Onsdagen den 2 april. Sid (Riksdagens protokoll 1952:12)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

1952

FORSTA KAMMAREN

Nr 12

29 mars—2 april.

Debatter m. m.

Onsdagen den 2 april. Sid.

Svar på fråga av herr Wistrand ang. rikstelefonkatalogens utdelning 8
Anslag under elfte huvudtiteln:

Karolinska sjukhuset........................................ 10

Statsbidrag till obemedlades tandvård m. m................... 18

Engångsanskaffning av materiel för civilförsvaret.............. 19

Statsbidrag till kommuner för anläggande av branddammar .... 21

Anskaffning av vissa yllevaror för försvaret...................... 24

Dyrtidstillägg å barnbidrag till föräldralösa barn m. m............. 29

Särskild skatt å vissa exportavgifter m. m......................... 35

Tullfrihet för vissa valsverk .................................... 41

Lönetillägg till tjänstemän i riksdagens verk m. m................. 42

Förbättrad sjukpenningskala enligt olycksfallsförsäkringslagen in. m. 42
Interpellation av herr Lundqvist ang. omreglering av skattskyldigheten
för prästgård ......................................... 51

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 2 april.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, ang. ändring av § 13 riks -

dagsordningen .............................................. 9

Statsutskottets utlåtande nr 11, ang. utgifterna under elfte huvudtiteln
(inrikesdepartementet) ................................ 9

— nr 60, ang. stat för försvarets fastighetsfond .................. 24

— nr 61, ang. täckande av vissa medelsbrister i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper .................................... . 24

—• nr 62, ang. bestridande av vissa haverikostnader .............. 24

— nr 63, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag . . 24

-—• nr 64, ang. aktieteckning i Aktiebolaget Ceaverken ............ 24

— nr 65, ang. anskaffning av vissa yllevaror för försvaret ........ 24

1 Första kammarens protokoll 1952. Nr 12.

Nr 12.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 66, ang. distribution till riksdagens ledamöter
av skriften »Nytt från FN:s arbetsfält» .............. 29

— nr 67, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag............ 29

— nr 68, ang. rörelsekapital åt Aktiebolaget Vin- & spritcentralen . . 29

— nr 69, ang. bestridandet av vissa kostnader från anslaget till Kostnader
för årlig taxering .................................... 29

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. dyrtidstillägg
å särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl.
barn ...................................................... 29

— nr 2, ang. förhöjda tillägg åt vissa livräntetagare in. m......... 35

Bevillningsutskottets betänkande nr 24, ang. särskild skatt å vissa exportavgifter
in. in........................................... 35

— nr 25, ang. ändring av tulltaxans bestämmelser beträffande valsverk
...................................................... 41

— nr 26, om ändring i förordningen ang. skattefrihet för viss förmån
av hyresavdrag ....................................... 41

— nr 27, ang. nedsättning av tullen på nylonkabel................ 42

Bankoutskottets utlåtande nr 9, ang. lönetillägg till tjänstemän i riksdagens
verk m. m........................................... 42

— memorial nr 10, ang. särskilt lönetillägg åt hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemän .................................... 42

Första lagutskottets utlåtande nr 13, ang. översyn av bestämmelserna
om domstolsbeskeds meddelande genom anslag................ 42

Andra lagutskottets utlåtande nr 25, ang. provisoriskt förbättrad sjukpenningskala
enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m........... 42

— nr 26, ang. utvidgande av arbetarskyddslagens tillämpningsområde
...................................................... 50

— nr 27, ang. ändringar i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar
m. m............................................... 50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12, ang. ändring i vattenlagen ... 50

— nr 13, om ändring i lagen med särskilda bestämmelser ang. tillfällig
vattenreglering........................................ 50

— nr 14, ang. ändring i grunderna för förvaltningen av viss krono egendom

.................................................. 50

Jordbruksutskottets utlåtande nr 9, ang. anslag till säkerhetsanordningar
till ledning för fiskefartyg............................ 50

— nr 10, ang. torghandeln och den ambulerande handeln med svensk

frukt m. m................................................. 50

— nr 11, ang. anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader

för djursjukvård .......................................... 50

—■ nr 12, om utredning ang. inrättande av en statens småbrukarskola 50

— nr 13, ang. anslag till fiskevårdande verksamhet vid norrlandskusten
m. m............................................... 50

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 8, ang.
ersättning för inkomstbortfall genom isolering till följd av epidemi
eller epizooti.......................................... 50

Lördagen den 29 mars 1952.

Nr 12.

Lördagen den 29 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 22 och
den 24 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 9, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under nionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 112, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53;

nr 113, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av ett för budgetåret 1946/47 anvisat anslag
till byggnadsarbeten vid veterinärinrättningen
i Skara;

nr 114, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående användningen av
den tilläggsskatt å bensin, som under tiden
den 1 april 1948—den 31 december
1950 uttagits vid yrkesmässigt bedrivet
fiske; samt

nr 115, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till åtgärder
för främjande av fiskebåts- och fiskredskapsförsäkring.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
105, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av valutalagen den
22 juni 1939 (nr 350).

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 106, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande förbättrade pensionsförmåner
för den vid Aktiebolaget
Statens skogsindustrier anställda, till bolagets
pensionskassa anslutna arbetarpersonalen;
och

nr 107, i anledning av väckta motioner
om pension åt förre ombudet hos
pensionsstvrelsen N. Hedin.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 30
juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för
krigsmän och lag om ändrad lydelse av
9, 22 och 61 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472); samt
nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 109, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av allmänna
förfogandelagen den 22 juni 1939
(nr 293), m. in.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
169, angående ratifikation av konsularkonvention
mellan Sverige och Storbritannien.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Ericson, Eric, väck -

Nr 12.

Lördagen den 29 mars 1952.

ta motionen, nr 389, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1952/53 till avlöningar
vid de allmänna läroverken m. m.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats Kungl. Maj :ts skrivelse
nr 173, om förordnande av en statsrådsledamot
att utöva den befattning med
riksdagsärenden, som jämlikt § 46 riksdagsordningen
tillkommer en ledamot av
statsrådet.

Den kungl. skrivelsen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet inkommit
framställning från styrelsen för
riksdagsbiblioteket angående vissa anslag
till riksdagsbiblioteket för budgetåret
1952/53.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 12,
i anledning av väckt motion om viss
ändring av § 13 riksdagsordningen;

statsutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1952/53;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till aktieteckning
i Aktiebolaget Ceaverken;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anskaffning av
vissa yllevaror för försvaret;

nr 66, i anledning av väckt motion om
anslag till Förenta Nationernas informationskontor
i Köpenhamn för distribution
till den svenska riksdagens ledamöter
av en speciell upplaga av dess
skrift »Nytt från FN:s arbetsfält»;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörelsekapital åt
Aktiebolaget Vin- & spritcentralen; samt
nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridandet av
vissa kostnader från anslaget till Kostnader
för årlig taxering;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
dyrtidstillägg för år 1952 å särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn, dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 juni 1938 (nr 216) om
livräntetillägg av statsmedel åt vissa
livräntetagare enligt lagen den 5 juli
1901 angående ersättning för skada till
följd av olycksfall i arbete, m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om särskild skatt å vissa exportavgifter
avseende år 1952, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 25, i anledning av väckt motion om
ändring av tulltaxans bestämmelser beträffande
valsverk;

nr 26, i anledning av väckt motion om
viss ändring i förordningen angående
skattefrihet för viss förmån av hyresavdrag;
samt

nr 27, i anledning av väckt motion om
nedsättning av tullen på nylonkabel;

Lördagen den 29 mars 1952.

Nr 12.

bankoutskottets utlåtande och memorial: nr

9, i anledning av delegerades för
riksdagens verk skrivelse angående lönetillägg
till tjänstemän i riksdagens
verk in. m.; samt

nr 10, angående särskilt lönetillägg åt
hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän; första

lagutskottets utlåtande nr 13, i
anledning av väckt motion angående en
översyn av gällande bestämmelser om
vissa domstolsbeskeds meddelande genom
anslag i rättens kansli;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av väckta motioner
om framläggande för innevarande års
riksdag av förslag om provisoriskt förbättrad
sjukpenningskala enligt olycksfallsförsäkringslagen,
m. m.;

nr 26, i anledning av väckt motion
om utvidgande av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde; samt
nr 27, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar, m. m.;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i vattenlagen, dels ock en i ämnet
väckt motion;

nr 13, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 20 oktober 1939 (nr
732) med särskilda bestämmelser angående
tillfällig vattenreglering, dels ock
i ämnet väckta motioner; samt

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 11 § 1 och 2 mom.
förordningen den 22 juni 1934 (nr 320)
angående grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 9, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Säkerhetsanord -

ningar till ledning för fiskefartyg jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 10, med anledning av väckt motion
angående torghandeln och den ambulerande
handeln med svensk frukt m. m.;

nr 11, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till lindring i mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård;

nr 12, med anledning av väckt motion
om utredning angående inrättande av en
statens småbrukarskola; samt

nr 13, med anledning av väckt motion
om anslag till fiskevårdande verksamhet
vid norrlandskusten m. m.; ävensom

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 8, i anledning
av väckt motion om utredning av frågan
om ersättning till personer, som drabbats
av inkomstbortfall genom isolering
till följd av epidemi eller epizooti.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till talmannen avlämnade
motioner:

nr 390, av herr Svärd och fru SjöströmBengtsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor i samband
med omläggning av föreningen
Styrsö kustsanatoriums verksamhet
m. m.;

nr 391, av herr Persson, Karl, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av priserna på fisk
under budgetåret 1952/53, m. m.; och
nr 392, av herr Grym m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
organisationen av den lokala försöksverksamheten
på jordbrukets område,
in. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 12.

Tisdagen den 1 april 1952.

Tisdagen den 1 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 26 nästlidne
mars.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under hänvisning till bifogade läkarintyg
får jag vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet t. o. m. påskuppeliållet.

Jönköping den 30 mars 1952.

G. Heuman.

Härmed intygas, att riksdagsmannen
Gustaf Heuman, född den 18 september
1892, boende Gillesgatan 9 A, Jönköping,
i dag av mig undersökts och befunnits
lida av broncliopneumonia bilat. Har
sjukskrivits under en tid av 10 dagar
från den 29 mars 1952 räknat.

Jönköping den 29 mars 1952.

Carl Göran Sege.

Leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och lades till handlingarna
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 173, med tillkännagivande,
att Kungl. Maj:t förordnat
statsrådet Ingvar Albert Lindell att
från och med den 1 april 1952 under
innevarande års riksdag utöva den befattning
med riksdagsärenden, som jämlikt
§ 46 riksdagsordningen tillkommer
en ledamot av statsrådet;

och skulle underrättelse om denna
skrivelses innehåll genom utdrag av protokollet
meddelas vederbörande utskott
samt riksdagens kanslideputerade.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet, jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
gjorda anmälan, att till utskottet
inkommit framställning från styrelsen
för riksdagsbiblioteket angående
vissa anslag till riksdagsbiblioteket för
budgetåret 1952/53.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Svärd och fru
Sjöström-Bengtsson väckta motionen, nr
390, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa frågor i samband
med omläggning av föreningen
Styrsö kustsanatoriums Arerksamhet
in. m.

Vid föredragning av den av herr Persson,
Karl, väckta motionen, nr 391, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående reglering av priserna på fisk
under budgetåret 1952/53, m. m., hänvisades
motionen, i vad den kunde angå
de delar av den kungl. propositionen,
som hänvisats till behandling av lagutskott,
till sådant utskott och i övrigt till
jordbruksutskottet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Grym m. fl.
väckta motionen, nr 392, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
organisationen av den lokala försöksverksamheten
på jordbrukets område,
m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12, statsutskottets
utlåtanden nr 11 och nr 60—69,
sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden nr 1 och 2, bevillningsutskottets
betänkanden nr 24—27, bankoutskottets
utlåtande nr 9 och memorial nr
10, första lagutskottets utlåtande nr 13,
andra lagutskottets utlåtanden nr 25—
27, tredje lagutskottets utlåtanden nr 12

Tisdagen den 1 april 1952.

Nr 12.

—14, jordbruksutskottets utlåtanden nr
9—13 samt första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 8.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 168, angående godkännande av avtal
mellan staten och Stockholms stad
rörande förvärv för staden av kvarteret
Beridarebanan inom stadsdelen Nedre
Norrmalm i Stockholm m. m.;

nr 171, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av § 2 förordningen den
6 juni 1929 (nr 129) angående Svenska
skeppshypotekskassan, m. m.;

nr 172, med förslag till förordning om
fortsatt tillfälligt upphävande av skatten
å motorsprit;

hr 174, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni 1943
(nr 346) angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror;
samt

nr 175, med förslag till ändrad lydelse
av §§ 13 och 15 riksdagsordningen samt
till lag med vissa bestämmelser om val
till riksdagens andra kammare för perioden
1953—1956.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 393, av herr Sjödahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1952/
53 till universiteten och den medicinska
undervisningen m. m.;

nr 394, av herr Holmbäck, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1952/
53 till universiteten och den medicinska
undervisningen m. m.;

nr 395, av herr Holmbäck, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av skolöverstyrelsen
m. m.;

nr 396, av herr Ahlkvist, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1952/53 till avlöningar
vid de allmänna läroverken
m. m.;

nr 397, av fru Sjöström-Bengtsson och
fru Lindström, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.;

nr 398, av herr Sten, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster
m. m.;

nr 399, av herr Persson, Ola, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående höjning av vissa postavgifter;
och

nr 400, av herr Hesselbom, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående ändring
i förordningen den 1 juni 1951 (nr 374)
om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordningen).

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Onsdagen den 2 april.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Ang. rikstelefonkatalogens utdelning.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Wistrand till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framställt följande
fråga: »Vilka åtgärder anser herr statsrådet
böra vidtagas för att befordra en
tillfredsställande snabb utdelning av den
nytryckta rikstelefonkatalogen ?»

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON,
som tillkännagivit att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Herr Wistrand har frågat
mig, vilka åtgärder som böra vidtagas
för att befordra en tillfredsställande
snabb utdelning av den nytryckta rikstelefonkatalogen.
Till svar får jag meddela
följande.

Till en början vill jag erinra om att
stockholmskatalogen 1952 har en upplaga
på 508 000 exemplar. Upplagan
trycktes i två omgångar, först 350 000
och sedan 158 000 exemplar. Katalogen
är uppdelad i tre band, som bindas med
tillhjälp av en amerikansk specialmaskin
—- den enda i sitt slag i landet. Utdelningen,
som måste avse katalogens tre
band samtidigt äger rum i två omgångar
med tre veckors mellanrum allt eftersom
bokbinderiet hinner leverera. Genom
att upplagan trycktes i två omgångar
kunde utdelningen av de första
350 000 exemplaren påbörjas redan den
13 februari eller en månad tidigare än
om upplagan tryckts i en följd. Då bindningen
var helt avslutad den 29 mars 1952
väntas utdelningen vara fullgjord under
april månad med undantag för vissa delar
av skärgården, där katalogutdelningen
av naturliga skäl erbjuder speciella

svårigheter. Jag kan ej finna annat än
att katalogen utdelas med all skyndsamhet,
eftersom det sker i samma takt som
leveranserna från bokbinderiet och dessa
fortgå i den högsta takt som f. n. är
möjlig att uppnå inom landet. Såvitt jag
kunnat finna tillvaratages varje möjlighet
för att detta bokverk skall kunna
framställas och överlämnas till abonnenterna
så snabbt som möjligt.

Herr WISTRAND: Herr talman! Jag
skall be att få tacka herr statsrådet för
svaret. Jag kan därur utläsa att det väsentliga
felet skulle ligga hos bokbindaren.
Jag vet inte, om det skett någon
ändring i detta förhållande, men i det
tryckta svar jag fått står det att den bokbindningsmaskin,
varom talas, skulle vara
den enda i landet. Detta återfann jag
inte i statsrådets muntliga yttrande, varför
det kanhända har skett någon ändring
därvidlag.

Alldeles oavsett var felet ligger, måste
jag säga att det är i hög grad otillfredsställande
att ett verk, som skall betjäna
allmänheten, icke förrän en tredjedel av
året har gått, tillhandahållit samtliga sina
abonnenter det medel, som är behövligt
för ett handhavande av de nyttigheter,
som denna statsinstitution erbjuder.
Jag hoppas att herr statsrådet inte
heller kan anse detta förhållande tillfredsställande
utan försöker verka för att
telegrafverket kommer att tillgodose allmänhetens
intressen på ett bättre sätt,
vare sig det nu skall ske genom påtryckning
på tryckeriet eller bokbindaren eller
genom eget påskyndande av utdelningen.
Jag finner detta vara så mycket
önskvärdare, som vi just nu återigen
står inför en höjning av telefontaxorna.
Det får inte bli en allmän känsla av att
dålig service och högre avgifter kännetecknar
de statliga institutionerna. Förra
året fick vi en ganska stark inskränkning
i postutdelningen samtidigt som

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

portona höjdes i mycket hög grad, och
vi står nu, ehuru i mindre skala, inför
någonting liknande inom telegrafverket
också.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 168,
angående godkännande av avtal mellan
staten och Stockholms stad rörande förvärv
för staden av kvarteret Beridarebanan
inom stadsdelen Nedre Norrmalm
i Stockholm m. in.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
171, med förslag till förordning om ändrad
lydelse av § 2 förordningen den G
juni 1929 (nr 129) angående Svenska
skeppshypotekskassan, m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

172, med förslag till förordning om
fortsatt tillfälligt upphävande av skatten
å motorsprit; samt

nr 174, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni 1943
(nr 346) angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 175, med förslag till ändrad lydelse
av §§ 13 och 15 riksdagsordningen samt
till lag med vissa bestämmelser om val
till riksdagens andra kammare för perioden
1953—1956.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 393, av herr Sjödahl m. fl., i anlednig
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1952/
53 till universiteten och den medicinska
undervisningen m. in.;

nr 394, av herr Holmbäck, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1952/53 till
universiteten och den medicinska undervisningen
in. in.;

Ang. rikstelefonkatalogens utdelning,
nr 395, av herr Holmbäck, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av skolöverstyrelsen
m. in.;

nr 396, av herr Ahlkvist, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1952/53 till avlöningar
vid de allmänna läroverken in. m.;

nr 397, av fru Sjöström-Bengtsson och
fru Lindström, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.;
samt

nr 398, av herr Sten, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 399, av herr Persson, Ola, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående höjning av vissa postavgifter;
och

nr 400, av herr Hesselbom, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i
förordningen den 1 juni 1951 (nr 374)
om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordningen).

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning
av väckt motion om viss ändring
av § 13 riksdagsordningen, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1952/53 under elfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner in. m.

Punkterna 1—40.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Anslag till karolinska sjukhuset.

Punkten M.

Anslag till karolinska sjukhuset.

Kungl. Maj:t liade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i
personalförteckningen för karolinska
sjukhuset vidtaga av departementschefen
föreslagna ändringar, dels godkänna av
departementschefen förordad avlöningsstat
för karolinska sjukhuset, att tillämpas
tills vidare fr. o. in. budgetåret 1952/
53, dels ock till Karolinska sjukhuset:
Avlöningar för nämnda budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 14 278 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels en inom första kammaren av herr
Wistrand väckt motion (I: 12), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta om inrättande
av en förste underläkartjänst
vid karolinska sjukhusets ögonklinik;

dels ock en inom andra kammaren av
fröken Liljedahl m. fl. väckt motion (II:
256).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

I. i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet anfört angående en
översyn av arbetsuppgifter och arbetsförhållanden
samt en undersökning av
driftsekonomien vid karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet;

II. i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet anfört i anledning
av motionen I: 12;

III. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 256

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 4 januari
1952 angivna ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för karolinska sjukhuset, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1952/53;

c) till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 14 270 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Utskottet har under hand inhämtat,
att den nyuppförda barnklinikens
barnpsykiatriska avdelning, vilken omfattar
20 vårdplatser, hittills icke belagts
i tillnärmelsevis full utsträckning,
trots att väntelistor föreligga. Av departementschefen
förordade personalförstärkningar
böra icke medgivas, förrän
det visats, att avdelningen utnyttjas i
ungefär avsedd omfattning. Då utskottet
förutsätter, att Kungl. Maj :t icke ställer
för ifrågavarande personalförstärkningar
beräknade medel till sjuluisdirektionens
förfogande, förrän nyss angivna
villkor visats vara uppfyllt, vill utskottet
icke motsätta sig departementschefens
förslag i vad de avse denna avdelning.
»

Herr WISTRAND: Herr talman! Det
utlåtande, som här föreligger beträffande
karolinska sjukhuset, är mycket
snävt skrivet, när det gäller sjukhusets
behov. Jag kan förstå att de jämförelsevis
höga kostnader, som detta sjukhus
liksom andra sjukhus i landet måst vidkännas,
har ådragit sig statsutskottets
uppmärksamhet. Men jag måste samtidigt
säga, att statsutskottet i denna fråga skrivit
långt kärvare än vad förhållandena
betingade.

Kostnaderna vid karolinska sjukhuset
uppgick vid den sista tidpunkt, för vilken
det finns statistik, till omkring 44
kronor per vårddag. Beträffande Södersjukhuset
i Stockholm, som är det närmast
jämförliga, men som inte har att
utföra alla de uppgifter, som karolinska
sjukhuset har, är utgifterna nästan lika
stora per patient, och vad som är än
märkligare är att efter år 1940, då karolinska
sjukhuset kom till, har den proportionella
ökningen av utgifterna vuxit
för karolinska sjukhuset med en siffra
som är avsevärt mindre än den genomsnittliga
i hela landet. Jag tror därför att
man redan från början har inom utskot -

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

tet arbetat från en utgångspunkt, som
är felaktig. I alldeles särskilt hög grad
har utskottet i sitt utlåtande riktat sig
mot den nyuppförda barnkliniken och
dess barnpsykiatriska avdelning.

Barnkliniken har erhållit en utrustning
i fråga om läkare och högre sköterskepersonal,
som är tillräcklig vid en
tillfredsställande beläggning; det hade erfordrats
ytterligare ett antal barnsköterskor
för att denna klinik i full utsträckning
skulle kunna beläggas. Detta
bär inte kunnat äga rum redan på grund
av att Kungl. Maj:t i sin proposition har
vägrat att begära anslag till dessa barnsköterskor.
Detta är mycket beklagligt,
ty i själva verket uppkommer härigenom
en snedbelastning av hela staten för denna
klinik; den är färdig och rustad för
de högsta uppgifterna, men den saknar
tillräckliga hjälpmedel för det enklare
arbete, som alldeles särskilt behövs på
en barnklinik.

I alldeles särskilt hög grad har emellertid
utskottet uppehållit sig vid den
barnpsykiatriska avdelningen. Därvidlag
har utskottet gått så långt — vilket ju
är mycket anmärkningsvärt när det gäller
en sådan institution •— att det fordrar
att denna barnpsykiatriska avdelning
skall utnyttjas i ungefär avsedd omfattning,
d. v. s. beläggas intill 20 vårdplatser,
innan utskottet ställer den personal,
som begärts, till förfogande.

Nu förhåller det sig på det sättet, att
denna barnpsykiatriska avdelning fastställdes
i byggnadsprogrammet till 20
platser. Det blev emellertid mycket snart
klart, att man inte med de utrymmen,
som stode till buds, kunde inrätta en sådan
avdelning av denna storlek på sjukhuset,
och redan på ett tidigt stadium
skrev professor Lichtenstein År 1947 till
byggnadskommittén med begäran att avdelningen
måtte begränsas till högst 14
till 10 sängar. Detta fäste sig emellertid
byggnadskommittén inte vid utan
fortsatte sitt arbete, som om ingenting
hade hänt, och fastställde eu avdelning
på 20 sängar. Inredningen skedde f. ö.
på ett sätt, som inte var så väl ägnat
för avdelningens framtida bruk. Tyvärr
måste dessa omständigheter delvis t i 11-

Anslag till karolinska sjukhuset,
skrivas det förhållandet, att det, när
avdelningen uppfördes, samtidigt ägde
rum skifte av professur i pediatrik, varför
framställningen kanske inte gjordes
med sådant eftertryck som borde ha skett.

På en barnpsykiatrisk avdelning går
det ju bra att ställa in sängar i rummen
i större antal, men barnen brukar ju
gå uppe — de ligger ju i allmänhet inte
-— och vad de behöver är tillräckligt utrymme
för lekrum o. s. v. Men inte nog
därmed: det måste också finnas utrymme
för testning och för psykologiska
undersökningar. Detta behov kan inte bli
tillfredsställt, om avdelningen i hela dess
omfattning skall beläggas med 20 vårdplatser.
Därför har det ansetts att man
med nuvarande lokaliteter inte skulle
kunna komma upp till över 12 vårdplatser,
och man kan knappast komma upp
ens därtill med den personal, som tilldelats
avdelningen. Sjukhusdirektionen har
begärt av Kungl. Maj :t två psykologassistenter,
en kurator och två arbetsinstruktörer.
I stället har avdelningen tidigare
fått en socialassistent, vilken befattningshavare
emellertid är så lågt avlönad,
att till platsen ej kunde förvärvas
person med kvalifikationer att kunna
göra verklig insats i arbetet. Nu har utskottet
ställt som villkor att för att
en personalförstärkning skall medgivas
— något som inte betyder annat än
att avdelningen skulle få samma besättning
som fanns på Norrtull, dit avdelningen
var förlagd, innan den flyttades
till den nya kliniken — avdelningen
skall beläggas till 20 sängar. Detta är
ett orimligt krav, som direktionen inte
med bästa vilja i världen ser någon möjlighet
att kunna uppfylla, och det vore
mycket beklagligt, om detta villkor vidhölles.
Jag vågar därför, herr talman.
yrka en ändring i utskottets motivering,
som innebär att niist sista stycket
i utskottets utlåtande på s. 28 som börjar
med orden: »Utskottet har under
hand inhämtat» etc. måtte utgå ur utskottets
motivering. Detta behöver inte
föranleda någon ändring i själva klämmen
för övrigt, ty pengarna är ju redan
av utskottet tillstyrkta, ehuru med detta
villkor.

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Anslag till karolinska sjukhuset.

Man skulle kunna tro, att barnavdelningen
vid karolinska sjukhuset vore
på något vis överdimensionerad och att
den skulle vara kännetecknad av ett oerhört
stort personalantal. I själva verket
är det så, att antalet vårdpersoner per
personalenhet enligt utskottets förslag
skulle komma att uppgå till 2,17, d. v. s.
det näst högsta i landet. Medeltalet för
hela landet är 1,77. Enligt det av sjukhusdirektionens
av Kungl. Maj :t i Kungl.
Maj :ts proposition avvisade anslagsyrkande
skulle medeltalet bli endast 1,S6.
Det skulle alltså i det närmaste komma
att motsvara medeltalet för hela landet.

Det nuvarande systemet medger inte,
att man ägnar barnen tillräcklig eftersyn
och omvårdnad, vilket är oerhört
viktigt på ett sjukhus. Det hände här
om dagen att ett barn från den psykiatriska
avdelningen sprang ifrån sin vårdarinna
— det fordras egentligen att
två sköterskor är med dessa barn vid
utomhusvistelse, men det medger inte
personalantalet. Barnet sprang ut i vägbanan
och kom mellan ett par bilar.
Barnet blev lyckligtvis oskadat, men bilarna
krockade, och sjukhuset liar att
motse krav på ersättning för reparation
av de skadade bilarna på grund av att
man inte utövat den tillsyn som man
bort göra. Detta är ett fall, och det har
tidigare inträffat händelser av liknande
art, som visar konsekvenserna särskilt
för den barnpsykiatriska avdelningen,
av en otillräcklig vårdpersonal. Så stor
personal, som begärts, finns vidare redan
på annat håll, t. ex. i Uppsala.

Utom denna fråga, i vilken jag yrkat
om ändring i utskottets motivering, vill
jag något beröra det som utskottet sagt
beträffande den föreslagna brännskadeavdelningen,
nämligen att denna avdelning
eventuellt är onödig och att den
vård, som där skulle meddelas, kunde
överföras till den plastikkirurgiska avdelningen.
Inrättandet av en brännskadeavdelning
är emellertid en mycket
viktig sak, inte minst ur beredskapssynpunkt.
I händelse av krig kan man
förvänta ett starkt behov av sjukhusvård
för brännskador. Det är därför ytterst
önskvärt att det görs förberedelser, så

att läkare finnes utbildade vid de brännskadeavdelningar,
som måste uppsättas.
Detta kan inte ske vid den plastikkirurgiska
avdelningen. Denna avdelning
behandlar visserligen i stor utsträckning
brännskador, men det är där mera
fråga om ett senare vårdstadium. Den
omedelbara behandlingen för att rädda
de brännskadade till livet och få dem
vårdade tillhör däremot en egentlig
brännskadeavdelning.

Hur utskottet med gott samvete har
kunnat föreslå att det bör utredas, om
denna vård kan handhas av den plastikkirurgiska
avdelningen, som redan har
en väntetid på upp emot fem år för sitt
klientel, har jag svårt att förstå. Man
kan på förhand säga, att denna utredning
inte kommer att leda till något som
helst resultat i den riktning, som utskottet
tänkt sig.

Utskottet förutsätter dessutom, att
man skall göra en översyn av arbetsuppgifter
och arbetsförhållanden samt
en undersökning av driftsekonomien vid
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.
Jag är mycket glad åt att en sådan
utredning kommer till stånd. Finns
det någonting att rätta till, är direktionen
ytterst benägen att medverka till
detta. Men framför allt tror jag, att en
sådan utredning skulle kunna bidra till
att skapa en klarare uppfattning angående
sjukhusets uppgifter och ändamål
än vad man hittills i allmänhet hos de
anslagsbeviljande myndigheterna tycks
ha haft. Man får över huvud taget inte
glömma, att karolinska sjukhuset inte
uteslutande är en sjukvårdsinrättning.
Det är inte ett länslasarett, och expertisen
från länslasaretten, som jag vet att
man inom statsutskottet anser vara
mycket stor och värdefull, får inte utan
vidare föras över till karolinska sjukhuset.
Vi får, som sagt, inte glömma att
karolinska sjukhuset är skapat icke endast
för sjukvård ■— om så vore fallet,
hade det aldrig blivit en statsinstitution
— utan det är främst skapat för att
främja forskning och undervisning. Det
är däri sjukhusets stora betydelse ligger.
Det är klart att dessa uppgifter kräver
särskilda utgifter även på personalens

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

område, vilka inte erfordras på ett vanligt
sjukhus. Man måste i själva verket
ställa sig ganska undrande inför det faktum,
att karolinska sjukhuset egentligen
inte har större kostnader per intern än
södersjukhuset har. Detta borde tala
mycket starkt till karolinska sjukhusets
fördel.

Jag riktade redan förra hösten här i
kammaren en vädjan till de statsråd,
som har att syssla med de kulturella frågorna,
nämligen ecklesiastikministern
och på detta område inrikesministern,
att noga akta sig för att låta de besparingssträvanden,
som måste göras i en
situation som den nuvarande, gå ut över
just de kulturella institutionerna och
därmed också över karolinska sjukhuset,
som ju i mycket hög grad är en kulturell
institution.

Sverige åtnjuter i internationella kretsar
ett mycket stort anseende på medicinens
område. Den forskning, som bedrives
på detta område i vårt land, anses
vara av mycket hög klass. Denna
forskning sker till mycket stor del vid
karolinska sjukhuset. Karolinska sjukhuset
är ett av de väsentliga arbetsinstrumenten
för denna forskning. Jag tror att
vi bör besinna oss en smula, innan vi
behandlar en sådan institution allt för
snävt. Jag vågar försäkra att i direktionen
— i vilken sitter mycket sparintresserade
män, jag tror att jag själv inte
gjort mig känd som någon slösare -— har
sin uppmärksamhet mycket väl riktad
på att man skall spara på de områden,
där detta låter sig göra utan att det går
ut över sjukhusets egentliga och väsentliga
uppgifter.

Även sparsamhet kan bli felaktigt
applicerad. Jag kan nämna ett alldeles
färskt exempel. Jag hörde i går överdirektören
för sjukhuset berätta en sak,
som belyser detta. Professor Kristenson
på serafimerlasarettet, bedriver f. n. en
mycket värdefull och, som jag tror, ganska
långt kommen forskning beträffande
det så betydelsefulla nya medlet mot
tuberkulos, ett medel som kan komma
att få en oerhört stor nationalekonomisk
betydelse, om det visar sig giva, vad man
hoppas. Ilan har med anledning av det -

Anslag till karolinska sjukhuset,
ta arbete måst begära ett ökat antal laboratorieundersökningar.
Laboratorn begärde
hos överdirektören på sjukhuset
ökad personal på laboratoriet för att
möjliggöra utförandet av sådana undersökningar
i tillräcklig omfattning, överdirektören
nödgades svara honom, att
med den inställning som statsmakterna
över huvud intagit beträffande karolinska
sjukhusets personalfrågor, kunde
man inte tänka sig att göra framställning
om ytterligare personal. Han måste
uppmana laboratorn att i stället inskränka
på antalet undersökningar.

Ja, på detta sätt kan undan för undan
i det ena fallet efter det andra utvecklingen
på medicinens område hämmas
på grund av att de nödiga ofta nog
i och för sig icke allt för stora hjälpmedlen
icke ställs till förfogande.

Jag vill säga, att det vore beklagligt,
om man på karolinska sjukhuset i fortsättningen
skulle få den mycket förlamande
känslan av att statsutskottet och
de anslagsbeviljande myndigheterna är
ovänligt inställda emot sjukhuset. Det
har nu under ett par år förekommit utskottsutlåtanden,
som har tytt närmast
på detta.

Det är med stolthet som vi visar detta
sjukhus för utlänningar. Det besöks och
uppsöks av främmande forskare, såväl
äldre som —- och ej minst — yngre, vilka
begär att få arbeta under de framstående
forskare, som är knutna vid
sjukhuset, och att få tillgodogöra sig de
rön, som gjorts av dessa forskare. Men
det kan uppstå en håglös känsla av att
man på sjukhuset inte har något stöd
hos statsmakterna, inte har den tillräckliga
förståelsen för de stora uppgifter,
som sjukhuset har, och dess betydelse
icke minst för landets anseende utomlands.
Det är en mycket stor tillgång att
ha ett vetenskapligt instrument av den
art som karolinska sjukhuset är. Jag är
ledsen över att karolinska sjukhuset inte
tycks ha den rätta kontakten med statsutskottet,
och jag är så mycket mera
ledsen därför som en representant för
sjukhuset i själva verket är medlem av
statsutskottet. Ehuru han är .suppleant i
karolinska sjukhusets direktion har han

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Anslag till karolinska sjukhuset,
doek nästan aldrig deltagit i sjukhusdirektionens
sammanträden. Den kontakt,
som eljest skulle ha tett sig naturlig,
har därför icke uppstått.

Häri instämde herr Weiland.

Herr BERGH: Herr talman! Herr Wistrand
började med att säga, att utskottet
hade skrivit en aning snävt när
det gäller karolinska sjukhusets anslags
äskanden, och han skärpte detta omdöme
genom att säga att skrivningen var
till och med något kärvare än förhållandena
betingar. Jag vill ingalunda bestrida
att man kan få det intrycket,
men jag vill försäkra herr Wistrand, att
bakom denna skrivning inte ligger något
underskattande av de speciella förhållanden,
som följer av att karolinska
sjukhuset är en forskningsanstalt och ett
undervisningssjukhus. Jag vågar faktiskt
tro, att herr Wistrand om en stund skall
förstå, varför vi har skrivit som vi här
gjort, och även uppskatta det motiv som
ligger bakom. Jag sluter mig till det antagandet
bl. a. därav, att vi inom avdelningen
och statsutskottet har varit fullständigt
eniga om just denna skrivning.

Vid karolinska sjukhuset finns för närvarande
anställda ungefär 1 660 befattningshavare,
och sjuhuset är avsett för,
om jag inte tar fel, 1 437 patienter. Alt
antalet befattningshavare här i förhållande
till det beräknade platsantalet är
något större än vid andra sjukhus, måste
jag finna vara rätt naturligt med hänsyn
till den speciella uppgift, som karolinska
sjukhuset har. Men när vi sedan
började titta litet närmare på saken,
fann vi, att det i fråga om beläggningen
på karolinska sjukhuset faktiskt föreligger
ett ganska anmärkningsvärt förhållande.
Jag kan som exempel nämna
den barnavdelning, som herr Wistrand
särskilt uppehöll sig vid. Den är avsedd
för 219 patienter. Vid den tidpunkt, då
vi hade att granska dessa anslagsfrågor,
var antalet patienter inte mer än 118,
men antalet befattningshavare på barnavdelningen
var 224. Sedermera har vi
fått ta del av beläggningssiffrorna för de -

cember månad beträffande just denna
avdelning, och därvid visade det sig att
den högsta beläggningen vid någon tidpunkt
under december månad var 56
från Stockholms stad, 30 från Stockholms
län och 17 från riket i övrigt,
sammanlagt 103 platser, medan den lägsta
beläggningen under denna månad var:
från Stockholms stad 35, från Stockholms
län 15 och från riket i övrigt 5,
d. v. s. summa 55 platser. Det är en anmärkningsvärt
låg beläggning på denna
avdelning, som man måste beakta mot
bakgrunden av att det på denna avdelning
finns icke mindre än 224 befattningshavare.

Mot bakgrunden av sådana uppgifter
är det ganska naturligt att man ställer
sig litet kritisk till frågan om inrättandet
av ännu flera tjänster. Denna kritiska
inställning förstärktes av en uppgift,
som avdelningen fick från en representant
för departementet. Han sade
nämligen, att när departementet för sin
del hade haft att pröva framställningen
om personal, hade departementet vid sitt
bedömande utgått från en så att säga
normal beläggning och inte från den faktiska
beläggningen.

För att fortsätta exemplifieringen kan
jag nämna att den barnpsykiatriska avdelningen,
som, såsom herr Wistrand
meddelade, ursprungligen är avsedd för
20 stycken — vi är också på det klara
med att kanske antalet 20 är för högt.
men varför skulle man ha färre platser
på denna avdelning på karolinska sjukhuset
än på låt oss säga akademiska sjukhuset?
— vid den tidpunkt, då vi sysslade
med detta, bara hade 7 platser belagda
men hade 13 befattningshavare.
Och ändå begärde man ytterligare tre
befattningshavare.

Denna avdelning omspänner enligt de
uppgifter, vi erhöll, 380 kvadratmeter
för sju patienter. Vi fick den upplysningen
att i ett av dessa rum, avsett för
fyra patienter, fanns ingenting annat än
eu hyvelbänk. Jag tar för givet att man
mot bakgrunden av sådana uppgifter har
all anledning att ställa sig en aning betänksam,
i all synnerhet om man samtidigt
lägger märke till, hur kostnaderna

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

på både karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
undan för undan har stigit Innevarande

budgetår är avlöningsoch
omkostnadsanslagen för de bägge
sjukhusen 22 770 900 kronor, och det begärs
för budgetåret 1952/53 ett anslag på
29 141 000 kronor, alltså en höjning med
6 870 100 kronor eller med över 30 procent.

Man har sökt visa, att kostnadsökningarna
beträffande karolinska sjukhuset
inte skulle vara anmärkningsvärt stora
i förhållande till ökningarna för andra
sjukhus. Det beror precis på hur man
räknar. Räknar man procentuellt, som
man kan göra, kan man komma till det
resultatet. Men vad som är det viktiga
att lägga märke till, ifall man räknar
procentuellt, det är, att man då också får
lov att titta på utgångsvärdet, och om
man tar 1940, såsom herr Wistrand gjorde,
till utgångspunkt för beräkningarna,
visar det sig vid en jämförelse mellan
karolinska sjukhuset, Sabbatsbergs sjukhus,
akademiska sjukhuset i Uppsala och
centrallasarettet i Stocksund, att vårddagskostnaderna
1940 låg högst vid karolinska
sjukhuset och fortfarande är
högst där. För år 1951 beräknas vårdkostnaden
per dag vid karolinska sjukhuset
till 51 kronor, och jämför man
kostnadsstegringen vid de sjukhus, som
jag nu talat om, så visar det sig att denna
kostnad vid karolinska sjukhuset har
stigit från 15 kronor 14 öre år 1940 till
beräknade 51 kronor för år 1951, d. v. s.
en höjning med nära 36 kronor. Inte något
annat av de sjukhus, som här gjorts
jämförelser med, har att uppvisa en sådan
kostnadsstegring i absoluta tal räknat.
Om man här skall använda en procentuell
beräkning, måste man som sagt
ta reda på utgångsläget, annars kommer
man uppenbarligen till ett missvisande
resultat.

Herr Wistrand har i sitt inlägg gjort
ett yrkande, nämligen beträffande den
passus i utskottets motivering, som innebär
att de ifrågavarande personalförstärkningarna
på barnpsykiatriska avdelningen
inte skulle komma till stånd,
förrän beläggningen nått ungefär den av -

Anslag till karolinska sjukhuset,
sedda storleken. Denna passus har herr
Wistrand velat stryka, och han har, om
jag fattade honom rätt, motiverat detta
yrkande med att det inte var lämpligt
att planera denna avdelning för 20 platser.
Han åberopade sig i det fallet på
framlidne professorn Lichtenstein. Vi
har också diskuterat ett lägre platsantal
än 20, och vi har gjort vissa jämförelser
med akademiska sjukhuset och tänkt
oss ett antal av åtminstone 16 platser.
Det är mot bakgrunden av dessa jämförelser
som denna formulering »ungefär»
tillkommit. Denna är alltså inte att uppfatta
så, att det nödvändigtvis skall vara
20 vårdplatser, men ingen kan väl ändå
förvåna sig över att man finner det vara
befogat att patientantalet bör höjas över
de sju, som faktiskt finns där nu, när
man har en personal på 13 personer på
denna barnpsykiatriska avdelning och
begär ytterligare tre personer. Utskottet
begär inte att patientantalet skall bli
fullt 20 men att man bör närma sig det
antalet avsevärt mycket mer än som
nu skett.

Beträffande den brännskadeavdelning,
som Kungl. Maj :t begärt, har utskottet
förordat en utredning, huruvida icke
den plastikkirurgiska avdelningen vid
serafimerlasarettet skulle kunna övertaga
en del av de uppgifter som man tillämnade
brännskadeavdelningen på karolinska
sjukhuset. Vi har ansett att man
desto mera kan göra detta, som ju utskottet
föreslår en personalförstärkning
på denna avdelning inom serafimerlasarettet
med en underläkare. Dessutom har
vi ansett det lämpligt, att man också
förhandlade något med Stockholms stad.
Skall man inrätta en ny brännskadeavdelning,
som avlastar Stockholms stads
sjukhus genom att överta patienter därifrån,
är det väl ganska rimligt, att ett
sådant övertagande föregås av överläggningar,
som har till syfte att få besked
om i vad mån Stockholms stad bör deltaga
i kostnaderna.

Vi är också medvetna om alt forskningssynpunkten
även i fråga om brännskadeavdelningen
är ytterst beaktansvärd,
och vi har därför inte heller ställt
oss bestämt avvisande till inrättande av

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Anslag till karolinska sjukhuset,
densamma, men vi anser att frågan noga
bör övervägas. Bland annat har vi i det
sammanhanget tänkt på en motion av
herr Wistrand, i vilken begäres inrättande
av en ny underläkarbefattning på
ögonavdelningen. Vi har menat, att denna
undersökning även bör avse att få
klarhet om vilket som är viktigast: denna
förstärkning av personalen på ögonavdelningen
eller inrättande av en
brännskadeavdelning. Vi har därutöver
gått herr Wistrands motion till mötes
även så till vida, att vi vill peka på möjligheterna
att draga in en tjänst på något
annat håll. Det visar sig nämligen,
att på de medicinska och kirurgiska klinikerna
på serafimerlasarettet har antalet
underordnade läkare ökats två ä tre
gånger på de sista 17 åren, så att där
nu finns 28 underordnade läkare. Då
undrar man, om man inte skulle kunna
överflytta någon tjänst därifrån, så att
dessa fem och halv läkare på ögonkliniken
skulle kunna ökas på det sättet.

Detta var väl, herr talman, det väsentliga
av vad som är att säga med anledning
av herr Wistrands invändningar.
Jag förstår hans reaktion, men jag tror
att man från statsutskottets sida med
skäl kan kräva, att den översyn, som här
har talats om, böra sikta till en allvarlig
prövning, huruvida driften verkligen
är rationellt ordnad, och att dessutom
en sådan undersökning också bör syfta
till atl få fram en beläggning, som svarar
mot de ursprungliga avsikterna. Vi
har inte så gott om sjukhusplatser här
i landet, och när man hör talas om att
på den barnpsykiatriska avdelningen avvisas
patienter, fastän där endast finns
sju stycken, därför att överläkaren är
av den bestämda meningen, att där endast
får finnas 12, medan man på akademiska
sjukhuset i Uppsala kan ta emot
16, kan man med skäl, herr talman, säga,
att en undersökning är befogad. Jag vill
ytterligare betona, att häri ligger icke
något som helst underskattande av karolinska
sjukhusets betydelse som forsknings-
och undervisningssjukhus, men
den omständigheten, att det för den
skull står i särklass, kan ju inte förhindra,
att man måste sikta till en personal -

organisation, som något bättre svarar
mot de faktiska beläggningssiffrorna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WISTRAND (kort genmäle): Herr
talman! Beträffande herr Berghs uppgifter
angående platsantalet på karolinska
sjukhuset vill jag först säga, att den
siffran är avsevärt mycket högre nu, sedan
patologiska och psykiatriska klinikerna
har tillkommit. Jag har inte siffrorna
i huvudet, men jag vill minnas att
den nu är mellan 1 400 och 1 500.

När herr Bergh talar om den låga beläggning
som förekommit på den psykiatriska
kliniken, så är ju den inte så
märkvärdig. Först och främst är kliniken
alldeles ny, så att den har just
hunnit sättas i gång. Detta räknade också
riksdagen med förra året, då den sade
att den inte ville bevilja tillräcklig personal,
därför att man inte visste, i vilken
omfattning kliniken skulle kunna
komma i gång. Den har ju ännu inte
kommit i gång i full omfattning, men till
mycket stor del beror detta just på att
man, som jag sade i mitt första anförande,
har fått nödig högvärdig personal
men inte tillräckligt antal hjälppersonal
och barnsköterskor för att vid en full
beläggning sköta barnen. Nu går det till
så, att högklassig personal måste användas
för uppgifter som kunde utföras avlägre
personal. Beläggningssiffran måste
komma att återspegla detta förhållande.

Vad beträffar den barnpsykiatriska
avdelningen, så vill jag säga att det där
rummet med hyvelbänken nog inte var
så märkvärdigt som det låter. Jag antager,
att det var fråga om ett testningsrum
eller också ett lekrum. Vidare har
jag också hört anmärkas, att man sett en
sandlåda där, men den användes för
testning av småbarnen, och för sådant
ändamål fordras det utrymmen. Detta
är orsaken till att man inte ansett sig
kunna komma upp till ens tillnärmelsevis
de 20 platserna. Det skulle väl kunna
finnas sängplatser för dessa 20 barn,
men det finns inte tillräckliga dagutrymmen.
Det gäller ju barn som är uppe

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

om dagarna, som behöver lekplatser och
som ideligen behöver undersökas.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den i § 12 mom.
2 av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av
talaren överskriden.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Karolinska
sjukhuset liksom universitetsklinikerna
är ju ett undervisningssjukhus
och intar på den grund en särställning.
Man kan nog därför inte utan vidare
jämföra kostnaderna för dessa undervisningssjukhus
med kostnaderna för vanliga
centrallasarett, och det är kanske ur
den synpunkten mindre lyckligt, att staterna
för dessa sjukhus numera överförts
från ecklesiastikdepartementet till
inrikesdepartementet.

Det är ju alldeles uppenbart, att brännskadeavdelningen
har mycket stor betydelse
ur undervisnings-, forsknings- och
sjukvårdssvnpunkt. När utskottet förklarar,
att man skall undersöka huruvida
en del av brännskadeavdelningens uppgifter
kan övertas av den plastikkirurgiska
avdelningen, är ju detta, såsom
herr Wistrand framhöll, mycket verklighetsfrämmande
och detta inte bara på
grund av den överbeläggning på den
plastikkirurgiska avdelningen, som herr
Wistrand också påpekade, utan framför
allt därför att dessa avdelningar har helt
olika uppgifter. En plastikkirurgisk avdelning
har ju att behandla deformiteter
efter skador och icke de akuta skadorna,
som en brännskadeavdelning har till
uppgift att sköta.

På en annan punkt kan jag däremot,
herr talman, instämma med utskottet,
och det är när utskottet talar om att
man bör samarbeta med Stockholms stad.
När det gäller brännskadeavdelningen
är det ju fråga om akuta skador, och
där kommer rimligtvis den allra största
delen av de skadade från Stockholms
stad. Under dessa omständigheter skulle
jag finna det fullt naturligt, om Stockholms
stad hade helt övertagit kostna 2

Förslå hammarens protokoll 1952. Nr 12.

Anslag till karolinska sjukhuset,
den för brännskadeavdelningen och alltså
denna avdelning förlagts till ett Stockholms
stad tillhörigt sjukhus och icke
till karolinska sjukhuset. På den punkten
anser jag alltså, att utskottet kunde
ha skrivit ännu skarpare.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu ifrågavarande punkten
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas med godkännande
av utskottets motivering, dels ock, av
herr Wistrand, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring i motiveringen,
att det stycke, som å s. 28 i
det tryckta utlåtandet började med orden
»utskottet har» och slutade med
»denna avdelning», utelämnades.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan med godkännande
av utskottets motivering vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
41 med godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallcs utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som under överläggningen påyrkats av
herr Wistrand.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 42—10a.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Om statsbidrag till obemedlades tandvård

Punkten 106.

Om statsbidrag till obemedlades tandvård
in. m.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt,

a) att riksdagen måtte till Bidrag till
driften av folktandvården för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 5 200 000 kronor;

b) att motionerna 1:208 och 11:208
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I de likalydande motionerna 1:208 av
herr Grym m. fl. och II: 208 av herr
Jansson i Kalix m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära skyndsam utredning rörande
statsbidrag till obeinedlades och
mindre bemedlades tandvård, så att förslag,
som utredningen kunde giva anledning
till, kunde föreläggas riksdagen
redan 1953.

Herr GRYM: Herr talman! Några ledamöter
av denna kammare och av andra
kammaren har väckt motioner, vari har
hemställts att riksdagen skulle hos
Kungl. Maj:t begära en skyndsam utredning
rörande statsbidrag till obemedlades
och mindre bemedlades tandvård.
Vi motionärer har nämligen ansett, att
det beslut som Kungl. Maj:t fattade
1950, när statsbidraget slopades till kommuner
för obemedlades och mindre bemedlades
tandvård, var ett förhastat beslut.
Tidigare erhöll kommunerna i
statsbidrag 50 respektive 25 procent, beroende
på om patienten var obemedlad
eller mindre bemedlad. Förutsättningen
var att de anslagna medlen inte skulle
hänföras till fattigvård.

Åtminstone vad gäller Norrbottens län
kan man nu börja skönja verkningarna
av det beslut som fattades när statsbidraget
slopades. År 1950, alltså det sista
året som statsbidrag tilldelades kommunerna,
hade 16 av Norrbottens läns kommuner
anslagit sammanlagt 63 800 kronor
för detta ändamål, och av detta belopp
utbetalades 43 670 kronor. I stats -

m. m.

bidrag uppbar kommunerna under detta
år 18 621 kronor. Det är ju i och för
sig inte alls något stort belopp, men
för mindre bärkraftiga kommuner kan
det ändå ha sin betydelse.

För innevarande år har endast sju
kommuner anslagit medel, 1 1 000 kronor,
för denna tandvård, varav dock
7 000 kronor har hänförts till fattigvård.
Det är att märka att endast en av dessa
sju kommuner icke har hänfört de anslagna
medlen till fattigvård. Denna
kommun låter i stället patienterna betala
50 procent av kostnaden för tandvården,
och det är precis det belopp
som tidigare har utgått i statsbidrag.

Dessa siffror är inte uttömmande på
något sätt, långt därifrån, men de talar
dock ett ganska tydligt språk.

Som jag nämnde, anslog kommunerna
1950 till detta ändamål 63 800 kronor,
och detta år står endast 11 000 kronor
till förfogande. Det är ju en utveckling
som inte är önsvärd, och man hade hoppats
att det skulle ha gått precis i motsatt
riktning.

Nu har statsutskottet avstyrkt våra
motioner, och som grund för sitt avslagsyrkande
har utskottet tagit fasta på
det uttalande som Landskommunernas
förbund på sin tid gjorde, när förbundet
uttalade sig i den riktningen, att
statsbidrag ur komnnmalekonomiska
synpunkter saknade betydelse. Det kan
ju hända att så är, men vi motionärer
är av den åsikten att Landskommunernas
förbund, som skall företräda landskommunerna,
borde ha intagit en annan
ståndpunkt till denna bidragsfråga
än vad förbundet gjorde. Man får hoppas
att Landskommunernas förbund inte
gör sådana här uttalanden i fortsättningen
när det gäller statsbidrag till de
olika kommunerna.

Det vore, herr talman, en hel del att
säga ytterligare i denna fråga, men jag
nöjer mig med att framhålla att folktandvården
är ett mycket bekymmersamt
kapitel, framför allt i de glest bebyggda
trakterna. Det gäller övre Norrland,
och det gäller även andra trakter
i vårt land. Men det är klart att det är
ganska svårt att få rätsida på det hela.

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

Anslag till engangsanskaffning av materiel för civilförsvaret.

Många tandkliniker och tandläkarbostäder
står tomma litet varstans i landet,
och kommunerna har ju ansträngt sig
till det yttersta för att uppföra dessa
tandkliniker och tandläkarbostäder. Man
får hoppas att det blir en bättre ordning
än vad det är för närvarande.

Det är inte obekant för någon i denna
kammare att kommunerna subventionerar
hyrorna, och på det sättet får
tandläkarna kanska kraftiga löneförhöjningar.

Jag skall be, herr talman, att under
punkten 106 a) få yrka bifall till utskottets
utlåtande, men under 106 b) ber
jag att få yrka bifall till motionen nr
208 i denna kammare som är likalydande
med motionen nr 268 i andra kammaren.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Statsutskottet
har inte ansett sig kunna tillstyrka
bifall till de motioner som föreligger
och som herr Grym här har rekommenderat.
Huvudmotivet för statsutskottet i
detta hänseende är att hjälpen är mycket
ringa, beroende på de bestämmelser
som gäller för utgående av bidrag till
denna vårdform. Statsbidrag för tandvård
utgår inte till varje obemedlad,
utan endast vid sådan tandvård där man
kan konstatera att hälsan tar skada hos
den som lider av någon åkomma i munnen
och som har dåliga tänder. Denna
bestämmelse har vållat så mycket besvär
och tråkigheter i kommunerna, att man
helt enkelt ansett, att eftersom det ändå
inte betyder någonting ekonomiskt, är
det lika bra att statsbidraget försvinner.
Det är säkert också detta som gjort att
Landskommunernas förbund har uttalat
sig så som skett.

•lag vill gärna deklarera, herr talman,
att hade det gällt att få fram andra statsbidragsgrunder,
skulle man kunnat ta
upp saken till mera allvarligt bedömande
än nu, då det föreslås att vi skall
återinföra statsbidragsmöjligheten med
de bestämmelser som förefinns. Dessa är
sådana, att de lämnar mycket ringa
hjälp och åstadkommar mycken irritation.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komnie att framställas
särskilt angående vartdera momentet
av utskottets i den nu föredragna
punkten gjorda hemställan.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i mom. a hemställt.

Därefter gjordes i enlighet med de
rörande inom. b förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i nämnda moment hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 107—171.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 172.

Anslag till engångsanskaffning av materiel
för civilförsvaret.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdaden
att till Engångsanskaffning av materiel
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
reservationsanslag av 17 925 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hagnar Persson in. fl. (I: 94) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Öberg in. fl. (TI: 118), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte bevilja ett anslag å
400 000 kronor att ställas till civilförsvarsstyrelsens
förfogande för att i samråd
med styrelsens kvinnoutskott användas
till skapandet av ett beredskapslager
av kläder och andra textilier;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Håstad och fru Ewerlöf väckt motion
(11:449), vari, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte bevilja
ett anslag av 17 725 000 kronor för
budgetåret 1952/53 till Civilförsvaret:
Engångsanskaffning av materiel.

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Anslag till cngångsanskaffning av materiel för civilförsvaret.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i anledning
av Kung]. Maj:ts förslag och motionen
II: 449, i vad den avsåge förevarande
anslag, samt med avslag å motionerna
I: 94 och II: 118 till Engångsanskaffning
av materiel för budgetåret 1952/
53 anvisa ett reservationsanslag av
17 725 000 kronor.

Herr PERSSON, RAGNAR: Herr talman!
Utskottets yttrande under denna
punkt innehåller ett besked till en samling
motionärer, bland vilka jag själv
befinner mig, att vi har varit ute i ogjort
väder. Ett sådant besked lämnas ju då
och då, och det är i och för sig inte så
märkvärdigt, men jag vill i alla fall i
någon mån opponera mig mot utskottets
mening.

Vi hade i motionen tagit upp en detalj
i civilförsvarets numera rätt rikhaltiga
flora, som vi ansåg vara bortglömd. Det
gällde inte vapen, ammunition eller annan
utrustning till civilförsvarets ordningspersonal,
det gällde inte heller
larmanordningar eller gasskyddsmateriel,
utan det gällde ett, låt mig säga
mera mänskligt betonat behov, en sak
som enligt vår mening borde ingå i omtanken
om den civila befolkningen under
ofred. Det gällde socialtjänstmateriel.

Civilförsvarsstyrelsen äskade för detta
ändamål 910 000 kronor. Departementschefen
ställde sig helt avvisande till denna
framställning. Vi har i motionen pekat
på att vi här i landet är i fullständig
avsaknad av ett beredskapslager av kläder
för en eventuellt evakuerad befolkning
—■ varvid naturligtvis barnens behov
i första hand måste tillgodoses. Personligen
anser jag att denna lucka i beredskapen
är särskilt allvarlig. Alla förstår
risken av den och just därför är den
orosskapande. Vi hade tänkt oss att ett
bifall till motionen skulle få en dubbelsidig
verkan. Man skulle i någon liten
mån neutralisera denna brist och samtidigt
skulle man ge textilindustrien ett
handtag. Än vidare skulle man därmed
också ge de kvinnor som man enrollerar

i civilförsvaret en meningsfylld arbetsuppgift.
Det sistnämnda är inte det
minst viktiga.

Det kvinnoutskott, som sedan ett år
är knutet till civilförsvarsstyrelsen och
som skall hålla kontakt med de politiska,
fackliga och ideella kvinnoorganisationerna
— ett utskott, som är framprovocerat,
vågar jag säga — anser sig sakna
existensberättigande och underlag för
sin verksamhet, om man inte kan ge
kvinnorna förnuftiga arbetsuppgifter.
Och det kan man inte, tv man har inte de
ekonomiska resurserna till sitt förfogande.

De 400 000 kronor, som vi begärde i
motionen, var avsedda för inköp av
textilier, som sedan genom de delvis
bildade länskommittéerna skulle fördelas
bland kvinnoorganisationer, vilkas
medlemmar förklarat sig villiga att kostnadsfritt
tillverka speciellt barnutstyrslar.
Till detta har utskottet sagt nej. Efter
att ha smekt motionärerna en smula
betygar utskottet sin tilltro till Kungl.
Maj:ts goda omdöme och uttalar, att angelägenhetsgraden
av denna anskaffning
bör prövas i regeringsledet. I nästa stycke
av utskottsutlåtandet är det emellertid
slut med förtroendet för Kungl.
Maj:ts klokskap och objektivitet, och där
reducerar man frejdigt departementschefens
anslagskrav med 200 000 kronor.
Detta är ju små kullerbyttor på logikens
bakgårdar som inte precis tyder på att
man omsorgsfullt övervägt vare sig sakfrågan
eller skrivningen, och det kan
inte vara särskilt upplyftande för motionärerna
och inte heller för Kungl.
Maj :t.

Till slut vill jag bara säga, herr talman,
att vad ledningen för civilförsvarsstvrelsens
kvinnoutskott är intresserad
av är besked, om man menar allvar, när
man appellerar till kvinnorna om deras
uppslutning kring en aktiv insats just
på de områden, där deras sakkunskap
och speciella fallenhet kan vara gagnande.
Menar man allvar, anser jag att
motionen bör bifallas. Gör man inte det,
har ju ledningen fått besked om att
dess medverkan är överflödig, och då
kommer man naturligtvis att handla där -

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

Ang. statsbidrag till kommuner för anläggande av branddammar.

efter. Det är närmast för att få klarhet
härom, herr talman, som jag yrkar bifall
till motionen I: 94, som är likalydande
med den i andra kammaren väckta
motionen nr 118.

Herr BERGH: Herr talman! Jag tror
inte, att den föregående ärade talaren
bör lägga in den meningen i vad utskottet
skrivit på denna punkt, att det
inte råder en allmän uppskattning av
det intresse, som ett stort antal kvinnor
har ägnat åt att stärka våra beredskapsresurser.
Det är tvärtom på det sättet,
att det intresse, som de har visat, och
den möda, som de har offrat, är värda
allt erkännande. Det finns ingenting i
utskottets ståndpunkt som ger vid handen,
att det skulle råda delade meningar
på den punkten. Men nu är det två
saker som man också får lov att ta i
beaktande.

En sådan där verksamhet har för det
första redan pågått, utan att det i riksstaten
funnits upptaget särskilt anslag för
ändamålet. Industrien har i någon mån
trätt emellan och ställt materiel till förfogande.
Det är ju möjligt, att man inte
kan räkna med att så skall vara fallet i
framtiden — därom kan jag ingenting
säga. Men det är dock så, att det materielanslag,
som är ställt till Kungl.
Maj:ts förfogande, inte i samband med
anslagsgivningen är så specificerat eller
så bundet i fråga om användningen, att
Kungl. Maj:t inte, om så skulle befinnas
befogat, kan begagna en del av anslaget
just för inköp av textilier.

Det andra jag vill påpeka är att det
föreligger en proposition om att köpa in
ett betydande parti yllevaror för civilförsvaret
— i stor utsträckning är det
filtar, men också annat är ifrågasatt.
Då finns ju större utrymme att tillgodose
de önskemål som motionärerna här
har gett uttryck åt.

När saken ligger till på detta sätt, tror
jag nog man skall kunna finna utvägar
att utnyttja det erkännansvärda intresse
som från kvinnohåll har visats i detta
avseende.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 94 och II:
118; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 173—187.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 188.

Ang. statsbidrag till kommuner för anläggande
av branddammar.

I denna punkt hade utskottet på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag samt med avslag
å motionerna I: 133 och II: 186 till Bidrag
till kommuner för anläggande av
branddammar för budgetåret 1952/53
anvisa ett reservationsanslag av 325 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 133 av
herr Ivar Nitzon m. fl. och II: 186 av
herr Jansson i Aspeboda m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte till Bidrag
till kommuner för anläggande av
branddammar anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
A''asgård, Pålsson, Sundelin, Rubbestad,
Stähl och Johansson i Mysinge, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1: 133 och II: 186 till Bidrag till kommuner
för anläggande av branddammar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! På denna
punkt har jag tillsammans med fem
andra ledamöter av statsutskottet reserverat
mig för en höjning från 325 000

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Ang. statsbidrag till kommuner för anläggande av branddammar.

till 500 000 kronor av det anslag som
Kungl. Maj:t har föreslagit. Det framgår
av reservationen och av den motion som
har väckts, att det föreligger ett mycket
stort anslagsbehov på detta område. Den
30 juni 1951 fanns hos civilförsvarsstyrelsen
ansökningar om statsbidrag på
sammanlagt 2,7 miljoner kronor. Då kan
man ju förstå, att ett anslag på 325 000
kronor inte förslår så långt. Civilförsvarsstyrelsen
har begärt 900 000 kronor
för att få bättre fart på arbetet. Motionärerna
har med hänsyn till det statsfinansiella
läget inte ansett sig kunna
gå längre än till 500 000 kronor.

Jag får också erinra, såsom framhållits
i reservationen, att vi nyss på en
föregående punkt med 200 000 kronor
har minskat det anslag, som Kungl. Maj:t
har äskat av riksdagen. De ytterligare
175 000 kronor, som begärs i reservationen,
får därför mycket väl rum inom
den ram som Kungl. Maj :t har föreslagit.

I motionen har bland annat framhållits,
att det ofta inträffar på landsbygden,
att eldsvådor inte kan släckas, därför
att man inte har tillgång till vatten,
och det är en känd sak, att det är ett
trängande önskemål att utveckla byggandet
av branddammar. I viss utsträckning
gäller frågan en kostnadsfördelning mellan
kommunerna och staten. I många
fall måste kommunerna själva antingen
bekosta dammarna helt och hållet eller
också vänta oskäligt lång tid på att få
bidrag. Det är ganska naturligt, att om
detta skall fortsätta, kommer intresset
hos kommunerna för detta viktiga byggnadsändamål
att minskas till stor skada
inte minst ur beredskapssynpunkt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr BERGH: Herr talman! Jag måste
erkänna, att reservanterna har pekat på
ett ganska anmärkningsvärt förhållande.
Det göres gällande, att det finns hos
civilförsvarsstyrelsen ansökningar om
statsbidrag till branddammar på sammanlagt
2,7 miljoner kronor. Det har
sagts under diskussionen i statsutskottet,
att kommuner, som ansökt om bidrag

och tillerkänts bidrag, inte har kunnat
få ut dessa, utan kommunerna skulle så
att säga ha fordran på statsverket. Detta
påstående görs inte direkt i reservationen,
utan bär talas om ansökningar för
2,7 miljoner kronor. Men skulle den i
statsutskottet lämnade uppgiften vara
riktig, tycker jag nog, att förhållandet är
ganska anmärkningsvärt. Så underligt
det kan låta, har detta varit det väsentliga
skälet för mig personligen att inte
gå med på motionärernas yrkande. Tv
skulle det faktiskt vara så, att kommunerna
får ligga ute med pengar för statens
räkning och staten inte har inlöst
sina växlar, bör detta nog föranleda ett
ändrat ståndpunktstagandc från Kungl.
Maj:ts sida, när nästa statsverksproposition
framlägges.

•Tåg har svårt att tro att uppgiften skulle
vara riktig, och i avvaktan på ett klarläggande
av hur det faktiskt ligger till
tycker jag nog man för närvarande kan
bifalla Kungl. Maj:ts förslag. Men jag har
härtill velat knyta det uttalandet, att
kommunerna inte borde behöva vänta
på sina pengar i de fall de blivit utlovade
och tillerkända statsbidrag och utfört
arbetena.

Med dessa ord ber jag att fä yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILZON, IVAR: Herr talman! Jag
är även i år motionär i denna fråga.
Såsom redan påpekats, har tidigare
framställningar i frågan inte lett till något
resultat, men jag hoppas att det skall
gå bättre i dag.

Herr Näsgård framförde i sitt anförande
ungefär de synpunkter som motionärerna
haft, och jag skulle därför kunna
inskränka mig till att instämma med
honom. Jag vill emellertid framhålla ytterligare
en del saker.

Vi fick för några år sedan en ny
brandlag som avsåg att brandförsvaret
skulle ordnas på ett mera effektivt sätt
i hela vårt land. Den brandlagen har
inte kunnat föras ut i livet helt och fullt,
beroende i stor utsträckning på den
njugghet som statsmakterna visat då det
gällt att bevilja de statsbidrag som er -

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

Ang. statsbidrag till kommuner för anläggande av branddammar.

fordras bland annat för byggandet av
branddammar. Det är givet att det, som
herr Näsgård sade, ligger en fara i att
dessa statsbidrag utbetalas i så långsam
takt som hittills skett. Det leder säkerligen
till att kommunerna förlorar intresset
för att bygga ut sitt brandväsen.
Vad är det för nytta med att kommunerna
inköper dyrbara brandsprutor och
dyrbara brandbilar, om de saknar det
allra väsentligaste vid en eldsläckning,
nämligen vatten? Jag har egen erfarenhet
av hur viktig just den saken är. I
min hemkommun blev det för ett par år
sedan eldsvåda i ett hus, och brandkåren
kom dit. Den har ganska bra materiel.
På platsen fanns en liten naturlig
vattensamling. När brandkåren, såsom
brandchefen sade, hade fått eldsvådan
under kontroll, tog emellertid vattnet
slut, och då kunde brandkåren inte göra
något annat än bokstavligen stå med armarna
i kors och se på, när huset brann
ned. Det är givet att sådana saker inträffar
här och där, och det är klart att
detta inte är tillfredsställande. Det kan
vi ju alla vara överens om.

Att ifrågavarande statsbidrag utbetalas
mycket långsamt sammanhänger givetvis
med att den summa, som ställs till
förfogande i budgeten, är så liten. Min
hemkommun begärde år 1947 att få
statsbidrag till iordningställande av 14
branddammar. I dag, fem år senare, har
vi fått bidrag till 4!

Herr Bergh talade något om att kommunerna
i vissa fall redan hade byggt
branddammar och att de därför skulle
ha en fordran på staten i form av statsbidrag
som ännu inte utbetalats. .lag känner
inte till, om den situationen är vanlig,
men jag vet att många kommuner
inte bryr sig om att bygga ut sitt brandväsen
så som de borde göra, just därför
att de väntar på att få de statsbidrag som
ändå bar ställts i utsikt.

Trots att det med hänsyn till det stora
antal ansökningar, som ingivits, måste
anses ha förelegat ett mycket stort anslagsbehov,
bar civilförsvarsstyrelsen
hållit sitt anslagsäskande vid en så låg
summa som 900 000 kronor. Det är ju ett
mycket litet belopp. Man måste ju säga

att när civilförsvarsstyrelsen bar begärt
så litet, vore det högst berättigat att den
summan beviljades utan prutningar.
Ehuru vi motionärer anser det begärda
anslaget vara skäligt, har vi likväl med
hänsyn till, som det numera alltid heter,
det ekonomiska läget nöjt oss med att
föreslå ett anslag på 500 000 kronor, det
vill säga en ökning av vad departementschefen
föreslagit med 175 000 kronor.

Nu förhåller det sig på det sättet, att
det inte bara är dessa statsbidrag som
ligger efter. Staten har inte heller på
många andra områden kunnat betala ut
bidrag i den takt som hade varit önskvärd.
De olika behoven måste därför vägas
emot varandra. Jag måste för min
del säga, att om man tar hänsyn till de
ekonomiska värden som står på spel till
följd av att vårt brandväsen inte byggts
ut i tillräcklig omfattning, så att redan
inköpt materiel inte kan utnyttjas, får
man anse att alla skäl talar för att det
högre anslaget beviljas i detta fall. Jag
anser inte att riksdagen genom att gå
med på denna lilla höjning med 175 000
kronor kan beskyllas för att handla på
något sätt ekonomiskt lättsinnigt.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få ansluta mig till herr Näsgårds yrkande
om bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Näsgård begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitl utlåtande nr 11 punkten
188, röstar

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Ang. anskaffning av vissa yllevaror för försvaret.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Xäsgård begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 49.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 189—197.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 198.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1952/53;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;
och

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till aktieteckning
i Aktiebolaget Geaverken.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. anskaffning av vissa yllevaror för
försvaret.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anskaffning av
vissa yllevaror för försvaret.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 85 framlagda förslag hade
utskottet i förevarande utlåtande hemställt,
att riksdagen måtte till Anskaffning
av vissa yllevaror å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1951/52
under fjärde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 49 600 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Lundgren, som dock ej antytt sin mening.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Vid
detta utlåtande har jag fogat en blank
reservation, och jag tillåter mig att i
korthet motivera denna.

I finansplanen anför finansministern
rörande de åtgärder som bör vidtagas,
om arbetskraft friställes i viss omfattning:
»Några motåtgärder från

statsmakternas sida för att häva verkningarna
av en måttlig konjunkturdämpning
böra därför i regel icke komma
i fråga. Denna ståndpunkt innebär
å andra sidan icke, det måste klart sägas
ifrån, att statsmakterna skulle vara
overksamma gentemot tendenser till arbetslöshet.
Visserligen böra särskilda
stödåtgärder icke från det allmännas sida
vidtagas i fråga om näringsgrenar
eller företag, som utsättas för dylika avmattningstendenser.
Men det anförda
betraktelsesättet förutsätter i stället, att
en aktiv arbetsmarknadspolitik bedrives
som främjar en överflyttning av ledigbliven
arbetskraft till sådana områden
av produktionslivet, där arbetskraftsbrist
är rådande.»

Det förefaller, herr talman, som om
det betraktelsesätt, som ligger till grund
för den nu föreliggande propositionen,
inte överensstämmer med vad statsrådet

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

Ang. anskaffning av vissa yllevaror för försvaret.

och chefen för finansdepartementet anfört
i finansplanen rörande åtgärder vid
eventuell arbetslöshet. Nu säger visserligen
departementschefen i den här föreliggande
propositionen att det är uppenbart
»att icke varje sysselsättningskris
inom industrien bör föranleda statliga
stödåtgärder», och han fortsätter:
»En partiell nedgång av sysselsättningen
inom ett visst verksamhetsområde,
som kan medverka till ökad tillgång på
arbetskraft inom betydelsefulla industrigrenar
där arbetskraftsbrist nu råder,
står icke i strid med vår nuvarande ekonomiska
politik.» Men nu menar departementschefen
att en aktut kris inträtt
inom textilindustrien, en kris som han
bedömer vara kortvarig, och då anser
han att åtgärder inom denna industri är
motiverade.

Det kan dock medföra vissa betänkliga
konsekvenser att en industri, så
fort svårigheter uppträder, vänder sig
till statsmakterna och får stödåtgärder
till stånd. Det gäller i dag textilindustrien,
det kan i morgon gälla industrier
inom andra branscher. Då kan statsmakterna
nog få svårigheter att tillgodose
de krav som man reser därifrån.

Nu förhåller det sig emellertid på det
sättet, herr talman, att munderingsanslagen
i vart fall för arméns del — och
jag är övertygad om att detta gäller även
för marinen och flygvapnet — alltsedan
kriget varit så små, att de icke har
räckt till för att hålla persedelstocken
uppe i tillfredsställande omfattning.
Man har alltså för den dagliga tjänsten
måst förbruka en del av mobiliseringsförråden.
Av den anledningen är
det givetvis önskvärt att man nu, när
man kan köpa till gynnsamma priser,
beställer så mycket yllevaror som täcker
vad som är taget ur mobiliseringsförråden
och det som behövs för det
närmaste årets förbrukning. Det är däremot,
herr talman, mera tvivelaktigt, om
man skall beställa yllevaror, avsedda för
fem, sex år framåt. Detta skulle medföra
att industrien under denna tidsperiod
icke kunde räkna med några beställningar
från försvaret av textilvaror.
•lag har emellertid endast velat an -

föra dessa betänkligheter och har, herr
talman, intet yrkande.

Herr BOO: Herr talman! När det engelska
parlamentet för ganska kort tid sesedan
behandlade den textilkris, som
England brottas med, föranledde detta
en debatt på sammanlagt 22 timmar. Det
må vara mig fjärran att här vilja ge anledning
till någonting liknande, men
det må också vara mig tillåtet att som
gammal textilare säga några ord i detta
sammanhang.

Anledningen till att jag tar till orda
är den motivering, som i herr Lundgrens
anförande kom fram för hans
blanka reservation. Det var annars tidigare
herr Wehtje, som i denna kammare
i dechargedebatten om riksbanken
och riksgäldskontoret den 12 mars
drog in de här föreslagna textilbeställningarna
i sammanhanget och framlade
dem, precis som herr Lundgren har
gjort i dag, som ett bevis på att regeringen
inte kunde eller inte ville fullfölja
den stramare ekonomiska politiken.
Andra talare i samma debatt gjorde
antydningar i liknande riktning.

Nu har statsutskottet i sitt ställningstagande
i sak godkänt Kungl. Maj:ts
framställning, och man kan säga att utskottets
skrivning är välvillig. Dock
skriver utskottet i ett visst sammanhang:
»Att staten i detta fall träder

emellan får dock icke tillmätas prejudicerande
betydelse.»

Alla dessa yttranden bygger enligt
min uppfattning på ett missförstånd.
Man vill dra ut den konsekvensen av
detta skeende, att sysselsättningskrisen
inom textilindustrien är en följd av regeringens
stramare ekonomiska politik.
Hela herr Wehtjes uppläggning av debatten
med finansministern den 12
mars bygger på denna uppfattning.

Men detta kan inte vara riktigt, och
det är det jag skulle vilja påjicka. Textilkrisen,
sådan den förekommer i dag,
är en internationell företeelse. Den
finns i Amerika, den finns i England,
i Sverige och i andra stater. Det kan
väl inte sägas, all herr Skölds bristande

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Ang. anskaffning av vissa yllevaror för försvaret.

konsekvens i sina åtgärder skulle kunna
påverka textilsysselsättningen i dessa
andra länder. Textilkrisen är alltså, vill
jag konstatera, en internationell företeelse,
soin liar helt andra grunder.

I England, där det dock under sista
året drivits en ekonomisk politik, sådan
som herr Wehtjes parti önskar sig,
är arbetslöshetssiffran i textildistriktet
Eancashire uppe i 70 000, och man befarar
att komma upp i någonting mellan
100 000 och 200 000.

Nu skulle någon kunna säga, att den
svenska textilarbetslösheten ändå kan
vara ett resultat av vår regerings åtstramningspolitik,
men i så fall ber jag
att vederbörande här redovisar de fakta
han bygger på. Var finns sambandet
mellan den ekonomiska politiken och
den textilkris vi upplever här i landet
i dag?

I ett väsentligt avseende kan man
dock säga att regeringens handlande
haft sin stora del i textilindustriens nuvarande
svårigheter, men detta ligger
helt på det handelspolitiska området.
.lag skall i korthet rekapitulera.

Som ett led i den europeiska handelns
liberalisering genomförde Sverige under
senare delen av 1950 en frilistning upp
till 75 procent. Häri ingick textilvarorna.
Just vid denna tid satte upprustningen
på grund av Koreakrisen in på
allvar. Råvarupriserna steg våldsamt. I
vårt land blev det stora liamstringsköp
och en spekulationsartad import.

Frilistningen upphävdes delvis för
textilvarorna redan i början av april
1951, men då var olyckan redan skedd.
Vi hade fått en import av textilvaror,
som var våldsamt mycket större än under
motsvarande tid de närmast föregående
åren. Efter april 1951 har importen
minskat, men så stor var importen
dessförinnan, att importöverskottet
för 1951 vid årets utgång, jämfört med
de föregående åren, motsvarade 10 procent
av den svenska textilindustriens
årsproduktion. Här ligger alltså enligt
min mening den huvudsakliga förklaringen
till textilindustriens svåra läge
i dag.

På grund av prisstegringen och där -

med sammanhängande psykologiskt betingat
köpmotstånd, dessa föregående
liamstringsköp med därav följande
sprängfyllda lager har vår hemmamarknadsindustri
stannat upp. Hittills har
detta resulterat i att 4 000 arbetare berörts
av inskränkningar. Enligt Textilindustriförbundets
undersökningar väntar
man att siffran skall kunna gå upp
till 8 000.

Det låter då säga sig, att man skall
vara konsekvent och kräva att regeringen
i ett sådant läge bara skall låta det
basa. Men så kan inte de tusentals textilarbetare
resonera, som antingen redan
är berörda eller nu lever i fruktan
för att bli indragna i krisen. De herrar,
som vill rekommendera den metoden,
kan resa ned till textilorterna kring Borås
och annorstädes, där man lider under
korttidsarbete och driftsinskränkningar,
och predika sin tro på detta läkemedel,
så får de se vad svaret blir
från såväl arbetare som arbetsgivare.

Jag skulle för min del vilja hävda, att
det är regeringens skyldighet att ingripa
och ställa till rätta om det på något sätt
är möjligt. Jag grundar denna uppfattning
på det faktum att textilindustrien
inte är någon överdimensionerad industri
för vårt lands behov. Den tillgodoser
endast 80 procent av landets förbrukning.
Bör vi inte, skulle jag vilja
fråga, ha en textilindustri med en så
pass stor tillverkning, att det täcker vårt
eget behov bland annat ur beredskapssvnpunkt? Textilindustrien

vill inte och får inte
bli en drivhusindustri. Den är det inte
heller. Den har för närvarande genom
våra tullars konstruktion över huvud taget
inget tullskvdd, utan ligger nästan
helt oskyddad för all konkurrens, såväl
lojal som illojal. På den punkten borde
ske en omläggning, men det är ändå inte
en sådan som skulle lösa dagens problem.
Det är nämligen inte väsentligen
en priskonkurrens som har skapat den
förevarande krisen, utan en både konsument-
och försäljarspekulation i de
stegrade priserna. Men om det nu genom
myndigheternas handelspolitiska
åtgärder, vilka tillkommit i en tid av

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

Ang. anskaffning av vissa yllevaror för försvaret.

särskilt ogynnsamma förhållanden, skapats
en situation som industrien själv
och dess anställda inte har någon del i,
då är det väl inte orimligt att staten
söker ge ett handtag genom nu aktuella
beställningar.

Med detta konstaterande vill jag inte
ha gjort någon egentlig invändning mot
den liberalisering av den europeiska
handeln, som vårt land medverkat i. Men
handeln måste, åtminstone i den konjunktur
vi upplever i dag, styras med
fast hand från regeringshåll, och det är
med den motiveringen som jag även kan
tillstyrka de här föreslagna åtgärderna.

Jag ber, herr talman, med hänvisning
till vad jag sagt, att få yrka bifall till
propositionen.

Herr AHLBERG: Herr talman! Det råder
väl inom kammaren inte mer än eu
mening om att det viktigaste problemet
vi har att brottas med är att uppnå ett
stabilt penningvärde och få bukt med
inflationen och inflationsrisken. Jag tror
också, att man är i så måtto enig, att
det inte är möjligt att åstadkomma detta
med mindre än att man kan uppnå bättre
balans mellan tillgång och efterfrågan
på arbetskraft. Detta är säkerligen en
oeftergivlig förutsättning för att man
skall uppnå ett stabilt penningvärde.

Det är därför riktigt och konsekvent
att man säger, att de åtgärder, som vidtages
i syfte att begränsa investeringarna
genom krympt kreditvolym, som skall
medföra att företagsamheten minskar,
skall ha till effekt att arbetskraft blir
över på något område. Man skall då se
till, att denna överföres till andra områden,
och inte handla i strid mot själva
tanken genom att ordna så, att industrien
temporärt kan arbeta med fler
arbetare än vad som betingas av de yttre
omständigheterna. Det är då fråga om
huruvida den beställning, som vi nu har
att ta ställning till, strider emot dessa
i mitt tycke fundamentala principer.

Här har i mitt tycke med rätta påpekats
att de besvär, som textilindustrien
drabbats av, inte har något samband
med de åtgärder, som regeringen vidta -

git; de är inte konsekvenser av något
regeringens ingripande utan beroende
av andra omständigheter. Jag håller med
om det. Någon skillnad bör emellertid
inte göras mellan en arbetsinskränkning,
som föranledes av åtgärder, vidtagna av
regeringen, eller som uppkommer på
grund av internationella omständigheter,
en ökad konkurrens utifrån. I båda fallen
gäller det att se till att den arbetskraft
som blir över föres över till andra
områden, där den kan komma till
nytta, och att man alltså kan minska
luckan mellan den arbetskraft, som
finns, och den arbetskraft, som man har
behov av. Jag är med hänsyn till detta
mycket tillfredsställd med att utskottet
har på sätt som skett i utlåtandet understrukit,
att det inte får tillmätas någon
prejudicerande betydelse, om nu textilindustrien
ges denna beställning, ävensom
att utskottet uttalar, att man inte
skall vidta åtgärder, som hindrar att arbetskraft
överföres till andra områden.

När jag sagt detta, herr talman, vill
jag tillägga, att jag anser att undantag
från detta generella resonemang kan och
bör göras, om det föreligger tillräckligt
starka motiv härför. Och jag anser att så
är fallet när det gäller textilindustrien,
och den beställning, som vi här skall
besluta om, är därmed försvarad. Skälen
för detta har redan tidigare utvecklats
till en del. Jag vill bara fästa uppmärksamheten
vid en omständighet, som
inte kommit att omnämnas i utskottet
eller i de handlingar, som kammarens
ledamöter har till sitt förfogande, och
det är att textilindustrien i vårt land
numera har nått så pass långt i rationalisering
och maskinisering, att antalet
arbetare inte på något sätt korrekt återger
effekten inom industrien. Maskiniseringen
har lett till att effekten per arbetstimme
ökats högst avsevärt, men
också fört med sig att en del arbetare
med speciella yrkes- och tekniska insikter
är nödvändiga om industrien
skall kunna drivas på ett riktigt sätt.

Om nu en temporär inskränkning
skulle drabba denna industri och leda
till — vilkest eljest vore önskvärt -—- att
arbetskraft föres över till andra områ -

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Ang. anskaffning av vissa yllevaror för försvaret.

den och industrien därefter blev i tillfälle
att producera i normal omfattning,
torde textilindustrien komma att beredas
betydande svårigheter just på grund
av svårigheten att snabbt träna upp den
arbetskraft som erfordras för att sköta
de komplicerade och tekniskt sett mycket
utvecklade resurser, varöver lextilindustrien
förfogar. Det är därför en åtgärd
på längre sikt, som är klok och riktig
enligt mitt bedömande, att man, eftersom
det här gäller en temporär påfrestning,
vidtar åtgärder som inte skingrar
den kvalificerade arbetskraften och
leder den över till andra områden.

Här föreligger således, herr talman,
såvitt jag kan bedöma, en serie speciella
omständigheter, som utgör tillräckliga
motiv för att man skall frångå en eljest
klar och riktig linje, uttalad av regeringen
i vagare ord, framförd här och understruken
av herr Wehtje, som inte haft
tillfälle att yttra sig med anledning av
vad som senast påpekats. Jag anser att
herr Wehtje gav en riktig bild av vad
som borde ske och kan icke finna att
det finns någon motsättning mellan hans
resonemang och det som föres inom alla
kretsar, där man på allvar söker tränga
in i problemet hur man skall bemästra
inflationen och uppnå ett stabilt penningvärde.
Han har ingalunda yttrat sig
på sådant sätt, att man av det kunde
sluta sig till att han skulle önska arbetslöshet
inom vare sig denna eller någon
annan industri. Vad han understrukit är
endast att det gäller att inte förhindra
den övergång av ledig arbetskraft från
ett område till ett annat, som erfordras
att skapa balans mellan tillgång och efterfrågan
på arbetskraft.

Herr talman! Jag ber härmed att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BOO: Herr talman! Herr Ahlberg
förde delvis över problemet på ett annat
område, som jag redan något var
inne på i mitt förra anförande.

Både herr Wehtje, som jag tidigare
refererat, och herr Lundgren har velat
se ett direkt samband mellan regeringens
ekonomiska politik och kris -

situationen inom textilindustrien. Men
såvitt jag fattade herr Ahlberg rätt, gick
han något längre än dessa båda herrar.
Han sade, att även om det är riktigt, att
svårigheterna inom textilindustrien uppstått
på grund av handelspolitiken, så
bör vi ändå här i vårt handlande följa
samma principer, som om krisen uppstått
på annat sätt, och icke vidtaga
statliga stödåtgärder, åtminstone inte av
sådan art, att de kan åberopas som motiv
för liknande beslut i framtiden.

Herr Ahlberg sade, att han önskade
få till stånd en anpassning genom överflyttning
av arbetskraft. Om herr Ahlberg
kände till förhållandena, skulle han
veta att flera tusen textilarbetare redan
har flyttat över till andra industrier.
Men en dylik överflyttning av arbetskraft
är inte något lätt problem. Kvar
står familjeförsörjare, egnahemsägare och
den kvinnliga arbetskraft, som sysselsättes
i denna industri och som, då den
ju är bunden vid familjerna, inte gärna
kan överflyttas till andra orter.

Man riskerar här ett arbetslöshetsproblem,
som kan komma att kosta staten
åtskilligt med pengar. Detta är en sida
av saken som vi även måste beakta. Vi
är redan i den situationen i boråstrakten,
att vi har måst sätta i gång beredskapsarbeten,
där närmare ett hundratal
familjeförsörjare och andra, som inte
kan överflyttas till andra orter, sysselsattes
med vägarbete. Om krisen fortsätter
på samma sätt som den tycks utveckla
sig, kommer det att bli nödvändigt
att hänvisa ännu flera arbetslösa till
beredskapsarbeten.

Jag är fullt medveten om att arbetsmarknaden
måste anpassas till rådande
förhållanden. Men kan det verkligen
vara riktigt att vi i ett läge, där vi huvudsakligen
på grund av den alltför stora
importen fått en lagerhållning, som motsvarar
tre månaders produktion och som
ligger hindrande i vägen för sysselsättningen
inom textilindustrien, inte skall
göra något för att komma igenom denna
situation? Det kapital och de resurser,
som finns nedlagda i textilindustrien,
skall väl inte ligga där outnyttjade.
Det kan icke vara någon mening i

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

Ang. dyrtidstillägg å barnbidrag till föräldralösa barn m. m.

att nu överflytta arbetskraft från textilindustrien
till exportindustrien för att
kanske nästa år, om det blir en kris
inom exportindustrien, behöva flytta tillbaka
arbetskraften till textilindustrien
igen. Det måste väl ändå vara kontinuitet
och konsekvens även i förflyttningen
av arbetskraft.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Om
jag fattar den föregående talaren rätt i
hans första anförande, menade han att
staten skulle ingripa, så snart det uppstod
några svårigheter för industrien.
Det kan vara intressant att i detta sammanhang
erinra om att statens möjligheter
härvidlag är, såvitt jag förstår,
mycket begränsade. Genom det anslag,
som nu beviljas på 49 miljoner kronor,
fyller man mobiliseringsförråden och
sörjer för förbrukningen under 6 å 7 år.
Denna stora beställning motsvarar för
textilindustrien en månads sysselsättning,
under förutsättning att hela denna
industri skulle arbeta för försvarets räkning.
Det är alltså förhållandevis litet,
som denna stora beställning ändock
innebär.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag förstår
mycket väl att herr Boo här velat
framföra sina synpunkter med hänsyn
till hans intresse för den industri, som
det är fråga om.

Jag måste framhålla, att utskottet nog
hyst en viss tveksamhet innan det tillstyrkte
detta mycket betydande anslag,
och om man har läst propositionen rätt,
så finner man att denna tveksamhet varit
tydlig också hos Kungl. Maj :t. Vi liar
skrivit utlåtandet i nära anslutning till
departementschefens anförande. När utskottet
skriver, att det är uppenbart, »att
icke varje sysselsättningskris inom industrien
bör föranleda statliga stödåtgärder»,
understryker det därmed vad departementschefen
har sagt.

Det avgörande har varit, att det anses
att den rådande krisen inom ylleindustrien
skall vara av relativt kort
varaktighet. Då är det precis så, som

herr Boo framhållit, att man inte bör
förstöra möjligheterna för den fortsatta
produktionen. Under de förhållandena
har utskottet varit med om att tillstyrka
förslaget.

Vad herr Lundgren beträffar vill jag
säga till honom, att när frågan behandlades
på avdelningen — vi hade ju föredragningar
och hörde oss för ganska
noga om läget — satt på avdelningen en
mycket representativ företrädare för högern,
som aktivt deltog i utformandet
av utlåtandet. Jag tycker nog att herr
Lundgren kan känna sig ganska nöjd.

Eftersom ingen har yrkat avslag kanske
det kunde ha varit onödigt att säga
något från utskottets sida, men jag har
i alla fall velat anföra dessa synpunkter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

66, i anledning av väckt motion
om anslag till Förenta Nationernas informationskontor
i Köpenhamn för distribution
till den svenska riksdagens ledamöter
av en speciell upplaga av dess
skrift »Nytt från NF:s arbetsfält»;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. dyrtidstillägg å barnbidrag till föräldralösa
barn m. m.

Föredrogs ånyo sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Ang. dyrtidstillägg å barnbidrag till föräldralösa barn m. m.

dyrtidstillägg för år 1952 å särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
in. fl. barn, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 februari 1952 dagtecknad
proposition, nr 70, liade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till lag angående dyrtidstillägg
för år 1952 å särskilda barnbidrag till
iinkors och invaliders in. fl. barn;

dels ock till Särskilda barnbidrag till
iinkors och invaliders barn m. m. för
budgetåret 1952/53 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
9 300 000 kronor.

1 det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget
var 1 § så lydande:

Å särskilt barnbidrag, som avses i 5 §
lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
in. fl. barn, skall dyrtidstillägg
utgå med 35 kronor för envar av månaderna
maj, augusti och december 1952.

Å särskilt barnbidrag enligt 6 § nämnda
lag skall dyrtidstillägg utgå med 20
kronor för vardera av månaderna maj
och augusti 1952 samt 30 kronor för december
1952.

I anledning av propositionen hade
väckts två motioner, nämligen motionen
nr 376 i första kammaren av herr Söderquist
och herr Andersson, Axel, samt
motionen nr 499 i andra kammaren av
fröken Vinge m. fl. I motionerna, vilka
voro Iikalydande, hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 måtte
för sin del besluta, att dyrtidstillägget
för 1952 å de särskilda barnbidrag, som
avsåges i 5 § lagen den 26 juli 1947 (nr
530) om särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders m. fl. barn, skulle
utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit utgå
med 35 kronor även för september 1952;

att riksdagen till Särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders barn m. m.
måtte för budgetåret 1952/53 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 9 334 000 kronor;

samt att riksdagen i övrigt måtte beakta
i motionerna framförda synpunkter.

Propositionen och motionerna hade
hänvisats, såvitt de angingo anvisande
av anslag under femte huvudtiteln, till
statsutskottet samt i övrigt till behandling
av lagutskott, varefter de i den senare
delen tilldelats andra lagutskottet.
Enligt överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet hade propositionen
och motionerna hänskjutits
till behandling av sammansatt stats- och
andra lagutskott, vilket utskott i det nu
föreliggande utlåtandet av angivna orsaker
hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna I: 376 och II: 499, såvitt de
avsåge förevarande lagförslag, antaga det
genom propositionen framlagda förslaget
till lag angående dyrtidstillägg för
år 1952 å särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders in. fl. barn;

B. att riksdagen måtte med avslag
å motionerna I: 376 och II: 499, såvitt
de avsåge förevarande anslag, till Särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
barn m. m. för budgetåret 1952/
53 under femte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 9 300 000 kronor;

C. att motionerna I: 376 och II: 499,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet förut i utlåtandet anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Boman i Kieryd, Wahlund och Jacobsson
i Igelsbo, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att ntskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen med bifall till motionerna
I: 376 och II: 499, såvitt de avsåge ifrågavarande
lagförslag, funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget — måtte
för sin del antaga i reservationen infört
förslag till lag angående dyrtidstillägg
för år 1952 å särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders m. fl. barn;

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

Ang. dyrtidslillägg

B. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:376 och 11:499, såvitt de
avsåge förevarande anslag, till Särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
barn in. in. för budgetåret 1952/53 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 9 334 000 kronor;

C. åt! motionerna I: 376 och II: 499, i
den mån de icke besvarats genom vad
reservanterna förut anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Det av reservanterna framlagda lagförslaget
innebar den ändring i Kungl.
Maj:ts förslag, att dyrtidstillägg för föräldralösa
och med dem jämställda barn
skulle utgå, utöver vad som föreslagits i
propositionen, med 35 kronor jämväl
under september månad 1952.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! I
den föreliggande propositionen har
Kungl. Maj :t föreslagit dyrtidstillägg under
år 1952 på de särskilda barnbidrag,
som utgår enligt lagen den 26 juli 1947
om särskilda barnbidrag till änkors och
invaliders m. fl. barn. Bidragen utgår
för närvarande med högst 420 kronor
per år till föräldralösa och med dem
jämställda barn samt med högst 250
kronor till barn till änkor och invalider
m. fl. I propositionen föreslås, att
med hänsyn till penningvärdets fall en
höjning av dessa bidrag skall ske med
105 kronor för den förstnämnda gruppen,
d. v. s. föräldralösa barn, och med
70 kronor för den senare gruppen. Det
betyder 25 procent förhöjning för den
förra gruppen och 28 procent för den
senare.

Pensionspristalet, som reglerar folkpensionernas
indextillägg och som pensionsstyrelsen
haft till riktpunkt vid utarbetandet
av det framlagda förslaget
till dyrtidstillägg på dessa barnbidrag,
har nu uppnått siffran 133 och väntas
sannolikt komma att stiga till omkring
135 under detta år. Härav framgår, att
de av Kungl. Maj:t föreslagna dyrtidstilläggen
icke kommer att ge full kompensation
för penningvärdets fall.
Kungl. Maj:ts förslag har dessutom ut -

å barnbidrag till föräldralösa barn m. m.
formats på sådant sätt att det, som jag
redan nämnt, kommer att medföra procentuellt
större tillägg för den ena gruppen
än för den andra. Det egendomliga
inträffar, att den grupp, som måhända
kan tyckas vara i största behov av att
få ordentlig kompensation, nämligen de
föräldralösa barnen, procentuellt kommer
att få den lägre kompensationen.

I den väckta motionen hemställes, att
ett något förhöjt dyrtidstillägg skall utgå
till de föräldralösa barnen, som vi
anser hava synnerligt stort behov härav.
Utskottet har behandlat motionen
mycket välvilligt så till vida, att det
icke haft någon erinran att göra mot
motionärernas uppfattning, att denna
grupp är i särskilt stort behov av kompensation.
Utskottet finner det visserligen
inte alldeles uppenbart, att de föräldralösa
barnen har det värre än invaliders
och änkors barn, Jag medger
att man kan diskutera den saken. Men
utskottet bestrider i varje fall icke att
behovet är stort.

Utskottet finner det emellertid en
aning egendomligt, att motionärerna
föreslagit en ökning för den ena gruppen
och inte för den andra. Att vi gjort
så beror på, att den i propositionen föreslagna
kompensationen är lägre för
den ena gruppen än för den andra.

Jag tycker mig mellan raderna i utskottets
uttalande kunna läsa ut, att utskottet
menar, att om man inte kan få
allt, så bör man inte ha någonting alls.
En dylik uppfattning förefaller mig inte
kunna vara tillräckligt skäl för utskottets
avslagsyrkande. Riksdagen bör, synes
det mig, rimligen kunna bevilja den
förhöjning, som vi föreslagit, låt vara
att den skulle bli tre enheter högre än
vad som föreslås för den andra gruppen.
Faktum är ju, att pensionspristalet
redan har stigit så kraftigt, att det motiverar
ett högre bidrag för båda grupperna
än vad Kungl. Maj:t begär.

Ett bifall till motionen kan inte heller
på något sätt komma att föregripa
den pågående utredningen om dyrtidskompensation
på sådana här bidrag i
allmänhet. Det är ju hör fråga om ett
fixt tillägg och icke om indexberäkning.

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Ang. dyrtidstillägg å barnbidrag till föräldralösa barn m. m.

Vi binder oss heller inte på något sätt
för vad som kan anses vara rimligt till
ett kommande år, och det gäller inte heller
att höja barnbidragen såsom sådana
vare sig för den ena eller andra gruppen.
Vad det här är fråga om är bara att
i görligaste mån söka ge dessa människor
kompensation för penningvärdets
fall.

Ett bifall till motionärernas förslag
behöver vidare inte, efter vad jag inhämtat,
medföra några tekniska svårigheter,
i varje fall inte av någon större
storleksordning. I motionen föreslås, att
ett inånadstillägg skall utgå utöver vad
som är tänkt enligt propositionen. Detta
extra inånadstillägg kan, har det sagts
mig, utbetalas utan att det kommer att
vålla större besvärligheter för den myndighet,
som har hand om den saken. Ett
bifall till motionen kommer inte heller,
jag upprepar det, att föregripa den utredning,
som pågår och vars resultat vi
hoppas skall föreligga i så god tid, att
ett slutgiltigt förslag kan föreläggas för
nästa års riksdag.

Jag kan, herr talman, inte finna att
utskottets motivering iir så stark, att jag
behöver avstå från att yrka bifall till den
reservation, som finns fogad till utlåtandet.
Skillnaden mellan reservationen
och motionen är icke heller så stor, att
motionärerna utöver vad som sagts om
tillfällig förhöjning av barnbidragen till
föräldralösa barn har gjort ett uttalande,
som skulle kunna tydas soin en rekommendation
av indexberäkningen på sådana
tillägg, som det här gäller.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr WAHLUND: Herr talman! Efter
herr Söderquists anförande har jag inte
så mycket att tillägga. Jag är reservant,
men befinner mig i den säregna situationen,
att jag i stort sett kan godta
de premisser som varit vägledande för
utskottet. Jag tänker då både på utskottsbehandlingen
och på vad som kommit
till uttryck i det utlåtande, som utskottet
avgivit. Jag kan dock icke dra samma
konklusioner som utskottet.

Man var under diskussionen i utskot -

tet mycket positivt inställd till barnfamiljerna,
och samma positiva inställning
kom även till uttryck i ett utlåtande
från andra lagutskottet för några veckor
sedan. Men, säger utskottet, att »öka tilllägget
upp till 35 procent allenast för
den ena gruppen av ifrågavarande barn,
nämligen de föräldralösa och med dem
jämställda, anser utskottet ur rättvisesynpunkt
mindre tillfredsställande. Behovet
av kompensation för stegrade levnadskostnader
torde vara minst lika
stort, när det gäller bidrag för änkors
och invaliders m. fl. barn.»

De ärade utskottsledamöterna vet
mycket väl, att om frågan hade ställts
huruvida vi också skulle öka kompensationen
till änkors och invaliders barn,
skulle jag icke ha stått som reservant.

Utskottet har här kommit in på frågan
om avvägningen av storleken av
barnbidragen till olika grupper. Även
jag vill föra denna sak på tal och jag
vill då inkludera även de allmänna barnbidragen.

Man kan visserligen säga att de allmänna
barnbidragen utgår till alla och
inte bara till dem, som befinner sig i de
lägsta inkomstklasserna och att de på så
sätt ej är jämförliga med de särskilda
barnbidragen. Yi vet emellertid att det
iu faktiskt är så, att högre upp i inkomstklasserna
barnbidragen utgör ett slags
form av skattelindring för medborgarna.
När barnbidragen infördes, avskaffade
man nämligen ortsavdragen för
barn inom beskattningen. Jag skall här
tillåta mig att helt kort beröra denna
fråga.

Jag tog mig för fyra år sedan före att
göra en liten undersökning av konsumtionsförhållandena
inom barnfamiljer av
olika storlek för att få fram hur levnadsstandarden
förändras när barnantalet
stiger. Jag kom då till det resultatet,
att en familj med en inkomst av
4 000 kronor men utan barn har samma
levnadsstandard som en fyrabarnsfamilj
med 6 960 kronor. Om barnbidragen
medräknas i budgetsumman för respektive
familjer blev beloppet för nollbarnsfamiljen
4 000 kronor och för fyrabarnsfamiljen
8 000 kronor.

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

Ang. dyrtidstillägg å barnbidrag till föräldralösa barn m. m.

Om jag sedan ser på beskattningen, så
visar det sig att fyrabarnsfamiljen betalar
6,3 procent av budgetsumman i
skatt, medan nollbarnsfamiljen endast
betalar 3,2 procent i skatt. Fyrabarnsfamiljen
har alltså vid samma levnadsstandard
dubbelt så högt skattetryck som
nollbarnsfamiljen. Det råder således
iiven trots barnbidragen en uppenbar
ojämnhet i beskattningen för familjer
efter försörjningsbördan.

Men det väsentliga i detta sammanhang,
herr talman, är att se på förhållandena
bland de familjer som har det
ekonomiskt dåligt ställt. Om vi tar en
änka med barn och låg inkomst och
jämför henne med en änkling med barn
och samma låga inkomst, kan jag inte
förstå att man på något sätt kan anse
att änkan skulle ha det sämre. Det skulle
ju innebära en undervärdering av moderns
betydelse för barnen. Om vi tar
en barnfamilj med samma låga inkomst
men där både man och hustru lever, så
är det klart, att den familjens ställning
måste vara sämre än änkans, eftersom
ju försörjningsbördan är större då inte
bara en utan två vuxna skall ha sitt
uppehälle. Barnfamiljen med man och
hustru i livet borde vid samma inkomst
ha lika stort barnbidrag som änkan med
barn.

Jag är alltså glad över att utskottet
bär tagit upp frågan om avvägning av
barnbidragens storlek mellan olika
grupper. Jag betraktar för min del systemet
med barnbidrag som något som befinner
sig i sin början och som så småningom,
och jag hoppas snart, skall bli
utvidgat och liar därför kunnat till nöds
acceptera, att det i början kan förekomma
ojämnheter.

Det är av denna anledning som jag
— även om jag tagit ett visst intryck av
vad utskottsmajoriteten framhållit —
dock ansett mig böra avge reservation.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr NORMAN: Herr talman! Denna
fråga ligger till på det sättet, att änkepcnsionskommittén
håller på med en
3 Första kammarens protokoll 1952. Nr 12.

undersökning om hur stora de särskilda
barnbidragen i fortsättningen lämpligen
skall bli och hur man skall konstruera
dem för att deras realvärde i
framtiden skall bibehållas. Kommittén
har inte hunnit bli färdig med sin utredning
i sådan tid att förslag kunnat
framläggas för denna riksdag, och
Kungl. Maj :t har då ansett det behövligt
att föreslå ett provisorium. Vad
som begäres i propositionen skall således
bara gälla ett år; sedan räknar vi
med alt få fram ett mera definitivt förslag.

I det läget har utskottet tillstyrkt
propositionen och uttalat sin glädje
över att någonting blir gjort för bättre
omvårdnad av dessa kategorier barn.

Nu hade herr Söderquist inte blivit
övertygad av utskottets motivering om
att dess ståndpunkt var den riktiga,
utan yrkade bifall till reservationen, som
i stort följer hans motion. Jag kan ju
personligen säga, att jag inte blev övertygad
av herr Söderquists motivering
för det yrkande han ställde!

Det är klart att man kan diskutera,
för vilken kategori som det största behovet
föreligger. Herr Söderquist är
ganska övertygad om att behovet är
störst för de föräldralösa barnen, medan
utskottets majoritet närmast lutar åt den
uppfattningen att det är änkors och invaliders
barn som får den största hjälpen
av en sådan här dvrtidskompensation.

Herr Söderquist menar att det inte är
rättvist, när kompensationen blir 25 procent
för den ena gruppen och 28 för den
andra. Han föreslår i stället en kompensation
av 33 procent för den förra gruppen
och bibehåller 28 procent för den
andra, men det kan ju inte heller bli så
rättvist!

Herr Waldund har här understrukit
behovet av hjälp, och utskottsmajoriteten
delade nog med sitt hjärta hans uppfattning,
men vi är närmast inställda på
att det mest ömmande behovet gäller änkors
och invaliders barn. Vi har resonerat
som så att de 35 kronor, som det här
gäller att avgöra om de föräldralösa barnen
skall få mer eller mindre, inte kom -

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Ang. dyrtidstillägg å barnbidrag till föräldralösa barn m. m.

mer att betyda något nämnvärt för deras
standard. Dessa barn är — och blir
— omhändertagna på ett eller annat sätt,
oberoende av om de får någon dyrtidskompensation
eller inte. Men i fråga om
fattiga änkors barn skulle en liten slant
i ökad kompensation ha stor betydelse.

Skulle man utvidga dyrtidskompensationen
till att, utöver vad Kungl. Maj :t
föreslagit, gälla också änkors och invaliders
barn, bleve dock kostnadsökningen
betydande, och utskottet har därför inte
vågat sig på att föreslå den utvidgningen.
Kostnadssumman är så stor, att vi
har ansett att frågan måste bedömas i
samband med uppgörandet av hela budgeten.
Under sådana förhållanden har vi
stannat för att tillstyrka propositionen,
och jag tror inte att vi på det viset har
begått någon särskild orättvisa.

Däremot tror jag att det skulle uppfattas
som en verklig orättvisa av änkor
och invalider med små möjligheter att
försörja sina barn, om de föräldralösa
barnen nu skulle få dubbelt så stor dyrtidskompensation
som deras egna; vi
hörde ju av herr Söderquist att kompensationen
för änkors och invaliders barn
föreslagits bli 70 kronor och för föräldralösa
barn 105 kronor, medan herr
Söderquist vill ge de föräldralösa barnen
140 kronor, alltså precis dubbelt så
stor kompensation. Jag är övertygad om
att den kategori, som inte får något utöver
vad Kungl. Maj :t föreslagit, skulle
känna sig verkligt missgynnad om herr
Söderquists förslag bleve bifallet. De
som har vårdnaden om de föräldralösa
barnen — ofta är det ju det allmänna —•
är ganska säkert glada för den kompensation
som här ges i avvaktan på den
slutliga regleringen av frågan.

Från dessa synpunkter hemställer jag
om bifall till utskottets förslag.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Herr
Norman är så mild i tonfallen i dag, att
det är rätt svårt att ta i mera kraftigt
mot honom, och det tänker jag inte heller
göra.

Han räknar emellertid inte alldeles
riktigt, när han talar om orättvisan i att
den ena kategorien skulle få, som han

säger, dubbelt så stor kompensation som
den andra; de föräldralösa barnen har
ju större bidrag än den andra gruppen.
Och lagstiftarna, som gav de föräldralösa
barnen så mycket mer än de andra,
hade väl den uppfattningen som jag delar,
att det är värre för de föräldralösa
barnen än för änkornas och invalidernas.
Kungl. Maj:t, som nu har föreslagit
70 kronor för den ena kategorien och
105 för den andra, tycks ha samma mening.
Såvitt jag kan förstå delar också
utskottet den uppfattningen.

Vad jag sagt i mitt anförande och vad
vi gjort gällande i motionen är, att när
man skall kompensera för penningvärdets
fall bör det rimligen ske procentuellt
lika, såvitt det är möjligt. Nu påpekar
herr Norman, att det inte blir
mycket större rättvisa om man väljer
procenttalen 33 och 28 i stället för procenttalen
28 och 25, och det är kanske
riktigt, som han ser saken. Anledningen
till att vi föreslagit de högre procenttalen
är emellertid, att pensionspristalet
stigit under tiden sedan propositionens
förslag gjordes upp, och att vi anser, att
de föräldralösa har det särskilt svårt.
Och jag kan nämna, som jag gjorde
redan i mitt förra yttrande, att pensionspristalet
hotar att bli ännu högre
■—■ med säkerhet blir det i år minst en
höjning till 135.

Jag tror att jag kan få lov att vidhålla
mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han uprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wahlimd begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

Ang. särskild skatt å vissa exportavgifter m. m.

Den, som bifaller vad sammansatta
stats- och andra lagutskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg
av statsmedel åt vissa livräntetagare
enligt lagen den 5 juli 1901
angående ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete, m. m., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. särskild skatt å vissa exportavgifter
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 24, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om särskild skatt å vissa exportavgifter
avseende år 1952, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I detta betänkande hade utskottet
hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts proposition nr 67, antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om särskild skatt å vissa
exportavgifter avseende år 1952;

2) förordning om rätt att vid taxering
till inkomst njuta avdrag för vissa exportavgifter
avseende år 1952, m. in.;

3) förordning om särskild skatt å vissa
exportavgifter avseende fjärde kvartalet
1951; samt

4) förordning om rätt att vid taxering
för inkomst njuta avdrag för vissa exportavgifter
avseende fjärde kvartalet
1951, m. m.; ävensom

B) att de likalydande motionerna I:
377 av herr Ernst Hjalmar Nilsson m. fl.
och II: 498 av herr Andersson i Alfredshem
m. fl. icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I berörda motioner hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att företaga
sådan ändring av Kungl. Maj:ts förslag
till förordning om rätt att vid taxering
för inkomst njuta avdrag för vissa exportavgifter
avseende år 1952 m. m. och
Kungl. Maj :ts förslag till förordning om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för vissa exportavgifter avseende
fjärde kvartalet 1951 m. m., att företagen
icke skulle äga rätt att under återbetalningsåret
från det återbetalade beloppet
verkställa avdrag för värdeminskning
eller underskott på förvärvskälla
och att hela beloppet sålunda skulle såsom
nettointäkt bliva föremål för kommunal
beskattning.

Herr NILSSON, ERNST HJALMAR:
Herr talman! I denna fråga har bevillningsutskottet
tillstyrkt Kungl. Maj:ts
förslag till förordning om särskild skatt
på vissa exportavgifter.

Propositionen hänvisar till att mellan
staten och företagen inom skogsindustrien
träffats en överenskommelse om
att vid export under år 1952 av vissa
skogsindustriprodukter skall inbetalas
exportavgifter till riksgäldskontoret. Av
de sålunda influtna avgifterna skall 34
procent tillföras särskilda fonder och
resten återbetalas till företagen från och
med år 1959, men kan Kungl. Maj:t
medgiva tidigare utbetalning vid vikande
konjunkturer med sysselsättningsoch
avsättningssvårigheter inom förevarande
industrier.

Av de återstående 66 procenten skall
staten enligt propositionen och utskottets
förslag äga rätt att uppbära statlig
skatt med 40 procent. Den kommunala
beskattningen skall däremot ske först i
samband med den framtida utbetalning -

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Ang. särskild skatt å vissa exportavgifter m. m.

en av medlen till företagen och skall hos
mottagaren upptagas såsom intäkt av rörelse
vid taxering enligt kommunalskattelagen
och förordningen om statlig
inkomstskatt för det beskattningsår, då
medlen kommit honom till godo.

Utskottet hänvisar i sin motivering till
att den tidigare inbetalningen av den
.statliga skatten ingår som ett led i statens
finanspolitik, för vilken redogörelse
lämnats i propositionen nr 220 vid 1951
års riksdag och i årets statsverksproposition.

Eftersom jag tillsammans med flera av
kammarens ledamöter väckt en motion
i denna fråga skall jag först klargöra,
att vi inte har någon erinran att göra
mot de i propositionen nr 220 uppdragna
riktlinjerna för den ekonomiska politiken
eller den avsättning, som sker
till särskilda fonder och stiftelser, eller
att den statliga skatten uttages omedelbart.

Vad vi i motionen anfört är att det
finns stor risk och till och med stor sannolikhet
för att när dessa medel en
gång skall utbetalas till företagen och
de upptas som intäkt av rörelse, så skall
kommunerna icke erhålla någon kommunalskatt.
Med den fria avskrivningsrätten
torde det inte finnas någon större
svårighet för industrierna att skapa
erforderliga avskrivningsobjekt.

Utskottet har vid behandlingen av motionen
icke heller kunnat jäva detta antagande,
utan framhåller att utskottet
finner de av motionärerna framförda
synpunkterna i och för sig beaktansvärda.

Enligt överenskommelsen kan de avsatta
medlen utbetalas tidigare vid vikande
konjunkturer med sysselsättningsoch
avsättningssvårigheter. Om så sker
föreligger ännu större möjligheter att
kommunerna icke får någon skatt av
dessa övervinster. Även om de då utbetalade
medlen i någon mån kan skapa
viss sysselsättning åt de vid industrien
anställda, får kommunerna ingenting av
medlen. Men jag har även funderat över
hur och på vad sätt dessa fonderade exportavgifter,
om de utbetalas vid en lågkonjunktur,
skall användas. Skall de ge

företagen möjlighet att köra industrien
och lagra sin massa och sina trävaror?
Eller skall de ge industrien möjlighet
till skapande av andra arbetstillfällen?
Tanken bakom uppgörelsen är nog riktig,
men hur det kommer att ställa sig
i verkligheten är mera ovisst.

Den erfarenhet som kommunerna har
vid en lågkonjunktur är att det blir
kommunerna, som i första hand får bära
den tyngsta bördan. Men till detta återkommer
jag något senare.

För att i någon mån bevisa att de farhågor,
som vi anfört i motionen, kan
vara välgrundade har vi gjort en undersökning
om bolagens antal skattekronor
under ett tjugotal år inom en typisk
skogsindustrikommun. Inom denna
kommun finns fyra bolag, som driver
sulfit- och sulfatfabriker och sågverk,
och de är intressanta siffror man får
fram, när man ser deras inkomstskattekronor.
Jag vill nämna att fastighetsskatten
icke är medräknad i dessa siffror.

År 1930 redovisade endast två av dessa
fyra bolag någon inkomstskatt, vilken
uppgick till sammanlagt 2 600 skattekronor.
År 1933 redovisade inte något
av bolagen någon inkomstskatt. Visserligen
hade vi detta år en typisk lågkonjunktur,
och detta förhållande kan därför
vara ganska naturligt, men om jag
tar ett år som 1939, då vi hade en högkonjunktur
här i landet, visar det sig
att icke heller då något av dessa fyra
bolag redovisade någon inkomstskatt,
utan de hade endast den ordinarie fastighetsskatten.
Under åren från 1930 till
1945 redovisas det högsta antalet inkomstskattekronor
inom denna kommun
år 1937, då det redovisades 19 000 inkomstskattekronor.
Åren efter kriget -—
om vi tar år 1945 — redovisade två av
bolagen 05 inkomstskattekronor, vilket
vid en utdebitering av 10 kronor gör
650 kronor, och år 1946, när ändå konjunkturen
hade vänt sig, redovisade
fortfarande endast två bolag 64 inkomstskattekronor.

Dessa siffror säger oss att de farhågor,
som vi uttalat i motionen, är ganska
välgrundade. Jag har tagit siffror dels

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

Ang. särskild skatt å vissa exportavgifter m. m.

från en lågkonjunktur och dels från en
högkonjunktur, och det visar sig att
inom denna typiska industrikommun
har bolagen inte bidragit med någonting,
när det gäller inkomstskatt till
kommunen.

Utskottet har diskuterat olika lösningar
för att kommunernas intressen i
skattehänseende skulle kunna tillgodoses,
och utskottet anför på s. 8 i utlåtandet
följande: »Olika vägar ha därvid
övervägts. Ett avskiljande av den på avgifterna
belöpande kommunala inkomstskatten
skulle förutsätta ett val av enhetlig
utdebitering. Med hänsyn till förefintliga
variationer i den kommunala utdebiteringen
och med särskilt beaktande
av den höga utdebiteringen i många
norrlandskommuner skulle exempelvis
den för landet genomsnittliga kommunala
utdebiteringen, om densamma lädes
till grund för en sådan skatteberäkning,
bliva missvisande.»

Jag är medveten om de svårigheter
som förefinns att lösa problemet enligt
den av utskottet anvisade metoden, ty
någon rättvisa mellan kommunerna skulle
icke kunna ske, och den vägen är
väl knappast framkomlig.

I den av mig refererade delen av utskottets
betänkande har jag fäst mig
vid orden »den höga utdebiteringen i
många norrlandskommuner». Man kan
fråga sig varför utdebiteringen är så
bög i norrlandskommunerna. Det finns
många anledningar till detta, men en
anledning är att där finns skogsindustrier,
som i huvudsak dominerar den
industriella verksamheten inom ett
stort antal kommuner, och de siffror,
som jag tidigare anfört, visar att denna
är till ytterlighet konjunkturkänslig.
1930-talets kris drabbade särskilt hårt
norrlandskommunerna, där arbetslöshetssiffrorna
var betydligt högre än någon
annanstans i landet. 1910-talets avspärrning
från världsmarknaden drabbade
nästan lika hårt. I vissa kommuner lädes
industrien ned under flera år, andra
industrier gick med halv drift, och kommunerna
blev tvingade att skapa sysselsättningsmöjligheter,
och för att finansiera
dessa arbeten tvingades de att upp -

taga lån på rätt stora belopp. Lånen är
ännu icke betalda.

Dessa åtgärder för arbetslöshetens bekämpande
har betytt att andra kommunala
åtgärder — såsom utbyggnad
av skolor och andra för kommunens
invånare viktiga åtgärder — kommit att
i viss mån släpa efter. Därför har kommunerna
i nuvarande, för skogsindustrierna
mycket goda konjunkturläge sett
en möjlighet att sanera sina på grund
av 1930- och 1940-talens svårigheter försämrade
finanser. Det har nu varit möjligt
för kommunerna att genom de övervinster,
som skogsindustrien för närvarande
ger, kunna förbättra finanserna
och fondera medel för kommande dåliga
tider.

Jag kan nämna för kammarens ledamöter
att det i den typiska industrikommun,
som jag här talat om, med
dess fyra bolag inte är småsmulor
som man riskerar skall gå kommunens
näsa förbi. Det största bolaget
inbetalade under år 1951 inte mindre
än 27 miljoner kronor i avgifter. Om
jag sedan räknar de andra bolagens
sammanlagda inbetalning av konjunkturutjämningsavgifter
till 13 miljoner
kronor, vilket är lågt räknat, kommer
jag fram till en siffra på 40 miljoner
kronor under ett år. Nu går visserligen
34 procent av detta belopp till olika fonder
och stiftelser, men av dessa 40 miljoner
kronor skall 60 procent en gång
återbetalas till industrien. Om dessa
belopp under innevarande år skulle ha
upptagits till beskattning, skulle det ha
förelegat mycket stora svårigheter för
industrien att genom avskrivning kunna
gömma undan hela övervinsten. Om
jag fortsätter räkneexemplet, finner jag
att något över 28 miljoner kronor skulle
ha kommit tillbaka till industrien, och
det betyder att för år 1951 med en utdebitering
av 10 kronor ungefär 2,8 miljoner
kronor gått förlorade för denna
kommun.

Utskottet har även diskuterat eu annan
linje, som förts fram under utskottsbehandlingen,
nämligen att företagen
viil taxering till kommunal inkomstskatt
icke skulle äga rätt till av -

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Ang. särskild skatt å vissa exportavgifter m. m.

drag för företagarandelen av avgifterna.
Jag tror att detta skulle vara den
enda framkomliga vägen, men utskottet
säger, att det icke kan tillstyrka motionens
hemställan eller någon av de olika
lösningar, som diskuterats i utskottet,
beroende på att avtalet mellan staten
och skogsindustrierna därigenom skulle
frångås. Jag är medveten om att ett beslut
i någon annan riktning än vad utskottet
föreslagit skulle bryta den gjorda
överenskommelsen, men jag har ändå
velat föra frågan på tal och fästa
uppmärksamheten på att risk här föreligger
att kommunerna går miste om en
del av sin berättigade kommunalskatt.

Utskottet, som välvilligt behandlat
motionen och självt försökt att finna
olika lösningar, anför dock till sist, att
det förväntar att Kungl. Maj:t vid eventuella
framtida förhandlingar ägnar frågan
uppmärksamhet. Jag skall be att få
understryka detta och hoppas att Kungl.
Maj:t, om nya förhandlingar skall föras
med skogsindustrien, ser till att kommunerna
får sin beskärda del av de goda
konjunkturernas övervinster.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Det har

av den ärade talaren själv understrukits
att detta förslag är följden av ett avtal,
som har ingåtts mellan vissa branschorganisationer
och staten. Det är ju tämligen
uteslutet att man nu från riksdagens
sida skall kunna göra någon ändring
i det avtalet utan att det hela faller
och det får tas upp förnyade förhandlingar.
Det har ju den ärade talaren själv
insett, då han inte velat göra något yrkande.

Utskottet har inte heller vågat sig på
att göra en direkt rekommendation om
hur de av motionärerna framförda farhågorna
skall kunna stillas vid ett blivande
avtal. Saken är så invecklad, att
utskottet inte har vågat sig på det. Utskottet
har bara, såsom den ärade motionären
med instämmande och med
erkännande nämnde, uttalat en förväntan
att Kungl. Maj:t ägnar denna fråga
uppmärksamhet i fortsättningen.

Jag skulle dock härtill vilja knyta

vissa anmärkningar. Först skulle jag när
jag hörde hur den ärade talaren skildrade
vilka förhållanden det kan bli, om
inom en kommun dessa stora industrier
inte skulle redovisa några inkomster -—
något som skulle kunna medföra att
kommunerna blev strandsatta —■ bara
vilja med anledning av en föregående
diskussion framföra den lilla reflexionen:
hur värdefullt är det inte att i en
sådan situation ha fastighetsskatten!

Den andra anmärkningen skulle vara
den, att det väl ändock är mycket sannolikt
att bolagen kommer att försöka
redovisa vad som motsvarar 66 procent
av de inbetalda avgifterna. Varför? Jo,
helt enkelt därför, att om de redovisar
avgifterna som nettoinkomst, tas ju bara
ut kommunalskatt på beloppen — statsskatten
är redan avklarad. Om bolagen
gör avskrivningar under det år avgifterna
inbetalas och väntar till ett annat år
med att redovisa inkomster, kan de få
betala både kommunalskatt och statsskatt.
Bolagen är nog rätt sluga och försöker
välja den billigaste vägen, så att
de kan klara sig med låt oss säga 10 å
12 procent i skatt i stället för 46 å 50
procent.

Jag tror nog att den ärade talaren
härutinnan kan i bolagens egna välförstådda
intresse finna ett skydd för kommunernas
intressen. Jag vill också gärna
tro att ett bolag, som spelar en stor roll
för bygden i ekonomiskt avseende, känner
cn smula ansvar för bygden, men
dess eget välförstådda ekonomiska intresse
talar för att bolaget kommer att
redovisa 66 procent av avgifterna, när
de får den billigaste skatten på dem.

Jag vill tillägga ännu en sak. Bolagen
får ju bara tillbaka varje år en
femtedel av dessa 40 procent av avgifterna,
och detta bör de alltid kunna
redovisa såsom inkomst. Det skulle ju
nästan vara billigare för dem att låna
pengarna för att betala skatten än att ett
följande år betala den större skatten.
Jag vill hoppas att de farhågor, som
den ärade talaren framförde, inte är så
stora som han trodde. Jag anser att det
finns vissa skäl för att antaga motsatsen.

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

Ang. särskild skatt å vissa exportavgifter m. m.

Herr talman! Jag kan mycket väl förstå
oron hos kommunerna. Jag hoppas
sålunda att Kungl. Maj :t följer detta
ärende och ser hur det kommer att utveckla
sig för framtiden, vilket utskottet
också förväntar.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
har inte deltagit i handläggningen av
detta ärende inom bevillningsutskottet
och skall följaktligen inte söka provocera
någon längre debatt i anledning av
föreliggande betänkande, i synnerhet
som det ju är enhälligt.

Jag drog av den förste ärade talarens
anförande en slutsats, som jag skulle vilja
ge uttryck åt. Jag vill också säga, att
jag förstår hans synpunkter, när han
menar, att kommunerna blir ställda i efterhand
och kommer i ett sämre läge än
staten, som tillvaratar sitt skatteintresse
eller sitt fiskaliska intresse i förskott.
När kommunerna kommer så långt, att
de åtminstone formellt är berättigade att
göra sina skatteintressen gällande, så är
det ovisst vilka reella möjligheter som
föreligger i det hänseendet. Jag kommer
i alla fall till den slutsatsen av herr
Nilssons anförande, att det över huvud
taget inte kan vara befogat eller lämpligt
att man inlåter sig på sådana åtgärder,
som statsmakterna här gått in för,
nämligen systemet med prisutjämningsavgifter.
Det är uppenbart att sådana
ingrepp skapar nya problem, problem
som är svåra att bemästra och som i det
särskilda fallet inte heller tillgodoser
behöriga rättvisesynpunkter.

Någon lyssnare kunde möjligen få
den uppfattningen av herr Nilssons anförande,
att hans hemkommun blev på
något sätt missgynnad av de fyra bolagen,
men det var, så vitt jag kunde förstå,
inte herr Nilssons avsikt att inlägga
den betydelsen i sitt uttalande, när han
bl. a. konstaterade, att dessa bolag under
många år hade lämnat ett mycket
blygsamt bidrag till det kommunala inkomstskatten
nderlagct.

Det förehåller sig ock på det sättet,
att bolagen även under de svaga åren

har skapat arbetsmöjligheter för en
mångtalig befolkning och på den vägen
säkerligen i väsentlig utsträckning bidragit
till upprätthållandet av förutsättningarna
för den kommunala ekonomien.
Det är också klart att bolagens
delägare inte heller under de svaga åren
fått någon nämnvärd vinst — jag förutsätter
nämligen att någon utdelning till
aktieägarna då knappast förekom. De
möjligheter, som bolagen förfogade över,
sedan omkostnaderna täckts, gick i stället
till konsolidering.

Nu säger herr Nilsson, att under år
1951 har ett bolag satsat inte mindre än
27 miljoner kronor i prisutjämningsavgifter,
och vad de andra tre bolagen beträffar
uppskattade han deras tillskott
till dessa prisutjämningsavgifter till cirka
13 miljoner kronor. Om det nu ligger
till på det sättet, att under de många
svaga åren — under 30-talet och 40-talet
— inte funnits något överskott av
bolagens verksamhet är det då riktigt,
att man går in för en brandskattning på
detta sätt under en tillfällig högkonjunktur?
Vore det inte riktigast att företagen,
i den mån det funnes utrymme därför,
hade möjligheter att konsolidera sig
för att under nya svaga år lämna ett
bättre eller säkrare skatteunderlag för
kommunerna?

Jag menar också att det vore riktigt,
att man beträffande dessa 27 miljoner
kronor, innan man inlåter sig på ett extra
naggande på dem, ställde den frågan:
Hur långt kommer man genom den ordinarie
beskattningen av dessa vinster?
Då ligger det ju så till att bolagen, i den
mån de kan redovisa vinst, får en direkt
beskattning till stat och kommun på i
runt tal 50 procent. Är det därtill så, att
bolagen verkställer någon utdelning,
blir det utdelningsbara beloppet beskattat
i delägarnas händer med kanske 50,
00, 70 procent och däröver. Då ges det
utrymme för den reflexionen, att det inte
ens ur fiskaliska synpunkter hör vara
något intresse, att man på de vägar, som
nu anlitas, söker inverka på eller begränsa
företagens möjligheter till anpassning.

Niir det här uttalas förhoppningar

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Ang. särskild skatt å vissa exportavgifter
från såväl herr Nilssons som herr Sjödahls
sida att det allmänna skall,
när det gäller att träffa nya avtal med
exportindustrien om prisutjäinningsavgifter,
beakta de synpunkter, som herr
Nilsson gjorde sig till talesman för, vill
jag med min inställning begagna tillfället
att uttrycka den förhoppningen, att
prisutjämningsavgifterna skall helt bortfalla
och att det sålunda inte vidare
skall bli fråga om några som helst nya
avtal därom.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! I detta
hus behandlade man i ett tidigare skede
frågan om tredje mans rätt. I det speciella
fall, som vi nu här diskuterar,
är det väl ändå så, att tredje mannen
— kommunerna — har helt ställts utanför
denna uppgörelse, och det är detta
förhållande som vi vänder oss emot.
Vi förstår att utskottet i detta skede inte
gärna kunde komma med något annat
än vad som här framlagts, och det säger
vi inte så mycket om.

Så ett ord till herr Velander. Om
jag fattade honom rätt, uttryckte han det
så att under de svaga åren — han använde
det uttrycket — som herr Nilsson
talade om, har bolagen inte haft någon
utdelning eftersom de inte haft någon
kommunalskatt. Detta är inte riktigt.

Herr NILSSON, ERNST HJALMAR:

Herr talman! I anledning av herr Velanders
inlägg skulle jag vilja säga några
ord.

Det han sade om brandskattning under
goda år tolkar jag på det sättet, att
han menar att staten här genom fiskaliska
åtgärder brandskattar dessa speciella
bolag vid eventuella högkonjunkturer,
och att man härvid gått så långt,
att bolagen inte haft möjligheter att sanera
sin egen ekonomi under dessa goda
år. Jag tror att herr Velander med den
ställning han intar inom bankväsendet
kan vitsorda, att så icke är förhållandet.
Jag har nämligen varit i tillfälle att se
på taxeringsuppgifter och bokslut för en
del bolag och har därvid konstaterat, att

m. m.

det trots denna brandskattning funnits
möjligheter att avsätta åtskilliga miljoner
kronor till olika stiftelser och fonder
och att det har skett en ekonomisk
konsolidering, som utan tvivel är nödvändig
för skogsindustrien och som jag
tycker det i detta fall är berättigat att
göra. Detta bär kunnat ske trots, som
herr Velander uttryckte sig, »brandskattningen»
av de goda årens vinster.

Vidare sade herr Velander att företagen
försökt skapa arbetsmöjligheter.
Men, herr Velander, det är väl ändå
det sättet, att 1930-talets politik på detta
område är någonting som varken herr
Velander eller jag vill ha tillbaka. Däremot
skulle jag kunna säga att de nu
ledande männens inom industrien åsikter
och tänkesätt beträffande skogsindustriens
möjligheter att bereda arbetstillfällen
har förändrats högst väsentligt.
Det har utan tvivel blivit en ny
anda hos de män det här gäller. Jag
vill understryka, att de söker skapa arbetstillfällen
och bereda möjligheter för
en kontinuerlig sysselsättning för de anställda.
Del har åtminstone sedan krigets
slut varit på det sättet. Sedan får framtiden
utvisa om den goda viljan kommer
att bestå även i fortsättningen. Det är
endast framtiden som kan svara på den
frågan.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
vill blott säga till herr Nilsson, när han
inlägger den betydelsen i mitt uttalande,
att jag därmed skulle ha sagt, att industrien
eller företagsamheten inte har eller
har haft några möjligheter att under
den nu rådande konjunkturen konsolidera
sin ställning, att varje tanke i den
riktningen är för mig fullkomligt främmande.
Jag bär inte på något sätt uttalat
mig i den riktningen. Jag har tvärtom
menat, att under denna konjunktur
har företagsamheten på de flesta håll
varit i tillfälle att konsolidera sin ställning.
Och den bör beredas tillfälle därtill,
så att den även i fortsättningen i
största möjliga utsträckning kan upprätthålla
den sysselsättning, som herr Nilsson
talade om och som både han och

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

jag anser vara ur alla synpunkter önskvärd.
Men detta betyder, att om vi skall
nå fram till det resultatet, går det inte
att genom allehanda improviserade åtgärder
söka begränsa företagsamhetens
möjligheter till fullföljande av sina bemödanden
i sådan riktning.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Om tullfrihet för vissa valsverk.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 25, i anledning av väckt
motion om ändring av tulltaxans bestämmelser
beträffande valsverk.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, I:
157, liade herr De Geer hemställt,

att tulltaxenr 959 (statistiskt nr 1694)
måtte erhålla följande lydelse: »Plåtoch
fasonjärnsaxar samt stans-, bocknings-,
riktnings-, plåthyvlings- och plåtskärpningsmaskiner,
vägande per stycke
mer än 8 000 kg; ävensom pressmaskiner
och pressar för metallbearbetning,
vägande per stycke mer än 30 000 kg;
ävensom valsverk, vägande mer än
75 000 kg»;

samt att tulltaxenr 958 (omfattande
bl. a. statistiskt nr 1691) måtte kvarstå
oförändrat.

Tulltaxenr 959 omfattade för närvarande
de i motionärens förslag uppräknade
maskinerna med undantag av valsverken
och stadgade tullfrihet för där
upptagna varor. Valsverk föllo jämte
vissa andra metallbearbetningsmaskiner
under tulltaxenr 958, med tull av 4 kronor
för 100 kg, dock minst 15 procent
av värdet och minst 400 kronor per
stycke. Motionärens förslag innebar, att
grövre valsverk skulle överflyttas från
nr 958 till nr 959, d. v. s. att den nu utgående
tullen å dylika maskiner skulle
borttagas.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen I: 157 av herr De

Om tullfrihet för vissa valsverk.
Geer om ändring av tulltaxans bestämmelser
beträffande valsverk icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr DE GEER: Herr talman! Som bekant
pågår för närvarande en kraftig expansion
inom svensk järnhantering.
Denna expansion är av utomordentlig
betydelse för hela det svenska näringslivet,
och alla åtgärder som kan befordra
densamma bör därför vidtagas.

Fn viss del av den maskinutrustning,
som fordras för denna expansion, kan
inte tillverkas inom landet. Min motion
syftade till att göra större valsverk helt
fria från tullavgifter.

Samtidigt med att min motion väcktes
och mig ovetande har emellertid ett av
våra större järnverk, nämligen Sandvikens
Jernverk, ingått med en skrivelse
till Kungl. Maj:t med hemställan, att tullen
på all valsverksutrustning måtte sänkas
från nuvarande 15 procent till 5
procent. Denna skrivelse och min motion
har givit anledning till livliga meningsutbyten
mellan de verkstäder, framför
allt Morgårdshammar, som tillverkar
valsverksutrustning i vårt land, och olika
järnverksintressen. Även med remissinstanserna
har det förts diskussion. Det
här härvid framkommit, att ett bifall i
vissa delar till Sandvikens hemställan
till Kungl. Maj:t vore för järnhanteringen
fördelaktigare än om min motion
skulle bifallas.

Både Sandvikens hemställan och min
motion är hänskjutna till vederbörande
instanser för fortsatt utredning. Jag tror
därför själv, att saken nu gagnas bäst
av ett bifall till utskottets hemställan.
Jag har endast velat nämna detta som
förklaring till att jag icke kommer att
yrka bifall till motionen. Jag har sålunda
intet yrkande, herr talman.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 26, i anledning av väckt motion
om viss ändring i förordningen angå -

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Ang. lönetillägg till tjänstemän i riksdagens verk m. m. — Ang. förbättrad sjuk penningskala

enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.

ende skattefrihet för viss förmån av hy- derstryka, att vi självfallet alltjämt vidresavdrag;
och håller vår uppfattning om det obehö nr

27, i anledning av väckt motion riga i nyssnämnda stadgande.
om nedsättning av tullen på nylonkabel. Jag har emellertid intet yrkande.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. lönetillägg till tjänstemän i riksdagens
verk m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av delegerades
för riksdagens verk skrivelse angående
lönetillägg till tjänstemän i riksdagens
verk in. m.

I förevarande betänkande hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, i anledning
av en av delegerade för riksdagens
verk gjord framställning, utom
annat, besluta att, utöver de under år
1951 utgående månadslönerna, skulle
under år 1952 till tjänstemän vid riksdagens
verk utgå lönetillägg enligt samma
villkor och under samma förutsättningar,
som jämlikt beslut av Kungl.
Maj :t och riksdagen komme att gälla för
andra tjänstemän med lön enligt statens
löneplansförordning.

Reservation hade anmälts av herrar
Eiverlöf, Nordenson, Schmidt, Fagerholm
och Nyberg, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Den
framställning som här föreligger avser
att tillförsäkra tjänstemännen i riksdagens
verk lönetillägg för 1952 enligt
samma grunder, som redan antagits för
statens tjänstemän. Häremot finns i och
för sig inte något att invända. Emellertid
ingår i dessa grunder bestämmelsen
om att tillägg icke skall utgå till befattningshavare,
ansluten till organisation
som varslar eller vidtager stridsåtgärder.
Vi har från mitt partis sida tidigare
motsatt oss denna bestämmelse. I
konsekvens härmed har jag genom min
blanka reservation i detta ärende i likhet
med övriga reservanter velat un -

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 10, angående särskilt
lönetillägg åt hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemän, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning
av väckt motion angående en översyn
av gällande bestämmelser om vissa
domstolsbeskeds meddelande genom anslag
i rättens kansli, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. förbättrad sjukpenningskala enligt
olycksfallsförsäkringslagen m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av väckta
motioner om framläggande för innevarande
års riksdag av förslag om provisoriskt
förbättrad sjukpenningskala enligt
olycksfallsförsäkringslagen, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft nio inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom

första kammaren:
nr 221 av herr Weiland,
nr 314 av herr Petrén,
nr 315 av herrar Näslund och Andersson,
Axel, samt

nr 359 av herr Lindblom m. fl. ävensom inom

andra kammaren:
nr 293 av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth,

nr 405 av herr Boman i Kieryd m. fl.,
nr 411 av herrar Åqvist och Widén,

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

Ang. förbättrad sjukpenningskala enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.

nr 465 av herr Ohlin m. fl., samt

nr 469 av herrar Dahlgren och Holmberg.

T motionerna 1:221 och 11:293, vilka
voro likalydande, hade anhållits, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa
att förslag om provisoriskt förbättrad
sjukpenningskala enligt olycksfallsförsäkringslagen
måtte framläggas för
innevarande års riksdag i så god tid, att
erforderliga lagändringar kunde beslutas
träda i kraft från och med ingången
av år 1953.

I de likalydande motionerna I: 314
och II: 405 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta om ändrade ersättningsgrunder
i förordningen den 2 juni
1950 (nr 262) angående omreglering av
vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring.

I de likalydande motionerna 1:315
och II: 411 hade yrkats, att riksdagen
måtte besluta om vissa ändringar i 1, 8
och 14 §§ lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete och av
motsvarande bestämmelser i militärersättningsförordningen.

I motionerna I: 359 och II: 465, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa
om en snabbutredning syftande
till införande av indextillägg å livräntor
enligt olycksfallsförsäkringslagen och
anslutna författningar.

I motionen II: 469 hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära förslag till sådan
ändring av de nu gällande bestämmelserna
om sjukpenning och ersättningar
av olika slag, som utginge enligt
lagarna om olycksfall i arbete, att desamma
justerades uppåt med minst 30
procent, och att dessa nya bestämmelser
måtte träda i kraft den 1 juli 1952.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. I. att riksdagen i anledning av motionerna
1:221 och 11:293 samt 11:469
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening giva till känna vad utskottet

under en med 2 betecknad punkt i sin
motivering anfört angående frågan om
provisoriskt förbättrad sjukpenningskala
i olycksfallsförsäkringslagen, m. m.;

II. att motionerna 1:221 och 11:293,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet under I hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

III. att motionen 11:469, i den mån
den icke besvarats genom vad utskottet
under I hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. att motionerna I: 359 och II: 465
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna I: 315 och II: 411
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionerna 1:314 och 11:405
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Ehuru socialförsäkringsutredningen
skall bedriva sitt arbete med all möjlig
skyndsamhet, synes uppenbart, att det
kommer att dröja ytterligare ett antal år,
innan en ny yrkesskadeförsäkringslag
kan träda i kraft. Med hänsyn därtill
och till försämringen av penningvärdet
anser utskottet att det bör övervägas,
huruvida icke — under beaktande av
samordningsproblemet — en provisorisk
förbättring av grunderna för ersättningar
enligt olycksfallsförsäkringslagen
snarast möjligt bör genomföras. I frågans
nuvarande läge och då chefen för
socialdepartementet — enligt vad som
framgår av dennes svar i andra kammaren
den 19 innevarande mars på fråga
angående åtgärder för återställande av
de sociala förmånernas realvärde — har
sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet,
anser sig utskottet icke böra föreslå
riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa
om något förslag till ändrade ersättningsgrunder,
utan utskottet förordar i
stället, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening giver till
känna vad utskottet ovan anfört om denna
fråga.»

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Ang. förbättrad sjukpenningskala enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne och Jacobsson i Igelsbo samt fröken
Höjer, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa,

A. I. att riksdagen i anledning av motionerna
1:221 och 11:293 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att förslag
till provisoriskt förbättrad sjukpenningskala
enligt olycksfallsförsäkringslagen
måtte föreläggas inevarande års
riksdag å sådan tid, att erforderliga lagändringar
kunde träda i kraft den 1 januari
1953;

II. att motionen 11:469, i den mån
den icke besvarats genom vad utskottet
under I hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. att riksdagen i anledning av motionerna
1:359 och 11:465 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsamt
förslag till indextillägg å livräntor
enligt olycksfallsförsäkringslagen
och anslutna författningar;

C. alt riksdagen med bifall till motionerna
1:315 och 11:411 måtte för sin
del antaga i reservationen införda förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den
17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete;

2) förordning angående ändring i förordningen
den 2 juni 1950 (nr 261) om
ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring (militärersättningsförordning); D.

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 314 och II: 405 måtte för sin
del antaga i reservationen infört förslag
till förordning angående ändring i
förordningen den 2 juni 1950 (nr 262)
angående omreglering av vissa ersättningar
i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring.

Herr SUNNE: Herr förste vice talman!
Vid detta utlåtande har fogats en
reservation, och eftersom jag är en av
reservanterna skall jag be att få säga
några ord.

I utlåtandet har sammanförts ett flertal
motioner, som berör lagen om försäkring
i arbetet. Det gäller förslag om
provisoriskt förbättrad sjukpenningsskala,
indextillägg å livräntor, invaliditctsbedömningen,
militärersättningsförordningen
och den s. k. omregleringsförordningen.

Vad nu först gäller frågan om provisorisk
förbättrad sjukpenningsskala, är
det ju så att enligt nu gällande skala utgör
lägsta ersättningsbeloppet 3:50 per
dag och högsta 14 kronor. Den högsta
årliga arbetsförtjänst, efter vilken sjukpenningen
beräknas, är 7 200 kronor.
Dessutom utgår familjetillägg med 1:50
per dag i alla ersättningsklasser.

Nu är det emellertid så att arbetstagare,
som under de senaste årens inflation
mer eller mindre kompenserats med
högre nominella löner, som ligger ovanför
det nuvarande maximibeloppet vid
beräkning av den årliga arbetsförtjänsten,
nämligen 7 200 kronor, erhåller
sämre reell ersättning vid olycksfall än
tidigare. Socialvårdskommittén har ju
också i sitt förslag till yrkesskadeförsäkringslag,
som framlades i dess betänkande
förra året, förordat att maximibeloppet
för den årliga arbetsförtjänstens beräkning
skall höjas från 7 200 kronor till
9 000 kronor. I kommitténs förslag till
sjukpenningsskalor har maximisjukpenningen
för reguljära fall upptagits till
4 kronor för ensamstående och 5 kronor
för försörjare. Maximisjukpenningen
föreslås till 16 kronor för ensamstående
och 18 kronor för försörjare. I
båda fallen beräknas ersättningen efter
en arbetsförtjänst av minst 9 000 kronor.

I det föreliggande utskottsutlåtandet
påpekas att 1948 års riksdag med hänsyn
till pris- och löneutvecklingen —
utan avvaktan på socialvårdskommitténs
slutliga förslag i ämnet — ansåg det angeläget
att genomföra förbättringar av
grunderna för ersättning vid olycksfall i
arbetet. Det konstateras vidare, att efter
1948 har följt en sådan försämring
av penningvärdet och sådan höjning av
den allmänna lönenivån, att ytterligare
höjningar av maximibeloppen för ifrågavarande
ersättningar nu framstår såsom

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

Ang. förbättrad sjukpenningskala enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.

fullt befogade. De gällande ersättningsgrunderna
kan enligt utskottets uppfattning
inte längre anses tillfredsställande.

Så kommer man in på samordningsproblemet
och menar, att förändringar
av sjukpenningsskalan måste ske med
viss försiktighet. Visserligen har socialförsäkringsutredningen
fått hand om
frågan, men trots att denna skall bedriva
sitt arbete med all möjlig skyndsamhet,
tror utskottet att det kan dröja
ytterligare ett antal år innan en ny yrkesskadeförsäkringslag
kan träda i kraft.
Med hänsyn därtill och till penningvärdesförsämringen
anser utskottet att det
bör övervägas, huruvida inte en provisorisk
förbättring av grunderna för ersättningar
enligt olycksfallsförsäkringslagen
snarast möjligt bör genomföras.

Av dessa uttalanden måste man ju få
den föreställningen, att utskottet i likhet
med motionärerna skulle vara villigt
föreslå, att riksdagen hos Kungl.
Maj:t hemställer, att förslag om provisoriskt
förbättrad sjukpenningsskala enligt
olycksfallsförsäkringslagen måtte
framläggas för innevarande års riksdag.
Detta anser reservanterna hade varit den
naturligaste slutsatsen.

Nu inträffade det genom en särskilt
ödets nyck, att suppleanten i andra lagutskottet
fru Disa Västberg, innan utskottet
slutbehandlat motionerna, råkat
ställa en enkel fråga till socialministern,
hur det blir med regeringens löfte om att
de sociala förmånernas realvärde skulle
återställas, och eftersom han i sitt interpellationssvar
sagt, att han hade sin
uppmärksamhet riktad på spörsmålet, så
vill utskottsmajoriteten inte vara med
om att hos Kungl. Maj:t hemställa om
något förslag till ändrade ersättningsgrunder.
Så underdåniga är emellertid
inte reservanterna, utan de föreslår, att
innevarande års riksdag skall få en proposition
i ärendet, så att de nya bestämmelserna
kan träda i kraft från och med
ingången av 1953. De föreslår också, att
riksdagen skall avlåta en skrivelse i
detta syfte til Kungl. Maj:t.

Beträffande indextillägg på livräntor
har socialvårdskommittén i sitt betänkande
med utredning och förslag angå -

ende yrkesskadeförsäkringslag in. in. uttalat,
att kommittén finner det angeläget,
att det allmänna sörjer för att de utgående
ersättningarna icke förlorar sitt
realvärde. I en reservation till betänkandet
framhålles, att en yrkesskadad, som
drabbats av en bestående och väsentlig
nedsättning av sin arbetsförmåga, är i
behov av ett köpkraftstillskott, som inte
tål nämnvärd värdeminskning, om den
standard som statsmakterna tillförsäkrat
honom verkligen skall kunna upprätthållas.
Den sålunda erforderliga
standardgarantien kan knappast ges i
annan bindande form än som en automatisk
indexreglering. Utskottsmajoriteten
har emellertid icke velat ta ställning
till indexreglering eller kompensation
på annat sätt. Reservanterna hävda däremot,
att livräntorna hör till samma kategori
som folkpensionerna och att det
är angeläget att dessa sociala förmåner
bevara sin köpkraft oförändrad.

Det vore olyckligt med ytterligare
onödigt dröjsmål med att garantera livräntornas
realvärde. Socialförsäkringsutredningen
har ju fått en hd mängd
frågor att utreda, och skall den ta hand
om även denna fråga, kommer dess lösning
att avsevärt fördröjas. Att chefen
för socialdepartementet uppdragit åt
riksförsäkringsanstalten att utreda frågan
om revision av löpande ersättningar,
anser man inte bort tagas till intäkt för
att försena den indexreglering som behövs
för att trygga realvärdena. Reservanterna
föreslår därför, att riksdagen
hos Kungl. Maj:t hemställer om skyndsamt
förslag till indextillägg å livräntor.

När det gäller invaliditetsbedömningen
har utskottsmajoriteten icke velat vara
med om att vissa bestämmelser i socialvårdskommitténs
förslag, de som avser
ersättning för skada å konstgjord lem
eller annan protes och ersättningsrätten
för olycksfall i skogsarbetarförläggningar,
nu — med en del smärre jämkningar
— skall införas i olycksfallsförsäkringslagen.
Reservanterna anser det beklagligt,
om en utredning om samordningen
skulle leda till att alla frågor om förbättring
av olycksfallsförsäkringen skulle
skjutas upp på obestämd tid. De tror

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Ang. förbättrad sjukpenningskala enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.

inte, att några allvarliga olägenheter av
att bryta ut speciella frågor ur förslaget
och behandla dem i särskild ordning
skulle kunna påvisas, och föreslår därför,
att riksdagen måtte besluta om ändringar
i 1, 8 och 14 §§ i olycksfallsförsäkringslagen
samt motsvarande bestämmelser
i militärersättningsförordningen.
Jag ber att få hänvisa till det lagändringsförslag
som finnes upptaget i utskottsutlåtandet
s. 24 och 25.

Vad slutligen gäller den s. k. omregleringsförordningen,
som avser ändring i
grunderna för vissa ersättningar i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
anser utskottet att penningvärdeförsämringen
motiverar en
omprövning av de enligt denna förordning
utgående ersättningarna, men utskottet
vill icke nu tillstyrka motionärernas
förslag om ändrade ersättningsgrunder.
Reservanterna framhåller emellertid,
att den fortgående levnadskostnadsstegringen
starkt motiverar uppräkningen
av dessa ersättningar och att ytterligare
uppskov inte bör komma i fråga.
Ur författningsteknisk synpunkt är en
höjning enkel att genomföra. De höjningar
som här föreslås framgår av en tabell,
som är införd i lagtexten på sista sidan
i utskottsutlåtandet. Kostnadsökningarna
blir icke av sådan storleksordning
att finansiella betänkligheter bör stå
hindrande i vägen för dessa mycket
starkt motiverade ersättningsförbättringar.

Herr talman! Menar man verkligen allvar
med att de sociala förmånernas realvärde
skall återställas utan onödigt
dröjsmål, bör man, i de frågor det här
gäller, biträda reservanternas förslag,
till vilket jag ber att få yrka bifall.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Jag
vill be att få framställa en liten interpellation
till andra lagutskottets ordförande,
den nämligen: Vad kan anledningen
vara till att man inte har ansett sig böra
remittera denna motion och de förslag
den innehåller till de sakkunniga ämbetsverken,
riksförsäkringsanstalten och
försäkringsrådet? Jag föreställer mig

nämligen — och jag tror på goda grunder
— att dessa ämbetsverk skulle ha
hunnit lämna utlåtande i dessa frågor
under den relativt långa tid, som motionen
legat hos utskottet. I varje fall
tycker jag, att det borde ha varit möjligt,
att man under hand hade hört sig
för, huruvida sådana utlåtanden skulle
ha kunnat påräknas.

I sak vill jag endast säga, att jag inte
riktigt förstår, varför man inte velat
vara med om motionärernas förslag på
några av de punkter, som herr Sunne
nyss berörde, nämligen invaliditetsbedömningen,
ersättandet av proteser för
dem som fått sådana skadade, olycksfall
i skogsarbetarförläggningar och sist
men kanske inte minst de militära invaliditetslivräntorna.
Det gäller här frågor,
där man, som jag tror att även herr
Sunne framhöll, icke torde föregripa
den pågående utredningen på något sätt.
Den mera omfattande utredningen rör
ju nämligen, såsom redovisas i utskottsutlåtandet,
sjukpenningförsäkringen, och
riksförsäkringsanstalten har genom en
skrivelse, som är daterad den 14 mars
1952, fått i uppdrag att verkställa utredning
om kompensation för penningvärdets
fall till olycksfallsskadade. Dessa
utredningar utgör, såvitt jag förstår,
knappast något bärande skäl för underlåtenheten
att före den 14 mars efterhöra
de nämnda ämbetsverkens mening
åtminstone beträffande de av mig nyss
nämnda förslagen i motionen.

Hade man inhämtat sådana utlåtanden,
så hade kanske många ersättningstagare
redan i år kunnat få någon förbättring
i sina förhållanden. Herr Sunne
har ansett en sådan förbättring erforderlig,
utskottet har understrukit detsamma
och, om jag inte minns fel, synes
även Kung], Maj :t finna en sådan
förbättring rimlig.

Alldeles särskilt vill jag i detta sammanhang
framhålla de militära invaliderna.
Dessa ersättningstagare äro i
mycket hög grad berättigade till kompensation
för den tilltagande dvrtiden.
Det är fråga om mogna män, som tjänat
sitt land under beredskapen, och det
gäller att ge dem en ersättning per må -

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

Ang. förbättrad sjukpenningskala enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.

nåd, om de äro helinvalider, på 450 kronor,
ett belopp för vilket man, såvitt
jag förstår, knappast kan få en springpojke
här i Stockholm och kanske inte
någon annanstans i landet heller.

Jag vill också påpeka, att man från
olika håll — även från socialdemokrater
och bondeförbundare — vid flera
tillfällen har uttalat — för att tala milt
■— önskningar om att något skall göras
för att skogsfolket, d. v. s. de skogsarbetare
som under sitt arbete äro nödgade
att bo i baracker och andra skogsförläggningar,
skola få ersättning, då
olycksfall inträffar under förläggningstiden.
Jag har litet svårt att förstå, varför
man inte kan biträda framställningen
i motionen om att något nu skall göras
i detta avseende.

Under förevarande förhållanden finner
jag, herr talman, för min del, att
reservanternas väg är en riktig väg, och
jag ber att få yrka bifall till -reservationen.

Herr NORMAN: Herr talman! Herr
Söderquist framställde en interpellation
till mig, som jag skall be att få besvara
omedelbart.

När vi i utskottet vid början av riksdagen
får en överblick över motionsfloden,
går vi igenom frågorna och undersöker
hur det ligger till beträffande
olika spörsmål. I detta fall fann vi att
det förelåg en hel knippe motioner, som
gäller olycksfallsförsäkringslagen och till
denna nära anslutna förordningar. Vi
fann också, att socialvårdskommittén hade
utarbetat ett förslag till en ny yrkesskadeförsäkringslag.
Vidare har vi fått
cn kommitté, socialförsäkringsutredningen,
som har till uppgift att undersöka
möjligheten av en samordning mellan
sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring
och att i det sammanhanget även se på
de aktuella problemen på det område det
nu gäller.

1 detta läge fann vi det helt naturligt,
alt vi inte kunde komma längre i fråga
om ett förslag från utskottets sida än
längst till cn skrivelse till Kungl. Maj:t,
och för att få hållpunkter för ett sådant

yrkande hade vi inte behov av några
remisser. Om jag får vara litet ironisk
kan jag säga, att vi tyckte att motionerna
var så väl utformade, att vad som
där sades räckte för vårt bedömande.

Nu menar reservanterna, herr Söderquist
och motionärerna ait det skrivelseförslag,
som utskottet här förordar,
är alltför lamt och att vi utan vidare
skulle be Kungl. Maj:t att redan i år få
ett förslag gällande sjukpenningen. Frågan
är nog inte så enkel, utan den behöver
övervägas just därför att socialförsäkringskommittén
har hand om frågan
om samordningen, där man väl säkerligen
är inriktad på att få i viss utsträckning
samma ersättningsskalor i
fråga om sjukpenningen enligt sjukförsäkringen
som i fråga om olycksfallsersättningen,
i fall nu de kortvariga
olycksfallen skall tas om hand av sjukförsäkringen,
vilket man ju tänker sig.
Man kan således inte utan -att se på
detta sammanhang bestämt säga vad som
är lämpligt att här bestämma.

Nu har det blivit fråga om att få ett
förslag till årets riksdag. I dag är det
den 2 april. Ett förslag i detta avseende
kostar pengar, och sista avlämningsdagen
för propositioner med anslagsäskanden
är, om jag inte missminner mig, den
10 april. Jag vet inte, hur motionärerna
och reservanterna har tänkt sig att
Kungl. Maj:t skall kunna klara av ett
sådant önskemål på åtta dagar?

Herr Sunne menade visst att utskottets
beskedlighet i detta fall var motiverad
av underdånighet. Vi har inte något
behov av att vara underdåniga mot
Kungl. Maj:t i detta fall, men vi har ett
behov av att bedöma en fråga sådan den
praktiskt föreligger. Skulle vi inte göra
det, skulle vi vara inte underdåniga
men lättsinniga, och det vill vi inte heller
vara.

I fråga om sjukpenningen och ökningen
av denna är nog det enda riktiga och
möjliga, att Kungl. Maj:t får i lugn och
ro överväga den. Och vad vi uttalat ett
önskemål om är just, att inte den inom
socialförsäkringskommittén pågående utredningen
skall fördröja en i och för
sig angelägen provisorisk lösning till det

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Ang. förbättrad sjukpenningskala enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.

bättre av detta spörsmål. Detta har vi
givit uttryck åt, och vi föreslår, att riksdagen
skall ge uttryck däråt i en skrivelse
till Kungl. Maj:t. Längre tror jag
inte man kan komma i det avseendet.

Beträffande indexregleringen vill jag
säga, att den ju inte är någonting som
kan klara av bekymren just nu hos livräntetagarna.
Den är någonting som
skall gälla för framtiden. Vi vet att frågan
övervägs i olika sammanhang. Därför
vill vi inte förleda riksdagen att uttala
någon bestämd mening just nu.
Skulle jag få säga min personliga mening
är det den, att jag inte vill ha en
indexreglering.

Herr Sunne menade, att här låg det
precis likadant till i fråga om livräntorna
som i fråga om folkpensionerna,
men enligt min mening är det en väsentlig
skillnad. Dessa livräntor är ju
försäkringstekniskt fastställda; de skall
betalas av produktionen direkt. Skall det
ordnas med någon indexreglering blir
resultatet, att i stället för att produktionen
direkt skall betala i form av
arbetsgivarnas avgifter skall betalningen
gå via statsmakterna och vi skall
ta medlen för återställandet av realvärdet
direkt ur statskassan. Så måste man
ju göra. Men då skall det föreligga ett
angeläget behov att så behöver ske, och
då är det nog lämpligast, såsom jag sagt
vid andra tillfällen när vi diskuterat
detta spörsmål, att riksdagen har fri
prövningsrätt från fall till fall, då en
situation inträder där det föreligger ett
starkt behov av en ökning av understöden.
I sådana fall skall vi besluta en
ökning, men vi skall inte konstruera någon
anordning, som gör att statskassan
skall vara med och under alla förhållanden
betala de ersättningar, som direkt
skall bäras av produktionen och för vilka
försäkringsavgifterna är försäkringsmässigt
grundade på vad det kostar att
ha denna sociala omvårdnadsåtgärd i
gång.

Vi behöver inte ta ståndpunkt till detta
spörsmål nu, utan vi kan avvakta vad
kommittérade och därefter Kungl. Maj:t
kan komma med som förslag, när frågan
blivit övervägd och har varit ute på

remissbehandling o. s. v. Till dess kan
vi nog beträffande indexregleringen
lugna oss. Om vi under tiden sätter in
all vår kraft på att hålla ett fast penningvärde,
behövs inte någon indexreglering
för framtiden.

Vad beträffar det lagförslag, som gäller
invaliditetsbedömningen och vad
därmed sammanhänger, blev jag verkligen
litet förvånad när jag fick se reservationen.
Ty i utskottet hade vi inte
diskuterat något lagförslag. Det var inte
något sådant framlagt i motionerna och
det var inte på tal när vi diskuterade
saken i utskottet. Det har snickrats till
efteråt, vilket väl inte har varit så svårt
därför att man har brutit ut en del av
det förslag, som socialvårdskommittén
utarbetat och som man nu menar skall
tas utan vidare överväganden.

Men när nu detta förslag är överlämnat
till övervägande inom en ny kommitté
i samband med dess arbete, är det
i alla fall rätt märkvärdigt, om riksdagen
här skulle fatta beslut om direkta
lagändringar utan att ha klart för sig
vad den slutliga bedömningen i frågan
blir. Ett kommittéförslag skall ju enligt
den arbetsordning som vi har här i landet
och som jag tror är en bra arbetsordning,
fastän den har den nackdelen att
den drar litet tid, ut på remiss och bedömas
av olika myndigheter och sammanslutningar.
Herr Söderquist, som så
gärna vill ha remisser, borde väl själv
vilja avvakta remissutlåtandena om just
dessa detaljer i social vårdskommitténs
förslag innan vi går att fatta något beslut.
Jag tror alltså att det är klokast
att kammaren även här följer utskottet.

Yrkanden med förordningsförslag föreligger
också rörande förbättringar i
omregleringsförordningen och den militära
ersättningsförordningen, i den mån
den senare sammanhänger med detaljen
om invaliditetsbedömning och dylikt.
Men .särskilt vad beträffar omregleringsförordningen
är ju att märka, att det
gäller sådana saker som kostar pengar.
Reservanterna har inte haft något bekymmer
om varifrån dessa pengar skall
tas — de menar väl, att de inte behöver
bekymra sig för det, eftersom kam -

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

Ang. förbättrad sjukpenningskala enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.

niaren inie kommer att bifalla reservationen!
Men från utskottets sida sett
ligger ett sådant spörsmål alltid så till,
att när det är fråga om kostnader, och
särskilt om sådana av någon liögre storleksordning,
förordar andra lagutskottet
aldrig någon direkt ändring av en
förordning. Om vi inte kan få frågan
prövad inom ett sammansatt stats- och
andra lagutskott på grund av att spörsmålet
i olika avsnitt bör upptas till behandling
inom de olika utskotten, kan
vi aldrig sträcka oss längre än till att
göra en stöt framåt genom att förorda
en skrivelse till Kungl. Maj:t.

Längre skulle vi inte ha kunnat sträcka
oss beträffande det föreliggande förslaget,
just därför att vi anser att det
ligger utanför vårt kompetensområde
att förleda riksdagen att besluta förordningar,
där riksdagen inte har någon
överblick över vad deras genomförande
skulle kosta. Nu har vi inte haft något
behov av att i detta fall skriva till Kungl.
Maj:t, eftersom vi vet att Kungl. Maj.-t
överväger spörsmålet och att det är en
särskild utredning inom riksförsäkringsanstalten,
som skall göra upp ett förslag
om lämpliga förbättringar.

Under sådana förhållanden har Vi nöjt
oss med att vara sympatiskt inställda till
de förslag, som har kommit fram i motionerna,
och vi förväntar att vi så småningom
skall so ett gott resultat. Inte
precis därför att det år 1952 motionerats
i dessa frågor, utan därför att de intresserar
oss litet var och därför att vi,
från Kungl. Maj:t och ned till de olika
organisationerna, de enskilda riksdagsmännen
och framför allt de människor,
som blir beroende av hur frågorna löses,
väntar ett resultat så snart som möjligt Jag

hemställer om bifall till utskottsutlåtandet.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Jag
tackar för herr Normans vackra betyg
beträffande motionen. Den var tydligen
mycket välskriven, men den innehöll ett
betyg åt sig själv, eftersom man om jag

1 Förslå kammarens protokoll 1952. Nr 12.

inte minns fel i motionen begärde att remiss
skulle ske. Man var tydligen inte
helt övertygad om att inte de sakkunniga
myndigheter, som jag här nämnde,
kunde tänkas ha någonting ytterligare
att säga. Detta fann emellertid inte utskottet,
och därom är det kanske ingenting
att säga ur motionärernas synpunkt.

Med anledning av vad herr Norman
yttrade om utredningen beträffande
samordningen av sjuk- och olycksfallsförsäkringen
vill jag säga, att vad i varje
fall jag för min del yrkade bifall till
var reservationen. Och där talas det om
invaliditetsbedömning, om ersättning
till folk, som skadat sig i skogsförläggningar,
om förnyelse av proteser och
andra ting och framför allt om de militära
invaliditetsräntorna. Jag kan, hur
mycket jag än söker, inte finna något
verkligt betydande sammanhang mellan
den utredning, som nu pågår, och dessa
ting. Det är möjligt att vissa författningar,
vissa paragrafer och vissa moment,
som man nu godtar i år, måste skrivas
om nästa år eller året därpå, men för
den kostnad och det besvär, som detta
möjligen skulle medföra, skulle ju de
människor, som det nu gäller och som
har det svårt, få förbättringen åtminstone
ett år tidigare än vad som annars
skulle ske. Det vore väl värt en hel del,
om det nu faktiskt ligger så till, som jag
uppfattade att herr Norman också menade,
nämligen att läget på detta område
är bekymmersamt. Penningvärdet har
fallit så pass mycket, att vi alla starkt
känner det.

De som det här gäller har ju synnerligen
små inkomster — jag kan ta som
exempel militärinvaliderna, som för närvarande
har maximum 350 kronor per
månad. De skulle nu enligt reservanternas
och motionärernas förslag få 450
kronor per månad. Jag skulle inte tro,
att det finns någon här i kammaren, som
tycker att det är rimligt, bara därför alt
det möjligen formellt skulle kunna bereda
eu del svårigheter och att vi skulle
kunna tänkas trampa någon kommitté
på tårna, att dessa militärinvalider skulle
behöva vänta ytterligare ett helt år på
dessa pengar.

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Ang. förbättrad sjukpenningskala enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.

Jag tycker i varje fall inte, att det är
riktigt, och jag vidhåller, herr talman,
mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 26, i anledning av väckt motion
om utvidgande av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde; och

nr 27, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar, in. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vattenlagen dels ock en i
ämnet väckt motion;

nr 13, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 20 oktober 1939
(nr 732) med särskilda bestämmelser
angående tillfällig vattenreglering, dels
ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 14, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 11 § 1 och 2 mom.
förordningen den 22 juni 1934 (nr 320)
angående grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 9, med anledning av Kungl. Maj ds
i .statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Säkerhetsanordningar
till ledning för fiskefartyg jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 10, med anledning av väckt motion
angående torghandeln och den ambulerande
handeln med svensk frukt m. m.;

nr 11, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till lindring i mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård;

nr 12, med anledning av väckt motion
om utredning angående inrättande
av en statens småbrukarskola; och
nr 13, med anledning av väckt motion
om anslag till fiskevårdande verksamhet
vid norrlandskusten m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 8, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan om ersättning
till personer, som drabbas av inkomstbortfall
genom isolering till följd

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

Öl

Interpellation ang. omreglering av skattskyldigheten för prästgård.

av epidemi eller epizooti, bifölls vad ut- vissa exportavgifter avseende år 1952,
skottet i detta utlåtande hemställt. m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1952/53;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av vissa
haverikostnader;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till aktieteckning
i Aktiebolaget Ceaverken;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anskaffning av vissa
yllevaror för försvaret;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörelsekapital åt
Aktiebolaget Vin- & spritcentralen; samt
nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridandet av
vissa kostnader från anslaget till Kostnader
för årlig taxering.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 116, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om särskild skatt å

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 177,
med förslag till lag om ändring i värnpliktslagen
in. m.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Interpellation ang. omreglering av skattskyldigheten
för prästgård.

Herr LUNDQVIST erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Enligt
hittills gällande ordning har det ordinarie
prästerskapet åtnjutit nettolön
jämte bostad in natura i prästgård (eller
i annat fall hyresersättning). Sedan
nya prästlönereglementet fr. o. in. den 1
januari 1952 trätt i kraft, har emellertid
prästerskapet i anslutning till de i
statens allmänna avlöningsreglemente
meddelade bestämmelserna kommit att
övergå till bruttolönesystem. Detta medför
bl. a. skyldighet för sådana präster,
som bebor prästgård, att genom avdrag
å lönen betala hyra för sin tjänstebostad
enligt särskilda grunder. Vid sitt ställningstagande
till det nya prästlönereglementet
har riksdagen i enlighet med
Kungl. Maj:ts proposition nr 204/1949
godkänt de i nämnda proposition förordade
grunderna för prästernas avlöning
och därvid beträffande tjänstebostad
framhållit, under hänvisning till
1945 års lönekommittés uttalande, att hyresersättningen
bör bestämmas så, att
denna skyldighet att erlägga hyra varken
medför en utanför lönesättningen
liggande indirekt löneförmån eller en belastning
i jämförelse med de fall, då sådan
skyldighet ej finnes (se sammansatta
stats- och första lagutskottets utlåtande
nr 2 år 1949, s. 41).

1946 års prästlönekommitté har i sitt
betänkande SOU 1948: 44 s. 102 framhållit,
att en tjänsteinnehavare icke vidare
skulle ha att vidkännas någon som
helst kostnad, som eljest åvilar hyresvärden,
och att fastighetsskatten följaktligen
efter avlöningsreformens genomfö -

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Interpellation ang. omreglering av skattskyldigheten för prästgård.

rande alltid skulle giildas av pastoratet.
1 överensstämmelse härmed har också
1951 års riksdag i prästlönereglementet
infört en bestämmelse (34 g) av följande
lydelse: »Det åligger pastoratet att ersätta
innehavare av prästgård av denne
gulden skatt eller allmän tunga, som enligt
lag eller författning åvilar honom i
sådan egenskap.» Nu har emellertid tidskriften
»Taxeringsnämnden» nr 10/1951
påpekat att, då de allmänna bestämmelserna
om inkomstbeskattningen icke ändrats
vid prästlöneregleringens genomförande,
den ersatta fastighetsskatten
måste anses såsom en löneförmån för
prästen och bli föremål för taxering till
kommunal inkomstskatt. Detta skulle innebära
att prästerskapet komme att stå
; eu undantagsställning i förhållande till
andra befattningshavare, som åtnjuta
bruttolön. Det är därför önskvärt att
skattskyldigheten för prästgård blir omreglerad
i skattelagstiftningen.

Frågan aktualiseras först våren 1953
när 1952 års inkomst skall bli föremål
för taxering. Det finns därför möjlighet
att vidtaga erforderliga åtgärder för att
förhindra uppkomsten av berörda olägenhet.

Under åberopande av vad jag här anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få rikta följande
fråga:

Avser herr statsrådet att förelägga
riksdagen proposition med de förslag till
ändring i kommunalskattelagen eller annan
författning som erfordras för att tillförsäkra
prästerna den behållna lön som
avsågs vid införandet av det nya prästlönereglementet? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare.

I och för deltagande i Interparlamentariska
unionens förestående rådsmöte
i Nizza får undertecknad härmed an -

hålla om tjänstledighet från riksdagsgöromålen
den 17—22 april.

Stockholm den 2 april 1952.

Åke Holmbäck
Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 401, av herrar Herlitz och Eivcrlöf,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.;

nr 402, av herr Weiland, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönegradsplaceringen för vissa tjänster
m. m.;

nr 403, av herr Andersson, Elon, m. fl,,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönegradsplaceringen för
vissa tjänster m. m.

nr 404, av herr Näslund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönegradsplaceringen för vissa
tjänster m. m.;

nr 405, av herr Hansson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönegradsplaceringen för vissa
tjänster in. in.;

nr 406, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till vattendomstolarna in. in.;

nr 407, av herr Ewerlöf in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- in. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1952/53 in. in.;

nr 408, av herr Bengtson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1952/53 in. m.;

nr 409, av herrar Lundgren och Bergh,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa avlönings- m. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1952/53 m. in.;

nr 410, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1952/53 m. m.;

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

nr 411, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1952/53 ni. m.;

nr 412, av herr Söderquist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1952/53 in. m.;

nr 413, av herr Niklasson och herr
Jansson, Fridolf, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
hudgetåret 1952/53 till undersökningar
angående levnadsvillkor och liushållsvanor; nr

414, av herrar Ahlberg och Boo, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag under landsstaten
för budgetåret 1952/53;

nr 415, av herr Holmbäck, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av statens utlänningskommission
m. in.;

nr 416, av herr Göransson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1952/
53 tid universiteten och den medicinska
undervisningen in. in.;

nr 417, av herr Englund in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1952/
53 till universiteten och den medicinska
undervisningen in. in.;

nr 418, av herrar Holmbäck och Nordenson,
i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1952/53 till universiteten och
den medicinska undervisningen in. in.;

nr 419, av herr Mogård m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1952/
53 till universiteten och den medicinska
undervisningen m. in.;

nr 120, av herrar Linden och Elmgren,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående omorganisation av skolöverstyrelsen
in. m.;

nr 421, av herr Bergh, i anledning av
Kungi. Maj ds proposition angående omorganisation
av skolöverstyrelsen m. ni.;

nr 422, av herrar Cassel och Lindblom,
; anledning av Kungl. Maj ds proposition

angående omorganisation av skolöverstyrelsen
in. m.;

nr 423, av herr Nordenson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa åtgärder för avhjälpande
av lärarbristen vid de högre skolorna;

nr 424, av herrar Bergh och Lundgren,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa åtgärder för avhjälpande
av lärarbristen vid de högre skolorna;

nr 425, av herrar Bergh och Lundgren,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa åtgärder för avhjälpande
av lärarbristen vid de högre skolorna;

nr 426, av herr Holmbäck in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa åtgärder för avhjälpande av
lärarbristen vid de högre skolorna;

nr 427, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa åtgärder för avhjälpande av
lärarbristen vid de högre skolorna;

nr 428, av fru Sjöström-Bengtsson,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret
4952/53 till avlöningar vid de allmänna
läroverken in. in.;

nr 429, av herr Sunne in. fl. i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1952/53 till
avlöningar vid de allmänna läroverken
m. in.;

nr 430, av herr Bergvall in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1952/53 til!
avlöningar vid de allmänna läroverken
in. in.;

nr 431, av herr Uhlén in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angäende
anslag för budgetåret 1952/53 till
avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.;

nr 432, av herr Elowsson, Nils, in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret 1952/53
till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.;

nr 433, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1952/53 till
avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.;

nr 434, av herr Jansson, Erik, in. fl-,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

angående anslag för budgetåret 1952/53
till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.;

nr 435, av herrar Magnusson och
Svärd, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till Svenska
skifferoljeaktiebolaget m. m.;

nr 436, av herrar Ohlon och Svärd, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till avlöningar till befattningshavare
å lots- och fyrstaten
m. in.;

nr 437, av herr Hellgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
dispositionen av överskottsmedel
från statens krigsförsäkringsnämnds
verksamhet;

nr 438, av herrar Uhlén och Bergman,
i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående dispositionen av överskottsmedel
från statens krigsförsäkringsnämnds
verksamhet;

nr 439, av herr ATorling m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1952/53
till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.;

nr 440, av herr Eiverlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1952/53
till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.;

nr 441, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1952/53
till främjande av bostadsförsörjningen
m. in.;

nr 442, av herrar Wistrand och Petrén,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1
juni 1951 (nr 374) om skatt å elektrisk
kraft (elskatteförordningen);

nr 443, av herr Andersson, Axel, in.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående höjning av vissa postavgifter; nr

444, av herr Ohlon in. fl., i anledning
av Kungl. Majrts proposition med
förslag till förordning angående ändrad

lydelse av 5 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt, m. m.;

nr 445, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 § förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
m. m.;

nr 446, av herr Weiland och herr Andersson,
Axel, i anledning av Kungl.
Majrts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 1 juni 1951 (nr 374) om skatt å
elektrisk kraft (elskatteförordningen);

nr 447, av herr Norling och herr Persson,
Ola, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 61 § 3 mom. och
132 § byggnadsstadgan den 30 juni 1947
(nr 390);

nr 448, av herr Larsson, Nils Theodor,
m. fl., i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag till statens
växtskyddsanstalt för budgetåret 1952/
53, in. m.;

nr 449, av herr Nord m. fl., i anledning
av Kungl. Majrts proposition angående
anslag till statens växtskyddsanstalt
för budgetåret 1952/53, m. m.;

nr 450, av herr Björck m. fl., i anledning
av Kungl. Majrts proposition angående
anslag till statens växtskyddsanstalt
för budgetåret 1952/53, m. m.;

nr 451, av herr Nilsson, Hjalmar, in.
fl., i anledning av Kungl. Maj rts proposition
angående anslag till statens växtskyddsanstalt
för budgetåret 1952/53,
in. m.; och

nr 452, av herr Eskilsson in. fl., i anledning
av Kungl. Majrts proposition angående
anslag till statens växtskyddsanstalt
för budgetåret 1952/53, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.17 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

521087