Onsdagen den 20 januari Sid (Riksdagens protokoll 1965:4)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 4

FÖRSTA KAMMAREN

1965

20 januari

Debatter m. m.

Onsdagen den 20 januari Sid.

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen in. m. (Forts.)........ 3

Interpellation av herr Palm ang. svenska nynazistiska gruppers propaganda
.................................................. 42

1 Första kammarens protokoll 1965. Nr 4

■''riOH‘1 . j i A'',

• ras

/■ ÅilkWMkÄ / I - ii O •

riiicnifii 151.''

.«! .111

itctwci t»£ «#& i*r?0

*11 .i!i u. ■

?;•> //. .''Jilf- • • i •;.* i

• Ml ..

< • \ hjJ v*. Vi» *|

Onsdagen den 20 januari 1965

Nr 4

Onsdagen den 20 januari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet från och med den 22
januari 1965 tills vidare för att såsom
svensk delegat bevista Förenta Nationernas
XIX. generalförsamlings möte i
New York.

Stockholm den 20 januari 1965

T or sten Bengtson

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr
Bengtson på grund av berörda uppdrag
vore förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 15, till Konungen angående val av
ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikésnämnden.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 16,
till Konungen angående val av medlemmar
och suppleanter i Nordiska rådet;

dels till riksdagens förordnanden, nr
17—32, för

herr Birger Andersson,

» Anselm Gillström,

» Birger Lundström,

fröken Ebon Andersson,
herr Emil Ahlkvist,

» Georg Pettersson,

» Sven Sundin,
fru Ingrid Segerstedt Wiberg,
herr talmannen Thapper,
fru Sigrid Ekendahl,
herr Hans Gustafsson,

» Bertil Ohlin,

» Einar Gustafsson,

» Leif Cassel,

» Ragnar Lassinantti och
fru Ingrid Gärde Widemar

att vara medlemmar i Nordiska rådet;

dels ock till riksdagens förordnanden,
nr 33—48, för

fröken Dagmar Ranmark,
herr Arne Gejier,

» Axel Andersson,

» Allan Hernelius,

» Lars Larsson,

» Tage Johansson,

» Eric Carlsson,

» Gunnar Edström,

» Sven Mellqvist,

» Nils Kellgren,

» Henning Gustafsson,

» Sven Hammarberg,

» Jan-Ivan Nilsson,

» Rolf Eliasson,

» Per Bergman och
» Folke Björkman

att vara suppleanter i Nordiska rådet.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts proposition nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1965/66, m. m.

Nr 4

Onsdagen den 20 januari 1965

Statsverkspropositionen in. m.

Fru OLSSON (ep):

Herr talman! I årets statsverksproposition
noterar vi från centerhåll med
tillfredsställelse förslag om höjning av
folkpensioner och barnbidrag. Det är
alltid trevligt att träffa gamla bekanta,
och jag tycker att vi från vårt håll har
all anledning att kalla de här nämnda
förslagen för våra gamla bekanta.

När det gäller familjepolitiken har vi
under senare år lappat litet här och där
utan att egentligen ha någon samlande
undersökning och debatt om var och
hur stödet till barnfamiljerna bäst skall
sättas in. Därför är jag glad när det nu
från regeringsliåll utlovats en utredning,
som skall se över hela stödet till
barnfamiljerna, och jag förutsätter att
denna utredning naturligtvis blir parlamentarisk.
Barnbidraget liöjes i år enligt
förslag med 200 kronor till 900 kronor,
men drygt hälften av höjningen
iits upp av den bebådade höjda omsen.
Men trots höjningen av barnbidraget
så är det barnfamiljerna och inte samhället
som i dag har de stora barnkostnaderna,
ty vi vet av gjorda undersökningar
att ett barn i konsumtion och
vård kostar omkring 5 000 kronor per
år. Utan att jag här skall gå in på hur
stor del man kan tycka att samhället i
framtiden skall åtaga sig av kostnaderna
för barnen, vill jag med bestämdhet
uttala, att samhällets del måste bli väsentligt
större än nu. När barnen är
små och fordrar mycket vård och tillsyn
anser vi från centern, att ett särskilt
vårdnadsbidrag bör utgå. Vi har
där talat om åldrarna upp till tre år,
men detta ser vi bara som en första
etapp på en ny reform. Vi bör ha som
mål att vårdnadsbidrag skall utgå åtminstone
till dess barnet börjar skolan
och med belopp av den storleksordningen,
att den unga familjen har i varje
fall någon valfrihet att låta mamman
vara hemma hos barnen de första åren.
Vi tror nämligen att det är bra för både
mor och barn med den nära kontakten
de första åren. Men, som sagt, bär ta -

lar vi efter tro; vi vet tyvärr alldeles
för litet om detta.

Vi har i familjebostadsbidraget ett
relativt stort stöd till barnfamiljerna,
och jag tror mycket väl att tanken bakom
det stödet har varit god, nämligen
att stimulera barnfamiljerna att skaffa
sig en modern och rymlig bostad.
Men för mig har det stödet mer och
mer kommit att framstå som direkt stötande,
när vi inte har bostäder av god
standard i tillräckligt antal, så att det
räcker till alla barnfamiljer. Vi vet alla
hur det är i praktiken, att barnfamiljer
i små ekonomiska omständigheter
inte får bidrag just därför att de inte
har lyckats skaffa sig en bostad, som
uppfyller de krav som ställs, men på
sin skattsedel får de vara med och betala
åt andra, som har haft större tur
när det gällt anskaffande av bostad.

Detta att vi inte har tillräckligt med
bostäder är skäl nog för en omvandling
av familjebostadsbidraget, och det är
det starkaste skälet härför, men jag
skulle även vilja föra in i debatten den
frågan, om vi inte snart är mogna för
att myndigförklara barnfamiljerna även
i den bemärkelsen, att de själva skall
förfoga över familjestödet och att detta
inte som nu till en del skall vara direkt
konsumtionsinriktat. Jag tror att
önskemålet om en bra bostad är så
stort i barnfamiljerna, att pengarna
ändå går till en bostad och inte som
många tror bara till en bättre bil. De
pengar som på detta sätt skulle friställas
skall naturligtvis fördelas till flerbarnsfamiljerna,
eventuellt i kombination
med inkomstprövning.

Vi vet alla att vi har alldeles för få
barndaghemsplatser, och det är med
stor oro man konstaterar att utbyggnaden
går så långsamt som den gör. Vi
måste här stimulera kommunerna till
snar och ökad utbyggnad, och detta
gäller både städer och landskommuner.
Jag vill här föra fram vårt gamla krav
på statsbidrag till familjedaghemmen,
som jag anser vara ett mycket bra kom -

Onsdagen den 20 januari 1965

Nr 4

plement till barndaghemmen. Den formen
har ju det goda med sig att den
är billig. Det fordras t. ex. inga lokaler,
och eftersom den kollektiva barntillsynen
är rätt dyr, finns det all anledning
att vi stöder den billigare formen,
som ju familjedaghemmen är. Familjedaghemmen
har sitt speciella intresse
på landsbygden och de mindre
tätorterna, där det kanske inte finns underlag
för ett barndaghem. Men jag
förutsätter att det skall vara kommunal
insyn i familjedaghemmen.

Det går knappast att tala om stödet
till barnfamiljerna utan att även komma
in på frågan om familjebeskattningcn.
Vi vet ju inte i dag vilket beskattningssystem
vi får i framtiden, men
med utgångspunkt från nuvarande beskattningsformer
skulle jag vilja säga
ett par ord om förvärvsavdragen, alltså
de avdrag som kvinnor med förvärvsarbete
och barn under 16 år får göra.
Dessa avdrag är nu maximerade till
2 000 kronor, och jag anser att det beloppet
är alldeles för lågt. Därtill upphör
avdragsrätten enligt min mening
för tidigt, alltså när barnet blir 16 år.
Fn stor del av våra lö-åringar går i
(lag i skolan och kostar då familjerna
stora pengar, trots studiehjälp. Men just
vid den tidpunkten upphör både barnbidraget
och moderns rätt att göra förvärvsavdrag.
Här måste vi, som jag ser
det, dra konsekvenserna av de beslut
vi fattar i utbildningsfrågorna; ändringar
i detta hänseende är nödvändiga.

Vi kan vänta förslag om frivillig särbeskattning
under vårriksdagen. .lag
hälsar det med tillfredsställelse och
hoppas att det skall visa sig att vi nu
bär kommit in på vägen mot fullständig
särbeskattning. Förslaget om frivillig
särbeskattning löser en del problem för
makar som båda har relativt hög inkomst,
men jag tror ändå inte att ett
beslut om frivillig särbeskattning kommer
att locka ut så många bemmakvinnor
på arbetsmarknaden. Vi vet att familjen
redan har två ortsavdrag. Fn

Statsverkspropositionen m. m.
eventuell omläggning till särbeskattning
innebär naturligtvis också många och
stora problem, t. ex. när båda makarna
arbetar i det gemensamma företaget
men med olika stor arbetsinsats, övergångsproblcmen
blir säkert också
många och stora, exempelvis för de
äldre familjer där hustrun inte har någon
yrkesutbildning. Vid en eventuell
omläggning av beskattningen måste vi
få generösa övergångsregler. Emellertid
är jag övertygad om att det gamla
sambeskattningssystemet har överlevt
sig självt och att varje inkomst bör beskattas
för sig.

Men det finns en kategori som skulle
komma i kläm vid särbeskattning, nämligen
de familjer där hustrun önskar
arbete men inte kan få det därför att
arbetstillfällen helt enkelt inte finns på
den ort där familjen bor. Det gäller här
vår mycket omtalade dolda arbetslöshet.
Man kan ju tycka att det är en unik
situation, att vi har både brist på
kvinnlig arbetskraft och dold arbetslöshet,
men detta är i varje fall delvis en
följd av vår lokaliseringspolitik, eller
kanske rättare sagt den brist på lokaliseringspolitik
som vi har haft i detta
land. Vi skulle behöva en inventering
för att komma underfund med hur stor
den kvinnliga arbetslösheten är och
var den finns, så att vi kan sätta in
de arbetsmarknadsmässiga åtgärderna
på rätta platser. De arbetssökande, som
trots ansträngningarna inte kan placeras,
bör kunna inordnas i en allmän arbetslöshetsförsäkring;
på det sättet skulle
man i någon mån eliminera orättvisan
mot dessa familjer vid en eventuell
särbeskattning.

Det talas ju så mycket om att kvinnorna
behövs på arbetsmarknaden och
att det är just genom ökade insatser
från dem som vi skall öka nationalprodukten.
Detta är förvisso sant. Enligt
min uppfattning är det även naturligt
att kvinnorna har yrkesarbete i någon
form — när vi tänker efter är ju ändå
de barnavårdande åren i en kvinnas liv
inte så många. Men då måste också som -

Nr 4

Onsdagen den 20 januari 1965

Statsverkspropositionen m. m.
hället, mer än nu, medverka till att
kvinnan kan göra sin arbetsinsats.
Mycket på arbetsmarknaden måste vidare
göras mer anpassningsbart och
elastiskt för att på bättre sätt passa
kvinnan, som trots allt tal om jämlikhet
ändå har sin dubbla roll som mor
och yrkeskvinna. Både män, kvinnor
och arbetsgivare behöver tänka över
vad som är manligt och kvinnligt yrke
och om det numera finns sfi många sådana
gränser. Helt naturligt känner sig
också många kvinnor rädda för att söka
arbete, därför att de har för litet kunskaper
— vi måste satsa betydligt mera
på vuxenutbildning och vidareutbildning.

Ja, herr talman, kvinnans situation i
arbetslivet och alla därmed sammanhängande
frågor är ett stort problemkomplex
som kräver initiativ och reformer,
och det blir säkert anledning att
under riksdagsår^ återkomma till
många av de frågorna.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att yttra mig om ett avsnitt i statsverkspropositionen.
Det gäller en rätt
betydande fråga ur ekonomisk synvinkel
såväl för samhället som för dem
den berör, nämligen frågan om bostadsbyggandet.

Trots det under de senare åren kraftigt
ökade bostadsbyggandet synes ju
behovet av nya bostäder inom stora
delar av landet snarare tillta än avta.
Behovet av ett ytterligare utökat bostadsbyggande
är av den anledningen
mycket stort. Med hänsyn till de under
de närmaste åren kraftigt ökade årskullarna
i familjebildande åldrar kommer
bostadsfrågan även framdeles att
bibehålla sin aktualitet. Det innebär
att alla åtgärder, som kan öka bostadsbyggandet
utan att försämra den samhällsekonomiska
balansen i övrigt,
måste prövas.

Även om de reala resurserna för
byggande — jag tänker då på plane -

ring, byggnadsarbetskraft, och material
— tidvis och även lokalt har varit
hårt pressade, har det under den senare
delen av år 1964 i första hand
varit kreditsvårigheter som har begränsat
byggandet, ett problem som
alltjämt har mycket stor aktualitet. Under
sommaren och hösten har således
igångsättningen av ett betydande antal
bostadsprojekt försenats på grund av
kreditbrist. Vid årsskiftet 1964/65 fanns
över hela landet ett mycket stort antal
färdigplanerade projekt, som kunde
räknas i tusentals lägenheter men som
inte kunde påbörjas på grund av kreditbrist.
Det fanns material och arbetskraft,
men pengar saknades.

Om vi ser på kostnaden för bostadsbyggandet
— och jag tänker då bara
på nyproduktionen — finner vi att
den totala kostnadsramen år 1964 uppgick
till någonting i storleksordningen
5,3 miljarder. Statens lån för samma
ändamål uppgick till i runda tal 1,1
miljard. Resten skulle sålunda täckas
av bostadsproducenterna på den
öppna marknaden, och i konkurrens
med andra som behövde låna pengar
kom bostadsbyggandet otvivelaktigt i
kläm.

Samtidigt kunde en inte obetydlig
arbetslöshet noteras, och detta på såväl
s. k. expansiva som stagnerande
orter i landet. Jag skall ta bara en
tidsperiod under föregående år, en för
byggandet mycket gynnsam period,
där det inte kan ha varit väderleksförhållanden
eller andra omständigheter
som har inverkat menligt, nämligen
tiden juli—oktober. Om jag tar den
tiden år 1963 och jämför med samma
tid år 1964 framgår det för hela landet,
att det ifrån byggnadsarbetarnas
ai betslöshetskassa år 1963 utbetalades
understöd för 142 000 dagar, medan
antalet år 1964 var 195 Ö00 dagar, alltså
en ökning med 37 procent.

Under motsvarande tidsperiod i år
för en av de mest expansiva orterna,
där man i dagligt tal påstår att bostadsbyggandet
begränsas på grund av ar -

Onsdagen den 20 januari 1965

Nr 4

betskraftsbrist, nämligen Stockholm,
ökade antalet arbetslöshetsdagar jämfört
med samma period år 1963, alltså
juli—oktober, från 12 000 till 18 000.
Det var en ökning med i runda tal 50
procent.

Mot bakgrunden av detta är det ju
rimligt att säga, att skall vi, som med
afl rätt anförts i .statsverkspropositionen,
kunna upprätthålla en bostadsproduktion
på en hög men också jämn
nivå, så är kravet på ett smidigare och
mera rationellt fungerande kreditsystem
för bostadsbyggandets finansiering
synnerligen befogat. Förslag i den
riktningen har också framförts dels
från Svenska Riksbyggen och dels från
Byggnadsarbetarförbundet; förslag som
för närvarande är föremål för utredning
och prövning av bostadspolitiska
kommittén.

Det är emellertid uppenbart att även
kostnadsutvecklingen inom bostadsbyggandet
är sådan att den på allvar hotar
eller åtminstone begränsar den önskvärda
produktionsökningen. Fn växande
andel av de totala produktionsresurserna
har under senare år gått till
byggnadsproduktionen — det skall villigt
erkännas — och då bostadsbyggandet
utgör en väsentlig del av allt byggande
så är det av stor samhällsekonomisk
vikt att det bedrivs så rationellt
som möjligt. Samtidigt måste vi konstatera
att boendekostnaderna i det nyproducerade
bostadsbeståndet ligger på
så hög nivå att även detta inger oro
från bostadspolitisk synpunkt.

Slutligen måste också de statsfinansiella
konsekvenserna av stegrade bostadsbyggnadskostnader
beaktas. Fn social
bostadspolitik är nämligen omöjlig
utan statligt stöd, och fortsatt stegrade
byggnadskostnader ställer därför ökade
ekonomiska krav på staten i form
a\ bostadsrabatter och räntebidrag
men — inte att förglömma — även i
form av toppfinansiering.

Orsakerna till de stegrade byggnadskostnaderna
är naturligtvis flera, och
vi hörde här i går av herr Bengtson att

Statsverkspropositionen m. in.
dit hör bl. a. lönerna och löneglidningen.
Jag skall inte närmare gå in på den
frågan, men jag vill erinra om att i ökningen
av byggnadskostnaderna ligger
också kostnaden för den väntetid som
uppstår dels innan det färdiga projektet
kan igångsättas — beroende på
bristen på pengar —- dels innan man
får kreditivet avlvftat när fastigheten
är färdig för belåning — detta av samma
skäl. Det är därför nödvändigt att
beakta alla de faktorer som har samband
med bostädernas byggnadskostnadsutveckling.
Dit hör byggandets industrialisering,
och det är en mycket
viktig fråga som ju också behandlas
av en nyligen tillsatt statlig utredning.

Fn annan viktig fråga i sammanhanget
är det statliga lånestödets konstruktion
och verkan. Jag vill bara i korthet
erinra om att fram till 1955 kunde statligt
topplån erhållas på basis av beräknade
produktionskostnader. Sedan 1
januari 1956 gäller att statslånet räknas
efter ett högsta låneunderlag,
d. v. s. ett lånetak som man har fixerat.
Detta lånetak, som ansågs representera
den genomsnittliga produktionskostnaden,
baseras på ett grundpris i kronor
per kvadratmeter. Tillägg eller avdrag
skall sedan göras med hänsyn till lägenheternas
storlek, byggnadsortens
prisläge, bostadsläge och till vissa delar
också bvggnadstekniska förhållanden.
Lånetaket har tid efter annan varit
föremål för revision, dels med hänsyn
till prisutvecklingen, dels också
med hänsyn till vissa bvggnadstekniska
och utrustningsmässiga förändringar.

Införandet av detta lånetak 1956 var
betingat av önskemålen att begränsa
byggnadskostnadernas stegring och i
anslutning härtill också minska de
statliga utgifterna till bostadslånen.
Sannolikt har dessa önskemål också till
er viss del infriats, men det kan ifrågasättas
om inte en kraftigare kostnadsbegränsande
verkan kan erhållas med
en delvis annan konstruktion av det
sta Iliga lånesystemet än det som för

Nr 4

Onsdagen den 20 januari 1965

Statsverkspropositionen m. m.
närvarande gäller. Därvid bör man ju
sträva efter ett system som verkligen
premierar dem som inom givna standardgränser
bygger billigt, inte i första
hand på så sätt att de får större lån i
förhållande till byggnadskostnaderna
än de som bygger dyrt, utan på så sätt
att de som bygger billigt också kan få
bygga mera. Samtidigt bör ju lånebestämmelserna
vara sådana att viss variation
och viss valfrihet beträffande
byggnadsstandarden medges, och vidare
måste nu mer än tidigare hänsyn
också tagas till produktionens långsiktiga
planering och de industriella
tillverkningsmetoderna.

Ett sådant system, som dessutom
sannolikt också innebär en viss förenkling
av myndigheternas handläggning
av bostadslånegivningen, går ut på att
bostadsnämnderna fördelar byggandet
efter mera generella riktlinjer än för
närvarande. Därvid är det väl också
viktigt att byggnadskostnaderna användes
som fördelningsmått i stället för
antalet lägenheter. Inom den preliminärt
beviljade låneramen, uttryckt i
kronor, får sedan byggherrarna bygga
det antal lägenheter som man kan få
ut av den summa pengar som står till
förfoga nde.

Generellt skall självfallet gälla beträffande
byggnadsstandarden att den
skall ligga mellan vad som anges såsom
godtagen standard och önskvärd standard,
utvecklat i vad som kallas »God
bostad», utgiven av bostadsstyrelsen.

Genom att inte binda låneramen till
ett individuellt bvggnadsobjekt utan
till en total bvggnadskostnad får enligt
min mening byggherren större
möjligheter till en långsiktig planering,
och detta gör det möjligt, speciellt för
större byggherrar som driver kontinuerlig
byggnadsverksamhet, att utveckla
projekteringen, byggnadstekniken,
upphandlingen och förvaltningen
på ett rationellt sätt, som också bättre
kan anpassas till respektive orts bostadsbehov.
Detta bör leda till bättre
differentiering av byggandet efter olika

behov och förutsättningar, bättre utnyttjande
av de tekniska hjälpmedlen
och av industriella produktionsmetoder,
vilket i sin tur skapar förutsättningar
för en jämnare sysselsättning
och en totalt sett billigare produktion.

Därmed bör lånebesluten kunna fattas
på ett tidigare stadium än som nu
är fallet och även avse längre perioder.
Preliminära lånebesked bör sålunda
kunna lämnas för två år och eventuellt
längre tid. Det är även nödvändigt med
nära kontakt mellan byggherren och
länsbostadsnämnden för kontroll och
eventuellt omfördelning av lånekvoten,
när så anses påkallat.

Detta system bör ha den samhällsekonomiska
fördelen att det ger bättre
möjligheter att följa investeringsutvecklingen
inom bostadsbyggandet. Då
det statligt stödda bostadsbyggandet för
närvarande i flertalet fall anges i antalet
lägenheter uppstår ofta förändringar
i priser, byggnadsstandard
in. m.. som resulterar i en helt annan
och större investeringsvolym än den
av statsmakterna ursprungligen avsedda.
Där har man väl också en av orsakerna
till de nuvarande svårigheterna
att på ett tillfredsställande sätt tillgodose
byggandets kreditbehov.

År man ense om den avvägning, som
nu har gjorts i statsverkspropositionen,
är det väl också ett riktigt och väl motiverat
krav att kreditmarknaden för
att man skall kunna klara bostadsproduktionen
skall fungera på ett annat
och bättre sätt än för närvarande. En
omprövning av den ordning som nu
galler torde helt enkelt vara nödvändig
för att man skall kunna nå den målsättning
som är angiven i statsverkspropositionen.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag vill i denna remissdebatt
säga några ord om svenskt jordbruk
och dess ställning i dagens samhälle.
Jag vill också göra några reflexioner
kring den framtida jordbrukspoli -

Onsdagen den 20 januari 1965

Nr 4

tiken. Jag gör det främst därför att
vad som offentligen förs fram härvidlag
ingalunda är så sakligt och vederhäftigt
som man skulle önska. Jag gör
det också för att vi rätt snart närmar
oss den tidpunkt då den stora jordbruksutredningen
kommer att lägga
fram sitt förslag och vi skall granska
detta.

Kring den förda jordbrukspolitiken
har sedan länge rått en principiell enighet
i vårt land. Jag vill gärna notera
detta och jag vill förutskicka ett erkännande
av värdet härav från jordbrukets
sida, men låt mig också i sammanhanget
framhålla den ingalunda
betydelselösa roll som den förda jordbrukspolitiken
spelat också för konsumentsidan
och för hela vårt folk, inte
minst i avspärrnings- och krissituationer,
liksom dess ingalunda betydelselösa
roll som stabiliserande ekonomisk
faktor.

Under den tid som historiskt ligger
bakom oss i vad det gäller svensk jordbrukspolitik
har stora förändringar
skett. Detta gäller såväl jordbruket som
näringslivet i övrigt. Befolkningsmässigt
har jordbruket mycket starkt
krympts, och sannolikt har detta skett
i än högre grad vad gäller den sysselsatta
arbetskraften. Antalet i rent jordbruk
sysselsatta beräknades 1963 till
8,7 procent av den förvärvsarbetande
befolkningen, och denna siffra befinner
sig alltjämt i sjunkande.

Internationellt sett är denna siffra
relativt låg. Det är mycket få länder
med likvärdig självförsörjningsgrad
som kan uppvisa ett lägre procenttal.

Denna relativt låga procentuella andel
av den förvärvsarbetande befolkningen,
vår höga självförsörjningsgrad
och inte minst svenska folkets högvärdiga
livsmedelsstandard kan inte frånkännas
vara åtminstone ett visst mått
på det svenska jordbrukets effektivitet,
detta sett både absolut ocli i relation
till andra länders jordbruk. Till bilden
hör också att det inom den i jordbruket
sysselsatta befolkningen finns eu

Statsverkspropositionen m. m.
mycket ogynnsam åldersfördelning.
Mer än 20 procent befinner sig i åldern
65 år och däröver. Det är alltså
människor som enligt gängse bedömningar
är uppe i pensionsåldern, medan
jordbrukets andel i de lägre åldersklasserna
är relativt låg. Därom
vittnar all tillgänglig statistik, inte minst
frekvensen vid jordbrukets yrkesskolor.

De som otåligt och ständigt har upprepat,
att strukturomvandlingen i jordbruket
hittills gått för sakta, borde göra
klart för sig att den pågående omvandlingsprocessen
i stor utsträckning
hänger samman med generationsväxlingen,
helt enkelt för att människor i
den övre delen av sin aktiva ålder högst
ogärna lämnar sitt gamla yrke. De stannar
hellre kvar trots att deras inkomst
kanske är låg. Oundvikligen sker här
en naturlig framskridning av åldersgrupperna,
och vi är nu sannolikt mycket
nära den tid då åtskilligt kommer
att hända i denna omvandlingsprocess.

Jag skulle för min del vilja säga att
begränsningsfaktorn för jordbruksproduktionen
framöver är, såvitt jag kan
se, inte enbart eller i första hand jord
och djur, utan den mänskliga faktorn,
frågan om människor som kan och vill
och har förutsättningar för att etablera
sig som egna jordbruksföretagare.
När det gäller en blick framåt måste vi
räkna med vad vi har. Alla möjligheter
till omskolning till trots tror jag
inte att det går att omskola människor
från andra yrken till att etablera sig
som jordbruksföretagare.

Utan att fördjupa mig i vad som i
sammanhanget försiggår utanför värt
eget lands gränser vill jag ändå kortfattat
framhålla, eftersom det ingalunda
är betydelselöst för våra egna bedömningar,
att en parallell till denna utveckling
är på gång i flertalet europeiska
länder. Den ligger i tiden när det
giiller processens början några år efter,
men kommer sannolikt att gå desto
fortare.

Samtidigt sker en icke obetydlig ökning
av livsmedelsbehovet, varvid den

Nr 4

Onsdagen den 20 januari 1965

Statsverkspropositionen m. m.

sannolika, redan nu skönjbara, övergången
till ökad användning av animaliska
livsmedel särskilt bör beaktas.
Främst kan anföras utvecklingen i Italien
och öststaterna, länder med betydande
nyvaknat konsumtionsbehov. En
antydan om vad detta kan komma att
betyda får man om man betänker, att
medan livsmedelsbehovet i vårt land, i
Amerika och i flertalet länder med en
med oss jämförbar standard till omkring
40 procent täcks med animaliska livsmedel,
ligger motsvarande siffra för Italien
och öststaterna på 18 procent eller lägre.

Sett mot denna bakgrund framstår
den framtida jordbrukspolitiken i
minst lika hög grad som en hela folkets
angelägenhet med tanke på tryggad
livsmedelsförsörjning som ett jordbruksnäringens
intresse att känna
trygghet för framtiden. Klart är också
att angelägenhetsgrad och förutsättningar
i detta frågekomplex är starkt beroende
av varandra. En tryggad livsmedelsförsörjning
kommer sannolikt i ett
framtida samhälle aldrig att kunna upprätthållas
om inte jordbruket får långsiktiga
och ekonomiskt tillfredsställande
planeringsmöjligheter och förutsättningar
utmynnande i godtagbara inkomster
för dess utövare.

Till de problemställningar som jordbruksutredningen
brottas med hör också
frågan om den framtida jordbruksproduktionens
storlek, omfattning och
inriktning — i dagligt tal kallad produktionsmålsättning,
omskrivet den framtida
självförsörjningsgraden beträffande
livsmedel i vårt land. Siffran 80
tycks härvidlag vara ett för många heligt
tal. På senare tid har i viss pressdebatt
också lägre procenttal förts fram,
innebärande att Sverige således normalt
skulle vara importör till en inte
oväsentlig del av sitt livsmedelsbehov.

Den jordbruksproduktion vi i dag har
tillförsäkrar oss för närvarande en självförsörjningsgrad
om cirka 98 procent.
Beaktas bör emellertid att när man nämner
denna relativt betryggande siffra
så rör det sig om en s. k. kalorimättad

självförsörjningsgrad, d. v. s. att överskott
på en vara teoretiskt fått fylla ut
brist på en annan vara. Om man inte har
denna i praktiken mycket litet värda
beräkningsgrund, sjunker självförsörjningsgraden
med cirka 13 procent. Av
betydelse är således inte bara graden av
total självförsörjning, utan också produktionens
fördelning på olika produktslag.

Tyvärr tyder inte heller trenden på
någon bättre följsamhet framdeles mellan
konsumtions- och produktionsinriktning.
Alla tillgängliga siffror och prognoser
tyder på ett klart underskott på
de framöver efterfrågade kött- och
mjölkprodukterna, medan överskott
skymtar i fråga om brödspannmål, oljeväxter
och i viss män fläsk. Tyvärr är
också situationen den, att ju lägre ambition
vi bär i fråga om självförsörjningsgraden
och ju mer vi strävar efter
att medvetet krympa jordbruket, desto
sämre balans får vi mellan de olika produkterna,
eftersom överskottsprodukterna
främst produceras i de områden där
jordbruket under alla förhållanden kommer
att vara kvar, medan en krympning
av produktionsapparaten slår mycket
hårt beträffande produktionen av kött
och mjölk. Tilläggas bör att då utvecklingen
är likartad i ett flertal länder
blir importen av kött sanolikt mycket
dyr.

Oväsentligt i sammanhanget är inte
heller produktionens lokalisering, i varje
fall ur beredskapssynpunkt. Det är
nämligen klart att varje krympning av
jordbruksproduktionen leder till att
jordbruket i vissa områden kommer att
utraderas.

Herr talman! Om jag med det sagda
kommer fram till att det måste vara riktigt
att ha en ambitiös produktionsmålsättning
— ja, att man helt enkelt i stället
för talet om en gräns, till vilken man
skall banta ner jordbruket, för in i debatten
en nedre begränsningslinje, varunder
produktionen så långt möjligt
hindras sjunka, medan den uppåt får
röra sig tämligen fritt, förutsatt att man

Onsdagen den 20 januari 1965

Nr 4

har kontrollerad fodermedelsimport, så
tior jag mig ha funnit en gemensam
nämnare i jordbrukspolitiken där såväl
producenter som konsumenter kan få sina
intressen tillgodosedda. Konsumenternas
krav på tryggad livsmedelsförsörjning
till acceptabla priser uppfylls,
medan producenterna får det för näringens
rationalisering erforderliga produktionsutrymmet,
vilket vid sidan om
prissättningen torde vara den viktigaste
komponenten för näringens lönsamhet.

Vi är väl alla överens om att det
framtida jordbruket måste drivas effektivt.
Därom kan vi inte tvista. En
större produktion i förhållande till den
mänskliga insatsen är en ofrånkomlighet,
om jordbruksbefolkningens ekonomiska
standard skall något så när korrespondera
med andra inkomsttagares.
Endast ett optimalt utnyttjande och en
riktig avvägning av de tillgängliga resurserna
kan till för konsumenterna acceptabla
priser ge jordbrukets utövare
den utlovade inkomststandarden. Förutsättningarna
härför är självfallet att
det fastläggs en jordbrukspolitik, som
till sin målsättning är sådan att utrymme
ges för den produktionsteknik som
är framtidens.

Jag är medveten om att ekonomernas
synpunkter här kommer in i bilden.
Man kommer att säga att varje
procent eller också del därav beträffande
jordbruksbefolkningen, som kan
föras över till annan verksamhet och
produktion, är en vinst nationalekonomiskt
sett. Ingen, och inte heller jag,
skall bestrida afl jordbrukets rationalisering
med åtföljande lägre arbetskraftsbehov
varit en av de starkast verkande
drivkrafterna i efterkrigstidens
ekonomiska utveckling. Låt mig emellertid
beträffande detta säga, att detta
iir och har varit en alldeles självklar
sak så länge jordbruket sysselsatt en
relativt stor andel av befolkningen och
alltjämt, avtappningen till trots, klarat
landets livsmedelsförsörjning. Vinsten
härav är självfallet långt mer problematisk
när jordbruksbefolkningen ut -

Statsverkspropositionen m. m.
gör en internationellt sett låg andel av
totalbefolkningen och arbetskraften,
och resultatet blir att man får ett permanent
importbehov av livsmedel, en
livsmedelsimport som man sannolikt
inte kan få, vilket kanske många tror,
till vad vi i dag kallar världsmarknadspriser.

Ekonomerna av facket är tydligen beredda
att också vid denna gräns skriva
ut växlar på en fortsatt minskning
av jordbruket. Min tro är att svenska
folket får lösa dem dyrt.

Herr talman! Jag vill också till dessa
reflexioner foga några ord om den aktuella
situationen för jordbruket, främst
då beträffande de s. k. provisoriska avtal
som nu skall träffas. Jag skulle inte
göra det om saken inte i gårdagens remissdebatt
i någon mån smugit sig in
—• främst kanske i andra kammaren,
där saken togs upp, om jag inte är felunderrättad,
av en av regeringspartiets
representanter. Även i pressen har saken
behandlats ganska mycket.

Här är det ju fråga om att när sexårsavtalet
löper ut få någon fortsättning
i avtalsväg till dess att man, på
grundval av jordbruksberedningens förslag,
kommer fram till ett nytt avtalsförhållande.
Detta provisorium är förorsakat
av en försening i jordbruksutredningen.
Annars skulle man självfallet
inte ha haft något sådant. Jag vill
förutskicka att jordbruket ingalunda är
skuld till den försening som här uppstått.
Det är under dessa förhållanden
anmärkningsvärt, att man redan nu vill
signalera att det inte ens är tänkbart
att prolongera ett nuvarande avtal -—
framför allt som det är ett avtal, vilket
väl är erkänt på alla håll, som inte i
alla avseenden slagit ut på det sätt man
väntade för sex år sedan.

Jag kan inte heller underlåta att reagera
mot påståendet att jordbrukets inkomster
skulle ha ökat med 20 procent
föregående år. Till den siffran kommer
man, om man diskonterar den mycket
goda skörd man kunde bärga under förra
året. Men går man in på sådana prin -

Nr 4

Onsdagen den 20 januari 1965

Statsverkspropositionen m. m.
ciper då det gäller beräkningarna hamnar
man i något fullständigt ohållbart.
Det bör i alla fall vara känt för dem
som skriver om jordbrukspolitik, att
när man gör beräkningar beträffande
inkomstutvecklingen inom jordbruket,
så tar man inte hänsyn till skördevariationer
från år till år utan endast till
de långsiktiga förändringar som sker,
man bygger beräkningarna på en skörd
som är ett medeltal under flera år. En
konsekvens av den andra beräkningsgrunden
innebär faktiskt, att om det
skulle vara så olyckligt att landet får
en mycket låg skörd så kommer man
omedelbart i det läget att det blir eu
eftersläpning, som man sannolikt inte
den gången är villig att erkänna och
kompensera.

Herr talman! Jag har velat anföra
dessa synpunkter med hänsyn till de
pågående förhandlingarna och också de
långsiktiga utredningar som sker beträffande
jordbruket.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Finansplanen är som
en komet. Den stiger upp ur mörkret.
Den lyser intensivt under några korta,
dunkla vinterdagar. Den upplyser oss
fåkunniga människor om augurers spådomar
och regeringens ekonomiska allvishet.
Den slocknar som en komet,
när talmannens klubba faller för remissdebattens
avslutande och mörkret
sänker sig åter över oss människor.
Kvar är kometens svans, en svans av bilagor.
Och så kollekten, herr Strängs
kollekt! Vore det inte för denna, skulle
allt vara riktigt trivsamt. Svenska
folket har roligt, när det vid sina TVapparater
deltager i skötseln av rikets
affärer. Liksom Mumintrollen eldas det
av närheten till Den Stränge och känner
sig uppfordrat att ställa upp till
tävling. Varför skulle den idyllen störas?
Herr Sträng får ju som han vill av
en följsam riksdagsmajoritet, alltid beredd
att svänga i partistyrelsens
svängar.

Ena året, 1964, byggs det hus med
mellanväggar, med toaletter och med
kök. Andra året, 1965, byggs det hus
utan mellanväggar, utan kök, utan badrum.
Första året installeras människor
i husen. Andra året installeras maskiner
i husen. Ena året lämnas bidrag för
att människor skall bo i landsorten.
Andra året lämnas bidrag för att människor
skall bo i tätorter. Det är det
som kallas planhushållning. Myndigheterna
planerar våra affärer med stor
iver. Sina egna affärer planerar de inte.
De bara blir. Det blir svällande utgifter
och svällande inkomster och nya
.skatter för att fylla i tomhål. Ett är
bergsäkert. Vi får ny inflation med varje
år. Doserna är det enda som varierar.
Planhushållning och inflation är
socialdemokratiens tvillingbarn. Penningvärdet
faller likaså. Men det gör
väl ingenting, säger landets finansminister,
i varje fall inte mycket. Så där
3 procent om året var finansministerns
omdöme om passande eller tillåtlig''
konsumtionsprisstegring vid ABF :s debatt
häromkvällen. I år lär det visserligen
bli 5 å 6 procent fördyring, men
det jämnar ut sig i långa loppet. Något
år kan det ju bli mindre än 3 procent.
Låt oss åtminstone hoppas!

Säga vad man vill om vår kära TV —
den är i alla fall ett informationsmedel,
som talar om hur det ligger till. De klara
besked om kronan, som herr Sträng
gav häromkvällen, måste ha gjort en
säregen effekt på tittarna. En finansminister,
som inte ens bryr sig om att
kronvärdet dalar —■ inte ens vill uppehålla
skenet att kronan skall förbli eu
krona —• får väl inte bli förvånad om
köporderna strömmar in till börsen och
haussen tar sådana proportioner att
man får gå tillbaka till Miinchenkrisens
dagar 1938 för att finna motsvarighet.
Kronan är i utförsbacken, och inte ens
finansministern försvarar den. »Hur
vågar han säga att 3 procent penningvärdefall
är tolerabelt» — för att tala
med herr Strängs utrikiska — var min

Onsdagen den 20 januari 1965

Nr 4

omedelbara och oreflekterade reaktion
inför TV-rutan. Herr Sträng är modig.
Eller är han bara vårdslös?

De inflationistiska krafterna är starka
i vårt folk. Varför lägger finansministern
då ved på brasan? Herr Sträng kan
inte gärna vara okunnig om styrkan i
dessa krafter. De går rakt igenom partierna,
om än litet olika nyanserade.
Det förefaller som om de för närvarande
skulle ha övertag i folket och dess intresseorganisationer
lika väl som i partierna.

Men det finns också stabiliserande
krafter i samtliga partier. Skulle jag våga
mig på en bedömning av styrkeförhållandet
mellan inflationistiska och stabiliserande
element i respektive partier,
skulle jag nog tro att de stabiliserande
iir svagast i centerpartiet, även om de
finns där, och att det väger jämnare i
folkpartiet, även om de inflationistiska
just nu har makten. Trots herr Strängs
budget är jag inte lika säker på mitt omdöme
om socialdemokraterna. Dessa är
av tradition ett lönehöjarparti, men de
är också ett de låga livsmedelsprisernas
och varuprisernas parti av gammalt.
Den ekonomiska politikens utformning
och finansplanen ger en fingervisning
om hur läget är i det socialdemokratiska
partiet. Hör finansministern månne till
inflationisterna? Hans lätt nonchalanta
attityd till penningvärdet tyder på
detta. I mitt eget parti finns naturligtvis
också olika uppfattningar i denna
fråga om inflationen. Finansministern
var ju i går mycket bekymrad för hur
det skulle gå för oss. .lag tror att vi reder
oss. Vi är emellertid mer bekymrade
över hur det går i det socialdemokratiska
lägret. Det betyder nämligen mer
för landet.

Någonstans talar finansministern om
att vi bar utrikesbalans. Vi har ju haft
ett inte ringa valutatillflöde. Om jag
skulle karakterisera den samhällsekonomiska
situationen för närvarande och
acceptera talet om balans, skulle jag ändå
vilja säga att vi har en balanserad
instabilitet. Det viktiga iir emellertid

Statsverkspropositionen m. m.
vad denna instabilitet innebär och kan
få för konsekvenser.

Hans excellens herr statsministern
förklarade i går, att målsättningen för
regeringens ekonomiska politik var tillväxt
och social rättvisa. Det låter bra,
bara det inte också betyder inflation
och skuldsättning. Inflationen har väl
regeringen svårt att bestrida; i varje
fall blir det väl svårt att övertyga folket
om fördyringens obefintlighet. Men hur
är det med skuldsättningen? Om den
saken har riksbanksfullmäktige en del
att säga i sin förvaltningsberättelse. Det
är en intressant läsning, som jag ber
att få rekommendera åt herrarna i regeringen.
Det sägs där att valutautvecklingen
under år 1964 har inneburit ett
inflöde av cirka 1 miljard kronor, och
att en kapitalimport av icke obetydlig
omfattning ägt rum under året mot en
kapitalexport år 1963. I synliga lån har
vi erhållit bortemot en halv miljard
kronor, och den s. k. restposten sägs
bestå till väsentliga delar — om jag citerar
— av »korta kommersiella krediter,
föranledda av det åtstramade läget
på kreditmarknaden i Sverige under år
1964».

Det låter sig, ehuru med viss osäkerhet,
framräkna en trolig nettokreditgivning
till vårt land av 3/4 miljard kronor.
Det är ju inte så märkvärdigt om
vi haft ett angenämt år 1964, då vi kunnat
leva kräseliga på lånta pengar, och
ändå räcker inte krediterna till bostäder
och kommuner. Kanske kan vi göra
det i år också. Det enda som förvånar
mig är att regeringen, som talar så mycket
om vådorna av statlig upplåning,
inte ryggar mer inför utländsk upplåning.
Det är tillväxtfilosofien som drar
med sig en sådan företeelse. Vi har kredit
utomlands, och det är i och för sig
glädjande, men det kan vara farligt,
mycket farligt t. o. in. Har vi för stora
ambitioner, för att använda ett kärt ord
på regeringsbänken, kan vi tvingas låna,
men hur skall avvägningen mellan våra
inhemska ambitioner och våra utländska
lånebehov göras?

Nr 4

Onsdagen den 20 januari 1965

Statsverkspropositionen m. m.

Herr talman! Här vill jag erinra om
ett tidigare berört samordningsproblem.
Hans excellens herr statsministern började
ju sitt anförande i denna kammare
med ett klagomål mot processionsordningen,
som inte medgav att remissdebatten
sköts till efter motionstidens utgång,
då oppositionspartierna framlagt
sina program. Även jag skulle vilja framföra
ett klagomål, men det riktar sig mot
regeringens procedur att presentera finansplanen
och dess bihang.

Tillåt mig här ställa två frågor. Varför
remitteras inte nationalbudgeten genom
regeringens försorg till riksdagens
egna myndigheter, särskilt riksbanken,
före remissdebatten? Varför remitterar
inte riksdagen nationalbudgeten till bankoutskottet,
så att nyssnämnda problemställning
om den ekonomiska politiken
och våra utlandsförhållanden kan bli
belysta?

I ett särskilt yttrande till bankoutskottets
utlåtande i fjol begärde jag att
något skulle göras för att få en bedömning
från riksbankens sida av nationalbudgeten
från de synpunkter, som det
är riksbankens uppgift att å riksdagens
vägnar bevaka, d. v. s. valutautvecklingen.
Jag begärde remissbehandling av
nationalbudgeten. Någon sådan har inte
kommit till stånd. Det var kanske inte
att vänta, men väl är det att beklaga,
livligt beklaga. Jag vill uttala det önskemålet,
att nationalbudgeten måtte underställas
riksbanksfullmäktige. Jag vet
inte hur det formellt kan ordnas nu. Jag
hoppas bara att bankoutskottet kan ta
ett initiativ här, och att regeringspartiet
i eget och i landets intresse inte motsätter
sig detta.

Jag vill också säga ett par ord om
några andra saker som är upptagna i
statsverkspropositionen. Det jag främst
vill beröra något är den arbetslöshet
som vi alltjämt dras med mitt i högkonjunkturen.
Den är på något sätt en följdföreteelse
till inflationen. Den är strukturell
till sin natur och inte enbart en
omskolnings- eller omflyttningsarbetslöshet.
Den följer i den kanske alltför

forcerade omdaningens, rationaliseringens
och koncentrationens spår. Det är
klart att när vi så nyligen har diskuterat
lokaliseringspolitiken och dess företagarstöd
man gärna vill se vad inrikesministern
skulle komma med i syfte att
följa upp sitt program från i höstas.
Det är intressanta saker som arbetsmarknadsstyrelsen
och herr Rune Johansson
har att anföra. Beredskapsarbeten
för 15 000 man kommer det att
bli nödvändigt med i vinter och det till
en genomsnittlig dagsverkskostnad av
185 kronor i vägbyggnader. Även om vi
ju i alla fall kan få en viss nytta av vägarna
och inte gärna kan sätta de arbetslösa
att sticka strumpor och tumvantar
för att få en femtilapp om dagen,
håller jag med om att det är dyrt,
våldsamt dyrt. Litet vänligare inställning
och litet större uppskattning av
vad en företagare gör i fråga om samhällsnytta,
när han ger sysselsättning åt
människor, tycker jag är på sin plats.
Jag har faktiskt varit småföretagare
själv en gång, och jag var inte glad åt
myndigheternas inställning då och skulle
nog inte vara det nu heller.

Statsrådets dunkla uttalande på sidan
226 i inrikesbilagan om bostadsbyggandets
fördelning mellan tätortsområdena
och landet i övrigt har redan åstadkommit
stort rabalder i storstadstidningarna.
Skrivsättet var nog inte tillkommet
på en slump, men inför pressens attacker
tycks statsrådet snabbt ha vikit sig.
En tredjedel av landets befolkning skulle
erhålla 40 procent av bostadsbyggandet.
Det betyder fortsatt och accentuerad
koncentration. Planhushållningen
verkar med osviklig precision, men bara
åt ett håll.

Herrar Rune och Knut Johanssons uttalanden
på bostadsriksdagen i Norrköping
i förrgår tyder på ett tillfrisknande
i byggnadsdebatten. Särskilt vår kammarkollega
Knut Johanssons förslag,
att planeringen bör göras i pengar, tilltalar
mig och bör prövas — jag bad om
det i debatten den 27 maj i fjol. Ett nytt
kreditsystem är dock inte i och för sig

Onsdagen den 20 januari 1965

Nr 4

någon lösning, om resultatet bara blir
höjda kostnader i byggandet och i boendet.
Skall staten då betala de höjda hyrorna
för att kunna sälja de dyra bostäderna
till hyresgäster, som redan nu
drar sig för att flytta från hyresreglerade
våningar med låga hyror till illa
belägna eller långt ut i periferien belägna
bostäder med höga hyror? I så fall
får vi bara nya skatter.

Jag skall begränsa mig i dag till att
ställa frågan, om nya signaler håller på
att hissas. I så fall är de bättre än Knut
Johanssons fjolårsförslag om korporativt
byggande. För egen del är jag intresserad.

Statsverkspropositionen innehåller
också andra saker som skulle kunna
kommenteras. Dit hör atomenergipolitiken
och striden om lättvatten- och
tungvattenreaktorerna samt fallet Ranstad.
Handelsministerns, atomdelegationens
samt vattenfallsstyrelsens uttalanden
är fulla av sprängstoff — om
vitsen tillätes.

Vi har också frågan om reformeringen
av jordförvärvslagen. Så nog har denna
riksdagssession förutsättningar att
bli intressant.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
på remiss av statsverkspropositionen.
Och hade jag haft utsikt till framgång,
hade jag också yrkat på remiss av nationalbudgeten
till bankoutskottet.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! I den här debatten, som
nu pågått hela gårdagen och börjat på
nytt i dag på morgonen, är det ett ord
som återkommer i nästan vartenda anförande.
Det behandlades också av den
föregående talaren. Det är ordet balans.
När man har talat om balans i detta
sammanhang har man utan något som
helst undantag rört sig på det ekonomiska
planet. Jag vill gärna vara med i
denna debatt för att i någon mån få balans
i debatten. Det vore kanske angeläget
alt iigna någon liten tid åt undra
saker än ekonomiska och materiella

Statsverkspropositionen n». m.
ting. Därför vill jag gärna komma över
litet på åttonde huvudtiteln.

Det är kanske den digraste volymen,
på omkring 700 sidor, och det är alldeles
otänkbart att kunna ta upp hela eller
ens utförligt behandla någon del av den.
Jag skall därför nöja mig med några
små detaljer i åttonde huvudtiteln, och
det kommer att huvudsakligen röra sig
om stöd till konst och konstnärer.

Innan dess, herr talman, vill jag dock
beröra en annan sak. Sedan föregående
remissdebatt har svenska folket gått till
val. Ännu kan man väl inte räkna med
att få en djupanalys av valrörelsen,
däremot tror jag att vi litet var har fått
höra en del värdeomdömen om valrörelsen
och debattinläggen.

Jag kan inte åberopa något större material,
men det är ett ord som ofta kommer
igen, när folk ute i bygderna talar
om valrörelsens debatter liksom om remissdebatten.
Ordet är inte så vackert,
det är ordet käbbel. Det ligger kanske
någon överdrift i det, men dessvärre
ligger rätt mycket sanning i det också.

Om man går tillbaka litet i historien
och tittar på politiken under gångna tider,
i början på seklet, tror jag att man
finner, om man analyserar den debatten,
att den befann sig på ett betydligt
högre plan på värdeskalan än vår debatt.
Då talade man om frihet — om
politisk frihet, om medborgerliga rättigheter,
om rösträtt även för kvinnorna.
Man talade om kapitalsamhället och om
vådorna av detsamma. Det var på den
tiden då andarna vaknade och det var
en lust att leva. Jag vet inte om man
kan säga samma sak nu, när man betecknar
debatterna mest som käbbel.

Omdömet om valrörelsen har också
rört sig på ett annat plan, och där
kanske man kan finna ett mera positivt
omdöme. Då är det ett annat ord som
används och som jag ofta fått höra.
Man talar om charm. Jag skall inte
nämna några namn i detta sammanhang
— gör man det, riskerar man
att göra vederbörande en oriittvisa —
men det är väl inte alldeles otänkbari

1(5

Nr 4

Onsdagen den 20 januari 1965

Statsverkspropositionen m. m.

ett kammarens ärade ledamöter har
hört ordet och kanske kan sätta det
i samband med vissa personer. Det sägs
att denna charm kanske har avsatt resultat
i valet. Jag hoppas att så inte
har varit fallet.

Jag skulle kanske nu kunna tala om
förhållandet mellan den enskilde och
staten, och då är jag uppe på ett något
högre plan. De gamla anarkisterna
talade t. o. in. om statens tyranni.
Så långt går vi inte nu, och det önskar
jag inte på något sätt göra i mitt
anförande i dag, men det är alltid en
avvägningsfråga hur mycket man skall
ge den enskilde och hur mycket staten
skall inverka och leda.

Såsom god liberal erkänner jag villigt
att staten har uppgifter och måste
ata sig nya uppgifter på skilda områden,
t. ex. då det gäller undervisning,
vård och även konst. Personligen är
jag mycket glad över att vi i folkpartiet
under de senaste åren i enligt min
mening rätt stor mån har kunnat bidra
till att genomföra skolreformer, som
kommer att få den allra största betydelse
för vårt folk, framför allt om man
ser dem på lång sikt.

1 föregående års remissdebatt nämnde
statsministern en hel del ting som
hade uträttats under den nuvarande regimen.
Han nämnda folkpensionerna,
som naturligtvis har höjts, han talade
om åldringsvården, barnbidragen och
familjepolitiken över huvud taget, och
även studiestödet nämndes. I går fick
vi återigen en katalog med samma innehåll.
Det var två frågor som därvid återkom
flera gånger. Den ena frågan var
om vi har råd med detta. Den andra
frågan var om någon av riksdagens ledamöter
ville stå upp och säga att vi
borde ta bort någonting från vårdområdet
eller utbildningsområdet. Herr
statsministern nämnde de oerhörda
summor som man djärvt nog hade föreslagit
i ökning, och han nämnde 800
miljoner kronors ökning på åttonde huvudtiteln.

Jag skulle inte ett ögonblick vilja stå

upp här och säga att vi bör dra in t. ex.
på det som nu krävs för att vi skall
kunna ge våra ungdomar en god utbildning.
Vad vi satsar på utbildning kommer
vi att få nytta av kanske i mycket
större utsträckning än vi nu kan räkna
med och hoppas på.

Men trots rikedomen av artiklar som
drogs fram i statsministerns katalog
saknade jag eu del. Det nämndes, tror
jag, inte ett ord om vad som nu i statsverkspropositionen
föreslås beträffande
stöd till konstnärlig verksamhet. Ser
vi på den ökning som har skett inom
den avdelningen av katalogen, eller
kommer att ske, får vi inte räkna med
800 miljoner och inte 400 miljoner,
utan med betydligt lägre belopp. Jag
har en känsla av att Akademien för de
fria konsterna får hålla sig på det lägre
planet. Alla erkänner att arbetsstipendierna
till konstnärer är utomordentligt
viktiga. Med dem kunde man
stödja en grupp av ungdomar som kanske
mer än några andra behöver stöd
när de fullgjort sin utbildning och skall
börja arbeta. Nu föreslår Akademien en
ökning med 36 000 kronor — alltså inte
36 miljoner.

Då det gäller den grupp handikappade
som berördes under gårdagens debatt,
nämligen de blinda, föreslås i
propositionen en ökning med 20 000
kronor av det anslag som skall hjälpa
dessa handikappade att med talböcker
tillvarata något av det kulturen bjuder
oss. Man måste väl ändå säga att
det är ett mycket blygsamt belopp med
tanke på att det nu gäller att försöka
ta igen det som försummats tidigare.
Inte heller här är det fråga om några
oerhörda summor.

Herr talman! Jag skulle i det här sammanhanget
bara med några få ord vilja
beröra de s. k. konstnärsbelöningar som
det har debatterats och skrivits så mycket
om och om vilka kamrarna också i
annat sammanhang har fått höra herr
Edenmans uppfattning.

Den kritik som har framförts är berättigad,
och det har också erkänts av

Onsdagen den 24) januari 1965

Nr 4

departementschefen. Under föregående
budgetår anslogs ett belopp, men redan
då kunde man räkna ut att man inte
skulle få tillfälle att dela ut hela beloppet.
Det visar sig nu vara rätt gissat. På
grund av den konstruktion det nya stödet
fick kunde man knappast ens betala
ut halva beloppet i konstnärsbelöningar.

Vi förväntade och utlovades en förbättring
av konstnärsstipendiernas konstruktion
och antal. Beträffande antalet
är det mycket glädjande att vi i det nya
förslaget har fått en kraftig ökning. Förslaget
innebär att 100 sådana stipendier
skall utdelas. Det vore kanske värdefullt
att ompröva hela systemet, men
samtidigt vore det obetänksamt att på
något sätt minska det nu föreslagna antalet
stipendier. Låt oss hålla fast vid
100 stipedier. Det innebär i alla fall en
ökning, även om den i viss mån är symbolisk,
men faktum är ju att det utökade
antalet stipendier kan komma
många konstutövare till nytta.

Beträffande konstruktionen har departementschefen
föreslagit att man
skall reducera stipendiernas belopp i
något mindre utsträckning än vad som
nu sker dä vederbörande konstnär har
egna inkomster utöver det belopp som
konstnärsbidraget utgör. I stället för en
reduktion med 100 procent skall man
nöja sig med att dra av 75 procent. Om
man räknar ut vad detta skulle komma
att innebära för de mest förtjänta konstnärerna
i detta land, skulle de kunna
komma upp i en inkomst av 31 666 kronor.
Vad därutöver är skall man reducera.
Av konstnärsstipendiernas konstruktion
kan man kanske utläsa den
tanken, att en högt förtjänt konstnär
bör hålla sig i inkomstläget 30 000—
32 000 kronor. Utan tvekan kan man
räkna med att dessa konstnärer kommer
att titta på vilka inkomstklasser
andra högst förtjänta medborgare i detta
land har, jurister, ämbetsmän, riksdagsmän,
statsråd o. s. v. Fn dylik
jämförelse måste ge oss anledning att
fundera över om det ändå inte vore

Statsverkspropositionen m. m.
skäligt att konstruera stödet för konstnärer
på sådant sätt att de kunde komma
i åtnjutande av en standard som
motsvaras av en något högre inkomstnivå.
Fn inkomst av 40 000—50 000
kronor borde väl inte vara något otänkbart.
Vi hoppas att senare under riksdagen
få återkomma till denna fråga.

I petita redovisas också från byggnadsstyrelsen
frågan om utsmyckning
av offentliga byggnader. För de byggnader
som byggnadsstyrelsen närmast
har hand om beräknas 3 miljoner kronor
till konstnärlig utsmyckning. Även
beträffande detta anslag har skett en
viss ökning. Ledamöter tillhörande folkpartiet
och centern samt även några
från socialdemokraterna har ansett att
anslaget till konstnärlig utsmyckning
inte bör vara konstruerat på sådant
sätt att man tillfälligt ökar det alltefter
vad det passar sig. Man bör här i
stället, anser vi, få till stånd en bestämd
regel. Vi vill ha inte en enprocentregel,
som någon uttryckt det, utan en
procentregel. För utsmyckning av offentliga
byggnader skall avsättas en
viss procent av bvggnadskostnaden.
Detta anslag skulle därmed kontinuerligt
följa med utvecklingen. Man skulle
då också undvika att om det blir en ekonomisk
åtstramning detta anslag i första
hand skulle reduceras.

Herr talman! Jag nöjer mig med att
anföra detta. Det finns andra sektioner
inom denna verksamhet som vi har möjlighet
att motionsvägen återkomma till.

1 stort sett liar väl mina tongångar
varit kritiska. Men jag vill gärna sluta
med att deklarera att jag har en tro
på ljusare tider även för konsten, konstutövarna
och för dem som njuter avkonst
och vill ha konst. Jag vill påminna
om riksdagens konstklubb, som har
stor framgång. Vi har haft en utställning,
som väckt stort intresse. Många
hade det stora nöjet att där vinna ett
konstverk, och vi var naturligtvis själva
mycket glada häröver. .lag vill vid
detta tillfälle inbjuda de nya kamraterna
i kammaren att ansluta sig till konst -

2 Första kammarens protokoll ItltiC). Xr 4

Nr 4

Onsdagen den 20 januari 1965

Statsverkspropositionen m. m.

klubben för att få de stora förmåner
som klubben kan ge medlemmarna.

Jag vill också gärna innan jag lämnar
talarstolen låta de ljusa tongångarna
nå ecklesiastikministerns öra. Om
han inte själv är närvarande här och
hör dem, får han väl läsa dem i protokollet.
Det är tack vare ecklesiastikministerns
initiativ som vi nu är på väg att
skapa ett bättre klimat för konsten,
konstutövarna och dem som njuter av
konst. Jag förutsätter att ecklesistikministern
vid uppgörandet av sina petita
har räknat med att folkpartiet skall
stödja honom. Vi skall givetvis också
hjälpa honom på vissa punkter för att
i samma riktning som han önskar förbättra
villkoren för våra konstnärer. Vi
skall, såsom jag har antytt tidigare, göra
vad vi kan. Det enda jag vill uttala en
önskan om är att vi måtte få stöd att så
långt det är möjligt i avsevärd grad förbättra
vad som redan föreslagits.

Herr HDBINETTE (h):

Herr talman! Jag skall tala litet om
jordbruksluivudtiteln, men innan jag
gör det är det några saker på familjepolitikens
område som jag vill beröra.

Mot bakgrunden av de misslyckanden
på det familjepolitiska området som
samhällets nuvarande politik har gjort
får de reformförslag ses som högerpartiet
kommer att framlägga. Sverige har
för närvarande det lägsta födelsetalet
i världen, eller cirka 14 levande födda
per 1 000 invånare, och trenden har
på intet sätt vänt, även om man har
kunnat skönja en viss uppgång de senaste
åren, som hänger samman med de
stora barnkullarna som föddes på 1940-talet. Åldersgruppernas fördelning är
också mycket ogynnsam. Fram till 1980
kommer visserligen befolkningen att
öka med drygt en miljon, men därav
hör cirka 720 000 till de icke produktiva
åldrarna. Denna utveckling kommer
att lägga stora bördor på den i produktionen
verksamma delen av befolkningen.
Det är knappast realistiskt att
tänka sig att kompensera detta genom

en ökad invandring. Därför måste vår
befolkningspolitik inriktas på att främja
tillväxten av det egna folket genom
sådana åtgärder som leder till att födelsetalet
äter fås att stiga.

Då man diskuterar samhällets stöd
till barnfamiljerna bör man uppmärksamma
att det råder en väsentlig skillnad
mellan fa- och flerbarnsfamiljerna.
l''r
därför angeläget att skapa rimliga proportioner
mellan flerbarnsfamiljernas
och de andra gruppernas levnadsstandard.
Det är fullkomligt orimligt alt
makar av rent ekonomiska skäl bestämmer
sig för att inte ha fler än två barn.
Därför måste en första åtgärd vara att
angripa de ekonomiska orättvisor som
främst flerbarnsfamiljerna är utsatta
för. En åtgärd är att differentiera barnbidragen,
en annan att beskattningsmässigt
ta hänsyn till de stora familjernas
lägre skatteförmåga genom att ge
rätt till ortsavdrag för barn. Även där
kan man diskutera en differentiering —
familjer med så låg inkomst att de inte
kan tillgodogöra sig avdragsrätten bör
man utan vidare kunna kompensera genom
skatteåterbäring. Årets statsverksproposition
innehåller, som vi hört flera
gånger under dessa dagar, förslag till
höjning av barnbidragen med 200 kronor
till 900 kronor. Detta löser emellertid
inte problemet med flerbarnsfamiljernas
ekonomiskt sämre ställning i
förhållande till andra familjer, lika litet
som en justering av folkpensionen
uppåt minskar klyftan mellan pensionärer
med och utan tilläggspension. Den
föreslagna höjningen av omsättningsskatten
kommer dessutom främst att
drabba flerbarnsfamiljerna. Man kan
med en viss tillfredsställelse konstatera
att familjeberedningen uppmärksammat
dessa familjers ekonomiska situation,
men beredningens förslag att tillskapa
ytterligare en bidragsform — ett s. k.
familjetillägg — synes vara mindre
lämpligt; det förefaller betydligt enklare
att återföra rätten till barnavdrag.

Onsdagen den 20 januari 1965

Nr -1

Under höstriksdagen behandlades en
fråga som intimt hör samman med det
som här diskuteras, nämligen rätt till
pension för kvinnor som vårdar sina
barn i hemmet. I det sammanhanget sades
att den persionsrätten skulle kunna
åstadkommas genom att varje helt år,
varunder modern i hemmet vårdar barn
under tio års ålder, ger henne ett halvt
pensionsår tills hon slutligen erhåller
full pension i ATP; hon skulle doek
maximalt kunna intjäna tio pensionsår
genom ett sådant förfarande.

Så skulle jag, herr talman, vilja gå
över till att tala litet om nionde huvudtiteln.
Där begär jordbruksministern
ökade anslag med i runt tal 20 miljoner
till jordbrukets rationalisering.
Samtidigt förstärkes jordfonden, som
enligt statsrådet Holmqvist kommer att
vara dubbelt så stor den 1 juli 1965
som vid utgången av budgetåret 1962/
63. Allt detta är väl i och för sig bra.
Det måste medges att jordbruket på
många håll i vårt långsträckta land
är i stort behov av både struktur- och
driftsrationalisering. Jag har alltid hävdat
att om man en gång skapat organ
för att handha denna jordbrukets omvandlingsprocess
skall man också se
till att medel ställdes till deras förfogande
så att de kan fungera ordentligt.
Då detta nu har skett i högre grad än
tidigare är det väl förklarligt om förväntningarna
på resultaten av denna
process på många håll är högt ställda.

Herr Axel Kristiansson har här diskuterat
saken, och för att ytterligare
belysa den kan jag referera till en artikel
om jordbrukets förändrade situation,
skriven av chefen för jordbrukets
konsumentupplysning. Där klaras det ut
att hur radikalt man än rationaliserar
kan resultatet inte bli någon kraftigare
minskning av genomsnittsfainiljens utgifter
för produkter från jordbruket.
Orsaken till det är att redan nu endast
åtta procent av en sådan familjs utgifter
går till denna sektor. Har man insikt
om sådana förhållanden borde del
stå klart, att hur drastiska åtgärder som

2| Första kammarens protokoll 1965. Nr 4

Statsverkspropositionen m. m.

än vidtas i rationaliseringssyfte kan
inte jordbruksdriften förändras så väsentligt
att levnadskostnaderna därigenom
sänks radikalt.

En annan sak som bör beaktas i detta
sammanhang är att olika prognoser
talar för att en fjärdedel av vår åkerjord
om cirka tio år upphört som växtföljdsåker.
Den kvarvarande åkerjordens
ökade avkastning kan nog inte
kompensera bortfallet; tvärtom torde en
nedgång få anses oundviklig. Denna
nedgång kommer då även att drabba
animalieproduktionen. För många
framstår detta kanske som önskvärt —
vi kan ju importera t. ex. det kött som
vi inte producerar själva, tycker de.
Hittills har vi onekligen kunnat göra
det, men många tecken tyder på att den
tiden kan vara förbi om några år.
Kalvreserven börjar naggas i kanten
hos oss och är för länge sedan förbrukad
på många andra håll. Tidigare under
denna remissdebatt har talats om
import av levande kalvar med flyg som
en framtida realitet, men det är väl
ändå inte så vi vill ha det. För övrigt
är möjligheterna att till Europa importera
kött exemeplevis från Argentina
betydligt sämre nu än tidigare.

Jag har velat säga detta med hänsyn
till den övertro på rationalisering som
gör sig gällande i många sammanhang.
Påståendena att vi krymper vårt jordbruk
för sakta kommer nog inte att
leva länge.

Som ett exempel på processens nuvarande
effektivitet kan jag nämna att koantalet
år 1951 var 251 000, och använder
man indextalet 100 blir siffrorna för
1961, alltså 10 år senare, 158 000 och
indextalet 63. Prognosen för år 1970
säger 107 000 kor och ett indextal på
43. Jämför man det med siffror för
mjölkproduktionen, finner man att den
år 1954 var 3 565 miljoner liter med ett
indextal av 100 även i detta fall. År
1964 har produktionen bara gått ned
till 3 255 miljoner liter och indextalet
till 91. För år 1970 säger prognosen —
det är klart att det är ett antagande —

Nr 4

Onsdagen den 20 januari 1965

Statsverkspropositionen m. m.
att produktionen endast minskat till
3 000 miljoner liter, och indextalet blir
för detta år 84. Om man ställer indextalen
mot varandra, utgör de alltså beträffande
antalet kor år 1970 endast 43
och beträffande mjölkproduktionen ändå
84. Det tycker jag är ett mått på i
varje fall mjölkproduktionens effektivitet.

För att, som det synes, trots allt driva
processen snabbare och effektivare har
jordbruksministern under hösten aktualiserat
frågan om organisatorisk
sammanslagning av hushållningssällskap,
lantbruksnämnder och skogsvårdsstyrelser.
Jag har inte i och för sig någonting
emot en administrativ förenkling.
När detta förslag diskuterades hade
man väl trott att det verkligen skulle
vara möjligt att åstadkomma en personell
minskning och vissa ekonomiska
förbättringar. Vid närmare granskning
visar det sig emellertid att så kanske
ändock icke är fallet. Jag tycker att
jordbruksministern hade kunnat lugna
sig litet, åtminstone till dess 1960 års
jordbruksutredning framlagt sitt material.
Jag föreställer mig att situationen
på intet sätt, framför allt mot bakgrunden
av vad jag nu har sagt, är så prekär
att saken inte tål en tids väntan. Nu har
ärendet fått en mycket kort och brådstörtad
remissbehandling, och det gagnar
sannerligen inte saken.

Med dessa reflexioner över två skilda
spörsmål vill även jag, herr talman,
yrka på remiss av statsverkspropositionen.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag har tänkt begränsa
mig till att framföra några synpunkter
på den högre utbildningen och forskningen.
Det ser ut som om det skulle
bli ett mellanår för dessa verksamheter
i fråga om vittomfattande reformförslag,
och det kan nog vara välbehövligt efter
några år av stora reformer. Nu gäller
det emellertid att fullfölja reformaktiviteten.
Sådana avsikter kan också utläsas

ur statsverkspropositionen, där ändå
stora ökade anslag och investeringar
föreslås. På dessa områden uppräknas
åttonde huvudtiteln med inte mindre än
560 miljoner kronor mot i fjol, varav
den studiesociala reformen tar cirka
200 miljoner kronor, lärares fortbildning
några miljoner och det högre undervisningsväsendet
jämte forskning ytterligare
79 miljoner kronor av uppräkningen.

För forskningsrådens verksamhet har
i genomsnitt beräknats en höjning
med 25 procent. I förhållande till folkpartiets
fjolårsyrkande är detta kanske
i minsta laget. Departementschefen har
emellertid signalerat en proposition rörande
forskningsråden, varför det kan
bli aktuellt att återkomma i samband
med den.

Ecklesiastikministern framhåller beträffande
utbildningsväsendet och fullföljandet
av riktlinjerna för hitintills
behandlade reformer, att det gäller att
»främja skolans utveckling i kvalitativt
hänseende». För det högre utbildningsväsendet
gäller den kvalitativa upprustningen
kanske främst aktiva insatser på
det pedagogiska utvecklingsarbetet och
ökade anslag för materiel. Allt detta innebär
en effektivisering av utbildning
och forskning, så att de stora investeringarna
utnyttjas på bästa sätt och blir
vad vi inom näringslivet kallar för räntabla.
I propositionen angående universitetens
och högskolornas organisation
och förvaltning underströk departementschefen
vikten av ökade insatser
för pedagogiskt utvecklingsarbete. Statsutskottet
ägnade också denna fråga stor
uppmärksamhet och framhöll angelägenheten
av förbättrade pedagogiska
metoder m. m., kanske i medvetandet
om att det här finns mycket att göra.
Universitetskanslern har skisserat ett
handlingsprogram för en effektivare
universitetsutbildning, och jag vill beröra
några av punkterna i detta program.

Bristen på kursböcker för universitetsstuderande
är ett mycket allvarligt

Onsdagen den 20 januari 1965

Nr 4

problem när det gäller att få en så effektiv
undervisning som möjligt, och
detta anses på sina håll som måhända
den mest angelägna universitetsreformen.
Tyvärr har departementschefen
inte följt universitetskanslerns önskemål
helt utan reducerat expertgruppens
förslag till förbättringar av kursbokssituationen
med hänvisning till en aviserad
utredning.

En kraftig upprustning av universitetens
och högskolornas tekniska hjälpmedel
i undervisningen är en angelägenhet
av högsta prioritet. Universitetskanslern
konstaterar att användningen
av tekniska hjälpmedel i undervisningen
icke har följt med i utvecklingen i de
högre skolorna. Genom en kraftig satsning
på dessa hjälpmedel kan lärarnas
produktivitet höjas, vilket är nödvändigt
på grund av bristen på kvalificerade
akademiska lärare i en tid då antalet
studerande kraftigt ökar. Ett bättre
utnyttjande av modern undervisningsmateriel
kan förkorta inlärningstiden
och även höja kunskapsstandarden. Det
kan här pekas på ökad användning av
programmerad undervisning inom
språkundervisningen, instruktionsfilmer
och bildband, ökad användning av TV
inom medicinsk och teknisk utbildning.
De stora moderna språkens institutioner
borde ha tillgång till språklaboratorier.
För närvarande finns två—tre
stycken mot ett femtontal inom det lägre
skolväsendet.

En jämförelse med förhållandena i
USA:s undervisningsväsende visar klart
hur mycket längre man där kommit i att
använda tekniska hjälpmedel (instructional
technology). I ESA arbetas intensivt
av olika avdelningar och nationella
oi ganisationer inom lärarnas egen organisation
National Education Association
(NEA) för utveckling och riktig
användning av tekniska hjälpmedel. 1
synnerhet inom de s. k. junior colleges
och vid universiteten utnyttjas TV i rätt
stor utsträckning. Icke så få av de större
skolorna och universiteten har egen
TV-studio. lin sådan tillhörande Denver

Statsverkspropositionen m. m.
Opportunity Schools hade jag tillfälle
att besöka för några månader sedan. På
en särskild kanal sändes om morgnarna
ut program speciellt för vuxna. Det
var fortbildningskurser, föredrag etc. i
olika ämnen. Även företagen är mycket
avancerade då det gäller instructional
technology, d. v. s. tekniska hjälpmedel
vilka uppvisades med stolthet, över
huvud taget sparas inte på utrustning av
högsta kvalitet, en utrustning på det tekniska
området som de flesta svenska
företag ännu saknar. Jag tänker på datastyrda
verktygsmaskiner etc.

När det gäller materielanslagen har
departementschefen varit relativt njugg
att villfara universitetskanslerns begäran.
Universitetskanslern ville ha dessa
materielanslag uppräknade med 35
procent, men han fick endast 15 procent.
Jag tror att en upprustning av
universitetens materielanslag snabbt
bör komma till stånd med hänsyn till
personalorganisationens expandering
och det ökade studentantalet.

Ja, herr talman! Jag har beträffande
den kvalitativa uprustningen av det
högre utbildningsväsendet pekat på
några faktorer av vikt för undervisningens
rationalisering. Jag skulle vilja
säga ett par ord om vuxenutbildningen.
En annan erfarenhet som jag gjorde
vid min omtalade studieresa nyligen
i USA är, att universiteten där i allmänhet
är inriktade på att ge samhället
en service. Det tog sig bl. a. uttryck i
en omfattande kursverksamhet för vuxna.
Visserligen görs här i vårt land en
hel del för vuxna på universitetsnivå.
Jag tänker då på folkuniversitetens verksamhet
och TBY:s ett-betygskurser. Vid
en jämförelse med amerikanska förhållanden
är det dock endast relativt blygsamma
insatser som görs för vuxna i
fråga om akademisk skolning. De flesta
amerikanska universitet har s. k.
extension programs för vuxna.

Ualifornia-universitetet har en särskild
organisation för denna verksamhet
med en stab av administratörer. På
19 olika orter i Ualifornien finns sär -

Nr 4

Onsdagen den 20 januari 1965

Statsverkspropositionen m. m.

skilda Extension eentres. Verksamheten
är mycket omfattande med ca
224 000 elever och 5 900 olika kurser
och aktiviteter. Särskilt anmärkningsvärt
är att deltagarna i allt större omfattning
har akademiska examina. Detta
talar för att kursverksamheten förtjänar
att betecknas som fortbildning på
akademisk nivå. Ämnena berör också
det mest aktuella i såväl den samhälleliga
och politiska som tekniska utvecklingen.
»\Ye are teaching courses
to-day that just yesterday were research
and developinent», är betecknande för
verksamheten. »Vi undervisar i dag i
ämnen, som i går var föremål för forskning
och utveckling.» Våra universitet
har i dag måhända icke resurser nog
för en dylik verksamhet, som därtill
bör ske i samverkan med bildningsorganisationerna,
vilket jag betraktar
som en stor fördel. Men kanske det går
i en framtid, och varför skulle icke en
försöksverksamhet kunna ske vid något
universitet, där detta mer organisatoriskt
tog ansvar för en kursverksamhet
för vuxna med och utan akademiska
examina och sökte utnyttja TV ocli
tekniska hjälpmedel etc. Att en sådan
verksamhet skulle fylla ett stort behov
och uppskattas är jag övertygad om,
och därför talar icke minst TY:s akademiska
kurs i statskunskap som har
blivit mycket populär.

Till sist, herr talman, vill jag säga
några ord om forskningen. Här skulle
jag vilja uppehålla mig vid uttrycket
»forskningsklimat». En arbetsgrupp inom
SNS, Studieförbundet Näringsliv
och samhälle, har diskuterat företaget
och forskningen och bl. a. kommit
in på frågan om vikten av ett gott forskningsklimat
eller med andra ord de
yttre ocli inre förutsättningarna för
ett gott forskningsresultat. Det räcker
inte endast med pengar för att göra
forskningssträvandena framgångsrika.
Det behövs också goda arbetsbetingelser
på det psykologiska planet, samarbete,
förtroende, frihet, decentraliserat

ansvar etc. Detta gäller all forskning,
såväl statligt understödd som enskild.
Statens uppgift är framför allt, menar
forskningsgruppen, att verka för en effektiv
grundforskning vid våra universitet,
högskolor och allmänna forskningsinstitut.
Dessutom bör staten se
till att industriell forskning får tillgång
till riskvilligt kapital. I konkurrensen
om investeringar i en knapp kapitalmarknad
har ofta ett företags forskningsavdelningar
svårt att konkurrera
med produktionsavdelningarna.

.lag minns ett samtal med en forskningsledare
vid ett amerikanskt forskningsinstitut,
varvid han påpekade att
forskningen också i USA har svårt att
få tillräckligt med kapital i konkurrensen.
Forskning kostar oerhört mycket,
och man kan ofta icke direkt peka på
ekonomiska resultat. Trots detta måste
vi fortsätta, menade han. Det behövs bara
att vi kommer på en eller annan revolutionerande
upptäckt, så kan den liksom
transistorn, elektroniken och vätekärnan
föra utvecklingen språngvis
framåt och betala allt. För dessa få stora
upptäckter får vi arbeta till synes mycket
i fåvitsko. Men det lönar sig ändå.

Somliga hävdar att den ekonomiska
utvecklingstakten främst hämmas av
bristen på nya forskningsresultat. Andra
pekar på att det största utvecklingshindret
ligger pa informationssidan,
medan många pekar på knappa ekonomiska
och personella resurser. Alla
tre faktorerna är viktiga. En viss central
planering av forskning, information
och utvecklingsarbete inom samhället
som helhet är därför nödvändig. Men
i allt nyskapande arbete måste också de
irrationella och psykologiska momenten
tillgodoses, vilket arbetsgruppen vill
framhäva. Det gäller att icke förkväva
initiativet, ta bort känslan av frihet och
förtroende. Möjligheterna att genom
snabbt ingripande behålla särskilt framstående
forskare genom att regeringen
i vissa fall får inrätta ordinarie professorstjänster
vid universitet och högsko -

Onsdagen den 20 januari 1965

Nr 4

lor utan riksdagens prövning borde beaktas.
Vi bar inte råd att förlora några
av våra forskarbegåvningar.

Herr talman! På många områden efterfrågas
i dag ökad forskning och utbildning,
men vi vet att våra resurser
år begränsade. Det gäller därför för
oss att inom ramen för dessa begränsade
resurser göra det bästa möjliga.
Jag har velat peka på några rationaliseringsåtgärder
som särskilt bör beaktas
och därtill framhålla vikten av ett
gott klimat, det gäller inom såväl forskning
som undervisning.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Den hittills förda debatten
har gällt förhållanden och problem
som är allmängiltiga för hela vårt land.
Vi hörde i går statsministern säga att
de ekonomiska förhållandena kan växla
i olika landsdelar, och han nämnde
därvid Norrbotten. Det är därför med
stort intresse jag tagit del av inrikesministerns
förslag när det gäller beredskapen
mot arbetslöshet, tv i Norrbotten
har vi verkligen arbetslöshet i dag.

Av en redogörelse från länsarbetsnämnden
i Luleå, där siffrorna för januari
i går publicerades, framgår att
det den 11 januari fanns 3 999 arbetslösa
i Norrbotten. Man kan säga att det
är i runt tal 4 000. Därtill kommer cirka
3 000 i beredskapsarbete och 1 850 i
omskolning eller utbildning. Om man
lägger ihop antalet arbetslösa och antalet
av AMS sysselsatta blir det sammanlagt
8 850 personer. Jämfört med
siffran för januari månad förra året
innebär detta eu ökning med 1 140 personer.
I länet hade vi år 1960 i runt tal
101 000 förvärvsarbetande människor.
Antalet arbetslösa uppgår alltså till över
8 procent av den arbetsföra befolkningen
i länet. Skulle den siffran omsättas
på rikets förvärvsarbetande befolkning,
skulle det innebära att vi i hela landet
skulle ha 260 000 arbetslösa. Det kanske
ger en klarare bild av problemets omfattning
i norr.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag konstaterar därför med tillfredsställelse
att inrikesministern satsat så
hårt på arbetsmarknadspolitiken, och
jag tror att han får god användning för
de 994 miljonerna. Det är en i och för
sig stor summa, men det är inte bara
Norrbotten som har problem utan det
gäller många andra Norrlandslän.

Det är många som invänder att det
finns delar av landet där det råder brist
på arbetskraft och att man därför kan
flytta om arbetskraften. Det sker också
i mycket stor utsträckning. 1964 flyttade
6 000 personer från Norrbotten.
Men vi har också en arbetskraft som är
svår att flytta. Det gäller framför allt
de människor som är 55—60 år och som
kanske inte har någon yrkesutbildning
— skogsarbetare, anläggningsarbetare
o. s. v. Det går oftast inte att med framgång
omskola dessa. Det kan tilläggas
att de flesta kommer från skogen, där
rationaliseringen under de senare åren
har satt sina djupa spår. Det torde vara
600 å 700 skogsarbetare som friställs
varje år.

Det har ägt rum en rätt omfattande
industrialisering. Malmhamnen i Luleå
är nu färdig, och gruvanläggningen i
Svappavaara togs i bruk i oktober förra
året. Vattenfallsstyrelsen har krympt
sina arbetstillfällen. Gruvindustrien tar
inte emot folk utan kan öka produktionen
utan att antalet sysselsatta ökar.
I det läget måste man fråga sig om det
inte behövs rätt kraftiga åtgärder på
annat sätt. Norrbotten kännetecknas av
att staten har en hel del företag där,
nämligen LKAB, Norrbottens järnverk
och Statens skogsindustrier. LKAB har
ju varit aktivt i och med att man startat
malmbrytningen i Svappavaara. NJA
har också i den takt som resurserna
medgivit byggt ut sin verksamhet, och
ASSI har byggt ut sin anläggning i
Piteå. Jag är övertygad om att det borde
vara möjligt att i ökad omfattning
få fram manufakturindustrier på basis
av de produkter som Norrbottens järnverk
framställer. Det har ju anlagts ett
plåtvalsverk som borde kunna utgöra

Nr 4

Onsdagen den 20 januari 1965

Statsverkspropositionen m. m.

ett underlag för sysselsättningen. Samma
förhållande gäller i fråga om produkter
från Statens skogsindustrier.
Papper skulle kunna tillverkas i ökad
omfattning, och papperet skulle också
kunna användas till emballage o. s. v.
Det är alltså nödvändigt att handelsministern
på ett mera aktivt sätt understryker
de möjligheter som måste
finnas inom den statliga sektorn i Norrbotten
för att därigenom öka sysselsättningen
där.

I fråga om byggnadsverksamheten
nämnde jag tidigare att vi får räkna
med ett bortfall med tanke på att stora
industriinvesteringar är klara.

Under de senaste åren har i Norrbotten
byggts i runt tal 3 100 bostäder per
år — 1964 var sifran 2 700. Den kvot
som tilldelats Norrbotten för nästa år
är 2 000 lägenheter. Det innebär i stort
sett en minskning med 1 100 lägenheter
från 1963 och med 700 från föregående
år. Det betyder i sin tur att arbetstillfällen
för 700—800 nu sysselsatta årsarbetare
faller bort genom att kvoten
skäres ned. I dag har vi 1 334 arbetslösa
byggnadsarbetare i länet. Om man ytterligare
skall skära ned framför allt
bostadsbyggandet, kommer det att öka
arbetslösheten på detta område.

Jag är mycket väl förtrogen med att
Stockholm, Göteborg och många andra
delar av landet har bostadsbrist, men
det har vi också i Norrbotten. I Boden
och malmfälten finns det bostadsköer
som procentuellt är lika stora som i
Stockholms-området. Av 1960 års bostadsräkning
framgår att det råder en
väldig bostadsbrist i Norrbotten, om
man tar hänsyn till antalet personer
som är boende per rumsenhet. Man
finner där att i Norrbottens län var det
101 boende per 100 rumsenheter. Siffran
för riket i dess helhet var 83 personer
per 100 rumsenheter. Det är alltså en
väsentlig skillnad mellan hela riket och
Norrbotten när det gäller boende per
100 rumsenheter.

Tittar man sedan på barnfamiljerna

finner man att i Norrbotten bodde 25
procent av barnfamiljerna i trångbodda
lägenheter. Siffran för hela riket är 18
procent. I enskilda delar av Norrbotten
kommer man upp till ganska stora tal.
I Tornedalen bor 40 procent av barnfamiljerna
i lägenheter som betraktas
som trångbodda. I Kiruna stad är siffran
32 procent. Därför kommer nedskärningen
av bostadsbyggandet att
drabba Norrbotten hårt.

Jag tror att man måste på allvar ompröva
situationen för att utnyttja arbetskraften,
framför allt den arbetskraft
som inte är flyttbar eller som av andra
omständigheter är lokalt bunden.

Vidare är det en väldig omflyttning
inte bara mellan landets olika delar
utan även inom länet. Folk söker sig till
de större tätorterna, och det är dessa
som får brist på bostäder. Vi har en
expansion framför allt i Luleå-området
och vid malmfälten. Man kan konstatera
att befolkningen i Luleå ökat med
1 000 personer och i Kiruna med 200
personer under föregående år.

Det gäller alltså att satsa på de tätorter
som finns inom länet, om Norrbotten
skall behålla sin nuvarande folkmängd.
Det var vi ganska eniga om i
höstas när vi antog propositionen om
aktiv lokalisering. Då sades det att man
skulle utnyttja rikets resurser. Jag tror
inte att vårt land är så rikt att man kan
avstå från de malm- och skogstillgångar
som finns i övre Norrland, och man
måste då se till att också befolkningen
där uppe har sysselsättning. Vi är inte
motståndare till att skogsbruket och
gruvindustrien rationaliseras. Men man
måste skapa ny sysselsättning för dem
som blir friställda. Detta är riktlinjen
för vår verksamhet i stort. Framför allt
när det gäller Norrbotten har statsmakterna
all anledning att följa utvecklinger.
med uppmärksamhet och vidta de
mått och steg som är nödvändiga för
att även Norrbotten skall få en sysselsättning
som bättre harmonierar med
vad som gäller för hela landet.

Onsdagen den 20 januari 1965

Nr 4

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Låt mig en stund ta
kammarens uppmärksamhet i anspråk
för atl diskutera ett par frågor som berördes
under debatten i går och som
under dagens debatt har behandlats av
fru Olsson och herr Hiibinette. Det rör
sig huvudsakligen om skattepolitiken
och familjepolitiken. Men jag skulle föredra
att anse dessa frågor som underordnade
det stora valfrihetskomplexet,
som är föremål för livligt intresse i den
politiska debatten, en debatt som det
kommer att bli nödvändigt att föra vidare
och intensifiera på tröskeln till det
1970-tal som man börjat skissera för oss.
Bland annat genom långtidsutredningens
senaste siffror har vi fått fullt klart
för oss hur svårt det i många fall kommer
att bli att kunna garantera valfrihet
för stora befolkningsgrupper i en
situation där det svenska näringslivet
för första gången i modern tid inte kommer
att ha tillräckligt med arbetskraft
för sin fortsatta expansion.

Under sådana förhållanden har man
sagt att man i mycket större utsträckning
än tidigare måste räkna med den
kvinnliga arbetskraften. Inte mindre än
70 procent av kvinnorna mellan 40 och
49 år och 65 procent av kvinnorna mellan
50 och 59 år förväntas enligt dessa
siffror vara ute i arbetslivet på 1970-talet.
Man räknar också med en mycket
intensifierad arbetsinsats av småbarnsmödrarna.
Det gäller alltså för oss att
gentemot dessa framtidsprognoser se
hur man på bästa sätt skall kunna garantera
valfriheten både för unga föräldrar
och för andra befolkningsgrupper.
Det är alldeles givet att inte minst
de unga föräldrarnas situation träder i
förgrunden då man hör att man räknar
med en betydligt större arbetsinsats
bland de unga mödrarna än tidigare.

Det är därför med beklämning man i
årets statsverksproposition läser att det
inte varit tillräckligt stor efterfrågan på
statligt stöd från kommunernas sida till
daghems verksamheten. Föredraganden
har redovisat den efterfrågan som före -

Statsverkspropositionen m. in.

kommit och har slutat med att förorda
att anslaget för nästa budgetår uppföres
till ett formellt synnerligen symboliskt
belopp om 1 000 kronor. Det är verkligen
ur många synpunkter beklagligt atl
det ökade stöd som av riksdagen för eu
del år sedan bestämdes till de kommunala
utbyggnadsplanerna för barnstugeverksamheten
inte har utnyttjats mera.

Jag kan fullt och helt dela fru Olssons
synpunkter att familjedaghemmen
kan vara ett bra komplement till daghemsverksamheten,
men som situationen
i landet för närvarande är har bilden
tagit överbalansen med en allt starkare
övervikt för familjedaghemmen
och en minskning av takten vid utbyggnaden
av daghemsplatserna till 20 000
fram till år 1970.

Den kontinuitet som man kan vänta
sig i daghemsservicen för eftersyn av
barn kan långt ifrån alltid garanteras
genom familjedaghem, och det är på
oerhört många orter i landet förvånande
och delvis beklämmande att se hur stor
bristen på daghemsplatser är och hur
liten förståelsen på många håll är för
afl sådana daghem måste inrättas för att
göra det lättare för de unga föräldrar
som behöver få sina barn under sakkunnig
vård den tid föräldrarna är ute
i förvärvsarbete. Därför får man väl
hoppas att den intensifiering av upplysningsverksamheten
som den centrala
planeringsgruppen för utbyggnad av
daghem och fritidshem kommer att sätta
i gång skall få önskad verkan.

Det är ganska stora belopp som icke
tagits i anspråk, och man kan för eu
kommande tid kanske ifrågasätta om
man inte rent av skulle diskutera en höjning
av statsbidragets storlek till sådana
hem till mer än de 50 procent av anläggningskostnaderna
som hittills gällt. Det
ii''- nämligen alldeles nödvändigt att vi
i det 1970-talssamhälle som vi går fram
emot har tillräckliga möjligheter att bereda
service åt de barnfamiljer där båda
föräldrarna önskar förvärvsarbeta
eller där en ensam förälder måste ha

Nr 4

Onsdagen den 20 januari 1965

Statsverkspropositionen m. m.
samhällets stöd för att kunna klara familjens
uppehälle och göra sin arbetsinsats
i den lugna och trygga förvisningen
att barnen under tiden är omhändertagna
på bästa sätt. Utan bl. a. ett
stort utbyggt nät av daghem kommer vi
aldrig att kunna garantera en del av valfriheten,
nämligen den valfrihet som
morgondagens unga generationer bör
ha när det gäller att få barnen ordentligt
eftersedda om båda föräldrarna önskar
gå ut i förvärvsarbete.

Detta är en av de tre punkter beträffande
valfriheten som jag skulle vilja
beröra något här i dag. Den andra
punkten gäller stödet åt barnfamiljerna.

Jag kan i många delar instämma i vad
här sagts om nödvändigheten att öka
stödet till barnfamiljerna. Det förbund
som jag representerar, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund, riktade
redan i augusti i fjol en skrivelse till regeringen,
där vi krävde att det ökade
stödet åt barnfamiljer, sådant det var
utformat i den principskiss som familjeberedningen
hade lämnat fram, skulle
samordnas med skatteberedningens förslag.
Det kan nämligen inte vara särdeles
rimligt och riktigt att två utredningar
arbetande sida vid sida varvid den
ena lägger fram principiellt förslag om
ett fortsatt stöd åt barnfamiljerna medan
den andra skulle se på det utrymme
som finns för ett ökat stöd åt familjepolitiken
och ökade åtgärder för att
höja bl. a. barnfamiljernas standard, endast
kom fram till att barnbidragen
skulle höjas etappvis till 1 200 kronor år
1970. Detta och ingenting mera!

Vi har ställt oss mycket kritiska till
den långsamma höjningen av barnbidragen
och kan nu i dag med glädje
konstatera att i statsverkspropositionen
föreslås att barnbidragen skall höjas redan
nu med 200 kronor från 700 till 900
kronor. Vi hälsar detta med stor tillfredsställelse,
eftersom barnbidragen
ganska länge släpat efter och först efter
höjningen i fjol kom upp till sitt ursprungliga
realvärde men ändå inte kan
redovisa den standardhöjning som man

liar haft på andra områden. Det är också
endast 1/5 av alla barnkostnader som
detta barnbidrag täckte intill den höjning
som senast företagits och som kommer
att föreslås vidare. Vi är glada över
att man har höjt detta belopp, och vi
noterar med mycket stor tillfredsställelse
att finansministern, när han delvis
tagit ställning till familjeberedningens
och skatteberedningens förslag och lämnat
sin egen lösning som vi ju skall ta
ståndpunkt till under detta riksdagsår,
funnit utrymme redan nu för en höjning
av barnbidragen.

Socialministern har samtidigt funnit
att det finns utrymme för ökade familjepolitiska
insatser. Det har signalerats
en utredning om det fortsatta stödet
åt barnfamiljerna. Enligt statsverkspropositionen
kan barnbidragen höjas
redan nu, eftersom man oavsett vilka
förslag den blivande utredningen kommer
att lägga fram tar för givet att
barnbidraget, vilket också alla utredningar
visat, utgör en av de viktigaste
och även en av de av familjerna själva
mest accepterade bidragsformerna.

Utöver detta finns det med andra ord
utrymme för ökade insatser. Redan tidigare
i debatten har tanken på vårdnadsbidrag
framförts från många politiska
kvinnoförbund. Den kommande utredningen
får givetvis själv avgöra vad
som är det lämpligaste. Jag vill bara till
fru Olsson säga att jag inte riktigt uppfattar
vårdnadsbidrag^ så som det tydligen
uppfattas på centerpartihåll, utan
att man riktigt fått klart för sig vad
partiet egentligen menar med detta förslag.
Det talas enbart om den goda kontakten
med föräldrarna som kan uppstå
under de första åren, om man ger
ett större kontantbidrag till någon av
föräldrarna om vederbörande stannar
hemma.

Det är alldeles givet att detta kommer
att vara en av fördelarna med ett vårdnadsbidrag.
Det är inte enbart detta
att det kommer att göra standarden mer
lika mellan barnfamiljerna och andra
grupper, även om detta givetvis är ett

Onsdagen den 20 januari 1965

Nr 4

mycket viktigt instrument för jämlikheten
i framtiden. Jag betraktar också förslaget
om vårdnadsbidrag som ett medel
att garantera större valfrihet för
unga familjer vare sig man väljer att
stanna hemma under barnens första år
eller föredrar att fortsätta yrkesarbetet
och då använder de pengar som inflyter
genom vårdnadsbidrag^ till att skapa
möjligheter för en barneftersyn. Det
är endast om man ser vårdnadsbidraget
från den synpunkten som jag föreställer
mig att man helt och fullt kan säga att
valfriheten kan garanteras för de nya
generationer som arbetsmarknaden
kommer att ställa oerhört stora krav på
i framtiden.

Det är alldeles givet att om man endast
betraktar vårdnadsbidraget som en
standardutjämning, måste man ha klart
för sig att kostnaderna för barnen blir
större ju äldre de blir. Å andra sidan,
och detta är väl det väsentligaste i diskussionen,
är det just medan barnen är
små som den verkliga valsituationen
och de verkligt stora problemen finns
för föräldrarna — problemet att någon
av dem skall stanna hemma om
de inte kan få någon hjälp med barneftersynen.
Kanske måste någon då mot
sina egna önskningar stanna hemma.
Säkerligen finns det många som i dag
är ute i förvärvslivet och som skulle
föredra att vara hemma under ett par
år medan barnen är små men som av
ekonomiska skäl inte kan det, och som
anlitar de få daghemsplatser som finns
eller som kanske ordnar barneftersynen
på annat sätt, helt enkelt på grundval
av ett ekonomiskt övervägande. Detta
ekonomiska övervägande skulle kunna
betyda ett kvarstannande i hemmet under
de förslå åren i de fall — och man
får förmoda att de kan bli ganska
många — då man finner det bäst att någon
av föräldrarna stannar hemma under
denna tid. 1 varje händelse kommer
ett vårdnadsbidrag som utgår, vare
sig man stannar hemma eller föredrar
att fortsätta ute i arbetslivet, att vara
det enda som garanterar den fulla val -

Statsverkspropositionen m. m.

friheten i framtiden — valfriheten mellan
hem och förvärvsarbete och i båda
riktningarna, den som hittills inte varit
garanterad men som måste bli det under
1970-talet då man ändå räknar med
en så stor och betydande insats från
kvinnornas sida inom det svenska näringslivet
och på de svenska vårdnadsoinrådena.

Det är därför vi verkligen väntar att
det i den kommande utredningen förs
ordentliga diskussioner om vårdnadsbidraget
och om familjestödets vidare
ekonomiska utformning, så att man när
denna utredning har kommit till stånd
ordentligt kan se vilka överväganden
som legat till grund för den. Det är att
förvänta att denna utredning får ekonomisk
expertis, så att det inte blir samma
situation som när man hade två utredningar
som delvis tangerade varandra
och inte visste vilket ekonomiskt
utrymme som förelåg för ett fortsatt familjestöd.
Det vore en garanti för att
man, när man äntligen får ta del av de
förslag som framkommer, med större
säkerhet och med mera fakta verkligen
kan diskutera denna del av valfriheten
för de unga föräldrarna i morgondagens
samhälle. Men det är alldeles
givet att valfriheten kommer att bestå
av många andra ting. Valfriheten kommer
bland annat att bero på hur lokaliseringspolitiken
utformas, och den
kommer att bero på hur man kan förse
de kvinnor med arbete som nu inte kan
få de arbeten de önskar sig — och
märkligt nog just kvinnor i åldrar som
i dag inte kan få arbete men som står i
centrum för arbetsmarknadspolitikernas
och befolkningsexperternas intresse
när det gäller arbetsplatstillgången
tio år framåt i tiden, ja, kanske bara sju
eller åtta år framåt i tiden. Man måste
da på ett helt annat sätt gå in för omskolningskurser
och bedriva en kraftig
arbetsförmedlingsverksamhet. Men även
rent politiskt kommer givetvis skattesystemet
att spela in när det gäller att
skapa en verklig valfrihet.

•lag vill inför kammaren betona att

Nr 4

Onsdagen den 20 januari 1965

Statsverkspropositionen m. m.
jag helt och fullt delar de synpunkter
som här från talarstolen anfördes avfru
Myrdal. Det är rätt märkligt att konstatera
hur tanken på en reformerad
beskattning i mycket stor utsträckning
förts fram av kvinnorna, av de politiska
kvinnoorganisationerna. Skatterna är
ju ingen kvinnofråga alls — de berör ju
alla samhällsgrupper och alla medborgare
som vuxit upp och skall göra sin
insats i samhället, men just det förhållandet,
att det nuvarande skattesystemet
utgår ifrån den gamla försörjartanken
— som vi alla vet är fullkomligt
felaktig och som innebär att kvinnor
som vill gå ut i förvärvslivet finner att
mannen redan tillgodogjort sig deras
grundavdrag — har väl medfört att
kvinnorna inte minst i de nya diskussionerna
om jämlikhetstankarna har
fört fram skattefrågorna i centrum under
de senaste åren. Det förefaller alldeles
rimligt och riktigt att vi i en framtid
går in för sambeskattning''. Principiellt
är männen diskriminerade när
de inte i likhet med kvinnorna får göra
förvärvsavdrag. Principiellt förefaller
det alldeles riktigt att varje individ beskattas
för sig och att därefter bör utgå
bidrag för att hjälpa barnfamiljerna och
få deras standard mer jämställd med
andra gruppers.

Jag är medveten om att de förslag
som framförts i årets statsverksproposition
i många avseenden ännu inte fyller
de krav som ställts, men jag är också
medveten om att det i dagens situation
kan vara svårt att med eu gång
övergå till ett system, om vilket man
ännu vet så litet och om vilket inga direkta
resonemang eller någon förutsättningslös
diskussion har förts. Vi hälsar
därför med glädje meddelandet i statsverkspropositionen
att beskattningen
skall bli föremål för överväganden inom
departementet. Vi väntar att den
översynen kommer att resultera i en rad
konkreta förslag om ett rättvisare skattesystem
enligt de moderna individualistiska
principer som är de enda riktiga
i ett samhälle, där man inte läng -

re kan räkna med enförsörjarhushållet
och där det måste accepteras att varje
individ försörjer sig själv vare sig arbetet
sker i hemmet eller ute på arbetsplatser
eller — som det i många fall
kommer att bli — genom arbetsinsatser
på båda hållen.

Vi är glada över att tanken på särbeskattning
har förts fram i statsverkspropositionen
genom det utlovade förslaget
om frivillig fakultativ särbeskattning.
Vi tror och hoppas mycket på den
departementsöversyn som är förebådad
— en översyn som kommer att för framtiden,
då vi hunnit förbi de svåra tröskelproblem
som möter vid övergången
från det ena skattesystemet till det andra,
resultera i ett riktigare och mer rättvist
system, ett system som passar dagens
och morgondagens värld bättre,
ett system som kommer att möjliggöra
en del av den valfrihet som i stor utsträckning
ligger bakom de politiska
ställningstagandena hittills och i framtiden.

.lag ber, herr talman, att i vanlig ordning
få yrka remiss av statsverkspropositionen.

Fru HULTELL (h):

Herr talman! Jag måste liksom flera
talare i denna remissdebatt beklaga att
finansministern inte till årets riksdag
lägger fram någon proposition med förslag
om skattereform, och det tycks som
om finansministern för närvarande avvisar
skatteberedningens förslag bl. a.
med hänvisning till löntagarnas synpunkter,
trots att deras representanter
deltagit i beredningens arbete och
på mänga punkter varit eniga med beredningens
majoritet.

Inom tjänstemannaorganisationerna
hade vi hoppats på en modernisering
av skattesystemet, och vi reagerar starkt
emot att denna fråga skjuts in i en oviss
framtid. Löntagarrepresentanterna har
i skatteberedningen framfört ett förslag
om införande av särbeskattning i stället
för nu gällande sambeskattnings -

Onsdagen den 20 januari 1965

Nr 4

system, och detta har också tillstyrkts
i organisationernas remissvar.

Finansministern har utlovat en proposition
om införande av frivillig särbeskattning
— och detta hälsas med
tillfredsställelse. Det finns skäl att skaffa
sig erfarenhet av detta system, även
om särbeskattningen inte kan väntas
lösa alla skatteproblem för familjen. Det
skattepolitiska lappverket tycks komma
att bestå. Man fortsätter med nya
skattehöjningslappar. De indirekta skatterna
höjs till ungefär samma nivå som
beredningen föreslagit, men man sänker
inte samtidigt de direkta skatterna
i önskad utsträckning. Den hårda progressionen
blir oförändrad för stora
tjänstemannagrupper och i vissa lägen
t. o. m. skärps den. Detta måste ses mot
bakgrunden av att löntagarnas representanter
i skatteberedningen i en gemensam
reservation krävt en större
mildring i skatteprogression och marginalskatt
än beredningens majoritet.

Skatteskalorna måste revideras också
med tanke på inflationshotet. Högre priser
och skatter drar med sig högre löner,
och högre löner ytterligare högre
priser. Det är uppenbart, att om man
i höst skall börja förhandla om nya avtal.
omfattande kompensationskrav
kommer att framföras, och dessa blir
svara att avvisa. Många löntagare får
genom marginalskattetrycket avstå från
huvuddelen av inkomstökningen, och
det är naturligt att tjänstemännen bedömer
skattetrycket utifrån lönepolitiska
utgångspunkter. En för hög progress
i vitet i beskattningen kan medföra, att
arbetskraftsresurserna inte kan tillvaratas
på bästa sätt.

För stora grupper av tjänstemän tillkommer
dessutom en ytterligare skattehöjning
genom de förslag om folkpensionsavgiften,
som upptas i statsverkspropositionen,
då folkpensionsavgiften
fördubblas för många och avdragsrätten
nyligen slopats. I den debatt som
fördes i denna kammare förra våren i
fråga om slopad avdragsrätt för folkpensionsavgiften
framhölls, att det en 3

Först» kammarens protokoll 1965. Xr I

Statsverkspropositionen m. m.

dast var fråga om ett provisorium, som
därför borde kunna accepteras. Vi skulle
inom en snar framtid få en reformering
av skattesystemet, och i samband
därmed skulle folkpensionsavgiften
ändras till en socialförsäkringsavgift,
som arbetsgivaren skulle betala. Att
provisoriet endast skulle leda fram till
en ytterligare skärpning sades inte någonting
om, och det anade ingen.

Nu skall även detta förslag uppskjutas
på obestämd tid. Herr Sträng säger,
att om socialförsäkringsavgiften betalas
in av arbetsgivaren, kommer den
med i bilden vid löneförhandlingarna
och kommer att tära på utrymmet för
löneförhöjningar. Vi har ju redan bl. a.
ATP-avgiften. Det är tydligen inte längre
arbetsgivaren som betalar; detta som
var ett starkt argument i debatten om
ATP-reformen!

Jag vill till slut framhålla, att jag ser
genomförandet av ett nytt, modernt
skattesystem som en synnerligen angelägen
fråga. Jag beklagar att den enighet,
som förelåg mellan löntagarrepresentanterna
i skatteberedningen — representanter
från LO, TCO och SACO
— spolierats genom LO:s ställningstagande
och genom att finansministern
förenar sig med LO i dess skattepolitik.

Vi tjänstemän ställer oss frågande inför
anledningen till detta ställningstagande.
Jag vill, herr talman, uttrycka
den förhoppningen att finansministern
i det fortsatta arbetet med en eventuell
skattereform tar hänsyn till tjänstemännens
åsikter i en stor och viktig
fråga.

Herr HJOUTH (s):

Herr talman! I dessa dagar granskas
statsverkspropositionen med kritiska
ögon av riksdagens ledamöter. Även
jag har efter fattig förmåga försökt sätta
mig in i Aktiebolaget Sveriges utgifter
och inkomster. Det är tur att så många
olika grupper av vårt samhällsliv och så
vitt skilda intressen är företrädda i det
här huset. Detta iir en garanti för att

Nr 4

Onsdagen den 20 januari 1965

Statsverkspropositionen m. m.
ingenting blir utelämnat; för den enskilde
riksdagsledamoten är det ju
omöjligt att detaljgranska varje avsnitt
av den omkring 3 500 sidor tjocka nådiga
luntan och därtill kunna bilda sig
en uppfattning om att allt är rätt och
riktigt. Man får vid genomläsningen i
alla fall klart för sig att den avser ett
stort företag med många anställda samt
att det rör sig om en väldig massa pengar.
Speciellt slår en företagets ambition
att ge de anställda, och särskilt då
de yngre en allsidig utbildning. Den sociala
avdelningen växer också för varje
år och ger främst familjeförsörjarna en
god trygghet.

Omsorgen om den som slutat sin anställning
är även berömvärd. En sak
som man kanske saknar — i varje fall
är den inte genomgående poängterad av
alla avdelningschefer — är den rationaliseringstanke
som eljest numera
präglar varje modernt företag. Tvärtom
föreligger krav på utökning av arbetsstyrkan.
Att utan mera ingående kännedom
om varje enhet kunna säga att
detta är felaktigt låter sig inte göra.
Det är blott en allmän känsla som blir
särskilt märkbar vid studiet av de olika
försvarsanordningar som anses erforderliga.

Nu säger visserligen försvarsministern
att all uppmärksamhet måste ägnas
åt möjligheterna att hålla nere det
totala personalbehovet inom förvaltningarna
och begränsa behovet av personalökning.
Jag vill understryka vikten
av detta samt av ökad effektivitet
och ett bättre utnyttjande av både personal
— då inräknat de värnpliktiga —
och resurser. Nu är väl inte allt som
man får höra sant, men faktum är att
så snart man träffar någon civil eller
militär personal, får man till livs berättelser
om slöseri och dålig planering.
Någon socialdemokratisk »revolt»
i försvarsfrågan vet jag inte om det blir
i år, men må det tillåtas en av de 31
»avhopparna» från i fjol att få peka på
nödvändigheten av rationalisering och
effektivisering inom vår krigsmakt. De

tusentals miljoner kronor det här är
fråga om får inte undanskymma respekten
för varje kronas värde. En uppriktig
vilja i dessa avseenden vid alla staber
och förband tror jag kan ge resultat.

Jag skall inte fortsätta att tala om statens
utgifts- och inkomststat. Låt mig
bara ge en blomma till ecklesiastikministern
för att han fullföljt reformeringen
av bidraget till studiecirkelverksamheten
på tre år. Ändringen av grunderna
för anslag till utbildning av ungdomsledare
till att omfatta även de politiska
ungdomsorganisationerna hälsas
också med tillfredsställelse.

Vad som egentligen kom mig att begära
ordet i denna remissdebatt valriksdagens
arbetsformer och riksdagsledamöternas
arbets- och bostadsförhållanden.
Det har ju talats och skrivits
rätt mycket om detta på den senaste tiden.
Tyvärr har det ännu inte lett till
några mera påtagbara resultat. En positiv
sak, som jag hoppas skall fungera
bra, är dock den fria skrivhjälp
som nu införts. Att få tag i någon skrivmaskin
har annars vid vissa tillfällen
varit lika hopplöst som att komma över
en ledig telefon. Det är heller inte alla
som kan sitta tillsammans med andra
i samma rum och arbeta. Vårt arbete är
ju i hög grad ett tankearbete, och det
går nog bäst i en lugn och trivsam miljö.
Minst ett par hundra av oss utanför
Stockholm boende riksdagsledamöter
bor på hotellrum eller i hyresrum. Hur
vänligt man än blir bemött där, så inte
utgör det någon direkt trivsam arbetsmiljö.
Tyvärr kan drömmen om en centralt
belägen egen liten bostad till ett
överkomligt pris bli verklighet blott
för ett fåtal. Dessa trista bostadsförhållanden
gör att ledamöterna far hem
så snart det ges tillfälle, för att läsa
och skriva i sin hemmiljö i stället. Vid
hemkomsten möter man då många vänner
och skattebetalare, som blir mäkta
förundrade över att man är hemma vid
den här tidpunkten och inte är i Stockholm
och arbetar. Det händer till och

Onsdagen den 20 januari 1965

Nr 4

med att någon frågar om denna sak en
lördag eller söndag. Med ett glatt leende
får man då svara att kontinuerlig
drift inte är införd i Sveriges riksdag.
Innerst inne känner man sig dock som
en högst onyttig varelse.

Sedan klagas det ofta över att det är
glest besatt i bänkarna under kammardebatterna,
och det har utan tvivel visst
fog för sig. Det finns väl många orsaker
till detta och som är väl kända av kammarens
ledamöter. En anledning är arbetstidens
förläggning. Sju timmar i
sträck utan kaffe och lunch eller andra
raster går naturligtvis inte. Ja, sedan
har av någon outgrundlig anledning
riksdagsledamöterna ansetts lämpliga
att inneha en hel del uppdrag i lokala
sammanhang samt på riks- och länsnivå.
Dessa kontakter och denna anknytning
till hembygd och olika intresseorganisationer
m. m. är givetvis mycket
värdefulla för en riksdagsman att ha,
men det kräver sin tid, det också. En
del har även sitt civila arbete att tänka
på emellanåt. Trygghet i anställningen
är ju inte garanterad här i riksdagen,
och reträtten måste hållas öppen.

Många människor passar även på att
under plenidagar uppsöka någon riksdagsledamot
för att diskutera frågor
med denne, ja kanske rentav ha ett
kommittésammanträde i sammanbindningsbanan.
Vi har också studiegrupper
att ta hand om. Allt detta bidrar till
den kritiserade frånvaron. Tilläggas
kan dessutom att ingen orkar sitta och
höra allt som sägs. Upprepningar kan
heller inte undvikas.

Det sägs ju också att det pratas för
mycket i riksdagen och framför allt att
det hålls för länga tal. Vissa försök till
begränsningar har skett och även bidragit
till en förbättring. Nu finns det vissa
oskrivna regler om när man skall och
inte skall ta till orda. Vi som är yngre i
garnet kanske inte respekterar detta
alla gånger. Ibland kan det hända att
någon iildre kollega försynt undrar om
det är nödvändigt att man yttrar sig i
den eller den frågan. Siiger vi ingen -

Statsverkspropositionen m. m.

ting alls, ja då blir vi förklarade som
politiska nollor. Så vända sig hur man
vill så har man ändan bak. Det är väl
inte utan att känslan av att vara onyttig
griper en ibland.

Jag ber kammaren om ursäkt för att
jag raljerat en stund över dessa frågor.
Bakom finns dock allvar och en önskan
om bättre bostads- och arbetsförhållanden.
Riksdagsarbetet ger mycket av
gott kamratskap och kontakter med
många intressanta människor. I utskotten
får man en värdefull vuxenutbildning
inom vitt skilda områden av vårt
samhällsliv, och man känner måhända
ibland att man medverkar till genomförandet
av betydelsefulla reformer och
lagar och förnimmer en viss tillfredsställelse
med detta. Med ökad trivsel kan
uppdraget att tillhöra bolagsstämman i
Aktiebolaget Sverige ge ytterligare tjusning
och arbetsglädje samt stimulera
till, efter var och ens förmåga och intressen,
fortsatta helhjärtade insatser.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! I går talade herr Söderberg
och herr Edström om sjukvårdskris
och sjukvårdsrationalisering. Jag
hade också tänkt komma med några
spridda reflexioner i den frågan. Denna
sjukvårdskris är som bekant för närvarande
ett mycket aktuellt diskussionsämne,
och med olika grad av säkerhet
yttrar sig många om dess orsaker och
sättet att komma till rätta med den. Jag
tror att man skall vara ganska försiktig
och inte framföra alltför kategoriska
åsikter, och jag tänker inte göra det
själv heller.

I själva verket möter vi som arbetar
inom sjukvården problemen på olika
sätt, eftersom förhållandena ter sig olika
inom de skilda sektorer av sjukvården
där vi arbetar. Ett av de betydelsefulla
inslagen i krissituationen
inom sjukvården är läkarbristen. Trots
den ökade utbildningen av läkare och
det ökade antalet yrkesverksamma läkare
tycks bristen inte bli mindre. Så -

Nr 4

Onsdagen den 20 januari 1905

Statsverkspropositionen m. m.

som jag bär upplevt situationen var
bristen mer besvärande förra sommaren
än vad den varit på flera år.

Herrar Söderberg och Edström diskuterade
i går bl. a. Läkarförbundets
inställning under tidigare år till en ökad
utbildning av läkare. Jag skall inte nu
ingå på den frågan. De yttranden och
åsikter som herr Söderberg kritiserade
ligger långt tillbaka i tiden. Det må
emellertid konstateras, att under 20-årsperioden
1925—1945 blev det en fördubbling
av antalet yrkesverksama läkare.
Likaledes blev det en dryg fördubbling
under 20-årsperioden 1945—
1965. Man tycker att detta skulle kunna
fylla en del av luckorna, och man kan
givetvis diskutera orsakerna till att läkarna
ändå inte räcker. Jag vill i det
sammanhanget bara peka på ett par
omständigheter.

Ökad specialisering med ty åtföljande
ökat behov av läkare är väl en av de
omständigheter som här betytt mycket.
Som exempel kan anföras anestesi- och
laboratorieläkarna vid våra lasarett. Det
är två kategorier läkare som för 15 år
sedan knappast fanns representerade på
lasaretten ute i landet. Båda dessa grupper,
kanske alldeles särskilt den förstnämnda
gruppen, anestesiologerna, torde
nu omfatta ganska många läkare.

Den reglering av läkarnas arbetstid
som nu så småningom börjar på att genomföras
medför också, liksom motsvarande
arbetstidsreglering gjort på andra
områden, ett ökat personalbehov.

Det råder även brist på sjuksköterskor.
Också inom den kategorien har
en fördubbling av antalet yrkesverksamma
personer ägt rum vardera av de
två senaste 20-årsperioderna. Vi har nu
ett större antal yrkesverksamma sjuksköterskor
än vi någonsin haft. Vid flera
tillfällen har jag här i kammaren diskuterat
olika åtgärder för att komma till
rätta med den bristsituation som vi trots
allt har. Jag skall inte här gå in på något
närmare angivande av alla de olika
möjligheter man kan diskutera. Att man
genom en omfördelning av arbetsupp -

gifter och anlitande av annan arbetskraft
för vissa av de uppgifter som
annars traditionellt har legat på sjuksköterskan
kan nå därhän att man kan
direkt minska antalet behövliga sjuksköterskor
vid en vårdavdelning, har
jag varit i tillfälle att se praktiskt genomfört.

Även inom andra grupper av sjukvårdspersonal
finner man att utvecklingen
på vissa håll medfört rekryteringssvårigheter.
Med de mycket stora
behov av vårdpersonal, som i framtiden
kommer att uppstå med hänsyn till det
ökade antal åldringar som behöver mera
vård, är det med en viss oro man ser
på framtiden. Med undran måste man
se fram emot hur det över huvud taget
skall gå att få en tillräcklig rekrytering
av kvinnlig personal.

Säkerligen kan man komma ytterligare
längre genom fortsatt rationaliseringsarbete.
Jag vill framhålla att försök
att rationalisera och förenkla arbetsrutinen
o. s. v., alltså rationaliseringsarbete
av någon art, göres på praktiskt
taget alla nivåer inom sjukvården.
Jag tror att man på de flesta sjukhus
med vaksamhet försöker följa möjligheterna
att göra insatser på det området.
Itationaliseringsarbete försiggår
alltså inom de enskilda lasaretten och
vid andra sjukvårdsinrättningar, inom
de olika landstingsområdena, inom
Landstingsförbundet, vid centrala sjukvårdsberedningen
och inom det nya
SJURA.

Det gladde mig i går att höra herr
Söderberg kritiskt uttala sig angående
organisationen av SJURA, som kommit
till så där vid sidan av. Det gjorde jag
förra året i anslutning till en motion
som herr Enarsson och jag väckt här i
kammaren. Jag diskuterade denna fråga
i form av ett sådant där litet begravningstal
när motionen inte ledde till
någon åtgärd från riksdagens sida, men
jag fick vid den tidpunkten inget medhåll.

Jag har nu som då fäst mig vid att
centrala sjukvårdsberedningen får så li -

Onsdagen den 20 januari 1965

Nr 4

tet pengar och litet personal för sin rationaliseringsverksamhet,
SJURA däremot
får mycket pengar och stora möjligheter
att anlita experter. Båda har
delvis sitt arbete inom samma område
och samma uppgifter. Jag vill understryka
att jag inte har någon kritik mot
att man inrättar ett sådant råd som
SJURA som en impulsgivande och stimulerande
expertgrupp vid sidan av
den centrala sjukvårdsberedningen. Vad
jag tycker att man har kunnat kritisera
är att den har fått så många egna uppgifter.
Jag känner mig också mycket kritiskt
inställd till vissa av de uppgifter
som SJURA har tagit upp till behandling.
Det är till stor del dyra pengar för
åtgärder som här har förhållandevis liten
betydelse, t. ex. att använda den
moderna elektroniken på olika sätt inom
sjukvården. Det är åtgärder som i
alla fall har relativt liten betydelse, såvitt
jag ser det, inom sjukvården, men
de uppskattas dock, såvitt jag förstår,
i synnerligen hög grad av departementschefen.
Så som jag ser det är de viktigaste
arbetsgrupperna de som sysslar
med avdelningsorganisationen och avdelningsarbetet,
men den som sysslar
med sjukhusinfektionerna är också en
mycket viktig grupp. Arbetet med att
undersöka avdelningsorganisationen
och avdelningsarbetet är en uppgift som
jag tycker skulle lämpa sig just för centrala
sjukvårdsberedningen. Den besitter
ju från sin verksamhet som rådgivare
för lasaretten och som granskare av
ritningar o. s. v. en högst betydande erfarenhet
inom området.

Jag nämnde att jag också anser den
grupp som sysslar med frågan om sjukhusinfektioner
vara en mycket viktig
grupp. Jag har visserligen kätterska
uppfattningar om hur man hör komma
till rätta med dem; det gäller här att
tillgodogöra sig rent medicinska iakttagelser
för utarbetande av arbetsrutiner
etc.

Om jag ser till de kirurgiska disciplinerna,
där jag är mest hemma, vill jag
understryka betydelsen av en sådan sak

Statsverkspropositionen in. m.
som den rent kirurgiska tekniken. Det
som går glatt och obesvärat ger litet arbete
för personalen och kort vårdtid,
medan det som krånglar —• av tekniska
eller andra skäl — och de som ger
komplikationer medför inte bara längre
vårdtid utan mycket ofta också väsentligt
mer arbete för vårdpersonalen. Det
är naturligtvis obestridligt att allt detta
i de flesta fall huvudsakligen hänger
samman med åkommans natur och det
utförda ingreppets art och omfattning,
men även det rent tekniska förfarandet
har sin betydelse. Vad vi genom studier
och ömsesidigt utbyte av vunna erfarenheter
kolleger emellan kan ytterligare
lära oss i det avseendet har sin
stora betydelse inte bara för att nå ett
bättre behandlingsresultat utan också
för att reducera vårdplatsbehovet.

Med anledning av en sak som herr
Söderberg sade i går skulle jag vilja
säga följande. Med sådana här rationaliseringsåtgärder
vinner man naturligtvis
en hel del, men i det stora hela blir
det ändå relativt små saker. Vida längre
kommer man, om man kan eliminera
hela sjukdomar som kräver långvarig
och intensiv vård. Några exempel på
vad man kunnat vinna under senare år
genom medicinska framsteg kan vara
värda att anföras här.

Man kan se på tuberkulosens tillbakagång
och det obetydliga vårdbehov som
kvarstår, och man kan reflektera över
hur många sanatorier som har kunnat
läggas ned eller överföras till andra
uppgifter. Kanske ännu mer imponerande
är att polion kunnat helt och hållet
elimineras. Det har enligt propositionen
inte förekommit något fall av
polio under de två senaste åren. Jag vill
erinra om att vi så sent som 1953 hade
en epidemi med över 3 000 förlainningsfall,
och under den tioårsperiod som
låg strax före förekom det genomsnittligt
över 1 500 fall om året.

Båda de sjukdomar som jag har
nämnt såsom exempel, och framför allt
tuberkulosen, krävde långvarig vård,
och båda, framför allt polion, gav ofta

Nr 4

Onsdagen den 20 januari 1965

Statsverkspropositionen m. m.

en bestående, mer eller mindre höggradig
invaliditet.

Kunde man komma till rätta med exempelvis
den primärkroniska ledgångsreumatismen
— gåtans lösning kan understundom
förefalla ligga snubblande
nära till hands — så skulle man inte
bara bespara många människor stort lidande
och svåra personliga tragedier,
utan man skulle också ta bort ett betydande
och mången gång mycket intensivt
och krävande vårdbehov.

Jag kan anföra andra exempel på
områden där vetenskaplig forskning
kan ge värdefulla resultat. Det gäller
näringsforskning för att undvika uppkomsten
av gallstenssjukdom, en sjukdom
som för närvarande kräver ett
högst betydande antal vårdplatser på
kirurgiska avdelningar. Förhållandena
har här kapitalt ändrats sedan andra
världskriget. Jag kan också nämna
åderförkalkningen, som ibland redan i
förhållandevis unga år kan ge anledning
till vårdbehov och svår invaliditet.
Även här kan forskning betyda
mycket för att minska kravet på vård
och minska påfrestningarna på sjukvårdsanstalterna.

Man bör ändå inte tro, att det skall
vara möjligt att starkt reducera det totala
behovet av vårdplatser genom dessa
åtgärder. För drygt tio år sedan skrev
jag en liten uppsats, som utgick från
denna frågeställning: Om man nu verkligen
når så här mycket bättre resultat
och kan åstadkomma så mycket kortare
vårdtider, borde man ju rätteligen
kunna minska behovet av platser på
våra sjukvårdsanstalter. I stället är det
ju tvärtom: man behöver ständigt och
jämt flera platser. Hur kan det vara
med de här förhållandena? Ja, gick man
igenom materialet kunde man lätt konstatera
att behovet av vårdplatser hade
blivit mindre i de yngre åldrarna men
att tillkomsten av så många i de äldre
åldrarna gjorde att vårdplatsbehovet i
alla fall ökade. Den som tillfrisknar
från en sjukdom i yngre år kommer
ofta nog tillbaka som vårdbehövande

på ålderns dar, och då behövs både
längre vårdtid och en mer kvalificerad
vård. Verklig vinst i fråga om vårdbehovet
gör man egentligen endast om
man kan eliminera långvariga och invalidiserande
åkommor i yngre dagar,
åkommor som skapar ett vårdbehov för
hela livet. Tuberkulosen och polion,
som jag tidigare nämnt, är två exempel
på sådana sjukdomar. Den primärkroniska
ledgångsreumatismen är ett
annat område, där man skulle göra en
mycket stor vinst, om man kunde komma
till klarhet beträffande sjukdomen
och metoderna att behandla den.

Alla ansträngningar som går ut på
att rationalisera själva vårdarbetet bär
sålunda, trots allt vad jag förut sagt,
sitt stora och obestridliga värde då det
gäller att skapa bättre förhållanden.
Men samtidigt som man vill rationalisera
önskar man ju också mycket ofta
genomföra en standardhöjning. Många
rationaliseringsåtgärder medför en viss
förenkling av standarden, ibland också
en standardsänkning — det vill man
inte gärna medge, men för den som
iakttar resultaten i sitt arbete är det
nog mången gång obestridligt. Standardhöjningar
medför på samma sätt vissa
krav på ökade arbetsinsatser, alltså
motsatsen till förenkling av vårdarbetet;
det är tyvärr något som man också
måste konstatera.

Till slut vill också jag göra några invändningar
mot ytterligare en sak som
herr Söderberg anförde i går. Han sade
att en bidragande orsak till besvärligheterna
är att läkarna på sjukhusen arbetar
dels inom sjukhuset och dels i den
öppna vården, där de har enskilda inkomster;
det kommer att bli en konflikt
mellan det enskilda vinstintresset
i den öppna mottagningen och vården
inom sjukhuset. Med den motiveringen
ville herr Söderberg ha särskilda läkare
för den öppna vården.

Naturligtvis ter sig dessa förhållanden
mycket olika på skilda platser och
inom olika sektorer av sjukhusvården.
För mig är kontinuiteten i vården från

Onsdagen den 20 januari 1965

Nr 4

den öppna mottagningen och in i sjukhuset
en väsentlig sak; det är inte bara
så att särskilda läkare i den öppna vården
vid lasarettet skulle medföra ett
många gånger ganska onödigt dubbelarbete;
min erfarenhet från sjukhus
med en sådan organisation har också
varit att den bristande kontinuiteten
kunnat medföra påtagliga olägenheter
ur vård- och behandlingssynpunkt. För
den vårdsökande allmänheten är det
säkerligen till nytta och glädje att i den
öppna vården kunna söka den specialist
som eventuellt senare skall ta hand
om fallet, därest vederbörande kommer
in på sjukhuset, och som på ett
auktoritativt sätt kan ge besked om patientens
situation. Jag tror att huvudmannen
också har glädje av att man på
det viset många gånger kan komma
ifrån att lägga in patienter som annars
skulle behöva tas in; därmed avlastar
man en viss del av vårdbehovet. Det
skulle faktiskt vara ganska roligt att få
demonstrera för herr Söderberg hur
verksamheten bedrivs vid det lasarett
där jag arbetar. Jag har synnerligen
svårt att förstå att han i dessa saker
skall kunna se något slags konfliktsituation
mellan de båda intressena, den
slutna vårdens och den med ekonomisk
gottgörelse förenade öppna vårdens intressen.

Ja, herr talman, dessa reflexioner
har tillkommit närmast med anledning
av vad socialministern anfört i statsverkspropositionen
på sidorna 130—134
i femte huvudtiteln. Utformningen har
kanske blivit litet annorlunda till följd
av det jag hörde i går, men det väsentliga
av mina synpunkter är sådant som
jag redan tidigare hade tänkt framföra.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Årets remissdebatt har
ägt rum under ett dubbelt perspektiv.
Å ena sidan är det ett ganska ljust perspektiv
— vi har det gott i vårt land,
och perspektivet framåt verkar förhoppningsfullt,
om vi nämligen jämför oss

Statsverkspropositionen m. m.
med världen i stort. Vi lever under en
lycklig stjärna. Vi talar om sjukvårdskris,
vi talar om svårigheter med köer
i vårt samhälle och vi har naturligtvis
i denna kammare, liksom i andra kammaren,
att handlägga dessa ärenden,
men lyfter vi vår blick till den värld i
vilken vi lever, blir vi klart medvetna
om att vi som svenskt folk lever i en
utomordentligt gynnad nation. Det var
alltså det ljusa perspektivet. Men det
finns å andra sidan ett mörkt perspektiv,
som kanske något har glimtat till
här, även om jag har en känsla av att
vi inte riktigt beaktat det som vi borde
göra; det är den internationella kris
i vilken världen för närvarande befinner
sig.

Förenta Nationerna har i vårt land
blivit både symbol för och instrument
för fredslängtan och fredsförhoppning.
Vi har satt vår tro till såväl dess politiska
som dess humanitära funktioner,
och vi har satsat helhjärtat. Ingen av
oss har väl trott att vägen till fred skulle
vara en lätt väg och en enkel väg.
Men i internationell solidaritet har vi
sett den väg, som vi ville göra till vår
väg, och Förenta Nationerna har varit
det organ genom vilket vi sökt att samverka
med övriga nationer.

Just nu skakas emellertid detta fredsinstrument
i sina grundvalar. Allmänt
känd är ju den ekonomiska kris som
detta förbund genomlever, men kanske
värre ändå är att tilltron till organisationen
börjar vackla. Förenta staterna,
som ju är en känslomässigt mycket labil
nation, har allvarligt sårats av några
nya staters aggressivitet. Och Kina
vill uppenbarligen inte längre in i FN.
Detta öppnar ett oerhört allvarligt perspektiv.
Det är, för allt i världen, inte
första gången som Förenta Nationerna
genomlever en allvarlig kris. Kriser
tycks höra till dess livsluft, och underligt
är väl inte det. Hittills har dock
mänsklighetens förhoppningar alltid
överlevt kriserna. Skulle förhoppningarna
om möjligheten att skapa internationell
gemenskap do, kastas vi ut i re -

Nr 4

Onsdagen den 20 januari 1965

Statsverkspropositionen m. m.
signationens maktlöshet, och det vore
i sanning ödesdigert. Man kan inte undanhålla
den reaktionen, att det är förvånansvärt
och djupt beklagligt, att de
som den internationella makten besuttit,
så litet har förstått av — eller kanske
inte velat acceptera — dynamiken
i internationella relationer och så hållit
Kina utanför Förenta Nationerna.
Nu tycks tillfället att låta detta väldiga
folk komma till tals i internationellt
reglerade former vara försuttet. Det är
djupt beklämmande.

Vad kan vi här i landet göra annat
än observera och känna djupt internationellt?
Sverige hör till de små staterna,
och dock är vi i den internationella
gemenskapen ett observerat land. Fru
Myrdal betonade i går att man observerar
Sveriges förmåga att förstå hur
de sociala sammanhangen fungerar, och
vi är medvetna om att en stor del av
världen fäster sina blickar på vårt sätt
att ordna och lösa våra inre förhållanden.
Vi borde som svenskar också förstå
de internationella sammanhangens
dynamik och ge uttryck för och arbeta
för ett internationellt umgänge, som
inte begränsar sig till block och intressegrupper
utan bygger på en djup solidaritet
med mänskligheten sådan den
är och beredskap att leva i samförstånd
och ansvarsgemenskap även med nationer,
som ser och tänker annorlunda
än vi och som ordnar sina nationella
förhållanden utifrån andra principer.

Från denna syn föres vi direkt över
till frågan om vårt ansvar inför den
enorma förändring, som vår värld för
närvarande genomgår. Mer och mer erövrar
denna grundsyn våra samveten.
Vi har vår givna del i ansvaret för den
dynamiska utveckling som nu äger rum
i världen. Ett av uttrycken härför är
vår u-landshjälp. Om jag har läst rätt,
anslår vi i år enligt budgeten 279,8
miljoner kronor till denna hjälp. Det
betyder en ökning med 24,1 procent i
förhållande till vår insats i fjol. Det innebär
också att något över en procent
av nationalbudgeten användes för den -

na hjälp. Allt detta är bra, även om
några av oss menar att procentsatsen
borde ha varit betydligt högre. Med
vårt utomordentliga välstånd skulle vi
ha kunnat satsa betydligt mer på vår
solidaritet med den mänsklighet som
till stor del befinner sig i nöd. Verklig
medmänniskosolidaritet ger utrymme
för en betydligt större delaktighet än
som för närvarande av oss utövas ocli
kommer att utövas.

Nu är emellertid inte bara summans
storlek utan också hjälpens innehåll avväsentlig
betydelse. Då kommer frågan:
Hur hjälper vi, och vilken effekt får
hjälpen? Det gäller ju inte bara att tillfredsställa
våra egna samveten. Resultatet
på ort och ställe blir avgörande
för meningen med hjälpen, och då måste
givetvis hela sammanhanget tas med
i beräkningen — inte bara resultatet
av vissa punktprojekt, och något mer
är det ju inte vi kan göra.

Problematiken, som vi naturligtvis är
medvetna om men har mycket svårt
att verkligen fatta i sikte och ta på fullt
allvar, är ju den enorma befolkningsökningen.
Förenta Nationerna bär beräknat
att medan det år 1950 fanns cirka
2,5 miljarder människor, kommer
det år 2 000 att finnas 6,2 miljarder
människor i världen. Det betyder en
ökning med 151 procent under 50 år.

Vårt bistånd har hittills huvudsakligen
bestått i teknisk och humanitär
hjälp, och vi vet alla att det är den
allmänna linje som man har följt. Detta
betyder dock att produktionsökningen
och därmed konsumtionsökningen
snabbt äts upp av den enorma befolkningsökning
som pågår. Den som med
egna ögon har sett något av den enorma
nöd, i vilken miljon efter miljon
av människor lever t. ex. i Asien, kan
aldrig glömma bort en sådan upplevelse
och umgås ständigt i sitt inre med
frågan: Hur skall vi på ett mera effektivt
sätt kunna komma till rätta med
världens nöd än vad som för närvarande
är förhållandet?

Klyftan mellan rika och fattiga län -

Onsdagen den 20 januari 1965

Nr 4

der ökar trots de väldiga bistånd som
ges nationellt och genom Förenta Nationerna.
En huvudfråga torde bli —
det är en ömtålig fråga, det är jag medveten
om, men ändå måste vi fatta den
i sikte: Kan befolkningsökningen i vår
värld något dämpas? Ställer man den
frågan, rullas omedelbart väldiga problem
upp. Det ligger ju inte till på det
viset att alla kulturers människor automatiskt
handlar rationellt, så som vi
västerlänningar med vårt rationella
tänkande menar att de borde handla.
Här verkar ju med stor kraft kulturtraditioner
samt religiösa, emotionella,
ekonomiska och många andra faktorer.
Ändå är det väl så att någonting håller
på att ske också i det avseende som
jag här har antytt. Ett vidgat medvetande
om det vitala i denna frågeställning
synes växa fram. Man avför den
inte utan börjar mer och mer fatta i
sikte, att huvudproblemet utgörs av den
enorma befolkningstillväxt som vi på
något sätt måste komma till rätta med.
Ett konservativt, religiöst och kulturellt
motstånd börjar sakteligen vackla. Det
gäller t. ex. den romersk-katolska kyrkan,
som hittills har varit en bestämd
motståndare till varje tanke på barnbegränsning.
Där börjar man sakteliga ge
upp den positionen för en mer realistisk
syn i detta avseende. Så sakteliga,
tror jag alltså, börjar förutsättningar
skapas på det emotionella planet för
en vidgad familjeplanering, och jag är
inte rädd för att deklarera, att jag tror
att det är nödvändigt att man i internationell
gemenskap söker gå fram på
den vägen.

Mot denna bakgrund kan man ju fråga:
Vad gör vi i vårt internationella biståndsarbete?
Ja, i petita redovisas två
projekt som gäller familjeplanering, ett
på Ceylon och ett i Pakistan. Vi känner
väl till dem. Kostnaden är för det
aktuella budgetåret beräknad till 3,7
miljoner kronor. Det betyder 1,32 procent
av vår ekonomiska u-landsinsats.
När jag tittade närmare på detta och
tänkte över situationen, frågade jag mig

Statsverkspropositionen m. m.
om det verkligen är en realistisk proportion.
Motsvarar insatsen angelägenhetsgraden
just i detta hjälpfall? Jag
har i varje fall velat fästa uppmärksamheten
på denna faktor i vår u-landshjälp.
Jag tror att frågan om familjeplanering
kommer att inta en alltmer
dominerande plats i det internationella
biståndsarbetet. Det förefaller mig att
vi genom kraftigare satsning borde vara
ett ansvarsmedvetet föregångsland i
fråga om denna hjälpform.

De inre förhållandena i vårt land,
vilka givetvis upptar största delen av
en remissdebatt, är naturligtvis viktiga,
men i ökad grad blir vi medlemmar
i den totala människofamiljen. I
ökad grad måste vi ta ansvar för vad
som sker i vår värld. Med eller mot vår
vilja har vi del i skeendet runt omkring
oss. Uppgiften är dubbel: att hos vårt
folk skapa en levande känsla av sann
medmänsklighet och att ställa nödvändiga
resurser, ekonomiska och personella,
till förfogande för att vi skall
kunna fullgöra vår del av det stora uppdraget
att ta effektiv del i skapandet i
den nya värld som växer fram inför
våra ögon.

Herr talman! Jag har inte något särskilt
yrkande att ställa, men jag har
känt det angeläget att göra dessa kommentarer
med anledning av vad som
har redovisats om våra insatser i det
internationella biståndsarbetet.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Remissdebatten är eu
förunderlig blandning av mångahanda.
Man hoppar från det ena till det andra.
Den ene talaren är inne på ett ämnesområde,
en annan talare ger sig in på
något helt annat, och det är många
gånger svårt att finna något sammanhang
i den här debatten. Om det funnes
en möjlighet att få den ordningen
att man kunde indela remissdebatten
med hjälp av ämnesrubriker, tror jag
att mycket skulle vara vunnet och att
man skulle få ut oerhört mycket mer av

Nr 4

Onsdagen den 20 januari 1965

Statsverkspropositionen m. m.
denna debatt. Nu finns inte den möjligheten,
och efter det anförande som
herr Sörenson har hållit inom ett ämnesområde
som i och för sig är oerhört
spännande och intressant och som jag
själv är intresserad av, måste jag i alla
fall dyka ned i någonting helt annat,
tillbaka till den verklighet och de problem
som ändå finns också i vårt gamla
Sverige.

När man läser finansplanen finner
man att det talas om en sak som har
behandlats många gånger och som återkommer
gång på gång och nu återigen
understryks med stor skärpa, nämligen
inflationen. Det är liksom det onda som
vi allesammans skulle vilja arbeta för
att hejda, men det är som om vi inte
orkade med det. När man ser problemet
ur den näringssynpunkt som jag
själv representerar, blir man ibland
nästan mörkrädd för utvecklingen.

Vilka näringar är det som i dag leder
löneglidningen? Vilka är det som
bestämmer utvecklingen på arbetsmarknaden?
Det är ett antal näringar som
på grund av olika orsaker har särskilda
möjligheter, ibland på grund av en gynnad
situation på exportmarknaden men
ofta av helt andra orsaker. Jag vill fästa
uppmärksamhet just på byggnadsverksamheten.

Inom byggnadsbranschen är konkurrensförhållandena
många gånger helt
satta ur spel. Subventioner och regleringar
hjälper till att föra en konstlad
investeringspolitik och därmed en
konstlad lönesättning. Det är som om
de flesta vore rädda för att nämna detta
vid namn, men på längre sikt är det
väl ändå otänkbart att det här skall kunna
fortsätta som det gör.

Jag talade för en tid sedan med en
byggnadsarbetare från mina hemtrakter,
som hade varit i Stockholm och arbetat
under rätt lång tid. När man jämför
vad hans timlön varit i förhållande
till den timlön som gäller inom jordbruket,
så förstår man ju hur svårt det
måste vara att få arbetskraft inom en
sådan näring som den sistnämnda. Men

han berättade någonting annat också.
Han sade: »Det är klart att jag tjänade
bra, t. o. m. så bra att jag ibland måste
ta mig några extra lediga dagar för att
inte skatten skulle kännas för hårt.»
När man hör sådant, frågar man sig: Är
inte byggnadsverksamheten något av en
sjuk patient i vårt samhälle? Är det
verkligen riktigt att i denna bostadsbristens
tid konkurrensfaktorn inte
skall ha möjlighet att inverka och göra
det möjligt att få ett mera normalt tillstånd
inom det här området? På grund
av det tryck som utövas på denna arbetssidan
tvingas många andra näringar
in i en situation som de har svårighet
att klara upp. Från vissa håll sägs
att detta är naturligt. Man anser att det
skall vara så. De näringar som har råd
att betala höga löner skall få arbetskraft
först och främst. I den mån det gäller
näringar med fri konkurrens är ett sådant
förhållande naturligt, men så är
inte fallet i fråga om en näring som arbetar
under så konstlade former som
byggnadsbranschen. Och ändå måste
det ske oändligt mycket mer inom en
råd andra näringar, inte minst jordbruket,
just beträffande byggnadsinvesteringar.

En grupp inom jordbruksutredningen
har gjort en undersökning som redovisades
under det nyss förflutna året. Den
har tagit upp jordbrukets kapitalutveckling
och konstaterat att det sker en mycket
betydande kapitalförtäring inom
jordbruket. Det gäller både byggnader
och markanläggningar. Jordbruket investerar
inte så som det borde göra. Man
går alltså mot en situation som i längden
är ohållbar. Det är alldeles klart
att om jordbruket skall kunna existera
i det här landet måste det kunna investera,
men i den situationen att vi får
ett mer och mer urholkat penningvärde
—- inflationen går vidare — blir det allt
svårare. Inflationen är ju ett härligt instrument
när investeringarna är gjorda,
men den är en förbannelse när investeringar
skall göras framåt i tiden.

Frågan om avskrivningsregler för

Onsdagen den 20 januari 1965

Nr 4

jordbrukets byggnader har upptagits av
skattelagssakkunniga, som har framlagt
ett förslag, vilket sedan remissbehandlats.
Man hade hoppats att moderna avskrivningsregler
skulle komma till
stånd i fråga om jordbrukets byggnader,
men något förslag har ännu inte
kommit. Tydligen ligger detta längst
ned i finansministerns skrivbordslåda.
Det skulle vara ett sant nöje att få veta
när det förslaget kommer, just med
tanke på den inflationsutveckling som
förestår. Med de ständigt ökade byggnadskostnaderna
och det oerhörda investeringsbehov
som föreligger inom
jordbruket måste någonting ske härvidlag,
om vi inte skall komma i ett totalt
ohållbart läge. De avskrivningsregler vi
nu har kan närmast betraktas som medeltidsmässiga.

Den här veckan har vi fått vetskap
om att handelsministern tänker tillsätta
någonting som tidningarna kallar en
prispolis. Jag har också sett att några
tidningar i det sammanhanget framför
allt har uppehållit sig vid livsmedelspriserna.
När man talar om livsmedelspriserna,
är det för de flesta människor
detsamma som att man talar om jordbruket.
Man sätter likhetstecken mellan
livsmedelspriser och kostnaderna
för jordbruket och säger att vi har höga
livsmedelspriser på grund av att vi har
ett otillfredsställande jordbruk. Jag kan
inte låta bli att i detta sammanhang beröra
en sak som tyvärr är alltför litet
beaktad, nämligen den väldiga förändring
som skett på konsumtionssidan,
när det gäller produkter och deras förädling.
Jag skall bara ta två exempel
som belyser detta.

För några år sedan var det ganska
naturligt —- i varje fall i mina hemtrakter
— att konsumenterna på hösten försåg
sig med vinterförråd av potatis. Det
är helt annorlunda nu. Knappast någon
människa köper några vinterförråd på
hösten. Nej, man går till affären och
köper högst 2—3 kg åt gången. När det
skall räknas in i livsmedelskostnadsindex
blir det naturligtvis betydligt dyra -

Statsverkspropositionen m. m.

re. Det blir dyrare potatis. Men vem beror
det på? Det beror på konsumenten
som tycker att detta tillvägagångssätt är
bekvämt. När man går till charkuteriaffären
köper man färdiguppskuren
korv och färdiguppskuren skinka. Vad
kostar det? Det kostar ungefär 2 kronor
mera per kg för att charkuterifabrikerna
skall få sina kostnader betalda. Även
detta inverkar på livsmedelskostnadsindex.
Är det jordbrukets fel? Nej, det
är konsumenten som vill ha det så och
som måste betala för detta.

Ser man på den rena råvaran betyder
den allt mindre i den sammanlagda
kostnaden för konsumenten. Jag kan
inte låta bli att slå fast detta. Men ändå
är det jordbruket som är busen i sammanhanget,
och många tror att vi med
en förändrad jordbrukspolitik skall
kunna få billigare livsmedel. En del tror
t. o. m. mycket billigare livsmedel. Jag
tror att detta är en önskedröm som
aldrig kommer att bli något annat än en
önskedröm.

Om vi ser på vad en annan arbetsgrupp
inom jordbruksutredningen redovisar
kommer man underfund med att
ett jordbruk som arbetar med den bästa
tänkbara teknik i dagens samhälle inte
kan fås att fungera likviditetsmässigt
om man skulle sänka priserna på produkterna
med 10 procent. Så små marginaler
är det fråga om. Att vi ändå har
dessa priser i dag, trots att vi många
gånger arbetar med otillfredsställande
teknik och under besvärliga förhållanden,
beror på kapitalförtäringen och
många gånger på att det ges mycket låg
ersättning till den arbetskraft som är
sysselsatt inom jordbruket.

Jag vet att vi är i behov av en betydande
rationalisering inom jordbruket.
Den kommer, ty den måste komma. Det
är en av vägarna att skapa ett bättre
och mera livskraftigt jordbruk. Men
man kommer inte med dessa metoder
att få nämnvärt billigare livsmedel. Jag
tror att den saken behöver understrykas
både en och inånga gånger i den
debatt som ofta föres med jordbruket i

Nr 4

Onsdagen den 20 januari 1965

Statsverkspropositionen m. m.

centrum och där jordbruket framställs
som något av en buse som inte förstått
de krav man har rätt att ställa på det i
en tid då rationalisering är dagens melodi.

Inom jordbruket finns det i dag —
speciellt inom den yngre generationen
— ett oerhört stort intresse för rationalisering.
Man möter det överallt där
man träffar unga jordbrukare. Man möter
dem på sammanträden, inom ekonomiska
föreningar, i studiecirklar, överallt
har dessa unga jordbrukare samma
levande intresse för rationalisering, men
alltid stöter man på två stora problem.
Hur skall vi lösa dem? Det är kapitalfrågan
och sedan, om vi ordnat kapitalfrågan,
amorteringsfrågan. Pengarna
skall amorteras. Hur skall vi lösa detta
problem? De skatteregler som gäller i
dag gör det inte särskilt lätt för jordbruket
att klara de stora amorteringarna
i en näring som är mer kapitalkrävande
än någon annan.

Jag har ibland en känsla av att när
stora frågor inom näringslivet diskuteras
är jordbruket på något sätt alltid
småpotatis, någonting som har mycket
litet intresse, men på längre sikt måste
jordbruket få ökat intresse också hos
stadsborna, och inte minst hos dem som
bestämmer skattereglerna, särskilt reglerna
för skatteavdrag för investeringar,
och hos dem som bestämmer hur vi
skall kunna få kapital till våra investeringar.
På längre sikt kommer jordbruket
att betyda mycket för vårt land, också
internationellt. Mot bakgrunden av
vad herr Sörenson nyss sade tror jag att
vi om några år kommer att vara oerhört
måna om att värna om vår livsmedelsproduktion.
Utvecklingen i världen är
i dag sådan att man går emot en befolkningsexplosion,
och vi får då inte försitta
några möjligheter att ut ifrån våra
egna begränsade resurser ändå hjälpa
till att skapa en viss balans också på
livsmedelssidan.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag kommer bara att beröra
ett litet avsnitt som har behandlats
i denna debatt. Det gäller barndaghemmen.
Då jag anser att barndaghemmen
och lekskolorna har mycket stor betydelse
för det ordinarie skolväsendet, är
jag mycket intresserad av vad som sker
på detta område.

För några dagar sedan behandlades
detta problem på en stor konferens i
Stockholm. Men när jag läste referat
från konferensen tyckte jag att man arbetade
med skygglappar. Det uppgavs
att statsbidraget för byggande av barndaghem
är 50 procent av kostnaderna.
Det är inte så. Statsbidraget är 2 500
kronor per plats, dock högst 50 procent.
Då den verkliga kostnaden ligger mellan
7 000 och 8 000 kronor per plats, blir
statsbidraget inte 50 procent, utan någonting
på 33 procent. Men som kommunalman
vet jag att det inte är byggnadskostnaderna
som är det avskräckande
i detta fall, utan det är driftkostnaderna
som blir mycket stora. Det är detta,
det försäkrar jag, som har gjort att
denna sak inte fått den uppskattning
som jag tycker att den förtjänar.

Vi anslog i fjol 5 miljoner kronor för
detta ändamål, men bara en mycket
blygsam del härav har tagits i anspråk,
beroende på att kommunerna inte satt i
gång med att anordna barndaghem. När
man talar med företrädare för kommunerna,
får man genast reda på att det är
driftkostnadernas storlek som avskräcker.
Då nettodriftkostnaderna blir drygt
3 000 kronor per barn och år — vilket
de i många fall blir — förstår alla att
kommunerna förmenar att detta är en
sak som man måste skjuta på. Man har
så mycket att ta itu med att detta måste
komma senare, vilket jag för min
del tycker är oriktigt.

I stället försöker man att ordna familjedaghem.
Inget ont om dem för all del,
men jag tror inte att det är den rätta
lösningen. Vi måste få bättre fart på anordnandet
av barndaghem, men då måste
de som har ansvaret för denna ut -

Onsdagen den 20 januari 1965

Nr 4

veckling också se till att det vidtas sådana
åtgärder att driftkostnaderna kan
hållas på en skälig nivå. Kostnaderna
per dag och plats är nära dubbelt så stora
som kostnaderna för våra barn i folkskolan,
och det kan inte vara riktigt.

Jag vill inte ge mig in på närmare detaljer,
men eftersom jag haft anledning
att syssla med denna sak, tycker jag att
man man kan tala om hur det verkligen
ligger till. Det är inte så att kommunalmännen
är ointresserade, utan så att
man måste få en bättre lösning av dagskostnaden.

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades ifrågavarande kungl. proposition,
i vad den avsåge riksdags- och
revisionskostnader ävensom kostnader
för riksdagens hus och riksdagens verk,
till bankoutskottet, såvitt propositionen
anginge det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1965 skulle utgå,
till bevillningsutskottet och, i vad den
rörde jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren avgivna yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 8, med förslag till förordning om
.skattefrihet för ersättning till offer för
nationalsocialistisk förföljelse.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 22 till bevillningsutskottet
och

motionen nr 23 till lagutskott.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 2, angående utgifter på
tilläggsstat It till riksstaten för budgetåret
1964/65, hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge jordbruksärenden, till
jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Statsverkspropositionen m. m.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 7,
med förslag till lag om behörighet att
utöva veterinäryrket m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 10, angående försäljning av viss
kronan tillhörig mark m. m.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 12,
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947
(nr 529) om allmänna barnbidrag.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Majrts proposition nr
13, angående livränta till vissa personer.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige i riksbanken
inkommit framställning angående
lönegradsuppflyttning av en tjänst
som bankokommissarie, hänvisades
framställningen till bankoutskottet.

F''öredrogos och hänvisades

motionerna nr 24—34 till statsutskottet,

motionerna nr 35 och 36 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 37 och 38 till lagutskott,

motionen nr 39 till jordbruksutskottet
samt

motionen nr 40 till allmänna beredningsutskottet.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Elmgren för tiden den 25
till och med den 29 i denna månad för
deltagande i sammanträde i Strasbourg
med Europarådets rådgivande församling
samt herr Möller för tiden den 21
januari—den 4 mars för deltagande i

Nr 4

Onsdagen den 20 januari 1965

Interpellation ang. svenska nynazistiska
Förenta Nationernas generalförsamling
i New York.

Interpellation ang. svenska nynazistiska
gruppers propaganda

Herr PALM (s), erhöll på begäran ordet
och anförde:

Herr talman! De svenska nynazistiska
personerna och grupperna har under senare
år vid upprepade tillfällen dragit
uppmärksamheten till sig som central
för spridandet av nazistisk och antisemitisk
propaganda i andra länder. Helt
nyligen har en konferens hållits i FNregi
i Geneve, där spridningen av dylik
propaganda uppmärksammats, av vilken
en del — enligt de uppgifter som lämnats
i pressen — skulle ha sitt ursprung
i svenska nynazistiska organisationer.

Då straff för hets mot folkgrupp genomförts
i den svenska lagstiftningen,
synes denna verksamhet rimma ganska
illa med de allmänna rättsbegreppen i
den svenska demokratien och med hänsyn
till den goodwill som Sverige åtnjuter
ute i världen upplevas som ganska
genant i de fall då vårt land åberopas
som ursprungsland för denna verksamhet.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om första kammarens tillstånd
att till inrikesministern få rikta följande
interpellation:

Är inrikesministern beredd att inför
riksdagen lämna en redogörelse för de
svenska nynazistiska gruppernas aktivitet
och propaganda?

Anser inrikesministern att de händelser
som åberopas i interpellationen bör
föranleda längre gående åtgärder från
statsmakternas sida?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

gruppers propaganda

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 41, av fru Carlqvist in. fl., om tillhandahållande
av valsedlar å postanstalt; nr

42, av herr Petersson, Erik Filip,
m. fl., om bestridande med statsmedel
av kostnader för distribution av valsedlar; nr

43, av herr Edström, om inrättande
av en lärostol i oligofrenologi;

nr 44, av herr Källqvist och herr
Carlsson, Oscar, om visst anslag till
Bergsskolan i Filipstad;

nr 45, av fröken Mattson och fru
Carlqvist, om bosättningslån till ensamstående
fader med minderårigt barn;

nr 46, av herr Ahlsten och herr Pettersson,
Georg, om samordning mellan
det enskilda vägunderhållet och den
statliga vägförvaltningen;

nr 47, av herr Nyman m. fl., om lokal
väderlekstjänst för byggnadsindustrien
m. fl. näringsgrenar;

nr 48, av herr Olsson, Erik, och herr
Wikberg, om visst statsbidrag till företagareföreningen
i Jämtlands län;

nr 49, av herr Ottosson m. fl., om rätt
till avdrag vid beskattningen för avsättning
inom familjebolag till pension;

nr 50, av herr Sundin m. fl., om avskrivningsunderlaget
vid beskattningen
för maskiner och inventarier;

nr 51, av herr Gustavsson, Bengt, och
herr Larsson, Lars, om sänkt valbarhetsålder
för nämndeman;

nr 52, av herr Dahlberg m. fl., om
kostnadsfritt tillhandahållande av visst
läkemedel;

nr 53, av herr Larsson, Lars, m. fl,.
angående gudstjänst och korum i militärtjänst; nr

54, av herr Olsson, Erik, m. fl., om
ändrade bestämmelser angående kostnaderna
för skolskjutsar i vissa fall;

nr 55, av herr Adolfsson, om reparationsplikt
för ägare av flerfamiljs hyreshus; -

Onsdagen den 20 januari 1965

nr 56, av herr Karlsson, Helge, m. fl.,
angående rätten att utsätta fast fiskeredskap
i allmänt vatten;

nr 57, av herr Petersson, Bertil, m. fl.,
om förstärkning av den geodetiska verksamheten
vid rikets allmänna kartverk;

nr 58, av herr Anderson, Carl Albert,
om bevarande av värdefull äldre stadsbebyggelse; nr

59, av herr Billman m. fl., om åtgärder
för att stimulera anställande av
kvinnlig arbetskraft inom industrien;
nr 60, av herr Dahl m. fl., angående

Nr 4 43

behovet av ett internationellt språk;
och

nr 61, av herr Nyman m. fl., angående
utländska arbetstagares anpassningsproblem.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.47.

In fidem
K.-G. Lindelöw

rUNGl. BOKTR. STHLM 1965