Onsdagen den 2 november Sid (Riksdagens protokoll 1960:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 23

FÖRSTA KAMMAREN

1960

1—3 november

Debatter m. rn.

Onsdagen den 2 november Sid.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition
...................................................... 4

Torsdagen den 3 november

Vissa åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd............ 51

Svar på interpellation av herr Ringaby ang. kontanthjälp till vissa
jordbrukare i anledning av skador å 1960 års skörd............ 60

Kamrarnas remiss av två likalydande motioner, föranledda av
kungl. proposition om vissa åtgärder i anledning av skador å
1960 års skörd .............................................. 69

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 3 november

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36, ang. försäljning av kronoegendomen
Tjugby Boställsgård 31 i Östergötlands län in. fl. fastigheter
.................................................... 50

-—■ nr 37, ang. vissa åtgärder i anledning av skador å 1960 års
skörd .................................................... 51

— memorial nr 38, ang. kamrarnas remiss av två likalydande motioner,
avseende utredning rörande vissa ändringar i skatteförfattningarna
.......................................... 69

1 Första kammarens protokoll 1960. Nr 23

y. $ n / p u

''Vi--<ryt''ji>:( ■

> f

■l i

i . ^ H i; r *

• : 0 i li)i£ i J, k a »;ijv I A i1 • »; ■ >

..•> . i- fifttO.h. *''

:,*>A i\.

•■V*: ;v j; : *; * f« Jiij-'' *<*» i-- . « h«''

i >■, .»! • f. i - f / s-:

■ •

V«;*/l - I > ■ i ••,

Tisdagen den 1 november 1960

Nr 23

Tisdagen den 1 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 26
nästlidne oktober.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 171, angående ökning av det högsta
belopp intill vilket staten må åtaga sig
betalningsansvar i form av statsgaranti
för exportkredit;

nr 172, med förslag om statlig garanti
för Aktiebolaget Atomenergis förpliktelser
enligt atomansvarighetslagen; och
nr 174, angående försäljning av viss
allmänna arvsfonden tillfallen fast egendom.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan att till utskottet
inkommit framställningar

dels från fullmäktige i riksbanken
angående försäljning av riksbankens fastighet
i Mariestad,

dels ock från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående firande av representationsreformens
100-årsjubileum.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade propositioner: nr

175, med förslag till lag om parkeringsbot,
m. m.;

nr 176, rörande godkännande av europeisk
överenskommelse om skydd för
televisionsutsändningar;

nr 177, angående förhöjd ersättning
till före detta rådmännen i Västervik
Helge Teodor Anderson och Sven Viktor
Schierbeck; samt

nr 179, angående bidrag till Förenta
Nationernas fond för Kongo.

Anmäldes och bordlädes
jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m., såvitt avser
Tjugby Boställsgård 31 i Östergötlands
län m. fl. fastigheter;

nr 37, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder i
anledning av skador å 1960 års skörd
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 38, i anledning av kamrarnas remiss
av två likalydande motioner, avseende
utredning rörande vissa ändringar
i skatteförfattningarna.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 23

Onsdagen den 2 november 1960

Onsdagen den 2 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare

Under åberopande av bifogade läkarintyg
får jag härmed vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet under
tiden 1/11—7/11 1960.

Björsäter den 1 november 1960

Carl Eskilsson

Att riksdagsman 06 07 30 Eskilsson,
Carl, Björsäter, som i och för sökande
av intyg om sjukdom denna dag blivit
av mig undersökt, befunnits lida av luftrörskatarr
och på grund av denna sjukdom
är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet
från och med den 1/11 till
och med den 7/11 1960, intygas.

Åtvidaberg den 1/11 1960

O. de Val
Prov.läkare

Till riksdagens första kammare

Med hänvisning till här bifogat läkarintyg
anhåller undertecknad om ledighet
från riksdagsarbetet under den tid
intyget angiver.

Göteborg den 1 november 1960

Gustaf Henry Hansson

Att ledamoten av riksdagens första
kammare Gustaf Henry Hansson vårdas
på Sahlgrenska sjukhuset sedan den 1
november på grund av gallstenssjukdom,
och att han på grund därav är oförmögen
att deltaga i riksdagens arbeten från
och med den 1 november t. o. m. november
månads utgång, intygas härmed.

Göteborg den 1 november 1960

B. Norbäck
leg. läkare

De begärda ledigheterna beviljades.

Allmän debatt i anslutning till remittering
av viss kungl. proposition

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 169, med förslag till förordning angående
beskattning av ränta å svenska
statens sparobligationer.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! När vi nu möts till höstriksdagens
första allmänna debatt, har
vi inte något särskilt ämne att knyta
den till. Intresset kommer väl i första
hand att kretsa kring valutgången och
dess konsekvenser.

Om man trots allt får anse, att vattendelaren
i svensk politik går mellan
borgerlig och socialistisk samhällssyn,
är det bara att konstatera att valet röstmässigt
blev en betydande och väl
knappast förutsedd framgång för den
sistnämnda sidan. Jag tilltror mig inte
att kunna bedöma, vilken andel i framgången
som tillkommer den hittills förda
och för framtiden utlovade politiken
i och för sig. Under alla förhållanden
är det uppenbart att en dryg andel
måste tillskrivas splittringen på den
borgerliga sidan, som kom till så flagranta
uttryck under valrörelsen. God
hjälp hade man också av att valet kom
att förrättas under en markerad högkonjunktur.
Vad det betyder för den
sittande regimen har de tidigare valen
i Västtyskland och England givit vid
handen, där till förmån för en borgerlig
politik. Hur som helst måste man ge
sitt oförbehållsamma erkännande åt den
skicklighet och effektivitet varmed socialdemokraternas
överlägsna valapparat
fungerade.

Men trots allt detta blev det inte någon
verklig seger, utan snarast återigen
ett dött lopp. Vårt parlamentariska läge
är alltjämt lika oklart och labilt, nationen
delad mellan borgerlighet och socialdemokrati
i två praktiskt taget lika
stora hälfter med kommunisterna som

Onsdagen den 2 november 1960

Nr 23

Allmän debatt i anslutning
tungan på vågen. Detta bär varit och
förblir ett djupt otillfredsställande förhållande.
Men regeringen tycks vara
beredd att med en promilles övervikt
i väljarunderlaget och en rösts övervikt
i andra kammaren fortsätta att regera
över den andra hälften med hjälp i nödfall
av kommunisterna.

Utvecklingen har nu under åtskillig
tid visat, att denna hälftendelning av
nationen med endast smärre förskjutningar
från val till val hotar att bli
bestående på längre sikt. Från vårt håll
har både tidigare och senast under den
gångna valrörelsen hävdats, att en sådan
situation, som föga passar in i ett regelrätt
parlamentariskt system, borde
lösas med en samlingsregering mellan
de demokratiska partierna. En sådan
lösning borde självfallet enligt vår mening
ha eftersträvats i första hand, även
för det fall att de borgerliga partierna
vunnit en knapp majoritet. Vi hänvisar
till de goda erfarenheterna från
Schweiz, som i så många hänseenden
befinner sig i ett läge, liknande vårt.
Exempel kan också hämtas på närmare
håll, från vår .svenska kommunalförvaltning,
som med framgång bedrivs i samregerandets
form.

Socialdemokraterna ställer sig tyvärr
avvisande till tanken på en samlingsregering,
som anses böra reserveras för
mera trängande lägen. Men är inte
världsläget i dag tillräckligt allvarligt
för att i och för sig göra en kraftsamling
önskvärd? Lägg härtill den fara
för vår demokrati som utestängandet av
nationens ena hälft från medansvar i
regeringsmakten i längden innebär. Per
Albin Hansson gav vid flera tillfällen
uttryck åt sin förståelse av detta problem.

Om en breddning av regeringsunderlaget
nu inte kommer till stånd, borde
det åtminstone kunna förväntas, att regeringen
på allvar bemödar sig om att
i väsentliga frågor söka uppnå samlande
lösningar. I det fallet har regeringen
många försummade tillfällen
bakom sig. Att driva igenom skickelsedigra
beslut med hjälp av några kommuniströster
eller en och annan ned -

till remittering av viss kungl. proposition
lagd röst har mera med diktatur än
med demokrati att göra.

Framför allt gäller det att aktsamt
tillvarataga den enighet i det väsentliga
som finns i fråga om vårt lands utrikespolitik.
Vi har inte råd att, medan
det allmänna världsläget undergår en
fortskridande försämring, av ovidkommande
skäl upprätthålla skenet av att
djupgående meningsskiljaktigheter skulle
föreligga. Det är å andra sidan inte
heller i utlandets intresse att utarma debatten
genom krav på hundraprocentig
likriktning.

I FN sluter vi upp kring Dag Hammarskjöld
i hans kamp mot våld och
våld. I Kongo är vi under allmän medverkan
djupt engagerade i ett vittutseende
och riskfyllt företag i världsfredens
intresse. Våra landsmän där ute
följs hemifrån med stor uppskattning
och goda önskningar. I den med skodunkningar
ackompanjerade kakofoni,
som spelats upp i FN:s generalförsamling,
har vi med allmänt instämmande
lyssnat till vår utrikesministers lugna
utläggning av Sveriges syn på de aktuella
problemen. Glöm inte att vårt ord
i laget väger tyngre om det får stå klart
att bakom finns ett praktiskt taget enigt
folk.

Lika angeläget som det är att bevara
enigheten kring utrikespolitiken, lika
angeläget är det att göra detta när det
gäller försvaret. De två är ett! Den
överenskommelse om försvarskostnaderna
för en tvåårsperiod, varom dagens
tidningar förmäler, har det kostat oss
stor självövervinnelse att biträda. Vi har
dock för enighetens skull gjort det under
den förutsättningen, att 1958 års
målsättning för försvaret icke rubbas.

Utvecklingen i världen går raskt mot
ökad internationalisering av handel och
vandel länderna emellan. Utrymmet för
nationell självtillräcklighet krymper stadigt.
Suveräniteten naggas undan för
undan i kanten genom internationella
överenskommelser av olika slag. Själva
har vi dristigt och i fullt samförstånd
beträtt samma väg, senast genom vår
anslutning till EFTA, som vi betraktar
som en etapp på vägen mot samverkan

Nr 23

Onsdagen den 2 november 1960

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

på ett än vidare plan. Detta tvingar oss
att tänka internationellt även när det
gäller vår inhemska politik, särskilt på
det ekonomiska området. Våra möjligheter
att föra en autonom ekonomisk
politik begränsas ytterligare, och vi
måste acceptera allt flera av de spelregler,
som gör sig gällande inom det
integrerade Europa.

Den hårdare konkurrens, som blir en
följd av integrationen, kommer att ställa
ökade krav på näringslivet att göra
investeringar både här hemma och i utlandet.
Samtidigt finns det risk för att
näringslivets egna möjligheter att finansiera
sina investeringar kommer att
försämras. Den hårdare konkurrensen
kommer troligen att medföra minskade
vinstmarginaler och därmed ett minskat
företagssparande. De skärpta lagervärderingsreglerna
och de förlorade möjligheterna
att göra skattefria avsättningar
till pensionsstiftelser verkar i
samma riktning. Det gäller därför att
söka genom sparstimulerande åtgärder
öka den totala tillgången på sparande
inom landet och att på en någorlunda
frigjord kapitalmarknad leda detta
sparande till de mest räntabla investeringsobjekten.
Vågar jag tro att det var
detta finansministern åsyftade när han
i årets finansplan skrev, att vi i fortsättningen
måste i högre grad än hittills
genom aktiva insatser underlätta
överflyttning av kapital till de mest effektiva
näringsgrenarna? I den mån så
erfordras bör det kunna övervägas att
bereda företagen friare tillgång till de
utländska kapitalmarknaderna. Kan Sverige
fortsättningsvis isolera sig från de
tendenser till frigörelse av kapitalrörelserna
som gör sig gällande i hela
Västeuropa? Jag tror mig väl få läsa
direktiven för den utredning som nu
skall igångsättas angående vår valutalagstiftning
så, att finansministern i
varje fall avser att man genom denna
utredning skall få tränga detta problem
in på livet, även om det förefaller som
om han tills vidare velat från revisionen
av valutalagstiftningen avskilja frågan
om ökade möjligheter till kapitalrörelser
länderna emellan.

Jag skall i detta sammanhang inte ingå
på de lättnader i näringslivet i skatteväg
som särskilt i en nedåtgående
konjunktur kan bli nödvändiga att vidta
för att hålla vår konkurrenskraft
uppe.

Först som sist gäller som förutsättning
för att vi skall kunna utnyttja de
vidgade marknaderna att vi inte får en
kostnadsutveckling som är i otakt med
utvecklingen i konkurrentländerna. En
hemmalagad inflation är att betrakta
som fienden nr 1.

Vårt helhjärtade deltagande i de
europeiska integrationssträvandena har
tillkommit under föredömlig samverkan
mellan alla berörda myndigheter och
intressen här i landet. Det gäller nu att
i vår ekonomiska politik dra de riktiga
slutsatserna av vad vi varit med om på
det internationella planet. Vi lär väl
inte bli lika eniga, när det skall sägas
B som vi varit när det sagts A. Men
jag har ändock — med hänsyn till sakens
fundamentala vikt — velat redan
på detta stadium vädja till regeringen
att verkligen satsa hårt på att uppnå
största möjliga samförstånd vid de avgöranden
som förestår.

Högerpartiet drabbades vid senaste
valet av en kännbar motgång. Hur vi bedömer
orsakerna till att så blev fallet,
är icke här platsen att närmare utveckla,
Det kommer att visa sig allteftersom vi
blivit färdiga med våra slutsatser. I vissa
särskilt omstridda frågor har emellertid
högerns partiråd redan genom en
kommuniké av den 11 oktober 1960 angivit
sitt ställningstagande.

I fråga om ATP tolkar högerpartiet
valutgången så, att partiet har att böja
sig för ATP som ett politiskt faktum.
Det innebär naturligtvis inte att partiet
övergivit sin uppfattning, att det skulle
varit ur landets synpunkt lyckligare, om
partiets tidigare ståndpunkt kunnat vinna
gehör. Denna ståndpunkt vidhölls, så
länge möjlighet ansågs föreligga att omvandla
ATP till ett frivilligt system. Valet
kan betraktas som en ny folkomröstning
i pensionsfrågan och har givit ett
klart utslag till förmån för ATP. Därtill
kommer att de under sommaren träf -

Onsdagen den 2 november 1960

Nr 23

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

fade avtalen för stora tjänstemannagrupper
anpassats till ATP på ett sätt, som
svårligen skulle kunnat förlikas med ett
annat system. För högerpartiet återstår
nu för framtiden att söka verka för ett
avhjälpande av de enligt partiets uppfattning
mest påfallande bristerna i det
nya systemet.

Vad barnbidragsfrågan beträffar kommer
partiet icke att vidhålla sitt förslag
om indragning under några år av första
barnbidraget. Tankegången var ju den,
att härigenom skulle även i barnfamiljernas
intresse en snabbare allmän skattesänkning
kunna åstadkommas och att
genom budgetsaneringen möjlighet snart
nog skulle uppstå att ersätta barnbidragssystemet
med avdragsrätt för barn
vid beskattningen i kombination med
barnbidrag för de inkomsttagare som
inte kan utnyttja avdragsrätten fullt.
Partiet kommer även i fortsättningen
att verka för en reform enligt sistnämnda
alternativ.

Vårt ställningstagande mot omsättningsskatten
förestavades i första hand
av att den innebar en höjning av ett
totalt skattetryck, som enligt vår uppfattning
redan förut var för högt. I debatten
i denna kammare i november
förra året i samband med beslutet
om omsättningsskattens införande tillät
jag mig framhålla, att vårt motstånd icke
vore av principiell natur och att jag väl
kunde tänka mig en medverkan från vår
sida till en omsättningsskatt, om det
vore fråga om en omfördelning mellan
direkt och indirekt skatt i lämplig proportion
utan höjning av det totala skattetrycket.

Eftersom de tre borgerliga partierna
hittills varit på samma linje i omsättningsskattefrågan,
bör naturligtvis ställningstagandet
i det nya läget tillkomma
först efter samråd dem emellan.
Men efter den ur den samlade borgerlighetens
synpunkt bedrövliga valrörelse,
vi har bakom oss, borde det vara lika
naturligt, att detta område utsträckes
även till andra väsentliga frågor. Utan
att blanda mig i den föga fruktbara diskussionen
om hur skulden till splittringen
fördelar sig tycker jag att man inom

alla tre partierna nu borde ha kommit
underfund med att det i den borgerliga
sakens intresse måste göras allvarliga
försök att åstadkomma en viss samordning
i väsentliga ting utöver vad hittills
kunnat ske, utan att det därför
behöver bli fråga om att ge upp de olika
partiernas särart. Om tanken på en
samlingsregering icke kan realiseras,
måste uppenbarligen någonting som kan
kallas ett borgerligt alternativ föreligga,
för att det skall finnas utsikt att
bryta det socialistiska allenarådandet.
På vår kant råder en allmän mening om
det önskvärda, för att inte säga nödvändiga,
i att söka nå ett sådant samförstånd
mellan jämställda parter. Vad
det kan leda till beror naturligtvis inte
bara på oss. Frånsett de modifikationer,
om vilka jag nyss talat, kommer högerpartiet
att följa i stort sett samma
politiska kurs som tidigare. Vi vill framför
allt värna de enskilda människorna
mot ett ständigt växande statligt förmynderskap.
Under den socialdemokratiska
ledningen har staten år för år skurit
till sig en allt större del av den gemensamma
kakan med ett ständigt stigande
skattetryck som följd. Ideologiskt riskeras
härigenom sådana dyrbara värden
som frihet och självansvar i den enskilda
sfären. Materiellt försvåras möjligheterna
att föra en produktions- och
sparfrämjande politik på marknadshushållningens
grund. Om det får fortsätta
på detta vis går det inte att se något
annat slut på utvecklingen än ett statskapitalistiskt
samhälle, även om ingen
så önskar. Vi kommer oförtrutet att
arbeta vidare på att söka successivt nedbringa
det samlade skattetrycket och
tror oss därmed på de grunder jag nyss
antytt ta fatt i den måhända angelägnaste
uppgiften inte blott för dagens
utan i än högre grad för morgondagens
samhälle.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Sedan riksdagen skildes
åt i våras har den utrikespolitiska situationen
allmänt sett försämrats. Visserligen
är Sveriges förhållande till främmande
makter alltjämt så gott som man

Xr 23

Onsdagen den 2 november 19(50

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

någonsin kan begära. Men de geografiska
gränserna i världen mellan olika
länder omsluter ju numera — som herr
Ewerlöf så riktigt påpekade — inga isolerade
områden, vilkas affärer är helt
deras egna. Svenska folket är också nu
långt mer medvetet än förr om det internationella
läget och samhörigheten i
världen. Jag tror att inte minst TVprogrammen
om vad som händer och
sker utanför våra egna gränser har bidragit
till detta. Förståelse för nödvändigheten
av bistånd åt de s. k. u-länderna
finns nu i de vidaste kretsar, och
TV-appeller om hjälp till nödlidande
i främmande länder, till flyktingar, till
barn, till sjuka, ger omedelbara och
glädjande reaktioner. Ett typexempel
hade vi häromdagen när programmet
om kampen mot spetälskan gick i TV.

I det kalla krigets värld utgör varje
mer betydande komplikation på något
håll i realiteten också en angelägenhet
för varje land och varje folk till uppmärksamhet,
aktsamhet och beredskap.
Sällan har därför behovet och nödvändigheten
av en världsomfattande fredsorganisation
av Förenta Nationernas art
framstått så klart som nu. Även om man
måste notera, att organisationen ännu ej
lyckats bemästra det kaos, som råder i
Kongo, är det uppenbart att FN hittills
hindrat elden att sprida sig vidare över
världen. I ögonblicket verkar situationen
— förefaller det en utomstående och
osakkunnig åskådare — mer förvirrad
och hopplös än någonsin, och ingen kan
säga hur detta väldiga äventyr skall sluta.
Vi kan inte göra annat än att söka
stärka de krafter som oförtrutet arbetar
på fredens sida. Med tillfredsställelse
och beundran följer vi generalsekreterare
Hammarskjölds outtröttliga strävan.
Man frågar sig hur han kan orka med
den enorma arbetsbörda och det tunga
ansvar, som vilar på hans axlar. Hans
vilja att göra det bästa och hans förmåga
att stå emot de krafter, som från
skilda håll önskar utnyttja Kongokrisen
för egna syften, är utan tvekan i denna
tid FN-organisationens största tillgång.
Om man bortser från kommunisterna,
vilkas intressen i Kongoaffären, som i

alla andra affärer, som bekant alltid
överensstämmer med sovjetblockets, skulle
jag tro, att den svenska nationen enigt
sluter upp bakom generalsekreterarens
strävanden.

Med tillfredsställelse noterar man regeringens
under sommaren fattade beslut
att i den omfattning vårt land förmår
söka tillgodose FN:s önskemål om bistånd
vid upprätthållandet av ordningen
i Kongo och för att bringa landets hälsovård
och ekonomi på fotter igen. Det är
ett beslut som regeringen fattat efter enhälliga
tillstyrkanden i utrikesnämnden,
vilket klart markerar var svenska folket
står i dessa frågor. Jag är övertygad om
att riksdagen i samma anda skall pröva
det förslag om särskilt anslag till Kongohjälpen,
som i dag ligger på kammarens
bord.

Kongo är emellertid inte den enda del
av världen där oro råder just nu. De
komplikationer som i dessa dagar inträffat
i Algeriet inger stora farhågor,
asiatiska och sydamerikanska oroshärdar
finns också, och i Europa har vi
det ständiga problemet Berlin alltjämt
olöst.

Beklagligast är dock att ned- och avrustningssträvandena
ännu befinner sig
i samma återvändsgränd där de har varit
under flera år. Från alla håll i världen
blåser man fredsfanfarer åt höger
och vänster, men mer blir det inte. Det
är ett säreget skådespel att se hur den
sovjetryske regeringschefen jämsides
härmed sammankopplar varje väsentligt
krav på andra med hotfulla uttalanden.
Följer man andra vägar än dem han utpekar,
så blir det krig, säger han, och
samtidigt målar han upp hur Sovjetunionen
producerar robotar på löpande
band som korvar på ett snöre. Syftet
med denna skräckpropaganda är uppenbart.
1 ett litet land som vårt, som har
varken anledning eller vilja att kasta ut
hotelser mot andra, framstår dessa sovjetryska
toner som ett häpnadsväckande
sätt att föra fredspropaganda. Likheterna
med hotelser från annat håll före
andra världskriget — också då i yrande
egen maktmedvetenhet — är slående, ja,
jag vill tillägga nedslående.

Onsdagen den 2 november 19G0

Nr 23

Allmän debatt i anslutning

Det är väl fullkomligt klart, att skall
en världsomfattande nedrustning verkligen
komma till stånd, måste den ■—•
inte minst mot det kalla krigets bakgrund
— också kombineras med en effektiv
kontroll. Det är beklagligt, att
man på sovjetryskt håll inte tycks förstå
detta. Medan man därifrån beskyller
motsidan för att bara intressera sig för
kontroll men inte för nedrustning, tycks
ryssarna själva bara intressera sig för
nedrustning men inte för kontroll. Att
man från svensk sida skall göra allt som
i vår förmåga står för att medverka till
en god lösning av nedrustningens stora
problem, det är självklart; i detta avseende
kan jag instämma i herr Ewerlöfs
uttalande beträffande vad som förekommit
från svensk sida i Förenta Nationerna.

Sedan riksdagen åtskildes i våras har
också EFTA-överenskommelsen trätt i
kraft. Tullar och andra handelspolitiska
hinder har börjat justeras på planerat
sätt. Såvitt man förstår, har ikraftträdandet
skett utan några oförutsedda
komplikationer av större betydelse. Till
de komplikationer som i förväg var kända
kan hänföras vissa länders beteckning
av en del av sina tullar som s. k.
fiskaliska tullar, vilket på något håll har
medfört problem för svensk export. Detta
gäller t. ex. bilindustrien. Jag tar för
givet att överläggningar förs med berörda
länder för att komma till rätta
med dessa problem.

I det sammanhanget vill jag erinra om
folkpartiets motion vid vårriksdagen om
livsmedelsindustriens råvarukostnader.
Denna motion avböjdes av riksdagen
med hänvisning till att förhandlingar
skulle upptas rörande de ifrågavarande
näringsgrenarnas behandling. Jag skulle
nu vilja spörja handelsministern, som
här är närvarande, om sådana förhandlingar
kommit i gång och kan väntas
medföra nödvändiga lättnader för bagerinäringen
och malt- och läskedrycksindustrierna.

Det övervägande intrycket av EFTAorganisationen
efter dessa första månaders
praktiska verksamhet är att den
klart visat sin funktionsduglighet, såväl

till remittering av viss kungl. proposition
inåt som utåt. Det stora problemet om
en ytterligare integration har visserligen
inte förts närmare sin lösning, men inte
heller motsatsen har skett. Snarare tycker
man sig skönja att även inom sexstatsgruppen
allt fler börjat befara skadeverkningar,
om en extrem utveckling
skulle skärpa gränsdragningen mellan
två stora handelsblock. Det vore av värde
att få veta, om man från svensk sida
gjort någon extra ansträngning inom
EFTA:s ram och i så fall vad, för att
EFTA skall kunna skapa den ytterligare
good-will i och utanför Europa — jag
tänker då främst på Amerika — som
måste till för att försvaga gränserna
mellan de sex och de sju och eventuellt
så småningom åstadkomma ett upphävande
av dessa gränser.

Att den integrerade marknadens problem
för det svenska näringslivets vidkommande
är starkt bundna till den
ekonomiska politik som kommer att föras
inom vårt land är en sak som jag
skall tillåta mig återkomma till.

Det rekordartade deltagandet i årets
riksdagsval är ur demokratisk synpunkt
glädjande. Flera rent tekniska skäl torde
ha bidragit till resultatet, särskilt den
personliga påstötning som varje väljare
erhöll genom röstkortens införande över
hela landet och dessa korts användbarhet
som röstlängdsutdrag, vidare televisionens
och radions kompakta anhopning
av propaganda under sista veckan
före valet. Därigenom skapades säkerligen
en valspänning av tidigare sällsynt
intensitet.

Rent parlamentariskt har valutgången
emellertid inte medfört någon ny situation
i förhållandet mellan regeringsunderlag
och opposition. Som herr Ewerlöf
påpekade, blir ju regeringen såväl
vid avgöranden i andra kammaren som
vid gemensamma voteringar alltjämt beroende
av röststöd från annat parti. Inom
den demokratiska oppositionen har
vissa omkastningar skett, vilket bl. a. har
lett till att folkpartiet röstmässigt och
mandatmässigt även i andra kammaren
återtagit ställningen som det största oppositionspartiet.
Med erfarenheterna från
den socialdemokratiska valpropagandan

Nr 23

Onsdagen den 2 november 1960

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

i friskt minne må man tillåta sig den
reflexionen, att denna omkastning orsakat
någon besvikelse i de socialdemokratiska
leden. Därifrån drevs under
hela valrörelsen den tesen, att om oppositionen
segrade, skulle det bli högern
i egenskap av största parti som skulle
komma att sätta sin prägel på den nya
regimen. Låt mig — utan att kverulera —
i detta sammanhang, herr talman, säga
att påståendet som jag nyss nämnde, från
socialdemokratisk sida både till form
och innehåll emellanåt framfördes på ett
sätt som enligt min och många andras
mening överskred gränsen för det tolerabla
t. o. m. i en valrörelse. Det var bl. a.
på denna utstuderade finurlighet som regeringspartiet
gjorde sina största röstvinster.
Den socialdemokratiska partiledningen
torde mer än väl inse att denna
skrämseltaktik inte längre är gångbar
sedan högern förlorat sin nuvarande position.

Givetvis är det en besvikelse för hela
den demokratiska oppositionen, att den
inte vunnit erforderlig majoritet för att
kunna bereda den nuvarande regeringen
välbehövlig vila och ge landet en ny regering.
Vi i folkpartiet tror alltjämt att
det för det demokratiska styrelseskickets
funktionsduglighet är av vikt att
skiften sker vid makten utan alltför stora
mellanrum. Härför talar inte bara rent
allmänt de risker för de styrandes egen
uppfattning om sitt eget omdömes och
sina egna metoders överlägsenhet, som
ligger i ett långvarigt maktinnehav, utan
också önskvärdheten av att ge även landets
regering del av den förnyelse och
stimulans som alltid ligger i att pröva
nya grepp och friska initiativ. Det är nu
bara att konstatera att valutslaget ger
regeringen möjlighet att sitta kvar och
att förverkligandet av dessa nyssnämnda
önskemål får lov att anstå ytterligare
några år.

Inför detta faktum knyter sig intresset
starkast till frågan hur den regerande
socialdemokratien i fortsättningen kominer
att handla. Vilka slutsatser drar den
av valutfallet? På vilket sätt ämnar den
begagna sina nya fullmakter? Valrörelsen
gav därvidlag inte särskilt tydbara

ledtrådar. Jag fann till och med i några
av de största socialdemokratiska tidningarna
undrande röster, som sporde,
om regeringspartiets framtidsprogram
inskränkte sig bara till allmänna hänvisningar
till den kollektiva sektorns behov
under 60-talet.

Men vad därutöver? På vilket sätt —
för att nu bara ta ett exempel — skall
regeringen forma och utveckla det positiva
näringspolitiska program som är
alldeles ofrånkomligt med hänsyn till
den tekniska utvecklingen, de vidgade
marknaderna och över huvud taget den
våldsamma utveckling som vi befinner
oss i? Skall kanske väljarnas förtroende
ånyo aktualisera den skördetid som socialdemokraterna
bespetsade sig på men
som avskrevs efter 1948 års valutgång?
Skall den regerande socialdemokratien
alltfort vara sig själv nog eller skall den
söka i så måtto nydana sig, att den verkligen
är villig att också ta hänsyn —-och då menar jag en reell, inte bara
formell hänsyn —- till den andra hälften
av nationen?

Socialdemokraterna fick i årets val
2 033 000 röster. Den socialdemokratiska
oppositionen fick 2 027 000 röster.
Jämnare än det genom valet skapade
styrkeförhållandet mellan regeringspartiet
och den s. k. borgerliga oppositionen
kan läget knappast bli. De representerar
var sin halva av väljarkåren.
Detta förhållande understryker betydelsen
av den sista fråga som jag nyss ställde:
Skall det vara socialdemokratisk
statskonst, att halva nationen icke skall
kunna påräkna någon hänsyn för vad
den önskar och kräver? Eller skall regeringspartiet
nu inte bara i ord, utan
också i gärning, göra allvar av sitt tal
om »medborgarnas gemensamma intressen»?
Att ett sådant hänsynstagande inte
behöver inkräkta på eller sudda ut
de principiella politiska skiljelinjerna
mellan regerings- och oppositionspartierna
är ju självklart.

Min frågeställning bottnar i en tyvärr
hos oss tämligen dyster erfarenhet av
regeringens och regeringspartiets tidigare
handlingssätt. Deklarationer med
samförståndsönskningar har sannerligen

Onsdagen den 2 november 1960

Nr 23

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

inte saknats. Men åtminstone vår erfarenhet
på oppositionssidan är, att i en
mängd väsentliga ting har det vid överläggningar
mellan partierna från socialdemokratisk
sida inte varit fråga om
strävan efter ömsesidigt hänsynstagande,
utan i verkligheten om en oppositionens
kapitulation för socialdemokratiska
förslag. Jag är väl medveten om
att ett och annat undantag från den regeln
förekommit, och jag noterar med
tillfredsställelse att man i den nu mycket
aktuella försvarsfrågan har kunnat
nå ett glädjande och värdefullt samförstånd
mellan alla de demokratiska partierna.

Det saknas emellertid inte ämnesområden,
där en verklig strävan från regeringens
sida att åstadkomma samlande
lösningar under de närmaste åren kommer
att ha särskild aktualitet och mycket
stor betydelse. Så är inte minst fallet
inom den ekonomiska politikens ram,
som jag nyss berörde, ett område där
regeringsinitiativ är frånkomliga. Den
enorma betydelse dessa spörsmål har för
hela vårt samhälles utveckling borde göra
det naturligt att här söka i all möjlig
utsträckning forma en politik som vilar
på samförstånd mellan partierna.

Utan att gå närmare in på detaljer
kan jag därvidlag helt kort nämna kapitalbildningns
problem, där det väl i
dag är uppenbart att sparfrämjande åtgärder
av betydande verkan måste komma
till stånd. Vi har i det sammanhanget
också kreditproblemen och frågan om
kapitalregleringen, där vissa utredningsplaner
föreligger som sannerligen tål
att övervägas i en anda av samverkan.
Och vi har naturligtvis frågan om skatteutformningen
som också sammanhänger
med näringslivets framtida arbetsförhållanden
och nationalinkomstens därav
beroende utvecklingskurva. Vi har stora
skolfrågor, och vi har problemet om
valsättet. Det är väl rätt naturligt, om
spelreglerna för lmr demokratien skall
fungera här i landet dras upp i samförstånd.

Jag kan i detta sammanhang också
erinra om att även om ATP ligger fast,
så är detaljerna ingalunda fullkomliga.

Alla är säkert på det klara med — även
socialdemokraterna, av gjorda uttalanden
att döma — att en så omfattande
och ingripande lagstiftning som denna
ingalunda är färdig på en gång. Åtskilliga
reformer krävs innan lagen har fått
sin slutliga och fullt ändamålsenliga utformning.
Från folkpartiets sida har
några viktiga önskemål framförts. Man
kan förmoda att även från andra håll
förslag i reformerande riktning beträffande
lagstiftningens detaljer — men
givetvis inom den antagna lagens ram
— kommer att föras fram. Även här har
socialdemokraterna tillfälle att visa i
vilken utsträckning de är villiga att lyssna
till önskemål från andra än den egna
väljarkåren.

Någon längre uppräkning av de fält,
där möjligheter till samförstånd mellan
regering och opposition bör föreligga,
behövs säkert icke.

Vad förhållandet mellan oppositionspartierna
inbördes beträffar — nyss berört
av högerns talesman och mycket
omskrivet och omdiskuterat såväl under
som efter valrörelsen —- är det väl alldeles
klart att jag från våra utgångspunkter
i folkpartiet finner ett bättre
samarbete inom oppositionen önskvärt.
På vilket sätt och i vilken omfattning
detta kan ske kommer — liksom i nyssnämnda
fall beträffande samarbetet med
regeringspartiet — att visa sig vid behandlingen
av de konkreta frågorna.
Den icke-socialistiska synen hos de s. k.
borgerliga partierna ger en gemensam
grundval för ställningstagandet i viktiga
frågor. Fn förutsättning är givetvis att
den politik som föres vilar på en verklig
grund.

Det kan för övrigt vara vört att ytterligare
understryka, att vi ju har att göra
med olika partier. Varken svensk demokrati
eller eu framgångsrik oppositionspolitik
torde ha något att vinna på
att av de nuvarande tre icke-socialistiska
oppositionspartierna göres något
slags jämngrå massa.

Innan jag slutar kan jag inte underlåta
att notera de bokslut för det sistförflutna
budgetåret som i olika turer
under sommaren och hösten gjorts av

Nr 23

Onsdagen den 2 november 1960

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

riksgäldsfullmäktige och riksräkenskapsverket.
De har allesammans haft det gemensamt,
att de klart givit vid handen
hur i grunden felaktig den av finansministern
gjorda inkomstprognosen i
fjol var. Uppenbarligen var den från
vårt håll framförda konjunkturbedömningen
långt riktigare. Den sista budgetredovisningen,
som kom så sent som
härom dagen, visade en förbättring av
det beräknade budgetutfallet med nära
en miljard. Härav bidrog omsättningsskatten
med 367 miljoner, men borträknar
man vissa kostnader kommer man
fram till ett netto för omsättningsskatten
på i runt tal 250 miljoner kronor. Med
hänsyn till att folkpartiets förslag till
besparingar och budgetförbättringar
motsvarade i stort sett detta belopp, kan
man utan att ge sig in på en närmare
diskussion bär konstatera att de reella
förutsättningarna faktiskt förelåg för en
uppgörelse om att klara budgetbalansen
utan omsättningsskatt, om några sådana
verkliga förhandlingar hade kommit till
stånd.

Folkpartiet har som ett liberalt och
frisinnat parti alltid sökt verka för det
sociala ansvar som ingår i ett sådant
partis grundsyn. I enlighet härmed har
vi redan under riksdagens vårsession i
motioner och ställningstaganden till aktuella
frågor markerat, att partiet icke
är villigt delta i sådana beslut, som
skulle underminera eller försvaga den
trygghet medborgarna i vårt land på
olika områden har rätt att kräva. Detta
gäller såväl inrikes- som utrikespolitiken.
Under valrörelsen underströks denna
folkpartiets hållning i valappellen
och i olika uttalanden av partiledaren.
Även från centerpartiets sida gjordes
uttalanden av delvis liknande innebörd.

Redan före valet hade därför fastslagits,
att välfärdssamhället icke är i fara.
Valutslaget har bekräftat detta faktum.

På denna grund kan därför 60-talets
arbetsuppgifter angripas. Det är klart att
de problem som sextiotalet bjuder delvis
blir av annan art än tidigare. Men även
om nya problem och de nya levnadsförhållanden,
som kommande tider kan
medföra, otvivelaktigt kommer att kräva

förutsättningslös prövning, tror vi dock
att den grundval på vilken folkpartiets
arbete hittills vilat, också är hållbar för
framtiden.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det kan synas ganska
överflödigt att jag här upprepar, vad
som har sagts tidigare om vårt lands
förhållande till de utrikespolitiska spörsmålen.
Det finns, som jag ser det, från
vårt håll inga som helst meningsskiljaktigheter
på den punkten, och det kanske
ändå bör sägas. Men det är ju faktiskt
så, att det på den internationella
fronten dyker upp den ena konfliktanledningen
efter den andra, och det kan
då i sammanhanget synas olämpligt att
till diskussion ta upp en fråga, som har
nära anknytning till den överenskommelse
som under gårdagen träffades i
försvarsfrågan. Vissa röster i pressdebatten
har också velat tolka den diskussion
som förts i anslutning till försvarsförhandlingarna
såsom ett uttryck för
om inte försvarsovilja så dock ett kriterium
på en allmänt kritisk inställning
som man menar — i varje fall för
dagen — inte hör hemma i samband
med försvaret.

Låt mig redan från början försäkra
att ingenting av försvarsovilja och ingenting
av negativism finns i min uppfattning,
att behandlingen av försvarsfrågan
ändå inte är sådan den borde
vara. Det är min bestämda uppfattning,
att om vi menar allvar med vår alliansfria
politik och vår neutralitet, så har
vi att betala priset härför med ett såvitt
möjligt starkt försvar.

Men, herr talman, även med den mest
positiva inställning till försvarsfrågan
och försvarets krav på statskassan, kan
jag inte undgå den uppfattningen att
riksdagen i sitt arbete med dessa treoch
tvåårsuppgörelser icke handlar som
sig bör. Varje år nagelfar riksdagen
nog så detaljerat även de minsta utgiftsbelopp
under andra huvudtitlar. Inte
en tusenlapp går förbi ogranskad. Men
när vi kommer fram till den verkligt
stora utgiftsposten, som tar i anspråk

Onsdagen den 2 november 1960

Nr 23

Allmän debatt i anslutning

nära nog en fjärdedel av hela budgeten,
så nöjer vi oss med att detaljgranska
och väga den vart tredje eller
vartannat år. Det råder ingen tvekan
om att den kritik mot försvaret, som då
och då framkommer, sammanhänger
med att man genom dessa flerårsuppgörelser
undandrar allmänna opinionen
den insyn i försvarets allmänna status
och kostnader, som man med fullt fog
menar borde vara för handen.

Om man menar att sådan kritik som
den jag nu framför är ägnad att skada
försvaret, så tror jag fullt och fast, att
man i lika hög grad skadar försvarstanken
hos de djupa leden genom att undandra
försvarsfrågan den årliga granskningen.
Om man vill bevara försvarets
good-will hos folket och hålla försvarstanken
levande, tror jag det är
nödvändigt att det sker en ändring på
denna punkt. Riksdagen måste, såsom
jag ser det, återgå till att årligen granska
försvarsutgifterna, och för att göra detta
möjligt, liksom för att säkra riksdagens
fortlöpande insyn i försvarets organisation
och arbete, torde det vara
nödvändigt, att man har tillgång till
en permanent parlamentarisk försvarsberedning.
Den skulle göra det möjligt
för riksdagen och partierna att ständigt
stå i kontakt med försvarsproblemen,
möjliggöra snabbare ställningstaganden
till nyheter och förändringar på området
och skapa förutsättningar för att
de ständigt växlande uppfattningarna
om försvarsgrenarnas vikt och betydelse
i olika försvarslägen kunde komma till
synes. En permanent försvarsberedning
skulle säkerligen hälsas med glädje i
stora kretsar. Den skulle undanröja
mången anledning till missförstånd och
skulle kunna bidra till att behålla försvaret
som en hela folkets angelägenhet,
en position som vi alla. som inser nödvändigheten
av ett starkt försvar, måste
slå vakt om.

Om det nyss förrättade valet till andra
kammaren kan väl sägas, att knappast
något val sedan början av 30-talet
— eller med andra ord under hela den
lid socialdemokratien suttit ensam eller
med partner i regeringen föranlett

till remittering av viss kungl. proposition
så mycket efterdiskussion. Men så var
ju också utgångsläget före uppgörelsen
liksom också slutresultatet av valet av
den art, att man haft svårt att hålla
känslorna i styr.

Det mesta av efterdebatten måste väl
ändå hänföras till önsketänkandets något
dimmiga nejder. De många förnumstiga
förslagen att sammanslå de tre
icke-socialistiska partierna måste hänföras
dit, ty knappast någonting skulle
i dagens läge verka så förvirrande på
väljarna som en sådan operation. Den
skulle under alla förhållanden icke på
något sätt jämna vägen till det mål som
man uppenbarligen vill främja: en växling
i regeringsinnehavet. En dylik sammanslagning
skulle säkerligen för lång
tid framåt göra det möjligt för socialdemokratien
att hålla regeringspositionen.
Tiotusentals väljare skulle i det
ögonblicket vända de tre — högern,
centerpartiet och folkpartiet — ryggen,
ty trots den gemensamma nämnaren för
de tre partierna i fråga om samhällets
funktioner och den enskildes intressen
är det ändå mycket som skiljer.

Det är väl i första hand eu lärdom
man kan dra av valutgången. Om man
menar allvar med sitt resonemang om
att åstadkomma ett regeringsskifte, så
går vägen dit inte över ett program, som
för blott ett mindretal i samhället ter
sig tilltalande. Om de som känner sig
till freds med ett sådant program anser
sig vilja och kunna kräva ett »regimskifte»,
så måste de också ge sitt bidrag
till underlaget för ett sådant krav och
acceptera den av folkets stora massa
omfattade principen, att man måste
tillgodose även de smås intressen i samhället.

Inom det väljarunderlag, som företrädes
av de tre oppositionspartierna i
(lag, finns företrädare för alla samhällsgrupper.
lin politik och ett program som
man menar skall föra fram till ett övertagande
av regeringsinnehavet måste givetvis
ta all hänsyn till detta faktum.
Sker icke detta, får man avstå från kravet
på regimskifte, detta ord som det gått
troll i under valrörelsen. Som jag ser
det tror jag det var värdefullt, att val -

Nr 23

Onsdagen den 2 november 1960

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

utgången gav ett klart besked på denna
punkt, ty hädanefter bör åtskilligt vara
klarare i denna fråga. Det finns säkerligen
ingen anledning att tolka den
ökade uppslutningen kring socialdemokratien
endast som ett ökat förtroende för
den socialdemokratiska politiken. Den
är lika mycket ett bestämt besked om
att man icke kan bygga ett icke-socialistiskt
regeringsinneliav på krav, som
anses träda den enskildes legitima intressen
för nära.

Med hänsyn härtill, herr talman, bör
man säkerligen inte heller övervärdera
ATP:s roll för valutgången. ATP är icke
och kommer i varje fall inte på länge att
vara en sådan hjärtesak för stora väljarskaror
— exempelvis husmödrarna ■—
som barnbidrag och fria skolmåltider,
som ligger nära och är gripbara på ett
helt annat sätt. Vem vill annars förklara,
att högern skulle ha förlorat på
sitt krav på avskaffande av ATP, medan
centerpartiet samtidigt kunnat öka sin
röstsiffra med sin principiella inställning
i frågan? I valdehatten ansträngde
man sig dessutom att söka påvisa,
att det inte fanns några större skillnader
mellan högerns och centerns uppfattningar
på denna punkt. Ingen torde
heller ha kunnat visa, att folkpartiet tog
hem några särskilda vinster genom sin
nära nog i elfte timmen retuscherade
position i tjänstepensionsfrågan.

När därför högerpartiet efter valet
ansett det viktigt att, som det heter,
»acceptera ATP» och därmed gett de
dryga 50 000 som man förlorade förment
rätt men diskriminerat de 700 000 som
röstade på partiets program, föranleder
denna reträtt ingen panik i centerpartiet.
Man bär rätt svårt att förstå den
förnumstiga frågvishet som nu på olika
håll visats gentemot centerpartiet. Var
står centerpartiet, var står herr Hedlund?
-—■ har det hetat och heter det
alltjämt. Svaret är givetvis, att centerpartiet
står där det alltid stått i pensionsfrågan.
Vi vill alltjämt ha en folkpension,
som tillgodoser grundbehoven
på ålderdomen och som skyddar de familjer
som råkat i svårigheter på grund
av familjeförsörjarens död. Vi vill där -

utöver alltjämt ha en pension, som var
och en själv bestämmer över. Sedan är
det ett faktum, att numera både högern
och folkpartiet accepterat den av socialdemokrater
och kommunister genomförda
tjänstepensionen, ett faktum som det
inte går att komma förbi.

Men måste det ovillkorligen betyda
att centerpartiet oreserverat skall ansluta
sig till och acceptera ATP, sådan
den av riksdagens fyra övriga partier
godtagits? Bör det inte i en demokrati
finnas utrymme för olika meningar, och
bör man därför inte också ge centerpartiet
en möjlighet att förfäkta sin mening?
Centerpartiet förbehåller sig rätten
att ta ställning, när frågan prövats
i partiets beslutande instanser, och vidta
de mått och steg i riksdagen som den
prövningen kan ge anledning till.

Till valets eftermäle hör också debatten
om möjligheterna till ett samarbete
mellan de tre icke-socialistiska partierna.
Från centerpartiets sida har vid
många tillfällen och icke minst av partiets
ordförande understrukits partiets
beredvillighet till samarbete. Och man
kan kanske tillägga, att hela centerpartiets
och dess föregångares historia visar
beredvilligheten till samarbete så
länge de från början uppdragna riktlinjerna
hållit. Det finns ingenting som säger
att centerpartiet i dag skulle vara
ovilligare att samarbeta kring ett politiskt
program som ger utrymme för intressena
hos de grupper partiet företräder.
Men det må vara oss förlåtet, om
vi i dagens situation står en smula frågande.
Våra frågetecken härrör sig av
högerpartiets nya inställning till en lång
rad viktiga politiska frågor — inte så
att vi inte med tillfredsställelse hälsar
de flesta av dessa nya signaler, men vi
frågar oss om dessa nya linjer är inledningen
till en bestående ändring i uppfattningarna
om de aktuella problemen,
eller om de är en svala som flyttar på
sig vid första lilla köldknäpp, för att
inte säga innan köldknäppen kommer.
Vi liar inte glömt den lilla svala från i
våras som flög sin kos då kylan på partisekreterarplanet
blev kännbar.

Vid folkpartiets höstkonferens utta -

Onsdagen den 2 november 1960

Nr 23

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

lade man sig, av tillgängliga referat att
döma, för att utforma »en ny politik».
Sex arbetsgrupper skall nu komma fram
med nya riktlinjer för partiets arbete.

Ingen må förtänka oss i centerpartiet
om vi i den situationen som sagt står
en smula frågande. Men trots denna
tveksamhet tror jag mig kunna försäkra,
att centerpartiet är berett att allvarligt
pröva varje gott uppslag till samarbete.
Det bör i detta sammanhang understrykas
att ett sådant samarbete i och för
sig inte är något nytt. Det har prövats
under de senaste riksdagarna och befunnits
hålla på många viktiga punkter,
och det är mycket möjligt att ett noggrannare
inträngande i med ett sådant
samarbete sammanhängande problem
skulle kunna ge reella utgångspunkter.

Sedan tycker jag nog, herr talman, att
tiden borde vara inne att man på oppositionssidan
återigen börjar erinra sig
sin huvuduppgift: att opponera mot regeringen
och dess politik. Här har nu
alltsedan valet knappast talats om annat
än »borgerlighetens dilemma» — vad
det nu kan vara för något. Finns det
inte något dilemma på den socialdemokratiska
sidan? Jo, förvisso finns det så.
Valutgången gav ingen förlösning för
socialdemokratien, utan kommunisterna
finns där alltjämt — och tacknämligt
nog i icke ökat antal, men de finns
där i alla falla. Och de är givetvis oförsynta
nog att påminna om sin existens.
Före valet ställdes frågan till socialdemokraternas
företrädare, hur det efter
valet skulle bli med socialdemokraternas
förhållande till kommunisterna i
riksdagen. När frågan ställdes, fick man
beskedet att vänta tills efter valet. Nu
är vi där, och det är inte utan att man
med stort intresse avvaktar svaret på
frågan, i all synnerhet som valutgången
soin sagt icke löste problemställningen.
Jag tror att det skulle vara av allra
största intresse att få den frågan belyst
från regeringsbänken, liksom också frågan
huruvida socialdemokratien är beredd
att ta vederbörlig hänsyn till de
från oppositionen framförda synpunkterna
för att minska det kommunistiska
inflytandet i riksdagen.

Av största intresse är därvidlag socialdemokratiens
fortsatta operationer
på skattefältet. För centerpartiet är det
uppenbart, att det samlade skattetrycket
i dag är för hårt. Särskilt de små
inkomsttagarna pressas hårt av i första
hand den allmänna varuskatten. Det
gäller naturligtvis därför i fortsättningen
att finna vägar för att lätta det samlade
skattetrycket. Därvidlag är givetvis
socialdemokratiens allmänna inställning
till skatteproblemet av avgörande
betydelse. Hittills efter valet har vi inte
hört någonting i denna fråga. Jag skulle
gärna vilja ställa det spörsmålet: kommer
socialdemokratien att ta sin valframgång
till intäkt för att dess hittills
förda skattepolitik är den rätta, eller är
man intresserad av modifieringar? Jag
upprepar min uppfattning att socialdemokratiens
ökade röstsiffror mer var
ett uttryck för ovilja mot ett program
under knapphetens kalla stjärna än ett
ökat förtroende för regeringspartiets
politik.

Vi vet alla att skattesänkningar a
priori inte är möjliga, om man inte vill
gå hårt fram över social- och kulturpolitiken.
I valet sade väljarna nej till en
sådan politik. Vi har därför att pröva
den av centerpartiet redan tidigt rekommenderade
vägen att med klok sparsamhet
och en rigorös granskning av
nya utgifter undvika nya skattebördor
och om möjligt lätta på gamla. Därvid
måste i första hand de små inkomsttagarnas
intressen beaktas och omsättningsskatten
prövas. Jag antecknade med
intresse att högerpartiets företrädare,
herr Ewerlöf, därvid förutsatte en prövning
på en bredare bas.

Tyvärr har inrikesministern, efter
vad jag kan se, lämnat kammaren. Jag
hade gärna velat ställa en fråga till honom.
Men jag tycker ändå, herr talman,
att frågan är så viktig att jag gärna vill
ta upp saken, även om den ligger litet
utanför det resonemang vi har här.

Det allmänna samtalsämnet i dag ute
i bygderna och givetvis alldeles särskilt
bland kommunalmännen är den signalerade
nyindelningen av våra kommuner.
Det hela började nog så bra med

Xr 23

Onsdagen den 2 november 1960

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

att inrikesministern deklarerade, att en
ny kommunindelning helt skulle bli
beroende av frivilliga överenskommelser
om samgående mellan kommunerna.
Sedan har under hand sipprat ut
sådana upplysningar, eller rättare sagt
förmodanden, att man ute i kommunerna
kommit att med bekymmer och oro
betrakta händelseutvecklingen.

Vi har alla i färskt minne det motstånd,
som restes mot kommunindelningsreformen
för tio år sedan. Men vi
kan i dag också konstatera, att reformen
slagit igenom. De nya kommunernas
olika delar har vant sig vid att
samarbeta, och det kommunala arbetet
flyter bra. De tio åren har lärt kommunalmännen,
att reformen var nödvändig
men också att den i största allmänhet
var otillräcklig. Särskilt har enhetsskolans
organisation härvid skapat
problem.

Det finns alltså på de allra flesta håll
förståelse för behovet av större kommuner.
Den förståelsen är i sammanhanget
så värdefull, att man har all anledning
att vara mycket rädd om den.
För en aktiv kommunalman blir ju hans
kommun så att säga ett levande väsen,
som han på bästa sätt månar sig om.
Kommunens väl blir hans enda ledstjärna
i arbetet. Han kan aldrig betrakta
sin kommun enbart som ett administrativt
område, vars gränser man
reglerar efter behag.

Med hänsyn till de oroande ryktena
om »mallar» för kommunindelningen,
om »minsta kommuner», om bestämda
direktiv för en kommunsammanslagning,
den plötsligt påkomna brådskan
i arbetet o. s. v. vore det ytterst tacknämligt,
om kommunalmännen kunde
bli lugnade med en försäkran att frivilliglinjen
< alltjämt gäller som ledstjärna
för den blivande kommunreformen.

Det kan annars inte råda några mer
påtagliga meningsskiljaktigheter om behovet
av en indelningsreform. Det har
ju alltmer blivit klart, att de nuvarande
kommunerna inte kan klara av åtskilliga
uppgifter, som åvilar dem. Utan att
ingå på dessa kan det väl emellertid

vara anledning fastslå, att i synnerhet
avfolkningskommunerna befinner sig i
en mycket besvärlig situation. Skall det
bli möjligt för dem att behålla människorna,
så att det blir fler som bär
kostnaderna för de anordningar, som
är ofrånkomliga för gemenskapen och
trivseln, måste man också skapa större
administrativa enheter. Redan nu och
ännu mer i en framtid kommer en av
de kommunala bygdeangelägenheterna
att vara att ordna sysselsättningen för
medborgarna. Detta kan knappast ske
på ett rationellt sätt utan att de tätorter
som finns är ägnade att utgöra rätta
lokaliseringsorter för den företagsamhet,
som skall ge kommunens invånare
arbete. Alla tätorter kan inte bli sådana
lokaliseringsorter — det ligger i sakens
natur — utan det måste till större
kommunala enheter, som inom sig får
möjligheter att rymma sysselsättningsobjekten
och dra nytta av såväl företagen
som de anställda i deras egenskap
av skatteobjekt. Redan nu är skattebelastningen
stor inom avfolkningskommunerna,
och den kommer att bli ännu
större, om ingen ändring sker. En kommunreform
är i hög grad ägnad att
utgöra inkörsporten till den skatteutjämning
på det kommunala planet, som
torde bli ofrånkomlig, om man inte vill
fortsätta att hålla avfolkningskommunerna
i ett avgjort handikapp.

Det man i första hand sålunda vill
uppnå med en kommunreform visar på
att man kanske borde söka sig fram efter
näringsgeografiska linjer. En tätort
och dess uppland är beroende av varandra
i olika avseenden, i synnerhet i
ekonomiskt hänseende, och de bör
också generellt höra ihop. Men hur
man än går fram med den nya kommunindelningen
och vilka principer
som än kommer att bli gällande, måste
man gå fram med varsamma händer.
Mycket av kulturarvet, samarbetet och
samhörigheten på landsbygden är avhängigt
av det kommunala arbetet, och
dessa värden betraktar vi som synnerligen
dyrbara.

För att så återgå till föredragningslistan
ber jag, herr talman, att slutligen

Onsdagen den 2 november 1960

Nr 23

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

få yrka remiss av propositionen nr
169!

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Formellt har höstens remissdebatt
knutits till remissen av propositionen
nr 169 angående beskattning
av den ackumulerade räntan å sparobligationer.
Det är väl inte så särskilt
många, som har räknat med att debatten
i detta ämne skulle kunna fylla ut en
dags meningsutbyte. Nu har ju emellertid
remissdebatten —- som herr Ewerlöf
mycket riktigt betecknade som den allmänna
debatten i riksdagen —- alltid
haft karaktären av ett fritt meningsutbyte.
Det finns ju så mycket annat att
tala om än just den proposition, som i
dag är föremål för remiss.

Herr Ewerlöf har också understrukit,
att det förmodligen är det förrättade valet
och resultatet av detta som i större
utsträckning skulle kunna fånga intresset.
Det tror jag också. I synnerhet efter
ett val finns det väl mycket att tala
om. Valresultatet speglar ju i viss utsträckning
inte bara folkets reaktion inför
vad som inträffat i tiden intill valet
utan också vad som politiskt betraktas
såsom realistiskt inom den närmast liggande
framtiden, d. v. s. de närmast följande
fyra åren.

Herr Ewerlöf har också understrukit
att de borgerliga partierna har ett behov
av att sinsemellan diskutera valresultatet
och den valpropaganda som från deras
sida har bedrivits. Men det vill de
göra sinsemellan och inte här. Det kan
jag förstå, eftersom vi från socialdemokratisk
sida ju inte gärna kan bidra med
något värdefullt i syfte att bringa reda
i den förvirring som har rått i det borgerliga
lägret.

Jag tror också att man kan konstatera
att de hittills presenterade analyserna
har varit byggda på ett material som
inte liar hunnit studeras något mera ingående.
De är inte entydiga, och det är
i och för sig ganska naturligt, ty de bygger
väl på vitt skilda utgångspunkter.
De borgerliga partierna vill gärna var

2 Första kammarens protokoll 1960. Nr 23

för sig ha ryggen fri och kan inte låta
analyserna utmynna i ett konstaterande
av att det på något sätt har brustit i den
politiska bedömningen av betydelsefulla
aktuella frågor och att propagandan därför
mist en del av sin slagkraft. Vägen
till mittenalternativet har visat sig svårframkomlig,
och den har inte kunnat
göras mera inbjudande under den tid
som har stått till förfogande. Det har
inte hjälpt med goda föresatser, och alla
de stenar som legat i vägen har man
inte kunnt rulla undan.

Det har sagts att socialdemokraterna
tydligen har en betydligt effektivare valapparat
än något av de andra partierna,
en valapparat som ger möjlighet att nå
ut till de stora väljarmassorna med en
rent personlig påverkan i valrörelsen.
Jag vill inte förneka att det ligger något
i ett sådant påstående. I det avseendet
är onekligen våra resurser något större
än de borgerliga partiernas. Ett sådant
erkännande tar dock inte bort vad som
också har sin riktighet, nämligen att vi
har haft ett avsevärt bättre realistiskt
underlag i valrörelsen än vad de borgerliga
har kunnat prestera trots att
de har haft omsättningsskatten såsom ett
värdefullt argument i debatten mot regeringen.

Jag håller med herr Ewerlöf om att
splittringen på den borgerliga kanten
har verkat förvirrande på väljarna, och
möjligheterna att efter valet göra något
slag av matnyttig politisk pytt i panna
av dessa meningsskiljaktigheter i väsentliga
ting har trots uttalanden därom tydligen
inte vunnit den tilltro som man
hade väntat. Löftena i valrörelsen gick
ju ut på att de meningsskiljaktigheter
som fanns antingen skulle utjämnas eller
skjulas åt sidan om de borgerliga fick
majoritet, och det skulle vara möjligt att
träffa en överenskommelse som skulle
innebära ett hållbart program för eu regeringssamverkan.
Detta har varit något
för orealistiskt för väljarna att ta på
allvar.

Själv tycker jag också att det har gjorts
ganska betydande missbedömningar ifrån
de borgerliga partiernas sida. Exempelvis
folkpartiets uttalande om att slå vakt

Nr 23

Onsdagen den 2 november 1960

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

om ATP har inte gått in, tv vid tilläggspensioneringens
genomförande vill folkpartiet
ha vissa förbättringar. Det ville
framför allt ha ett helt annat system.
Sedermera har folkpartiet ändrat det till
att vilja ha vissa förbättringar som skulle
kunna innebära större valfrihet med
mera sådant. När man nu uttalar sig till
förmån för att ATP skall stå fast hade
man givetvis också ett behov av att ge
till känna sin önskan att förbättra pensioneringen,
men väljarna hade väl ändå
klart för sig att man skulle försöka
åstadkomma denna förbättring med
hjälp av de två andra borgerliga partierna,
som ingenting hellre önskade än
att riva upp hela beslutat om ATP. Var
och en som har någon erfarenhet av vad
som kan åstadkommas i förbättringssyfte
har väl ändå klart för sig att resultatet
måste bli mindervärdigt om en, som inte
orkar själv, skall ha till hjälp två som
vill förstöra det som redan gjorts. Man
bör inte bortse från att en sådan reaktion
har kunnat komma hos väljarna.
Det har funnits en misstro till möjligheterna
att göra något bättre med hjälp
av två som inte vill någonting annat än
riva upp. Man måste ha förståelse för
denna sak då det redan under valrörelsen
kunde konstateras att de löntagargrupper,
som under kampanjen för ATP
hade varit motståndare till en sådan
lagfäst pensionering och motarbetat den
under hela den tid då frågan var på ett
förberedande stadium, vid tidpunkten
för valrörelsen hade träffat en uppgörelse
med Svenska arbetsgivareföreningen
som innebar en samordning av de tidigare
pensionsanordningarna med den nu
lagfästa pensionen. Det var väl ganska
orealistiskt att tänka sig att det skulle
vara möjligt att få någon förståelse för
att det nu kunde vara lämpligt och ändamålsenligt
att riva ett beslut som hade
fått konsekvenser så långt, att det nu för
samtliga löntagare förelåg en lagfäst pension
till grund för pensionssystemet hela
vägen igenom.

Så upplevde vi under valrörelsen vad
jag skulle vilja beteckna som torsdagsdeklarationen
från herr Ohlin och herr
Hedlund. Den gick ut på att deras två

borgerliga partier var beredda att ta regeringsansvaret
om det skulle bli borgerlig
majoritet i valet, och under förutsättning
att en trepartiöverenskommelse
inte skulle vara inom räckhåll,
som skulle utgöra ett gemensamt program
för en regeringssamverkan. Kunde
en sådan överenskommelse inte åstadkommas,
var herr Ohlin och herr Hedlund
beredda att ta regeringsansvaret
själva.

I uttalandet kände herr Ohlin ett behov
av att säga ifrån, att i programmet
måste ingå ATP:s fortbestånd. Herr Hedlund
sade ingenting om pensionsfrågan,
och så var det tyst under fredagen och
lördagen. På söndagen talade herr Hedlund
om någonting annat, nämligen om
önskvärdheten av en samlingsregering.

Detta förde mina tankar till en gammal
historia om en ung pojke och en
ung flicka, som gick i sällskap. Pojken
var mycket fåordig av sig, flickan litet
mera pratsam. Till slut kom deras gemensamma
strävanden ändå så långt att
pojken friade och fick ja. Sedan var han
tyst igen, och flickan, som tyckte det
var besvärande, frågade: »Har du ingenting
mer att säga?» — »Nej, en har kanske
redan sagt för mycket!» Jag tror
herr Hedlund hade samma känsla på
söndagen, när han började tala om samlingsregeringen.

I dag har herr Ewerlöf talat om önskvärdheten
av en samlingsregering, och
visst finns det en massa skäl för en
samlingsregering. Men jag är inte säker
på att det är rätta tidpunkten att ta upp
ett sådant resonemang nu, när de tre
borgerliga partierna har misslyckats i
sin innersta strävan under i varje fall
mer än tio år: att stjälpa den sittande
arbetarregeringen. Inte kan man väl börja
tala om samförstånd och samregering
sedan man har slagits tappert i tolv år
— och förlorat!

Jag är inte heller säker på att man
bör eftersträva samlingsregering annat
än i en situation, då det är låt oss säga
naturligt att man slår in på en sådan
väg. Ur demokratisk och parlamentarisk
synpunkt kan det väl inte precis vara
något att sträva efter att få en samlings -

Onsdagen den 2 november 1960

Nr 23

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

regering, vilket väl i stort sett kommer
att betyda att oppositionen försvinner,
att det regeringen beslutar sig för har
riksdagen endast att säga ja och amen
till. Jag tycker att en opposition som
driver en saklig kritik mot vad som händer
och sker är ut demokratisk synpunkt
nyttig. Om de borgerliga partierna nu
har kommit till den slutsatsen att deras
opposition har varit både meningslös
och verkningslös under dessa år, får de
ta upp detta problem vid den interna
överläggning de skall ha rörande utfallet
av det senaste valet, de metoder
som har tillämpats i valpropagandan och
de respektive partiernas politik under
den tid som har föregått valet.

Jag delar alltså den uppfattningen att
frågan om en samlingsregering om möjligt
bör sparas till mera kritiska situationer
än vi nu befinner oss i.

Herr Lundström sade att han fann det
glädjande att deltagandet i årets val hade
varit så stort, och jag tror också det är
glädjande och värdefullt att det valresultat
som vi nu kan blicka tillbaka
på inte har sin grund i likgiltighet från
väljarnas sida. Årets val har tvärtom resulterat
i ett valdeltagande som jag tror
att vi inte någon gång tidigare har varit
med om. Detta måste väl innebära ett
stort och starkt intresse från väljarnas
sida för vad som händer och sker i riksdagen.

Sedan kan man ju alltid ha delade meningar
om vad som varit anledningen
till det resultat som vi nu har att respektera
för de närmaste fyra åren. Det kan
vara, som herr Andersson sade, att man
inte bör tolka framgången för socialdemokratien
såsom ett uttryck för ett
ökat förtroende för regeringens politik
till den del denna skulle ha ett socialistiskt
ursprung, eller vad det nu var han
fann för ord för den saken — jag kunde
inte riktigt höra hur han utformade det.
■lag kan mycket väl ge mitt erkännande
åt ett sådant påstående. Det behöver inte
vara ett sådant förtroende för det socialistiska
underlaget i den förda politiken.
Allting är relativt här i världen, och valutslaget
kan också vara en relativ bedömning
mellan de alternativ, som de

borgerliga partierna har rullat fram och
socialdemokratiens. Man måste då väl
konstatera, att socialdemokratien och
den sittande regeringen har fått ett ökat
förtroende i förhållande till vad de borgerliga
partierna har orkat prestera såsom
ett alternativ, eller tre alternativ,
vilket man vill.

Herr Lundström tyckte att den socialdemokratiska
propagandan inför valet i
vissa fall överskridit det som borde vara
tillåtet, och såsom sådant betecknade han
påståenden som i vissa fall hade gjorts,
att högerns politiska linje skulle bli den
vägledande och dominerande om det
blev en borgerlig majoritet i valet. Herr
Lundström tyckte att detta var att dra
alltför långtgående konsekvenser av högerpartiets
ställning såsom det största
oppositionspartiet, men jag vet inte om
det kan anföras såsom exempel på någon
överdrift. Tre borgerliga partier kan
väl bedöma möjligheterna att driva igenom
ett alternativ olika, på samma sätt
som tre människor kan vara oense, och
det kan finnas många som tycker att det
mest troliga är att det största partiet får
det största inflytandet vid utformningen
av programmet. Jag kan inte finna att
det skulle vara så illa gjort att hävda
detta i en valrörelse. Jag har själv, om
jag också inte har använt precis samma
uttryck, sagt att ingen vet vad som kan
bli programmet för en borgerlig regering,
eftersom inte de borgerliga själva
i valrörelsen kunnat prestera någonting
som kan ligga till grund för en bedömning
och det alltså finns utrymme för
olika tolkningar.

Herr Lundström konstaterade också i
sitt anförande att det fortfarande är så
att halva nationen har stött socialdemokratien
och den andra halvan de tre borgerliga
partierna tillsammans — det skiljer
bara några tusen röster — och han
uttalade att det från demokratisk synpunkt
skulle vara värdefullt om ett skifte
i kanslihuset hade kommit till stånd. Det
är väl i ett demokratiskt system naturligt
att partierna strävar efter att i varje
fall någon gång få pröva stolarna i
kanslihuset, men vi kan ju inte bara för
demokratiens skull ha något slags am -

Nr 23

Onsdagen den 2 november 1960

Allmän debatt i anslutning till remittering

bulerande och t. ex. bestämma att inget
parti får sitta i regeringen mer än en,
två eller tre andrakammarperioder, utan
partierna får väl mäta sin styrka och
själva försöka flytta undan dem som verkar
från kanslihusets horisont — »från
ovan», som det ofta sagts. Nu har inte
detta blivit resultatet av årets valrörelse,
och därför vill herr Lundström ha svar
på frågan om man kan räkna med att
socialdemokraterna i fortsättningen tar
större hänsyn till den hälft av nationen
som nu inte har något inflytande i
kanslihuset.

Jag vet inte vad som ligger bakom
detta uttalade önskemål. Det har tidigare
konstaterats att den politik som har
förts i det här landet inte varit uteslutande
inriktad på att tillgodose de socialdemokratiska
väljarna. Det är endast i
ytterst få angelägenheter som det rått
några större meningsskiljaktigheter i
riksdagen, och det har då alltid gällt
frågor som varit politiskt färgade. Det
skulle väl inte ha varit till någon fördel
om man visat större tillmötesgående mot
den andra halvan av nationen, om jag
får använda det uttrycket, genom att
varannan gång rösta efter sin övertygelse
och varannan gång låta den andra halvan
få sin mening igenom. Det skulle
bli en haltande politik, som inte skulle
vara till fördel för någon. Det finns
ingen anledning att räkna med en politik
med annan innebörd än den som har
förts med så gott resultat, att socialdemokratien
trots omsättningsskatten,
som betraktades såsom ett verkningsfullt
slagträ i valrörelsen, har kunnat få väljarnas
förtroende i så stor omfattning
som nu har skett.

Herr talman! Jag skulle vilja sluta det
här lilla anförandet i dagens debatt med
att utala min tillfredsställelse över vad
herr Ewerlöf gav till känna i början av
sitt anförande samtidigt som han erkände
att högern har lidit allvarliga motgångar
i valet. Han tyckte inte att den
här platsen var lämplig för en diskussion
om anledningen till motgångarna,
men han meddelade att partirådet redan
har beslutat att acceptera ATP, vilket
dock icke innebär — sade han visser -

av viss kungl. proposition

ligen som reservation — att partiet givit
avkall på sin uppfattning att det varit
lyckligare om frågan lösts på ett annat
sätt. Jag tycker det är värdefullt att
högern har accepterat det beslut som
är fattat. När det inte har kunnat bli
något annat beslut vid avgörandet om
på vilket sätt pensionsfrågan skulle lösas,
är det lyckligast att beslutet får stå
fast.

Det är också värdefullt, att såsom herr
Ewerlöf gav till känna, frågan om indragning
av det första barnbidraget icke
kommer att aktualiseras under de närmaste
åren. Jag tror det skulle vara värdefullt
om högern i sina fortsatta överläggningar
kom till det resultatet att
det är klokt att låta första barnbidraget
stå kvar även i fortsättningen. Barnbidraget
är numera så uppskattat inom
skilda läger, att jag tror det är politiskt
oklokt att börja röra vid det. Vi har
funnit en lösning som är accepterad,
och då bör man inte göra om den.

Sedan till sist endast några ord om
herr Lundströms konstaterande att budgetutfallet
för närmast föregående budgetår
har blivit betydligt bättre än vad
finansministern räknade med under föregående
år i samband med debatten
om omsättningsskatten. Att budgetutfallet
i verkligheten skulle bli bättre än
vad man räknade med vid den tidpunkten
är väl egentligen bara naturligt, eftersom
omsättningsskatten har givit åtskilliga
hundra miljoner kronor. Det var
ju en inkomstkälla som finansministern
ansåg nödvändig för att klara balansen
inte bara för det nu gångna budgetåret,
utan även för de kommande, vilka väl
närmast stod i blickpunkten vid omsättningsskattens
genomförande. Man kan
alltså nu konstatera att vi haft större
inkomster för staten både genom omsättningsskatten
och tack vare den stigande
konjunkturen. Vi har importerat
för två miljarder kronor mer under en
period i år än under motsvarande period
föregående år, varjämte vi under
årets gångna månader exporterat för
1 400 miljoner kronor mer än under
samma tid i fjol. Det tyder väl om något
på att vi har en betydligt livaktigare

Onsdagen den 2 november 1960

Nr 23

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

konjunktur i år än i fjol, och denna
större rörlighet medför naturligtvis att
det flyter in mer pengar till statskassan.
Vi bör också hålla i minnet att de stora
utgifterna, framför allt de betydande utgifterna
för folkpensionerna, inte trädde
i kraft förrän den 1 juli, och dessa utgifter
har följaktligen inte haft någon
inverkan på det nu avslutade budgetåret.

Jag vill även erinra om att 1958 års
socialförsäkringskommitté fortfarande är
sysselsatt med frågor som aktualiserats
av de principbeslut som riksdagen tidigare
fattat. Närmast gäller det invalidpensionerna.
Den förbättring av dem
som riksdagen har beslutat kommer att
kosta mycket pengar. Varken herr Lundström
eller någon annan behöver därför
hysa större oro för att det inte kommer
att finnas användning för de pengar
som inflyter genom omsättningsskatten
under de närmaste budgetåren. Finansministern
torde tvärtom närmast ha vissa
farhågor för att vi skall vara alltför
frikostiga så att han inte kan hålla den
balans som han anser vara nödvändig
och som också är nödvändig framför
allt under en period av mycket god konjunktur.

Herr talman! Jag har ingenting att säga
om den proposition som skall remitteras
i dag.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag betvivlar inte ett
ögonblick att det finns möjligheter att
göra av med hur stora statsinkomster
som helst. Det är därför i och för sig
inte överraskande att cn ökning av statens
inkomster med tre kvarts eller en
miljard kronor gått åt. Frågan är i stället
om man från statsledningens sida
har vilja och förmåga till sådana inskränkningar,
sådan sparsamhet och
återhållsamhet som är nödvändig för att
alla dessa inströmmande pengar inte
skall förbrukas. I stället bör skapas underlag
för en sänkning av skattebördan,
då det visar sig att pengarna strömmar
in så bra soin de gjort.

Jag har med stort intresse lyssnat till

herr Strand och hans kommentarer till
de anföranden som hållits här. Jag saknade
dock hos den socialdemokratiske
gruppledaren någon antydan om hur socialdemokraterna
tolkar valutfallet när
det gäller socialdemokratiska initiativ
och åtgärder i framtiden. Det är ju av
stort intresse att den saken kan diskuteras,
eftersom socialdemokraterna är de
maktägande, är regeringspartiet här i
landet.

Vad sedan beträffar den socialdemokratiska
propagandan under valrörelsen
vill jag bara slå fast att vad jag sade i
mitt förra anförande var att denna propaganda
ibland gav anledning till anmärkningar.
Jag är fullt medveten om
att det under en valrörelse kan förekomma
en mängd saker som partiledningarna
sannerligen inte kan lastas för
— det har jag lång erfarenhet av. Men
under den gångna valrörelsen förekom
det faktiskt en del ting som nog är värda
att uppmärksammas även i en sådan
här diskussion efter valet. Eftersom jag
väntade mig vissa invändningar har jag
tagit med mig hit en broschyr som utgivits
av det socialdemokratiska partiet.
Jag tycker nog att man med vad som
där propageras som jag sade överskrider
gränserna för det toleråbla. Jag tilllåter
mig citera: »Om ifall att... de
borgerliga vinner valet: Mister pensionärer,
invalider, änkor och deras barn
sin rätt till lagfäst tjänstepension. Försämras
ungdomens utbildningsmöjligheter,
ersättningen till de arbetslösa, karensvillkoren
för de sjuka, standarden
för barnfamiljerna. Höjs hyrorna för hyresgästerna.
Kan vår alliansfria utrikespolitik
äventyras. Detta sker om du låter
de borgerliga vinna valet.---—»

Detta är, med förlov sagt, den mest missvisande
broschyr, för att i denna sobra
församling inte använda ett fulare och
kanske mera korrekt adjektiv, som jag
har sett i årets valrörelse. Praktiskt taget
hela uppräkningen av vad som skulle
ske om socialdemokraterna förlorade
valet är grundlös. Punkterna är ju uppbyggda
på vad som kunde ske om högern
ensam fick majoritet i riksdagen.
Både folkpartiet och centerpartiet hade

Nr 23

Onsdagen den 2 november 1960

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

ju klart tillkännagivit att dessa partier
inte skulle komma att medverka till genomförandet
av de extrema högerkraven.
Trots vetskapen härom gav socialdemokraterna
spridning åt dessa osanna
påståenden.

Jag har ytterligare några exempel,
men jag skall nöja mig med detta som
jag anser är av den art att det bör påtalas.

Med anledning av herr Strands tillfredsställelse
med den socialdemokratiska
attityden gentemot de andra partierna,
när det gäller avgörandet avkonkreta
frågor, vill jag påpeka att det
har förekommit en mängd betydelsefulla
och viktiga spörsmål, där man efter
långvariga s. k. förhandlingar har
fått intrycket av direkt ovilja till uppgörelse
från regeringssidan. Det mest
flagranta fallet är de s. k. omsförhandlingarna
i höstas. Regering och opposition
träffades ett par gånger, men ingenting
annat blev klart än frågeställningen:
Vill ni på oppositionssidan acceptera
omsättningsskatten eller inte?
Något verkligt försök att resonera om
huruvida budgeten kunde klaras på annat
sätt förekom såvitt jag vet inte. Det
finns andra exempel — budgetpolitiken
och hela komplexet av sparfrämjande
åtgärder — där det från borgerligt
håll har visats ett mycket stort intresse,
även om vissa skiljaktigheter beträffande
rent detaljmässiga spörsmål har förekommit.
Det finns också andra saker,
t. ex. arvskattereformen 1958 osv. Skall
därför den samling kring en framstegsvänlig
politik, som herr Erlander har
talat om inför partistyrelsen, bli någonting
av, får väl också från regeringens
sida och från det socialdemokratiska
partiets sida viljan markeras i annat än
vackra men till intet förpliktande uttalanden.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har som vanligt med
stort intresse lyssnat till vad herr förste
vice talmannen haft att säga. Det var intressanta
synpunkter som han anlade på

läget. Jag kan i vissa hänseenden ansluta
mig till dem och finner i varje fall inte
något behov av att polemisera mot vad
han hade att säga i de delar, där jag
inte är av samma uppfattning.

Jag begärde ordet närmast för att göra
två påpekanden med anledning av herr
Strands anförande. Först skulle jag vilja
säga att när vi har önskat att regeringsfrågan
i första hand skulle lösas i form
av en samlingsregering, så är det ju inte
något nypåkommet intresse utan någonting
som för vår del har varit bestående.
Alltsedan revideringen av vårt program
på 1940-talet har vi haft en samlingsregering
såsom ett politiskt riktmärke,
och jag erinrar om att när frågan om
regeringsbildningen senast var föremål
för överläggning, nämligen år 1958, förordades
mycket bestämt från vårt håll
en samlingsregering såsom det i den situationen
riktiga alternativet. Det är således
inte någonting som tillkommit på
grund av den senaste valutgången.

Vidare vill jag säga att jag tydligen
har uttryckt mig oklart, om herr förste
vice talmannen tolkade mig så, att vi
med avseende på barnbidragen bara avsåg
att för två år framåt avstå från att
yrka avskaffande av det första barnbidraget.
Det var inte på något sätt innebörden
av vad jag sade, utan jag ville
göra klart att när vi har yrkat på detta
indragande av första barnbidraget, har
vi tänkt oss att det bara skulle komma
att gälla under en tvåårsperiod. Under
den tvåårsperioden skulle vi med hjälp
av denna indragning kunna dels slippa
omsättningsskatten, som ju inte minst
skulle drabba barnfamiljerna, dels sanera
budgeten, så att vi efter två år
skulle kunna övergå till ett system med
barnavdrag vid beskattningen såsom
fullständig ersättning för barnbidragen.
Det är dit vi strävar, och det är dit vi
har strävat under den tid vi har yrkat
på barnbidragens indragning. Det har
bara varit tänkt som ett provisorium för
att underlätta övergången till ett system,
som i stället går ut på barnavdrag i beskattningen,
och det kommer vi i fortsättningen
att sträva efter.

Onsdagen den 2 november 1960

Nr 23

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det finns inget skäl för
mig att polemisera i någon större utsträckning.
Jag begärde ordet närmast
av den anledningen att herr Strand här
från talarstolen gav en så utomordentlig
belysning av den lilla träta som uppstått
mellan honom och herr Lundström beträffande
den socialdemokratiska argumentationen
under valrörelsen. Han
sade att man, om det hade blivit en
borgerlig seger, haft anledning att vänta
sig ungefär »vad som helst». Nej, herr
Strand, det hade man nog inte haft. Det
är ett påstående som socialdemokratien
i hög grad har ridit på under valrörelsen,
och jag tycker att det hade varit tillräckligt,
om man ridit på det under valrörelsen,
och inte nu fortsatt och försökt
inbilla svenska folket att så skulle blivit
fallet.

Herr Strand berörde också mittenalternativet.
Det var väl ändå ett inslag
under valrörelsen, som gjorde det klart
för stora väljarskaror att det inte fanns
något underlag för påståendet att »vad
som helst» skulle komma att hända.

Så antecknar jag med intresse, att herr
förste vice talmannen ansåg att den ökade
framgången för socialdemokratien
skulle kunna bero på en relativ bedömning
av situationen från väljarkårens
sida. När herr Strand sedan konstaterar
att valutgången inte på något sätt har
gett socialdemokratien anledning att ta
sin politik under omprövning utan att
valet kan betraktas såsom ett carte
blanche för fortsättningen, tycker jag
nog att man borde tänka på det förhållandet
att denna framgång enligt herr
Strands egen uppfattning beror på en
relativ bedömning av situationen bland
väljarna. Jag har uppfattat herr Strands
uttalande så, att jag hade rätt när jag
påpekade att socialdemokratiens framgång
inte innebar ett godkännande av
den förda politiken utan någonting
annat.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inga kommentarer
att göra till replikerna från herrar
Ewerlöf och Andersson.

Däremot vill jag gärna säga till herr
Lundström att sanningen tydligen är det
beskaste piller man över huvud taget kan
bli serverad. Den broschyr som utsänts
från partiet innehåller idel fakta, hämtade
ur de förslag som presenterats i
riksdagen. Att framställningen har fått
den formen, att det inte bara blivit risk
för en sådan politik utan att sannolikheten
talar för detta, beror på att högerns
budgetalternativ är det enda av de
i riksdagen presenterade alternativen
som varit så konstruerat att det skulle
bli möjligt att undvara omsättningsskatten.
Folkpartiets och centerns budgetalternativ
haltade i högsta grad, och därför
fanns det all anledning räkna med
risken att ett regeringsprogram i händelse
av borgerlig majoritet inte skulle
kunna utformas på annat sätt än att de
båda partier, som hade brist i sina budgetalternativ,
fick släppa efter på sina
principiella synpunkter — om de har
några sådana — och falla undan för högerns
politik, som gick ut på besparingar
i större utsträckning.

Det är inga överdrifter i broschyren,
herr Lundström, utan jag tror att alltsammans
är fakta.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Efter talman Strands
inlägg skall jag försöka vara så koncentrerad
som möjligt, men oppositionen har
ju i debatten ställt en del frågor som
kanske också i viss mån varit adresserade
till regeringsbänken.

Jag har naturligtvis med stort intresse
avlyssnat de kommentarer till valresultatet
som här gjorts från oppositionens
sida. Man har sökt argument, av ganska
skiftande slag. Herr Ewerlöf konstaterade
att valresultatet, som gick emot den
borgerliga oppositionen, väl i allt väsentligt
har sin grund i de borgerliga
partiernas splittring, i deras skilda program
och deras framgångslinjer, som va -

Nr 23

Onsdagen den 2 november 1960

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

rit så pass disparata och många gånger
motsägande. Om jag sedan sökte få något
grepp på vad centerpartiets talesman
anförde, blev mitt intryck närmast
att han betraktade det såsom nödvändigt
ur borgerlig synpunkt — om programmet
är att få till stånd ett regimskifte
— att man håller sig med en så
vid flora av skiftande ståndpunkter att
man på det sättet lyckas kamma in största
möjliga antal väljare. Han avböjde
tanken på den partisammanslagning som
väl också kan uttryckas med orden: en
uniformering av den borgerliga oppositionens
program; han betraktade detta
från rent taktiska utgångspunkter som
en olycklig väg.

Ja, det sagda är väl en demonstration
av att den borgerliga oppositionen inte
bara när det gäller alternativ till regeringens
politik utan även i fråga om
kommentarer till ett valutslag fortfarande
är lika oense, lika splittrad och
lika delad vad beträffar vägar och uppfattningar.
Kan det ändå inte helt enkelt
vara så —- något som jag tyckte att
talman Strand rätt tydligt angav — att
den förda politiken är det avgörande
för hur väljarna tar ställning i ett allmänt
politiskt val?

Jag tror inte att man liksom herr
Lundström skall slå sig för bröstet och
säga att socialdemokraterna har vunnit
väljare genom ett broschyrskrivande
som —• enligt herr Lundströms uppfattning
■—■ inte är tolerabelt. Jag skall inte
öppna någon process mot herr Lundström,
men nog är det åtskilligt av fariseism
om man från folkpartiets sida tar
slikt tal i sin mun. Vi har inte haft någon
valrörelse så länge jag varit med
— och jag gjorde min första valrörelse
1928 — där man inte mer eller mindre
accentuerat beskyllt socialdemokratien
för att leda svenska folket in i tvångshushållningens
samhälle och talat om
denna statskapitalism som tar ifrån människorna
deras individuella frihet; ett
tal som ju har figurerat även i dagens
debatt. Hela utvecklingen har dock visat
att socialdemokratiens maktinnehav
givit människorna större personlig frihet,
frihet från nöd och fruktan. Det har

varit en dementi på alla de spådomar
om resultaten av fortsatt socialdemokratiskt
maktinnehav, vilka även i den senaste
valrörelsen presterats från borgerligt
håll. Skall vi lägga ned hela den
processen i dag? Jag har ingenting emot
det; jag har hara velat erinra om detta
för att inte herr Lundström i det avseendet
skall vara alldeles oemotsagd.
Det är naturligtvis — jag vill där understryka
vad herr Strand sade — den
förda politiken som är avgörande för
hur människorna tar ställning. Man skall
inte underskatta människornas förmåga
att dra slutsatser av politiken och ta
ställning därefter.

Jag fäste mig vid ett uttryck i herr
Ewerlöfs inlägg. Han sade att vi från
socialdemokratiens sida under de senaste
åren har tvingat fram beslut med ytterst
smala marginaler. Jag vet inte om
man skall använda uttrycket »demokratisk
diktatur», men i hem Ewerlöfs inlägg
fanns ett yttrande någonstans åt
det hållet. Vad är det då för beslut som
vi har drivit igenom med smala marginaler?
Dessa beslut kan sammanfattas
därmed att de gällt de stora politiska
stridsfrågor som har ventilerats i det
här huset under senare år. Vi har drivit
fram ett beslut om en allmän tjänstepensionering.
När det beslutet väl är
fattat, har man ju från oppositionens
sida accepterat det, men det betyder väl
inte att man har accepterat »diktaturen»
—• för att använda herr Ewerlöfs
terminologi -— utan det betyder väl helt
enkelt att man har kommit underfund
med att beslutet var riktigt. Man har
kommit underfund med att de svenska
väljarna ansåg det vara riktigt och följaktligen
— och det är jag den förste att
ge ett erkännande åt — har man också
rättat sig efter vad väljaropinionen har
givit för utslag.

Det andra beslutet som vi har drivit
igenom med smala marginaler — alltså
den där formen av diktatur att man inte
tar hänsyn till oppositionen — gällde
den skatteförstärkning som befunnits
nödvändig när regeringen har bedömt
det ekonomiska läget. Även det beslutet
har fått sin sanktion av de svenska väl -

Onsdagen den 2 november 1960 Nr 23 25

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

miska perspektiv som vi nu ser fram -

jarna, eftersom vi har kunnat redovisa
alternativet, därest denna skatteförstärkning
inte hade skett.

Det här valets signaturmelodi har varit
frågan om samhället skall driva sin
politik i solidaritetens tecken eller om
man skall ha den individuella privategoismen
som rättesnöre för det politiska
handlandet. Vid det avgörande ställningstagandet
har svenska folket valt
den solidaritetsbetonade politiken, och
vad som är speciellt glädjande är väl att
väljarna även har förstått att vill man
driva den politiken, så kommer det att
innebära vissa personliga uppoffringar.
Väljarna har varit beredda att ge sin
anslutning inte enbart till förmånerna
utan även till uppoffringarna.

Vad jag egentligen närmast vill med
det här lilla inlägget är emellertid att
säga några ord till herr Lundström med
anledning av hans försök att argumentera
i fråga om det förflutna budgetåret
och det faktum att inkomsterna har
blivit så mycket större än vad man räknade
med för två år sedan — jag vill
minnas att utgångspunkten var den proposition
som lämnades till riksdagen
den 11 januari 1959. När man nu konstaterar
att inkomsterna har blivit så
mycket större drar herr Lundström den
slutsatsen att följaktligen skulle man ha
sluppit ifrån omsättningsskatten och
klarat sig med tämligen blygsamma prutningar
på budgeten enligt folkpartiets
förslag.

Detta är ju att se budgetpolitiken ur
ett mycket trångt perspektiv. I den mån
jag har presenterat budgetpolitiken har
jag försökt så långt det har stått i min
förmåga att presentera den som ett led
i den allmänna ekonomiska politiken
och med den funktion som budgetpolitiken
har i stabiliseringssyfte. Herr
Lundström kan ju övertyga sig om att
under år 1960 och även i slutet av 1959
har vi haft en allmän konjunktur som
har tvingat samhället till vissa ingrepp
av återhållande natur för att vi skall
kunna bibehålla den prisstabilitet och
med prisstabiliteten den konkurrenskraft
som är nödvändig, bland annat
med hänsyn till de europeiska ekono -

för oss.

Vad är det då som har kännetecknat
året 1960? Det är statsmakternas oförtrutna
kamp mot att inflationstendenserna
på nytt skulle komma loss. Vi har
med obligationslån torkat upp och sanerat
likviditeten på penningmarknaden
med en dryg miljard. Vi har genom speciella
åtgöranden på investeringsfondernas
område ytterligare sanerat likviditeten
och begränsat efterfrågan med i
runt tal 770 miljoner. Vi har genom åtgärder
på arbetsmarknadspolitikens område
begränsat byggnadsverksamheten
under denna sommar, en begränsning
som kan utläsas i att arbeten som var
planerade för ytterligare 3 000 byggnadsarbetare
helt enkelt lades på is och i
stället kommer att sättas i gång under
vintern. Allt detta är exempel på åtgärder
för att dämpa ned temperaturen i
ekonomien, en temperatur som i annat
fall skulle ha blivit för hög med en
följd som ingen av oss önskar.

En av de avgörande faktorerna är att
vi under 1960 har haft en omsättningsskatt
som från den 1 januari och till dags
dato har pacificerat en efterfrågan på
i runt tal en miljard kronor. Tag bort
omsättningsskatten, herr Lundström, och
den miljarden skulle ha fått pacificeras
på andra vägar — t. ex. genom investeringsbegränsningar
på industri- och företagarsidan,
någonting som jag inte är
beredd att utan vidare betrakta såsom
den riktiga vägen just med hänsyn till
de europeiska ekonomiska perspektiv vi
står inför. Man skulle också kunna tänka
sig att den där miljarden hade pacificerats
genom ytterligare upptorkning
av banklikviditet, genom ytterligare
räntefavoriserade statsobligationslån. .lag
försäkrar herr Lundström att man på
bank- och företagssidan redan nu börjar
gruva sig tydligt och hörbart över
den likviditetsåtstramning som har skett
genom de åtgärder jag nyss beskrev. Tag
bort omsättningsskatten — jag utgår
ifrån alt herr Lundström inte vill ha
inflation och prisstegringar, utan liksom
jag är intresserad av ekonomisk stabilitet
— tag bort omsättningsskatten, och

Nr 23

Onsdagen den 2 november 1960

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

en annan åtgärd av samma valör måste
sättas in och skulle ha satts in under år
1960, en åtgärd som penningmässigt kan
värderas till eu miljard kronor. Vad har
herr Lundström att erbjuda i den vägen?
Det blir min motfråga och den givna, logiska
motfrågan, när herr Lundström
med utgångspunkt från det gångna budgetåret
och en mycket trång budgetpolitisk
analys försöker göra gällande att
omsättningsskatten var onödig. Vill man
se budgeten och finanspolitiken såsom
element i det samhällsekonomiska skeendet
och i stabiliseringsåtgärderna, så
kan man inte resonera på det sätt som
herr Lundström här gjorde.

Jag skall kanske säga några ord även
i diskussionen om samlingsregering.

Det har från vår sida många gånger
deklarerats att samlingsregering är ett
instrument som bör användas vid speciella
tillfällen och för speciella ändamål.
Jag delar inte herr Ewerlöfs uppfattning
att det utrikespolitiska läget i
dag skulle vara sådant att samlingsregeringen
vore det naturliga uttrycket för
regeringsmakten i vårt land. Jag tror
att herr Ewerlöf är ganska ensam om
att bedöma det utrikespolitiska läget såsom
så allvarligt att en samlingsregering
skulle vara erforderlig och att det vanliga
fria, parlamentariska skeendet inte
iängre skulle vara tillfredsställande.

Det måste nog finnas några andra skäl
till att man fört fram frågan om samlingsregering.
Jag har allvarligt funderat
över vad det kan vara som gjort samlingsregeringen
så attraktiv för oppositionen.
Kanhända är skälet mycket enkelt.
När man nu under åtskilliga tiotal
år har varit i opposition och inte kunnat
attrahera väljarna med sina program,
börjar det kanske bli så trist — om jag
får använda det uttrycket — att fortsätta
den karga ökenvandringen i oppositionsställning,
att man helt enkelt börjar
fråga sig: »Kanske vi kan attrahera
väljarna mera, om vi får vara med i regeringen,
när vi nu inte lyckas attrahera
dem såsom opposition.»

Ett sådant resonemang kan ju emellertid
inte andra vår ståndpunkt till frågan
om samlingsregering som princip och

som praktiskt problem. Möjligheten skal]
finnas där i bakgrunden för exceptionella
förhållanden. Dessa exceptionella
förhållanden föreligger inte i dag, och
därför får de parlamentariska reglerna
gälla för lösningen av frågan om regeringsinnehavet.

När man från oppositionens sida i debatten
vidare tar upp frågan om kapitalbildningen
under 1960-talet, så vill jag
säga att jag är den förste att understryka
att detta är en av de allra viktigaste
frågorna. Men jag håller inte med herr
Ewerlöf, när han vill lösa den frågan
på det enkla sättet att man bara skulle
säga: »Det är helt enkelt räntabilitetskriteriet
som skall vara avgörande för
vart kapitalströmmarna bör gå.» Det är
närmast en gammal manchesterliberal
uppfattning som nu omfattas även av högern
och som går ut på att de ekonomiska
lagarna egentligen bör få sköta sig
själva. Låter man bara ekonomien ha
sin gång kommer samhället enligt denna
mening att vinna på det i längden. Jag
tror inte på den där filosofien i vårt moderna
samhälle. Vi har ju kommit dithän
att den offentliga sektorn måste försörjas
med kapital. I denna kammare och
i medkammaren sitter kloka damer och
herrar och fattar politiska beslut som
alla har det gemensamt att de kräver
kapital för att kunna realiseras. Då kan
vi inte ställa oss i den situationen att
riksdagens beslut blir slag i tomma luften.
De måste effektueras av den regering
som är det verkställande organet.
Regeringen måste skaffa pengar i konkurrens
och strid med andra intressen
som också är ute efter de kapitaltillgångar
vi har. Skulle räntabilitetskriteriet
vara avgörande för vart pengarna
skall gå, hamnade vi under 1960-talet i
en samhällssituation som ingen av oss
önskar, det tror jag vi ganska snart skulle
komma underfund med.

Här har det understrukits — kanske
inte så mycket i denna kammare som i
andra kammaren, där jag intermittent
lyssnat till debatten — vilka stora krav
1960-talet ställer på riksdagen och regeringen.
Man vill ha en progressiv skolpolitik
och en progressiv utbildnings -

Onsdagen den 2 november 1360

Nr 23

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

politik, och det råder det väl i stort sett
inga delade meningar om. Alla är vi på
det klara med vad en sådan politik betyder
för vår konkurrenskraft och de
allmänna framstegen i landet. Man vill
vidare ha en aktiv arbetsmarknadspolitik.
I andra kammaren refererade herr
Ohlin en rad önskemål på det socialpolitiska
området. Vi är alla överens om
att på det mycket kostsamma sjukvårdsområdet
driva en klart framåtsvftande
politik.

Plocka ut alla dessa avgörande områden
och försök lägga räntabilitetssynpunkter
på dem? Man finner då att de
kommer mycket långt ned på skalan.
Jag har vid något tillfälle i en ekonomisk
debatt uttalat att om räntabilitetssynpunkten
skall vara avgörande kommer
åtskilliga relativt umbärliga konsumtionsartiklar
att ta hand om kapitalet
med åtföljande underförsörjning av
de strategiskt viktiga områden som är
grunden för hela samhällsutvecklingen.

Nu för tiden sitter det stora flertalet
av oss och tittar på en TV-ruta som ger
en bild i svart och vitt. Det dröjer inte
länge förrän det finns möjlighet att se
TV-bilden i alla de färger som färgskalan
bjuder. Den som löser det problemet
och inför färg-TV i vårt land kommer
inte att sakna kunder för nya TV-apparater.
Det kommer att gå i det närmaste
lika fort som det gick för den svart-vita
televisionen. Det blir väldiga kapital
som investeras där. Den som hittar på
någon speciell finess på våra moderna
bilar och som producerar bilar med
denna extra finess har alla möjligheter
att dra kapitalet till sig.

Dessa båda exempel kan emellertid i
vikt och betydelse inte jämföras med
de stora investeringar inom bostadsbyggandet,
kraftverksbyggandet, vägbyggandet,
sjukvården och utbildningen som
kommer att ligga under den offentliga
sektorn och som vi måste ha ansvaret för.
Jag tror man kan uttrycka det hela på
det sättet, att den privata industrien bör
vara mycket tacksam för att den offentliga
sektorn tar på sig dessa till synes
oräntabla investeringar, som är nödvändiga
för att den privata industrien

skall kunna leva och expandera och visa
sina räntabilitetssiffror.

Vad jag med denna lilla utläggning
har velat säga är bara att vi inte får
av bara farten tillägna oss en filosofi,
där man låter räntabilitetskravet vara
helt avgörande för vart kapitalströmmarna
skall gå under 1960-talet. Gör vi
det, lurar vi oss själva.

Under 1960-talet har vi framför oss
väldiga engagemang på arbetsmarknadspolitikens
område, på utbildningspolitikens
område och på socialpolitikens
område. Talman Strand har här anmält
behov på det tredje av dessa avsnitt,
och socialministern har i ett anförande
presenterat ett program på jag vill minnas
tio punkter, som jag förutskickar
att man i detta hus i stor utsträckning
kommer att vilja vara med om.

Vi har bostadsbyggandet med allt vad
det kräver i ett samhälle, där strukturförändringarna
inom industrien är påtagliga.
Bostadsbyggandet kommer helt
enkelt att få rätta sig efter industriens
krav och den omställning av industrien
som blir en följd av att den skall inpassas
i en större ekonomi, i en Europamarknad.

Allt detta skall vi göra inom ramen
för en aktivitet som är så hög som den
kan vara med bibehållen stabilitet och
med bibehållen konkurrenskraft. Vi skall
dessutom med övriga länder ha ett sådant
handelsutbyte som gör att vi får
en anständig valutareserv att falla tillbaka
på.

Det sista är väl något som det ingår
i mina skyldigheter att uppmärksamma.
Ifrån den utgångspunkten — jag kommer
tillbaka till det — vill jag säga till
herr Lundström att det inte går att tala
om budgeten på samma sätt som handelsmannen,
som läser sin dagsräkning,
när han slår igen butiken. Budgeten är
någonting annat. Den får sättas in i
samhällsekonomien, och då kommer
andra aspekter in i bilden.

Herr Lundström har etl par gånger
kommit tillbaka till frågan: Hurdan blir
politiken under 1960-talet? Det är rimligt,
anser lian, att regeringen ger besked
på den punkten, när regeringen

Nr 23

Onsdagen den 2 november 1960

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

fått inte bara ett förnyat utan också ett
väsentligt utökat förtroende av de svenska
väljarna.

Det enklaste svaret är ju, att regeringens
politik har ända sedan 1932 redovisats
i praktiskt handlande. Erfarenhetsmässigt
vet herr Lundström vad en
socialdemokratisk regeringspolitik innebär.
Vi kommer att fortsätta den politiken.
Vi kommer inte alls att ge oss på
någonting som är chockerande och nytt
för de svenska väljarna bara av den anledningen
att vi har fått förnyat och
utökat förtroende. Vi kommer att föra
den politik som vi efter moget övervägande
kommer fram till, och vi kan säga
att de svenska väljarna har den fördelen,
när de bedömer socialdemokratiens
politik, att de vet vad det är för
någonting, medan oppositionens politik
fortfarande är en lös nebulösa som för
all del presenteras i valprogrammen
vartannat år men som ännu inte blivit
konfronterad med verkligheten.

Jag beklagar att jag inte kan ge herr
Lundström ett mera utförligt svar. Jag
kan naturligtvis ställa mig här och berätta
vad som är vårt program för arbetsmarknaden,
vårt program för bostäderna,
vårt program för sjukvården,
vårt program för den allmänna ekonomien.
Men allt detta diskuterar vi ju
punkt för punkt vid olika tillfällen
och får väl framför allt möjlighet att
diskutera det när vi i januari nästa år
står inför en ny budget som skall ange
riktlinjerna.

Tills vidare, herr Lundström, skall jag
bara säga att vi kommer att fortsätta
en politik efter samma linjer och med
samma syften som hittills, vilken tycks
ha vunnit väljarnas förtroende.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! För att börja med det
ämne som finansministern sist uppehöll
sig vid, nämligen kapitalmarknaden under
1960-talet, skulle jag vilja säga några
ord. Jag förutskickar att detta är ett så
vidlyftigt ämne att det är omöjligt att
gå närmare in på det i en kort replik.
Jag skulle för min del ha önskat att från

finansministerns sida få höra att han
var beredd att medverka till ett uppbyggande
av en någorlunda fri kapitalmarknad
här i landet för att lösa våra kapitalproblem.
Jag har tyckt mig finna att
utvecklingen under detta år på ett mycket
gynnsamt sätt gått i riktning mot
ett återställande av en fungibel kapitalmarknad,
vilket vi har haft all anledning
vara glada åt. Vi har kunnat klara en
väsentlig del av den statliga upplåningen
på denna kapitalmarknad och har därmed
kommit ifrån den fortsatta upplåningen
mot skattkammarväxlar i banksystemet
med alla de inflationsrisker som
den innebär.

Det är denna utveckling som jag trodde
att vi skulle kunna samsas om och
underbygga. Nu säger finansministern
att man inte kan låta räntabilitetssynpunkterna
vara avgörande. Men finns det
inte möjlighet för staten att på en fri
kapitalmarknad konkurrera även ur räntabilitetssynpunkt,
tv staten är ju tämligen
oberoende av vilken ränta den får
betala? Staten är ju den kraftigaste konkurrenten
om pengarna på denna kapitalmarknad.

Detta system att på en sådan marknad
få väga de olika kapitalsökande intressena
mot varandra är enligt vad jag
föreställer mig ett finare system än varje
annat som man kan fundera ut. Framför
allt skulle jag betrakta det som utomordentligt
olyckligt om man i det läge
där vi nu befinner oss skulle — i stället
för att arbeta i riktning mot en mer och
mer fri kapitalmarknad —■ gå den motsatta
vägen och gå in i 1960-talet med
ökade regleringar på detta område. En
sådan utväg skulle jag tycka vara en
sorglig tillbakagång i utvecklingen, under
det att ett återvändande till en fri
kapitalmarknad skulle vara ett stort
framsteg och bättre harmoniera med de
ekonomiska förhållanden som gäller ute
på det internationella planet, där vi nu
har att inpassa oss.

Finansministern gick in på några andra
punkter i mitt anförande. Det ger mig
inte anledning till något egentligt bemötande.
Han sade om samlingsregeringen
att det var litet överdrivet av mig

Onsdagen den 2 november 1960

Nr 23

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

alt påstå att det utrikespolitiska läget var
sådant, att det betingade en samlingsregering.
Om man skulle låta orden falla
enbart på det sättet, så håller jag med
honom. Men jag använde detta argument
som en omständighet vid sidan om vad
jag ansåg som ett huvudskäl för att en
samlingsregering skulle vara önskvärd.
Huvudskälet var tendensen att vi ligger
och dallrar med någon röst över och
någon röst under i de båda hälfter som
socialdemokrater och de borgerliga var
för sig utgör. Jag tilläde att jag tyckte
att den uppenbara försämring som
det utrikespolitiska läget undergått i och
för sig kunde ge anledning till en kraftkoncentration.
Men jag vill inte överanstränga
detta argument. Jag har bara
använt det som ett stödargument för det
som var det huvudsakliga.

Det är riktigt att jag, när jag talade
om diktaturen med skickelsedigra beslut
med någon rösts övervikt, i första hand
tänkte på ATP. Jag har fortfarande den
uppfattningen orubbad att det vittsyftande
beslut som det var fråga om inte
bara för detta sekel utan för kommande
sekel tillkom på ett alltför svagt underlag.
Genom att man nu, när man hunnit
få beslutet i kraft redan under ett år
fått in de avgifter som skall betalas och
föranlett arbetsmarknadens parter att
anpassa sig till denna situation, har man
skapat ett faktiskt läge som är sådant
att man helt enkelt inte kommer ur det.
Det är inte på något sätt en omvändelse
till att anse att beslutet varit riktigt, det
bemödade jag mig att få fram i mitt
förra anförande, utan det är helt enkelt
så att vi böjer oss för en politisk nödvändighet
som vi blivit ställda inför.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är kanske onödigt
att fortsätta diskussionen om regeringspartiets
förhandlingsvilja i viktiga frågor,
men när finansministern säger att
det bara gällt verkligt partiskiljande frågor
i något enstaka fall, tillåter jag mig
än en gång erinra om omsättningsskatten.
Här var det ju inte fråga om att budgetunderskottet
skulle täckas, utan det var
fråga om på vilket sätt det skulle täckas.

Därvidlag deklarerade regeringssidan redan
vid sammanträdena i fjol höstas att
man skulle tillgripa en omsättningsskatt,
och saken var därmed klar. Några förhandlingar
om andra alternativ att täcka
budgeten förekom, såvitt jag vet, inte,
och det är detta jag menat med mitt
exempel.

Sedan har finansministern en lång rad
med siffror för att visa vilka åtgärder
regeringen företagit för att bevara penningvärdet.
Man får närmast det intrycket,
att som grund för allt detta ligger
omsättningsskatten. I själva verket utgör
ju omsättningsskatten endast en del och
en ganska ringa del av det hela. Av det
förbättrade budgetutfallet mot det beräknade
utgör ju omsättningsskatten en fjärdedel,
och i förhållande till de andra
siffrorna rörande penningtillgången som
herr Sträng talade om blir ju omsättningsskatten
endast en bråkdel.

Jag vill för övrigt, när finansministern
talar om viktiga partiskiljande ärenden,
fråga om statsrådet vill påstå att omsättningsskatten
är en viktig del av det
socialistiska programmet, ty det är i så
fall en ideologisk omvändelse av sällan
skådad art, eftersom socialdemokraterna,
såvitt man vet, i årtionden varit motståndare
mot indirekt beskattning.

Sedan säger finansministern att man
vet vad den socialdemokratiska politiken
är. Gör man det? Jag kom att tänka
på ett par tidningar som jag tillät mig
nämna redan i mitt första anförande —
ett par framstående socialdemokratiska
tidningar. Efter valet skrev den ena att
den tyckte att det verkade som om ministären
Erlander nöjde sig med att administrera
trygglietspolitiken och nödtortigt
skrapa ihop pengar till budgetbalans.
Den andra tidningen går igenom
den socialdemokratiska framtidspolitiken,
sådan den kommit till uttryck i valrörelsen,
och sätter frågetecken för
punkt efter punkt.

Det är ju bra att finansministern och
regeringen vet vad den socialdemokratiska
framtidspolitiken är, men det vore
ännu bättre om socialdemokraterna i gemen
visste det — vilket tydligen inte alltid
är fallet. Och det är en överdrift att

Nr 23

Onsdagen den 2 november 1960

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

säga att alla andra nu efter valet vet vad
den socialdemokratiska framtidspolitiken
kommer att innebära.

Herr Ewerlöf ställde några konkreta
frågor, och jag vill bidra med att ställa
ytterligare en konkret fråga som rör beskattningen.
Ämnar man fortsätta med
skattehöjningar? Jag tror liksom herr
Sträng att vi i framtiden har att räkna
med stegrade utgifter, men jag tror inte
att man därför behöver höja skatterna.
Om nationalinkomsten stiger, kan möjligheter
i alla fall finnas att täcka de
ökade statsutgifterna. Men ämnar man
fortsätta med skattehöjningarna? Ämnar
man — för att ta ett exempel — på nytt
lägga fram det förslag om skatt på koks,
olja och bensin, som regeringen försökte
få genomfört i samband med omsättningsskatten,
något som då misslyckades?
Jag vill minnas att det i fråga om
bensinen gällde en skattehöjning med
fem öre. Jag skulle tro att hela nationen
är intresserad av svaret på den frågan.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket ledsen att
jag inte lyckades förklara för finansministern
vad jag avsåg, eftersom han kunde
komma fram till att jag skulle anse
det vara väsentligt för det politiska arbetet
att man hade en så rik flora av
synpunkter som möjligt. Jag utgår ifrån
att finansministern är en snäll och vänlig
man och inte sagt detta av elakhet,
och jag tror inte att han hört på dåligt,
men jag skulle vilja be finansministern
om den utomordentliga ynnesten att läsa
igenom protokollet, när det föreligger,
och se efter vad där står — jag kan
inte läsa upp det nu, eftersom mitt manuskript
är bortlånat.

Vad jag menar är helt enkelt det, att
skall man bygga upp en politik som är
ägnad att utgöra underlag för ett regeringsinnehav,
skall man bygga upp den
så att man tar hänsyn till alla de gruppers
intressen som utgör underlaget. Jag
skulle då gärna vilja använda finansministerns
ord, när han här talar om
att man på socialdemokratiskt håll för
en politik i solidaritetens tecken. Det är

väl inte något monopol för socialdemokratien
att föra en sådan politik. I så
fall vill jag gärna göra anspråk på att
vi från centerpartiets sida varit med om
att stödja en politik i solidaritetens tecken
under en stor del av det gångna
kvartsseklet, och detta kan inte innebära
att centerpartiet till den grad skulle
avlägsnat sig från den allmänna synen
på hur man bör tjäna medborgarna,
man skulle anse att förutsättningen för
en borgerlig politik skulle vara att man
skulle ha en så rik flora av synpunkter
som möjligt. Jag vill gärna att finansministern
på den punkten korrigerar sin
utsaga. Jag tycker att han skall kunna
erkänna att det är en politik i solidaritetens
tecken som tar hänsyn till alla
berättigade intressen.

Jag tycker nog sedan att finansministern
får försöka finna ett annat underlag
för sin uppfattning om varför oppositionen
vill ha samlingsregering. Han
säger att han kommer fram till att det
måste bero på att man inte lyckats hålla
väljarna kvar i oppositionsställning och
alltså inte har någon chans att komma
in i regeringen på den vägen. Men, herr
statsråd, centerpartiet har sedan det
lämnat regeringen haft oavbruten framgång.
Vi lyckades inte i regeringsställning
hålla våra positioner, men centerpartiet
är ändå alltjämt intresserat av
en samlingsregering.

Sedan måste jag ju säga, att finansministern,
som ibland i olika sammanhang
uppträder blygsamt, i dag är mer
än vanligt blygsam. Han försöker göra
gällande, att det sitter kloka män i riksdagen
och fattar beslut om stora utgifter,
och sedan är det regeringens sak
att skaffa fram erforderliga pengar. Men
hur går det till? Det går till så att regeringen
lägger fram sina propositioner.
Propositionerna kommer från fackdepartementen.
Alla propositioner granskas
sedan i finansdepartementet, och
där prutas en del. Sedan kommer propositionerna
på riksdagens bord, och då
tillser man mycket noga, att de framlagda
förslagen genomföres. Ve den som
försöker rucka på de förslag, som finansministern
sålunda i förväg gett sin

Onsdagen den 2 november 1960

Nr 23

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungi. proposition

sanktion åt! Sådant är det faktiska förhållandet,
och därför tycker jag att vi
bör vara överens om, att när det gäller
att åstadkomma utgifter, som finansministern
sedan skall skaffa fram pengar
till, så har finansministern sin andel
även i det.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall försöka undvika
att göra något slags repetition av
den valrörelse, som vi allesammans har
lyckligen genomkämpat med bibehållen
hälsa.

Låt mig bara säga några ord till herr
Ewerlöf. När han försöker definiera högerpartiets
ställning till tjänstepensionen,
så hävdar han, att det inte gäller
någon omvändelse. Man ogillar den fortfarande.
Herr Torsten Andersson gav
i sitt första inlägg uttryck för att centerpartiet
också står kvar vid sina gamla
uppfattningar. Herr Andersson ansåg
folkpensionen vara det enda riktiga.
Tjänstepensionen ogillar man, men man
skall, gör herr Andersson gällande, så
småningom även ta ställning till den frågan.
Man kan alltså säga, att både herr
Andersson och herr Ewerlöf går omkring
med sina brasklappar »härtill är
vi nödda och tvungna, ty väljarna har
sagt ifrån vid sista valet».

Socialdemokratien betraktar inte denna
fråga på detta sätt utan som en solidaritetsbetingad
rättfärdighetsfråga. När
vi lanserade den, lämnade centerpartiet
regeringen, ty partiet ville inte vara med
om den typen av solidaritetsbetingad politik.

Herr Andersson tyckte att man kan
ha andra uppfattningar om solidaritet
än den vi har. Nåväl, man kan ha subjektiva
uppfattningar i detta ämne, men
faktum iir att ännu i dag, efter det att
folket hörts vid sista valet — säger både
herr Ewerlöf som representant för högern
och herr Andersson som representant
för centerpartiet: »I själ och sinne
gillar vi inte tjänstepensionen, men vi
är tvingade till att förhålla oss passiva
på området, tv väljarna har fällt sitt
utslag.»

Vi ser saken på ett annat sätt. Vi vill
driva den, därför att det gäller eu rättfärdighetsfråga,
och skall vi döma av
den senaste attityd, som herr Lundström
och hans partivänner har intagit, skulle
frågan inte heller där ligga till på det
sätt, som herr Andersson och herr Ewerlöf
har redovisat, utan hos folkpartiet
skulle man i dag kunna finna någonting
av en ideologisk, personlig eller partipolitisk
uppfattning om att reformen är
en riktig reform.

Efter sådana deklarationer ställer man
sig frågan: Skall vi fortsätta att träta
om ATP även i kommande valrörelser?
Vore det ändå inte klokt av er — och
här vill jag ge ett mycket altruistiskt
råd — att ni efter att ha tänkt litet närmare
på saken uttalade er för att det
var en riktig och rättvis reform i stället
för att gå omkring och hävda att ni har
dragits in i den mot er vilja? Eftersom
svenska folket gillar reformen, kommer
det att fortfarande vara misstänksamt
både mot herr Ewerlöf och herr Torsten
Andersson, om ni vidhåller er ståndpunkt
till ATP. Nu kan ni ju säga, att
det här är vår sak, och visst förhåller
det sig så, men jag har ju bara velat ge
er ett altruistiskt råd, när vi ändå kom
in på denna fråga.

Herr Lundström påstod, att omsättningsskatten
inte var någon partiskiljande
fråga, när vi diskuterade den. Det
var den visst! Den var en av de stora
partiskiljande frågorna. Vi var överens
om att vi behövde stärka budgeten inte
bara för att täcka de utgifter, som finansministern
har möjlighet att förhandsgranska,
som herr Andersson uttryckte
det, utan även för att lösa in de
växlar som stiillts ut för olika ändamål,
t. ex. för att infria vårt program om folkpensionernas
förstärkning, något som vi
allesammans varit eniga om men som ju
är ett åtagande för framtiden, som finansministern
får försöka skaffa fram
pengar till.

När vi stod inför frågan om omsättningsskatten,
så var den avgörande partiskiljande
linjen hur saneringen av
statsfinanserna skulle ske. Från oppositionens
sida presenterades program,

Nr 23

Onsdagen den 2 november 1960

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

som vi diskuterade hösten 1959 och som
sannerligen var partiskiljande i allra
högsta grad. Det gällde bostadspolitiken,
statsbidragen till kommunerna och
mycket annat, allt klart partiskiljande
frågor.

Nu gör herr Lundström gällande, att
socialdemokraterna och regeringen visade
prov på en mycket dålig samarbetsvilja,
när man inte ville diskutera en
sanering av budgeten utan på förhand
bestämde sig för att en budgetförstärkning
endast kunde ske via en omsättningsskatt.
Enligt vår mening var det
enda sättet om vi inte skulle göra avkall
på åtskilliga av de väsentliga politiska
frågorna, som rör bostadspolitik,
arbetsmarknad, förhållandet mellan stat
och kommun i ekonomiskt avseende och
mycket annat. Så enkel är den frågan.

Jag har alltid velat undvika att i dessa
politiska debatter ta fram citat från en
folkpartitidning och säga: »Detta är
folkpartiets uppfattning.» Det har ju annars
funnits många möjligheter, när stora,
dominerande huvudstadstidningar av
folkpartistisk prägel har haft en mot
folkpartiet avvikande uppfattning i vissa
politiska ting, men jag har rättat mig
efter vad folkpartiet har sagt i detta hus
genom sina gruppledare och sin partiledare.
Jag menar, att herr Lundström
gör klokt i att behandla mig på samma
sätt som jag behandlat herr Lundström.

Herr talman, jag skall inte prata mera
om omsättningsskatten, även om jag fick
i min hand ett mycket fint referat av en
borgerlig politiker och hans uppfattning
om omsättningsskatten, men det kan vara
bra att ha till januari månad, om vi
då kommer in på problemet.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara konstatera,
att finansministern nu kommit så långt
i vänlighet att han ikläder sig altruismens
ljuvliga och fina klädnad. Men
liksom man har anledning misstänka
danaéerna även då de komma med gåvor,
har man nog anledning misstänka
en del bakom denna vänlighet.

Jag hoppas, att den där lilla lappen,
som finansministern fick, inte kommer
bort till januaridebatten, utan klistras
upp så att den finns kvar.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Den debatt som pågått
har ju i mycket stor utsträckning präglats
av det val, som nyligen utkämpats.
Man har ifrån högern genom herr Ewerlöf
beklagat den olyckliga utgången
framför allt därför, att kommunisterna
alltjämt innehar nyckelpositionen i riksdagen,
men i övrigt tycks man från det
hållet, liksom från borgerligt håll i övrigt,
anse att valet egentligen var dött
lopp.

Man har ofta talat om att vi har en
mycket utpräglad stabilitet i den svenska
väljarkåren. Det sker mellan varje
val endast smärre förskjutningar mellan
de olika partierna. Iakttagelsen är
utan tvivel riktig om man bara jämför
två på varandra följande val, men om
man ser utvecklingen i något längre
perspektiv, blir bilden annorlunda. Jag
vill erinra om vad som skett i den svenska
väljarkåren under de senaste tjugu
åren, alltså från valet 1940 till valet
1960. Vi får då följande bild av styrkeförhållandena
mellan å ena sidan de
borgerliga partierna och å andra sidan
arbetarrörelsens partier.

1940 samlade de borgerliga partierna
42 9o av väljarna och 93 mandat. Arbetarrörelsens
partier erhöll 57,3 % av väljarna
och 137 mandat.

1948 ökade de borgerliga till 47,5 %
av väljarna och 110 mandat. Arbetarrörelsen
minskade till 52,4 % av väljarna
och 120 mandat.

1956 erövrade de borgerliga 50,3 9o av
väljarna och 119 mandat. Arbetarrörelsen
fick 49,6 % av väljarna och 112 mandat.

Vid extravalet 1958 erhöll de borgerliga
50,4 9o av väljarna och 115 mandat,
arbetarrörelsen 49,6 % av väljarna och
116 mandat.

Och slutligen noterades vid årets val
att de borgerliga minskade till 47,6 %
av väljarna och 113 mandat. Arbetarrö -

Onsdagen den 2 november 1960

Nr 23

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

relsen erhöll 52,3 % av väljarna och 119
mandat.

Om man tänker över denna sifferserie,
finner man åtskilligt av intresse i
den, och den ger också anledning till
vissa bestämda slutsatser och frågeställningar.

Vad berodde det på att de borgerliga
partierna efter valet 1940 och fram
till 1956 hela tiden, val efter val, kunde
öka sin procentuella andel av väljarkåren
och sin mandatsiffra i andra
kammaren från 93 till 119? Och vad var
orsaken till att denna borgerliga frammarsch
kunde brytas 1958 och att arbetarrörelsens
frammarsch kunde fullföljas
vid 1960 års val? Låt mig erinra om
några fakta.

Under åren närmast efter kriget var
arbetarrörelsens efterkrigsprogram, som
tog sikte på att bryta storfinansens
maktställning'' och öppna vägen till socialismen,
det gemensamma handlingsprogrammet
för hela arbetarrörelsen.
Det genomfördes en hel del reformer
den tiden, reformer av mycket stor betydelse:
de allmänna barnbidragen, förbättringen
av folkpensionen, 1947 års
skattereform, principbeslut om allmän
sjukförsäkring och en rad andra saker.
Det var ett mycket bra utgångsläge för
arbetarrörelsen under och framför allt
efter krigsåren.

Men så kom det kalla kriget, och så
började socialdemokratiens ledning sin
eftergiftspolitik. Skattereformen fuskades
bort genom den rad punktskatter
som infördes redan 1948, sjukförsäkringsreformen
lades på is under flera
år, förmögenhetsskatten mildrades, den
sociala bostadspolitiken underminerades,
kronan devalverades, priserna steg
i höjden och vi fick den s. k cngångsinflationen,
lågräntepolitiken övergavs
till förmån för högränta, lönerna hölls
tillbaka så gott det nu gick och antikommunismen
med aktivt stöd av socialdemokratiens
ledning präglade i stor
utsträckning den politiska atmosfären
och debatten här i landet. Lägg märke
till att de borgerliga partierna under hela
denna tid från val till val ökade sitt
inflytande bland väljarna och i riksda 3

Första kammarens protokoll 1960. Nr 23

gen för att slutligen 1956 få majoritet
både i andra kammaren och bland väljarna.

Vändningen kom först när regeringen,
stödd på en samlad arbetarrörelse,
förde fram en stor klassfråga, den allmänna
tjänstepensioneringen. I tre val
har denna reform stått i centrum för
den politiska debatten. Arbetare och
andra löntagare har i allt större utsträckning
och alltmer enigt slutit upp
kring reformen och därigenom på nytt
försatt de borgerliga partierna i minoritet.
För mig är den slutsats man bör
dra av denna utveckling tämligen klar
och odiskutabel, nämligen att eftergiftspolitiken
gentemot storfinansen och antikommunismen
gynnar de borgerliga
partierna och försvagar hela arbetarrörelsens
ställning. Endast om de två
arbetarpartierna uppträder på en riktig
klasslinje och riktar huvudstöten
mot den gemensamme motståndaren kan
de gå framåt. Därom är årets val ett
mycket vältaligt vittnesbörd. Det var
den första slutsats jag skulle vilja draga.

För det andra har det i dessa dagar
talats mycket om den självprövning som
pågår inom de borgerliga partierna,
framför allt hos högern. Folkpartiet som
har den bästa svängningskapaciteten,
var först på plan och gjorde en ny helomvändning
i ATP-frågan före valet,
varigenom partiet sannolikt undgick ett
hotande nytt katastrofval. Efter valet
har högern haft sina självprövningens
dagar. Man har svängt om, det har vi
bland annat hört av herr Ewerlöf, åtminstone
till hälften i ATP-frågan. Man
har också slutgiltigt övergivit den beryktade
Sam Nilsson.

.lag undrar emellertid om högern
drar den lärdomen av valnederlaget, att
1960 års val också var ett nederlag för
antikommunismens politik — vars
främste banerförare är högern — en
politik som är reaktionär in i märgen,
antidemokratisk och asocial. Den
tid är numera förbi, då det gick
att vinna framgång bland väljarmassorna
genom att driva hetskampanj
mot kommunismen, vår tids största och
mäktigaste vörldsrörelse, mot Sovjet -

Nr 23

Onsdagen den 2 november 1960

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

unionen och andra socialistiska länder.
Numera går det inte att bryta in bland
arbetarrörelsens väljare med en politik,
som syftar till att rasera det goda grannskapsförhållandet
mellan vårt land och
Sovjetunionen. Det går inte att vinna
gehör för en politik som attackerar vårt
lands alliansfria utrikespolitik. Det går
inte att vinna gehör för en politik som
tar sikte på svenska atomvapen och en
omåttlig upprustning. Inte heller högerns
sociala nedskrotningslinje med
huvudstöten riktad mot barnfamiljerna
och de sjuka visar sig gångbar. Det är
de lärdomar vi får dra av 1960 års val.

Herr talman! Efter detta lilla bidrag
till högerns självprövning vill jag övergå
till att säga några ord om hur vi ser
på några av de mest närliggande uppgifterna.
Den numera kvantitativt förstärkta
arbetarmajoritet, som vi har i
riksdagens båda kamrar, måste enligt
min mening befästas och utnyttjas på
ett riktigt sätt. Det innebär att arbetarklassen
inte bara formellt utan också
reellt bör ha det avgörande inflytandet
på hela samhället och dess ledning. Detta
förutsätter en djupgående demokratisering
av hela samhällslivet, av produktionslivet,
statsförvaltningen, militärväsendet,
folkrepresentationen, undervisningsväsendet
och annat som är av betydelse
för den samhälleliga utvecklingen.
Det är alltså många stora och komplicerade
problem som här väntar på
sin lösning, men jag skall i dag inte
beröra dem utan i stället ägna bara
några ord åt ett par enligt min mening
mycket dagsaktuella och närliggande
frågor, som måste lösas.

Jag vill erinra om att det i våras tillsattes
en s. k. parlamentarisk försvarsberedning
och en militär besparingsutredning.
Det var den växande opinionen
ute bland folket mot de stigande
militära kostnaderna och det militära
slöseriet som framtvingade dessa utredningar.
Sammansättningen av försvarsberedningen,
i vilken det inte fanns någon
plats för kommunister och inte heller
för den starka oppositionen inom
det socialdemokratiska partiet mot den
nuvarande militärpolitiken, varslade re -

dan från början om att det hela kanske
var en manöver i syfte att lugna opinionen
inför valet. Häromdagen skrev också
högerns huvudorgan i en ledare följande:
»Den nya utredningen blev så
att säga den skuta, på vilken försvarsfrågan
i all stillhet slussades förbi valdagen.
»

Påpekandet är riktigt — även Svenska
Dagbladet kan ju ha rätt åtminstone någon
gång — men jag är övertygad om
att hundratusentals människor här i landet
satte sin förhoppning till att försvarsberedningen
i varje fall skulle komma
med förslag som innebar att 1958 års
uppgörelse försattes ur kraft och att den
fortsatta upprustningen åtminstone skulle
hejdas. Så blir tydligen inte fallet. I
dagens tidningar publiceras en kommuniké
från försvarsberedningen. Beredningen
är enig, och allt tyder på att en
ny upprustningsvåg förbereds. ÖB:s förslag
är i allt väsentligt godtagna. Det
diskuterades kanske ännu, om det årliga
tillskottet på 2,5 procent för s. k. teknisk
utveckling skall sänkas något, men i stort
sett har de fyra partiernas delegationer
kommit överens om ett fortsatt fullföljande
av 1958 års uppgörelse med alla
de konsekvenser i ekonomiskt avseende
som denna uppgörelse har inneburit och
kommer att innebära under överskådlig
tid.

Om det förslag som nu föreligger drivs
igenom — och mycket tyder på det —
är jag övertygad om att vi nästa år får
räkna med minst 3,5 miljarder i militära
utgifter, om vi sammanräknar alla kostnader
för militärapparaten. Det innebär
att hela den summa som det svenska folket
betalar i direkt skatt till staten, frånräknat
de sociala avgifterna skall få disponeras
av militären. Blir uppgörelsen
flerårig — t. v. skall den åtminstone bli
tvåårig — får man med den konstruktion
systemet har att räkna med att summan
kommer att växa ungefär som när man
rullar en snöboll i blötsnö.

Låt mig erinra om att de militära
driftkostnaderna när 1958 års försvarsuppgörelse
träffades fixerades till 2 600
miljoner kronor om året. För budgetåret
1959/60 uppgick de till 2 963 miljoner

Onsdagen den 2 november 1960

Nr 23

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

kronor, och för nästa budgetår yrkar nu
försvarsberedningen på 3 234 miljoner i
försvarsutgifter. Det är alltså en ökning
med hundratals miljoner kronor under
loppet av bara några få år, och perspektivet
framåt inger inga större förhoppningar
om någon ändring, om denna linje
skall fullföljas. Det förvånar mig inte
alls om folk frågar sig, hur länge det
skall hålla på på detta sätt. Man anser i
allt vidare kretsar att det här är en
omöjlig politik, och inga manövrer i
världen kommer att kunna hejda den
opinionsvåg som utvecklas i de mest
skilda befolkningslager mot denna miljardrullning.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
fråga hur det gick med besparingsutredningen,
som tillsattes i våras och
skulle ta itu med det militära slöseriet.
Den har inte gjort mycket väsen av sig.
Tydligen har den fått tjänstgöra som
åskledare för missnöjet, men nog har
utredningsmannen skäl att ingripa på
vissa områden, om han nu får göra det
för de militära staberna och för regeringen.

Låt mig bara anföra ett exempel. För
några dagar sedan gick genom pressen
ett uppseendeväckande meddelande, att
hypermodern radarutrustning och moderna
kustartillerikanoner, som försvarsledningen
inköpt för dryga kostnader,
ligger omsorgsfullt inoljade i militära
förråd, därför att man inte har uppställningsplatser
och fundament för den dyrbara
materielen. Man köper alltså in
hypermodern materiel för dyra pengar
och lägger den i militära förråd, därför
att man icke planerat hur den skall användas,
vilka uppställningsplatser som
skall iordningställas och vilka fundament
som skall byggas för att materielen
skall komma till användning! Sedan får
detta skandalösa förhållande tjäna som
motivering för de ytterligare ökningar
av kapitalkostnaderna som överbefälhavaren
kräver! .lag måste, herr talman,
benämna en sådan politik en planmässig
utpressningspolitik.

Vi anser det vara en angelägen uppgifl
för riksdagen att se till att få slut
på detta militära vanstyre. Vi menar att

arbetarklassen måste utarbeta ett eget
militärpolitiskt program som gör slut på
generalernas envälde och generalstänkandet
på det här området. Vi anser att
försvarsfrågan i högsta grad är en arbetarklassens
angelägenhet — inte en
angelägenhet för högern och generalstaben.

Låt mig sedan, herr talman, omnämna
en annan viktig fråga, som också i dagarna
aktualiserats än mer än tidigare,
nämligen bostadsfrågan och hyreskostnaderna.
Det är också en fråga som måste
lösas. Härvidlag gäller det inte bara att
eliminera bostadsbristen utan också att
nedbringa boendekostnaderna till rimlig
nivå. Den bostadssociala målsättning,
som regering och riksdag uppställt, innebär
bland annat att hyran inte bör ta
mer än 20 procent av inkomsten. Hur
långt ifrån denna målsättning vi hamnat
kan illustreras av det faktum att i en
medelstor stad i Mellansverige kostar en
tvårumslägenhet på mindre än 60 kvadratmeter
över 9 000 kronor i insats och
betingar en hyra på närmare 250 kronor
i månaden. I storstäderna är hyresnivån
ännu högre. Nu förebådas ytterligare hyreshöjningar
från nyåret, i varje fall har
statens hyresråd begärt betydande hyreshöjningar.
Om hyresrådets förslag går
igenom kommer det att åtminstone i
vissa fall betyda en hyreshöjning med
upp till 10 procent.

Här kommer räntepolitiken omedelbart
in i bilden. Sedan år 1955, då regeringen
övergav lågräntepolitiken, har boendekostnaderna
ökat med omkring 25
procent. Vilka har förtjänat på det? Enligt
senaste taxeringsuppgifter ökade fastighetsägarna
sina inkomster i fjol med
närmare en halv miljard kronor i jämförelse
med året därförut. Tar jag den
sammanlagda inkomstökningen på kapital
under samma tid, alltså bostadskapital
och annat kapital, uppgår den till i
det närmaste 1,5 miljarder kronor. För
denna väldiga kapitalöverföring från hyresgäster,
bönder, hantverkare och andra
skuldsatta till dem soni äger kapitalet
spelar naturligtvis räntepolitiken en avgörande
roll. Vi vidhåller därför med
dessa fakta för ögonen vårt tidigare krav

Nr 23

Onsdagen den 2 november 1960

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

att räntepolitiken skall omläggas, att räntan
skall sänkas och därmed hyrorna,
liksom också att bönder, småföretagare
och andra som är beroende av krediter
skall få lättnader i sitt läge.

Till sist, herr talman, konstaterar jag
att det internationella läget ger anledning
till stor vaksamhet. Nedrustningsförhandlingarna
har kört fast, i varje fall
till synes. De skarpa motsättningarna vid
FX:s generalförsamling, USA:s hot mot
Ivuba och läget i Kongo och Algeriet ger
anledning till besinning och eftertanke.
Från vårt partis sida vill vi deklarera,
att vi håller fast vid den svenska alliansfriheten.
Däri ser vi nämligen den bästa
garantien för vårt lands fred. Vi vill
emellertid också att vårt land på allt
sätt skall stödja de krafter i världen som
kämpar för fred och sina länders nationella
oberoende.

Vi beklagar att Sverige genom sitt militära
engagemang i Kongo hos kongoleserna
och andra afrikanska folk kan
komma att framstå som hjälpare till de
krafter som motsätter sig Kongos fullständiga
befrielse från kolonialt förtryck.
De afrikanska folken har lång och
bitter erfarenhet av de vitas herravälde.
Därför vill de inte heller veta av någon
inblandning i sina inre angelägenheter
från det hållet. Detta kommer bland annat
till uttryck däri, att de afro-asiatiska
medlemmarna i den medlarkommitté
som skall resa till Kongo bestämt motsatt
sig att Sverige, Island och Kanada
skall få ingå i kommittén.

Den kommunistiska riksdagsgruppen
har i en skrivelse till regeringen hemställt,
att den svenska insatsen i Kongo
inte skall bestå av nya truppsändningar
utan vara av humanitär natur. Vad kongoleserna
behöver är läkare, medicin,
livsmedel och tekniskt bistånd. Denna
humanitära hjälp, som vi förordar, skall
självfallet helt disponeras av den lagliga
regeringen, som har parlamentets förtroende.

Vi är övertygade om att en sådan insats
från svensk sida bättre än soldater
motsvarar vårt lands alliansfrihet och
den starka medkänsla som finns hos vårt

folk med anledning av kongolesernas
omåttliga lidanden.

Jag vill, herr talman, utnyttja detta
tillfälle för att än en gång understryka
vikten av att regeringen allvarligt överväger
det förslag som vi har framställt.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Efter att — för att inte
förlora min tur på talarlistan — ha
lyssnat till den siste ärade talaren måste
jag konstatera, att han ännu har mycket
att lära i fråga om gester, argument och
vokabulär av sitt ideal på andra sidan
Östersjön.

Jag liar egentligen tagit till orda, herr
talman, för att något fylla ut de utrikespolitiska
reflexioner som framförts i
herrar Ewerlöfs och Lundströms första
anföranden, men sedan jag lyssnat till
debatten tillätes det mig kanske att göra
några mycket korta kommentarer av annan
art.

Det var med utomordentlig tillfredsställelse
jag såsom enskild riksdagsman
åhörde den deklaration som avgavs av
herr Ewerlöf angående den politiska
omprövning som ägt rum inom högerpartiet.
Må det tillåtas mig att säga, att
om den deklarationen hade avgivits före
valet, så kan det ju hända att stämningen
både i denna kammare och ute i
landet i dag hade varit något annorlunda,
och med den aktning och vänskap
jag sedan många år hyser för herr
Ewerlöf, vågar jag uttrycka den uppfattningen,
att det kanske inte hade vållat
honom så stora obehag att avge en
dylik deklaration före det val som ägde
ruin i år.

Finansministern berörde i sitt debattinlägg
ganska utförligt de åtgärder regeringen
och statsmakterna vidtagit för
att råda bot på det likviditetsöverskott,
som uppkommit inom bankväsendet och
som ansågs kunna leda till att vi bleve
ställda inför eu ny inflationskris. Jag
tror att man från näringslivets sida är
villig att ge regeringen och riksbanksledningen
allt erkännande för den riktning
dessa åtgärder tagit, med över -

Onsdagen den

Allmän debatt i anslutning
gången i statlig upplåning till marknadsmässig
ränta, med de insättningar på
investeringskonto som ägt rum, o. s. v.
Otvivelaktigt har dessa åtgärder medfört
en sundare ställning inom vårt penningväsende.
I visst avseende är den
ändrade inställningen måhända relativt
senkommen; om den satts in på ett tidigare
stadium, förefaller det mycket möjligt
att en hel del obehag kunde ha besparats
oss. Inför den tendens till konjunkturförsämring,
som nu starkt gör
sig gällande i Förenta staterna, som börjat
sprida sig till Storbritannien och som
man redan nu kan finna vissa tecken till
även inom svenskt näringsliv, vill jag
inskränka mig till att uttala den förhoppningen,
att regeringen och riksbanken
med stor påpasslighet beaktar
dessa tecken, så att den omsvängning
i kreditpolitiken, som väl blir en följd
av försämrade konjunkturer, insättes i
tid och inte för sent.

Herr Ewerlöf har understrukit betydelsen
av en friare kapitalmarknad inför
de perspektiv som 1960-talet öppnar
på det ekonomiska området. Jag
vill i allt väsentligt ansluta mig till hans
uppfattning och framhålla, att det väl
allt fortfarande är främst på bostadskreditens
område som de åtgärder måste
insättas, vilka skall möjliggöra en friare
kapitalmarknad. Med den stabilitet vi
uppnått synes i själva verket numera
riskerna för ett frigivande på det området
vara avsevärt mycket mindre än
tillförne.

Herr talman! Jag hade som sagt för
avsikt att i detta lilla anförande tala
främst om de utrikespolitiska förhållanden
som nu råder, och jag har kanske i
viss mån särskild anledning att göra det,
eftersom jag för kort tid sedan återvände
från de förhandlingar som ägt rum i
Förenta Nationernas församling i New
York.

Det kalla krigets stormvågor brusar
inte mindre starkt nu iin de gjort under
föregående år; snarast är det väl
så att de ökat i styrka och intensitet.
Att de kalla vindarna även berör våra
trakter manifesteras ganska klart av det

2 november 1960 Nr 23 37

till remittering av viss kungl. proposition
anförande, som för några dagar sedan
hölls i Norges storting av den norske
utrikesministern, ett anförande som i
sin klara och bestämda ton tillkännagav,
att det kalla kriget gör sig gällande
också i vår del av världen. Detta är så
mycket mera värt att uppmärksamma,
som den norske utrikesministern utan
tvivel hör till de visaste och mest erfarna
statsmän Europa för närvarande
har.

Den yttre ramen ocli de yttre händelserna
kring förhandlingarna i Förenta
Nationerna under den senaste tiden
är ju synnerligen väl kända genom
detaljerade tidningsskildringar. Jag kan
dock inte underlåta att erinra om det
egendomliga intryck det gör när man
för ett sådant sammanträde är tvungen
att uppbåda en extra polisstyrka av
8 000 man för att skydda vissa delegaters
säkerhet, när hela kvarter avspärras,
när dessa delegater far till och från
församlingens lokaler med ett 30-tal motorcyklister
före och efter bilkolonnerna
och när tillträdet till de offentliga
debatterna spärras för alla utom dem
som tillhör delegationerna. Inom parentes
sagt medförde detta att den sovjetryska
sekreterarstaben, som strömmade
in i sammanträdeslokalen efter den ryske
regeringschefen, i allmänhet uppgick
till något över 200 man och tillsammans
med satellitstaternas sekreterarstab utgjorde
400 å 500 personer, som, strategiskt
utplacerade å åhörarläktarna, utgjorde
en ytterst kraftig applådklack,
vilken säkerligen den ryska televisionen
gav intryck av ett öronbedövande
bifall så fort den ryske regeringschefen
eller någon annan från samma läger höll
ett behjärtat anförande i allmänhet tämligen
svårt att återgiva på parlamentariskt
språk.

Det uppträdande, för att inte säga de
uppträden, som ägde rum inför denna
höga församling var någonting av eu
chock för en person av eu viss ålder,
som från forna tider vant sig vid de
hövliga meningsutbytena, vilka i själva
verket ofta dolde djupgående meningsskiljaktigheter.
Jag vill framhålla att

38 Nr 23 Onsdagen den 2 november 19G0

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

denna chockkänsla också i hög grad
upplevdes av representanterna för de
sexton nytilllrädande staterna, vilka för
första gången fick säte och stämma i
en församling av denna internationella
art. Det var ju i allmänhet personer,
som kanske varit stamhövdingar eller
söner eller andra släktingar till stamhövdingar
och därigenom vant sig vid
ett utomordentligt värdigt och avmätt
uppträdande, vana att behandlas med
vördnad av sina hustrur och övriga underlydande.
Att de under sådana förhållanden
med ganska runda och förvånade
ögon betraktade den talarkonst, som
utvecklades på podiet, är ju inte att förändra
sig över. Det tog sig också ett
mycket kraftigt och uppmärksammat uttryck
i det anförande som hölls av Guineas
representant. Guinea är som bekant
det land i Afrika, som anses stå
närmast östblocket i Europa, men även
han fann sig föranlåten att på det bestämdaste
protestera mot det sätt, på
vilket man från sovjetrysk sida velat
göra sig till talesman för de svarta folken
och även mot det sätt på vilket man
från dessa håll uppträdde inför denna
höga församling.

Om man ser bort från allt vad som
hade med det yttre planet att göra och
frågar sig, vad resultatet blev av denna
trumvirvel av invektiv och argument
som kastades fram i debatten och inte
minst mot generalsekreteraren i Förenta
Nationerna, måste jag för min del säga
att de uppställda syftena, såvitt jag rätt
uppfattade det hela, tyvärr i mycket stor
utsträckning vanns. Jag kan för min
del inte tolka det på annat sätt än att
det alltmera står klart, att ett av de väsentliga
hindren för politiska landvinningar
inom nya, nyss frigivna stater
och efterhand befriade kontinenter undanröjts.
Det tomrum, som uppkommit
genom å ena sidan säkerhetsrådets lamslående
genom vetomöjligheten och å
andra sidan också den paus i utrikespolitiskt
handlande, som ett presidentval
medför i Förenta staterna, hade
ockuperats av Förenta Nationerna och
främst av dess generalsekreterare. Denna
ockupation, inom stadgans ram men

med en vid tolkning av de möjligheter
som förelåg, hade medfört någonting
som man från östblockets sida ansåg vara
ett allvarligt hinder i fråga om framgång
för den politik, som från det hållet
drives, och därför var huvudsyftet
dels att förhindra ett upprepande av
den insats, som kommit till stånd genom
generalsekreterarens skickliga och
ansvarskännandc handläggning av sina
uppgifter, och dels att i den mån det
var möjligt förhindra att aktionen inom
Kongo fördes till ett framgångsrikt slut.
Jag tror man kan säga att det numera
är så gott som uteslutet att Förenta Nationerna
kan göra om vad de har gjort
i Kongo. Jag tror också att man kan
säga att utsikterna för att den aktion
som företages i Kongo kommer att leda
till ett tillfredsställande resultat i avsevärd
grad har förminskats.

Inom parentes kan jag säga att det
kanske väckte en viss förvåning lios den
svenska regeringen och dess representanter,
när de fick erfara att den svenska
regeringen under åtskilliga år inom
sin exklusiva krets hade hyst en man
— generalsekreteraren — som på en
gång är företrädare för en snuskig imperialism
och slav under en rovgirig kapitalism,
för att i något fri översättning
citera den ryske regeringschefens uttalanden.

Förenta Nationernas minskade möjligheter
att fortsätta att göra interventioner
av det slag som har ägt rum och
att föra den politik som igångsatts i
Kongo till ett lyckligt slut är naturligtvis
ytterligare ett allvarligt orosmoln på
den internationella himlen. Herr öhman
erinrade nyss om att man nu genomdrivit
att en medlarkommission bestående
av representanter för 15 afrikanska
stater skall bege sig till Kongo. Att
detta har blivit resultatet har väl åtminstone
delvis berott på den intensiva
kritik som från östblockets sida riktats
mot generalsekreteraren. Vidare har den
internationella ordningsmakten i Kongo
i huvudsak inskränkt sig till att förhindra
Mobutu att arrestera Lumumba,
Lumumba att arrestera Mobutu och de
båda att arrestera Kasavubu, och där -

Onsdagen den 2 november 19G0

Nr 23

Allmän debatt i anslutning till remittcring av viss kungl. proposition

igenom har resultatet blivit att ingen
som helst regeringsmakt kunnat etableras
i Kongo. Den femtonmannakommission
som nu kommer att resa dit är, såvitt
jag kan förstå, inbördes oenig på
alla punkter om vad som bör göras. Där
finns emellertid representanter för åtminstone
fyra stater, som är bestämt för
att återinsätta Lumumba såsom den ende
egentligen makthavande i Kongo.
Det är Guinea, Ghana, Marocko och Indonesien.
Däremot är vissa andra afrikanska
stater absolut emot en sådan åtgärd,
men de har inte något bestämt
program, och vad resultatet kan bli av
en under dessa förhållanden företagen
medling är väl utomordentligt ovisst.
Det är dessutom att understryka att de
finansiella problem som är förknippade
med Kongo-aktionen är olösta, att kostnaderna
för den militära ordningsstyrka
på nära 20 000 man som nu finns i
Kongo jämte övriga utgifter intill årets
slut anses komma att uppgå till mellan
60 och 80 miljoner dollar samt att kostnaderna
för nästa år kommer att vida
överstiga denna summa. Sovjetunionen
och samtliga övriga öststater har deklarerat
att de inte kommer att bidraga till
dessa kostnader på något sätt. Större
delen av Förenta Nationernas numera 99
medlemmar utgöres ju av stater som
själva är i behov av hjälp. De kapitalstarka
staterna Tyskland och Schweiz
är inte medlemmar. Bördan kommer
följaktligen att falla på ett fåtal stater,
och därav kommer väl Förenta staterna
att få bära huvuddelen. Sedan kommer
propagandan att igångsättas efter följande
linjer: »Här ser man. Det är Förenta
staterna som betalar större delen.
Följaktligen har vi hela tiden haft rätt
i vår ståndpunkt att generalsekreteraren
och Förenta Nationerna bara utgör
en skärm för den amerikanska imperialismen.
» -— Det är en av de stora dilemmor
som F’örenta Nationerna komatt
befinna sig i.

Under dessa förhållanden kan det inte
förnekas att orosmolnen är stora över
Förenta Nationernas himmel. Att agitationen
mot vår landsman generalsekreteraren
kommer att fortsätta och kanske

intensifieras förefaller uppenbart. Det
är klart att man från svensk sida skall
göra allt vad som står i vår förmåga
för att hjälpa till att åstadkomma ett
stärkande av hans ställning och hans
möjligheter. Det inlägg, som gjordes av
den svenske utrikesministern i ytterst
måttfulla men samtidigt kraftiga ordalag
på denna punkt och även i andra
avseenden, gjorde — det kan jag försäkra
— i allmänhet ett utomordentligt
gott intryck och omfattades med fullständig
enighet inom den svenska delegationen.
Men vår förmåga är liten och
vi får bereda oss på i Sverige att den
intervention som Förenta Nationerna
har företagit i Kongo, i vilken vi har
deltagit och som har stötts av en enig
opinion inom utrikesnämnd, riksdag och
folk, kan komma att bereda oss mycken
besvikelse och många svårigheter. Att
vi måste och skall fortsätta att göra vad
i vår förmåga står för att rädda vad som
räddas kan av Förenta Nationernas inflytande
och handlingsmöjligheter i
världen, synes mig dock vara uppenbart.

Herr talman! Förutom de frågor, som
hittills behandlats vid Förenta Nationernas
nu pågående församling, finns också
en rad stora, svåra och oöverblickbara
problem, som utgör mörka moln på den
utrikespolitiska himlen. Ännu har såvitt
jag vet ingen kunnat anvisa en lösning,
som har utsikt till framgång, av vare
sig Berlinfrågan, frågan om Algeriets
framtid eller frågan om förhållandet
mellan Israel och Arabrepublikerna. Det
synes mig inte var något tvivel underkastat
att alla dessa problem kommer
att utnyttjas till det yttersta av de krafter
som vill åstadkomma oro och oreda
i världen.

Om jag här har målat en ganska dyster
bild av den utrikespolitiska situationen,
innebär det inte att jag tror att
den kommer att leda till en stor väpnad
konflikt, men jag är övertygad om att
intill den gränsen kommer alla möjligheter
att utnyttjas av det ena maktblocket
för att vinna framgångar på det utrikespolitiska
området. Man kommer att
begagna alla medel för att utnyttja motståndarens
svaghet, en svaghet som i en

Nr 23

Onsdagen den 2 november 1960

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

situation sådan som denna naturligtvis
i hög grad beror på de bristande möjligheter
som — kanske man kan säga gudskelov
— demokratierna har att visa en
liknande hänsynslöshet och ett liknande
förakt för den allmänna opinionen.

Till slut skulle jag, herr talman, bara
vilja göra en liten randanmärkning. Under
min vistelse i New York fick jag
knappast det intrycket, att den ställning
som vi kanske har väster ut och den
ställning, som vi i själva verket inte har
öster ut, på något väsentligt sätt skulle
försvagats, därest en representant för högerpartiet
— herr Hjalmarson eller någon
annan — som delegat fått delta i
morgonbönerna inom den svenska delegationen
eller t. o. in. exempelvis fått
företräda Sverige vid behandlingen av
den 21 :a paragrafen av de 60 i konventionsutkastet
om de mänskliga rättigheterna,
dit man nu kommit efter tio års
intensivt arbete.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! I anledning av herr
Ewerlöfs deklaration om valrörelsen och
det därpå följande valresultatet, där han
efter vad jag kunde förstå betecknade
båda delarna såsom bedrövliga, vill jag
göra några reflexioner kring samma tema.

Sett ur centerpartiets synpunkt gick
valet bra. Vi var det enda icke-socialistiska
partiet som ökade sin andel av valmanskåren.
Om man följer utvecklingen
från år 1956 och fram till detta val,
skall man finna att centerpartiet har
fått cirka 210 000 nya väljare. En efterhandsönskning
skulle väl vara att vi hade
fått en större andel av den nu de facto
varande socialdemokratiska röstsegern.

Här i landet förs inte en sådan politik
av de demokratiska partierna som
motiverar den kraftiga socialdemokratiska
framgången. Genom sina överlägsna
propagandaresurser lyckades socialdemokratien
skyla över den bristande
omsorg regeringen visat många av dem
som den säger sig företräda. I sammanhanget
kan man väl även ställa den frå -

gan, om socialdemokraterna vid någon
av sina segermåltider låtit högern och
herr Hjalmarson som tack för god draghjälp
avsmaka tårtan.

Det är inte oberättigat att tala om en
viss socialdemokratisk njugghet gentemot
vissa eftersatta grupper. Jag behöver
här bara nämna änkor, invalider,
ensamma mödrar, låglönegrupper och
kulturarbetare, som drar sig fram på
svältlöner i det som vi kallar välfärdssamhället.
För dessa grupper är inte den
fjärde semesterveckan och inkomstgraderade
tjänstepensioner de angelägnaste
reformerna.

Möjligheterna till ett regimskifte var
under upptakten till årets valrörelse stora
—- men i det sammanhanget kunde
man lita på högern! Genom dess cyniska
spekulationer i reaktionär attityd gav
den enligt mitt sätt att se socialdemokratien
den valseger som denna uppnådde.
Det har ofta både under och efter valrörelsen
— och inte minst här i dag —
talats om önskvärdheten av ett samarbete
mellan de icke-socialistiska partierna
för att dessa därigenom skulle stå sig
bättre gentemot socialdemokratien.

Låt mig om detta säga, att det är inte
ett borgerligt samarbete som sådant och
till varje pris, som vi skall försöka uppnå.
Vad vi bör samla oss omkring är ett
politiskt program som på allvar kan erbjuda
ett alternativ till den socialdemokratiska
politiken. Centerpartiet vill föra
en politik som sätter människan i
centrum och som i sitt handlande inte
har cyniska spekulationer med reaktionär
verkan för stora folkgrupper.

Om de två andra borgerliga partierna
inte vill vara med om detta, skal) centerpartiet
ensamt fullfölja det centerpolitiska
mittenalternativet. Så mycket mera
förtjänar detta att understrykas som
vissa tecken efter valet tyder på en viss
dragning åt höger från folkpartiets sida.
Av det s. k. mittenalternativet, som
folkpartiet under valslaget ville kalla det,
skulle alltså bli ett centeralternativ —
men det var det ju reellt sett tidigare
också.

Med all rätt kan vi vid en fortsatt produktionsökning
och med bl. a. ökat in -

Onsdagen den 2 november 1900

Nr 23

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungi. proposition

ternationellt handels- och annat utbyte
ställa mycket stora förhoppningar och
kanske även krav på 1960-talet. Ur politisk
synpunkt är det väl speciellt två
frågeställningar som är av stort intresse:
dels hur denna välståndsstegring skall
komma att fördela sig på olika grupper
i samhället, dels hur välståndsutvecklingen
bäst skall befrämjas och utvecklas.

Jag skall börja med den sistnämnda
aspekten och då särskilt uppehålla mig
vid frågan om forskning och utbildning.
Det är en fråga som sysselsatt 1950-talets
politiker i mycket stor utsträckning,
och den måste bli lika aktuell under
åren framöver. Det viktigaste som skett
under det gångna decenniet är att man
spikat principerna för en demokratisering
av såväl den lägre som den högre
utbildningen.

För dagen riktas intresset mot den
högre utbildningen och dess problem. I
och med att de stora barnkullarna kommit
upp i den s. k. akademiska åldern,
kommer antalet studerande vid våra universitet
att nära nog fördubblas fram
till 1965. Till stor del beror denna ökning
på att utbildningsvägarna öppnats
för allt större skikt av befolkningen. Det
är en utveckling som man måste hälsa
med den allra största tilfredsställelse.

En annan fråga av stor betydelse i
detta sammanhang är studiefinansieringen.
Trots den höjning av naturastipendierna
som beslutades av vårriksdagen
är frågan långt ifrån löst. När vi är
medvetna om att det stora flertalet studenter
själva får svara för studiefinansieringen,
är de nuvarande reglerna i fråga
om behovsprövningen föråldrade, och
nya riktlinjer måste till. Det är ju frågor,
till vilka det finns anledning att
återkomma under nästa års riksdag.

Låt mig till sist få säga, att vår inställning
till dessa frågor inte får dikteras
av en omotiverad sparsamhet. För
en rikare framtid måste vi satsa på utbildning
och forskning.

Jag har, herr talman, i någon mån varit
inne på fördelningen av välståndsökningen.
Jag skall utveckla dessa tankegångar
ytterligare.

I den nuvarande sociallagstiftningen
finns det stora luckor och åtskilliga eftersatta
vårdområden. Det är vidare ett
illavarslande tecken, att det sociala reformarbetet
många gånger ger mera till
de grupper som redan har det relativt
väl ordnat. Den kollektiva hushållning,
som socialdemokraterna synes sträva efter,
är i dag inte så mycket ett medel
att uppnå högre standard, utan ett sätt,
på vilket man tar ut det högre välståndet.
Att man i en tid, som annars tyckes
vara mogen för en mer individuell och
personlig utveckling, genom politiska
beslut i allt högre grad försöker uniformera
utvecklingen är enligt min mening
betänkligt, detta i all synnerhet som
många ännu inte hunnit växa i uniformen
och allt flera håller på att växa ur
den.

En rad utredningar söker för närvarande
lappa ihop det sociala välfärdstäcket
och kanske även täppa till de hål
som finns. Innan vi rusar vidare och
genomför nya reformer, måste vi få
klarlagt, i vilken mån det system vi
byggt ut har löst de problem vi avsett
att det skulle lösa. Man kommer fram
till frågeställningen: På vilket sätt har
vår sociallagstiftning påverkat olika
gruppers livsvillkor? Är det en första
rangens uppgift att för de cirka en och
en halv miljon inkomsttagare, som i dag
lever vid och under existensminimum,
genomföra exempelvis en fjärde semestervecka?
De i vissa avseenden vanlottade,
de icke aktiva grupperna i samhället,
pensionärer, ensamma mödrar, änkor
m. fl. måste också få sin andel av
produktionsstegringen. Vi har också något
som vi snart kan kalla för ett företagarproletariat
i det bär landet — raden
av småföretagare som i massproduktionens
tidevarv får allt svårare att klara
sig. De utgör serviceinrättningar som
vi måste ha och som vi i en framtid
kommer att bli alltmera beroende av.

Genom den statliga sektorns expansion
på kapitalmarknaden blir de icke
självfinansierande företagens villkor allt
hårdare, och det torde väl även stå klart
att de får allt svårare att hänga med
i den för löntagargrupperna anpassade

Nr 23

Onsdagen den 2 november 1960

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

socialpolitiken. Den enskilda företagsamheten
är, herr talman, en alltför värdefull
faktor i vår välståndsutveckling
för att vi genom en oförsynt politik skall
avskräcka folk från att ge sig in på den
banan.

Det är ytterligare en fråga som jag
skulle vilja ta upp i denna debatt, nämligen
frågan om kommunindelningen och
de kommunalt finansierade samhällskostnadernas
fördelning. En stor del av
kostnaderna för skolväsendet faller på
kommunerna. Andra dryga utgiftsposter
är social- och åldringsvården. Det gemensamma
för dessa kostnader är att
de är allmänna och i stort sett obligatoriska
och därför normalt borde fördelas
lika över hela samhället. Den kommunala
utdebiteringen varierar i stort
sett för landskommunerna mellan 10 och
20 kronor per skattekrona. Det anmärkningsvärda
är, att där utdebiteringen är
störst är den kommunala standarden
många gånger lägst, beroende på dåligt
skatteunderlag och stigande utgifter i
vad det gäller allmänna av lagar dikterade
åtaganden. Som exempel må nämnas
att landsbygdskommunernas kostnader
för skolväsendet för närvarande är
dubbelt så höga som stadskommunernas.
Trots de stora uppgifter, som man ålägger
kommunerna, har den kommunala
självstyrelsen urholkats till att bli av
administrativ och finansieringskaraktär.

När det gäller en ny kommunindelning
kan man fråga sig, om det är nödvändigt
att gränserna skall sammanfalla
med de områden som omfattas av enhetsskolan.
Skolan är ju i mycket begränsad
mening en kommunal angelägenhet.
Nu arbetar utredningar på frågan
om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun, men om jag är rätt
underrättad kommer det att dröja många
år, innan utredningarna blir klara, och
innan dess skall enhetsskolefrågan vara
löst. Har man inte hamnat i fel tågordning
i fråga om hur hela detta stora
ekonomiska problemkomplex skall lösas?

För min del vill jag, herr talman, anmäla
min allvarliga oro inför det som
håller på att hända. Enligt mitt sätt att

se måste man få en snabbare lösning
på dessa problem än dem, som man nu
kan skönja.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det är kanske riktigt,
när vi samlas så här efter ett sommaruppehåll,
att även rekapitulera vissa
händelser som inträffat sedan vi träffades
sist. Jordbrukarna, speciellt i Mellansverige,
har ju i år lidit stora förluster
genom för mycket regn och åtföljande
översvämningar. Förlusterna för de
jordbrukare i nämnda område, som ändå
lyckats bärga skörden, har likväl varit
betydande genom kvalitetsförsämringen
på spannmålen. Därtill måste väl läggas
det merarbete man fått utföra, samt det
omfattande slitaget och den ökade
bränsleåtgången för traktorerna och
skördetröskorna. De sönderkörda fälten
innebär dessutom stora förluster för
kommande år.

Mången tycker kanske att jordbrukarna
klagar i alltför stor utsträckning,
men tar man i betraktande de stora förlusterna
samt hela 50-talets ständigt
återkommande skördeskador i samband
med den dåliga lönsamheten inom jordbruket
även under normala år, får man
ej förundra sig över klagomålen.

Många jordbrukare står genom förlusterna
inför hotet att få lämna sina
gårdar. De som kritiserar dessa klagomål
torde ej vara tillräckligt informerade
om de förhållanden under vilka jordbruket
arbetar och har kanske ej heller
tänkt över vilken roll jordbrukets utövare
har att fullgöra.

Jordbrukets effektivitet kan bevisas av
att produktionen under den senaste 20-årsperioden stigit något medan arbetsvolymen
inom jordbruket samtidigt
sjunkit med 50 procent. Detta betyder
att produktionen per manstimme fördubblats
på 20 år. Jordbruket har med
andra ord väl hävdat sig i förhållande
till andra näringsgrenar i effektivitetshänseende.

Vad som däremot inger en viss oro
är folkförsörjningsfrågan i framtiden.

Onsdagen den 2 november 1960

Nr 23

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Vi har nu ett sämre inhemskt försörjningsläge
än för 20 år sedan. Folkmängden
i landet har ökat, och den ökar
i hela världen. Stora massor av jordens
befolkning svälter. Så länge ingen ofärd
råder, tänker vi knappast på dessa viktiga
frågor. Så länge vi kan importera
matvaror, går allt sin gilla gång. Men
ser vi på det spända internationella läget,
som det talats om här i dag, förstår
vi att vi kanske snarare än vi tror kan
råka in i ett avspärrningsläge. Sådant
har hänt tidigare.

I går överenskoms inom försvarsutredningen
om stora summor till vårt försvar.
Försörjningsfrågorna utgör kanske
den viktigaste delen av vårt försvar. Inom
vårt militära försvar måste vi hålla
en viss beredskap. Vi måste tänka likadant
när det gäller försörjningssituationen.

Svenska folket lever i allmänhet på
en ganska hög levnadsstandard, men vi
bör också gardera oss så att vi har vår
försörjning inom landet tryggad. Jag
tror att det är viktigt att vi här i riksdagen
noga beaktar dessa synpunkter.

Vad har vi då att göra? Först och
främst måste vi se till, att jordbruket
får ett effektivt och ordentligt tilltaget
skördeskadeskydd, och detta så snart
som möjligt. Då skulle man slippa att
så gott som varje år diskutera med statsmakterna
om vissa nådegåvor av jordbrukets
egna pengar; gåvor som ej heller
tillnärmelsevis täcker de förluster som
uppstått. I avvaktan på ett sådant skydd
måste vi se till, att denna viktiga grupp
av människor -— jordbrukarna — som
genom naturkatastrofer hotas i sin existens,
erhåller en så ordentligt tilltagen
hjälp att de skall kunna fortsätta sin
rörelse. Den välvilja, som i valrörelsen
kom jordbrukarna till del från alla partier,
hoppas jag håller i sig även efter
valet. De förslag som framlagts om förlängd
tid när det gäller stödlånen jämte
de nya garantilånen är välbehövliga,
men de är dock ej på något sätt tillräckliga.

Om man ser sig om på den svenska
landsbygden kan man ej undgå att kon -

statera, att jordbrukets byggnader, diken
m. m. inte undergår den upprustning
som är nödvändig sett på längre sikt —
detta på grund av den ringa lönsamheten.
Jordbrukarna måste i större utsträckning
bli likställda med övriga
grupper.

Vi har också ett högt ränteläge, som
försvårar möjligheterna för nybörjare
att starta ett eget jordbruk eller företag.
En sänkning av räntan är också en angelägen
uppgift.

Småbruket befinner sig i ett mycket
bekymmersamt läge. Det fyller ju en viktig
uppgift i folkförsörjningens tjänst
och har under dessa skördeskadeår visat
sin styrka. Av de bidrag, lån och dylikt
som utgått bär småbruket fått synnerligen
litet. Småbrukarna reagerar emot
att de trots idogt arbete och trots att de
försörjt sig och sin familj och betalt sina
skatter ändå på äldre dagar får höra, att
de knappast är önskvärda och att de
inte fyller någon viktig uppgift. Vi avvaktar
med spänning vad den nya jordbruksutredningen
— som även skall behandla
frågan om stödet till det mindre
jordbruket — kan komma med. Det är
dock önskvärt att förslag till åtgärder
kommer så snart som möjligt, innan
landsbygden helt avfolkas. Det är ur näringspolitisk
synpunkt nödvändigt att
det finns folk ute i bygderna. Redan för
den kommande vintern råder stor brist
på arbetskraft i skogen.

Vad vi dessutom ute i landsbygdskommunerna
och speciellt i de kommuner,
där bolagsväldet redan nu är starkt
framträdande, är betänksamma mot, är
den uppmjukning av bolagsförbudslagen
som eventuellt kan komma. Herr Yngve
Persson, vilken sitter i jordlagsutredningen,
har genom sitt tidigare resonemang
klargjort sin inställning, vilken i
många hänseenden lorde överensstämma
med bolagsliögerns. Detta inger
oro och man fruktar att en eventuell
uppmjukning av bolagsförbudslagen i
ännu högre grad skall påskynda flykten
från landsbygden —- detta med hänsyn
till den kapitalstyrka bolagen besitter.
För kommunernas del betyder befolk -

44 Nr 23 Onsdagen den 2 november 1960

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

mngsminskningen ett lägre skatteunderlag
och därmed ett högre skattetryck och
sämre serviceförhållanden för de kvarvarande
— något som också påpekades
av herr Sundin.

Dessa ur folkförsörjningssynpunkt och
ur kommunalpolitisk synpunkt för landsbygdskommunerna
så viktiga frågor har
jag vid detta tillfälle önskat beröra. De
gäller problem som torde vara mycket
betydelsefullare och viktigare än många
tror.

Herr ASPLING (s):

Herr talman! Valet och valresultatet
har i hög grad kommit att prägla dagens
debatt, liksom det har utgjort ett huvudtema
för den politiska debatten och diskussionerna
alltsedan valet den 18 september.
Det är också ganska naturligt, ty
dess resultat gav ett klart utslag och
angav också riktlinjerna för politiken i
stort för åtskilliga år framåt.

Oppositionen krävde i valet regimskifte,
men i stället för ett socialdemokratiskt
nederlag fick vi uppleva en socialdemokratisk
valseger. Något regimskifte
blev aldrig aktuellt. Den socialdemokratiska
regeringen kom tillbaka
med ett förstärkt underlag. Socialdemokratien
vann en av sina största segrar.
Visserligen har vi vid ett tidigare riksdagsval
— år 1940 — nått en ännu högre
procentuell andel av väljarkåren, men
det var ett val som knappast kan jämföras
med årets riksdagsval. Då rasade
kriget utanför våra gränser och valet
blev något av en nationell manifestation
för fred och frihet med en väldig uppslutning
kring vårt parti. Bortser man
emellertid från 1940 års val, framstår
årets riksdagsval som det utan jämförelse
bästa socialdemokraterna någonsin
gjort.

Även om det är naturligt att de som
tillhör den segrande sidan i valet har
anledning att glädjas, medan de som inte
varit lika framgångsrika kanske inte kan
dela denna glädje, bör vi ändå kunna
finna en gemensam nämnare för tillfredsställelse,
nämligen i det faktum att
valdeltagandet steg från 77 procent i

extravalet år 1958 till 85,6 procent i år.
Det är utan jämförelse det högsta valdeltagande
vi noterat i vårt land, ett
valdeltagande som med rätta också väckt
uppmärksamhet utomlands och torde utgöra
rekord för demokratierna i den
fria världen.

Men det finns också andra dylika gemensamma
glädjeämnen i valet, värda
att observera. Till dem hör det sannolikt
mycket kraftigt stegrade valdeltagandet
bland ungdomen och över huvud taget
det intresse och den aktivitet, som visats
valet från stora medborgargrupper. Ur
demokratisk synpunkt är det en viktig
angelägenhet att få fram ett ökat engagemang
och djupare intresse för samhällsfrågorna,
inte minst bland ungdomen.

Det finns naturligtvis många möjligheter
till jämförelser vid alla politiska
val. Jag har sett att folkpartiet med förkärlek
jämför sina siffror vid årets val
med siffrorna vid kommunalvalet hösten
1958. En jämförelse med junisiffrorna
1958 ger nämligen inte anledning till
några särskilda glädjeyttringar, då folkpartiet
vid en sådan jämförelse förlorat
närmare en procent av sin andel av väljarkåren.
Vid motsvarande jämförelse
har socialdemokratien vunnit 1,6 procent.
Om man utsträcker jämförelsen till
1956 års val, vilket det också finns
många anledningar att göra, blir ökningen
3,2 procent, medan minskningen för
folkpartiet blir 6,3 procent, för högern
§4» procent och för kommunisterna 0,5
procent, medan centerpartiet ökat med
4,2 procent. De borgerliga partierna erhöll
i valet tillsammans 47,7 procent och
113 mandat, medan socialdemokratien
noterade 47,8 procent och 114 mandat.
Socialdemokratien är således efter valet
både procentuellt och mandatmässigt
starkare än de tre borgerliga partierna
tillsammans. Kommunisterna, som en
stund under valnatten såg ut att vinna
valet med bred marginal, stannade sedan
under de mera nyktra morgontimmarna
på praktiskt taget status cjuo —
vilket visar att svenska folket är mer att
lita på än den sinnrika maskinen Mina.

Efter de senare årens val må det tilllåtas
mig att understryka ett par ting,

Onsdagen den 2 november 1960

Nr 23

Allmän debatt i anslutning
som utgör ett mycket tillfredsställande
inslag för vårt parti. Det är framryckningen
på landsbygden. Det skall öppet
erkännas, att vi på landsbygden sedan
folkomröstningen 1957 förlorat terräng.
Vidare vill jag notera den fortsatta framryckningen
i städer och tätorter, vilket
tillsammans resulterade i att över 2 miljoner
väljare stödde socialdemokratien
— en ökning med en kvarts miljon.

Om jag till dessa siffermässiga noteringar
skulle våga fälla ett mer allmänt
omdöme om de bakomliggande orsakerna
till valutgången, vill jag först slå fast,
att socialdemokratiens politik vunnit väljarnas
förtroende. Det har skett i ett val,
som i stor utsträckning kommit att röra
sig om de mer principiella uppfattningarna
partierna emellan. Debatten i denna
kammare liksom ute på valfältet under
senare år har i hög grad rört frågan
om de samhälleliga insatserna. Här har
högern drivit en konsekvent motsatt
uppfattning, medan folkpartiet och centern
— om man nu vill söka formulera
saken en smula välmenande — försökt
att ta sig förbi de mer principiella besvärligheterna
från fall till fall, ibland
med överbud och under senare år med
en allt tydligare dragning åt högern.

Socialdemokratien har aldrig tvekat att
visa upp sambandet mellan den enskildes
standard och samhällets behov av
ökade resurser. Vi har med kraft understrukit,
att det är genom samhället vi
kan påverka utvecklingen på stora och
betydelsefulla områden och skapa bättr?''
förhållanden för de enskilda. Som en
konsekvens därav har följt, att det har
varit nödvändigt att tillse att samhället
får de tillgångar, som är förutsättningen
för att utbildningsfrågorna, sjuk- och
hälsovården, bostadspolitiken, arbetsmarknadspolitiken,
väg- och trafikfrågorna
etc. löses. Det är för övrigt den
enda möjligheten att få bort kvarvarande
köer och bristförhållanden i samhället.
AU också den offentliga sektorn ökat är
naturligt med hänsyn inte minst till den
stora konsumtions- och standardökning
vi kunnat notera under 50-talet.

Dessa frågeställningar har inte varit
isolerade enbart till vårt land. De bär

till remittering av viss kungl. proposition
haft sin politiska avspegling i praktiskt
taget alla mer eller mindre avancerade
industrisamhällen. Det skall emellertid
villigt erkännas, att det under 50-talet
i många länder rått goda konjunkturer
för en vad man skulle kunna kalla motsatt
uppfattning, nämligen att dessa problem
löses bäst och kanske lättast, om
samhällets medinflytande reduceras och
var och en blir sin egen lyckas smed.
Högern lanserade också ett program i
valet, i vilket man under förespegling
om framtida skattesänkningar nu ville
minska statens resurser till priset av reduceringar
och borttagande av åtskilligt
av det som varit utmärkande för svensk
kultur- och socialpolitik under lång tid.

I vårt land gav väljarna högern klart
besked på den punkten. Det intressanta
— om man ser till den internationella
debatten — är att samma frågor, som vi
i detta avseende diskuterat i svensk politik,
nu tillhör de högaktuella i många
andra länder. Bland annat sätter de sin
prägel på den amerikanska valdebatten
just nu. Och låt mig, herr talman, oavsett
hur det kommer att gå i det amerikanska
valet, våga mig på den spådomen, att pendeln
håller på att svänga på åtskilliga
håll ute i världen. Alltmer blir det uppenbart
vad vår tid kräver av samhällsinsatser
och samhällsinvesteringar för
att icke minst de väldiga tekniska landvinningarna
rätt skall kunna utnyttjas.
Skall man kunna lösa storstädernas väldiga
trafikfrågor, sanera nedslummade
bostadsområden, ge ungdomen bättre
utbildning, förbättra hälso- och sjukvården
och skapa trygghet på ålderdomen,
så är detta inte frågor den enskilde
mäktar lösa. Det fordras samfällda insatser,
insatser av och genom samhället.

Jag har, herr talman, uppehållit mig
ganska länge vid detta ämne, ty bortsett
från alla detaljfrågor under valet var
detta valets huvudtema. Om resultatet av
valet på denna viktiga punkt nu kommer
att medföra en förändrad inställning
till dessa frågor i princip vågar jag inte
hysa några (överdrivna förhoppningar
om. Debatten efter valet inom de borgerliga
partierna har, tycker jag, närmast
dikterats av det för tillfället tak -

Nr 23

Onsdagen den 2 november 1960

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

tiskt mest nödvändiga och angelägna.
Folkpartiet gjorde tidigt en dygd av
nödvändigheten och förändrade åtminstone
formellt sin inställning i pensionsfrågan.
Högern har följt efter. När centern
finner tiden mogen till en liknande
omställning vågar jag inte heller ha
någon mening om, men att den dagen
inte är alltför långt avlägsen vågar jag
dock spå om.

Sedan följer frågan om inställningen
till omsättningsskatten. Oppositionen utgick
säkert ifrån att socialdemokratien
skulle få svårt att klara sig helskinnad
genom valet med omsättningsskatten —
som man säkert trodde — som en tung
belastning. Nu skulle jag vilja säga, att
vi vann valet inte trots utan kanske
mycket tack vare vår inställning till de
ekonomiska samhällsfrågorna. Insikten
om nödvändigheten av en omsättningsskatt
växte snabbt, icke minst när oppositionen
gav en så ypperlig åskådningsundervisning
om vad deras alternativ
skulle komma att innebära. Jag hörde
en representant för ett borgerligt parti
i denna kammare en gång säga, att väljarnas
kunskaper i politiska detaljfrågor
bör man inte överskatta; men man
skall akta sig för att underskatta deras
sunda instinkt till politikens huvudfrågor.
Valutslaget tycker jag har gett en
god bekräftelse härpå.

Det finns anledning, herr talman, att
vid remissdebatten hösten 1960, då vi
förrättat vårt tredje val med pensionsfrågan
som en av valets huvudfrågor,
nu konstatera att den allmänna tilläggspensionen
är i hamn. Den har i långa
stycken följt oss under hela 1950-talet
för att under de tre senaste åren utgöra
den mest omstridda frågan i svensk politik.
Det må vara mig tillåtet, som något
sysslat med i vart fall upplysningsarbetet
omkring pensionsfrågan, att uttala
glädjen över att segern för ATP
är vunnen och att därmed en av vår tids
största sociala reformer, så långt man
nu kan bedöma, är tryggad. Vad den
kommer att betyda för nutida och framtida
generationer skall jag inte mycket
uppehålla mig vid. Den ger de enskilda
trygghet och den skapar en social och

ekonomisk rättvisa, som tidigare inte
förelegat. Den ger oss dessutom en större
frihet på arbetsmarknaden — till
fördel för en arbetsmarknad, som kommer
att kräva ökad rörlighet och anpassning
till konjunkturer och förändrade
strukturförhållanden. Och nog har
utvecklingen visat tidigare pensionsberättigade,
att de inte hade anledning
frukta ATP. Dess fördelar är i dag uppenbara.
Här har vi i vårt land, vågar
jag påstå, varit föregångare i en social
trygghetsfråga, som på många håll ute
i världen pockar på en rationell och
effektiv lösning. Det är att hoppas att
vi nu efter år av strider kan nå fram
till en politisk samling kring ATP, inte
taktiskt dikterad utan genom något av
ett sinnelagets ändring. Tv ATP har
kommit för att stanna, vilket som bekant
blev något av ett slagord i valrörelsen
även för många som en gång var
dess bittra motståndare.

Låt mig så till sist något rikta blicken
framåt, inte endast uppehålla mig
vid det som varit. Vi står i begynnelsen
av ett decennium, som, om fred får
råda i världen, öppnar nya perspektiv.
Teknik och forskning kommer att
ge oss många nya möjligheter till framsteg.
Men uppgifterna och kravet på
aktiva insatser kommer inte att minska.
Om vi enbart ser till förändringarna
i befolkningssammansättningen under
1960-talet, ger de oss anvisningar om var
vi kommer att möta många nya problem.
Under 1950-talets inledningsskede var
ungdomskullarna små. Nu kommer i
snabb följd 1940-talets stora ungdomskullar
upp i arbetsför ålder. Om jag tar
antalet 17-åringar, utgjorde dessa år
1950 cirka 85 000. I år är siffran uppe
i 135 000. Den kommer att ligga på denna
höga nivå under en stor del av 1960-talet. Det är ungdomar som måste beredas
bättre möjligheter till skol- och
yrkesutbildning, icke minst det sistnämnda.
De måste också beredas sysselsättning
och finna sin plats i produktionen.
ökad familjebildning kommer
att ställa stora krav på bostäder.
Av många skäl måste vi räkna med att
bostadsfrågan fortsättningsvis måste få

Onsdagen den 2 november 1960

Nr 23

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

en framskjuten plats. Samtidigt kommer
de äldre befolkningsgrupperna att
för varje år stiga med betydligt mer än
10 000. Från nuvarande cirka 700 000
kommer antalet folkpensionärer att vid
1960-talets slut vara uppe i miljonen.
Ökade krav på hälso- och sjukvård, på
bostäder och arbetsskapande insatser
anmäler sig obönhörligt. Vi kan sålunda
redan nu med tämligen stor säkerhet
förutse att de krav som kommer att
ställas på samhället i dessa avseenden
blir utomordentligt stora. Därtill kommer
utbyggnaden av många angelägna
reformer för att vi under ett alltmer
tekniskt betonat tidsskede skall kunna
rätt utnyttja våra resurser och tillgångar.

Det kommer således att ställas krav
på stora insatser på olika områden;
låt mig nu endast nämna skol- och
utbildningsfrågorna. Men samtidigt vet
vi ju, att genom insatser av detta slag
kommer vi att stå ännu bättre rustade
i framtiden. Jag kan därför inte finna
annat än att det är en oklok politik med
sikte på framtiden att söka sätta samhällets
investeringar i någon sorts motsättningsförhållande
till de privata. Vi
vet att det alltjämt råder stora brister
på olika områden, där samhället — det
må gälla kommunerna, landstingen eller
staten — är huvudman. Det finns inte
heller anledning till klagan över att
samhällets ökade inflytande kvävt eller
försämrat näringslivets villkor. Tvärtom
har vi sannolikt i många avseenden en
ganska avundsvärd ställning vid en internationell
jämförelse. Därmed är inte
sagt, att vi inte har anledning att spänna
våra krafter för att fortsättningsvis
kunna hävda oss i den alltmer skärpta
internationella konkurrensen.

Och därmed, herr talman, är jag i
viss mån åter tillbaka vid utgångspunkten.
Valet har givit socialdemokratien
ett förnyat förtroende att fortsätta framstegspolitiken.
Den politiken kommer
att ta sikte på att lösa de uppgifter vi
under 60-talet kommer att möta. Vi kommer
att göra det med tillförsikt och
med samverkan och solidaritet som
riktmärken för våra strävanden.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Denna allmänna ekonomiska
debatt, höstriksdagens remissdebatt,
har av naturliga skäl till stor del
fyllts av kommentarer till valet för sex
veckor sedan. Regeringspartiet har haft
glädjen att se sitt väljarunderlag ökat
både absolut och relativt och kan naturligtvis
med en viss rätt säga, att svenska
folket i val uttalat sitt förtroende för
regeringens politik. Vi inom högern är
det enda parti, som har gått tillbaka
både i fråga om det absoluta antalet väljare
och i fråga om den procentuella
andelen av valmanskåren. Vi borde alltså
känna oss nedslagna. Vi borde säga
oss, att vår politik helt förlorat väljarnas
förtroende. Men det gör vi inte.
Även om vår andel av valmanskåren är
en obetydlighet mindre än den var 1956,
var det absoluta antalet dock vid senaste
valet cirka 40 000 mera eller omkring 6
procent större än vid valet 1956, och det
är alltjämt ungefär 25 procent större än
1952. Vi tror fortfarande, att våra idéer
har en avsevärd bärkraft, och även om
vi i någon mån måste anpassa vår praktiska
politik efter vad som i dagens
läge kan vara möjligt, har vi inte gjort
något avsteg från dessa bärande idéer.

Man torde kunna fastslå, att huvudfrågan
på det ekonomiska området är
omfattningen av det allmännas verksamhet.
Skall det offentligas andel i den
allmänna ekonomiska verksamheten få
fortsätta att öka i alltjämt stigande takt,
eller skall man sätta stopp för den utvecklingslinjen
och åstadkomma en stabilisering
på den nuvarande nivån och
på längre sikt inrikta sig på en reduktion
av andelen? Där går en skiljelinje
mellan socialdemokratien å ena sidan
och den borgerliga oppositionen å den
andra sidan. Det är vår förhoppning att
vid en borgerlig samverkan, som enligt
vad jag tror inte torde vara alldeles
omöjlig att uppnå, kunna realisera
den senare linjen.

Ur denna principiella frågeställning
kan också den olika inställningen till
ett flertal andra problem härledas. Det
gäller t. ex. att man på socialdemokratisk
sida i enlighet med de teoretiska

Nr 23

Onsdagen den 2 november 1960

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

lärofäder, som för dagen är på modet,
menar att den sociala bidragsgivningen
inte bara bör fortsätta, utan rent av
öka i omfattning med stigande levnadsstandard.
Bidragssystemet är inte något
nödvändigt ont, menar man, föranlett av
att inte alla människor kan klara sig
själva. Det är i stället en väg till ökad
kollektivisering över huvud taget.

Vi anser däremot att den höjda levnadsstandarden
rent principiellt bör ge
anledning till eu omprövning av bidragssystemet
och framför allt till en
reduktion av de generellt utgående bidragen.
Herr Strängs exempel om de investeringar
för TV, när det blir färgtelevision,
och för bilar, som han räknar
med att de enskilda medborgarna skall
komma att företa, gör den frågan ganska
naturlig, om de ändå skall behöva
de generella bidragen.

Vi vill i princip att den enskilde medborgaren
skall klara sig själv när han
kan göra det och att statens ekonomiska
hjälp skall träda till i huvudsak när han
av någon anledning inte kan göra det, det
må vara till följd av sjukdom, invaliditet,
för stor försörjningsbörda, hög ålder,
sysselsättningssvårigheter eller inkomstbortfall
av annan orsak. Om det
sker så, kan staten också få möjlighet
att hjälpa vissa grupper som nu är eftersatta.

Allt det här är väl känt, och det är
inte för att upprepa detta som jag har
begärt ordet. Men det som har föranlett
mig att begära ordet är också en
fråga av den typ, där den stora skiljelinjen
går mellan å ena sidan den uppfattningen,
att det i första hand är en
samhällets uppgift, och å andra sidan
den uppfattningen, att det i första hand
är en individens och familjens uppgift
och att samhället skall träda till först
när individen och familjen inte kan
klara uppgiften. Om man lägger upp
problemet på det sättet, tror jag också
att det skall bli möjligt för samhället,
i det fall det här gäller, att sköta den
så att säga mera begränsade uppgiften,
och att sköta den på ett bättre sätt än
samhället gör nu.

Anledningen till alla de här reflexio -

nerna är ett yttrande som LO avgav den
10 oktober över en motion. Med anledning
av herr Strängs uttalande om vad
som skall betraktas såsom ett uttalande
från ett partis sida kan man ju säga, att
LO inte är något partiets representantskap
— ibland har man nästan känslan
att det är tvärtom — men man kan ju
alltid säga att LO:s och partiets uppfattningar
som regel är desamma.

I yttrandet står följande: »Beträffande
de hemmavarande döttrar som vårdar
sina föräldrar synes man böra undersöka
möjligheterna att anlita deras
tjänster i den samhälleliga hemvården.
LO anser visserligen att sjuk- och åldringsvården
i första hand är en samhällets
angelägenhet. Men många av de
kvinnor, som trots allt påtagit sig uppgiften
att vårda sina föräldrar, kanske
skulle kunna engageras i samhällats hemvård
jämsides med sina åtaganden mot
föräldrarna.»

Till undvikande av varje missförstånd
vill jag genast framhålla, att förslaget
att engagera dem i samhällets hemvård
synes vara en väg som kan vara värd
att pröva när det gäller att ordna de
ofta ganska tilltrasslade förhållandena
för dessa uppoffrande kvinnor. Det är
inte den saken jag opponerar mig mot,
men jag vänder mig mot den anda som
framskymtar i satserna: »LO anser visserligen
att sjuk- och åldringsvården i
första hand är en samhällets angelägenhet.
Men många av de kvinnor, som trots
allt påtagit sig uppgiften att vårda sina
föräldrar...». För mig är det nämligen
klart att det i första hand är familjen
som skall ta hand om sina åldringar.
Det är en urgammal svensk tradition
med anor ända från våra landskapslagar.
Man bör uppmuntra dem i stället
för att tala om dem som »trots allt»
vill ägna sig åt den vackra och uppoffrande
uppgiften att vårda sina föräldrar.

Familjen är alltjämt den primära enhet
på vilken vi bygger vårt samhälle.
Alla har vi klart för oss vad familjen
betyder för våra ungdomsfrågor. Man
vet hur ofta söndring inom familjen
leder till uppkomsten av allvarliga ung -

Onsdagen den 2 november 1960

Nr 23

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

domsproblem. Men vi ser också som ett
önskemål att sammanhållningen inom
familjen skall vara sådan att det finns
möjlighet att bibehålla den urgamla tradition,
som ännu är så levande i många
familjer, nämligen att det i första hand
skall vara familjen som tar hand om
åldringarna och att samhällets åldringsvård
skall träda till först när familjen
inte längre kan ta hand om den
gamle.

De åldringar som inte längre kan klara
sig själva — och för vilka problemet
att skaffa sysselsättning och omväxling
alltså inte längre är det dominerande
—• behöver någon som tar hand om dem.
Jag är fullt medveten om att många
omständigheter under senare år har inträtt
som kan göra det svårt att ta hand
om åldringarna inom familjen. De moderna
våningarnas små utrymmen, det
förhållandet att båda makarna ofta deltar
i förvärvsarbetet, svårigheten att få
hemhjälp och de stora kostnader som
hemhjälp i våra dagar betingar, allt
detta är företeelser som i hög grad förändrat
möjligheterna härvidlag. Men
vården i hemmet ger åldringen en miljö
som inte gärna kan ersättas på en anstalt.
Och den personliga omvårdnad
som kan ges i ett hem är mycket svår
att åstadkomma på en anstalt, där man
noga skall iakttaga de av arbetstidens
begränsning avmätta arbetstimmarna,
där vården såsom varande ett yrkesarbete
ofta icke ges den personliga prägel
som kan erbjudas i ett hem, inom
den egna familjen, och där ingalunda
alla anställda är lämpade för den vårduppgift
som de valt som yrke. Det är
också å ena sidan i den starka känslan
att vård i hemmet såvitt möjligt bör beredas
åldringar och å andra sidan i
medvetandet att anstaltsresurserna inte
räcker till för att täcka vårdbehovet
som flertalet landsting utbetalar bidrag
till vård i hemmet, och det även om den
meddelas av anhöriga.

Vi satsar på de enskilda människorna.
Vi satsar inte på de enskilda människornas
egoism, utan på den solidaritet
som bygger på deras ansvarighetskänsla
och idealitet — en idealitet,

4 Första kammarens protokoll 1960. Nr 23

som syftar längre än till att kräva materiella
fördelar och ekonomiska bidrag
för allt det arbete av ideell art som
man utför. Det är en idé som vi haft
förut, och den idén har vi kvar ännu,
oförändrad, efter valet. Och den som
tror på en sådan idealitet säger inte:
»De kvinnor som trots allt påtagit sig
uppgiften att vårda sina föräldrar.» Han
uttrycker sig mera uppskattande om dem
som vill ägna sig åt denna vackra, angelägna
och uppoffrande uppgift.

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades ifrågavarande kungl. proposition
till bevillningsutskottet, till vilket
utskott jämväl skulle överlämnas de i
anledning av propositionen inom kammaren
nu avgivna yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 175, med förslag till lag om parkeringsbot,
m. in.; och

nr 176, rörande godkännande av europeisk
överenskommelse om skydd för
televisionsutsändningar.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 177, angående förhöjd ersättning
till före detta rådmännen i Västervik
Helge Teodor Anderson och Sven Viktor
Schierbeck; samt

nr 179, angående bidrag till Förenta
Nationernas fond för Kongo.

Föredrogos och bordlädes ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden nr 36 och 37
samt memorial nr 38.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 178, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. in.

Nr 23

Torsdagen den 3 november 1960

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställningar

dels angående pension åt f. städerskan
vid justitieombudsmansexpeditionen
Helga Andersson,

dels ock angående pension åt f. städerskan
i riksdagshuset Edit Jonsson.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.40.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Torsdagen den 3 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne
oktober.

Upplästes ett till kammaren inkommet
protokoll, så lydande:

År 1960 den 3 november sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt
§§ 70 och 71 riksdagsordningen anställa
val av en fullmäktig i riksgäldskontoret
jämte en suppleant för denne
under återstående delen av valperioden
1960—1963 efter herr Sven Patrik Svensson,
som avlidit; och befanns efter valets
slut ha blivit utsedd till
fullmäktig

för återstående delen av valperioden
1960—1963:

herr Fredriksson, Karl Torsten, ledamot
av andra kammaren, med 45 röster;

suppleant för herr Fredriksson, K. T.:
herr Wiklund, Olof W., ledamot av andra
kammaren, med 45 röster.

Olof Nilsson K. G. Ewerlöf

Gustaf Elofsson O. Malmborg

På framställning av herr talmannen
beslöts att det nu upplästa protokollet
skulle läggas till handlingarna ävensom
att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta uppsätta

och till kamrarna ingiva förslag dels
till förordnanden för de valda, dels ock
till skrivelse till Konungen med anmälan
om det förrättade valet.

Justerades ett protokollsutdrag.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
178, angående lönegradsplaceringen för
vissa tjänster m. in.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställningar

dels angående pension åt f. städerskan
vid justitieombudsmansexpeditionen Helga
Andersson,

dels ock angående pension åt f. städerskan
i riksdagshuset Edit Jonsson.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande nr
36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m., såvitt avser Tjugby
Boställsgård 31 i Östergötlands län
m. fl. fastigheter, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 23

Ang. vissa åtgärder i anledning av skador
å 1960 års skörd

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 37, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
i anledning av skador å 1960
års skörd jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 14 oktober 1960
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 168, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att

1) medgiva lättnader i villkoren rörande
amorteringar och räntebetalningar
på tidigare lämnade stödlån i enlighet
med de grunder, som förordats i propositionen; 2)

medgiva i propositionen föreslagna
lättnader i villkoren beträffande statlig
kreditgaranti för driftslån; samt

3) medgiva, att statlig kreditgaranti
finge på i propositionen angivna grunder
beviljas intill ett belopp av 25 000 000
kronor för lån på allmänna kreditmarknaden
i anledning av skördeskador.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag torde statlig
kreditgaranti varom här vore fråga
för en och samma person böra få beviljas
med maximalt 20 000 kronor. I

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) motionerna 1:702, av herr Nilsson,
Ferdinand, och 11:862, av herr Björkänge,
vari hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte göra framställning om framläggande
snarast möjligt av förslag om
ett grundskydd för jordbruket mot oförvållade
skördeskador i enlighet med i
motionerna berörda grunder och med
en statlig medverkan likvärdig med vad
som gällde beträffande försäkringen mot
oförvållad arbetslöshet;

att så snart ske kunde förslag måtte
framläggas för riksdagen om bidrag och
lån åt de av årets skördeskador drabbade
i likhet med vad som vore fallet
beträffande 1959 års skördeskador men

i en omfattning som motsvarade skälig
ersättning för större oförvållade inkomstbortfall
samt på grundval av pågående
undersökningar av läget;

att jordbrukare, som upprepade gånger
drabbats av missväxt och därför hade
flera skördeskadelån, måtte beredas möjlighet
att sammanföra dessa till ett nytt
lån med femtonårig amorteringstid och
4 procent fast ränta;

att vid genomförande av propositionens
förslag om ny form av statliga garantilån
hårt skuldsatta jordbrukare måtte
i vidgad utsträckning beredas möjlighet
erhålla sådana lån samt att nödvändigheten
av en lägre ränta än som i
propositionen åsyftades måtte beaktas
med hänsyn till jordbruksnäringens och
jordbrukarnas bärkraft;

att under angivna förutsättningar de
nya lånegarantierna måtte kunna givas
inom en ram icke understigande 50
miljoner kronor samt med ett högsta belopp
för någon låntagare av 40 000 kronor; att

beträffande vad i propositionen
sagts om att jordbrukare med svag ekonomi
skulle kunna av denna anledning
vägras skördeskadelån, riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t inskärpa,
att en sådan ömtålig prövning som här
ifrågasattes måtte ske endast med största
försiktighet och under iakttagande
av de sociala hänsyn till brukarna och
deras familjer, som läget påkallade; samt
att övriga i förevarande motioner
framförda synpunkter och önskemål
måtte vinna beaktande;

2) motionerna I: 703, av herr Johansson,
Ivar, in. fl., och 11:863, av herr
Elmwall m. fl., vari hemställts

att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 168 måtte

I. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att vid utfärdande av tillämpningsföreskrifter
rörande statliga garantier för
lån, som i anledning av skördeskador
upptoges på den allmänna marknaden,
måtte beaktas vad i motionerna anförts
rörande

a) en generösare bedömning i fråga
om avskrivning av stödlån eller ackords -

Nr 23

Torsdagen den 3 november 1960

Ang. vissa åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

förfarande beträffande sådant lån samt
i fråga om sökandens ekonomi och kravet
på säkerhet i syfte att möjliggöra,
att kreditgaranti måtte kunna beviljas
även i här avsedda fall, därest lantbruksnämnden
funne skäl antaga, att sökanden
hade möjligheter att fullgöra
återbetalningen av garantilånet, samt

b) rätt för lantbruksnämnd att i undantagsfall
bevilja kreditgaranti till belopp
utöver 20 000 kronor för en och
samma person, när nämnden funne detta
önskvärt med hänsyn till lånebehovet
och sökanden enligt nämndens bedömning
hade möjligheter att klara återbetalningen
av ett sådant större lån;

II. i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
framläggande av förslag till årets riksdag
angående erforderlig kontant ersättning
till jordbrukare och trädgårdsodlare,
som drabbats av katastrofskador
å skörden, i enlighet med vad i motionerna
anförts;

III. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam prövning och förslag
angående en sådan kreditsanering,
att jordbrukare och trädgårdsodlare,
som genom upprepade skördeskador fått
sin ekonomi allvarligt försvagad, bereddes
möjlighet att sammanföra stödlån
och andra lån till ett nytt långfristigt
lån i enlighet med vad som anförts i
motionerna; samt

IV. även i övrigt beakta vad i motionerna
anförts; ävensom

3) motionerna I: 705, av herr Persson,
Johan, och herr Hanson, Per-Olof,
samt 11:865, av herr Ståhl m. fl., vari
hemställts

a) att förslag om utvidgning av kreditramen
snarast måtte föreläggas riksdagen,
om det skulle visa sig att den nu
i propositionen föreslagna ramen vore
otillräcklig,

b) att förslag om ytterligare stödåtgärder
vad gällde årets skördeskador
måtte framläggas för höstriksdagen så
snart skadornas omfattning och hjälpbehovet
blivit klarlagda.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
medgiva lättnader i villkoren rörande
amorteringar och räntebetalningar
på tidigare lämnade stödlån i enlighet
med de grunder, som förordats i
utlåtandet;

B. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
medgiva i utlåtandet föreslagna
lättnader i villkoren beträffande statlig
kreditgaranti för driftlån;

C. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 702 och II: 862 samt I: 703 och
11:863, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, medgiva, att statlig kreditgaranti
finge på i utlåtandet angivna grunder
beviljas för lån på allmänna kreditmarknaden
i anledning av skördeskador,
varvid för en och samma kredittagare
statlig garanti ej torde böra beviljas
med högre belopp än 20 000 kronor; D.

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
702 och II: 862, såvitt nu vore i fråga,
fastställa det högsta sammanlagda belopp,
vartill kreditgarantier som nyss
sagts finge beviljas, till 25 000 000 kronor; E.

lämna utan åtgärd motionerna I:
702 och 11:862, 1:703 och 11:863 samt
I: 705 och 11:865, i den mån de ej besvarats
med vad utskottet anfört i utlåtandet.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Sigfrid Larsson, Nils
Hansson, Johan Persson, Jonasson, Ringaby,
Pettersson i Dahl, Antby, Eliasson
i Moholm, Nilsson i Lönsboda och
Hedin, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under C hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning ävensom motionerna
1:702 och 11:862 samt med bifall
till motionerna I: 703 och II: 863, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att statlig kreditgaranti finge
på i reservationen angivna grunder beviljas
för lån på allmänna kreditmarknaden
i anledning av skördeskador, var -

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 23

Ang. vissa åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

vid för en och samma kredittagare statlig
garanti i allmänhet ej torde böra beviljas
med högre belopp än 20 000 kronor
men lantbruksnämnd dock måtte
äga rätt att i undantagsfall bevilja garanti
för större belopp, därest så befunnes
önskvärt med hänsyn till lånebehovet
och sökanden enligt lantbruksnämndens
bedömning hade möjligheter att
klara ett sådant större lån;

2. av herrar Sigfrid Larsson, Jonasson
och Pettersson i Dahl, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort i
en med E 1 betecknad punkt hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:703 och 11:863, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att vid utfärdande av tillämpningsföreskrifter
rörande statliga garantier
för lån, som i anledning av skördeskador
upptoges på den allmänna
marknaden, måtte beaktas vad i sagda
motioner anförts rörande en generösare
bedömning i fråga om avskrivning av
stödlån och ackordsförfarande beträffande
sådant lån;

3. av herrar Sigfrid Larsson, Jonasson,
Ringaby, Pettersson i Dahl, Eliasson
i Moholm och Hedin, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort i en med
E 2 betecknad punkt hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
1:702 och 11:862 samt 1:703 och II:
863, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam prövning och förslag angående
möjligheter till sammanförande
av tidigare skördeskadelån i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande av herrar Nils Hansson,
Johan Persson, Antby och Nitsson
i Lönsboda.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Jordbruksutskottet är
enigt i uppfattningen om att de åtgär -

der, som jordbruksministern föreslagit
i proposition nr 168 bör kunna bli till
god hjälp och stöd för de jordbrukare
och trädgårdsodlare, vilka drabbats av
skördeskador i höst. Det är emellertid
säkerligen inte tillräckligt med de lån
som nu föreslås, utan det behövs även
kontanta skördeskadebidrag. Utskottet
har också framhållit i sitt utlåtande att
utskottet förväntar att Kungl. Maj :t
kommer att överväga den frågan, och
vi får väl senare av jordbruksministern
reda på hur han ser på den saken.

De reservationer som är fogade till
utskottets utlåtande syftar enbart till
att göra hjälpen mera effektiv i vissa
fali och främst i fråga om de jordbrukare
och trädgårdsodlare som åsamkats
de värsta skadorna och fått sin ekonomi
svårast rubbad.

Jag kan börja med den reservation som
betecknats med nr 1. Det är här fråga om
det högsta belopp varmed en och samma
person kan erhålla lån med statlig kreditgaranti.
I propositionen sägs att detta
belopp skall vara högst 20 000 kronor.
Motionsledes har framförts önskemål
om att i undantagsfall större lån
skall kunna beviljas. Utskottet skriver
att kreditgaranti ej torde böra beviljas
med högre belopp än 20 000 kronor. I
reservationen framhålles att lantbruksnämnd
bör medges rätt att i undantagsfall
bevilja kreditgaranti till belopp överstigande
20 000 kronor, liksom fallet har
varit med de tidigare beviljade skördeskadelånen.
Man har under hand meddelat
mig att det i sak inte är någon
skillnad mellan utskottets och reservanternas
uppfattning. Det skulle innebära
att uttrycket »ej torde böra beviljas»
betyder detsamma som »i undantagsfall
beviljas». Jag har svårt att förstå att det
är riktigt detsamma, men om man från
utskottsmajoritetens sida kan övertyga
mig om att tillämpningen blir densamma
oberoende av om man använder utskottets
eller reservanternas formulering,
skall jag inte yrka bifall till reservation
nr 1. När vi har förmånen att ha statsrådet
Netzén närvarande i kammaren
kanske han också kan ge ett bidrag till
tolkningen av dessa båda uttryck. Jag

Nr 23

Torsdagen den 3 november 1960

Ang. vissa åtgärder i anledning av skador å 1960 ars skörd

får därför senare under debatten återkomma
till reservation nr 1.

Den stödaktion som kammaren i dag
har att besluta om gäller ju enbart lån.
I likhet med de stödlån, som lämnats
under tidigare år kommer de nu aktuella
lånen, för såvitt jordbruket får
arbeta under normala betingelser, praktiskt
taget i sin helhet att bli återbetalade.
Det finns dock enstaka fall där
återbetalning kan bli svår att åstadkomma,
och vi finner givetvis dessa fall
bland de jordbrukare och trädgårdsodlare
som hemsökts av skördeskador under
en följd av år och därför samlat
skördeskadelån så att säga på hög. För
de allra svårast drabbade kan skadorna
under denna höst bli tuvan som stjälper
lasset.

I propositionen sägs att garantilån
inte skall beviljas om sökandens ekonomi
är så svag att ett lån endast skulle
uppskjuta ett frånträde av jordbruket.
Rent principiellt är kanske inte så mycket
att invända mot den tankegången,
men vi reservanter menar att man i
dylika fall noggrant bör undersöka om
man inte skulle kunna hjälpa vederbörande
ur den prekära situationen och
ekonomiskt få dem på fötter genom att
staten avskrev de tidigare skördeskadelånen.
Också det i propositionen antydda
ackordsförfarandet skulle säkert
i många fall underlättas, om staten visade
generositet beträffande fordringarna
för skördeskadelån.

I reservation 2 har vi därför begärt
att tillämpningsföreskrifterna skall utformas
så att lantbruksnämnder och
riksbankens ombud inte alltför rigoröst
tillämpar bestämmelserna om avskrivning
av tidigare skördeskadelån. Jag föreställer
mig nämligen att om de tidigare
lånen avskrevs skulle vederbörandes
situation i många fall förbättras så
mycket att de med hjälp av ett nytt
garantilån hade utsikt att få stanna kvar
på sin gård och kunna klara upp sin
ekonomi.

Det finns emellertid också en annan
kategori av de svårast drabbade, nämligen
de vilkas ekonomiska ställning
inte är så dålig att man kan vägra

dem ett garantilån men vilka ändå
kommer att dras med stora svårigheter
att reda upp sin ekonomi, beroende på
att de har flera skördeskadelån som
skall amorteras på ganska kort tid. Naturligtvis
är det värdefullt för många
och tacknämligt att propositionen innehåller
förslag — som nu tillstyrkes av
jordbruksutskottet ■— att uppskov med
amorteringarna skall kunna beviljas. Men
för åtskilliga skulle hjälpen säkerligen
bli ännu större om samtliga deras skördeskadelån
och dessa nya statsgaranterade
lån, som är en motsvarighet till
skördeskadelånen, kunde sammanföras
till ett långfristigt lån med skälig ränta.
De sakkunniga som berett denna fråga
innnan propositionen framlades har sagt,
att det är besvärligt att genomföra en
sådan anordning, men det förefaller som
om man överdrivit svårigheterna. En
kreditsanering genom sammanslagning
av skördeskadelånen till ett lån med
lång amorteringstid och skälig räntesats
skulle säkerligen bli en stor lättnad
för många jordbrukare som drabbas
av upprepade skördeskador. Jag
tror också att en sådan reform vore
fördelaktig ur långivarens synpunkt. Det
är naturligtvis önskvärt att även andra
skulder tas med vid en sådan kreditsanering,
men detta hör väl inte precis
till den sak vi har att diskutera i dag.
Kan man genomföra principen om kreditsanering
medelst långfristiga lån är
det emellertid givet att helst även de
övriga skulder som vederbörande har
bör tagas med.

Jag tror inte att de fall som berörs
av de i reservationerna nr 2 och 3
framförda förslagen är så förfärligt
många, åtminstone hoppas jag att de
inte är det. Å andra sidan är det dessa
fall som är de mest behjärtansvärda.
Det gäller här människor som, om de
inte utsatts för dessa besvärligheter i
form av onormala väderleksförhållanden
under en följd av år och därigenom
berövats frukterna av sitt arbete, säkerligen
skulle ha kunnat driva sitt
jordbruk utan stöd av det allmänna.
Det är förhållanden helt utanför deras
möjligheter att bemästra som har gjort

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 23

Ang. vissa åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

att de kommit i en sådan situation. Då
är det, tycker jag, samhällets plikt att
hjälpa dessa människor ur det nödläge
de har kommit i. Det är väl ett
påstående som alla tveklöst kan instämma
in. Även om man tillämpar en något
generös bedömning när det gäller avskrivning
av tidigare skördeskadelån,
tror jag inte att det kommer att bli
fråga om särskilt stora belopp för statens
vidkommande. Och om en sammanföring
av skördeskadelånen till långfristiga
lån kan ske, på det sätt som jag
tidigare har talat om, skulle det säkert
minska riskerna för att lånen inte bleve
återbetalade.

Den effektivisering av stödåtgärderna
utöver vad som föreslagits i propositionen
och utskottsutlåtandet, som begärs

1 reservationerna nr 1 och 2, har enligt
vår mening en stor betydelse just för de
hårdast drahbade. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till de med

2 och 3 betecknade reservationerna. Såsom
jag redan har nämnt, återkommer
jag eventuellt med ett yrkande beträffande
reservation nr 1, sedan jag har
hört vad utskottsmajoriteten har att anföra
beträffande tolkningen av vad utskottet
har skrivit i förevarande avseende.
Det vore naturligtvis också tacknämligt
att få höra statsrådets uppfattning
på den punkten.

Herr PERSSON, JOHAN, (fp):

Herr talman! Det har väckts flera motioner
på grund av Kungl. Maj :ts proposition
om vissa åtgärder i anledning
av skador på 1960 års skörd. Jag har
för min del skrivit på en av motionerna,
och jag har mitt namn under en av
reservationerna och under ett särskilt
yttrande i föreliggande jordbruksutskottsutlåtande.
Det är den närmaste
anledningen till att jag begärt ordet vid
behandlingen av detta ärende på dagens
föredragningslista.

Årets skördeskador är i stor utsträckning
lokaliserade till områden som flera
år under 1950-talet drabbats hårt av
sådana skador. Ser man på den bilaga
nr 1 till proposition nr 168, som avser

stödlån till jordbrukare, finner man att
av utestående stödlån den 31 augusti
1960, cirka 101 miljoner kronor, omkring
31 miljoner kronor har utlämnats
från riksbankskontoren i Stockholm,
Nyköping, Uppsala och Västerås, alltså
till jordbrukare i Mälarlänen. Jordbrukarna
i dessa län torde även i år vara
bland de hårdast drabbade.

De uppgifter, som statens jordbruksnämnd
sammanställt efter inkomna
rapporter från hushållningssällskapen
om areal obärgad eller totalförstörd
skörd, har växlat betydligt från den ena
tidpunkten till den andra. Enligt uppgifter
vid ärendets behandling i utskottet
avvek de siffror avsevärt från varandra,
som förelåg den 17 september,
den 6 oktober och den 15 oktober. Min
uppfattning är att arealen totalförstörd
skörd är betydligt större än som rapporterats
av hushållningssällskapen.

De av departementschefen i propositionen
föreslagna åtgärderna, som bl. a.
avser vissa lättnader i fråga om amortering
och räntebetalning på tidigare
utlämnade stöd- och garantilån samt om
kreditstöd i form av statliga garantier
för lån upptagna på den allmänna marknaden,
innebär otvivelaktigt en värdefull
hjälp åt de jordbrukare som i år
fått vidkännas stora ekonomiska förluster
på grund av skördeskador.

Vad vi motionärer ifrågasatt i motionerna
nr 705 i första kammaren och
865 i andra kammaren är, om 25-miljonerkronorsramen
för de statliga kreditgarantierna
var tillräcklig. Vi har därför
hemställt att förslag om utvidgning
av kreditramen snarast skulle föreläggas
riksdagen, om det skulle visa sig
att den nu i propositionen föreslagna
ramen är otillräcklig.

Beträffande statlig kreditgaranti för
lån på den allmänna kreditmarknaden
i anledning av skördeskador skriver nu
utskottet följande: »Den garantiram å
25 miljoner kronor som utskottet tillstyrkt
har beräknats med ledning av nu
föreliggande upplysningar beträffande
skördeskadornas omfattning och jordbrukets
kreditsituation. När erfarenhet
vunnits av den nya garantigivningen

Nr 23

Torsdagen den 3 november 1960

Ang. vissa åtgärder i anledning av skador å 1960 ars skörd

och behovet av dylikt stöd blivit närmare
klarlagt kan en omprövning av
frågan om garantiramens storlek behöva
ske. Om det då skulle befinnas att ramen
är alltför snäv kan naturligen antagas
att Kungl. Maj:t för riksdagen
framlägger därav föranledda förslag.»
Med en sådan positiv skrivning i jordbruksutskottets
utlåtande kan vi motionärer
vara belåtna.

Vad beträffar punkten C i utskottets
hemställan, där det säges att statlig kreditgaranti
ej bör beviljas med högre belopp
än 20 000 kronor för en och samma
krcdittagare, ansluter jag mig helt
till den skrivning som föreslås i reservation
1 av herr Sigfrid Larsson m. fi.
Även om maximigränsen 20 000 kronor
bör gälla som regel, kan det dock i vissa
fall vara motiverat med ett något
större garantibelopp.

Jag hade för avsikt att yrka bifall till
reservation 1, men då nu inte ens herr
Larsson i det här stadiet yrkade bifall
till den reservationen, skall jag också
för närvarande avstå från ett sådant
yrkande.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Vi har haft rätt besvärliga
skördeförhållanden under flera år
och därtill också ett torrår, varför
många jordbrukare och särskilt de som
har drabbats flera år i rad har kommit
i ett mycket bekymmersamt läge. Som
det redan har påpekats från denna talarstol
är det vissa områden som har
drabbats särskilt hårt. Jag vill därför
för min del säga att det är tacknämligt
att ingripande har skett så snabbt från
statsmakternas sida för att lämna hjälp
och stöd åt de hårdast drabbade. Jag
vill emellertid härtill också knyta den
förhoppningen att vi till nästa års riksdag
kan få en proposition att behandla,
som tar sikte på att söka lösa denna fråga
på längre sikt. Det är icke ändamålsenligt
att vi vid varje riksdag skall behandla
frågor om skördeskador, utan
det vore bättre om vi kunde få till stånd
en anordning som kunde ge det erforderliga
stödet på ett annat sätt. Givetvis

måste också staten medverka, men stödet
borde kunna lämnas liksom automatiskt
från någon sorts försäkring, eller
hur systemet kan komma att utformas.

De bestämmelser som propositionen
bygger på i fråga om utlämnande av
lån eller, som det nu gäller, beviljande
av lånegaranti är 1958 års, men som
herr Johan Persson också påpekade har
det ändå kommit till en del lättnader
därutöver. Man kan sålunda få två års
uppskov med en del amorteringar och
en del räntor och på det sättet få rådrum
för att kunna klara det mest akuta
behovet av driftkapital och komma över
de ekonomiska svårigheter som missväxtåren
har medfört.

Jag tycker också att det är synnerligen
fördelaktigt att det har blivit lånegarantier
i stället för att det utlämnas
lån, och jag vill till detta uttalande knyta
ett resonemang om reservationerna,
där det säges att man borde försöka
åstadkomma ett sammanförande av de
lån som har lämnats tidigare. När nu
staten genom lantbruksnämnderna kommer
att ställa sig som garant bakom
detta lån, får ju jordbrukarna själva
välja i vilken bank de vill ta upp lånen.
Följaktligen får man förutsätta att det
finns stort intresse bland de jordbrukare
som tidigare har lån i någon bank
att de också placerar det nya lånet i den
banken. Därigenom kan de enskilda
låntagarna själva försöka åstadkomma
detta sammanförande av lån åtminstone
till viss bank. Jag skulle även tro
att därest det går att ordna med borgensförbindelser
och sådant, så finns
det möjligheter att hos riksbanken få
skördeskadelånen sammanförda till ett
lån. Det går väl att ordna inom de nu
gällande lånereglerna, både i fråga om
lån hos privatbankerna och lån hos
riksbanken, utan att statsmakterna fattar
något beslut i ärendet.

Vi har ju redan under vårriksdagen
behandlat denna fråga. Jordbruksutskottet
avstyrkte och riksdagen avslog
förslaget. Orsaken var att det råder så
skiftande förhållanden beträffande borgensförbindelser
in. m. när det gäller

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 23

Ang. vissa åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

dessa lån, som dessutom tagits med vissa
intervaller, att det är synnerligen besvärligt.
Det är sålunda många formaliteter
man måste komma till rätta med
för att kunna sammanföra lånen. Därför
har utskottsmajoriteten även nu
sagt, att när det nu tack vare lånegarantierna
blir större möjligheter för den
enskilde jordbrukaren att sammanföra
lånen i den bank han använder, finns
det inte någon anledning att gå närmare
in på saken. Man har därför yrkat
avslag utan ytterligare motivering.

I reservation 1 tar man upp frågan
om lån skall kunna erhållas till högre
belopp än 20 000 kronor. I utskottsutlåtandet
finns en passus, där denna sak
behandlas: »För en och samma person
torde statlig kreditgaranti ej böra beviljas
till högre belopp än 20 000 kr.»
Av detta framgår att det finns möjligheter
att i särskilt ömmande undantagsfall
lämna lån på något högre belopp
än 20 000 kronor. Jag tror att den
saken kommer att regleras i en följdförfattning,
och jag har uppfattat utskottets
yttrande så att här öppnas en
möjlighet för Kungl. Maj:t att klara
den saken när särskilda undantagsfall
föreligger.

I reservation 2 begärs en generösare
bedömning vid avskrivning av stödlån
och ackordslån. Såsom jag påpekat har
man att ta hänsyn till äldre lån. Där kan
ges visst uppskov med amortering och
räntebetalning. Det sägs också — och
det torde vara nytt för i år — att en
person som i år har råkat ut för en relativt
lindrig skördeskada men som tidigare
drabbats hårt av skördeskador
och på grund därav har en mycket ansträngd
ekonomi har möjlighet att få
lån även i år. Detta innebär ju en uppmjukning,
en generösare behandling av
låntagarna.

Vi liar från vår lantbruksnämnd den
erfarenheten att riksbanken inte har
varit hård när det gäller att handlägga
sådana saker, och jag tror att banken
har varit mycket lyhörd för ett uttalande
i ett tidigare utskottsutlåtande om
att man när det gäller indrivning och
uppsägning av lån måste handla så att

& Första kammarens protokoll 1960. Nr 23

lånets syfte — att sanera och hjälpa
jordbrukaren över den svåra tiden -—•
icke förfelas. Såsom utskottsutlåtandet
är utformat anser jag att dessa garantier
finns och att man därför bör kunna
antaga utskottets förslag.

Vad representanterna för folkpartiet
säger i sitt särskilda yttrande tycker jag
är en logisk följd av utvecklingen och
av skrivningen i utlåtandet. Såsom kommer
att framgå av vad jordbruksministern
senare säger kommer särskilda åtgärder
att föreslås av Kungl. Maj:t, om
det vid den undersökning som gjorts
den 15 oktober skulle visa sig att omständigheter
tillkommit som skulle ändra
bilden mera väsentligt.

Med vad jag nu sagt, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är glad över att herr
Jonsson i Fjäle som representant för
utskottsmajoriteten menar att lån i undantagsfall
bör kunna beviljas utöver
de 20 000 kronorna. Vi är således överens
i sak. Men då tycker jag att det blir
mera klarskrift genom den formulering
som finns i reservationen. Jag hoppas
att utskottsmajoriteten inte har något
emot att gå med på den skrivning som
vi har i reservation nr 1 och att den
kan vinna kammarens bifall. Man undviker
då risken att bli misstolkad. Vi
kan väl vara överens om att det som
skrivits av utskottet är något vagt formulerat.

Det gladde mig också att höra att herr
Jonsson i Fjäle ansåg det vara lämpligt
att sammanföra skördeskadelånen
till ett lån. Han tyckte det fanns möjlighet
därtill med de nuvarande bestämmelserna.
Jag vill inte uttala mig bestämt
därom, men man har hört att det
skulle vara svårt, och det har de sakkunniga
också sagt. Därför tycker jag
det är lämpligt att Kungl. Maj:t tittar
på detta för att fastställa om det kan
göras något för att underlätta ett sådant
förfarande.

Nr 23

Torsdagen den 3 november 1960

Ang. vissa åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

Herr talman! Jag ber således nu, sedan
jag fått denna förklaring, att få yrka
bifall till reservation nr 1.

Herr NILSSON. FERDINAND, (ep):

Herr talman! När vi i somras fick erfara
vad detta ideliga regnande betydde,
särskilt för Mellansveriges jordbrukare,
hade vi samtidigt glädjen att från alla
håll få höra deklarationer om de effektiva
åtgärder som man naturligtvis skulle
komma med — och komma med så
snart det var möjligt. Det var glädjande
att höra. Jag var litet skeptisk. Jag hade
sett hur det var i våras när försöken att
åstadkomma en något bättre hjälp åt
dem som drabbats av skördeskador då
behandlades. Jag tror det var en folkpartist
i andra kammaren som då anslöt
sig till den uppfattning som vi hade. För
övrigt var det unison sång på den andra
sidan.

Jag konstaterar att vi nu fått frågan
upptagen till behandling mycket raskt.
Vi har anledning att vara tacksamma
för det, tv det som här framkommit berör
just det som är dagsaktuellt, med
andra ord de förfallande växlarna, amorteringarna
och de förfallande räntorna
på skördeskadelånen. Att förslaget kom
så berömvärt raskt överskyler enligt
min uppfattning att det material som då
var tillgängligt från landsbygdsnämnder
och hushållningssällskap inte var riktigt
hållbart.

Men det är en faktor som jag ber att
få erinra om. Varje gång det från jordbrukarhåll
talas om dessa skördeskador
sägs det att nu är jordbrukarna ute och
gnäller igen. Det rör sig dock om oförvållade
skördeskador som såvitt jag kan
bedöma är fullt jämförbara med den
oförvållade arbetslöshet för vilken vi
har försäkring och i fråga om vilken
vi faktiskt också kan räkna med att det
därutöver beviljas anslag årligen utan
mycket oväsen.

Det skulle vara mycket bra om vi
komme så långt att de frågor det nu gäller
bleve bedömda på ett likvärdigt sätt.
Jag menar inte detta som en anmärkning
mot Kungl. Maj:ts proposition, jag

menar det som ett önskemål för framtiden.
Nu sägs det: »Ja, men det där
med försäkring är något som är på
gång!» Ja, det är alldeles riktigt att något
är på gång. Det hindrar ju inte att
man under tiden också säger något om
hur man skulle vilja ha försäkringen utformad.

I en motion som avgivits i denna kammare
av mig och i andra kammaren av
herr Björkänge säger vi att vi vill ha
en försäkring i enlighet med i motionen
anförda grunder och med en statlig
medverkan, likvärdig med den som gäller
beträffande försäkring mot oförvållad
arbetslöshet.

Motionen hänvisar till yttranden som
avgivits av jordbrukarnas organisationer,
och motionen innehåller i enlighet
härmed önskemålet att dessa yttranden,
jämte den princip, som tillämpas när
det gäller oförvållad arbetslöshet, skall
läggas till grund för en snar proposition.
Det rör sig sålunda inte om ett allmänt
önskemål ut i det blå, utan det är
konkreta förslag som ligger till grund
för motionens yrkande på denna punkt.

Jordbruksutskottet utlägger sin ståndpunkt
från sidan 13 till och med upptill
på sidan 16. Det är ett bra stycke.
I andra meningen i utskottets motivering
kommer trosbekännelsen: »Därför
biträder utskottet samtliga i propositionen
framlagda förslag och synpunkter
beträffande nyssnämnda åtgärder.»

Och så kommer jag till slutet där utskottet
hemställer att riksdagen må lämna
utan åtgärd alla förekommande motioner.
Så är det med den saken.

Man har varit så känslig att inte säga
någonting som möjligen skulle innebära
att man ville göra något annorlunda än
det som avses i propositionen, än det
förslag och de synpunkter som där ingår,
att man knappast vågat andas i sammanhanget.

Man finner det på sina håll naturligt
att göra så. Jag menar att Sveriges riksdag
utan alltför många sidoblickar väl
skulle kunna tala om klart och ordentligt
vad man menar i dessa stycken och
inte nöja sig med blyga syftningar av
oklar innebörd.

Torsdagen den 3 november 19150

Nr 23

Ang. vissa åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

Det är framför allt på en punkt som
jag skulle vilja göra en anmärkning. Det
gäller den uppfattning som fick sitt klaraste
uttryck i herr Jonssons i Fjäle anförande,
när han menade att man skulle
kunna klara konverteringen av skördeskadelånen
genom garantilånen.

Här kommer ränteskillnaden i blickpunkten.
Skördeskadelånen utgår ju
med fixerad ränta, medan garantilånen
är hänvisade till den allmänna lånemarknaden.
Garantilånen utgör statsgaranterade,
ej prioriterade lån, i allmänna
lånemarknaden och i den mån skördeskadelånen
flyttas över till garantilån
medför detta över lag en avsevärd ränteförhöjning.

Varför har vi nuvarande höga ränta?
Jo, den motiveras med att det gäller att
dämpa högkonjunkturen. Herr talman!
Jag förmodar att vi alla är ense om att
de människor som drabbas av skördeskador,
och kanske till och med av upprepade
skördeskador, inte lever i någon
högkonjunktur som det är anledning att
dämpa med hjälp av dessa höga räntor.

I samband härmed kan jag inte underlåta
att också beröra en egenhet i
reservationerna. I våras framlades här i
kammaren ett förslag, som stöddes från
vår sida. Det avsåg konvertering av lånen.
I förslaget nämndes en ränta, som
var fixerad till 4 procent. Det sällskap
som stödde detta förslag har nu vidgats,
men de 4 procenten är borta —
jag vet inte om det beror på sällskapet.
I stället står det långfristigt lån
mot skälig ränta. Det är vackert sagt,
och jag vill gärna instämma däri — det
beror bara på vad som menas med »skälig
ränta». Jag är rädd för att jag för
att vinna klarhet måste hänvisa till det
uttalande som görs i reservation 1 om
garantilånen, nämligen att »vad i propositionen
angivits rörande räntan på
garantilånen anser sig utskottet böra tillstyrka».
Där har man sålunda bundit sig
för den högre räntan. Jag är rädd för
att vad som uttalas i reservation 1 kan
smitta av sig på reservation 3.

Jag yttrade i början av mitt anförande
att när skördeskadeproblemen blev aktuella
i somras, så diskuterades både

försäkringen, kontantbidragen och lånevägen.
Dessa utvägar hör tillsammans.
Även när man skall tänka sig få en
mindre tillfällig lösning av dessa frågor
än nu varje år måste man nog röra sig
med kombinationer av dessa utvägar.
En försäkring är i hög grad önskvärd,
men den lär icke kunna lösa problemen
i deras helhet ens på lång sikt, lika litet
som arbetslöshetsförsäkringen klarar arbetsmarknadens
sysselsättningssvårigheter
i alla lägen. Liksom man i det senare
fallet måste vidta ytterligare åtgärder,
får man när det gäller skördeskadorna
räkna med att en försäkring inte
kan hjälpa människor som råkar ut för
verkligt katastrofala skördeskadeförluster.
De människor som vid sådana här
regnperioder får sitt arbete i hög grad
försvårat har givetvis rätt att få ersättning
för sitt arbete på ett sätt som är
likvärdigt med vad som förekommer vid
oförvållad arbetslöshet när en ort drabbas
av en sådan katastrof. Enligt min
mening måste man således också på lång
sikt — även sedan vi fått ett skördeskadeskydd
av försäkringskaraktär —
räkna med att anslag kommer att behövas
för att ersätta de inkomstbortfall
som kan uppkomma vid rena katastroffall.

Vad jag närmast tar sikte på är —
som sagt — dels räntefrågan, där jag
skulle vilja ha starkt understruket att
man inte bör låta räntesatser, som är
till för att dämpa en högkonjunktur, få
följdverkningar för människor, som är
drabbade av skördeskador, dels möjligheten
att få fram ett förslag enligt de
grunder som antyddes i motionerna I:
702 och IT: 862.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Det har ju här tidigare
sagts att årets skördeskador för många
jordbrukare innebär mycket kännbara
förluster — det behöver inte ytterligare
understrykas. De av Kungl. Maj:t föreslagna
och av jordbruksutskotet tillstyrkta
åtgärderna beträffande lättnader
i fråga om iildre krediter och nya kreditmöjligheter
är säkerligen för många

Nr 23

Torsdagen den 3 november 19G0

Ang. vissa åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

välkomna. Men för det stora flertalet av
skördeskadedrabbade jordbrukare och
trädgårdsodlare torde möjligheterna alt
lägga nya lån till de gamla framstå som
en hjälp endast för stunden. Det förhållandet
att vissa områden av landet
har drabbats av ständigt återkommande
skördeskador gör att läget i dylika områden
måste anses ytterst kritiskt för
många företagare i här berörda näringsgrenar.
Enligt min mening är det därför
nödvändigt att visst ekonomiskt bistånd
i form av kontantbidrag i en eller annan
form kommer företagarna inom de värst
utsatta områdena till godo. Jag vill därför
understryka jordbruksutskottets
skrivning, där det förutsättes att Kungl.
Maj:t bl. a. sedan omfattningen av skördeskadorna
med utgångspunkt från den
slutliga skördeuppskattningen per den 15
oktober beräknats, upptar spörsmålet om
ekonomiskt bistånd åt de i år svårast
skördeskadedrabbade jordbrukarna även
för det fall att den s. k. modifierade 4-procentregeln ej utlöses. Jag hoppas i
detta sammanhang att det svar, som herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
i dag kommer att lämna på
herr Ringabys interpellation i denna
fråga, går ut på att sådana åtgärder kan
påräknas.

Herr talman! Här har av föregående
talare framhållits de besvärliga förhållandena
framför allt i Mälarlänen och
länen i Mellansverige. Som företrädare
för Kalmar län vill jag framhålla att
även detta län är ett av de områden
som vid upprepade tillfällen under
1950-talet har drabbats av skördeskador.
Jag känner sålunda väl till storleken och
vidden av de problem detta förhållande
medför i många fall, och jag vill uttala
den förhoppningen att de sålunda i utsikt
ställda åtgärderna från regeringens
sida kan verkställas utan dröjsmål och
få en verkligt effektiv utformning.

I detta sammanhang vill jag också understryka
nödvändigheten av att ett effektivt
skördeskadeskydd i form av
skördeskadeförsäkring kan komma att
föreslås inom den närmaste tiden. Det
är därför angeläget att hänsyn tas till
av jordbrukets företrädare anförda syn -

punkter beträffande bl. a. storleken av
självrisken och statens årliga insats.

Herr talman! Jag är på många punkter
förekommen av tidigare talare och
skall därför helt kort be att få yrka bifall
till de reservationer som vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 37 avgivits
av herr Sigfrid Larsson in. fl. och som
betecknats med 1, 2 och 3.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NETZÉN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
i samband med behandlingen av detta
ärende besvara herr Ringabys interpellation
angående kontanthjälp till vissa
jordbrukare i anledning av skador å 1960
års skörd, erhöll nu ordet och yttrade:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Ringaby frågat mig
om jag har för avsikt att inom den närmaste
tiden framlägga förslag i någon
form av kontanthjälp till de jordbrukare
eller trädgårdsodlare som på grund av
skördeskador hamnat i en ekonomiskt
svår situation.

I anledning härav vill jag erinra om
att statens jordbruksnämnd redan den
26 augusti erhöll uppdraget att i samråd
med lantbruksstyrelsen och berörda
lokala organ göra en utredning för att
utröna omfattningen och arten av de
mera väsentliga skador, som på grund
av regnet uppkommit på årets skörd.
Myndigheternas undersökningar bygger
i första hand på det material som framkommit
dels vid den allmänna skördeuppskattningen
per den 15 oktober, dels
genom den objektiva skördeuppskattning
som sker i statistiska centralbyråns regi.
Härvid beaktas såväl den totalskadade
skördens omfattning och kvalitetsskadorna
som bärgningsförlusterna. Såsom
från början avsetts kommer också så
snart jordbruksnämndens undersökning
beträffande skördeskadornas omfattning
och karaktär totalt och lokalt är slutförd
att prövas om och på vad sätt sådana
jordbrukare och trädgårdsodlare,
som åsamkats särskilt kännbara skörrieförluster
under den regnrika sommaren
och hösten i år, kan beredas särskilt stöd

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 23

Ang. vissa åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

utöver vad som kan följa av redan föreslagna
eller beslutade åtgärder.

Med det anförda anser jag mig, herr
talman, i korthet ha besvarat interpellantens
fråga. Men jag vill gärna begagna
tillfället att komplettera en del av
de synpunkter som hittills har framförts
under debatten.

Först och främst är det självklart att
jag garna vill understryka vad som vid
det här laget torde vara för alla välkänt
och som också sagts av dem som tidigare
yttrat sig, hur utomordentligt besvärlig
situationen har blivit för åtskilliga
jordbrukare också i år i de särskilt
svårt hemsökta områdena, och då främst
i Mälar- och Hjälmarlänen. Men det är
riktigt som herr Svanström nu senast
påpekade, att det finns andra områden
som också har drabbats, fastän i mindre
omfattning.

Jag vill också gärna uttala min glädje
över att jordbruksutskottet under den
starka tidspress som orsakats av omständigheterna
i detta fall likväl så grundligt
har behandlat det föreliggande förslaget
och intagit en, som jag vill bedöma
det, i stort sett positiv ställning
till propositionen, och i allt väsentligt
råder ju också enighet om de åtgärder
som är föreslagna.

Av mitt korta interpellationssvar alldeles
nyss till herr Ringaby torde ha
framgått att jag också ansluter mig till
utskottsutiåtandet på den punkten där
man talar om att oberoende av huruvida
4-procentsregeIn utlöses eller inte finns
givetvis inga hinder för att ta upp till
bedömning frågan om andra stödformer
än dem som visat sig nödvändiga som
en »ambulansutryckning» i de akuta besvärligheterna.
Bland andra former av
stöd kan åsyftas de former av kontantstöd
som tidigare dryftats. Jag har gärna
velat bestyrka att jag på den punkten
delar utskottsmajoritetens synpunkter.

Sedan skall jag be att få ta upp ett
par synpunkter som herr Sigfrid Larsson
framfört. Det gäller först och främst
frågan om det s. k. högsta beloppet. Herr
Sigfrid Larsson lovade egentligen att
vänta med sitt ställningstagande och yrkande
tills han fått höra utskottsmajori -

tetens talesmän, och han var till och
med vänlig nog att vilja vänta tills han
fick höra vad jag hade för synpunkter
på frågan; men mellankommande hinder
innebar väl att herr Sigfrid Larsson inte
kunde utsträcka sin väntan så generöst
utan redan har föregripit den fortsättningen.

Det är självklart, jag vill inte ett
ögonblick sätta i fråga annat, att utskottsmajoriteten
och reservanterna inte
använder riktigt synonyma begrepp. Reservanterna
talar i sin formulering om
endast »undantagsfall» när det eljest har
talats om »ej torde böra beviljas». Det
senare kan kanske uppfattas som en särskild
accentuering av att man bör vara
restriktiv med undantagen. I själva sakfrågan
är det dock, synes det mig, inte
så mycket som skiljer. Vi tycks ju också
vara överens om att det bör finnas någon
normgivning för att garantiramen
skall räcka till för så många som möjligt.

Visserligen är det riktigt, som herr
Johan Persson för en stund sedan anförde,
att beloppet, 25 miljoner kronor, är
föreslaget på grundval av det material
som förelåg när utskottet och tidigare
Kungl. Maj :t behandlade frågan. Redan
nu har det visat sig att uppgifterna med
säkerhet måste korrigeras, ty i en del
fall är den skadade arealen större än
vad man ännu så sent som den 15 oktober
räknade med, och i en del andra fall
är den mindre. Men i stort sett motsvarar
garantiramsbeloppet, sådant som det nu
är fixerat, den skadade areal som vi
visste om skulle komma i fråga. Därest
man gör alltför många och vidlyftiga
avsteg från den normerande gränsen,
som har fixerats till 20 000 kronor för
en och samma låntagare, är det självklart
att risken finns att det blir färre
som kan komma i åtnjutande av dessa
lättnader.

Reservanternas formuleringar på den
punkten har jag emellertid uppfattat så,
att man är tillfredsställd med att det endast
i undantagsfall, låt mig säga i särskilt
ömmande fall, kan vara nödvändigt
att sträcka sig utöver normgränsen 20 000
kronor. Jag är överens med reservanterna
på den punkten på grundval av de

Nr 23

Torsdagen den 3 november 1960

Ang. vissa åtgärder i anledning av skador
formuleringar som dels av expertgruppen,
dels i propositionen och så i utskottsmajoritetens
utlåtanden har angivits.
Det finns dock en skillnad, och jag
vill gärna markera den, nämligen att enligt
utskottsmajoritetens förslag överlåter
man åt Kungl. Maj:t att verkställa
denna mycket delikata prövning av undantagsfallen,
medan reservanterna förordar
en generell fullmakt för lantbruksnämnderna
att göra det. Utan det minsta
av misstro mot lantbruksnämnderna
vill jag därvidlag invända att det är
självklart att handläggning av sådana
ömtåliga ärenden kan bli olika i olika
nämnder, om man inte får en samlad bedömning
av de ömmande undantagsfallen
där man går utöver de 20 000 kronorna.
Av den orsaken anser jag otänkbart
att följa reservanterna med deras
vidsträckta generella formulering, även
om avsikten är att överskridande skall
ske endast i undantagsfall. I utskottet
är man dock ense om principen, och
den kommer att följas om utskottsmajoritetens
förslag antas. Det är min förhoppning
att i de tillämpningsföreskrifter
som skall utfärdas med anledning
av riksdagsbeslutet — jag hoppas de
skall kunna antas vid morgondagens
konselj — skall kunna införas en bestämmelse
som ger möjlighet till undantag i
sådana fall, där detta av särskilda skäl
kan vara påkallat.

Jag hoppas att herr Larsson är tillfredsställd
med den synpunkten. Jag vågar
förmodligen inte hoppas att han
skall vara beredd att återta sitt yrkande,
men jag har ändå velat anföra dessa
synpunkter.

I reservation 2 talas om det önskvärda
i generösast möjliga behandling. Jag kan
där hänvisa till vad herr Jonsson tidigare
framfört. Jag har själv inga andra
uppgifter än att riksbankens avdelningskontor
under de pressande åren, när
stödlånen skall amorteras, verkligen
vinnlagt sig om tillmötesgående och förståelse
när det gällt att handlägga stödlånen.

Vad slutligen gäller saneringsfrågan
skall jag bekänna att jag personligen har
de starkaste sympatierna för de syn -

å 1960 års skörd

punkter som är framförda i det särskilda
yttrandet till utskottsutlåtandet
av herr Nils Hansson in. fl., där det heter:
»En väg som för framtiden skulle
kunna övervägas vore att den enskilde
låntagaren beredes möjlighet att på eget
initiativ ta upp frågan med sin kreditinrättning
om att där erhålla statsgaranterat
lån för att lösa tidigare bekomna
ocli då utestående stödlån.» Jag är
så mycket mer tilltalad av detta som
författarna till det särskilda yttrandet
kanske inte direkt åsyftat en statlig utredning
utan ansett att detta kan ske
under andra och enklare former. Jag
tror att det skulle vara önskvärt för att
skapa en rationellare ordning på detta
område.

Jag vill i detta sammanhang också
passa på att till herr Ferdinand Nilsson
nämna att det inte är riktigt rättvisande
att jämföra stödlånens räntebundenliet
med garantilånens marknadsanpassning
utan att samtidigt ta hänsyn till de
amorteringsfria åren som kan komma
i fråga även när det gäller garantilånen.
Jämförelsen är därför inte riktig. Man
måste väga fördelarna och nackdelarna
omsorgsfullare än herr Ferdinand Nilsson
var beredd att göra.

När det gäller skördeskadornas omfattning
har här redan anförts några
synpunkter. Jag vill komplettera dem
för att visa att ramen måhända inte är
så snäv, när allt kommer omkring. År
1957 när vi hade ungefär samma läge
var den skördeskadade arealen 76 000
hektar. Den gången uppgick det stödlånebelopp
som anvisades av riksdagen
till 44 miljoner kronor, men det togs i
anspråk endast 34 miljoner. Enligt vad
vi vet hittills uppgår den skadade arealen
i år till i runt tal 43 000 hektar. Då
garantiramen den här gången är fixerad
till 25 miljoner kronor förefaller det
rätt naturligt om man antar att garantiramen
bör förslå. Det utesluter emellertid
inte att jag är fullt införstådd med
de önskemål som utskottet har framfört
att frågan om garantiramens storlek
bör omprövas om det, när erfarenheterna
vunnits, visar sig nödvändigt.

Herr talman! Det var dessa synpunk -

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 23

Ang. vissa åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

ter som jag vid detta tillfälle avsåg att
nämna. Jag uttrycker den förhoppningen
att det skall vara möjligt att fatta
beslut i det enighetens tecken som hittills
präglat debatten i stort sett och alt
utan ytterligare tidsutdräkt kunna genomföra
de lättnader som detta innebär
i avvaktan på prövningen av de andra
stödåtgärder som kan bli påkallade

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för att han inte alldeles gick
förbi räntefrågan för skördeskadelånen.
Han berörde den bara helt kort, men det
är bäst att ha måttliga pretentioner.
Räntefrågan är dock en mycket viktig
fråga för dem det här gäller. Man kan
inte rimligen begära, att människor som
drabbats av skördeolyckor, i vissa fall
år från år, skall bära räntor, som man
ansett lämpliga i den allmänna marknaden
för att dämpa högkonjunktur inom
andra näringar. När herr statsrådet
sade att man inte skulle som jag gjorde
göra jämförelser mellan skördeskadelån
och de nya garantilånen, vill jag till försvar
nämna att jag i det fallet bara
följde herr Jonssons i Fjäle exempel.
Han ansåg ju att konverteringen av
skördeskadelånen skulle kunna ske genom
garantilånen med den högre ränta
som det då är fråga om. Det var där jag
så att säga följde herr Jonsson i Fjäle
i spåren och konstaterade, att det uppstår
svårigheter för folk om man förfar
på det viset.

Vad beträffar det som här har sagts
angående lånebeloppens storlek och garantiramen
vill jag tillägga något. Jag
har den uppfattningen att man kommer
till högre belopp för ramen då man vet
att kreditförhållandena för jordbrukarna
är svåra. Dessutom anser jag att det är
svårt att i praktiken avgränsa de olika
fallen av lånebehövande, såsom i Kungl.
Maj:ts proposition skett, och säga att endast
de och de skall få garantilån därför
att de fyller alternativ 1 eller alternativ
2 i propositionen. Jag förstår att det
var något liknande statsrådet var inne

på när han uttalade sympatier för det
särskilda uttalande som hade gjorts till
utskottets betänkande. Jag vill slå fast,
att jag för min del är övertygad om att
det blir mycket svårt att lösa de kreditproblem
som det här är fråga om inom
en så snäv ram som här avsedda 25 milj.
kronor. Skall man dessutom i någon
större utsträckning konvertera skördeskadelånen
måste man nog även kunna
gå över den ram på 20 000 kronor som
har föreslagits. Det kommer att erfordras
mera pengar.

Jag måste också tillägga att för mig
har det låtit rörande och vackert att
höra utläggas distinktionerna mellan
vad utskottet har sagt och som man således
får säga och de oförsyntheter reservanterna,
dock i blyga ordalag, har
sagt på samma punkt. Det är ju här
fråga om ytterst subtila ting, och jag
skulle tro att om man inte på ömse sidor
vore en smula prestigebunden skulle
man nog kunna medge, att i grund
och botten är skillnaden i sak inte överväldigande.
Men då håller jag med herr
Larsson i Svalöv när han säger, att om
alla menar detsamma, varför kan man
inte också säga det rent ut.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep) kort
genmäle :

Herr talman! Jag vill först be statsrådet
Netzén om tillgift för att jag alltför
tidigt yrkade bifall till reservation
nr 1. Jag borde naturligtvis först ha inväntat
statsrådets svar. Resultatet hade
emellertid i alla fall blivit, att jag måste
yrka bifall till den reservationen.

Vi är alla tre, herr statsrådet, herr
Jonsson i Fjäle och jag, överens om att
garantilån i undantagsfall skall kunna
beviljas till högre belopp än 20 000 kronor.
Herr statsrådet har nu lovat, att
det i de tillämpningsföreskrifter som
skall upp i konseljen i morgon också
skall stå något sådant. Detta är tacknämligt,
men det hade väl då varit lämpligt
att riksdagens beslut och dessa tilllämpningsföreskrifter
hade mera sammanfallit
i ordalydelsen. Det är möjligt
att den formulering, som utskottet här
använder, nämligen att »statlig garanti

Nr 23

Torsdagen den 3 november 1960

Ang. vissa åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

ej torde böra beviljas med högre belopp
än 20 000 kronor», ger regeringen fria
händer att höja beloppet. Jag vill dock
inte här ge mig in på någon tolkning
av denna formulering. Om det emellertid,
såsom vi föreslagit, hade stått, att
lantbruksnämnden bör medges rätt att
»i undantagsfall» bevilja kreditgaranti
till högre belopp, hade det hela onekligen
varit klarare.

Vi är också överens om angelägenheten
av kreditsanering för jordbrukarna.
Jordbruksministern sade att han på den
punkten hade stora sympatier för del
särskilda yttrande som är fogat till jordbruksutskottets
utlåtande. I det yttrandet
står bl. a.: »Tydligt är emellertid
att en dylik sanering i många fall vore
synnerligen önskvärd.» Därom är vi
alltså överens. I det särskilda yttrandet
säges emellertid, att den enskilde låntagaren
bör kunna ordna denna sak på
eget initiativ. Frågan är väl om det alltid
är så lätt att göra det för vederbörande.
Det kan hända att det ibland
kan uppstå formella svårigheter att sammanföra
dessa lån. Vi önskar därför att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall anhålla, att Kungl. Maj:t närmare
tittar på dessa bestämmelser och vidtar
erforderliga åtgärder för att underlätta
denna kreditsanering. Vi är alltså, betonar
jag än en gång, överens om att den
behövs. Vi önskar nu bara att man från
statens och det allmännas sida skall underlätta
denna sanering, som såvitt jag
förstår skulle kunna bli synnerligen
värdefull hjälp för dem som har flera
skördeskadelån.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag är självfallet tillfredsställd
när herr Sigfrid Larsson noterar
vår enighet i de två frågor vi nu
diskuterar.

Det är dock, herr Sigfrid Larsson,
inte bara en formuleringsfråga, den
skillnad som finns mellan utskottets utlåtande
och reservanterna när det gäller
den högsta gränsen för den statliga
lånegarantien, eller normgränsen, om vi
får kalla den så. Det väsentliga är en -

ligt min mening att vi får till stånd eu
genomgående likartad prövning av de
ömmande fallen, och detta i och för sig
inte alls eftersträvansvärda uppdrag bör
inte läggas på lantbruksnämnderna. Risken
är nämligen då — genom olika tilllämpning
i olika län — att det kommer
att ske på bekostnad av antalet jordbrukare
som kan komma i åtnjutande av
denna hjälp. Detta är, herr Sigfrid Larsson,
den väsentliga skillnaden.

Sedan är det naturligtvis klart, att
om vi hade haft normal tid på oss i såväl
expertgruppen som i departementet
och jordbruksutskottet, kunde man
ha finslipat formuleringarna. Herr Sigfrid
Larsson kan dock lita på mitt ord,
när jag säger att jag anser att utskottets
formulering ger mig möjlighet och rättighet
att formulera tillämpningsföreskrifterna,
där jag måste ingå i detaljer,
på sådant sätt att det finns utrymme
för att i speciella fall avvika från
den normgräns som 20 000 kronor representerar.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Efter detta lilla meningsutbyte
vill jag gärna på övligt sätt
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
rikta ett tack för
det snabba var som han har lämnat på
min interpellation.

Det är huvudsakligen av två anledningar
som jag har velat aktualisera
denna fråga om kontanthjälpen. För det
första har det tydligen bland många
jordbrukare uppstått den uppfattningen,
att det redan nu finns möjlighet att få
sådan ekonomisk hjälp. Detta har föranlett
att lantbruksnämnder, hushållningssällskap
och gillesombud utsatts
för förfrågningar om sådan hjälp. Jag
bar därför ansett det vara lämpligt att
få frågan klarlagd. Den andra orsaken
till att jag tagit upp problemet är att
jag råkar bo på gränsen till en kommun
som är mycket hårt drabbad av skördeskador,
nämligen Fellingsbro kommun
i Örebro län. Många anser t. o. m. att
den kommunen är den allra svårast
drabbade i hela riket. C:a 2 000 har är

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 23

Ang. vissa åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

ännu oskördade i bara den kommunen,
och chanserna att kunna rädda något
av betydelse är numera praktiskt taget
obefintliga.

Inom ett område i stort sett från
Öland i söder till Uppland och Västmanland
i norr finns många sådana här
lokala områden som blivit särskilt svårt
utsatta för skördeskador. Många jordbrukare
i dessa områden har faktiskt
verklig anledning att med största oro och
bekymmer se framtiden an. Åtskilliga
av de lantbrukarna har många gånger under
1950-talet drabbats av liknande skador
och har nu flera skördelån staplade
ovanpå varandra, med tunga ränte- och
amorteringskostnader som följd.

De åtgärder som har föreslagits i proposition
168, som vi just nu debatterar
här i kammaren, räcker tyvärr inte utan
ger bara ett uppskov med bekymren —
de dystra framtidsutsikterna blir så att
säga förlängda i tiden.

Det förefaller mig nödvändigt att nu
på något sätt försöka göra en sanering
av dessa jordbrukares skuldbörda. Givetvis
kan det vara svårt, men fastan
det är vanskligt att dra paralleller, kanske
man kan dra en parallell till ATP
och de frivilliga försäkringarna, som
ju var ytterst svåra att samordna. Lyckades
man med den uppgiften, tror jag
man skulle kunna lyckas även med en
samordning av de här jordbrukarnas
skuldbörda. Kanske är det en uppgift
för den nu arbetande 13-mannakommittén.

Hur som helst med den saken — först
måste man snabbt försöka skaffa likvida
medel till de allra svårast drabbade
jordbrukarna. Centralföreningarna har
redan beviljat krediter så långt som det
över huvud taget är möjligt affärsmässigt
sett och kanske litet till. Det har
fört med sig att de här jordbrukarna
också fått ökade växelskulder, och de
sitter faktiskt mycket illa till. De kan
med all rätt åberopa vad som under
valrörelsen klart uttalades från alla håll,
nämligen att samhället solidariskt skulle
stå för en del av förlusterna.

Av det svar som herr statsrådet har
lämnat på min fråga om kontant skör -

deersättning framgår det att viljan kanske
finns men att statsrådet tydligen
ämnar invänta den slutliga redogörelsen
för skadornas totala omfattning. Något
slags positivt besked tycker jag mig tyvärr
inte ha fått. I sak kanske jag kan
förstå herr statsrådets inställning, men
med tanke på den ytterst besvärliga
ekonomiska situation som en del jordbrukare
har hamnat i hade ett klarare
löfte om ekonomiskt bistånd varit önskvärt,
i all synnerhet som det redan nu
står klart att direkt ekonomisk hjälp torde
vara ofrånkomligen nödvändig i vissa
fall. Kostnaderna för en sådan hjälp
synes mig inte bli oöverstigliga, då det
ju rör sig om en total förstörd areal
på 40 000—50 000 hektar. Ur det allmännas
synpunkt måste det vara djupt
olyckligt om några av de här jordbrukarna
kommer på ekonomiskt obestånd,
och jag vill därför gärna tro att herr
statsrådet Netzén gör allt som rimligen
kan göras för att eliminera de svåraste
förlusterna.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
återigen tacka för svaret.

Innan jag lämnar talarstolen vill jag
också yrka bifall till två av de reservationer
som finns fogade till utskottsutlåtandet.
Jag förstår för min del inte
riktigt den lilla tveksamhet som medreservanten
herr Sigfrid Larsson gav
uttryck åt, och jag vill oreserverat ansluta
mig till reservation nr 1. Jag tycker
nog att man utan tvekan kunde överlåta
åt lantbruksnämnderna att avgöra,
om ett större garantilån än 20 000 kronor
behövs — de är dock statliga organ,
och jag tror att ärendena blir snabbare
behandlade på det sättet än om de skall
gå över Kungl. Maj:t. Reservationen nr 3
har jag redan vidrört —- jag tror inte
man bör förstora de här problemen.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till reservationerna nr 1 och nr 3.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag känner mig uppkallad
av herr Ringaby att säga, att det
väl vore orimligt att begära ett klarare
löfte än det som är avgivet i interpel -

Nr 23

Torsdagen den 3 november 1960

Ang. vissa åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

lationssvaret och senare i debatten. Vi
har ju för närvarande ingen som helst
fördelningsgrund. Dessutom är frågan
om 4-procentsregelns tillämpning över
huvud taget inte avgjord, och innan de
förutsättningarna är uppfyllda kan saken
inte gärna diskuteras mera konkret
än det här har gjorts.

Jag har här en förteckning över uppgifterna
om skadad areal vid tre olika
tillfällen och vill anföra ett par exempel
på hur uppgifterna har pendlat. I
början av september uppskattade exempelvis
hushållningssällskapet att 7 900
hektar skulle vara totalskadad areal i
Stockholms län. Den C oktober uppgavs
arealen vara C 000 hektar, och den preliminära
sammanräkningen omkring den
15 oktober innebär att det torde röra sig
om cirka 5 600 hektar. För Östergötlands
län säger rapporten i början av september,
att det skulle röra sig om ganska
omfattande arealer. I början av oktober
uppgavs arealen endast vara av ringa
omfattning, men vid bedömningen av
gillesombuden omkring den 15 oktober
hade arealen helt plötsligt ökat till
10 200 hektar.

Jag skall inte trötta kammaren med
att läsa vidare, men knappast några
siffror stämmer för dessa tre perioder.
Vad beror det på? Beror det på att man
har lämnat felaktiga uppgifter? Naturligtvis
inte, men tack vare senhöstens
förbättrade väderlek var det möjligt att
bärga den skörd som i början av september
uppfattades som totalskadad men
som visade sig inte vara detta, medan
däremot förhoppningarna omkring den
6 oktober skändligen hade kommit på
skam redan den 15 oktober. Innan man
vet någonting om dessa saker, är det
väl ganska orimligt att begära att här
skulle kunna sägas någonting mera än
att jag förklarar mig beredd att överväga
denna fråga oberoende av om 1-procentsregeln utlöses eller inte. Längre
är det faktiskt inte möjligt att sträcka
sig på den här punkten.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Alla torde vara eniga
om att vederbörande myndigheter, då

dessa frågor om skördeskadelånen skall
tillämpas i praktiken, kommer att ställas
inför många svåra bedömningsproblern.
Det är därför med stor tacksamhet
jag noterar det uttalande, som nyss
gjordes av statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet, att vederbörlig
hänsyn också kommer att tagas till ömmande
fall. Här om någonsin måste man
väl säga, att det inte bara gäller att
lägga ekonomiska synpunkter på problemen,
utan här måste man också ta
mänskliga hänsyn. I all synnerhet, skulle
jag vilja säga, gäller detta om de fall,
som åsyftas i utskottets utlåtande ungefär
mitt på sid. 14, där utskottet skriver:
»Sålunda skall garanti inte kunna komma
i fråga om sökandens ekonomi befinnes
vara så svag att lån endast skulle
uppskjuta ett frånträdande av jordbruket.
» Det blir sannerligen inte lätt
för vederbörande att bedöma hur man
skall gå till väga i ett sådant fall, och
även där kan det finnas många mänskliga
hänsyn som talar för en generös
tillämpning av bestämmelserna. Detta
uttalande i utskottets utlåtande liksom
i propositionen tycker jag har fått en
något för hård formulering, och jag
skulle även i det fallet vilja vädja till
jordbruksministern att vid behandlingen
av dessa frågor ta vederbörlig hänsyn
till rent mänskliga omständigheter,
till de ömmande fallen.

Jag skulle också vilja säga ett par ord
om vad utskottet skrivit i fortsättningen
av sitt utlåtande, där det sägs: »Självfallet
bör, i likhet med vad som är stadgat
beträffande stödlån, en ytterligare,
allmän förutsättning vara att kreditsökanden
gjort vad på honom ankommit
för att motverka skördeskadorna och
deras följder.» Det är inte så lätt att få
klart för sig vad utskottet därvidlag
egentligen har åsyftat. Det finns ju mycket
som man skulle kunna säga ankommer
på jordbrukaren men som han faktiskt
på grund av finansiella svårigheter
inte har möjligheter att verkställa.

Jag skulle i anslutning till detta vilja
ställa den frågan till herr statsrådet, om
han inte under behandlingen av dessa
ärenden någon gång gjort den reflexio -

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 23

Ang. vissa åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

nen, huruvida statsmakterna verkligen
gjort vad på dem ankommer för att
förebygga skördeskador. Det finns mycket
som har blivit försummat under senare
år, och jag tänker då framför allt
på försummad dikning. Där skulle mycket
kunna göras, och säkerligen skulle
skördeskadorna bli av betydligt mindre
omfattning, därest den svenska jorden
vore ordentligt dränerad, så dränerad
som kräves med den moderna maskinpark
som man nu har. Det finns också
andra områden, såsom när det gäller
växtförädlingen, som skulle kunna komma
med i detta sammanhang, där statsmakterna
skulle kunna göra mer än vad
som hittills är gjort för att i framtiden
förebygga skördeskador.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Får jag ögonblickligen
svara professor Osvald, att för 14 dagar
sedan uppdrogs åt lantbrukshögskolan
vid Ultuna att i samråd med anknytande
institutioner ombesörja just
en sådan utredning, och jag hoppas att
resultatet skall kunna redovisas till nästa
års riksdag i samband med frågan om
skördeskadeskyddet.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag ber endast att få
framföra mitt tack till herr statsrådet
för detta svar.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! I anslutning till vad
statsrådet yttrade i sitt näst sista anförande,
då han ställde i utsikt att frågan
om skördeskadorna skall uppmärksammas
även utöver den kreditgivning
som nu kommer att beslutas, vill jag
framhålla att också efter den 15 oktober
har inträffat händelser som gjort att läget
alltjämt är bekymmersamt i vissa
delar av landet. Jag tänker särskilt på
norra Öland, där man ännu hade potatis-
och sockerbetsskörden kvar i jorden,
då fullständiga skyfall dränkte

landskapet. När man i dag flyger över
området verkar det som ett marskland,
ett enda stort träsk. Grödan är totalt
spolierad för jordbrukarna där, och de
saknar det ekonomiska underlag som
jordbrukarna i andra delar av landet
har tack vare sin skog. På norra Öland
bortfaller genom skördeskadorna en inkomst
som familjen är direkt beroende
av och hänvisad till att leva på under
året. Läget är alltså mycket bekymmersamt
för dessa jordbrukare.

Detta har inte kommit med i bedömningarna
hitintills, och jag tror därför att
det skulle vara mycket värdefullt om en
ytterligare inventering kunde äga rum
i år, förslagsvis per den 15 november,
en inventering som uteslutande skulle ta
sikte på totalskadad areal, alltså areal
där ingen skörd kunnat bärgas. Alla vet
att det finns betydande arealer sådan
mark. Inventeringen skulle lämpligen
ske i hushållningssällskapens regi för att
få helt officiell prägel. Den skulle göras
individuellt för varje jordbrukare och
bilda underlag för en slutlig bedömning,
vilken naturligtvis inte kan bli behandlad
vid höstriksdagen. Jag anknyter
till vad herr statsrådet sade och uttrycker
förhoppningen, att det tidigt
vid vårriksdagen skall bli möjligt att
med det nämnda materialet som underlag
bedöma behov och möjligheter att
komma dessa i många fall hårt drabbade
jordbrukare till hjälp.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av därunder förekomna yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan.

På särskilda propositioner bifölls vad
utskottet i punkterna A och B hemställt.

Därefter gjordes i enlighet med de
rörande punkten C framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Sigfrid Larsson m. fl. vid

Nr 23

Torsdagen den 3 november 1960

Ang. vissa åtgärder i anledning av skador å 1960 års skörd

utlåtandet avgivna, med 1 betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten D hemställt.

Vidkommande punkten E, anförde nu
herr talmannen, komme i anledning av
föreliggande yrkanden propositioner att
framställas först särskilt beträffande utskottets
hemställan såvitt anginge skrivelse
till Kungl. Maj:t rörande vissa
tillämpningsföreskrifter, därefter särskilt
i fråga om utskottets hemställan i vad
den gällde skrivelse till Kungl. Maj:t
angående sammanförande av tidigare
skördeskadelån, samt slutligen särskilt
avseende utskottets hemställan i övrigt
under punkten E.

Rörande utskottets hemställan såvitt
anginge skrivelse till Kungl. Maj:t rörande
vissa tillämpningsföreskrifter,
fortsatte herr talmannen, hade yrkats
dels bifall till vad utskottet härutinnan
hemställt, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Sigfrid Larsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan i förevarande
del vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 37
punkten E, såvitt gäller skrivelse till
Kungl. Maj :t rörande vissa tillämpningsföreskrifter,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sigfrid Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 19.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I avseende å utskottets hemställan såvitt
gällde skrivelse till Kungl. Maj:t
angående sammanförande av tidigare
skördeskadelån, yttrade vidare herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till vad
utskottet härutinnan hemställt, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Sigfrid Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 37
punkten E, såvitt gäller skrivelse till
Kungl. Maj:t angående sammanförande
av tidigare skördeskadelån, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 23

Ang. kamrarnas remiss av tva likalydande motioner, föranledda av kungl. proposi -

tion om vissa åtgärder

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sigfrid Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

J a — 8o;

Nej — 31.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt under
punkten E.

Ang. kamrarnas remiss av två likalydande
motioner, föranledda av kungl. proposition
om vissa åtgärder i anledning av
skador å 1960 års skörd.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
memorial nr 38, i anledning av kamrarnas
remiss av två likalydande motioner,
avseende utredning rörande vissa
ändringar i skatteförfattningarna.

I detta memorial hade utskottet hemställt,
att till jordbruksutskottet hänvisade
motionerna I: 704 och II: 864 måtte
överlämnas till bevillningsutskottet.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! De med jordbruksutskottets
förevarande memorial, nr 38, avsedda
likalydande motionerna, nr 704 i
första kammaren av herr Yngve Nilsson
m. fl. och nr 864 i andra kammaren av
herr Hedin m. fl., har — vilket ej framgår
av memorialet — väckts i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
168 angående vissa åtgärder i anledning

anledning av skador å 1960 års skörd
av skador å 1960 ars skörd. Denna proposition
har tidigare hänvisats till behandling
av jordbruksutskottet.

Motionerna — som upptar fråga om
utredning berörande viss skattefråga —
hänvisades jämväl till jordbruksutskottet,
nämligen med anledning av stadgandet
i riksdagsordningen § 36, som
stadgar följande: Finnes fråga äga nära
samband med ämne, som tillhör visst
ständigt utskotts behandling, må frågan
kunna till nämnda utskott hänvisas, ändå
att den enligt föreskrifterna i §§ 37
—44 skolat handläggas av annat ständigt
utskott.»

Remitteringen av motionerna till jordbruksutskottet
skedde efter samråd med
utskottets ordförande och sekreterare,
därvid jämväl förutsatts att jordbruksutskottet
skulle före behandlingen av
motionerna samråda med bevillningsutskottet.

Som jordbruksutskottet emellertid nu
enhälligt hemställt att motionerna måtte
överlämnas till bevillningsutskottet och
då kammaren redan slutbehandlat propositionen
nr 168, har jag, herr talman,
ej annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 353, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder i
anledning av skador å 1960 års skörd
jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 37 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 151, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande utbildningen
av sysselsättnings- och arbetsterapeuter;
nr 152, i anledning av väckta motio -

Nr 23

Torsdagen den 3 november 1960

ner om viss ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till driftkostnader för
det allmänna skolväsendet;

nr 153, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till yrkesskolor;

nr 154, i anledning av väckt motion
rörande anordnande av skollokaler i
bostadshus;

nr 155, i anledning av väckta motioner
om begränsning av statsutgifterna,
i vad motionerna avser tillsättande av
en kommitté för åstadkommande av en
balanserad driftbudget utan allmän varuskatt;
och

nr 156, i anledning av väckt motion
om utbetalning av visst belopp till fru
Ella Thörnberg;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 74, i anledning av väckta motioner
angående avdragsrätt vid beskattningen
för studieunderstöd samt för
amortering av studieskuld, m. m.;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 26 § förordningen
den 3 april 1959 (nr 92) om
förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
m. m.; och

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om bidrag till vanföra ägare av motorfordon;
samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 52, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagstiftningen om
konkurrensbegränsning;

nr 53, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagen angående förbud
mot införsel till riket av varor med
oriktig ursprungsbeteckning;

nr 54, i anledning av väckta motioner
angående rätt för kommun att uttaga
avgifter för förbränning av sopor;

nr 55, i anledning av väckta motioner
om vissa undantag från bestämmelserna
angående yrkesmässig automobiltrafik; nr

56, i anledning av väckta motioner
angående decentralisering av tillståndsgivningen
beträffande yrkesmässig
biltrafik; och

nr 61, i anledning av väckta motioner
om skyndsam behandling av vissa
frågor angående yrkesmässig biluthyrning.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Anderberg under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom m. fl.
undertecknad motion, nr 706, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
167, med förslag till varumärkeslag
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.57.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

601682