Onsdagen den 20 april (Riksdagens protokoll 1960:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 13

ANDRA KAMMAREN

20—22 april

1960

Debatter m. m.

Onsdagen den 20 april

Sid.

Svar på fråga av herr östlund ang. bebådade ändringar i vattenlagen
och på interpellation av herr Larsson i Hedenäset ang. ändring av
vissa bestämmelser i samma lag, avseende vattenkraftens utbyggnad 4
Svar på interpellationer av:

herr Hansson i Skegrie ang. fideikommissarrendatorernas besittningsskydd
.......................................... ®

herr Onsjö ang. kravet på koncentration i processförfarandet,

m. ................................................

Svar på fråga av herr Ohlin ang. beredskapsåtgärder för att undgå
stängning av sjukhusavdelningar och på interpellationer av fru
Eriksson i Stockholm och fru Kristensson i anledning av sjukskö terskebristen

..........................................

Interpellation av herr Setterberg i Vilske-Kleva ang. ombudsrättigheten
beträffande förtidsvadhållning vid V5-spel .............. 46

Fredagen den 22 april

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1959 års skörd ..........

Vidgning av direktiven för författningsutredningen ..............

Utredning ang. stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas verksamhet
................................................

Ändringar i lagen om sterilisering ............................

Förordning om mopeder m. ................................

Ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m...........

översyn av byggnadslagstiftningen ..........................

Bostadslån åt domänverkets fast anställda skogsarbetare, m. m.....

Stödet åt lin- och hamphanteringen ..........................

Anslag till ersättning till strandägare för mistad fiskerätt m. m.....

1 —Andra kammarens protokoll 1960. Nr 13

68
69

80
85
98

101

110

Nr 13

Innehåll

Sid.

Samordning av olika trafikmedel i glesbygderna ................ 111

Interpellation av herr Levin ang. planerad motorväg från Malmö till
Vellinge .............................................. 113

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 20 april

Statsutskottets memorial nr 42, ang. anskaffning av viss materiel för
tullverket (gemensam omröstning).......................... 3

Fredagen den 22 april

Jordbruksutskottets utlåtande nr 23, ang. stödåtgärder i anledning av

skadorna å 1959 års skörd .............................. 51

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, om vidgning av direktiven för

författningsutredningen.................................. 67

Statsutskottets utlåtande nr 56, ang. anslag till Sveriges meteorologiska

och hydrologiska institut m. m........................... 68

— nr 57, ang. befrielse från viss betalningsskyldighet till kronan .. 68

— nr 58, om pension åt vissa personer........................ 68

Bankoutskottets utlåtande nr 16, om utredning ang. stadshypoteks- och

bostadskreditföreningarnas verksamhet .................... 68

Första lagutskottets utlåtande nr 24, ang. ändringar i lagen om sterilisering
................................................ 69

— nr 25, om ändring i lagen om avbrytande av havandeskap...... 79

Andra lagutskottets utlåtande nr 21, ang. förordning om mopeder

m. m................................................. 79

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14, ang. lag om renmärken, m. m. .. 80

— nr 15, ang. ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt

m. m................................................ 80

— nr 16, om översyn av byggnadslagstiftningen................ 85

— nr 17, om ökat skydd för delägare i bostadsrättsföreningar .... 98

Jordbruksutskottets utlåtande nr 14, ang. bostadslån åt domänverkets

fast anställda skogsarbetare, m. m......................... 98

— nr 17, ang. stödet åt lin- och hamphanteringen .............. 101

— nr 20, ang. anslag till ersättning till strandägare för mistad fiskerätt
m. m............................................. 110

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 23, om samordning av olika
trafikmedel i glesbygderna .............................. 111

— nr 24, om utredning rörande utvecklingsmöjligheterna för kommunerna
i Roslagen och Stockholms läns skärgård............ 112

Onsdagen den 20 april 1960

Nr 13

Onsdagen den 20 april

Kl. 14.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll angående den i § 32
riksdagsordningen föreskrivna fullmaktsgranskningen: Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 20 april 1960.

Till justitiedepartementet hade den
14 april 1960 från länsstyrelsen i Västernorrlands
län inkommit fullmakt för
fru Elvira Holmberg, Prästmon, vilken
vid ny röstsammanräkning blivit utsedd
såsom ledamot av riksdagens andra
kammare i stället för avgången ledamot
av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

K. G. Grönhagen

Vid detta protokoll var fogad den
däri avsedda fullmakten för fru Elvira
Holmberg, Prästmon, att inträda såsom
ledamot av kammaren för tiden till den
1 januari år 1961 efter herr Norén.

Herr talmannen meddelade, att fru
Holmberg intagit sin plats i kammaren.

§ 2

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 42
föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen II: 451, till Tullverket:
Anskaffning av viss materiel för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionen II: 451, till Tullverket:
Anskaffning av viss materiel för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 109 Ja och 104 Nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med 72 Ja och 66 Nej,
vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller 109 Ja och 104 Nej,

sammanräkningen

visade ...... 181 Ja och 170 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Svar pa fråga ang. bebådade ändringar i vattenlagen och på interpellation ang. vissa

ändringar i samma lag, avseende vattenkraftens utbyggnad

Justerades protokollen för den 5, den
6 och den 8 innevarande april.

§ 4

Svar på fråga ang. bebådade ändringar i
vattenlagen och på interpellation ang.
vissa ändringar i samma lag, avseende
vattenkraftens utbyggnad

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! I en enkel fråga av herr
östlund och en interpellation av herr
Larsson i Hedenäset har upptagits vissa
frågor om ändringar i vattenlagen.

Herr Östlund har sålunda frågat mig,
om jag är beredd att lämna besked om
och när den proposition angående ändringar
i vattenlagen med avseende å
naturaersättningar in. m., som enligt
propositionsförteckningen i januari månad
beräknades komma att avlämnas
den 15 mars, kan föreläggas riksdagen.

Herr Larsson i Hedenäset har frågat
mig, om proposition med förslag till sådana
ändringar av vattenlagen, som
medger ersättning i realvärden vid vattenkraftsbyggnadsmål
och som innebär
en effektivisering av bygdekraftsinstitutet,
kommer att föreläggas innevarande
vårriksdag.

Till svar härpå får jag anföra
följande.

Frågan om ändringar i vattenlagen
med sikte bl. a. på naturaersättningar
berördes här i kammaren senast i ett
interpellationssvar av min företrädare
i ämbetet den 11 november 1959. Han
framhöll då att frågan om naturaersättningar
var av komplicerad natur och
att det hade visat sig erforderligt att
i samband med departementsbehandlingen
av frågan närmare undersöka
vissa praktiska problem. Dock uttalade
han den förhoppningen, att det skulle

visa sig möjligt att till 1960 års riksdag
framlägga förslag beträffande denna
fråga liksom även beträffande vissa
andra av norrländska vattenkraftutredningen
behandlade vattenlagsfrågor.
Vid upprättandet av propositionsförteckningen
till årets riksdag räknades
också med att det skulle vara möjligt
att komma fram till ett positivt resultat.
Emellertid har regeringen, då den
efter slutförd beredning har haft att
taga ställning till frågan, funnit att införande
av realersättningar på grundval
av utredningsförslaget skulle medföra
betydande tekniska och praktiska svårigheter
och väsentligt öka arbetsbördan
bl. a. för vattendomstolarna. Då de
fördelar för sakägarna som realersättningar
skulle innebära ej har bedömts
vara så betydande, att de uppväger de
olägenheter och svårigheter som sålunda
är förknippade därmed, har regeringen
ansett sig ej böra framlägga
förslaget för riksdagen.

Herr Larsson har utöver frågan om
realersättningar särskilt berört bygdekraftsinstitutet.
Även detta är en svårlöst
fråga som har behandlats av flera
utredningar utan att det har gått att
komma fram till något resultat. Frågan
har emellertid ej avskrivits utan prövas
i departementet på grundval av det
förslag i ämnet som nu senast har avgivits
av norrländska vattenkraftutredningen.
Jag är ej för dagen beredd att
uttala mig om huruvida det blir möjligt
att lägga fram proposition i frågan
till årets riksdag.

Vidare anförde:

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet vill jag
framföra ett tack för svaret på den fråga
jag framställt. Svaret var mycket
snabbt. Jag blev t. o. m. erbjuden att
få det före påsk, men eftersom herr
Larsson i Hedenäset även framställt
en interpellation i samma ärende, hade

Onsdagen den 20 april 1960

Nr 13

Svar på fråga ang. bebådade ändringar i vattenlagen och på interpellation ang. vissa

ändringar i samma lag, avseende vattenkraftens utbyggnad

jag självfallet ingenting att erinra mot
att få mottaga svaret i samband med
svaret till herr Larsson.

Däremot är jag inte belåten med svarets
innehåll. Den nu gällande vattenlagen
är mer än 40 år gammal. När den
kom till byggdes i vatten på annat sätt
än nu. Det var jämförelsevis små byggnadsföretag.
Det var då ej fråga om
de nutida jätteanläggningarna och de
väldiga sjöregleringarna med dessas
djupgående verkningar över stora bygder,
från fjällen till havet. Man byggde
inte heller då ut snart sagt allt inom
ett och samma landskap. Lagen var anpassad
efter dåtida förhållanden. När
vattenbyggnaden nu har fått en helt
annan karaktär, har vattenlagen endast
i ringa mån blivit anpassad efter de
ändrade förhållandena.

Lagen innehåller därför inte nu regler,
som erfordras för att säkerställa
att när vattenbyggnaden gått fram över
en bygd denna fortfarande skall kunna
vara livsduglig. Det rätta hade ju varit,
att efter vattenbyggnaden, sedan
bygdens stora vattentillgång blivit utnyttjad,
de berörda kommunerna hade
varit bättre ställda än före utbyggnaden.
Nu kan man inte ens räkna med
att kommunerna är oskadade; det är
vanligen tvärtom. Lagen möjliggör inte
att verkningarna av en rad byggnadsföretag
blir bedömda i ett sammanhang.
Lagen ger inte heller tillräcklig möjlighet
att tillerkänna skadelidande sakägare
bestående kompensation, och vår
vackra natur är inte skyddad på ett
tillfredsställande sätt.

Det skulle ta för lång tid att här
räkna upp alla de framställningar, riksdagsskrivelser
och interpellationer, som
under senare tid har förekommit i
denna sak. Inte har allt detta lett till
mycket resultat. Löften har då och
då givits, men sedan har dessa inte
uppfyllts.

Herr statsrådet har i förteckningen
över sannolika propositioner till denna

riksdag bl. a. angivit förslag till ändring
av vattenlagen i fråga om naturaersättning.
Nu säger herr statsrådet, att
någon sådan proposition inte kommer
att framläggas. Självfallet är detta en
stor besvikelse, framför allt för de människor,
som bygger och bor i de delar
av vårt land, som nu och inom den
närmaste framtiden kommer att exploateras
för vattenkraftsutbyggnaderna,
detta inte minst med hänsyn till att
det inte heller tycks komma något förslag
om bygdekraften.

Jag förstår mycket väl, att dessa saker
är komplicerade, och det kan inte
bli fråga om att lagen skall utformas
så, att sakägare skall kunna påtvingas
ersättning in natura för lidna skador
utan att han själv finner detta vara fördelaktigare
än ersättning i penningar.
När det gäller ersättning in natura torde
elektrisk ersättningskraft vara en av de
förmåner, som mera borde kunna utnyttjas
såväl till enskilda sakägare som
till de bygder, som närmast beröres av
utbyggnaden. Men enligt nu gällande
regler kan vattendomstolarna icke utdöma
ersättningskraft annat än i de
fall då sakägare förlorat del av strömfall.
Ja, även om jag medger att frågan
är av mera komplicerad natur än vad
många föreställer sig, är jag dock övertygad
om att våra skickliga lagstiftare
skall kunna klara saken, om den goda
viljan verkligen finns.

Inför alla dessa dröjsmål kan jag inte
underlåta att ge uttryck för det missnöje
som råder i stora delar av Norrland.
Hur hårt det än låter vill jag
säga, att man nu börjar tvivla på regeringens
goda vilja. Staten är nu den
störste företagaren på vattenbyggnadens
område, och enligt vad herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
meddelade för någon tid sedan
vid ett föredrag i Umeå kommer utbyggnaden
av strömfallen i de norrländska
älvarna att forceras -— eller
uppsnabbas som han brukar säga.

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Svar på fråga ang. bebådade ändringar i vattenlagen och på interpellation ang. vissa

ändringar i samma lag, avseende vattenkraftens utbyggnad

En ändrad vattenlag, som skulle ge
Norrland större rättvisa och kompensation
för de stora naturtillgångar som
staten tar i anspråk från dessa bygder,
är en av de angelägnaste uppgifter som
snarast måste förverkligas.

Även om herr statsrådet nu säger, att
han inte ämnar framlägga någon proposition
i detta ärende, hoppas jag ändå
att regeringen snarast måtte ta denna
för Norrland livsviktiga fråga under
omprövning i hela dess vidd. Må regeringen
gå igenom alla framställningar
med början med 1928 års ännu icke
åtlydda riksdagsskrivelse om ändrade
skatteregler för kraftverken, och må regeringen
anlita sina bästa medhjälpare,
så att den tidigare utlovade propositionen
snart ligger på riksdagens bord.

Till sist ber jag, herr talman, ännu
en gång att få tacka för att jag har fått
svar på min fråga.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet uttalar
jag ett tack för att snabbt ha fått svar
på min interpellation. Tyvärr kan min
tacksamhet ej utsträckas att även inbegripa
det reella innehållet i interpellationssvaret.

Vad beträffar frågan om ersättning i
realvärden åt skadelidande i vattenkraftutbyggnadsmål
är svaret tyvärr
helt negativt.

Här har norrländska vattenkraftutredningen
den 25 september 1957 framlagt
förslag om ändring av vattenlagen,
så att rätt till ersättning i realvärden
medges. Bakom utredningens enhälliga
förslag stod ej blott representanter för
de fyra demokratiska partierna, utan
förslaget hade även biträtts av företrädare
för vattenkraftsintressen av olika
ägarkategorier. Remissyttrandena över
utredningsförslaget i denna del var
övervägande positiva. En bearbetning
av förslaget, närmast ur rent juridiska
synpunkter, har företagits. Upprepade

gånger har regeringen aviserat proposition
i frågan. Senast var avlämningsdagen
beräknad till den 15 mars detta
år. Så helt plötsligt stoppas hela arbetet
upp, och i dag har vi fått bekräftat
att regeringen ej avser framlägga
något förslag i frågan.

Som motivering för regeringens nya
och direkt negativa inställning till frågan
anföres, att regeringen funnit att
»införande av realersättningar på
grundval av utredningsförslaget skulle
medföra betydande tekniska och praktiska
svårigheter».

Jag kan givetvis ej diskutera i detalj
det lagförslag, som legat till grund
för regeringens slutliga ställningstagande.
Det är mig ej bekant vilka tekniska
eller praktiska brister som detsamma
var behäftat med. Det måste dock i
princip få ifrågasättas, om verkligen
denna fråga kan vara så svårlöst, att
den ej med god vilja kan lösas. Låt mig
med ett konkret exempel söka belysa
frågan.

Vid ett sjöregleringsföretag någonstans
i Norrland åstadkommes betydande
överdämningsskador å såväl skogssom
odlad mark. Bl. a. beröres tre närboende
grannar härav. Den ene av dem
får så stor del av fastigheten överdämd,
att domstolen dömer regleringsföretaget
att inlösa hela fastigheten. De
övriga två orsakas visserligen betydande
skador, men dock ej av den omfattningen
att inlösen blir aktuell. De överdämningar
som ske å deras fastigheter
innebär dock en reduktion av deras försörjningsunderlag.
Om de nu, för att
bibehålla sitt försörjningsunderlag någorlunda
intakt, skulle önska att av den
inlösta fastigheten få en areal skogseller
odlad mark ungefär motsvarande
vad som överdämts, förefaller detta
vara en rimlig önskan. Herr statsråd!
Jag tillåter mig efterlysa vilka tekniska
och praktiska svårigheter som föreligger
och ej med god vilja går att övervinna
när det gäller att ordna en er -

Onsdagen den 20 april 1960

Nr 13

Svar på fråga ang. bebådade ändringar i vattenlagen och på interpellation ang. vissa

ändringar i samma lag, avseende vattenkraftens utbyggnad

sättning i realvärden i det av mig anförda
exemplet?

»Då de fördelar för sakägarna som
realersättningar skulle innebära ej har
bedömts vara så betydande, att de uppväger
de olägenheter och svårigheter
som sålunda är förknippade därmed,
har regeringen ansett sig ej böra framlägga
förslaget för riksdagen.» Detta
anföres som slutsats av detta avsnitt i
interpellationssvaret. På samma gång
som jag ånyo efterlyser en närmare belysning
av de omnämnda olägenheterna
och svårigheterna, tillåter jag mig ett
konstaterande. Statsrådet synes här
söka förringa värdet av ersättningar i
realvärden. Jag vill emellertid fästa
uppmärksamheten på att detta, såvitt
jag kan bedöma, inte överensstämmer
med uppfattningen hos de berörda bygdernas
kommunalmän. Såvitt jag kunnat
finna föreligger bland dem en enhällig
opinion för att den här vidrörda
frågan är av stor betydelse, ej blott för
sakägarna direkt utan även indirekt för
de bygder det gäller.

Med intresse har jag noterat att statsrådet
i slutet av sitt svar meddelar, att
frågan om en reformering av bygdekraftsinstitutet
ännu ej avskrivits utan
fortfarande prövas i departementet.
Även om statsrådet — vis av skadan
höll jag på att säga — ej närmare preciserar
när proposition i frågan kan
avlämnas, så är dock härvidlag ännu
ej allt hopp ute. Jag vågar uttala den
förhoppningen, att statsrådet skyndar
på arbetet så att förslag kan avlämnas
så fort som möjligt.

Inledningsvis omnämnde jag, att
norrländska vattenkraftföreningens förslag
om ersättning i realvärden även
biträtts av företrädare för vattenkraftsintressen
av olika ägarkategorier. Jag
vågar ge uttryck åt det förmodandet, att
bakom detta deras ställningsstagande
ligger cn strävan att medverka till ett
undanröjande av de irritationsanledningar,
som ännu förefinnes mellan

kraftexploatörerna och de berörda bygdernas
befolkning och kommunalmän.
Det vill onekligen synas, som om det
bort vara ett samhälleligt intresse att
medverka härvidlag, liksom att vid
kraftutbyggnader så långt som möjligt
efterlämnas en levande bygd. Efter år
av arbete stod vi vid tröskeln till att
få en rättelse. Regeringen stängde dock
dörren. Jag beklagar detta men försäkrar
samtidigt statsrådet, att önskemålet
om en ändring kommer att kvarstå till
dess att frågan löses; arbetet för att nå
dithän kommer att fortsätta.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Larsson i Hedenäset
efterlyste en närmare redogörelse
för de tekniska och praktiska svårigheter
som jag åberopade i mitt svar.

Jag kan kort och gott säga, att hur ett
system med ersättning i form av elkraft
än utformas blir det krångligt och besvärligt.
Mycket måste av tekniska skäl
lämnas oreglerat i lagen. Detta skulle
öka belastningen på de redan förut
hårt ansträngda vattendomstolarna. Det
har sagts att om ett förslag i den riktningen
skulle genomföras, skulle det
fordras en ökning av domstolarnas kapacitet
med omkring 20 procent, och
det är kanske inte så populärt att i dessa
dagar lägga fram ett förslag om en sådan
ökning av domstolsapparaten. Frånsett
detta torde det vara förenat med
stora svårigheter att få fram tillräckligt
med personal, som både är hågad att ta
sådant arbete och har kvalifikationer
för det.

Man måste också ifrågasätta värdet av
en sådan reform både ur enskild och
ur allmän synpunkt. Om, såsom både
vattenlagssakkunniga och norrländska
vattenkraftutredningen har föreslagit,
50 procents förhöjning inte skall tillämpas
när ersättning utgår i form av elkraft,
blir det många gånger fråga om
så små kraftbelopp, att de blir av ringa

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Svar på fråga ang. bebådade ändringar i vattenlagen och på interpellation ang. vissa

ändringar i samma lag, avseende vattenkraftens utbyggnad

betydelse för sakägarna, i varje fall i
förhållande till det arbete och de kostnader
som reformen skulle föra med sig.

Jag får här kanske citera vad en av
vattenrättsdomarna har sagt om dessa
förslag: »Om ett större jordbruk inte
skadas mer än att det också framdeles
är fullt bärkraftigt, kan givetvis ersättning
i kraft innebära en välkommen
standardförbättring, men den som lever
på jordbruk och genom ett kraftutbyggnadsföretag
förlorar så mycket jord, att
hans försörjningsunderlag äventyras,
får näppeligen fullgod kompensation
därför att han får elektriskt lyse. Folk
i bygden kan leva på jordbruk men inte
på lyse.»

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan givetvis inte
diskutera med statsrådet, vilken påfrestning
på domstolarna som en möjlighet
att ge ersättning i realvärde eventuellt
kan medföra, men jag vågar göra det
blygsamma påpekandet, att en eventuell
påfrestning på domstolarna ändå inte
får vara det enda avgörande i lagstiftningsfrågor.

Statsrådet åberopade sist i sitt anförande
vad en vattenrättsdomare hade
anfört i den här frågan. Om det tillätes
mig vill jag åberopa vad vattenöverdomstolen
har sagt: »Vattenöverdomstolen
anser fortfarande, att det är önskvärt
att ökade möjligheter till ersättning
i realvärden tillskapas.» Längre
fram säger vattenöverdomstolen: »Att
en företagare bör vara skyldig att såsom
ersättning för skada ställa till förfogande
mark som han själv äger eller
som han eljest kan disponera över, liksom
mark som han i vattenmålet förpliktats
lösa från annat håll eller mark
som vederbörande lantbruksnämnd anvisat
för sådant ändamål, synes självklart.
Vidare bör det enligt vattenöverdomstolens
mening skapas möjlighet att,
där ett i en koncern ingående bolag står

som sökande till kraftföretag, taga i
anspråk mark, tillhörig annat bolag
inom koncernen. Även andra jämförliga
fall kunna tänkas.» Jag tillåter mig konstatera,
att vattenöverdomstolen är för
att ersättning i realvärden skall kunna
utgå.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Det yttrande av vattenöverdomstolen,
som herr Larsson i Hedenäset
åberopade, avser kanske närmast
en annan fråga än den vi nu diskuterar:
frågan om ersättning i form av
elkraft. Uttalandet gällde, såvitt jag
kunde uppfatta, huvudsakligen ersättning
i fråga om mark. Det är ett problem,
som både tekniskt och praktiskt
kanske är ännu svårare än frågan om
ersättning i form av elkraft.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Tillåt mig endast konstatera,
att vad jag läste upp var hämtat
ur vattenöverdomstolens remissyttrande
över norrländska vattenkraftutredningens
förslag, och däri ingick ersättning
icke blott i elektrisk energi
utan även i form av mark.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag vill ge justitieministern
några vänliga ord med på vägen i
denna för oss så allvarliga fråga. Jag
kan instämma i allt vad både herr östlund
och herr Larsson i Hedenäset sagt
när det gäller hela komplexet, men vad
jag särskilt ville stanna för är bygdekraftsinstitutet.
Det gladde mig att justitieministern
i alla fall, som någon sade
lämnade dörren öppen. En lösning av
den frågan — och vi hoppas väl alla att
den skall bli löst — skall säkert betyda
mycket för vår landsändas näringsliv.
Justitieministern anförde ett citat som
gick ut på att folket i dessa bygder kan
leva på jordbruk men inte på lyse. När

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960
Svar på interpellation ang. fideikommissarrendatorernas besittningsskydd

vi tänkt oss att bygdekraftsinstitutet
skulle komma till stånd, så har det emellertid
inte bara varit fråga om lyse utan
framför allt att det skulle bli möjligt
att anlägga mindre företag och industrier,
vilket nu är svårt därför att kraften
är så dyr.

Antingen bygdekraftsinstitutet kan
träda i funktion såsom utredningen har
skisserat eller det skall ske på något annat
sätt, så måste i alla fall något göras
för att vår landsända skall bli attraktiv.
Inte minst under de sista veckorna
har av olika anledningar Norrbottens
näringsliv diskuterats. Jag ville säga
att på samma sätt som den skånska jorden
har gjort den delen av vårt land
attraktiv och lönsam för dem som slår
sig ned och lever där, så måste något
av det som vår landsända har, komma
i människornas ägo och bruk på ett sådant
sätt, att man både där uppe och
på andra håll i Sverige säger sig, att det
kan löna sig att slå sig ned där. Människorna
måste få arbete och utkomst.

Det är beklagligt att de unga människorna
i vår rika del av landet måste
lämna den för att kunna få försörjning.
Om inte jordbruket blir det som i längden
kan ge bröd för dagen så måste något
annat göra det. Det är fel att vi skall
exportera vår ungdom när vi ändå har
så mycket som är användbart i Norrbotten.
Därför hoppas jag verkligen,
herr justitieminister, att alla tekniska
och andra problem skall kunna lösas,
så att dessa tillgångar kan brukas till
försörjning för vårt folk.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. fideikommissarrendatorernas
besittningsskydd

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Hansson i Skegrie frågat mig, om

jag avser att vidtaga åtgärder för att ge
fideikommissarrendatorerna besittningsskydd
intill dess statsmakterna har tagit
ställning till fideikommissutredningens
förslag.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Fideikommissutredningen har i anslutning
till sitt förslag om en avveckling
av fideikommissen föreslagit särskild
lagstiftning till skydd för vissa arrendatorer
under fideikommiss. Detta
skydd har utformats som en rätt för
arrendatorn att vid arrendetidens utgång
erhålla nytt arrende för en tid av
fem år, såframt inte tillfälle beredes honom
att förvärva brukningsdelen på
skäliga villkor. Enligt förslaget skall
denna lagstiftning träda i kraft samtidigt
med avvecklingslagen och gälla i
30 år.

Interpellanten framhåller, att utredningens
förslag tidigast kan komma att
prövas av riksdagen under våren 1961
och att de fideikommissarrendatorer,
vilkas arrendekontrakt då utlöper, därför
inte kan få del av det föreslagna
besittningsskyddet. Enligt interpellantens
åsikt bör dessa arrendatorer tillförsäkras
rätt till förlängt arrende under
den tid som förflyter innan statsmakterna
hinner ta ställning till ifrågavarande
förslag.

Syftet med utredningens förslag om
skydd för arrendatorer har inte varit
att förbättra dessas ställning utan att
hindra en försämring av denna i samband
med avvecklingen av de bestående
fideikommissen. Det kan därför inte
vara motiverat att införa ett besittningsskydd
för arrendatorerna, förrän det
blir bestämt att en avveckling skall genomföras.
Detta synes inte heller vara
interpellantens avsikt. Men han befarar,
att fideikommissinnehavare inför den
väntande lagstiftningen kan vilja hindra
sina arrendatorer från att komma i åtnjutande
av ett eventuellt förstärkt besittningsskydd
genom att vägra förlängning
av arrenden som upphör innan
lagstiftningen hinner träda i kraft.

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Svar på interpellation ang. kravet på koncentration i processförfarandet, m. m.

Sådana farhågor kan man naturligtvis
inte helt bortse från. Jag vill erinra om
att de arrenden, som åsyftas med fideikommissutredningens
förslag, i de flesta
fall omfattas av de sociala arrendebestämmelserna
och alltså är förenade
med optionsrätt och förköpsrätt. Vidare
kan det nämnas, att Kungl. Maj:t vid
tiilstånd till försäljning av utarrenderad
fideikommissjord brukar se till, att
arrendatorernas intresse blir tillgodosett.
Även om fideikommissarrendatorerna
inte i alla avseenden har en lika
trygg ställning som de skulle få enligt
utredningsförslaget, har de alltså redan
nu ett visst skydd för sin besittning.
Detta utesluter dock inte, att åtgärder i
det syfte som avses med interpellationen
kan behöva övervägas för den händelse
att en avveckling av fideikommissen
skall börja genomföras. Men det är
för tidigt att ta ställning till denna fråga,
innan remissbehandlingen av utredningens
förslag har avslutats. Remisstiden
utgår den 1 oktober 1960.

Härpå anförde

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
herr statsrådet för interpellationssvaret,
som jag vill beteckna som ganska
tillfredsställande. Jag förstår nämligen
att herr statsrådet väl inser de risker
som den årgång arrendatorer löper,
vilkas arrendetid kommer att utgå den
13 mars 1961, därest vi inte dessförinman
får den åsyftade lagändringen till
deras skydd.

Det är riktigt som statsrådet säger,
att dessa arrendatorer i stort sett faller
under den sociala arrendelagstiftningens
bestämmelser. Men den sociala
arrendelagen gör ju vissa undantag dels
för egendomar över en viss storlek, dels
så till vida att optionsrätten upphävs
därest ägaren — i detta fall fideikommissarien
— vill överta gården. Det är
detta sistnämnda förhållande som kan
tänkas komma att utnyttjas i större

utsträckning nu inför en väntad lagändring
än eljest. Men av interpellationssvarets
utformning tror jag mig
våga förvänta, att statsrådet observerar
frågan och vidtar åtgärder, så att
de arrendatorer det här gäller inte får
en sämre ställning, därför att man vill
ge en bättre ställning åt arrendatorerna
i allmänhet efter ett visst datum.

Jag ber med detta att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. kravet på koncentration
i processförfarandet, m. m.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, erhöll på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd, till mig riktad interpellation
har herr Onsjö upptagit
vissa frågor rörande rättegångsförfarandet.
Herr Onsjö har frågat mig, om
jag anser att rättegångsbalken ger domstolarna
möjlighet att utöva en sådan
processledning, att även i vidlyftiga
mål kravet på koncentration tillgodoses,
och om jag — därest så ej är fallet
— är beredd att vidtaga åtgärder
för rättelse i detta förhållande. Herr
Onsjö har därjämte väckt frågan, om
inte domstolarna bör iakttaga stor återhållsamhet
i fråga om anlitande av
sakkunnigutredning i vissa fall.

Till svar på interpellationen får jag
anföra följande.

Den svenska straffprocessen bygger
på vad som brukar kallas för den ackusatoriska
principen. Denna princip innebär,
att den processuella verksamheten
i huvudsak uppbäres av parterna
själva, d. v. s. det tillkommer parterna
att självständigt förbereda och inleda
rättegången samt anskaffa och framlägga
processmaterialet. Domstolens centrala
uppgift är att på grundval av det
framlagda materialet bilda sig en mening
i den till domstolen hänskjutna

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

koncentration i processförfarandet, m. m.

Svar på interpellation ang. kravet på

frågan. Det ankommer emellertid även
på domstolen att leda processförfarandet.
Häri ingår som en viktig uppgift
att tillse, att utredningsmaterialet blir
så fullständigt, att domstolen kan på ett
tillförlitligt sätt bedöma saken. Självfallet
kan kravet på fullständig utredning
ej få eftersättas av den anledningen,
att målet är av vidlyftig och komplicerad
beskaffenhet. Om domstolen
för att komma fram till ett riktigt avgörande
behöver ett omfattande utredningsmaterial
måste också detta material
upptas i rättegången.

Men i domstolens processledande
verksamhet ingår även att tillse, att i
rättegången ej indrages något som är
utan betydelse i målet. Det finns bestämmelser
i rättegångsbalken som ger
domstolen vissa befogenheter att ingripa
i detta syfte. Finner domstolen att
omständighet, som part vill bevisa, är
utan betydelse i målet eller att erbjudet
bevis ej erfordras eller uppenbart
skulle bli utan verkan, får bevisningen
ej tillåtas. Domstolen äger dessutom
avvisa bevis, om bevisningen finnes
med avsevärt ringare besvär eller kostnad
kunna föras på annat sätt. Genom
att utnyttja dessa befogenheter kan
domstolen på ett verksamt sätt förebygga
att processmaterialet sväller ut
mer än som är nödvändigt.

En viktig förutsättning för att rättegången
skall kunna utformas på ett ändamålsenligt
och riktigt sätt är emellertid
— särskilt när det gäller de vidlyftiga
målen — att en viss planläggning
av förfarandet äger rum. I tvistemål
är det ordnat så, att ett förberedande
förfarande sker inför domstolen
innan målet tages upp till huvudförhandling.
I brottmål är däremot enligt
gällande regler förberedelsen väsentligen
förlagd till den förundersökning
som företages under åklagarens
ledning. Domstolen har alltså ej samma
möjligheter som i tvistemål att medverka
vid förberedelsen. Det förekommer
visserligen i mera omfattande

brottmål, att domaren med åklagare och
advokater i förväg diskuterar hur målet
skall läggas upp. Detta sker emellertid
utan stöd av rättslig reglering
och syftar närmast till att ruta in tiden
för de olika faserna i rättegången.
Det är icke uteslutet att man kan skapa
en effektivare förberedelse med en
direkt och mera aktiv medverkan från
domstolens sida. Jag vill nämna, att
denna fråga f. n. överväges av 1951
års rättegångskommitté, som väntas
framlägga en promemoria i ämnet innevarande
år.

I fråga om sakkunnigbevisning gäller
enligt rättegångsbalken, att domstol
har möjlighet att tillkalla sakkunnig
antingen på eget initiativ eller efter
framställning av part. En part kan således
hos domstolen hemställa att sakkunnig
utses, men han har ingen obetingad
rätt att få sådan förordnad. Med
sakkunnigbeviset åsyftas att tillhandahålla
domstolen utlåtande i fråga, som
kräver särskild erfarenhet och utbildning.
Den sakkunniges uppgift kan således
sägas vara att fylla en brist på
fackinsikter hos domstolen. Typiska
exempel på spörsmål, för vilkas bedömande
sakkunnigbeviset kan vara påkallat,
är frågor av teknisk eller medicinsk
art. Domstolen är ej bunden att
vid anlitande av sakkunnig hålla sig
till den expertis, som finns inom landets
egna gränser. Saknas i Sverige
den expertis, som kan vara erforderlig
i ett visst mål, är domstolen oförhindrad
att vända sig till sakkunnig i utlandet.
Att tillkalla sakkunnig från utlandet
kan naturligtvis ställa sig kostsammare
än då det gäller att anlita
sakkunnig som finns inom landet. Jag
är ense med interpellanten om att detta
förhållande bör mana till återhållsamhet
med anlitande av sakkunnig
från utlandet. Kostnadssynpunkterna
bör emellertid inte vara avgörande, om
det kan antagas vara av väsentlig betydelse
för utredningen i målet att vederbörande
höres.

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Svar på interpellation ang. kravet på koncentration i processförfarandet, m. m.

Med hänsyn till sakkunnigbevisningens
speciella syfte är det tydligt, att
bevismedlet måste få en begränsad
funktion inom området för domstolens
egna erfarenheter och kunskaper. Detta
gäller exempelvis bevisvärderingen; att
bedöma vad som skall anses bevisat i
ett mål — innefattande värdering av trovärdigheten
hos parter och vittnen —
tillhör ju domarens centrala yrkesuppgifter.
Att anlita expertis utanför domstolen
för att ge sin syn på frågor, som
hör till bevisvärderingen, torde i det
övervägande flertalet mål inte fylla
något reellt ändamål. Det torde dock
förekomma fall, då en domstol kan ha
behov av att anlita sakkunnigbevis till
ledning för bevisvärderingen. Jag vill
särskilt peka på förhör med barn, där
prövningen ofta kan innefatta ömtåliga
och svårbedömbara problem.

Vid tillkomsten av gällande lagstiftning
rörande sakkunnigbeviset uttalade
dåvarande departementschefen, att man
måste lita till domstolens omdöme då
det gäller att avgöra huruvida sakkunnig
erfordras i ett mål. Uttalandet gäller
alltjämt, och med hänsyn till den
erfarenhet vi har av bevismedlets användning
tror jag vi kan hysa fullt förtroende
för domstolarna i detta avseende.

Vidare anförde:

Herr ONSJö (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min interpellation.

I stort sett får jag väl säga, att jag är
nöjd med svaret.

Med tanke på de senaste årens jätteprocesser
hade jag frågat justitieministern,
om rättegångsbalken ger domstolarna
möjlighet att utöva en sådan processledning,
att även i vidlyftiga mål
kravet på koncentration blir tillgodosett.
Självfallet åsyftade jag inte ■— vilket
också torde framgå av min interpellation
— att i dessa mål koncentration
skulle vinnas till priset av bristfällig

utredning av målen. All utredning, som
är nödvändig för sanningens utletande,
måste givetvis ställas till domstolens förfogande,
även om det medför kostnader
och tidsutdräkt. Min fråga avsåg domstolarnas
möjlighet att avvisa överflödig
och onödig utredning.

Många frågar sig inför dessa mammutprocesser,
om inte perfektionsraseriet i
vårt land i vissa fall fått för stort utrymme
i domstolsmaskineriet. Arbete
och kostnader måste ju stå i godtagbar
proportion till de resultat som vinnes ur
rättslig synpunkt. En överdimensionerad
rättegång kan ibland vara ägnad att
minska respekten för rättsvården. Det
synes därför i hög grad angeläget att
åstadkomma en förenkling och koncentration
i den mån så är möjligt utan att
eftersätta rättssäkerheten.

I sitt svar hänvisar justitieministern
till vissa bestämmelser i rättegångsbalken,
som ger domstolen befogenhet att
avvisa utredning som är utan betydelse
för målet. En lekman föreställer sig, att
domstolens möjligheter att utnyttja dessa
befogenheter är av betydelse framför
allt under rättegångens förberedande.
Det är ju främst i detta skede av rättegången,
som parterna är verksamma för
att samla och ordna processmaterialet.
I brottmålsprocessen spelar emellertid
domstolen en undanskymd roll under
förundersökningen. Finge den möjlighet
att medverka mera aktivt, skulle måhända
en sovring av processmaterialet
underlättas. Jag tror att en viss sovring
många gånger skulle vara till gagn vid
dömandet. En rättskipning med enklare
medel behöver inte betyda en sämre
rättskipning. Vidare skulle processekonomiska
fördelar stå att vinna, om onödig
utredning gallrades bort. Det är
därför med tillfredsställelse jag noterar
justitieministerns upplysning, att frågan
om en direkt och mera aktiv medverkan
från domstolens sida i förundersökningen
överväges av rättegångskommittén
och att resultatet av dessa överväganden
kan väntas relativt snart.

Onsdagen den 20 april 1960

Nr 13

Svar på interpellation ang. kravet

Jag hade i min interpellation också
tagit upp frågan om vissa slag av sakkunnigbevisning.
I ett par uppmärksammade
rättegångar förra året förekom,
att vittnespsykolog anlitades som
hjälp åt domstolen vid bevisvärderingen.
Dessa psykologilektioner i rättssalen
gjorde ett besynnerligt intryck, och
man reagerade både i pressen och bland
allmänheten. Rätten sattes under pågående
rättegång på skolbänken och fick
mottaga undervisning från utomstående,
hur den skulle lösa en så typiskt domstolsmässig
uppgift som bedömningen
av vittnens tillförlitlighet. Av pressen att
döma var den sakkunniges synpunkter
sådana, att alla domare — yrkesdomare
och nämndemän — betraktar dem som
fullt naturliga och självfallna. Jag har
svårt att tro att dessa lektioner har någon
som helst funktion att fylla. De är i
vart fall inte ägnade att stärka förtroendet
för domstolarna. Det är önskvärt
att denna företeelse ej breder ut sig. Jag
är därför glad att höra justitieministerns
åsikt, att i det övervägande flertalet mål
sådan expertis ej fyller något reellt ändamål.

Jag berörde i min interpellation även
sådana fall — också de hämtade ur den
praktiska erfarenheten — då utländsk
kriminalexpertis inkallas för kontroll
av våra egna sakkunniga på området. Vi
har myndigheter och tjänstemän — statens
rättsläkarstationer, rättskemiska laboratoriet
och kriminaltekniska anstalten
för att nämna några — som är
satta att tillliandagå domstolarna med
sakkunnigutlåtanden. De avger sina ututlätanden
under tjänsteansvar, och säkert
kan man av dem vänta både sakkunskap
och objektivitet. Det bör nog
fordras mycket starka skäl, innan allmänna
medel tages i anspråk för ytterligare
sådan sakkunskap. Justitieministerns
ord om återhållsamhet med anlitande
av sakkunnig från utlandet är i
hög grad befogade.

Justitieministern säger sig slutligen
hysa förtroende för domstolarna när

på koncentration i processförfarandet, m. m.

det gäller att avgöra, huruvida sakkunnig
erfordras i ett mål. Jag är härutinnan
fullt ense med justitieministern, och
jag tror att det finns ännu säkrare grund
för denna tillit efter justitieministerns
uttalande i ämnet.

Herr BÖRJESSON (ep):

Herr talman! Den som haft tillfälle
att närmare följa en mammuträttegång
på senare tid får ju vissa intryck av
densamma. Jag vill understryka, att interpellanten
har tryckt på en mycket
ömtålig punkt, och att det är värdefullt,
att saken har tagits upp till debatt i
kammaren.

Det är naturligtvis mycket svårt att
göra något för att undvika de långa
rättegångarna, och det är väl inte heller
interpellantens mening att en domstol
t. ex. skulle förklara, att den inte
kan pröva de eller de vittnena; i så fall
skulle det bli ett ramaskri. Man skulle
säga, att domstolen sökte förhindra att
den anklagade fick sin sak prövad och
även att åklagaren hindrades i sin bevisföring.

Men det är, som interpellanten har
understrukit, vittnespsykologien som
har blivit ett visst problem. Vad man
har kunnat iakttaga är att vittnena knyter
sig inför en psykologs sakkunniga
utläggningar. Detta gäller inte enbart
själva den undervisande delen i rättssalen
utan även psykologens undersökningar
dessförinnan. Det är nog riktigt
som statsrådet säger, att i fråga om
barn kan det vara viktigt att man får
använda sakkunniga och kanske särskilt
psykologer. Men då det gäller vittnesundersökningen
i stort kan denna fråga
ses från mer än en sida.

Jag vill vidare understryka — detta
har dock inte med domstolarna att göra
— hur värdefullt det i många fall vore,
om tidningarna kunde vara försiktigare.
Deras referat och den publicitet de
medför utgör nu ofta en press på vittnena
— i synnerhet är detta fallet med

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

de alltmer utökade »säljande» referaten
och reportagen kring rättegångar.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder
för att undgå stängning av sjukhusavdelningar
och på interpellationer i anledning
av sjuksköterskebristen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Ohlin har i en enkel
fråga bett mig lämna upplysning om de
beredskapsåtgärder, som vidtagits eller
planerats för att utan användande av
tvång undgå stängning av ett betydande
antal sjukhusavdelningar under sommaren.
Vidare har fru Eriksson i Stockholm
frågat mig om jag vill inför kammaren
lämna en redogörelse för det dilemma,
som bristen på sjuksköterskor
har försatt sjukvården i samt om de
planer på längre sikt som uppgjorts
för att dels trygga utbildningen av sjuksköterskor,
dels reformera tjänstgöringsförhållandena
för den sjukvårdande
personalen. Därjämte har fru
Kristensson frågat om jag vill redogöra
för dels de ytterligare åtgärder utöver
den planerade ökningen av utbildningskapaciteten,
som överväges för att på
såväl kort som lång sikt och utan tvångsingripande
komma till rätta med sjuksköterskebristen,
dels huruvida åtgärder
överväges för att öka antalet deltidstjänster
inom sjukvården.

Jag vill nu besvara dessa frågor i ett
sammanhang.

Som jag vid flera tillfällen tidigare
framhållit i denna kammare är en god
tillgång på välutbildade sjuksköterskor
en av förutsättningarna för att dyrbara
och på vissa områden knappa materiella
vårdresurser skall kunna effektivt

utnyttjas och för att den otillräckliga
läkararbetskraften skall kunna befrias
från sådana göromål som ej behöver
utföras av läkare.

Hela antalet sjuksköterskor under 66
år uppgår för närvarande till cirka
29 000. Av dessa är omkring 21 000 yrkesverksamma.
Som jämförelse kan
nämnas att vi 1930 hade cirka 7 000,
1950 cirka 12 500 och 1955 cirka 16 700
aktiva sjuksköterskor. Under 1950-talet
har sålunda antalet yrkesverksamma
sjuksköterskor ökat med icke mindre
än 68 procent, ökningen av sjuksköterskekåren
har varit väsentligt större
än vad 1949 års arbetskraftsutredning
räknade med. Denna utredning — som
uppskattade behovet av sjuksköterskor
år 1965 till 20 800 — antog att tillgången
på aktiva sjuksköterskor vid sistnämnda
tidpunkt skulle uppgå till inte fullt
22 000, alternativt cirka 24 000. Redan
vid utgången av innevarande år eller
någon tid därefter har vi utsikter att
uppnå förstnämnda antal.

Antalet årligen utexaminerade sjuksköterskor,
som stigit från knappt 1 400
år 1950 till ej fullt 1 500 år 1959, kan
genom redan vidtagna åtgärder för ökning
av utbildningskapaciteten till omkring
1 840 platser beräknas stiga till
över 1 700 fr. o. m. 1961. Den årliga
avgången — som de senaste åren varierat
mellan 500 och 750 — har emellertid
också ökat och var 1958 cirka 950.
Av dessa lämnade 739 yrket på grund
av giftermål. Ett stort antal sjuksköterskor
återgår dock regelmässigt i
tjänst varje år. Nettotillskottet under
åren 1957—1959 har uppgått till cirka
1 000 per år.

I och för sig skulle de 21 000 yrkesverksamma
sjuksköterskorna räcka väl
till för de inemot 17 000 tjänster som
finns inom öppen och sluten vård. Flera
faktorer har emellertid bidragit till att
så icke är fallet.

Sålunda tjänstgör av de 21 000 yrkesverksamma
endast cirka 12 500 på

Onsdagen den 20 april 1960

Nr 13

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

heltid under mer än nio månader om
året. Övriga tjänstgör på deltid eller
under begränsade tidsperioder på heltid.
Under 1959 fullgjordes i runt tal
nära 16 500 heltids- och helårsinsatser,
vilket således skulle i det närmaste
täcka antalet tjänster men däremot inte
behovet av vikarier vid ledigheter.

Det är framför allt de gifta sjuksköterskorna
som endast tjänstgör i begränsad
utsträckning. Giftermålsfrekvensen
har ökat och liksom giftermålsåldern
sjunker i samhället i övrigt gifter sig
också sjuksköterskorna vid allt yngre
ålder. Medan år 1949 0,2 procent sjuksköterskor
gifte sig innan de avlagt
examen var motsvarande siffror för
1954 och 1959 4,7 respektive 7,3 procent.
Av dem som utexaminerades 1959
gifte sig ytterligare 13,5 procent före
årets slut. Cirka två tredjedelar av samtliga
sjuksköterskor i aktiv ålder är
gifta. Av de yrkesverksamma sjuksköterskorna
är för närvarande 52 procent
gifta, vilket innebär en kraftig stegring
jämfört med tidigare år. Av samtliga
gifta arbetar cirka två tredjedelar i
större eller mindre utsträckning.

I detta sammanhang må framhållas,
att yrkesverksamheten inom sjuksköterskekåren
är förhållandevis hög jämfört
med vissa andra jämförbara grupper.
Medan 70 procent av sjuksköterskorna
arbetar i varje fall i någon utsträckning,
är motsvarande siffror t. ex.
för receptarier 60 procent och för barnavårdslärarinnor
45 procent.

Bristen på sjuksköterskor är särskilt
kännbar inom den slutna vården, som
omfattar det stora flertalet sjukskötersketjänster.
Vid kroppssjukhusen har
antalet helt vakanta tjänster ökat från
omkring 2 procent åren 1954 och 1955
till 2,6 procent 1958 och 5,7 procent
1959. En av de främsta orsakerna till
bristsituationen torde vara den expansion
av utbyggnaden av nya sjukhus
och vårdavdelningar som ägt rum
efter uppmjukningen av byggnadsregle -

ringen och dess slutliga upphävande år
1958. Vårdplatsantalet ökade mellan
1950 och 1957 från cirka 58 600 till cirka
64 500 eller med cirka 6 000 platser,
motsvarande 850 per år. Under de senaste
två åren har platsantalet ökat med
inemot 1 500 platser varje år och torde
nu vara uppe i över 67 000.

Denna utbyggnad har givetvis medfört
inrättande av ett stort antal nya
tjänster. Antalet sjukskötersketjänster
vid kroppssjukhusen ökade åren 1952—

1958 med inte fullt 400 per år. Under

1959 ökade de emellertid med omkring
800 till inemot 11 000, vilket innebär
en höjning med cirka 8 procent mot tidigare
4 procent per år. Samtidigt har
sjukskötersketätheten på avdelningarna
ökat. Sålunda har antalet sjuksköterskor
i förhållande till vårdplatsantalet ökat
med drygt 15 procent från 1952. Till
skärpningen av bristen har slutligen
också den beslutade arbetstidsförkortningen
— som dock på många håll ännu
icke kunnat helt genomföras —- i hög
grad medverkat.

Vad beträffar de stängningar av vissa
sjukhusavdelningar under sommarmånaderna,
som brukar förekomma, hänger
dessa i allmänhet icke uteslutande
eller ens i första hand samman med
sjuksköterskebristen och den skärpning
häri som uppkommer därigenom att
sjuksköterskorna liksom andra kategorier
vill taga ut semester under sommaren.
Jag vill sålunda understryka, att
efterfrågan på vårdplatser under denna
tid regelmässigt är betydligt mindre än
under övriga delar av året. Enligt uppgifter
till medicinalstyrelsen rörande
stängningarna under 1959 synes överbeläggning
på i bruk varande avdelningar
inte ha förekommit i någon större utsträckning
och inte heller synes väntelistorna
ha påverkats utom i ett par
fall. Icke belagda vårdplatser har t. o. m.
— fast i varierande omfattning — förekommit
under den aktuella tiden. Ett
avgörande skäl för att man under som -

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

marmånaderna måste stänga åtskilliga
avdelningar är behovet av vädring på
grund av risken för sjukhusinfektioner
ävensom nödvändigheten av att utföra
reparationsarbeten. Stängningar av
dessa skäl har skett även tidigare innan
vi hade någon sjuksköterskebrist.

Frågan om hur man skall komma till
rätta med bristsituationen har varit föremål
för upprepade överläggningar
mellan berörda myndigheter, huvudmän
och organisationer. Jag vill då först
fastslå, att några slags tvångsåtgärder
för att skaffa sjuksköterskor till sjukhusen
under kritiska perioder icke har
övervägts. Enighet har i stället rått om
att man i första hand borde försöka
stimulera de gifta sjuksköterskorna att
återvända till aktiv tjänst. Som lämpliga
åtgärder i detta syfte har rekommenderats
rationalisering och förbättring
av arbetsförhållandena, t. ex. genom
införande av sammanhängande arbetsskift,
större antal deltidstjänster
samt ökade möjligheter att erhålla tillsyn
över barnen under arbetstiden. Vid
den utredning, som medicinalstyrelsen
i anledning av sjuksköterskebristen nyligen
verkställt rörande möjligheterna
att inrätta en reservkår av sjuksköterskor,
framkom bl. a., att orsakerna till
att de gifta sjuksköterskorna upphör
att vara yrkesverksamma främst är familjeförhållandena
och arbetsförhållandena
ofta i förening med de ekonomiska
faktorerna.

Frågorna om rationalisering av tjänstgöringsförhållandena
och ökning av antalet
deltidstjänster måste lösas genom
centrala eller lokala överenskommelser
med vederbörande huvudmän. Arbetet
med omläggning av arbetstiderna pågår
vid sjukhusen men kräver oftast ingående
arbetsstudier och man har därför
endast i viss utsträckning kunnat genomföra
sammanhängande arbetsskift.
Deltidstjänster har inrättats på många
håll men det är ännu för tidigt att bedöma
resultatet härav.

Rörande lönerna pågår för närvarande
förhandlingar mellan huvudmännen
och organisationerna och enligt vedertagen
praxis bör resultaten av dessa
förhandlingar ej föregripas eller inblandning
ske i förhandlingarna. Jag
saknar därför anledning att här ingå
på hithörande problem. Spörsmålet om
ersättningen till de pensionerade sjuksköterskor
som återgår i tjänst är för
närvarande under prövning i civildepartementet
och kommer att avgöras
inom kort. Vad sambeskattningsproblemet
beträffar vill jag erinra om att
riksdagen för närvarande behandlar
förslag som Ivungl. Maj :t framlagt om
höjt förvärvsavdrag för gift kvinna
som vrkesarbetar.

Medicinalstyrelsen ansåg i den nyssnämnda
utredningen, att någon statlig
reservkår av sjuksköterskor icke borde
inrättas utan att försök i första hand
borde göras med kommunala reservkårer
i sjukvårdshuvudmännens regi. Förslaget
har därför överlämnats till huvudmännen
för vidtagande av de åtgärder
som dessa kan finna erforderliga.
Samtidigt har dock Kungl. Maj:t uppdragit
åt medicinalstyrelsen att utarbeta
förslag till anordnande av en
mindre statlig reservkår av sjuksköterskor,
som i första hand skulle tillgodose
undervisningssjukhusens behov.

Vidare vill jag erinra om att jag våren
1959 tillkallade sakkunniga för utredning
av möjligheterna att flytta över
arbetsuppgifter från sjuksköterskorna
och i stället lägga dem på välutbildade
och kvalificerade undersköterskor. Förslag
härom torde komma att avges under
innevarande år. Jag vill också
framhålla, att grundutbildning och vidareutbildning
av laboratoriebiträden
nyligen igångsatts i statens och övriga
huvudmäns regi och att detta bl. a. skett
i syfte att vid sjukhuslaboratorierna —
där så visar sig möjligt — ersätta i varje
fall en del av laboratoriesköterskorna
med kvalificerade laboratoriebiträden.

Onsdagen den 20 april 1960

Nr 13

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

På liknande sätt synes även vid röntgenavdelningarna
en del sjuksköterskor
kunna ersättas med tekniskt utbildad
personal. Genomförandet av åtgärder i
detta syfte kommer att tagas upp vid
expertöverläggningar som anordnas av
medicinalstyrelsen inom kort.

De åtgärder som här nämnts syftar
alla till att på längre eller kortare sikt
öka tillgången på sjuksköterskor för det
egentliga sjukvårdsarbetet. Med hänsyn
till den snabba utbyggnaden av framför
allt kroppssjukhusen, som jag redovisat,
men även med tanke på den utveckling
av de öppna vårdresurserna,
som kan förutses, synes emellertid en
fortsatt höjning av utbildningskapaciteten
beträffande sjuksköterskor vara
ofrånkomlig. Medicinalstyrelsen har
med utgångspunkt från ett heräknat årligt
intag av 1 840 elever vid sjuksköterskeskolorna
— hänsyn har därvid
icke tagits till planerad ökning av utbildningskapaciteten
— beräknat tillgången
på sjuksköterskor till 35 000 år
1965 och 42 000 år 1970. Antalet heltids-
och helårstjänster som dessa sjuksköterskor
skulle täcka, skulle då med
oförändrad giftermålsfrekvens och yrkesverksamhet
komma att uppgå till
18 800 respektive 21 150.

Nyssnämnda utbildningskapacitet om
1 840 platser innebär att platsantalet
ökat med över 200 sedan 1958, bl. a.
genom att två nya sjuksköterskeskolor
inrättats. Skolan i Stockholms län började
sin verksamhet hösten 1959 och
Malmöskolan, till vilken staten bidragit
genom tillhandahållande av provisoriska
lokaler, invigdes för kort tid sedan.
Även befintliga skolor har ökat
eller kommer att öka intagningen av
elever. När det gäller de statliga undervisningssjukhusen
vill jag erinra
om att förslag redan förelagts riksdagen
om utökning av antalet elever vid sjuksköterskeskolan
i Uppsala med 40 per
år. Vidare har Kungl. Maj:t helt nyligen
uppdragit åt styrelserna för sta -

tens sjuksköterskeskolor i Stockholm
och Göteborg att undersöka möjligheterna
att antingen öka elevantalet i de båda
ordinarie kurserna vid respektive
skolor eller anordna ytterligare kurser
för sjuksköterskeelever samt att till
Kungl. Maj :t inkomma med härav föranledda
förslag. Vidare vill jag nämna
att en ny skola planeras för västra Sverige
i samarbete mellan berörda landsting.
Inom den närmaste framtiden torde
utbildningskapaciteten komma att
överstiga 2 000 platser. Tillströmningen
till sjuksköterskeskolorna är god och i
genomsnitt finns omkring två sökande
till varje elevplats. Som exempel vill
jag nämna att antalet sökande till skolorna
i Malmö, Lund och Sundsvall
under 1959 var respektive 109 på 25,
385 på 100 och 349 på 70 platser, av
vilka emellertid några torde ha sökt
även till andra skolor. Det bör därför
finnas möjligheter att åstadkomma den
vtterligare förstärkning av utbildningskapaciteten
som kan vara erforderlig.
För att öka tillgången på lärare vid skolorna
har anordnats extra kurser och
under nästa budgetår kommer ytterligare
en extra lärarkurs att anordnas. I
sitt nyssnämnda beslut har Kungl. Maj :t
vidare uppdragit åt styrelsen för statens
sjuksköterskeskola i Stockholm och
styrelsen för statens institut för högre
utbildning av sjuksköterskor att planlägga
och till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag till anordnande av en förkortad
extra kurs för blivande lärare
vid sjuksköterskeskolor. Inberäknat
praktisk tjänstgöring och lärarkurs avses
utbildningen skola omfatta sammanlagt
högst fem år mot för närvarande
sju å åtta år.

Slutligen vill jag här erinra om att
Röda korset vädjat till cirka 300 gifta
icke yrkesverksamma sjuksköterskor
och till cirka 1 300 hjälpsystrar att genom
tjänstgöring framför allt under
sommartiden söka bidraga till att avhjälpa
den aktuella sjuksköterskebris -

- Andra kammarens protokoll 1960. Nr 13

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Svar pa fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

ten. Man överväger också inom Röda
korset att försöka underlätta för gifta
sjuksköterskor att ställa sig till förfogande
genom att söka ordna barnvakt
och hemhjälp.

Med de åtgärder, som redan vidtagits
och planerats, och om utbyggnaden av
utbildningskapaciteten för sjuksköterskor
ständigt anpassas efter den fortsatta
utbyggnaden av sjukvården, bör
goda möjligheter finnas att tillgodose
det framtida behovet av sjuksköterskor.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat de framställda frågorna.

Härefter anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet för svaret.

Det är ju en mycket allvarlig fråga,
som kammaren i dag debatterar, detta
att ett ganska stort antal sjukhusavdelningar
kan komma att stängas i sommar
på grund av brist på personal,
framför allt sjuksköterskor, och att man
redan nu under vintersäsongen har haft
flera exempel på stängda avdelningar,
där orsaken varit densamma. Det är
omöjligt att här referera det utomordentligt
rikhaltiga material, som har
kommit fram under sista tiden. Jag
vill bara göra två hänvisningar tills vidare.

En framstående socialdemokratisk
landstingsman, herr Andrée, har framhållit,
att i Lund vårdavdelningar med
sammanlagt 241 platser har stängts.
Det var i början av mars. En av de neurokirurgiska
avdelningarna, med tio
platser, stängdes i december 1959. En
annan, som är nybyggd, har inte kunnat
öppnas, och det är risk för att ytterligare
en avdelning måste stängas. Efter
den 1 maj blir det också verkligt
kritiskt på operationsavdelningen. Om
inte nya operationssystrar kommer dit
i stället för dem som slutar, måste arbetet
läggas ned, tills personal kunnat

anskaffas. Överläkaren vid Falkenbergs
sjukhus har till sjukvårdsstyrelsen i
Hallands län skickat en tjänsteskrivelse,
där han säger att den 15 mars, alltså
några dagar efter det skrivelsen avsändes,
skulle det sannolikt endast finnas
en operationsutbildad sjuksköterska
på hela sjukhuset. »Denna kan naturligtvis
inte tjänstgöra dygnet runt
som operationssköterska samt ibland
även ge narkos. Jag får därför hemställa
att åtgärder måtte vidtagas för
inskränkning av driften, eventuellt
driftnedläggelse under den tid personalbrist
föreligger». Ett par dagar
före den 15 mars ljusnade emellertid
läget. Den sköterska som skulle sluta
beslöt sig för att stanna och en gift
sjuksköterska anmälde sig för tjänstgöring.
»Följden är att det hela håller
ihop ytterligare ett tag, men hur länge
vet vi inte», säger överläkaren. »Situationen
är allt annat än säker.»

Man förstår vilka besvärligheter sådana
förhållanden måste medföra både
för de ansvariga myndigheterna, läkarna,
sjukhuspersonalen och i viss
mån för patienterna.

Det har upplysts — jag tror även av
statsrådet själv -— att antalet vakanta
skötersketjänster för närvarande utgör
nära 6 procent. Tillgången på vikarierande
personal är ju otillräcklig. Vid
ett sjukhus i Mellansverige väntar man
att under sommaren 16 avdelningar
av 26 kommer att vara stängda två å
tre veckor. Naturligtvis kommer inte
alla dessa avdelningar att vara stängda
samtidigt, men det är dock fråga om
en stängning av avsevärt större omfattning
än som motiveras av mera vanliga
skäl. Inrikesministern påpekar i
sitt svar att det ju inte bara är bristen
på sköterskor som föranleder stängning
av vissa avdelningar, utan behovet att
företa vädring, desinficering, reparation
o. d. Detta är självklart riktigt och
jag har inte heller förbisett den saken.
Men jag tycker nog att inrikesministerns

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

uttalande på denna punkt kännetecknas
av ett litet överslätande tonfall som om
han inte ansåg att det hela var så
farligt. I varje fall saknar man ett tonfall
av intensiv oro över vad bristen
på sjuksköterskor redan har fått och
kan få för konsekvenser ufider de närmaste
månaderna.

Hur har vi kommit i detta läge och
vad kan nu göras? Ja, det går väl
inte att bestrida att problemet är till
stor del en lönefråga, delvis en skattefråga
och en utbildningsfråga.

Vad då först lönespörsmålet beträffar
vill inte inrikesministern i nuvarande
läge, medan förhandlingar pågår,
göra något uttalande och det finner
jag naturligt. Men eftersom jag inte har
hans ansvarsfulla officiella ställning,
utan är en fri man, behöver jag inte
vara bunden av dessa speciella band
och jag vill därför framföra några försiktiga
reflexioner.

Det vore givetvis välkommet, om de
gifta sjuksköterskorna ville i större ut
sträckning ställa sig till förfogande.
Men det är förklarligt att de gör det
endast, därest de känner sig rimligt
väl betalda och inte marginalskatten tar
så mycket att det som blir kvar kanske
inte ens räcker till betalning åt den
arbetskraft som de i stället måste anställa
i sitt hem. Medicinalstyrelsen har
gjort en enkät som lämnar klart besked
om att de gifta sköterskorna anser att
det inte lönar sig för dem att arbeta
i den utsträckning som ur allmänna synpunkter
vore önskvärt. Jag vill nämna
en siffra som jag tror inrikesministern
inte anförde, nämligen att endast cirka
53 procent av sköterskorna arbetar mer
än nio månader per år.

Det är emellertid klart att lönefrågan
är ett problem för både gifta och
ogifla sköterskor. För min del har jag
vid övervägandet av de krav, som ställes
på sjuksköterskorna när det gäller
utbildning och ansvar, och med hänsynstagande
till den ofta obekväma ar -

betstiden kommit till det resultatet, att
den nuvarande lönesättningen icke är
tillfredsställande. En examinerad sköterska
får exempelvis i ortsgrupp 3 börja
med en lön av 880 kronor i månaden.
Detta är, såvitt jag kan se, en relativt
låg ersättning i jämförelse med vad
som gäller för andra grupper. Man bör
också ta hänsyn till att på en del håll
förekommer övertidsarbete utan särskild
ersättning.

För att klara akuta krislägen, sådana
som nu hotar, är det naturligtvis av väsentlig
betydelse att man tillfälligt kan
anlita gifta sköterskor i ökad utsträckning.
Den ersättning, som utbetalas för
tillfälligt arbete från de gifta sköterskornas
sida, framstår emellertid för
mig såsom ännu mer otillfredsställande
än den månatliga lönen. Jag har fått
en uppgift om att vid ett sjukhus i Mellansverige
får en sköterska, som åtar
sig tillfälligt arbete, en ersättning av
4:75 kronor i timmen. Antag att hon
vill anställa hemhjälp, så kostar
det henne 3:75 kronor i timmen. Om
sköterskan är gift, får hon emellertid
på sin egen ersättning vidkännas ett
skatteavdrag på minst 25 procent, kanske
35—40 procent. Det blir alltså ren
förlust för henne att åta sig tillfälligt
sjukvårdsarbete. Även om hon inskränker
sig att skaffa hjälp till barnpassning,
uppgår kostnaden till cirka 3 kronor
i timmen. Efter avdrag av skatt
blir det alltså inte något nämnvärt kvar
av den inkomstökning som hon skulle
få. Det finns också många problem beträffande
ersättning för bussresor o. d.,
som jag här måste gå förbi.

Nog tycker man att i ett läge, där det
är ytterst angeläget att utnyttja förefintlig
reserv av arbetskraft, borde det
allmänna kunna finna smidigare och
mera tillfredsställande former för ersättning
åt människor som erbjuder sig
att göra en insats men som inte rimligen
kan väntas göra denna insats helt
och hållet gratis eller i vissa fall med

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

direkt förlust. Det framgår ju, som jag
sade, att detta genom spörsmålet om
förvärvsavdragen delvis är en skattefråga.
Den meningsriktning jag företräder
har år efter år föreslagit en provisorisk
höjning av förvärvsavdragen
och därefter en djupgående reform på
längre sikt. När nu äntligen regeringen
lägger fram ett förslag, baserat på en
kompromiss i en utredning, är detta
såvitt jag kan se inte någon lösning alls
på längre sikt. Tiden har gått vidare,
penningvärdet har försämrats och det
går inte att klara sig med vad regeringen
här har föreslagit. För vår del anser
vi, att en omedelbar höjning av maximigränsen
för förvärvsavdraget upp
till 3 000 kronor säkerligen inte är
överdriven.

De pensionerade sjuksköterskorna
kan naturligtvis i viss utsträckning bidra
till att avhjälpa ett krisläge. Men
de villkor under vilka de ersättes är
också sådana, att många med rätta finner
dem alltigenom otillräckliga. Även
här bör man nog kunna finna former,
som möjliggör ett utnyttjande av en
värdefull och arbetsvillig arbetskraft.
Inrikesministern säger att denna fråga
är under utredning, och det är ju alltid
bra för ett statsråd att kunna hänvisa
till det. Jag uppmanar emellertid
inrikesministern att skynda på denna
utredning, då det verkligen är fara i
dröjsmål och anledning att handla
snabbt.

Frågan om deltidstjänster är stor, men
även här bör mer kunna göras än vad
som för närvarande sker. Jag tycker
att man i svaret på denna punkt kan
spåra en viss kallsinnighet hos inrikesministern.
Vad beträffar de närmaste
årens krisläge borde det väl stå klart,
att deltidstjänster, om sådana kan ordnas,
är att föredra framför stängda avdelningar.
Resekostnader är ett problem
som uppkommer även beträffande
deltidstjänster, och i vissa fall tarvar
även pensionsfrågan sin lösning.

På framträdande socialdemokratiskt
landstingshåll har man framkastat tanken
på en obligatorisk tjänstgöring för
sjuksköterskor som villkor för att de
skulle få behålla sin ställning som registrerade
sköterskor, t. ex. viss tjänstgöring
vartannat år. Jag vill för min
del bestämt varna för alla sådana tankar
på tvångstjänstgöring. De harmoniserar
måhända med en socialistisk
tankevärld — det står ju i det socialdemokratiska
principprogrammet att
medborgarna skall vara förpliktade att
göra de insatser som samhället från
allmänna synpunkter anser erforderliga.
Detta förslag måste ju vara ett uttryck
för tankegångar med en sådan
tendens. Jag förutsätter nämligen att
denna punkt, som stått på programmet
under många år, har någon mening.
För en liberal åskådning är en tvångskommendering
till tjänstgöring på detta
område en icke acceptabel tanke. Jag
tror för övrigt att det mera skulle skada
än gagna, om man försökte sig på något
sådant, och jag är glad att inrikesministern
för sin del så bestämt har
förklarat, att han inte vill överväga
åtgärder av denna art.

Inte heller tänker inrikesministern
tydligen på åtgärder för en förkortning
av utbildningen, vilket jag även hälsar
med tillfredsställelse. Jag tror inte att
man bör gå sådana vägar. Det är klart
att det fordras ökade utbildningsmöjligheter
för att problemen skall kunna
klaras upp på lång sikt. Statsrådet säger,
att antalet utexaminerade sjuksköterskor
har stigit från 1 400 per år 195b
till 1 500 per år 1959, alltså en ökning
med 7 procent under ett årtionde. Jag
finner för min del detta klart otillräckligt.
Man har dock rätt länge vetat, att
arbetstidsförkortningen skulle komma
och att behovet även av andra orsaker
skulle komma att stiga.

Beträffande rationaliseringsåtgärderna,
som också är viktiga, hänvisar statsrådet
till centrala och lokala överens -

Onsdagen den 20 april 1960

Nr 13

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

kommelser, och jag tror liksom han
att det är sådana man här i huvudsak
får lita till. Men det är givet, att det
därvidlag uppstår en del spörsmål, som
bör diskuteras, varvid även statliga
myndigheter bör göra sin röst hörd —
staten har ju samma problem för egen
del.

Får jag lov att anknyta till vad statsrådet
sade om att pröva möjligheterna
att ge specialutbildad röntgenpersonal
och laboratoriepersonal vissa vidgade
uppgifter. Jag känner till ett fall där
en för sådant röntgenarbete väl kvalificerad
person, som fått sin utbildning
i utlandet, inbjöds att tjänstgöra vid ett
sjukhus och även accepterade detta.
Vederbörande tjänstgjorde i inte ringa
omfattning, tydligen till sjukhusets belåtenhet,
ty man var angelägen om att
tjänstgöringen skulle fortsätta. Men det
visade sig att sjukhuset inte ansåg sig
kunna avlöna efter sköterskeställning,
trots att en sköterska ersattes av denna
välvilliga och sakkunniga person. Bestämmelserna,
sade man, tillåter inte
något annat än att vederbörande får
betalt som sjukvårdsbiträde, alltså mycket
lägre lön. Nu var det här fråga om
en person som inte fäste sig så mycket
vid ersättningen. Det dröjde ett bra
tag innan sjukhuset tack vare sitt intresse
och sina ansträngningar lyckades
klara denna formella ersättningsfråga.
Sådana här formella svårigheter
utgör ett problem, som man från centralt
håll kanske skulle kunna hjälpa
till att lösa genom att försöka finna
smidigare former. Man kunde tänka sig
en vägledning för sjukhusen, så att inte
varje sjukhus för sig skall behöva lösa
sådana här frågor. Jag menar inte att
det skall bli fråga om några som helst
tvingande bestämmelser.

Det i dag diskuterade spörsmålet, herr
talman, har under flera år blivit alltmer
betydelsefullt. Man måste fråga varför
statsmakterna inte tidigare har vidtagit
mera långtgående åtgärder både när

det gäller utbildningen och löne- och
ersättningsfrågorna, eftersom läget därvidlag
fortfarande är otillfredsställande.
Jag kan inte undertrycka den reflexionen
att det allmänna här inte har visat
någon större planmässighet och att staten
har ett stort ansvar, eftersom staten
har överblick över hela detta fält
och bör förväntas ta lämpliga initiativ.
I fråga om utbildningen kan jag inte
underlåta att som exempel peka på
folktandvården, där bristsituationen varat
under årtionden och där det allmänna
tydligen från början gjort en
felbedömning och sedan inte haft tillräcklig
handlingskraft att angripa problemen.
Det är angeläget att vi försöker
undvika att utvecklingen blir densamma
inom här ifrågavarande område, så
att vi år efter år, årtionde efter årtionde
får dras med bristproblem. Skall detta
kunna undvikas måste åtgärder till,
både på kort sikt för att avhjälpa det
akuta bristläget och på längre sikt;
både sådana åtgärder som statsrådet
rekommenderar och sådana åtgärder
som statsrådet inte vill gå in på.

Det är min livliga förhoppning, herr
talman, att denna debatt skall ge en
stöt till ett mera energiskt reformarbete
och på det sättet befrämja en utveckling
som är nödvändig för att vi inte
skall kastas från den ena svårigheten
till den andra på sjukvårdsområdet.
Kriserna har kanske inte varit så allvarliga
hittills, men de har varit tillräckligt
allvarliga för att detta måste betraktas
som en fråga av betydande vikt.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för det som vanligt väl initierade
svaret. Det var välbalanserat till
den grad att en person med hetare
temperament nog inte tycker sig återfinna
problemets storlek i denna välbalanserade
beskrivning.

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

Då jag var i Peru för något år sedan
förevisades i Lima ett sjukhus, vilket
man sade var det tredje i världen i
storleksordning. Det var ett ståtligt sydamerikanskt
monument över vad en
president kan göra för att förhärliga
sin person. Men sjukhuset hade aldrig
tagits i bruk ty man hade inte råd att
driva det.

Det skulle vara mycket olyckligt om
vi finge aldrig så litet av den sortens
problem här i Sverige. Då vi ökar investeringarna
för att få fler avdelningar
blir personalsvårigheterna ännu
större, om inte behovet av utbildad
personal blir bättre tillgodosett. Här
har man tydligen inte satsat ordentligt.
Vem som har felbedömt behovet vet jag
inte. Jag har uppfattningen att medicinalstyrelsen,
som dock får anses vara
sakkunnig på detta område, inte sagt
ifrån att det skulle behövas så många
sjuksköterskor. Statsrådet kanske kan
ge mig upplysning på den punkten.

Orsakerna till personalbristen är
många. Dels är det en felbedömning,
säger man, av det verkliga behovet, dels
gifter sig sjuksköterskorna i oanad omfattning
och oanat tidigt; vad det nu
beror på. Dessutom har man sagt att
villkoren är dåliga för sjuksköterskorna,
i synnerhet för de gifta. Det är därför
denna kris har uppstått.

Statsrådet berör flera av de här frågorna
i sitt svar. De nu aktuella orsakerna
är att söka i både utbildning och
tjänstgöringsförhållanden. Det är också
utbildningen och tjänstgöringsförhållandena
som jag har frågat om.

Det har sagts här att tjänsterna inom
sjukvården har ökat oerhört, under tiden
1952—1958 från ungefär 7 900 till
över 10 000 eller med 28 procent. Behovet
av utbildad personal har ökat, men
samtidigt har utbildningen ökat med
bara 100 per år. Statsrådet utlovar en
ytterligare ökning och den kommer att
behövas. Men utvecklingen kommer väl
att sega sig fram ganska långsamt.

Det finns människor som står i ko för
att få komma in på sjuksköterskeskola.
Det är två sökande till varje elevplats.
I alla tider, hur urusla förhållandena än
blir inom sjukvården, kommer det nog
att finnas många kvinnor som helst
vill ha arbete av detta slag. Det är inte
kvinnorna som strejkar.

Under tiden 1952—1958, då tjänsterna
alltså har blivit väsentligt flera men
utbildningskapaciteten obetydligt ökad,
har också en brist gjort sig märkbar.
Det har varit ungefär 270 vakanta tjänster,
där det inte gått att skaffa någon
vikarie alls. Därtill kommer de vakanser
där man har klarat sig med annan
arbetskraft. 1958 gick bristen, som herr
Ohlin också berörde, upp till över 300
och 1959 var den det dubbla! Det spelar
en stor roll att en arbetstidsförkortning
just nu har genomförts, det kan
vi inte se bort ifrån.

Utan alldeles speciella åtgärder klarar
vi emellertid inte krisen. Utbildningen
måste få ökad omfattning, vilket
kan ske genom att ge de nuvarande sjuksköterskeskolorna
större kapacitet som
statsrådet har utlovat men även genom
att skapa andra utbildningsvägar. Jag
är övertygad om att man är alltför konservativ,
både på huvudmännens håll
och inom sjuksköterskekåren. Man sitter
alltför mycket fast i föreställningen
om en modell vi aldrig får tillbaka, modell
äldre, från en tid då det fanns gott
om människor som kände det som ett
kall att verka inom sjukvården och var
villiga att arbeta under förhållanden
som absolut inte kan godtagas nu. Vi
kommer aldrig dit igen, det är lika bra
att ge upp den drömbilden.

För det första finns det inom sjukhusväggarna
inom andra grupper än sjuksköterskorna
folk att tillgå som skulle
kunna göra mera kvalificerade ting än
nu. Det finns sjukvårdsbiträden och
undersköterskor, för vilka man har dragit
upp kritstreck i onödan och som säkerligen
kan användas bättre.

Onsdagen den 20 april 1960

Nr 13

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

Det är inte bara såsom herr Ohlin
påpekade förvaltningarna inom sjukhusvärlden
som har alltför bestämda
åsikter om hur saker och ting bör vara
ordnade. Samma sak kan sägas om sjuksköterskekåren.
Jag vet ett tillfälle då
en röntgenläkare på en röntgenavdelning
hade lyckats skaffa till sin hjälp
en människa som icke hade sjuksköterskeexamen
men tillhörde sjukvårdspersonalen
vid sjukhuset och skötte
röntgenarbetet till belåtenhet. Men
sjuksköterskekåren protesterade mot att
vederbörande skulle ha en tjänst som
borde besättas med en sjuksköterska.
Med detta har jag inte sagt att jag inte
önskar bättre förhållanden för sjuksköterskorna,
en sak som jag tvärtom anser
ytterst angelägen, men vi måste se
saken som den är. Här finns mycket
fördomar, och trånga kårintressen har
åtminstone tidigare varit till hinders
inom sjukvården.

När vi får enhetsskolan genomförd
blir det möjligt för alla, som har lust
att ägna sig åt sjukvård, att söka in på
utbildningsanstalterna. Yi behöver då
inte ha kvar den klyfta som nu finns
mellan sjuksköterskorna och dem som
aldrig kan komma vidare ifrån sitt biträdesarbete
eller underskötersketjänst
hur gärna de än vill. Jag skall senare
beröra hur svårt det kan vara att gå
igenom en sjuksköterskeskola, om man
hör till de grupper som inte har tillräcklig
skolunderbyggnad, även om det finns
teoretiska möjligheter även för dessa att
genomgå utbildning.

Det klagades nyligen över att den
teoretiska grunden för sjuksköterskor
var alltför dålig. Man begär en närmast
akademisk grund för fortsatta sjuksköterskestudier.
Jag skulle vilja peka på
att det nu i vissa sjuksköterskeskolor
finns en uppsjö på studentskor. Det
finns många studentskor, och de blir
flera under de närmaste åren, som lämnar
gymnasiet utan att ha någon bestämd
utbildningsväg utstakad för sig.

De går från kurs till kurs, dyrbara kurser,
och söker sig sedan in på yrkesområden,
socialvård, sjukvård, där lönerna
är mycket låga men där det för inträde
fordras lång utbildningstid, eller
vi skall kanske säga lång tid vid olika
institut och kurser. Det är alltså gott
om studentskor som önskar ägna sig åt
vårdyrkena men för vilka det inte finns
en naturlig väg från gymnasiet till t. ex.
sjukvården. Nu finns så mycket skolkompetent
folk här i kammaren som
säkert finner det dåraktigt om jag ens
vågar nämna gymnasier för sjukvårdsutbildning,
men jag vågar det i min dårskap.
Jag tror att det skulle vara till
fördel om man inrättade medicinska
gymnasier som skulle tjäna till förberedelse
för mycket kvalificerade sjukskötersketjänster
såsom lärarinnetjänster.
Om sådana komme till stånd, skulle man
nog kunna förkorta utbildningen något
vid sjuksköterskeskola. Över huvud
taget bleve det säkerligen lättare att
få människorna att stanna i yrket om
de fick börja utbildningen tidigare och
om det inte blev detta tidsintervall
mellan den ordinarie skolans slut och
den tidpunkt då de kan komma in i
sjuksköterskeskolan. Utbildningen skulle
bli snabbare. Man skulle spara mycken
dyrbar tid för de blivande sjuksköterskeeleverna
som under dessa förberedande
kurser inte får eu lön som
de kan försörja sig på men ändå är
upptagna med sin utbildning.

Det finns en annan utbildningsväg
som inte är prövad, nämligen en vuxenutbildning.
Det finns så många kvinnor
som inte har skaffat sig någon riktig
yrkesutbildning tidigt eller som suttit
på kontor eller haft något annat arbete
som inte tillfredsställt dem i längden.
Det finns också sådana som gått i sjukvårdsarbete
och som när de kommer
upp i 30—35-årsåldern gärna skulle gå
igenom en sjuksköterskeutbildning, men
då finns bara dessa sköterskeskolor som
är internat för skolflickor. Det passar

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

inte dem som har lång erfarenhet från
yrkesarbete — de kan även om de
kommer in inte göra sig gällande. Man
borde satsa på en vuxenutbildning, som
för fram till sjuksköterskeexamen. Det
är inte fråga om att få en sämre utbildning.
Jag tror att fler ur de grupperna
som skulle ha börjat sin utbildning
vid 30—35-årsåldern skulle stanna
kvar än de som börjar i 20-årsåldern
och sedan gifter sig och kommer ifrån
yrket. Det skulle enligt min mening löna
sig för huvudmännen och vara lämpligt
för staten att starta en sådan utbildning
som ett uttryck för en modern uppfattning
att vägen till utbildning skall hållas
öppen för människorna så länge
som möjligt.

Faktum är att avgången från yrket
är stor. Statsrådet säger att 52 procent
av de yrkesverksamma är gifta, men
det är att märka att detta inte gäller
dem som är heltidsverksamma. Mot
7 700 heltidsverksamma ogifta står bara
4 700 heltidsverksamma gifta. Det är
alltså inte så stor kvot av gifta på heltidstjänsterna.

Statsrådet säger också att förhållandevis
många av de gifta sjuksköterskorna
är yrkesverksamma, och man har
sagt att andelen inte är lägre än bland
andra jämförbara grupper. Det är detta
ord »jämförbara» som är så delikat.
Vem skall man jämföra med? Inte med
folkskollärare och småskollärarinnor,
läkare eller byråsekreterare, som stannar
kvar i sina yrken i högre grad, utan
man måste jämföra med andra.

Varför kan man inte jämföra sjuksköterskorna
med nämnda grupper? Det
beror på att arbetsförhållandena är så
krävande och så föga går att förena
med de arbetsuppgifter man har i en
familj. Lönen är inte heller så stor atf
man vill eller kan åta sig detta arbete.
Det är alltså fullständigt riktigt
att sjuksköterskorna inte är jämförbara
med de grupper som i stor utsträckning
stannar kvar i sina yrken.

Herr Ohlin sade att en sjuksköterska
i ortsgrupp 3 har litet över 800 kronor
i månaden. En sjuksköterska i Stockholm
har 989 kronor. En småskollärarinna
har 1 099 kronor. Hon arbetar
28 timmar i veckan och sjuksköterskan
45 timmar i veckan — jag vill inte
sträcka jämförelsen vidare men nog
finns det skillnader. Det förvånar mig
att sjuksköterskornas fackliga organisation
inte kunnat driva upp lönerna mer,
vilket borde vara möjligt för en grupp
som betyder så mycket för människornas
trivsel som de gör vilka är verksamma
inom sjukvården.

Det som herr Ohlin sade om sambeskattningen
kan inte vara avgörande.
Om en sjuksköterska enligt folkpartiförslaget
får 1 000 kronor större avdrag,
betyder det högst 500 kronor mer om
året i förtjänst eller vanligen 25—30
kronor i månaden, och det kan ju inte
lösa det här problemet. Så märkvärdigt
var alltså inte det lilla handtaget. Men
jag förstår att det skall bli lättare i
landstingen att ge löneökningar när
folkpartiet, som herr Ohlin nu å partiets
vägnar har lovat, går med på så
mycket större kostnader för sjukvården.
Jag anser själv att sjukvården bör få
kosta mer, även om det helt naturligt
går ut över skatterna. Det förhållande
som nu råder innebär nämligen en
orättvisa mot sjuksköterskorna.

Det största hindret för att få sjuksköterskorna
att stanna är naturligtvis arbetstiden.
Statsrådet har nu ulovat att
vi skall få mer deltidstjänster, men deltiden
är obekväm. Man börjar vid sjutiden
på morgonen och kommer hem
efter klockan tre på eftermiddagen, och
det sista passet, som varar till fram mot
klockan tio på kvällen, är särskilt svårt
att besätta. Med sådana förhållanden är
det naturligtvis svårt att rekrytera även
deltidstjänster. Enligt vad som har upplysts
förekommer det i utlandet arbete i
tre skift, och det borde gå här också.
Det finns säkert mycket att göra genom

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

rationalisering inom sjukvården. Det
gäller inte bara att få deltidstjänster,
utan också att förlägga deltiden på ett
riktigt sätt.

De gifta sjuksköterskorna som går
tillbaka till yrket och hjälper till klagar
över att de får gå från den ena uppgiften
till den andra och aldrig får ro på
någon egen avdelning. De tycker också
att de får sätta sig in i för mycket nytt
på en gång. Trivseln är svår att finna
för dem som måste föra en sådan ambulerande
tillvaro.

När de gifta sjuksköterskorna går tillbaka
till yrket måste de reaktiveras,
som det heter. Det har anordnats sådana
kurser förr, och det kommer att
anordnas ytterligare några, men vilka
människor vill vid vuxen ålder genomgå
en ny utbildning som kostar pengar?
Deltagarna skall visserligen få en ersättning
om de stannar vid det sjukhus
där de fått utbildningen, men ersättningen
är liten. Jag tror man måste
vara betydligt mer generös om man
vill få tillbaka sjuksköterskorna. Omskolningen
måste kunna göras på hyggliga
villkor, och det behövs omskolning
.— en sjuksköterska som varit borta
från sjukvården i tio år är nästan ett
museiföremål och måste omskolas ordentligt
om hon skall kunna tjänstgöra
på nytt.

Statsrådet talade om att ersätta sjuksköterskorna
på en del poster med annat
yrkesfolk. Jag förstår det så, att
man skafl använda fotografer på röntgenavdelningar,
laboratriser på laboratorier,
kassörskor som får sitta i luckor
och ta emot pengar och skrivmaskinsflickor
som utför skrivarbete. Det är
riktigt att använda dem som har sjukvårdsutbildning
till sjukvård, men det
finns en risk att man ersätter sjuksköterskorna
med högre betalda yrkesmän,
som får normal arbetstid. Sjuksköterskorna
måste man ha ändå, och då får
de kanske den obekväma arbetstiden
och de gamla, låga lönerna.

Jag tror, såsom det har sagts tidigare,
att alla parter måste få en modernare
syn på sjukvården om de sjukvårdskunnigas
kunskaper skall kunna utnyttjas
tillräckligt. Jag tror inte man kan arbeta
verkligt rationellt om man håller så
strikt på gränserna mellan olika personalgrupper
som man har gjort hittills.

Landsting och stat kan inte längre
profitera på kallelsetanken hos sjukvårdsintresserade
unga kvinnor, och de
äldre ståndaktiga tennsoldaterna tar
slut. Sjukvården måste kosta mer pengar.
Det är ett fåfängt hopp att vi skall
kunna driva modern sjukvård med sådana
människor som fanns för trettio
år sedan. Modern sjukvård måste drivas
med moderna människor och på moderna
villkor. Jag vet att jag här inte polemiserar
mot statsrådet — han har en
modern syn både på utbildningen och
på tjänstgöringen — men det kan hända
att det inom alla partier finns andra,
som är ansvariga för sjukvården och
inte har denna moderna syn. Jag vet
att det finns många i sjuksköterskekåren
som inte heller har den moderna syn
som de vill att andra skall ha på dem.
Det är skada, ty sjuksköterskeyrket är
dock det finaste yrke som existerar.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Även jag ber att få
tacka inrikesministern för svaret på
min interpellation. Jag konstaterar att
svaret nog är fullständigt så till vida
att statsrådet där bar redovisat samtliga
de bidragande orsakerna till den
nu rådande sjuksköterskebristen. Han
har nämnt såväl den våldsamma expansionen
inom sjukvården under senare
år som arbetstidsförkortningen, den väsentliga
lönefrågan, frågan om reglerna
på familjebeskattningens område och
frågan om ersättningen till pensionerade
sjuksköterskor som vill åtaga sig viss
tjänstgöring och slutligen också de betungande
arbetsförhållandena för sjuk -

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

vårdspersonalen. I så måtto, lierr talman,
måste jag säga att jag är nöjd med
svaret.

Jag vill dock inte underlåta att påpeka
att jag anser att herr statsrådet i
vissa fall inte dragit ut konsekvenserna
av sitt resonemang. När det först gäller
investeringsökningen måste man ju
konstatera att under den korta tid som
statsrådet varit chef för inrikesdepartementet
en betydande expansion har
ägt rum inom sjukvårdens område. Denna
expansion, framför allt inom den
slutna vården, har motiverats av en
ökad efterfrågan på den slutna vårdens
resurser. Denna utveckling inger emellertid
rätt stora betänkligheter, därför
att kostnaderna för den slutna vården
är väsentliga. Det kan måhända vara
vanskligt att försöka analysera orsakerna
till den stegrade efterfrågan, men
det torde väl ligga någonting i påståendet
att den obligatoriska sjukförsäkringen,
som i många fall innebär att
det är billigare för den enskilde att ligga
på sjukhus än att vårdas i hemmet,
verksamt har bidragit till den här utvecklingen.
Inte heller får man glömma
bort att svårigheterna att få hemhjälp
och bostadsbristen med åtföljande
trångboddhet också gjort att trenden
inemot den slutna vården blivit
allt starkare. Det är kanske inte så underligt
att de för sjukvården ansvariga
fått eu känsla av ett alltmera stegrat
behov som måste tillfredsställas och
som i sin tur har lockat fram krav på
nyanläggningar.

Genom denna investeringsökning har,
som statsrådet också framhållit, en ökning
skett av antalet tjänster inom den
slutna vården. I det sammanhanget är
det väl aktuellt att nämna att just sjukskötersketjänsterna
enbart under år
1959 ökat med närmare 800. Detta har
också medfört att antalet vakanser på
sjukskötersketjänster under det året
ökade från i runt tal 1 500 till cirka
2 050 tjänster, varav de heltomma va -

kanserna, alltså de tjänster som över
huvud taget ej kunnat besättas med
några befattningshavare eller vikarier,
har fördubblats från 300 till över 600.
Resultatet har blivit dels att många nybyggen
inte har kunnat tas i bruk och
dels att många vårdavdelningar har
måst stängas. Herr Ohlin gav exempel
på detta och jag skall därför inte gå in
på det; det har för övrigt stått att läsa
därom i pressen så gott som dagligen.
Den slutsats som man måste dra av
detta — en slutsats som jag efterlyser i
statsrådets svar — är att man i fortsättningen
måste iaktta den största återhållsamhet
med en fortsatt utbyggnad
av den slutna vården och vänta därmed
intill dess personaltillgången blivit
mera tillfredsställande. Man bör
fortsättningsvis endast medge sådana
investeringar som av särskilda skäl
måste prioriteras.

Jag vill i detta sammanhang säga att
det är självklart att det inte är bara
bristen på sjuksköterskor utan också
bristen på läkare och annan sjukvårdspersonal
som gör sig gällande.

Jag efterlyser vidare i statsrådets svar
ett uttalande om den lämpliga avvägningen
mellan den öppna och den slutna
vården. Det är enligt min uppfattning
angeläget att söka åstadkomma en
riktig avvägning i fråga om å ena sidan
den starkt subventionerade och
personalkrävande slutna vården och å
andra sidan den öppna vården.

Att tillgodose en ohämmad efterfrågan
på den slutna vårdens resurser
skulle dra astronomiska kostnader.

Men som jag tidigare sagt är det inte
enbart denna investeringsökning som
är förklaringen till den rådande sjuksköterskebristen.
Det är också arbetstidsförkortningen,
som de båda tidigare
interpellanterna framhållit. Ur
sjuksköterskornas egen synpunkt är det
säkerligen ett hån att tala om arbetstidsförkortning,
när man vet att den
förkortade arbetstiden för dem i många

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

fall har förbytts i en arbetsbörda, som
till följd av personalbristen är mera
betungande nu än någonsin.

Jag noterar med tillfredsställelse att
statsrådet säger, att några slags tvångsåtgärder
för att skaffa sjuksköterskor
till sjukhusen under kritiska perioder
inte övervägs. Jag skulle vilja fråga om
statsrådet därmed också avser den propå,
som förts fram från visst håll om
deslegitimering av den sjuksköterska,
som under viss tid inte varit yrkesverksam.
Visserligen sade fru Eriksson tidigare
att en sjuksköterska, som under
tio år inte varit i tjänst, är ett museiföremål.
Men man får komma ihåg att
det är arbetsgivaren som anställer och
som själv måste bedöma om vederbörande
arbetssökande är lämplig för en
tjänst eller inte. Att för en viss grupp
genomföra något slags deslegitimering
måste man bestämt ta avstånd från. Jag
vore tacksam om statsrådet ville ge ett
besked på den punkten.

Beträffande den viktiga frågan om
ökat antal deltidstjänster är statsrådets
svar positivt. Men jag tycker att han
kanske gör det litet lätt för sig när han
säger, att den frågan måste lösas genom
centrala eller lokala överenskommelser
med vederbörande huvudman.
Jag har för min del den uppfattningen,
att inrättande av tjänster och således
även deltidstjänster ankommer på huvudmännen
— det är i varje fall inte
en förhandlingsfråga i egentlig mening.
Kommer man inte överens, kan man
inte vidta stridsåtgärder. Jag tycker
således alt svaret på den punkten inte
är tillfredsställande. I stället skulle jag
önskat att inrikesministern velat tala
om huruvida man på den statliga sektorn
har för avsikt att nu inrätta ett väsentligt
ökat antal deltidstjänster för att
på det viset föregå de andra huvudmännen
med gott exempel. Jag tror det
skulle ha stor betydelse.

De sociala förmånerna för innehavare
av deltidstjänster är emellertid

inte tillfredsställande. Jag tänker då
först på pensionsfrågan, men den är en
förhandlingsfråga som jag inte skall gå
in på så mycket här. Jag vill bara konstatera
att frågan inte är löst, om man
bortser från ATP, som inte kan anses
vara en riktig och tillfredsställande lösning
av den deltidsantälldes pensionsproblem.
I varje fall på den kommunala
sektorn har de deltidsanställda befattningshavarna
inte sin pensionsfråga
löst.

Vidare är det fråga om semestern.
Jag vill erinra om motioner, som väckts
vid detta års riksdag och som syftar
till ändringar i semesterlagens bestämmelser.
Som det nu är måste en arbetstagare
tjänstgöra minst 16 dagar i månaden
för att få semesterrätt. Men det
händer ofta att deltidsanställda får sin
arbetstid så förlagd, att de inte arbetar
16 dagar i månaden och därför inte
förvärvar semesterrätt. Jag tycker det
är angeläget att se till att de sociala
förmånerna för deltidstjänster kommer
på samma nivå som förmånerna för heltidstjänster.

Det är kanske också motiverat att här
diskutera intresset hos de gifta kvinnorna
för att utöva förvärvsverksamhet.
Personligen har jag den uppfattningen,
att den som en gång fått en utbildning
också har längtan efter att få
utöva sitt yrke. Men en heltidstjänst, i
synnerhet på sjukvårdens område, med
tjänstgöring på söndagar, helgdagar och
nätter, kan ju betyda att man eftersätter
väsentliga familjekrav. Många föredrar
därför att enbart arbeta i hemmet.
En deltidstjänst tror jag i många fall
skulle både tillfredsställa längtan att
utöva sitt yrke och tillgodose hemmets
anspråk på husmodern.

Med tillfredsställelse, herr talman,
har jag också noterat vad statsrådet anförde
om att resultatet av de nu pågående
förhandlingarna inte bör föregripas
och att ingen inblandning skall ske
i förhandlingsfrågor. Jag är väl den

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

sista att vilja att staten skulle ingripa
i förhandlingsverksamheten. Men jag
skulle kanske önska att statsrådet på
denna punkt hade uttryckt sig något
klarare. Innebär detta uttalande att
statsrådet också menar, att regeringen
i en eventuell konfliktsituation, för den
händelse parterna på arbetsmarknaden
inte kommer överens, skall undvika att
ingripa med förslag om en eventuell
tvångslag, såsom fallet var 1951?

Jag blev litet chockerad av fru
Erikssons anmärkning mot sjuksköterskornas
fackliga organisation. Det yttersta
ansvaret för lönesättningen tycker
jag nog måste läggas på huvudmannasidan.
Jag tror inte att Svensk sjuksköterskeförening
har kommit med för
anspråkslösa yrkanden till förhandlinsbordet,
utan det är nog snarare på
det sättet att huvudmännen inte haft
tillräcklig förståelse för betydelsen av
en rimlig lönesättning för sjuksköterskekåren.

Jag vill också erinra om hur det var
1951 när en konfliktsituation var aktuell.
Hade inte riksdagen inkallats och
man kunnat vänta en tvångslag, är jag
fullkomligt övertygad om att slutet på
förhandlingen inte hade blivit en extra
ersättning med 20 kronor i månaden
åt sjuksköterskorna som det då blev,
utan väsentligt bättre. Jag tror också att
vi nu skulle ha haft ett helt annat läge
på sjukvårdens område än vi har.

Innan jag lämnar frågan om lönesättningen
vill jag bara säga ytterligare
några ord. När man vet att den manliga
bottenlönegraden är 7 kan det väl
inte vara rimligt att en nyexaminerad
sjuksköterska, som har lång utbildning
och ansvarskrävande arbete, skall placeras
endast en lönegrad högre. Jag
tycker att bara detta säger att kåren är
klart underbetald. Om högermotionen
angående en objektiv arbetsvärdering
bifalles, hyser jag också stora förhoppningar
om att de förhandlande parterna
på arbetstagarsidan kommer att få

ytterligare ett argument för högre lönesättning.

Beträffande ersättning för de pensionerade
sjuksköterskor som återgår i
tjänst säger inrikesministern att frågan
för närvarande prövas i civildepartementet.
Jag vill kanske inte säga som
herr Ohlin, att inrikesministern bör påskynda
utredningen, men eftersom civilministern
visat intresse för den här
överläggningen vill jag vara förmäten
att fråga, om inte civilministern kan
avslöja något om hur man i civildepartementet
ser på den här saken. Jag anser
det nämligen vara ett rimligt krav
att de pensionerade sjuksköterskorna
förutom sin pension får uppbära oavkortad
lön. Kommer det kravet att bifallas,
tror jag, herr talman, att bristen
på sjuksköterskor på kort sikt — om vi
t. ex. bara håller oss till instundande
sommar — kommer att bli väsentligt
mycket mindre. Detta är ett rimligt anspråk,
som inte är särskilt kostnadskrävande.
Jag skulle således vilja hemställa,
att civilministern ville något lätta
på förlåten. Vi har dock inte mindre
än 1 700 pensionerade sjuksköterskor.
Alla är väl inte arbetsföra, men många
av dem är säkerligen villiga att under
viss tid mot skälig ersättning bidra till
att avhjälpa bristen.

Herr talman! Tiden är långt framskriden,
men jag skulle ändå vilja säga
några ord också om sambeskattningen.
Inrikesministern har med full rätt hänvisat
till det förslag som har lagts fram
om en höjning av förvärvsavdraget. Jag
tycker nog att man i och för sig kunde
vara tillfredsställd med det förslaget —
det innebär dock en väsentlig förbättring
i förhållande till nu gällande regler
på familjebeskattningens område —
men jag vill ändå säga att det bara får
anses som en lösning just nu, i rådande
statsfinansiella läge. Jag anser att man
snarast måste överväga ytterligare höjningar
av förvärvsavdraget.

I det sammanhanget vill jag också

Onsdagen den 20 april 1960

Nr 13

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder

och på interpellationer i anledning av

säga, att inte bara förvärvsavdragets
storlek spelar in här, utan säkerligen
också tudelningsgränsen. Det har inte
kommit fram något förslag om en höjning
av densamma, men jag tycker det
är angeläget att snara åtgärder vidtas
för att tudelningsgränsen höjes. Tudelningen
innebär ju att den samlade familjeinkomsten
delas i två hälfter och
att varje hälft beskattas för sig, vilket
gör beskattningen mindre progressiv än
om båda inkomsterna läggs tillsammans
och beskattas som en enhet.

Det angelägnaste i skattefrågan är
emellertid utan tvivel att vi snarast får
till stånd en generell sänkning av
skattetrycket. Det måste bli mera lönande
att arbeta. De nuvarande marginalskatterna
och den höga progressiviteten
vid beskattningen bidrar givetvis
på ett avgörande sätt till att så få gifta
kvinnor har intresse av förvärvsarbete.

Att så många sjuksköterskor trots
alla de här nämnda negativa faktorerna
är i tjänst kan säkert inte tillskrivas
åtgärder från statsmakternas sida, utan
i stället den ansvarskänsla som utmärker
sjuksköterskekåren och som man
nog i viss mån har ockrat på och vidare
det intensiva arbete som alla husmödrar
vid de olika lasaretten bedriver för
att skaffa fram vikarier. Det är ett
enormt arbete som läggs ned på detta.

Statsrådet nämnde att han överväger
vissa åtgärder som skulle göra det möjligl
för sjuksköterskorna att mera
ägna sig åt det egentliga sjukvårdsarbetet.
Det tycker jag låter riktigt; jag vill
bara fråga, om inte statsrådet också har
funderat på att inrätta något slags
sjuksköterskesekreterartjänster. Det är
nämligen inte bara läkarna som har
mycket skrivarbete, utan också sjuksköterskorna
och särskilt avdclningssköterskorna.
Vore det inte lämpligt att
anställa någon annan person att sköta
skrivarbetet, så att sjuksköterskorna
mer finge ögna sig åt det som är deras

för att undgå stängning av sjukhusavdelningar
sjuksköterskebristen

egentliga uppgift, nämligen sjukvårdsarbetet? När

det till sist gäller ökningen av
utbildningskapaciteten lämnar statsrådets
svar ingenting övrigt att önska. Att
i nuvarande läge öka utbildningskapaciteten
på det sätt som föreslagits är säkerligen
nödvändigt. Jag vill emellertid
ifrågasätta, om det inte på längre
sikt vore bättre hushållning att satsa
en del av utbildningskostnaderna på åtgärder
som stimulerar gifta sjuksköterskor
att vara yrkesverksamma.

Slutligen vill jag säga, att statsrådet
genom sitt svar har avslöjat, att han är
obotlig optimist. Han slutar med att
säga, att det bör finnas goda möjligheter
att tillgodose det framtida behovet
av sjuksköterskor. Ja, herr talman, den
som lever får se!

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Om jag är en obotlig
optimist eller inte spelar väl i detta
sammanhang inte någon avgörande roll.
Jag har i mitt svar sökt presentera
vissa fakta ur vilka jag drar den slutsatsen
att detta problem bör vara möjligt
att bemästra. Jag har fått anmärkning
för att jag inte lade in det rätta
tonfallet när jag läste svaret. Det har
jag inte tänkt direkt be om ursäkt för
— jag kan delvis hänvisa till min förkylning.
Men jag har heller ingen anteckning
i marginalen där det står:
»Här saknas argument, höj därför rösten!»
Jag tyckte att jag hade tillräckligt
många argument i min redovisning
för att inte behöva spela på tonfallen.

I fråga om ett speciellt område har
jag undvikit att gå in i någon debatt,
nämligen lönerna. Jag har tidigare varit
med och förhandlat bland annat
om sjuksköterskornas löner. Det var
jag och fröken Gerda Höjer som skrev
under det sista avtalet. På ett sätt verkar
det därför genant att ta upp en

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

lönedebatt här i kammaren där fröken
Höjer, ledaren för den fackliga organisationens
förhandlare, själv sitter.
Motparten är Landstingsförbundet, och
ordföranden i dess förhandlingsdelegation
sitter också här. Dessa är sedan
flera månader inbegripna i löneförhandlingar.
Om jag inte misstar mig
fortsätter de på måndag. Jag har tyckt
att det är deras sak att försöka komma
fram till en uppgörelse som vi kan
hoppas för båda parter kan bli tillfredsställande.
Jag vill också erinra om att
även folkpartiet är representerat i huvudmannagruppen
genom herr Boman,
som sitter i första kammaren. Jag har
stor aktning både för honom och för
fröken Höjer, och jag är alldeles övertygad
om att fröken Höjer i de förhandlingar
som nu förestår kommer att göra
den insats som tydligen alla, inte minst
folkpartiet, väntar sig av henne. Jag
hoppas att herr Ohlin delar min uppskattning
av fröken Höjer.

Vilka är de egentliga orsakerna till
bristfenomenen? Här har sagts att det
är dålig planering när man har tillåtit
en utbyggnad som har gått så hastigt
som den gjort under framför allt de
två sista åren. Låt mig erinra om att vi
1950 gjorde sjukvårdsinvesteringar som
uppgick till 43 miljoner kronor. 1952
var de uppe i 70 miljoner kronor. De
steg sedan så att vi 1957 hade en. beviljad
kvot på ungefär 120 miljoner
kronor. Det var alltså under den tid då
vi hade byggnadsreglering och kvotering.

Det var väl ändå ett ganska allmänt
önskemål att vi om möjligt skulle komma
ifrån kvoteringen. När vi kom i ett
annat konjunkturläge 1957 och 1958
kunde vi också bli överens om att slopa
kvoteringen och överlämna åt huvudmännen
att söka realisera sina byggnadsprojekt.
Dessa projekt är i huvudsak
uppgjorda med hänsyn till efterfrågan
på sjukvård. Detta har betytt att man
under de två sista åren när det funnits

utrymme för ett omfattande byggande
har gjort investeringar på ungefär 250
miljoner kronor om året. Det är dessa
investeringar som så att säga har mognat
ut i ungefär 1 500 vårdplatser per
år. I förhållande till tidigare är det
alltså en väsentlig ökning som har skett
samtidigt med arbetstidsförkortningen
och en högre giftermålsfrekvens bland
sjuksköterskorna. Detta ställer naturligtvis
stora krav på personal. Efterfrågan
har ökat oavbrutet.

Vem är det då som gjort misstaget
att inte i början och mitten av 1950-talet
se till att vi fått en väsentligt ökad
utbildning? Jag kan bara hänvisa till
att vi haft en arbetskraftsutredning
som 1955 lämnade sitt betänkande och
som i fråga om arbetskraftsbehovet
inom offentlig verksamhet bedömde utvecklingen
så beträffande sjuksköterskorna,
att man med dåvarande utbildningskapacitet
skulle praktiskt taget nå
balans mellan efterfrågan och tillgång
före 1960. Det var alltså den bedömning
som arbetskraftsntredningen på
underlag av ett av medicinalstyrelsen
presenterat material gjorde så sent som
1955. Enligt samma utredning skulle vi
1965 ha ett betydande överskott, ett
överskott på över 1 000 sjuksköterskor.
Med den bedömningen som underlag
har medicinalstyrelsen varit försiktig,
man kan säga alldeles för försiktig i
fråga om att medge eller stimulera
huvudmännen att öka utbildningskapaciteten.
Det är först efter 1957 och
1958, när det visat sig att vi fått en
annan situation — en bristsituation —
som vi gemensamt kommit fram till att
en annan ordning måste till stånd: vi
måste väsentligt öka utbildningskapaciteten
för att få tillräckligt med sjuksköterskor,
så att allt det som vi byggt
verkligen kan komma till den användning
som det är avsett för.

Yad är det då som inträffat under den
allra sista tiden och som gör att jag inte
är så pessimistisk? Det är konstateran -

Onsdagen den 20 april 1960

Nr 13

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

det, att trots de debatter vi har och
trots de beskrivningar som ges i pressen,
så har ändå den totala sjukvårdskapaciteten
oavbrutet ökat. Den har inte
ökat i den omfattning den skulle ha
gjort om vi haft tillräckligt med personal,
men det har skett en oavbruten
ökning av antalet vårdplatser inom
sjukvårdsanstalterna, som ger möjlighet
att bereda ett större och ett för
varje år ökat antal människor vård.

Man kan säga att det inte är fullt
tillfredsställande ändå, därför att man
skulle ha sett till att man haft en så
planmässig reglering att det vid den tidpunkt
när man har byggnaderna färdiga
också skall finnas utbildad personal.
Det är naturligtvis en fråga om
hur långt vi skall driva planeringsarbetet.
Hur långt skall vi driva den centrala
regleringen inom detta område?
Fru Kristensson var inne på frågan
om man inte skulle vidtaga sådana
åtgärder, att man endast medgav investeringar
inom områden som är
oundgängligen nödvändiga. Menar fru
Kristensson att vi skall återinföra byggnadsregleringen
och kvoteringen för att
få ett instrument i våra händer som ger
oss möjlighet att åstadkomma en sådan
planering?

Vi tog upp frågan i höstas i ett par
samtal med representanter för huvudmännen.
Vi diskuterade vilka vägar
man här skulle gå. Vi är överens om
att försöka undvika sådana åtgärder
som innebär att vi skall tillgripa kvotering
igen och i stället försöka åstadkomma
frivilliga begränsningar i utbyggandet
och söka placera investeringarna
inom de viktigaste områdena
och inom de områden som kan betraktas
som eftersatta.

De områden där vi nu har anledning
att fortsätta med expansionen är framför
allt regionsjukvården, men det är
också vården av långvarigt sjuka. Om
jag skulle göra en snabbskiss av situationen
så skulle jag kunna säga följan -

de. Vi har inom de normala specialiteterna
ett någorlunda tillfredsställande
antal vårdplatser. Det krävs alltså inte
någon hastig eller fortsatt expansion
där. Det är nu regionspecialiteterna, det
är vårdområdena för de långvarigt sjuka
det framför allt gäller. Självfallet berör
detta också våra undervisningssjukhus,
och jag vill naturligtvis också rikta
uppmärksamheten på det fortsatta behovet
av att bygga ut mentalsjukvården.
Men i fråga om dessa i och för sig så
personalslukande byggnadsområden som
exempelvis nya lasarett, där vi har de
traditionella specialiteterna, tror jag inte
att vi skall driva önskemålet alltför
långt om att åstadkomma en sådan planering
och reglering att vi vid varje
tidpunkt kan garantera att det finns
personal i förhållande till den pågående
utbyggnaden. Vi måste i stället
snabbt försöka anpassa utbildningen så
att den så skyndsamt som möjligt fyller
de luckor som finns.

Vi kommer då till frågan om vilka
åtgärder det är som bör vidtas. Jag har
pekat på en rad. Ingen har egentligen
givit oss anvisningar om någonting
nytt. Ingen har menat att vi skulle förbjuda
sjuksköterskorna att gifta sig. Vi
säger i stället att vi måste acceptera
denna utveckling. Vi har hälsat med
tillfredsställelse att de gifta sjuksköterskorna
tjänstgör i en större omfattning
än andra yrkesgrupper. Här säger fru
Eriksson att man inte kan göra jämförelser.
Jag har nämnt ett par grupper,
receptarier och barnavårdslärarinnor.
Men universitetsutredningen har visat
att av de kvinnor som har akademisk
examen endast 40 procent går in i aktivt
arbete. Sjuksköterskorna visar alltså
ett förhållandevis högt procenttal.
Men det är inte tillräckligt. Vi är helt
överens om det. Därför måste vi med
olika åtgärder söka stimulera dem.

Men då sägs det att man förbiser
sambeskattningen. Det är en stor och
avgörande fråga. Herr Ohlin och fru

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

Kristensson har berört den. Vi har sagt
att sambeskattningen kan ha sin betydelse.
Därför bör vi söka åstadkomma
en reform. Ett förslag har lagts fram
som i huvudsak överensstämmer med
sambeskattningsutredningens, där fröken
Höjer var med. Låt mig ur den promemoria
som herr Ohlin hänvisade till,
utan att dock nämna några siffror,
ange de siffror som finns. Man har tillfrågat
ungefär 4 000 sjuksköterskor,
som inte var i aktiv verksamhet, varför
de inte var aktiva. 2 862 av dem har
svarat på denna enkät. 286, d. v. s. 10
procent, har hänvisat till att gällande
sambeskattningsregler har gjort det föga
eller inte alls lönande att yrkesår -beta. 10 procent av dem som svarat har
alltså angivit sambeskattningen som orsak
till att de inte är yrkesverksamma.
I huvudsak har skälen varit familjeförhållanden
och ekonomiska förhållanden;
den gruppen utgjordes av 868. De
som endast åberopade familjeförhållanden
var 735. En mycket liten del angav
alltså sambeskattningen som bortovaroskäl.
Jag tror inte man skall förstora
problemet. Jag vill säga detta därför
att när denna proposition, som vi hoppas,
blivit antagen av riksdagen och
förslaget genomfört, så vågar jag inte
räkna med att vi plötsligt får en ström
tillbaka av sjuksköterskor i aktivt arbete,
därför att vi gjort denna reform.
Men vi hoppas att den skall stimulera
och att den skall hjälpa oss på vägen.
Men jag vill varna för överdrivna förhoppningar.

Det har talats om huruvida tvångsåtgärder
skulle tillgripas eller inte. Jag
har i svaret klart angivit som min uppfattning
att tvångsåtgärder inte skall
komma i fråga. Det har då påpekats, att
någon ute i landstingen tagit upp detta
problem. Detta har jag också uppmärksammat.
Och vad är det då vederbörande
sagt? Jo, han har, ungefär som fru
Eriksson gjorde nyss, uttalat, att om en
sjuksköterska är borta från aktivt ar -

bete under ett antal år, är det då riktigt
att hon omedelbart går in i arbetet, är
hon å jour med vad som händer och
sker på sjukhuset, har hon kvar tillfredsställande
kunskaper för att omedelbart
kunna gå in i arbetet? Så har
då vederbörande rest spörsmålet, om
sjuksköterskorna skall underhålla sitt
kunnande och om detta skall sättas i
samband med legitimationen.

Vi har sagt som fru Kristensson, att
någon sådan åtgärd bör inte vidtas ensidigt
för en grupp. Det är möjligt att
saken kan komma upp vid något tillfälle.
Jag har, om jag inte misstar mig,
någon gång resonerat med fröken Höjer
om detta, och man har från hennes håll
sagt sig hysa förståelse för själva tankegången
men ansett, att åtgärden inte kan
vidtagas ensidigt mot en grupp utan i
så fall måste gälla alla områden med legitimationsförfarande.
Och det är möjligt.

Men vi har inte tänkt ta upp denna
sak nu i den debatt som pågår kring
sjuksköterskebristen. Jag säger mig
emellertid, att man får väl ändå inte
för all framtid utesluta möjligheten av
att denna tankegång kan behöva realiseras.
Den har dock inte och skall inte
ha något samband med de brist- och
krisfenomen som vi nu diskuterar.

Det låter ju bra, säger fru Kristensson,
men är man beredd på att inte heller
tillgripa någon tvångslag e. d., om
inte parterna kommer överens? Jag kan
inte säga annat än att om inte parterna
kommer överens, är väl inte annat att
förvänta än att de vänder sig till regeringen
och en kommission tillsättes,
varefter det blir ett normalt kommissionsförfarande.
Det finns ingenting
mer att säga i den frågan.

Vidare har fru Kristensson velat att
vi skulle utvidga debatten till att röra
ett avvägningsproblem i största allmänhet
om den slutna sjukvården kontra
den öppna sjukvården. Jag förmodar
att fru Kristensson menar, att vi bär

Onsdagen den 20 april 1960

Nr 13

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

satsat för litet på den öppna sjukvården.
I så fall delar jag hennes uppfattning.
Jag har varit med i den utredning
som gjort öppnavårdsbetänkandet,
och vi var där överens om att man måste
så förstärka den öppna vården utanför
sjukhusen, att den blir i stånd att
konkurrera med den slutna vården, för
att få allmänheten inriktad på den
öppna vården i större utsträckning
än nu.

Detta tror jag också huvudmännen
är införstådda med. I morgon skall det
invigas en treläkarstation i Pajala —
ett uttryck just för den nya uppfattningen
härvidlag. Men vad är resultatet
hittills? Jo, man har ännu inte fått
några läkare. Fru Kristensson har närmare
än jag till att söka utöva en sådan
påverkan, att det kommer läkare dit.

Först sedan vi fått arbetskraft till
den öppna vården kan vi ju begära
att människorna skall vända sig dit —
de kan tyvärr inte vända sig till en tom
treläkarstation. Vi måste se realistiskt
på dessa ting och ha målsättningen klar
för oss, nämligen att få den arbetskraft
till vår sjukvård som vi behöver. Vi har
sagt oss, att förutom att vi måste öka
utbildningskapaciteten måste vi söka
nya rekryteringskällor, vi måste inrätta
deltidstjänster. Låt mig som svar på
fru Kristenssons fråga säga, att vi har
vid åtskilliga tillfällen annonserat vid
karolinska sjukhuset om deltidstjänster.
Men tyvärr har vi inte fått några
svar. Det tar nog en tid, innan man
börjar finna sig till rätta härvidlag.
Deltidstjänsterna har gjorts mera lockande
i och med att sådana pensionsbestämmelser
införts som medger att
den deltidstjänstgörande får räkna sig
till godo dessa arbetsuppgifter för pension.
Jag tror emellertid man måste
fortsätta att försöka få inte minst de
gifta sköterskorna till deltidstjänster
genom att åstadkomma sådana arbetstidsförhållanden
för dom, att de kan

förena korttidsarbetet med sitt arbete
i hemmet, med familjearbetet.

Här kommer vi naturligtvis in på den
stora frågan: Hur skall vi i det moderna
samhället anpassa våra serviceyrken
till den allmänna utvecklingen? I produktionslivet,
t. ex. på det industriella
området, är det på ett sätt lättare. Man
kan där minska arbetstiden och begränsa
arbetet till fem dagar i veckan
— man slutar på fredagskvällen och
återupptar arbetet på måndagsmorgonen.
Men de som är sysselsatta inom serviceområdet
måste ju tjänstgöra även
under s. k. .obekväm arbetstid, vare sig
denna infaller på natten, på lördagen
eller på söndagen. Vi är inne i en omställningsprocess
just nu, där vi måste
vara beredda på att allt inte kan gå
ostört utan komplikationer uppstå. Det
är ett problem som vi måste försöka
lösa. Vi finner också att man avtalsvägen
tar upp saken. Jag kan hänvisa till
civilministerns häromdagen träffade avtal
med personalorganisationerna om en
höjning av ersättningsbeloppen för åtminstone
en del av den obekväma arbetstiden.
Vi får förmodligen vara beredda
på att de som är sysselsatta inom
serviceyrkena kommer att kräva ökad
ersättning för att tjänstgöra på vad som
betecknas som obekväm arbetstid. Därmed
kommer vi in på vilka kostnader
vi är beredda att ta på oss härför.

Jag har inte givit och tänker inte ge
mig in på lönefrågorna, men jag vill bara
erinra om att varje lönegrad för sjuksköterskorna
betyder 16 miljoner kronor
om året i ökade kostnader för huvudmännen.
Sedan kan man börja räkna
ut vad det kommer att kosta, efter
hand som man vill plocka på lönegrader.
Det skall betalas av någon. Man
kan säga att det skall betalas av huvudmännen
skattevägen. Det börjar även
komma andra meningar till uttryck, enligt
vilka det ifrågasättes, om inte en
del av kostnaderna skall regleras av

3 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 13

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Svar pa fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

den enskilde, som tar i anspråk dessa
serviceanordningar. Ja, det är en avvägningsfråga.
Vi har en uppfattning,
som vi givit uttryck för, nämligen att
vi velat organisera en sjukvård i detta
land, som skall vara tillgänglig för alla,
oberoende av vederbörandes ekonomiska
förutsättningar. Denna uppfattning
har väl i allmänhet accepterats.
Jag tror att det skulle vara beklagligt
ur flera synpunkter, om man här skulle
ge sig in på andra vägar, där de ekonomiskt
sämst ställda i vårt samhälle
skulle komma i betydande svårigheter.
Men jag har velat framhålla, att en sådan
debatt förts. Jag kan förstå att den
kommer att bli mera avancerad, när vi
får de nya kostnadspåslagen även inom
dessa områden.

Med detta har jag velat säga, att när
vi ställer anspråk på de anställda inom
serviceområdena får vi nog vara beredda
på att också betala dem härför.
Och vi måste också vara beredda att ta
konskvenserna av de kostnader, som faller
på samhället.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! När jag talade om inrikesministerns
tonfall, var det inte i
direkt betydelse utan mera i indirekt,
att hans ordval var sådant, att det
inte avslöjade de allvarliga bekymmer,
som jag trodde att han skulle hysa.

När inrikesministern säger, »att det
spelar väl ingen roll, om jag är optimistisk
eller bekymrad», vill jag säga att
det spelar stor roll, ty våra förhoppningar
om att få krafttag till att avhjälpa
bristerna beror mycket på om
vi får intrycket att inrikesministern
är allvarligt bekymrad och vill göra
allt för att förbättra förhållandena eller
om han tar det mera med lugn och
ro genom att göra sådana påpekanden,
som vi nyss hört, »att antalet vårdplatser
och vårdmöjligheter stiger i
alla fall år efter år». Ja, det fattas bara,
herr statsråd, att vi skulle utbilda

läkare och bygga sjukhus och sedan
skulle inte antalet vårdplatser stiga!
Kan man finna tröst i det, är man lätt
tröstad, litet för lätt tröstad, herr .statsråd.

Detta att det t. ex. talas om att den
som inte kommer från Malmöhus län
men vill bli behandlad på neurokirurgiska
kliniken i Lund måste enligt nya
bestämmelser medföra sjuksköterska.

Detta har i varje fall landstingsman
Torsten Andrée — och någon läkare
— uppgivit. Är uppgiften felaktig, så
gläder det mig. Jag tycker det förefaller
orimligt, att ett sådant förfarande
skulle behöva tillgripas. Att avdelningar
är stängda är i alla fall obestridligt.

Det synes mig, herr talman, som om
man i detta läge inte kunde finna så
mycken tröst i om en kommitté, som
hade till uppdrag att utreda arbetsmarknadsproblemen
i allmänhet och
ingalunda var specialist på detta problem,
år 1955 gjorde en felbedömning.
Jag tror att man på regeringsbänken
inte kan suga för mycket på den karamellen.
Det har ju skett åtskilligt sedan
1955. Om man inte har ökat utbildningen
på nio år med mer än 7 procent,
om man inte har löst problemet
beträffande ersättning åt gifta sjuksköterskor
på ett tillfredsställande sätt,
om man inte har löst förvärvsavdragsfrågan
utan låtit år efter år gå med
orimligt små avdrag, om det gjorts föga
beträffande möjligheterna till deltidstjänster
och om pensionerade sköterskors
ersättning uppenbarligen inte
är ett löst problem — ja, då måste man
säga att det vilar ett betydande ansvar
på myndigheterna, statliga lika väl som
andra. Det går inte att komma ifrån!
Det är inte tillräckligt, herr statsråd,
att bara räkna upp de olika områdena
och sedan säga: »Ni har inte kommit
med några nya uppslag.» Vad saken
gäller är om staten och myndigheterna
är villiga att vidta åtgärder på des -

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

sa områden. I det fallet har vi fått
mycket ofullständiga besked.

Beträffande orsaken till att gifta sköterskor
inte arbetar i större utsträckning
vill jag erinra om att överdirektör
Björkquist i medicinalstyrelsen
direkt hänvisar till den utredning
som jag vidrörde och refererar den så
att sköterskorna säger »att det blir alltför
litet kvar av avlöningen när skatten
betalts och hemhjälpen och extra kostnader
för hushållet klarats av». Jag förmodar
att överdirektör Björkquist kan
läsa innantill och att han inte fantiserat
ihop detta uttalande om en utredning
som medicinalstyrelsen, där
han själv är verksam, har gjort.

Statsrådet gjorde sig skyldig till en
sammanblandning, när statsrådet gjorde
gällande att jag särskilt skulle ha
framhävt sambeskattningen. Det gjorde
jag inte. Det är fråga om den ersättning
som utbetalas och det avdrag som
sker enligt marginalskattebestämmelserna,
när man har mycket låga förvärvsavdrag.
Det är denna ordning som
förefaller vara sådan att det inte lönar
sig för vederbörande att arbeta. Jag har
förut nämnt siffror som visar vad man
får betala i ersättning för ganska okvalificerad
arbetskraft i hemmet — mer
än vad som blir kvar av ersättning för
sjukvårdsarbete efter avdrag av skatt.
Då kan samhället inte vänta sig att få
det rätta gensvaret från sköterskor,
som annars vore villiga att göra tjänst.

Statsrådet talade till sist om ekonomi.
Men, herr statsrådet, skall vi se
på samhällets ekonomi måste vi vara
överens om en sak: att bygga sjukhus
för dyra pengar — och mycket bra
och väl motiverade sjukhus — och att
utbilda sköterskor — och mycket skickliga
sköterskor som vi har här i Sverige
— men inte få till stånd den sjukvård
som dessa sjukhus och sköterskor
och annan personal, läkare in. m.,
skulle kunna åstadkomma, det är en
mycket dålig ekonomi.

Jag skall inte uppehålla mig vid frågan
om ansvaret. Jag är van vid att
man från regeringsbänken skyller på
en och annan kommitté, såsom denna
utredning. Viktigare än det som varit
är att det nu sker någonting. Jag uttalar
den förhoppningen att statsrådet i
verkligheten kommer att vara mera
handlingskraftig än han kanske velat
ställa i utsikt i dag. Ty skulle det inte
på de punkter, där så kan ske, åstadkommas
väsentliga ting de närmaste
månaderna, tror jag att statsrådet, trots
den välvilja med vilken inrikesministern
i regel bemöts i denna kammare,
kan vänta sig en betydligt hårdare
och strävare debatt än den älskvärda
vi haft i dag.

Fru KRISTENSSON (li) kort genmäle:

Herr talman! På inrikesministerns
direkta fråga om jag med mitt tal om
planering av investeringarna menade
att byggnadsregleringen skulle återinföras,
vill jag svara bestämt nej. Men
jag vill i det sammanhanget erinra om
att högerpartiet vid flera tillfällen begärt
utredning om en angelägenhetsgradering
av de offentliga investeringarna.
Denna hemställan har inte bifallits,
utan regeringen har sagt bestämt
nej. Vidare har högern begärt tillsättande
av en budgetdelegation, som innan
statsverkspropositionen lades fram
skulle gå igenom de olika yrkandena
och även där angelägenhetsgradera investeringarna.
Även på den punkten
har regeringen och socialdemokraterna
bestämt motsatt sig förslaget.

Vidare sade inrikesministern att
ingen av oss egentligen kommit med
några förslag till åtgärder som skulle
avhjälpa sjuksköterskebristen. Får in(e
de förslag som vi har lagt fram ändå
tillmätas någon betydelse? Vi har föreslagit
för det första ett fritt förhandlande
utan några tvångslagar, för det
andra ett lägre skattetryck, för det
tredje bättre villkor för de pensione -

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

rade som tjänstgör, för det fjärde en
lösning av sambeskattningsproblemet.
Det sistnämnda problemet kanske inte
skall förstoras, men jag vill inte förneka
att det ändå får anses ha en väsentlig
betydelse i sammanhanget.

Beträffande tvångslagen väntar jag
fortfarande på besked från inrikesministern.
Han sade att man i vanlig ordning
får vända sig till regeringen, om
förhandlingarna skulle stranda, och
begära tillsättande av en förlikningskommission.
Detta gjorde man också
1951, men det resulterade i förslaget
om att riksdagen skulle ta ställning till
en eventuell tvångslag. Jag vill inte
släppa denna fråga, förrän inrikesministern
verkligen givit ett klart besked
om tvångslagen.

Statsrådet berörde även arbetskraftstillgången
och den öppna vården. Jag
tycker inte att vi vid denna sena timme
skall diskutera läkartillgången. Att
treläkarstationen i Pajala inte lockat
läkare kanske är beroende på lönesättningen,
vad vet jag. I varje fall tror jag
mig veta att när det gäller den öppna
vården och sjuksköterskorna —■ vilken
fråga vi egentligen diskuterar i dag —
har det inte varit någon uttalad brist
på arbetskraft. Den stora bristen ligger
väl i stället på den slutna vårdens
område, om jag inte tar alldeles fel.

Beträffande en omprövning av kostnaderna
för sjukvården tyckte jag mig
finna att inrikesministern antydde något
om att jag eventuellt skulle sikta
på en ändrad finansiering på så sätt
att de enskilda själva skulle bidraga
till en eventuell löneökning för sjuksköterskekåren.
Jag vill då säga att för
det första bör man se till att avgifterna
inom sjukförsäkringen avpassas efter
penningvärdeförsämringen. För det
andra är det givet att när man skall
bedöma de insatser som de enskilda
skall göra i olika sammanhang måste
den bedömningen bli beroende av den
allmänna standarden. Ju mer standar -

den stiger, desto mer kan de enskilda
betala själva.

Som statsrådet säger blir sådana områden
inom arbetslivet, där arbetet
måste fortgå både dagar och nätter,
både vardagar och söndagar, allt mindre
attraktiva. Man måste därför överväga
inte bara en höjning av ersättningen
för obekväm arbetstid utan helt
andra lönesättningar och kortare arbetstid
är den i arbetstidslagen stipulerade
maximitiden för att få folk till
dessa yrken. Vi måste helt krasst konstatera,
att så ligger det till. Det önskemålet
blir alltmera uttalat, allteftersom
man inom stora områden nu går
in för en femdagarsvecka med fria lördagar
och söndagar.

Jag efterlyser fortfarande svar på min
fråga om tvångslagen och väntar på
inrikesministerns besked härom.

Herr HANSSON i önnarp (ep):

Herr talman! Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund har nämnts
ett par gånger i detta sammanhang. Det
kan kanske därför vara förlåtligt, att
jag som ledamot av landstingets förvaltningsutskott
förlänger debatten några
minuter.

Den besvärliga situation i fråga om
arbetskraften på sjukvårdens område,
som vi nu har och som tydligen kommer
att bestå en tid framöver, har absolut
inte kommit som en tjuv om natten,
vilket man möjligen skulle kunna
tro på grund av en del av vad som sagts
här. Det är ett problem som växt fram
under förhållanden, som somliga sett
men andra inte har sett. Bland dem
som inte sett detta problem växa fram
befinner sig vår medicinalstyrelse, kanske
delvis vilseledd av vad man skulle
kunna kalla en kolartro på arbetskraftsutredningen.

Här har citerats vad sjukvårdsstyrelsens
ordförande, landstingsman André,
skulle ha sagt i annat sammanhang.

Onsdagen den 20 april 1960

Nr 13

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

Men det kan kanske förtjäna framhållas,
att lian redan på hösten 1956 vid en stor
konferens i konserthuset här i Stockholm
påtalade vilka allvarliga risker
som redan då förelåg i fråga om brist
på sjuksköterskor. Han fick emellertid
vid det tillfället från medicinalstyrelsen
det svaret att det inte alls förelåg den
risk, som han ville göra gällande, utan
att man kanske rent av några år framöver
i stället kunde räkna med inte bara
att ha arbetskraftsbehovet fyllt utan
kanske t. o. in. överskott på sjuksköterskor.
Således kan man inte i detta hänseende
lasta huvudmännen för några
försummelser. Tvärtom tror jag att åtminstone
från vårt landstings sida detta
förhållande på ett rätt tidigt stadium
har påtalats.

I interpellationssvaret berörde inrikesministern
också, att nyligen en liten
sjuksköterskeskola invigts i Malmö. Enligt
de uppgifter som har kommit mig
tillhanda — och jag förmodar att de är
riktiga, eftersom de kommer från tillförlitligt
håll — är den skolan inte tillkommen
under direkt medverkan från
medicinalstyrelsens sida utan på helt
andra initiativ. Jag vill emellertid inte
därmed ha sagt, att medicinalstyrelsen
motverkat tillkomsten av skolan. Men
tydligen finns det ändå skäl att säga,
att man från det hållet åsett situationen
med korslagda armar alldeles för länge.

Med anledning av de nu presenterade
förklaringarna till den uppkomna bristen
vill jag framhålla, att en hel del av
de ansvariga huvudmännen på ett tidigt
stadium förstått, att en bristsituation
skulle uppstå. De visste att det skulle bli
en utbyggnad av sjukvården och att arbetstidsförkortningen
skulle genomföras.
Jag begär naturligtvis inte att vare
sig arbetskraftutredningen eller någon
annan skulle kunna spå, hur stor giftermålsfrekvensen
biand våra sjuksköterskor
skulle bli — det är kanske för
mycket begärt — men det är väl rimligt
att begära, ntt man skulle kunnat inse,

att den inte nämnvärt skulle avvika
från tendensen i allmänhet.

Såvitt jag förstår finns inte någon annan
långsiktig väg för att lösa dessa
problem än en kraftigt utökad utbildningskapacitet.
Man har försummat att
vidtaga åtgärder härför. Hade sådana
åtgärder genomförts för några år sedan,
skulle vi kanske redan innevarande år
eller om något år kunnat räkna med en
större skara utexaminerade sjuksköterskor
än vad nu är fallet.

Det är ju på det sättet att många föräldrar
vill ge sina flickor en god utbildning,
vilket många flickor också
vill ha. Bland de utbildningsgrenar som
betraktas som goda är sjuksköterskeutbildningen.
Den försämrar inte chanserna
på äktenskapsmarknaden. Yrket
har ett gott socialt anseende och man
kan dessutom säga, att det även har ett
gott återförsäkringsvärde rent existensmässigt
sett, om någonting skulle hända,
så att vederbörande på nytt skulle
stå ensam i livet. Det är inte att undra
på att sjuksköterskeyrket är attraktivt,
även om man här diskuterar löneställningen
för sjuksköterskorna i jämförelse
med andra grupper.

Jag vill i detta sammanhang, herr talman,
understryka betydelsen av att inrikesministern
på grund av pågående
förhandlingar inte vill vidröra detta.
Jag anser också, att lönefrågan är någonting,
som inte på nuvarande stadium
kan diskuteras inför detta forum.

Man kan emellertid utgå ifrån att föräldrarna
anser utbildning av sina flickor
till sjuksköterskor vara för deras
framtid fördelaktig och att flickorna
själva i stort sett ser likadant på saken.
Under dessa förutsättningar måste vi,
såvitt jag förstår, acceptera, att samhället
måste utbilda ett större antal
sjuksköterskor än vad som skulle behövas
enbart ur arbetskraftssynpunkt. Vi
måste med andra ord tolerera detta
bortfall. Därför behövs självfallet en
teoretiskt sett mycket stor utbildnings -

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

kapacitet. Emellertid kan det kanske
vara värt ett visst pris att ha en reserv
av sjuksköterskor för att möta en oförutsedd
situation av katastrofnatur såsom
krigsfall, epidemifall eller dylikt.
Det kanske i och för sig inte är helt
bortkastade pengar, som man rent tillfälligtvis
skulle kunna vara frestad att
tro.

Det har kastats fram som ett alternativ,
att man skulle kunna hålla igen
på investeringarna framför allt i fråga
om sjukhus, som inte är att betrakta
som undervisningssjukhus. Men detta är
egentligen den sämsta vägen och det
har inte heller rekommenderats av inrikesministern
i hans interpellationssvar.
Visst skall vi ha en avvägning
mellan de investeringar som görs på
detta område och den personal som behövs,
så att vi får nytta av den i en välorganiserad
sjukvård. Men om vi förutsätter
att det finns ett sådant vårdbehov,
bör vi väl göra allt för att tillgodose
det både vad gäller investeringar och
vad gäller personal. Vi skall också skilja
mellan den kortsiktiga genom tidigare
försummelser uppkomna bristsituationen
och de mera långsiktiga frågorna.

Den bristsituation som föreligger vid
neurokirurgiska kliniken i Lund har
förekommit i denna debatt, och jag bär
i dag varit i förbindelse med lasarettets
ledning och landstingets främste
tjänsteman på detta område. Dessa har
lämnat mig uppgift om att det f. n. är
11 platser som inte har kunnat beläggas
på grund av brist på personal,
samt att det kan föreligga risk för att
operationsavdelningen kan komma att
stängas i sommar av samma anledning.
Jag sade endast »risk». Det är alltså inte
säkert att detta kommer att ske. Herr
Ohlin var inne på frågan huruvida det
föreligger någon överenskommelse om
att när från andra huvudmän patienter
sändes till detta lasarett sköterskor
skulle medskickas. Mig veterligt är så
inte fallet, men man har haft en huvud -

mannakonferens och diskuterat olika
vägar, på vilka man skulle kunna rätta
till de värsta bristerna och hur man i
något så när acceptabel utsträckning
skulle kunna hålla verksamheten i gång.
Detta har väl lett till att man från de
andra huvudmännens sida ansträngt sig
att göra vad i deras makt står för att
hålla kliniken i gång.

Jag ville med detta, herr talman, bara
i allmänna drag ge en rad synpunkter,
som kanske delvis varit av lokal natur
men som haft sitt berättigande, eftersom
de också berörts i debatten.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Det har redan sagts att
denna diskussion varat länge. Den har
kanske varat länge för att gälla ett interpellationssvar,
men för denna fråga i
hela dess vidd är två å tre timmar inte
mycket. Jag tillåter mig därför att ta
upp några spörsmål, som jag anser inte
har blivit tillräckligt kraftigt belysta.

Det första gäller läkarna och läkarvakanserna.
Jag har, när jag följt den
dagliga pressen i landet i fråga om sjuksköterskebristen,
ständigt förvånat mig
över att läkarbristen helt och hållet
glömts. Man talar i ett sträck om sjuksköterskebristen,
men man glömmer
bort läkarna. Problemet har tangerats
men inte behandlats utförligt i diskussionen.
I ett av de senaste numren av
Landstingsförbundets tidskrift finns en
uppgift om vakanta läkartjänster. Av nu
befintliga tjänster är 11,5 procent vakanta
och av dessa är 4,2 procent utan
vikarier. Beträffande sjuksköterskorna
har man bara tagit upp den procent,
som är utan vikarier, och detta gäller
för 5,9 procent av tjänsterna. Den 1 oktober
1959 hade vi inom Svensk sjuksköterskeförening
företagit en liknande
utredning om 8 787 tjänster. Av dessa
var cirka 17 procent vakanta och drygt
C procent utan vikarier. Detta stämmer
alltså ganska bra, fastän det i
Landstingsförbundets utredning gällde

Onsdagen den 20 april 1960

Nr 13

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder
och på interpellationer i anledning av

samtliga men i vår undersökning inte
fullt samtliga tjänster.

Vad har då liänt under senare år?
Sjuksköterskorna har i stor utsträckning
fått överta sådant som för inte alls
så länge sedan ansågs vara läkarnas arbete.
Man kan fråga sig vad detta beror
på — att det skulle vara så underbart
för sjuksköterskorna att få göra blodtransfusioner
m. m., eller om det beror
på vad många kolleger har sagt till mig,
nämligen att patienterna så väl behöver
dessa tjänster, men att de inte skulle få
dem utförda i så stor utsträckning om
inte sjuksköterskorna gjorde dem. Jag
tror att det sista svaret är sant. Läkarkåren
är för liten för att hinna med
allt som hör till modern sjukvård och
därför har arbetet under årens lopp
mer och mer förskjutits. Förutom vad
som här har sagts om minskad arbetstid
m. m., gäller, att sjuksköterskekåren
fått mycket utvidgade arbetsuppgifter.
Jag kommer här in på en sak som jag
tyckte var litet underlig i ombudsman
Kristenssons anförande. Hon sade några
ord om att bl. a. sjukförsäkringen
skulle vara en orsak till att vi för närvarande
har en så kolossal beläggning
på sjukhusen. Vi får väl ändå utgå ifrån
att det är läkarna som med sina insikter
är ansvariga för intagningen och
alltså endast tar in sådana, som av medicinska
skäl behöver sjukhusvård. Sedan
kan det hända att läkarna på grund
av att folk är så trångbodda har ansett
sig tvungna att ta in på sjukhus någon
eller några som skulle kunna vårdas
hemma men som inte gärna kan göra
det därför att man bär i en enrumscller
tvårumslägenhet och har flera
barn. Men detta förhållande är inte
något som har med sjukförsäkringen
att göra, och jag tror att vi bör akta oss
för att blanda in den saken i detta
sammanhang.

Frågan om sjuksköterskebristen är ju
inte någonting nytt — det påpekade
också nyss herr Hansson i önnarp. Den

för att undgå stängning av sjukhusavdelningar
sjuksköterskebristen

statliga utredning, som hade till uppgift
att kartlägga behovet av arbetskraft
inom offentlig verksamhet, framhöll
emellertid i sitt yttrande år 1955 att det
fanns tillräckligt med sjuksköterskor.
Men i Svensk sjuksköterskeförenings
yttrande sade vi bestämt ifrån, att sjuksköterskornas
antal var för litet med
hänsyn till behovet av en bättre ordnad
arbetstid med ordentliga hela skift och
en hel rad andra förbättringar som vi
ansåg absolut nödvändiga för att få
någon ordning på det hela. Detta stämde
också med den uppfattning som man
från södra Sverige gav uttryck åt.

Jag behöver alltså inte gå längre tillbaka
i tiden än till år 1956 och de
yttranden, som avgavs över den nyssnämnda
utredningens betänkande, för
att finna att situationen på sjuksköterskeområdet
ansågs vara besvärlig och
att det framfördes en mängd förslag
till förbättringar. Men vad har det gjorts
sedan dess åt saken? Hur mycket bättre
skulle inte läget ha varit, om det t. ex.
vid våra sjukhus hade inrättats en ordentlig
administrativ organisation på
husinoderssidan? Den frågan har visserligen
varit föremål för förhandlingar,
men detta är strängt taget inte en
förhandlingssak. Det skulle ha en enorm
betydelse, om vi fick en sådan administrativ
organisation att någon kunde se
till att de olika befattningshavarna placerades
på ett sådant sätt, att deras
kunskaper på olika områden utnyttjades
så bra som möjligt.

Detta var bara ett av de förslag som
framfördes. Ingenting har emellertid
hänt, trots att vi från Svensk sjuksköterskeförenings
sida ideligen har tryckt
just på behovet av åtgärder. Det har
bara tillsatts en ny utredning, som tagit
upp dessa frågor om en bättre arbetsorganisation
med hela skift etc. Men
det blir bara en cirkelgång; om man
inte gör det ena, så får man inte igenom
det andra. Så fort förhållandena blir
bättre ordnade, skall vi nog laga så att

40 Nr 13 Onsdagen den 20 april 1960

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar
och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

det finns sjuksköterskor. Men nu måste
allting ske på en gång.

Jag behöver inte gä närmare in på
vad som bör göras — vi alla är egentligen
rörande eniga därom. Och även
om man tycker att åtgärder borde ha
satts in tidigare, så vet man att det inte
är för sent, bara det hela nu verkligen
sätts i gång. Om vi ser på andra länder
med samma kvalitet på sjukvården som
Sverige, exempelvis våra grannländer
Danmark, Norge och Finland, skall vi
finna att vid sjukhusens vårdavdelningar
är antalet sjuksköterskor, räknat efter
antalet patienter, mycket större än
hos oss. Å andra sidan har även i vårt
land antalet sjuksköterskor ökat undan
för undan, och om man nu vidtog de
åtgärder, som jag här talat om, skulle
det kanske finnas utsikt att så småningom
få förhållandena ordnade på
ett tillfredsställande sätt. Jag vill understryka
att det misstag, som begicks
av 1955 års utredning, har givit återklang
ända till nu och det har inte
hjälpt att vi från sjuksköterskeorganisationens
sida har påpekat, hur dåligt
det varit ställt.

När det gäller frågan om en omläggning
av arbetsuppgifterna skall vi komma
ihåg att den utredning, som här berörts
av flera talare, troligen är färdig
med sitt arbete i slutet av året. Är det
någon idé att dessförinnan hålla på att
diskutera, hur mycket av arbetsuppgifterna
som skall läggas på den ena eller
den andra kategorien? Nej, låt oss i
stället vänta och se vad denna utredning
har att komma med. Vi får inte
heller glömma att det ena sjukhuset inte
är det andra likt. Det är rätt stor skillnad
mellan vårduppgifterna på ett universitetssjukhus
och på en liten sjukstuga
någonstans ute i landet, och antalet
sjuksköterskor måste fastställas
även med hänsyn härtill.

Inrikesministern sade någonting om
att Röda korset hade ställt i utsikt att
man skulle försöka aktivera de 300

sjuksköterskor, som av skatteskäl dragit
sig tillbaka från arbetet. Jag tror
inte att man på det sättet får tag på
något större antal, ty vi hos Sveriges
sjuksköterskors arbetsförmedling har
redan gjort allt som kan göras för att
aktivera varenda sjuksköterska. Det bleve
nog samma människor som man
komme att aktivera. Där tror jag inte
är mycket att ta.

Hjälpsystrarna är närmast en god
hjälp under sommaren som ersättare
för undersköterskorna, men något mer
kan man inte använda dem till. De har
åtta månaders utbildning, varav en månads
teori. Så mycket teori är just vad
vi ger undersköterskorna. Undersköterskorna
är tränade och vana vid ifrågavarande
arbete; hjälpsystrarna blir
goda ersättare för dem.

Vad specialavdelningarna beträffar är
det klart att man på laboratorierna
skulle kunna använda flera enbart laboranter,
alltså mera icke sjuksköterskeutbildad
personal. De där specialavdelningarna
är emellertid särskilt omtyckta,
enär man där har större möjlighet
att hålla absolut bestämd arbetstid.
Jag är därför dödligt rädd för att
denna anordning komme att medföra
att allt fler hjälpsystrar skulle komma
att försvina från arbetet. Men å andra
sidan får man nog sätta in litet mer
icke sjuksköterskeutbildad arbetskraft,
och det går utmärkt.

Det har gjorts en utredning rörande
röntgensköterskorna. Läkarna var mycket
emot att man på röntgenavdelningarna
hade enbart eller i stor utsträckning
annan personal — det fanns alltså
någon röntgensköterska — helt enkelt
därför, att de hade så många undersökningar
som krävde sjuksköterskas hjälp.
Det är en väldig skillnad mellan förhållandena
nu och förr. När fru Eriksson
talade litet om de konservativa sjuksköterskorna
kom jag att tänka på en kollega
som jag hade för 40 år sedan. Vi
brukade skämta med henne och säga

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningär

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

att hon aldrig kunde komma in på en
avdelning utan att först hugga tag i
steriliseringspannan och sätta den på
gasen. Om hon vidare inte fick arbeta
i precis en viss takt blev det inte bra
den dagen. Den tiden är för längesedan
förbi. Nog har den här kåren fått lära
sig att följa med utvecklingen och att
anpassa sig därefter. Man har där också
fått lära sig att ta ett kolossalt ansvar,
ty läkarkåren är så liten att läkarna
har mycket ringa tid att vara
hos patienterna på avdelningarna för
annat än rena undersökningar. Allt det
andra lämnas åt sjuksköterskorna i
mycket större utsträckning hos oss än
i något annat land -— jag har faktiskt
följt med det här i praktiskt taget vartenda
land vars sjukvård åtminstone
liknar den vi har.

Att det blir fler sjuksköterskeskolor
har vi väl alla varit glada åt. I Svensk
sjuksköterskeförenings första yttrande
1956 menade vi att nu måste man göra
någonting bums. Men då satte man i
första hand i gång med sjuksköterskeskolor
i stället för att börja med de
andra sakerna. Men det är klart att vi
blir glada om det också kan bli flera
sjuksköterskeskolor.

För antalet sökande till sjuksköterskeskolorna
har jag aldrig kunnat få fram
någon bestämd siffra. Fru Eriksson sade
att det var två sökande till varje elevplats.
Från olika skolor har man redovisat
så och så många sökande. För
bara en månad sedan frågade jag medicinalstyrelsen,
om den hade satt upp
en förteckning över alla dessa sökande
och kollationerat denna, men det
hade styrelsen inte gjort. Jag tror därför
inte att man vet riktigt hur många
sökande man i grund och botten har.

Kommer det nu att finnas sökande i
framtiden, så att vi kan fortsätta att bygga
ut den hör utbildningen? Det har vi
alla skäl att tro med hänsyn till de närmaste
årens ungdomskullar.

Låt mig göra ett tillägg om giftermå -

len. Det är egentligen vårt, alltså hälsosystrars
och sjuksköterskors, fel att det
är som det är, ty förr dog pojkarna i
späd ålder. Det föddes ungefär lika
många pojkar och flickor, men pojkarna
dog i större utsträckning. Nu får också
alla pojkar leva och så blir det lika
många pojkar och flickor i giftasåldern.
Och det är klart att de flesta gifter sig,
det är naturligt och bra och riktigt.

Härtill kommer att den tiden är förbi
då en gift kvinna ansåg yrkesarbete
vara om inte tarvligt så i varje fall
ingenting att ha. Nu tycker vi att det är
underbart att ha ett yrkesarbete. Jag är
visserligen inte gift själv, men jag hör
vad mina gifta kolleger säger. Inställningen
till yrkesarbete är en helt annan
nu.

Under den här påsken har jag formligen
drunknat i tidningsurklipp från
hela landet rörande den här frågan. Det
har glatt mig att i dessa urklipp finna
ledare från alla partierna, där man säger
att här måste något göras, att något
måste göras i lönefrågan. Alla de olika
tidningarnas ledare understryker detta.
Fastän jag inte ämnar börja förhandla
i riksdagen — det skulle faktiskt inte
passa sig att göra, i all synnerhet inte
just nu när förhandlingarna är i full
gång — vill jag ändå säga så mycket:
hela vårt tjänstereglemente är utformat
mera med tanke på manliga än med
tanke på kvinnliga tjänstemän. En manlig
tjänsteman bryr sig t. ex. inte ett
dugg om att man förlorar alla sina ålderstillägg,
om man är borta från sin
tjänst i tre år. Vi måste alltså slåss för
att de kvinnliga synpunkterna skall bli
beaktade i det fallet. Det finns en hel
rad sådana saker.

Att det går så trögt beror dels på att
det alltjämt inte är tillräckligt många
kvinnor med överallt som bevakar de
kvinnliga önskemålen. Maken kan framföra
sin hustrus krav i telefon och då
vara hur ovettig som helst, men när han
sitter på bänken här har han glömt bort

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1900

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

att han skall hjälpa till att ändra förhållandena.

Jag vill näinna för fru Nancy Eriksson
att det finns åtminstone en skola, S:t
Eriks sjuksköterskeskola i Stockholm,
där eleverna gärna får bo utanför skolan.
Så skicka bara hit sökandena till
den skolan! Jag vet inte hur många
andra skolor som har det ordnat på så
sätt, men eftersom jag sitter med i den
skolans styrelse kan jag bestämt säga
att eleverna där inte behöver bo i internat.

Reaktiveringskurser var vi beredda
att anordna. Jag är gränslöst ledsen för
att vi inte har lyckats göra det — vi
har inte fått sökande. Det beror kanske
på vad tidningarna skriver och på att
folk först vill se vad det blir av förhandlingarna,
men jag vet inte om det
verkligen är orsaken.

Jag vill instämma i vad inrikesministern
sade om de grupper som behöver
legitimering — det är nio, tio grupper.
Det är klart att man beträffande alla
dessa kan undra hur de skall kunna
behålla sina kunskaper, om de stannar
borta från arbetslivet en längre tid. En
gift läkare t. ex., som varit hemma en
längre tid, är inte mycket att lita på vid
en undersökning.

Objektiv arbetsvärdering håller vi ju
på med i TCO-kretsar. Det skall vi klara
där. Det finns ett kungl. brev av den 12
februari 1960 som åtminstone jag har
läst så, att alla de förslag och synpunkter,
som en särskilt tillkallad delegation
inom medicinalstyrelsen lagt fram i ett
betänkande rörande de frågor vi här
har talat om, nu av inrikesministern
skickas ut till de olika landstingen och
att inrikesministern uppmanar alla dessa:
»Var så god nu och gör någonting!»
Det tycker jag var utmärkt bra. Med det
vill jag sluta.

Herr KELLGREN (s) :

Herr talman! Jag tillhör knappast
dem som hyser ens en begränsad opti -

mism beträffande möjligheterna att på
längre sikt avskaffa sjuksköterskebristen.
Jag har flera olika skäl till den uppfattningen,
och jag tycker inte de tillräckligt
kommit till synes i debatten.

Ett av dem är den allmänna standardhöjningen
som gör att i allt flera unga
äktenskap föredrar man att modern
stannar hemma längre tid. Det kommer
att bli en stigande andel av kvinnorna
i framtiden som stannar hemma längre.

Vidare blir de unga äktenskapen allt
flera. Redan nu är av årsklasserna 18—
24 år inte mindre än hälften av flickorna
gifta, och den andelen kommer också
att växa av allt att döma.

Dessutom vill allt flera av de unga
kvinnorna ha deltidsarbete. Man försöker
också ordna deltidsarbete i större
utsträckning inom hälso- och sjukvården.
Men när flera deltidstjänster inrättas
kan totala arbetsinsatsen bli
mindre än om man på det gamla sättet
ökade antalet heltidstjänster. Därför
kommer kraven ytterligare att skärpas
på att personalkadern skall ökas och att
vi skall kunna utbilda flera.

Allt mera kvalificerat arbete utförs
vid våra sjukhus. Det blir allt flera svåra
fall. Vetenskapen går framåt och medicinska
framsteg görs. Allt verkar i den
riktningen att våra lasarett och sjukhus
blir mer och mer personalkrävande.

Sjuksköterskorna efterfrågas numera
inte bara inom den slutna hälso- och
sjukvården. Man vill också ha dem inom
skolhälsovården, inom industrihälsovården,
åldersvården, barnavården, i olika
former av öppen vård m. m. Personalen
kan ofta få mycket bättre tjänstgöringsförhållanden
i den öppna vården, varför
bristen blir än värre i den slutna vården.

Detta är några av orsakerna till att
jag tror att framför allt i ett konjunkturläge
med mycket stor efterfrågan på
arbetskraft kommer bristen vid våra
sjukhus att accentueras. Då frågar man
efter botemedlen. Jag har inga andra

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

för att undgå stängning av sjukhusavdelningar
sjuksköterskebristen

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder

och på interpellationer i anledning av

botemedel att föreslå än dem som
nämnts tidigare i debatten. Jag har
bara några kompletteringar att göra.

Utbildning och återutbildning är naturligtvis
viktigt. Det är egentligen upprörande
att det skall finnas så många
sökande till våra sjuksköterskeskolor
som inte kan få utbildning. Jag hoppas
därför att alla parter anstränger sig att
åstadkomma flera provisorier, och kvalificerade
provisorier, så att kapaciteten
verkligen utökas relativt snart.

Men dessutom finns den möjligheten,
att man genom en effektivare arbetsförmedling
skall kunna nå fram till grupper,
som kan vara intresserade av .sjukvård
och hälsovård i största allmänhet.
Därför tror jag, att en effektiv arbetsförmedling,
som är inkopplad i den
offentliga arbetsförmedlingen, kan bidraga
till att i någon mån lätta bristen.
Jag vill inte säga, att det gör så särskilt
mycket, men det lilla som görs och har
effekt kommer att få betydelse.

Vidare, herr talman, skulle jag vilja
rikta uppmärksamheten på att här har
vi ett utpräglat kvinnligt yrkesområde,
och man har anledning fråga sig, varför
detta yrkesområde skall vara så exklusivt
kvinnligt. Inom sinnessjukvården
kan man i ganska betydande omfattning
använda manlig vårdarpersonal, och
det finns därför anledning att också
ställa sig frågan, varför man inte skulle
kunna tänka sig att män i vidgad omfattning
tjänstgjorde inom sjukvården
på lämpliga platser och i lämpliga funktioner.
Jag undrar, om man inte i den
moderna utbildningsverksamheten, i utbyggandet
av utbildningen och rekryteringen,
också skulle kunna ta hänsyn
till den saken.

En av de allvarligaste bristerna är
bristen på lämplig lärarpersonal vid utbildningen
av sjuksköterskor. Jag undrar
om man inte därför skulle kunna,
om inte pruta på kravet så dock i
varje fall sänka de formella kraven så
att man kunde ta in fler och pröva fler

i utbildningsverksamheten. Det får inte
bli så, att vi så småningom inte kan få utbildad
personal, på grund av att vi har
brist på utbildare — då kommer vi in
i en ödesdiger kretsgång. Här måste man
helt enkelt börja någonstans och ta de
duktigaste och effektivaste sjuksköterskorna
till lärarpersonal, även om de i
viss utsträckning skulle sakna formell
kompetens enligt de krav man i dag har.

Herr talman! Jag tror i likhet med
alla dem som har deltagit i denna debatt
att det finns anledning att angripa
problemen från alla utgångspunkter.
Man får inte gå förbi något område, allra
minst den öppna hälso- och sjukvården,
där man har att ta igen vad som
försummats. Man måste även undersöka
möjligheterna att utbilda fler sjukvårdsbiträden
och undersjuksköterskor för att
dessa skall kunna rycka upp och åta sig
mera kvalificerade arbetsuppgifter och
därmed lätta bristen på sjuksköterskor.
Vidare måste vi sänka kraven på vår
lärarpersonal vid skolorna, så att utbyggnaden,
när den kommer till stånd,
helt enkelt inte stannar därför att man
saknar lärare.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Bara ett ord om lärarutbildningen.
Jag tror att det är farligt
att inte se till att de som skall
sköta bl. a. utbildningen själva får en
god utbildning. Men också den frågan
ligger för närvarande i stöpsleven. Vi
håller alltså på att undersöka om det
finns möjlighet att något förkorta det
antal år som krävs för att man skall
bli färdig lärare. Därför tycker jag
inte att detta just nu är någonting att
diskutera.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Bara ett par ord angående
frågan om antalet sökande till
skolorna.

Jag har i mitt svar meddelat att vi

44 Nr 13 Onsdagen den 20 april 1960

Svar pa fråga ang. beredskapsatgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar
och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

räknar med att vi har ungefär två sökande
till varje utbildningsplats, men
jag har också i svaret direkt pekat på
några skolor, t. ex. i Malmö, där vi
hade 109 sökande till 25 platser, alltså
mer än fyra till varje utbildningsplats,
i Lund som i fjol liade 385 sökande till
100 platser, i Sundsvall med 349 sökande
till 70 platser.

Någon sådan uträkning som ger en
absolut vägledning finns inte. År 1959
gjorde vi ett försök att räkna på 1957
års siffror. Vi hade då 4 272 som sökte
till de 1 500 utbildningsplatserna, d. v. s.
i det närmaste tre sökande till varje
plats. Vi räknade då med att ungefär
hälften sökte till minst två platser. Det
gav till resultat att man kan räkna med
att vi har ungefär två sökande till varje
utbildningsplats. Jag tror att den siffran
är ganska korrekt. Det visar alltså
att yrket i och för sig är lockande, men
därom har vi ju inte tvistat.

Jag vill också understryka vad fröken
Höjer sade som svar till herr Kellgren,
nämligen att lärarpersonalen vid
skolorna är ett problem som vi bör
uppmärksamma. Vi har ju begärt och
fått av riksdagen möjligheter att anordna
extrakurser för sådan utbildning,
och vi har ju också uppdragit, som
jag sade i mitt svar, åt styrelsen för
statens sjuksköterskeskola att undersöka
möjligheterna att avkorta utbildningstiden
för lärare med ungefär två
år. Om jag inte missminner mig utgår
i dagarna en hemställan till dem som
tar studenten i vår att söka sig just
till den här utbildningen. Kvinnliga
studenter som söker hit kommer att få
möjligheter till snabbare utbildning.

Herr Kellgren nämnde att han inte
är lika optimistisk som jag. Jag har
velat framhålla att jag hyser en försiktig
optimism, att problemet skall
kunna klaras på något längre sikt. Den
inställningen grundar sig framför allt
på att vi har en utbildningskapacitet
som trots den relativt höga avgången

har givit oss en nettoökning under de
tre senaste åren av 1 000 sjuksköterskor
per år. Vi har ökat utbildningskapaciteten
från 1958 fram till nu med
ungefär 200, och de närmaste två åren
framåt kommer vi att öka den med ytterligare
200. Det innebär att vi kommer
att bibehålla nettotillskottet på ungefär
1 000 trots avgångsökningar. En försiktig
beräkning visar att vi, även om
hälften av de yrkesverksamma sjuksköterskorna
kommer att vara gifta, år
1965, med den utbildningskapacitet vi
då uppnår, kommer att ha 18 800 heltidsverksamma
sjuksköterskor — i den
siffran är alltså deltidstjänsterna inräknade.
Vi har i dag 17 000 heltidstjänster.
Det finns alltså utrymme för en ökning
med 1 800 heltidstjänster inom vår
sjukvård fram till 1965, och därmed
skulle vi ungefärligen täcka vårt behov.

Det krävs emellertid att alla de åtgärder
vidtages, om vilka vi här har diskuterat
och som vi i stort sett är överens
om. Jag tror att man inte minst bör lägga
märke till det utredningsarbete som
pågår för att söka avlasta våra sjuksköterskor
olika arbetsuppgifter och lägga
dem på en välutbildad undersköterskekår.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag har anfört de här
synpunkterna bara därför att jag själv
inte är optimistisk och tycker att man
inte tillräckligt mycket tar med i bilden
att det är stor efterfrågan på denna
personal inom hälso- och sjukvårdsområden
som ligger utanför den slutna
sjukvården och att denna efterfrågan
kommer att stiga framöver. Om man
inte tar med detta i beräkningen, tror
jag man gör en allvarlig felkalkyl.

Vidare tror jag att man inte tillräckligt
beaktar att det i en högkonjunktur
sådan som vi nu lever i råder stark
efterfrågan på kvinnlig personal över
huvud taget och att denna personal också
har lättare att finna arbete utanför

Onsdagen den 20 april 1960

Nr 13

Svar på fråga ang. beredskapsåtgärder för att undgå stängning av sjukhusavdelningar

och på interpellationer i anledning av sjuksköterskebristen

de områden som tillhör hälso- och
sjukvården.

Jag är glad över att höra dessa uppgifter
beträffande utbildningen av lärarpersonalen.
Jag hoppas i sanning
att strävandena skall resultera i snara
åtgärder, tv här finns ingen tid att
vänta på effekt av åtgärderna 1962
eller 1963, utan de måste börja verka
redan tidigt under 1961 för att bristen
skall kunna behärskas.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Avsikten är att den
nya utbildningen skall påbörjas våren
1961.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades- därvid

till statsutskottet propositionen nr
120, med förslag i fråga om lokaliseringen
av vissa statliga institutioner,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

122, med förslag till lag om ändring
i lagen den 18 juni 1925 (nr 219)
angående förbud i vissa fall för bolag,
förening och stiftelse att förvärva fast
egendom, m. m., och

nr 123, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 27 kap. 16 § strafflagen,
m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 129, angående utövandet av statens
tobaksmonopol;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 130, med förslag till lag om
tillägg till lagen den 17 juni 1948 (nr
433) om försäkringsrörelse;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 132, angående reglering av sockernäringen
i riket;

till statsutskottet propositionen nr
136, angående vissa ändringar i statliga
avlönings- och pensionsförfattningar,
m. m.; och

till behandling av lagutskott proposisionen
nr 137, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
fn. m.

§ 9

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets på bordet liggande anmälan
jämlikt § 21 riksdagsstadgan att
till utskottet från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning
angående omorganisation av riksgäldskontoret.

§ 10

Vid nu skedd föredragning av den å
kammarens bord liggande motionen nr
775 hänvisades denna, såvitt angick promilletalet
för skogsvårdsavgiften, till
bevillningsutskottet och i övrigt till
jordbruksutskottet.

Härefter föredrogos var efter annan
och remitterades till jordbruksutskottet
motionerna nr 776 och 777.

Vid härpå skedd föredragning av motionen
nr 778 hänvisades densamma,
såvitt angick promilletalet för skogsvårdsavgiften,
till bevillningsutskottet
och i övrigt till jordbruksutskottet.

Vidare föredrogos var för sig och
remitterades till jordbruksutskottet motionerna
nr 779 och 780.

Vid härefter skedd föredragning av
motionen nr 781 hänvisades denna, såvitt
angick promilletalet för skogsvårdsavgiften,
till bevillningsutskottet och i
övrigt till jordbruksutskottet.

Slutligen föredrogos var för sig följande
motioner; och remitterades därvid till

jordbruksutskottet motionen nr
782; samt

till bevillningsutskottet motionen nr
783.

46 Nr 13 Onsdagen den 20 april 1960

Interpellation ang. ombudsrättigheten beträffande förtidsvadhållning vid V 5-spel

§ 11

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13,
statsutskottets utlåtanden nr 56—58,
bankoutskottets utlåtanden nr 16, första
lagutskottets utlåtanden nr 24 och 25,
andra lagutskottets utlåtande nr 21,
tredje lagutskottets utlåtande nr 14—17,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 14,
17 och 20 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 23 och 24.

§ 12

Föredrogs den av herr Carbell vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående en effektivisering
av tjänstemannaförmedlingen,
in. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Föredrogs fröken Karlssons vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående partiell tjänstledighet
för folk- och småskollärare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 14

Föredrogs den av herr Hedin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående vissa av taxeringsmyndigheter
utsända frågeformulär.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 15

Föredrogs herr Nordgrens vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan

att få framställa interpellation till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående svenska medborgares
enrollering i främlingslegionen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 16

Föredrogs den av herr Gansmoe vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående direktiven för
skolöverstyrelsens skolpsykologer.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 17

Interpellation ang. ombudsrättigheten beträffande
förtidsvadhållning vid V 5-spel

Ordet lämnades på begäran till

Herr SETTERBERG i Vilske-Kleva
(h), som yttrade:

Herr talman! V 5-spelet har i hela
landet mötts med ett mycket stort intresse
från allmänhetens sida. Man vågar
väl påstå, att detta spel har fått en
omfattning som ingen från början hade
kunnat föreställa sig.

För närvarande kan endast tidningar
komma i fråga som ombud vid V 5-spel, alltså som mottagare av kuponger
vid s. k. förtidsvadhållning. Bakgrunden
härtill är att Kungl. Maj :t, som jämlikt
lotteriförordningen medgivit vissa
travsällskap och galoppsällskap att under
1960 anordna vadhållning med totalisator,
föreskrivit bl. a. att, såvitt
angår förtidsvadhållning, medgivande
enligt 7 § första stycket lotteriförordningen,
icke får av anordnare av vadhållning
med totalisator lämnas annan
än den som godkänts av Svenska travsportens
centralförbund respektive
Svenska galoppsportens centralförbund.
Ifrågavarande medgivande, som sålunda
avser ombudsrättighet vid V 5-spel,
har av respektive centralförbund, efter

Onsdagen den 20 april 1960 Nr 13

Interpellation ang. ombudsrättigheten beträffande förtidsvadhållning vid V 5-spel

träffade överenskommelser, lämnats endast
vissa tidningar.

Det synes som om de anordningar
som för närvarande finns beträffande
förtidsvadhållning vid V 5-spel på
sina håll i landet skulle vara mindre
tillfredsställande. Det stora intresset
för V 5-spelet har lett till bl. a. att de
tidningar, som antagits som ombud, icke
haft några möjligheter att ordna kupongmottagning
i sina egna depeschkontor
utan i stället i många fall fått
hyra in sig i tillfälliga lokaler —
biografer, teatrar, folkets hus m. in.;
även t. ex. frisersalonger har kommit
till användning. De provisoriska
anordningar som härvid på sina håll
förekommit har väckt irritation; dessa
anordningar har knappast uppfyllt de
krav på god service som man måste vara
berättigad att ställa.

Det synes vara önskvärt att det sker
en stabilisering av denna verksamhet
och att man får fastare former för anordningarna
vid förtidsvadhållning.
Det torde också kunna ifrågasättas, om
det icke är av ett visst allmänt intresse
att man underlättar för befolkningen
även i de delar av landet, där det för
närvarande icke finns inlämningsställen
för V 5-kuponger, att deltaga i
spelet.

De här nämnda förhållandena aktualiserar
bl. a. frågan om utsträckning av
ombudsrättigheten till att omfatta även
andra kategorier än tidningar. Härvid
kunde man tänka sig att det bleve möjligt
att lämna in V 5-kuponger på vissa
av de platser, där det nu finns ombud
för t. ex. Penninglotteriet och Tips(jänst.
En betydande del av lanthandlarna
i vårt land är, liksom t. ex. tobakshandlare,
ombud för dessa företag.
Det synes därför naturligt att vid en
utsträckning av ombudsrättigheten rekrytera
ombud i första hand bland
dessa grupper handlare, naturligtvis under
förutsättning att de uppfyller de
särskilda villkor som det finns anledning
att ställa. En sådan utvidgning av

ombudsrättigheten kan knappast möta
några invändningar från kontrollsynpunkt
med hänsyn till att lantbruksstyrelsen
med giltighet från den 1 augusti
1960 fastställt nya kontrollbestämmelser,
innebärande att man anbefallt användande
av särskilda stämpelmaskiner.
Snarare torde det kunna göras
gällande att man genom en sådan utvidgning
— förutom att man skulle
kunna få lämpligare fördelning av ombud
i landets olika delar —- kunde komma
till rätta med den mer eller mindre
fast organiserade, privata »väntjänst»-förmedling vid inlämning av V 5-kuponger
som nu, enligt vad som erfarits,
förekommer på många håll.

Naturligtvis finns det vissa speciella
organisatoriska svårigheter just vid förtidsvadhållning
beträffande V 5-spel.
Det gäller inte endast kontrollen, utan
särskilda problem är också förbundna
med t. ex. frågan om möjligheterna för
ombuden och för allmänheten att i god
tid erhålla kompletta startlistor och den
härmed sammanhängande frågan om
att kunna skapa garantier för att kupongerna
efter inlämning hos ombuden
inom föreskriven tid kommer respektive
sällskap till handa. Den geografiska
spridningen av ombuden måste givetvis
också anpassas efter respektive banors
belägenhet. Dessa problem borde emellertid
ej vara omöjliga att lösa.

Med hänvisning till vad sålunda anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få framställa
följande spörsmål:

1. Anser statsrådet den hittillsvarande
utvecklingen i fråga om inrättandet
av mottagningsställen för V 5-kuponger
vara tillfredsställande?

2. Vill statsrådet medverka till att
ombudsrättighet beträffande förtidsvadhållning
vid V 5-spel utsträckcs till att
omfatta även andra kategorier än tidningar? Denna

anhållan bordlädes.

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

§ 18

Till bordläggning anmäldes jordbruksutskottets
utlåtande nr 23, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa stödåtgärder i anledning
av skadorna å 1959 års skörd jämte i
ämnet väckta motioner.

§ 19

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 115, med förslag till lag om straff
för varusmuggling, m. m.,

nr 119, angående riktlinjer för utbyggande
av universitet och högskolor
m. m.,

nr 124, med förslag till förordning
om registrering och mönstring av sjömän
(mönstringsförordning) m. m.,
nr 133, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den
31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,
nr 134, rörande Sveriges anslutning
till vissa internationella överenskommelser
på upphovsrättens område,
nr 135, angående riktlinjer för en
framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet,

nr 138, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att förordna om visst undantag
från stämpelplikt enligt förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften, m. m.,
nr 139, med förslag till lag om skyddsåtgärder
vid olyckor i atomanläggningar
m. m.,

nr 140, med förslag till lag om ersättning
för skada i följd av atomreaktordrift
m. in. (atomansvarighetslag),
nr 141, med förslag till lag om behörighet
att utöva läkaryrket m. m.,
nr 142, angående inrättande av en för
krigsmakten gemensam krigshögskola
m. in.,

nr 143, med förslag till ändringar i
regeringsformen m. m.,

nr 144, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 27 § 1 mom. och 29 § 1
mom. värnpliktslagen den 30 december
1941 (nr 967),

nr 145, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 § lagen den 6
juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i
riket,

nr 146, angående ytterligare ersättning
med anledning av viss flygolycka,
nr 147, angående uppförande av en
barn- och ungdomspsykiatrisk klinik
vid lasarettet i Lund,

nr 148, med förslag till förordning om
tillverkning och beskattning av maltoch
läskedrycker, m. m., och

nr 149, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 20

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

nr 784, av herr Gustafson i Göteborg
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 113, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år
1959 och 1960 vid dess elfte ordinarie
möte fattade beslut,

nr 785, av herr Källenius m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 114, angående godkännande av vissa
avtal om överlåtelse av fastigheter m. m.
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 786, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 117, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om
allmän varuskatt, m. m.,

nr 787, av herr Löfgren m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 117,

nr 788, av herr Henningson i Visby
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 117,

nr 789, av herr Bohman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
127, med hemställan om riksdagens samtycke
till förordnande om fortsatt valutareglering,
m. m.,

nr 790, av herr Nilsson i Göingegår -

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

den m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 131, angående vissa organisationsfrågor
inom skolväsendet
m. m., och

nr 791, av herar Fröding och Anderson
i Sundsvall, likaledes i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 131.

Dessa motioner bordlädes.

§ 21

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsledamoten Ragnhild Sandström,
Teg, är på grund av hjärtsjukdom
arbetsoförmögen tills vidare, intygas Umeå

den 16/4 1960

Ingemar Löfgren
provinsialläkare

Härmed intygas, att ledamoten av
Riksdagens Andra Kammare, socialinspektör
Brita Elmén, på grund av influensa
är arbetsoförmögen fr. o. m. 20
april t. o. m. 26 april 1960; intygas på
heder och samvete.

Göteborg 19 april 1960

M. Lundqvist
Leg. läk.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
fru Sandström från och med
den 16 innevarande månad tills vidare
och fröken Elmén från och med den 20
till och med den 26 april.

§ 22

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet den 20—
22 april 1960 för fullgörande av statligt
kommittéuppdrag.

Eskilstuna den 19 april 1960

Svante Lundkvist

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 22—
30 april för att deltaga i sammanträde
med Europarådets rådgivande församling
och dess ekonomiska utskott.

Stockholm den*19 april 1960

Gunnar Heckscher

För deltagande i plenarsession i Europarådet
anhålles härmed om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
25—30 april.

Stockholm den 20 april 1960

C. G. Regnéll

Ingemar Andersson

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
fr. o. m. den 22 april t. o. m. den 30
april för deltagande i Europarådets arbete.

Stockholm den 20 april 1960

Sven Gustafson

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 23

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.50.

In fidem

Sune K. Johansson

4 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 13

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Fredagen den 22 april

Kl. 11.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg och ansökan:

Härmed intygas, att riksdagsman Hjalmar
Åhman, som nu vårdas å Stockholms
läns Centrallasarett, på grund av sjukdom
är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet
tills vidare minst 14 dagar
från denna dag.

Centrallasarettet, Dandervd, den 19/4
1960

/. Liljefors
avd.läk. med. klin.

Andra kammarens kansli

För deltagande i Europarådets vårsession
får jag anhålla om ledighet från
riksdagsgöromålen under tiden 25 april
till 1 maj 1960.

Stockholm den 21 april 1960

Walter Sundström

Herr Allmän beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den
19 innevarande april tills vidare.

Herr Sundströms anhållan bifölls.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Majtts å bordet
vilande proposition nr 115, med förslag
till lag om straff för varusmuggling,
m. m.

§ 3

Föredrogs ett från första kammaren
överlämnat protokollsutdrag, nr 378,
innefattande inbjudan till andra kammaren
att förena sig med första kammaren
i dess denna dag fattade beslut,
att ett särskilt utskott, bestående av sexton
ledamöter, åtta från vardera kam -

maren, skulle tillsättas för behandling
av ej mindre Kungl. Maj:ts proposition
nr 119, angående riktlinjer för utbyggande
av universitet och högskolor
m. m., än även de ytterligare framställningar,
som kunde komma att av Kungl.
Maj:t eller i enskilda motioner göras i
detta ämne eller andra i omedelbart
samband därmed stående frågor;

och beslöt kammaren antaga berörda
inbjudan.

Ett protokollsutdrag i ärendet justerades
och avsändes till första kammaren.

§ 4

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa
att kammaren måtte besluta utse
åtta suppleanter i det särskilda utskottet.

Denna hemställan bifölls.

§ 5

På hemställan av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid plenum tisdagen
den 26 innevarande april företaga
val av ledamöter och suppleanter i det
särskilda utskottet.

§ 6

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts på kammarens bord liggande
propositioner; och hänvisades därvid

till det beslutade särskilda utskottet
propositionen nr 119, angående riktlin -

Fredagen den 22 april 1960 Nr 13

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1959 års skörd

jer för utbyggande av universitet och
högskolor m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 124, med förslag till förordning
om registrering och mönstring av
sjömän (mönstringsförordning) m. m.;

till bankoutskottet propositionen nr
133, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 31
mars 1955 (nr 183) om bankrörelse;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 134, rörande Sveriges anslutning
till vissa internationella överenskommelser
på upphovsrättens område;

till statsutskottet propositionen nr
135, angående riktlinjer för en framtida
statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet; till

bevillningsutskottet propositionen
nr 138, angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att förordna om visst undantag
från stämpelplikt enligt förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften, m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

139, med förslag till lag om skyddsåtgärder
vid olyckor i atomanläggningar
m. m.,

nr 140, med förslag till lag om ersättning
för skada i följd av atomreaktordrift
m. m. (atomansvarighetslag), och

nr 141, med förslag till lag om behörighet
att utöva läkaryrket m. m.;

till statsutskottet propositionen nr
142, angående inrättande av en för krigsmakten
gemensam krigshögskola in. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 143, med förslag till ändringar
i regeringsformen m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

144, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 27 § 1 mom. och 29 § 1 mom.
värnpliktslagen den 30 december 1941
(nr 967), och

nr 145, med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 18 § lagen den 6 juni
1925 (nr 170) om polisväsendet i riket;
till statsutskottet propositionerna:
nr 146, angående ytterligare ersättning
med anledning av viss flygolycka,
och

nr 147, angående uppförande av en
barn- och ungdomspsykiatrisk klinik
vid lasarettet i Lund; samt

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

148, med förslag till förordning om
tillverkning och beskattning av maltoch
läskedrycker, m. m., och

nr 149, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa.

§ 7

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till utrikesutskottet motionen nr 784;
till statsutskottet motionen nr 785;
till bevillningsutskottet motionerna nr
786—788;

till bankoutskottet motionen nr 789;
samt

till statsutskottet motionerna nr 790
och 791.

§ 8

Stödåtgärder i anledning av skadorna å
1959 års skörd

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa stödåtgärder
i anledning av skadorna å 1959 års
skörd jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 11 mars 1960 dagtecknad, till
jordbruksutskottet hänvisad proposition,
nr 84, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksiirenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att medge

1) att stödlån med anledning av 1959
års skördeskador finge utlämnas i enlig -

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1959 års skörd

het med de grunder, som förordats i
propositionen,

2) att behållningen å under Fonden
för låneunderstöd redovisade, under
rubriken Fonden för supplementär jordbrukskredit
förut anvisade investeringsanslag
finge användas till bestridande
av kostnaderna för stödlånen,

3) att bidrag till jordbrukare, vilka
vore i behov därav på grund av 1959
års skördeskador, finge utlämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de
riktlinjer, som angivits i propositionen,

4) att ett belopp av 10 400 000 kronor
finge ställas till förfogande för utbetalande
av sagda bidrag,

5) att kostnaderna för bidragen finge
bestridas med

a) 400 000 kronor av de medel, som
anvisats å det å riksstaten för budgetåret
1959/60 under nionde huvudtiteln
upptagna anslaget till Gottgörelse till
jordbruket för av dess utövare erlagd
energiskatt för motorbrännolja till traktorer,

b) 5 000 000 kronor av medel, som influtit
genom upptagande av införselavgifter
på jordbrukets område under regleringsåren
1956/57—1958/59, varav
3 000 000 kronor från införselavgifter
för brödsäd och 2 000 000 kronor från
införselavgifter för fettvaror,

c) 5 000 000 kronor av medel, som under
regleringsåret 1959/60- komtne att
inflyta genom upptagande av införselavgifter
för fodermedel.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) I: 46 av herr Nilsson, Yngve, m. fl.,
likalydande med 11:57 av herr Hseggblom
m. fl., i vilka motioner hemställts
att riksdagen begärde att Kungl. Maj :t
vidtoge åtgärder för att bereda särskilt
stöd åt jordbrukare i de av 1959 års
sommartorka drabbade jordbruksområdena
och i den mån riksdagens medverkan
därvid vore behövlig föreläde riksdagen
förslag därom;

2) 1:218 av herr Johansson, Robert,
m. fl., likalydande med 11:274 av herr
Wahrendorff m. fl., i vilka motioner
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära skyndsamt
förslag i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder som angivits i motionerna
i fråga om utlämnande av kontanta
bidrag till de jordbrukare, som år
1959 hårdast drabbats av felslagen
skörd;

3) I: 219 av herr Jonasson in. fl., likalydande
med 11:289 av herr Svensson
i Vä m. fl., i vilka motioner hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om utredning och förslag
angående medgivande av möjligheter
för jordbrukare, som hade flera olika
stödlån, att sammanföra dessa i ett nytt
lån mot en ränta av 4 procent och med
en amorteringstid av 15 år i enlighet
med vad i motionerna anförts;

4) 1:229 av herr Svanström, likalydande
med 11:275 av herr Johansson i
Gränö, i vilka motioner hemställts att
riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj :t hemställa om snara åtgärder för
att ekonomiskt kompensera jordbrukarna
inom de av torkan under år 1959
hårdast drabbade områdena;

5) 1:598 av herr Jonasson och herr
Johansson, Robert, likalydande med
II: 732 av herr Wahrendorff, vari hemställts
I. att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 84 måtte besluta
medge att ett belopp av 14 400 000 kronor
finge ställas till förfogande till bidrag
till jordbrukare, som vore i behov
därav på grund av 1959 års skördeskador,
samt att den ökade kostnad av
4 000 000 kronor, som föranleddes härav,
finge bestridas med medel ur jordbrukets
regleringskassor i enlighet med
vad som anförts i motionen; ävensom

II. att riksdagen måtte besluta, att räntan
för stödlån med anledning av 1959
års skördeskador skulle utgöra 5 procent;
samt

6) 11:731 av herr Börjesson, vari
hemställts att riksdagen måtte besluta,

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1959 års skörd

att bidrag till jordbrukare vilka vore
i behov därav på grund av 1959 års
skördeskador måtte anvisas till ett belopp
av 14 400 000 kronor, att det i jämförelse
med Kungl. Maj :ts förslag utökade
beloppet av 4 000 000 kronor måtte
anvisas ur jordbrukets regleringskassor
eller, om så ej kunde ske, av statliga medel,
samt att räntan för stödlån med anledning
av 1959 års skördeskador måtte
sättas till 5 %.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Majrts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 598 och II: 732 samt II: 731, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, medgiva
att stödlån med anledning av 1959 års
skördeskador finge utlämnas i enlighet
med de grunder, som förordats i utlåtandet,
varvid räntefoten bestämdes
till 5,75 procent;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
medgiva att behållningen å under Fonden
för låneunderstöd redovisade, under
rubriken Fonden för supplementär
jordbrukskredit förut anvisade investeringsanslag
finge användas till bestridande
av kostnaderna för stödlånen;

III. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
medgiva att bidrag till jordbrukare,
vilka vore i behov därav på grund av
1959 års skördeskador, finge utlämnas i
huvudsaklig överensstämmelse med de
riktlinjer, som i utlåtandet angivits;

IV. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 598 och II: 732 samt II: 731, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, medgiva
att ett belopp av 10 400 000 kronor
finge ställas till förfogande för utbetalande
av sagda bidrag;

V. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1: 598 och II: 732 samt II: 731, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, medgiva
att kostnaderna för bidragen finge bestridas
med

o) 400 000 kronor av de medel, som
anvisats å det å riksstaten för budget -

året 1959/60 under nionde huvudtiteln
upptagna anslaget till Gottgörelse till
jordbruket för av dess utövare erlagd
energiskatt för motorbrännolja till traktorer,

c) 5 000 000 kronor av medel, som under
regleringsåret 1959/60 inflöte genom
upptagande av införselavgifter för fodermedel; B.

att riksdagen måtte lämna motionerna
I: 46 och II: 57, I: 218 och II: 274
samt I: 229 och II: 275 utan åtgärd;

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 219 och II: 289.

Utskottet hemställde vidare, att förevarande
ärende måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Reservation hade avgivits av herrar
Jonasson, Harald Pettersson och Pettersson
i Dahl, vilka ansett att utskottets
hemställan under A I, IV och V samt B
och C bort ha följande lydelse:

»A. att riksdagen må

I. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 598 och II: 732 samt II: 731, samtliga
motioner såvitt nu är i fråga, medgiva
att stödlån med anledning av 1959
års skördeskador må utlämnas i enlighet
med de grunder, som förordats i
det föregående, varvid räntefoten bestämmes
till 5 procent;

IV. i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
ävensom motionerna 1:598
och II: 732 samt II: 731, samtliga motioner
såvitt nu är i fråga, medgiva att ett
belopp av 12 400 000 kronor må ställas
till förfogande för utbetalande av sagda
bidrag;

V. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
ävensom motionerna 1:598
och 11:732 samt 11:731, samtliga mo -

54 Nr 13 Fredagen den 22 april 1960

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1959 års skörd

tioner såvitt nu är i fråga, medgiva att
kostnaderna för bidragen må bestridas
med

b) 7 000 000 kronor av medel, som influtit
genom upptagande av införselavgifter
på jordbrukets område under regleringsåren
1956/57—1958/59,

c) 5 000 000 kronor av medel, som under
regleringsåret 1959/60 inflyter genom
upptagande av införselavgifter för
fodermedel.

B. att motionerna 1:46 och 11:57,
I: 218 och II: 274 samt I: 229 och II: 275
måtte anses besvarade med vad i det
föregående anförts.

C. att riksdagen må med bifall till motionerna
1:219 och 11:289 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag angående medgivande av
möjligheter för jordbrukare, som har
flera olika stödlån, att sammanföra dessa
i ett nytt lån mot en ränta av 4 procent
och med en amorteringstid av 15
år.»

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan att
detta utlåtande måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning,
föredrogs utskottets hemställan i övrigt;
och anförde därvid:

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Frågan om ersättning
för lidna skördeskador är ett ärende
som brukar återkomma med vissa mellanrum.
Man kan beklaga att man inte
kan slippa detta och att det inte finns
någon sådan skördeskadeförsäkring att
frågorna kan handläggas utan särskild
framställning till riksdagen. Jag tror
mig veta att det inom departementet har
utarbetats en promemoria som skall
remitteras till olika myndigheter så att

riksdagen så småningom kommer att
få behandla problemet. Jag vill uttala
den förhoppningen att detta kan ske
eventuellt redan under höstriksdagen.
Det vore värdefullt om vi sluppe denna
ständigt återkommande behandling av
skördeskadorna.

Med de beräkningar som gjorts av
skördeutfallet träder 4-procentregeIn i
år inte i tillämpning därför att skörden
varit så olika i olika län. I en del län
har det blivit en ganska hygglig skörd,
i andra däremot mycket dålig på grund
av rekordtorkan 1959. De trakter som är
särskilt illa utsatta är Värmland och vissa
delar av Kalmar län och Gotland.
Som framgår av de framställningar som
gjorts och av propositionen har skördeskadorna
där varit så svåra att förlusterna
inte rimligen kan bäras av jordbrukarna
själva. De måste ha hjälp. Propositionen
har också snabbehandlats.
Man kan beklaga att den inte kommit tidigare
därför att dessa jordbrukare ju
är i behov av snar hjälp.

Vi är några stycken i utskottet som
har reserverat oss för själva beloppet.
11 miljoner har anvisats i stödlån och
10,4 miljoner i bidrag. Vi reservanter
är inte säkra på att det senare beloppet
räcker. Vi har därför yrkat att det skall
höjas till 12,4 miljoner.

Räntan på stödlån bestämdes senast
av 1957 års riksdag till 5,75 procent.
Jag tycker att detta är en alltför hög
ränta för dem som behöver denna hjälp.
Principiellt anser jag också att diskontot
nu är för högt och att det finns anledning
att sänka det. Men då denna debatt
inte rör den frågan skall jag nu
inte säga mera om den. Räntan på stödlånen
borde emellertid inte vara högre
än 5 procent. Det går också reservationen
ut på.

Beträffande de gamla stödlånen väcktes
vid riksdagens början motioner om
att dessa skulle samordnas på något
sätt. Det finns jordbrukare som ideligen
drabbats av skördeskador och som
har både tre och fyra stödlån på olika

Fredagen den 22 april 1960 Nr 13 55

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1959 års skörd

villkor: det är olika säkerhet, lånen löper
på olika tider och räntesatserna är
olika. Den som har något begrepp om
ekonomi måste ju erkänna att detta är
en kolossal belastning för dessa jordbrukare.
Det finns anledning att tillsätta
en utredning för att få dessa stödlån
samordnade. Detta har emellertid utskottet
inte velat gå med på, varför vi
även på den punkten har reserverat
oss.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till den till
jordbruksutskottets utlåtande nr 23 fogade
reservationen av herrar Jonasson,
Harald Pettersson och mig.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Den svåra torkan under
sommaren 1959 medförde i vissa områden
av vårt land så stora skördeskador
att det är nödvändigt att jordbrukare,
som drabbats av dessa skördeskador,
får hjälp. I den proposition som vi nu
behandlar föreslås i detta syfte dels kontantbidrag
dels stödlån.

Benämningen stödlån anger ju vilket
syfte dessa lån skall ha. De utlämnas i
anledning av skördeskador till hjälp åt
jordbrukare, som ej kunnat få tillräcklig
täckning genom de avtalsmässiga
skördeskadeersättningarna för de förluster
de lidit. Om jag inte tar fel, är
det nu den sjunde serien stödlån sedan
1951 som är aktuell. Detta förhållande
anger i någon mån betydelsen av att
former och system skapas för skördeskadeersättningar,
som på ett riktigare
sätt än hittills kan ge ett tillfredsställande
skydd mot förluster vid skördeskadekatastrofer.
Här kan man verkligen
tala om olyckor av sådan omfattning
och med så svåra ekonomiska följder
för de drabbade, att motsvarigheter
knappast kan framletas.

Jag skall ge ett exempel på detta. Eftersom
jag känner de sörmländska förhållandena
bäst, skall jag ta exemplet
därifrån, även om jag är medveten om

att andra områden har varit lika hårt
drabbade och att utfallet för dem kanske
blivit lika oförmånligt. År 1955 var
torkan mycket svår över hela landet.
De värst utsatta delarna var Sörmland,
Västmanland samt delar av öster- och
Västergötland. För Sörmland angavs
skördeskadorna efter sammanvägning
av siffrorna vid skördeuppskattningen
till 41 procent, beräknat efter värdebasis.
I pengar angivet blir det 49 miljoner
kronor. För hela landet beräknades
skördeskadorna till 600 miljoner. Det
totala kompensationsbeloppet angavs
till 339 miljoner kronor, vilket utgör
56,5 procent av skördeskadebeloppet.
Enligt utförda beräkningar blev ersättningsbeloppet
till Södermanland 17
miljoner, vilket blev 34,5 procent av
skadan. För att Sörmland detta år
skulle ha kommit upp till den genomsnittliga
ersättningen erfordrades således
ytterligare 11 miljoner kronor,
eller ungefär ett belopp som motsvarar
de till Sörmland lämnade stödlånen.
Det kan tilläggas, att åren
1956, 1957 och 1958 för större eller
mindre delar av landskapet medförde
ytterligare skördeskador, i vissa fall
mycket svåra. Även år 1959 uppstod i
norra länsdelen vissa »skadeöar». Detta
har medfört att många tvingats anlita
flera av de utlämnade stödlåneserierna.
Hade skördeskadersättningarna givits
mera rättvist — om man ersätter skördeskador
med prishöjningar blir det de
som inga skördeskador har, som får de
större beloppen — kanske många av
stödlånetagarna kunnat undvika ytterligare
skuldsättning. Det kan i varje
fall konstateras, att många tvingats ersätta
utebliven skördeskadeersättning
genom lån.

Villkoren för dessa stödlåneserier har
varierat. Således är 1950 års stödlån
räntefritt, medan senare lån löper med
lägst 4 procents ränta. De 1955—1957
utlämnade lånen uppvisar betydligt hårdare
räntevillkor och årets proposition
föreslår 5,75 procents ränta med rätt för

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1959 års skörd

Kungl. Maj :t att höja densamma. Att sänka
räntan torde väl regeringen knappast
vara benägen att göra med den högräntepolitik,
som den numera bedriver.

Amorteringsvillkoren uppvisar samma
provkarta. Där kan kort och gott
konstateras, att amorteringstiden från
början är orimligt kort. Att på fem år
tänka sig en inbetalning av lån av den
storleksordning det här är fråga om,
torde för dem som ej har kapital, vilket
kan lösgöras och omdisponeras, i stort
sett vara ogörligt. Har t. ex. en jordbrukare
ett eller flera stödlån på tillsammans
t. ex. 20 000 kronor och medelräntan
är 5 procent, så blir skulden,
om räntan kapitaliseras under två år,
då skulden skall börja avbetalas 22 000
kronor. Denne stödlånetagare har då i
runda tal att erlägga kronor 4 000 i kapitalavbetalning,
1 000 i ränta första
året plus 400 på tidigare år upplupen
ränta. Han behöver för att klara detta
ligga i en så förhållandevis förnämlig
inkomstklass som 15 000 kronor, och
då får han på kapitalavbetalningen dessutom
en skatt på 1 000 kronor. Det är
ingen utopi att anta, att han har flera lån
utöver stödlånen att både amortera och
förränta. Till sig och familjen får han
i så fall inte mycket mer än det i deklarationen
avdragsgilla beloppet kvar av
inkomsten. Även om han skulle få amorteringstiden
förlängd till 10 år — längre
synes ej tolkningen av tillämpningsföreskrifterna
kunna sträckas i normala
fall — så kommer svårigheterna för
denne lantbrukare att öka och hans rörelse
att påverkas i negativ riktning.
Det är sådana följder man kan undvika
genom amorterings- och räntevillkor,
som på ett bättre sätt sammanfaller med
stödlånens syfte.

Jag har en del erinringar att göra med
anledning av remissinstansernas yttranden.
Lantbruksstyrelsen, som förra året
helhjärtat tillstyrkte motioner liknande
de i år väckta, avstyrker nu oförbehållsamt
motionsförslagen. För att motivera
de skärpta räntevillkoren anges

att lånesyftet ändrats. Det lånebehov, säger
lantbruksstyrelsen, som föranletts
av skördeskadorna, bör i största möjliga
utsträckning täckas genom normala
kreditvägar och stödlånen anlitas endast
då dessa vägar är stängda eller då
lånesökanden inte kan prestera godkända
säkerheter. Syftet med lånen måste
väl vara detsamma nu som tidigare,
nämligen att hjälpa vederbörande att
behålla sitt företag, att kunna sitta kvar
på sin brukningsdel och behålla sitt
hem. Säkerheterna har väl granskats
och godkänts innan lånen utlämnades.

Jag har frågat en gång förut och jag
frågar igen: Varför skall den som får
hjälp att bevara sitt hem, som han är
på väg att tvingas lämna på grund av
förhållanden över vilka han ej alls kunnat
råda, ha så mycket hårdare villkor
än den som får hjälp att bygga sig ett
nytt eget hem och kanske sitter med fulla
inkomster? Riksdagen beslöt ju för
inte så många dagar sedan att förlänga
amorteringstiden för egnahemslånen
med fem år — den fastställda
amorteringstiden var redan förut fem
gånger längre än för stödlånen. Varför
fattade vi detta beslut? Jo, såvitt jag
förstår för att göra det lättare för vederbörande
att amortera. Varför ger man
egnahemslånen låga räntesatser? Jo,
därför att man anser ränteläget alltför
högt för de inkomstgrupper det är fråga
om. Men många — kanske de flesta
— i stödlånegrupperna ligger ännu lägre
i inkomsthänseende. För dessa anser
riksbanksfullmäktige att till och med
den högsta för stödlån utgående räntesatsen,
5,75 procent, är en tillräcklig
förmånsränta.

Jag måste säga att denna åtskillnad i
behandling av olika grupper, som utnyttjar
statligt kreditstöd, förefaller
orimlig och inte hemmahörande i ett
demokratiskt samhälle.

Motiveringarna för avslag på motionerna
är inte övertygande. Skulle en
stödlånetagare ha så svårt att övertyga
sina borgensmän om att längre amorte -

Fredagen den
Stödåtgärder

ringstid och lägre ränta skulle förbättra
utsikterna att klara av lånen utan borgensmännens
ingripande? Svårigheterna
att åstadkomma en sammanläggning
är inte alls oöverstigliga.

Riksbanksfullmäktige framhåller att
amorteringstiden »i allmänhet» kan höjas
till tio år. I undantagsfall kan amorteringstiden
bli femton år. Av min tidigare
redogörelse framgår att den
femåriga amorteringstid som fastställts
är orimligt kort och att även tio år blir
en hård belastning som äventyrar stödlånesystemets
målsättning — i varje
fall om man utgår från den ståndpunkt
som även lantbruksstyrelsen tidigare intagit
— men att femton år kan accepteras.
Följer man samma uppfattning som
bestämt amorteringstidens längd för egnahemslånen,
så är emellertid även denna
amorteringstid för knapp. Vad som
kommit motionärerna att stanna för en
femtonårig amortering är att medlemskapen
i våra ekonomiska föreningar visar
att samma brukare sitter på en gård
i medeltal mellan femton och tjugo år.
Mot denna bakgrund har vi alltså ansett
oss böra stanna vid att föreslå femton
års amorteringstid. Vidare anger riksbanksfullmäktige
i sitt yttrande, att
7 000 av de 44 000 stödlånetagarna fått
lättnader i betalningsvillkoren. Detta
stöder ju motionärernas uppfattning att
de mer eller mindre tillfälliga uppskoven
med betalningsterminerna måste ersättas
med villkor som bättre motsvarar
betalningsförmågan och inte äventyrar
syftet med dessa lån.

De olika villkoren för de olika årgångarna
skulle vidare motverka en
sammanföring, heter det. På 1950 års
lån erlägges ingen ränta, säger fullmäktige,
och för de övriga varierar räntan
mellan 4 och 5,75 procent. Motionärerna
förmodar att amorteringarna på
1950 års stödlån snart är erlagda, och
eftersom räntesatsen sedan är minst 4
procent bör det inte vara större svårigheter
att sänka de överskjutande räntesatserna.

22 april 1900 Nr 13

i anledning av skadorna å 1959 års skörd

Fn borgensman kan inte vilja gå i
borgen för ett högre belopp, även om
han får stöd av övriga borgensmän, tror
riksbanksfullmäktige. Om jag vore borgensman
skulle jag vara enbart glad för
att en kreditsanering kunde öka vederbörande
låntagares utsikter att klara
sina lån. Min uppfattning är att riskerna
för borgensmännen och även för riksbanken
blir mindre. För övrigt är det
nog i allmänhet så, att låntagaren för de
olika serier stödlån han erhållit har
samma borgensmän. Vad dessa skulle ha
att invända mot en kreditsanering torde
remissinstanserna behöva förklara litet
närmare.

Riksgäldsfullmäktige har i likhet med
lantbruksstyrelsen inte kunnat komma
med någon annan motivering för avslag
å motionen än den riksbanksfullmäktige
presterat. Till riksgäldsfullmäktiges
yttrande har dock fogats en reservation
av herr Pettersson i Dahl, vilken tillsammans
med två kamrater från centerpartiet
även står som reservant i jordbruksutskottets
utlåtande. Herr Pettersson
understryker i sin reservation mot
riksgäldsfullmäktiges yttrande, att de
många olikartade bestämmelserna för
stödlånen medför stora olägenheter för
innehavarna.

Herr talman! Jag vill här understryka,
att det är dessa konstaterade olägenheter
motionärerna vill ha undanröjda.
Vi kan konstatera att oöverstigliga
svårigheter att få detta genomfört
inte föreligger. Jag tror inte att man,
om det gällde någon stödform för andra
grupper, skulle låta sig nöja med
denna provkarta på olika bestämmelser.
Jag beklagar att utskottets majoritet
inte visar större intresse för att
göra det lättare för de människor det
här gäller att under mer enhetliga och
med hänsyn just till syftet med dessa
lån godtagbara former och villkor klara
sina avbetalningar. Var det motiverat
att ge räntcfria stödlån 1950, så är
motiveringen för en riintefri långivning
nu mänga gånger starkare. Statens jord -

58 Nr 13 Fredagen den 22 april 1960

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1959 års skörd

bruksnämnd anger för det område jag
förut nämnt, att skördeutfallet för åren
1955—1959 betecknas med siffran 2,43.
Endast Västmanland ligger lägre, nämligen
på 2,33. Självfallet måste det ekonomiska
underlaget för jordbrukarna
har fått ett ordentligt grundskott. Ett år
går måhända att klara, men när skadeåren
kommer i följd, då råkar de in i
svårigheter, som de ej själva kan bemästra.
I de allra flesta fall kan konstateras,
att viljan finns att klara av lånen.
En kreditsanering är därför mer än väl
motiverad.

Man hör ibland som motivering mot
att stödlånetagarna skulle få rimligare
villkor framföras, att många som erhållit
stödlån inte behövt sådana utan
klarat sig lika bra utan. Någonting i den
vägen skymtar i lantbruksstyrelsens remissvar
i år. Jag har ju den uppfattningen,
att den är lyckligast som varit
i sådana ekonomiska omständigheter,
att han inte tvingats söka några stödlån.
Om stödlån utlämnats till jordbrukare,
som inte behövt sådana, bör inte
de straffas för detta, som verkligen
tvingades söka dessa lån. Dessa jordbrukare
har ingen del i om de lånebeviljande
myndigheterna har varit för
släpphänta. Kan sådant konstateras —
det får inte bara vara ett allmänt talesätt
— så kan kanske de nuvarande
villkoren vara lämpliga för dessa, som
endast kan vara ett litet fåtal. Men för
dem som behöver stödlånen — och de
är ju i alla fall den stora huvudparten
av låntagarna — är villkoren alltför
hårda. Skall stödlåneverksamheten
verkligen kunna fylla det syfte som avsetts,
nämligen att ge jordbrukare som
oförvållat drabbats av stora ekonomiska
förluster en sådan hjälp att de
kan upprätthålla jordbruksdriften, då
måste vi genomföra en sådan kreditsanering
och lindring av villkoren som
föreslagits i motionerna och reservationen.
Härmed ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herrSuensson i Vä (ep).

Herr BÖRJESSON (ep):

Herr talman! Det ogynnsamma väderlekstillstånd,
som under vegetationsperioden
1959 var rådande i vissa delar
av landet, var sådant, att det inte fanns
någon möjlighet att där prestera några
skörderesultat. Vad beträffar södra Kalmar
län måste man gå tillbaka till 1921
för att finna någon motsvarighet härtill.
Vid jämförelsen med 1921 måste
man också tänka på att intensiteten
från brukarnas sida att få fram goda
skörderesultat då inte var så hög som
den är nu.

Vid en av hushållningssällskapet ägd
gård har den uppmätta nederbördsmängden
under maj, juni, juli och
augusti 1959 endast varit 44 mm. I vissa
andra delar av länet har nederbördsmängderna
varit ännu mindre. Bokslutet
för denna gård, som omfattar över
200 tunnland, visar för 1959 en förlust
på rena jordbruksdriften av 33 000 kronor.
Då är inte räntan på kapitalvärdet
medräknad. Om räntan räknats med,
skulle förlusten i bokslutet ha blivit
mellan 50 000 och 60 000 kronor.

Det är givet att man kan säga, att om
man har ett avtal med en sådan regel
som fyraprocentsregeln, så skall man
följa det avtal, som man har varit med
om att träffa. Emellertid finns det inga
andra avtal i detta land, som drabbar
så ojämnt som jordbruksavtalet. Om
emellertid detta avtal leder till att en
del av dem som skall skyddas genom
avtalet drabbas av fullständigt inkomstbortfall,
medan detta täckes genom
bättre skördar på andra håll, kan man
av solidariska skäl inte acceptera
detta. Man måste ju då anlägga den sociala
bedömning, som har trängt igenom
i samhället i övrigt, och ta hänsyn
till den enskilde individen och hans familj.

De 10,4 miljoner kronor, som utskottet
har föreslagit i ersättningar för inkomstbortfall,
tagna ur jordbrukets regleringskassor,
är otillräckliga med hänsyn
till de inkomstbortfall, som verkli -

Fredagen den 22 april 1960 Nr 13

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1959 års skörd

gen har skett. Om man studerar bilaga
3 i propositionen, finner man att för
de tre svårast drabbade länen utgör
detta inkomstbortfall, inklusive 20 procents
självrisk, omkring 22 miljoner
kronor.

Det finns ett särskilt skäl för att
räntesatsen för stödlånen bör avvägas
med mycket stor försiktighet. Det är
nämligen inte fråga om att giva krediter
för investeringar, utan här är fråga
om låneförstärkning för att täcka ett
inkomstbortfall. Det gäller en förstärkning
genom lån som vederbörande i
normala fall egentligen skulle ha haft
som normal inkomst. Därför är det motiverat
att bifalla de yrkanden på en
lägre räntesats som är anförda i min
motion och även i andra motioner.

Jag skulle till sist vilja framhålla att
det blir nödvändigt att för de närmaste
åren få genomfört något slags skördeskadeskydd.
Den ekonomiska labiliteten
för jordbruksföretagen blir känsligare
och känsligare. I och med att nya generationer
träder till blir skuldsättningen
högre, och därför blir skörderesultatens
svängningar mycket mer
ödeläggande än de varit i gamla tider.
Vissa berättigade jämförelser kan därvidlag
göras med arbetslöshetsförsäkringen.
Därför skulle jag vilja sluta med
att säga, att det är önskvärt att man så
snart som möjligt får ett skördeskadeskydd
i den ena eller andra formen.
Visserligen har tidigare framlagts förslag
härom, men på grund av att det
enligt förslaget skulle bli generella ersättningar
på vissa räjonger, kunde det
inte godkännas av jordbrukarna i dess
dåvarande form. Men det skulle väl
inte vara omöjligt att få fram ett skördeskadesystem
som ledde till rättvisare
resultat för enskilda företagare.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservationen till utskottets
utlåtande i vad det gäller punkterna
A I, IV och V.

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! När vi nu behandlar
jordbruksutskottets utlåtande nr 23 tar
jag till orda på grund av att jag interpellerade
i denna fråga i höstas och
även har väckt två motioner.

De skördeskador som jordbruket hade
i fjol belöpte sig till sammanlagt 152
miljoner kronor. Det hade endast behövts
ytterligare 20 miljoner för att
den s. k. fyraprocentregeln skulle ha
satts i kraft. Man måste alltså säga att
det är fråga om ett betydande förlustbelopp
för jordbruket, även om man
räknar för landet i dess helhet. Nu var
skördeskadorna lokaliserade till vissa
delar av landet, främst Värmland, Kalmar
län och Gotland. På många håll är
det fråga om rena katastrofer för de
enskilda jordbrukarna. Det är självklart
att vi från samhällets sida måste
se till att de hårt drabbade jordbrukarna
får lindring i sin bekymmersamma
belägenhet. Så långt är vi också alla
ense.

I den proposition som vi nu behandlar
har föreslagits att 11 miljoner kronor
skall få disponeras som stödlån
och att 10,4 miljoner kronor skall få
användas till kontantbidrag åt jordbrukare
som till följd av skördeskadorna
behöver hjälp. Naturligtvis är detta
värdefullt. Men i vissa delar av landet
var skördeskadorna så omfattande att
dessa belopp måste anses otillräckliga.
Därför har jag i en motion föreslagit
att bidragsbeloppet skulle ökas med 4
miljoner kronor till 14,4 miljoner kronor.
Dessa 4 miljoner skulle få disponeras
ur medel, som finns tillgängliga i
jordbrukets regleringskassor. Utskottsmajoriteten
har inte alls velat vara med
om ett högre bidragsbelopp än regeringen
föreslagit. Centerpartiets ledamöter
har då reserverat sig och stannat
för en höjning med 2 miljoner kronor.
Detta är enligt min mening den lägsta
gräns som bör komma i fråga, om man
i någorlunda rimlig utsträckning vill bispringa
de drabbade jordbrukarna.

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1959 års skörd

Det har talats mycket om räntesatserna
tidigare i dag, och jag skall inte
gå in på den frågan. Jag har begärt
att räntan på de nya stödlånen skulle
sättas till 5 procent. Vi har också tidigare
motionerat om att de olika stödlånen
skulle sammanföras till ett lån
och att det skulle löpa på längre tid,
upp till 15 år. Inte heller detta har utskottsmajoriteten
velat vara med om.
Men centerpartiledamöterna i jordbruksutskottet
har reserverat sig för
motionsyrkandet.

Allt detta är naturligtvis en avvägningsfråga.
Vi i centerpartiet kan inte
finna den avvägning, som utskottsmajoriteten
gjort, rimlig. Här gäller det
jordbrukare, som genom skördeskador
utan eget förvållande råkat i svåra ekonomiska
bekymmer. Många jordbrukare,
som vid upprepade tillfällen drabbats
av skördeskador, har fått sin ekonomi
så försämrad att de inte har möjlighet
att klara av stödlånen under de
villkor som nu gäller. Då borde det
även ur samhällets synpunkt vara fördelaktigt
att söka komma fram till en
sådan kreditsanering som föreslagits av
centerpartiet. På så sätt har staten de
största möjligheterna att få tillbaka de
pengar som utlånats. Men framför allt
bör samhället känna ansvar för att jordbrukarna
får sådana villkor att de kan
fortsätta med jordbruksdriften.

Den räntesats på 5,75, som nu enligt
regeringens och utskottsmajoritetens
förslag skulle utgå, måste sägas vara
för hög, alldeles särskilt när det gäller
ett lån som skall ersätta en arbetsinkomst
som vederbörande jordbrukare
förlorat.

Det är för mig svårt att förstå den
njugghet som majoriteten i detta fall
visat mot jordbruket. Vi har ju inte lyckats
lösa frågan om skördeskadeförsäkring
och jordbruket har inte heller fått
möjlighet till resultatutjämning vid beskattningen.
Mot denna bakgrund måste
stödlånevillkoren sägas vara alltför hårda,
också jämfört med de villkor som

gäller för bostadsbyggandet. Egnahems-
och tertiärlån löper ju med en
ränta av 4 procent och sådana lån beviljas
oberoende av vederbörandes ekonomiska
ställning.

Jag kan inte komma till någon annan
uppfattning än att det av sociala skäl
och rättviseskäl borde finnas större anledning
att hålla en låg ränta på stödlånen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som avgivits av
herr Jonasson m. fl.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! I likhet med några av de
föregående talarna vill jag understryka
önskvärdheten av att det fortast möjligt
skapas ett annat system för att klara
upp missväxtsituationer. Så långt
man kan bedöma är det ofrånkomligt
med någon form av skördeskadeförsäkring,
som gör att vi 1 framtiden slipper
vidta åtgärder vilka blir mer eller
mindre improviserade och som till sina
verkningar inte alltid är så rättvisa som
kunde anses befogat.

När det talas om dessa stödlån såsom
en rent social åtgärd vill jag erinra
om att vi här rör oss med en kombination
av åtgärder, nämligen dels stödlån
och dels kontanta bidrag. Det är då
naturligtvis dessa kontanta bidrag som
har karaktären av social hjälpåtgärd.
Stödlånen utgör däremot en form för
att skapa kreditmöjligheter åt jordbrukarna
i en beträngd situation, och dessa
lån kan icke betraktas såsom någon social
åtgärd.

Det sammanlagda belopp, som skulle
användas för bidragsändamål, har naturligtvis
icke tillkommit av någon
slump, utan det har beträffande denna
sak förts överläggningar, i vilka även
jordbruksnämnden och jordbrukets förhandlingsdelegation
har deltagit. Det är
möjligt att beloppet kan visa sig otillräckligt,
men jag har svårt att förstå att
motionärerna kan så bestämt hävda att

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1959 års skörd

det behövs 4 miljoner ytterligare eller
att reservanterna kan vara så övertygade
om att det fattas 2 miljoner. Det
är väl ändå säkrast att man håller sig
till det belopp som har framkommit
vid förhandlingarna om denna fråga.

Vad sedan gäller räntan på stödlånen
är det klart att en ränta på 5,75 procent
är förhållandevis hög. Men de jordbrukare,
som inte har stödlån utan som
har ordnat sin kreditfråga genom lån i
en bank, hos en jordbrukskassa eller på
annat sätt, får ju betala en ränta som
i varje fall för ett borgenslån ofta ligger
betydligt högre än som här föreslås.
Jag kan inte inse att den bonde, som
har stödlån, skall befinna sig i en så
mycket svårare situation än den bonde
som har andra lån. Det kan inte vara
rimligt att man skall ge en räntesubvention
åt den ena gruppen och inte åt den
andra, som i alla fall får betala full
bankränta för de krediter som vederbörande
skaffat sig.

Slutligen har vi motionärernas förslag
om att de olika stödlån, som en del
jordbrukare under årens lopp erhållit,
skulle sammanföras till ett enda lån.
Först och främst kan jag inte finna att
det är så mycket bättre att lia ett stort
lån än flera små lån; skuldsumman blir
ändå densamma. Vidare kommer det
uppenbarligen att medföra stora svårigheter
att klara frågan om säkerheterna.
När det gäller en del av de första
stödlånen fanns det väl möjlighet att
ordna saken genom inteckning i fastigheten.
Men om jordbrukarna sedan tagit
ytterligare stödlån, har de kanske
måst använda utvägen med personliga
borgensmän, sannolikt olika borgensmän
för de särskilda lånen. Nu anser
visserligen herr Elmwall att risken för
borgenärerna är mindre, ju större lånen
blir, men det är en uppfattning som
man inte precis hört några borgensmän
ge uttryck för. Jag tror inte att borgensmännen
i allmänhet är så ädla människor
att de utan vidare \ ill ta risken

för ett större lånebelopp än de tidigare
gjort.

Fn sammanslagning av stödlånen skulle
därför bli mycket besvärlig med hänsyn
till frågan om säkerheterna. Å andra
sidan kan inte en sådan sammanslagning
av lånen medföra några speciella fördelar
för låntagarna annat än att amorteringstiden
skulle bli längre. Men den
saken kan ordnas även under nuvarande
förhållanden.

Med dessa kommentarer till motionerna
och reservationerna ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ELMWALL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag framhöll var
att dessa stödlån får en social karaktär
genom att vederbörande tvingas söka lån
för att täcka skördebortfall, och jag vidhåller
att detta är riktigt.

Jag har inte heller uttalat mig om borgensmännen
och kreditriskerna på det
sätt som herr Jonsson i Strömsund ville
göra gällande, utan jag har bara påpekat
att riskerna blir-mindre, därest man genomför
en kreditsanering, och jag håller
även på att detta är riktigt.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talmän! Jag skall inte ingå i
någon polemik mot herrar Pettersson i
Dahl och Elmwall. Tvärtom tänker jag
stödja reservanterna i deras krav på
lägre ränta och en bättre anordning beträffande
amorteringsvillkoren för stödlånen.

Emellertid bör det kanske i detta
sammanhang erinras om att de olägenheter
i detta avsende, som centerpartiets
representanter nu så vältaligt och berättigat
har kritiserat, har ju centerpartiet
i mycket hög grad ansvaret för.
Herr Elmwall säger exempelvis, att om
det var berättigat med en hygglig räntepolitik
år 1950 är det mångfaldigt mer
berättigat nu. Det är riktigt, men så sent
som år 1955, när dessa frågor också behandlades,
var en av centerpartiets le -

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1959 års skörd

dande män, nämligen herr Norup, jordbruksminister,
och han utformade stödlånebestämmelserna
på det utomordentligt
ofördelaktiga sätt, som herr Pettersson
i Dahl och herr Elmwall har beskrivit.

När det gällde de kommunistiska motioner
som då framfördes, i huvudsak på
den linje som centerpartiets representanter
nu pläderat för, samlade sig hela
centerpartigruppen i riksdagen bakom
herr Norup mot den förbättring som vi
föreslog, bl. a. i fråga om räntan. Centerpartiets
dåvarande representant i
regeringen är i själva verket initiativtagare
till de ständiga höjningar av räntan
på stödlånen som har inträffat sedan
dess. Vi föreslog en lägre ränta i
överensstämmelse med herr Elmwalls
synpunkter på hur man skall utforma
räntepolitiken beträffande denna form
av lån. över huvud taget är centerpartiets
befattning med räntefrågor en helt
principlös politik. När centerpartiet nu
äntligen har vinglat sig fram till en något
så när rimlig ståndpunkt, skall det
emellertid uppmuntras, och det skall vi
för vår del göra bl. a. genom att stödja
reservanterna.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag måste replikera till
herr Holmberg, när han påstår att vi
har ansvaret för den höga räntan, att
mycket får man höra innan öronen ramlar
av.

Jag har hela tiden bekämpat den höga
räntan, och det har centerpartiet också
gjort. Det finns ingen grund för detta
påstående av herr Holmberg. Att vi inte
har gått med på kommunistmotionen
må vara hänt; det är kanske inte alltid
möjligt att göra. Emellertid är det stor
skillnad mellan att konstatera detta och
att påstå, att vi är skuld till det höga
ränteläget och diskontot.

Herr BÖRJESSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jonsson i Strömsund
undrar, hur man kan veta att be -

hovet skulle vara större än 10,4 miljoner
kronor. Hur kan motionärerna veta,
att det behövs 4 miljoner kronor till,
och hur kan utskottsreservanterna veta,
att det behövs 2 miljoner kronor till?

Det står i Kungl. Maj:ts proposition
att för de tre värst skadade länen motsvarar
skördebortfallet 17 miljoner kronor,
sedan man dragit ifrån 20 procents
självrisk. Denna fråga är alltså tämligen
onödig, om man bara läser propositionen.
Går man till samtliga län är
motsvarande belopp 42 miljoner kronor.
Man behöver inte ställa frågan om det
kan finnas utrymme för en ersättning
upp till dessa belopp.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Fakta är ibland obehagliga
saker, herr Petersson i Dahl. I detta
fall är faktum att när centerpartiets
dåvarande representant i regeringen
jordbruksminister Norup föreslog en
höjning av räntan på stödlånen, föreslog
kommunisterna dess bibehållande
vid 3,5 procent. Herr Pettersson i Dahl
och de andra centerpartisterna röstade
då för höjningen, icke för den kommunistiska
motionen. När herr Pettersson
i Dahl och de andra nu äntligen gör avbön
för en oriktig politik och bättrar
sig är det som sagt bra.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Utskottets ordförande
berörde inledningsvis frågan om tidsutdräkten
när det gäller behandlingen
av detta ärende. Det kanske är rätt förståeligt,
att den som är beroende av
stödlån och bidrag också har sett med
oro på all den tid som förflutit. Jag tänker
närmast på att denna fråga fördes
på tal i höstas i en interpellation till
jordbruksministern, d. v. s. för drygt ett
halvt år sedan. Mot denna bakgrund begriper
man den allmänna och kanske
berättigade förvåningen över att det
hela tar så lång tid. Jordbruksministern
besvarade ju interpellationen i november
och hänvisade till den utredning,

Fredagen den 22 april 1960 Nr 13

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1959 års skörd

som då var avsedd att företagas, men
först nu behandlar vi ärendet.

Skördeskadorna och skördebortfallen
kan i någon mån jämföras med arbetslösheten.
Mot denna ingriper ju samhället
med allt skäl så snabbt som möjligt.
De människor som berörs av skördeskadorna
betraktar självfallet detta
problem på samma sätt.

När vi ändå kommer att besluta i
ärendet i dag, skulle jag bara vilja uttala
den förhoppningen, att vederbörande
institutioner som har att pröva
ansökningarna så snabbt som möjligt
behandlar dem. Det finns — som tidigare
påpekats -— människor som under
det senaste halvåret har haft svårt att
klara sin ekonomi. Jag vill också tilllägga,
att vederbörande myndigheter inte
bör bli alltför restriktiva vid prövningen.
Därmed menar jag, att man inte
kan kräva att en sökande först skall nå
branten av ekonomisk ruin innan han
kan tilldelas bidrag, utan att dessa bidrag
i främsta rummet måste avse hjälp
till självhjälp.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill först vända mig
till herr Holmberg med påpekandet, att
dåvarande jordbruksminister Norup
självfallet lade fram sin proposition efter
överläggningar med förhandlingsdelegationen
och jordbruksnämnden. Det
är en viss skillnad mellan detta och att
väcka en motion med förslag om andra
räntesatser. Jag tror att herr Holmberg
måste erkänna det sakligt berättigade
häri.

Vad beträffar herr Svenssons i Stenkyrka
anmärkningar mot att denna sak
dragit ut på tiden ber jag att få nämna
några data. Den 15/10 skedde den omräkning
som har samband med själva
prissättningen. Den 16/12 begärde förhandlingsdelegationen
överläggningar
med jordbruksnämnden. Dessa överläggningar
slutade inte förrän den 22/2 och
tog alltså drygt två månaders tid. Pro -

positionen kom på kammarens bord den
18/3 och motionstiden gick ut den 29/3.
Utskottet stencilerade motionerna så att
de kunde behandlas innan de blev tryckta.
Vi hade sammanträde i utskottet om
saken så fort vi någonsin kunde, den
31/3. Vi justerade ärendet den 7/4, och
sedan var det inte mycket tid att vinka
på. Slutligen snabbehandlas ärendet här
i kammaren. Det som står i StockholmsTidningen
i dag om att saken hängt upp
sig i jordbruksutskottet är sålunda inte
riktigt. Har den hängt upp sig, skedde
det snarare i det första ledet. Det borde
inte ha behövt ta så mycket som två
månader att genomföra överläggningarna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Det var närmast vad herr Svensson
i Stenkyrka sade som uppkallade mig,
men jag kan kanske nu bara hänvisa
till den tidtabell som herr Pettersson i
Dahl har redogjort för och av vilken
det framgår, att det finns nöjaktiga förklaringar
till den tid som gått till spillo
innan det avgörande kan träffas som
nu förestår. Måhända skall jag tillägga,
att den tidtabellen överensstämmer med
givna regler och konstitutionella betingelser
för förberedelserna av en åtgärd
av detta slag.

Den omständigheten att snabbehandling
har begärts av utskottet kan emellertid
inte forcera det slutliga regeringsbeskedet,
som eftersom konseljen redan
är avslutad i dag ändå inte kan ske
förrän nästa fredag. Därför hade kanske
snabbehandling i och för sig inte varit
påkallad av sakliga skäl. Den hade väl
psykologiska orsaker. Förberedelserna
är emellertid långt avancerade, och jag
är övertygad om att lantbruksstyrelsen
för sitt vidkommande har den erforderliga
apparaten beredd, så att den så
snart beslutet är fattat, kan gå i författning
om att pröva de ansökningar som
kan komma i fråga.

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1959 års skörd

Jag behöver nog inte ägna flera ord
åt den frågan. Jag tror inte heller att
herr Svensson i Stenkyrka avsåg annat
än att understryka hur lång tid detta
ärende har måst ta. Det mesta av den
tiden, jag ber att få upprepa det, beror
på två faktorer, dels insamlingen och
bearbetningen av det ytterst omfattande
materialet och dels överläggningarna
mellan statens jordbruksnämnd och
jordbrukets förhandlingsdelegation som
inleddes den 16 december och därefter
pågick i drygt två månader.

Eftersom jag ändå dristade mig att
begära ordet i debatten ber jag därutöver
få understryka, att jag självfallet
helt delar den uppfattning, som såväl
utskottets talesman som reservanterna
har givit uttryck för beträffande
önskvärdheten att slippa dessa årliga
diskussioner och prövningar av det stöd
som kan vara erforderligt för de av
skördeskador drabbade jordbrukarna.
Jag vill emellertid erinra om svårigheterna
härvidlag. Den enhälliga utredningen
om ett skördeskadeförsäkringssystem
lyckades som bekant ändå inte
vinna gehör inom jordbrukets organisationer,
vilka samtliga har tagit avstånd
från det av skäl, som jag inte nu
skall gå in på någon sakprövning av.
Självfallet är det omöjligt att upprätta
ett skördeskadeskydd eller försäkringssystem
mot jordbrukarorganisationernas
egna önskningar.

Sedan dess har det pågått ytterligt
intensiva undersökningar för att om
möjligt åstadkomma en annan typ av
system, som skulle kunna ha utsikt att
vinna mera förståelse även inom jordbrukarnas
egna organisationer. Jag har
tidigare uttalat det här, och jag vill
gärna upprepa det, att det är min förhoppning
att inom kort kunna remittera
ett förslag, som inte avser att ersätta
det torpederade skördeskadeförsäkringssystemet
i alla dess delar men
som ändå måhända skulle kunna bedömas
som ett katastrofskydd med en viss
regelgivning, som gjorde dessa proce -

durfrågor enklare än vad som hittills
visat sig vara möjligt.

För närvarande har vi det bristfälliga
skördeskadeskydd som den modifierade
4-procentsregeln representerar.
Det är den avtalsmässiga innebörden i
den nuvarande och i tidigare gällande
jordbruksuppgörelser. Denna 4-procentsregel
har inte varit i kraft denna
gång, vilket också redovisas i utskottsutlåtandet.
Förhandlingarna har därför
skett på basis av en praxis som tidigare
tillämpats. Det resultat, som föreligger
i propositionen och till vilket utskottsmajoriteten
givit sin anslutning, är ett
regelrätt förhandlingsresultat mellan
jordbrukets förhandlingsdelegation och
statens jordbruksnämnd.

Man kan ha delade meningar om innebörden
av varje förhandlingsresultat
och man kan givetvis önska att man
hade tillämpat andra och generösare
former vid regleringen. Jag ber ändå
kammarens ärade ledamöter att erinra
sig, att man på detta område ändå lär
kunna tillmäta jordbrukets representativa
förhandlingsdelegation och jordbruksnämnden
tillräcklig omsorg och
sakkunskap. De resultat de kommit till
är redovisade i propositionen. Jag tycker
att dessa skäl tillräckligt starkt talar
för att denna kammare —• liksom
alldeles nyss medkammaren —- bör ansluta
sig till rekommendationen till
riksdagen att besluta i överensstämmelse
med utskottets förslag, som är en
presentation av det förhandlingsresultat
som jordbruksdelegationen och statens
jordbruksnämnd kommit till.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Trots att majoritetsutlåtandet
— som statsrådet nyss påmint
om -— överensstämmer med resultatet
av förhandlingar mellan de båda parterna
måste det stå den enskilde riksdagsmannen
fritt att i likhet med reservanterna
ha den uppfattningen, att
det förslag som här föreligger är i snålaste
laget med hänsyn till jordbrukar -

Fredagen den 22 april 1960 Nr 13

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1959 års skörd

nas situation — även statsrådet gav
glädjande många medgivanden till förmån
för den uppfattningen. Inte minst
läget i min egen hembygd ger syn för
sägen.

Jag hade hoppats att det från centerpartihåll
skulle ha hållits något anförande
som jag kunnat helt instämma
i, men då så tyvärr inte blivit fallet vill
jag, herr talman, på detta sätt meddela,
att jag med hänsyn till de mindre
jordbrukarnas svåra läge kommer att
stödja reservationen — speciellt på
grund av det höjda beloppet i punkten
IV. Om det inte blir någon röstning
punktvis kommer jag att rösta för reservationen
i dess helhet, till vilken jag
här ber att få yrka bifall.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A I

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen i motsvarande
del; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i
Dahl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
A I) i utskottets utlåtande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
i motsvarande del.

hava röstat för ja-propositionen. Herr
Pettersson i Dahl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 169 ja och 32 nej, varjämte en
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. A II och A III

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. A IV och A V

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen i motsvarande
delar; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i
Dahl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
AIV) och AV) i utskottets utlåtande
nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
i motsvarande delar.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Pettersson i Dahl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 170 ja och 30 nej, varjämte 3 av

Andra kammarens protokoll 1960. Nr 13

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1959 års skörd

kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen i motsvarande
del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i
Dahl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen i motsvarande
del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i
Dahl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
C) i utskottets utlåtande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
i motsvarande del.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Herr TALMANNEN yttrade:

Beträffande riksdagsarbetet under
nästa vecka får jag meddela, att utöver
bordläggningsplenum tisdagen den 26
april kl. 16.00 och arbetsplenum onsdagen
den 27 april kl. 10.00, varom meddelande
tidigare lämnats, avses arbetsplenum
skola anordnas torsdagen
den 28 innevarande april kl. 10.00 för
behandling av ett brådskande ärende,
som förväntas komma att anmälas till
bordläggning under onsdagen. Tid för
plenum fredagen den 29 april kommer
senare att meddelas.

§ 10

Föredrogs den av herr Setterberg i
Vilske-Kleva vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och che -

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Vidgning av direktiven för författningsutredningen

fen för jordbruksdepartementet angående
ombudsrättigheten beträffande förlidsvadhållning
vid V5-spel.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Vidgning av direktiven för författningsutredningen Föredrogs

konstitutionsutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta motioner
om viss vidgning av direktiven
för författningsutredningen.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Utskottsutlåtandet innehåller
en på sitt sätt ganska överraskande
upplysning. Syftet med vår motion
var att det skulle vidtagas sådana
lagstiftningsåtgärder, att man tillförsäkrar
kvinnorna likställighet med männen
på samhällslivets alla områden.
Men nu säger utskottet att allt detta faller
inom ramen för det arbete som författningsutredningen
skall utföra.

Det är klart, att vi har läst direktiven
för författningsutredningen innan
vi ställde vårt förslag och där finns
ingenting som uttryckligen ger utredningen
i uppdrag att ta befattning med
de frågor vi har fört på tal. Utskottet
hänvisar till vad som förekom under
debatten 1958, som ju också gällde en
utvidgning av direktiven för författningsutredningen,
men detta är inte alls
tillämpligt på det förslag som vi har
ställt. Då gällde det helt andra områden
än de som vi har tagit upp.

Utskottets besked är också överraskande
därför, att frågan om kvinnornas
likställighet med männen har debatterats
i kammaren vid en mängd tillfällen
under de år som förflutit sedan författningsutredningen
tillsattes, utan att
det vid något enda sådant tillfälle så
långt jag har kunnat kontrollera har
sagts vare sig i utskottsutlåtanden eller

anföranden, att författningsutredningen
sysslar med dessa frågor.

Men det är en uteslutande positiv
överraskning när utskottet nu säger att
de här frågorna behandlas av författningsutredningen,
som så småningom
kommer med förslag. Författningsutredningen
har nämligen lovat att vara klar
med sitt arbete nästa år, och då skall
vi alltså äntligen kunna ta itu med ett
genomgripande reformarbete på ett område,
där vi ännu inte kommit fram ens
till en elementär demokratisk praxis.

Det finns som sagt ingenting klart utsagt
om den saken i direktiven, och
detta var anledningen till vår motion.
Däremot finns det i direktiven allmänna
formuleringar, som mycket väl kan
tas till intäkt för vittgående förslag.
Sammanfattande säges det i direktiven
att det handlar om en »samlad översyn
av demokratiens funktionsproblem».
För vår del anser vi inte att demokratien
fungerar riktigt, så länge man tilllåter
en sådan diskriminering av kvinnorna
som fortfarande sker. Men tyvärr
finns det ju också en ganska utbredd
uppfattning om att en sådan åtskillnad
mellan män och kvinnor i fråga om lön,
utbildning, rätten till arbete och andra
fundamentala mänskliga rättigheter är
förenlig med vår demokrati.

Konstitutionsutskottet har bland sina
ledamöter — i varje fall såvitt jag har
kunnat konstatera — en som tillhör författningsutredningen,
och när han nu
tillhör dem, som i likhet med utskottet
förklarar att utredningen tolkar sina
direktiv så, att de frågor som förts fram
i den kommunistiska motionen också
kommer att bli behandlade inom utredningen,
så är detta för oss tills vidare
tillräckligt, och jag har därför,
herr talman, inget särskilt yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Utredning ang. stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas verksamhet

§ 12

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut m. m.,

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till kronan
inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde jämte en i ämnet
väckt motion, och

nr 58, i anledning av väckta motioner
om pension åt vissa personer.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Utredning ang. stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas
verksamhet

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
om viss utredning angående stadshypoteks-
och bostadskreditföreningarnas
verksamhet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Endast några synpunkter
i anslutning till bankoutskottets utlåtande
nr 16.

Syftet med den av bankoutskottet nu
avstyrkta motionen är, enkelt uttryckt,
att åstadkomma lika värderingar av underlaget
vid belåning av flerfamiljshus,
oavsett vilken kreditinstitution som anlitas
vid upptagande av bottenlånen.

Det finns i detta avseende för närvarande
en från sakliga synpunkter
mindre önskvärd differentiering, vilken
synes komma att omfatta en allt större
del av de lämnade bottenlånen. För att
man skall erhålla lägsta möjliga kapitalkostnad
i ett statsbelånat bostadshus
och därmed kunna hyra ut lägenheterna
till lägsta hyror, fordras normalbe -

låning, d. v. s. primärlån inom 60 procent
av det av bostadsstyrelsen fastställda
avkastningsvärdet och sekundärlån
mellan 60 och 70 procent av
nämnda värde. Lån på dylika villkor
lämnas bland annat av sparbankerna,
generalpoststyrelsen och försäkringsbolagen.

Stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna,
vilkas verksamhet i huvudsak
är förlagd till städer och köpingar,
har under senare tid kommit att spela
en allt större roll som kreditgivare vid
bottenbelåningen av flerfamiljshus. Enligt
för dessa institutioner gällande författning
prövas belåningsvärdena efter
andra normer än de som tillämpas av
t. ex. sparbankerna och generalpoststyrelsen.
Belåningen sker med sekundärlån
upp till 75 procent av det belåningsvärde,
»som institutionerna efter noggrann
värdering åsatt till bedömning
ifrågasatt objekt, därest inte taxeringsvärdet
är lägre». I sistnämnda fall skall
taxeringsvärdet följas.

Som skäl för denna ordning anföres
dels säkerhetsskäl gentemot föreningarnas
medlemmar och dels att det efter
»noggrann värdering» åsatta värdet
skulle uttrycka en mera exakt värdering
än det av bostadsstyrelsen framräknade
avkastningsvärdet. Mot det
första skälet skall jag icke göra några
andra invändningar än att det är fotat
på strikt formella grunder och att bostadsstyrelsen
i sitt remissyttrande angivit
en möjlig väg att komma förbi
det utan att åsidosätta säkerhetsregeln,
nämligen genom kommunal borgen.

Det andra skälet anser jag dock till
stor del faller, genom att det av institutionerna
framräknade belåningsvärdet
i regel ligger mellan avkastningsvärdet
och taxeringsvärdet, och då gäller
taxeringsvärdet som belåningsvärde
för dem som anlitar stadshypoteks- och
bostadskreditkassorna för bottenlånegivningen.
Det blir sålunda taxeringsförfarandet
som i dessa fall blir avgörande
för kapitalkostnaderna i de ny -

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

uppförda husen. Och även om man genom
olika åtgärder strävar efter en likformig
taxering, så vet vi hur svårt
detta är att uppnå.

För den lånesökande är detta inte
bara irrationellt, utan han måste även
i motsats till dem som kan placera sina
lån i sparbank eller liknande skaffa
fram ett dyrbart fyllnadslån mellan sekundärlånet
och tertiärlånet.

Motionens tanke är, att man genom
att ansluta stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas
belåningsregler till
dem som tillämpas av övriga här aktuella
kreditinstitut skall få en likformig
belåning och därmed även likvärdiga
kostnader och likvärdiga hyror,
oavsett vilken kreditinstitution som
lämnar bottenlån av dem som står till
buds med dylika. Det har tidigare i viss
utsträckning varit möjligt att lösa dessa
problem genom att fördjupa tertiärlånet,
men den möjligheten är nu mycket
begränsad.

Även om utskottet inte har velat gå
oss motionärer till mötes genom att
förorda en utredning av hur de berörda
kreditinstitutionerna bättre skulle kunna
fylla sin uppgift på bostadskreditmarknaden,
har utskottet ändå tänt ett
litet hopp genom att medge, att svårigheter
att anskaffa fyllnadslån under gällande
bestämmelser har uppkommit.
Utskottet anser att en bättre samordning
mellan olika låneformer bör eftersträvas,
och detta är också bostadsstyrelsens
mening. I ett yttrande över en
framställning lik denna men riktad direkt
till Kungl. Maj:t säger nämligen
styrelsen bland annat: »Det vore enligt
styrelsens förmenande av stort värde
om stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna
finge rätt att lämna underliggande
kredit intill 70 procent av
fastställda avkastningsvärden.» Detta är
också motionärernas mening.

Då nu utskottet allra sist påpekar att
frågorna är föremål för Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet och utskottet förmodar
att de i lämpligt sammanhang blir fö -

Ändringar i lagen om sterilisering

remål för utredning, vill jag helt instämma
häri och hoppas att Kungl.
Maj:t skall finna det möjligt att snarast
komma med förslag till ändring i
den riktning vi angivit.

Herr talman! Jag har icke något yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Ändringar i lagen om sterilisering

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i lagen
om sterilisering.

Första lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta motioner, nr 309
i första kammaren av herr Palme samt
nr 385 i andra kammaren av fru Sjövall.
I motionerna, vilka voro likalydande,
hemställdes, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning
om möjligheterna till ändring
av steriliseringslagen i enlighet med
vissa i motionerna angivna riktlinjer.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 309 och II: 385, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Palme och Fagerström, fru Johansson,
herr östrand, fru Löfqvist och fröken
Bergegren, vilka ansett att utskottet bort
hemställa

A) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner 1:309 och 11:385
måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning av möjligheterna
till sådana ändringar i steriliseringslagen,
att kravet å makes hörande i steriliscringsärenden
mildrades; och

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning av möjligheterna till
sådana ändringar i steriliseringslagen,
alt sterilisering på medicinsk indikation
tillätes även för män; samt

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Ändringar i lagen om sterilisering

B) att motionerna I: 309 och II: 385 i
den mån de icke besvarats genom vad
under A) hemställts icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! När riksdagen 1955 senast
behandlade förändringar av steriliseringslagen,
underströk första lagutskottet
i sitt utlåtande, att sterilisering
icke som tidigare borde betraktas som
ett »skäligen ofarligt ingrepp» utan med
stöd av de erfarenheter som vunnits
måste man gå fram »med största varsamhet,
då man använde sterilisering
som befolkningspolitiskt instrument eller
för att förebygga sociala missförhållanden»,
eftersom »sterilisering innebar
en väsentlig stympning av en
människa» och »respekten för individen»
måste kräva stor försiktighet innan
denna åtgärd tillgreps, inte minst
»med hänsyn till dess livsvariga följder».

Motionärerna vill helt instämma i
denna utskottets principförklaring, vilken
tyvärr icke fått samma pregnanta
formulering i årets utlåtande. När vi
nu formellt begär en förändring på vissa
punkter samt en vidgning av lagens
behörighet på andra områden, är avsikten
icke att därigenom uppnå en
ökad användning av steriliseringslagen,
utan tvärtom avser vi att med dessa lagförändringar
nå fram till en restriktivare
användning av lagen, i klart medvetande
om instrumentets riskfyllda
psykologiska innebörd. Båda våra motioner
har detta syfte, även om den ena
av tekniska skäl blivit knuten till abortlagen.
Jag vill därför diskutera dem i
ett sammanhang.

En av huvudpunkterna i motionerna
innebär en lagändring, som skulle tilllåta
att män steriliserades under vissa
bestämda betingelser. Redan 1955 begärdes
detta. Det betänkande, som befolkningskommissionen
lämnade 1936

och vilket låg till grund för den nya steriliseringslagen
av år 1941, utgick ifrån
samma principiella uppfattning om familjen
och om det fördelade ansvaret
mellan man och hustru, som motionerna
både 1955 och nu givit uttryck åt;
en uppfattning som icke delats av ansvariga
departementschefer, lagutskott
eller riksdag. Befolkningskommissionen
talade om »blandade indikationer»,
sammanvävda av sociala, ekonomiska,
medicinska och ärftliga faktorer, där
man icke klart kunde urskilja gränserna
mellan dem men där den sammanlagda
tyngden av dem till slut blev av »synnerlig
varaktig natur», så att »med hänsyn
till familjens välfärd och förhållanden
i övrigt skäl förelåge till sterilisering
av mannen eller kvinnan samt att
steriliseringen borde företagas å den
part som samtyckte till åtgärden».

Den vidgning motionärerna föreslog
1955 av de medicinska indikationerna
för sterilisering sammanföll med dessa
tankegångar. I sak önskade man erhålla
en motsvarighet till abortlagens socialmedicinska
indikationer, främst dess indikation
förutsedd svaghet.

Utskott och riksdag avvisade detta
med hänvisning till svårigheten att
klart bedöma varaktigheten av alla dessa
faktorer, inklusive ärftligheten, eftersom
sociala och medicinska framsteg
kunde åstadkomma förändringar i dessa
betingelser resp. bedömningar. Man
uttalade även farhågor för att en sådan
vidgning skulle innebära missbruk av
lagen i form av påtryckning från myndigheter
och instanser om ökad användning
av densamma.

Jag är fullt ense med utskottet om
dessa värderingar och instämmer helt
i de risker en sådan lagändring skulle
kunna innebära för samhället och för
individen.

Jag vill emellertid ett ögonblick dröja
vid begreppet missförhållandens varaktighet.
I praktiken ställs man inför
olösliga problem, därför att inom överskådlig
tid kan man icke ändra dessa

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

missförhållanden — de må sedan bottna
i ekonomiska betingelser för den familj
det gäller — dålig bostad, otillräcklig
inkomst att försörja en än större familj,
sjukdomstillstånd i form av nerslitning
av kvinnan m. m. eller alkoholism
och kriminalitet hos maken,
eller något annat likartat förhållande.

En faktor är av säkert varaktig natur,
nämligen den fruktsamhetsrisk som
föreligger mellan man och kvinna så
länge de lever samman, en befruktningsrisk
som tyvärr inte kan hävas av
existerande skyddsmedel, vilka framför
allt i flerbarnsfamiljer visat sig vara
klart otillräckliga. Sterilisering måste
därför tillgripas som en säker födelsekontrollmetod
i många fall, framför allt
i de fall där kvinnan tidigare erhållit
en eller flera legala aborter just på
grund av att makarna av olika skäl, inte
minst psykologiska, misslyckats med
födelsekontroll.

Många gånger skulle det vara tillräcklig
hjälp, avlastning och trygghet,
om man kunde genomföra en sterilisering
som fungerade endast i fem år och
som sedan kunde hävas. Den medicinska
vetenskapen ger oss icke detta ytterligt
önskade instrument. Steriliseringen
är livsvarig. Däri ligger dess
främsta risker. Varken abort eller sterilisering
utgör någon sorts vanlig operation.
Till skillnad från alla andra operationer
ingriper de i biologiskt djupt
grundade faktorer, i de fundamentala
betingelserna för allt liv. Även om människor
kanske upplever detta oklart,
ligger vetskapen härom djupt rotad hos
varje levande varelse. Aborter och steriliseringar
blir därför samtidigt starkt
emotionellt laddade och även starkt intellektuellt
och etiskt färgade till skillnad
från alla andra operationer utom
kastrering. För att försöka formulera
detta har jag brukat beteckna dem som
»metafysiska ingrepp». De handlar också
om individens värde och individens
integritet. Aborten är det ofarligaste av
dessa ingrepp — den är temporär och

Ändringar i lagen om sterilisering

dess skada kan hävas genom en ny graviditet.

Det är min erfarenhet från arbete
bland steriliserade män som lärt mig
detta. Under de år jag arbetat som psykiater
och främst som rättspsykiater
fick jag klart för mig hur allvarlig en
sterilisering upplevs även av de män,
som samhället valt att förakta men som
kanske delvis på grund av den genomförda
steriliseringen i hat vänt sig mot
det samhälle de lever i. Det finns ingen
anledning förmoda, att sterilisering
icke av kvinnor skulle uppfattas lika
allvarligt eller ännu allvarligare än av
männen.

Om man granskar de tabeller som
finns i utlåtandet, finner man att huvudparten
av utförda steriliseringar
drabbat kvinnor. Man har uppnått en
klar snedvridning, ty vilket skäl man
än vill åberopa enligt steriliseringslagens
indikationer — sinnessjukdom,
sinnesslöhet, asocialitet eller de risker
ännu ett barn kan innebära inte bara
för kvinnans hälsa utan för familjens
hälsa — måste orsakerna vara jämnt
fördelade mellan män och kvinnor. De
kan inte ensamt föreligga hos bara
den ena parten.

Sterilisering uppfattas fortfarande som
ett straff, en diskriminering eller som
ett invaliditets- eller sjukintyg, och
människor värjer sig av dessa skäl för
att underkasta sig ingreppet.

Det finns alltjämt en värdering hos
läkare, medicinalstyrelse och andra
samhällsinstanser, att steriliseringen
skulle vara ett utmärkt befolkningspolitiskt
instrument. Det är långt lättare att
få en sterilisering än att undvika en sådan.
De intyg man skriver till socialpsykiatriska
nämnden där man avstyrker
en sterilisering blir som regel dubbelt
så omfattande som de där man föreslår
en sådan!

Medicinalstyrelsen har i ett av sina
remissvar på s. 6 i första lagutskottets
utlåtande nr 25 angivit, att man försöker
»förmå kvinnorna att frivilligt söka

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Ändringar i lagen om sterilisering

sterilisering», så att abortlagens bestämmelse
om »under förutsättning av sterilisering»
icke behöver nyttjas. Detta
medicinalstyrelsens förfaringssätt måste
framför allt gälla de kvinnor som redan
fött något barn. Detta har nästan blivit
praxis. Även om den intygsskrivande läkaren
i intyget klart anger, att han anser
kontraindikationer föreligga, respektive
att han t. ex. på grund av en akut psykos
icke ens vågat ta upp problemet till
debatt med kvinnan för att inte riskera
en försämring av hennes grundsjukdom,
så kommer många gånger som ett brev
på posten medicinalstyrelsens begäran
att kvinnan skall kallas för diskussion
om hon icke önskar sterilisering. Detta
gäller främst de fall, där steriliseringslagen
är tillämplig men där det är tvivelaktigt
om abortlagens villkor kan åberopas.
Det förekommer emellertid också
i dessa fall. Har man t. ex. angivit att
kvinnan går sin väg, om sterilisering
kommer att ställas som villkor för abort,
kräver ändå medicinalstyrelsen detta.
Under hand har man meddelat, att man
känner sig bunden av abortlagens formulering
och därför måste göra så. Både
intygsskrivande läkare, kurator och
patient upplever detta som en påtryckning
från en statlig myndighets sida,
en påtryckning som jag vill ifrågasätta
om den skall få förekomma i ett demokratiskt
samhälle. Patienten-kvinnan
böjer sig för detta som socialpsykiatriska
nämnden uppfattar som en förfrågan
men som man ute på fältet upplever
som en order. Socialpsykiatriska
nämnden synes alltså icke vara helt införstådd
med de principer första lagutskottet
och riksdagen uttalade 1955 om
den varsamhet, med vilken steriliseringsinstrumentet
bör nyttjas.

Detta är en huvudbakgrund till de
framlagda motionerna — det gäller att
värna om den enskildes fria valmöjligheter.
Men som ofta förekommer finns
inte huvudmotiveringen uttryckt. Det
har inte funnits någon form att uttrycka
den. Första lagutskottet har avvisat kra -

vet på utredning om steriliseringslagen.
Om en sådan ändå skulle komma till
stånd borde man kanske även ta fram
det gamla abortbetänkandet från 1950
och ta upp till principdiskussion en
del av de problem som berörs där. I
Danmark är inom parentes sagt motsvarigheten
till den socialpsykiatriska
nämnden endast en rådgivande instans,
icke en bestämmande.

Utomlands har man under trycket av
den befolkningsutveckling som nu sker
börjat genomföra sterilisering också av
män. Ingreppet är mindre riskfyllt för
dem. Sjukhusresurserna i underutvecklade
länder tillåter icke samma intagning
av kvinnor på sjukhus för dessa
operationer som vi kan bjuda. Även om
själva ingreppet för kvinnans del — det
innebär en operation genom bukhålan
— har större risker då det utförs, har
ingen utrett i vilken omfattning det också
senare kan komma att medföra ökade
komplikationsrisker för henne. Steriliseringsfallen
är trots allt relativt
unga, och det är senare i livet som olika
sjukdomar såsom magsår, gallsten,
underlivssjukdomar in. in. uppträder
och kräver en andra bukoperation, som
kan kompliceras genom att man tidigare
genomfört en sådan.

När vi föreslagit sterilisering av kroniskt
sjuka män respektive av män som
frivilligt vill gå med på sterilisering,
därför att operationen är kontraindicerad
för hustruns del, just på grund av
komplikationsriskerna vid den grundsjukdom
hon kan ha — högt blodtryck,
hjärtfel, benägenhet för blodpropp
in. m. —• har detta avvisats av utskottet.
Man betraktar här man och kvinna
som två skilda individer, vilket man
aldrig gör i några andra sammanhang
när det gäller abort- och steriliseringsärenden;
man måste alltid ta hänsyn till
den belastning barn och make utgör
respektive den hjälp barnafadern kan
och vill lämna.

En utredning, som gjorts i Göteborg
och som avser över 1 000 abortärenden,

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

visar att i vart fjärde fall maken för
hustrun utgjorde en belastningsfaktor.
Med belastning menades då inte att han
övergav henne eller att det förelåg enklare
svårigheter, utan att han led av en
kronisk sjukdom, att han var invalidiserad
efter olycksfall, att han betecknades
som psykopat, att han var kriminell eller
alkoholist. Jag tror att man bör hålla
i minnet, att det är dessa sammanvävda
faktorer som skapar kvinnans
situation.

När utskottet avvisar förslaget om en
utredning beträffande sterilisering av
män i vissa bestämda fall framhåller
utskottet, att den »belägenhet kvinnan
råkat i» genom graviditeten är det avgörande
och att det i första hand är hon
som bör skonas i framtiden. När man
läser denna formulering i utskottsutlåtandet
i år, något mildrad i förhållande
till skrivningen i utlåtandet 1955, anar
man en tankegång, att det skulle röra
sig om en jungfrufödsel eller kvinnofödsel,
någonting som hon själv ensam
kunnat åsamka sig.

För utskottets ärade ledamöter skulle
jag därför i detta sammanhang vilja
framhålla, att hon hamnat i denna belägenhet
genom befruktning under ett
samlag. Om ingendera parten använder
skydd eller om ingendera steriliseras,
blir hennes »belägenhet» omigen snart
densamma. I eminent mening är man
och kvinna oförenligt ett i det ögonblick
ett barn skapas. Hon är tillika då passivt
mottagande part och mannen aktivt givande
— man må sedan diskutera rollfördelningen
mellan könen i andra sammanhang
och med andra utgångspunkter.
Egentligen borde i detta sammanhang
befolkningskommissionens riktlinjer
klart gälla: den som vill bli steriliserad
bör få bli det. Då har man fördelat
det oundvikliga ansvar som ligger i
ett barns tillblivelse. Nu står mannen för
ansvaret och den glädje, som barnet
kan ge upphov till när det är önskat.
Enligt utskottet bör lian slippa ifrån
detta ansvar då barnet är oönskat; kvin -

Ändringar i lagen om sterilisering

nan skall då alltfort ensam bära det.
Det är hon som är skuld till att hon
blev gravid.

Att försöka föreslå att alla män som
fullständigt frivilligt och i klart medvetande
om operationens innebörd —
och det är detta frågan gäller — skulle
få rätt till sterilisering, ansåg vi ogenomförbart,
även om det vore principiellt
riktigt och äntligen skulle innebära
de rätta möjligheterna att angripa
det komplicerade ansvarsförhållande
som uppstår då ett icke önskat barn
kommit till. Vi har därför begränsat
oss till att begära, att där maken är orsak
till hustruns nedslitning genom
kronisk sjukdom respektive där han frivilligt
vill genomgå en sterilisering därför
att den är kontraindicerad för hennes
del, skulle han kunna steriliseras.

Nu är steriliseringslagen genom den
tillämpning den fått en snedvriden kvinnosaksfråga,
rymmande icke demokratiska
angreppspunkter på henne. Om
man klart utsade att problemet var ömsesidigt,
tror jag att man skulle kunna
häva den diskriminering lagen fortfarande
innebär och som lever i klara
minnesbilder bland människorna. Man
skulle då få en öppnare, rättvisare och
riktigare utgångspunkt. Kvinnan skulle
få i samförstånd med mannen — det
samförstånd utskottet i övrigt värnar
så mycket om — fördela ansvarsbördan
för framtiden. Jag tror att man då
äntligen skulle nå fram till att steriliseringsoperationen
betraktades och accepterades
som en under överskådlig
tid nödvändig, definitiv födelsekontroll.
En rad psykologiska skadeeffekter
skulle kanske därigenom kunna
hävas.

Man skall inte i första hand eftersträva
att misskötsamma, aggressiva och
primitiva män skulle acceptera en sterilisering,
trots att indikationerna enligt
nuvarande lagstiftning gäller för
dem. Det är ogenomförbart på grund av
dessa mäns attityd. Det måste vara kloka,
normala män med ansvarskänsla,

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Ändringar i lagen om sterilisering

som i första hand skall ta ställning till
detta problem, och därför måste åt denna
typ av män genom en lagändring
ges möjlighet att få bestämma. Det är
detta utskottet inte har velat tillstyrka
en utredning om.

Utskottet har vidare avvisat förslaget
om att steriliseringslagens uttryck att
maken »skall» höras ändras till abortlagens
uttryck att han »bör» höras. I
fråga om motiveringen ber jag att få
hänvisa till de motioner som väckts. Utskottet
har missförstått vad saken gäller,
ty det har i sitt utlåtande sagt, att
ett yttrande inte kan avtvingas maken.
Frågeställningen gäller icke detta. Den
gäller den situation, när kvinnan av
olika skäl icke vill eller vågar tillåta att
maken höres.

För övrigt föreligger stora tolkningssvårigheter
från medicinalstyrelsens sida
om hur detta skall ske. Vi har till
och med varit med om en situation, där
mannen var internerad men medicinalstyrelsen
icke ansåg sig kunna ta upp
steriliseringsfrågan, eftersom mannen
hade avstyrkt. Detta har också hänt i
andra sammanhang. Det råder så stora
oklarheter beträffande tillämpningen på
denna punkt, att den borde utredas ytterligare.
Det väsentliga — och det
tycks heller inte utskottet ha förstått —
är att om klara medicinska indikationer
för en abort och för en samtidig sterilisering
föreligger, kan på grund av
denna ordalydelse om att maken »skall»
höras, ärendet icke ens upptagas till
prövning av medicinalstyrelsen i de fall
där detta hörande icke kommit till
stånd. Ärendet faller alltså under bordet,
och oavsett kvinnans sjukdom
måste hon föda barnet. Det är en orimlighet
att kvinnan, om det finns medicinska
indikationer — och det är det
motionerna talar om — inte skall äga
rätt att få dessa prövade, vilket alltså
inte sker nu.

Jag vill också nämna något om vad
första lagutskottet sagt i sitt utlåtande
nr 25 om abortlagen. Också där syftar

vi till att i minskad omfattning använda
steriliseringsinstrumentet. Jag
har redan i motionen citerat uttalandet
om att det skulle vara stötande, att dessa
kvinnor skulle återkomma gravida på
nytt, och då sagt att det icke kan vara
mera stötande än när andra kvinnor
blir gravida. Medicinalstyrelsen har
sagt, att det i förra fallet gäller en eugenisk
bedömning, som är ständigt bestående.
I det andra fallet gäller det en
medicinsk bedömning från fall till fall.
I det sammanhanget vill jag understryka,
att det aldrig funnits någon enhetlighet
i bedömningen i fråga om abortfall,
icke ens i fråga om ärftliglietsrisker.
Vill vi granska det material vi äger,
kommer vi snart underfund med detta.

Vad vi avsett är att samma hänsyn,
samma omsorg och samma varsamhet
skall visas de kvinnor, vilka är ärftligt
belastade eller asociala, som visas friska
kvinnor med en betydligt större motståndskraft
mot påfrestningar. Vi vill
alltså att den principlinje som nu följs
för friska kvinnor — att man först genomför
en abort, så att kvinnan får
uppleva vad detta innebär, och därefter,
om hon återkommer gravid, tar upp
till diskussion huruvida hon skall genomgå
sterilisering — skall gälla även
för den andra gruppen kvinnor, och vi
menar att denna varsamhet där är än
mer befogad, eftersom de psykologiska
skadeverkningarna inom denna grupp
är större.

Jag vill också påpeka att det finns ett
mycket stort gap mellan abortindikationer,
steriliseringsindikationer och
adoptionsmöjligheter. Detta måste man
tänka på när det gäller fall, då kvinnor
föder sitt barn just för att steriliseringsvillkor
ställts. Samma toleranta — eller
om man så vill strikt vetenskapliga —
syn på ärftlighetsrisker som föreligger
hos en medicinsk instans föreligger icke
inom barnavårdsnämnderna, där man
har andra värderingar. Det har många
gånger hänt att man inte kunnat få barn

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

adopterade, utan de har förblivit barnhemsbarn.

Jag vill även poängtera, när man begär
en utredning om dessa förhållanden,
att medicinalstyrelsens material täcker
endast ungefär hälften av alla abortocli
steriliseringsärenden, därför att den
andra hälften av framställningarna avslås
redan på rådgivningsbyråerna, och
handlingarna blir alltså inte insända
till Stockholm. Tar man enbart medicinalstyrelsens
material får man en skev
bild. Ville man ha fullständiga uppgifter
borde man gå till pastorsämbetena
och se hur många kvinnor som — efter
att någon gång ha varit på en rådgivningsbyrå
— fött barn. Det är fullständigt
riktigt som Kuratorsföreningen antar,
att en hel del av kvinnorna aldrig
vågar återkomma.

Vi har också begärt att om medicinalstyrelsen
skall vara instans och en decentralisering
inte skall genomföras, bör
alla ärenden bedömas av medicinalstyrelsen.
Skälet är delvis att psykiatriska
indikationer inte skall ha en annan värdering
än kroppsliga — att de båda slagen
av indikationer alltså skall komma
i paritet med varandra. Några av de allvarligaste
bakslag efter sterilisering som
jag upplevt har drabbat s. k. tvåläkarutlåtanden
på kroppslig indikation, där
man bortsett från de psykologiska skador
steriliseringen har givit upphov
till.

Herr talman! När det gäller exempelvis
strafflagen har grundprincipen varit
att hellre fria än fälla. Abort- och
steriliseringslagarna har i vissa bestämda
fall kommit att bli strängare än
strafflagen, och det är detta vi vill ha
upptaget till utredning. Om riksdagen
stannar för att begära en utredning, hoppas
jag att statsrådet Johansson inte begraver
kravet i samma skrivbordslåda,
där 1950 års abortutredningsbetänkande
ligger, utan att han utfärdar direktiv
och i dessa tar hänsyn till allt vad som
framförts under debatten och i utlåtandet.
Jag slutar med att yrka bifall till

Ändringar i lagen om sterilisering

den reservation, som knutits till första
lagutskottets utlåtande nr 24, medan jag
i fråga om utskottets utlåtande nr 25 inte
har något yrkande.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Fru Sjövall valde att
diskutera båda de utskottsutlåtanden,
som föreligger i abort- och steriliseringsfrågorna.
Jag skall inte göra det,
eftersom motionärernas krav i utlåtandet
nr 25 godtagits i största utsträckning.
Där har utskottet tillstyrkt att en
utredning kommer till stånd. Jag håller
mig därför till det första ärendet,
nämligen utskottets utlåtande nr 24 om
steriliseringen.

Det är i tre avsenden som motionärerna
vill ha steriliseringsbestämmelserna
ändrade. De vill dels att tvångsföreskriften
om makes hörande vid ansökan om
sterilisering skall mildras, dels att möjlighet
skall beredas mannen att låta sterilisera
sig vid svaghet hos hustrun samt
slutligen att alla steriliseringsärenden
skall ställas under medicinalstyrelsens
beslut och att de s. k. tvåläkarintygen
därmed skall upphöra att existera. Det
sistnämnda önskemålet har emellertid
icke upptagits av reservanterna, varför
det icke finns anledning att här närmare
gå in på detta.

I 3 § av steriliseringslagen finns den
bestämmelsen intagen, att tillstånd till
sterilisering av gift person icke får
lämnas av medicinalstyrelsen utan att
maken bereds tillfälle att yttra sig. Bestämmelsen
har tillkommit av det skälet,
att man har ansett att en i äktenskapet
så viktig fråga som begränsning av
möjligheterna att skaffa barn inte ensidigt
skall avgöras av den ena maken
utan möjlighet för den andre att påverka
beslutet. Men det är att märka — och
det vill jag ytterligare understryka —
att det icke föreligger vetorätt för någon
av makarna. Bestämmelsen har i
själva verket inte vidsträcktare betydelse
än att den omöjliggör en sterilise -

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Ändringar i lagen om sterilisering

ring utan den andre makens vetskap.
Fru Sjövall sade ju nyss att hon också
var införstådd med detta.

Motionärerna och fru Sjövall i sitt
föregående anförande har velat göra
detta till en kvinnofråga. Tyvärr har
en del av organisationerna, som fick
yttra sig i ärendet, också uppfattat saken
på samma sätt. I utskottet däremot
har man icke fattat saken så. Kvinnan
står icke i beroendeställning på det
sätt, som fru Sjövall har velat göra gällande.
Skulle bestämmelserna på detta
område helt upphävas, skulle det naturligtvis
uppkomma fall, där mannen läte
sterilisera sig utan hustruns vetskap.
Jag skall strax återkomma till detta —
det kan bli en följd av de ändringar som
föreslagits. Motionärerna anser emellertid
inte att möjligheterna för maken att
yttra sig skall borttagas generellt utan
vill endast ha vissa uppmjukningar i
bestämmelserna om att medicinalstyrelsen
i fråga om hemskild make skall inhämta
den andra makens mening.

Det är klart att man kan tycka, att om
söndringen i ett äktenskap fortskridit så
långt att makarna lever under hemskillnad,
finns det inte skäl att anföra samhörigheten
makarna emellan som ett
motiv för att bådas mening skulle inhämtas.
Men det är ju så, att hemskillnad
leder inte bara till skilsmässa utan
i ett icke oväsentligt antal fall till fortsatt
äktenskap — ja, ibland t. o. m. till
en lycklig samlevnad i fortsättningen.
Ett hinder för den gynnsamma utvecklingen
skulle uppstå, om under hemskillnadstiden
den ena maken steriliserats
utan den andras vetskap. Antag att
kvinnan under hemskillnadstiden steriliserats
och hon sedermera kommer i
djup ånger över detta — det är inte alls
ovanligt att så sker. Då måste hennes
depression öka i hög grad genom att
hon låtit företaga ingreppet utan makens
hörande. Detta kommer att mycket
försvåra, ja, kanske rent av omöjliggöra
ett fortsättande av äktenskapet, som
måhända just för kvinnan skulle ha in -

neburit räddningen undan en mental
sjukdom. I den mån man tänkt sig att
en lagändring framför allt för den
kvinnliga parten skulle betyda befrielse
från tvång, är det inte alls osannolikt
att följden i stället blir den rakt
motsatta. Dessa skäl har gjort att utskottet
inte har velat medverka till den
ifrågasatta lagändringen.

Det nu anförda, herr talman, sammanhänger
med det andra av motionärernas
önskemål, nämligen att lagen
skall ändras så att det blir möjligt för
mannen att sterilisera sig i hustruns
ställe, om en sterilisering av henne eljest
skulle vara tillrådlig för att skydda
henne mot ytterligare barnsbörd. Det
gäller alltså den medicinska indikationen.
Om nu motionärernas synpunkter
i båda fallen vunne beaktande så skulle
följande situation mycket väl kunna
uppstå. Slitningar som leder till hemskillnad
uppstår inom ett äktenskap på
grund av att mannen inte vill låta sterilisera
sig i hustruns ställe. Med hänsyn
till den stora betydelse denna fråga
har enligt motionärernas uppfattning
skulle en dylik hemskillnadsorsak inte
vara osannolik. Under hemskillnadstiden
ändrar han sig emellertid och låter
företaga ingreppet men avstår från att
i förväg meddela hustrun sin ändrade
inställning, och hennes yttrande infordras
heller inte av medicinalstyrelsen.
När det är klart meddelar han henne
vad som skett och framhåller, att det
inte finns något hinder för dem längre
att fortsätta äktenskapet. Men det är
just vad som finns, ty under tiden har
hon träffat en annan man och hon har
ingen lust att återupptaga samlevnaden
med sin make utan vill att skilsmässodom
skall avkunnas efter hemskillnadsårets
slut. Vad har nu resultatet blivit?
Jo, att mannen har blivit steriliserad,
vilket ju måste vara till nackdel för honom
vid ett eventuellt kommande äktenskap,
under det att kvinnan, hans
förutvarande hustru, fortfarande är
oskyddad mot barnsbörd. Vidhåller hon

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

sin förutvarande uppfattning om steriliseringen,
så skulle det betyda, att hon
kommer att ställa samma krav även på
sin nye make, om hon gifter om sig.

Det anförda visar hur svårt det är att
ändra lagen om sterilisering utan att
det medför orimliga konsekvenser. Utskottet
har diskuterat möjligheterna för
en helt förutsättningslös utredning men
har funnit, att en sådan inte kan leda
fram till något resultat — i varje fall
inte ett resultat som kan tillfredsställa
motionärerna — och har därför funnit
det meningslöst att föreslå en dylik. En
utredning måste ha det syftemål som
anges i motionen och en sådan har utskottet
inte ansett sig kunna tillstyrka.

Nu är det också så att olägenheterna
med den nuvarande lagstiftningen inte
är så stora att de motiverar ändringar,
vilkas konsekvenser kan bli ännu otrevligare.
Jag skall ta ytterligare ett exempel:
Två unga makar lever i ett lyckligt
äktenskap, men hustrun drabbas av
en varaktig ohälsa som gör det riskfyllt
för henne att få barn. Hon är emellertic''
rädd för att underkasta sig en sterili
sering, varför maken, som är djupt fästad
vid sin hustru, gör det i hennes ställe.
Hennes sjukdom leder dock så småningom
till döden. Maken är ännu ung
och har livet framför sig, men han är
för alltid avstängd från möjligheten att
i ett nytt äktenskap få barn. Det är ett
ganska grymt offer som lagen då tilllät
honom att göra och som blev meningslöst.

Utskottet har inte kunnat komma
fram till någon annan uppfattning än
det hade 1955, då en liknande framställning
gjordes. .lag kan försäkra fru
Sjövall att vi verkligen har diskuterat
detta grundligt. Personligen kan jag säga
fru Sjövall, att jag gärna skulle ha
velat, att man kunnat åstadkomma bestämmelser,
varigenom vissa av de nackdelar
för kvinnan, som fru Sjövall pekat
på, skulle ha blivit undanröjda, men
jag har inte kunnat finna någon väg att
nå detta resultat. Utskottet liar som

Ändringar i lagen om sterilisering

sagt trots ingående diskussion inte kunnat
komma fram till en ändrad uppfattning
om denna sak.

Sterilisering av medicinska skäl skall
inte göras annat än på den make, vars
tillstånd nödvändiggör ingreppet, och
av biologiska skäl måste det ju så gott
som alltid bli hustrun. Inför man möjlighet
också för mannen att sterilisera
sig i det nu berörda avsendet, utvidgar
man högst väsentligt det område som
bestämmelserna avgränsar. Utskottet
finner detta icke lämpligt, särskilt med
hänsyn till att de fall, som verkligen
kunde vara behjärtansvärda, inte alls
komme att påverkas av lagändringen,
vilket fru Sjövall både i motionen och
i sitt anförande understrukit. De män
som verkligen skulle behöva steriliseras
kommer inte att lämna sitt medgivande,
och detta har även erkänts av motionärerna.
Dessa föreslår inte tvång. Utvidgade
möjligheter till sterilisering kan
inte vara den rätta vägen när det gäller
att komma till rätta med de problem
av social och medicinsk natur som onekligen
är intimt förbundna med den äktenskapliga
samlevnaden.

Herr talman! Jag vill med det anförda
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Det är riktigt att lagen
genom den utformning den fått har
blivit en kvinnofråga. Genom de förändringar
vi föreslår vill vi få fram
att den blir en gemensamhetsfråga. Den
skall inte på något sätt vändas till att
bli en manlig fråga med ny snedbelastning
som följd.

Om man vill genomföra förändringar
och förbättringar, måste man ju börja
i den mest positiva ändan och gå via
de kloka männen. Det är ingen ovanlighet
att när kvinnor är gifta med alkoholiserade
och sjuka män tvingar
man kvinnorna att genomgå en sterilisering,
därför att man vet att de blir gravid:!
på nytt och detta vill man för -

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Ändringar i lagen om sterilisering

hindra. Eftersom det aldrig kan tas upp
till diskussion, huruvida steriliseringen
inte skulle kunna ske av mannen i stället,
ligger trycket psykologiskt på kvinnan,
från mannens, från samhällets och
från läkarnas sida, och det blir hon
som blir steriliserad. Om en sådan kvinna
är gift med en man, som antingen
dör i kräfta eller av någon hjärtsjukdom
eller som interneras på lång tid och hon
blir skild från honom, är det då inte
grymt om hon hunnit bli steriliserad
kanske vid 25 års ålder — det är ingen
ovanlighet — när hon sedan kanske vill
gifta om sig med en hygglig och skötsam
man? Är inte det grymt, att hon då
inte kan få barn?

Det är för att undanröja den formen
av grymhet som vi vill ha diskussion
kring denna fråga. Jag vill klart framhålla,
att vi inte alls önskar ett upphävande
av villkoret att mannen skall höras,
utan han bör höras. I motsatt fall
bör naturligtvis kvinnan höras, om
mannen skall steriliseras. Men medicinalstyrelsen
kan nu inte alls ta upp
dessa ärenden till bedömning, om mannen
inte höres. Medicinalstyrelsen kan
inte säga »vi underlåter att höra honom,
därför att det finns vägande skäl
för att inte göra det», ty ärendet blir
inte insänt till medicinalstyrelen. Och
skulle det av misstag bli insänt, skickas
det tillbaka. Det blir inte behandlat.
Detta måste väl ändå vara en avvita
ordning, om kvinnan har en allvarlig
sjukdom, som klart indicerar sterilisering.

I alla steriliseringsfall gäller dock att
först när man kommit fram till att situationen
av olika skäl är varaktigt dålig
föreslås en sterilisering. Även om
makarna är hemskilda och hemskillnaden
sedan återgår, är situationen
lika varaktigt dålig, därför att steriliseringsindikationen
fanns när kvinnan
sökte sterilisering, och den kommer att
finnas kvar, även om makarna återupptar
samlivet. Om man då talar om för
mannen, varför steriliseringen blivit

genomförd, kan han säkerligen acceptera
detta, därför att orsaken till den
fanns vid den tidigare tidpunkten.

När kvinnan varit otrogen under
hemskillnadsåret men behovet av ingreppet
alltfort finns hos henne, fastän
en annan man är barnafader, måste
man ha rätt att uppta detta till prövning.
Men det får man inte på grund
av lagens nuvarande utformning.

Alla dessa förhållanden är värda en
utredning för att undanröja de missförhållanden
som kan uppstå. Detta har
utskottet missförstått. Vi vill inte på
något sätt förenkla frågan. Vi vill endast
ta bort de felaktigheter som varje
lag har. När det i den praktiska tilllämpningen
visar sig, att felaktigheter
finns, skall man plocka bort dem undan
för undan. Vi har inte föreslagit
några bestämda förändringar utan en
utredning av vilka förändringar som
är möjliga att genomföra utan att någon
part, vare sig man eller kvinna,
blir otillbörligt skadad av de förändringarna.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag förstår fru Sjövalls
indignation när det gäller dessa ansvarslösa
alkoholiserade män, vilkas
hustrur kommer i ett mycket besvärligt
läge. Men, fru Sjövall, vi kommer
aldrig att kunna få dem att frivilligt
sterilisera sig, utan då måste vi tillgripa
tvångslagar. Och så långt har inte
fru Sjövall syftat varken i sin motion
eller i sitt anförande nyss. Så långt kan
vi helt enkelt av olika skäl inte gå, som
jag ser saken. Det är inte heller det
som denna fråga gäller, utan den gäller
den frivilliga steriliseringen, och den
är fullkomligt betydelselös när det gäller
dessa asociala eller till hälften asociala
män.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels oek på bifall till den vid ut -

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

låtandet fogade reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fru Sjövall begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 89
ja och 89 nej, varjämte 24 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Då sålunda de avgivna rösterna voro
lika delade, nedlade herr förste vice talmannen
i rösturnan en ja-sedel och en
nej-sedel, varefter på herr förste vice
talmannens anmodan fröken Vinge ur
urnan upptog den ena av dessa båda
sedlar; och befanns denna innehålla nej.
Kammaren hade alltså i enlighet med
nej-propositionens innehåll bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr talmannen återtog nu förhandlingarnas
ledning.

§ 15

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagen om avbrytande
av havandeskap.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Förordning om mopeder m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om mopeder m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Eftersom jag vid fjolårets
riksdag väckte en motion med
exakt samma syfte som det regeringsförslag
som nu ligger på riksdagens
bord, enhälligt tillstyrkt av utskottet,
är det för mig angeläget att uttala min
tillfredsställelse över att frågan har
förts fram på det sätt som här skett
genom Kungl. Maj:ts försorg. Jag vill
så mycket mer energiskt göra denna
reflexion som utskottet i fjol visserligen
sade sig i sak dela tanken, men
ändå — trots att det redan då förelåg
sakkunnigutlåtande — ställde sig tveksamt
till en särskild försäkringsform
för mopedister. Därutöver vill jag bara
tillägga att det torde vara riktigt att antalet
olyckor, förorsakade genom mopeder,
är relativt litet, men man kan inte
därav dra den slutsatsen att det inte
skulle vara nödvändigt med en särskild
försäkringsform; skadeverkningarna
har nämligen i många fall bevisligen
varit mycket stora.

Slutligen vill jag ge departementschefen
en liten blomma både för det initiativ
som han här tagit och för det relativt
enkla och praktiska grepp på
hela frågan om tillvägagångssättet och
övergångsbestämmelserna som propositionen
innebär. Vad som nu kommer
att beslutas innebär ett steg i rätt riktning
när det gäller att öka trafiktryggheten
här i landet, och jag vill såsom
fjolårsmotionär uttala min tillfredsställelse
över det som i år sålunda sker.

Vidare anfördes ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

§ 17

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om renmärken,
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Ändring i lagen om ersättning för mistad
fiskerätt m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av motioner om
ändring i lagen om ersättning för mistad
fiskerätt m. m.

Tredje lagutskottet hade behandlat
fyra i riksdagens andra kammare väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 264 av herr Levin, nr 285 av herr
Svensson i Krokstorp m. fl. samt nr 596
och 597 av herr Lundberg.

I motionen 11:264 hemställdes, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring
av lagen om ersättning för mistad fiskerätt,
att i lagens första paragraf såsom
ett tredje stycke tillfogades: »Vid ersättnings
bestämmande skall beaktas ej blott
den förlust av fiskerätt som ägaren vidkännes
utan även den utvidgning av
rätten till fritt eller enskilt fiske som
ägaren må hava vunnit.»

Motionen 11:285 gällde strandägares
rätt till ersättning för utredningsarbete
m. m. i samband med ansökan om ersättning
för mistad fiskerätt. I motionen
yrkades, »att riksdagen måtte besluta
att samma rätt till ersättning för utredningsarbete
och liknande förberedelser
för domstolsbehandling må tillerkännas
strandägare, som styrkt sig ha i laga
ordning ansökt om ersättning för mistad
fiskerätt som Kungl. Maj :t beslutat
eller kommer att besluta i fråga om de
för kronans räkning utsedda fiskesakkunniga
och övriga experter, samt att
ersättningarna skall utgå ur förslagsanslag
till Ersättning till strandägare
för mistad fiskerätt som redan av riks -

dagen beslutats eller framdeles kan komma
att beslutas».

I motionen II: 596 yrkades dels avslag
å Kungl. Maj ds förslag att i ersättning
till strandägare för mistad fiskerätt
m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 5 000 000 kronor, dels
att riksdagen måtte »hos Kungl. Maj :t
hemställa om förslag snarast möjligt om
ett övertagande av de vatten- och fiskerättsområden
som till fullo är betalda
till dem som krävt ersättning för intrång
i fiskerätt».

I motionen 11:597 anhölls, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t hemställa
»dels att de förutsättningar som riksdagen
knöt till lag om gräns mot vatten
angående rätt för alla medborgare att
få nyttja vattenområde blir respekterade,
dels om utredning angående en begränsning
av bolagens och större jordägares
dispositionsrätt till fauna, flora
och vattenområden och eventuellt ett
överförande till samhället av markområden
då de icke utgör råvarukälla till industriell
verksamhet inom området samt
skapande av ett effektivt skydd för att
skär och holmar efter kusten icke ockuperas
av bolag och andra till förfång
för allmänhetens rekreation och trivsel».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t såsom sin mening giva till
känna vad utskottet anfört i anledning
av motionen II: 264;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t såsom sin mening giva till
känna vad utskottet anfört i anledning
av motionen 11:285;

C. att motionerna 11:596 och 11:597
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det ärende som vi nu
skall behandla, frågan om ersättning för

Fredagen den 22 april 1960 Nr 13

Ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

s. k. intrång i fiskerätt, har ju varit aktuellt
alltsedan det år 1950 lagstiftades
om gränsdragning mot vatten och ändringar
i fiskerättslagen genom de beslut
som riksdagen då fattade. I diskussionerna
om denna sak visade man en
ganska ljusblå syn på möjligheterna att
i praktiken genomföra lagstiftningen på
ett riktigt sätt. I och med att människorna
hade fått ökad fritid och större
möjligheter att komma ut i naturen och
tillgodogöra sig dess olika värden, var
det emellertid mycket betydelsefullt att
vi såg till att inte lagstiftarna i ett av
departementen, då det gällde exempelvis
en sådan sak som gränsdragningen
mot allmänt vattenområde, vidtog åtgärder
som skulle slå sönder vad vederbörande
i socialdepartementet och
andra departement hade försökt åstadkomma.

Det sades vid detta tillfälle år 1950,
att lagen skulle innebära vissa värden.
Jag vill emellertid konstatera, att det
tvärtemot alla uttalanden har visat sig,
att min, som det kanske då tycktes, pessimistiska
uppfattning om lagen har vida
överträffats av verkligheten. Man
frågar sig i dag, om det i justitiedepartementet
år 1950 inte fanns någon person,
som ägde kunskap i frågan om
gräns mot vatten eller i fiskerättsfrågor.
Man undrar, om justitiedepartementet
endast var en sorts befordringsdepartement
utan ansvar för de lagar, som
det presenterade riksdagen. Förvisso
är det många ute i de svenska bygderna
som ställer sig den frågan i dag. Vad
tror damerna och herrarna att en 95-årig änka tänker, när hon får några tusenlappar
för intrång i fiskerätt, fastän
hon aldrig i sitt liv har fiskat och inte
hennes man heller? Vad gör en sådan
människa för reflexioner, när hon ser,
att staten bär ger ut miljon på miljon,
medan man när det gällt andra frågor,
som för henne varit viktigare, nämligen
sjukvårdsfrågor och liknande, har sagt:
»Vi har icke pengar till att klara det
hela»?

6 — Andra kammarens i>rotokoll 19C>0. Nr

Resultatet är också anmärkningsvärt;
det har blivit som jag förutspådde redan
år 1950. Enligt en tidningsuppgift
har bolagen i det län jag representerar
tagit ut en halv miljon kronor i ersättning
för s. k. intrång i fiskerätt. Samtidigt
har det visat sig, att andra har
beräknat ersättningen inte efter det intrång
de själva har lidit utan efter det,
som en fiskare eventuellt skulle ha drabbats
av. Detta har inneburit att enskilda
i anmärkningsvärd utsträckning har
uppburit ersättningar.

Det berättades mig i förra veckan att
en viss stor jordägare av hänsyn till
ersättningsberäkningarna hade bestämt
att hans arrendatorer skulle sägas upp.
Han hade velat ordna något slags skenarrende
som gjorde det möjligt för denne
store godsägare, som troligen var
ägare till all marken tack vare ett visst
förfarande 1881, att få sin ersättning
höjd. När arrendatorerna vägrade att
vara med på de anordningar han hade
tänkt ut fick de finna sig i att jordägaren
sade upp arrendekontrakten, trots
att dessa människor några hundra år
haft fiskerätt där och likaså sina fiskebodar.

Hur man bär sig åt bland de stora
jordägarna kan man finna också av
vad som företagits av general Knut Erik
Wilhelm Söderhielms dödsbo och kapten
Carl Emil Tottie — namnet förefaller
litet bekant. Dessa som är delägare
till Långvinds bruk har i ersättning fått
299 925 kronor, om man lägger på räntan
ungefärligen 402 000 kronor för s. k.
intrång i fiskerätt.

Man lägger även märke till att tack
vare att ett visst domslut i högsta domstolen
i en tvist om räntan på ersättningen,
där räntan fastställdes till en
procent lägre än vad som motparten yrkade,
så kunde staten spara bara i räntor
18 miljoner kronor.

Det är, herr talman, också en del
andra underligheter som har inträffat.
I exempelvis Uppland har under det
senaste året ett bolag, Korsnäs aktiebo 13 -

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

lag, varit på krigsstigen. 1950 sade jordbruksministern
att det var alla människor
förbehållet rätt att nyttja alla vatten
i detta land, men Korsnäs aktiebolag
har visst egna lagar, och riksdagens möjlighet
att stifta lag förefaller vara rent
formell. Riksdagen tror att den har lagstiftningsrätt,
men andra krafter har
makt att sätta det vi har beslutat ur
spel. Inte minst bolagen har utnyttjat
dessa möjligheter på hänsynslöst sätt.

Vad tror herrarna och damerna att de
cirka 600 människorna i en socken i
Uppland sade när de en dag plötsligt
ställdes inför påbudet att deras farkoster
skulle forslas bort från den sjö där
de legat och att alla fasta anordningar
skulle avlägsnas från bolagets mark och
alla båtplatser friställas. Om en farkost
låg på bolagets mark, förklarades det,
skulle bolaget vidtaga åtgärder för att
få den bortforslad. Bolaget, Korsnäs aktiebolag,
äger huvuddelen av all mark
i bygden. Den sjö striden gäller har i
alla tider nyttjats av bygdens befolkning.
Sjön utgör jämväl del av en kyrklig
samfällighet. Allt detta nonchalerar
bolaget i vetskap om att bolaget, om
det nu sänder ut ett dekret att det rår
om alltsammans, sedan får möjlighet att
utöva den påtryckning lagen icke ger
bolaget möjlighet till.

Förra veckan var jag i Hållnäs socken,
en socken där det inte finns någon
som helst industri, bara jordbruk. Korsnäs
aktiebolag har vid ett vatten som
är samfälld egendom behagat uppsätta
skyltar av det här slaget:

(Demonstration)

»Varning.

Olovligt fiske tolereras ej och föranleder
polisanmälan.

Korsnäs aktiebolag.»

Detta har bolaget gjort utan att rådfråga
någon annan som har rätt i detta
vatten.

Jag hade tillfälle att möta samtliga
jordbrukare ifrån tre byar där i förra
veckan. De uttalanden som då gjordes
var ganska fräna. I de sjöar som bola -

gets förbud avser har befolkningen haft
fisket gemensamt sedan urminnes tid.
Nu säger bolaget att det skall vara punkt
och slut med ortsbefolkningens fiske
och tar rätten i egna änder och stänger
ut dessa jordbrukare.

Jag kan mer än väl förstå Korsnäsbolagets
motiv. Bolaget har inte någon
industri i Uppland men däremot stora
skogs- och vattenområden och annan
mark. Det kan nu driva en jobbarpolitik
i fråga om tomtmark. Det försöker
systematiskt göra livet så surt som möjligt
för de små bondbyarna och vidtager
åtgärder för att göra det så odrägligt
att bo där att folk flyttar därifrån.
Kan det vara lämpligt att bolagen skall
få fortsätta på samma sätt som hittills?

Jag skulle kunna anföra en hel del
olika praktiska följder av lagen men det
finns ingen anledning att gå in mera
på detta. Lagen är en juridisk skandal.
Jag vågar också säga att om man skulle
erinra om Pettersson & Bendel eller
Ebberöds bank i det här sammanhanget
så vore det mer än väl befogat och icke
någon som helst överdrift.

Jag har vid olika tillfällen försökt ta
upp problemet till diskussion. Det har
dock visat sig omöjligt att få rättelse.
Det är nämligen den s. k. expertisen
som avger utlåtanden — i detta sammanhang
har det visat sig, att de som
avgett utlåtande till utskottet är parter
i saken. Man frågar sig om det ändå är
lämpligt att bygga ett utskottsutlåtande
på partsomdömen.

Nu kan man fråga sig vad det kan
betyda, om svenska staten ger ut 200
miljoner kronor. Den har ju så gott om
pengar! Visst har staten gott om pengar.
Men det verkar ibland som om den inte
skulle ha det. Jag har röstat för inrättandet
av läkartjänster för att förhindra
dödsfall på grund av läkarbristen.
Detta har man emellertid inte haft råd
till. Jag har talat för en ökad utbildning
av sjuksköterskor, men det har man inte
haft råd till. Jag har talat för än det
ena, än det andra. Man säger bara att

Fredagen den 22 april 1960 Nr 13

Ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

det statsfinansiella läget är så och så,
och att vi inte har råd.

År 1950 sade man att detta skulle
kosta högst 3 miljoner kronor. Det är
då underligt att man nu skall vara med
om att ge ut 5 miljoner kronor och
därmed vara uppe i 16 miljoner sammanlagt.
Denna dans kommer kanske
att fortsätta. Kostnaderna stiger kanske
till 100 eller 200 miljoner kronor. Detta
är eu orimlig politik. De människor —
sakkunniga, jurister och andra — som
kunde felbedöma läget så 1950 och gentemot
mig använda ganska starka ord,
de borde ändå själva få ta ansvaret. Det
är ju ändå jurister, som i olika sammanhang
haft möjligheter till att vid
senare tillfällen bedöma och pröva
detta.

Även en annan sak har aktualiserats
i detta sammanhang. Ute i de svenska
bygderna har vi haft s. k. bygdevägar.
Vi har haft sådana vägar som nyttjats
i hundratals år. Nu har helt plötsligt
bolagen kommit på att stänga även dem.
Man har naturligtvis förbättrat vägarna,
det är riktigt. Det har varit nödvändigt
med tanke på lastbilstrafiken.
Så sätter man emellertid upp skyltar
på olika håll och säger ifrån, att vägen
är förbjuden för den och den trafiken.
Vad man har för rättsgrund för detta
vet jag inte. Eftersom även andra än
riksdagen bestämmer vad som är lag
och hur lagen skall tolkas, så är det som
skett kanske riktigt ur deras synpunkt.
Dessa bestämmelser är dock orimliga
och det borde ändå vidtas åtgärder för
att lägga detta till rätta.

I motionerna nr 596 och 597 har jag
tagit upp några synpunkter. Jag yrkar
avslag på dessa 5 miljoner kronor som
statsrådet begärt till hjälp åt bolag och
andra »nödställda» människor i detta
land. Jag tycker att dessa fått tillräckligt
och inte skall ha mera.

Jag har också tagit upp en annan
principiell fråga. Vid Upplands kust
har bolagen tagit ut en halv miljon kronor.
Vi har mer än tillräckligt betalt

dessa vattenområden. Vi har betalt mer
än dubbla den summa som exempelvis
ett jordbruk kostat. Då borde väl staten
se till att äganderätten till dessa vattenområden
överförs i statens ägo.

Jag skulle också vilja ställa en annan
fråga. Ett bolag fick 92 000 kronor. Bolagets
huvudsakliga vattenområde, som
man gjort s. k. intrång på, består av ett
timmermagasin. Detta finns fortfarande
och lägger hinder i vägen för ett fritt
fiske. Kan nu staten av bolaget begära
ersättning för intrång på den fria fiskerätten,
eftersom staten förut betalat ut
ersättning för intrång på det vattnet?

Ett skogsbolag lägger exempelvis ut
timmerbommar m. m., som omöjliggör
fiske i vissa stora vattenområden. Bolaget
gör intrång på det vattenområde
som det allmänna fått släppa till pengar
för. Kan vi då ha juridisk möjlighet att
få ersättningen tillbaka?

Jag vill ställa ytterligare en fråga.
Man har ju betalt ersättning för vattenområden,
som blivit torrlagda. Vi vet
ju att en landhöjning genom århundradena
äger rum som uppgår till cirka en
centimeter per år. Detta har gjort att
vissa vattenområden — de är ganska
stora — som man har betalt för, var
torrlagda när betalningen erlades. Blir
nu jordägarna skyldiga att försöka rensa
upp marken så att dessa vattenområden
blir fiskbärande, eftersom det enligt ersättningsgrunderna
skall gå att fiska så
och så många kilo fisk per år? Det har
inte funnits fisk där på länge, ty fisken
kan inte leva utan vatten. Skall staten
nu fullfölja sitt resonemang om intrång
även i det avseendet?

Staten har därför anledning att säga
stopp för dessa ersättningsbetalningar.
Har man betalat ut 11 miljoner kronor
i stället för de 3 miljoner kronorna, borde
det räcka till.

Det är angeläget att Kungl. Maj :t
verkligen noggrant prövar hela frågan
och ser till att vi kommer ur detta elände
så fort som sig göra låter.

Jag har i mina motioner ställt flera

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

yrkanden. Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till mina motioner i vad de
berör detta betänkande. Vad beträffar
anslaget på 5 miljoner kronor kommer
jag givetvis att ställa yrkande när jordbruksutskottets
utlåtande nr 20 tages
upp till avgörande. Jag förstår inte att
jordbruksutskottet varit så konungsligt
och haft så bråttom, att utskottet inte
ens har funnit rätt på min motion om
avslag på anslaget om 5 miljoner kronor.
Kanske jordbruksutskottet inte arbetar
så noga och inte heller har resurser
att finna utvägar. Experterna som
1950 var så styva i korken får väl nu
låta sin expertis komma till sin rätt så
att vi får veta hur man skall kunna sätta
stopp för ersättningarna. Att dessa experter
försvunnit ur statlig tjänst förutsätter
jag, men det kan inte vara omöjligt
att leta upp dem och ställa dem till
svars för den skada de åsamkat svenska
staten.

Vidare vill jag att vi skall få en utredning
om frågor rörande gränsen mot
vatten. Samtidigt begär jag att vi skall
inskränka bolagens och de större jordägarnas
dispositionsrätt till fauna, flora
och vattenområden och söka hindra att
bolagen ockuperar de holmar och fritidsreservat
vi ute i bygderna sedan urminnes
tid har haft. Dessa reservat har
icke haft någon enskild eller annan
ägare utan nyttjats gemensamt. Jag tror
att lagen från 1950 hos bygdebefolkningen
har skapat en irriterad stämning
och det finns anledning säga ifrån,
då något bolag, exempelvis Korsnäs bolag,
vill agera baggbölare 1960 och vara
en parasit, som det är mycket angeläget
att bli av med. Riksdagen måste väl
förstå att här står värden på spel som
man inte bör nonchalera.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till mina motioner i
vad det gäller detta ärende.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till att i all korthet yrka bifall till vad

utskottet här enhälligt har föreslagit.
Utskottet har i anledning av motionerna
264 och 285 föreslagit att Kungl. Maj:t
skall ta upp till övervägande de frågor
som upptagits i dessa två motioner samt
att i samband därmed även göra en undersökning
beträffande de i ersättningsmål
tillämpade principerna för beräkning
i olika fall av värdet av den förlorade
fiskerätten.

Det kan inte bestridas att principerna
varit olika i olika fiskevärderingsnämnder,
och Kungl. Maj:t får väl se
till — eventuellt genom sammankallande
av en ny konferens mellan ordförandena
i fiskevärderingsnämnderna —
att man får mera enhetliga principer
och direktiv. Utskottet förutsätter ju
också att denna utredning skall kunna
verkställas så snabbt, att åtgärder i anledning
därav om möjligt skall kunna
föreläggas höstriksdagen 1960. Jag vill
understryka detta också och jag hoppas
att Kungl. Maj:t till höstriksdagen 1960
skall kunna komma fram med något förslag
i ärendet. Ännu en gång ber jag att
få yrka bifall till vad utskottet har föreslagit.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Utskottets talesman bara
yrkar bifall till ett enhälligt utskottsutlåtande,
och det är ju ganska enkelt. Jag
förstår mer än väl att tredje lagutskottet
har så många synder bakom sig i det
här fallet, att det just inte kan göra något
mera i detta sammanhang. Det
skulle ha varit intressant om statsrådet
Netzén hade varit närvarande. År 1950
var han en av de två skåningar som röstade
för mitt avslagsyrkande vid det tillfället.
Det skulle ha varit angeläget att
av statsrådet få svar på en del av de
frågor som jag har ställt.

Att bara hänvisa till utskottsutlåtandet
är ju mycket enkelt. Här gäller det
ersättningar som går upp till 100, 150,
kanske 200 miljoner kronor. Skall riksdagen
utan närmare utredning år efter
år fortsätta med denna slentrian i fråga

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

om juridiska problem sådana som ersättningsproblem,
när vi på andra områden
noga granskar utgifterna och
hänvisar till att vi inte har pengar? Jag
tycker att tredje lagutskottet alltifrån
början handhaft denna fråga med en
slätstrukenhet, som man på alla håll
måste beteckna som ganska allvarlig.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A och B

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. C

Herr talmannen gav först, såvitt avsåge
motionen II: 596, propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det av herr Lundberg
under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lundberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
C) i utskottets utlåtande nr 15, såvitt
avser motionen 11:596, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Lundberg under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Lundberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
160 ja och 8 nej, varjämte 30 av

Översyn av byggnadslagstiftningen

kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i avseende å ifrågavarande
motion.

Härefter framställde herr talmannen
beträffande motionen II: 597 propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till nämnda
motion; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 19

översyn av byggnadslagstiftningen

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av motioner om
viss översyn av byggnadslagstiftningen.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 130 i första
kammaren av herr Sveningsson m. fl.
och nr 150 i andra kammaren av herr
Bohman m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hemställdes, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en
översyn snarast möjligt av byggnadslagstiftningen
i syfte att skapa större rättssäkerhet
på detta område».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 130 och II: 150, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson, Schött, Munktell, Nyberg,
Grebäck och Bengtsson i Göteborg, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:130 och 11:150 hos Kungl.
Maj :t anhålla om översyn snarast möjligt
av byggnadslagstiftningen i syfte
att skapa större rättssäkerhet på detta
område.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som här föreligger är i många avseen -

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Översyn av byggnadslagstiftningen

den märkligt eller kanske rättare sagt
egendomligt. Jag skall icke gå närmare
in på den motion som ligger bakom utlåtandet
— det torde en annan talare senare
komma att göra. Jag vill endast
erinra om att denna motion utmynnar i
en anhållan om en översyn snarast möjligt
av byggnadslagstiftningen i syfte att
på detta område skapa större rättssäkerhet.

Utskottsutlåtandet är egendomligt
bl. a. av den anledningen att utskottet
påstår, att motionärerna skulle angripa
principerna för gränsdragningen mellan
samhälleligt och enskilt intresse.
Detta är icke alls fallet. Jag trotsar någon
att kunna inlägga en dylik mening
i motionen. Däremot är det riktigt att
motionärerna icke anser att ersättningsreglerna
fått en tillräckligt klar och
entydig form. Denna sak vill jag mycket
starkt understryka.

Utskottet stöder sin negativa inställning
till motionen särskilt på det förhållandet,
att förra året vissa ändringar
gjordes i byggnadslagstiftningen. Men
därvid var det ju icke alls frågan om en
behandling av ifrågavarande lagregler
ur rättssäkerhetssynpunkt. Vad man ville
åstadkomma uttrycktes kort, enkelt
och bra i titeln till det betänkande, som
låg till grund för den då ifrågavarande
propositionen. Betänkandet hette »Förenklad
byggnadslagstiftning». Detta
framgår utomordentligt tydligt redan av
direktiven för 1951 års byggnadsutredning,
som avgav nyssnämnda betänkande.
Där betonas de krav, som hade
framförts om förenklingar i skilda hänseenden
i fråga om byggnadsreglerande
bestämmelser och deras tillämpning.
Jag tillåter mig att delvis citera — för
att visa att det här inte gällde rättssäkerhetsfrågor
— vad föredragande departementschefen
sade:

»Den kritik av byggnadslagstiftningen,
som förut berörts, kan sammanfattningsvis
sägas avse följande tre förhållanden.

För det första anses den omständig -

heten att byggnadsreglerande bestämmelser
finnas upptagna i en stor mängd
författningar, instruktioner och anvisningar
av skilda slag medföra svårigheter
för den byggande att överblicka gällande
föreskrifter på byggnadsväsendets
område. För det andra förmenas åtskilliga
av dessa föreskrifter vara i vissa
fall ägnade att försvåra och fördröja
avgörandet av ett byggnadsärende,
bland annat beroende på att beslutanderätten
ofta, utan att tillräckliga skäl tala
därför, förlagts till central myndighet i
stället för till myndighet i lägre instans.
För det tredje slutligen anses föreskrifter
och bestämmelser av krisbetonad
karaktär, särskilt i fråga om byggnadstillstånd,
samt bestämmelser om statliga
byggnadslån och subventioner jämte
därmed sammanhängande kontroll medföra
en byråkratisk och tidsödande omgång
av byggnadsärendenas handläggning.
»

Departementschefen talar vidare i anslutning
härtill om att byggnadslagstiftningen
blivit mindre överskådlig, dess
tillämpning har blivit besvärlig och
tidsödande o. s. v. Och slutligen säger
statsrådet uttryckligen att det är fråga
om en översyn av byggnadslagstiftningen
i förenklingssyfte. Ingenstädes talas
sålunda om att det skulle vara fråga om
några principiella ändringar i byggnadslagstiftningen.
Inte heller berörs
med ett ord de rättssäkerhetsproblem
som kan uppkomma.

Det är då ganska förvånande att utskottet
polemiserar mot den uppfattning
som kommer fram i motionen, att
1959 års lagstiftning icke inneburit någon
ändring i grunderna för tidigare
gällande bestämmelser. Utskottet säger
uttryckligen att det inte helt kan dela
en sådan uppfattning. Och som en mycket
kuriös motivering för sin uppfattning
säger utskottet, att »den centralisering
och förenkling i förfarandet som
nu genomförts måste i viss mån anses
innebära nya förutsättningar för prövning
av planfrågor». Det är däremot rik -

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

tigt när utskottet säger att 1959 års reform
även innebar vissa ändringar i den
äldre rättens materiella innehåll. Men

— den frågan riktar jag nu direkt till
den som skall föra utskottets talan -—
vilka är de ändringar i grunderna för
byggnadslagstiftningen som har genomförts? Man

kan inte komma ifrån, att utlåtandet
av 1954 och det nu föreliggande
är motsägelsefulla. 1954 ansåg utskottet
uttryckligen att nya utredningar på
nu ifrågavarande områden borde igångsättas.
1960 behövs dessa plötsligt icke.
Det är ingen som helst konsekvens i
dessa uttalanden. Jag erinrar om att
1954 års utlåtande, som antogs av riksdagen,
underströk att rättskänslans
krav och den enskildes rättssäkerhet
självfallet icke borde trädas för när
samt att utskottet då också medgav att
ersättningsreglerna icke på alla punkter
tedde sig helt tillfredsställande, och

— ansåg utskottet — därför vore en
närmare granskning i viss utsträckning
påkallad. Att utskottet icke då ville ha
någon utredning angående reglerna om
byggnadslagen, sade utskottet uttryckligen
bero på att man ville avvakta att
vissa andra pågående eller förestående
utredningar på närgränsande områden
slutfördes.

Alla vet att dessa utredningar nu är
avslutade. Alla vet också att de inte föranlett
och ej heller kommer att föranleda
några direkta åtgärder. Beträffande
särskilt den ytterst viktiga frågan om
indragning av s. k. oförtjänt värdestegring
har justitieministern dels inte sänt
det utlåtande härom, som den s. k.
markutredningen avgav hösten 1957, på
remiss, dels förklarat uttryckligen här i
kammaren — jag tror det var sommaren
1958 — att utredningen inte kan
tjäna som grundval för ett regeringsförslag
och dels slutligen framhållit såsom
uppenbart att ytterligare utredning
kräves. Då så är förhållandet, synes en
i och för sig önskvärd översyn av byggnadslagstiftningen
böra göras. Jag

Översyn av byggnadslagstiftningen

erinrar om och betonar särskilt att utskottet
uttryckligen har vitsordat byggnadslagstiftningens
centrala ställning.

Soin motiv för sitt avstyrkande av motionen
anför utskottet bland annat, att
till justitiedepartementet har insänts
alla domar i expropriationsmål för tiden
fr. o. m. november 1951 t. o. in.
mars 1960 och att detta material skall
bli föremål för bearbetning i syfte att
klarlägga huvudlinjerna i praxis i sådana
mål. Nu hör egentligen den frågan
inte hit, men eftersom utskottet har
tagit upp den, vill jag meddela att jag
från justitiedepartementet har fått uppgift
dels att för närvarande ingen håller
på med denna bearbetning, dels att —
märk väl detta! — resultatet av en sådan
bearbetning i varje fall inte kan
tänkas bli färdigt under de närmaste tre
åren. Jag måste alltså beteckna denna
del av utskottets utlåtande som intetsägande,
ty man kan självfallet inte vänta
med en översyn av ett centralt lagstiftningsområde
hur länge som helst. Jag
upprepar än en gång att utskottet självt
har varit inne på att en översyn av desse
regler är behövlig.

Vidare säger utskottet att motionen
bland annat syftar till en genomgripande
förändring av de grundläggande
principerna i byggnadslagstiftningen.
Ingenting kan vara mera felaktigt. Vad
man här vill ha är helt enkelt, i rättssäkerhetens
intresse, större klarhet och
ökad tydlighet.

Jag skall här inte gå in på att försöka
mig på någon definition av begreppet
rättsstat och rättssäkerhet. Det skulle,
herr talman, krävas långt mera tid än
dagens plenum för att grundligt genomdiskutera
dessa viktiga och grundläggande
problem. Men så mycket är säkert
att två av de för rättssäkerheten mest
grundläggande faktorerna är, dels att
lika fall skall behandlas lika, och dels
att medborgarna någotsånär skall kunna
beräkna vilka ekonomiska och andra
konsekvenser myndigheternas och
deras eget handlande kan medföra. Jag

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Översyn av byggnadslagstiftningen

tror mig utan minsta överdrift kunna
säga att alla inom västerlandets kulturstater
är ense härom.

Om vi särskilt ser på de rättsregler,
som över huvud taget har med jordlagstiftningen
att göra, så överflödar där
lösliga formuleringar. Det har t. o. m.
framhållits att det här kan vara fråga
om en ny lagstiftningsteknik, ty man
måste säga att det råder en avsevärd
olikhet mellan t. ex. 1734 års lags konkreta
och talande lagbud och de knappast
ens abstrakta utan snarast alldeles
innehållslösa ordalag som användes i
den lagstiftning jag här talat om.

När jag går in på dessa regler, måste
jag även anföra några principiella synpunkter.
De senaste årtiondena har i
mångt och mycket utmärkts av vad man
träffande kallat »flykten till generalklausulerna».
Det har i kritisk riktning skrivits
en hel del härom, och vad man särskilt
har betonat är den osäkerhet och
det godtycke som följer med generalklausulerna.
För att välja ett par exempel
från det nu behandlade lagkomplexet
måste väl alla vara ense om att uttrycket,
att såväl allmänna som enskilda intressen
tillbörligen skall beaktas (§ 4 i
Byggnadslagen), i realiteten är tämligen
intetsägande. När det vidare i den tidigare
byggnadsstadgan talades om tillbörlig
hänsyn till markägarnas berättigade
intressen, frågade man sig: Vad är
tillbörlig? Vad är berättigade intressen?

I nu gällande byggnadsstadga har lagtexten
skrivits om, utan att man avsett
någon förändring i innehållet. Men klarare
har det då sannerligen inte blivit,
ty nu säges det att skälig hänsyn skall
tagas till »bestående äganderättsförhållanden,
fastighetsgränser och andra omständigheter
som kan inverka på planens
genomförande». Vad menas här
med »skälig»? Och vad menas med
»andra omständigheter som kan inverka
på planens genomförande»?

Jag skulle kunna räkna upp många
sådana exempel. Vad menas med att ingreppen
icke får vara alltför rigorösa?

Vad menas med att ingreppen måste stå
»i rimligt förhållande» till nyttan? Vad
menas med att »tillbörlig hänsyn» skall
tagas till markägarnas »berättigade» intressen
o. s. v.?

Jag skulle även kunna ta många exempel
från områden, som ligger byggnadslagstiftningen
nära — över huvud taget
är dessa generalklausuler utomordentligt
utmärkande för den senare tidens
jordlagstiftning. Ett fullkomligt praktexempel
på dylika lösliga formuleringar
kan man exempelvis finna i den nya
jordförvärvslagen av 1955, i vilken som
bekant även är inarbetad den tidigare
lagen om kronans förköpsrätt. Utan ett
ingående studium av förarbetena finns
här ingen möjlighet att ens tillnärmelsevis
förstå vad ett sådant uttryck som
»ändamålsenliga brukningsenheter» betyder.
Jag skall, herr talman, inte gå in
på alltsammans detta om basjordbruk
och stödjordbruk, men det är ju sådana
i motiven utförligt diskuterade frågor
som ligger bakom detta citerade uttryck,
och det finns ingen möjlighet för läsaren
av lagen att förstå vad som menas
med uttrycket »ändamålsenliga brukningsenheter».
Det finns heller ingen
möjlighet att begripa vad som menas
med uttrycken »övervägande nytta»,
»eljest särskilda skäl» o. s. v.

Detta har jag bara velat ta som ett
exempel från ett näraliggande område
för att belysa att det inte bara gäller
byggnadslagstiftningen utan även jordlagstiftningen
över huvud taget.

Jag skulle vilja säga att sådana uttryckssätt,
inte minst de vaga uttryckssätten
på byggnadslagstiftningens område,
medför att medborgarnas intressen
kommer att träffas på ett mycket
godtyckligt och ojämnt sätt.

Därmed är jag inne på den andra stora
faran för rättssäkerheten och för en
rättsstat över huvud taget, som generalklausuler
medför. Det är godtyckligheten.
Jag är angelägen att därvid betona,
att jag, lika litet som när jag kritiserade
osäkerheten, vill rikta någon kritik mot

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

de domare samt ämbetsmän och tjänstemän,
som har att handha dessa lagar.
Så vagt och innehållslöst som bestämmelserna
är avfattade kan domare och ämbetsmän
i olika delar av landet helt enkelt
inte ens med bästa vilja i världen
tillämpa lagarna på ett enhetligt sätt.
Det är ur denna synpunkt mycket önskvärt
att lagreglerna utformas på ett sådant
sätt att rättsskyddsbehovet i största
möjliga utsträckning kan tillgodoses.

Jag är, herr talman, inte så naiv att
jag tror, att man på förhand i lagstiftningen
kan reglera alla uppkommande
frågor. I sista hand måste otvivelaktigt
många gånger avvägningen mellan allmän
och enskild rätt också beträffande
planfrågor grundas på lämplighetsavgöranden.
Men författningsbestämmelserna
måste få en helt annan pregnans än de
har för närvarande, så att man ger de
tillämpande myndigheterna klar vägledning
och stöd för en objektiv och konsekvent
rättstillämpning. Inte minst ur
denna synpunkt borde en utredning även
behandla frågan om en sådan omläggning
av planärendenas behandling, att
en fristående högsta planmyndighet inrättas,
vilken såväl fyller fordringarna
på erforderlig fackkunskap som också
tillgodoser kravet på rättssäkerhet.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr BOHMAN (li):

Herr talman! Under den korta tid jag
varit ledamot av denna kammare har
jag upprepade gånger hunnit förvåna
mig över det bristande intresse, för att
inte säga den likgiltighet som kammarens
socialdemokratiska ledamöter visat
de rättssäkerhetsfrågor, som tid efter
annan kommit upp till debatt. Det har
förvånat mig, eftersom en sådan inställning
väl strängt taget strider mot den
socialdemokratiska doktrinen. .lag vill
gärna citera partiets programkommissions
förslag till nytt program, där det

Översyn av byggnadslagstiftningen

heter: »Likhet inför lagen och politisk
demokrati utgör omistliga inslag i den
samhällsordning som är målet för socialdemokratiens
strävanden. Socialdemokratien
bekämpar allt slags maktmissbruk
och alla övergrepp mot enskilda
vare sig de begås av samhällsorgan,
företag eller organisationer.»

Rättssäkerheten är en av de allra viktigaste
förutsättningarna för ett demokratiskt
samhälle. I en diktatur saknar
begreppet rättssäkerhet all mening, allt
innehåll. Maktens effektivitet är allt. I
konflikter mellan diktaturens maktspråk
och den enskildes rätt att hävda
sina intressen finns inga på förhand utstakade
gränser. För demokratien är det
däremot av fundamental betydelse att
vi har garantier för rättssäkerheten pa
alla områden.

Vad innebär begreppet rättssäkerhet?
Jo, bland annat att det är lagstiftningen
som uppställer gränser till skydd för
den enskildes frihet, privatliv och egendom
och att dessa gränser skall vara så
tydligt och klart angivna, att det inte
behöver råda någon som helst tvekan
om var de går.

Det innebär vidare att de rättstillämpande
och förvaltande myndigheterna
måste grunda sina åtgärder, sin maktutövning
på fasta normer. Också i de fall,
där myndigheterna skall handla efter
vad som är »lämpligt», »ändamålsenligt»
eller »skäligt», måste det vara lagstiftningen
som anger vilka förutsättningar
och villkor som skall inverka på
eller vara avgörande för ställningstaganden
i de särskilda fallen. Härav följer
också att den enskilde redan på förhand
själv skall kunna bilda sig en uppfattning
om inte bara vad han har rätt
till och vad han kan fordra utan också
vad han skall behöva tåla i form av
begränsningar i sin rörelsefrihet eller
av intrång i ägande- och andra rättigheter.
Detta krav på klara och fasta
normer för myndigheternas handlande
innebär också, all lika fall skall behandlas
lika, att alla skall ha samma rättig -

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Översyn av byggnadslagstiftningen

heter, att ingen skall behöva räkna med
längre gående ingrepp än andra. I de
fall, där rättsprövningen hos en lägre
myndighet beror på en lämplighetsavvägning,
måste det alltså finnas möjligheter
till en rättslig, inte politisk prövning
hos högre myndighet, i sista hand
hos en enda myndighet. Först på det
sättet får man garantier för att alla blir
lika behandlade. Att möjligheten till en
sådan rättslig prövning står öppen utgör
såvitt jag förstår ett av kännetecknen
på en rättsstat. Det är, herr talman,
ställt utom varje tvivel att vår svenska
rättsordning i allt väsentligt fyller dessa
anspråk. Jag sade uttryckligen »i allt
väsentligt», ty det finns åtminstone ett
rättsområde där det finns påtagliga
brister i detta hänseende, och det är
just byggnadslagstiftningen, jordlagstiftningen
och därmed besläktade områden.

Jag vill långtifrån bestrida att det
kanske framför allt inom byggnadslagstiftningen
finns behov av långtgående
samhälleliga ingripanden i samordnande
och reglerande syfte. Avvägningarna
mellan allmänna och enskilda intressen
är också här svårare än på många andra
områden. Men just därför är behovet
av rättsskydd desto starkare. Den omständigheten,
att den enskilde av hänsyn
till allmännyttan måste tolerera
vittgående begränsningar i förfoganderätten
till sin egendom, måste alltså förutsätta
att begränsningarna skall vara
till sin räckvidd tydligt preciserade i
lagtexten.

För ett 30-tal år sedan var den i politiskt
hänseende mycket radikale juristprofessorn
Nils Stjernberg inne på dessa
frågor. Han påvisade i en avhandling att
rättsskyddet i och för sig är oberoende
av i vilken omfattning staten inrymmer
rörelsefrihet åt sina medborgare. Även
om det, sade Stjernberg, »i en framtid
skulle bli fråga om att ransonera t. o. m.
det antal kubikmeter luftutrymme som
av varje medborgare får disponeras,
kvarstår dock kravet på ett likformigt

skydd för den rörelsefrihet som dock
verkligen tillerkännes dem lika starkt,
ja, med förökad styrka». Byggnadslagstiftningen
uppfyller inte dessa krav.

Grundsatsen att ingen skall behöva
avstå sin egendom till det allmänna
utan ersättning är inte genomförd inom
byggnadslagstiftningen. Den enskilde
markägaren kan genom stadsplan och
stadsplanebestämmelser av olika slag i
själva verket få sin äganderätt helt urholkad
utan att få någon som helst ersättningsrätt.
Man utgår helt enkelt från
att han skall ha sådan nytta av stadsplanen
att han därigenom blir tillräckligt
kompenserad. Och visst kan det
ibland, kanske t. o. m. ofta vara på det
sättet att han blir kompenserad, men
så är det långtifrån alltid. Och visst
förutsätter byggnadslagen att en stadsplan
som inte innefattar en rimlig och
riktig avvägning mellan enskilda och
allmänna intressen inte skall fastställas,
men några garantier för att så inte blir
fallet finns inte. Som lagen är skriven är
och förblir prövningen en lämplighetsfråga.
Det är inte fråga om en rättsprövning.
Fastställelsen blir också i hög
grad beroende av om de enskilda rättsägarna
riktat några invändningar mot
stadsplaneförslaget eller inte. Hur skall
man förresten rättsligen kunna pröva
om, som det heter i byggnadslagstiftningen,
enskilda intressen blivit »tillbörligen»
beaktade eller om »skälig
hänsyn» tagits till bestående äganderättsförhållanden?
Det är inte möjligt
att med sådana lagregler nå en objektiv
tillämpning. Lämpligheten, bedömd
helt subjektivt av kommunala stadsplanerare
och byggnadsnämnder, blir avgörande
för var gränsen i varje särskilt
fall skall dras mellan de allmänna intressen
de representerar och den enskildes.

Åtminstone i de större och medelstora
städerna har stadsplanefrågorna just
därför alltmer blivit ett slags förhandlingsfrågor
mellan kommunala stadsplane-
och fastighetschefer å ena sidan

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

och den enskilde å andra sidan. Ofta
går frågan till byggnadsnämnden först
då dessa förhandlingar har lett till resultat.
Men förhandlingarna är på sätt
och vis illusoriska. Makten ligger helt
på den kommunala sidan. Den enskilde
är också ofta beroende av tidsfaktorn.
Varje dags dröjsmål med stadsplanens
antagande betyder ofta stora förluster
för vederbörande.

Det är inte förvånande att just detta
rättsområde blivit utsatt för så stark kritik
i den vetenskapliga juridiska litteraturen
som fallet har varit. Den i motionen
omnämnda utredningen om kompetensfördelningen
mellan Kungl. Maj:t
i statsrådet och Kungl. Maj :t i regeringsrätten
har alldeles oåtspord konstaterat
att rättsskyddet inte är tillfredsställande.
Enligt utredningens mening borde
man därför diskutera frågan om att inrätta
ett särskilt fristående högsta planorgan.
Men tredje lagutskottets majoritet
anser inte att en reformering av
byggnadslagstiftningen ens behöver utredas.

Trots att 1959 års ändringar i byggnadslagstiftningen
utom möjligen på en
enda punkt bara avsåg att förenkla och
förkorta själva förfarandet vid planläggnings-
och byggnadsärendena, vill
man nu i stället avvakta erfarenheterna
av den nya lagstiftningen. År 1954, då
en liknande utredning begärdes beträffande
ersättningsfrågorna, skyllde man
på två då pågående utredningar. Som
herr Munktell påvisade har dessa utredningar
nu slutförts. De duger alltså inte
längre som avslagsmotiv. Vidare åberopar
utskottsmajoriteten att man också
vill ha erfarenheter av 1953 års regler
om zonexpropriation, trots att dessa
regler inte har någon som helst betydelse
för de frågor som motionärerna
har tagit upp. Det finns inget samband
mellan dessa frågor. Motionärerna har
ju inte alls velat ta upp någon debatt
om huruvida de långtgående ingrepp i
den enskildes rätt som för närvarande
sker är berättigade eller inte. Vi har

Översyn av byggnadslagstiftningen

bara velat framhålla att de lagbestämmelser
som reglerar ingreppen skall
vara klara och tydliga och inte ge utrymme
för en tillämpning som varierar
från tid till annan eller från den ena
orten till den andra. Det är därför inte
heller något motiv för avslag att — som
utskottet gör — åberopa behovet av eu
granskning av expropriationsdomstolarnas
praxis. Motionärerna har över
huvud inte kritiserat expropriationslagstiftningen.
De ting motionärerna kritiserat
prövas heller inte av expropriationsdomstolar.

Inget av de argument utskottsmajoriteten
anfört mot en utredning är alltså
sakligt bärande. Det verkar som om man
helt enkelt inte velat ha en utredning
av rättsskyddsbehovet på detta område.

Herr talman! Jag tillät mig börja med
att understryka denna frågas stora principiella
betydelse. Vi ställer stora krav
på de lagar, som på ett eller annat sätt
reglerar ingreppen i den personliga integriteten.
Samma rättsliga anspråk
måste ställas på regler som innefattar
intrång i den enskildes egendom. Byggnadslagen
fyller inte — jag upprepar
det — dessa anspråk.

Byggnadslagen och närbesläktade författningar
ingriper på olika sätt i vår
dagliga verksamhet. De drabbar inte
bara markexploatörer eller fastighetsägare
i våra städers centra utan även
småstugeägare, egnahemsbyggare och
jordbrukare, människor som äger eller
sparat för att kunna äga en jordbit någonstans
i detta land. Alla kommer någon
gång i kontakt med dessa författningskomplex.
Alla har samma behov av
att veta vilka förpliktelser och vilken
rätt de har gentemot myndigheterna.

Herr talman! Jag vill med eftertryck
framhålla att jag inte — vare sig med
motionen eller med detta anförande —
velat rikta någon beskyllning mot tjänstemän
eller myndigheter för medveten
godtycklighet vid lagtillämpningen eller
för avsiktligt illojal maktanvändning.
Att missbruk förekommit — det är obe -

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Översyn av byggnadslagstiftningen

stridligt att så skett och dagligen sker
— beror alltså inte på en uppsåtlig strävan
att kränka enskild rätt eller att på
bekostnad av den enskildes intressen
hävda det allmännas, utan på att lagstiftningen
är oklar och svårtillämpad
och inte uttryckligen säger ifrån vad
som får göras och vad som inte får göras.
Lagstiftningen ger inte de tillämpande
myndigheterna den vägledning
och det stöd en god lag skall ge.

Utskottet synes inte heller vara övertygat
om att det finns fog för den kritik
motionärerna riktat mot lagstiftningen.
Om så är fallet — alltså att utskottet
varit tveksamt på denna punkt —
borde väl utskottet ha varit intresserat
av att remittera motionerna till de näringsorganisationer
som är berörda.
Men det har man inte gjort. Man har
tvärtom med majoritetsbeslut avslagit
inom utskottet gjorda yrkanden om en
sådan remiss, detta trots att det organ,
näringslivets byggnadsdelegation,
som representerar alla näringsorganisationer
på området, begärt att motionerna
skulle utsändas för yttrande. — Man
stärks i sin övertygelse att utskottet
inte velat att något skulle ske.

Det är klart att dessa motioner inte
tillkommit av en slump utan därför att
man är medveten om att byggnadslagstiftningen
missbrukats, att det finns ett
behov av bättre regler. Detta kan styrkas
med en mängd konkreta exempel. Jag
skall inte trötta med någon uppräkning
utan begränsar mig till att ange några
typfall på hur byggnadslagstiftningen
på flera håll tillämpas i strid med de
principer som lagstiftningen vilar på.

Låt mig, herr talman, ta ett exempel
från en rätt stor svensk stad, där fastighetsnämnden
för några år sedan fattade
ett principbeslut om att en markägare,
som vinner byggnadsrätt vid en
stadsplaneändring, innan den nya planen
vidarebefordras till stadsfullmäktige
inte bara skulle förbinda sig att avstå
gatumark utan också att utgiva kontanta
bidrag till staden för dess even -

tuella kostnader för marklösen m. m.,
»utöver» vad byggnadslagen uttryckligen
bestämmer. I sitt förslag till ifrågavarande
nämnd hade fastighetschefen i
staden erinrat om att förfarandet tilllämpats
tidigare i staden från fall till
fall, men att det vore bra med ett principbeslut
för framtida liknande avgöranden.
Han hade också i sitt memorial angivit,
att »liknande förfaringssätt användes
i de flesta av landets städer i
samband med saneringar». Det förfaringssättet,
herr talman, innebär alltså
att markägaren köper sig byggnadsrätt.

Ett annat exempel från en medelstor
stad, där ett företag höll på att exploatera
ett bostadsområde och som vanligt
träffade ett stadsplaneavtal med staden.
Genom området gick en huvudtrafikled,
som staden var skyldig att lösa in. Denna
fråga sammankopplades med stadsplanen,
och vederbörande fick klart för
sig att stadsplanens antagande därigenom
skulle komma att försenas en avsevärd
tid. Om marken däremot skänktes
till staden, skulle det hela gå fortare.
För undvikande av ränteförluster
gjordes detta, och stadsplanen gick då
snabbt igenom.

Ytterligare ett fall, hämtat från en
storstads ytterområde. Tre markägare
hade var sin tomt, på vilka de enligt
förslag till stadsplan skulle bygga var
sitt punkthus. Som villkor för att planen
skulle godkännas uppställde då staden,
att en av markägarna skulle lösa
till sig en remsa av en närbelägen park.
Det blivande huset kom därigenom att
belastas med ett ungefär dubbelt så
högt markvärde som det annars skulle
ha fått. Först därefter antogs planen.

En företagare skulle bebygga sin tomt
i en annan stor stad. Inga bestämmelser
hindrade utnyttjande av huset som kontor,
men för att klara de parkeringsnormer,
som numera tillämpas och som
tillkommit efter det att stadsplanen fastställts
och alltså får tillbakaverkande
kraft, var det nödvändigt att överbygga
gården. För detta fordrades dock en

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

stadsplaneändring. Detta gick staden
inte med på med mindre än att stadsplanen
i övrigt ändrades och på sådant
sätt att rätten att utnyttja den blivande
fastigheten väsentligt begränsades.

Ytterligare ett sista exempel från en
av våra största städer, där ett företag
fick en upplåtelse av för industriändamål
avsedd mark i innerstaden. Sedermera
befanns det — ur både stadens
och markägarens synpunkt — lämpligare
att bygga bostäder på marken. Det
fick vederbörande, men bara om en
viss penningsumma inbetalades till
staden.

Detta, herr talman, var naturligtvis
bara några typfall, men bakom dem
alla ligger konkreta, verkliga fall. Vad
man än eljest må säga om dem, bekräftar
de i alla fall hur svårt det är för
kommunala planerare att veta var gränsen
går mellan lojal och illojal maktanvändning
och hur lätt det är att halka
över denna gräns. Det är det vi vill ha
rätsida på genom våra motioner.

Jag ber att få instämma i herr Munktells
yrkande om bifall till reservationen.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag skall gärna medge
att jag varit rätt tveksam om lämpligheten
av att tillstyrka den översyn som
begärts i de väckta motionerna. Denna
tveksamhet grundar sig främst på att vi
ju under höstriksdagen beslutade om en
ny byggnadslagstiftning. Men då jag nu
i alla fall varit med om den reservation
som fogats till utlåtandet, vill jag med
ett par ord motivera mitt ståndpunktstagande.

När vi förra året antog den nya byggnadslagstiftningen
och den nya byggnadsstadgan
var tredje lagutskottet inte
enhälligt i sitt utlåtande, och besluten i
kamrarna fattades inte heller enhälligt.
Reservationer och ett särskilt yttrande
hade fogats till utskottsutlåtandet. För
min del hade jag anslutit mig till de

översyn av byggnadslagstiftningen

flesta av reservationerna och till det
särskilda yttrandet. Vad som anfördes i
dessa reservationer har väl inte i alla
avseenden någon direkt anknytning till
de motioner om viss översyn av byggnadslagstiftningen
som nu väckts. Reservationerna
förra året gällde bl. a.
viss begränsning av byggnadsförbuden
och landstingens rätt att bygga utan
byggnadslov. Landstingens rättigheter
kommer väl inte in i dagens diskussion.
Däremot förefaller det troligt, att om
man skall få den översyn, som motionärerna
och reservanterna nu begärt,
måste frågan om byggnadsförbuden in
i bilden. Det särskilda yttrande som
förelåg vid förra årets höstriksdag gällde
det besvärsinstitut som kunde vara
önskvärt vid överklagande av tomtindelningsfrågor,
och detta har ett visst
samband med det yrkande som framställts
i årets motioner och reservationer,
där det pekas på lämpligheten av
att en fristående högsta planmyndighet
inrättas. Med hänsyn till detta har jag
icke kunnat gå med på att avstyrka de
här föreliggande motionerna.

Det är väl vidare så, som herr Munktell
tidigare har påpekat, att man här
har att göra med en sida av byggnadslagstiftningen,
som icke blev tillräckligt
beaktad vid den reform som beslutades
vid föregående års höstriksdag. Huvudsyftet
var ju, som här också har påpekats,
att åstadkomma förenklingar i
byggnadslagstiftningen, vilket ju i och
för sig var synnerligen välkommet. Vad
man nu syftar till är att närmare utreda
rättsskyddsbeliovet inom byggnadslagstiftningen,
och det synes mig som om
kravet på en sådan utredning skulle
vara befogat. Jag kan i detta sammanhang
i huvudsak ansluta mig till vad
som anförts av de föregående talarna.

Nu kan man naturligtvis, som jag
också tidigare gjort, säga att man icke
borde begära en översyn av byggnadslagen,
innan man har fått några erfarenheter
av den lagstiftning som beslutades
i fjol. Jag tror dock att den utred -

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

översyn av byggnadslagstiftningen

ning, som skulle tillsättas enligt reservanternas
yrkande, även utan denna erfarenhet
skall kunna få betydande arbetsuppgifter.
Jag kan också erinra om
att det ju tar rätt lång tid innan en utredning
tillsätts, efter det att den har
blivit begärd, och innan den översyn
man här har påyrkat blir färdig, kommer
det säkert att ta en ganska grundlig
tid. Jag kan bara påminna om den
reform av byggnadslagstiftningen, som
företogs föregående år. Den tillkom ju
på förslag av en utredning, som tillsattes
redan 1951. Det tar alltså lång tid innan
man får fram resultat av en utredning,
och jag anser att en sådan på
detta område skulle kunna få vissa arbetsuppgifter
och ha en viktig funktion
att fylla. Därmed har jag för min del
anslutit mig till det yrkande, som framförts
i motionerna och sedan i reservationen.

Jag ber, herr talman, att med detta
korta inlägg få yrka bifall till reservationen.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Denna diskussion har åtminstone
i vissa stycken svävat ut. Jag
tyckte nog, att när herr Bohman började
tala om hur vi socialdemokrater ser på
likheten inför lagen och kom in på
diktatur — stadsplaneringsmonopol talar
man om i motionen — så har man
kanske vidgat denna debatt alldeles för
mycket.

De problem vi här diskuterar är inga
nya problem för den svenska riksdagen.
De har ventilerats förr. Och det är väl
egentligen inte heller så underligt, därför
att de frågeställningar det här gäller
är mycket svåra och framför allt
mångskiftande. Det rör sig om sådana
problem som t. ex. den principiella avvägningen
mellan allmän och enskild
rätt i planläggningsfrågor. Herr Munktell
frågade: Vad är skäligt, vad är rimligt?
Jag skulle vilja fråga herr Munktell:
Kan man egentligen med en enkel

regel, när det gäller sådana här mycket
svåra ting, få fram vad man vill ha sagt
ens i lagen? Det gäller också den enskildes
rätt till ersättning för skador
och intrång. På sistone har också tillkommit
frågan om vilken som lämpligen
bör vara sista besvärsinstans i planärenden.

Vid de tidigare tillfällen, då den
svenska riksdagen diskuterat dessa problem,
har reaktionen i stort sett, när
motionärer önskat översyn av lagstiftningen
som det hetat i syfte att skapa
större rättssäkerhet, varit den, att utskottet
och riksdagen sagt: Visst kan
man alltid göra invändningar, precis
sådana som gjorts här, men å andra
sidan är problemkomplexet så invecklat,
att de anspråk, som motionärerna
ställer på klarhet och tydlighet i själva
lagtexten, är utomordentligt svåra att
förverkliga. Jag kan inte erinra mig
från den tid jag och herr Munktell suttit
i det utskott som behandlar dessa
ärenden, att herr Munktell kunnat hitta
på att i lagtext klarare säga ut vad man
önskar få fram genom lagen.

Det riksdagsutskott som behandlade
frågan 1944 sade, att visst är det önskvärt,
att ersättningsfrågorna genomgående
löses efter enhetliga principer,
men mycket stora för att inte säga
oöverstigliga hinder och svårigheter möter
att i ett sammanhang utforma enhetliga
principer för ersättningsfrågornas
bedömande. Det räcker i det sammanhanget
att erinra om hur vidlyftigt
detta område är. Enskildas rätt att bruka
sin egendom berörs inte endast av
byggnadslagen utan även av strandlagen,
hyreslagen, jordförvärvslagen, naturskyddslagen,
fornminneslagen och
civilförsvarslagen. Uppräkningen kan
göras längre. Inte ens herr Bohman, herr
Munktell eller herr Nyberg är mäktiga
att hitta på några enhetliga regler för allt
detta. Under sådana förhållanden är det
kanske inte så egendomligt, att vi som
lagstiftare inte lyckats åstadkomma den
kristallklarhet herr Munktell är ute ef -

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

ler. Jag tror att orsaken inte är bristande
vilja, utan att det i stället helt enkelt
förhåller sig så, att vi här har att
göra med en komplicerad verklighet som
inte ger möjlighet till den eftersträvansvärda
förenklingen.

Emellertid tror jag att motionärerna
gör sig skyldiga till ett verkligt misstag,
då de förmenar att det inte finns någon
rättssäkerhet på detta område. Det är
ju ändå på det sättet, att den enskilde i
expropriationslagen alltid har en sista
utväg, som ger honom möjlighet att åtminstone
få rimlig ersättning, när samhället
nödgas på ett eller annat sätt ingripa
i fråga om hans egendom.

Man gör gällande att detta inte prövades
tillräckligt i december, när riksdagen
senast hade frågan uppe. Om ni
inte tror på mig kan ni åtminstone tro
på herr Osvald i första kammaren. Han
sade ungefär så här i debatten i medkammaren
för en stund sedan: Visst
togs rättsfrågan grundligt upp, när den
behandlades i utskottet och i riksdagen
i december 1959. Jag vill betyga att så
skedde. En så pass energisk riksdagsman
som herr Munktell skulle väl inte
kunna uraktlåta att göra vad han kunde
för att belysa det problemet, och det
gjorde han också då, både i utskottet
och i kammaren.

Jag skall emellertid inte fördjupa mig
mer i den diskussionen. Men när herr
Bohman kommer med sådana exempel
som att man i en mellansvensk stad får
köpa sin rätt för att få igenom en viss
stadsplaneändring, så vill jag säga, att då
förvränger han verkligheten. Jag vill
fråga: Har herr Bohman aldrig varit
verksam kommunalman och ställts inför
de svåra problem som infinner sig,
när t. ex. en fastighetsägare kommer
och vill bygga utöver vad gällande
byggnadsbestämmelser medger. Samhället
ställer sig då så välvilligt som möjligt
och frågar: Kan vi lösa gatufrågorna,
kan vi lösa parkfrågorna, kan vi
ordna garageplatser, biluppställningsplatser
o. d. med er hjälp, så skall vi

översyn av byggnadslagstiftningen

göra så gott vi kan. Då är man i den
situation, som herr Bohman tyckte var
så fruktansvärd. Här har den enskilde
själv att välja och om han vill uppfylla
de erbjudna villkoren är det hans sak.
Vad har det med rätt eller inte rätt att
göra, herr Bohman?

För att inte förlänga denna debatt
vill jag peka på att det ändå har skett
en förändring så till vida, att vi har antagit
eu ny lag. Den lagen kommer att
gälla från den 1 juli 1960, och det är
den man vill pröva. Är det ändå inte
rimligt att först dra lärdom av den
praktiska tillämpningen av denna lag
och vad den kan föra med sig och sedan,
om det visar sig erforderligt att förbättra
den, ge sig på den uppgiften. Det
har vi inom tredje lagutskottet ansett
vara en klok och förnuftig princip, som
brukar tillämpas i den svenska riksdagen.

Jag vill därför, herr talman, kort och
gott yrka bifall till utskottets förslag.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber först att få erinra
herr Bengtsson i Halmstad om att
jag inte var med i kammaren 1944. Vad
som då beslöts kan jag alltså inte göras
ansvarig för.

Vad vi här vill är att få fram enklare,
klarare regler. Herr Bengtsson sade att
jag inte i utskottet hade lämnat några
exempel på hur man skulle skriva. Nej,
så övermaga är jag verkligen inte. Hade
vi från vårt håll tilltrott oss att utan
en grundlig, objektiv och omfattande utredning
kunna skriva en lagtext, hade
den naturligtvis framlagts. Men det är
just detta vi anser att vi inte kan göra,
och det är därför vi vill ha en utredning.

Jag skulle, herr talman, vilja erinra
om att det brukar sägas vid lagstiftning,
att de makthavande måste tvinga sig
själva att frigöra de tilltänkta reglerna
från resonemangen omkring dem och att
utkristallisera dem i lagtextens strikta

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Översyn av byggnadslagstiftningen

form. Göres detta, är det högst sannolikt
att reglerna kan bli bättre genomtänkta,
mera motsägelsefritt utformade.
Våra domare kan intyga att på så sätt
skulle lagtexten kunna tänkas spela
samma roll för lagstiftaren som utformningen
av en utförlig dom för domaren.
Vid utarbetandet av denna tvingas domaren
göra klart för sig vad han verkligen
menar.

När sedan herr Bengtsson sade, att jag
förra året också hade diskuterat rättssäkerhetsfrågorna,
är det alldeles riktigt.
Men vad som då diskuterades var
de frågor som direkt kunde uppkomma
i samband med den då framlagda propositionen.
Låt mig som exempel härpå
ta fastställande av tomtindelning och
dylikt. I höstas diskuterades icke denna
som jag tycker beklagliga generalklausul
om att såväl allmänna som enskilda
intressen skulle tillbörligt beaktas.

Ju mer jag betraktar detta komplex
av regler, desto mer finner jag att de
innehåller ord och uttryck, som efter
vedertaget språkbruk är så allmänna,
att reglerna blir fullständigt innehållslösa.
Man kan ibland hämta ledning av
förarbetena, men det är inte så en lag
skall vara. En lag skall vara — det
sades redan på romartiden och har
upprepats många gånger senare — kort
och tydlig, så att gemene man verkligen
förstår vad det är fråga om. Man skulle
kunna uttrycka det så, att det kan inte
på fastighetsrättens område vara lämpligt
att den enskilde hålls utanför vad
som skall ske med honom och hans
egendom. Inte heller kan det vara lämpligt
att man låter bli att ta vara på det
värde som det kan ha, att den enskilde
får klar, säker och effektiv kännedom
om de regler som han skall vara underkastad.

Herr Bengtsson sade, att detta var så
svårt och invecklat att lagstifta om. Då
vill jag bara erinra om de många andra
områden, där det är svårt att lagstifta
men där man helt enkelt inte kan väja
av det skälet utan måste komma fram

till klara regler. Ett exempel bland
otaliga härpå är hela äktenskaps- och
familjerätten. Visst är det svårt, invecklat
och komplicerat att lagstifta om den,
men vi måste ändå ha en lagstiftning på
detta område, och det har vi också fått
— en lagstiftning som är långt mera
koncis och på ett helt annat sätt kan vara
till ledning för den enskilde än de vaga
och lösa regler, som vi har i byggnadslagstiftningen.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Herr Bengtsson i Halmstad
upprepade vad utskottet självt har
sagt, nämligen att erfarenheterna av den
nya lagstiftningen måste avvaktas, innan
man gör en ändring. Jag vill för
egen del upprepa att det inte är fråga
om någon ny lagstiftning i detta hänseende.
De bestämmelser som vi vill ha
översedda ändrades nämligen inte i sak
förra året. De är precis desamma nu
som tidigare.

Jag skall be att få citera vad 1951 års
byggnadsutredning sade på denna
punkt: »Bvggkrånglet har sin rot i en
del av de många detaljföreskrifterna och
i det sätt varpå dessa föreskrifter tilllämpats.
Utredningens arbete har inriktats
på att söka så långt möjligt bättra
vad som brister i sistnämnda hänseenden.
Något försök att revidera själva
grunderna för lagstiftningen har utredningen
däremot icke inlåtit sig på.»

Anledningen till att jag tog upp frågan
om rättssäkerheten ur mera allmänna
synpunkter, vilket i någon mån stötte
herr Bengtsson, var att jag blivit befäst
i mitt intryck, att man inte har förståelse
för rättssäkerhetens betydelse, när
sådana här frågor diskuteras i denna
kammare. Jag tror inte att herr Bengtsson
förstår, hur de enskilda människor
känner sig vilka har att brottas med
myndigheterna utan att veta vilken rätt
de har, utan att veta vad de är tvungna
att tåla.

När herr Bengtsson upprepar det ar -

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

gument som utskottsmajoriteten också
kommit med, nämligen att expropriationslagen
skulle ha betydelse, därför
att den bestämmer den marklösen som
vederbörande får, vill jag upprepa att
det i regel inte är fråga om fall, där
marklösen utgår, utan vad vi tagit upp
är de fall där marklösen inte blir aktuell.
Det är dessa fall som är speciellt
brännande och svårlösta.

Herr Bengtssons egen syn på mitt exempel
om vederbörande markägares
skyldighet att köpa sig till byggnadsrätt
belyser i själva verket hur invecklat
det hela är och hur svårt man har att
förstå vad rättssäkerheten på detta område
betyder.

Det är klart att när en kommun gör
upp en stadsplan, skall det ske från
objektiva utgångspunkter. Man måste
ta hänsyn till vad som för dagen motsvarar
den allmänna utvecklingen på
orten och vilken stadsplan som ur allmänna
stadsbyggnadsmässiga synpunkter
är den riktiga. Det går inte att göra
upp stadsplaner, beroende på om vederbörande
markägare är villig att avstå
från att hävda sin rätt eller vill betala
vissa belopp till kommunen. I det fall,
som jag nyss berörde, framhölls uttryckligen
i den kommunala nämndens
protokoll, att det var fråga om någonting
som gick utöver byggnadslagens bestämmelser
och att det därför måste träffas
en uppgörelse innan ärendet fördes till
stadsfullmäktige, ty annars fanns det
inte någon möjlighet att driva igenom
saken.

Tillvägagångssättet i detta fall var således
uppenbart olagligt, men jag har
en känsla av att herr Bengtsson ville
försvara det hela.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, men jag vill till herr Munktell
säga att det är väl mycket begärt att
andra skall kunna klara ut saker och

Översyn av byggnadslagstiftningen

någon lösning. Är det inte riktigare att
konstatera, att vi här rör oss på ett område,
där det inte går att finna enkla
och klara regler som kan gälla i alla
situationer?

Herr Bohman gjorde en relativt stor
affär av att den gamla lagen ändå går
igen i den nya. Jag skall inte bestrida
att så är fallet, även om det, såsom utskottet
pekat på, har skett väsentliga
förändringar. Vad jag ville ha sagt är,
att riksdagen ju så sent som i december
1959 godtog den nya lagstiftningen och
att man väl inte i dag kan kräva utredning
om en lag som ännu inte har trätt
i kraft.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Även om en enskild
riksdagsman har intresserat sig oerhört
mycket för saken, är det väl, för att använda
ett gammalt svenskt uttryck, övermaga
av honom att tänka sig att han på
ett område som detta skulle själv kunna
åstadkomma formuleringar som i alla
avseenden vore lämpliga. För min del
är jag varken domare eller kommunalman,
och det är alldeles uppenbart att
det behövs tillgång till en mycket omfattande
juridisk och kommunal expertis
för att klara ut frågan om dessa formuleringar.
Jag känner mig därför inte
alls träffad av det där påpekandet av
att jag inte själv hittat på några formuleringar.

Till sist vill jag understryka vad utskottet
självt ett par gånger vitsordat,
nämligen att byggnadslagstiftningen har
en mycket central ställning inom vårt
nuvarande samhälle, inte minst därför
att lagens ersättningsregler har i stor
utsträckning blivit normerande för ersättningsreglerna
på andra områden.
Just på nu förevarande område har ju
de samhälleliga ingreppen blivit mer
och mer vanliga. Det är — såvitt jag kan
förstå — påfallande hur oenhetliga och
— för att använda ett milt uttryck —
hur svårtolkbara bestämmelserna många

ting, på vilka man själv inte kan hitta
7 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 13

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Bostadslån åt domänverkets fast anställda skogsarbetare, ni. m.

gånger är. Som herr Bohman sade vill
vi inte hindra denna utveckling. Vi
skulle inte ha kunnat det, och även om
vi hade kunnat det hade det enligt min
mening varit högst olämpligt att hindra
samhället att få större inflytande här.
Det är de tekniska framstegen, samhällets
allt mera komplicerade uppbyggnad,
de enskilda medborgarnas krav på
samhällsorganen och en rad dylika faktorer
som medfört detta. Men — jag
fastslår det än en gång — därför att det
är svårt och invecklat kan man inte
låta bli att försöka komina fram till bestämmelser,
som såvitt möjligt kan vara
vägledande för den enskilda människan.
Jag tog nyss som exempel familjerätten
och äktenskapsrätten, och jag kan
ta vad som helst annat — hela avtalsrätten,
hela köprätten; alltsammans är
komplicerat och krångligt, men vi har
på dessa områden ändå en lagstiftning
med en helt annan fasthet än på detta
område.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herrar Munktell och Bohman begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herrar
Munktell och Bohman begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 107 ja och 77 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 20

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av motion om
ökat skydd för delägare i bostadsrättsföreningar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Bostadslån åt domänverkets fast
anställda skogsarbetare, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående medel för
år 1960 till bostadslån åt domänverkets
fast anställda skogsarbetare, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 4 mars 1960 dagtecknad, till
jordbruksutskottet hänvisad proposition,
nr 80, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva

1) att högst 600 000 kronor av domänverkets
driftsinkomster finge jämte
odisponerad del av tidigare för ändamålet
utav sagda driftsinkomster avsatta
medel under år 1960 disponeras för bostadslån
till fast anställda skogsarbetare; 2)

att domänstyrelsen bemyndigades
att i den utsträckning som angivits i
propositionen besluta om förvärv av
mark från lantbruksnämnd.

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Bostadslån åt domänverkets fast anställda skogsarbetare, m. m.

Utskottet hade i samband härmed behandlat
de till utskottet hänvisade motionerna
I: 571 av herr Åkesson m. fl.,
likalydande med II: 707 av herr Allmän
m. fl., i vilka motioner yrkats att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts under
punkten 2) i propositionen gjorda hemställan
att domänstyrelsen måtte bemyndigas
att besluta om förvärv av mark
från lantbruksnämnd.

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning medgiva att
högst 600 000 kronor av domänverkets
driftsinkomster finge jämte odisponerad
del av tidigare för ändamålet utav sagda
driftsinkomster avsatta medel under
år 1960 disponeras för bostadslån till
fast anställda skogsarbetare;

2) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 571 och II: 707, medgiva
att domänstyrelsen bemyndigades att i
den utsträckning utskottet angivit besluta
om förvärv av mark från lantbruksnämnd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Uno Olofsson, Rimås och
Åhman, vilka ansett att utskottet bort
under 2) hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 571 och
11:707, avslå Kungl. Maj:ts hemställan
om medgivande att få bemyndiga domänstyrelsen
att besluta om förvärv av
mark från lantbruksnämnd utöver vad
som gällde enligt tidigare bemyndigande
beträffande bytesverksamhet;

2. av herr Nils Hansson utan angivet
yrkande;

3. av herrar Eskilsson, Hermansson,
Agerbcrg och Nilsson i Bästekille, likaledes
utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde:

Herr RIMÅS (fp):

Herr talmani Det kan väl vid ett hastigt
påseende förefalla, som om den till
detta utskottsutlåtande fogade reserva -

tionen berörde en mycket liten fråga.
Den gäller en sak som i både propositionen
och utskottsutlåtandet presenterats
under den betydelselösa rubriken
»m. m.». Bakom detta »m. in.» döljer
sig emellertid en principiell fråga, som
gäller om man skall ge ökade befogenheter
till domänstyrelsen i fråga om
vissa markinköp — eller med andra ord
rätt för domänverket att inköpa mark
från lantbruksnämnderna, markinnehav
för 100 000 kronor i varje enskilt fall.
Bakom detta döljer sig en annan principiell
fråga av större omfattning, nämligen
frågan om ägofördelningen mellan
staten, bolag och enskilda. Det finns ju
många klart dokumenterade uttalanden,
som visar att man från olika håll är
överens om att den nuvarande ägofördelningen
inte bör förändras utan att
det skall vara ungefär status quo. Emellertid
har väl såväl departementschefen
som utskottsmajoriteten betraktat detta
mera som en fråga av praktisk natur.
Man menar, att förslaget innebär en
lämplig rationaliseringsåtgärd, och man
har uttryckt detta på det sättet i utskottsutlåtandet,
att »här enbart är fråga
om överförande å annan administrativ
myndighet än för närvarande av beslutanderätten».

Så kan man naturligtvis uttrycka saken,
om man betraktar Kungl. Maj:t som
en administrativ myndighet bland alla
andra. Jag har inte riktigt tänkt mig den
rollen för Kungl. Maj:t, men det må nu
vara. Man resonerar uppenbarligen så,
att om domänverket redan nu har möjlighet
och rätt inköpa tomtmark för
byggande av bostäder åt arbetare, att inköpa
ströängar i Norrland och göra
vissa s. k. avtalsbyten, bör det också
kunna få köpa gårdar. Vi reservanter
har menat, att om man vidtar denna åtgärd
och går med på denna fullmakt för
domänverket har man därigenom frånhänt
sig möjligheten att kontrollera vad
som sker på detta område. Det kan, utan
att man märker det förrän efteråt, ske
en överföring från enskild äganderätt

7* — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 13

100 Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Bostadslån åt domänverkets fast anställda skogsarbetare, m. m.

till statlig. Här öppnas ju stora möjligheter,
och man vet inte förrän i efterhand
vad som skett. Skogsfonden var
redan 1956 uppe i 40 miljoner kronor,
och den beräknas öka med ungefär 2
miljoner kronor per år. Möjligheterna är
som sagt stora när man vet detta och
samtidigt känner till att lantbruksnämnderna
för närvarande har omkring
60 000 hektar mark. Då finns det alla
möjligheter att börja göra affärer.

Vi reservanter har inte kunnat nöja
oss med bara en blank reservation. Vi
anser nämligen att denna kanske i och
för sig inte särskilt stora fråga dock har
så stor principiell betydelse, att riksdagen
bör ha möjlighet att ta ståndpunkt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Uno Olofsson m. fl.,
vilket innebär avslag på bemyndigandet
för domänstyrelsen att besluta om
förvärv från lantbruksnämnderna utöver
det tidigare bemyndigandet beträffande
bytesverksamheten.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Herr Rimås sade att
statsrådet hade ansett att detta egentligen
är en praktisk fråga, och jag kan
försäkra att jag ser det på samma sätt.
Herr Rimås kan rimligen inte blåsa upp
denna fråga till en principiellt stor sak,
utan här är det närmast fråga om att
möjliggöra ett praktiskt handlande från
myndigheternas sida.

Sedan tror jag inte heller att man
skall vara rädd för att det blir så omfattande
överföring av mark från enskilda
till staten. Utskottet har ju sagt
att så inte bör bli fallet. Utskottet skriver
bl. a., att »någon förskjutning i
stort sett ej bör äga rum i den huvudsakliga
fördelningen av jordbruks- och
skogsmark mellan staten, bolag och enskilda».
Och när utskottet säger detta,
föreställer jag mig att regeringen också
följer direktiven liksom även domänstyrelsen
och de myndigheter som
handlägger dessa ärenden — och då

kan jag inte förstå att det kan vara någon
fara å färde.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Då jag har fogat en
blank reservation till jordbruksutskottets
förevarande utlåtande, vill jag med
några ord förklara var jag har avsett
med densamma.

Jag sympatiserar med reservanternas
uppfattning, att man inte utan vidare
skall underlätta för domänverket att
förvärva mark från enskilda skogsägare,
och att det kan ligga en viss risk för
att man gör det, om man följer Kungl.
Maj:ts förslag i denna fråga.

I sådana fall, då lantbruksnämnderna
vill försälja mark till domänverket och
då man kan säga att det är fråga om
förvärv som är jämförbart med markbyte,
har jag ingenting emot Kungl.
Maj:ts förslag. Men när det gäller avyttring
av sådana skogslotter, som
nämnderna uppenbarligen inte ens på
lång sikt kan utnyttja i den fortsatta
rationaliseringsverksamheten, är jag litet
betänksam. Då emellertid utskottet
i utlåtandet har direkt sagt ifrån, att
utskottet i anledning av de väckta motionerna
vill erinra om att »någon förskjutning
i stort sett ej bör äga rum i
den huvudsakliga fördelningen av jordbruks-
och skogsmark mellan staten,
bolag och enskilda», har jag inte ansett
det nödvändigt att direkt biträda reservationen
på denna punkt.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Både herr Pettersson i
Dahl och jag är nog medvetna om att
s. k. välvilliga skrivningar i allmänhet
fyller syftet att på ett artigt sätt avslå
motioner.

Utskottet har här klart och tydligt
sagt ifrån, att det bifaller Kungl. Maj:ts
förslag. Kungl. Maj:ts förslag går ut på
att ge domänverket denna fullmakt. Vidare
har utskottet sagt, att det avstyrker

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

101

bifall till motionen. Motionärerna har
yrkat att domänverket icke skall få denna
fullmakt. Man skall då inte låta förleda
sig av den välvilliga skrivningen.
Den är väl närmast en brasklapp — så
betraktar jag den.

Sedan sade herr Pettersson i Dahl
någonting högst märkligt. Han menade
att regeringen borde följa de direktiv
som utskottet här har uttalat. Hur
skall regeringen kunna följa dessa direktiv,
när regeringen avhänder sig
rätten och överlåter den åt domänverket?
Det är väl en ganska orimlig sak.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den av
herr Uno Olofsson m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rimås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
2) i utskottets utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Uno Olofsson in. fl.

Stödet åt lin- och hamphanteringen

Herr Rimås begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 127 ja och 30 nej, varjämte 25
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 22

Stödet åt lin- och hamphanteringen

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående stödet åt
lin- och hamphanteringen under budgetåret
1960/61 jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen den 4 mars 1960
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 67, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma
dag föreslagit riksdagen att medge
Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder
för stöd åt odlingen och beredningen
av lin och hampa under regleringsåret
1960/61 i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som angivits
i propositionen.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 558 av herr Osvuld och
herr Ohlsson, Ebbe, samt II: 689 av herr
Hansson i Skegrie m. fl., i vilka motioner
yrkats, att riksdagen måtte besluta
att pristillägg för linfiber under budgetåret
1960/61 skulle utgå med oförändrat
79 öre per kg för en stödberättigad
kvantitet av 1 325 ton, samt att
medelsbehovet till stödjande av odlingen
och beredningen av lin och hampa
under sagda budgetår skulle beräknas
till samma belopp som för innevarande
budgetår eller 1 750 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

102 Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Stödet åt lin- och hamphanteringen

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 558 och II: 689, såvitt nu vore i fråga,
medge Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga
åtgärder för stöd åt odlingen och
beredningen av lin och hampa under
regleringsåret 1960/61 i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder som
angivits i utlåtandet;

2) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 558 och II: 689, såvitt nu vore i fråga,
besluta att ett belopp av 1 500 000 kronor
skulle få tagas i anspråk för ifrågavarande
ändamål av tillgängliga medel
under det å nionde huvudtiteln upptagna
reservationsanslaget Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson, Nils Hansson, Hermansson,
Jonasson, Uno Olofsson, Pettersson i
Dahl, Rimås, Agerberg, Nilsson i Bästekille
och Åhman, vilka ansett att utskottet
bort hemställa att riksdagen
måtte

1) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 558 och II: 689, såvitt nu vore i
fråga, medge Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för stöd åt odlingen
och beredningen av lin och hampa
under regleringsåret 1960/61 i huvudsaklig
överensstämmelse med de
grunder som angivits i reservationen;

2) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:558 och 11:689, såvitt nu vore i
fråga, besluta att ett belopp av 1 750 000
kronor skulle få tagas i anspråk för
ifrågavarande ändamål av tillgängliga
medel under det å nionde huvudtiteln
upptagna reservationsanslaget till prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Frågan om stödet åt
linodlingen har, tycker jag, kommit i

ett litet underligt läge. I statsverkspropositionen
äskade ju Kungl. Maj:t
1 750 000 kronor. Jordbruksnämnden äskade
samma belopp, och de remissinstanser
som yttrat sig har också tillstyrkt
detta. Även ett så representativt
organ som statskontoret har ansett, att
det inte finns någon anledning att ändra
på detta. Men nu har Kungl. Maj :t i alla
fall minskat beloppet med 250 000 kronor.
Detta innebär ett minskat stöd åt
linodlarna med 18 öre per kilo.

Man frågar sig vad det egentligen är
som hänt, då man minskat detta stöd så
kraftigt. Jag antar att förklaringen skall
vara vad som redovisas på s. 10 i den
kungl. propositionen. Såvitt jag förstår
har linberedningsverket i Laholm emellertid
inte fått någon bättre ekonomisk
ställning utan läget är ungefär detsamma
som förra året. Statsrådet har nu
sagt, att han anser att stödet bör fortsätta
att utgå något år. Det är många
saker som inverkar här. Jag vet inte
om det är av hänsyn till jordbrukarna
eller om det är beredskapsintresset som
överväger. Jag tror mest på det senare.

Jag är inte säker på att jordbrukarna
anser linodlingen så särskilt gynnsam.
Det visar inte den odlade arealens storlek.
I år har det visat sig, att arealen
har ökat något. Då skulle jag alltså inte
ha fog för mitt påstående. Jag tror dock
att odlarna inte anser detta vara någon
speciellt lönsam odling.

Nu säger man att det finns tillräckliga
reserver. Är det faktiskt så? Den miljon
som staten tidigare har släppt till
bör kunna avskrivas. Om man inte gör
det vet man inte hur det går, då går
det ju inte ihop. Vi har haft en föredragning
i utskottet, och såvitt jag då
kunde förstå skulle det finnas en rent
bokföringsmässig reserv på 370 000 kronor.
Skall nu linberedningsverket behöva
skjuta till dessa 18 öre per kilo —
som man inte vet om de behövs eller
inte — så går det till ungefär 240 000
kronor. Då är det inte mycket kvar.

Ett så stort verk som detta har väl en

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

103

omsättning på ungefär 10 miljoner kronor.
Det måste då finnas en del reserver
för att verket skall kunna hållas
intakt. De pengar som finns är också
placerade i rörelsen. För att driva verket
i framtiden måste man också ha
tillgång till reserver. Eftersom skörden
börjar på sommaren och fortsätter på
hösten och jordbrukarna måste ha likvid
då men linberedningsverket inte
kan börja beredningen förrän längre
fram, måste linberedningsverket ligga
ute med ganska stora belopp. Vidare
har man väl inte tagit med i beräkningen
att med de lönelyftningar som ägt
rum på andra områden lönekontot också
här måste bli avsevärt större.

I första kammaren sade statsrådet
Netzén, att han anser att det finns disponibla
reserver. Det är mycket riktigt
att, som han sade, det är angeläget att
minska det statliga stödet. Det är tacknämligt
ifall det nu går. Men anser
statsmakterna att linodlingen bör ha
stöd så att den kan fortsätta eller vill
man genom att minska reserverna skapa
påtryckning så att denna hantering
försvinner? Jag tror att andra som kommer
efter mig skall tala om vad detta
verk betyder som arbetsmarknadsreserv
i södra Halland. Det finns ingen egentlig
industri i södra Halland, varför saken
ur den synpunkten är mycket allvarlig.
Ur industriell synpunkt är linodlingen
av stor betydelse med hänsyn
till alla de nyttiga ting som kan framställas
ur linet. Därför menar jag att
det kan vara äventyrligt att sänka stödet
på det sätt som här avses.

1959 års skörd hade sin speciella karaktär.
Den växte i torka och var värre
att bereda, och den blev dessutom mindre
än eljest. Linberedningsverket har
därför måst skaffa lin på annat håll till
mycket högre priser. Detta kan också
inverka på möjligheterna att fortsätta
driften.

Nu säger man, att priserna har stigit
Och att det blivit lättare att få avsättning
för produkterna. Det är möjligt

Stödet åt lin- och hamphanteringen

alt så är, men jag undrar om det kan
vara klokt att tömma reserverna så som
man här vill göra.

Vad innebär den nya sjustatsmarknaden
för linhanteringen? Lin och hampa
är industrivaror och får inte den behandling
som jordbruksvarorna får på
den nya marknaden. Jag undrar om det
kan vara riktigt att som Kungl. Maj:t
har föreslagit och utskottsmajoriteten
godkänt minska stödet. Man borde i alla
fall avvakta den utredning statsrådet
har lovat sätta i gång rörande det ändrade
läge som uppstått genom sjustatsmarknadens
tillkomst, innan man minskar
stödet.

I första kammaren hävdade en talare
att man skulle skapa bättre betingelser
att driva verket därigenom att stödet
minskades. Jag kan inte förstå annat
än att detta är att ställa frågan på
huvudet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Som hallänning och i
viss mån som talesman för de anställda
vid linberedningsverket i Laholm må
det kanske tillåtas mig att säga några
ord i denna fråga.

Nere i Halland och då framför allt
på linberedningsverket i Laholm råder
det i dessa dagar stor oro över vad som
skall hända med lin- och hamphanteringen.
Sedan den Tyska dumpingen
igångsattes på hösten 1955 har linberedningsverket
i Laholm i mer eller
mindre utsträckning varit beroende av
statens stöd. Skulle detta stöd bortfalla
eller alltför drastiskt reduceras måste,
såvida inte något alldeles sensationellt
händer på prisfronten, linberedningsverket
antingen slå igen eller starkt reducera
sin arbetsstyrka. Vetskapen härom
har gjort att redan den av jordbruksministern
föreslagna minskningen
av årets statsstöd har skapat oro. Inte
så egendomligt för övrigt, om man hål -

104 Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Stödet åt lin- och hamphanteringen

ler i minnet att förra året framhöll jordbruksministern
i sitt yttrande till propositionen
i samma fråga, att med hänsyn
till det tryckta arbetsmarknadsläget
hade han funnit det befogat att tills vidare
under ytterligare något år fortsätta
med det statliga stödet åt linhanteringen.

Nu frågar sig naturligtvis de anställda:
Är det minskade stödet av i år avsett
att vara den första ordentliga nedbantningskuren?
Då man läser propositionen
får man emellertid närmast det
intrycket, att så inte är förhållandet —
utan orsaken till den föreslagna minskningen
är närmast den, att man i departementet
har uppfattat Hallands läns
linodlarförenings ekonomiska ställning
som varande bättre än i fjol; följaktligen
skulle minskningen enbart vara
betingad av detta skäl. Mot den uppfattningen
skall jag inte polemisera och är
den riktig är naturligtvis en minskning
av statssubventionen fullt motiverad.

Hur statsmakterna ser på linberedningsverkets
framtid, därom säges i
årets proposition lika litet eller lika
mycket som i fjol. Det vill säga man vet
egentligen ingenting om vart statsmakterna
syftar med detta linberedningsverk
med dess 275 anställda. Fortfarande
är arbetsmarknadsstyrelsen inkopplad
på frågan, och det får väl närmast
tolkas på det sättet, att man från regeringens
sida inte är främmande för tanken
att avveckla stödåtgärderna, men å
andra sidan finns det ett annat meddelande
i årets proposition som låter en
smula hoppfullare, och det är meddelandet
om att jordbruksministern har
för avsikt att låta jordbruksnämnden
närmare utreda frågan om det statliga
stödet åt lin- och hamphanteringen efter
Sveriges anslutning till EFTA. Detta
har åtminstone av mig uttytts på det
sättet, att jordbruksministern kan tänka
sig att om statliga stödåtgärder skulle
behövas för den fortsatta driften, så
ställer sig inte regeringen ovillig till att
lämna sådant stöd.

Om det anförda möjligen också kan
tolkas på det sättet, att man i regeringen
är oviss om framgångslinjerna, så
vill jag för min del inte klandra regeringen
och jordbruksministern för detta,
då jag så innerligt väl förstår, att man
här står inför ett mycket svårt avgörande.
Men det är just till den saken jag
skulle vilja knyta några reflexioner. Arbetsmarknadsstyrelsens
inställning, såsom
den framgår av det korta referat
som finns på s. 9 i propositionen, är i
korthet denna, att man säger sig klart
förstå, att linberedningsverket i Laholm
är av den största betydelse för arbetsmarknaden
i Laholmsområdet, men
fortsätter man: det fortsatta stödet bör
dock främst bedömas från jordbrukspolitiska
synpunkter. Det är mot denna
tankegång jag skulle vilja sätta ett
frågetecken, ja, till och med uttala den
varningen: Tro framför allt inte att det
blir någon lätt uppgift att omplacera de
275 anställda i händelse av att staten
drar in sitt stöd och linberedningsverket
tvingas nedlägga. Har man kännedom
om de lokala förhållandena på arbetsmarknaden
i södra Halland, så vet
man att väldiga svårigheter kommer att
möta. Vi har en färsk och bitter upplevelse
av vilka svårigheter som mötte då
en större textilindustri i Genevad klappade
igen och ändå låg denna industri
bättre till på grund av sin relativa närhet
till Halmstad.

Dess värre är inte södra Halland något
expanderande industriområde utan
får ur arbetsmarknadssynpunkt snarast
betecknas som ett avtappningsområde.
Skulle en nedläggning verkligen
komma till stånd kommer det att bli en
samhällsolycka av betydande mått för
de orter den berör, såvida inte arbetsmarknadsstyrelsen
i tid, tillsammans
med de lokala myndigheterna och industriledningen,
kan skapa fram en ersättningsindustri.
Det bör nämligen observeras,
att den arbetskraft det här
gäller inte är så lätt att omplacera. Ett
130-tal anställda är över 45 år gamla.

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13 105

Sålunda finns det 30 anställda i åldern
45—50 år, 36 i åldern 50—55 år, 34 i
åldern 55—60 år samt 29 i åldern 60 år
och däröver. Saken blir inte trevligare
därigenom att många av de anställda är
gamla lantarbetare, som tidigare blivit
utrationaliserade i sitt gamla yrke. En
del kom till linberedningsverket efter
kraschen i Genevad. Ett nedläggande
utan att man i förväg har en ersättningsindustri
på platsen kommer fördenskull
att skapa massor av personliga
svårigheter och problem.

Därför vill jag, herr talman, sluta med
att till jordbruksministern framställa
följande vädjan. Ifall man ifrån regeringens
sida har några som helst planer
på att i framtiden dra in på stödet till
linberedningen i Laholm, som kan medföra
en reducering eller nedläggning av
driften, vidtag då inte några sådana åtgärder
med mindre än att det finns någorlunda
rimliga garantier för att det
också går att lösa de anställdas problem.

Herr statsrådet NORDLANDER:

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
frågade vad som har hänt, eftersom
man från regeringens sida skurit ned
det tidigare utgående stödet till linberedningsverket
i Laholm, och herr
Bengtsson i Halmstad talade om den
oro och den ovisshet inför framtiden
som man hyser bland de anställda inom
verket.

Om jag ett ögonblick får uppehålla
mig vid den förra frågan, så är det nog
så, att det verkligen har hänt en hel del
som motiverat en omprövning av det
stöd som hittills har utgått. Det har sålunda
skett en markant förbättring från
det beklagliga lågläge som har präglat
verksamheten under de senaste åren.
Framför allt hade en utomordentligt
kraftig dumping från de östtyska staterna
skapat det bekymmersamma läge, i
vilket man sedan flera år befunnit sig.
På (len punkten har det av olika anledningar
— bl. a. på grund av felslagen
skörd år 1959 i olika exportländer —

Stödet åt lin- och hamphanteringen

skett en högst markant omsvängning.
Priserna har gått upp på ett sätt, som
inneburit att ungefär en tredjedel av
den tidigare prisnedpressningen kunnat
återvinnas. Detta har betytt en förbättring
för linberedningsverkets möjligheter
att arbeta vidare.

Denna förbättring och den ökade tilltron
till Laholmsverkets möjligheter att
arbeta vidare, som man har fått genom
omställningen av den utländska prispolitiken,
har också bidragit till att man
från verkets sida har kunnat förlänga
det avtal som man har med de svenska
spinnerierna, varvid bättre priser har
uppnåtts. Verket har också kunnat arbeta
vidare på sina binäringar på ett gynnsamt
sätt. Spånskivetillverkningen har
utvecklats ekonomiskt gynnsamt. Man
har lyckats träffa tämligen förmånliga
avtal om försäljning av linagnmjöl, som
är en biprodukt.

Allt detta är positiva faktorer och vid
det studium som man har gjort av verkets
ekonomi har man funnit, att verket
bör kunna arbeta vidare även med den
begränsning av det statliga stödet, som
har föreslagits i propositionen och tillstyrkts
av utskottet. Man kanske enklast
kan karakterisera situationen, om
man tar fasta på vad som sägs i ett yttrande
från Riksförbundet Lin och hampa.
Förbundet har givetvis tillstyrkt, att
det gamla stödet skall utgå oförändrat,
men som motivering därför framfört
bl. a., att det skulle möjliggöra en konsolidering
av verkets ekonomi. Det är
klart att man ur många synpunkter kan
säga, att en konsolidering av verkets
ekonomi är önskvärd, men man kan väl
ändå samtidigt ifrågasätta om det är riktigt
att man skall lämna direkt statligt
stöd i syfte att möjliggöra konsolidering
och förstärkning av enskilda företag av
denna typ. Det förefaller därför som om
det finns goda skäl för att hävda att den
begränsning av det statliga stödet, som
här har föreslagits, kan göras utan att
man därmed på något sätt äventyrar
verkets möjligheter att arbeta vidare.

106 Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Stödet åt lin- och hamphanteringen

Herr Bengtsson i Halmstad efterlyste
vad som kan ske för framtiden. Det är
väl en fråga som är litet vanskligare att
besvara, i varje fall på ett sätt som är
fullkomligt entydigt. Jag tror inte det
går att ställa någon hundraprocentig
garanti för att detta linberedningsverk
skall fortsätta sin verksamhet under en
obegränsad tid, lika litet som man kan
ställa ut någon sådan garanti för någon
annan näring. Men vad man kan peka
på är väl att man från statsmakternas
sida hittills har visat, att man varit klart
medveten om vad linberedningsverket
har betytt, särskilt ur sysselsättningssynpunkt.
Vid olika tillfällen har vidtagits
åtgärder, som varit behövliga för
sanering av verkets ekonomi. Man kan
väl bl. a. i det sammanhanget åberopa
den avskrivning av en statsfordran på 1
miljon kronor, som man gjorde i fjol
just för att möjliggöra en stabilisering
av verkets ekonomiska ställning. Jag
tror man vågar säga att sysselsättningssynpunkterna
kommer att vara klart
ihågkomna även vid den fortsatta bearbetning
av frågan om linberedningens
och linodlingens framtid, som måste
ske.

I detta sammanhang är det väl inte
heller alldeles omotiverat att peka på
att ju längre ned verket kan pressa
sitt behov av statligt stöd, desto bättre
blir samtidigt förutsättningarna för att
man skall kunna bibehålla odlingen
även i fortsättningen.

Herr talman! Jag tror alltså, att man
med tillbörlig optimism och med tillbörlig
förtröstan på framtiden kan vidta
den nedskärning av det statliga stödet,
som har föreslagits i propositionen.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan inte neka mig
nöjet att ge statsrådet Nordlander min
komplimang. Jag tror inte jag tar fel
om jag säger, att statsrådet som generaldirektör
och chef för jordbruksnämn -

den varit med om att framlägga detta
förslag. Nu sitter han på regeringsbänken
och pläderar för en sänkning av
det anslag, som han tidigare har begärt.

Nu säger statsrådet att det har hänt
en hel del. Dumpingen från Östtyskland
har upphört, och det har varit möjligt
att sluta en del avtal, som har höjt priserna.
Allt detta är riktigt. Men är man
å andra sidan alldeles säker på att inte
denna dumping kan komma tillbaka?
Skall man tömma ut reserverna därför
att dumping eller prissänkande attacker
kanske tillfälligtvis har upphört?

Det frågas: Skall man med statsmakternas
hjälp konsolidera ett företag? Ja,
det beror naturligtvis på hurudant företaget
är. Herr Bengtsson i Halmstad gav
en vältalig skildring av hur det kan bli
där nere ur arbetsmarknadssynpunkt,
och jag tror att en sådan utveckling
skulle bli mycket dyrare för staten.

Jag kan helt hålla med statsrådet om
att ju mer statsbidraget till verket kan
pressas ned, desto bättre är det naturligtvis.
Men å andra sidan får statsbidraget
inte pressas ned så hårt att verkets
framtid kan äventyras. Denna
minskning av stödet kan också uppfattas
så, att det skall bli en press till avveckling
av hela linberedningsverket.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara kort och
gott tacka herr statsrådet Nordlander
för det svar som gavs. Jag förstår att
han inte kan ge något entydigt svar,
men å andra sidan tycker jag svaret var
så pass hoppfullt att de anställda nere
i Laholm nog kommer att hälsa det med
största tillfredsställelse.

Herr statsrådet NORDLANDER:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Pettersson i Dahl, att jag inte varit utsatt
för något svårare fall av personlighetsklyvning.
Jag har funnit det helt
naturligt att vid tjänstgöring i jordbruksnämnden
tänka mera på verkets

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

107

konsolidering och i dag kanske litet
mera på statsfinansiella synpunkter.

Herr Pettersson frågar sedan vad man
har för garanti för att inte den lindring
av dumpingen, som man nu har glädjen
att konstatera, kommer att upphöra och
man blir utsatt på nytt för lika kraftigt
pristryck som förut. Ja, om den saken
är det bara att säga, att det här är fråga
om ett ettårigt beslut och all bedömning,
inklusive den som gjorts av Riksförbundet
Lin och hampa, har gått ut på att
man inte behöver befara att vi, i varje
fall för det närmaste året, skall komma
i ett sådant läge som tidigare. Därför
tror jag inte att man behöver tänka på
den risken i samband med bestämmandet
av stödet för detta år.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Eftersom jag är motionär
i denna fråga, vill jag ta tillfället i
akt att säga några ord till motivering
för motionen.

Den kom till sedan jag tagit del av
resultatet från jordbruksnämndens undersökningar,
och funnit att efter
nämndens rekommendation om oförändrat
stöd till linberedningsverket statsrådet
ändock nära nog utan all motivering
i propositionen prutat ned anslaget
så kraftigt som skett. Såvitt man kan
bedöma av undersökningens siffror bedrives
odlingen av lin och hampa liksom
den fabriksmässiga beredningen
under sådana betingelser att verksamheten
hittills har kunnat hållas i gång
nätt och jämnt, och nu har ju ökade
omkostnader tillkommit i form av högre
löner, omsättningsskatt m. m. Mot
bakgrunden av utredningens resultat är
departementschefens knapphändiga motiveringar
litet oförklarliga.

Nu har det i utskottet lämnats den
förklaringen att det i linodlarföreningen
finns så stora tillgångar att det är
försvarbart att minska det statliga stödet
på sätt som skett, men dessa tillgångar
är ju bara bokföringsmässiga
siffror, som är helt beroende på den

Stödet åt lin- och hamphanteringen

värdering man gör. Tillgångarnas värde
kan också beräknas med hänsyn till att
det här är fråga om en specialanläggning
och att värdena bara finns så länge
som verksamheten kan bedrivas på samma
sätt som hittills. Om man exempelvis
realiserar tillgångarna, så är det
mycket sannolikt att värdet bara blir
en bråkdel av det upptagna, eftersom
denna specialanlägning är ensam i sitt
slag i landet. Därför talar mycket för
att de bokförda värdena är upptagna i
överkant och att man borde ha gjort
större avskrivningar än som skett. Den
fackman som haft hand om dessa ekonomiska
undersökningar säger också
att avskrivningsprocenten enligt hans
mening är låg. Man kan nog också säga
att de framräknade tillgångarna mycket
väl rymmes inom en felmarginal.

Som försvar för det nedprutade anslaget
säger statsrådet Nordlander att
linpriset har kunnat höjas och att det
därför bör vara möjligt att ta igen den
eftersläpning som uppstått. Men om
den höjningen skall kunna ge vad man
räknat med, så fordras det att vi får en
normal skörd, och det finns ju inga
garantier för det.

Man kan säga att linberedningsverket
förra året fick ett anslag genom att
man då tog i anspråk en viss del av
regleringskassorna. Jag skulle tro att
höjningen av linpriset ungefär svarar
mot dessa medel från regleringskassorna,
men den kompenserar alls inte den
nedprutning av anslaget som företagits.

Sedan bör man också ta i betraktande
att det statliga stödet — om jag är
rätt underrättad — är ett maximistöd
och att det är jordbruksnämnden som
bestämmer hur stor del som skall utgå.
Jag blev då litet förvånad, när statsrådet
sade att han som chef för jordbruksnämnden
tänkte mera på verkets
konsolidering, medan han som statsråd
ställde dessa synpunkter åt sidan. Jag
hoppas att man i regeringen inte betraktar
företagens och näringslivets konsolidering
i allmänhet ur den synpunk -

108 Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Stödet åt lin- och hamphanteringen

ten, att sedan man kommit in i regeringen
spelar den saken en underordnad
roll, vilket den däremot inte gör så
länge man är direkt medansvarig för
verkets drift.

Sedan har jag också samma uppfattning
som redan deklarerats här av andra
talare, nämligen att linodling och
linberedning är en beredskapsverksamhet
och att ett upprätthållande av driften
vid linberedningsverket därför är
en klar beredskapsåtgärd som bör tillmätas
ganska stor betydelse. Om vi
skulle få en avspärrning — och det
finns ju inga garantier för att inte så
kan bli fallet — tror jag att de produkter
det här är fråga om ganska snabbt
försvinner ur marknaden. Det har vi
erfarenhet av från det senaste världskriget.
Om vi därför värdesätter att denna
beredskapsverksamhet upprätthålles,
så borde denna i och för sig lilla summa
inte ha prutats ned. Den betyder ju
ändå ingenting ur statsfinansiella synpunkter,
men den kan vara av avgörande
betydelse för denna beredskapsverksamhets
upprätthållande.

Om det redan nu är svårt att hålla
denna verksamhet i gång, och om anslaget
skäres ned, så vill det kanske sedan
inte mycket till för att driften måste
läggas ned. Det är ju det sista tillskottet
man ger som får den största betydelsen.

Sedan vill jag också helt instämma i
vad herr Bengtsson i Halmstad sade,
när han talade om vilken betydelse driften
vid linberedningsverket har ur sysselsättningssynpunkt.
Här bereder man
dock omkring 275 personer direkt sysselsättning,
och det har sagts att ett tusental
personer har sin försörjning av
denna verksamhet.

Vi har under senare år sett flera
exempel på hur starka reaktionerna varit
när privata företag lagts ner eller
när man hotat att upphöra med verksamheten.
Samma sociala synpunkter,
som då har anlagts, kommer man att
kunna anlägga, om denna industri nedläggs.

Ser man frågan ur dessa synpunkter
— och det tror jag liksom herr Bengtsson
att man bör göra — och konstaterar
att denna sysselsättning kan räddas
om man bibehåller samma stöd som
förut men att den kanske måste läggas
ner om man drar in 250 000 kronor avstödet,
måste man nog säga, att staten
sällan haft möjligheter att komma ifrån
en arbetslöshetsrisk för en så liten summa
som i detta fall.

Försummar vi tillfället och driften
läggs ner, måste odlarna lägga om sin
produktion med hänsyn till den nya
situationen. Därefter blir det kanske inte
så lätt att ta upp den igen. Det är därför
enligt min mening en något kortsynt
politik att minska ett utgående prisstöd,
i synnerhet som en statlig utredning
kommit fram till att stödet bör utgå
i samma omfattning som förut.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr statsrådet NORDLANDER:

Herr talman! Får jag framhålla för
herr Hansson i Skegrie, att vad jag sade
om konsolidering bara gällde frågan om
det lämpliga i att genomföra en konsolidering
av ett enskilt företag med statsanslag.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag skall såsom en av
utskottets ledamöter ge min syn på denna
fråga. Det är väl ganska bekant för
oss alla att det varken är med hänsyn
till jordbruksintressen eller ur arbetsmarknadssynpunkter
som vi har ett särskilt
statsstöd åt odling av lin och hampa.
Odlingen är ju alldeles för liten för
att den skall spela någon roll ur jordbrukspolitik
synpunkt, och arbetsmarknadsfrågan
kan ju inte vara avgörande
för om man skall ge ett sådant
exceptionellt statsunderstöd som det här
är fråga om. I själva verket har ju stödet
från början varit motiverat av beredskapssynpunkter,
behovet av att i en
viss utsträckning ha tillgång till dessa

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

109

råvaror i händelse av avspärrning. Det
är klart att det fortfarande finns skäl
som talar för sådana beredskapsåtgärder.
Men samtidigt har det ju kommit
fram andra synpunkter också.

Det håller på att skapas en frihandelssammanslutning
av sju stater i Europa.
Frågan om den handelspolitiska integrationen
seglar i medvind. Vi får räkna
med att vi en vacker dag har denna integration
genomförd åtminstone beträffande
Sveriges förhållande till EFTA.
Då vet vi att lin och hampa icke kommer
att betraktas som jordbruksprodukter
utan som industrivaror. Det blir mer
än tvivelaktigt om det då skall bli möjligt
att fortsätta med stödet åt denna
odling på det sätt som nu sker. Om jag
skall väga mot varandra behovet av beredskap
för avspärrning och behovet
av en anslutning till frihandelssammanslutningen
så måste jag säga att det sista
väger över. Det ligger mycket nära till
hands att anta att det då måste ske en
anpassning till ett nytt läge för denna
odling och för detta industriföretag i
Laholm.

Vém skall göra denna anpassning?
Inte skall det väl vara staten — det är
ju ett privat företag. Det måste väl vara
détta företag självt som skall göra det.
Finns det någon anledning tro att man
gör några sådana anpassningar, som kan
vara som herr Hansson i Skegrie sade
nog så smärtsamma, om man inte har en
känsla av att det är nödvändigt? Litar
man på att staten skall ge ett frikostigt
stöd så kanske ingenting blir gjort.

Nu är vi i den situationen att det är
påtagligt att det går för sig att göra en
sänkning av stödet. För denna sänkning
finns två motiv. Det ena är att man inte
skall ge ut statspengar i onödan. Då regeringen
jämt och ständigt anklagas för
att det ges ut för mycket pengar, för att
den inte är sparsam, så är det ganska
intressant att se att när regeringen kommer
med ett förslag till besparing så
väcker det en storm av protester från
alla de borgerliga partiernas sida. När

Stödet åt lin- och hamphanteringen

man kommer inför verkligheten så är
det som om de stolta deklarationerna
om sparsamhet inte spelade någon större
roll. Kan man minska en statssubvention
så skall man väl göra det. Det är
det ena motivet. Det andra motivet är
att denna sänkning ju ger företaget en
fingervisning om att här är inget fast
och evigt statsstöd att påräkna. Det blir
en påminnelse om att det kan behövas
en anpassning. Det kan väl vara lämpligt
att ge dem där nere en sådan varning.
Ingen önskar att linodlingen och
linberedningsverket skall upphöra om
inte anledningarna till det är större än
anledningarna till ett bibehållande.

Det finns ju inte någon större sannolikhet
för att det nu föreslagna statsunderstödet
skall vara för litet. Med
hänsyn till den prisstegring som har inträtt
på dessa produkter finns det ju
sannolikhet för att verket kommer att gå
ihop nästa år ändå. Det har talats mycket
om företagets resurser och tillgångar.
Jag medger att utskottet kanske
har tryckt för starkt på den punkten.
Det är ju ett faktum att vad som har
sagts om den saken närmast syftar till
att visa att om mot all förmodan verksamheten
under 1960 icke kan bedrivas
utan förlust, så finns det så att säga som
en säkerhetsventil tillgångar som svarar
mot denna förlust.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Jag vill med ett par ord
motivera varför jag är med på reservationen.
När vi den 30 mars behandlade
frågan om Sveriges anslutning till konventionen
angående upprättande av den
europeiska frihandelssammanslutningen,
så meddelades i utrikesutskottets utlåtande
att »chefen för jordbruksdepartementet
anmäler sin avsikt att föreslå
Kungl. Maj :t att uppdraga åt .statens
jordbruksnämnd att närmare utreda frågan
om det statliga stödet åt lin- och
hamphanteringen efter Sveriges anslut -

Ilo Nr 13

Fredagen den 22 april 1960
Anslag till ersättning till strandägare för mistad fiskerätt m. m.

ning till Europeiska frihandelssammanslutningen.
Riksdagen kan således förutse
att vid en senare tidpunkt få tillfälle
behandla de förslag i denna fråga
vartill nämnda utredning kan föranleda».

När man nu gör dessa prutningar,
som motsvarar ungefär de reserver som
verket har och vilka alltså kommer att
förbrukas på ett år, så har jag tyckt att
detta har varit att föregripa den utredning
som skall komma och att i förväg
ta ställning till frågan. Jag anser att den
varning — för att citera herr Sköld —
som man ger är onödigt hård. Man kunde
gott ha väntat ett år för att se hur det
sedan utvecklat sig. Ett ställningsstagande
i förväg ville jag inte vara med
om, och det är därför jag anslutit mig
till reservationen.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmanen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 17, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

lertid rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 93 ja och 85 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 23

Anslag till ersättning till strandägare för
mistad fiskerätt m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning rörande anslag för budgetåret
1960/61 till ersättning till strandägare
för mistad fiskerätt m. m.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
punkten 152 (s. 337—342) föreslagit, att
riksdagen måtte för budgetåret 1960/61
till Ersättning till strandägare för mistad
fiskerätt m. m. anvisa ett förslagsanslag
av 5 000 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte till Ersättning till strandägare för
mistad fiskerätt m. m. å riksstaten för
budgetåret 1960/61 under nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
5 000 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Med hänvisning till mina
motioner i detta ärende och till det
anförande jag förut har hållit och då vi
nästa vecka ställs inför stora utgifter
för universitet och sjukhus, ber jag att
i detta sammanhang kort och gott få
yrka avslag på utskottets hemställan om
ett anslag på 5 miljoner kronor. Det kan
ju vara angeläget att till nästa vecka ha
kartlagt hur man ser på ekonomiska
ting inom den svenska riksdagen.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag Vill bara säga att

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13 111

Samordning av olika trafikmedel i glesbygderna

detta ärende har anslutning till riksdagens
beslut i anledning av tredje lagutskottets
utlåtande nr 15.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på avslag å densamma;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Lundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Lundberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
153 ja och 3 nej, varjämte 22 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 24

Samordning av olika trafikmedel i glesbygderna Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av
väckta motioner om samordning av
olika trafikmedel i glesbygderna.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! För att inte oroa kammaren
ber jag få meddela att jag inte
kommer att ställa något yrkande. Även
om detta är näst sista ärendet, vill jag
i alla fall ha några kommentarer införda
i kammarens protokoll.

Den motion som ligger till grund för
utskottets utlåtande är underskriven av
ett stort antal ledamöter av denna kammare.
Orsaken till detta är att den fråga
motionen behandlar — samordning av
olika trafikmedel i glesbygderna — ar
både viktig och aktuell. Den är en av
huvudfrågorna för vår svenska landsbygd.

Hur skall vi kunna behålla människorna
på landsbygden, möjliggöra ett
differentierat näringsliv och skapa
bättre kontakt samhälle—glesbygd? Möjligheterna
att skapa en levande landsbygd
hänger intimt samman med möjligheterna
att få till stånd en samverkan
mellan landsbygd och tätort. Landsbygd
och tätort får inte bli motsatta
begrepp, utan bygden måste ses som en
enhet. En lösning är att förbättra vägnätet
och samordna trafikmedlen. Situationen
är nu den att järnvägarna lägges
ned i Ökad omfattning och bussbolagen
drar in turerna eftersom trafikunderlaget
minskar. Personbilstrafiken ökar,
men denna ökade personbilstrafik kompenserar
inte bortfallet av de kollektiva
trafikmedlen. Det blir svårare att leva
för alla dem som inte har bil, i synnerhet
för de äldre, samtidigt som godsbefordran
blir lidande.

Det är detta som vi vill ta upp till
debatt i kammaren. Utskottet har nu
klarat sig undan en realprövning av motionen
genom att ett delbetänkande
kommit från 1953 års trafikutredning.
Detta delbetänkande behandlar busstrafikens
driftekonomiska förhållanden.
Man kan rita ett kors i taket för att
1953 års trafikutredning äntligen har
lyckats prestera någonting. Denna ut -

112 Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Samordning av olika trafikmedel i glesbygderna

redning kallas av trafikfolket i landet
numera för trafikens fiende nr 1, då
den ligger på så oerhört många problem
som borde ha varit lösta för länge
sedan. Till detta hoppas jag att få återkomma
i en annan debatt i kammaren.

Denna utredning om busstrafiken tar
emellertid bara upp en del av de frågor
som berörts i vår motion. Situationen
är ju den, att genom den ökade
centraliseringen av skolorna växer
skolskjutsverksamheten enormt. Om
skolskjutsverksamheten kunde tillvaratagas
för personbefordran skulle detta
vara till oerhörd glädje och nytta för
bygden. Så kan ske genom att de vanliga
reguljära bussförbindelserna, såsom
utredningen framhåller, användes
för detta ändamål, men det bör också
kunna ske på annat sätt, genom bilar
och småhussar.

Utredningar som gjorts har givit exempel
på hur servicebetonade trafikmedel
i en bygd går med förlust. En
samordning skulle ge ett mera tillfredsställande
resultat, och kommun och
statsverk skulle få minskade omkostnader,
samtidigt som en betydligt bättre
service kunde ges. Skolskjutsverksamheten
bör kopplas in där det passar, så
att den blir även allmänheten till nytta.

Den som påstår att allt är väl beställt
har inte kännedom om det verkliga läget
ute i glesbygderna. Skolskjutsarna
är en av de stora posterna i skolbudgeten,
som ökar år från år, och vi har helt
enkelt inte råd att avstå från att bättre
utnyttja skolskjutsarna för att därigenom
förbättra servicen i glesbygderna.

I det samordnande arbete som behövs
kan länsstyrelserna göra mycket. Hade
allmänna beredningsutskottet förstått
dessa ting riktigt, skulle det i utlåtandet
ha pekat på länsstyrelsernas ansvar att
hjälpa kommunerna att bygga upp trafikservicen
efter de starkt ändrade förhållandena.
Att med lugn vänta på 1953
års trafikutrednings alla betänkanden
går endast för den som lärt sig österländsk
kontemplation och navelbetrak -

telse. Än en gång bromsar utredningen
den trafikpolitiska utvecklingen.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Jag är helt överens med
motionärerna om att detta är ett stort
problem på landsbygden med den
ökande avfolkningen av stora områden
och det stigande antalet bilar bland den
befolkning som finns kvar. Utskottet
har också ordentligt diskuterat dessa
besvärliga saker.

Men det är ändå inte riktigt så som
herr Lothigius vill framställa det, att
ingenting sker. Herr Lothigius säger att
utskottet klarat sig undan genom att
hänvisa till ett delbetänkande från 1953
års trafikutredning. Detta är inte hela
sanningen, ty hänvisningen till detta
betänkande är en mycket liten detalj
i utskottets motivering för sitt ställningstagande.

I själva verket har det skett åtskilligt
och kommer att ske ännu mera på detta
område. En samordning äger rum inom
många olika avsnitt, t. ex. när det gäller
järnvägsstyrelsen, när det gäller postverket
och när det gäller bilägarnas
organisationer. Jag vill bara hänvisa till
bussutredningen, som också behandlar
dessa frågor. För många intresseorganisationer
är det i deras eget intresse en
nödvändighet att kunna ordna detta,
men därvid klarar de även de problem
som det här är fråga om. I varje fall
kommer vi betydligt närmare ett bättre
tillstånd än det som för närvarande råder.

Jag har velat säga detta, herr talman,
för att inte herr Lothigius anförande
skall få stå alldeles obemött.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 25

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av
väckta motioner om utredning rörande
do framtida utvecklingsmöjligheterna

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13 113

Interpellation ang. planerad motorväg från Malmö till Vellinge

för kommunerna i Roslagen och Stockholms
läns skärgård.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 26

Interpellation ang. planerad motorväg
från Malmö till Vellinge

Ordet lämnades på begäran till

Herr LEVIN (s), som anförde:

Herr talman! Frågan om byggande
av motorväg från Malmö söderut till
Vellinge har sedan flera år varit föremål
för utredning och övervägande. För
ett antal år sedan beslöts att dylik väg
skulle byggas som skulle ta upp trafiken
söderut från Malmö. Vägen stakades, och
under åren 1955—1957 anvisades betydande
belopp för vägens påbörjande.
Sedan dess har emellertid ingenting
gjorts och vägbygget har ännu inte till
någon del påbörjats. För kommunerna
söder om Malmö är det givetvis av det
allra största intresse att få definitivt
besked om den planerade vägen verkligen
skall komma till stånd eller ej. Kommunernas
hela planerande av bebyggelse,
vatten och avlopp m. m. beröres
av detta projekt, och det är därför nödvändigt
att man får klarhet i om och
när vägbygget kan komma till stånd.

Med hänvisning till ovanstående vill
jag därför till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet ställa
följande frågor:

Har de tidigare planerna på byggande
av motorväg från Malmö söderut till
Vellinge ändrats? Om så ej är fallet,
kan statsrådet då ange den ungefärliga
tiden när detta arbete kommer att utföras? Denna

anhållan bordlädes.

§ 27

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1959/60, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1959/60, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde,

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1959/60, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret jämte i ämnet väckta motioner,

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till universiteten,
den medicinska undervisningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under För flera
huvudtitlar gemensamma frågor gjorda
framställning i fråga om avgifter till
den allmänna tilläggspensioneringen
in. m.,

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1960/61 till Bidrag till pensioneringskostnaderna
för statens pensionsanstalt,
Bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt
samt Arbetsgivaravgift till
den allmänna tilläggspensioneringen,

nr 66, i anledning av vissa i Kungl.
Maj:ts proposition angående allmän be -

114 Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

redskapsstat för budgetåret 1960/61 behandlade
allmänna frågor jämte i ämnet
väckt motion,

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän; beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser handelsdepartementets verksam -

hetsområde, jämte i ämnet väckta motioner,

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.,

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till yrkesundervisningen
jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa med den
norska nationalgåvan svenskhemmet
Voksenåsen sammanhängande frågor,
nr 79, i anledning av väckta motioner
om representation för familjejordbruket
i arbetarskyddsstyrelsen, och

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till Vissa byggnadsarbeten
vid statens vårdanstalt å Brotorp
för alkoholmissbrukare jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 41, i anledning av väckta motioner
om vissa övergångsbestämmelser till
1958 års arvsskattereform, och
nr 46, i anledning av väckt motion
om utredning angående arvsbeskattningen; bankoutskottets

utlåtande nr 17, i anledning
av väckt motion om utredning
rörande ägandeförhållandena och maktkoncentrationen
inom det privata näringslivet; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av väckta motioner
angående föreskrift i samband med villkorlig
dom om skyldighet att gottgöra
skada,

nr 27, i anledning av väckt motion
angående radions juridiska ansvarighet,
nr 28, i anledning av väckta motioner
angående tillämpningen av 22 kap. 4 §
strafflagen i samband med avbetalningsköp,
och

nr 29, i anledning av väckt motion
om översyn av lösöreköpsförordningen;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av väckt motion

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13 115

om skärpning av straffen för olaga befattning
med narkotika m. m.,

nr 19, i anledning av väckt motion
om vidgning av arbetsdomstolens behörighet,

nr 20, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering,
in. in., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet väckta
motioner, och

nr 25, i anledning av väckta motioner
angående lagen om semester;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av motioner om
användning av skogsbilvägar för allmän
biltrafik, och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 och 43 §§ skogsvårdslagen; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1960/61
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1959/60, såvitt avser jordbruksärenden,
och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, såvitt
angår jordbruksärenden, jämte i ärendet
väckta motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

25, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande turismen i Sverige,
och

nr 26, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande stöd åt utlandssvenskarna.

§ 28

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:
nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1960/61 till Tullverket:
Anskaffning av viss materiel;
från jordbruksutskottet:
nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad disposition
av vissa prisutjämningsavgiftsmedel;
och

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa stödåtgärder
i anledning av skadorna å 1959 års
skörd jämte i ämnet väckta motioner.

§ 29

Tillkännagavs, att följande motioner
under sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 120, med förslag i fråga om
lokaliseringen av vissa statliga institutioner,
m. in., motionen nr 792, av herrar
Nilsson i Gävle och Holmberg,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 124, med förslag till förordning
om registrering och mönstring av sjömän
(mönstringsförordning) m. m., motionen
nr 793, av herr Johansson i
öckerö m. fl., samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 126, angående organisationen
av den statliga centrala rationaliseringsverksamlieten,
in. m., motionerna:
nr 794, av herr Sköld,
nr 795, av herr Ståhl,
nr 796, av herrar Kollberg och Wedén,
samt

nr 797, av herr Magnusson i Borås
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 30

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.50.

In fidem

Sune K. Johansson