Onsdagen den 20 januari Sid (Riksdagens protokoll 1960:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

FÖRSTA KAMMAREN

1960

20—27 januari

Debatter m. m.

Onsdagen den 20 januari Sid.

Interpellationer:

av herr Gustavsson, Bengt, ang. gällande föreskrifter rörande bevakning
av militära förråd ................................ 3

av herr Andersson, Axel Johannes, om eventuellt nedläggande av
järnvägslinjen Sveg—Hede ................................ 4

Fredagen den 22 januari

Interpellation av herr Sveningsson ang. tillstånd till charterflygning
för sällskapsresor ............................................ 7

Måndagen den 25 januari

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m................. 9

Tisdagen den 26 januari

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m. (Forts.) 117

Onsdagen den 27 januari

Svar på frågor:

av herr Nilsson, Ferdinand, ang. det ökade behov av lantmäteri förrättningar

som följer av det s. k. Arlandaprojektet........ 158

av herr Palm ang. upphovet till den antisemitiska propagandan 159

K Första kammarens protokoll 1260. Nr 2

JSr 2

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 27 januari Sid.

Bankoutskottets memorial nr 1, med överlämnande av fullmäktiges

i riksbanken berättelse ...................................... 161

— nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret berättelse
................................................... 161

Onsdagen den 20 januari 1960

Nr 2

Onsdagen den 20 januari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollen för den 11, 12,
13 och 14 innevarande månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
fru Wallentheim för tiden till
och med den 24 januari på grund av ett
från henne inkommet, nu uppläst läkarintyg,
utvisande att hon till följd av
luftvägsinfektion vore sjukskriven för tiden
till och med sistnämnda dag.

Vidare beviljades herr Elmgren ledighet
från riksdagsarbetet för tiden från
och med den 16 till och med den 24 i
denna månad för deltagande i sammanträde
med Europarådets rådgivande församling
i Strasbourg.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 3, med förslag till lag om
statlig krigsförsäkring.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 11, angående godkännande av
avdal mellan Sverige och Irland för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds
proposition nr 12, angående kriminalstatistiken.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 13, angående försäljning av vissa
kronoegendomar.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 12 och 13 till statsutskottet,

motionen nr 14 till bevillningsutskottet
samt

motionerna nr 15—19 till behandling
av lagutskott.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

17, med förslag till lag om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga
verk, m. m.;

nr 18, angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde; nr

19, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 25 maj 1951
(nr 286) med vissa bestämmelser till
motverkande av svinsjukdomar;

nr 21, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
;

nr 22, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1959 vid dess fyrtiotredje
sammanträde fattade beslut; och

nr 27, angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket.

Interpellation ang. gällande föreskrifter
rörande bevakning av militära förråd

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Enligt uppgifter i press,
radio och television har sprängmedel i
form av ett stort antal skarpladdade minor
med ohygglig sprängverkan och utrustning
för dess utlösande stulits frän
ett militärt förråd utanför Eskilstuna.
Den därigenom uppkomna katastrofrisken
har självklart skapat särskilt stor
oro inom det närmast hotade området,
och allmänheten hoppas givetvis både
att det livsfarliga stöldgodset snabbt
skall kunna uppspåras och bringas un -

Nr 2

Onsdagen den 20 januari 1960

Interpellation om eventuellt nedläggande

der kontroll och att säkra garantier mot
ett upprepande skall kunna ställas.

Med stöd av ovanstående motivering
anhåller jag härmed om första kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet få framställa
följande fråga:

Vill statsrådet lämna kammaren en redogörelse
för de säkerhetsföreskrifter,
som gäller för bevakning av militära förråd
och om dessa har iakttagits i det aktuella
fallet, och, om så har skett, överväger
statsrådet att med hänsyn till det
inträffade låta föranstalta om en översyn
av gällande bestämmelser med sikte
på att förebygga en upprepning?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om eventuellt nedläggande
av järnvägslinjen Sveg—Hede

Ordet lämnades på begäran till herr
ANDERSSON, AXEL JOHANNES, (fp),
som yttrade:

Herr talman! Envisa rykten har velat
göra gällande att i planen för nedläggning
av s. k. icke bärkraftiga järnvägar
även linjen Sveg—Hede i Härjedalen
skulle vara aktuell.

Detta rykte har som man mycket väl
kan förstå väckt mycken oro i västra
Härjedalen, där man redan som det nu
är knappast kan sägas vara bortskämd
i fråga om förbindelser med det övriga
landet. Det är visserligen sant att befolkningen
häruppe inte är stor, den
omfattar 14 500 invånare, men från denna
del av Jämtlands län hämtar dock
vårt land inte oväsentliga rikedomar
främst i form av virke och elkraft och
till denna del, som onekligen hör till
den mest lättillgängliga och vackraste av
vår fjällvärld, söker sig årligen turister
i många tusental, varför det även om det
till synes kostar en del borde vara ett
landsintresse att se till att inte denna
landsdel avfolkas. En folkminskning äger
ändå rum, bl. a. på grund av de omfattande
regleringsarbetena, som sätter väldiga
områden under vatten och driver
folk från bygden. Man kan som exempel

av järnvägslinjen Sveg—Hede
nämna regleringen av sjön Lossnen, där
nivån kommer att höjas med inte mindre
än 27 in. Därigenom skapas visserligen
en av vårt lands största fjällsjöar
och betydande och värdefulla krafttillgångar
för vårt land, men man dränker
samtidigt väldiga arealer mark och ett
tjugotal hem.

När bandelen Sveg—Hede invigdes
1924 betydde den en glädjande framgång
för denna bygd. Ett nedläggande
nu av banan skulle innebära något av en
katastrof. Det skulle försvåra utnyttjandet
av naturtillgångarna, det skulle fölen
befokning med små ekonomiska resurser
och därför också med ett svagt
bilbestånd minska möjligheterna till
kontakter utåt och det skulle medföra.en
försvagning av den turistström som här
betyder så mycket.

Det har uppgivits att järnvägen skulle
kunna ersättas med en »autostrada» men
erfarenheterna från ändra håll, där järnvägar
lagts ner, har väckt farhågor för
att det skulle förflyta så lång tid mellan
banans nedläggande och autostradans
förverkligande att under tiden eu utflyttning
och annan obotlig skada skulle
bli följden.

Med hänvisning till ovanstående ber
jag om kammarens tillstånd att till chefen
för kommunikationsdepartementet få
framställa följande fråga:

Om i planen för nedläggande av vissa
järnvägslinjer bandelen Sveg—Hede ingår,
när avses delta komma att ske?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 20, av herr Ollen, om ändrade bestämmelser
i fråga om riksdagsledamots
immunitet;

nr 21, av herr Bengtson m. fl., om utredning
rörande försäljning av aktier i
statliga företag;

nr 22, av herr Ewerlöf m. fl., angående
ändrad ordning för uppförande i
statsbudgeten av anslag till avlöningar;

nr 23, av herr Ewerlöf m. fl., om redovisning
i statsverkspropositionen för

Onsdagen den 20 januari 1960

Nr 2

visst år jämväl av beräknade utgifter
under kommande fyra budgetår m. m.;

nr 24, av herr Källqvist, om ökad avsättning
till lotterimedelsfonden;

nr 25, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
om slopandet av räntefri stående
del av egnahemslån;

nr 26, av herr Bengtson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Vidareutbildning av folkskollärare,
m. m.;

nr 27, av herr Hansson, Gustaf Henry,
m. fl., om inrättande av en professur i
vägbyggnad vid Chalmers tekniska högskola; nr

28, av herr Hanson, Per-Olof, om
anslag till en enskild skola för estniska
barn i Göteborg;

nr 29, av herr Källqvist, om utredning
rörande de s. k. övnings- och yrkesämnenas
ställning i merithänseende;

nr 30, av herr Andersson, Torsten,
och herr Sundin, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till
byggnadsarbeten vid vissa yrkesskolor;

nr 31, av herr Birke m. fl., angående
rätt till avdrag för gåva till karolinska
mediko-kirurgiska institutet;

nr 32, av herr Lundström in. fl., om
ändring av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen,
m. m.;

nr 33, av herr Mattsson, om översyn
av gällande bestämmelser rörande beskattning
av vinst vid överlåtelse av rörelse; nr

34, av herr Mattsson m. fl., om ändring
i förordningen den 31 maj 1957 om
allmän energiskatt;

nr 35, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.,
om ändring i kommunalskattelagens bestämmelser
rörande avskrivning å vissa
maskiner och inventarier;

nr 36, av herr Sundin och herr Carlsson,
Eric, om utredning rörande realisationsvinstbeskattningen
vid försäljning
av egna hem;

nr 37, av herr Sveningsson in. fl., angående
rätt till visst värdeminskningsavdrag
vid anskaffande av flisugnar och
flishuggningsmaskiner;

nr 38, av herr Ewerlöf m. fl., rörande
vissa åtgärder på den offentliga ekonomiska
politikens område;

nr 39, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, om sänkning av riksbankens
diskonto;

nr 40, av herr Nyström, om viss säkerhetsutrustning
å bil;

nr 41, av herr Hanson, Per-Olof, om
viss ändring i sjukförsäkringslagen;

nr 42, av herr Bergh, Ragnar, om viss
ändring i lagen om rätt till jakt;

nr 43, av herr Sunne in. fl., om viss
ändring i lagen om socialhjälp;

nr 44, av herr Larsson, Thorsten, och
herr Mattsson, om viss ändring i vägtrafikförordningen
;

nr 45, av herr Källqvist, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 10, med
förslag till lag om samhällets vård av
barn och ungdom (barnavårdslag)
in. m.;

nr 46, av herr Nilsson, Yngve, in. fl.,
angående särskilt stöd åt jordbrukare i
av sommartorkan under 1959 drabbade
områden;

nr 47, av herr Pålsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om
anslag till Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter; nr

48, av herrar Sundin och Pålsson,
avgående differentiering av slaktdjursavgifterna; nr

49, av herr Källqvist, om översyn
av gällande bestämmelser rörande vissa
vitsord i examensbetyg m. in.;

nr 50, av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl.,
om utredning rörande åldringsvården;
och

nr 51, av herr Anderberg in. fl., angående
viss ändring i gällande dyrortsgruppering.

På framställning av herr talmannen
beslöts att Kungl. Maj ds propositioner
nr 1 och 2 skulle sättas sist på föredragningslistan
för kammarens nästa sammanträde.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.19.

In fidem

Fritz af Peter sens

Nr 2

Fredagen den 22 januari 1960

Fredagen den 22 januari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 17, med förslag till lag
om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick förslaget till ändrad
lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen,
till konstitutionsutskottet
och i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
18, angående överlåtelse av vissa kronan
tillhöriga fastigheter inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 19, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 25
maj 1951 (nr 286) med vissa bestämmelser
till motverkande av svinsjukdomar.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
21, angående fortsatt disposition av vissa
äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 22, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1959 vid dess fyrtiotredje
sammanträde fattade beslut.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition

nr 27, angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket.

Föredrogos och hänvisades

motionen nr 20 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 21—30 till statsutskottet,

motionerna nr 31—37 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 38 och 39 till bankoutskottet,

motionerna nr 40—45 till behandling
av lagutskott,

motionerna nr 46—48 till jordbruksutskottet,

motionerna nr 49 och 50 till allmänna
beredningsutskottet samt

motionen nr 51 till statsutskottet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

20, om godkännande av handelsoch
betalningsavtal mellan Sverige och
Rumänska Folkrepubliken m. in.;

nr 23, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Israel för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;
samt

nr 24, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 28 september 1928 (nr 376)
om särskild skatt å vissa lotterivinster.

Anmäldes och bordlädes ett från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommet
yttrande över vissa av riksdagens revisorer
gjorda uttalanden.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets
memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

Fredagen den 22 januari 1960

Nr 2

Interpellation ang. tillstånd till charterflygning för sällskapsresor

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade
berättelse.

Interpellation ang. tillstånd till charterflygning
för sällskapsresor

Herr SVENINGSSON (li) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I och med att flyget blivit
ett kommunikationsmedel, som på ett
förhållandevis billigt och mycket bekvämt
sätt kan transportera folk från en
bestämmelseort till en annan och därmed
avsevärt förkorta restiderna, ger
det semesterfirande tillfälle till längre
uppehåll och avkoppling på bestämmelseorten.

Denna möjlighet att använda flyget
har blivit mera vanlig och utnyttjas av
alla yrkesgrupper i vårt land. Resebyråerna
utnyttjar charterflyget till billiga
sällskapsresor, som därigenom också kan
sträckas mycket längre bort.

Det har i pressen och från resebyråhåll
riktats stark kritik mot luftfartsstyrelsen
för det sätt på vilket man behandlat
ansökningar om tillstånd till charterflygning
för utländska flygbolag för befordran
av deltagare i svenska sällskapsoch
ungdomsresor.

Enligt vad som uppgivits har orsaken
till kritiken varit att man utan fullgoda
skäl antingen nekat sådan tillståndsgivning
eller också kraftigt fördröjt
densamma, vilket inneburit stora
svårigheter för organisatörerna. Man
har i en del fall måst avstå från att utnyttja
flyget på grund härav. Kritiken
bär däremot icke riktats mot luftfartsstyrelsen
av det skälet att den strängt
hållit på de från svenskt håll uppgjorda
säkerhetsbestämmelserna. Det har gjorts
gällande att orsaken till att man inte
lämnar utländska företag tillstånd i tillräcklig
omfattning beror på att man vill
skydda ett svenskt företag från konkurrens.

Mot bakgrunden av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunika -

tionsdepartementet få ställa följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd att lämna
kammaren en redogörelse för de bestämmelser
luftfartsstyrelsen har att följa när
den beviljar tillstånd att med flyg befrakta
sällskapsresor?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 52, av herr Bengtson m. fl, angående
utveckling och rationalisering
av jordbruket i de s. k. underutvecklade
länderna;

nr 53, av herr Lundström m. fl, angående
bistånd åt de s. k. underutvecklade
länderna, m. m.;

nr 54, av herr Larsson, Lars, m. fl, om
överförande till den borgerliga kommunen
av beslutanderätten i fråga om den
kyrkliga kommunens ekonomiska angelägenheter; nr

55, av herr Lundström m. fl, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till internationell
hjälpverksamhet;

nr 56, av herr Stefanson, angående anslag
till främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. fl.;

nr 57, av herr Ewerlöf m. fl, om vissa
åtgärder till ökning av småhusbebyggelsen; nr

58, av herr Ewerlöf m. fl, angående
den statliga bostadspolitiken;

nr 59, av herr Andersson, Torsten,
och herr Mattsson, om decentralisering
av statens elektriska inspektion;

nr 60, av herrar Sveningsson och
Schött, angående organisationen av statens
järnvägars buss- och biltrafik;

nr 61, av herr Söderquist m. fl., angående
luftfartsverkets ställning m. in.;

nr 62, av herr Söderquist m. fl, om
anslag till Sveriges radio för televisionens
driftkostnader;

nr 63, av herr Carlsson, Eric, och
herr Jonasson, om avskaffande av den
särskilda licensen för bilradio;

Nr 2

Fredagen den 22 januari 1960

nr 64, av herr Carlsson, Eric, om överförande
till sjunde huvudtiteln av anslaget
till allmänna barnbidrag;

nr 65, av herr Siegbahn m. fl., angående
en professur i internationell rätt
vid Uppsala universitet;

nr 66, av herr Bengtson m. fl., angående
räntefria studielån;

nr 67, av herr Hanson, Per-Olof, och
fru Segerstedt-Wiberg, angående inskränkning
av Svenska skifferoljebolagets
verksamhet;

nr 68, av herr Hanson, Per-Olof, angående
Statens skogsindustriers ekonomiska
ställning;

nr 69, av herr Jonasson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till ersättning för vissa
av översvämningar förorsakade skador; nr

70, av herr Mattsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Åtgärder för främjande
av varuutbytet med främmande länder;

nr 71, av herr Ewerlöf m. fl., om vidgade
direktiv för utredningen angående
beskattning av aktiebolags och ekonomiska
föreningars vinst;

nr 72, av fru Hamrin-Thorell m. fl.,
angående viss begränsning av polis- och
åklagarmyndighets åliggande i samband
med olovligt förfogande;

nr 73, av herr Johansson, Robert, och
herr Jonasson, angående visst undantag
från bestämmelserna om yrkesmässig
biltrafik;

nr 74, av herr Stefanson, om ändrade
regler för beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension;

nr 75, av herrar Sveningsson och
Schött, om utredning angående avgiftsbelagda
trafikanläggningar;

nr 76, av herr Åman, angående ekonomisk
ersättning till tjänsteman som
avsatts från sin tjänst;

nr 77, av herr Jonasson, angående rätt
för lantbruksnämnderna att handha försäljning
av jordbruksfastigheter, som
tillfallit allmänna arvsfonden;

nr 78, av herr Svanström m. fl., angående
arealtillägg till innehavare av
mindre jordbruk;

nr 79, av herr Sveningsson m. fl., om
avslag å Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Jordfonden;

nr 80, av herr Andersson, Torsten,
och herr Mattsson, angående ändrade
grundavgifter vid elabonnemang för
mindre industrier;

nr 81, av herrar Pälsson och Siindin,
angående enhetligt bensinpris för hela
landet;

nr 82, av herr Stefanson, angående
företagares skyldighet att inleverera
källskatt, m. m.;

nr 83, av herr Sundin, angående levnads-
och produktionskostnaderna i
Norrland; samt

nr 84, av herr Sundin, angående åtgärder
i syfte att motverka rasförföljelse,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.17.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

Måndagen den 25 januari förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr Mogård, åt vilken kammaren tidigare
beviljat ledighet från riksdagsgöromålen
till och med den 19 innevarande
månad, erhöll på grund av ett från
honom inkommet, nu uppläst läkarintyg
förlängd ledighet för tiden till och med
den 27 i denna månad.

Statsverkspropositionen m. m.

Föredrogs i ett sammanhang Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1960/61, och nr 2, angående
utgifter å tilläggstat II till riksstaten för
budgetåret 1959/60.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Redan vid kammarens
första sammanträde i år tecknade vår
erfarne ålderspresident vältaligt de dominerande,
ja livsavgörande frågor vi är
ställda inför vid tröskeln till ett nytt
decennium. 1960-talet möter oss med fantasieggande
förväntningar om att människan
genom de ofattbara, i materien
slumrande krafter som hon väckt och
lärt sig utnyttja, skall bli inte bara jordens
utan också rymdens herre. Men
lika närliggande är farhågan, att dessa
krafter skall sätta punkt för det förunderliga,
ännu ganska kortvariga inslag,
som mänskligt liv, mänsklig odling och
kultur utgjort på vår planet.

Decenniets tredje stora världsomspännande
problem, också nämnt av herr
Sandler, är det dilemma människan råkat
i genom att läkekonstens och hygienens
framsteg har resulterat i en
explosionsartad befolkningsökning, som
hotar att omintetgöra strävandena att
utjämna olikheterna i levnadsstandard
de skilda folken emellan eller att ens
nödtorftigt tillfredsställa flertalet människors
timliga behov. 1 det perspektivet

blir ju våra inhemska problem och politiska
stridigheter futtigt små.

Nu skall jag inte, herr talman, ägna
mig åt några rymdfärder eller spekulationer
i Science fiction, men vad jag
velat antyda är att nya problemställningar
av tidigare oanad vidd har trätt
oss så nära, att de kastar sin slagskugga
över vårt land och att vi inte kan
bortse från dem vid våra politiska ställningstaganden.
Om jag alltså håller mig
på jorden och dagens för oss aktuella
problem, skulle jag emellertid vilja stanna
några minuter inför det vi något överlägset
kallar de underutvecklade folkens
problem.

Jag har med stor sympati tagit del
av de appeller och initiativ, som har
utgått från olika organisationer, politiska
partier och även från regeringens
sida. De vittnar om förståelse och varmt
intresse för det bistånd vi måste lämna
även fjärran boende, sämre lottade medmänniskor.
En första önskan är väl
därvidlag, att detta bistånd skall lämnas
i endräkt, att denna humanitära insats
som vi alla synbarligen är beredda
att stödja, inte skall fläckas av partipolitisk
spekulation. Formerna för biståndet
bör lugnt och sakligt diskuteras
och realistiskt bedömas utifrån våra tillgängliga
resurser. Jag tror nämligen, att
det behövs riksdagens samlade styrka
bakom den vädjan till offervilja, som
här krävs, för att biståndet skall få den
omfattning och bli av det värde, som
verkligen behövs. Hjälpbehovet är ju,
som vi vet, enormt.

Även om flertalet av kammarens ledamöter
väl känner befolkningsproblemets
art och vidd, skulle jag vilja erinra om
den utveckling vi sannolikt står inför.
Vi vet att under hundraårsperioden 1830
—1930 ökade världens befolkning från
1 till 2 miljarder. Om något år har vi
hunnit upp till 3 miljarder, och itc utredningar,
som har verkställts genom
Förenta Nationernas försorg, pekar på

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

att innan seklet är slut, skall jordens befolkning
uppgå till 6, kanske 7 miljarder
individer. Vi vet också, att denna folkökning
i första hand är på ett slående
sätt koncentrerad till de tekniskt underutvecklade
länderna.

Av denna antydan om den sannolika
utvecklingen framgår vilka problem redan
vår generation är ställd inför. Nu
är den ingalunda förbisedd av länderna
själva eller av Förenta Nationerna. Att
jag uppehåller mig vid ämnet i denna
remissdebatt — ärendet återkommer ju
vid behandlingen av tredje och sjunde
huvudtitlarna — beror på att jag av
Kungl. Maj:t fick förtroendet att såsom
sakkunnig — och för övrigt som enda
riksdagsledamot — närvara vid FAO:s

— d. v. s. Förenta Nationernas organ
för livsmedels- och jordbruksorganisationen
—• tionde kongress i Rom. Kongressen
pågick under de tre första veckorna
av november förra året. Även om
jag under den korta tiden endast hann
få en relativt ytlig överblick över de
stora uppgifter FAO brottas med, gav
mig kongressen en stimulerande kontakt
med FAO:s världsomspännande verksamhet
och en respektfylld inblick i organisationens
ofantliga betydelse. Inom
denna organisation arbetar för övrigt
många svenskar både vid högkvarteret i
Rom och ute på fältet i olika världsdelar.
Jag skulle nog önska, att riksdagen
fortlöpande fick en mera fullständig
information än vi hittills har fått
om FN:s olika organs verksamhet. Vi
har fått den utmärkta boken »Sverige
hjälper», men jag tror att det för att hålla
intresset uppe och för att belysa frågan
vore synnerligen värdefullt, om vi
fortlöpande finge mera uppgifter än vi
hittills har fått. Själv skall jag här inskränka
mig till några få reflexioner.

Det kanske mest löftesrika var för mig
att se representanter för närmare hundratalet
nationer i allvarligt och ivrigt
rådslag. Betecknande var också att till
kongressens ordförande omvaldes med
acklamation en svart man ifrån Liberia

— som skickligt, konciliant och allmänt
uppskattat ledde huvudförhandlingarna.
Liberia är ju, som kammaren nog vet,

ett land där Sverige har visat intresse
genom Grängesbergsbolaget och vars ledande
skikt och flertal härstammar från
frigivna amerikanska negerslavar. Intressant
är vidare, att det praktiska ledarskapet
för organisationen har lagts
i händerna på en indier, synbarligen
en sällsynt dugande man — doktor Sen

— som varmt avtackades och enhälligt
erhöll förnyat förtroende.

Tillåt mig också, herr talman, att erkänna
att det innebar en rätt märklig
upplevelse att bevista plena i den stora
och moderna byggnad som utgör FAO:s
högkvarter men som ursprungligen
byggts för att bli Mussolinis kolonialdepartement.
Detta förhållande och att
man från FAO kunde so upp mot Capitolium
och Palatinen — de två kullar
från vilka världen styrts under århundraden
— gav anledning till ett stilla
filosoferande över böljegången i nationernas
och världsväldenas historia.

Men den främsta upplevelsen bestod
dock för mig i möjligheten att studera
de människor, som samlats från jordens
alla hörn, och finna hur jämn nivån var

— i varje fall att nivåskillnader inte
kunde konstateras mellan vita å ena sidan
och färgade å den andra. Representationen
från Afrika var påfallande stor
genom att nybildade stater och stater i
vardande vunnit eller vid kongressen
vann inträde i organisationen. Afrika
betraktas ju som 1960-talets värdsdel,
och måhända har den starka representationen
någon politisk bakgrund. Gemensamt
för samtliga färgade representanter
från Afrika —■ om än skiljaktiga
till typ och utseende — var deras kultiverade
och säkra uppträdande, deras
förnämliga inlägg i debatterna, fullt i
nivå med övriga delegaters och vanligen
på en perfekt engelska eller franska.
Givetvis är de delegater, som sändes till
en sådan kongress, hämtade från det
skikt, som hunnit få utbildning vid
engelska eller amerikanska universitet,
men bekantskapen ger mig dock anledning
att varna för en allmän underskattning
av den svarta rasens — kanske ännu
i viss mån slumrande — intellektuella
resurser. Det är väl inte heller av

Måndagen den 25 januari 19(J0 fm.

Nr 2

•den anledningen vi ser framåt med en
viss oro på utvecklingen i Afrika. Snarare
är väl farhågorna grundade på de
stamfejder som ständigt blossar upp där
nere och framför allt den fruktan man
hyser för att folken i brist på politisk
mognad ännu inte är vuxna att på egen
hand grunda funktionsdugliga, demokratiska
stater i västerländsk mening utan
att dessa kan befaras bli blodiga expcrimentalfält
för olika politiska ideologier.

Nu kommer dessa problem upp i andra
sammanhang, och jag skall inte närmare
sysselsätta mig dem dem. Jag skulle
vilja anknyta direkt till dagens remissdebatt,
och jag kanske kan göra det
genom att nämna en del erfarenheter jag
gjort av nyhetsförmedlingen i utlandet
och hur pass tolerant man där är, när
pressens representanter och andra tränger
sig fram i olika sammanhang. Jag
erinrar mig särskilt en katolsk gudstjänst,
som kongressen var inbjuden till,
när vi studerade uppodlingarna på campagnan
norr om Rom. Jag minns hur
man där mitt under gudstjänsten tillät
journalister med sina kameror sluta upp
kring altaret och fyra av sina blixtar
två eller tre meter framför näsan på
den tjänstgörande kardinalen. För mig
var detta rätt överraskande -— för att
använda ett milt uttryck. Själv var jag
anvisad plats på tredje bänk, och jag
såg därifrån intet av den högtidliga välsignelsen
av höstens frukter som kardinalen
utförde, eftersom dessa journalister
ocli nyhetsförmedlare omringade
hela altaret. Vi vet också från många
andra håll — exempelvis från Amerika
— hur mycket man tillåter i fråga om
intrång i samband med nyhetsförmedling.

Jag erinrar mig detta, när vi nu här
hemma diskuterar rätten till och sättet
för nyhetsförmedling, och detta berör
ju även remissdebatten. Ilär har vuxit
upp eu debatt om sättet för sändning
av remissdebatten ut till allmänheten.
Jag hör inte till dem som vill förmena
radio- och televisionsändningar ifrån
t. ex. dagens debatt, men vad man enligt
min mening måste starkt reagera

Statsverkspropositionen m. m.

emot ;ir att televisionen regisserar remissdebatten
och gör statsråd och partiledare
till aktörer, som åtminstone i
viss utsträckning får dansa efter televisionens
pipa. Jag har alltså, som sagt,
intet emot radio- och TV-sändningar
från riksdagen, som kan befordra det
allmänna politiska intresset och därmed
den politiska demokratien. Radion ger
ju ofta goda riksdagsreferat med belysande
utdrag ur debatterna. Intet bör
hindra att televisionen gör detsamma.
Detta är emellertid något helt annat
än en dirigerad debatt av förra årets
och årets karaktär, då vi kammarledamöter
måste avsäga oss vår grundlagscnliga
rätt att yttra oss och även i övrigt
underordna oss de regikrav televisionen
ställt. Detta — liksom de med
säkerhet för allmänheten mera upplagda
anförandena -— ger tittarna en skev
bild av riksdagsarbetet. Tyvärr är den
rubrik, som regeringens språkrör i min
landsända använde för en ledare i detta
ämne, »Riksdagsspektakel», befogad.

Herr talman! Jag är förvissad om att
många med mig kräver en ändring i
denna form av nyhetsförmedling.

Övergår jag så till statsverkspropositionen,
medger väl tiden knappast att jag
ägnar mig åt annat iin nionde huvudtiteln
och skogen, trots att även övriga huvudtitlar
liksom det statsfinansiella läget
erbjuder rikligt stoff till debatt. Men
det är sannolikt inte meningen, att vi
som är mer eller mindre utfyllnadstalare
här på förmiddagen skall ta vinden ur
seglen för de stora kanoner som uppträder
fram emot aftonen.

Vid förra årets remissdebatt kom herr
Siegbahn och jag överens om att Sverige
är ett rikt land. Vilka välgrundade erinringar
vi i oppositionen än anser oss ha
att rikta mot regeringens fögderi, så beslår
våra naturtillgångar intakta och utgör
ett så stabilt underlag för nationalliushållet,
att vi vid förnuftig hushållning
kan se framtiden an med tillförsikt,
även om vi kan få besvär med att lösa
in de betydande växlar vi redan dragit
på framtiden.

Men naturtillgångar är av olika slag.
Våra malmer, våra vatten och våra sko -

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm;

Statsverkspropositionen m. m.

gar är de viktigaste. Även om våra
malmtillgångar är rikliga och räcker för
sekler, utgör de något som vi förtär och
aldrig kan ersätta. Våra vattenfall är
snart utbyggda, och på den vägen kan
våra kraftresurser inte ytterligare formeras.

Med skogen förhåller det sig annorlunda.
Den är en outsinlig naturtillgång. Ur
den kan vi hämta rikedom för all framtid,
om vi bara sköter den rätt. Vår föredömliga,
nu mer än halvsekelgamla
skogsvårdslagstiftning har tillkommit i
syfte att dels höja skogsmarkens produktionsförmåga,
dels ock erhålla en jämn
virkesavkastning, och i båda fallen är
framgången påtaglig. Virkesförrådet liksom
årstillväxtens kvantitet och värde
liar under detta sekel ökat i accelererad
takt, troligen fördubblats. I första hand
gäller detta landets sydligare delar.

Vi måste hålla levande i minnet att det
.svenska nationalhushållet framgent som
hittills kommer att vila på skogen och
de alltmer skiftande produkter som det
visat sig möjligt att utvinna ur den.
Skogsprodukternas andel i vår export
liar växlat mellan 40 och 50 procent. Medeltalet
genom åren ligger väl rätt nära
50 procent. Med hänsyn härtill och till
framtidsprognoserna samt den utbyggnad
av skogsindustrien som pågår är
det alltjämt befogat att tala om skogen
som Sveriges ekonomiska ryggrad.

Kammarens ärade ledamöter får ursäkta
att jag erinrar om dessa välbekanta
fakta, men jag tvingas därtill av den
njugghet nionde huvudtiteln uppvisar
gentemot skogen. Det är dock, vad nu
skogen beträffar, fråga om en produktiv
verksamhet, som kan ge ännu omätbara
resultat. Det gäller här inte några nämnvärda
utgifter. Hur angelägna anslag till
sociala ändamål än må vara, kan dessa
ändå inte på längre sikt hjälpa oss framåt
på samma sätt som en förkovran av
en för landet livsviktig näring, på vilket
vårt välstånd ytterst vilar.

Av utgifterna under nionde huvudtiteln
faller inte mer än 10 procent på
skogen eller i runt tal 44 miljoner kronor,
och då bör ändå rätteligen 10 miljoner
avräknas, (i. v. s. det belopp fi -

nansministern beräknar få in i skogsvårdsavgifter.
Det belopp som staten anser
sig böra sammanlagt satsa på sina
skogliga ämbetsverk, skoglig forskning,
skoglig yrkesutbildning, skogsförbättrande
åtgärder, skogsvården över huvud taget,
naturskydd etc. är alltså 34 miljoner
kronor. Då inräknas ändå i denna
summa även 7,7 miljoner kronor till
skogsvägbyggnader, vilka endast är att
betrakta som en blygsam avräkning mot
automobilskattefonden för de avsevärda
belopp, som i form av bilskatter inbetalas
för trafik på skogsbilvägarna.

Jag skulle här vilja göra en liten jämförelse.
Den är kanske hastigt gjord, och
jag vill ogärna ge mig in på det förvirrade
område som kallas svensk bostadspolitik
med dess i många avseenden godtyckliga
principer för bostadsstöd, men
jag finner på s. 28 i blå boken, alltså
i finansplanen, att enbart årets ökning
för kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
på vissa bostadsbyggnadslån beräknas
till 30 miljoner kronor. Till administration
och förkovran av en för
landet livsviktig näring utgår alltså blott
ungefär vad regeringen finner skäligt att
lämna i ökat bidrag på ett så begränsat
område som det anförda. Till saken hör
dessutom att besparingsutredningen föreslagit,
att räntegarantien skall anpassas
till ränteläget.

Att jag valt just detta exempel beror
därpå, att det belyser den politiska
färgning årets statsverksproposition i
sin helhet äger. Frågan står ju ännu öppen,
huruvida driftbudgeten — trots
omsen — är balanserad eller inte, och
då är det betänkligt att finna, hur relativt
svag insats regeringen gör för produktiva
syften jämfört med de ofta planlösa
och godtyckliga — men säkert välmenta
— .sociala stödåtgärderna. Jag är
övertygad om att hela inriktningen är
felaktig. För mig står det utom allt tvivel,
att det stöd vi lämnar till produktiva
åtgärder inklusive forskning, yrkesutbildning
etc., i det långa loppet också
är det socialt mest gagnande. Man har
därför anledning beklaga den avvägning
regeringen genomfört i årets liksom i tidigare
statsverkspropositionen Denna

Måndagen den 25 januari 19C0 fin.

Nr 2

avvägning liar, även om det rör sig om
bagateller, fått gå ut över skogsnäringen.

En statlig utredning, 1955 års skogsvårdsutredning,
bär som bekant haft till
uppgift att verkställa utredning rörande
skogsvårdsarbetets intensifiering och organisation.
Förutom två tidigare delbetänkanden
lade utredningen i juli 1958
fram sitt huvudbetänkande »Skogsvården
å enskilda skogar». Utredningen
konstaterar i detta, att skogsbruket trots
stora framsteg'' alltjämt företer brister
och att ågärder från det allmännas sida
bör vidtagas för en intensifiering av
skogsvården, bl. a. genom bättre planläggning
av denna, en intensifiering av
upplysnings- och propagandaverksamheten
samt en förstärkning av den skogliga
yrkesutbildningen. Dessa förslag —
andra av mera teknisk natur att förtiga
—■ följer konsekvent den huvudlinjen,
att man bör ge olika former av stimulans
för en ökad självverksamhet bland
skogsägarna.

Kungl. skogsstyrelsen har i år enligt
uppmaning grundat sina petita på skogsvårdsutredningens
förslag. Jag vill först
som sist konstatera, att nionde huvudtiteln
för skogsstyrelseorganisationens
del på intet sätt motsvarar förväntningarna
utan tvärtom är mycket nedslående.
Det är inte nog med att anslag, för
vilka skogsstyrelsen i enlighet med
skogsvårdsutredningens rekommendation
föreslagit höjning, i stället beskurits.
Goda uppslag från utredningens
sida angående planläggningen av skogsvården
har utan saklig motivering förvanskats.
Alltför ofta finner man tyvärr
i nionde huvudtiteln konstruktioner på
tjänstemannaplanet, som måste underkännas
av praktikens män.

Nu innebär det emellertid någon tröst
alt flertalet av de siffror i statsverkspropositionen
som jag avser än så länge är
preliminära. Statsrådet har nämligen bebådat
särskilda propositioner dels om
skogsvårdsstyrelsernas organisation och
verksamhet, dels angående vissa norrlandsfrågor.
Då det ännu återstår några
veckor innan dessa propositioner kommer
på kammarens bord, har det varit
mig angeläget att framhålla den besvi -

Statsverkspropositionen m. m.
kelse huvudtiteln inneburit och med vilken
spänd förhoppning skogsvårdens
målsmän emotser positiva drag i de
kommande propositionerna. Vidare diskussion
av dithörande, ännu öppna frågor,
får givetvis anstå tills de nämnda
propositionerna föreligger.

För att nu inte vara enbart kritisk vill
jag'' tillägga, att jag inte har något att
erinra mot vad jag funnit på s. 18 i
jordbrukets huvudtitel, som också berör
skogen, nämligen statsrådets avsikt »att
begära Kungl. Maj:ts bemyndigande att
tillkalla särskilda sakkunniga för att
verkställa översyn av den statliga och
statsunderstödda organisationen inom
hela det område som rör jordbrukets
och skogsbrukets rationalisering och
därmed sammanhängande spörsmål».
Även om man bör spara sitt slutliga omdöme
tills direktiven för utredningen
föreligger, vågar man väl säga, att här
finns ett fält att bearbeta.

Beträffande de definitiva förslagen
under huvudtiteln kan jag inte undgå
att också säga några ord om anslaget till
vägbyggnader å skogar i enskild ägo.
1955 års skogsvårdsutredning har som
bekant ägnat skogsbrukets vägfrågor ett
särskilt betänkande, som utmynnar i ett
förslag'' bl. a. om att 15 miljoner kronor
årligen under 15 år framåt bör avräknas
mot automobilskattefonden och anslås
till skogsbilvägnätets utbyggande. Utredningen
understryker att »en utbyggnad
i minst denna takt är under alla förhållanden
nödvändig för skogsnäringens rationalisering
och dess genomförande får
icke betraktas som en beredskapsuppgift
att tillgripas för sysselsättning av
friställd arbetskraft». Skogsstyrelsen
hemställer i år, att anslaget höjs med
3,8 miljoner, men statsrådet stannar vid
oförändrat belopp, 7,7 miljoner kronor,
alltså ungefär hälften av vad skogsvårdsutredningen
ansåg vara ett minimum.

Det är beklagligt åt! regeringen inte
insett skogsvägarnas ofantliga betydelse
såväl ekonomiskt som socialt för landsbygden
och då framför allt för de norrländska
bygderna, hur de ökar råvaruhasen
för våra skogsindustrier, ökar arbetstillfällena,
mildrar skogsarbetarnas

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
villkor o. s. v. Jag vill erinra om att landshövdingen
i Norrbottens län förra året
gjorde en hemställan om anslag för utbyggnad
av skogsbilvägnätet i Norrbotten.
Jag tror att hans hemställan avsåg
-— jag är inte riktigt säker på siffran
— bidrag till 600 mil skogsbilvägar.
De mera initierade förstår också skogsvägarnas
betydelse för t. ex. övre Norrlands
befolkning, om jag nämner att den
konjunkturavmattning, som vi haft under
år 1959, resulterat i ett underskott
på statsskogarna inom nedre Norrbottens
överjägmästardistrikt på 2,5 miljoner
kronor. Jag vill också påminna om
den diskussion om råvarubasen, som vi
hade här i kammaren förra året när vi
diskuterade utbyggnad av Statens skogsindustriers
anläggningar i Norrbotten.
Generaldirektören i arbetsmarknadsstyrelsen
har ju också framhållit, att det
är viktigare för landet att få skogsbilvägar
byggda än att anlägga motorvägar
i Sydsverige.

Vad som här behövs är egentligen endast
en obetydlig jämkning av vägmedlens
användning, och denna justering
bör vara lätt gjord. Jordbruksministern
har kanske tillfälle därtill i propositionen
rörande norrlandsfrågorna, men
han bör då helst räkna in Värmland och
Dalarna i Norrland, tv även i dessa båda
landskap föreligger ett oerhört stort
behov av en utbyggnad av skogsvägnätet.
Däremot må statsrådet gärna lämna
mina sydsvenska bygder å sido — det
är inte för dem jag vädjar utan för
Norrland.

Till slut, herr talman, skall jag be att
få vända mig till herr finansministern
i anledning av vad han anför pa s. 46
i den blå boken rörande skogsvårdsavgiften.
Finansministern skriver, sedan
han åberopat 1955 års skogsvårdsutrednings
förslag om sänkning av skogsvårdsavgiften
och erinrat om de av jordbruksministern
annonserade propositionerna,
vilka även kommer att redovisa
resultatet av remissbehandlingen av utredningens
förslag, följande:

»Redan nu kan sägas att flertalet remissmyndigheter
tillstyrkt eu sänkning
av skogsvårdsavgiften. Enligt min me -

ning föreligger skäl för en sänkning av
skogsvårdsavgiften med — såsom kommer
att närmare beröras i nyssnämnda
proposition — en samtidig höjning
av skogsvårdsstyrelsernas uppdragstaxa
som följd.» Och så föreslår finansministern
en sänkning av skogsvårdsavgiften
till 1 promille.

Detta finansministerns tillkännagivande
kräver en kommentar redan här i remissdebatten.
Man får nämligen ett intryck
av att finansministern stöder sig
på förslag av 1955 års skogsvårdsutredning,
men så kan inte sägas vara fallet.
Utredningen säger om skogsvårdsavgiften
bl. a. följande: »Några delade meningar
kan väl knappast råda om att
staten bör med allmänna medel bestrida
kostnaderna för den del av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, som kan anses
vara av offentlig natur, och att det alltså
inte kan vara riktigt, att de av skogsägarna
inbetalade avgifterna användas
för sådana ändamål. Med denna utgångspunkt
blir det naturligt att i skogsvårdsavgifterna
se ett skogsbrukets kollektiva
bidrag till den del av styrelsernas
verksamhet, som ej är av statlig eller
eljest allmän karaktär.» Sedan gör
utredningen beräkningar, som visar att
utifrån den citerade ståndpunkter!
skogsvårdsavgiften omedelbart bör sänkas
till 0,7 promille, därför att skogsbruket
redan vid denna promillesats
fullt utbetalar vad som rätteligen bör
ankomma på detsamma.

Men vad föreslår nu finansministern”
Jo, visserligen en sänkning av skogsvårdsavgiften
från 1,25 till 1,00 promille
men att de minskade inkomsterna
för statsverket skali kompenseras av en
samtidig höjning av skogsvårdsstyrelsernas
uppdragstaxa. Resultatet av detta
blir ju att vi kommer att befinna oss i
precis samma situation som förut. Kostnader
av allmän natur övervältras i
samma utsträckning som tidigare pa
skogsägarna -— endast med den skillnaden
att de mindre skogsägarna får en
större belastning än de större skogsägare,
som ordnat sin service på annat sätt.

För knappt ett år sedan försökte jag
här i kammaren klargöra för finansmi -

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

nistern, hur obilligt detta iir med hänsyn
till dels de krav skogsvårdslagen i
det allmännas intresse lägger på den enskilde
skogsägarens hushållning med
skogen, dels den höjd skogsvårdsstyrclsernas
uppdragstaxa nu nått efter
mer än tiodubbling sedan krigsslutet,
dels slutligen med hänsyn till den starkt
eftersläpande skogliga yrkesutbildningen,
som inte ännu gjort det möjligt för
skogsägaren i gemen att på egen hand
tillämpa skogsvårdslagens föreskrifter.
Jag minns att finansministern lyssnade
till mitt anförande och kan endast beklaga
att han inte lade mina råd på
minnet eller ansett sig inte böra följa
dem.

Finansministerns förslag i fråga om
skogsvårdsavgiften utgör för övrigt ett
gott bevis på hur hårt skatteskruven
här som på andra områden är tilldragen,
då man icke vågar lossa den ens när den
nått över det skäligas gräns. Mitt påpekande
tidigare om skogsbrukets lönsamhet
för närvarande i övre Norrland kan
kanske också ge den initierade ett begrepp
om vilka vådliga verkningar en
ytterligare, radikal och oskälig taxehöjning
kan väntas få för skogsvårdsarbetet.

Herr talman! Det är med en allvarlig
vädjan till regeringen om bättre förståelse
för det enskilda skogsbrukets berättigade
krav som jag vill sluta. Det
gäller härvidlag inte nämnvärda belopp
utan i första hand vår ovillkorliga skyldighet
att för kommande generationer
grunda och vårda nya, i möjligaste mån
högproducerande och framtidsdugliga
skogsbestånd. Betydelsen härav är i ljuset
av vad jag redan sagt sa uppenbar,
att den inte behöver närmare utvecklas.
Jag vill än en gång understryka, att det
endast rör sig om ett par promille av
statsverkets driftutgifter.

Jag yrkar så, herr talman, remiss av
statsverkspropositionen till vederbörande
utskott.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! .lag skall till alt börja
med be att få instämma i vad den föregående
ärade talaren bär yttrade i fråga

Statsverkspropositionen m. m.

om de televisionsarrangemang som är
vidtagna för denna remissdebatt. Jag
vill för min del understryka hans erinringar
och ansluta mig till hans mening,
att dessa arrangemang förrycker karaktären
av remissdebatten, som ju skall
vara en uppgörelse inom riksdagen, en
diskussion mellan riksdagens ledamöter
rörande Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
Jag skall naturligtvis inte nu närmare
gå in på denna angelägenhet, men det
må inte vara ur vägen att här framföra
en vördsam förhoppning om att eventuella
-— jag understryker ordet »eventuella»
— dylika arrangemang och formerna
för desamma i framtiden icke
måtte fastställas utan att den här angelägenheten
först i vederbörlig ordning
utredes och närmare bestämmelser därom
införes i riksdagsstadgan.

Herr talman! Så skall jag be att fa
övergå till statsverkspropositionen.

När de LO-anslutna partivännerna på
morgonen den 15 dennes studerade »sin
egen tidnings» — det heter så — löpsedel,
torde åtskilliga av dem, i varje
fall, ha erfarit någonting av en chock.
Budskapet på löpsedeln löd så här: »2-rummare blir 180 kronor dyrare.» Det
var effekten av den dagen innan beslutade
diskontohöjningen, som för människorna
illustrerades på detta sätt.

Om nu medborgarna gick till att i
tidningen närmare ta del av detaljerna,
fick de bl. a. veta följande, som jag tilllåter
mig citera: »För den enskilde blir
verkningarna i vissa fall stora. I en del
fastigheter kommer hyreshöjningar
ganska omedelbart, i andra dröjer det
till nästa år. Årshyran för en ny lägenhet
om 50 kvm i Stockholm beräknas
stiga med 180 kr. För egnahemsbyggare
blir likaså räntestegringen kännbar.»
Och regeringsorganet tilläde — som jag
nog tycker — föga uppmuntrande följande:
»Alla som köper TV, radiogrammofoner
och bil (och andra saker) pa
avbetalning, kommer dels att få det ännu
svårare att få ett banklån och dels
att so sina räntekostnader skjuta i höjden.
»

Latom oss, ärade kammarledamöter,
försiikra dessa hårt prövade medborgare

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

om vår medkänsla och besinna, att de
dock helt visst hade väntat sig någonting
annat. Ty hade inte dessa medborgare ett
par kvällar förut förnöjda inför sina TVrutor
lyssnat till vår finansminister —
urban som alltid — då han framförde
sina kommentarer till den just framlämnade
statsverkspropositionen. Ett
anförande som är värt att minnas. Solen
lyste i vintermörkret!

Så efter ett par dagar kom denna
chock. Vad tänkte månne gemene man
om denna den senaste yttringen av
den socialdemokratiska välfärdspolitiken,
denna politik, som enligt finansministerns
egen, smått lyriska framställning
i årets finansplan präglades av, som det
heter, »styrka, livskraft och framtidstro»
i vår ekonomi? Ja, något måtte uppenbarligen
ha hänt den där dagen, den
15 dennes, och mycket tyder på att vagsvallet
har gått högt. Ty vad hände pa
kvällen, mina damer och herrar? Jo, på
kvällen ryckte socialministern plötsligt
ut från kanslihuset, beväpnad med ett
s. k. tillrättaläggande. Han lugnade
svenska folket med att framhålla, att för
helt privatfinansierade hus kan en mindre
hyreshöjning bli aktuell först från
och med nästa ar. För de statsbelånade
husen kan någon hyreshöjning inte komma
i fråga, så länge det av regeringen
förordade ränteskyddet upprätthålles,
tilläde statsrådet.

Inom parentes, herr talman! Termen
»ränteskydd» är ett ganska nyuppfunnet
täckord för ordet »räntesubvention»,
som vi tidigare här brukade använda,
men jag skall inte bråka för att man använder
det. »Ränteskydd» låter naturligtvis
litet »lenare», som vi säger på
skånska, än det där mera brutala »räntesubvention»,
liksom »friställning av
arbetskraft» låter litet lenare än »arbetslöshet»
o. s. v.

Ja, herr talman, visst kan man helt
eller delvis subventionera bort de ökade
bostadskostnaderna, men tyvärr försummade
socialministern att tala om,
att de där subventionsmiljonerna ingalunda
faller ned såsom en ljuvlig manna
från himlen. Någon måste betala dem.
Att subventionera bort den halva pro -

cent, varmed räntan nu höjts, kostar staten
inte mindre än 60 miljoner kronor
per lielt budgetår. Besparingsutredningen
— om någon ännu kommer ihåg den
— hade i höstas föreslagit att staten
skulle minska sina räntesubventioner
med en halv procent och därigenom spara
60 miljoner kronor. Nu tycks det,
som sagt, gå andra vägen.

Åtskilliga av kammarens ledamöter
har måhända också lagt märke till att
socialministern icke framförde några
synpunkter på räntehöjningens inverkan
på pågående bostadsbyggnadsproduktion.
Vem betalar de ökade kostnaderna
för byggnadskreditiven? Någon måste
ju betala dem. Ja, utan tvivel de framtida
hyresgästerna!

För övrigt, mina damer och herrar,
var det besynnerligt nog en sak till som
socialministern, av anledningar som jag
självfallet inte känner till, glömde bort i
sitt tillrättaläggande, nämligen effekten
på hyrorna i de nya husen av omsättningsskatten,
av ATP, av arbetstidsförkortningen
och av eventuella generella
lönehöjningar för år 1960. Det hade ju
varit av värde för svenska folket att få
ett ord från ministeriellt håll även beträffande
den sidan av saken.

På tal om det s. k. ränteskyddet än
en gång, de s. k. billiga hyrorna, bostadssubventionerna
och allt detta: Ärade
kammarledamöter, ingenting fås för
ingenting här i livet •— det är en banal
sanning men inte mindre riktig för det.
Någon måste alltid betala räkningen.
Men vem är då denne någon? Naturligtvis
vi alla, även hyresgästerna, ty — och
det tycker jag inte man skall glömma
bort — generella hyressubventioner döljer
naturligtvis en del av bostadskostnaden,
men ju allmännare dessa generella
hyressubventioner blir, desto mera direkt
återkommer denna del på skattsedeln.
Det är, herr talman, med subvention
som med kompensation. Ofta är det
ingenting annat än illusion.

Med vad jag bär tillåtit mig framhålla
har jag självfallet inte velat rikta någon
som helst invändning mot den av riksbanken
vidtagna räntehöjningen i och
för sig, det ber jag att få understryka.

Måndagen den 25 januari 1900 fm.

Nr 2

Denna diskontohöjning står ju helt i
samklang med den rörliga räntans princip
— rörlig såväl uppåt som nedåt. En
skarp varning för isolerad svensk inflation
är givetvis det centrala i riksbankens
motivering för diskontohöjningen
och för de skärpta likviditetskraven.
»Om den nu pågående högkonjunkturen
i de avgörande länderna ute i världen
inte kommer att tillåtas utveckla sig till
en inflationskonjunktur, kan inte heller
vi tillåta oss att göra det här hemma»,
sade riksbankschefen i sin presskonferens
samma dag som beslutet hade fattats.
Nej, självfallet inte. Han har så rätt
som han har sagt. Vi kan inte isolera
vår egen ekonomi från omvärldens, allra
minst såsom förhållandena numera
utvecklat sig. Vi har inte råd att kosta
på oss en »hemmalagad» inflation. Och
att man inte ute i världen kommer att
sitta med armarna i kors, visar ju senast
den engelska diskontohöjningen den 21
januari. För att dämpa den ekonomiska
aktiviteten något och hindra en inflationistisk
utveckling bör räntehöjningen,
tycker jag i varje fall, vara ett lämpligt
vapen i Sverige precis som i England.

Men en helt annan fråga är, om i vårt
fall räntehöjningen ensam räcker som
inflationsbroms? Tyvärr måste den frågan
besvaras nekande.

Vi vet ju dock alla — om vi vill vara
uppriktiga mot varandra — hur situationen
är. Den svenska ekonomiska politiken
under en följd av år liknar en
slängpolska, där våldsamma utgiftsexplosioner
omväxlar med s. k. engångsinflationer
och med skattestegringar
utan motsvarighet i fredstid. Xr det sannolikt,
all den senaste räntehöjningen
— hur välmotiverad den än i och för sig
må vara — kan hejda framfarten? Ensam
är den, såvitt jag förstår, förmodligen
av begränsad räckvidd så som förhållandena
tillåtits utveckla sig i vårt
land. Tillsammans med andra, samtidigt
insatta åtgärder skulle den vara av väsentligt
större värde.

Vilka andra åtgärder?, frågar måhända
kammaren, .la, regeringen hänvisar
till den allmänna varuskatten. .lag mås 2

Förslit kammarens protokoll 1''JliO. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.

te nog säga, att jag tror att regeringen
börjar bli tämligen ensam om sin uppfattning
därvidlag. Myten om omsen som
eu inflationsdämpande faktor är det väl
vid detta laget inte något överväldigande
antal människor här i landet, som
tror på. De erfarenheter vi vunnit under
1950-talet styrker inte påståendet att
motståndskraften mot inflationspåfrestningarna
skulle öka genom skatteingripandena.
Vi har ju haft en oavbruten
serie skattehöjningar i detta land. Har
de bromsat den inflationistiska utvecklingen?
Är icke penningvärdeförsämringen,
mina damer och herrar, i medeltal
4,3 procent per år under perioden
1948—1958? Nej, då är självfallet förloppet
och resultatet av de stora förhandlingarna
mellan arbetsmarknadens parter,
som just tagit sin början, av en helt
annan betydelse i detta hänseende.

En av de allvarligaste riskerna för
vårt penningvärde hotar givetvis -— virket
så många gånger framhållits men
inte kan tillräckligt ofta understrykas —
från den våldsamt expanderande statsbudgeten.
Utomordentligt starkt ökande
statsutgifter i detta land betalas i stor
utsträckning — jag skall använda ett
mycket försynt uttryck — alltjämt med
tillskapade pengar. De statliga utgiftsöverskotten
stegrar likviditeten i banksystemet.

I fredags utdelades på pulpeterna här
i kammaren bankoutskottets memorial
nr 1. Jag kan medge att titeln inte är
särskilt attraktiv, men jag vill försäkra
kammarens ärade ledamöter att det är
ett ganska intressant aktstycke, väl förtjänt
av att läsas. Det innehåller nämligen
bankofullmäktiges sedvanliga berättelse
om riksbankens verksamhet under
det förflutna året. Vad får man veta
i detta memorial? Jo, av detsamma framgår
bl. a. — jag citerar nu riksbankens
eget skrivsätt — att det ökade innehavet
av värdepapper inom banksystemet
framför allt betingas av det statliga upplåningsbehovet
och sättet för dettas finansiering.
Man får vidare veta att inlåningen
i affärsbankerna under en tolvmånadersperiod
per november i fjol
ökat med omkring 3 000 miljoner. I detta

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1900 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

riksbankens uttalande får vi även den
upplysningen, att likviditeten i affärsbankssystemet
under samma tolvmånadersperiod
ökat med över 1 700 miljoner
— att jämföras med den totala ökningen
under motsvarande period 1958
om över 600 miljoner och under 1957
om över 1 000 miljoner. Jag tror inte att
jag behöver för kammarens ledamöter
närmare utveckla det mycket allvarliga
inflationistiska hot som ligger förborgat
i dessa torra siffror, hämtade ur bankofullmäktiges
årsredogörelse. Möjligen
skulle man kunna tillägga, att av bankutlåningens
ökning på nära 3 miljarder
från hösten 1958 till hösten 1959 gick
hälften till staten — som det så riktigt
påpekats: ett vältaligt vittnesbörd om
var den främsta drivkraften till den farliga
monetära expansionen finns.

Jag föreställer mig, att åtskilliga av
kammarens ledamöter har observerat
uPP»iften i den blå boken, i finansplanen,
att räntorna på statsskulden — vilka
som bekant redovisas över driftbudgeten
—- för nästa budgetår har beräknats
till 850 miljoner. Observera att det
inte är statsskulden utan räntorna på
denna skuld som beräknas till 850 miljoner,
innebärande en ökning på ett år
med 150 miljoner enbart i räntor! Om
kammarens ledamöter slår upp s. 26 i
den blå boken, skall ni bli i tillfälle att
där närmare studera varest årets utgiftsökningar
sätter in. Ni kommer då,
jag skulle tro till er egen överraskning,
att göra en ganska förbluffande upptäckt,
nämligen att ökningen i statens
räntebörda är den tyngsta posten bland
utgiftsökningarna, om vi bortser från
femte huvudtiteln, vari ingår de 367 miljonerna
till folkpensioneringen, en höjning
varom ju inga meningsskiljaktigheter
råder, ökningen i statens räntebörda
är alltså därnäst, mina damer
och herrar, den tyngsta posten i utgifternas
ökning. Den överträffas alltså —
bortsett från femte huvudtiteln -— icke
av ökningen av någon av de övriga huvudtitlarna.
Allt kan verifieras på s. 26
i den blå boken, ökningen av statens
räntekostnader utgör på ett år något
över 21 procent!

Nu är det naturligtvis sant — det vill
jag inte ett ögonblick bestrida — att eu
väsentlig del av dessa pengar rinner tillbaka
till staten i form av räntor på de
medel som staten i sin tur lånar ut, i
form av avkastning på statliga investeringar,
i form av monopolvinster och på
annat sätt. Men, herr talman, tyvärr räcker
inte detta. Räknestycket går i alla
fall inte ihop. Låt oss bara tänka på en
sådan sak som att ungefär 2 miljarder
kronor, enligt vad det anses, är investerade
i statens järnvägar. De ger ingen
avkastning. Ett annat exempel: Vi har
som bekant under årens lopp investerat
en del pengar i något som heter Aktiebolaget
Statens skogsindustrier. De ger
ingen avkastning. Vi har vidare investerat
ett ganska betydande antal miljoner
i någonting som heter Norrbottens Järnverk
aktiebolag. Där redovisas ingen
avkastning därav i finansplanen. Och så
vidare.

Finansministern har, som sagt, beräknat
räntorna på statsskulden för nästa
budgetår till 850 miljoner kronor. Nu
måste man emellertid fråga sig — och
jag antar att statsrådet själv redan gjort
den reflexionen — om det räcker med
850 miljoner kronor i räntor på statsskulden
för nästa budgetår. Vi måste i
dag säga oss att det inte räcker. Den
siffra som upptas här kommer att korrigeras
inom ett par månader. Varför det?
Jo, helt enkelt därför att, sedan propositionen
avlämnades till riksdagen, har
det företagits en räntehöjning med en
halv procent. Denna räntehöjning fördyrar
ju de pengar, som staten själv
måste upplåna. Även om man räknar
mycket försiktigt, måste man såvitt jag
förstår utgå ifrån att statens räntebörda
för nästa år blir åtminstone 875 miljoner
kronor — icke 850 — att redovisas
över driftbudgeten.

På tal om statsskulden må kanske också
följande lilla påpekande göras. Större
delen av innevarande budgetår får väl
betecknas såsom ett år av en markerad
högkonjunktur; jag säger alltså: störredelen.
Icke desto mindre beräknas statsverket
enligt finansplanen under året
komma att ha lånat upp cirka 2 300 mil -

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

joner kronor. Beloppet är, mina damer
och herrar, såvitt jag har kunnat finna,
det största som vi någonsin har lånat
upp här i landet under ett budgetår.

Jag vågar, herr talman, tillåta mig ytterligare
ett par påpekanden rörande vår
statsfinansiella status.

Som kammarens ledamöter väl känner
till, beräknas statsinkomsterna för
nästa budgetår till 15 011 miljoner kronor,
vilket är cirka 2 300 miljoner eller
18 procent mer än den i riksstaten för
innevarande år upptagna inkomstsumman
och cirka 1 575 miljoner högre än
det nu beräknade utfallet av driftinkomsterna
för samma år. Miljonerna forsar
in i statskassan — det är ingen överdrift
att säga det — tack vare gamla
och nya skatter. Men ingenting hjälper!
Finansministern medger ju själv här i
finansplanen, att det presenterade överskottet
på 284 miljoner på driftbudgeten,
som väckte ett så stort uppseende när
man först tog del av det korta meddelandet
om detsamma, måste betraktas såsom
formellt. Hänsyn har nämligen inte
tagits — det deklarerar finansministern
öppet — till sannolikt tillkommande utgifter
i form av tilläggsstater och anslagsöverskridandcn
till följd av bl. a.
eventuella lönehöjningar för de statsanställda.
Vidare kommer driftbudgetutfallet
att påverkas av eventuella förändringar
av behållningarna på reservationsanslagen.
Apropå eventuella lönehöjningar
åt de statsanställda — ärade
kammarledamöter, enbart med en löneförhöjning
på 4 procent, stryker ju större
delen av detta s. k. överskott på 284
miljoner kronor med. Men stannar det
vid en löneförhöjning på 4 procent? Jag
vågar inte besvara den frågan. Man har
ju i tidningarna läst om lönekrav från
de anställdas sida av helt annan storleksordning
än 4 procent. Saken kan också
uttryckas så, menar jag, att budgetens
utgifter är beräknade på 1959 ars lönenivå
men inkomsterna på en stark stegring
av människornas löner — onekligen
ett något paradoxalt förhållande.

Jag ber damerna och herrarna att ännu
eu gång slå upp finansplanen på s.
22 och 23. Där finns ett par tabeller som

Statsverkspropositionen m. m.

är utomordentligt intressanta för den
som vill närmare studera de här frågorna.
överst på s. 22 och 23 återges eu
tabell som visar utvecklingen av driftbudgeten.
Sedan budgetåret 1956/57 har
driftbudgeterna varit underbalanserade,
vilket vil! säga, mina damer och herrar,
att vi under alla dessa år har lånat pengar
för att betala löpande utgifter. Ingenting
talar för att budgetåret 1960/61
kommer att förändra bilden. I tabellen
står visserligen talet 284 utan minustecken,
men vi kan vara ganska övertygade
om att, när vi kommer fram till
kompletteringspropositionen i maj, så
har vi ett minustecken där också.

Det fanns en tid — kammarens ledamöter
kanske kommer ihåg den — då
man i finansdepartementet stolt hissade
signalen: »En totalbalanserad budget.
» Hur lyckades man med det? Svaret
får vi i en tabell på s. 25 i den blå
boken, där totalbudgetsiffrorna sedan
1950/51 och ända fram till nu redovisas.
Hur har det gått med strävandena att
få en totalbalanserad budget? Ja, mina
damer och herrar, kom ihåg den stora
agitationen kring den totalbalanserade
budgeten och observera, att man har
lyckats en enda gång, och det var året
1951/52 — Koreakrisens år. Sedan dess
har det inte gått, och nu har man tydligen
resignerat och gett upp försöken.
Jag har letat förgäves i finansplanen efter
några resonemang om önskvärdheten
av en totalbalanserad budget. Man
har resignerat, och jag säger ingenting
om det. Det kan vara lika så gott, att
man först som sist erkänner misslyckandet.

Någon invänder kanske: Det är oriktigt
att påstå, att finansministern inte
visat restriktivitet i fråga om utgifterna.
Han har — så uppges ju åminstone ryktesvis
— prutat ungefär cn miljard på
myndigheternas anslagsäskanden.

Ja, herr talman, jag har inga som helst
möjligheter att verifiera en sådan uppgift.
Det finns ingenting i de handlingar,
vi har fått ta del av, som styrker ett
sådant påstående, men jag vill inte bestrida
att det kan vara möjligt att finansministern
har gjort en sådan prul -

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

ning på myndigheternas anslagsäskanden.
Men myndigheternas anslagsäskanden
är dock en helt annan sak än de utgiftsposter
som är redovisade i budgeten.
Jag vill inte bestrida att finansministern
kan ha visat denna restriktivitet,
men hur bred hans blåpenna än
må ha varit, har den icke förmått hindra,
att »statens utgifter på drift- och kapitalbudgeterna
sammantagna i det
framlagda riksstatsförslaget ökar med i
det närmaste 1 300 miljoner kronor jämfört
med riksstaten för innevarande år».
Detta är inte mitt uttalande, utan det är
finansministerns eget, och det återges
överst på s. 13 i finansplanen.

Men, herr talman, rätt skall vara rätt!
Även utgiftsminskningar förekommer.
Av de indragningar på 120 miljoner,
som besparingsutredningen modest föreslog
för nästa budgetår, har finansministern
faktiskt godtagit 30 miljoner.
Prutningen på bostadssubventionerna
rör sig om 5 miljoner för nästa budgetar
— allt detta, mina damer och herrar,
i en 15 000-miljoners budget!

En restriktivitet utöver den som iakttagits
i årets budgetarbete, vill finansministern
som bekant inte vara med om.
Den skulle — som han säger i finansplanen
— »ha gått ut över väsentliga
behov, som måste tillgodoses, om vi skall
kunna påräkna» — åter ett litet stycke
lyrik — »en harmonisk utveckling i vårt
samhälle».

Ärade kammarledamöter! Att beteckna
en ekonomisk politik, som innebär
att staten alltjämt — och därtill i en utpräglad
högkonjunktur — måste låna
pengar till att betala löpande utgifter,
såsom en garanti för en harmonisk utveckling
i vårt samhälle kan endast vara
ett uttryck för den språkets inflation,
som numera tycks gå parallell med
inflationen på andra områden.

Nej, herr talman! Budgetförslaget bådar
förvisso icke den soluppgång, som
skulle kunna driva inflationsspöket på
flykten. Den ekonomiska politiken bär
alltjämt defaitismens märke. Varje radikalt
ingrepp i utgifterna förklaras »politiskt
ogenomförbart». Man följer minsta
motståndets lag. Regeringen bollar

med illusionen att en stark budget framlagts,
när det verkliga förhållandet med
all möjlig sannolikhet är att, trots ett
exceptionellt högt skattetryck, serien av
driftbudgeter i minussaldots tecken
kommer att fortsätta. Se vidare finansplanen! I

sitt TV-framträdande på kvällen den
12 januari förklarade finansministern
enligt tidningsreferaten att budgeten innebär
»en fortsättning på den politik
som för ett progressivt samhälle i utveckling
framstår som oavvislig». Jag
har, herr talman — och därmed skall
jag sluta — en känsla av att allt fler
människor här i landet hyser allt mindre
förståelse för det slags progressivitet,
varom finansministern sålunda ordar.
I stället synes det förhålla sig så,
att medborgarna i betydande utsträckning
håller på att komma underfund
med att den trollcirkel av skattehöjningar,
utgiftsöverskott, väldiga kapitalanspråk
och penningvärdeförsämring, i
vilken svensk samhällsekonomi fastnat,
nu omsider måste brytas.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Jag skulle också vilja
säga några ord i anledning av det ändrade
system som vid årets remissdebatt
införts genom TV-sändningarna. Jag har
en något annan mening än de föregående
talarna. Det är kanske på sin plats
att man sänder ut debatten i TV, men
jag tycker att man borde göra en utredning
om på vilket sätt denna utsändning
bör ske och förelägga den för
riksdagens ledamöter, så att riksdagen
i sin tur får yttra sig om huruvida man
skall fortsätta med TV-sändningar eller
ej. Jag vet inte om något annat parlament
än det svenska har direktutsändningar
från överläggningarna, men det
kanske inte skadar att visa svenska folket
hur det går till, om sändningarna
kan ske på ett sådant sätt att de inte
blir alltför störande och debatterna inte
urartar.

Jag skulle också vilja säga några ord
om den av finansministern framlagda
finansplanen. Det är ju mycket pengar

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

det rör sig om — över 15 miljarder —
och beloppet befinner ju sig i ständigt
stigande. Jag håller med den siste ärade
talaren som sade att när vi får eu kompletteringsproposition
fram på vårsidan,
så räcker det inte med vad som här begärs
i statsverkspropositionen. Jag tror
att det kommer att bli ytterligare underskott.

Allra först skulle jag vilja säga något
om frågan hur man skall kunna bemästra
situationen vid en högkonjunktur och
dämpa denna, så att inte alltför stora inflationsrisker
uppstår. Den som har läst
trontalet eller åhört lians Majestät, när
han läst upp det, har fått uppfattningen
att varuskatten är ett led i en strävan
att dämpa inflationen. Men åtta dagar senare
får vi, jag skall använda herr Hagbergs
ord, »en ny chock» när vi erfar
att vi måste höja räntan för att dämpa
inflationsriskerna. Båda dessa åtgärder
har ju behövt vidtagas, enligt regeringens
mening. Först går man skattevägen
så långt man vågar och kan, och sedan
höjer man räntan på nytt.

Jag blev glad, när jag hörde herr Hagberg
säga att åtgärden var chockartad,
men på slutet ändrade han sig och sade
att den ingalunda var oskälig utan att
det var vad tiden kräver.

.Tåg kan icke dela dessa synpunkter,
det vill jag i första hand ha sagt. När
man företog den nya räntehöjningen
skedde det denna gång — enligt hans
excellens statsministerns deklaration —
med regeringens medverkan. Förra
gången skedde det enligt uppgift utan
regeringens medgivande. Jag tror inte att
man från regeringens sida har tagit hänsyn
till de svårigheter som kan uppstå
för personer med mindre kapitaltillgångar,
vilka är hänvisade till att för den rörliga
krediten i mycket stor utsträckning
använda växelkrediter o. <1. För dem innebär
denna åtgiird mycket svåra påfrestningar.
Särskilt gäller detta småföretagare
och jordbrukare som inte har
tillgång till något större kapital.

1 finansplanen redogörs för hur räntan
kommit att verka på bostadsbyggandet,
även på äldre lån o. d., men det
står ingenting om hur man ser på jord -

Statsverkspropositionen m. m.

brukets utveckling. Kanske har man
från regeringens sida tagit fasta på den
store professorn Bent Hansens i konjunkturinstitutet
uttalande, att jordbruket
skall nedläggas under 1960-talet. 1
så fall är det kanske inte så mycket att
säga om att regeringen inte har tittat
litet närmare på jordbrukets problem.
Jag skall med några ord senare i mitt
anförande ägna uppmärksamhet åt herr
Hansens förslag.

Om vi ser på utgifterna så finner vi
att alla huvudtitlar med undantag av
jordbrukets ökat, men där har man i
stället genomfört en minskning på omkring
4 miljoner. Beträffande .socialdepartementet
är det en ökning med 576
miljoner kronor, ecklesiastikdepartementet
ökar 122 miljoner kronor och
finansdepartementet 118 o. s. v. Jag tror
att man har rätt att fråga om det inte
hade varit klokt av regeringen att följa
besparingsutredningens försök att nedbringa
de statliga utgifterna. Utredningen
föreslog en mycket blygsam prutning,
men finansministern har inte ansett sig
kunna godtaga ens denna. Han har i
stället nöjt sig med besparingar på omkring
30 miljoner kronor. När det gäller
en statsbudget på över 15 miljarder
måste man väl ändå vara på det klara
med att man inte kan låta utgifterna bara
stiga. Regeringen räknar med att om
pengarna inte räcker till kan man öka
skatterna. Jag skulle vilja fråga: Hur
skall det ställa sig i framtiden? De pengar
som vi får in genom den allmänna
varubeskattningen räcker väl inte mer
än under det kommande budgetåret. Hur
skall det bli sedan, om man inte vill vara
med om en översyn av de stora sociala
utgifterna i landet? Fn sådan översyn
har begärts vid flera olika tillfällen.
Man har gång på gång uttalat att en
översyn av såväl skattesystemet som det
sociala välfärdssystemet borde vidtagas
ganska snabbi. Men regeringen har avvisat
detta och hänvisat till att det finns
en ny besparingsutredning, vars utlåtande
vi skall avvakta.

Om den nuvarande regeringen kommer
att sitta kvar efter valet i höst tror
jag inte att den liar möjlighet att kom -

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

ma ifrån en allmän översyn av våra utgifter.
Eu sådan översyn tror jag för övrigt
måste göras, vilken regering vi än
kommer att få.

Om man på något sätt skall kunna bemästra
situationen får man göra klart
för människorna —• oavsett vilken kategori
de tillhör — att de måste försöka
reda sig litet mera på egen hand än som
varit förhållandet på senaste tiden. Vilken
yrkesgren det än gäller måste en
viss återhållsamhet iakttas.

Jag var också i tillfälle att höra finansministerns
redogörelse för statsbudgeten.
Jag fick den uppfattningen att
han var mycket nöjd och belåten med
vad regeringen åstadkommit. Han framhöll
att vi har goda finanser i vårt land
och goda möjligheter till fortsatt utveckling.
Det vill jag inte bestrida. Det skulle
vara orätt att säga att vårt lands ekonomiska
läge är uruselt -— vårt land har
stora möjligheter. Men jag tror att man
ändå måste hålla i minnet att man inte
kan gå hur långt som helst, utan det
måste finnas eu gräns. Om vi kan utestänga
arbetslösheten — vilket synes troligt
med det konjunkturuppsving som
skett — är nog en förutsättning härför
att vi kan hålla vår industri och vårt
jordbruk på en hög nivå. Men vi skall
inte bortse från svårigheterna. Sådana
kommer vi nog att få vidkännas på
grund av de höga framställningskostnaderna
i vårt land i jämförelse med andra
länder. Jag tror att handelsministern
har rätt stora svårigheter att brottas med
när det gäller vissa branscher. Vi ser
hur det går med vår textilindustri —
den har ju varit på fallrepet länge, och
det ena företaget efter det andra slår
igen. Då måste man fråga sig: Vad är
det som gör att vi kommit i detta olycksaliga
läge? Jag vågar säga att det är
konkurrensen från länder som är lågt utvecklade,
som har mycket billig arbetskraft
och framställer varorna mycket
billigare än vi kan åstadkomma här. Det
är naturligtvis detta som gör att vårt
land kommit i en så brydsam situation
som för närvarande råder inom vissa industrier.

Jag skulle också vilja säga, att indu -

strien i vårt land står på en mycket hög
nivå. Vi har säkerligen goda chanser att
tävla med andra makter, för den händelse
utvecklingen där sker i någotsånär
samma takt som i vårt land. Om det inte
blir så, blir det mycket svårt för handelsministern
att i fortsättningen bemästra
situationen.

När finansministern i finansplanen
redogör för vilka förbättringar som skett
inom vårt näringsliv, framhåller han
att vi infört 45-timmars arbetsvecka, förbättrade
folkpensioner, tjänstepension
in. in., och han slutar med att säga, att
detta förbättrat förhållandena både för
staten och den enskilde. Det är självklart
att om förbättringar genomförts på
det ena området, återverkar de också på
andra områden, men jag vill säga att
för den enskilde medborgaren är den
förbättring som han nu fått minimal på
grund av de höga skatter som ständigt
tas ut. Om ett konjunkturuppsving kommer,
säger man att det är fara för inflation
och att man måste på något sätt
begränsa köpkraften, och så föreslår
man en varuskatt eller dylikt för att på
så sätt — som man tror — bemästra det
hela. Jag anser för min del att man bäst
bemästrar det hela genom att hålla tillbaka
utgifterna och att försöka bringa
ned dessa till en skälig nivå, så att vi i
fortsättningen kan få en balanserad budget
utan att ständigt behöva låna pengar
och ta ut höga skatter. Jag tror att vi i
viss mån får försöka slå in på den vägen,
om vi i fortsättningen skall kunna
uppnå någon budgetbalans.

Jag skulle också vilja ägna några ord
åt den lönerörelse som nu pågår. Jag
skall återge vad som sades, när denna
kammare beslöt att införa tjänstepensioneringen.
Herr Geijer yttrade då att om
den allmänna tjänstepensionen infördes
i vårt land, skulle detta innebära att
man i fortsättningen måste avstå från
större lönehöjningar än vad produktionsökningen
ger möjlighet till. Finansministern
har här redovisat 4 procents
produktionsökning inom vårt land, men
jag har läst i tidningarna, att man begär
löneökningar på mellan 10 och upp
till 16 procent — om det nu ligger någon

Måndagen den 25 januari 191)0 fm.

Nr 2

sanning i vad tidningarna har återgett,
det vet jag inte. Om så är förhållandet
vill jag bara säga att situationen är ännu
mörkare. Yi kan inte ständigt och
jämt dra åt skruven med höjda löner
och höjda omkostnader genom omsättningsskatt
och dylikt, varpå man kommer
och begär kompensationer på både
det ena och det andra området. Detta
medför sådana här krav på omedelbar
kompensation. Jag för min del, och jag
tror att jag vågar tala för centerpartiet,
menar att om inte regeringen vill vidta
sparsamhctsåtgärder på de områden,
där detta verkligen är möjligt, kommer
det inte att bli någon större förbättring,
utan man kommer att tro att konjunkturen
skall vara lika gynnsam i fortsättningen.
Jag hoppas, att så skall bli förhållandet,
men vi får inte bortse ifrån,
att vi kan få bakslag på detta område,
och då står vi inför en situation som
kanske kan bli mycket besvärlig för hela
svenska folket.

Finansministern säger i finansplanen
att det finns utrymme för löneökningar
för statsanställda. Ja, det är klart att
man kan beräkna att det finns utrymme
både på det ena och på det andra området.
Huruvida det emellertid finns någon
möjlighet att genomföra en löneförhöjning
får ju framtiden utvisa. Som situationen
för närvarande är tror jag att
man får vara ganska försiktig om man
skall kunna klara det hela framdeles
utan att bibehålla det nuvarande höga
skattetrycket.

Vi fick jo, herr talman, eu julhälsning
eller en nyårshälsning — om jagså
får säga — från konjunkturinstitutets
chef, den danske specialisten Bent Hansen
— som med sin stora kännedom om
ekonomiska ting och med sitt omdöme
beträffande ett lands behov av försörjningsmöjligheter
uttalade att det skulle
vara önskvärt, alt hela det svenska jordhruket
kunde avvecklas under 1960-talet.
Jag tycker att det skulle vara skäl
för regeringen, när en man i den ställningen
— han är ju regeringens rådgivare
— uttalar sig på detta sättet, att
skicka hem honom till Danmark fortast
möjligt och låta honom lägga ner det

Statsverkspropositionen m. m.
danska jordbruket — då får vi se, vad
danskarna kommer att säga om detta.
Det kan också hända att han menar att
om vi lägger ner det .svenska jordbruket
kommer danskarna att ha större möjligheter
att exportera sina produkter hit
— det är kanske båda dessa saker han
tänkt på. Jag ser att jordbruksministern
iir närvarande här i kammaren, och jagskulle
bli mycket glad om jag vid något
tillfälle kunde få höra om han delar de
synpunkter på jordbruksfrågan, som
professor Bent Hansen givit uttryck åt
och som han givit Sveriges bönder i nyårshälsning.
Jag tror att det finns all
anledning att tänka sig för innan man
skickar upp eu sådan försöksballong,
som innebär, att man skulle avhända ett
land dess försörjningsmöjligheter. Jag
anser att vi bör vara ytterst försiktiga i
detta fall.

Jag vill bara med några ord omtala
att jag för ett par år sedan hade tillfälle
att i England med den engelske jordbruksministern
diskutera vilka synpunkter
som där anlades på det engelska
jordbruket, eftersom stödet åt jordbruket
där är mångdubbelt större än vad
Sveriges folk ger det svenska jordbruket.
Han yttrade i det sammanhanget,
att om någonting skulle hända, är ett
land, som saknar egen livsmedelsförsörjning,
vigt till undergång. Det skulle nog
även för vårt lands vidkommande vid
en avstängning bli mycket bekymmersamt
att skaffa fram livsmedel i tillräcklig
omfattning till det svenska folket.
Det är därför enligt min mening kanske
inte riktigt att regeringen låter en
sådan man sitta som chef för konjunkturinstitutet,
som skall vara ett rådgivande
organ för regeringen beträffande
den ekonomiska politiken. Det finns nog
anledning för regeringen att ta denna
fråga under övervägande.

Det skulle, herr talman, vara mycket
alt tillägga om den statsverksproposition
som nu är framlagd, men jag skall inte
uppehålla tiden längre, då ju partiledarna
senare skall lägga fram sina synpunkter.
Jag nöjer mig därför, herr talman,
med att yrka remiss på propositionen.

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! I det något frostiga sparsamhetsklimat
som vi levat i under några
år har många desperata förslag till
begränsningar av statens utgifter lagts
fram. Vissa förslag, som fördes fram
här i riksdagen förra året, tillbakavisades
som orimliga men kommer säkert
igen i år liksom den nordiska gudasagans
varje kväll slaktade men varje morgon
frisk och kry uppdykande galt.

De borgerliga oppositionspartierna,
som för inte så många år sedan i den
politiska budgivningens häxdans tävlade
om att vara tillmötesgående mot
grupper och institutioner, har nu helt
plötsligt slagit om och börjat tävla i
sparsamhet. Längst i denna ädla sport
har högern gått. I »vardagsmänniskans»
namn har man krävt och kräver långt
gående nedskärningar av de sociala utgiftsposterna.
Skulle högerns strävan att
underminera den bas, på vilken Soeialsverige
är uppbyggt, ha framgång, komme
sannerligen »vardagsmänniskorna» i
kläm. Det är mot barnfamiljerna, mot
människor med små inkomster, mot sjuka,
arbetslösa och folk med bekymmer
och svårigheter av olika slag, som högerns
sparsamhetsiver främst har riktat
sig.

Försöken att vältra över en del av de
statliga utgifterna på landstingen och
kommunerna tillbakavisades av riksdagen
förra året. Kommer förslag till liknande
överflyttningar av utgifter även
fram i år, bör de tillbakavisas lika bestämt
som i fjol. Svenska folkets samlade
skattesumma blir ju inte mindre, om
man disponerar om en del av skatteuttaget
från de statliga till de kommunala
uppbördsmännen. Men belastningen blir
vid den av högern rekommenderade
överflyttningen förändrad på ett högst
otillfredsställande sätt. En del av skattebördan
kommer nämligen att lyftas över
från de stora inkomsttagarnas mer bärkraftiga
axlar till de små inkomsttagarnas
mindre bärkraftiga som en följd av
att statsskatten är progressiv och den
kommunala proportionell.

I den offentliga skattedebatten hör
man ju visserligen från talesmännen för

den sida, som vill flytta över en del
statliga utgifter på kommunerna, att
staten skulle vara en större slösare än
landsting och kommuner. Fördenskull
skulle det var välgörande om de sparsamma
primärkommunerna själva finge
ta hand om en del angelägenheter som
staten nu drar försorg om. Påståendet
kan förefalla bestickande, men det är
inte riktigt. Det finns stora eftersatta
behov både på de fält, som staten har
att sköta, och på dem, som primärkommunerna
har ansvaret för. Skulle kommunerna
få försämrade statsbidrag,
tvingades de att ta ut mer skatt av medborgarna.
Ty man önskar väl inte att
våra städer och landskommuner skall
försämra den service de skapat till gagn
och trevnad för medborgarna?

Statsbidraget är också i många fall en
skatteutjämnando faktor. Med den pa
sina håll ogynnsamma befolkningsutveckling
vi har skulle försämrade statsbidragsgrunder
för skolbespisningar,
hemvårdarinnor, byggande av ålderdomshem
och allt det rör sig om bli
mycket besvärande. Redan nu har många
kommuner svårt att hävda sig i konkurrensen
om företag och arbetskraft.
Skulle man genom försämrade statsbidragsgrunder
tvinga dessa kommuner
till ökat kommunalt skatteuttag, komme
svårigheterna att ytterligare öka.

Nu hette det visserligen härom året
i en berömd valaffisch, att man skulle
klara sig själv och inte sitta i pappa
statens knä. Men jag tror, att inte ens
upphovsmännen till den spexiga och
iögonenfallande valklyschan vill överföra
rådet till alla områden. För att inte
något missförstånd skall uppstå får ja^
kanske erinra om att det var centerpartiet,
som slungade ut den apostroferade
valaffischen och att det inte gällde statsbidragen
den gången utan tjänstepensionen.
Men vill man inte —• för att använda
valaffischens expressiva bildspråk
— sitta i statens knä i det ena
fallet, vill man det väl inte heller i det
andra. När vi lyssnade till herr Elofsson
i Vä nyss, förstod vi, att han vur
mycket missnöjd i varje fall med att
jordbruksstaten har minskat, medan

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

andra huvudtitlar blivit bättre tillgodosedda.
Tydligen var intresset för bidrag
från statens sida mycket stort från hans
sida. Partiets slogan under folkomröstningskampanjen
var väl sålunda en förvillelse
av engångsnatur som inte konsekvent
överförts till statsbidragsområdet.

Då man studerat årets statsverksproposition
finner man att departementscheferna
trots sparsamhetsklimatets bisterhet
funnit vägar för att inte bara
hålla den sociala standarden utan även
åstadkomma en del förbättringar. Detta
gäller inte minst i fråga om vårdnadsområdena.
Men även på det kulturella
avsnittet, främst då det gäller vetenskap
och forskning, har uppskrivningar avanslagen
presenterats. Glädjande är att
också konsten och musiken kunnat få
del av de anslagshöjningar som åttonde
huvudtiteln visar upp. De blygsamma
förbättringar som de utövande konstnärerna
har att emotse är ett första tillmötesgående
av den serie förslag till
stöd åt den bildande konsten i Sverige
som 1948 års konstutredning på sin tid
lade fram.

Dagens remissdebatt har kallats inledningen
till årets valrörelse. I oppositionens
tidningar har man dessutom sedan
en tid gjort gällande att 1960-talet
kan komma att bli ett borgerlighetens
årtionde. Hur det blir med den saken är
det för tidigt att yttra sig om nu. Det
avgörs först tredje söndagen i september,
och dit är det ännu en bra bit

att Sä. .

Att man på oppositionshåll satsar hart
för att åstadkomma ett regimskifte är
dock uppenbart. Däri ligger heller inget
anmärkningsvärt. Det är en oppositions
uppgift att söka komma ur oppositionsläget
och få överta de s. k. regeringstömmarna.
Skulle ett regimskifte komma
till stånd och det största oppositionspartiet,
alltså högern, diktera utvecklingen,
blir 1960-talet ett för det
stora flertalet svenskar besvärligt och bekymmersamt
årtionde. Högerns attacker
mot socialutgifterna är sannerligen illavarslande.
Talet om att staten skall hålla
fingrarna borta och låta människorna

Statsverkspropositionen m. m.

sköta sig och sina pengar själva kan
låta bra i vissa öron, men det måste innebära
en återgång till gamla otrygga
förhållanden. Välfärdssamhället, som
ibland kallas Socialsverige, ibland folkhemmet,
bespottas ofta av politiska ultras
och okunniga kåsörer, gycklas med
av professionella lustigkurrar i radion
men är en tillgång som inte kommer att
ges upp utan strid.

Sparsamhetsivrarna måste besinna sig
då de rusar fram över sidorna i vissa
huvudtitlar. Betecknande är för övrigt
hur andaktsfullt de mest ivriga sparsamhetsvänner
stannar inför försvarets
huvudtitel. Den vill man inte röra. Den
anses helig. Värdefullt är det för den
skull att försvarsministern tillsatt eu
kommitté för att se vad som kan åstadkommas
i besparande syfte inom försvaret.
Det är lika angeläget att spara på
detta område som på inånga andra, kanske
t. o. m. angelägnare. Att till repititionsövningar
inkallade ofta sprider påstående
år efter år om militärt slöseri
är inte till nytta för försvaret. Att de
s. k. repgubbarna ofta får gå dagar, kanske
veckor av den tid de inkallats och
vänta på att först bli utrustade och sä
småningom avrustade skapar irritation
och missnöje. Säkerligen finns det åtskilligt
att göra för att få den militära
organisationen smidigare och mera rationell.

Att vårt försvar är ett stöd för vår
alliansfria utrikespolitik är uppenbart
för de flesta. Alliansfriheten är en linje
som det svenska folkets överväldigande
massa har accepterat och vill bevara.
Denna alliansfrihet hoppas jag skall fä
bestå även under 1960-talet. Den skenbara
avspänningen ute i världen just
nu — om den är mer än skenbar vågar
jag inte ha någon mening om — motiverar
ingen ändring i vår utrikespolitiska
status.

Herr talman! Mer skall jag inte besvära
kammaren med. Jag har med det
sagda endast velat uttrycka min tillfredsställelse
över att regeringen trots
det ekonomiska läget har kunnat presentera
en så hygglig budget, som den
vilken vi nu skall remittera til! ut -

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

skott, och därtill varna för att lyssna
alltför mycket till äventyrliga sparsamhetstoner.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag bär inte tagit till
orda för att tillkännage min uppfattning
om lämpligheten av det televisionsarrangemang
som här i flera anföranden
berörts. Jag har ändå tack vare dessa
arrangemang fått ett tillfälle som jag vill
begagna att något informera kamrarnas
ledamöter om läget beträffande de stora
marknadsplanerna i Europa.

Jag vill endast erinra om att frihandelsfördraget
undertecknades i början
av denna månad och att proposition
kommer att framläggas i dagarna. Vi
kan sålunda ganska snart få en debatt
om det materiella innehållet och de väntade
konsekvenserna av dessa planer.
Ratifikation och ikraftställande förutsattes
kunna ske före den 1 juli i år. Men
redan under mellantiden har vissa institutioner
organiserats. Ministerrådet
har trätt i funktion, och nu senast under
de veckor som förflutit i januari
har inte mindre än fyra sammanträden
hållits i frihandelssammanslutningens
ministerråd. Ämbetsmännen som ursprungligen
hade ansvaret för att uppgöra
ett konventionsförslag sammanträder
likaledes regelbundet och behandlar
uppkommande förslag som förberedelse
för ministrarnas beslut. En särskild
kommitté för förberedelsearbetena har
vidare tillsatts. Den består av cheferna
för deltagarländernas OEEC-delegationer
i Paris. Ett provisoriskt sekretariat
har likaledes inrättats.

Min avsikt är inte att redogöra för
konventionen. Efter den debatt som ägde
rum här i kammaren den 17 november,
om jag minns rätt, herr talman,
är det kanske ganska överflödigt,
och därjämte, som jag nyss framhöll,
får ju kammarens ledamöter tillfälle
att återkomma till saken när propositionen
om några dagar läggs på riksdagens
bord och i samband med behandlingen
av den propositionen. Jag
vill därför begränsa mig till några un -

derstrykanden av den principiella innebörden.

Till sill natur iir frihandelssammanslutningen
utåtriktad. Den syftar inte
endast till en frigörelse av handeln mellan
medlemsstaterna utan också till fortsatt
avveckling av tullarna i Västeuropa.
Den innebär ett regionalt samarbete,
man kan säga i viss mån en vidgning
och ett fördjupande av den verksamhet
som icke utan framgång bedrivits inom
OEEC under mer än ett decennium.

Parallellt med strävandena att åstadkomma
ett regionalt samarbete i Europa
omfattande hela Västeuropa, sålunda
även övriga elva OEEC-länder, är
den svenska regeringen naturligtvis beredd
att fortsätta att stödja strävandena
inom både GATT och valutafonden att
avveckla handelshindren på världsvid
basis. Det har ibland sagts att den uppgiften
kanske i dagens läge ter sig mera
angelägen än att åstadkomma ett intensivare
regionalt samarbete. Jag tror
emellertid att vi måste erkänna att båda
metoderna behövs samtidigt. Jag skall
strax återkomma till det. Genom vårt
deltagande i frihandelssammanslutningen
blir vi således ingalunda befriade
från skyldigheten att fullfölja strävandena
till friare handel i världen över
huvud taget.

Europas tillfrisknande efter kriget är
nu ett faktum. Återhämtningen är fullbordad,
och vi går in i 1960-talet med
ganska gynnsamma utgångspunkter. Det
är därför naturligt att Europa anstränger
sig att öppna sina gränser för att ge
möjligheter till en mera omfattande
handel. Vi kan också — och det är den
andra huvuduppgiften som Europa såvitt
jag förstår i dessa hänseenden kommer
att stå inför under 1960-talet —• på
olika sätt och i skilda former öka insatserna
för att påskynda utvecklingen
inom de underutvecklade länderna både
på vår egen kontinent och i andra
världsdelar. På grund av Västeuropas
förhållandevis gynnsamma utgångsläge
har vi dessa förutsättningar.

Men om vi skall lyckas fullfölja dessa
uppgifter och åstadkomma en frigörelse
av handeln måste vi i första hand bygga

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

på ett nära samarbete mellan oss själva.
•tåg tror inte det behöver särskilt understrykas
här att stora marknader är
nödvändiga i det skede vari den ekonomiska
utvecklingen nu ingått. Det är ur
den synpunkten som läget med två handelsblock
med var sina handelsregler,
existerande sida vid sida, rymmer betydande
risker i framtiden, ja, kanske
till och med kan innebära att ett handelskrig
kan hota Europa. Lyckas vi inte
undvika att utvecklingen tar en sådan
riktning kommer vi knappast att kunna
aktivt bidra till en sund ekonomisk utveckling
i omvärlden genom ökade insatser
till underutvecklade länders fromma
eller genom att skapa ökade möjligheter
för handeln i världen. Europa
måste i första hand skapa ordning i sitt
eget hus för att kunna mera substantiellt
bidra till ekonomiska framsteg ute i
världen.

Jag vill understryka att frihandelssammanslutningen,
eller EFTA som den
nu heter med de engelska initialerna, inte
tillkommit för sin egen skull eller på
grund av att det funnits något .särskilt
önskemål om att skapa ett yttre frihandelsområde
mellan de sju medlemsstaterna.
Det blev en tvingande nödvändighet
att söka oss fram den vägen efter
frihandelsförhandlingarnas sammanbrott
på hösten 1958. Det var i själva
verket den enda då återstående möjligheten
att vidga marknaderna för svenska
produkter. Vi stod aldrig inför ett
val mellan ett västeuropeiskt frihandelsområde
omfattande alla OEEC:s medlemsstater
och detta mera begränsade
frihandelsförbund, som nu preliminärt
skapats. Vi stod i själva verket inför valet
att antingen få det yttre frihandelsområdet
eller också ingenting alls, och
det valet var inte svårt att träffa.

I vilket fall som helst är de marknader,
som de övriga medlemsstaterna inom
EFTA erbjuder svenska produkter,
inte betydelselösa. Drygt 35 procent av
den totala svenska exporten placeras på
dessa marknader och ännu litet mer om
vi ser till exporten av färdiga varor och
halvfabrikat, varugrupper för vilka tullarna
kan utgöra ett besvärande hinder.

Statsverkspropositionen m. m.

Frihandelsområdet utgör, jag vill bara
understryka det, för den svenska exporten
mycket betydelsefullare marknader
än sexstatsunionen erbjuder. Jag vill
därmed på intet sätt underskatta betydelsen
av Kontinentalcuropa som en
marknad för de svenska varorna, men
jag vill ändå att man skall ha klart för
sig att vår export hittills varit starkare
orienterad mot friliandelsområdets medlemsstater
än mot sexmaktsunionens.
Det är framför allt i vår import som
sexmaktsunionen väger särskilt tungt.
Men vårt syfte med att försöka åstadkomma
en frihandelssammanslutning
mellan de sju medlemsstaterna var ju inte
endast att bredda marknaderna för
våra egna produkter och få en vidgad
samhandel som en utgångspunkt för en
mera världsvid expansion av handeln
mellan oss och omvärlden, utan vi trodde
också att vi därmed skulle kunna skapa
en grund och en fast utgångspunkt
för nya förhandlingar om ett vidgat
handelssamarbete i Europa. Vi ansåg,
som jag tror på goda grunder, att möjligheterna
för vårt land och för övriga
enskilda länder att komma till tals med
sexstatsunionen och åstadkomma anordningar,
som undanröjde den olikartade
behandlingen av importen till dessa länder
ocli i varje fall eliminerade riskerna
för ett framtida handelskrig, skulle vara
betydligt större om vi stode samman
än om vi var och en för sig gick till sådana
diskussioner. Därför gav vi redan
i samband med överläggningarna i Saltsjöbaden
i somras, då ministrarna från
de sju länderna sammanträdde och i
princip godkände ett beslut om att inrätta
ett frihandelsförbund, uttryck åt
den uppfattningen alt detta skulle vara
ett första steg mot ett vidare europeiskt
samarbete.

Vi har vid varje tillfälle som erbjudit
sig understrukit alt detta är det främsta
syftet med frihandelsförbundet. Det är
så konstruerat att en anknytning till sexstatsunionen
skall kunna göras, om viljan
finns att åstadkomma ett dylikt samarbete.
Införandet av de nya handelsreglerna
och avveckling av handelshindren
följer i stort sett samma tidtabell.

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Skulle man inom sexstatsunionen gå
snabbare fram, föreligger samma möjligheter
inom frihandelsförbundet att påskynda
avvecklingen av handelshindren.

Det har också i olika sammanhang understrukits
att även om frihandelsförbundet
kanske är så starkt att det till
nöds kan stå på egna ben, är ändå dess
yttersta syfte att utgöra utgångspunkt
för ett vidare samarbete.

En vädjan härom var jag i tillfälle att
rikta till Europarådet vid dess sammanträde
i september. Jag kunde till min
glädje också konstatera att det bland
parlamentarikerna i Europarådet fanns
en betydande förståelse för nödvändigheten
att Europa inte skulle möta framtiden
handelspolitiskt och ekonomiskt
splittrat. Detta kom också till uttryck i
en rekommendation som antogs på den
ekonomiska och politiska kommitténs
förslag och som gick ut på att de två
blocken i Europa snabbt borde söka
komma samman till förhandlingar för
att inom OEEC söka åstadkomma ett vidare
samarbete. Detta syfte har också
klart kommit till uttryck i den konvention
som vi undertecknade den 4 januari
i år.

Det fattades också i samband med att
ministrarna från de sju länderna sammanträdde
i november ett beslut om att
man skulle fullfölja denna tanke genom
att direkt inför den europeiska kommissionen,
en av myndigheterna inom sexstatsunionen,
och i de olika medlemsländerna
tillkännage vår önskan att
komma till diskussioner med de sex. Vi
antydde också att vi ville bibehålla
OEEC för att därigenom äga ett kontaktorgan
och ett forum för dessa förhandlingar.

Även i andra avseenden har vi låtit
vår önskan att åstadkomma ett vidare
samarbete komma till uttryck, bl. a. på
det sättet att vi har velat förlägga det
preliminära sätet för EFTA:s sekretariat
till Paris. Parentetiskt kanske jag får
inskjuta alt här har vissa komplikationer
anmält sig. När vi från Sveriges sida
via den svenska beskickningen i Paris
kontaktade det franska utrikesdepartementet
för att efterhöra om vi kunde

påräkna ett medgivande till att sekretariatet
för det nya frihandelsförbundet
förlädes till Paris, fick vi först beskedet
att detta säkerligen inte skulle möta något
hinder. På sista tiden förefaller det
emellertid som om man från fransk sida
blivit mera osäker om önskvärdheten av
att lämna ett sådant medgivande. Sekretariatet
har därför preliminärt fått Paris
såsom säte, men en ändring kan komma
att framtvingas.

När vi valde Paris gjorde vi det av
två skäl. För det första ville vi därmed
ge uttryck för vår önskan att genom
OEEC åstadkomma förhandlingar om ett
vidare samarbete. För det andra var det
en naturlig strävan för oss att hålla apparaten
så liten som möjligt och begagna
den expertis som finns både inom
OEEC och hos de olika medlemsländernas
delegationer i OEEC.

Emellertid har trots detta ännu ingenting
skett. Något närmande mellan de
båda blocken kan vi kanske ännu inte
tala om. Vad vi bär väntat på har varit
en förklaring från de sex’ sida, att det
inom sexstatsunionen föreligger en vilja
till förhandlingar. Men en sådan deklaration
har vi icke erhållit. I stället har
man från sexstatsunionens sida försökt
att skjuta andra frågor i förgrunden.
Man har sagt att man är mera intresserad
av att i nuvarande liige få till stånd
eu diskussion av de världsomspännande
frågorna för handeln. Vi kan, har man
förklarat, vid tänka oss alt ta upp överläggningar
med enskilda länder utanför
sexstatsunionen. Men dessa förhandlingar
måste i huvudsak följa GATT-reglerna.
De tullmedgivanden, som vi kan
vara villiga att lämna och som ingår i
vår plan för avvecklingen av tullarna
mellan oss själva, fortsätter sexstaterna
resonemanget, måste vara begränsade
och kan icke för ett europeiskt land
utanför vårt block utsträckas längre än
vad sexstatsunionen är villig att medge
utomeuropeiska länder.

Man skall göra klart för sig att det
föreligger vissa likheter mellan det nya
frihandelsförbundet, EFTA, och sexstatsunionen.
De har likheter i sina handelsregler,
båda syftar till att vidga

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

marknaderna, att avskaffa handelshindren
under en viss period. De syftar även
till ett samarbete i andra avseenden. Det
finns i båda fördragen vissa bestämmelser
som kan reglera konkurrensförhållandena.
Det föreligger andra bestämmelser
och andra områden, där konventionstexterna
i Rom-fördraget och i
EFTA-fördraget har betydande likheter
med varandra.

Men det finns också väsentliga olikheter,
det kan inte nog understrykas. Sexmaktsunionen
är ändå primärt ett politiskt
förbund, och detta har hittills dominerats
av förbindelsen mellan Tyskland
och Frankrike. Det skulle vara mig
främmande att underskatta betydelsen i
och för sig av ett sådant förbund. Det
måste vara tillfredsställande om man här
i Europa kan se fram emot ett slut på de
långvariga, mer än hundraåriga strider
som förekommit mellan de två stormakterna
på den europeiska kontinenten.

Så långt har väl sexmaktsunionen en
vid och stor politisk lika val som ekonomisk
betydelse. Men man kan stiilla sig
frågande till om det är nödvändigt, för
att en sådan förståelse mellan de två
stormakterna skall kunna åstadkommas,
att andra länders handel utsättes för diskrimination.
Det är det vi har haft anledning
att vända oss emot. Vi har kunnat
göra det med desto starkare skäl
som det vid åtskilliga tillfällen under
Parisförhandlingarna fattades principbeslut
om att vidga handelssamarbetet
och att till sexmaktsunionen också knyta
ett vidsträckt friliandelsområde med friare
handelsregler. Det förefaller emellertid
som om attityden på sista tiden
stelnat ytterligare. Naturligtvis finns det
olika uppfattningar inom sexmaktsunionen,
och vi har varit väl medvetna om
det. Men de ansvariga myndigheterna
och de beslutande organen har inte tillkännagivit
någon förhandlingsvilja hittills.
Det har på den senaste tiden förelegat
en allt starkare benägenhet att i
stället för de regionala frågorna skjuta
de världspolitiska frågorna i förgrunden.

Jag tror att man i viss män får söka
förklaringen härtill i den traditionella

Statsverkspropositionen m. m.

protektionism, som alltjämt präglar
fransk ekonomisk politik, och på en bestämd
önskan från tysk sida att tillmötesgå
franska intressen härvidlag. Det
kan vara ganska intressant att ta del av
den senast utkomna delen av de Gaulles
memoarer, .lag har läst den flyktigt, men
jag fann där ett uttryck som tyder på
att vad de Gaulle eftersträvar såsom ledaren
för den nuvarande franska regimen
är knappast ett mera allomfattande
.samarbete i Europa utan snarare ett
upplivande av Karl den stores rike på
den europeiska kontinenten utan inblandning
av England och utan inblandning
av utanförstående länder. Under
sådana omständigheter måste man bedöma
förutsättningarna för att komma
till en snar uppgörelse mellan de sex
och de sju som ganska små för närvarande.

Möjligheterna härtill är naturligtvis
inte bara beroende av uppfattningarna
inom sexmaktsunionen. Förenta staternas
syn på de europeiska problemen kan
i hög grad också få en avgörande betydelse
för våra möjligheter att komma
fram till en lösning. I Amerika har man
från början med ganska allmän tillfredsställelse
hälsat tillkomsten av sexmaktsunionen.
Jag skall inte här försöka att
analysera vad som ligger bakom denna
positiva inställning till sexmaktsunionen.
Emellertid har naturligtvis — det
kan väl ändå sägas — den federalistiska
uppfattningen i Amerika spelat en roll.
Man vill gärna se sexmaktsunionen som
ett försök att i Europa skapa ett Europas
förenta stater, som kanhända skall
visa sig, enligt amerikansk uppfattning,
lika välgörande för den europeiska utvecklingen
och för Europas möjligheter
att bidra till den ekonomiska utvecklingen
ute i världen som en gång tillkomsten
av Amerikas förenta stater var
för den kontinenten. Naturligtvis har
man förstått att det är tillfredsställande
att det inte föreligger någon konfliktsituation
mellan Frankrike och Tyskland.
Just för att undvika en sådan konfliktsituation,
menar man, bör man kunna vara
villig att betala ett visst pris. Därför
har Amerika redan från början med

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

sympati och förståelse omfattat sexmaktsunionen.
Vi kan inte säga att man
med samma känslor mött våra försök
att skapa ett yttre frihandelsområde.
Under de frihandelsförhandlingar som
ägde rum i Paris fram till december
1958 förhöll sig Amerika ytterligt positivt.
Man ville på intet sätt inta eu
ståndpunkt som skulle kunnat ge sexmaktsunionen
och medlemsstaterna i
den gemensamma marknaden den uppfattningen,
att Amerika var berett att
utöva någon press på dessa medlemsstater
till förmån för ett vidare europeiskt
samarbete. Ungefär samma uppfattning
har sedan allmänt kommit till
uttryck i den amerikanska pressen. I och
för sig är man inte fientligt inställd till
det nu bildade mindre frihandelsförbundet.
Man ställer sig heller inte främmande
till tanken att kunna åstadkomma
ett vidare ekonomiskt samarbete i
Europa. Men man vill inte ta något initiativ
för att åstadkomma ett sådant vidare
samarbete. Dessutom är man angelägen
att betona att man inte är beredd
att låta den amerikanska handeln
eller de amerikanska intressena lida skada
på grund av frihandelsförbundets
tillkomst. Man är mycket angelägen om
att frihandelsförbundet följer de regler
som finns inskrivna i GATT-avtalet och
helt överensstämmer med GATT:s stadga.
Jag tror att det redan har framhållits
här att EFTA-konventionen såvitt vi
kan förstå uppfyller det kravet. Den
amerikanska ståndpunkten kan alltså
karakteriseras som passivt avvaktande.
Man vill inte vara med om någonting
som stör sexmaktsunionens fortsatta utveckling.

I det betalningsläge som Amerika nu
råkat in i föreligger helt naturligt viss
risk för en nyvaknad protektionism.
Dollaravtappningen är för närvarande
ganska stark. Alla inser att Förenta staterna
inte kan i fortsättningen förlora
4 å 5 miljarder dollar om året. Men
analyserar man betalnings- och handelsutvecklingen
närmare skall man finna
att även om balansen i den amerikanska
varuhandeln utvecklats oförmånligt under
det senaste året, så har Förenta sta -

terna dock alltjämt ett överskott i sina
löpande varutransaktioner. Underskottet
sammanhänger dels med den militära
hjälp som Förenta staterna lämnar olika
allierade länder, dels med den ekonomiska
hjälp som lämnas till länder vilka
är i särskilt starkt behov därav. Talman
bort de summorna visar den löpande
balansen under 1959 i själva verket
alltjämt ett överskott.

Trots detta får vi konstatera att det
råder en psykologisk oro i Förenta staterna,
där man betraktar varje steg, som
skulle kunna innebära ett försämrat
konkurrensförhållande för de amerikanska
varorna i andra länder, såsom mycket
allvarligt. Detta är bakgrunden till
att vi under diskussionerna mellan företrädare
för sjustatsgruppen och de amerikanska
myndigheterna har mött den
uppfattningen från amerikansk sida att
amerikanarna är mycket angelägna om
att deras försäljningsmöjligheter inte
försämras på grund av det samarbete
vi etablerar. Vi har svarat att vi är fullt
medvetna om att det samarbete vi skapar
och de former för samarbetet som
vi väljer måste stå i överensstämmelse
med GATT-avtalet och våra skyldigheter
och förpliktelser inom andra internationella
och världsomfattande ekonomiska
organ.

Vidare har vi framhållit att den amerikanska
varuexporten i själva verket
utsätts för större svårigheter genom sexmaktsunionens
existens än genom friliandelsförbundets.
Visserligen tar vi
bort tullarna mellan frihandelsförbundets
länder utan att automatiskt utsträcka
dessa medgivanden till andra än
medlemsländerna, men vi har fortfarande
i princip rätt att bestämma över
våra egna yttre tullar och har därför
alltjämt frihet och är fullt beredda att
fortsätta strävandena att åstadkomma
en sänkning av våra yttre tullar genom
förhandlingar i GATT eller på andra
sätt, om det skulle visa sig mera praktiskt.
Och härvidlag skiljer sig vårt förbund
och konstruktionen av vårt samarbete
från den ordning som tillämpas
bland sexstaterna, eftersom de har tullunion
och en gemensam tullmur utåt

Mandagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

som komplement till tullfriheten mellan
medlemsstaterna. Denna gemensamma
tullmur skall byggas upp från och med
1962, och för en del av den marknad
som nu ligger inom sexmaktsunionen
kommer de yttre tullarna att innebära
en kraftig tullhöjning på färdigvaror, ja,
även på halvfabrikat och råvaror. Särskilt
gäller detta Benelux — de mest utvecklade
industriländerna —- men i viss
mån också Tyskland. När man fastställer
det genomsnitt som skall utgöra den
gemensamma tullmuren, blir det såvitt
vi kan se en sänkning av de legala italienska
tullarna och av vissa franska tullar,
men samtidigt blir det tullhöjningar
både på den tyska marknaden och framför
allt i Belgien och Holland. I argumentationen
med amerikanarna har vi
framhållit att detta måste skapa mera
besvärande omständigheter för den amerikanska
exporten än de som följer på
grund av våra handelsregler inom EFTA.

Till det har man, om inte officiellt så
dock under hand, svarat att man anser
sexmaktsunionen ha ett så stort politiskt
värde att man är beredd att ekonomiskt
betala ett visst pris för detta.
Frihandelsförbundet anses inte ha ett
så stort politiskt värde. Vi kan å vår
sida säga att visst har också vi ett politiskt
syfte med frihandelsförbundet.
Det skulle ju ändå vara anmärkningsvärt,
herr talman, om försöken att
åstadkomma vidare marknader och en
friare handel inte skulle anses vara uttryck
för en bestämd politik. Att vi inte
har något militärpolitiskt och utrikespolitiskt
syfte med vårt förbund är en annan
sak.

Det hölls ju, som säkert kammarens
ledamöter väl känner till, i slutet av
förra året ett toppmöte mellan Amerika,
England, Tyskland och Frankrike.
Som ett resultat av de diskussioner som
där ägde rum sändes i kommunikéform
ut en inbjudan till medlemsstaterna i
OEEC att låta sig representeras i en diskussion
rörande handelsfrågorna och
rörande vad Europa skulle kunna göra
för att öka insatserna till förmån för
de länder som kommit efter i den ekonomiska
utvecklingen. När vi mottog

Statsverkspropositionen m. m.

denna inbjudan ansåg den svenska regeringen
-—- och där sammanföll vår
ståndpunkt, det hade jag dessförinnan
preliminärt fått besked om och har i
efterhand fått bekräftat, med de andra
medlemsstaternas — att vi borde understryka
angelägenheten av att de europeiska
handelsfrågorna i sådana diskussioner
gavs prioritet. Vi var vidare
angelägna om att inte OEEC upphörde
att finnas till, ty då skulle den sista
grunden och det sista forum för en
regional diskussion ha försvunnit. Efter
de sammanträden som nu ägt rum i
Paris tror jag man kan säga att dessa
syften har uppnåtts, dock inte utan
långa och ganska bekymmersamma diskussioner,
där uppfattningarna understundom
varit stridiga. Man nådde emellertid
ändå fram till en rekommendation,
som togs av samtliga medlemsstater
i OEEC och de två med OEEC associerade
staterna, alltså Förenta staterna
och Kanada. Man kom där överens om
att dessa tjugu länder gemensamt skall
ta upp de europeiska handelsfrågorna
och härvid i de fortsatta utredningarna
och diskussionerna ge prioritet åt förhållandet
mellan de två existerande handelsblocken.
Det är ett framsteg, i varje
fall på papperet, och jag vill peka på
ytterligare ett.

OEEC har inte försvunnit ur bilden.
De tjugu länderna beslöt sig för att
tillsätta en underkommitté av fyra personer
som skall utreda vad som kan göras
för att stärka och effektivisera OEEC.
Detta beslut fattades mot bakgrunden av
en råd mycket positiva uttalanden om
OEEC, där man var särskilt angelägen
om att så länge vi inte hade någonting
bättre att sätta i dess ställe skulle vi
se till att OEEC fick fungera även i
fortsättningen.

Man kan fråga sig vad dessa framsteg
— ty det tror jag nog man kan
erkänna att de utgjorde — egentligen
kommer att innebära i praktiken. Ja,
därom vet vi ingenting. Det beror på
om det verkligen finns en bestämd vilja
hos de tjugu medlemsstaterna som här
sammanträdde att åstadkomma eu lösning
av handelsfrågorna och få till stånd

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

ett vidare regionalt samarbete i Europa.
Motståndet — det har jag redan i
början av mitt anförande framhållit -—
är alltjämt starkt, och därför är det ju
möjligt att dessa rekommendationer i
själva verket inte visar sig mer värda än
det papper på vilket de är skrivna. Vi
har emellertid fått en ny start och en
ny möjlighet. Vi kan med utgångspunkt
från dessa rekommendationer på nytt
ta upp diskussionerna om ett mera permanent
arrangemang, som undviker en
splittring i Europa.

Jag har för min del förklarat, bland
annat i Europarådet, dit jag också var
inbjuden, att vi är beredda att inta en
mycket flexibel ståndpunkt. Ett frihandelsområde
kan ju se ut på många olika
sätt. Vi behöver visst inte ha ett sådant
frihandelsområde för ögonen som vi
förhandlade om i Paris år 1958. Vi måste
i varje fall från de sjus sida vara
beredda att undersöka om vi inte på
vissa områden kan nå en lösning genom
att närma tullarna mellan sexmaktsunionens
och frihandelsområdets länder, om
det därigenom går lättare att åstadkomma
en lösning på de framtida handelsförhållandena
i Europa. Jag tror inte
att någon kan ta miste på vår vilja att
verkligen komma till ett resultat och
att så snabbt som möjligt återuppta diskussionerna
härom. Jag är emellertid
själv — jag vill sluta med det — tveksam
om förutsättningar på den andra sidan
ännu föreligger för att verkligen
komma till en uppgörelse.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! I anledning av handelsministerns
anförande skulle jag vilja
ställa en fråga till honom.

Handelsministern sade att propositionen
om frihandelsområdet kommer att
läggas fram inom de närmaste dagarna
och att debatt i det sammanhanget kan
tas upp om den frågan. Blir det då, herr
statsråd, på samma sätt som när vi diskuterade
GATT-avtalet, att vi får besked
om att vi antingen har att anta
eller förkasta avtalet? Vi har naturligt -

vis möjlighet att förkasta det överenskomna
avtalet. Men har vi några möjligheter
att åstadkomma ändringar i fråga
om avtalets innebörd?

Sedan sade handelsministern att vi är
beredda att avveckla tullmurarna och få
till stånd en fri handel. Ja, det är ju
självklart att så kan ske, men förutsättningen
är väl ändå att utgångsläget i
så fall måste vara ungefär lika för de
olika stater som ansluter sig. År det
inte så, att vi ligger i toppen närmast
Amerika i fråga om arbetslöner, medan
andra länder — om uppgifterna i pressen
är riktiga — härvidlag ligger avsevärt
lägre? Då blir det naturligtvis väldigt
svårt för ett land som vårt att tävla
med de övriga. Jag hoppas att regeringen
inte har bortsett från den saken,
när den nu har gått med på en överenskommelse.

Handelsministern sade också att vi
är beredda att »betala ett visst pris».
Jag skulle vilja fråga hur handelsministern
menar att detta skulle gå till.
Menar han att vi skall slopa skyddet för
våra varor, eller vilka tankar är det
som ligger bakom att vi skulle vara beredda
att betala ett visst pris? Jag tror
liksom handelsministern att vi inte har
någon möjlighet att ensamma föra en
handelspolitik, utan vi måste naturligtvis
följa de övriga länderna. Jag vill
dock säga, att man bör vara ytterst försiktig,
när man vet i vilket läge vårt
land befinner sig.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Elofsson frågade
mig, om det förelåg några möjligheter
för riksdagens ledamöter att ingå på en
prövning av det föreliggande avtalet,
innebärande möjlighet att ändra på olika
delar av detsamma, eller om den
prövningen måste utmynna i antingen
att man förkastar avtalet eller att man
antar det.

Svaret på frågan är, att det i huvudsak
inte föreligger någon annan möjlighet
än den sistnämnda: Riksdagen får
välja mellan att anta avtalet sådant det

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

är eller förklara att den inte vill vara
med om att anta det.

Jag inser svårligen att någonting annat
kunde göras i detta sammanhang.
Jag vill bara erinra om att det är av
den anledningen det bär varit så angeläget
för regeringen att vid olika tillfällen
och fortlöpande hålla riksdagen
och dess organ underrättade om gången
i dessa förhandlingar. Jag vill också
understryka att myndigheterna har haft
en nära kontakt med näringslivet genom
den delegation, som varit verksam i
kommerskollegium, samt genom statens
jordbruksnämnd vad beträffar jordbruksområdet.

Det är klart, att det kan finnas möjlighet
att i framtiden åstadkomma ändringar
beträffande vissa smärre detaljer.
Ingenting är ju så fast — och frihandelsavtalet
avser inte heller att vara
det — att inte ändringar skall kunna
företas, om erfarenheterna påkallar sådana.

Det är emellertid en sak. En annan
sak är att det knappast finns några möjligheter
för ett riksdagsutskott eller för
riksdagens ledamöter att framlägga ett
helt nytt alternativ till ett frihandelsfördrag.
Den möjligheten kommer inte
att finnas, utan liksom fallet var med
GATT-avtalet får man antingen acceptera
principen eller också förkasta den.
Den sistnämnda möjligheten föreligger
naturligtvis alltid.

När jag sade, att vi får vara beredda
att betala ett visst pris, hade jag närmast
i åtanke, att frihandelsfördraget ju
innebär, att tullarna mellan medlemsländerna
tas bort. Det betyder, att vissa
områden av svenskt näringsliv och
svensk industri kommer att utsättas för
skärpt konkurrens. Man får ju ingenting
gratis här i världen, och vi kan
inte heller vänta oss att få det i detta
sammanhang. En ordentlig undersökning
och ett grundligt övervägande har emellertid
stärkt i varje fall oss inom regeringen
i den uppfattningen att Sverige
har mycket mer att vinna på detta samarbete
än det kan förlora på det. Fördelarna
överväger klart nackdelarna. Det
är för (ivrigt inte endast en svensk upp 3

Första kammarens protokoll 1960. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.

fattning, att så är förhållandet. Sedan
ministermötet i november har jag ganska
noga följt presskommentarerna bl. a.
i England. Där har man -— såsom jag
tror med en viss rätt —• understrukit att
Sverige hör till de länder, som borde
ha mest att vinna på detta fördrag. Däremot
har man i den engelska pressen
varit mera tveksam om fördelarna kan
bli särskilt framträdande för Englands
vidkommande.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Alla rapporter från senare
delen av år 1959 talar om ökad hetta
i det ekonomiska klimatet. Såväl produktion
som försäljning ökade på de
flesta områden. I vårt land är det väl
egentligen endast träindustrien som visar
svagare produktionsutveckling.

Fördjupar man sig litet i en analys
av det ekonomiska läget finner man det
troligt, att vi får ytterligare prisstegringar
under år 1960. Inflation är den
nuvarande regeringspolitikens ständiga
följeslagare. Uppbyggnaden av pensionsfonderna
fr. o. m. i år, statens lånebehov
och statens övriga anspråk på medborgarnas
förtjänster måste innebära,
att det finns ett mycket litet utrymme
för egentligt sparande under 1960-talet.
Några siffror visar, hur det allmännas
anspråk stigit under tiden från 1950/51
till 1959/60.

Den direkta statsskatten har ökat från
2,75 miljarder till 6,19, tullarna från
325 miljoner till 660 miljoner, de indirekta
skatterna från 1,96 miljard till
4,66 och kommunalskatterna från 1,93
miljard till 4,49 miljarder kronor. Totalt
ger de poster, som jag här har
nämnt, en ökning från 6,97 miljarder till
15,99 miljarder kronor.

Detta ger en bild av utvecklingen under
dessa år. Det är en fantastisk utveckling,
även med den under tiden inträffade
penningvärdeförsämringen i
minne.

I omsättningsskatten har statsmakterna
fått ett lätthanterligt instrument för
att snabbt kunna åstadkomma s. k. inkomstförstärkningar
till statskassan.

Ett annat oroande tecken är den stora

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

klyftan mellan löntagarna och arbetsgivarna
i de centrala löneförhandlingarna.
Jag vill bara slå fast, att hade man inte
varit så ivrig att genomföra s. k. reformer,
utan nöjt sig med att skynda långsamt,
skulle det ha funnits god plats för
lönestegringar. Alla har velat vara med
och dela både befintliga och obefintliga
tillgångar. Nu kommer alla så småningom
att tvingas vara med om att dela
knappheten.

Vårt näringsliv står nu inför en övergång
till nya konkurrensförhållanden.
Bildandet av sjustatsgruppen innebär
mycket stora förändringar, förändringar
som jag tror skall bli till gagn för större
delen av vårt näringsliv. Vi får emellertid
inte för den skull bortse ifrån att
mycket svåra omställningsprocesser kan
bli nödvändiga och att härigenom många
både företagare och anställda kan råka
i svårigheter. Det synes därför vara
nödvändigt att ständigt ha läget under
kontroll, så att motåtgärder kan sättas
in i rätt tid och på rätt sätt. Med andra
ord: näringsgrenar och företag, som
drabbas av långt gående förändringar,
måste få ett stöd i den nya situation,
som kan inträda. Sådant stöd i skiftande
former får företagsamheten nu i Storbritannien,
Västtyskland, Italien, Frankrike
m. fl. länder. I Italien har nya företag
fått mycket goda lånemöjligheter,
och i Belgien ges skattelättnader vid nyetablering.

Jag har påpekat dessa förhållanden
för att konstatera, att den omställning
till en liberaliserad marknad, som nu
pågår i Europa, kommer att medföra nya
situationer med nya krav på näringslivet.

Hur kommer det att bli på livsmedelsområdet
och hur kommer de nya förhållandena
att påverka betingelserna för
vår jordbruksnäring? Vi har jordbruksavtalet
att stödja oss på, och vi jordbrukare
hoppas naturligtvis att statsmakterna
skall hålla sina utfästelser.

Det är i alla fall en hel del problem
som vi står undrande inför. En fråga
som inställer sig osökt är frågan om
klassningen i jordbruksprodukter och
industriprodukter. Hur blir det i fram -

tiden med t. ex. industripotatisodlingens
villkor? Här är det tydligen fråga om
att vissa förädlingsprodukter i anslutning
till stärkelseproduktionen samt hela
sprittillverkningen skall klassas som
industriprodukter. Om dessa produkter
framställs av billiga råvaror i andra delar
av sjustatsområdet och försäljes som
industriprodukter, föreställer jag mig
att den svenska odlingen av fabrikspotatis
kan få det ganska bekymmersamt.

Vi får i alla sådana här sammanhang
komma ihåg att våra partners bland
sjustatsländerna bär ett betydligt lägre
kostnadsläge än vad vi har i vårt land
och att det framför allt gäller att icke
öka denna klyfta.

En utredning av doktor Holmström i
Jordbrukets utredningsinstitut visar att
jordbruksproduktionen ökar i Europa, i
Nord- och Sydamerika, i Främre Orienten
och även i Afrika. I själva verket
tycks vårt land ha den lägsta produktionsökningen
på detta område bland
alla industrialiserade länder.

Det är gott och väl att det produceras
livsmedel i en värld, där hundratals miljoner
människor lever på svältgränsen,
bara de kommer de svältande folken till
godo. Skall däremot produktionsökningen
kastas in i mer eller mindre dumpingartade
utbud i Västeuropa, måste
det i det långa loppet leda till skada för
vårt land och hela den västeuropeiska
jordbruksproduktionen.

Naturlivtvis säger någon nu: Ja, där
ser man. Livsmedlen är för dyra! Jag
vill begagna detta tillfälle att än en gång
säga ifrån att i själva verket är jordbruksprodukterna
billiga. Jordbruket
har inte helt kunnat följa med i de senaste
årens prisstegringar. Kan livsmedlen,
när de kommer fram till konsumenterna,
sägas vara dyra, beror det inte
på att råvaran är för dyr utan på andra
mellanliggande orsaker, som jag inte
skall ta upp till debatt nu.

En av de främsta ekonomiska experterna
i detta land, till och med en med
professors namn, har nyligen sagt att
han anser att det svenska jordbruket bör
gå en avvecklingsperiod till mötes under
sextiotalet.

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

I vårt land — jag understryker detta

— bär vi sedan länge färdigpenetrerat
den problemställningen. En rad av orsaker
har gjort att vi måste säga oss, efter
den mest grundliga prövning, att vi
måste upprätthålla en livsmedelsproduktion
ungefär av nuvarande omfattning.
Om detta har alla i stort sett varit
ense.

Jag antar att det uttalande jag här
nämnde beror på att vederbörande ännu
ej satt sig in i den svenska situationen
på detta område. Jordbruket har rationaliserat
kraftigt under senare år.
Jordbruksnäringen står i det fallet icke
industrinäringarna efter. Rationaliseringar
och strukturförändringar kommer
säkert att följa även i framtiden,
inte minst av de orsaker som jag här
har nämnt.

Låt oss bara inte glömma att strukturrationaliseringen
för med sig många
problem. Den tilltagande uttunningen av
befolkningsunderlaget på landsbygden
är ett av dem. ökade svårigheter och olägenheter
är att emotse både för enskilda
och inte minst för kommunerna. Det behövs
ingen professors visdom för att
förstå att vad som händer på detta område
sker i en takt som närmar sig gränsen
för vad som är nyttigt.

Tanken på att avskaffa svenskt jordbruk
förefaller mig böra föregås av en
annan stor tanke — att avskaffa krigen
i världen. När den frågan är löst, kan
vi kanske diskutera den andra. Men även
då kommer det att visa sig att jordbruket
har sitt berättigande. I nuvarande
läge förefaller tanken vara lika mycket
och lika litet berättigad som tanken på
att avveckla vårt försvar. Så bärande

— bortsett från alla andra bärande synpunkter
— förefaller mig beredskapssynpunkten
vara.

Folkomflyttningen från landsbygden
medför befolkningskoncentration till städer
och tätorter. Främst för de större
städerna medför detta mångahanda problem.
Jag skall här förbigå dem alla
utom ett — frågan om ungdomskriminaliteten.

Rättvisligen skall sägas, att denna fråga
är aktuell överallt i landet, men nog

Statsverkspropositionen m. m.
förefaller det mig, som om de största
vanskligheterna på området skulle sammanhänga
med storstädernas förhållanden.
Möjligheterna till kontroll och övervakning
är mindre — ordningsmakten
räcker inte till och har att arbeta under
svåra förhållanden. Storstäderna
skapar ensamhet och svårigheter att finna
goda fritidssysselsättningar. Befolkningskoncentrationen
sammanför också
de sämre elementen och de svagare. Det
är mera gott om både ledare och ledda.
Det främjar givetvis ligabildning och
annat ont.

I själva verket kan det vara så, att
vi på detta område inte i tid insett riskerna,
att vi försummat viktiga ting och
nu skördar frukterna. Givetvis finns det
alltid människor som säger att problemen
överdrivs, sådana som talar om
gnäll och kverulans.

Vi har från min hemtrakt erfarenheter
som visar lägets allvar. Jag tänker på
de beryktade raggarbråken i Kristianstad
i samband med de motortävlingar
som anordnades där under förra sommaren.
Slagsmål med föremål som måste
betecknas såsom livsfarliga vapen,
nedklubbade polismän, ambulanser i
skytteltrafik mellan raggarläger och lasarett,
sexuella excesser, brinnande uthus
och mycket annat som hör till pöbeluppträden
av sämsta sort kännetecknade
dessa raggares besök i den annars
så fridfulla residensstaden.

Man frågar sig i samband med dessa
händelser, vad det är för ungdomar,
varifrån de kommer, hurudana deras
uppväxtförhållanden, miljö och ekonomiska
förhållanden är. Raggare har så
att säga blivit arbetsnamnet, men det
ordet säger ju ingenting. Det skulle vara
av stort intresse att veta litet mera om
vad det är för ungdomar, varifrån de
kommer och vart de slutligen tar vägen.

Jag tror för min del, att tre ting måste
till, om vi skall komma till rätta med
dessa och likartade ungdomsproblem.

För det första är det fostran, fostran
i hemmen och fostran i skolan. Det är
under de tidiga ungdomsåren som grunden
skall liiggas för en nyttig gärning i
samhället, för danandet av fasta karak -

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

tärer och goda personligheter. Hemmen
kommer aldrig ifrån sitt ansvar. Det
är föräldrarna som skall göra hemmen
till hem, som skall skapa sin del av den
miljö som danar goda människor och
goda medborgare.

För det andra är det skolan. Skolan
måste bli en karaktärsdanande skola i
ordets rätta bemärkelse. Kunskaper i
skolämnen är alltid nyttiga, men kunskaper
om vad som fordras av oss alla
i umgänget med våra medmänniskor,
kunskaper om moraliska grundsatser,
kunskaper om vad som hör till ordning
och reda är minst lika viktiga som kunskaper
i olika läroämnen. Under sista
tiden har hakkorsets blodbesudlade symbol
åter fått ökad aktualitet. De kludderier
som förekommit i vårt land har
kanske mest varit så kallade ungdomliga
slyngeldåd, ett sätt att reta och plåga
för dess egen skull. Vare därmed hur
som helst — förhållandet är ytterst olustigt.
Det vittnar om vilken grogrund som
är beredd. Har skolan i dessa avseenden
tillräckligt omsorgsfullt undervisat de
unga om nutidshistorien? Har nazismens
dåd belysts? Jag såg några intervjuuttalanden
i en tidning häromdagen.
Tidningen hade frågat några skolelever
i 13—14-årsåldern om vad de visste
om nazismen och judeförföljelser. Mig
föreföll det som om begreppen vore
ganska dimmiga, som om ingen med
kraft och klarhet hade sagt hur det var,
vad som hände och hur slutet blev. I
frågor som denna bör skolan ha större
möjligheter till översikt och undervisning
än hemmen har.

För det tredje är det kontroll och korrigering.
Samhället måste ha resurser för
att skydda sina medborgares liv och lem
såväl som deras tillhörigheter. Ordningsoch
rättsväsendet måste få resurser som
räcker till, ty under alla förhållanden
kommer det att finnas de som bryter
mot lagen och mot den goda ordningen.

Vi har mycken sakkunskap och många
utredningar i vårt land. Det är många
goda hjärnor och många institutioner
som sysslar med framtidsplanering på
många områden. Alla vill vi vara med
om att försöka inrätta oss för förhål -

landen som kommer. Med all den vansklighet
som ligger i att planera för framtiden
söker vi dock —- och måste vi
söka — att inrätta oss för nya tider och
ändrade förhållanden. Har vi verkligen
gjort det i tillräcklig grad då det gäller
en så viktig fråga om vår ungdom
och dess situation? Har vi i tid insett
att förändringarna i samhället, förändringarna
då det är fråga om den tekniska
utvecklingen, förändringarna i
fråga om befolkningstäthet på land och
i stad också kräver en ny syn på ungdomens
svårigheter, faror och problem?

Lägger vi ner tillräckligt med arbete
och uppmärksamhet, då det gäller framtiden?
De levande människorna är ändå
vårt lands viktigaste tillgång. Vår ungdom
är vårt lands framtid.

Det är icke för att klanka och klaga,
som jag tagit upp dessa frågor. Det är
för att i min mån understryka angelälägenheten
av att något göres. Vi talar
om ungdom, men vi får inte glömma att
det är de äldre, som har ansvaret, och
vi får då inte glömma att det är vi, de
äldre, som har möjligheterna att ingripa,
att söka bättra vad som brustit.

Herr talman! Det är min förhoppning,
att även riksdagen vid behandlingen av
de ärenden som här föreligger skall ta
all nödig hänsyn till vikten att skydda
medborgarna från verkningarna av brott,
slyngeldåd och ligistuppträden och att
riksdagen också skall medverka till den
framtidsplanering som enligt min mening
erfordras även på detta område
med strävan att i positiv anda fostra och
dana kommande släkten till goda medborgare! -

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! I finansplanen ser finansministern
ljust på den internationella
konjunkturutvecklingen under år
1960, och han väntar en uppgång i de
västeuropeiska ländernas nationalprodukt.
Det enda bekymmer han har är att
detta kan innebära en viss risk för prisstegringar.

Under hösten 1959 gällde prisstigringarna
i Västeuropa främst livsmedel,

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

en följd av det dåliga skördeutfallet.
Även om denna tendens upphört eller
förbytts i sin motsats, bör vad som inträffat
ge ett allvarligt memento för dem
som ivrar för en begränsning av den
svenska livsmedelsproduktionen. Herr
Elofsson och herr Yngve Nilsson har varit
inne på dessa problem, och jag instämmer
i vad de sade. Jag vill bara
därtill foga ytterligare några fakta för
att belysa frågan. Den ökade folkmängden
och den stigande levnadsstandarden
talar för en ökad efterfrågan även på
livsmedel likscm på andra produkter.
Sverige är bland de länder i Västeuropa
scm bär de lägsta livsmedelspriserna.
Det kanske kan vara skäl att understryka
cietta, ty man får i pressen ofta den
uppfattningen att vi har dyra livsmedel
i vårt land. Så är inte fallet. Vår konsumtion
av livsmedel har ökat med 18
procent under de båda senaste decennierna.
Hur är det då med vår produktion?
De senaste fem åren har produktionsvolymen
varit ungefär oförändrad.

Vi hörde nyss av herr Yngve Nilsson,
att man i de flesta andra länder har en
ökad produktion av livsmedel. Vår jordbruksnäring
har genomgått och genomgår
en betydande effektiviseringsprocess,
som bl. a. resulterat i ett omfattande
utbyte av mänsklig arbetskraft
mot andra produktionsmedel. Om man
jämför förhållandena år 1939 med nu,
finner man att den årilga vinsten mätt i
samma penningvärde är över miljarden
tack vare förändringar i produktionstekniken.
Detta är ett uttryck för de
framsteg som gjorts under denna tid.
Härigenom har det varit möjligt att hålla
nere priserna på livsmedel och dessutom
förbättra jordbrukarnas inkomster.
Denna förbättring har dock inte
varit tillräcklig för att jordbrukarbefolkningen
skulle ernå inkomstlikställighet
med andra grupper. Detta framgår
för övrigt av den inkomstberäkning till
finansplanen som riksräkenskapsverket
gjort.

Redan före andra världskriget höjdes
kritiska röster mot jordbruket av
vissa nalionalekonomer. De ifrågasatte
om det inte vore bättre att importera

Statsverkspropositionen m. m.

livsmedel än att producera dem inom
landet. Vid andra världskrigets utbrott
var svenska folket säkert tacksamt för
att man inte följt råden från dessa teoretiker.
Nu upprepas de gamla tongångarna.
Det finns emellertid i dag lika litet
som för 25—30 år sedan anledning att
fästa avseende vid dylikt tal. I nuvarande
utrikespolitiska läge är det utan
tvivel angeläget att ha trygghet för vårt
folks livsmedelsförsörjning.

Det är ganska farligt att stirra sig
blind på de låga priserna i fråga om
vissa livsmedel, priser som endast gäller
utanför länderna och inte inom de olika
nationerna. Vi har haft näraliggande
exempel på hur priserna på dylika livsmedel
snabbt kan växla. Smör t. ex., som
vi för inte länge sedan på grund av
ringa tillgång inom landet var tvungna
att importera, fick vi betala med ett
mycket högt pris.

För jordbrukets effektivisering utnyttjas
mer och mer resultaten från den
pågående intensiva forskningen och försöksverksamheten
på detta område, vilket
bl. a. kan bidra till en ökad avkastning
per areal- och djurenhet. Man kan
inte annat än beklaga passusen i det
s. k. kungälvsavtalet med innebörden,
att framtida konsumtionsökningar av
livsmedel inte skall tillgodoses genom
ökad inhemsk produktion utan genom
import.

Nionde huvudtiteln är den enda som
har en minskad utgiftssumma. Sparsamhet
med statens medel är nödvändig,
men man blir betänksam, när jordbruksministern
utan närmare motivering stryker
anslag för betydelsefulla ändamål.
Jag skall nöja mig med att anföra ett
enda exempel: indragandet av anslaget
på 235 000 kronor till hushållningssällskapens
veterinärbakteriologiska laboratorier.
Dessa laboratorier har en viktig
uppgift alt förbättra och vaka över
våra husdjurs sundhetstillstånd — en
uppgift som indirekt även har betydelse
för människornas hälsa.

Glesbygdernas näringsgrenar och vid
dem sysselsatta människor, av vilka cirka
hälften arbetar vid jordbruk, förorsakas
inom vissa områden av vårt land

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

betydande olägenheter genom den pågående
ur många synpunkter olyckliga
lokaliseringsutvecklingen. Flyttningen
till städer och andra tätorter, den s. k.
urbaniseringen, är det i och för sig
ingenting att beklaga sig över. Den moderna
människan har ett stort behov av
service. Det är en följd bl. a. av den
långtgående arbetsfördelningen, och det
är just detta som är en av de främsta
anledningarna till urbaniseringen. De
anordningar och inrättningar, genom
vilka sådan service lämnas, måste för att
inte bli för dyra ha ett relativt stort
befolkningsunderlag. Detta i sin tur fordrar
tätorter av inte ringa storlek. Men
dessa tätorter —- och det är något som
jag anser vara mycket viktigt -— måste
vara någorlunda harmoniskt fördelade
rent geografiskt över hela landet. För
företagsformer, vilkas produktion i fråga
om belägenheten bestämmes av råvarutillgång
eller viss produktionsfaktor,
t. ex. åkerjord, är det av vital betydelse
att i rimlig närhet ha tillgång
till en tätort, där de kan erhålla olika
slag av service.

Hur går för närvarande utvecklingstendenserna?
Man brukar ur lokaliseringssynpunkt
indela landet i regioner.
Det gäller ett hundratal regioner, närmare
bestämt 101. Av dessa 101 regioner
har under de sista decennierna mer än
en fjärdedel, närmare bestämt 28, fått
vidkännas minskningar av sin folkmängd.
Befolkningstillväxten koncentreras
till ett bälte genom mellersta och
södra Sverige — ett bälte som har en
gränslinje i öster ungefär från Stockholm
till Malmö och i väster från Falun
till Göteborg.

Det står på ett ställe i finansplanen,
att vårt land är rikt på resurser, och
man vill gärna instämma i detta. Men
man kan på goda skäl fråga sig, om den
pågående utvecklingen i fråga om lokaliseringen
bidrar till att effektivt utnyttja
dessa stora resurser. Även om
ingen vill inskränka människors frihet
att välja boplats och arbetsplats, måste
det vara angeläget att det allmänna i
första hand söker klarlägga orsaker och
motiv till de pågående befolkningsrö -

relserna och till den starka agglomerationen
till vissa områden och i andra
hand medelst lämpliga åtgärder söker
öka attraktiviteten hos tätorter i områden,
där det ur det allmännas synpunkt
är önskvärt och angeläget att befolkningsunderlaget
hålles vid makt.

Staten kan inte heller avsvära sig en
del av ansvaret för de ur samhällelig
synpunkt mindre önskvärda befolkningsrörelserna.
De påverkas otvivelaktigt av
t. ex. det sätt på vilket kommunikationerna
utbygges. De påverkas av statliga
bestämmelser om skatte- och lönegruppering.
När befolkningsunderlaget viker
i ett område, minskar helt naturligt skatteunderlaget.
Följden blir antingen höjda
kommunalutskylder eller försämrade
möjligheter att ordna den service och
skapa de trivselattribut, som människorna
och inte minst ungdomen kräver. I
viss mån bör det vara möjligt för staten
att motverka detta genom en förbättrad
kommunal skatteutjämning. Staten kan
följaktligen, utan att tillgripa tvångsåtgärder,
i inte ringa utsträckning påverka
lokaliseringsutvecklingen. Den viktigaste
målsättningen synes vara ett nät
av livskraftiga, harmoniskt utspridda
tätorter i vårt land. På det sättet underlättas
arbetet och ökar trivseln för de yrkesgrupper,
som på grund av sitt arbete
är hänvisade till att bo i glesbygderna.
De får tätorten inom rimligt bilavstånd.

I Förenta staterna har under senare
år förekommit befolkningsrörelser av en
ny typ. Det kan kallas »ruralisering» —
man arbetar i tätorten men bor ett stycke
utanför tätorten. Förflyttningen mellan
bostaden och arbetsplatsen sker med
motorfordon eller andra kommunikationsmedel.
Detta kallar sociologerna för
pendling. Vi har också kunnat konstatera
en utveckling i samma riktning på
vissa områden, och det har gjorts undersökningar
av denna pendeltrafik. Nu
förhåller det sig ju faktiskt så, att även
vissa städer i mindre attraktiva områden
undergår befolkningsminskning.
Dessa lika väl som andra lämpligt placerade
tätorter bör man genom lämpliga
åtgärder söka utveckla i de områden,
där avfolkning pågår. I cn sådan strä -

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

van kommer då den ruraliseringsprocess,
som jag pekade på, att passas in
på ett naturligt sätt.

Nu skall det villigt erkännas, att det
på lokaliseringsområdet redan utförts
och utföres inycket värdefullt utrednings-
och planeringsarbete. Arbetet utföres
centralt av olika kommittéer och
framför allt av arbetsmarknadsstyrelsens
planerings- och utredningsbyrå, som
doek tyvärr har alltför blygsamma ekonomiska
resurser till sitt förfogande.
Men även på länsplanet, inom länsstyrelserna,
arbetas på många håll intensivt
med dessa problem.

Det är klart, att primärkommunerna
har intresse av att behålla och helst öka
sitt invånarantal. De har ofta gjort upp
omfattande och ambitiösa planer för utbyggnad
av kommunala inrättningar av
olika slag. Någon har räknat ut att om
alla dessa planer, som primärkommunerna
har gjort upp, skulle bli realiserade,
skulle det bli möjligt för kommunerna
att åtminstone i vissa avseenden
lämna service åt inte mindre än 70 miljoner
människor! Nu skall vi inte klandra
kommunerna för denna orealistiska
bedömning. De har hemfallit åt önskedrömmar
om att i de stora befolkningsrörelsernas
tid erhålla någon rännil av
befolkningsströnnuen.

Vad jag nu har anfört är väl ett bevis
så gott som något för att vi behöver
en mer effektiv rådgivning beträffande
lokaliseringsfrågorna.

Det arbete, som utförts såväl centralt
som lokalt, har naturligtvis i många
bygder varit värdefullt och gett resultat,
men niir det gäller i.itvecklingen i stort
måste väl resultatet betraktas som skäligen
magert. Man har en bestämd känsla
av att det här behövs ett centralt organ
med ordentliga resurser — både ekonomiskt
och personellt — vilket kan samordna
utrednings- och prognosverksamheten,
bland annat genom att biträda de
lokala planeringsinstanserna med råd
och utredningsarbete. Man noterar därför
med stor tillfredsställelse tillsättandet
strax före jul av utredningen om
den samhälleliga lokal iseringsverksamheten.
Man kan beklaga, att detta inte

Statsverkspropositionen m. m.

har skett tidigare, men å andra sidan förefaller
möjligheterna att komma fram
till positiva resultat i dag kanske större
än de var förut. Detta av flera skäl, och
vilka skäl är det?

Ja, inom olika grenar av samhällsforskningen
står alltmer värdefullt material
till förfogande. Forskning rörande
dessa problem försiggår på flera olika
fronter. Inte minst den som universitetsämne
nya vetenskapen sociologi kan säkert
lämna många bidrag beträffande
motiveringen till att folk flyttar från den
ena trakten till den andra. Inte minst
med tanke på lokaliseringsfrågorna vore
det särskilt värdefullt, om ytterligare
medel ställes till förfogande för forskningen
på detta område. Utan tvivel är
det lönande investeringar.

Det har också kommit fram nya undersökningsmetoder,
t. ex. koordinatbestämda
hållcortsregister. Man har numera
moderna datamaskiner, med vilkas
hjälp materialet snabbt kan bearbetas.
Det är ju inte minst viktigt att få fram
resultatet snabbt, om man skall kunna
göra någorlunda hyggliga prognoser.

I år får vi enligt vad vi sett i statsverkspropositionen
en ny folkräkning.
Det planeras också en prisgeografisk undersökning.
Man får på det sättet färskt
primärmaterial, som efter bearbetning
bör kunna ge den tillsatta utredningen
värdefulla ledtrådar. Det har på senare
år klagats över att det statistiska material,
som samliällsforskarna har att arbeta
med, tyvärr är något ålderstiget. Nu
får man alltså nytt material.

Man får hoppas när programmet för
1960 års folkräkning skall utformas —
det är kanske redan gjort, det vet jag
inte — att det då blir utformat så, att
det ger ett bra underlag för lokaliseringsbedömningar.

Vilka värden som kan tillföras landet
genom effektiv rådgivning i lokaliseringsfrågor,
en rådgivning grundad på
vetenskapliga undersökningar över motiven
och orsakerna till befolkningsrörelserna,
kombinerade med en så tillförlitlig
prognostjänst som möjligt, är det
givetvis omöjligt att bedöma, men enbart
det förhållandet att åtskilliga felinveste -

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

ringar för såväl stat, kommun som enskilda
säkerligen kan undvikas, bör innebära
betydande besparingar. Det kommer
att gälla både områden, som håller
på att avfolkas, och tätorter med onormalt
stor folkmängdstillströmning, vilken
för dessa tätorter medför mycket svårlösta
problem beträffande exempelvis
kommunikationer och bostadsförsörjning.
Det är givetvis av största betydelse
att de tyvärr alltför begränsade sparmedel,
som står till förfogande för investeringar,
blir lämpligt fördelade. De
närmaste åren får man räkna med och
hoppas på nyetableringar av såväl stora
som små företag, anpassade efter de nya
avsättningsmöjligheterna.

Vi har nyss hört statsrådet Lange tala
om att han anser, att våra möjligheter
att avsätta ytterligare en hel del
svenska produkter blir ganska betydande
i framtiden. Det är angeläget att förutsättningarna
för nyetableringarnas
bärkraft och framtidsutsikter noggrant
penetreras. Det allmänna har härvidlag
en ansvarsfull uppgift att stå företagen
till tjänst med rådgivning och prognoser.
Inte minst gäller detta de små företagen,
som inte har egna resurser för
att verkställa behövliga utredningsarbeten.

Vid bedömningen av investeringarna
är det inte minst viktigt att lokaliseringssynpunkterna
noga beaktas. Det
gäller under alla förhållanden och inte
minst nu, då vi sannolikt får räkna med
en alltmer hårdnande konkurrens i den
gemensamma marknad som vi står på
tröskeln till.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill först anknyta
med några ord till vad som sades av
herr Birger Andersson. Han hade råkat
förarga sig på ett slagord om att »sitta
i statens knä», och han skickade det tillbaka
med adress till upphovsmännen.
Såvitt jag kunde förstå förklarade han,
att jordbrukarna för sin del ingenting
hade emot att sitta i statens knä.

Jag vill för min del säga, att om detta
skulle innebära att jordbrukarna skul -

le vara på något sätt favoriserade av
staten — och det var väl meningen —
då vågar jag stillsamt förmoda att herr
Birger Andersson inte tänker på att den
gruppen sedan många år förhandlar om
en likställighet med andra motsvarande
grupper. Denna likställighet har jordbrukarna
blivit lovade, men om det är
att vara särskilt gynnad och favoriserad
att de inte lyckats komma upp till den
och inte heller inom rimlig tid kommer
att lyckas därmed, det vill jag lämna
därhän.

Herr Birger Andersson säger, att jordbruket
är en skyddad näring. Ja, vilka
näringar är inte skyddade i detta samhälle?
Med den starka omvårdnad av
samhällslivets olika grenar vi har vågar
jag säga, att detta gäller överallt, och i
synnerhet gäller det om vår maktägande
klass, om löntagarna.

Om vi räknar med jordbrukets läge
och jämför med världsmarknadens förhållanden,
herr Birger Andersson, kan
man räkna ut en procentuell skillnad
mellan priserna på världsmarknaden,
d. v. s. överskottspriserna i det mellanstatliga
utbytet av jordbruksprodukter,
och priserna här hemma. Då finner vi
att det föreligger ett skydd, den saken
är vi alldeles på det klara med. Men observera,
att jämförelsen skall göras med
överskotten, som skapar den s. k. världsmarknaden,
inte med nivåerna i de olika
länderna. Vid motsvarande jämförelse
för löntagarnas del skulle man således
jämföra inte med de betydligt lägre
löner, som finns i ett flertal länder
här i Västeuropa och på annat håll, utan
med överskottet, således med de arbetslösa
inom de olika länderna och deras
möjligheter. Där är den rätta jämförelsen
mellan överskottsproduktionen inom
jordbruket och överskotten på arbetsmarknaden.

Jag tror inte man kan säga att jordbrukets
folk i det fallet på något vis
är gynnat vid jämförelse med andra
grupper, som har det betydligt bättre
ställt och som åtnjuter skyddet av de
förhållanden, genom vilka vi kan bevara
en god sysselsättning på den svenska arbetsmarknaden.
Vare det mig fjärran att

Måndagen den 25 januari 1900 fm.

Nr 2

på något vis kritisera detta! Det svenska
arbetet och det svenska folkmaterialet
bör ha det skydd staten kan ge. Vad
jag vänder mig emot är framställningen
att jordbrukarna, en eftersatt folkgrupp,
skulle vara på något sätt gynnad och
favoriserad i jämförelse med andra
grupper som faktiskt liar det bättre.

Herr Birger Andersson konstaterade
att man ifrån centerpartiets sida gärna
talar om sparsamhet, men att vi när det
kommer till nionde huvudtiteln klagar
över att det gjorts vissa nedskärningar.
Men i samma anförande berörde herr
Birger Andersson det förhållandet, att
man på vissa håll försöker vältra över
kostnader, som rimligen borde betalas
av statsskatten, på de kommunala organen.
Jag vill då stanna vid den punkt
under nionde huvudtiteln som under
flera år oavlåtligen skurits ned: jag avser
de anslag som upptas för statsbidrag
till byggande av lantmannaskolor. Det
anslaget har skurits ned från två och en
halv miljon till en och en halv miljon,
så till en miljon och nu är man nere i
en halv miljon kronor. Den besparingen,
herr Birger Andersson, går just ut över
kommuner — över landstingen — som
ligger ute med ett förskott på vid pass
ett tjugutal miljoner, som de erhållit förhandsbesked,
en viss utfästelse, om att
få statsbidrag till. När man tittar efter i
propositionen ser man, att denna nedskärning
sker därför att man avvaktar
beskedet ifrån dem som skall lägga fram
förslag om jordbrukets yrkesutbildning.
Detta förslag kan röra skolor som skall
byggas och deras lokalisering, men eftersläpningen
här gäller skolor, som redan
finns och som inte kan röna någon
påverkan av den kommande planeringen.
Jag tror att när man handskas med
anslag så som skett på denna punkt i
nionde huvudtiteln, så har vi rätt att
säga, att besparingen inneburit att man
till förmån för statskassan vältrat över
belopp på landstingen.

Jag vill vidare, herr talman, anknyta
till debatten i höstas i riksdagen om
vårt lands neutralitetspolitik. Debatten
var i många hänseenden välgörande och
bidrog till att rensa luften. I detta lik -

Statsverkspropositionen m. m.
som i andra fall gäller det att sanningen
verkar befriande och tar död på falska
värden. Visserligen har en bemärkt ledamot
i denna kammare i ett föredrag
gjort gällande, att det kunde vara skadligt
för vårt lands ställning utåt att ge
uttryck åt motsättningar i dessa frågor.
Men om vi verkligen skall ha gagn av
vår alliansfria kurs måste den inge förtroende
och skapa tillit, att det föreligger
en allvarlig vilja från folkflertalets
sida i denna sak. Man måste ge klart besked
om vilken anslutning som finns till
linjen, att värna vår neutralitet mot vem
det vara må, och att vi icke ensidigt
vänder oss bara mot ett håll.

Erfarenheten från det senaste världskriget
visar att vi kan riskera kränkningar
av vår neutralitet från dem vi
icke trodde. Vi måste klart ådagalägga
att neutraliteten är vår linje, att vi icke
därmed vill täcka över att vi i grunden
redan betraktar oss som part. Uttryck
för åtskillig oklarhet i dessa hänseenden
har påvisats. Oavsett om det över huvudtaget
legat allvar bakom dimbildningen,
är det nog för att sprida misstänkt dager,
att sådana uttalanden mottagits med
bifall av dem som klart påyrkat vår anslutning
till ett stormaktsläger. Här är
det nödvändigt med rent besked, vilka
som verkligen menar allvar med neutralitet
och alliansfrihet. Oklarheten är
den stora faran och de, som inte kan eller
vill ge klart besked, ställer sig själva
utanför.

Enligt min uppfattning är t. o. m. en
»modig uppslutning», som det hette i
tidigare aktivist-tider, att föredraga före
en alliansfrihet, som parterna utomlands
icke tror på. Så skapas risker utan
att någon förbundit sig att hjälpa oss om
det gäller.

Förutsättningen för en svensk neutralitetspolitik
är inte bara att vi kan hålla
försvarsfrågan iiver partierna och upprätthålla
ett effektivt försvar även sedan
nuvarande partiöverenskommelse
upphört att gälla. Det måste även som
grund fiir den svenska utrikespolitiken
finnas eu folkförsörjning, som gör det
möjligt att också under en avspärrningstid
bevara vårt oberoende och vår hand -

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

lingsfrihet. Jag dröjer icke här särskilt
vid, att erfarenheten från avspärrning
under tvenne stora krig visat att vår
jordbruksproduktion icke får vara avvägd
i underkant. Vi har funnit att, sedan
avspärrningen pågått en tid, arbetskraften
i större utsträckning disponerats
till nya uppgifter. Då importerade förnödenheter
såsom drivmedel, importgödning
och kraftfodertillskott uteblivit går
skörden ned, och då blir livsmedelsbristen
aktuell. Än betänkligare är det emellertid
om man, såsom från ansvarigt håll
antytts, redan under fredstid vill bygga
folkförsörjningen med jordbruksprodukter
delvis på import från ett land som är
fast knutet till ett av stormaktslägren.
Enligt vissa tidningsuttalanden vill det
synas som om man på ansvarigt håll räknar
med möjligheten att redan i fredstid
genom import med statsstöd av danska
livsmedel fylla ett konstant marginalbehov.
Jag vore tacksam för en förklaring,
att det ingalunda är jordbruksministerns
avsikt att på sådant sätt anknyta den
folkförsörjning, som utgör grunden för
ett framtida oberoende av krigförande
parter, till ett land inom det ena lägret.

Det talas icke utan grund med bekymmer
om Bornholms-projektet o. s. v.,
och man bör icke bortse från de risker
som handelspolitiskt engagemang kan
innebära för vår neutralitetspolitik när
det gäller något så betydelsefullt som
livsmedelsförsörjningen. Vi måste hålla
fast vid vad som 1947 fastslogs, nämligen
att grunden för folkförsörjningen
måste vara en nationell jordbruksprodukt,
som reserverar den inhemska
marknaden för svenskt jordbruk men
också lägger ansvaret på jordbrukarna
att svara därför.

I höstas hade vi också i kamrarna en
debatt om skolans ansvar i fråga om
ungdomens fostran och den grund som
därmed lägges. Ett uppmärksammat anförande
i medkammaren var av den innebörden,
att undervisningen i den obligatoriska
skolan skulle vara så lite fostrande
och danande — så objektiv som
det heter — att det ingen roll spelar om
en kristendomslärare tror det ena eller

det andra eller ingenting alls. Icke minst
med hänsyn till riskerna av att på detta
sätt lämna ungdomen utan stöd när det
gäller grundläggande värden hälsar man
med glädje ett uttalande av statsministern
i ett föredrag i Uppsala för kort tid
sedan. Väl närmast med tanke på de
risker, som diktaturanstruken hets- och
hatpropaganda innebär, hävdade han
skolans uppgift att fostra de unga till
demokrater. Detta är naturligt i ett demokratiskt
land, och man hälsar uttalandet
med glädje. När hemmen genom
obligatorisk skolgång ålägges att sända
barnen till skolan är det också naturligt
att man har rätt att av staten kräva, att
de som där skall ta hand om barnen verkar
i en positivt fostrande riktning. På
samma sätt är det i ett kristet land som
vårt av vikt och betydelse att även skolans
kristendomsundervisning skall vara
positiv och ge en på kunskap om de
kristna livsvärdena uppbyggd grund,
som håller i livet.

Vid avslutandet av förra årets riksdag
höll en aktad ledamot av denna kammare
ett uppmärksammat anförande,
som har bidragit att aktualisera frågan
om första kammarens ställning i statslivet.
I annat sammanhang har problemet
kommit under debatt inte minst från
partitaktisk synpunkt på vissa håll, där
man drömmer om tvära kastningar inom
det politiska livet och vill att folkrepresentationen
skall utformas så att
sådant underlättas. Det kan vara naturligt
nog om en åsiktsriktning, som vid
något andrakammarval känt sig vara i
medvind, gärna hade sett att det goda
valresultatet omedelbart återverkat i fråga
om representationen i dess helhet.
Att första kammaren på grund av sättet
för utseende av ledamöterna icke omedelbart
följt med i galoppen har irriterat.
Man talar om eftersläpning och bristande
demokrati, och otåligheten har tagit
sig uttryck i krav på enkammarsystem,
d. v. s. i realiteten första kammarens
avskaffande.

Sådant var på tal efter folkpartiets
högkonjunktur 1948. Än mera anmärkningsvärt
är att också högerns framgångar
i senare tid berett jordmån för lik -

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

nande funderingar från partiets korttidsplanerare.

Redan detta, att göra senaste andrakammarval
till värdemätare för första
kammaren, att betrakta det som en brist
att kammaren har ett eget ansikte, betyder
att man i princip accepterat enkammartanken.
Att enbart minska första
kammarens stabiliserande och kontinuitetsbevarande
funktion skapar inte en
ny och bättre position för kammarens
fortsatta existens, så länge det är situationen
i andra kammaren som i varje
ögonblick anses vara normen för hur en
demokratisk folkrepresentation skall vara
sammansatt.

Häromdagen lästes i pressen ett uttalande
från ledande folkpartihåll, där
man närmast anförde betänkligheter mot
att reservationslöst böja sig för dagens
politiska vindkast. Jag uppfattade det
närmast så, att det var angeläget att betona
att den omständigheten, att det kanske
inte gick så bra för ett parti vid nyss
inträffade val, inte borde tolkas som
något slags folkdom över dess politik.
Ett kommande val kunde ge ett för partiet
bättre resultat, och det skulle därför
framstå såsom angeläget för vederbörande
att anlägga visst perspektiv på
folkviljans momentana utslag.

Det är också känt att inom arbetarpartiet
krafter varit verksamma för att
få tvåkammarriksdagen ersatt med en
enda kammare — märk väl — framgången
ur majoritetsval i enmanskretsar.
Även på sådana håll synes man
dock ha fått klart för sig, att kraven
på en rättvisare mandatfördelning på
proportionalismens grund har så stark
förankring i folkmedvetandet, att man
icke kan bortse därifrån. Problemet blir
från denna synpunkt, om en enkammarriksdag
med en sammansättning, som i
princip föga avviker från den nuvarande
andra kammarens, kan vara en tillräcklig
lockelse för arbetarpartiet att
släppa det stora inflytande man nu har
i första kammaren.

Vare därmed hur som helst. Avgörandena
i den nuvarande första kammaren
erbjuder inte samma spänning som i
medkammaren. Vinglande smågrupper
eller enskilda ledamöter spelar i första

Statsverkspropositionen m. m.

kammaren inte för närvarande samma
roll. Man kan också fråga, om det i och
för sig är någonting så uppbyggligt —
utom för nyhetspressen —- att frågors
avgörande helt skall hänga på någon
eller några röster eller — som i höstas
— på upprepade lottdragningar. En enkammarriksdag,
där läget är sådant, utgör
från landets synpunkt knappast det
bästa underlaget för en regering av vad
färg den vara må.

Det skall gärna sägas, att minoritetsgrupper
i en kammare med en fast majoritetsbildning
inte har det alltför angenämt.
Tvåkammarsystemet, där den ena
kammaren inte alltid liktydigt speglar
läget i den andra, utgör åtminstone ett
visst skydd mot majoritetstrvcket.

En annan för bedömande av första
kammarens politiska ställning betydelsefull
sak är, att dess nuvarande majoritet
utgör det fasta underlaget för regeringen,
i den mån sådant finns. Detta
gäller både behandlingen av förslagen
i lagfrågor och de ekonomiska avgörandena
i gemensam votering. Sedan må
man vädra gamla argument från det
fyrkvalda överhusets dagar eller påtala
den s. k. eftersläpningen. Men att första
kammarens politiska inflytande nu är
av avgörande betydelse kan man inte
bortse ifrån.

Om jag nu för att belysa problemet
går något tillbaka till tidigare bedömanden
av betydelsen av första kammarens
successiva förnyelse, är det givetvis
klart att även på den tiden dagspolitiska
synpunkter influerat på omdömena.
Jag gör det emellertid likväl
därför att jag jitgår ifrån, att även sådana
omdömen från dokumenterat klara
demokrater dock har ett visst principiellt
värde, som icke kan förbises i en
ideologisk debatt. Man kan inte utan
vidare påsätta sådana män stämpeln att
icke vara demokratiskt pålitliga. Kammarens
successiva förnyelse lagfästes
principiellt som ett resultat av det demokratiska
genombrottet. Den argumentation
som redan tidigare från högerhåll
framförts hade för kort tid sedan
förnyats och ägde i högerdemokraten
Elis Ilåstad en övertygad uttolkare.

I fråga om folkpartiet hörde vi med

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
jämna mellanrum hur man hänvisade
till det andliga arvet från de frisinnade.
Låt oss då minnas att det var en liberalfrisinnad
regering Ekman som just i avsikt
att tillgodose behovet att stärka
första kammarens ställning som bevarare
av kontinuitet framlade förslag om lagstiftning
för att försvåra möjligheten att
upplösa första kammaren. Jag vill minnas
att den liberale statsvetenskapsmannen
Axel Brusewitz har sitt namn förenat
med den utredning som låg bakom
detta förslag till författningsreform. Karakteristiskt
var att man på den tiden
från högerhåll sade, att den successiva
förnyelsen av första kammaren var så
förankrad i författningen, att en upplösning
av första kammaren för att
bringa denna till bättre samklang med
den andra stred mot författningens anda.
Den som vill kan säga att partipolitiska
bockfötter sticker fram bakom dessa
synpunkter. Oavsett detta gäller dock, att
vad som var av värde för landet då första
kammaren var bärare av en låt oss
säga mera borgerlig kontinuitet inte kan
vara alldeles värdelöst även när kammaren
har fått en annan sammansättning.

Låt mig klart deklarera, att denna min
uppfattning inte alls bottnar i något
slags borgerlig defaitism eller resignation.
Tvärtom är innebörden häri omtanken
om viktiga samhällsintressen,
framför allt vid bedömande av hur vi
skall få det på lång sikt. Ingenting i ett
partipolitiskt maktläge är av evighet,
så icke heller arbetarpartiets nuvarande
dominerande ställning. Men målsättningen
från mina utgångspunkter är icke
en tvär och tillfällig omkastning, utan
att komma fram till mera bestående resultat,
ett fast underlag för en annan
politik än den som uppbäres av dagens
ensidigt orienterade maktägare.

När jag ser saken på detta sätt, vill
jag också ägna några ord åt tanken på
regeringsskifte utan en mera fast förändring
av maktläget. I höstas avgav
statsministern även i denna kammare
deklarationen, att om han inte fick den
miljard, som han sade sig behöva för att
klara budgeten, just i den skatteform
som han begärt, då ville det nuvarande

regeringspartiet inte längre bära ansvaret,
då fick andra ta vid. Min uppfattning
är, att så enkelt är det inte att lösa
den politiska ansvarsfrågan. Alla som
kan påverka avgörandena har sin del i
ansvaret, oavsett vem som sitter i regeringen.
Detta måste alldeles särskilt gälla
i fråga om det stora parti, som har
majoriteten i en kammare och en mycket
manstark representation i den andra.
Vad statsråden än kan komma att heta,
kan detta parti icke undandra sig
konsekvensen av sin makt beträffande
besluten i lagärenden, liksom av sitt stora
inflytande i de gemensamma voteringarna.
Oavsett vem som sitter i regeringen
har ett sådant parti ett betydande
ansvar.

På vissa håll framträder med stor intensitet
lusten att ta hand om regerandet,
ivern att skapa ett program som ett
färdigt regeringsalternativ. Är det förmätet
att erinra dem, som så talar och
skriver, om de franska patrioternas motto
före första världskriget när det gällde
Elsass-Lothringen: »Tänk alltid därpå
— tala aldrig därom!»

Det vore kanske klokt om de, som så
ofta för sin honetta ambition i sådana
hänseenden till torgs, något besinnade
dessa ord. Det är därvid inte bara fråga
om att inte fördela björnskinnet innan
björnen är skjuten. Det kan vara välbetänkt
även ur taktisk synpunkt.

När det i höstas talades och skrevs
alldeles för mycket om att fälla regeringen
på omsättningsskattepropositionen,
lär detta knappast ha främjat avsikten.
Tvärtom gav man åt den »räddningskår»,
till vilken statsministerns
kabinettsfråga i realiteten ställdes, en
alldeles för lättköpt motivering att säga:
»Visserligen är vi alldeles förfärligt
emot omsättningsskatten men vi måste
rädda arbetarregeringen.» Det var enligt
min mening mer än onödigt att
hjälpa regeringen att skapa den dimridå,
bakom vilken kommunisterna verkställde
sin taktiska omgruppering. Och i
verkligheten erbjuder det parlamentariska
maktläget i kamrarna just nu knappast
någon nämnvärd lockelse för klokt
folk, ifall regeringens hot om avgång

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

ens var allvarligt menat. Jag tror att de,
som i dagens läge fattat detta som en
plikt, åtskilligt överdimensionerat sin
pliktkänsla.

Till sist ytterligare ett par reflexioner.

I vårt land har det sedan rätt länge
varit regel, att de stora frågorna lösts
helst genom samförstånd över stridslinjerna
och i vart fall med betryggande
majoritet. Det förflutna året ger ledsamma
exempel på att stora frågor genomtrumfats
med knappa majoriteter,
när icke lösningen beträffande deras detaljer
överlämnats åt slumpen. Den roll
kommunisterna spelat vid genomförandet
av regeringens förslag har tidigare
berörts. Man vill uttala en förmodan, att
inte statsministern heller saknar förståelse
för uppfattningen, att regeringsfrågan
varit i ett väsentligt sämre läge sedan
koalitionen upplöstes. Kanske hade
de frågor, som enligt min uppfattning i
föga moget skick forcerades fram och
som utgjorde en väsentlig del av orsaken
till att koalitionsregeringen sprängdes,
farit väl av att ligga till sig. De hade
då kanske vunnit sin lösning efter åtskilligt
andra linjer. Tidigare har det
varit regel, att när en stor fråga nått sin
lösning med stark majoritet, accepterades
också denna lösning mera allmänt,
och frågan avfördes från de främre
stridslinjerna. Man kan beklaga att här
sådana lösningar beslutats som minoriteten
måste se sig nödsakad att alltfort
bekämpa.

I fråga om tilläggspensionerna måste
man befara, att de stora samhälleliga
resurser, som härför kräves, kan göra
det svårt att genomföra vad som kan bli
nödvändigt beträffande folkpensionerna.
Och folkpensionerna är dock allas pension
— pensionen som skall skapa
grundtrygghet åt alla och som är välbehövlig
framför allt för grupper med låg
inkomstnivå. Tilläggspensionerna däremot
är ett påbröd främst åt löntagargrupper
som ligger bättre till.

Regeringens senaste tillskott till framstegspolitiken,
omsättningsskatten, fördyrar
även oundgängliga inköp för dem
som har det smått. Den träffar orättvist
folkpensionärer, barnfamiljer och i all -

Statsverkspropositionen in. m.
mänhet folk med små inkomster under
det s. k. existensminimum. Det är en
skatt som drabbar också under de bevillningsfria
avdragen. Det är därför denna
skattereform inte kan tolereras. Så
länge denna skatt får finnas kvar är den
ett starkt motiv för höjda folkpensioner,
förbättrade barnbidrag och i allmänhet
för skattelindringar åt de sämst ställda.
Det är också en orimlighet att på detta
sätt fördyra just de billigaste livsmedlen
genom att beskatta också de genom
avtal mellan staten och jordbrukarna
prisreglerade jordbruksprodukterna.

Centerpartiets linje för att skaffa ett
alternativ till omsättningsskatten innebär
betydande besparingar, höjd skatt på
inkomster över avdragen, som stiger
med skatteprogressionen, liksom förhöjd
bolagsskatt jämte punktskatter på
vissa umbärliga varor. Detta förslag skiljer
sig principiellt inte bara från regeringens
skatt på nödvändighetsvaror
utan också från högerns offensiv mot
barnfamiljerna och folkpartiets förslag
om höjda folkpensionsavgifter -— märk
väl, höjda folkpensionsavgifter inte för
att höja pensionerna utan för att stärka
budgeten. Ty de avgifterna griper också
under det skydd som avdragen avser.
Här går en principiell skiljelinje mellan
centern och de tre andra partierna.

Man frågar, vilken politik som i dagens
situation från vår sida kan föras
och på lång sikt kan leda fram till ett ur
våra synpunkter bättre läge. Gamle Olof
Olsson i Kullenbergstorp angav en gång
i en remissdebatt några riktlinjer: att
rösta för alla goda förslag som regeringen
kan komma med, att så långt vi kan
förbättra vad som inte är bra och att
bekämpa de dåliga förslag, som det inte
går att förbättra.

Det är min uppfattning att dessa synpunkter
även för framtiden kan innebära
mycket av politisk klokhet.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! I första avsnittet av den
politiska undervisning, som herr Ferdinand
Nilsson var vänlig att ge kamma -

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ren, visade han sig mycket irriterad över
några satser som jag hade råkat framföra
här. Jag hade nämligen erinrat om
en affisch som centerpartiet presenterade
i samband med folkpensionsomröstningen,
där det hette att man inte
skall sitta i pappa statens knä. Jag framhöll
att detta tydligen var en förvillelse
av engångsnatur, och jag styrktes närmast
i den uppfattningen, när jag lyssnade
till herr Gustaf Elofsson, som efter
att ha talat rätt ingående om sparsamhet
beklagade att slutsiffran på nionde huvudtiteln
för kommande budgetår inte
visar samma uppgång som på andra huvudtitlar;
detta tydde på — det var väl
meningen med hr Elofssons inlägg — att
man från statens sida hade varit mycket
njugg gentemot jordbruket. Vi vet ju
alla att varje gren av vårt näringsliv
strävar att vid olika tillfällen bli på något
sätt mer gynnad än andra -— där kan
ingen svära sig fri.

När nu herr Ferdinand Nilsson menar
att jordbruket skulle ha det mycket
sämre än andra och vara på något sätt
underutvecklat, så vill jag bara erinra
om att gränsskyddet för jordbruket här
i landet ligger vid 42 å 43 procent, medan
gränsskyddet för andra näringar
uppgår till 10 å 12 procent. Då herr Ferdinand
Nilsson i fortsättningen meddelar
politisk upplysning, bör han även
omtala detta.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! När herr Birger Andersson
på sina möten refererar den förkrossande
replik som han nyss serverade
mig, bör han också tala om de väsentliga
skillnaderna mellan lönenivån i vårt
land och i flertalet andra västeuropeiska
länder. Det ligger dock så till att vi när
det gäller vår arbetsmarknad befinner
oss i ett ganska skyddat läge.

När han resonerar om de 42 å 43 procenten,
bör han också tala om att den
siffran är beräknad med hänsyn till en
världsmarknadsnivå som inte finns, som
är artificiell, därför att den som jag förut
sade uppkommer genom utbud av

överskott som förekommer i vissa situationer,
medan dessa utbud försvinner i
andra situationer. Denna artificiella
marknad gör att man bör jämföra lönenivå
och jordbrukspriser, alltså ta hänsyn
till löneläget i de andra länderna.
Hur skulle det bli, om man också i fråga
om priset på arbetet räknade procenttalen
med hänsyn till utbuden, till överskotten,
till de arbetslösa som finns i
dessa andra länder och den standard de
åtnjuter? Gör det, herr Birger Andersson,
så får vi se vad resultatet blir!

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är visserligen medveten
om det meningslösa i att här föra
en lång debatt med herr Ferdinand Nilsson,
men när han talar om att man har
arbetslöshet ute i världen och att det
förekommer konkurrens på vissa områden
kan en replik vara på sin plats. Arbetslösheten
ute i världen drabbar väl
inte bara jordbruket, och konkurrensen
har lett till att jordbruket fått bättre
gränsskydd än andra näringar. Dessa
andra näringar har fått söka slå sig fram
i fri konkurrens, det skall man inte
glömma, och arbetslösheten ute i världen
har ofta och oftast åstadkommit en
press framför allt på industriarbetarnas
löner. Ibland har de svenska industrierna
haft ganska stora svårigheter att hävda
sig på utlandsmarknaden, men sådant
kan man inte dra in i detta sammanhang,
det är inte relevant.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Även om jag förstår att
det har sina svårigheter att få herr Andersson
att bedöma dessa frågor utifrån
någorlunda rimliga paritetssynpunkter,
skall jag göra ett försök.

Jag räknar med jordbruksprodukterna
som eu marknad och med arbetsmarknaden
som en annan. Det jag talade om
är, att vi skyddar våra svenska arbetslöner,
att vi inte tillämpar någon internationell
lönenivå i Sverige. Vi ligger

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

på det området förhållandevis vid till,
och hur detta är möjligt behöver jag
inte nårmare förklara; om herr Andersson
vill, kan han sätta sig in i den saken
själv. Men det är så, och när man
jämför jordbrukets prisläge med världsmarknadsläget,
alltså överskotten mellan
länderna, då skall man också göra jämförelserna
med hänsyn till lönenivån här
i landet och överskotten på de andra
arbetsmarknaderna ute i världen. På det
sättet får man fram relevanta och jämförbara
siffror.

Men missförstå mig inte! Jag anser -—
jag sade det förut och jag upprepar det
— att det är synnerligen lyckligt att det
svenska arbetet har möjligheter till en
självständig tillvaro och har det skydd
som det har. Men under sådana förhållanden
menar jag — och det är innebörden
av det hela -— att man inte från det
hållet, där man sitter i en så pass, i jämförelse
med förhållandena ute i världen,
gynnad situation bör se alltför mycket
ned på jordbruksnäringen, som också
har ett skydd — det är alldeles riktigt
■— men som ännu har långt till den
likställighet som staten så många gånger
har lovat den.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! På denna märkliga dag,
när de första har blivit de sista och de
sista har blivit de första med den omkastning
som det har medfört i debatten,
är det välgörande att uppleva, att vi
kan återvända till de ordnade förhållanden,
som innebär att ett replikskifte av
den art vi här nyss hörde är tillåtet.
Det ger ju ändå en förhoppning om att
allt ännu inte är förlorat för riksdagens
arbetsformer som följd av den makalösa
tekniska utvecklingen.

Låt mig, herr talman, få börja mitt
anförande med att uttrycka min tillfredsställelse
över det ingripande som
justitiedepartementet har gjort i form av
åtal mot en del antisemitiska skrifter,
som har kommit ut i vårt land. Som riksdagsman
får man ganska ofta vedervärdiga
tryckalster av denna art, och
många gånger har man funderat över

Statsverkspropositionen m. m.
hur det kan vara möjligt att någonting
sådant får sändas ut. Det är därför mycket
tillfredsställande att här har vidtagits
en åtgärd, som bör kunna leda till
en sanering på detta område. Det har
varit många och otäcka livstecken från
strömningar och idéer som vi väl kanske
litet till mans hoppades skulle vara
definitivt utdöda. Men det tycks vara
så att den antisemitiska smittan har hur
många liv som helst. Det är glädjande att
mot den bakgrunden kunna konstatera
den mycket häftiga avsky, som har tagit
sig uttryck i en bred opinion mot vad
som har inträffat.

Jag lyssnade med visst intresse till
herr Ferdinand Nilssons utläggning om
vårt parlamentariska system, men jag
skall inte uppehålla mig många sekunder
vid den frågan. Låt mig bara få säga,
att nog är man väl litet väl orolig
för kontinuitet och för bristande stabilitet
i vårt parlamentariska liv, om man
behöver hålla ett sådant brastal för det
nuvarande tvåkammarsystemet som herr
Ferdinand Nilsson här gjorde. Det enda
betryggande i sammanhanget är att höra,
att herr Ferdinand Nilsson tillhör de
verkligt och sant konservativa ledamöterna
i denna kammare. Jag betvivlar
att det finns hans make inom det parti,
som brukar kalla sig det konservativa.

Det kan, herr talman, vara lämpligt
att så här i skarven mellan två dekader
dröja litet inför vad som har varit och
vad som skall komma. Jag skall helt
kort erinra om några av resultaten av de
politiska ansträngningarna under 50-talet
på några centrala områden för att
sedan gå vidare och se framåt.

Låt oss se hur man har lyckats bevara
penningvärdet under 50-talet. Ja, vi vet
ju alla att man inte alls har lyckats med
det. Om man — låt mig här tynga min
framställning med några siffror -—- tar
konsumentprisindex som mått på vad
som hänt, kan man konstatera att med
1949 som basår med indextalet 100 kommer
man tio år därefter, alltså år 1959,
fram till ett indextal på 152. Detta innebär
således att vi har fått en genomsnittlig
penningvärdeförsämring här i landet
på drygt 5 procent per år. Det är en

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
mycket kraftig försämring, och det visar
att någonting har varit galet med
den ekonomiska politik som här har
förts. Jag skall inte ge mig in på någon
lång utläggning om detta. Låt mig bara
påpeka en central sak i sammanhanget,
som har att göra med hela strukturen i
den politik som förts under 50-talet.

Man kan kort karakterisera det så, att
under första hälften av 50-talet förlitade
man sig i alltför hög grad på direkta
regleringar på investeringsområdet och
på finanspolitiken som hjälpmedel för
att hålla penningvärdeförsämringen tillbaka
och undervärderade i motsvarande
grad räntepolitikens roll. Den politik
som då fördes kan närmast karakteriseras
så att det var en framfusig finanspolitik:
lågränta var parollen och kraftig
skattepolitik. Denna utveckling bröts
emellertid i mitten på 50-talet efter åtskilliga
diskussioner i riksdagen och annorstädes.
Sedan har man övergett den
spikade lågräntans politik, och det har
i praktiken, under det läge som vi allmänt
sett befinner oss i, inneburit en
stigande räntenivå. Men här har man
också ramlat in i nya svårigheter genom
att den fortgående statliga expansionen
inom samhällsekonomien lett till att räntan
som medel i den ekonomiska politiken
har förlorat i effektivitet, därför att
den statliga sektorn i samhällsekonomien
knappast är påverkbar av ränteförändringar.

Jag lyssnade till vad herr Elofsson i
Va hade att säga om räntans roll, och
det är alltid en upplevelse att höra honom
tala om sådana här saker. Han skiljer
sig när det gäller den typen av resonemang
kanske inte nämnvärt från sina
partivänner, därför att man på det hållet
uteslutande utgår från räntan som en
prisstegringsfaktor och aldrig räknar
med möjligheten att räntan skulle kunna
allmänt sett ha en dämpande effekt
i en inflationsperiod. Det ligger mycket
nära till hands att göra den reflexionen,
att de här i samhällsekonomien inbyggda
inflationsmotorerna, som det så ofta
talas om, existerar i mycket hög grad
i vissa sammanhang, och jag undrar om
inte centerpartiet i detta avseende är

en av dessa inbyggda inflationsmotorer
med tanke på hur man på det hållet resonerar
om räntepolitikens roll. Detta
om penningpolitikens öden och äventyr
under femtiotalet.

Skattetrycket är också någonting som
har utvecklats i anmärkningsvärd grad
under femtiotalet. Om man erinrar om
att 1949 tog staten och kommunerna in
i runt tal 6 250 miljoner kronor, så kan
man konstatera att 1959, innan omsen
kom till, tog stat och kommun in ungefär
16 000 miljoner kronor. Det är sålunda
en oerhörd ökning. Om man räknar
om dessa siffror i fast penningvärde,
blir den reella ökningen i runt tal
6 350 miljoner kronor. Man kan säga att
detta blir en ökning på 65 procent, innan
omsen räknas in. Nationalinkomsten
däremot ökade inte alls så mycket under
denna period — man kan räkna med
ungefär 35 procent.

Detta sammanhänger naturligtvis med
den oavlåtliga statliga expansionen och
den bristande vilja och förmåga att här
hålla emot som regeringen har visat.
Men man skall kanske inte skylla allting
på regeringen heller. Finansministern
brukar berätta om hur hårt han behandlar
myndigheternas petita, och det är
möjligt att han går hårt fram och skär
ned någon miljard eller så. Man frågar
sig dock litet oroligt, hur det kan vara
möjligt att pressa ned önskemålen med
en miljard utan att dessa verk och myndigheter
gnäller särskilt mycket. Man får
intrycket att deras önskelistor är litet
väl frikostigt tilltagna, och det kanske
för framtiden vore angeläget att kraftigare
än vad som skett tillhålla de statliga
organen att inte ta till så stort på
sina äskanden. De vet ju ändå att det
inte finns några möjligheter att tillgodose
dem på långa vägar. Mera realistiska
petita från myndigheternas sida kanske
skulle hjälpa riksdagen och regeringen
att hålla emot den statliga expansionen.

Ett tredje avsnitt, som jag skulle vilja
ta upp på tal om historieskrivningen om
femtiotalet, är industriproduktionens ökning.
Jag skall inte gå ända tillbaka till
1949, ty då får jag den anklagelsen mot
mig att jag inte tar hänsyn till efter -

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

släpningarna från krigsekonomien, utan
jag går tillbaka till 1953. Om man för
1953 sätter indextalet 100, finner man
att industriproduktionen till 1959 kunnat
ta sig upp till någonting som 123 eller
124, alltså en ökning av 23 å 24 procent,
detta enligt en bilaga till statsverkspropositionen.
För samtliga OEEC-länder
i Europa tillsammantagna finner
man däremot att industriproduktionen
under motsvarande period ökat till 146,
dvs. med 46 procent. Detta innebär att
man nödgas konstatera att Sverige ligger
ganska nära botten i fråga om denna
utveckling, något som ju tyvärr måste
betecknas som ganska oroande inför
den skärpta konkurrenssituation som vi
möter. Penningvärdets fall, det stigande
skattetrycket, den i jämförelse med andra
länder blygsamma industriella produktionsökningen
— dessa faktorer tillsammantagna
gör att vi har all anledning
att se över vår politik inför sextiotalet
med den stora frigörelse av handeln som
de två nya marknaderna i Europa innebär.

Handelsministern har i dag lämnat en
mycket intressant redogörelse för vad
som pågår på detta håll, och vi får väl
hoppas att det skall bli möjligt att förena
de två nu skilda handelsområdcna,
så att vi får en möjlighet att samarbeta
i stället för att motarbeta varandra. Det
behövs mer än väl. Detta nya läge ställer
emellertid den svenska ekonomien i
en i väsentliga avseenden helt ny situation.

Man kan kanske — något generaliserat,
måhända, men ändå — karakterisera
den ekonomiska politik som har
förts under femtiotalet som en smula insulär,
litet väl kraftigt isolerad från de
förhållanden som vi är nödsakade att
ta hänsyn till i andra länder. Nu får vi
tullreduceringar som skärper konkurrensen,
och det fordrar en mera produktionsfrämjande
politik. Det går inte längre
för sig i detta nya läge att laga till
hemmagjorda inflationer. Jag tror också
att vi måste ägna mycket större intresse
och ansträngningar åt problemet om kapitalets
internationella rörlighet och valutornas
konvertibilitet. Detta ställer vä 1

Förslit kammarens protokoll 1UG0. .Yr 2

Statsverkspropositionen m. m.

sentligt större krav på den inre ekonomiska
stabiliteten.

Vi har eu annan stor fråga i detta
sammanhang, som jag också vill beröra.
Det är frågan om de s. k. underutvecklade
ländernas problem. Handelsministern
var inne litet grand på det ämnet
i sin redogörelse för vad som nyligen
har förevarit OEEC-länderna emellan
i Paris. Han framhöll då på tal om Förenta
staternas nuvarande valutasvårigheter
och den avtappning av valutor
som där har skett, att en av de frågor
som Förenta staterna nu har aktualiserat
just är, hur man skall kunna på ett helt
annat sätt än hittills samordna ansträngningarna
att förse de underutvecklade
länderna med kapital. Jag tror att vi
här står inför en mycket central balansfråga.
Det är inte rimligt att Förenta
staterna skall bära en så stor del av denna
börda, att de såsom enskilt land skall
drabbas av en så väsentlig relativ försämring
av sin handelsbalans som nu
kan konstateras. Skall de underutvecklade
länderna kunna erhålla ett starkt
stöd genom en på internationella vägar
tillkommen kapitaltillförsel, måste denna
ske på en mycket bredare basis än
hittills, och de europeiska länderna måste
därvid ta ett gemensamt ansvar. Jag
tror att de överläggningar, som skall
föras mellan OEEC-länderna och med
dem associerade stater, är av fundamental
betydelse, om man skall kunna nå
något avsevärt med försöken att öka kapitaltillgången
i de underutvecklade länderna.
Från svensk sida får vi nog tänka
om åtskilligt i detta sammanhang,
bl. a. när det gäller frågan om möjligheterna
att stimulera och underlätta för
svenskt kapital att investeras i dessa länder.
Problemet har många sidor. Bl. a.
får man tänka på hur vi skall kunna öka
kapitalets rörlighet internationellt sett.
Här kommer också in i bilden frågan
om utländskt kapitals möjligheter att
bli placerat här i landet och möjligheterna
för svenskt kapital att gå utanför
vårt lands gränser. Detta kommer att
ställa delvis nya krav på den ekonomiska
politiken.

Jag skall inte längre uppehålla mig

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

vid dessa ekonomiska frågor. Det finns
anledning att uppta en helt annan aspekt
på 1950-talets utveckling, och därvidlag
har jag intet skäl att i mera avsevärd
grad opponera mot regeringens politik
annat än så till vida att jag måste konstatera
att regeringen kanske inte har
gjort tillräckligt mycket för att förebygga
och förhindra vissa företeelser. Jag
syftar på den ökning av brottsligheten
som har ägt rum i vårt land under 1950-talet. Om man begrundar statistikens
siffror måste man finna dem ganska förskräckande.

Antalet av de brott, som har kommit
till polisens kännedom, har under 1950-talet ökat kraftigt. Den tidigaste siffra
jag här vill ge är från 1952, då i runt
tal 191 000 brott kom till polisens kännedom.
År 1957 hade siffran stigit till
271 000, och ökningen har väl därefter
fortsatt.

Vad man allmänt sett kan konstatera
i detta sammanhang är att ökningen
framför allt hänför sig till egendomsbrotten.
Det gäller inte enbart inbrottsstölder
och tillgrepp av motorfordon,
utan även egendomsbrott av annan karaktär,
såsom bedrägeri, utpressning,
ocker och häleri. Skadegörelse är en av
de brottsposter som också ökat oerhört
mycket. Man frågar sig, om inte här bakom
ligger en tilltagande brist på respekt
för annans egendom. Denna utveckling
har varit oerhört och beklämmande
markant inte minst i Stockholm.

Det kan vara intressant att se hur
mycket eller kanske rättare sagt hur litet
samhället har åstadkommit för att
klara upp dessa brott. År 1956 — jag
skall inte gå längre tillbaka — anmäldes
här i Stockholm i runt tal 49 000 strafflagsbrott,
men bara drygt 12 000 kunde
klaras upp. Om man begränsar sig till
vissa brottskategorier, som faller under
20 kap. strafflagen, alltså stöld, rån,
egenmäktigt förfarande och dylikt, visar
sig förhållandena ännu sämre. Det
nämnda året anmäldes ungefär 37 000
sådana brott, men endast omkring 4 800
klarades upp. Uppklarningsprocenten
ligger alltså mycket lågt.

Mot den bakgrunden skulle man, herr

talman, nästan kunna säga att det är
litet för ofarligt att vara bov här i staden.
Det kan inte gärna få fortsätta på
detta sätt. Jag kan erinra om en av förklaringsgrunderna
till att det ligger så
illa till, nämligen den brist på utveckling
som föreligger inom polisväsendet
här i Stockholm. Från år 1949 till år
1959 har poliskåren i Stockholm såvitt
jag vet ökat med 63 man; antalet tjänster
kan man här bortse ifrån, eftersom
hela tiden betydande vakanser förelegat.
Samtidigt som staden år från år har
vuxit i en takt som varje år motsvarar
att inom stadens administrativa område
placerats in en väl tilltagen svensk
landsortsstad, har nästan ingen ökning
skett av poliskåren. Visserligen har polisen
fått bättre tekniska resurser, men
detta har inte på långa vägar räckt till.
Detta är naturligtvis en av förklaringarna
till den beklämmande höga brottsfrekvensen
och låga uppklarningsprocenten
av egendomsbrott.

Jag tror att det måste till helt andra
tag, om man skall kunna komma till
rätta med situationen på detta område.
Det kan inte få fortsätta såsom hittills.

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep):

Herr talman! Under sjunde huvudtiteln
har finansministern som brukligt är
tagit upp anslag för finansiering av konjunkturinstitutets
verksamhet. Denna
verksamhet är ju avsedd att införskaffa
tillförlitliga uppgifter för bl. a. ekonomiska
bedömningar av framtiden, och
chefen för utredningsinstitutet torde väl
vara den som -— vid sidan av finansministern
■— genom egna bedömningar
främst kan påverka den framtida utvecklingen
i vårt land.

Inför det påbörjade 60-talet har chefen
för konjunkturinstitutet, professor
Bent Hansen, gjort ett uttalande, som tidigare
talare i denna talarstol här i dag
berört och som jag också vill beröra.
Det bär väckt mycket stor uppmärksamhet.
Professor Hansen säger att han hoppas
att under detta påbörjade 60-tal bostadsbristen
och jordbruket måtte avvecklas
i vårt land. En del tidningar har

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

ju ansett, att detta uttalande är ett utslag
av herr Hansens skojfriska spexighet
och fördenskull undervärderat uttalandet.
Jag tror inte att man skall bedöma
konjunkturinstitutets chef på detta sätt,
och jag är inte heller övertygad om att
han själv önskar bli bedömd på det sättet.
Riksdagen måste givetvis ta ställning
till vad konjunkturinstitutets chef i ett
sådant sammanhang säger. Ännu gäller
ju 1947 års beslut om jordbruket, och en
omprövning kan ju komma till stånd.
Jag vill därför, herr talman, söka analysera,
vad det skulle betyda, om vi får
en sådan utveckling, som konjunkturinstitutets
chef skisserat.

Uttalandet är i och för sig paradoxalt,
ty om dessa närmare 11/2 miljon människor,
som är sysselsatta i jordbruket,
skulle sluta med sin nuvarande syselsättning
och få en annan sysselsättning, får
man väl förutsätta att de också i de allra
flesta fall skulle söka sig en annan
bostad. Därför bleve det mycket svårt
att under sådana omständigheter också
avveckla bostadsbristen, utan den kommer
sannolikt att öka, om denna önskan
skulle tillmötesgås.

Tanken att avveckla det svenska jordbruket
är ju inte en genial idé som professor
Hansen kläckt, utan det finns säkert
ledamöter av denna kammare, även
om de inte är inne nu, som minns att vi
under 1930-talets kris hade professorer
i nationlekonomi, som då frågade,
varför vi har jordbruk i vårt land. Professor
Eli Heckscher uttalade sig ungefär
på detta sätt på 1930-talet och retade då
upp de svenska bönkerna, som satt i ett
mycket svårt ekonomiskt trångmål. Nu
förhåller det sig ju så, att nationalekonomerna
av den liberala skolan hävdat
och fortfarande hävdar, att vi skall köpa
livsmedlen där vi kan få dem billigast.
Det är denna tanke, som kommit
till uttryck i herr Hansens uttalande.
Jag tror inle, att Bent Hansen har velat
reta en folkgrupp med detta uttalande,
utan det är väl snarast så, att den liberala
nationalekonomien fortfarande lever
i samma föreställning som på 30-talet.
Emellertid har vi blivit en erfarenhet
rikare — eller en illusion fattigare

Statsverkspropositionen m. m.

— sedan professor Eli Heckscher på
1930-talet frågade: »Varför har vi jordbruk?» Det

är inte bara ett jordbrukarintresse
att vi har ett produktionskraftigt jordbruk
i vårt land. Det är närmast för att
betona detta, som jag tagit till orda i
dag. Alldeles ensam om min åsikt är jag
inte. En så utpräglat liberal tidning som
Handelstidningen i Göteborg har tagit
avstånd från Bent Hansens yttrande,
och Nils Thedin i konsumenternas tidning
Vi har betonat att ekonomien inte
bara är ekonomi. Efter det lilla meningsutbyte,
som för en stund sedan ägde rum
här i kammaren mellan herr Ferdinand
Nilsson och herr Birger Andersson, får
jag väl förutsätta, att vännen Birger Anderssons
uttalande här inte heller får
tolkas på det sättet att han ställer sig på
samma ståndpunkt som professor Hansen,
utan att hans uppfattning är att det
måste vara ett intresse inte bara för
jordbrukarna utan även för konsumenterna
i vårt land, att vi behåller ett produktionskraftigt
jordbruk.

Vi har gjort en erfarenhet sedan 1930-talet, och därav framgår, att vårt produktionskraftiga
jordbruk under ofärdsåren
kunde garantera vår utrikesledning
att den, utan att behöva riskera att vårt
folk skulle svälta, kunde hålla sig kvar
på neutralitetens smala kritstreck. Den
kunde bedöma utvecklingen utan att ta
hänsyn till den hotande bakgrund som
ett svältande folk eventuellt skulle utgöra.

Vi har inga garantier för att denna
situation icke kan inträda än en gång.
Konjunkturinstitutets chef kan inte ge
oss några sådana garantier och icke någon
annan heller. Det är mot den bakgrunden
vi får diskutera dessa problem,
och även om kommunikationerna förändrats,
har vi i alla fall inle någon säker
möjlighet att få vår försörjning ordnad,
om vi avvecklar jordbruket. En annan
fråga är, vad vi skall tänka om våra
stora militärbördor, ifall vi riskerar att
bli utsvälta i vår ensamhet, om det skulle
hända något.

Det är dessa frågor som kommer in i
bilden. Men även andra saker inåstc man

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ta hänsyn till i detta sammanhang. Vår
konsumtion av livsmedel och njutningsmedel
uppgår till 12 miljarder kronor,
och vi vet att vår handelsbalans nu är
ansträngd. Om vi blir tvingade att köpa
alla livsmedel, hur skall vi då få valuta?
Är det säkert att de billiga livsmedelspriserna
på världsmarknaden —
som det talas om i debatten — står sig,
om vi måste köpa allt? Det kan hända,
att våra förhandlare på världsmarknaden
kommer att göra en ny och för vårt
folk ledsam erfarenhet, om de tvingas
att förhandla om ständiga leveranser och
den säljande parten vet att vi måste ha
fortlöpande leveranser, om inte vårt land
skall hotas av svält. Det berättas att köpmän,
innan vår penninghushållning.slagit
igenom och innan konkurrensen blivit
så effektiv som nu, hade ett pris för dem
som ville köpa, ett annat pris för dem
som inte behövde köpa och ett tredje
och dyrare pris för dem som var tvungna
att köpa. Det är troligt, att vår utrikeshandel
skulle ha utvecklats på samma
sätt, mot höga priser, om vi varit
tvungna att köpa bröd för morgondagen
för att inte folket skulle svälta.

En annan sak som också måste antecknas
i detta sammanhang är att vårt
jordbruk är en näring, uppbyggd på biologiska
faktorer. Man kan inte lägga ned
jordbruket det ena året och sedan ta
fram det när det behövs igen. Det vet
ju alla i denna kammare; det är bara beklagligt
att det synes som om vissa ekonomer
inte hade satt sig in i detta enkla
faktum.

Herr talman! Jag har bara berört några
av de konsekvenser som skulle uppkomma,
om konjunkturinstitutets chef
skulle få sina intentioner förverkligade,
Det finns många andra faktorer som
kommer upp i sammanhanget. Hotet att
avveckla jordbruket för vårt folk är allvarligare
på lång sikt, tror jag, än vårt
lands samhällsekonomi på kort sikt. Genom
yrkesskicklighet och gemensamma
ansträngningar har vi lyckats skapa en
levnadsstandard som räknas bland de
högsta i världen. Jordbruket har bidragit
till denna utveckling genom att höja produktionsavkastningen
per ytenhet, så att

den räknas bland de högsta på jorden.
En bidragande orsak till att vi kunnat
uppnå denna höga standard är att vi haft
en levande landsbygd. Utöver att småbruket
levererat livsmedel har det också
till storindustrien och stadsnäringarna
levererat arbetskraft, färdig att sättas in
i produktionen. En fråga är: Kan vi räkna
med detta i fortsättningen, och vad
är det värt? Våra stora samhällsproblem
som vi har haft anledning att diskutera
här i riksdagen — ungdomsbrotten och
missanpassningen — talar sitt tydliga
språk. Kostnaden för samhällsvården på
detta område måste också vägas i detta
sammanhang.

Man kan säga, att detta är romantiska
funderingar som inte har någon reell
bakgrund, men jag tror att vi måste räk*
na även med dessa mycket mänskliga
faktorer, när vi bedömer läget.

Man frågar också: Skall man fästa så
stort avseende vid ett sådant här uttalande?
I debatten har sagts, att om vi
bara skulle exportera konjunkturinstitutets
chef tillbaka till hans land, skulle
det bli bra. Jag tror inte på en sådan avveckling.
Vi få nog bedöma detta litet
allvarligare, och därför menar jag att
vi måste ta upp en diskussion om de stora
sammanhang, som här kan beröras.

Vår uppgift i riksdagen är ju att försöka
styra utvecklingen i en viss riktning.
Många säger kanske, att vi inte
skall göra det, men hela den ekonomiska
utvecklingen, sådan den ter sig i dag,
är väl en frukt av att vi har styrt utvecklingen
i en viss riktning, och samhället
kan väl inte komma ifrån att även
i framtiden ta på sig ett ansvar för
denna.

När konjunkturinstitutets chef på detta
område gjort ett uttalande, drabbar
detta, som jag förut sade, inte bara bönderna,
utan även konsumenterna. Konsumenterna
frågar sig vad det kostar att
behålla det .svenska jordbruket. På kort
sikt kanske priset ser ut att bli för högt,
men på lång sikt — mot bakgrunden av
vad det hela eventuellt skulle kosta — är
jag övertygad om att de svenska konsumenterna
är villiga att betala för den
trygghet som ligger i att veta att vi, i

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

vårt land, oavsett hur det kommer att
utveckla sig på den utrikespolitiska fronten,
har möjligheter att i vårt land klara
oss undan svälten. Jag tror att den
svenske konsumenten är beredd att betala
priset för denna trygghet. Man blir
därför litet orolig, när man läser sådana
uttalanden, som konjunkturinstitutets
chef har gjort.

Jag vill sluta detta anförande med att
säga — såsom redan här har yttrats och
även har uttalats i finansplanen — att vi
lever i ett rikt land. Det ekonomiska läget
i landet ger mig också anledning
till en förhoppning, att de svenska konsumenterna
i en värld, där de internationella
förhållandena ännu inte är stabiliserade,
är villiga att betala priset för
den trygghet beträffande livsmedlen,
som ett självförsörjande svenskt jordbruk
kan ge vårt land.

Jag yrkar, herr talman, remiss av
Kungl. Maj :ts proposition nr 1, som ju
återspeglar det ekonomiska läget i landet.
Jag gör det i förvissningen, att vi har
råd att skapa denna trygghet i ett land,
som — såsom här har refererats — är så
rikt som vårt.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! När man tar del av den
nådiga handling, som är föremål för dagens
debatt och vilken för statens del i
rekordets tecken inleder ett nytt decennium,
är man medveten om att den kommer
att ge stoff till eftertanke för de
människor, som vill tänka, men även till
reflexioner över vad som skall göras
under den tid som kommer. Jag tror att
frågeställningen -— vilket parti vi än
månde tillhöra — i sammanhanget
måste bli: Har vi råd till allt detta?

Samtidigt som man ställer den frågan
kollektivt i vad gäller samhället, är det
enligt min mening nödvändigt, att vi
politiker försöker se dessa frågekomplex
som mannen och kvinnan i ledet. Del
finns många bland dem, som i dagens
läge frågar sig: Måste en standardförbättring
innebära, att det sker en uppluckring
av den individuella karaktären,
som nödvändiggör ett visst statligt för -

Statsverkspropositionen m. m.
mynderskap? För min personliga del vill
jag svara ett otvetydigt nej. Det måste
vara något fel, när man i nuläget skryter
över framsteg på fostrans område,
där undervisning och utbildning som
aldrig tillförne fått sin centrala plats,
samtidigt som det allmänna vidtar sådana
åtgärder, som hindrar den enskildes
egen förmåga att skapa och handla,
vilket på ett naturligt sätt skulle ha
gett oss trivsel.

År 1960 är ju ett olympiskt år, och
alla hoppas vi, att kraftmätningarna
skall tillföra oss olympiska lagrar på
idrottens vädjobanor. Här hemma bereder
vi oss på ett valår. Den stora valårskommittén,
regeringen, har gett oss
de direktiv som vi skall följa. Skillnaden
mellan den olympiska kommittén och
regeringskommittén är den, att den förra
satser på den enskildes förmåga —
om än med råd och anvisningar •— att
kämpa sig fram till seger, men den senare,
regeringskommittén, försöker satsa
på en politik, som mer och mer går i
den riktningen, att den dämpar den enskildes
initiativ och skaparlust. Jag tror
att detta inte är vägen att bygga vårt
framtida samhälle. Den dag kan kanske
komma, när vi bittert får uppleva följderna
av de missgrepp, som görs i det
nuvarande handlandet, och även att dyrt
få betala räkningen. Det måste finnas
möjligheter att på ett vettigt sätt kombinera
så väsentliga ting som frihet,
trygghet och rättvisa, utan att fördenskull
hemfalla åt självtillräcklighetens
materialism. Rubbar man de väsentliga
trosidealen i vårt samhälle underminerar
man grunden — demokratien -— och
hamnar i ett samhälle, där staten blir
målet, inte människan. Hur vi skall
kunna förverkliga den rätta målsättningen,
blir bland annat beroende på den
ekonomiska politik som kommer att föras.

Centerpartiet har under årens lopp
varit förespråkare för en statlig och
kommunal ekonomisk politik, där givna
ekonomiska lagar anpassas med tanke
på de många människor, som trots välfärdssamhället
lever i inkomstförhållanden,
som herrar statsråd och iiven vi

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

riksdagsmän mer än som nu sker borde
ta hänsyn till.

Under 1950-talet har centerpartiet mer
än övriga partier här i riksdagen hävdat
lågräntepolitikens princip. Det har skett
i medvetande dels om räntans ringa betydelse
i konjunkturutvecklingen, dels
ock om att en högräntepolitik drabbar
de människor i samhället, vilka har de
minsta förutsättningarna att stå emot
svårigheter, och dessutom blir en broms
för småföretagsamheten inom handel,
hantverk, industri och jordbruk.

Uppfattningen om räntan som ett bristfälligt
konjunkturpolitiskt medel delas
av allt att döma av flera nationalekonomer.
I en nyligen publicerad engelsk
utredning om penningpolitikens mål och
medel kommer detta tvivel mycket starkt
till uttryck. Tyvärr förefaller det som
om de gamla dogmerna om räntans roll
lever kvar hos riksbankens ledning, och
samma uppfattning delas även av den
regering vi för närvarande har. Det talas
i vissa sammanhang om vidskepelse,
och jag skulle för min personliga del
vilja kombinera dogmerna och tänkandet
på detta område med ordet vidskepelse.

Man kan inte komma ifrån att den
likviditetspåspädning på penningmarknaden,
som den fortsatta offentliga expansionen
innebär, orsakar ett betydande
inflationstryck. Även om man inte
accepterar riksbankens åtgärder, kan
man förstå, att dessa bottnar i misstroende
för den av regeringen förda finanspolitiken.
Den privata sektorn skall alltså
hållas med stramare tyglar för att den
offentliga expansionen skall kunna få
fortgå. Bankerna har under hänvisning
till försämrad räntabilitet i sina placeringar
ökat marginalen mellan in- och
utlåning. Det måste alltså också nu bli
småspararna i vårt samhälle som får dra
det tyngsta lasset. Här finner vi även
förklaringen till den flykt till realvärden
som försiggår.

Kontentan av detta måste bli, att vi
i första hand måste få en annan finanspolitik
än den som den nuvarande regeringen
bedriver. Centerpartiet har vid
upprepade tillfällen tagit avstånd från

fortsatt offentlig expansion. Det innebär
ett avståndstagande från socialdemokratiens
politik —- utgiftsexpansionen
— men vi har även klart sagt ifrån att
vi ogillar den politik, som exempelvis
högern för och som bl. a. innebär en
skatteomflyttning från stat till kommun
och dessutom inte har hänsyn till de
små inkomsttagarnas skatteförmåga.

Jag hänvisar härvid till det vid 1959
års höstriksdag av centerpartiet framlagda
skattealternativet. Dess huvudprinciper
tar sikte på nödvändigheten
av att skapa bättre balans mellan den
offentliga och den privata delen av samhällsekonomien.
Man får inte i dagens
läge enligt vårt sätt att se vidta åtgärder,
som kan äventyra vårt näringslivs
konkurrenskraft på den internationella
marknaden och därmed även äventyra
ett positivt utbyte av anslutningen till
ett vidgat handelsområde i Europa, vilket
jag tror — väl skött — bör säkra
vårt lands fortsatta väldståndsutveckling.

Det är inte minst mot denna bakgrund
man måste motsätta sig omsättningsskatten.
En politik som den regeringen
i dag bedriver och vilken enbart
tar hänsyn till efterfrågesidan, medan
den lämnar kostnadssidan åt sitt öde,
måste vara en kortsynt politik och tyda
på bristande kännedom eller åtminstone
bristande vilja när det gäller att förstå
vårt näringslivs villkor.

Herr talman! Jag vill sammanfatta det
sagda på detta område med det följande.

Först och främst vill jag säga att räntestegringen,
som regeringen, högern och
folkpartiet välsignar, är tvåfaldigt negativ:
dels blir småspararna lurade på
cirka en fjärdedels procent, dels drabbar
den sådana enskilda och företag
som har de största ekonomiska svårigheterna.

För det andra drabbar regeringspolitiken
med omsättningsskatt barnrika
och fattiga, alltså små inkomsttagare. Vi
har i vårt land över två miljoner människor,
som har en bruttoinkomst på
8 000 kronor och därunder per år.

För det tredje för den nuvarande fi -

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

nanspolitiken med sig en statlig ekonomisk
koncentration till men för den enskilda
sektorns expansionsmöjligheter.

Med den politik, som centerpartiet på
det ekonomiska området vill föra, skulle
vi för det första få en fördelning
mellan konsumtions- och kostnadssidan
så att fattiga och idoga människor icke
blir bestraffade. Vi skulle för det andra
få en statlig finanspolitik, som utan
överdrifter till höger eller vänster tar
hänsyn till enskildas förmåga att klara
av de problem, som dagens makthavande
med sin byråkrati tror sig vara predestinerade
till att sköta. För det tredje
skulle, om den enskilda sektorn på sätt
som här framhållits ges naturliga arbetsmöjligheter,
den nu till synes framprovocerade
nödvändigheten av statlig
maktkoncentration försvinna.

Ett bevis på den statliga maktkoncentrationen
får vi, om vi jämför hur
produktionsökningen inverkar på statens
inkomster, sett i relation till kravet
på ökade löner till statstjänarna. En
treprocentig höjning av nationalprodukten
-—• något som man inom besparingsutredningen
arbetade med — skulle ge
staten en merinkomst på 450 miljoner
kronor. En lönestegring på fyra procent
till statstjänarna skulle ge en merutgift
för staten med 300 miljoner kronor. Med
de krav på ökade löner, som framförts
i de avtalsrörelser som nu börjat, kommer
det inte att dröja länge förrän ökningen
av nationalprodukten äts upp av
lönerna.

Resultatet kan bli att statstjänstemännen
och andra i självändamål får sitta
på sina stolar, och finansministern måste,
om ingen inskränkning och besparing
åstadkoms, för fullgörande av vissa
arbetsuppgifter öka inkomsterna på
andra vägar. Av det sagda framgår att
den nu fyraprocentiga omsen med all
sannolikhet i mycket stark takt kommer
att stiga, såvida herr Sträng får
fortsätta att regera.

Herr talman! Ett centralt diskussionsämne
i den allmänna debatten har under
den senaste tiden varit ungdomsproblemen.
Den tilltagande ungdomsbrottsligheten
har ingett oss allvarliga

Statsverkspropositionen m. m.

bekymmer. Innan jag utvecklar den tanken,
skulle jag vilja uttrycka mig så här.
Man måste väl i rättvisans namn säga
att ungdomen i gemen i dag i genomsnitt
är en bättre ungdom än i gången
tid, men samtidigt som man gör detta
konstaterande måste man även fastslå
motsatsen, nämligen den negativa sidan.
Vår tids ungdomsbrottslighet har ökat i
ett anmärkningsvärt hastigt tempo. Det är
därför glädjande att man från statsmakternas
sida har vidtagit vissa åtgärder
för att kunna lösa dessa problem. Det
är livligt att hoppas att de initiativ till
samverkan mellan hem, skola och övriga
samhälleliga organ som tagits kommer
att leda till positiva resultat, så att
ytterligheterna minskas.

Man kan i detta sammanhang inte nog
understryka betydelsen av den fostrande
gärning som hemmen utför. Jag tror
att vilka myndigheter som vi här i riksdagen
eller Kungl. Maj:t än kan sätta
till i tro att de kan lösa de akuta ungdomsproblemen,
så kan vi, om inte andan
och känslan för fostran i hemmet
blir en annan, ändå inte vända en snar
ändring. De kristna ideal, på vilka hela
vår kultur bygger, har omfattats och
omfattas av det stora flertalet bland vårt
folk. De har burit och bär generationer
över svårigheter och påfrestningar i livets
olika skiftningar. För karaktärsdaningen
och den andliga utvecklingen i
en ung människas liv är det av utomordentlig
stor betydelse att all fostran
genomsyras av de kristna idealen. I
vårt i materiellt avseende högt stående
samhälle är det lätt att glömma dessa
värden, förutan vilka vårt folk dock skulle
vara fattigt och förutan vilka våra
barn otrygga och osäkra skulle träda ut
i livet från hemmets hägn. Det är värden,
som måhända inte ger pengar i
utbyte men som skänker oss något långt
mera, nämligen en inre balans och bättre
kvalifikationer alt på rätt sätt förvalta
den stora gåva vi fått i livet.

Medan vi — som jag hoppas — är
tämligen ense om de principer, enligt
vilka vi vill fostra våra barn till rätttänkande
och harmoniska människor,
och medan vi i vårt rättssamhälle starkt

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
reagerar mot de utslag av rashat och
förföljelser, som inte bara förekommer
utanför utan även innanför vårt lands
gränser, händer inom vår egen kyrka
något, vars motstycke är svårt att finna
i modern tid. Där blåser man återigen
stridssignaler. Denna gång gäller det
inte huruvida en kvinna skall få bli
prästvigd eller inte, ty därom har lag
och förordning beslutats grundlagsenligt.
Nej, här kommer framstående kyrkans
män samman för att skriva på ett handlingsprogram,
som punkt för punkt går
ut på att mer eller mindre kategoriskt
uppmana präster och övriga att sabotera
de kvinnor som eventuellt kommer
att bli prästvigda. Den systematiska diskrimineringen
av den svenska kvinnan
på detta område fortsätter från det hållet
med oförminskad intensitet.

Hur skall vi mot bakgrunden av dessa
beklämmande händelser inom vår svenska
kyrka kunna fostra våra ungdomar
till respekt för samhällslagarna, till tolerans,
till insikt om att livsvillkoren
för demokratiens fortlevnad kräver att
vi alla som bor och bygger i ett demokratiskt
samhälle skall lära oss samarbeta
sida vid sida och hysa förståelse
för varandra och dessutom förstå nödvändigheten
av att lyda lagarna, när man
från kyrkans sida gör det som jag här
har talat om?

Herr talman! En inre protestkänsla
säger mig att jag skulle vilja reagera ännu
kraftigare på detta område, men det
skall jag inte göra utan jag vill bara
sluta detta anförande med att säga, att
det är ett tungt ansvar, dessa den s. k.
bekännelsefrontens män här har påtagit
sig.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vi befinner oss i ett
nytt årtionde, och regeringen har presenterat
sin första årsbudget under
1960-talet. Är nu den ett uttryck för alla
de storslagna löften man har utfärdat
och lovat uppfylla under det nya årtiondet? Man

måste säga att början är mycket
dålig. Visserligen presenterar finansmi -

nistern en budget, som han menar håller,
som skall vara stark nog att klara
av många påfrestningar, men det är viktigt
att hålla i minnet till vilket pris
detta har skett. Faktum kan inte bestridas:
den s. k. statsfinansiella balansen
har regeringen tillfälligt åstadkommit
genom nya mycket hårda pålagor för
folkets breda lager. Närmast syftar jag på
den omsättningsskatt, som på ett orättfärdigt
sätt tillför statskassan ca 1 miljard
kronor om året. Det politiska ansvaret
för denna odemokratiska skatteåtgärd
drabbar naturligtvis i första hand
regeringen, som inte valde att låta de
besuttna i samhället bidra med mera
av sitt överflöd för att klara av de
statliga utgifterna.

Naturligtvis är det så, att de borgerliga
partierna i själ och hjärta välsignar
omsättningsskatten, men de anser det
från deras sida vara politiskt, taktiskt
förmånligt att spela opposition mot densamma.
Vad regeringen genomtrumfade
i fjol höst var egentligen ett uppfyllande
av de borgerliga partiernas mångåriga
intentioner på det skattepolitiska
området, och inga demagogiska utläggningar
från de borgerliga partiernas talesmän
kan bringa detta faktum ur världen.

När det gäller statsverkspropositionen
har det väckt påtaglig uppmärksamhet
att försvarsministern fallit undan för
kravet om vidgad atomforskning, som
egentligen innebär, att forskningen utsträckes
till att omfatta grundläggande
åtgärder för framställning av svenska
atomvapen. De tidningar, som högljutt
krävt en forskning i den riktningen, uttalar
nu sin stora tillfredsställelse med
den vändning denna fråga har tagit i
och med försvarsministerns nya rekommendation.

Nå, man säger nu, att regeringen skall
utforma nya direktiv för forskningsanstaltens
vidare arbete. Skall dessa nu utformas
så att atomvapenanhängarna får
en chans att under täckmanteln »skyddsforskning»
samtidigt förbereda tillverkning
av svenska kärnvapen? Det gäller
för regeringen att lämna ett klart besked
på den punkten. Ger detta inte

Måndagen den 25 januari 19G0 fm.

Nr 2

tillfredsställande garantier för att inget
smussel i riktning mot en framställning
av svenska tomvapen får förekomma,
då får också regeringen finna sig i att
den väldiga opinionen kommer i rörelse
dels mot den farliga kurs man slagit
in på och dels mol det starkt ökade anslag
man nu äskar för en ödesdiger politik.
Tydligt är att atomvapenaktivisterna
är i färd med att vinna en delseger.
Det finns alla skäl att slå larm och varna
för alla de konsekvenser som följer
undfallenhetspolitiken i spåren.

När vi står i begynnelsen av ett nytt
årtionde, är det en dålig start att lansera
en skattepolitisk linje som är sämre än
den vi hade tidigare. Det varslar inte
heller gott, att man mot folkets vilja faller
undan för atomaktivisterna. Det vore
mycket bättre om man beflitade sig om
att uppfylla de storslagna löften man
strött omkring sig inför sextiotalet.

Det är riktigt att socialdemokratien
återigen skrivit in i sitt program att vi
måste åstadkomma ekonomisk demokrati
här i landet, men de orden har funnits
i många tidigare program, som skulle ha
legat till grund för regeringspartiets
handlande. Har vi fått någon vidgad ekonomisk
demokrati här i landet? Har antalet
människor med bestämmanderätt
över produktionen ökat låt oss säga under
de senaste 20 åren? Jag svarar ett
bestämt nej på dessa frågor och vill till
det foga: För varje år som gått minskas
antalet personer som bestämmer över de
mäktiga produktionsmedel som finns i
vårt land. Det finns ingen ekonomisk demokrati.
Reellt är det ett fåtals diktatur
inom vårt lands näringsliv. Koncentrationen
av ägandet har avancerat raskt
och detta är en tankeställare för dem
som i så många år lovat införa ekonomisk
demokrati men som nu tvingas notera
att utvecklingen gått i motsatt riktning.
Det är diirför det framstår som
en av de främsta uppgifterna för vårt
lands arbetare och tjänstemän att verkligen
göra 1960-talet till det årtionde då
den ekonomiska demokratien blir ett
faktum, ett årtionde då fåtalsviildet över
vår tids mäktiga produktionsmedel defi -

Statsverkspropositionen m. m.
nitivt brytes. Ocli för kommunisterna
framstår denna fråga som en av de allra
väsentligaste.

År det kanske någon här som vill påstå
något annat än att det var ett litet fåtal
som tillsammans med storbankerna beslutade
om nedläggande av två textilfabriker
och en läderfabrik för drygt en
vecka sedan? De anställda hade ingenting
att säga till om. De fick finna sig i
diktaten, och inte lär väl regeringen heller
ha så mycket att säga till om i dessa
frågor. Men ändock handlar det om det
mest primära i människornas liv, nämligen
arbetet och den inkomst de behöver
för att klara en dräglig tillvaro.

Så länge förhållandena är sådana de
är i vårt land, med en fåtalsdiktatur
inom näringslivet, vore det på sin plats
att åtskilliga mera nyanserat talade om
hur utvecklad demokrati vi har i Sverige.
Här kan jag inte undgå att i korthet
beröra det ständigt brännande problemet
om Norrlands näringsliv, om åtgärder
för att bringa arbetslösheten där ur
världen. Detta har intimt sammanhang
med utvidgningen av demokratien. Jag
skulle betrakta det som en väsentlig demokratisk
åtgärd om statsmakterna inför
1960-talet klargjorde att man ämnade
bygga ut stålindustrien och skogsindustrien
i Norrbotten, så att alla människor
får arbete. Men något sådant har vi
ännu inte fått uppleva. Däremot reser
representanter för statliga verk upp till
Norrbotten, samlar folket till stora möten
och förklarar att nu skall man leda
vattnet från Kalix och Torne älvar till
Itombaksfjorden, på det att vi torrskodda
skall kunna överskrida dessa floder.
När så folket i drastiska och vredgade
ordalag säger sin mening om vad som
då kan komma att inträffa, då blir representanterna
för det statliga verket
kränkta djupt in i själen. Ty de bor ju
intill den vackra Mälaren, och den skall
inte, såvitt jag förstår, ledas ut i Atlanten,
så att Stockholm blir ett sammanhängande
fastland och allt brobyggande
över huvudstadens strömmar blir en
överloppsgärning.

Universitet.sutredningens senast fram -

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

lagda betänkande är enligt min mening
inte helt tillfredsställande för Norrlands
vidkommande. Det betecknar givetvis ett
framsteg, men frågan om ett universitet
i Norrland skjutes i betänklig grad på
framtiden. Regeringen är givetvis oförhindrad
att rätta till dessa brister. Den
framsynthet som den nuvarande kulturministern
visat i andra sammanhang ger
oss anledning att hoppas att han tillmötesgår
norrlänningarnas berättigade krav
på en utbyggnad av demokratien på detta
område. Jag har tidigare i denna kammare
hävdat att ett fullständigt norrländskt
universitet är av utslagsgivande
betydelse inte minst för näringslivet och
dess vidare utveckling i denna viktiga
landsända, och denna uppfattning vidhåller
jag naturligtvis fortfarande.

Så många har uttalat sig vackert om
vad som bör göras under 1960-talet. Det
viktigaste är handlingarna som måste
till för att det hela skall förverkligas.
Dock finns det folk som har uttalat sig
cyniskt inför 1960-talet. Det finns folk
inom den högre statliga byråkratien som
klätt sig i oxhud och inför en häpen allmänhet
förkunnat: Under 1960-talet

måste det svenska jordbruket försvinna.
Har inte dessa annat att syssla med,
måste man fråga, än att fundera ut hur
man skall fördärva de produktionskrafter
som det har tagit sekler att bygga
upp? De menar sig vara realister men
är i verkligheten reaktionärer. Oppositionen
mot de prognoser som av en del
har ställts inför 1960-talet har ju också
varit stor och även kommit till uttryck i
denna kammare. Och det är bra att de
svenska jordbrukarna själva har reagerat
kraftigt och bestämt. Trots att jordbruket
brottas med åtskilliga svårigheter
klamrar sig dess folk fast vid jorden och
förstår mer än många högskolelärda
olycksprofeter vilket värde jordbruket
har för folkförsörjningen. Det är en seg
tåga i de svenska jordbrukarna, det är
inte tu tal om den saken, och ingen skall
tro att det blir en lika lätt match att
halshugga det svenska jordbruket som
det var för Kristian Tyrann att den 8
och 9 novemer 1520 halshugga Stockholms
borgerskap.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Denna remissdebatt avtecknar
sig dels mot bakgrunden av en
televisionsruta och dels mot bakgrunden
av det allmänna världspolitiska och
handelspolitiska läget.

I det förra avseendet är bakgrunden
av små dimensioner. Jag kan därvidlag
också helt ansluta mig till de talare i
den föregående debatten, som har uttryckt
den förhoppningen att den anordning,
som detta år har träffats för denna
televisionsutsändning, skall förändras
eller göras om till ett annat år. Såvitt
jag vet är den sort av televisionsföreställning,
som under denna remissdebatt
uppspelas, unik i parlamentarismens
historia i Västerlandet. Det finns
väl allt skäl att ompröva formerna för
och det berättigade i densamma till ett
annat år.

Är televisionsrutan någorlunda klar,
så är den världspolitiska och handelspolitiska
utveckling, som utgör bakgrunden
till granskningen av den svenska
budgetsituationen, mer dimmig, mer
svåröverskådlig än kanske någonsin tillförne.
För den som under många år har
haft till uppgift att i detta avseende i
någon mån söka speja in i framtiden
och se i vilken riktning utvecklingen
går framstår svårigheterna detta år såsom
större än på många år. Det är så
många olika strömningar, så många olika
riktningar på de fakta, som nu är rådande,
att det är mycket svårt att se
vad framtiden kan bära i sitt sköte.

Det finns åtskilliga positiva drag i
bilden. Hatpropagandan har i någon
mån minskat, förhandlingar pågår, de
stora skall mötas, och det kan hända
att detta möte utgör inledningen till en
fortsatt serie av förhandlingar. Det finns
vissa utsikter till att de förhandlingar,
som ägt rum i Geneve och som nu åter
upptages, om avskaffande av kärnvapenprov
kan leda åtminstone till ett partiellt
resultat och kanske utgöra en inledning
till vidare förhandlingar om
nedrustningsåtgärder. Men å andra sidan
kan det väl inte nog understrykas
att än så länge har inget positivt steg
tagits mot en lösning av de djupgående

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

politiska meningsskiljaktigheter och
motsättningar som fortfarande råder i
världen. Det är säkert att alltjämt kvarstår
såsom ett orande moln på horisonten
de svårigheter som uppstått exempelvis
i Berlinfrågan. Vid det senaste
mötet i Sovjetunionens parlament vidhöll
den sovjetryske regeringschefen i
alla delar den ståndpunkt i Berlinfrågan
som utgjorde upptakten till den
spänning vilken rådde under föregående
år.

På det handelspolitiska området har
vi nyss hört handelsministern ge en redogörelse
för de förhandlingar som ägt
rum för att skapa en brygga mellan de
sju och de sex. Det var inte någon särskilt
optimistisk framställning. Så mycket
har emellertid vunnits, inte minst
tack vare ett behjärtat svenskt ingripande
av handelsministern och hans förtjänstfulla
medarbetare, att ett förhandlingsmaskineri
kommit till stånd som,
om den goda viljan finns, kan begagnas
för att slå den brygga som är så nödvändig
för att utvecklingen på detta område
skall ledas i rätt riktning.

Det är inte min mening att här närmare
gå in på de allmänna utrikes- och
handelspolitiska omständigheter som gör
att bilden är så oredig och oöverskådlig.
Det lär bli tillfälle att i en utrikespolitisk
debatt senare under riksdagen
närmare ingå på dessa spörsmål. Jag
har bara velat bringa dem i erinran därför
att det synes mig vara ganska säkert
att den tid som vi nu går emot fordrar
en god ekonomisk beredskap av Sverige.
Jag har tänkt att bara med några
ord beröra ett par av de faktorer, som
enligt min uppfattning gör att denna beredskap
för närvarande måste anses vara
otillfredsställande. Det finns många
andra framstående talare med större vana
än jag som här i debatten redan bär
ingått på den svenska statsverkspropositionen,
dess allmänna tendens och dess
detaljer eller som i sina anföranden ämnar
göra det. Vad jag kommer att beröra
ligger en smula utanför själva budgeten
men har ett starkt samband med
densamma.

EU av tecknen på ett lands ckonomis -

Statsverkspropositionen m. m.

ka ställning utgör utan varje tvivel storleken
och sammansättningen av vederbörande
lands valutareserv. I det avseendet
förefaller det mig som om Sverige
under de senaste två åren relativt sett
blivit svagare än vad det varit tillförne.
Under de två senaste åren har Västeuropas
reserver av guld och valutor
stigit med 5 242 miljoner dollar. Sveriges
valutareserver har därutav stigit med
27 miljoner dollar. Medan Västeuropas
samlade valutareserv stigit 33 procent,
har den svenska stigit 4 procent. Att
procentsiffran för Västeuropa inte är
ännu högre heror framför allt på att i
kalkylen har inneslutits sådana länder
som Grekland och Turkiet m. fl., vilkas
ställning är särskilt svag. Skulle man endast
jämföra stegringen av valutareserven
hos oss och i sådana länder, som är
direkt jämförliga med oss, utfaller jämförelsen
än mera till vår nackdel.

I dagens situation finns det en annan
omständighet som gör att denna relativt
svaga, för att icke säga svaga, valutareserv
ter sig oroande. Med bildandet av
sjustatsgruppen och med den allmänna
tendensen i världen att ge långa krediter
för att söka hjälpa de outvecklade
länderna i allt större utsträckning, är
vi av hänsyn till de rådande konkurrensförhållandena
och för att söka upprätthålla
vår export och vår ställning
nödsakade att bidraga till en längre kreditgivning
än tillförne, och en tillfredsställande
valutareserv är den nödvändiga
förutsättningen för en sådan kreditgivning.

Härtill kommer ett annat förhållande
som jag tror är värt allt beaktande. Under
många år har Förenta staterna mer
än något annat land och i en helt annan
proportion än andra länder bidragit till
denna långfristiga kreditgivning, men
det finns åtskilliga tecken som tyder på
att den flod av dollar, som hittills har
spritts över världen, under den närmaste
tiden kommer att minskas. Förenta
staternas betalningsbalans har svängt,
ett mycket stort utflöde av guld och valutor
från Förenta staterna har skett.
Detta medför bl. a. att de möjligheter
för svensk export kommer att sina, vil -

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

ka har uppstått därigenom att ett visst
land kunnat erhålla bidrag i dollar från
Förenta staterna och använda en del av
dessa dollar för inköp även i Sverige.
Man ser ett tydligt tecken därpå i de nyligen
utfärdade bestämmelserna för den
s. k. Development Loan Fund i Förenta
staterna. Förut har det varit möjligt för
ett land att låna ur den fonden och fritt
köpa de varor man önskat i vilket land
som helst. Numera är det föreskrivet
att medel ur denna fond endast eller
till allra största delen får användas för
inköp av varor från F"örenta staterna.

Sådana förhållanden gör det självklart
än mera önskvärt att vi kan bibehålla
och öka den ringa reserv av valutor
som vi har. Detta är i själva verket
en nödvändig förutsättning för att vi
skall kunna i någon större utsträckning
— i den utsträckning som det tycks råda
enighet om — deltaga i det gemensamma
arbetet för att söka hjälpa de efterblivna
länderna till en högre och
bättre levnadsstandard. Det hjälper inte
att ge anslag från statsmakterna eller
att göra storartade insamlingar bland
den svenska allmänheten om inte valutareserven
och de valutor, som vi intjänar,
ger oss medlen att omsätta dessa
ansträngningar i praktiska insatser.

Yad kan då över huvud taget göras
för att ge vårt land en bättre ställning
i valutahänseende? Ja, det ringa tillflödet
till den svenska valutareserven beror
naturligtvis till en stor del på den allmänna
ekonomiska politik som har förts
i detta land, en politik som många talare
redan har berört och andra troligen
även i fortsättningen kommer att beröra.
Men vissa speciella åtgärder skulle
också kunna vidtagas för att öka våra
möjligheter att med långfristiga krediter
understödja våra exportaffärer och
därigenom i inte ringa mån bidraga till
att återställa en bättre balans mellan de
s. k. rika och fattiga länderna i världen.
Ett av sätten är, åtminstone enligt min
mening, att tillåta och uppmuntra internationella
kapitalrörelser. För Sveriges
vidkommande skulle det innebära
att vi söker skapa större möjligheter och
större incitament för utländska kapital -

investeringar också i Sverige. Under åtskilliga
år har de svenska myndigheterna
ställt sig i stor utsträckning avvisande
till alla försök från utländska företags
sida dels att här etablera sig och
dels att här göra investeringar. I en motion,
som folkpartiet kommer att framlägga,
pekar vi på dessa förhållanden
och påkallar en utredning om vad som
kan göras för att det skall bli en ström
av kapital i två riktningar, en till och en
från Sverige.

Detta har en mycket stor betydelse
därför att särskilt i de underutvecklade
länderna är en svensk kapitalinsats ofta
mera välkommen än den kapitalinsats
som kan göras från stormakterna. Kan
vi på något sätt, även om det är i ringa
mån, bidra till att en kapitalrörelse
sker så att säga via vårt land till de
underutvecklade länderna, tror jag för
min del att det skulle vara av icke ringa
betydelse.

Det finns ett annat område, där jag
inte kan neka till att jag tycker att vi
illa utnyttjat möjligheterna att öka vår
valutareserv, nämligen turismen. Med
vårt klimat och våra förhållanden söker
sig en allt större och allt mer betydande
svensk turistström till soligare nejder
än vi kan erbjuda här i Sverige, och
sig en allt större och alltmer betydande
och ökande mått i den svenska betalningsbalansen.
Det ligger därför enligt
min uppfattning makt uppå att söka hitlocka
ett större antal utländska turister
än som hittills varit möjligt. Att vi inte
har haft ett större antal beror naturligtvis
i viss mån på att just våra klimatiska
förhållanden och andra omständigheter
gör att Sverige kanske inte i
och för sig är ett så lockande turistmål,
men det har också berott på att vi, både
från statsmakternas och från enskildas
sida, inte i tillräcklig grad beaktat
den betalningsmässigt utomordentligt
viktiga källa som turisttrafiken utgör.
Jag Ur övertygad om att vi skulle kunna
göra betydligt mer och att vi dock har
åtskilligt att visa för utlandet som är
av ett stort och betydande intresse. Inte
minst det sätt på vilket det svenska samhället
är konstruerat och ordnat är nå -

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

gonting som i hög grad intresserar utlänningar,
om de får uppmärksamheten
mera riktad därpå. I själva verket ger
Sverige på sin turistpropaganda och på
sin uppmuntran av turistnäringen ut betydligt
mindre än något jämförligt land.
Jag har utomlands kunnat konstatera
hur mycket mera som för en billig penning
skulle kunna göras för att öka och
intensifiera en sådan propaganda. Jag
tror för min del att detta icke får betraktas
såsom en vanlig statsutgift; det
är helt enkelt en investering som kan
ge en betydande avkastning.

Detta är, herr talman, bara några
randanmärkningar i den debatt som nu
har ägt rum. Jag har velat påpeka dessa
förhållanden därför att jag tror att de
i övrigt kanske inte kommer att uppmärksammas
i debatten. Till de stora
ekonomiska stridsfrågorna, som för närvarande
utgör huvuddelen av den svenska
politiken, får andra och mera kunniga
personer lämna sitt bidrag.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr SVENINGSSON (li):

Herr talman! Inte heller jag har för
avsikt att till behandling ta upp de stora
ekonomiska frågor som redan har berörts
av ett flertal talare i dagens debatt
och som ytterligare kommer att beröras
av talarna i TV-debatten efter
middagen.

För min del skulle det ligga nära till
att säga några ord om de bekymmer vi
har att brottas med ute i glesbygderna
och som även de redan har tagits upp
av flera talare. Jag tänker då på de bekymmer,
som jordbrukare och andra
har fått, vilka ännu inte följt med i den
stora folkomflyttningen utan har stannat
kvar i glesbygderna.

Jag vill i detta fall nöja mig med att
stryka under vad jag framhållit vid något
tidigare tillfälle, att när så många
aktuella frågor är föremål för utredning
och man skall dra upp framtidslinjerna
för dem torde det vara angeläget att till

Statsverkspropositionen m. m.

undersökning och utredning ta upp de
samlade landsbygdsproblemen.

Man kan ibland göra den iaktagelsen,
att det finns en och annan som
känner sig ansvarig för utvecklingen i
dess helhet och som på allvar har upptäckt
dessa bekymmer. För någon månad
sedan uttryckte sig en av våra
landshövdingar, som i sitt län har en
god del av våra allra bästa jordbruksbygder,
om landsbygdens framtid på
det sättet, att vi inte längre kan tala om
landsbygdens avfolkning eller glesbygdernas
problem, utan vi får i stället när
som helst börja tala om rena slumbygder
ute på landsbygden.

Visst får vi ofta erfara att utvecklingen
går fort nuförtiden, men vem kunde
tro, efter alla överläggningar och efter
allt arbete med skapandet av större
landsbygdskommuner för 10—12 år sedan,
att man redan i början av 1960-talet
skulle vara i färd med att tillsätta
nya utredningar, beroende på att många
kommuner krympt samman vad folkmängden
beträffar och blivit alltför små
enheter.

Det är ingen tvekan om att så som
många även mindre landsbygdskommuner
har investerat under 1950-talet och
så som man väl har bäddat för stora utgifter
under år som kommer, många i
det kommunala arbetet ganska snart
kommer att ställas inför uppgifter som
är mycket svåra att bemästra.

Någonting som på intet sätt är ett
landsbygdsproblem utan en följd av att
människorna flyttar samman i stora tätorter,
varigenom det skapas storstadsproblem
— en fråga som ofta är föremål
för behandling i riksdagen och som
även i dagens debatt har behandlats av
flera talare, en fråga som dagligen diskuteras
i tidningspressen, tyvärr dock
utan att det givit några till det bättre
synbara resultat — är den ständigt ökade
och under 1950-talet mycket tilltagande
och oroande ungdomsbrottsligheten.

Jag skulle vid kunna nöja mig med
att helt och fullt instämma med vad herrar
Yngve Nilsson och Sundin har sagt
i dag i denna fråga, men när brottslig -

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

heten bland de unga bär ökat i en sådan
omfattning att den håller på att bli ett
av våra verkligt stora bekymmer, kanske
det kan tillåtas mig att såga något utöver
vad som redan är sagt. Ute bland
allmänheten har man också den uppfattningen
att här är ett område, trots alla
utredningar och trots alla överläggningar
i kanslihuset, som statsledning och
lagstiftare dåligt har kunnat bemästra.

Vad säkert många människor i detta
land allvarligt funderar över är det förhållandet
att ju mer brotsligheten ökar
och ju mer denna ökade brottslighet
sjunker ned i allt yngre och yngre årgångar,
desto större blir skillnaden i
uppfattningen om vilka åtgärder som
bör vidtagas för att en ändring till det
bättre skall kunna ske. Som herr Yngve
Nilsson framhöll tidigare i dag finns det
människor som säger att problemet är
överdimensionerat. Någonting som man
tycker verkar beklämmande är dock, när
kunniga och för rättsvården ansvariga
skjuter hela problemet åt sidan genom
att säga att den ökade ungdomsbrottsligheten
är något som hör tiden till och
att det är ett internationellt problem,
som inte är något för vårt lilla land att
syssla så mycket med.

Ofta förekommer här i riksdagen uttalanden
om att det gäller att rusta upp
och skapa resurser på det eller det området.
Man måste ha den uppfattningen,
vad orsaken än kan vara, att samhället
inte i tid har stått rustat och haft resurser
att på ett effektivt sätt reagera mot
den bristande respekten för gällande lagar.

Bara cirka 20 procent av alla begångna
brott blir uppklarade, och detta måste
vara en alltför låg uppklaringsprocent.
När det således till cirka 80 procent
finns utsikt till att ett begånget brott
inte blir uppklarat, så måste denna låga
uppklaringsprocent verka alltför inbjudande
till brottslig verksamhet. Utsikten
till en god utdelning vid de många egendomsbrotten
är alltför stor. Polis och
ordningsmakt i sin helhet måste få resurser
av den storleksordningen att brott
inte lönar sig.

En annan företeelse, som man tycker

man bär all anledning att reagera emot,
som många också är förundrade över och
som inte heller kan vara tillfredsställande,
är att brottslingar under 15 år och
mellan 15 och 18 år tycks nära nog obegränsat
kunna fortsätta på brottets bana
utan att bli omhändertagna av samhället
på något sätt, även om de är upptäckta.
Vi läser nära nog dagligen i tidningarna
om ungdomar i den åldern,
som begått 30, 40, 50, kanske ända upp
till 100-talet brott av olika slag men som
i brist på utrymme på för dem lämplig
anstalt får vistas i fullständig frihet. På
fängelser avsedda för äldre brottslingar
tycks det alltid finnas utrymme men inte
på anstalter lämpade för ungdom.

Riksdagen har beslutat om utbyggnad
av våra ungdomsvårdsskolor, men vem
vet om platserna trots detta kommer att
räcka till. Hur ansträngt statens ekonomiska
läge än är, måste här skapas resurser,
så att de som skall intagas på någon
anstalt inte får en orimlig och olycklig
väntetid. Dessa långa och olyckliga
väntetider för unga brottslingar, under
vilka det blir tillfälle till att sjunka allt
djupare i brottets träskmarker, måste
försvinna. För att ha den uppfattningen
att så bör ske behöver man inte vara expert
på frågor som rör vården av brottslig
ungdom.

Man har också anledning att ifrågasätta
om tillvaron på dessa ungdomsvårdsskolor
och andra anstalter är sådan som
den borde vara och om inte friheten där
och möjligheten för eleverna att springa
därifrån är litet för stor. Det ser tyvärr
ut som om dessa anstalter hade litet
svårt för att fylla sin uppgift. Kanske
finns det skäl att pröva andra mer effektiva
vårdformer. För några dagar sedan
berättades i tidningarna om hur eu
pojke, som bara var 14 år gammal, fem
gånger under en vecka togs av polisen
och varje gång återfördes till det hem
varifrån han rymt. Under den veckan
hade pojken ändå hunnit med 30 inbrott,
varav 15 i lägenheter. Ett långt
syndaregister på en vecka för en omhändertagen
14-års pojke!

Antingen måste det vara något fel på
gällande lagstiftning eller också på om -

Måndagen den 25 januari 1900 fm.

Nr 2

liändertagandet av den pojken. Ty polisen
i vårt land, där bara 20 procent av
alla brott blir uppklarade, har andra
arbetsuppgifter som är angelägnare än
att fem gånger på en vecka fånga in en
och samme pojke. En sådan händelse
kan ge vem som helst anledning att fråga
hur det svenska rättssamhället egentligen
fungerar.

Man må ha vilken uppfattning som
helst om i vilka former ett brott bör sonas.
Kan detta ske genom något slag av
uppfostran, så att den brottslige på det
sättet återföres till en normal och riktig
tillvaro, så önskar säkert ingen något
annat. Vad jag vill säga är: Använd gärna
vilka vårdformer som helst — milda
och lätta eller hårdare och strängare —
bara de ger resultat i rätt riktning! Min
enkla uppfattning är att den stora diskussionen
om ungdomsbrottsligheten nu
måste övergå från ord till handling från
deras sida som har ansvaret. Vad som
först och främst bör försvinna är slappheten
i samhällets sätt att reagera. Det
måste klarare fastslås att brottslighet
och fortsatt brottslighet inte kan tolereras.
Jag delar helt och fullt den uppfattning
som herr Yngve Nilsson gav uttryck
åt när han framhöll att det gäller
att se till, att vårt dyrbara ungdomskapital
förvaltas så väl som möjligt. Ingen
del av detta dyrbara kapital får förskingras.

Efter detta hade jag, herr talman,
tänkt övergå till att säga några ord om
ett annat avsnitt, nämligen utbyggandet
av våra allmänna vägar och vad som på
den punkten föreslagits i statsverkspropositionen.
Jag avstår emellertid därifrån
och nöjer mig med att framhålla
att mycket skulle kunna påtalas om de
brister som förekommer i fråga om underhåll
och upprustning av de allmänna
vägarna.

Jag vill denna gång inskränka mig till
att understryka vad jag bar sagt någon
gång tidigare, nämligen att bristerna i
vinterunderbållct är betydligt större än
i sommarunderhållet. Så är det åtminstone
i de bygder där jag har möjlighet
att följa med vad som händer och sker.
Inträffar en snöstorm, vilket ju ofla sker

Statsverkspropositionen m. m.

vissa vintrar, så ser man aldrig till några
plogbilar ute på vägarna medan snöstormen
pågår. Vederbörande förklarar
efteråt i tidningarna att det är meningslöst
att köra ut med plogbilar innan snöstormen
lugnat sig, och därför väntar
man till dess. Men tänk vad det är många
som måste trafikera vägarna även när
det är snöstorm! Det är kusligt att köra
fast i snödrivorna och veta att man sitter
hemma med plogbilarna och väntar
tills snöstormen är över.

På samma sätt förhåller det sig med
sandningen. Hur ofta får inte bilisterna
köra på livsfarligt ishala vägar! Människoliv
offras, bilkatastrofer inträffar bara
på grund av en bristfällig och slarvigt
utförd vinterväghållning. Jag behöver
här endast erinra om vad som
förekom i ett TV-program för någon tid
sedan. Bilisterna har rätt att fordra
bättre snöröjda och bättre sandade vägar
än som nu förekommer.

I den bygd jag representerar har vid
flera tillfällen i ortspressen talas om att
väghållningsbilarna är utrustade med radio
för att de så lätt som möjligt skall
kunna dirigeras till den plats där de
bäst behövs. Med den erfarenhet man
har av vinterväghållningen kan man
framställa den frågan, om inte radioanläggningarna
på väghållningsbilarna
mera är avsedda som ett propagandanummer
i tidningspressen än att vara
till nytta för bilister och andra trafikanter.

En sak som rör biltrafiken och trafikanterna
och som var mycket aktuell på
1930- och 1940-talen och även en bit
in på 1950-talet är frågan om omläggningen
av det svenska trafiksystemet
från vänster- till högertrafik. År 1955
företogs folkomröstningen i denna fråga,
en folkomröstning som jag gärna vill
framhålla såsom eu olycklig företeelse.
Jag anser att frågan om införandet av
högertrafik nu på nytt behöver aktualiseras.
En opinionsundersökning som
verkställdes förra året visar att den allmänna
opinionen är på glid mot kravet
på införandet av högertrafik. Med hänsyn
till den enorma utvecklingen av bilismen
i vårt land under de senaste åren

Nr 2

Måndagen den 25 januari 19G0 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

och till att gränserna mellan länderna
alltmer håller på att plånas ut när det
gäller biltrafiken är det olyckligt att vi
i Sverige håller fast vid vänstertrafiken.
Det har många gånger talats om vad ett
enhetligt trafiksystem betyder för trafiksäkerheten.
Säkerligen betyder det en
hel del, men vad man också måste räkna
med —- något som har den allra
största betydelse och som starkt talar
för ett enhetligt trafiksystem — är att
ett sådant system underlättar så mycket
för trafikanterna i den stora nyttotrafiken
och i den stora turisttrafik, som
ständigt ökar länderna emellan.

Alla är väl intresserade av att få så
mycket turisttrafik som möjligt till Sverige,
och när det gäller trafiken i den
riktningen har ett enhetligt trafiksystem
utan tvekan den allra största betydelse.
Herr Boheman har ju också nyligen från
den här platsen understrukit betydelsen
av att turisttrafiken till vårt land blir
så stor som möjligt. Nu lär det vara så
att när människor i andra länder söker
hjälp och ber om upplysningar på dessa
länders resebyråer och turistbyråer,
får de ofta svaret: Res inte till Sverige,
ty där är det dåliga vägar och där har
man kvar vänstertrafiken. Svenska turisttrafikförbundet,
som har till uppgift
att i andra länder föra propaganda för
Sverige som turistland, har också helt
nyligen uttalat sig för en övergång till
högertrafik.

Nu förstår jag mycket väl att även om
den allmänna opinionen är på glid mot
en förändring av vårt trafiksystem, är
det i nuvarande ansträngda ekonomiska
läge svårt att kunna klara av kostnaden
för en övergång till högertrafik, och
olyckan är att för varje år som går blir
det allt dyrare att genomföra högertrafiken.

Jag har emellertid den uppfattningen,
att denna förändring i vårt trafiksystem
är något som måste ske förr eller senare.
Då jag därtill hyser den förhoppningen,
att övergången till högertrafik skall kunna
genomföras under en icke alltför avlägsen
framtid, har jag till sist, herr talman,
velat anföra dessa synpunkter på
denna viktiga trafikfråga.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Under senare år har, som
vi alla vet, betydelsefulla steg tagits för
att anpassa samhället och dess förhållanden
även efter kvinnorna och deras
krav. Kvinnorna har nått ekonomisk och
juridisk jämställdhet genom att förklaras
vara fullt självständiga med samma
rättigheter och skyldigheter som männen
gentemot familjen, och de har fått
tillträde till alla tjänster och ämbeten.

I dagarna har den sista skansen i fråga
om tjänster fallit, då tre biskopar har
förklarat sig villiga att viga kvinnor till
prästämbetet. Även på utbildningens område
har de flesta dörrar öppnats.

Men det fattas fortfarande en omdaning
av samhällsförhållandena, för att
den rätta anpassningen mellan samhället
och kvinnorna skall komma till
stånd. Detta gäller framför allt på arbetsmarknaden
och är betingat av å ena
sidan kvinnornas rättmätiga krav på
jämställdhet och å andra sidan deras
uppgift inom hemmen. De behöver i ett
flertal fall samhällets stöd för att kunna
klara av den dubbla uppgift som det
moderna samhället fordrar att de skall
utföra.

Det bör till en början vara självklart
att alla människor, oberoende av kön, får
rätt till samma lön för arbete av samma
värde. Könsstrecket får inte vara vattendelaren.
Framtidens lösning på frågan
bör vara en arbetsvärdering, och
en sådan arbetar sig också fram med
allt större styrka. Att Sveriges riksdag
i likhet med så många andra parlament,
t. ex. Norges, äntligen ratificerar de FNkonventioner
om lika lön för lika arbete
som föreligger borde nu vara självklart.
Med tanke på de utslag av rasdiskriminering
som nu förekommer synes
det vara en anomali, att inte riksdagen
ger sin anslutning till framför allt konvention
111 angående diskriminering i
fråga om anställning och yrkesutövning.
Ett förslag om ratificering av konventionen
förelädes riksdagen föregående
år.

Stora grupper av kvinnor har — med
det otillräckliga stöd de får från samhällets
sida — ytterst svårt att uppfylla

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

de krav som ställs på dem. Dit hör framför
allt de kvinnor som är ensamstående
familjeförsörjare. Att genom kollektiva
åtgärder och ekonomiskt stöd i hemmet
hjälpa dem att vårda och uppfostra barnen
samtidigt som de ofta måste försörja
både sig själva och dem är ett
krav som kommer att ställas, tills det i
största utsträckning blir uppfyllt.

En annan grupp, som fordrar att en
helt ny syn läggs på deras ansvarsfulla
arbete, är husmödrarna. Enligt statsrådet
Lindströms uppskattning representerar
husmödrarnas arbete — alltså det
produktiva arbetet i hemmen — en ekonomisk
insats som motsvarar 13 miljarder
av nationalinkomsten, men de boklors
i statistisk årsbok såsom »icke ekonomiskt
aktiva». Vore det inte på tiden
att närmare undersöka denna post för
att få ett underlag för åtskilliga statliga
åtgärder? Såsom förhållandena nn är
sker en helt godtycklig ekonomisk uppskattning
av detta produktiva arbete.
Det gäller husmödrarnas inplacering i
vårt socialförsäkringssystem. Det gäller
förvärvsavdragen för de utom hemmet
arbetande kvinnorna, eftersom dessa är
ersättning för deras hemarbete. Det gäller
vidare vad hemmen skall ha i ersättning,
när de övertar den vård som
staten åtagit sig att ge stora grupper av
handikappade människor. Jag tänker
t. ex. på fosterbarn, missanpassade ungdomar,
gamla och sjuka, som nu i allt
större utsträckning placeras i enskilda
familjer i stället för på anstalt. Detta
ställer stora krav på de moderna husmödrarnas
arbetskapacitet. Vid utbetalande
av bidragsförskott, underhållsbidrag
m. m. har man inte heller någon
reell ekonomisk uppskattning att gå efter.

På papperet har kvinnorna numera
rätt till samma utbildning som männen,
åtminstone i de flesta fall. Men det finns
dock spärrar som borde avlägsnas, t. ex.
till våra folkskoleseminarier liksom till
våra realskolor och på vissa håll gymnasier.
Vad värre är, det förefaller som
om våra flickors yrkesutbildning inte i
praktiken tillgodoses med samma intresse
som pojkarnas, över huvud taget är

5 1''örsta kammarens protokoll 1960. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.

ungdomens yrkesutbildning i farozonen.
Köerna av ungdomar som inte kommer
in på kurser och i skolor är oroväckande
stora. För flickornas del finns det
mycket att göra: bygga om eller bygga
ut skollokalerna, så att både pojkar
och flickor får plats, inrätta avdelningar
för flickor på speciellt manliga yrkesskolor
och stimulera dem att välja
inte direkt traditionellt kvinnliga yrken.

Men eftersom de flesta tycks önska att
flickorna skall efter gammal hederlig
tradition välja framför allt huslig utbildning,
borde de väl främst tillgodoses
på detta utbildningsområde. Där är det
emellertid allra sämst. Där saknas pedagoger
i en utsträckning som är skrämmande.
Denna brist gör att årsklass efter
årsklass av våra flickor får en otillfredsställande
utbildning för sitt yrke som
husmor och mor. Det har aviserats en
proposition till årets riksdag i denna
fråga. Det är att förvänta att det nu inte
blir en halvmesyr utan att verkliga krafttag
göres för att fylla bristen på pedagoger
och åstadkomma en upprustning
av våra seminarier på detta område. Den
eftersläpning som där ägt rum är ödesdiger
för stora grupper bland flickorna.

Herr talman! Låt mig nu också beröra
ett par händelser som under den senaste
tiden i eminent grad upprört svenska
folket och satt i gång en diskussion som
för övrigt alltjämt fortgår. Det gäller förhållandena
på Eugeniahemmet och det
gäller de kvinnor som inom kort kommer
att prästvigas. Eftersom båda dessa
händelser även utspelas delvis inom den
statliga sektorn bör det vara tillåtet att
ta ii])]) dem till diskussion i dag. Något
annat tillfälle än remissdebatten kan jag,
herr talman, inte hitta.

Förspelet till debatten kring Eugeniahemmet
är alltför väl kiint för att det
skall behöva upprepas, eftersom frågan
varit föremål för interpellationer och
frågor här i riksdagen och en redogörelse
lämnats av det ansvariga statsrådet.
Fortsättningen av den offentliga debatten
har skapat ett tillstånd för Eugeniahemmet,
som också måste vara de flesta
bekant. Personalen har sagt upp sig i en
utsträckning som försvårat skötseln av

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

hemmet. 15 pojkar har nästan under panik
flyttats ner till Apelryd, där mycket
litet hade hunnit göras för att ta emot
dem. Barnen på hemmet far illa helt enkelt.
Och personalen skall vi inte tala
om! Det är vad som åstadkommits med
det angrepp som gjorts på Eugeniahemmct
genom den ensidiga och illa underbyggda
kritik som spelats upp i radio.
De experter till vilka vederbörande hänvisade
är fortfarande lika anonyma som
den dag då de anförtrodde henne sina
bekymmer. Jag tillät mig att i min tidning
kalla det hela för en häxprocess
med frågetecken efter. Efter vad som sedan
hänt tvekar jag inte att ta bort frågetecknet.
Det har inte blivit en fråga
om barnens välfärd, tv den hade kunnat
tillvaratas på ett bättre sätt. Det har blivit
en prestigefråga för några fä personer,
medan barnen får sitta emellan.

Kunde inte denna sorgliga utveckling
undvikits? Jag tror för min del att en
opartisk utredning från början, sammansatt
av representanter för tillsynsmyndigheterna
och omdömesgilla personer
som alla haft förtroende för, skulle
ha varit den riktiga lösningen på den
konflikt som uppstått. Jag tillät mig också
att föreslå detta i kammaren. Det hade
kartlagt förhållandena på ett helt annat
sätt än vad som nu skett. Vad nu de
har fått klart för sig, som inte visste detta
förut, är att hemmet behöver mer anslag
till nybyggnader, reparation och
personal än vad det fått. Det är där roten
till det onda sitter och näppeligen
hos en personal som gör så gott den kan
men som nu påstås behandla barnen på
ett nästan medeltidsaktigt sätt. Men
Eugenialiemmet har i år fått ett riktigt
bra anslag och utökad personal. Det måtte
väl vara ett förträffligt resultat av den
hjälpaktion som satts i gång för hemmet?
Ja, anslagen antecknar man tacksamt.
men det kan väl ändå inte förutsättas
att de är ett resultat av denna aktion
utan måste väl vara ett led i en
planmässig upprustning. Redan den 23
oktober, alltså innan det famösa radioprogrammet
gick, fick hemmet tre biträdestjänster
på sjukavdelningen. Vidare
har man fått eu sjukgymnast och två

vårdarinnor för skolinternatet. Detta innebär
tyvärr inte att hemmet har den
personal som fordras för att barnen skall
ha det så bra som man skulle önska. Som
ersättning för den personal som sade
upp sig — i hög grad som en följd av
den hårda kritiken för ett arbete vilket
iindä är påfrestande — har hemmet fått
åtta unga flickor mellan 17 och 20 år.
Det kan inte vara en tillfredsställande
lösning.

Vad anslagen till hemmet beträffar får
man väl ändå förutsätta att inrikesministern
försökt tillgodose hemmets intressen
och år från år hjälpt styreisen
att rusta upp hemmet, även om mycket
ännu saknas — och detta utan både
pressens och radions hjälp. I annat fall
blir man betänksam vid tanken att den
som skriker värst, den får först. Det bör
väl ändå inte vara så att om en person
ber eller ropar i radio eller press, så får
ett eftersatt vårdområde sina krav bättre
tillgodosedda än om en ansvarig .styrelse
lägger fram motsvarande förslag i
sina anslagsäskanden. Då är det illa
ställt med avvägningen och planhushållningen.
En översyn av var anslagen bäst
bör placeras kan man i så fall verkligen
efterlysa.

Det är beklagligt att en opartisk utredning
inte gjordes från början. Om det
var så illa stiillt som det nu påstås, frågar
man sig i iin högre grad vad tillsynsmyndigheterna
haft att säga under de år
som gått. Det har uppgetts att de följt
hemmet med intresse. Men några inspektionsrapporter
föreligger i varje fall inte.

Tidskriften Tiden har i ett inlägg
frågat varför inte eu enda riksdagsman
(citerat av tidningen) trätt upp
till försvar av friheten för sjuttonåriga
cp-ungdomars rätt att läsa tidningar
efter kl. 21 eller för den elementära
informationsfriheten att få reda
på att gudstjänster är frivilliga också
för krymplingar. Detta är ett sätt
att snedvrida diskussionen, som knappast
kan ha gjorts i god tro. Hade vj
fått bättre resurser att rusta upp vården
också för dessa ungdomar och särskilja
dem från ett hem som är inrättat
för ett helt annat klientel, hade säkert

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

ingen riksdagsman vare sig i denna eller
i andra kammaren bestridit sjuttonåringarnas
rätt att läsa eller att se TV.

Här sprids rena osanningar om hemmet.
Som bevis för liur kalt, ledsamt och
trist detta hem är, har gjorts gällande
att där inte skulle finnas en enda tavla.
I morse räknade man tavlorna på hemmet
och fann då att det var 250. Lägger
man ihop alla små och stora osanningar,
missförstånd och förvrängningar,
får man en bakvänd bild av hemmet,
som nu tyvärr blivit så många
människors. Jag tycker att det hela är
djupt upprörande.

Den andra fråga jag syftade på i min
inledning var den motaktion mot kvinnliga
präster som den s. k. bekännelsefronten
har gjort. Det måste ändå till
kammarens protokoll antecknas att det
aktstycke, som publicerades omedelbart
efter det att tre biskopar förklarat sig
villiga att viga var sin namngivna
kvinnliga kandidat till präst, saknar
motsvarighet i vår tid i kärlekslöshet,
intolerans och grymhet mot enskilda
människor. Men det är inte nog. Det
gäller här helt enkelt en uppfordran till
sabotage och uppvigling från statliga
ämbetsmän gentemot ämbetsmän att inte
iakttaga laga ordning. Det är en uppvigling
av det svenska kyrkofolket att
inte höra Guds ord och att inte lyda
Guds ord. Ty lika visst som det står, att
»kvinnan tige i församlingen» heter det:
»Var och en vare underdånig den maktägande
överheten. Ty ingen överhet finnes
utan av Gud, och den överhet som
finnes är förordnad av Gud.» Det är
mot detta Guds ord, som biskopen av
Göteborg leder sina skaror. De bekännelsetrognas
uppmaning att inte anse en
attest undertecknad av en kvinnlig präst
som laglig att kyrkobokföras kan inte
tolereras i vårt samhälle. Det är ganska
märkligt att något sådant kan få spridas.
Åsikten är däremot mindre märklig
från det hållet. Liknande exempel på
kvinnoförakt och åsidosättande av lagen
har Kyrklig samling redan förut visat
prov på. Men nog bör väl den .svenska
riksdagen efter att ha beslutat om rätt
för kvinnor alt prästvigas reagera mot

Statsverkspropositionen m. m.

att en uppmaning till direkt sabotage
mot dess beslut får opåtalt spridas. Aktstycket
som sådant är ett slag i ansiktet
på den svenska riksdagen.

Herr talman! Låt mig till sist beröra
en fråga som ligger i tiden och som herr
Boheman för övrigt berörde i sitt anförande.
Jag syftar på våra internationella
förpliktelser och den hjälp som
Sverige bör vara tacksamt att kunna
lämna till sämre lottade folk. Vi är alla
överens om att den hjälpen bör vi lämna
i långt större utsträckning än vi hittills
gjort. Vi bör sträcka oss så långt
som våra ekonomiska resurser någonsin
tillåter — inte bara som ett komplement
till vårt militära försvar utan därför att
den mänskliga medkänslan med andra
folk kräver det av oss med vår höga
materiella levnadsstandard. Men är det
inte viktigt att denna hjälp då bärs upp
av en bred folkopinion i vårt land, att
den svarar mot en kunskap om dessa
folk som medför att hjälpen ges av gott
hjärta och inte med ett sneglande enbart
på egna fördelar? Kunskapen om
andra folk är tyvärr mycket begränsad
i vårt land. Därför bör organisationer
som arbetar för denna upplysningsverksamhet
stödjas med statliga bidrag. Tyvärr
är detta inte fallet i den utsträckning
man skulle önska. Man kan peka
på sådana organisationer som UNESCO
och FN-förbundet som får dra sig fram
med alldeles otillräckliga anslag och
därigenom hindras i sitt arbete. Vad beträffar
UNESCO — den organisation som
jag bäst känner till — är .svenska
UNESCO-rådet den förbindelselänk som
måste finnas för att förmedla hjälpen
till de mindre utvecklade länderna på
det internationella planet. Men detta
kan självfallet inte ske utan pengar. Man
hoppas därför på riksdagens stöd i detta
arbete, ty de organisationer, som jag no
nämnt, är oundgängliga länkar i den
kedja, som går mellan vårt lilla land
och de länder i andra världsdelar, till
vilka vår hjälpverksamhet riktar sig.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! I samband med behandlingen
av skattepropositionen föregåen -

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fin.

Statsverkspropositionen m. m.

de höst framfördes en rad starka skäl
och motiveringar för antagandet av förslaget
om omsättningsskatt. Det var
framför allt tre skäl som enligt min mening
var så starka att de var för sig motiverade
ett bifall till den framlagda propositionen.
Jag tänker då på bostadsbyggandet,
på fortsatt utbyggande av
vattenkraften och på arbetsmarknadspolitiken.

För byggnads- och anläggningsindustrien
var det värdefulla deklarationer,
som då gjordes, att pengar behövs för
investeringar och att de behövs för att
kunna föra en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Självfallet finns det andra områden
av stor betydelse, som redovisat
och kan påvisa välmotiverade behov av
ökade anslag. Trots den inkomstförstärkning
som omsättningsskatten innebär
föreligger ju alltjämt svårigheter vid
tillgodoseendet av de olika behoven,
enär dessa är större än vad tillgängliga
resurser medger. Avvägningar är ofrånkomliga,
och jag har full förståelse för
de svårigheter som föreligger vid avvägningsproblemen.
Jag är också införstådd
med svårigheten till följd av att redovisade
behov är väsentligt större än anslagen.

Men trots detta var det ju med viss
svårighet man kunde acceptera de förslag
som nu har framlagts. Förslagen
till investeringar och anläggningar svarar
inte emot de förväntningar man hade
anledning att få infriade efter de deklarationer
som lämnats i samband med
behandlingen av förslaget till inkomstförstärkning.
Att försämringar skulle vara
nödvändiga är svårt att förstå, även
om man till nöds kan förstå att det inte
var möjligt med någon väsentlig ökning.
Dessa åtgärder har motiverats framför
allt av läget på arbetsmarknaden, och
det skall väl inte förnekas att sysselsättningen
för närvarande ligger på en i
jämförelse med de närmast föregående
åren rätt hög nivå. Detta är riktigt. Fn
arbetslöshet inom byggnadsindustrien i
mitten av januari månad i år på 7 procent
som ett genomsnitt för alla grupper
är med hänsyn till väderleksförhållandena
mera att betrakta såsom en normal

siffra än en sysselsättning på eu sa hög
nivå, att den skulle ge anledning till en
tvärbromsning.

Den pågående byggnationen bär en
sådan omfattning att det på en del orter
kan bli fråga om arbetskraftsbrist
och då i första hand brist på träarbetare.
Men ser man hela byggnadskåren
som en enhet, fördelad över hela landet,
räcker den väl till både för den nu pågående
och den planerade byggnationen
och t. o. m. för en ökning av produktionen.
Antalet träarbetare svarar
väl emot behov och efterfrågan. Bristen
blir aktuell på grund av att byggandet
på vissa orter är större än tillgången.
Problemet är väl i så fall att få till stånd
den rörlighet som iir nödvändig, eller
med andra ord: arbetskraftens anpassning
och förflyttning med hänsyn till
skiftningarna och till den rörlighet som
iir nödvändig. Delvis kan detta ju bero
pa att friställd arbetskraft har fullgoda
skäl för att avböja anvisning av arbete
på annan ort. I flera fall är det bristen
på bostäder på arbetsorten som har varit
avgörande. Kan inte bostad beredas,
iir det väl ändå orimligt att begära en
överflyttning.

Att arbetsmarknadspolitiken skall anpassas
efter rådande läge är också ganska
naturligt. I nuvarande situation behöver
investeringsfonderna inte användas.
Industribeställningar eller liknande
investeringsstimulanser är i nuvarande
situation inte aktuella. Beredskapsarbetena
kan också successivt avvecklas. Vi
kan då fråga oss: behöver man gå längre
i fråga om åtgärder i avrustningsavseende?
År läget verkligen sådant att
föreslagna reduceringar behöver göras?
Prutningarna pa kapitalbudgeten är inte
enbart en sysselsättningsfråga, ehuru
arbetsmarknadsskälen förefaller ha varit
huvudmotiven. Bostadsbyggandet
kan, som det anförts i propositionen,
för 1959 notera rekordsiffror. Igångsättningarna
föregående år gav i fråga om
tidpunkt och omfattning grundat underlag
för en pågående hög vinterproduktion.
Men efterfrågan och faktiskt bostadsbehov
har ju inte förändrats. Några
sakskäl för en minskad bostadspro -

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

duktion föreligger sålunda inte. Tvärtom
är alla kända argument för samhällets
åtgärder i syfte att skapa ökad tillgång
på tillräckligt stora och goda bostäder
lika bärande i dag som tidigare.
Låt vara att ur sysselsättningssynpunkt
en bostadsproduktion på 63 000 lägenheter,
som minimiprogrammet utgör, kan
vara tillräckligt, men detta betyder ä
andra sidan, att ett så viktigt område
som bostadsbyggandet får stå tillbaka
för andra intressen. Bostadsbyggandet
blir med andra ord en regulator i den
ekonomiska politiken i stället för att
oberoende av konjunkturväxlingarna ha
prioritetsrätt.

Det förslag som redovisats i kapitalbudgeten
ger anledning till yrkanden
om ett klarare besked om den bostadspolitiska
målsättningen, om det bostadsprogram
som vi måste ha. Det är ju
också lika nödvändigt att man vidtar
de åtgärder som behövs för att kunna
följa ett program. Den ovisshet som nu
är rådande från år till år är inte bara
till nackdel för de bostadsbehövande,
utan det medför oerhört stora problem
för alla dem som har att syssla med bostadsbyggande.

Det andra område, som har drabbats
av nedskärningar, är kraftverken. Fjolårets
positiva uppfattning om vattenkraftens
utbyggnad för att snarast möjligt
nå en produktionsnivå, som skulle
eliminera ransoneringsriskerna vid besvärliga
torrår, har i årets kapitalbudget
ersatts av en tveksamhet. I motsats till
uppfattningen föregående år anser man
nu att ångkraftproduktionen bör öka på
vattenkraftens bekostnad. Man säger att
frågan är föremål för utredning, men
det är ju lika klart i dag som föregående
är och tidigare, att behovet av kraft
ökar, medan utbyggnadsprograminet har
reducerats och att sysselsättningssvårigheterna
med anledning härav kommer
att öka. Härtill kommer nedskärningen
av kostnaderna för beredskapsarbetena,
en minskning med cirka 100 miljoner
kronor.

Lägger man till detta summan av de
investeringsbegriinsningar, som direkt
eller indirekt återverkar på sysselsätt -

Statsverkspropositionen in. ni.

ningen inom byggnads- och anläggningsindustrien,
effekten av räntehöjningen, så
kan man få ställa den frågan: Hur kommer
det att bli med sysselsättningen nästa
vinter?

Låt mig helt kort summera premisserna
för den uppfattningen, att de föreslagna
åtgärderna kommer att få kännbara
återverkningar på sysselsättningen
nästkommande år.

Industrien har visserligen redovisat ett
ökat investeringsintresse — man kan till
och med säga ett rätt kraftigt ökat intresse
— jämfört med föregående år när
det gäller investeringar i byggnader och
i anläggningar. Men även om detta i sin
helhet är realistiska planer, bör man
nog kalkylera med ränteökningens återhållande
effekt, åtminstone i någon mån.
Erfarenheten visar dessutom, att lokaliseringen
då det gäller industriens byggande
inte alltid klaffar med tillgången
på arbetskraft på den ort där industrien
önskar att bygga. Denna omständighet
kommer att reducera värdet av den starka
expansionskraften inom den del avarbetsmarknaden,
som avser en byggnads-
och anläggningsverksamhet.

De beräknade 500 miljonerna, som
enligt propositionen industrien skulle
öka sitt byggande med, får dessutom ses
i förhållande till de investeringar, som
under senare delen av 1958 och under
1959 kom till stånd som en direkt följd
av den förda progressiva arbetsmarknadspolitiken.
De arbeten, som nu är i
gång som en följd av denna politik, uppgår
sammanlagt till väsentligt högre belopp
än vad man i propositionen har
kalkylerat med att industrien skall öka
sina investeringar med under kommande
budgetår. Bostadsbyggandet fick föregående
år eu igångsättning som betydligt
översteg det antal lägenheter minimiprogrammet
medgav. Vid denna riksdag
yrkas nu statsmedel för 5 000 lägenheter,
sålunda sammanlagt 68 000 lägenheter.

Men vad som är viktigt och bör understrykas
är inte enbart ökningen, utan
att det sker en igångsättning så tidigl
på året, så alt varje projekt blir av betydelse
för vintcrsysselsättningen.

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Socialministern är i sin skrivning i
propositionen inte främmande för en
upprepning av vad som skedde föregående
år. Å andra sidan inger den mycket
klara deklarationen om att den uppåtgående
konjunkturen kan medföra, att
överskridandet av minimiprogrammet
inte blir aktuellt, slarka betänkligheter
och farhågor för nästa års bostadsbyggande
och sysselsättning. Det är ett för
bostadsförsörjningen mycket dystert besked.
För att kunna bedriva en sä effektiv
och rationell produktion som möjligt
och utan kända onödiga störningar
och uppehåll, som medför arbetslöshet,
är det nödvändigt att planeringen kan
ske i så god tid som möjligt före igångsättningen.
Undan för undan som nuvarande
projekt är färdigställda, måste
förberedelserna för nya arbeten i gång.
Väntar man till dess att arbetslöshet på
en högre nivå är ett ofrånkomligt faktum,
får inte de åtgärder man vidtar
åsyftad effekt.

Behovet av oförändrade anslag till beredskapsarbeten
är påtaglig. Det innebär
naturligtvis inte att pengarna absolut
måste förbrukas. Jag undrar om det
i och för sig skulle vara så märkvärdigt
eller kunde betraktas som något fel, om
de faktiska kostnaderna för beredskapen
och för arbetslöshetsbekämpande
åtgärder vore lägre än de anslag, som
ställs till förfogande för ändamålet. Men
det inger betänkligheter om förhållandet
är omvänt — då det alltså finns starka
skäl att befara, att anslaget är lägre än
det faktiska behovet.

Effekten av de totala reduceringarna
är emellertid inte begränsad till vad de
betyder i kronor räknat. Kostnaderna
har under året ökat. Många tror att det
inom byggnadsindustrien inte sker vad
som förekommer på andra områden,
nämligen en rationalisering och en produktivitetsökning.
Visserligen föreligger
litet delade meningar om storleksgraden,
men å andra sidan är det ofrånkomligt,
att det även under föregående år har
skett en icke oväsentlig rationalisering
och produktivitetsökning. Behovet av arbetskraft
bär sålunda minskat. Byggnadsarbetarkåren
har trots detta ökat, för

de tre huvudgrupperna murare, träarbetare
och grovarbetare med i runt tal
3 000 man. Den för närvarande höga sysselsättningen
har reducerat utbetalningen
av arbetslöshetsersättning. För innevarande
månad jämfört med januari
1959 kan utbetalningen uppskattas till
cirka 40 procent, men detta innebär att
enbart ifrån det förbund jag representerar,
Byggnadsarbetareförbundet, kommer
arbetslöshetsersättningen under januari
månad att uppgå till en storleksordning
av 3 miljoner kronor.

Nog måste det vara förnuftigare om
de, som inte kan beredas arbete på öppna
marknaden och inom byggnads- och
anläggningsindustrien, i stället för att
tvingas gå arbetslösa och uppbära understöd
anvisas beredskapsarbete. Läget
iir sådant, att trots den omtalade höga
sysselsättningen kommer vi att ha ett
antal byggnadsarbetare som inte kan beredas
sysselsättning. Tyvärr kommer
detta antal att öka från år till år så
länge som nuvarande förhållanden består.
Nog måste det vara riktigare att
bedriva en politik, där man satsar på
arbeten som måhända för dagen inte är
absolut nödvändiga men ändå långt ifrån
improduktiva.

Den kritik som på visst håll i pressen
har förts emot arbetslöshetspolitiken torde
inte tillräckligt beakta rådande förhållanden.
Jag vill erinra om att föregående
år beräknade arbetsmarknadsstyrelsen
att arbeten för cirka 500 miljoner
kronor per år måste till för att
bereda sysselsättning enbart åt de byggnadsarbetare,
som genom rationaliseringen
friställts inom byggnadsindustrien.
Det är en riktig siffra och den ökar
från år till år.

Slutligen en fråga som direkt sammanhänger
med de här berörda problemen.
Utvecklingen har ju under senare
år gått i den riktningen, att man
har sökt bemästra investeringspolitiken
och bevara säsongutjämningen med penning-
och finanspolitik. Som alternativ
till den fysiska kontroll, som byggnadsregleringen
innebar, är nuvarande system
klart underlägset. Jag utgår då
ifrån att det råder enighet om dels en

Måndagen den 25 januari 19(50 fm.

Nr 2

investeringsinriktning, som tar hänsyn
till de redovisade behoven, dels att man
vid varje tillfälle söker göra fördelningen
ur samhällssynpunkt så rättvis som
möjligt samt vidare att man söker pressa
arbetslösheten till lägsta möjliga nivå.

Det läge vi nu befinner oss i ger fullgod
anledning till frågeställningen, om
inte tidpunkten är inne att på fullt allvar
utrusta arbetsmarknadsorganen med
de konjunkturstyrande medel, som utgör
en på samma gång viktig och ofrånkomlig
del av en effektiv arbetsmarknadspolitik.
Det behöver ingalunda medföra någon
detaljreglering, som skulle leda till
vad man tidigare mycket ingående och
hårt kritiserade, nämligen ett onödigt
krångel. Däremot borde den vara kompletterad
med någon form av lokaliseringspolitik.

Vi kan vara ense om alt läget för dagen,
för den närmaste framtiden och
kanske för större delen av detta år inte
ger anledning till någon oro från sysselsättningssynpunkt.
Men, herr talman, jag
har velat anföra dessa synpunkter närmast
med tanke på det förhållande, som
enligt min uppfattning kan bli aktuellt
kommande vinter och vad som också
enligt min uppfattning behövs för att
man kommande vinter och kommande
år inte skall hamna i samma prekära
läge, som vi varit i både från produktions-
och sysselsättningssynpunkt under
de två närmast föregående åren. En
lämplig åtgärd för att undvika detta torde
enligt min mening vara att ompröva
förslagen till begränsningar i investeringsavseende
och förslagen om reduktion
av anslagen till beredskapsarbeten.
Förutsättningarna för ett gott arbetsmarknadsläge
under i vart fall första
halvåret 1961 blir till väsentlig del beroende
av de åtgärder som denna vårriksdag
beslutar.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Problemet om välstånd,
trygghet och familjelycka är ett tema
som ofta återkommer i samhällsdebatten.
Om man följer denna debatt skall

Statsverkspropositionen m. m.

man finna att dessa tre ord är ytterst
användbara i olika sammanhang och
från de mest skilda utgångspunkter.
Ingen lär vilja bestrida att vi under de
senaste årtiondena kunnat glädja oss åt
ett stigande välstånd, att tryggheten i
fråga om inkomster och anställningsförhållanden
har ökat för stora grupper
och att därmed också förutsättningarna
— åtminstone i yttre avseende — för
ökad familjelycka, trivsel och harmoni
har förbättrats.

Inför den sista punkten stannar man
kanske ett ögonblick en smula frågande.
Man har anledning att göra detta varje
gång man öppnar en tidning och läser
om missförhållanden på skilda områden,
inte minst inom familjelivet och i ungdomsvärlden.
Det ger oss anledning att
fråga oss, om människorna i vår tid
trots det stigande välståndet, trots de
ökade möjligheter som vår tids generation
har, i verkligheten ändå har blivit
lyckligare. Den generation som nu är
verksam och har kommit upp i den övre
medelåldern har varit med om en utveckling
på det ekonomiska och tekniska
planet, som ingen kunnat ana eller
förutse. De tekniska undren liksom smyger
sig på oss utan att vi riktigt kan
fatta eller förutse deras betydelse. Men
vi kan konstatera deras verkningar.

Det borde vara ostridigt att det är
denna sagolika utveckling som i första
hand har skapat välståndet och att det
är i mycket ringa mån som de politiskt
verksamma krafterna har övat inflytande
på denna utveckling. Det kan vara
anledning att erinra om detta i en tid
då man från det parti, som i detta land
under lång tid innehaft regeringsmakten
och dominerat den politiska händelseutvecklingen,
oavlåtligt framställer
denna fortskridande förbättring företrädesvis
som ett resultat av de politiska
krafternas spel.

Det torde inte vara alltför oriktigt att
betrakta den föreliggande statsverkspropositionen
som ett inlägg i denna debatt.
Det skall gärna medges, att intrycket
av detta debattinlägg är lätt förbryllande.
Det gäller att övertyga det svenska
folket om att våra finanser är goda

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

och välskötta men samtidigt skapa den
nödiga psykologiska förutsättningen för
att vi alla skall förstå att statens inkomster
alltjämt är och kommer att
vara otillräckliga.

Jag skall inte fördjupa mig i det förhållandet,
att vi här har fått oss förelagd
en budget som enligt finansministerns
bedömning är nätt och jämnt balanserad,
sedan vi för drygt en månad
sedan beslutat om den största skattehöjning
som någon av oss torde ha varit
med om. Man kan omöjligen undgå att
ställa denna fråga: Om finansministerns
prognoser beträffande den sannolika inkomstutvecklingen
är riktiga, om man
inte gör några allvarliga försök att begränsa
statens utgifter och om de pågående
löneförhandlingarna resulterar i
ett väsentligt högre löneläge, hur kommer
man då att kunna balansera budgeten
under de år som ligger framför
oss? Det är politikernas svar på den
frågan som blir avgörande för det andra
väsentliga spörsmålet, om teknikernas
insatser skall kunna slå igenom och skapa
förutsättningar för en varaktig standardförbättring
för den enskilda människan.

Människan har en förunderlig förmåga
att glömma och finna sig i det mesta,
men nog vore det en överdrift att
göra gällande, att hänförelsen är särskilt
stor och allmän inför vad som skett
under den senaste tiden. Varuskatten
har knappast mottagits med någon större
entusiasm bland några samhällsgrupper.
Även om man från regeringspartiet
knappast kommer att ägna någon större
möda åt att påminna om denna skatt under
det år, som ligger framför oss, är ju
skattens existens en sak som man på ett
obehagligt sätt blir erinrad om varje
dag och vid varje tillfälle man har anledning
att tillhandla sig någon av de
nyttigheter som tillhandahålles i vårt
samhälle.

Jag känner inte någon kallelse eller
behov av att underblåsa missnöjet, men
jag tror inte att det ligger någon överdrift
i att påstå att det finns ett latent,
utbrett missnöje med många företeelser
i vår hushållning och vårt ekonomiska

liv, ett missnöje som tyvärr inte heller
kan sägas vara helt ogrundat.

För några år sedan talade lians excellens
herr statsministern i en remissdebatt
i denna kammare om ett missnöje
som han karakteriserade som ett de stora
förväntningarnas missnöje. Han fortsatte:
»Den fulla sysselsättningen och
den sociala tryggheten och eu år från
år snabbt stigande standard har skapat
en ny tillförsikt hos oss alla inför framtiden,
men har också skapat en stigande
otålighet över att det inte går fortare än
det gör.»

Till detta vill jag endast foga den
kommentaren, att på ett område är det
säkert ingen, knappast ens inom regeringspartiets
egna led, som känner sig
ha anledning att klaga över att det har
gått för sakta, och det iir i fråga om direkta
och indirekta skatter. Däremot
skulle jag inte vilja anse det alldeles
otroligt att en och annan dröjer kvar vid
minnet av det s. k. 27-punktsprogrammet
och den inbrytande skördetiden och
gör den reflexionen, att förväntningarna
kanske inte i alla avseenden har infriats.

Jag nämnde tidigare att vi har fått oss
förelagd en budget som anses vara balanserad
och att vi också för någon månad
sedan var med om förspelet till denna
balansering, nämligen beslutet om
omsättningsskattens genomförande. Jag
tror att vi åter har anledning att ställa
samma fråga som ställdes under debatten
om omsättningsskatten: Skall vi varje
år framöver nödgas vara med om att
utföra denna balanseringsakt? Finansministern
har räknat ut att statsutgifterna
tenderar att automatiskt växa med
500 å 600 miljoner årligen. Alla vill motverka
inflationen, till och med regeringen,
men om det är riktigt vad många
experter ändå tycks vara rätt eniga om,
nämligen att en ständigt växande statsverksamhet
är en pålitlig källa till inflation,
tror jag att vi har anledning att
ta oss samman litet var och på allvar
fråga oss, hur denna utveckling skall
kunna brytas.

I sina kommentarer till finansplanen
gör finansministern följande uttalande,

Måndagen den 25 januari 1960''fm.

Nr 2

som kan vara värt att begrunda. »De
konjunkturuppdrivande krafterna syns i
dagens läge vara så starka att ökad sysselsättning
kommer att nås under 1900
relativt oberoende av vad som via lönehöjningar
kan komma att ske med den
svenska industrins konkurrensförmåga
och därmed också med sysselsättningen
på längre sikt.»

Jag skall inte göra något försök att
tolka detta onekligen dunkla tal. Personligen
tycker jag nog att det andas både
optimism och fatalism. Våra löneförhandlare,
på båda sidor om förhandlingsbordet,
torde ha anledning att spekulera
över innebörden i detta uttalande.

Herr talman! Eftersom detta är ett
tillfälle då det brukar vara tillåtet att
tala om litet av varje skall jag till sist ta
mig friheten att beröra ett område, som
visserligen inte direkt berör det budgetförslag
vi nu behandlar men som ändå
har sin stora betydelse när det gäller
problemet om statens inkomster och de
enskilda människornas försörjningsproblem.
Det är ett problem som har behandlats
även tidigare i dag, senast tror
jag av herr Sveningsson, men som jag
ändå anser mig böra säga några ord om.

Vi har alla observerat den folkvandring
som skett och alltjämt sker från
landsbygden till städerna och de stora
befolkningscentra. Vi har anledning att
se på denna utveckling med bekymmer
och djup oro. Det skall gärna medges, att
denna förskjutning delvis är fullt naturlig
och betingad av bl. a. de förändringar
i fråga om jordbrukets produktionsförhållanden
som skett under de
senaste årtiondena, men ett faktum är
att detta samtidigt också innebär en utflyttning,
kanske framför allt från de redan
befolkningssvaga delarna av vårt
land, som kan bli ödesdiger. Jag skall
inte bär upprepa alla de olägenheter
som denna uttunning av befolkningsunderlaget
kan innebära — försämrade
existensvillkor för trafikföretag av olika
slag, försämrat underlag för ett tillfredsställande
skolväsen, för affärer och serviceanordningar
av skilda slag o. s. v.

Man kan invända att häråt ingenting

Statsverkspropositionen m. m.
är att göra, att vi inte kan ingripa i den
enskilda människans fria val när det
gäller att välja boplats och ordna sin
försörjning. Detta kan i viss män vara
sant, men låt mig försäkra att utflyttningen
från våra norrländska byar långt
ifrån alltid är frivillig. Tvärtom betingas
den ofta av ett bistert tvång, ett ohållbart
försörjningsläge.

Frågan är till största delen ett försörjningsproblem.
Kan det lösas för glesbygdernas
innevånare, då är detta bekymmer
i stort sett borta.

När arbetstillfällena minskar på ett
område måste man ha något annat i stället,
men hur skall det kunna ordnas?

Tyvärr är det ju så, att de kapitalstarka
företagarna -— jag bortser nu från
skogsbruket och gruvhanteringen -— inte
i första hand riktar blickarna mot de
norrländska bygderna när det gäller att
etablera nya företag eller utvidga befintliga.
Sannolikt är denna betänksamhet i
många fall obefogad, icke minst med
tanke på möjligheterna att skaffa lämplig
arbetskraft i dess egen hemmiljö. Sådana
bedömningar kan man dock svårligen
påverka i någon högre grad.

Där uppe finns emellertid naturliga
förutsättningar för mycken företagsamhet,
men ett av villkoren för att man
skall kunna lyckas är otvivelaktigt att
man inte behöver arbeta under ekonomiskt
ogynnsammare förhållanden än i
andra delar av landet.

Man kan fråga: Vad kan staten göra
för att påverka dessa förhållanden? Sannolikt
skulle man kunna gör en del.
Man skulle kunna ge den norrländska
småföretagsamlieten en viss prioritet
när det gäller kapitalförsörjningen, man
skulle kunna medverka till att kostnaderna
för elektrisk kraft ej behövde vara
större i den del av landet där kraftkällorna
finns än i övriga delar av landet,
man skulle kunna medverka till en
utjämning av frakt- och transportkostnader,
man skulle kunna ombesörja att
priset på olja och drivmedel vore i stort
sett lika inom hela landet, för att nu anföra
några exempel.

Delta är problem som kanske inte i
någon högre grad återspeglas i den nå -

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

diga lunta, som vi i dag skall remittera,
men det är otvivelaktigt spörsmål av
väsentlig betydelse för vårt samhälles
ekonomi och den enskildes lycka och
trivsel. Båda delarna, herr talman, har
vi till uppgift att här söka bevaka.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 28, med förslag till lag om ändrad lydelse
av punkt 1 av anvisningarna till
31 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 85, av herr Lundström m. fl., om
viss ändring av 52 § kommunala vallagen; nr

86, av herr Persson, Helmer, och
herr öhman, om utredning rörande en
ny kommunindelning;

nr 87, av fru Segerstedt-Wibcrg in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt samarbete och
utrikespolitiska frågor;

nr 88, av herr Berg, Gunnar, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till marinen;

nr 89, av herr Berg, Gunnar, m. fl.,
om ianspråktagande av vissa medel för
marinförvaltningens avbeställningskostnader; nr

90, av lierr Berg, Gunnar, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Marinen: Underhåll av fartyg
m. m.;

nr 91, av herr Larsson, Sigfrid, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Flygvapnet: Understöd
åt privatflyget;

nr 92, av herr Anderberg m. fl., om
statsbidrag till särskilda ålderdomshem
för alkoholiserade åldringar;

nr 93, av herr Berg, Gunnar, om viss
förstärkning av bilinspektionen i Karlskrona; nr

94, av herr Mattsson och herr Andersson,
Torsten, om viss ändring av bestämmelserna
angående radiolicens;

nr 95, av herrar Sveningsson och
Sundin, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Byggande av
vägar och broar och till Beredskapsarbeten
på vägar och gator;

nr 96, av herr Schött, angående dispositionen
av statsbidraget till enskild väghållning; nr

97, av herr Åman och herr Johansson,
Knut, angående en fortlöpande information
om statens skatte- och finanspolitik; nr

98, av herr Hedblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till Svenska ekumeniska
nämnden;

nr 99, av herrar Söderquist och Alexanderson,
om inrättande av en tjänst
som landsantikvarie i Stockholms län;

nr 100, av herr Edström m. fl., om inrättande
av en lärarbefattning i plastikkirurgi
vid karolinska institutet;

nr 101, av herr Anderson, Carl Albert,
m. fl., om en personlig laboratorsbefattning
åt docenten Bertil Björklund i immunologi; nr

102, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till Musikhistoriska
museet;

nr 103, av herr Edström, om inrättande
av en professur i barntandvård vid
tandläkarhögskolan i Malmö;

nr 104, av herr Persson, Helmer, och
herr öhman, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning om anslag till Bidrag
till vissa byggnadsarbeten inom det
allmänna skolväsendet;

nr 105, av herr Johansson, Tage, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till driften
av folkhögskolor;

nr 106, av herr Lundström m. fl., angående
statsbidrag till handelsgymnasierna; nr

107, av herr Eskilsson m. fl., om
anslag till Mariannelundsskolan;

Måndagen den 25 januari 1960 fm.

Nr 2

nr 108, av fröken Ranmark m. fl„ om
anslag till Kristofferskolan i Stockholm;

nr 109, av herr Anderson, Carl Albert,
och herr Svedberg, Erik, om anslag till
Sveriges schackförbund för verksamhet
hland ungdom;

nr 110, av herr Lundström in. fl., om
visst anslag till handelshögskolan i Göteborg; nr

111, av herrar Magnusson och Dahl,
angående indragning av vissa lotsplatser; nr

112, av herr Persson, Helmer, och
herr öhman, om anslag till aktieteckning
i AB Statens skogsindustrier;

nr 113, av fröken Nordström, om höjning
av pensionen till fröken Alma
Grunthal;

nr 114, av herr Arvidson och herr
Nilsson, Yngve, om viss utsträckt tilllämpning
av bestämmelserna om skattebefrielse
för dödsbo;

nr 115, av herr Edström in. fl., om undantagande
från allmän varuskatt av
vissa proteser och stödjebandage;

nr 116, av herr Dahl m. fl., angående
avdrag vid beskattningen för förhöjda
levnadskostnader;

nr 117, av herr Ewerlöf in. fl., om vissa
åtgärder för främjande av bostadssparande; nr

118, av herr Hermansson in. fl., om
viss restitution av energiskatt;

nr 119, av herr Jonasson, om avdrag
vid beskattningen för kostnad till anläggande
av skogsbilväg;

nr 120, av herr Mattsson, om viss förhöjning
av värdeminskningsavdragen
för byggnad;

nr 121, av herr Petersson, Bertil, och
herr Karlsson, Göran, om uppflyttning
till ortsgrupp III av orterna i ortsgrupp

ii;

nr 122, av herr Svensson, Axel, m. fl.,
om visst tillägg till direktiven för 1953
års trafikutredning;

nr 123, av herr Gei jer m. fl., om en
översyn av semesterlagens kvalifikationsregler; nr

124, av herr Hermansson, om allmän
hastighetsbegränsning för motorfordon; -

nr 125, av herrar Nyström och Grym,
om visst tillägg till jordförvärvslagen;

nr 126, av herrar Nyström och Hedström,
angående rätten för jordbrukare i
Norrbottens lappmark till vatten och
fiske;

nr 127, av herr Ollén, angående radions
juridiska ansvarighet;

nr 128, av herr Olsson, Ernst, angående
kyrko- och mantalsskrivning vid
intagning å ålderdomshem;

nr 129, av herr Olsson, Ernst, m. fl.,
om visst undantag från bestämmelserna
angående yrkesmässig automobiltrafik;

nr 130, av herr Sveningsson m. fl.,
om viss översyn av byggnadslagstiftningen; nr

131, av herr Wärnberg m. fl., om
viss ändring i lagen om nykterlietsvård;

nr 132, av herr Carlsson, Oscar, in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag till vissa lantbruksundcrvisningsanstalter; nr

133, av herr Hermansson m. fl., angående
statlig kreditgaranti för anskaffning
av fiskefartyg m. in.;

nr 134, av herr Hermansson m. fl., om
visst statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering;

nr 135, av herr Johansson, Tage, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till vissa lantbruksundervisningsanstalter
m. m.;

nr 136, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter; nr

137, av herr Ohlsson, Ebbe, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Veterinärstaten: Avlöningar; nr

138, av herr Olsson, Ernst, och herr
Svanström, om ändrade grunder för det
statliga stödet åt landsbygdens elförsörjning; nr

139, av fröken Ranmark m. fl., angående
fiskerikonsulentbefattningen vid
hushållningssällskapet i Värmlands län;

nr 140, av herr Anderson, Carl Albert,
och herr Nilsson, Hjalmar, om en allmän
översyn av familjepolitiken;

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 em.

nr 141, av herr Dahl, angående reseersättning
till föräldrar med barn å vissa
anstalter;

nr 142, av herr Edström m. fl., om utredning
rörande åldringsvården; samt
nr 143, av herrar Åman och Geijer,
angående förutsättningarna för ett för -

bättrat samarbete mellan polis och allmänhet.

Kammaren åtskildes kl. 16.52.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Måndagen den 25 januari eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Boman för tiden den 26 i
denna månad—den 3 nästkommande
februari för vistelse utomlands i offentligt
uppdrag.

Herr BENGTSON (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i
Kungl. Majrts proposition nr 17, med
förslag till lag om upphovsrätt till litterära
och konstnärliga verk, m. m., hemställer
jag, att kammaren måtte medgiva,
att tiden för avgivande av motioner i
anledning av nämnda kungl. proposition
utsträckes till det sammanträde, som infaller
näst efter femton dagar från det
propositionen kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1 och 2.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Skiftet mellan 50-tal och
60-tal åtföljs av förväntningar och farhågor.
Kammarens ärade ålderspresident
har för oss vältaligt skildrat det dubbeltydiga
i framtidsperspektivet. Kanske
kommer redan året 1960 att ge svar

på några av de brännande frågorna. Beträffande
det allmänna världsläget avvaktar
vi med blandning av fruktan
och hopp resultaten från de möten som
under året planerats mellan de s. k. stora.

Här hemma kommer vi under 1960 att
få svar på frågan om vilken politisk
kurs som skall följas under en kommande
fyraårsperiod. Det svaret kommer att
bli bestämmande för sättet att handskas
med 60-talets hägrande möjligheter.

Regeringspartiets nyårsgåva till svenska
folket fick formen av den största
skattehöjning vi någonsin upplevt i vårt
lands historia. Gåvan möjliggjordes genom
att kommunisterna teg och samtyckte.
Uppenbarligen är det även framtidens
musik för den nuvarande regimen
att lägga mer och mer av skattebetalarnas
inkomster under statligt förmynderskap.
Den meningsriktning jag företräder
har med ännu otillräckliga krafter
sedan länge sökt bekämpa en sådan
utveckling. Vi menar att staten och kommunerna
har vissa bestämda men begränsade
uppgifter, som måste skötas
genom kollektiva insatser. Vi bestrider
att den ständiga och kraftiga relativa
ökningen av den offentliga sektorn har
ett egenvärde. De stadigt ökande arbetsförtjänsterna
gör det enligt vår mening
uppenbart alt människorna i vårt land
bör givas rikare möjligheter att själva
med egna resurser få skapa den lycka,
harmoni och trygghet i tillvaron som inte
följer statliga mallar utan först och sist

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Nr 2

år något för varje människa högst personligt.
Dessutom menar vi, att man
endast genom att hindra den offentliga
sektorn från att ständigt tränga undan
den privata kan få ut maximalt resultat
nv våra sammanlagda resurser, få en betryggande
balans i vår samhällsekonomi
och därmed ett skydd mot självförvållad
försämring av våra pengars värde.

Den nu framlagda statsverkspropositionen
har onekligen något av festskrift
över sig. Om det är föranlett av
herr Strängs önskan att fira omsättningsskattens
införande eller sitt eget
femårsjubileum som författare av statsverkspropositioner
låter jag vara osagt.
Nog är det i båda fallen något stort det
rör sig om. Omsättningsskatten beräknas
efter 4 procent kosta svenska folket
1 400 miljoner kronor för helt år. Under
herr Strängs första budgetår 1956/
57, utgjorde omslutningen på driftbudgeten
i runt tal 10 miljarder. För år
1960/61 beräknas den bli 15 miljarder
eller en årskostnad av i runt tal 2 000
kronor för varje person i detta land, han
må vara stor eller liten, ökningen är
procentuellt mer än dubbelt så stor som
den beräknade ökningen av bruttonationalprodukten
från 1956 till 1960. Det
betyder att medan kakan i dess helhet
vuxit med något över 20 procent, har
statens andel av kakan vuxit med 50 procent.
Det är onekligen en snabb takt i
socialiseringen! Statsskulden har samtidigt
vuxit från 16 miljarder den 31 december
1955 till bortåt 22 miljarder
kronor den 31 december 1959.

Hur som lielst är det en relativt ljus
bild av det statsfinansiella läget som
finansministern söker teckna för oss.
Omsättningsskatten har fått tjäna som
det undergörande medlet. För mig, som
kan läsa litet mellan raderna, ter sig
bilden inte lika ljus.

Statsverkspropositionen för budgetåret
1960/61 upptar såsom jag nyss antydde
inkomster på något över 15 miljarder
kronor, ett belopp som överstiger de
beräknade inkomsterna i riksstaten för
nu löpande budgetår med mer än 2
miljarder. Denna rekordmässiga ökning
förklaras väsentligen av den nyinförda

Statsverkspropositionen m. m.

omsättningsskatten och den stegrade avkastning
som de direkta skatterna förväntas
ge på grund av konjunkturuppgången.
Utgifterna har ökat med bortåt
1 300 miljoner i förhållande till årets
riksstat. Sifferdansen slutar med ett
skenbart överskott på driftbudgeten om
när 300 miljoner kronor. Finansministern
är ärlig nog att beteckna detta
överskott som formellt. T budgeten har
hänsyn icke tagits till betydande nya
utgifter. Sådana kommer som brev på
posten. Hit hör bl. a. tilläggsstater, lönehöjningar
för statstjänstemännen både
1960 och 1961, reservationsmedelsförbrukning
och anslagsöverskridanden
m. m. För egen del håller jag för sannolikt
att om vi inte får en häftig inflation.
budgeten snarast får anses underbalanserad
med ett eller annat hundratal
miljoner. På kapitalbudgeten upptages
investeringsanslag med tämligen
oförändrat belopp i förhållande till årets
riksstat, 2 750 miljoner. I fråga om totalbudgeten
kommer finansministern till
slutsatsen, att statens lånebehov kan
beräknas till 1 900 miljoner. Fn underbalanserad
driftbudget kommer i motsvarande
mån att höja detta belopp.

Den stora frågan är om denna budget
motsvarar vad läget kräver. Vi befinner
oss i en högkonjunktur under fortsatt utveckling.
Är budgeten anpassad till denna
konjunktur, erbjuder den med andra
ord en finanspolitik, som är tillräckligt
restriktiv för bevarande av samhällsekonomisk
balans? Finansministern sätter
själv åtskilliga frågetecken i kanten men
slutar med omdömet att »införandet av
den allmänna omsättningsskatten och åtstramningen
av de statliga utgifterna under
budgetåret 1960/61 reducerat de förutsedda
spänningarna i samhällsekonomien
till sådana proportioner att de bör
kunna behärskas med de medel, som
den ekonomiska politiken i övrigt förfogar
över». Vad menas med åtstramning
av de statliga utgifterna? Uttrycket förekommer
till och med i trontalet. Utgifterna
ökar ju med niira 1 300 miljoner i
förhållande till årets riksstat. Det förefaller
mig som om detta tal om åtstramning
liksom finansministerns på flera

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1900 em.

Statsverkspropositionen m. m.

ställen återkommande tal om konjunkturanpassning
och restriktivitet ställer
begreppen på huvudet.

Om jag som mått på en budgets grad
av konjunkturanpassning väljer storleken
av det statliga lånebehovet, framgår
att herr Sträng lånade 1 428 miljoner under
1958/59, då konjunkturavmattningen
nådde sitt bottenläge, att han för
1959/00, då vi kommit in i en högkonjunktur,
har ett lånebehov på minst 2 300
miljoner och att han för nästa budgetår,
1900/01, torde bli nödsakad att låna
minst 2 000 miljoner kronor trots omsättningsskatten.
Denna extremt höga
upplåning i uppgångstid är ju emot all
konjunkturteori. Trots alla försök till
efterrationalisering är sanningen helt enkelt
den, att statsupplåningen inte har
anpassats efter konjunkturen. Den har
fått bli vad den råkat bli på grund av
den våldsamma ansvällningen av statens
utgifter.

Vad som gör denna för våra förhållanden
onormalt stora upplåning så farlig
är att vår derangerade kapitalmarknad
endast rår med en försvinnande del.
Resten hamnar i riksbanken och affärsbankerna.
Det innebär att pengar nyskapas
för ändamålet. Härigenom har en
stark överlikviditet uppstått i vår samhällsekonomi.
Man får en illustration till
hur våldsam denna uppladdning varit
genom att affärsbankernas inlåning under
förra året steg med 20 procent. Detta
innebär att ny köpkraft i storleksordningen
minst 3 miljarder satts i händerna
på företag, enskilda, kommuner m. fl.
Deras förmåga att göra utgifter, oberoende
av penningpolitiska kontrollåtgärder,
har ökats i motsvarande mån. Vi har
därmed betydande risker för en inflationsdrivande
utgiftsexpansion i framtiden,
som inte kan behärskas med ekonomisk-politiska
medel. Visserligen har
någon sådan mera explosiv utgiftsökning
hittills inte inträtt. All erfarenhet från
efterkrigstiden visar emellertid att en
sådan uppladdning av likviditet förr eller
senare kommer till uttryck i eu prisoch
lönestegring. Så var det med den
likviditet som laddades upp åren före
1950 och som kom att ge det finansiella

bränslet för Koreainflationen. Sä blev
det återigen med likviditetsanhopningen
under åren 1953—1954, som följdes av
pris- och löneinflation under åren 1955
—1957.

När det gäller att komma till rätta
med detta verkligt allvarliga problem
har finansministern inte mycket att komma
med. Man talar om »skärpt vaksamhet
inför den fortgående utlåningsökningen
i affärsbankerna». Men vad som
kräver vaksamhet är naturligtvis den
verkliga drivkraften i den monetära expansionen,
nämligen statens kortfristiga
upplåning i affärsbankerna.

Som jag förut framhållit, ställer oss
den nu framlagda statsverkspropositionen
inför ett staligt lånebehov av drygt
2 miljarder. Ingenting säges som ger anledning
tro annat än att upplåningen
skall fortgå på samma sätt som hittills
och att den därmed också kommer att få
samma verkningar på samhällsekonomiens
likviditet som hittills. Inte nog
med att vi redan har en betydande
osmält överlikviditet — denna överlikviditet
kommer att ytterligare höjas. Det
må icke förvåna finansministern, att jag
under sådana förhållanden inte kan skriva
under på hans nyss citerade påstående
att han »reducerat de förutsedda
spänningarna i samhällsekonomien till
sådana proportioner att de bör kunna behärskas
med de medel som den ekonomiska
politiken i övrigt förfogar över».
Förhållandet är väl tvärtom att den ekonomiska
politiken står i det närmaste
maktlös mot alla dem som kan vilja använda
sin likviditet som underlag för
starkt ökade utgifter av olika slag.

Vad som skall till är först och främst
att nedbringa det statliga lånebehovet
till mera hanterliga proportioner. Vår
kapitalmarknad har inte täckning för en
statlig upplåning av den nu aktuella
storleksordningen. Om staten försöker
pressa till sig medel av denna omfattning
från kreditmarknaden, sa kan det
inte ske på annat siitt än genom ett nyskapande
av pengar för ändamålet. Denna
monetära inflation slår förr eller senare
över i en pris- och löneinflation.
Därigenom skapar man det tvångsspa -

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Nr 2

rande som behövs för att täcka det statliga
utgiftsöverskottet, men detta är den
sämsta tänkbara formen av sparande,
särskilt i ett läge som det nuvarande,
när vi är mera sårbara än någonsin i den
internationella konkurrensen. Det lånebehov
som återstår måste i allt väsentligt
täckas av verkligt sparande. Staten
måste som förr söka sig ut till den breda
allmänheten, till företag och institutioner
av olika slag för att få sina lån placerade
på fasta händer. Statsobligationerna
måste göras mera attraktiva som
placeringsobjekt, en fråga som har både
räntepolitiska och skattemässiga aspekter.

Jag har så pass utförligt uppehållit
mig vid statsupplåningen, då den utgör
en nyckelfråga för stabiliteten i vår samhällsekonomi.
Jag har velat framhålla
att budgetförslaget efter mitt bedömande
i detta hänseende icke erbjuder tillräckliga
garantier mot de överhängande
inflationsriskerna.

Riksbankens åtgärd att höja diskontot
med 1/2 procent betraktar jag i och för
sig som välbetänkt. Den torde vara betingad
redan av den internationella utvecklingen
och vår valutas viixlingsbarhet.
Den gör också vad den kan för att
verka återhållande på vår penningmarknad.
Men det förtjänar framhållas, att
med den bristfälliga finanspolitik vi har
blir också penningpolitiken satt ur
stånd att verka med full effekt.

Hur det kommer att gå med vårt penningvärde
ligger i hög grad i händerna
på arbetsmarknadens parter. Ingen önskar
taga ifrån dem rätten till fria överenskommelser,
men en förutsättning för
detta system måste vara att den ekonomiska
politken skapar den rätta miljön
för en sådan frihet. Den förda regeringspolitiken
har i stället skapat eu situation,
som i hög grad måste försvåra möjligheterna
att uppnå ett ur stabiliscringssynpunkt
tillfredsställande resultat
av de pågående förhandlingarna. Sådana
faktorer som minskad arbetstid, tillläggspensionering,
omsättningsskatt, högkonjunktur
och en övcrlikvid marknad
trängs på en gång med varandra. Finansministern
har ett något dunkelt utta -

Statsverkspropositionen ni. m.
lande, som häntyder på denna situation.
Han säger att »de konjunkturuppdrivande
krafterna synes i dagens läge vara
så starka att ökad sysselsättning kommer
att uppnås under 1960 relativt oberoende
av vad som via löneförhöjningar
kan komma att ske med den svenska
industriens konkurrensförmåga och därmed
också med sysselsättningen på längre
sikt». Menar han därmed att uttryckligen
betona, att för dagen går det att
skaffa sig fördelar, även om de på litet
sikt skulle gå ut över industriens konkurrensförmåga
och därmed sysselsättningen?
Det skulle väl visa, hur den
förda politiken utlämnat arbetsmarknadsparterna
till att ensamma bära ett
ansvar, av vilket regeringen borde ha
tagit sin beskärda del.

Vad blir det av den stolta förklaringen
i finansplanen, att regeringen betraktar
det som den dominerande uppgiften
att effektivt bekämpa inflationsriskerna
såväl från efterfrågesidan som
från kostnadssidan? Om avtalsförhandlingarna
skulle resultera i ett nytt köpkraftsöverskott,
finns de genom statsupplåningen
nyskapade pengarna till
reds för att finansiera en efterfrågan,
som är för stor i förhållande till våra
resurser av varor och arbetskraft. Konjunkturinstitutet
kommer fram till ett
efterfrågeöverskott i försörjningsbalansen
för 1960, trots att man hypotetiskt
gjort det gynnsamma antagandet om eu
lönekostnadsstegring i takt med produktivitetsutvecklingen.

Genom den förda regeringspolitiken
har vi alltså åter manövrerats in i eif
läge med uppenbar fara för våra pengars
värde. Såsom i olika sammanhang
understrukits skulle eu inflation i Sverige
under nu rådande förhållanden i
världen få än allvarligare verkningar för
vårt folkhushåll än de penningvärdeförsämringar
som vi har färsk erfarenhet
av. Tidigare har vi mer eller mindre
varit i gott eller kanske rättare sagt
dåligt sällskap med andra länder, varför
de relativa förskjutningarna blivit
mindre. Denna gång har vi alla utsikter
att bli tämligen ensamma. Rade i
USA och i de västeuropeiska staterna

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Statsverkspropositionen m. m.

råder en fast beslutsamhet hos de ansvariga
att bekämpa inflationstendenserna.
Det sker till synes med framgång.
Om vi höjer vårt kostnadsläge i förhållande
till utlandets, skulle vi försämra
våra konkurrensmöjligheter för vårt näringsliv
i en tid, då vi snarast borde förstärka
dem för att kunna rätt utnyttja
de friare handelsförbindelser, som nu
skall inledas. Snart sagt alla medlemmar
av det svenska folkhushållet skulle,
om de förstod sitt eget intresse, ha anledning
att sätta penningvärdets bevarande
främst på sin önskelista.

Det alternativ, som vi erbjuder till
den socialdemokratiska politiken, är vid
det här laget väl känt. Vi fasthåller vid
den ståndpunkt vi intog senast i höstas,
då vi motsatte oss omsättningsskattens
införande och i stället föreslog utgiftsminskningar
till drygt motsvarande belopp.
Då omsättningsskatten nu är införd
och drar med sig vissa följdverkningar,
som inte låter sig ändras under
innevarande år, kommer vi att föreslå
omsättningsskattens upphörande från
och med den 1 januari 1961. Därav följer,
att vissa av våra besparingsåtgärder,
som förutsätter att omsättningsskatten
bortfaller, också måste uppskjutas till
nämnda tidpunkt. Dessutom kommer vi
att föreslå en tidtabell för olika framtida
åtgärder till avhjälpande av de mest
framträdande bristerna i den direkta
beskattningen. Den driftbudget för 1960/
61 som vi presenterar innefattar så betydande
utgiftsminskningar, att de med
ett eller annat hundratal miljoner överstiger
de inkomstminskningar, vi samtidigt
föreslår. I motsvarande mån kommer
lånebehovet att minska. Vi syftar
liksom tidigare till en avlastning av den
statliga upplåningen genom övergång
till ett kreditgarantisystem för bostadslånen
och genom utbjudandet till försäljning
av vissa statens aktier. Vi vill
stärka kapitalmarknaden med sparstimulerande
åtgärder. Därmed anser vi
oss ha lagt grunden till fortsatta ansträngningar
att bringa reda i statens
affärer genom successiv minskning i
stället för ständig ökning av det hårda
och hämmande skattetrycket.

Herr talman! Trots TV-anordningarna
har jag med vad jag nu yttrat utgått
ifrån att jag, om också i tvångströja,
deltar i en remissdebatt om statsverkspropositionen
i riksdagens första kammare
och inte i något valmöte.

Jag yrkar remiss till vederbörande utskott
av Kungl. Maj:ts proposition nr 1.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! På riksdagens bord ligger
nu Kungl. Maj:ts proposition nr 1
angående statsverkets tillstånd och behov,
innehållande en mängd uppgifter
och förslag för det kommande budgetåret.
Det är emellertid dålig harmoni
i den svenska ekonomiska orkestern, och
jag undrar om inte finansministern och
hans partivänner har stor skuld till disharmonien.
Å ena sidan spelas det upp
om inte en lovsång så dock en glad ton
över hur god den ekonomiska utvecklingen
är i Sverige. Produktionen har
ökat, arbetslösheten är ringa och investeringslusten
stor. Men trots alla dessa
goda förutsättningar är det å andra sidan
starkt missljud från finansministerns
sida över de mycket besvärliga
statsfinanserna. Det är inte underligt om
svenska folket frågar sig, vad det är för
fel, när vi som land gör sådana framsteg,
men statens finanser är i ett sådant
skick att nya skatter måste påläggas
för att debet och kredit skall gå ihop.

Under 1959 ökade Sveriges export med
5 procent i värde och 7 procent i volym,
jämfört med 1958. Importen däremot
blev oförändrad, vilket medförde att bytesbalansen
utvecklades mycket gynnsamt
under 1959. För första gången sedan
1953 visade bytesbalansen ett överskott,
som preliminärt beräknas till 150
miljoner kronor.

Produktionen ökade med 4,5 procent,
men det bör observeras att industriproduktionen
endast ökade med 3 procent
och att det i stället var byggnadsproduktionen
som ökade kraftigt. Denna produktion
är dock i viss mån konstlad
genom att staten genom olika subventionerande
åtgärder främjar verksamheten.

Det är glädjande att läget på arbets -

Måndagen den 25 januari 1900 em.

Nr 2

marknaden förbättrats, men av tidigare
erfarenheter känner vi också till olägenheterna
om det blir brist på arbetskraft.
Och här vill jag framställa en fråga till
regeringen. Inflationsfaran bedöms av
finansministern som mycket hotande, så
hotande att hans parti med kommunisternas
hjälp tvingade igenom en för de
flesta svenska medborgare mycket misshaglig,
oläglig och orimlig omsättningsskatt
i slutet av förra året. Om det nu
kan antas att det finns ett köpkraftöverskott
på cirka 350 miljoner kr. som konjunkturinstitutet
uttalat, så måste det ha
stor betydelse, hur utvecklingen blir på
lönemarknaden. Det brukade ibland av
herr Strängs företrädare i ämbetet göras
ett ganska hårt uttalande om hur stort
utrymmet för lönehöjningar är, om de
inte skall medföra inflation, men i år
har jag inte sett något sådant uttalande.
Hur stort utrymme för lönehöjningar anser
herr statsrådet att det finns i år?
Jag säger detta mycket därför att det
torde vara en ganska allmän uppfattning,
att det inte är mycket vunnet med en
lönehöjning som sedan ätes upp av prishöjningar.
Då är det bättre att behålla
den lön man har men slippa prishöjningar.

Hela vårt lands ekonomi företer således
en bild av framgång och god utveckling.
Detta borde rimligen skapa
goda förutsättningar för en välbalanserad
och god ekonomi också för svenska
staten. Så är emellertid inte fallet. Nu
brukar finansministern måla ganska
svart när det gäller vårt lands ekonomi,
och i vissa fall kanske man kan tillämpa
det gamla ordspråket, att »allt prutades
inte, men hälften prutades genast», dvs.
det blir inte så illa som herr Sträng ofta
förutspår.

Beträffande svenska statens ekonomi
skulle jag vilja ta ett enkelt exempel.
En man vill bygga sig ett hus. Han har
helt naturligt inte alla pengarna till huset.
men han har sparat en del, och därutöver
lånar han en del. Han är emellertid
sparsam på alla de punkter, där det
är klokt och möjligt. Han är också så
försiktig att han resonerar som så, att
det skall bli eu övre våning på huset,

(! Första kammarens protokoll 1960. Xr 2

Statsverkspropositionen m. m.
men den behöver han inte inreda nu,
utan det kan anstå tills han fått sin ställning
mera stabiliserad efter husbyggandet.
Jag undrar, om inte svenska staten
skulle resonera på samma sätt. Man bör
främja sparandet, så att man inte behöver
låna för mycket, man bör spara på
alla utgifter, och man kan låta vissa åtgärder
vänta. Det förefaller mig som om
dagens socialdemokrater inte har beaktat
sanningen i exemplet om den förståndige
husbyggaren, utan gärna vill
rusa i väg fortare än benen bär. Även
om vi i vårt land har en god ekonomisk
ställning och är bland de länder som
har den högsta levnadsstandarden i världen,
bör vi inte ordna statens ekonomi
så att utgifterna alltid springer några
steg före inkomsterna.

Sparandet synes över huvud taget inte
trivas så väl under den socialdemokratiska
regimen. Vad gäller det personliga
sparandet har ATP-försäkringen -— som
inte skall betyda »allmänna tvångspensioneringen»,
såsom man kunde ha anledning
att förmoda, utan allmänna tillläggspensioneringen
— redan börjat utöva
sin ogynnsamma verkan på sparandet.
I den preliminära nationalbudgeten
konstaterade konjunkturinstitutet, att
sparandet exklusive försäkringssparande
sjönk från 7,5 procent av den disponibla
inkomsten 1957 till 5,7 procent 1958 och
att sparkvoten synes ha sjunkit ytterligare
under 1959.

För att nå fram till ett mål, som vi i
centerpartiet strävar efter — och jag förmodar
de andra partierna också — d. v. s.
att vi skall få lägsta möjliga skatter, måste
man alltid söka spara på statens pengar.
I det fallet har vi ett vidlyftigt och
svårbemästrat område att röra oss på,
och jag skall bara ge några exempel på
detta.

Hur än statsverkspropositionen förändras
från år till år, kan man alltid
återfinna någonting, och det är att det
alltid föreslås en rad nya tjänster inom
statens verk och institutioner. Vi har redan
nu så många statsanställda, att en
procents lönehöjning för statstjänstemännen
medför en ytterligare utgift på
50 miljoner kronor, och om vi ständigt

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Statsverkspropositionen m. m.
skall få en ökad statsförvaltning, kan
man undra vart detta egentligen så småningom
skall bära hän. Jag ber att få
betona att detta inte gäller statstjänstemannens
anställningsvillkor — de, som
arbetar i statens tjänst, bör ha ordentliga
anställningsvillkor, lika goda som
jämförbara grupper. Men det är själva
ansvällningen av statsapparaten som jag
anser att vi mycket noga bör se upp med.

Utöver övriga besparingsförslag bär
vi såsom ett alternativ till omsättningsskatten
under föregående höst lagt fram
ett sparprogram, till vilket jag hänvisar.
Det är ytterligare ett område jag vill
nämna, som jag inte anser bör vara tabu
för besparingar, och det är försvaret.
Den treåriga överenskommelsen om
kostnaderna slutar med utgången av det
budgetår vi nu diskuterar, och vid den
nya planläggning man då skall göra bör
man beakta att det säkerligen finns vissa
möjligheter att också spara på försvarskostnaderna
utan att eftersätta det
skydd, som vi avser med försvaret.

Det är mycket sannolikt att det finns
vissa sparmöjliglieter på socialområdet,
men jag vill i det sammanhanget säga
att statens socialpolitik ofta blir misskänd
på grund av att det förekommer
missbruk, som det sedan skrives om i
tidningarna. Därav dras den slutsatsen,
att det är ett mycket omfattande missbruk,
men det är kanske endast fråga
om vissa exempel på missbruk.

På eu punkt har det tidigare rått enighet
inom socialpolitiken, och det är att
folkpensionerna bör förbättras så snart
som möjligt. Jag tycker nog att det i och
med tjänstepensioneringens införande
inte är samma intresse för folkpensionernas
förbättrande som förut. Efter allt
ståhej kring de graderade tilläggspensionernas
genomförande, vilka som bekant
kan gå upp till höga belopp för
dem som har tjänat bra med pengar under
sin aktiva arbetstid, förefaller det
inte vara samma intresse för att genomföra
det förslag till förbättring av folkpensionerna
som pensionsberedningen
lade fram. Tyvärr hade inte regeringen
så stort intresse för folkpensionärerna,
utan de får, om regeringens förslag går

igenom, nöja sig med en betydligt blygsammare
höjning än pensionsberedningen
föreslagit. I det fallet vill vi inom
centerpartiet bestämt säga ifrån att vi
anser alt folkpensionärerna bör få eu
förbättring i huvudsak enligt pensionsberedningens
förslag. Vi är också beredda
på att skaffa fram de pengar som
behövs för att betala dessa kostnader.

Detta är bara några exempel. Kan man
spara på statens utgifter, bör det också
bli möjligt att få ned skatterna till en
rimligare nivå. I hela vårt lands ekonomi
spelar ju statens affärer sä stor roll, att
de måste beaktas och behandlas på ett
annat sätt än hittills. Visserligen har den
sittande riksdagen rätt att besluta för
nästkommande budgetår, men det bör
dock så långt det är möjligt också planeras
på längre sikt. Det gläder mig därför
att finansministern har tagit upp det
förslag om en långsiktig budgetplanering
som centerpartiet framfört. Den
s. k. automatiken, d. v. s. att utgifterna
stiger på grund av tidigare fattade beslut,
är inte tilltalande, och den måste
vi nogsamt förutse för att vi skall få
en mer stabiliserad ekonomi. Av de
1 260 miljoner kronor, som budgeten stiger
med jämfört med föregående budgetår,
är inte mindre än 665 miljoner automatiska
utgiftsökningar, som vi litet var
hjälpt till att besluta. Det är en utveckling
som inte är bra, om den skall få
fortsätta, och den bör beaktas vid budgetplanering
på längre sikt.

När socialdemokrater och kommunister
genomförde omsättningsskatten i
höstas, använde man inte bara underskottet
i statens kassa som skäl, utan
man anförde också att omsättningsskatten
behövdes för att förhindra inflation.
Under förutsättning att omsen inte inräknas
i index och att den hade gjorts
fullt synlig skulle man kunna ha tänkt
sig en sådan effekt. Men det beror också
på hur staten använder dessa pengar.
För några år sedan användes den överbalanserade
budgeten som ett medel mot
inflationen, och jag tror att ett sådant
medel hade en viss effekt. Vid något
tillfälle hade man till och med gått så
långt, att man skulle finansiera inte ha -

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Nr 2

ra driftbudgeten utan också kapitalbudgeten
med löpande inkomster. Nu är förhållandet
inte alls detsamma. Driftbudgeten
iir i realiteten inte överbalanserad
— det finns ett överskott, men det
kommer antagligen att iitas upp på grund
av vissa andra beslut. Då blir det på det
sättet, att omsättningsskatten utan vidare
ingår i statens normala utgifter.
Pengarna går inte heller till ökade investeringar.
Om man nu använder omsättningsskatten
till statens löpande utgifter,
ja, då blir följden att (len inte
gärna kan ha någon inflationsdämpande
effekt. Jag får säga att jag inte har
någon sådan där övertro på att staten
är en sådan institution, att bara därför
att pengarna passerar genom statskassan
och kommer ut igen i form av köpkraft,
kommer de att ha en dämpande
inverkan på inflationen.

Omsättningsskatten anser vi orättvis,
eftersom den drabbar de mindre inkomsttagarna
mycket hårdare, och man
kan förvåna sig över att den nuvarande
regeringen har drivit igenom en skatt
på potatis, mjölk, bröd och andra oundgängliga
livsmedel men inte ville acceptera
vårt förslag, som bl. a. innehöll att
man skulle ta ut en ökad skatt på cigarretter,
vin och sprit in. in. tillsammans
med vissa andra förslag.

Nu har omsättningsskatten satt i gång,
och jag skulle nästan vilja säga i all sin
prydno. Affärsmän och andra, som
tjänstgör som redovisare, har fått öka
sin arbetstid och svettas nu med omsättningsskattens
alla krångligheter. Prishöjningarna
är mycket olika. I en del
fall är höjningarna mångdubbelt högre
än som motsvaras av omsättningsskatten.
Över huvud taget är det mycket svårt
för allmänheten att kunna avgöra vilka
prishöjningar som är motiverade av omsättningsskatten
ocli vilka som bär lagts
på ändå. På grund av detta och en hel
del andra skäl vill jag i likhet med herr
Ewerlöf framhålla, att vi från vår sida
anser att omsättningsskatten i dess föreliggande
form bör avskaffas.

Då omsättningsskatten genomfördes,
fick man det intrycket av regeringens
deklaration, att nu hade man ordentligt

Statsverkspropositionen m. m.
bekämpat inflationen. Nu skulle vi inte
ha så stor oro för vad som skulle hända
i fortsättningen. Men det dröjde inte mer
än 14 dagar, förrän vi fick ett annat s. k.
inflationsbekämpande medel, i det att
räntan höjdes med en halv procent. Nu
vill vi inte frånkänna räntan dess betydelse
i ekonomiska sammanhang, men
dess värde för inflationsbekämpning har
enligt vår mening betydligt överskattats.
I modern tid har räntan inte alls
samma betydelse såsom inflationsbekämpande
medel, som den kanske hade tidigare.
Räntehöjningen medför emellertid
stora olägenheter i synnerhet för
skuldsatta ungdomar, som just har börjat
en verksamhet av något slag.

När man nu hänvisar till att räntehöjningar
förekommit i andra länder,
t. ex. i England, bör man observera vilka
räntesänkningar som har förekommit
tidigare. Därom anför konjunkturinstitutet
i sin höstrapport 1959, att centralbankernas
politik under 1958 överallt
gick ut på att sänka räntorna och att
slopa de kvantitativa kreditregleringarna.
Särskilt i England har det tidigare
förekommit starka räntesänkningar. Denna
bakgrund bör man hålla i minnet,
när man jämför räntehöjningen i vårt
land och i andra länder.

Någonting som man förvånar sig över
ute i bygderna är att vi får en utlåningsränta,
som är höjd med en halv procent,
men den som sätter in pengar på banken
får inte mer än en kvarts procents
högre inlåningsriinta.

Innan jag slutar mitt anförande, herr
talman, vill jag säga några ord om en
sak, som har aktualiserats i år men som
kanske inte har en direkt anknytning
till statsverkspropositionen och med den
sammanhängande ting.

Konjunkturinstitutets chef, professor
Bent Ilansen, har inför det nya decenniet
gjort ett uttalande, som har väckt
uppseende och enligt min mening också
berättigad harm. Uttalandet har gjorts
som svar på en enkät och innehåller eu
förhoppning om att det svenska jordbruket
skulle komma att avskaffas under
1960-lalet.

En fråga kan alltid diskuteras, även

Nr 2

Måndagen den 25 januari 19G0 em.

Statsverkspropositionen m. m.

om den vid första påseendet förefaller
horribel. Vi kan naturligtvis diskutera ett
avskaffande av det svenska jordbruket
lika väl som att avskaffa konjunkturinstitutet
eller professurer i nationalekonomi,
men när en man i ledande ställning
gör ett så sensationellt och mot en hel
folkgrupp utmanande yttrande, så bör
det motiveras. Det är inte underligt, om
vi inlägger vår protest mot att det svenska
jordbruket skall avskaffas. Vi lever
tyvärr inte i en så fredlig värld, att vi
bär någon som helst garanti för att vi
kan få de livsmedel vi behöver. Det är
inte heller säkert, att vi genom import
skulle kunna få billigare livsmedel. Det
är inte heller säkert att vi skulle kunna
få en så utomordentligt hög kvalitet som
vi nu får på de svenska livsmedlen.

Jag protesterar också bestämt mot att
man över huvud taget skall minska livsmedelsproduktionen
någonstans i världen,
när vi vet att miljoner människor
varje år dör på grund av brist på livsmedel.
Det föreligger inte heller någon
som helst förutsättning för att -— som
man hoppas och tror — vetenskapsmännen
skall kunna ersätta livsmedlen med
piller. Det är bara växterna, som med
hjälp av solljuset ur oorganisk materia
kan tillverka livets råmaterial.

Vi behöver ett svenskt jordbruk, och
vi bör uppskatta, att det finns till och
på ett så förnämligt sätt fullgör sin uppgift.
Ingen bör helt vårdslöst kasta ut
påståenden om att det svenska jordbruket
bör avskaffas.

Jag skulle vilja säga något liknande
det som herr Ewerlöf sist anförde, även
om jag inte har samma principiella uppfattning
som han. Jag har inte utformat
mitt anförande med hänsyn till TV-utsändningen,
men jag anser att svenska
folket kan ha ett berättigat intresse av
att få se och höra vad som förekommer i
den riksdag det självt har valt. Därför
anser jag det inte på något sätt felaktigt,
att man ger folket denna möjlighet.

För att nu återknyta till huvuddelen
av mitt anförande vill jag sluta mitt anförande
med att säga, att det föreligger
en viss paradox i regeringens handlande
på det sättet, att regeringen alltför

mycket vill reglera och bestämma över
människorna och deras ägodelar men
samtidigt saknar förmåga att planlägga
de väsentliga tingen, så att vi når en
bättre avvägning och bättre balans i
vårt ekonomiska handlande. Med de goda
ekonomiska förutsättningar som finns
i värt land borde det kunna utformas en
politik, som kunde vara förmånligare för
medborgarna.

Med det anförda vill jag instämma i
yrkandena om remiss av statsverkspropositionen
till vederbörande utskott.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det nya decenniet ställer
oss inför många prövningar, som kommer
att ganska radikalt kunna förändra
våra levnadsförhållanden. Vidgade marknader
öppnas för vår produktion och
vår utrikeshandel, samtidigt som vi måste
riikna med ökad utländsk konkurrens
hemma i vårt eget land. Det gäller i det
läget att vara bäst — bäst åtminstone på
något område, annars slås vi ut i konkurrensen,
och det kan få mycket allvarliga
följder för vår berömda höga
svenska levnadsstandard.

Vårt näringsliv måste alltså rusta sig
för att gå till offensiv. Näringslivet är
nu inte bara företagen och företagaren,
näringslivet är också människorna i produktionen,
arbetare, förmän, kontaktmän,
försäljare och tjänstemän av skilda
kategorier likaväl som chefen själv. När
jag säger män menar jag givetvis i lika
mån kvinnor. Att rusta sig är därför både
att effektivisera och rationalisera produktionen
och att kunna intressera personal
av alla slag till kraftansträngningar
för att nå nya framgångar.

Vi är ju alla så beroende av arbetsglädjen,
glädjen över att jobba, att klara
en viss uppgift. En av de viktigaste saker
som har bidragit till vårt lands anseende
på världsmarknaden, nämligen
kvaliteten på den svenska produkten,
tror jag är ett direkt resultat av denna
arbets- och skaparglädje. Men hur betydelsefull
den än kan vara, kommer
man nog inte ifrån ett annat viktigt förhållande:
det måste löna sig att arbeta.

Måndagen den 2a januari 1960 cm.

Nr 2

Lönar det sig inte, då blir det illa med
både skaparkraft och arbetsglädje.

Ser man ur den synvinkeln på det
budgetförslag som regeringen nu lagt
fram, blir man verkligen inte särskilt
förhoppningsfull. Den samlade skattebörda,
som nu åvilar de svenska medborgarna,
står nämligen i särklass. Eu
nyligen offentliggjord sammanställning
visar, att Sverige ligger högst på skatteskalan
av alla länder i Europa utanför
järnridån. Enligt det budgetförslag, som
finansministern nu presenterar, kommer
hela folkets samlade inkomstökning under
budgetåret att gå åt för att täcka de
växande samhälleliga kraven. Tidigare
liar samhället nöjt sig med att för varje
år öka sin aptit med att låta ungefär
hälften av inkomstökningen passera genom
sin ständigt växande kassarörelse.
Detta har dock genomsnittligt sett inneburit,
att om man tjänat en krona mer,
så har man haft så där 50 öre kvar för
egen del. Men nu beräknar finansministern
att det allmänna skall få ta hand om
praktiskt taget hela den inflationsfria
inkomstökningen för en arbetare under
ett år. .lag frågar då: Finns det någon
som under sådana förhållanden vill påstå
att det lönar sig särskilt bra att arbeta? Vi

vet ju allesammans, att vad som i
ett slag drivit totalbeskattningen upp till
denna höjd är omsättningsskatten. Den
är i och för sig en ganska säregen historia.
Den ger ju på budgetens inkomstsida
1 100 miljoner kronor. Men för att
få in dessa pengar ger staten ut i skattekontroll
och i vad jag nästan vill kalla
»dimbildningskostnader» till olika folkgrupper
mer än 100 miljoner kronor.
Dessutom betalar staten lustigt nog 100
miljoner i oms till sig själv! Därför blir
det av de 1 100 miljonerna bara kvar ett
netto åt staten på mellan 800 och 900
miljoner. Det är ett slags trolleri med
siffror, som väl har kommit till för sådant
som är syftet med allt trolleri, nämligen
alt söka förvända synen på folk så
att man inte ser vad som verkligen sker.

När man konstaterar att omsättningsskatten,
fastän den lar ut 1 400 miljoner,
bara ger staten 800 - 900 miljoner kro -

Statsverkspropositionen m. m.

nor i netto per år, så frågar man sig —
inte utan skäl, syns det mig: Var det
verkligen en kur med sådana verkningar
som behövdes? På den frågan kan man
nu, ännu säkrare än i höstas, svara nej.
Budgeten hade kunnat fullständigt klaras
på långt bättre sätt. Folkpartiets alternativ
i höstas för budgetåret 1960/61
innebar besparingar och andra budgetförstärkningar
med drygt 1 miljard, och
från den summan hade inte behövt utgå
några kompensationer.

1 sin finansplan kastar finansministern
en blick även mot framtiden. Han
spår då att statsutgifterna kommer att
automatiskt växa med 500 å 600 miljoner
kronor årligen, d. v. s. med lika
mycket som statsinkomsterna skulle växa
om skattesatserna förblir oförändrade
som nu och nationalinkomsten fortsätter
att stiga med 3 procent om året. Det betyder
att svenska folket för överskådlig
framtid inte skulle kunna räkna med någon
lättnad i skattebördan och att inga
nya utgifter skulle kunna beslutas utan
alt samtidigt höja de nuvarande skatterna.

När jag som ung började intressera
mig för politik fick jag lära mig att en
demokrati hl. a. hade fördelen att medborgarna
kunde följa med och kontrollera
att statens verksamhet sköttes rationellt
och att man var sparsam med
statens pengar. Det var inte så höga
skatter då för tiden men inte heller mycket
att ta av från skattebetalarna. Jag
kommer väl ihåg mitt första politiska föredrag.
Det var uppe i en liten isolerad
by i den västerbottniska lappmarken.
Där var i ett storkök samlade ett tjog
män — kvinnorna hade inte hunnit komma
med än. Man lyssnade stillsamt som
seden var, och när föredraget var slut
blev inte mycket sagt. En av karlarna
gav emellertid så småningom uttryck för
folkmeningen: »Ja», sa han, »vi har det
ju liksom litet magert här och får vända
på slanten. Gör dom det i regeringen
också?»

Jag har många gånger tänkt på den
frågan. Den föll mig också i minnet när
jag häromdagen fick i min hand det nya
förslaget till program för det socialde -

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Statsverkspropositionen m. m.

mokratiska partiet. Det är ett mycket detaljerat
förslag, som jag läste med stort
intresse. Men hur jag än sökte var det
mig omöjligt att finna ett ord om sparsamhet
i förvaltningen. Massor av andra
saker fanns med, men inte detta. Det
krav som småfolket uppe i lappmarken
riktade vid det här mötet på 1920-talet
torde ha minst samma aktualitet och
skärpa i dag. Men det verkar faktiskt
»om om det är ett begrepp som inte
finns med i den socialdemokratiska
framtidsplaneringen. Det måste innebära,
att med de höga skatter och den i
vissa avseenden oförstående inställning,
som regeringspartiet har för näringslivets
utvecklingsbetingelser, återstår tydligen
endast den fortsatta skattehöjningens
och de statliga regleringarnas väg,
om socialdemokratien i fortsättningen
skall dominera svensk politik.

Vi i folkpartiet är klara motståndare
till en sådan utveckling. Vi har i motioner
föreslagit väsentliga rationalism
ringar av statsförvaltningen och anvisat
framkomliga vägar till betydande besparingar
i de nuvarande utgifterna. Vi
är övertygade om att en planmässig utveckling
efter den linjen skall ge åt alla
den lindring i den samlade skattebördan,
som tydligen aldrig kommer att
nås med socialdemokratisk politik.

En ny giv, en väg som grundar sig
på en ordentlig översyn och rationalisering
av statsapparaten och en väsentlig
bcskärning av de nuvarande utgifterna
— varvid givetvis alla områden
bör granskas — är helt enkelt nödvändig,
om vi inom ramen för rimliga bördor
skall få rum för t. ex. de förbättringar
i fråga om undervisning, utbildning
och forskning, som vår ställning
som kulturnation och bibehållandet av
vår plats i den internationella tekniska
konkurrensen kräver. En sådan skattelindring
som gör att det lönar sig att
arbeta är en absolut förutsättning för
att vi skall kunna mobilisera alla de
resurser, som vårt land förmår ställa
upp. Om folk verkligen skall känna ett
inneboende intresse av att göra en extra
insats, att arbeta mer, att anstränga sig

mer, att riskera mer, att producera mer,
då måste det löna sig att arbeta. När
det allmännas skatter och avgifter blir
så stora som det föreliggande budgetförslaget
varslar om, så att hela nationens
samlade inkomstökning går åt att betala
utgiftsökningarna, då blir ju varje
lönekompensation, hög eller lag, ingenting
annat än en byteshandel med pengar.
Detta stimulerar inte till de nya insatser
som är nödvändiga om vi skall
hävda svenskt näringsliv på inhemsk
och utländsk marknad.

Folkpartiet har varit motståndare mot
omsättningsskattens införande. Det var
en onödig åtgärd med elaka följdverkningar,
prisstegringar, kompensationskrav
och inflationshot. Den har säkert
redan haft sin andel i räntehöjningen,
som häromdagen snabbt genomfördes.
Vi anser, att omsättningsskatten skall
avskaffas, och vi kommer att framlägga
ett konkret program härför.

På den korta tid som jag har kvar
vill jag beröra ett par av de många andra
frågor som i ögonblicket är högaktuella.
En av dem gäller ett trygghetskrav
som blivit mer och mer brännande,
kravet på ökad trygghet till liv och lem.
Det har faktiskt på senare år blivit något
av ett verkligt problem, och det gäller
framför allt trafiken. Trafikolyckorna
är nu jämförbara med en folksjukdom.
Jag besökte för någon tid sedan
en bekant, om vilken man med skäl kan
säga, att han har »bott vid en landsväg
i hela sitt liv». Den erfarenhet jag gjorde
där var skrämmande. Flertalet av
denna kammares ledamöter har kanske
själva gjort den; för mig som mest ser
landsvägen genom bilrutan var det en
brutal upplevelse. Att gående ge sig ut
på landsvägen var praktiskt taget förenat
med livsfara. Och ändå anser jag,
att bilisterna numera tveklöst kan berömmas
för stigande omdöme och ökad
hänsyn. Motortrafikens enorma utveckling
gör att olycksstatistiken i alla fall
stiger. Inemot 1 000 människor dödades
direkt under 1959 i trafiken och intill
november månads utgång i fjol hade
dessutom skadats drygt 16 000. Innan

Måndagen den 25 januari 1960 cm.

Nr 2

året var slut tillkom väl ytterligare ett
par tusen, ålånga av dem får kanske
livslångt men som följd.

Givetvis är jag medveten om de ekonomiska
problem som hör ihop med
dessa spörsmål både när det gäller vägbyggnader
och när det gäller andra trafiksäkerhetsåtgärder.
Låt mig dock understryka
nödvändigheten av att trafikforskningen
ges tillräckliga resurser. Vi
vet för litet om de verkliga orsakerna
till olyckorna. Det är inte bara en fråga
om hastigheten. Tyvärr har statens trafiksäkerhetsråd
av en begärd anslagsökning
för forskningsuppgifter på 550 000
kronor endast fått 50 000 kronor. Jag
undrar, om det inte skulle betala igen
sig i människoliv och hälsa att satsa
friskare på detta område. Med den omfattning
som motortrafiken fått finns
det, såvitt jag förstår, ingen möjlighet
att komma till rätta med problemen
utan ett fullgott vetenskapligt forskningsunderlag.

Den tekniska utvecklingen har såväl
i fråga om kommunikationer som nyhetsförmedling
fört alla jordens länder
närmare varandra. Detta måste betyda
någonting för vår livshållning, för våra
politiska ställningstaganden och handlingar.
Vår fantasi räcker kanske inte
till för att vi helt skall inse innebörden
i att mycket mer än hälften av jordens
befolkning inte har tillräckligt av det
dagliga brödet, inte heller att jordens
befolkning ökar varje år med hela Sveriges
folkmängd sju gånger om. Men vi
börjar inse att världens problem angår
oss. Det finns ett oavvisligt humanitärt
skäl för oss att söka göra någonting för
att bistå dem som har det sämre ställt.
Det finns ett starkt ekonomiskt skäl att
bistå de underutvecklade länderna i deras
påbörjade kamp mot undernäring
och för en bättre livsform. Våra egna
ekonomiska förhållanden kan inte längre
isoleras från deras. Det finns ett starkt
politiskt skäl för oss att dela de sämre
lottades bekymmer. Man kan möjligen fa
fram bröd utan frihet, men man kan
knappast räkna med frihet, om inte brödfrågan
kan lösas. I demokratiens ocli
den fredliga samlevnadens intresse mås -

Statsverkspropositionen m. m.

te demokratierna, till vilka Sverige hör,
ta sitt ansvar och genom ökade biståndsinsatser
hjälpa de nu fattiga länderna
till ett läge där deras egna ansträngningar
kan bära dem vidare mot en
gynnsammare framtid.

Regeringen har nu ställt i utsikt vissa
förslag till denna riksdag, bl. a. i syfte
att Sverige skall bidra till att öka den
internationella hjälpen och främja kapitaltillförseln
till dessa länder. Vi i
folkpartiet anser det önskvärt med ytterligare
en del åtgärder. Således har vi
för några dagar sedan föreslagit bl. a.
att staten skall uppmuntra insamling av
frivilliga bidrag för verksamheten i de
underutvecklade länderna. Vi anser också
att medel redan i år bör ställas till
förfogande för vidgade biståndsaktioner
i bl. a. Etiopien och Indien. Vi har också
föreslagit åtskilligt annat i form av
ökad hjälpverksamhet.

Vi är väl, herr talman, allesammans
medvetna om att allt vad vi önskar, allt
vad vi strävar efter att förbättra, dock
till resultatet är helt avhängigt av om
vi får leva i fred. Vi har nu under drygt
ett årtionde upplevt atomålderns gryning
med allt vad det inneburit och
varslat om. Sextiotalets decennium för
oss in i rymdåldern, då kontakter måhända
kommer att skapas utanför vår
egen jordbundna krets och föra oss i
närmare förbindelse med den okända
världen där utanför. Vad det kan betyda
för oss vet ingen. Kanske skall det
komma att än starkare understryka vikten
av sammanhållning och fred på vår
egen planet. För min del är jag övertygad
om att i strävandena härför är vi
alla beredda att medverka. Det kan ske
genom att vårt land gör vad som är oss
möjligt för att befrämja freden genom
ökat samförstånd, samverkan och — inte
minst — genom ömsesidig hjälp mellan
folken.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Vi har alla med stort
intresse avvaktat debuten för den nye
gruppledaren i folkpartiet. Efter att ha

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1950 em.

Statsverkspropositionen m. m.
lyssnat till honom får jag säga, att han
är en mycket god och typisk representant
för sitt parti. Jag kan utfärda det
betyget mot bakgrunden av att han talade
mycket länge och ivrigt om sparsamhet
och belyste sin uppfattning genom
att hänvisa till en historia från sin
ungdom i Västerbotten. Men när han kom
in på konkreta ting, talade han egentligen
om två saker. Det ena var trafiksäkerhetens
främjande och det andra
stödet till underutvecklade länder. I
båda dessa fall påtalade den varme sparsamhetsvännen,
att regeringen enligt
hans uppfattning var alltför försiktig,
och han förklarade att han med tillfredsställelse
hälsade en ökning av statsutgifterna
för dessa ändamål. Jag tycker att
detta är en ganska god karakteristik av
folkpartiets bidrag till den ekonomiska
debatten.

Den ärade talaren var också en smula
orolig för det socialdemokratiska partiprogrammet.
Jag märker att de uttalanden,
som vi har gjort om effektivisering
och kamp mot byråkratisering, har
missuppfattats av herr Lundström, som
vill ha med ordet sparsamhet i vårt partiprogram.
Jag lovar att försöka skriva
så att herr Lundström förstår varthän vi
syftar. Jag trodde att det var alldeles
klart redan från början, men alla missuppfattningar
bör naturligtvis tas bort,
och det är givet att vi inte är anhängare
av slöseri inom statsförvaltningen.

Herr talman! Här har erinrats i denna
kammare om den nya situation som
inträder för oss i och med att kampen
för en friare handel mellan nationerna
har åtminstone i någon mån krönts med
framgång i slutet av förra året. Man har
erinrat om att detta ställer oss inför risker.
Det ställer oss också inför chanser.
Jag erkänner, att om vårt näringslivs
ekonomiska läge vore sådant som man
kunde förmoda efter att ha hört vissa av
oppositionens talesmän, då skulle riskerna
för vårt land överväga fördelarna, ty
då skulle vi uppenbarligen befinna oss
i en sådan situation, att vi inte skulle
våga oss på att öppna våra marknader,
och vi skulle väl heller inte våga lita
till att vi skulle kunna erövra några nya.

Men i det faktum, att ingen av de talare
som här har målat i mörka färger ändå
har kommit på idén att därav dra den
slutsatsen att inte stödja regeringen i
dess kamp för en friare handel, ser jag
ett belägg för att de själva egentligen
icke bedömer den ekonomiska situationen
som så dålig, utan att de i likhet
med regeringen har en stark tillit till
vår industris konkurrenskraft. Det kan
vi också ha. Produktionsökningen är
snabb. Det är lätt att visa siffror på den
saken. Under förra året hade vi en produktionsökning
på fyra och en halv procent.
Det finns ingen anledning att tro
annat än att också 1960 kommer att uppvisa
ett hyggligt resultat. Men vad som
framför allt gör att det finns grundad
anledning till att med optimism se på
framtiden är att Sverige — alldeles tvärtemot
den uppfattning som kanske en del
av kammarens ledamöter har fått när de
har lyssnat till oppositionens talesmän
— offrar mera på byggandet för framtiden
än de allra flesta nationer som är
demokratiskt styrda. Som exempel kan
jag nämna några siffror från år 1958. Då
satsade Sverige på investeringar, på byggande
för framtiden, 1 300 kronor per
invånare. Tyskland ■— det land vars utveckling
har givit anledning till talet om
det tyska undret — satsade 1 000 kronor.
Det var alltså eu lägre investeringsfart
inom det tyska näringslivet än inom det
svenska. England — styrt av ett oppositionen
närstående parti —- satsade 800
kronor. Dessa siffror om det starka byggande
för framtiden som präglar det
svenska näringslivet och det svenska
samhället är det som gör att det finns
starka skäl för en optimistisk bedömning
av de möjligheter som den friare
handeln öppnar för oss, och, som sagt,
den enighet, med vilken även oppositionen
stöder regeringen i dess strävan att
vidga marknaderna, tyder väl på att den
innerst inne bedömer den ekonomiska
situationen på likartat sätt.

Jag kan å andra sidan ansluta mig till
den bedömning av riskerna, som ett par
av oppositionens talesmän har uttalat
från denna talarstol, när de säger att vi.
om vi här hemma sätter i gång en hem -

Måndagen den 25 januari 1960 om.

Nr 2

malagad inflation, medan andra länder
lyckas hålla prisnivån något så när stabil,
har skadat vår industris konkurrenskraft
i sådan utsträckning att riskerna
för oss kommer att överväga fördelarna
av den fria marknaden. Det är alltid en
olycka när priserna stiger, men olyckan
blir uppenbarligen större, om man liksom
leker på egen hand och låter priserna
bär rusa upp, utan att man har det
skydd som det innebär att andra länder
liksom hittills får prisstegringar av
ungefär samma omfattning som vi har
haft här i Sverige.

Så långt är vi överens, och jag har
sagt detta gång på gång under hösten,
när den friare handeln började byggas
upp. Men när man kommer till slutsatserna,
då är inte enigheten lika stor.
Man har onekligen en inflationsdrivande
faktor i vår budget, om den medför ett
mycket stort lånebehov. EU sådant lånebehov
är bra under en nedgångstid. Högerns
kamp emot statsbudgetens ökning
år 1958 var uppenbarligen ett misstag;
ur det anförande som herr Ewerlöf nyss
höll kanske man kan läsa ut att han nu
tycker att upplåningen skall vara anpassad
efter konjunkturerna. Nu har
konjunkturen vänt, och därför behövs
det en sådan budgetpolitik, att vårt kostnadsläge
inte drivs uppåt. Det måste alltså
bli en annan budgetpolitik än den
som man kan föra under en nedgångsperiod.

Statsverkspropositionen tar konsekvenserna
av detta framför allt i två hänseenden.
För det första har vi sagt oss,
att det under den nuvarande uppgångsperioden
finns alla utsikter till att industriens
investeringar kommer att kraftigt
ökas. Under sådana förhållanden är
det naturligt att i viss mån dämpa de
statliga och statsunderstödda investeringarna.
För det andra har vi sagt oss
att vi måste tillföra staten inkomster så
att upplåningsbehovet minskas. I själva
verket ligger i dessa två satser svaret på
de frågor som har riktats till oss om
vilka tankegångar som ligger bakom
budgeten.

No är det mycket intressant att sitta
här och lyssna till oppositionen. Ilerr

Statsverkspropositionen m. m.
Ewerlöf tyckte att hudgeten var förfärligt
svag. Det föreligger fortfarande ett
kolossalt lånebehov; då tänkte man sig:
Nu kommer han väl ändå att drämma
till ordentligt, nu kommer han väl ända
att lägga fram ett förslag som radikalt
minskar lånebehovet, när det är så stort.
Ja, jag skall med stor uppmärksamhet
följa vad som kommer från högern, men
jag fick faktiskt den uppfattningen -herr Ewerlöf får rätta mig, om jag missuppfattade
honom — att vad ni gjorde
var att ni kom med besparingar som är
ungefär lika stora som omsättningsskatten
och dessutom kanske ett par hundra
miljoner utöver den. Är det det ni kommer
med, måste jag säga att det inte är
mycket som motiverar högerns starka
ord, tv då är det ungefär samma bedömning
ifrån högerns och ifrån vår sida.

Herr Lundström i folkpartiet menade
att budgeten var alldeles för stark. Omsättningsskatten
behövdes inte, och han
hade, som sagt inga besparingar att komma
med. Men han förde däremot resonemang
om ökade statsutgifter på ett
par punkter.

Det är ganska intressant att höra denna
olika bedömning. Ni menar, att vi
skall ta hänsyn till oppositionen. Det
skall vi försöka att göra. Men vem i oppositionen
är det som bestämmer? Är
det den som anser att vi har en mycket
svag budget, eller är det den som tycker
alt omsättningsskatten innebär eu alltför
kraftig förstärkning av vår budget?

Ett annat yttrande, som fällts här, är
att staten tar hand om den enskildes
pengar i en sådan utsträckning, att det
inte lönar sig att arbeta. Det är väl ända
en stor överdrift. Varenda en av oss och
varenda eu av dem som lyssnar pa programmet
kan själva tänka efter vad han
hade möjligheter till att köpa för 10 är
sedan och jämföra det med vad han kan
köpa nu. Är det sant att möjligheterna
till den egna standardens höjning under
denna tioårsperiod inte har blivit ganska
hyggligt tillgodosedda? Man brukar
tala om bilarna och om TV. Javäl, men
man kan väl välja nästan vilket område
som helst, exempelvis bostaden, hemmens
inredning, barnens uppfostran, och

Nr 2

Måndagen den 23 januari 1960 em.

Statsverkspropositionen m. m.
jämföra med vad den svenske medborgaren
kunde köpa för 10 år sedan, då
man från oppositionens sida skildrade
den närmaste framtiden i de mörkaste
färger om socialdemokraterna fick fortsätta
att regera. Vi har fortsatt att regera,
och nu kan vem som helst se vad
som låg bakom talet om att det inte fanns
några egentliga standardstegringsmöjligheter.
.lag kan försäkra att vi om 10 år,
när vi skall diskutera denna sak — såvida
socialdemokraterna alltjämt sitter
i regeringsställning, vilket jag hoppas
— kommer att föra en likadan diskussion.
Då säger oppositionen förmodligen
att det har gått hyggligt under 1960-talet, men nu under 1970-talet kommer
äntligen våra förfärliga spådomar från
1948 att gå i uppfyllelse.

Nej, vi får ändå erkänna att det hårt
arbetande svenska folket i hög grad
gjort sig förtjänt av en standardstegring.
Det har självt förtjänat ihop den och
även fått den. Men låt mig genast lägga
till att jag inte tillhör dem som går omkring
och berättar att vi har det så bra
att de enskilda inte längre har några ytterligare
behov att tillfredsställa. Det
förhåller sig inte så, tv det finns mängder
av behov, som man skulle vilja tillfredsställa.
Och det är min förhoppning,
som jag nyss sade, att ytterligare 10 år
av en förnuftig politik skall medge lika
stor standardhöjning för den enskilde
medborgaren som den 1950-talet inneburit.

Men, herr talman, det finns vissa grupper,
som inte automatiskt följer med i
standardhöjningen. Dit hör exempelvis
folkpensionärerna. Jag tycker inte det
är riktigt just när herr Bengtson här
faller in i den propaganda som man hör
i den enklare agitationen och säger att
regeringspartiet har förlorat intresset
för att befrämja folkpensionärernas sak.
Sådant kan man säga ett år, herr Bengtson,
dä vi är beredda att i budgeten ge
utrymme för en standardhöjning för
folkpensionärer och för änkor som kostar
367 miljoner kronor i nya pengar.
Jag medger att detta skapande av utrymme
sker i kamp med borgerligheten,
tv i den mån vi inte får pengar, kan vi

ingenting göra. Då är det verkligen väldigt
kraftigt tilltaget att säga, att det
inte finns ett intresse lios regeringspartiet
för eu utbyggnad av folkpensionerna.

Det är alltså en grupp människor, som
inte automatiskt får del av den standardhöjning,
som andra får del av. Den saken
får vi försöka att klara av gemensamt.

Jag skall tala ett ögonblick om en annan
sådan grupp. Vi har de sjuka. Staten
är närmast ansvarig för mentalsjukvården.
Jag föreställer mig att de flesta
av kammarens ledamöter hade tillfälle
att se det program om mentalsjukvården
som TV skickade ut. Det var utomordentligt
instruktivt dels för att visa
de brister som finns — och det är nyttigt
— dels också för att visa hur ett
modernt sjukhus skall se ut, hur ett modernt
sjukhus kan ta hand om och bota
den sjuke.

Den .svenska riksdagen kommer i år
att ställas inför en fortsatt utbyggnad av
mentalsjukvården. Vi har hittills i byggnadskostnader
satsat 285 miljoner kronor
på denna utbyggnad. I år ökar vi
siffran med 43 miljoner kronor. Antalet
statstjänstemän, beträffande vilket herr
Bengtson var så orolig för att det ökade
så mycket, kommer i är att stiga genom
att 750 nya tjänster inrättas på mentalsjukvårdens
område. Innebär vad herr
Bengtson nyss sade om att det skall tas
upp en kamp mot utbyggandet av statsapparaten
att man värjer sig mot den
största ökningsposten för statstjänstemännen,
nämligen de 750 tjänsterna
inom mentalsjukvården? Jag tror att det
är klokt att på det sättet konkretisera och
ta reda på vad det är för poster som
man talar om, när man framhåller behovet
av att spara.

Jag nämnde här de två grupperna
folkpensionärer och sjuka. De behöver
stödet av oss alla som sitter i denna
kammare för att deras standardhöjning
skall bli något så när likadan som den
blir för de friska som står i det produktiva
arbetet.

Men det finns andra statsutgifter, som
är lika trängande. Ta t. ex. skolan och

Måndagen den 25 januari 1960 cm.

Nr 2

undervisningen. När vi där liar ökat
utgifterna så våldsamt som vi bär gjort
har det inneburit en revolution. Jag fick
på min tid som ecklesiastikminister mycket
beröm då jag lade fram en budget
för detta departement som slutade på
382 miljoner kronor. Jag ser till min
ledsnad att herr Ohlin nu femton år efteråt
upptäckt att det inte var mycket
att berömma, och det hade jag kanske
mtc heller väntat mig av honom. Nå, det
spelar mindre roll, men den budget jag
då lade fram innebar ett stort framsteg
efter dåtida förhållanden. Herr Edenman
blir nu nästan utskälld därför att han
inte kommit upp till mer än 1 843 miljoner
kronor. Den nuvarande ecklesiastikministern
och regeringen lägger således
fram en huvudtitel för undervisning och
skola som är fem gånger större än den
första budgeten under efterkrigsåren;
omräknat i samma penningvärde betyder
det en tredubbling. Varför gör vi
det? Ja, när man lyssnar till herr Ewertöf
och även andra talare skulle man
väl tro att det är för att få ett tillfälle
att suga ut svenska folket på skatter
och dirigera människorna. Det är ju
orimligt. Det sker ju i stället för att öka
människornas frihet, för att ge dem en
chans att välja sysselsättning och yrke
och för att höja standarden för oss alla,
eftersom vi alla vet vad forskning och
utbildning betyder.

Jag skulle gärna vilja ta en annan av
de stora utgiftsposterna nämligen arbetsmarknadspolitiken,
som kostat skattebetalarna
mycket pengar, som haft
samma syftemål och som i budgeten drar
åtskilliga hundratal miljoner kronor. Vi
vill inte minska denna utgiftspost. Varför
det? Ja, helt enkelt därför att när vi
för en effektiv kamp mot arbetslösheten
betyder det en ökad möjlighet för människor
som annars skulle vara arbetslösa.
Men det betyder också att vi får
någonting: vägar, skolor och sjukhus,
allt det som produceras av dem som annars
vore arbetslösa. Nu har jag lyckligtvis
inte hört sådana toner bär i debatten.
Men det finns de som säger: Nu
måste vi spara därför att konjunkturerna
är annorlunda. Ja, visst skall vi spara så

Statsverkspropositionen m. m.
långt det går, men man skall inte tro
att det i ett dynamiskt samhälle går att
skära ned utgifterna så att arbetskraftens
rörlighet minskas. Just sjustatsmarknaden
kommer att medföra förändringar,
exempelvis av den typ som vi möter i
Valdemarsvik, Harg och Strömsbro. Det
kommer att bli nedläggningar. Om vi
inte driver en verkligt aktiv arbetsmarknadspolitik
betyder det att de fördelar,
som vi vinner på en effektivisering av
vårt näringsliv får betalas av de arbetslösa,
de som kastas ut ur produktionen
genom nedläggningarna. Det går vi aldrig
med på. Vi skall alla ha fördelar av
att det blir en ökad dynamik i vårt
ekonomiska liv genom de ändringar som
nu har åstadkommits, men då skall vi
också alla vara med om att bära de
ofrånkomliga kostnaderna i form av utgifter
för en rörlig arbetsmarknadspolitik.

Medgåve tiden, herr talman, skulle jag
kunna ta även andra områden. Vägarna,
bostäderna, kraftverken och inte minst
försvaret har ställt starkt ökade anspråk
på skattemedel. Varför kan man
inte från den borgerliga sidan erkänna
det? Varför skall man här tala som
om huvudparten av skatterna ginge till
något slags bidragskarusell, när var och
en av oss vet att huvudparten av utgifterna
har den karaktär jag nyss redovisat.

Jag roade mig förra veckan med att
se på de utgiftsbeslut, som vi har fattat
under de senaste tre åren. Jag blev verkligen
rätt överraskad. Den alldeles övervägande
delen av de nya utgiftsbeslut
som fattats under en tid då det talats om
att det är nödvändigt att spara har varit
fullständigt enhälliga. Men vad högern
nu gör är att inför de ökade utgifterna
för försvar, för skola, för folkpensioner
o. s. v. gå till anfall mot tidigare fattade
beslut, framför allt beslut som har rört
familjepolitiken och bostadspolitiken. Är
det inte en orimlighet att siiga: Vi måste
öka försvarskostnaderna, kostnaderna
för folkpensionerna och för skolan. De
som skall betala allt detta är emellertid
de som förlitat sig på att statens ord var
någonting att hålla sig till, barnfamiljer -

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Statsverkspropositionen m. m.

na och den bostadsbyggande allmänheten.
De gamla besluten skall rivas upp
därför att del här dyker upp nya ting
som även högern anser det vara nödvändigt
att stödja. Vi liar med andra ord
under de gångna tre åren varit överens
om en rad nya utgiftsbeslut. Vad vi
inte är överens om är huruvida dessa
nya utgiftsbeslut skall medföra att man
går till anfall mot beslut som tidigare
fattats. Jag tror att detta är ödesdigert.
Den utveckling som vi har kunnat glädja
oss åt under efterkrigstiden har ju i
varje fall inneburit — trots att vi har
slagits om åtskilliga ting — en ökad
känsla av solidaritet inom det svenska
folkhushållet. Försöken från högerns sida
att under pensionsreformen spela
ut de unga mot de gamla och de gamla
mot de unga misslyckades. Det fanns
ingen marknad för denna gottköpsargumentation.
Solidariteten mellan olika
grupper har vuxit sig stark inom det
svenska folkhushållct.

Vad högern nu gör är i själva verket
ett försök att rasera väsentliga delar av
den grundval varpå denna solidaritet
byggts upp. Där ser jag den stora faran,
och jag hoppas att den rättning höger
som man otvivelaktigt kan konstatera
inom .svensk politik på den borgerliga
sidan skall brytas, så att man inte längre
lystrar så välvilligt till ropen på en reaktionär
politik som man hittills har
gjort.

Statsverkspropositionen rymmer mångahanda.
Den är ett program för det närmaste
året, men vi vill gärna se det programmet
som ett led i ett större helt.
Syftemålet med programmet är ju att
skaffa ett större och större utrymme för
en stigande standard, ett ökat välstånd
bland medborgarna, men också för ökade
möjligheter att lösa sådana gemensamma
uppgifter som är för stora för
den enskilde att på egen hand lösa men
som likväl är nödvändiga för (lön enskilde
att få lösta.

När vi i år bläddrar igenom statsverkspropositionen
ser vi på alla områden
framsteg, på praktiskt taget alla
områden förbättringar, och det tycker
vi är glädjande.

Det har sagts, kanske mera i den
internationella debatten än här, att demokratien
är för splittrad och för orkeslös
för att kunna stå sig i konkurrensen.
Diktaturerna har andra metoder
varigenom de kan tvinga fram ett växande
byggande för framtiden, de bär
andra metoder varigenom de gemensamma
intressena kan tillgodoses, än
dom som står demokratierna till buds.

Det kan väl se ut så för dem som ser
ytligt på tingen. Det kan väl se ut som
om demokratien vore kraftlös och splittrad,
men den som tror det förbiser
vilket oerhört värde det har att de steg
som den tar är steg som kommer till
stånd därigenom att medborgarna själva
engagerar sig.

Här nämnde herr Ewerlöf litet föraktfullt
nyss att TV-utsändningen hotar
att förvandla kammarens överläggningar
till ett valmöte. Men, herr talman,
är det så farligt om det svenska folket
—- vardagsmänniskan i sitt hem ■— får
tillfälle att höra vad det är vi resonerar
om? Är det inte så att om demokratien
skall ha en möjlighet till seger, så är det
nödvändigt att använda just de medier
varigenom man kommer till tals med
människorna och får dem att förstå vad
det är som är väsentligt och vad det är
som är mindre väsentligt? Det som är
väsentligt är inte att vädja till människornas
skatteegoism som de tre representanterna
för de borgerliga partierna
har gjort här utan alt göra klart för medborgarna
att det finns vissa ting som
den enskilde medborgaren måste ha
hjälp av de andra för att kunna klara
och att det är för dessa uppgifter som
samhället är till.

En sådan upplysningsverksamhet, om
den rätt bedrives, är någonting som
engagerar och binder medborgaren vid
ett intresse, nämligen intresset av att
det skall gå hyggligt och bra för vårt
land och hyggligt och bra för medborgarna.
I själva verket iir det ju förunderligt
hur demokratien har haft förmåga
att skapa det intresset. Titta på sparandet,
sades det nyss. Ja, so på sparandet!
I Europa finns det två länder som
liar en mycket hög investeringskvot --

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Nr 2

■det är Sverige och Norge! Där liar man
gått till väga på det sättet att man har
engagerat medborgarna för de stora gemensamma
uppgifterna. Vilka är dessa
uppgifter? Jo, de stora gemensamma
uppgifterna är de uppgifter som avser
byggandet för framtiden, och det är väl
inte så underligt. Medborgaren är inte
någon underlig sämre sorts människa,
som det kanske förefaller när man hör
herr Ewcrlöf tala föraktfullt om valmötet.
Medborgaren har drömmar och förhoppningar,
inte bara om att höja sin
egen standard utan också om att trygga
framtiden för sig och framför allt för
sina barn.

Därför är det naturligt att en politik
som försöker förankra sig själv i medborgarens
intresse också måste bli eu
politik som syftar framåt, som skapar
värden just av den typ som medborgaren
drömmer om för sig och sina barns
framtid.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag gör inte ett ögonblick
anspråk på att kunna tävla med
statsministern i hans egenskap av TVartist.
Vi vet av gammalt att han i det
avseendet är ett framstående nummer.
Jag eftersträvar inte ens att konkurrera
med honom i det fallet.

Möjligen skulle jag kunna konkurrera
genom att föra tillbaka diskussionen från
det litet mer, vad skall vi säga, i-det-blåbetonade,
som statsministern slutade
med, till de i och för sig torra fakta som
vi har att röra oss med här.

Herr statsministern beskyllde mig för
något misstag 1958, som jag aldrig fick
riktigt klart för mig. Vad jag velat betona
är att vi i botten på depressionen
lånade 1 400 miljoner och något därutöver.
Jag har vid något tillfälle sagt att
jag anser att detta kunde tolereras med
hänsyn till den konjunkturteori som gäller,
men när vi nu i en markerad högkonjunktur
lånar 2 000 miljoner så siiger
jag att detta är en omvänd konjunkturpolitik,
som innefattar utomordentliga
risker. I vilket avseende skiljer sig det
nuvarande läget från det som förelåg

Statsverkspropositionen m. m.
1956/57? Ja, kanske däri att den högkonjunktur
som vi nu går emot iir mycket
högre uppdriven. Den gången menade
finansministern och regeringen att
det var nödvändigt att kräva en överbalansering
av budgeten. Nu har man
tagit in nya skatteinkomster på 1 400
miljoner kronor men står med ett lånebehov
som är större än det vi hade när
depressionen var som djupast. År det inte
riktigt att då påpeka att detta ju är
att föra en konjunkturpolitik baklänges,
att det är en politik som innefattar utomordentligt
stora risker? Jag delar med
statsministern alla hans förhoppningar
om vad vi skall kunna åstadkomma genom
de friare handelsförbindelserna -—
under förutsättning att vårt näringsliv
får de rätta betingelserna ■— men vad jag
har velat peka på är de utomordentliga
risker vi löper om vi går in i dessa nya
förbindelser med en inhemsk inflation.
Statsministern har förklarat att han delar
den uppfattningen. Mina farhågor
går ut på att vi här står inför inflationsrisker,
och statsministern har inte sagt
någonting som skulle kunna minska mina
farhågor i det hänseendet.

Han åberopade för sin del alt kapitalutgifterna
skulle ha begränsats. I själva
verket har kapitalutgifterna ökat med
10 miljoner kronor i förhållande till
årets riksstat. Jag fick inte något svar —
jag skulle önska att finansministern gåve
mig det, ty jag antar att han har ett
vettigt svar att ge — på frågan vad meningen
är med talet om en åtstramning
av utgifterna i denna budget, som representerar
1 300 miljoner kronor mera
i utgifter än riksstaten för innevarande
år. I vilken mening är ordet åtstramning
här använt? Är det med den mening
som vi ofta får lägga in i begreppen,
när de begagnas ösler ut, d. v. s.
att de betyder ungefär motsatsen till
vad vi iir vana att inlägga i dem?

Statsministern sade att han blev besviken
över att jag inte hade mera att
komma med än några hundra miljoner
kronors förbättring i lånebudgeten. Ja,
det kan tyckas vara i minsta laget, det
vill jag inte bestrida. Men det iir dock en
oerhörd skillnad på att komma med en

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1900 em.

Statsverkspropositionen m. m.
budget utan omsättningsskatt, som dessutom
har en reserv på 200 miljoner kronor
att sänka lånebehovet med, och att
framlägga en högskattebudget med omsättningsskatt,
som redan den höjer prisläget
i landet med ett visst antal procent,
och utan tillgång till dessa 200 miljoner.
I det förra fallet föreligger enligt
min mening en mycket väsentlig minskning
av de risker som sammanhänger
med upplåningen. Därtill kommer den
avlastning av statens lånebudget som vi
menar att man kan åstadkomma genom
aktieförsäljning och kreditgarantisystem.

Under allt sitt skönmålande glömmer
statsministern att tala om att vi under
tioårsperioden 1948—1958 har förlorat
halva vårt penningvärde. Det har skett
en genomsnittlig penningvärdeförsämring
på mer än 4 procent om året, under
perioden 1948—1958. Det är just faran
av penningvärdets försämring i det
läge där vi nu befinner oss, som jag
försökte göra till den centrala frågan i
det tyvärr till 20 minuter tidsbegränsade
anförande som jag hade möjlighet att
hålla här. Vi har nu igen fått höra hur
omöjliga vi är med våra krav på besparingar
och hur betydelsefullt det är
med forskning, utbildning och allt sådant.
Det är ju inte mot detta vi har
vänt oss, utan det är mot vad statsministern
själv betecknade såsom bidragskarusellen.
Det är nämligen på det sättet
att vi är ärligt övertygade om att det
övervägande antalet människor skulle
vinna på att avstå från bidrag och subventioner
i utbyte mot skatteminskning
och bevarat penningvärde i enlighet
med de riktlinjer som vi vill lägga upp
politiken efter i framtiden.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern talar om
att industriproduktionen stigit med 4,5
procent under det senaste året och beräknas
stiga ytterligare lika mycket under
nästa budgetår. Men, herr statsminister,
av stora grupper medborgare kommer
ju samhället att ta mycket mer under
det kommande budgetåret!

För övrigt måste jag säga att de 4,5

procenten är en ganska oviss siffra och
i varje fall ingen siffra som speglar genomsnittet
under den senaste tiden. Efter
en tidigare ganska gynnsam produktionsutveckling
har Sveriges industriproduktion
under de senaste sex åren visat
en i jämförelse med övriga OEEC-länder
mycket dålig utveckling. Genomsnittet
för samtliga OEEC-länder under
tiden 1953 till 1959 är en stegring på
46 procent. Stegringen för Sveriges del
var 26 procent, vilket innebär att Sverige
ligger nära botten i jämförelse med
de övriga länderna.

Herr Erlander gjorde sig verkligen
skyldig till en häpnadsväckande uttolkning
av mitt anförande, när han liksom
låtsades att jag bara talade om sparsamhetskrav
på 1920-talet men däremot om
utgiftsökningar under det kommande
budgetåret. Herr statsminister, jag sade
uttryckligen att vi i folkpartiet lagt fram
sparförslag som var mycket långt gående.
Statsministern måste väl veta det,
eftersom sparförslagen lades fram redan
under föregående år. Vi har dessutom
redan väckt en motion med en fullständig
uppräkning av olika förslag och uppslag
till rationaliseringar och förbättringar
i statsapparaten, som vi vill att
man skall undersöka. Det är därför fullständigt
felaktigt av statsministern att
uttolka mitt uttalande så att jag bara talar
om sparsamhet på 1920-talet men
inte i dag och att jag är relativt belåten
med budgeten men gärna för fram förslag
om utgiftsökningar.

Låt mig för övrigt säga att jag tycker
att statsministern väljer ett ganska olyckligt
exempel när han skall tala om besparingar.
Han berör då regeringens förslag
till forskningsanslag till trafiken.
Observera att en ung invalid kan kosta
lika mycket för samhället som man sparar
in genom en prutning på det här
forskningsanslaget. Jag vill inte påstå att
forskningen skulle betyda att så eller så
många olyckor skulle förhindras omedelbart,
men det är väl alldeles klart att
en utgift som sätter in på denna väsentliga
punkt i verkligheten är en besparing,
åtminstone på någon sikt.

Jag vill till sist säga att när statsmi -

Måndagen deii 25 januari 19G0 em.

Nr 2

nistern framhåller att det bär lönat sig
att arbeta så går statsministern tio år
tillbaka i tiden och talar om hur det lönat
sig då. Jag förstår att det kanske
är svårt att behandla vad jag talade om,
nämligen nästa budgetår. Det är ju den
budgeten som vi talar om, och det är
de förhållanden som avspeglar sig i det
budgetförslag som vi diskuterar. Därav
framgår det sannerligen inte att det
kommer att löna sig särskilt bra att arbeta.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Hans excellens statsministern
och jag iir eniga på en punkt,
och det är i fråga om vårt lands stora
ekonomiska framsteg. Det är inte den
saken som vi diskuterar, utan de
punkter som vi diskuterar och där det
råder oenighet mellan oss gäller dels
hur regeringen försöker bekämpa inflationen
— vilka metoder den använder
— dels hur det står till med statens
affärer.

Vad gäller inflationsbekämpandet har
jag redan uttalat mitt starka tvivel på
att omsättningsskatten över huvud taget
är inflationsbekämpande. Hela det belopp
som tas in genom omsättningsskatten
används till löpande utgifter, och
följaktligen skulle det vara intressant att
få veta hur den med ett sådant system
kan vara inflationsbekämpande.

Sedan är det frågan: Hur förhåller
det sig med prishöjningarna? Statsministern
sade alldeles riktigt att det är
olyckligt om priserna stiger. Har vi någon
överblick över vilka prisstegringar
som uppstår på grund av omsättningsskatten?
Hur kommer dessa prisstegringar,
som regeringen själv har genomdrivit
i och med att omsättningsskatten
kommit till, att verka?

När det gäller sparsamhet med statens
pengar tog statsministern upp mentalsjukvården,
kanske därvid förglömmande
att det parti som jag själv tillhör hade
en mycket stor andel i att mentalsjukvården
började upprustas. Det exemplet
var väl inte det lämpligaste. Men kunde
statsministern inte tala om hur många

Statsverkspropositionen m. m.
tjänstemän vi nu har satt till för alt
handha omsättningsskatten, tjänstemän
som inte ens skall bli exfraordinarie
utan ordinarie tjänstemän? Skulle man
inte kunna titta på bostadsstvrelsen och
se om man kunde minska litet där? Borde
man för övrigt inte studera statsverksproposition
där det föreslås så
många nya tjänster?

När statsministern sade att vi har ök:jt
skatterna för att ge större frihet åt människorna,
hoppas jag verkligen både för
statsministerns egen del och för hans
väljares del att väljarna inte söker dra
ut konsekvenserna av hans resonemang.
Konsekvenserna kan bli ganska hårresande;
ju mer man ökar skatten desto
större frihet skulle vi få, och tar man
till slut hela inkomsten i skatt skulle vi
få största möjliga frihet. Jag har nog en
annan mening, nämligen att människorna
vill bestämma en del själva och att de
anser att de i många fall kan disponera
sina pengar bättre än staten gör. De har
därför inte den uppfattningen att det
blir större frihet ju mer man ökar skatten.
Det finns en grupp människor som
inte har det lätt. Det är dock två miljoner
som har 8 000 kronor eller mindre
i inkomst. Hur mycket betyder inte omsättningsskatten
för dem?

Beträffande de generella bostadssubventionerna
har vi föreslagit besparingar.
Vi anser inte att den som har t. ex.
50 000 kronor i inkomst skall få en bostadssubvention
som måste betalas av
dessa människor med mycket låga inkomster.

Beträffande folkpensionerna nämnde
statsministern något om den enklare agitationen.
Jag stödde mig på pensionsberedningens
förslag i det fallet, och jag
skulle tänka mig att folkpensionärerna
givetvis väntat sig att de skulle få denna
höjning. Jag kan fråga nu som jag gjorde
i pensionsdebatten och blev oemotsagd:
Hur tänker man egentligen göra med
folkpensionerna när tjänstepensionen
blir fullt utbyggd? Vilka skall ha folkpension
i så fall? Är det meningen att
man skall ha kvar folkpensionerna över
huvud laget i framtiden? Det är 360
miljoner kronor som man från rege -

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Statsverkspropositionen m. m.
ringens sida ökat budgeten med för folkpensionärernas
del, och det skall vi notera
med tacksamhet. Men vi menar att
man i stället bör söka genomföra pensionsberedningens
förslag. Det är detta
som är skillnaden mellan vår politik
och regeringens.

Beträffande den ekonomiska politiken
så bör man ordna statens affärer
på ett sådant sätt att ökningen av skatterna
och statens utgifter står i överensstämmelse
med den takt i vilken vi
kan förbättra produktionen och hela
landets ekonomiska villkor.

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Då jag om en liten stund
skall få tillfälle att tala om mitt partis
syn på den allmänna situationen och på
den föreliggande statsverkspropositionen,
skall jag i denna replik inskränka
mig till att säga några ord om en fråga
som här har tagits upp av alla representanter
för de borgerliga partierna som
har talat. Man har nämligen från det
hållet enstämmigt påstått att det kommunistiska
partiet tillsammans med den
socialdemokratiska regeringen har genomfört
den allmänna omsättningsskatten.

Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att vårt parti under höstriksdagen
framlade ett konkret förslag, ett alternativ
till den av regeringen föreslagna allmänna
omsättningsskatten, ett alternativ
som gick ut på bibehållen bolagsskatt,
skärpt förmögenhetsskatt, skatt på kursstegringsvinster
o. s. v. Vi röstade emot
omsättningsskatten i riksdagens båda
kamrar, men när majoriteten, de borgerliga
tillsammans med socialdemokraterna,
avslog vårt alternativ som skulle ha
betytt inledningen till en demokratisk
skattepolitik här i landet, kom frågan i
ett nytt läge. Då gällde det inte enbart
omsättningsskattens införande eller inte.
Då stod frågan om vilken regering vi
skulle ha i detta land. Det förhöll sig
nämligen så att statsministern hade förklarat
att om omsättningsskatten inte
gick igenom så skulle det bli regeringskris.
Då skulle de borgerliga överta re -

geringsmakten. Detta ger mig anledning
att säga några ord om det kommunistiska
partiets ställning till den nuvarande
regeringen.

Den nuvarande regeringen stöder sig
och måste stödja sig på arbetarklassen.
Denna består inte bara av socialdemokrater.
Arbetarklassen består också av
kommunister. Vi känner ett allvarligt ansvar
för den svenska arbetarklassens
fortsatta framgång. Vi vill inte, och det
sade vi klart ifrån i den situationen,
medverka till att detta land skall styras
av en regering under det reaktionära
högerpartiets ledning. Vi vill inte vara
med om den sociala nedskrotning som
högerpartiet önskar och som numera, det
har inte minst dagens debatt visat, smittat
av sig till folkpartiet och kanske i
ännu högre grad till centerpartiet. I en
situation, när alternativet var en regering
av den kulören, nedlade kommunisterna
sina röster, och därmed fick den
nu sittande regeringen ta hela ansvaret
för omsättningsskatten.

Vi kommer i år att på nytt lägga fram
ett alternativ. Den saken kommer jag
tillbaka till sedan. Jag vill bara säga att
om frågan gäller valet mellan en borgerlig
eller en socialdemokratisk regering,
så tar vi ståndpunkt från den utgångspunkten
att vi är ett svenskt arbetarparti
som verkar inom den svenska arbetarrörelsen.
Vi anser att tiden nu för
alltid borde vara förbi i detta land när
någon annan samhällsklass än arbetarklassen
uppehåller regeringsmakten. Vi
är på många punkter oeniga med den
nuvarande regeringen, vi är oeniga i fråga
om omsättningsskatten, vi är oeniga i
fråga om upprustningspolitiken, vi är
oeniga i fråga om de ofta förekommande
eftergifterna inför storfinansens och borgarnas
pockande krav. Men vi är mycket,
mycket mera oeniga med högerns och de
borgerliga partiernas politik.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Representanten för det
kommunistiska partiet räknade upp en
mängd punkter där hans parti var ense

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Nr 2

med regeringspartiet. Det var intressant
att höra! Han räknade också upp en
mängd punkter där vi var oense. Han
glömde den viktigaste: regeringspartiet
är demokratiskt.

Till herr Bengtson vill jag säga att
även hans förslag, sådant han presenterade
det vid höstriksdagen, innebar
att man skulle skaffa fram 885 miljoner
kronor. Det kallades då för en åtstramning,
men dessa pengar skulle gå till löpande
utgifter. Vad är det nu som gör
att pengar som används för löpande utgifter
och för att minska den statliga
upplåningen inte har någon som helst
åtstramande effekt? Hade centerpartiets
885 miljoner kronor i skattehöjning i
höstas den effekten, så måste väl de
1 000 miljoner som omsättningsskatten
ger ha exakt samma verkan.

Herr Bengtson menade att det väl
ingenting var att säga om 750 nya statstjänstemän
till sinnessjukvården. Däremot
slog han ned på utbyggnaden av
taxeringsväsendet. Jag tror, herr Bengtson,
att de 50 nya tjänster som det här
gäller skulle det svenska folket hälsa
med största tillfredsställelse, om man
därmed kunde komma åt skattefusket.
Detta är otvivelaktigt en sak som människorna
verkligen känner som en orättfärdighet.
En utbyggnad av kontrollapparaten,
så att man kan slå ned på skattefusket,
skulle i varje fall huvudparten
av landets invånare inte anse vara ett
slöseri. Säkerligen kunde man, om kontrollen
blev tillräckligt effektiv, få in så
mycket pengar att det verkligen blev
möjligt att begynna en skattesänkning.

Herr Lundström ansåg att jag valde
olyckliga exempel, när jag talade om
sparsamhet. Det var inte mina exempel.
Det var ju herr Lundström som i sin
sparsainhetsiver icke kunde finna mer
än två punkter, och där ville han i båda
fallen öka statsutgifterna. Jag tycker att
det är rimligt att man ökar de båda anslag
det gäller, och i regeringens förslag
ingår också en ökning, när det gäller
både de underutvecklade länderna och
trafiksäkerheten. Vi hoppas att vi med
tiden skall kunna gå ännu längre. Men
det är nu inte alls exempel på vad jag

7 Första kammarens protokoll litGO. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.

menade med sparsamhet, utan det är exempel
på vad jag ansåg vara inkonsekvenser
av herr Lundström. Å ena sidan
talade herr Lundström om sparsamhet,
men å andra sidan, när han skulle konkretisera
sin ståndpunkt, så talade han
om utgiftshöjningar.

Hur mycket mer glädje har inte herr
Lundström av sina internationella jämgörelser!
Jag förstår att det är propagandamaterial
som är utsänt av en nitisk
partibyrå. Men det är livsfarligt
för folkpartiet att använda detta material.
Det talades om att Sverige under
perioden 1953—1958 hade en exceptionellt
låg produktionsökning. Vi befinner
oss i botten. Det beror nu på vad man
menar med botten. Vi befinner oss i
sällskap med Amerikas Förenta stater.
Sverige har under denna tid en produktionsökning
som uppgår till 27 procent.
Amerikas Förenta stater har en ökning
med 10 procent. Betyder det alltså att
näringslivet i Amerikas Förenta stater
har en ännu sämre slagkraft än det
svenska näringslivet? Belgien, som betraktas
som ett högindustrialiserat land,
har en ökning med 21 procent. Storbritannien,
styrt av en högerregering, har
en ökning med 24 procent. Kanada ligger
mycket nära Sverige med en ökning
av 29 procent. Alla dessa jämförelser —
som jag föreställer mig att herr Lundström
blev lurad att göra av den byrå
som han har nära kontakter med — är
ganska farliga, om man inte vet någonting
om bakgrunden. Nu skulle jag vilja
fråga herr Lundström följande: I denna
statistik ståtar Italien med 63 procents
produktionsökning. Italien är ett relativt
fattigt land, och i ett fattigt land går
det till att börja med att snabbare öka
produktionen än i ett högindustrialiserat
land. I Italien har alltså produktionen
ökat med 63 procent, i Amerikas
Förenta stater har ökningen under samma
tid varit 10 procent. Är nu, tierr
Lundström, Italiens ekonomi sex gånger
starkare än Amerikas Förenta staters?
Det är till sådana fullkomligt »hårbrytande»
ting, som herr Lundström inbjuder.
När han exercerar med siffror misshandlar
han siffermaterialet ungefär som

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Statsverkspropositionen m. m.
jag nu misshandlar svenska språket, ocli
det vill inte säga litet. Nåväl, min fråga
är alltså den: Är Italien ett sex gånger
rikare land än Amerikas Förenta stater?
Det skall bli mycket intressant att höra
om sifferbyrån har något svar på den
frågan.

Jag övergår sedan till herr Ewerlöf.
Han talade om alla de bidrag som går
ut och in och som alltså är relativt meningslösa.
Herr Ewerlöf! Det största bidraget
är folkpensionerna. Är det någon
av folkpensionärerna eller någon av
oss andra som tycker att den bidragsformen
är olycklig? Nej! Nästa bidrag
är barnbidragen. Här vet vi var högern
står. Högern vill ta bort — inte allt,
men något. Men högern vet också att
partiet inte har några som helst möjligheter
att få sitt förslag realiserat, ty
lyckligtvis är de andra partierna på
denna punkt ense mot högern. Efter folkpensionerna
och barnbidragen kommer
bidrag av typen yrkesskadeförsäkring,
arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring.
Det är väl ändå meningslöst att säga:
»Ni får klara er själva. Ni har det så
bra nu att det inte kan behövas vare sig
arbetslöshetsförsäkring, olycksfallsförsäkring
eller sjukförsäkring.» Hela idén
med det förstnämnda försäkringssystemet
är ju att man skall få till stånd en
utjämning mellan tider då man har gott
om arbete och tider då man drabbas av
dessa olyckor. Är det någon som på allvar
vill ta upp en kamp mot denna tredje
form av bidrag?

Sedan kommer bostadsstödet. Detta
består av två delar. Detta stöd utgör tillsammans
360 miljoner kronor. Det är
mycket pengar men inte på långt när så
mycket som exempelvis barnbidragen
och inte på långt när så mycket som
folkpensionerna. Hälften av detta belopp
hänför sig till behovsprövade bidrag,
som framför allt går ut till barnfamiljerna.
Är det någon som vill ta bort
dessa bidrag? Kvar står de bidrag som
avser att hålla hyresnivån nere. Det är
alltså detta som högern avser när den
talar om bidragskarusellen, och det utgör
hälften av det belopp som jag här
nämnt.

Sedan kommer ett annat bidrag som
är något mindre, och det är jordbruksstödet.
Detta utgår i huvudsak till småbrukarna
— således den del av jordbruket
som har en direkt subvention. Det
är möjligt att det finns en del människor
som vill ta bort detta bidrag, men
jag föreställer mig att högern inte vill
det.

Detta är alltså den fråga jag har riktat
till högern. Är det inte grovt vilseledande
mot denna kammares ledamöter
och mot dem som till äventyrs sitter och
lyssnar på vårt program nu, att göra gällande
att här finns en väldig bidragskarusell
av folkpensioner, barnbidrag,
generella bostadsbidrag och småbrukarstöd.
Detta är de stora posterna. Är det
inte rimligt att säga att även om man
iakttoge den strängaste sparsamhet med
dessa bidrag skulle det ändå inte gå att
ge täckning för den uppfattningen att
någon väsentlig del av våra skatter användes
till meningslösa bidrag?

Jag vill också till herr Ewerlöf säga
följande med anledning av att han talar
om att det inte var någon god konjunkturpolitik
1958. Det finns en internationell
organisation som heter OEEC. Det
är verkligen en kunnig organisation som
följer utvecklingen i Europas länder för
att undersöka hur den politik ser ut som
bedrivs i de olika länderna. Vad säger
denna sakkunniga institution om herr
Ewerlöfs underbetyg åt 1958 års politik?
Den skriver så här: »Den kraftfulla konjunkturpolitik
som förts under de senaste
arton månaderna» — alltså i Sverige
— »har framgångsrikt vidmakthållit
en hög produktions- och sysselsättningsnivå.
» Den fortsätter: »Det är av särskilt
intresse att notera med vilken framgång
de svenska myndigheterna kunnat påverka
de privata investeringarna i fasta
anläggningar i konjunkturutjämnande
riktning; under treårsperioden 1955—
1957, då det förelåg ett inflationstryck,
ändrades de fasta industriinvesteringarna
föga. Under 1958 däremot, mot bakgrunden
av nedgångstendenser steg industriinvesteringarna
markant — vilket
starkt avviker från utvecklingen i flertalet
andra medlemsländer.»

Måndagen den 25 januari 19G0 em.

Nr 2

Den ekonomiska politik som således
bedöms vara av särskilt intresse ur internationell
synpunkt, karakteriserar i
dagens debatt representanter för det
största oppositionspartiet som meningslös
och utan effekt på konjunkturerna.
När den fördes skildrades den som hänsynslösa
dråpslag mot näringslivet.
Ibland skildrades den som ett hejdlöst
slöseri med statens medel och som en
livsfarlig statlig upplåning.

Vad säger nu rapporten om dagens
läge i Sverige? Den säger att det nu behövs
en åtstramning av såväl finanspolitiken
som kreditpolitiken och gör inte
något försök att skilja på dessa två ting.
Detta har nu skett; såväl finanspolitiken
som kreditpolitiken har åtstramats.

Det är synd om oppositionen att den
alltid råkar ha fel, höll jag på att säga —
det tycker ju vi. Vi sätter in samhällets
resurser med all kraft för att bekämpa
arbetslöshet och produktionsnedgång.
Då vill högern strama åt och dämpa. Resultatet
skulle då bli ökad arbetslöshet
och större produktionsnedgång. Det var
fel från högerns sida. Men när det går
uppåt och vi vill strama åt och lägga
fram förslag i den riktningen, ja, då säger
högern i varje fall nej till omsättningsskatten
och säger att den skall
komma med andra besparingsförslag i
stället. Detta säger högern när den vet
att den aldrig får igenom den största av
dessa besparingar, nämligen minskningen
av barnbidragen. Jag kan säga att det
är en ovärdig lek när högern gör gällande
att dess besparingar skulle gå till
1 200 miljoner kronor, eftersom man vet
att man inte har en chans att få igenom
den största besparingsposten, nämligen
barnbidragen. Högern har alltså kommit
att, när det blir nedgångsperioder,
ta fel — då varnade man för statlig upplåning.
När det är uppgångsperioder talman
också fel.

Det finns en frispråkig amerikansk
general som heter Bradley. Han sade en
gång om Koreakriget att det var fel krig,
på fel plats och vid fel tidpunkt. När
man lyssnat till högern i remissdebatten
kan man utgå ifrån att den alltid rekommenderar
fel konjunkturpolitik på fel
tidpunkt och med felaktiga metoder.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att hans excellens
statsministern slår in öppna dörrar
när han talar om hur god utvecklingen
är i Sverige. I varje fall från vår sida
har vi hela tiden betygat att vi har en
god ekonomisk utveckling. Däremot har
vi inte samma uppfattning om de medel
som skall användas för t. ex. inflationsbekämpandet.
Det är ganska märkligt
med omsättningsskattens inflationsbekämpande
effekt, ty om vi ser på den
politik som bedrevs i mitten av 1950-talet med statsminister Tage Erlander
i spetsen, var det höjden av vishet under
den tiden att man, om man tog in pengar,
måste överbalansera budgeten för att
nå eu inflationsdämpande effekt. Nu
har man kommit in på den trollkonsten
att man kan ta in större avgifter och
inte hehöver ha budgeten överbalanserad
utan kan använda dessa pengar till vanliga
driftsutgifter och ändå få en inflationsbekämpande
effekt. Det är ganska
märkligt, och jag är något villrådig om
vilken statsminister jag skall tro i det
här fallet, om det är statsminister Erlander
1955 eller statsminister Erlander
från början av 1960-talet.

Beträffande de besparingar som skulle
göras är det klart att statsministern
inte tyckte om att bli påmind om dem,
och så tog han fram taxeringsväsendet.
Det var nu inte den saken jag nämnde,
de tjänstemän jag åsyftade var de som
tillsatts på grund av omsättningsskattens
tillkomst. Men det går naturligtvis att
ta många fler exempel, som varit aktuella
här tidigare. Det byggdes någonting
för vattenfallsstyrelsen, som skulle kosta
35 miljoner kronor. Hur gick det? Det
kom att kosta 69 miljoner kronor. Vi
har ett atomverk som blev fem gånger
så dyrt som beräknat. Vi har en konstfackskola
som blev förfärligt dyr.

Nu vill jag inte ge herr statsministern
skulden till allt detta, men jag tycker
ändå det är ett observandum. Man får
se till att göra de besparingar som det
finns möjligheter till, och jag har redan
erinrat om bostadsstyrelsen och en del
andra myndigheter där jag tror att man
med god vilja skulle kunna klara sig
med ett mindre antal tjänstemän.

100 Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Vidare vill jag säga att skillnaden
mellan den politik vi på vår sida vill
bedriva och regeringspolitiken inte gäller
allt. Vi har samma uppfattning om
att det är glädjande att landets ekonomi
blir bättre och bättre, men vi vill anpassa
statens utgifter så att de inte rusar i
väg hastigare än vad landets ekonomiska
utveckling ger möjligheter till.

Vi tror inte som statsministern att
man genom att ta ut större skatter skall
kunna ge mera frihet. Vi tror tvärtom
som den engelske labourmannen. Ja,
som skrev en intressant artikel, att människorna
har en benägenhet att tro att
de kan bättre handha pengarna än staten.
Därför har vi en bestämd önskan
att få ett lägre skattetryck än vi nu har
och absolut inte ett högre.

Vi anser också att man på åtskilliga
punkter inte har beaktat de små inkomsttagarnas
intressen. Omsättningsskatten
är inte någonting som kan anses förmånligt
för de små inkomsttagarna. På
samma sätt är det med räntestegringen,
som regeringen för all del fått god hjälp
med av högern och folkpartiet att genomföra
— de har ju betygat sin belåtenhet
— men räntehöjningen är tvåfaldigt
negativt, dels på det sättet att småspararna
blir lurade på en kvarts procent
genom att inlåningsräntan inte höjdes
med en halv procent, dels därför att
särskilt de små företagare drabbas, som
har de största ekonomiska svårigheterna.
Dessa båda åtgärder kan vi inte alls
anse riktiga. De är inte till de mindre
inkomsttagarnas fördel.

Vi beklagar därför att det drivs en
sådan politik, och jag har haft tillfälle
att deklarera att på den punkten är vi
tyvärr inte eniga med regeringen. Däremot
kan vi gemensamt glädjas åt Sveriges
goda ekonomiska utveckling för
hela landet sett. Min förhoppning är att
statens inkomster och utgifter skall kunna
anpassas bättre till landets ekonomiska
utveckling i övrigt.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag ifrågasätter om det
var alldeles rätt av statsministern att

dra upp den långa historien om högerpartiet
och dess besparingar i slutet av
sitt anförande, när statsministern vet att
vad som står mig till buds är endast tre
minuter. Jag fann det också anmärkningsvärt
att statsministern fann anledning
att blanda in folkpensionerna och sjukförsäkringen
på ett sådant försåtligt sätt
att det därav skulle vilja synas som om
vi bl. a. vände oss emot dessa utgifter.
Statsministern vet mer än väl att vi är
hundraprocentigt på samma linje som
regeringspartiet när det gäller folkpensionerna.
Där är det fråga om försäkring.
Det jag har talat om gällde bidrag och
subventioner.

Barnbidragen är en alldeles för vidlyftig
fråga för att jag här skulle hinna
visa varför jag är övertygad om att vad
vi föreslår är till fördel även för dem
det gäller. Statsministern tycks gå ut
ifrån att om man inte tror sig om att
kunna få majoritet i ett visst ögonblick
för en viss sak, skall man inte urgera
den, men så ser vi inte på saken.

Vad bostadsfrågan beträffar är ju hela
bostadsmarknaden nu söndersubventionerad
med betalningar under bordet
och andra underligheter som följd. Både
för allmänheten och inte minst för samhället
skulle det vara en stor fördel
om man kunde rensa upp på detta fält.

Jag såg häromdagen, att staden gästades
av en skämtare från Orkneyöarna,
Eric Linklater, som strödde aforismer
omkring sig. En av dessa föll mig in
när statsministern höll sitt senaste anförande:
Uppriktighet är en dygd utom
för en del av det offentliga livets män,
för vilka den bleve ödesdiger om de mot
förmodan skulle pröva den.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Folkpartiet har framlagt
klara besparingsförslag och förslag till
budgetförstärkningar på 1 000 miljoner
kronor, herr statsminister. Det framhöll
jag redan i mitt första anförande, men
jag trodde inte då att jag på den korta
tid som stod till förfogande behövde räkna
upp varje besparing för sig. Den lärdomen
har jag nu gjort som nybliven

Måndagen den 2ä januari 1960 em.

Nr 2

101

gruppledare att när det är fråga om
statsministern måste jag vara särskilt
utförlig. .lag trodde annars att statsministern
liade läst den motion som vi
framlade vid höstriksdagen.

Statsministern trodde att mina uppgifter
beträffande industriproduktionen
var hämtade ur någon otillförlitlig propagandabroschyr.
Då vill jag tala om att
jag läste direkt ur statsverkspropositionen.
Om herr Erlander tror att den är
ovederhäftig vill jag för min del betyga
att jag tror att den på den här punkten
är relativt tillförlitlig, och inte minst
grundar jag den uppfattningen på det
förhållandet att det är allmän internationell
statistik från respektive länder som
där återges.

Herr Erlander skämtade om Italien.
Jag nämnde Sveriges industriproduktion
i förhållande till industriproduktionens
stegring under perioden för samtliga
OEEG-länder genomsnittligt sett. Den
var 46 procent och för Sveriges del 26.
Då räcker det inte med att dra fram ett
enda land. över oss ligger en hel mängd
länder såsom Danmark, Frankrike, Italien,
som statsministern nämnde, samt
Nederländerna, Norge och Västtyskland.
Det skulle inte vara ur vägen om också
statsministern tittade litet i statsverkspropositionen.
Då kanske vi inte hade
behövt diskutera var jag tar uppgifterna
ifrån.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Herr Lundström, så lätt
kommer man väl inte ifrån att man har
försökt ge kammarens ledamöter en felaktig
bild av vår produktionsutveckling
mot bakgrunden av andra länders. Det
är ännu värre om herr Lundström liade
tillgång till alla siffror. Det blir väl inte
bättre av att herr Lundström kände till
det siffermaterial jag använde. Han
framställde läget på det sättet att vi befinner
oss i botten, när vi ändå har sällskap
med USA, Kanada och med Storbritannien.
Varför nämndes inte det?
Jag kunde väl inte tänka mig att herr
Lundström varit så samvetsgrann att

Statsverkspropositionen m. m.

han läst den utmärkta statsverkspropositionen,
ty då hade han varit räddad
från sina missöden och fadäser. Det blir
inte heller bättre av att han rekommenderar
mig att läsa om folkpartiets besparingar.
Jag kunde väl inte tänka mig att
när han talar om besparingar på ungefär
1 000 miljoner kronor menar han
det, som folkpartiet föreslog i höstas. Så
snabbt som vetenskapen går framåt inom
det partiet visste jag inte att detta
hade giltighet ännu, men det får man
se på onsdag. Vi vet alltså av gruppledarens
förklaring att folkpartiet kommer
att upprepa sina förslag från i höstas,
och det kallar han besparingar.

I dessa 1 000 miljoner ingick 300 miljoner
i direkt skattehöjning, nämligen
folkpensionsavgiftens höjning. Det är
väl en direkt skattehöjning, som framför
allt kommer att drabba de medelstora
och mindre inkomsttagarna. Besparingar
av den typen ger jag inte
mycket för. Vidare föreslogs ett borttagande
av schablonavdragen, vilket
skulle röra sig om 70 miljoner kronor.
Det beslutet fattade vi för några år sedan.
Den besparingen ger jag inte heller
mycket för. Det skulle innebära en
ren skattehöjning. Sedan kommer punktskatterna
på sprit, vin och tobak. Det
förslaget har i alla fall min välsignelse
privatim. Det skulle ge 200 miljoner,
men det vet i alla fall de, som har sysslat
med statistik på detta område, att
höjningar av spritskatterna inte kommer
att få någon effekt på statsfinanserna
eftersom folk då minskar på spritkonsumtionen.
Det kan i och för sig vara
klokt, men det kommer inte att tillföra
statskassan några större inkomster.

Så såg alltså folkpartiets förslag ut.
Folkpartiet kommer på onsdag med
samma förslag som underkändes även
av de övriga borgerliga partirepresentanterna.
Det var ju intressant att få
denna förhandsrecension, men det var
inte alls det jag tog upp till diskussion.
Jag tog bara upp följande mycket enkla
problem, nämligen hur det kan komma
sig att när det skall talas om sparsamhet
från folkpartiets sida så blir resultatet,
niir man kommer till det konkreta,

102

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Statsverkspropositionen m. m.

att man förordar utgiftsökningar på två
bestämda punkter. Det var inte alls i
någon illvillig avsikt jag sade det. Herrarna
ler, och jag tycker det är roligt
när ett vänligt leende sprider sig även
över folkpartisternas läppar. Vad jag
menar är helt enkelt att det är så svårt
att spara att när man går ifrån det mera
abstrakta och kommer ned till det konkreta
blir man benägen att ta till utgiftshöjningar.
Det kan vara nyttigt att veta
att det faktiskt förhåller sig så.

Herr Ewerlöf tog för ovanlighetens
skull starka ord i sin mun och han citerade
Linklater, som är en förträfflig
författare. Men inte skall vi låta oss
nedslås av det citatet, herr Ewerlöf! Det
var inte meningen. Vad jag menade när
jag tog upp frågan om bidragen var
just att högern skulle få en chans att
tala om vad det är för bidrag högern
vill ta bort. Jag räknade upp alla de bidrag
vi har. Så gav högern klart besked.
Den stora posten folkpensionen
skall vi inte röra. Det är fullkomligt riktigt,
det är vi överens om. Den andra
posten, den näst största posten, nämligen
barnbidragen vill man minska med
ungefär hälften genom att ta bort bidraget
till det första barnet. Högern vet
att det inte går att få igenom det förslaget.
Då säger jag att om man har ett
ansvar för landet och är rädd för inflationen
är det en lättsinnig lek att ge
allmänheten den föreställningen att det
ligger inom möjligheternas gräns att
åstadkomma en besparing på omkring
400 miljoner kronor, när den inte finns
där. Det var ingenting annat jag sade,
men jag medger precis som herr Ewerlöf
gjort att högern inte vill minska
folkpensionerna utan tvärtom öka dem
med 367 miljoner kronor, liksom vi. Högern
vill däremot ta bort hälften av
barnbidragen. Högern vill ta bort en del
av bostadsbidraget men en mycket
mindre del och mindre betydelsefull del
för vår ekonomi än vad allmänheten föreställer
sig.

Högern vill inte ta bort den stora posten
jordbrukssubventioner och inte ta
bort huvudparten av stödet till arbetslösheten
och sjukförsäkringen. Högern

vill endast fingra på dessa punkter enligt
uppgift. Därmed är ett besked givet.
Vad finns det för misstänkliggörande
i att jag säger detta? Vad jag vände
mig emot var bara att man står här och
talar om att det finns en väldig massa
pengar att spara på bidragssidan. Nu är
det alltså reducerat till vad det verkligen
är. De stora bidragsposterna går
även högern in för, och då är det precis
så som jag nämnde i mitt första anförande,
nämligen att högern vill vara
med om att besluta nya och stora utgifter,
framför allt beträffande folkpensionerna,
försvaret o. s. v., där högern
varit med den senaste treårsperioden.
För att få in pengar till dem förordar
högern indragningar av redan fattade
riksdagsbeslut beträffande barnbidragen
och på bostadspolitikens område. Vad
finns det i detta som icke ord för ord
står att läsa i mitt första anförande?
Och vad tjänar det till att inför denna
kammares ledamöter försöka framställa
innehållet i mitt anförande såsom någonting
annat än det var?

Ja, herr Bengtson, jag har i varje fall
visat stor sparsamhet med min tid, så
jag har några minuter kvar. Jag vill då
gärna ta upp det mycket intressanta
problemet om friheten och skatterna.
Jag har ju aldrig ett ögonblick sagt annat
än att det är en fördel, om medborgaren
får en ökad rörelsefrihet genom
en ökad inkomst. Jag tillät mig att ägna
en del av mitt första anförande åt att
påpeka just det faktum, att medborgarna
under den gångna tioårsperioden har
fått ökade möjligheter att konsumera.
Jag tog några exempel. Jag nämnde TV
— snabbare än i något annat land i
världen har TV slagit igenom i Sverige.
Jag nämnde bilarna — Sverige har den
största biltätheten i Europa. Jag framhöll
också, att vi nu allesammans har
mera pengar att röra oss med än vi hade
för tio år sedan. Det hälsade jag uttryckligen
med den största tillfredsställelse.

Å andra sidan sade jag, att det är en
hel del av statens utgifter som icke utgör
någon belastning eller något intrång
på den enskilde medborgarens frihet,

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Nr 2

103

utan som tvärtom innebär en kraftig ökning
av denna frihet. Dit hör folkpensionerna.
Det som herr Bengtson och
jag betalar i utlägg för pensionerna är
naturligtvis inte så små belopp, men det
medför dock en ganska liten inskränkning
i herr Bengtsons och min personliga
rörelsefrihet. Men för de folkpensionärer
som inte har någonting annat
att leva på än sin folkpension — och
det är många — betyder det lilla avstående,
som herr Bengtson och jag gör i
vår personliga frihet när vi betalar vår
skatt, en enorm ökning av friheten. Och
då säger jag så här: Om herr Bengtson
och jag skulle betala en tusenlapp mera
till folkpensionen — det kommer vi inte
att göra, men låt oss anta att vi gör det
— får vi bära detta med jämnmod därför
att vi därmed skulle komma att öka
rörelsefriheten för de 700 000 folkpensionärerna.

Det är innebörden i mitt resonemang,
och det nickar nu herr Bengtson bifall
till. Då förstår jag inte varför herr
Bengtson tog upp en principiell diskussion
med mig på denna punkt.

När vi ökar anslagen till undervisning
och forskning betyder detta en enorm
ökning av barnfamiljernas rörelsefrihet
och av de ungas möjligheter att välja
yrke och sysselsättning. Det lilla, som
vi för detta ändamål avstår i form av
ökade skatter, kan inte mäta sig med
den väldiga ökning av den enskilde medborgarens
rörelsefrihet som blir följden.
Det är ingenting annat jag har sagt.

Varför herr Bengtson skall inveckla
sig och sitt parti i en diskussion om dessa
självklara ting förstår inte jag — och
tydligen inte heller herr Eliasson i andra
kammaren!

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Erlander har försökt
bemöta min uppgift om att vi i höstas
motionerade om besparingar och
budgetförstärkningar på en miljard med
att räkna upp budgetförstärkningarna,
men sade inte ett ljud om besparingarna.
Jag överlåter åt kammaren och TVåskådarna
att bedöma detta förfaringssätt.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har egentligen ingen
anledning alls att mer diskutera folkpensionernas
problem med hans excellens
herr statsministern, ty det förefaller
mig som om han helt skulle ha anslutit
sig till den linje som jag hela tiden
har pläderat för, nämligen att vi
skall göra allt vad vi kan för att höja
folkpensionerna så mycket som möjligt
och så snart som möjligt. Jag är bara
tacksam för den inställning som hans
excellens nu har givit uttryck för.

Vad så beträffar utvecklingen av televisionen
och bilarna — skulle vi inte
ha haft den utvecklingen? Är det inte
självfallet att vi i och med den ökade
produktionen får en höjd levnadsstandard,
som tar sig uttryck i alla möjliga
nya förmåner? Är excellensen villig att
också på den punkten acceptera mitt
resonemang, så är jag fullkomligt nöjd
med denna replikväxling.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Jag är fullt tillfredsställd
med att herr Bengtson har accepterat
mitt resonemang!

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Den hittills förda debatten
och det följande replikskiftet har
knappast berört politikens huvudfråga:
vilken klass och vilka folkgrupper skall
ha ledningen i samhället och forma utvecklingen?
Men det är ju ändå just om
den frågan, som striden står bland folket
utanför detta hus.

Ett fåtal i Sverige besitter den ekonomiska
makten och bestämmer enväldigt
över produktionen och de kapitaltillgångar,
som de arbetande skapat och
dagligen skapar. Detta förhållande blir
alltmer ett hinder för utvecklingen och
måste raseras för att svårigheter och
otrygghet bland de många skall övervinnas.

Situationen är den här i riksdagen, att
ingen av den ekonomiska dynastiens förgrundsfigurer
deltar i arbetet i detta hus.

104 Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Statsverkspropositionen m. m.

De hyllar gamle Marcus Wallenbergs valspråk:
»Att vara, men inte synas.» De
som här både syns och hörs är däremot
finansmännens direkta företrädare: herrar
Hjalmarson, Ohlin, Ewerlöf och några
andra.

Men, för att återknyta till vad jag nyss
sade, om inte regeringen vågar göra något
för att bryta rikemännens ekonomiska
monopol, kommer allehanda svårigheter
att torna upp sig och framstegen
att hindras. Vad som skett under senaste
tiden kan tjäna som exempel. Samtidigt
som arbetsgivarföreningen kräver fyra
procents lönesänkning genomdriver regeringen
en allmän omsättningsskatt som
fördyrar praktiskt taget allt vad folk
måste konsumera med 5—6 procent.
Ovanpå detta höjer regeringen räntan
till europeisk toppnivå. Nya kostnadsstegringar
blir följden, i första hand för
hyresgäster, egnahemsägare, bönder och
mindre företagare. Och staten själv
åsamkas nya ränteutgifter på omkring
40 miljoner, som skattebetalarna får
skaffa pengar till. För en vanlig tvårumslägenhet,
som är under byggnad eller
som skall byggas i år, kommer hyran att
stiga med omkring 200 kronor. För
många egnahemsägare blir höjningen av
bostadskostnaderna ännu större. Bönderna
belastas med 12—15 miljoner i
nya ränteutgifter. Fn ny väldig anhopning
av kapital sker hos det fåtal som
tillskansat sig äganderätten till vad som
skapas av arbetare, tekniker, vetenskapsmän,
bönder och tjänstemän.

Alla dessa åtgärder genomför regeringen
under motiveringen att bekämpa
inflationen. Men motsatsen blir resultatet.
Man kan inte hindra prisstegringar
genom att höja priserna, genom räntestegringar
och genom omsättningsskatt.

Men storfinansen, som förtjänar nya
miljarder på denna politik, är ändå inte
riktigt nöjd, och blir väl knappast någon
gång riktigt nöjd. I Nationalekonomiska
föreningen, där bl. a. direktör Jacob
Wallenberg är en drivande kraft,
hade man häromdagen en diskussion,
där man kritiserade regeringens ekonomiska
politik. Finansministern var när -

varande för att svara för sitt fögderi.
Inför denna församling avlade lian följande
bekännelse — enligt ett referat i
det största av regeringsorganen här i
Stockholm: »Jag har dragit på mig ett
hundgöra genom att först vända opinionen
i mitt eget parti och sedan mot den
samlade oppositionen driva igenom omsättningsskatten.
»

Som bekant uttalade sig storfinansens
män på Harpsundskonferensen i höstas
för omsättningsskatten. Herr Sträng har
åtagit sig hundgörat att genomdriva deras
önskan mot en utbredd mening
bland medlemmarna i regeringspartiet.
Jag förstår att det var slitsamt, då de
borgerliga partierna av valtaktiska skäl
just nu gick emot denna beskattning.

I finansplanen heter det nästan skrytsamt:
»Det beslut i skattefrågan som fattades
av fjolårets riksdag medför en avgörande
åtstramning av finanspolitiken
från och med början av innevarande år,
innebärande en köpkraftsindragning
med netto drygt en miljard kronor för
helt år.» Finansministern borde ha tilllagt:
Det är löntagarna och med dem
jämställda som får betala hela miljarden.
De rika får ingen känning av köpkraftsindragningen.

Men, herr talman, det är inte bara genom
skattepolitiska åtgärder som regeringen
gör sig medansvarig i en ekonomisk
politik som gynnar det rika fåtalet.
Innan riksdagen fått tillfälle att fatta
beslut har regeringen anslutit sig till
den s. k. sjustatsmarknaden. Endast
kommunisterna har varnat för en sådan
politik, som engagerar vårt land i det
europeiska handelskriget. Första resultatet
är att tre industriföretag, av vilka
tusentals människor är beroende, nämligen
företag i Valdemarsvik, Harg och
Strömsbro, kommer att nedläggas.

Vilka företag kommer närmast i tur?
Jag riktar frågan till statsministern, men
jag tror inte han kan svara på den punkten.
Frågor om företags nedläggande eller
fortsatta drift lämnar inte finanskungarna
till avgörande i kanslihuset.
De frågorna avgöres i storbankernas direktionsrum.
Där finns inga hämningar,

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Nr 2

105

ingen plats för hänsyn till enskilda människors
öde. Där härskar bara en tanke:
Vinst, vinst.

Kommunalnämndens ordförande i
Valdemarsvik tolkade säkert mångas
känslor när han på en konferens yttrade:
»Vi blir bara gråhårsmän kvar i
samhället, och det är säkert -— vi orkar
inte leva för länge under de perspektiv
som nu hotar.» Ja, så ser folket ute i
de drabbade orterna på läget.

Men regeringen har en helt annan syn
och skriver i sin finansplan: »Under
dessa förhållanden bör vi, även inför de
nya perspektiv, som nu tecknar sig, kunna
se på vårt lands framtid med tillförsikt.
»

Sällan har man skådat en optimism
av detta slag.

Stegrat skattetryck på över en miljard
om året för vanliga inkomster.

Höjda hyror och bostadskostnader.

Hot om lönereducering.

Höjda ränteutgifter för bönder, småföretagare
och hantverkare.

Stora risker för industridöd i de
branscher som inte klarar den hårdnande
konkurrensen på sjustatsmarknaden.

Så ter sig de perspektiv, om vilka finansministern
och regeringen säger att
de kan fylla oss med den bästa tillförsikt.

Vi kommunister kan inte dela den
uppfattningen. Enligt vår mening är det
nödvändigt att hela arbetarrörelsen samlas
för en annan ekonomisk politik, en
politik som riktar sig mot rikemännens
herravälde. Det går inte att fortsätta som
hittills, om den svenska standarden
skall kunna bevaras och höjas.

Vad är det då som arbetarrörelsen enligt
vår mening bör inrikta sina krafter
på? Vi måste vidga demokratien. Först
och främst måste vi se till att regeringen
och den folkvalda representationen
får bestämma iiver alla angelägenheter
som berör landet i dess helhet. I verkligheten
har vi två regeringar: en som
håller till i Enskilda bankens direktionsrum
— med valspråket: »Vinsten
framför allt» —och en som sitter i kanslihuset,
med valspråket: »Plikten framför
allt.» Vi menar att det är på tiden

Statsverkspropositionen m. m.
att den regering, som håller till i Enskilda
banken och som inte har sin makt
genom folkviljan utan genom sitt kapital,
fråntas sina befogenheter. Det är en
nödvändighet för att vidga demokratien,
det är en ofrånkomlig nödvändighet om
vi skall få ordning i gamla Sverige.

Jag erinrar om att den socialdemokratiska
programkommissionen, under
statsministerns ordförandeskap, nyligen
skrivit följande i sitt programförslag:
»Den ekonomiska maktkoncentrationen i
enskilda länder är oförenlig med den
demokratiska jämlikhetens principer.»
På den punkten är jag helt överens med
programkommissionen.

Men låt det nu inte bara bli tomma
ord! Arbetare, bönder, tjänstemän och
likställda grupper måste samlas på en
gemensam handlingslinje mot de borgerliga
partiernas och storfinansens strävanden.

Om inte så sker, är risken stor för att
storfinansens närmaste män flyttar in i
kanslihuset och driver igenom sitt reaktionära
program: social nedskrotning,
nya bördor på barnfamiljerna, försämrad
sjukersättning, ännu våldsammare
upprustning, tyngre skattebördor på
vanliga inkomsttagare och livsfarliga
äventyr i utrikespolitiken — för att nu
bara nämna några exempel.

Vi menar att allt måste göras för att
hindra en sådan utveckling. Den historiska
utvecklingen själv har i vårt land
givit arbetarklassen i uppgift att handha
regeringsledningen. Arbetarklassen
måste ta ansvaret i dag liksom i morgon
och driva utvecklingen framåt till socialistiska
samhällsförhållanden. Denna
mening är grundläggande för kommunisternas
ståndpunkt i den praktiska
politiken. Därför bidrog vi inte till
att störta regeringen i höstas, trots att
vi är djupt oeniga med dess politik i
flera frågor: omsättningsskatten, upprustningen,
eftergiftspolitiken gentemot
storfinansen o. s. v.

Vi anser att regeringen bedriver eu
oriktig ocli ganska farlig politik särskilt
när det gäller skatterna och upprustningen.
Försöken att blidka de borgerliga
genom att sänka skatterna för bolag,

106

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Statsverkspropositionen m. m.

stora förmögenheter och rika arvingar,
att se genom fingrarna med skattesmitarna
och höja skatterna för löntagarna
år en politik som til syvende og sidst
endast kan hjälpa de borgerliga partierna.

Tror verkligen statsministern eller någon
annan i hans parti att arbetarväljarna
med entusiasm går ut i valet i
höst för att få behålla omsättningsskatten
och det orimligt höga skattetrycket i
övrigt? Det tror inte jag.

Vad arbetarväljarna vill är en omläggning
av skattepolitiken, så att den
får ett demokratiskt innehåll. Vi har nu
kommit därhän att tiden är mogen för
att de verkligt bärkraftiga — bolag, banker,
stora förmögenhetsägare, miljonärer
och andra liknande kategorier —
måste bära en betydligt större del av de
nödvändiga statsutgifterna, om det skall
bli möjligt att driva en framstegspolitik.

Från vårt håll har vi lanserat och
kommer att lansera ett sådant demokratiskt
skatteprogram, som vi skall förelägga
denna riksdag och väljarna i höstens
val. Vi förordar att man tar ut en
förmögenhetsskatt på genomsnittligen 2
procent på alla förmögenheter över
80 000 kronor. Jag erinrar om att av 30
miljarder i förmögenheter inbetalas nu
endast 182 miljoner kronor i förmögenhetsskatt,
d. v. s. 0,6 procent. Vi vill ta
ut ytterligare 400 miljoner kronor med
tyngdpunkt på de största förmögenheterna,
och det drabbar ingen fattig och ställer
ingen på obestånd. På Stockholms
fondbörs har spekulanterna under de senaste
två åren tillskansat sig en förmögenhetsökning
genom kursstegringarna
på 6 miljarder kronor, alltså en fullkomligt
arbetsfri inkomst. Är det inte rimligt,
om riksdagen nu skulle genomföra
ett beslut liknande det som fattades en
gång i början av kriget om engångsskatt
på förmögenheterna och ta ut det på
kursstegringsvinsterna. Vi förordar — i
avvaktan på en permanent beskattning
av kursstegringsvinster — att man tar
ut en engångsskatt på 10 procent. Det
skulle ge staten 600 miljoner kronor.

Bolagsskatten sänktes den 1 januari

med 20 procent. Vi föreslår att den tidigare
skattesatsen återinföres, vilket skulle
tillföra staten omkring 250 miljoner
kronor. Vi kommer vidare att föreslå
konkreta besparingar på militärbudgeten
med i runt tal 600 miljoner kronor.

Genom en sådan besparings- och skattepolitik,
som vi förordar, kommer staten
att tillföras nära 2 miljarder kronor.
Det räcker gott och väl för att avskaffa
omsättningsskatten och för att
lindra skattetrycket för de små och medelstora
inkomsttagarna med sammanlagt
700 miljoner kronor. Enligt våra
beräkningar skulle detta förslag, om
riksdagen toge det, innebära att samtliga
inkomsttagare med upp till 16 000 å
18 000 kronor i beskattningsbar årsinkomst
genomsnittligt skulle få en lättnad
i den direkta skatten med drygt 300
kronor om året.

Vårt förslag innebär ett första steg för
skattepolitikens demokratisering. Det är
genomförbart, om riksdagens arbetarmajoritet
vill göra någonting för att få
ordning på skattesystemet.

Min tid tillåter inte att jag i detalj
går in på våra besparingsförslag beträffande
de militära utgifterna. Jag vill
bara säga att den politik, som drivits
framför allt under de senaste åren och
som innebär att vi i år kommit upp till
den fantastiska summan av ungefär 3,5
miljarder kronor i militära kostnader
är en omöjlighet. Man kan inte driva en
politik som innebär att militärmakten
skall ta mellan 55 och 60 öre av varje
krona som erlägges i statsskatt. Allt fler
börjar också förstå att en sådan politik
inte är hållbar. Vi lever i en tid av avspänning
och inte under akut krigsfara.

Man kan spara på militärbudgeten, inte
minst genom att bekämpa det militära
slöseriet. Nu har regeringen tillsatt
en s. k. besparingsutredning, och redan
däri ligger ett erkännande av att det
föreligger misshushållning på detta område.
Jag tror att denna utredning kan
göra nytta, om den verkligen tar itu
med uppgifterna på rätt sätt.

För att få resultat tror jag emellertid
att det är nödvändigt att värnpliktiga,

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Nr 2

107

repetitionsinlcallade och befälskadrer
dras med aktivt i besparingssträvandena,
så att det inte blir en skrivbordsprodukt
man kommer fram till på direktör
Älmebys kontor. De som ligger ute i det
militära har erfarenhet, och de känner
i detalj förekomsten av slöseri med materiel
och tid. Varför skulle man inte
inom krigsmakten, liksom man redan
gjort inom såväl statliga som privata
företag, kunna organisera förslagsverksamhet
i syfte att förbilliga och rationalisera.
Låt de inkallade och de värnpliktiga
få sådana befogenheter — för den
delen också befälet — och ge dem som
kommer med goda besparingsförslag en
ordentlig penningpremie; låt det bli en
verklig spartävlan. Jag är övertygad om
att det då blir resultat som visar, att
man kan skära ned utgifterna med åtskilliga
tiotal miljoner kronor om året,
som nu slösas bort.

Jag har här berört endast några frågor;
den ekonomiska politiken, skatter
och rustningar. Det finns många andra
aktuella frågor, men de får komma i annat
sammanhang. Vi anser att de förslag
som från kommunistiskt håll lägges
fram i de frågor, som jag här har berört,
är av brännande aktualitet. Om de löses
enligt den linje vi rekommenderar, skulle
vi på ett värdigt sätt träda in i GO-talet
och lägga grunden för stora framsteg
under detta årtionde.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Höstriksdagens remissdebatt,
som hölls i samband med remitteringen
av proposition 162 om allmän
varuskatt, kom av naturliga skäl att till
det väsentliga röra sig om den statsfinansiella
situationen och de vägar, som
stod till buds i syfte att åstadkomma
bättre balans mellan statens inkomster
och utgifter än vad som kunde väntas
bli resultatet av innevarande års budget,
nämligen ett underskott på driftbudgeten
av betydande storlek, vilket underskott
tillsammans med underskottet på kapitalbudgeten
kom att medföra ett upplåningsbehov
av sådan omfattning, att

Statsverkspropositionen in. m.

det måste betraktas såsom oroande både
med hänsyn till lånemöjligheterna och
till upplåningens inverkan på inflationstendenserna
i en stigande konjunktur.

Det rådde ganska stor enighet i debatten
om behovet av åtgärder i sådant
syfte, men som vanligt mycket delade
meningar om vilka åtgärder som lämpligen
borde tillgripas: förstärkning av
inkomsterna, nedskärning av utgifterna
eller en kombination av bådadera.

Ett avslagsyrkande på propositionen
om allmän varuskatt blev den gemensamma
röda tråden för oppositionen, men
enigheten sträckte sig inte så långt som
till ett gemensamt alternativ till den föreslagna
omsättningsskatten. Utgiftsbesparingar
av den storleksordningen att
erforderlig balans uppnåddes trodde
inte ens högern skulle vara möjliga eller
lämpliga att genomföra.

De förslag till inkomstförbättringar
som framfördes från de olika oppositionspartierna
såsom komplement till
respektive besparingsprogram var splittrade
men hade gemensamt den svagheten,
att de var för sig var otillräckliga
med hänsyn till det stora underskott,
som skulle täckas. Detta kan också sägas
om beslutet beträffande omsättningsskatten.
Genom att den föreslagna skatten
på bensin, oljor och fasta bränslen
avslogs, föll de 225 miljoner kronor bort,
vilka beräknats inflyta på dessa varor.
De i årets statsverksproposition redovisade
beräkningarna för innevarande och
nästkommande budgetår visar, att riskerna
för ogynnsamma verkningar av
bortfallet sannolikt är större än de olägenheter,
som skulle ha följt av ett bifall
till propositionen även i denna del.

Det har varit intressant och lärorikt
att följa den debatt i ämnet, som pågått
efter riksdagsbeslutet, ty den har omfattat
såväl varuskattens roll i samhällsekonomien
och sannolika inverkan på priser
och löner som också behovet av en
allmän översyn av beskattningen med
hänsyn dels till avvägningen mellan direkta
och indirekta skatter, dels till den
genom inkomst- och penningvärdeutvecklingen
skärpta progressiviteten i
den direkta statsbeskattningen samt dess

108 Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Statsverkspropositionen m. m.

betydelse för samhällsekonomien genom
minskad sparvilja och vilja att göra en
helhjärtad arbetsinsats.

Även om det kan antas att oppositionen
främst av politiska skäl röstat emot
förslaget om varuskattens införande, så
är det väl ändå troligt att den gärna sett
att ifrågavarande skatt i den allmänna
debatten utdömts ur såväl sakliga som
principiella synpunkter. Detta är emellertid
ingalunda fallet. Meningarna är
tvärtom mycket delade, oavsett från vilken
politisk mantalsskrivningsort gjorda
uttalanden skulle kunna härledas.

För de flesta är förmodligen motviljan
mot omsättningsskatten dikterad av
uppfattningen att en sådan skatt på
grund av sin proportionella karaktär
drabbar de mindre inkomsttagarna hårdare
än dem, vilkas inkomster ligger
högre på skalan, och därmed förrycker
fördelningen av skattebördan efter bärkraft.
Även den prishöjande effekten,
stimulansen till kompensationskrav från
löntagarna och därmed ökade svårigheter
på exportmarknaden är argument,
som åberopats mot den beslutade skatten.
Någon utväg att öka statens inkomster
skattevägen utan att riskera
konsekvenser av ifrågavarande slag står
emellertid knappast till buds.

Beträffande progressiviteten i beskattningen
har Skattebetalarnas förening givit
ut en broschyr under titeln »Inkomstutjämningens
decimaler». Det är
överraskande siffror som redovisas i
denna broschyr i fråga om vad som flyter
in i skatt på grund av den progressiva
stegringen i skatteskalorna. Skatter
av olika slag redovisas med totalt 11 900
miljoner kronor, varav 3 500 miljoner
i statlig inkomstskatt. Av detta senare
belopp är 1 200 uttagna progressivt •—
800 miljoner i inkomstskikt som beskattas
med över 11 procent upp till 25 procent,
325 miljoner i inkomstskikt som
beskattas med mer än 25 procent och
högst 45 procent samt 36 miljoner i inkomstskikt
som beskattas med mer än
45 procent.

För gift skattskyldig tillämpas lägsta
skatteuttaget, 11 procent, för beskattningsbar
inkomst intill 8 000 kronor, för

annan skattskyldig går gränsen vid 4 000
kronor.

För gift skattskyldig är skatten 27
procent i inkomstskiktet 12 000—16 000,
för annan skattskyldig 25 procent i inkomstskiktet
8 000—10 000 kronor.

För gift skattskyldig utgör skatten 43
procent i inkomstskiktet 30 000—40 000
kronor, för annan skattskyldig 45 procent
i samma inkomstläge. I samtliga fall
är det fråga om beskattningsbar inkomst.

Den höjning av skatteuttaget, som
drabbar gift skattskyldig för beskattningsbar
inkomst mellan 8 000 och
16 000 kronor och annan skattskyldig
för inkomst mellan 4 000 och 10 000
kronor, ger alltså 800 miljoner kronor.

Den ytterligare höjning, som tillämpas
för inkomster mellan 16 000 och 40 000
kronor för gift skattskyldig samt mellan
10 000 och 40 000 för annan skattskyldig,
ger ytterligare 325 miljoner kronor,
vilket är knappt 10 procent av det
totala belopp staten får in i direkt skatt,
3 500 miljoner kronor.

För inkomster över 40 000 kronor ger
den stigande progressiviteten endast 36
miljoner i ytterligare skatteinkomst. De
mycket höga progressiva skatteuttagen
spelar med andra ord en synnerligen
blygsam roll ur statsfinansiell synpunkt,
säges det som en kommentar till siffermaterialet.
Det kan man hålla med om,
därest uttalandet begränsas till uttagen
överstigande 45 procent, men utan betydelse
är de inte, i varje fall inte ur
psykologisk synpunkt.

Inkomstdelar överstigande 50 000 kronor
beräknas utgöra tillsammans 650
miljoner och skatterna på detta belopp
450 miljoner kronor. Den inkomstförstärkning
statskassan var i behov av
kunde således endast till en liten del
finna sin täckning här, även om uttaget
höjdes till 100 procent för inkomster
över 50 000 kronor — men gjorde man
det, d. v. s. tog allt i skatt till den del
inkomsten översteg 50 000 kronor, skulle
väl några inkomster över detta belopp
icke finnas följande år.

Det här nämnda och en mängd andra
faktorer har finansministern haft att

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Nr 2

109

brottas med i sin strävan att söka finna
en lösning på frågan om en bättre
balans i statens budget genom en förstärkning
av inkomsterna. Den nu presenterade
budgeten bäres upp av den
målsättning, som varit vägledande under
en följd av år, nämligen full sysselsättning,
stabilitet i samhällsekonomien och
en fortgående framstegstakt. Ingen vill
förmodligen bestrida värdet i målsättningen,
men många tvivlar på möjligheten
att bemästra alla de problem och
irrationella element som städse dyker
upp och försvårar möjligheten att hålla
kursen mot målet.

En amerikansk ekonom, John Kenneth
Galbraith, har skrivit en bok som
i svensk översättning fått titeln »överflödets
samhälle». I denna bok framhåller
han att sysselsättningen blivit det
väsentliga i såväl USA som England och
ett flertal andra länder. Full sysselsättning
skapar underlaget för höga löner,
och höga löner tvingar fram en rationell,
effektivare produktion. Den effektivare
produktionen ger mera varor, och
dessa kan endast vinna avsättning genom
en dyrbar reklam med sikte på att
skapa ett behov av de nya varorna hos
människorna, ett behov som eljest inte
skulle uppkomma inom överskådlig tid.

För att ytterligare stimulera köplusten
tillämpas ett generöst avbetalningssystem
som öppnar möjlighet för det
stora flertalet att köpa snart sagt allting
på avbetalning. Allt för att produktionen
måste göras effektivare och de producerade
varorna konsumeras. Eftersom
köpkraften släpar efter i förhållande
till den i allt snabbare takt ökande
produktionsförmågan tages framtida inkomster
i anspråk för att hålla karusellen
i gång. Det är inte möjligt att vid en
sådan utveckling hålla inflationstendenserna
under kontroll, framhåller Galbraith.

Hans slutsatser utmynnar i ett konstaterande,
att den gamla myten om produktionsökningens
allena saliggörande
effekt är överdriven. Produktionsökningen
löser inte våra problem, säger
han, men skapar ständigt nya. Ett allvarligt
drag i bilden är också enligt hans

Statsverkspropositionen m. m.

mening att ju mer anspråken på privat
konsumtion stiger, desto mindre blir det
över för gemensamma sociala och kulturella
behov.

Det här anförda är som sagt synpunkter
som i huvudsak bygger på förhållandena
i USA sådana de ter sig för författaren.
Förmodligen är det ingen i
vårt land som förmenar, att det sagda
passar in på våra förhållanden och vårt
beteendemönster. I egna ögon är vi helt
annorlunda funtade. Vår strävan till hög
levnadsstandard är fortfarande realistiskt
grundad, tycker vi, ty den har ännu
icke resulterat i en överproduktion,
som reklammännen måste överanstränga
sig för att få oss att förstå att vi har
behov av. Vi har en naturlig anpassningsförmåga
till det nya i tiden, så att
bilar och TV-apparater går åt som smör
i solsken, med eller utan reklam. Däremot
har smöret varit i farozonen under
en tid, men den saken har ju nu rättats
till. Slutligen har vi inte haft utrymme
för en konsumtion av framtida inkomster
genom avbetalningsköp i den utsträckning
som tydligen har förekommit
i USA.

Herr Hjalmarson har visserligen sagt
att vi har intecknat framtida inkomster
ändå, genom den beslutade pensionsreformen,
vars kostnader till väsentlig del,
enligt hans mening, belastar kommande
generationer. Om det ligger någonting
i dessa hans farhågor skall jag låta vara
osagt, men om vi satsar mera på att
genom en god utbildning ge våra barn
ett bättre underlag i kampen för tillvaron
än vad vi själva haft att bygga på,
då vi började, så kanske det inte känns
alltför betungande för dom att ge oss
ett handtag, om så erfordras, då vi efter
fullgjort dagsverke stiger av.

Det finns många beaktansvärda synpunkter
i boken »överflödets samhälle»,
även om icke alla utan vidare kan flyttas
över på våra förhållanden. Sålunda
betvivlar Galbraith att den fortgående
standardhöjningen kan eliminera eller
ens minska behovet av samhälleliga åtgärder
av olika slag för att bistå dem
som av eu eller annan anledning kommit
vid sidan av eller som inte följer

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Statsverkspropositionen m. m.

med i den allmänna gynnsamma utvecklingen.
Även åtgärder av sådant slag påverkas
av standardhöjningen i så måtto
att de blir mera kostnadskrävande. Talet
om att levnadsstandarden slutligen når
en sådan liöjd, att sociala åtgärder i
stort sett blir överflödiga, ansluter han
sig icke till. Förutvarande hjälpbehövande
fångas visserligen upp av den fulla
sysselsättningen. Men välståndsutvecklingen
har som konsekvens att andra kategorier,
vilka tidigare fallit utanför
hjälpbehovet, så småningom kommer att
räknas till de behövande.

Herr talman! Mitt anförande i denna
debatt har fått formen av reflexioner
till vad som fångade intresset under den
gångna höstriksdagen och beslutet om
den allmänna varuskatten, vilket beslut
återspeglas i den föreliggande statsverkspropositionen.
Det har blivit en
bättre balans mellan inkomster och utgifter.
De 225 miljoner, som föll bort,
hade synbarligen behövts för att möjliggöra
en något generösare utgiftspolitik
på ett flertal angelägna områden än
vad finansministern nu ansett sig kunna
vara med om. Jag skall emellertid inte
ödsla tid på att tala om den snö som
föll i fjol.

De synpunkter som författaren till
»överflödets samhälle» friskt och frejdigt
framfört kring dagens och morgondagens
stora ekonomiska frågor har intresserat
mig därför att de skiljer sig
från de mera konventionella och allt
annat än vardagliga. Även om framställningen
bygger på förhållanden i USA,
kan den vara ägnad att stämma till eftertanke
också på andra håll i världen,
ty överallt är det väl så, att det är den
egna välfärden som skjutits i förgrunden.
Det är vardagsmänniskans medfödda
instinkt att sörja för sig själv och
de sina så långt resurserna räcker, som
gör att hon finner sig så väl tillrätta i
en strävan att, enskilt eller kollektivt,
söka förverkliga en sådan målsättning.

Denna strävan tar sig uttryck i operationerna
på börsen, där aktiekurserna
under det gångna året drivits upp med
43 procent av ivriga köpare som spekulerar
i lättfången vinst eller enbart i

värdesäkra tillgångar, vilka de är i besittning
av; den finns inbakad i företagarnas
och affärsmännens kalkyler och
mera öppen i löntagarnas anspråk på
löneförbättringar. Den finns till och med
underförstådd i internationella sammanhang,
exempelvis i sjustatsöverenskommelsen,
vilken varje land för sig måste
redovisa såsom innebärande fördelar för
att folk i allmänhet över huvud taget skall
förstå meningen med den, även om reservationer
sedan göres för vissa övergångssvårigheter.

Det är alltså ett genomgående drag i
vårt handlande, att de materiella fördelarna
skjuts i förgrunden, vilket icke
behöver betyda att den sociala och kulturella
omvårdnaden helt lämnas åsido.
Varje år kommer som hittills medel att
anslås för dessa ändamål efter prövning
av vad vi anser oss ha råd med, beträffande
det kulturella möjligen också med
hänsyn till vad vi själva anser oss ha
tid med och ungdomen nytta av i sin
fritidsverksamhet.

Det skulle emellertid vara beklagligt,
om Galbraith har eller skulle få rätt i
att till välståndsutvecklingens avigsidor
hör att vi blir allt mindre benägna att
ställa erforderliga medel till förfogande
för angivna ändamål. Ett överflödande
välstånd, en underutvecklad social omvårdnad
och en sjunkande kulturell
standard skulle utgöra en paradox till
det »folkhem» som Per Albin Hansson
på sin tid tecknade konturerna av. Driver
utvecklingen oss dit, måste det vara
fel på utvecklingen, och då bör felet
snarast rättas till.

Herr talman! Jag har för min del
ingen erinran mot remiss till vederbörande
utskott av förevarande propositioner.

Herr GEIJER (s):

Herr talman! Jag har med stort intresse
lyssnat till dagens debatt i vad
det gäller konjunkturutvecklingen och
möjligheten för svenskt näringsliv att
hävda sig på den internationella marknaden.
Ingen av talarna har velat förneka
att vi befinner oss i en högkon -

Måndagen den 25 januari 1960 cm.

Nr 2

junktur. Vi har alltså en situation, som
står i stark kontrast till läget vid remissdebatten
för ett år sedan. Vi har
haft en återhämtning som har gått mycket
raskt, men vi bör komma ihåg att
denna återhämtning inom det ekonomiska
livet satte in först under andra halvåret
1959.

När det i dag i statsverkspropositionen
konstateras, att vi under 1959 haft en
produktionsstegring med 4,5 procent, så
är det en mycket kraftig produktionsökning.
Men den framstår såsom ännu starkare
om vi erinrar oss, att den i huvudsak
är resultatet av utvecklingen sedan
den 1 juli 1959. Första halvåret uppvisade
nämligen en mycket liten produktionsstegring,
men sedan har utvecklingen
gått så raskt, att vi inom den
svenska industrien har en årsökning på
i genomsnitt 4,5 procent.

Vi skall komma ihåg, att detta har
skett samtidigt som arbetstiden har
förkortats och samtidigt som arbetarantalet
ända fram till och med september
var lägre än under 1958. Först under
september månad vände utvecklingen beträffande
arbetskraften. Då skedde nyanställningar
i större utsträckning, så
att vi nu har en större arbetarstam sysselsatt
än 1958. Tar man hänsyn till dessa
faktorer, framstår produktionsökningen
på 4,5 procent såsom ännu mera
förnämlig; den innebär ju ingenting
mindre än att vi har haft en stegring av
produktiviteten som är vida större än 4,5
procent. Ja, vi kan uppskatta produktivitetsstegringen
till mellan 6 och 7 procent
för 1959, och allt tyder på att utvecklingen
kommer att bli likadan under
1960 som den varit under andra
halvåret 1959.

Med detta för ögonen måste man naturligtvis
säga, att vi har kunnat notera
en framgångsrik utveckling. Vi har ett
läge i dag, som innebär en god, ja, vi kan
säga en mycket hög sysselsättning; och
problemet för svensk industri i dag är
inte atl sälja och inte att skaffa order,
utan det iir att skaffa arbetskraft. Orderingången
i svensk industri i dag är så
stor, att företagarna själva betraktar
orderingången såsom oroväckande, tv

Statsverkspropositionen m. m.
industrien har i allmänhet ingen möjlighet
att fullgöra alla de åtaganden som
man nu gör. Detta gäller de stora industrigrupperna,
som är grundläggande
för den svenska ekonomiens utveckling.
Däremot gäller det givetvis icke sådana
industrier som exempelvis textilindustrien
och andra näringar, som bygger
på importerade råvaror och har att utstå
en helt annan konkurrens från utlandet
än skogsindustrien, järnhanteringen och
verkstadsindustrien.

Flera talare, herr Ewerlöf och herr
Lundström och andra, har här beklagat
sig över industriens konkurrensläge. Ja,
när hade vi inte anledning att bekymra
oss för industriens konkurrensläge? Det
kommer vi alltid att få ha som ett
problem i detta land, ty vi kan aldrig
räkna med att komma dithän, att svensk
industri skall ha en sådan slagkraft, att
den icke berörs av konkurrens från andra
länder. Jag skulle vilja beteckna konkurrensen
på den internationella marknaden
såsom en naturlig företeelse, som
man alltid har att ta hänsyn till.

Men om herrar Ewerlöf, Lundström
m. fl. med sitt resonemang om svårighet
att konkurrera menar, att svensk industri
iir utslagen eller håller på att bli utslagen,
är det fullständigt fel. Den svenska
exporten har stigit inte bara under 1959,
den har stigit kontinuerligt under hela
efterkrigstiden, och vi har i dag en exportvolym
som är större än någonsin i
svensk historia. Allt tyder på att exportvolymen
kommer att öka även under
1960. Det noterar jag för min del
med stor tillfredsställelse, och det är
det bästa svaret till alla som säger, att
svensk industri inte kan konkurrera.
Svensk industri kan konkurrera och kan
göra det därför att svensk industri är
väl utvecklad, har en hög teknik, har en
skicklig arbetarstam och skickliga tekniker.
Svenska varor letar sig ut i konkurrens
med länder, där man har en lönenivå
som är lägre och där förutsättningarna
även i iivrigt i många avseenden
borde vara bättre än de är i vårt
land.

En ständigt återkommande fråga när
det gäller konkurrensen är, att den re -

112

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Statsverkspropositionen m. m.

lativa lönekostnaden i vårt land stiger
snabbare än i flertalet andra länder. Ja,
låt mig till detta säga, att självfallet stiger
lönekostnaden hastigare i vårt land
under vissa perioder, liksom den stiger
hastigare i andra länder under andra
perioder, men oavsett om lönekostnaden
stiger hastigare hos oss under en viss
period eller inte, så säger detta i och
för sig ingenting om möjligheten att konkurrera.
Vad som är utslagsgivande är
nämligen inte den relativa ökningen av
lönekostnaden; det som fäller utslaget
är den faktiska produktionskostnaden,
och det är där som svenskt näringsliv
väl har hållit sig framme, vilket i dag
innebär att industrien kan konkurrera
på många av de marknader, som vi tidigare
icke hade någon kontakt med.

I detta sammanhang skulle man naturligtvis
kunna ta upp många frågor
som har en direkt anknytning till de
löneförhandlingar som pågår på den
svenska arbetsmarknaden. Jag skall för
min del inte göra det, men jag vill säga
till alla, som hyser så stora bekymmer
för löneförhandlingarna och fruktar att
de skall innebära så enorma risker ur
inflationssynpunkt: Ni gör er skyldiga
till betydande överdrifter! Ett faktum
är — vilket erkännes av ekonomer •—
att hittills är det inte konsumtionssidan
som har skapat det inflatoriska läget i
vårt land, och det är ingenting som säger,
att just konsumtionssidan innebär
risk för en kommande inflation. Det förhållandet
råder därför, att löntagarna
icke har kunnat erhålla en reallönestegring
av någon nämnvärd omfattning.
Konsumtionen och dess ökning har hållits
inom en mycket begränsad ram, och
även om lönerna under de kommande
förhandlingarna skulle ökas, innebär det
ändå att konsumtionsstegringen kommer
att hållas inom en mycket snäv ram.
I statsverkspropositionen säger man, att
därest lönerna skulle öka med 3 procent,
innebär det att konsumtionen inte kommer
att stiga med mer än 1 procent.

Är det detta som man vill göra ett
stort nummer av och göra gällande, att
det medför risk för inflation i vårt land?
Jag vill för min del bestämt tillbakavisa

att så är förhållandet. Nej, risken för inflation
kommer från annat håll, och inte
minst från företagarvärlden själv, ty med
den enorma likviditetsförstärkning, som
har ägt rum i svenskt näringsliv under
1959, har vi ett lantent hot mot den
ekonomiska utvecklingen i vårt land som
är vida större än det som kan åstadkommas
genom de löneförhandlingar, som
nu pågår.

Vi bör komma ihåg, att likviditetsförstärkningen
i industrien har gått mycket
raskt, och den har gått så mycket
raskare därför att industriens likviditet
gynnats genom direkta riksdagsbeslut.
Låt mig erinra om avskaffandet av investeringsavgiften,
vilket hade effekt under
1959! Den sänkta skattesatsen för
bolagsbeskattning har effekt för 1960.
Vidare har företagen rent allmänt gynnats
likviditetsmässigt. Jag gör mig säkerligen
inte skyldig till någon överdrift
om jag säger, att när boksluten för
1960 så småningom kommer att presenteras
i olika industrier i vårt land får
vi se rekord i vinstutvecklingen, kanske
främst på grund av att företagen av
skattemässiga skäl skjuter över vinster
från 1959 till 1960 på grund av skattesatsens
sänkning innevarande år.

Självklart är en sådan utveckling inte
så angenäm för de stora löntagargrupperna,
som samtidigt för sitt vidkommande
får notera praktiskt taget stillestånd
i konsumtionsutvecklingen. Vi är
inne på en snedbelastning i den svenska
samhällsutvecklingen, som i längden
inte kan få försiggå. Det tycks ha kommit
på modet att man skall angripa konsumtionen
från olika utgångspunkter.
Det går till en tid, men jag vill säga att
det i längden inte är möjligt. Löntagarorganisationerna
kommer själva att tillse,
att den utvecklingstrenden kommer
att brytas. Ty när den samtidigt innebär,
såsom jag redan har framhållit, att likviditetsförstärkningen
och vinstutvecklingen
i näringslivet blir vad den nu
håller på att bli och vad som blir ett
faktum under 1960 och 1961 — ja, då är
vi inne i en utveckling som är ytterst
allvarlig och som kanske blir mer allvarlig
än den ekonomiska situationen vi

Måndagen den 25 januari 19G0 ein.

Nr 2

113

har haft att brottas med under senare
tid.

Vad har konsumtionsutvecklingen inneburit
under en period, låt mig säga
från början av 1950-talet? Jo, den privata
konsumtionens andel i nationalinkomsten
har ständigt sjunkit sedan början
av 1950-talet. Medan den privata
konsumtionen 1950 tog i anspråk 62 procent
av nationalinkomsten, var siffran
1954 nere i 56 procent, 1959 också i 56
procent, och för att nu citera nationalbudgeten
räknar man med att konsumtionens
andel av nationalinkomsten för
1960 kommer att sjunka till 54 procent.

Om det är denna utveckling, som enligt
vad de borgerliga partiernas talare
menar innebär risk för inflation från
konsumtionens sida, tror jag att vi har
anledning att mycket starkt tillbakavisa
detta påstående. Detta är en utveckling
som icke kommer att ha någon inflationistisk
inverkan. Jag upprepar vad jag
redan har sagt, nämligen att riskerna för
inflation kommer från annat håll. Naturligtvis
har denna utveckling, när man
har pressat ned konsumtionens andel i
nationalinkomsten, inneburit att man
har kunnat investera mer — den offentliga
konsumtionen har liksom de offentliga
investeringarna och liksom de
privata investeringarna stigit starkt.

Det är självklart att detta har betydelse
på lång sikt även för löntagarna.
Jag vill klart säga ut, att stora investeringar
i nuet är till förmån för löntagarna
i en framtid. Men här är det fråga om
avvägningen mellan konsumtion och investering
och hur mycket man kan och
bör pressa konsumtionen för att få utrymme
för investeringar, som i ett läge
som det nuvarande i stor utsträckning
innebär att vi också ökar risken för inflation.

Jag hoppas med detta ha gjort klart,
att vi från löntagarnas sida tillbakavisar
allt tal om att det iir lönen, som är den
stora busen i den ekonomiska utvecklingen
och innebär den stora risken för
inflation. Det är felaktigt att påstå detta.

När vi nu talar om den utveckling, som
vi står inför år 1960, iir det självklart
att man gärna kommer in på de pro 8

Första kammarens protokoll 1!)60. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
blem, som har diskuterats under denna
remissdebatt: hur statens finanser skall
ordnas, omsättningsskatten eller om man
i stället för omsättningsskatten skall spara
— som herr Ewerlöf har framhållit.
Jag vill då påstå, att i den situation, som
riksdagen befann sig i hösten 1959 när
omsättningsskatten genomfördes, fanns
det inte något annat val. Om man skulle
ha gått vad som kan kallas för besparingsvägen,
så skulle det för de små och
medelstora löntagarna ha skapat en situation
som hade varit avsevärt värre än
vad omsättningsskatten innebar, och det
är något som vi inte vill vara med om.

Högerpartiet talar ofta om vardagsmänniskan.
Jag känner nog fler vardagsmänniskor
än herr Hjalinarson,
och jag är övertygad om att den medicin,
som högern rekommenderar, vore
ett hårt straff för vardagsmänniskan.
Den skulle försämra vardagsmänniskans
ekonomiska situation långt värre än de
svårigheter, som uppstår genom omsättningsskatten.

Herr Ewerlöf rekommenderade i sitt
anförande i dag högerns spargrogram.
Jo tack, vi känner till högerns sätt att
spara! Vad är det detta program gäiler?
Det gäller egentligen på vem man skall
lägga de tyngsta bördorna. I den ekonomiska
situation, som vi har befunnit
oss i och som vi alltjämt har att brottas
med, innebär ju högerns medicin ingenting
annat än att den tyngsta bördan
lägges på dem, som har svårast att bära
den. Det är mot den bakgrunden, som
vi på nytt tillbakavisar det program,
som högern för fram och kommer att
föra fram även i den förestående valrörelsen
och som man säger vara till båtnad
för löntagarna.

Samtidigt har i dag deklarerats från
högerns sida i andra kammaren, att högern
skall göra vad den kan för att
upphäva den tidigare beslutade tjänstepensioneringen.
Jag vill framhålla, att
om högern verkligen kommer att göra
allvar av sin avsikt, så har den redan
från början skapat en ny strid inom det
svenska samhället. På löntagarnas sida
kommer vi icke att finna oss i en ändring.
Vi kommer att göra vad vi kan

114

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Statsverkspropositionen m. m.

för att motverka den, och vi kommer
för detta att använda alla de demokratiska
medel, som vi har till vårt förfogande.
Men förmodligen kan väl högern
icke realisera sina avsikter under ännu
något år. Och när man väl har kommit
några år framåt i tiden, har det svenska
folket i praktiken fått en sådan kännedom
om och sådana erfarenheter av
vad tjänstepensioneringen innebär, att
inte ens högern vågar föra fram ett förslag
om tjänstepensioneringens avskaffande.
Det förslaget är dömt att misslyckas
redan från början.

Tiden medger inte att jag närmare
går in på räntepolitiken, även om det
skulle vara frestande. Jag har inte enbart
positiva synpunkter att framföra,
utan även kritik. Felet med vår räntepolitik
ligger nämligen däri — även om
en räntestegring just nu kan vara motiverad
från ekonomiska utgångspunkter
— att man inte tidigare har företagit
en räntesänkning. Vi har kommit
över lågräntepolitikens period. Men vi
har tydligen också kommit över perioden
med rörlig ränta så till vida, att
räntan håller på att bli rörlig endast åt
ena hållet, uppåt, i stället för att vara
rörlig både uppåt och nedåt. Däri ligger
faran med den räntepolitik, som nu
förs. Räntan borde ha sänkts under hösten
1959, för att sedan stiga vid den
tidpunkt, som nu skedde. Räntehöjningen
hade då fått samma effekt som nu,
men räntan hade kommit att ligga på
en lägre nivå. För närvarande är räntan
en halv procent högre än som varit nödvändigt.

Herr talman! Jag har väl nu snarFför"-brukat den tid, som står till mitt förfogande.
Låt mig avslutningsvis säga om
utvecklingen i vårt land, att sysselsättningsfrågorna
givetvis är av framträdande
betydelse för löntagarna. Frågan har
belysts i tidigare replikväxling mellan
oppositionsledarna och statsministern.
Jag har kanske inte så mycket att tilllägga
till vad statsministern har anfört,
ty den inställning, som där kom till uttryck,
var så positiv beträffande sysselsättningsfrågorna,
att den står i full
överensstämmelse med vad löntagarnas
organisationer anser.

Det finns emellertid mörka fläckar i
fråga om sysselsättningspolitiken. Vi
har under de senaste dagarna fått uppleva
fabriksnedläggningar i Gävle, i
Harg och Valdemarsvik. Jag vänder mig
inte mot den strukturella förändring,
som svenskt näringsliv måste genomgå.
Vi får kanske uppleva fler fabriksnedläggelser.
Men vi måste komma dithän,
att vi får ett inflytande från samhällets
sida över lokaliseringen av nya eller
redan uppbyggda företag. Det är orimligt,
såsom det nu sker i Valdemarsvik,
att samtidigt som ett företag nödgats
upphöra, så görs också en hel ort praktiskt
taget industrilös. Det står i vida
fältet, om man kan få nya företag att
flytta till orten och till fabrikslokalerna.

Vi kan inte i längden stå till svars
med att lokaliseringspolitiken bedrives
på en höft. Vi måste se till att man med
lämpliga medel kan intressera industri
och näringsliv att förlägga anläggningar
till sådana orter, där de kanske behövs
mer än på sådana orter, där näringslivet
nu starkt utvecklas. Den svenska
riksdagen och det svenska samhället har
ansvar även för bortglömda landsändar,
som östra Sverige i viss utsträckning
håller på att bli till följd av den strukturella
omvandling, som svenskt näringsliv
genomgår.

Det kanske finns anledning att snart
återkomma till frågan om lokaliseringspolitiken
med de erfarenheter, som industrinedläggelser
skapar i vårt land.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Låt mig först i likhet
med flera föregående talare få uttala ett
ogillande av det sätt, på vilket TV-utsändningen
har ordnats vid detta tillfälle.
Den vältalighet som hans excellens
statsministern nyss utvecklade från denna
plats är ett utmärkt exempel på hur
debatten snedvridits genom den utsändning
som har ägt rum här i dag.

Nionde huvudtiteln erbjuder i år liksom
vid många tidigare tillfällen ett föga
uppmuntrande studium. Inte minst
gäller detta allt som har med högre undervisning,
forskning och försöksverksamhet
att göra. Punkt efter punkt är

Måndagen den 25 januari 19C0 em.

Nr 2

115.

det samma visa i departementschefens
yttrande: »detta anslag», respektive

»denna anslagshöjning anser jag mig
inte kunna tillstyrka». Eller också får
vederbörande en spottstyver — en bråkdel
av vad som begärts.

I ett par år har t. ex. lantbrukshögskolan
begärt anslag för att kunna tillgodse
den högre undervisningens och
forskningens mycket stora lokalbehov.
Resultatet kan anges ungefär så här.
E’örra året fick högskolan anslag till ett
stängsel, i år blir det pengar till en avloppsledning.

Ett annat exempel: under många år
fram till 1950 var anslaget till Weibullsholm
ungefär en tredjedel av anslaget
till Sveriges utsädesförening. Under den
senaste 1 O-årsperioden har det sistnämnda
anslaget glädjande nog undan för undan
höjts och upptas nu till över
1 600 000 kronor, medan det förra endast
höjts till 210 000 kronor, d. v. s.
det är nu endast omkring en åttondedel
av anslaget till föreningen. Utredningar
av olika slag har vid upprepade tillfällen
anförts som motiv för att inte höja
anslaget till Weibullsholm. I anledning
av motioner har jordbruksutskottet vid
flera tillfällen gjort uttalanden i syfte
att åstadkomma en rimligare behandling
av Weibullholms anslagsfråga.

I årets statsverksproposition har äntligen
frågan om resistensförädlingen,
som nu huvudsakligen hedrives vid Sveriges
utsädesförening och vid Weibullsholm,
bragts ett gott stycke närmare sin
lösning. Utsädesföreningen har sålunda
fått sitt anslag för detta ändamål höjt
med 35 000 kronor till 100 000 kronor.
Men Weibullsholm, som också lagt ner
mycket arbete på att intensifiera denna
gren av förädlingsverksamheten, som
anställt cn specialist för detta ändamål
och som håller på att inrätta ett viixtpatologiskt
laboratorium, får ingenting
härför fastän lantbrukshögskolans styrelse
tillstyrkt det av Weibullsholm begärda
beloppet 35 000 kronor.

Jordbrukets forskningsråd hade begärt
en ökning av anslaget med 700 000
kronor till 2 miljoner kronor, fastän
goda motiv förelåg att begära mera.
Härom säger departementschefen: »Med

Statsverkspropositionen m. m.
hänsyn till den stora betydelse forskningen
har för den fortsatta rationaliseringen
och effektiviseringen av jordbruksnäringen
vill jag förorda ...», och
så kommer det en höjning med 130 000
kronor i stället för begärda 700 000 kronor.

När man läser detta kan man inte underlåta
att fråga sig: Inbillar sig verkligen
jordbruksministern, att folk tror,
att han menar något med sina vackra
fraser om jordbruksforskningens betydelse,
när hans gärningar talar ett helt
annat språk? Bland jordbruksforskarna
är i varje fall den uppfattningen allmän,
att jordbruksministerns fagra tal inte
är något att lita på. Ja, det finns till och
med de, som ifrågasätter, om han i
grund och botten inser vilken betydelse
forskningen har för jordbrukets utveckling.

I många fall är anledningen till att
anslag ej kunnat tillstyrkas den, att utredningar
står i vägen. Det motivet får
duga även för att avstyrka större delen
av det anslag på 739 400 kronor, som
lantbrukshögskolans styrelse begärt för
byggnadsarbeten vid försöksgårdar och
vid Ultuna. Departementschefen säger:
»Med hänsyn framför allt till att jordbruksförsöksverksamlieten
befinner sig
under utredning kan jag inte tillstyrka»,
etc. Men mycket av det, för vilket medel
begärts, har icke något som helst samband
med utredningen. Jag skulle vilja
nämna ett enda exempel. Den snart
hundraåriga bron över Fyrisån, den

s. k. vindbron, som förbinder Ultuna
och Kungsängen med varandra, är i
mycket dåligt skick och behöver sättas
i stånd. Den behövs för jordbrukets behov
alldeles oavsett vad jordbruksförsöksutredningen
kommer att föreslå.
Men här måste alltså jordbrukshögskoleutredningens
förslag avvaktas.

En av de få anslagsökningarna — om
man nu bortser från rent automatiska
ökningar — gäller förstärkningen av
hushållningssällskapens resurser för
driftekonomisk rådgivning och upplysning.
De 90 000 kronor, som anvisats
för detta ändamål, hade enligt min mening
kunnat användas betydligt bättre,

t. ex. för en fiskerikonsulent i Bohuslän.

116

Nr 2

Måndagen den 25 januari 1960 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Min uppfattning är nämligen att för rådgivningen
bland jordbrukarna har lantbruksekonomerna
i regel inte en tillräckligt
solid grund av fackkunskaper
om växtodlingens och husdjursskötselns
förutsättningar och de på jordbrukets
resultat inverkande faktorerna av teknisk
vetenskaplig och biologisk art.
En förstärkning av konsulentverksamheten
rörande t. ex. dikning och bearbetning,
kalkning och gödsling, växtodling
och växtskydd, kampen mot ogräset,
maskinteknik, husdjurens utfodring
och skötsel m. m. skulle vara av ojämförligt
mycket större värde än den nu
föreslagna förstärkningen för att anställa
ekonomikonsulenter. Den driftekonomiska
planeringen görs, menar jag, bäst
av personer med grundliga fackkunskaper
i de egentliga agronomiska ämnena
i förening med ekonomisk skolning.

Det har i dag ägnats en viss, enligt
min mening, alltför stor uppmärksamhet
åt ett uttalande om det svenska jordbruket,
som fällts av chefen för konjunkturinstitutet.
Detta uttalande är enligt
min mening bara ett exempel på att det
finns nationalekonomer, som är djupt
okunniga om jordbrukets, enkannerligen
det svenska, förutsättningar och utvecklingsmöjligheter.

Det har under dagens debatt från flera
håll rests krav på ökade anslag för
hjälpen till de s. k. underutvecklade länderna
eller, som jag föredrar att säga,
till de svältande folken. Jag delar helt
den uppfattningen, att vi måste lägga
ned mera kraft i arbetet på att hjälpa
nödlidande människor, framför allt om
vi kan ge hjälpen som hjälp till självhjälp.
Jag vill emellertid inte underlåta
att säga, att de flesta av de förslag, som
på senare tid framförts här i landet, går
vid sidan av det, som är det globala
problemets kärna, nämligen att avskaffa
svälten. Även om det ibland skymtar
ovidkommande motiv, som t. ex. att bereda
avsättning för egna exportvaror, är
det ingen tvekan om att det för de flesta
svenskar är rent humanitära motiv, som
bestämmer deras beredvillighet att hjälpa.
Det finns, menar jag, anledning att
gång på gång upprepa, att det viktigaste

i denna hjälp är kampen mot svälten.
Den kampen kräver en jätteinsats av kapital
och bör därför helst organiseras
inom de stora internationella sammanslutningarna,
framför allt Förenta Nationerna.
Men jätteinsatser måste göras,
ty svälten kan undanröjas, alla människor
kan få sina timliga behov tillgodosedda.

Om vårt land skall kunna medverka i
den stora investering, som fordras för
att hjälpa dessa folk måste vi, som herr
Boheman tidigare i dag mycket bestämt
uttalat, se till att vi har en valutareserv
av tillräcklig storlek.

Jag skulle i detta sammanhang för att
ytterligare belysa min uppfattning vilja
säga, att med anledning av den överenskommelse,
som på sin tid träffades om
att Somaliland skulle bli fritt år 1960,
skrev New York Times för några år sedan
följande: »Friheten skall också vara
frihet från farsoter och svält. . . Somaliland
kommer inte att bli fritt, vare sig
1960 eller vid någon annan tidpunkt,
om inte de svåra farsoter, som nu härjar,
reduceras till ett civiliserat minimum.
Det kommer inte att bli fritt, förrän
hungerns spöke har förjagats.

Denna sanning gäller för hela den
ekonomiskt underutvecklade delen av
världen, och här har vi framtidens centrala
problem.»

Det är detta centrala problem, som
vi svenskar måste vara med om att lösa,
och vi måste lösa det i samverkan med
andra folk.

Då tiden nu var långt framskriden
och många talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på hemställan av herr
talmannen, att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl.
propositioner skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 23.29.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 26 januari 1960

Nr 2

117

Tisdagen den 26 januari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 15, till Konungen angående val av ledamöter
och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behovunder
budgetåret 1960/61, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1959/60.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! När jag i fjol kom hit
till riksdagen som ny ledamot, fick jag
uppleva hurusom finansministern då
målade den ekonomiska situationen i
ganska dystra färger. Stor pessimism talade
även det underskott i budgeten om,
som då angavs till cirka 500 miljoner
kronor och vilket sedan steg månadsvis
fram till höstriksdagens »Operation
Oms», Riksdagen, d. v. s. kommunisterna,
följde snällt socialdemokraterna i
omsmanövern. Svenska folket fick försöka
fördraga den nyårspresenten, och
handlande och servicemän fick ta på sig
krånglet med inkasseringen. Tänkte man
månne så här: Detta är ett nödvändigt
ont, ty hushållskassan går ej ihop för
hushållschefen Sträng?

Men denna tanke varade inte mer än
11 dagar, tv då presenterade statsrådet
Sträng svenska folket en finansplan, som
gav eu helt annan bild av vår ekonomiska
situation än vad som framkommit
under oms- och knapphetsåret 1959. To -

talsumman var den största hittills och
2 300 miljoner mer än i fjol med ett
framräknat överskott på 280 miljoner.
Framtidsprognoserna är nu så optimistiska
att man inte kan undgå att sätta
upp en förbluffad min över omsvängningen
på bara dessa månader.

Vi presenteras nu en budget, där allt
— eller nästan allt utom jordbruket, som
alltjämt ligger på minus — visar ganska
stora plus. Den nya budgeten bär den
höga standardens och de stora löftenas
prägel. Synd bara att man har litet svårt
att tro på prognoserna från finansdepartementet.

Den kommande lönerörelsen kommer
väl att sopa med sig det mesta av optimismen
i budgeten. Herr Geijer sade
i går, att han inte tror på talet om lönerörelsernas
prishöjande effekt, men det
är kanske litet olika uppfattningar om
den saken. Visserligen kan man inte ge
lönerörelserna hela skulden för prisstegringarna,
men de utgör utan tvekan
en väsentlig pådrivande faktor. Man behöver
ju bara tänka på att 1 procent i
löneförbättring till statstjänstemännen
betyder en merutgift av 50 miljoner kronor
för statskassan. Proportionellt samma
effekt i oinkostnadshöjandet och därmed
även prishöjande avseende har naturligtvis
motsvarande lönehöjning på
den allmänna marknaden. Var säker på
att folk allt oftare frågar sig, om denna
karusell skall fortsätta att snurra till
dess att vårt näringsliv förlorar sin konkurrenskraft
på världsmarknaden. Vad
kommer då att ske?

Socialdemokraterna har under många
valår alltid lyckats att lansera någon
viss fråga till valparoll. Det är svårt att
skönja vilken parollen kommer att bli
i år, men kanske det blir den goda ekonomien,
den gode rikshushållaren? Se
vad vi uppnått tack vare omsen, se hur
bra vi är, kommer man kanske att säga
från socialdemokratiskt håll, och så

118

Nr 2

Tisdagen den 26 januari 1960

Statsverkspropositionen m. m.

fortsätter man: Nu vill den stygga oppositionen
beröva vårt land denna duktiga
regering.

Det finns nog en möjlighet att en och
annan svensk medborgare inte tycker
riktigt så som regeringen, särskilt när
man finner att de pengar, som man får i
avlöningskuvertet eller som betalning för
den eventuella varan, blir allt mindre
värda samtidigt som skatterna stiger.

Det skall här konstateras, att den automatiska
ansvällningen är stor. Det blir
därför nödvändigt att begränsa vissa ansvällningstendenser
som jämt och ständigt
gör sig breda inom förvaltningen,
vid statens inrättningar och allmänna
verk. En översyn, syftande till en stark
rationalisering, synes ständigt nödvändig.
All nytillsättning av ämbets- och
tjänstemän måste prövas med största
kallsinnighet, detta inte minst därför
att vi otvivelaktigt har satsat för litet
på vissa områden. Jag tänker här särskilt
på teknikerutbildningen och vissa
vetenskapliga områden. Följer vi inte
med på dessa fält blir det till stort förfång
för vårt land i fortsättningen.

Jag vill dock ge våra båda senaste
ecklesiastikministrar en eloge, både
landshövdingen Ivar Persson och statsrådet
Edenman, den förste för hans
start av skolreformen och tillsättning av
den universitetsutredning, som nu statsrådet
Edenman med kraft och vilja genomför.

Jag vill med detta ha sagt att sträng
sparsamhet skall iakttagas, men ej till
priset av en svältfödd utbildning och
forskning. Dessa verksamhetsgrenar är
en framtidsinvestering, som skall ge oss
möjlighet till framtida försörjning.

Ja, detta är ting som det är nödvändigt
att satsa på, men för dessas skull
skall vi inte glömma de andliga värdena,
som jag tror är det nödvändiga
komplementet till de materiella framstegen.
Tyvärr vill man gärna i vår tid
sä helt gå upp i sin materiella försörjning,
att man tappat kontakten med de
värden som religion och livsåskådning
ger. I vår hetsade tid med rekordfart
och standardjäkt håller det på att bli
synd om människan själv. I Pearl Bucks

bok »Guds män» berättas om den framgångsrike
tidningsmagnaten, den ytterst
effektive affärsmannen, som slutade i
psykisk och andlig misär. »Han torterades
av själens eviga osäkerhet», säger
boken. Den bilden har alltför många
motsvarigheter i verkligheten.

En god levnadsstandard är eftersträvansvärd,
men vi skall inte förlora själen
ur sikte. Vår tid blir så ytterligt effektiv,
så ytterligt rationell, att man förlorar
meningen och sin harmoniska uppfattning
om det väsentliga i tillvaron.
Jag vet att det finns en del, även här
i denna värderade församling, vilka anser
att kristendomsundervisningen över
huvud taget innebär bortkastad tid, en
onödig belastning. Ja, somliga kan patetiskt
utropa: »Hur kan man ha rätt att
tvinga barnen att sitta och höra på religionsundervisning?»
Jag skulle vilja
låta frågan gå i retur till dessa och
säga: »Hur kan man ha rätt att underlåta
att genom denna undervisning, såväl
som annan, ge barnen möjlighet att få
en inblick i ämnet för att sedan som
vuxna själva fritt få välja den livsåskådning
som passar dem och deras kynne?»

Tyvärr finns det en tendens att nära
nog systematiskt liksom döma bort och
bagatellisera den kristna kulturmiljö,
som otvivelaktigt varit och är fundamental
i västerländsk kulturuppfattning. Jag
hör inte till dem som vill överdimensionera
dessa värden. Vi skall dock hålla i
minnet, att om vi raserar dem, har vi i
detta stycke intet att sätta i stället.

Själv är jag övertygad om att människorna
behöver dessa livsnormer, inte
minst i vår tid. Jag har en bestämd
känsla av att det under den gångna
generationen, ja även i vår generation,
har varit på modet att hysa en förutfattad
negativ uppfattning om kristendomen.
Detta har dock inte gett oss det
idealsamhälle, som många av den gångna
generationens »kulturradikaler» tänkte
sig. Det har inte heller undanröjt
eller förminskat problemen kring vår
tids ungdom. Måhända saknas den stadga
och det innehåll åt livet både för den
enskilde och för folken, som den kristna
livssynen ger.

Tisdagen den 20 januari 1960

Nr 2

119

Det är sådana synpunkter jag skulle
vilja lägga på frågorna både när vi behandlar
dem anslagsmässigt inom åttonde
huvudtitelns ram och när vi annars
skall fatta ståndpunkt i sådana ämnen.
Centerpartiet har i år framlagt sina synpunkter
härpå i en nu avlämnad motion,
där vi även vänder oss mot ecklesiastikministerns
nej till vidareutbildningen
av folkskollärare i kristendom,
en kurs som skolöverstyrelsen föreslagit
och vars kostnader är upptagna till endast
17 000 kronor, alltså en mycken liten
summa till en betydelsefull uppgift.

Friheten hör till de mänskliga rättigheterna.
Den sanna friheten förutsätter
ansvarskänsla och en viss grad av mognad
för att kunna bäras. Det är de äldres
plikt att lära de unga att komma dithän.
Föräldrars och skolors ansvar är stort.
De som eftersträvar den kristna linjen
som livssyn, måste slå vakt om dess värden
så att den fyller sin uppfgift och
har förmåga att verka även i denna tid,
som så väl behöver en livsnorm som riktpunkt.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Tillåt mig att först göra
en liten randanmärkning till herr Geijers
anförande under gårdagen.

Herr Geijer är ju alltid självsäker när
han uppträder, och den attityden frångick
han heller inte i går. Den mycket
ljusa bild han tecknade av företagarnas
situation är möjligen riktig på några områden,
men att generalisera som herr
Geijer gjorde är grovt felaktigt. Hela
herr Geijers anförande måste betraktas
som ett slag i ansiktet på de tusentals
småföretagare som fått sänka sin standard
för att klara svårigheterna. Textilindustriens
och sågverkens situation känner
vi till, jordbrukarnas likaså. Det
är att beklaga, att TV-tittarnas sista intryck
från remissdebatten blev två skarpa
kontraster — en skönmålning av vår
ekonomi ocli en ful vrångbild av högerpartiet.

Man kan göra följande reflexioner. Vi
har inte och har inte haft några flyktingproblem
och inte heller några krigs -

Statsverkspropositionen m. m.
skador i vårt land. Vi har haft god sysselsättning.
Staten har under en tid, då
inkomsterna varit större än någonsin
förut i modern tid, ändå tvingats skuldsätta
sig så hårt att räntan hotar bli en
av de allra största utgifterna i budgeten.
Vi har haft en hygglig produktionsutveckling.
Men ändå är den framtida
ökningen av produktionsvolymen
överintecknad till sista kubikmillimetern
av kostnadskrävande reformer. Vi
har världens högsta direkta skatter, och
de indirekta skatterna stiger oavbrutet.
Sedelpressarna arbetar, men ändå fattas
det pengar för regeringen, så att en stor
del av finansdepartementets tid går åt
till att söka efter nya skattekällor. Man
frågar sig: Finns det över huvud taget
några reserver att anlita vid en eventuellt
kommande påfrestning? Allt tycks
vara uttömt. Vår situation kan liknas vid
en löpares som förbrukat alla krafter
före sista varvet — den löparen kan inte
hävda sig i konkurrensen.

Vårt land har just börjat en hård
kamp inom sjustatsmarknaden, där enbart
kalla ekonomiska regler kommer
att gälla i stigande grad under 1960-talet.
Vi behöver i dag se om vårt hus och
skapa reserver och förutsättningar att
möta eventuellt kommande påfrestningar.
På 1940-talet var vårt land en ostörd
oas, omgiven av idel trasiga länder med
trasig produktionsapparat och ekonomi.
Då var det inget problem att resera.
Men under 1960-talet blir vi obarmhärtigt
utsatta för trycket från Centraleuropas
välrustade och konkurrenskraftiga
industrier Det är en helt annan och ny
situation, som kräver en helt annan och
ny politik.

Men detta var bara en randanmärkning,
herr talman. Jag har anmält mig
till det oratoriska maratonlopp, som väl
en remissdebatt kan liknas vid, i akt
och mening att säga några ord dels om
den sociala politiken, dels om skattepolitiken.

Jag förmodar att finansministern gör
anspråk på att den budget, som nu går
till behandling i vederbörande utskott,
kompletterad med den räntehöjning som
riksbanken företog så hastigt att somliga

120

Nr 2

Tisdagen den 20 januari 1960

Statsverkspropositionen m. m.
inte hann tänka, skall vara ett effektivt
vapen mot den inflation som alla påstår
sig frukta. Om sparsamheten hade varit
lika konsekvent på de andra huvudtitlarna
som den har varit när det gäller
jordbrukets huvudtitel och hovförvallningen,
så hade allt varit gott och väl.
Då hade ingen omsättningsskatt behövt
tillgripas. Nu har emellertid ökningen av
statsutgifterna fått fortsätta på alla områden,
och därför är inflationsfaran inte
heller ur världen. Det hjälper inte att
staten suger upp den enskildes pengar
genom ökade skatter, om den sedan genast
blåser ut dem i en ständigt ökad
statsapparat. Som inflationsbekämpande
medel är ett sådant tillvägagångssätt fullständigt
meningslöst. Det bygger på teorien
att om jag köper upp för 100 kronor
blir det inflation men om, bildligt
talat, herr Sträng tar denna hundralapp
och köper upp den blir det ingen inflation.

Så länge statsmakterna inte kan lägga
band på sin expansionslust kommer penningvärdet
alltid att vara i fara, om
man inte tillgriper tvångssparande eller
statlig lönereglering eller liknande
tvångsåtgärder, som ingen påstår sig vilja
tillgripa.

När finansministern i televisionen redogjorde
för sin budget hade han som
åskådningsmaterial tagit med sig en miljon
kronor att visa TV-tittarna. Beloppen
har ju blivit så stora på senare år, att
folk har svårt att göra sig en föreställning
om deras storlek. Femte huvudtitelns
utgifter t. ex. har nu nått den aktningsvärda
siffran av 4,5 miljarder kronor.
Om man till detta väldiga belopp
lägger de sociala utgifter som primärkommunerna,
landstingen och de landstingsfria
städerna har, når de sociala
kostnaderna i vårt land den i förhållande
till vår höga levnadsstandard
enorma siffran av 5,5 miljarder kronor.

Hur mycket pengar är det? Jag skulle
gärna vilja bygga vidare på finansministerns
penningstapel, som han visade
upp inför TV-tittarna. En miljon kronor
påstås i tusenkronorssedlar bli en bunt
på 9 centimeters tjocklek. En miljard blir
alltså en stapel med tusenkronorsedlar

som är 90 meter hög. De sociala kostnaderna
på 5,5 miljarder kronor blir alltså
en stapel av tusenkronorssedlar, som är
200 meter högre än Eiffeltornet. Denna
liknelse har jag använt enbart för att få
proportion på det hela. Med denna stapel
för ögonen ter sig högerpartiets besparingar
på 40 å 50 meter som en obetydlighet.
Det manar till eftertanke när
ordet socialvård hos vanligt folk har börjat
få en dålig klang.

Den sociala kostym, som samhällskroppen
i dag är skrudad i, tillskars ju
faktiskt för så där 15—20 år sedan. Den
har helt enkelt blivit omodern och passar
nu på många ställen mycket illa.

Det är en betydande överdrift att kalla
högerpartiets förslag på detta område för
»social rasering», som man alltid gör och
som statsministern gjorde även under
gårdagens debatt. Det rätta uttrycket är
»social rationalisering». Som denna politik
nu är utformad har vi hamnat i ett
meningslöst cirkulerande bakvatten där
löntagare med samma inkomster byter
pengar med varandra och där de verkligt
fula fiskarna tyvärr har stora möjligheter
att otillbörligt hugga för sig. Det
manar till eftertanke när det betraktas
som en god och lönande kunskap att
känna till den sociala bidragsgivningens
alla kryphål.

När det gäller skattepolitiken har den
av lättförståeliga skäl på senare år kommit
att dominera i den politiska debatten,
vilket jag för min personliga del tycker
är olyckligt, då det finns så många
andra viktiga problem att lösa och då
skatten i det i sig självt rika Sverige
inte borde vara något problem för dess
invånare.

I denna debatt har barnfamiljerna
kommit i centrum. Högerpartiet har beskyllts
för att driva en familjefientlig politik.
Det gjordes också under gårdagens
debatt. Tillåt mig att granska denna familjepolitik
en aning.

När barnbidraget infördes år 1948 bestämdes
det till 260 kronor om året och
ersatte barnavdraget. År 1950 höjdes bidraget
till 290 kronor efter ett tillägg
på 30 kronor, som ansågs ersätta den
bortfallna avdragsrätten vid den kom -

Tisdagen den 2G januari 1960

Nr 2

121

munala beskattningen. Sedan behölls
barnbidraget oförändrat vid 290 kronor
till den 1 januari 1958. Under denna tid
skedde som bekant en märklig försämring
av penningvärdet som på ett för
barnfamiljerna mycket ödesdigert sätt
urholkade bidragets realvärde. Fil. lic.
Brita Åkerlijelm har gjort en utredning
om familjepolitiken, som visar att barnbidraget
redan vid årsskiftet 1956/57
borde ha varit 480 kronor för att ha samma
realvärde och samma utjämnande effekt
som det hade år 1948. Men det var
bara 290 kronor. Inte ens i dag efter höjningen
på grund av omsättningsskatten
har barnbidraget lyckats nå upp till den
nivå som det borde ha haft redan år
1957. Detta visar klart och tydligt att
inflationen är det verkligt besvärande
för familjerna med en politik grundad
på enbart barnbidrag.

Det är helt enkelt regeringens oförmåga
att klara penningvärdet som är och
har varit inte minst barnfamiljernas
gissel. Nu kanske någon säger: Varför då
ta bort ett barnbidrag? Ja, man kan naturligtvis
lika gärna säga att det är fel
att sätta en borr i en tand som gör ont
och göra det onda värre, men man gör
det ändå, därför att man vill ha bort
upphovet till det onda och därför att
man vet att det blir bättre efteråt.

Jag har nyss påvisat att inflationen är
barnfamiljernas gissel, och inflationen
växer och trivs med höga statsutgifter.
Därför måste dessa utgifter till varje
pris bantas ned. Ser man enbart till ett
eller annat kvartal, kan man givetvis säga
att en inkomstminskning sker för
barnfamiljerna, men vi för ingen kvartalspolitik,
vi syftar till att med besparingar
komma åt roten till det onda.
Om man går den vägen, tar man också
första steget på en väg som litet längre
fram ger möjlighet till fortsättning, nämligen
ett kombinerat avdrags- och bidragssystem
med tyngdpunkten lagd på
barnfamiljerna och så småningom skattelättnader.
Jag iir övertygad om att allt
flera barnfamiljer börjar inse det riktiga
i den politiken.

Herr talman! .lag skall sluta med ett
annat problem, och jag skall med ett

Statsverkspropositionen m. m.
konkret exempel försöka belysa det problemet,
som är ett av de allra största
under 1960-talet, nämligen det förhållandet
att inkomstökningen uppslukas av
marginalskatter och obligatoriska avgifter.

Jag har ställt mig själv den här frågan:
Hur mycket kommer eu vanlig
svensk arbetare att få kvar av en normal
inkomstökning åren 1960—1968?
Jag har valt 1968 därför att folkpensions-
och ATP-avgifterna då är i full
kraft. Min uträkning avser en löntagare
med 12 000 kronor i årslön. Han är gift
och han bor i ortsgrupp 5. Kommunalskatten
är 14 procent både i år och 1968,
sjukförsäkringsavgiften endast en enhet
högre 1968. Folkpensionsavgiften har
jag beräknat till 4 procent i år och 6
procent 1968 samt ATP-avgiften till 3
respektive 10 procent på det pensionsgrundande
beloppet. Grunderna för
statsskatten har jag beräknat vara oförändrade
under hela inkomsttiden, och
detsamma gäller omsättningsskatten. Det
är alltså en ytterst försiktig beräkning,
så försiktig att de flesta väl är övertygade
om att den håller. Den indirekta skatten
har jag räknat fram genom att ställa
den totala indirekta skatten i relation
till den totala disponibla inkomsten enligt
de uppgifter som finns redovisade i
finansplanen, bihang 2 s. 53 och 65, och
jag har då kommit till 17,5 procent. Med
hänsyn till den väntade skärpta utländska
konkurrensen, arbetstidsförkortningen
och redan nu signalerad skärpt företagsbeskattning
för både industri och
jordbruk har jag beräknat den årliga inkomstökningen
inklusive pensionsförmånerna
till 3 procent.

Hur blir då utvecklingen för denne
vanlige löntagare under 60-talet? Föreslagna
skattelättnader i anledning av
omsättningsskatten är också medräknade.
På 12 000 kronors årsinkomst betalar
denne löntagare 1960 i direkta skatter
och obligatoriska avgifter 2 322 kronor
och i indirekta skatter 1 700 kronor,
alltså tillsammans 4 022 kronor eller
omkring 33 procent.

Av den möjliga löneökningen på 3 200
kronor fram till 1968 går omkring 1 000

122

Nr 2

Tisdagen den 26 januari 1960

Statsverkspropositionen m. m.
kronor till ATP. Den kontanta löneökningen
blir alltså 2 200 kronor, så att
den här löntagarens slutlön 1968 blir
14 200 kronor. Av detta belopp betalar
lian i direkta skatter och obligatoriska
avgifter 3 268 kronor samt i indirekta
skatter 1 932 kronor eller tillhopa 5 192
kronor. Även om riksdagen skulle sätta
sig med armarna i kors ända till 1968
och inte höja vare sig skatter eller avgifter
med en enda krona kommer dessa
ändå enligt tidigare fattade beslut för
denne löntagare att öka med 1 170 kronor
1968 och nå upp till totalt 5 192.

Detta betyder att av denne vanligt löntagares
löneökning på 3 200 kronor
kommer samhället i form av en handfull
politiker att bestämma över 2 170
kronor eller 68 procent! Denna trend i
utvecklingen kommer ju också mycket
klart tillsynes i de utredningar som
OEEC har giort på detta område. I andra
demokratiska stater har utvecklingen
varit den ^nkt motsatta.

Var och en kan ju lätt räkna ut hur
det går med inkomstökningen om t. ex.
omsättnin ss'' atten eller den kommunala
skatten skulle fortsätta uppåt, vilket man
mycket st kt kan befara med den negativa
instäl!n!ng som de makthavande visar
till besp : nf ar. En utveckling efter
samma linV som hitintills leder obönhörligen
t 11 stagnerad eller rent av till
en regress v inkomstutveckling under
1960-talet f"r den enskilde individen.
Om löneökningen skulle bli 4, 5 eller 6
procent om året i stället för 3 eller om
löntagaren skulle starta med mer än
12 000 kronor om året 1960, så blir givetvis
den p ocentuella behållningen av
löneökningen ännu mindre.

Inflation och progression är elektriska
harar, som det inte lönar sig för en vanlig
löntagare att ta upp jakten efter. De
resultat som herr Arne Geiier kan kämpa
sig till under löneförhandlingarna under
kommande år kommer att i allt stridare
strömmar hamna i statens kassakista eller
försvinna över handlarnas diskar i
inflationsdrakens gap.

Herr talman! Det är mot den bakgrunden
som man får se den stränga sparsamhetslinje
som vi förordar. Att för -

söka hejda den här utvecklingen innebär
väl ändå inte någon reaktionär politik.
Det är tvärtom — för att använda ett
av finansministern älskat uttryck — en
progressiv och framstegsvänlig politik.

Med dessa ord har jag bara önskat redogöra
för ett par av de svåra bekymmer
som skattebetalarna har att brottas
med i framtiden, bekymmer som årets
finansplan inte på något sätt har kunnat
undanröja.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Det förefaller som om
det framför allt vore ett par huvudskäl,
som har föranlett en rad kommentarer
också kring jordbrukshuvudtiteln i
årets statsverksproposition.

Av dessa två huvudskäl synes det mest
dominerande vara det skämt — man får
kanske använda det ordet — som professor
Bent Hansen tillät sig såsom en
nyårshälsning till jordbruket. Herr
Elofsson i Vä tycktes mig i går vilja frammana
den dramatiska bilden av en ny
trojansk häst i klassisk funktion men i
modern version, och herr Elofsson i Vä
kunde för sin del inte tänka sig annat
än att landsförvisning eller i varje fall
mycket kraftiga repressalier vore på sin
plats.

Personligen vill jag avstå från att värdera
professor Hansens omdöme, men jag
avstår också från att värdera herr Elofssons
i det här sammanhanget. Allvarligt
talat är det väl så, att professor Hansen
inte är den förste nationalekonom av
facket som redovisat extrema och onyanserade
synpunkter både i denna och i
andra frågor. Men det förefaller mig som
om herr Elofsson innerst inne inte skulle
vara nämnvärt oroad, kanske framför
allt därför att han själv har varit
åsyna och medlevande vittne till socialdemokratiskt
regeringsinnehav under ett
kvarts sekel och därvid funnit att inte
heller tidigare framförda extrema och
onyanserade omdömen har varit vägledande
för socialdemokraternas jordbrukspolitiska
målsättningar. — Detta
om detta.

Herr Elofsson var emellertid orolig

Tisdagen den 26 januari 1960

Nr 2

123

också i ett annat avseende, nämligen när
det gällde sjustatsmarknaden och jordbrukets
roll i den. Jag vill gärna säga
ännu en gång — det har skett tidigare

— att den oron är avsevärt överdriven.
Det är dock så, att jordbruket härvidlag
har att förlita sig på det skydd som
sexårsavtalet ändå innebär. Att det sedan
finns detaljer i det sammanhanget
som kan förtjäna att närmare diskute''-ras är jag den förste att medge. Jag tror
emellertid att detta med fördel kan anstå
till dess EFTA-konventionen skall
behandlas här i riksdagen.

Det fanns emellertid en enda detaljsynpunkt
i herr Elofssons gårdagsanförande
som jag tycker bör kompletteras.
Herr Elofsson antydde att exempelvis
de engelska jordbrukarna hade väsentligt
större subventioner än som utgår till
det svenska jordbruket. Den komplettering
som jag tycker är erforderlig på
denna punkt är att det bör framhållas
att de engelska kollegerna till de svenska
jordbrukarna dock är underställda
den s. k. lågprislinjen, varför subventionerna
i allt väsentligt går via budgeten,
alltså på mera synliga våglängder,
medan de hos oss i kraft av den relativa
högprislinjen utgår på andra vägar.

Herr Hansson i Ronneby — jag är ledsen
att han inte är inne i kammaren,
men det gäller bara en sakkommentar

— fann det i och för sig glädjande att
de lokala rationaliseringsorganens sammanslagning
skall utredas, men han ville
att ingen skulle missuppfatta hans
glädje — han föredrog att först avvakta
direktiven för utredningen innan han
uttalade sig definitivt i frågan. Han ville
uppenbarligen inte ta några risker.
Jag tycker att det är begripligt och förståeligt
och respektabelt på allt sätt. Det
hade emellertid varit klädsamt om herr
Hansson i Ronneby hade intagit samma
ståndpunkt när det gällde frågan
om skogsvårdsorganisationen. Därvidlag
kunde ju uttrycken för såväl glädje som
missbelåtenhet med fördel fått anstå till
dess riksdagen har att behandla den
särproposition rörande skogsvårdsorganisationen
som är annonserad till den
19 februari.

Statsverkspropositionen m. m.

Vad som emellertid framför allt uppkallade
mig att ta till orda var herr Osvalds
anförande i går kväll. Han konkretiserade
den sannolika innebörden i
åtskilliga yttranden tidigare under dagen
om varför just jordbrukets huvudtitel
kommit att så markerat sättas på
svältkost som det synes framgå av årets
statsverksproposition. Jag måste emellertid
bekänna, att jag hade väntat större
grundlighet och något av en objektiv
vetenskapsmans metoder när det gäller
att värdera innehållet i nionde huvudtiteln
i år. Vissa stora anslag av automatisk
eller inte långt ifrån automatisk
karaktär är det, som i första hand påverkar
utfallet av huvudtiteln. På grund
av de föga vederhäftiga upplysningar
som herr Osvald i går gjorde sig skyldig
till, känner jag mig uppfordrad att
med ett par exempel på några punkter
redovisa hur det förhåller sig.

Först och främst uppvisar nionde huvudtiteln
reellt en minskning i jämförelse
med föregående år med drygt 3,9 miljoner
kronor. I den mån man vill uppfatta
det som en strävan att efterkomma
de önskemål om sparsamhet, som i olika
sammanhang kommer till uttryck, är
det kanske inte mer att säga om den saken.
Men om man samtidigt tar det till
intäkt för påståenden att väsentliga och
vitala områden inom jordbrukshuvudtiteln
skulle vara ställda i efterhand, då
är det en oriktig beskrivning av det reella
innehållet i huvudtiteln.

Låt mig därför, herr talman, få redovisa
några siffror.

Den automatiska minskningen uppgår
totalt till cirka 5,5 miljoner kronor. På
grund av ändrade produktionsbetingelser
eller minskad produktion på flera
områden sjunker prisregleringsanslaget
med 2 miljoner kronor. Det särskilda
stödet åt det mindre jordbruket är inte
reducerat i de individuella fallen, men
på grund av den fortgående minskningen
av antalet mindre jordbruk nedgår
anslaget med ungefär 1,5 miljoner kronor.
Därtill kommer ytterligare ett par
poster.

De icke-automatiska minskningarna,
som kanske bär har större betydelse,

124

Nr 2

Tisdagen den 26 januari 1960

Statsverkspropositionen m. m.
uppgår totalt till 14 232 000 kronor. Vad
är det för pengar? Vilka områden är det
som här satts på svältkost?

Låt mig först nämna, att reservationsmedelsbehållningarna
utgör den alldeles
övervägande delen av detta belopp, exempelvis
den post som redovisas under
rubriken Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering. Minskningen där utgör 8,5
miljoner kronor, men det innebär inte
någon minskning i sak. Reservationsmedlen
är nämligen så stora, att de med
detta belopp överskrider vad som är planerat
för det fortsatta elektrifieringsarbetet.
Denna reservation har funnits
under de två senaste åren, och beloppet
bär oavbrutet stigit. Det skulle vara
meningslöst att redovisa en ytterligare
förstärkt reservation på den punkten.
Detsamma gäller prisregleringsanslaget,
där en reservation tas i anspråk på närmare
4 miljoner kronor. Posten ickeautomatiska
minskningar på reservationsmedelsbehållningar
utgör alltså nära
12,5 miljoner kronor.

Om man tar bort dessa särskilda och
stora anslag i bilden, visar helhetsbedömningen
av nionde huvudtiteln en
ökning med 12,3 miljoner i stället för
en minskning med 3,9 miljoner.

Vad jag velat anföra med detta är närmast,
att det utan tvekan krävs ytterligare
analys av huvudtiteln, innan man
avger ett så tvärsäkert omdöme om huvudtitelns
karaktär som exempelvis det
som herr Osvald formulerade i går.

Herr Osvald vände sig särskilt mot
anslagen till forskning, försök och undervisning
på jordbrukets område. För
att ge en föreställning om storleksordningen
vill jag nämna — utan att gå in
på detaljer — att man torde kunna uppfatta
totalanslagen till forskning och
högre undervisning på jordbrukets område
till 25 å 30 miljoner kronor. Förslaget
för nästa budgetår innebär inte
såsom herr Osvalds anförande kunde ge
en föreställning om, en minskning, utan
tvärtom en ökning med drygt en halv
miljon — närmare bestämt med 600 000
kronor.

Beträffande anslagen till främjande av
forskning på jordbrukets område har

man följt samma mönster som när det
gäller forskningsanslagens förstärkning
på andra huvudtitlar i statsverkspropositionen.
För jordbrukets vidkommande
har anslagen höjts med ungefär 10 procent
och det motsvarar exakt justeringarna
av motsvarande anslag på de övriga
huvudtitlarna.

Herr Osvald — som jag önskar hjärtligt
välkommen när jag nu ser honom
komma in i kammaren — vet mycket
väl, bättre än de flesta av oss, att de
avgörande anslagsposterna i fråga om
den högre utbildningen och forskningen
är intimt beroende av den radikala
omstöpning, som under fyra år diskuterats
inom lantbrukshögskoleutredningen
och som vi med öppen huvudtitel
har väntat i det längsta att få se en
skymt av. Utredningens betänkande presenterades
emellertid först den 15 januari,
och vi uppbär för närvarande kritik
för att remisstiden har blivit så kort
som till den 15 mars. Redan nu har uttalats
från åtskilliga håll, att man tycker
att förslaget innebär så genomgripande
omvandlingar i fråga om forskning,
försök och högre undervisning på
jordbrukets område och har så stor inverkan
på den högre utbildningen över
huvud taget, att man vill ha remisstiden
förlängd. Betänkandet omfattar 508 sidor,
och man kan väl förstå att de ansvariga
instanserna vill ha tid på sig,
tv i ett par av de principiella huvudfrågorna
har ganska utförligt redovisats
kontroversiella uppfattningar.

Det är att falla offer för ett önsketänkande,
om man tror att en utredning av
det slaget inte skulle påverka medelsanvisningen
på detta område. Så har
skett långt före min tid, och så har skett
hittills av absolut sakliga och mycket
välgrundade skäl. Det är först när riksdagen
ställs inför ett förslag, som i sina
huvudgrunder och till sin fulla uppbyggnad
syftar till en ökning av anslaget på
detta område med 65 procent eller upp
till 17 miljoner kronor, som man kan
ställa frågan, hur försummelserna egentligen
ter sig och hur det förhåller sig
med den eftersläpning som man talar
om på detta område. För egen del är

Tisdagen den 26 januari 1960

Nr 2

125

jag fullt medveten om det, ty det har
inte varit möjligt att få utredningsmaterialet
redovisat samtidigt med universitetsutredningen.
Men det kan — det är
naturligtvis professor Osvald och kammarens
övriga ledamöter införstådda
med -—■ näppeligen vara att handskas
med statens medel på ett vettigt och
riktigt sätt, om man inte avvaktade efter
vilka principer frågan om forskning,
försök och högre utbildning skall vara
organiserad.

Ja, herr talman, jag skall kanske inte
förlänga debatten med att ytterligare gå
in i detalj på denna punkt. Men jag kan
inte avhålla mig ifrån att ta upp en detaljfråga,
och jag ber kammaren om ursäkt
för att jag belastar den sista dagens
överläggning med den. Herr Osvald betecknade
den som ett »skolexempel».
Det gällde den s. k. vindbron över Fyrisån.
Även den har jordbruksministern
sagt nej till, säger herr Osvald, och den
kan ju inte gärna ha något med forskning
och högre utbildning att göra.

Nej, det har den inte! Men för att
kammaren själv skall kunna bedöma vederhäftigheten
i herr Osvalds skolexempel
nödgas jag redovisa ärendets förlopp.
I höstas inkom en framställning,
som icke innehöll något exakt besked
om hur frågan skulle lösas. Den innehöll
bara preliminära uppgifter om vad
det hela ungefärligen skulle kosta. Enligt
petitaframställningen var frågan föremål
för utredning som beräknades vara
slutförd omkring den 1 oktober i fjol.
Under september och oktober togs flera
gånger telefonkontakt med Ultuna i frågan
utan resultat. Vid förnyade telefonkontakter
ännu i mitten av november
upplystes att undersökningen då i stort
sett var klar. Den har bedrivits av en
konsulterande ingenjörsfirma, och utredningsarbetet
har varit besvärligt, det
iir ingen tvekan om den saken. Besked
skulle lämnas tidigast i början av december.
Det angavs ett par olika möjligheter,
men dem behöver jag kanske
inte ingå på.

Mot slutet av november togs förnyad
kontakt med Ultuna, men man hade inte
nått något resultat. Det enda man upp -

Statsverkspropositionen m. m.
nått var ett löfte att ett förslag om ombyggnad
skulle komma den 28 eller 30
november. Därefter, menade man, skulle
det krävas ytterligare några dagar för
lantbrukshögskolans genomgång av förslaget,
'' innan man till departementet
kunde lämna bestämt besked om hur frågan
borde lösas och hur mycket det
skulle kosta.

Den 14 december meddelades per telefon
från Ultuna, att undersökningen
var klar. Den hade då visat, att en ny
bro behövde uppföras, och de andra
planerna ställdes åt sidan. Högskolestyrelsen
kunde enligt uppgift beräknas vara
klar med sin bedömning av förslaget
tidigast omkring årsskiftet. Årets statsverksproposition
anmäldes som bekant
i konselj den 4 januari, och det måste
ges trycklov samma dag för att den skulle
vara färdig till riksdagens öppnande.

Får jag tillägga: Framställningen har
ännu i dag inte inkommit till departementet.
Detta är den riktiga redovisningen
av herr Osvalds »skolexempel».

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag förstår mycket väl,
att statsrådet Netzén vill avstå från att
kommentera både mitt anförande i går
och Bent Hansens jordbruksnedläggelse.
Ty skulle han kommentera det, måste
han hålla med mig, och det skulle kanske
vara litet motbjudande för honom.

Jag skall inte ödsla tid på Bent Hansen,
men jag menar att även om vi
kanske har dåligt omdöme litet var,
så saknas det motstycke till Bent Hansens
dåliga omdöme. För 30 eller 40 år
sedan hade vi en man som hette Heckschcr,
som kom med liknande förslag
om att man skulle lägga ned det svenska
jordbruket. Det var på 20-talet, och
jag undrar hur det skulle sett ut hos oss
om vi följt hans råd den gången. Jag
vet inte om det är Ileckschers idé, som
Bent Ilansen har tagit upp, eller om det
är hans eget påfund.

Sedan vill jag erinra om att vi en annan
gång här i riksdagen hade ett förslag
av generaldirektör örne, som me -

126

Nr 2

Tisdagen den 26 januari 1960

Statsverkspropositionen m. m.
nade att vi inte skulle bry oss om att
ha någon grisavel i vårt land utan att
vi i stället skulle köpa fläsk utifrån. Örne
medgav emellertid senare, att detta hans
yttrande var förhastat. Och jag tror nog
att samma är förhållandet med Bent
Hansens yttrande.

Vad jag fäst mig mest vid är att man
inte kunnat finna en svensk man på posten
som chef för konjunkturinstitutet,
en man som förstår Sveriges ställning,
utan att man behövt importera en man
utifrån. Det är detta som jag funnit litet
egendomligt.

Vidare sade jordbruksministern att
jag var orolig för sjustatsmarknaden.
Nej, det var jag inte. Jag erinrade bara
om att handelsminister Lange sagt, att
vi skulle diskutera denna fråga när proposition
i ämnet framlades. Det är klart
att vi kan diskutera, men saken är ju
avgjord i förväg. Det var bara detta, som
jag ville att herr statsrådet skulle erkänna.
Kammaren ställs nämligen inför att
antingen anta förslaget eller förkasta
det — det är det enda som kan göras
i denna fråga. Det var likadant när vi
behandlade GATT-avtalet — det var
ingenting att göra åt det, vi fick besked
i bevillningsutskottet, att vi kunde prata
hur mycket vi ville om saken men
att det enda vi kunde göra var att antingen
anta det hela eller förkasta det
hela. På samma sätt är det med avtalet
om sjustatsmarknaden. Men jag sade
också i går, att jag ju förstod att det
inte var någonting att göra åt saken,
ty det rör sig här om så många länder,
och jag tror inte att det skulle bli bättre,
om Sverige försökte bryta sig ut och
slå in på en egen linje.

Med anledning av att jordbruksministern
var inne på det engelska jordbrukets
lågprislinje vill jag säga, att
den engelske jordbrukaren kan teckna
sig för ett visst pris på sina produkter.
Detta är mycket riktigt, men vad han
sedan odlar därutöver får han ta ett
lägre pris för. Jag vill meddela, att den
gången jag var i England kostade det
svenska smöret, som vi exporterade dit
— om jag inte minns fel — 3 kronor 50
öre eller 3 kronor 60 öre, men att köpa

det svenska smöret på den engelska
marknaden kostade omkring 10 kronor i
svenskt mynt. Dessa pengar användes sedan
till att subventionera det inhemska
jordbruket. Detta kan emellertid England
göra, som har en stor befolkning
på ett litet område och därför behöver
importera livsmedel, eftersom man där
inte kan producera tillräckligt med livsmedel.

Till sist vill jag säga, herr talman, att
jag hoppas att jordbruksministern, som
jag anser vara mycket positivt inställd
till det svenska jordbruket — jag är
säker på att han är det också — håller
konjunkturinstitutets chef litet grand i
örat, så att denne inte får bibringa det
svenska folket vilka villfarelser som
helst.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tillfälle att
höra jordbruksministerns anförande
från början, men när jag kom in här i
kammaren framhöll han bl. a. att den
utredning, som avlämnades den 15 januari,
naturligtvis kommer att vara av
stor betydelse för bestämmandet av anslag
till jordbruksforskningen o. s. v.,
och att det därför kan finnas några anslag,
som man måste vänta med att fastställa
till dess man vet hur man skall
ha det. Men det finns ju en hel del anslag
till forskning eller liknande arbeten,
som inte behöver vara beroende av utredningen,
och dit hör exempelvis anslaget
till Weibullsholm. Anslaget till
Sveriges utsädesförening har ju kunnat
höjas. Föreningen har ju fått en ökning
med 35 000 kronor av sitt anslag för resistensförädling.
Anslaget till Weibullsholm,
där det bedrives samma slags förädling,
har däremot inte höjts.

Jag kan också som exempel nämna
växtskyddsanstaltens filial i Röbäcksdalen.
Den skall enligt riksdagsbeslut utvecklas
till en stor filial, och medelsanvisningen
för detta ändamål är också,
kan man säga, oberoende av det förslag,
som framlagts av jordbrukshögskoleutredningen.

Det skulle alltså ha funnits stora möj -

Tisdagen den 2G januari 19G0

Nr 2

127

ligheter att göra en hel de], om viljan
verkligen hade funnits.

Vad så beträffar vindbron har herr
statsrådet här anfört en hel mängd skäl
för att han inte kunnat göra någonting
åt den saken. Under sådana omständigheter
måste man fråga sig, varför han
som motiv för att inte några pengar anvisats
för ändamålet åberopat utredningens
betänkande. Det står bara en
enda mening därom, nämligen att utredningsförslaget
måste avvaktas. Nu är det
så att denna bro är i största behov av
att byggas om eller förstärkas. Man har
begärt 230 000 kronor för ändamålet.
Det hade kunnat anslås ett belopp för att
åtminstone ge möjlighet att påbörja arbetena
för bron, som är nödvändig för förbindelserna
mellan Ultuna och Kungsängen.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Herr Elofsson trodde, att
jag var orolig för att någon gång komma
på samma linje som herr Elofsson. Nej
då, det är jag inte; vissa risker får man
lov att ta!

Vad jag emellertid reagerat emot, herr
Elofsson, det var det där mycket onyanserade
deporteringshotet riktat mot en
man, som herr Elofsson kallar för en
dansk. Professor Hansen är naturaliserad
svensk medborgare och har alla anspråk
på att bedömas på det sättet. Det
var därför — och också endast därför
— som jag ville avstå från fortsatta omdömesvärderingar.

När det sedan gäller den engelska lågprislinjen
avsåg min kommentar till herr
Elofssons anförande i går att vara en
komplettering. Det engelska jordbruket
har gott och väl betydande subventioner.
I kraft av den lågprislinje, som tillämpas,
utgår skyddet till det engelska jordbruket
av skattemedel via budgeten, medan
det som bekant i vårt land genom
högprislinjen är konsumentpriserna,
som representerar skyddet, i kraft av de
gränsskydd som statsmakterna har beslutat.
Det är denna upplysning man
måste ha med i bilden, när man försöker
värdera storleken av de olika subventioner,
som här har angivits.

Statsverkspropositionen m. m.

Vad så gäller herr Osvald uppfattar
jag hans anförande som i någon mån
ett erkännande — och jag måste säga att
jag knappast hade väntat något annat
— av att den betydelsefulla utredning,
som vi alla faktiskt längtat efter, snarast
möjligt måste vara avgörande för anslagsanvisningarna
till forskning, försök
och undervisning på jordbrukets område.
Någonting annat vore väl alldeles
otänkbart. Den universitetsupprustning,
som pågår i glädjande omfattning, skulle
ju inte ha varit möjlig, om man inte haft
tillgång till kartläggningsmaterial, som
ger anvisningar om hur man på bästa
sätt skall använda pengarna.

Herr Osvald menar emellertid, att en
sådan fråga som växtförädlingen ju inte
borde vara beroende av jordbrukshögskoleutredningen.
Således borde Weibullsholm
ha fått ett anslag i likhet med
Svalöv framför allt till resistensbiologi.

På den punkten kan man tillåtas ha
delade meningar, herr Osvald. Herr Osvald
vet ju mycket väl, att frågan om
växtförädlingens finansiering befinner
sig i stöpsleven. Det är en komplicerad
fråga, där meningarna är delade. I bästa
fall torde man emellertid ganska snart
kunna avgöra frågan om hur man mest
ändamålsenligt skall bedriva en fortsatt
och utvidgad förädlingsverksamhet. I
avvaktan på ett sådant avgörande —• och
här ligger inte skulden för dröjsmålet
på departementet -— har vi ändå menat,
att resistensbiologien vid Svalöv, som
befinner sig i ett trängande behov av
förstärkning, borde erhålla ett ökat anslag''.

Vad Röbäcksdalen beträffar kan jag
inte dela herr Osvalds uppfattning att
frågan om utrustning och personalförstärkningar
är oberoende av jordbrukshögskoleutredningen.
Tvärtom föreligger
ett mycket intimt samband både på
det principiella och i hög grad på det
praktiska planet.

Herr Osvald menade slutligen, att till
den famösa vindbron borde det anslås
pengar, när man ändå vet att det behövs
en bro. .lag vet inte om herr Osvald
menar, att det här skulle införas
en fullständigt ny princip: om den an -

128 Nr 2

Tisdagen den 2G januari 1960

Statsverkspropositionen m. m.
slagsbehövande institutionen inte har
lyckats få fram besked om vad som skall
göras, hur det skall göras eller vad det
kostar, så skulle departementet ändå säga,
att »vi kastar till dem 200 000—
230 000 kronor, så kan de åtminstone
börja arbetena».

Det går nog inte till på det sättet!
Dessutom är den senaste siffran, herr
Osvald, inte 230 000 kronor, utan den
siffran, som meddelats per telefon, rör
sig i första hand om 300 000 kronor.

Ännu till dags dato har, som sagt, någon
framställning i ämnet inte inkommit.
Jag menar därför, att de närmast
ansvariga för att anslag för ändamålet
inte är upptaget i statsverkspropositionen
givetvis är att söka på annat håll
än i departementet.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad först vindbron beträffar
vill jag säga, att det ofta förekommit
att anslag anvisats för att påbörja
byggnadsarbeten. När man sedan
erhållit de slutgiltiga siffrorna, kan man
lämna anslag för att fullfölja arbetena.
Och vad jag framför allt vände mig
emot var, att statsrådet anförde jordbrukshögskoleutredningen
som skäl för
att inte ta upp något anslag till vindbron.

Vad sedan växtförädlingen beträffar,
så måste väl ändå samma betingelser råda
för Sveriges utsädesförening som för
Weibullsliolm. Då båda institutionerna
ägnar sig åt resistensförädling är det
svårt att förstå varför inte de motiv,
som har varit avgörande för att höja
anslaget till utsädesföreningen, också
skulle ha kunnat åberopas för att ge anslag
för samma ändamål till Weibullsholm.

Nu framhåller statsrådet, att man
överväger att lägga om hela systemet för
stöd åt växtförädlingen. Det är riktigt,
ålen gäller det inte också för utsädesföreningen?
Varför skall Weibullsholm
och övriga förädlingsanstalter få sina
anslag spikade till samma belopp som
tidigare, medan en annan anstalt — och
det vill jag säga är i och för sig myc -

ket önskvärt — får sina äskanden åtminstone
i någon vidare mån tillgodosedda.
Man måste väl i alla fall bedöma
förädlingsanstalterna efter en och samma
princip och inte tillgodose en anstalt
men låta övriga anstalter vänta och
se, tills vi får helt nya principer fastställda
för stödet till växtförädlingen.

Vad så Röbäcksdalen beträffar medger
jag, att Röbäcksdalen som försöksanstalt
har det närmaste samband med
högskoleutredningen. Men vad beträffar
växtskyddsfilialen där uppe föreligger
ett riksdagens beslut om att verksamheten
skall utvidgas till en större filial
av samma karaktär som Åkarpsfilialen.
Av den anledningen finns det inte något
som helst skäl för att i denna del dra
fram högskoleutredningens betänkande
såsom hinder för att fullfölja det av
riksdagen fattade beslutet.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag är förmodligen inte
ensam om en känsla av välbehag över
att vi i dag slipper störas av någon
televisionsutsändning och även slipper
bevittna dess inte alldeles gynnsamma
inverkan på ett eller annat inlägg såsom
vi måste i gårdagens debatt. Vi kan
nu återigen glädja oss åt så att säga
normala arbetsformer, och om inte det
sista intermezzot hade inträffat, skulle
jag ha kunnat tillägga, att vi fått återvända
till den hemvanda, betänksamma
och stillsamma ro som brukar vila över
första kammaren.

Om vi åter för fram i minnet den debatt
som fördes i går, får vi återigen
bekräftat, att i en diskussion om den
pågående penningvärdeförsämringen
kan man helt enkelt inte utesluta den
roll, som ansvällningen av de offentliga
utgifterna spelar. Vi är väl eniga åtminstone
så långt, att under i övrigt
lika förhållanden måste ökade utgifter
dra med sig höjda skatter, och vi borde
också kunna vara överens om att dessa
höjda skatter, särskilt i ett samhälle med
full sysselsättning och fri lönemarknad,
utgör ett mycket allvarligt incitament
till höjda löner och därmed också till

Tisdagen den 20 januari 1960

Nr 2

129

höjda priser. Det borde väl också vara
klart, att bäde höjda löner och höjda
priser i sin tur ökar de samhälleliga utgifterna
och att vi på det sättet får
en ny kompcnsationsvåg och kommer in
i en spiralrörelse, som efter min tro inte
kan bringas att stanna genom att man
söker dämpa verkningarna utan som
måste angripas i sina orsaker.

Icke desto mindre är det fortfarande
en på sina håll ganska omhuldad tro, att
man genom en höjning av skatterna,
vare sig direkta eller indirekta, skulle
kunna påverka efterfrågesidan i någon
avsevärd mån. Jag tror att man har
överdrivna förhoppningar i det avseendet.
Det är möjligt att resonemanget gäller
till en del, men såvitt jag förstår
gäller det då endast temporärt, d. v. s.
till dess nya kompensationssträvanden
vunnit framgång. I ett samhälle med fri
lönemarknad leder höjda priser till höjda
löner och höjda löner till höjda priser,
alltså till fortgående inflation. Den
såvitt jag förstår enda utvägen ur det
dilemmat för högskattepolitikens anhängare
är att de till sin arsenal fogar
också makten över lönerörelserna, men
jag skulle tro att eventuella sådana anspråk
lyckas lika litet som talet om att
det skulle vara till någon fördel för medborgarna
att betala höga skatter med
den av bl. a. herr Sträng lanserade motiveringen,
att det allmännas representanter
bättre skulle kunna förstå sig på
pengarnas användning än de ursprungliga
ägarna gör.

Liksom många andra hyser jag därför
den meningen, att då det gäller att bevara
penningvärdet är det inte minst
i fråga om de statliga utgifterna som vi
måste sätta in botemedlet.

Jag lyssnade i går till ett par inlägg
från socialdemokratiska talare, som
jag uppfattade som ett försök till polemik
mot det resonemang som jag
nu försökt utveckla. Deras huvudtema
var, att de inte ville vara med om några
prutningar i de anslag som nu föreslås,
och detta motiverade de med att
utgifterna är önskvärda och angelägna.
Jag kan inte inse annat än att det rett
Värsta kammarens protokoll l!)t>0. Nr ::

Statsverkspropositionen m. m.
sonemanget inte träffar kärnpunkten i
problemet.

Det verkliga problemet är hur man
utan fara för penningvärdet skall få utgifterna
att rymmas inom ramen för de
totala resurserna. Vi vet, att redan ansvällningen
av de offentliga utgifterna
absorberar en väsentlig del av nationalproduktens
ökning. Vi vet vidare, att
i och för sig naturliga kompensationskrav
ökar spänningen mellan resurser
och utgifter. Därav följer som en ganska
självklar sak, att så fort ökningen
av de totala utgifterna överstiger ökningen
av nationalprodukten, får vi räkna
med ett sämre slags pengar. Då kan
man fråga sig: Hur går det då med tillgodoseendet
av dessa önskemål, som
man vill slå vakt om? Man resonerar
så att säga vid sidan av det som är det
verkliga problemet.

Jag har försökt utveckla detta resonemang
för att få en bakgrund till det
ärende, för vars belysning jag egentligen
har begärt ordet.

Det är ganska naturligt, att en diskussion
om dessa ting här i riksdagen
framför allt rör de statliga utgifterna,
medan man både här i riksdagen och
i den allmänna debatten har fäst mindre
och, som jag tror, för litet avseende vid
den roll i inflationsmekanismen, som
också de kommunala utgifterna spelar.

Det finns två skäl till att också den
kommunala utgiftsexpansionen tas upp
i remissdebatten här i riksdagen. Det
ena skälet är att en riksdagspolitik, som
inte tillräckligt värnar om penningvärdet,
måste få en ogynnsam effekt även
på den kommunala ekonomien. Det andra,
lika väsentliga skälet är att största
delen av en kommuns utgifter direkt eller
indirekt avgörs i riksdagen, icke ute
i de kommunala församlingarna.

Man får en rätt belysande bild av
utvecklingen i primärkommunerna, om
man lägger märke till att de samlade
utgifterna där enbart under åren 1950
—1957 har stigit från cirka 3 miljarder
till ungefär 7 miljarder. Det är också
intressant att so vilken andel statsbidragen
utgör. År 1950 uppgick stats -

130 Nr 2

Tisdagen den 26 januari 1960

Statsverkspropositionen m. m.

bidragen till ungefär en halv miljard,
och de hade 1957 stigit till ungefär
en miljard. Det betyder att den relativa
andelen av statsbidragen har minskat
från ungefär en sjättedel till en
sjundedel. Det är det ena som i detta
sammanhang är värt att uppmärksammas.

Det andra är att investeringarna, särskilt
om man räknar med landstingen,
har stigit allra snabbast inom den kommunala
sektorn. År 1958 uppgick de statliga
investeringarna till i runt tal 4,4
miljarder och de kommunala till ungefär
3,4. Det är uppenbart att denna investeringsexpansion
icke oväsentligt har
hjälpt till att öka trängseln på lånemarknaden.
Staten behöver låna pengar -—
besynnerligt nog, såsom framhölls i går,
i en påstådd högkonjunktur mer än förr.
Och det lånebehovet motsvarar en väsentlig
del av nysparandet. Näringslivet
måste låna pengar för att gora investeringar,
om inte grundvalen för vårt välstånd
skall försvinna, och så kommer
då kommunernas lånebehov. När man så
vet, att staten prioriterar sin låneverksamhet,
är det givet att kommunerna
liksom det privata näringslivet får kapitalförsörjningssvårigheter.

Det är ganska tydligt att denna utveckling
också har haft en ogynnsam inverkan
på skattetrycket. Visserligen har
skatteunderlaget i kommunerna stigit
mycket avsevärt. Under åren 1950—1959
steg antalet skattekronor från ungefär
168 miljoner till 329 miljoner, men icke
desto mindre har skattetrycket ökat från
i genomsnitt 9:97 år 1950 till 14:20 i
fjol. Det är väl ingen hemlighet, i varje
fall inte bland kommunalmän, att framtidsutsikterna
i detta avseende ter sig
ganska dystra.

Med det sagda har jag velat visa, att
den kommunala utgiftsexpansionen, både
på grund av sin storlek i och för sig
och på grund av utvecklingstendenserna,
är en allvarlig faktor att räkna med
när vi diskuterar penningvärdets bevarande.
Lika väl som man kan säga att
den starka ansvällning av statsutgifterna
som vi upplevat är inflationsdrivande

kan man säga detta också om den kommunala
utgiftsexpansionen.

När man frågar sig, vad denna utveckling
på det kommunala planet egentligen
beror på, kan man naturligtvis säga,
att åtskilligt är betingat av självständiga
viljeyttringar från de beslutande
församlingarna ute i kommunerna. Man
vill ordna det så bra som möjligt, och
man vill inte vara sämre än grannarna.
Men i själva verket är, som jag redan
har antytt, kommunernas rörelsefrihet
i hög grad begränsad av statliga åtgöranden.
En undersökning, som gjorts för
någon tid sedan, har visat, att omkring
80 procent av de kommunala utgifterna
på ett eller annat sätt styrs av staten.

Det betyder att det vackra talet om
den kommunala självbestämmanderätten
i långa stycken är en chimär. Vi har i
det avseendet genomlevt en ganska intressant
utveckling i vårt land. Vi härunder
vår tidigare historia haft ett skede,
då samhällsmakten var starkt koncentrerad
till statsmaktens innehavare.
Det kunde t. o. m. falla Karl XI in att
fastställa utgifts- och inkomststater för
våra svenska städer. På 1860-talet genomfördes
emellertid en kommunallagstiftning,
som kan betraktas som ett slags
kommunernas självständighetsförklaring.
Kommunerna skulle, som det hette,
själva vårda sina gemensamma hushållsoeh
ordningsangelägenheter. Och när
den kommunala kompetensen för några
år sedan vidgades så, att också begränsningen
till gemensamma hushålls- oefc
ordningsangelägenheter bortföll och det
stadgades att kommunerna skulle själva
vårda sina angelägenheter, kunde ju dec
kommunala självbestämmanderätten te
sig ganska fullständig. Men i själva verket
har vi sedan länge befunnit oss på
en markant återgång till den centrala
maktkoncentration, som vi övergav för
mer än 200 år sedan. Genom speciallagar
av alla de slag och administrativa
förordnanden har den fria kommunala
sektorn begränsats alltmer.

Detta har, som jag sade, skett genom
att kommunernas verksamhet reglerats
genom ett antal speciallagar men också

Tisdagen den 26 januari 1960

Nr 2

131

genom att den kommunala verksamheten
i betydande omfattning reglerats genom
allsköns statsbidragsvillkor, iiven där
direkta ålägganden för kommunerna inte
förekommer. På detta sätt har den
fria sektorn blivit alltmer inskränkt. Vi
har fått en snårskog av föreskrifter, en
centraldirigering med regionala och lokala
utlöpare, en härskara av inspektörer
och konsulenter, en stor blankettflora
och över huvud taget en tyngande apparat,
som binder verksamheten ganska
detaljerat. Fastän man i princip talar
om att det är statliga uppgifter, som
man på detta sätt via speciallagar överlämnat
åt kommunerna att sköta, är de
enskilda kommunerna likväl uttaxeringsenheter.
Som jag redan anfört bär det
statliga tillskottet till denna verksamhet
blivit relativt mindre. När vi från den
meningsriktning som jag tillhör, har velat
befrämja också en kommunal sparsamhet,
har vi velat göra detta bland annat
genom att minska omfattningen av
den statsreglerade sektorn i den kommunala
förvaltningen.

Hur det i stället kan gå till har omsättningsskatten
gett oss ett drastiskt exempel
på. Det parti som jag tillhör har
klandrats för att vi ville pruta 60 miljoner
kronor på statsbidraget till kommunerna.
Omsättningsskattens införande
har medfört ökade kommunala utgifter
på, såvitt hittills är känt, mellan 100 och
120 miljoner kronor för innevarande år.

På 1930-talet hade vi en kommunalskatteberedning,
som försökte sig på att
åstadkomma en åtskillnad mellan statligt
och kommunalt i den kommunala
verksamheten. Man tänkte sig då i princip,
att när det var fråga om utgifter,
som kommunen inte rådde över utan
som både till sina grunder och därmed
i praktiken också till sin omfattning bestämdes
av staten, skulle riket principiellt
vara uttaxeringsenhet, med den begränsning
som kunde föranledas av att
det måste knytas ett kommunalt intresse
till alt utgifterna hålls inom rimliga
gränser.

Man kan nog inte säga, alt de tankarna
har fullföljts. De har tvärtom övergivits,
och i stället har gränserna mel -

Statsverkspropositionen m. m.
lan statligt och kommunalt i kommunalförvaltningarna
suddats ut alltmer. Ett
typiskt uttryck är t. ex. statsbidragsutredningens
uttalande, att »den faktiska
arbetsfördelningen sådan den angivits
av statsmakterna är den enda gräns som
i praktiken kan uppehållas mellan statliga
och kommunala uppgifter». En om
möjligt ännu större löslighet har ju kommit
till uttryck i vår nyaste skollagstiftning.
Enligt den kan en kommun numera
vara huvudman för en statlig institution
och å andra sidan kan en statlig
administrativ myndighet till sin majoritet
bestå av kommunvalda personer.
Mer på huvudet kan man väl inte ställa
hävdvunna förvaltningsrättsliga regler.

Jag skulle tro att vad vi nu behöver
är en översyn av den speciallagstiftning,
som i så hög grad reglerar kommunernas
verksamhet. En sådan översyn borde,
såvitt jag förstår, syfta till att, även
om det sker på bekostnad av likformigheten,
göra bestämmelserna avsevärt
mindre detaljerade för att det på det
sättet skall bli ett tillräckligt utrymme
för folk ute i kommunerna att laga efter
läglighet.

När allt kommer omkring är det ändå
inte någon fördel för vårt folkstyre,
att kommunalmän mer och mer börjar
betrakta sig såsom de där i huvudsak
har att verkställa av statsmakterna fattade
beslut. Jag tror också att man genom
en minskning av speciallagstiftningens
räckvidd på detta område skulle
minska inte bara den kommunala, utan
iiven den statliga administrationsapparaten.

Hur det nu har blivit skall jag bc att
få lämna ett exempel på. Den nya skollagstiftning,
som jag nyss nämnde, har
lett till avsevärt höjda administrationskostnader,
både lokalt och regionalt,
utan att tillnärmelsevis motsvarande besparingar
har gjorts centralt och utan
att det har skett någon nämnvärd decentralisering
av beslutanderätten.

Vidare anser jag att man också bör
göra eu översyn av frågan om kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna.
Den statsbidragsutredning, som
var verksam för en del år sedan, hade

132 Nr 2

Tisdagen den 26 januari 1960

Statsverkspropositionen m. m.

ett begränsat arbetsfält och avsåg i huvudsak,
att åstadkomma en teknisk förenkling
av statsbidragsgivningen, icke
att ta upp frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun i och
för sig.

Nu har man på sina håll trott sig kunna
lösa detta problem genom en ny
kommunindelning. Det kan hända att en
sådan är befogad, men i så fall av andra
skäl. Jag betraktar det som möjligt,
ja, rent av sannolikt, att en viss justering
kan vara påkallad. Skolkommissionens
fantastiska tanke, att man i en kommun
på ett par tusen invånare skulle
kunna ordna sitt skolväsen på ett rationellt
sätt, är ju lyckligtvis övergiven. Vi,
som redan när tanken fördes fram hade
en annan mening, har dess bättre fått
rätt, fastän det har dröjt länge.

Jag tror alltså inte att man löser det
problem, som jag för min del här har
berört, genom en ny kommunindelning,
utan som jag ser det är en sådan ny
indelning motiverad huvudsakligen av
andra skäl.

Jag har över huvud taget svårt att tänka
mig hur man utan en annan maktfördelning
mellan staten och kommunerna
i längden skall kunna uppehålla det
kommunala intresset, och en nedgång i
detta är, som jag antytt, på längre sikt
en fara för vårt folkstyre. Jag tror också
att man utan en annan kostnadsfördelning
över huvud taget inte i tillräcklig
grad kan få fram det kostnadsmedvetande,
som är nödvändigt för en planering
som rör sig inom resursernas
ram.

Jag finner alltså, herr talman, att det
finns både organisatoriska, administrativa,
folkpsykologiska och ekonomiska
skäl för att denna fråga tas upp, och
framför allt har jag i mitt anförande
velat visa, att det inte bara är de statliga
utgifterna som är inflationsdrivande,
utan att man i betydande utsträckning
kan säga detsamma om den kommunala
utgiftsexpansionen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! En del av de talare från
oppositionssidan, som har yttrat sig i

denna debatt, har varit mycket angelägna
om att understryka vikten av att de
kristna värdena inte försummas. Jag
tror att deras inlägg i debatten ytterligare
har understrukit behovet av detta.

Jag tänker då närmast på att en av de
mera framträdande kristna dygderna ju
är denna, att man skall tänka och tala
väl om sin nästa och tyda allt till det
bästa. Jag tror inte man kan säga att
oppositionstalarna under den här remissdebatten
—• lika litet som vid föregående
liknande tillfällen — har överansträngt
sig när det har gällt att utöva
den dygden. De har ju i stället gång på
gång framställt det hela på det sättet,
att regeringen bara finner nöje i att
lägga största möjliga skattebörda på
svenska folket och att avsikten ytterst
är att försöka skapa en så stor maktkoncentration
som möjligt i statens, d. v. s.
i regeringens hand. Någon liten eftertanke
borde väl ändå kunna säga dessa
kritiker, att så ligger det inte alls till.
Det som göres från statens sida göres
ju för att staten skall bli i tillfälle att
göra både de enskilda medborgarna och
näringslivet tjänster.

Om vi t. ex. tar ett område, som här
gång efter annan har apostroferats -—
undervisningens och forskningens —
bör vi kanhända komma ihåg, att vi håller
på att mer och mer glida in i en utveckling,
där vi har större och större
användning för de klara intellekten, vi
kan väl tryggt säga för genierna, och
att det för vårt land likaväl som för
vilket annat land som helst gäller att
söka reda på och ta vara på de genier
och de klara intellekt som vi kan spåra
upp. För att vi skall bli i tillfälle att
göra det har som vi vet socialdemokratien
ivrigt arbetat för att genomföra enhetsskoleidén,
som ju ytterst syftar till
att man bör ge varje svenskt barn tillfälle
att utveckla sina intellektuella tillgångar,
så att man genom att utnyttja
denna idé helt och fullt skall kunna söka
upp dessa intellekt i vilken del av
landet det än befinner sig. När man har
gjort det och när man fortsätter att ge
dem utbildning, sker det för att man
skall kunna använda dem också i forsk -

Tisdagen den 26 januari 1960

Nr 2

133

ningens tjänst och för att kunna göra
dem nyttiga så långt det över huvud taget
är möjligt i det helas tjänst och
framför allt och icke minst i näringslivets
tjänst. Det är med andra ord sådana
tjänster som det är fråga om att på
undervisningens område göra det svenska
folket och det svenska näringslivet.

På liknande sätt förhåller det sig med
eu mängd andra ting. Om vi ser på en
sådan sak som kommunikationerna, vet
vi ju att allt vad som där görs går ut på
att vi skall kunna spara så mycket som
möjligt beträffande sådant som vi behöver
importera, bland annat genom att
göra vägarna mera lättframkomliga. Men
vi gör ju också bättre vägar, som kostar
mycket pengar, vi gör skenfria korsningar
och en hel del andra säkerhetsanordningar
för att spara människoliv
och för att förebygga olyckor. Det är
ingenting annat än tjänster som staten
på detta sätt gör medborgarna.

Om vi tar ett annat område, nämligen
utbyggnaden av vära vattenfall, vet vi
ju också att denna utbyggnad uteslutande
sker i näringslivets och de enskildas
tjänst. Vi gör den därför att vi måste
skaffa elektrisk kraft, för alt vi inte
skall behöva importera så mycket bränsle
för att framställa denna kraft som vi
annars skulle behöva. Vi gör den slutligen
och har verken i statens hand för
att en så viktig sak som kraftförsörjningen
åt näringslivet och de enskilda
inte skall få bli ett spekulationsobjekt,
som skall ligga och tynga de kostnader
som vi har i vår produktion i övrigt.

Det förhåller sig på samma sätt på en
mängd andra områden. När man frågar
sig om det är nödvändigt att staten
har hand om allt detta och om det inte
skulle kunna gå lika bra att den enskilde
hade hand om det, kan vi bara peka
på att man så tidigt som i början på
1810-talet i detta land ansåg det vara
nödvändigt att samhället skötte undervisningen.
Beslutet om att man skulle
få en skola i varje kommun daterar sig
nämligen från år 1846. Jag skulle också
tro att ingen av dem som var motståndare
till beslutet att slopa de gamla vägstyrelserna
och i stället lägga viigundcr -

Statsverkspropositionen m. ni.
hållet i vårt land i statens hand i dag
skulle vilja ha det beslutet ogjort eller
skulle kunna tänka sig att vi i bilismens
tidsålder skulle finna oss i att vägutbyggnaden
och vägunderhållet sköttes
såsom det gjordes på den tiden. Tror någon
att den saken skulle kunnat skötas
så rationellt som har skett, om den inte
hade skötts centralt?

Vi skulle kunna gå igenom område efter
område i hela vårt samhälle, och vi
skulle på punkt efter punkt finna, att
det inte finns den ringaste lust efter
maktkoncentration att spåra i detta,
utan det är uteslutande och endast en
strävan efter att kunna samordna arbetet
i en bestämd riktning till gemensamt
gagn. Detta bortser man totalt från
när man talar om en koncentration avall
makt i statens hand.

När man vidare gör sig så mycket besvär
med att framställa den statliga upplåningen
och den statliga beskattningen
i en misstänkt och fördömlig dager,
verkar det som om man menade, att de
pengar som staten tar hand om — som
man ibland brukar säga att herr Sträng
tar hand om — är pengar som är fullkomligt
kastade ut genom dörren till
ingen som helst nytta, och när man talar
om statens skuldsättning, glömmer man
samvetsgrant bort — hur kristen man
än är och hur angelägen man än säger
sig vara om att sanningen kommer fram

— alt det skapas värden för detta, antingen
i form av exempelvis bättre vägar
eller i form av kraftverk eller i form
av en bättre utbildning, alltsammans saker
som vårt näringsliv och vi alla kan
utnyttja. Det är följaktligen inte riktigt att
säga, att man inte skall skuldsätta staten
därför att då går allting åt skogen. Vi bär

— såsom statsministern sade i går — hört
detta under alla år ända sedan vi fick
eu socialdemokratisk regering, och vi
kommer säkerligen att få höra det även
i fortsättningen. Men man måste väl
ändå ta hänsyn till att vi får värden för
de pengar som vi tar ut i form av skatter
eller genom upplåning. Om man inte
vill göra det, vilseleder man ju den allmänhet
man vänder sig till. Naturligtvis
kan man vinna röster på att bara

134 Nr 2

Tisdagen den 26 januari 1960

Statsverkspropositionen m. m.

tala om det tunga skattetrycket, om hur
stor statsskulden och hur ringa valutafonden
är. Men när man talar om småspararna
och att de förlorar så och så
mycket på räntehöjningen, så och så
mycket på att vi måste betala de och de
skatterna, så får man väl ändå inte
glömma att skatterna tas ut för att vi
skall bevara kronans värde. Om vi inte
gjorde det, skulle kronans värde sjunka,
med påföljd att småspararna och andra
skulle förlora lika mycket eller kanske
ännu mera; för att nu inte tala om andra
nackdelar som detta skulle föra med
sig.

Man skall ändå inte, tycker jag, bedriva
ekonomisk upplysning så ensidigt
som oppositionen har gjort i denna debatt.
Jag har inte sett herr Bengtson i
kammaren i dag, men eftersom han i
går två gånger frågade, hur man kunde
förklara att omsättningsskatten har en
inflationsmotverkande betydelse, vill jag
säga, att vi tog omsättningsskatten för
att inte behöva låna en miljard. Hade
vi lånat den miljarden, skulle det ha
inneburit en ytterligare påspädning med
en miljard av de pengar som är ute i
omlopp, och det hade betytt inflation.
Genom att vi inte behöver låna miljarden
slipper vi denna påspädning. Jag
förstår inte hur herr Bengtson kunde
bortse från en sådan sak. Det får han
väl söka förklara.

Under debatten har jag gjort en mängd
anteckningar om saker som förtjänar att
diskuteras. Mycket har sagts, och oändligt
mycket skulle vara att tilllägga; men
eftersom jag förstår att endast ett mycket
förstrött intresse kan påräknas för
den fortsatta debatten skall jag inte uppehålla
tiden längre utan nöjer mig med
det sagda.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall gärna gå herr
Elowsson till mötes och förklara hur
jag menade att omsättningsskatten inte
har den dämpande effekt på inflationen
som man hade avsett.

Det är möjligt att man kan tänka sig
en dämpande effekt i den mening herr

Elowsson nu talade om, men avsikten
var ju egentligen att omsättningsskatten
skulle ha en inflationsdämpande
effekt under förra året och dessutom
hindra prisstegringar, verkningar som
jag i går tillät mig att betvivla. Jag
misstänker att omsättningsskatten i stället
kommer att orsaka prisstegringar,
och på det sättet får den ju en direkt
inflatorisk effekt.

Jag pekade i går också på ett annat
märkligt förhållande. I mitten av 1950-talet ansåg man sig behöva en överbalanserad
budget för att dämpa inflationen,
men nu tar man in vissa inkomster
och använder dem direkt i
driftbudgeten och tror ändå att man
skall uppnå en inflationsdämpande effekt.
Det var närmast så jag tänkte mig
saken — på konsumtionssidan blir det
ingen inflationsdämpande effekt utan
snarare tvärtom.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Bengtson tänkte
sig väl ändå knappast att det han nu
sade skulle gå i oss. Tanken var ju inte
att omsättningsskatten skulle verka under
förra året. Ingen trodde väl annat
än att de, som hade tillfälle att förra
året kontant eller på avbetalning köpa
sådant som de skulle ha köpt först på
nyåret, därest inte omsättningsskatten
beslutats, också gjorde sina inköp förra
året. Det var alltså inte då vi räknade
med att omsättningsskatten skulle få
en inflationsdämpande effekt, utan den
effekten skulle uppstå i det långa loppet.
Och herr Bengtson kan väl inte bestrida,
att omsättningsskatten ovillkorligen
måste få den effekten. Varför lever
man annars rövare om den så som
man gör? Varorna blir dock 4,2 procent
dyrare genom omsättningsskatten,
och om jag har oförändrad inkomst att
ta av, kan jag naturligtvis inte köpa lika
mycket varor som förut. Därför måste
omsättningsskatten få en inflationsdämpande
effekt. Det är så självklart att
jag inte tycker att vi skall bry oss om
att diskutera den saken.

Tisdagen den 26 januari 1960

Nr 2

135

Överbalansering och underbalansering
av budgeten har vi ju talat så mycket om
under så många år, att jag tycker att
vi knappast skall behöva spilla fler
ord på den frågan heller. Det är arbetsmarknadsläget
som avgör om vi skall
överbalansera eller underbalansera budgeten.
Vid ena tillfället behöver staten
späda på köpkraften för att efterfrågan
på varor och därmed sysselsättningen
skäll hållas uppe. Vid andra tillfällen
behöver man dra in köpkraft för att
inte få en översysselsättning. Det är på
detta sätt vi använder budgeten i konjunkturreglerande
syfte, och det är någonting
som vi alltid kommer att få göra
— också herr Bengtson skulle vara
ivungen att göra det om han någon gång
blev finansminister.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! I går fälldes i kammaren
ett yttrande som jag för min del helhjärtat
vill instämma i. Det var herr
Birger Andersson som underströk, att
de som ivrar för sparsamhet enligt hans
mening inte kunde få undanta från denna
sin sparsamhetssträvan den betydelsefulla
sektor som försvaret representerar.
Jag anser i likhet med herr Andersson
att fjärde huvudtiteln representerar
en så aktningsvärd summa, att det finns
all anledning för riksdagen att observera
och noggrant begrunda, hur man
använder de pengar — cirka 3 miljarder
kronor — som för närvarande anvisas
till vår försvarsorganisation.

över huvud taget har jag den uppfattningen,
att vi kanske rent av diskuterar
för litet hur försvarsorganisationen
bör utformas. Detta kan låta
paradoxalt, eftersom vi för bara två år
sedan bestämde oss för den nya organisation
som nu håller på att ta gestalt.
Men inte många ting är statiska
och allra minst de som har anknytning
till försvaret. Utvecklingen där går mycket
snabbt, och det är inte säkert alt det
som beslutas det ena året kan anses
vara det rätta och riktiga året därpå.
Redan under de år, som har förflutit
sedan vi 1957 började diskutera försva -

Statsverkspropositionen m. m.
rets nya utformning, har en hel del inträffat
som borde ge anledning till reflexioner
och borde rikta in vår uppmärksamhet
på frågan, om det inte vore välbetänkt
att med större noggrannhet än
hittills se över den utformning av totalförsvaret
som värkte fram ur den
stora ÖB-utredningen.

Frågan gäller avvägningen mellan de
olika vapenslagen. Det har som bekant
hela tiden rått delade meningar om riktigheten
i att ta så förhållandevis mycket
som man har gjort ifrån en av försvarsgrenarna
för att göra det möjligt
för de två andra att praktiskt taget sitta
i orubbat bo. De invändningar, som jag
för min del hela tiden har anslutit mig
till, kvarstår, så vitt jag kan bedöma
saken, fortfarande.

Vad som föranleder dessa reflexioner
är framläggandet av »marinplan 60»,
som chefen för marinen presenterade
under fjolåret. Denna nya organisation
av sjöförsvaret är en effektuering av
riksdagens och regeringens ståndpunktstagande
när den nya försvarsorganisationen
antogs. Det sades då att vi för
framtiden måste inrikta oss på en flotta
av annan beskaffenhet än den vi hittills
haft, och man beställde som sagt
av den ansvarige försvarsgrenschefen ett
förslag till övergång till en sådan ny
marin. När marinplanen i fjol lades
fram, mottogs den på alla håll med sympati
— i tidningarna, bland allmänheten
och framför allt på militärt håll. Det
framhölls att den utredning som hade
presenterats och det förslag som grundades
på denna utredning var vettiga
och innebar ett gott prov på konsten
att i en pressad situation verkligen
åstadkomma någonting konstruktivt trots
de mycket begränsade medel som stod
till förfogande. Marinchefen själv betonade,
att han hade pressat sitt förslag
till den grad att det inte fanns utrymme
att nagga planen i kanten, försåvitt man
inte ville äventyra hela anpassningen
till en ny organisation för marinens vidkommande.
Den uppfattningen delades
nog rätt allmänt.

Man blir därför ganska förvånad, när
man i årets statsverksproposition finner

136

Nr 2

Tisdagen den 26 januari 1960

Statsverkspropositionen m. m.

att marinplanen, trots att den är så
pressad, ändå utsattes för reduceringar.
Försvarsministern anser sig inte kunna
tillmötesgå de anslagskrav som reses i
anslutning till marinplanen, utan han
naggar dem i kanten. Resultatet blir att
den beställning, som riksdagen faktiskt
har gjort om övergång under 1960-talet
från den nuvarande flottan till en lätt
flotta, inte kan effektueras. Det blir
praktiskt taget inte utrymme för byggande
av några nya fartyg. ?.lan skail,
när man läser texten under fjärde huvudtiteln,
inte låta förvilla sig av att
det står att fartygsbyggandet kan fortgå,
tv det fartygsbyggande som försvarsministern
där syftar på är ombyggnanader
av fartyg som ingår i flottan och
som skall byggas om till moderniserade
enheter. Det är som sagt inte frågan
om några nybyggnader.

Marinplanen upptar som bekant nya
typer av fartyg, attack-ubåtar, inotorkanonbåtar
m. m„ men med den knappa
medelstilldelning som försvarsministern
har ansett sig kunna förorda, och som
jag nyss antydde finns det under de tio
år som ligger framför oss inte utrymme
för ett igångsättande av fartygsnybyggen,
som ger oss den nya flotta vi borde
ha vid ingången av 1970-talet och
som jag förmodar att riksdagen avsåg
i sina beslut 1958 och 1959. Detta ger
anledning till reflexioner att det förefaller
som om de krafter, vilka till sist
utformar de förslag som läggs på riksdagens
bord, en gång för alla har beslutat
sig för att fördelningen av de
pengar som riksdagen anvisar för försvaret
skall ske på det sättet att prutningar
så litet som möjligt och helst
inte alls får drabba de andra försvarsgrenarna.
Det som behöver sparas in
för att säkerställa de tvås anspråk och
behov skall under alla förhållanden tas
av den tredje. Men, herr talman, det är
ju på det sättet, att ännu har riksdagen
inte vunnits för tanken att avskaffa sjöförsvaret,
och så länge en sådan riktlinje
inte har anvisats bör man väl
vara litet försiktigare med att plocka
ifrån denna försvarsgren bit för bit mer
eller mindre omärkligt för det stora

flertalet. Rätt som det är står vi inför
fullbordat faktum och det var nog inte
meningen. Jag tror inte att den stora
allmänheten har tolkat innebörden av
riksdagens beslut 1958 på det sättet.

Jag har velat säga detta, herr talman,
därför att när nu riksdagen går att detaljbehandla
fjärde huvudtiteln, så finns
det möjligheter att inom ramen för den
totala kostnaden göra de justeringar
som behövs för att man även fortsättningsvis
skall behandla marinen i den
anda som riksdagen själv har anvisat,
nämligen, att inte vara lika restriktiv
som överbefälhavaren. Jag vill från denna
plats och nu rikta en vädjan till
statsutskottets första avdelning att beakta
detta liksom man har gjort tidigare
både 1958 och 1959, då statsutskottets
första avdelning vid granskningen fann
att överbefälhavarens förslag beträffande
marinen gick för långt. Utskottet föreslog
också justeringar som riksdagen
sedan accepterade, och jag menar att
dessa modifikationer även fortsättningsvis
bör utgöra grunden för riksdagens
ställningstagande.

Det lämnades i går motioner i båda
kamrarna i denna anda. I motionerna
ges anvisningar om hur man med relativt
små medel skulle kunna tillmötesgå
marinchefens krav på något större anslagstilldelning
än som förordas av överbefälhavaren
och försvarsministern. Tittar
man litet närmare på de förslagen
och närmar sig dem i positiv anda, tror
jag nog att det kan finnas möjligheter
att också utnyttja de tips som lämnas.
Det behövs för den sakens skull inte
några som helst nya utredningar. Allt
material som behövs för bedömningen
ligger tillgängligt, och det är bara det
att man — som jag sade inledningsvis —
gärna vill se att diskussionen om användningen
av de många försvarsmiljonerna
inte i sakligt avseende skjuts åt
sidan bara för att man skall diskutera
hur man skall fördela pengarna, utan
att man också ägnar sig åt att verkligen
begrunda, huruvida vi inte i fortsättningen
liksom hittills behöver ett sjöförsvar
med hänsyn till den speciella
situation, i vilken Sverige befinner sig

Tisdagen den 26 januari 1960

Nr 2

137

i händelse av ett angrepp. På den punkten
ligger det ju så till, att överbefälhavaren
själv — nu senast i anslutning
till sitt yttrande över marinplan 60 —•
konstaterat att den jämförande vapenvärderingen,
alltså jämförelsen mellan
de vapen som ingår i de olika försvarsgrenarna,
hur de verkar och fungerar
och vad de kan spela för roll, ännu inte
är avslutad. Den pågår fortfarande, och
därför frågar man sig: När man inte
har detta material på bordet, hur kan
man då vara så tvärsäker på att man
utan vådor kan skära av marinen på
mitten?

Det vore, herr talman, åtskilligt mer
att säga på denna punkt, men jag skall
med samma motivering som min partivän
Elowsson, nämligen önskvärdheten
av korta anföranden på detta stadium
av remissdebatten, inte ta kammarens
tid i anspråk ytterligare i denna sak.

Jag har emellertid en liten reflexion
i ett helt annat ämne. Under debatten
i går tog någon upp samhällets bekymmer
med ungdomarna, med dem som
kommit på sned mer eller mindre, »raggare»
in. fl. Jag kunde inte låta bli att
i min bänk då göra den reflexionen, att
mycket av det otrevliga som händer
på vissa håll kanhända beror på bristande
handlag, när man närmar sig
ungdomarna från samhällets sida, framför
allt från ordningsmaktens.

Jag tycker mig ha gjort den iakttagelsen
att det är på vissa orter som
dessa bråk blossar upp. På de flesta
platser i landet förekommer det inte
något sådant. Om man gör sig mödan
att undersöka vad detta kan bero på,
så undrar jag om det inte ligger något
i iakttagelsen att polisen på vissa håll
behandlar ungdomarna på ett annat
sätt, ett sätt som ger bättre resultat
och som gör att man slipper dessa bråk.
Jag säger detta för att jag på mycket
nära håll i min hemort fått vara med
om initiativ från polismaktens sida, åsyftande
att kanalisera motorknuttarnas
och raggarnas intressen för gängbildning
och för sin motorsport i sådan
riktning, alt polisen och dessa ungdomar
blivit mycket goda vänner, där po -

Statsverkspropositionen m. m.
lisen tagit initiativ för att skaffa dem
samlingslokaler och utrymmen för deras
umgänge och övningar. Dessa initiativ
har ungdomarna accepterat med
mycken tacksamhet, och de har kvitterat
dem med att uppföra sig hyfsat.

När man här och annorstädes angriper
ungdomarna, skär alla över en kam
och beklagar sig över den rådande förvildningen,
så vore det kanske inte ur
vägen om man mer än vad som hittills
skett vände på frågan och ställde spörsmålet:
Gör de äldre, gör samhället självt
vad man borde göra för att försöka förstå
ungdomarna, möta dem på halva
vägen och ge dem en chans att förverkliga
vad de vill förverkliga, nämligen
ett umgänge i den speciella miljö och
under de särskilda förhållanden som är
typiska för ungdomen av i dag?

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det är väl ganska naturligt
att intresset inte är särskilt markant
vid denna tidpunkt av remissdebatten.
Kraften i kammaren sögs väl ut under
gårdagens eftermiddagsdebatt. Jag
tror inte heller att jag har något nytt att
tillföra debatten, men talarlistan skall
väl fullföljas, och därför skall jag anföra
några synpunkter.

Inte ens herr Ringabys mycket våldsamma
attack i dag mot den politik som
föres kunde rubba den sinnesro som lägrat
sig över denna kammare, men på
mig verkade det rent fysiskt så att huden
knottrade sig på kroppen, när jag
tog del av det perspektiv en inkomsttagare
i 12 000-kronorsklassen har att vänta
sig under sextiotalet enligt herr
Ringabys förutsägelser. Det var kusligt.
Men om herr Ringaby tog och läste remissdebatten
1918, skulle han se att det
då fanns talare som slungade ut lika
våldsamma anateman över den politik
som fördes och som spådde samma olyckor
för dessa människor som herr Ringaby
nu gör. Resultatet har dock inte blivit
vad man då förutsade. Jag misstänker
alt herr Ringaby kommer att få uppleva
samma utveckling, dess bättre just

138 Nr 2

Tisdagen den 26 januari 1960

Statsverkspropositionen m. m.

för den grupp av människor som han

särskilt lade sig vinn om att tala för.

Sedan ett annat litet råd, som kanske
kan tjäna till både lians egen och andras
uppbyggelse. Ilur skulle det vara, om
herr Ringaby, som tycks vara intresserad
av sådana räkneexempel, skulle ta
samma familj och på den applicera hur
det skulle gå för den, därest man fick
högeralternativet genomfört i svensk
politik? Jag tror att den åberopade familjen
inte kommer i någon nämnvärt
bättre ställning.

Herr Bergh påtalade de kommunala
investeringarna. Där kan man kanske ge
honom rätt i varje fall såtillvida, att de
kommunala investeringarna har tagit en
mycket stor andel av våra resurser. Men
man gör sig skyldig till eu felaktig beskrivning,
om man säger att socialdemokralerna
ligger bakom också denna våldsamma
expansion. Jag tror att herr
Bergh skulle tala med sina egna partivänner
på den punkten, tv de är inte
minst progressiva, när det gäller att
pressa kommunerna med investeringar.
Personligen ligger jag i fejd på det kommunala
planet just med högerns representanter
när det gäller en betydande
kommunal investering. Det är fråga om
ett värmeverk. Jag anser personligen, att
på områden där de enskilda kan göra
en sak lika bra som samhället eller kanske
bättre, där skall samhället hålla sina
fingrar borta. Men det imponerar inte
alls på högerns representanter, i varje
fall inte i Uppsala, utan de är övertygade
om att det ur samhällets synpunkt
är det riktigaste att vi investerar
50 å 60 miljoner kronor i ett kommunalt
värmeverk. Nu skall jag emellertid ta
herr Berghs inlägg i den tryckta formen
och slå hans partivänner i skallen
med det för att se om jag inte kan få
något gehör för mina synpunkter.

Herr Bengtson tog i sitt inlägg i går
upp en mycket intressant sak. Han gav
inte mycket för, sade han, den produktionsutveckling
som vi kunnat glädja oss
åt under fjolåret, därför att i produktionsökningen
ingick bostadsbyggande.
Det är tydligen en konventionell uppfattning
om att vad samhället investe -

rar — det må vara kommunalt eller statligt
— är något nödvändigt ont, och i
den mån det påverkar produktionsresultatet
är det av mindre värde. Om jag
tar ett exempel på det lokala planet,
skulle jag förmoda, att de som håller sig
med denna konventionella uppfattning
anser, att om Gahns ökar sin tillverkning
av kosmetiska artiklar har detta betydligt
större värde för samhället än om
kommunen ökar sin produktion av bostäder.
Det är där värderingarna skiljer
sig i dagens politiska debatt. Jag tror att
de som har denna uppfattning borde ta
sig en funderare.

Samma sak gick igen i går i herr Hagbergs
inlägg, och det har skymtat även
i dag när man säger att just statens ränteutgifter
har ökat så pass kraftigt. Herr
Hagberg lämnade en uppgift på 100 miljoner,
och det tog han som ett kriterium
på hur uruselt vi sköter vår politik.
I egenskap av företagsledare har jag
varje år nöjet att lägga fram en verksamhetsberättelse
för styrelsen och företagets
ägare. På driftskostnadssidan ökar
räntorna våldsamt, men jag har ännu inte
hört att de anklagat mig för den saken,
utan de harangerar mig i stället för
att investeringarna varit så stora, vilket
är orsaken till ökade räntekostnader. Så
får man väl också so på det när det
gäller de samhälleliga investeringarna.
Det är ändå fråga om vad man får för
pengarna som är det avgörande, och då
kan man inte, såsom herr Hagberg antydde,
räkna med att bara den del av
den statliga investeringsverksamheten
som gäller placering i affärsdrivande företag
o. s. v. kan vara lönsam, utan man
måste väl också lägga lönsamlietsbegreppet
på investeringar i skolor, sjukhus
och andra offentliga byggnader. Det är
klart att lönsamheten där inte kan mätas
i pengar, men den blir, åtminstone
efter den värdering jag gör, lika bra och
i vissa fall bättre än den lönsamhet som
kan mätas i pengar.

I sitt gårdagsanförande misstänkte
herr Bengtson handeln för att pressa
upp priserna utöver vad som är motiverat
av omsättningsskatten. Det är väl
en väl så hård anklagelse mot dem som

Tisdagen den 26 januari 1960

Nr 2

1.39

nu sköter denna hantering. Åtminstone
de soin står på den positiva sidan utgick
väl när vi fattade beslut om omsättningsskatten
från att den ökade kostnad,
som handeln skulle få till följd av omsättningsskatten,
skulle få kompenseras
genom höjda priser. Att nu en företrädare
för ett borgerligt parti i remissdebatten
anklagar handeln för att ha
gjort sig skyldig till missbruk och höjt
priserna utöver vad som är motiverat
av höga kostnader, det är väl starkt.

Herr Lundström drog i går fram cn
gammal folkpartistisk propagandaparoll,
nämligen att det bör löna sig att arbeta.
I arbetsgivareföreningens lokaler på
Blasieholmen sitter delegationen som
också har den uppfattningen att det bör
löna sig att arbeta. Men de flesta av talarna
i remissdebatten har mycket starkt
varnat för att de skall pressa sig till mer
än vad som ur talarnas synpunkt anses
vara tillrådligt. 1 samband med den parollen
yttrade herr Lundström att den
som tjänar en krona mera tvingas att
lämna ifrån sig hälften till det allmänna.
Den uppgiften är väl inte alldeles oriktig.
Men personen i fråga har då råkat
ut för den vådliga olyckan att ha minst
•30 000 kronor i årsinkomst. Jag är övertygad
om att de flesta här i landet gärna
accepterar olyckan att betala hälften
av sin intjänta krona i skatt, om de samtidigt
råkar ut för olyckan att ha inkomster
av den storlek jag nämnde.

Nej, det finns säkert många som anser
att det är mer lönande att försöka
begagna sig av möjligheterna att komma
undan skatt. Därför skall jag, herr talman,
ta upp frågan om kampen mot
skatteflykten.

Dagens Nyheter och tidskriften Folket
i Bild har på ett förtjänstfullt och sakligt
sätt på senare tid tagit upp frågan
om skattefusket. Det är ett synnerligen
angeläget spörsmål, inte minst eftersom
det från mycket vederhäftigt håll har
påståtts att samhället går förlustigt inte
mindre än en miljard kronor på grund
av skattefusk. Man bör i likhet med Dagens
Nyheters ledarskribent säga att det
måste kraftigt inskärpas att skattefusket
är eu direkt stöld. Det iir inte en stöld

Statsverkspropositionen m. m.
från staten, inte cn stöld från kommunerna.
Det iir än mindre en stöld från
herr Sträng såsom den personifierade
staten, men det iir helt enkelt en stöld
från de hederliga skattebetalarna. Nu är
det visserligen sant alt samhället har
gjort vad det måhända kan göra för att
komina åt skattefusket genom en bättre
kontroll. Jag behöver bara hänvisa till
riksdagens beslut år 1955 om den nya
taxeringsförordningen, till den successiva
förstärkning som skett under de
senare åren av skattekontrollen och till
finansministerns förslag att förstärka
taxeringsorganisationen med 23 nya befattningshavare.
Efter vad jag har mig
bekant kommer det också att väckas motioner
i syfte att ytterligare förstärka
taxeringsorganisationen i dess granskande
verksamhet.

Det kan emellertid ifrågasättas om
dessa åtgärder är tillräckliga. Det är måhända
på tiden att överväga om man
inte också med hjälp av andra skattemetoder
kunde angripa detta allvarliga
område. Skattefusket försiggår nämligen
på olika sätt. Det finns något som man
kallar legalt skattefusk. Det finns möjlighet
att på legala vägar utnyttja avdragsrätten
till gränsen för ett direkt
smitande från skatt. Det finns former av
uppenbart fusk o. s. v. De som aldrig
kan utnyttja denna chans att lätta sin
skattebörda är löntagare i allmänhet, vilka
tvingas att deklarera till sista kronan.
Skattefusket bedrivs därför i huvudsak
inom de grupper som betecknas
som fria företagare, enskilda rörelseidkare,
jordbrukare m. fl. De har en
uppenbar möjlighet att mildra sin egen
skatt genom att inte deklarera rätt. När
det gäller företagsamheten tror jag att
det kunde finnas skäl för finansministern
att överväga om inte en ny skattemetod
som i högre grad bygger på bruttobeskattning
än på nettobeskattning
kan vara ett led i strävandena att komma
åt skattefusket. Det är klart att vid
eu sådan omläggning måste man ha eu
annan uttagningsprocent och ge utrymme
för berättigade avskrivningar o. s. v.
Men man skulle genom en bruttobeskattning
komma ifrån alla former av av -

140 Nr 2

Tisdagen den 26 januari 1960

Statsverkspropositionen m. m.

dragsrätt som kan vara synnerligen stötande.
Jag tänker inte minst på den avdragsrätt
som gäller för representation.

I det kommersiella livet skämtar man
ju ofta om att man super och äter på
statens bekostnad. Jag tror att man borde
tillämpa en annan skattemetod också
beträffande andra fria yrkesutövare för
att kunna komma åt största delen av de
belopp som nu undandras beskattning.

Jag vill med andra ord, herr talman,
säga att om vi inte vidtar alla de åtgärder
som är möjliga för att komma åt
skattefusket skapar vi här i samhället
en ny klassgräns som är inte mindre stötande
och inte mindre otäck till sina
verkningar än andra klassgränser som
funnits, nämligen den klassgräns som
går mellan dem som betalar skatt på sina
verkliga inkomster och dem som
kommer undan.

Sedan skulle jag vilja tillägga att de
borgerliga partierna har ganska stor
skuld till det skattefusk som pågår.
Skattesmitaren får nämligen ett slags
moralisk frisedel genom den skattepropaganda
som bedrives och genom att det
ständigt och jämt säges att vi har världens
högsta skattetryck. Detta måste bibringa
vissa människor den uppfattningen
att det inte är så moraliskt förkastligt
om man själv med egna krafter
försöker att lätta sin skattebörda. Och
det går så mycket lättare att känna sig
ha den frisedeln, när man ständigt och
jämt personifierar statens fiskaliska intressen
med finansministerns namn. Det
behövs kanske inte så stor lucka i det
skattepolitiska samvetet för att försöka
bedra herr Sträng på skatten — när
man egentligen bedrar kanske sin bäste
vän.

Jag tror att oppositionen •—- även om
den självfallet har rätten att predika om
skattetrycket, både dess höjd och dess
fördärvliga verkningar — nog borde
kunna hjälpa till med att få en förbättring
av skattemoralen. Allra helst med
tanke på att den själv kanske kommer
att sitta med det politiska ansvaret och
det då kan vara skönt att veta att den
åtminstone drivit en propaganda som
ger förutsättningarna för att få en bättre
skatteinoral än vi har i dag.

Herr RINGABY (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan hålla med omatt
det här gäller ett ruskigt perspektiv,
herr Eriksson, och det är av den anledningen
jag också tagit upp denna
fråga.

Herr Eriksson säger att samma tongångar
hördes här i kammaren 1948,
och då sade vi också mycket riktigt att
svenska folket kommer att i framtiden
arbeta bildligt talat med spaden i ena
handen och skattetabellen i den andra,
och det är väl också precis vad som
blivit fallet. Jag har själv, herr Eriksson,
fem barn, men jag offrar mycket gärna
ett av barnbidragen, även om det skulle
svida i skinnet ett eller annat kvartal,
när jag vet att jag på den vägen kan hejda
penningvärdets fall och slippa omsättningsskatten
som svider i skinnet hela
livet ut.

Herr Eriksson tyckte att min skildring
var i mörkaste laget, och han sade att
skinnet knottrade sig på honom när han
hörde mig. Jag tyckte att herr Erikssons
egen skildring om skattefusket, där han
stödde sig på teckningen i Folket i bild
av deklaranten med Hin Onde bakom
ryggen, är minst lika ruskig.

Herr KA1JSER (h):

Herr talman! Man vet ännu bra litet
med säkerhet om vad sjustatsavtalet
kommer att innebära för vårt näringsliv
under och efter 1960-talet. Man är i
det stora hela optimistisk, men optimismen
är inte oreserverad. I regeringens
finansplan antydes summariskt att vi i
fortsättningen i högre grad än hittills
genom aktiva insatser måste underlätta
överflyttning av arbetskraft och kapital
till de mest effektiva näringsgrenarna.
Det finns en negativ sida av detta, nämligen
att vi måste räkna med att inte
kunna satsa kapital på sådan industri
som i det nya läget inte kan hävda sig
och att man måste bereda sig på att flytta
bort arbetskraft från sådana industrier.
Detta kan betyda smärtsamma ingrepp
för både individer och kommuner.
Investeringar, gjorda av enskilda
och bolag eller av kommuner och stat,
kan bli värdelösa, även sådana som lig -

Tisdagen den 2ti januari 19(iO

Nr 2

141

ger bra långt från själva den industriella
produktionen.

Inom näringslivet fortgår en kontinuerlig
anpassning till nya förhållanden i
en småningom skeende omvandlingsprocess,
i vilken enstaka episoder ibland
kan väcka uppseende. Stundom inträffar
emellertid händelser av teknisk eller
ekonomisk natur som medför mera
språngartade förändringar över hela
området av en näringsgren, och därigenom
blir förändringarna mera kännbara.
En sådan händelse var t. ex. de ändrade
förhållandena i ståltillverkningen
ute i världen, som medförde den bruksdöd
i vårt land som började i mitten avförra
århundradet och fortsatte i etapper
långt in i detta sekel. I Värmland
är det lätt att peka på ställen där några
få gårdar är allt som finns kvar av vad
som varit blomstrande industrisamhällen
med hundratals, ja ända upp till
tusentalet invånare. För den som såg
sågverksdöden den närmaste tiden efter
första världskriget och som kan konstatera
att bara några husgrunder är kvar
av det som en gäng var ett samhälle
kring ett sågverk eller kanske ett mindre
träsliperi, står den saken också klar.

Att en likartad utveckling fortgår inom
vissa områden även nu, därom har
vi haft påminnelser under de allra senaste
veckorna. Jag är övertygad om att
inte ens ett statligt lokaliseringsinflytande
i stil med vad herr Geijer önskade
i går i alla lägen kan hindra en sådan
utveckling.

Hur kommer det att bli i den nya situationen
i sjustatsgruppen? Det är säkert
riktigt som det står i statsverkspropositionen,
att man under år 19(50 kommer
att märka bra litet i fråga om utrikeshandeln.
En sänkning av tullen
med 20 procent betyder ju för en vara
med 10-procentig tull bara 2 procent,
d. v. s. mindre än eu vanlig kassarabatt.
Men hur blir det framemot och efter
1970 eller det eventuellt tidigare år då
de inbördes tullarna helt avvecklats?
Kommer anslutningen till sjustaterna eller
till den europeiska integrationsrörelsen
över huvud taget att betyda ett
sådant ingrepp som sätter i gång en

Statsverkspropositionen m. m.
språngartad ändring i utvecklingen? Vi
måste vara beredda på att så kan bli
fallet.

Herr talman, jag skall under några minuter
beröra några hithörande frågor
trots att de delvis redan diskuterats i
denna debatt. Först några ord med anledning
av handelsministerns mycket intressanta
redogörelse för de senaste förhandlingarna
i OEEC och i sjustaterna.
Handelsministern sade vid ett par tillfällen
att man inte får någonting gratis
men att man efter en mycket noggrann
prövning funnit fördelarna av sjustatsavtalet
uppväga nackdelarna. Han anförde
också att i den engelska pressen
framförts den uppfattningen att Sverige
är det land som torde ha mest att vinna
på överenskommelsen. Från engelskt
håll har man särskilt befarat att den
svenska pappersexporten skulle dränka
den engelska marknaden. Skulle detta
komma att ske för häftigt kan det kanske
hända att artikel 20 i avtalet sätts
i kraft, och då minskas vår export —
åtminstone temporärt och kanske för
längre tid.

Den övervägande delen av det svenska
näringslivets representanter ser med tillfredsställelse
och optimism fram mot
den 90 miljoners, man skulle kunna säga
hemmamarknad som sjustatsavtalet innebär,
det iir tydligt. Handelsministern
hoppas också att det skall bli möjligt att
nå fram till ett samgående med de sex,
men han säger att det från deras sida
ännu inte visats något intresse i den
riktningen. Han påpekade emellertid
också att de sex iir en politisk union som
iiar sin mycket stora betydelse i Mellaneuropa
nu. Det är i själva verket ett
mycket större steg att förena sig med
den gruppen än med de sju. Det förra
betyder ett visst avhändande av den egna
suveräniteten. Det är nog inte alltid
så roligt att tillhöra de sex. Den för
tillfället mycket starka axeln Bonn—Paris
liar en så pass dominerande styrka i
sexstatsgruppen att det för Benelux-staterna
och då kanske särskilt för Holland
mången gång känts tryckande. Men,
som redan sagts, det kan hända att de
tullhinder som reses och som kanske blir

142 Nr 2

Tisdagen den 26 januari 1960

Statsverkspropositionen m. m.

särskilt kännbara för vår export av halvfabrikat
och råvaror till Tyskland och
Benelux kan göra steget in i sexstatsunionen
önskvärt och nödvändigt, om
det nu kan beredas oss möjlighet att ta
det. Det är dock inte säkert att en tullunion
av sexstatsgruppens typ är den
bästa formen för en europeisk integration.

Det sägs att man i Schweiz har räknat
med en treprocentig ökning av exporten
inom sjustatsgruppen men att olägenheterna
av att vara utesluten ur sexstatsgruppen
är sådana att saldot blir en
nettoförlust av 700 miljoner svenska kronor.
Om man utgår ifrån de rent yttre
förutsättningarna torde vi ha det mycket
bättre än schweizarna. De saknar
råvarutillgångar och bygger sin export
på högt specialiserade produkter. Vi
bygger vår export i hög grad på råvaror
och halvfabrikat som man inte kan helt
undvara på annat håll även om man belägger
dem med tull. Man kan också peka
på andra faktorer som är fördelaktiga
för oss. Våra stora och kapitalstarka
industrier strävar genom omfattande
investeringar att anpassa sig för det nya
läget. Det i vårt land väl utvecklade systemet
med underleverantörer ger också
små företag möjlighet att hävda sig.
Många specialtillverkningar med behov
av hög service kan vara väl så konkurrenskraftiga
vid fabrikation i små enheter.
Nedbrytningen av det höga tullskyddet
på vissa håll — i England är
t. ex. tullskyddet för bilar nu 45 procent
— öppnar nya marknader för oss, medan
vi däremot har varit ett förhållandevis
utpräglat lågtulland, varför tullarnas försvinnande
hos oss inte betyder fullt lika
mycket o. s. v.

Men våra speciella liemmamarknadsindustrier,
särskilt de som bygger på
importerade råvaror och halvfabrikat
som textil och gummi, men också porslins-,
glas- och läderindustrierna, av vilka
flera redan har stora svårigheter, får
säkert eu skärpt konkurrens som i stigande
grad kommer att märkas under
decenniet.

Jag skall ett ögonblick stanna vid textilindustrien
för att ta ett exempel. För -

hållandena kan ju bli liknande också
inom andra industrier, men textilindustrien
är ett bra exempel. Dess besvärliga
situation sedan flera år är välkänd,
och den har behandlats av en nyss
framlagd statlig utredning.

I de flesta länder förekommer en överkapacitet
inom textilindustrien. I England
t. ex. har bomullsindustriens produktion
under en 45-årsperiod minskat
till en fjärdedel, ifrån den fantastiska
siffran av 8 000 miljoner värds för 45
år sedan till 2 000 miljoner yards 1958,
och exporten har sjunkit från 86 procent
av den stora kvantiteten vid periodens
början till 23 procent av den lilla kvantiteten
1958.

Vår textilindustri har ett tullskydd
av 8—20 procent. Det är givet att engelsmännen
gärna vill erövra en ny exportmarknad
här när vårt tullskydd försvinner.
Det kan då tänkas att också
konkurrenterna inom och utom sexstatsgruppen
sänker sina priser för att behålla
den marknad de förut har här.
De är inte bundna av några konkurrensbegränsande
avtal gentemot oss. Vår textilindustri
kan få sina svårigheter ytterligare
skärpta därigenom att den
kommer i kläm mellan de båda sinsemellan
konkurrerande grupperna.

Vår textilindustri måste liksom andra
hemmaindustrier söka sig kompensation
i marknader utomlands. Ett sådant
arbete drar i vissa fall betydande kostnader,
som först efter flera år kan väntas
betala sig. Vi är ett höglöneland med
de högsta industriarbetarlönerna i nugot
europeiskt land. Detta gör också att
våra investeringar kostar mer än andras,
en kanske inte alldeles betydelselös
liten kommentar till de siffror statsministern
gav i går.

Skiftarbete med nattarbete är inom
textilindustrien förbjudet. I stort sett
är förhållandena likartade i Storbritannien,
men i flertalet andra länder gäller
mindre restriktiva regler för skiftarbete.
Det ger dessa länder bättre möjligheter
att utnyttja det kapital som är nedlagt
i maskiner och andra investeringar.
Vi har betydande skatter och sociala
förpliktelser lagda på produktionen. Allt

Tisdagen den 26 januari 1960

Nr 2

143

detta försvårar konkurrensen för våra
industrier. I sjustatsavtalet finns ingen
överenskommelse om att arbeta för liknande
standard i fråga om löner, semestrar,
pensionsförmåner o. s. v. som
det finns i sexstaternas Romavtal. Det
har också sagts att ursprungsreglerna,
d. v. s. särskilt bearbetningslistan utan
alternativt procentkriterium, som det
heter, är ogynnsamt utformade för den
inte obetydliga del av vår bomullsindustri
som bygger på importerad råväv
som basmaterial för förädling.

Tullförhållandena betyder dock inte
allt. Andra mer eller mindre irrationella
faktorer spelar också en roll. Gamla
affärsförbindelser, förtroende mellan
kund och leverantör, hög kvalitet på
produkterna har också betydelse. Affärsförbindelserna
mellan Frankrike å
ena sidan och Belgien och Schweiz å
den andra sidan visar en betydande
övervikt inom de fransktalande delarna
av de båda länderna. Det är ett exempel
på sådana irrationella faktorer, i
detta fall andlig frändskap eller kanske
bara språket. Förhållanden av likartad
natur kan kanske göra att vi får behålla
en marknad hos sexmakterna, även
om vi skiljs från dem av en tullmur.

Vi hoppas att anslutningen till sjustaterna
skall betyda en gynnsam utveckling
för oss. Men för detta behöver
vi en produktionsvänlig ekonomisk politik
som möjliggör för vår industri att
övervinna anpassningssvårigheter och
andra besvärligheter, av vilka en del
har nämnts i det föregående.

Vi litar framför allt på våra råvaror.
Skogen växer, vattnet rinner i våra
vattenfall, och våra järngruvor verkar
outtömliga. Vi har en hög levnadsstandard.
Den skyddar vi bl. a. med vår
arbetsmarknadspolitik. Bortsett från de
nordiska länderna har vi cll nära nog
fullständigt verkande skydd mot import
av arbetskraft när inte brist föreligger.
Det skyddet bryts inte annat än då det
gäller att hjälpa i verklig nöd. Det får
inte bli alltför många som skall dela kakan,
tv då kan vi inte bibehålla vår standard.
Den vinst som man hoppas på i
sjustatsavtalets 90-miljoners marknad

Statsverkspropositionen m. m.
bär redan till huvudsaklig del disponerats
i förväg.

Det är i själva verket ovisst om framtiden
kan infria de utfästelser som det
så rundhänt utlovats att våra barn skall
sörja för.

Nyss antyddes att vi ytligt sett har
en bättre utgångspunkt än schweizarna,
men schweizarna har en annan styrka.
Det sägs om schweizaren, om homo
helveticus, som han kallats, att han har
en fullständigt otrolig förmåga att koncentrera
sig på hårt arbete och en lika
slående oförmåga att koppla av. .lag är
inte alldeles säker på att den sega
energi och den småländska envishet,
som utmärkte våra landsmän bara för
några årtionden sedan och som gjorde
att emigranter från Sverige på sin tid
fick så gott anseende, finns kvar i dagens
välfärds-Sverige, där fritiden är
det stora problemet och där arbetets
ära sällan eller aldrig predikas.

Alldeles särskilt oviss är framtiden
för små samhällen som är utbyggda
kring industrier vilka har svårt att konkurrera
i det nya läget. Förlorar de den
kärna, kring vilken de byggts upp, kanske
de avfolkas i mer eller mindre hastig
takt. Textilutredningen avråder från
åtgärder för att förhindra nedläggande
av textilföretag som inte kan bära sig.
Det kan bli likartat även för andra industrier.
Det kan bli fråga om omflyttning
av större eller mindre befolkningsgrupper.
Det kan bli hårt kända ingripanden
för många enskilda. Men det
accepteras och måste synbarligen accepteras
i dagens och morgondagens samhälle
som dock, det vill jag gärna hålla
med om, måste vidta åtgärder för att
lindra skadeverkningarna härav.

Just nu äger en sjudande utveckling
rum på skolans område. Nya skolor
byggs, högstadieområden bestäms. Det
är naturligt att man förlägger skolorna
till de tätorter som finns inom områdena.
Mycket pengar investeras. Som regel
uppförs skolbyggnaderna med noggrann
omtanke att få bästa möjliga byggnad
till lägsta möjliga priser. Men byggnaderna
är dyra, ibland onödigt dyra.
Om eu tätorts existens bygger på eu in -

144 Nr 2

Tisdagen den 26 januari 191)0

Statsverkspropositionen m. in.

dustri som inte klarar konkurrensen i
det nya handelspolitiska läget, kan det
hända att den avfolkas oeh att dess skola
kommer att stå tom som ett monument
över felslagna förhoppningar. Sådant
har hänt förut. Då gäller det dock byggnader
för en mindre utvecklad skolform,
de var enklare och billigare än de som
byggs nu. Men det finns liknande exempel
även från senare tid.

Man sparar säkert mest på skolbyggnader
genom en omsorgsfull lokal planering
av skolväsendet. Men man bör i
större omfattning än hittills kunna inrikta
sig på mindre dyrbara byggnader.
Det är visserligen inte säkert att man
på lång sikt vinner något med rent provisoriska
mer eller mindre barackliknande
byggnader i paviljongsystem. Det
kostsammare underhållet tar bort vinsten.
Det kan dock ibland vara motiverat,
enär paviljongerna kan framställas av
byggelement, kan göras flyttbara, och
därigenom lätt kan anpassas till förändrade
befolknings- och behovsförhållanden.
Men man kan också göra byggnaderna
som permanenta paviljonger, med
användande av de provisoriska byggnadernas
enklare planering men med de
permanenta byggnadernas material och
konstruktioner. Sådana byggnader kan
stå i 40—50 år, eventuellt längre, och
använder man rätt material blir underhållet
inte dyrbarare än för traditionella
byggnader. Sakkunniga arkitekter har
uttalat att man med detta byggnadssätt
bör kunna spara minst 10 procent av
byggnadskostnaderna. I sista häftet av
Landskommunernas förbunds tidskrift,
som kom mig till handa så sent som i
går, finns en redogörelse för en skola,
byggd på detta sätt, Åbyskolan vid Gamleby.
Den skolan är byggd med en väggstomme
av fiberplank, utvändigt beklädd
med fasadtegel o. s. v.; det är sålunda inte
fråga om en provisorisk byggnad.
Kostnaden för den byggnaden gick till
655 kronor per kvadratmeter nettoyta.
Det är önskvärt att detta byggnadssätt
kommer till användning i större omfattning
än hittills. Statsbidragsbestämmelserna
bör utformas så att de stimulerar
till verkligt intensiva försök i den

riktningen. Lyckas man härmed, behöver
ett sänkt statsbidrag inte betyda ett
överlastande av ökade kostnader på
kommunerna. Och man har gjort allt för
att undvika onödigt stora investeringar
som sedan eventuellt blir värdelösa.

Herr talman! Jag vill vid detta tillfälle
beröra ytterligare en sak, något som
ligger långt borta från det jag hittills
talat om. Jag vill säga några ord i nykterhetsfrågan.

Det är stora pengar som går till nykterhetsvården,
mera för varje år. I år
är det 43 miljoner på driftbudgeten och
ett par miljoner på kapitalbudgeten.
Landstingens utgifter för ändamålet var
i fjolårets stat upptagna till över en
miljon kronor. 200 000 mer än året förut.
Men även kommunerna satsar betydande
summor för nykterhetsvården.
Och visst har det blivit något bättre än
det var under första tiden efter riksdagens
olyckliga beslut att ta bort spritrestriktionerna.
Och visst har det gjorts
mycket för att fä det bättre. Jag tror
t. ex. att de inackorderingshem som omtalas
i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln är en god form för
nykterhetsvård, och jag tror också att
arbetsmarknadsstyrelsens beredskapsarbeten
för alkoholskadade gör stor nytta.
Men det är ändå inte bra som det är.
Det är vackert så att .spritförsäljningen
minskat så att den är lägre än vad den
var före motbokens borttagande. Det är
möjligt att den som ser omvärlden från
ett skrivbord i ett ämbetsverk eller ett
departement kan tycka att allt då är bra.
Men anhållandena för fylleri är i städerna
alltjämt dubbelt så många som före
motbokssystemets avskaffande, ungdomsfylleriet
minskar inte och antalet
för fylleri omhändertagna kvinnor, visserligen
bara 2,5 procent av samtliga,
ökar alltjämt. Juli 1959 var enligt eu tidningsnotis
ur fyllerisynpunkt en rekordmånad
i Sundsvall. Under månaden gjordes
inte mindre än 305 omhändertaganden
för fylleri mot 211 år 1957 och
107 år 1958. Antalet av dem som vårdas
på alkoholistanstalter är större än någonsin,
skrev socialstyrelsen i höstas
och påpekade också att nedgången i

Tisdagen den 26 januari 1960

Nr 2

145

.spritförsäljningen inte bär någon motsvarighet
i fråga om missbruket av alkohol.

Det är många människor som dör till
följd av eller i samband med alkoholförtäring,
hur många är det tyvärr inte
möjligt att säga. Det är dock med säkerhet
alltjämt fler än det var före motbokens
avskaffande, ökningen är sålunda
en direkt följd av det beslutet. De
dödsfall som förorsakas av rattfylleri är
egentligen de värsta, då de inte träffar
bara dem som druckit utan även alldeles
oskyldiga personer. Men de är också de
som väcker den största uppmärksamheten.
Enligt den Mossbergska utredningen
hade 6 procent av dödsfallen vid trafikskador
orsakats av rattfylleri.

En del alkoholister dör i delirium. De
är inte så många nu som de var under
tiden närmast efter motbokens borttagande.
Jag har från nykterhetshåll vid
olika tillfällen fått höra om dessa personer,
att det väl inte var så stor skada
skedd; de var ju ändå så att säga förtappade
individer. Jag tycker att ett sådant
yttrande är cyniskt.

De fall som för mig är de mest aktuella
gäller personer som på ett eller
annat sätt skadat sig i samband med alkoholförtäring.
Jag skall anföra några
exempel: den berusade som dog därför
att han i en finka fick en spark i magen
av en annan berusad så att tarmen brast,
den kvinna som vinglade i väg på gatan
så att hon kom under en lastbil och den
man som lade sig att sova invid en järnvägsräls
så att tåget kom och körde ihjäl
honom är tre fall som jag under sistlidet
år själv har kommit i beröring med på
den sjukhusavdelning som jag förestår.
Jag har i tidningen läst om två personer
som fått tvärsnittsförlamning i lialsryggraden,
den ene genom en skada vid ett
gruff med en ordningsvakt utanför eu
restaurang och den andre i ett supgille
här i staden för inte så länge sedan, ocli
åtminstone den förstnämnde dog. Alla
minns väl den yngling som skulle värja
sig mot sin berusade far, varvid det bar
sig så illa att fadern föll i golvet och
slog ihjäl sig. För någon tid sedan fann
man eu kvinna död i ett rum där hon

10 Första kammarens protokoll 1!)60. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
och en annan kvinna supit under en
natt.

Under sommaren har jag två gånger
läst om fall där två män varit tillsammans
i en båt och den ene har gått
överbord, varvid den andre först följande
dag har talat om vad som hänt. Är
det någon som tror att de har varit nyktra? Under

1959 har minst 22 personer
—■ uppgifterna om antalet är mycket
osäkra, men det har inte varit mindre än
22 — omkommit genom drunkning i
samband med fylleri. Det är särskilt vid
färd med små roddbåtar och vid isfiske
som riskerna är stora, sägs det. I småbåten
skall man byta plats, varvid båten
välter och man hamnar i sjön. Vid isfiske
pimplar man med båda händerna,
med den ena efter fisken och med den
andra ur flaskan.

Det verkar som om man nu i stort sett
fått bukt med den s. k. tågdöden, men
det bär varit efter extraordinära åtgärder.
Man vet att mellan 70 och 80 procent
av de omkomna har varit spritpåverkade.

Det är ju bara ett fåtal av alla dem
som skadas vid spritförtäring som dör.
De allra flesta får lindrigare skador. I
somras var det på den kirurgavdelning
där jag arbetar så, att man nästan fäste
sig vid skallskador där den skadade
inte varit berusad vid olyckstillfället.
Det är bättre nu, det är visserligen
sant, i kylan super folk inte ute utan
hemma. Vi har också haft några rätt
otrevliga fall, där berusade införts till
sjukhuset med inte alldeles betydelselösa
skador, åsamkade av ordningsvakter eller
poliser som varit litet för hårdhänta
när de tagit hand om de störande.

Det finns ingen statistik över sådana
dödsfall som förorsakas av fylleri. Det
är säkert svårt att få en sådan statistik
som är någorlunda tillförlitlig, men det
skulle vara av intresse att ha en sådan,
att följa den och so om vi går mot vad
som är bättre eller inte. Jag är inte säker
på att finansministern skulle ha intresse
av en sådan statistik. Jag fick av
vår diskussion i frågan förra året det
intrycket, att han tycker att det är bra

146 Nr 2

Tisdagen den 26 januari 1960

Statsverkspropositionen m. m.

som det är. Det är roligare att vid skrivbordet
bara se de siffror som visar att
de skötsamma köper mindre sprit. Men
om han vore ute i det praktiska livet,
bland ordningsmaktens handhavare på
gatorna eller i den akuta sjukvården i
någon större stad — helst då en avlöningsdag
— skulle han kanske få en annan
syn på saken. Han skulle kanske
börja fundera på om de hittillsvarande
åtgärderna är tillräckliga eller om man
inte måste försöka fundera ut några nya
åtgärder mot det farliga fylleriet.

All behandling bör vara profylaktisk,
det är både billigast och bäst. Vården
av alkoholsjuka kommer för sent. Vad
man än må säga hade motbokssystemet
en profylaktisk verkan, mycket större än
man trodde, det har förloppet efter dess
borttagande visat.

Det har sagts mig att man i ledningen
för en större servicefirma med omfattande
transporter på sitt program
gärna skulle se att motboken omedelbart
infördes på nytt. Så långt har inte
jag vågat sträcka mig, men jag skulle
gärna vilja se att man försökte finna nya
vägar för att bekämpa missbruket genom
profylaktiska åtgärder. Liksom förra
året efterlyser jag en sammanfattande
utredning rörande förhållandena på
nykterhetsfronten, sådana de ter sig efter
motbokssystemets borttagande.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det är flera skäl som
talar för att jag borde ha strukit mig
från talarlistan: dålig hals, glest besatta
bänkar och påtagligt sjunkande intresse
för meningsutbyte. Men tillåt mig ändå
säga ett par ord om saker som varit
uppe till diskussion under debatten och
i första hand om räntan. Den räntehöjning
som nu har skett har ju både
försvarats och fördömts i debatten. Man
har emellertid inte gärna velat beröra
vilken roll en sådan räntehöjning faktiskt
spelar för vissa människor i vårt
samhälle. Utan tvekan är det de som
måste låna pengar till sin verksamhet,
som blir lidande på att pengarna görs
dyrare. Vilka människor är det i all -

mänhet som lånar pengar? Ja, först och
främst är det de små företagarna och
det skuldsatta folket inom jordbruket.
De stora företagen lånar också pengar
men har helt andra vägar att finansiera
sin rörelse. De som direkt uppträder
ute på lånemarknaden är oftast det
verkliga småfolket i samhället. Och när
man diskuterar verkningarna av räntan
glömmer man lätt bort alla dessa människor.
Var finns de? Ja, de finns i
mycket hög grad ute på landsbygden,
i glesbygderna — naturligtvis även ofta
i våra städer. De spelar en betydande
roll för sysselsättningens upprätthållande;
och det är framför allt på den
punkten man hyser betänkligheter mot
den räntehöjning som skett.

I denna debatt har ofta, och alldeles
nyss, talats om följderna av sjustatsmarknaden.
Vi överväger vilka åtgärder
man skall vidta för att hjälpa dem
som i det sammanhanget väntas råka i
svårigheter. Samtidigt bereder vi oss att
ta ut frukterna av en klart markerad
begynnande högkonjunktur. Herr Geijer
yttrade i går att storindustrien har en
orderingång av rent skrämmande omfattning.
Det är då ganska märkligt att
man i samma andetag som allt detta
konstateras lägger räntehöjningens börda
på småfolket i samhället.

Vad sker därmed? Jo, man förhindrar
naturligtvis i hög grad dessa människor
att ta ut sin del av den väntade
konjunkturförbättringen och de vinster
den kan medföra. Man gör pengarna dyrare
för dem och minskar på det sättet
deras möjligheter att bereda sysselsättning.
Därför kan vi säga att problemet
sammanhänger minst lika intimt med
frågan om de inom småföretagsamheten
anställda av olika slag.

Jag sade förut att största delen av
dessa människor finns ute på landsbygden.
Det är där vi har problemet.
Genom räntehöjningen minskar man deras
möjligheter, samtidigt som man diskuterar
andra planer i syfte att förbättra
och upprusta näringslivet på landsbygden.
Enligt min mening förs en
inkonsekvent politik beträffande landsbygden.
Bostäder och viss företagsamhet

Tisdagen den 26 januari 1960

Nr 2

147

kan subventioneras, man eliminerar räntehöjningens
verkan på hyrorna, men
för alla dessa människor ute på landsbygden
spelar den skärpta räntan minst
lika stor roll. Det kan helt enkelt vara
så att rönteskärpningen blir den faktor
som gör det omöjligt för dem att få
debet och kredit att gå ihop. Men detta
år saker som man sällan ägnar någon
uppmärksamhet åt.

Vi har anledning att slå fast att det
i dag år få människor som tror på att
räntan verkligen har en konjunkturstyrande
effekt. Vid en diskussion häromdagen
inför ett speciellt forum i Stockholm
yttrade finansministern att han
inte anser det möjligt att begränsa konsumtionen
av begärliga konsumtionsvaror
— bilar, TV o. s. v. — ens om man
skulle höja räntan till 6, 7 eller 8 procent.
Jag å min sida skulle vilja tillägga
att jag inte tror att man minskar investeringslustan
hos de stora företagen
genom att höja räntan på det sätt som
nu har skett. De har helt andra möjligheter
och egna resurser att falla tillbaka
på när det gäller att tillfredsställa
sina investeringsbehov.

Men varför höjer man då räntan? Jo,
detta är det stora problemet. Många
människor frågar sig i dag varför räntan
höjs, när det kan påvisas i vilken
grad höjningen slår orättvist med hänsyn
till olika grupper. Jag tror att man
får börja tänka om på den punkten. Det
blir ingenting reellt av talet om en aktiv
landsbygdspolitik, därest man samtidigt
för en ekonomisk politik som urholkar
företagens möjligheter att existera
och skapa sysselsättning ute på landsbygden.

I det sammanhanget iir steget över
till lokaliseringsfrågan inte långt. Här
i debatten har framhållits att vi måste
beträda vägar som ger oss reella möjligheter
att påverka industrilokaliseringen.
Jag instämmer helt med de talare
som uttryckte en sådan mening, även
om min motivering och min syn på vilka
viigar man skall gå kanske är divergerande.
.lag har den allmänna meningen
att man skall försöka skapa en sådan
miljö och sådana ekonomiska för -

Statsverkspropositionen m. in,

hållanden att en lokalisering till landsbygden
blir eftersträvansvärd även ur
de s. k. företagsekonomiska synpunkterna.
I detta sammanhang vill jag uttrycka
tillfredsställelse över att man nu har
tillsatt den lokaliseringsutredning som
riksdagen begärde i fjol. Det är att hoppas
att den skall lyckas anvisa reella
vägar när det gäller att vid roten angripa
problemen om sysselsättningen
och bebyggelsens fördelning. Dessa faktorer
är ändå de grundläggande — man
kan inte begära att människor skall bo
och leva på en ort om de inte har arbete
och inkomst.

Det finns också anledning att uttrycka
förhoppningen att de propåer som utredningen
angående den statliga verksamhetens
lokalisering nu bär fört fram
skall vinna bevågenhet och leda till positiva
resultat i olika sammanhang.

Jag tror nämligen inte alt man med
skiil och med framgång kan driva propåer
om en lokalisering av den privata
företagsamheten, om man inte samtidigt
kan peka på att staten och statens verk
går före och visar god vilja.

Jag är fullt medveten om vilka problem
som här rullas upp, men jag tycker
ändå att den avgjort negativa hållning
som exempelvis Landsorganisationen
intar när det gäller remisser i dessa
frågor, där man enständigt vägrar att
diskutera förutsättningarna för ett verks
lokalisering under hänvisning till att
man vill titta på hela projektet i ett
sammanhang, inte är till fyllest. Den
avvägning, som då skulle kunna ske har
ägt rum. Man har gallrat ut de inrättningar
som har en sådan status att de
inte är beroende av direkta kontakter,
vare sig inbördes eller med andra verk,
i högre grad än att man kan företa en
utflyttning. Jag tror inte man kommer
någon vart med att på detta sätt driva
en ensidig linje så att hela problemet
röres ihop; det blir inget resultat av
det.

Det finns naturligtvis många aspekter
på dessa problem, men jag skall, som jag
tidigare sade, försöka bli så kortfattad
som möjligt. .lag har bara ytterligare en
synpunkt att framföra, nämligen om

148 Nr 2

Tisdagen den 26 januari 1960

Statsverkspropositionen m. m.

vad som nu sker beträffande våra företagarföreningar.

Om man kan tillmäta räntepolitiken en
avgörande betydelse för sysselsättningsmöjligheterna
ute på landsbygden, är ju
den statliga låneverksamhet som förmedlas
av företagarföreningarna av
minst lika avgörande karaktär, för att
inte säga större. Handelsministern har
nu föreslagit att den ränteeftergift som
tidigare har skett beträffande till företagarföreningarna
utlånade medel inte
längre skall förekomma, utan man skall
följa den räntesats som tillämpas för
statens utlåningsfonder i stort och som
är variabel och väl under trycket av
den höjda räntan kommer att stiga ytterligare.
Därmed har man berövat företagarföreningarna
rätt betydande inkomster,
som de har tillgodogjort sig
och som använts dels för administrativa
ändamål och dels för att bestrida de
förluster som kan komma att uppstå av
låneverksamheten. Detta är så mycket
mer att beklaga som ju handelsministern
samtidigt har varit generös så till vida
att han har medgivit att de lånemedel,
soin finns inom den nyskapade stora
fonden, också får användas exempelvis
för att finansiera bildandet och verksamheten
av föreningar eller sammanslutningar
mellan småföretagare som
vill rekognoscera exportmarknaden genom
marknadsundersökningar etc. och
över huvud taget omhänderha export.
Man kan tillägga att det är samma generositet
beträffande kollektiva verkstadslius,
där en småföretagarsammanslutning
också får låna pengar ur fonden
när det gäller att gemensamt bygga lokaliteter.
Men om man nu visar denna
generositet på exempelvis dessa två
punkter, varvid man samtidigt måste
kräva att företagarföreningarna kan fylla
sin uppgift som rådgivande och vägledande
organ men stryper deras möjligheter
i det avseendet genom att minska
anslaget till administrationen, tar man
ju med ena handen bort vad man gett
med den andra.

I riksdagens båda kamrar föreligger
en motion som har fått en ganska allmän
anslutning över partilinjerna, där det

kräves ett högre anslag för administrativa
ändamål inom företagarföreningarna.
Jag skulle, herr talman, gärna vilja
ge uttryck åt den förhoppningen att detta
krav skall kunna bifallas av riksdagen.
Det innebär ändå att man inte tar
i anspråk den vinst som staten faktiskt
gör genom att höja utlåningsräntan på
företagarföreningarnas fondmedel. Jag
tror att man på denna punkt faktiskt
måste lära om. Det är nödvändigt att
företagarföreningarna ges möjlighet att
skaffa den expertis som de måste ha
för att kunna tillgodose inte bara företagarnas
problem utan också de allt
mera betydelsefulla lokaliseringsproblemen
ute i kommunerna. Visst vet kommunerna
vad de vill och vad de vill
ha, men det är ytterligt få av dom som
på egen hand kan rekognoscera möjligheterna
och kartlägga vilka chanser de
har att ta kontakt med företagsamheten.
Det är på detta område som vi måste få
bättre förhållanden med avseende på företagarföreningarnas
expertis.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag delar helt herr Torsten
Anderssons uppfattning när det gäller
försöken till lokalisering av företagsamheten.
Jag skulle emellertid gärna
vilja ha svar på en fråga. Vad kan det
bero på att jordbrukarna själva i sin företagsamhet
så gärna söker sig till städerna,
där det är mest trångt, med sina
anläggningar? Jag begriper inte varför
man när det gällde t. ex. ett slakteri i
Uppsala län ovillkorligen skulle lägga
det i Uppsala, där det redan förut är
så oerhört trångt. Staden ville inte animera
intressenterna till denna förläggning
utan var rätt kallsinnig mot projektets
förläggande till staden. Men när
intressenterna — jordbrukarna — till
varje pris skulle dit var staden tvingad
att gå med på det.

Ge nu en förklaring till varför detta
var så nödvändigt! Vi delar nämligen
den uppfattningen med er att man i så
stor utsträckning som möjligt bör söka

Tisdagen den 26 januari 1960

Nr 2

149

få en förnuftig lokalisering till stånd.
Var Uppsala i det här fallet ett prov på
förnuftig lokalisering?

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle till herr Eriksson
kunna säga att om det hade varit
någonting nytt som han kommit fram
med kunde man ju ansett att det hade
varit intressant, men detta argument möter
man varje år och varje dag. Jag är
inte rätte mannen att ställa frågan till.
Jag är nämligen inte medlem i någon
ekonomisk förening och över huvud taget
inte heller jordbrukare, men så mycket
är klart att det naturligtvis ligger lokaliseringspolitiska
aspekter bakom det
hela, inte minst med hänsyn till transportväsendet,
konsumenternas intressen
o. s. v. Jag kan emellertid förråda att
jag hela tiden förfäktat den meningen
att man totalt skulle ompröva lokaliseringen
av jordbrukets ekonomiska föreningar.
Man kan köra råmjölken till ett
företag utanför samhället, och sedan
kan man köra den färdiga mjölken in i
samhället. Kanske vill man i Uppsala
inte ha detta företag i staden, men jag
vet städer som har varit mycket intensivt
verksamma ur lokaliseringssynpunkt
för att få sådana företag, både
som skatteobjekt och som sysselsättningsobjekt.
Det råder väl därför litet
delade meningar på den punkten.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort

genmäle:

Herr talman! Jag är alldeles övertygad
om att de som företräder jordbrukets
lekonomiska föreningsverksamhet prövar
frågan om förläggning av sina företag
på samma sätt som vilken annan företagare
som helst. De försöker förlägga
verksamheten så att den kommer i närheten
av avnämarområdena, varigenom
transporterna förbilligas o. s. v. Man
får emellertid då inte förvåna sig över
att andra företagare handlar med utgångspunkt
från samma värderingar. Det
är ju väldigt svårt att animera sådana

Statsverkspropositionen m. m.
företagare att ta på sig ökade kostnader
genom att följa andra principer för lokalisering,
nämligen att söka tillgodose
samhälleliga intressen genom att placera
industrier ute på landsbygden eller
i andra områden som det kan vara önskvärt
att främja. Jag tycker emellertid
att jordbrukets eget föreningsfolk borde
gå i spetsen när det gäller att ta på sig de
ökade kostnader som en lokalisering kan
medföra. Jag tror att det vore en moralisk
styrka för dem att göra det med
tanke på den uppfattning i frågan om
lokaliseringen som de vanligen företräder.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Den frågan skall jag inte diskutera, ty
på den punkten är vi nog helt ense.

Jag vill emellertid framhålla att herr
Erikssons resonemang inte alltid är hållbart
när det gäller olika industrier. I
det nu aktuella fallet rör det sig alltså
om en livsmedelsindustri, och för den
är det naturligtvis ett intresse att komma
konsumenterna nära, det är vi ense
om. Men det ligger annorlunda till exempelvis
för en industri som har hela
sin marknad i Centraleuropa. En sådan
exportindustri kan ju anlägga helt andra
synpunkter på sin lokaliseringsfråga.
Den kan inte ha något som helst intresse
av att ligga nära sina konsumenter.
Skulle den ha sina anläggningar nära
konsumenterna, finge anläggningarna
ligga nere i Holland exempelvis. En del
industrier drar ju också den konsekvensen,
men det är en sak för sig som inte
kan åberopas i det här sammanhanget.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Fredagen den 22 i denna
månad fick vi i våra tidningar läsa några
satser som jag för min del anser böra
ordagrant komma med i riksdagsprotokollet.
De löd som följer.

»Domkapitclsledamot måste utifrån
sin övertygelse motsätta sig alt en kvinnlig
kandidat mottages för prästexamen
och prästvigning. Han måste även väg -

150 Nr 2

Tisdagen den 26 januari 1960

Statsverkspropositionen m. m.
ra att examinera en sådan. Han kan icke
heller medverka till att prästvigd
kvinna missiveras, uppföres på förslag
eller i annat avseende behandlas såsom
rätteligen kallad till prästämbetet.

För lekmännen gäller följande: Från
gudstjänst, förrättad av kvinnlig präst,
bör kyrkfolket helt utebli. Inga barn bör
skickas till konfirmationsläsning hos
kvinnlig präst. Hon bör inte anlitas för
enskild själavård eller sjukkommunion.
Hon bör inte anmodas att förrätta dop,
vigsel eller jordfästning. Lekmännen i
en församling, som har kvinnlig präst,
måste kräva möjlighet att anlita en annan
präst inom pastoratet eller i det närmaste
grannskapet. Lekman, som innehar
förtroendeuppdrag i församlingen,
bör motsätta sig alla åtgärder, som syftar
till att bruka en kvinnlig präst i församlingens
tjänst.»

Herr talman! Man skulle ju kunna tro
att det vore en mycket argsint ateist
som hade skrivit detta, men så förhåller
det sig inte, utan tydligen är det en
biskop som här har fört pennan år 1960.

Dagen efter kunde man i en del tidningar
läsa tankegångar som gick ut på
att de präster, som nu inte kan godkänna
de kvinnliga prästerna, borde avsäga
sig sitt ämbete och övergå till lärargärning.
Det är, herr talman, på denna
punkt som jag vill inlägga min bestämda
protest. Visserligen råder det brist
på lärare, en allvarlig brist, men att den
skulle vara så stor att skolan skulle vara
tvungen att ta emot dessa personer
som lärare, vill jag inte tro. Jag tror vi
skall kunna klara oss ur lärarbristen ändå.
Jag har emellertid ansett det vara
av värde att de här citerade satserna
kommer in i Sveriges riksdags protokoll.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att göra några reflexioner med
anledning av vad herr Torsten Andersson
sade om räntan och räntepolitiken.

Det är självfallet riktigt vad han sagt
så till vida som en räntehöjning ju innebär
en börda för den som har lånat
pengar. Han får betala mera än förut i

ränta på de pengar han lånat. Men tränger
man inte djupare in i problemet om
räntan är det inte underligt, om slutsatserna
blir egendomliga och resonemanget
allmänt taget hamnar bort i tok.

Den som lånar pengar får betala ränta
för dem. Låt oss emellertid säga att
en person bär lånat ett belopp i början
av 1950-talet och har placerat beloppet
i realvärden — han kanske är t. ex.
jordbrukare. När årtiondet är slut undersöker
han hur stora utgifter han i
själva verket haft för detta lån. Resultatet
av denna undersökning blir ju att
han inte har haft någon utgift alls, han
har inte betalat någon realränta, eftersom
den inflation som vi har haft här i
landet så att säga har skött räntebetalningarna
åt honom: de realvärden i vilka
han placerat sitt lån har stigit så
mycket att ökningen helt och hållet täcker
det belopp han under dessa år har
betalat i räntor.

De som rör sig med lånade pengar
och har möjlighet att placera dem i realvärden
— men även andra låntagare
— förtjänar på inflationen. Det får man
inte förbise i det här sammanhanget.

När herr Torsten Andersson sedan tar
upp ett annat resonemang och säger att
vi inte kan ta på oss bördan av höjda
räntor med tanke på frihandelsområdet
och sådana saker, så bör ju det resonemanget
kompletteras med påpekandet av
att vi verkligen inte heller under sådana
förhållanden har råd med någon hemmagjord
inflation, ty eu sådan skulle ju
föra med sig ännu större svårigheter. Då
skulle vi verkligen få det besvärligt att
göra oss gällande på de nya gemensamma
marknaderna.

Jag vet inte varifrån herr Torsten Andersson
har fått sin uppfattning om att
det är få som tror att räntan spelar någon
konjunkturstyrande roll. Det är
möjligt att det är få som tror det inom
hans egen partigrupp, men det faktum
att vi har haft en hel serie av diskontohöjningar
i många länder och säkert
kommer att få sådana inom kort i flera
andra länder, just för att ta itu med den
överkonjunktur som man har överallt,
visar ju att man tvärtom har en mycket

Tisdagen den 26 januari 1960

Nr 2

15]

levande uppfattning om att diskontohöjningar
och räntehöjningar spelar en stor
roll härvidlag. Man kan därför inte föra
resonemanget så begränsat som herr
Torsten Andersson har gjort.

Med detta har jag inte velat säga att
räntan skulle vara det allena saliggörande
medlet i detta sammanhang, men
jag är alldeles övertygad om att kreditbegränsande
och investeringsdämpande
åtgärder måste, för att deras effekt skall
bli någorlunda god, stödjas av en aktiv
räntepolitik.

Jag har, herr talman, velat framföra
dessa synpunkter för att påvisa att man
inte skall skiljas från problemet på det
något lättvindiga sätt som herr Torsten
Andersson försöker göra.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara ha antecknat
i protokollet det i och för sig intressanta
att folkpartisten herr Per-Olof
Hanson står här och försvarar den socialdemokratiska
regeringens räntepolitik,
som socialdemokraterna själva inte
har gått upp till försvar för. Jag har
inte på något sätt velat förneka att det
finns realiteter bakom vad herr Hanson
här har sagt. Jag gjorde bara den reflexionen,
när han talade om att den som
har lånat pengar tjänar på inflationen,
att det resonemanget skulle han ju kunna
försöka föra med småföretagare och
småbrukare i mina bygder som har lånat
pengar och vet vad det kostar att
betala ränta. Herr Hanson kan ju säga till
dem att räntan behöver de inte ha några
bekymmer för, ty den har de ju tjänat
in på inflationen för länge sedan.
Herr Hanson skulle inte bli trodd, och
jag måste säga att inte heller jag tror
herr Hanson på den punkten.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Såvitt jag vet företogs
den senaste räntehöjningen av en enig
församling, bestående av representanter
från alla partier i riksbanken. Det är

Statsverkspropositionen m. m.
väl därför inte riktigt att säga att det
var just den socialdemokratiska regeringens
räntepolitik som då bedrevs.

Vidare ber jag få påpeka att jag inte
ett ögonblick har förnekat att räntan är
en kostnad för den enskilde — jag framhöll
tvärtom detta — men i den mån
man rör sig med lånade pengar som man
kan placera i realvärden får man sina
räntekostnader betalda vid en viss inflationsutveckling
eller får betala igen
sitt lån med sämre pengar. Det var bara
det jag ville ha sagt. Att räntan har andra
funktioner än dem herr Torsten Andersson
uppehöll sig vid är väl obestridligt,
och jag tänker nog att herr Torsten
Andersson vid närmare eftertanke ger
mig rätt i det, så att vi inte behöver driva
den här processen längre.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att
den enigheten har ju demonstrerats offentligt,
så den behöver vi inte diskutera.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det är kanske litet
djärvt att blanda sig i debatten så här
dags, och jag skall fatta mig mycket
kort. Jag begärde ordet med anledning
av ett uttalande av herr Eriksson i Uppsala
om skattefusk. Herr Erikssons uttalande
föll sig ungefär så att de borgerliga
partierna inte är utan skuld till
det skattefusk som utan tvivel — det har
herr Eriksson rätt i -— florerar i vårt
land.

Jag tycker att detta är ett ganska beklämmande
uttalande, som inte bör få
stå oemotsagt. Vad som har skett är ju
att man från borgerligt håll har återgivit
officiella siffror, enligt vilka det direkta
skattetrycket i Sverige är högre än
på andra håll i världen. Jag tycker att det
är fel att »bebrejda» dem som återger dessa
siffror. Man bör väl i stället ställa
frågan: Är det inte snarast de som bedriver
en sådan politik att skattetrycket
blir så högt att skaltetänkandct börjar

152 Nr 2

Tisdagen den 26 januari 1960

Statsverkspropositionen m. m.
florera som bär skulden? Har man inte
rätt att påtala detta, då rör man sig ju
för det första inte i ett demokratiskt
samhälle; för det andra bar man inget
hopp om att få en bättre tingens ordning
till stånd, om man inte tar upp dessa
problem till debatt och penetrerar
dem. Jag kan också nämna att 1949 års
skatteutredning enhälligt uttalade att det
höga skattetrycket hade en tendens att
influera på deklarationsmoralen i föga
önskvärd riktning.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag medger gärna att
anklagelsen kanske är beklämmande,
men jag har det bestämda intrycket att
skattemoralen rent psykologiskt påverkas
av att man ständigt och jämt i propagandan
får sig till livs, att vi här i
landet har ett skattetryck som innebär
världsrekord, samt dessutom — vilket
kanske är det mest väsentliga — av att
man i samma propaganda försöker liksom
personifiera statens fiskaliska intressen
med finansministerns namn.

Detta kan mycket väl tänkas bibringa
folk den uppfattningen, att det inte är
moraliskt förkastligt att undandra sig en
beskattning, som är för hög, och att det
går för sig att bedra Sträng på skatten.
Jag har hört många som väl avsett att
säga det skämtsamt, men bakom uttrycket
döljer sig måhända en mera påtaglig
mening, nämligen att »det ändå är
Sträng som får stå för fiolerna».

Jag menar, och det sade jag redan tidigare,
att man inte kan förmena oppositionspartierna
rätten att påtala ett
hårt skattetryck samt dess rätt att analysera
verkningarna av detta. Men jag
tror att vi alla skulle tjäna på att försöka
komma till rätta med den moraliska
sidan av problemet. Jag hoppas att
Dagens Nyheter fortsätter sin kamp mot
skatteflykten och att tidningen får följe
av den övriga pressen.

I detta sammanhang uttalar jag alltså
en önskan: må de borgerliga partierna
gärna ha rätten att tala om ett hårt
.skattetryck, men må de också inse att
de är skyldiga att göra klart för alla

människor, att så länge detta skattetryck
finns kvar, så bedrar de inte staten utan
sina medmänniskor, när de genom skattefusk
åstadkommer sin egen skattelättnad.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att herr Eriksson inte gått in på själva
kärnproblemet utan som en annan Böjgen
gått »udenom» detsamma. Anledningen
till att jag ville göra min reflexion
var att man säkerligen på ömse
håll vinner på att försöka hålla luften
ren när man diskuterar dessa frågor.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
ifrågavarande kungl. propositioner
till statsutskottet, varjämte de i nedan
angivna delar remitterades till följande
utskott, nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till bankoutskottet,
såvitt propositionen angick det
promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1960 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen avsåg
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet;
samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna
yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
20, om godkännande av handels- och betalningsavtal
mellan Sverige och Rumänska
Folkrepubliken m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

23, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Israel för und -

Tisdagen den 26 januari 1960

Nr 2

153

vikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;
samt

nr 24, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 28 september 1928 (nr 376)
om särskild skatt å vissa lotterivinster.

Vid föredragning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
yttrande över vissa av riksdagens
revisorer gjorda uttalanden, hänvisades
detsamma till statsutskottet, såvitt
avsåg de frågor, som upptagits i revisorernas
i yttrandet omnämnda berättelse
angående statsverket, övriga i yttrandet
upptagna frågor hänvisades, såvitt gällde
kostnaderna för riksdagstrycket, till
bankoutskottet och i övrigt till konstitutionsutskottet.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 52 och 53 till utrikesutskottet,

motionen nr 54 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 55—70 till statsutskottet,

motionen nr 71 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 72—76 till behandling
av lagutskott,

motionen nr 77 till statsutskottet,

motionerna nr 78 och 79 till jordbruksutskottet,

motionerna nr 80—84 till allmänna
beredningsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
memorial nr 1 och 2.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 28, med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 1 av anvisningarna
till 31 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 85 och 86 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 87—113 till statsutskottet,

motionerna nr 114—122 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 123—131 till behandling
av lagutskott,

motionerna nr 132—139 till jordbruksutskottet
och

motionerna nr 140—143 till allmänna
beredningsutskottet.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till lxcrr talmannen
avlämnade motioner:

nr 144, av herr Hedblom, angående
rösträttsåldern, ni. in.;

nr 145, av herrar Jansson och Palm,
om vissa ändringar i lagen om kommunalförbund; nr

146, av fröken Mattson m. fl., om
utredning rörande vissa förtydliganden
och ändringar i vallagarna;

nr 147, av herr Osvald, angående
liandhavandet av frågor rörande anställnings-
och avlöningsförhållanden
för hos riksdagen tillfälligt anställda
tjänstemän;

nr 148, av herr Pettersson, Harald,
in. fl., angående utjämning mellan församlingarna
av kostnaderna för byggande
och underhåll av kyrka;

nr 149, av fru Segerstedt-Wiberg och
herr Hagberg, om införande i riksdagsstadgan
av bestämmelser om utsändning
i television från riksdagsdebatter;

nr 150, av herr Wirmark m. fl., i am
ledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till internationell
hjälpverksamhet;

nr 151, av herr Boheman in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till utlandssvenskarnas
förening;

nr 152, av fru Segerstedt-Wiberg, angående
undervisning om de mänskliga
rättigheterna;

nr 153, av herr Hedblom, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om
anslag till Flyttning av Stockholms örlogsbas
(Muskövarvet);

nr 154, av herr Wurnberg in. fl., om
utredning rörande den framtida organisationen
av försvaret;

nr 155, av herr öhman och herr Pers -

154

Nr 2

Tisdagen den 2G januari 1960

son, Helmer, angående neutralitetsförsvarets
problem och uppgifter, in. m.;

nr 156, av herr Öhman och herr Persson,
Helmer, om minskning av vissa anslag
till försvaret;

nr 157, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
m. fl., om utredning rörande vård och
fostran i enskilda hem av för skyddsuppfostran
omhändertagna elever,
m. m.;

nr 158, av herr Öhman och herr Persson,
Helmer, angående vissa bostadsbyggnadsfrågor; nr

159, av herr Mattsson, om statsbidrag
till pensionärsboslad i en- och tvåfamiljshus; nr

160, av herr Nilsson, Hjalmar, in.
fl., om anslag till inrättande av pensionärshem; nr

161, av fru Wallentheim in. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till anordnande av
verkstäder för handikappade;

nr 162, av fru Wallentheim m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till driften
av verkstäder för handikappade;

nr 163, av fru Wallentheim m. fl., om
höjning av anslaget till Svenska vanförevårdens
centralkommitté;

nr 164, av herr Svedberg, Erik, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till nykterlietsorganisationer
m. m.;

nr 165, av herr Stefanson m. fl., om
ändrade bestämmelser rörande licensavgifter
för radio med extra högtalare;

nr 166, av herr Svensson, Axel, m. fl.,
om ytterligare förstärkning av taxeringsväsendet; nr

167, av herr Strand, om inrättande
av en professur i reumatologi vid universitetet
i Lund;

nr 168, av herr Anderson, Carl Albert,
m. fl., om personlig professur för docenten
S. U. Palme;

nr 169, av herr Birke m. fl., om personalförstärkning
vid karolinska institutets
virusinstitution;

nr 170, av herr Osvald, om samarbete
med Finland angående utbyggnaden avhögskolan
i Umeå och universitetet i
Uleåborg;

nr 171, av herr Bergman m. fl., om

inrättande av en professur i arkitekturens
teori och historia vid Chalmers
tekniska högskola;

nr 172, av herr Eskilsson m. fl., om
viss ändring i bestämmelserna om statsbidrag
till driftkostnader för det allmänna
skolväsendet;

nr 173, av fröken Andersson m. fl.,
angående undervisningsplanen för kristendomsundervisningen; nr

174, av herr Larsson, T horsten, m.
fl., om viss förstärkning av undervisningen
i matematik;

nr 175, av herr Åman m. fl., angående
omorganisation och förstärkning av
den utbildnings- och yrkesprognostiska
utredningsverksamheten;

nr 176, av fru Wallentheim m. fl., om
utredning angående inrättande av ett
seminarium för speciallärare;

nr 177, av herr Johansson, Robert,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Folkhögskolor:
Bidrag till driften av folkhögskolor
;

nr 178, av herrar Kcillqvist och Edström,
i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Folkhögskolor:
Bidrag till driften av folkhögskolor; nr

179, av herr Svanström, angående
fördelning mellan olika huvudmän av
kostnaderna för folkhögskolor m. fl.;

nr 180, av herr Andersson, Axel Johannes,
m. fl., om anslag till en musikskola
i Härnösand, m. m.;

nr 181, av herrar Palm och Jansson,
om viss ändring av bestämmelserna om
statsbidrag till yrkesskolor;

nr 182, av herr Johansson, Tage, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till föreläsningsförmedling
och konsulentverksamhet; nr

183, av herr Hedblom m. fl., om
inrättande av en instruktörstjänst vid
Sveriges ungdomsorganisationers landsråd
;

nr 184, av herr Hedblom, om anslag
till Sveriges elevers centralorganisation;

nr 185, av fru Segerstedt-Wiberg m.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till handelshögskolan
i Göteborg;

Tisdagen den 26 januari 1960

Nr 2

155

nr 186, av herr Stefanson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.;

nr 187, av herr Nilsson, Yngve, om
utbyggnad av Branteviks hamn;

nr 188, av herr Berg, Gunnar, och
herr Olsson, Ernst, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Byggande av fiskehamnar;

nr 189, av herr Hermansson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Byggande av fiskehamnar; nr

191), av herr Sundin, om vidgad
statsgaranti för exportkredit i vissa fall;

nr 191, av herr Johansson, Knut, och
herr Strand, om anslag till utbyggnad
av karolinska sjukhusets allergilaboratorium; nr

192, av herr Palme m. fl., angående
vissa läkartjänster vid karolinska
sjukhuset;

nr 193, av herr Svanström, om utredning
rörande statsbidragen till kroppssjukvården; nr

194, av herr Söderberg, om utredning
rörande den slutna vården av barn
med cerebral pares, m. m.;

nr 195, av herrar Söderberg och Thun,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Länsstyrelserna: Avlöningar; nr

196, av herr Persson, Einar, m. fl.,
om anslag till nytt land sstatshus i Falun; nr

197, av herr Åman, om familjepension
till ingenjören Karl Rune Holm<jvists
efterlevande;

nr 198, av herr Alexanderson och herr
Bergh, Ragnar, om undantagande från
allmän varuskatt av böcker och musikalier; nr

199, av herr Carlsson, Georg, och
herr Johansson, Robert, om vissa ändringar
i energiskatteförordningen;

nr 200, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
in. fl., om sänkning av promilletalet för
skogsvårdsavgiften;

nr 201, av herr Johansson, Ivar, om
avdrag vid beskattningen för avgifter
till branschorganisationer m. fl.;

nr 202, av herr Jonsson m. fl., om

ändring av stämpelavgiften för lagfart
i vissa fall;

nr 203, av herr Nilsson, Ferdinand,
in. fl., om undantagande från allmän
varuskatt av vissa jordbruksprodukter,
in. m.;

nr 204, av fru Segerstedt-Wiberg m.
fl., om höjning av vissa avdrag vid inkomstbeskattningen
för ogift med hemmavarande
barn;

nr 205, av herr Spetz m. fl., om viss
ändring av anvisningarna till 28 och
29 §§ kommunalskattelagen;

nr 206, av herrar Söderberg och Thun,
angående förhindrande av skattefusk;

nr 207, av herr Alexanderson m. fl.,
angående vissa trafiknykterhetsfrämjande
åtgärder;

nr 208, av herrar Alexanderson och
Gezelius, angående anteckning i fastiglietsbok
i vissa fall;

nr 209, av herr Andersson, Axel Emanuel,
m. fl., om överflyttning på länsstyrelserna
av statens biltrafiknämnds
prövning av tillstånd till beställningstrafik
för godsbefordran;

nr 210, av herrar Jansson och Palm,
angående rätt för kommun att uttaga avgifter
för förbränning av sopor;

nr 211, av herr Johansson, Anders,
om kostnadsfritt tillhandahållande av
tabletter mot sockersjuka;

nr 212, av herr Lundström m. fl., om
utredning rörande domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i förvaltningen;

nr 213, av fröken Mattson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
10, med förslag till lag om samhällets
vård av barn och ungdom (barnavårdslag)
m. m.;

nr 214, av herr Schött, om viss översyn
av semesterlagen;

nr 215, av herrar Åmun och Källqvist.
om vissa ändringar i semesterlagen;

nr 216, av herr Berg, Gunnar, och
herr Olsson, Ernst, i anledning av Kungl.
Maj ds framställning om anslag till Befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen; nr

217, av herr Hedström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Lappfogdarna in. fl.: Avlöningar; -

156 Nr 2

Tisdagen den 26 januari 1960

nr 218, av herr Johansson, Robert,
m. fl., om kontantbidrag till de jordbrukare
som under år 1959 hårdast drabbats
av felslagen skörd;

nr 219, av herr Jonasson m. fl., angående
stödlån till jordbrukare;

nr 220, av herr Nilsson, Yngve, angående
laxfisket i Östersjön;

nr 221, av herr Nilsson, Yngve, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Befrämjande av fiskefartygs
förseende med radiotelegraf- eller
radiotelefonanläggning;

nr 222, av herr Nilsson, Yngve, om åtgärder
för att öka beståndet av lax;

nr 223, av herr Nord m. fl., om ändrade
bestämmelser för lånegaranti vid inköp
av egnaliemsjordbruk;

nr 224, av herr Osvald m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm; nr

225, av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställningom
anslag till Befrämjande av husdjursaveln; nr

226, av herr Pettersson, Harald,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Befrämjande av
husdjursaveln;

nr 227, av herr Persson, Helmer, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning

om anslag till Vägbyggnader å skogar i
enskild ägo;

nr 228, av herr Pälsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om
anslag till Vägbyggnader å skogar i enskild
ägo;

nr 229, av herr Svanström, om ekonomisk
kompensation till jordbrukare inom
de av torkan under år 1959 hårdast
drabbade områdena;

nr 230, av herr Svanström, angående
besiktning av hästar, som i fredstid uttagits
för krigsmaktens behov;

nr 231, av herr Svedberg, Lage, m. fl.''.
i anledning av Kungl. Maj ds framställningar
om anslag till statens växtskvddsanstalt; nr

232, av herr Bengtson och herr
Carlsson, Eric, om undersökning av orsakerna
till alkoholmissbruket bland
ungdom, m. in.; samt
nr 233, av herr Gustavsson, Bengt, och
herr Larsson, Lars, om utredning rörande
turismen i Sverige.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.56.

In fidem
K.-G. Lindelöiv ''

Onsdagen den 27 januari 1960 fm.

Nr 2

157

Onsdagen den 27 .januari förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Upplästes två till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1960 den 27 januari sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse en suppleant
för en fullmäktig i riksbanken
efter herr Nils Gustav Emil Aastrup,
som den 15 januari 1960 erhållit entledigande
från sitt uppdrag att vara
suppleant i riksbanken för herr Gustaf
Napoleon Kollberg; och befanns efter valets
slut hava blivit utsedd till

suppleant för herr Kollberg, G. N.

under återstående delen av valperioden
1958—1961:

herr Wedén, Sven Mauritz,

ledamot av andra kammaren, med 45
röster.

K. G. Ewerlöf Gustaf Elof sson

O. Malmborg Olof Nilsson

År 1960 den 27 januari sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse ordförande
i riksgäldskontoret efter herr Michael
Inge Carl-Henrik Nordlander, som från
och med den 4 december 1959 frånträtt
sitt uppdrag att vara ordförande i riksgäldskontoret,
jämte en suppleant; och
befunnos efter valets slut hava blivit
utsedda till

ordförande

från och med den 27 januari 1960 för
återstående delen av valperioden 1958—
1961:

herr Renlund, Rolf Gösta, generaldirektör,
med 44 röster;

suppleant för herr Renlund:

herr Hedqvist, Anders Sven, ledamot av
andra kammaren, med 44 röster.

K. G. Ewerlöf Gustaf Elofsson

O. Malmborg Olof Nilsson

På framställning av herr talmannen
beslöts att de upplästa protokollen skulle
läggas till handlingarna ävensom att
riksdagens kanslideputerade skulle genom
utdrag av protokollet underrättas
om dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda, dels
ock till skrivelser till Konungen med anmälan
om de förrättade valen.

Justerades protokollsutdrag.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 16, till
Konungen angående val av medlemmar
och suppleanter i Nordiska rådet;

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 17, för herr Rickard Sandler att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 18, för herr Birger Andersson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 19, för herr Hugo Osvald att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 20, för herr Lars Eliasson i Sundborn
att vara medlem i Nordiska rådet;

nr 21, för herr Anselm Gillström att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 22, för herr Axel Strand att vara
medlem i Nordiska rådet;

158 Nr 2

Onsdagen den 27 januari 1960 fm.

nr 23, för herr Knut Ewerlöf att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 24, för herr Bertil Ohlin att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 25, för fröken Dagmar Ranmark att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 26, för herr Arne Geijer att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 27, för herr Axel Johannes Andersson
att vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 28, för herr Emil Ahlkvist att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 29, för herr Olof Pålsson att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 30, för herr Georg Pettersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 31, för fröken Ebon Andersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 32, för herr Jan-Ivan Nilsson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 33, för herr Hans Gustafsson att
•vara medlem i Nordiska rådet;

nr 34, för herr Olov Rylander att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 35, för herr Sigfrid Jonsson att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 36, för herr Martin Skoglund att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 37, för herr John Ericsson att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 38, för fru Ragnhild Sandström att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 39, för fru Sigrid Ekendahl att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 40, för herr Anders Pettersson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 41, för herr Arvid Andersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 42, för herr Gunnar Helén att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 43, för herr Fridolf Thapper att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 44, för herr Jean Braconier att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 45, för herr Sven Mellqvist att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 46, för herr Folke Nihlfors att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 47, för herr Stig Alemyr att vara
suppleant i Nordiska rådet; och
nr 48, för herr Einar Gustafsson att
vara suppleant i Nordiska rådet.

Ang. det ökade behov av lantmäteriförrättningar
som följer av det s. k.

Arlandaprojektet

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Nilsson, Ferdinand,
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framställt följande
fråga: »Har statsrådet uppmärksam mat

den risk för katastrofalt ökad
arbetsbelastning som det s. k. Arlandaprojektet
och dess påverkningar beträffande
ny fastighetsbildning inom Märsta
och Sigtuna kommuner torde innebära
för därvarande lantmäteridistrikt i dess
helhet? Vilka åtgärder avser statsrådet
att vidtaga för att möta den förrättningssökande
ortsbefolkningens berättigade
krav på ett snabbt tillmötesgående
av ett sålunda av statlig planeringsverksamhet
påverkat stegrat behov av lantmäteriförrättningar?» Herr

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NETZEN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara nämnda
fråga, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har frågat mig, om jag uppmärksammat
den risk för ökad arbetsbelastning för
vederbörande lantmäteridistrikt, som
föranledes av behovet av fastighetsbildning
i anslutning till anläggandet av Arlanda
storflygplats, och om vilka åtgärder
jag avser att vidtaga för att snabbt
tillmötesgå det stegrade behovet av lantmäteriförrättningar
därstädes.

Enligt vad jag inhämtat har lantmäteristyrelsen
med anledning av de ökadeanspråk
på insatser från lantmäteriets
sida, som uppkommit i anslutning till
byggandet av Arlanda storflygplats, förstärkt
personalen å vederbörande lantmäteridistrikt.
Med hänsyn härtill och
då styrelsen upplyst att den med uppmärksamhet
följer nu berörda spörsmål,
anser jag några särskilda åtgärder
från min sida inte påkallade.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet ber

Onsdagen den 27 januari 1960 fm.

Nr 2

<159

Ang. upphovet till den antisemitiska propagandan

jag få framföra mitt tack för det svar jag
erhållit på min fråga. Problemet är ju
ganska brännande för människorna i det
lantmäteridistrikt det bär gäller.

Det förklaras i svaret att personalförstärkningar
har skett. Det var givetvis
inte obekant för mig. Lantmäteristyrelsen
liar vidare upplyst om att styrelsen
med uppmärksamhet följer spörsmålet.
Härtill ber jag, herr talman, att
få föga en något annan upplysning, nämligen
att de nuvarande förhållandena
inom distriktet kanske inte alltför mycket
inbjuder till stark förtröstan, om
inte denna uppmärksamhet accelereras.
Det förhåller sig nämligen så, att både
kommuner och enskilda redan nu emellanåt
får vänta länge på hjälp. Under sådana
förhållanden är det klart, att man
inte kan slå sig till ro som det nu är.

Jag ber, herr talman, att få uttala mitt
förtroende för att om herr statsrådet
själv ville något uppmärksamma dessa
förhållanden i fortsättningen, skulle
människorna inom området känna sig
betydligt tryggare.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. upphovet till den antisemitiska
propagandan

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Palm till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
framställt en så lydande fråga:
»Vilka undersökningar görs för närvarande
för att vinna klarhet i de påståenden,
som gjorts i såväl svensk som
utländsk press om att den antisemitiska
propaganda, som för närvarande bedrives
i ett stort antal liinder, skulle härstamma
bland annat från en svensk
medborgare och en nazistisk organisation
inom vårt lands gränser?»

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet JOHANSSON,
som meddelat, alt han ämnade
vid detta sammanträde besvara
herr Palms berörda fråga, och nu yttrade: -

Herr talman! I en till justitieministern
ställd fråga har ledamoten av denna
kammare herr Palm begärt upplysning
om vilka undersökningar som f. n. görs
för att vinna klarhet i de påståenden
i såväl svensk som utländsk press om
att den antisemitiska propaganda, som
för närvarande bedrives i ett stort antal
länder, skulle härstamma bland annat
från en svensk medborgare och en nazistisk
organisation inom vårt land. Då
frågan närmast berör inrikesdepartementets
verksamhetsområde bär den överlämnats
till mig för besvarande, och jag
får i anledning härav anföra följande.

Under slutet av år 1959 inträffade
som bekant på skilda platser i Västtyskland
en rad antisemitiska demonstrationer
och skändningar av mer eller mindre
allvarlig karaktär. Uppgifterna härom
togs snabbt upp som aktuella nyheter i
press, radio och television. Inom kort
uppträdde liknande företeelser i andra
länder runtom i världen.

I Sverige inträffade de första händelserna
strax efter nyåret, och därefter
har antisemitiska demonstrationer inträffat
på ett förhållandevis stort antal
platser i vårt land. Till övervägande del
har demonstrationerna tagit sig uttryck
i hakkorsmålningar och antisemitiska
inskriptioner; i eit par fall har de dock
varit av allvarligare karaktär.

Det är med indignation som man tagit
del av dessa uppgifter om utslag av antisemitism;
den inställning som under
1930- och 1940-talen gav upphov till en
brutalitet och mänsklig förnedring, som
det är plågsamt att minnas. Reaktionen
inom vårt folk mot de antisemitiska demonstrationerna
har också varit snabb
och enhällig i sitt kraftiga fördömande.

Inom polisen har vad som inträffat
utlöst omfattande spaningar efter de
skyldiga, och i några fall har gärningsmännen
kunnat gripas. Det har därvid
visat sig att dessa varit ungdomar i
skolåldern eller strax däröver, som gett
sig in på demonstrationerna av klåfingrighet
och allmänt oförstånd. Två 15-åriga pojkar — av vilka den ene rymt
från föräldrahemmet och den andre avvikit
från elt ungdomshem har för -

1G0 Nr 2

Onsdagen den 27 januari 1960 fm.

Ang. upphovet till den antisemitiska propagandan

klarat, att de inspirerats till gärningarna
av den senaste tidens pressuppgifter om
antisemitisk verksamhet. De liar förklarat
sig icke vara antisemitiskt inställda
eller politiskt intresserade. I ett annat
fall liar hakkorsmålningar utförts av
en person, som icke torde vara fullt tillräknelig.

Enligt uppgifter från polismyndigheterna
skulle det i varje fall här i landet
icke vara fråga om någon organiserad
aktion. Huvudsakligen torde det röra
sig om tilltag av klåfingriga ungdomar
och andra omogna personer, vilka troligen
inspirerats av uppgifter i tidningsartiklar
samt televisions- och radioutsändningar
om demonstrationer i utlandet.

Det är emellertid välbekant att vissa
enskilda fanatiskt inställda personer i
vårt land sedan lång tid tillbaka sprider
antisemitiska skrifter såväl i Sverige
som i utlandet. Det är beklagligt att Sverige
i anledning av denna förkastliga
propaganda kommit att nämnas som det
land, varifrån de nu ifrågavarande antisemitiska
aktionerna skulle härstamma. I
de fall då den tryckta propagandan tagit
sig sådana uttryck att den omfattats
av gällande straffbestämmelser, har redan
tidigare ingripanden skett, och för
endast några dagar sedan har justitieministern
vidtagit åtgärder för ytterligare
ett åtal i anledning av sådan propaganda.

Självfallet har de i vårt land inträffade
händelserna föranlett ingående undersökningar.
Alla uppgifter i de enskilda
fallen bearbetas centralt inom polisen
och sammanställs med vad som
eljest är känt rörande den politiska inriktningen
m. m. hos olika organisationer
och vissa enskilda personer. Hur
detta arbete närmare bedrives kan jag
med hänsyn till ärendets natur icke här
närmare redogöra för, men jag kan försäkra,
att ingående undersökningar görs
och att händelseutvecklingen följs med
den allra största uppmärksamhet.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag vill framföra ett
tack till statsrådet och chefen för in -

rikesdepartementet för det positiva svar,
som han här har lämnat på min fråga
om den antisemitiska verksamheten i
vårt land.

Sedan jag framställde min fråga har
en del skett. På regeringens initiativ har
åtal väckts mot en svensk medborgare,
som vid flera tidigare tillfällen dömts
för antisemitisk propaganda och nu utpekats
vara en av upphovsmännen till de
antisemitiska skrifter, som under senare
lid spritts i ett antal länder.

Jag tolkar dessa åtgärder och svaret
som här har lämnats så, att bestämda
ingripanden kan väntas även i fortsättningen
mot antisemitisk propaganda. Regeringsingripandet
hälsas med särskild
tillfredsställelse då tryckfrilietsombudet
i Stockholm — enligt intervju i en av
landets största tidningar — i varje fall
den 20 januari inte tycktes se så allvarligt
på denna propagandaverksamhet.
Tryckfrilietsombudet förklarade
nämligen, enligt tidningen, att han ansåg
den nu åter åtalade mannen som
oförbätterlig och hänvisade till hans höga
ålder.

Regeringens åtgärder visar emellertid
allvaret i strävandena att komma till
rätta med denna progaganda och söka få
slut på den »export» av rashets, som påståtts
ha svensk ursprungsbeteckning.

De aktuella förhållandena ger emellertid
anledning till några reflexioner med
direkt anknytning till min fråga. Det
gäller vilka intressen som döljer sig
bakom denna verksamhet och vem det
är som frikostigt satsar pengarna för
denna propaganda. Detta torde ha stort
allmänt intresse. Tidigare erfarenheter
har ju visat, att har man väl kunnat kartlägga
de ekonomiska intressen, som stöder
en viss opinionsbildning, har också
dess karaktär ganska väl avslöjats.

Det har tidigare förekommit diskussioner
om propagandan och pengarna i
vårt land. Jag tänker här bl. a. på den
mycket livliga debatt, som förekom för
ett tiotal år sedan om de demokratiska
partiernas inkomster, vilken också resulterade
i att en statlig utredning tillsattes.
Utredningsmännen genomlyste
partikassorna, och den stora allmänheten

Onsdagen den 27 januari 1960 fm.

Nr 2

161

Ang. upphovet till den antisemitiska propagandan

fick klart för sig hur inkomsterna fördelades
på medlemsavgifter, gåvor, anslag
från närstående intresseorganisationer
och insamlingar.

När man nu ansåg denna granskning
så naturlig beträffande de demokratiska
partierna, torde också detta — inte
minst mot bakgrunden av de senaste
veckornas händelser — i ännu högre
grad gälla den nynazistiska verksamheten,
som innerst strävar att tillintetgöra
folkfriheten och demokratien. Ty vad
vi vet är att, trots talet om tidningsdöden
under senare år, alltjämt utkommer
ett antal nazistiska och antisemitiska
tidningar, som inte torde vara stort
färre till antalet än under andra världskrigets
dagar. Tidningarnas namn och
många av personerna på redaktörsstolarna
är kända från ett tidigare skede.

Man behöver inte heller studera den
antisemitiska och nynazistiska verksamheten
alltför länge, förrän man också
träffar på en del täckorganisationer som
upprätthåller vissa internationella kontakter
med sina meningsfränder i andra
länder. Detta ger tydliga anvisningar
om att det alltjämt finns personer, som
hoppas att en tids övervintring skulle
kunna ge nya möjligheter för nazismen
och antisemitismen, och det är ytterst beklagligt
att en svensk stad vid ett par
tillfällen fått skylta i världspressen som
den internationella samlingsplatsen för
dessa element.

Med dessa reflexioner vill jag, herr
talman, än en gång framföra ett tack
för det svar som inrikesministern lämnat
här i kammaren. Det är tydligt att statsmakterna
genom snabba åtgärder ämnar
komma den antisemitiska propagandaverksamheten
på spåren. Det är också
att hoppas att de olika åtgärderna skall
rensa luften och göra klart åt alla håll,
att vi finner en sådan propaganda generande
i ett land med så gamla frihetstraditioner
som vårt.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid föredragning av motionen nr 144
hänvisades densamma, såvitt gällde röst 11

Forsla kammarens protokoll 1960. Nr 2

rättsåldern, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 145—147 till konstitutionsutskottet,

motionen nr 148 till behandling av
lagutskott,

motionen nr 149 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 150—197 till statsutskottet,

motionerna nr 198—206 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 207—215 till behandling
av lagutskott,

motionerna nr 216—219 till jordbruksutskottet,

motionen nr 220 till utrikesutskottet,

motionerna nr 221—229 till jordbruksutskottet,

motionen nr 230 till statsutskottet,

motionen nr 231 till jordbruksutskottet
samt

motionerna nr 232 och 233 till allmänna
beredningsutskottet.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade
berättelse.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition,
nr 31, angående fortsatt disposition av
vissa äldre reservationsanslag.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 234, av herrar Hedblom och Källqvist,
om viss ändring av 21 och 87 §§
lagen om val till riksdagen;

nr 235, av herr Söderberg, om viss
utredning beträffande anslagen under
första huvudtiteln;

162 Nr 2

Onsdagen den 27 januari 1960 fm.

nr 236, av herr Bengtson m. fl., om
utredning rörande försvarets sammansättning
och behov;

nr 237, av herr Pettersson, Georg, och
herr Eskilsson, angående avvecklingen
av försvarets socialbyrå;

nr 238, av herrar Söderberg och Thun,
om minskning av vissa anslag till försvaret; nr

239, av herr Bengtson m. fl., om utredning
rörande inkomstprövat stöd till
byggande av egnahem;

nr 240, av herr Birke m. fl., om besparingar
å vissa anslag under femte
huvudtiteln;

nr 241, av herr Ewerlöf m. fl., om kreditgaranti
för lån till flerfamiljshus och
egnahem;

nr 242, av fru Hamrin-Thorell m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till de blindas
förening;

nr 243, av herr Hansson, Gustaf Henry,
m. fl., om slopande av bestämmelserna
angående viss maximivta som villkor
för statslån till egnahem;

nr 244, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl., om representation för familjejordbruket
i arbetarskyddsstyrelsen;

nr 245, av fröken Mattson och herr
Larsson, Lars, om förbättrat statligt stöd
åt daghem och förskolor;

nr 246, av herr Spetz, om vidgade
möjligheter i vissa fall att erhålla egnahemslån; nr

247, av herr Sörlin m. fl., om statsbidrag
till lön åt föreståndare och arbetsledare
vid verkstäder för handikappade,
m. in.;

nr 248, av herr Andersson. Torsten,
m. fl., angående tjänstebrevsrätt för vissa
skrivelser till myndigheter;

nr 249, av herr Svanström, om tjänstebrevsrätt
för landsting;

nr 250, av herr Hansson, Gustaf Henry,
m. fl., angående utbyggnad av Torslanda
flygplats;

nr 251, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Arvidson, om en ny kustradiostation
på sydkusten;

nr 252, av herr Pettersson, Georg, och
herr Schött, angående passageraravgift
på flyglinjerna till Gotland;

nr 253, av herr Bengtson m. fl., om
utredning i syfte att effektivisera och
förbilliga den statliga verksamheten;

nr 254, av herr Bengtson m. fl., om
avslag å Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Ersättning till städerna för
mistad tolag;

nr 255, av herr Ewerlöf m. fl., om restriktiv
användning av tillgängliga anslag,
m. m.;

nr 256, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Skatteersättning till kommunerna,
in. m.;

nr 257, av herr Hansson, Nils, och
herr Hanson, Per-Olof, angående möjligheterna
att minska den statliga kontrollen
över kommunala organ;

nr 258, av herr Andersson, Axel Johannes,
om statsbidrag till Anundsjöbygdens
realskola;

nr 259, av herr Bergh, Ragnar, m. fl.,
om besparingar å vissa anslag under åttonde
huvudtiteln;

nr 260, av herr Bergh, Ragnar, m. fl.,
angående sänkning av elevantalet i skolklasserna; nr

261, av herr Åman m. fl., angående
sänkning av elevantalet i skolklasserna; nr

262, av herr Eskilsson m. fl., om
avlöning med medel ur kyrkofonden till
Evangeliska fosterlandsstiftelsens sjömanspräster; nr

263, av herr Karlsson, Göran, m.
fl., angående ersättning till författare
för utnyttjande av deras verk för s. k.
talböcker;

nr 264, av herr Källqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till Bergsskolan i
Filip st ad;

nr 265, av herr Möller m. fl., i anledning
av Kungl. Majrts framställning om
anslag till Kostnader för Sveriges medlemskap
i Unesco;

nr 266, av herr Nestrup m. fl., om
ökad tid för rektorerna vid de statliga
läroverken till pedagogiska arbetsuppgifter; nr

267, av herr Åman, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Ersättning åt författare för utlåning
av deras verk genom bibliotek;

Onsdagen den 27 januari 1960 fm.

Nr 2

163

nr 268, av herr Åmun, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Ersättning åt författare för utlåning
av deras verk genom bibliotek;

nr 269, av herr Åman, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Högre tekniska läroverk: Föreläsningar
och fortbildningskurser;

nr 270, av herr Åman, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Understöd åt han delsgymnasier;

nr 271, av herr Äman, om treårig utbildning
vid handelsgymnasierna;

nr 272, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Atomenergiverksamheten
inom Aktiebolaget Atomenergi;

nr 273, av herr Sveningsson m. fl.,
om avslag å Kungl. Maj:ts framställning
om anlag till Lån till Aktiebolaget Statens
skogsindustrier;

nr 274, av herrar Söderberg och Kristiansson,
i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bidrag till
företagareföreningar m. fl.;

nr 275, av herr Karlsson, Göran, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till stödjebandage
och proteser vid ortopediska
lasarettsavdelningar m. m.;

nr 276, av herr Schött, om ändrade
kompetensbestämmelser för vissa taxeringstjänstemän; nr

277, av herr Schött m. fl., om tillgodoräknande
i merithänseende av
tjänstgöring som ungdomsinstruktör;

nr 278, av herr Bengtson m. fl., angående
åtgärder till främjande av olika
former av sparande;

nr 279, av herr Ewerlöf m. fl., angående
ändring i kommunalskattelagens
bestämmelser rörande lagervärdering;

nr 280, av herr Ewerlöf m. fl., om
förhöjda ortsavdrag för barnfamiljer vid
beskattningen;

nr 281, av herr Ewerlöf in. fl., om avdrag
vid inkomstbeskattningen för insättning
å särskilt utbildningskonto;

nr 282, av herr Hagberg, om undantagande
från allmän varuskatt av vissa
fartyg in. in.;

nr 283, av herr Carlsson, Eric, in. fl.,
angående avdrag vid beskattningen för
kostnad för hållande av bil i tjänsten,
in. m.;

llf Första kammarens protokoll 1960. Nr 2

nr 284, av herr Carlsson, Eric, angående
beskattningen av förmånen av fri
bostad i vissa fall;

nr 285, av fru Gärde Widemar, om
generellt undantagande från allmän varuskatt
av tidningar och tidskrifter;

nr 286, av herr Hagberg in. fl., angående
restitution av allmän varuskatt i
vissa fall;

nr 287, av fru Hamrin-Thorell m. fl.,
om ersättning för uppbörd av allmän
varuskatt;

nr 288, av herr Kronstrand, om viss
restitution av allmän varuskatt vid försäljning
till utländska turister;

nr 289, av herr Larsson, Sigfrid, och
herr Svanström, om undantagande från
allmän varuskatt av vissa tekniska och
kulturella hjälpmedel för handikappade
och lytesskadade;

nr 290, av herr Larsson, Sigfrid, m.
fl., om slopande av dyrortsgrupperingen
inom beskattningen, m. in.;

in- 291, av herr Larsson, Sigfrid, m.
fl., om uppflyttning såvitt avser den
statliga lönegrupperingen av orterna i
ortsgrupp II till ortsgrupp III;

nr 292, av herr Mattsson och herr
Nilsson, Ferdinand, om rätt för företagare
till avdrag vid beskattningen för
vissa försäkringspremier;

nr 293, av herrar Källqvist och Hedblom,
om rätt till avdrag vid beskattningen
för understöd till studerande
och för amortering av studieskulder;

nr 294, av herr Nilsson, Yngve, m. fl..
om ändrad tid för uppbörden av skatt;

nr 295, av herr Ohlsson, Ebbe, om
vissa ändrade bestämmelser för taxeringen
till allmän varuskatt;

nr 296, av herrar Ringaby och Schött.
om undantagande från beskattningen av
vinst, som enbart beror av penningvärdets
fall;

nr 297, av herr Schött m. fl., om slopande
av nöjesskatten såvitt avser
idrottstävlingar;

nr 298, av herr Kronstrand, om rätt
för detaljhandeln till långsiktig kredit
ur lånefonden för stöd till den mindre
företagsamheten;

nr 299, av herr Ohlsson, Ebbe, om vidgade
direktiv för beredningen rörande
åtgärder till stöd för den svenska exporten
på det kommersiella området;

164 Nr 2

Onsdagen den 27 januari 1960 fm.

nr 300, av herr Andersson, Torsten,
och herr Johansson, Robert, om viss
ädring av semesterlagcns regler om beräkning
av semesterersättning;

nr 301, av herr Arvidson, om skärpta
bestämmelser rörande nöjestillställningar
å juldagen, långfredagen och påskdagen; nr

302, av herr Bergh, Ragnar, m. fl.,
om arbetsvärdering beträffande vissa
tjänster inom det statliga avlöningssystemet; nr

303, av herr Ewerlöf m. fl., om slopande
av det allmänna barnbidraget till
första barnet, m. in.;

nr 304, av herr Gezelius och herr
Ohlsson, Ebbe, i anledning av Kungl.
Maj ;ts proposition nr 17, med förslag
till lag om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk, m. m.;

nr 305, av herr Hellebladh, om vissa
ändringar i bestämmelserna i allmänna
arbetstidslagen om uttagande av övertid; nr

306, av herrar Spet: och Jacobsson,
om upphävande av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete;

nr 307, av herr Schött, om viss ändring
i lagfartsförordningen, m. in.;

nr 308, av herr Palme, angående viss
ändring i lagen om avbrytande av havandeskap; nr

309, av herr Palme, angående vissa
ändringar i lagen om sterilisering;

nr 310, av herr Lundström in. fl., angående
likalönsprincipen, in. in.;

nr 311, av herr Nestrup in. fl., om
viss utredning angående ersättning för
kostnad för sjukgymnastisk eller därmed
jämförlig behandling;

nr 312, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.,
om utredning angående obligatorisk trafikförsäkring
för mopeder;

nr 313, av herr Olsson, Ernst, och
herr Larsson, Nils Theodor, om ändrade
bestämmelser rörande motorfordons
axeltryck in. in.;

nr 314, av herr Larsson, T horsten, in.
fl., rörande användning av benämningen
glass;

nr 315, av fru Segerstedt-Wiberg och
herr Ringaby, om viss utredning rörande
befrielse från utländskt medborgarskap; -

nr 316, av herr Wirmark in. fl., angående
socialt försäkringsskydd för hemmadöttrar,
m. m.;

nr 317, av herr Hansson, Nils, m. fl.,
angående statsbidrag till upprättande av
s. k. skogsbruksplaner;

nr 318, av herr Johansson, Anders,
m. fl., om inrättande av ett jordbrukets
undervisningsutskott inom varje hushållningssällskapsområde; nr

319, av herr Jonasson in. fl., om
lån till vissa torrläggningsföretag;

nr 320, av herr Larsson, Thorsten, och
herr Svanström, om överförande till
lantbruksnämnderna av handhavandet
av det statliga stödet till trädgårdsnäringens
rationalisering;

nr 321, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Arvidson, angående vissa minimipriser
på fisk;

nr 322, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Arvidson, om utredning rörande
lämplig livräddningsutrustning för fiskebåtar; nr

323, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Arvidson, om bevakningsfartyg i
södra Östersjön;

nr 324, av herr Pålsson, och herr
Olofsson, Per, om anslag till renstängsel
inom Jämtland och Härjedalen;

nr 325, av herr Söderberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter; nr

326, av herr Arvidson, angående
pornografiska tidskrifter;

nr 327, av herr Hagberg och herr
Hansson, Gustaf Henry, om utredning
rörande stöd åt utlandssvenskarna;

nr 328, av herr Nyström m. fl., om utredning
rörande allmän obligatorisk
skärmbildsundersökning; och
nr 329, av herr Wirmark in. fl., om
utredning rörande åldringsvården.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 10.35.

In fidem
K.-G. Lindelöiv

Onsdagen den 27 januari 1960 em.

Nr 2 165

Onsdagen den 27 januari eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Avlämnades till herr talmannen följande
motioner, vilka nu anmäldes och
lades på bordet:

nr 330, av herr Hanson, Per-Olof, om
ändrade sekretessregler för de i statsrådet
förda protokollen;

nr 331, av herr Hanson, Per-Olof, om
ändrad sista dag för val av justitieombudsman
och militieombudsman;

nr 332, av herr Lundström, om skydd
för partibeteckning;

nr 333, av herr öhman och herr
Persson, Helmer, om viss sänkning av
rösträttsåldern;

nr 334, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, om viss vidgning av direktiven
för författningsutredningen;

nr 335, av herr Johansson, Robert, i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Vissa byggnadsarbeten
för fångvården;

nr 336, av herr Svärd, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Utrikesförvaltningen: Avlö ningar; nr

337, av herr Elowsson, Nils, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Frivilliga skytteväsendet;

nr 338, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Försvarets forskningsanstalt:
Viss forskningsverksamhet;

nr 339, av herr Gustavsson, Bengt, om
ersättning till värnpliktige Bengt-Olov
Cedergren från anslaget Ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring m. m.;

nr 340, av herr Johansson, Robert, och
herr Jonasson, angående begränsningar
i försvarsattacliéorganisationen;

nr 341, av herr Sundin, om ändrad organisation
av utbildningen inom armén; -

nr 342, av herrar Svanström och
Mattsson, angående fullgörande inom
hemvärnet av den tredje repetitionsövningen; nr

343, av herr Svärd, om ekonomisk
vidareutbildning för viss personal inom
krigsmakten;

nr 344, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, om viss vidgning av direktiven
för 1959 års besparingsutredning
för försvaret;

nr 345, av herr Bengtson m. fl., angående
riktlinjerna för den statliga bostadspolitiken,
m. m.;

nr 346, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Beredskapsarbeten på vägar
och gator, m. m.;

nr 347, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Beredskapsarbeten på vägar
och gator;

nr 348, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till sjukkassor
m. m.;

nr 349, av herr Ericsson, John, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bostadsrabatter;

nr 350, av herr Hanson, Per-Olof, om
ökat statligt stöd till byggande av enfamiljshus,
m. m.;

nr 351, av herr Jacobsson, om förberedelser
för övergång till kreditgarantisystem
på bostadsområdet;

nr 352, av herr Lundström m. fl., angående
den statliga bostadspolitiken;

nr 353, av herr Lundström m. fl., om
avslag å Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor,
m. m.;

nr 354, av herr Larsson, Lars m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till underhåll av
enskilda vägar m. m.;

nr 355, av herr Lundström, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om

Onsdagen den 27 januari 1960 em.

166 Nr 2

anslag till Statens trafiksäkerhetsråd
m. m.;

nr 356, av herr Sveningsson m. fl., om
besparingar å vissa anslag under sjätte
huvudtiteln;

nr 357, av herr Åkesson och herr
Olofsson, Uno, om ändrade bestämmelser
rörande intagande av enskild väg till
allmänt underhåll, m. m.;

nr 358, av herr Bengtson m. fl., angående
inkomsterna av vissa av statens
kapitalfonder;

nr 359, av herr Bengtson m. fl., om
begränsning av statsutgifterna i vissa
hänseenden, m. m.;

nr 360, av herr Bergh, Ragnar, och
herr Svärd, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag till omkostnader,
in. m.;

nr 361; av herr Ewerlöf m. fl., om
försäljning av statens aktier i LKAB,
m. in.;

nr 362, av herr Hanson, Per-Olof, om
försäljning till allmänheten av aktier
i statsägda företag, m. m.;

nr 363, av herr Lundström rn. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Skatteersättning till kommunerna
;

nr 364, av herr Andersson, Torsten,
och herr Mattsson, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till Främjande
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
m. m.;

nr 365, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till nykterhetsorganisationerna
m. m.;

nr 366, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Studiebidrag och stipendier
;

nr 367, av herr Bergh, Ragnar, om anslag
till kurs i lapska språket vid Uppsala
universitet;

nr 368, av herr Eskilsson, angående
viss utvidgning av kretsen av statsbidragsberättigade
inbyggda skolor och
företagsskolor;

nr 369, av herr Johansson, Tage, om
förbättrad samordning mellan enhetsskola
och yrkesskola, m. m.;

nr 370, av herr Johansson, Tage, m. fl.,

om tillsättande av en beredning för yrkesutbildningsfrågor; nr

371, av herr Larsson, Tliorsten, och
herr Larsson, Nils Theodor, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Folkhögskolor: Byggnadsbidrag:

nr 372, av herrar Nestrup och Sunne,
angående inrättande av nya lärarhögskolor,
in. in.;

nr 373, av fröken Nordström in. fl..
om cn allsidig översyn av konstfackutbildningen; nr

374, av fröken Nordström och fru
Svenson, om utredning rörande utbildningen
av sysselsättnings- och arbetsterapeuter; nr

375, av herr Nyström in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet; nr

376, av herr Nyström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Utbildning av ungdomsledare; nr

377, av herr Ringaby, om vissa åtgärder
för att underlätta .samordning
mellan konfirmationsundervisning och
vanlig skolundervisning;

nr 378, av herr Sunne m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer;

nr 379, av herr Sunne och fru Hamrin-Thorell,
rörande vissa organisationsfrågor
beträffande hälsovården vid skolorna; nr

380, av herr Andersson, Torsten,
m. fl., angående användningen och fördelningen
av lotterimedel;

nr 381, av herr Bergh, Ragnar, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till företagareföreningar
in. fl.;

nr 382, av herr Mattsson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:t-s framställning
om anslag till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.;

nr 383, av lierr Hagberg, om besparingar
å vissa anslag under tionde huvudtiteln
;

nr 384, av herr Hagberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag
till Näringsfrihetsrådet, Ombuds -

Onsdagen den 27 januari 1960 em.

Nr 2 167

mannaämbetet för näringsfrihetsfrågor
samt Statens pris- och kartellnämnd;

nr 385, av fru Hamrin-Thorell m. fl.,
angående slopat statligt stöd åt boxningssporten; nr

386, av herr Hanson, Per-Olof, och
herr Andersson, Axel Johannes, om utredning
rörande Aktiebolaget Atomenergis
uppgifter m. in.;

nr 387, av fröken Mattson och herr
Gustavsson, Bengt, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till Bidrag
till handelshögskolan i Göteborg;

nr 388, av herr Pettersson, Georg, och
herr Larsson, Nils Theodor, angående
storleken av statsbidraget till utbyggnaden
av Visby hamn;

nr 389, av herr Stefanson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Kommerskollegium: Avlöningar; nr

390, av herr Andersson, Torsten,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Statspolisorganisationen:
Gottgörelse till polisdistrikten
;

nr 391, av herr Hanson, Per-Olof, om
bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda
särskilda lönebestämmelser för polispersonalen
i de större städerna, m. m.;

nr 392, av fröken Mattson och fru
Hamrin-Thorell, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till Karolinska
sjukhuset: Avlöningar;

nr 393, av fröken Nordström och herr
Jacobsson, angående utbyggnaden av
mentalsjukvården;

nr 394, av herr Sveningsson m. fl., om
besparingar å vissa anslag under elfte
huvudtiteln;

nr 395, av herr Hedström m. fl., om
pension till f. d. förrättningsmannen
Adolf Lindberg;

nr 396, av herr Johansson, Robert,
och herr Wirmark, om viss ändring i
bestämmelserna i statens allmänna pensionsreglemente
avseende pension till
efterlevande maka;

nr 397, av herr Lundström m. fl., angående
inrättande av ytterligare deltidstjänster
inom statsförvaltningen, m. m.;

nr 398, av herr Andersson, Axel Johannes,
m. fl., om sänkning av fordons -

skatten och brännoljeskatten såvitt avser
omnibusar;

nr 399, av herr Bengtson in. fl., om
upphävande av den allmänna varuskatten,
m. m.;

nr 400, av herr Bengtson in. fl., om
en allmän översyn av skattesystemet;

nr 401, av herr Bengtson m. fl., angående
värdering av varulager vid beskattningen; nr

402, av herrar Bengtson och Sunne,
om förbud mot utskänkning av rusdrycker
på Folknykterhetens dag;

nr 403, av herrar Bergman och Sveningsson,
om översyn av förordningen
om sjömansskatt;

nr 404, av herr Ewerlöf in. fl., om
upphävande av den allmänna varuskatten
och om ändrad inkomstbeskattning;

nr 405, av herr Hagberg, om en översyn
av de nuvarande punktskatternas
utformning och verkningar;

nr 406, av herr Hagberg m. fl., om
ändring i förordningen om allmän varuskatt
såvitt avser byggnadsvaror;

nr 407, av herr Hansson, Nils, angående
handläggningen av frågan om promilletalet
för skogsvårdsavgiften;

nr 408, av herr Hanson, Per-Olof, m.
fl., om avdrag vid beskattningen för gåvor
till humanitära m. fl. ändamål;

nr 409, av herr Hanson, Per-Olof, om
viss ändring av skatteskalorna vid den
statliga inkomstbeskattningen;

nr 410, av herr Larsson, Sigfrid, om
vissa övergångsbestämmelser till 1958
års arvsskattereform;

nr 411, av herr Larsson, Sigfrid, m.
fl., om utredning rörande det tekniska
och administrativa förfarandet vid konsumtionsutgiftsskatt,
in. m.;

nr 412, av herr Lundström in. fl., om
en allmän översyn av skattesystemet;

nr 413 av herr Lundström m. fl., om
upphävande av den allmänna varuskatten; nr

414, av herr Lundström in. fl., angående
de s. k. schablonavdragen vid inkomstbeskattningen,
in. m.;

nr 415, av herr Lundström m. fl., om
upphävande av lagen med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstings -

168 Nr 2

Onsdagen den 27 januari 1960 em.

kommuns och annan samfällighets utdebitering
av skatt för åren 1958—1965;

nr 416, av herr Lundström m. fl., om
översyn av reglerna för beskattning av
realisationsvinst vid försäljning av egnahem; nr

417, av herr Lundström m. fl., om
skattelättnad för sparande och extrainkomster; nr

418, av herr Mattsson, om utredning
rörande viss omläggning av företagsbeskattningen
såvitt avser mindre
företag;

nr 419, av herr Mattsson m. fl., om
viss ändring av grunderna för motorfordonsbeskattningen; nr

420, av herrar Nestrup och Nord,
angående uppflyttning till dyrortsgrupp
III av orterna i dyrortsgrupp II;

nr 421, av herr Ringaby m. fl., om
översyn av skatteförfattningarna såvitt
avser naturaförmåner och bilkostnader;

nr 422, av herrar Spetz och Ringaby,
angående schablontaxering i vissa fall
av en- och tvåfamiljshus;

nr 423, av herrar Stefanson och Sunne,
angående allmän varuskatt för vissa
tjänsteprestationer m. in.;

nr 424, av herr Sundin, om viss ökad
rätt vid beskattningen till avdrag för
kommunalskatt m. m.;

nr 425, av herr Sveningsson, om rätt
till avdrag vid beskattningen för avsättning
inom familjebolag till pension;

nr 426, av herr Sveningsson, om visst
schablonavdrag vid beskattning av inkomst
av rörelse och fastighet;

nr 427, av herr Sveningsson, om vissa
ändringar i förordningen om allmän varuskatt; nr

428, av herr Svärd och herr Bergh,
Ragnar, om rätt till avdrag vid beskattningen
för studiekostnad;

nr 429, av herr Virgin m. fl., om undantagande
från allmän varuskatt av
vissa transportprestationer;

nr 436, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, om viss översyn av skattepolitiken; nr

431, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, om åtgärder mot skattefusk,
m. m.;

nr 432, av herrar Boheman och

Schmidt, angående ökad frihet för kapitalrörelser
från och till Sverige, m. in.;

nr 433, av herr Larsson, Lars, m. fl.,
om viss utredning angående stadshypoteks-
och bostadskreditföreningarnas
verksamhet;

nr 434, av herr Lundström m. fl., om
utgivande av ett värdefast statligt obligationslån; nr

435, av herr Mattsson m. fl., om inrättande
av ett näringsråd samt om
översyn av handelsrepresentationen i de
västeuropeiska länderna;

nr 436, av herr Persson, Helmer, och
herr öhman, om åtgärder för att åstadkomma
ökad statlig järnförädling;

nr 437, av herrar Sundin och Jonasson,
om åtgärder för samverkan på arbetsmarknaden
i syfte att säkra en lugn
utveckling i samhällsekonomien;

nr 438, av herr Sveningsson, om utredning
av frågan rörande småindustriens
deltagande i mässor och utställningar; nr

439, av herr Andersson, Axel Johannes,
och herr Ollén, om viss ändring
i reglerna för statsbidrag till särskilda
naturskyddsåtgärder;

nr 440, av herr Andersson, Torsten,
och herr Mattsson, om viss komplettering
av direktiven för hyreslagskommittén,
m. m.;

nr 441, av herr Andersson, Torsten,
och herr Svanslröm, om utredning angående
tilläggssjukpenning för småföretagare
och husmödrar;

nr 442, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
10, med förslag till lag om samhällets
vård av barn och ungdom (barnavårdslag)
m. in.;

nr 443, av fru Gärde Widemar m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 10, med förslag till lag om samhällets
vård av barn och ungdom (barnavårdslag)
m. m.;

nr 444, av herr Larsson, Lars, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 10, med förslag till lag om samhällets
vård av barn och ungdom (barnavårdslag)
m. m.;

nr 445, av herr Bengtson m. fl., angående
statsbidragen till de allmänna sjukkassorna; -

Onsdagen den 27 januari 1960 em.

Nr 2 169

nr 446, av lierr Bengtson m. fl., om utredning
angående personligt frivillig tillläggspensionering; nr

447, av herr Bengtson in. fl., angående
föreskrift i samband med villkorlig
dom om skyldighet att gottgöra skada; nr

448, av herr Bergh, Ragnar, angående
återlån av avgifter som inbetalats
enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension;

nr 449, av herrar Damström och Nyström,
om översyn av lagen angående
omreglering av vissa ersättningar enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete
m. m.;

nr 450, av herr Ewerlöf m. fl., om
upphävande av lagen om försäkring för
allmän tilläggspension samt om utredning
rörande personligt frivillig och valfri
tilläggspension, m. m.;

nr 451, av fru Hamrin-Thorell m. fl.,
om förlängning av giltighetstiden för lagen
med särskilda bestämmelser om frivillig
sjukpenningförsäkring i allmän
sjukkassa;

nr 452, av herr Hanson, Per-Olof, angående
beräkningen i visst fall av preskriptionstiden
för brott;

nr 453, av herr Hanson, Per-Olof, angående
befogenheten att besluta om åtal
mot svensk medborgare för utom riket
förövat brott;

nr 454, av herr Hellebladh m. fl., om
viss översyn av lotteriförordningen;

nr 455, av herr Johansson, Robert, och
herr Jonasson, om skyndsam prövning
av frågan om kommunala jordförvärv;

nr 456, av herr Jonsson och herr Svedberg,
Erik, angående användning av
skogsbilvägar för allmän biltrafik;

nr 457, av herr Larsson, Nils Theodor,
in. fl., om utredning i visst avseende angående
arbetsgivaravgiften till den allmänna
tilläggspensionen;

nr 458, av herr Larsson, Nils Theodor,
in. fl., om byggande och finansiering i
enskild regi av broföretag för allmän
trafik;

nr 459, av herrar Lundström och Edström,
om åtgärder mot mörkerolyckor i
trafiken, in. in.;

nr 460, av herr Lundström och Edström,
om (iverflyttning av frågor om

indragning av körkort på grund av trafikförseelse
från länsstyrelse till domstol; nr

461, av herr Lundström m. fl., om
vidgad valfrihet inom den allmänna tillläggspensioneringen,
m. m.;

nr 462, av herr Mattsson m. fl., om utredning
angående förbättrade möjligheter
för småföretagare till återlån från
den allmänna pensionsfonden;

nr 463, av fröken Nordström och fru
Hamrin-Thorell, om utredning angående
ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
till ensamstående förvärvsarbetande
familjeförsörjare vid bortovaro
från arbetet på grund av minderårigt
barns sjukdom;

nr 464, av lierr Osvald, om utredning
angående ersättning åt författare av läroböcker
för utlåning av deras verk genom
skolorna;

nr 465, av herr Sundin, om ersättning
i form av fri kraft eller skog till enskilda
vid upplåtelse av skogsmark i vissa
fall;

nr 466, av herr Sveningsson, om beredande
av tillfälle för de kyrkliga myndigheterna
att yttra sig över stadsplanem.
fl. förslag;

nr 467, av herr Sveningsson, om
skyndsam behandling av vissa frågor angående
yrkesmässig biluthyrning;

nr 468, av herr Sveningsson m. fl., om
vissa besparingar inom sjukförsäkringen; nr

469, av herr Sveningsson in. fl., angående
statsunderstödet till den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen;

nr 470, av fru Svenson, om höjt maximibelopp
för sjukpenningtillägg till
hemarbetande gifta kvinnor;

nr 471, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, angående likalönsprincipen; nr

472, av herr Bengtson in. fl., om
undersökningar rörande inkomst- och
kostnadsutvecklingen inom jordbruket;

nr 473, av herr Eskilsson in. fl., angående
viss iindring i bestämmelserna
om statligt stöd åt landsbygdens elförsörjning; nr

474, av herrar Eskilsson och Ringaby,
i anledning av Kungl. Maj:ts fram -

170 Nr 2

Onsdagen den 27 januari 1960 em.

ställning om anslag till Bidrag till jordbrukets
rationalisering;

nr 475, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
och herr Nord, om bildande av en särskild
fond för förstärkning av leveransbidraget
på mjölk till mindre jordbruk;

nr 476, av herr Hansson, Nils, i anledning
av Kungl Maj:ts framställning om
anslag till Statens skogsförbättringsanslag; nr

477, av herr Johansson, Anders,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstaltcr; nr

478, av herr Jonasson in. fl., angående
prisorterna vid inlösen av brödspannmål; nr

479, av herrar Jonasson och Sandin,
angående differentierad slaktdjursavgift
för svin;

nr 480, av herr Larsson, Sigfrid, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader;

nr 481, av herr Nilsson, Ferdinand,
in. fl., om åtgärder för komplettering av
jordbruk med skog, in. m.;

nr 482, av herr Nord m. fl., om lånegaranti
för byggnad, avsedd för partiförsäljning
av frukt och grönsaker;

nr 483, av herr Nord m. fl., om lånegaranti
och statsbidrag till rationaliseringsåtgärder
vid trädgårdsföretag med
mer än en årsanställd arbetare;

nr 484, av herr Olsson, Ernst, in. fl.,
angående avveckling av statens innehav
av skogsmark genom försäljning till enskild,
in. in.;

nr 485, av herr Osvald och herr Andersson,
Axel Johannes, om anslag till
särskilda naturskyddsåtgärder;

nr 486, av herr Osvald m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om
anslag till Lantbruksattachéer: Avlö ningar; nr

487, av herr Svanström, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om anslag
till Bidrag till byggnadsarbeten vid
vissa lantbruksundervisningsanstalter;
nr 488, av herrar Sveningsson och

Itingabg, om utredning rörande lantbruksnämndernas
betydelse för det svenska
jordbruket, m. m.;

nr 489, av herr Bengtson, om en ny
nationalsång;

nr 490, av herr Elowsson, Nils, m. fl.,
angående statligt stöd till åldringsvården; nr

491, av herrar Eskilsson och Sveningsson,
om samordning av olika trafikmedel
i glesbygderna;

nr 492, av fröken Nordström, om vissa
åtgärder till hjälp för rörelsehämmade
och äldre personer;

nr 493, av fröken Nordström och fru
Hamrin-Thorell, om utredning rörande
äldre personers sysselsättnings- och rekreationsmöjliglieter; nr

494, av fröken Nordström och fru
Svenson, om utredning rörande hälsoundersökning
av unga kvinnor;

nr 495, av herr Palme in. fl., om utredning
rörande vissa fritidsfrågor;

nr 496, av herr Persson, Johan, m. fl.,
angående planerad tunnelbana genom
Liljeliolmsviken i Stockholm;

nr 497, av herr Pettersson, Georg,
in. fl., om utredning rörande stöd åt
ofullständiga familjer;

nr 498, av herrar Söderquist och Alexanderson,
om utredning rörande de
framtida utvecklingsmöjligheterna för
kommunerna i Roslagen och Stockholms
läns skärgård;

nr 499, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, om utredning i syfte att
förverkliga den fulla sysselsättningen
m. m.;

nr 500, av herr Svärd, om tillämpning
av uppliandlingskungörelsen på s. k. allmännyttiga
bostadsföretag; samt

nr 501, av herr Svärd, om viss redovisningsskyldighet
för s. k. allmännyttiga
bostadsföretag rörande fonder och
avskrivning, in. m.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 20.01.

In fidem

K.-G. Lindelöw

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

600144