Onsdagen den 20 maj Sid (Riksdagens protokoll 1959:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 18

20 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 20 maj Sid.

Pr oto kol Isj nsteri ng .......................................... 3

Svar på interpellation av herr Nestrup ang. tillgodoseendet av kommunala
önskemål i fråga om bibehållande av existerande realskoleorganisation,
m. m.................................... 3

Om ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m........... 5

Anslag till nybyggnad för biblioteksdepå ...................... 16

Anordnande av skyddsrum för vissa delar av Uppsala universitetsbiblioteks
samlingar, m. m............................... 17

Vissa pensionsfrågor för statsanställda ........................ 32

Statstjänstemännens löner under år 1959, m. m.................. 34

Ändring i bagerilagen ........................................ 47

Viss höjning av folkpensionsavgiften .......................... 53

Bestämmelserna om maximihastighet för bil med tillkopplad släpvagn
...................................................... 56

Åtgärder för ökad användning av flis såsom bränsle ............ 58

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 20 maj

Andra lagutskottets utlåtande nr 35, ang. vissa ändringar i lagen

om allmän sjukförsäkring, m. m........................... 5

Statsutskottets utlåtande nr 109, ang. anslag till inrättande av en
biblioteksdepå samt till byggnadsarbeten vid universitetet i
Uppsala .................................................. 16

— nr 110, ang. vissa pensionsfrågor för statsanställda m. fl.....32

— nr 111, ang. statstjänstemännens löner under år 1959 m. m. . 34

— nr 112, ang. vissa tjänster vid kommunikationsverken ....... 47

I Första kammarens protokoll 1959. Nr IS

Nr 18

Innehåll

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 46, ang. ändrad lydelse av 3
och 7 §§ förordningen angående stämpelavgiften ............ 47

— nr 47, ang. godkännande av överenskommelse med Schweiz rörande
tullmedgivanden, m. m.............................. 47

Bankoutskottets utlåtande nr 32, om en översyn av de administrativa
reglerna för riksdagens verk .......................... 47

—- nr 33, beträffande överlåtande av beredskapsanläggning ...... 47

Andra lagutskottets utlåtande nr 32, ang. ändring i bagerilagen 47

— nr 36, om viss höjning av folkpensionsavgiften ............. 53

—■ nr 37, ang. ändring i vägtrafikförordningen .............. 56

— memorial nr 38, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om

visst tillägg till 7 § sjukförsäkringslagen 58

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28, ang. åtgärder för ökad användning
av flis såsom bränsle.............................. 58

Onsdagen den 20 maj 1959

Nr 18

Onsdagen den 20 maj

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för kammarens
sammanträde den 13 innevarande månad
på förmiddagen.

Protokolls justering

Upplästes för justering kammarens
protokoll för aftonsammanträdet den 13
maj.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag nödgas begära ordet
vid denna punkt med anledning av att
ett par anföranden som jag höll i slutet
av kammarens debatt den 13 maj i den
utformning det stenografiska protokollet
har fått enligt snabbprotokollet har
kommit att alldeles hänga i luften.

Man kan där i anförande nr 48 av
herr Sundin läsa följande avsnitt:

»Skulle inte statsministern ha kunnat
bii inte bara socialdemokratiens partiledare
utan också något av en landsfader,
om han i den ekonomiska situation som
nu råder hade väntat med såväl princip-
som med ikraftträdandebeslutet
tills man hade sett, hur utvecklingen blir
ekonomiskt i vårt samhälle?»

Det uttalande som jag enligt den stenografiska
originalutskriften vände mig
emot hade följande lydelse:

»Skulle inte statsministern kunnat bli
inte bara socialdemokratiens partiledare
utan också något av en landsfader, om
han i denna situation, som nu råder, hade
nöjt sig med ett principiellt beslut
och sedan väntat med ikraftträdandet
tills man setl. hur utvecklingen blir rent
ekonomiskt i värt samhälle?»

Herr talman! Jag har velat meddela
detta för att inte framtiden skall finna
mina uttalanden i denna kammare alldeles
obegripliga.

Efter härmed slutad överläggning godkändes
det upplästa protokollet.

Ang. tillgodoseendet av kommunala önskemål
i fråga om bibehållande av existerande
realskoleorganisation, m. m.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Nestrups interpellation angående tillgodoseendet
av kommunala önskemål i
fråga om bibehållande av existerande
realskoleorganisation, m. m., erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Nestrup frågat, i vilken
mån genom Kungl. Maj:ts olika beslut
i frågor om realskolans organisation
under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande de kommunala
önskemålen tillgodosetts och förutsättningar
skapats för den jämförelse mellan
olika skolformer, som berördes i
1956 års riksdagsbeslut i ämnet.

Budgetåret 1956/57 hade 88 allmänna
läroverk 5-åriga realskollinjer, av vilka
dock några inte upprätthölls. Av dessa
5-åriga realskollinjer skall enligt hittills
meddelade beslut 9 kvarstå. Vid ett antal
mindre realskolor har dessutom hittillsvarande
organisation med enbart 4-årig linje bibehållits.

De fall, där Kungl. Maj:t i strid mot
kommunens önskan ersatt 5-årig realskollinje
med 3-årig, inskränker sig till
3. Den stora minskningen av antalet 5-åriga realskollinjer beror alltså nästan
helt på att kommunerna själva önskat
övergå till den kortare realskolan eller
till enhetsskola. Vid de läroverk, som
skall ha kvar 5-årig linje, finns nu sammanlagt
35 avdelningar av klass 1E.
Även om detta antal skulle komma att
minska något, synes antalet kvarblivande
5-åriga realskollinjer vara tillräckligt
stort för att under de närmaste årens
utredningsarbete möjligheter skall finnas
att — såsom statsutskottet vid 1956
års riksdag uttryckte det — »bättre be -

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Ang. tillgodoseendet av kommunala önskemål i fråga om bibehållande av existe
rande realskoleorganisation, m. m.

lysa den äldre organisationens funktionssätt
och arbetsresultat».

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till undervisningsministern
för svaret på mina frågor. Det var ju
så att riksdagsbeslutet 1956 om realskolstadiets
organisation under övergångstiden
skulle klaras upp, för att man skulle
få bättre plats för de inträdessökande
och göra det möjligt att flera elever skulle
få realskolutbildning samt dessutom
i någon mån avhjälpa lärarbristen. De
kommunala önskemålen skulle tillgodoses.
Nu har det blivit på det sättet, att
de allra flesta kommunerna har gått in
för 3- och 4-årigt realstadium och 5-årig flickskola. Man har tydligen haft eller
väntar sig få så många sökande till
realskolutbildningen, att man har måst
gå in för de kortare linjerna.

Ecklesiastikministern säger att de 5-åriga realskollinjerna enligt hittills
meddelade beslut skall bibehållas på nio
orter. »Hittills meddelade beslut» —
kan man tyda detta så att det möjligen
skall bli ytterligare några orter som får
behålla den 5-åriga linjen? Jag skulle
vilja framställa den frågan. Vad beträffar
de 4-åriga realskolorna har man, såvitt
jag kan bedöma, konsekvent gått
in för att dessa 4-åriga linjer utökas
med 3-åriga linjer, om antalet inträdessökande
skulle bli så stort, att man behöver
en utökning av den lokala organisationen,
detta så gott som hundraprocentigt
i enlighet med kommunernas
önskan. Däremot är det svårt att se,
varför de tre kommuner som begärt att
få behålla sin 5- och 4-åriga realskola
inte också fått Kungl. Majrts tillstånd
härtill. Det kunde vara intressant att få
reda på, vilka principer Kungl. Maj:t
följt i dessa fall.

Som jag tidigare nämnde har kommunerna
i regel själva önskat övergång
till en kortare realskola eller till försök
med enhetsskolan, men det finns enligt
ecklesiastikministerns svar här nio orter
med sammanlagt 35 avdelningar av klass

l5, där den 5-åriga linjen skall kvarstå.
Av dessa orter finns åtta i Götaland och
en i Svealand. Fördelningen kan tyckas
godtycklig, men det beror väl på vilka
kommuner som sökt. Visserligen är det
en kommun i Norrland som önskat behålla
den 5-åriga linjen, men den har
fått avslag. Det hade kanske varit en
trevligare fördelning, om även Norrland
hade kunnat komma med på ett litet
hörn.

Det skulle säkert vara av intresse att
veta, hur skolberedningen tänkt sig göra
sina jämförelser mellan de 3-, 4- och 5-åriga realskollinjerna och enhetsskolans
högstadium. Skall det bli något slags standardprov
i t. ex. 45, 34, 23 och 89, och
skall man då välja ut vissa skolor eller
skall man ta standardprov över hela linjen?
Skall man kanske ta jämförelsen
som examensprov i avslutningsklasserna?
Detta är säkert frågor som intresserar
både målsmän, lärare och elever,
och det skulle vara mycket intressant,
om ecklesiastikministern skulle vilja säga
något om den saken.

Än en gång skall jag be att få tacka
för svaret på mina frågor.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag tror säkert att herr
Nestrup respekterar, om jag inte i dag
tar upp en diskussion om hela försöksverksamheten,
när första kammaren om
några dagar kommer att få behandla
propositionen om försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola. Då får vi tillfälle
till en principiell debatt över hela
fältet, om det är lämpligt.

När det däremot gäller själva interpellationcn,
kan det nu kanske vara intressant
att höra, vilka städer det är
som har kvar den femåriga realskolan.
Det är Eksjö, Kalmar, Karlskrona, Landskrona,
Oskarshamn, Strängnäs, Visby,
Vänersborg och Västervik. De tre fall
där Kungl. Maj:t gick emot majoriteten

— det var delade meningar i kommunen

— är Härnösand, Alingsås och Ängelholm.
Det är tänkbart, att det kan finnas
en och annan kommun som kom -

Onsdagen den 20 maj 1959

Nr 18

Om ändringaT i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

mit på sladden och ännu inte tagit ställning
till frågan om realskolans organisation
under övergångstiden. Jag kan
inte på rak arm påstå, att avgörande träffats
för alla landets kommuner.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
för de ytterligare upplysningar jag fått.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 113—118 och
bevillningsutskottets betänkande nr 45.

Om ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring,
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i lagen
om allmän sjukförsäkring, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna nr 167
i första kammaren av herrar Birke och
Sveningsson samt nr 218 i andra kammaren
av herr Edlund,

dels ock de likalydande motionerna
nr 319 i första kammaren av herr Sundelin
och nr 391 i andra kammaren av
herr Stuhl m. fl.

I motionerna 1:167 och 11:218 hade
hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna framlagda förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av
lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring;

2) lag angående ändrad lydelse av
11 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring; och

3) förordning angående ändrad lydelse
av Kungl. Maj:ts förordning den 4
juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.

De i motionerna intagna författningsförslagen
avsågo, att karenstiden i fråga
om sjukpenningförsäkringen skulle förlängas
från tre till sju dagar. Samtidigt
hade föreslagits att samordningen mellan
yrkesskadeförsäkringen och sjukförsäkringen
skulle brytas så till vida, att de yrkesskadeförsäkrade
skulle — där sannolika
skäl förelåge för att det vore fråga
om yrkesskada — vara berättigade till
sjukpenning fr. o. m. dagen för insjuknandet
(skadefallet eller skadefallets yppande),
därest sjukdomen varade mer
än tre dagar (tre dagars relativ karens).
I de fall där sjukpenning skulle komma
att utbetalas på grund av att man felaktigt
antagit, att det varit fråga om yrkesskada,
skulle det i princip icke komma
i fråga att återkräva vad som utbetalats
för mycket. Vidare hade föreslagits att
karensbeloppet i fråga om läkemedelsrabatteringen
skulle höjas från tre till
fem kronor. Denna höjning skulle kombineras
med ett borttagande av statsbidraget
till läkemedelsrabatteringen. I
motionerna hade därjämte yrkats, att
det statliga bidraget till grundsjukpenning
och grundhempenning skulle sänkas
från nuvarande 50 % till 30 % samt
att statsbidraget i form av medlemsbidrag
skulle borttagas.

I motionerna 1:319 och 11:391 hade
hemställts att riksdagen måtte för sin
del besluta, att med giltighet fr. o. m.
den 1 juli 1959

a) statsbidraget till grundsjukpenning
samt till läkarvård och tandvård skulle
bestämmas till 40 procent av kostnaderna,

b) det särskilda statsbidraget till läkemedelsersättning
skulle slopas och

c) karensbeloppet för prisnedsatta läkemedel
skulle bestämmas till fem kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner,

1) T: 167 och II: 218; samt

2) I: 319 och II: 391,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Om ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

Reservationer hade avgivits

I. av herrar Sunne, Mannerskantz,
Eric Carlsson, Edström och Jacobsson
i Tobo, fröken Wetterström, herr Carlsson
i Bakeröd samt fru Sandström, vilka
beträffande 41 § lagen om allmän
sjukförsäkring ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner,

1) 1:107 och II: 218; samt

2) 1:319 och 11:391,

måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag angående ändrad
lydelse av 41 § lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring;

II. av herrar Sunne, Mannerskantz, Edström
och Jacobsson i Tobo, fröken
Wetterström samt fru Sandström, vilka
beträffande förordningen angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel
ansett, att utskottets yttrande bort lyda
så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av förevarande
motioner,

1) I: 167 och II: 218; samt

2) I: 319 och II: 391,

måtte för sin del antaga i reservationen
intaget förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen
den 4 juni 1954 (nr 519) angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel; III.

av herrar Sunne, Mannerskantz,
Edström och Jacobsson i Tobo, fröken
Wetterström samt fru Sandström, vilka
beträffande 40 och 42 § § lagen om allmän
sjukförsäkring ansett, att utskottets
yttrande bort hava den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:167 och 11:218 måtte
för sin del antaga i denna reservation
infört förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring; samt

IV. av herr Mannerskantz och fröken
Wetterström, vilka beträffande 26 § lagen
om allmän sjukförsäkring och 11 §

lagen om yrkesskadeförsäkring ansett,
att utskottets yttrande bort lyda så, som
i denna reservation angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen i
anledning av motionerna I: 167 och II:
218 måtte för sin del antaga i reservationen
införda förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 26
§ lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring; och

2) lag angående ändrad lydelse av 11 §
lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring.

Det lagförslag, som framlagts i den
med I betecknade reservationen, avsåg,
att statsbidraget till grundsjukpenning,
läkarvård och tandläkarvård skulle sänkas
från nuvarande 50 c/c till 35 Ce.

De i reservationerna II—IV förordade
författningsförslagen överensstämde med
de förslag, som framlagts i motsvarande
delar av motionerna. Reservationen It
avsåg sålunda statsbidraget och karensbeloppet
i fråga om läkemedelsrabatteringen,
reservationen III gällde medlemsbidraget
till sjukkassorna, reservationen
IV slutligen rörde karenstidens
längd samt samordningen mellan sjukoch
yrkesskadeförsäkringarna.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! I dagens statsfinansiella
situation är det nödvändigt att minska
statens utgifter på de punkter där så
kan ske utan att samtidigt medborgarnas
utgifter på annat sätt ökas. Främst bör
man inrikta sig på sådana punkter, där
de nu utgående statsanslagen visat sig
vara för stora och därför medfört, att
reservationer eller fonderingar uppstått.
Så är fallet i fråga om sjukförsäkringen,
där en betydande fondering kommit till
stånd under de år den verkat — fonderna
uppgår nu till cirka 750 miljoner
kronor. Uppkommande överskott har
hittills överförts dels till den allmänna
sjukförsäkringsfonden, dels till fonderingar
inom de lokala läns- och stadscentralsjukkassorna.

Den allmänna sjukförsäkringsfonden
är en för hela riket central fond, till
vilken överförts främst överskott av ar -

Onsdagen (len 20 maj 1950

Nr 18

Om ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

betsgivarbidragen. Denna fond, som vid
utgången av 1958 beräknades ha en behållning
av cirka 230 miljoner kronor,
lorde i fortsättningen icke erhålla nämnvärda
tillskott efter de höjningar av vissa
sjukvårdsförmåner för främst pensionärer
som beslöts av 1958 års riksdag.
Å andra sidan synes dock den hittills
uppkomna fonderingen komma att
kvarstå och något öka. I det följande resonemanget
bortses dock helt från denna
fond utom i ett avseende: den är fortfarande
en god och tillräcklig buffert,
om en epidemi eller annan osedvanligt
kraftig tillfällig belastning på sjukförsäkringen
skulle uppstå.

De fonderade överskotten i de lokala
centralsjukkassorna har från den 1 januari
1955 — då befintliga fonder i de
erkända centralsjukkassorna överfördes
till den allmänna sjukförsäkringens fonder
— stigit från 196 miljoner kronor
till den 1 januari 1958 398 miljoner
kronor, alltså på tre år en stegring med
202 miljoner kronor. Visserligen har avsättningarna
minskat under åren, men
de är dock fortfarande avsevärda. Vid
1959 års slut torde dessa fonder komma
att uppgå till grovt approximativt 500
miljoner kronor.

Detta är situationen i dagens statsfinansiellt
mycket bekymmersamma läge.
Här kan man utan svårighet minska
på statsbidragen, utan att därför sjukförsäkringsavgifterna
behöver höjas. De
förslag som innefattas i reservationerna
I—III ryms därinom.

1. Nedsättning av statsbidraget till
grundsjukpenning från 50 till 35 procent
medför en besparing för statsverket av
cirka 22,5 miljoner kronor.

2. Nedsättning av statsbidraget till läkarvård
på analogt sätt från 50 till 35
procent medför en besparing för statsverket
på ungefär 21 miljoner kronor.

3. Borttagandet av statsbidraget till
läkemedlen medför eu besparing av ungefär
6,5 miljoner kronor. Å andra sidan
kan i detta fall sjukkassorna kompenseras
genom alt man höjer karensbeloppet
för de rabatterade läkemedlen
från 3 till 5 kronor.

4. Slopandet av det s. k. statliga med -

lemsbidraget medför en besparing för
staten med 24,8 miljoner kronor.

Det föreligger alltså besparingsmöjligheter
i statsbudgeten på icke mindre än
74,8 miljoner kronor. Vad beträffar förslaget
om höjt karensbelopp för de rabatterade
läkemedlen bör man lägga
märke till att de fria läkemedlen, som
ur humanitär synpunkt är de viktigaste,
då de framför allt är avsedda för långvariga
och svåra sjukdomstillstånd, icke
alls berörs av den föreslagna ändringen.
Förslaget gäller alltså blott de rabatterade
läkemedlen och medför för de sjuka
högst en prishöjning å varje läkemedel
med en krona, i vanliga fall
mindre, men för sjukkassornas del medför
höjningen en besparing med cirka
13,5 miljoner kronor Jag skall strax återkomma
till hur en så stor besparing kan
åstadkommas

Totalt sett skulle de förslag, som innefattas
i reservationerna I—III, betyda
ökade kostnader för sjukkassorna med
ungefär 61 miljoner kronor Om man nu
betänker att blott räntan på de innestående
fondmedlen hos de lokala sjukkassorna
efter 5 procent uppgår till cirka
25 miljoner kronor och för den centrala
fonden till 12 miljoner kronor —
ränteinkomsterna uppgår sålunda till 37
miljoner kronor — samt vidare överskottet
å sjukkassornas verksamhet aldrig
under något år varit mindre än 30 miljoner
kronor, finner vi att någon allmän
höjning av sjukförsäkringsavgifterna
icke är påkallad av denna stora besparing
för staten.

Att det ökade karensbeloppet för de
rabatterade läkemedlen medför så stora
besparingar, beror främst på det faktum,
att inte mindre än 12 miljoner delposter
— vardera om blott öresbelopp —
försvinner i bokföringen och förvaltningskostnaderna.

Att en så stor besparing för statsverket
som 75 miljoner kronor kan vinnas, måsle
betraktas som så önskvärt, att man
får ta den nackdelen, att vissa enstaka
sjukkassor kan nödgas obetydligt höja
avgifterna Men även inom dessa sjukkassor
har man möjligheter att undvika
avgiftshöjningar genom rationalisering -

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Om ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

ar, ty det torde huvudsakligen bero på
bristfällig rationalisering, om man på
något håll har en sämre ekonomi än
bland sjukkassorna i allmänhet.

Vad gäller den fjärde diskussionspunkten
i detta utlåtande, nämligen förslaget
från högern om upphävande av
samordningen mellan sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen samt en ökning
av karenstiden från 3 till 7 dagar,
vill jag på det bestämdaste motsätta mig
ett bifall härtill. Bland de största fördelarna
av den nya sjukförsäkringen är
den goda samordningen mellan sjukförsäkring
och yrkesskadeförsäkring. Vi
har på grund av vetenskapens framsteg
i flera fall fått allt svårare att avgöra,
huruvida ett sjukdomstillstånd beror på
en skada eller på annat. Under senare
år har vi tack vare främst upptäckterna
beträffande binjurebarkhormonernas
funktion kommit till klarhet om att sjukdomstillstånd
stundom blir likartade,
oberoende av om det utlösande momentet
är en infektion, skada eller annan
störning utifrån. För läkaren är därför
problemet, om ett sjukligt tillstånd är
att hänföra till yrkesskadeförsäkringen
eller till sjukförsäkringen, i dag betydligt
svårare att ta ställning till än tidigare.
Nyligen har utkommit en handbok
om detta problem av Moritz och Helberg.
Den är visserligen inte lika tjock
som bibeln men inte långt ifrån; den
omfattar mer än 1 000 sidor och behandlar
då enbart de mest elementära problemen.

Det har alltså blivit mycket svårare
att avgöra om en skada varit orsak till
en sjukdom eller ej, och det kommer
att bli än svårare att lösa sådana problem
i framtiden. Det förslag, som högern
lagt fram, är ur medicinsk synpunkt
förkastligt.

Jag vill således sluta med att yrka bifall
till utskottets förslag beträffande
reservation IV, som avser ökad karenstid
inom sjukförsäkringen, men bifall
till reservationerna I, II och III.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag skall be att få instämma
i den föregående talarens yr -

kande beträffande reservationerna nr I,
II och III. Han har ju motiverat, varför
vi reservanter har ansett oss böra förorda
en nedsättning av statsbidragen på
olika punkter och även en ändring av
karensbeloppet.

Som ett tillägg härtill skulle jag för min
del beträffande karensbeloppet för läkemedel
vilja nämna, att sedan lagen om
allmän sjukförsäkring kom till, har ju
inflationen fortskridit så, att det som
då var 3 kronor svarar väl nu mot 5
kronor eller kanske ett ännu högre belopp.
Det gäller alltså här bara att återställa
beloppet till det värde, det hade
vid den tidpunkt, då statsmakterna beslöt
genomföra sjukkassereformen. Vi
vet ju alla, hur önskvärt det är att vi
inte i onödan låter statsmedel flöda ut,
och sjukkassorna har ju fått en mycket
god ställning. Jag befarar emellertid, att
även om det som herr Edström här
sagt — nämligen att sjukkassorna i varje
fall inte under det närmaste året
kommer att behöva göra några förluster,
så att de behöver ta själva fondmedlen
i anspråk — i allmänhet kan anses hålla,
kan det kanske för vissa sjukkassor —
även om det inte gäller de flesta — uppstå
besvärligheter. Vidare är det också
på det sättet, att det i framtiden inte
kan beräknas med säkerhet vara möjligt
för sjukkassorna att klara en sådan nedsättning
av statsbidragen, om man inte
på annat sätt, exempelvis genom läkemedelsrabatternas
bestämmande, ger
sjukkassorna någon kompensation.

Detta har varit huvudskälet till det i
reservation nr 4 framförda yrkandet, att
man skall förändra karenstiden för sjukpenningen
från tre till sju dagar. Genom
att göra detta gör man så att säga
denna nedsättning av statsbidragen reellt
hållbarare, även om jag inte tror
att det under några förhållanden blir
några fallissemang under det närmaste
året — däri vill jag ge herr Edström
rätt. Om det inte var så, att denna samordning
mellan sjuk- och olycksförsäkringen
behövde brytas vid en sådan
ändring av karenstiden, undrar jag om
det hade uppstått så mycken diskussion
om detta. I varje fall har vid utskotts -

Onsdagen den 20 mai 1959

Nr 18

Om ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

behandlingen både i år och i fjol frågan
om brytandet av samordningen mera
varit föremål för diskussion än själva
den omständigheten, att en patient skulle
få klara en sjukdom, som varar under
sex dagar, med egna medel. Det är ju
också på det sättet, att det finns en
mängd sjukdomar som inte varar mer
än tre, fyra, fem dagar — det är alltså
fråga om typiska småkrämpor. Vi anser
att de enskilda människorna rent
sakligt sett bör klara t. ex. en vanlig
förkylningssjukdom utan att behöva anlita
sjukkassa. Då skulle också sjukkassornas
administrativa besvärligheter i
mycket hög grad minskas, eftersom just
antalet sådana där kortvariga sjukdomsfall
är så stort.

Samtidigt som vi framlagt förslag om
att öka karenstiden till sju dagar har
vi föreslagit att helt och hållet slopa karenstiden
när det gäller olycksfall i arbete.
Vi anser nämligen att ett olycksfall,
som sker i arbete, civilrättsligt är
av en helt annan natur än en vanlig
sjukdom. Det är arbetsgivarna som skall
svara för att deras anställda verkligen
blir soulagerade, om det skulle ske ett
olycksfall under den tid, den anställde
arbetar i respektive företags tjänst. Det
finns nog företagare, som betalar ersättning
från första dagen, även om de
alltså inte enligt lagen är skyldiga därtill.

Vi har utformat förslaget på det sättet,
att ersättning vid olycksfall i arbete
skall utgå från första dagen, om det blir
så, att olycksfallet föranleder sjukdom
under mer än tre dagar. Är det bara
fråga om en enda dags sjukdom, skulle
detta inte gälla. Men i och med att sjukdomen
tar i anspråk mer än tre dagar,
skall den anställde få ersättning från
första dagen. Det måste sägas, att däri
ligger en vinning. Vi anser att det är
arbetsgivarens sak att klara detta, men
med de arbetsgivaravgifter, som erlägges
med anledning av olycksfallsförsäkringen,
blir det ständiga överskott,
och de nuvarande arbetsgivaravgifterna
räcker därför viil till för att täcka
merkostnaderna.

Sedan gäller det den av herr Edström

påtalade nackdelen med att bryta samordningen
mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna.
Han har förklarat att
det ur medicinsk synpunkt många gånger
är besvärligt att redan från början
konstatera, om det gäller en sjukdom,
orsakad av olycksfall i arbete, eller en
annan sjukdom. Jag vill inte bestrida,
att det kan vara på det sättet i ett relativt
stort antal fall, men av de fall, som
sammanlagt inträffar inom sjukförsäkringens
och olycksfallsförsäkringens
områden, är det faktiskt inte i procent
räknat så många sjukdomsfall som det
här gäller. Reservanterna och motionärerna
har emellertid insett, att det kan
bli en olägenhet om man bryter denna
samordning. Vi har därför ansett att i
samband med denna ändring skulle den
anordningen vidtas, att sjukkassorna
skall kunna få redan från början betala
ut ersättning till dem som anses ha
drabbats av olycksfall. Skulle det efteråt
visa sig, att sjukdomen inte berodde
på olycksfall utan att t. ex. en ryggskada
uppkommit av andra orsaker — det
är ofta tveksamt att avgöra, om ryggskadorna
skall hänföras till olycksfall
eller inte — anser vi att detta inte skall
behöva rättas till, utan då skall den,
som råkat ut för denna sjukdom — som
man först trodde vara orsakad av ett
olycksfall men sedan enligt läkarvetenskapen
visat sig inte vara det — inte
krävas av sjukkassan på den ersättning
som han fått för de första dagarna. Vi
räknar med att även om det i absoluta
tal är rätt många fall, blir det ändå en
så relativt obetydlig utgift, att det inte
spelar någon ekonomisk roll för sjukkassorna
om de på några tusen fall om
året råkar betala ut några kronor mera
för de första sju dagarna, utan då får
udda vara jämnt. I och med att man lägger
in denna generösa tolkning faller
den väsentligaste olägenheten bort vid
denna anordning.

För att ge sjukkassorna större säkerhet
att kunna klara sina affärer, för att
vara siiker på att det inte behöver ske
några höjningar av avgifterna till sjukförsäkringen
och för att faktiskt ge en
möjlighet för åtminstone många sjuk -

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Om ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

kassor att kunna sänka sina avgifter har
vi föreslagit att de försäkrade skall avstå
från ersättning under de första sju
dagarna i stället för under de nuvarande
tre dagarna. Man kommer in på en riktigare
linje för framtiden, om man vidtar
denna ändring.

Herr talman! Det finns inte så mycket
mera att tillägga. Det anförda tillsammans
med det allmänna statsfinansiella
läget utgör skälen till att vi utöver
de tre övriga reservationerna även
har avgivit reservation nr IV, och jag
ber att få yrka bifall till samtliga fyra
reservationer.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag vill först erinra
kammarens ledamöter om att de frågor,
som är framförda motionsledes och varom
det föreligger reservationer, ju har
behandlats under föregående års båda
riksdagar och fallit genom de beslut
riksdagen fattade. Det finns kanske därför
inte så mycket att säga i detta sammanhang,
men eftersom det ändå föreligger
fyra reservationer är några kommentarer
kanske nödvändiga.

Reservanterna har framhållit att vi
har avsevärda fonderingar i vår sjukförsäkring,
och det är ju riktigt. De avgifter,
som fastställdes när sjukförsäkringen
infördes, grundar sig på de fakta
som då förelåg beträffande hälsotillstånd
och mycket annat som är avgörande för
avgifternas höjd. Om vi nu har fått ett
bättre hälsotillstånd och det har fört
med sig ett mindre antal sjukdomsfall
och därmed mindre uttag ur sjukförsäkringen,
bör vi vara tacksamma för
att vi har nått ett sådant gott tillstånd.
Detta får emellertid inte tas som intäkt
för att nagga i kanten på dessa fonder,
då ju ingen har garanti för att hälsotillståndet
kan förbli lika gott vid alla
tillfällen i vårt land. Det kan mycket
snart inträffa en epidemi eller andra
ting, som rubbar grundvalarna för det
hälsotillstånd vi har i dag. Därigenom
skulle det kunna ske en kraftig åderlåtning
av sjukförsäkringens fonder.

I en reservation har det yrkats att

statsbidraget skulle sänkas från nuvarande
50 till 35 procent. Jag vill erinra
om att i ett av motionsparen yrkades en
sänkning till 40 procent. Nu har man på
den borgerliga sidan gått ned till 35
procent för att vara fullständigt enig
på den punkten. Det skulle se märkligt
ut om riksdagen bifölle ett sådant yrkande,
när det framgår av utskottets utlåtande
att det i dessa frågor väntas en
utredning som beräknas bli klar innevarande
år. Det skulle vara att föregripa
hela utredningens resultat, om vi
nu fattade ett beslut om ändrad statsbidragsprocent,
innan vi känner till vad
utredningen har kommit fram till. En
prövning i den vägen får väl anstå tills
vi har utredningens förslag liggande på
bordet.

Om höjning'' av karensbeloppet för läkemedel
från tre till fem kronor har det
talats åtskilliga gånger. Det låter så enkelt
och smärtfritt och bestickande, när
man säger att standarden i dag är så
mycket högre än vad den var, när vi
beslutade de tre kronorna, och att ett
tillägg av två kronor inte betyder mer
än en krona för den enskilde. Men det
är inte det, som är avgörande. Det avgörande
är att flera hundra tusen människor
i detta land, som tillhörde de frivilliga
sjukkassorna, aldrig betalat eu
enda krona för läkemedel, eftersom de
före införandet av den obligatoriska
sjukförsäkringen hade fria läkemedel.
Genom införandet av den obligatoriska
sjukförsäkringen fick de således en pålaga
av tre kronor. Detta får vi inte
glömma bort när vi nu diskuterar en
höjning till fem kronor. För att få den
obligatoriska sjukförsäkringen satsade
människorna dessa tre kronor för läkemedlen
mot att de fick allt annat, som
följde med sjukförsäkringen. Det kan således
inte finnas någon anledning att nu
öka till 5 kronor av de skäl reservanterna
anfört. Det är nämligen här fråga
om en grundprincip, som vi slog fast
när vi införde den allmänna sjukförsäkringen.

Den tredje reservationen går ut på
att det statliga medlemsbidraget till
sjukkassorna skulle falla bort. Vi får

Onsdagen den 20 maj 1959

Nr 18

Om ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

kanske även här erinra oss vad som hände,
när vi en gång bestämde sjukförsäkringen
i denna del. Jag erinrar om att
samhället då hade två huvudlinjer att
välja emellan, antingen att utnyttja den
gamla sjukkasserörelsens organisation
och erfarenheter, eller att bygga upp ett
statligt ämbetsverk för den nya sjukförsäkringen.
Ett sådant ämbetsverk hade
kommit att kosta samhället betydligt
större summor i administration än de
medlemsbidrag som sjukkassorna får i
dag för att sköta samhällets angelägenhet.
Detta är således inte bara en matematisk
fråga. Medlemsbidraget är samhällets
stöd till den gamla frivilliga
sjukkasserörelsen för att den skall sköta
denna samhällets uppgift.

Enligt reservanterna skulle de tre karensdagarna
ökas till sju. Herr Mannerskantz
har här försökt förklara vad detta
skulle innebära, och det förefaller
ju inte att leda till några större rubbningar.
Men nu förhåller det sig så,
att de gamla sjukkassorna hade tre karensdagar,
medan man i den gamla
olycksfallsförsäkringen inte hade någon
karenstid alls. Vid samordningen av
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
skedde en kompromiss på den
punkten, så att alla måste ta tre karensdagar
för att man skulle få en helhetslinje.
Jag tycker därför att man inte
skall rubba på denna samordning i första
taget.

Högern har föreslagit, att om någon
inregistreras för ett olycksfall och det
senare visar sig vara ett sjukdomsfall,
skall han ändock få behålla ersättningen
för de sju karensdagarna. Men en sådan
bestämmelse löser inte problemet,
ty det är ju samordningen som är grundvalen
för sjukförsäkringen i båda dessa
delar, och det går inte att slå sönder
samordningen med så enkla motiv, som
herr Mannerskantz här har anfört.

Det finns väl inte mycket mer att tilllägga,
herr talman. Det är klart att alla
de miljoner man här säger sig kunna
spara är ett sparande bara på papperet.
Vi kommer nämligen aldrig förbi det
faktum, att om vi skulle reducera någon

förmån i sjukförsäkringen eller yrkesskadeförsäkringen,
måste det till sist
sluta med att den enskilde medlemmen
får fylla ut den lucka som uppstår genom
ökade avgifter. Detta gäller även
om vi nu stöder oss på att pengarna skulle
tas ur fonderingen. Den saken skall
vi aldrig glömma bort och inte blunda
för.

Med utgångspunkt från detta, som utskottet
tryckt särskilt på, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Axel Svensson säger,
att frågan om minskning av statsbidragen
till sjukförsäkringen har behandlats
förut och avslagits samt att inte så
mycket mer har tillkommit. Det nya, som
tillkommit, är det statsfinansiella läget,
som lett till att vi måste i görligaste mån
spara statsbidrag, där så verkligen kan
ske på grund av gjorda reservationer och
fonderingar.

Herr Axel Svensson säger, att detta är
att spara på papperet. Visst inte! Om vi
minskar 12 miljoner delposter och öresbelopp
när det gäller bidragen till de rabatterade
läkemedlen, spar vi en massa
förvaltningskostnader och bokföringsutgifter.

Det är här inte meningen att öka medlemmarnas
avgifter och inte heller att
minska fonderna, som herr Axel Svensson
säger, det är fråga om att inte tilllåta
fonderna att växa så mycket som
hittills.

Det är alldeles riktigt att det framför
allt är det bättre hälsotillståndet som
medfört mindre kostnader för sjukkassorna.
Då kan man diskutera om man
skall ha mindre avgifter eller mindre
statsbidrag. I dagens situation, när vi har
så ont om pengar i statskassan, anser jag
det är riktigare att statsbidragen minskas.

Anledningen till att folkpartiet i reservationen
föreslagit en sänkning av
statsbidraget till 35 procent mot 40 pro -

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Om ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

cent i motionen är helt enkelt det under
tiden alltmer försämrade statsfinansiella
läget.

Herr Axel Svensson säger vidare att
det pågår utredning. Ja, det pågår utredning
om vissa delar av de problem som
berörs i motionerna och dessutom om åtskilligt
som inte berörs i dem, men ej om
hela detta komplex.

När vi vill höja grundbeloppet för rabatterade
läkemedel från 3 till 5 kronor,
är detta blott en höjning som motsvarar
penningvärdeförsämringen. Herr Axel
Svensson säger, att det tidigare var fria
läkemedel i vissa frivilliga sjukkassor.
Jag vill då framhålla, att det var ett mycket
begränsat antal sjukkassor som gav
fria läkemedel, och att ett mycket större
antal sjukkassor hade inga fria läkemedel
alls. Det var därför som man från
början införde detta belopp av 3 kronor
såsom en kompromiss mellan de olika bestämmelser
som tillämpades. I dag är det
enligt min mening motiverat att på grund
av penningvärdets fall höja detta belopp
till 5 kronor.

Vad sedan gäller medlemsbidraget, så
var ju detta statens ursprungliga bidrag
till sjukkassorna. Men sjukkassorna har
nu faktiskt så många olika bidrag som
grundar sig på de tidigare understöden
till de fria sjukkassorna, att det inte
finns någon anledning numera att speciellt
slå vakt om detta bidrag. Gör man
inte det, så stimulerar man även sjukkassorna
till rationaliseringar, vilket väl
måste anses vara lämpligt.

Slutligen, herr talman, förklarade herr
Mannerskantz, att det bara är i ett procentuellt
sett mycket lågt antal fall, där
det kan vara tveksamt huruvida skadan
faller under yrkesskadeförsäkringen eller
sjukförsäkringen. Jag medger att pnocentsiffran
kanske inte är så hög, men
just dessa fall kräver ofta mycket långvarig
vård och blir ofta ur yrkesskadeförsäkringens
synpunkt mycket dyrbara.
Det blir därför ofta besvärliga tvister,
som man bör försöka undvika. Det måste
vara en fördel att komma ifrån dem.
Samordningen av sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring
är därför något, som
vi bör slå vakt om.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Då utskottets ärade talesman
säger, att vi först bör avvakta
resultatet av den utredning som pågår
om statsbidragen till sjukkassorna, har
han naturligtvis rätt, sett från gammal
god och stadgad riksdagspraxis. Men nu
är det, herr talman, ont om pengar. Läget
i fråga om vår ekonomi är så akut,
att vi måste handla snabbt och t. o. m.
tvingas nonchalera tidigare tillämpad
riksdagspraxis. Vi måste faktiskt i detta
läge handla efter omständigheterna,
även om vi tvingas göra avsteg från vad
som annars brukar vara vanligt. Att vi
nu tvingas handla så är rent ut sagt
förorsakat av det sätt, på vilket våra finanser
här i landet skötts under många
år. Vi har ansett det angeläget att snabbt
söka förbättra det finansiella läget för
staten, även om vi därmed skulle utsätta
oss för risken att nonchalera gamma)
praxis, att man först bör avvakta en
pågående utredning.

Herr Axel Svensson säger, att det var
fria läkemedel i de gamla erkända sjukkassorna
men att det sedan blivit en
försämring, varför man nu inte kan höja
beloppet. Jag bestrider inte den saken,
men jag kan samtidigt inte underlåta
att göra en reflexion. Jag har träffat
många människor av alla kategorier, som
förklarat sig sakna de gamla erkända
sjukkassorna, och detta av flera skäl än
denna förmån med fria läkemedel. Jag
har under mitt arbete i landstingets förvaltningsutskott
ofta råkat på fall, då
sjukkassorna numera vägrar att betala
reseersättning eller det ena eller det
andra under hänvisning till instruktioner
från tillsynsmyndigheten eller till
den praxis som utbildat sig inom de allmänna
sjukkassorna och som är olika
den praxis som gällde inom de erkända
sjukkassorna. Många människor säger
sig faktiskt, att det vore bättre att återgå
till det gamla systemet, och jag tror faktiskt
att jag måste hålla med dem därom.
Om man bara gav sjukkassorna litet mer
statsbidrag än vad de hade på den tiden.
så. skulle det ändå bli billigare för
staten, och dessutom skulle människorna
bli bättre betjänade. Med den nuvaran -

Onsdagen den 20 maj 1959

Nr 18

Om ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

de ordningen har det, hur man skall förklara
det, bara blivit stelare och snörpigare,
och det har blivit fler missnöjda
människor än på de gamla erkända sjukkassornas
tid. Jag har faktiskt funderat
på att komma med en motion om att
återställa det hela till den ordning som
tidigare rådde och som tydligen de flesta
människor anser var bättre än det
nuvarande systemet.

Herr Edström förklarar, att han kan
erkänna att det procentuellt inte är så
många fall, där det är svårt att bedöma,
om det är fråga om olycksfall eller yrkesskada,
men att det ofta blir långvariga
och besvärliga sjukdomstillstånd.
Men vårt förslag påverkar ju inte den
samlade kostnaden för sjukkassorna, ty
här är det bara fråga om de första 7
eller 3 dagarna. Hur lång tid de skadade
sedan behöver vårdas påverkar ju inte
denna återbetalning.

Sedan måste jag be herr Axel Svensson,
utskottsmajoriteten och kammarens
ledamöter i övrigt att betänka, vilka alternativen
här är i fråga om statsfinanserna
och vår ekonomi över huvud taget.
Läget är ju att vi för dagen har kommit
i den fullkomligt anarkiska situationen,
att man inte ens upprättar någon verklig
statsbudget emedan hålet är så stort
att man inte vågar tala om för folket,
varifrån pengarna skall tas, fastän man
ju redan antytt att det måste bli fråga
om en allmän omsättningsskatt. Det är
ju den som är alternativet. Vilket tycker
människorna är bäst, att ha en något
längre karenstid när de blir sjuka eller
att slippa en allmän omsättningsskatt,
som hela tiden skulle komma att öka
och öka? Man måste väl alltid ställa de
föreslagna besparingarna emot det som
man annars råkar ut för, nämligen en
allt mer fortskridande beskattningshöjning
eller/ock en fortsatt inflationsutveckling,
som pressar människornas ekonomi
och som kommer att göra deras
villkor hårdare på ett helt annat sätt
än de mycket obetydliga saker som det
här ärendet gäller. Och om man genom
en samlad, ändrad politik på det ekonomiska
området kan få en sund och
god utveckling, inte bara av våra stats -

finanser utan av hela vårt lands ekonomi,
höja dess konkurrenskraft gentemot
utlandet och nå allt som därmed följer
i fråga om chanser till fortsatt välståndsutveckling,
då har vi väl vunnit mera än
vi på kort sikt kan göra genom att rasera
grundförutsättningarna för vår fortsatta
utveckling.

Sett i detta sammanhang är det väl
inte så farligt, att man skall få betala
högst en krona mer för läkemedel eller
få bära kostnaden för en fyra dagars
förkylning själv. Jag har ansett, herr
talman, att även denna sista synpunkt
borde finnas med i dagens debatt.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag förstår den oro som
vännen Mannerskantz känner inför det
ekonomiska läget, och det är väl vår syn
på detta som skiljer oss åt. Det förslag
som kommer ifrån herr Mannerskantz’
parti är ju präglat just av denna oro, medan
vi som har en motsatt uppfattning,
nämligen att det ekonomiska läget inte
är så dåligt, ser mera kallt realistiskt
på framtiden. Om det nu skulle bli allvarligt
med ekonomien, så att det verkligen
skulle bli nödvändigt att diskutera
sparsamhetsåtgärder, så går jag ut ifrån
att Sveriges riksdag inte annat än som ett
sista steg skulle diskutera försämrade
förmåner för de medborgare som drabbas
av sjukdom eller olycksfall. Det bör
väl vara den sista skansen, som man inte
tillåter några bräckor i.

Herr Mannerskantz säger att han har
träffat många som önskar sig tillbaka
till den gamla sjukkasserörelsen. Ja, det
är mycket troligt att herr Mannerskantz
träffar åtskilliga sådana, ty det finns gott
om folk som aldrig tillhörde sjukkassorna.
Jag erinrar om att vi inte var stort
mer än 20 procent av landets befolkning,
som var frivilligt anslutna till sjukkasserörelsen.
Det finns således en bred marginal
av människor som aldrig lärde
känna de gamla sjukkassorna med allt
det principiellt värdefulla som låg i denna
frivilliga rörelse. Dessa människor
kan heller aldrig se den nya sjukförsäkringen
på samma sätt som eu gammal

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Om ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

sjukkassemedlcm gör. Det finns säkert
åtskilliga människor i dag som tycker att
den obligatoriska sjukförsäkringen är ett
påfund därför att de kanske aldrig har
råkat ut för att bli sjuka, aldrig har känt
något behov av denna försäkring. Det gör
vi inte förrän vi drabbas av sjukdom. Då
först förstår vi hur värdefull försäkringen
är. Jag tycker att vi skall ta vara på
det värde som sjukförsäkringen utgör
och inte vidtaga några ändringar som
medför försämringar utan snarare försöka
införa förbättringar där det finns
brister i försäkringsformen.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag kan instämma i det
sista uttrycket, att vi inte skall försämra
utan i stället försöka förbättra vår sjukförsäkring.
Det är också reservanternas
mening. När herr Axel Svensson säger
att det är lian som ser kallt och realistiskt
på den ekonomiska situationen, får
man väl sätta dessa ord inom citationstecken.
Ser man kallt och realistiskt på
den ekonomiska situationen, måste man
bedöma utgifterna mot bakgrunden av
inkomsterna.

Herr Axel Svensson säger att en försämring
av förmånerna för medborgarna
vid sjukdom och olycksfall är det sista
steg man skulle ta. Jag vill erinra om
att det inte här är fråga om någon försämring
av förmånerna. Behovet av att
följa med penningvärdets fall när det
gäller karensbeloppet beror ju på regeringens
politik, som gör att penningvärdet
bär fallit. Vi måste ju följa med, och
i den mån penningvärdet faller måste vi
naturligtvis reglera beloppen i proportion
till vad det innebär i realvärde. Det
är inte fråga om försämrade förmåner
för de sjuka, utan vad det gäller är att, i
den män sjukkassorna har fonderingar
och reservationer och därför icke behöver
så stora statsbidrag, sänka dessa.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av därunder förekomna
yrkanden propositioner komme att
framställas först särskilt i fråga om vad

utskottet i förevarande utlåtande hemställt
såvitt anginge 41 § lagen om allmän
sjukförsäkring, därefter särskilt beträffande
utskottets hemställan i vad den
gällde förordningen angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel, vidare
särskilt avseende utskottets hemställan
i vad anginge 40 och 42 §§ lagen om
allmän sjukförsäkring, samt slutligen
särskilt angående utskottets hemställan
såvitt rörde 26 § lagen om allmän sjukförsäkring
och 11 § lagen om yrkesskadeförsäkring.

I fråga om utskottets hemställan såvitt
gällde 41 § lagen om allmän sjukförsäkring,
anförde vidare herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till vad utskottet
härutinnan hemställt, dels ock att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades
i den av herr Sunne m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herrar Maimerskantz och Edström begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35 såvitt
gäller 41 § lagen om allmän sjukförsäkring,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sunne m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Onsdagen den 20 maj 1959

Nr 18

Om ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 66.

Beträffande utskottets hemställan såvitt
rörde förordningen angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel,
fortsatte herr talmannen, hade yrkats
dels att denna hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Sunne
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med II
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan i förevarande
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröjstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35 såvitt
gäller förordningen angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sunne in. fl. vid
utlåtandet avgivna, med II betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej •— 49.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende på utskottets hemställan
i vad gällde 40 och 42 §§ lagen om allmän
sjukförsäkring, yttrade nu herr talmannen,
hade yrkats dels att densamma
skulle bifallas, dels ock att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades
i den av herr Sunne in. fl. vid
utlåtandet avgivna, med III betecknade
reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35 såvitt
gäller 40 och 42 §§ lagen om allmän
sjukförsäkring, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sunne ni. fl.
vid utlåtandet avgivna, med III betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 47.

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Anslag till nybyggnad för biblioteksdepå

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande utskottets hemställan i avseende
å 26 § lagen om allmän sjukförsäkring
och 11 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
anförde herr talmannen, hade
yrkats dels bifall till denna hemställan,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Mannerskantz och fröken Wetterström
vid utlåtandet avgivna, med IV betecknade
reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och förklarade
sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan i förevarande
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35 såvitt
gäller 26 § lagen om allmän sjukförsäkring
och 11 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mannerskantz
och fröken Wetterström vid utlåtandet
avgivna, med IV betecknade reservationen.

Då emellertid herr Svensson, Axel, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat, och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 125;

Nej — 16.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Andersson, Axel Emanuel, anmälde,
att han vid den nu företagna voteringen
avsett att rösta ja men av misstag
röstat för nej-propositionen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1959/60 till inrättande av en
biblioteksdepå samt till byggnadsarbeten
vid universitetet i Uppsala jämte i sistnämnda
ämne väckta motioner.

Punkten 1

Anslag till nybyggnad för biblioteksdepå

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
111, angående inrättande av en biblioteksdepå,
föreslagit riksdagen att dels
godkänna vad departementschefen förordat
om inrättande av en biblioteksdepå,
dels ock till Nybyggnad för biblioteksdepå
för budgetåret 1959/60 under
statens allmänna fastighetsfond anvisa
ett investeringsanslag av 800 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) godkänna vad departementschefen
förordat om inrättande av en biblioteksdepå; b)

till Nybyggnad för biblioteksdepå
för budgetåret 1959/60 under statens
allmänna fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 800 000 kronor.

Vid punkten hade reservation anförts
av herrar Ragnar Bergh och Skoglund
i Doverstorp, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Majrts förslag om inrättande
av en biblioteksdepå och anvisande av
medel till nybyggnad för sådan depå.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Vid denna punkt finns
fogad en reservation, som innehåller ett
yrkande om att riksdagen skulle avslå
Kungl. Majrts förslag i fråga om inrättande
av en biblioteksdepå. Innebörden

Onsdagen den 20 maj 1959 Nr 18

Ang. anordnande av skyddsrum för vissa delar av Ijppsala universitetsbiblioteks

samlingar, m. m.

av avslagsyrkandet är egentligen, att vi
vill ställa denna fråga på framtiden.
Skälet är uteslutande det statsfinansiella
läge, som vi befinner oss i. I själva
sakfrågan har jag närmast den meningen,
att tillkomsten av en sådan depå
förefaller vara väl motiverad, och jag
håller inte för uteslutet att på längre sikt
en besparing också skulle kunna vinnas
genom att en depå av detta slag kommer
till stånd. Avslagsyrkandet är som
sagt uteslutande motiverat av det ekonomiska
läge, vi befinner oss i.

Denna riksdagssession har ju varit
unik så till vida att kamrarna inbjudits
att besluta om den ena utgiften efter
den andra utan att de får reda på hur
utgifterna skall betalas. Vi har nu redan
hunnit så långt i utgiftsbesluten att
vi, ifall Kungl. Maj:ts återstående förslag
blir bifallna, har att räkna med ett
hål på omkring en miljard kronor på
driftbudgeten och ett så stort hål på
kapitalbudgeten att nysparandet under
ett helt år knappast räcker till.

Detta är motiveringen, herr talman,
för mitt bifallsvrkande till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Med hänvisning till utskottets
skrivning på s. 8 i detta utlåtande
vill jag erinra om att det här har
väckts ett förslag att för en relativt billig
penning lösa problemet beträffande
biblioteksutrymmet för en rad olika
inrättningar, och när utskottet behandlade
denna punkt var vi nog tämligen
överens om att detta är ett bra sätt att
söka förbilliga det hela. Det är dessutom
ett bra sätt att lägga denna depå på en
plats som anses vara relativt säker om
vi skulle komma i ett olyckligt krigsläge.
Här har man alltså försökt att förena
två olika synpunkter. Enligt utskottets
mening har departementschefen lyckats
mycket bra med den saken, och
detta har gjort att utskottet tillstyrkt departementschefens
förslag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

2 Första kammarens protokoll 1959. .Vr IS

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på godkännande av
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 109 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 128;

Nej — 14.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 2

Ang. anordnande av skyddsrum för vissa
delar av Uppsala universitetsbiblioteks
samlingar, m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr 1
beträffande kapitalbudgeten föreslagit
riksdagen att till Byggnadsarbeten vid

Nr IS

Onsdagen den 20 maj 1959

Ang. anordnande av skyddsrum för vissa
samlingar, m. m.

universitetet i Uppsala för budgetåret
1959/60 anvisa ett investeringsanslag av
2 915 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr
Osvald väckt motion (1:78), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
för budgetåret 1959/60 anvisa ett belopp
av 500 000 kronor för nybyggnaden
för växtbiologiska institutionen vid
Uppsala universitet;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sandler (I: 128) och den andra
inom andra kammaren av herr Hastad
m. fl. (II: 165), i vilka hemställts, att
riksdagen, samtidigt som den i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag anvisade ett
investeringsanslag för budgetåret 1959
60 å 500 000 kronor till byggnadsarbeten
vid universitetsbiblioteket i Uppsala,
måtte besluta, att ett speciellt skyddsrum
skulle inrättas för bibliotekets oersättligaste
samlingar i enlighet med
byggnadsstyrelsens förslag och att kostnaderna
härför skulle täckas genom investeringsanslag,
som riksdagen anvisade
för efterföljande budgetår samtidigt
med medel för byggnadsarbetenas fortsättande
och slutförande.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:128 och 11:165, besluta,
att ett speciellt skyddsrum skulle inrättas
för universitetsbibliotekets i Uppsala
oersättligaste samlingar i huvudsaklig
överensstämmelse med av byggnadsstyrelsen
framlagt förslag;

b) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionen I: 78, till Byggnadsarbeten
vid universitetet i Uppsala för budgetåret
1959/60 under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 2 915 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsström, Gillström, Einar Persson.
Holmquist, Rikard Svensson, Ragnar

delar av Uppsala universitetsbiblioteks

Bergh. Skoglund i Doverstorp, Åkerström.
Petterson i Degerfors, Jansson
i Kalix, Persson i Växjö och Karlsson
i Olofström samt fru Lewén-Eliasson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under a hemställa, att motionerna
1:128 och 11:165 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Denna punkt kan man
i viss mån se i samband med den punkt
vi nyss beslutade om. Departementschefen
har ansett att man vid den depå om
vilken denna kammare nyss fattat beslut
skulle kunna anordna även de
biblioteksutrymmen som universitetet i
Uppsala har behov av. Det framgår av
utskottets skrivning att samtliga de verk
och inrättningar det här är fråga om har
stort behov av åtskilliga hundratal hyllmeter,
och det torde väl ingen kunna bestrida.
Departementschefen liar dock ansett
att när man nu inrättar denna depå,
så skall man också kunna förbilliga universitetsbibliotekets
utbyggnad genom
att vid depån placera nödvändigt antal
böcker och skrifter från universitetet i
Uppsala.

Vi som står för reservationen på denna
punkt har ansett att vi, inte minst
i denna tid när det rätt ofta talas om besparingar.
bör begagna denna möjlighet
att utan större olägenhet spara in
300 000 kronor. Jag vill bara erinra om
följande rader i reservanternas förslag
till utskottets skrivning på denna punkt:
»Utskottet har funnit övervägande skäl
tala för att byggnadsföretaget kommer
till stånd i enlighet med de av departementschefen
angivna riktlinjerna. Utskottet
får i detta sammanhang även
hänvisa till att utskottet ovan under
punkten 1 tillstyrkt anvisande av medel
för nybyggnad för biblioteksdepå, avsedd
att stå till förfogande jämväl för
universitetsbiblioteket i Uppsala.» Reservanterna
biträder alltså Kungl. Maj:ts
förevarande förslag och avstyrker bifall
till motionerna.

Onsdagen den 20 maj 1959 Nr IS

Ang. anordnande av

Jag vet mycket väl att de, som här
står för utskottets förslag, kommer att
anföra att vissa olägenheter uppstår, om
ifrågavarande bokbestånd förlägges till
en depå i stället för till det hus, som
kan komma i fråga i Uppsala för ändamålet.
Vi å vår sida tror att den olägenheten
inte behöver vara så stor, att den
inte uppväges av förslagets förtjänster,
nämligen dels minskningen av anläggningskostnaderna,
dels det förhållandet
att denna depå vid krigstillfälle inte
skulle bli ett lika eftersökt mål t. ex.
vid luftangrepp som den centrala delen
av Uppsala.

Vi har alltså ansett att Kungl. Maj :ts
förslag är väl avvägt och tillstyrker därför
i reservationen till alla delar Kungl.
Maj:ts förslag.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Låt mig först säga några
ord om den första byggnadsfrågan
under denna punkt, nämligen om
skyddsrummet till universitetsbiblioteket
i Uppsala. Reservanterna hänvisar
därvidlag till biblioteksdepån vid Bålsta,
som de anser skulle kunna fylla en
del av de uppgifter som skyddsrummet
var avsett för. Såvitt jag förstår kan
emellertid biblioteksdepån vid Bålsta
inte ersätta skyddsrummet, och detta
framför allt av två skäl.

För det första ligger depån alldeles för
långt ifrån Uppsala. Bibliotekets bokbestånd
måste vara lätt tillgängligt. Även
många av de värdefullaste böckerna
måste finnas tillgängliga för forskare
vid biblioteket. Det verkar onödigt fördyrande
och fördröjande på arbetet om
man nödgas skaffa in sådana arbeten,
som forskarna behöver, från en depå
som ligger på stort avstånd från universitetsbiblioteket.

Därtill kommer det andra skälet, nämligen
att biblioteksdepån icke kan sägas
utgöra ett fullt tillförlitligt skydd för
den värdefulla del av bibliotekets bokbestånd
som det här är fråga om. Man

universitetsbiblioteks
samlingar, m. m.
har uppskattat värdet av de böcker, som
det närmast gäller att skydda, till ungefär
en miljard kronor. Att ha böcker
av detta värde förvarade i eu depå tillsammans
med ett så eldfarligt material
som tidningar är ytterligt riskabelt.

För närvarande har ju Uppsala universitetsbibliotek
ett skyddsrum i berg
som ligger ungefär sju kilometer från
Uppsala, men utrymmet där är inte på
långt när tillräckligt. Det förhåller sig
också på det sättet att kostnaderna för
det skyddsrum, som nu skulle kunna utföras
i samband med tillbyggnaden av
universitetet, inte helt behöver belasta
det.närmast kommande budgetåret.

Jag ber därför, herr talman, att i fråga
om utskottets yrkande under punkten
a få yrka bifall till utskottets hemställan.

Jag skulle sedan gärna vilja säga några
ord om en annan byggnadsfråga som
behandlas under samma punkt, nämligen
frågan om ett nybygge för växtbiologiska
institutionen.

I en motion har jag framlagt ett yrkande
om ett anslag på 500 000 kronor
till växtbiologiska institutionens nybyggnad.
Här nöjer sig nu utskottet med
att utan någon motivering helt kort avstyrka
motionen. Jag vill därför med
några ord motivera det av mig framlagda
förslaget.

Byggnadsfrågan för växtbiologiska institutionen
är den kanske mest trängande
vid Uppsala universitet och har
så varit i flera årtionden. Redan för 30
år sedan framhöll dåvarande prefekten
att det var nödvändigt med en nybyggnad
inom en nära framtid. Behovet har
också understrukits från flera håll,
från universitetet, från byggnadsstyrelsen
och från kommittéer och utredningar
som arbetat med Uppsala universitets
byggnadsfrågor. Gång på gång har
emellertid växtbiologiska institutionens
byggnadsfråga skjutits i bakgrunden
och andra byggen kommit i förgrunden.
År 1956 uttalade statsutskottet med anledning
av en motion, »att starka skäl
synas utskottet tala för att jämväl växtbiologiska
och limnologiska institutio -

skyddsrum för vissa delar av Uppsala

20 Nr 18 Onsdagen den 20 maj 1959

Ang. anordnande av skyddsrum för vissa delar av Uppsala universitetsbiblioteks
samlingar, m. in.

nernas nybyggnadsbeliov beaktas och att
denna fråga snarast möjligt vinner sin
lösning. Utskottet förutsätter, att Kungl.
Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på
detta spörsmål». Följande år beviljades
också ett anslag på 100 000 kronor till
förberedande arbeten för en institutionsbyggnad,
gemensam för växtbiologi
och limnologi.

Sedermera har emellertid limnologiens
byggnadsfråga, av skäl som bl. a. redovisats
av ecklesiastikministern i årets
statsverksproposition, kommit i förgrunden.
Medan man tidigare räknade med
en gemensam byggnad, i främsta rummet
kanske avsedd för växtbiologien
och med rätt stora utrymmen även för
limnologien, har ecklesiastikministern
nu räknat med en nybyggnad för limnologien,
där under någon tid vissa lokaler
skulle kunna ställas till förfogande
för växtbiologien. Fn sådan lösning är
emellertid mycket otillfredsställande.
Det lokalbehov som här föreligger för
växtbiologien är mycket stort.

Jag har sett många institutioner i
olika delar av världen, och jag tror jag
kan säga att jag inte sett någon där behovet
av vidgade lokaler är så trängande
som för närvarande vid växtbiologiska
institutionen i Uppsala. Man har där
faktiskt inte den plats som skulle behövas.
Samlingar och bibliotek får lagras
på skilda håll i staden, och ändå är
institutionens lokaler fyllda till trängsel.
Det blir naturligtvis lätt så i en institution,
där det bedrivs en mycket intensiv
vetenskaplig verksamhet och där
man alltjämt måste arbeta i lokaler, som
redan för 30 år sedan ansågs vara för
trånga.

Fastän utskottet i år endast helt kort
har avstyrkt bifall till motionen om ett
anslag för byggnad till växtbiologiska
institutionen, tillåter jag mig utgå från
att utskottet inte har ändrat uppfattning
i fråga om den mycket höga angelägenhetsgraden.
Det skulle emellertid vara
av allra största värde att få någon kännedom
om hur man inom ecklesiastikdepartementet
tänker sig den framtida
utvecklingen av universitets byggnads -

frågor. Jag begär naturligtvis ingalunda
att herr statsrådet skulle göra några bindande
uttalanden, men jag tror att det
för planläggningen av många arbeten
inom växtbiologien skulle vara av stort
intresse att åtminstone få reda på hur
man inom departementet för närvarande
ser på denna fråga och vilken uppfattning
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
närmast har.

I förhoppning att statsrådets inställning
är positiv till en lösning av denna
mycket gamla och alltjämt synnerligen
aktuella byggnadsfråga, skall jag, herr
talman, inte framställa något yrkande
om bifall till motionen, utan jag nöjer
mig med att göra dessa erinringar.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! När man hörde herr
Näsström kunde man lätt få den uppfattningen
att genom det beslut som kammaren
fattat under punkt 1 hade alla problem
för universitetsbiblioteket i Uppsala
klarats av. Men det är ändå inte på
det sättet, utan under punkt 2 föreligger
ett av departementschefen tillstyrkt förslag
som gäller en nybyggnad för
universitetsbiblioteket i Uppsala för
5 200 000 kronor. Vad som skiljer utskottet
från reservanterna är att vi inom
utskottet ansett att man också borde räkna
med ett skyddsrum för en kostnad
av 300 000 kronor. Frågan gäller alltså,
om vi skall anslå 5 500 000 kronor eller
5 200 000 kronor.

Tidigare har universitetsbiblioteket i
Lund fått ett särskilt skyddsrum för sina
samlingar. Det är likadant med stadsbiblioteket
i Göteborg och kungl. biblioteket
i Stockholm, och riksdagen har
fattat beslut om permanent placering av
riksarkivet i fullträffsäkra skyddsrum.
Men när man så kommer till de allra
värdefullaste samlingar som vårt land
äger — de som tillhör universitetsbiblioteket
i Uppsala — då säger man plötsligt
nej, då vill man inte vara med om
något skyddsrum. Det måste alltså vara
någon ny giv i denna fråga. Den nya gi -

Onsdagen den 20 mai 1959

Nr 18

Ang. anordnande av SKyddsrum för vissa delar av Uppsala universitetsbiblioteks

samlingar, m. m.

ven lär bestå däri, att man resonerar
som så, att om vi bygger ett skyddsrum
i dag, som skall vara fullträffsäkert för
de vapen som nu kan användas, är det
inte alldeles klart att det är fullträffsäkert
om några år, då ännu mera förödande
vapen uppfunnits. Tillämpas det
resonemanget borde vi ju i alla sammanhang
avstå från att skaffa skyddsrum,
tv vi vet ju inte heller, när det
gäller skyddsrum för människor etc.,
om vi kan skapa säkerhet för all framtid.
Jag tycker därför inte att man bör
ta någon större hänsyn till denna motivering.

Som redan sagts rör det sig om oerhört
värdefulla samlingar. Herr Osvald
nämnde att man kunde räkna med värden
kring miljarden. Man kunde lika
gärna säga två miljarder, tv det är fullständigt
oersättliga värden det gäller.
Då tycker jag att det måste vara en relativt
billig försäkringspremie, om vi offrade
300 000 kronor för att skapa ett
skyddsrum, när vi samtidigt ändå skall
bygga. Om de som nu inte vill ha skyddsrum
kanske senare kommer underfund
med att det hade varit klokt om man
ändå gjort det och om man vid den senare
tidpunkten skall bygga ett skyddsrum,
kommer detta säkert att bli mångdubbelt
dyrare än om man byggt det nu.
Man måste säga att det ändå inte kan
vara oss värdigt — eller hur jag skall uttrycka
mig — att vi utsätter dessa värdefulla
arbeten, dessa handlingar, handskrifter
etc. för risken att förstöras.
Även om man skapar den omnämnda depån
och om man skall överflytta materialet
dit så snart det börjar bli fara å
färde, är detta ingen lycklig lösning,
tv det rör sig om ett material som knappast
kan kallas för tåligt utan tvärtom
är ytterst ömtåligt. Det far inte väl av
att skaka fram och tillbaka mellan universitetet
och den avlägsna depån. Därtill
kommer att sådana transporter också
kostar pengar.

Om vi inte anser att vi har råd att
sköta om dessa dyrbarheter och verkligen
se till att de bevaras åt eftervärlden,
tycker jag ändå inte att vi skulle

kunna göra som kyrkostämman i herr
Näsströms grannkommun för exakt 50 år
sedan. Man hade byggt en ny kyrka,
och då beslöt man på kyrkostämman att
man skulle flytta över en del gamla värdefulla
saker från den gamla kyrkan
till den nya, där de skulle kunna förvaras
på ett betryggande sätt. Kyrkostämmans
deltagare var emellertid på
det klara med att man inte kunde ta reda
på allting. Man hade inte resurser att
skydda alla de dyrbarheter som fanns
i den gamla kyrkan. Därför beslöt man
helt enkelt att man skulle sälja en del
av dem till någon som kände ansvaret
och hade möjligheter att förvara dessa
föremål på sådant sätt att de skulle kunna
räddas åt framtiden. Jag tror dock
inte att någon medlem av denna kammare
skulle vara villig att följa exemplet
från kyrkostämman för 50 år sedan, när
det gäller dessa värden. Jag tror, som
jag tidigare sagt, att 300 000 kronor är
en mycket billig försäkring, som vi kan
offra på detta skyddsrum, vilket dessutom
blir till nytta i framtiden även
under rent normala förhållanden. Detta
skyddsrum möjliggör också, att om en
orosperiod inträder kan forskningen
obehindrat fortsätta, enär det nödvändiga
materialet finns nära till hands i
skyddsrummet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KA1JSER (h):

Herr talman! Principfrågan här gäller
huruvida man nu skall bestämma
sig för att bygga ett skyddsrum eller
icke. Bestämmer man sig nu för att bygga
ett skyddsrum går det att göra det
för en kostnad av 300 000 kronor inom
ramen för det stora byggnadsprogram
som är uppgjort. Bestämmer man sig
för att inte göra något nu, får man, om
man inte vill lägga ner betydligt större
kostnader i framtiden, avstå från att
bygga skyddsrum. Det är inte fråga om
att man skall satsa några stora summor
just nu. För myndigheterna vid biblioteket
är det så väsentligt att man får ett

-»

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Ang. anordnande av skyddsrum för

samlingar, m. m.
skyddsrum, att man i princip inte har
något direkt emot att en motsvarande
förskjutning av programmet framåt i
tiden inträder, så att de 300 000 kronor
som man ytterligare behöver kan
tänkas komma att bli täckta under loppet
av relativt många år.

Jag yttrade mig som suppleant i utskottsavdelningen
i denna fråga men
hade inte tillfälle att ta till orda vid
utskottsplenum, och därför vill jag göra
det nu.

Det är tre skäl, som kommit mig att
ansluta mig till utskottets förslag på
denna punkt. Jag skall inte tala om det
som behöver eller som skall skyddas.
Att det gäller värdefulla ting har vi hört
förut. För mig är det inte fråga om värden
som inätes i pengar. Det är klart
att man delvis kan göra det, men för
mig gäller det främst ett kulturvärde som
är ytterligt väsentligt.

Jag skall inte heller nämna att en
hel del av de ting det här gäller måste
vara tillgängliga även under krig och
under krigshot för den forskning, som
då måste äga rum.

Inte heller, att med det skyddsrum,
som nu finns och som ligger sju kilometer
från Uppsala, och med den biblioteksdepå,
som skall tillkomma ungefär
fem mil från Uppsala, en avsevärd tid
åtgår för att kunna evakuera de föremål
som behöver skyddas. Fn evakuering
måste därför företagas i god tid,
och det var detta jag ville antyda, när
jag nyss yttrade att böcker och arkivalier
måste vara tillgängliga för forskningen
även vid ett krigshot.

Jag kommer sedan till det första skälet:
frågan om skyddet. Från min synpunkt
sett — och mina synpunkter bygger
ju inte enbart på erfarenheter från
skrivbordet — förefaller det helt naturligt
att skyddet i depån i Bålsta inte
på något sätt kan jämföras med skyddet
i ett skyddsrum invid universitetsbiblioteket.
Biblioteksdepån i Bålsta
skulle komma att ligga nära den väg som
går mot nordväst från Stockholm i riktning
mot Enköping och Västerås. Det
är en väg på vilken det skulle komma

vissa delar av Uppsala universitetsbiblioteks

att företagas betydande transporter av
personal, som skall evakueras. Men därtill
kommer att också transporter av militära
förnödenheter och militära förband
kommer att gå fram på den vägen,
varför denna säkert skulle komma att
bli utsatt för krigshandlingar, om det
händer någonting. Invid denna väg skulle
alltså biblioteksdepån komma att ligga.
Den blir där det största huset i trakten
och skulle nog komma att bli ett
eftertraktat mål vid de krigshandlingar,
som där kommer att äga rum. Ett skyddsrum
intill biblioteket, med två meter
tjocka väggar och tak av armerad betong
och nersänkt i marken, kan beräknas
motstå alla konventionella vapen och
såvitt man kan bedöma även luftkreverande
atombomber. Jag tror alltså att
det är en väsentlig skillnad ur säkerhetssynpunkt
mellan den föreslagna depån
och ett skyddsrum.

Det har redan påpekats att det i och
för sig är ganska oroande att tänka
sig att man skall placera dessa dyrbarheter
i en depå som huvudsakligen är
avsedd för att förvara tidningstryck,
vilket är det eldfarligaste tryck som
finns. Jag har gjort den reflexionen
att depån ligger på landet, där det inte
ens finns en väl utrustad brandkår, medan
biblioteket i Uppsala har en god
brandkår i närheten. Men jag har sedan
blivit upplyst om att om det tar
eld i ett förråd med tidningstryck så
hjälper det inte om brandkår finns tillgänglig.
Den motiveringen är således tyvärr
ingenting att dra fram nu; jag
hade annars tänkt anföra den som en
ytterligare synpunkt.

Det första skälet för min ståndpunkt
var alltså skyddet, som jag ansåg så
mycket bättre i ett skyddsrum. Det andra
skälet är kostnaderna. Eftersom man
vid ett eventuellt hotande krig måste
börja i god tid med att tömma biblioteket
på de största dyrbarheterna, kommer
det nog inte att dröja så särskilt
lång tid förrän de ökade kostnaderna,
som ett skyddsrum medför, blir täckta.
Det är skrämmande att man skall behöva
betrakta situationen i världen på

Onsdagen den 20 maj 1959

Nr 18

Ang. anordnande av skyddsrum för vissa deiar av Uppsala universitetsbiblioteks

ett sådant sätt, men åtminstone hittills
har det inte funnits skäl att ändra den
uppfattningen, och på biblioteket har
man praktisk erfarenhet av vad detta
kan innebära.

Sedan skulle jag vilja anföra ett tredje
skäl, nämligen den psykologiska effekten.
De personer som har hand om dessa
skatter känner det som ett mycket
stort ansvar att se till att de skyddas
på ett betryggande sätt. Denna personal
kan behöva det principiella stödet från
riksdagen, att när den verkligen anser
sig behöva ett skyddsrum för att känna
full trygghet, den också får det. Jag
är t. ex. övertygad om att det var ett
motiv för herr Håstad, när han skrev
den motion det här gäller. Han kände
sig väl starkt förpliktad därtill som
landshövding i Uppsala.

För mig framstår denna fråga sam
något av en hjärteangelägenhet. Jag tror
inte att hjärtat har dragit i väg med
förståndet, tv jag har allvarligt försökt
tänka igenom frågan. Jag tror alltså att
utskottets förslag på denna punkt betyder
den riktiga lösningen.

Herr BERGH, RAGNAR, (hi:

Herr talman! Eftersom mitt namn
finns med bland reservanternas får jag
kanske börja med en liten formell anmärkning.
I reservationen vid denna
punkt hänvisas till att utskottet har tillstyrkt
anvisandet av medel till en nybyggnad
för biblioteksdepå, och i motiveringen
pekar man på att tillkomsten
av denna biblioteksdepå skulle göra det
speciella skyddsrum det här gäller överflödigt.
Eftersom jag har deltagit i ett
yrkande om avslag på förslaget om inrättande
av en bibliotedsdepå kan jag
givetvis inte ansluta mig till denna del av
reservationens motivering.

Jag har förvissat mig om att det närmast
tycks bero på något missöde att motiveringen
blivit sådan att den inte täcker
samtliga reservanters ståndpunkt.
Uppenbart är ju då också att i den mån
som herr Näsström har motiverat på det
sätt han gjort, talar han inte ä alla reservanters
vägnar.

samlingar, m. m.

Att jag'' för min del har varit med på
denna reservation beror, liksom vid eu
föregående punkt, uteslutande på ekonomiska
skäl eller — om jag får uttrycka
det så — på de ekonomiska skäl som för
ögonblicket existerar. Men liksom i förra
fallet är jag nog övertygad om att det
vore värdefullt om detta skyddsrum komme
till.

Nu är emellertid problemet: kan vi
ordna det så, att Carolina så småningom
får sitt skyddsrum, men att vi ställer det
hela på framtiden, eftersom vi för närvarande
inte har pengar för ändamålet?
Departementschefen har räknat med att
hela byggnadsprojektet när det gäller
universitetsbiblioteket skulle dra en
kostnad av 5,2 miljoner kronor, om
skyddsrummet uteslutes. Vad det skulle
kosta med ett skyddsrum är väl inte möjligt
att säga för ögonblicket. Byggnadsstyrelsen
har inte sagt att det skulle bli
en kostnad på 300 000 kronor, utan byggnadsstyrelsen
säger att kostnaden för
skyddsrummet skulle bli 300 000 kronor
mer än för motsvarande förvaringsutryramen
i en normal källarvåning — vilket
ju är någonting annat.

Eftersom vi för närvarande inte har
pengar för detta ändamål men då det för
projekteringen och de eventuellt begynnande
byggnadsarbetena skulle vara värdefullt
att detta program på något sätt
sammankopplades med skyddsrumsfrågan,
undrar jag om man inte skulle kunna
lösa problemet på det sättet att man,
om nu riksdagen ställer 500 000 kronor
till förfogande för nästa budgetår för
projektering och begynnande byggnadsarbeten,
uppsköte detta arbete till dess
att vi möjligen kunde orka med även
skyddsrummet. Man finge, såvitt jag begriper,
skjuta det hela inte bara över
nästa budgetår, 1959/60, utan — då ju
alla de, som sysslat litet grand med statsutskottets
arbete vid det här laget vet
att det för budgetåret 1960/61 blir om
möjligt ännu svårare — ännu längre
framåt, så att ett uppskov förmodligen
finge sträcka sig över mer än ett budgetär.
Men eftersom jag nog tycker att det
vore värdefullt om man kunde få råd

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Ang. anordnande av skyddsrum för

samlingar, m. m.
med detta skyddsrum och man möjligen
skulle kunna lösa problemet genom att
inte under nästa budgetår använda dessa
500 000 kronor till annat ändamål än
projektering, skulle man genom att ställa
frågan på framtiden kunna åstadkomma
en lösning, som tillfredsställer båda parter.

Jag har velat framkomma med detta
uppslag.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Mycket har redan sagts i
denna fråga, och jag tror att det mesta
som kan behöva sägas redan blivit sagt.

Men jag har anledning att uttrycka min
erkänsla till statsutskottets majoritet för
det stöd som har givits motionen. Den
har nu kommit att tryckas enbart i första
kammaren under mitt namn, och det kan
möjligen ge kammaren den föreställningen
att det är jag som är den egentlige
initiativtagaren till denna motion. I
den mån det nu kan vara någon förtjänst
att denna fråga om skyddsrum för Carolinas
oersättliga samlingar har motionsvägen
bringats under riksdagens prövning,
tillkommer den förtjänsten ingalunda
mig. Den verklige initiativtagaren
var Elis Håstad. Han presenterade mig
ett motionsförslag, som jag fann innehålla
en så övertygande argumentering
till förmån för detta skyddsrumsbygge
att jag utan någon tvekan bestämde mig
att föra fram motionen i denna kammare.

Men det finns anledning för mig att uppehålla
mig ett ögonblick till vid Håstads
auktorskap i denna angelägenhet, därför
att det belyser innebörden i de argument
som reservanterna har anfört emot
skyddsrumsbygget, nämligen att det hela
skall klaras genom den biblioteksdepå
som på ännu obestämd plats skall komma
att uppföras på den uppländska
landsbygden.

Jag erinrar om det förhållandet att
hela frågan om denna biblioteksdepå har
aktualiserats ifrån riksdagsbibliotekets
sida under herr Håstads ordförandeskap.
Det var ifrån begynnelsen riksdagsbibliotekets
stora behov av utrvmme som

vissa delar av Uppsala universitetsbiblioteks

föranledde en kommitté att lägga fram
detta förslag, och depån har från början
och till nu motiverats med att den behövdes
för sällan efterfrågade bibliolekssaker.
Detta gäller sannerligen inte
om de oersättliga handskriftssamlingarna
i Carolina-biblioteket, tv de är i
mycket stor utsträckning efterfrågade
av forskare. För Elis Håstad skulle det
ha varit en ren orimlighet att tänka sig
att denna biblioteksdepå, som han varit
en initiativtagare till, skulle skjutas fram
såsom ett hinder för att förse Carolinabiblioteket
med ett erforderligt .skyddsrum.

Det blir ju inget skydd alls för dessa
samlingar om de överförs till denna biblioteksdepå.
Efter vad jag kan förstå är
det fråga om ett oskyddat magasin, och
något annat skydd än att det befinner
sig på landsbygden kan det inte vara tal
om. Bortser man från krigsfaran har redan
erinrats om en annan sak. För mig
går det kalla kårar över ryggen vid tanken
på att handskriftssamlingarna uti
Carolina-biblioteket skulle stuvas in tillsammans
med tidningspackarna i detta
oskyddade magasin. Det har från början
varit klart — säkerligen också för Elis
Håstad — att det intresse som universitetsbiblioteket
har anmält för denna biblioteksdepå
har berott på att man velat
få sina tidningar överförda dit. Man får
väl ändå anta att biblioteksmyndigheterna
vet någonting om vad de talar om.
De har aldrig ett ögonblick tänkt sig
att deras stora handskriftssamling skulle
kunna överföras till den depån.

Detta gör att jag har mycket svårt att
förstå den argumenteringen att frågan
skulle ha kommit i ett helt nytt läge genom
att den i och för sig förträffliga
biblioteksdepån kommer att bli upprättad.

Inom parentes sagt måste var och en
bli mycket förvånad över att finna att
herrar Skoglund i Doverstorp och Ragnar
Bergh i denna kammare anslutit sig
till reservationens motivering. Alldeles
nyss har ju herr Bergh klargjort för oss
att delta är ett misstag. Det har tydligen
gått alldeles för fort i statsutskottet i

Onsdagen den 20 maj 1959

Nr 18

Ang. anordnande av skyddsrum för vissa delar av Uppsala universitetsbiblioteks

samlingar, m. m.

detta avseende. Om jag förstod honom
rätt var han i själva verket mera intresserad
av skyddsrummet än av biblioteksdepån,
eftersom han antydde möjligheten
att man skulle kunna skjuta på denna
sak och tänka på skyddsrumsfrågan
en annan gång. Jag är inte alls fackman
på detta område. Men om nu byggnadsstyrelsen
sätter i gång en projektering
utifrån den av Kungl. Maj:t intagna
ståndpunkten att det inte skall vara något
.skyddsrum, förefaller det även för
en lekman svårt att se hur man då efteråt,
sedan man disponerat hela byggenskapen
på ett visst sätt, skall kunna
montera in det där skyddsrummet. Jag
har mycket svårt att tro att det kan ligga
någonting i den tanken. Jag tror nog
man får bestämma sig nu hur man vill
ha i detta stycke.

Under detta ärendes behandling har
det kommit fram bl. a. att under Suezoch
Ungernkrisen fann sig universitetsmyndigheterna
föranlåtna att föra över
en del av sina samlingar till det bergskyddsrum
som varit på tal i det föregående.
Det tog mycket lång tid, men
det är inte detta jag nu fäste mig vid
utan själva det märkliga förhållandet
att en biblioteksmyndighet skall ha den
delikata uppgiften sig förelagd, eller i
varje fall trott sig ha den sig förelagd,
att bedöma huruvida en internationell
kris är av den betydelsen att den nödvändiggör
en sådan undanförsel. Man
skulle möjligen kunnat komma till samma
tanke under Libanonkrisen, som
faktiskt framkallade ett slags kaffepanik
i detta land. Om det nu under sommaren
vid någon tidpunkt artar sig mycket
kritiskt i Berlinfrågan, skall man då
tänka sig att biblioteksmyndigheterna
bör sitta och fundera över om krisen är
av den betydenheten att de måste företa
en temporär undanförsel? Detta behöver
ju inte gälla bara Carolina, det
kan också gälla biblioteket i Lund och
andra bibliotek. Skall dessa behöva sitta
och fundera: Är krisen av den beskaffenheten
att vi måste företa en temporär
undanförsel?

Jag räknar med att ecklesiastikmi -

nistern har möjligheter att tala med vederbörande
i det stycket. Om det över
huvud taget skall vara fråga om sådana
temporära undanförslar bör dessa ske
i rimlig kontakt med utrikesdepartementet,
så att inte universitetsmyndigheterna
på eget bevåg skall behöva fatta sådana
beslut.

Men, ärade kammarledamöter, den
konklusion som jag framför allt drar av
detta förhållande är: Vilken belysning
ger detta inte av det förhållandet att
Carolina-biblioteket inte som de andra
biblioteken har i sin omedelbara närhet
ett skyddsrum, där dessa oersättliga ting
kan få vara förvarade redan under fredstid,
så att det alltså aldrig blir något
problem om en sådan temporär undanförsel?
Det är för mig ett utomordentligt
starkt skäl för att man här bör följa
statsutskottets linje.

Universitetsberedningen av år 1955
har mycket klart sagt ifrån, att universitetsbiblioteket
bör erhålla goda skyddsrum
av betydande omfattning i omedelbar
anslutning till biblioteksbyggnaderna.
Vad del nu är som gjort att man ser
denna sak på ett helt annat sätt ifrån
ecklesiastikministerns sida vet jag inte,
men vi får kanske veta det om en liten
stund.

För min del har jag känt mig starkt
övertygad av vad som förekommit i denna
angelägenhet, och jag tror att kammaren
har skäl att beakta den mycket
allvarliga varning som universitets- och
biblioteksmyndigheterna har kommit
med i detta ärende. Personligen tror jag
att det vore ett allvarligt missgrepp att
inte nu förse Carolina-biblioteket med
det erforderliga skyddsrummet. Jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Thun (s), Ferdinand Nilsson (ep) och
Boman (fp), fru Hamrin-Thorell (fp)
samt herr Nils Theodor Larsson (ep).

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Om detta endast hade
varit fråga om ett anslag till ett skydds -

Xr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Ang. anordnande av skyddsrum för vissa

samlingar, m. m.

rum för universitetsbiblioteket i Uppsala,
tror jag inte att frågan hade vållat
mig och min medarbetare inom departementet
så särdeles mycket huvudbry
när vi skulle göra upp årets kapitalbudget.
Det är ju alldeles självfallet att
de 300 000 kronor som här har nämnts

— i realiteten gäller det säkerligen mera

— inte har varit utgångspunkten för det
resonemang som har varit avgörande
för mitt och regeringens ställningstagande.
Det avgörande är helt enkelt den
större principfrågan, nämligen om vi
redan nu skall inrätta oss för ett liv under
jorden, om vi över huvud taget
inte skall våga oss på att bygga några
offentliga byggnader ovan jord. Det gäller
inte bara bibliotek, det gäller också
museer, det gäller arkiv, det gäller över
huvud taget vår inställning till hela
livsföringen i den s. k. atomåldern.

När byggnadsstyrelsen lade fram ett
förslag på hur en tillbyggnad till universitetsbiblioteket
skulle se ut, hade
den också ritat in och räknat med
skyddsrum på universitetets uttryckliga
önskan. Det är fullt i sin ordning. Under
höstens lopp tog emellertid byggnadsstyrelsen
nya kontakter med departementet,
och innan budgetarbetet var
avslutat kom en officiell framställning,
där man med utgångspunkt från det då
aktuella fallet, Carolina-biblioteket, ville
ha ett klart besked från regeringen •—
det är samma klara besked riksdagen i
dag kommer att få lämna — om vi i
princip skall räkna med skyddsrum och
ingalunda vilka skyddsrum som helst
utan atombombsäkra skyddsrum för våra
offentliga institutioner. Detta är utgångspunkten
för hela diskussionen.

Det har sagts i motionen att man har
svårt att förstå varför Carolina Rediviva
i Uppsala inte har fått skyddsrum när
andra bibliotek har fått det! Ja, det enda
fallet är Lund, där biblioteket under det
stora boktornet har ett skyddsrum av
ungefär den kaliber som man har räknat
med i Uppsala. Kungl. biblioteket här i
Stockholm har icke något skyddsrum
i sin byggnad i Humlegården. Också
där får man evakuera, även om evakue -

delar av Uppsala universitetsbiblioteks

ringslokalerna och de s. k. skyddsrummen
ligger på betydligt närmare håll
än vad de gör i Uppsala.

Uppsalabiblioteket har redan nu. det
kan vi inte komma ifrån, två bergskvddsrum,
det ena på fem kilometers
och det andra på sju kilometers avstånd
från biblioteket. Det är inte några större
utrymmen, men de skyddsrum som
redan finns kan ändå härbärgera ungefär
5 500 hyllmeter, och dessutom har
biblioteksdepån kommit till.

Jag ger herr Sandler rätt i att man
inte uteslutande kan argumentera med
utgångspunkt ifrån biblioteksdepån. Det
är alldeles självfallet att den under fredstid,
herr Sandler, är till för att ta emot
mindre aktuellt material såsom gamla
tidningsårgångar och annat som jag
föreställer mig är mindre efterfrågat.
Men vad vi i första hand borde diskutera
är hur biblioteken och över huvud taget
hur myndigheterna skulle komma att
under ett krigsfall utnyttja de skyddsrum
vi har och hur man bör lägga upp
eu evakuering. Om jag tillspetsar min
polemik mot herr Sandler skulle jag,
ärade kammarledamöter, vilja säga att
en lada på landet utgör lika fullgott
skydd som ett s. k. skyddsrum i en källare
i en stad, vilken mycket lätt kan
bli utsatt för ett atombombanfall. Nu
är biblioteksdepån ingen lada utan ett
betongrum. Det måste väl ändå göra
stor skillnad var depån eller skyddsrummet
ligger, om det är i en stad, som
är åtråvärd för eventuella fiender, eller
om det är ute på rena landsbygden. Det
är därför som reservanterna i likhet med
mig och byggnadsstyrelsen i sina resonemang
numera har lagt in biblioteksdepån
i bilden. Jag tolkade herr Näsström
på det sättet att det snarast skulle
ha vtarit detta som hade varit avgörande
för reservanternas ståndpunktstagande
och som kommit dem att i likhet med departementschefen
definitivt stanna för
att icke nu göra några investeringar i
skyddsrum för biblioteket.

Om det blir ett längre varsel före ett
krigshot anser jag, som jag nyss har
sagt, att en evakuering är det lämpligas -

Onsdagen den 20 maj 1959 Nr 15

Ang. anordnande av skyddsrum för vissa delar av Uppsala universitetsbiblioteks

te och det effektivaste, även om den
blir svår att genomföra. Då blir det
besvärligt för forskarna, säger man. Ja.
men även forskarna får väl finna sig
i att ha det litet besvärligt om det står
ett krig för dörren. Jag är för min de!
lika häpen som herr Sandler och andra
över att man no efteråt får höra att ledningen
för universitetsbiblioteket i Uppsala
evakuerade stora delar av samlingarna
under Ungern- och Suezkriserna.
Det finns ju möjligheter att i ett sådant
fall låta utrikesdepartementet göra den
bedömning som erfordras. På den punkten
är vi helt överens. Jag talar om ett
verkligt allvarligt krigshot, då hela nationen
mobiliseras och evakueringsproblemet
står i förgrunden. Allt annat får
därvid maka åt sig, och detta gäller
även den forskare som just då vill ha
en handskrift vilken är stationerad på
en plats några mil från forskarbordet.

Men med kort varsel — och dess värre
måste man ju räkna även med ett sådant
fall — hinner man inte ens flytta
ned utställningen från hallen i Uppsala
till de tänkta skyddsrummen. Det är där
uppe silverbibeln ligger, och det är
självfallet att, om det skall vara någon
mening med en utställning, denna
under fredstid skall vara tillgänglig
för den stora allmänheten.
Däremot — det är också riktigt
— har man möjlighet att tillämpa eu
permanent förläggning, om jag får använda
det uttrycket, av stora delar av
samlingarna i skyddsrum även under
fredstid. Nu är vi alltså tillbaka till utgångspunkten,
nämligen frågan, om vi
skall bygga våra institutioner så att man
i fredstid skall gå under jorden.''

Det tilltänkta skyddsrummet skulle
inte erbjuda skydd mot inarkkreverunde
atombomber och inte heller mot
luftkreverande vätebomber. Vem vet
över huvud taget vad det är för förstörelsevapen
man kommer att sätta in i
ett framtida krig? De pengar man skulle
lägga ned på ett skyddsrum av denna art
är kanske bortkastade redan när man
börjar bygga det.

Det är mot den bakgrunden, ärade

samlingar, m. m.

kammarledamöter, som jag har fått ta
ställning till denna fråga, och jag måste
avslutningsvis, herr talman, stryka under
att ett bifall till utskottets yrkande
måste få den konsekvensen att man nästan
automatiskt vid liknande institutionsbyggen
räknar med att utrusta dessa
med bastanta och kostnadskrävande
skyddsrum. Och det är ju inte bara böcker
och handskrifter som ingår i de
oersättliga värden vi har bär i landet.
Även konstverk och många andra föremål
måste skyddas, t. ex. de som finns
på Nationalmuseum. Vi har även museer
av annan typ vilka helt enkelt måste lita
till evakuering och hittills har gjort så,
men det är självfallet att man efter ett
beslut i positiv riktning på denna punkt
måste lägga om politiken på hela detta
område, och det är riksdagens sak att
göra detta, inte min.

Men som uppsalabo måste jag ändå till
sist erinra om att Uppsala är utan
skyddsrum. Hur skulle det vara att även
lägga en cilvilförsvarsaspekt på denna
fråga? Man skulle kunna få ett fint
skyddsrum i den sandås som Carolina
står på. Varför inte vidga blicken frän
enbart handskrifterna till människorna?
Man skulle kanske kunna göra någonting
som förutom biblioteket hela samhället
skulle kunna få nytta av.

Herr talman! Jag har inga fler argument
att anföra i denna fråga.

Till herr Osvald vill jag bara säga att
jag delar hans uppfattning att växtbiologiska
institutionen bör få ökade utrymmen.
Jag kan vitsorda mycket av
vad han sade när det gäller forskningsintensiteten
i denna gamla institution.
.lag vill nämna för honom att byggnadsstyrelsen
har fått i uppdrag att utarbeta
en generalplan och att jag räknar med
att om några månader — troligen i september
— ha ett nytt förslag från Uppsala
universitet när det gäller växtbiologiska
institutionens lokalfråga.

Herr KAIJSER (b) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste protestera
mot påståendet att en lada — eller rent

Nr IS

Onsdagen den 20 maj 1959

Ang. anordnande av skyddsrum för vissa delar av Uppsala universitetsbiblioteks

samlingar, m. m.

av ett betonghus — ute på landsbygden
i skyddshänseende kan jämföras med ett
skyddsrum av den art som man avser
att bygga här. Som jag redan i mitt första
anförande sade betyder depåbeslutet
att man uppför en byggnad som kommer
att ligga helt nära en av de stora
transportlederna till och från Stockholm.
Man kan vara övertygad om att,
om det blir krig, stridshandlingar kommer
att försiggå här, och den oskyddade
byggnaden kommer att bli ett mål som
löper mycket stor risk att bli träffat.

Beträffande skyddsrummet påpekades
det att det inte håller för markkreverande
atombomber, varför man inte heller
bör bygga det. Detta resonemang
rimmar enligt min uppfattning dåligt
med det faktum att vi över huvud taget
bygger skyddsrum för t. ex. sjukhus och
andra viktiga byggnader. Dessa skyddsrum
är naturligtvis inte alls på samma
sätt fullträffsäkra, men de erbjuder ändå
ett väsentligt skydd. Det är inte bara
skydd mot atombomber som man här
behöver utan även skydd mot konventionella
vapen.

Carolina kan ju inte heller jämföras
med vilka andra institutioner som helst.
1 Carolina finns mycket värdefulla samlingar,
som vi på allt sätt måste försöka
skydda.

Slutligen vill jag säga att det här ju
inte bara är fråga om att en forskare
under ett krig kanske kan få vänta en
tid på att få tillgång till vissa handskrifter.
Det kan även vara fråga om
tidskriftsserier som är av betydelse för
den forskning som måste hållas i gång
också under krigsförhållanden, om man
över huvud taget skall kunna hålla samhällsverksamheten
i gång.

Herr SANDLER (s) kort genmäle:

Herr talman! Då motionen väcktes
visste man ingenting om vilken motivering
ecklesiastikministern hade. En departementschef
har det obestridliga privilegiet
att han kan nöja sig med att säga
»jag anser», »jag finner» eller »jag finner
icke». I detta fall har departementschefen
»funnit icke». Det är naturligtvis

en olägenhet för en motionär att inte
veta vad det egentligen är för skäl som
ligger bakom departementschefens ställningstagande.
Motionären själv är tvungen
att ge skäl för sin uppfattning, vilket
motionärerna i detta fall också försökt
att göra.

Nu vet jag faktiskt inte efter att ha
hört ecklesiastikministern vad meningen
riktigt är. Skall — jag bara ställer frågan
— handskriftsamlingen flyttas till Bålsta
eller vilken plats det nu är, skall den
placeras i bergskyddsrummet, eller skall
den, som jag närmast tyckte framgick av
ecklesiastikministerns anförande, vid tillfälle
evakueras? Om det är det sista
bland dessa tre alternativ man har att
följa, då kan vi inte bortse från vad
universitetsmyndigheterna har fått höra
av civilförsvaret i Uppsala, nämligen att
på 14 dagars tid får de inte disponera ett
enda fordon för en sådan undanförsel.

Det som emellertid frapperade mig
mest i ecklesiastikministerns anförande
var vad han sade först av principiell art.
Han yttrade att här gällde det att ge
byggnadsstyrelsen ett principiellt besked
om man i fortsättningen över huvud
taget skall bygga skyddsrum. Herr
ecklesiastikministern demonstrerade
med ett frågetecken: Skall vi leva under
jorden i fortsättningen? Ja, ärade kammarledamöter,
en dylik principiell inställning
innebär ju en radikal förändring
av hela vår tidigare ståndpunkt i
fråga om skyddsrumsbyggandet, och det
blir en ännu allvarligare sak än enbart
frågan om carolinaskvddsrummet.

Hem talman! Med alla de framgångar
som vår ärade ecklesiastikminister, och
det med all rätt, haft med sina äskanden
till riksdagen, vartill jag inte bara
lyckönskar honom utan framför allt den
vetenskapliga forskningen, tycker jag att
herr statsrådet med jämnmod skulle bära
om vi anser att Carolina-biblioteket
bör få detta skyddsrum.

Hem ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) kort genmäle:

Hem talman! Jag ber först att få
säga några ord till herr Bergb.

Onsdagen den 20 maj 1959

Nr IS

Ang. anordnande av skyddsrum för vissa delar av Uppsala universitetsbiblioteks

samlingar, m. m.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt
förstod honom. Han förklarade att han
ansåg det värdefullt att man fick ett
skyddsrum, men han undrade om vi inte
kunde ställa frågan på framtiden, eftersom
det nu gällde att spara pengar för
staten. Men det skulle ju vara det allra
sämsta sättet att spara pengar om man
ställde denna fråga på framtiden. Om vi
skulle bygga detta skyddsrum någon
gång i framtiden i direkt anslutning till
biblioteket — om det nu över huvud taget
blir möjligt att då få till stånd det —
kommer det nämligen att bli mångdubbelt
dyrare än vad det nu skulle bli.

Herr Bergh vill inte erkänna riktigheten
av den siffra på 300 000 kronor som
här anförts, men såvitt jag läser rätt vad
byggnadsstyrelsen anfört står det att
kostnaden för anordnande av skyddsrummet
har beräknats uppgå till cirka
300 000 kronor mer än kostnaden för
motsvarande förvaringsutrymmen i en
normal källarvåning. De förstärkningsanordningar
som behövs för att det skall
bli ett skyddsrum beräknar byggnadsstyrelsen
alltså kosta 300 000 kronor. Även
ecklesiastikministern nämnde den siffran,
men han tilläde att det kan kosta
något mer. Ja, vi vet ju att det ofta händer
att kostnaden blir något större än
vad man beräknat. Men om detta är
riktigt får vi väl också utgå ifrån att de
5,2 miljoner kronor, som ecklesiastikministern
har anslagit för byggnadsföretataget
i övrigt, inte heller kommer att
räcka till utan kanske måste överskridas.

Sedan bekräftade ecklesiastikministern
min förmodan om vad som här är
den nya given, nämligen att man räknar
med att ett skyddsrum, som vi bygger i
dag och som stoppar mot de konventionella
vapnen eller de vapen som i dag
förekommer, kanske inte kommer att
stoppa för de vapen som konstrueras i
framtiden, varför det inte skulle vara någon
uträkning att nu bygga dylika
skyddsrum. Jag bar redan tidigare sagt,
att jag bar svårt att förstå ett sådant resonemang.
Vi skulle ju aldrig våga oss
på att bygga några skyddsrum över huvud
taget om vi på detta sätt skulle be -

höva räkna med vad som kan komma
att bända någon gång i en avlägsen framtid
och vilka vapen människorna då
kanske kan ha hittat på.

Ecklesiastikministern sade, att vi kanske
får lov att ändra vår livsföring i
atoinåldern, och herr Sandler citerade
uttrycket, att vi måste »inrätta oss för
ett liv under jorden».

Ja, det är klart att man kan resonera
på det sättet, men man kan ju då fråga
sig, varför inte ecklesiastikministerns företrädare
bar tänkt på dessa saker. Det
är ju i alla fall ett faktum, att åtminstone
Lunds universitet har fått ett skyddsrum.
Varför betraktade man inte det såsom en
fingervisning om att alla universitet, alla
museer och liknande inrättningar i fortsättningen
måste förses med skyddsrum?

Det måste väl ändå bli så, att vi när
det gäller dessa frågor får lov att pröva
från fall till fall och ta ståndpunkt till
frågorna när de blir aktuella. Nu är det
aktuellt för Uppsala universitet att få en
ny biblioteksbyggnad, och då finns det
anledning att ta ställning till om den inte
också bör förses med ett skyddsrum. När
samma spörsmål dyker upp beträffande
de andra institutionerna, blir det tillfälle
att ta ställning till dem.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Herr Kaijser har onekligen
rätt i att ett skyddsrum ger bättre
skydd än en lada, under den förutsättningen
att bägge föremålen träffas av
en bomb. Jag trodde emellertid inte att
vad jag sade skulle uppfattas så bokstavligt.
Det är min allmänna uppfattning
att det bästa skyddet är evakuering, både
när det gäller människor och kulturföremål.
Jag tror inte att man kan tillåta
sig att leva under den illusionen, att vi
liar skyddat de samlingar, som vi nu
så länge bar diskuterat, genom att bygga
ett två meter tjockt tak på källaren.
Det utgör ett relativt gott skydd, men
det finns också andra möjligheter till
skydd, nämligen evakuering.

Till herr Sandler vill jag säga, att
den diskussion, som bar förts mellan

Nr 18

Onsdagen den 20 mai 1959

Ang. anordnande av skyddsrum för vissa delar av Uppsala universitetsbiblioteks

samlingar, m. m.

departementet och byggnadsstyrelsen
och som jag vet att byggnadsstyrelsen
även har givit statsutskottets andra avdelning
de! av, inte har gällt skyddsrumsbyggen
över huvud taget utan
skyddsrumsbyggen för vad vi kan kalla
kulturskydd. Och där kommer vi, ärade
kammarledamöter i eu konfliktsituation,
nämligen i ett sådant läge att vi måste
erkänna för oss. att vi icke har tillräckliga
resurser för att klara skyddet
för civilbefolkningen. Då blir frågan för
mig: Skall jag kasta mig ut på den marknaden
och kräva att kulturinstitutioner,
där man vill skydda värdefulla och oersättliga
konstverk, handskrifter och andra
ting, skall när det gäller byggandet
av skyddsrum i vissa fall ha prioritet
eller i andra fall bedömas minst likvärdiga
ur angelägenhetsgrad som skyddsrum
för civilbefolkningen?

Jag beklagar att mitt gamla bibliotek
bar dragits in i denna besvärliga situation.
men det råkade bli universitetsbiblioteket
i Uppsala som kom att
få utgöra upptakten för dessa resonemang.

När det gäller riksarkivet ligger frågan
på ett något annat plan. På roariebergsområdet
har man ju tillgång till
bergskyddsrum, och som nuvarande riksarkivarien
har sagt vid något tillfälle:
där kommer Sveriges historia att bevaras.
Det är ju inte uteslutet att även
andra värdefulla ting — och det finns
många sådana vid universitetsbiblioteket
i Uppsala — vid ett eventuellt krigsfall,
om vi får tid på oss, skulle kunna
dela rum med riksarkivet.

Det är ännu en gång i första hand
de principiella avvägningarna, som för
mig har varit problemet och som har
resulterat i att regeringen när det gäller
universitetsbiblioteket i Uppsala inte
har äskat något anslag til! skyddsrum.

Herr BERGH. RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Andersson bar nyss
i en replik till mig karakteriserat situationen
så som om det för ögonblicket

skulle gälla att spara pengar. Jag tror
att han har missuppfattat läget. Vi bar,
såsom jag bar sagt tidigare, beslutat eller
är i färd med att besluta om utgifter
av en sådan storleksordning, att vi
på driftbudgeten får ett hål på cirka en
miljard kronor och på kapitalbudgeten
ett statligt behov av upplåning, som sannolikt
knappast ryms inom ramen för
nysparandet under motsvarande period.

Det finns alltså från den utgångspunkten
inga pengar att spara. Problemet är
inte att spara pengar utan att skaffa
pengar, och följaktligen, efter vårt sätt
att se, att dröja med utgifter så långt
man kan, till dess man skaffat pengarna.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Avdelningen hade en
uppvaktning från Uppsala om dessa angelägenheter,
och vid det tillfället fick
vi bl. a. höra detsamma som herr Sandler
här sade om evakuering. Till vår
förvåning uppgavs det, att man skulle
behöva 14 dagar för att evakuera ett
visst antal människor, detta trots att vi
enligt statistiken har en bil för var
sjunde invånare och dessutom har tåg,
båtar, motorcyklar av alla de slag och
en hel del andra fortskaffningsmedel.
Jag kan inte avgöra om den till avdelningen
lämnade uppgiften är riktig eller
inte, men skulle den vara riktig så måste
jag säga, att vårt civilförsvar tydligen
inte är så effektivt som vi hoppats
att det skulle vara.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
göra en rent personlig reflexion. Det
står i Nordisk familjebok nästan ordagrant,
att en rätt stor del av de på universitetsbiblioteket
i Uppsala förvarade
samlingarna är krigsbyte, och när jag
tänker på vad detta innebär så undrar
jag, herr talman, om inte vår rättrådighet
säger oss att vi borde överväga att
skicka tillbaka detta stöldgods. Det var
ju framför allt under 1600-talet som
krigsbytet togs, och jag hoppas att brottet
är preskriberat bara vi skickar det
tagna tillbaka.

Onsdagen den 20 maj 195!)

Nr 18

Ang. anordnande av skyddsrum för vissa delar av Uppsala universitetsbiblioteks

samlingar, m. m.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag kan inte undgå att
tycka, att ecklesiastikministern gör sig
Jitet större bekymmer än som egentligen
är nödvändigt. Hans uppgift är väl ändå
att tillvarata kulturens intressen här
i landet — jag trodde att det var civilförsvaret
och andra myndigheter som
skall bekymra sig om människorna och
deras skydd i händelse av ett krig.

Sedan tror jag ju att en bombkrevad
i närheten av en byggnad ute på landet
blåser bort den ungefär lika grundligt
oberoende av om det är en lada eller
en depåbyggnad av betong. Byggnadssättet
har i det fallet knappast någon
större betydelse; ehuru jag tror att det
i så fall kanske vore enklast med en lada,
eftersom den i varje fall inte är något
lockande mål för en bombfällare. En
stor depåbyggnad drar nog lättare uppmärksamheten
till sig.

Jag vidhåller fortfarande att det vore
olyckligt att här fatta något slags principbeslut
om hur man i fortsättningen
skall handla i sådana här frågor. Det är
nog riktigast att vi, denna gång och för
framtiden, på samma sätt som hittills,
bedömer saken från fall till fall.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag skulle bara vilja göra
två små påpekanden.

En viss kritik har här riktats mot att
biblioteksmyndigheterna i samband med
Suez- och Ungernkriserna verkställde
evakuering av en viss del av de mest
värdefulla tingen. Jag skulle vilja se
denna evakuering som ett uttryck för
den utomordentligt stora ansvarskänslan
hos de biblioteksmyndigheter, som
liar vården om de kolossalt stora värden
det här gäller.

Vad sedan beträffar det olyckliga resonemanget
om lada och annan byggnad
ute på landet, skulle jag vilja säga att
det också en liten smula är en fråga om
var den ligger. Jag har tidigare påpekat
att denna depåbyggnad kommer att ligga
invid ett trafikstråk, i varje fall enligt

det nu aktuella förslaget. Först var det
ju meningen att den skulle ligga ungefär

1 anflygningsriktningen mot Arlanda,,
men nu är det föreslaget att den skall
ligga inte långt ifrån en av de stora
transportvägarna till och från huvudstaden;
och vem som helst kan väl förstå
att den transportleden och dess närmaste
omgivningar kommer att i stor
utsträckning bli föremål för krigshandlingar,
därest det verkligen skulle bli
fråga om ett krig.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, yttrade, att med
anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i den nu ifrågavarande
punkten gjorda hemställan.

I fråga om mom. a, fortsatte herr förste
vice talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels
ock att kammaren skulle godkänna den
vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Näsström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 109 punkten

2 mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att en -

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Ang. vissa pensionsfrågor för statsanställda

ligt hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Xäsström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 47.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b hemställt.

Ang. vissa pensionsfrågor för statsanställda Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 110, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa pensionsfrågor
för statsanställda m. fl. jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 151 hade föreslagits,
att den pensionsreglering, som enligt
beslut vid 1958 års B-riksdag skulle
genomföras den 1 juli 1959 för statsanställda
m. fl., skulle omfatta jämväl de
grupper av icke-statliga anställningshavare,
som nu vore underkastade det s. k.
SP A-reglementet. Förslag hade också
framlagts angående vissa andra frågor,
som sammanhängde med genomförandet
av nämnda pensionsreglering och med
den förutsatta gemensamma utbetalningen
av personalpension och vissa förmåner
på grund av socialförsäkring, samt
angående pensionsförmåner i vissa individuella
fall m. m.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat åtskilliga motioner.

I två likalydande motioner, den ena
inom första kammaren av herr Ragnar
Bergh (I: 475) och den andra inom andra
kammaren av herrar Svenangsson och
Hallén (11:581), hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att, förutom
den emeritilön som tillkomme amiralitetspastorn
G. A. Brandt såsom kyrkoherde,
av kyrkofondens medel tillerkänna
Brandt pension såsom amiralitetspas -

tor med 4 500 kronor årligen eller med
annat belopp, som kunde finnas skäligt.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lindahl och Wirmark (I: 271) och
den andra inom andra kammaren av fröken
Sandell m. fl. (11:335), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära en utredning,
som kunde ligga till grund för
ett förslag till 1960 års riksdag, innebärande
uteslutning av 60-årsregeln i
statens allmänna pensionsreglemente, 13
§, 1 mom. a, och införande av andra
restriktiva bestämmelser som av en utredning
kunde befinnas vara ändamålsenliga.

Utskottet, som tillstyrkt bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, hade i det nu föreliggande
utlåtandet avfattat sin hemställan
i sju särskilda, med I A—I D
och II—IV betecknade punkter, varjämte
punkterna I C och I D hade indelats
i ett flertal moment.

I punkten I D mom. c och i punkten
III hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte

D. medgiva,

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt avslag å motionerna I: 475 och
II: 581, att ur kyrkofonden finge till amiralitetspastorn
G. A. Brandt från den
tidpunkt Kungl. Maj:t bestämde utgå
emeritilön av 7 128 kronor för år jämte
rörligt tillägg;

III. att motionerna 1:271 och 11:335
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Beservation hade anförts av, utom annan,
herr Lundqvist i Trollhättan, som
ansett, att utskottet bort under III hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:271 och II: 335, i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära en utredning,
som kunde ligga till grund för ett
förslag till 1960 års riksdag, innebärande
uteslutning av 60-årsregeln i statens
allmänna pensionsreglemente, 13 §, 1
mom. a, och införande av andra restriktiva
bestämmelser, som av en utredning
kunde befinnas vara ändamålsenliga.

Onsdagen den 20 maj 1959

Nr 18

Ang. vissa pensionsfrågor för statsanställda

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! I anslutning till motionerna
nr 1:271 och 11:335 ber jag att
få säga några ord.

Det är riktigt som utskottet skriver,
att vi här återkommer med samma motioner
som behandlades under fjolåret.
Vi kan emellertid inte finna att de bestämmelser
som gäller i statens allmänna
pensionsreglemente, 13 §, 1 mom. a är
rättvisa, och vi hade tänkt att våra motioner
skulle bli droppen som till sist
urholkar berget -— berget är i så fall
statsutskottet. Det har inte lyckats den
här gången, men det återfinns i alla fall
en reservation i anslutning till våra motioner
och i den yrkas i stort sett att
frågan får gå till Kungl. Maj:t för utredning.

Det är klart att det kan anföras invändningar
mot vårt förslag, och jag vet
att statsutskottet delvis är skrämt av att
man tror att statliga befattningshavare,
som har fyllt 60 år, skulle på spekulation
gifta sig, d. v. s. att de skulle skaffa
sig en hustru därför att hon har möjligheter
att få pension när mannen avlider.
Det är möjligt att det finns sådana fall,
men så långt jag känner till förhållandena
är det inte på det sättet. Varför vill
en man som har fyllt 60 år gifta sig?
Han kanske tidigare har varit gift i 30—
40 år, och om han vill gifta om sig sammanhänger
det väl med att människor i
allmänhet inte vill vara ensamma. Det
sammanhänger väl också med att de pensionärer,
som det här gäller, tycker att
de kan behöva någon omvårdnad på ålderns
dagar. Åtminstone när det gäller
lägre befattningshavare kan det inte ordnas
på det sättet att pensionären anställer
och avlönar en hushållerska, utan det
skulle sålunda bli billigare för pensionären
om lian gifter sig vid fyllda 60 år.

Som jag sade, är det klart att invändningar
här kan göras, men å andra sidan
måste man väl säga att det vore ganska
rimligt — jag förutsätter att pensionen
ändå är någonting som vederbörande har
intjänat genom sitt arbete — att fainiljepensionen
utginge, även om vederbörande
har råkat gifta sig sedan han fyllt
60 år. Det finns en hel rad skäl som ta !$

Första kammarens protokoll 1959. Nr IS

lar för åtminstone en uppmjukning av de
gällande bestämmelserna. Om jag inte
har läst alldeles fel i bestämmelserna
för den tilläggspension, som vi efter så
många kampens dagar nu har genomfört
här i riksdagen, så föreligger i dessa en
uppmjukning då det gäller änkor efter
pensionärer som gift sig sedan de uppnått
60 års ålder.

Vi fordrar inte från motionärernas sida
att 13 §, mom. 1 a i pensionsreglementet
skall helt strykas, utan vi ansluter
oss till vad som sägs i reservationen
om att frågan borde kunna utredas och
att en uppmjukning av paragrafen borde
kunna ske.

Jag tror nu inte att droppen jag talade
om i början av mitt anförande ännu har
urholkat vare sig berget eller riksdagen.
Men jag tror att den här frågan, även om
den inte löses nu, ändå kommer att falla
framåt.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av att utskottet har avstyrkt
motionerna I: 475 och II: 581 angående
förbättrad pension åt amiralitetspastorn
G. A. Brandt med orden:
»Enligt utskottets mening innefattar
Kungl. Maj:ts förslag en lämplig lösning
av dennes pensionsfråga.»

Saken kan emellertid inte avfärdas på
detta relativt lättvindiga sätt. Staten bör
vara en föredömlig arbetsgivare, som
inte låter formella skäl vara avgörande,
utan avväger pensionen med hänsyn till
den anställdes arbetsprestation.

Brandt har haft två befattningar. Dels
bär han varit kyrkoherde i Skeppsholms
församling, dels har han varit amiralitetspastor
i marinkommando ost och vid
flottans förläggning i Stockholm. Den
pension som nu enligt propositionen
skulle utgå till Brandt utgör pension till
honom såsom kyrkoherde. Därutöver
har endast föreslagits en förhöjning med
500 kronor av denna pension såsom ersättning
för hans arbete under 33 år

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Ang. statstjänstemännens löner under år 1959, m. in.
som amiralitetspastor. Man bör härvid

komma ihåg att Brandt har fullföljt och
slutfört viktiga initiativ beträffande
Skeppsholmskyrkan och marinens gamla
Galärvarvskyrkogård och även utfört
ett gott arbete i fråga om klarläggning
av relationerna mellan kronan och församlingen
inför flottans utflyttning från
Skeppsholmen.

I formellt hänseende torde det vara
tveksamt, om pension å amiralitetspastorsbefattningen
kan beredas i den föreslagna
ordningen. Emeritilönelagen,
med stöd av vilken förhöjningen skulle
beslutas, är nämligen inte tillämplig på
denna befattning. Ur saklig synpunkt är
förslaget än betänkligare. Den tänkta
höjningen kan inte tillnärmelsevis anses
motsvara en skälig pension å denna
befattning med därmed förenade arbete
och ansvar och står inte heller i rimligt
förhållande till de löneförmåner han
haft såsom amiralitetspastor. Dessa har
uppgått i det närmaste till 8 000 kronor
årligen, löneförmåner som han haft i 33
år.

Av dessa skäl ber jag att i fråga om
punkt D, underavdelning c, i anledning
av ifrågavarande motioner, få yrka en
höjning av Brandts av Kungl. Maj :t föreslagna
emeritilön med 4 500 kronor årligen
jämte rörligt tillägg.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Frågan om 60-årsregeln
är såsom herr Lindahl känner till gammal.
Det rör sig emellertid här om ett
förhandlingsresultat, och sådana brukar
vi ju inte gå ifrån. Ändrar man på en
punkt i ett förhandlingsresultat, rivs ju
det hela upp, och man måste ändra också
på andra punkter.

Utskottet menar därför att den riktiga
vägen är att man går förhandlingsvägen
och att man till förhandlarna framför
önskemålet om att de tar upp det här
problemet vid förhandlingsbordet.

Jag skall, herr talman, inte gå djupare
in på frågan, utan jag nöjer mig med
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,

att med anledning av därunder förekomna
yrkanden propositioner komme
att framställas särskilt rörande varje
punkt av utskottets i det nu förevarande
utlåtandet gjorda hemställan, varjämte
vid punkten I D propositioner
komme att framställas momentvis.

På särskilda propositioner bifölls vad
utskottet i punkterna I A—I C samt
punkten I D mom. a och b hemställt.

I fråga om punkten I D mom. c, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock, av herr Edström att
kammaren skulle bestämma Brandts emeritilön
till det av utskottet förordade beloppet
jämte ytterligare kronor 4 500 för
år med rörligt tillägg jämväl därå.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten II hemställt.

Härpå gjordes enligt de med avseende
å punkten III förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Lundqvist i Trollhättan
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten IV hemställt.

Ang. statstjänstemännens löner under år
1959, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 111, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1959 m. in.
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 152, hade Kungl. Maj.-t, under

Onsdagen den 20 maj 1959

Nr 18

Ang. statstjänstemannens löner under år 1959, m. m.

åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för
den 10 april 1959, föreslagit riksdagen
att fatta beslut på sätt i propositionen
närmare angivits. Förevarande proposition
innefattade förslag dels angående
den allmänna lönenivån för statstjänstemän
in. fl., avseende kalenderåret 1959,
dels angående ändrad lönegradsplacering
av tjänster — s. k. B-frågor —■ fr. o.
m. den 1 juli 1959, dels ock angående
ändring av vissa avlöningsförmåner vid
sidan av lön m. m., likaledes fr. o. m.
den 1 juli 1959. I anslutning till nämnda
förslag hade framställts förslag angående
den allmänna pensionsnivån fr. o. m.
den 1 januari 1959 ävensom angående
vissa i sammanhanget aktuella särskilda
frågor. Förslagen grundade sig •— med
få undantag — på förhandlingsöverenskommelser
som, under förbehåll för
Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande,
träffats med statstjänstemännens
huvudorganisationer.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett flertal
motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ferdinand Nilsson och Jonasson (I:
477) och den andra inom andra kammaren
av herrar Svensson i Vä och
Börjesson (11:616), hade hemställts, att
riksdagen i anslutning till vad i motionerna
anförts måtte dels bifalla propositionens
förslag om löneförbättring
i de lägre ortsgrupperna, dels avslå propositionen
i den mån den avsåge löneförbättringar
i högsta ortsgrupp utanför
Norrland, dels ock ompröva de i propositionen
avsedda lönegradsuppflyttningarna
med beaktande av i motionerna
anförda synpunkter.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 477 och II: 616,

1) godkänna de i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 10 april 1959

redovisade överenskommelserna den 9
april 1959 angående statstjänstemännens
löner under år 1959 m. m. samt den 24
mars 1959 angående anställnings- och
avlöningsvillkor för vissa läkare;

2) godkänna övriga i statsrådsprotokollet
berörda förslag;

3) besluta, att till de i statens löneförordning
angivna grundlönerna skulle,
med de undantag varom Kungl. Maj:t
kunde finna gott förordna, under år
1959 läggas särskilda tillägg enligt de
grunder, som angåves i förutnämnda
överenskommelse den 9 april 1959;

4) besluta, att pensioner och kristilllägg
skulle höjas i enlighet med de grunder,
som redovisats i statsrådsprotokollet; 5)

bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
angivna grunder besluta
om höjning av arvoden till befattningshavare
i statlig eller statsunderstödd
verksamhet;

6) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för förslagens genomförande; 7)

bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i
vederbörliga personalförteckningar;

8) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i med
stöd av riksdagens beslut utfärdade avlönings-
och pensionsförfaltningar;

9) bemyndiga Kungl. Maj:t att för budgetåren
1958/59 och 1959/60 i enlighet
med vad som i statsrådsprotokollet anförts
medgiva överskridanden av maximerade
anslag och anslagsposter;

10) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner och pensioner m. m.
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1958/59 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 25 000 000
kronor;

11) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner och pensioner in. in.
för budgetåret 1959/60 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
55 000 000 kronor;

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Ang. statstjänstemannens löner under år 1959, m. m.

12) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner för budgetåret 1959/

00 under fjärde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 11 000 000 kronor;

B. att motionen 11:617, av herr Senander
in. fl., icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

C. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 276, av fru GärdeWidemar,
och 11:341, av fröken Elmén
och fröken W etterström, i skrivelse till
Ivungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

D. att motionerna I: 149, av herr
Erik Olsson, och II: 195, av herr Nilsson

1 Östersund, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Ivar Johansson, Thorsten Larsson, Hansson
i Önnarp och Larsson i Hedenäset,
vilka ansett, att i utskottets yttrande
bort intagas ett stycke av följande lydelse: »Såsom

i de likalydande motionerna
1:477 och 11:616 framhålles innebär
gällande ortsgruppering inom den statliga
lönesättningen, beträffande skatteavdrag
och sociala åtgärder, en uppenbar
orättvisa mot landsort och landsbygd.
Utskottet delar motionärernas uppfattning,
att dyrortsgrupperingens avveckling
är ett trängande socialt rättvisekrav
och att denna avveckling bör
ske på den partiella utjämningens väg.
Utskottet vill understryka angelägenheten
av att vid kommande förhandlingar
löneförbättringarna fördelas på sådant
sätt, att befattningshavarna i de lägre
ortsgrupperna successivt uppnår samma
löneläge som befattningshavarna i
den högsta ortsgruppen. Vid en sådan
avveckling av dyrortsgrupperingen måste
emellertid den för Norrland speciella
dvrheten beaktas på sätt som förordats
i motionerna.»

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Vid detta utlåtande är
fogad en reservation av herrar Ivar Johansson
m. fl., vilken jag sympatiserar
mycket med. Jag är beredd att rösta i

dess anda. Jag tycker sålunda, att det
är alldeles rätt när de påpekar, att den
nuvarande dyrortsgrupperingen innebär
en orättvisa mot landsbygden. Jag
delar också motionärernas uppfattning,
att dyrortsgrupperingens avveckling är
ett trängande socialt rättvisekrav samt
att denna avveckling bör ske på den
partiella utjämningens väg. Så långt är
jag beredd att ord för ord instämma i
vad som finnes anfört i reservationen.

När man emellertid sedan fortsätter i
texten är jag icke helt överens med motionärerna.
I de två sista meningarnas
formuleringar har man gett sig in på detaljer
om hur detta skall genomföras,
men därvid tycker jag att man känner
sig vara ute på ett mera osäkert plan.
Jag tycker att det inte är alldeles ostridigt,
att det måste gå till på det sätt som
här är beskrivet, utan jag skulle vilja
föreslå att man gör ett kort tillägg till
den mening som slutar med orden »på
den partiella utjämningens väg» och där
skjuter in en relativsats av följande lydelse:
»som närmare bör utformas av
arbetsmarknadens parter». Sedan skulle
de två sista meningarna i reservationen
kunna utgå, då deras innehåll täcks av
relativsatsen.

Jag ber, herr talman, att få yrka att
reservationen bifalles i den form som
jag här föreslagit. Jag hoppas att reservanterna
skall kunna tänka sig att forma
sitt yrkande på samma sätt.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! På senare år har det
skett vissa utjämningar av dyrortssystemets
orättvisor. Det är också angeläget
att en sådan utjämning sker. Vad reservanterna
föreslår går ju endast ut på
att riksdagen i sin skrivning skulle ge
uttryck åt såsom sin uppfattning, att
den nuvarande löneklyftan mellan olika
orter skall successivt utjämnas.

Det är klart att man kan förmena, att
vi inte bör ge några anvisningar på
dessa punkter för framtiden och om hur
förhandlarna skall sköta sina överläggningar.
Jag tror ändock att vi har en
mycket stor anledning att här ge vissa

Onsdagen den 20 maj 1959

Nr 18

Ang. statstjänstemannens löner under ar 1959, m. m.

riktlinjer för hur utjämningen av orättvisorna
skall ske.

Jag skall inte här gå in på alla vådorna
av befolkningskoncentrationen
och anledningarna därtill. Det förhåller
sig måhända på det sättet att vi ändå i
stort sett är överens om farorna av en
sådan befolkningskoncentration. Jag
skulle kanske sakna anledning att närmare
i detalj gå in på denna fråga därför
att det vid denna riksdag föreligger
en motion just i dyrortsproblemet, som
vi väl så småningom kommer att få tillfälle
att ta ställning till, och då mera i
detalj kan diskutera detta. När jag här
yrkar bifall till reservationen i dess helhet
anser jag mig därför inte ha anledning
att i detalj uppehålla mig vid dessa
spörsmål.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Herr Larsson erinrade
om att det föreligger särskilda motioner
beträffande dyrortsfrågan, och av hans
anförande drog jag den slutsatsen att
han menade, att det egentligen inte har
funnits så särskilt stor anledning att
göra den här reservationen, som nu ändå
herr Larsson och några andra har
gjort.

Det har faktiskt blivit något helt annat
i reservationen än vad i varje fall
motionärerna hade tänkt sig. Motionen
knöt ju an till den avtalsuppgörelse,
som vi nu behandlar, och motionärerna
ställde yrkandet, att riksdagen skulle
godkänna uppgörelsen beträffande de
lägre dyrorterna men däremot beträffande
ortsgrupp 5, med undantag för
Norrland, tillbakavisa uppgörelsen. Riksdagen
skulle sålunda säga nej, och därmed
skulle det hela leda till — så hade
väl motionärerna tänkt sig saken ■—
att man skulle ta upp nya förhandlingar.

Jag tror ju att var och en inser att det
är orealistiskt att tänka sig, att man
skall godta en del av uppgörelsen och
räkna med att man skall inleda nya
förhandlingar på vissa punkter. Reservanterna
har inscll, att man inte kan
gå till väga på det sättet. De har där -

för demonstrerat med en egen linje och
då gjort uttalandet, att man vid kommande
förhandlingar skall beakta angelägenheten
av att åstadkomma en utjämning.

Vi kanske också bör hålla i minnet att
det lönesystem som vi har ju inte är
slaviskt knutet till den officiella dyrortsgrupperingen,
utan att spännvidden
är olika i olika lönelägen. Det kan erinras
om att spännvidden i de högre
löneklasserna är mindre än vad den
är i den s. k. officiella dyrortsgrupperingen.
Därför finns det inte mycken
anledning att ta upp dyrortsfrågan till
diskussion i anslutning till detta problem.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få hänvisa
till uttalanden, som gjorts i olika sammanhang
i olika ekonomiska frågor under
dagens debatt av herr Mannerskantz
och herr Bergh m. fl. angående önskvärdheten
att hålla utgifterna nere. Här
är ett tillfälle och det gäller stora pengar.

Det är också rimligt att man, när en
stor lönereglering står för dörren, bringar
på tal de principer, enligt vilka den
skall uppbyggas. Jag finner det ganska
egenartat att man, om man bär en bestämd
uppfattning i principiella spörsmål,
inte skall kunna framföra den exempelvis
i en motion, även om denna motion
— liksom flertalet andra motioner
i denna kammare och medkammaren —
inte blir bifallen; det är ett öde som inte
är något särmärke just för denna motion.

Jag vill också stanna litet inför vad utskottet
säger i anknytning till motionerna
beträffande dels lönegraderingen dels
också de allmänna grunderna för det
hela.

I fråga om lönegraderingen har vi i
motionen sagt, att den är av två slag:
den är dels föga artskild från löneförbättringar,
dels i vissa fall betingad av
tjänsteförhållandena. Med utgångspunkt

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Ang. statstjanstemännens löner under år 1959, ni. m.

därifrån har vi menat, att utskottet skulle
granska de lönegradsuppflyttningar,
som det var fråga om. Nu skriver utskottet:
»Vid sin granskning av de framställda
förslagen till lönegradsändringar har
utskottet inte kunnat undgå att uppmärksamma
att desamma är av stor omfattning
och i vissa delar tämligen genomgripande.
Även om utskottet på vissa
punkter hyst en viss tvekan inför de
framställda förslagen — bl. a. angående
lämpligheten av den för en förste bibliotekarietjänst
vid kungl. biblioteket föreslagna
ändringen av tjiinstebenämningen
till biblioteksråd — har utskottet likväl,
med hänsyn till att de utgör resultat
av en förhandlingsöverenskommelse, inte
velat motsätta sig desamma.»

Det var de faktiska lönehöjningar till
betydande belopp som förekommer i
form av lönegradsuppflyttningar som
skulle granskas. Vad som särskilt fallit
utskottet i ögonen är däremot att man
har ändrat en förste bibliotekarietjänst
vid kungl. biblioteket till en biblioteksrådstjänst.
Jag måste säga, att det finns
saker av större räckvidd än denna att
ta ståndpunkt till!

När jag sedan går över till vad som
sägs här angående motionerna, måste
jag läsa upp det också — det kan inte
beskrivas, det måste höras: »Då utskottet
sålunda tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag
på denna punkt, följer härav, att utskottet
inte kan biträda det i de likalydande
motionerna I: 477 och II: 616
framställda yrkandet...».

Man tillstyrker propositionen, och
därmed slipper man pröva motionen!

Det finns emellertid också en annan
utskottspraxis vid behandlingen av sådana
ärenden: man går litet närmare in
på sakerna. Det har man inte gjort här.
Det sammanhänger kanske med förhandlingsöverenskommelsen.
Så småningom
kommer vi att bli ganska bundna av olika
överenskommelser på olika områden
om löner, produktpriser i jordbruket
o. s. v. på ett sätt som, om riksdagen accepterar
systemet, medför att en hel del
av de prövningar, som riksdagen grundlagsenligt
är skyldig att göra, blir tämligen
illusoriska. Jag tror att det på alla

punkter är anledning att vara försiktig
och inte dra för långt gående slutsatser.

När vi för någon tid sedan diskuterade
frågan om förhandlingarna med de
statsanställda, vågade jag fälla det nära
på förgripliga yttrandet, att det blev litet
ensidigt, när man hade folk av tjänstemannakategorien
på båda sidor om förhandlingsbordet.
Jag finner det helt naturligt
om förhandlarna i den högsta
ortsgruppen vid förhandlingarna med
ogillande ser på varje tanke att man bör
rätta till den stora sociala orättvisa och
den orimliga prissättning på arbetskraften,
som sker genom dyrortsgrupperingen.
Jag skall inte gå in på detaljerna
därvidlag. Denna orättvisa värdering av
arbetet på olika orter är en fråga, som
har genomgripande betydelse för hela
vårt samhälle, och bör enligt min mening
åter tas upp när motionerna därom
behandlas. Bara en sak skall jag säga
nu: när vi ser resultatet av dessa förhandlingar
måste vi väl ändå säga oss,
att det hade varit bra, om även andra
än tjänstemän hade deltagit i förhandlingarna.
Skall man röja upp i ett system
som det nuvarande, lär det behövas insatser
även från annat håll. Jag hänvisar
därvid till den diskussion som tidigare
förts.

Därutöver ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation, som
har avgivits av herr Thorsten Larsson
in. fl. Den innehåller väl ungefär vad
man enligt min mening redan här borde
kunna komma fram till. Hur det än går
så måste dock denna stora principfråga
komma att tas upp och behandlas när
lönefrågorna avgöres.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag är rädd för att när
herr Nilsson skall ägna sig åt sitt uppröjningsarbete,
så kommer han nog att
få många stickor i fingrarna, innan han
blir färdig. Det är inte alls så enkelt
som han tycks föreställa sig, så att man
här i riksdagen bara har att ange de
ramar, som statstjänstemännen eller andra
skall följa vid förhandlingarna.

Det kan inte vara obekant för herr
Nilsson, att vi här i landet har en ar -

Onsdagen den 20 maj 1959

Nr 18

Ang. statstjänstemannens löner under år 1959, m. m.

betsmarknad, där den privata sektorn
är den dominerande och till vilken man
ju är tvingad, antingen man vill eller
inte, att ta hänsyn. Hänsynstagandena
har ju gått långt i det avseendet, ty det
är väl en ganska allmän uppfattning,
att man inte på den statliga sektorn liksom
kan sitta i ett glashus och reglera
löne- och anställningsvillkoren för de
anställda till vilket pris som helst.

När herr Nilsson talar om sparsamhet
och hänsyn till kostnaderna i samma
andedrag, vet han inte vad han talar
om, ty resultatet av hans resonemang,
om det fullföljes, skulle bli att vi
på de orter, där industriarbetare och
tjänstemän i allmänhet ■— alldeles oavsett
vad vi beslutar här i riksdagen —
har relativt sett lägre löner, skulle få
väsentligt mycket högre löner för de
offentligt anställda.

Det gäller dock här inte i främsta
rummet en jordbrukarangelägenhet utan
i främsta rummet hur löntagarna vill
bli avlönade med hänsyn till den marknadslön,
som finns på olika områden.
Om lönerna i de högsta dyrortsgrupperna
ligger 25 procent över lönerna i de
lägsta, så skall vi inte tro — och här
hjälper inga resonemang i världen —
att vi med hjälp av den statliga sektorn
kan få industriens lönepolitik att
ändra karaktär. Det har vi nu försökt i
20 år, men vi märker inga som helst
spår av påverkan i det avseendet från
den statliga sektorn. Staten har krympt
dyrortsmarginalerna, men fortfarande
är marginalerna oförändrade på den
privata sektorn på grund av ekonomiska
faktorer, som vi inte kan besluta om.

Jag skall gärna medge, att det för den
enskilde anställde kan synas orättvist
att det är på detta sätt inom den statliga
sektorn. Men det är precis lika
orättvist inom den privata sektorn. Det
är nu en gång på det sättet, att har
man ett näringsliv, som får verka fritt
så får man också finna sig i resultaten.
Vi har alltså nått detta resultat på
grund av de fria krafternas spel, och
vi skall inte inbilla oss, att vi genom beslut
här i riksdagen kan åstadkomma en
förändring.

Frågan gäller i princip och i långa
loppet, om man skall ha en lönepolitik
på den statliga sektorn, som är helt och
hållet skild från den lönepolitik, som
man driver på den privata sektorn. Det
möter inga hinder — det är jag övertygad
om -—■ att få de i offentlig tjänst
anställda i de lägre dyrortsgrupperna
att vara med om att höjas upp till en
väsentligt högre nivå, men om herr Nilsson
inbillar sig, att det skulle finnas
möjligheter att sänka lönerna i de högre
ortsgrupperna för de i offentlig tjänst
anställda under de löner, som gäller på
den privata sektorn, så tar han fullkomligt
miste. Man bör inte ge sig på det
försöket, tv det är dömt att misslyckas.

Jag har ingenting emot att diskutera
själva dyrortsgrupperingen. Men jag tycker
att de ensidiga och illa underbyggda
framställningar, som kommer gång på
gång och som vilar på ett önsketänkande,
måste förvisas från det sakliga diskussionsplanet,
där man har att bedöma
förutsättningarna, ekonomiskt, arbetsmarknadsmässigt
och lönepolitiskt,
att göra någonting åt frågan.

Vi har alltså krympt distansen mellan
lönerna i de olika ortsgrupperna på
den statliga sektorn, men vi har fortfarande
kvar problemet på den privata
sektorn. Vi hade ju en diskussion här i
riksdagen för tre år sedan, om jag minns
rätt — civilministern erinrar sig nog
den saken bättre — där vi fick lov att
konstatera att det inte gick att rekrytera
brevbäraraspirant- och stationskarlsaspiranttjänsterna
i Stockholm, Hallsberg
och Norrland därför att kontantlönerna
var för låga i förhållande till industriarbetarlönerna
på dessa platser. Vi
tvingades då att lyfta lönerna för dessa
grupper liksom för ovanliggande grupper
för att över huvud taget skapa rekryteringsmöjligheter
beträffande dessa
tjänster.

Om man tror att man kan gå den
motsatta vägen och få till stånd en likställighet
genom att pressa ned den offentliga
sektorns löner på dessa platser,
så är detta alltså dömt att misslyckas.
Den andra viigen, alt höja upp lönerna
på de lägsta dyrorterna till samma nivå

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Ang. statstjänstemannens löner under år 1959, m. m.

som i de högsta dyrorterna, är väl möjlig
ur de offentliganställdas synpunkt,
men då måste man vara på det klara
med att vi kommer att få en markant
klyfta mellan den offentliga och den
privata sektorn på de lägre dyrorterna.
Ett sådant steg bör under alla förhållanden
föregås av allvarliga överväganden.

Jag är alltså beredd att ta upp en diskussion
i denna fråga, men jag vill bestämt
motsätta mig varje resonemang om
att tjänstemännen hos stat och kommun
på de högre dyrorterna inte skulle ha
en lönenivå, som i största allmänhet
knyter an till den marknadslönenivå
som där finns.

Jag tror alltså, att herr Nilsson bör
fundera åtskilliga gånger, innan han
åtar sig det röjningsarbete han talade
om. Ty det kan hända att han genom
god planering och någon omtanke kan
undvika en hel del sårnader.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag har kanske inte så
mycket att tillägga efter herr Åmans inlägg,
men jag vill ändå säga ett ord till
herr Ferdinand Nilsson. När han liksom
gjorde gällande att utskottet skyggat inför
svårigheterna och därför undvikit
att behandla hans motion och när han
tyckte att det var alltför lättvindigt att
avfärda motionen på det sättet, att man
godtog propositionen och som en följd
härav avvisade motionen, så bör kanske
herr Nilsson närmast vara tacksam för
att utskottet inte penetrerat hans motion
alltför ingående och ägnat alltför
mycken skrivning åt den. Jag tror nämligen
inte att den är av en sådan beskaffenhet,
att en diskussion här om detaljerna
i motionen skulle ha kunnat
föra så särdeles långt för herr Nilssons
vidkommande.

En detalj pekade herr Nilsson på —-den där utskottet uttalar vissa betänkligheter
mot att bibliotekarien på Kung],
biblioteket skulle benämnas biblioteksråd.
Han tyckte, att denna sak inte alls
behövde ha nämnts. Jag vill emellertid
påpeka, att detta kanske främst visar hur

noggrant utskottet verkligen gått igenom
det hela genom att så att säga följa
hela uppgörelsen och varje tjänst, som
där är intagen. Och när vi kom till ett
fall som detta, som gäller frågan om en
bibliotekarie skall benämnas biblioteksråd,
frågar vi oss, om detta — som normalt
brukar ske när det gäller en tjänsteförändring
— innebär en organisationsförändring
och om det föreligger
risk för att det kan bli konsekvenser för
andra bibliotek. Vi har därför menat
att det på denna punkt är skäl i att göra
ett uttalande. Nu har vi förstått att det
här i och för sig gäller ett ganska säreget
förhållande och att man inte behöver
räkna med att de andra bibliotekarierna
kommer efter och begär lönelyftning.

I varje fall har utskottet tyckt, när det
föreslagits en sådan här tjänst och en
sådan benämning, att det var anledning
att åtminstone göra ett mycket försiktigt
uttalande på denna punkt. Jag tror
därför snarast att det förhållande, som
herr Nilsson här pekade på, innebär att
han får erkänna att utskottet mycket
noggrant penetrerat dessa frågor och att
vi ingalunda bara har gått förbi det
problem, som herr Nilsson tagit upp.
Men vi har tyckt att det är lämpligare
att behandla det i ett annat sammanhang,
nämligen när vi har att pröva
frågan om dyrortsgrupperingen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill först säga till
herr Holmqvist, att jag inte alls tror att
man i utskottet på något sätt var rädd
för att ge sig i kast med den motion,
som här förelåg. Man hade ju en så betryggande
majoritet, att det säkerligen
inte fanns någon anledning att vara rädd
för att ta itu med problemet — eller,
om man så vill, man brydde sig inte om
det. Anledningen till att jag tog upp
frågan om benämningen av bibliotekarien
var att jag hade ett intryck av -—
och det framgick också av utskottets
skrivsätt —• att det hela rörde sig om
rätt mycket pengar men allra mest att
man fäst sig vid en detalj — det var som

Onsdagen den 20 maj 1959

Nr 18

Ang. statstjänstemannens löner under år 1959, m. m.

att tala om en mygga, medan man just
inte sade så mycket om kamelerna.

Jag vill så ägna mig en liten smula
åt herr Åman. Jag skall inte på något
sätt tala om hur mer eller mindre underbyggt
hans anförande var och hur
tvivelaktigt det var upplagt -— det var
några vändningar, som han adresserade
till mig men som inte berör mig. Jag
vill säga att vi alla vet att dyrortsgrupperingen
en gång kom till såsom en form
vid den statliga lönesättningen. Den är
inte vanlig i andra länder, utan det är
ett nationellt unicum, som våra traditionalister
i fråga om lönesättningen gärna
försvarar. Jag konstaterar emellertid att
den kom från den statliga lönesättningen,
och den bär sedan smittat och bidragit
till utformningen av avtalstekniken
inom den —• mer eller mindre fria
— arbetsmarknad som förekommer i
vårt land. Men när man sedan skall försvara
den statliga dyrortsgrupperingen
så gör man volter och försvarar den
med att hänvisa till den enskilda lönemarknaden.
Det är en kortkonst som
inte imponerar så länge.

Till sist vill jag som min bestämda
uppfattning säga, att jag inte är så
rädd för konsekvenserna när det gäller
den ekonomiska utvecklingen på landsbygden,
nämligen konsekvenserna av att
man värderar och värdesätter landsbygdens
arbetskraft på samma sätt som
tätorternas. Det bör inte heller göras
gällande, att jag på något sätt har velat
försämra den ekonomiska ställningen
för dem, som här är de bäst ställda. Det
var inte detta, det var fråga om, herr
Åman, utan det var bara fråga om att
ifall man verkligen vill ha rättvisa och
utjämning, så skall man inte låta lönerna
i den högsta ortsgruppen springa
före hela tiden, ty då hinner de eftersatta
aldrig i kapp och får vänta på rättvisa.
Jag har till och med tillagt, att om
de ekonomiska förhållandena medgåve
för alla lönehöjningar därutöver, hade
jag ingenting i princip att invända däremot.
Detta var en ekonomisk fråga,
men vad jag ivrar för är att vi skall få
komma fram till ett rättvisare och skäligaro
bedömande.

Till sist, herr Åman, skulle jag inte
vilja att landsbygden på lång sikt köpte
det differentierade och det levande näringsliv,
som jag önskar och vill att den
skall ha, med ett underbetalande av
landsbygdens arbetskraft.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Ingen av oss reservanter
har sagt någonting om att vi förutsatt
en sänkning av lönerna. Tvärtom, vi är
kanske inne på samma linje som just
herr Åman talade om. Men vad reservanterna
bär menar är att riksdagen
ändå skulle visa ett så pass stort intresse
för att ta bort dessa orättvisor, att
man åtminstone i skrivningen skulle
vilja försöka ange, vad man bör rätta
sig efter vid eventuellt kommande förhandlingar.

Det kan kanske sägas att detta är en
icke önskvärd pekpinne, men jag tror
att statsmakterna här ändå har ett föregående,
som kanske i viss mån har bidragit
till att skapa detta förhållande.
Då bör det väl inte vara fel ifall man
här försöker ange vägar som skulle ta
bort dessa orättvisor. Det gör man inte
med mindre än att man pekar på dessa
förhållanden och uttalar att folk i de
mindre tätorterna och på landsbygden
inte bör ha så låg lön som de har i förhållande
till den s. k. högsta dyrorten.

Med detta, herr talman, har jag än en
gång velat understryka att reservationen
helt enkelt endast innehåller en rekommendation
beträffande själva skrivningen.

Herr ÅMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte vända mig
emot herr Ferdinand Nilssons och andras
strävanden att skapa rättvisa. Var
helst någon verkar för rättvisa är det
vällovligt. I detta fall är det inte så,
att dyrortsgrupperingen på den offentliga
sektorn har smittat av sig på den
andra, såsom herr Nilsson vill göra gällande.
Jag har tvärtom med angivande
av vissa siffror försökt förklara för herr
Nilsson att den privata sektorn utvecklar

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Ang. statstjänstemannens löner under år 1959, m. m.

sig alldeles oberoende av vad vi gör på
den offentliga. Detta är dilemmat.

Om herrarna ville göra en betydligt
effektivare insats för att lyfta lönenivån
på landsbygden skulle det vara att höja
lantarbetarnas, lantbrukstjänstemännens
och de i jordbrukets olika organ verksamma
anställdas löner. Det skulle ha
en mycket starkare effekt på utjämningen
mellan de högre och de lägre dyrorterna
än justering på den lilla sektor,
som den offentliga sektorn utgör på
de olika platserna i landet. Vad jag alltså
vänder mig emot är barnatron att
man genom åtgärder på den offentliga
sektorn skulle kunna påverka den allmänna
lönebildningsstrukturen, vilket
man hittills bevisligen inte har gjort.

Herr Nilssons påstående att det inte
är så underligt att man vid förhandlingarna
har kommit till det resultat som
skett på grund av förhandlingsdelegationernas
sammansättning röjer en antagonism
mot en viss kategori bland löntagare,
som jag inte finner motiverad.
Den uppfattning jag och en del andra
har i denna fråga har intet att göra
med missunnsamhet mot den fattiga
landsbygden. Vi konstaterar endast att
dyrortsgrupperingen är en alltför bräcklig
hävstång om man med den skall försöka
lyfta det orättviseblock som herr
Nilsson förmenar skiljer de olika arterna
åt.

Ni har mycket effektivare instrument
på er sida att ordna den saken om ni
vill använda dem. Använd dem, så kanske
resultatet visar sig snabbare än vad
det uppenbarligen kan göra genom åtgärder
på den offentliga sektorn, där
åtgärderna varit verkningslösa i förhållande
till den privata sektorn.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall helt kort endast
säga, att såvitt jag förstår rätt har
herr Åman missförstått vad jag nämnde
angående sambandet mellan den allmänna
och den enskilda sektorn. Vad
jag sade var att ortsgraderingen historiskt
nog var någonting som den enskil -

da sektorn en gång övertog från den allmänna.
Jag har inte påstått att det sedan
i fortsättningen har legat till på
samma sätt. Avtalsrörelsen inom den enskilda
sektorn övertog formen, så att säga,
och utvecklade den vidare.

Jag vill understryka att vad vi ur
landsbygdens synpunkt gärna vill åstadkomma
är likställighet och vad därmed
sammanhänger. Därför spelar i de gamla
bramstorpska jordbruksavtalen arbetsposten
den största rollen både i fråga
om företagare och anställda. Vi står
inte alls främmande för den saken —
men det kan ju inte herr Åman veta.

Herr HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Larsson beklagade
att vi från utskottets sida inte kunde vara
med om den skrivning reservanterna
föreslagit. Han sade att statsmakterna
har ett föregående på den här punkten,
som motiverade att man nu markerade
en villighet till utjämning.

Jag vet egentligen inte vad herr
Larsson syftade på med detta uttalande.
Det faktiska förhållandet är ju ändock
det, att staten med sin lönesättning med
den relativt lilla spännvidd, som föreligger
mellan ortsgrupp 2 och 5, ju faktiskt
är en föregångare när det gäller att åstadkomma
en utjämning, ty spännvidden på
den enskilda marknaden är väsentligt
mycket större än vad det här rör sig om.
Det är ett känt förhållande att en statstjänsteman,
som är bosatt i ortsgrupp 2,
befinner sig i en ganska god ställning i
jämförelse med en motsvarande tjänsteman
på den enskilda marknaden i samma
ortsgrupp. I ortsgrupp 5 har det däremot
många gånger varit svårt att rekrytera
den statliga tjänsten därför att lönerna
inte har varit konkurrenskraftiga.

Herr Larsson har inte något som helst
skäl för det uttalande han gjorde om att
staten här hade ett föregående, som förpliktade.

Herr ÅMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Nilsson menar
att själva dyrortsgrupperingen är ett hin -

Onsdagen den 20 maj 1959

Nr 18

Ang. statstjänstemannens löner under ar 1959, m. m.

der kan jag tala om att det kommit ett
förslag — som man visserligen inte
kunnat acceptera eftersom det var för
komplicerat —- att man alldeles skulle
gå förbi dyrortsgrupperingen och knyta
an till marknadslöner.

Låt oss anta att vi inte bär någon
dyrortsgruppering. Är det någon som
tror att tjänstemännens löner i Stockholm
blir billigare för staten av den
anledningen? Det blir de naturligtvis
inte.

Skall man åstadkomma en rättvisa på
det område som herr Nilsson behärskar,
kan man visserligen på de lägre dyrorterna
höja de statsanställdas löner i förhållande
till arbetarnas, men är ni då
också beredda att höja lantarbetarlönerna,
trots att industriens anställda på de
orterna ligger lägre? lag är inte så säker
på att jordbruket som ekonomisk verksamhetsgren
är berett att lösa in den
växeln och betala utöver den lönenivå
som gäller för industriens folk på de lägre
dyrorterna. Men detta är problemställningen,
herr Nilsson, om vi skall ha en
marknadslön som i så måtto avviker från
den officiella statliga marknadslönen, att
den på högre dyrorter har följsamhet till
den privata sektorn men på lägre dyrorter
går väsentligt över den privata sektorn
för att göra distansen mellan de
tidigare högre och lägre dyrorterna så
kort som möjligt.

Detta är alltså inte några små problem
vare sig för oss eller för jordbruket. Det
blir ganska svåra nötter att knäcka, och
det är faktiskt svårigheter av teknisk art
som här anmäler sig och som inte har bara
med dyrortsgrupperingen att göra.
Det är inte så enkelt att vi bara behöver
avskaffa dyrortsgrupperingen för att bli
av med alla problemen. Problemen står
kvar, och vi har ingen metod med vilken
vi kan lösa dem så att folk får rättvis
behandling om vi ort för ort skall fastställa
en marknadslön för de i offentlig
tjänst anställda.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag hade egentligen inte
tänkt säga någonting i denna diskussion,

men när herr Nilsson nu behagade återupprepa
en del av det anförande, som
han höll i en tidigare debatt, kände jag
mig ändå frestad att säga ett par ord.

Han kritiserade ett förhållande inom
organisationerna, som såvitt jag förstår
riksdagen som arbetsgivare egentligen
inte har med att göra, nämligen delegationernas
sammansättning. Organisationerna
utser ju själva de män och kvinnor,
som skall representera dem i förhandlingsdelegationerna.
Såvitt jag är
rätt underrättad finns folk från praktiskt
taget hela landet med i dessa delegationer.
Det är alltså felaktigt när herr
Nilsson vill göra gällande, att det enbart
är stockholmare som deltar i förhandlingarna.

Sedan måste jag bekänna, att jag är
något förvånad över att det i kammaren
uppstått en diskussion om dyrortsgrupperingens
vara eller icke vara i anslutning
till spörsmålet om man skall
godkänna en föreliggande förliandlingsuppgörelse
eller ej. Jag är något bekymrad
över denna framstöt. Riksdagen har
tidigare begärt en utredning om dyrortsgrupperingen,
och i anslutning till riksdagens
beslut har jag tillsatt en utredningsman,
som skall sköta första etappen
i den utredningen.

Menar motionären och reservationens
förespråkare, att den utredningen nu
skall stoppas och icke fullföljas? Menar
de, att vi skall flytta över till förhandlingsbordet
alla spörsmål som har samband
med dyrortsgrupperingen? Tidigare
har det förekommit kritik för att
begränsade förändringar i dyrortsgrupperingen
skett vid förhandlingsbordet.

Jag måste bekänna, att jag är något
förvånad över den radikala omsvängning
som skett i betraktelsesättet på denna
punkt. Men jag skulle tro att det är
lämpligast att vi nu liksom förut låter
en utredning utföra sitt arbete och sedan
tar ställning till utredningens resultat.
Det måste väl ändå vara någon mening i
att såväl första som andra kammaren
begär en utredning, och då bör man väl
avvakta utredningsresultatet innan man
binder sig för nya principer på detta
område.

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Ang. statstjänstemannens löner under år 1959, m. m.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Jag kan instämma med
herr statsrådet att detta kanske inte är
lämpligaste tidpunkten att ta upp dyrortsgrupper
ingen.

Vad som ändå föranledde mig att begära
ordet var ett uttalande av herr
Holmqvist — och om jag fattade herr
Åman riktigt var han inne på samma
tankegång — att spännvidden när det
gäller statstjänstemannens löner är liten
jämfört med förhållandet på den privata
sektorn.

Men ortsgrupperingsutredningen klarläde
ju, att det visserligen finns privata
sektorer, där spännvidden är större än
inom den statliga sektorn, men att det
också finns sådana där den är betydligt
mindre och sådana där det inte är någon
skillnad. Beträffande det herr Åman bl. a.
talade om, lantarbetarlönerna, gäller, såvitt
jag nu erinrar mig saken riktigt, att
de inte är dyrortsgrupperade.

När det gäller tjänstemän i högre lönegrader
inom den privata sektorn är det
vidare faktiskt så, att lönen i vissa fall är
lägre i Stockholm än ute i glesbygden,
beroende på att det är många som inte
trivs där och att man för att få befattningarna
fyllda är tvungen att betala högre
löner.

Det föreligger således, herr talman,
inte den skillnad mellan den statliga
och privata sektorn i detta avseende,
som herr Holmqvist gett uttryck åt.

Jag instämmer i vad statsrådet sade
om att vi får avvakta och se vad resultatet
blir av dyrhetsundersökningen på
olika orter. Vid de bedömanden, som
ortsgrupperingsutredningen på sin tid
gjorde, kom man fram till att skillnaderna
i dyrhet undan för undan minskades.
Utredningen kunde inte till fullo
klarlägga problemet, men de stickprovsundersökningar
som gjordes tydde på
att utvecklingen gick i den riktningen.
För min del tror jag att vi har en fortgående
utjämning i fråga om dyrheten
på olika platser, och då bör väl också
frågan om dyrortsgrupperingens avskaffande
bli aktuell. Men vi får väl, som
sagt, avvakta resultatet av denna undersökning.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Först en replik till statsrådet
och chefen för civildepartementet.

Herr statsrådet missförstod mig, såvitt
jag förstår, ganska kapitalt på en punkt.
När jag klagade över urvalet av dem
som sitter vid förhandlingsborden, var
det i anknytning till den diskussion som
förekom här i början av riksdagen. Vi
yrkade vid det tillfället från vår sida,
och även jag gjorde det, att man borde
få även andra än statstjänstemän företrädda
som förhandlare på den statliga
sidan. Däremot är det naturligtvis groteskt
att tänka sig — jag kan över huvud
taget inte förstå hur civilministern kan
tro någonting sådant — att jag skulle
mena, att riksdagen skulle utse förhandlare
för den andra parten. Det är ju en
fullkomligt orimlig tanke, som vi över
huvud taget inte behöver ödsla tid på.

Herr Åman påpekade för mig, att detta
är en stor och omfattande fråga etc.
I vår motion skriver vi: »Fn avveckling
av detta privilegiesystem, som ger åt
människor på landsbygd och i landsort
mera likvärdiga villkor i föreliggande
hänseenden i jämförelse med storstädernas
befolkning, framstår som ett trängande
socialt rättvisekrav.» Vi är fullt
medvetna om att detta är en stor och omfattande
fråga. Vi påpekar också i motionen
att denna omläggning är förenad
med betydande kostnader, varför man
här måste gå de partiella reformernas
väg. Den åsiktsriktning som jag tillhör
är emellertid fullt på det klara med
målsättningen. Dyrortsgrupperingen är
orättvis och bör avskaffas. Denna avveckling
skall ske successivt. De löneförbättringar,
som här har föreslagits i
de lägre ortsgrupperna, betraktas av motionärerna
som ett steg för att åstadkomma
en utjämning. Men det blir ingen utjämning,
om hela tiden en del grupper
springer före.

Det är, herr talman, detta som är kärnpunkten
i motionärernas resonemang.

Herr ÅMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill påpeka för herr
Ferdinand Nilsson, att det står i re -

Onsdagen den 20 maj 1959

Nr 18

Ang. statstjänstemännens löner under år 1959, m. m.

servationen: »Utskottet vill understryka
angelägenheten av att vid kommande
förhandlingar löneförbättringarna fördelas
på sådant sätt, att befattningshavarna
i de lägre ortsgrupperna successivt
uppnår samma löneläge som befattningshavarna
i den högsta ortsgruppen.»
Det betyder, om detta skall stå där naket,
att man skall höja på de lägre dyrorterna
utan att man — om jag fattade herr
Nilsson rätt -—- skall ta någon som helst
hänsyn till att löneläget på de högre dyrorterna
bör fastställas att stå i samklang
med lönesättningen på den allmänna arbetsmarknaden.

Jag är tacksam för herr Larssons påpekande,
därför att han fäste uppmärksamheten
på hur krångligt detta är. Det
är riktigt som han säger, att en kvalificerad
tjänsteman, som tar en anställning
ute på landet, t. ex. vid ett bruk, kräver
högre kontantlön än i Stockholm. Vi
bär också det underliga förhållandet, att
man i botten — både herr Holmqvist och
jag kan stå för vad vi sade om industriarbetarlönerna
■—■ har en spännvidd på
25 procent, medan spännvidden för
statstjänstemänncn är 12 procent. De differenserna
har vi redan, men trots att
skillnaden för statstjänstemänncn har
krympt till 12 procent har ingen motsvarande
krympning ägt rum för industriarbetarna.
När det gäller högre lönegrader
är förhållandena omkastade. Man
kan förstå vilka problem vi därför ställs
inför. I det ögonblick då vi släpper dyrortssystemet
måste vi också släppa den
bundna hierarkien. Om man för statstjänstemän
i de lägre lönegraderna skulle
genomföra en höjning som vore kraftigare
på de lägre dyrorterna och samtidigt
— med hänsyn till marknadslöneläget
— öka distanserna till de högre
lönegraderna på dessa orter skulle vi få
en rubbning i förhållandet mellan dessa
högre tjänstemän på nuvarande respektive
lägre och högre dyrorter där de
bleve bättre ställda på de lägre dyrorterna.

Detta är ett vittnesbörd om hur trassligt
problemet är, och jag är övertygad
om att den av civilministern igångsatta
utredningen i varje fall kommer att bely -

sa för oss att problemet ingalunda är
enkelt.

Det har varit mitt enda ärende här, att
klargöra att problemet inte är så enkelt,
att man kan lösa det enbart genom ett
uttalande om inom vilka ramer förhandlingsmännen
har att arbeta. Det är så
komplicerat att man inte bör ge några
sådana fingervisningar, som praktiskt
inte kan följas utan som bara för med sig
en massa besvärligheter och icke överskådliga
konsekvenser. Det är detta, herr
talman, som jag har velat framhålla, tv
bortsett från de formella synpunkterna
på det ställda yrkandet är yrkandet i
och för sig sakligt orimligt, så länge man
inte har givit sig i kast med att i detalj
ange vad som bör sättas i stället. Det är
den frågan man måste kunna svara på
innan man avskaffar dyrortssystemet.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det är mycket möjligt
att jag missuppfattade herr Nilsson, när
han i ett tidigare anförande beklagade
att enbart stockholmare fick delta i förhandlingarna.
Om herr Nilsson i det uttalandet
inte inrymde personalrepresentanterna,
så blir ju uttalandet i och för
sig litet klarare på den punkten.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Som herr Äman vet, kom
ortsgrupperingsutredningen till den slutsatsen,
att de skillnader i dyrhet, som nu
kan mätas, är relativt små i jämförelse
med de skillnader som finns beträffande
en hel del ting som det är svårt eller
rent av omöjligt att sätta ett bestämt
pris på. Utredningen kunde ju aldrig
tänka sig att lönen skulle vara precis
densamma på alla platser, men det är
tydligt att enbart skillnaden i levnadskostnader,
om man undantar vissa områden
i Norrland, inte utgör någon anledning
till att upprätthålla någon skillnad
i lön. Det är emellertid många andra
ting som kommer till. Därför menade
också utredningen, att det får viigas från
fall till fall, vad som skall anses vara cn
lämplig lönesiittning. Därmed är vi in -

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Ang. statstjänstemännens löner under år 1959, m. m.

ne på marknadslönebegreppet. Men som
herr Åman säkert minns ville inte arbetsmarknadens
parter följa med i det
resonemanget. Jag kan i viss grad förstå
herr Åmans inställning, ty ett bifall till
reservationen skulle i praktiken komma
att innebära att hela detta besvärliga
problem överflyttas på arbetsmarknadens
parter, som får förhandla om hur
hög lönen skall vara på olika orter, medan
däremot grunden, basen för lönesättningen,
skulle vara densamma.

Jag är övertygad om att utredningen
kommer att visa att skillnaderna i levnadskostnader
är så obetydliga, att det
kanske inte blir tal om att grunda några
skillnader i lönesättningen på dem.
När man nu vet att det förhåller sig på
det sättet är det väl inte så märkvärdigt,
att reservanterna skriver att det
kanske nu vore på tiden att vid kommande
löneförhandlingar beakta detta förhållande.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende å det nu föredragna utlåtandet
yrkats 1 :o) att kammaren skulle,
med godkännande av utskottets motivering,
bifalla vad utskottet hemställt;
2ro), av herr Larsson, Thorsten, att utskottets
hemställan skulle bifallas med
det tillägg till motiveringen, som föreslagits
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Mannerskantz,
att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med den ändring i
reservationens förslag beträffande motiveringen,
att de två sista meningarna i
reservationen utginge och ersattes av en
relativsats, varvid den sista meningen
i reservationen skulle få följande lydelse:
»Utskottet delar motionärernas uppfattning,
att dyrortsgrupperingens avveckling
är ett trängande socialt rättvisekrav
och att denna avveckling bör ske
på den partiella utjämningens väg, som
närmare bör utformas av arbetsmarknadens
parter.»

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan med god -

kännande av utskottets motivering vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Thorsten
Larssons yrkande.

Herr Mannerskantz äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 111 antager godkännande
av utskottets hemställan med det tillägg
till motiveringen, som föreslagits i den
vid utlåtandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av utskottets hemställan med det tilllägg
till motiveringen, som under överläggningen
föreslagits av herr Mannerskantz.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 31;

Nej — 32.

Onsdagen den 20 maj 1959

Nr 18

Därjämte hade 78 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som med godkännande av statsutskottets
motivering i dess utlåtande nr
111 bifaller vad utskottet i utlåtandet
hemställt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med det tillägg till motiveringen,
som under överläggningen föreslagits av
herr Mannerskantz.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 109;

Nej — 25.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 112, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
tjänster vid kommunikationsverken,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 7 §§ förordningen
den 19 november 1911 (nr
383) angående stämpelavgiften jämto i
ämnet väckta motioner; samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse med Schweiz rörande

Ang. ändring i bagerilagen
tullmedgivanden, m. m. jämte i ämnet
väckt motion.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

32, i anledning av väckt motion
om en översyn av de administrativa reglerna
för riksdagens verk; och

nr 33, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken beträffande
överlåtande av beredskapsanläggning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ändring i bagerilagen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 32, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 16
maj 1930 (nr 139) om vissa inskränkningar
beträffande tiden för förläggande
av bageri- och konditoriarbete, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 april 1959 dagtecknad
proposition, nr 131, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga i propositionen
infört förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr
139) om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och
konditoriarbete.

I propositionen hade föreslagits att den
särskilda regleringen av arbetstidens
förläggning inom bagerinäringen i fortsättningen
icke skulle äga tillämpning
på tillverkning av spis- eller knäckebröd1,
käx eller annat därmed jämförligt
bakverk. I fråga om tillverkningen av
annat bröd hade föreslagits vissa uppmjukningar
i nu gällande regler. Sålunda
föresloges angående tidpunkten för
arbetets början, förutom en viss utvidgning
av möjligheten att utföra förberedelsearbeten
före påbörjandet av det

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Ang. ändring i bagerilagen
egentliga bageriarbetet, att under natten
till söckendag, som närmast föreginge
sön- eller helgdag, varje slag av bagerioch
konditoriarbete skulle få utföras
mellan klockan 5 och 6 på morgonen.
Beträffande tiden för arbetets slut innebar
förslaget, att arbete, som bedreves
med regelbunden skiftindelning, på söckendag
skulle få utföras till klockan 23.
Slutligen hade förelagits en viss utvidgning
av arbetarskyddsstyrelsens dispensrätt.

Enligt den internationella arbetsorganisationens
konvention nr 20, vilken ratificerats
av Sverige, var det i princip
förbjudet att tillverka bröd eller konditorivaror
med undantag av torkat bröd
under en tidrymd av sju timmar innefattande
tiden mellan klockan 23 och
klockan 5. Denna konvention var tilllämplig
på såväl arbetsgivare som arbetstagare.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft vissa i
anledning därav väckta motioner, nämligen de

likalydande motionerna 1:468, av
fru Gärde-XVidemar in. fl., och II: 572,
av fröken Elmén m. fl., samt

motionen 11:573, av herr Nilsson i
Gävle m. fl.

I motionerna 1:468 och 11:572 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels att avslå propositionen nr 131, dels
att Sverige skulle uppsäga konventionen
nr 20 beträffande arbetstid för bagerier,
dels ock att nuvarande bageriarbetstidslagen
skulle upphävas.

I motionen 11:573 hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå propositionen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med avslag å motionerna
I: 468 och II: 572 samt II: 573, bifalla
förevarande proposition, nr 131.

Reservation hade avgivits av herr
Sunne, fru Svenson, herrar Kaijser, Källqvist,
Jacobsson i Tobo och Lothigius,
fröken Höjer samt herr Wahrendorff,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort

hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 131;

B. att riksdagen, i anledning av motionerna
I: 468 och II: 572, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t

dels som sin mening giva till känna,
att Sverige snarast möjligt borde uppsäga
Internationella arbetsorganisationens
konvention (nr 20) angående nattarbete
i bagerier;

dels anhålla, att Kungl. Maj :t ville snarast
möjligt förelägga riksdagen förslag
till lag angående upphävande av lagen
den 16 maj 1930 (nr 139) om vissa inskränkningar
beträffande tiden för förläggande
av bageri- och konditoriarbete;

C. att motionen II: 573 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Sedan 1919 finns särskilda
bestämmelser om förläggningen
av arbetstiden inom bageribranschen.
De nuvarande bestämmelserna är intagna
i en särskild lag från 1930 om vissa
inskränkningar beträffande tiden för
förläggande av bageri- och konditoriarbete,
den s. k. bagerilagen. Enligt denna
lag är nattarbete tillåtet i mindre utsträckning
än enligt arbetarskyddslagen,
beroende på antagandet, att allmänhetens
krav på nybakat bröd till morgonmålet
eljest skulle tvinga fram regelbundet
nattarbete. Bestämmelserna är
tillämpliga inte endast på arbetstagarna
utan också på företagarna själva. För
tillverkning av spis- och knäckebröd
gäller i vissa avseenden andra regler
än för annat bageriarbete, som får pågå
endast till klockan 20, medan knäckebrödstillverkningen
får pågå till klockan
22, om arbetet är indelat i skift,
och torkning av bröd kan fortgå till
klockan 24.

Enligt det nu framlagda lagförslaget,
som bygger på ett av arbetstidsutredningen
år 1955 framlagt förslag, skall
bagerilagen inte vidare vara tillämplig
på tillverkning av spis- eller knäckebröd,

Onsdagen den 20 maj 1959

Nr 18

kex eller annat därmed jämförligt bakverk.
Förslaget har motiverats med att
sådan tillverkning försiggår i sedvanliga
industriella former med långt driven
mekanisering. Man har övervägt motsvarande
ändring för mjukbrödstillverkningen,
och den skulle innebära att arbetet
finge börja klockan fem i stället
för nu klockan sex och att företagarna
skulle ställas utanför skyddsbestämmelserna.
En sådan ändring har emellertid
inte föreslagits. Departementschefen har
ansett att ändringen skulle innebära risk
för en försämring för en kategori arbetstagare,
och i fråga om företagarna
har han ansett att de mindre företagarna
sannolikt skulle gynnas i förhållande
till de större. Departementschefen vill
emellertid inte i detta sammanhang ta
ställning till frågan om konkurrensförhållandena
inom bagerinäringen.

Arbetstidsutredningens förslag var under
remissbehandlingen föremål för
mycket delade meningar särskilt när det
gällde mjukbrödstillverkningen, konventionen
och företagarnas ställning. Jag
skall tillåta mig att citera några av dessa
remissvar.

Kommerskollegium yttrar: »Vad beträffar
arbetsgivaren jämte familj bör
det vara deras obestridliga rätt att liksom
inom andra näringsgrenar själva
avgöra i vilken omfattning arbete för det
egna företaget skall utföras. Vidare synes
de konkurrenssynpunkter som tidigare
medverkade till att arbetsgivarna
inordnades under lagen icke stå i samklang
med nutida uppfattning på detta
område. Numera inrikta statsmakterna
sina strävanden på att söka främja den
fria konkurrensen, och näringslivets utövare
biträda dessa strävanden.»

Handelskammaren i Gävle säger: »Det
är för bagerilagen unikt, att dess bestämmelser
icke allenast avse arbetstagarna.
Genom lagen hindras även arbetsgivarna
att före ett visst klockslag
arbeta inom det egna företaget. Utredningen
anför såsom skäl för ett bibehållande
av lagen på denna punkt dels
skyddssynpunkter och dels den omständigheten,
att Sverige ratificerat en internationell
konvention, vilken äger till 4

Första kammarens protokoll 1959. Nr 18

Ang. ändring i bagerilagen
lämpning på såväl arbetstagare som arbetsgivare,
som deltaga i tillverkningen.

Vad det första av dessa argument beträffar,
förefaller det handelskammaren
minst sagt egendomligt, att en företagare
inom bageribranschen icke skall
ha rättighet att i likhet med andra företagare
efter eget val och bedömande disponera
sin tid till eget och företagets
gagn. Skulle liknande inskränkningar
införas över lag, borde i en uppkonstruerad
skyddsavsikt exempelvis en konsulterande
ingenjör icke få överskrida en
viss tidsram för sina prestationer eller
en handlande få möjlighet att efter stängningsdags
sköta sin bokföring, lagerinventering
etc.

I fråga om den andra invändningen,
nämligen Sveriges den 1 december 1939
gjorda ratifikation av den i Geneve den
8 juni 1925 träffade konventionen angående
nattarbete i bageri kan konstateras,
att jämte Sverige endast ett förhållandevis
litet antal stater anslutit sig till
densamma. Dessa äro med undantag av
Spanien andrarangsmakter, nämligen
Bulgarien, Chile, Columbia, Cuba, Finland,
Irland, Luxemburg, Nicaragua,
Israel och Uruguay.---Handels kammaren

finner därför de av utredningen
anförda betänkligheterna beträffande
konventionsuppsägning på denna
punkt knappast böra tillmätas avgörande
betydelse.

En väsentlig invändning mot ett bibehållande
av en särskild bagerilag finner
handelskammaren också däri, att densamma
bl. a. tillkommit i konkurrensbegränsande
syfte. ----— Enligt han delskammarens

mening måste en på dylik
grund byggd lagstiftning stå i uppenbar
strid mot de intentioner, som utmynnat
i 1946 års lag om övervakning av
konkurrensbegränsning inom näringslivet.
»

Jag har velat anföra dessa yttranden
såsom prov på de remissvar som avgivits.
Det finns naturligtvis också en del
svar som går i annan riktning.

En del av de uppfattningar, som kommit
till synes under remissbehandlingen,
har också tagit sig uttryck i de väckta
motionerna. Sålunda yrkas i motion nr

Nr 18

Onsdagen den 20 mai 1959

Ang. ändring i bagerilagen
468 i denna kammare och 572 i andra
kammaren att den nuvarande bageriarbetstidslagen
i sin helhet måtte avskaffas.
Härvid åberopas dels att arbetet
i mjukbrödsbagerierna inte i och
för sig är vanskligare än annat arbete,
dels att det förhållandet, att bageriarbetstidslagen
är tillämplig även på företagarna,
innebär ett djupt ingrepp i
näringsfriheten. Motionärerna framhåller
också att bestämmelserna i lagen är
sådana att lagen försvårar de små bageriernas
existens. Dessa synpunkter kommer
även till uttryck i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Nu förhåller det sig så, som jag nyss
nämnde, att Sverige har ratificerat konventionen
angående nattarbete i bagerier.
Den konventionen är tillämplig på
både arbetstagare och företagare. Godtages
reservanternas ståndpunkt, vilket
jag hoppas, måste Sverige säga upp sin
ratifikation av konventionen. Konventionen
upphör emellertid att gälla först
ett år efter uppsägningen, och därför
fordras det att den särskilda regleringen
av bageriarbetstidslagen är i kraft
ännu något år. Reservanterna vill med
hänsyn härtill inte motsätta sig att det
framlagda lagförslaget antages av riksdagen.
Samtidigt bör emellertid riksdagen
enligt reservanternas mening ge till
känna, att konventionen bör uppsägas,
och anhålla att Kungl. Maj:t snarast
möjligt efter uppsägningstidens utgång
förelägger riksdagen förslag om upphävande
av bagerilagen.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Kaijser (li) och Källqvist (fp).

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag tror att reservanterna
i denna del tar saken mera högtidligt
än vad som är nödvändigt. Den reform
som här föreslås är ju så obetydlig,

att den inte bör föranleda en sådan
uppmärksamhet som den fått från reservanternas
sida. Jag vill bara i all
korthet erinra om att när bagerilagen
en gång kom till, skedde det under mer
högljudda former än vad vi kan konstatera
vid uppmjukningen i dag. Det var
ett mycket viktigt krav från bageriarbetarna
den gången att få nattarbetet avskaffat.
Vi som följt den här frågan på
det fackliga avsnittet, förstår ju också
varför bageriarbetarna den gången krävde
nattarbetets avskaffande, att de ville
ha en särskild lag som reglerade arbetstiden
vid bagerierna. Både hygieniska
skäl och andra talade för att det blev
en ändring till det bättre. Nu har denna
lag tillämpats under många år. Vi
har kunat konstatera hur det sanerats på
området och, såvitt jag vet, har det inte
hörts några allvarligare klagolåtar under
de gångna årtiondena sedan lagens tillkomst.

Vad som nu sker är ingenting annat
än att man i enlighet med arbetstidsutredningens
förslag försökt att uppmjuka
den nuvarande lagen så att den korresponderar
med vad arbetstidsutredningen
hade tänkt sig, och jag erinrar
vidare om att man ju redan i samband
med avtalsförhandlingarna har inrättat
sig efter de förändringar som här föreslås,
d. v. s. man har avtalsmässigt tagit
hänsyn till de föreslagna ändringarna.
Det finns väl därför ingen anledning att
följa reservanterna i denna del. De föreslår
ju inte att upphäva lagen i dag, utan
de föreslår att det senare skall komma
fram ett förslag till upphävande av konventionen
och av lagen. Vi kan väl förvänta
att arbetstidsutredningens förslag
några år längre fram, när 45-timmarsveckan
är genomförd och har smält in
i arbetslivet, kommer att närmare penetreras
och de olika arbetsområden som
där är berörda att på ett eller annat sätt
särbehandlas, så att man så småningom
får en arbetstidslag som omfattar liela
arbetslivet i ett sammanhang.

Det är med denna syn på tingen som
utskottet inte har velat vara med om
andra förändringar än vad som framgår
av propositionen, och jag ber, herr

Onsdagen den 20 maj 1959

Nr 18

talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Svensson sade, att då bagerilagen
tillkom tillgodosåg den ett viktigt
krav från bageriarbetarna. Då fanns det
nämligen inte något generellt nattarbetsförbud,
och arbetarskyddslagen
fanns inte i sitt nuvarande skick. Sedan
dess har det sanerats mycket på området,
och nu har det gått därhän att vi
motionärer inte anser att det längre
finns något behov av lagen. Den uppmjukning
som nu föreslås i propositionen
är givetvis av godo, och den hälsar
vi i och för sig med glädje, men steget
skulle kunna tagas fullt ut, och man
skulle kunna avskaffa hela lagen. Den
omständigheten att den uppmjukas på
det sätt som nu föreslås visar hur litet
behov det finns av lagen i fortsättningen.
Den sektor som blir över blir så
liten så den skulle kunna täckas av det
generella nattarbetsförbudet.

Det kan ju inte gärna ur arbetarskyddssynpunkt
vara farligare att baka
mjukt bröd än att baka hårt bröd, och
det kan ju inte heller gärna vara farligare
att baka bröd med jäst än utan
jäst. Det är sådana skillnader som nu
införs i lagen. Den uppmjukning som
görs är bl. a. att man skall få baka hårt
bröd senare på kvällen än mjukt bröd.
Vidare skall man få fortsätta med att
haka bröd utan jäst på söndagarna ■—
den bestämmelsen finns redan nu i lagen
— däremot inte bröd med jäst.

Både bakning av mjukt bröd och bakning
av hårt bröd sker nu i en mera
industrialiserad form än tidigare och
det tillämpas helt andra arbetsmetoder
nu än då bagerilagen tillkom. Ilela brödtillverkningen
är rationaliserad, och i
all synnerhet i de större bagerierna använder
man så många tekniska hjälpmedel,
att det knappast blir fråga om att
det behövs något skydd för den mänskliga
arbetskraften utöver vad som finns
i den allmänna arbetarskyddslagen.

Departementschefen säger att ett upphävande
av lagens tillämpning beträffan -

Ang. ändring i bagerilagen
de företagarna sannolikt skulle komma
att gynna de minsta företagen i förhållande
till de större. Enligt min uppfattning
förhåller det sig tvärtom. Det är nog
så att de mindre företagarna kämpar
ganska hårt för sin existens för att kunna
klara sig gentemot de större företagen,
som har råd till alla de maskinella
investeringar som behövs för övergång
till mekaniserad drift. Detta påpekas
också av socialstyrelsen, som i sitt remissyttrande
säger att de konkurrenssynpunkter,
som tidigare medverkade till
att arbetsgivarna inordnades under lagen,
numera måste anses ha förlorat i
bärkraft. Vad som återstår är alltså
skyddssynpunkterna. Det förefaller onekligen
en smula omtänksamt i överkant
att försöka skydda företagarna från att
på detta sätt arbeta på natten i sin egen
rörelse. Det är ju dessutom helt unikt i
svensk rätt, och det innebär ett mycket
djupt intrång i näringsfriheten. Ingenting
hindrar en cykel- eller bilreparatör
att arbeta på sin egen verkstad, hur sent
på natten eller hur tidigt han vill på
morgonen. Varför skulle då inte detsamma
gälla även för en bagare?

Det är här ofta fråga om företag på
mindre orter, små företag, kanske ett
hembageri som har sin säsong under en
relativt kort del av året. Det kan gälla en
turistort, där turistinvasionen är begränsad
till en kort tid, och då inställer sig
företagaren och hans familj på att klara
den ökade efterfrågan som uppkommer.
I detta syfte behöver man ta i anspråk
även den tid på dygnet, som inte skulle
vara tillåten enligt bagerilagen. Denna är
ju dessutom så formulerad, att den enligt
sin ordalydelse hindrar till och med eu
husmor från att baka i sitt eget hem efter
kl. 8 på kvällen med biträde av extra
arbetskraft. Hon får bara baka, om hon
använder medlemmar av sitt eget hushåll.
Jag tror att folk i allmänhet — kanske
som väl är — inte har en aning om
hur denna lag verkligen är konstruerad,
ty helt säkert sker en mängd överträdelser
emot den, vilka aldrig kommer till
allmänhetens eller åklagarens kännedom.
Skall vi verkligen konservera en lag som
har så liten förankring i det allmänna

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Ang. ändring i bagerilagen
rättsmedvetandet och som vållat så
många tolkningssvårigheter? Det finns så
många undantag från den, och det har
varit så mycket diskussion om hur den
skall tolkas, och vanligtvis dras lagen
bara fram vid de tillfällen då något
missförhållande eller någon osämja uppstår
mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Annars kommer man överens om att
man skall baka på de tider som behövs
för verksamheten.

Jag tycker, att det ur arbetarsynpunkt
borde vara alldeles tillräckligt med den
allmänna lagen, och det har även flertalet
av de hörda remissinstanserna ansett.
Bland annat har kooperationens förhandlingsorganisation
uttalat sig för att
bagerinäringen i dess helhet borde inordnas
under den allmänna arbetstidslagen.
Ingen av oss vill väl ha mera
nattarbete än nödvändigt. Det finns också
sedan 1958 möjlighet att genom kollektivavtal
göra lagen dispositiv, och därvidlag
kan ju arbetstagarnas organisationer
helt bestämma, om man skall arbeta
t. ex. den extra timmen mellan kl. 5 och
C på morgonen eller inte.

Den omständigheten, att Sverige har
ratificerat 1940 års konvention har knappast
någon betydelse för förhållandena,
ty dessa har ändrats avsevärt sedan konventionens
tillkomst. Bland annat som
jag nyss påpekat har vi fått ett generellt
nattarbetsförbud, vilket vi inte hade vid
konventionens tillkomst, och dessutom
bär hela verksamheten inom bagerinäringen
rationaliserats på ett helt annat
sätt än man då kunde föreställa sig.

tycker, att utskottets motivering är
ganska svag. Samtidigt som man avfärdar
våra motioner behandlas en motion
från kommunisthåll, där avslag på propositionen
föreslås. Utskottet säger, att
det bedömer propositionsförslaget såsom
en i nuvarande läge lämplig avvägning
mellan de vitt skilda ståndpunkter som
framkommit i detta lagstiftningsärende.
Det är i och för sig en ganska egendomlig
motivering att man bedömer de
ståndpunkter, som framkommit i kommunistmotionen
och i våra motioner som
»vitt skilda ståndpunkter» för att sedan
säga, att propositionen är en lämplig

kompromiss mellan dessa båda ståndpunkter.
Detta kan knappast vara en
tillfredsställande motivering för att tillstyrka
en proposition.

Som herr Sunne redan påpekat, tar det
ett år att säga upp konventionen. Vi
hoppas att den kommer att sägas upp,
och att Kungl. Maj :t sedan återkommer
till riksdagen med ett förslag om bagerilagens
upphävande, samt att man tills
vidare tar de uppmjukningar som föreslagits
i propositionen. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sunne begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Onsdagen den 20 maj 1959

Nr 18

Ja — 70;

Nej — 58.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om viss höjning av folkpensionsavgiften

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av väckta motioner
om viss höjning av folkpensionsavgiften.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
321 i första kammaren av herr Aastrup
m. fl. samt nr 393 i andra kammaren av
herr Ohlin m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen för sin
del måtte besluta sådan ändring av folkpensioneringslagen,
att folkpensionsavgiften
höjdes från 4 till 4,5 procent av
den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten
upp till 15 090 kronor att gälla
fr. o. m. den 1 januari 1960.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:321 och 11:393 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet liade reservation anförts
av herrar Sunne, Mannerskantz,
Edström och Jacobsson i Tobo, fröken
Wetterström samt fru Sandström, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort lyda
så, som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 321 och
11:393 måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag angående
ändrad lydelse av 19 § 2 mom. lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Det har förutsatts ända
sedan folkpensioneringslagens tillkomst
att varje svensk medborgare mellan 18
och 66 år som regel skall erlägga pen -

Om viss höjning av folkpensionsavgiften
sionsavgift. Denna var enligt folkpensioneringslagen
1946 fastställd till 1 procent
av det enligt förordningen om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt taxerade
beloppet och om vederbörande var gift
1/2 procent av makarnas sammanlagda
taxerade belopp. Lägsta avgiften var 6
kronor och den högsta 100 kronor. 1953
höjdes avgiften till 1,8 procent av den till
statlig inkomstskatt taxerade inkomsten,
dock högst för ensamstående 180 kronor
och för makar 360 kronor. Ytterligare
höjning beslöts 1956, då procentsatsen
bestämdes till 2,5 och maximiavgiften till
respektive 250 och 500 kronor. Från och
med innevarande år är procentsatsen
höjd till 4 och maximiavgiften för ensamstående
till 600 samt för makar till
sammanlagt samma belopp, 600 kronor.

Samtidigt med dessa höjningar har
också pensionsförmånerna ökats. Ålderspensionerna
utgår nu för ensamstående
till 2 450 kronor och för två pensionsberättigade
makar till sammanlagt 3 920
kronor. Beslutet om dessa belopp grundar
sig på allmänna pensionsberedningens
förslag, enligt vilket ålderspensionen
skulle höjas så att den 1968 skulle utgöra
3 600 kronor för ensamstående och 5 400
kronor för äkta makar tillsammans. Beredningens
förslag innebar att höjningen
av folkpensionerna skulle ske successivt
med början 1958 och med en särskilt
stor ökning 1960. De föreslagna
etapphöjningarna utgjorde för ensamstående
pensionär enligt beredningens förslag
150 kronor 1958, 700 kronor 1960
och 150 kronor under vart och ett av
åren 1962, 1964, 1966 och 1968.

I proposition till förra årets A-riksdag
föreslog departementschefen, att den
föreslagna tilläggspensioneringen borde
utformas med den utgångspunkten, att
folkpensionerna höjdes sfi, att de 1968
komme att uppgå till de av beredningen
föreslagna beloppen. Särskilda utskottet
ansåg det emellertid inte lämpligt, att
riksdagen skulle binda sig för den takt, i
vilken höjningen av folkpensionerna
skulle ske efter 1958. Denna höjnings
storlek skulle bestämmas med hänsyn till
den statsfinansiella och den samhällsekonomiska
situationen. Man uttalade sig för

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Om viss höjning av folkpensionsavgiften
att den kraftiga höjningen 1960 borde
undvikas.

När det gäller pensionsavgifternas
storlek har maximibeloppet avvägts så,
att avgiften i princip ger en försäkringsmässig
täckning för folkpensionen åt
dem, som erlägger maximibeloppet under
största delen av den avgiftspliktiga
tiden. I verkligheten betalar väl knappt
någon person högsta pensionsavgiften
under största delen av den avgiftspliktiga
tiden. Detta förhållande skulle kunna
berättiga till en höjning av pensionsavgiften,
utan att man försäkringsmässigt
sett begick någon orättvisa mot den
blivande folkpensionären. I motion nr
321 i denna kammare och nr 393 i andra
kammaren framhålles också, att förra
årets riksdagsbeslut när det gällde den
stora pensionsreformen förutsatte, att avgiftsfinansiering
i ökad utsträckning
skulle användas. Folkpensionsavgiften på

4 procent av den till statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten upp till 15 000
kronor förutsatte man skulle bli höjd till

5 procent den 1 januari 1961 och därefter,
om statsfinanserna så krävde, till 6
procent.

Den statsfinansiella situationen har
emellertid medfört, att motionärerna föreslår
att folkpensionsavgiften fr. o. m.
den 1 januari 1960 skulle utgå med 4 1/2
procent av den taxerade inkomsten upp
till 15 000 kronor och i övrigt enligt samma
grunder, som nu är gällande. Behovet
av skattemedel för folkpensioneringens
pensionering skulle därmed minska med
netto 100 miljoner kronor för helt budgetår
och för nästa budgetår med 33 miljoner
kronor. Motionärerna anser att en
sådan höjning av avgifterna ligger helt i
linje med riksdagens ställningstagande
till förmån för att finansieringen av folkpensionerna
borde underlättas genom en
höjning av avgiftsprocenten. De har också
den uppfattningen, att en mycket utbredd
opinion skall ha förståelse för att
det i det prekära statsfinansiella läget är
bättre att öka den försäkringsmässiga
avgiftsfinansieringen än att nu höja den
indirekta beskattningen. Utskottsmajoriteten
har emellertid inte velat fästa
något avseende vid de statsfinansiella

svårigheterna utan skjutit frågan på
framtiden och avstyrkt motionerna.

Reservanterna har framhållit allvaret
i den statsfinansiella situationen, som
enligt kompletteringspropositionen ytterligare
skärpts sedan januari, vilket gör
det befogat att ompröva avgiftens storlek
redan nu. Den av motionärerna föreslagna
höjningen är enligt reservanterna,
till vilka jag anslutit mig, väl avvägd,
varför vi föreslagit att folkpensionsavgiften
skall utgå med 4 1/2 procent fr. o. m.
den 1 januari 1960.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen,
vilket förutsätter ändrad lydelse av
19 § 2 mom. lagen den 29 juni 1946 om
folkpensionering.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Reservanternas talesman
har ju här ingående refererat vad som
har förevarit i föreliggande fråga om avgifterna
till folkpensioneringen. Jag behöver
inte upprepa dessa detaljer. Men
vi har ju också av den redogörelsen fått
besked om vad som kommer att hända
under de kommande åren i fråga om avgiftsberäkningarna.
Detta år ökas ju den
enskildes avgifter till folkpensioneringen
med 1,5 procent. Det är ju ett belopp,
som många anser att den enskilde har
möjlighet att bära. Man har ju t. o. in.
ansett, att beloppet är så litet, att man
mycket väl kan öka det med en halv
procent till.

Den höjning, som man här har föreslagit,
är emellertid inte en isolerad företeelse
i den enskildes budget, utan vi har
här i riksdagen i en rad fall gjort sådana
förändringar, att utgifterna för den
enskilde har blivit större beträffande en
hel del ting än vad de tidigare har varit.
Jag vill bara erinra om ändrade regler
beträffande våra bostäder, angående
amortering av bostadslån och i fråga om
räntorna. Det finns en hel del sådana
ting, som medverkat till att livsföringen
för den enskilde har blivit dyrare än vad
den har varit förut. Dessa 75 kronor är
kanske inte något högt belopp, om man
bara ser det som 75 kronor, men om

Onsdagen den 20 maj 1959

Nr 18

man lägger till de andra stegrade utgifterna,
som den enskilde tagit på sig, kan
beloppet bli betungande nog.

Nu anser ju utskottets majoritet, att eftersom
riksdagen under föregående år i
samband med de nya folkpensionsbeloppen
beslöt även avgifterna principiellt,
bör avsikten därmed vara en ökning med
en procent år 1961 och ytterligare en
procent något längre fram, och vi har ju
därmed också klart, hur avgiftsbetalningen
kommer att erläggas på skattsedeln
av den enskilda under de närmaste
åren. Det finns därför ingen anledning
att öka avgiften under innevarande år,
utan vi anser att vi bör se tiden an och
följa den skala som pensionsberedningen
har angivit i denna fråga.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SUNNE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är ju så, att när det
här talas om utgifter — vi hade en sådan
debatt härom dagen i fråga om barnbidragen
— får vi ständigt höra frågan:
Varifrån skall pengarna tas? I detta fall
kan man, som jag sade, konstatera, att
det knappast finns någon blivande folkpensionär
som försäkringsmässigt betalar
in en summa som svarar mot det belopp
han sedan får ut. I det budgetläge
som vi nu har anser jag därför att det är
befogat att ta ut ett högre avgiftsbelopp.
Det är nog så, som herr Axel Svensson
säger, nämligen att livsföringen för den
enskilda har blivit dyrare. Men med
tanke på de förmåner, som folkpensionen
ger, är det berättigat ta ut högre
avgift. Om man tog ett litet trappsteg
denna gång och alltså höjde avgiften
med en halv procent, skulle verkan av
den höjning till 5 procent, som skall ske
nästa gång, knappast bli så kännbar. Det
är uteslutande det beträngda budgetläget
och svårigheterna när det gäller finansieringen
som liar föranlett oss att framlägga
detta förslag.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Det är fullständigt riktigt,
som herr Axel Svensson säger, att

Om viss höjning av folkpensionsavgiften
man i den allmänna pensionsberedningen
beslöt en viss trappa uppåt såväl när
det gällde förmånerna som när det gällde
avgifterna. Man föreslog att förmånerna
skulle ökas vartannat år och att
avgifterna skulle ökas vartannat år. Men
då denna avgiftsskala avvägdes i den
allmänna pensionsberedningen, hade beredningen
inte tillgång till de kunskaper
om det statsfinansiella läget som nu föreligger.
Detta gör att det kanske finns
skäl i att göra en omprövning av den
takt, i vilken avgifterna skall höjas.

Jag vill framhålla — liksom herr Sunne
redan gjort — att någon nämnvärd
förskjutning mellan skatte- och avgiftsfinansiering
inte kommer att uppstå.
Men det är en helt annan synpunkt, som
jag skulle vilja lägga på denna fråga.
Man får nämligen se vårt förslag om en
stegring av folkpensionsavgiften såsom
en integrerande del i den alternativa
budget, som vi har framlagt inom folkpartiet
— ett försök att genom förstärkning
av budgeten på olika sätt, besparingar
och avgiftshöjningar, undvika någonting
som vi tycker är ett värre ont,
nämligen en allmän omsättningsskatt på
3 procent, som finansministern tänkt sig.
Då herr Svensson talar om det bekymmer,
som en sådan här avgiftshöjning
kan innebära för den enskilde med avseende
på hans levnadsomkostnader,
vill jag erinra om att denna avgiftshöjning
måste betecknas som ett mindre
ont för den enskilde än en treprocentig
omsättningsskatt.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! När vi beslöt om de nya
folkpensionerna, skedde det under klang
och jubelfanfarer. Då slog vi oss för
bröstet och tyckte att vi hade gjort en
bra sak, och det har vi också gjort. Men
den gången glömde man bort att ange,
varifrån man skulle ta avgifterna för att
betala utgifterna. Nu skyller reservanterna
på det statsfinansiella läget, men
jag anser inte att detta har något samband
med denna fråga, ty folkpensionen
ocli vad därmed sammanhänger är ju
den arbetande generationens — jag vill

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Ang. bestämmelserna om maximihastighet
inte säga gåva till de gamla, utan uppskattning
för vad de gamla har gjort.
Den har tagit ställning till hur vi skall
betala avgiften i detta sammanhang.
Därför finns det ingen anledning att i
dag, innan den första stegringen har
trätt i kraft ordentligt, rubba den procentsats
som verkar för innevarande år.
Stegringen utgör dock 1,5 procent, och
vi får väl invänta denna stegrings verkan
för den enskilde, innan vi ånyo förändrar
procentsatsen för folkpensionsavgiften.
Det är så vi ser det. Jag tycker
inte att vi skall ha mera bråttom i denna
fråga än att vi kan invänta ett realiserande
av vad vi tidigare har varit
överens om.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 36,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

för bil med tillkopplad släpvagn

Då emellertid herr Sunne begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 95;

Nej — 43.

Ang. bestämmelserna om maximihastighet
för bil med tillkopplad släpvagn

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648),
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 april 1959 dagtecknad
proposition, nr 136, vilken hänvisats till
lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t anhållit om
riksdagens yttrande över i propositionen
infört förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648).

Kungl. Maj:ts förslag berörde dels
maximihastigheten för vissa fordon, dels
möjligheten att använda vissa påbudsmärken
utan samband med lokal trafikföreskrift,
dels ock vissa frågor om
utfärdande och återkallelse av körkort.
Förslaget till ändring av bestämmelserna
rörande maximihastighet innebar höjning
i speciella fall av hastighetsgränsen
för bil med en tillkopplad släpvagn.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat två i anledning därav
väckta likalydande motioner, nämligen
nr 469 i första kammaren av herrar
Lundström och Edström samt nr 574 i
andra kammaren av herr Carlsson i Huskvarna
m. fl.

I motionerna hade hemställts, att kammaren
vid sin behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 136 med avslag i
vad avsåge förslaget om ändring av 56 §,
1 mom. andra stycket i vägtrafikförordningen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära en allmän översyn av bestämmelserna
om hastighetsbegränsning m. m.
för fordon med tillkopplade släp.

Onsdagen den 20 maj 1959

Nr 18

Ang. bestämmelserna om maximihastighet för bil med tillkopplad slapvagn

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen i anledning av det
vid förevarande proposition, nr 136, fogade
förslaget till förordning om ändring
i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648) måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

B. att motionerna 1:469 och 11:574
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Mannerskantz och Edström samt fröken
Höjer, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en hemställan,

A. att riksdagen i anledning av det
vid förevarande proposition, nr 136, fogade
förslaget till förordning om ändring
i vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648) måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening giva
till känna vad reservanterna anfört;

B. att riksdagen i anledning av motionerna
1:469 och 11:574 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om översyn
av bestämmelserna om hastighetsbegränsning
in. m. för fordon med tillkopplade
släp;

C. att motionerna I: 469 och 11:574, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet hemställt under B,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill bara i all korthet
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen. Dess motivering är
att det är av stor betydelse för att hålla
transportkostnaderna nere att hastigheten
inte begränsas mer än vad som är
nödvändigt med hänsyn till trafiksäkerhet
och vägarnas belastning. Trafiksäkerhetsskälen
talar inte odelat för att
personbilar med släpvagn, som det här
är fråga om, skall föras med så låg hastighet
som här är föreslaget. På livligt

trafikerade vägar kan ett fordon som
håller en hastighet av 40 kilometer i timmen
otvivelaktigt stundom utgöra en
större trafikfara än ett fordon, som har
en större hastighet, t. ex. ungefär 60 kilometer
i timmen. Med lägre hastighet
tilltar nämligen antalet omkörningar,
och dessa utgör erfarenhetsmässigt mycket
stora faromoment. Våra nuvarande
bestämmelser i detta avseende tillkom
år 1951, och sedan dess har bilarnas tekniska
standard högst avsevärt förbättrats,
framför allt så till vida att de fått
helt annan bromsförmåga. Man kan därför
säga att de gällande bestämmelserna
är otidsenliga, i all synnerhet om man
ser att utanför landets gränser är hastighetsbestämmelserna
helt annorlunda.
Man tillåter där i många fall en betydligt
högre hastighet för fordon med släpvagn.
Enligt reservanternas mening är
alltså en översyn av dessa gamla bestämmelser
på allt sätt motiverad med hänsyn
till framför allt trafiksäkerhetens
krav. Det är den motiveringen som står
bakom reservationen, som jag än en
gång ber att få yrka bifall till.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Detta är egentligen en
mycket liten fråga. Varje gång man diskuterar
en begränsning av hastigheten
blir det en omdömesfråga. Somliga tycker
att det skall vara 40 kilometer i
timmen, andra 50, andra 60. Emellertid
har hastighetsbegränsningarna tillkommit
dels för att våra vägar varit av så
olika beskaffenhet, dels därför att vi
haft så många olyckor ute på våra vägar.
Sålunda kan herr Edström ha lika
rätt när han yrkar på en höjning av körhastigheten,
som propositionen med sin
siffermässiga uppställning. Det är inte
mycket att tvista om, utan utvecklingen
får visa vilket som är det rätta.

Det enda riktiga är naturligtvis att vi
har fri hastighet för både person- och
lastbilar över hela linjen. Utvecklingen
leder dit, men eftersom förutsättningarna
ännu saknas, bl. a. som jag sagt på
grund av vägarnas beskaffenhet, får vi
invänta den tidpunkten när allting är

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Ang. åtgärder för ökad användning av flis såsom bränsle

tillfredsställande rustat •— både vägarna
och vi själva som kör. Till dess får
vi ha en begränsning där en sådan är
nödvändig.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets memorial nr 38, föranlett
av kamrarnas skiljaktiga beslut vid behandlingen
av andra lagutskottets utlåtande
i anledning av väckta motioner
om visst tillägg till 7 § sjukförsäkringslagen,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Ang. åtgärder för ökad användning av
flis såsom bränsle

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av väckta
motioner angående åtgärder för ökad användning
av flis såsom bränsle.

Till jordbruksutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling i ett
sammanhang upptagna motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 67, av
herr Sveningsson m. fl., och 11:94, av
herr Hedin m. fl.,

2) motionen I: 369, av herrar Mattsson
och Jonasson,

3) de likalydande motionerna I: 370,
av herr Svedberg, Erik, m. fl., och II:
444, av herr Asp m. fl., samt

4) motionen II: 445, av herrar Brandt
i Sätila och Elmwall.

I motionerna I: 67 och II: 94 hade yrkats,
att riksdagen skulle hos Kungi.
Maj :t hemställa, dels att statliga och kommunala
inrättningar måtte rekommenderas
att, där så lämpligen kunde ske,
övergå till fliseldning, dels att de som
på nuvarande grunder hade möjlighet
anlita jordbrukets maskinlånefond jämväl
ur denna fond måtte erhålla lån för
anskaffande av flishuggningsmaskiner,
dels att industrigarantilånefonden måtte
tagas i anspråk för nödvändiga investeringar
vid övergång till fliseldning av
dem som i övrigt finge anlita denna fond,
dels att kostnader för investeringar vid
övergång till fliseldning måtte räknas
som avdragsgilla vid inkomsttaxering.

I motionen I: 369 hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta dels att i princip
uttala sig för åtgärder till främjande
av ökad användning av flisbränsle,
dels att till om- och nybyggnad av eldstäder
för fliseldning statsbidrag skulle
utgå med 25 procent av kostnaderna,
dels att statliga kreditgarantier skulle
lämnas för lån till sagda ändamål intill
ett helopp av 2 000 000 kronor för budgetåret
1958/59 och intill ett belopp av
5 000 000 kronor för budgetåret 1959/60,
att uppföras under nionde huvudtiteln.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 67 och II: 94, I: 369, I:
370 och II: 444 ävensom II: 445, i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört,

dels angående undersökning vid statliga
och statsunderstödda myndigheter och
andra organ rörande möjligheterna att,
där tekniska och ekonomiska förutsättningar
förelåge, införa fliseldning i av
dem disponerade byggnader samt beträffande
föranstaltande om eldning med
dylikt bränsle, därest undersökningarna
så skulle motivera,

dels angående fortsatt forsknings- och
försöksverksamhet rörande de tekniska,
ekonomiska och organisatoriska pro -

Onsdagen den 20 maj 1959

Nr 18

Ang. åtgärder för ökad användning av flis såsom bränsle

blem, som hade samband med ett ökat
utnyttjande av flis såsom bränsle;

2) att motionerna 1:67 och 11:94, I:
369 samt II: 445 i övrigt icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! När som i detta fall utskottets
utlåtande nr 28 är enhälligt är
det kanske inte så vanligt att ta kammarens
tid i anspråk. Den motion nr 67
i denna kammare, som jag och några
andra har lämnat, har också i långa
stycken blivit bifallen. Jag har därför,
herr talman, inte för avsikt att ställa
något yrkande och har ur den synpunkten
inte tänkt att ta ledamöternas tid i
anspråk.

Ingen kan säga annat än att jordbruksutskottet
med intresse har behandlat
de motioner som är redovisade i
detta utlåtande och som alla avser att
klenvirke och avfall från skogen i allt
större omfattning skall komma till en
rationell användning i form av flisbränsle.

Motionerna har varit remitterade till
en lång rad av organisationer och institutioner
på det skogliga området, och
i de remissvar som här har redovisats
finns många värdefulla synpunkter.
Frågan om flisbränsle och fliseldning
har också tilldragit sig stort intresse
under den gångna vintern. Det har talats
och skrivits mycket om fliseldningen
på senare tid.

Det råder, kan man säga, mycket god
enighet i remissyttrandena om att fliseldningen
har sin stora uppgift att fylla
ur beredskapssynpunkt. Om den saken
råder inga delade meningar. Alla är alltjämt
medvetna om i hur stor utsträckning
bränsleförsörjningen under krigsåren
fick klaras med bränsle från skogen.

Eftersom det är en mera omständlig
procedur att i en värmeanläggning ställa
om till fliseldning än till vedeldning
av det vanliga slaget, kan man nog säga
att om beredskapsvärdet i vedflisen skall
kunna tillvaratagas måste vedflisen
komma till en betydande användning

även under normala förhållanden. Man
måste vara medveten om att en sådan
verksamhet icke kan hastigt igångsättas,
utan all planering måste ske på längre
sikt. Ett värde av betydelse måste ligga
i det förhållandet att eldningsarbetet
med flis kan automatiseras på ett helt
annat sätt än med annat vedbränsle.

Nu tror jag inte att beredskapssynpunkterna
i de många motioner, som
här föreligger, har varit det väsentliga,
utan det stora intresset hos motionärerna
och hos landets många skogsägare
är att kunna tillvarataga de utan tvekan
här i landet stora arealer med ungskog,
som nu inte blir gallrade och skötta
såsom de borde skötas, därför att det
inte finns möjlighet att få avsättning
för gallringsvirket, inte ens så att det
täcker arbetskostnaderna. Man har då
efter de försök som utförts och med de
resultat som uppnåtts fått vissa förhoppningar
om att fliseldning under
normala förhållanden skall komma till
en sådan användning att den skall kunna
bidra även till en bättre skogsvård.
Remissinstanserna har också givit uttryck
för den uppfattningen att det ur
skogsvårdssynpunkt är angeläget att det
finns avsättning för klenvirket.

Jag delar också den uppfattningen att
flistillverkningen och fliseldningen inte
bör vara alltför konjunkturbetonade, inte
bör bli särskilt aktuella i en arbetslöshetstid
och vid vikande konjunkturer
för skogens produkter. Kan man inte
genom försöksverksamhet och forskning
komma fram till sådana resultat att fliseldningen
vilar på en mer stabil grund
än ett krisläge, har den inte framtiden
för sig.

Skall fliseldningen bli av det värde
som säkerligen samtliga motionärer
hoppas på, måste man komma fram till
sådana metoder att den blir gångbar
även under så normala tider som möjligt.
Jag delar utskottets mening att
några konstlade medel här icke skall
komma till användning.

1 vår motion nr 67 i denna kammare
har vi icke föreslagit några för statskassan
dyrbara subventioner, då det
ekonomiska läget inlc inbjuder till så -

Nr 18

Onsdagen den 20 mai 1959

Ang. åtgärder för ökad användning av flis såsom bränsle

dana förslag. Jag har personligen den
uppfattningen att det kanske inte vore
lyckligt om staten i en arbetslöshetskris
började med subventioner av detta slag.
När arbetslösheten är över och subventionerna
dras in, blir det i så fall ett
stort bakslag, och då kanske en tillverkning
och förbrukning av denna vara inte
längre blir aktuell.

Vad staten bör stödja är enligt min
mening den försöksverksamhet som alltjämt
pågår, varjämte man bör stödja
en fortsatt teknisk forskning. Här i riksdagen
brukar ofta talas om forskningens
stora betydelse. Här har vi ett område
där kanske teknik och forskning kan
lämna stora och värdefulla resultat. I
den mån det inte för respektive företag
medför några långt gående ekonomiska
konsekvenser bör allmänna inrättningar
uppmanas att införa fliseldning. Det viktiga
är att teknik och forskning kan nå
sådana resultat, att filseldningen blir
ekonomisk försvarbar. Blir den inte det,
hjälper säkert inte några subventioner, i
varje fall inte på längre sikt.

Vi tycker dock att utskottet utöver
vad det föreslagit borde ha kunnat tillstyrka
att jordbrukets maskinlånefond
skulle kunna användas för långivning
till utrustning för flistillverkning. I
många bygder är jordbruket och skogsbruket
så nära förenade att det inte
borde möta något hinder att använda
denna lånefond även för detta ändamål.
I min egen hembygd, där skogen betyder
mycket mer än jordbruket, har man
inom kommunen sedan flera år tillbaka
tillverkat stora kvantiteter eldningsflis,
som förbrukas vid inrättningar i Älvsborgs
län, vilka sedan flera år bedrivit
försöksverksamhet med fliseldning.

Jag är också medveten om att man
här har kommit till så goda resultat att
man kan ha förhoppningar om att fliseldning
under vissa förhållanden inte
bara har en uppgift att fylla ur beredskapssynpunkt
utan också framdeles
kan spela en viktig roll i vår bränsleförsörjning.
Redan på försöksstadiet har
sådana resultat uppnåtts att man kan ha
förhoppningar i den riktningen.

Det viktigaste från skogsägarnas synpunkt
är att arbetskostnaderna för flis -

tillverkningen blir täckta. Man kan nog
inte räkna med något nämnvärt överskott
härutöver som ersättning för råvaran.
Men blir arbetskostnaderna täckta,
skulle mycket därmed vara vunnet.
I stora ungskogsområden, där det nu är
eftersläpning med gallringsarbetet, skulle
man då kunna utföra denna gallring
på ett sådant sätt att man i framtiden
får bästa möjliga avkastning från skogen.

Min förhoppning är att regering och
riksdag här skall medverka på sådant
sätt att man kan uppnå ett dylikt resultat.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! I anslutning till vår motion
1:369 ber jag att med hänsyn till
frågans vikt få framföra några synpunkter.
Inte heller jag skall dock göra
något yrkande.

Vår levnadsstandard är beroende av
den gemensamma totalproduktionen. Ju
högre produktion vi kan åstadkomma,
desto högre levnadsstandard kan vi också
uppnå. För den skull är det också
angeläget att på allt sätt söka tillvarata
de resurser som står till vårt förfogande.
Vi har i vårt land stora kvantiteter
klenskog. Det lär röra sig om omkring
fem miljoner kubikmeter per år som
nu får ruttna ner. Det är alltså stora
värden som på så sätt går till spillo.
Samtidigt importerar vi bränsle för cirka
två miljarder kronor per år. Det är
klart att detta förorsakar en snedvridning
av handelsbalansen och försvagar
valutareserven. Samtidigt har vi här i
landet många arbetslösa. Bland skogens
arbetare är arbetslösheten egentligen
mycket större än statistiken visar. Alla
dessa småbrukare — skogskörare in. fl.
— stämplar ju inte, och de räknas därför
inte in i den vanliga statistiken. Det
måste alltså vara ett stort nationalintresse
att någonting göres på denna punkt.

Under krigsåren användes en hel del
ved som bränsle. Efteråt gick man av
bekvämlighetsskäl över till andra bräns -

Onsdagen den 20 maj 1959

Nr 18

Ang. åtgärder för ökad användning av flis såsom bränsle

len. Människorna ville ha det mera bekvämt,
och oljeeldningen kräver mindre
arbetskraft. Den gången hade våra arbetare
också full sysselsättning. Vidare var
oljeeldningen billigare än vanlig vedeldning.

På senare tid har dock eldning med
flis på nytt aktualiserats, främst på
grund av de tekniska framsteg som har
gjorts på detta område. Numera går ju
eldningen till på det sättet att bränslet
förgasas och att allt ■— även själva gasen
—- brännes. Detta sker i en särskild
anordning som sätts in i pannan. I denna
införes också en liten, men stark luftström,
som sätter cirkulation på det hela,
och på så sätt blir allt förbränt och
tillvarataget.

Även inmatningen av flisen sker numera
automatiskt. Vid tidigare försök
med fliseldning hade flisen en tendens
att »hänga sig». Numera används flisen
i mer och mer finfördelad form, och
tack vare vibrationsplåtar förebyggs
hängningen.

Flisen kan numera konkurrera i prishänseende
med många andra bränslen,
till och med eldningsolja I och II. För
att stimulera till ökad användning av flis
bör stat, landsting och kommuner gå i
spetsen. När nya pannor behöver installeras
bör man övergå till flisbränsle och
anpassa pannorna därefter. Det finns
numera panntyper som kan eldas med
flis men som mycket lätt kan ställas om
till oljeeldning om så skulle bli nödvändigt.
Det kan vara lämpligt att sätta in
sådana.

Skogsägarföreningarna bör kunna
lämna garantier för tillhandahållande av
flis i lämplig form.

Genom att sätta i gång fliseldning på
en del platser — detta anser jag vara
det viktigaste -— vinner man praktik,
dels eldningstekniskt men del också när
det gäller att få rationellare framställningsmetoder
för flis. Arbetsmöjligheter
för de nu arbetslösa skapas på ett för
staten billigt sätt.

Skogsvården skulle även, såsom antyddes
av den förgående talaren, tjäna
en hel del å fliseldning, och skogsmarkerna
skulle på så sätt fås att produce -

ra mera. Inte heller jag tror att det kan
bli något större rotnetto för skogsägarna,
åtminstone inte i början, men kanske
längre fram, allt eftersom tekniken
gör framsteg.

Även beredskapsfrågan, som också här
har nämnts, är en rätt viktig sak i detta
sammanhang.

Sammanfattningsvis vill jag således
framhålla att en övergång till större användning
av flis skulle innebära ökad
sysselsättning för skogens folk, bättre
handelsbalans, ökad valutareserv, bättre
skogsvård och bättre beredskap i händelse
av avspärrning.

Utskottet har ställt sig relativt välvilligt
till motionerna. På vissa punkter
hade dock vi motionärer önskat att man
hade gått litet längre. Det gäller framför
allt statens medverkan till att man
hastigare skall kunna komma i gång
med fliseldningen. Jag skall dock inte
närmare gå in på den frågan och inte
heller ställa något yrkande.

Låt oss hjälpas åt att, i den mån vi
har ett ord med i laget i statligt, landstings-,
kommunalt eller annat sammanhang,
arbeta för större användning av
flis som bränsle. Om framtiden skulle visa
att ytterligare stimulerande åtgärder
från statens sida är nödvändiga får vi
väl återkomma till frågan.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Eftersom ingen av de
båda föregående talarna i detta ärende
har ställt något yrkande kan jag inskränka
mig till att med hänvisning till jordbruksutskottets
motivering yrka bifall
till dess utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen,
att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 under åttonde huvudtiteln
till seminarier för huslig utbildning
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående efterskänkande av
staten tilldömd ersättning för släckningskostnad
vid skogsbrand;

nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.;

nr 249, i anledning av väckta motioner
angående ändrade övergångsbestämmelser
rörande statsbidragen till driftkostnader
för det allmänna skolväsendet; nr

250, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. m. såvitt angår de under 2)
och 3) upptagna förordningsförslagen;

nr 251, i anledning av väckta motioner
om redovisning i statsverkspropositionen
för visst år jämväl av beräknade utgifter
under kommande två budgetår;
och

nr 252, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1959/
60 till Försvarets forskningsanstalt:
Viss forskningsverksamhet.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlönings -

m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1959/60 m. m.;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisationsförändringar
inom försvaret jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anordningar för
forskning och utbildning i psykiatri vid
vissa sinnessjukhus;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ombildning av
Stockholms högskola till universitet
m. m.;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1959/60;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa pensionsfrågor
för statsanställda m. fl.;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1959 m. m. jämte i
ämnet väckta motioner; och

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.32.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

590920