Onsdagen den 2 december fm (Riksdagens protokoll 1959:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

ANDRA KAMMAREN

Nr 30

2—i december

Debatter m. m.

Onsdagen den 2 december fm.

Svar på fråga av herr Hagberg ang. utformningen av det statliga

entreprenadsystemet..................................... 3

Svar på interpellationer av:

herr Nilsson i Gävle ang. sysselsättningsmöjligheterna vid örlogs varvet

i Karlskrona.................................... 6

herr Bengtsson i Varberg ang. förenkling av vissa statsbidrags rekvisitioner.

......................................... 9

fröken Elmén ang. förhållandena vid Eugeniahemmet i Stockholm 14
herr Bengtsson i Varberg ang. förhållandena vid Eugeniahemmet i

Stockholm, m. m....................................... 14

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna........... 31

Rekryteringen av polispersonal i Stockholm.................... 59

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m. 70

Onsdagen den 2 december em.

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

(Forts.)................................................ 85

översyn av vägtrafiklagstiftningen, m. m...................... 105

Torsdagen den 3 december

Interpellationer av:

herr Jansson i Benestad ang. situationen på potatismarknaden ... 106
herr Gustafsson i Skellefteå ang. den statliga bostadspolitikens

administration........................................ 107

1—Andra kammarens protokoll 1959. Nr 30

Nr 30

Innehåll

Sid.

Fredagen den 4 december

Svar på frågor av:

herr Nihlfors ang. universitetens och högskolornas organisation och

administration........................................ 108

herr Helén ang. den begärda snabbutredningen om införande av
s. k. polisbötessystem vid felparkering..................... 109

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 2 december fm.

Statsutskottets utlåtande nr 159, ang. återuppförande av viss byggnad 31

— nr 160, ang. ytterligare ersättningar till förutvarande ombordanställda
m. fl. å motorfartyget Ningpo....................... 31

— nr 161, om översyn av den militära stabs- och förvaltningsorganisationen
............................................ 31

— nr 162, om kurser för hantverksmästare m. fl................. 31

— nr 163, om utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna 31

— nr 164, ang. doktorandstipendier vid de tekniska högskolorna m. m. 58

— nr 165, ang. rekryteringen av polispersonal i Stockholm....... 59

— nr 166, om möjligheterna att åstadkomma en bättre balans mellan

de olika partiernas ekonomiska resurser i valrörelserna........ 70

Onsdagen den 2 december em.

Statsutskottets utlåtande nr 180, ang. markförvärv för övnings- och

skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m...................... 85

Andra lagutskottets utlåtande nr 44, ang. översyn av vägtrafiklagstiftningen,
m. m......................... 105

Torsdagen den 3 december

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 23, om allmän varuskatt m. m . . 106

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Nr 30

Onsdagen den 2 december

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 26
nästlidne november.

§ 2

Herr TALMANNEN yttrade:

Såsom framgår av uppsatta anslag har
det blivit nödvändigt att utsätta plenum
till i morgon, torsdag, klockan 13.00.
Därvid kommer endast ett ärende att
föreligga till behandling, nämligen ett
av konstitutionsutskottet avgivet utlåtande,
vilket väntas inkomma till bordläggning
i dag och som avses skola avgöras
efter allenast en bordläggning.

§ 3

Svar på fråga ang. utformningen av det
statliga entreprenadsystemet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som anförde:

Herr talman! Herr Hagberg har frågat
mig om jag ämnar informera riksdagen
om anledningen till det entreprenadsystem
som tillämpats vid avtalsuppgörelsen
om utförande av anläggningarna
på Muskö och om de principer som
därvid skall tillämpas.

Med anledning av frågan vill jag lämna
en kortfattad redogörelse för bakgrunden
till avtalet och dettas innehåll.

Riksdagen fattade år 1953 beslut om
utflyttning av Stockholms örlogsvarv
till Muskö. Enligt beslut av årets riksdag
skall utflyttningen ske i huvudsaklig
överensstämmelse med ett av chefen
för marinen år 1958 på mitt uppdrag
framlagt förslag. Enligt detta förslag
uppgår totalkostnaderna för varvsanläggningen
på Muskö till 100 miljo -

ner kronor. Anläggningen beräknas vara
färdigställd år 1965. På fortifikationsförvaltningen
har närmast ankommit att
i samråd med marinförvaltningen verkställa
riksdagens beslut att för angivna
summa på sex år uppföra erforderliga
varvsanläggningar på Muskö. Fortifikationsförvaltningen
har emellertid ansett
sig varken böra utföra arbetet i egen regi
eller utbjuda arbetet på fast entreprenad.
Metoden att i ämbetsverkets egen regi
utföra arbetet skulle medföra mycket
stora etablerings- och avvecklingssvårigheter
och betydande kostnader, eftersom
fortifikationsförvaltningen inte organiserats
för att själv utföra arbeten
av sådan omfattning och inte heller är
sysselsatt med sådana arbeten. Sedvanligt
entreprenadsystem har inte ansetts
ändamålsenligt med hänsyn till önskvärdheten
att inom beräknad tid färdigställa
anläggningarna. Någon detaljerad
plan för anläggningarnas slutliga
utformning finns nämligen inte, eftersom
det ursprungliga förslaget omarbetats
och ändrats i betydelsefulla avseenden.
Ett utarbetande av fullständiga
entreprenadhandlingar, vilket skulle vara
nödvändigt för att utlämna arbetet på
fast entreprenad, skulle kräva så lång
tid att den beräknade byggnadstiden
skulle överskridas. Dessutom hade en
fastlåsning av alla detaljer redan från
början minskat möjligheterna för anpassning
till eventuellt framkommande
nya tekniska och operativa erfarenheter.
För att söka på bästa sätt övervinna
dessa svårigheter har fortifikationsförvaltningen
upptagit förhandlingar med
en entreprenadfirma, som sedan ett flertal
år är sysselsatt på platsen med likartade
arbeten, om att utföra byggnadsarbetena
på Muskö på sådana villkor, att

4 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Svar på fråga ang. utformningen av det statliga entreprenadsystemet

beställare och leverantör kan anses ha
i alla avseenden fullt sammanfallande
intressen. Enligt det preliminära avtalet
skall entreprenören organisera och
till Muskö förlägga en särskild avdelning,
som uteslutande skall sysselsättas
med arbeten för örlogsvarvets räkning.
Fortifikationsförvaltningen skall betala
entreprenörens direkta utgifter för arbetet,
varjämte entreprenören tillförsäkrats
ett fast månadsarvode. Detta kan
sägas innebära att fortifikationsförvaltningen
hyr en egen-regiavdelning. Avdelningens
ekonomiska transaktioner
skall vara underkastade fortifikationsförvaltningens
fullständiga kontroll. De
maskiner som erfordras skall inköpas
av ämbetsverket och ägas av detta. Om
den beräknade totalkostnaden underskrides
eller om de olika arbetsmomenten
kan utföras till lägre kostnad än den
som definierats såsom normalkostnad i
dagens läge, skall entreprenören tillförsäkras
en mindre andel av denna vinst
i form av premie. Om arbetet blir försenat,
skall entreprenören vidkännas avdrag
på sitt arvode. Kvaliteten på arbetet
säkerställes genom att lång garantitid
fastställes.

Jag kan meddela att Kungl. Maj:t den
23 juli detta år förklarat hinder icke
möta mot att fortifikationsförvaltningen
träffar avtal med i princip detta innehåll.
Jag vill fästa uppmärksamheten på
att statens sakrevision deltagit vid överläggningarna
såväl rörande det preliminära
avtalet som nu pågående rörande
den slutliga utformningen. Förhandlingarna
pågår fortfarande. De har dock
framskridit så långt att parterna i allt
väsentligt är överens och undertecknande
kan beräknas ske denna månad.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Hagbergs fråga.

Härpå yttrade:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
försvarsministern för svaret på min

enkla fråga. Det ger vissa viktiga upplysningar,
som kompletterar det lilla
jag förut visste i denna fråga.

Men det lilla jag förut tagit del av är
i och för sig ganska anmärkningsvärt.
Det handlar här nämligen om ett ovanligt
avtal. Det handlar om en fullständig
nyhet i statlig praxis. Det handlar om
det största avtal som försvarsmyndigheterna
någonsin träffat. Det handlar
om en entreprenör utan entreprenadförfarande.
Det är inte fråga om ett
vanligt anbud. Det rör sig om en enda
entreprenör, som tydligen inte ens behövt
iaktta de vanliga villkoren för den
som skall utföra ett arbete. Det handlar
om att man satt ett tak — och det är
ett högt tak — på 106 miljoner kronor,
under vilken summa arbetet skall utföras.
Om detta tak kan underskridas,
kommer vinsten att delas mellan kronan
och den s. k. entreprenören. Om
detta s. k. tak överskrides, minskar
entreprenörens arvode — hur mycket
har försvarsministern glömt att tala om
för riksdagen.

Detta är ganska nya och märkliga
principer för behandlingen av en dylik
fråga, och jag tycker inte att försvarsministerns
motivering för dessa principer
verkar särskilt övertygande. Han
säger att sedvanligt entreprenadsystem
inte har ansetts ändamålsenligt med
hänsyn till önskvärdheten att inom beräknad
tid färdigställa anläggningarna
och att man inte utarbetat fullständiga
entreprenadhandlingar för att lämna ut
arbetet på entreprenad, därför att man
var rädd för att den planerade byggnadstiden,
alltså till 1965, skulle överskridas.
Detta är såvitt jag förstår de
skäl som försvarsministern åberopar för
detta mycket ovanliga och mycket sensationella
tillvägagångssätt. Jag tycker
att dessa skäl verkar vara svepskäl —
så mycket mera som försvarsministern
själv försäkrar att man tagit så lång tid
på sig för att man inte skall riskera att
arbetet inte kan utföras inom vederbörlig
tid. Det förhållandet att man vill

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Nr 30

Svar på fråga ang. utformningen av det statliga entreprenadsystemet

ha arbetet utfört till 1965 kan inte anses
motivera att man inte gör i ordning
de handlingar och det material som bör
vara klarat innan ett arbete utlämnas
på entreprenad.

Det anföres ytterligare ett skäl, nämligen
att det under tiden kan inträffa
ändrade förhållanden och att man bl. a.
kan vinna nya operativa erfarenheter,
som man kan ta hänsyn till genom detta
tillvägagångssätt men inte vid anbudsförfarande.
Detta skäl har inte den karaktären
att det ger ett övertygande intryck.
Enligt min mening kan man mycket
väl ha en klausul i entreprenadavtalet
för sådana eventualiteter.

Jag tycker att det system som här använts
just är av sådant slag som ute i
landet skapar missnöje med det sätt varpå
de militära anslagen användes. Om
man här inte velat utlämna arbetet på
entreprenad i vanlig ordning, så förstår
jag inte varför staten inte bygger själv.
Att fortifikationsförvaltningen inte anser
sig ha tillräckliga resurser för att
bygga är väl inte något skäl. Det finns
ju andra statliga förvaltningar, där man
har goda resurser och tillräcklig erfarenhet
av arbeten av detta slag. Där kan
man säkert klara ett sådant här bygge
minst lika bra som firma Bergendahl
och Höckert. Jag tänker här på exempelvis
vägförvaltningen och vattenfallsstyrelsen
och andra statliga företag. Det
skulle väl ha varit naturligt för en socialdemokratisk
regering att låta ett
statligt företag utföra denna stora anläggning
i stället för att vältra över hela
jobbet på en privat företagare under så
godtyckliga villkor.

Det intryck jag fått av det tillämpade
systemet är att vi här fått ett bygge
på löpande räkning. Att man kallar entreprenörens
ersättning för fast arvode,
års- eller månadsarvode, ändrar inte detta
intryck. Det verkar som om systemet
tillkommit för att tillförsäkra byggnadsfirman
oskäliga profiter, och jag undrar
om inte hela denna affär vore nå -

gonting för statsrevisorerna att närmare
granska.

Herr talman! Låt mig berätta en liten
solskenshistoria, som har ett indirekt
samband med den fråga vi här diskuterar.
Anläggningarna på Muskö har ju
tillkommit för att man skall kunna utrymma
Skeppsholmen, och som ett led
i denna utredning har vissa åtgärder
redan vidtagits. Så har man t. ex. elektrifierat
grindarna, så att de skall vara
lätta att öppna, när man flyttar därifrån.

Det var emellertid inte den saken jag
här tänkte påtala, utan arbetet att dra
in elektrisk värme i Skeppsholmskyrkan.
Vid den ombyggnaden gick man
till väga på samma sätt som man så
ofta gör, d. v. s. man kastade ut bänkarna,
bröt upp golvet och rev ut hela
den tidigare värmeanläggningen. Till
detta användes givetvis militär personal.
Men sedan skulle amiralens dotter
giftas bort, och i marinen är man som
bekant mycket traditionsbunden — vilket
ju kan vara bra ibland och mindre
bra andra gånger — och då behövde
man kyrkan. Därför flyttades utan vidare
hela inredningen tillbaka igen, och
när den högtidliga akten var över, revs
alltihop ut en gång till. Men sedan kom
man plötsligt att tänka på att det snart
var advent — det är sålunda ungefär
ett år sedan nu — och därför plockade
man in alla grejorna i kyrkan igen och
uppsköt arbetet med elektrifieringen.
Det arbetet var i övrigt utlämnat på
entreprenad. Och sedan kom man underfund
med att orgeln blivit skadad
av kylan, och detta medförde ett omfattande
merarbete. Men efter allt detta
kunde man så småningom sätta i gång
med vad man ursprungligen hade planerat.
Vad detta arbete kostade, vet kanske
inte försvarsministern. Det uppförs
ju på underhållskontot. Därför är det
litet svårt att kontrollera.

Jag ber att få tacka för svaret fast jag
inte är nöjd med det.

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Svar på interpellation ang. sysselsättningsmöjligheterna vid örlogsvarvet i Karlskrona -

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Hagberg talar om
något annat än det jag svarade på. Jag
skall inte upprepa svaret, men jag tror
att herr Hagberg ängslas alldeles i onödan
beträffande den metod att få arbeten
utförda som vi valt ute vid Muskö.
Först och främst gäller inte avtalet totalbeloppet
106 miljoner. En fjärdedel
av beloppet faller på inredningsdetaljer
och maskinparken, som inte detta avtal
omfattar.

Det som gör att jag ansett att fortifikationsförvaltningen
har rätt, när den
inte vill upprätta egna organ för arbetet,
är att det rör ett tillfälligt arbete.
Skulle vi upprätta ingenjörsbyråer och
anställa folk hos en förvaltning som
inte har för vana att utföra så stora arbeten,
så är jag övertygad om att det
vid sidan av alla olägenheter som skulle
uppstå, bland annat vid avvecklingen,
förmodligen inte skulle kunna bli billigare.

Nu har man valt en metod som tidigare
kanske inte prövats inom statlig
verksamhet men som är relativt vanlig
inom privat. Vi har varit mycket försiktiga
vid förberedelserna till detta
entreprenadsystem. Vi har från början
kopplat in civila instanser. Sakrevisionen
har nämligen från början följt förhandlingarna
och givit oss råd och den
följer fortfarande de förhandlingar som
alltjämt pågår med entreprenören. Olägenheterna
med att koppla på en mängd
entreprenörer och använda ett konventionellt
entreprenadsystem är betydande
med hänsyn till att det rör sig om
en avlägsen byggnadsplats, där det är
nödvändigt att ha stationära maskiner.
Dem köper fortifikationsförvaltningen,
och de tillförs staten. Därigenom kan
man utforma ett avtal som gör det möjligt
för staten att på sätt som inte kan
ske i samband med ett konventionellt
entreprenadsystem få del av den rationaliseringsvinst
som kan uppstå. Jag

kan inte ange de procenttal herr Hagberg
frågade efter, eftersom avtalet inte
är slutgiltigt färdigt, men jag kan försäkra
att huvuddelen av sådana rationaliseringsvinster
blir garanterade staten
i detta fall. Därför har jag ansett
mig kunna ge fortifikationsförvaltningen
grönt ljus beträffande denna metod
att bygga Musköanläggningarna.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det sista jag sade i mitt
föregående anförande hade bara indirekt
samband med detta ärende, men
jag tror att det illustrerar tillvägagångssättet.
Jag tyckte att försvarsministerns
replik gav en bekräftelse på vad jag
tidigare påpekat. Det handlar om ett
mycket ovanligt förfaringssätt som inte
tidigare praktiserats i försvaret men
som, såsom försvarsministern anmärker,
praktiseras på andra håll. Jo, det
har börjat praktiseras i kommunerna
vid vissa bostadsbyggen. Bland folk som
är ganska sakkunniga har den anmärkningen
gjorts att just detta system är
mycket säkert när det gäller att tillförsäkra
vederbörande byggare mycket
god profit. Jag kan inte tänka mig att
inte vederbörande firma också har sörjt
för att den kommer att soulageras väl
för denna historia. Det må vara att sakrevisionen
har tittat på detta. Jag tror
ändå att det är anledning för statsrevisorerna
och även för besparingsutredningen
att titta på den här saken.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. sysselsättningsmöjligheterna
vid örlogsvarvet
i Karlskrona

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I eu med kammarens
tillstånd framställd interpellation har

Onsdagen den 2 december 1959 fm. Nr 30

Svar på interpellation ang. sysselsättningsmöjligheterna vid örlogsvarvet i Karls -

krona

herr Nilsson i Gävle frågat statsrådet
och chefen för socialdepartementet

1) vilket av de två alternativen i den
s. k. Iiarlskronavarvsutredningen som
kan tänkas få regeringens stöd samt

2) om regeringen övervägt starta annan
statlig industri i Karlskrona med
omnejd, därest sysselsättningsmöjligheterna
vid varvet skulle tendera till att
bli sämre.

Med hänsyn till frågornas natur torde
det ankomma på mig att besvara dem.

Såväl 1953 års örlogsvarvsutrednings
betänkande angående örlogsvarvens organisation
m. m. som Karlskronavarvsutredningens
betänkande angående förutsättningarna
för civil varvsdrift vid
Karlskrona örlogsvarv, vilket avlämnades
för några månader sedan, är för
närvarande föremål för beredning inom
försvarsdepartementet. Det är därför
ännu inte möjligt att uttala vilken ställning
som kommer att tas till Karlskronavarvsutredningens
förslag.

I anslutning till herr Nilssons andra
fråga vill jag påpeka, att eftersom denna
är beroende av ställningstagandet
till den första frågan, så kan jag i dagens
läge inte lämna något svar.

Vidare yttrade:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret.

Om det bara hade gällt att tillfredsställa
mig, hade jag inte haft så mycket
att säga. Men jag är inte ute i det ärendet.
Här gäller det 1 625 anställda, som
under mycket lång tid känt ett hårt
tryck över den otrygghet och osäkerhet
som präglar deras sysselsättningsmöjligheter.

AU staten är ansvarig för människorna
och deras sysselsättning skall väl
inte behöva utredas, och jag har den
uppfattningen att man bort kunna ge de
anställda ett lugnande besked.

Jag hade ställt interpellationen till
socialministern närmast av den anledning
att det i frågan om varvets framtid
ligger många sociala aspekter. Det
gäller ju frågan vart dessa människor
skall ta vägen, och vad de skall få syssla
med. Det är kanske svårt att avgöra,
huruvida en sådan fråga tillhör socialdepartementet
eller försvarsdepartementet.

Med anledning av en tidningsnotis i
Sydöstra Sveriges Dagblad, där man
ondgjort sig över denna interpellation,
är jag angelägen att framhålla, att jag
aldrig ett ögonblick haft den uppfattningen,
att inte riksdagsmännen i Blekinge
bevakar frågor som berör Karlskrona.
De har redan gjort aktningsvärda
insatser, och myndigheterna i Blekinge
har också informerat försvarsministern.
När emellertid de anställda
också till vårt parti har meddelat, och
det därmed kommit till min kännedom,
att oron växer, fann jag anledning att
framställa denna interpellation.

Jag tycker nog att försvarsministern
skulle ha tänkt sig för, innan han svarade,
och om han inte velat spela jultomte
så här inför julen genom att dela
ut julklappar, skulle han ha kunnat
meddela vilket alternativ man tänkt
välja och — om departementet valt det
lägre alternativet — vilka möjligheter
man i så fall har att skapa sysselsättning.
Det är en stor fråga för Karlskrona,
för de anställda och deras familjer.
De går fortfarande och väntar
på besked.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Nilsson i Gävle
behöver inte upplysa mig om att detta
är en stor fråga. Det känner jag väl till.
Jag har sysslat med den i flera år.

Jag är inte så alldeles säker på att
karlskronaborna och de anställda vid
varvet just nu väntar ett besked. De är
säkert medvetna om att det är praktiskt

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Svar på interpellation ang. sysselsättningsmöjligheterna vid örlogsvarvet i Karlskrona -

taget omöjligt för mig att lämna ett definitivt
svar. De vet att utredningarna
nyligen blivit färdiga och att remissvaren
kommit under den sista tiden. Jag
hoppas att till våren kunna ge riksdagen
ett slutgiltigt besked i denna fråga.

Men alla som känner till problemet
vet ju, att vi under tiden sysselsätter
de anställda vid Karlskronavarvet. Vi
gör det med hjälp av statliga stödbeställningar,
vilka i dag uppgår till mellan
20 och 30 miljoner kronor. Vi gör
det också genom att ha gett tillåtelse
för örlogsvarvet att bygga ut en ackvisitionsavdelning,
så att man kan ta
emot beställningar från den privata
marknaden.

I den mån dessa åtgärder inte räckt
till för att ge sysselsättning åt alla anställda,
har vi på ett enligt min mening
smidigt sätt försökt klara det genom
förtidspensionering av vissa anställda
i första hand och genom ett anställningsstopp
sedan två år tillbaka.
Därigenom tror jag trorts allt att de
anställda vid varvet inte bara känner
trygghet utan också vet att statsmakterna
inte har svikit dem och inte skall
svika dem.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Denna fråga har ett
rent allmänt intresse och bör intressera
riksdagen i dess helhet. Det är därför
inte särskilt anmärkningsvärt, att
herr Nilsson i Gävle tagit upp frågan
i en interpellation i riksdagen. Jag vill
emellertid understryka att detta ärende,
som tidigare påpekats, dock har ett speciellt
intresse ur rent lokal synpunkt,
ty utvecklingen vid örlogsvarvet och vid
marinverkstäderna betyder ju oerhört
mycket för orten, d. v. s. för Karlskrona
stad och för sydöstra Sverige över
huvud taget.

Nu har herr Nilsson i Gävle sagt, att
riksdagsmännen från Blekinge bevakat
denna fråga ganska väl. Jag är naturligtvis
tacksam att det har blivit sagt.

Under de år denna fråga varit brännande
aktuell har de lokala myndigheterna
gjort upprepade uppvaktningar
hos olika myndigheter, bl. a. hos regeringen.
Frågorna rörande Karlskronavarvet
hör också till dem som allra flitigast
har diskuterats här i riksdagen.

Nu kanske någon undrar, varför inte
vi blekingar under denna höstriksdag
gjort någon framställning eller framstöt
i frågan här i riksdagen. Såsom ärendet
nu ligger till har vi emellertid ansett
att det inte funnits någon anledning
för oss att aktualisera frågan på
riksdagsplanet. Som försvarsministern
här talat om bearbetas nu de olika utredningarnas
förslag i departementen.
Som vi också hörde kan man vid nästa
års riksdag vänta besked i dessa frågor.
Med hänsyn härtill har vi ansett
oss kunna vila på hanen ett tag och invänta
det förslag som kommer från försvarsdepartementet.

Jag vill dock understryka, att det
bland de anställda vid varvet råder en
viss osäkerhet för framtiden. Den trygghet
som försvarsministern talade om
kanske inte är så stor som man fick ett
intryck av när man lyssnade till herr
statsrådet. När man nästan dagligen har
kontakt med de anställda och hör deras
reflexioner, förstår man att de med
oro ser mot framtiden.

Likaså, är detta ur stadens synpunkt
ett otrygghetsmoment som icke får förbises.
Den industriella utvecklingen i
Blekinge har under senare år varit
gynnsam i vissa delar av länet, särskilt
i de västra. De stora problemen föreligger
i den östra delen av länet, speciellt
i Karlskrona, beroende på att vi
inte vet hur det kommer att gå med
örlogsvarvet.

Jag tänker inte fördjupa mig i några
detaljer beträffande denna fråga. Annars
vore det mycke att säga om saken,
men därtill är tillfället icke lämpligt
just nu. Vi återkommer när vi får
den proposition från försvarsdeparte -

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Nr 30

Svar på interpellation ang. förenkling av vissa statsbidragsrekvisitioner

mentet, som har utlovats till nästa års
riksdag. Jag vill endast uttala en förhoppning
om att denna fråga kommer
att lösas på ett tillfredsställande sätt,
såväl för försvaret som ur Karlskrona
stads och den berörda personalens synpunkt
och att olika önskemål blir tillgodosedda.
Jag hoppas alltså på en så
skyndsam behandling av detta ärende
som över huvud taget är möjlig.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Bara ett par ord, herr talman! Varken
de blekingska riksdagsmännen eller
regeringen har fått någon chans att
slumra till i denna fråga — därtill har
opinionen varit alltför stark. Självfallet
är vi herr Nilsson i Gävle tacksamma
för den påminnelse han gjort, men
om hans propå beträffande försvarsanslaget
skulle ha följts, hade läget varit
betydligt sämre för Karlskrona, och de
möjligheter regeringen haft att tillfälligt
hjälpa varvet och alla de anställda
i deras mycket svåra belägenhet hade
varit mycket mindre.

Det är emellertid tydligt att detta provisorium
knappast länge kan bibehållas.
Det är nämligen uppenbart att den
otrygghet, som råder måste vara en
oerhört negativ faktor både för varvet
och för de anställda och deras familjer.
Därför hälsar jag med största tillfredsställelse
det löfte försvarsministern
gav att till våren framlägga förslag för
riksdagen, så att frågan får en mer slutgiltig
lösning. Dessförinnan finns näppeligen
någon anledning att anlägga fler
synpunkter på saken. Vi uttrycker som
sagt en mycket livlig önskan att försvarsministerns
löfte måtte bli verklighet,
att vi får en slutgiltig organisation
så att människorna där nere vet vad
de har att rätta sig efter.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Om jag fattade försvarsministern
rätt anser han att regeringen
inte har glömt bort de anställda. Regeringen
kommer att tänka på dem i

fortsättningen, de anställda kan tryggt
och lugnt lita på regeringen. Jag ber att
få notera detta och hoppas att till de
anställda få säga, att de kan känna sig
lugna i förvissning om att de kommer
att få behålla sina anställningar, att det
kommer att skapas trygga sysselsättningar
där nere och att någon minskning
av antalet anställda inte kommer
att företas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. förenkling av
vissa statsbidragsrekvisitioner

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som anförde:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Bengtsson i Varberg
frågat dels om jag uppmärksammat att
beslutet om den förenklade statsbidragsgivningen
till kommunernas kostnader
för skolväsendet i vad avser rekvisitionsförfarandet
tillämpas på ett
sätt, som synes förfela ett av reformens
huvudsyften, nämligen att begränsa den
statliga granskningen och att undvika
en onödig detaljkontroll för att därmed
förenkla kommunernas tidigare betungande
arbete med bidragsrekvisitionerna,
dels om jag i så fall är beredd att vidtaga
sådana åtgärder, alt det inte onödigtvis
ålägges kommunerna att lämna
de specificerade detaljuppgifter, som
flertalet länsskolnämnder nu kräver,
uppgifter vilkas slopande eller begränsning
enligt interpellantens mening torde
vara ett villkor för att den åsyftade förenklingen
i rckvisitionsförfarandet skall
bli en realitet för de kommunala skolförvaltningarna.

Inledningsvis vill jag erinra om att de
nya statsbidragsbestämmelser, vilkas
tillämpning det här är fråga om, trädde
i kraft den 1 juli 1958. Bidragsrekvisi -

10 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Svar på interpellation ang. förenkling av vissa statsbidragsrekvisitioner

tioner enligt det nya systemet har sålunda
för första gången upprättats och
ingivits av kommunerna i början av
innevarande budgetår.

Det nya bidragssystemet innebär en
väsentlig omläggning av statsbidragsgivningen.
27 olika statsbidrag, till helt
övervägande del avseende skoländamål,
har sammanslagits till två nya bidrag,
varav det ena avser det obligatoriska
skolväsendet och det andra högre kommunala
skolor. Samtidigt har bidragskonstruktionen
förenklats. Den tidigare
detaljberäkningen av kostnaderna har
ersalts med en beräkning av lönekostnaderna
på schematiska grunder. Syftet
härmed har varit att vinna ett enkelt
rekvisitions- och kontrollförfarande.

Vid fastställandet av rekvisitionsblanketterna
har skolöverstyrelsen ansett
det stå i överensstämmelse med reformens
syfte att i dessa endast antaga sådana
uppgifter, som i regel alla kommuner,
oavsett storlek, har att prestera.
Såsom interpellanten framhållit, har
emellertid flertalet länsskolnämnder ansett
det erforderligt att inhämta åtskilliga
uppgifter utöver dem, som upptas i
det fastställda rekvisitionsformuläret,
för att underlätta sin kontroll av antalet
tjänster i kommunerna. Vissa länsskolnämnder
har därvid gått ganska långt
och för ändamålet sammanställt detaljerade
kompletterande formulär.

För egen del anser jag att inhämtandet
av dessa extra uppgifter inte står i
god överensstämmelse med de intentioner,
som kom till uttryck vid reformens
genomförande. De nya statsbidragsreglerna
förutsätter ett väsentligt kommunalt
ansvar för en riktig tolkning och
tillämpning av gällande bestämmelser
på området. Därför skall kommunerna,
i varje fall sedan eventuella övergångssvårigheter
övervunnits, inte behöva betungas
med att regelmässigt lämna uppgifter,
för vilka krävs ifyllande av särskilda
blanketter vid sidan av dem som
skolöverstyrelsen fastställt. I den mån
kompletteringar fordras, bör dessa i

regel inte avse insändande av annat material
än det, som man i kommunerna
utgått ifrån vid ifyllande av den fastställda
rekvisitionsblanketten, och kompletteringar
bör givetvis endast infordras
i sådana fall, där länsskolnämnd
finner särskild anledning att kontrollera
de lämnade uppgifterna.

Inom skolöverstyrelsen är man väl
medveten om det problem, som behandlats
av interpellanten. överstyrelsen tog
bl. a. upp frågan vid det möte med länsskolnämnderna
som hölls i oktober i
år. Därvid betonades från överstyrelsens
sida, att rekvisitionsmaterialet borde begränsas
på sätt som varit avsett vid reformens
genomförande och som jag här
framhållit som önskvärt. Med hänsyn till
att de nya statsbidragsreglerna radikalt
avviker från tidigare system och hittills
endast tillämpats vid ett rekvisitionstillfälle,
kan det dock vara förklarligt om
den fulla förenklingseffekten ännu inte
uppnåtts.

Genom överstyrelsens redan vidtagna
åtgärder och den uppmärksamhet som
överstyrelsen avser att ägna frågan i
fortsättningen i syfte att åstadkomma
alla de förenklingar, som statsbidragsomläggningen
ger möjligheter till, torde
emellertid redan vid nästa rekvisitionstillfälle
det förenklade förfarandet bli
den realitet för de kommunala skolförvaltningarna,
som statsmakterna avsett
och interpellanten nu efterlyst.

Härefter yttrade:

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min interpellation.

Innehållet i svaret är mycket glädjande
för dem som i kommunerna arbetar
med skolfrågorna, och dess innebörd
bör också tillfredsställa länsorganen.
Nu kan alla länsskolnämnder inrikta sin

Onsdagen den 2 december 1959 fm. Nr 30 11

Svar på interpellation ang. förenkling av vissa statsbidragsrekvisitioner

ambition på andra och viktigare ting
än detaljkontroll av statsbidragsbestämmelserna.

Ute i kommunerna var man mycket
tillfredsställd, då riksdagen införde de
förenklade statsbidragsbestämmelserna.
Man utgick från att de skulle medföra
lättnader — skolans medarbetare skulle
få ägna sig åt viktigare uppgifter, skolans
ledning skulle befrias från omfattande
och till synes onödiga sammanställningar,
som brukat stjäla dyrbar
tid från denna kvalificerade personal.
Man hade all anledning att vara mycket
glad och kunde ställa stora förhoppningar,
eftersom reformen var omfattande.
Det framgår av herr statsrådets
svar att det rörde sig om en mycket stor
reform — 27 olika statsbidrag förvandlades
till två. Avsikten var att med en
långt driven schablonisering söka komma
ifrån en onödig och föga rationell
detaljkontroll. Frågan behandlades för
övrigt på den tiden då vi här i landet
ofta hörde uttrycket Krångel-Sverige och
vi gick in för att förenkla på olika områden.

När länsskolnämnderna likväl företog
en detaljkontroll, som baserades på specificerade
uppgifter från kommunerna,
uppstod en mycket förklarlig irritation,
och många skolmän uttryckte drastiskt
saken så, att genom denna förenkling
hade det blivit mycket krångligare än
det var tidigare.

Nu har naturligtvis länsskolnämnderna
ansett sig ha skyldighet att göra på
detta sätt och ansett sig ha stöd i författningen
för att göra så. Men vid närmare
eftertanke ställer man väl ändå
frågan: Vad skulle då beslutet om förenklingen
tjäna till?

Den som studerat utredningsförslaget
och följt frågans behandling i riksdagen
blir förvånad över länsskolnämndernas
krav på denna punkt. Avsikten var som
sagt att åstadkomma en långt driven
schablonisering av bidraget, byggd på
förtroende för kommunerna. Men i den
praktiska tillämpningen blev det helt

annorlunda — man misstrodde ju kommunerna.
Beslut om förenklingar av
statsbidragen måste emellertid bygga
på och förutsätta förtroende för kommunerna
— det är viktigt, ty annars
kan man aldrig komma ifrån detaljreglering.
Kommunerna måste lita på staten.
I det ekonomiska umgänget mellan
stat och kommun måste det finnas förtroende.
Som exempel kan jag nämna
att kommunerna bidrar till kostnaderna
för folkpensioneringen, och därvidlag
måste kommunerna lita på att staten
lägger fram korrekta räkningar. Det
skulle vara synnerligen improduktivt
om kommunalmännen gjorde något så
befängt som att anställa en mängd människor
som skulle detaljgranska statens
räkningar för folkpensionskostnaderna,
och lika improduktivt vore ett sådant
system i andra fall, där stat och kommun
delar det ekonomiska ansvaret för
en samhällelig verksamhet.

I fråga om det anslag som nu diskuteras
kan ju rimligtvis ingen enskild befattningshavare
komma över några medel,
och bidragets utformning är sådan
att inte ens kommunerna, till vilkas kassor
bidraget inflyter, har stora möjligheter
att »lura» staten. Genom hela denna
frågas behandling har ju som en röd
tråd gått förtroendet mellan stat och
kommun. Visserligen krävde en del statliga
myndigheter på sin tid att åtgärder
skulle vidtagas, så att det blev en »tillfredsställande
kontroll» över kommunerna.
Detta krav avvisades emellertid
av departementschefen.

Herr talman! Jag finner alltså statsrådets
svar glädjande, och jag tolkar
svaret så, att länsskolnämnderna för
framtiden inte kommer att utnyttja sin
formella rätt att avkräva kommunerna
detaljuppgifter på sådant sätt att avsikten
med reformen skulle förfelas.
Skolans folk kommer alltså att kunna
ägna sig åt de stora frågor rörande skolans
inre och yttre liv, som nu står på
dagordningen. Jag är därför som sagt
tillfredsställd med svaret.

12 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Svar på interpellation ang. förenkling av vissa statsbidragsrekvisitioner

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Mot bakgrunden av
min erfarenhet från arbetet i en länsskolnämnd
vill jag framföra några fakta
och synpunkter. Det kanske kan
vara motiverat att något belysa hur
det aktuella spörsmålet ter sig ur länsskolnämndernas
synpunkt.

Det nya driftkostnadsbidraget till
kommunerna för det allmänna skolväsendet
grundar sig i princip på två
faktorer, nämligen dels antalet bidragsgrundande
tjänster och dels årslönebeloppet
för dessa.

Vad beträffar antalet bidragsgrundande
tjänster så är enligt § 5 i kungörelsen
tjänst bidragsgrundande endast

1 den mån däri ingår undervisning eller
annan tjänstgöring, som avses i
timplan, annan föreskrift eller särskilt
medgivande. För kontrollen härvidlag
fordras detaljgranskning av olika uppgifter.

Inför problemet hur granskningsarbetet
med rekvisitionerna skulle läggas
upp utgick vi i länsskolnämnden i
Skaraborgs län från den frågeställningen:
Vilket grundmaterial och vilka anteckningar
måste en skolchef själv
sammanställa och göra för att kunna
färdigställa en så riktig rekvisition som
möjligt? Det material som sålunda samlas
borde utan större merarbete kunna
ställas till länsskolnämndens förfogande
samtidigt med rekvisitionen.

Med denna utgångspunkt gjorde länsskolnämnden
upp ett förslag till schematiska
hjälpblanketter att samla det
nödvändiga grundmaterialet på. I slutet
av maj månad 1959 sändes dessa hjälpblanketter
tillsammans med skolöverstyrelsens
förslag till rekvisitionsblanketter
och anvisningar till länets skolchefer
och rektorer för yttrande.

Vid den konferens med skolcheferna
och rektorerna, som nämnden höll den

2 och 3 juni i år, genomgicks statsbidragskungörelsen,
skolöverstyrelsens
förslag till rekvisitionsblanketter med
anvisningar ävensom förslaget till

hjälpblanketter. Vid båda konferenstillfällena
uttalades entydigt, att hjälpblanketterna
skulle i hög grad underlätta
rekvisitionsförfarandet. På uttrycklig
önskan av konferensen lät vidare länsskolnämnden
trycka blanketterna. Länsskolnämnden
utsände därefter blanketterna
till övriga länsskolnämnder och
skolöverstyrelsen för kännedom.

I överensstämmelse med driftbidragskungörelsens
bestämmelser om bidragsgrundande
tjänster och årslönebeloppen
för dessa innehåller hjälpblanketterna
plats för mera detaljerat material för
bedömandet av antalet bidragsgrundande
tjänster, men beträffande lönebeloppen
för dessa endast en kolumn för uppgift
om faktisk löneklassplacering enligt
kungörelsens mening.

Under tiden för arbetet med rekvisitionernas
upprättande uppstod givetvis
olika problem för rekvirenterna, vilka
problem diskuterades i samförstånd
med länsskolnämnden. Mot hjälpblanketterna
— vilka icke gör anspråk på
fullständighet eller entydighet — riktades
inga större anmärkningar. I de fall,
där de var otydliga eller ofullständiga,
kunde envar göra de ändringar eller
förtydliganden som passade bättre i den
uppkomna situationen.

Herr talman! Den kritik, som nu riktas
mot länsskolnämnderna för deras
handhavande av granskningsuppgiften,
har jag litet svårt att förstå — åtminstone
med hänsyn till det tillvägagångssätt
jag här redovisat.

Nu framgick det av statsrådets svar
på interpellationen, att detta problem
kommer att ytterligare bearbetas i skolöverstyrelsen,
och vi får väl hoppas att
vi skall komma till en lösning, som tillgodoser
det önskemål vi alla är ense om,
nämligen ett förenklat statsbidragsförfarande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att göra en kort kommentar till herr
andre vice talmannens inlägg. Om jag

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Nr 30

Svar på interpellation ang. förenkling av vissa statsbidragsrekvisitioner

inte visste, att herr andre vice talmannen
är en erfaren och praktisk man,
skulle jag utan tvivel vilja påstå, att han
är en lysande försvarare för blankettraseriet
i detta land. Varför behöver
länsskolnämnderna visa en sådan ambition
att de, som han säger, skall detaljgranska
olika uppgifter, när lagstiftningens
och riksdagens mening är, att
man skall lita på kommunerna och i
fortsättningen inte hålla på med en sådan
detaljgranskning?

Jag fick det intrycket av herr andre
vice talmannens anförande, att han var
riktigt bekymrad för att vissa av de
extra blanketterna inte detaljreglerade
hela statsbidragsområdet. Men, herr
andre vice talman, det gör ingenting att
de inte gör det! Jag har aldrig hört
talas om att nyskapade regionala myndigheter,
i detta fall länsskolnämnderna,
med starkt inslag av lekmän redan
första året av sin verksamhet anser, att
man hehöver detaljreglera mera än de
ansvariga centrala ämbetsverken har
ansett.

Nu är det ju så att ingalunda alla
länsskolnämnder har ansett, att denna
detaljreglering skulle behövas, utan det
är ungefär hälften som har gjort det.
Jag menar ingenting annat än att man
får försöka göra sig fri från alla dessa
så vanliga krav från byråkratien, att allting
skall kunna sättas på blanketter.
Jag tror att herr andre vice talmannen
är lurad av någon i sin egen länsskolnämnd.

Det är uppenbart, som också herr
Bengtsson i Varberg här framhöll, att
det är ett ömsesidigt förtroende mellan
stat och kommun som hela systemet baserar
sig på. Vi får väl ändå avvakta
och se, om inte staten med stort förtroende
kan lita på kommunerna i detta
avseende.

Sedan vill jag, herr talman, ta upp
en annan sak som dock hänger samman
med denna. Det är ganska överraskande
att länsskolnämnderna, som har fungerat
ett år, omedelbart anser, att tjänste -

mannauppsättningen är för blygsam.
Det är inte lekmännen i länsskolnämnderna
som har ansett det, utan en stor
uppvaktning från inspektörshåll har
krävt, att man omedelbart skall åstadkomma
en kraftig utökning av antalet
amanuenser och kanslister. Skulle man
inte, herr Malmborg, kunna låta bli att
anskaffa flera blanketter under några
år, så får vi se, om den personaluppsättning,
som länsskolnämnderna har
fått i första omgången, är tillräcklig?

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Det var en gruvlig anklagelse
statsrådet riktade mot mig, att
jag skulle vara blankettraseriets företrädare
par préférence bär i landet. Jag får
nog säga att jag inte känner mig särskilt
skyldig.

Vad beträffar länsskolnämndens
granskningsproblem på det aktuella området
så prövade vi för vår del mycket
noga huru vi skulle förfara. Jag vill betona
vad jag anförde i mitt förra anförande:
Vi noterade de uppgifter, som
vederbörande rekvirent måste ha för
att kunna inge en på sakliga grunder
byggd rekvisition. Vi fann därvid att
det vore mycket lämpligt om nämnden
hade dessa uppgifter till hands. Det är
själva den springande punkten i detta
sammanhang. Nu får väl utvecklingen
visa vilka vägar man skall beträda, och
jag avvaktar med intresse detta ärendes
fortsatta beredning i skolöverstyrelsen.

Vad sedan beträffar kravet på ökning
av antalet tjänstemän i länsskolnämnderna,
så är det klart att detta är ett
komplicerat problem. Men herr statsrådet
vet, måhända bättre än jag, att sedan
länsskolnämnderna startade sin
verksamhet, bär nya uppgifter lagts på
dem. Det kan ingen bestrida. Jag har
också det bestämda intrycket från behandlingen
i statsutskott och riksdag av
frågan om länsskolnämndernas personaluppsättning,
att vi alla räknade med
att personalen var knappt tilltagen. Det

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Svar på interpellationer ang. förhållandena vid Eugeniahemmet i Stockholm, m. m.

finns ingenting att invända mot att man
börjar försiktigt. Men om nya uppgifter
kommer till kan det bli hård press, och
detta har visat sig bli fallet. Man kan
tycka att det är mindre sympatiskt, men
sådan är verkligheten.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellationer ang. förhållandena
vid Eugeniahemmet i Stockholm,
m. m.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, erhöll på begäran
ordet för att i ett sammanhang besvara
fröken Elméns interpellation angående
förhållandena vid Eugeniahemmet
i Stockholm och herr Bengtssons i
Varberg interpellation angående förhållandena
vid Eugeniahemmet i Stockholm,
m. m.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Johansson
lämnade nu en kort sammanfattning
av dess innehåll.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare fröken Elmén har med anledning
av den debatt, som sedan en tid
pågår beträffande vården och utrustningen
vid Eugeniahemmet och som på
många punkter skapat oklarhet om förhållandena
vid hemmet, frågat mig, om
jag inför kammaren vill lämna en redogörelse,
som är ägnad att lägga till rätta
de missförstånd, som uppstått, och ge
en riktig bild av de förhållanden, under
vilka hemmet arbetar.

Vidare har ledamoten av kammaren
herr Bengtsson i Varberg frågat mig,
om jag är beredd att redovisa eventuellt
föreliggande inspektionsrapporter
angående förhållandena vid hemmet.
Herr Bengtsson har därjämte önskat en
redogörelse för den nuvarande organisationen
av vården och undervisningen

av de fysiskt handikappade barnen
samt eventuella planer på en upprustning
av vårdområdet.

Jag anhåller nu att få besvara dessa
interpellationer i ett sammanhang.

Eugeniahemmet utgör centralanstalt
för vården av cp-barn. Hemmets sjukavdelning
har till uppgift att för testning,
utredning och behandling mottaga
cp-barn i förskoleåldern från hela landet
samt jämväl i mån av plats andra
vanföra eller invalidiserade barn. På
hemmets skolhem mottages i första
hand cp-barn men även andra vanföra
barn i skolåldern, som på grund av sina
handikapp ej kan gå i vanliga skolor.
Sjukavdelningen har 38 platser och
skolinternatet cirka 90 platser, vartill
kommer ett särskilt skolhem på Lidingö
med ca 40 platser för småskolebarn.
Vid Eugeniahemmet mottages vidare ca
20 skolbarn för externatundervisning
och vård m. m. Av de å Eugeniahemmet
intagna barnen är ungefär hälften
barn med cerebral pares, och återstoden
utgöres av barn, som lider av andra
fysiska handikapp, såsom förlamningar
efter polio och ledgångsreumatism,
ryggmärgsbråck m. m.

Eugeniahemmets byggnader är ålderdomliga;
de tillkom redan i slutet på
1800-talet. Under årens lopp bär åtskilliga
ombyggnads- och upprustningsarbeten
utförts. Hemmet drives av en stiftelse,
i vars styrelse 6 ledamöter utses
av Kungl. Maj :t. Över driften av hemmet
har staten ett avgörande inflytande.
Kungl. Maj:t fastställer inkomst- ocli
utgiftsstater för hemmet; beträffande
nya tjänster och tjänsteförändringar
som regel efter riksdagens prövning.

Eugeniahemmet står under tillsyn och
inspektion av medicinalstyrelsen och i
fråga om skolhemmet av skolöverstyrelsen.

I anledning av de uppseendeväckande
anmärkningar som först i radio och
senare i den allmänna debatten framförts
mot Eugeniahemmet har på begäran
av hemmets styrelse inspektioner

Onsdagen den 2 december 1959 fm. Nr 30

Svar på interpellationer ang. förhållandena vid Eugeniahemmet i Stockholm, m. m.

av hemmet verkställts av såväl medicinalstyrelsen
som skolöverstyrelsen. Den
inspektionsrapport, som avgetts av medicinalstyrelsen,
har redan offentliggjorts
och skolöverstyrelsens rapport offentliggöres
i dag.

Medicinalstyrelsens inspektion har
utförts av rektorn vid karolinska institutet,
professorn i ortopedi S. Friberg,
t. f. överinspektören för vården av psykiskt
efterblivna K. Grunewald och
byråinspektören Brita Engström. Därjämte
har generaldirektören Engel och
medicinalrådet von Zweigbergk personligen
besökt hemmet. Inspektionen
verkställdes den 4 november och omfattade
den sjukvårdande verksamheten
vid hemmet. Av inspektionsrapporten
framgår följande.

Sjukavdelningarna med sina 38 platser
var vid inspektionstillfället fullbelagda.
Ungefär hälften av barnen var
behandlingsfall, det stora flertalet i
förskoleåldern. Övriga barn var dels utredningsfall,
dels kroniska vårdfall.
Sistnämnda fall, som varit intagna på
hemmet under ett eller flera år, vårdades
på en avdelning för större barn.
Enligt rapporten vore det av mentalhygieniska
skäl önskvärt, om bättre och
mera fullständig differentiering ginge
att genomföra för dessa barn.

Avdelningarna, som nyrenoverades
åren 1956—1957, är i mycket gott skick.
Vissa utrymmen är dock i minsta laget.
Dagrummen är rymliga och rikligt försedda
med leksaker.

För den sjukvårdande verksamheten
finns — förutom föreståndarinnan som
är sjuksköterska — 2 läkare jämte vissa
konsulter, 4 sjuksköterskor, varav 1
på skolhemmet, 1 undersköterska, 1 vårdarinna,
8 barnsköterskor, 9 sjukvårdsbiträden,
varav 4 med barnsköterskeutbildning,
2 städbiträden, 3 sjukgymnaster,
varav 2 sysslade med skolbarnen,
samt 1 förskollärare. Därjämte fanns ytterligare
1 förskollärare samt kurator
och skrivbiträde på halvtid.

Av vårdpersonalen har fem befatt -

ningshavare varit anställda mer än tio
år och övriga i genomsnitt två år. Personalen
anses inte vara tillräcklig med
hänsyn till den omvårdnad, som varje
barn kräver och får. Toalett samt påoch
avklädning tar för detta starkt handikappade
klientel lång tid. Därtill kommer
matning av barnen. På en avdelning
med 26 barn behöver mer än 20
matas vid varje mål. Det framhölls vid
inspektionen att klientelet blivit allt
mer vårdkrävande. Det framstår enligt
rapporten vidare som önskvärt att flera
tjänster inrättas som barnskötersketjänster.
Vidare föreföll det synnerligen
angeläget att ytterligare en tjänst
som sjukgymnast inrättades.

Barnen var enligt inspektionsrapporten
rena och välskötta samt föreföll
nöjda och glada. Kontakten mellan personalen
och barnen föreföll vara den
bästa. Över huvud taget rådde en vänlig
atmosfär på sjukavdelningarna.

Sammanfattningsvis uttalas att vid inspektionen
av sjukavdelningarna icke
framkommit något som ger anledning
till anmärkning mot hemmets ledning.
Förhållandena på sjukavdelningarna
vittnade om att såväl ledningen som
personalen på hemmet fullgör sina arbetsuppgifter
på ett förtjänstfullt sätt.

Skolöverstyrelsens inspektion — som
företagits av skolöverläkaren G. Rodhe
och byrådirektören I. Sundin, varjämte
generaldirektören N. Rosén och undervisningsrådet
H. Nygren personligen
besökt hemmet — har i första hand omfattat
skolan och skolinternatet vid det
egentliga Eugeniahemmet. Inspektion av
det till hemmet knutna skolhemmet på
Lidingö kommer att fullgöras senare.
Inspektioner utfördes dels den 28 oktober,
dels vid olika tillfällen — även
på eftermiddagar och kvällar — under
tiden den 2—17 november. Därvid har
samtal ägt rum med såväl personal som
nuvarande och f. d. elever. Skolöverstyrelsen
har vidare hört ett antal
slumpvis utvalda föräldrar, däribland
även föräldrar till utskrivna elever.

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Svar på interpellationer ang. förhållandena vid Eugeniahemmet i Stockholm, m. m.

Av inspektionsrapporten framgår följande.

Skolan har sjuårig skolplikt med
en frivillig åttonde skolklass. Eleverna
är fördelade på 14 läraravdelningar. En
klass består av hörselskadade cp-barn.
På grund av lokalbrist har det varit
förenat med svårigheter att inrätta sistnämnda
klass. Av skolbarnen är 74 cpbarn,
varav 30 undervisas i hjälpklass.
Hela antalet hjälpklassbarn är 56.

Om lokalerna uttalas bl. a. att skolsalarna
är gamla och en del klassrum
små, men någon anmärkning mot dem
kan eljest inte göras. Befintlig undervisningsmateriel
är otillräcklig.

I skolinternatet ingående avdelningar
består var och en av sovsalar, dagrum,
matsal och fördelningskök. Flickavdelningarna
är ljusa och trevligt
möblerade samt försedda med nyinredda
badrum. Av flickorna bor de äldre i
två fyrabäddsrum, övriga i två rum,
vartdera avsett för 12 elever.

För de pojkar, som är i behov av
rullstol, finns två sovsalar, vardera avsedd
för 12 elever. De stora sovsalarna
gör ett ganska trist intryck. Dagrumsoch
matsalsmöbler är slitna och bör ersättas.
Slitaget är särskilt hårt på denna
avdelning på grund av att alla elever
använder rullstol. Pojkar med lättare
rörelsehinder är förlagda i rum för 10
eller 4 elever, fördelade efter ålder.
Avdelningen är gammal och tungarbetad
med otillräcklig sanitär utrustning.
Trots detta råder en viss hemtrevnad
även här. För att nedbringa antalet
barn på ifrågavarande avdelningar, vilket
är nödvändigt bl. a. på grund av
den dåliga sanitära utrustningen, har
hemmets ledning vid upprepade tillfällen
begärt att få inreda en f. n. outnyttjad
tom verkstadsbyggnad till en
internatavdelning.

I fråga om utrustningen anföres
bl. a., att varje avdelning har tillgång
till radio och TV. På varje avdelning
finns vidare en daglig tidning. Vidare
finns pianon och andra musikinstru -

ment, elektriska tåg för pojkarna, en
hel del spel m. m. I dagrum och matsal
finns äldre och nyare tavlor. För att
motverka det trista intrycket i sovsalarna
behövs ytterligare tavlor. Sovrumsbelysningen
bör kompletteras
med sänglampor för i varje fall de äldre
eleverna.

Maten har varit god och vällagad. En
del rätter har dock inte tilltalat alla
barn. Eleverna får frukt flera gånger
i veckan samt juicedrycker. Med hänsyn
till elevernas svåra handikapp —
många av dem måste matas — är måltiderna
ganska tidsödande. Att barnen
äter i små grupper, bidrar till att åt
matsalarna ge ett hemtrevligt intryck.

Vårdpersonalen på varje avdelning
består av 1 vårdarinna och 3 biträden.
Till följd av arbetstidsschemat tjänstgör
endast 2 befattningshavare på
kvällstid. Ett stort behov av ytterligare
vårdpersonal får därför anses föreligga.
Vidare anses med hänsyn till de
svåra vårduppgifterna önskvärt, att
tillfälle beredes vårdbiträdena deltaga
i motsvarande av yrkesöverstyrelsen
anordnad fortbildningskurs, som vårdarinnorna
har genomgått.

Fritidsunderhållningen för barnen
på hemmet synes vara synnerligen väl
tillgodosedd. Det förtjänar att särskilt
påpekas, att barnen synes lämnas mycket
fritt spelrum för sina lekar. Det anmärkes
emellertid i rapporten, att söndagarna
förefaller besvärliga ur sysselsättningssynpunkt.
Framför allt de barn,
som inte får besök, sitter på söndagarna
i sina rullstolar utan att kunna förflytta
sig någon längre sträcka. Här
saknas möjligheter till en personlig omvårdnad.
Hemmet försöker dock ordna
omväxlande underhållning.

Två söndagar i månaden förekommer
barngudstjänst, som pågår en halv timme
och huvudsakligen består av sång.
Även om tvång inte förelegat att besöka
dessa gudstjänster, synes eleverna
ha känt sig tvungna att deltaga.

Beträffande det dagliga livet på hem -

Onsdagen den 2 december 1959 fm. Nr 30

förhållandena vid Eugeniahemmet i Stockholm, m. m.

Svar på interpellationer ang.

met och den personliga omvårdnaden
anföres i inspektionsrapporten bl. a.
följande: »Vid flera kvällsbesök har
konstaterats, att eleverna under läggningstiden
sjöng ihop, lekte, hörde radio,
såg på TV, sydde, lade puzzel, retades
och skojade med vårdpersonalen.
De äldre flickorna hjälpte varandra
med hårvård, och fick även hjälp av
personalen. Stämningen var fri och
glad. De äldre pojkarna ägnade sig åt
läsning, spel och TV. Flickorna och de
yngre pojkarna visade en spontan glädje,
då föreståndarinnan kom. Det ropades
från alla hörn efter kramar. Vårdpersonalen
var hela kvällstiden sysselsatt
med fysiskt tunga vårduppgifter.
Uppgifterna måste ske med rutin för
att medhinnas. Allt efter personlig läggning
pratade de med barnen. Med så
stor vårdpersonal måste man här liksom
inom andra vårdområden räkna
med stora variationer i den personliga
förmågan att handha barn och tonåringar.
Någon tid till längre personliga
samtal med barnen på kvällen torde
inte finnas.»

Kvällsskötseln av barnen påbörjas efter
kvällsmålet kl. 18.00 och pågår till
kl. 20,00, då dagpersonalen slutar. Kl.
20.00 släcks belysningen i de mindre
barnens rum. De äldre barnen får däremot
ligga och läsa eller höra radio till
kl. 21.00. Det anmärks i rapporten att
flera barn med hänsyn till sin hälsa är
i behov av lång nattvila.

I rapporten ges exempel på den stora
omtanke som ägnas barnens trivsel.
Barn, som saknar föräldrahem eller är
övergivna av sina anhöriga, är föremål
för särskild omsorg. I största möjliga
utsträckning ordnas enskilda hem
för dessa barn både för sommarferier
och helger. En av de äldre vårdarinnorna
har under många år haft med sig
en pojke, som vistats på Eugeniahemmet
i 10 år, på sin semester. Föreståndarinnan
medtager som regel ett eller
flera barn på en del av sin semester.
Det är då fråga om sådana ensamma

barn, som på grund av sitt svåra handikapp
inte kan placeras i privatfamilj.
Vidare har såväl föreståndarinnan som
den övriga personalen ofta barnen med
i bostaden eller ute på ledig tid.

Vid inspektionen fick man ett intryck
av att eleverna är glada, trevliga
och lätta att få kontakt med. På grund
av sina rörelsehinder kan dock de större
pojkarna ibland få besvärliga lynnesutbrott
och en negativ inställning
till omvärlden. Då dessa utbrott vid enstaka
tillfällen varit särskilt svåra har
vederbörande fått lägga sig. Den maximala
liggtiden har varit en dag. En
vårdarinna, som varit anställd på hemmet
under många år, har inte hört uttrycket
»straffliggning» förrän i det
omdiskuterade radioprogrammet. Under
alla hennes år på hemmet har det
inträffat endast en gång, att en av hennes
elever, en pojke, fått lägga sig en
eftermiddag. Anledningen var att han
slängt en tallrik med mat på golvet.

Såsom redan nämnts har i samband
med inspektionen såväl föräldrar som
elever hörts angående förhållandena
vid hemmet. Beträffande samtalen med
föräldrarna sägs följande i inspektionsrapporten
:

»Av 15 tillfrågade föräldrar har åtta
f. n. barn på Eugeniahemmets internat.
De övriga sju har barn, som lämnat Eugeniahemmet
under de båda senaste
åren. Så gott som samtliga har en mycket
positiv inställning till den vård barnen
erhållit. Flertalet anser sig genom täta
besök på Eugeniahemmet ha skaffat sig
god inblick i förhållandena där. Endast
en moder hade viss negativ inställning.
Hennes anmärkning gällde
huvudsakligen, att barnen behandlades
lika oavsett ålder och att det verkade
‘instängt’ på hemmet. Många föräldrar
har varit förvånade och flera upprörda
över det sätt varpå vårdfrågan
behandlades i radioprogrammet. Flertalet
har spontant uttalat sin beundran
för personalens insatser och genom
exempel på vardagliga händelser velat

2 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 30

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Svar på interpellationer ang. förhållandena

visa föreståndarinnans och den övriga
personalens intresse för och omvårdnad
om eleverna. I flera fall uppges,
att barnen — även de äldre — längtat
tillbaka till Eugeniahemmet efter ferierna.
Flera föräldrar har omtalat att
barnen är välbalanserade och harmoniska.

Ett par föräldrar har framhållit
önskvärdheten av att eleverna — även
de äldre — inte erhåller större frihet,
då deras handikapp inte skulle tillåta
detta. ''De längtar efter frihet, men klarar
de den? De tror ofta, att de är äldre än
de är’, säger en mor vars barn lämnat
Eugeniahemmet.

De flesta har varit överens om att
byggnaden är mindre lämplig som internat
och att bättre differentieringsmöjligheter
vore önskvärda samt att
personalen är för fåtalig.»

Vid inspektionen har vidare samspråk
förts med sju elever enskilt samt
med grupper av elever om hur de har
det på hemmet. Beträffande dessa samtal
med eleverna sägs i inspektionsrapporten
bl. a. följande:

»Det är påfallande få klagomål som
framkommit och det som har framförts
har i allmänhet av eleverna ej uppfattats
som grava anmärkningar. Alltefter
sin inställning till hemmet och
vården där kan eleverna uppdelas i två
grupper, vilka reagera tämligen olika
inför samtal om förhållandena på Eugeniahemmet.
Den ena gruppen utgöres
av flickorna och de mindre pojkarna.

I denna grupp talar man mycket om
personalen, med något undantag i uppskattande
tonfall, man ger uttryck åt
en viss trivsel, problemen som berör
livet utanför hemmet intar en mer undanskymd
plats. I den andra gruppen,
de större pojkarna, spelar det dagliga
livets problem ej så stor roll, medan
däremot behovet av yttre kontakter
och en utåtriktad aktivitet framträder
mera; pojkarna yttrar sig i betänksamma
tonfall och bemödar sig om stor
objektivitet. De har fler klagomål än

vid Eugeniahemmet i Stockholm, m. m.

den andra gruppen. De opponerar sig
mot den bristande åldersdifferentieringen,
t. ex. beträffande TV, läggtider,
vistelse utanför hemmets område samt
mot de enligt deras mening alltför
många och stränga bestämmelserna. I
stort sett samma synpunkter har framförts
av fyra elever, som nyligen lämnat
Eugeniahemmet. Skillnaden emellan
grupperna sammanhänger säkerligen
med den utvecklingsfas, i vilken
de befinner sig. I denna skulle de ha
sökt sig ut från familjegruppen och
skapat kontakter åt andra håll, bl. a.
med flickor. Deras situation hindrar
emellertid detta. Samtidigt har de nått
en sådan mognad att de blivit medvetna
om sitt handikapp och den begränsning
i alla avseenden som det medför.»

Sammanfattningsvis anför skolöverstyrelsen
i sin inspektionsrapport följande: »Vid

bedömandet av förhållandena
på Eugeniahemmet bör man ha klart
för sig dels elevernas svåra handikapp,
dels att detta nödvändiggör vistelse å
internat. Detta utgångsläge skapar a
priori större problem för dessa barn
än för andra grupper av internatbarn.
Ju äldre eleverna blir, desto mer medvetna
blir de om de svårigheter som
följer med handikappet. Det är därför
icke förvånansvärt att missnöjet återfinns
bland de äldre. Ej heller den
mest perfekta internatvård kan i regel
ersätta vistelsen i det egna hemmet.
Det är därför naturligt att dessa barn
och ungdomar lägger negativa synpunkter
på sin tillvaro, då de tillfrågas
om förhållandena på hemmet.

De flesta av de anmärkningar, som
de äldre eleverna riktat mot hemmet,
har rört sig om den dagliga rutinen,
om påbud och bestämmelser. Missnöjet
kan delvis härledas ur den omständigheten
att de äldre nödgats följa regler,
som på grund av differentieringssvårigheter
måste gälla för alla. Huruvida
de normer, som tillämpats, varit
för stränga, måste bli en bedömnings -

Onsdagen den 2 december 1959 fm. Nr 30

Svar på interpellationer ang. förhållandena vid Eugeniahemmet i Stockholm, m. m.

fråga och måste ses mot bakgrunden
av allmänt vedertagna normer. Intervjuer
med föräldrar har visat att de
godtagit de normer som gäller på hemmet.
Differentiering av äldre och yngre
elever har under de senaste åren pågått
i den takt som lokaler och personaltillgång
medgivit. Inspektionen har givit
klart vid handen att ytterligare
differentiering är nödvändig.

Hemmets strävan att i möjligaste mån
normalisera barnens liv är påtaglig.
En sådan utveckling kan icke ske på
en gång utan måste ske successivt.

En av erinringarna mot gällande bruk
har gällt gudstjänstbesöken, som av eleverna
uppfattats som tvång. Det bör
klargöras för dem att dessa besök är
helt frivilliga.

Straffliggning har uppenbarligen förekommit
synnerligen sällan. Vad som
av eleverna uppfattats som straff synes
såvitt man har kunnat utröna ur psykologisk
och pedagogisk synpunkt ha varit
eu riktig åtgärd. Inspektionen har
utvisat att denna fråga fått alltför stora
proportioner.

Föreståndarinnan och den övriga personalen
har ett krävande och tungt arbete,
som de i stort sett sköter på ett
berömvärt sätt. Trötthet med åtföljande
irritation måste förekomma någon
gång på denna arbetsplats såväl som på
de flesta andra. Dock har samtliga tillfrågade
elever (liksom föräldrar) tagit
avstånd från den kritik, som riktats
mot personalen. Ofrånkomligt är att
mindre lämplig personal ibland anställes.
Som regel stannar de dock ej på
grund av det tunga arbetet. Den personliga
omvårdnaden av eleverna och
deras känslomässiga kontakt till personalen
synes vara så god som situationen
över huvud taget medger.

Inspektionen har således ej föranlett
några väsentliga anmärkningar beträffande
vården förutom den som betingas
av materiella och personella resursers
otillräcklighet.»

I inspektionsrapporten framlägges
slutligen vissa förslag. I hemmets styrelse
bör ingå en pedagog. Upprustning
av undervisningsmaterielen är erforderlig.
Lämpligheten av att det frivilliga
åttonde skolåret är förlagt till Eugeniahemmet
ifrågasättes, då det är svårt att
ge de äldre eleverna — framför allt pojkarna
— som befinner sig i puberteten,
den individuella omvårdnad som krävs.
Om beläggningen minskas med de 18
eleverna i åttonde klassen kan en del
av internatproblemen lösas, men i stället
uppstår nya problem angående placeringen
av de elever, som då skulle
nödgas lämna Eugeniahemmet. F. n. föreslås
icke någon nedskärning av platsantalet.
Vad gäller själva byggnaden
sägs i rapporten att den är gammal och
mindre lämplig som internat för barn
med svåra handikapp. En tillräcklig
differentiering efter ålder och utveckling
är ej möjlig. De flesta sovrummen
är för stora och på grund av rummens
utformning omöjliga att dela upp. Trots
detta har man i stort lyckats väl med
att åstadkomma hemtrevliga enheter
med grupper på 12, 14 och 16 elever.
En ny byggnad, uppförd efter mer ändamålsenliga
principer, är nödvändig.
Med hänsyn till de krävande arbetsuppgifterna
erfordras utökning av personalen
i den omfattning hemmets styrelse
begärt. Därjämte omnämnes i rapporten
alt inom Eugeniahemmets ledning
diskuterats anställande av en barnhemsföreståndarinna
som biträdande
föreståndarinna vid hemmet. Då personalen
till dominerande del är kvinnlig
är det med hänsyn till pojkarna ur alla
synpunkter önskvärt, att en manlig medhjälpare
knytes till hemmet. Försök har
gjorts att anställa manliga vårdare, vilket
tyvärr inte slagit väl ut. Annan utväg
anses därför böra övervägas.

Beträffande den av skolöverstyrelsen
verkställda inspektionen vill jag slutligen
tillägga, alt inspektionen icke föranlett
annan åtgärd från skolöverstyrelsens
sida än att rapporten kommer att

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Svar pa interpellationer ang. förhållandena vid Eugeniahemmet i Stockholm, m. m.

överlämnas till hemmets styrelse för beaktande.

Till det nu anförda vill jag för egen
del uttala följande.

Eugeniahemmet har spelat en betydelsefull
roll i landets sjukvårdsorganisation,
som den intill senare år enda
institution, som tagit sig an ett svårskött
klientel, vilket i sjukvårdsplaneringen
länge stått i bakgrunden. Särskilt
förtjänar Eugeniahemmet ett erkännande
för sina insatser inom cpvården.
Alltjämt intar hemmet en central
plats när det gäller omhändertagande
och vård av fysiskt handikappade
barn. Vid bedömandet av hemmets möjligheter
att på ett ändamålsenligt sätt
tillgodose detta vårdbehov måste till en
början hänsyn tas till lokalförhållandena.
Hemmets byggnader är, som jag redan
nämnt, uppförda under slutet av 1800-talet och lokalerna har en ålderdomlig
prägel med t. ex. en del stora sovsalar.
Tyvärr har det emellertid icke varit
möjligt — bl. a. av ekonomiska skäl —
att dela upp dem i mindre sovrum. Redan
till följd härav föreligger begränsade
möjligheter till differentiering av
klientelet i den utsträckning som i och
för sig vore önskvärd. Jag vill emellertid
erinra om att inom medicinalslyrelsen
pågår en utredning om organisationen
av vården av normalbegåvade
cp-barn, vilken utredning beräknas bli
färdigställd i början av nästa år. Enligt
vad jag inhämtat torde styrelsen komma
att föreslå, att ett nytt Eugeniahem
tillskapas. I avbidan på realiserandet av
ett sådant projekt torde få övervägas,
om ej vissa ytterligare förbättringsåtgärder
inom befintliga byggnader kan
vidtagas. Förslag härom har framlagts
av hemmets styrelse. Den under år 1958
genomförda ombyggnaden av flickinternatet
har visat, att sådana åtgärder med
gott resultat kan vidtagas för en rimlig
kostnad. Jag vill i detta sammanhang
tillägga att — såsom professor
Friberg framhållit — även om byggnaden
är ålderdomlig och t. ex. korrido -

rerna gör ett något ödsligt intryck, fyller
de märkligt nog just nu med den
stora beläggningen av rullstolsfall en
funktion; mindre korridorutrymmen
skulle inte ha varit så ändamålsenliga
för detta klientel.

Eugeniahemmet får väl sägas i första
hand vara en barnanstalt. Det är mot
denna bakgrund man bör se den kritik,
som framkommit från äldre elever.
Det är heller inte att förvåna sig över
att även bland dessa barn och tonåringar
finns — liksom i samhället i
övrigt •— en del med mer eller mindre
uttalade anpassningssvårigheter, som
särskilt gör sig gällande i ett internat
med begränsade differentieringsmöjligheter.
Åt sådana elever brukar emellertid
ägnas särskild uppmärksamhet vid
den mottagning en gång i veckan, som
hemmets barnpsykiater har och där
trivselproblemen regelmässigt tas upp.
Mot de åtgärder i övrigt, som vidtagits
i disciplinfrågor vid hemmet, synes icke
fog finnas för kritik. Jag vill emellertid
framhålla att vilka åtgärder som
än må vidtagas för att skapa bättre differentieringsmöjligheter,
torde missnöje
aldrig kunna helt förebyggas med
hänsyn till internatvårdens natur. Det
ligger i sakens natur att en anstalt —
hur påkostad den än må vara — aldrig
kan helt jämföras med ett riktigt
hem. Detta är i och för sig beklagligt
och man kan diskutera systemets utformning.
Men att låta kritiken gå ut
över just Eugeniahemmet förefaller mig
— sedan jag tagit del av inspektionsrapporterna
och genom besök å hemmet
och annorledes förvissat mig om
förhållandena där — i hög grad oförtjänt,
eftersom vid detta hem ingen möda
sparats för att skapa trivsel åt barnen
och ge dessa svårt handikappade
och många gånger mycket svårskötta
barn en så god omvårdnad, som under
de för handen varande omständigheterna
är möjligt.

Vid de gjorda inspektionerna har
framhållits den ljusa och positiva stäm -

Onsdagen den 2 december 1959 fm. Nr 30

Svar på interpellationer ang. förhållandena vid Eugeniahemmet i Stockholm, in. m.

ning som råder vid Eugeniahemmet.
Jag vill härvidlag starkt understryka de
stora insatser, som görs från personalens
sida. I de ålderdomliga och tungarbetade
lokalerna blir skötseln av de
svårt handikappade barnen en utomordentligt
påfrestande uppgift för personalen.
Den kritik, som riktats mot hemmet,
har skapat en stark misstämning
bland personalen. Flera befattningshavare
har nu tyvärr sagt upp sin anställning,
och givetvis medför det svårigheter
under den närmaste tiden för
hemmets ledning att ordna en tillfredsställande
vård åt alla eleverna. Det skall
dock här framhållas att ingenting framkommit,
som ger anledning till kritik
mot hemmets personal. Tvärtom har visats,
att personalen på ett föredömligt
sätt fullgör sina uppgifter. I sin omtanke
om barnen och deras trivsel har
man från personalhåll i många fall visat
prov på en uppoffrande osjälviskhet,
som är värd beundran.

Medicinalstyrelsen har vidare framhållit,
hurusom kritiken mot Eugeniahemmet
otvivelaktigt skapat en stark
oro hos de intagnas anhöriga. Detta är
särskilt beklagligt såvitt gäller sådana
anhöriga, som icke har tillfälle att själva
konstatera, hur förhållandena är på
hemmet. Bl. a. med hänsyn härtill har
jag så pass utförligt velat redovisa de
av tillsynsmyndigheterna företagna undersökningarna,
varav ju klart synes
framgå, att de framförda anmärkningarna
grundats på ett ofullständigt material
och att de tillkommit utan tillräcklig
kännedom om förhållandena.

När det gäller frågan om personaltillgången
å Eugeniahemmet vill jag erinra
om att betydande personalförstärkningar
under senare år tillförts hemmet.
I tillsynsmyndigheternas inspektionsrapporter
framhålles emellertid behovet
av ytterligare personal för att tillgodose
barnens behov av ökad personlig
omvårdnad men också för att åvägabringa
en lättnad i personalens tunga
arbetsbörda. I pctita för nästa budget -

år har hemmets styrelse framlagt förslag
avseende bl. a. förstärkningar av
vårdpersonalen. Dessa förslag är under
övervägande vid pågående budgetarbete,
varvid de synpunkter, som framlagts
av tillsynsmyndigheterna, självfallet får
beaktas.

Inspektionsrapporterna utgör enligt
min mening ett fylligt material för bedömande
av förhållandena vid hemmet.
Rapporterna visar att — även om materiella
brister föreligger — de i den
allmänna debatten framförda anmärkningarna
beträffande personalens omvårdnad
av eleverna icke har fog för
sig. Varken medicinalstyrelsen eller
skolöverstyrelsen har efter de mycket
ingående undersökningarna funnit anledning
till anmärkning mot hemmets
ledning eller skäl att eljest föreslå särskilda
åtgärder utöver dem, för vilka
jag här redogjort. Med hänsyn härtill
och till vad i övrigt framkommit är det
enligt min mening icke påkallat att låta
företaga ytterligare utredning om
förhållandena å Eugeniahemmet.

Jag vill slutligen taga upp det av herr
Bengtsson framställda önskemålet om
en redogörelse för den nuvarande organisationen
av undervisningen och
vården av fysiskt handikappade barn.
Jag anser mig därvid i detta sammanhang
kunna begränsa redogörelsen till
vanföra barn och cp-barn.

Vård av vanföra barn i allmänhet
meddelas i första hand vid vanföreanstalter
och ortopediska lasarettsavdelningar.
Även vid Eugeniahemmet meddelas
sådan vård. Vid sidan härav finns
vissa resurser för specialvård. Barn
med ben- eller ledturberkulos kan sålunda
få vård på Apelvikens kustsanatorium.
Vid kustsanatoriet i Vejbystrand
mottages numera psykiskt efterblivna
barn och ungdomar med ortopediska
skador för vård och undervisning. Vad
sedan gäller cp-barncn utföres i allmänhet
utredning och diagnostisering vid
lasarettens barnavdelningar. I stockholmsområdet
är vårdmöjligheterna sär -

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Svar på interpellationer ang. förhållandena vid Eugeniahemmet i Stockholm, m. m.

skilt goda då man kan repliera på, förutom
Eugeniahemmet, Kronprinsessan
Lovisas barnsjukhus, karolinska sjukhuset
samt Epilepsisjukhuset i Stora Sköndal.
Eugeniahemmet fungerar därjämte
som centralanstalt för hela landet. Det
nyligen öppnade Bräcke Östergårdshemmet
tar emot cp-barn i förskolåldern
från Västsverige. Den lokala organisationen
för öppen vård av cp-barn är
under snabb utveckling. Svenska vanförevårdens
centralkommitté har sedan
fem år bedrivit försöksverksamhet avseende
öppen vård av cerebral pares i
Stockholms stad och län. Inom flertalet
övriga landsting och storstäder finns
behandlingsenheter anordnade eller är
under planering. I dessa behandlingsinstitutioner
ingår oftast en barnträdgård
med möjlighet till sjukgymnastik,
tal- och sysselsättningsterapi.

Vad sedan gäller skolundervisningen
vill jag erinra om att enligt de riktlinjer,
som uppdragits för vanförevården,
bör även vanföra barn i största möjliga
utsträckning kvarstanna i sina hem och
gå i vanliga skolor tillsammans med
andra barn. Endast barn som på grund
av svår invaliditet har avsevärda svårigheter
att förflytta sig bör lämpligen
vistas på internat. För sistnämnda grupp
av barn kan skolundervisning beredas
vid de till vanföreanstalterna i Hälsingborg
eller Härnösand anknutna skolhemmen
eller vid Eugeniahemmet. Förverkligandet
av nyssnämnda riktlinjer
har återspeglats i minskad beläggning
av platserna vid vanföreanstalternas
skolhem. För cp-barnens del har i anslutning
till de lokala behandlingsinstitutionerna
i många fall anordnats skolavdelningar.
Vid behov av internatplatser
replierar man på vanföreanstalternas
skolhem samt på Eugeniahemmet.

Vad gäller eventuella planer på en
upprustning av cp-vården i allmänhet
vill jag erinra om vad jag nyss nämnde
om den inom medicinalstyrelsen pågående
cp-vårdutredningen och att denna
utredning torde komma att föreslå

tillskapande av ett helt nytt Eugenialiem.
Vidare föreligger till prövning
inom departementet ett förslag om utbyggnad
av Bräcke Östergårdshemmet
med ett skolhem. Även om jag anser angeläget
att ytterligare åtgärder snarast
vidtages på ifrågavarande vårdområde,
så att också dessa grupper kommer i
bättre åtnjutande av samhällets bistånd,
finner jag likväl icke möjligt att innan
nyssnämnda utredning slutförts närmare
ange de framtida riktlinjerna för vården
av cp-barn.

I 1955 års proposition angående vanföreanstalterna
och Eugeniahemmet
m.m. framhöll föredragande departementschefen
betydelsen av att Eugeniahemmet
och det då planerade Bräcke
Östergårdshemmet ej belädes med ett
kroniserat barnklientel. Åt barnkronikervårdens
organisation och utbyggnad
borde därför ägnas särskild uppmärksamhet
av medicinalstyrelsen. Enligt
vad jag inhämtat pågår f. n. under styrelsens
inseende en intensivundersökning
inom Örebro län av det kroniskt
sjuka barnklientelet. Betydande svårigheter
föreligger dock att bilda sig en
uppfattning om detta klientels storlek
och sammansättning. Som exempel härpå
kan nämnas, att stiftelsen Konung
Oscar II:s och Drottning Sophias guldbröllopsminnes
sanatorium i Nynäshamn
på förslag av medicinalstyrelsen
omändrats till ett hem för kroniskt sjuka
barn med företrädesvis ortopediska
lyten. Det har emellertid visat sig omöjligt
att belägga detta hem.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationerna.

Vidare anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för det utomordentligt
ingående, klarläggande och jag skulle
vilja säga lugnande svaret på interpellationen.
Att denna fråga klarläg -

Onsdagen den 2 december 1959 fm. Nr 30

Svar på interpellationer ang. förhållandena vid Eugeniahemmet i Stockholm, m. m.

ges är av intresse inte bara för interpellanterna
och kammarens ledamöter
utan framför allt för föräldrarna till
barnen på Eugeniahemmet, i första
hand de föräldrar som bor i avlägsna
bygder och inte har möjlighet att få
personlig kontakt med hemmet.

Den radiointervju som nyligen hållits
väckte mycket stor uppmärksamhet
och åtföljdes av en pressdebatt
med talande bildreportage, som inte i
alla avseenden har ställt förhållandena
i rätt belysning. Denna intervju har
väckt berättigad opposition och kritik
från många håll.

Som jag sade förut, är svaret i alla
avseenden lugnande. När jag för några
dagar sedan gjorde ett tre timmars
besök på hemmet, blev jag också angenämt
överraskad av den glada stämningen
på hemmet och den trevnad
som tycktes råda bland barnen där.

Bakom statsrådets svar ligger två ingående,
långvariga och grundläggande
inspektioner, av medicinalstyrelsen
och skolöverstyrelsen. Av svaret framgår
vidare att hemmet under de senaste
tio åren har undergått en radikal
förändring. Det befinner sig i en
sjudande utveckling; man går där in
för nya principer, nya hjälpmedel, ny
personal o. s. v. för att hjälpa dessa
barn som är hårt handikappade, ofta
med komplicerade lyten. Det förefaller
egendomligt att Radiotjänst under dessa
förhållanden ordnat denna intervju,
som var mycket ensidig och gav en
snedvriden bild av förhållandena på
hemmet. Förvisso återstår ännu mycket
att förbättra där, och man begär
också anslag för att förbättra och upprusta
hemmet. Enligt vad inrikesministern
framhöll överväger man också
att bygga ett nytt hem för detta klientel.

Radiointervjun hölls delvis med en
elev som lämnat hemmet för nio år
sedan. De uppgifter denne kunde lämna
är inte längre aktuella. Vad man
framför allt lägger märke till i den
här intervjun är inte anmärkningar på

de materiella resurserna —• det talas
visserligen om stora sovsalar och en
del andra saker och att hemmet är
gammalmodigt — det är den psykiska
vården av barnen som kritiseras mest.
Man säger bl. a. — det upprepas flera
gånger — att barnen inte får den kontakt,
ömhet och kärlek som de behöver,
de har ingen att ty sig till. Vi
är nog alla överens om att dessa barn
kanske behöver mer kontakt och ömhet
än andra barn. Av svaret framgår
klart att denna kritik är i högsta grad
obefogad. Som jag redan nämnt, fick
jag vid besöket på anstalten ett helt
annat intryck. Jag fick intryck av en
glad och vänlig stämning och att barnen
inte på något sätt var förtryckta
eller hämmade utan öppna och glada.
Detta får väl anses vara personalens
förtjänst. Denna personal har ju på
grund av barnens handikapp ett utomordentligt
tungt arbete. Det är beklagligt
att dessa människor, som är väl
förtjänta av medalj, på detta sätt blivit
föremål för, jag skulle vilja säga, en
mördande kritik. Det är förståeligt att
det uppstått missstämning hos personalen
och att sju av de anställda sagt
upp sig. Omsättningen på personal har
eljest inte varit stor. De anställda har
stannat från två upp till tio år. Det är
många som har stannat tio år. Det är
givetvis en utomordentligt stor fördel
för barnen att de känner personalen
och att personalen känner dem. Detta
kan inte nog uppskattas.

Jag skall inte vidare gå in på förhållandena
vid hemmet. Dessa har inrikesministern
i detalj klargjort i sitt svar,
vilket finns utlagt på bänkarna. Jag
undrar emellertid om Sveriges radio
verkligen har lagt upp den här intervjun
på ett sådant sätt att det gagnathemmet.
Man får en känsla av att det
framför allt är ett slående program
radion velat åstadkomma. Vederbörande
bär inte tänkt på hur den här intervjun
skulle komma att inverka på de
aktuella förhållandena. Sveriges radio

24 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Svar på interpellationer ang. förhållandena vid Eugeniahemmet i Stockholm, m. m.

borde också ha tänkt på föräldrarna,
vilka blivit oroade genom den här intervjun.

Inrikesministern belyser också svårigheterna
för dessa barn som på grund
av sitt handikapp är tvingade att vistas
på sjukhem och internat. Det önskvärda
är naturligtvis att varje barn
kan få vistas i en familj. Men dessa
barn kan inte skötas inom en familj,
ty de måste lyftas och bäras även
uppe i skolåldern. Eugeniahemmet är
ju också skolhem. På internatet och
sjukhemmet försöker man dock se till
att barnen får den bästa vård och att
de också får hemkänsla.

Även om de personella resurserna
starkt ökats under den sista tiden •—■
man har framhållit att ökningen uppgått
till 50 procent; man har t. ex. fått
heltidsanställd läkare, utbyggd personalorganisation
med sköterskor, biträden
och kurator — så är det önskvärt
att man ytterligare kan förstärka personalen
för att barnen skall få den
individuella vård som vi alla önskar.
Man bör ju även kunna hålla en intensiv
kontakt med hemmen så att man
på rätt sätt skall kunna hjälpa dem,
när barnen så småningom kommer tillbaka
dit.

Som framgår av svaret är inte differentieringsmöjligheterna
på långa
vägar tillräckliga. Det är alltför stor
åldersskillnad mellan barnen inom ett
enda hem. Denna skillnad har naturligtvis
blivit större genom åren på
grund av den förlängda skolplikten.
När barnen skall lämna skolan och
vårdhemmet har föräldrarna mycket
svårt att ta emot dem. De begär därför
att barnen skall få stanna kvar efter
skolans slut. Detta är naturligtvis inte
riktigt, men vad skall personalen göra
när föräldrarna är förtvivlade och inte
vet hur de skall klara dem? Äldre barn
kommer att stanna kvar på hemmet.
Inrikesministern nämnde också att
barnen mer och mer kommer till insikt
om sitt handikapp. Detta gör att

le kan få en negativ attityd med känsla
av dysterhet och missnöjdhet med
livet.

Jag är den första att framhålla att
radion skall ha möjlighet att på rätt
sätt upplysa allmänheten om olika sociala
förhållanden i landet, ta upp principfrågor
till debatt etc. Man kan dock
kräva att allmänheten verkligen får en
riktig och klarläggande bild av de
verkliga förhållandena. Informationen
får inte bli snedvriden eller ensidig
på något sätt. Vi måste tänka på att
radion är ett instrument som tränger
in i vartenda hem. Alla uppfattar på
en gång radions upplysningar. Det är
här en viss skillnad mellan denna information
och tidningsreportagens. Man
kräver omdöme av Radiotjänst.

En intervju med endast två f. d. elever,
av vilka den ene, som jag nämnde,
lämnat skolan för nio år sedan och
den andre har en negativ inställning
till hemmet, måste naturligtvis bli mycket
ensidig. Jag har blivit informerad
om att barn som nu vistas på hemmet
har en mycket positiv inställning. Dessa
tog man dock inte med i intervjun.
Man ville betona den negativa inställningen,
och därför plockade man ut
dessa elever.

Det är också mycket svårt att verkligen
få alla barnen i harmoni inom ett
internat. Om vi skulle fråga ut fyra
barn som vuxit upp i samma familj,
så har kanske tre de ljusaste bilder av
barndomen under det att det fjärde
har en negativ inställning — mycket
beroende på barnet självt. Vi färgar
själva våra minnesbilder beroende på
läggning. Det måste bli på ett alldeles
speciellt sätt för dessa handikappade
barn. Man måste därför ställa frågan,
om denna intervju verkligen var klarläggande.
Avspeglade den de faktiska
förhållandena i dag på hemmet? Det
svar vi fått här i dag är nekande. En
intervju är naturligtvis ett mycket slående
medel att sätta folk in i förhållandena.
En sådan talar på ett alldeles

Onsdagen den 2 december 1959 fm. Nr 30

Svar på interpellationer ang. förhållandena vid Eugeniahemmet i Stockholm, m. m.

speciellt sätt till allmänheten, som tycker
att den får en riktig belysning av
de faktiska förhållandena. En sådan intervju
blir emellertid värdelös när man
plockar ut endast en elev som berörts
av de nuvarande förhållandena — en
elev som tydligen hade en negativ inställning.
Sedan beror det mycket på
hur man ställer frågorna och på vilket
sätt man plockar ut uppgifterna av ungdomarna.
Man tycker att även de som
trivts bra på hemmet — och det är en
mycket stor del — skulle ha fått komma
till tals i radiointervjun.

Sedan jag lämnat in denna interpellation
har jag fått en del brev och telefonpåringningar
från kända och okända,
från anhöriga till barn som är intagna
på hemmet. De har mycket beklagat,
att intrycket av radiointervjun
blivit så felaktigt.

Det kan hända att ett slående program
blir det väsentliga för en programproducent,
även om det skulle bli på
bekostnad av en riktig information. I
intervjun åberopas också expertis.
Man vill dock inte namnge expertisen.
Har inte detta en liten bismak av anonyma
brev, som vi väl alla mer eller
mindre är utsatta för? Jag måste säga,
att anonyma expertuttalanden är värdelösa.

Trots åtskilliga förbättringar är naturligtvis
barnens situation inte alltigenom
bra. Den pågående utredningen
beträffande cp-barnen, som inrikesministern
hänvisar till, hoppas man skall
komma med en del förslag till förbättringar.
Styrelsen för hemmet har
emellertid fått avslag på en hel del
framställningar om förstärkningar och
förbättringar. Man hänvisar till den
pågående utredningen. Vi vet ju att
man här i riksdagen, när det framställs
motioner och andra förslag, ofta
hänvisar till pågående utredning och
därför inte vill vidta några större förändringar,
men ändå räknar man här
med alt det skall bli en del förbättringar
under tiden till dess det nya

hemmet kommer till stånd. Vi får också
hoppas att de personalförstärkningar
som styrelsen har begärt skall kunna
realiseras. Jag skulle i det sammanhanget
även vilja framföra allas uppskattning
av det arbete som personalen
vid detta hem lägger ned.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka för det utomordentligt klarläggandet
svaret.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på mina båda frågor.
Det är särskilt tacknämligt att svaret
har kommit så snabbt.

Det är inte ägnat att förvåna att föräldrar
som har barn vid anstalter —
jag menar inte bara Eugeniahemmet,
utan anstalter över huvud taget — har
varit undrande och ängsliga. Vi vet alla
att det för normala föräldrar är ett
enormt svårt beslut att skicka i väg ett
sitt barn till en anstalt. Endast vetskapen
om att vistelsen på internatet eller
anstalten gör barnet bättre rustat för
sin vandring genom livet förmår föräldrarna
att fatta ett sådant beslut.
Man har klart för sig att anstaltsvistelsen
är det bästa för barnet, men man
vill självfallet ha garanti för att barnet
har det tryggt och bra vid anstalten.
Det är fullt förståeligt att föräldrarnas
tankar ofta är hos de invalidiserade
barnen.

Radiointervjun och den debatt som
följde på den liksom de uppgifter som
förekommit i pressen har utan tvivel
vållat oro — det tjänar ingenting till
att förneka detta. Min interpellation
hade bara ett syfte, nämligen att vi av
den främste målsmannen för internat
av detta slag skulle få ett uttalande,
som kunde stilla föräldrarnas oro, och
en garanti för att barnen som vistas på
anstalterna har det tryggt och bra. Inspektionsrapporternas
påpekande går
nu till hemmets ledning för beaktande.

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Svar pa interpellationer ang. förhållandena vid Eugeniahemmet i Stockholm, m. m.

Jag vill gärna göra ett par reflexioner
kring radiointervjun. Jag tar inte
ställning till om intervjun borde ha
förekommit eller ej; det är en sak för
radionämnden att avgöra, och enligt
vad jag erfarit kommer frågan att behandlas
av radionämnden.

När de här båda pojkarna såg tillbaka
på vistelsen på internatet och
klädde sitt minne av upplevelserna i
ord formades dessa till en kritik av
förhållandena. Man har sagt att de kritiserade
den psykiska vården; sådana
ord använde självfallet inte pojkarna,
och det gör inte jag heller, men de talade
om en allmän otrivsel. Det finns
ingen anledning att ifrågasätta att pojkarna
på ett riktigt sätt återgav precis
hur de känslomässigt upplevde vistelsen
där. De har uppfattat vissa ting som
bestraffning, och de har känt sig förorättade
— de har inte gjort reda för
sig att det var av »psykologiska och pedagogiska»
skäl som de fick genomgå
detta.

Man bör emellertid ha klart för sig,
att andra elever skulle skildrat sina
upplevelser och sina känslor med helt
andra, tacksamma ord. Jag har talat
med många personer som samtidigt har
tillbringat barna- och ungdomsåren på
samma internat, och deras reaktioner
har varit diametralt motsatta: en del
har ett minne av en olycklig barndom
med otrygghet, ensamhet och känslomässig
kyla, medan andra ser på sin
barndom på ett annat sätt. Den första
gruppen erinrar sig orättvisor och oförståeliga
dekret från ledningens sida,
medan den andra minns barndomen
och ungdomstiden vid internatet som
en ljus tid. Detta är vad Eugeniahemmets
ledning har fått erfara: den grupp
som har en positiv syn på vistelsen där
och bevarar den i ljust minne har kommit
ihåg personalen i dessa dagar men
även den andra gruppen har framträtt.
Det framgår av skolöverstyrelsens
inspektionsrapport att det finns
en grupp vid skolan, bestående av de

äldre pojkarna, som har litet svårt att
trivas där.

Utgångsläget är alltså att det finns
två grupper, av vilka den ena ser ljust
och den andra dystert på vistelsen vid
hemmet — de har alltså helt olika uppfattningar
om en samtidig vistelse där.
Det är alldeles klart att man kan anlysera,
varför den ene känner det så och
den andre så, men denna vetskap om
att det finns två grupper bör vägleda
oss i vår strävan att åstadkomma sådana
förhållanden, att så många som
möjligt bevarar minnet av vistelsen vid
internatet i ljusa färger.

Det här innebär stora krav på samhället.
Det räcker nämligen inte att se
till, att de som vistas på internatet har
det bra, och sedan låta dem helt klara
sig själva, utan man måste se till att de
kommer in i arbetsliv och samhällelig
gemenskap. Jag är alldeles övertygad
om att den betygsättning som många
människor på äldre dagar gör av sina
upplevelser vid ett internat påverkas av
hur de har kommit ut i samhället och
gemenskapen med andra människor.

Det är ytterst komplicerade problem
som här har aktualiserats. Det är fråga
om den individuella människovärden,
det centrala problemet inom socialpolitiken,
som behandlas. Nu vill jag, herr
talman, djupt beklaga att kritiken skapat
misstämning och att befattningshavare
vid det diskuterade internatet
har sagt upp sig. Det är ytterst oroande,
och jag utgår ifrån såsom alldeles
självfallet att statsrådets medddelande
på denna punkt verifieras och att orsaken
till uppsägningarna är den kritik
som riktats mot hemmet.

Personalen har ju å andra sidan varit
föremål för mycken uppskattning
från en stor grupp av de elever som
bär gått i skolan, och den uppskattningen
bör i någon mån ha uppvägt den
negativa reaktion som varit märkbar
från andra f. d. elever. Nu är emellertid
problemet att skaffa ny personal
till hemmet, och det kan bli svårt. Här

Onsdagen den 2 december 1959 fm. Nr 30

Svar på interpellationer ang. förhållandena vid Eugeniahemmet i Stockholm, m. m.

har sagts att det är ålderdomliga och
tungarbetade lokaler, och inspektionsmyndigheterna
har erinrat om att personalen
är alldeles otillräcklig. Om
denna brist i vårdpersonalens kapacitet
har medverkat till att befattningshavare
säger upp sig, vet jag inte, men
när det gäller att nyanställa personal
kan vetskapen om de här tre negativa
faktorerna spela en roll. Jag vädjar
därför till statsrådet att ta konsekvenserna
av detta och tillmötesgå ledningens
krav på ytterligare vårdpersonal,
så att det inte blir svårt att få personal
därför att den har alldeles för mycket
att göra.

Diskussionen kring Eugeniahemmet
har fått en mycket olycklig inriktning
genom att man redan från början kommit
in på ett sidospår. Det finns ingen
anledning att diskutera skuldfrågan.
Jag finner inte heller att det finns anledning
att rikta kritik mot hemmets
ledning och personal — personalen
bör i stället rosas. Kritiken bör man
rikta mot samhället — mot riksdagen.
Hemmets ledning har ändå vid olika
tillfällen begärt att få personalökning
och materiell upprustning men inte fått
detta. Nu säger också inspektionsmyndigheterna,
att personalen inte anses
tillräcklig med hänsyn till den omvårdnad
som varje barn kräver och får.
Samhället har inte gjort tillräckligt
för att underlätta personalens arbetsuppgifter.

Herr talman! .lag tar mig friheten att
säga ett par ord om inspektionsmyndigheterna,
och det kan inte hjälpas
att det blir kritiska ord. Inspektionsmyndigheterna
har nu under sin intensiva
inspektion kommit på en del saker
av större eller mindre vikt som bör göras
vid hemmet. Min reflexion är att
inspektionsmyndighcterna mycket oftare
bör ta kontakt med de anstalter
som de skall inspektera. De bör sätta
sig in i anstalternas vardagsliv, de bör
vara vägledande och rådgivande och

de bör icke dyka upp var gång det blir
sensation kring en anstalt.

Sedan kan man nog ifrågasätta lämpligheten
av att ha flera inspektionsmyndigheter
för en anstalt. Lämpligheten
härav har ifrågasatts i ett aktstycke,
vars auktoritet för mig är uppenbar.
I ett uttalande till statsrådsprotokollet
den 2 maj 1958 säger föredragande
statsrådet i sina direktiv till
barnanstaltutredningen bl. a.: »Att få
behoven av modernisering och rationalisering
tillgodosedda kan också försvåras,
när anstalter — såsom förekommer
— sorterar under flera tillsyningsmyndigheter.
» Men denna fråga
får väl diskuteras när barnanstaltutredningen
kommer med sitt betänkande.

Jag vill ta tillfället i akt att kommentera
även den andra delen av min interpellation,
som jag tycker är den
viktigaste delen.

Här talar vi om brister på vårdområdet
och säger oss vara beredda att
avhjälpa dem. Jag har formulerat min
fråga så, att det klart framgår att jag
anser att det brister i vården av handikappade
barn. Detta erkännes också i
ett sådant aktstycke som förslaget om
allmän varuskatt, där behovet av inkomstförstärkningar
förklaras även
med att vi bör vidtaga förbättringar på
de vårdområden som är underförsörjda.
Kan man för övrigt förklara de olika
aktioner för bortglömda barn och
liknande aktioner, som är välsignade
av de för vården ansvariga, om man
tycker att allting är bra?

Vi måste alltså göra mycket mer på
det bär vårdområdet. Då är väl den saken
klar att man måste börja om på
nytt vad gäller det vårdhem vi här närmast
talar om. Eugeniahemmet kan inte
i längden klara den här vården. Den
saken har inte med personalen eller
ledningen att göra, utan med själva
hemmet, med byggnaderna. Såvitt jag
kunde utläsa av statsrådets svar är han

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Svar på interpellationer ang. förhållandena vid Eugeniahemmet i Stockholm, m. m.

på det klara med att det måste byggas
ett nytt hem på någon annan plats, kanske
flera hem.

Nu säger oss erfarenheten att det
förflyter mycket lång tid från det man
bestämmer sig för att bygga ett nytt
hem och tills det står färdigt att tas
i bruk. Samtidigt blir betingelserna för
det gamla hemmet allt sämre. Vi får
alltså inte underlåta att vidtaga sådana
åtgärder på Eugeniahemmet, som kan
förbättra förhållandena för personalen
och för barnen, med den motiveringen
att det skall byggas ett nytt hem. Jag
tycker att statsrådet bör vara generös då
han behandlar framställningar från ledningen
om förbättringar.

Vi kan inte komma ifrån, att en del
barn måste tillbringa flera år på internal
långt borta från far och mor. Internaten
skall alltså vara sjukhus, de
skall vidare vara skola samtidigt som
de fullgör den viktiga uppgiften att
vara ett hem för barnen, en ersättning
för barnens riktiga hem. Problemet är
då, hur man skall utforma och driva
dessa internat, så att skillnaden blir
den minsta möjliga mellan internaten
och de riktiga hemmen. Där har man
rätt att ställa höga krav på målsättningen.
Framtidens internat skall utformas
i små enheter. Då kan barnen
identifiera hemmen med sina riktiga
hem. Stora hus, stora salar och långa
korridorer verkar skrämmande på små
barn. Det har vi förstått på det allmänna
skolväsendets område. Där låter
vi småbarnen vara för sig själva i små
enheter. Jag tror därför det är mycket
viktigt att vi får små enheter och tillräckligt
med kvalificerad personal. Då
har vi goda förutsättningar att hos barnen
skapa en riktig hemkänsla.

Till sist vill jag också något beröra
ett par saker, som betyder litet för det
allmänna men mycket för den enskilda
människan. Barnen kommer till internaten
i början av januari, när skolorna
börjar, och då bekostar samhället deras
resa. Samhället betalar också barnens

hemresa i juni månad. De får också resa
hem till påsk, om de vill, men då får
de betala resan själva, och detta kan
vara ytterst betungande för många föräldrar.
De stora avstånden har i landet
gör också att många föräldrar inte har
ekonomiska möjligheter att själva resa
till barnen. Följden blir att en del barn
sällan eller aldrig får besök av sina föräldrar,
och det skapar en viss otrygghetskänsla,
en känsla av att vara övergiven.
De barn som ofta får besök av
föräldrarna får en mycket starkare
trygghetskänsla. Det är inte säkert att
en liten parvel gör klart för sig orsaken
till att föräldrarna inte besöker honom
lika ofta som kamraternas föräldrar
kommer på besök. Han förstår kanske
inte att de inte har råd. Han tolkar
föräldrarnas uteblivande på sitt eget
sätt, d. v. s. så, att föräldrarna inte
tycker lika mycket om honom.

Herr talman! Det vore mycket mera
att tillägga, men jag nöjer mig med att
säga att statsrådets svar och redovisningen
av inspektionsrapporterna har
återfört denna diskussion om vården
av de handikappade barnen i dess rätta
spår.

Jag ber ännu en gång att få tacka
herr statsrådet för svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Interpellanterna har varit
helt överens med mig i denna fråga,
och jag har därför ingen anledning
att här ta upp någon vidlyftig diskussion.
Jag vill bara göra några kommentarer.

Herr Bengtsson i Varberg gjorde en
analys av elevklientelet och indelade
harnen i två grupper samt anknöt analysen
till den radiointervju som förevarit.
I mitt interpellationssvar har jag
icke ägnat någon speciell uppmärksamhet
åt intervjun. Jag delar emellertid
herr Bengtssons uppfattning att eleverna
kan uppleva vistelsen på hemmet
olika. Jag hoppas och tror dock att herr

Onsdagen den 2 december 1959 fm. Nr 30

Svar på interpellationer ang. förhållandena vid Eugeniahemmet i Stockholm, m. m.

Bengtsson också är beredd att dra konsekvenserna
av sitt resonemang, och att
han medger att det varit riktigt att båda
grupperna fått komma till tals i
samma intervju för att så att säga balansera
den stämningsbild som gavs om
detta hem. Skall kritik riktas mot intervjun,
så är det väl just mot den ensidighet
som kommit till uttryck.

Det är riktigt som här framhållits att
differentieringsmöjligheterna inte är
tillräckliga och inte tillfredsställande.
Jag vill i sammanhanget erinra om att
Eugeniahemmet den 1 juli 1956 fick sin
funktion som central anstalt för hela
landet för vård av cp-barn. Sedan nämnda
år har personalstyrkan vid hemmet
ökat med 23,5 nya tjänster. Man fick
1956 en personalförstärkning med 10,5
befattningar, 1957 fick man en ökning
med 3,5 och 1958 en ytterligare ökning
med 5,5 befattningar. År 1959 fick man
så en förstärkning på ytterligare 4. Hela
denna personalförstärkning under
åren 1956—1959 skall ses mot den bakgrunden,
att ingen ökning har skett i
fråga om antalet intagna barn. Jag kan
också nämna att vi i samband med den
pågående budgetberedningen överväger
möjligheterna att företa ytterligare personalförstärkningar.

Jag håller med herr Bengtsson om
att samhället måste ha uppmärksamheten
riktad på dessa barn och bereda
dem möjligheter till den omvårdnad,
som de har rätt att göra anspråk på.
Jag vill i sammanhanget nämna att
Eugeniahemmet 1956 fick 675 000 kronor
av riksdagen för ombyggnad av
sjukavdelningen, och 1958/59 fick hemmet
140 000 kronor för ombyggnad av
internatavdelningen för flickor. Sedan
har hemmets styrelse också begärt
110 000 kronor för vissa omändringsarbeten
vid internatavdelningen för gossar.
Under övervägandena om detta anslag
var vi litet tveksamma med hänsyn
till att den utredning jag nämnt om och
som nu arbetar har signalerat, att den
alldeles säkert kommer att lägga fram

ett förslag om uppförande av ett nytt
Eugeniahem av just den typ som herr
Bengtsson har talat om, alltså med
mindre enheter och större differentieringsmöjligheter
o. s. v. Jag delar emellertid
herr Bengtssons uppfattning, att
det förmodligen kommer att dröja relativt
lång tid, innan detta nya Eugeniahem
står färdigt. Yad ett sådant nytt
hem kommer att kosta, kan jag inte säga.
Den danska motsvarigheten kostade
någonting mellan 15 och 20 miljoner.
Med hänsyn till de debatter vi fört på
sista tiden kan ju riksdagens ledamöter
fundera över huruvida vi inom de
närmaste åren har möjligheter att göra
investeringar av denna omfattning. De
måste i så fall vägas mot alla andra
aktuella och nödvändiga investeringar.

Jag vill emellertid hänvisa till vad
jag framhållit i interpellationssvaret,
nämligen att vi inom departementet
kommer att överväga de anslagsäskanden
som hemmets styrelse gjort i samband
med den önskade ombyggnaden
av internatavdelningen för gossar, så
att denna blir lika ljus och trivsam som
flickornas avdelning.

Sedan vill jag helt allmänt säga att
vi har all anledning att vara generösa
mot dessa barn. Vårt samhälle är inte
så fattigt, att vi inte har råd till det.
Den saken tror jag vi alla är överens
om. Och då får vi också i överensstämmelse
med de signaler som givits vara
beredda att under den närmaste framtiden
satsa mera för dessa grupper.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! De varmhjärtade synpunkter
på vården av en svårt drabbad
grupp, cp-barnen, som här anlagts av
det ansvariga statsrådet och av interpellanterna
finns det allt skäl att helt instämma
i. Men eftersom diskussionen till
utgångspunkt har tagit ett speciellt radioprogram
tror jag det finns skäl att
också säga ett par ord om den offentliga
debattens roll, begränsning och

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Svar på interpellationer ang. förhållandena vid Eugeniahemmet i Stockholm, m. m.

möjligheter i ett samhälle, där socialvården
spelar en allt större roll.

Jag har ingen anledning att diskutera
detta enskilda radioprogram. Jag vill
bara konstatera att det finns tillskapat
ett organ för kritik i efterhand av enskilda
radioprogram, som berör kontroversiella
ämnesområden, nämligen radionämnden.
Jag har just kontrollerat
att någon anmärkning inte har inkommit
till radionämnden mot detta så
starkt kritiserade radioprogram. Däremot
kommer radionämnden på initiativ
av en av dess egna ledamöter att diskutera
själva principfrågan om det
lämpliga i att man i radio, även i fråga
om ett så svårbehandlat stoff som
detta förbehåller enskilda medarbetare
eller aktiva på området möjligheten att
kritiskt granska aktuella vårdformer.

Får jag bara tillägga att den programansvariga
person det här var fråga om
själv under 18 år aktivt verkat inom
svensk socialvård på ett av de områden
som väl bedöms som svårast och
där utfört en pionjärgärning. Hon har
haft tillfälle att via radions lyssnarkanaler
följa denna debatt och har inte
den uppfattningen att de skildringar,
som här givits av de aktuella vårdförhållandena,
är adekvata. Men hon har
naturligtvis ingen möjlighet att här ta
del i denna debatt och hemöta sina
kritiker. Det bevisar väl mer än något
annat hur orimligt och olyckligt det är,
att så stor del av en sådan debatt ägnas
själva radioprogrammet. Det bör
kritiseras inför det forum där det hör
hemma — i radionämnden.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag undvek att säga någonting
om radioprogrammet, varken
berömmande eller kritiserande, av den
orsaken att jag är medveten om att riksdagen
inte är rätt forum för att dryfta
sådana frågor. Eftersom jag själv är ledamot
av radionämnden bör jag ha
kännedom härom. Jag hade, herr stats -

råd, ingen inställning till hur många
som skulle intervjuas i radio, och det
vill jag inte heller nu ge till känna någon
uppfattning om. Men jag framhöll
att man med ledning av skolöverstyrelsens
inspektionsrapport kan utgå från
att dessa båda klientel finns. Jag har
därför själv fört fram åsikten att denna
positiva grupp existerar.

Jag hade m}fcket på hjärtat, då jag
sist var uppe i talarstolen, men jag hade
en känsla av att kammarens ledamöter
var trötta på att höra mig och
begränsade därför mitt anförande. När
jag emellertid nu fått ordet igen, skall
jag ta upp tiden tre, fyra minuter.

Dessa internat, som vi skall ha för
framtiden, skall dels vara deras skola,
och barnen skall ha rätt till effektiv utbildning.
Då måste naturligtvis barnen
finna sig i de bestämmelser, som gäller
för alla andra barn som går i skola.
De skall också där få den effektivaste
vård som går att få, och då får
de självfallet underkasta sig de krav
detta ställer på dem. Men dessa båda saker
behöver inte inverka på barnens
hemkänsla under fritiden, och i det
sammanhanget vill jag påpeka att i nr
5/6 av Sociala Meddelanden, som kammarens
ledamöter fått, redovisas mycket
intressanta intryck från en kurs för
förskollärare åt småbarn med förlossningsskador.
Beträffande frågan om internatbarn
säges där att de väsentligaste
kraven är, att fritiden blir så hemlik
som möjligt och att den blir så litet
schemabunden som möjligt. Detta är
ett riktigt utgångsläge, tycker jag. Det
får anses innebära ganska stor frihet
för barn och ungdom. De skall så vitt
möjligt få fördriva fritiden efter individuella
önskemål. De skall inte åläggas
att delta i någonting, endast få tillfälle
därtill.

Jag utläste ur statsrådets svar att han
anser, att internathemmen skall vara så
hemlika som möjligt och att jämförelse
därvid skall göras med de goda hemmen.

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Nr 30

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det är dock verkningarna
av en radiodebatt som vi i dag diskuterar.
Jag skulle till herr Helén vilja
säga, att visst skall Sveriges radio ha
rätt att kritisera på olika områden. Men
de krav man har rätt att ställa på radions
programproducenter är de minimikrav,
som i allmänhet ställs på en tidningsreporter,
nämligen att man verkligen
sätter sig in i förhållandena. Här
har man endast intervjuat dem som har
en negativ inställning. Med den negativa
inställning man därvid fått har man
kommit till hemmet och under en och
en kvarts timme försökt sätta sig in i
förhållandena. Det anser jag inte vara
en tillräcklig grund att bygga ett radioreportage
på.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet liggande
proposition nr 186, angående
godkännande av konventionerna inom
OEEC om säkerhetskontroll på atomenergiens
område och om ett bolag för
behandling av atombränsle.

§ 8

Föredrogos var för sig och remitterades
till statsutskottet de å kammarens
bord vilande motionerna nr 725 och
726.

§ 9

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medel för återuppförande
av viss byggnad,

nr 160, i anledning av väckt motion i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare ersättningar till
förutvarande ombordanställda m. fl. å
motorfartyget Ningpo,

nr 161, i anledning av väckt motion

om översyn av den militära stabs- och
förvaltningsorganisationen, och

nr 162, i anledning av väckta motioner
om kurser för hantverksmästare
m. fl.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10

Utökning av kristendomsundervisningen
i folkskolorna

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 163, i anledning av väckta motioner
om utökning av kristendomsundervisningen
i folkskolorna.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Robert Johansson m. fl. (I: 126) och
den andra inom andra kammaren av
herr Rubbestad m. fl. (II: 183), hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att åtgärder
vidtoges för en utökning av kristendomsundervisningen
i folkskolan i
enlighet med motionernas syfte.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 126 och II: 183 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson samt herrar
Rubbestad och Staxäng, vilka ansett att
utskottets yttrande bort ha annan, i
reservationen angiven lydelse och att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:126
och II: 183, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att åtgärder vidtoges för en
utökning av kristendomsundervisningen
i folkskolan i enlighet med motionernas
syfte;

2) av herr Malmborg, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Jag har inte tänkt att ta
upp någon stor debatt i denna fråga,

32 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

inte därför att vi anser det vara en liten
fråga utan därför att vi i motionerna
och i reservationen har framfört det
väsentliga i denna sak.

Jag inskränker mig därför till att
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av fröken Andersson
m. fl.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Man är numera på
ett helt annat sätt än förr ense om att
skolans fostrande inflytande skall göra
sig gällande i all dess verksamhet. Inte
minst har detta kommit till uttryck i de
grundläggande urkunderna för enhetsskolans
utformning. Jag syftar bl. a. på
1946 års skolkommissions betänkande
och propositionen om enhetsskolans utformning
vid 1950 års riksdag.

I skilda sammanhang betonas betydelsen
av skolans .samarbete med hemmen
i syfte att främja de ungas personlighetsutveckling
även på känslolivets och
viljelivets område. Skolan bör, heter
det, genom sin anda och sin miljö söka
fostra eleverna till hänsyn och yttre
hyfsning och vänja dem vid att inta en
saklig och prövande inställning till olika
problem och i fråga om värderingar
söka främja en självständig inställning
hos de unga.

Skolöverstyrelsen har i sitt remissyttrande
över motionerna erinrat om de
naturliga och lämpliga tillfällen då skolans
fostrande moment kan komma till
uttryck. Så kan, heter det, på ett lämpligt
sätt ske vid familjekunskap, vid
ämnet hemkunskap, vid historieundervisningen
och vid den förberedande yrkesvägledningen.
På skolans schema
finns också numera en s. k. klassens
timme, vilken ger mycket goda möjligheter
till vägledning i omedelbar anknytning
till händelser och ting såväl
inom som utom skolans värld. Kanske
just dessa timmar, herr talman, ger de
bästa tillfällen en lärare kan få i sin

strävan att söka vägleda och fostra sina
elever.

Mot bakgrund av tidsutvecklingen betonas
i motionerna, att ett stärkande av
den kristna idealbildningen och en moralisk
upprustning borde vara en angelägen
uppgift inte endast för den kristna
kyrkan utan också för samhällets organ.
Och detta, betonas det, kan ske inte
minst genom en grundläggande kristendomsundervisning
i den obligatoriska
skolan. För egen del delar jag med stöd
av en mångårig lärarerfarenhet denna
uppfattning och för mig ter sig kristendomsundervisningen
som en omistlig
faktor i skolans fostrande arbete.

En sådan uppfattning har också klart
kommit till uttryck i 1946 års skolkommissions
betänkande, ur vilket jag tilllåter
mig att citera några rader: »Kristendomsämnet
bör mer än de flesta ämnen
kunna vara instrument för den personlighetsdaning,
som är skolans viktigaste
uppgift. Undervisningen i detta
ämne bör ge eleverna möjlighet att på
grund av sakliga upplysningar och gedigen
kunskap om religionens värld på
grund av insikt om frågornas allvar och
livsavgörande betydelse och på grund
av egna erfarenheter och egen läggning
bygga upp en personlig livsåskådning.»

Reservationen utmynnar i förslag om
åtgärder för att man skall få en utökning
av kristendomsundervisningen i
folkskolan. Även om jag delar reservanternas
grundinställning har jag inte kunnat
ansluta mig till detta deras yrkande,
och jag vill med ett par ord beröra denna
del av problemet.

I sitt remissyttrande erinrar överstyrelsen
om att en avvägning av de olika
ämnenas och kursmomentens omfattning
inom den obligatoriska skolan skett efter
mycket omsorgsfulla överväganden
med beaktande bl. a. av de synpunkter
och riktlinjer för undervisningen som
framlagts i skolkommissionens betänkande.
Av egen erfarenhet vet jag hur
svårt detta avvägningsproblem kan vara.
Reservanternas antydan, att man med

Onsdagen den 2 december 1959 fm. Nr 30 33

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

litet god vilja skulle kunna få en ändring
till stånd, finner jag inte relevant.

I detta sammanhang vill jag erinra om
den debatt som vi i våras hade här i
riksdagen kring frågan om en utökning
av tiden för matematikundervisningen
bl. a. på enhetsskolans högstadium. Därvid
ifrågasattes om man inte kunde ta
tid från något annat ämne, och man
nämnde då också kristendomsundervisningen.
Efter noggrann prövning fann
man att detta inte vore möjligt, och man
stannade vid att utöka timantalet per
vecka för att nå det önskvärda resultatet.

Jag har, herr talman, med det anförda
velat belysa min inställning till det föreliggande
problemet. Utskottets skrivning
präglas, synes det mig, av ett klart
positivt ställningstagande när det gäller
betydelsen och värdet av skolans fostrande
gärning. Jag har icke haft anledning
att inta någon annan ståndpunkt
än utskottet.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Motionärerna och reservanterna
i denna fråga har yrkat på en
utökning av kristendomsundervisningen
i våra folkskolor. Reservanterna tror att
man härigenom skulle kunna få en
minskning av den ungdomsbrottslighet
och det alkoholmissbruk som tyvärr förekommer.
Som min personliga mening
får jag säga, att jag inte tror att man
löser detta i och för sig stora problem
på det här åsyftade sättet.

Utskottet har som andre vice talmannen
sade inhämtat yttrande över motionerna
från skolöverstyrelsen. Skolöverstyrelsen
har avgivit ett mycket utförligt
remissutlåtande som återfinnes
i trycket. Jag behöver inte läsa upp vad
skolöverstyrelsen har sagt. Jag vill
bara påpeka, att skolöverstyrelsen har
avstyrkt motionärernas förslag. Motionärerna
har inte heller givit någon anvisning
om varifrån man skulle la denna
extra timme för kristendomsundervisning,
om man skulle ta den från lii3
— Andra kammarens

storia, geografi, matematik eller från
något annat ämne. Jag erinrar om att
riksdagen i våras beslöt en utökning
med en veckotimme för att därigenom
vinna en förstärkning av matematikundervisningen.
Vi var åtskilliga i både
denna och medkammaren, som den
gången var överens med ecklesiastikministern
om att en förstärkning av matematikundervisningen
var erforderlig,
men vi ville inte vara med om en utökning
av antalet veckotimmar. Riksdagen
beslöt emellertid med mycket stor
majoritet att bifalla en sådan ökning, då
man ansåg att det inte var möjligt att
ta bort en veckotimme från något annat
ämne.

Man måste fråga sig vad motionärerna
har avsett. För vilket ämne skulle man
minska antalet undervisningstimmar?
Eller vill man ytterligare öka antalet
veckotimmar? Det senare är förenat
med ganska stora merutgifter, och den
utvägen rimmar för övrigt ganska illa
med riksdagens beslut när det gäller att
skaffa pengar till statskassan. Fastställandet
av undervisningsplaner är för
övrigt en administrativ fråga, som riksdagen
inte har att besluta om. Därför
finns enligt utskottsmajoritetens mening
ingen anledning för riksdagen att skriva
till Kungl. Maj:t.

Jag ber därför, herr talman, att med
anförande av dessa synpunkter få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen övertog
förhandlingarnas ledning.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag har lyssnat till de
föregående talarna och har frågat mig,
om man inte på nytt skulle få höra ett
argument, som var gångbart när denna
fråga tidigare diskuterats. Det var nog
lite snudd på samma argumentering,
även om man nu något varierat den.
Inte minst har detta framkommit i skolöverstyrelsens
yttrande, där man frågar
från vilket ämne man skall ta denna

protokoll 1999. Nr 30

34 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

timme. Skolöverstyrelsen framhåller vidare
— detta påpekades också av herr
Malmborg — att man genom en mycket
omsorgsfull avvägning kommit fram till
nuvarande undervisningstid för kristendomsämnet.

När jag nämnde något om den argumentering,
som hittills ofta använts i
detta sammanhang, syftade jag på följande.
Ni som önskar en ökning av timantalet
skall vara försiktiga, har man
sagt. Bråkar ni för mycket kan ni riskera
att timantalet ytterligare minskas. Jag
känner igen denna varning, som hörts
alltsedan den dag man började att
minska, med andra ord försämra denna
undervisning.

Genom detta hot har man också lyckats
skrämma många till passivitet. Man
har liksom velat påskina att de, som i
ovist nit spände bågen för högt, blir de
ansvariga för en ytterligare beskärning
av denna undervisningstid. Det är tydligt
att denna falska uppfattning om ansvarsfördelningen
inte längre har något
fog. Man börjar alltmer få klart för sig,
att ansvaret härvidlag främst bör läggas
på dem som i feg passivitet har resignerat.

Nu är läget så allvarligt, att även de
människor, som förr knappast hade något
till övers för kristendomen och
många gånger om denna förde ett ganska
överlägset tal, ängsligt efterlyser åtgärder.
Fråga är om inte motståndet mot
kristendomsundervisningen var klarare
och mindre farligt, när det bottnade
mera i ateism och kanske rent av i
fiendskap än nu, när man söker ersätta
kristendomsundervisningen med något
som bara har ett sken av kristendom.
Både i enhetsskolan och i det nya gymnasiet
kommer den tendensen klart till
uttryck, att bibelkunskapen ersätts med
allmän religions- och kyrkokunskap —
man märker en tydlig önskan att göra
kristendomsundervisningen till en del
av den allmänna historieundervisningen.

Här gäller det att noga ge akt på vad

som sker. Jag tycker att skolöverstyrelsens
yttrande ganska klart visar, hur
man i en kritisk situation — det kritiska
läget när det gäller uppfostringsfrågorna
i skolan förnimmes säkerligen
också av skolöverstyrelsens yttrande —
famlande förordar olika åtgärder som i
och för sig kan vara nödvändiga men
som icke kan ersätta en verklig kristendomsundervisning.
Genom den argumenteringen
lyckas man också bibringa
många den föreställningen, att en
ökning av undervisningstiden inte är
nödvändig.

Jag skulle vilja tillråda mina kammarkamrater
att ta kontakt med dem som
bedriver konfirmationsundervisning ute
i vårt land. De får ofta börja med att,
liksom i småskolan, söka bibringa konfirmanderna
helt elementära kunskaper
— det kan dock inte bli mycket under
den korta tid som de har till sitt förfogande.
Det är ett nästan hopplöst företag
att bedriva konfirmationsundervisning
under sådana förhållanden.

Ärade kammarledamöter! Många föräldrar
står i dessa dagar bävande inför
sina barns framtid, ty frestare och frestelser
till deras ofärd hotar som kanske
aldrig tillförne på vägen genom livet.
Trots välstånd i många avsenden råder
ofta en skrämmande, rent av ångestbetonad
själslig hemlöshet, för att inte tala
om att en kuslig förvildning i vissa fall
tagit hem spelet. Det ökade föraktet för
andras egendom, kränkningen av kvinnofriden,
föraktet för äktenskapets
helgd, mycket av detta får samhället betala
i rena kontanter. Jag frågar mig,
om ej samhället nu håller på att få betala
de fönsterrutor man slog in då det i
hög grad berövade ungdomen den mest
karaktärsdanande undervisningen, kristendomsundervisningen,
om vilken i
vår första folkskolestadga år 1842 uttryckligen
framhölls, att kristendomsämnet
är skolans viktigaste kunskapsämne.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Nr 30

Utökning av

I detta anförande instämde herrar
Sveriungsson och Gansmoe, fru Lidman-Frostenson,
herrar Hedin, Stiernstedt,
Svensson i Krokstorp och Nilsson
i Bästekille, fru Wallerius-Gunne, herr
Setterberg i Vilske-Kleva, fru Sjöqvist,
herrar Hamilton och Nordgren samt
fru Boman (samtliga h).

Herr ZETTERBERG i Stockholm (s):

Herr talman! Sommaren 1944 gjordes
en gallupundersökning angående medborgarnas
inställning till frågan om
kristendomsundervisningens omfattning
i skolan. Resultatet blev: 50 procent ansåg
att undervisningen borde ha den
omfattning den hade, 30 procent ville
ha mera undervisning, 8 procent mindre.
Det finns anledning förmoda, att en
lika stark opinion för en utökning av
tiden för kristendomsundervisning som
den dessa siffror från 1944 visar fortfarande
är för handen. Orsaken är ju
bl. a. den som anges i herr Rubbestads
motion, nämligen förväntningar att kristendomsundervisningen
kan medverka
till ett stärkande av de uppbyggande
krafterna i vårt land eller, som det heter
i motionen, »stärka de ungas kristna
idealbildning».

Men även utifrån samma grundinställning
kan man komma till skilda
praktiska resultat. Jag har tagit till orda
för att något utveckla varför jag icke
kan biträda reservationen trots dess
goda syfte. Det finns nämligen anledning
ifrågasätta om motionärer och reservanter
går så alldeles visligt fram. Intet
skolämne kan motiveras i fråga om
sin omfattning med en hänvisning till
dess allmänna betydelse. Det gäller att
först bestämma vad som skall inhämtas
i ämnet och att därefter fastställa antalet
timmar som är erforderligt för att
medhinna lärokurserna. Eljest riskerar
man att bli misstänkt för att huvudsakligen
vilja prestera en demonstration
som ej leder till praktiska resultat.
Varför talar motionärerna för övrigt om

kristendomsundervisningen i folkskolorna

just 50 procents ökning, varför inte 25
eller 100 procent?

I stället för att ange dylika kvantitativa
tal behövde man väl nalkas detta
problem från dess sakliga sida. Det
gjorde även herr Staxäng delvis i sitt
inlägg nyss, när han uttalade sig kritiskt
om själva innehållet i undervisningen.
Man behöver alltså ena sig om vad man
vill uppnå med kristendomsundervisningen
och hur man skall nå det resultat
man önskar. Den kvalitativa frågan
bör avgjort få komma först; därefter bör
resonemanget om kvantiteten komma
in. Och det finns verkligen skäl och starka
skäl att ta under övervägande hur
ämnet skall utformas.

Att det är något fel, framgår av
många tecken. Nyligen visade en pejling
av opinionen bland skolungdom, att
kristendomsämnet kom längs ned bland
ämnena i deras intresse. Gagnar man
då saken, när man föreslår längre tid
för ett ämne, innan man gjort vad man
kunnat för att göra det mer attraktivt
för ungdomen? Förfaringssättet påminner
om hur det blir när en predikant
har predikat cn timme utan att kunna
vinna sina åhörares intresse, varför han
beslutar sig för att förlänga sin predikan
med ytterligare en halvtimme i hopp
att därunder vinna vad han inte vunnit
under den första. Chansen är ju uppenbarligen
den, att han ännu mer
minskar intresset för vad han hade att
säga under den första timmen.

Erfarna lärare har skarpt — utifrån
sin uttalade omtanke om ämnet — kritiserat
dess uppläggning. Vårt lands väl
främste religionspsykolog lektor Hjalmar
Sundén hävdar att ämnesutformningen
är olycklig. Den ger ungdomarna
känslan att det här rör sig om något
»dammigt musealt» i stället för något
dramatiskt och levande. En annan
kristendomslärare lektor Martin Fries
är på samma linje. Med anledning av
en debatt kring frågan de senaste veckorna
i en veckotidning har han skrivit
en artikel med den programmatiska ti -

36 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

teln: »Ja, undervisningen i kristendom
måste läggas om.» Det är ett allvarligt
läge, när de som företräder ämnet på
detta sätt gör gällande, att det inte fungerar
såsom man önskar att det skulle
göra.

Den främsta önskan man vill rikta till
de skolvårdande myndigheterna skulle
alltså vara om en översyn av ämnets
hela uppläggning inklusive läroboksfrågorna.
Först sedan detta skett kan ämnet
göra sig gällande och få den betydelse
som det enligt både reservanter
och utskottet bör ha. Låt oss sedan få
en bedömning av vilken tidsvolym som
erfordras.

Det finns, som redan har framhållits,
i vida kretsar ett starkt intresse för att
här söka sig fram till en positiv lösning
på delvis nya vägar. Ett av många tecken
härpå är ett experiment som företagits
i Stockholm denna höst. Några av
våra största industrier har tillsammans
med Rotary-rörelsen anställt en präst
att biträda vid yrkesutbildningen inom
berörda företag. Undervisningen tar sin
utgångspunkt i den faktiska situationen
i arbetsliv, familje- och samhällsliv för
att sedan belysa denna situation ur etisk
synpunkt. Det är här fråga om ett brett
upplagt försök, vars värden ännu icke
kan mätas. Ett omfattande arbete av
motsvarande art har under många år
pågått i den engelska industrien och kan
redan uppvisa goda resultat. Själva företaget
visar, hur viktigt man inom ansvarstagande
kretsar anser det vara att
den tekniska utbildningen får ett komplement
i en etisk kultur.

På en punkt borde emellertid en
kvantitativ bedömning kunna ske redan
nu. Det gäller ordningen, att kristendomsämnet
på några punkter i skolsystemet
anvisats en veckotimme. Vilket
ämne som helst skadas av att endast ha
en veckotimme till förfogande. Vid undervisning
en timme i veckan möter läraren
sina elever endast vid ytterligt
sporadiska tillfällen. Det finns därför
anledning att med tacksamhet erkänna,

att denna synpunkt uppenbarligen medverkat
till att Kungl. Maj :t förra våren
avslog en framställning från skolöverstyrelsen
om nedskärning från två till
en veckotimme i en klass på realskolans
4-åriga linje. Det inger mig förhoppningar
om att man inte är beredd till en
ytterligare nedskärning från två till en
timme på något av skolans stadier. Om
man vill behålla ämnet och är angelägen
om att det skall ge resultat, så krävs
åtminstone två timmar i varje avdelning,
där undervisning i ämnet meddelas.

Herr GANSMOE (h):

Herr talman! Det vore naturligtvis
tacknämligt, om vi i enlighet med motionärernas
önskan kunde få längre tid
för kristendomsundervisningen i folkskolan.
Jag tror det är fullständigt felaktigt
att, som här senast gjordes av
herr Zetterberg, hänvisa till vad som är
populärt eller inte. Jag för min del ser
problemet så, att det här är fråga om
vad som är nödvändigt och inte om
vad som är populärt. Det djupaste
spörsmålet är i alla fall inte frågan om
antalet timmar, utan det är frågan hur
man utnyttjar tiden. Det är också, som
tidigare sagts här i dag, frågan om vad
kurserna verkligen innehåller.

Nu har ju skolöverstyrelsen sagt, att
det inte går att få någon ytterligare tid
till detta, och överstyrelsen har också
sagt, att det enligt dess mening inte är
utan vidare klart, att skolan blir bättre
skickad att fostra eleverna om kristendomen
tilldelas ytterligare en lästimme.

Man blir emellertid verkligt betänksam
när man märker vad läroböckerna
i kristendom innehåller. Jag har haft
tillfälle att under cirka ett år ta del av
innehållet i de läroböcker, som användes
i våra skolor, även i gymnasiets
första ring. Man blir mycket förvånad,
när man märker att en hel del av dessa
böcker inte avser att undervisa i kristendom
utan innehåller direkta felak -

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Nr 30

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

tigheter i förhållande till vad Den Heliga
Skrift säger.

När man sedan gång på gång upplever,
att läraren i enskilda fall lägger
kursplanen åt sidan och sysslar med
helt andra saker under den timme som
är anslagen åt ämnet kristendom, förstår
man att det måste bli, som herr
Staxäng sade, mycket svårt för dem
som skall ge konfirmationsundervisning
att lära ungdomarna någonting av detta
ämne.

Herr talman! Jag har anledning att
återkomma till denna fråga i annat sammanhang.
Jag vill ännu en gång understryka,
att det inte är ämnets popularitet
det gäller utan det är fråga om vad
som i en för landet besvärlig situation
är nödvändigt att göra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Kristendomsundervisningen
i skolan, som de föreliggande
motionerna fäster uppmärksamheten
på, har ju vid åtskilliga tillfällen debatterats
i riksdagen. Ibland har det skett
på grund av förslag om nedskärning av
kristendomsämnets timantal i kursplanen.
De i dag aktuella motionerna tar
mera allmänt på frågan, och reservationen
— i vilken jag instämmer, även om
jag skulle vilja ha några av formuleringarna
litet annorlunda — framför önskemålet
om en något utökad tid för kristendomsundervisningen
i folkskolan.

De båda oroande tendenser, som här
omnämnes, nämligen ungdomsbrottsligheten
och alkoholmissbruket bland ungdomen,
bekymrar oss alla, och vi brottas
med dessa problem i många sammanhang.

Jag skall inte överdriva och säga, att
om vi bara får några fler timmar kristendom
i skolan, så blir vi av med dessa
problem. Nej, de måste angripas på
inånga olika vägar. Men en stor majoritet
inom vårt folk — också sådana som
själva inte är bekännande kristna — är

av den meningen, att ett stärkande av
den kristna idealbildningen och ett starkare
hävdande av de kristna normerna
skulle ha ett positivt inflytande på de
unga.

Kristendomen gömmer i sig så stora
värden, att samhället i sanning har all
anledning att ge densamma en generös
och rättvis chans vid fostrandet av ungdomen.
Kristendomen lär oss, som någon
uttryckt det, att leva rätt, att foga
oss efter livets moraliska lagar och att
tolka lagen om sådd och skörd på ett
realistiskt sätt.

Naturligtvis är det inte nog med ett
utökat timantal för kristendomsundervisningen.
Denna måste — om den rätt
skall fylla sin uppgift — grundas, såsom
här påpekats, på kristendomens urkund,
på bibeln. Om så inte sker kan vi kalla
den med vad namn vi vill — kristendom
är det inte. Av de läroböcker som används
i undervisningen bör man kunna
fordra, att deras framställningar, främst
när det gäller de centrala sanningarna
i kristendomen, överensstämmer med
bibelns lära och tankar.

Vi är nog alla överens om att kristendomskunskapen
bland vår ungdom är
betydligt sämre än vad den var för några
decennier sedan. Min egen erfarenhet
som mångårig ungdomsledare säger detta
och de, som jag talat med om detta
spörsmål, bekräftar i stor utsträckning
detta förhållande.

Skolöverstyrelsen säger sig acceptera
den av skolkommissionen en gång företrädda
grunduppfattningen om kristendomsundervisningens
inflytande på eleverna,
och den inser också värdet av
att de i skolan får, som det heter, »insikt
om vissa frågors allvar och livsavgörande
betydelse, så att de kan bygga
upp en personlig livsåskådning».

Styrelsens påpekande, att personlighetsdanande
moment i undervisningen
bör få rum också i andra skolämnen,
må vara riktigt. Herr Malmborg var inne
på dessa tankegångar. Här kommer det
dock främst an på lärarens personlig -

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Utökning av kristendomsundervisningen

het, när det gäller inflytandet på eleverna.
Men kvar står enligt min mening
att intet annat ämne är så lämpat som
kristendomsundervisningen när det
gäller fostran till det goda och rätta och
när det rör den verkliga personlighetsdaningen.

Nu är det som vi alla vet så, att en
skolberedning arbetar på den slutliga
utformningen av vår enhetsskola. Jag
skulle främst önska, att beredningen
ville ta med dessa synpunkter vid utformandet
av kurs- och timplaner och
ge kristendomsämnet ett ökat utrymme
där detta är möjligt. Inte minst tänker
jag då på de mer yrkesbetonade avdelningarna
och de klasser, där ämnet bara
har en veckotimme. Någon minskning
kan det knappast vara tal om.

Herr talman! Jag har velat anföra
dessa synpunkter och jag kommer att
rösta för reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Löfgren, Nilsson i Lönsboda, Gustafsson
i Borås, Johansson i öckerö och
Hamrin (samtliga fp).

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag hade kanske kunnat
nöja mig med mitt instämmande i
herr Staxängs anförande, men jag kan
ändå inte låta bli att säga några ord
om den allvarliga fråga som det här
gäller och som för mig är en hjärtesak.
Jag kan inte hjälpa att jag tyckte
det var en aning ledsamt, när herr
Zetterberg i Stockholm här snuddade
vid tanken att det skulle vara något av
en demonstration när man uppträder
eller ordar i en fråga som denna. Jag
tror mig våga påstå, att ingen av kammarens
ledamöter går upp i ett ärende
som detta utan att göra det på fullaste
allvar och med ett bestämt ansvar
för vad de säger. Det gäller både dem,
som har en positiv syn på frågan och en
önskan att den skall falla framåt i den
riktning motionärerna anvisat, och dem
som har en helt motsatt uppfattning.

folkskolorna

Det är säkert inte fråga om en demonstration
från någotdera hållet.

Våra barn och ungdomar har fått
mycket under senare år och ändå har
jag en bestämd känsla av att de har
berövats inte så litet av det mest värdefulla
som man kan vinna i livet,
nämligen det som inneslutes i Jesus’
ord »förmenen dem det icke!», alltså
att få komma till honom och få kunskap
om honom. Man kan inte komma
till honom utan att ha kunskap om honom
och det är denna som skall förmedlas
under barnaåren och i skolan.
De barn, som nu växer upp, utgör den
andra generationen inom vårt folk som
är fattig på det andliga området, och
just därför är det så angeläget att noga
iiverväga vad skolan kan ge och ger
dem eller inte kan ge eller inte ger
dem. Den föräldrageneration, som i
dag har sina barn i skolan, saknar själv
i mycket stor utsträckning kunskaper
om andliga ting — det ser vi alltför
ofta.

Det är mycket positivt skrivet och
sagt om kristendomsundervisningen såväl
från skolöverstyrelsen som från utskottets
sida, och man är glad över
detta. Jag skulle vilja tillägga, att det
ute i landet numera finns ett mycket
starkare intresse för denna fråga än
vad som varit fallet på mycket länge,
ett intresse som sträcker sig långt utöver
områden, där vi trodde att det
tidigare fanns. Rådlösheten börjar bli
stor och man undrar vad man över
huvud taget skall göra för att komma
till rätta med ungdomsproblemen. Man
börjar då leta i gamla glömda vrår
och när man där hittar någonting kommer
man med en rekommendation:
skulle det ändå inte vara bra, om vi
gick tillbaka till något av det gamla
sättet att se på kristendomen och undervisa
därom? Det är inte så länge
sedan jag i anledning av mitt engagemang
att svara på frågor från läsekretsen
i en veckotidning fick en del
brev, där man just gav råd och gjorde

Onsdagen den 2 december 1959 fin.

Nr 30

Utökning av

påpekanden som gick i denna riktning:
tillbaka till kristendomen!

Vilken betydelse skulle då kristendomen
och kunskapen därom kunna ha
när det gäller att komma till rätta med
de problem som är särskilt berörda
i motionen, ungdomsbrottsligheten och
alkoholismen? Någon av utskottets ärade
företrädare har här tillbakavisat
tanken att det skulle finnas något som
helst samband härvidlag; dessa problem
måste lösas på annat sätt. Jag hyser
all respekt för dem som är upptagna
av ett intensivt arbete för att
från andra utgångspunkter komma till
rätta med problemen, men från ett ganska
långt liv vet jag att människor, som
i unga år lärt sig att räkna med tryggheten
under Guds beskärm, i livets alla
situationer har en tillgång som måste
verka stödjande och även skyddande
i farans stund, medan de ungdomar,
som inte lärt sig detta, saknar denna
tillgång.

Man må emellertid resonera hur mycket
som helst om dessa saker. Kvar
står att i dagens läge är det av nöden
att vårt folk, både unga och äldre men
framför allt barn och ungdomar, bibringas
den kunskap, som i så stor
utsträckning hjälper dem och utgör
ett krafttillskott för dem när det gäller
att brottas med livets svårigheter. Därför
är allt, som kan göras för att öka
denna kunskap, också värt att göra.

Låt mig få sluta med en liten historia,
som jag fick mig till livs för ett
par veckor sedan, när jag vårdades på
länslasarettet i Luleå. Jag tycker, att
den belyser den situation vi står i. Vid
ett samtal med avdelningssköterskan
berättade hon om ett barn som varit
på avdelningen; det händer alltid så
mycket roligt kring barn och deras
sätt att uttrycka sig och reagera. En
liten flicka frågade en kväll översköterskan,
om denna ville läsa aftonbön
med henne. Det gjorde hon. Det
blev så trevligt, och barnet fann det
tryggt. En kväll när översköterskan

kristendomsundervisningen i folkskolorna

gick sin slutrond och hade mycket
att göra ropade barnet igen: »Tant, kom
så skall vi läsa aftonbön!» — »Ja, jag
kommer», svarade hon, men hon kom
inte, ty hon hade andra plikter som
skulle fyllas först mot de övriga sjuka.
Till sist hörde hon en liten resignerad
röst som sade: »Nu är det inte värt
för tant att komma, för nu går Gud.»
Den lilla var trött och kände hur sömnen
kom, så det fanns inte mer att
göra.

Jag har begrundat dessa ord rätt mycket
i mitt sinne sedan dess. Vi vuxna
människor har så mycket att syssla med
medan barnen och de behövande ropar,
att möjligheterna att komma dem
till hjälp försvinner under tiden. Därför
är det viktigt, att kristendomstimmen
bättre tillvaratas och att lärarna
ser sin uppgift på ett annat sätt. Allt
bör göras som kan göras i syfte att
mera intensivt fördjupa kunskaperna
i dessa ting.

Herr talman! Jag kommer att rösta
för reservationen.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Såväl under motionstiden
som under den tid motionerna
har diskuterats i utskott och grupper
har jag varit borta från riksdagsarbetet
och alltså inte kunnat följa frågan
i detalj. Den motivering, som jag kommer
att ge för min röstning, skall bli
kort.

De motioner och det utskottsutlåtande
som föreligger är principiellt sett
inte i alla stycken sådana till sin utformning,
som jag hade velat ha dem,
om jag hade fått medverka.

Att kristendomsämnets betydelse inte
kan överskattas, oavsett personlig
inställning till en fungerande kristen
tro, torde vi vara överens om; det är
tämligen klart. Kristendomsämnet har
ett utomordentligt värde för karaktärsdaning
och andlig utveckling i en ung
människas liv, för att inte tala om att
hela vår kultur liksom hänger i luften,

40 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

om kristendomskunskapen blir för
skröplig. Ingen har klarare understrukit
detta under de sista åren än dr Alf
Ahlberg, exempelvis när det gäller förmågan
att förstå vår svenska litteratur.
Det skulle betyda en utarmning av våra
barn och vår ungdom, om vi ginge
för långt åt detta håll, och det är ju
dessa kategorier som vi mest vill gagna.
Ur denna synpunkt, herr talman, är
jag angelägen om att kristendomsämnets
ställning på skolschemat icke försämras.
Kan den förbättras, hälsar jag
detta med tillfredsställelse, även om jag
har all respekt för de synpunkter, som
här framförts av herr Malmborg och
herr Zetterberg i Stockholm beträffande
utrymmet på schemat och att det är
viktigare med innehållet än med timantalet.
Den saken är klar. Men det har
ändå skett en så pass stor nedskärning,
att jag är orolig för att tendensen kan
fortgå, och därför använder jag tillfället
att deklarera mitt instämmande
i själva syftet.

Även om utformningen av motionerna
och reservationen inte helt täcker
den syn, som jag personligen har på
denna fråga, anser jag att värdet av en
sådan debatt som denna är att såväl
myndigheterna som lärarkåren och
målsmännen ute i landet på nytt får en
påminnelse om detta ämnes betydelse.
Den är också en varning för att underskatta
den och att eventuellt vidta ytterligare
nedskärningar. I likhet med
herr Nelander ser jag gärna, att denna
riksdagsdebatt får gå vidare till skolberedningen,
så att hänsyn tages till
själva syftemålet och till oron för att
man tar bort värden, som vi icke har
råd att undvara.

Herr talman! Med hänsyn mera till
syftet med motionerna och utskottsutlåtandet
än till själva formuleringen
kommer jag att rösta för reservationen.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Att jag upptar kammarens
tid ett par minuter beror närmast

på att jag tycker det är värdefullt att
riksdagen får framföra en sådan här
opinionsyttring.

Jag skulle vilja framhålla att detta icke
är någon partifråga. Huvudparten av
medborgarna tillmäter kristendomsundervisningen
stor betydelse och inte så
få, vågar jag säga, livsavgörande betydelse.
Man vill också ha en kristendomsundervisning
som håller måttet.
Som konfirmationslärare kan jag vittna
om vad herr Staxäng nyss sade, nämligen
att de som börjat sin konfirmationsundervisning
oftast bär haft otillfredsställande
förkunskaper, både kvantitativt
och kvalitativt.

Vi i denna kammare är alltså — i
stort sett — ombud för människor som
har en positiv inställning till kristen
fostran. Detta får vi inte glömma. Under
de år jag haft förmånen tillhöra
denna kammare har jag ibland gjort
den reflextionen att när fru A. eller
herr B. eller fröken C. i sin församling
eller kommun har att ta ställning
till frågor av denna art, blir resonemanget
ofta mindre doktrinärt, om jag
så får säga. Man har realiteterna mer
inpå sig. Realiteterna är i detta fall en
oroväckande andlig och moralisk vilsenhet.

Herr Zetterberg i Stockholm var i sitt
anförande, vilket var rikt på synpunkter,
i sak ense med reservanterna, men
han ansåg också att en hel del frågor
måste utredas. Det anser faktiskt reservanterna
också. Sålunda finns det
egentligen inte någon meningsskiljaktighet
mellan herr Zetterberg och oss.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Det finns väl knappast
någon kategori som är så arbetslastad
som barnen är. Var och en som har
barn eller barnbarn märker att de har
en väldigt lång arbetsdag. Jag kan förstå
att skolöverstyrelsen och även ecklesiastikministern
inte ser sig någon råd

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Nr 30

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

när det gäller att utvidga något läroområde.

Det har tidigare under debatten sagts
att kristendomen icke vore ett ämne
som attraherade eleverna. Jag kommer
själv mycket väl ihåg att jag, då jag var
liten en gång och gick i skolan, tyckte
att kristendomen var tråkig. Men jag är
ändå tacksam för den kunskap som jag
fick då. Nu kan ju för all del många
säga att det har ändå inte inverkat på
Dickson, han har ju sina sidor i alla
fall. Men jag kan försäkra att dessa sidor
skulle varit ändå värre om jag inte
fått undervisning i kristendom.

Vad som brister i vår värld är inte
tekniskt kunnande eller kunskap i geografi
eller om myggans matsmältningskanal
eller andra sådana saker som vi
lär oss i skolan, utan felet ligger till
allra största delen på det planet att vi
inte har lyckats lära oss hur vi skall
kunna leva i fred med varandra och
över huvud taget passa in oss i den
underliga värld som vi lever i. Där kan
kristendomen och dess principer hjälpa
oss. Det är inte någon som helst
tvekan om den saken. Skolan är en
förberedelse till livet, som det heter,
men vi är så materialistiskt inriktade
att det ter sig självklart att tänka efter:
Vad kan barnen behöva slå i sina skallar
för att kunna förtjäna så mycket
pengar som möjligt så fort som möjligt?
Där kommer kristendomen i efterhand.
Man tjänar inte pengar på att
lära sig kristendom, men man vinner
kanske någonting annat som är bättre
än pengar, nämligen en inre balans och
bättre kvalifikationer för att leva livet
igenom på ett riktigt sätt.

Det är mot bakgrunden av dessa
reflexioner som jag skulle vilja säga,
liksom många andra har sagt, att
formuleringen i reservationen kunde ha
varit annorlunda, ty det skulle jag ha
varit gladare åt. Men jag skall likväl
yrka bifall till densamma. .lag tror dock
att del ligger mycket i pastor primarius’
yttrande att vi nog behöver titta

närmare på innehållet i kristendomsundervisningen.
Det ligger i sakens natur
att en lärare, som inte är intresserad
eller kanske rent av är generad av
att undervisa i det ämne han har sig
förelagt, inte kan ge vad han eljest
skulle kunnat ge. Det är också möjligt
att läroböckerna behöver ses över. Jag
vet faktiskt inte hur de numera ser ut.
Men detta blir en senare fråga. Nu har
den här frågan fallit, eftersom första
kammaren avslagit motionen, men jag
her ändå, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr KARLSSON i Olofström (s) kort
genmäle:

Herr talman! Samtliga talare som här
talat för reservationen har spunnit på
ett och samma tema. Därför kan jag kanske
med bara några ord bemöta samtliga.

I olika ordvändningar har man sagt
att läget är allvarligt; kristendomsundervisningen
måste utökas. Jag vill
emellertid hävda att vi, som väl är, i
detta land även har en annan andlig
odling än den som förekommer inom
kristendomsundervisningen.

Jag skall ingalunda generalisera, men
jag vill påstå att det finns ateister som
är lika hederliga och ärliga som exempelvis
personer med teologisk utbildning.
Dessa senare personers kristna
bildning ligger dock långt utöver den
bildning som meddelas inom folkskolan.

Jag vill sluta med att återge vad en
rektor från södra Sverige för åtskilliga
år sedan sade: »En viss potentat har
aldrig så mycket att göra som när en
präst skall tillsättas i en församling».
Påståendet är utan tvivel riktigt. Möjligen
kan man göra undantag för biskopsvalen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Motionärernas motivering
för en utökning av kristendomsundervisningen
med en timme är, att man
därigenom vill motverka ungdomsbrotts -

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Utökning av kristendomsundervisningen

lighet, alkoholism och allsköns dåligt
leverne. Hade motiveringen varit den
att man ville öka kristendomskunnandet
så kunde jag ha förstått det. Eller
hade man, själv brinnande i tron velat
utökningen för att på ett så tidigt stadium
som möjligt bringa evangelium
till så många som möjligt under så
många timmar som möjligt, då skulle
jag också ha förstått det. Men påståendet
att kristendomsundervisningen har
ett givet samband med asocialitet, måste
jag invända emot.

Det är inte första gången man använder
en sådan motivering. Man talar
om sin allmänna oro för den stigande
brottsligheten, för alkoholismens skadeverkningar
och för att ungdomen inte
är på rätta vägar. Man vet att det lönar
sig att spela på dessa argument och drar
fram dem i sitt krav på en utökad kristendomsundervisning.

Frågan har varit uppe många gånger.
Jag var med i kyrkomötet för tretton
år sedan, då man hade en lång debatt
i frågan. Herr Staxäng, som är reservant
nu, var med även då, under det att herr
Rubbestad ännu inte kvalificerat sig
för att delta i kyrkomötet. Man hade då
en lång diskussion, huruvida en utökning
av kristendomsundervisningen
bara skulle gälla gymnasiet eller även
folkskolan. Denna gång har man motionerat
om åtgärder för en utökad
kristendomsundervisning i grundskolan
och därmed för alla medborgare. Vid
det nämnda kyrkomötet resonerade
man också om innehållet i kristendomsundervisningen,
vilket jag skall återkomma
till. I debatten då frågade jag
— och det gör jag även i dag — om man
har något bevis för att barn, som kommer
från positivt kristna hem, på något
sätt blir bättre människor som människor
och som elever i skolorna än
andra människor — eller bättre än barn
till ateister. Ingen på kyrkomötet —
trots att många människor där var besjälade
av samma tankar som motionärerna
här — kunde komma med några

i folkskolorna

som helst bevis för detta och ville inte
heller tillstå att de ansåg något sådant.

Jag fortsätter då frågan: Om man inte
kan bevisa att elever från hem där man
dagligen och stundligen har kristen påverkan
blir bättre, hur kan man då komma
med påståendet att eleverna skulle
bli bättre om kristendomsundervisningen
i skolan utökas med en timme? Detta
kan inte vara genomtänkt.

Fråga är f. ö. om s. k. kristna människor
är bättre än andra som vuxna. Jag
har inte märkt detta. Om jag i denna
församling här i kammaren plockar ut
de »kristna» och de »icke kristna», så
vågar jag påstå, att det inte finns någon
som helst skillnad i den moraliska halten
mellan grupperna. Hur kan då den
etiska påverkan vara en hållbar motivering
för att man skall ha flera timmars
kristendomsundervisning och för att
man över huvud taget skall få en kristen
kultutövning i större utsträckning?

Vad vill man nu nå med ytterligare
en undervisningstimme? Ingen har sagt
vad man skall fylla denna timme med.
Herr Dickson, som har en positiv inställning,
har ingen aning om vilka läroböcker
man nu har i folkskolan. Likväl
tror han att denna extra timme skulle
göra nytta. De som säger att de vill ha
tillbaka den gamla katekesundervisningen
har åtminstone en mening, som kan
förstås. När vi för 13 år sedan diskuterade
frågan på kyrkomötet sade herr
Staxäng mycket verkningsfullt: »Kristendomsundervisningen
i verklig bemärkelse
vid våra svenska skolor fick
sitt Sveaborg, när Luthers katekes ströks
som obligatorisk lärobok. Kristendomsundervisningen
miste då sitt fasta fäste
och har faktiskt sedan drivits ut i ett
ingenmansland.»

Där förstår man vad han menar. Han
vill ha tillbaka katekesundervisningen.
Ingen har i dag kommit med något förslag
om hur man skall fylla ut extratimmen.

Jag hittade hemma en lärobok i kristendom
för folkskolan. Det är »Lärobok

Onsdagen den 2 december 1959 fm. Nr 30 43

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

i kristendomskunskap» av Rodhe-Thunander.
Det kan hända att det finns
andra, men denna bok har mina barn
fått sin andliga och etiska fostran ur,
med det resultat som det har blivit.

Här finns olika avdelningar för de
olika klasserna, och i förordet säges det
att om man inte hinner med allt, skall
man utesluta vissa partier som är utmärkta
med en asterisk. Eftersom ingen
har föreslagit att man skall ta upp katekesundervisningen
på den tredje timmen
och ingen har kommit med något
annat förslag, sluter jag mig till att om
man får gott om tid skall man läsa de
med asterisk utmärkta styckena. Jag
läser upp något av det som barnen i
tredje klass skall få del av och med
vilket motionärerna tydligen anser att
vi skulle kunna rädda den andliga hälsan
och minska brottsligheten bland
ungdomarna: Israel avfaller från Herren.
David och Jonatan. Nabots vingård.
Hiskia och profeten Jesaja. Vid
Babels floder. De rättfärdigas sällliet.
Antiokus inför hedniska offer i Judalandet.
Mattatias och hans folk sätter
sig till motvärn. Judas Mackabéus besegrar
fienden. Helgedomen inviges
åter.

Detta är vad tredje klassen skall få
sig till livs, om den hinner med det. På
samma sätt kan man fortsätta med de
andra klassernas läsning. Jag har själv
läst igenom det här ordentligt när mina
barn gick i skolan och vet att det visst
inte är någon tråkig läsning, men att det
skulle förhindra ungdomsbrottslighet
kan jag aldrig tro.

Om man själv är kristen och anser
att det är en lycka för människor att
bli kristna, borde detta räcka som motiv
utan att man behöver säga: Vi som
har en bättre moral vill ge ungdomen
en bättre moral genom kristendomen,
vi vill icke att de skall bli så dåliga
som de som är brottslingar och ateister.

Om man anordnar förhör på katekesen
bland fångar i fängelserna, skulle
man nog få samma resultat som när

man förhörde trettio människor i Jönköping
och på Kungsgatan i Stockholm
— resultatet av en sådan undersökning
har redovisats i tidningen Se. Man
skulle finna att ungdomsbrottslingarna
har samma inställning till den kristna
tron och att de skulle tro på en Gud i
lika liten utsträckning som de andra.
Vad är det som gör verkan? De har
samma tro och kunskaper som genomsnittet
men blir ändå brottsliga.

Herr GANSMOE (h) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
har efterlyst bevis för att barn
från kristna hem blir bättre än barn
från ateisthem. Jag kan tala om att
herr Dickson och jag förra året var inne
till statsministern och frågade, om
vi i 1956 års klientelundersökning kunde
få med folk som vore specialister på
att bedöma andliga frågor. Statsministern
hänvisade oss till justitieministern
som talade om för oss att utredningen
redan var tillsatt och att det inte fanns
någonting att göra åt den saken. Man
villfor alltså inte denna vår önskan om
att utreda just denna del av spörsmålet.
Det fann jag som ett bevis för att man
inte ville göra en undersökning av den
arten.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Vi behandlade i fjol
i allmänna beredningsutskottet en motion,
där det krävdes just att direktiven
för den vetenskapliga undersökning
som skulle utröna vilka faktorer som
har inflytande på dem som blir brottslingar
skulle undersökas. De underrättelser
utskottet fick under hand och som
gjorde att det avstyrkte motionen innebar
att sådana frågor skulle tas med i
frågeformuläret och att man skulle ta
hänsyn till önskemålen i detta avseende.
Jag anser att det är av största intresse
att ställa de frågorna. Hade jag
vetat att regeringen hade lämnat andra
besked än dem jag fick, skulle jag ha

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

tillstyrkt motionen. Jag tycker självfallet
att man bör klargöra även de faktorer,
vilkas inflytande jag ej tror på
men som andra tror på.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! När fru Nancy Eriksson
nyss talade kom jag att tänka på en
sak som herr Lundberg sade nere i
Schweiz förra året: »En människa, som
har en tro, vare sig det är kristendom
eller socialism eller någonting annat,
men som inte lever enligt sin tro, är
det ingenting bevänt med.»

Det är en viktig punkt som fru Nancy
Eriksson har satt fingret på. Är vi
som kallar oss kristna bara namnkristna,
som avger en läpparnas bekännelse
utan att försöka leva enligt det vi försöker
tro på eller säga oss vilja leva
efter? Tyvärr är det nog som fru Nancy
Eriksson säger, att det finns många av
oss här — troligen allesamman — som
inte går djupt nog. Här finns väl en del
som försöker, och i den mån de lyckas
tror jag att de kan skapa enorma värden.
Kristna människor har fått rykte
om sig att vara tråkiga, besvärliga, kritiserande
och dömande. Det tyder på
att man har fattat kristendomen på fel
sätt. Går man verkligen på djupet såsom
det från början var menat, tror jag
att livet blir ett stort äventyr. Lever
man mera allmänt på det sättet, kanske
också mänskligheten och jorden blir
vad de från början var menade att bli.

Herr GANSMOE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till fru
Eriksson i Stockholm, att de andliga
frågor och den utredning fru Eriksson
talade om var just vad jag syftade på.
Vad vi ville var att få utrönt just hur
de faktorer som fru Eriksson talar om
inverkar, men det blev oss förvägrat.
Det tar jag till intäkt för att man på
det hållet inte vill veta av någonting
sådant.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Någonting av det värdefullaste
som har sagts i den här debatten
tycker jag är fru Erikssons i
Stockholm påpekande att hon respekterar
dem som motiverar sin önskan om
undervisning i kristendom med att
man vill göra barnen delaktiga av evangeliet.
Det bör vi i vår tur notera och
minnas, eftersom denna motivering naturligtvis
måste vara den djupaste som
ligger bakom förslaget.

Fru Eriksson menar sedan att det är
tvivel underkastat om undervisning i
kristendom leder till minskad ungdomsbrottslighet.
Ja, det beror naturligtvis
på om vi lyckas med vår undervisning,
eller rättare sagt på huruvida
vederbörande själva tar emot och låter
den undervisning de får bli till livsförvandling.
Vi måste se till frukterna.
Det är inte allt som bär frukt, men där
det blir god frukt, fru Eriksson, tror
jag att man kan påvisa goda resultat.

Fru Eriksson sade att det inte finns
någon statistik på det här området, och
det är nog riktigt. Ingen kan bevisa, säger
hon, att barn som har fått en god
kristen undervisning och fostran i hem
och skola undgår att bli asociala. Nej,
vi har väl ingen sådan statistik i Sverige,
men jag vet att man i Amerika har
sysslat med de här sakerna. Bl. a. såg
jag en uppgift, att man har tagit reda
på hur många av ett fängelseklientel
som gått i kristna söndagsskolor. Det är
ju skiljemärket där borta, eftersom det
som bekant inte finns någon kristendomsundervisning
i de vanliga skolorna.
För närvarande går 33 miljoner
barn i de kristna söndagsskolorna och
i de judiska sabbatsskolorna i Amerika.
Man konstaterade vid fängelseundersökningen,
att det var ett påfallande litet
antal — jag minns inte exakta procenttalet
— av alla fångarna som fått
någon som helst kristendomsundervisning.

Man kan ju dra ungefär vilka slut -

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Nr 30

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

satser man vill av detta, men det pekar
i alla fall i en bestämd riktning. Jag
kanske i denna korta replik får tillägga
att det nu under hösten har förts en
intressant TV- och tidningsdebatt i New
York om barn- och ungdomsbrottsligheten,
vilken för närvarande är mycket
svår. Staden New York tillsatte genom
sin borgmästare en del kommittéer —
det gör man ju alltid när man vill lösa
något problem — som skulle bearbeta
frågan. Redan medan jag var kvar där
kunde man föreslå vissa åtgärder av
socialsanerande karaktär. Samtidigt beslöt
man märkligt nog att anställa och
av stadens medel avlöna 100 ungdomsarbetare
från de religiösa samfunden.
Det måste väl tyda på att man har någon
tro på att deras verksamhet betyder
någonting.

Chefen för ecklesiastikdepartemenet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Herr Gansmoe använde
ett uttryck som kanske var litet olyckligt
valt. Han påstod att man »på det
hållet» inte ville gå med på någon undersökning
— »på det hållet» var tydligen
regeringen. Tror verkligen herr
Gansmoe att vi är rädda för en vetenskaplig
undersökning? Jag vill påpeka
att en sådan kommer att företas i
ett mycket större sammanhang, nämligen
i samband med frågan om förhållandet
mellan stat och kyrka.

Den utredning som arbetar med de
här tingen har nyligen hos mig — alltså
inte hos justitieministern — begärt att
få göra en utredning om kristendomens
betydelse i samhället. Nu har riksdagen
begärt en sådan utredning, och jag
har i mina direktiv för utredningen erinrat
om denna riksdagens begäran.
Det är en mycket svår uppgift. Den är
kostnadsberäknad till 90 000 kronor,
men det beloppet får man väl inte hesitera
för i det här sammanhanget. Det
är svårt att genomföra en undersökning
med framgång, men jag kan försäkra
herr Gansmoe, att jag skall ge

utredningen en chans att göra en sådan
undersökning. Jag vore tacksam
om herr Gansmoe i nästa inlägg modifierade
sitt påstående om vad regeringen
har för uppfattning om diverse undersökningar.

Det är alldeles självfallet att utgångspunkten
för den här diskussionen bör
vara skolans och undervisningens problem
och ingenting annat. I den arbetande
skolutredningen, som jag har
både nöjet och äran att vara ordförande
i, kommer vi nu att tillsätta en särskild
delegation av experter som skall
arbeta med kursinnehållet, alltså en läroplansrevision.
Vi har givit ett direktiv
för den utredningen, men det är
benhårt: veckotimtalet får vara maximalt
35 timmar i vissa fall, lägre på
andra stadier — det är nödvändigt att
gå så till väga för att skydda ungdomen.
Det blir sedan utredningens uppgift
att inom den ramen försöka göra en
vettig och ändamålsenlig avvägning
mellan färdighetsämnen — modersmål,
matematik och språk — och orienteringsämnen
av olika slag: kristendom,
historia, samhällslära, naturkunnighet
och mycket annat. Men vi har också
övningsämnen, och vi har praktiska
ämnen. Det är alldeles självfallet att
kristendomsämnet är ett mycket viktigt
ämne just när det gäller orienteringen
i fråga om livsåskådningar. Över
huvud taget är det svårt att tänka sig
— och det har sagts från olika håll —
en skola som inte meddelar undervisning
om kristendom. Men detta är ett
helt annat problem än att låta en debatt
om timantal i folkskolan bli en debatt
om bekännare eller inte bekännare.

Herr GANSMOE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för det uttalande som statsrådet gjort
att det numera kommer att finnas garantier
för att de synpunkter som jag
fört fram verkligen kommer att beaktas.
Det som smärtade mig så djupt, när kammarherre
Dickson och jag begärde före -

46 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

trade hos statsministern i denna fråga,
var nämligen att han då endast sade:
»Herrarna har tre och en halv minut
på sig.» När jag i största hast hade hasplat
ur mig vad jag ville säga och var
färdig, sade han: »Herrarna har en halv
minut på sig. Var det någonting mer?»
När man upplever något sådant, tycker
man det är mycket tråkigt, i synnerhet
som det gäller så allvarliga frågor som
dem 1956 års klientelundersökning har
att behandla och där det var av vikt att
tillsätta personer som verkligen förstår
sig på teologiska frågor. Det är därför
med stor förväntan jag nu ser fram
emot att vi i sådana sammanhang får
med personer, som verkligen kan bedöma
teologiska spörsmål.

Chefen för ecklesiastikdepartementtet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! På en punkt måste jag
nog göra herr Gansmoe besviken. De
forskare, som skall göra denna undersökning
om kristendomens betydelse i
samhällslivet, kommer förmodligen inte
att utväljas ur synpunkten om de är
kristna eller inte.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Under 1950-talet har motioner
om utökning av timantalet för
ämnet kristendom återkommit med regelbundna
mellanrum, och i varje sådan
motion kan man återfinna ett alldeles
bestämt citat — ett citat ur skolkommissionens
principbetänkande 1948.
Detta citat återfinns också i den motion
som vi i dag behandlar, och det
har till yttermera visso lästs upp av
herr Malmborg tidigare under debatten.

Det har en smula förvånat mig att
detta citat återkommer varje gång, och
jag undrar om inte dessa rader ur skolkorn
missionens betänkande egentligen
blivit missförstådda från början. När
det är fråga om att tolka innebörden i
en lag, brukar man undersöka lagstifta -

rens mening, gå till tidigare handlingar.
I denna fråga kan jag kanske få ha en
mening, eftersom jag — det vill jag
säga, kanske till herr Rubbestads förvåning
—- utformat de raderna. Jag bör
alltså ha en liten aning om vad meningen
var med dem.

I detta citat står att ämnet kristendomskunskap
skall ge kunskap om religionens
värld. Det står där vidare talat
om att eleverna skall ställas inför frågornas
allvar och livsavgörande betydelse.
Vilka frågor det rör sig om framgår
av texten. Det är livsåskådningsfrågorna
över huvud taget. På grundval av
den kunskap man på detta sätt vinner
jämte egna personliga erfarenheter och
egen läggning skall eleverna beredas
möjlighet att skapa sig en personlig
livsåskådning.

Dessa ord kan alltså inte på något
sätt, som det görs i motionen, tas till
intäkt för ett stärkande av den kristna
idealbildningen eller, som herr Nelander
uttryckte det, hävdandet av kristna
normer.

Vi fick här i landet 1951 en utvidgad
religionsfrihet. Den var förvisso ofullständig,
men för skolans del är den fullt
klar. Av nu gällande bestämmelser
framgår att man inte får ställa det kravet
på en lärare i kristendomskunskap
att han skall tillhöra någon bestämd
konfession eller ha någon bestämd
åskådning. En katolik kan vara lärare
i kristendom vid våra skolor, en mosaisk
trosbekännare kan det också, en
ateist kan det utan vidare. När den nya
lagstiftningen kom till, försvann även
en gammal bestämmelse som sade, att
när en skolstyrelse behandlar ämnet
kristendomskunskap, måste de ledamöter
avlägsna sig, som inte tillhör statskyrkan.
Allt detta är borta. Bestämmelserna
har på detta sätt klart markerat,
att skolan skall inta en neutral hållning
i livsåskådningsfrågorna, d. v. s. inte
ta ställning för den ena parten, då två
livsåskådningar brottas med varandra.

Detta är helt i överensstämmelse med

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Nr 30

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

vår demokratiska grundinställning. Ingen
auktoritet, således inte heller skolan
eller dess företrädare, får ovanifrån påtrycka
människorna någon uppfattning.
Även barnen är skyddade mot detta.
Skolan skall i dessa avseenden göra två
ting. För det första skall den meddela
kunskaper — och, gärna det, gedigna
kunskaper — om livsåskådningarna, och
för det andra ge eleverna en allvarlig
inställning till dessa frågor, som hör
till livets djupaste. Till detta skall alla
ämnen samverka. Intet av skolans ämnen
kommer undan skolans fostrande
uppgift. Personlighetsfostran är skolans
centrala uppgift. Den hör inte bara kristendomsundervisningen
utan alla ämnen
till. Jag kan följaktligen inte finna
att timantalet för ämnet kristendomskunskap
är på något sätt avgörande för
hur vi lyckas med denna personlighetsfostran.

Men låt mig i detta sammanhang göra
en ärlig bekännelse. Enligt motionärernas
uppfattning pågår det för närvarande
en avkastning i vårt land. Det
är alltså motionärernas ord, inte mina.
Jag tror att motionärerna har rätt. Det
pågår en sådan process. Man frågar sig
bara, om den beror på det låga timantalet
i ämnet kristendomskunskap.
Har inte de kristna själva anledning att
se djupare på denna fråga? Är det inte
helt enkelt så att kristendomen som
åskådning har förlorat sitt grepp om
människorna, och kan detta i så fall inte
bero på kristendomen själv?

Det är ju så att den kristna mytologien,
som ändå är kärnpunkten i all
kristen förkunnelse, inte längre stämmer
med vad vi eljest vet om tillvaron
— och ligger inte just häri orsaken till
att kristendomen har förlorat sitt grepp
om människorna? Detta måste sägas.
Och det måste tilläggas att varje åskådning
har att först och främst lita till
sin egen kraft. Går den kraften förlorad,
så vinner man ingenting med att kräva
yttre åtgärder av typen utökning av
timantalet i kristendomskunskap.

Herr NELANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Denna debatt har utvidgats
ganska väsentligt, och vi har kommit
in på den kristna tron och på kristen
bekännelse över huvud taget. Herr
Arvidson och jag ser naturligtvis litet
olika på detta skolspörsmål. Jag poängterade
vikten av att den kristna idealbildningen
framhålles och att de kristna
normerna hävdas i kristendomsundervisningen,
och det tycker jag är i sin
ordning. Ty har vi en kristendomsundervisning,
så måste vi också i densamma
hävda de normer, som har sin
fasta grund i kristendomens urkund, i
bibeln.

Sedan sade herr Arvidson att varje
åskådning främst skall lita till sin inneboende
kraft och att läget för närvarande
beror på att kristendomen förlorat
sitt grepp om människorna. Ja, det kan
sägas åtminstone när det gäller vårt
land. Jag har emellertid fått en annan
uppfattning under vistelsen i andra länder,
där människorna prövats hårt i
olika avseenden. Jag vet att kyrkorna
där fylles av sökande och längtande
människor, som har behov av kristen
tro och kristen åskådning på ett helt annat
sätt än vi.

Naturligtvis menar vi inte att man
skulle kunna göra barnen och de unga
till kristna bekännare genom kristendomsundervisningen.
Det är inte rätta
vägen. Men vi menar att skolans kristendomsundervisning
är mycket värdefull i
sig själv, när det gäller att skapa fasta
normer för en rätt levnad och en riktig
livsåskådning. Jag tror också, att om
denna linje dreves hårdare, så skulle
vi få se resultatet härav just i den
mänskliga samlevnaden.

Herr ZETTERBERG i Stockholm (s):

Herr talman! När man lyssnar till den
debatt som förs i kammaren i dag, får
man en känsla av att det verkligen från
alla håll kräves en högre grad av tolerans
och takt för atl ämnet kristendomskunskap
skall få sin rätta plats

48 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

och sin rätta utformning i skolan. Barnen
kommer från hem med mycket
skiftande bakgrund, och skolan är inte
platsen för propaganda av något slag.
Det som har med skolans allmänt fostrande
uppgifter att göra får därför —
vilket också framhållits av skolöverstyrelsen
— bli sådana allmänna regler
som hör till skolgemenskapen.

Det som faller inom kristendomsämnet
måste i huvudsak bli kunskapsmeddelelse.
Den saken tror jag att vi på
den, om jag så får säga kristna sidan,
får vara beredda att ständigt beakta.
Men kristendomskunskaperna som meddelas
är motiverade av att bibeln och
kristendomens historia är så väsentliga
ting för hela den kulturmiljö i vilken
vi lever att ämnet kräver ordentligt utrymme
i skolan. Ty skolan får inte vara
och inte bli bara en skola i färdigheter.
Den måste också ge kunskaper av annat
slag.

Det andra som man kan begära av
kristendomsämnet och som också uppenbarligen
är fixerat är detta att de
kunskaper som meddelas skall bilda
underlag till en personligt tillägnad livsåskådning.
Vi skall inte tro att vi ens
om vi hade möjligheter till det skulle
kunna ge färdiga paket med övertygelser
till dagens ungdom, i varje fall
icke (allra minst) den vuxnare ungdomen.
Däremot kan vi ge dem ett kunskapsmaterial
som de personligen får
ta ställning till. Det är en uppgift som
kan och bör lösas.

Jag vill anmäla en viss sympati för
dem av talarna i dag som har påyrkat
en pregnant undervisning om vad kristendomen
verkligen är. Man får inte i
själva kristendomsämnet flytta in något
slags grå moralism och göra det hela
till ett oförargligt hopbak av åskådningar
som varje människa i grund och
botten skall vara beredd att kunna acceptera,
oberoende av vilken livsåskådning
hon än har. En dylik uttunning av
ämnet, där man tar bort det klara och
karaktäristiska och varför inte säga ut -

manande, som ligger i det bibliska budskapet,
en sådan undervisning har faktiskt
gått vid sidan av sin uppgift.

Sedan inträder ett nytt moment, där
ungdomen själv får acceptera eller underlåta
att acceptera det som den har
mött i det stoff varav kan byggas en
livsåskådning. Där menar jag att också
resonemanget om samhällsnyttan av
kristendomen bör utsättas för en liten
fundering. Vi skall aldrig glömma att
vår frälsare själv blev dömd av samhälleliga
domstolar. Att göra kristendomen
till något som i alla livets lägen
samhället har nytta av smakar
pragmatism. I historien har det många
gånger varit så att kristendomen har
tett sig som något ytterligt obehagligt
ur statsresonens synpunkt. Att det läget
kan återkomma betvivlar jag icke.
Därför skall man nog vara mycket försiktig
med att rundhänt utlova att samhället
i alla sammanhang skall anse sig
ha så stor nytta av en religiös fostran.

Sedan kommer jag emellertid till en
sak som flera talare varit inne på i dag.
När det gäller en viss allmän hygglighet
i det yttre beteendet anses det allmänt
att kristendomen är bra. Men frågeställningen
är komplicerad. Kan vi säga
att — vilket jag tror — pingstförsamlingen
i Stockholm utan vidare kan
uppvisas ha en mycket lägre grad av
alkoholister och kriminella än populationen
i allmänhet, kan man därav dra
den slutsatsen att Pingströrelsen är mer
»samhällsnyttig» än Frälsningsarmén?
Men det skulle vara barockt att hävda
att Frälsningsarmén är en mindre samhällsnyttig
institution, emedan antalet
alkoholister som kommer till botbänken
gång på gång är mycket stort. Med
de räknemetoder som sociologer brukar
använda skulle man kunna göra
gällande att Frälsningsarmén är av diskutabelt
värde för samhället. Vi vet ju
att det förhåller sig på rakt motsatt sätt.
Man kan bolla med ett statistiskt material.
Och man kan bolla med det,
fyller det inte den funktionen, att det

Onsdagen den 2
Utökning av

kan ge sådana siffror som alla parter
kan erkänna.

Det har gjorts flera undersökningar
rörande ungdomsvårdsskoleklientelet.
Man har därvid funnit att ungdomsvårdsskoleelever
i mindre utsträckning
än andra ungdomar är konfirmerade
eller gått i bibelskola. Men visar det
verkligen konfirmationens nytta? Vi
som med entusiasm har bedrivit konfirmationsundervisning
och tror på dess
värde menar ju ändå inte, att man vårdslöst
kan använda dylika uppgifter. Förklaringen
till att så många av dem som
kommer i kontakt med ungdomsvårdsskolor
i så ringa utsträckning är konfirmerade
är säkerligen också den att
deras familjer flyttat i större omfattning
och att de varit mindre inpassade
i sin omgivning än de hem vars ungdomar
inte råkat in på de vägar som
leder till dessa vårdformer.

Med detta, herr talman, har jag velat
utfärda en liten varning både ur principiella
och ur resultatmässiga synpunkter
för att alltför mycket betona
nyttovärdet för samhället av den religiösa
fostran, vare sig den sker i skola
eller i andra former. Än mer gäller varningen
övertron på procentserier.

Innan jag lämnar denna plats vill jag
också ta upp det resonemang om demonstration
som fru Boman förde. Jag
hade sagt att det var en demonstration
när man väckte denna motion som
krävde eu ökning med 50 procent av
timantalet. Jag menade att det inte ens
kunde ha föresvävat motionärerna som
en möjlighet att riksdagen utan vidare
skulle bifalla en sådan framställning.
Att utan prövning av hela timantalsfrågan,
utan prövning av relationerna
mellan ämnena och utan att det har
visats hur man skulle bruka tiden utan
bara blint gå till ett beslut om att räkna
upp timantalet för ett ämne med 50
procent, det menade jag att motionärerna
väl har insett ligga helt utanför
det sannolika. Det var en demonstration
i en form som man ibland kan ha
4 Andra kammarens protokoll 1959.

december 1959 fm. Nr 30 49

kristendomsundervisningen i folkskolorna

nytta av. Jag tillhör dem som inte föraktar
att gå i demonstrationståg som
en opinionsyttring för att understryka
en saks värde. Men någon tanke på att
nå reella resultat förmodar jag att motionärerna
inte haft.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! .lag tillhör inte dem
som tror att vårt land håller på att avkristnas.
Det finns flera ting som talar
för att det i stället går åt andra hållet.

Jag har närmast begärt ordet för att
det i denna debatt liksom i så många
andra debatter när detta ämne diskuteras
har framhållits, att kristendomsämnet
förminskas och försämras, som herr
Staxäng uttryckte saken. När jag tittat
i dokumenten, har jag inte kunnat finna
annat än att timantalet varit två i
veckan sedan 1919. Det har alltså gått
40 år utan att det skett någon förminskning
i folkskolans undervisning. Man
skulle t. o. m. kunna säga att det blivit
en ökning, eftersom antalet skolår har
ökat från sex till enhetsskolans nio.

I undervisningsplanens anvisning om
vad ämnet skall innehålla finner man
följande formuleringar, som jag skulle
vilja läsa in i kammarens protokoll, ty
jag tycker att det är ganska viktigt i
den här debatten: »Undervisningen i
kristendomskunskap har till uppgift att
ge eleverna kunskap om de bibliska
skrifternas huvudsakliga innehåll, om
kristen tro och etik, om huvuddragen
av kristendomens historia och samfundsformer
samt om viktiga icke kristna
religioner. Den skall också ge inblick
i nutidens religiösa och etiska
grundfrågor. Undervisningen bör ske på
sådant sätt, att eleverna uppfattar frågeställningens
allvar och betydelse och
så att den främjar deras personliga utveckling.
»

Något längre fram i undervisningsplanen
heter det: »Bibelstudiet bör stå
i centrum för undervisningen. För att
bibelns innehåll skall bli tillgängligt för
eleverna, torde det vara nödvändigt att
\ r :w

50 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

på lägre stadium använda ett betydligt
enklare språk än bibelöversättningens.
Eleverna bör dock, så snart detta lämpligen
kan ske, göra omedelbar bekantskap
med bibeln.»

Jag måste för min del fråga: Vad är
det som är fel? Är det riksdagens och
regeringens ställningstagande till frågan
om antal timmar eller är det undervisningsplanen
som förorsakat att
det nu är så illa ställt ute i landet som
man säger? Jag tror att man får söka
svaret på den frågan -— om den nu är
riktigt ställd •— på annat håll.

Jag kommer inte att rösta för reservationen.
Det är orealistiskt att begära
en utökning utan att veta vad man ytterligare
vill ha in i ämnet. När den
frågan klarats ut, bör frågan om hur
många timmar det skall vara tas upp
till diskussion.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Under detta anförande tog herr andre
vice talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag har en känsla av att
både herr talmannen och kammarens
ledamöter anser att denna fråga nu är
nog diskuterad, och jag skall inte ta
lång tid i anspråk.

Det var både en intressant och synnerligen
nyttig tolkning av skolkommissionens
betänkande, som vi fick av
herr Arvidson. Jag och många med mig
har trott att kommissionens uttalande
på s. 38: »Kristendomsämnet bör mer
än de flesta ämnen kunna vara ett instrument
för den personlighetsdaning,
som är skolans viktigaste uppgift», var
en sådan där kategorisk förklaring och
värdering av detta ämne. Man är angelägen
att eleverna skall få sakliga upplysningar
och gedigna kunskaper i religionens
värld. Då har vi fattat det
som en klart positiv värdering av det
ämne det här är fråga om, och jag vill

gärna hålla fast vid att detta är meningen.
För att man skall kunna ge en
sådan saklig och gedigen undervisning
är det emellertid nödvändigt att ämnet
ges tillräckligt livsrum och timantal.

I den debatt som sedan 1905 har förts
om ämnenas trängsel på skolschemat
har det ofta varit så att kristendomsämnet
fått stryka på foten. Ett ämne
har trängt sig fram med större eller
mindre kraft, och då har man undersökt
vad det kunnat finnas för möjligheter
att ge det en större plats på schemat.
Jag vill inte bestrida att det kan
ha varit nödvändigt.

Jag tror att det är viktigt att vi ser
denna debatt som ett positivt försvar
för ämnet. Jag erinrar mig att vi en
gång diskuterade kristendomsämnets
plats i det nya realgymnasiets näst
högsta ring. Meningen var visst att det
skulle strykas från schemat, men då
intog den dåvarande ecklesiastikministern
en positiv hållning till ämnet, och
det blev kvar. Jag tycker att man kan
ge även ecklesiastikminster Edenman
den lilla blomman, att han visat ett påtagligt
intresse för ämnet som sådant i
ett nyligen aktuellt fall.

Stryks tiden för kristendomsundervisningen
ned under varje rimligt minimum
och blir kristendomskunskapen
ett entimmesämne, tär man mycket hårt
på dess livsrum. Vill det sig illa kan det
bli tre veckor mellan varje lektion, om
man räknar med idrottslov och andra
lov, och under sådana förhållanden får
ju eleverna inte gärna den uppfattningen,
att kristendomsämnet är ett viktigt
ämne, utan de får snarare intrycket att
ämnet kan behandlas på ett annat sätt
än andra.

Det skulle föra alldeles för långt att
gå in på den problematik som fru Nancy
Eriksson drog fram. Jag tycker den
är mycket intressant, men det är som
sagt inte möjligt att diskutera de frågorna
i detta sammanhang. Jag vill
dock säga till fru Nancy Eriksson, att
jag känner både mig själv och så pass

Onsdagen den 2 december 1959 fm. Nr 30 51

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

många kristna syndare och så många
ädla hedningar, att jag inte har någon
anledning att sätta mig på några höga
hästar. Men jag har den bestämda uppfattningen
att en sann och levande kristendom,
upplevd och utlevd i människolivet,
är även från samhällets synpunkt
ett av de största positiva värdena.

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Efter denna långa debatt
finner jag det angeläget att framföra
mitt varma tack för alla de positiva
uttalanden som gjorts från skilda
håll. De visar, att det finns ett levande
intresse för just de ting som är berörda
i motionerna.

Viss kritik har anförts mot utformningen
av motionen, och utformningen
borde kanske ha varit en annan. Men det
väsentliga framgår dock: vi anser att
kristendomsämnet är så betydelsefullt,
att en ökad tid för undervisningen i
detsamma behövs.

Det är ju utomordentligt önskvärt —-och det borde också vara naturligt —
att moralen hos vårt uppväxande släkte
blir bättre, och vi har den uppfattningen
att kristendomsundervisningen i detta
hänseende har mycket stor betydelse,
större än alla de andra ämnena i
skolan. Detta är också omvittnat, inte
minst av skolöverstyrelsen i dess yttrande,
och det har understrukits från
olika håll under debatten. Under många
år har framförts kritik mot denna ungdomssyndighet,
om jag så får säga, som
tar sig uttryck på mångahanda sätt,
inte minst i fylleri. Vad vi vill framhålla
är att det behövs en moralisk upprustning,
så att ungdomarna kommer
in på bättre vägar, och detta tror jag
sker bäst genom en viss ökning av tiden
för kristendomsundervisningen.

Vi har inte skrivit i vår motion, att
vi vill ha en ökning med en kvarts
timme, som det sades här. Vi har inte
nämnt någon tid, utan vi liar bara framhållit
att vi vill ha en viss utökning

med hänsyn till nödvändigheten av att
hos ungdomen inpränta värdet av den
kristna förkunnelsen. Jag tror att insikten
om det värdefulla i kristendomsundervisningen
spelat mycket stor roll
i debatten både här i kammaren och i
första kammaren. Vi skall hoppas att
även första statsmakten, alltså regerinen,
tar hänsyn härtill, när frågan blir
aktuell. Utredningar har ju tillsatts för
att undersöka möjligheterna att få till
stånd en förbättring när det gäller de
många laster som är utmärkande för
ungdomen i dagens situation. Jag tror
inte att något undervisningsämne har
ett så stort värde som just en ökad kristendomsundervisning,
och jag hoppas
att den kristna förkunnelsen så småningom
skall genomsyra hela det svenska
folket.

Herr talman! Jag slutar med att än
en gång uttala mitt tack för de många
positiva uttalanden som gjorts här i
dag.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Mina erfarenheter från
folkhögskolan har givit mig ett starkt
intryck av att människornas intressen
stundom är alltför materiellt inriktade,
och kanske är det så, att ett ofta
ensidigt betonande av de ekonomiska
problemen utgör vår tids största kulturella
dilemma.

Men min erfarenhet har också visat
mig, att ungdomarna alls inte saknar
kunskap om den bibliska historiens
berättelser och om den kristna livssynen,
när de bedömer individuella och
kollektiva frågeställningar. Däremot är
de, herr talman, praktiskt taget okunniga
om Sokrates och Spinoza, och de
känner inte till att den evangelisklutherska
kristendomen, som vårt folk
officiellt ansluter sig till, omfattas av
cirka 8 procent av jordens befolkning.
Det är min personliga övertygelse, att
människorna i skolan alltför ensidigt
fostras i kristen livssyn och alltför litet
orienteras om de andra vägar som

52 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

obestridligen finns för att vinna lycka
och harmoni i tillvaron.

Från dessa utgångspunkter kan jag
inte ansluta mig till kraven på en ökning
av antalet undervisningstimmar
i kristendomen. Det är utomordentligt
viktigt att vår skola utformas så, att
människorna i det alltmer tekniskt
komplicerade samhället får förbättrade
kontakter med livets andliga värden.
Men dessa möter oss på de mest skilda
fält — inom filosofien, litteraturen,
konsten och musiken. Ett ensidigt betonande
av kristendomen och kristendomsundervisningen
kan inte vara till
fördel för de kulturella strävandena.

Fru LIDMAN-FROSTENSON (h):

Herr talman! Det var några ord av
utskottets ärade talesman som jag ville
replikera. Herr Karlsson i Olofström
sammanfattade reservanternas och motionärernas
uppfattning kort och gott
så: Eäget är allvarligt, alltså måste kristendomsundervisningen
utökas. Sedan
ifrågasatte herr Karlsson om en person
med till och med hög telogisk utbildning
verkligen är bättre än någon med
ateistisk livssyn. Han berörde till sist
den låga moral som kan komma till uttryck
vid prästval och biskopsval.

Såvitt jag kan förstå är det här inte
fråga om att mäta kvaliteterna hos människor
med olika uppfattning i religiösa
frågor. Vi vet att det finns från olika
utgångspunkter utomordentliga människor
inom alla kategorier. Detta är vi
överens om. Men här gäller det att ge
vårt folk en grundval, som ger oss
chansen att föra fram moraliska målsättningar
i vårt samhälle och att bygga
upp en så allmän samling som möjligt
kring vissa grundregler: i fråga om respekten
för människoliv, respekten för
nästans egendom och uppfattningen om
vårt direkta ansvar för nästan över
huvud taget.

Vi måste väl komma överens om att
kristendomen alltjämt är grundvalen
för denna målsättning i vårt väster -

ländska tänkande och i normbildningen
i västerlandet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Fru WALLERIUS-GUNNE (h):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att gå in på problemet om kristendom
och samhällsnytta, men jag kan inte
låta bli att återkomma till den del av
debatten som utspann sig närmast med
anledning av fru Erikssons i Stockholm
anförande.

Jag skall då först bara påminna om
de två artiklar som riksåklagaren nyligen
publicerat i Dagens Nyheter. I slutet
av den senare av dessa artiklar kominer
författaren in på de möjligheter
som samhället kan ha att skydda sig
mot brott. Bland dem nämnes även
etisk fostran av ungdomen.

Det är beklagligt att vi här i landet
saknar en ordentlig kriminalstatistik,
och det är sannerligen inte första gången
man erinrar därom i en debatt här
i riksdagen. Alldeles utan indikationer
på sambandet mellan tro och etisk livsstil
är vi emellertid inte.

Jag har nyligen tagit del av en grundläggande
bok i ämnet kriminologi, skriven
av den danske kriminologen Hurwitz.
Där har jag med största intresse
forskat efter sambandet mellan människors
uppfattning och miljö å ena
sidan och deras förhållande till samhället
å den andra. Författaren utnyttjar
för sitt resonemang den statistik
som är känd. Jag måste dock erkänna
att några otvetydiga slutsatser, som man
har rätt att med full övertygelse hävda,
kan man inte dra av denna statistik.
Men författaren anser sig efter sina
analyser kunna våga göra ungefär följande
påståenden:

Man har konstaterat att en religiös inställning,
vilken som helst, i och för sig
icke skyddar mot brott. Man har tvärtom
konstaterat — någon av talarna berörde
också detta förhållande här i
debatten — att även de mest utpräglade

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Nr 30

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

brottslingar kan visa en varm religiositet
och hysa ett starkt religiöst behov.
Vad man i varje fall med säkerhet
vågar hävda är att där en religiös
inställning formas till en levande tro
växer det fram en etisk inställning, som
skyddar mot brott.

Jag tror att detta är något som stämmer
väl överens med de tankegångar,
som skymtar fram i utskottsreservationen,
och jag ber att få yrka bifall till
den.

Innan jag lämnar talarstolen skall
jag emellertid be att ytterligare få ta
upp ett problem, som också något har
diskuterats här, nämligen frågan huruvida
vårt land är avkristnat eller inte.

Det religiösa behovet och det religiösa
intresset i vårt land har inte på
länge varit så starkt som det är för
närvarande. Å andra sidan måste det
konstateras att kristendomskunskapen
är stadd i avtagande. Man finner ju att
prästerna mer och mer måste förenkla
och förkorta de konfirmationskurser
de vanligen sammanställer. Man får en
verklig tankeställare när man jämför
en sådan kurs från låt oss säga mitten
av 1920-talet med en kurs enligt vilken
en präst i våra dagar skall meddela de
nödiga grunderna att bygga en kristen
livsuppfattning på.

Herr talmannen hade nu återtagit
förhandlingarnas ledning.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Har ungdomsbrottsligheten
något att göra med kristen tro
och hävdande av kristna normer, med
kristendomsundervisning? Fru Nancy
Eriksson i Stockholm menade, att det
inte gick att få fram några säkra bevis
för det.

Utöver vad fru Wallerius-Gunne nyss
sagt vill jag peka på ytterligare en faktor
som inte är berörd här förut. Det
råder ett klart samband mellan ungdomsbrottsligheten
och hemmens hållfasthet.
Flertalet ungdomsbrottslingar

kommer från splittrade hem. Det borde
vara ett samhällsintresse av största rang
att genom olika åtgärder påverka hemmens
hållbarhet. Det torde vara alldeles
uppenbart att kristendomens syn
på äktenskapet som ett av Gud skapat
livsvaraktigt förbund leder till hållfasta
äktenskap i allra största utsträckning
och därmed innebär en i högsta grad
positiv faktor i kampen mot ungdomsbrottsligheten.

I skolöverstyrelsens yttrande som i
det avseendet citerats av utskottet angives,
att avvägningen mellan de olika
ämnenas omfång skedde 1954 efter mycket
omsorgsfullt övervägande. Det är
visserligen bara fem år sedan, men det
har väl ändå hänt åtskilligt sedan dess.
Ungdomsbrottsligheten har under tiden
blivit ett markant samhällsproblem. Är
det då inte värt att satsa på kristendomen
och kristendomsundervisningen
som något som på litet längre sikt i hög
grad kan påverka ungdomsbrottsligheten
i positiv riktning. Finns det då inte
anledning att ompröva den avvägning
mellan de olika ämnena som man gjort
1954?

Det förvånar mig att herr Zetterberg
betvivlar att kristendomen i alla lägen
får en positiv betydelse för samhällsutvecklingen.
Hela vår kultur bygger
ändå på kristen grund, på kristna moraliska
värderingar. Ungdomsbrottsligheten
och andra oarter i dagens samhälle
beror enligt min och jag vågar
påstå flertalets mening inom svenska
folket på avkristningen. Det bör därför
vara ett samhällsintresse av största vikt
att stödja kristen karaktärsdaning.

Då reservationen enligt min mening
är en väg som kan leda till ett sådant
positivt resultat vill jag tveklöst rösta
för reservationen.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag skall inte bli mångordig.
Jag kan inskränka mig till att
meddela att jag i allt väsentligt instäm -

54 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

mer i det anförande som här i början
av debatten hölls av herr Malmborg,
i vilket han yrkade bifall till utskottets
hemställan.

När jag går att rösta för utskottets yrkande,
så är det klart motiverat med
att jag ansluter mig till vad utskottets
skrivit, icke till vad de olika talare
yttrat, som här yrkat bifall till utskottets
förslag.

Utskottet uttalar sig enligt min mening
i positiv riktning. Det understryker vikten
av ungdomens fostran och framhåller
att undervisningen i kristendomskunskap
är av särskild betydelse i detta
sammanhang.

Herr ZETTERBERG i Stockholm (s):

Herr talman! Det är bara ett par små
ting som behöver klaras ut. Sedan är vi
väl framme vid slutet av denna långa
debatt.

Man har här bollat med ett par olika
begrepp, kanske litet vårdslöst. Det första
är: varför bör ungdomarna ha kristen
kunskap? Jag menar att det inte
bara sammanhänger med samhällsuppträdande
och de eventuellt goda följder
vi kan förvänta oss därav. Det har ett
intresse därutöver vilket jag tycker att
fru Nancy Eriksson och herr Svenungsson
på ett utmärkt sätt antydde i sina
anföranden.

Sedan kommer vi till frågan: har denna
undervisning den verkan som vi
hoppas?

Eftersom vi nu befinner oss i ett läge
med besvärliga problem på ungdomskriminalitetens
och alkoholismens område,
skall vi väl begagna denna hjälpkraft?
Ja, det är också min övertygelse
att levande kristen tro här utgör en
hjälp, det har jag sett otaliga exempel
på. Men vad jag hävdat är, att det är
mycket svårt att med sociologisk metod
bevisa det, så att även herr Alemyr kan
hålla med oss. Därom har jag blivit
övertygad, då jag har haft tillfälle att
i varje fall någorlunda översiktligt få
ett begrepp om några av de undersök -

ningar, som man gjort på detta område.
En rad amerikanska sociologer
— även tyska, franska och engelska —
har arbetat med problemet, om en
kristen livsinställning resulterar i ett
gott samhällsuppförande.

Först gäller det att bestämma vad
som ligger i begreppet ett hyggligt samhällsuppträdande.
Man får bestämma sig
för ett antal faktorer. Låt oss hålla oss
till de två, som är nämnda i denna debatt:
alkoholism och kriminalitet. Detta
är ur samhällets synpunkt icke önskvärda
företeelser. Därför kan man säga,
att om det verkligen kunde bevisas att
det fanns en direkt relation på detta
område, skulle mycket vara vunnet. Vad
jag anmärkt är, att vi icke i dag har en
bevisning på det området. Det kan hända
att den utredning, som statsrådet
Edenman här har utlovat och som skulle
ingå som en del av arbetet i utredningen
om kyrka och stat, här kan ge
ytterligare belysning. Men vi måste vara
helt på det klara med, att om resultaten
icke betraktas som objektiva av herrar
Alemyr och Arvidson, har vi ingenting
vunnit. Då kvarstår våra påståenden,
och vi har inte med siffror kunnat rubba
uppfattningen hos dem som har annan
mening.

Så tror jag att man också skall vara
medveten om att skolan inte i och för
sig genom att den undervisar så och så
många timmar ger en kristen etisk hållning.
Man kan inte utan vidare vara
säker på det. Psykologerna säger oss,
att det på detta område betyder mycket
mer vilken inställning läraren personligen
har än vad han meddelar i sin
undervisning av faktiska uppgifter. Jag
tror vi kan medge att det förhåller sig
på det sättet. Då är jag framme vid den
slutsatsen, att den kanske viktigaste
punkten, där den kristna opinionen i
dag borde sätta in sina krafter, är den
kristna seminariströrelsen. Vinner vi på
kristen sida de blivande och nuvarande
lärarna, så att de kommer att ha en på
kristen tro vilande personlig övertygel -

Onsdagen den 2 december 1959 fm. Nr 30 55

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

se, då kommer det, oberoende av om
kristendomsundervisningen omfattar 2
eller 2''/s timmar i veckan, att ske en
positiv påverkan.

Med det sagda, herr talman, vill jag
bara ytterligare understryka att de som
i likhet med mig icke röstar med reservanterna,
därmed naturligtvis icke
har velat ge uttryck för någon kallsinnighet
gentemot kristendomsämnet, utan
många av oss har ett varmt intresse för
för att det skall bibehållas och stärkas
i den svenska skolan. Vi hoppas att när
vi längre fram kanske får anledning att
diskutera utformningen av ämnet i annat
sammanhang, skall vi också kunna
ta upp frågan om timantalet.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Statsrådet Edenman
som tyvärr nu inte är i kammaren sade,
att han naturligtvis när det gällde att utse
forskare inte frågade efter om de var
kristna eller inte. Men det är ju självfallet
att om man skall göra en undersökning
om värderingar i ett kontroversiellt
ämne är det av värde att också
ta med de kristna. Det kan bli en mera
allsidig undersökning, om man icke endast
utser vetenskapsmän som är ateister.

Herr Alemyr förde ett mycket underligt
resonemang för att gälla en livsåskådningsfråga.
Han sade att endast
8 procent av världens befolkning omfattar
kristendomen. Han menade därför
att vi måste ta hänsyn också till
alla andras etik. Kan herr Alemyr anföra
någon etik till stöd för sitt resonemang?
Han hänvisade till den klassiska
filosofien. Jag vill rekommendera herr
Alemyr att läsa det nya tyska socialdemokratiska
partiprogrammet. Där
hänvisar man till den kristna etiken
och den klassiska filosofien. Tror herr
Alemyr att man någonsin har kunnat
bygga upp en kultur som vi gillar utan
den etik som ligger bakom bergspredikan.
Menar han den grekiska, där en
stor del av medborgarna var slavar? Var

finns den kultur, som vi alla kan trivas
i, där man kunnat undvara den
kristna etiken?

När fru Nancy Eriksson skulle angripa
kristendomen tog hon inte fram det
centrala. Jag hade trott att hon skulle
ha pekat på att kristendomen är en lönemoral,
som Arthur Engberg talade om
eller att hon skulle ha sagt att den
kristna etiken är felaktig. Men det är
ändå så, ärade kammarledamöter, att
hela den västerländska kulturen, toleransen
och den idé som bar upp socialdemokratien,
bygger på värderingar,
som kommit från den kristna etiken,
även om möjligen Marx tog avstånd
från denna etik.

Jag vet mycket väl att det kan finnas
en kristen filosofi, som kan leda till intolerans,
men jag är inte anhängare av
en sådan kristen etik. Jag tror att denna
intolerans är en förvrängning av det
bärande i det kristna kärleksbudskapet,
ty det bärande i det kristna kärleksbudskapet
och den kristna etiken är
ett kärleksbud som väl kan förenas med
en demokratisk livsåskådning. Tar vi
bort den etiken, hamnar vi i en statsdiktatur,
som vi utanför den kristna
idévärlden verkligen har sådana fruktansvärda
exempel på, att vi bör tveka
innan vi på detta sätt slungar ett anatema
över det som burit upp framåtskridandet
och är väsentligt för den civilisation
som västerlandet grundat.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Det förefaller som om
herr Braconier inte var inne i kammaren
när jag höll mitt mycket korta
anförande. Hade han varit det, hade han
observerat att jag aldrig någonsin gav
uttryck för den meningen, att man skulle
bygga en kultur utan kristendomen.
Jag har kritiserat det ensidiga betonandet
av kristendomen. Man vill från kristen
sida göra gällande, att det endast är
kristna värderingar som kan ligga till
grund för en godtagbar kulturell och
etisk standard hos vårt folk.

56 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

Det finns mycket värdefullt i kristendomen
som vi måste bära vidare, men
det måste kompletteras, som jag antydde
i mitt första anförande, med de
erfarenheter vi har från antiken och
filosofien och med de värden vi kan
finna i litteraturen, musiken, konsten
o. s. v. Jag tror att ett verkligt lyckligt
folk i en tid, då tillvaron är alltmer tekniskt
och materiellt komplicerad, måste
bygga sitt andliga liv på ett konglomerat
av alla de erfarenheter, som mänskligheten
har vunnit ur olika åskådningar
och religioner genom tiderna.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det sista inlägget av
herr Alemyr har jag ingenting att invända
emot. Men i sitt första inlägg sade
herr Alemyr, att kristendomen är utan
betydelse för de kulturella strävandena.
Finns det över huvud taget någon kultur,
som vi anser värd att respektera,
där inte den kristna etiken har varit
den normgivande? Jag ställde den frågan
till herr Alemyr, men jag fick inte
något svar.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är en mycket egendomlig
uppfattning herr Braconier har
om vetenskap och vetenskapliga undersökningar,
eller också — för att tala
med herr Alemyr — var herr Braconier
kanske inte inne under det avsnitt
av debatten, då jag yttrade mig.
Tyvärr måste jag därför upprepa vad
jag sade.

Om en statlig utredning begär att få
göra en undersökning om kristendomens
betydelse för samhällslivet för att
därpå bl. a. kunna basera vissa ståndpunkter
angående det större problemet

— självfallet organisatoriskt sett — om
stat och kyrka, kommer jag att gå med
på denna framställning — yttrade jag

— även om undersökningen är dyrbar
och även om många med mig är mycket
tveksamma om hur den skall läggas

upp. Det är ett ytterligt besvärligt vetenskapligt
problem.

Sedan stiger herr Braconier och herr
Gansmoe upp och talar om en helt annan
sak. De kräver — enligt vad jag
kan förstå — någon form av kristen representation
inte bara i kommittéer i
största allmänhet utan även när det gäller
vetenskapliga undersökningar.

De personer som skall göra en undersökning
om kristendomens betydelse
kan inte enligt min mening — om
jag får något inflytande över det hela
— utväljas på grundval av om de personligen
är kristna eller inte. Frågan
gäller i stället om de verkligen har de
vetenskapliga kvalifikationerna för att
kunna genomföra undersökningen. Vi
kommer självfallet inte heller att fordra,
att de skall vara ateister. Man får
lov, herr Braconier, att försöka skilja
mellan det ena och det andra.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara be att få
läsa upp ur mitt manuskript den sista
meningen i mitt anförande för herr Braconiers
kännedom. Jag sade: »Ett ensidigt
betonande av kristendomen och
kristendomsundervisningen kan icke vara
till fördel för de kulturella strävandena.
»

Herr GANSMOE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara fråga herr
statsrådet, om det är alldeles orimligt
för honom att tänka sig, att en kristen
även skulle kunna vara vetenskapsman.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte, att statsrådet
Edenman behöver hysa någon oro
beträffande mitt intresse för den vetenskapliga
forskningen. Jag har i all ringhet
sysslat ganska mycket med sådan
och även försökt studera åtskilliga verk
inom olika vetenskapliga grenar.

Vad jag sade var att när det gäller

Onsdagen den 2 december 1959 fm. Nr 30 57

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

värderingar är önskvärt att man får med
både ateistiska och kristna forskare, eftersom
problemen är så stora, att meningarna
behöver brytas. Det är väl inte
ovetenskapligt, herr statsråd? Herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
tror väl inte, att någon forskare
kan undvika värderingar i dessa
frågor? Finns det någon vetenskapsman
inom filosofien som har påstått, att vetenskapsmännen
är värderingsfria då
det gäller en sociologisk undersökning
som skall syssla med moral? Jag sade,
att det är viktigt att alla intressen blir
representerade. Vill chefen för ecklesiastikdepartementet
påstå, att det är
en ovetenskaplig framställning, får det
stå för hans uppfattning.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Eftersom jag har haft
många debatter med herr Braconier om
vetenskap och kanske kommer att ha
flera, vill jag fortsätta denna diskussion.

Menar herr Braconier — nu är det
viktigt att svara precis på vad jag frågar
— att de som skall leda denna undersökning
och få ansvaret för den —
närmast den kommitté som skall utreda
förhållandet mellan stat och kyrka
—- skall välja ut vetenskapsmän efter
principen: »Först måste vi ha en kristen
sociologisk forskare, som med utgångspunkt
från kristna värderingar vågar
sig på att undersöka detta problem.
Sedan skall vi leta upp en ateistisk sociologisk
forskare, som med utgångspunkt
från sina synpunkter undersöker
samma problem.» Förmodligen bör man
också ha en tredje schattering representerad,
t. ex. en inför frågan likgiltig
och indifferent sociologisk forskare.
Detta är fullkomligt rosenrasande!

Vad jag menar är att när man viiljer
folk för att göra en sociologisk undersökning
sitter ingen i detta land och
prövar deras samveten i frågan om de
är kristna eller icke.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet behöver
inte pröva några samveten. Han behöver
bara fråga forskarna om deras inställning,
ty våra sociologer kan säkert
svara på denna fråga. Det är väl inte
heller så farligt att framställa en sådan
fråga när det gäller en undersökning
av detta säregna slag. Man frågar ofta
representanter för en forskningsgren
vilka skolor de företräder. Om sociologerna
nu säger att de representerar
kristendomens strävanden eller icke, så
vet herr Edenman detta.

Med hänsyn till meningsbrytningarna
i denna kammare och önskvärdheten
av att undersökningens resultat skall få
så stor anslutning som möjligt är det
rimligt att man försöker i arbetet få
med forskare med olika synsätt. I många
andra länder är detta vanligt i fråga
om sociologiska undersökningar, utan
att därför någon gör gällande att undersökningen
skulle vara ovetenskaplig,
och här gäller det en sociologisk undersökning.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! När jag begärde ordet
hade inte ecklesiastikministern framhållit
vad han gjorde i avslutningen av sin
förra replik, där han påpekade det som
enligt min mening är det väsentliga i
hela denna sak, nämligen personligheten
hos dem som skall meddela kristendomsundervisning.
Det är väl ingen som
ett ögonblick betvivlar att herr Alemyr
eller herr Stellan Arvidson skulle, om
de undervisade i kristendom, kunna ge
sina elever en utomordentligt fängslande
undervisning med anknytning till
exempelvis Sokrates eller Spinoza, som
herr Alemyr här nämnde. Men jag tror
inte att de kan lämna den rätta undervisningen
om kristendomens innersta
väsen, eftersom de därvidlag har en annan
inställning än en del av oss andra.

Å andra sidan finns det sådana som
är särskilt utbildade för att undervisa

58 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

i kristendom men som inte heller kan
ge en undervisning i detta speciella ämne
på ett sätt som fångar barnens intresse
utan som kanske tvärtom verkar
avskräckande på dem. Det finns också
medlemmar av prästerskapet som i våra
kyrkor inte kan komma med en förkunnelse
som förmår fånga människorna.

Om vi får de rätta lärarna, räcker det
nuvarande antalet kristendomstimmar
i skolan. Undervisningen kan mycket
väl läggas på ett sådant sätt, att det inte
bara blir fråga om, såsom herr Zetterberg
sade, ett rent kunskapsinhämtande,
utan så att man även får med
litet av de etiska momenten, t. ex. hur
en kristen livsföring bör gestaltas. Även
om timantalet utökades med tre, fyra eller
fem timmar, tror jag inte att vi
skulle komma någon vart, därest vi har
de felaktiga lärarna. Får vi bara de rätta
lärarna, får nog tillräcklig undervisning
rum inom nuvarande ram.

Jag anser alltså inte att vi skulle vara
betjänta med någon utökning av timantalet,
eftersom vi inte har några garantier
för att vi får de rätta lärarna,
och av denna anledning kommer jag att
rösta för utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Vid utskottets behandling
av denna motion var det säkert inte
någon som räknade med den tillspetsade
debatt som här förekommit och
där man, att döma av en del yttranden,
nästan vill göra gällande att den som
röstar för utskottets förslag skulle ha en
negativ inställning till kristendomens
betydelse och värde. Av denna anledning
vill jag än en gång understryka vad
utskottet säger om att »för de ungas inställning
till religiösa och etiska frågor
är undervisningen i kristendomskunskap
av särskild betydelse, framför
allt samtalen om livsåskådningsfrågor».

Jag vill instämma med den siste talaren
däri, att mycket självfallet ankommer
på lärarens vilja och förmåga att

meddela undervisning i kristendom. Om
man sår blandsäd, herr Alemyr, kan
man inte gärna begära att få skörda
vete.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den av fröken Andersson
m. fl. avgivna reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Staxäng begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 163, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av fröken Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Staxäng
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 141 ja och
60 nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
164, i anledning av väckt motion angående
doktorandstipendier vid de tekniska
högskolorna m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Nr 30

§ 12

Rekryteringen av polispersonal i
Stockholm

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
165, i anledning av väckta motioner angående
rekryteringen av polispersonal
i Stockholm.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson och fru Gärde Widemar
(I: 270) och den andra inom andra
kammaren av herr Kollberg (11:334),
hade hemställts, att riksdagen måtte
bemyndiga Kungl. Maj :t att inför den
svårartade krissituationen på kriminalpolitikens
område efter förhandlingar
med berörda polisorganisationer utfärda
sådana särskilda lönebestämmelser
för polispersonalen i Stockholm att rekryteringsbehovet
snabbt kunde fyllas.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:270 och 11:334 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Axel Johannes Andersson,
Nestrup och Wedén samt fröken
Vinge, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 270 och II: 334,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

2) av fru Wallentheim, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Att den tilltagande oordningen
i storstäderna, och då främst
i Stockholm, håller på att bli ett riksproblem
av ett icke obetydligt mått
är vid det här laget väl känt både genom
pressen och genom de initiativ som
i olika avseenden tagits. Vad den tilltagande
kriminaliteten beror på, därom
tvistar de lärde. Därför får de insatser
som görs eller föreslås i förebyggande
syfte icke betraktas som annat än försöksverksamhet.
Kanske beror exem -

pelvis den tilltagande brottsligheten
bland ungdom på hemmens minskade
betydelse som hållpunkt och samlingsplats
för familjen eller på att föräldraauktoriteten
minskats och därmed också
avståndet mellan generationerna.
Kanske beror denna brottslighet på
trångboddhet, på den ökade förekomsten
av motorfordon, på leda vid ett välordnat
samhälle eller på något annat.
Det troligaste är kanske att alla dessa
företeelser i förening har en stigande
ungdomsbrottslighet som följd. Kanske
är den tilltagande kriminaliteten och
aggressiviteten hos ungdomen en icke
önskvärd biprodukt av den snabba utvecklingen
i samhället — en samhällets
växtverk. Då är det inte så konstigt
att den värken koncentreras till de platser
där människoanhopningarna är
störst, alltså till storstäderna, som därigenom
också kommer i den mindre
trevliga situationen att bilda mönster
för utvecklingen på detta område. Går
utvecklingen i negativ riktning vid bekämpandet
av brottsligheten är det fara
värt att storstaden förvandlas till en
pestböld på samhällskroppen.

De brottsförebyggande åtgärderna har
fått stort utrymme i den allmänna debatten,
där man framhållit trångboddheten
och den därav följande nödtvungna
sysslolösheten på fritiden som en
negativ faktor av stor betydelse. Därför
har fritidsverksamheten med dess
behov av ungdomsgårdar och hobbylokaler
kommit i förgrunden. Den senaste
given är ju raggarlokaler i stadens
omgivningar. Då man ju hellre
bör stämma i bäcken än i ån är det naturligtvis
den brottsförebyggande verksamheten
som är den viktigaste. Kan vi
få ett mindre antal straffanstalter genom
ett ökat antal ungdomsgårdar finns
det naturligtvis all anledning att satsa
på denna fördelning av de tillgängliga
resurserna.

Riktigt så enkelt är det naturligtvis
inte. Det har emellertid ganska mycket
förvånat mig att man tydligen inte
i någon större utsträckning betraktar

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Rekryteringen av polispersonal i Stockholm

polisens arbete som brottsförebyggande.
Där tycks den allmänna uppfattningen
vara den, att polisens arbete
först inträder när förseelsen är gjord
och att detta arbete består i att uppspåra
och gripa brottslingen. Hos allmänheten
tycks uppfattningen om polisen
fortfarande vara den, att han är en
samhällets hämnare som framträder i
skräckgestalt, ett samhällets medel att
nedslå de enskilda individerna och
hålla dem i schack.

Det är kanske inte helt orimligt att
häri söka en förklaring till allmänhetens
avoga inställning till polisens arbete,
till att folkmassan vid ett slagsmål mellan
busar och polis hellre tar busarnas
än polisens parti. Tyvärr finner vi alltför
ofta exempel på det handlingssättet.
Samma människor som i det enskilda
fallet tar ligisternas parti mot polisen är
sedan redo att genom tidningarna och
på annat sätt klaga över tillståndet på
Stockholms gator.

Detta är emellertid endast en sida av
saken. Folkmassans reaktioner och värderingar
har väl alltid varit svåra att
förstå. Värre är att de ansvariga organen
i samhället enligt min mening inte
i tillräcklig grad tycks förstå betydelsen
av polisens förebyggande arbete.

För närvarande har vi en poliskår i
Stockholm som inte är större än den
var för 10 år sedan trots att folkmängden
under samma tid ökat med omkring
90 000 personer och trots att antalet bilar
varje år ökar med 15 000 å 20 000.
Vi har för närvarande mellan 150 och
175 vakanser inom polisen här i Stockholm.
Det är en siffra som egentligen
inte säger någonting, därför att personalbehovet
är mycket större. Man har
helt enkelt inte kunnat inrätta de behövliga
tjänsterna på grund av att det
inte funnits personal att tillgå. Man har
ansett det vara meningslöst. Då statspolisintendenten
nu framlagt förslag
om en väsentligt utökad organisation
för statspolisens vidkommande har han
också framhållit det orealistiska i att

föreslå nya tjänster i Stockholm, när
man inte kan få de tjänster som redan
finns besatta.

Det har skymtat ganska skräckinjagande
siffror på hur liten uppklarningsprocenten
av alla brott är. Det har talats
om 15 procent. Ännu värre är väl, att
en så låg procent gör att brottskurvan
stiger i motsatt relation därtill. En sjunkande
procentsiffra för de uppklarade
brotten medför en ökad brottslighet. För
att möta den genom polisens otillräcklighet
stigande brottsligheten behövs
följaktligen ytterligare polisverksamhet,
men det finns ingen personal att tillgå.
Mot bakgrunden av dessa uppgifter ter
det sig sannerligen inte underligt att
livet i Stockholm och på dess gator rönt
en föga smickrande uppmärksamhet i
hela vårt land och, vad värre är, också
i utlandet. Det kan snarare vara berättigat
att fråga hur man kan upprätthålla
ordningen i den utsträckning som faktiskt
sker. F’ör närvarande är detta möjligt
genom att man tillgripit övertidstjänstgöring
i ofantligt stor utsträckning.
Det värsta exempel härpå jag hört
talas om, var en polisman som under
en månad hade 30 dagars övertid. Han
hade alltså upprätthållit två tjänster.
Detta förefaller orimligt och är naturligtvis
inte möjligt annat än i rena undantagsfall.
Två å tre extra åttatimmarspass
per vecka är emellertid vanligt
för de patrullerande konstaplarna. Det
är naturligtvis inte till fördel vare sig
för allmänheten eller polismännen själva
att situationen är sådan att övertid måste
tillgripas i större omfattning, men
det har den fördelen med sig att en
polisuniform åtminstone någon gång
blir synlig i statsdelar som eljest skulle
bli helt utan bevakning i annan form än
att en radiobil någon gång kör igenom.

Under vissa perioder räcker det emellertid
inte med övertid heller utan man
har fått låna poliskonstaplar från landsortsdistrikten.
Inom andra yrken anses
det i regel som en förmån att bli erbjuden
en tjänst i Stockholm, men de hitlå -

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Nr 30

Rekryteringen av polispersonal i Stockholm

nade poliskonstaplarna har inte i nämnvärd
utsträckning velat bli kvar här.
De har inte velat ta de erbjudna tjänsterna.
Risken att få sin hälsa nedsatt
genom alltför mycket övertidsarbete
och genom ligisternas knytnävar har
tydligen varit för stor.

Slutligen har viss försöksverksamhet
också skett med kvinnliga poliser. Även
om det naturligtvis finns områden, där
den kvinnliga polispersonalen är till stor
nytta, ja kanske rent av oumbärlig, kan
denna personal inte urskiljningslöst användas
till allt slags polisarbete.

Såsom jag ser det finns det nu två
vägar att gå för att få förbättrade förhållanden.
Dels kan man rationalisera
polisverksamheten så att personalbehovet
kan hållas nere, och dels kan man
vidtaga åtgärder för att stimulera personalrekryteringen.
Det föreligger naturligtvis
här inget antingen eller utan
båda åtgärderna är lika nödvändiga. Beträffande
rationaliseringen innehåller
reservationen till det föreliggande utskottsutlåtandet
ett påpekande av den
utredning angående polisbötessystemet
som beslutades av föregående riksdag.
Parkeringsförseelserna som dagligen
ökar i antal måste helt enkelt handläggas
på ett mera rationellt sätt. Möjligen
kan också de kvinnliga trafikvakterna
anlitas i större utsträckning än som
hittills har skett. Men tydligt är att alltför
mycket pappersexercis fortfarande
tynger polisens arbete. Utskottet hänvisar
här till vad man har sagt beträffande
en motion som avlämnades förra
året, då man bara hänvisade till den
sittande polisverksamhetsutredningen.
Likadant gör man nu också. Huruvida
den där anvisningen att man förra året
tog den ställningen är avsedd att styrka
utskottets motivering vet jag inte. Jag
skulle snarare anse det innebära en försvagning
att man år efter år tvingas
hänvisa till eu sittande utredning, under
det att situationen i Stockholm blir
värre för varje dag.

Polisverksamhetsutredningen har nog

en hel del synpunkter att komma med
när den blir färdig med sitt arbete. Men
personalfrågorna för polisen här i
Stockholm måste lösas så snart som möjligt.
Vilket resultat denna utredning
än kan komma till, lär man knappast
kunna komma ifrån det förhållandet att
det behövs en väsentlig utökning avpolispersonalen
i Stockholm.

Det är tydligt att polisyrket i Stockholm
inte är lockande med hänsyn till
de risker det för med sig. Förhållandena
är i stort sett likartade i Göteborg.
Vill man skaffa personal till ett arbete
eller en tjänst måste man kunna erbjuda
förmåner som uppväger nackdelarna.
Detta sker väl vanligtvis genom att man
antingen erbjuder tid eller pengar.
Stockholm och Göteborg kan inte erbjuda
någondera delen. Som jag nyss framhållit
är tvärtom utökad tjänstgöringstid
det vanliga, och så måste det förbli
under ganska lång tid framåt, även om
personalrekryteringen skulle ta fart.
Pengar kan man inte heller lova, ty i
det fallet är man hindrad av det statliga
avlöningsreglemente som infördes
1954 och som jag då talade emot här
i riksdagen på grund av att det inte
gjorde någon skillnad mellan storstadspolis
och annan polis.

Nu säger utskottet att det inte vill
binda regeringen genom att ge anvisningar
om att lönefrågorna skall tas med
vid förhandlingar med vederbörande
personalorganisation. Jag tycker det är
en ganska underlig motivering. Det är
vi här i riksdagen som har beslutat om
detta lönereglemente, och det tillkommer
oss att se till att man kan genomföra
de förändringar som är behövliga
för att vi skall få till stånd bättre förhållanden
i storstäderna.

Det är klart att det är förenat med
stora svårigheter att differentiera ett
statligt lönereglemente, men det kan
inte hjälpas - det måste ske på något
sätt. Man kan inte gömma huvudet och
säga alt lönerna inte hör ihop med personalrckryteringen,
utan man måste ta

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Rekryteringen av polispersonal i Stockholm

upp även det problemet när det gäller
tjänster som är så viktiga för samhällets
funktion som polistjänsterna.

Det är väsentligt att undanröja de
hinder som finns för personalrekryteringen,
och om man undersöker förutsättningarna
för en god rekrytering till
stockholmspolisen, kan man inte komma
förbi lönefrågorna. Reservanterna
vill endast att man skall ta upp frågan
om anställningsförhållandena med personalorganisationerna
och under hand
föra in också löneproblemet. Jag tycker
inte det kan vara särskilt farligt för
riksdagen att anta den skrivning som
reservanterna här föreslår.

Nu kan man naturligtvis fråga, vart
det skall ta vägen om vi börjar ortsdifferentiera
och ändra statliga lönebestämmelser
med hänsyn till tillgång
och efterfrågan på arbetskraft. Ja, herr
talman, jag tror vi måste räkna med att
bättre anpassa oss efter marknadsmässiga
förhållanden i lönehänseende även
när det gäller statliga bestämmelser och
ta konsekvenserna av det. De möjligheter
som numera finns att förhandlingsvägen
göra upp med personalorganisationerna
tror jag innebär ett värdefullt
skydd för samhället mot ett obehörigt
utnyttjande av en nödsituation. Polislönereglementet
bör utformas så, att det
ger utrymme för en särskild lönesättning
för storstadspolisen, ty det är ju
storstäderna med sin folkanhopning
som utgör den största faran för en kriminalitet,
som från dem kan sprida sig
ut över landet.

Till slut kan jag inte underlåta att
säga, herr talman, att det inte är någon
dålig användning av pengarna att satsa
dem på en effektiv storstadspolis, om
man därmed kan minska behovet av
straffanstalter.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till den reservation som är
fogad till statsutskottets utlåtande.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Avgörandet i riksdagen
av vissa storstadsfrågor kräver onekli -

gen en viss solidaritet av representanterna
för andra delar av Sverige, liksom
det krävs solidaritet av oss storstadsrepresentanter
när det gäller landsortens
problem.

Frågan om stockholmspolisens arbetsförhållanden
har sedan många år
intresserat mig i egenskap av socialarbetare.
Jag kan därför till alla delar
vitsorda riktigheten av de synpunkter
som herr Martin Larsson nyss har anlagt
på den här frågan. Han och jag motionerade
tillsammans för ett par år
sedan för att aktualisera vissa utbildningsmöjligheter
samt löne- och tjänstgöringsförhållanden
för stockholmspolisen
med samma syfte som denna motion
har. Jag vidhåller att åt en så hårt
pressad och så nödvändig grupp av
samhällsarbetare som poliskåren bör
ges arbetsvillkor som underlättar rekryteringen
och främjar arbetsglädje och
trivsel i tjänsteutövningen. Detta är
grundförutsättningen, och det gäller
hela poliskåren.

Därnäst kommer frågan om stockholmspolisens
förhållanden. Motionerna
av herr Per-Olof Hanson och fru Gärde
Widemar och av herr Kollberg syftar
som bekant till att få särskilda och
mera gynnsamma lönevillkor för polispersonalen
i Stockholm. Jag bär tidigare
givit uttryck för den meningen,
att en särställning för Stockholm är
motiverad. Möjligen kan jag tänka mig
att ungefär samma motivering skulle
kunna anföras för Göteborgs del, men
alltjämt har dock Stockholm i högre
grad än någon annan stad i Sverige karaktären
av storstad med allt vad det
betyder på gott och ont. Ungdomsproblemens
omfattning här i vår huvudstad
samt graden av kriminalitet i övrigt
i en miljonstad motiverar en särställning
för den personal som där skall
upprätthålla ordningen.

Det är inte riksdagen som fastställer
lönereglemente för polisen i Stockholm.
Vad motionärerna och reservanterna
syftar till är rätt och slätt, såsom herr
Larsson i Stockholm nyss påpekade, att

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Nr 30

Rekryteringen av polispersonal i Stockholm

riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj :t att efter förhandling med vederbörande
personalorganisationer utfärda
särskilda lönebestämmelser för polispersonalen
i Stockholm. Jag är förvånad
över att utskottet inte har velat biträda
en så rimlig begäran.

Jag ber för min del att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Ingen kan väl påstå att
vår behandling av olika ärenden i denna
kammare är enformig. När vi behandlar
det ena ärendet håller vi oss
uppe i himlarymderna, och när vi behandlar
nästa kryper vi ned bland
brottslingarna på denna syndiga jord.
Det är alltså rätt stor variation. Det
ärende som vi nu har att behandla tillhör
den andra typen, och jag skall med
några ord motivera varför utskottet har
kommit till den ståndpunkt som anges
i utlåtandet.

Vi är i stort sett överens om att rekryteringen
till polisväsendet i Stockholm
har varit besvärlig och att den
fortfarande torde vara besvärlig, men
det bär ändå skett en betydande förändring
på detta område, och förslagen
från de utredningar som nu arbetar
här har redan visat sig medföra betydande
förbättringar.

Jag vill till att börja med säga att reservationen,
som i stort sett bygger på
en motion som är avlämnad i både
första och andra kammaren, delvis
grundar sig på felaktiga premisser. Man
börjar med att säga att det polislönereglemente
som antogs 1954 blivit
starkt kritiserat av flera remissinstanser.
Det är sant, men motionärerna
nämner ingenting om att detta polislönereglementc
vid ett par tre tillfällen
har varit föremål för ganska genomgripande
förändrinagr i samband med de
förhandlingar som har förts.

När de som liar uppträtt här före
mig sade alt det var underligt att utskottet
inte ville vara med om en skri -

velse till Kungl. Maj :t med rekommendation
om att de här åtgärderna tas upp
vid förhandlingar, vill jag ställa frågan,
vad man tror att det förhandlas
om i överläggningarna med personalorganisationerna,
om inte just alla dessa
problem som vi här håller på att
diskutera.

Det sägs vidare i motionen, om jag
fortfarande får hålla mig till den, att
det torde för övrigt knappast råda något
tvivel om att förmånligare lönesättning
och bättre avanceringsmöjligheter
kommer att förbättra polisens rekryteringsmöjliglieter
och att vissa åtgärder
härvidlag framför allt för att få en särskild
lönesättning för stockholmspolisen
bör kunna vidtagas utan att man
avvaktar de utredningar som pågår.

Innan jag går över till att tala om
lönesättningen för stockholmspolisen
vill jag bara nämna, att uppgiften i
motionen om att det finns 225 obesatta
tjänster i Stockholm inte är med sanningen
överensstämmande. Jag skall
inte gå in på närmare detaljer, men antalet
obesatta tjänster i Stockholm har
minskat från 272 till 109 den 24/10
1959. På den tid som stått till buds är
det en betydande förbättring, men trots
allt är det inte gjort i en handvändning
att nyanställa och utbilda personal.

Jag ser att civilministern sitter här i
kammaren, och jag utgår ifrån att han
kommer att framlägga ytterligare detaljer.
Jag skall därför inskränka mig till
att meddela att det redan finns en storstadslön
för poliserna, inte så att det
finns ett speciellt lönereglcmente med
särskilda lönegrader och löneklasser för
storstadspolisen, men befordringsmöjligheterna
är andra i storstäderna än i
övriga delar av landet. Jag kan som
exempel nämna att i Stockholm, Göteborg
och Malmö 75 procent av de obefordrade
polismännen har förste polismans
tjänsteställning, medan motsvarande
andel i de medelstora städerna är
50 procent och i orter med under 50 000
invånare 33 procent. Detta innebär också
en gradering av löneförhållandena

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Rekryteringen av polispersonal i Stockholm

för poliserna mellan landsorten, de me- 1
delstora städerna och storstäderna. t

Speciellt skulle jag här vilja varna \

för att man gör en skillnad mellan i

stockholmspolisen och göteborgspoli- s

sen. Jag vill erinra kammarens ledamö- 1

ter om den dumhet som begicks då 5

man förra gången skilde stockholms- s

polisen och göteborgspolisen åt; det gav r

upphov till den stora spricka som led- i

de till sprängningen av poliskåren. Skul- ;

le man nu återigen införa samma sy- I

stem med en speciell stockholmslön, (

skulle man säkerligen göra poliskåren 1

den största otjänst, och det kunde vi 1

knappast ha något intresse av. 1

Som jag tidigare sade har polisregle- <

mentet ändrats. Därmed inte sagt att I

allt är fullkomligt. I fråga om beford- (

ringstjänsterna innebar den senaste ;

ändringen, att en förste polisassistent 1

nu kan ha sju underställda mot tidigare
nio. Det är bättre befordringsmöjligheter
för poliskåren. Det skulle strida s

emot hela vårt arbetssätt, om vi här
skulle ge strikta direktiv för dem som j

skall förhandla med polisorganisatio- j

nen om lönevillkoren. Skall en överens- j

kommelse träffas med personalorgani- (

sationerna om var gränsen skall gå mel- ,

lan storstadspolisen och den övriga po- (

lisen i landet — det finns redan tre j

gränser — bör detta med förtroende ]

överlåtas åt förhandlarna. ,

Jag vill inte klandra vare sig motio- (
närerna eller reservanterna, men efter- (

som de i sina inlägg flera gånger sagt ,
orden »vi tror» vill jag endast konstatera,
att tron börjar där vetandet slu- }
tar. Hade de haft bättre kännedom om i
de verkliga förhållandena ang. polisen, ]

hade de inte behövt tro så mycket. Då (
hade motionerandet varit överflödigt. -

Herr talman! Jag yrkar bifall till ut- j

skottets hemställan. ,

Herr LARSSON i Stockholm (fp) kort
genmäle: ]

Herr talman! Herr Petterson i IJeger- !

fors bekantgjorde i sitt anförande en 1

hel del av sitt utan tvivel stora vetande
beträffande polisen, och det kan givetvis
vara till nytta för diskussionen. Vad
motionerna syftar till är emellertid att
sådana åtgärder skall vidtagas, att man
kan få till stånd rimliga förhållanden i
Stockholm. Det är tydligt, herr Petterson
i Degerfors, att trots de förbättringar
som vidtogs 1956, förhållandena
inte är tillräckligt bra för att möjliggöra
fullgod rekrytering i Stockholm.
Detta faktum hjälps inte upp av att vi
diskuterar siffror och talar visa ord.
Vi har inte den polispersonal vi behöver
i Stockholm, och det är därför nödvändigt
att vidta åtgärder för att underlätta
polisrekryteringen. Reservanterna
anser att även lönesynpunkten
därvid bör komma med i bilden och
att riksdagen skall meddela detta i skrivelse
till Kungl. Maj :t.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i diskussionen om alla de faktorer,
som kan ha samverkat till läget
inom poliskåren i Stockholm. Men då en
del talare i dag med ganska stor bestämdhet
har velat göra gällande, att
det väsentligen är en lönefråga, om
man skall kunna lösa de problem man
har att brottas med i storstäderna,
måste jag för min del säga, att det redan
har gjorts betydande insatser på
det avsnittet. Den tendens, som man
nu möter i utvecklingen på detta område,
talar sitt tydliga språk om att
man är på väg mot bättre förhållanden.
Vakansutvecklingen vid stockholmspolisen
under de senaste åren visar en
tydlig markering till det bättre. Den
1/12 1957 var vakanssiffran vid stadens
poliskår 272. Den 1/2 1958 hade den
sjunkit till 228. För statspolisens vidkommande
var den då 46. Den 1/2 1959
var antalet vakanser vid stockholmspolisen
138, vid statspolisen 37. Den
1/5 samma år var vakanserna nere i
121 för stockholmspolisen och 22 för

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Nr 30

Rekryteringen av polispersonal i Stockholm

statspolisen. Den 24/10 i år hade siffrorna
förbättrats till 109 vid stockholmspolisen
och 21 vid statspolisen.
Dessa siffror tyder alltså på att vi nu
är på väg mot bättre förhållanden.

Man har försökt göra gällande att
lönefrågan skulle befinna sig i ett sådant
läge för stockholmspolisen att den
verkar avskräckande på dem som eventuellt
funderar på att utbilda sig till
poliser. Jag tycker inte att man har
något större fog för ett dylikt påstående.
På löneområdet har nämligen under
de senaste åren ganska mycket
hänt inom stockholmspolisen. Även här
kan jag göra en jämförelse, som talar
sitt tydliga språk. Stockholmslönen var
1955 7 021 kronor under det första året,
inklusive tillägg men bortsett från övertidsersättningar.
Vidare är att märka
att under de fem månaderna vid polisskolan
utgick ett arvode på 10 kronor
per dag. Andra året var lönen 10 305
kronor, och tredje och fjärde året steg
den till 11 094 kronor. Under femte till
sjunde året var den 11 830 kronor och
efter åtta års tjänst 12 246 kronor. Detta
var alltså lönerna för stockholmspolisen
1955. Jag utelämnar i detta sammanhang
befordringstjänsterna.

Om vi nu jämför dessa löner med
1958 års löner, så har för det första den
förändringen skett, att full lön utgår för
tiden vid polisskolan. Den som trädde
i tjänst nämnda år, fick en begynnelselön
på 11 076 kronor mot 7 021 kronor
år 1955. Vidare fick han andra och
tredje tjiinstgöringsåret 14 364 kronor,
fjärde året 15 024 kronor, femte till
sjunde året 15 708 kronor och efter åtta
års tjänst 17 184 kronor. Motsvarande
slutlön 1959 är 17 484 kronor, alltså
efter åtta års tjänst vid polisen.

.lag tycker för min del inte att man
då kan tala om ett nödläge, som motiverar
speciella uttalanden från riksdagens
sida.

\u har man i denna debatt försökt
att föra in något som kallas för stockhohnslön.
De som för sådant tal kan5
Andni kammarens protokoll

ske är ursäktade med att de har glömt
att den nya löneplanen är uppbyggd
efter marknadslöneprincipen — så långt
detta låter sig göra i en löneplan -—
där vi sålunda ökat spännvidden från
12 till 16 procent i botten på löneplanen
för att tillgodose kraven i storstäderna
Stockholm och Göteborg. Den saken
skall givetvis också beaktas.

Sedan har man i den enkla förkunnelsen,
till och med i en framstående
stockholmstidning, sökt bibringa allmänheten
den föreställningen, att det
inte föreligger några skillnader mellan
lönerna i Stockholm och jag tror det
var Markaryd i södra Sverige. Det är
förståeligt om människor frågar sig, hur
detta kan vara möjligt. Faktiska förhållandet
är också att om man gör en jämförelse
mellan begynnelselönen i ortsgrupp
2 och begynnelselönen i Stockholm,
så var lönen 1958 i första fallet
9 312 och i huvudstaden 11 076 kronor.
Och om vi ser på lönen efter åtta års
tjänst, så är den nu i Stockholm 17 484
kronor exklusive övertidsersättning men
inklusive det särskilda tillägg som tillkommit
för storstäderna, mot 12 780
kronor i ortsgrupp 2. Det innebär en
skillnad på 4 704 kronor mellan dem
som samtidigt anställdes vid polisen på
5- resp. 2-ort. Nog är väl den skillnaden
i lön värd att notera.

Jag menar sålunda att de som ärligen
vill medverka till en bättre ordning i
Stockholm i första hand bör skaffa sig
ordentliga kunskaper om faktiska förhållanden,
innan de i ovist nit går till
storms mot missförhållanden som inte
föreligger.

Herr Larsson i Stockholm sade att
ett av de främsta skälen till att man
inte kan täcka vakanserna i Stockholm
iir, att yrket där inte är lockande. Med
det ville han väl ha sagt att det framför
allt var lönefrågan som spelade in.
Men om man ser på de inträdesansökningar
som inkommit till stockholmspolisen
under senare år, skall man finna
att yrket verkligen iir lockande. De

1059. Nr .10

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Rekryteringen av polispersonal i Stockholm

siffrorna ger inte något som helst belägg
för det uttalande, som herr Larsson
i Stockholm gjorde. För åren 1957,
1958 och 1959 var antalet sökande följande:
336 manliga och 147 kvinnliga
sökande år 1957, alltså summa 483. Av
dessa anställdes 108 manliga och 24
kvinnliga, summa 132. Motsvarande siffror
för 1958 var 473 manliga och 35
kvinnliga sökande, summa 508. Av dessa
antogs 116 manliga och 19 kvinnliga,
summa 135 sökande. År 1959 anmälde
sig 422 manliga men ingen kvinnlig sökande.
Av dessa antogs 144.

Jag skall inte alls försöka att här ge
ett värdeomdöme om den stora kassationsprocenten,
men nog förefaller den
vara anmärkningsvärt hög i jämförelse
med kassationsprocenten på andra områden,
där det föreligger brist på arbetskraft.
Det har visserligen funnits vissa
spärrar. Man har exempelvis haft det
gamla kravet på att en polisman skall
vara 176 cm lång. Jag vet inte om det
är så särskilt många som fallit för det
kravet. Enligt tillgänglig statistik är 176
cm den manliga genomsnittslängden.
En följd av att man ställt upp detta krav
på en polisman har därför blivit, att
man mönstrat ut hälften av de manliga
sökande, ty de har inte fyllt centimetermåttet.
Det lär visst under senaste
tid ha blivit en sänkning med 1 cm till
175 cm. Jag skall inte försöka mig på
en bedömning av frågan huruvida 175
eller 176 cm:s längd är det som bör kvalificera
en person att vara polisman. Jag
har själv levt i den föreställningen, att
även den som är 172 cm kanske vad
beträffar såväl de intellektuella som de
fysiska förutsättningarna skulle kunna
bli en god poliskonstapel.

Ärade kammarledamöter! Jag har med
dessa siffror sökt i någon mån ge riktiga
proportioner på polisfrågan i
Stockholm.

Herr LARSSON i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om det är

riktigt att i dagens läge på ett smått
raljerande sätt återge de bestämmelser
man anser sig böra ha vid anställande
av polismän i Stockholm. Det är klart
att man, som civilministern gjorde, kan
räkna med centimeterna och undra, om
den ena centimetern är mera värd än
den andra. Men det är väl inte det som
ar det väsentliga. Någonstans måste ju
gränsen dras. Man har ju för övrigt
sänkt kravet med en centimeter. Det
väsentliga är att man får personer som
både kroppsligt och andligt inger respekt
under sin patrulltjänstgöring på
staden. Det har visat sig att respekten
för polisen blir mindre och mindre i
Stockholm. Följaktligen kan man inte
sänka kvaliteten på de personer man
anställer för polistjänst, utan man bör
höja kraven. Det är kanske detta som
är anledningen till att kassationsprocenten
är så stor som den är.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag har väl inte på något
sätt förordat en sänkning av kvalitén
på polismännen i Stockholm, utan
jag liar med mitt anförande endast velat
peka på en detalj, där jag personligen
är tveksam, nämligen frågan huruvida
centimetermåttet är det väsentliga
eller ej. Även om en person skulle råka
vara någon centimeter kortare än det
angivna måttet, är det väl inte uteslutet
att vederbörande kan bli en fullgod
polis. När man försöker bygga upp polisorganisationen,
är det väl allas önskan,
att rekryteringen sker med för
uppgiften bästa tänkbara personer.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Respekten för lag och
rätt beror i mycket stor utsträckning
på samhällets förmåga att upprätthålla
den. En av de nödvändiga förutsättningarna
är att polisen har så stora resurser,
att de som bryter mot lagen nås
av samhällets åtgärder, och det utan
dröjsmål. Om det blir känt, att t. ex.

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Nr 30

Rekryteringen av polispersonal i Stockholm

bara en stöld på tio klaras upp, har
detta sannerligen inte någon återhållande
effekt på tjuvarna. Om det blir
så, att ungdomar kan stjäla bilar och
ofreda personer på gatorna utan att de
på ett effektivt sätt nås av samhällets
åtgärder, måste det också verka försvagande
på respekten för lag och rätt.

Det gäller alltså att se till att polisen
får tillräckliga resurser, och man
får se denna motion som ett led i strävandena
att utrusta polisen med sådana.

Reservationen utmynnar i ett yrkande
som gäller Stockholm. Jag vill i anslutning
till vad utskottets talesman anförde
framhålla, att man i motiveringen
för motionen har talat om storstädernas
problem över huvud taget. Detta
är inte bara ett stockholmsproblem,
utan det är ett storstadsproblem. Jag
begärde ordet, herr talman, bara för att
påpeka, att ett bifall till reservationen
kommer att få återverkningar också på
förhållandena i Göteborg, och detta enligt
min uppfattning med all rätt.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Det är glädjande nog så,
att rekryteringsläget inom Stockholms
poliskår förbättrats, vilket också civilministern
nyss antydde med några belysande
siffror. Men förhållandena är
långt ifrån tillfredsställande, så mycket
är säkert.

Utskottet erinrar om att en utredning
pågår, men kan reservanterna åstadkomma
att uppmärksamheten ytterligare
riktas på olösta problem, delar jag
deras intentioner och vill stödja reservationen,
även om jag för min del skulle
ha önskat att ett och annat hade uttryckts
annorlunda.

Lönefrågorna går jag inte in på, hur
stor betydelse de än har. Dessa frågor
bör inte lösas separat utan i vanlig ordning.

Jag har varit bosatt i Stockholms city
i 20 år, och snart sagt dagligen har jag
sett berusade personer ragla fram över

Klara kyrkogård och t. o. m. ragla in i
kyrkan, där de stört dem som sökt sig
en stunds stillhet. Har man sett detta
och dessutom fått bevittna hur berusade
personer försökt välta omkull gravstenar,
kasta bort kransar eller skräpa ned
med buteljer, önskar man en ordentlig
förstärkning av polisstyrkan, särskilt på
de mest utsatta platserna.

I Sankta Clara kyrkoråd beslöt vi i
torsdags att skriva till den nye, duktige
polismästaren för att be honom skicka
mera folk till våra trakfer.

Jag är glad över att ha fått tillfälle
att i riksdagen understryka behovet av
en bättre rekrytering, och jag ber att
få yrka bifall till reservationen.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga debatten. Vad som egentligen
uppkallade mig var civilministerns yttrande,
att de som sysslar med denna
fråga i riksdagen bör skaffa sig bättre
uppgifter om de verkliga förhållandena.
Med utgångspunkt från några upplysningar
rörande vissa rekryteringssiffror
synes civilministern ha kommit till
den uppfattningen, att man kan anse
att yrket som polisman i Stockholm
skulle vara ett lockande yrke. Jag delar
icke civilministerns uppfattning och
vänder mig mot denna beskriving av
förhållandena.

Vi vet alla hurudana förhållandena är
i Stockholm. Det behöver jag inte upprepa,
det har belysts av de föregående
talarna. Vidare vet vi att rekryteringen
inte är tillfredsställande, fortfarande
finnes luckor och detta har gjort att
myndigheterna i Stockholm varit återhållsamma
när det gällt att tillsätta nya
befattningar. Vi vet också vilka stora
svårigheter polismästaren har att upprätthålla
tillfredsställande ordning. Han
får verkställa extra kommenderingar av
personal till de centrala delarna av staden,
kommenderingar som polismännen
får fullgöra på övertid. Polismännen har
i Stockholm ett utomordentligt pressan -

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Rekryteringen av polispersonal i Stockholm

de arbete, och det är ingen avundsvärd
lott att vara polisman här.

Civilministen sade att han gjort mycket
för att förbättra förhållandena. Det
är tacknämligt, men jag skulle önska
att han kunde göra ytterligare i den
vägen.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag har inte sagt att allting
är bra som det är, men om polisyrket
i alla fall lockar så pass många
sökande, att man har råd att kassera
bortåt 75 procent, är det väl inte fullt
så illa ställt som man vill göra gällande.

Jag undrar om man inte bland de
kasserade skulle ha kunnat få en del
som kunde bli fullgoda poliskonstaplar.
På så sätt hade man kanske kunnat fylla
vakanserna.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag skall be att få förlänga
denna debatt något.

Jag tror att vi alla är ense med herr
Gustafson i Göteborg om att allt bör
göras som är möjligt för att effektivisera
brottsbekämpningen. Det finns tre
vägar att gå. Man kan för det första
göra det svårare för människorna att
begå brott, för det andra förhindra dem
att begå brott och för det tredje med
olika medel försöka få människorna att
avhålla sig från att begå brott. Jag tror
att alla i denna kammare är överens om
att man på dessa vägar bör göra vad
som är möjligt.

I vilken utsträckning polismännens i
Stockholm lönefråga kommer in i detta
sammanhang, skall jag inte diskutera
här. Men här kommer vi in på ett mycket
betydelsefullt område av vårt nutida
samhällsliv. Att vi diskuterar lönefrågan
för en viss yrkesgrupp kan i och
för sig vara riktigt, och för mig som
tillhör denna yrkesgrupp, om än på annan
ort än den aktuella, förefaller den
frågan långt ifrån betydelselös. Här gäl -

ler det emellertid något vida mer. Att
denna fråga aktualiseras beror utan tvekan
på den kris, som brottsbekämpningen
i huvudstaden råkat in i, och
även, enligt mitt sätt att se, på den interna
kris som sedan flera år tycks
gastkrama poliskåren i Stockholm.

Då jag själv har erfarenhet av hur
det är att arbeta som polisman i Stockholm
vill jag säga några ord i denna
fråga.

Det är tungt att vara polisman i
Stockholm. Det var en gång en gammal
polis — han var säkert en stor filosof —-som sade: »Det är lättare att vara isbjörn
i Sahara än för en levande människa
att vara patrullerande polis i
Stockholm.» Enligt min uppfattning
tolkade han riktigt den syn polismännen
hade på sitt eget arbete. Det är nu
20 år sedan denna karakteristik gjordes,
men det tycks vara många polismän
här i Stockholm som fortfarande
har denna uppfattning, trots att det väl
ändå hänt en del under de två senaste
decennierna.

När man har denna kanske välmotiverade
uppfattning om sitt arbete, ligger
redan däri fröet till en kris.

Man säger att Stockholms polismän
är få. Men under de senaste åren — ehuru
kanske inte under det allra sista året
— tycks man dock ha ansett poliskåren
vara tillräckligt manstark för att göra
den till en bricka i något av ett politiskt
spel, som väl närmast var riktat
mot regeringen men på vars altare man
bland annat offrat polismännens fackliga
enighet. Det finns i dag inom polismännens
led en facklig splittring, som
enligt min mening endast polismännens
motståndare har glädje av. Det har förekommit
en olycklig underblåsning av
missnöjet.

Men därmed vill jag inte säga att vi
här skulle möta något av krisens fundament.
Krisen är nämligen av gammalt
datum. För 20 år sedan fick jag uppfattningen,
att poliskåren i Stockholm var
mer militaristisk än militären själv:

Onsdagen den 2 december 1959 fm. Nr 30 69

Rekryteringen av polispersonal i Stockholm

man hade en kadaverdisciplin som var
mycket svår att förena med polismännens
uppgifter i det moderna samhället.

När dessa frågor kommit på tal har
man ofta sökt lösa problemen genom ett
enkelt handgrepp — man har försökt
finna syndabockar. Jag tror det är svårt,
om man gör en sociologisk undersökning,
att hitta några personliga syndabockar.
Den tidigare polismästaren här
i Stockholm, som jag inte känner närmare,
gjordes ofta till en sådan där syndabock.
Jag vill inte uppträda som advokat
för honom, men jag konstaterar
av egen erfarenhet, att missförhållandena
inom stockholmspolisen fanns till
innan han blev polismästare här i staden.
Det har sagts av någon, att när samhället
lämnade 1800-talet, stannade poliskåren
i Stockholm kvar där. Poliskåren
här i Stockholm har naturligtvis
haft och har många svåra anpassningsproblem:
samhällets omdaning — det
gamla beteendemönstret passade inte
längre — storstadens tillväxt, som skapat
alldeles speciella problem för polismännen,
och polismännens egen frigörelse,
underlättad av den fackliga
förhandlingsrätten. Detta har som sagt
skapat många anpassningsproblem även
för polismännen själva. Vidare har förhållandet
mellan allmänheten och ordningsmakten
här i Stockholm varit mycket
besvärligare än på andra håll i landet.
Jag tror att man utan att göra sig
skyldig till någon svårare överdrift kan
säga, att kravallerna på Gustav Adolfs
torg vid tiden för det demokratiska genombrottet
1918 har kastat sin slagskugga
över förhållandet mellan polisen och
allmänheten i huvudstaden under årtionden,
något som säkerligen varit till
olycka för alla parter.

Jag tror att man nu kan skönja en
ljusning härvidlag, bottnande i att man
numera på alla håll har den uppfattningen,
att man måste dra åt samma
lift 11 för att komma till rätta med de
mycket besvärliga problemen. Tidigare
var det rätt många åklagare men för få

reformatorer även på åklagarsidan. Sedan
kommer lönen in i bilden, och det
är klart att man kan diskutera denna
fråga. Jag tror att det hade varit bra,
om den hade aktualiserats i vanlig facklig
ordning.

Man har ställt problemet vantrivsel
kontra lön och säger, att om man får
hundra kronor mer i månaden blir trivseln
större. Personligen tror jag inte
detta. När jag flyttade från Stockholm
sänktes min lön avsevärt, men trivseln
blev mycket större. Visst kan man här
i Stockholm tala om ett »obehaglighetstillägg».
Polisarbetet är svårt här i staden.
Här är arbetet annorlunda än
exempelvis i fjällbygderna. Men vad menas
med begreppet svårt? År det inte
också svårt att vara polisman i t. ex.
Karesuandos och Arjeplogs fjällvärld,
där man får utstå stora fysiska strapatser
och där anpassningsproblemen är
av helt annan art än i Stockholm?

Jag tror inte att vad som sagts här
har tillräckligt klarlagt vad som är svårt
i polisarbetet. Vi skall vara rädda för
att generalisera. Denna fråga bör ses
i ett större sammanhang. För dagen tror
jag det är klokt att man med intresse
avvaktar besked från den wagnssonska
kommittén, som håller på att utreda polismännens
arbetsförhållanden, vilka
även omfattar trivselförhållandena.

Mot bakgrunden av vad jag här anfört
utgår jag ifrån att man, när den
tiden kommer, sätter in lönefrågan i
dess vidare sammanhang, och jag hoppas
att den wagnssonska kommittén tar
första steget till en samordning av de
olika synpunkterna. Det är svårt att rycka
ut en detalj ur det stora problemkomplexet.
Detta skulle möjligen leda
till en splittring mellan landsortens och
storstädernas polismän som icke vore
till nytta. I så fall skulle landsortens polismän
kanske rent av börja misstänka,
att deras arbete undervärderades, och
detta vore också olyckligt.

Jag kommer därför i dag att följa utskottet.
Polismännen, i synnerhet här i

70 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

Stockholm, är fackligt mycket splittrade.
En facklig debatt föres nu på två
linjer, vilket medför kiv och splittring.
En fackligt enad poliskår kan med en
helt annan auktoritet än vad nu är fallet
medverka vid lösandet av stockholmspolisens
utan tvekan ytterst besvärliga
arbets- och trivselproblem.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag håller med herr Lassinantti
om att det är beklagligt att det
uppstått en facklig splittring inom polisen,
men man får inte påstå att denna
förekommer endast inom stockholmspolisen.
Snarare förhåller det sig så att
det är fråga om en splittring mellan
föreningarna i Stockholm och Göteborg
och Svenska polisförbundet. Men det är
en sak för sig. Värre än en facklig
splittring vore det ändå, om man skulle
försöka göra politik av frågan. Detta har
inte heller varit avsikten från reservanternas
sida. Jag hoppas verkligen att vi
kan hålla debatten om storstadspolisen
fri från politik även i fortsättningen.

Herr Lassinanttis jämförelse mellan
problemen uppe i Norrland och i Stockholm
vill jag kommentera med konstaterandet
att det dock visat sig, att de
landsortspoliser, som varit (utkommenderade,
utom i något enstaka undantagsfall
med glädje har återvänt till hemorten.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag hälsar med tillfredsställelse
herr Larssons deklaration att
dessa frågor bör hållas fria från partipolitik.
Mitt anförande var dikterat av
egen erfarenhet från tidigare år, men
jag håller med herr Larsson om att vi
inte skall gräva i den snö som föll i
fjol. Bara ett par ord om jämförelsen
mellan storstadspolisen och landsortspolisen! Även

förr i tiden var polisarbetet
tungt i Stockholm. En beordran att
tjänstgöra vid statspolisen betraktades
som en befordran — arbetsuppgifterna

ansågs vara kvalificerade, trots att de i
stort sett innebar, att man fick arbeta
under enahanda förhållanden som gällde
i landsorten. Det är ett vidsträckt
problem detta, och jag vill varna för
en sådan koncentration kring polisuppgifterna
i storstäderna — problem som
utan tvekan är svårbemästrade för de
enskilda polismännen — att de otvetydiga
svårigheter som finns även i småstäderna
och framför allt kanske i de
stora glesbygderna helt glöms bort.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. avgivna reservationen
1); och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 13

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
166, i anledning av väckt motion om
utredning rörande möjligheterna att
åstadkomma en bättre balans mellan de
olika partiernas ekonomiska resurser i
valrörelserna.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Markförvärv för övnings- och skjutfält
för infanteriskjutskolan, m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
180, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner
angående dels vissa markförvärv
för försvaret, i vad propositionen
avser övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan,
dels ock vissa organisationsförändringar
inom försvaret, i vad
propositionen avser flyttning av nämnda
skola, jämte i ämnet väckta motioner.

Övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 under kapitalbudgeten (bil. 25,
punkt 10) föreslagit riksdagen att, i
avbidan på särskild proposition i äm -

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Nr 30

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

net, till Vissa markförvärv för armén
beräkna ett investeringsanslag av
5 200 000 kronor, hade Kungl. Maj:t i
propositionen nr 115 (punkt 1, s. 2—24
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 13 mars
1959) framlagt förslag i ämnet, avseende
bland annat anskaffning av ett övnings-
och skjutfält för infanteriskjutskolan
m. m,

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Elmgren m. fl. (1:453) och den
andra inom andra kammaren av herr
Rimås m. fl. (11:561), i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om förutsättningslös och skyndsam
utredning rörande lokaliseringen
av infanteriskjutskolan och det för densamma
erforderliga övnings- och skjutfältet
i enlighet med i motionerna anförda
principer,

dels en inom första kammaren av herr
Eskilsson väckt motion (1:454), vari
hemställts, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 115
måtte uttala dels att det föreslagna övnings-
och skjutfältet å och intill Gullbergs
kronopark för framtiden skulle
begränsas till det nu föreslagna området
om cirka 6 000 hektar, dels ock att
ersättning även skulle utgå till kringliggande
fastigheter för den värdeminskning
och de skador som komine att
åsamkas genom övnings- och skjutfältet,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Lundberg väckt motion
(II: 536), vari hemställts, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte besluta att
avslå Kungl. Maj ds proposition med förslag
om utvidgning av Prästtomta skjutfält
och de därmed föreslagna markförvärven.

Flyttning av infantcriakjutskolan

I propositionen nr 117 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt ut -

drag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 13 mars 1959,
föreslagit riksdagen godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande
organisationsförändringar m. m. inom
armén och flygvapnet, innebärande
bland annat flyttning av infanteriskjutskolan
från Rosersberg till Linköping
för att anslutas till Livgrenadjärregementet.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Elmgren m. fl. (1:455)
och den andra inom andra kammaren
av herr Rimås m. fl. (II: 562), hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 117 måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag, i den del det avsåge
godkännande av förläggning av
infanteriskjutskolan till Linköping och
anslutning av densamma till Livgrenadjärregementet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 536,
såvitt nu vore i fråga, besluta, att ett
övnings- och skjutfält skulle anskaffas
för infanteriskjutskolan genom utvidgning
av Prästtomta skjutfält;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:455 och 11:562 besluta, att infanteriskjutskolan
skulle förläggas till Linköping
och anslutas till Livgrenadjärregementet; c)

avslå motionerna 1: 453 och II: 561,
i vad de avsåge utredning;

d) med bifall till motionen 1:454, i
vad den avsåge att det föreslagna övnings-
och skjutfältet för framtiden
skulle begränsas till det av Kungl.
Maj :t angivna området om cirka 6 000
hektar, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet härutinnan anfört; e)

besluta att motionen 1:454, i vad
den icke berörts under d), icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

Reservation hade avgivits av herr
Ivar Johansson, fru Wallentheim, herrar
Söderberg, Sunne, Åkerström, Thapper,
Lundqvist i Trollhättan och Johansson
i Norrköping, fröken Vinge och herr
Gustafsson i Kårby, vilka ansett att utskottet
i nedan angivna delar bort hemställa,
att riksdagen måtte

a) med bifall till motionen 11:536,
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj:ts förslag rörande anskaffning av
ett övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan
genom utvidgning av Prästtomta
skjutfält;

b) med bifall till motionerna 1:455
och 11:562 avslå Kungl. Maj:ts förslag
om förläggning av infanteriskjutskolan
till Linköping och anslutning av densamma
till Livgrenadjärregementet;

c) med bifall till motionerna 1:453
och 11:561, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
förutsättningslös och skyndsam utredning
rörande lokaliseringen av infanteriskjutskolan
och det för densamma
erforderliga övnings- och skjutfältet i
enlighet med vad reservanterna anfört;

d) avslå motionen 1:454, i vad den
avsåge att det föreslagna övnings- och
skjutfältet för framtiden skulle begränsas
till det av Kungl. Maj:t angivna
området om cirka 6 000 hektar.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Till detta statsutskottsutlåtande
finns fogad en reservation av
tio av utskottets ledamöter, som icke
kunnat biträda departementschefens
och utskottsmajoritetens förslag om förläggning
av infanteriskjutskolan till
gullbergsområdet i Östergötland. Vi anser
oss ha starka skäl för vårt avslagsyrkande
och för vår begäran om en ny,
skyndsam utredning. Skälen är av både
militär, ekonomisk och social art.

Låt mig börja med några ord om de
militära nackdelarna! Det ursprungli -

gen framställda militära kravet gick ut
på ett samövningsfält på 35 gånger 20
kilometer, d. v. s. 70 000 hektar. Detta
krav prutades i fastighetsnämndens förslag
den 26 juni i fjol ned till 17 000
hektar, med förläggning till gullbergsområdet.
Området var då tänkt som övningsfält
för A 1 och infanteriskjutskolan.
Kostnaden beräknades till 40 miljoner.
Förslaget tillstyrktes givetvis av
de militära myndigheterna, men länsstyrelsen
och en rad andra myndigheter
samt de berörda kommunerna avstyrkte.

Fastighetsnämnden framlade då i januari
i år nytt förslag i samråd med arméchefen,
och detta förslag upptog ett
fält på 10 500 hektar. Fastighetsnämnden
gick ytterligare ned till 7 500 hektar.
Propositionen, som avlämnades den
13 mars i år, går ut på 6 000 hektar.
Detta innebär att utöver Prästtomta
skjutfält på 800 hektar, som nu innehas
av militären, tar man i anspråk 5 200
hektar, varav cirka 2 600 ingår i Gullbergs
kronopark och cirka 2 600 utgöres
av mark i enskild ägo.

Den 9 januari i år tillkallades sakkunniga
— 1959 års skjutfältsutredning —
för utredning rörande skjutfält för Svea
artilleriregemente samt samövningsfält
för mellersta och södra Sverige. Statsutskottet
beslutade med anledning härav
att vänta med sitt ställningstagande
till höstriksdagen för att avvakta resultatet
av denna utrednings undersökningar.

Men tiden har varit kort, alltför kort
för att man skulle kunna komma fram
till en verklig lösning. 1959 års skjutfältsutredning
säger själv härom:

»Av de av utredningen nedan nämnda
i första hand som artilleriskjutfält
undersökta områdena synes flera i och
för sig vara användbara som artilleriskjutfält.
Utredningen är förvissad, att
goda möjligheter föreligger att anordna
såväl artilleriskjutfält som samövningsfält
å annat område än gullbergsfältet.»

Oss reservanter förefaller det naturligt
att det sker en samförläggning även

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Nr 30

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

av infanteriskjutskolan, så att man inte
i onödan förstör värdefull skogsmark
och dessutom tillskapar svåra sociala
problem för mellan 250 och 300
människor. Den mest trängande orsaken
till denna brådska, som vi nu har
råkat in i, skulle vara, säger man, att
man börjar flyga på Arlanda nästa år
och att därför infanteriskjutskolan måste
flyttas från Rosersberg. Vi befinner
oss alltså — jag höll på att säga som
vanligt när det gäller militära frågor

— i ett tvångsläge på grund av tidsnöd.

Vi som står för reservationen anser

dock, att det finns möjlighet för infanteriskjutskolan
att med begagnandet av
järvafältet, som dock omfattar 4 800
hektar, vara kvar på Rosersberg en kortare
tid, varigenom man skulle vinna
den tid som erfordras för att fullständigare
utreda frågan.

Det ligger väl i öppen dag, att om man
ändå skall skaffa ett artilleri- eller
t. o. m. ett samövningsfält, så borde även
infanteriskjutskolan förläggas dit, dels
för samövningarnas skull, dels för att
undvika att ytterligare värdefull mark
blir förstörd, som jag förut framhöll,
och dels för att nedbringa kostnaderna.
Jag skall strax återkomma till de sistnämnda.

Skjutfältsutredningen har i varje fall
två alternativ på fält, dit även infanteriskjutskolan
borde kunna förläggas,
dels Älvdalen i Dalarna, dels Lillhärdal
i Jämtland. De skäl, som militären anför
mot dessa alternativ, är dels att det
är för kallt — det är minus 10 grader
och ännu lägre temperatur under 80—
90 dagar av året och snödjupet är maximalt
70—80 cm under 170—190 dygn

— dels att marken är för stenbunden.
Då ytlagret är för tunt kommer det upp
stenbumlingar som förstör drivbanden
på stridsvagnarna. Man frestas faktiskt
att litet skämtsamt och elakt göra reflexionen,
att eu mild försyn måtte hjälpa
oss, så alt den lede fienden inte
kommer när det är vare sig för kallt
eller för mycket snö eller på en plats

där det är för stenbundet, tv då är våra
stridsvagnar tydligen inte lämpliga.

Vad som hos oss anses olämpligt går
tydligen för sig i våra grannländer. De
finska och norska fälten ligger i skogsbygd
eller ren fjällterräng. Den norska
arméns skjutfält ligger vid Hjerkinn,
Snöhätta, i närheten av Röros, alltså betydligt
nordligare än Älvdalen. Jag vill
också redovisa, att det i Norge finns en
vinterskola vid Elverum, 12 mil nordost
om Oslo. Kursverksamheten där, som
avser stridsutbildning — bataljons- och
kompanichefskurser — motsvarar närmast
verksamheten vid vår infanteriskjutskola.
Men enligt uppgifter, som vi
fått på avdelningen, utnyttjas det betydligt
nordligare belägna Hjerkinns skjutfält
ganska mycket: under 1958 utnyttjades
det 344 dagar, varvid det dock
anmärkts att detta inte betyder så många
dagar av året, därför att flera truppslag
utnyttjat det samtidigt i samövningar,
t. ex. infanteri 101 dagar, artilleri 78
dagar, kavalleri, d. v. s. pansartrupper,
156 dagar.

Nu är jag givetvis beredd på invändningen:
vad begriper han med sina lekmannafunderingar
av allt detta? De kan
inte tillmätas större betydelse. Men, ärade
kammarledamöter, det råder delade
meningar även på militärt håll om lämpligheten
av Gullberg. Låt mig därför citera
vad en framstående militär, general
Bredberg, sade om denna sak i en
artikel i tidningen Folket för inte så
länge sedan: »De krav, som måste ställas
på skjutskolans övningsområde och
skjutfält samt angelägenheten av att på
detta kan bedrivas grundlig vinterutbildning
gör enligt min mening det nödvändigt
att söka området inom norra
Sverige. I första hand bör de militära invändningarna
mot eu förläggning till
Älvdalsåsen kritiskt granskas. Skulle
denna plats inte visa sig lämplig, bör
sökandet fortsätta inom regionen Sundsvall
— Ånge — Sveg — Mora — Falun —
Gävle. De erforderliga nybyggnaderna
in.in. medför kostnader, men här giiller

74 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

det ett kvalitetskrav av första ordningen.
Det är också relativt sett långt
billigare att åstadkomma moderna undervisningslokaler
genom nybyggnader
än att rusta upp i femtioåriga kaserner.
» Jag skulle kunna citera flera aktiva
militärer, som är kritiska mot Gullbergs-projektet.

För mig synes det uppenbart att man
här är på god väg att göra en felinvestering.
De 6 000 hektar, som nu är ifrågasatta,
måste mot bakgrunden av de
tidigare framställda militära kraven vara
klart otillräckliga för ett försvarets
stridsutbildningsfält. Vi vet att vapenutvecklingen
på detta område sker
språngvis och att skjutavstånden blir allt
längre. Man måste då söka sig till mindre
känsliga områden där man kan utvidga,
om vi inte skall få värdefulla delar
av landet förödda redan i fredstid.

Jag går så över, herr talman, till att
säga några ord om kostnaderna. Den
första invändning man möter mot infanteriskjutskolans
förläggning till
mindre känsliga områden rör kostnaderna.
Utskottet understryker här vad
departementschefen framhållit, nämligen
att ett nytt etablissement skulle kosta
ca 30 miljoner kronor.

Jag tror emellertid inte, att den siffran
står sig vid kritisk granskning. Det
är inte alldeles säkert att det finns underlag
för densamma. Men jag vill ställa
frågan: Vad kostar då Gullberg? Ja,
enligt propositionen skulle det röra sig
om 20 miljoner kronor. Då bar ingen
ersättning räknats för den mark som
förstörs i Gullbergs kronopark. Den förlusten
kan beräknas till minst 6 miljoner
kronor. Och märk väl, att här är det
fråga om den mest produktiva skogsmark
som vi har här i landet. Låt mig
ta några exempel ur svensk statistik.
Under domänverkets förvaltning fanns
år 1957 4 074 000 hektar skogsmark,
fördelad på 106 revir. Av dessa har
36 revir lämnat underskott, 14 revir har
lämnat ett netto av från 0 till 10 kronor
per hektar, 28 revir har lämnat ett netto

av 10 till 50 kronor per hektar, 13 revir
från 50 till 100 kronor per hektar, 14
revir, bland dessa Gullberg, har lämnat
ett netto överstigande 100 kronor per
hektar. Det är detta som nu skall skövlas
i stil med vad som skett med Prästtomta.
Om jag ur nationalekonomisk
synpunkt slår ihop vad som ytterligare
enligt propositionen skall ingå i fältet,
2 600 hektar kronopark och 2 600 hektar
i enskild ägo, så kommer vi upp till
5 200 hektar. Låt mig räkna endast med

5 000 hektar, så blir avkastningen över
en halv miljon kronor per år. Jag har
faktiskt i dag fått exakta siffror på den
punkten, vilka visar att Gullbergs avkastning
utgjorde inte endast 100 kronor
per hektar utan 112 kronor 76 öre
per hektar, och att årsinkomsten på

6 000 hektar var 676 560 kronor, motsvarande
ett kapitalvärde efter 4 procent
å 16 914 000 kronor. Det räntar
alltså ett belopp tillräckligt för att bygga
nya och moderna kaserner.

Vi tvingas i dagens läge till den
största försiktighet i ekonomiska ting,
men det tycks inte gälla för militärerna.
Om detta vore ett civilt ärende,
skulle man se på den ekonomiska sidan
av saken på ett helt annat sätt.

Sedan några ord om de sociala olägenheterna.
Arméstaben har i sitt yttrande
om infanteriskjutskolans förläggning
till Älvdalen sagt att inemot 250
försvarsanställda (skolpersonal, befäl
vid övningstrupp in. fl. med familjer)
tvingas flytta. Förutom sociala olägenheter
för denna personal tvingas stat
och kommun att ikläda sig avsevärda
åtaganden i fråga om bostäder, skolor
m. m. för att tillgodose personalens behov.
När man läser detta, är man beredd
att säga: Stackars militärer! Men
de har dock själva valt sitt yrke, och
dessutom blir inte vistelsen beständig.
Om militärerna talar om tvång och sociala
olägenheter, vad skulle man då,
herr talman, säga om de 250—300 personer,
som för alltid tvingas att lämna
sina hem på Gullbergsområdet? Detta

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Nr 30

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

förhållande ändras inte av vad utskottsmajoriteten
säger sig ha inhämtat, nämligen
att det övervägande flertalet av
de berörda enskilda fastighetsägarna
förklarat sig beredda att förhandla om
försäljning av sina gårdar till kronan.

Jag har i dag fått uppgifter som visar
att detta inte är riktigt. Det är inte fråga
om flertalet. Om man går till antalet gårdar
rör det sig visserligen om ungefär
fifty-fifty, men går man till antalet av
dem som är villiga att försälja, så visar
det sig att de är i minoritet. Det finns
en betryggande majoritet som inte vill
sälja. Vilka är det då som vill sälja? Jo,
det är en ägare som blir 84 år nästa år
och en annan ägare som är 72 år och
en som är över 90 år samt dessutom ett
konkursbo. Det är alldeles klart, att
man, när man har blivit förespeglad
en god ersättning, i sådana fall kan
överväga att sälja. De övriga vill det
alltså inte.

Sedan är det en annan sak, som här
måste komma i åtanke, nämligen det
stora antalet arrendatorer med familjer
på de inom området belägna skogsjordbruken
som tvingas flytta. De torde utgöra
ett 70-tal familjer. Här inträffar de
verkliga tragedierna. Som exempel kan
jag nämna att så sent som i söndags
hade jag besök av två arrendatorer. Jag
skall nämna deras namn. Det var Åke
Björn, 30 år gammal, och Ingemar Johansson,
45 år gammal, båda med familjer
och födda på området. De är som
sagt endast ett par exempel. Man måste
förstå människornas reaktion, när de
drivs från sina hem, och hur de då ser
på framtiden.

Vad har nu utskottsmajoriteten sagt
härom? Ja, det heter helt allmänt, att
»utskottet finner angeläget, att dessa
olägenheter i största möjliga utsträckning
mildras. Utskottet vill därför understryka
vikten av att dessa personer
beredas möjligheter till den sysselsättning,
som skötseln av fältet och verksamheten
i (ivrigt kommer alt medföra.»

Detta är en skäligen klen tröst för dessa
människor.

Om jag vidare erinrar om att tre skolor
måste flyttas eller läggas ned för
att befolkningsunderlaget blir för litet,
kan det vara ytterligare ett exempel
även på kommunernas bekymmer. Detta
är, såvitt jag vet, det största antal människor
som av militära skäl tvingas lämna
sina hem.

Det är vidare belysande, att Älvdalsområdet
vågar man sig tydligen inte på
att använda för infanteriskjutskolan, ty
då skulle vissa besparingsskogar eventuellt
komma i farozonen. Man visar
alltså respekt för dalkarlarna, men östgötarna
har man ingen känsla för. Men
sannolikt har man felbedömt besvärligheterna
och därmed även tidsutdräkten
när det gäller att förverkliga dessa önskemål
på Gullborg. I området ingår
nämligen Bobergs allmänning om 550
hektar, där det finns 328 delägare. Delägarna
låter de arbetare, som är anställda
på deras gårdar, under vintern
arbeta i skogen för att därigenom kunna
bereda dem sysselsättning.

Man har alltså spekulerat i östgötarnas
tålamod när det gäller detta ingrepp,
men ett är ganska säkert: om
militärerna nu lyckas driva igenom
sitt förslag, blir det en pyrrusseger som
inte stärker militärernas ställning vare
sig i landskapet eller över huvud taget.

•Tåg kan förstå att man på den militära
sidan anser det bra att få bo i en
stad som Linköping med dess utbildningsmöjligheter
i form av läroverk och
annat i stället för att placeras någonstans
norrut, t. ex. i Älvdalen. I och
för sig är detta ett legitimt önskemål,
men det kan inte få vara avgörande för
ställningstagandet till en fråga av den
ekonomiska räckvidd det här gäller.
Därtill kan läggas, att Linköpings stad
redan i viss mån har och framför allt
kommer att få ett »Järvafältsproblem».
Är det då lyckligt att ytterligare försvåra
detta läge? Jag vill också erinra
om att från Linköping till Gullbergs -

76 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

fältet är det dock ett avstånd på 2,5
mil, som alltså måste tillryggaläggas två
gånger dagligen, därest man inte bor i
baracker på skjutfältet.

Såsom jag nyss sade är Linköping på
väg att få ett »Järvafältsproblem».
Stadens utveckling är redan begränsad
genom att det på tre sidor finns militära
anläggningar. Vi har F 1 på Malmslätt,
SAAB, I 4 och Lv 2 i en annan
riktning samt nästan inne i staden
trängkåren. Får vi nu Gullbergsfältet
på den fjärde sidan, blir situationen ännu
besvärligare. Det måste därför såvitt
jag förstår bli fråga om att flytta bort
militära förband, eftersom man både
från landstingets, stadens och statens
sida — i det senare fallet genom länsstyrelsen
— är intresserad av att få
förvärva mark; för landstingets del för
att utbygga regionsjukvården. Är det
då klok politik att placera ytterligare
militära anläggningar på denna plats,
när man så småningom otvivelaktigt
får beträda den motsatta vägen? För att
man skall kunna undvika felinvesteringar
måste givetvis frågor som dessa bedömas
på längre sikt.

Herr talman! Jag är alldeles övertygad
om att ett bifall till utskottets
förslag beträffande Gullbergsfältet kommer
att innebära en felinvestering. Ett
sådant beslut är felaktigt av militära
skäl, eftersom fältet är och kommer att
vara för litet på grund av vapenutvecklingen.
Det är vidare felaktigt med hänsyn
till att det på ett fält som detta bör
kunna ske samövningar med artilleri
och övriga förband. Det är också felaktigt
av ekonomiska och sociala skäl.
Frågan bör därför omprövas i syfte att
uppnå en lösning, som kan bli bestående
på längre sikt, och för att undvika felinvestering
på det militära området.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen av herr Ivar Johansson
m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Lundqvist i Trollhättan, Carbell, Fran -

zén och Johansson i Norrköping, fröken
Bergegren, herr Jacobsson i Sala
och fru Svensson (samtliga s).

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Har talman! Jag ber också att få
sälla mig till den skara som instämmer
med herr Thapper. Den hållning, som
herr Thapper intagit i denna fråga, är
mycket uppskattad både av oss östgötar
och många andra.

När jag nu skall göra några kommentarer
till utskottsutlåtandet, behöver jag
inte heller efter herr Thappers anförande
ta upp så många punkter, men det
finns ändå något att tillägga.

De^är av utomordentlig vikt för försvarsviljan,
att man kan hysa den allra
största tilltro till de anspråk som från
militärt håll ställes när det gäller utrymmen,
utrustning o. s. v. Om svenska
folket skulle få en känsla av att det inte
är så stor anledning att ta hänsyn till
militärernas krav, eftersom dessa är tilltagna
med mycket stor prutmån, så kommer
man nog i olika avseenden att vackla
i denna tilltro. Denna tendens är också
påtaglig när det gäller den här föreliggande
frågan.

I debatten här i kammaren kommer
det måhända att i viss mån ske en hopblandning
av begreppen. Man kommer
dels att tala om ett artilleriskjutfält på
17 000 hektar och argumentera med utgångspunkt
från de vådor och ekonomiska
konsekvenser som ett skjutfält av
denna storlek skulle medföra. Dels kommer
man att röra sig med det förslag
som i dag är aktuellt, nämligen ett
skjutfält för infanteriets skjutskola. Jag
skall för min del inte göra en sådan
sammanblandning, även om jag måste
något gå in på frågan om detta större
skjutfält för att visa hur tänjbara de
militära anspråken är.

När försvarets fastighetsnämnd fick i
uppdrag att söka efter ett lämpligt skjutfält
för Al. så skulle man undersöka
möjligheterna att få till stånd ett skjutfält,
där det så småningom kunde bedri -

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Nr 30

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

vas samövningar. Till grund för de utredningar,
som sålunda företagits, har
legat en skrift, eller, låt mig säga instruktion,
utfärdad av chefen för armén
och med titeln »Underlag för markoch
byggnadsprogram för armén». 1
denna instruktion sägs att ett artilleriskjutfält
bör vara av storleken 15 X 35
km. Om det kan förläggas vid sjö, kan
arealen minskas. Ett samövningsfält bör
vara av storleken 20 x 35 km, men storleken
kan något minskas, om fältet förlägges
vid sjö. När fastighetsnämnden
alltså började söka efter ett artilleriskjutfält,
kom man till den uppfattningen,
att man borde kunna pruta på de
siffror som angivits i de nämnda riktlinjerna.
I stället för ett område på
50 000—70 000 hektar som skulle behövas
enligt instruktionen — som jag
förresten i all blygsamhet skulle vilja
rekommendera försvarsministern att titta
på och om möjligt få ändrad — stannade
fastighetsnämnden för ett område
på 17 000 hektar såsom bättre överensstämmande
med verkligheten. Fastighetsnämnden
hade också djärvheten att
föreslå, att 17 000 hektar skulle ödeläggas
mitt i Östergötlands län i en trakt
med mycket värdefull mark — den saken
har det talats mycket om — ocli
där det gällde att få bort 600 människor

I propositionen talas det om att detta
skjutfält ligger i norra Östergötland.
Denna uppgift bör kanske också rättas
till. Det ligger alldeles vid gränsen mellan
östgötaslätten och den nordliga
skogs- och dalbygden, alltså inte i norr,
där herr Skoglund i Doverstorp bor.

Vad yttrade fastighetsnämnden om behovet
av skjutfält för infanteriskjutskolan?
Militärerna hade funnit, att storleken
av detta fält i det aktuella skedet
borde vara densamma som beträffande
ett artilleriskjutfält, d. v. s. 17 000 hektar.
Denna siffra prutades ned väsentligt,
när man fick uppdraget alt uppsöka
ett fiilt, som skulle fylla anspråken
enbart för infanteriskjutskolan. Då visade
det sig, att man skulle kunna nöja

sig med 10 500 hektar. Detta innebar
att man skulle få flytta 135 hushåll med
440 personer. Man kom också med ett
annat alternativ, enligt vilket det skulle
behövas 7 500 hektar. Förslagen har alltså
gått från 17 000 hektar över 10 500
ned till 7 500 hektar. Sistnämnda siffra
har enligt propositionen sänkts till 6 000
hektar. Dessutom får, enligt statsutskottets
skrivning, denna areal icke utvidgas.

Det är enligt min mening en allvarlig
situation, när anspråk, som underbyggs
med vad som synes vara fakta, är så tänjbara,
att de kan fyllas med ett område,
som inte är stort mer än en tredjedel
av det man från början ansåg nödvändigt.
Jag vill kraftigt understryka betydelsen
av att militärerna sovrar siffrorna
litet bättre när de kommer med
sina önskemål och fordringar, om vi
över huvud taget skall kunna sätta tilltro
till deras propåer.

Nu är frågan: Vad skall infanteriskjutskolan
ha detta skjutfält till? Enligt
utredningsmaterialet skulle två huvudgrupper
av den militära verksamheten
förekomma där. Den ena utgöres av
stridsskjutningar i flera riktningar av
minst kompani med understöd av artillerikanoner,
stormkanoner, stridsvagnar,
tunga granatkastare och artilleriförband.
En så omfattande stridsskjutning
skall bedrivas vid denna skola, och då
med hänyn tagen till utvecklingen på
krigsteknikens område.

Den andra huvudgruppen är truppföringsövningar
i förband upp till brigad,
avseende bl. a. infanteriets samverkan
med pansar, artilleri, ingenjörstrupp
och flyg. Det är ett omfattande
program, som säkerligen inte
kan klaras av på ett mindre område
än det, som militären från början ansåg
behövligt. Er denna synpunkt är
militärernas anspråk utan tvivel legitima.

Vid eu granskning av de föreliggande
alternativen visar det sig, att förslaget
om 7 500 hektar enligt vad som säges
»tillfredsställer de väsentligaste beho -

78 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

ven av terräng för stridsskjutning.
Stridsskjutning med deltagande av
stridsvagnsförband kan endast förekomma
i begränsad omfattning och med små
variationer av övningarna.» På denna
punkt har militären gjort avsteg från
sina anspråk. Behovet av truppföringsövningar
blir endast till mindre del tillgodosett.
Huvuddelen av dessa måste
förläggas utanför fältet. Militären måste
alltså gå ifrån sitt program, om skjutfältets
areal blir 7 500 hektar. Vi är nu
nere i 6 000 hektar. Försvarsministerns
kommentar är endast, att det finns goda
möjligheter till stridsskjutning. Det är
också det enda detta skjutfält kan anses
duga till. Truppföringsövningarna
kommer att få förläggas utanför fältet.

Beträffande hur många människor
som beröres av detta beslut säges det,
att 250 personer måste flytta från området,
medan ett 40-tal kan bo kvar. Man
måste emellertid komma ihåg, att dessa
truppföringsövningar, som går utanför
fältet, kommer att vara till utomordentligt
stort besvär och medföra betydande
kostnader för dem som stannar kvar.

Eftersom jag fortfarande vill ha tilltro
till militärerna — det är nödvändigt
för att uppehålla mitt intresse för
att stödja försvarsutgifterna — vill jag
inte påstå något annat än vad militärerna
själva säger om konsekvenserna
av att man lägger truppföringsövningarna
utanför det ordinarie skjutfältet. I
fastighetsnämndens betänkande, som är
avgivet den 21 januari i år, är det utsagt,
att det »kunde ifrågasättas om det icke
vore tillräckligt att tillgodose terrängbehovet
för truppföringsövningar genom
ianspråktagande av mark utanför
det egentliga övningsfältet». Och det är
vad som kommer att ske nu. »Häremot
kunde anföras, att en väsentlig del av
InfSS truppföringsövningar ägde rum
under sommarhalvåret, en ur markskadesynpunkt
ogynnsam årstid. Avsevärda
markskador förorsakades då av bandfordon
och traktorer ävensom i samband
med utförandet av för övningarna

erforderliga fältarbeten. Härtill komme
den alltmer ökade mörkerutbildningen,
vars genomförande på mark, till vilken
försvaret ej hade full dispositionsrätt,
skulle medföra en av säkerhetsskäl betingad
ökad och omständlig trafikövervakning.
För den fast bosatta befolkningen
skulle övningar nattetid innebära
ofta återkommande obehag. Angivna
förhållanden hade medfört, att det bleve
allt svårare att få tillgång till privatägd
mark. I de fall tillstånd att utnyttja
sådan mark lämnades förknippades detta
ofta med sådana villkor, att avsett
övningsändamål förfelades. På privatägd
mark nödvändiga fredshänsyn, som ofta
förryckte stridsbilderna, kunde därför
inte godtagas vid InfSS. Det vore därför
av väsentlig betydelse att de formella
truppföringsövningarna och huvuddelen
av de tillämpade övningarna
kunde genomföras på av försvaret helt
disponerad mark.»

När man i mycket stor utsträckning
bygger förläggningen av denna skola på
militärt sociala skäl, kommer detta
markområde alltså att visa sig för litet
redan för dagens undervisning men
framför allt för framtidens. Man kommer
sålunda att behöva använda mark
utanför området — med de konsekvenser
som de militära myndigheterna själva
har anfört — för att skolan skall
kunna fylla sin uppgift. Detta leder naturligtvis
fram till slutsatsen, att skolan
måste få ett tillräckligt stort övningsfält
för att kunna fullfölja sin verksamhet.
Ett lämpligt område härför står
emellertid inte att finna på platser med
tätare bebyggelse utan då måste man
söka sig till mer obebodda områden,
om vi får tro militärerna — och det
skall man väl göra. Det är nog inte möjligt
att finna ett område som är tillräckligt
stort utan att orsaka de sociala
vådor som här har anförts. Detta gäller
inte bara Gullbergsområdet utan
även andra områden som är centralt belägna.

Utskottets utlåtande innehåller åt -

Onsdagen den 2 december 1959 fm. Nr 30 79

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

skilliga osäkra argument. Utskottets uppgift
att övervägande flertalet av de berörda
enskilda fastighetsägarna förklarat
sig beredda att förhandla om försäljning
till kronan av sina gårdar är
dock ett argument med betydande slagkraft.
Jag gratulerar dem som propagerat
för Gullbergsområdet, till att ha
lyckats få ett sådant argument. Jag instämmer
dock i vad herr Thapper säger,
nämligen att bakom dessa jordägares
stora intresse av att sälja ligger speciella
hänsyn, vilka särskilt försvarsdepartementet
är underkunnigt om.

Vidare har anförts, att om man förlägger
skolan till Älvdalen kommer man
in i besparingsskogarna. Mot detta har
dalabönderna företagit något slags resning,
vilket ingett respekt, kanske även
i försvarsdepartementet.

Jag vill emellertid påpeka att den
störste enskilde markägaren inom det
område, som nu föreslås i propositionen
och i utskottets utlåtande, är Borensbergs
norra häradsallmänning med
dess 380 delägare, som skall släppa till
i runt tal 550 hektar mark. Styrelsen
för denna häradsallmänning har icke
någon gång under hela utredningsarbetet
tillfrågats om sina synpunkter. Det
är häpnadsväckande i högsta grad, att
något sådant kan hända i vårt land.

Vidare är det fråga om ersättningar
till de människor som nu skall flytta.
Här sägs bl. a., att så och så många kan
få arbete med det och det på fältet.
Men de här människorna kanske vill
fortsätta den verksamhet de har utbildning
och anlag för. Det är inte säkert
att dessa arrendatorer och skogsarbetare
är intresserade av att bli något
slags halvlakejer och få en halvmilitär
anställning. Detta betyder att ett 25-tal
arrendatorer kommer att söka sysselsättning
i Östergötland, där marknaden
redan förut i stor utsträckning är hårt
ansträngd. Ett stort antal mindre ställen
med husdjur och inventarier skall försäljas
på auktion. Vilka priser kan man
räkna med då en mångfald sådana för -

säljningar kommer att gå av stapeln
samtidigt? Är den kommitté, som skall
utses och som jag för övrigt inom parentes
gratulerar till uppdraget, beredd
att göra sådana värderingar, att vederbörande
hålls skadeslösa? Är man beredd
att uppta till diskussion byte av
den mark, som här skall gå till ett statligt
ändamål, mot kronoskog? Detta är
frågor som människorna ställer. I utskottets
skrivning får man väl tolka in
litet av varje. Jag vill bara säga att anspråken
kommer antagligen att bli rätt
betydande. Jag hoppas att de beräkningar
som gjorts är något säkrare än
beräkningarna i övrigt och tilltagna
med sådana marginaler, att de bättre
kommer att överensstämma med verkligheten
än detta material i övrigt gör.

Sedan skulle jag vilja fråga utskottets
ärade talesman en sak. Utskottet säger
att man inte skall få göra någon utökning
av fältets storlek. I och för sig
är det tacknämligt att inte något sådant
sker — om det är realistiskt är en annan
sak. Om fältet inte behöver utvidgas
tar man ett så mycket större område
runt omkring för alla de övningar,
som inte får äga rum på skjutfältet. På
s. 12 står det i utskottets utlåtande: »I
anledning av uttalade farhågor för att
ifrågavarande område inom en nära
framtid behöver utvidgas för att kunna
fylla de militära behoven, vill utskottet
med hänsyn till de uppgifter i denna
fråga, som lämnats av arméledningen,
understryka angelägenheten av att någon
ökning av det av departementschefen
föreslagna fältets storlek icke sker.»

Det skulle vara upplysande att få
veta vilka uppgifter utskottet fått från
arméledningen. Har detta uttalande
måst göras därför att arméledningen
ansett att man inte vågade säga att det
inte skulle behövas en utvidgning av
fältet, eller är uttalandet endast ett understrykande
av uppgifter från arméledningen,
att man icke behöver utvidga
fiiltet eftersom det ändå fyller sin
funktion? .lag tror alt det är av vikt

80 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

att få ett klarläggande på denna punkt.

Vi skall väl, herr talman, inte prata
så mycket längre om detta. Vi har tidigare
i dag haft så långa debatter. Som
avslutning vill jag bara säga, att det är
en ur många synpunkter stor och allvarlig
fråga som här skall avgöras. Inte
bara vi som bor i närheten utan också
många andra människor följer med
stort intresse frågans behandling här i
riksdagen.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Häri instämde herrar Gustavsson i
Alvesta, Antonsson, Rubbestad, Brandt
i Sätila, Eriksson i Bäckmora, Fälldin
och Xilsson i Tvärålund (samtliga ep).

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag tänker inte ta upp
någon polemik med de föregående talarna.
Jag har hört försvarsministern i
första kammaren och jag förmodar att
han kommer att upprepa sitt anförande
i denna kammare. Då kommer han
säkert att ta upp de uttalanden rörande
gjorda utredningar, som de båda föregående
talarna — herr Thapper och
herr Gustafsson i Kårby — har gjort.
Jag vill nöja mig med ätt redovisa hur
jag ser på denna, ingalunda lättlösta,
men ändå så betydelsefulla fråga om anskaffandet
av ett skjutfält för infanteriskjutskolan.

Som vi vet ligger nu skjutskolan ute
vid Rosersberg. Vi vet också att den
inte kan få ligga kvar där i fortsättningen.
Arlanda flygfält ser ut att bli
färdigt tidigare än man från början
tänkt. Redan under år 1960 kommer en
begränsad trafikflygning att börja här.
Även en omfattande skolflygning kommer
att äga rum på Arlanda. Detta kommer
att omöjliggöra några vidare övningar
för skjutskolan. Vi har då frågan
var vi skall placera skjutskolan för
att den skall få arbetsmöjligheter.

Att skjutskolan som sådan fyller en
betydelsefull uppgift har, såvitt jag vet,

inte betvivlats från något håll. Skolan
är nödvändig för utbildning av befäl.
Vi får inte riskera den utbildning som
nu sker vid olika kurser. Detta skulle
komma att allvarligt inverka på arméns
krigsduglighet.

Det är heller inte kammaren obekant,
att vi haft olika utredningar för att
undersöka möjligheten att anskaffa artilleriskjutfält
och ett eventuellt samövningsfält
samt därtill erhålla utrymme
för en skjutskola. Försvarets fastighetsnämnd
har gjort en omfattande inventering.
Under 1959 har en särskild
utredning tillsatts, som tog namnet
1959 års skjutfältsutredning. Efter vad
jag förstår har denna utredning tillbringat
en ganska rörlig sommar. Den
har rest över mycket vidsträckta områden
här i landet och försökt att hitta
ett lämpligt skjutfält. Efter vad som
uppges skulle utredningen ha skaffat
sig uppgifter om och sökt bedöma 40
å 50 olika platser. Efter de redogörelser
som statsutskottet fått från skjutfältsutredningen
förefaller det, som om man
nu börjar tro på att det skulle finnas
en möjlighet att åstadkomma ett artilleriskjutfält
och kanske också — men
på den punkten tror jag dock att försvarsministern
är mera tveksam — ett
samövningsfält uppe i Dalarna, närmare
bestämt inom Älvdalens kommun.

Utredningens flertal tror dock inte
att det på något sätt är lämpligt att
flytta skjutskolan från Rosersberg till
Älvdalen. Åtminstone jag blev alldeles
särskilt påverkad när ordföranden i
1959 års skjutfältsutredning, landshövding
Lingman, i sin föredragning inför
avdelningen i statsutskottet redogjorde
för hur man bedömde möjligheterna även
förläggning till Älvdalen. Han var
enligt min uppfattning relativt optimistisk
när det gällde ett artilleriskjutfält,
men han fann att det med hänsyn både
till terräng och markbeskaffenhet och
till en Hel del andra faktorer inte var
lämpligt att placera infanteriets skjutskola
där. Sedan han har deltagit till -

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Nr 30

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

sammans med landshövding Elfving i
ett sammanträde i Falun med markägarna
och med kommunalmän från
Älvdalen har han ytterligare stärkts i
sin uppfattning. Han har sagt att han
inte har någonting emot att jag åberopar
honom i detta sammanhang. Jag
vet att ledamöterna av utredningen inte
är alldeles ense, men jag tror dock att
flertalet delar hans uppfattning.

Yad är det nu som har hänt? Jo, vi
har nu återvänt till det förslag som diskuterades
vid vårriksdagen, nämligen
Gullbergs kronopark i Östergötland.
Fastighetsnämnden ansåg att Gullbergsfältet
skulle kunna göras så stort, att
det skulle kunna räcka till både artilleriskjutfält
och till övningsplats för
skjutskolan, men förslaget föranledde
aldrig något förslag i riksdagen. Det
mötte så enhällig kritik från olika håll,
inte minst på länsplanet, att tanken ansågs
vara ogenomförbar. Personligen är
jag absolut övertygad om att förslaget
inte heller kommer att framföras på
nytt — jag tror att ett artilleriskjutfält
iär från olika synpunkter är omöjligt.

Vad är det nu som har gjort att man
bär tagit upp frågan om en förläggning
av skjutskolan till Linköping och som
också var det egentliga skälet till tanken
att förlägga ett artilleriskjutfält
där? Jo, i Linköping blir vissa kasernutrymmen
lediga sedan luftvärnsregementet
enligt riksdagens beslut har indragits.
Att kaserner redan nu finns
och inte behöver uppföras har ansetts
vara en väsentlig sak i det här sammanhanget.

Vi står nu inför försvarsministerns
senaste förslag, som gäller ett nedbantat
övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan
på omkring 6 000 hektar, i vilket
det nuvarande skjutfältet vid Prästtomta
skulle ingå. Vi kan också, om vi
sä vill, kalla det för en utökning och
förstoring av skjutfältet vid Priisttomta.

Jag är fullt på det klara med att även
detta hoppressade skjutfält kommer att
medföra icke önskade verkningar för
G — Andra kammarens protokoll 1959. .

bygden och att det betyder, såsom föregående
talare här har sagt, förflyttning
av ett stort antal människor. Jag förstår
alltså att förslaget kan framkalla betänkligheter,
och det är klart att en
riksdagsman från Östergötland inte
kan vara alldeles opåverkad av detta,
men jag har — efter att ha sysslat med
den här frågan ganska mycket — funnit
att man inte kommer ifrån att ta
ställning med bara en hänvisning till
sådana synpunkter. Här gäller det att
efter bästa förmåga söka genomföra vad
man tror är riktigt, och taga ansvar för
detta. Efter att i statsutskottet och vid
föredragningar i olika sammanhang ha
försökt bilda mig en personlig uppfattning
i skjutfältsfrågan ser jag för min
del icke f. n. någon annan utväg än att
skjutskolan förlägges till Gullbergsområdet,
och jag anser att vi måste allvarligt
reflektera på det förslaget. Här
är ett område där terrängen befinnes
vara lämplig, och det finns redan ett
skjutfält på platsen. Emellertid måste
det också finnas förläggningsmöjligheter
för såväl skjutskolans lärare och elever
som ock för övningstrupp. Skall vi
nybygga helt och hållet, måste vi bygga
kaserner och anskaffa andra utrymmen
nästan som för ett infanteriregemente,
och det innebär betydande kostnader och
tar mycket lång tid. Det är väl närmast
detta, som försvarsministern har haft
för ögonen när han har träffat sitt avgörande
i frågan.

Om vi skall jämföra Älvdalsområdet
och Gullbergsområdet måste vi också
ta stor hänsyn till de klimatiska förhållandena.
Älvdalen har ju ett helt annat
snödjup, och våren där kommer långt
senare och hösten så mycket tidigare.
Skjutskolan bör ha möjlighet att arbeta
så gott som hela året. Det tillkommer
också ett annat skäl, nämligen att man,
om man kan anknyta skjutskolan till ett
redan befintligt regemente som i Linköping
och därmed kan utnyttja regementets
administration, räknar med att
fr :io

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Markförvärv för övnings- och skjutfält för

del skall medföra en kostnadsbesparing
på uppemot 500 000 kronor per år.

Många har sagt, kanske inte så alldeles
obefogat, att om man börjar med det
nu föreslagna skjutfältet är det risk för
att det snart kommer krav på utvidgning
och man skulle då framföra helt
andra anspråk. Vi har frågat den militära
sakkunskapen, om man kan riskera
någonting sådant. Det har svarats —
och det vill jag säga till herr Gustafsson
i Kårby — att försvarsledningen
icke har någon sådan avsikt och gör
inga invändningar om utskottet mycket
bestämt skriver att någon utvidgning
inte skall äga rum. Senast för bara
en halvtimme sedan har jag hört försvarsministern
i första kammaren upprepa
detta mycket bestämda besked, att
någon utvidgning icke skulle få komma
till stånd.

Utskottets skrivning innebär alltså
bifall till herr Eskilssons motion, som
just innehåller ett sådant yrkande, och
som ytterligare understryker angelägenheten
av att de människor som bor
inom området får allt tänkbart stöd,
alltså en skälig ersättning för alla skador
som kan vållas dem och samtidigt
också hjälp åt arrendatorer och skogsarbetare
att skaffa nya försörjningsmöjligheter.
Ett icke oväsentligt antal kommer
nog att kunna direkt beredas anställning
vid såväl skogsskötsel inom
området som med skötseln av själva fältet.
I den mån arrendatorerna önskar
fortsätta med jordbruk måste jag erkänna
att svårigheterna ligger på ett något
annat plan. Jag skulle dock tro, att de
får möjligheter att skaffa sig andra
jordbruk.

En grupp som mycket energiskt
framhåller vilka olägenheter den blir
utsatt för är ägarna till de gårdar som
befinner sig närmast utanför området.

De får alltså inte sälja sina gårdar men
de räknar med en hel del nackdelar av
att vara grannar till ett skjutfält. Vi
har understrukit i utskottets skrivning,
att man bör beakta också deras besvär -

infanteriskjutskolan, m. m.

ligheter och pröva om det kan vara berättigat
att ge dem någon ersättning.

Jag skulle, herr talman, eftersom vi
val inte skall ha en så lång debatt kunna
koncentrera min slutsats till att citera
vad en ledamot av 1959 års skjutfältsutredning
sade för bara få dagar sedan
när den här frågan behandlades.
Jag antecknade att han uttryckte sig på
följande sätt: »Om jag hade kunnat upptäcka
några möjligheter till ett alternativ
till Gullbergsfältet skulle jag kunna
förorda en omprövning, men» — tilläde
han — »om det skulle bli ett nytt uppskov
måste vi räkna med att frågan säkert
skjutes till nästa höst.»

Det har framförts kritiska synpunkter
både i första kammaren och av de båda
talarna bär, men det förefaller mig som
om de inte har haft något klart positivt
motförslag. Sedan statsutskottet har
uppskjutit den här frågan från vårriksdagen
till höstriksdagen, måste vi, eftersom
tiden går, dock finna en godtagbar
lösning. Jag tror att Gullbergsfältet kan
bjuda på en lösning som vi kan anse
vara försvarbar, och därför kommer jag,
herr talman, även med beaktande av de
besvärligheter, som kan uppstå och som
tyvärr uppstår var vi än lägger ett sådant
skjutfält, till den slutsatsen, att jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Man måste naturligtvis
beklaga att den ursprungliga tanken på
ett gemensamt artilleriskjutfält, samt
övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan
inte kunnat förverkligas och
att vi därför nu står inför den situationen,
att vi måste besluta om ett skjutfält
för infanteriskjutskolan för att senare
ta upp frågan om ett artilleriskjutfält.
Det beror inte på att tankegången
var felaktig; det skulle utan tvivel ha varit
rationellt både från militär övningssynpunkt
och ekonomisk synpunkt att
samordna dessa två frågor. Orsaken till
att vi nu kommit i denna situation är
alltså en annan. När man frågar efter

Onsdagen den 2 december 1959 fm. Nr 30 83

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

orsaken måste jag erkänna, att som jag
ser saken det helt enkelt beror på att
man så hårt har fixerat sig vid att detta
övningsfält skulle ligga i södra eller
mellersta Sverige, att man inte har kunnat
komma ifrån tanken när det ursprungliga
alternativet visade sig vara
ogenomförbart.

Jag skall inte upprepa vad som har
sagts här förut av herr Thapper och
herr Gustafsson i Kårby. Jag vill bara
framhålla, att när nu vi i Östergötland
— det gäller de människor som bor i det
här området och de berörda kommunerna
Borensberg, Hällestad, Tjällmo
och Vreta kloster liksom Östergötland
i övrigt — ser med stor misstro på förslaget,
så har det en orsak.

Herr Gustafsson i Kårby utvecklade
ingående hur ursprungligen ett jättestort
fält på 15 X 35 kilometer planerades.
När förslaget om 17 000 hektar
kom var området inte alls så stort som
de vilda ryktena — om jag får uttrycka
det så — velat göra gällande. Ändå
kom det som en chock för Östergötland.
Man kunde inte fatta att ett förslag över
huvud taget kunde läggas fram om att
låta så mycket mark i hjärtat av Östergötland
gå till spillo. När sedan undan
för undan dessa krympningar kom,
ställde man sig mycket tveksam inför
dem, och man undrar också om det
sista alternativet — även om artilleriskjutfältet
är borta ur bilden och det
endast gäller skjutfält för infanteriskjutskolan
— verkligen kan hålla.

Jag ber att få citera några rader ur
proposition nr 115, som vi nu behandlar.
Herr Gustafsson i Kårby var också
inne på det. Det blir därför delvis
en upprepning av vad han sagt, men
det kan inte hjälpas. »Såsom framgår
av armcchefens utredning tillgodoser
ett sålunda avgränsat fält de väsentligaste
behoven av terräng för stridsskjutning
med (i,5 mm ammunition. Stridsskjutningar
med deltagande stridsvagnsförband
kan endast förekomma i begränsad
utsträckning och med små möj -

ligheter till variation av övningarna. Behovet
av truppföringsterräng blir endast
till en mindre del tillgodosett. Därest
övningsfältet avgränsas på här angivet
sätt, blir det enligt arméchefen nödvändigt
att för huvuddelen av truppföringsövningarna
utnyttja mark utanför den
ifrågasatta fältgränsen. Därvid ifrågakommer
i första hand den del av Gullbergs
kronopark, som är belägen mellan
ifrågavarande område och väg nr
212. Skulle sådant utnyttjande ske,
måste ersättning utgå för skador, som
uppstår för arrendatorer m. fl. Det ifrågavarande
områdets landareal uppgår
till i runt tal 7 500 hektar.»

Det är alltså här fråga om det s. k.
mindre alternativ, som förelåg innan departementschefen
slutligen förordade en
ytterligare krympning.

Man kan således säga att teoretiskt
minskas området, men i verkligheten
behövs det större området och det kommer
att användas. Vad som då sker är
att man går in för en kombination, där
man får operera dels på det område,
som nu talas om såsom det kommande
skjutfältet, och dels på det utanför liggande
området, där man måste räkna
med ersättningar för de skador, som
uppstår vid övningarna och förflyttningarna.

Det är detta som gör att vi med sådan
misstro ser på detta alternativ, tv
efter denna krympning har departementschefen,
i ett mycket vällovligt försök
att tillmötesgå den lokala opinionen
och försöka minska de samhällsekonomiska
och sociala olägenheterna,
krympt alternativet ytterligare. Vi frågar
oss då hur länge man skall kunna
klara sig på det lilla fält, som man nu
till sist får till stånd i Gullberg.

Denna oro har även föresvävat herr
Eskilsson, när han skrev sin motion,
vari han yrkade att beslut skulle fattas
att fiiltet i framtiden inte skulle få utvidgas.
Ilerr Skoglund i Doverstorp var
också inne på den frågan alldeles nyss.
Han ansåg att utskottet hade klarat av

84 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

denna fråga genom att förklara att någon
utvidgning ej skall komma till stånd
i framtiden.

Man måste emellertid fråga sig om det
är någon mening med att riksdagen fattar
ett sådant beslut. Kan vi över huvud
taget vid 1959 års riksdag besluta,
att 1901 års riksdag inte får besluta att
ett artilleriskjutfält skall förläggas i anslutning
till denna infanteriskjutskola?
Det kan vi inte. Vi hade häromdagen
denna fråga uppe i annat sammanhang.
Det gällde då omsättningsskatten, och
förslag förelåg att man skulle besluta
om en omsättningsskatt på ett år. Det
var dock ingen som tog det förslaget
på allvar, ty vi vet att varje riksdag
är suverän och att ett sådant beslut
skulle bli betydelselöst. Man kan också
åberopa andra exempel, som visar hur
ohållbar denna linje är. Jag skall emellertid
inte orda mer om den saken utan
i stället säga något om de människor
som bor i det aktuella området.

Som tidigare påpekats har utskottet
försökt sig på en skrivning, som vill
ge sken av att människorna flyttar från
området frivilligt. Det är klart att man
kan finna människor — och i synnerhet
jordägare som av annan anledning
vill avyttra sin egendom — som förklarar
att de inte har något emot att sälja
till kronan. De som får detta skjutfält
till närmaste granne, får givetvis också
ett gränsområde som närmast kan betecknas
som ingenmansland. Dem kan
man naturligtvis om några år fråga, om
de vill sälja sin jord, och då få svaret:
Ja, visst vill vi det! De människorna är
ju medvetna om att den ende som kan
uppträda som köpare är kronan. På det
sättet kan sålunda skjutfältet utvidgas
undan för undan under sken av att försäljningarna
sker frivilligt och att ingen
säljare känt sig tvingad att avyttra sin
egendom. Men detta är bara den ena sidan
av saken. Vi har också arrendatorerna
att ta hänsyn till. De befinner sig
faktiskt i en besvärligare ställning än
de jordägare som får sälja sin mark.

Det har sagts att Gullbergs revir är
ett av de bäst skötta reviren i Sverige,
och det skulle jag tro är riktigt. Med
den lokalkännedom jag har kan jag mana
fram minnesbilder av makar, som
bor här på mycket välskötta gårdar i nyrenoverade
bostäder. De har växt upp
i trakten och bott där hela sitt liv, och
de är inställda på att bo kvar. Om man
frågar människor om saker och ting,
kan man givetvis få olika svar. Det beror
på vem som frågar. Men jag har för
min del aldrig av dessa människor fått
svaret att de gärna vill flytta. Tvärtom!
De vill bo kvar, även om de beredes
arbete på det nya skjutfältet, på sätt
som kommer att redovisas längre fram.

Härmed är jag inne på ett område,
där jag är medveten om att argumenten
inte väger särskilt tungt, därför att
vi inte rör oss med konkreta saker. Men
även känsloskäl bör väl tillmätas värde.
Om vi tänker oss en människa som
vuxit upp och arbetat på en välskött
gård och som får bo kvar i trakten även
sedan området i övrigt blivit skjutfält,
så kan det för denna människa bli omöjligt
att bo kvar på grund av rent känslomässiga
skäl. Närheten till skjutfältet
kan göra att den personen vill komma
bort från grannskapet. Sådana synpunkter
har många gånger framförts till
mig, och dem måste man också förstå.
Det skadar heller inte att påminna om
att utöver de 290 personer som enligt
beräkningarna måste lämna området,
tillkommer en hel del människor i
gränsområdena. När även de ger sig i väg
ökar siffran betydligt. Jag hörde en talare
i första kammaren, som sade att
detta är den största förflyttning av människor
som någonsin skett här i landet.
Det tror jag är riktigt, och det säger en
del.

Herr talman! Det vore mycket mer
att säga i denna fråga, men jag har lovat
att fatta mig kort. Jag är också medveten
om att det inte är de många orden
som övertygar denna församling.
Jag nöjer mig därför nu med att in -

Onsdagen den 2 december 1959 fm.

Nr 30

stämma i de synpunkter som herr Gustafsson
i Kårby och herr Thapper här
så utförligt redovisat och slutar med att
yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr
Boija (fp).

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för ytt -

randes avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.11.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 2 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Markförvärv för övnings- och skjutfält
för infanteriskjutskolan, m. m.

(Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 180, i anledning
av Kungl. Maj :ts propositioner angående
dels vissa markförvärv för försvaret,
i vad propositionen avser övnings- och
skjutfält för infanteriskjutskolan, dels
ock vissa organisationsförändringar inom
försvaret, i vad propositionen avser
flyttning av nämnda skola, jämte i ämnet
väckta motioner, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Fröken WETTERSTRÖM (h), som yttrade: Herr

talman! Det är givet att var och
en av oss här i riksdagen har skyldighet
att så långt det är möjligt se bort
från rent lokala intressen i de fall de
råkar komma i konflikt med allmänna

intressen och då övervägande skäl talar
för att det allmänna bäst gagnas av åtgärder
som kanske ibland ter sig mindre
önskvärda ur hemortens synpunkt.

I den fråga vi nu debatterar är det
emellertid vad mig beträffar ingen svårighet
att ta ställning, eftersom jag tror
att såväl det allmännas som mitt hemläns
intressen bäst tillgodoses genom
ett avslag på Kungl. Maj:ts förslag. De
fördelar som utskottsmajoriteten anser
skulle uppnås för statens del tycker jag
har övervärderats, samtidigt som de
uppenbara olägenheterna i lokalt och
civilt hänseende undervärderats.

Vi vet alla att en lösning av denna
fråga brådskar, men borde ändå inte
1959 års skjutfältsutredning ha fått slutföra
sitt uppdrag först? Den vägledning
som statsutskottet väntar sig få av utredningen
måste anses otillfredsställande,
då endast vissa iakttagelser från
utredningens sida hittills kunnat redovisas.
Så mycket har emellertid framkommit
att det enligt utredningens uppfattning
förefaller vara flera områden
förutom Gullbcrgsfältet som skulle kunna
komma i fråga.

De rent militära synpunkterna förefaller
inte ens med den föreslagna lös -

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 em.

Markförvärv för övnings- och skjutfält för

ningen ha blivit tillgodosedda. Även
när det gällde ett fält på 7 500 hektar
ansåg chefen för armén att möjligheterna
beskurits, och sedan dess har fältet
reducerats till 6 000 hektar. Man kan
alltså befara att skjutfältet inom en nära
framtid måste utvidgas. Detta har
emellertid utskottsmajoriteten velat förhindra
genom att även för framtiden
begränsa fältet till dessa 6 000 hektar.

De lokala olägenheter som obetingat ändå
blir en följd av skjutfältets förläggning
till Gullbergsområdet skulle alltså
härigenom i någon mån reduceras. Däremot
är det ingalunda givet att de kostnader
som nu anses vara förhållandevis
låga skall visa sig vara ekonomiskt
fördelaktiga längre fram, den dag då
kanske skjutfältet visar sig vara otillräckligt.

Samma felaktiga investering är jag
rädd för att det kommer att visa sig
vara i framtiden, om man förlägger
infanteriskjutskolan till Linköping inom
ett område där staden måste frigöra
mark för bostadsbebyggelse. Linköpings
stads möjligheter är redan nu hårt beskurna
då det gäller att bygga ut staden
på ett planmässigt sätt, vilket för
övrigt herr Thapper tidigare påvisat i
kammaren. Det har i länsstyrelsens remissyttrande
framhållits att på längre
sikt torde en utflyttning av samtliga
militära förband bli nödvändig. Därav
följer helt naturligt, som reservanterna
säger, att ju större investeringar som
görs, desto större blir förlusterna för
det allmänna. Linköpings lasarett, som
ligger nära I 4:s och Lv 2:s kaserner,
står också inför en kraftig utbyggnad
med hänsyn till det regionsjukhus som
planerats där. Lasarettets markbehov
måste också tillgodoses.

Att det för den bygd där Gullbergsområdet
är beläget medför oerhörda
nackdelar med ett skjutfält där är väl
ändå obestridligt. Försörjningsmöjligheterna
är redan nu inte de bästa. Företagarföreningen
har därför, som länsstyrelsen
också påpekar, med statligt

infanteriskjutskolan, m. m.

stöd sökt medverka till att skapa bättre
möjligheter i det avseendet. Det är som
tidigare sagts i alla fall 75 hushåll och
250 personer som måste tvångsförflyttas.
Det är aldrig på något sätt lustigt
med tvångsförflyttningar, även om givetvis
den invändningen kan göras, att
detsamma gäller snart sagt vilken del
av landet ett sådant här fält än förlägges
till. Särskilt bekymmersamt ter det
sig för arrendatorerna, som nedlagt betydande
kostnader för förbättringar av
sina jordbruk.

Emellertid, herr talman, jag har inte
tagit ställning i denna fråga enbart för
att söka tillvarataga lokala intressen,
även om jag naturligtvis inte kan bortse
från de stora olägenheter som blir en
följd både för Linköpings stad och för
den del av länet som kommer att beröras,
om förslaget antas såsom det framlagts.
Jag har samtidigt den uppfattningen
att det nu föreslagna hårt beskurna
skjutfältet väl ändå inte kan vara
en idealisk lösning ur militär synpunkt
och dessutom att investeringar
som nu bedömts som förmånliga både
för skjutfältet och för infanteriskjutskolan
framdeles kanske kan visa sig vara
ytterst ofördelaktiga för att inte säga
rena felinvesteringar.

Jag anser, herr talman, att de skäl
reservanterna framlagt för avslag på
Kung]. Maj :ts förslag är tungt vägande.
Med detta ber jag alltså att få yrka bifall
till reservationen.

Härefter anförde:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Huvudlinjerna i de båda
förslag, utskottsmajoritetens och reservanternas,
som ligger på kammarens
bord, har redan tecknats, och jag skall
därför inskränka mig till att ta upp
några av de synpunkter som tidigare
kommit fram i debatten. Låt mig säga
från början att det är alldeles självklart
att de sociala skäl, de svårigheter
för de berörda människorna inom Gull -

Onsdagen den 2 december 1959 em.

Nr 30

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

bergsområdet och därmed sammanhängande
olägenheter, som herr Thapper
och de andra reservanterna har talat
om, måste framstå som betydelsefulla
argument i detta sammanhang. Jag skulle,
det vill jag gärna säga om något
motsvarande projekt berört min hembygd
— ett sådant i Häradsområdet har
ju diskuterats och avfärdats just på
grund av att det drabbade alltför många
människor — naturligtvis inte ha kunnat
vara opåverkad av dylika skäl. Det
är ju också mot den bakgrunden man
får se det förhållandet att utskottsmajoriteten
har skrivit så bestämt som
den gjort, när det gäller nödvändigheten
att reducera de sociala och personliga
olägenheterna så långt det över
huvud taget är möjligt.

Kammarens ledamöter vet att jag
ingalunda hör till dem som har något
överdrivet förtroende för Kungl. Maj:ts
regering, men jag måste ändå säga att
jag skulle tycka att det vore ett för långt
drivet misstroende att utgå från att inte
Kungl. Maj :ts regering i ett sådant här
fall skulle göra sitt yttersta för att tillmötesgå
utskottsmajoritetens önskningar
i detta avseende och göra allt vad
den kan för att reducera dessa olägenheter.
Jag anser det därför inte befogat
att av ett misstroende av den karaktären
låta sig ledas till att rösta emot
utskottsmajoritetens förslag.

Jag är emellertid ledsen att behöva
säga, herr talman, att jag nog tyckte att
när särskilt herr Thapper gick över
från de lokala och sociala argumenten
till de militära och ekonomiska, så saknade
jag hos honom rätt mycket av
hans vanliga kloka saklighet och sansade
omdöme. Herr Thapper gav kammaren
en beskrivning av hur detta ärende
utvecklats från, som han framställde
det, ett jättelikt projekt på Gullbcrgsområdet,
omfattande 70 000 hektar eller
något sådant, via en fortgående sammankrympning
ner till de nu i propositionen
föreslagna 0 000 hektaren. Herr
Gustafsson i Kårby gjorde åtminstone

ett försök att förklara för kammaren
att man inte ur sakliga synpunkter kunde
ge en sådan beskri ning, utan att det
var fråga om helt skilda änclamål för de
olika alternativ till skjutfält på Gullbergsområdet
som tidigare presenterats.
Men även herr Gustafssons i Kårby anförande
utmynnade i en orimlig jämförelse
mellan propositionens förslag
och det tidigare projektet till ett fält
på 17 000 hektar.

Dessa båda projekt, det som nu har
materialiserats i propositionen och det
tidigare större, har nämligen alltså avsetts
för helt olika ändamål. I det ena
fallet var det fråga om ett artilleriskjutfält
och samövningsfält. I det fall som
nu föreligger för riksdagens ställningstagande
är det fråga om ett fält enbart
för infanteriskjutskolan.

Låt mig, herr talman, med anledning
av den oro som framkommit, jag
höll på att säga märkligt nog, från reservanternas
sida för att det nu av regeringen
föreslagna skjutfältet för infanteriskjutskolan
inte skulle vara tillräckligt
stort, bara omnämna det faktum,
som jag inte är säker på blivit nämnt
tidigare, att detta fält dock är mellan
fyra och fem gånger så stort som det
fält infanteriskjutskolan för närvarande
har till sitt förfogande. Det är alltså fråga
om en mycket väsentlig utvidgning
som medger helt andra möjligheter än
dem som nu föreligger. Såvitt jag förstår
finns det även ett gott utrymme för
en framtida utveckling.

Herr Thapper citerade det utlåtande,
som har lämnats till statsutskottet från
1959 års skjutfältsutredning, på ett sätt
som jag är rädd gav kammaren ett felaktigt
intryck av vad utredningen egentligen
avsett. Även fröken Wetterström
syntes mig ha fått ett sådant felaktigt
intryck. Herr Thapper nämnde att skjutfältsutredningen
hade skrivit att man
kunde finna flera områden eller åtminstone
ett par, som i och för sig vore
lika lämpliga eller lämpligare än Gullbergsfältet
som artilleriskjutfält och

88 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 em.

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

samövningsfält. Han gjorde det alltså,
måste jag säga, på ett sådant sätt att de
ledamöter av kammaren, som inte i
detalj följt ärendet, nog kunde frestas
dra den slutsatsen att skjutfältsutredningen
därmed även menade att den hittat
åtminstone ett par fält, som även för
infanteriskjutskolan skulle vara väl så
lämpliga som det fält som nu föreslagits
i regeringens proposition.

Så är helt enkelt inte fallet. Det artillerifält
och samövningsfält som skjutfältsutredningen
talar om och för vilket
man alltså funnit ett par andra alternativ
utom Gullberg har ingenting med
bedömningen av ett för infanteriskjutskolan
lämpligt fält att göra. Det är
fråga om en helt annan angelägenhet.
Något för infanteriskjutskolan lämpligare
fält än det av regeringen föreslagna
har skjutfältsutredningen icke funnit.

Det har också sagts av ett par av de
föregående talarna från reservanthåll,
att det skulle vara rationellt att nu söka
lösa dessa frågor så, att man finge ett
skjutfält som kunde användas både som
artilleriskjutfält, samövningsfält och
fält för infanteriskjutskolan. Jag skall
inte förneka, herr talman, att det synes
mig som om ett sådant fält vore en mycket
fin tulipanaros. Men jag tror att om
man söker efter ett sådant, måste man
hamna inom någon region i de mellersta
eller södra delarna av landet. Och varför
det? Jo, därför —- så har jag fattat
de upplysningar vi fått — att ett artilleriskjutfält
och ett samövningsfält, som
är lämpligt för samövning av artilleri,
stridsvagnar och även infanteriförband,
det används inte kontinuerligt året runt;
det används ibland, ibland inte. Det kan
därför utan särskilt stora svårigheter
vara förlagt till mer avlägsna trakter, ty
några stora investeringar i fasta förläggningar
och dylikt behövs inte. Infanteriskjutskolan
däremot driver sin
utbildning kontinuerligt året runt och
måste kunna göra det för att hinna med
att fylla sina uppgifter. Den får då lov att
ha tillgång till ett område, som under

något så när drägliga förhållanden medger
en fullvärdig verksamhet och utbildning
året runt.

Nu sade herr Thapper litet ironiskt
här, att man får verkligen hoppas att
fienden, om han kommer, inte kommer,
när det är alltför kallt eller när det
finns alltför mycket snö, och att han
inte kommer i terräng som är alltför
stenig! Denna argumentation tar inte
hänsyn till sakförhållandena. För syftet
att utbilda den svenska krigsmakten för
försvarsstrid under vinterförhållanden
har vi särskilda övningar av olika slag
inom ramen för de ekonomiska möjligheter
som står oss till buds. Infanteriskjutskolan
har inte den uppgiften —
den har andra slag av uppgifter.

Det finns inte heller någon saklig
grund för det argument herr Thapper
använde när han sade sig hoppas, att
fienden inte skulle komma över stenig
terräng. Om fienden kommer, vilket alla
goda makter må bevara oss från, finns
det naturligtvis stor sannolikhet för att
han kan komma även över stenig terräng,
herr Thapper. Och då måste vi
kunna använda stridsvagnar mot honom
även där. Men då är det nog också
bra att de mycket stora investeringar
som vårt land gjort i stridsvagnar —
investeringar som till sin storleksordning
avgjort överträffar dem det nu
är fråga om när det gäller skjutfält —
icke förspillts genom att man onödigt
snabbt och på ett onödigt hårt sätt slitit
ut stridsvagnarna i förväg genom
övningar i en olämplig terräng.

Om jag sedan får säga ett par ord om
de ekonomiska skäl som anförts under
debatten, skulle jag först vilja anföra
ett par synpunkter på något som herr
Thapper talade en del om, nämligen
värdet av skogen på Gullbergsområdet.
Jag skall inte göra det på annat sätt än
genom att notera, att herr Pålsson i Lit,
som talade tidigare i dag i första kammaren
och som är ledamot av skjutfältsutredningen,
trots överväganden av
samma slag som herr Thapper vid sitt

Onsdagen den 2 december 1959 em.

Nr 30

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

slutliga ställningstagande i valet mellan
de båda linjer, som här föreligger, kommit
till ett annat resultat än herr Thapper.
Och jag måste säga att när det gäller
skogens inverkan på den slutgiltiga
bedömningen av de ekonomiska konsekvenserna
av olika alternativ sätter
jag mera lit till herr Pålsson i Lit än
till herr Thapper, ty jag tror herr Pålsson
är mer hemma i skogen.

Vad som har gjort det starkaste intrycket
på mig när det gäller de ekonomiska
skälen i detta sammanhang är
dock — något som herr Skoglund redan
har tryckt på — det förhållandet
att man, om utskottsmajoritetens förslag
följes, har tomma kaserner redo i Linköping,
att man redan har en militär administration
för utspisnings- och andra
ändamål i Linköping, och att man följaktligen
kan spara in en inrättning av
detta slag. Varje annat alternativ, som
över huvud taget kan allvarligt diskuteras,
förutsätter nybyggnader av permanenta
förläggningar för några tiotal miljoner
kronor.

Om jag ännu en gång får referera till
herr Pålsson i Lit, därför att jag tycker
att det gäller ett omdöme av en man
som verkligen prövat denna fråga ur
alla tänkbara praktiska synvinklar, så
nämnde han under debatten i första
kammaren, att om han hade tvingats att
ta ställning till denna fråga i våras,
skulle han ha röstat emot ett förslag
av den karaktär, som nu föreligger. Men
nu hade skjutfältsutredningen rest runt
i landet under sommarens lopp och noga
sett på åtminstone ett dussin olika alternativ
till fält. Herr Pålsson yttrade vidare
att han inte funnit något alternativ,
som inom en något så när rimlig tidrymd
kunde erbjuda en förflyttning
av infanteriskjutskolan, förorsakande
mindre befolkningsomflyttningar än
dem Gullbergs-alternativet betingade
och som i övrigt vore över huvud taget
godtagbart.

Det är väl även ekonomiska överväganden
av detta slag — exempelvis be -

hovet enligt de andra alternativen av
omfattande nybyggnader — som lett regeringen
fram till dess ställningstagande.
Jag tror till skillnad från herr Thapper
att om man vill vara ekonomiskt
försiktig finns det all anledning utgå
ifrån att alla andra praktiskt tänkbara
alternativ kommer att ställa sig dyrare

— det är svårt att säga hur mycket —
men det blir någonting mellan 10 och
40 miljoner kronor dyrare än det förslag
som regeringen nu framlagt.

Jag skulle även vilja framhålla, herr
talman, att jag tycker att herr Thapper
i sitt anförande väl mycket talade om
de militära myndigheternas och instansernas
verksamhet. För mig framstod
det nästan som om han ville ge ett
intryck av att vad vi här skulle ta ställning
till och försöka värja oss emot
snarast var något slag av en militär
konspiration. Men så förhåller det sig
inte. Det förslag som ligger på riksdagens
bord har kommit från regeringen,
från Kungl. Maj:ts socialdemokratiska
regering. Den kritik som herr Thapper
framförde bör därför i första hand, om
man vill hålla sig till en normal parlamentarisk
ordning, rikta sig mot denna
regering.

Jag har inte kunnat se annat i denna
fråga än att om vi nu skulle följa reservanternas
linje, skulle detta påtvinga regeringen
ett val mellan att antingen för
avsevärd tid framåt inställa flygverksamheten
på Arlanda flygfält eller också
i allt väsentligt inställa, också under en
avsevärd tid framåt — jag är övertygad
om att det bleve fråga om tre, fyra år

— utbildningen inom arméns viktigaste
utbildningsanstalt. Såvida man inte —
något som de militära myndigheterna
inte alls vill — söker framtvinga det
mycket svåra och till mycket dåliga utbildningsresultat
ledande experimentet
att tränga in åtminstone en del av infanteriskjutskolans
verksamhet på Järvafiiltct.
Därmed skulle man i större utsträckning
nödgas börja skjuta in på
Stockholms och en del av dess grann -

90 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 em.

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

kommuners knutar, ett alternativ som
jag tror att det över huvud taget knappast
är möjligt att allvarligt resonera
om.

Det är detta val som jag ur sakliga
synpunkter inte vill ställa regeringen
inför och det är därför som jag ansluter
mig till dem som yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr talmannen tog nu ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr THAPPER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wedén har kommit
med en rad beskyllningar mot mig
som jag skall försöka ta upp i tur och
ordning.

Han beskyller mig för bristande klokhet
och omdöme. Jag blir inte orolig
för det, ty så gjorde han redan i statsutskottet,
och jag replikerar på samma
sätt här som där, att det är ju inte
fråga om annat än ett subjektivt bedömande.
Jag förstår att herr Wedén
anser sig vara mycket klokare än jag.
Någon debatt på den punkten skall jag
inte ta upp — uttalandena därvidlag
får stå för herr Wedéns räkning.

Herr Wedén har vidare beskyllt mig
för att citera felaktigt. Nej, herr Wedén,
jag har inte citerat felaktigt. Jag citerade
ordagrant vad skjutfältsutredningen
sagt. Men sedan beror det ju på vilka
slutsatser man drar av dessa uttalanden.
Jag anser mig ha rätt att dra
mina, lika väl som herr Wedén försöker
dra sina, i den mån han inte inskränker
sig till att citera herr Pålsson.

Vad jag gjort är alltså att jag citerat
de militära myndigheterna, och det måste
jag göra. Jag har inte använt mig
av ordet konspiration, utan det lägger
jag helt och hållet i herr Wedéns mun.
Men när jag skildrat ärendets utveckling
har jag gjort det från militära utgångspunkter.
Det är ostridigt att det
första krav som framställdes gick ut på
ett samövningsfält på 20 gånger 35 km,
lika med 70 000 har. Att så var fallet

kan ingen bestrida. Sedan har jag skildrat
utvecklingsgången hela vägen fram
till det förslag, som krympts ned till
6 000 har. Varför har jag gjort det? Jo,
helt naturligt för att få en bakgrund
till det förhållandet att vi nu befinner
oss nere vid detta område på 6 000 har.
Är ett område av denna storlek ur militär
synpunkt tillfredsställande? Jag
tror det inte och jag är ingalunda övertygad
om att militärerna tycker så heller.
Det finns alltför många vittnesbörd
som talar emot en sådan uppfattning.

Nu tröstar man sig i stället med att
man får ett artilleriskjutfält, och det
talas i direktiven till skjutfältsutredningen
även om ett samövningsfält.
Man finge alltså både Gullberg och artilleri-
och samövningsfält. Ja, det är
klart att har vi mycket gott om pengar
— vilket herr Wedén i andra sammanhang
påstår att vi inte har — skaffar
vi allt detta. Men vi har inte gott om
pengar. Jag tror att vi får iaktta försiktighet
i ekonomiska ting även när det
gäller militären. Den kan inte vara tabu
för sparsamhetssträvandena, när herrarna
i så många andra sammanhang talar
om sparsamhet.

Herr Wedén sade att han litade mer
på herr Pålsson än på mig. Emellertid
vill jag påpeka att de siffror jag anförde
var hämtade ur Sveriges officiella
statistik beträffande domänverket.
Kan herr Wedén jäva dem? Jag
har precis korrekt nämnt vilken avkastning
Gullbergsfältet ger enligt den
statistiken. Sedan får herr Wedén lita
på herr Pålsson. Jag kanske får avslöja,
vilket herr Wedén vet, att herr Pålsson
ingalunda bestämde sig under skjutfältsutredningen,
utan han var ganska
tveksam även i avdelningen ända in i
det sista. Är det inte riktigt vad jag
säger på den punkten, herr Wedén?

Vad beträffar militären har jag ingalunda,
som herr Wedén sade, beskyllt
den för konspiration. Det är klart att
de skall förfäkta sina åsikter, men de
gör det på ett sådant sätt i denna sak —

Onsdagen den 2 december 1959 em.

Nr 30

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

jag'' vill inte använda herr Wedéns ord
— att man nog kan säga, att det bedrivits
en agitation, som ligger på gränsen
till det tillåtna.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Bara ett par anmärkningar
med anledning av herr Wedéns
anförande. Anledningen till att det
skulle kunna uppfattas så, att jag blandade
ihop förslaget om artilleriskjutfält
på 17 000 hektar och skjutfält för infanteriskjutskolan
är, att fastighetsnämnden
i sitt betänkande på sid. 25 sagt, att
de sålunda angivna fordringarna överensstämde
i väsentliga avseenden med
fordringarna på såväl ett artilleriskjutfält
som ett fält för övning för större
förband. Alltså: de fordringar som uppställs
för infanteriskjutfält överensstämmer
i väsentliga avseenden med fordringarna
på artilleriskjutfält. Jag anförde
vilka uppgifter militären ansett,
att skjutskolan skulle ha i framtiden,
och jag kom fram till att dessa anspråk
på övningarnas inriktning måste komma
att ändras. Förutsättningar för övningar
och skolans arbete måste förändras,
om man går ner från 17 000
hektar som härvidlag ansågs vara erforderligt,
till 6 000 hektar. Jag måste
framhålla detta för att motivera min
slutsats, att när militären accepterat
6 000 hektar måste därtill komma användning
i betydande grad av mark
utanför fältet.

Då är vi framme vid frågan hur det
kommer att bli för de människor som
berörs av de övningsmoment som förekommer
utanför fältet. Vi väntar att få
höra av herr statsrådet hur det skall
ordnas för dem. Man har ingenting vunnit
med att fältet bara omfattar 6 000
hektar, när man anser att samövningarna
är så viktiga och dessa måste förläggas
utanför nämnda 6 000 hektar.
Hur kommer de människor som berörs
att förhålla sig? Vilken ersättning kominer
de att få och hur blir tryggheten

ordnad för dem? Det är väsentliga frågor.

Till herr Wedén vill jag i all vänlighet
säga, att jag tror, att han lyssnade
litet ouppmärksamt till vännen Pålsson
i medkammaren. Jag är helt övertygad
om att han inte jävar den officiella
statistiken på skogens område.
Herr Wedén gav kammaren den uppfattningen
att hem Pålsson har yttrat
sig i skogsvårdsfrågan och därvid ansett
att skogsvärdena för Gullbergs kronopark
och för de andra områdena som
varit på tal skulle vara ungefär lika.
Jag tillåter mig betvivla, att han, som
enligt min och herr Wedéns åsikt är en
så förståndig man, skulle ha jävat den
officiella statistiken.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag anmärkte på
var att herr Thapper i sin skildring av
utvecklingen, som han sade, från de
70 000 till de 6 000 hektaren underlät
att nämna att det var fråga om projekt
med helt olika syften beträffande användningen.
Även herr Gustafsson i
Kårby uttryckte sig oklart, men dock
med större strävan till saklighet än herr
Thapper. Herr Thapper har, såvitt jag
förstår, ännu inte gjort några ansträngningar
att medge, att det verkligen varit
fråga om helt olika användningsändamål.

Likadant förhåller det sig med herr
Thappers citat av vad skjutfältsutredningen
sagt. Det är i och för sig ett korrekt
citat att skjutfältsutredningen sagt,
att det finns nog ett par andra alternativ
vilka som artilleri- och kanske även
samövningsfält är lika lämpliga som
Gullberg. Men den bild kammaren fick,
när herr Thapper slutade därmed, var
att skjutfältsutredningen skulle haft den
uppfattningen, att det funnes också fält
som för infanteriskjutskolan vore lika
lämpliga som eller lämpligare än Gullberg.
Det är emellertid raka motsatsen
till vad som, enligt vad vi alla inom
statsutskottets första avdelning fått klart

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 em.

Markförvärv för övnings- och skjutfält fö

för oss, är uppfattningen hos majoriteten
inom skjutfältsutredningen.

Jag har kommit till det resultatet att
med utnyttjande av färdiga kaserner
och andra anläggningar i Linköping
blir regeringens förslag avsevärt billigare
än nyuppförande av sådana anläggningar
på annat håll, även om det
sker på eu plats, där man samtidigt kan
förlägga ett artilleri- och samövningsfält.
Det är därför som herr Thapper
inte är den sparsamme i detta fall utan
den dyrare.

Jag har naturligtvis inte velat göra
gällande, att mitt omdöme och min saklighet
varit mer framstående än herr
Thappers i vanliga fall är. Vad jag i
all stillsamhet ville ifrågasätta var om
det verkligen kunde förhålla sig så, att
herr Thappers omdöme och saklighet i
denna fråga översteg de samlade resurser
i dessa avseenden, som den svenska
regeringen besitter. Jag ställer mig fortfarande
tvivlande i det avseendet.

Herr THAPPER (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig, herr Wedén,
på tal om mitt citat från skjutfältsutredningen
erinra om att t. o. m. militärerna
har erkänt att det går att förlägga
infanteriskjutskolan till Älvdalen.
Man vill dock förlägga den längre ned
till småkuperad terräng, och då kommer
man till den s. k. besparingsskogen.

Jag har tydligt redovisat, att militärerna
säger att detta alternativ är sämre
än Gullberg därför att det är för kallt,
för mycket snö och sten. Det är väl alldeles
klart, att om våra stridsvagnar
är så ömtåliga, så är det betänkligt. Då
kommer vi inte fram på grund av stenarna.

Det har bedrivits en mycket intensiv
agitation, och det har för oss på
första avdelningen visats fotografier
över hur svårt det är för stridsvagnarna
i denna terräng. Men jag vill slå fast
att även militären har medgivit, att det
går att förlägga infanteriskjutskolan dit
trots att det är kallt etc. Det är fråga

r infanteriskjutskolan, m. m.

om vad man anser bäst. När jag vänder
mig mot militärerna, är det framför allt
därför att det är därifrån agitationen
för Gullbergsfältet bedrivits.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Det var väl ytterligare
en sak, herr Thapper, beträffande Älvdalen,
nämligen Älvdalens klimatiska
förhållanden. Dessa gör att skjutskolan
endast kan arbeta under en relativt begränsad
del av året. Som jag sade i mitt
första anförande: snödjupet är mäktigt,
våren kommer sent och hösten tidigt.
Skjutskolan behöver med sina olika kurser
kunna arbeta en väsentligt större
del av året, och där ser jag en av de
stora nackdelarna i detta fall utöver
behovet av nybyggnad för mycket stora
kostnader.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inskränka mig
till att slå fast, alt herr Thapper icke
i någon av sina repliker bestrider det
uttalande som jag här har gjort, nämligen
att man inte vare sig från militär
sida eller från skjutfältsutredningens
majoritet — det är en parlamentarisk
utredning — har velat på något sätt
acceptera tanken på en förläggning av
infanteriskjutskolan till ett sådant område
som Älvdalsåsen. Det var på den
punkten jag reagerade. Ty herr Thappers
första framställning inför kammaren
gav inte en fullständig bild av de
informationer vi fått utan istället en
bild, som var så ofullständig, att den
gav ett helt missvisande intryck.

Herr THAPPER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr förste
vice talmannen säga, att jag även i mitt
första anförande klart redovisade att jag
är medveten om dessa svårigheter. Men
jag sade: Varför kan exempelvis norrmännen
i Hjerkinn, d. v. s. vid Snöhetta,
i närheten av Röros, bedriva infan -

Onsdagen den 2 december 1959 em.

Nr 30

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

teriövningar under 101 dagar av året på
betydligt nordligare läge?

Jag hade inte berört de ekonomiska
aspekter, som herr Wedén tog upp, men
jag har påvisat att investeringarna på
Gullberg kostar 20 miljoner kronor.
Dessutom vet vi inte hur mycket de sociala
olägenheterna kommer att kosta.
Jag hoppas de skall kosta rätt mycket,
ty man bör hålla människorna skadeslösa.
Man skall ju också rusta upp i gamla
kaserner. Även härvidlag är meningarna
delade på militärt håll. Jag har
medhåll från general Bredberg i uppfattningen
att vad jag förordar är den
lyckligaste lösningen.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Har inte Thapper själv
medgivit, att norrmännen bedriver sin
utbildning, som är närmast likartad med
infanteriskjutskolans, vid Elverum som
har ett helt annat läge i förhållande till
vad vi nu talar om och har ett klimat
som närmast kan jämföras med Bergslagens? Chefen

för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Debatten här förefaller
en smula förvirrad med hänsyn till den
sammanblandning av begrepp som förekommer:
samövningsfält, artilleri skjutfält

och ett övningsfält för infanteriskjutskolan.
Det förslag vi diskuterar
och som nu föreligger för avgörande,
gäller ju ett övningsfält för infanteriskjutskolan.
Jag vill gärna konstatera,
att det på en mängd punkter här råder
en fullständig enighet mellan utskottets
majoritet och reservanterna. Det är fullständig
enighet om att infanteriskjutskolan
måste flytta och att den måste
flyttas snarast. Det är också enighet om
att infanteriskjutskolan, när den nu
skall flyttas, skall få ett större skjutfält
än det den nu förfogar över.

Man är också enig om att fältet mås -

te vara så beskaffat, att kursverksamheten,
som nu pågår året runt, även i fortsättningen
skall kunna pågå året runt
i en viss, för denna verksamhet lämplig
terräng. Dessutom är det — så långt
jag förstår — fullständig enighet om att
Gullbergs kronopark inte är lämplig för
ett artilleriskjutfält eller samövningsfält.
Trots att det råder enighet på denna
punkt mellan utskottet och reservanterna
spökar denna fråga mest i debatten,
och därför vill jag gärna säga några
ord om denna sammanblandning och
hur den kommit att uppstå.

När riksdagen beslutat att förlägga
storflygfältet till Arlanda och sedan mellan
luftfartsstyrelsen och arméledningen
förhandlingar förts vilka hade påvisat
att infanteriskjutskolan inte kunde
ligga kvar på Rosersberg på grund av
flygningarna på Arlanda, hänsköt regeringen
frågan om anskaffandet av ett
nytt infanteriskjutfält till försvarets fastighetsnämnd,
som många år tidigare —
jag tror att det var år 1954 — hade fått
i uppdrag att försöka få fram ett artilleri-
och samövningsfält för armén. Försvarets
fastighetsnämnd hade alltså under
flera år undersökt en mängd platser
i Syd- och Mellansverige för att utröna
om de var lämpliga för artilleriet,
för samövningar mellan artilleri och infanteri,
för stridsvagnsövningar o. s. v.

Försvarets fastighetsnämnd kunde
därför relativt snabbt lägga fram ett förslag,
som gick ut på att man skulle slå
ihop dessa tre ting. Man skulle skaffa
ett stort samövningsområde, där man
kunde ha artilleriskjutningar men dit
också infanteriskjutskolan skulle kunna
förläggas. Så fick vi förslaget om att
Gullbergs kronopark jämte mark i anslutning
till denna med en areal av
17 000 hektar skulle användas för dessa
uppgifter.

När detta förslag hade remissbehandlats
var det enligt min mening sönderskjutet.
Det anfördes mycket stark och
sakligt berättigad kritik mot förslaget,
vilket gjorde att jag inte ansåg mig kun -

94 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959 em.

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

na gå till riksdagen med det. Då det
ändå var nödvändigt att infanteriskjutskolan
förflyttades från Rosersberg,
uppdrog jag åt fastighetsnämnden att
undersöka, om det var möjligt att till
Gullbergs kronopark förlägga enbart infanteriskjutskolan.
Fastighetsnämnden
kom fram med två förslag. Det ena, som
jag hade beställt, omfattade 7 500 hektar,
och det andra omfattade 10 500 hektar.
Detta område skulle uteslutande vara
avsett för infanteriskjutskolan, som
skulle förläggas till Linköping, där vi
har kaserner.

Även dessa två förslag skickades på
remiss och utsattes för stark kritik. Jag
kunde emellertid inte undgå att lägga
märke till att kritiken inte var lika stark
som när det tidigare förslaget remitterades.
Framför allt lämnade länsstyrelsen
i Östergötlands län och berörda
kommuner sådana uppgifter, att det föreföll
mig möjligt att genom en ytterligare
nedskärning nå en relativ enighet
om fältet. Jag vill erinra om att länsstyrelsen
beträffande förslaget om
10 500 hektar anförde, att den icke heller
utan en kraftig ytterligare begränsning
kunde godta det av nämnden på
uppdrag av chefen för försvarsdepartementet
utarbetade förslaget, omfattande
cirka 7 500 hektar. Länsstyrelsen sade
vidare — i motsats till reservanternas
uppfattning — att den vid granskning
av detta företag funnit, att »en ytterligare
begränsning av områdets omfattning
borde kunna ske. Hänsyn hade
nämligen vid beräkningen av markbehovet
tagits icke blott till det nuvarande
behovet för utbildning i stridsskjutning
och truppföring, utan behoven hade
beräknats så, att även utbildning på
lång sikt kunde tillgodoses. Hänsyn hade
även tagits till den beräknade utvecklingen
av kursverksamheten vid infanteriskjutskolan».

Förutom att dessa synpunkter inkom
från länsstyrelsen uppvaktades jag av
kommunalmännen och hade med dem
ett resonemang, vilket visade, att inte

heller de kunde acceptera förslaget om
7 500 hektar. Jag frågade dem då, om
de kunde vara med om en utvidgning
av nuvarande skjutfält där nere —
Prästtomta skjutfält — och detta kunde
de godta. Vid den genomgång av
kartan som vi företog under resonemanget
utpekades ett område, som innebar
en utvidgning med ungefär 3 000
hektar.

Jag undersökte, om det var möjligt
att förlägga infanteriskjutskolans övningar
och utbildning till ett område
av denna storlek, men fann, att det inte
gick. Jag var tvungen att sträcka mig
en bit längre i fråga om storleken och
gick därvid inför en utvidgning till
5 200 hektar. Tillsammans med de 800
hektar, som finns på Prästtomta skjutfält
gör detta 6 000 hektar, och det är
det förslag som vi nu diskuterar. Förslaget
har inte varit ute på remiss. Några
remissinstanser har alltså inte fått
tillfälle att yttra sig om förslaget, och
därför finner jag det ganska orimligt
att man här i debatten utnyttjar t. o. m.
de remisssvar som avsåg ett skjutfält
på 17 000 hektar.

Nu säger reservanterna att fältet genom
dessa nedskärningar har blivit för
litet och att man alldeles säkert kan
räkna med att det från militärt håll
mycket snart kommer att ställas anspråk
på att få fältet ytterligare utvidgat. Jag
kan inte förstå var reservanterna har
för stöd för den meningen. Först och
främst omfattar, såsom herr Wedén nyss
framhöll, infanteriskjutskolans nuvarande
övningsområde, som efter vad jag
vill minnas har använts sedan 1870-talet,
inte mer än 1 300 hektar, vartill
kommer att man har kunnat utnyttja
ett ungefär lika stort sjöområde, så att
utnyttjandeområdet utgör ungefär 2 500
hektar. Det övningsfält, som skolan
skulle få om riksdagen nu accepterar
regeringsförslaget, är dock vad landområdet
beträffar mer än fyra gånger så
stort, medan hela utnyttjandeområdet
skulle vara mer än dubbelt så stort som

Onsdagen den 2 december 1959 em.

Nr 30

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

det nuvarande. Varför skulle inte detta
räcka för framtiden? Har det på den
senaste tiden inom vapentekniken hänt
någonting som gör att skjutfält av denna
storlek icke skulle räcka för infanteriskjutskolan?
Jag kan inte se att så
har varit förhållandet. Avser man möjligen
utvecklingen på robotområdet, så
är det väl ingen som föreställer sig att
denna skulle vara relevant i detta fall,
d. v. s. att övningar med markrobotar
skulle förekomma på detta skjutfält. Vad
det här gäller är övningar med stridsvagnar
och våra nuvarande konventionella
infanterivapen, som har fått ökad
eldkraft och som därför gör det nödvändigt
med tillgång till ett större övningsfält
än tidigare.

Jag kan alltså helt och hållet instämma
i statsutskottets skrivning, när utskottet
säger att skjutfältet inte i framtiden
behöver utvidgas. Arméledningen
har ju också tillstyrkt det av mig framförda
förslaget. Jag skulle självfallet inte
ha framlagt någon proposition i saken,
om arméledningen hade sagt att
det är omöjligt att inom ifrågavarande
område tillgodose infanteriskjutskolans
behov.

Vad som bl. a. möjliggjorde nedskärningen
av området från 7 500 till 6 000
hektar var att man vid gränsdragningen
hade följt s. k. naturliga gränser som
utgöres av sjöar och vägar, och området
var därför tilltaget större än som var
nödvändigt. Jag skalade bort all onödig
mark. Områdets militära användbarhet
har inte minskats genom denna
nedskärning. Det är för mig alldeles
obegripligt att reservanterna kan göra
det till en huvudfråga att det föreslagna
fältet skulle vara för litet.

För mig har det avgörande varit kostnadsfrågan.
I Linköping finns det lediga
kasernutrymmen, och det rör sig
ju här ändå om att förlägga ungefär 800
värnpliktiga och över 250 anställda. För
en kostnad av 4 å 5 miljoner kronor kan
kasernutrymmena i Linköping iordningställas
på sådant sätt, att de blir fullt

användbara för det ändamål det nu
gäller.

Om jag däremot granskar reservanternas
förslag och utgår ifrån att reservanterna
vill förlägga infanteriskjutskolan
tillsammans med någonting annat
t. ex. uppe i Älvdalen eller Lillhärdal
eller på någon annan plats, där icke
kasernutrymmen redan står till förfogande,
så uppkommer det en kostnadsskillnad
mellan regeringsförslaget och
reservanternas förslag som i fråga om
Älvdalsalternativet rör sig om 30—40
miljoner kronor, vartill måste läggas
årliga merkostnader av betydande storlek.
Man måste ju förutom kaserner
även bygga bostäder för de 250 anställda
vid skjutskolan — det är en stor
skola det här gäller — och vidare måste
det ske mycket betydande investeringar
i vägar, anordningar för de värnpliktigas
fritid o. s. v. Jag utgår då ifrån
att man utöver kronomarken i Älvdalen

— som från militärt sakkunnigt håll hela
tiden har hävdats, framför allt om
infanteriskjutskolan skall förläggas dit

— också måste lösa in privata skogar
och främst då kommunala besparingsskogar.
Detta kommer att dra mycket
stora kostnader. Därför blir skillnaden
i kostnader, såsom vi har beräknat den
inom departementet, mellan 30 och 40
miljoner kronor. Kan det vara rimligt
att vi i dag, då vi lägger ned tre regementen
och frigör lokaler på ett håll,
skall bygga lokaler för ett regemente
på annat håll i landet. Infanteriskjutskolan
är nämligen av ungefär samma
storlek som ett regemente. Jag anser att
detta är orimligt.

De starkaste invändningarna från reservanterna
har självfallet gällt de sociala
svårigheter som uppstår för många
familjer i samband med att infanteriskjutskolan
förläggs inom området. Det
är cirka 75 hushåll som berörs, och de
flesta av dessa måste flytta från området.
Här har i dag förnekats att en del
av dem som äger jord inom området är
villiga att flytta. Jag kan bara hålla mig

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 em.

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m, m.

till det resultat som försvarets fastighetsnämnd,
vilken har undersökt hur
stor denna villighet är, har kommit
fram till. Av olika anledningar är det
många som inte är ovilliga att sälja sin
jord och flytta från området. Men de
som naturligtvis inte är villiga därtill
är arrendatorerna, som är ungefär 30.
De har inte någonting att sälja utan arrenderar
jord av staten. För dessa uppstår
de största svårigheterna. Jag vill
inte alls förringa de sociala vådor som
uppstår i samband med att skjutskolan
förlägges dit. Jag vill bara lämna följande
fakta, vilka enligt min mening gör
det något lättare att komma till rätta
med de sociala problemen.

Jag tror inte som reservanterna att
sysselsättningen inom området kommer
att minska genom att skjutskolan förläggs
dit. Under de första åren kommer
sysselsättningen naturligtvis att öka
avsevärt genom de investeringar som
kommer att ske, genom rensningsarbeten
på fältet. Dessutom måste anställas
en hel del arbetare för skötseln av skogen.
I fortsättningen krävs härför enligt
preliminära beräkningar mellan 25
och 30 fast anställda. För skötseln av
vägar och målområden beräknar man
preliminärt 5 å 6. Vidare skall det finnas
stationerade på fältet — fortfarande
enligt preliminära beräkningar -—-9 personer varav flera av förrådsmannakaraktär.
Här kommer alltså ett 40-tal personer att kunna erhålla anställning,
och jag kan inte se något hinder
för att man låter dem som nu bor inom
området få dessa sysslor. Det är därför
jag vill att en särskild kommitté skall
tillsättas. Avvecklingen skall inte överlämnas
till någon militär myndighet
eller förvaltning utan skall skötas av en
särskild kommitté, som skall få möjlighet
att — naturligtvis med hjälp av olika
myndigheter inom länet, arbetsmarknadsstyrelsen
o. s. v. — ta sig an varje
enskild familjs problem, så att det blir
löst på rätt sätt och vederbörande får
nya möjligheter att arrendera, ny bo -

stad o. s. v. Det är klart att detta kommer
att kosta pengar, det har ingen förnekat,
och det är inte heller skrivet någonstans
att det inte får kosta pengar.

.lag kan försäkra kammarens ärade
ledamöter att var man än lägger det
skjutfält, som vi är eniga om att vi måste
skaffa, uppstår samma sociala problem.

Se på den utredning som skjutfältsutredningen
har gjort i år. Den står under
ledning av landshövding John Ungman.
Han har, ovanpå de många utredningar
som gjorts inom fastighetsnämnden,
med hjälp av en riksdagsman från
varje parti besökt en mängd orter ute
i landet. Jag skall inte trötta kammaren
med att påvisa att vilket område vi
än tar får vi lika stora eller större sociala
problem. Skulle kammaren fälla
mitt förslag här innebär detta, även enligt
reservanternas mening, att man så
snart som möjligt skall komma fram
med ett nytt förslag, ty det är bråttom,
det är vi eniga om herr Thapper och
jag. Men eftersom man inte kan komma
fram med något bättre förslag, skulle
ett nytt förslag endast innebära att det
blev en annan länsbänk som protesterar
mot detsamma. Jag kan försäkra att av
de förslag som landshövding Lingman
har redovistat skulle jag inte vilja lägga
fram något för kammaren. Det föreliggande
förslaget har jag kunnat lägga
fram efter prutning, men inget av de
andra, ty de är mycket sämre.

Men, säger man, vi har ju Älvdalen
och Lillhärdal. Där skulle vi kunna få
en idealisk lösning. Där finns stora marker
där det inte bor folk. Dit skulle man
kunna förlägga både samövningsfältet,
artilleriskjutfältet och infanteriskjutskolan.
Då skulle militären få det, som herr
Thapper mycket riktigt sade, som man
från början önskat, nämligen ett stort
övningsfält för artilleriet, ett område
med 2,5 mils bredd och 3 mils längd,
ett eget litet kungarike för militärövningar.

Jag har dock aldrig ansett att dessa
framstötar från militärt håll varit rea -

Onsdagen den 2 december 1959 em.

Nr 30

Markförvärv för övnings- och skjutfält

listiska. Jag vill erinra om, att när jag
tillsatte den Lingmanska utredningen,
den som kallas för skjutfältsutredningen
och nu är i arbete, så framhöll jag i direktiven,
att man skulle söka ett artilleriskjutfält
för A 1 :s räkning, eftersom vi
måste flytta A 1 från Järvafältet så snart
som möjligt. Detta är dock inte lika
bråttom som med infanteriskjutskolan.
Dessutom sade jag i mina direktiv att
man skulle undersöka frågan om ett
samövningsfält »därest behov synes föreligga».
Med detta har jag klart angivit
att den frågan aldrig är prövad, varken
av regeringen eller av riksdagen. Därför
bör den Lingmanska utredningen
gnugga problemet och undersöka, huruvida
det är nödvändigt att ha ett stort
samövningsfält.

Jag är icke övertygad, och jag frågade
landshövding Lingman förra veckan om
man kan förvänta ett förslag från skjutfältsutredningen
om ett samövningsfält
och arlilleriskjutfält i Älvdalen eller i
Lillhärdal. Nej, det vet jag ingenting om,
svarade landshövding Lingman. Vi håller
för närvarande på och undersöker om
man inte skulle kunna lägga om artilleriskjutningen
i Villingsberg, så att A 1
kan skjuta där. Om man lyckas med detta
kommer det kanske inte något förslag
om samövning — jag vet inte säkert,
frågan skall prövas. Jag känner
flera ledamöters uppfattning men jag
vill säga, att vi inte har några säkra
besked om att det kommer sådana förslag.
Därför är det mycket egendomligt
att reservanterna utan vidare utgår ifrån
att vi snart får förslag om ett stort samövnings-
och artilleriskjutfält, dit vi
också kan skjutsa infanteriskjutskolan.
Detta är ingalunda säkert. Jag skulle
vilja se denna kammare om jag lade
fram ett förslag av den storleksordning
som man resonerar om. Det måste finnas
mycket starka skäl för att övertyga
mig om lämpligheten härav.

Det har tidigare anförts här i debatten
att det är en felinvestering att förlägga
infanteriskjutskolan till Linkö7
— Andra kammarens

för infanteriskjutskolan, m. m.

ping, bl. a. av den anledningen att utvecklingen
i Linköping går så snabbt,
att där befintliga regementen hindrar
stadens bebyggelseutveckling och att det
är en tidsfråga när en eventuell infanteriskjutskola,
förlagd till I 4:s lokaler,
måste flyttas. Det är nonsens! Jag har
haft en överläggning med representanter
för Linköpings stad för två månader
sedan. Herr Thapper var närvarande.
Man visade mig vilka aktuella planer
man har för bebyggelsen sedan man i
fjol fick köpa mark av staten. Jag hade
en proposition om detta. Fastighetsnämnden
håller nu på att pröva de förslag
som Linköpings stad lagt fram. Jag
har frågat fastighetsnämnden om saken.
Det föreligger svårigheter, men det är
alldeles tydligt att man från arméledningens,
fortifikationsförvaltningens och
försvarets fastighetsnämnds sida är beredd
att göra sådana omdispositioner —
även stora sådana — av de s. k. handövningsfälten,
att Linköpings stads behov
av mark för mycket lång tid framåt
är tillgodosett. Jag kan inte inse att
detta skäl — som också står i reservationen
— har någon som helst giltighet.

I detta sammanhang tänker man förstås
på hur det är här i Stockholm och
på Järvafältet. Jag vill bara säga att vi
arbetar med tanke på att rensa Järvafältet
från militär verksamhet. Det är
en tidsfråga även här. Här är det emellertid
inte bara fråga om handövningsfältet.
Järvafältet används ju också som
artilleriskjutfält och där ligger infanteriskjutskolan.
Bebyggelsen tränger sig
på och dessutom tränger samtliga kommuner
runt Järvafältet på och uppvaktar
oss ständigt. Man vill köpa bitar av
Järvafältet. Det finns inget annat sätt
att lösa detta på än att all militär verksamhet
flyttas. A 1 skall flyttas och infanteriskjutskolan
måste bort redan av
det skälet att flygningen börjar vid Arlanda
flygfält. Det är dock alldeles klart,
att om propositionen skulle falla under
bordet så uppstår fullständigt kaos.

Kommunikationsministern och jag

protokoll 1959. Nr 30

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 em.

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

måste diskutera hur vi skali reglera
flygningarna, om det över huvud taget
går att stoppa upp de skolflygningar
som SAS har. — SAS säger att det inte
går. Ledningen för infanteriskjutskolan
säger att med de besked man fått från
luftfartsstyrelsen kan man inte hålla på
länge till. Ja, var skall man göra av
infanteriskjutskolan som är arméns viktigaste
skola? Alla som har satt sig in
i saken är eniga om att den är så viktig,
att vi måste slå vakt om den och
hjälpa den att få övningsfält. Ledningen
säger att det inte går att skjuta på Järvafältet.

Jag kan inte se någon annan lösning.
Skulle propositionen falla, får undervisningen
och skjutningarna på något sätt
dimensioneras så, att verksamheten kan
ligga kvar här, eftersom det inte finns
något annat ställe ute i landet där vi
har lokaler och skjutfält som gör det
möjligt att öva. Detta vore för kommunerna
omkring Stockholm verkligen ett
hårt bakslag.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
kammaren längre. Jag menar att
vi måste komma fram till en slutgiltig
lösning på infanteriskjutskolans problem.
Här kan ytterligare utredningar
absolut inte ge mer än de i många tidigare.
Riksdagen begärde i våras, när
den beslutade att uppskjuta behandlingen
av denna proposition, en ny utredning
och har fått den. Utredningen har
färdigställts relativt snabbt, eftersom
grundmaterialet fanns inom försvarets
fastighetsnämnd. Ändå säger man att
man måste ha en ny utredning innan
man är övertygad. Detta är enligt min
mening de obotfärdigas förhinder. Jag
har här rekommenderat en lösning som
enligt min mening tar största möjliga
sociala hänsyn och som är den billigaste
lösning som står till buds. Jag har
tillmötesgått länsstyrelsens villkor för
att infanteriskjutskolan skulle kunna accepteras
på Gullberg genom att göra de
stora prutningar som jag tidigare har
berört. Efter dessa prutningar, herr tal -

man, anser jag att riksdagen kan följa
utskottet så att vi får detta problem löst.

Herr THAPPER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet började
med att säga att debatten är förvirrad
— här spökar samövningsfält, artilleriskjutfält
och infanteriskjutskola. Det är
inte så underligt. Vem har börjat använda
de begreppen? Jo, militärerna
och i viss mån herr statsrådet.

Vi har här i landet vant oss vid att
om man har satt i gång att utreda någonting,
leder utredningen så småningom
till resultat. Så har skett när det
gäller Gullbergsfältet. Jag erinrar om
att samövningsfäitet finns med även i
direktiven för den sittande artilleriskjutfältsutredningen,
om jag så får kalla
den. Vi vill alltså om möjligt slå ihop
dessa ting, men det är inte tid att utreda
den saken. Denna brådska förekommer
i alla möjliga sammanhang.

Det säges att man har sett på alla
tänkbara möjligheter. Ja, men fastiglietsnämnden
har varit enögd och riktat
blicken bara söderut. Andra alternativ
är inte undersökta, men man kan undersöka
åtskilligt flera i mellersta Sverige.

Sedan säger herr statsrådet att kritiken
från kommunerna inte är lika
stark när man kommit ner till 3 000
hektar. Ja, det ligger väl i sakens natur,
om man börjar med 17 000 och går ner
till 3 000 hektar. Ändå är det de mest
värdefulla områdena, som är i fara, där
befolkningen är tätast.

Det är inte riktigt att kommunerna
har accepterat det här förslaget. Det är
en kommun som har accepterat, nämligen
Borensberg — de andra kommunerna
har sagt att det får stå för Borcnsbergs
räkning.

Sedan talades det om kostnaderna.
Det är klart att man kan säga att ett
skjutfält i Älvdalen kostar 30—40 miljoner,
men att Gullberg kostar endast
20 miljoner. Då värderar man inte kronoparken
till någonting, men den tor -

Onsdagen den 2 december 1959 em.

Nr 30

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

de kunna värderas till 6 miljoner. Jag
har vidare pekat på vilka belopp i ränta
man mister, om man förstör den mycket
värdefulla skogen på Gullberg.

Man är rädd för att ge sig på besparingsskogarna,
eftersom det tar tid. Har
statsrådet räknat med Bobergs häradsallmänning
som omfattar 550 hektar och
har 380 delägare? Jag föreställer mig
att det problemet inte är löst på en
kafferast.

Även om ett beslut här fattas i brådskans
tecken så kommer man, sanna mina
ord, inte att skjuta på Gullberg på
rätt länge ändå. Vi reservanter har ansett
att den tiden borde användas för
ytterligare undersökningar. Med hänsyn
till de värden som här förstörs är jag
övertygad om att det här inte är det
billigaste alternativet. Vi har heller inte
sett någon beräkning av kostnaderna
för de sociala vådor man ställer till. Jag
understryker att det här säkerligen är
fråga om den största befolkningsomflyttning
av militära skäl som skett här i
landet.

Man respekterar tydligen dalkarlarna
och deras besparingsskogar, och östgötarna
tror man är lättare att komma till
rätta med. Jag tror att det kommer att
visa sig ta sin tid även i Östergötland
att klara de här problemen.

Herr RIMÅS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet frågade
varpå reservanterna grundar sitt påstående
att fältet är för litet. Även om
jag inte står som reservant i utskottsutlåtandet
känner jag mig träffad, eftersom
detta var ett av mina argument
i mitt första anförande.

För min del vill jag svara att jag
grundar påståendet på arméchefens yttrande
att därest övningsfältet avgränsas
på här angivet sätt blir det nödvändigt
att för huvuddelen av truppföringsövningarna
utnyttja marken utanför den
ifrågasatta fältgränsen. Det gäller alltså
projektet på 7 500 har. Jag kan inte
fatta det annat än så att om man för

huvuddelen av truppföringsövningarna
måste utnyttja marken utanför fältgränsen,
är fältet för litet.

Sedan vill jag rent allmänt säga, att
när de som försvarar gullbergsprojektet
framställer saken så att man får den
uppfattningen, att det här är den absolut
enda fläck i hela Sveriges land som
är möjlig att använda för detta ändamål,
skjuter de ändå över målet. Det
kan väl inte vara på det viset.

Problemet är naturligtvis, såsom herr
Thapper nämnde, att vi kommit i en
förtvivlad tidsnöd, så att vi liksom inte
hinner tänka oss för, ulan ovillkorligen
måste handla nu. Detta är problemets
kärna, och det får jag beklaga.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag hoppas det inte är
en medveten sammanblandning som
herr Thapper ständigt gör sig skyldig
till när han talar om artilleriskjutfält,
samövningsfält och infanteriskjutskolan.
Här rör det sig bara om infanteriskjutskolan.
De tidigare förslag som har
framlagts av fastighetsnämnden om artilleriskjutfält
och samövningsfält har
jag avvisat, och de är ur bilden såsom
icke aktuella. Läs direktiven för den
utredning som landshövding Lingman
håller på med!

Fastighetsnämnden skall inte här
klankas utan att det blir motsagt. Fastighetsnämnden
hade 1954 fått i uppdrag
att undersöka, om det var möjligt
att inom IV MII.O skaffa ett artilleriskjutfält
och samövningsfält för IV
MILO:s förband. De första undersökningarna
som fastighetsnämnden gjorde
på grund av sina direktiv var alltså begränsade
till dessa delar av landet, men
herr Thapper vet mycket väl att den
Lingmanska utredningen har undersökt
flera platser i Norrland. Vi har artilleriskjutfält
i Norrland: i Boden och utanför
Östersund. Man har i detta sammanhang
inte bara undersökt Grytan utan -

Nr 30

100

Onsdagen den 2 december 1959 em.

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

för Östersund, utan man har också undersökt,
om det finns någon möjlighet
att flytta infanteriskjutskolan till Vilhelmina
kommun men kommit till det
resultatet, att det inte är möjligt ens
där.

Hur tror ni att man genom nya utredningar
skall kunna lösa denna fråga?
Den kan inte lösas genom nya utredningar,
utan vi måste fatta ett beslut nu.

Det är inte så att det är en hafsig ut''
redning som har gjorts. Herr Thapper
vet mycket väl att fastighetsnämnden i
många år har undersökt cirka 40 platser
i landet. Först 1954 fick man ett officiellt
uppdrag att göra det. Den Lingmanska
utredningen har sedan i sommar
rest omkring och sett på de flesta
platserna. Om riksdagen fäller det här
förslaget, vet jag därför att vi måste ta
upp något av de andra områden som
den Lingmanska utredningen eller fastighetsnämnden
har pekat på, och det
finns inget område där man kommer
så lindrigt undan när det gäller de sociala
förhållandena som här. Det är tråkigt,
men det är så.

Den andra frågan som togs upp här
gällde truppföringsövningarna utanför
fältet. Länsstyrelsen har yttrat sig om
detta att vissa stridsförband måste röra
sig utanför fältet i samband med övningar,
men om herrarna slår upp länsstyrelsens
remissyttrande, finner ni att
det inte innebär några vådor för civilbefolkningen.
Detta är ingenting nytt
inom området, utan det har förekommit
och förekommer vid Prästtomtaskjutfältet.
Prästtomta är ett skjutfält
som i dag används av Linköpings garnison
och kanske även av Norrköpings.
Det är inte fråga om att man skall avlossa
skott utanför fältet, utan det är
fråga om en rörelse för att komma i läge
in på fältet. Någonting annat är det
inte fråga om enligt de skrifter i ärendet
som jag har, och jag har i varje
fall fäst mig särskilt vid att länsstyrelsen
inte har någonting att invända på
den punkten.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det sista som statsrådet
sade har jag behandlat ganska utförligt
och därvid vågat citera vad utredningen
säger om konsekvenserna av att förlägga
truppföringsövningar utanför fältet.
Det anges på sid. 5 i den promemoria
av den 21 januari 1959 som är tillställd
konungen, att vådorna är betydande
ur alla möjliga synpunkter, ur
militär effektivitetssynpunkt, ur kostnadssynpunkt
och med hänsyn till obehaget
för den bofasta befolkningen. Man
säger också att detta obehag för den
bofasta befolkningen har gjort att det
är svårt att få tillgång till enskild mark
för dessa övningsmoment.

Man kan säga att det går att använda
kronoparken i övrigt till de här övningarna.
Då kommer vi in på frågan, hur
det blir för de människor som bor utanför
det egentliga fältet. Jag har särskilt
tryckt på att fältet liar kunnat begränsas
till 6 000 hektar därför att infanteriskjutskolans
verksamhet i stor utsträckning
har lagts utanför.

Jag citerar här hela tiden vad militärerna
anser. Vad de säger brukar vara
tänjbart i början, men de kommer så
småningom fram till ungefär samma
slutsats som de började med.

När det gäller kostnaderna kan man
naturligtvis diskutera länge om avvägningen
mellan framtidskostnader och
dagskostnader.

Det finns nog ingen som bestrider att
statsrådet i dagens läge har alldeles rätt
i att detta är den billigaste lösning vi
kan komma till just nu. Vad framtiden
beträffar är vi emellertid inne på oerhört
svåra bedömningar. Statsrådet har
sagt att om man skulle förlägga skjutskolan
till exempelvis Älvdalen och där
anlägga ett gemensamhetsfält kostnaderna
för infanteriskjutskolan skulle bli
20—30 miljoner kronor högre än vid
Gullberg. Statsrådet rör sig inte med
större skillnad än 10 miljoner kronor.
Herr Wedén rörde sig däremot med en

Onsdagen den 2 december 1959 em.

Nr 30

101

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

skillnad på 10—40 miljoner kronor, och
de siffrorna finns det inte underlag för,
utan de är rena gissningar. I den mån
de är gissningar från militärt håll, får
vi ta dem med en nypa salt — som vi
tydligen får göra med hela detta resonemang.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen förhandlingarnas
ledning.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Som av debatten redan
framgått kommer vid bedömningen av
det föreliggande ärendet även den civila
flygverksamheten, närmast den som
rör SAS, in i blickpunkten. Jag vill med
ett par ord beröra den delen av problemet.

De nu föreliggande planerna rörande
flygverksamheten vid Arlanda visar, att
den reguljära flygverksamheten under
nästa år sannolikt blir relativt obetydlig
men därefter kommer att öka successivt.
Skolflygningsverksamheten under
innevarande år och nästa år kommer
däremot att innebära kontinuerlig
flygning dagligen med en betydande
frekvens. Denna verksamhet kommer
till största delen att utgöras av starter,
landningar samt överflygningar av flygfältet
på låg höjd.

Vi har oss väl alla bekant att Arlanda
är den enda flygplats, som kan trafikeras
av flygplan av typ DC-8, vilket plan träder
in i trafiken redan i april nästa år.
Beträffande flygplan av typen Caravelle
måste utbildningen snarast flyttas till
Arlanda, bl. a. för alt undvika bullerstörningar.
Norrköpings flygfält, som i
viss omfattning kan utnyttjas för detta
ändamål, räcker inte till. Begränsningar
i utbildningsprogrammet skulle komma
att innebära, att den ytterst dyrbara
flygmaterielen samt utbildningsorganisationen
för flygande personal inte
skulle kunna rationellt utnyttjas, vilket
självfallet skulle innebära en betydan -

de ekonomisk belastning för SAS. I sista
hand skulle även företagets trafikprogram
kunna äventyras.

Med hänsyn till den situation som
föreligger är det verkligen angeläget att
infanteriskjutskolan vid Rosersberg snarast
möjligt flyttas till annan ort. Om
infanteriskjutskolan skulle komma att
kvarligga vid Rosersberg även efter år
1960, kommer detta att för SAS’ verksamhet,
framför allt dess svenska sektor,
medföra de allvarligaste konsekvenser.
Sedan beslut fattats om utbyggnad
av Arlanda till huvudflygplats för landets
civila jetflygtrafik, är det nödvändigt
att detta flygfält fortast möjligt
kommer till effektivt utnyttjande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Nihlfors (fp).

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag är inte så alldeles
övertygad om att försvarsministern gagnar
sin egen sak, när han drar fram
Arlandafältet och med utgångspunkt
från det förklarar hur bråttom det är
med att flytta Rosersbergs skjutskola.
Försvarsministern framställer saken så
att vi nu måste skynda oss och att vi
inte längre har något val. Detta ger oss
anledning fråga, om man inte tidigare
har haft några perspektiv på frågan och
om man inte har haft detta i tankarna
tidigare. Skall vi nu fatta beslut i brådskans
tecken? Det inger ju ingen respekt
för dem som handlägger ärenden av
detta slag.

Försvarsministern sade också att han
har återkallat direktiven beträffande
samövningsfält och artilleriskjutfält. Jag
vet inte när det återkallandet har skett.
Det framgår inte av det material som
framlagts. Och i bilagan till statsutskottets
utlåtande nr 180, vilken bl. a. undertecknats
av landshövding Lingman,
står det på sid. 19 följande: »Utredningen,
som i enlighet med givna direktiv
undersökt ett flertal områden för att
finna ett för artilleriskjutning och sam -

102

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 em.

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

övning lämpligt fält, har därvid även
haft uppmärksamheten riktad på de
undersökta områdenas lämplighet såsom
övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan.
Utredningen har i utskottets
ovan citerade utlåtande inlagt den
tolkning, att utskottet ej förväntar sig
ett preciserat förslag angående lämpligaste
område för övnings- och skjutfält
för infanteriskjutskolan.»

Jag vet inte när försvarsministern tagit
tillbaka dessa direktiv. Det måste ha
skett helt nyligen. I varje fall är det
fullkomligt förborgat för mig när så
skett.

Militären har tidigare begått fel, som
blivit mycket kostsamma. Jag erinrar
här bara om jagarbeslutet 1956. Det upphävdes
1958 och kostade oss då 50 miljoner
kronor, som vi fick betala i skadeersättningar
för de anullerade beställningarna.
Sådana färska exempel
ger mig anledning varna för att i brådskans
tecken fatta beslut, som kanske
innebär att vi inte får den nytta vi tänkt
oss av anläggningarna och som dessutom
kan medföra mycket stora kostnader.

Med hänsyn till att vi nu har hållit på
med dessa debatter i 11 timmar, skall
jag här fatta mig kort och bara säga att
den kommunistiska gruppen utan vidare
kan ansluta sig till de synpunkter herr
Thapper här redovisat som talesman för
reservationen. Det var ett föredömligt
sakligt och kort inlägg, och jag har inte
mycket att tillägga därutöver. Då jag
emellertid gjort mig omaket att resa till
gullbergsområdet och prata med människorna
där, vill jag här göra ett par
reflexioner.

När jag frågat de människor, som beröres
av denna skjutfältsfråga, om de
var intresserade av att flytta, så har jag
blivit frapperad av att de flesta svarat
med motfrågan: »Vet riksdagsman hur
mycket betalt vi kan få?» De har hört
att man på andra områden, där militären
har trängt sig in, har betalat furstliga
summor. Jag kände givetvis inte

till den saken, men jag fick en känsla
av att människorna där inte skulle ha
något emot att flytta, om de bara fick
bra betalt. Det fanns emellertid också
många människor, som förklarade att
de inte hade någon som helst önskan att
flytta och att de kände det som en
tvångsförflyttning, en förvisning.

Jag instämmer också i vad herr Gustafsson
i Kårby sade, nämligen att det
framför allt är de människor som bor
strax utanför skjutfältets gränser som
är allvarligt oroade över hur de skall
kunna få ersättning. Den formulering
som återfinnes i statsutskottets utlåtande
rörande den saken är mycket vag
och ger inga som helst löften därvidlag.
Den frågan överlämnas egentligen
till kommitténs avgörande.

Sedan vill jag också säga att med den
vapentekniska utveckling vi går till
mötes får jag en stark och bitter känsla
av att om detta förslag trumfas igenom
i brådskans tecken, så kommer man
mycket snart att fatta beslut — kanske
inte formellt men reellt — om att utsträcka
övningarna utanför de angivna
gränserna och på det sättet lägga beslag
på det område, som man från början
räknade med att man behöver. Jag
anser därför att den utredning som
gjorts är otillräcklig, inte minst med
hänsyn till alla de argument som herr
Thapper så sakligt travade på varandra
— den värdefulla skogen på området
etc. — och att man också borde undersöka
andra områdens lämplighet.

Jag skall sluta med att erinra om att
när herr Nilsson i Tvärålund i mars månad
i år interpellerade försvarsministern
om möjligheterna att få detta övningsfält
förlagt till Vilhelmina, sade
herr Nilsson att man där uppe var intresserad
av att få detta övningsfält, och
i anledning därav skrev tidningen östgöten
den 7 mars i år följande, som jag
gärna vill läsa in i protokollet:

»Mot Vilhelmina i Västerbotten, där
man med öppna armar skulle välkomna
både infanteriskjutskola och artilleri -

Onsdagen den 2 december 1959 em.

Nr 30 103

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

skjutfält, slår såväl de militära myndigheterna
som Försvarets Fastighetsnämnd
ifrån sig med bägge händerna.
Däremot arbetar man med all tänkbar
energi för att få ett stort skjutfält —
minst 15 000 tunnland — förlagt till
Gullbergsområdet i det centrala Östergötland
där varken befolkningen, kommunerna,
ansvariga länsorgan eller
andra vill veta av något skjutfält som är
nämnvärt större än Prästtomtafältet.

Man står alltså i den paradoxala situationen
att dit, där man verkligen är
välkommen, vill militären inte fara,
men dit, där man är ovälkommen och
kommer att vålla påtagliga skadeverkningar,
vill man tvinga sig fram. Det
kan inte vara lyckligt att lösa en i
och för sig angelägen fråga på detta sätt,
så mycket mindre som man vet ytterst
litet om den militärtekniska utvecklingen
och klokheten i de förutsedda investeringarna.
»

Jag tycker att det citatet säger en hel
del.

Herr talman! Jag instämmer i vad reservanterna
här framhållit och ber att
få yrka bifall till reservationen.

Herr talmannen tog ånyo ledningen
av förhandlingarna.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga, vilken jag anser inte endast är en
östgötafråga, har jag begärt ordet för
att framföra de synpunkter, som ligger
till grund för den motion jag har avlämnat.
Man bör komma ihåg att frågan här
gäller investering eller felinvestering.
Frågan inrymmer i sig såväl ekonomiska
som sociala och militära synpunkter.

Diskussionen om kostnaderna synes
mig något underlig. Vid bedömandet av
denna sak har jag hållit mig till siffrorna
2 600 hektar från Gullhergs kronopark
och 2 600 hektar från enskild
mark. På denna mark växer bl. a. en
del av Sveriges bästa skog. Om den ut -

redning herr Thapper anförde är riktig,
skulle Gullbergs kronopark förränta
ett kapital av 15—16 miljoner
kronor. Härtill skall sedan jämväl läggas
de industriella vinster, som kan
uppkomma på det råmaterial vi har från
detta skogsområde.

Härutöver tillkommer kostnaden för
bostäder åt den befolkning som skall
flyttas från området. Bostadsfrågan
måste lösas, oavsett om det som i det
första fallet gäller militären eller som
i det andra fallet den befolkning som
drivs ut från ett naturligt område.

Till detta kommer även att elkraftförsörjningen
kommer att påverkas av
denna utbyggnad. Då ställer jag frågan:
Kan det vara lämpligt att riksdagen beslutar
förlägga detta övningsfält till en
plats i landet som redan förut för civilbefolkningen
är så farlig som denna?

Vi bör samtidigt komma ihåg, att det
nu finns möjlighet att per radar etc.
från olika håll följa praktiskt taget allt
som sker på Linköpings-fältet. Har militärerna
verkligen tänkt igenom, att de
jämväl har ansvar för den saken? Såsom
jag ser det är det ansvarslöst av militärledningen
att vid bedömandet av försvarsfrågan
ta hänsyn till vissa enligt
min mening ovidkommande faktorer.

Beträffande arealen har vi hört olika
uppgifter nämnas om storleken. Det
skulle åtminstone på mig ha gjort ett
större intryck om militärledningen, försvarsdepartementet
och utredningsmännen
hade sagt ifrån att man behöver
denna mark, men nu har det förekommit
en auktion om hur många hektar
mark man skulle ha. Att man har gått
fram med så stora intervaller gör ett
beklämmande intryck — det tyder på
att man har givit sig på något annat
än försvarsfrågan.

Det påpekas att utskottet har understrukit,
att området icke skall utvidgas.
Utskottet understryker angelägenheten
av att någon ökning av den i departementschefens
förslag fastställda storleken
icke sker. Ja, det är ett uttalande

104 Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959 em.

Markförvärv för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

som vem som helst kan göra, men vi
måste vara på det klara med att i och
med att man kommit in på detta område,
där det finns möjligheter till en utvidgning,
får andra hänsyn lätt vika,
och då kan vi komma i en ohållbar situation.

Jag har även framhållit i motionen,
att de ändringar som sker i fråga om
militära vapen är så stora, att vi allvarligt
måste överväga om vi skall fortsätta
i de gamla hjulspåren, vilket jag anser
att detta förslag om övningsfält innebär.
Även på den punkten har jag en
känsla av att man försöker argumentera
för någonting som hör till en gången
tid och inte ser framåt. När man ger
sig in på denna fråga måste man sikta
fram mot någonting annat, om man
skall kunna tillnärmelsevis klara uppgifterna.

Här har också talats om förhållandena
i Rosersberg och Arlanda. Det är
riktigt att Arlanda kommer in i bilden,
och det är även jag känslig för, men
skall man lösa problemet med Rosersberg
och Arlanda genom att vidta åtgärder
som skapar stora problem för
en annan bygd inom en snar framtid?
Det kan inte vara vettigt att handla på
det sättet.

Det har talats om att det finns användbara
kaserner i Linköping och att
det skulle bli billigare att utnyttja dem.
Detta att det finns användbara lokaler
kan emellertid inte få vara bestämmande
för hur vi skall handla i denna fråga.

Det är inte bara de talare som tidigare
framträtt i denna debatt som skapat
förvirring, utan jag har även den
uppfattningen att försvarsministern
med sitt anförande bidragit till denna
förvirring. Hans tonfall visade, att man
tydligen är mycket angelägen att på
dessa lösa premisser föra igenom denna
fråga. Försvarsministern sade patetiskt,
att han inte ville skapa ett militärens
kungarike. Nej, det vill nog ingen av
kammarens ledamöter, allra minst reservanterna.
Här tror jag emellertid att

det gäller att inskränka makten i det
kungadöme, i vilket försvarsministern
tycks ha blivit tjänare. Försvarsministern
bör väl i framtiden ändå beakta
ekonomiska och andra förhållanden,
inte minst själva försvarsförhållandena.

Jag kan inte finna annat än att —
försvarsministern må benämna det vad
han vill — de synpunkter jag framfört
i min motion II: 536 är bärande. I
föreliggande situation skall jag emellertid
be att få yrka bifall till reservationen,
ehuru jag inte är helt tilltalad av
dess skrivning. Mitt bifallsyrkande gäller
framför allt den första punkten, som
jag anser vara den viktiga.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkterna a)—d)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i dessa delar, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Thapper begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkterna
a)—d) i utskottets utlåtande nr 180,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 112 ja och 74 nej, var -

Onsdagen den 2 december 1959 em.

Nr 30

105

jämte 13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten e)

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Översyn av vägtrafiklagstiftningen, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av väckta motioner
angående översyn av vägtrafiklagstiftningen,
m. m., i vad motionerna
behandlats av andra lagutskottet.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag lovar att jag inte
skall fresta kammarens tålamod. Jag
skall bara säga några ord i anledning
av andra lagutskottets utlåtande.

Först vill jag med tillfredsställelse
notera att frågan om säkerhetsbesiktning
av bilar nu bringats ett steg närmare
sin lösning. Vad sedan gäller yrkandet
om vägtrafiklagstiftningen tycker
jag nog att utskottet redan nu skulle
ha kunnat förorda en samlad översyn
av lagstiftningen. Utvecklingen på detta
område går snabbt och i åtskilliga hänseenden
föreligger behov av en revision
av lagstiftningen. Jag syftar då bl. a. på
parkeringsbegreppets innebörd, frågan
om förkörsrätt i genomfartslederna i
våra städer, indrivningen av parkeringsböter,
en fråga som parkeringsutredningen
underställt Kungl. Maj :ts prövning,
och slutligen det svårlösta komplex
som rör vägmärkena. Utskottet
förutsätter att dessa frågor skall uppmärksammas
vid den fortlöpande revision
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och trafiksäkerhetsrådet håller
på med.

Fn samlande utredning skulle därför
åtminstone tills vidare vara behöv -

Översyn av vägtrafiklagstiftningen, m. m.

lig och jag vill, herr talman, understryka
dessa ord »åtminstone tills vidare».
Skulle det nämligen visa sig att intet resultat
kommer fram inom den närmaste
tiden, förbehåller vi oss att återkomma
till frågan.

Herr talman! Jag har intet yrkande.
Vidare anfördes ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3

Till bordläggning anmäldes konstitutionsutskottets
utlåtande nr 23, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om allmän varuskatt
m. m., i vad propositionen hänvisats
till konstitutionsutskottet, jämte i
ämnet väckta motioner.

§ 4

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 334, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

från andra lagutskottet:

nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli
1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag;
och

nr 333, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förbättring av
ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott;
samt

från tredje lagutskottet:

nr 331, i anledning av väckta motioner
angående undantagande från ex -

106 Nr 30

Torsdagen den 3 december 1959

ploatering av ett representativt urval av
sjöar och vattendrag, m. m.

§ 5

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till

Riksdagens Andra Kammare.

I och för fullgörande av ett vetenskapligt
uppdrag i Förenta Staterna
anhåller jag härmed vördsamt om ledighet
från riksdagsgöromålen under

tiden fr. o. m. den 3 t. o. m. den 20
december 1959.

Stockholm den 2 december 1959.
Bertil Ohlin

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 21.33.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 3 december

Kl. 13.00

§ 1

Justerades protokollet för den 27
nästlidne november.

§ 2

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om allmän varuskatt m. m., i
vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet,
jämte i ämnet väckta
motioner.

På framställd proposition biföll kammaren
utskottets hemställan att detta
utlåtande måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning, varefter
kammaren biföll vad utskottet i utlåtandet
i övrigt hemställt.

§ 3

Interpellation ang. situationen på
potatismarknaden

Ordet lämnades på begäran till

Herr JANSSON i Benestad (ep), som
anförde:

Herr talman! Årets inhemska potatisskörd
har trots den torra sommaren blivit
kvantitativt av minst samma omfattning
som förra årets. Till kvalitén
är den utmärkt. Under hösten har importen
av potatis varit helt fri, och följden
har blivit att utländsk potatis dominerar
marknaden; alldeles särskilt är
detta fallet i Stockholm, där svensk vara
icke ens noteras. Ytterligare svårigheter
att tränga in på stockholmsmarknaden
synes föreligga, då betydande partier
importpotatis finnes i lager och ytterligare
utländsk vara beräknas ankomma
hit.

Då det måste vara helt i anda med det
avtal jordbruket ingått, att detsamma
får avsättning för sin skörd, anhålles
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

Har herr statsrådet observerat den situation
som uppstått på potatismarknaden
och vill herr statsrådet medverka
till sådana åtgärder att ökat utrymme

Torsdagen den 3 december 1959

Nr 30

107

Interpellation ang. den statliga bostadspolitikens administration

beredes för svensk potatis på hemmamarknaden? Denna

anhållan bordlädes.

§ 4

Interpellation ang. den statliga bostadspolitikens
administration

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Sedan nu erkännande
föreligger från flera av de i mutaffären
vid bostadsstyrelsen inblandade, är
det klart att det inträffade måste betraktas
synnerligen allvarligt. Den pågånde
polisutredningen torde därför inte
få utgöra hinder för departementschefen
att snarast vidtaga åtgärder som
kan förhindra att något återupprepande
inte sker.

Under den debatt, som framkommit i
pressen efter uppdagandet av mutaffären,
har det bl. a. påpekats att den detaljerade
och tidskrävande regleringen
av bostadslånegivningen har varit en
utlösande orsak till mutsystemets uppkomst
och utbredning. Även om statsmakterna
inte får i något avseende uppge
kravet på oväld och integritet hos
den i statlig tjänst anställda personalen
— dess bättre utgör också det nu inträffade
en sällsynthet i vårt land — så kan
den refererade anmärkningen dock inte
utan vidare avvisas. En ändamålsenlig
utformning av förvaltning och administration
kan utgöra en garanti för att
»frestelser» till oegentligheter av det
slag som nu under flera år förekommit
inte behöver riskeras. En avveckling av
den starka koncentrationen av den statliga
bostadslånegivningen med dess i
många fall svårbedömda och omfattande
ärenden och en decentralisering av
ärendenas handläggning till exempelvis
länsorgan skulle uppenbarligen medföra
bättre förhållanden. Det torde för
övrigt inte kunna bestridas att varje
omfattande offentlig detaljreglering innesluter
vissa risker för »orättvisor»

och mannamån i de enskilda ärendenas
handläggning.

Mot bakgrunden av sitt förslag om att
den statliga bostadslånegivningen skulle
i princip ersättas med ett kreditgarantisystem
och med hänsyn till andra överväganden
rörande bostadspolitikens administration,
har besparingsutredningen
i sitt i somras avlämnade betänkande
hemställt, att en genomgående översyn
skulle företagas av administrationen
på detta område. Därvid borde enligt
besparingsutredningens uppfattning
även frågan om bostadsstyrelsens ställning
prövas.

Vad som nu framkommit synes lämna
ytterligare skäl för den översyn som besparingsutredningen
förordat av bostadspolitikens
administration. De förslag
till förenklingar, som överdirektör
Älmeby för något år sedan framlämnade
i en av honom verkställd utredning, synes
då också böra övervägas.

Med hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
framställa följande fråga:

Vill herr statsrådet bl. a. mot bakgrunden
av den vid bostadsstyrelsen
uppdagade mutaffären skyndsamt medverka
till genomförandet av sådana åtgärder
rörande den statliga bostadspolitikens
administration, att ett upprepande
av det nu inträffade kan förhindras,
och därvid särskilt föranstalta om
den översyn av bostadspolitikens administration,
inklusive bostadsstyrelsens
ställning, som besparingsutredningen
föreslagit?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

108 Nr 30

Fredagen den 4 december 1959

om allmän varuskatt m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet;
samt

från andra lagutskottet:
nr 339, i anledning av väckta motioner
angående översyn av vägtrafiklagstiftningen,
m. m.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 13.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 4 december

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 28
nästlidne november.

getår kan jag nu endast svara, att den är
föremål för prövning i det pågående
budgetarbetet.

§ 2

Härpå anförde

Svar på fråga ang. universitetens och
högskolornas organisation och
administration

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nihlfors har frågat
om jag är i tillfälle att meddela, huruvida
universitetsutredningens betänkande
rörande universitetens och högskolornas
organisation och administration
kan föreligga i så god tid, att förslag
i ämnet kan framläggas inför 1960
års riksdag eller — därest så inte kan
ske — om åtgärder kan förväntas för
att provisoriskt förstärka den lokala förvaltningsapparaten
under nästa år.

Universitetsutredningens betänkande
om universitets- och högskoleväsendets
administration, vilket avses bli utredningens
sjunde och sista betänkande, beräknas
inte skola avlämnas i sådan tid,
att förslag i ämnet kan underställas 1960
års riksdag. Beträffande frågan om provisoriska
förstärkningar av den lokala
förvaltningsapparaten under nästa bud -

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag vill tacka för svaret
som jag erhållit av ecklesiastikministern.
Det var kortfattat och gav naturligtvis
i och för sig inte annat besked
än det formella, att — som man kunde
vänta — utredningen med den uppläggning
den har av sitt arbete tydligen inte
kommer fram till några förslag i sådan
tid, att de kan underställas nästa års
riksdag.

Jag har låtit mig berättas, att de som
är intresserade av en förstärkning av
den administrativa apparaten som en
följd av den utbyggnad av universitetsväsendets
och högskolornas verksamhet,
som har pågått och alltjämt pågår, blivit
oroliga för att t. o. m. 1961 års riksdag
kommer att passera utan att något
förslag kan hinna läggas fram. Det är
därför jag i min fråga hade ett andra
led, nämligen om man kunde tänka sig
en provisorisk förstärkning av förvaltningsapparaten.
Jag förstår nu, att det
är där som det väsentliga ligger, ty som
alla vet är det utökade studentantalet
och utbyggnaden av universitetens och
högskolornas verksamhet en verkligt an -

109

Fredagen den 4 december 1959 Nr 30

snabbutredningen om införande av s. k. polisbötes -

Svar på fråga ang. den begärda

system vid felparkering

gelägen anledning att på något sätt se
till, att också förvaltningsapparaten
kommer i det läget, att den kan bemästra
de svårigheter som därigenom
uppstår.

Jag hoppas fördenskull att herr statsrådet
vid sin prövning av dessa frågor,
vilka väl också aktualiseras nu inför
nästa års budget, ser på dem med största
välvillighet; jag tror att man kan utgå
från att han gör det. Jag vill också uttrycka
den förhoppningen att han har
förmågan att i gynnsam riktning påverka
andra instanser inom kanslihuset,
vilka sin plikt likmätigt för närvarande
är sysselsatta med blåpennan i högsta
hugg.

För att stärka statsrådet Edenmans
position vill jag erinra om att han faktiskt
i våras i ett interpellationssvar i
första kammaren har förklarat, att han
har den uppfattningen, att »man inte
kan sitta med armarna i kors utan måste
ge förvaltningen de ökade resurser, som
är oundgängligen nödvändiga». Han
slutade sin debatt med partikamraten
herr Palme med följande ord: »Jag vill
understryka att det naturligtvis aldrig
har varit min mening att utgå från att
allt är bra som det är och inte göra något
alls, förrän universitetsutredningen
är helt klar med denna del av sitt arbete.
»

Det är mot bakgrunden av dessa uttalanden
som jag önskar statsrådet lycka
till när det gäller att få dem omsatta
i handling.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. den begärda snabbutredningen
om införande av s. k. polisbötessystem
vid felparkering

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KUNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Helén har frågat,
om jag vill inför kammaren lämna en
redogörelse för hur långt arbetet har
framskridit med den av riksdagen under
årets vårsession begärda snabbutredningen
angående införandet av s. k.
polisbötessystem vid felparkering och
när resultatet av denna utredning kan
väntas föreligga.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Inom justitiedepartementet pågår genom
särskild utredningsman en undersökning
av möjligheterna att åstadkomma
en förenkling av handläggningen av
mindre brottmål. Riksdagen ifrågasatte
i ett uttalande i våras, om icke den i
undersökningen ingående delfrågan om
polisbötessystem vid parkeringsförseelser
borde behandlas med förtur och
utan avbidan på resultatet av undersökningen
i övrigt. Med anledning härav
kommer utredningsmannen att i en särskild
promemoria redovisa vilka möjligheter
som kan finnas att såsom en delreform
införa ett förenklat bötessystem
enbart vid parkeringsförseelser. Jag
hoppas att promemorian kommer att föreligga
i sådan tid att proposition skall
— givetvis under förutsättning att utredningsresultatet
blir positivt — kunna
föreläggas 1960 års riksdag.

Vidare anförde

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag tackar herr justitieministern
för svaret samtidigt som
jag ber att få hälsa Er välkommen till
det hårda politiska slagfältet från ämbetsmannalivets
mildare nejder.

Inom det ämnesområde, som Ni har
att ta ansvaret för, är det en mängd stora
frågor som väntar på Er. Den fråga
det här gäller kan förefalla obetydlig,
men den är det ingalunda. Från år 1950
till 1958 skedde det en femdubbling av

110 Nr 30 Fredagen den 4 december 1959

Svar på fråga ang. den begärda snabbutredningen om införande av s. k. polisbötessystem
vid felparkering

antalet parkeringsförseelser här i Stockholm,
och nästa år väntas siffran bli
200 000 förseelser, därest ingen ändring
sker.

Chefen för Stockholms rätts- och polisdirektion
har mot denna bakgrund
hävdat att det är risk för att mer väsentliga
arbetsuppgifter för polisen kommer
i skymundan, om det inte härvidlag kan
bli en ändrad ordning. Parkeringsmålen
belamrar för närvarande åklagarväsendet
i Stockholm till en sådan
mängd, att handlingarna kan mätas i
hyllmeter, och i år har ungefär 20 000
felparkeringar vandrat ut till delgivningsväsendet
för högtidlig delgivning,
med allt vad detta kostar i det enskilda
fallet. Det är ju inte så att ens en felparkerande
som infinner sig på polisstationen
har möjlighet att klara upp
saken, utan ärendet måste löpa till slutet,
och detta innebär inte bara att det
dömes ut böter, utan också att vederbörande
får en prick på sig i körkortsregistret.

Riksdagen har vid två skilda tillfällen
behandlat detta problem och, såsom
justitieministern säger, senast i våras
ifrågasatt, om inte frågan kan behandlas
med förtur när det gäller ett polisbötessystem
enbart för parkeringsförseelser.
När justitieministern nu slutar
med att säga att han hoppas kunna
framlägga en proposition i detta ärende,
så det är min förhoppning att
detta inte bara är ett uttryck för en formell
syn på det hela utan att där bakom
ligger en verklig beslutsamhet. Vi har
alla vetskap om att utredningsarbete kan
bedrivas i olika takt. Det hade varit glädjande,
om justitieministern debuterat
här i riksdagen med att säga att han
avser att driva fram denna fråga såvida
inte några oväntade formella hinder
uppstår. Jag hoppas emellertid att
jag får tolka justitieministerns svar på
det sättet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs den av herr Jansson i Benestad
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet angående situationen
på potatismarknaden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Skellefteå vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående den
statliga bostadspolitikens administration.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden:

nr 181, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en professur i
vägbyggnad vid Chalmers tekniska högskola,

nr 182, i anledning av väckt motion
om inrättande av professurer inom
rättssociologiens område,

nr 183, i anledning av väckta motioner
angående en administrativ samordning
beträffande anslagsgivningen till
det frivilliga ungdomsarbetet m. m.,
nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anläggande av
flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik
jämte i ämnet väckt motion,

nr 185, i anledning av väckta motioner
angående kompensationen till statstjänstemännen
för inbetalda folkpensionsavgifter,

nr 186, i anledning av väckt motion
om utfärdande av bruttolönetabeller för
de statsanställda,

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts

Fredagen den 4 december 1959

Nr 30

111

framställning angående anslag å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1959/60 till särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor
jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om allmän varuskatt m. m., såvitt propositionen
hänvisats till statsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner, och
nr 189, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt företagare för
uppbörds- och redovisningsarbete i
samband med allmän varuskatt;

bevillningsutskottets betänkande nr
70, i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag om ändring i
lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och
import av tobaksvaror, m. m.;

bankoutskottets memorial nr 45, angående
instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 45,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 7

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medel för återuppförande
av viss byggnad;

nr 336, i anledning av väckta motioner
om kurser för hantverksmästare
m. fl.; och

nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående dels vissa markförvärv
för försvaret, i vad propositionen
avser övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan,
dels ock vissa organisationsförändringar
inom försvaret, i
vad propositionen avser flyttning av
nämnda skola, jämte i ämnet väckt
motion.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.10.

In fidem

Sune K. Johansson