Onsdagen den 20 Mars 1867

ProtokollRiksdagens protokoll 1867:320

232

Den 20 Mars, f. m.

Onsdagen den 20 Mars 1867.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades ett protokolls-utdrag för den 18 dennes och protokollet
för den 23 sistlidne Februari.

Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelser:

N:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
afsöndring af jord från Sergeantbostället Munkabo Anders Bussgården
till plats för en folkskola;

N:o 12, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
Arrendatorn C. A. Molins befriande från arrendet af Nyqvarn? gamla
bro; och

N:o 13, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
upplåtande för ail tid tdl Warola kyrka i Skaraborgs län af en kronotomt.

H. Exc. Herr Grefve Man der strö in anförde skriftligen:

Då jag nu går att yttra mig med anledning af den hemställan, som
uti sistlidne Lördags sammanträde till mig blifvit gjord, ber jag att i
främsta rummet få uttala mitt erkännande så val af den fosterländska
anda, som med så mycken värma uttalat sig om nödvändigheten för
Sverige att, i likhet med öfriga länder, allvarligen vara betänkt på ordnandet
af sitt försvar, som ock af den förtjenstfull utredningen af hvad
under sednaste tid i andra länder i detta afseende blifvit beslutadt, och
hvilken hufvudsakligen öfverensstämmer med de underrättelser, hvilka
från Kongl. Maj:ts särskilda Beskickningar ingått. Särdeles tacksam
är jag derföre, att den värde ledamot, som gjort sig mödan anskaffa
dessa upplysningar, dervid fästat uppmärksamheten på de länder, med
hvilka vi, utan förmätenhet, kunna anse oss fullt jemförlig», ty ingen
lärer väl våga påstå, det vi icke skulle kunna, för bevarandet af vår
sjelfständighet och vårt oberoende, bringa lika stora offer, som Danmark,
Holland, Belgien, Bayern och Schweitz. Om någon deremot
skulle invända, att en del åtminstone af dessa länder äro rikare lottade
än vi, må icke förbises att de anslag, som der blifvit beviljade, äro långt
betydligare än de, som vid innevarande riksdag blifvit af Kongl. Maj:t

Den ,20 Mars, f. m.

233

begärda. Öfverallt, till och med i sådana länder, hvilkas neutralitet
blifvit af de mägtigaste stater garanterad, synes man hafva antagit såsom
en oafvislig nödvändighet att, om äfven med ansträngning, utan
tidsförlust anskaffa dugliga och tidsenliga krigsvapen: jemväl uti de
länder, der under sednare åren högst betydliga utgifter i samma rigtning
varit gjorda. Äfven deruti har den värde ledamoten, i min tanke,
fullkomligt rätt, att en så allmän, med så högst betydliga kostnader
förenad föreställning, nödvändigt måste vara någonting annat än en tillfällig
mani, och att dertill giltiga anledningar måste ligga till grund.
Svenska Riksdagen åligger det, under sådana förhållanden, att omsorgsfullt
och samvetsgrant pröfva, huruvida dessa anledningar icke kunna
sägas vara lika giltiga för oss, som för andra med oss jemförliga
folkslag.

Jag tvekar sannerligen icke att uttala det omdöme, att så är verkligen
förhållandet. Icke derföre, som skulle från något håll ett hotande
språk varit emot oss fördt: tvärtom är det min pligt att erkänna och
att intyga, att fortfarande det bästa förstånd och det vänskapligaste förhållande
är med alla främmande magter rådande; och då från vår sida,
en upprigtig önskan om dessa förhållandens fortfarande bestånd förefinnes,
anser jag Kong!. Magt berättigad att nu, likaväl som för två
månader sedan, hysa en grundad förhoppning, att fosterlandet oafbrutet
måtte få åtnjuta fredens ''välsignelser. Denna uti Kong], Maj:ts tal vid
riksdagens öppnande uttalade förhoppning är grundad på Dess föresats att
icke taga del uti de tvistefrågor, som på mera än ett håll, inom Europa
redan då hade yppat sig, och hvaraf en del på ett allt mer och mer betänkligt
sätt ytterligare utvecklat sig. Men den är dock icke annat, och icke
mera än en förhoppning: någon försäkran i detta afseende har väl aldrig
någon Monark, huru mägtig lian än varit, vågat uttala. Den eviga freden,
- pao: perpetuel, — säger Leibnitz, — finnes ej förr än i kyrkogården.
Så var det i denne store mannens tid, och så lärer det väl äfven vara
och förblifva, såväl för individerne, som för staterna. Väl tror jag mig
kunna säga, att någon anledning till direkt misshällighet icke med någon
främmande stat förefinnes, och att jag, min pligt likmätigt, sorgfälligt
skall undvika allt, som dertill skulle kunna leda; men andra
länders sorgliga, äfven under den oss närmast liggande tidpunkt ådagalagda
erfarenhet bevisar nogsamt, att det icke alltid beror på en stat,
att sjelf bestämma den ställning, som densamma, under uppstående förvecklingar
mellan andra stater, företrädesvis skulle önska intaga, och
att neutraliteten ofta nog kan innebära en icke ringare fara än en direkt
inblandning. I alla händelse!- är onekligen det enda rätta att vara
beredd på hvarje möjligen förekommande fall, och att sätta sig i den
ställning, att man hufvudsakligen litar på sig sjelf.

Med afseende å de politiska åsigter, som af den värde ledamoten
uttalats, rörande det af honom s. k. allmänna politiska rättslöshetstills
tand et, känner jag mig lycklig att icke helt och hållet dela hans uppfattning.
Jag tror icke att ett undantag, huru betänkligt och bedröfligt
det än må vara, kan anses tillräckligt för att kullkasta regeln. För
min enskilda del vill jag ogerna afstå från den öfvertygelse, att vi kunna
trygga oss vid ingångna traktaters helgd, så vida vi sjelfva uppfylla de
af oss åtagna förbindelser, och, — hvilket jag anser som ett oeftergif -

234

Den 20 Mars, f. m.

ligt vilkor, — göra oss beredde, att sjelfve kraftigt kunna i vårt försvar
deltaga.

Sedan jag i allmänhet yttrat detta, ber jag att få öfvergå till de
närmare formulerade trenne frågor, som till mig blifvit framställda.

Hvad angår den första, har jag redan antydt, att de af Kongl. Maj:t
i Throntalet uttalade förhoppningar om fortfarande fred voro grundade
dels derpå, att Han icke genom inblandning i främmande tvistefrågor
ville ikläda sig skyldigheten att deltaga i deras lösning, och dels derpå
att de Förenade Rikenas läge och deras naturliga gränser icke kunna
gifva någon främmande magt rimlig anledning, att, utan ett öppet åsidosättande
af allt afseende å bestående rättsgrundsatser, vilja göra oss
något intrång, så länge vi sjelfve förhålla oss fredligt. Grunden för
dessa förhoppningar eget’ tvifvelsutan ännu samma giltighet, som då de
uttalades. Men Throntalet innehåller, omedelbart efter den af Friherre
Raab anförda strof, en annan, som dermed nära sammanhänger, och är
af följande lydelse:

»Tilldragelser, som vi nyligen bevittnat, hafva emellertid varnande
framhållit den af förgångna tiders erfarenhet bekräftade lärdom, att vi
för uppehållandet af vårt sjelfbestånd böra, näst Gud, i främsta rummet
lita på oss sjelfve och våra egna krafter.» Och af dessa båda satser,
jemlörda med den framställning om anslag till vapen, som .derefter följer,
framgår otvetydigt, att Kongl. Maj:t väl velat gifva en försäkring
derom, att, såvidt på Honom berodde, ville han söka att draga fördel
af allt, som kunde vara egnadt att åt oss bevara freden, men att Han
derföre ingalunda kunde anse sig viss att deruti lyckas. Någon framställning,
som innefattar emot oss fiendtliga afsigter, har,.— såsom jag
redan haft äran nämna, — icke ingått. Om-jag hade anledning misstänka,
att sådant oaktadt några hemliga anslag emot oss vore å bane, skulle
jag likväl svårligen kunna offentligen närmare redogöra för en sådan
misstanke, och derigenom ofelbart iråka svårigheter just för sådana obevista
beskyllningar. Men, jag upprepar det, ehuru jag. är lycklig att
kunna säga, det jag icke har någon särskild anledning till dylika misstankar,
kan jag likväl icke undgå att, lika med Friherre Raab, inse,
att den allmänna politiska ställningen är egnad att ingifva allvarsamma
bekymmer. Framför allt bör den omständigheten, att, snart sagdt, hela
Europa sätter sig på krigsfot, och rustar i en omfattning,, som måhända
öfvergår allt hvad, som tillförene egt rum, vara en kraftig uppmaning
för oss att icke försumma något, som kan leda till ett skyndsamt stärkande
af våra försvarskrafter.

Den andra frågan leder oss nog långt in på den s. k. konjekturalpolitiken:
ett fält, som jag är föga hågad, och knappt nog anser mig
berättigad att beträda. Emellertid är det oneklig^, att, om det af Friherre
Raab uppgifna intima förhållande skulle hafva ledt eller leda till
ett anfallsförbund emot oss eller någon af de magter, med hvilka vi
genom November-traktaten äro allierade, så vore vår trygghet otvifvelaktigt
uti icke obetydlig grad förminskad. Jag vet icke om Friherre Raab,
på grund af några för mig otillgängliga källor, eger anledning antaga
tillvaron af ett sådant förbund: för min del kan jag ej annat än hysa
en stark misstro till de uppgifter derom, som i tidningar förekommit;
så mycket heldre, som Rysslands Utrikes-minister öppet förnekat, att

Den 20 Mars, f. in.

235

något sådant förbund vore i fråga, och, så vidt till min kunskap kommit,
har andra länders diplomati, lika litet som vår egen, kunnat komnågot
dylikt förbund på spåren.

Beträffande den tredje frågan, har jag vid ett annat tillfälle redan
nämnt, att vår officiella diplomatiska brefvexling under den sednaste tiden
icke innehåller någonting, som kan gifva särskild anledning till oro för
vår ställning till främmande marter. Om denna, ställning ändock skulle
vara hotad af några faror, så hafva åtminstone dessa icke ännu kommit
i det stadium, att de kunnat göras till föremål för diplomatiska framställningar,
och aldraminst för offentliga meddelanden. Jag har icke heller
funnit tidpunkten läglig att i underdånighet tillstyrka Kongl. Maj:t, att,
under sakernas nuvarande skick, söka några nya allianser till vårt betryggande.
Jag befarar derföre, att ett framläggande i detta ögonblick
af vår diplomatiska skriftvexling rörande den allmänna politiska ställningen
vore lika opåkallad!, som af föga intresse för allmänheten, och
jag har derföre icke haft för afsigt att derom nu gå i författning.

Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 16 och 18 dennes
bordlagda Memorial N:o 42, angående beviljande af arfvode åt Notarien
I). M. Sandahl för hans bestyr med Riksdagens bibliotek och arkiv m. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Bevillningsutskottets
den 16 och 18 dennes bordlagda Betänkande N:o 9, angående
tullbevillningen utom de delar deraf, som rörde artiklarne kaffe, kaffe
brändt, kakao, socker och tobak samt § 9 i Taxe-underrättelserna.

Utskottets hemställan öfverst å sid. 4.

Friherre Sprengtporten: Innan jag går att yttra mig i sjelfva

saken, anhåller jag att få fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att
en reservation, som hör till detta Betänkande, blifvit flyttad till Betänkandet
N:o 10.

Hvad nu sjelfva frågan angår, får jag till en början förklara, att
jag ej är nog bekant med främmande länders tull-lagstiftning för att
kunna uppgifva, huruvida en inregistreringsafgift af beskaffenhet, som
jag föreslagit, finnes i deras tull-lagstiftning; och Utskottet har icke
heller ansett nödigt att derom meddela några upplysningar. Hvad
jag bestämdt vet, är att i England finnes en inregistreringsafgift på
malen och omalen spanmål, och att de inkomster, som deraf tillflutit
tullkassan, utgjort sistlidet år 800,000 pund sterling, eller mera än hela
vår tullintrad.

Hvad som hufvudsakligen föranledt mig att väcka ifrågavarande
motion, har varit det att det synts mig vara alltför liberalt och icke
billigt^ att, då fri införsel af de flesta sorts varor numera är medgifven,
Staten skall icke blott få ensam vidkännas alla kostnader i och
för tulladministrationen, utan äfven en del andra utgifter, såsom t. ex.
tolagsersättningen till stapelstäderna. Vidare har jag ansett det man i
närvarande tidpunkt icke borde förbise något, som kunde bidraga att
höja Statens inkomster. I den redogörelse, som en af Regeringens mi -

*

236

Den 20 Mars, f. m.

rastral’ nyss lemnat, finner man på flera stållen uttalad nödvändigheten
att kraftigt ordna vårt lands försvarsväsende. Det är väl sann!,
att vi i våra söners tapperhet och fosterlandskärlek hafva ett godt stöd;
men till ett kraftigt försvar behöfvas ej blott armar, utan. äfven materiel!
understöd. Der det sistnämnda saknas, kunna de stridande, huru
talrika och val stämda de än må vara, dock icke hoppas att i längden
försvara sig emot en fiende, som disponerar öfver tillräckliga penningekällor.

Utskottet säger i sitt Betänkande, »att Statsverket under det nuvarande
systemet funnit sina på tullbeskattningen beroende inkomster
i ej ringa grad tillvexa.» Deri må val ligga en viss sanning; och tydligt
är, att, i och med detsamma folkmängden och industrien tilltager,
tullinkomsterna också skola ökas. Men om man jemför vår tulltaxa
med Norges, så synes det, som om vår icke vore uppställd med den
beräkning som Norges att tillskynda inkomster åt Staten; och man kan
ej heller underlåta att anmärka, det tullinkomsterna i vårt land stiga
nog långsamt i förhållande till folkmängdens och industriens tillvext.

Jag vill nu icke ingå i någon detaljerad granskning af Utskottets
motiver, ty de utgöra hufvudsakligen allmänna fraser; det enda vill jag
anmärka att, då man har en tullbetjening och den fordom kunnat utrifva
tillfyllestgörande bevakning vid tullstationerna, utan att förorsaka
tullverket några odrägliga utgifter, det väl är möjligt att en dylik kontroll
äfven nu utan alltför stora uppoffringar kan utöfvas.

Det kan väl ej förnekas, att det finnes flera högst betydande
importvaror, som skulle vara mycket lämpliga till s. k. kassaartiklar,
såsom t. ex. bomull, lin, ull, oljor, fotogen, redskaper och materialier
dertill, salt, spanmål, stenkol, talg, ost och mera dylikt. Jag tror,
att, om man sätter billig inregistreringsafgift på dem, man skulle på
det sättet lätt nog kunna skaffa vårt land en ganska betydlig inkomst.
I andra länder, hvarest äfven finnas statsekonomer, som tänka, har man
ansett berörda afgift såsom en slags finanstull, hvilken vore synnerligen
lämplig att använda. Jag kan derföre ej neka, att jag hoppats,
att, då jag nalkades frihandelns läger i den ödmjuka form, som min
motion har, jag skulle rönt mera uppmuntran än som varit händelsen.

Ibland annat, som Utskottet i sin motivering sökt göra gällande,
har äfven varit omtanken om skydd för våra näringar. Det var verkligen
högst oväntadt, att från Bevillnings-Utskottet nu höra ett dylikt
uttryck, då man under flera riksdagar varit van att derifrån höra, att
det skydd, som redan finnes, är mera än tillräckligt och att i allmänhet
intet skydd bör finnas. Emellertid kan jag icke annat än med
glädje helsa ett dylikt argument, ty det föranleder mig att tro, det man
möjligen är stadd på en återgång i tull-lagstiftningen.

Då Utskottet icke lemnat någon utredning i frågan, är det icke
för Kammaren möjligt att ingå i någon detaljerad .undersökning af
min motion. Jag får derföre, och under förutsättning att Kammaren
icke återremitterar frågan till Utskottet, livilket jag dock icke vill begära,
emedan jag anser en återremiss icke vara till något gagnelig,
anhålla om Herr Talmannens proposition derpå, att Kammaren måtte för
sin del besluta aflåtande! af en underdånig skrifvelse af innehåll, att
Riksdagen må hos Kong!. Maj:t i underdånighet anhålla: Det täcktes

*

Den 20 Murs, f. m.

237

Kongl. Maj:t, efter vederbörlig utredning, förelägga nästkommande Riksdag
nådig Proposition af innehåll: att, med undantag för oarbetadt silfver
och guld, apotheksvaror, reseförnödenheter och gångkläder till resandes
och sjöfarandes eget behof, en fastställd och i tulltaxan införd
inregistreringsafgift, beräknad efter högst 5 och minst 2 procent af medelvärdet,
må vid införseln i riket åsättas alla varor, som i tulltaxan
äro antecknade såsom tullfria och icke åtnjuta denna tullfrihet på grund
af traktater med främmande magter eller konventionen med Norge.

•-J o

Friherre af Ugglas: Till eu början beder jag att få uttala min

ledsnad deröfver att genom misstryck den reservation, som hör till
detta Betänkande, blifvit framflyttad till ett sednare. I hvad på mig ankommer,
har jag dock sökt afhjelpa detta genom att låta trycka en särskild
avis med underrättelse om misstaget, hvilken avis kommer att i
dagens plenum utdelas.

Hvad sjelfva frågan angår, innefattar motionen, efter hvad deri
säges, ett försök dels att bereda Statsverket tillgångar för fullkomnande
af Rikets försvar, dels ock skaffa Staten ersättning för utgifterna i och
för tullbehandlingen af utifrån inkommande varor. Jag vill icke bestrida,
att genom motionärens förslag någon, kanske icke så obetydlig
inkomst skulle tillskyndas Statsverket, ehuru på samma gång utgifterna
komme att tillvexa genom tulltjenstepersonalens förökning och en del
andra omständigheter. Jag har dock icke kunnat biträda förslaget, hufvudsakligen
af två skäl. Genom detsammas antagande skulle nemligen
uppstå så stora hinder för den allmänna rörelsen, att de skulle, efter
min tanke, mer än motväga de inkomster, som genom förslagets godkännande
kunde beredas Staten. Att rörelsen skulle lida stort intrång,
är uppenbart deraf, att, sedan nästan alla råvaror numera tullfritt få till
landet införas, dessa kunna få införas i hvilken hamn som helst, emedan
fartygen icke behöfva i hamnarne undergå annan tullbehandling än
att tullbevakningen efterser, det de icke innehålla annat gods än sådant,
som blifvit anmäldt; men genom att åsätta de inkommande varorna den
ifrågavarande inregistrerings-afgiften, kunde naturligtvis varornas införsel
endast ske i hamna!'', hvarest funnes ständig tullbevakning. Den
som tager i betraktande våra kusters långsträckthet, och huru nödvändigt
det är för industriens utveckling, att hvar som helst och icke i
några vissa hamnar sådana varor, som i myckenhet användas, t. ex.
stenkol, spanmål m. in. dylikt, må kunna få aflasta^, den finner ock lätteligen,
hvilken förlamande inverkan på den allmänna rörelsen stadganden
i den syftning, motionären föreslagit, skulle utöfva. Men, äfven
om man icke vill fästa någon hufvudsaklig vigt vid dessa förhållanden,
finnes det dock ett yttterligare och, såsom det mig synes, än mera talande
skäl för afslag till motionärens förslag. Såsom bekant är, hafva
på åtskilliga af sådana fabriksalster, som här i landet tillverkas, blifvit
åsätta låga importtullar, under beräkning att de för nämnda alsters tillverkande
nödiga råvaror skulle få tullfritt i landet införas. Om man
nu ville pålägga dessa råvaror den ifrågasatta inregistreringsafgiften,
skulle naturligtvis det skydd, som man hittills ansett nödigt att lemna
våra näringar, än ytterligare förminskas. Jag vill med ett enda exempel
belysa detta förhållande. Till ett skålpund kläder åtgå två skål -

238

Ben 2G Mars, f. in.

pund ull, hvilkas pris vanligen beräknas, efter 1 R:clr SO öre skålpundet,
till 3 R:dr Runt. Nu är importtullen för ett skålpund kläde 75
öre. Om nu en inregistreringsafgift af t. ex. fem procent af varans
värde sattes på ull, så ökades de två skålpundens pris med femton öre;
men dermed minskades ock det skydd, som lemnats åt klädestillverkningen
i vårt land. Att åter, samtidigt med det en dylik inregistreringsafgift
åsattes, höja importtullen på kläde, derifrån äro vi förhindrade
genom den Franska handelstraktaten. Enahanda är förhållandet med
en mängd andra fabriksalster, såsom siden, redskaper m. m. Jag kan
derför icke tro annat, än att ett bifall till motionärens förslag skulle
vara till stor skada för vår fabriksnäring.

Den ärade motionären uppräknade en del varor och deribland ost,
som efter hans förmenande skulle kunna blifva ypperliga kassaartiklar,
ifall den af honom föreslagna inregistreringsafgiften blefve dem åsatt.
Ehuru det egentligen icke hör hit, ger mig dock motionärens berörda
framställning en otvungen anledning att lemna några upplysningar,
huru under sednare åren importen af ladugårdsalster ganska märkbart,
och på ett för fosterlandsvännen högst tillfredsställande sätt aftagit,
hvaremot exporten ökats. Dessa upplysningar äro hemtade ur Kommers-kollegii
berättelser och andra autentika handlingar. Jag förutskickar
den anmärkning, att, då export af kött och fläsk hufvudsakligen
bestått i export af lefvande djur, jag förvandlat dessa till kött efter en
slagtvigt af 6 centner för nötkreatur och 2 centner för svin, hvarjemte
jag åsatt varorna priser efter följande beräkning:

Ett centner fläsk........20 R:dr.

» » kött........15 »

» » ost.........50 »

» » smör........50 »

priser, hvilka väl måste medgifvas vara snarare höga än låga.

En efter dessa grunder uppgjord beräkning, visar följande förhållande
:

Fläsk:

År 1863 utgjorde importen 85,891 centner, under det att exporten
uppgick till endast 2,163 centner. Efter denna tid har importen gradvis
sjunkit, men exporten stigit, så att år 1866 den förra uppgick till
16,344 centner och den sednare till 30,321 centner.

Kött:

Importen utgjorde år 1863, 25,168 centner och år 1866, 6,747 centner,
under det att exporten, som år 1863 uppgick till endast 3,859 centner,
år 1866 stigit till 75,629 centner.

„ Smör:

År 1863 importerades 29,529 centner och är 1866 23,856 centner,
under det att exporten, som år 1863 belöpte sig till 552 centner, år
1866 uppgick till 8,684 centner.

■ Ost:

Importen har gradvis sjunkit från 12,449 centner, som den utgjorde
år 1863, till 8,506 centner år 1866, under det att exporten, visserligen
ännu obetydlig, dock stigit från 137 centner år 1863, till 623 centner
år 1866.

De» 20 Mars, f. m.

230

Beräknar man i penningar värdet af förenämnda import och export,
framgår att Sverige, som emot en import af 4,193,990 B:dr år
1863 hade att ställa en export af endast 135,595 E:dr, år 1866 deremot
exporterade dylika varor för ett värde af icke mindre än 2,206,155
K:dr, under det att importen endast uppgått till 2,046,195 K:dr.

Motionärens förslag innefattar slutligen en återgång från de grundsatser,
som. i sednare tiders tull-lagstiftning blindt godkända. Lika
öfvertygad jag är, att man för närvarande icke vidare bör fortgå på
denna bana, lika bestämd är jag ock att söka motarbeta hvarje försök
till återgång.

Slutligen förekommer mot förslaget, att, om det bifalles, man återfår
en slags värdeförtullning, hvilken man förut ansett sig nödsakad att
lemna, i anseende till de många svårigheter och olägenheter, som med
densamma äro förenade.

På dessa grunder får jag yrka på afslag å motionärens förslag och
bifall till hvad Utskottet tillstyrkt.

Herr Odelberg: För min del måste jag ansluta mig till Fri herre

Sprengtportens åsigt, att större delen af de varor, som för närvarande
få tullfritt i våld land införas, böra åsättas en inregistreringsafgift.
Det är väl sannt, »att vår tull-lagstiftning på senare tider gjort
tullfrihet till regel och skydd till undantag»; men det är just denna
regel, jag för min del icke kan gilla, och jag tror mig icke handla
emot konsumentens intresse, om jag yrkar, att producenten bör i första
rummet tillgodoses, ty endast genom styrka hos denne sednare, kan
konsumtionen i längden uppehållas.

Att, pa sätt Bevillnings-Utskottet uppgifvit, »tullbevakningspersonalen
vid tullstationerna kunnat betydligt minskas genom den medgifna
tullfriheten å en mängd varor,» kan jag icke fatta, och några påstå, att,
om så skett, det .otvifvelaktigt är på bekostnad af den säkerhet mot
tullförsnillning, hvilken af bevakningen skall förhindras; ty så länge
vår tulltaxa innehåller, om ock blott en enda artikel, som är belagd
med hög tullsats, måste, till förhindrande af oloflig införsel af endast
denna vara, tullbevakningen med uppmärksamhet följa lossningen af
alla andra varor, de må vara tullfria eller icke. Likaledes tyckes kustbevakningspersonalen
icke kunna indragas eller minskas, så vida man
åsyftar att hindra tullförsnillning.

När dertill kommer, att den enda vara, soni drager hög tull, nemligen
bränvin, är mycket lätt att smuggla, dels till följd af varans egen
natur, dels till följd af våra grannars välvilliga benägenhet, att förskaffa
oss denna vara till godt pris, så torde ifrågavarande skäl till
afslag å motionen icke vara rätt hållbart. Alla varor måste tullbehandla,
och öfvervakas, och det tyckes således vara ganska billigt, att
de alla i sin mån bidraga till de för tullbevakningen erforderliga kostnader.

Det. enda skäl Bevillnings-Utskottet åberopat, som, enligt min tanke,
kan förtjena någon uppmärksamhet, är, att förslaget kan »angripa det
skydd,. som tull-lagstiftningen aDsett billigt att ännu medgifva landets
industri». Jag. medger, att, sedan vi bortskänkt vår frihet, att förfoga
rörande tull å industriens produkter, måste den rätt, som ännu förunnas

240

Den .20 Mars, f. m.

denna industri på det sorgfälligaste bevaras, och att således råämnen
för fabriker och handtverkeri!’ böra af tullen helt lindrigt beröras,
möjligen med blott 1 ä 2 procent af värdet, under clet att flera andra
artiklar kunna bära en afgift, på sätt motionären föreslagit, af 3 ä 5
procent, och hvarom kan öfverlemnas åt Bevillnings-Utskottet att bedöma.

Jag upprepar, att jag instämmer i Friherre Sprengtportens åsigter,
och fastän jag hade tänkt att yrka på frågans återremitterande till Utskottet,
vill jag på de af honom anförda skäl afstå derifrån, och förenar
mig om det af honom framställda yrkande.

Medan jag har ordet, kan jag ej underlåta att göra en anmärkning
vid en i Utskottets motivering förekommande sats. Utskottet
säger nemligen, att, äfven om en förhöjning af importtullen å en del förädlade
varor kunde ske, dock industrien genom den föreslagna råvarutullen
skulle beröfvas hvarje förhoppning att kunna utsträcka sin afsättning
till främmande länder, hvilken afsättning likväl bör anses såsom
ett lifsvilkor särdeles för vår industri, som, i följd af den ringa marknad
landet förmår erbjuda, vid hvarje rikare utveckling hotas med ögonblicklig
förqväfning i sitt eget öfverflöd. Af detta resonnement skulle man vara
frestad att tro, det vår industri befunnit eller befinner sig i en stark utveckling.
Men emedan jag och många med mig icke hyser den tron, måste jag
bestrida, hvad Utskottet här yttrat. Jag hyser nemligen den åsigt, att
ett lands industri icke är i tillvext, så länge importen från andra länder
af de för befolkningens behof oundgängligaste artiklar oupphörligt tilltager.
Till sådana artiklar räknar jag i främsta rummet de, som äro
nödiga för folkets beklädnad, såsom väfnader, beredt läder, färdiggjorda
kläder o. s, v. Huruledes importen häraf på de sednaste 20 åren
vuxit, ber jag att få ådagalägga med några siffror, hämtade ur samma
källa, Kommerse-kollegii berättelser, hvarur en föregående talare hemtat
sina. Af dessa inhemtas, att från år 1845 till 1865 importen af
bomullsväfnader af olika slag ökats så, att då den det förstnämnda
året utgjorde 142,533 TF, den under det sistnämnda året uppgick
till 893,156 It; att importen af ylleväfnåder utaf alla slag utgjorde år
1845, 78,438 TF; och af halfylle år 1845, 408,091 It; men att år 1865
importen af sistnämnda två slags varor, äfvensom af dukar, hvilka år
1845 till ringa eller ingen grad infördes, uppgick till 1,116,475 A; att
importen af linne- och hampväfnader år 1845 utgjorde 8,387 Tf, och år
1865, 354,479 TF,; af beredt läder af alla slag år 1845, 18,727 TF och år
1865, 484,594 TF; samt att färdiggjorda hläder importerades år 1845 till
ett värde af 7,500 II:dr R:mt, men år 1865 till värde af 746,400 R:dr
Kant.

Således just emedan jag tror, att vår förädlingsindustri är i starkt
aftagande, har jag icke genom stillatigande velat synas godkänna rigtigheten
af Utskottets förenämnda motivering, hvilken hvilar på den
förutsättning, att vi behöfva en annan marknad för vår industri än den,
vårt eget land erbjuder.

Herr Bennich: En föregående talare har redan sökt vederlägga
de skäl, som anförts för bifall till ifrågavarande motion. Jemte det jag

anhåller

Den 20 Mars, f. rn.

241

anhålla1 att få instämma med honom, tillåter jag mig att meddela nåora
uppfinningar, som måhända kunna vägleda omdömet i förevarande frå“a.

„ dag medger villigt, att, genom åsättande af en inregistrerino-saföift
pa en de! inkommande varor, en icke obetydlig förökning i tulluppborden
och kanske till och med i nettoinkomsten skulle beredas Staten
mai pa samma gång skulle Statsverket få vidkännas betydliga utgifter
för ökandet af tullbeyakningspersonalen, och industrien utsättas förstora
hinder, som mahända mer än uppvägde de ökade inkomsterna, samt
en stor del af vår vigtigaste industri lida ett menligt afbräck.

Det är val sannt, att, så länge i tulltaxan finnas några tullpligtiga
artiklar, tullbevakning måste finnas; men lika sannt är ock att genom
den tullfrihet, som på sednare tider medgifvits, tullbevakningspersonalen
kan mycket förminskas och verkligen äfven har förminskats. För 25
ar sedan uppgick tulladministrationskostnaden till 25 k 27 procent af
hela tulluppbörden, hvaremot den för närvarande bestiger sig blott till
procent. Under denna tidsperiod har ett ganska stort antal tull—
fenster indragits och på flera ställen hafva tjensteman med mindre löner
ansetts vara tillfyllestgörande. Derför att några inkommande varor skola
tullbehandla*, behof* det naturligtvis icke så stor bevakning, som om alla
.skulle undergå en dylik behandling. Om nu en inregisteringsafgift, eller
hvad som uppenbarligen är detsamma, eii låg tull skulle åsättas alla
de stora artiklarne, såsom man föreslagit, skulle naturligtvis alla till
hamnarne utifrån inkommande fartyg underkastas en vidlyftig och kostsam
undersökning, mätning m. in., hvilken nu ej är till samma grad
behöflig. Man har bland de artiklar, å hvilka inregistreringsafgift skulle
sättas, anfört stenkol. Jag får då nämna, att nu kan lossningen af fyra
till tern fartyg, lastade med stenkol, samtidigt försiggå under uppsiert
a* en tulltjensteman, men att, om motionärens förslag antoges, det behofdes
en eller två tjensteman på hvarje fartyg. Ville man tillåta inlörsel
af varor på alla de orter, der sådant kunde behöfvas, men ändock
pålägga nämnda afgift på varorna, behöfdes det på alla dessa platser
kontrollerande och uppbärande tulltjensteman, qvalificerade på ett annat
sätt än de, som erfordras nu,^ då större delen af inkommande varor äro
tullfria, (således, antingen måste man inskränka rättigheten att till hvilka
hamnar som helst kunna få införa varor, eller ock måste man inrätta
pa dessa platser en tullbevakning, ordnad på ett annat sätt än som nu
erfordras. Jag förutsätter, att man ej vill underkasta sig de uppoffringar,
som blefve en följd af bevakningspersonalens förökning, utan åt t man
vilie hänvisa trafiken till de nuvarande eller några nya större tullplatser
Da skulle en varureqvirent, som t. ex. behöfde stenkol, blifva tvungen
att lata fartyget med hans stenkolslast först gå in till den bestämmelseorten
närmaste hamnen, der lossas och mätas, och sedan åter inlasta
stenkolen samt slutligen på bestämmelseorten åter urlasta densamma.
Under förutsättning att på stenkol sattes den högsta föreslagna inregisteringsafgiften,
skulle sålunda den Staten tillkommande afgift för *en
tunna stenkol, värd öfverhufvud två R:dr, uppgå till tio öre. Tror man
verkligen, att denna till Staten ingående inkomst uppvägde de omkostnader
den enskilde finge vidkännas, derest den föreslagna afgiften komme
att utgå. Men ett sätt att tillvägagå, som visserligen bereder Staten
Iitksd. Prof. 1 Afd. 16

242

Den 20 Mars, f. m.

en inkomst, men trycker och förlamar industrien i hög grad, kan icke
vara statsekonomiskt rätt. På samma sätt som jag nu exempelvis om
stenkol redogjort, förhåller det sig med en stor mängd af de öfriga artiklar,
å hvilka man velat sätta afgift. Vid sista riksdagen borttogs
tullen å salt, hufvudsakligen derföre att förbrukaren deraf skulle kunna
erhålla denna artikel utan omvägar och hvar helst den behöfdes. Vill
man nu gå en alldeles motsatt väg?

Men det möter ett ytterligare hinder för bifall till motionärens förslag
deri, att i den fria täflan, som numera börjar råda emellan de olika
ländernas industri, det skulle vara omöjligt för vår att bestå, derest
berörda förslag antoges. En talare har omnämnt, huruledes genom afgiftens
åsättande det nuvarande skyddet för ylleväfnadsindustrien skulle
förminskas och således utöfvandet af sagda industri försvåras. Jag beder
att få anföra ett än mera öfvertygande exempel. Ett skålpund silke
kostar gemenligen trettio E:dr. Inregistreringsafgiften derå skulle efter
fem procent af varans värde utgöra 1 R:dr 50 öre; men tullen å ett
skålpund sidenväfnad utgör med nästa år blott 1 R:dr 50 öre. Genom
åsättande af berörda afgift skulle, i betraktande deraf, att ett skålpund
rå silke icke ger ett skålpund sidenväfnad, således all sidenväfnadsindustri
i vårt land göras omöjlig. En dylik afgift kan således i de
flesta fall icke åsättas, utan att man på samma gång höjer importtullen
på motsvarande fabrikater; men derifrån äro vi i de flesta fall förhindrade
icke blott genom de bestämmelser, som finnas i de med Frankrike
och andra länder afslutade handelstraktater, utan, hvad mera är, genom
den pligt, som bjuder oss att icke för Svenska folket fördyra dess förnödenheter
mera än nödigt är.

Den sista talaren har anfört åtskilliga siffror, som skulle utvisa,
att den Svenska industrien under det sista tjugutalet år gått betydligt
tillbaka, och anställt en jemförelse mellan 1845 och 1865 års import af
diverse varuartiklar; men han har glömt, att 1845 års, import ej kunde
vara så stor som 1865 års, emedan det förstnämnda året dels en mängd
artiklar varit till införsel förbjudna, dels ock belagda med så hög tull,
att de icke kunde på laglig väg hit införas. Det fanns t. ex. då hos
hvarje Svensk skräddare Belgiskt kläde, ehuru dylikt kläde då icke
fick införas. På dessa kalkyler torde således icke något säkert omdöme
i frågan kunna byggas; och bidraga de fastmer snarare att missleda
än upplysa. Jag skulle deremot kunna anföra flera exempel på att
Svenska industrien under sagde tid ej gått baklänges, äfvensom att
numera icke sällan Svenska fabriker afsätta sina alster både till Finland
och andra länder, något som förr sällan eller aldrig hände.

På dessa nu anförda skäl får jag afstyrka bifall till hvad motionären
föreslagit och slutar med att fästa uppmärksamheten på det egna
förhållande deri, att en man, som anses företrädesvis representera det
skattdragande folket och som alltid gjort sig känd för sitt varma nit
om industriens utveckling, vill öka tungan såväl för folket som för industrien,
för att dermed bereda Statsverket högre inkomster, medan jag,
en Kronans embetsman, hvilken företrädesvis borde tillse, att Kronans
inkomster tilltaga, i folkets och industriens namn måste protestera mot
det framställda förslaget.

Den 20 Mars, f. m.

243

Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till sammanträdets fortsättning kl. 6 e. m.

Grefve Mörner, Carl Göran: Efter hvad den siste värde talaren
yttrade derom, att den, som biträdde Friherre Sprengtportens försko-,
vore en fiende till Svenska industrien, kan det synas djerft att yttra
sig i sådan rigtning, men för min del har jag svårt att fatta huru åtgärder,
som afse beredande af inkomster åt"Statsverket genom tull i
sådan rigtning, som nu är i fråga, kunna vara rigtade emot Svenska
industrien, då dennas alster icke förtullas.

Den siste värde talaren yttrade vidare, att man skulle hafva vunnit
så stor besparing i omkostnader för tull-administrationen genom de
nedsatta tullarne, och såsom bevis deruppå åberopat, att dessa skulle
numera endast uppgå till 12—13 procent af hela tulluppbörden emot
25—-27 procent, som de på 1820-talet utgjorde. Detta är åter en af dessa
jemförelse!-, hvilka tåla en noggrannare granskning. Den värde talaren
bär ej nämnt, till hvilka belopp tullinkomsterna och omkostnaderna uppgingo
då och nu. Han har icke omtalat att, oaktadt en mängd artiklar
numera blifvit tullfria, och således icke numera erfordra tullbehandling,
tull-administrationen dock i sjelfva verket nu kostar betydligt mera än
då. Nu beräknas förslagsvis till aflöningar åt tullstaten en million åtta
hundra tusen Rall- R:mt, då åtgick dertill icke mera än omkring en
half million R:dr Banco. Om således administrationen blifvit betydligt
dyrare, under det man borttagit tullen på vissa artiklar, måste det åtminstone
visa, att embetsmännens ställning numera är mera angenäm
än förr.

Det har talats så mycket om hvad som i fordna tider gick förbi
tullen och att man nu ej skulle hafva något dylikt att befara. Såsom
domare i Kammarrätten har jag dock nyligen haft tillfälle erfara, huru
General-tullstyrelsen kommit underfund med, att icke obetydliga varubelopp
gått förbi tullen i en till stapelstad upphöjd, långt inuti landet
belägen småstad. Sedan tullstämplingen borttogs, sjönk äfven i en högst
betydlig mån importen äfvensom tullinkomsten af en massa varor, som
förut varit tullstämpling underkastade; i sanning en särdeles anmärkningsvärd
förändring!

Man har anfört såsom en stor fördel tillåtelsen att hvar som helst
utefter våra vidsträckta kuster kunna införa och lossa tullfria varor, utan
att dervid behöfdes annan bevakning än den, som verkställdes af en
mindre qvalificerad person, hvilken hade att tillse det icke andra varor,
än de uppgifna infördes. Detta kan visserligen hafva åtskilliga fördelar
med sig, allt efter den olika synpunkt, hvarifrån man betraktar saken.
Ibland sådana skulle äfven den kunna förekomma, att man tilläfventyrs
här tänker sig att en sådan person kan lättare blifva i tillfälle att blunda,
icke blott på ena ögat utan på båda ögonen, så att äfven andra än tullfria
varor, skulle kunna komma att införas.

På samma gång man framhåller fördelarne af den nu gällande ordningen
och af den säkerhet och trygghet emot tullförsnillning, som derigenom
blifvit vunnen, finner man ofantlig svårighet vid att uppbära
en inregistreringsafgift, och förbiser härvid möjligheten att tillämpa enahanda
åtgärder, som man i många fall vid tullbehandling funnit lämpliga.

244

Den 20 Mars, f. in.

Sålunda förebär man bär, att man måste med tunna mäta hvarje stenkolslast,
ehuru det förefaller besynnerligt, att, då man kan uträkna ett
fartygs drägtighet och lästetal, man icke äfven skulle kunna uträkna
innehållet af den uti detsamma intagna stenkols .ast. Jag trodde icke,
att man hos en så hög myndighet som Kongl. General-tullstyrelsen
skulle behöfva befara en sådan rådlöshet. Då lossning skulle ske från
fartyg, som uppgifvits endast innehålla tullfria varor, kunde för närvarande
en enda tullvaktmästare bevaka lossningen från 4 till 5 fartyg på en
gång. Han bör då åtminstone hafva särdeles goda ögon, om han skall
kunna se allt hvad som sker samtidigt på alla dessa fartyg.

För att visa origtigheten af Friherre Sprengtportens förslag, hafva
båda de talare, som yttrat sig emot detsamma, tillämpat den högsta
procentberäkning han ifrågasatt. Det var likväl blott ett maximum, och
han har sjelf förklarat, att enligt hans åsigt en inregistreringsafgift af
endast 1 procent vore tillräcklig. Herr Bennich har tillämpat nämnda
maximum på artikeln råsilke, och funnit detta leda till en orimlig hög
beskattning, som skulle förorsaka undergången af den inhemska sidenfabrikationen;
om icke denna industri lyckligtvis vore räddad genom
Franska traktaten. Denna räddning kan dock vara ganska osäker,
och tilläfventyrs anses denna industri ej heller värd att räddas. Enligt
hvad jag från säker källa har mig bekant, kommer med nästa månads
slut en af de största sidenfabrikerna att nedläggas och sannolikt gå de
andra snart samma väg. Om på detta sätt den ena fabriken efter den
andra upphör och afskedar sina arbetare, Indika falla fattigvården till
last, hav man ej den industriens räddningsplanka mycket att tacka för,
som utgöres af Franska traktaten. Ett exempel af det slag, jag omtalat,
såg man förra sommaren, då från en af våra förnämsta fabriksstäder,
Eskilstuna, arbetare under skördetiden vandrade omkring på
landet och bettlande begärde arbetsförtjenst hos den betryckte landtmannen.
Fortgår det på detta sätt och minskas, såsom nödvändigt inträffar
vid aftagande produktion, möjligheten för folket att köpa de utländska
varorna, så kommer säkert importen af dem äfven att förminskas
och dermed jemväl de stora tullinkomsterna.

Den afgift, som vid förra riksdagen beslöts för införsel af åtskilliga
slag af förädlade landtmannaprodukter, kunde ej anses för annat än en
inregistreringsafgift, men den borttogs af Regeringen, troligen efter tillstyrkande
af tull-administrationen. Under loppet af våren och sommaren
sökte man emellertid, genom införande i tidningarne af redogörelser
öfver importen till ett par större städer, ådagalägga ett fortsatt stigande
af tullinkomsterna, men sedermera, när man kom till årets slut, framstår
det förhållande, att tullinkomsten icke uppgått till samma belopp, som
densamma under närmast föregående år utgjort. Att en af de påräknade
inkomstkällorna borttagits, är en åtgärd, som det icke tillhör mig
att bedöma, detta tillhör Konstitutions-Utskottet.

Det är enligt min åsigt uppenbart, att Friherre Sprengtportens förslag
icke kan antagas i all den utsträckning, som ordalagen i detsamma
medgifva, enär derigenom åtskilliga af de olägenheter skulle uppstå,
som föregående talare påpekat, men detta utgör ej ett skäl att helt och
hållet förkasta detsamma eller att underlåta dess tillämpning i de fall,
der det kan bereda eu inkomst för Statsverket, utan att medföra de

Den 20 Mars, f. in.

245

anmärkta olägenheterna. Jag tror derföre, att det vore skäl om de, som
önska vidtagande af en sådan åtgärd som den ifrågasatta, i stället för
att rösta för det af Friherre Sprengtporten framställda skrifvelseförslaget,
röstade för en återremiss, på det Utskottet måtte komma i tillfälle att
taga i öfvervägande, på hvilka artiklar den påyrkade inregistreringsafgiften
må med någon fördel kunna tillämpas.

På dessa skäl anhåller jag, att Herr Talmannen måtte framställa
proposition på återremiss af den föredragna punkten.

Friherre Sprengtporten: Det kan icke vara min mening att an ställa

någon jemförelse emellan mitt och andras intresse för den Svenska
industrien, och ehuru jag icke vill smickra mig med den föreställningen
att det är större än andras, tillåter jag mig dock tro, att det är lika
varmt som deras, hvilka i denna fråga uppträdt som mina motståndare.
Skilnaden oss emellan är endast den, att de gifva ett alltför inskränkt
omfång åt detta begrepp, under det jag uppfattar det vidsträcktare, och
betraktar frågan ur synpunkten af hela samhällets bästa, och tror derföre,
att den välvilja, man vill visa industrien, bör omfatta alla dess grenar
och icke endast vissa.

Jag måste beklaga mig deröfver, att den talare, som näst före den
siste hade ordet, vid sin kalkyl uteslutande fästade sig vid det maximum
jag föreslagit, och icke erinrade sig, att jag öfverlemnat till Bevillningsutskottet
att nedsätta denna afgift till det belopp, som Utskottet ansåg
lämpligt. Hvad särskildt angår klädesfabrikationen, skulle visserligen,
efter ett medelpris å råvaran af t. ex. 1 R:dr 50 öre skålpundet, den
föreslagna inregistreringsafgiften, om den bestämdes till 5 procent, uppgå
till 7^ öre för skålpundet, men med 2 procents inregistreringsafgift gjorde
denna icke mer än 3 öre; men nu känner den värde talaren att
under de sednaste åren ullpriserna med 20 procent och derutöfver
nedgått, och jag antager derföre, att med en dylik afgift klädesfabrikationen
skulle kunna bestå ganska väl. En annan omständighet af vigt
är, att våra klädesfabriker, snart sagdt, uteslutande äro beräknade för
afsättning inom landet; det är sålunda icke de, utan konsumenterne som
få betala afgiften.

Jag hade icke föreställt mig, att seglationsordningen medgaf lossning
annorstädes än vid tullstation, och att, om någon enskild person ville
lossa eller lasta på annat ställe, han nödgades anlöpa tullstation och
der taga tullbevakning om bord, och i detta fall borde väl en dylik
afgift, som den jag föreslagit, icke medföra stor svårighet vid bevakning
och uppbörd. En annan talare har erinrat om det olämpliga i värdetullar.
Jag har icke föreslagit några sådana, utan fast afgift, ehuru
uträknad i förhållande till värdet; och att värdet, som måste ytterst
ligga till grund för all tullbeskattning, icke måste vara omöjligt att uträkna,
derpå finner jag ett bevis i Kommerse-kollegii berättelser öfver
rikets import och export, som grunda sig på värden.

Hvad angår tullen på salt, som en talare fästat sig vid, är jag så
mycket mera neutral, som jag, då den värde talaren sjelf väckte fråga
om borttagande af densamma, motsatte mig detta. Jag skulle kunna
hafva mycket att tillägga, men vill endast fästa uppmärksamheten derpå,
att all beskattning är relativ, och frågan är endast om Staten lämpligast

246

Den 20 Mars, f. m.

kan vinna den nödiga inkomsten genom det ena eller andra slaget af
beskattning. Jag hade icke trott, att eu återremiss skulle gagna till
något, men då det förslag till underdånig skrifvelse, som jag framställt,
möjligen kunde vara alltför vidsträckt, vill jag icke bestrida Herr Grefve
Mörners yrkande på återremiss.

Herr Almquist, Erik Victor: Enligt hvad som synes af den reservation
jag i detta ärende afgifvit, har jag icke kunnat instämma i det
beslut, hvari Utskottets majoritet stannat. Jag anser att de grundsatser,
som motionären framställt, liksom hans skäl derför äro fullt befogade. Då
vi ännu hafva tullsatser å en mängd varor och af detta skäl måste
underhålla en vidt utbredd och kostsam tullbevakning, synes det mig
billigt, att någon liten afgift pålägges äfven de varor, som för närvarande
äro tullfria, men detta oaktadt undergå tullbehandling, för att derigenom
bidraga till betäckande af dessa kostnader.

Man har inom Utskottet och äfven inom denna Kammare framställt
många skäl för afslag, såväl med afseende på de ökade kostnaderna som
svårigheterna vid tullbevakningen och det menliga inflytande, man förmenat
att en dylik afgift skulle hafva på industrien. De skäl, som tala
för denna åtgärd, hafva likväl blifvit så väl utredda och de förespeglade
svårigheterna så grundligt vederlagda, att jag icke vill derpå spilla flera
ord. Jag tror, att, om man ingår i en närmare granskning af förslaget,
svårigheterna deraf icke skulle visa sig blifva så stora vid tillämpningen.
Stöd för detta antagande hemtar jag i det förhållande, att både
i England och i Frankrike en inregistreringsafgift lärer finnas för alla
införda, men tullfria varor. Kan principen tillämpas der, så bör den
äfven kunna tillämpas i Sverige. Det synes mig derföre nödigt att
erhålla en fullständigare utredning af frågan, ty att för närvarande fatta
ett bestämdt beslut, torde ej vara möjligt för Kammaren, i det outredda
skick, hvari frågan befinner sig. Jag har äfven i min reservation yttrat
mig i denna syftning, och förenar mig derföre i det af Grefve Mörner
framställda yrkande, dock icke emedan jag har stora förhoppningar om den
utredning af frågan, som kan åstadkommas inom Bevillnings-Utskottet
på den korta tiden af några månader; hvarföre jag äfven anser att det skulle
varit lämpligare att till Kongl. Maj:t ingå med en underdånig skrifvelse
i den syftning, som Friherre Sprengtporten i början af diskussionen
föreslagit, men då han numera återtagit detta förslag, torde en återremiss
vara den enda väg, hvarpå man numera kan hoppas att vinna
något.

Friherre Raab, Carl Adam: I den ekonomiska lagstiftningen
framför allt bör man hålla sig vid vissa principer. Nu i fråga om tulllagstiftning
måste vi fråga oss: hvilka principer fordrar frihandelssystemet?
Först och främst tullfri införsel af alla nödvändighetsvaror,
för att minska arbetetsklassens lefnadskostnad och öka dess välmåga.
Vidare införselfrihet för alla råvaror, för att sätta industrien i stånd att
producera för godt pris och kunna täfla med utlandet.

Derjemte afser frihandeln att genom tull på öfverflödsvaror (finanstull)
bereda Staten inkomster till dess mångfaldiga utgifter.

Den 20 Mars, f. m.

247

Låtom oss tillämpa omförmälda theorier på ifrågavarande motion
om en inregistreringsafgift. En sådan afgift på nödvändighets- och
råvaror är stridande mot frihetshandelns anda. Om vårt frihandelssystem
icke är fotadt på åstadkommande af en stor produktion inom
landet, så är det förfuskadt, och sorgligt nog är förhållandet sådant i
många delar af detsamma.

När derföre en talare invid mig sade, att den föreslagna mregistreringsafgiften
är olämplig derföre, att den skulle belasta råvaruimporten,
så hade han rätt, men man kan ju tänka sig att den kunde läggas på
lyxartiklar, t. ex. färdiggjorda kläder, och då skulle den vara af mycken
nytta. Jag erkänner visserligen att den skulle vara öfverflödig, om man
beräknat tullskydd för arbetet från första början. För min del tror jag
ej, att de tullnedsättningar, som i detta och andra fall skett på de sista
åren, varit nyttiga. Vår fabriksindustri stod för några år sedan till ett
produktionspris af 66 millioner, nu uppgår tillverkningsvärdet till 75
millioner. Denna tillökning har uppkommit endast derigenom, att bomullsindustrien
under de sednaste åren till följd af yttre orsaker åter
börjat florera, men tillverkningsvärdet inom andra industrigrenar har
deremot icke stigit. Detta visar således att näringarne fått ett hugg,
och då den aktade motionären velat rätta de missförhållanden, som derigenom
uppstått, borde man med mera noggrannhet öfvervägt det förslag
han framställt. Jag ''vill ej tala om Franska traktaten, men om man
hade kunnat beskatta vissa konsumtionsvaror, som icke beröra den, så
hade det varit väl. Bränvinet är drygt beskattadt och den fattige arbetaren
betalar en hög tullskatt för sin sup, medan vi, som befinna oss
i en lyckligare ställning, dricka vårt vin tullfritt. Fn talare har yttrat,
att våra Svenska fabriker numera skicka varor till främmande länder
och befinna sig i ett bättre skick än förr. Detta kan vara sannt om
Jönköpings tändsticksfabrik, men såvida icke flera dylika fabriker finnas,
så bevisar detta ej mycket om ställningen af vår industri. Det är sannt,
att mången gång hafva vi öfverflöd på produkter, men hvarifrån kommer
det? Till en del derifrån att vi ej hafva någon afsättning på verldsmarknaden,
men hufvudsakligen från bank- och kreditväsendets ståndpunkt.
Samme talare har vidare med en viss pathos sagt, att han förundrade
sig att hafva kommit i en så olika ställning till Friherre Sprengtporten,
att då han, en Kronans embetsman, icke påyrkat en ökad statsinkomst
o-enorn en åtgärd, som skulle nedtrycka industrien, så har deremot
motionären arbetat för en dylik åtgärd, penna jemförelse är ej lycklig,
de tjenstemän jag känner hafva alla vant lifvade af fosterlandskärlek,
och jag kan ej'' förstå, att de skulle kunna hafva några intressen, som
vore stridande emot dem, hvilka äro gemensamma för hela fäderneslandet.
„

Om vi se på ställningen i landet, är det klart, att frihandeln åstadkommit
betryck. De som hysa samma åsigter som den talare, hvilken
på detta rum varmast uppträdt emot den ifrågavarande motionen, kunna
cj förklara detta, men vi kunna det. Yi veta att orsaken till den betryckta
ställningen ligger i tullagstiftningen och penningeväsendet samt
hos bankerna, hvilka stundom strypa rörelsen för att framkalla en hög
räntefot, och på andra tider släppa ut sina penningar och då lifva industrien.
Men hvarföre, skall industrien underkastas vexlingar i följd af

248

Deri 20 Mars, f. m.

felaktiga banklagar? Tullafgifterna äro icke väl och rättvist beräknade
och tynga derföre hardt på industrien. Under flera år har importen
öfverskjuta exporten med ett belopp, uppgående till mera än 80 millioner.
Hvarifrån skola vp få penningaratt dermed betala denna skuld till utlandet?
Jag är till själ och hjerta frihandlare, men detta system har
hos oss Dumt felaktigt tillämpad! och missförstådt, och jag kan derföre
ej underlåta att uppmana till betänksamhet.

Hen von Koeh: Jag vill ej inlåta mig på frågan om fri handelns

eller protektionismens företräden, emedan så mycket redan
ordats derom, att jag ej tror det är möjligt i detta ämne framdraga nya
skål, som kunna inverka på någons öfvertygelse; och äfven emedan det
för närvarande egentligen ej är fråga derom. Det förslag Friherre
hprengtporten vackt, angående en inregistreringsafgift, kan nemligen lika
val framställas åt en frihandlare som af en protektionist. Verldens
kanske störste frihandlare, säkert den som uträttat mest i frihandelslndustrien,
som föranledt utstrykande af de flesta tullsatser, Gladstone,
framställde för några år sedan i England ett dylikt förslag; i England
var sedan Peels tid spanmål som infördes belagd med en inreg?strermgsafgift
af 1 shilling per quarter. Denna afgift har sedermera blifvit
bestämd till 3 pence per centner, men fastän den kallades inregistreringsafgift
af Peel, då lian ville anses afskaffa spannmålstullarne, är det
dock en verklig tull, som står i tulltaxan, och inregistreringsafgift är
endast dess titel »by courtesy», om jag så får säga. Sådant var förnaiiandet
förut, men för några år sedan proponerades af Gladstone i
statsinkomsternas intresse införandet af en inregistreringsafgift afl penny
(motsvarande ( § öre) för hvarje colly af gods, som inkom från utlandet.
Hetta förslag väckte allmänt motstånd, men han lyckades genomdrifva
det. Men hvad hände! Icke långt derefter kommo deputationer från
flere af de största importörerne i England och förklarade, att, om penningar
behöfdes, vore man villig att gifva huru mycket som helst, blott
man undgick denna inregistreringsafgift med dess chikaner och hämmande
inverkan på rörelsen. En tid derefter uppträdde äfven Gladstone
i parlamentet och förklarade, att han nödgades gorå som Saturnus,
uppäta sitt eget barn, samt föreslog upphörande af denna inregistreringsafgift,
hvilken äfven upphäfdes. En ledamot af Bevillnings-Utskottet
bär visserligen nämnt, att för närvarande inregistreringsafgift skulle
finnas i England, men detta torde likväl bero på ett misstag, ty mig
veterligen har efter den tid, hvarom jag nyss talade, någon sådan afgift
-i ,ej1, ’hh''lt lrjförd,. och då finnes der endast en spannmålstull, som
val kallas inregistreringsafgift, men i sjelfva verket ej i något hänseende
skiljer sig från en vanlig tull.

Herr Wall enberg: Under diskussionen har yttrats åtskilligt,

som jag finner mig uppkallad att söka vederlägga. En talare har lemnat
några sifferuppgifter om förra årets import. Jag betviflar icke deras
riktighet, men jag ber att de måtte emottagas med försigtighet, då
man derpå vill bygga beräkningar. Det har nemligen uti förra årets
export ingått en artikel, som kallas räntebärande obligationer, och det
är gifvet att, då den borttages, måste antingen importen minskas eller

Deu 20 Mars, f. in, 249

också exporten ökas. Det är svårt att förutse hvilketdera förhållandet
blir, men troligen komma båda delarne att ega rum.

Man har nämnt, att en af våra mest betydande sidenfabriker i
dessa dagar skulle nedläggas. Som jag ganska noga känner förhållandet
härmed, jag har mina upplysningar från egaren personligen, kan
JaS. upplysa, att denna fabrikation äfven under förut gällande tullsatser
vant så föga lockande, att egaren blott såsom ett experiment drifvit
denna fabrik, tilldess han nu ledsnat derpå och beslutat nedlägga den.

Om denna inregistreringsafgift icke lägges på alla varor, så måste
man gifva den ett annat namn och kalla den tull. En talare har sagt
det vara orättvist, att en sup bränvin är belagd med en hög skatt, men
att ett glas vin. deremot ej är det. Häremot vill jag endast anmärka,
att var lagstiftning i afseende å bränvin är helt och hållet exceptionel
och att det derför är orätt jemföra bränvin med andra varor. Jag tror
att, om man skulle genom en inregistreringsafgift fördyra bränvinet, skulle
man derigenom gorå ett försök att lura den Franska kejsaren. — En
talare har .yttrat, att industrien har fått ett hugg, och detta af tull-och
penmngeväsendet.. Jag tror likväl att detta är ett misstag. Orsaken
dertdl att produktionen icke växer, är helt enkelt den att konsumtionsförmågan
minskats. Samme talare nämnde äfven, att, när bankerna få
tillgång på penningar, de borde släppa ut dessa och derigenom lifva,
industrien. Jag. tror mig likväl ganska lätt kunna visa tillfällen, då
bankerna ..haft öfverflöd på penningar, men det oaktadt industrien varit
nau, tillföljd af brist på företagsamhet och afsättning. Det hjelper ej
alltid att nedsätta räntan, derigenom lifvas icke alltid industrien. Den
beror först och sist på förmågan hos mängden af nationen att konsumera.
De,, som lefva på industrien, utgöra i vårt land endast ett fatal,
jemförelsevis med dem, som lefva på jordbruket, och förbättras jordbruicarens
vilkor, så lifvas äfven industrien. Det är således ett stort misstag
att säga, att grundorsaken till nöden ligger hos bankväsendet, men
det har gatt med denna beskyllning som med så många andra, man
har så ofta upprepat den att man till slut börjat tro på den.

Pen aktade motionären har blifvit utsatt för en beskyllning att vara
alltför sträng mot industrien. Motionen visar likväl, att motionären hyser
den största .välvilja för industrien, och för min del tror jao- att
denna inregistreringsafgift endast skulle blifva ett steg till återinförandet
af, skyddstullarne. Man har visserligen sagt att 5 procent vore alltför
hög beräkningsgrund för denna afgift, och att man i stället borde taga
2 procent. Ja val! siffran betyder ingenting. Fråga är blott om att
nu genomdrifva principen. Har man val infört denna rubrik i vår tulltaxa,
så finner man snart att en låg procent icke gifver tillräcklig inkomst
eller skydd, och den höjes snart. För min del är jag°icke
sinnad att. taga detta för kontant, och låta förleda mig af ett förslag,
hvars syftning är så ögonskenlig. Dessutom skulle det snart visa sig
att denna inregistreringsafgift skulle med 20—30 procent öka omkostnaderna
för tull-administrationen, och äfven af detta skäl torde det vara
lämpligare., när man vill bereda Staten ökade inkomster, att välja skat^er’
?.?m större delen uppslukas af inkasseringskostnaderna. Då

jag för min del tillhör dem, som anse, att industrien bör hafva sina råvaror
tullfria, samt att arbetsamhet och sparsamhet i förening med ringa

250

Den 20 Mars, f. ra.

lefnadskostnader öro de enda faktorer, som kunna skapa välstånd, sa
måste jag motsätta mig den begärda återremissen.

Herr Odelberg: Då jag begärde ordet, var det i afsigt att be möta

hvad af en talare blifvit anfördt; men enär detta redan är af andra
besvarat och vederlagt, så, och ehuru den siste talaren framkastat flera
statsekonomiska satser, hvilka kunde förtjena att beröras, finner jag mig
likväl föranlåten, vid det förhållande att man nu tyckes hafva kommit
till den punkt, att åsigterna icke kunna rubbas, afstå ifrån ordet. Jag
ber endast få tillägga att, då motionären afstatt ifrån yrkande om pioposition
på en skrifvelse till Kongl. Maj:t och förenat sig i Grefve
Hörn ers yrkande om återremiss, jag för min del, med återtagande af
mitt förra yrkande, inskränker mig till att begära återremiss.

Herr S char t au: Det har under diskussionens gång visatsig, att

häl'' är en frihandelsfråga å bane, och just emedan detta äi förhållandet,
har man en viss skyldighet att låta Kammaren veta hvad inan tänker.
Af sådan anledning har jag ock begärt ordet. Jag får då först och
främst säga, att, om det nu varit fråga om förändring al det rådande
tullsystemet, skulle jag varit bland de förste, som satt sig i verksamhet
för en sådan. Nu kan jag blott beklaga, att man tagit fel om den tidpunkt,
som varit lämplig för detta systems antagande hos oss. Man
har sett stora och mägtiga stater omfatta detta system, och man har
trött, att vårt kapitalfattiga Sverige kunde vara konkurrent med detta
rika England och Frankrike, medan man har glömt, att Sverige i industrielt
hänseende står ett par hundra år efter dessa länder. Likväl
hafva vederbörande der mycket varsamt umgåtts med det nya systemet,
och det kan knappt vara fråga om, huruvida man icke i England och
Frankrike ännu i denna stund är vida mera protektionistisk än här hos
oss. Jag beklagar, såsom jag nämnt, att frihandelssystemet blifvit i
vårt land både för tidigt och för mycket radikalt införd t ; men här är
nu icke fråga om någon system-förändring. Hvad som är gjordt, dr
gjordt. Våra händer äro bundna af Franska traktaten, och det vore
väl om, vid traktatstidens slut, olyckan icke är så stor, åt t hon ej mera
kan hjelpas. Sedan saken kommit på den punkt, der den nu befinner
sig, tror jag att hvad Friherre Sprengtporten föreslagit skulle an mera
förvärra ställningen för landets industri; det är nemligen för mig klait,
att, om råvaror, hvilka äro föremål för förädling inom landet, underkastas
tull eller accis, kommer den inhemska fabriksnäringen att blifva
allt mera inskränkt och försvårad, om icke rent af tillintetgjord. Genom
tullfria råämnens beläggande med accis, skulle således industriens
ställning blifva sämre än hittills; men jag är dock fullkomligt förvissad
derom, att den värde motionären icke i sådan syftning framställt detta
förslag, eller skulle framkommit härmed, om han trött, att Svenska industrien
skulle deraf kunnat lida någon skada. Emellertid tillkommer
det mig icke att döma öfver de motiver, hvilka föranledt ifrågavarande
förslag; jag säger blott hvad jag tror, att landets industri om förslaget
bifölles, skulle fä ändå större svårigheter att kämpa med än den har
förut, och hvilka i sanning äro stora nog. Om man, för att taga ett
exempel, skulle lägga afgift på stenkol, hvilken artikel är sa behöflig,

Den 20 Mars, f. m.

251

och i icke ringa mån bidrager att skona den inhemska, numera ingalunda
öfverflödiga tillgången på bränsle — huru mycket större kostnanader
skulle härigenom icke tillskyndas både den industri, som behöfver
begagna företrädesvis stenkol såsom brännmateriel, och ångkraften,
för hvilken stenkol är oundgänglig. Jag kan derföre icke understödja
förslaget om påläggande af accis å alla för närvarande tullfria varor.
Den värde motionären har under öfverläggningen först begärt att proposition
skulle. framställas derpå, att Kammaren måtte besluta om en
underdånig skrifvelse till Kong!. Maj:t, att en utredning måtte vinnas,
som Riksdagen kunde lägga till grund för bestämmande af den ifrågavarande
accisen; men jag får upprigtigt bekänna, att med den erfarenhet
Representationen har om nedsättning af komitéer för sakers utredning
— vi ihågkomma ju alla huru, då för ej länge sedan Representationen
anhöll om en sådan komittés nedsättande i ett visst angifvet
syfte, densamma utsågs och jemväl arbetade i alldeles diametral rigtning
emot hvad Representationen åsyftat — det icke skulle vara något
gagn att aflåta en sådan skrifvelse, och måhända till och med smått
farligt att af Regeringen begära åtgärder för ämnets utredning. Klokt
handlade derföre motionären, då han afstod från denna först framställda
begäran och förenade sig med dem, hvilka påyrkat återremiss. För
min del anser jag, såsom saken nu står, och med den kännedom man
<■''ger om Bevillnings-Utskottets tendenser, icke något soulagement vara
att vänta från detta håll, och att man icke har något annat parti att
taga, än att lägga Bevillnings-Utskottets Betänkande i frågan till handlingarne.

Herr Nordström: Om ock, så beskaffad till sina grunder, som

tullbeskattningen för det närvarande hos oss är, Friherre Sprengtportens
förslag, om införande af en inregistrering saf gift för inkommande varor,
nu icke kunde bringas till praktisk utförbarhet med mindre, än att andra
förändringar i samma gren af indirekt beskattning på samma gång
blefve vidtagna, bör det dock erkännas, att de grundsatser, från hvilka
det utgår, vida mer än de, ofta nog godtyckligt valda s. k. finanstullarne
stå i följdrigtig öfverensstämmelse med den rättvisa, som äfven
vid tullsatsernas bestämmande och fördelning icke borde få förbises.
Den i principen rättvisaste normen för beskattning, den som strängt och
utan undantag utgår efter inkomstens belopp, torde, då inkomstens proportioner
hos de enskilde aldrig med säkerhet kunna utrönas, för alltid
förblifva ett oupphinneligt ideal. Det må ock gerna medgifvas att,
med undantag af sådana särskilda, utomordentliga tillfällen, då för patriotismen
intet offer kännes för dyrt, i allmänhet alla slags bidrag till
fyllande al det allmännas behof kunna förefalla mindre angenäma för
individen, och att tullbeskattning icke är mera angenäm, än hvarje annan;
men då nu skattebidrag utgöra en oundviklig nödvändighet, blir
det i alla fall af största vigt att tillse, ej allenast att fördelningen deraf
åtminstone lika mycket drabbar det relativa öfverflödet som de s. k.
nödvändiga behofsartiklarne, utan ock att uppbörden deraf göres så litet
kännbar som möjligt; och har den indirekta beskattningen i dessa
hänseenden, med klokhet tillämpad, ett bestämdt företräde framför den
direkta, hvilken sednare för öfrig!, med hänsigt till de många olika

252

Den 20 Mars, f. m.

föremål, på hvilka den i olika länder blifvit och finnes vara lagd, och
hvarpå äfven vårt land företer flera exempel, kan uppenbara sig äfven
under andra former, än omedelbar beskattning på inkomst. Begreppen:
öfverflöda- och nödvändiga behofsartiklar, äro ej heller annat än relativa
begrepp, som ej med skarp bestämning kunna begränsas. Olika
bildningsgrad hos individerne utgör dervid en mycket vigtig faktor, och
af den omständigheten, att åtskilliga artiklar utgöra eftersökta föremål
för förbrukning af de flesta samhällsmedlemmar, följer ännu ej, att de
i och för sig äro så nödvändiga, att de icke efter individens behag kunde
undvaras; hvadan det således beror af honom att undandraga sig derå
lagd skatt, när, och så ofta, och till så stor del, det honom behagar.

Såsom ett af organerna för den menskligt civilisationens fortgående
utveckling, har emellertid hvarje kulturstat sin stora uppgift att fullgöra.
Det arf, den för tiden lefvande generationen emottagit af sina fäder,
skall hon, förbättradt, men icke försämradt, öfverlemna åt sina efterkommande.
Detta är kulturens grundlag, och till arfvet höra alla
mensklighetens stora intressen, de intellektuela och moraliska så väl
som de materiela. Förkofran i det ena hänseendet och förkofran i det
andra stå med hvarandra i ständig vexelverkan, göra sig ömsesidigt
frukterna af hvarandras verksamhet till godo, och påkalla derföre i lika
hög grad samhällets vård, eller med andra ord omvårdnad af dem, som
handla och verka på samhällets vägnar och i dess namn.

Att, bland hufvudföremålen för vården om de materiela intressena,
näringskällornas upprätthållande vid ständigt friskt lif intager ett af de
väsendtligaste rummen, — det torde ej behöfva bevisas. Sedlighet,
rättssäkerhet och kultur stå dermed i strängaste samband, och vid hvarje
åtgärd, som vidtages till befordrande af de förra, får man ej förbise dess
inverkan äfven på de sednare. Tullbeskattningen, om hvilken nu här
närmast är fråga, likasom i allmänhet allt slags beskattning, verka i
dessa hänseenden väsendtligt tillbaka, hvarföre ock ordnandet deraf med
största skäl ansetts utgöra en pröfvosten på statsmannens blick, skicklighet
och förmåga att väl leda samhällets materiela angelägenheter..

För något år sedan innehades finans-portföljen i ett af söderns riken
af en man, lika utmärkt som statsman och vetenskapsman. I ett
af sina literära arbeten, öfversatt på flera af Europas bildade språk,
afhandla!’ han frågan om det förhållande, hvari den politiska ekonomien
står till moralen och rätten, en fråga, hvars betydelse äfven andra utmärkta
statsekonomer före honom framhållit, och anmärker han deri,
bland mycket annat begrundansvärdt, hurusom den politiska eller national-ekonomien,
betraktad såsom vetenskap, har både eu abstrakt och en
konkret sida, som vid dess tillämpning på lifvet lika måste beaktas. I
förstnämnda hänseende är det hennes uppgift, att utreda och bestämma
de konstanta lagarne i allmänhet för nationalrikedomens alstring, fördelning,
utbyten och förbrukning, (produktion, cirkulation, consumtion); i
det sednare, att uppställa och utveckla reglorna för bästa sättet att
komma till målet. I förra hänseendet utreder hon det sanna i och för
sig, och som således är lika gällande öfver allt; i det sednare söker hon
utreda reglorna för möjligheten att bringa det till utöfning i det ena
eller andra samhället, och hvarvid således tid, ort, nationalitet och in -

l)eu 20 Mars, f. m.

253

storislca förhållanden med deras många olikheter och skiftande omständigheter
äfven måste tagas i betraktande.

Samtidigt med förstnämnde statsman innehades finans-portföljen i
ett af den Skandinaviska nordens riken af en man, hvilken äfven uppträdt
som skriftställare, och i sådan egenskap samt såsom statsman och
talare uppställt frihandeln såsom hufvudföremåiet för national-ekonomiens
sträfvanden, att genomföras oberoende af tid och omständigheter.
Det är likväl ej någon principiel konflikt, hvari dessa två statsmän stå
till hvarandra; ty äfven den förre erkänner frihandeln såsom ett framtidsmål,
jag afser här den internationela, icke frihandeln inom samhällets
inre, om hvars fulla berättigande meningarne äro ense; men då
den förre betraktar den såsom en framtidsfråga, vid hvars förverkligande
mångfaldiga andra intressen, än de rent merkantila, måste tagas
i öfvervägande, och som alltid förutsätter reciprocitet, emedan frihet
utan reciprocitet icke är en sedlig frihet, utan leder till den enes
herravälde öfver den andre, synes den sednare uti sådana konsiderationer
icke finna något hinder för genomdrifvandet af sin favoritåsigt.
Lefnadskostnadernas nedsättande till minsta möjliga pris för de fattige,
det är devisen, och man skulle nästan ega anledning tro, att i bredd
dermed andra materiela samhällsintressen ej funnes, nog vigtiga, att
äfven ega några anspråk på omvårdnad, för att ej säga än högre anspråk.
. Förbättring i de fättiga klassernas tillstånd åstadkommes dessutom
icke ensamt genom frihandel och nedsatta eller upphäfda tullsatser.
. Ett vida verksammare medel är, om tillfällen till säker arbetsförtjenst
åt dem kunna beredas, och i allmänhet dåde inhemska näringarna
upprätthållas vid friskt lif. Äfven familjelifvets trefnad vinner
derigenom i styrka och dermed ock den sedlighetens härd, som derifrån
hemtar sin näring.

Yi hafva i vårt land icke blifvit lemnade i obekanskap med följderna
af nyss antydda origtiga uppfattningar af de uppgifter, nationalekonomien
har att lösa: och då vi nu skåda omkring oss, hvad förnimma
pell erfara vi? Allmän klagan öfver aftynande näringar och särskild!
jordbruket, deraf följande brist på arbetsförtjenst hos de fattige,
och massor af petitioner om hjelp, formulerade på mångahanda tonarter
och syftningar.

Det är en i många afseenden anmärkningsvärd företeelse i vår
inre historia att, medan man i gynsammare tider fordrar den mest oinskränkta
frihet för individen i alla hans företag och spekulationer, man,
så snart sämre tider, ofta sjelfförvållade, komma, tager i anspråk den solidaritet,
som i fråga om samhällets välbefinnande omfattar alla dess
medborgare, och söker hos samhället eller dess representation den omedelbara
hjelp, hvilken man, derest friheten i afseende å den ekonomiska
företagsamheten verkligen vore väl beräknad och ordnad, dock i första
rummet borde söka hos sig sjelf. Man vill anlita Statens kassor
om understöd i sina företag, i stället för att tillse, huruvida icke orsaken
till ett eller annat missförhållande närmast vore att finna i dess
lagar och inrättningar, och glömmer härvid att hvarje slags frihet äfven
medför allvarliga förpligtelse!’. Denna Riksdag kan i ymnighet
framställa bevis på så beskaffade petitioner eller motioner, som de nyssnämnda.
Än skall den eller den kassan specielt användas för den el -

254

Ben 20 Mars, f. m.

ler den näringsgrenens omedelbara understödjande, än i allmänhet
Statens medel anvisas för det eller det enskilda, ekonomiska företagets
befrämjande. Uti allt sådant ligger en tendens till, om ej rent af kommunism,
så åtminstone icke så obetydligt af socialism, långt ifrån förenlig
hvarken med den solidaritet, som förpligta!* alla till samhällets
upprätthållande, eller med den åt individen tillerkända frihet i hans
företagsamhet.

Huru skall det näringslifvets betryck förklaras, hvaraf sådana petitioner
äro ett uttryck? Orsakerna kunna utan tvifvel vara flerahanda;
men en talare, som kort före mig hade ordet, en liberal och med affärs -lifvets skiftningar mycket förtrogen man har uppgifva en sådan, då
han sade, att näringarnes nuvarande betryck härledde sig helt enkelt
från »minskad konsumtionsförmåga» hos samhällets medlemmar, och
som han dermed rimligtvis ej kunnat afse den fysiska konsumtionsförmågan,
måste den ekonomiska derunder vara menad. Från denne talares
ståndpunkt är denna utsago ett ganska vigtigt medgifvande. Nå
väl, hållom oss dervid och frågom, hvarifrån härflyter då den? från
bristande afsättning, bristande arbetsförtjenst, minskad inkomst, minskadt.
kapital, minskad reproduktion, en viss grad af näringslöshet med
ett ord. Ett så beskaffadt ekonomiskt samhällstillstånd, framkalladt af
sådana orsaker, kan emellertid i sina följder blifva ganska vådligt. Det
icke allenast återverkar hämmande på produktionen, utan förminskar
ock de produktiva krafter, som bestå i arbetsduglighet och teknisk
skicklighet, hvilka krafter, i saknad af verksam sysselsättning hemma,
dels förlamas, dels måste söka fält för sin verksamhet utrikes, till långvarig
förlust för sitt eget land. Att vid sådant förhållande den egentliga
arbetarens ställning äfven skall försämras, blir deraf en sjelfgifven
följd. Kommer till allt detta en större skuldsättning utrikes, hvilken*
ovilkorligen tvingar till årlig remiss till utrikes ort af eu del af
det rörelsekapital, som endast af produktionen inom landet kan framalstras
och underhållas, och hvilken remiss således äfven i sin mån
måste förlamande återverka på landets näringsliv så biff det utan tvifvel
af största vigt för samhället och vårdarne af dess sanna intressen
att, så snart ske kan, taga alla dessa faktiska förhållanden i omsorgsfullt
öfvervägande och söka att genom lämpliga medel åt de inhemska
näringarne återgifva ett friskare och stegradt lif.

En hvar vet, att säker och rask afsättning af näringarnes produkter
är ett af de väsendtligaste af dessa medel, och att, då alla och en hvar
i sin mån på en gång äro både producenter och förbrukare, den inhemska
afsättningen dervid är af mycket större betydelse, än exporten, så
vida den förra ej alltför mycket inskränkes genom utländsk konkurrens.
Att förbud mot en sådan konkurrens icke på goda skäl i allmänhet
kan försvaras, så vida ej särskilda omständigheter på andra, än
nationalekonomiska grunder, göra ett sådant nödigt, är en af dessa sanningar,
åt hvilka den nationalekonomiska vetenskapen numera tillvunnit
allmänt erkännande; men att obegränsadt och utan alla förbehåll
medgifva en sådan, är något, som hon, betraktande förhållandena ur
konkret synpunkt, aldrig yrkat. Hon erkänner tvärtom, att, der aftal
om reciprocitet ej annorledes bestämmer, skäl finnas för den utländska
varukonkurrensens beläggande med en efter omständigheterna lämpad

Den 20 Mars, f. ra.

255

tullafgift. Då en utländning med sina varor ankommer till ett annat
land, eller dit öfversänder sina varor, vare sig i spekulation eller efter
ordres, är lian enligt folkrätten försäkrad om, att för dem och sin person
njuta allt det skydd, som den inhemske åtnjuter. Allt hvad för
upprätthållande af kommunikationsanstalter, vägar, hamnar oeh andra
för handelns underlättande beräknade inrättningar blifvit af landets
egna innevånare i skatteväg bekostadt står likaså för hans begagnande
Öppet, och billigt är då, att äfven han i sin mån, åtminstone förskottsvis,
lemnar något bidrag till statsutgifts-behofvens betäckande. Uti
den afgift, han sålunda erlägger, kan visserligen nu äfven i viss mån
ligga ett skydd för de inhemska näringarne; men om så är, kan väl
sådant anses innebära något samhällsondt, eller ett större samhällsondt,
än det, som kan uppkomma af ett genom en afgiftsfri införsel af utländska
varor framkalladt aftynande af de inhemska näringarne och af allt
det onda, som åter deruti har sitt upphof? Det är nu frågan.

Det tullbeskattningssystem, som för det närvarande hos oss följes,
om det ens bör kallas system, — anses allmänt såsom ett frihandelssystem
med finanstullar. Jag vill ej tvista om ord; men då én annan
föregående talare, som inom tull-administrationen innehar en hög plats,
och som här lemnade en intressant utredning af den minskning, tullförvaltningskostnaderna
i följd af det nya systemet undergått mot för ett
par decennier tillbaka, hvarvid han dock förbisåg den ökade folkmängdens
inverkan på den ena exponenten, slutade sitt försvar för det s. k.
frihandelssystemet med att uppställa ett känslo-batteri, hvari han sökte
koncentrera kärnan af sitt försvar med framhållande af den ofta sagda
satsen, om angelägenheten af att kunna för den fattige arbetaren nedsätta
hans lefnadskostnader med några riksdaler för året, kan jag icke
underlåta att nämna, att jag skulle funnit mig mera berörd deraf, om
ej på samma gång för mitt sinne framstått följande arithmetiska problem:
hvilketdera är för den fattige arbetaren mera gagneligt och riktande,
antingen att genom frihandeln finna sina lefnadskostnader minskade
med sex, sju a åtta riksdaler om året, eller att, i följd af densamma,
se sin arbetslön för dagen minskad, om ej indragen, med 20,
25 å 30 procent, om ej mera? ett förhållande, som dock ej kunde undvikas,
om arbetspatronerne, eller näringarnes idkare af samma anledning
funne sin afsättning minskad, sin reprodpktionskraft och sin förmåga
att betala inskränkt, och sig sjelfve i följd deraf föranlåtne att
antingen minska eller nedlägga sin produktion. Problemet är arithmetiskt
och således lätt besvaradt; och just den tid, hvari vi nu befinna
oss, visar att arbetslösheten hos de fattige är ganska utsträckt.

Och dessa finanstullar sedan, hvad innefatta i sjelfva verket de?
relativt hög skatt på sådana artiklar, som lika väl förbrukas af de fattige
som af de förmögnare, och som endast derigenom kunna inbringa
hvad man af dem beräknat, att förbrukningen af dem sträcker sig så
djupt ned bland folket. Finanstullarne drabba således företrädesvis
härut just de fattige, och gifva ett särdeles högt skydd åt de näringar,
som inrikes producera de med sådan införselstullafgift belagda artiklar,
under det. de andra lemnas åt sitt öde. Ja, exempel saknas icke på,
att man till och med funnit sig böra vidtaga konstlade medel, för att
kunna upprätthålla finanstullarne. Ett sådant förekom i denna Kam -

256

Den 20 Mars f. in.

mare för någon vecka tillbaka, då vi här till pröfning förehade ett förslag
till särskild beskattning å en i nyare tider införd jordbruksnäring,
nemligen hvitbetsodlingen. Hufvudmotivet för förslaget var att skydda
finanstullen på socker mot konkurrens af den inhemska hvitbetsodlingen,
för inkomsten hvaraf redan allmän bevillning erlägges. Ett i sanning
ganska anmärkningsvärdt exempel, som, tillika med hvad för öfrigt
blir en följd af s. k. frihandel med finanstullar, torde lägga i dagen,
att de, som icke äro vänner af ett sådant frihandelssystem, för sin
åsigt kunna ega åtminstone lika goda skäl, som de, hvilka godkänna
det och ofta med lidelsefull häftighet göra utfall mot försvararne af ett
väl beräknadt skyddstullsystem för vårt land.

Friherre Sprengtportens förslag om en s. k. inregistreringsafgift,
för att nu återkomma till det, afser i allmänhet ett så beskaffadt modereradt
skyddstullsystem, och synes, efter mitt omdöme, förtjena den
största uppmärksamhet. Dock torde en revision af åtskilliga bland detaljgrunderna
derför icke vara obehöflig. I anseende till det band på
vår sjelfbestämningsrätt, som genom den sednaste handelstraktaten med
Frankrike blifvit för ett antal år lagdt, tror jag emellertid icke, att
detta förslag för det närvarande skulle kunna leda till något resultat
och kommer fördenskull ej nu att rösta derför, ehuru jag aktningsfullt
erkänner det fosterländska syftet deri och är af den tro, att en välberäknad
inregistreringsafgift vid införsel af utländska varor, eller, med
andra ord, ett modereradt skyddstullsystem just nu vore ett medel att
småningom afhjelpa följderna af det finansiela tryck, hvarmed våra näringar
nu hafva att kämpa. Ett skyddstullsystem innefattar emellertid
lika litet som frihandeln något absolut. Allt i dessa hänseenden är relativt
till tidei* och omständigheter. Det absoluta tillhör icke det yttre,
i sina phenomener städse, föränderliga lifvet.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grofven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till Utskottets förevarande hemställan och dels återremiss deraf, framställde
Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall till samma
hemställan, hvarvid svarades många ja jemte åtskilliga nej, och sedermera
proposition på återremiss deraf, då svaren utföllo med många
nej jemte åtskilliga ja; hvarefter och sedan proposition på bifall till
merberörda hemställan förnyats samt med många ja och några nej besvarats,
Herr Grefven och Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja
öfvervägande.

Utskottets hemställan nederst å sid 4.

Bifölls.

Införsel-tariffen.

Bränvin och sprit.

Utskottets hemställan bifölls.

Karkasser

Den 20 Mars, {. m.

257

Karkasser och karkassband.

Grefve Hamilton, Henning: Den fråga, som förekommer i denna
punkt, är så obetydlig, att man tvekar att derom yttra sig, men min
önskan, att Riksdagen måtte icke alltför mycket tumma tulltaxan, är å
andra sidan så stark, att jag icke kan iakttaga tystnad. En talare har
up pträ dt och fördelat Representationen i tvänne klasser: Embetsmännen,
hvilkas naturliga tendens eller pligt vore att åt statskassan så mycket
som möjligt anskaffa inkomster, samt de beskattades representanter, hvilkas
naturliga tendens vore motsatt. Jag kan ej godkänna denna fördelning.
Jag är för närvarande ej embetsman, men jag har samtidigt
varit embetsman och representant, utan att min egenskap af embetsman
i någon mån inverkat på mig såsom representant. Det tyckes emellertid,
som en likartad förblandning af olika begrepp gjort sig gällande,
då man, såsom skäl för en nedsatt tull, anför behofvet af ökade inkomster.
Bevillnings-Utskottet har anfört detta skäl, under förhoppning att
importen skulle väsendtligen ökas genom att nedsätta det till 50 öres
tull, som förut vant belagdt med 75 öres. Ser man emellertid efter,
under hvilken rubrik karkassband kunna hit till landet införas, så kan
det ske under en, som medför 60 öres tull för skålpundet och under
en annan, som medför 48 öres. Om nu tullen å såväl karkasser som
karkassband bestämdes till 50 öre, skulle Staten således tillskyndas, i
ena fallet en minskning af 10 öre, i det andra erhålla en förökad tullinkomst
af 2 öre på skålpundet. Det skulle således vara dessa 2 öre,
för några skålpund karkassband, hvaraf Svenska Staten vore i så stort
behof! Att för en sådan'' obetydlighet besvära Kongl. Maj:t med en underdånig
skrifvelse, förefaller mig verkligen ytterst löjligt, och jag anhåller
derföre om afslag å Utskottets Betänkande i denna del.

Friherre af Ugglas: Jag har visserligen inom Bevillnings-Utskottet
delat den mening att man icke skulle tumma på tulltaxan; men, hvad
denna särskilda fråga beträffar, måste jag erkänna, att Utskottet har
rätt i sak, hvarföre jag ej heller emot denna del af Betänkandet reserverat
mig. Förhållandet är nemligen, att förra Riksdagens beslut, att
från 50 till 75 öre höja tullen på karkassband, i akt och mening att
höja tullinkomsten, måste verka till motsatsen, då det med en sådan
tullsats, som den nu gällande, är uträkning att införa varan hit öfver
Norge. Också upplystes inom Utskottet, att en härifrån i England gjord
ganska stor beställning å karkassband var ämnad att förtullas i Norge,
för att sedermera emot half tull hit införas. Vidare kan det icke annat
än förefalla besynnerligt, att, på sätt Utskottet upplyst, färdiga krinoliner
eller karkasser draga mindre tull än, så att säga, råämnet eller
karkassbanden. Man kan således icke neka att förra Riksdagen begick
ett misstag, då den höjde tullen å karkassband. Emellertid, och i fall
Riksdagen icke kommer att vidtaga någon förändring i tulltaxan med
kassaartiklarne, skulle jag icke vilja att en skrifvelse aflätes endast i
och för denna obetydliga sak.

Jag har ansett mig böra lemna dessa upplysningar.

Riksd. Frat. 1 Afd.

Hr

258

Den 20 Mars, f. m.

Herr Bennich: Enär Riksdagen måste svara på den Kongl. Propositionen,
bör, i livad fall som helst, en skrifvelse, som berör de särskilda
artiklarne, aflåtas; och då detta är förhållandet, finner jag icke
hvarföre man ej bör rätta ett begånget misstag. Friherre af Ugglas
har redan visat misstaget, och att man förlorat i stället för att vinna
genom den förhöjda tullen å karkassband. År 1865 infördes omkring

87.000 skålpund karkassband, hvarför, efter samma års tulltaxa, inkomsten
utgjorde mera än 43,000 E:dr; med 50 procents förhöjning, enligt
den nu gällande tulltaxan, skulle inkomsten belöpt sig till omkring

65.000 R:dr, i fall importen varit lika stor som förut. Men det har visat
sig, att denna minskats så betydligt, att tullinkomsten icke uppgått
till mer än hälften emot förut; och då denna minskning haft sin grund
i det vid förra Riksdagen begångna felet att höja tullen, kan jag icke
finna det vara af en så underordnad beskaffenhet att rätta detta fel,
alldrahelst då man tar i betraktande, att, när fråga är om en utgift för
Statsverket af endast 100 R:dr, denna ofta ger anledning till en ganska
långvarig diskussion.

Jag yrkar derföre bifall till Bevillnings-Utskottets förslag i denna
del, såsom varande väl grundadt.

Friherre Bildt: Då de skäl, den förste talaren anfört, samt hvad
Bevillnings-Utskottet sjelf uttalat uti ingressen till ifrågavarande Betänkande:
»att endast få och mera oundgängliga förändringar» borde i tulltaxan
vidtagas, icke synes vara tillräckliga för ett afslag å Betänkandet
i denna del, har jag begärt ordet, ehuru jag annars ej ämnat att deltaga
i denna debatt. Det ligger stor vigt uppå, att ej alltför ofta tumma
tulltaxan, ty derigenom sprides osäkerhet och otrefnad inom det
kommersiela lifvet. Om stora skäl finnas för förändring, så kan den
ursäktas. Men i detta afseende kan jag icke finna någon förändring
vara oundgänglig. Oaktadt Bevillnings-Utskottets ordförande icke velat
tala för afslag å Betänkandet i denna del, och oansedt den siste värde
talaren, som eger stor sakkunskap uti ämnen af ifrågavarande beskaffenhet,
med värma förordat det, ser jag mig likväl nödsakad protestera
emot bifall till detsamma, enär jag ej finner, hvarföre, om man vidtager
förändringar med tulltaxan i detta hänseende, man icke ock kan rubba
taxan, då man kommer till de stora tullfrågorna. Man har sagt, att den
sista Riksdagen begått ett fel, då den höjt tullen å karkassband, ty härigenom
skulle importen af denna artikel och således äfven tullinkomsten
minskas; men jag tror, att skälet till denna minskning bör sökas ingagalunda
i den förhöjda tullen, utan deri, att dessa olyckliga krinoliner,
hvilka äro skadliga för helsan och bereda otrefnad inom det sociala lifvet,
dessbättre äro utdömda från modets verld och nu kunna anses
sjunga på sista versen.

På de af mig nu anförda skäl, instämmer jag med Grefve Hamilton
och yrkar afslag å Betänkandet i denna del.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grofven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall
till Utskottets förevarande hemställan och dels afslag derå samt bibehållande
af den i nu gällande tulltaxa för ifrågavarande artikel stad -

259

Den SO Mars, f. m.

gade tullafgift; framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till Utskottets hemställan, hvarvid syarades många ja
nu '' blandning, samt sedermera proposition på afslag derå och bibehållande
af nuvarande tullsats å ifrågavarande artikel, då svaren likaledes
utföllo med många så väl ja som nej; och förklarade Herr Grefven
och Talmannen sig nu hafva funnit ja öfvenvägande.

Herr Bennich begärde votering.

Uppsattes och justerades följande voterings-proposition:

»Den, som bifaller Bevilllnings-Utskottets i Betänkandet N:o 9 gjorda
hemställan, att tullen å karkasser och karkassband må nedsättas från
75 öre till 50 öre för skålpund, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, afslar Kammaren denna hemställan och bibehåller den
i nu gällande tulltaxa för ifrågavarande artikel stadgade tullafgift.»

Sedan voterings-propositionen blifvit anslagen, verkställdes omröstningen;
och befunnos vid dess slut rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 28.

Metaller, sammansatta.

Herr Fåhrieus: Af alla klagomål, som på sednare tider försports
med afseende på tullregleringen, har väl intet vant mera befogadt än
det om de täta förändnngarne, och jag hade hoppats att, då vid sista
riksdagen en allmän omreglering egt rum, omfattande nästan alla tullsatser,
och grundad på ett komitébetänkande, som vant ganska omständligt
både i motivering och förslag, det skulle blifva någon tids hvila för förändringar.
Bevillnings-Utskottet har ock, uti ingressen till ifrågavarande
Betänkande, lemnat en gärd af uppmärksamhet åt den allmänna meningen
i detta hänseende, då det talats om nödig stadga i denna del af
lagstiftningen såsom ett väsendtligt vilkor för handelns och näringarnes
ostörda utveckling; men icke desto mindre har Utskottet gjort förslag
till ändringar, utom, till följd af Kong], Maj:ts Proposition, med afseende
på kassa-artiklarne, äfven med afseende på andra relativt obetydliga
artiklar. Utskottet har, såsom skäl härför, antydt, att dessa förändringar
voro oundgängliga och att svårigheter förefunnits med afseende på
dem vid taxans tillämpning. Hvad nu beträffar den ifrågavarande
delen af Betänkandet, sa, och da det egentligen ej är fråga om annat
än att plåtar och andra icke fullt färdiga metallarbeten skulle utbrytas
från en rubrik till en annan, kan jag ej inse någon svårighet att skilja
halffärdiga metallarbeten från fullfärdiga fabriksarbeten af metall; och
förefinnes denna svårighet, blir den väl ej mindre derigenom, att man
verkställer en öfverflyttning ifrån en rubrik till en annan, och synes
mig derföre den föreslagna förändringen opåkallad. Utskottet har antydt,
såsom ett motiv, behofvet af »konsumtionens lättnad», hvarmed

260

Den 20 Mars, f. m.

lärer menas lättnad för konsumenterne, men detta motiv, som Friherre
af Ugo-las i sin reservation vederlagt, torde icke förtjena afseende.
Såsom°ett specielt motiv i denna fråga har Utskottet slutligen anfört,
att hvad som införes till ytterligare bearbetning borde vara fritt från
tull; men jag kan icke godkänna denna grundsats, ty alldeles råa varor
och halffärdiga kunna ej ställas i jemnbredd med hvarandra. Hvarför
har man då ej äfven föreslagit tullfrihet för bomullsgarn och läder?
Då jag icke kunnat finna, att det nu föreslagna har något företräde
framför nu gällande redaktion, anhåller jag om proposition på afslag å
Betänkandet i denna del.

Herr Bennich: Jag är ledsen deröfver, att jag nödgas uppträda

med åsigter, som äro skiljaktiga mot dem, som den siste värde talaren
nyss förfäktat; men då jag måhända gifvit anledning till den förändring,
som Utskottet i sitt Betänkande föreslagit, så vill jag söka att inför
Kammaren försvara densamma. Denna förändring kan visserligen anses
såsom varande icke alldeles oundgänglig, men den är dock betingad af
förvecklingar, hvartill den nuvarande tulltaxan i sin tillämpning gifvit
anledning, och är nödvändig för att göra tulltaxan fullt konseqvent.
Tullstyrelsen har nemligen vunnit den erfarenhet, att under sistförflutna
år har, till följd af taxans tvetydiga lydelse, vid förtullning af oarbetade
metaller samma artikel blifvit vid olika tullstationer olika behandlad.
Detta förhållande har härledt sig deraf, att oarbetad eller till vidare
bearbetning afsedd koppar varit tullfri, men oarbetade eller till vidare
bearbetning afsedda sammansatta metaller dragit tull. Det är den inkonseqvens,
som häraf uppkommit, som Bevillnings-Utskottet ansett
böra undanrödjas, en inkonseqvens, som visserligen ej hai synnerlig
betydelse för statskassan, men som kan vara af vigt för industrien.
Det är visserligen närmast skeppsbyggeriets intresse, som föranledt den
föreslagna nedsättningen i tullen pa oarbetade metaller; men en stol
del af°vår öfriga industri, synnerligast maskintillverkningen, behöfver
äfven använda dessa metaller. Då nu maskintillverkningen ej åtnjuter
ett öres skydd, då redskap äro från tull fria, hemställer jag, huruvida
det vore billigt och konseqvent att bibehålla tull på ett råämne, som
nyssberörda industri har till föremal att ytterligare bearbeta. Jag föi
min del anser, att stora skäl förefinnas till vidtagande af den nu ifrågavarande
förändringen, och får derföre påyrka bifall till Utskottets förslag,
hvilket jag anser att denna Kammare bör så mycket heldre antaga,
sonr, enligt hvad jag har mig bekant, Andra Kammaren redan
bifallit detsamma.''

Friherre af Ugglas: I denna sak är det ej fråga om någon

missräkning, utan frågan gäller här, huruvida en verklig rubbning i
tulltaxan bör ega rum eller icke. Genom den nu föreslagna omflyttningen
af en del bearbetade metaller från tullpligtiga till tullfria, är en
förändring å bane, hvilken jag åtminstone ej anser mig böra_ understödja,
då den inhemska industrien, som har till föremål frambringande
af nämnda vara, redan genom den Franska traktaten fått tullsatsen
derå betydligt nedsatt. Om man kastar eu blick på tulltaxan, finnei
man, att »sammansatta metaller, andra slag,» under hvilken kategori
också plåtar nu hänföras, äro belagda med eu tull af 20 öre per

Deli 20 Mars, f. m.

261

hvilken år 1868 nedsättes till 15 öre. Detta är således en artikel, som
blifvit berörd af den Franska traktaten; och jag tror, att våra fabrikanter
kan göra anspråk på, att tullsatserna på sådana artiklar ej blifva
tills vidare rubbade. Anledningen till den föreslagna förändringen har
varit, att Tullstyrelsen fått kännedom derom, att valsade stänger af
metall, ämnade till s. k. skeppsfart, inkommit och ansetts af somliga
tullkammare såsom tullpligtiga, af andra såsom tullfria. Det är för
att undvika denna olägenhet och bereda fartygsbyggare någon lättnad,
som Utskottet föreslagit borttagande af nämnda tullsats. Hvad nu den
föregifna otydligheten i tulltaxan vidkommer, så kan jag för min del
ej finna, att någon sådan eget'' rum. Der står nemligen tydligt, att
marin-metall likasom bleck och spik till fartygs förhydning äro tullfria;
men då .skeppsbult väl ej kan hänföras till någon af dessa artiklar, anser
jag att den tullkammare, som låtit skeppsbult vara tullfri, gjort sig
skyldig till ett misstag. Hvad åter skeppsbyggeriet beträffar, så hyser
jag lika stor omsorg derom som någon annan; men för dess intresse
anser jag den ifrågasatta förändringen ej behöfvas. Enligt 8 § i
Taxeunderrättelserna äro nemligen egare af fartyg, som vid Svenskt
skeppsvarf nybyggas, berättigade till restitution af införselafgiften å de
utländska materialier, som blifvit dervid använda, och Utskottet har
föreslagit, att enahanda restitution skulle ega rum vid reparation af
fartyg. Skeppsbyggeriet är således, enligt mitt förmenande, redan tillräckligt
tillgodoseclt. Då deremot, som jag redan haft äran nämna,
den ifrågavarande förändringen kan hafva till följd en rubbning af vår
inhemska fabrikshandtering, tror jag, att Riksdagen icke bör bifalla densamma.
Jag får i stället påyrka bifall till min mot Bevillnings-Utskottets
Betänkande afgifna reservation. Den omständighet, att Andra
Kammaren skulle hafva bifallit Betänkandet, anser jag icke vara af
någon betydelse för oss, då vi väl i denna fråga hafva rätt att handla
fullkomligt sjelfständigt.

Grefve Mörner, Carl Göran: Det kan visserligen synas, som

om den ifrågavarande tullsatsen borde blifva oförändrad; men det
ifrågavarande förslaget åsyftar ej att underkasta någon tullfri vara tull,
utan deremot att från tull befria en vara, som för närvarande drager
sådan. Nu är det Herrarne nogsamt bekant, att det numera blifvit af
Representationen erkändt, att dylika förändringar i tulltaxan kunna af
Regeringen vidtagas utan Representationens begifvande; och då förslaget
blifvit af Bevillnings-Utskottet framlagdt, af Chefen för Tullverket
förordadt och af Andra Kammaren antaget, synes mig sannolikheten
för att detsamma kommer att vinna Regeringens bifall så stor,
att vi så gerna först som sist må göra en dygd af nödvändigheten och
bifalla detsamma.

Herr Schartau: Jag hade ej ämnat att begära ordet i detta ämne,

men den siste värde talarens yttrande, att vi så gerna först som sist
kunna gifva vaka, har föranledt mig dertill. Jag vill nemligen förklara,
att jag för min del icke ämnar nedlägga gevär, icke ämnar gifva mig
förr, än jag nödgas erkänna mig vara besegrad. Jag har af de skäl,
som Friherre Ugglas dels i sin reservation dels ock mundtligen anfört,

262

Den 20 Mars, f. m.

blifvit öfvertygad, att tulltaxan i nu förevarande del bör förblifva oförändrad.
De som besegrades i en votering nyss, kunna ju vinna i den
nästa!

Herr Bennich: Jag ber endast att få anmärka, att enligt min

tolkning äro plåtar af sammansatta metaller redan tullfria. Latun betyder
nemligen fint utvalsad messingsplåt. Då således den ifrågasatta
förändringen ej åsyftar något nytt, utan blott att bringa öfverensstämmelse
mellan rubrikerna »koppar» och »sammansatta metaller», får jag
fortfarande påyrka bifall till Utskottets Betänkande.

Friherre af Ugglas: Jag ber om ursäkt, att jag ytterligare begärt
ordet; men med anledning af den siste värde talarens yttrande, att då
latun, som är en metallplåt, redan är tullfri, man icke saknar anledning
till det antagande, att metallplåtar i allmänhet i sjelfva verket nu äro
vid införsel fria från tull, måste jag framställa den fråga, hvarföre, om
så vore förhållandet, har man då i tulltaxan begagnat ordet »latun» i
stället för ordet »plåtar»? För min del tror jag mig veta, att det finnes
en skilnad mellan dessa båda artiklar, i det att latun betyder metall,
som blifvit ytterst tunnt utvalsad, och att således vanliga plåtar ej kunna
dit hänföras.

Eftersom jag nu har ordet, ber jag att få ändra den af mig för eu
stund sedan framställda proposition. Jag yrkade då bifall till min mot
Betänkandet afgifna proposition. Då emellertid till följd af den Franska
traktaten de nuvarande förhållandena ej kunna komma att bestå
för framtiden, får jag nu begära afslag å Utskottets förslag.

Herr Wallenberg: Att latun är ett slags finare plåtar, torde vara
en temligen allmänt bekant sak. Men det var ej för att säga detta, som
jag begärt ordet. Friherre af Ugglas påpekade, att restitution af tullafgiften
beviljas för metaller, som blifvit använda vid byggande af fartyg.
Om nu så är förhållandet, hvartill tjenar det då, att först uppbära tull—
afgiften för att sedan återskänka den? Vore det då icke bättre, att ej
hafva någon tull alls? Då nu i allt fall bleck och spik till förhydning
af fartyg redan äro tullfria, synes det mig, som om den redaktion af
ifrågavarande rubrik, som Utskottet föreslagit, vore bättre än den gamla
redaktionen; och jag får derföre yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Bennich: Då den frågan blifvit ställd till mig, hvarföre
ordet latun och ej plåtar blifvit begagnadt i tulltaxan, får jag svara
derpå, att hela skilnaden mellan dessa båda artiklar är den, att latun
är mycket tunn och att plåtar äro tjockare, och det vant för att ej
något missförstånd må kunna ega rum, samt sjelfva rubriken må få
mera öfverensstämmelse med andra likartade rubriker, som Bevillningsutskottet
ansett sig böra jemte latun i taxan insätta ordet plåtar.

Friherre Bildt: Då Kammaren nyss biföll Bevillnings-Utskottets
hemställan om förändrad tull å karkasser och karkassband, så frångick
Kammaren den åsigt, att några förändringar vid denna riksdag
icke borde göras i nu gällande tulltaxa, hvilken räknar blott ett par

Deu 20 Mars, f. m.

263

månaders effektivt lif. Detta skedde då, emedan en talare visade, att
ett verkligt fel blifvit af den sista Riksdagen begånget i afseende på
beräkningen af inkomsterna af nämnda artikel. Ett sådant skäl åberopas
dock ej nu, utan nu är clet en förveckling af tulltaxan, som skulle
motivera den föreslagna förändringen. Men jag hemställer till Kammarens
bedömande, om en ovigtig uppfattning af tulltaxan, hvilken uppfattning
borde kunna rättas af Tullverket sjelf, kan vara giltigt skäl
för vidtagande af en förändring med samma taxa. För mig — jag
måste erkänna det — är det ofattligt, att detta skulle kunna utgöra en
oundgänglig fordran. Här har blifvit yttradt, att det vore orimligt att
begära, att nuvarande förhållanden i detta afseende skulle få fortfara,
emedan tullafgiften för skeppsbultar och annan metall under vissa omständigheter
restituerades; jag får derföre upplysa, att sådan metall
användes till andra ändamål än skeppsbyggeri, och att det just är af
fruktan för att detta användande skulle få en större utsträckning, som
man ansett sig böra bibehålla den förut bestämda tullsatsen. På grund
häraf samt på de skäl Friherre af Ugglas, så mundtligen som skriftligen,
anfört, får jag derföre yrka afslag på Betänkandet.

Friherre Ter smeden: Om det fanns något skäl att ingå på Ut skottets

förslag om tullen på krinoliner, i afseende på hvilka ett fel i
beräkningen af tullinkomsterna blifvit begånget vid den sista riksdagen,
så linnes dock ej något skäl, att i nu förevarande fråga frångå
den gällande tulltaxan. Ty något annat motiv för förändring har i
denna fråga ej blifvit framställdt, än att olika uppfattning i afseende
på tullbehandlingen af metaller gjort sig gällande vid olika tullkammare.
Jag hemställer, om detta kan anses såsom något giltigt skäl.
Det borde val vara Centralstyrelsens åliggande att rätta sådana misstag,
då de blifvit begångna, och tillse, att samma vara öfverallt finge
samma tullbehandling. Att för ett så lumpet skäl frångå den gällande
tulltaxan, anser jag under Riksdagens värdighet. Det gafs ett löfte i
början af riksdagen af våra herrar frihandlare, att tulltaxan ej skulle
ändras vid denna riksdag; och messingsindustrien i vårt land kunde
väl behöfva, att ett sådant löfte blef hållet. Det är nemligen klart, att en
förändring, sådan som den nu åsyftade, kan djupt ingripa i frågan om
denna industris tillvaro. Denna industri har redan mistat många af de
tullar, som förut tjenat den till skydd. Att nu vilja taga bort äfven
denna, tycker jag är nästan för långt gånget.

Herr Bennich: Jag är ledsen öfver att nödgas besvära Kamma ren

ytterligare en gång; mén då man påstått, att anledningen till den
föreslagna förändringen varit olika uppfattning af tulltaxan vid olika
tullstationer, så ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att så ej
är förhållandet; utan att verkliga anledningen är den oegentlighet, som
nu förefinnes i sjelfva tulltaxan, af hvilken oegentlighet Tullstyrelsen
kommit i erfarenhet genom den olika tillämpning, som tulltaxan fått
på särskilda ställen. Hvad åter beträffar det gifna löftet, att förändringar
i tulltaxan ej skulle vid denna riksdag vidtagas, så tror jag,
att Bevillnings-Utskottet hållit detta löfte, och att det inskränkt sig
till att föreslå sådana förändringar i tulltaxan, som antingen varit af

264

Den 20 Mars f. m.

yttre omständigheter nödvändiga, eller ock orsakats deraf, att tulltaxans
nuvarande lydelse varit origtig och ledt till förvecklingar.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grofven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till Utskottets förevarande hemställan och dels afslag derå, framställde
Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall till samma
hemställan, hvarvid svarades många nej, blandade med ja, och sedermera
proposition på afslag derå, då svaren utföllo med många ja,
blandade med nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Herr Bennich begärde votering.

Uppsattes och justerades följande voteringsproposition:

»Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets i Betänkandet N:o 9
gjorda hemställan rörande artikeln metaller, sammansatta, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, afslår Kammaren denna hemställan.»

Sedan voteringspropositionen blifvit anslagen, verkställdes omröstningen;
och befunnos vid dess slut rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—31;

Nej—50.

Säckar.

Herr von Möller: Jag har i allmänhet för sed att instämma i
hvad ett Utskott i sitt Betänkande föreslagit, så vida likväl detta Betänkande
är fullständigt motiveradt; men i denna fråga nödgas jag påyrka
afslag å hvad Bevillnings-Utskottet föreslagit, helst det förra momentet
af Betänkandet redan fått samma utgång. Den värde talaren,
som nyss försvarade Utskottets Betänkande, yttrade, att endast högst
vigtiga omständigheter föranledt de vid denna riksdag föreslagna förändringarne
i tulltaxan. Här hafva vi nu en af dessa vigtiga omständigheter;
här gäller det icke mer och icke mindre än 5 procent tull
på väfven i säckar! Dock, det är sannt, här finnes ju ytterligare en
omständighet, märkelig derföre, att den innebär en af BevillningsUtskottet
gjord koncession åt landtbruket. Vi jordbrukare få numera
tullfritt införa gamla och begagnade säckar, hvilka — så säger Bevillnings-Utskottet
— för så väl industrien som särdeles jordbruket äro en
ganska vigtig artikel. Jag hemställer till Er, Mine Herrar jordbrukare,
som finnas i denna församling, har väl någonsin någon af Er fallit
på den idéen att införskrifva från utlandet gamlä säckar? Eller har
någon af Er, Mine Herrar ledamöter af denna Kammare, någonsin hört
att utslitna säckar kommit någon annan industri till godo än lappskräddarens?
Finnas verkligen här några skäl att frångå den nuvarande
tulltaxans bestämmelser? Jag tror det ej, och får derföre yrka
afslag på Betänkandet.

Häruti instämde Grefve Sparre, Eric.

Den 20 Mars, f. m.

265

Herr Bennicli: Det finnes ingenting, som man icke kan göra

sig rolig öfver, om man bara har lust dertill. Men på det att Herrarne
ej må missförstå Bevillnings-Utskottets afsigt med den här föreslagna
förändringen, får jag nämna, att det finnes, dels i Ystad, dels i Malmö
åtskilliga qvarnar, hvilkas egare ifrågasatt att konkurrera med grannarne
i Danmark. Men då nya säckar nu draga hög tull, samt gamla
begagnade säckar ej finnas i tulltaxan upptagna och derföre måste
draga tull efter den sista rubriken i taxan, så hafva dessa qvarnegare,
då de utskeppat sitt mjöl och återhemtat säckarne, nödgats betala tull
för dessa, hvarigenom deras förtjenst på det utförda mjölet blifvit betydligt
minskad. Det kan väl synas, som om denna tull vore en obetydlighet;
för dem blir den likväl kännbar. Man har trott sig kunna
hjelpa detta, genom att anbringa en tullstämpel på hvarje säck; men
utom det att besväret med sådana stämplars anbringande vid utförsel
af större partier mjöl blir högst betungande, så är äfven den härmed
åsyftade kontrollen nästan omöjlig att erhålla, emedan en tullstämpel lätt
går förlorad, då den anbringas på en artikel, hvarmed man handskas så,
som med en säck. Invänder man nu, att det är likgiltigt om qvarnarne
i Ystad och Malmö kunna konkurrera med dem i Danmark, så
får jag derpå svara, att Bevillnings-Utskottet ansett att ingen industri
är likgiltig, allra minst en, som har till mål att förädla jordbrukets produkter.
Har Utskottet häri misstagit sig, såsom den store landtbrukaren
nyss ville här antyda; anse verkligen herrar landtbrukare, att det
är en bagatell, huruvida de få utföra sin spanmål förädlad eller icke,
så är det icke mig emot, att förslaget faller. Jag har likvisst alltid
trött, att exportörer af spanmål skulle behöfva att få igen sitt emballage.
År det icke så, så må de då vara det förutan; men för min del har
jag ansett, att den föreslagna förändringen varit både nyttig och nödvändig.

Friherre af Ugglas: Sedan Kammaren nyss afslagit den ifrågasatta
tullförändringen å metaller, finnes det, utom krinoliner, ej någon
annan artikel, än »säckar», förutom de s. k. kassaartiklarne, på hvilken en
tullförändring vid denna riksdag kan ifrågakomma, och jag hemställer
till Kammaren, om det kan vara skäl, att göra någon förändring i
tullen på desamma. Det upplystes väl i Utskottet, att qvarnegarne i
Skåne, som sända säckar, fyllda med mjöl, till Köpenhamn, nödgades
betala tull för dem, när de fingo dem tillbaka. Jag vill i afseende härpå
anmärka, att, då tulltaxan förklarar, att endast nya säckar äro tullpligtiga.
, men en säck, som blifvit begagnad till utförsel af mjöl, ej vid
återkomsten kan anses ny, så borde rättelse i det nyssnämnda missförhållandet
kunna ernås på administrativ väg. Om den föreslagna förändringen
i tulltaxan genomföres, så kommer man derigenom att i sjelfva
taxan påpeka ett sätt att kringgå densamma, ty konsten att få. en ny
säck att se ut, som om den vore begagnad, är ej synnerligen stor. För
öfrigt är införseln af nya säckar ej så liten, som man skulle tro; ty under
år 1865 importerades dylika för öfver 34,000 R:dr. För min del
tror jag ej, att den föreslagna förändringen är så högt påkallad, hvarken
af jordbrukets eller industriens intresse, att den bör af Kammaren
bifallas; utan får jag derföre yrka på afslag å densamma.

260

Den ,20 Mars, f. ro.

Herr Almquist, Erik Wilhelm: Då man sökt göra gällande
den princip, att endast ytterst vigtiga skäl borde vid denna riksdag
kunna föranleda ändringar i tulltaxan, synes det mig, som om en artikel,
af så ringa betydenhet som säckar, ej borde föranleda en förändring.
Men det är ej blott af detta skäl, som jag motsätter mig Bevillningsutskottets
förslag. Det har nemligen äfven synts mig, att, om den
föreslagna förändringen antages, skulle en, visserligen obetydlig, inhemsk
industri blifva derpå lidande. Säckar draga för närvarande 5
procent högre tull, än det tyg, hvaraf de äro tillverkade. Dessa 5 procent
åstadkommer nu en skilnad i juriset på den inhemska och den utländska
varan. Borttages åter denna tull, sä förlora de personer, hvilka
här i Sverige sysselsätta sig med tillverkning af säckar den vinst, som
de hittills haft af nämnda prisskilnad, hvilken -vinst ej torde vara så
obetydlig, då, såsom nyss nämndes, importen af säckar år 1865 uppgick
till ett belopp af mer än 34,000 R:dr. Ytterligare får jag såsom
skäl åberopa den omständighet, att sömnad af säckar hittills mycket
idkats vid sträft- och arbetsfängelserna i Riket, och ansetts såsom ett
vid desamma synnerligen lämpligt arbete; och att man följaktligen, genom
borttagande af tullen på säckar, skulle beröfva fängelserna en af
möjligheterna att medelst arbete göra gagn åt landet. Hvad slutligen
angår förhållandet med begagnade säckar, så instämmer jag med Friherre
af Ugglas i den åsigt, att det är synnerligen lätt att få en ny
säck, att so ut som brukad; och följden af det förändrade stadgandet
i detta afseende blefve utan tvifvel den, att hädanefter komme ej en
enda ny säck att förtullas.

Jag yrkar afslag å Betänkandet.

Herr Wallenberg: Det är visserligen ett mycket talande skäl

mot detta Betänkande, att några stora förändringar i tulltaxan ej böra
nu vidtagas; men jag tycker, att då här förefinnes ett fel i tulltaxan,
som väl ej kan på administrativ väg afhjelpas, och då Andra Kammaren,
efter hvad jag fått höra, redan bifallit Betänkandet, så borde äfven
Första Kammaren bifalla det. Yi skola komma ihåg, att, om än
Herrar landtbrukare afsåga sig förmånen att tullfritt återfå de säckar,
de begagnat vid export af säd, så är det dock äfven andra näringsidkare,
som vid export af sina varor begagna säckar. Det harhärblifvit
taladt om en import af 34,000 R:dr, men vi skola ej förblanda en
import med en tull till lika belopp. Man har slutligen sagt, att det
vore lätt att få nya säckar att se ut, som om de voro brukade. Jag
tror ej, att det är så farligt dermed, och att det är ringa hushållning
vid att göra sig det besväret, att gno nya säckar i smuts, för att få
dem att se ut, som de voro begagnade, och sedan slippa erlägga tull
för dem. Jag yrkar bifall till Betänkandet.

Herr Bennich: Friherre af Ugglas har yttrat den förmodan, att

den oegennyttighet, som nuvarande tulltaxa innehåller i afseende på
begagnade säckar, skulle kunna på administrativ väg afhjelpas. lian har
således föreställt sig, att administrationen skulle vara berättigad att afgifva
lagförkla^ingar. För min del får jag bekänna, att jag aldrig vågat
gifva någon föreskrift, stridande mot gällande lag. Och lagen stad -

Den 20 Mars, f. in.

207

gar här, att, om säckar äro nya, så draga de 5 procent högre tull än
den väfnad, hvaraf de äro förfärdigade, och att, om de äro gamla, de,
enligt sista artikeln i tulltaxan, måste beläggas med tull till 15 procent
af värdet. Då Bevillnings-Utskottet nu föreslagit att borttaga nyssnämnda
tull af 5 procent, har det haft att stödja sig vid ett förut i tulltaxan
befintligt analogt stadgande, nemligen det om segel, hvilka draga
samma tull, som den väfnad, hvaraf de bestå. Skola nu säckar, som
föras fram och tillbaka mellan Sverige och Danmark tre eller fyra gånger
om året, för hvarje gång beläggas med tull, så blir detta en i längden
för exportören ganska kännbar utgift. En värd talare, min granne,
har ömmat för säcktillverkningen inom landet och sträckt sin omtanke
äfven till våra arbetsfängelser. Jag föreställer mig dock, att i dessa afseende
något skydd ej torde vara hehöfligt.

Grefve Mörner, Carl Göran: Jag hade föreställt mig, att, då

den nu gällande tulltaxan såsom tullpligtiga upptager endast nya, tomma
säckar, men deremot stadgas, att säckar, hvilka begagnas såsom
emballage, äro fria från tull, så borde äfven, i likhet med hvad som
eger rum vid behandlingen af de säckar med spannmål, som inkomma
från Finland, mjölnarnes i Malmö säckar kunna blifva tullfria, när de,
efter att under behörig tullkontroll hafva afsändts till Danmark, såsom
emballage för mjöl från nämnda land återkomma, synbart nyttjade samt
försedda med sina egares märken. Den föregående talaren har visserligen
upplyst om, att de tullbehandla^ såsom andra varor, men jag kan
ej föreställa mig, att en sådan behandling har skäl för sig eller bör ega
ram; ty tulltaxan afser val uppenbarligen i detta fåll endast sådana nya
säckar, som införas för att försäljas. Jag tror derföre, att man kunde
nöja sig med de föreskrifter i detta afseende, som redan äro befintliga,
och får för min del yrka afslag på nu föredragna punkt i Betänkandet.

Friherre von Schwerin: Efter de upplysningar, som Herr Ben nieh

meddelat, har jag ej mycket att tillägga i detta ämne. Jag får
likväl för Kammaren tillkännagifva, att de Skånska mjölnarne hafva,
till följd af de af Herr Bennich nämnda omständigheter, mycket svårt
att konkurrera med dem i Köpenhamn, och att de derföre ej kunna
betala landtmannens spanmål så högt, som de eljest skulle kunna göra.
Under sådana förhållanden tror jag, att det skulle vara ett verkligt
skydd för jordbruket, om den nu föreslagna förändringen antoges. Här
har blifvit sagdt, att det skulle vara nödvändigt att bibehålla det skydd
för den inhemska fabrikationen af säckar, som den nuvarande tullen innebur
e. Orsaken hvarföre säckar utomlands tillverkas billigare än hos
oss är den, att de der sys med maskin; och för min del tror jag, att
det skulle kunna gå för sig att tillverka dem äfven på detta sätt i
Sverige. Jag yrkar bifall till Betänkandet.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grofven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till Utskottets förevarande hemställan och dels afslag derå, framställde
Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall till samma
hemställan, hvarvid svarades många ja och nej i blandning'', samt seder -

268

Den 20 Mars, f. m.

mera proposition på afslag derå, då svaren likaledes utföllo med många
så val ja som nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Herr Bennich begärde votering.

Uppsattes och justerades följande voterings-proposition:

»Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets i Betänkandet N:o 9 gjorda
hemställan rörande artikeln säckar, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, afslår Kammaren denna hemställan.»

Sedan voterings-propositionen blifvit anslagen, verkställdes omröstningen;
och befunnos vid dess slut rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 35;

Nej — 30.

Vin, alla slag,

Friherre Baab, Carl Adam: Af den nu upplästa punkten finner

jag, att Utskottet afslagit Herr Jöns Pährssons motion, på den grund,
att högre tull ej skulle kunna åsättas utländska viner till följd af den
Franska traktaten. Alen jag inser ej, hvarföre denna traktat skulle
lägga hinder i vägen för högre tull på andra viner än de Franska. För
min del tycker jag, att Herr Jöns Pährssons motion har mycket skäl
för sig, och får derföre yrka på återremiss af Betänkandet i denna del.

Herr Bennich: Jag medgifver, att motiveringen af denna del af

Betänkandet är mycket knapphändig och kunnat vara fullständigare.
Man borde måhända till de öfriga skälen för afslag å motionen hafva
ytterligare fogat det, att de icke Franska vinerna, eller i allmänhet
de, som hålla mera alkohol än 21 procent, redan draga en tull, som motsvårar
20 procent af deras värde, och att således tulltaxan i detta afseende
redan stadgar allt, hvad motionären begärt.

Friherre Raab, Carl Adam: Aled anledning af den upplysning,
som Herr Bennich nu meddelat mig, får jag afstå från mitt yrkande
om återremiss af Betänkandet.

Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition, blef
Utskottets förevarande hemställan af Kammaren bifallen.

Ättika.

Utskottets hemställan bifölls.

T''cixe-under rättelser na.

§ 8.

Utskottets förslag bifölls.

Den 20 Mars, e. m.

269

Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets Utlåtanden:

N:o 38, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Sjette
Hufvudtitel;

N:o 40, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Åttonde
Hufvudtitel; och

N:o 41, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Nionde
Hufvudtitel.

Kammaren åtskiljdes kl. 3 e. m.

In fidem
O. Brahel.

Onsdagen de» 20 Härs 1867.

Kammaren sammanträdde kl. 6 e. m.

Justerades tre protokolls-utdrag för sammanträdet å f. m. och protokollet
för den 27 sistlidne Februari.

Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets den 16 och 18 dennes bordlagda
Betänkande N:o 10, i anledning af en inom Riksdagens Första
Kammare väckt motion, om framställning till Norges Regering och
Storthing, angående ömsesidig förhöjning af tullen för tobak eller, i
händelse sådan ej kan vinnas, upptagande af accis vid all minutförsäljning
af arbetad tobak.

Friherre Sprengtporten: Det är visserligen en godkänd regel,

att hvarje tid har sin omsorg, men denna gäller dock icke i staternas
lif, ty så kan man handla i en föregående tid, att äfven de bästa omsorger
i en efterföljande blifva fruktlösa. Vårt tullsystem är nu orubbligt
fastläst för en tid af nio år, en tidrymd, som nära sammanfaller
med den period af verksamhet, som är denna Kammare förelagd och
jag fruktar nog, att Kammaren af denna anledning under denna tidrymd
ofta blir nödsakad ingå i bekymmersamma öfverläggningar, angående
sättet och utvägarne att fylla statsbehofven. Först sedan händelserna
utvecklat sig inom och utom oss — och till en del äro de ju
redan ej så obetydligt utvecklade — kan man med rättvisa bedöma,
huruvida Utskottet eller motionären haft rätt eller sett längst i före -

270

De» 20 Mars, c. m.

varande fråga. Det är mycket lätt för Stats- eller Bevillnings-Utskottet
att skrifva siffror, men att gifva åt siffrorna den betydelse, de böra
ega, faller sig icke så lätt. Utskottet här anfört åtskilliga skäl för afstyrkande
af min motion, hvilken mindre afser närvarande förhållanden,
än den bör betraktas som en framtidsfråga. Jag finner icke nödigt, att
härvid längre uppehålla mig, men beträffande Utskottets anmärkning mot
principen af eu accis, i afseende hvarå Utskottet yttrat sig med mycken
skärpa, tillåter jag mig erinra om en särdeles träffande invändning, som
under förmiddagens diskussion framställts, eller att Utskottet, då det nyligen
i ett annat fall förordat accis, som gick ut på att i sin linda undertrycka
en inhemsk industri, vändt vapnen mot sig sjelf. Samma erinran
skulle äfven kunna framställas om Utskottets tankeledning, rörande
det obilliga mot de mindre förmögna klasserna i den beskattning, jag
föreslagit. Det vore visserligen lyckligast, om alla skatter kunde undvikas,
men emellertid har ju Utskottet sjelf beträdt samma bana, som
jag, ehuru i en annan form. Utskottet har nemligen, för att anskaffa
medel till fosterlandets försvar, föreslagit bifall till Kongl. Maj:ts Proposition
om förhöjning af tullen å åtskilliga artiklar, hvilka i vida
högre grad än tobak kunna anses såsom förnödenhetsvaror. Och man
kan väl ej påstå, att tobaken bör våga tyngre i vågskålen än omsorgen
om landets frid och sjelfständighet. Utskottet har ju erkännt, att all
beskattning är relativ.

Motiverna för min motion behöfva icke några vidare kommentarie!’;
de tillhöra mig sjelf och icke någon annan. Jag vill blott erinra om
ett, som jag anfört, men hvilket icke fått rum i Utskottets referat, det
nemligen, att ingen beskattningsform är lindrigare än den, hvilken
sätter den beskattande i tillfälle att undandraga sig beskattningens
tyngd, genom att lägga något band på en för honom sjelf skadlig njutning.
Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan och bifall till min
motion.

Grefve Mörner, Carl Göran: Den motion, Bevillnings-Utskottet
haft att handlägga, har framkallats af behofvet att anskaffa ökade inkomster
till bestridande af Statens utgifter. Frågan huruvida den
åsyftade åtgärden kan vara af behofvet påkallad, beror sålunda på den
pröfning af statsutgifterna, hvilken snart skall ega rum. Kammaren
har ock beslutat uppskjuta handläggningen af Bevillnings-Utskottets
Betänkande, angående de artiklar (bland hvilka den i motionen åsyftade
äfven är en), å hvilka Kongl. .Maja föreslagit ökad tull, till dess man
kommit i tillfälle bedöma huru stora summor erfordras för statsbristens
betäckande; och vid sådant förhållande synes mig konseqvensen hafva
fordrat, att man äfven uppskjutit behandlingen af förevarande fråga,
hvilken står i så nära sammanhang med den andra. Jag finner emellertid,
att jag misstagit mig häri, och sedan Betänkandet nu blifvit föredraget,
måste redan nu beslut fattas angående Friherre Sprengtportens
förslag. Att bifalla detsamma, innan man vet, huruvida ens den af
Kongl. Maj:t föreslagna tullförhöjning å tobak är nödvändig, torde vara
för tidigt; att åter tvärt afslå motionen, torde ej heller vara lämpligt;
och hemtar jag för denna åsigt ett ytterligare stöd af den omständig -

Den 20 Mara, e. ni.

271

heten, att bland de undanskjutna frågorna förekommer äfven Kong],
Maj:ts Proposition, angående restitution af tull å råsocker vid utförsel
till Norge af raffinad. Bifaller nu Riksdagen detta Kong! Maj:ts förslag,
så skulle deraf föranledas en framställning till Norges Storthing i
berörda ämne. Det vore då särdeles lämpligt, att äfven tobaksfrågan
kunde göras till föremål för underhandling med brödrafolket, helst
duenna fråga ofta gifvit anledning till förvecklingar och utgör en af dem,
vid hvars ordnande det beroende hvaruti det ena landet befinner sig
till det andra i afseende på sina handelsangelägenheter, gjort sig företrädesvis
känbart. Jag tror sålunda, att den enda lämpliga åtgärd, man
för närvarande kan vidtaga, är att återremittera Betänkandet till Utskottet,
och anhåller derföre om proposition härom.

Herr von Koch: Alla skatter äro ett ondt, och man har sålunda,

vid val dem emellan, endast att välja det minst onda. För min del har
jag alltid ansett tobak, såsom ett särdeles lämpligt beskattningsföremåi,
och det har derföre förundrat mig, att Utskottet kunnat yttra, att »bruket
af denna vara numera så införlifvats med våra vanor, att den nästan
kan anses såsom en förnödenhetsvara». Börjar man nu kalla tobaken för
förnödenhetsvara, och säger man sedan, att förnödenhetsvaror skola vara
skattfria, hvilket äfven jag medger, blott jag sjelf får uppgöra min definition
på dylika varor, så frågar jag, hvar vi slutligen skola stanna.
Då vid föregående riksdagar fråga uppstått att höja tobakstullen, har
man yttrat, att detta, i anseende till den långa gränsen mot Norge, ej
läte sig göra, innan nämnda land äfven å sin sida höjde tullen. Det
enda skäl, hvarföre en sådan tullförhöjning der skulle möta motstånd,
hvilket jag hört uppgifvas, är att Storthinget af konsideration för Norges
fiskare, hvilka äro Statens tobaksförbrukare, ej skulle vilja öka
tullen. Utskottet har mycket lätt förbigått denna fråga och, förmodligen
med hänsyn till nämnda sägen, endast yttrat: »utan att kunna
yttra sig i hvad mån förslaget om en öfverenskommelse med Norge
kan hafva utsigt till framgång, etc.» men dylika sägner om motvilja hos
andra finnas ofta alldeles ogrundade, och säkerligen skall äfven Norge,
i händelse det kommer i sådan ställning, att skatterna betydligen måste
ökas, ej underlåta att höja tobaksskatten. Jag har med glädje helsat
Friherre Sprengtportens förslag om framställning till Norge i sådant
syfte, och får således, ehuru nu utan hopp om framgång, yrka bifall
tdl detsamma. Tobaksförbrukningen har för öfrigt. här i landet tagit
en sådan utsträckning — man kan ju ej möta en skolpojke utan cigarr
i mund — att det är hög tid att något söka hejda densamma.

Detta i afseende å förra delen af motionen. Hvad åter den sednare
angår, så medger jag gerna, att accis är ett beskattningssätt, hvilket
endast af nödtvång bör tillgripas. Vi använda dock det redan i afseende
å bränvin, och man har nyligen föreslagit dess införande äfven
å en annan vara, på det att Staten icke måtte förlora sina inkomster
af sockertullen. Enligt min åsigt kan man lika väl pålägga accis å
tobak som å hvitbeta!’. Saken kan visserligen möta svårigheter, men
den är dock väl värd en närmare utredning, och instämmer jag af detta
skäl i Grefve Mörners yrkande om återremiss.

272

Den 20 Mars, e. m.

Herr Bennich: Bevillnings-Utskottet har gifvit fullt erkännande

åt motionärens åsigt, att tobak är en lämplig beskattningsartikel, men
Utskottet har icke kunnat lemna utan uppmärksamhet, att Svenska Representationen
i beskattning af denna artikel redan gått temligen långt.
Den tull, som nu är stadgad derå, utgör nemligen omkring 50, 60, 70
procent af tobaksbladens värde, och ända till 150 procent af tobaksstjelkens.
Vid sådant förhållande kan man göra sig den frågan, huru
långt man bör gå i beskattning af denna artikel, som otvifvelaktigt tål
att beskattas. Har man tagit ut i tull varans halfva värde eller ännu
mera, synes man hafva gått ganska hårdt åt konsumtionen, och det skall
väl finnas någon gräns för en dylik beskattning. Jag tillåter mig erinra
om några andra länders lagstiftning i detta ämne och, bland andra,
sådana, som visserligen icke skytt några medel för att åtkomma tullinkomsten
äfven af tobaken. Så har Danmark en tull å rå tobak af 9
öre pr It, Tyskland af icke fullt 9 öre, Österrike, hvilken såsom vi veta,
alltid haft ondt om penningar, 15TTJ öre med tillägg af en accis af nära
3 öre och således af omkring 18 öre och Belgien af icke fullt 4 öre;
men Sverige deremot har redan en tull af 25 öre per “a, och således
ända till 6 gånger så hög skatt, som det nyssnämnda landet. Flera betänkligheter
att i detta hänseende gå alltför långt förefinnas. Genom en
öfverdrifven beskattning af en vara inträffar lätt, isynnerhet med sådana
gränsor, som Sverige har, att svårigheter möta för utfående af den skatt,
som är stipulerad på papperet; när det blir för stor vinst att smuggla,
hjelpa inga försigtighetsmått. Det bör icke heller förbises, att den
ifrågavarande motionen icke afser att fylla ett. stundens behof, utan
fastmera åsyftar en framställning till Kongl. Maj:t om åvägabringande
af en öfverenskommelse med Norge om ömsesidig framtida förhöjning
i tobakstullen. Utskottet har hoppats, att Statsverkets ställning icke för
framtiden skall påkalla sådana utomordentliga åtgärder som den i motionen
afsedda, och, som Utskottet icke haft skäl att antaga ett motsatt
förhållande, har Utskottet äfven deruti funnit en anledning att icke
understödja motionen. Det är icke obekant, att i Norge råder stor
obenägenhet för förhöjning af tullen å tobak, och man lärer således
hafva föga utsigt, att af Norge röna bifall till en framställning uti ifrågavarande
syfte.

Hvad åter beträffar den af Friherre Sprengtporten alternativt föreslagna
accisen å försäljning af tobak, har man förebrått Utskottet, att på
samma gång, som det tillstyrkt sådan å hvitbetssockertillverkning, det
här varit obenäget för accis å tobak. Men skilnaden är i dessa båda
fall ganska betydlig. Motionären har här åsyftat, att få en konsumtionsafgift
på försäljningen af tobak, vare sig den är producerad inom eller
utom landet, och således i sednare fallet redan dragit en konsumtionsafgift
i införseltullen. Den accis åter, som Utskottet föreslog för hvitbetssockertillverkning,
afsåg icke annat än att på förbrukningen af en
inom Sverige producerad vara lägga en konsumtionsafgift, som motsvarade
den tull, hvilken en lika beskaffad, från utlandet införd vara drager;
men här är icke fråga om tillvägabringande af en jemlik beskattning
på konsumtionen, utan om en accis, som skulle blifva en surtaxe utöfver
den varan redan pålagda tull. En sådan accis skulle svårligen
kunna åstadkommas på annat sätt, än genom kontrollerande af sj elfva

försäljningen

Ben 20 Mars. e. m.

273

försäljningen af varan i hvarje bod, der tobak under en eller annan
form såldes, men sadana åtgärder skulle medföra så stora kostnader, så
mycket obehag för folket, att vinsten af en ökad statsinkomst icke skulle
uppväga alla dessa obehag.

Dessa äro hufvudsakligen de grunder, hvarföre jag icke anser den
ifrågavarande motionen böra bifallas. Oaktadt Kammaren beslutat att
uppskjuta behandlingen af tullen a de s. b. kassartiklarne, finnes dock,
enligt min tanke, icke något hinder för att nu afgöra denna fråga, ty
motionen afser, såsom jag redan anmärkt, en framtida bevillning, och
är alldeles oberoende deraf, huruvida Riksdagen kan komma att förhöja
den nuvarande tullen å tobak. Vid sådant förhållande synes det
mig icke vara skäl att återremittera frågan till Utskottet, hvilket såsom
jag befarar, icke kan vidtaga någon annan åtgärd än att upprepa sin
förra hemställan, hvartill jag nu anhåller om bifall.

Friherre Raab, Carl Adam: Behöfver Staten större inkomster
eller icke? _ År denna beskattning i det system af frihandel, vi infört,
nödig eller icke? Det är dessa båda frågor, som här skola besvaras. I afseende
pa den första, yttrar Utskottet: »Då statsregleringen ännu ej är
afslutad, saknar Utskottet tillräcklig grund för att kunna bestämdt yttra
sig, om den föreslagna »betydliga förhöjningen» af beskattningen å tobak
kan vara af behofvet påkallad», men det förundrar mig, att ett
Utskott har så litet reda på Statens utgifter, att det icke kan bestämma,
huruvida denna beskattning är behöflig'' eller icke. För min del anser
jag den vara behöflig, och frågan blir för mig då, till hvad grad den
bör åläggas. Om vi föreställa oss, att vi hade accis på cigarrer af 1
R:dr per fg eller 1 öre per stycke, och att vi importerade 5 millioner
V tobak, så skulle, äfven om vi beräkna att hälften vore tobaksblad
och hälften stjelk, vi ändock erhålla en skatt af 2, million R:dr, en
ganska vacker summa, som icke vore lätt att på annat sätt anskaffa. Vi
hafva förut beskattat bränvin och man har icke ansett farligt att å
denna vara lägga en skatt af af flera hundra procent Icke farligare är
det att belägga tobak eller cigarrer med lika belopp. Tobaksskatten
skall för oss blifva en lika god inkomst, som den af bränvin.

Man har här visserligen hört, att tobak skulle vara en förnödenhetsvara,
men denna åsigt är redan vederlagd. Det är väl icke origtigare
att beskatta den ena öfverflödsvaran än den andra och, om Staten
på detta sätt kan erhålla en ökad inkomst, anser jag det vara största
skäl i verlden att införa beskattning å ifrågavarande artikel. Jag tror
dock icke, att man skulle kunna vinna ändamålet derigenom, att Kongl.
Maj:t gjorde en framställning i frågan till Korges Storthing, ty (fet
blefve vidlyftigt och^ skulle dröja många år, innan något resuftat vunnes,
och vore väl svart genom tull att åstadkomma samma inkomst som
genom accisen. Derföre anser jag det vara bättre, att vi taga det andra
af motionären framställda alternativet och till Kongl. Maj:t ingå med
anhållan om accis på cigarrer.

Låtom oss taga i betraktande den inkomst, som andra länder haft
af tobakstullen. Innan jag gick upp i Kammaren, kastade jag ögat åt
Agardhs statistik, och fann, att Frankrike år 1846 af tobaksaccisen hade

liikscl. Pro t. 1 Å/d.

274

Den 20 Mars, e. in.

eu inkomst af 107 millioner och för år 1849 117 millioner. Sådana
summor, äro, Mine Herrar! icke att förakta.

Man har sagt, att folket icke skulle tycka om denna beskattning.
Ja, Mine Herrar! J hafveri rätt deri, men den är en följd af det radikala
systemet, som nog fordrar större offer — det stannar icke härvid.
Innan vi hinna arbeta oss ur det elände, systemet förorsakat oss, få vi
lägga taxa till taxa, och låtom oss dertill genast vara oeredde. Vi få
alltså motse ännu flera skatter. När man således icke har att välja
emellan dessa omständigheter att draga skatten eller icke, utan endast
emellan skatt på tobak eller den på förnödenhetsvaror; så synes det
vara klart, att man bör lägga den på ifrågavarande lyxartikel; och anhåller
jag på dessa skäl om bifall till det sednare alternativet i Friherre
Sprengtportens motion.

Grefve Hamilton, Henning: Fn talare har ansett, att ett miss tag

blifvit begånget så till vida, att man icke, då man uppskjutit handläggningen
af frågan om tobakstullen, äfven uppskjutit behandlingen af
''■''--i---------J~ — — T~~ *— icke att ett så beskaffad! sammanhang

Jag tror

förevarande motion, oag «« ^ ~——......~~—-----o

mellan dessa frågor förefinnes, att ett uppskof af clen ena nödvändigt
medför ett uppskof äfven af den andra. Motionen afser nemligen ej en
beskattning under instundande statsregleringsperiod, utan endast möjlighet
att bereda oss en sådan under den derpå följande. Man har ansett
det vara för tidigt att nu besluta angående motionen, innan man
visste huruvida statsbehofven kräfde ens den tull Kongl. Maj:t föreslagit,
ännu mindre hvad motionären begärt. För min del vågar jag ej
hoppas, att ett år skall så förändra landets ställning, att vi icke nästa
år skola vara ganska belåtna med att, utan ökande af direkta skatter,
erhålla större statsinkomster. Enligt min öfvertygelse komma nemligen
de öfriga tullintraderna att nedgå ej obetydligt under hvad man antagit.
Tullinkomsterna bero, enligt hvad här i dag yttrats, på konsumtionsförmågan,
d. v. s. förmågan att betala, ej att förtära, och då denna
ej under närmaste framtid lär komma att ökas, kunna ju ej de beskattade
artiklarne lemna den inkomst, man beräknat. Man måste således
söka ett beskattningsföremål, hvilket verkligen tål beskattning. I detta
afseende kan man gerna förbigå största delen af våra tullpligtiga artiklar,
ty de äro sådana, att antingen vill man ej beskatta dem eller ock
skulle en ökad skatt ej löna mödan, och det är således endast de tre
stora kassa-artiklarne, socker, kaffe och tobak, å hvilka man kan räkna.
Anser man nu dessa såsom öfverflödsvaror, så måste jag sätta tobaken
i främsta rummet; och detta, icke derföre att den begagnas af ett mindre
antal personer än socker och kaffe, utan emedan dessa båda sednare
artiklar blifvit en så väsendtlig föda för alla, att de nästan kunna
anses såsom förnödenhetsvaror. Genom en ökad tull å desamma angriper
man således den fattigaste delen af befolkningen. Man säger
visserligen, att de fattige kunna ju underlåta att köpa socker och kaffe,
men detta, som i theorien låter ganska bra, håller ej streck i verkligheten;
socker och kaffe köpes nog, huru mycket priset än höjes. Hvad
åter tobak angår, så medger jag gerna, att dess bruk är särdeles utbredt
bland befolkningen, men jag kan dock ej anse den för en förnödenhetsvara.
I afseende å priset, har här yttrats, att tobaken redan skulle

l)eu 20 Mars, e. m.

275

vara så högt beskattad, att den ej kunde tåla någon vidare skatt. Jag
tar i anledning häraf åberopa min egen erfarenhet. Fordom beo-ao-nade
jag utländskt snus, hvilken kostade 2 ä 3 R:dr pr för ett par år sedan
beslöt jag gripen af patriotism, att försöka Svenskt snus, och inköpte
en kagge för 6 R:dr. Denna köptes den I Oktober 1865 och ännu bär
jag ej obetydligt qvar af densamma. Då man således kan för 6 R:dr
köpa li års behof och dermed tillfredsställa en förvänd smak eller
otreflig vana, torde det ej böra möta några betänkligheter att höja
tobakspriserna. Emellertid ega vi nu ej, till följd af grannskapet med
-Norge, frihet att bestämma tobakstullen så högt, vi skulle kunna önska:
oeh jag anser derföre, att det skulle vara en ganska förståndig åtgärd
om man pa förhand sökte bereda möjlighet för att det beslut motfonären
föreslagit, kunde fattas vid nästa riksdag, förutsatt att vi då befinna
oss i samma finansiela förlägenhet som nu. För min del skulle jag
således helst velat omedelbart bifalla motionen, men då åtskilliga talare
yrkat aterremiss, förenar jag mig med dem.

Hell Thorburn: Då tobak val icke kan anses såsom en nödvändighetsvara,
då många anse den skadlig, då den ingår i bruk hos alla
klasser och . då slutligen den endast obetydligt och till sämre qvalitet
produceras ^ inom landet, torde den vara ett särdeles lämpligt beskattningsföiemal,
och skatt a densamma således vida att föredraga framför
skatt å socker och kaffe,. Indika numera verkligen äro nödvändighetsartiklar.
Då man här citerat andra länders exempel, har man visligen.
glömt anföra Englands, der tullen å tobak för närvarande uppo-är
till ej mindre än 2 å 3 R:dr per skålpund. Hvad beträffar den befarade
tobakssmugglingen, så skulle, den egentligen ega rum från Norge, men
-Friherre öprengtportens motion afser ju att förekomma detta missbruk
genom att öppna underhandlingar med nämnda land, angående förhöjning
af den der stadgade tullen å tobak, och jag finner mi°- derföre
föranlåten att yrka bifall till densamma.

Friherre Bildt: Då Kammaren på derom gjord framställning beslöt
uppskjuta handläggningen af Bevillnings-Utskottets Betänkande, angående
tull å de s. k. kassaartiklarne, till dess statsreglering^!! blifvit
bestämd, föranleddes detta beslut af Kammarens önskan att erhålla full
kännedom om, huru stor statsbrist verkligen förefanns, innan definitivt
beslut fattades angående de förändringar i tulltaxan, som i afseende å
nämnda artiklar föreslagits. Vid sådant förhållande synes mig äfven
behandlingen af förevarande motion hafva bort uppskjutas. Väl har den
talare, som näst före den sista hade ordet, ganska rigtigt förklarat, att
motionen icke stode i omedelbart sammanhang med frågan om tull å
tobak för instundande statsregleringsperiod, enär den afsåge den derpå
följande perioaen, och vi skulle således, om vi vore öfvertygade att
äfven för framtiden en förhöjning af tobakstullen vore behöflig, nu kunna
afgöra° den föreliggande frågan. Jag tror dock ej, att detta behof kan
framstå tydligt, förrän statsregleringen är afgjord. Vi hafva alla en
— jag. skulle önska kunna säga dunkel — känsla af att en betydlig
statsbrist stål- för dörren, men denna är dock ännu icke till siffran känd!
Man sväfvar mellan 8, 9, 10 millioner; således sväfva!’ differensen på

376

Den 20 Mars, e. m.

millioner. Vid sådant förhållande och då man ej bör åtaga sig högre
skatter, än oundgängligen erfordras, samt då, å andra sidan, enligt min
åsigt, tobak bör framför de andra kassaartiklarne beläggas med skatt,
emedan den, jemförd med dessa, är en ren öfverflödsvara, torde det
vara skäl att återremittera Utskottets nu föredragna Betänkande. Det
har yttrats, att man a priori gerna kunde bifalla Betänkandet, enär någon
högre beskattning, än Kongl. Magt föreslagit, ej i något fall borde
ifrågakomma. Jag vågar bestrida denna sats. Orsaken hvarför Kongl.
Maj:t ej föreslagit eu högre tobakstull och i stället låtit socker och
kaffe vara i fred, lär just hafva varit förhållandena i Norge, och om
nu de hinder, som anses ligga i dessa förhållanden, undanrödjas ,så blir
det ju en ren fördel att kunna, med lindring i tullen å socker o''ch
kaffe, öka tobakstullen. Man har ock yttrat, att tobaken för närvarande
skulle vara så högt beskattad. I likhet med en föregående talare betvifla-
jag detta. Denne talare åberopade sin egen erfarenhet angående
ett af tobaksfabrikaterna, nemligen snus, och. visade, att denna vara
erhålles för vida billigare pris i Sverige, än i utlandet. Jag hav eu
annan ovana, den att röka, och jag kan försäkra, att utlandets cigarrer
äro så betydligt dyrare, än våra Svenska, att, då man här betalar t. ex.
25 öre för en god cigarr, får man i Frankrike för en af motsvarande
godhet betala minst 1 francs. Huru usla och dyra cigarrerna
äro i Österrike, är nogsamt kändt. Ett annat skäl att beskatta tobaken
är äfven det, att bruket af denna vara ej är nyttigt. Om än dess
skadlighet ej är så i ögonen fallande, som missbruket af bränvin, så
medför den dock ovilkorligen skadliga verkningar på menskliga organismen,
och det vore derföre väl, om man något kunde inskränka bruket
deraf. Huru man än ser saken, synes alla skäl tala för en återremiss
af det nu föredragna Betänkandet. Vidtages denna åtgärd, kommer
Kammaren, sedan Statens behof äro hända, i tillfälle att ånyo pröfva
frågan, och kan då bedöma, huru stora inkomster vi böra hemta al
kassaartiklarne. Att tobaken då ej blir glömd, hoppas jag.

Jag yrkar återremiss.

Herr Schartau: Jag kan icke neka, att, då ifrågavarande motion
afgafs, jag helsade den med glädje, emedan jag ansåg den i högsta
måtto tjenlig, och min åsigt har icke förändrats genom Bevillningsutskottets
behandling af frågan. Snarare tvärtom. I förbigående får
jag nämna, att jag icke kan gilla Bevillnings-Utskottets motiver; det
har dock icke varit" Utskottets ledamöter, som hållit i pennan, dådetta
Betänkande skrofis, utan denna har förts af andra, detta är helt naturligt
och synes mycket väl af Betänkandet. Jag lemna!'' således åsido
de skäl, de s. k. skål, som Utskottet begagnat för afstyrkande af
Friherre Sprengtportens motion, utan vill hålla mig till motionen allena,
och tror icke, att Kammaren behöfver fästa afseende å hvad Utskottet
i denna del till- eller afstyrka

För min del kan jag icke finna någon artikel i tulltaxan, som är
mera lämplig för beskattning än tobak, och kan bland de menskliga
behofven, de menskliga njutningarne icke finna något föremål, som är
mera egnadt att i beskattningsväg efterhållas än tobak. Den föregående
talaren har också anmärkt, att det vore en vinst, om man finge bort

Den 20 Mars, é. m.

277

denna ovana att begagna tobak, men motionen bar emellertid icke
denna direkta syftning. Den afser ju endast, att bos Kongl. Maj:t anhålla
om sådan bemedling, hvarigenom man framdeles kunde höja afgiften
å tobak. Jag har sjelf som motionär föreslagit en högre afgift
å denna vara, men jag erkänner, att en mycket förhöjd tull derå icke
vore lämplig, såvida man icke kunde erhålla samverkan dertill från
styrelsen i det land, som är vår närmaste granne, och jag kan således
ej annat än önska framgång åt en framställning, hvarigenom -det syfte,
jag finner önskvärdt, skulle kunna vinnas. Jag anser ingen tid böra
förloras att skaffa oss medverkan från Norge, och skulle derföre helst
önska, att Kammaren direkte beslutade att anhålla hos Kongl. Maj:t
om en sådan öfverenskommelses träffande med vårt grannrike, som
Friherre Sprengtporten föreslagit, men, då flere talare yrkat återremiss
af Betänkandet, vill jag icke motsätta mig en sådan, ehuru dermed,
enligt min tanke, icke kan vinnas något annat än ett rådrum i tiden,
i fall detta är en vinst, tv icke lärer man väl kunna vänta att från det
nuvarande Bevillnings-Utskottet erhålla något annat förslag, än det man
första gången fått. Här har af Tullstyrelsens chef uttalats tvifvelsmål
om möjligheten att kunna förhindra smuggling af tobak, derest tullen
å densamma betydligt höjdes. Jag beklagar mycket, att Tullstyrelsens
chef kunnat tvifla på sin egen magt, ty detta vittnar om en svaghet,
som jag icke väntade hos honom. Jag måste nemligen antaga, att, då
Tullverket kostar Staten så betydliga summor, Tullstyrelsen äfven måste
känna med sig nog energi, att göra de bud gällande, hvilka äro anförtrodda
åt styrelsen att göras gällande, eller att kunna hålla sin hand
deröfver, att den tull, som Representationen beslutar, verkligen kommer
att ingå till Statsverket. Min öfvertygelse är ock, att Herr Generaltulldirektören
har för mycken känsla af hvad som tillkommer en chefs kall,
för att han skulle kunnat hafva något allvar med denna tanke, att det
skulle blifva svårt att förhindra smuggling af tobak, derest tullsatsen
derå förhöjdes. Emellertid är här nu icke fråga om att bestämma
tullsatser å tobak, utan den högt ärade motionärens förslag går endast
ut på att bereda möjlighet för att i framtiden kunna bestämma sådana,
och detta hans förslag synes mig vara så rigtigt, att jag icke kan finna
något skäl att förneka bifall dertill. Jag skulle derföre, såsom redan
är nämndt, helst önska, att Kammaren omedelbart bifölle motionen i dess
första del, eller den om en framställning hos Kongl. Maj:t i den syftning,
att Kong]. Maj:t ville hos brödrafolkets representation väcka förslag
om ömsesidig förhöjning af tobakstullen. Den andra delen af motionen,
eller alternativet, att, derest någon öfverenskommelse med Norge
icke kunde träffas, vi skulle besluta påläggandet af accis å tobaksförsäljningen,
kunna vi tills vidare lemna åsido, ty, om vi besluta en
underdånig skrifvelse i den syftning, motionens första del afser, och en
framställning i frågan -vinner anklang hos våra bröder vester ut (måhända
önska de blott en impuls från vår sida), då hoppas jag, att vi
utan accis skola vinna det mål, vi eftersträfva, eller att bereda Staten
tillgångar.

Som sagdt; jag skulle helst önska, att vi nu beslutade om en underdånig
skrifvelse i ämnet, emedan jag icke väntar mig något vidare
resultat af en återremiss, men, då flere varit böjde för en sådan, och

278

Den 20 Mars, e. m,

man i allmänhet är mera benägen för att återremittera en fråga än att
afslå en framställning från ett Utskott, vill jag icke sätta saken på sin
spets, utan ansluter mig till dem, som yrkat återremiss af Betänkandet.

Herr W sm: Diskussionen har företrädesvis rört sig om lämpligheten
att lägga skatt på tobak såsom en lyxartikel, och det tyckes som
om, i samma mån man ansett detta lämpligt, man ifrat för ifrågavarande
motion; men jag anser, att man bör skilja på dessa saker. Äfven jag
anser tobak vara en lämplig beskattningsartikel, och att nu förböja tullen
derå är ett förslag värdt att tänka på. Jag kan dock icke med förkärlek
välja denna artikel till föremål för ökad beskattning, eller anse den såsom
särdeles lämplig dertill, ty, hvad skäl man än må hafva att anse
tobakskonsumtionen öfverflödig och skadlig, så är dock tobaken en af
de lyxartiklar, hvilka genom vana blifvit nödvändiga, och den konsumeras,
då fråga är om stora qvantiteter, mera af den fattige än af den
rike. Förhöjd tobaksskatt skulle således blifva en skatt, som tyngde
ojemnt och jemförelsevis hårdare drabbade den fattigare än den rikare
delen af nationen. Då vi allt mera och mera beskattat bränvinet och
nu äfven vilja lägga högre skatt på tobaken, så kan den fattige med
skäl beklaga sig öfver, att vi med förkärlek omfatta hvarje tillfälle att
lägga skatt på sådana varor, som utgöra hans lyxartiklar. Ehuru jag
således visserligen anser tobaken vara ett lämpligt beskattningsföremål,
kan jag dock icke med förkärlek omfatta tanken derpå. Men i afseende
på motionens lämplighet, som är något helt annat än blott förhöjandet
af en tullsats, hvarom ett annat betänkande handlar, vill jag fästa uppmärksamheten
på några omständigheter, som synes mig böra derpå inverka.
Först och främst synes mig tidpunkten för eu sådan framställning,
som den motionären åsyftat, icke vara väl vald. Svenska .Riksdagen
bör väl sjelf besluta förhöjd beskattning å tobak, innan framställning
göres hos Norska Storthinget om antagande af en dylik, men ännu
hafva vi icke besluta-t någon förhöjning i tobakstullen, och äfven om
vi, såsom mycket sannolikt är, komma att göra det, så gäller dock den
bevillning, vi nu åtaga oss, icke längre än till nästa års slut och skulle
sålunda icke inverka på Norska Storthinget, som icke sammanträder förr
än i Oktober 1868. Vi böra val först visa vår egen vilja att hafva en
hög skatt på tobak, och, om framtiden utvisar, att Statens behof fortfarande
föranleda en sådan, så att vi äfven vid nästa riksdag besluta
fortfarande af den högre tobakstullen, då hafva vi skäl att göra en sådan
framställning, som motionären föreslagit, och dertill hafva vi äfven god
ticl, ty, under det att Svenska Riksdagen sammanträder i Januari nästa
år, öppnas Storthinget, såsom sagdt, först i Oktober. Att nu ingå med
en skrifvelse till Kongl. Maj:t och anhålla om en framställning i ifrågavarande
syfte till Storthinget, utan att veta hvilket beslut vi kunna fatta
vid nästa riksdag, kan icke vara lämpligt. Formelt måste den möjlighet
erkännas, att vi då icke vilja hafva förhöjd tull å tobak, och då
kan ju icke Kongl. Maj:t göra en sådan framställning. Med fullt erkännande
af motionens goda syfte, kan jag derföre icke inse, att något
annat är lämpligt än, att den återkommer vid nästa riksdag. Då hafva
vi erfarenhet om Representationen vid denna riksdag pålagt högre tull

Den 20 Mars, e. in.

279

å tobak, vi kunna då bekräfta vår egen åsigt och frågan kommer till
Norska Storthinget, understödd af tvänne Kiksdagars beslut i Sverige.

Hvad deremot angår den sednare delen af motionen eller det alternativt
framstälda förslaget om accis å tobak, så synes detta icke hafva
några sympatier, och för min del bestrider jag detsamma, ty accis är
ett högst dyrbart sätt att upptaga skatter, hvilket derföre blott i nödfall
bör användas.

Jag tillstyrker på dessa skäl bifall till Utskottets hemställan.

Grefve Hamilton, Hugo Bengt Archibald: Då Andra Kammaren
redan bifallit Utskottets hemställan, torde frågan för denna gång
hafva förfallit. Vid sådant förhållande och då en återremiss ej skulle
tjena till något, hemställer jag, att Kammaren måtte inskränka sig till
ett bifall af Friherre Sprengtportens motion, för att på detta sätt tillkännagifva
sitt gillande af den i motionen uttryckta tanke.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grefven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till
Utskottets förevarande Betänkande, dels afslag derå och bifall till den
i ämnet afgifna motionen, och dels återremiss af Betänkandet; framställde
Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall till Betänkandet,
hvarvid svarades många ja och nej i blandning, sedermera
proposition på afslag derå och bifall till motionen, då svaren utföllo
med många nej jemte några ja, och slutligen proposition på återremiss
af merberörda Betänkande, hvilken proposition besvarades med mångä
så väl ja som nej; hvarefter och sedan proposition på bifall till Betänkandet
förnyats samt likaledes med många ja och nej i blandning besvarats,
Herr Grefven och Talmannen förklarade sig nu hafva funnit
ja öfvervägande.

Friherre Sprengtporten begärde votering.

Herr Grefven och Talmannen yttrade nu, det Kammaren egde att
bestämma, huruvida kontrapropositionen vid den begärda voteringen skulle
innefatta återremiss af Betänkandet eller afslag derå och bifall till den
i ämnet gjorda motionen; hvarefter Herr Grefven och Talmannen framställde
proposition derå, att Betänkandets återförvisning skulle utgöra
kontrapropositionen, och, då dertill svarades många ja jemte åtskilliga
nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

Uppsattes och justerades följande voteringsproposition:

»Den som bifaller Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 10, rörande
ömsesidig förhöjning af tobakstullen i så väl Sverge som Norge,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, återförvisar Kammaren ifrågavarande Betänkande.»

280

De a 20 Mars, e. m.

Sedan voteringspropositionen blifvit anslagen, verkställdes omröstningen;
och befunnos vid dess sint rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 27;

Nej — 43.

Föredrogs ånyo och bifölls Banko-Utskottets den 16 och 18 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 15, i anledning af väckta förslag om ändringar
i Kongl. Förordningarne angående en allmän hypotheksbank samt angående
de allmänna grunderna för hypotheksföreningars bildande och
framtida verksamhet.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Banko-Utskottets
den 16 och 18 dennes bordlagda Memorial N:o 16, i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut öfver Utskottets Memorial N:o 7, med förslag
till förändrad lydelse af texten å Bankens sedlar.

l:sta punkten.

Herr Wallenberg: Då Utskottet förklarat, att någon sammanjemkning
af Kamrarnes stridiga beslut ej vore möjlig, samt ej framlagt
några nya skäl, hvilka kunde komma Kammaren att frångå sitt en gång
fattade beslut, får jag anhålla, att Kammaren ville vidblifva detta beslut
samt uppdraga åt Utskottet att uppsätta förslag till voteringsproposition
i och för den samfälda voteringen.

Grefve Mörner, Carl Göran: Frågan om benämningen afRiksbankens
sedlar, hvilken af de ledamöter, hvars åsigt blef den gällande,
förklarades vara endast en smaksak, synes mig verkligen ej vara af den
vigt, att den skulle förtjena blifva den första fråga, som föranledde till
samfäld votering, och jag får derföre hemställa, att Kammaren ville
antaga Utskottets inbjudning. Jag hemtar ett ytterligare stöd för denna
framställning deraf, att, då man jemfört den benämning, som skulle gifvas
åt Bankens sedlar, med den för flera utländska bankers sedlar begagnade,
det är angeläget förekomma, att icke hos utländningen utbredes den origtiga
föreställning om Sveriges Riksbank, att densamma skulle vara organiserad
på samma sätt, som t. ex. Englands och Franska Banken. Det
är nog möjligt att redan nu personer finnas, hvilka önska förbereda
marken för en sådan förändring, d. v. s. att Riksbanken ej längre
skulle blifva Riksdagens eller Statens Bank, utan tillhöra ett enskildt
bolag, som fått sig vissa förmåner tillerkända, men det torde dock ej
vara skäl att antaga en benämning, hvilken dels kunde föranleda missförstånd,
dels kunde betraktas såsom första steget på den bana, jag
antydt.

Herr Wallenberg: Jag trodde verkligen icke, att vi skulle beträda
den bana att ena dagen frångå ett beslut, som vi fattat den föregående.
Inga nya upplysningar hafva lemnats, ingen förändring har
inträdt i de förhållanden, hvilka föranledde vårt förra beslut. Ej heller
trodde jag, att man skulle åter börja diskussionen angående de olika

Ben 20 Mars, e. in.

281

benämningarnes lämplighet. Så har emellertid skett af en talare, och
jag får då upptaga hans anmärkning, att man skulle vilja förbereda
marken för ett spöke, hvilket han ser i fjerran. Jag kan verkligen ej
se något förberedande af marken för Riksbankens förvandling till enskild
bank, genom att å sedlarne begagna namnet Sveriges Bank. Deri finnes
väl ingenting, som häntyder på enskilda banker. Dessa skola för öfrigt
i sin firma begagna ordet »enskild.» Här är således ej något syfte att
få en framtidstanke nedlagd i dessa ord, utan endast att få firman så
enkel och tydlig som möjlig. Någon smaksak kan jag ej anse dessa benämningar
vara; Sveriges Rikes Bank är ju en tautologi. Jag vidblifver
mitt yrkande.

Friherre Silfverschiöld: Den förevarande frågan synes mig vara
af största vigt ur konstitutionel synpunkt. Frågan är, huruvida Kammaren
eger rätt att upprifva ett redan fattadt beslut. Jag kan icke finna
någon sådan rätt vara Kammaren bevarad i grundlagen. Skulle Kammaren
hafva rätt dertill, finnes det intet hinder för att den ena dagen
upphäfva ett beslut, som Kammaren fattat en föregående. Behandlingen
af en sådan fråga, som denna, är ju tydligen bestämd i 63:dje §:n
Riksdags-ordningen, hvars 2 mom. lyder sålunda: »Stanna Kamrarne
öfver någon fråga, deri ständigt eller i dess ställe särskildt tillsatt Utskott
sig yttrat, uti hufvudsakligen eller till vissa delar olika beslut, då
skall Utskottet söka att de olika meningarne, så vida möjligt är, sammanjemka
och med förslag derom till Kammaren inkomma.» Der står
tydligen, att, om meningarne kunna sammanjemkas, skall Utskottet göra
det, men der står icke, att Utskottet är berättigadt att inkomma till en
Kammare med förslag, att den måtte frångå sitt förut fattade beslut.
Vidare säger nyssnämnda §-af Riksdags-ordningen: »Hvad Kamrarne
sammanstämmande besluta, det vare Riksdagens beslut. Blifva Kamrarne
ej efter den behandling, ofvan är nämnd, om ett beslut ense, skall
frågan, utom i de fall 65:te §:n upptager, anses hafva för den riksdagen
förfallit.» r Och 65:te §:n säger, att i så beskaffade fall skall omröstning
ske inom båda Kamrarne.

På grund häraf anser jag mig böra yrka, att Kammaren måtte afstå
Utskottets hemställan.

Herr Schartau: Kammaren torde finna det vara alldeles rigtigt,
att Banko-Utskottet, Understödt af Andra Kammarens bifall, bär
vidhållit sitt beslut i afseende å benämningen af Svenska Banken och
föreslagit, att den måtte kallas »Sveriges Riksbank.» För min del finner
jag mig föranlåten, huru ovanligt det än kan vara att instämma
med min granne deruti, att Kammaren bör vidhålla sitt förut fattade
beslut. Sjelfva frågan är icke af stor vigt, men deremot är det af
högsta vigt, att vi icke i dag besluta ett och i morgon ett annat, Kammaren
har efter vidlyftig diskussion och votering beslutat, att Bankens
namn skulle blifva »Sveriges Bank», och, då det är ett vackert namn,
hvilket icke innehåller den pleonasm, som onekligen kan sägas ligga
uti uttrycket »Sveriges Riksbank», får jag anhålla, att Kammaren måtte
vidblifva sitt beslut och ålägga Utskottet att uppsätta voteringsproposition.

282

Den LJ0 Mars, e. m.

Grefve Hamilton, Henning: Då denna fråga förra gången inom
Kammaren behandlades, var jag icke närvarande, men, efter hvad jag
erfarit, fattades beslutet då efter votering med 52 röster mot 27. Inom
Ridderskapet och Adeln iakttogo vi sorgfälligt den regel att aldrig frångå
ett beslut, som var fattadt genom votering. Jag tror att denna regel
var ganska rigtig, och den var afsedd att förekomma, att ett mindre en
aftonstund samladt antal ledamöter skulle kunna sönderrifva ett af en
större majoritet fattadt beslut. Jag hoppas, att denna regel äfven här
skall göra sig gällande och anhåller således, att Kammaren måtte vidhålla
sitt förut fattade beslut.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grofven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats, dels att
Kammaren, med frånträdande af sitt förut i frågan fattade beslut, skulle
bifalla Utskottets i denna punkt gjorda hemställan, och dels att samma
hemställan måtte afslås och det förra beslutet vidhållas; framställde
Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall till Utskottets
hemställan och det förra beslutets frångående, hvarvid svarades många
nej jemte ett eller annat ja, och sedermera proposition derå, att Kammaren
skulle afslå merberörda hemställan och vidblifva sitt förut i frågan
fattade beslut, då svaren utföllo med många ja jemte ett eller annat nej;
och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

2:dra punkten.

Grefve Hamilton, Henning: Så vidt jag förstår, grundar sig Utskottets
framställning på en icke fullt rigtig uppfattning af Kammarens
förra beslut i denna fråga. Jag har läst protokolls-utdraget och det
synes deraf, att Kammaren först bifallit Utslsottets förslag till lydelse af
29 § i Banko-reglementet, men under förbehåll att framdeles kunna
ändra beslutet om valörerna å sedlarne. Man hade nemligen anledning
att förmoda, att inom Utskottet förslag var väckt om borttagande af
sedlar å 1 R:drs valör, och, för den händelse att Utskottet derom skulle
göra framställning, ville Kammaren hålla för sig öppet att bifalla eu
sådan. Som nu Utskottet emellertid uppgifver, att något förslag i sådant
syfte icke vid denna riksdag blifvit gjordt, får jag anhålla om
proposition derå, att det af Kammaren gjorda förbehållet måtte förfalla.

Herr Schartau: Af den förra diskussionen öfver denna fråga

framgick, att man var betänkt på möjligheten utaf afskaffande af sedelvalörer
å 1 R:dr. Men, då nu hvarken någon motion härom blifvit
väckt eller Utskottet ansett det vara nyttigt att nu afskaffa en-riksdalers
sedlarne, möter intet hinder för Kammaren att fatta sitt beslut i frågan.
Äfven om ett förslag om. afskaffande af sedelvalörer å 1 R:dr blifvit
väckt, tror jag dock icke, att det hade kunnat tillvinna sig Riksdagens
bifall, om man besinnar, hvilket stort belopp sedlar å 1 R:dr åro gångbara
i landet och hvilket stort belopp silfver följaktligen skulle erfordras
för att ersätta dem.

Jag tror således, att Kammaren kan och bör besluta i frågan och
icke lemna den öppen, men, emedan ett sådant beslut, som Grefve
Hamilton föreslagit, är fullt tillräckligt, så instämmer jag med honom.

Den 20 Mars, e. m.

283

Friherre Tersmeden: Om antingen någon motion om förändring
af sedelvalörerna blifvit remitterad till Utskottet, eller fråga derom blifva
väckt inom Utskottet och vunnit Utskottets bifall, så hade Utskottet
framställt förslag derom i sitt först afgifna Betänkande, der de sedelvalörer
angåfvos, som Utskottet ansåg fortfarande böra utgifvas. Då
nämnda Betänkande förevar, beslöt Kammaren förändring af Bankens
namn, men fattade deremot icke definitivt beslut angående sedelvalörerna.
Då det likväl är nödvändigt, att Kammaren häröfver fattar sitt
beslut, får jag anhålla, att Kammaren måtte afgöra den sednare delen
af Banko-Utskottets Utlåtande N:o 7.

Grefve Ha mil ton: Då denna fråga förra gången förevar inom

Kammaren, fattade Kammaren ett beslut, hvilket enligt det derom uppsatta
protokolls-utdrag lyder sålunda: »Vid föredragning af Banko-Utskottets
Memorial N:o 7, med förslag till förändrad lydelse af texten å
Bankens sedlar biföll Kammaren Utskottets förslag med den förändring,
att orden: Sveriges Riksbank utbyttes emot orden: Sveriges Rank.»

Stannade protokolls-utdraget dervid, vore det klart, att Kammaren
bifallit hela Banko-Utskottets Utlåtande N:o 7, med det undantag att
Kammaren beslutat utbyta orden »Sveriges Riksbank» mot »Sveriges
Bank», men nu fortsattes protokolls-utdraget sålunda: Vid hvilket beslut
det förbehåll dock fastades, att detsamma icke skulle anses utgöra hinder
för Kammaren att framdeles fatta beslut rörande valörerna å de
sedlar, som af Banken utgifvas.» Utskottet har naturligtvis fattat detta
sålunda, att Kammaren från sitt förra beslut undantagit frågan om sedelvalörerna,
men, då protokolls-utdraget börjar dermed, att Kammaren
bifallit Utskottet Utlåtande, blott med förbehåll att framdeles få fatta
annat beslut angående valörerna, och detta blott under den förmodan,
att en särskild framställning angående dem skulle komma från Utskottet,
så är det klart, att, om Kammaren nu låter sagda förbehåll förfalla,
Utskottets Utlåtande Vo 7 är af Kammaren bifallet.

Herr W a 11 c n b e r g: Kammaren har ju ännu icke beslutat angående
de olika valörerna, och måste således ännu hafva rätt dertill; icke
kan väl Banko-Utskottet hindra Kammaren från att genomgå Bankoreglementet
i sin helhet. En annan fråga blir, om man bör vidtaga
några förändringar. I detta afseende vore det visserligen en stor fördel,
om, såsom redan finans-komitén föreslagit, sedlarne å 1 R:dr försvunne
— man finge då i allmänna rörelsen ett underlag af metallisk
valuta, och de lägsta liqviderna drabbades åtminstone ej af en möjligen
inträffande olycka — men »tidpunkten för en sådan reform torde ej nu
vara den rätta, och jag vill derföre ej göra någon framställning i detta
hänseende.

Herr Schartau: Då åtgärder så skyndsamt som möjligt böra vidtagas
i och för tryckningen af Bankens sedlar, enligt den form och valör
Riksdagen bestämmer, är det ingalunda likgiltigt, huruvida vi afgöra
denna fråga i dag eller en månad härefter. I afseende å sedlarne
af 1 R:drs valör delar jag den föregående talarens åsigt, eller att det
väl vore ensidigt kunna borttaga dem, men att tiden derför ännu ej är

284

Den 20 Mars, e. in.

inne. Då metalliska kassan, hvilken skulle ersätta de 5 millionerna
en-riksdalers-sedlar, är så låg, som den för närvarande är, måste vi
tillsvidare hafva fördrag med allmänna smaken, hvilken föredrager
papperslappar framför silfver. Det är emellertid, såsom jag redan yttrat,
af vigt att Kammaren snart fattar beslut i ämnet, och biträder jag derföre
Grefve Hamiltons yrkande.

Herr Grefven och Talmannen yttrade : Det protokolls-utdrag, som
innehåller Kammarens beslut öfver Banko-Utskottets Memorial N:o 7,
lyder sålunda: »Vid föredragning af Banko-Utskottets Memorial N:o 7,
med förslag till förändrad lydelse af texten å Bankens sedlar, biföll
Kammaren Utskottets förslag med den förändring, att orden Sveriges
Riksbank utbyttes emot orden Sveriges Rank; vid hvilket beslut det förbehåll
dock fastades, att detsamma icke skulle, anses utgöra hinder för
Kammaren att framdeles fatta beslut rörande valörerna å de sedlar,
som af Banken utgifvas.» Uti den nu förevarande punkten har BankoUtskottet
upplyst, att rörande valörerna å de sedlar, som af Banken
utgifvas, vid innevarande riksdag hvarken någon motion om ändring
blifvit till Utskottets behandling remitterad, eller något förslag af Utskottet
sjelft ifrågasatt. Häraf torde Kammaren finna, att den fråga,
som vid detta tillfälle skall afgöras endast är, om Kammaren vid sådant
förhållande skall vidblifva det förbehåll, som blifvit fästadt. vid
Kammarens beslut öfver Banko-Utskottets nyss omnämnda Memorial,
eller frånträda samma förbehåll. Om Kammaren icke vidhåller detta
förbehåll, så följer ju deraf uppenbarligen, att den sednare delen af det
upplästa protokolls-utdraget bortfaller, så att endast den förra delen
deraf qvarstå!-, och innehåller Kammarens definitiva beslut i ämnet.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, framställde Herr
Grefven och Talmannen proposition derå, att Kammaren, vid det af
Banko-Utskottet i denna punkt upplysta förhållande, skulle frånträda
det förbehåll, som blifvit fästadt vid dess beslut öfver Utskottets Memorial
N:o 7; och blef denna proposition med ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning af Andra Kammarens den 16 och 18
dennes bordlagda protokolls-utdrag N:o 179, med delgifvande af Kammarens
beslut öfver första punkten i dess Tillfälliga Utskotts Betänkande
N:o 17, i anledning af väckt motion, om upptagande i blifvande nådiga
propositioner rörande Statsverkets tillstånd och behof af en särskild
kostnadsstat. för jernvägarne m. m.; antog Första Kammaren det sålunda
delgifna beslutet.

Föredrogs ånyo Andra Kammarens den 16 och 18 dennes bordlagda
protokolls-utdrag N:o 180, med delgifvande af Kammarens beslut öfver
dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 18, i anledning af väckt förslag,
om underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, angående sådan ändring i
12 § Läroverks-stadgan, att grekiska språket må blifva ett valfritt
läroämne.

Deri 20 Mars, e. ra.

285

Friherre af Ugglas: Då Kongl. Magt så nyligen som år 1865
pröfvat och afgjort denna fråga, så synes det mig icke rätt att genom
bifall till Andra Kammarens beslut nu påkalla en sådan förnyad pröfning.
Jag har visserligen varit ibland dem, som delade den af Andra
Kammaren uttalade åsigt: men i en fråga som denna, der täta omkastningar
äro skadliga, vill jag icke nu ifrågasätta en förändring, utan
anhåller om afslag å detta förslag.

Grefve Hamilton, Henning: Jag är hufvudsakligen förekommen
af Friherre af Ugglas. Då den nya skolordningen var under öfverläggning,
var en af de vigtigaste frågorna att bestämma, hvilka ämnen som
borde vara obligatoriska. Man kom då efter en lång diskussion till
det resultat, att för en fullständig klassisk bildning vore grekiska språket
nödvändigt. Befrielse från detta språk kan dock under vissa förhållanden
ega rum; och författningen föreskrifver, huru ynglingarne då
skola, under de dertill anslagna timmarne, sysselsättas. Jag tror icke
det före skal, att, då skolväsendet val behöfver någon tid att stadga sig,
nu åter göra en rubbning deruti. Någon väsentlig förändring skulle
genom detta förslags antagande ej heller ega rum. Jag förenar mig
derför i anhållan om afslag å förslaget.

Grefve Sparre, |Eric: På sätt Utskottets Betänkande tillkänna ger,

väcktes denna fråga äfven vid sista riksdagen och blef då afslagen.
Jag tror att det var rätt och jag instämmer derföre med de båda talare,
som nu yrkat afslag. Såsom inspektor öfver ett läroverk har jag kommit
i erfarenhet af den stora svårigheten att ställa undervisningen så,
att den nu framställda önskan blefve tillfredsställd. Man har delat läroverken
i två linier, den klassiska och den reala, och att ytterligare dela
dessa, skulle, utan en betydlig förökning af lärarepersonalen, möta
oöfvervinnerliga svårigheter. Frågan är icke blott att sysselsätta de
ynglingar, som icke läsa grekiska, utan sjelfva undervisningen skulle
få en helt annan form. Den komparativa methoden har allt mer gjort
sig gällande vid undervisningen, i synnerhet i fråga om språk. Men
det är naturligt, att någon jemförelse vid läsningen af latin med grekiska
språket icke kunde ske, om en del af lärjungarne icke läste detta
sednare och således ej skulle förstå en sådan jemförelse. Det vore
dessutom svårt att sysselsätta ynglingarne, Om de, som icke läste grekiska,
skulle under tiden arbeta hemma på egen hand, så skulle i denna
frihet ligga en frestelse att begära dispens. Det är många gånger sagdt,
att vid bibringande af undervisning är det icke massan af specialkunskaper,
utan det att undervisningen rigtas på att lära ynglingarna tänka
och att deras förståndsgåfvor utbildas, som är af vigt; och i detta fall
äro språkstudier af stor nytta, isynnerhet af de gamla språken, hvars
förmer äro mera regulier. Man har sagt, att nuvarande stadgande
gör det till något förödmjukande att begära dispens för grekiska språkets
läsning, emedan det skulle ge tillkänna brist på förmåga att följa
med denna undervisning; men dertill kunna finnas många andra skäl.
Hvar och en individ kan icke fordra, att den allmänna undervisningen
skall ordnas med afseende på hans smak; och den, som ej är nöjd dermed,
måste derföre skaffa sig kunskaper på annat håll. Af dessa skäl

286

Dec 20 Mars, e. m.

och då jag ej anser det välbetänkt att begära ändring i en så nyligen
utgifven författning, anhåller jag, att detta förslag måtte afslås.

Grefve Mörner, Julius Oscar: Då störa och djupa behof finnas,
skaffa de sig oafvisligen luft, och återkomma äfven om de afslås; och
att ett skäl för utslag skulle ligga deri, att frågan så ofta blifvit utslagen,
kan jag icke finna, utan tvärtom synes mig detta tala för, att
den har eu djupare rot än ett blott hugskott. Att vi skulle nöjas med
det beslut, som år 1865 blef fättadt, och för hvars lämplighet då, jag
hyser afl aktning, kan jag icke heller inse. Det är stor skilnad mellan
detta beslut och hvad Andra Kammaren föreslagit; ty derigenom skulle
en yngling kunna befrias från grekiska språkets läsning, utan den långa
procedur, som nu är föreskrifven, och enligt hvilken, om läroverkskollegium
afslår ansökningen, lärjungen tvingas att fortsätta detta studium,
och det, om också hans själsförmögenheter äro dertill otillräckliga,
kanske utan afseende på om hans kroppskrafter sådant tillåta. . Det är
stor skilnad på lärokurserna förr och nu; och dock måste jag och mina
kamrater på vår tid vara någorlunda flitiga, för att kunna följa med.
Detta synes visa, att något ämne nu bör utgallras, för att förekomma
öfveransträngning. Man har talat om latinet i detta afseende, men
studiet af detta språk synes mig nyttigt och jag skulle ej vilja tillstyrka
dess borttagande. Men med grekiskan är det eu annan sak. Man har
sagt, att latinet begripes bättre, om det studeras i sammanhang med
grekiskan. Men läsningen af det förra språket börjar tidigare, redan
i 2:dra eller 3:dje klassen, än af det sednare, som ej läses förr än i
5:te klassen; och då synes mig att grekiskans nödvändighet och nytta
för latinet ej kan vara särdeles stor. Man har sagt, att den ledighet
från läsning, som under några lärotimmar kunde erhållas skulle kunna
utgöra en frestelse för ynglingen att begära denna dispens; men det
är ej ynglingen sjelf, utan hans målsman, som skall framställa denna
begäran. Grekiskan förekommer ej i allmänna lifvet såsom latinet; en
och och annan lärd term kan man väl lära sig förstå. Jag medger att
grekiskan har rik litteratur; men det finnes så mycken annan sådan,
att det icke må anses såsom alldeles nödvändigt att läsa den grekiska,
som dessutom är öfversatt på andra språk. Allmänt talas om öfveransträngningen
i skolorna och allt tyckes antyda, att sådan verkligen finnes.
Huru länge skall man då dröja att vidtaga några åtgärder till dess
förekommande? Jag ser i Andra Kammarens förslag ett medel,härtill,
och jag anhåller derföre att detsamma måtte bifallas.

Herr Wajrn: För att få stadga i en författning, måste man undanrödja
anledningarne till klagomål och missnöje. Det är derföre icke
rätt att säga, att författningen är alltför nyss gifven för att kunna ändras,
utan man måste pröfva saken. Frågan är då, om det är en allmän
önskan att få denna förändring och om den har befogenhet. Då saken
vid hvarje riksdag återkommer och allt mer vinner terräng, så att den
nu har mer än halfva Representationen för sig, måste vi väl antaga, att
den allmänna meningen är uttalad i denna framställning. Den är äfven
rättfärdigad och understödd deraf, att Staten af sina tjensteman i allmänhet
icke fordrar kunskap i grekiska språket. Det är nu stadgadt,

Den 20 Mars, e. m.

287

att, yngling. på den klassiska Union, som »icke utan svårighet» kan
följa undervisningen, må befrias från läsning af grekiska. Att en sådan
befrielse innebär något förödmjukande lär väl icke kunna bestridas, och
att den skall bero på efori godfinnande är dessutom ett förmynderskap,
som icke. är lämpligt, och hvilket, om en yngling mot målsmans önskan
tvingas till detta studium, öfvergår till tyranni. Man säger att afseende
på de andra lärjungarnes undervisning fordrar ett sådant stadgande.
Men om. det är svårt att ordna undervisningen med särskild hänsyn till
ew yngling, som blir dispenserad, så är det deremot lättare om flera
blifva det. Jag anser det önskligt att förslaget bifalles.

Herr Beckman: Jag är förekommen af andra talare; men jag

kan icke underlåta att uttala min mening i denna, enligt min åsi«t,
vigtiga_ fråga och att söka med min röst motverka antagandet af det
Tillfälliga Utskottets förslag. En talare har anmärkt, att,'' då motioner
i denna syftning riksdag efter riksdag blifvit, väckta, så -kunde ej betviflas,
att detta vore uttryck af en inom landet allmänt rådande önskan
om en förändring i ifrågavarande hänseende. Kraften af detta argument
kan jag icke erkänna. Upprepandet af motioner ådagalägger en
viss ihärdighet hos en eller flere motionärer; huruvida det ipnebär
något, mer, måste bedömas efter andra grunder. Deremot erkänner
jag villigt, att den omständigheten, att Representationen tagit denna sak
om händer, kan vara ett skäl att tala om. Härvid torde likväl då böra
tagas i betraktande de omständigheter, som föranledt Representationen
att lyssna till dylika förslag. Första gången, då Rikets Ständer framställde
en önskan i det nu ifrågavarande syftet, föranleddes denna deraf
att man ansåg ansträngningen för lärjungarne till följd af det störa
antalet läroämnen vara så stor, att man måste borttaga något ämne och
föreslog då grekiskan. Huruvida detta enligt min åsigt var rätt, derom
vill jag sedan yttra mig. Till att börja med, vill jag uttala såsom min
öfvertygelse, att öfveransträngningen, der den verkligen eger rum, härleder
sig mindre af läroämnenas mångfald, än deraf att undervisningss
ät tet icke alltid är sådant det borde vara. Detta mitt yttrande innebär
icke något klander mot våra lärare eller mot skolstyrelserna. Dessa
erkänna sjelfve att här mycket brister. Den, som närmare eftersinnat
orsakerna till missförhållandet, finner att de ligga i den brist på nöjaktiga
pedagogiska bildningsmedel, som hos oss förefinnes, och som
gör att denna bildning måste inhemtas helt och hållet genom och under
tjenstgöringen i skolan. . Sålunda göres skolan på ett betänkligt sätt >
till experimental- och öfningsfält för ännu alltför outbildade undervisningsförmågor.

Hvad nu grekiska språket angår, så är dess betydelse för bildningen
redan af en annan talare så fullständigt utlagd, att jao- derom
icke mycket behöfver yttra mig. Det är af största vigt för en humanistisk
bildning, att genom kännedom af detta språk kunna tillegna siode
lika skatterna al dess sköna litteratur. En obestridlig sannino- är
ock, hvad en annan talare yttrat, att utan kännedom af grekiskan°det
latinska språkstudiet icke lika väl kan bedrifvas, som med en sådan
kännedom. Då detta yttrande blifvit så fattadt, som skulle man icke
kunna inlära latinska språkets formlära, utan att känna den grekiska,

288

Den 20 Mars, e. in.

och, då samma yttrande på grund af sådan tolkning blifvit till sin rigtighet
bestrida så vågar jag tro ett sådant bestridande ådagalägga
bristande insigt uti hvad frågan egentligen gäller. Utan tvifvel är det
möjligt, äfven för den, som saknar kunskap i grekiskan, att tillegna
sig latinska formläran; men deremot torde erfarenheten bekräfta, att ett
grundligare latinstudium bedrifves med större framgång, då latinet
sättes i sammanhang med grekiskan, än då detta icke sker. Allt språkstudium
vinner nemligen i klarhet och djup genom komparation, heldst
då språken till hvarandra stå i det förhållande, som grekiskan till latinet.
Upphör nu en större del lärjungar på latinlinien att läsa gre kiska,

så blir närmaste följden den, att desse icke kunna på samma
sätt undervisas som de, hvilka läsa båda språken. Klart är att läraren,
som känner sig nödsakad att gifva undervisningen en äfven för de icke
grekiska läsande, lämplig form, hindras att göra undervisningen i latin
så ingående och allsidig, som de, grekiska läsande, med rätta kunde
fordra och som deras bildning skulle tillåta. Dispensen från grekiska
blir redan i detta afseende skadlig, icke blott för de dispenserade,
utan ock för de.icke dispenserade. Här har vidare blifvit yttradt, att,
då lärjungarne ega rättighet att välja hvilken linie de behaga, så borde
deraf, som en naturlig konseqvens följa, att de äfven skulle få välja
ämnen inom linierna. Sådant vore visserligen för individen det beqvämaste,
men måhända icke ens för honom det nyttigaste; och tänker
man på det allmänna bästa, så lär väl en grundlig bildning på två
linier våra att föredraga framför en icke grundlig på fyra eller fem.
Se vi nu på de svårigheter vid verkställigheten, som dispensväsendet
medför, så möter oss först den, att på lämpligt sätt sysselsätta de dir
spenserade. Att detta är svårt, synes af de vexlande förslag, hvilka i
den vägen blifvit framställda. Först stadgas i 1856 års skolstadga, att
»de dispenserade skola inom den afdelning, der latin icke läses, eller
ock utom .skolan, njuta sådan undervisning, som af rektor godkännes.»
De skulle således helst undervisas inom skolan på reallinien; men
redan år 1859 hade man funnit olämpligheten af detta stadgande och
omöjligheten att så inpassa de dispenserade på reallinien, att de verkligen
af undervisningen kunde skörda gagn. Svårigheten ökas naturligen,
derest målsmannens önskningar skola afses, då det gäller att bestämma
i hvad ämne ersättning för grekiskan skall sökas. Skolans
undervisningsschema kan nemligen icke omgöras för tillfället; det är
stadfästadt för året, och måste vara så. Erfarenheten af förstnämnda
svårighet föranledde dispensrättens bortstrykande i 1859 års skolstadga.
Ny begäran om dispens föranledde Kongl. Förordningen af den 12
April 1865, som för vissa fall tillåter densamma och stadgar, att de dispenserade
skola på de åt Grekiskan anslagna timmar, under vederbörande
lärares tillsyn, sysselsättas med skriftliga arbeten på lärorummet.
Detta är otvifvelaktigt det lämpligaste sättet och det som minst störande
ingriper i undervisningens gång, så länge de dispenserade utgöra
ett ringa fåtal. Oanvändbart blifver deremot''äfven detta sätt, så snart
de dispenserades antal blifver något större, ty om ock en lärare kan
hafva tillsyn öfver ett par eller tre skribenter, under det han är sysselsatt
med de öfriga lärjungarnas undervisning, så blifver denna tillsyn -

289

Den 20 Mars, e. m.

»y» tydligen omöjlig i Iråga om ett större antal. Insigten i båda de
förut omnämnda sättens oanvändbarhet och svårigheten att angifva något
annat, föranledde 1866 ars Ekonomi-Utskott att vid sitt yrkande af dispens
från grekiskan foga det förslag, att de dispenserade, på de till
grekiskan anslagna timmarne, skola undervisas på sätt rektor och lärare,
med billigt afseende på målsmans uttryckta önskan, finner lämpligt.
Ögonskenligen är detta, att åt rektor uppdraga uttänkandet af ett sätt,
som man sjelf misströstat om att finna, ett uppdrag, som enligt hvad
äfven blifvit anmärkt, synnerligen försvåras genom åläggandet att vid
dess utförande fästa afseende vid målsmans önskningar. Ungefär lika
otillfredsställande är den hemställan, hvilken nu af det Tillfälliga Utskottet
blifvit^ gjord. Allt detta visar i min tanke tydligen, huru svårt
det är att på lämpligt sätt sysselsätta de dispenserade, der de utgöra
ett större antal, utan att inrätta en tredje, möjligen en fjerde linie.
Jag lemnar derhän, hvad härmed verkligen skulle vinnas. Men otvifvelaktigt
erfordras för sådant ändamål ökade lärarekrafter. Redan nu
med tvenne luder äro dessa krafter på många ställen otillräckliga, så
att man understundom ser sig nödsakad att sammanföra båda liniernas
lärjungar, der de borde vara skiljda. Sådant bör dock om möjligt
undvikas. Antages det föreliggande förslaget, hvarigenom de dispenserades
antal otvifvelaktigt kommer att i betydlig mån tillväxa, så ökas
i samma män svårigheterna. Emot ett sådant antagande talar ytterligare
det i min tanke obestridliga faktum, att de dispenserade ynglingarne,
huru man ock ställer, icke vinna någon nämnvärd ersättning för hvad
de förlora genom dispensen. Undervisas de i skolan, så måste de
kastas än hit och än dit; under sådana förhållanden lära de föga på
de timmar, som äro anslagna åt det ämne, hvarifrån de äro dispenserade.
Skulle man åter vidtaga den åtgärden, att de finge undervisas
hemma, så uppstår stor svårighet att kontrollera deras arbete; kamraterne
skulle ock lätt komma att betrakta dispensen allenast såsom befrielse
från skoltvånget. Förvisso tror jag att detta skulle hafva rent
af ett demoraliserande inflytande, om icke på de dispenserade sjelfve,
dock på de öfriga lärjungarne, genom att hos många bland dem väcka
begäret, att på samma sätt blifva qvitt den offentliga undervisningens
tvång. För öfrigt anser jag högst ovisst, om det är en verklig lycka
för ynglingen, . att så tidigt få bestämma sitt vitee genus, om ock en
sådan bestämning i många fall är oundviklig. Vid denna ålder missförstår
man alltför lätt sin kallelse. Hvad särskild! angår studiet af
grekiskan, så kan jag af egen erfarenhet intyga, att ynglingar, som
med stor motvilja tagit ihop med detta språk, efter någon tid i dess
studerande funnit ett stort nöje.

Jag får slutligen fästa uppmärksamheten derpå, att grekiskan, om
än icke för hvarje individ nödvändigt, dock alltid måste qvarstå såsom
en konstant faktor i den humanistiska bildningen, och att en sådan bildning
utan kunskap i grekiskan icke kan anses fullständig.

På grund af hvad jag sålunda anfört, äfvensom af hvad föregående
talare i samma syftning yttrat, får jag instämma i dessas anhållan om
afslag å ifrågavarande hemställan.

Riksd. Prot. 1 Afd.

19

290

Den 20 Mars, e. in.

Herr Landgren: Genom en under en följd af år fortgående agitation,
har det lyckats att göra ett så tilldragande och för den allmänna
kulturen så ingripande ämne, som grekiskan, till föremål för den Svenska
allmänhetens ovilja. Något skäl må äfven sökas i det sätt, hvarpå
undervisningen de sista trettio åren bedrifvits, till följd af den språkanatomiska
rigtning, som på 1830-talet inkom i läroverken, hvaröfver den
tidens gamla skolman skakade på hufvudet. Man frågar ofta nog intet
efter det djupa innehållet och den sköna formen i den behandlade författaren,
utan inlåter sig i en massa etymologiska klyftigheter, vid hvilkas
besvarande sjelfve Aristotelés skulle komma i förlägenhet. Detta
är dock nu på väg att ändras, som man ser af språkundervisningskomitéens
förtjenstfull utlåtande; så att en af anledningarne till den
allmänna oviljan snart torde vara försvunnen.

Man säger vanligen att den grekiska litteraturen för oss alldeles
icke har den ringaste praktiska nytta? Om så vore, skulle jag äfven
visst icke vilja, att ungdomen dermed skulle förslita tiden. Men så är
icke förhållandet. Jag vill ej tala derom, att alla religiösa debatter i
våra dagar förvandlas till en strid om rätta meningen i de grekiska
ord och uttryck, hvari de heliga sanningarne äro nedlagda i Nya Testamentets
skrifter. Man må ej säga att det är kyrkans män, som så behandla
saken. Nej, den behandlas så af dissenter, rationalist^- och alla
dem, som deltaga i de religiösa frågorna. Ju mer dessa tränga hvarje
man på lifvet, ju mera visar sig äfven behofvet af grekisk språkkunskap.

Nå väl, säger man, men detta rör i alla fäll blott en särskild gren
af den menskliga kulturen, och fä äro de, som i denna mening deltaga
i den religiösa striden. Jag svarar härpå att förhållandet är nära detsamma
i afseende på den allmänna bildningen. Var det ej i de höga
grekiska mästarnes verk som den nya kulturens heroer, en Winkelman,
en Herder, en Schelling m. fl., hemtade denna djupa insigt i
andens väsen, hvarigenom de åvägabringat dessa revolutioner inom
konstens och vetenskapens område, som burit så herrliga frukter. År
icke den grekiska naturtroheten både i konst och litteratur ännu en
spegel, hvari den moderna bildningen städse skall finna en,varnare och
tillrätta visare mot sina städse återkommande aberration^*! År det icke
dessa naturtrogna utvecklingar af förnuftets eviga lagar, som vi finna
hos Plato och Aristoteles, som utgjort det säkra bergfäste, hvaremot
både den falska idealismen och den krassa materialismen lidit nederlag!
Huru kan man då säga att grekiskan saknar all praktisk betydelse? År det
af ingen praktisk betydelse om den bildade klassen af ett lands befolkning
styras af låga, konstlade och förvända åsigter af menniskonaturen; eller om
dessa åsigter äro natursanna, ädla och upphöjda? Då man afvisar det grekiska
språket, så framhåller man i stället historien såsom ett synnerligen
bildande studium; och hvem förnekar väl detta! Men hvarföre läsa vi
verldshistorien? År det för den stora massan af händelser den upprullar,
eller är det för att lära oss att fatta och förstå menniskonaturen i alla de
olika gestalter, hvari den uppträat? Att fatta och förstå hvarandras
lefnadsidealer och känslor är ju något, som vi så högeligen hvarje dag
behöfva, men som menniskorne i allmänhet ej förmå. Hvad den ene
vill offra lifvet för, anser den andre ej värdi att man för detsammma

Den 20 Mars, e. m.

291

rör sitt lillfinger. Så har det varit från urminnes tider. Vid Kristendomens
uppkomst betraktades dess äldste helige sakförare af Romerska
statsmännen föga annat än som skeppsmaskar, som ville borra statens
fartyg i sank; och de kristna ansågo ofta hela den grekiska bildningen
som ett .verk af mörkrets andar. Jag frågar om denna skarpa motsägelse
ännu är utplånad, eller om den ej fastmer är på vä» att stå
upp i hela sin fordna skärpa? Det är verldshistoriens sak att förmedla
och bilägga sådana motsatser, och att lära menniskorne att fatta och
första hvarandra. Men till ett sådant studium fordras, att man skall
med hela sm själ försänka sig i det folks egna nationallif, som man
studerar, likasom landskapsmålaren med kraften af sitt snille genomtränger
och tillegna!- sig andan af de scener, dem han på duken afbilda]-.
h or att förstå eu menniska, måste man följa henne från det
enskilda lifvets härd, hvari hennes karakter bildas, till den offentliga
banan för hennes verksamhet. För att förstå ett folk, måste man i
åskådningen på ett ideelt sätt likasom lefva om dess lif, sörja dess sorger
och fröjdas dess fröjder. Man måste höra detta folket sjelft i sina
skriffel- .och sina . stora mäns ord och handlingar bigta och uttala sin
uppfattning af. lifvet och dess ändamål. Har nu det grekiska folkets
historia eu större betydelse för den allmänna menskligt kulturen än
något annat folks, så måste en intim kännedom af detta folks litteratur
vara ett oundgängligt vilkor för en grundlig historisk bildning. Huru
man än arbetar att såsom ett dödt ting maka undan det grekiska
språket, sa kommer det genom tingens eget kraf och den grekiska
bildningens verldshistoriska betydelse åter tillbaka och griper in med
lefvande hand midt i det moderna lifvets ömtåligaste frågor för den
närvarande dagen.

Man må ej inbilla sig att afhjelpa öfveransträngningen i skolorna
genom grekiskans undanskjutande, då läsetimmarne och terminerna äro
desamma, ty, under en äregirig lärares hand, kan ett enda ämne så
svälla ut, att det ensamt kan förstöra ungdomens helsa.

I intet enda europeiskt land af någon betydelse har man så undanskjutit
grekiskan, som redan skett i Sverige. I Frankrike har den reala
limen borttagits ur skolorna och klassiciteten blifvit utvidgad helt nyligen,
såsom det sjmes af kultusministerns skrifvelse. Jag anhåller
vördsamligen att Kammaren icke längre fortskrider på en bana, som
uu till syfte den grundligare bildningens undergräfvande i vårt land.

Hen Nordenfelt, Enär Wilhelm: Oaktadt en föregående talare
yttrat, att han nästan till vämjelse hört upprepas den inom landet rådande
önskan att få bort grekiskan, och oaktadt jag befarar, att Kammarens
ledamöter dela denna känsla, i anseende till den låno-a diskussion,
som vant, så anser jag mig dock böra uttala några tankar i denna
råga, da jag både behandlat den i Utskott och har söner, som jag
uppfostrat. Det hufvudsakliga skäl, jag hört anföras mot den nu föreslagna
förändringen, är det, att skolstadgan på sednare tider undergått
sa manga förändringar, och att man derföre ej ånyo borde vidtaga
nagla sadana. Det är sannt; men kan man vänta sig annat än nya
framställningar, då man ej tagit steget fullt ut, utan endast vidtagit
hallmesyrer, ty som sådana betraktar jag de stadganden, som äro gjorda

292

Deu 20 Mars, e. in.

i Kongl. Maj:ts Kungörelse af den 12 Maj 1865. Der står: »För yngling
på elementarläroverkets klassiska linie, som befinnes icke utan
svårighet kunna följa undervisningen, må framställning om hans befrielse
från läsningen af grekiska språket göras af vederbörande målsman, och
må, efter det läroverkskollegium yttrande afgifvit, på eforus bero att den
äskade befrielsen bevilja.» Här är nu påpekadt ett sätt att erhålla den
äskade befrielsen; men då det förutsattes, att målsmannen måste förklara
sin myndling icke utan svårighet följa med, så är detta ungefär
detsamma, som att tvinga en far förklara sin son för ett dumhufvud,
och detta strider mot vår känsla. Då man i allmänhet heldre öfver- än
underskattar sina barns förmåga, så tager man ej ett sådant steg utan
att rådfråga läraren. Efter denna konsultation inger man en ansökan,
som kan blifva bifallen; men dertill fordras, att ej för många framställa
samma anhållan. Låtoin oss dock antaga, att den blir af kollegium bifallen,
så hindrar det icke eforus att svara nej. Man är således underkastad
ett fullkomligt godtycke. Man har vidare anmärkt, att det skulle möta
sina svårigheter att sysselsätta de dispenserade ynglingarne under de
för grekiskan anslagna timmarne. Det är sannt, att det skulle vara det,
om målsmannen finge bestämma, i hvilket ämne en sådan yngling i
stället skulle undervisas. Men det står: »Undervisas på dessa timmar
på sätt lektor och lärare, med billigt afseende på målsmans önskan, finna
för lärjunge lämpligt.» Då man nu vet, att den menskligt naturen i
allmänhet är sådan, att man har lätt för somliga, svårt för andra ämnen,
och det hvarken bör vara lärare eller målsman obekant, i hvilka stycken
en yngling ligger efter, så är ju naturligt, att denna tid användes för
att hinna fatt kamraterne i dessa ämnen. Om han t. ex. har svårt för
matematik, kan ju denna tid användas för att räkna problemer, och han
behöfver då ej mycket taga lärarens tid i anspråk. Med ett ord, nog
kan man för dem finna passande sysselsättningar, utan att. en tredje
linie behöfver bildas. Man har talat om den grekiska bildningen, som
skulle gå förlorad, om grekiska språket fortfarande skulle vara ett
obligatoriskt ämne. Jag har icke läst grekiska och kan icke derom
fälla något omdöme. Det är möjligt, att jag är mycket obildad; men
tror mig hafva nog omdöme för att påstå, att undervisningen i grekiska
språket en 5 å 6 timmar i veckan icke kan föra detta studium särdeles
långt. Man har mycket ordat om vigten af en klassisk uppfostran.
Jag ber nu att få fästa de Herrars uppmärksamhet, som. så mycket
hålla på grekiskan, derpå, att mången yngling uppoffrar latinet hellre,
än han underkastar sig att läsa grekiska, och som jag känner latinets
värde, anser jag nyss påpekade omständighet vara ett ytterligare skäl
att följa Andra Kammarens exempel vid afgörandet af denna fråga.
Jag yrkar på bifall till det Tillfälliga Utskottets Betänkande.

Många ledamöter hördes nu ropa på proposition.

Herr Storckenfelt: Jag är icke inspektör för någon skola, men

fader till flere gossar, och detta har gifvit mig anledning att med en
viss uppmärksamhet följa skolstadgan. Jag tror icke meningarne vara
delade om, att skolorna äro belastade med för många ämnen. Orsaken
härtill är den, att den komité, som utarbetade skolstadgan, var sam -

Deu 20 Mars, e. m.

293

mansatt af personer, tillhörande både den gamla och nya skolan. De
förre höllo på de gamla ämnena, de sednare ville hafva in nya, och
följden blef, att de fingo in för många ämnen. Nu några ord om det
sätt, hvarpå denna fråga blifvit af de båda Statsmagterna behandlad.
Under 1863 års riksdag ingingo Rikets Ständer till Kongl. Maj:t med
anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes förordna, att valfrihet i fråga om
grekiska språkets läsning måtte kunna medgifvas, och att då sådan
befrielse eger rum, annan undervisning måtte af lärjungen få åtnjutas,
antingen inom eller utom skolan. Derpå följde efter 1 | års förlopp ett
svar, som alls icke är något svar på frågan, och hvars beskaffenhet icke
kan på annat sätt förklaras, än att det långa dröjsmålet med dess afgifvande
gjort, att man glömt frågan. Svaret, Kungörelsen af den 12
Maj 1865, har följande lydelse: »För yngling af elementarläroverkets
klassiska linie, som befinnes icke utan svårighet etc. etc.» Man har
försvarat detta uttryck och sagt, att det icke innebär någon förödmjukelse
för ynglingen; men jag, som känner dessa ynglingar, vågar påstå,
att det finnes icke en bland hundra af dem, som icke härigenom anser
sig nödsakad att vara med i detta ämne, blott derför, att han ej må
anses icke kunna följa med. Till en vid sistlidné riksdag i denna
syftning inlemnad motion, afgaf Ekonomi-Utskottet ett komplett förord;
men saken föll med två Stånd mot två. Nu har Andra Kammaren bifallit
ett af dess Tillfälliga Utskott framstäldt förslag till förändring i
skollagen, och jag anhåller, att Första Kammaren måtte besluta detsamma.

Ropen på proposition förnyades.

Herr von Möller: I hafven så länge lyssnat till många och långa
tal för grekiskan att jag nu får bedja herrarne en liten stund lyssna
till ett motsatt.

En talare har sagt, att grekiskan är ett vilkor för den humanistiska
bildningen. Jag måste erkänna att jag icke är så lycklig ega detta
vilkor, men derjemte måste jag protestera mot en föregående talares
yttrande: att det är den moderna Kristendomens sakförare, som vilja
förtränga det grekiska språkstudium ur våra skolor. Jag för min del
befarar icke, att studiet af grekiska språket skulle utträngas ur våra
skolor derigenom, att målsmannen finge rätt att deltaga i afgörandet
af sin myndlings dispens derifrån. Jag anser, att, om än lärarekollegium
kan bedöma lärjungens intellektuela krafter, målsmannen eller
fodren bättre känna dennes kroppsliga. Ett bland hufvudskälen mot
detta förslag är framhållandet af de olägenheter, som skulle följa deraf
att målsmannen skulle få bestämma de ämnen, hvari de dispenserade
ynglingarne skulle undervisas, på de åt grekiskan anslagna timmar.
Jag anser derföre, att Utskottets Betänkande borde antagas med den
ändring, att nuvarande stadgas föreskrift om användandet af dessa timmar
borde inläggas i stället för den af Utskottet föreslagna. Jag gillar
fullkomligt hvad en lärd talare yttrat, att det är det allmänna och
icke det enskildas intresse, som bör vara det bestämmande, och går
man till väga på det af mig föreslagna sätt, så blir detta anspråk
uppfylldt.

294

Den 20 Mars, e. in.

På grund häraf, får jag anhålla om bifall till Utskottets förslag,
med den af mig föreslagna ändringen.

Grefve Mörner, Carl Göran: Jag skall icke länge upptaga tiden,
då jag förut under flera riksdagar haft tillfälle att yttra mig i ämnet. Jag vill
blott bestrida det yttrande, som en föregående talare fällt nemligen, att
föreskrifterna i 1865 års skolstadga, angående de dispenserades sysselsättande
under de åt grekiskan anslagna lärotimmar, skulle vara otilllämpliga,
och att detta varit orsaken till den sedermera beslutade förändringen.
Jag för min del vågar påstå, att den icke funnits omöjlig
att tillämpa, utan endast obeqväm för lärarne, som funno mera betungande
att antingen meddela särskild undervisning åt dessa ynglingar
eller att hafva omtanke om deras undervisning utom skolan, än att
låta dem sitta ibland de öfriga grekiska lärande lärjungarne. Också
uppstod missnöje hos lärarne öfver denna föreskrift. Striden mellan
det gamla och det nya fortfor och vid påföljande riksdag lyckades man
genomdrifva en skrifvelse, innehållande bland annat en uttryckt önskan
derom, att grekiska språket åter skulle blifva ett obligatoriskt ämne,
hvarefter ett stadgande i sådan syftning intogs i den förnyade
stadgan för elementarläroverken den 29 Januari 1859. Sedan har frågan
blifvit åter väckt vid hvarje riksdag, och föranledt det försök till
densammas lösning, som innefattas i Kongl. Kungörelsen den 12 Maj
1865. Jag hoppas dock, att, då nu åtskilliga år förflutit efter den tid,
då den nu ifrågavarande förändringen först påbjöds och många af de styresmän
för läroverken, som då med misshag sago förändringen, blifvit
efterträdda af yngre och friskare krafter, hvad som då syntes svårt,
nu skall i vida mindre grad så förefalla. Jag tillstyrker bifall till det
framställda förslaget.

Herr Fröman: Jag hade föreställt mig, att Representationen så

väl förr som nu skulle hafva annat att göra, än att pröfva detaljerna
af skolstadgan. Den har uttalat sina önskningar, och Kongl. Maj:t har
derpå fästat afseende, i det Han, efter vederbörande myndigheters hörande,
utfärdat Kungörelsen af den 12 Maj 1865. Jag för min del anser,
att vi kunna vara nöjde härmed och röstar nej till det Tillfälliga
Utskottets förslag.

Talrika rop på proposition hördes ånyo.

Herr Beckman: En talare har yttrat, att de berörda föreskrif terna

i 1865 års skolstadga icke vore olämpliga, utan endast obeqväma.
Jag ber med anledning deraf, att få upplysa, att de utlåtanden man inhemtat
från våra skickligaste lärare, hvilka väl ej i allmänhet kunna
beskyllas för beqvämlighet, vitsorda mitt påstående om nämnda föreskrifters
olämplighet.

Jag vill äfven, med anledning af en föregående talares anmärkning,
afgifva den förklaring, att min mening aldrig varit att påstå, det man
icke kan anses bildad, utan att känna grekiska språket; jag har blott
sagt, att studiet af detta språk måste qvarstå som en konstant faktor i
ett lands humanistiska bildning. Jag fortfar i mitt yrkande om afslag.

Ben 20 Mars, e. m.

295

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr (Trefven
och Talmannen, att under densamma hade yrkats, dels att Andra
Kammarens i ämnet fattade beslut skulle antagas utan förändring, dels
af Herr von Möller, att samma beslut måtte antagas medföljande förändrade
lydelse: »att Riksdagen hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhåller
om den förändring i 12 § af nu gällande stadga för rikets elementarläroverk,
sådan denna § lyder, efter Kongl. Kungörelsen den 12
Maj 1865, att lärjunge, som begagnar undervisning i latin, må, på målsmans
anhållan, frikallas från läsning af grekiska språket och i stället
under de lärotimmar, då sådan befrielse eger rum, under vederbörande
lärares tillsyn sysselsättas med skriftliga arbeten på lärorummet;» och
dels slutligen, att Andra Kammarens beslut måtte afslås.

Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på antagande af Andra Kammarens ifrågavarande beslut oförändradt,
hvarvid svarades många ja och nej i blandning, sedermera proposition
på antagande af samma beslut, med den af Herr von Möller
deri föreslagna ändring, då svaren utföllo med många nej, jemte några
ja, och slutligen proposition på afslag å beslutet, hvilken proposition
med många så väl ja som nej besvarades; hvarefter, och sedan proposition
på beslutets antagande förnyats, samt likaledes med många
både ja och nej besvarats, Herr Grefven och Talmannen förklarade sig
nu hafva funnit ja öfvervägande.

Sedan votering begärts, samt Kammaren, ujapå Herr Grefven och
Talmannens hemställan, såsom kontraproposition vid voteringen antagit
afslag å Andra Kammarens ifrågavarande beslut; uppsattes och justerades
följande voteringsproposition:

»Den som antager Andra Kammarens, genom protokollsutdrag N:o
180, Första Kammaren delgifna beslut, att bifalla Andra Kammarens
Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 18, i anledning af väckt förslag om
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, angående sådan ändring i 12
§ Läroverksstadgan, att grekiska språket må blifva ett valfritt läroämne
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, afslår Första Kammaren Andra Kammarens ifra varande
beslut.»

Sedan voteringspropositionen blifvit anslagen, verkställdes omröstningen;
och befunnos vid dess slut rösterna hafva utfallit sålunda:

J a—33;

Nej—39.

Föredrogs ånyo Andra Kammarens den 16 och 18 dennes bordlagda
protokollsutdrag N:o 180, med delgifvande af Kammarens beslut
öfver första punkten i dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 20, angående
Herr G. von Proschwitz’s motion om tillägg i stadgan för ri -

296

Den 22 Mars

kets allmänna elementarläroverk; och antog Första Kammaren hvad
Andra Kammaren i ämnet beslutat.

Kammaren åtskiljdes kl. 10 e. m.

In fidem
O. Brakel.

Fredagen den 22 Mars 1867.

Kammaren sammanträdde kl. 6 e. m.

Justerades 5 protokolls-utdrag för den 20 dennes och protokollet
för den 28 sistlidne Februari.

Upplästes och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelse N:o 14, i anledning af Kongl. Majrts nådiga Proposition
om antagande af en lag, angående efterbildning af konstverk.

Föredrogs ånyo Banko-Utskottets den 13 och 14 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 14, i anledning af Herr Grefve C. G. Mörners och Herr
Erik Olssons motioner, rörande enskilda banker.

Grefve Mörner, Carl Göran: Jag får anhålla, att Sekreteraren
behagade upplysa, huru Andra Kammaren må hafva beslutat med afseende
på Banko-Utskottets ifrågavarande Utlåtande.

I anledning häraf tillkännagaf undertecknad, att, enligt ankommet
protokolls-utdrag, Andra Kammaren bifallit förevarande Utlåtande.

Grefve Mörner: Då Andra Kammaren bifallit Utskottets Utlåtande,
in- ej något att vid saken åtgöra; och jag vill derföre icke upptaga
Kammarens tid med försök till vederläggning af de skäl, hvilka Utskottet
till stöd för sitt yttrande framställt.

Herr Wallenberg: Jag kan ej vara lika belåten med Utlåtandet,
som Grefve Mörner, i thy att jag icke godkänner Utskottets motivering.
Om det är godt och nyttigt, att enskilda bankernas rättighet, att ut -