvann,
medan '' deremot guldet stadnade qvar och infördes. Samma
företeelse har af samma anledning förekommit uti Italien, Schweitz
och Belgien; och, för att i någon mån motverka de förlustbringande
följderna och olägenheterna häraf, fann man sig föranlåten till, att
minska silfverfinhetshalten i två- och en- franksstyckena samt de än
mindre från till ^ofydelar. eller, med andra ord, göra dem i sjelfva
verket till skiljemynt.

Af dessa erfarenhetsrön inhemtas, huruledes dubbelstandarden
enligt regeln aldrig medgifver ett land att af de naturliga värdevexliu -

296

Den 21 April, e. m.

garne mellan guld och silfver utöfver det lagligen fastställda förhåliurr-vi
^ra§a vinst> om och dessa vexlingar eljest dertill skulle erbjuda
tillfälle; men_ väl kan den utsätta ett land för förluster. Den har
ock en naturlig tendens att faktiskt öfvergå till enkel standard, nemligen
i den af de två ädla metallerna, som. för en tid i värde står
under det lagligen fastställda, och visar sig sålunda icke vara lämplig
eller eftersträfvansvärd. I det emellan de tyska staterna och
Österrike år 1857. afslutade myntfördraget antogs, efter mångsidig och
omsorgsfull pröfning, silfverstandarden såsom allmän regel, hvarjemte
guldmynt skulle kunna utmyntas och i de särskilda staterna sättas i
omlopp, dock med frivillig kurs man och man emellan, och derjemte
regermgarne vara förbehållet, att med noggrann ledning af torgprisen
bestämma den kurs, hvarefter guldmynten finge i Statens kassor vid
mbetalningar emottagas.. I Preussen till exempel uppskattas på sådana
grunder en Friedrichs’dor till 5 thaler 20 groschen silfver, och
emottages ock de enskilda emellan efter denna kurs. I England är
guld standard och silfvermyntet skiljemynt.

Hvad nu särskildt det föreslagna, nya myntsystemet i guld ytterligare
angår, tillåter jag mig den allmänna erinran, att, om något
specielt ur skandinavisk synpunkt vore att önska, vore det väl i ett
af de främsta rummen, att ett lika myntsystem (för att nu stadna
dervid) i alla tre rikena kunde blifva infördt. Ehuru en riksdaler
specie nu hos dem alla utgör myntenheten, är dock denna ej allenast
till kornet, utan ock till sina underafdelningar, i Norge och Danmark
olika mot hos oss ; och att, enär kornet i den Svenska specien är något
finare (omkring procent), och äfven i samma mån drygare,
än 1 Riksdaler Hamburger banko, med hvilken åter de Norska och
Danska specierna äro lika och jemngoda, förluster kunna Sverige på
flerehanda sätt tillskyndas, är numera alltför väl kändt, att här vid
detta tillfälle behöfva närmare utredas. Olägenheterna deraf skulle
dock ej hos oss kunna aflägsnas genom antagande af en dubbelstandard,
och ej heller derigenom, att den enkla standarden i silfver hos
oss bibehölles oyh på samma gång guldmynt sattes i omlopp med fakultativ
eller frivillig kurs. Vill man numera ej reducera vår specie
till likhet med en riksdaler Hamburger banko, vore utan tvifvel till
nämnda olägenheters och förlusters aflägsnande dock det ett ganska
verksamt medel, att ett lika myntsystem, grundadt på guld, blefve i
alla tre rikena antaget; men huruvida man i Norge och Danmark för
en sådan förändring redan nu må vara så benägen, att man vore beredd
att öfvergå till verksamma, mått och steg i sådant afseende, är
något, som man hittills ännu ej med något slags visshet känner. Det
finnes ej heller anledning att tro, det man i de tyska staterna, der
myntväsendet med silfverstandard i följd af 1857 års fördrag blifvit
inom de sednaste 10 ä 12 åren omorganiseradt, vore benägen att nu
snart .öfvergå till guldstandarden och de vid myntkonferensen år 1867
i Paris uppställda grunder för ett nytt myntsystem; och äfven i England,
der guldstandard af gammalt är rådande, synes, för att sluta
af hvad de nyaste underrättelser och tidskrifter derom hafva att meddela,
den allmänna meningen ännu på långt när icke vara deciderad
för det föreslagna, nya franksystemets upptagande, ehuru förändrin -

297

Den 21 April, e. m.

gen der vore lättare verkställbar, än annorstädes, enär sovereignen
der endast är obetydligt drygare (10 cent.) än det föreslagna, nya
25 francsstycket i guld, men man har i England ännu ej kunnat komma
derhän, att åt öfvertygelsen om decimalräkningens företräden bereda
nog fast och omfattande rum inom den allmänna opinionen.

_ Vidkommande frågan om införande hos oss af guldmynt med frivillig
eller fakultativ kurs, ordnadt efter det franska, i nyare tider
äfven af åtskilliga andra stater adopterade myntsystemet, så hafva
vi från den tid dukaterna med fakultativ kurs hos oss voro att tillgå,
den erfarenhet, att de jemnförelsevis ganska litet begagnades för den
inre rörelsen och ej heller synnerligen för Sveriges rörelse på utlandet.
I stället för dukaterna hafva nu, i följd af Kongl. Förordningen
den 31 Juli 1868, kommit carolinerna, utmyntade efter franska myntsystemet
och motsvarande tio francs, och af den utbredning, de kunna
tillvinna sig, samt verkningarne deraf skall man inom någon tid förvärfva
erfarenhet och upplysning om, huruvida de kunna tillvinna sig
allmännare begärlighet och användbarhet i rörelsen inom landet, eller
dess handel derutom. Skulle sådant blifva förhållandet, får man emellertid
ej heller glömma, att metallen till dessa nya mynt med fakultativ
kurs måste inköpas medelst medel från samma Riksbankens
kassa, som nu skall förskaffa metallen till de legala silfvermynten,
och alltså för upprätthållande af realisationen af den sedelmassa,
Riksbanken eger att med rang och värdighet af mynt utgifva i den
allmänna rörelsen. Men tydligt är, att, om berörda kassa genom inköp
af guld för det med fakultativ kurs försedda guldmyntet alltför
mycket delas eller minskas, sådant ej kan blifva utan återverkan på
silfvermyntets massa och sedelrealisationen.

Af allt detta följer, att införande af en dubbelstandard icke kan
tillrådas, att förberedelsetiden för antagande af en enkel standard i
guld, i stället för den nuvarande i silfver, ännu icke är tilländalupen,
och att utmyntning i större mängd för allmänna rörelsen af guldmynt
med frivillig kurs särskildt hos oss, der största delen af rörelsekapitalet
representeras genom sedlar, icke saknar sina olägenheter och
äfventyr. Den tid kommer utan tvifvel, då guldstandarden blir allmän
och måhända äfven ett derpå grundadt lika myntsystem, men
ännu hafva vi icke kommit dit; och kunna vi alltså tillsvidare stanna
vid hvad i 1868 års Förordning allaredan är i saken tillgjordt.

Den skrifvelse till Kongl. Maj:t, som Utskottet tillstyrkt, kan således
ej heller jag för min del godkänna. Utskottets, eller dess pluralitets,
framställningar och resonnement i motiverna äro icke, efter
mitt omdöme, så beskaffade, att de kunde förordas Kongl. Maj:t till
ledning vid de utredningar och förslag i ämnet, man af Honom önskade
få emottaga; men hvad det af Grefve J. O. Mörner såsom reservation
uppställda och af Grefve H. Hamilton ytterligare modererade
förslag till skrifvelse angår, vill jag, äfven för min del, detsamma
biträda.

Herr vice Talmannen: Ämnet synes redan från alla sidor

vara så uttömdt, att det icke kan vara mycket för mig att omorda i
denna vigtiga fråga. Jag börjar med att förklara, det jag i hufvud -

298

Den 21 April, e. m.

saken icke egentligen har något att erinra emot hvad Sammansatta
Utskottet föreslagit. Redan fornt har jag på detta rum varit i tillfälle
att yttra min åsigt om det önskvärda uti att ega ett kurserande
guldmynt, eller att här i landet, likasom i England och flera andra
länder, myntlikaren vore guld. Jag är ock ötvertygad, att detta mål
förr eller sednare skall vinnas. Det är således blott en tidsfråga.
Men i motiverna till Utskottets Utlåtande förekomma ett par omständigheter,
som hos mig väckt betänkligheter. I afseende på myntenheten
har Utskottet, såsom mig synes, uttalat sig alltför kategoriskt.
Jag anser detta hvarken behöflig!; eller ens lämpligt, då Utskottet inskränkt
sin åtgärd till att föreslå eu underdånig skrifvelse med begäran
om en utredning af frågan och att sedermera få ett derpå
grundadt förslag. Det må vara sannolikt, att det myntsystem, som
1867 års internationela myntkonferens förordat, har den. största utsigt
att blifva allmännast antaget. Men det är det dock ej ännu. Det
är bekant, att i England den der nedsatta undersökningskommissionen
bestämdt afstyrkt detsamma. I Tyskland och i Danmark synes
man ej heller böjd för dess antagande. Under sådana förhållanden
finner jag intet skäl, hvarföre man skulle försaka eller afsåga sig det
rådrum, som man kunde hafva att närmare betänka denna vigtiga
fråga, intill dess det förväntade Kongl. förslaget kommer under Riksdagens
pröfning. I Frankrike, äfvensom annorstädes, är den anmärkning
gjord emot den franska guldstandarden, att den icke, likasom
silfverstandarden, är fullt instämmande med det metriska systemet.
Detta kan blifva eu anledning, ej allenast i England, utan äfven i
flera andra länder, som ej slutit sig till myntkonferensens förslag, att
betänka sig närmare, huruvida det kan vara skäl att antaga ett myntsystem,
som ej är stödt på fullkomligt vetenskapliga grunder.

Den andra omständigheten, som hos .mig väckt betänkligheter,
är den mycket omtvistade frågan, huruvida från grundlagens sida
hinder möter att göra någon förändring i afseende på landets myntsystem.
En föregående talare har sökt att omständligt utveckla grunderna
för Utskottets åsigt i frågan, och som går ut på, att något hinder
för förändringen från grundlagen icke möter. Han har bland annat
antydt, att det ej är 72 § Regeringsformen, som handlar om myntet.
utan 79 §. Jag tillstår, att jag ej kunnat följa hans deduktion i
detta hänseende. 79 § handlar endast om myntets skrot och korn
eller dess intrinseka värde, men alldeles icke om myntets metall;
derom talas i 72 §:s sista moment. Till de skäl, som flere föregående
talare anfört, för att icke någon så beskaffad förändring, som
den nu föreslagna, bör anses kunna ega rum, utan att 72 § ändras,
och hvilka skäl synas mig vara fullt öfvertygande, vill jag lägga ett,
som ej är mindre bindande. Jag ber nemligen att få erinra Kammaren
om, huru, då för ej länge sedan fråga var om samma 72 §:s förändring,
Konstitutions-Utskottet, ibland annat, äfven yttrade sig för
ändamålsenligheten utaf införande af en annan myntfot än silfver, och
i sådant hänseende anförde Utskottet följande; “Utskottets förslag i
denna del afser endast att, utan rubbning af nuvarande myntfot, undanrödja
de hinder för dess förändring grundlagen uppställer, genom att
derifrån utesluta bestämmelsen om den metall, hvarmed Banken skall

299

Den 21 April, e. m

inlösa sina sedlar11. Hur är det då möjligt att vid samma riksdag,
da denna Kammare _ godkänt detta Konstitutions-Utskottets förslag
till grundlagsförändring, man skulle, endast några veckor sednare,
dekretera, att denna paragraf ej utgör kinder för införande af ett
myntsystem, grundadt på guld?

Flere talare hafva förordat den reservation, som en ledamot af
Andra Kammaren bifogat detta Betänkande. Denna reservation går
egentligen ut på införandet af en dubbel myntfot. I Frankrike laborerar
man fortfarande med olägenheterna af den dubbla standarden,
och det ser ut som man_ hade svårt att arbeta sig derutur. Vid all
reform söker man, om ej hufvudsakligast, så åtminstone bland det
angelägnaste, att åstadkomma förenklingar. Här åter skulle en följd
af den ifrågasatta förändringen blifva, att våra myntförhållanden invecklades
ännu mera. Det kan dessutom ifrågasättas, huruvida denna
reservation lagligen kan. upptagas till pröfning. Den motion, som
Sammansatta Utskottet i detta Betänkande behandlat, går nemligen
ut på myntfotens bestämmande i guld, i stället för i silfver. Reservationen
åter går ut på att behålla silfvermyntfoten och der bredvid
uppställa guldmyntfoten. Det torde med skäl kunna anses, att detta
ar en helt ny fråga, och att således, då Lag-Utskottet ej egen någon
initiativ rätt, som ännu mindre en minoritet af Utskottet kan hafva,
den fråga,. som genom reservationen blifvit framställd, svårligen borde
kunna blifva föremål för Riksdagens pröfning. Men jag vill ej fästa
mig så mycket dervid. Det är en annan omständighet, som synes
mig betänkligare, den nemligen, att reservantens förslag afser en fullkomlig
reform i afseende på myntordningen. För hvar och en, som
öfvervarit de förhandlingar, hvilka egde rum vid 1858—1854 årens
riksdag för att åstadkomma det då beslutade nya myntsystemet, måste
det i sanning synas ganska förvånande, att man kan ifrågasätta
att så alldeles på fri hand och utan alla föregående utredningar bestämma
sig för ett ytterligare nytt myntsystem. Detta skäl synes
mig göra tillfyllest att ej fästa något afseende vid denna reservation.

Jag har yttrat, att jag ej hade något att invända emot Utskottets
förslag med afseende på den slutföljd, hvartill Utskottet kommit,
men att det i Utskottets motiver ligger åtskilligt, som jag anser för
äfventyrlig^ och tror derföre att man för en blifvande framställning
till Kongl. Maj:t bör välja en redaktion, som är mera varsamt stiliserad;
och i det hänseendet ber jag att få instämma uti Grefve Mörners
reservation, med den af Grefve Hamilton föreslagna redaktionsförändring.

Friherre Skogman: Efter de många och sakrika anföranden,
som här blifvit hållna, så kunde det synas öfverflödigt att vidare
taga Kammarens uppmärksamhet i anspråk. Men dels har jag på
sätt och vis blifvit uppfordrad att yttra mig i ämnet, dels brukar jag
i allmänhet ej särdeles ofta besvära Kammaren med att åhöra, hvad
jag har att säga.

Hvad först beträffar grundlagsfrågan, så är det väl sannt att i 72
§ icke med bestämda ord säges, att silfver är Sveriges myntfot. Men

300

Den 21 April, e. m.

då der står, att Riksdagen allena eger rätt att genom Banken utgifva
sedlar, som för mynt i riket må erkännas, och att dessa skola
vid anfordran med silfver inlösas, så följer ock deraf att de böra lyda
å silfver. Jag kan ej föreställa mig, huru det skulle kunna öfverensstämma
med det stadgande, att guld antages till landets myntfot, då
Bankens sedlar ju komma att lyda på och inlösas med en metall, som
icke är lagligt mynt. Det är väl möjligt att i ett samhälle af skarpa
tänkare man skulle kunna tillämpa ett dylikt stadgande, men ej i ett
vanligt samhälle som Sverige. En af Kammarens mest lagkloke ledamöter
har förklarat, att lian ej funne något i 72 §, som hindrade
Banken att utgifva sedlar lydande å guld. Jag tror, att samme ledamot
vid sista, riksdagen likasom vid denna var Ordförande i Lagutskottet,
äfvensom i Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet,
och vi läsa i detta Utskotts då aflåtna Betänkande N:o 5: “då

72 § Regeringsformen föreskrifver, att Riksbankens sedlar, hvilka
enligt samma paragraf tillerkännas lika berättigande såsom lagligt
betalningsmedel, som det klingande myntet, skola med silfver inlösas,
har vårt genom gällande myntordningar bestämda silfvermyntsystem
uti grundlagen erhållit en stadfästelse, som förhindrar antagande
af guld till värdelik are, med mindre grundlagen först blifver i
nämnda afseende förändrad". Om jag nu misstagit mig i min förmodan
om hans ordförandeskap, så ber jag honom redan på förhand om
ursägt. Men vi behöfva ej gå så långt tillbaka i tiden, utan blott
till början af denna riksdag. Vi finna då, att just den ärade motionären,
då han likasom vid förra riksdagen väckte motioner, dels i afseende
på upphörande af tvångskursen utaf Riksbankens sedlar, dels
ock just på utstrykning af de i 72 § förekommande orden “med silfver"
motiverade detta sednare förslag dermed, att grundlagen
ej borde innehålla något om myntfoten. Konstitutions-Utskottet
erkände detta och framhöll i sitt Utlåtande just på detta skäl nödvändigheten
af en ändring. Nu finner jag, huru på dessa B månader
motionärens åsigter undergått en förändring, som gör hans föregående
motion till ett fullkomligt oting. För min de! tror jag, att, om
förändringar i gällande lagar äro nödiga eller önskvärda, man icke
bör sluta till ögonen för de svårigheter, som stå i vägen för deras
genomförande på laglig väg, eller söka kringgå dem genom mera eller
mindre fyndiga tolkningar, utan företaga saken på allvar, då framgången
nog i sinom tid följer.

I afseende på sjelfva saken har man, med anledning af de uppgifter,
som förekomma uti en reservation, som en ledamot af Andra
Kammaren vid detta Betänkande afgifvit, frågat mig angående beloppet
af de kostnader, som åsamkats Banken för indragning af silfver.
.lag har verkligen gjort ett öfverslag af dessa kostnader och funnit,
att desamma för de sista 10 åren i medeltal uppgått till 5,800 R:dr,
förutom myntskatten 7,000 R:dr, eller tillhopa 12,800 R:dr, i hvilket
belopp likväl ej inbegripes en post, som i revisionsberättelsen omförmäles,
nemligen skilnaden mellan Hamburger banko och silfver, då
den förre beräknas till 1 R:dr 33 öre. Denna sista är endast en bokförd
förlust, beroende af det antagna bokföringspriset, och utjemnas
i händelse silfret åter försäljes; förlusten härigenom drabbar i alla
händelser endast Banken, icke landet i dess helhet. Vidare är klart

Den 21 April, e. m.

301

att myntskatt ej utgår för det belopp, som ej utmyntas, utan bibeliålles
och åter försäljes såsom plans, på hvilken försäljning myntfoten
icke utöfvar något omedelbart inflytande. Nu utgöres i allmänhet
större delen af Bankens metalliska kassa här på platsen af plansar,
isynnerhet är detta förhållandet då silfverförrådet är betydligt,
enär behofvet af myntadt silfver ej derigenom växer. Jag tror således
att det skall visa sig, det ifrågavarande beräkning verkligen är
någorlunda rigtig hvad Bankens utgifter beträffar. Men felaktigheten
ligger deri, att dervid alldeles förbisett* den oafbrutet fortgående förlust,
som drabbar oss genom nedsättning i våra sedlars värde, hvilka
nu vid samfärdseln med våra grannländer der emottaga* till en procent
under deras värde, under det vi emottaga deras mynt och sedlar
till samma belopp öfver deras värde. Detta förhållande har redan
blifvit så lifligt framhållet af två talare här bakom mig, att jag
icke behöfver vidare utveckla detsamma. Denna förlust är verkligen
en slagskatt som drabbar oss, icke med årslånga mellanrum såsom
vid det präglade myntet, utan nära nog hvar dag och således uppgår
till en vida större summa än den uppgitna.

Det har äfven här blifvit framhållet, att summan af våra affärer
med de länder, hvilka hafva guld till standard, skulle vara så mycket
större än med dem som hafva silfver, att de hirra uppginge till
tre fjerdedelar af det hela. Detta är verkligen en sanning, om man
blott ser på exporten. Men ser man äfven på importen, så gestaltar
sig förhållandet annorlunda, hvilket lätt kan inhemtas ur Kommerskollegii
berättelser. Jag vågar ej här uttala mig om, huru tillförlitliga
dessa äro i afseende på de uti dem upptagna värdena af inf örda
och utförda varor. Men det är alldeles tydligt, att, om fel i varuvärdena
förekomma, dessa böra drabba det ena landet lika mycket
som det andra; och att således de summorna böra vara relativt någorlunda
rigtiga. Det visar sig då, att 1867 utgjorde in- och utförseln
till de länder, som hafva myntfot i guld, 142 millioner, och till
de, som hafva silfver, 121 millioner. Nu är verkligen 1867 ej något
lämpligt år för en dylik jemförelse, ty den dåliga skörd, vi då hade,
gjorde, att vår samfärdsel med de länder, som hafva en silfvermyntfot,
var mycket större än den brukar vara, ity att införseln afspanmål
då betydligt steg; — den från Ryssland från 5 millioner till 15
och den från Danmark från 10 till 26 millioner, emot det att skeppningen
till Ryssland ej hann till en million, och den till Danmark endast
steg från 7,700,000 till 11,300,000. Det blefve derföre rättare
att vid denna jemförelse se på de föregående åren, och vi finna då.
att 1864 uppgingo våra affärer med silfverländerna till 77 millioner,
med guldländerna till 113 millioner, 1865 med de förra till 88 och
med de sednare till 126 millioner, samt 1866 med de förra till 91 och
med de sednare till 129 millioner. Man finner således en visserligen
fortgående öfverlägsenhet för guldländerna, men dock icke eu på långt
när så stor öfverlägsenhet som man påstått. Utaf de 129 millioner,
till hvilket belopp omsättningen 1866 uppgick med de länder, som
hafva guld till myntfot, kommer knappast en fjerdedel på de länder,
som räkna i francs. De öfriga tre fjerdedelarne komma på de länder,
som räkna i pund sterling, och till hvilka jag räknat England
med Gibraltar och Malta, Portugal, alla transatlantiska länder och

30g

Den 21 April, e. m.

Ostindien. Således finner man, att de fördelar, hvilka man förespeglat
oss skulle blifva en följd af antagandet utaf det franska myntsystemet.
väl ej blifva särdeles stora, förr än England gått in derpå,
ty att tala om ett universalmynt, som ej är antaget af England, hvilket
land utan tvifvel är det, som gör de största affärerna, blifver väl
alltid en motsägelse. Huruvida England kommer att antaga det
franska myntsystemet, står ännu i vida fältet, äfven om man anser
sig kunna uttrycka den åsigt, att detta sannolikt förr eller sednare
skall blifva händelsen. Skulle det komma derhän, att England och
Amerika glömde sin gamla antipati och förenade sig om en gemensam
myntfot i pund sterling, så finge väl det franska systemet gifva
vika; ty det kan ej förnekas, att England och Amerika tillsammans
göra mångfaldigt större affärer än de länder, hvilka antagit
franken. För att med exempel från ett annat land belysa, hvad
Englands affärer betyda i jemförelse med Frankrikes, så ber jag att
få anföra en uppgift från Bankdirektören, Etatsrådet Le vy i Köpenhamn.
Han uppgifver, att under det nationalbanken och privatbanken
derstädes åren 1865—1867 köpte och sålde vexlar i pund sterling
för 79 millioner Danska Riksdaler, så köptes och såldes vexlar
i francs endast för fyra och en tredjedels millioner; och det sista af
dessa år eller 1867 var denna skilnad i synnerhet betydande. Då köptes
och såldes nemligen sterlingvexlar för nära 24 millioner, hvaremot
beloppet af francsvexlar uppgick endast till det blygsamma beloppet
af 727,000 Riksdaler. Således ser man, att Danmarks affärer på
Frankrike är o en småsak emot dess affärer på England, hvilket också
är naturligt, då Danmark hufvudsakligen utskeppar jordbruksprodukter,
som ej hafva afsättning i Frankrike, hvilket icke behöfver dem,
utan hufvudsakligen gå på England. För oss, som skeppar äfven
jern och skogsprodukter, spelar Frankrike en mera betydande roll,
men hinner i allt fall icke på långt när upp mot England; hvar och
en, som här haft affärer, vet att egentliga sättet att skaffa sig valuta
i silfver till något betydligare belopp, är att köpa vexlar å pund
sterling och remittera på Hamburg. Huruvida sådant sker med vinst
eller förlust för landet, beror af kursen på England i Hamburg, hvilken
bestämmer det prisförhållande, till hvilket sterlingvexlar i Hamburg
förvexlas _ till silfver. För remittenten är saken mera likgiltig,
enär priset eller kursen på sterlingvexlar på våra börser
vanligen bestämmes just efter deras kurs i Hamburg i förening
med här gällande kurs på sistnämnda ort. hvilken kurs naturligtvis
är beroende af efterfrågan härstädes på silfvervalutor. Under
år 1867 var nu införseln från de länder, som hafva silfver till myntfot,
.88 millioner, under det att utförseln till dem ej var mer än 33
millioner, och vi hade således att i guldländerna söka ej mindre än
55 millioner —- våra många annuiteter oberäknade — som skulle betalas
i silfver i Hamburg; och det är klart, att detta förhållande
blifver oförändradt, äfven om vi fä guldmynt, så länge man har silfvermynt
i Hamburg och vi måste verkställa våra betalningar i denna
stads myntslag.

Med detta har jag ej velat uttala någon opinionsyttring emot an_
tagande af en myntfot i guld, ty jag tror, likasom de flesta, att en
sådan förr eller sednare kommer att antagas. Men å andra sidan

303

Deri 21 April, e. m.

anser jag de af mig anförda förhållanden visa, att någon synnerlig
brådska ej här behöfver ega rum, utan att det är vida mera angeläget,
att man vid förändringens genomförande tillvägagår med omsigt
och noggrann beräkning. Under intrycket af denna åsigt, ber jag att
få instämma uti grefve Mörners reservation, med den af grefve Hamilton
föreslagna redaktionsförändring.

Herr Wall enberg: Jag skulle icke åter hafva begärt ordet,
om jag ej funnit mig nödgad dertill af den beskyllning, en talare
rigtat mot motionen, att nemligen i densamma skulle åsyftas införandet
af dubbel standard, det vill säga att man skulle hafva rätt att
betala med antingen silfver eller guld. Denna beskyllning är fullkomligt
obefogad och för densamma hemtas ej stöd uti någon af de
motioner, jag i ämnet afgifvit, enär af dem alla framgår, att jag ansett
myntfoten böra grundas på guld, men att under öfvergångstiden
silfvermynt skulle präglas, på det att hvarje förbindelse måtte kunna
efter sin ordalydelse infrias. Ur synpunkten af eganderättens helgd
har jag ansett nödvändigt att utur 72 § Regeringsformen utstryka
stadgandet, att Bankens sedlar skulle för mynt i riket gälla och med
silfver inlösas, ty emottagandet af dessa sedlar bör ej varagrundadt
på tvång, utan på det förtroende, desamma kunna tillvinna sig; och
möjlighet bör förefinnas att, med antagande af guld till standard,
kunna derå utgifva sedlar, hvilka, utan förblandning med redan utgifna
sedlar å silfver, efter ordalydelsen infrias.

En talare har yttrat det vara önskvärdt, att systemet blefve skandinaviskt,
och i denna önskan instämmer jag på det lifligaste; men
skulle man förvänta, att initiativet för verkliggörandet deraf, toges
af Danmark, så lärer man få vänta länge nog, ty i Danmark, enligt
hvad jag har mig väl bekant, anses af lätt begripliga skäl vårt myntsystem
vara förträffligt, och det skulle då vara besynnerligt, om derifrån
förnummes försök att ändra detsamma.

Man har ock sagt, att England ej slutit sig till det vid konferensen
i Paris godkända myntsystem, emedan England ej funne detsamma
grundadt på metriska systemet, men deruti ligger ett misstag,
ty Englands motsträfvighet har sin förklaring uti den der rådande
obenägenheten att antaga något, som ej är engelskt. Jag är dock fullt
och fast öfvertygad, att England måste förr eller sednare gifva vika för
nödvändigheten; och minst fruktar jag hindret derifrån att, på sätt
här blifvit yttradt, Englands och Amerikas öfverlägsenhet i myntcirkulationen
skall nödga de öfriga staterna att antaga Englands myntsystem,
ty denna öfverlägsenhet ligger i varuomsättningen, men
icke i myntqvantiteten. Det franska systemet tillvinner sig oafbrutet
allt flere anhängare, och hos oss är redan vid förra riksdagen,
genom beslutet att prägla mynt till likhet med 10- och 25-francsstycken,
första steget taget till systemets omfattande. Men, detta
oafsedt, lärer väl ingen kunna föreställa sig, att vi skulle vilja utbyta
vårt mynt mot pund Sterling, ty snarare vore det då att föredraga
ett fullt sjelfständigt myntsystem än att antaga Englands, der
decimalräkningen ej låter tillämpa sig.

Med glädje har jag förnummit, att sympatier för förslaget utta -

304

Den 21 April, e. m,

lats, och som jag är öfvertygad, att detsamma ej kan falla, och enär
nyancer i opinionen äro skadliga för saken, frånträder jag mitt förut
gjorda yrkande, och ansluter mig til] Grefve Mörners reservation.

Grefve Sparre: Jag ber blott att, i anledning af en talares

yttrande, att jag skulle, såsom ordförande i Sammansatta Banko-och
Lag-Utskottet vid förra riksdagen, yttrat en motsatt mening mot den
jag i dag uttalat, få upplysa, att det är ett misstag. Jag var ej vid
förra riksdagen ordförande i detta Utskott.

Att den mening, jag i dag förfäktat, och som Utskottet uttalat,
ej förut varit gällande — dermed började jag mittanförande, och jag
sade, att just den omständigheten, att jag försvarade en hittills ej
framställd mening, gjorde, att jag kände mig något förlägen.

Jag har, efter mognaste öfvervägande af detta grundlagsstadgande,
kommit till min åsigt, om hvilken jag är nog lycklig att ej
stå ensam, och hvilken, så hoppas jag, slutligen skall vinna seger.

Hvad nu beträffar de tvänne förslag, om hvilka diskussionen
rörer sig, nemligen Utskottets och Grefve Mörners, så är skilnaden
dem emellan så liten, att jag alldeles icke tvekar att äfven för min
del instämma med Grefve Mörner.

Utskottet tillstyrker, att “Riksdagen för sin del finner en förändring
af landets nuvarande myntsystem vara önskvärd och behöflig".
Grefve Mörner säger: “att, enär en förändring i landets 1 nuvarande
myntsystem ifrån silfver till guld i enlighet med de uti Utskottets
Betänkande angifna grunder syntes vara önskvärd etc.“

Jag kan för min del ej finna någon egentlig skilnad deremellan,
att Riksdagen finner en förändring vara önskvärd, och att den synes
vara önskvärd.

Vidare föreslår Utskottet, att Riksdagen skulle anhålla, det Kongl.
Maj:t ville låta “anställa utredning, huruvida ett nytt myntsystem,
grundadt på guld och för öfrigt ordnadt i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med angifna grunder, eller möjligen andra, vore för landet ändamålsenligt".
Grefve Mörner åter föreslår: “att Kongl. Maj:t måtte
täckas i nåder taga denna fråga i öfvervägande, och i fall en sådan
förändring, som ifrågasatt blifvit, af Kongl. Maj:t pröfvas ändamålsenlig,
då till Riksdagen afgifva nådigt förslag till så väl ny myntordning,
som etc.“

Jag upprepar, att skilnaden emellan dessa begge förslag är så
obetydlig, att det icke lönar mödan strida om företrädet dem emellan.
Jag ingår derföre på Grefve Mörners förslag.

Hans Excellens Herr Friherre De Geer: För min del har jag
ej något att invända, om Kammaren skulle besluta att till Kong!.
Maj:t ingå med underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t måtte taga
frågan om införande af guldstandard i öfvervägande, i synnerhet om
detta sker i de varsamma ordalag, som föreslagits af Grefvarne Oscar
Mörner och Henning Hamilton. Tvärtom anser jag, att det skulle
vara ett önskvärdt stöd för Regeringens vidare åtgärder i denna fråga,
att få en sådan tanke uttalad af Representationen.

Jag

Den 21 April, e. m.

SOS

Jag har egentligen begärt ordet för att tillkännagifva, att jag
delar de betänkligheter, som af flere talare, likasom af åtskilliga re>-servanter, blifvit uttalade i fråga om möjligheten att genomföra en
sådan reform, som den fpreslagna, utan ändring af 72 § Regeringsformen.

För min del är jag ej lika viss som Utskottet, att det icke varit
grundlagsstiftarens mening, att, genom de uti 72 § intagna orden,
erkänna silfret såsom ensam standard, ty då grundlagsstiftarne, oaktadt
det verkligen fanns i Sverige, när detta grundlagsstadgande tillkom,
så väl guld- som silfver- och kopparmynt, icke desto mindre föreskrefvo,
att banksedlarne skulle ovilkorligen inlösas med silfver, så
synes det mig möjligt, att de dermed afsågo, att silfver och intet
annat skulle vara vår standard.

Huru emedlertid meningen härmed än må hafva varit, så äro nu
ordalagen sådana, att det förefaller mig betänkligt att, utan deras
förändring, vidtaga den nu ifrågasatta reformen.

Friherre von Schwerin: Då jag numera står ensam om mitt

yrkande, att Utskottets framställda förslag måtte bifallas, så är det
ej skäl att envist fasthålla detta yrkande, hvarföre jag afstår derifrån.

Herr Schartau: Då äfven jag står ensam om mitt yrkande på

afslag å Utskottets förslag, och då jag hört de egentliga förordarne
för detsamma vika tillbaka och förena sig med Grefve Mörner, så,
och då hans förslag synes vara ganska oskyldigt, får jag ansluta
mig till dem, som yrkat bifall till detsamma, sådant det blifvit af
Grefve Hamilton formulerad!

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att, efter det åtskilliga under öfverläggningen
gjorda yrkanden blifvit frånträdda, endast tvänne yrkanden återstodo,
nemligen: Do af Grefve Hamilton, att Kammaren måtte fatta
ett så lydande beslut: “att Riksdagen skulle till Kongl. Maj:t ingå
med underdånig skrifvelse med anhållan, att,. enär en förändring i
landets nuvarande myntsystem ifrån silfver till guld syntes vara önskvärd,
Kongl. Maj:t måtte täckas i nåder taga denna fråga i öfvervägande
och, i fall en sådan förändring af Kongl. Maj:t pröfva des
ändamålsenlig, då till Riksdagen afgifva, nådigt förslag till så väl
ny myntordning som öfriga af Kongl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma
beslut beroende stadganden, hvitna kunde finnas behöi!iga“;
samt 2:o af Herr von Geijer, att Kammaren måtte antaga det af
Herr Bergström i hans vid Betänkandet fogade reservation afgifna
förslag, så lydande: “att Riksdagen må för sin del besluta: Ro att
antaga ett särskilt på guld. grundad! myntsystem att. vid sidan af
gällande silfvermyntsystem tillämpas af dem, hvilka vilja deraf vid
försträckning eller annan kreditrörelse sig begagna; 2:o att myntenheten
i detta nya system skall vara det guldmynt, som utmyntas i
enlighet med Kongl. Förordningen den 31 Juli 1868 och benämnes

Riksd. Prof. 1869. 1 Afd. 3 Band. 20

306

Den 21 April, e. m.

carolin; 3:o att tiondedelen af en carolin skall, under benämning åt
mark, blifva det nya myntsystemets räkneenhet; 4:o att en. mark indelas
i 100 örtug; 5:o att bråkdelar af carolinen må tillsvidare, och
så länge utmyntning af deremot svarande myntstycken icke sker,
gäldas med silfvermynt eller, der enligt gällande lag kopparskiljemynt
får i liqvid användas, med detta enligt sådan grund, att eu
mark eller 100 örtug anses gälla lika med 72 öre“.

Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till Betänkandet, hvarvid svarades nej, och sedermera
proposition på antagande af Grefve Hamiltons förslag, hvilken proposition
med ja besvarades.

Upplästes ett af Grefve Cronstedt ingifvet memorial af följande
lydelse:

Jag anhåller härmed vördsamt att Kammaren behagade bevilja
mig ledighet ifrån riksdagen ifrån och med den 24 dennes till och
med den 5 Maj. Stockholm den 21 April 1869.

Fr. Cronstedt.

Härtill lemnade Kammaren sitt samtycke.

Herr vice Talmannen: I afseende å ordningen för behandlin gen

af de ännu återstående ärendena, tillåter jag mig föreslå att de
i dag för första gången bordlagda Betänkandena måtte sättas främst
på föredragningslistan till nästa plenum.

Detta förslag bifölls.

Kammaren åtskiljdes kl. 110 e. m.

In fidein
O. Brakel.